JUSTITIEOMBUDSMANNENS

Framställning / redogörelse 1894:Jo

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1894;

samt

Tryckfrihetskomiterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HaEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1894.

i i)

* o

hitfs

si ^>81

o 6m

..... ''ie£fn ii

nå -

] f iå o«‘•v: - *njnfT

.Oif TT/ ,V<''/■

:i Tf- ''■b''-: h-:(fA

INNEHÅLL.

Inledning............................................................v........................v...;...u.................“•••''

Redovisning för åtal, anstälda mot:

1) konsistorienotarien A. B. Magni, för det han tagit obehöriga afgifter för
två lektorsfullmakter (forts, från 1893 års embetsberättelse, sådd. 17—32)

2) kronolänsmannen J. J. Ström, på grund af angifvelse för tagande af muta

3) kontraktsprosten F. Landahl, för obehörig anteckning i prestbevis ......

4) komministern G. Hedgren, för mottagande af sammanskott (forts, från 1892

års embetsberättelse, sidd. 8—12) ...............................................................

5) borgmästaren K. A. Dahlström, för försummelse beträffande fastighetsboks

förande ...........................................................•••■.......................................

6) vice häradshöfdingen E. W. Höijer, för åtskilliga embetsförsummelser såsom
t. f. domhafvande....................................................................................

7) kronofogden E. Samzelius, för försummelse såsom utmätningsman, uppbärande
af obehörig afgift och oriktigt användande af tjänstefrimärke ......

8) kronolänsmannen A. E^ Holmblad, för olaga häktning......... .......................

9) kyrkoherden J. C. E. Åkeson-Lundegård, i fråga om oriktig protokolls föring

vid kyrkostämma .....................7^......................................................

10) rådstufvurätten i Köping, för oriktig dom...................................................

11) vice häradshöfdingen D. yon Schulzenheim, för det han samtidigt utöfvat

befattning såsom t. f. domhafvande och varit rättens ombudsman i underlydande
konkurs ..........................................................................................

12) häradshöfdingen J. L. von Sydow, för vårdslöshet vid protokollsföring......

t. f. häradsskrifvaren S. Stenbäck, för uppbärande af oriktig lösen för

taxeringsbevis.................................................................................................

borgmästaren S. "Wigelius, för underlåtenhet att utlemna protokoll............

15) magistraten i Skeninge, för försummelse vid tillsyn rörande spirituosaför säljning.

.................................................................................................••••;•

16) landshöfdingen, grefve G. Wachtmeister och landssekreteraren C. E. Christopherson,
i fråga om obehörigt förordnande af nytt riksdagsmannaval ...

Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranledt atal ................................................

Ang. lagskipningens tillstånd i riket .................... ..........^..........................................

Slutbehandling hos länsstyrelserna af vissa fattigvardsmal .......................................

Långsamheten vid rättskemiska undersökningar .........................................................

Framställningar till Riksdagen i lagstiftningsärenden:

I. angående ändring af 4 kap. 10 § strafflagen...............................................

II. angående ändring af 20 § i inteckningsförordningen

III. angående tillägg till 23 § i inteckningsförordningen ................................

13)

14)

Sid.

Embetsresor år 1893................................................................................................ 91

Uppgift å antalet af de under år 1893 inkomna klagomål och anstälda åtal ........ 91

Utdrag ur högsta domstolens minnesbok ................................................................... 92

Angående* lagförklaring enligt 19 § i regeringsformen.............................................. 93

Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen .......................... 93

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1893 aflåtna skrifvelser

och i anledning af dessa vidtagna åtgärder..................................................... 97

Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit

slutligen afgjorda..................................................................................... 114

Uppgifter rörande sådana genom föregående riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna
skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1892 års slut voro i sin helhet

eller till någon del oafgjorda.....jijuJa....................t............................................. 117

Tabell rörande Riksdagens år 1893 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser .................. 132

- : ''iriTT-r-!-1-•--

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård ................................................ 133

.tf: i

r >. !:ji -

Till Riksdagen.

T)å jag nu till åtlydnad af grundlagen och den för justitieombudsmannen
gällande instruktion går att afgifva berättelse rörande förvaltningen
af justitieombudsmanseinbetet under den tid, som förflutit,
sedan sista berättelsen afgafs, följer jag den härvid vanliga ordningen

Justitieombudsmannens embetsberättelse till IS.94 års riksdag. 1

Obehöriga afgifler
för
fullmalcter.

och börjar således med att redogöra för sådana af mig eller min företrädare
i embetet förordnade åtal, som under nämnda tid blifvit antingen
slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade.

Den 3 februari 1893 har Göta hofrätt meddelat utslag på de af dess
advokatfiskal enligt uppdrag af justitieombudsmannen, på sätt i embetsberättelsen
till 1893 års Riksdag omförmäles, anförda besvär öfver rådstufvurättens
i Göteborg utslag den 27 februari 1892 på åtal mot konsistorienotarien
A. B. Magni, hvilken uppburit vissa obehöriga afgifter för lektorerne
A. E. Widholras och P. J. Österbergs fullmakter (se nämnda embetsberättelse
sidd. 17—32). Hofrätten yttrade i sitt utslag:

Beträffande först den grund, efter hvilken lösen för fullmakt borde
betalas af lektor, hvilken egde uppbära endast sådana löneinkomster som
de i detta mål omnämnda, funne hofrätten det af Magni åberopade stadgande
i taxan å expeditionslösen vid domkapitlen i riket den 31 oktober
1851 böra så förstås, att lösen för sådan fullmakt borde erläggas med fyra
procent af stadigvarande, bevillning efter andra artikeln underkastade
inkomster, som den utnämnde, så länge han innehade den genom fullmakten
erhållna befattningen, vore på grund af fullmakten berättigad åtnjuta;
och enär det ålderstillägg, fem hundra kronor, Widholm och Österberg,
då de utnämndes till lektorer vid högre latinläroverket i Göteborg,
hvar för sig egde uppbära, af en hvar af dem åtnjötes, icke på grund af
ifrågakomna, för honom utfärdade fullmakt, utan af den orsak, att han
redan före sagda utnämning blifvit enligt särskildt beslut af Kongl. Maj:t
på grund af viss tids väl vitsordad tjänstgöring uppflyttad i högre
lönegrad; enär den tillfälliga löneförbättringen, fem hundra kronor, blifvit
Widholm och Österberg beviljad endast för visst år och dess fortfarande
åtnjutande följaktligen berott på hvad därom framdeles kunde varda
stadgadt; enär ifrågakomna hyresersättning blifvit Widholm och österberg
tillerkänd ej allenast på grund af deras berörda fullmakter, utan i
följd af stadsfullmäktiges i Göteborg beslut den 1 oktober 1876, samt
Widholm och Österberg, hvilka enligt vilkor i sina fullmakter varit underkastade
äfventyret att med bibehållandet af lektorsbefattningarna i Göteborg
blifva förflyttade till tjänstgöring vid annat läroverk, kunnat, därest
sådan förflyttning ifrågakomma, mista samma hyresersättning; alltså
funne hofrätten vid ofvannämnda förhållanden lösen för fullmakterna
hafva bort beräknas, icke å sagda ålderstillägg, tillfälliga löneförbättring
och hyresersättning, utan allenast å själfva lektorslönen, två tusen fem
hundra kronor.

Då vidare af 3 § uti den vid tiden för fullmakternas utfärdande
gällande förordningen angående stämpelafgiften den 24 september 1886
otvetydigt följde att endast skilnaden mellan den ordinarie lön, vederbörande
tjänsteman förut kunde hafva uppburit, och den, han genom den
nya fullmakten erhållit, finge tagas i betraktande vid beräknande af den
stämpel, hvarmed sistnämnda fullmakt borde förses, samt Widholm och
österberg icke genom de af domkapitlet i Göteborg utfärdade fullmakter
blifvit berättigade åtnjuta högre lektorslön, än de redan förut hvar för
sig uppburit, gillade hofrätten rådstufvurättens förklarande, att ifrågavarande
fullmakter icke bort med stämpel beläggas; och ansåge hofrätten,
lika'' med rådstufvurätten, Magni hafva saknat laga grund att påföra Widholm
och Österberg hvardera sigillpenningar och afgift till expeditionskassan
med tillsammans fyra kronor 50 öre.

Enär Widholm och österberg följaktligen icke varit pligtige att för
sina fullmakter erlägga mera än ett hundra kronor hvardera, utgörande
fyra procent af lektorslönen, två tusen fem hundra kronor, men Magni
belagt fullmakterna med stämplar, Widholms till belopp af tjuguåtta
kronor och österbergs till belopp af tjugufyra kronor, samt felaktigt
beräknat lösen för Widholms fullmakt till två hundra trettio kronor och
för Österbergs till ett hundra sjuttiofyra kronor; alltså och då Magni,
som, med afseende å hvad han i fråga om debiteringen af ofvannäinnda
afgifter, fyra kronor 50 öre, anfört, ej kunde för denna felaktighet dömas
till ansvar, däremot genom att hos Widholm och österberg uttaga
stämpelafgift och hvad de i lösen fått för mycket utgifva gjort sig skyldig
till oförstånd i sin tjänsteutöfning, pröfvade hofrätten, med hänsyn
såväl därtill, att Magni vid uträknandet af stämpelbeloppet för Widholms
fullmakt lagt till grund en högre hyresersättning, än den Widholm
vid befattningens tillträdande egde åtnjuta, som ock därtill, att
Magni vid beräknandet af lösen för ifrågakomna, samma dag utfärdade
fullmakter följt olika grunder, rättvist fastställa rådstufvurättens utslag,
så vidt Magni dömts att bota sjuttiofem kronor; och blefve rådstufvuråttens
utslag beträffande hufvudsaken i öfrigt sålunda ändradt, att Magni
förpligtades att mot qvitto och återbekommande af de fullmakterna
åsätta stämplar till Widholm och österberg återgälda hvad de för fullmakternas
utlösande för mycket utgifvit, eller ett hundra sextiotvå
kronor 50 öre till Widholm och ett hundra två kronor 50 öre till österberg
jämte ränta å dessa belopp, på sätt rådstufvurätten stadgat.

I fråga om rättegångskostnaden gillades rådstufvurättens utslag; och
förpligtades Magni dessutom att ersätta Widholm och Österberg för deras
kostnader i hofrätten med fyrtio kronor till dem hvar.

Fråga om
tjänstefel enl.
25 kap. 5 $
strafflagen.

öfver. hofrättens utslag har Magni anfört underdåniga besvär, som
ej ännu blifvit pröfvade.

I en hit ingifven klagoskrift anförde förre handlanden C. J. Jonsson
i Salstad, att kronolänsmannen i Ase härad af Skaraborgs län J.
J. Ström, under hot att i egenskap af allmän åklagare uttaga stämning
å hustru Sofia Andersson på Qvillan, som jämte sin man E. G.
Andersson blifvit försatt i konkurs, begärt att af henne undfå 300 krQnor
samt att Ström till följd häraf mottagit kontant 50 kronor och förbindelser
å 250 kronor. Angifvaren, som hemstälde, om icke detta Ströms
förfarande kunde hänföras under bestämmelserna i 25 kapitlet 5 § strafflagen,
åberopade till vittnen rörande angifvelsen landtbrukarne O.
Andersson i Salstad och J. Carlsson i Qvillan samt e. o. landskanslist^!
A. T. Landén.

Vid angifvelseskriften fanns fogadt ett intyg, som i hithörande delar
var af följande lydelse:

»Att landtbrukaren Oskar Andersson i min och e. o. landskanslisten
W. Saléns närvaro omtalat, att han vid ett tillfälle detta år varit på
Dillingen hos länsman J. Ström och deltagit i en uppgörelse, då Ström
erhöll 300 kr. i mutor därför, att han ej skulle anställa något slags åtal

emot hustrun Sofia Andersson på Qvillan,--—--------

intygas på begäran, under edlig förpligtelse. Salstad den 26 september
1890. Carl Jonsson, spanmålshandlande.»

Sedan justitieombudsmannen genom Konungens befallningshafvande
i nämnda län infordrat Ströms yttrande öfver angifvelseskriften, förmälde
Ström i sin förklaring, att de mot honom framkastade tillvitelserna
vore helt och hållet sanningslösa och antagligen endast tillkomna
af hätskhet och illvilja å angifvarens sida* till följd af de åtal,
Ström under de senaste femton åren, på sätt vid förklaringen fogade afskrifter
af domstolsutslag visade, måst mot angifvaren anställa för olaga
försäljning af öl och andra maltdrycker. Ström bestred därför afseende
å de mot honom riktade anklagelserna.

Med en senare skrifvelse insände Ström till styrkande däraf, att han
åtalat hustru Andersson, ett så lydande intyg:

»Att målet emellan kronolänsmannen J. Ström i egenskap af åklagare
och hustru Sofia Carlsdotter (Andersson) å Qvillan Venersnäs, om
laga ansvar som bedräglig gäldenär i konkurs, förekom till behandling
å femte rättegångsdagen af innevarande års hösteting med Ase och Viste

häradsrätt; betygar, Dillingen den 22 november 1890. Axel Th. Landén,
v. kronolänsinan, adr.: Salstad och Dillingen.»

Angifvaren, som erhöll rådrum för afgifvande af påminnelser i anledning
af Ströms förklaring, anförde i slutligt yttrande bland annat
följande: I hvarje bo funnes väl en mängd, ofta nog värdelösa, saker,

hvilka, då konkurs uppstode, kunde af gäldenären eller den, som uppgåfve
boet, utan brottslig afsigt lemnas å sido, så att de icke blefve
anmärkta i bouppteckningen. Dylik glömska ansåges af lagstiftaren helt
naturlig, hvilket syntes af 26 § i konkurslagen, där det hette, att gäldenären
före bouppteckningsedens afläggande skulle gifva upp om och
hvad mera till boet hörde, än som upptecknadt blifvit, samt därefter beediga
uppteckningen med däri gjorda tillägg. Då E. G. Anderssons från
Qvidan bo blifvit till konkurs afträda torde hans hustru Sofia Andersson,
nedstämd med anledning af obeståndet och bedröfvad öfver mannens
afvikande, vid boets uppgifvande och boförteckningens beedigande hafva
gjort sig skyldig till sådan glömska, ehuru de glömda effekterna vore
af så ringa värde, att hvarken den därigenom för boet uppkomna förlust
eller hennes vinst kunde kallas nämnvärd. Ingen kunde därför
misstänka, att hon med vett och vilja behållit egendomen, hvars
obetydliga värde ej i ringaste mån motsvarade den risk, hon genom
ett brottsligt förfarande skulle iklädt sig. Ström, som var rättens ombudsman
i konkursen, begagnade sig dock af tillfället, och, med hot
om anklagelse för effekternas undansnillande och för det makarne
Andersson på olagligt och bedrägligt sätt skulle kort före konkursen
hafva afyttrat sin fasta egendom, lyckades han till den grad uppskrämma
ej allenast hustru Andersson, utan ock hennes broder, J. Carlsson i
Qvillan, och svåger, O. Andersson i Salstad, att desse sistnämnde
med Ström uppgjorde saken. Att Ströms beteende i denna sak vore
brottsligt kunde ej förnekas, och att han sedermera, efter det han erhållit
kännedom om den gjorda angifvelsen, sönderklippt de reverser,
han såsom vilkor för sin tystnad betingat sig, och sökt återlemna de
penningar, han såsom afbetalning a förskrifna beloppen fordrat och
uppburit, fritoge honom ej från ansvar. Tvärtom hade han därigenom
ökat bevisen mot sig, ty vid tillfället voro flere personer tillstädes, bland
andre gästgifvaren G. Andersson i Munkestad, hvilken emellertid, ^i
likhet med” e. o. landskanslisterne J. E. Frieberg, V. Salén och A. T.
Landén, som dels varit, dels fortfarande vore Ströms biträden, äfvensom
kronojägaren B. Eriksson å Hälleberg och A. M. Johansson i Brättefors,
hvilka saintlige kunde vittna om Ströms förfarande, vägrat att afgifva

någon berättelse i ämnet förrän de, till domstol lagligen stämde, nödgades
därstädes aflägga vittnesmål.

Jonsson bifogade vid sist anförda skrift tre så lydande intyg:

1) »Vittnesattest: Då C. J. Jonsson i Salstad uti en till justitieombudsmannen
in gifven skrift, däruti han till åtal anmält kronolänsman i
Ase härad J. Ström, bland annat därför att han under hot af åtal som
allmän åklagare å hustrun Sofia Andersson i Qvillan tilltvingat sig mutor,
beträffande berörda förhållande påkallat mitt hörande, vill jag härom
meddela följande uppgifter, beredd att samma med ed styrka inför domstol,
om så påfordras. Den 27 maj 1889 var jag i enskildt ärende hos arrendatorn
Carl Gustafsson på Dillingen, då jag blef anmodad att inkomma till
länsman J. Ström, därvid han ombad mig, att jag skulle medverka därtill,
att hemmavarande gäldenären på Qvillan, Sofia Andersson, skulle uppgöra
ackord med sina borgenärer. Men då jag ej ansåg mig kunna göra
detta, blef Ström mycket ond på mig och lofvade att hålla såväl mig
som gäldenärerna Andersson på Qvillan »varma» och yttrade vidare, att
som sysslomannen i konkursen på Qvillan, Aug. Hedman i Venersborg,
erhållit godtgörelse därför, att han afstod från åtal af gäldenären Sofia
Andersson, så ville Ström äfven hafva ersättning för att icke som allmän
åklagare åtala bemälda Sofia Andersson och fordrade därför 400 kronor,
men. ville Johan Carlsson (broder till Sofia Andersson) gifva honom en
förbindelse på 300 kr., så skulle han låta sig nöja därmed för att afstå
från åtalet, men som jag ej ansåg Johan Carlsson villig utbetala denna
summa, så iklädde jag mig genom förbindelse 150 kr., hvilken af mig
jämte en revers, utgifven af Johan Carlsson å ett belopp af 150 kr., till”
stäldes Ström. För denna summa lofvade Ström medverka därtill, att
den stämning om återgång af köp af såväl fasta som lösa egendomen
på Qvillan af borgenärerna återtogs, samt ej såsom allmän åklagare
åtala Sofia Andersson för bedräglig konkurs. Salstad den 14 jan. 1891.
Oskar Andersson.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas ^f på en gång närvarande
Karl .Tholson, adr.: Salstad, Magnusberg, kommunalordförande i Flo
socken, Carl Jonsson, adr.: Salstad. Att såväl Oskar Andersson, som
vittnena K. Tholson och C. Jonsson äro trovärdiga personer intygas på
begäran: Salstad den 19 januari 1891. A. Magnusson, kommunalordförande
i Sahls socken.»

2) »Vittnesattest: Då C. J. Jonsson i Salstad uti en till justitieombudsmannen
ingifven skrift, däruti han till åtal anmält kronolänsman
i Åse härad J. Ström, bland annat därför, att han under hot om åtal

som allmän åklagare å hustrun Sofia Andersson i Qvillan tilltvinga
si er mutor, beträffande berörde förhållande påkallat mitt hörande, vill
härom meddela följande uppgifter, beredd att samma med ed inför
domstol styrka, om så påfordras. Någon dag i början af juni månad
1889 framstälde Oskar Andersson i Salstad den frågan till mig, om
det ej vore skäl att uppgöra med länsman Ström, för att denne ej
skulle åtala min syster Sofia Andersson på Qvillan, som jämte sin afvikne
man E. G. Andersson voro satta i konkurs, detta af den anledning
att Ström under hot om stämning å henne som allmän åklagare
begärt att för undvikandet af åtalet erhålla 400 kronor, men nedsatte
detta belopp till 300 kronor, då jag skulle betala 150 kronor och
Oskar Andersson (som är svåger till Sofia Andersson) 150° kronor. Med
anledning däraf lemnade jag en förbindelse till Ström å 150° kronor,
hvarmed han då förklarade sig nöjd, hvarjämte Ström äfven på samma
gång erhöll en förbindelse å 150 kronor af Oskar Andersson. En tid
därefter kom länsman Ström till mitt hem Qvillan och sade sig icke
vilja hafva Oskar Anderssons revers och tvingade mig under alla möjliga
hot att gifva honom ytterligare en revers, som skrefs af hans medhåfda
skrifbiträde A. T. Landén, hvilken äfven bevittnade densamma.
En tid därefter återigen blef jag kallad till Ström, som då begärde
pengar eller borgen på reverserna. Vid det tillfället betalade jag
25 kronor kontant på hvarje revers. Qvillan den 14 jan. 1891. Johan
Carlsson.

E^enhändiga namnunderteckningen bevittnas af på en gång närvarande
Karl Tholson, adr.: Salstad, Magnusberg, kommunalordförande i
Flo socken, Carl Jonsson, adr.: Salstad. Att såväl Johan Carlsson, som
vittnena K. Tholson och C. Jonsson äro trovärdige personer intygas på
begäran: Salstad den 19 januari 1891. A. Magnusson, kommunalord förande

i Sahls socken.»

3) »Sedan C. J. Jonsson i Salstad uti en till justitieombudsmannen
inenfven skrift, hvari han till åtal anmält kronolänsmannen i Åse härad
J.°Ström, som vittne bland andra åberopat mig, så har han sedermera
af mig begärt vittnesattest; hvarvid jag nekat afgifva vittnesmål, förrän
yd begäran, intygas. Grästorp den löjan. 1891. J. Edv. Frieberg, e. o.
landskanslist. Bevittnas af Carl Jonsson, adr.: Salstad.

Äfven undertecknad, som åberopats såsom vittne i ofvan omförmålda
sak, vägrar att aflemna vittnesattest eller afgifva vittnesmål, förrän jag
efter erhållen vittnesstämning ser mig tvungen att inför vederbörlig dom -

stol på ed afgifva min berättelse. Venersborg den 16 jan. 1891, B.
Eriksson. Bevittnas: W. Silfversparre, Carl Jonsson, adr.: Salstad.»

I anledning af ifrågavarande angifvelse beslöt justitieombudsmannen
att anställa åtal mot Ström och begärde för den skull, att Konungens
befallningshafvande måtte förordna lämplig person att såsom åklagare
utföra detsamma i enlighet med en af justitieombudsmannen utfärdad
instruktion. I denna instruktion yttrades, efter återgifvande af hvad i
ärendet förekommit, bland annat:

I 25 kapitlet 5 § strafflagen återfunnes följande stadgande: »Har

embetsman tagit eller betingat sig muta, för att i embetet orätt främja;
värde, ändå att ingen skada skedde, afsatt och förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas.»

Af omförmälda intyg ville det synas, som skulle Ström, hvilken, jämlikt^
25 kapitlet 22 § strafflagen, vore underkastad de för embetsman i sagda
kapitel gällande straffbestämmelser, gjort sig skyldig till ansvar efter 5 §
i nämnda kapitel. Enligt angifvarens framställning och innehållet af
de af honom åberopade, under 1) och 2) här ofvan intagna vittnesintyg
skulle nämligen Ström under år 1889 betingat sig ett belopp af
300 kronor, däraf han i reda penningar mottagit 50 kronor, emot utfästelse
att icke i egenskap af allmän åklagare mot hustru Andersson
föra talan om ansvar å henne för bedrägligt förhållande mot borgenärerne
i hennes och hennes mans konkurs. Han hade i sådant fall emottag1*
penningar och penningars värde, för att han skulle underlåta
fullgöra sin pligt att såsom allmän åklagare anställa talan mot hustru
Andersson.

Det vore lika straffbart, om en tjänsteman emottoge eller betingade
sig muta, för att han skulle uraktlåta att fullgöra sin tjänstepligt, som i
händelse det skedde i syfte, att han skulle företaga eu obehörig åtgärd
i tjänsten. I båda fallen afsåges med mutan, att han skulle i°tiänsten
främja orätt.

Så snart tjänstemannen tagit eller betingat sig muta, vore hans förbrytelse
fullbordad, oafsedt om den, som gifvit eller utfäst mutan, vunne
sitt åsyftade ändamål eller icke. Detta fraraginge tydligt af bestämmelsen
i ofvannämnda 5 §, att förbrytelsen vore med ansvar belagd, ändå
att ingen skada skett.

Blefve således omförmälda angifvelse mot Ström styrkt, lände det
honom ingalunda till ursäkt, att han sedermera anhängiggjort talan mot
hustru Andersson. Ej heller syntes utgången af samma talan hafva

någon inverkan på frågan om Ströms brottslighet. Ty äfven om de
omständigheter, på hvilka Ström i berörda mål grundat sitt åtal mot
hustru Andersson, befunnes af den art, att hennes förfarande ej vore
med ansvar belagdt eller icke folie under allmänt åtal, förringade sådant
ej Ströms straffbarhet, enär betingandet af mutan skett under den förutsättning,
att hustru Andersson begått brott, som af Ström kunde
åtalas.

På grund af hvad sålunda anförts uppdrog justitieombudsmannen
åt åklagaren att vid vederbörlig domstol tilltala Ström för hvad honom
till last lagts och att därvid, sedan behörig utredning skett samt, om
sådant erfordrades, vittnen blifvit hörda, å Ström yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet; hvarjämte på grund af stadgandet i 25 kapitlet
7 § strafflagen påstående skulle framställas därom, att hvad Ström såsom
muta mottagit skulle tillfalla kronan.

Vid Åse och Viste häradsrätt blef härefter åtal mot Ström anstäldt.
Utslag i målet meddelades den 15 februari 1893. Häradsrätten yttrade
däri: ehuruväl Oskär Andersson och Johan Carlsson på ed inför rätten
intygat, den förre, att, sedan Ström någon dag i maj 1889 betingat sig
tre hundra kronor, bland annat för att Ström skulle underlåta att
såsom allmän åklagare åtala hustru Sofia Andersson för bedrägligt
förfarande mot borgenärer uti hennes och hennes mans konkurs, Oskar
Andersson i början af juni månad samma år för sådant ändamål tillstält
Ström dels en af Oskar Andersson och dels en af Johan Carlsson utfärdad
revers, hvardera å ett hundra femtio kronor, och den senare, att
Ström i november 1889 genom hot att åtala Johan Carlssons syster, bemälda
Sofia Andersson, för nyssnämnda brott, därest Johan Carlsson icke
ville till Ström utgifva en revers å ett hundra femtio kronor, tilltvingat
sig ytterligare en revers å nämnda belopp, samt jämväl i öfrigt omständigheter
och liknelser förekommit mot Ström, att han mottagit ifrågakomma
reverser för att icke i angifvet hänseende åtala Sofia Andersson;
likväl och som, vid det förhållande att hvad Oskar Andersson
och Johan Carlsson sålunda vittnat icke afsåge ett och samma tillfälle,
lagligen gällande bevisning därom, att Ström till ifrågakomma brottet
gjort sig skyldig, så mycket mindre kunde anses vara förebragt, som
genom tre likaledes såsom vittnen hörda personers utsagor, sammanstälda
med andra i målet inlupna omständigheter, stöd icke saknades
för antagande, att Ström bekommit åtminstone de båda af Johan
Carlsson utfärdade reverserna i det af Ström under målets handläggning
angifna ändamålet, eller att dessa skulle utgöra säkerhet för
eu af Oskar Andersson den 25 april 1889 uthändigad förbindelse

Justitieombudsmannens embetsberättelse, till 18.94 års riksdag. 2

Obehörig anteckning
i
prestbevis.

af innehål], att Oskar Andersson förbunde sig att, i händelse E. G. Anderssons
konkurs af en eller annan orsak blefve nedlagd eller Ström
kunde genomdrifva, att vissa namngifne borgenärer antoge fem procent
af sina i konkursen bevakade fordringar, till Ström betala tre hundra
kronor, sedan konkursen blifvit afskrifven; alltså pröfvade häradsrätten,
som funne målet icke vara af den beskaffenhet, att Ström kunde kännas
skyldig med ed däri sig värja, lagligt förklara den mot Ström förda
talan icke kunna bifallas.

Då vidare bevisning i målet icke var att tillgå, har jag ej ansett
skål öfverklaga utslaget, hvaröfver ej heller Ström anfört besvär.

Pigan Karolina Johansdotter insände hit ett af kyrkoherden i Mariestads
församling, kontraktsprosten F. Landahl den 26 april 1892 för
henne utfärdadt flyttningsbevis från nämnda församling till österplana
församling, i hvilket bevis kontraktsprosten Landahl å raden 5 efter de
tryckta orden »är döpt» infört följande anteckning: »den 17 febr. 1890
tagit vederdop enligt egen uppgift»; och anhöll Karolina Johansdotter
— under anförande att berörda anteckning å det för henne utfärdade
flyttningsbeviset stode i strid såväl med gällande lag som med hennes
vid bevisets uttagande till Landahl lemnade uppgifter — att Landahl
måtte ställas under tilltal för det embetsfel, hvartill han sålunda gjort
sig skyldig, samt förpligtas ej mindre att till Karolina Johansdotter aflemna
nytt lagenligt flyttningsbevis, än äfven att ersätta hennes kostnader
i målet med tio kronor.

I häröfver afgifvet yttrande anförde Landahl hufvudsakligen följande: Då

i själavårdsafseende och för kyrkligt ändamål föreskrift vore
gifven i kong!, cirkuläret den 20 januari 1865 att å vissa rader på flyttningsbevis
göra anteckning om den flyttandes förhållande till den kristna
kyrkans nådemedel: ordet, dopet och nattvarden, och då särskildt, hvad
dopet beträffade, stadgades att erforderlig anteckning borde ske »i det
fall, att den flyttande, i följd af afvikande lära, icke blifvit efter svenska
evangeliskt-lutherska kyrkans ordning döpt», hade det synts Landahl
vara en följd af sistnämnda föreskrift, att, där så ske kunde, uppgift
borde lemnas, huruvida den flyttande genom att taga vederdop bekände
sig till samma afvikande lära, som föranleda att någon icke vore döpt.
Sedan det visat sig, att de s. k. baptisterna, i olikhet med en del andra
sekter, underläte att begagna sig af den genom dissenterlagen erbjudna
rättigheten att utträda ur svensk-lutherska kyrkan och bilda eget kyrko -

samfund, syntes det vara så mycket mer nödvändigt både för den flyttande
själf och för den pastor, som genom inflyttningen finge själavårdspligter
gent emot honom, att erforderlig anteckning skedde beträffande
afvikelse i den högvigtiga läran om det heliga dopet. Landahl
ansåge sig således hafva handlat i full öfverensstämmelse med lagens
anda, efter sin öfvertygelse och efter sitt samvetes maning. Att Karolina
Johansdotter ansåge sig på något sätt kränkt och förolämpad genom
antydan om, att hon bekände sig till de baptistiska åsigterna, vore för
Landahl oförklarligt och förvånande. Att hon, som inför Landahl
utan tvekan erkänt sitt vederdop, sedermera genom att anklaga honom
och söka få anteckningen om sitt vederdop utplånad skulle visa sig
blygas öfver sin religiösa tro och ondgöras däröfver, att hennes
bekännelse komme i dagen, hade Landahl icke anat. Han förklarade
sig i allt fall redo att lida för samvetets skull och för det han ansåge
vara rätt.

Efter det Karolina Johansdotter fått taga del af detta Landahls
yttrande, genmälde hon i afgifna påminnelser, att hon aldrig, såvidt
hon kunde påminna sig, uppgifvit sig hafva tagit vederdop. Skulle
hon på Landahls frågor hafva gifvit ett svar, hvarpå han ansett sig
kunna stödja den oriktiga anteckningen, så förklarade hon nu, att hon
aldrig tagit något dop, som enligt skriften och Kristi förordning kunde
få namn af vederdop. Hade Karolina Johansdotter sökt utträde ur svenska
kyrkan, så torde detta hafva bort antecknas; men då sådant utträde
af Karolina Johansdotter ej i laga form skett, icke heller varit påtänkt,
så berättigade, enligt hennes mening, intet lagrum till anteckning å
hennes flyttningsbevis om främmande trosbekännelse, vederdop eller
annan afvikelse från svenska kyrkans ordning. Det af Landahl anförda
lagrum syntes icke berättiga honom att å Karolina Johansdotters flyttningsbevis
göra anteckning om vederdop, alldenstund detta lagrum vore
tillämpligt endast i det fall, att den flyttande ej blifvit döpt efter svenska
evangeliskt-lutherska kyrkans ordning, utan vore i saknad af giltigt
dop, hvilket. ej kunde sägas om Karolina Johansdotter, då hon blifvit
både döpt och konfirmerad efter kyrkans ordning, enligt hvad kyrkoböckerna
utvisade. Karolina Johansdotter förklarade sig därför vidblifva
sina i klagoskriften mot Landahl framstälda ansvars- och ersättningsyrkanden.

I det af kontraktsprosten Landahl åberopade kongl. cirkulär af den
20 januari 1865, hvarigenom nu gällande formulär till flyttningsbevis
fäststälts och föreskrifter lemnats angående hvilka anteckningar skola å
de särskilda raderna af sådant bevis verkställas, är i fråga om fjärde och

femte raderna i formuläret föreskrifvet att å dessa bör tecknas »den flyttandes
födelseår, månad och dag,--— börande här ock erforderlig an teckning

ske i det fall, att den flyttande, i följd af afvikande lära, icke
blifvit efter svenska evangeliskt-lutherska kyrkans ordning döpt». Då
Karolina Johansdotter obestridligt blifvit efter svenska evangelisktlutherska
kyrkans ordning döpt, hvarom ock i det af Landahl för
henne utfärdade beviset lemnades uppgift, stod den därjämte af
Landahl i beviset gjorda anteckning, att Karolina Johansdotter »den
17 februari 1890 tagit vederdop enligt egen uppgift», tydligen i strid
med berörda föreskrift i kongl. cirkuläret den 20 januari 1865. Äfven
om, mot Karolina Johansdotters bestridande, antagas kunde, att hon vid
sin begäran om bevisets erhållande lemnat en sådan uppgift, var således
Landahl oberättigad att i beviset göra detta tillägg, hvarigenom
beviset kom att innehålla annat och mera, än hvad i nämnda cirkulär
föreskrifves.

På grund häraf och då Landahl genom ifrågavarande obehöriga
anteckning i det af honom för Karolina Johansdotter utfärdade flyttningsbeviset
gjort sig skyldig till tjenstefel, hvars beifran påkallades
af Karolina Johansdotter, samt denna sistnämnda inåste vara berättigad
att af Landahl erhålla nytt flyttningsbevis utan sådan obehörig
anteckning därå äfvensom ersättning för sina kostnader i målet, fann
jag mig föranlåten att för det oförstånd i embetets utöfning, som
Landahl sålunda låtit komma sig till last, inför domkapitlet i Skara
åtala honom med yrkande, dels att han härför måtte dömas till ansvar
jämlikt 5 § i lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol
i sådana mål den 8 mars 1889, dels ock att honom måtte varda
ålagdt att vid påfordran utfärda nytt laglikmätig! flyttningsbevis för Karolina
Johansdotter äfvensom att till henne utgifva ersättning för hennes
kostnader i målet med tio kronor.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 15 februari 1893.
Domkapitlet yttrade därvid: då de angående anteckning om dop i flyttningsbevis
utfärdade föreskrifter, nämligen dels bestämmelsen i nådiga
cirkuläret den 20 januari 1865, att »å fjärde och femte raderna bör erforderlig
anteckning ske i det fall, att den flyttande i följd af afvikande
lära icke blifvit efter svenska evangeliskt-lutherska kyrkans ordning döpt»,
dels bestämmelsen i nådiga cirkuläret den 11 februari 1887, att »i flyttningsbevis
bör angifvas, huruvida den person, hvilken betyget afser, blifvit
döpt», tydligen endast afsåge, att dylikt bevis må lemna upplysning,
huruvida den flyttande vore i svenska kyrkan döpt eller icke, och sålunda
icke rätteligen kunde tydas därhän, att därest en flyttande, som

blifvit efter den svenska kyrkans ordning döpt, sedermera, utan att utträde
ur denna kyrka i laga form skett, blifvit i eu eller annan ordning
å nyo döpt, anteckning jämväl om sistnämnda förhållande borde uti
flyttningsbevis ske, funne domkapitlet den af kontraktsprosten Landahl
å ifrågavarande för pigan Karolina Johansdotter utfärdade flyttningsbevis
gjorda anteckningen: »den 17 febr. 1890 tagit vederdop enligt egen uppgift»,
sakna stöd af gällande föreskrifter angående sådana bevis; på
grund hvaraf domkapitlet pröfvade skäligt ålägga Landahl att åt Karolina
Johansdotter vid påfordran utfärda lagenligt nytt flyttningsbevis
utan den af henne klandrade anteckningen samt åt henne utgifva ersättning
för kostnader i målet med fordrade och skäliga befunna tio
kronor; men då Landahl genom ifrågavarande anteckning icke kunde
anses hafva gjort sig skyldig till fel af beskaffenhet, att straff därå borde
följa, funne domkapitlet det gjorda yrkandet om ansvar å honom, enligt
5 § af lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i
sådana mål den 8 mars 1889, icke kunna bifallas.

Utslaget är ej af Landahl öfverklagadt; och då jag ej ansett skäl
föreligga att fullfölja talan däremot endast för att söka få honom fäld
till ansvar, har äfven jag låtit utslaget vinna laga kraft.

I den till 1892 års Riksdag afgifna embetsberättelsen redogöres
(sidd. 8—12) för ett åtal, som anstälts mot komministern i Dalhems,
Ganthems och Halla församlingars pastorat G. Hedgren, för det denne
mottagit ett af Dalhems församling åt honom gjordt sammanskott af
penningar. Hedgren dömdes härför till ansvar af vederbörande häradsrätt;
och Svea hofrätt, hvarest Hedgren besvärade sig, gjorde ej ändring
i häradsrättens utslag.

Sedan Hedgren därefter anfört underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t enligt
utslå» den 8 mavs 1893 ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Vid justitieombudsmannens besök hos rådstufvurätten i Marstrand
den 21 juli 1888, under nämnda års embetsresa, anmärktes att fastighetsboken
ej var i tillfredsställande skick, ity att icke, på sätt stadgas
i kongl. kungörelsen huru lagfarts- och inteckningsböcker skola föras den
14 september 1875, ett upplägg gjorts för hvarje särskild fastighet, som
inom rådstufvurättens domkrets vore belägen, utan hade lagfarts- eller inteckningsärende
först i mån, som detsamma vid rätten förekommit, i boken
införts på särskild!, upplägg för den fastighet, ärendet angick, i följd

Af prest mottaget
sammanskott.

Försummelse
beträffande
fastighetsboks
förande.

hvaraf uppläggen tydligtvis icke kunnat ordnas efter vare sig fastigheternas
nummerföljd eller deras bokstafsordning, hvarjämte, då lagfart å
eller inteckning i flere af stadens fastigheter sedan år 1876, då^kongl.
förordningarna angående lagfart och inteckning började tillämpas, icke
blifvit sökt, upplägg för dessa sistnämnda fastigheter ej heller i fastighetsboken
ännu blifvit gjorda. För att underlätta återfinnandet af upplägget
för hvarje särskild fastighet hade borgmästaren Iv. A. Dahlström
upprättat ett register eller rättare en i tidsföljd skrifven förteckning öfver
de lagfarts- och inteckningsärenden, hvilka vid rätten förekommit; men
denna befanns dock vara för ändamålet så otjänlig, att den icke kunde
med någon nämnvärd fördel användas. På grund häraf förständigade
justitieombudsmannen Dahlström dels att före 1888 års utgång på särskilda
upplägg i fastighetsboken införa de inom rådstufvurättens domkrets
belägna fastigheter, för hvilka upplägg i sagda bok ännu icke
blifvit gjorda, dels att öfver fastigheterna upprätta ett fullständigt,
i nummer- eller bokstafsföljd ordnadt register, däri till de olika uppläggens
blad i fastighetsboken hänvisades, dels ock att när detta skett
därom underrätta justitieombudsmannen.

Den 29 december 1888 inkom Dahlström hit med en skrift, däri han,
under åberopande af ovanligt trägna embetsgöromål, begärde anstånd
till den 1 påföljande juli med upprättandet af det nya fastighetsregistret.

Då vidare besked från Dahlström ej förspordes under hela det följande
aret, 1889, afläts en skrifvelse till honom med anmodan att upplysa,
huruvida de åtgärder, hvilka han, enligt hvad ofvan nämnts, hade
att vidtaga i fråga om fastighetsboken, blifvit verkstälda.

Dahlström begärde då ytterligare anstånd med arbetets utförande
till den 1 september 1890, enär han af hvarjehanda hinder urståndsätta
att verkställa detsamma; åberopande Dahlström jämväl, att det af honom
u_PP?jor<^a registret till fastighetsboken vore ganska användbart, ehuru
ej så uppstäldt, som justitieombudsmannen ansett nödigt, och icke lika
omfattande.

Efter det äfven sistnämnda tid förflutit, utan att Dahlström inkommit
med upplysning, att arbetet blifvit fullbordadt, och justitieombudsmannen
i skrifvelse den 15 december 1890 ånyo anmodat honom att
meddela, huruvida arbetet af honom utförts, tillkännagaf Dahlström, att åtskilliga
förberedande åtgärder vidtagits, men att han icke fullständigt
utfört hvad honom ålåge, hvarför han begärde anstånd intill den 1 maj
1891 för att inkomma med bevis, att arbetet blifvit verkstäldt.

Ej heller det anstånd, som med anledning däraf lemnades Dahlström,
medförde ett slut på detta ärende. Då han icke lät sig afköra,

och justitieombudsmannen för den skull i skrifvelse den 10 juni 1891
begärde att ofördröjligen blifva underrättad, huruvida de ifrågavarande
åtgärderna blifvit vidtagna, meddelade Dahlström till svar härå, att, emedan
stadsfullmäktige i Marstrand i början af år 1891 fattat beslut att
låta vidtaga ny reglering, kartläggning och numrering å vissa på stadens
donationsjord Koön befintliga tomter, hvilka innehades under ständig
besittningsrätt mot erläggande af årlig afgäld, hade Dahlström, vid det
förhållande att de å dessa tomter uppförda byggnader skulle lagfaras
och kunde intecknas, ansett sig böra före upprättandet af det nya registret
afvakta verkställigheten af berörda reglering och numrering. Som
dessa åtgärder först helt nyligen bragts till slut, hade Dahlström ännu
icke hunnit fullständigt utföra det rörande fastighetsboken honom förelagda
arbetet, men han skulle, så snart öfriga tjänstegöromål det
medgåfve, och helt säkert innan 1891 års utgång, därom gå i författning.

Före denna tid inkom emellertid Dahlström med en skrift, hvari han,
med förklaring att han såge sig ur stånd att inom den uppgifna tiden
medhinna arbetet, utfäste sig att till den 1 juli 1892 hafva fullständigt
afslutat detsamma.

Denna utfästelse infriade Dahlström ej. Till svar å en af mig den
2 november 1892 framstäld skriftlig förfrågan uppgaf Dahlström, att
han på grund af öfriga, ganska trägna göromål icke verkstält ifrågavarande
arbete, hvarjämte Dahlström tillkännagaf, att han icke torde
blifva i tillfälle att före den 1 juni 1893 afsluta detsamma, samt begärde
ett sista anstånd till nämnda dag.

Den felaktighet i afseende å fastighetsboken i Marstrand och registret
till densamma, som vid justitieombudsmannens besök hos rådstufvurätten
anmärktes, var ingalunda af den omfattande beskaffenhet, att myckenheten
af Dahlströms andra embetsgöromål, jämte hvad han i öfrigt
föreburit, kunnat under hela den långa tid, som efter nämnda besök förflutit,
utgöra hinder för bristernas afhjälpande. Det kunde därför ej
betviflas, att endast felande god vilja orsakat, att Dahlström, . trots
gång på gång lemnade uppskof, icke afhjälpt bristfålligheten. Vid sådant
förhållande syntes ett ytterligare anstånd icke leda till det åsyftade
målet.

Jag anmodade därför advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför hofrätten
tilltala Dahlström och därvid yrka, ej mindre att denne måtte
fällas till ansvar för den försummelse i einbetet, hvartill han gjort sig
skyldig genom sin fortsatta uraktlåtenhet att försätta fastighetsboken
i fullständigt skick och förse densamma med fullständigt, på föreskrif -

Åtskilliga embetsförsummelser
af
t. f. domhafvande.

vet sätt upprättadt register, än äfven att Dahlström måtte vid lämpligt
äfventyr åläggas att inom viss tid hos hofrätten styrka, att han
fullgjort den skyldighet, som af honom blifvit i omförmälda hänseende
eftersatt.

Sedan Dahlström i. sin till hofrätten afgifna förklaring erkänt sin
försummelse . och anhållit om rådrum för fastighetsbokens försättande i
tillbörligt skick, företog hofrätten målet till afgörande den 24 mars 1893
och pröfvade därvid, med stöd af 25 kapitlet 17 § strafflagen, lagligt
döma Dahlström att för den försummelse i embetet, han i anmärkta
hänseendet låtit komma sig till last, höta femtio kronor; hvarjämte hofrätten
föreläde Dahlström, vid vite af ett hundra kronor, att före den
1 november 1893 med bevis inför hofrätten styrka, att fastighetsboken
blifvit försatt i påfordradt skick och försedd med fullständigt, på ofvan
omförmäldt sätt upprättadt register.

Utslaget är ej öfverklagadt.

Af handlingar, som ingåfvos af municipalstyrelsen i Örnsköldsviks
köping, inhämtade justitieombudsmannen, bland annat: att, sedan kommunalstämman
därstädes gjort underdånig framställning om köpingens skiljande
i judicielt hänseende från Själevads tingslag af norra Ångermanlands
domsaga samt förläggande under egen rådstufvurätt och magistrat,
hade . Svea hofrätt, med öfverlemnande af nådig remiss å denna framställning,
i skrifvelse den 4 maj 1891 anmodat Konungens befallningshafvande
i Vesternorrlands län att i ärendet infordra yttranden från
Själevads tingslagsbor och häradsrätt äfvensom tjänstförrättande domhafvanden
i tingslaget; att Konungens befallningshafvande i anledning
häraf genom resolution den 8 nyssnämnda månad och år anmodat t. f.
domhafvanden i berörda tingslag, vice häradshöfdingen E. W. Höijer,
att i omförmälda hänseende infordra tingslagsbornas och häradsrättens
underdåniga yttranden samt därmed jämte eget underdånigt utlåtande
och remisshandlingarna till Konungens befallningshafvande inkomma; att
Konungens befallningshafvande sedermera, med föranledande af en från
hofrätten ingången skrifvelse, den 12 december 1891 aflåtit anmaning
till Höijer att fullgöra hvad i frågan på honom ankomme; samt att,
sedan extra kommunalstämma med Örnsköldsviks köping den 24 februari
1892 uppdragit åt municipalstyrelsen därstädes att med stämmans makt
och myndighet vidtaga de åtgärder, som kunde lända till att påskynda
afgörandet af ifrågavarande för kommunen vigtiga ärende, municipalstyrelsen
den 17 påföljande mars till behandling förehaft det sålunda åt

densamma lemnade uppdrag, därvid styrelsen, efter omförmälande af åtskilliga
olägenheter och svårigheter, hvilka för Örnsköldsviks köping
föranleddes af dröjsmål med ifrågavarande ärendes afgörande, beslutit
att hos justitieombudsmannen anhålla om vidtagande af sådana åtgärder,
att Höijer måtte förmås att så skyndsamt som möjligt afgifva det äskade
utlåtandet.

Den af bilagor åtföljda framställning, som municipalstyrelsen i öfverensstämmelse
med sitt sålunda fattade beslut gjorde, lät justitieombudsmannen
genom Konungens befallningshafvande tillställa Höijer och lemnade
honom därvid tillfälle att inom en vecka efter undfången del. af
densamma med tillhörande handlingar hit insända yttrande i anledning
däraf samt föreläde honom tillika att inom samma tid återställa handlingarna.
Enligt justitieombudsmannen tillhandakommet bevis erhöll
Höljer handlingarna den 7 april 1892. Då något svar från honom ännu
den 5 påföljande maj icke försports och handlingarna ej heller återstälts,
låt justitieombudsmannen genom Konungens befallningshafvande tillställa
Höijer en skrifvelse, hvarigenom honom förelädes att vid vite af femtio
kronor inom åtta dagar efter erhållen del af densamma återsända handlingarna.

Sedan Höijer erhållit del af berörda skrifvelse, anförde han, med
återställande af handlingarna, i en den 25 i sistnämnda månad hit ankommen
skrift följande: ifrågavarande ärende rörande Örnsköldsviks afskiljande
i judicielt hänseende från Själevads tingslag hade den 25 augusti
1891 behandlats vid tingslagets häradsrätt, hvarefter det ålegat Höijer
att meddela yttrande i ärendet. Under den närmaste tiden efter sistnämnda
dag hade han varit strängt upptagen af en mängd till domareembetet
hörande göromål. Lagtima höstetinget med Själevads tingslag
hade tagit sin början den 5 oktober och pågått under en tid af sex
dagar, hvarpå Höijer under den närmaste tiden därefter haft att hålla
två egodelningsrättssammanträden med syner ute å marken samt en afoch
tillträdessyn å ett kyrkoherdeboställe. Han hade haft för afsigt
att i påföljande december månad aflemna utlåtande jämte handlingarna
angående Örnsköldsviks stadsrättigheter, men omkring medlet af
nämnda månad hade han insjuknat, i följd hvaraf han under loppet af
en vecka måst hålla sig inom hus, visserligen ej sängliggande, men
dock mindre arbetsför, så att han icke kunnat egna sig åt något arbete
af mera vidlyftig beskaffenhet. För att kunna afsluta höstetinget
med Själevads tingslag omkring medlet af januari månad 1892 hade
Höijer nödgats använda all kraft åt utarbetandet af tinget, men den 12
i nämnda månad insjuknat i influensa, som åtföljts af en elakartad

Justitieombudsmannens embetsberättelse tiU 1894 års riksdag. 3

lungkatarr, hvadan han två gånger måst anhålla om tjänstledighet, som
beviljats först från och med den 18 till och med den 25 januari och sedermera
från och med den 28 i samma månad till och med den 24 därpå
följande februari. Ehuru ej fullt återstäld från sjukdomen, hade han den
25 och 26 februari afslutat höstetinget med Själevads tingslag, hvarefter han
från och med den 7 till och med den 12 mars 1892 förrättat lagtima vintertinget
med samma tingslag. I följd af ansträngningen vid tingets förrättande
hade hans helsotillstånd försämrats, så att han under åberopande
af läkarebetyg nödgats anhålla om ytterligare tjänstledighet, som beviljats
från och med den 14 april till och med den 4 maj. Han vore sysselsatt
med utarbetande af utlåtandet angående stadsrättigheter för Örnsköldsvik
och skulle med det snaraste expediera detsamma. Slutligen uttalade
Höijer den förhoppning, att, då han sålunda visat, att under en ganska
lång tid sjukdom hindrat honom från fullgörandet af sitt åliggande i
anmärkta hänseendet, justitieombudsmannen skulle låta vid hans afgifna
förklaring bero.

Omförmälda, af Höijer till Svea hofrätt med ledighetsansökning insända
läkarebetyg lydde sålunda:

»Att herr häradshöfding E. W. Höijer på grund af efter influensa
kvarstående kraftnedsättning är i behof af en kortare tids tjänstledighet,
intygar jag härmed på heder och samvete. Örnsköldsvik den 9 april
1892. Joachim Wallmark. Med. lic., lasarettsläkare.»

Af det anförda framgick att, sedan Höijer i sin egenskap af tjänstförrättande
domhafvande i Själevads tingslag någon af de närmaste dagarne
efter den 8 maj 1891 mottagit ifrågavarande remisshandlingar
rörande skiljande af köpingen Örnsköldsvik i judicielt hänseende från
Själevads tingslag samt tingslagsborna den 25 augusti 1891 blifvit i
ärendet hörde äfvensom häradsrätten då yttrat sig, Höijer ännu den 21
maj 1892, då hans till justitieombudsmannen afgifna förklaring var dagtecknad,
hvarken expedierat tingslagsbornas och häradsrättens yttranden
eller afgifvit det honom i ärendet affordrade utlåtande, hvarom dock
Konungens befallningshafvande i december 1891 påmint honom.

Höijer hade icke tillfredsställande förklarat det långvariga dröjsmål,
som egt rum med expedierandet af de infordrade underdåniga utlåtandena.
Hvad han anfört rörande det sätt, hvarpå hans tid måst
efter den 25 augusti 1891 användas för andra embetsgöromål, samt rörande
sitt helsotillstånd kunde icke öfvertyga justitieombudsmannen, att
tillräcklig tid och tillfälle saknats för honom att under den förflutna
tiden fullgöra den honom åliggande skyldighet att utarbeta och insända
ifrågavarande yttrande, beträffande hvilket han icke ens påstod, att det -

samma skulle påkalla någon särskild möda och tidsutdrägt. Det syntes
otvifvelaktigt, att Höijer borde kunnat redan under tidigare de en åt
1891 års höst bereda sig läglighet att,, utan obehörigt tillbakasattande
af öfriga tjänstepligter, uppfylla sin berörda skyldighet. Om
sådant emellertid varit för honom omöjligt, borde hans embetspligt
manat honom att anmäla förhållandet hos hofrätten, som förvisso da
skulle på hans begäran beviljat honom tjänstledighet under den för omförmälda
ärendes behandling erforderliga tid.

Justitieombudsmannen fann för öfrigt anmärkningsvärd!,, att, enligt
hvad han från hofrätten inhämtade, Höijer, efter honom, vid vite gitvet
föreläggande att till hofrätten inkomma med upplysning om orsaken
till dröjsmålet med expedierandet af det underdåniga utlåtandet, i skrifvelse
den 9 april 1892 uppgifvit, bland annat, att han skulle afsända
ifrågavarande underdåniga utlåtande med tillhörande handlingar före utgången
af ofvan omförmäla tjänstledighet, som gick till ända den 4 maj.
Någon anledning till, att utlåtandet icke ens då kunnat expedieras och
att detsamma fortfarande den 21 maj var ofullbordadt, gitte Höijer icke

PPSPå nu anförda grunder samt i anseende till långvarigheten af lfrågakomna
dröjsmål och vigten för Örnsköldsviks köping af stadsfrågans snabba
afförande fann justitieombudsmannen sig icke kunna underlåta att beifra
den försummelse, som Höijer låtit komma sig till last, och detta sa mycket
mindre som han jämväl i sitt förhållande till justitieombudsmannen utan
uppgifven anledning ådagalagt en senfärdighet, som i sin mån var egnad
att sätta hans nit och pligttrohet i tvifvelsmål. Justitieombudsmannen
uppdrog för den skull åt advokatfiskal i Svea hofrätt att för berörda
försummelse i fråga om den af kommunalstämman i Ornsköldsviks köping
gjorda underdåniga ansökning ställa Höijer under tilltal inför hofrätten samt
att därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom
föreläggande för honom att, vid verkande äfventyr, inom förelagd, kort
tid till vederbörande insända tingslagsbornas och häradsrättens yttrande
samt eget utlåtande äfvensom de därtill hörande handlingar.

Sedan advokatfiskal i enlighet härmed anhängiggjort åtal mot
Höijer inkommo emellertid remisshandlingarna samt berörda yttrande
och utlåtande till hofrätten, i följd hvaraf advokatfiskal afstod från
yrkandet i afseende å dessa handlingars återställande. .

Innan ännu detta åtal hunnit afgöras, yppade sig nya anledningar
till anmärkningar mot Höijer vid det besök, justitieombudsmannen under
embetsresan år 1892 gjorde i Höijers expedition, och^ den granskning,
därvid

som

företogs af arkivhandlingar, hörande till de tingslag, inom

hvilka Höijer förestod domareembetet. Därvid anmärktes nämligen, förutom
några smärre fel och ofullständigheter, som vid tillfället af Höijer
afhjälptes och kompletterades, följande:

. —-) domboken för 1891 ars hö st et in g med Själevads tingslag, hvilket

ting förrättats af Höijer, var uppsatt till och med § 253, men därvid saknade
153 — 159. Beträffande dem upplyste Höijer, att en missparagrafering
förelupit, i det att icke några mål och ärenden under dessa §§ hand^
.lagts. Denna uppgift vann stöd af de framvisade memorialanteckningarna.
_ Efter § 253 i domboken fanns icke något mål eller ärende uppsatt,
ej heller var domboken afslutad; och enligt memorialanteckningarna
samt Höijers lemnade uppgifter var domboken beträffande åtskilliga mål
och ärenden ännu ouppsatt, nämligen dels i fråga om fyra, som förekomuut
å sjette rättegångsdagen under tinget, dels beträffande fjorton,
hvilka handlagts å sluttingsdagarne den 25 och 26 februari 1892. I
två af nyssnämnda fyra mål voro utslagen uppsatta å lösa lappar, och
hade utskgen, enligt hvad Höijer uppgaf, inom behörig tid öfversändts
till Konungens befallningshafvande i länet för verkställighet. I tre af
de vid sluttinget handlagda målen hade domar meddelats, men dessa
domar voro icke ens uppsatta å lappar, utan endast i memorialprotokollet
antydda.

Saköreslängd^ för tinget var uppsatt, men, enligt hvad Höijer på
tillfrågan upplyste, hade icke något exemplar däraf öfversändts till kronofogden
i orten.

B) ,att domboken för 1891 års vinterting med Själevads tingslag, äfven
detta ting förrättadt af Höijer, ej var uppsatt längre än till och med
§ 281 under sjette rättegångsdagen af tinget, den 14 mars 1891.

Höijer anmälde, att utöfver de uppsatta målen och ärendena hade
nämnda rättegångsdag förekommit endast två, ännu ej uppsatta mål, i
ett af hvilka mål, enligt Höijers uppgift, å sluttinget afkunnats utslag,
hvarigenom vederbörande åklagares i målet förda talan ogillats, under
det att det andra målet genom å sluttinget afkunnadt beslut, hvartill
koncept, uppsatt å särskild lapp, af Höijer förevisades, blifvit uppskjutet
till fortsatt handläggning vid 1892 års lagtima vinterting med tingslaget.
I det af Höijer företedda memorialprotokollet för ifrågavarande
rättegångsdag, den 14 mars 1891, voro anteckningarna rörande samtliga
mål och ärenden med undantag af nämnda två mål öfverstrukna.

Däremot var domboken, i hvad angick mål och ärenden, som handlagts
dels vid särskilda sammanträden under tinget den 15 juli och den
25 augusti 1891, dels ock å sluttingsdagarne den 28 och 29 augusti
1891, helt och hållet ouppsatt. Enligt Höijers uppgift samt förevisade

raemorialanteckningar skulle dessa mål och ärenden utgjort fyra vid det
särskilda sammanträdet den 15 juli, ett vid sammanträdet den 25 augusti
— detta ärende afsåg afgifvande af ofvanomförmälda af hofrätten infordrade
yttrande — tre vid första sluttingsdagen den 28 augusti samt
fem vid andra sluttingsdagen den 29 augusti; varande dock i ett af
nyssomförmälda tre ärenden å ett af Höijer företedt löst papper uppsatt
ett förordnande i koncept, i enlighet hvarmed Höijer uppgaf sig
hafva utfärdat expedition. Saköreslängd för tinget fanns uppsatt, men
hade enligt Höijers uppgift icke blifvit till verkställighet expedierad.

Beträffande ett å sluttingsdagen den 29 augusti 1891 handlagdt mål,
hvilket uppskjutits till fortsatt handläggning å sjette rättegångsdagen
af 1891 års hösteting med tingslaget, anmärktes att, vid genomseende
af de till sistnämnda ting hörande protokoll och handlingar, ifrågavarande
mål syntes icke hafva vid detta ting handlagts eller uppropats
till handläggning; och förmenade Höijer, att detta berodde på den redan
vid vintertinget lemnade upplysningen, att svaranden aflidit, hvadan käranden
ej fullföljt målet.

Vidare anmärktes att i tolf under de första rättegångsdagarne af
tinget handlagda mål, i hvilka häradsrätten tillkännagifvit, att utlåtande
skulle meddelas vid tingets slut, något häradsrättens yttrande ej kunde
igenfinnas. Enligt Höijers utsago hade i nämnda mål beslut eller
utslag afkunnats å första sluttingsdagen, den 28 augusti 1891, samt
därefter till vederbörande expedierats; och företedde Höijer särskilda
lösa lappar, hvilka befunnos innehålla beslut eller utslag i dessa mål.

C) att domboken för 1890 års hösteting med Själevads tingslag, hvilket
ting Höijer äfven förrättat, visserligen var uppsatt dels till och med
femte rättegångsdagen, den 10 oktober 1890, med undantag af ett enligt
memorialanteckningarna samma dag handlagdt mål, hvilket, efter det
åtskilligt blifvit å ömse sidor till protokollet anfördt och vittnesförhör däri
egt rum, blifvit, i anledning däraf att den i målet förda talan nedlagts, af
rätten från vidare behandling afskrifvet, dels ock beträffande de å sjette
rättegångsdagen, den 11 oktober 1890, handlagda mål och ärenden, men
att däremot för sluttingsdagarne, den 18 och 19 februari 1891, allenast
de då afkunnade utslag och beslut i förut under tinget handlagda mål
införts i domboken, under det att icke något protokoll uppsatts öfver
åtskilliga, enligt Höijers uppgift och i memorialprotokollet gjorda anteckningar,
å berörda sluttingsdagar äfven handlagda mål och ärenden,
nämligen sju å ,, första samt åtta å andra sluttingsdagen; af hvilka
sistnämnda ärenden dock ett fanns med blyerts uppsatt å en särskild

papperslapp, som af Höijer företeddes, under uppgift att protokollsutdrag
i ärendet äfven expedierats.

På därom framstäld förfrågan upplyste Höijer, att renovation af
domboken för 1890 års hösteting med Själevads tingslag insändts till
hofrätten, men tillspord, huru med renovationen af domboken rörande
de ej ännu uppsatta ärendena förfarits, förklarade Höijer, att i det renoverade
exemplaret icke intagits något angående dem bland ofvanuppräknade
ärenden, hvilka bort i det renoverade exemplaret införas.

D) att i domboken för 1889 års hösteting med Arnäs tingslag, hvilket
ting likaledes hållits af Höijer, protokollet i ett mål under § 169 icke
fanns uppsatt, utan ett mellanrum af fem sidor var lemnadt mellan
§§ 168 och 170 i domboken; och upplyste Höijer, att detta mellanrum
var afsedt för införande af ett å nämnda ting handlagdt mål,
hvilket förklarats hvilande i afbidan på afgörandet af ett annat mellan
samma parter anhängigt mål, hvilket sistnämnda berodde på Kongl.
Maj:ts pröfning.

Utöfver dessa, beträffande domböckerna iakttagna, ofullständigheter
anmärktes äfven följande:

att protokollet öfver en, enligt anteckning å domboken för 1890
års vinterting med Själevads tingslag, den 1 februari 1890 hållen ransakning
med häktad person icke blifvit uppsatt;

att förteckningar öfver dömde personer, i enlighet med föreskrifterna
i kongl. kungörelserna den 4 maj 1855 och den 20 januari 1865,
icke afsändts till kronofogden i orten efter den 15 oktober 1890; omfattande
den då öfversända förteckningen tiden från och med den 1 juli
till och med den 30 september 1890. Enligt hvad Höijer medgaf, hade
jämväl efter nämnda tid personer blifvit inom Själevads och Arnäs tingslag
dömda för sådana förbrytelser, som i nämnda författningar afsåges;

att protokoll öfver ett synerättssammanträde den 18 september 1889
inom Själevads tingslag icke kunde återfinnas; dock förklarade Höijer,
att detsamma, enligt hvad han ville erinra sig, blifvit af honom vederbörligen
uppsatt;

att i förmynderskapsförteckningarna anteckningar om aflemnande till
gode männen af utdrag af förmynderskapsräkningar icke egt rum för
senare tid än för år 1889; i fråga hvarom Höijer meddelade, att uppgifter
från gode männen i allmänhet ordentligen inkommit såväl för år
1890 som för år 1891, och att anteckningar därom skulle införas under
hösten 1892, då ock förelägganden för försumlige förmyndare att inkomma
med utdrag af förmynderskapsräkningarna komme att meddelas;

att i konkursförteckningarna för såväl Själevads som Arnäs tingslag
beträffande ett stort antal äldre konkurser anteckningar saknades dels
om de af rätten eller domaren i konkurserna vidtagna åtgärder, dels ock
om konkursernas fortgång i öfrigt och om deras afslutande, där sådant
egt rum;

att protokollen vid första förhören och inställelsedagarne eller vid
ettdera af dessa tillfällen i åtskilliga konkurser icke blifvit uppsatta,
nämligen inom Själevads tingslag i fyra konkurser, som börjat under år
1890, äfvensom i alla under åren 1891 och 1892 började konkurser, med
undantag allenast beträffande eu, som börjat år 1891, och inom Arnäs
tingslag i fem konkurser, började under år 1891 eller år 1892; samt
att, enligt hvad af konkursförteckningen för Arnäs tingslag framgick
och jämväl af Höijer vitsordades, efter det J. E. Hägglöf den 29
februari 1892 inkommit med begäran om landbonden A. O. Hörnqvists
i Bodum försättande i konkurstillstånd samt Hörnqvist den 5 påföljande
mars i anledning häraf afgifvit infordrad förklaring, någon åtgärd
i ärendet icke blifvit vidtagen eller beslut i anledning af ansökningen
meddelats.

För samtliga nu anmärkta brister fann justitieombudsmannen Höijer,
som under flera år nästan oafbrutet förvaltat domareembetet i Själevads
och Arnäs tingslag, ensam bära ansvaret. Vid omförmälda besök hos
honom förnekade Höijer ej heller sin felaktighet, men sökte urskulda sig
därmed, att han under januari månad 1892 insjuknat uti influensa och
af denna sjukdom sedermera haft upprepade anfall.

Denna sjuklighet, på grund hvaraf Höijer väl under år 1892 flera
gånger sökt och erhållit ledighet för korta tider från domareerabetets
utöfning, ansåg justitieombudsmannen icke kunna med fog åberopas
såsom ringaste ursäkt för de försumligheter i mångfaldiga afseenden och
af synnerligen grof beskaffenhet, till hvilka Höijer, på sätt ofvan omförmälts,
under år 1891 och dessförinnan gjort sig skyldig. Icke heller
kunde denna sjuklighet anses utgöra nöjaktig förklaringsgrund därtill,
att Höijer för de tider, under hvilka han år 1892 själf förvaltat domareembetet,
uraktlåtit att ombesörja hvad därunder i embetsväg förekommit
och blifvit anmärkt.

Af det skick, hvari en stor del af Själevads och Arnäs tingslags
handlingar för senare tid vid justitieombudsmannens besök befunno
sig, ansåg justitieombudsmannen framgå, att Höijer visat en så stor
vårdslöshet och försumlighet i domareerabetets utöfning, att sträng näpst
härför var af nöden.

Justitieombudsmannen, som, på sätt redan förmälts, anbefalt, sär -

skildt åtal mot Höijer för hans försumlighet i fråga om behandlingen
af det ärende, som förekommit inför Själevads tingslags häradsrätt den
25 augusti 1891, uppdrog ytterligare åt advokatfiskal i Svea hofrätt
att för öfriga nu anmärkta fel, hvartill Höijer under utöfningen af
domareembetet i Själevads och Arnäs tingslag gjort sig skyldig, ställa
honom under tilltal inför hofrätten samt därvid å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet.

I den uti ärendet till advokatfiskalen aflåtna skrifvelsen omförmälde
justitieombudsmannen tillika, att, då han under sitt nämnda besök hos
Höijer efterfrågade, huru långt arbetena å 1892 års vinterting med Själevads
och Arnäs tingslag fortskridit, meddelades honom att vintertinget
med Arnäs tingslag, hvilket ting hållits af annan person, afslutats under
juli månad, och att därtill hörande handlingar vore i det närmaste färdiga,
hör vintertinget med Själevads tingslag, hvilket ting börjat den 7 mars
och förrättats af Höijer, voro småprotokollen uppsatta med undantag
allenast af några få ärenden. Däremot var, enligt Höijers uppgift, domboken
icke ens till någon del uppsatt, ehuru de företedda memorialanteckningarna
gåfvo vid handen, att ej mindre än 275 till domboken
hörande mål och ärenden förekommit under de egentliga rättegångsdagarne.

Häraf fann justitieombudsmannen med full tydlighet framgå, att, i
händelse hofrätten icke genast afstängde Höijer från all befattning med
domareembetets utöfning, Höijer måste för den närmaste framtiden
vara fullt sysselsatt med fullbordandet af berörda vinterting samt således
ej kunde egna någon tid åt afhjälpandet af förut anmärkta, äldre
brister; och borde advokatfiskalen förty hos hofrätten yrka, att annan
person måtte förordnas att afhjälpa nämnda brister, eller, därest detta
icke bifölles, att Höijer måtte vid verkande äfventyr förpligtas att hafva
desamma inom förelagd, kort tid afhulpna och sådant behörigen styrka.

Med anledning af justitieombudsmannens sistberörda framställning
entledigade hofrätten Höijer, hvars förordnande tilländagick den 31 augusti,
genom beslut den 2 september 1892 från vidare befattning med uppsättande
af protokoll i mål och ärenden, som förekommit under vintertinget,
och förordnade annan person att nämnda ting i laga ordning fortsätta
och till slut bringa.

De mot Höijer i enlighet med justitieombudsmannens gifna uppdrag
anhängiggjorda åtal afgjordes af hofrätten i ett sammanhang, därvid
tillika till pröfning upptogs ett af advokatfiskalen väckt ansvarsyrkande
angående för sent afsilande af ett ting. Höijer hade därförinnan
förklarat sig öfver advokatfiskalens memorial den 31 augusti 1892

rörande de under embetsresan gjorda anmärkningarna, men uraktlåtit
att afgifva förklaring i anledning af memorial den 9 juni 1892 rörande
det först anbefalda åtalet. Härför fäldes han att utgifva försutet vite;
och sedan hofrätten förelagt honom att inom viss tid fullgöra sin förklaringsskyldighet
härutinnan, vid äfventyr att ej vidare varda hörd,
fann hofrätten, då Höijer ändock underlät att inkomma med förklaring,
detta icke utgöra hinder för sig att till afgörande företaga jämväl de i
sistberörda memorial framstälda yrkandena, utan meddelade utslag den
21 mars 1893.

Hofrätten utlät sig däri: då remisshandlingarna i ärendet angående
Örnsköldsviks köping äfvensom i samma ärende infordrade yttranden och
utlåtande dåmera till hofrätten inkommit samt i följd häraf advokatfiskalen
afstått från sitt yrkande om föreläggande för Höijer att till
Konungens befallningshafvande öfverlemna berörda handlingar, erfordrades
i denna del af målet ej vidare yttrande.

Beträffande målet i öfrigt, så, emedan upplyst vore att 1891 års
lagtima hösteting med Själevads tingslag, hvilket ting af Höijer förrättats,
afslutats först den 26 februari 1892 och Höijer i fråga om
behandlingen af det i advokatfiskalens memorial af den 9 juni 1892 omförmälda
ärende låtit komma sig till last den försummelse i domareembetets
utöfning, för hvilken Höijer i samma memorial stälts under tilltal, samt
Höijer medgifvit riktigheten af de i memorialet af den 31 augusti 1892
omförmälda anmärkningar; ty och som Höijer genom hvad han i samtliga
dessa hänseenden låtit komma sig till last, därför han ej förebragt laga
ursäkt, gjort sig förfallen till ansvar för grof vårdslöshet och försummelse
i domareembetets utöfning; alltså och då Höijer genom hofrättens
utslag den 26 september 1892 och således efter det de embetsfel, för
hvilka Höijer i förevarande mål stode under tilltal, begingos, blifvit dömd
jämlikt 25 kapitlet 1„7 och 22 §§ strafflagen, för underlåtenhet att till
kronofogden i Norra Ångermanlands fögderi öfversända af denne under
år 1890 hos Höijer såsom tillförordnad domhafvande i Själevads och
Arnäs tingslag begärda slutliga utslag i vissa brottmål, att bota ett
hundra kronor; samt följaktligen, jämlikt 4 kapitlet 8 § strafflagen,
straffet för samtliga nu omförmälda förseelser skulle så bestämmas, som
hade Höijer på en gång varit för alla dessa förseelser lagförd, pröfvade
hofrätten rättvist att i förmågo af 25 kapitlet 17, 21 och 22 §§ strafflagen,
jämförda med 4 kapitlet 3 § i samma lag, döma Höijer att för hvad
han i samtliga ifrågavarande hänseenden låtit, komma sig till last höta
sex hundra kronor; dock att vid tillämpning af detta straff skulle iakttagas
att därå i laga ordning afräknades hvad Höijer af nyssberörda

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag. 4

honom förut ådömda straff redan kunde hafva utstått; och ålåge det
Höijer att inom en månad efter erhållen del af hofrättens utslag i detta
mål dels hos hofrätten styrka, med bevis från tjänstförrättande domhafvanden
i Själevads och Arnäs tingslag: att Höijer uppsatt det felande
protokollet i domboken för 1889 års hösteting med Arnäs tingslag samt
ofvan omförmälda, i domböckerna för 1890 års hösteting och 1891 års
vinter- och hösteting med Själevads tingslag felande protokoll och beslut,
med undantag af protokollet öfver det den 25 augusti 1891 handlagda
ärendet, äfvensom att Höijer afslutat och underskrift samma
domböcker; att Höijer uppsatt protokoll öfver förenämnda, den 1 februari
1890 hållna ransakning och öfver synerättssammanträdet den 18
september 1889'', därest sådant af Höijer uppsatt protokoll icke tillrättakommit,
äfvensom vid första förhören och inställelsedagarne i de konkurser,
i hvilka, enligt hvad anmärkts, sådana protokoll ej funnes
uppsatta; att Höijer för tiden från och med år 1890 till och med den
31 augusti 1892, med hvilken dag Höijers förordnande att förvalta
domareembetet i Själevads och Arnäs tingslag upphört, i förmynderskapsförteckningarna
för båda tingslagen gjort anteckningar om uppgifter,
som under tiden inkommit från vederbörande gode män för tillsyn
å förmynderskap angående till dem aflemnade förmyndareräkningar;
och att Höijer i konkursförteckningarna för båda tingslagen verkstält
ofvanberörda felande anteckningar, som bort göras af Höijer under den
tid, han förvaltat domareembetet i dessa tingslag; samt med bevis från
kronofogden i Norra Ångermanlands fögderi: att Höijer till kronofogden
afsändt saköreslängder för 1891 års vinter- och hösteting med Själevads
tingslag och stadgade förteckningar öfver dömda personer för tiden
efter den 30 september 1890 till och med juni månad 1892, dels ock
till hofrätten insända renoveradt exemplar af domboken för 1890 års
hösteting med Själevads tingslag i fråga om de å sluttingsdagarne af
tinget handlagda ärenden, som bort införas, men ej upptagits i det redan
till hofrätten aflemnade renoverade exemplaret af domboken för
sistberörda ting, allt vid äfventyr att, därest något af hvad sålunda
blifvit Höijer ålagdt ej fullgjordes, annan person af hofrätten förordnades
att på Höijers bekostnad verkställa hvad eftersatt blifvit.

Detta utslag vann laga kraft. Sedan den Höijer för fullgörande af
de gifna föreläggandena lemnade tid förflutit, utan att Höijer stält sig
desamma till efterrättelse, förordnade hofrätten annan person att på
Höijers bekostnad utföra hvad af Höijer blifvit eftersatt.

Af handlingar, som sakföraren F. E. Hallén jämte en klagoskrift^0™””*''"
ingifvit, inhämtade jag, att handlanden F. Nibelius i en till kronofogden man m. m.
i Tjusts fögderi E. Samzelius den 20 mars 1891 aflemnad skrift anhållit
om uttagande hos kettingsmeden E. Carlsson i Gunnebo af 8 kronor 90
öre på grund af en skriften bifogad räkning, däri Carlsson påförts nämnda
belopp för åtskilliga inrop å en den 5 april 1890 hållen auktion; att
vid ett med anledning häraf hos Carlsson den 22 juni 1891 anstäldt
utmätningsförsök Carlsson, hvilken erkänt nämnda skuld, befunnits sakna
tillgång till skuldens gäldande; samt att Nibelius i en den 1 juli 1891
dagtecknad handling, under tillkännagifvande att Hallén samma dag till
Nibelius erlagt full liqvid för ifrågavarande fordran, i följd häraf på
Hallén öfverlåtit fordringen.

I omförmälda klagoskrift anförde Hallén, att kronofogden Samzelius
först den 13 juni 1891 remitterat nämnda utmätningsärende till vederbörande
länsman för verkställighet, samt att Samzelius under tiden
mellan den 20 mars och den 13 juni 1891 i ärendet ej vidtagit annan
åtgärd, än att han med posten tillsändt gäldenären underrättelse därom,
att utmätning för fordringen blifvit sökt, för hvilken underrättelse
Samzelius tillgodoräknat sig ersättning med 2 kronor; och yrkade
Hallén, att, då på grund af 139 § utsökningslagen det vore Samzelius’
skyldighet att hålla Hallén, såsom innehafvare af Nibelius rätt, skadeslös,
för det att fordringen hos Carlsson ej utbekommits, åtal mot Samzelius
måtte anställas för försumlighet vid utmätningsärendets behandling
samt påstående väckas om förpligtande för Samzelius att till Hallén
utgifva 15 kronor 90 öre, däraf 8 kronor 90 öre motsvarade nämnda
fordran hos Carlsson samt 7 kronor utgjorde ersättning för underrättelse-
och undersökningskostnader, hvilka Hallén med sistnämnda
belopp till Samzelius erlagt.

Därjämte yrkade Hallén, att Samzelius måtte särskildt tilltalas,
för det han obehörigen belastat Hallén med den i berörda 7 kronor
inbegripna utgift af 2 kronor för omförmälda, af Samzelius i bref
till Carlsson afsända underrättelse rörande den sökta utmätningen. Till
stöd för sistnämnda yrkande anförde Hallén i klagoskriften, att i anseende
till bestämmelserna i 55 § utsökningslagen vore i fråga om auktionsfordran
en dylik underrättelseåtgärd alldeles betydelselös, därest icke
gäldenären i godo intriade sin skuld. Vid sådant förhållande borde
underrättelsekostnaden blifva en sak mellan utmätningsmannen och gäldenären
och följaktligen fordringsegaren ej belastas med denna kostnad.

Äfven om underrättelses utsändande med posten i andra fall vore med
lagens mening förenligt, syntes dock underrättelse i fråga om utmätning

af auktionsfordran icke höra förekomma. Debiteringen af 2 kronor
för underrättelses uppsättande och kuvertering saknade jämväl stöd af lag.

öfver klagoskriften hörd, androg Samzelius i afgifvet yttrande
bland annat följande:

Samzelius betviflade visserligen, att, efter det vid utmätningsförsök
den 22 juni 1891 gäldenären befunnits sakna utmätningsbar tillgång,
Hallén, såsom den företedda öfverlåtelsehandlingen syntes antyda,
redan den 1 juli 1891 till Nibelius erlagt full liqvid för ifrågavarande
fordran och i följd däraf genom Samzelius’ uraktlåtenhet lidit förlust.
Af å kronofogdekontoret i hufvudskrift befintliga handlingar, däraf bestyrkta
afskrifter bifogades Samzelius’ afgifna yttrande, inhämtades
nämligen att Hallén på grund af eu å kronofogdekontoret aflemnad och
af Nibelius utfärdad, först den 8 juli 1891 dagtecknad fullmakt den 10
i sistnämnda månad återtagit handlingarna uti ifrågavarande exekutionsmål,
därvid Hallén jämväl utan ringaste anmärkning eller gensägelse
erlagt i exekutionsdiariet antecknade exekutionskostnader. Huru emellertid
än härmed förhölle sig, vore det onekligt, att till följd af förbiseende
från Samzelius’ sida handlingarna i detta exekutionsmål under pågående
träget arbete med redovisningen för årets kronouppbörd blifvit
förlagda och icke förr än den 13 juni 1891 för verkställighet utsändts
till länsmannen L. J. Söderberg, så att utmätningsförsök icke blifvit
verkstäldt inom den i 139 § utsökningslagen stadgade tid. Samzelius
funne sig fördenskull lika villig som skyldig att till Hallén utgifva
fordrade beloppet, 15 kronor 90 öre, hvilket belopp Hallén, om han
direkt vändt sig till Samzelius, genast erhållit. På sätt af ett Samzelius’
yttrande närlagdt bevis inhämtades, hade Samzelius redan genom två
stämningsmän sökt tillställa Hallen beloppet, men som Hallén i anseende
till bortresa därvid icke anträffats, hade Samzelius i assureradt bref
med posten tillsändt Hallén beloppet.

Genom hvad sålunda blifvit anfördt ansåge Samzelius sig hafva
tillräckligt yttrat sig öfver Halléns ersättningsanspråk. Hvad åter hans
ansvarsyrkanden beträffade, ville Samzelius, som redan vidgått den uraktlåtenhet,
han i följd af trägna tjänstegöromål låtit komma sig till
last i fråga om fördröjd exekution uti ifrågavarande ärende, underkasta
sig det ansvar, som, i händelse åtal skulle anses erforderligt, kunde
drabba honom.

Halléns yrkande om ansvar å Samzelius, för det denne belastat
honom med en utgift af 2 kronor för en af Samzelius den 21 mars
1891 gäldenären E. Carlsson med posten tillsänd underrättelse därom,
att utmätning för ifrågavarande fordran blifvit sökt, ville Samzelius

däremot något vidlyftigare bemöta. I fråga om påståendet, att det icke
skulle vara lagenligt att före utmätning för fordran af ifrågavarande
beskaffenhet utsända underrättelse till gäldenären om fordringsegarens
handräckningsbegäran, ansåge sig Samzelius allenast behöfva påpeka,
att 59 och 60 §§ i utsökningslagen, hvilka innehölle de allmänna föreskrifterna
om underrättelses meddelande, ej stadgade något undantag i
fråga om auktionsfordran. Väl föreskrefves i 55 § att utmätning ej
finge ske i annat fall, än att gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf
erkände skulden. Men denna föreskrift syntes ej innebära ringaste
antydan därom, att utsändande af dylik underrättelse på grund af kraf
för auktionsfordran ej skulle vara af lag tillåtet. I de allra flesta
fall, då underrättelse utsändes, erlades liqviden frivilligt af gäldenären
till undvikande af de med utmätning förenade ojämförligt större kostnader;
och om gäldenären, såsom i förevarande fall, saknade utmätningsbar
tillgång samt exekutionskostnaderna i följd däraf enligt 164 § utsökningslagen
skulle gäldas af sökanden, vore det ju för sökanden en
gifven fördel, att utmätningsförrättaren icke företoge utmätningsresan,
utan att underrättelse förut lemnats, hvarigenom sökanden besparades
den betydligt drygare kostnaden af en resa, som, i händelse gäldenären
ej anträffades, endast medförde det resultat, att underrättelse kunde
meddelas gäldenärens husfolk eller anslås å hans husdörr. I förevarande
fall hade gäldenären, på sätt inhämtades af en Samzelius yttrande i
bestyrkt afskrift bilagd utmätningsrapport från länsmannen Söderberg,
vid utmätningsförsöket jämväl erkänt såväl krafvets riktighet, som att
han genom posten emottagit underrättelsen. Om gäldenären gjorde jäf
mot krafvet, kunde under inga omständigheter, i det afseende jäf blifvit
anmäldt, utmätning företagas. Medgåfve åter gäldenären krafvet, men
förnekade, att han mottagit underrättelsen, torde väl sanningslösheten
af sistberörda uppgift i de allra flesta fall uppenbarligen ådagaläggas af
utmätningsmannens anteckning i dagboken om underrättelsens utsändande
och innehållet däraf, utmätningsmannens postbok och postverkets rekommendationsqvitto
samt gäldenärens till postverket aflemnade recepisse
å den utqvitterade försändelsen, hvarför kostnaden för underrättelsen
efter Samzelius’ åsigt borde uttagas hos gäldenären, om han egde tillgång,
men eljest hos fordringsegaren.

I fråga åter om Halléns påstående, att debiterandet af 2 kronor
för uppsättandet och kuverterande! af dylik underrättelse saknade stöd
af lag, ville Samzelius hänvisa till stadgandet i 1 § af kong!., förordningen
angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda
mål samt till stämningsmål! med mera den 12 juli 1878, där det

hette: »för utmätning, försäljning af utmätt lösegendom, qvarstad, vräkning
eller annan förrättning eller handräckning, som i utsökningslagen afses,
erlägges till utmätningsman, som förrättningen verkställer, 2 kronor».
Detta stadgande syntes Samzelius alldeles klart; och om tillämpningen
däraf i afseende på utsändandet af underrättelse med posten skulle förefalla
någon tvifvelaktig, borde all tvekan försvinna, om man betänkte,
att, därest utmätningsmannen gjorde resa för att anställa utmätning,
men ej anträffade gäldenären och i följd däraf endast kunde meddela
underrättelse om förestående utmätning, arfvode af 2 kronor, förutom
skjutsersättning, otvifvelaktigt skulle utgå till förrättningsmannen, oaktadt
med resan ej vunnits annat resultat, än att underrättelse meddelats.
Ansåges ersättningen åter för hög för ett hastigt uträttadt tjänstegöromål,
ville Samzelius påpeka, att i många fall, just till exempel i fråga om
auktionsräkningar, hvaraf åtminstone inom Tjusts fögderi icke sällan
åtskilliga mot samma person i eu handräckningsbegäran sammanfördes,
ränteberäkningen kunde vara tidsödande, och att för öfrigt ersättningen
icke vore väsentligen större än den, som utbetalades för utfärdandet
af ett vederhäftighetsbevis eller ett bevis därom, att viss
fast egendom icke vore utmätt. För sin del funne Samzelius således
Halléns uppfattning alldeles oriktig och bestrede allt afseende å hans
därå grundade ansvarspåstående.

Efter det Hallén lemnats tillfälle att taga del af hvad Samzelius
sålunda anfört, vidhöll Hallén i afgifna påminnelser sina ansvarsyrkanden,
med vitsordande däraf att Samzelius till Hallén levererat det af honom
fordrade ersättningsbeloppet, 15 kronor 90 öre.

Uti eu särskild hit ingifven skrift hade vidare O. E. Carlsson i
Helgsjö angifvit, att Samzelius såsom tjänstebref till vederbörande gäldenärer
utsändt sådana underrättelser, hvilka i 60 § utsökningslagen omförmälas;
och yrkade angifvaren, som vid skriften fogade handlingar
till styrkande af sin angifvelse, att åtal för nämnda förfarande måtte
anställas mot Samzelius.

Jämväl häröfver fick Samzelius afgifva förklaring, därvid han vidgick,
att han, för nedbringande till minsta möjliga belopp af exekutionskostnaden
för enskilda parter, plägade såsom rekommenderade tjänstebref
utsända dylika underrättelser till gäldenärerna i privata exekutionsmål
i de fall, då han ansåge sig kunna hafva någon anledning antaga, det
gäldenären efter erhållen underrättelse skulle frivilligt, d. v. s. utan
utmätning, erlägga det utdömda beloppet. Att ett sådant användande
af tjänstebref vore olagligt, hade Samzelius ej kunnat föreställa sig.
Icke borde väl en dylik portoafgift drabba gäldenären eller bekostas af

utmätningsmannen. Då 60 § utsökningslagen föreskrefve, att dylik underrättelse,
för att anses giltig, skulle meddelas genom utmätningsman, borde
väl afsändandet af en sådan, skriftligen affattad, anses såsom en tjänste åtgärd.

_ . .

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann jag mig böra
åtala Samzelius för de embetsfel, jag ansåg honom i angifna hänseenden
hafva låtit komma sig till last. Jag kunde så mycket mindre
underlåta detta, som Samzelius endast i fråga om den försummade
redovisningen vidgick, att han felat, men i öfrigt sökte försvara sitt
handlingssätt och icke syntes sinnad att rätta detsamma. Jag utfärdade
fördenskull för vederbörande åklagare instruktion, däri jag bland annat
anförde följande:

Hvad först beträffade det förelupna dröjsmålet med åtgärder för
uttagande hos E. Carlsson af Nibelius’ ifrågavarande fordran, hade Samzelius,
med erkännande däraf, att han gjort sig skyldig till förbiseende
och vårdslöshet, förklarat, att han underkastade sig det ansvar, som
därför, i händelse af åtal, kunde drabba honom.

Vidkommande åter Halléns yrkande om ansvar a Samzelius, för
det denne belastat Hallén med en utgift af 2 kronor för den i bref
till gäldenären utsända underrättelsen, hade Samzelius bestrida detta
ansvarsyrkande såsom obefogadt. De skäl, som han anfört till stöd
för sin i detta afseeende uttalade och förfäktade åsigt, syntes dock icke
hållbara. Visserligen funnes icke i de af Samzelius åberopade §§ 59
och 60 utsökningslagen stadgadt undantag i fråga om auktionsfordran
från de i samma §§ meddelade bestämmelser angående gäldenärs underrättande,
att utmätning för fordran blifvit sökt. Men nämnda §§ afsåge
oförtydbart att genom gäldenärens underrättande om utmätningsansökningen
möjliggöra utmätningens verkställande äfven i gäldenärens
frånvaro, under det att i 55 § af nyssberörda lag uttryckligen föreskrefves
att utmätning för fordran, som enligt protokoll öfver offentlig
auktion härledde sig från inrop af lös egendom och vore till betalning
förfallen, ej finge ske, därest ej gäldenären vid utmätningstillfället utan
jäf erkände skulden, således icke i hans frånvaro. 59 § talade ju ock
om underrättelse såsom vilkor, i visst fall, allenast för verkställande
af utmätning för fordran, som i 54 § afsåges. Häraf syntes tydligt
framgå att de i 59 och 60 §§ meddelade bestämmelser icke afsage
sådan fordran, som i 55 § omförmäldes, och att således, om en utmätningsman
underrättade en gäldenär, att utmätning sökts för sådan
fordran, som i 55 § sades, kostnaden för dylik underrättelses meddelande
icke kunde anses vara sådan nödig kostnad, som i 164 § utsökningslagen

omnämndes. Samzelius hade följaktligen icke varit berättigad att af
Hallén utkräfva godtgörelse för omförmälda underrättelse; utan hade
Samzelius, såsom Hallen framhållit, jämväl i detta afseende förfarit
felaktigt.

Hvad för öfrigt beträffade själfva beloppet, 2 kronor, af den för
underrättelsens utsändande utkräfda ersättningen, saknade Samzelius
stöd för sin åtgärd att debitera nämnda belopp — äfven i det fall.
att underrättelses utsändande behörigen skedde, jämlikt 59 och 60 §§
utsökningslagem Det af Samzelius med afseende härå åberopade lagrum
vore härvid ingalunda tillämpligt. Enligt berörda stadgande egde
utmätningsman, hvilken verkstälde förrättning eller handräckning, som
i utsökningslagen afsåges, att härför erhålla 2 kronor. Att uppsätta
och . kuvertera en underrättelse till gäldenär därom, att utmätning
blifvit för viss fordran sökt, syntes ej kunna rubriceras såsom någon
förrättning eller handräckning, som i utsökningslagen afsåges. Det af
Samzelius för bestyret med underrättelses utsändande utkräfda belopp
torde ej kunna betraktas annorlunda än som lösen för den skriftliga
underrättelsen, men sådan lösen vore ej i lag stadgad.

Gäldenär eller borgenär finge således enligt mitt förmenande icke
betungas med någon dylik kostnad. Däremot borde gäldenär eller
borgenär godtgöra själfva postafgiften för underrättelses utsändande,
hvilket alltså icke syntes mig få ske med anlitande af tjänstebrefsrätt. En
af utmätningsmannen utfärdad skriftlig underrättelse vore visserligen en
handling, som han å tjänstens vägnar vore skyldig att expediera.” Men
om utmätningsmannen, i det lofvärda syftet att söka nedbringa utmätningskostnaderna,
sände underrättelsen med posten, borde statsverket ej vidkännas
utgiften för försändelsen, utan densamma skulle gäldas såsom
andra utsökningskostnader enligt 164 § utsökningslagen. Vid gjorda förfrågningar
hos särskilda utmätningsman hade jag ock städse fått till
svar, att tjänsteförsändelse i dylika fall icke af dem användes. I ett
likartadt fall, nämligen i fråga om de kallelser å borgenärer i konkurs,
som domaren eller rätten hade att a embetets vägnar expediera, framginge
af gällande föreskrifter att dessa handlingar icke finge på statsverkets
bekostnad expedieras, utan postafgiften skulle ersättas af konkursboet.
Samzelius åtgärd att såsom tjänstebref utsända omförmälda underrättelse
måste således anses såsom ett tjänstefel.

I enlighet med de i berörda instruktion lemnade anvisningar anhängiggjordes
åtal mot Samzelius vid rådstufvurätten i Vestervik.
Den 27 mars 1893 afdömdes målet genom utslag, däri rådstufvurätten,
efter redogörelse för hvad i målet förekommit beträffande den

af Hallén gjorda angifvelse, yttrade, att, som Samzelius, vore förvunnen
att hafva dels försummat att, i enlighet med stadgandet i §
139 utsökningslagen, inom två månader efter emottagandet af Nibelius’
ofvanberörda skrift förrätta utmätning hos E. Carlsson i Gunnebo och
dels obehörigen påfört den senare och sedermera uppburit underrättelsekostnad,
funne rådst.ufvurätten, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
lagligt fälla Samzelius att för den försummelse och det oförstånd,
som läge honom till last, bota tjugufem kronor, hvarjemte
Samzelius, som till Hallén återburit nämnda underrättelsekostnad jämte
undersökningsumgälderna, ålåge att ersätta dennes utgifter i målet med
nitton kronor 90 öre och att till honom utgifva lösen för rådstufvurättens
protokoll och utslag med åtecknade belopp.

Beträffande åtalet i öfrigt vore upplyst att Samzelius, som för
verkställighet emottaga domstols utslag, hvarigenom O. E. Carlsson i
Helgsjö ålagts betalningsskyldighet, härom meddelat denne underrättelse
och att Samzelius afsändt densamma med allmänna posten och
därvid till försändelsen begagnat tjänstefrimärke; men då till de försändelser,
för hvilka, enligt 2 § i kongl. förordningen den 5 december
1873 angående upphörande af fribrefsrätt med mera, postafgift gäldades
af allmänna medel, icke vore att hänföra skrivelser mellan utmätningsman
och gäldenär i enskilda utsökningsmål, funne rådstufvurätten, jämlikt
§ 6 mom. 1 i nämnda kongl. förordning, lagligt fälla Samzelius att,
för det han obehörigen användt tjänstefrimärke, bota femtio kronor;
hvarjämte Samzelius förpligtades att till statsverket återgälda det
belopp af 30 öre, hvarmed ifrågavarande försändelse i #tjänstefrimärke
försetts.

Öfver detta utslag anförde Samzelius besvär hos Göta hofrätt,
som, jämlikt utslag den 26 maj 1893, fann skäl ej hafva förekommit,
ledande till ändring i rådstufvurättens utslag. De af Samzelius
härefter anförda underdåniga besvär i målet hafva ännu icke blifvit
pröfvade.

I en hit ingifven klagoskrift anmälde heminansegaren E. Larsson i
Atorp länsmannen A. E. Holmblad till åtal, för det denne den 11 december
1891 obehörigen häktat och till länscellfängelset i Örebro införpassat
klagandens son, ynglingen Emil Natanael Larsson, hvilken den 1
förutgångne november råkat att med ett hagelskott såra skrädderiarbetaren
C. J. Sjöqvist i ansigtet.

Justitieombudsmannen tf embetsberättelse till 1804 års riksdag.

Olaga häktning.

Af ett vid nämnda skrift fogadt utdrag af protokoll, hållet vid urtima
ting med Glanshammars häradsrätt den 30 december 1891, inhämtades:
att Holmblad, sedan polisundersökning af honom hållits, till
Konungens befallningshafvande i Örebro län den 3 november 1891 aflåta
rapport rörande nämnda tilldragelse och därvid, efter omförmälande
af de omständigheter, under hvilka ynglingen Larsson kommit att aflossa
det skott, som träffat Sjöqvist, förklarat, att Holmblad ej kunde tro, att
ynglingen Larsson velat skada Sjöqvist, till hvilken han säkerligen ej
burit agg, utan att lättsinnigt okynne torde varit orsaken till den
svåra kroppsskada, som drabbat Sjöqvist; att, efter det med anledning
af Holmblads rapport länsstyrelsen i skrifvelse den 20 november
1891 anmodat Holmblad att vid Glanshammars häradsrätt mot vederbörande
föra den talan, hvartill omständigheterna föranledde, Holmblad,
med åberopande af nyssomförmälda rapport, i en den 7 december 1891
till Konungens befallningshafvande aflåten skrifvelse anhållit, att urtima
ting måtte hållas för ransakning med ynglingen Larsson och möjligen
medbrottslige angående den af honom å Sjöqvist föröfvade svåra kroppsskada,
hvars orsak syntes behöfva judicielt utredas; att Holmblad i skrifvelsen
tillkännagifvit, det ynglingen Larsson införpassades till länscellfängelset,
enär Holmblad ej ansåge osannolikt, att han eljest genom
bortresa komme att befria sig från sitt svåra ansvar, hvarjämte i skrifvelsen
tillagts att ynglingen Larsson hade flera syskon i Amerika och att
hans föräldrar vore i ganska goda ekonomiska omständigheter; att, sedan
på grund häraf ransakning blifvit af länsstyrelsen begärd hos vederbörande
domhafvande och utsatts till ofvannämnda dag, den 30 december
1891, Holmblad vid ransakningstillfället företett ett den 1 i sistnämnda
månad utfärdadt läkareintyg rörande den Sjöqvist öfvergångna
skadan, enligt hvilket intyg skottet komme att för all framtid medföra
en betydande vanställning af Sjöqvists ansigte och möjligen äfven, i följd
af rubbning i det inbördes läget af munhålans ben, svårighet för födans
söndertuggande och nedsväljande; att Holmblad vid häradsrätten yrkat
ansvar å ynglingen Larsson för den skada, som tillskyndats Sjöqvist, men
tillika förklarat, att han önskade få höra vittnen, innan han bestämde,
om han skulle yrka ansvar för skadan såsom tillfogad med uppsåt eller
endast genom vårdslöshet; att ynglingen Larsson inför häradsrätten afgifva
berättelse rörande förloppet vid ifrågavarande tillfälle och förklarat,
det han ej vetat, att den bössa, hvarmed skottet aflossats, vid tillfället
varit laddad, samt att han ej heller afsett att tillfoga Sjöqvist
skada; att, sedan vittnesförhör hållits med två personer, hvilka bland
annat förmält, att de icke hade någon anledning att antaga, det yng -

lingen Larsson vid ifrågavarande tillfälle afsett att skada Sjöqvist, Holmblad
förklarat, det han fortfarande trodde, att ynglingen Larsson vid
skottets aflossande icke afsett att skada Sjöqvist, utan att skadan orsakats
af lättsinne och slarf; att å den tilltalades sida gjorts gällande att,
då enligt en vid ransakningstillfället företedd skriftlig handling öfverenskommelse
med Sjöqvist träffats om skadestånd, samt att denne skulle afstå
från alla ansvarsyrkanden, Holmblad icke egde rätt att föra talan i målet; att
Holmblad härtill genmält, det han af Konungens befallningshafvande blifvit
beordrad att anhängiggöra åtalet; samt att häradsrätten i utslag den
30 december 1891 yttrat, att, enär, då Holmblad förklarat sig anse det
skott, därmed orsakats den med åtalet afsedda kroppsskada, icke hafva
aflossats med uppsåt att skada, i målet allenast vore fråga om skada af
vållande, hvarom i 17, § 14 kapitlet strafflagen nämndes, men sådant
vållande, enligt 2 mom. i 45 § af sagda kapitel och lag, ej finge åtalas
af annan än målsegande, funne häradsrätten Holmblads i malet framstälda
ansvarsyrkande icke föranleda vidare yttrande, vid hvilken utgång
ynglingen Larsson genast skulle försättas på fri fot och Holmblad, som
sålunda icke varit befogad anställa åtalet, förpligtades godtgöra de i målet
afbörda vittnena.

I sin ofvannämnda klagoskrift anförde hemmansegaren Larsson, att,
oaktadt i berörda läkareintyg ej ens antyddes det skottskadan varit
af lifsfarlig beskaffenhet, och Holmblad sålunda saknat befogenhet att
ingripa, Holmblad likväl företagit sig att införpassa klagandens son till
länscellfängelset, där han sutit häktad och iklädd fångkläder från den
11 till den 30 december 1891. Huru hårdt. detta drabbat både honom,
klaganden och dennes familj kunde bättre kännas än beskrifvas. Klaganden
hade emellertid sannolikt afstått från att anmäla Holmblad till
åtal, om denne varit nödsakad att hastigt ingripa och därvid öfverskridit
sin befogenhet. Men från den 1 november 1891, da olyckan timade,
till häktningstillfället i december hade han haft god tid att, noga öfverväga
sakeni Klaganden ansåge det vara sin pligt att icke lata Holmblad
saklöst förfara godtyckligt och olagligt och ville för den skull anmäla
honom till åtal, under anhållan tillika att, om saken hänskötes till
domstol, därstädes få framställa sina ersättningsyrkanden.

I det yttrande, som justitieombudsmannen genom Konungens befallningshafvande
infordrade från Holmblad, anförde denne följande.
Att skottsåret varit af lifsfarlig beskaffenhet frainginge tydligt af det
utaf Holmblad till häradsrätten ingifna utlåtande af läkare. Det vore
nästan ett under, att Sjöqvist kunnat till lifvet räddas. Uppenbarligen
hade Sjöqvist icke kunnat till Holmblad anmäla ynglingen Lars -

sons tilltag. Af det polisförhör, Holmblad hållit omedelbart efter det
händelsen timat, hade icke bestämdt framgått det orsaken till olyckan
endast varit vållande, utan undersökning inför rätta hade blifvit nödvändig.
Att Holmblad för att kunna åstadkomma sådan företagit häktningsåtgärden
hade af skäl, som han i sin skrifvelse af den 7 december 1891
till länsstyrelsen angifvit, varit nödvändigt. Holmblad hemstälde, att den
gjorda anmälan ej måtte till åtal föranleda, så mycket mindre som länsstyrelsen
anmodat honom att ej låta saken emot ynglingen Larsson förfalla.

Uti inlemnade påminnelser påpekade klaganden, att vid polisförhöret
intet annat framgått, än hvad sedan vid häradsrätten förekommit,
och att ingen anledning gifvits till antagande, att skadan tillfogats med
uppsåt. Den till en början rådande ovissheten, om olyckan skulle medföra
dödlig utgång, hade redan genom en stadig förbättring häfts, innan
klagandens son häktats. Äfven om olyckshändelsen haft dödlig utgång, läte
häktningen under för handen varande omständigheter sig icke försvara.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit fann justitieombudsmannen,
att Holmblad ej borde undgå näpst för det klandrade förfarandet.
Justitieombudsmannen uppdrog därför åt Konungens befallningshafvande
att förordna åklagare för utförande af åtal mot Holmblad. I
den af justitieombudsmannen för åklagaren utfärdade instruktion yttrades
bland annat följande.

Den skada, som genom det aflossade skottet drabbade Sjöqvist, var
af den beskaffenhet, som i 10 § af 14 kapitlet strafflagen benämndes svår
kroppsskada. Hvarken vid polisundersökningen eller vid häradsrätten
hade emellertid något utrönts, som kunnat föranleda till antagande, att
ynglingen Larsson uppsåtligen tillfogat Sjöqvist skadan, så att "han förty
borde hemfalla under ofvannämnda 10 §:s straffbestämmelser. Ehuru
Holmblad i skrifvelsen den 7 december 1891 yttrat, att orsaken till
nämnda skada behöfde judicielt utredas, och ehuru han inför häradsrätten,
vid sin framställning om vittnens hörande, syntes vilja antyda
tveksamhet, om han skulle anse skadan tillfogad med uppsåt eller
genom vårdslöshet, förklarade han dock själf dels i skrifvelsen den
3 november, att han icke kunde tro, att ynglingen Larsson velat
skada Sjöqvist, till hvilken han säkerligen icke burit a gg, utan förmenade
lättsinnigt okynne vara orsaken till händelsen, dels efter vittnesmålens
afläggande, att han fortfarande trodde, att den tilltalade icke afsett att
skada Sjöqvist, utan att skadan orsakats af lättsinne och slarf. Den garning,
som låg ynglingen Larsson till last, borde således — därest densamma
ej kunde anses hafva skett af ren våda — betraktas såsom timad
genom vållande och hade jämväl så betraktats af Holmblad. Gärningen

blef alltså, på sätt i häradsrättens utslag ock uttalades, hånförlig under
14 kapitlet 17 § strafflagen; hvilket lagrum stadgade straff af böter eller
fängelse i högst sex månader, om någon ouppsåtligen genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse vore vållande till kroppsskada, som i 10
§ nämnd vore.

Beträffande åtalsrätten i fråga om brott, som folie under 14 kapitlet
17 § strafflagen, stadgades i 45 § 2 mom. af samma kapitel: »vållande,
hvarom i 17 § sägs, må ej åtalas af annan än raålsegande». Vid sådant
förhållande hade den talan, som Holmblad tagit sig gent emot ynglingen
Larsson, varit fullkomligt obefogad, på sått jämväl häradsrätten i sitt utslag
yttrat. Holmblad hade icke ens kunnat lagligen utföra åtalet efter
anmälan af målseganden, som i allt fall. enligt hvad Holmblad själf upplyst,
icke gjort sådan.

Då Holmblad således, efter hvad utredt blifvit, icke egt att åtala
ynglingen Larsson för hans ifrågavarande gärning samt målseganden
icke påkallat häktandet, hade_ den af Holmblad vidtagna häktningsåtgärden
varit alldeles olaglig. Äfven om målseganden påfordrat häktning,
borde Holmblad icke verkstält densamma. På sätt ofvan nämnts, kunde
ynglingen Larsson, därest han af målseganden atalats, hafva jämlikt 14
kapitlet 17 § strafflagen dömts till böter eller fängelse i högst sex månader.
Häktning af den, som för sådant brott misstänktes, finge endast
ske på grund af bestämmelserna i 6 mom. senare stycket och 7 mom.
af 19 § i kongl. förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande m. °m. Men de omständigheter, som utgjorde förutsättningar
för rätt att häkta enligt dessa lagrum, förelågo icke beträffande ynglingen
Larsson.

* Å hvad Holmblad anfört därom, att han af länsstyrelsen anmodats
att ej låta saken mot ynglingen Larsson förfalla, kunde något afseende
ej fästas. I alla händelser hade länsstyrelsen ingalunda anbefalt
Holmblad att verkställa häktningsåtgärden. Denna kunde icke heller
försvaras genom åberopande af de omständigheter, som enligt Holmblads
förmenande syntes göra det sannolikt, att ynglingen Larsson skulle
afvika. Frånsedt den ringa anledning till ett sådant antagande, dessa
omständigheter inneburo, helst ynglingen Larsson, som var född den 9
maj 1876, vid häktningstillfället blott var femton och ett hälft år, kunde
desamma, på grund af hvad justitieombudsmannen anfört, icke berättiga
Holmblad att skrida till häktning i förevarande fall.

Holmblad borde alltså åtalas för den under omförmälda förhållanden
vidtagna häktningsåtgärden, hvarigenom ynglingen Larsson, edligt
hvad upplyst blifvit, under en längre tid varit friheten beröfvad. Akla -

Fråga om oriktig
protokollsför
ing vid
kyrkostämma.

garen skulle därvid dels å Holmblad yrka ansvar jämlikt 25 kapitlet 17, 18
och 22 §§ samt 15 kapitlet 10 § strafflagen, dels framställa yrkande om
förpligtande föi Holmblad att ersätta statsverket kostnaden för ynglingen
Larssons underhåll under den tid han hållits häktad. De ersättningsyrkanden,
ynglingen Larsson och hans målsman, sedan tillfälle lemnats
dem att i målet yttra sig, kunde komma att framställa, borde tillika
i mån af befogenhet understödjas.

Åtal blef häruppå anstäldt mot Holmblad vid Glanshammars häradsrätt.
Ynglingen Larsson och hans fader förklarade sig därvid afstå från
alla ersättningsanspråk. Den 6 april 1893 meddelade häradsrätten utslag
i målet af innehåll att, enär af hvad i målet förekommit framginge
ej mindre att Holmblad vid ynglingen Larssons häktande själf haft den
uppfattning, att denne, när han tillfogade Sjöqvist den skada, som föranledt
häktningen, icke handlat med uppsåt, än äfven att Holmblad vid
häktningens verkställande saknat anledning att vidare antaga, att sagda
skada kunde medföra Sjöqvists död, samt gärningen ej heller varit Itill
åtal angifven och vid dessa förhållanden Holmblad, för hvilken det ej
bort vara obekant, att i fråga om kroppsskada, tillfogad annorledes
än med uppsåt, talan finge föras endast af målsegande, saknat laga skäl
för sin åtgärd att häkta ynglingen Larsson, dömde häradsrätten, med stöd
af 15 kapitlet 10 § samt 25 kapitlet 17, 18 och 22 §§ strafflagen, Holmblad
att höta, för det han utan skäl häktat ynglingen Larsson, sjuttiofem kronor
och för af Holmblad därigenom visadt oförstånd i utöfningen af sin tjänst
tjugufem kronor, eller tillsammans ett hundra kronor, hvarjämte Holmblad
förpligtades att för ynglingen Larssons underhåll, medan denne var
häktad, ersätta statsverket med sex kronor 71 öre.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

I hit ingifna skrifter anmälde kronolänsmannen G. Krook kyrkoherden
i Hörby och Lyby församlingars pastorat J. C. E. Åkeson-Lundegard
till åtal, för det denne skulle hafva i åtskilliga afseenden gjort sig
skyldig till embetsfel. Sedan jag lemnat kyrkoherden tillfälle att yttra
sig öfver den sålunda mot honom gjorda angifvelsen och Krook därefter
fått inkomma med påminnelser i anledning af kyrkoherdens yttrande,
tog jag i öfvervägande hvad i ärendet förekommit och fann därvid hvad
mot kyrkoherden blifvit angifvet, med hänsyn till den utredning, som i
ärendet åvägabragts, icke böra föranleda till anställande af åtal mot
honom i andra afseenden än det, för hvilket jag nu går att närmare
redogöra.

Enligt angifvelsen skulle nämligen Hörby församling hafva å kyrkostämma
den 3 juni 1892, på förslag af Krook och efter därå framstäld
proposition af kyrkoherden, beslutit, att fanjunkaren C. Lundh skulle
mot ett årligt arfvode af 150 kronor såsom kassör och räkenskapsförvaltare
öfvertaga kommunens kyrko- och skolmedel; men i det af kyrkoherden
vid samma kyrkostämma förda, angifvelseskrifterna i afskrift bifogade
protokoll lemnades en helt annan redogörelse för hvad i nu
ifrågavarande afseende vid stämman förelupit. I detta protokoll uppgafs
visserligen att förslag om utseende af en aflönad räkenskapsförare
för handhafvande af kyrkans och skolans räkenskaper framstälts, »men»,
hette det därefter, »då detta ärende icke var uti kungörelsen upptaget och
således icke föremål för stämmans handläggning samt då skol- och kyrkoråd
såsom gemensamt ansvariga för omhänderhafda medel hafva laglig
rätt att först yttra sig uti ärendet samt efter befogenhet föreslå ändring
med afseende på förvaltningen af skolans och kyrkans angelägenheter,
så kommer ärendet att där först föredragas, synnerligast som det år
dessa myndigheter, som jämte sin ordförande hafva solidarisk ansvarighet
och således hafva laglig rätt att i främsta rummet bestämma arbetsordningen
inom vederbörande styrelse».

Till att justera protokollet utsågos vid nämnda stämma handlanden
J. Olsson och kopparslagaren A. P. Andersson. A det af angifvaren i
afskrift bifogade protokollet funnos jämte kyrkoherdens namnunderskrift
namnen A. P. Andersson och S. Dahlsjö, hvaremot handlanden Olssons
namn därå icke förekom.

Till stöd för riktigheten af den i angifvelsen gjorda framställningen
om förloppet af nu ifrågavarande ärende vid förenämnda kyrkostämma
åberopade Krook två intyg, det ena utfärdadt af Krook själ? jämte fem
andra församlingsbor, det andra af bemälde Olsson. Dessa intyg voro af
följande lydelse:

1) »Undertecknade kunna härmed intyga, att vid hållen kyrkostämma
den 4 dennes uppå undertecknad Krooks förslag samt efter
därom af ordföranden, herr kyrkoherden J. C. E. Akeson-Lundegård,
framstäld proposition, utan att det af honom ifrågasatts om huruvida
stämman för ändamålet var utlyst eller ej, blef beslutadt att herr fanjunkaren
och svärdsmannen Carl Lundh skulle emot ett årligt arfvode
af ett hundra femtio kronor såsom kassör och räkenskapsförvaltare
öfvertaga kommunens kyrko- och skolmedel. Hörby den 17 juni 1892.
Georg Krook. I. A. Nissen. N. Larsson. August Andersson.

Å ifrågavarande kyrkostämma blef beslutadt att ny kassör och räkenskapsförare
skulle väljas med 150 kronors lön och att herr Krook

föreslog fanjunkaren C. Lundh och att ingen bestred detta, men som
stämman ej var utlyst till något sådant val antaga vi, att det inte var
lagligt. Anders Nilsson, n:o 12 Köinge. Per Andersson, n:o 14 Köinge.»

2) »Undertecknad, vid kyrkostämma med Hörby socken den 3 i
denna månad utsedd att justera dagens protokoll, kan härmed intyga,
att stämman efter förslag af herr kronolänsmannen Georg Krook och
efter framstjild proposition af ordföranden i stämman, herr kyrkoherden
J. C. E. Akeson-Lundegård, utan att han då ifrågasatte om huruvida
stämman vore för ändamålet utlyst eller icke, enhälligt beslutade att
emot ett årligt arfvode af ett hundra femtio kronor antaga fanjunkaren
och svärdsmannen Carl Lundh i Ousby såsom kassör och redogörare för
Hörby sockens skolor och kyrka, betygar. Karlsbad den 23 juni 1892.
John Olsson.»

I sitt ofvanberörda yttrande förklarade kyrkoherden, att han vid
merberörda stämma icke framstäf proposition på Krooks yrkande om
utseende af en särskild räkenskapsförare och kassaförvaltare för handhafvande
af kyrkans och skolans medel och räkenskaper och att han
icke heller kunnat göra detta, utan att göra sig skyldig till ett oförsvarligt
embetsfel, enär detta ärende ej var utlyst och således ej föremål
för stämmans handläggning. Emellertid, fortsatte kyrkoherden, påstode
nu Krook, att hans förslag blifvit stämmans beslut, och han hade förmått
justeringsmännen att intyga, att hans förslag af stämman godkänts.
Men kyrkoherden ville i afseende härå fästa uppmärksamheten därvid,
att det. åberopade stämmobeslutet, sådant det i protokollet upptagits,
blifvit från predikstolen i församlingens kyrka uppläst och att, då det
icke blifvit i vederbörlig ordning öfverklagadt, detsamma numera vunnit
laga kraft.

Med hänvisning till ofvan intagna intyg vidhöll Krook i afgifna
påminnelser, att vid kyrkostämman den 3 juni 1892, efter proposition
af kyrkoherden, det af Krook i angifvelseskriften uppgifna beslut om
utseende af räkenskapsförare fattades och med klubbslag fästades, hvilket
jämväl vore intygadt af de vid stämman utsedde justeringsmännen; förmenande
Krook, att den omständighet, att kyrkoherden låtit sin underordnade
tjenare, kyrkovaktaren Dahlsjö, hvilken kanske ej ens närvarit
vid ifrågavarande kyrkostämma, teckna sitt namn å stämmoprotokollet,
icke vore egnad att däråt lemna ökadt vitsord.

De af Krook företedda intyg angående hvad af Hörby församling vid
ifrågavarande kyrkostämma den 3 juni 1892 verkligen beslutits rörande
utseende af eu särskild räkenskapsförare och kassaförvaltare för handhafvande
af kyrkans och skolans räkenskaper syntes mig, oafsedt den i

det ena intyget förelupna misskrifningen i afseende å dagen för stämman,
vara så bestämda och voro utfärdade af ett så stort antal personer,
däribland, såsom det syntes, båda de vid stämman utsedde justeringsmännen,
att jag, trots kyrkoherdens förklarande att. protokollet
innehölle en riktig framställning af ärendets handläggning vid stämman,
ansåg mig icke kunna lemna protokollet vitsord gent emot dessa intyg.
Jag ''måste tvärtom antaga, att, i strid mot protokollets lydelse och
kyrkoherdens ofvanberörda förklarande, i nu ifrågavarande afseende så
förelupit, som Krook uppgifvit och i de af honom åberopade intygen
omförmäldes, och att således kyrkoherden i två särskilda hänseenden
gjort sig skyldig till embetsfel, af beskaffenhet att böra för honom medföra
ansvar enligt 5 § i lagen om straff för embetsbrott af prest och
om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, nämligen dels för det
oförstånd i embete!, han ådagalagt genom att vid ifrågavarande kyrkostämma
i strid mot 14 § i kongl. förordningen angående kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862 till behandling företaga ett ärende, som, enligt
kyrkoherdens eget förklarande, icke varit i kungörelsen om stämman
upptaget, dels ock för det uppsatliga brytande af sin embetspligt,
kyrkoherden låtit komma sig till last, i det han sökt afhjälpa berörda
tjänstefel genom uppsättande af ett oriktigt och med verkliga
förhållandet icke öfverensstämmande protokoll öfver hvad i samma ärende
vid stämman förekommit. Jag stälde fördenskull kyrkoherden under
tilltal inför domkapitlet i Lund med yrkande om ansvar för hvad, efter
skedd utredning, i nu angifna hänseenden kunde finnas liggs honom
till last.

I sin till domkapitlet afgifna förklaring anförde kyrkoherden, att,
efter det vid berörda kyrkostämma kungörelsen rörande stämman blifvit
uppläst och denna förklarats i laglig ordning utlyst, Krook uppträdt
med en del anmärkningar, hvilka slutade därmed, att han föreslog sig
själf eller fanjunkaren Lundh till räkenskapsförare med ett årligt arfvode
af 150 kronor; att kyrkoherden på detta yrkande svarat ungefärligen,
att han för sin enskilda del icke skulle hafva något emot att afstå från
en befattning, som vållat honom så många års trakasserier, men å förslaget
ej gjort någon framställning till stämman, utan omedelbart efter
sitt afgifna yttrande framstält proposition på det ärende, som utgjorde
föremål för stämmans handläggning, nämligen om beviljande af ansvarsfrihet
för räkenskapsåret; samt att, då det vid stämman förda protokoll
skulle justeras, den ene af de utsedde justeringsmännen afrest till badort
i tyskland och att af sådan anledning en annan vid stämman närvarande
person, S. Dahlsjö, anmodats att justera protokollet.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag. 6

Till bestyrkande af hvad han sålunda anfört företedde kyrkoherden:

1) ett af folkskoleläraren A. H. Ekstrand i Köinge och N. Nilsson
i Venaröd under edsförpligtelse utfärdadt intyg af hufvudsakligt
innehåll, att vid kyrkostämman med Hörby församling den 3 juni 1892
Krook visserligen föreslagit, att stämman skulle utse ny räkenskapsförare
med en lön af 150 kronor, men att beslut härom icke blifvit af stämman
fattadt;

2) ett af S. Dahlsjö och A. Andersson likaledes under edsförpligtelse
utfärdadt intyg af väsentligen enahanda innehåll uti ifrågavarande afseende; 3)

ett af A. Andersson, som undertecknat det ena af de utaf
Krook vid hans anklagelseskrift fogade intyg, under edsförpligtelse utfärdadt
intyg af innehåll, att han, utan att närmare tänka öfver saken,
undertecknat berörda, af Krook företedda intyg, men att han efter moget
öfvervägande funnit protokollet riktigt och förklarade sitt namn på det
af Krook företedda intyget nedskrifvet af obetänksamhet; samt

4) ett af folkskoleläraren J. Hessing och målaremästaren J. M.
Petersson under edsförpligtelse utfärdadt intyg af innehåll, att J. Nissen
vid sammanträde med Hörby församlings skolråd den 4 juli 1892, efter
ett lifligt meningsutbyte mellan skolrådets ordförande, kyrkoherden Åkeson-Lundegård,
och bemälde Nissen angående kyrkostäminobeslutet den
3 juni 1892, medgifvit, att vid berörda kyrkostämma formliga propositioner
icke blifvit framstälda rörande det vid stämman väckta förslaget
om anställande af en kassör för skol- och kyrkokassorna med bestämd
lön och utseende därtill af viss person.

Domkapitlet afgjorde målet genom utslag den 3 juni 1893, däri domkapitlet
yttrade, att, då kyrkoherden icke, emot sitt nekande och emot
innehållet af de utaf honom företedda, under edsförpligtelse af åtskilliga
personer afgifna skriftliga intyg, vore öfvertygad om att hafva å kyrkostämman
med Hörby församling den 3 juni 1892 framstält proposition
på ett af Krook vid stämman väckt förslag, att fanjunkaren Lundh
skulle mot ett årligt arfvode af 150 kronor såsom kassör och räkenskapsförare
öfvertaga kommunens kyrko- och skolmedel, pröfvade domkapitlet
skäligt att frikänna kyrkoherden från det mot honom anstälda åtal.

Öfver detta utslag har advokatfiskal i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, efter förordnande af mig, anfört besvär i hofrätten, hvilka
besvär för närvarande bero på hofrättens pröfning.

Till följd, af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af de
från länscellfängelset i Vesterås inkomna fångförteckningar för år 1892
infordrade jag från rådstufvurätten i Köping afskrift af dess protokoll
och den 21 mars 1892 meddelade utslag i ransakningsmål angående förre
arbetskarlen J. O. Andersson; och inhämtades däraf att Andersson
blifvit genom nämnda utslag af rådstufvurätten dömd, jämlikt 20 kapitlet
1, 4, 5 och 14 §§ strafflagen, enligt dess ändrade lydelse genom
buren’den 20 juni 1890, att för tillgrepp, i förening med inbrott, af gods
i värde af tillsammans en krona straffas såsom för första resan stöld
med fängelse i tre månader samt förklarats förlustig medborgerligt förtroende
Intill dess ett år förflutit från det han, efter utståndet straff,
blifvit frigifven. Detta straff hade Andersson aftjänat.

Då rådstufvurätten förklarat Andersson, som ådömdes endast fängelsestraff,
förlustig medborgerligt förtroende, hade rådstufvurätten uppenbarligen
förbisett de föreskrifter rörande tillämpningen af denna straffpåföljd,
som meddelas i 2 kapitlet 19 § 1 och 2 mom. samt 20 kapitlet
14 § strafflagen.

Dessa lagrum lyda enligt lagen den 20 juni 1890 sålunda:

2 kapitlet 19 §. »Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd,
att den dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig
till dödsstraff eller straffarbete pa lifstid; skall han förklaras förlustig
medborgerligt förtroende för alltid: har han förskylt straffarbete på viss
tid; värde, där ej brottet är sadant, som i 13 kap. 1 eller 2 § sägs,
förklarad förlustig medborgerligt förtroende intill dess viss tid, minst
ett och högst tio år, förflutit från det han, efter utståndet straff, blifvit

frigifven.» . , „

20 kapitlet 14 §. »Den, som för brott, hvarom i detta kapitel tör mäles,

gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig.» ,

Dessa stadganden innehålla otvetydigt, att förlust åt medborgerligt

förtroende ej kån ådömas i sammanhang med annat frihetsstraff än straffarbete.
Då rådstufvurätten, i strid häremot, ådömde Andersson förlust
af medborgerligt förtroende i sammanhang med fängelse, ådagalade rådstufvurätten
härutinnan en vårdslöshet i embetet af den beskaffenhet,
att densamma ej kunde af mig lemnas utan beifran.

Fördenskull uppdrog "jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt ej min
dre att inför hofrätten åtala dem af rådstufvurättens ledamöter, som befunnos
hafva deltagit i omförmälda utslag, med yrkande om ansvar för

det tjänstefel, som de låtit komma sig till last, än äfven att efter befo -

Oriktig dom.

En t. f. domhafvande
rättens
ombudsman
i underlydande
konkurs.

genhet understödja de anspråk på skadestånd, som Andersson, efter det
honom lemnats tillfälle att i målet yttra sig, kunde komma att framställa.

Advokatfiskal anstälde på grund häraf åtal mot borgmästaren C.
M. O. Schenström samt rådmännen, vice häradshöfdingen, friherre B. F.
Fägerskiöld, W. A. Hedberg och A. L. Johansson, därvid advokatfiskalen
tillkännagaf, att Andersson i en till honom ingifven skrift förklarat sig
icke^ vilja framställa några ersättningsanspråk. Efter slutad skriftvexling
i målet utlät sig hofrätten genom utslag den 14 juli 1893, att, som råd”
stufvurättens ofvanberörda utslag vore i angifna hänseende stridande mot
lag; alltså funne hofrätten skäligt, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
döma rådstufvurättens ofvanbemälde ledamöter, hvilka i beslutet deltagit
och följaktligen vore för detsamma ansvariga, att för hvad de sålunda
låtit komma sig till last bota, Schenström och Fägerskiöld hvardera
femtio kronor samt Hedberg och Johansson hvardera tjugufem kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

Biträdande ombudsmannen vid Östergötlands enskilda bank, vice
häradshöfdingen J. Lindby anmälde, enligt af banken erhållet uppdrag,
• att, sedan banken funnit sig föranlåten att den 30 juni 1892 hos domhafvanden
i Sköns tingslag framställa yrkande, att rättens ombudsman i
trävaruexportören H. Calissendorffs vid nämnda tingslags häradsrätt anhängiga
konkurs måtte entledigas från sin befattning, det befunnits, att
domareembetet i Sköns tingslag vid åtskilliga tider förvaltats af den
person, mot hvilken banken framstält nämnda yrkande, vice häradshöfdingen
D. von Schulzenheim. Denna omständighet hade ledt därhän,
att banken, i stället för att erhålla slutligt besked på sitt yrkande, fått
emottaga en resolution af det innehåll, att ärendet komme att i laga
ordning hänskjutas till ojäfvig domare. Då emellertid 41 § i konkurslagen,
sådant detta lagrum lydde genom kongl. förordningen den 6 augusti
1881, bestämde, att rättens ordförande icke finge jämväl vara rättens
ombudsman i konkurs under rättens domvärjo, hade banken ansett sig
höra bringa omförmälda förhållande till min kännedom, under anhållan
att jag måtte förordna om åtal mot vice häradshöfdingen von Schulzenheim
för hvad han sålunda låtit komma sig till last såsom tillförordnad
domhafvande i Sköns tingslag.

Vid klagoskriften voro fogade utdrag af konkursdiariet för Sköns
tingslag rörande ofvannämnda konkurs med flera handlingar, af hvilka
inhämtades: att von Schulzenheim den 15 oktober 1889 förordnats att

vara rättens ombudsman i nämnda konkurs; att Östergötlands enskilda
bank till domhafvanden i Sköns tingslag inkommit med anmälan mot
rättens ombudsman, under yrkande att denne af anförda orsaker måtte
entledigas från sin befattning och annan lämplig man i hans ställe utses;
att denna anmälan af ordinarie domhafvanden, häradshöfdingen A. H.
Öländer, enligt resolution den 30 juni 1892 öfverlemnats till rättens ombudsman,
hvilken skulle ofördröjligen däröfver inkomma med förklaring;
att, sedan dylik förklaring den 1 september 1892 afgifvits, omförmälda
bank den 28 påföljande oktober till domhafvanden inkommit med en
ytterligare skrift i ärendet; samt att von Schulzenheim, å domareembetets
vägnar, den 12 november 1892 å sistnämnda skrift tecknat resolution
af innehåll att, enär han såsom rättens ombudsman i Calissendorffs
konkurs vore jäfvig att i egenskap af domare med ärendet taga befattning,
komme detsamma att i laga ordning till ojäfvig domare hänskjutas.

Öfver den hos mig gjorda anmälan afgaf von Schulzenheim infordradt
yttrande af hufvudsakligen följande innehåll: Till grund för den gjorda
anmälan hade åberopats att i 41 § af konkurslagen bestämdes att rättens
ordförande icke finge tillika vara rättens ombudsman i konkurs
under rättens domvärjo. Ett sådant lagstadgande hade förklaranden
sig icke bekant; nämnda § innehölle i berörda afseende blott, att rättens
ordförande icke finge utses till rättens ombudsman.

Förklaranden hade förordnats till rättens ombudsman i omförmälda
konkurs den 15 oktober 1889, vid hvilket tillfälle domareembetet i tingslaget
förvaltats af ordinarie domhafvanden, som samma höst jämväl förrättat
höstetinget i tingslaget. Förklaranden hade sålunda hvarken med
domareembetet eller tinget haft någon befattning. Ej heller hade det
då varit bestämdt, att han skulle erhålla något förordnande framdeles i
domsagan, hvarförutom antagits att konkursen skulle afslutas mycket
snart efter inställelsedagen.

Sedermera hade förklaranden visserligen vid åtskilliga tillfällen förvaltat
domareembetet i tingslaget, nämligen under hälften af hvart af
åren 1890 och 1891 samt under något mer af år 1892; och hade förklaranden
därunder qvarstått såsom rättens ombudsman.

Förklaranden hade således icke själf förordnat sig till rättens ombudsman,
utan varit därtill förordnad, innan han mottagit förordnanden
såsom domare, hvilka förordnanden afsett vissa bestämda tider.

Hade förklaranden blifvit ordinarie domare i domsagan eller erhållit
ständigt förordnande att densamma förvalta, kunde förklaranden anse,
att han haft skäl att afsåga sig sin ombudsmansbefattning, men under
förhanden varande förhållanden kunde han ej inse, att han haft den rin -

gaste lagliga eller moraliska förpligtelse att begära afsked från befattningen.
Ej heller hade han kunnat, förrän särskild anledning därtill
förekommit, förklara sig jäfvig och begära förordnande för annan
domare.

Under början af år 1892 hade förklaranden i sin egenskap af rättens
ombudsman mottagit ett enskildt bref från direktören i Östergötlands
enskilda bank B. Söderbaum, hvilken anmodat förklaranden att afskeda
sysslomännen i konkursen. Vid detta tillfälle hade förklaranden varit
tillförordnad domhafvande, men hade icke ansett anledning föreligga att
förklara sig jäfvig eller afträda från befattningen. Då berörda anmodan
ej af förklaranden bifölls, hade banken yrkat, det förklaranden måtte
entledigas, hvilken framställning af ordinarie domhafvanden mottagits
och utstälts till kommunikation med förklaranden. Ordinarie domhafvanden
hade likaledes infordrat påminnelser öfver förklarandens yttrande
och numera afgjort ärendet. Påminnelserna hade emellertid inkommit
under en tid, då förklaranden förvaltat doraareembetet; och då han
ansett, att resolution borde meddelas inom fjorton dagar, hade han meddelat
den bland anmälningshandlingarna befintliga resolution.

Då ärendet rörande förklarandens entledigande från sin ombudsmansbefattning
numera afgjorts, utan att banken behöft vidkännas vare
sig kostnader eller besvär för anskaffande af ojäfvig domare, samt banken
till och med beredt sig tillfälle att åtkomma nämnda resolution, utan
att för densamma erlägga eller sedan insända någon lösen, kunde förklaranden
icke inse, att banken lidit någon skada eller förlust.

Slutligen ville förklaranden anmärka, att ifrågavarande konkurs vore
den enda, i hvilken han varit rättens ombudsman. På grund af hvad
förklaranden anfört, yrkade han, att det mot honom hos mig väckta
påstående måtte lemnas utan afseende.

Konkurslagens 41 § lyder, efter den ändring densamma undergått
genom kongl. förordningen den 6 augusti 1881, sålunda:

»Då gode män utses, förordne ock rätten eller domaren en ärlig och
förståndig man, inom eller utom rätten, att i konkurssaken vara rättens
ombudsman. Härtill må dock ej utses rättens ordförande. Ombudsmannen
åligger att öfver gode männens och sysslomännens förvaltning
hafva tillsyn: att vid de borgenärernas sammanträden utom rätten, där
han är tillstädes, föra ordet: att hos rätten eller domaren anmäla de
frågor, hvilka af konkurssaken uppstå och rättens pröfning påkalla: och
att i öfrigt vidtaga de åtgärder och beslut, hvilka enligt denna lag på
rättens ombudsman ankomma.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut aflagt domareed;
gånge sådan ed inför rätten eller domaren, innan han nämnda befattning
tillträder.»

Förklaranden, som medgaf, att han under särskilda längre tider
på en gång varit tillförordnad domhafvande i Sköns tingslag och rättens
ombudsman i omförmälda konkurs, anförde till sitt försvar, att han icke
själf förordnat sig till rättens ombudsman, utan att han varit därtill utsedd,
innan han mottagit förordnande såsom domare. Förklaranden
synes därvid hafva utgått från den meningen, att orden i 41 §: »Härtill
må dock ej utses rättens ordförande», endast innebära, att den, som
för tillfället fungerar såsom rättens ordförande, ej får af sig själf eller
af rätten utses till rättens ombudsman.

Denna förklarande^ mening synes mig vara en missuppfattning af
ifrågavarande lagstadgande. De omförmälda orden betyda, enligt min
åsigt, och måste efter all rimlighet betyda, att rättens ordförande ej
får tillika vara ombudsman i underlydande konkurs, att ordförandeskap
i rätten och ombudsmannaskap i konkurs, lydande under denna rätt, ej
få utöfvas af samma person. Om förklarandens tolkning af nämnda ord
vore riktig, skulle ju en borgmästare eller eu häradshöfding kunna låta
förordna sig till rättens ombudsman i underlydande konkurs, därest
blott en tillförordnad borgmästare eller domhafvande meddelade förordnandet,
och rättens ordinarie ordförande skulle därefter saklöst kunna,
då han återtog förvaltningen af sitt embete, bibehålla sitt ombudsmannaskap.
Att detta likväl skulle stå i strid med syftet i de omförmälda
orden i 41 § konkurslagen synes mig svårt att bestrida. Förklaranden
gjorde ock det medgifvande, att, om han blifvit ordinarie domare i domsagan
eller erhållit ständigt förordnande att förvalta densamma, han
kunde haft skäl att afsäga sig sin ombudsmansbefattning. Men samma
skäl, som i det förutsatta fallet skulle hafva förmått förklaranden att
afsäga sig befattningen såsom rättens ombudsman uti ifrågavarande
konkurs, tala äfven för, att en dylik afsägelse borde hafva skett, då förklaranden
erhöll förordnande att förvalta domareembetet i domsagan,
hvarigenom han i allo, och således äfven i fråga om konkursärenden
inom domsagan, kom att intaga samma embetsställning som den ordinarie
domhafvanden.

En blick på anledningen till den ändring i 41 §, som gjordes genom
kongl. förordningen den 6 augusti 1881, skall bekräfta hvad jag ofvan
uttalat. 41 § innehöll i dess ursprungliga lydelse ej något förbud att
till rättens ombudsman utse rättens ordförande. Sedan vid riksdagen
1865—1866 väckts ett förslag, som åsyftade inskränkning i rättigheten

att utse rättens ombudsman inom rätten, det vill säga bland rättens
ledamöter i allmänhet, hvilket förslag emellertid ej vann godkännande,
framstälde vid riksdagarne åren 1880 och 1881 en ledamot af andra
kammaren motioner, som afsågo, att rättens ordförande ej skulle få
utses till rättens ombudsman; och sedan Riksdagen år 1881 biträdt
motionärens yrkande och för sin del beslutit den ändring i 41 §, att
ett bestämdt förbud i omförmälda hänseende däri infördes, utfärdade
Kongl. Maj:t förordningen af den 6 augusti 1881, hvarigenom Riksdagens
beslut blef lag.

De skäl, som i riksdagshandlingarna finnas anförda för ifrågavarande
förändring, gå förnämligast ut därpå, att det ej öfverensstämmer med
värdigheten hos en domstols ordförande att mottaga uppdrag, hvarigenom
han möjligen kunde äfventyra att sättas på de anklagades bänk
inför samma domstol; att, då det tillkomme rätten att pröfva de frågor,
som i anledning af konkurssaken uppstå och af ombudsmannen anmälas,
rätten svårligen kunde, med ingifvande af tillbörlig öfvertygelse om
oväld, utöfva denna pröfning, om rättens ordförande och rättens ombudsman
vore samme person; att domaren borde vara upphöjd öfver
hvarje misstanke för egennyttiga beräkningar vid utöfvandet af sitt vigtiga
kall; samt att svårigheter, obehörig tidsutdrägt och möjligen kostnader
för vederbörande borgenärer skulle komma att uppstå, i händelse
rättens ordförande nödgades på grund af sitt ombudsmannaskap förklara
sig jäfvig att handlägga ett konkursärende. Hvad lagutskottet vid 1880
års riksdag anförde i frågan synes mig särskildt beaktansvärdt. Utskottet
yttrade bland annat:

»Att ordföranden i den rätt, där ett konkursmål är anhängigt, låter
utse sig till rättens ombudsman i konkursen, måste af fyrfaldiga skäl
anses olämpligt, och det olämpliga i ett sådant arrangement träder än
mera bjärt fram, om ordföranden, såsom uti det af motionären åberopade
fall varit händelsen, är den enda lagfarna person inom rätten.
Ombudsmannen intager nämligen en subordinerande ställning till domaren
eller rätten. Han utses af dessa myndigheter och kan, när så skäligt
pröfvas, af dem entledigas. Vid hvarje års början, medan konkursen
pågår, skall han till rätten afgifva fullständig redogörelse för förvaltningens
gång, hvarefter på rätten ankommer att afgöra, huruvida ombudsmannen
må vid befattningen bibehållas. Han utgör vidare den
förmedlande länken emellan domaren eller domstolen, å ena, och dem,
som hafva att ombesörja själfva förvaltningen och utredningen af boet,
å andra sidan, därvid hans åtgärder kunna af dessa, när de anse sig
därtill hafva skäl, hos rätten öfverklagas. Honom åligger slutligen att

anmäla och till rättens pröfning öfverlemna de flerehanda tvistefrågor,
som i konkurser bruka uppstå.

Det ligger uppenbarligen i själfva naturen af en sådan tjänstebefattning,
att dess innehafvare, såsom stående under domarens eller rättens
närmaste tillsyn och kontroll och af dem så väsentligen beroende, ej
bör tillika kunna intaga plats vid dombordet, därifrån han principenligt
måste anses böra vara stängd.»

Till alla dessa skäl, som jag här återgifvit, kan läggas att, jämlikt
lagen den 18 april 1890, rätten alltid skall bestämma rättens ombudsmans
arfvode i konkursen.

Af ofvannämnda uttalanden såväl som af riksdagsförhandlingarna i
öfrigt framgår att den föreslagna ändringen uppfattades såsom ett förbud
för rättens ordförande att på samma gång vara rättens ombudsman
i underlydande konkurs; och det motstånd, ofvanbemälde motionär rönte,
grundade sig till stor del därpå, att man ansåg nämnda förbud öfverflödigt
såsom dels liggande i sakens natur och dels redan genom andra
bestämmelser i konkurslagen uttaladt. Såsom jag antydt, föranleda de
anförda omständigheterna till utestängande icke blott af rättens ordinarie
ordförande från ombudsmannaskap i konkurs, utan äfven af en
tillförordnad ordförande, vare sig förordnandet afser längre eller kortare
tid.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag vid pröfning af den gjorda
anmälan, att förklaranden gjort sig skyldig till försummelse i erabetet
genom underlåtenhet att, då han mottog förordnande såsom domhafvande
i Sköns tingslag, draga försorg därom, att behörig person i hans
ställe blefve rättens ombudsman i omförmälda konkurs. Jag fann mig
desto hellre böra beifra berörda försummelse, som det för mig uppgifvits,
att likartade fall inom andra domsagor förekommit, därvid vederbörande
utgått från den uppfattning af förhållandet, som förklaranden
ådagalagt.

På de skäl, som af ofvanstående framgå, uppdrog jag åt advokatfiskal
i Svea hofrätt att inför hofrätten tilltala vice häradshöfdingen
von Schulzenheim med yrkande om ansvar enligt 25 kapitlet 17 §
strafflagen för hvad jag lagt honom till last.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten utslag den 17 oktober
1893. Hofrätten utlät sig däruti, att, emedan, jämlikt 41 § konkurslagen,
sådan den lydde enligt kongl. förordningen den 6 augusti 1881,
jämförd med 42 § samma lag, förklaranden icke egt förena befattning
såsom rättens ombudsman i konkurs med förvaltning af domareembetet
inom den rätts domvärjo, vid hvilken konkursen vore anhängig, men

Justitieombudsmannens embetsberättelse till. 1894 års riksdag. 7

Vårdslöshet
af domare
vid protokollsföring.

förklarande!), ehuru han, enligt hvad hofrätten inhämtat, efter förordnanden
förvaltat domareembetet i Sköns tingslag längre tider under åren
1890, 1891 och 1892, fortfarande qvarstått i sin ifrågavarande befattning
såsom rättens ombudsman, ty och som härtill koinme ,att ofvan
omförmälda af Östergötlands enskilda bank till domhafvanden ingifna
ansökan om förklarande^ skiljande från ombudsmansbefattningen varit
på domhafvandens pröfning beroende under tid, då domareembetet i
tingslaget utöfvats af förklaranden; alltså pröfvade hofrätten lagligt, i
förraågo af 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, döma förklaranden, för
hvad han sålunda låtit komma sig till last, att höta ett hundra kronor.

Mot utslaget hafva besvär ej blifvit anförda.

Förre arrendatorn J. Persson i Löberöd och hans hustru Agda
Mattsdotter anmälde i en hit ingifven skrift domhafvanden i Frosta härads
domsaga, häradshöfdingen J. L. von Sydow till åtal, för det denne
skulle hafva låtit vissa felaktigheter komma sig till last vid handläggningen
af ett mot klagandena vid Frosta häradsrätt anhängiggjordt ransakningsinål,
i hvilket klagandena hållits häktade. Endast en af klagopunkterna
syntes mig förtjänt af uppmärksamhet. Klagandena uppgåfvo
nämligen, att von Sydow ur ransakningsprotokollet för den 22 juli 1891
helt och hållet uteslutit den vittnesberättelse, som ett då afhördt vittne,
M. Jeppsson i Brödåkra, aflagt, och till styrkande däraf åberopade
klagandena ett så lydande intyg:

»Attest. Jag undertecknad betygar härmed under edsförpligtelse, att
jag hördes såsom vittne inför Frosta häradsrätt efter kallelse af länsman
J. W. Schlyter i mål mellan honom och häktade f. arrendatorn
John Persson å Blackmad m. fl. den 22 juli sistlidna år. Brödåkra den
8 juli 1892. Måns Jeppsson.

Sanningsenligheten häraf samt Måns Jeppssons egenhändiga namnteckning
intygar vi, som vid samma tillfälle hördes såsom vittnen. P. N.
Enqvist. Ola Bengtsson. N:o 5 Slogstorp.»

Under förmälan att häradsrätten fält klagandena till ansvar, Persson
för mened och bedrägeri samt Agda Mattsdotter för delaktighet i sistnämnda
brott, från hvilket ansvar de emellertid sedermera befriats,
Persson genom Kong]. Maj:ts och hans hustru redan genom vederbörande
hofrätts utslag i ransakningsmålet, framstälde klagandena yrkanden om
ansvar och ersättning mot von Sydow.

Sedan denne lemnats tillfälle att i anledning af klagandenas anmälan
afgifva yttrande, meddelade han, att konceptprotokollet vid Frosta

häradsrätts urtima ting den 22 juli 1891 icke upptoge M. Jeppsson
såsom afhördt vittne uti ifrågavarande ransakningsmål. Efter inhämtade
upplysningar från åklagaren, länsmannen J. W. Schlyter, och tillförordnade
kronofogden G. Witthoff måste von Sydow emellertid antaga för
visst, att Jeppsson verkligen blifvit hörd såsom vittne i målet och
jämväl fått sig tillagd ersättning för inställelsen. Von Sydow erinrade
sig ock, att det af honom med egen hand skrifna konceptprotokollet vid
urtima tinget uppsatts skyndsamt efter tinget, emedan flera parter i de
sex då handlagda ransakningsmålen begärt expedition. Huru Jeppssons
vittnesberättelse därvid kommit att uteslutas, kunde von Sydow
icke på annat sätt förklara, än att hans uppmärksamhet antingen för
någon stund slappats eller af de många märkvärdiga förhållanden, hvilka
kommo i dagen under ransakningens fortgång, afledts från de anteckningar,
som han själf vid tillfället förde och hvilka alltså icke kommit
att innehålla Jeppssons vittnesutsaga. Von Sydow erinrade sig,
att förhandlingarna vid urtima tinget började klockan nio förmiddagen
och att ifrågavarande mål sist företagits, emedan åtskilliga personer,
som skulle höras däri, väntades anlända med bantåg senare på
dagen. Detta kunde möjligen göra antagligt, att von Sydows bristande
uppmärksamhet förorsakats af trötthet, helst en olidlig värme
varit rådande i den af mycket folk uppfylda, trånga sessionssalen. Någon
skada kunde emellertid omöjligen hafva förorsakats klagandena genom
utelemnandet af Jeppssons vittnesmål.

Klagandena inkommo härefter med påminnelser, i hvilka de påstodo,
att nämnda vittnesmål varit af betydelse därutinnan, att detsamma utgjort
en vederläggning af en annan, under ransakningen aflagd, för
dem besvärande vittnesberättelse. Denna hade genom utelemnandet af
Jeppssons utsago kommit att behålla sin giltighet, hvilket enligt klagandenas
förmenande bidragit till deras qvarhållande i häkte och den
för dem ofördelaktiga utgång, ransakningen fått vid häradsrätten.

Enligt hvad von Sydow vidgått, inflöt icke omförmälda, af Jeppsson
inför häradsrätten aflagda vittnesmål i ransakningsprotokollet, för hvars
riktighet och fullständighet von Sydow var ansvarig. Ehuru det icke
syntes kunna ådagaläggas, att någon skada häraf följt, ansåg jag dock
den vårdslöshet i domareembetets utöfning, hvartill von Sydow sålunda
gjort sig skyldig, vara af den beskaffenhet, att den ej borde undgå laga
beifran; och uppdrog jag därför åt advokatfiskal^) i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge att för det euibetsfel, som jag lagt von Sydow till
last, ställa honom under tilltal inför hofrätten och att därvid å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Oriktig lösen
för taxeringsbevis.

I enlighet härmed utförde advokatfiskal» åtal mot von Sydow.
Under skriftvexlingen uppträdde klagandena med yrkande om skadestånd
af von Sydow, för det de i nämnda mål hållits häktade. Genom
utslag den 20 oktober 1893 utlät sig hofrätten, att, enär ostridigt
vore att M. Jeppsson vittnat i berörda mål, men hans vittnesberättelse
icke influtit i det uti målet förda protokoll, för hvilket von Sydow
vore ansvarig, pröfvade hofrätten rättvist, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
döma von Sydow att för den vårdslöshet i embetet, han sålunda
låtit komma sig till last, höta femtio kronor.

Det af klagandena mot von Sydow framstälda yrkande om skadestånd
fann hofrätten däremot icke förtjäna afseende.

Utslaget har icke. blifvit öfverklagadt.

I ett härstädes genom klagomål af vice häradshöfdingen A. Olivecrona
m. fl. anhängiggjordt ärende uppgafs att t. f. häradsskrifvare!!
i Lindes fögderi S. Stenbäck uppburit lösen för taxeringsbevis med belopp,
som ej öfverensstämt med stadgandena i kongl. förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883.

Sedan nämligen t. f. domhafvanden i Lindes domsaga, vice häradshöfdingen
H. af Trolle från Stenbäck infordrat taxeringsbevis å dels
V28) dels x/7 af egendomen Stjernfors jämte därunder lydande, Stjernfors’
intressenter tillhöriga hemman och lägenheter, hade Stenbäck för hvart
och ett af de 94 taxeringsbevis angående nämnda egendom med tillhörande
jordbruksfastigheter samt »annan fastighet», som han på grund
däraf till t. f. domhafvanden öfversändt, uppburit 2 kronor enligt å
bevisen befintliga, så lydande anteckningar: »lösen med uträkning 1,50,
stppr 0,50, summa två kronor».

Sedan jag genom bevisens införskaffande från vederbörande domhafvande
fått bekräftelse å hvad sålunda uppgifvits, fann jag anledning
föreligga att lemna Stenbäck tillfälle att afgifva yttrande i ärendet.

Stenbäck inkom till följd däraf med yttrande, hvari han hufvudsakligen
anförde: att, då för upprättande af de begärda bevisen erfordrats,
vidkommande jordbruksfastighet, först uträkning af huru stor del
af det hela den af t. f. domhafvanden angifna bråkdelen, i ena fallet
Vt och i andra fallet V28, utgjorde och därefter uträkning af belöpande
taxeringsvärde å den genom första räkneoperationen funna hemmansdelen
samt, beträffande annan fastighet, uträkning äfven varit erforderlig
för utrönande af bråkdelarnes värden, ersättning för dessa räkneopera^
tioner, enligt vedertagen praxis, påförts hvarje bevis med 50 öre, hva -

dan lösen för hvarje bevis, med uträkning, begärts och erlagts med
en krona 50 öre, eller det belopp, som för uträkning i expeditionstaxan
vore stadgadt, hvartill kommit 50 öre för bevisens kartering.

De handlingar, Stenbäck, efter af t. f. domhafvanden gjord reqvisition,
till denne öfversände, voro uppenbarligen att hänföra till hvad i
förordningen angående expeditionslösen benämnes taxeringsbevis. För
taxeringsbevis eller utdrag af taxeringslängd, utfärdadt af embets- eller
tjänsteman, hänförlig till den af de fem i förordningen angifna afdeliiingar,
till hvilken Stenbäck såsom landsstatstjänsteman skulle räknas,
erlägges, ehvad handlingen omfattar ett eller flera år, lösen med en krona
för hvarje ark. Stadgande härom förekommer i 3 § af nyssberörda förordning.
Stenbäck hade emellertid för ifrågavarande bevis påfört reqvirenten,
förutom 50 öre i stämpel, en krona 50 öre för hvarje bevis, eller
50 öre mera, än hvad Stenbäck bort tillgodokoinma för hvart och ett
af bevisen. I sin förklaring sökte Stenbäck försvara berörda förfarande
därmed, att han enligt »vedertagen praxis» påfört 50 öre för vissa räkneoperationer,
som varit erforderliga för efterkommande af t. f. domhafvandens
reqvisition, och Stenbäck syntes vilja till stöd för denna praxis
åberopa ett stadgande i förordningen om expeditionslösen, hvilket föreskrifver,
att embets- eller tjänsteman, hörande till nyss omförmälda afdelning,
eger att för »uträkning, markegångs- eller förvandlings-, å ett
hemmans, en hemmansdels eller en lägenhets ränta, för hvarje år uträkningen
omfattar» uppbära en krona 50 öre. Att detta stadgande icke
lemnade Stenbäck det försvar, han påräknade är tydligt; och, hvad den
af honom omordade praxis beträffar, var att märka, hurusom en häradsskrifvare
blifvit såväl af underrätt och hofrätt som ock genom Kongl.
Maj:ts utslag den 14 mars 1892 dömd till ansvar i dylikt fall.

Under åberopande af hvad jag ofvan ur en af mig utfärdad instruktion
för vederbörande åklagare återgifvit, anbefalde jag i skrifvelse till
Konungens befallningshafvande i Örebro län åtal mot Stenbäck för omförmälda
tjänstefel, med yrkande om ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet;''
och skulle åklagaren tillika, sedan tillfälle beredts vice häradshöfdingen
af Trolle att i målet yttra sig, i män af befogenhet understödja
de anspråk om återbekommande af de obehörigen uppburna
afgifterna, tillhopa utgörande 47 kronor, som därvid kunde komma att
framställas.

Med anledning häraf anstäldes vid rådstufvurätten i Lindesberg åtal
mot Stenbäck. Åklagaren, kronofogden A. Nylén, underlät därvid att
draga försorg om vice häradshöfdingen af lrolles hörande och företedde
allenast eu skrift från vice häradshöfdingen Olivecrona, att han

och hans medparter ville för ersättnings utbekommande hålla sig till af
Trolle och icke hade något yrkande att framställa mot Stenbäck. Rådstufvurätten
meddelade utslag i målet den 6 november 1893; i hvilket
utslag rådstufvurätten yttrade, att, som Stenbäck erkänt det åtalade
tjänstefelet, hvilket, då han af förseelsen icke haft någon personlig fördel,
enär ordinarie häradsskrifvaren uppburit den för högt påförda lösen,
måste anses hafva tillkommit af oförstånd, blefve Stenbäck för hvad
honom sålunda till last läge, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, fäld
att för oförstånd i erabetet bota tio kronor.

Såsom af ofvanstående framgår, fick vice häradshöfdingen af Trolle
genom åklagarens försummelse icke, på sätt jag i instruktionen för åtalet
föreskrifvit, tillfälle att i målet framställa anspråk på återbekommande af
omförmälda belopp af fyrtiosju kronor. Då det emellertid stod af Trolle
öppet att själf därom föra talan, fann jag icke någon åtgärd af mig
därutinnan erforderlig.

Utslaget är laga kraft vunnet.

Underlåtenhet
alt utlemna
protokoll.

Vice häradshöfdingen E. Sparre ingaf den 7 december 1892 anmälan
därom, att utskrift af rådstufvurättens i Åmål protokoll för den 31
oktober 1892 i mål emellan drätselkammaren i nämnda stad, kärande,
samt drätselkammarens förre ordförande, handlanden F. Weinberg, svarande,
angående ansvar och ersättning, icke hållits drätselkammaren,
hvars ombud Sparre varit, tillhanda inom i lag föreskrifven tid. Drätselkammaren
hade till och med förvägrats att få utlösa ifrågavarande expedition,
under förebärande af rådstufvurättens ordförande, borgmästaren
S. Wigelius, att »rätten icke kunde lemna från sig expeditionen, förrän
utslag meddelats»; och hade Wigelius därjämte, såsom vilkor för
expeditionens tillhandahållande i annan ordning, fordrat dubbel lösen för
densamma.

Sparre åberopade i berörda afseende två vid angifvelseskrifteri fogade,
så lydande intyg:

1) »På begäran af Amåls drätselkammare får jag härmed intyga, att
jag den 14 i denna månad, å drätselkammarens vägnar och enligt dess
anmodan, hos Åmåls rådhusrätt frainstälde begäran om att få lösa protokoll
för den 31 sistlidne oktober uti målet emellan Åmåls drätselkammare
och handlanden Filip Weinberg samt att rättens ordförande,
herr borgmästaren S. Wigelius, därvid förklarade, att sådant protokoll
icke kunde då utlemnas, enär rätten behötde hafva detsamma tillgäng -

ligt vid affattande! af utslaget i målet, äfvensom att, då jag med anledning
af detta svar begärde, att drätselkammaren skulle få lösa och utbekomma
protokollet i fråga och, efter däraf tagen del, återställa detsamma,
innan utslaget skulle afkunnas, äfven detta förklarades icke kunna
låta sig göra, men att, om drätselkammaren ville lösa två expeditioner
för samma rättegångstillfälle, den ena af desamma skulle utlemnas. Amål
den 28 november 1892. J. Wennerfeldt.»

2) »Att drätselkammarens här i staden ordförande, herr P. J.
Lundgren, denna dag i vår närvaro instält sig vid Ämåls rådstufvurätt
och begärt få lösa och utbekomma protokoll för sista rättegangstillfället,
eller för den 31 sistlidne oktober, uti målet emellan Åmåls drätselkammare
och handlanden Filip Weinberg om ansvar och ersättning, men att
detta förvägrats under den förklaring från rättens ordförande, herr borgmästaren
S. Wigelius, att rätten icke kunde lemna ifrån sig ifrågavarande
protokoll, förrän utslag meddelats, men att ett exemplar af protokollet
skulle till drätselkammaren utlemna3, om den ville lösa två exemplar af
detsamma, intygas härmed. Amål den 28 november 1892. C. Jörlin.
C. O. Sanden.»

I angifvelseskriften yttrade Sparre vidare: utom det att drätselkammaren
betoges all möjlighet att kunna i fall af befogenhet framställa anmärkningar
mot ifrågavarande protokoll, vore det af största vigt att
genom rättens i protokollet intagna beslut fa visshet om dagen för utslags
meddelande, hvarom osäkerhet rådde och i fråga hvarom de af
Wigelius efter den 31 oktober på framstapla förfrågningar lemnade
muntliga upplysningar ej kunde hafva vitsord, därest de stode i strid
med protokollet. Då ifrågavarande förfarande, enligt hvad Sparre förnummit,
hörde till ordningen i alla mal, som af radstufvurätten i Åmål
handlades, och rådstufvurätten jämväl visat stor försumlighet med afseende
å tillhandahållandet af öfriga expeditioner i nu omförmälda mål,
hade Sparre ansett sig böra låta vederbörandes enligt Sparres förmenande
straffvärda tillvägagående komma till min kännedom, på det att
vederbörande måtte befordras till laga näpst och därigenom måhända
förmås att för framtiden bättre ställa sig lag och författningar till efterrättelse.

I häröfver afgifvet yttrande anförde Wigelius: det vore en gammal
häfdvunnen sed vid underdomstolarne, att kärandeparten skulle vid ett
måls fortsatta handläggning inlemna samtliga expeditionerna från föregående
rättegångstillfällen. Ehuru tydlig föreskrift härom ej torde förelinnas
i lag, hade likväl denna sed blifvit sa allmänt erkänd, att underdomstolar,
i saknad af någon expedition i ett mål, plägade infordra

densamma och, intill dess denna inkomme, undandraga sig åtminstone
målets afgörande.

Vid stadsdomstolar tillkomme det särskilda förhållande, att rättens
bisittare vore med ordföranden ansvarige för alla rättens beslut, hvilket
nödgade dem att närmare taga del af de i målet förekommande omständigheter
och grunderna för rättens åtgärder samt att i mera maktpåliggande
fall fordra betänketid för närmare granskning af handlingarna,
hvilka då måste mellan ledamöterna cirkulera. Huru en sådan cirkulering
skulle kunna ske på annat sätt, än att de utskrifna protokollen i
målet utlemnades till bisittarne, kunde Wigelius ej fatta, ty själfva konceptdomboken,
som ordföranden för öfrigt ej kunde undvara, syntes ej
få vara föremål för eu dylik vandring.

Då Sparre förvägrats att utbekomma protokollet för den 31 oktober
1892, förrän utslag i målet afsagts, hade ej detta skett på grund af
något »förebärande», ty protokollet hade vid framställningen om ut.lernnandet
vant utskrifvet, utan af det skäl, att rätten behöfde såväl berörda
som ö fråga utskrifna protokoll för målets föredragning och pröfning till
utslag; i afseende hvarpå Wigelius hänvisade till ett hans yttrande bilagdt
utdrag af domboken, hållen hos rådstufvurätten i Åmål den 12
december 1892, utvisande, att då för öfverläggning till utslag, som
skulle meddelas den 19 i samma månad, föredragits handlingarna i nu
ifrågavarande mål samt att i följd af målets vidlyftighet då beslutits att
de utskrifna rättegångsprotokollen skulle cirkulera bland rättens bisittare,
som däraf ville närmare taga kännedom till ledning för sin mening i saken.

I det afgifna yttrandet anförde Wigelius vidare: det vore sålunda
sannt, att Sparre, på sätt uppgifvits, förvägrats att utlösa protokollet för
den 31 oktober 1892; och Wigelius vågade antaga, det jag funne förfarandet
tillfredsställande försvaradt. Hvad Sparre åter i öfrigt uppgifva
om expeditionssättet vid rådstufvurätten i Åmål vore däremot ej
med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Särskildt ville Wigelius
påpeka, att han ingalunda såsom vilkor för ifrågavarande expeditions
utlemnande fordrat dubbel lösen, men däremot erbjudit sig att, om så
önskades, låta utskrifva och mot särskild lösen, hvilken naturligen beräknats
såsom för afskrift, utlemna ett nytt exemplar af expeditionen.

Sedan Sparre härpå inlemnat påminnelser, i hvilka bland annat uppgafs
att ifrågavarande expedition upprepade gånger efter utgången af
den lagstadgade expeditionstiden förgäfves begärts hos Wigelius, företog
jag ärendet till pröfning; och då jag fann, det Wigelius, såsom
expeditionshafvande vid rådstufvurätten i Åmål, genom underlåtenhet
att inom stadgad expeditionstid tillhandahålla omförmälda expedition åt

vederbörande gjort sig skyldig till uppenbar försummelse i embetet, uppdrog
jag åt advokatfiskal i Göta hofrätt att för berörda embetsed
åtala Wigelius inför hofrätten samt å honom därför yrka ansvar enligt
25 kapitlet 17 § strafflagen.

Såsom grund för åtalet hänvisades till de i 16 § af kongl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 förekommande
uttryckliga bestämmelser angående tiden för utlemnande af expedition,
hvilken utan särskild begäran borde utfärdas. Af dessa bestämmelser
framginge oförtydbart att nu ifrågavarande expedition bort vara för drätselkammaren,
såsom kärande i målet, tillgänglig att lösas inom sex dagar
efter den 31 oktober 1892. Wigelius hade medgifvit, att så icke varit
fallet; och af hvad han anfört ådagalades att han afsigtligt förhållit
käranden expeditionen. Wigelius hade till försvar därför åberopat, att
det skulle vara sed vid underdomstolarne, att kärandeparten vid hvarje
särskildt rättegångstillfälle till rätten inlemnade samtliga expeditionerna
i målet och att i saknad af dessa expeditioner rätten undandroge sig
åtminstone målets afgörande. Denna af Wigelius omförmälda sed både
emellertid så mycket mindre blifvit erkänd såsom lagligen berättigad,
som en t. f. domhafvande, hvilken handlat efter den åsigt, Wigelius i
berörda afseende förfäktat, redan för flera år sedan därför åtalats och
dömts till straff.

Förhållandena vid en del häradsrätter, hvilkas arkiv förvarades på
annan ort, än där tingen höllos, kunde visserligen hafva gifvit anledning
till berörda, af Wigelius åberopade praxis, men hvad stadsdomstolarne
beträffade saknades hvarje hållbart stöd därför.

De af Wigelius omnämnda förhållanden, hvilka enligt hans åsigt
skulle särskildt vid stadsdomstolarne nödvändiggöra och rättfärdiga
en sådan praxis, föranledde allenast till den erinran, att hinder ej syntes
kunna möta för rådstufvurättens ledamöter att i rättens embetsrum eller
i ordförandens bostad taga den närmare kännedom om handlingarna och
konceptprotokollen, som kunde erfordras.

I hvarje händelse kunde väl berörda praxis icke med fog af Wigelius
åberopas till stöd för hans tillvägagående i förevarande fall. Såvidt
till min kännedom kommit, hade aldrig denna praxis tillämpats så, som
skulle en domstol ega att i strid mot gällande föreskrifter i expeditionstaxan
alldeles undanhålla en kärandepart en expedition för ett föregående
rättegångstillfälle, till dess dom i målet afkunnats. Men man
hade ansett det skäligen kunna fordras af kärandeparter, att de till dem
i vederbörlig ordning utlemnade expeditioner vid hvarje senare rättegångstillfälle
återstäldes till domstolen till dennas beqvämlighet och

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag. 8

lättnad vid uppsättande af protokoll och affattande af dom. Denna praxis
kunde sålunda icke lända Wigelius till ursäkt för hans vägran att utlemna
ifrågavarande expedition åt kärandens ombud i målet, sedan den
i lag föreskrifna tid, inom hvilken expeditionen bort vara tillgänglig
att lösa, tilländagå^.

Efter slutad skriftvexling i målet meddelade hofrätten utslag den

20 november 1893. Hofrätten utlät sig däruti, att, enär Wigelius, jämlikt
16 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883, värk ovilkorligen pligtig att inom sex dagar från den 31
oktober 1892 på begäran utlemna ifrågavarande protokoll till drätselkammaren,
men Wigelius ostridigt sådant underlåtit, pröfvade hofrätten,
med stöd af 25 kapitlet 17 § strafflagen, lagligt döma honom att för
den försummelse i embetet, han sålunda visat, bota tio kronor.

Efter mottagandet af detta utslag uppdrog jag, som af flera skäl
fann det Wigelius ådömda bötesbelopp för ringa, åt advokatfiskal att
öfver utslaget anföra underdåniga besvär. I den skrifvelse, hvari detta
uppdrag meddelades, anförde jag, bland annat, följande, hvilket advokatfiskalen
borde åberopa:

Af handlingarna i målet framginge att Wigelius afsigtligt förhållit
vederbörande ifrågavarande expedition och uttryckligen vägrat att, förrän
utslag meddelats, utlemna densamma. Det hade således i målet varit
fråga . om ett uppsåtlig!, af stort oförstånd begånget embetsfel, hvilket
stått i bestämd strid med ett uttryckligt lagbud. Vid sådant förhållande
syntes mig det ådömda bötesstraffet ingalunda motsvara den begångna
felaktigheten.

Men äfven frånsedt att graden af denna felaktighet kraft ett eftertryckligare
straff, syntes hofrättens straffmätning af annan anledning
egnad att framkalla jämförelser af mindre tillfredsställande art. Att en
embetsman, i detta särskilda fall en domare, satt att bestraffa brott och
förseelser mot samhällets lagar, finge umgälla ett af honom själf begånget
fel i. embetet med ett bötesstraff, som plägade anses såsom lämplig
tillrättavisning vid fylleriförseelser eller smärre öfverträdelser af ordningsföreskrifter,
vore onekligen icke egnadt att i embetsmannens egen uppfattning
och allmänhetens föreställning höja krafvet på embetsmannens
oförvitlighet.

Det förtjänade för öfrigt att märkas, hurusom, enligt 25 kapitlet

21 § strafflagen, bötesstraffets maximum vore för de flesta slag af embetsbrott
ej obetydligt högre, än hvad det allmänna stadgandet i 2 kapitlet
8 § samma lag medgåfve, en omständighet, som i sin mån bort mana
hofrätten att något mera än som skett aflägsna sig från straffminimum.

De af advokatfiskal anförda underdåniga besvären äro på Kong!.
Maj:ts pröfning beroende.

Ordföranden i Skeniftge allmänna nykterhetsförening A. J. Johansson «mmod:
anmälde i en hit ingifven skrift, att missförhållanden syntes ega rum u tpirituosa.
i fråga om spirituosaförsäljningen i nämnda stad, utan att sådant af försäljning.
vederbörande beifrades; på grund hvaraf Johansson yrkade, att justitieombudsmannen
måtte föranstalta om undersökning samt, om brott mot
bestående lagar och författningar blifvit begångna, låta beifra lagöfverträdelserna
och mot magistraten, som det ålegat tillse, att lagar
och författningar efterlefdes vid utöfvandet af spritvaruförsäljningen i
staden, anställa åtal för den försummelse, magistraten syntes hafva låtit
komma sig till last.

I den del af angifvelsen, som slutligen fanns böra upptagas till åtal,
anförde Johansson, att alltsedan den 1 oktober 1886 utskänkningslokalerna
i staden opåtaldt hölles öppna till klockan 10 eftermiddagen
såväl aftnarne före sön- och helgdagar som ock mötes- och marknadsdagar
samt att på söndagsaftnarne bränvin serverades åt spisande gäster
till klockan 10 eftermiddagen. Detta strede enligt Johanssons förmenande
mot beslut rörande tiden för bränvinsutskänkningen i staden,
hvilka åren 1879 och 1881 blifvit af stadsfullmäktige i Skeninge fattade
och af Konungens befallningshafvande i Östergötlands län faststälda.

Af handlingar, som vidfogats anmälningsskriften, inhämtades:

att Konungens befallningshafvande i anledning af gjorda framställningar
genom utslag den 24 september 1879 förordnat bland annat,
att från och med den 1 påföljande oktober utskänkningen i Skeninge
af bränvin samt andra brända eller distillerade spirituösa drycker icke
finge ega rum från klockan 7 på aftonen före sön- eller helgdag till
klockan 7 påföljande söcknedagsmorgon samt att alla ställen, där försäljning
af nämnda drycker egde rum, skulle å mötes- och marknadsdagar
hållas stängda från klockan 7 på aftonen; att Konungens befallningshafvande
sedermera, efter det stadsfullmäktige gjort framställning
om fastställelse af ett utaf stadsfullmäktige fattadt beslut rörande ändring
från och med den 1 oktober 1881 i nyssnämnda bestämmelser
samt besvär öfver detta beslut anförts, genom utslag den 25 maj 1881
bestämt, att från och med den 1 oktober samma år det gällande förbudet
för utskänkning å sön- och helgdagar, å aftnarna före desamma
samt å marknads- och mötesdagar fortfarande skulle gälla med vissa
undantag för stadens dåvarande tre bättre utskänkningsställen; att

— sedan genom 26 § i kongl. förordningen den 29 maj 1885 angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, hvilken författning trädde i kraft för städerna den
1 oktober samma år, stadgats att utskänkning af bränvin finge under
söcknedagar begynna tidigast klockan 7 på morgonen och i stad eller
köping i allmänhet ej fortfara längre än till klockan 10 på aftonen,
samt att, under sön- och helgdagar utskänkning af bränvin i allmänhet
vore tillåten endast vid måltider åt spisande gäster — stadsfullmäktige
anhållit, det Konungens befallningshafvande, som enligt 4 mom. af samma
§ i förordningen egde att, där särskilda omständigheter föranledde behof
af försäljningstidens inskränkning eller utsträckning, på framställning
af kommunalstyrelse samt efter magistrats (eller kommunalnämnds)
hörande därom besluta, måtte förordna, bland annat, att utskänkning å
stadens två krogar icke måtte få ega rum från klockan 7 på lördagsoch
helgdagsaftnar till klockan 7 påföljande söcknedagsmorgon samt att
nämnda krogar skulle å mötes- och marknadsdagar stängas klockan 7
eftei middagen, hvilken framställning Konungens befallningshafvande
enligt resolution den 30 september 1885 bifallit; att Konungens befallningshafvande
genom skrifvelse den 6 maj 1889 anmodat magistraten
i Skeninge att från stadsfullmäktige infordra och själf afgifva yttrande
i anledning af en utaf deputerade, utsedde vid ett nykterhetsmöte, gjord
ansökning, hvilken afsett, bland annat, att vid de regelbundna månadsmötena
äfvensom marknader all försäljning af rusdrycker skulle förbjudas,
utom vid verkliga måltider åt spisande gäster; samt att stadsfullmäktige
i skrifvelse den 23 maj 1889 härå aflåtit det svar, att fullmäktige
ansåge kongl. förordningen den 29 maj 1885, hvilken »under
de tre sistförflutna åren härstädes tillämpats», i den 26 och därpå följande
paragrafer jämte dithörande moment innehålla all den inskränkning
i utöfning af tillåten utskänkningsrättighet, som under vanliga förhållanden
inom samhället vore behöflig.

I de, yttranden, som med anledning af klagoskriften infordrades
från magistraten i Skeninge och stadsfiskalen E. Almén därstädes, anfördes
:

af magistraten: att de af Johansson åberopade beslut, som år
1879 af stadsfullmäktige fattats och af Konungens befallningshafvande
gillats, afsett förutvarande försäljningsperioder och upphört att vara
gällande; att efter den 1 oktober 1886 några andra än i lag bestämda
inskränkningar i afseende å tiden för försäljning af spritdrycker hvarken
blifvit påkallade eller stadgade; att detta tydligt framginge af innehållet
i stadsfullmäktiges den 23 maj 1889 till Konungens befallningshafvande

afgifna, här ofvan anförda yttrande; att således, enligt magistratens åsigt,
kongl. förordningen den 29 maj 1885 i allo ländt till efterrättelse från den 1
oktober 1886; samt att, om några öfverträdelser af samma förordning skett,
dessa af allmän åklagare beifrats, såvidt de kommit till hans kännedom;

och af stadsjiskalen Almén: att Konungens befallningshafvandes
af Johansson åberopade utslag den 24 september 1879 endast afsåge
dåvarande försäljningsperiod, hvilket syntes däraf, att Konungens befallningshafvande
genom sitt utslag den 25 maj 1881 förnyat sina år
1879 angående utskänkningen gjorda inskränkningar; att af Konungens
befallningshafvandes ofvan angifna skrifvelse till stadsfullmäktige den
6 maj 1889 framginge att något påbud af Konungens befallningshafvande
rörande ifrågavarande inskränkning i utskänkningsrörelsen för
försäljnirigsperioden 1886—1889 ej förefunnits; samt att Almén, lika
med magistraten, till stöd för sin uppfattning beropade sig å stadsfullmäktiges
skrifvelse den 23 maj 1889.

I afgifna påminnelser yttrade Johansson, bland annat, att enligt
hans förmenande de genom Konungens befallningshafvandes utslag åren
1879 och 1881 meddelade bestämmelser rörande handeln med spirituösa
i Skeninge icke upphäfts af kongl. förordningen den 29 maj 1885, utan
fortfarande borde tillämpas. Stadsfullmäktiges svar till Konungens befallningshafvande
den 23 maj 1889 innebure ej något beslut af stadsfullmäktige
om längre eller kortare tid för krogarnes öppenhållande.

Med anledning af hvad sålunda förekommit fann jag mig föranlåten
begära upplysningar från Konungens befallningshafvande; och meddelade
Konungens befallningshafvande till svar därå, att de bestämmelser
rörande spirituosaförsäljningen i Skeninge stad, hvilka af Konungens
befallningshafvande faststälts genom resolutionen den 30 september 1885,
fortfarande vore gällande.

Magistraten och stadsfiskalen lemnades därefter tillfälle att ånyo
yttra sig i ärendet, därvid de hufvudsakligen åberopade hvad. de förut
andragit; anmärkande magistraten, att bränvinsförsäljningsrättigheterna
i Skeninge blifvit upplåtna dels till enskild person under tre år, från
den 1 oktober 1886 räknadt, dels till ett bolag under tre år från den
1 oktober 1889, utan att vid dessa upplåtelser äldre inskränkningar i
afseende å stängningstiden upplifvats. Några andra inskränkningar
än de i kongl. förordningen den 29 maj 1885 bestämda hade ej heller
af Konungens befallningshafvande blifvit föreskrifna eller ansetts vara
af behofvet påkallade.

Johansson bemötte i en ingifven skrift dessa yttranden af magistraten
och stadsfiskalen.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit kunde jag ej undgå
att finna, det magistraten i Skeninge eftersatt den skyldighet, som,
jämlikt 35 § 1 mom. i kongl. förordningen den 29 maj 1885 ålegat —
och jämväl efter den nu gällande kongl. förordningen den 31 december
1891 åligger — magistraten, nämligen att tillse, att å ställe, där minutering
eller iskänkning af bränvin idkas, ordning samt de i författningarna
meddelade föreskrifter noga iakttagas.

Såsom handlingarna utmärkte och Konungens befallningshafvande
upplyst, borde Konungens befallningshafvandes resolution den 30 september
1885, hvilken tillkommit med anledning af innehållet i 26 § 4
mom. i 1885 års förordning, hafva, i den mån resolutionen gjorde ändring
i förordningens föreskrifter, ländt till efterrättelse i stället för densamma.
Nämnda resolution afsåga ej, på sätt magistraten sökt göra gällande och
äfven stadsfullmäktige i Skeninge synas hafva antagit, någon viss försäljningsperiod,
utan borde, såvidt den ej upphäfdes eller ändrades,
gälla, åtminstone så länge 26 § i 1885 års förordning lände till efterrättelse,
det vill säga till den 1 april 1892, då 1891 års förordning
började tillämpas.

Då emellertid af magistratens yttrande otvetydigt framgick att de
inskränkningar i bestämmelserna i 26 § 2 och 3 mom. af kongl. förordningen
den 29 maj 1885, som stadgats genom Konungens befallningshafvandes
resolution den 30 september 1885, ej tillämpats efter
den 1 oktober 1886, förelåg därvid uppenbarligen ett fel, hvarför ansvaret.
i främsta rummet borde drabba magistraten, som underlåtit utöfva
tillsyn öfver gällande bestämmelsers efterlefnad.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att
inför hofrätten tilltala magistraten och därvid, med åberopande af 25
kapitlet 17 § strafflagen, yrka ansvar å magistraten för den embetsförsummelse,
som läge magistraten till last.

På det åtal, som härefter följde, meddelade hofrätten utslag den 21
november 1893. Hofrätten utlät sig häruti: som Konungens befallningshafvandes
resolution den 30 september 1885 bort eg a tillämpning, intill
dess. kongl. förordningen den 29 maj 1885 upphört att gälla, samt
magistraten under tiden från den 1 oktober 1886 alltjämt eftersatt sin
skyldighet att tillse, det stadgandena i samma resolution blifvit behörigen
iakttagna, pröfvade hofrätten lagligt att, i förmågo af 25 kapitlet
17 § strafflagen, döma borgmästaren N. Curman samt rådmännen, vice
häradshöfdingen A. N. Rothman och C. W. Willde äfvensom t. f. rådmannen
F. H. Tingström, i egenskap af ordförande och ledamöter af
magistraten, att för den försummelse, de i anmärkta hänseendet låtit

komina sig till last, höta, Curman och Rothman hvardera trettio kronor
samt en hvar af af Willde och Tingström tio kronor.

öfver utslaget hafva Rothman och Willde anfört underdåniga besvär.

För ett af mig anhängiggjordt åtal _ mot Konungens befallnings-^^
hafvande i Blekinge län i fråga om oriktig tillämpning af grundlagen ordnande af
vill jag här redogöra, oaktadt åtalet ännu icke hunnit att af någon dom-^^J''
stol pröfvas. Vigten af de grundlagsstadganden, om hvilkas rätta tillämpning
fråga sålunda uppkommit, manar mig att redan nu bringa saken
till Riksdagens kännedom.

I en hit ingifven skrift har häradshöfdingen V. N. Ekenman anfört
bland annat,, som jag ej funnit till någon åtgärd föranleda, följande:

Af ett bifogadt utdrag af protokollet, hållet inför Konungens befallningshafvande
i Blekinge län i landskansliet den 25 november 1893, inhämtades
att, sedan rådstufvurätten i Karlshamn i en den 24 i nämnda
månad till Konungens befallningshafvande ankommen skrifvelse med åberopande
af 26 § riksdagsordningen meddelat Konungens befallningshafvande
underrättelse därom, att Ékenman, som vore vald till riksdagsman
i andra kammaren för valkretsen Karlshamn—Sölvesborg—Ronneby, blifvit
vid rådstufvurätten den 20 i samma månad stäld under tilltal enligt 22
kapitlet 1 § strafflagen för svikligt och bedrägligt förfarande, Konungens
befallningshafvande, med anledning däraf, under åberopande af stadgandet
i 26 § ”riksdagsordningen, förordnat, att nytt val af riksdagsman till
andra kammaren för nämnda valkrets för en tid af tre år, räknadt från
och med den 1 januari 1894, skulle ega rum samt att för sådant ändamål
skrivelser till vederbörande magistrater inom valkretsen skulle
aflåtas.

Sådana skrifvelser, undertecknade af länets höfding och kontrasignerade
af landssekreteraren, hade den 27 november 1893 aflåtits, och på
grund däraf hade nytt riksdagsmannaval blifvit utsatt att ega rum.

Då Ekenman ansåge sig genom denna, enligt hans förmenande, uppenbart
rättsstridiga åtgärd från Konungens befallningshafvandes sida vara
på ett upprörande sätt kränkt i sina rättigheter, anhölle han, att jag
måtte mot nämnda myndighet anställa åtal för hvad densamma sålunda
låtit komma sig till last.

I den af Konungens befallningshafvande åberopade 26 § i riksdagsordningen
stadgades, sedan föreskrift lemnats, att, riksdagsmannabefattning

endast kunde af svensk medborgare utöfvas, att såsom riksdagsman »må
ej godkännas», bland andra, den, som för vanfräjdande brott vore under
tilltal. Det vore uppenbarligen i detta stadgande som Konungens befallningshafvande
trott sig kunna hämta stöd för sina åtgöranden i saken.
Riksdagsordningens föreskrifter, lästa i vederbörligt samband med hvarandra,
visade dock otvetydigt, att Konungens befallningshafvande ej
annorlunda än med anledning af besvär öfver hållna val egde någon som
helst befogenhet att pröfva en persons kompetens i fråga om utöfning
af riksdagsmannaskap. Sedan en person en gång blifvit vald och valet
vunnit laga kraft, stode Konungens befallningshafvande utanför saken.

Riksdagsordningens 32 § visade, hvem dylik kornpetenspröfning rörande
de valde riksdagsmännen tillkomme, nämligen Riksdagen själf.
Konungens befallningshafvande hade sålunda genom åtgärden emot Ekenman
ingripit i och kränkt svenska Riksdagens grundlagsskyddade fri- och
rättigheter. Man hade dock i ett fall som detta egt rätt fordra,
att Konungens befallningshafvande skolat egna den varsammaste behandling
och den sorgfälligaste pröfning åt den fråga, som förelåg. Det
kunde ej hafva undgått Konungens befallnjngshafvandes uppmärksamhet,
hurusom från olika håll röster höjt sig emot, att en person kunde bringas
i den ställning att ej blifva valbar såsom riksdagsman blott och
bart. därigenom, att en afundsman stälde honom under tilltal för brott
af vissa slag. Jämväl lydelsen af den § i strafflagen, enligt hvilken straff
yrkats å Ekenman vid rådstufvurätten, borde hafva väckt betänksamhet
hos Konungens befallningshafvande. Ekenman ville erinra, att de i
nämnda § först stadgade straflfarter vore böter och fängelse. Brott, som
belädes, med dylika straff, vore ej vanfräjdande; och det torde med fog
kunna ifrågasättas, huruvida icke vid en tolkning af så ömtålig art, som
här förekomme, man borde taga hänsyn till det konkreta fallet. Härmed
måtte nu förhålla sig huru som helst; förvisso hade den valkrets, Ekenman
utsetts att representera i Riksdagen, ja, äfven Riksdagen själf, kunnat
hoppas, att Konungens befallningshafvande lemnat annat svar på rådstufvurättens
anmälan än att, som nu skett, utan att ens akta nödigt
höra Ekenman, olagligen söka skilja honom från den riksdagsmannabefattning,
hvars utöfning på grund af laga kraft vunnet val blifvit honom
anförtrodd. Ekenman kunde ej finna annat, än att Konungens befallningshafvandes
tillvägagående innebure en hög grad af oskicklighet och
oförstånd i utöfningen af embetet och vore förtjänt af den allvarligaste
beifran.

Vid skriften var fogadt det däri åberopade protokollsutdrag utvisande
att, sedan från rådstufvurätten i Karlshamn ankommit en skrifvelse

med ofvan angifna innehåll, Konungens befallningshafvande »med anledning
häraf och i enlighet med stadgandet i 26 § i riksdagsordningen» förordnat,
att nytt val af riksdagsman i andra kammaren för ifrågavarande valkrets
för en tid af tre år, räknadt från och med den 1 januari 1894, skulle
ega rum samt att för sådant ändamål skrifvelser till vederbörande magistrater
inom valkretsen skulle aflåtas; och hade hänvisning lemnats för
den, som vore med Konungens befallningshafvandes beslut missnöjd, att
sina besvär däremot anföra i sammanhang med klagan öfver förrättningen.

Konungens befallningshafvande, som lemnades tillfälle att afgifva
yttrande öfver hvad sålunda blifvit angifvet, förmälde:

Enligt 15 § i riksdagsordningen borde, då Konungen förordnade nya
val eller riksdagsman för andra kammaren eljest afginge, innan den tid,
för hvilken han blifvit vald, tilländalupit, nytt val för den återstående
tiden ofördröjligen förrättas, och ålåge det enligt riksdagsordningens
28 § 2 mom. Konungens befallningshafvande att, om emellan riksdagar
ledighet i någondera kammaren genom ledamots afgång uppstode, tillse
och föranstalta, att nytt val anstäldes. På grund af dessa bestämmelser
förordnade Konungens befallningshafvande, då af vederbörlig myndighet
blifvit anmäldt att den för valkretsen Karlshamn—Sölvesborg—Ronneby
utsedde ledamoten af Riksdagens andra kammare, häradshöfdingen Ekenman,
blifvit stäld under åtal för svikligt och bedrägligt förfarande, om
nytt val i samma valkrets för den period, som började den 1 januari
1894. Konungens befallningshafvande ansåge nämligen härvidlag, att,
genom Ekenmans ställande under tilltal för vanfräjdande brott, han afgått
från sin riksdagsmannabefattning och att sålunda ett förhållande
fnträdt, som omförmäldes i ofvanberörda 28 § 2 mom. i riksdagsordningen.
26 och 27 §§ i riksdagsordningen handlade båda om förhållanden,
som påkallade nya riksdagsmannaval. I 26 § omtalades, till skilnad från
de särskilda valbarhetsvilkoren, de allmänna förutsättningar, som hos en
ledamot af Riksdagen måste förefinnas, såsom att ej befinna sig i konkurstillstånd,
ej stå under förmyndare, ej vara under tilltal eller dömd
för vanfräjdande brott in. m., och utan hvilka han icke kunde såsom
riksdagsman godkännas. 27 § behandlade det fall, då riksdagsman mottagit
val i annan kammare eller för annan valkrets. Efter dessa stadganden
följde omedelbart 28 §, som bestämde, hvilken myndighet det
tillkomine att taga initiativ till nytt val, då inom Riksdagen ledighet af
någon anledning uppkommit. Då det gälde att bedöma hvad som
i sistnämnda §:s 2 mom. menades med ledamots afgång — om därJustitieomludsmannens
embetsberättelse till 18.94 års riksdag. 9

vid afsåges endast afgång till följd af dödsfall, godkänd afsägelse eller
mottagande af val för annan valkrets eller till annan kammare eller om
samma, uttryck äfven innefattade afgång till följd af inträdd obehörighet
— utgjorde den ordning, i hvilken nämnda §§ följde efter hvarandra i
riksdagsordningen, ett icke oväsentligt stöd för Konungens befallningsbfafvandes
uppfattning i ämnet.

Ett ännu bestämdare stöd för samma tolkning vunne man, om man
med hvarandra jämförde 28 §:s båda moment. Den rätt till initiativ för
anställande af nytt val, som i det senare momentet tillerkändes Konungens
befallningshafvande vid ledighet, som emellan riksdagar uppstode i
någondera kammaren, vore af alldeles enahanda beskaffenhet som den,
hvilken, enligt första momentet, under pågående riksdag tillkomma vederbörande
kammare. Men att kammare egde att hos Konungen anmäla
ledighet inom densamma, som förorsakades genom inträdd obehörighet
för ledamot enligt 26 §, därom torde väl icke kunna råda det
minsta tvifvel.

Ekenman hade trott sig finna ett stöd för sin uppfattning i riksdagsordningens
32 §, hvilken skulle utmärka, att koinpetenspröfning rörande
de valde riksdagsmännen tillkomme endast Riksdagen.

Vid granskning af nämnda § funne man dock lätt, att stadgandet
rörande vederbörande kammares rätt att pröfva behörigheten till riksdagsmannakallets
utöfvande ej blott för sådana dess ledamöter, hvilkas
fullmakter ej blifvit godkända, utan äfven för dem, emot hvilka eljest till
följd af riksdagsordningen anmärkning förekomme, tillkommit endast eller
hufvudsakligen för att förebygga det missförståndet, att, om riksdagsman
företett behörig fullmakt och denna blifvit godkänd, samme riksdagsman
skulle, äfven om någon af de i 26 § riksdagsordningen omförmälda omständigheter
för honom inträffat, kunna fortsätta med riksdagsmannaskapets
utöfvande. Men att Konungens befallningshafvande, som hade
att vid ledamots afgång mellan riksdagar föranstalta om nytt val och
fördenskull måste pröfva, om afgång egt rum eller icke, skulle af samma
§ vara förhindrad att verkställa en sådan pröfning, därom funne
Konungens befallningshafvande riksdagsordningen ej gifva minsta antydan.

Kort tid efter det riksdagsordningen utfärdats hade justitierådet
C. Naumann behandlat föreliggande fråga i »Sveriges statsförfattn.
ingsrätt», tredje bandet, sid. 586, där han yttrat: »Ej blott då
riksdagsman, med döden afgår eller kommer i mistning af någon bland
de qvalifikationer, som oundgängligen erfordras för att vara valbar, utan
äfven når Konungen förordnar om nya val till ifrågavarande kammare
samt när riksdagsmannen afsäger sig uppdraget, upphör hans befatt -

ning». I en uppsats af samme författare i »Tidskrift för lagstiftning,
lagskipning och förvaltning», sjette årgången sidd. 49 och följ., framhölles
äfven att Konungens befallningshafvande skulle hafva skyldighet att vid
inträdd obehörighet för ledamot af riksdagen föranstalta om nytt val i
succession efter denne. Äfven den af professor H. L. Rydin i det år
1878 utkomna verket »Svenska Riksdagen», senare delen sidd. 234 och
235, lemnade kortfattade framställning af frågan syntes antyda, att någon
tolkning af riksdagsordningens bestämmelser i denna del, skiljaktig från
Naumanns, under tiden, sedan dennes arbete utkommit, icke blifvit
framstäld.

Någon sådan tolkning hade icke heller senare varit offentligen i fråga
satt, men däremot hade länsstyrelsen i Elfsborgs län i en fråga af likartad
beskaffenhet år 1891 förfarit på enahanda sätt, som Konungens
befallningshafvande, ett förfarande, hvilket, om det ingripit i svenska
Riksdagens grundlagsskyddade rättigheter, otvifvelaktigt skulle föranledt
ingripande af justitieombudsmannen.

Ett sådant ingripande hade emellertid uteblifvit, utan att därför
Riksdagen fann justitieombudsmannen hafva underlåtit någon honom
åliggande embetsåtgärd och utan att andra kammaren fann nödigt uttala,
att °dess rätt blifvit trädd för nära genom den af länsstyrelsen i Elfsborgs
län vidtagna åtgärd. Konungens befallningshafvande ansåge sig
därför hafva stöd för sin klandrade åtgärd icke blott i riksdagsordningens
bud, rätt tolkade, utan äfven i statsrättslärdes enhälliga uppfattning,
i gällande praxis samt i det godkännande af länsstyrelsens i Elfsborgs
län omförmälda åtgärd, som innebures i den omständighet, att
åtgärden ej föranledt åtal från justitieombudsmannen eller något uttalande
från Riksdagen i syfte af klander; och hämstälde på grund däraf
Konungens befallningshafvande, att den af Ekenman gjorda anmälan
icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Vid det afgifna yttrandet fanns fogadt ett af vederbörande tjänsteman
i Elfsborgs läns landskansli utfärdadt intyg af innehåll, att, sedan
vederbörande domhafvande på sin tid hos Konungens befallningshafvande
gjort anmälan, att dåvarande ledamoten af Riksdagens andra kammare
F. G. Jonsson i Carlshed blifvit på egen begäran försatt i konkurstillstånd,
landshöfdingeembetet medelst skrifvelse anmodat domhafvanden
att förrätta val till riksdagsman i stället för bemälde Jonsson.

I afgifna påminnelser anförde häradshöfdingen Ekenman, bland annat:

Den tolkning af riksdagsordningens föreskrifter, Konungens befallningshafvande
sökt häfda, vore enligt Ekenmans mening oriktig, och
denna mening hade Ekenman funnit delad af alla de jurister och riks -

dagsmän, med hvilka han varit i tillfälle afhandla frågan. Riksdagsordningens
ordalag syntes Ekenman tydliga; annan tolkning än efter ordalagen
borde vara utesluten. Konungens befallningshafvandes befogenhet
att afgöra, om en person skall såsom riksdagsman »godkännas» eller icke,
vore inskränkt till de fall, då Konungens befallningshafvande hade att
pröfva besvär öfver hållna val. Gentemot Konungens befallningshafvandes
framdragande af ett exempel, huru en annan Konungens befallningshafvande
i ett visst fall handlat, ville Ekenman erinra, att det åsyftade förfarandet
på sin tid väckt synnerlig uppmärksamhet inom Riksdagen. Att
ej någon beifran förspordes, hade helt visst sin orsak däri, att personen
i fråga, hvilken på egen begäran försatts i konkurs, icke velat påkalla
någon åtgärd. Riktigheten af påståendet, att Konungens befallningshafvande
på grund af detta exempel för sitt förfarande i fråga om Ekenman
egde stöd i gällande praxis, torde med rätta kunna förnekas.

Då Ekenman, utöfver hvad han i sin anmälan anfört, påpekade
ytterligare några förhållanden, skedde detta ej så mycket för att än vidare
visa, att Konungens befallningshafvande förfarit olagligt — något
som Ekenman ansåge tydligen framgå af grundlagens bud — utan fastmera
för att framhålla, hurusom omständigheterna i förevarande fall
bort föranleda Konungens befallningshafvande till att lemna rådstufvurättens
anmälan utan afseende. Ekenman ville då till en början erinra,
att han, när åtgärden af Konungens befallningshafvande vidtogs, icke
var riksdagsman. Först med 1894 års ingång började hans uppdrag såsom
sådan. Skulle nu Konungens befallningshafvandes tolkning, att en
person, som, efter det han blifvit vald till riksdagsman, men innan hans
uppdrag börjat, stäldes under tilltal för vanfräjdande brott, i och med
detsamma ansåges hafva afgått såsom riksdagsman och att, på sätt nu
skett, Konungens befallningshafvande genast hade att föranstalta om nytt
val, vara riktig, skulle däraf uppstå de orimligaste konseqvenser. Den
åtalade kunde vara frikänd och hafva fått sina anklagare dömda till ansvar
för falskt åtal, innan den tidpunkt inträffade, då han skolat träda
i utöfning af riksdagsmannakallet. En dylik tolkning skulle med
logisk nödvändighet föra därhän, att en riksdagsman, om han blott
för några timmar under nämnda mellantid varit åtalad, om han samma
dag, åtalet börjat handläggas, till full evidens visat sin oskuld och fått
domstolens friande , utslag, ändock skulle anses hafva afgått och således
Konungens befallningshafvande hafva att efteråt vidtaga åtgärder för
nytt val. Och nu förevarande fall stälde sig ej annorlunda. Det vore
visserligen sannt, att Ekenman, som genom sitt ombud vid rådstufvurätten
begärde uppskof i det mot honom anhängiggjorda målet till den

11 december 1893, i följd af rådstufvurättens beslut att, oaktadt denna
begäran och motpartens medgifvande till målets återföretagande någon
dag före jul, uppskjuta målet till den 4 januari 1894, vore satt i tillfälle
att, först sedan hans uppdrag redan börjat, visa rätta innebörden af den
mot honom gjorda anklagelsen; men däraf vore ju dock ej möjligheten
utesluten, att t. ex. åtalet den 1 januari 1894 kunnat vara återkalladt.

Det syntes Ekenman vidare, att rådstufvurättens anmälan, sådan
den vore affattad, icke bort af Konungens befallningshafvande tagas för
fullgiltig bevis därom, att Ekenman stälts under tilltal för vanfräjdande
brott. Om en person tillvitade annan vissa handlingar och för dem
yrkade straff efter en viss § i strafflagen, torde väl knappast, därest
dessa handlingar, objektivt taget, befunnes sakna de kännetecken,
som skulle göra dem straffbara efter den åberopade §, den angripne
kunna sägas vara åtalad för brott, som afsåges i §. Konungens befallningshafvande
kunde af anmälan allenast inhämta, att ansvar var yrkadt
å Ekenman enligt 22 kapitlet 1 § strafflagen, men ej på grund af hvilka
handlingar detta yrkande framstälts. Det oaktadt skiljde Konungens
befallningshafvande Ekenman ohörd från riksdagsmannaskapet.

Med åberopande af hvad Ekenman förut och nu anfört återupprepade
han sin anhållan, det jag måtte anställa åtal emot Konungens
befallningshafvande för ifrågavarande embetsåtgärd.

Vid bedömande af den sålunda uppkomna frågan bör man ställa
sig till efterrättelse den i regeringsformens 84 § gifna regeln, att grundlagarna
skola efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall tillämpas.

Om man, med fasthållande häraf, betraktar 26 och 28 §§ i riksdagsordningen,
hvilka äro i förevarande fråga tillämpliga, finnar man,
att ingendera tillägger Konungens befallningshafvande pröfningsrätt i
afseende på en genom laga kraftvunnet val utsedd riksdagsmans behörighet
till riksdagsmannakallets utöfvande.

26 §, som till en början stadgar, att riksdagsmannabefattning kan
utöfvas endast af svensk medborgare, innehåller vidare, att »ej må såsom
riksdagsman godkännas» den, med afseende a hvilken något af de där
angifna förhållanden eger rum. De här använda ordalag kunna efter
vanligt språkbruk icke innebära, att den, mot hvilken någon af de uppräknade
obehörighetsgrunderna förekommer, allenast genom denna obehörighetsgrunds
inträdande skall anses hafva afgått från sin riksdagsmannabefattning,
utan ordet godkännas hänvisar otvetydigt på en pröfning
af behörigheten till riksdagsmannabefattnings utöfvande, och § innebär
således endast, att, då pröfning af behörighet till riksdagsmannabefattnings
utöfvande lagligen skall ega rum, får såsom riksdagsman ej

godkännas den, mot hvilken någon af de uppräknade obehörighetsgrunderna
förekommer. När eller af hvilken denna pröfning skall verkställas,
därom innehåller § icke någon bestämmelse.

I 28 §:s 1 mom. stadgas att hos Konungen göres af hvardera kammaren
anmälan om de ledigheter inom kammaren, hvilka skola under
samma eller innan nästa riksdag genom val fyllas; hvarefter Konungen
anbefaller sine vederbörande befallningshafvande föranstalta, att nya val
anställas. I 2 mom. heter det: »om emellan riksdagar ledighet i någondera
kammaren genom ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande
tillse och föranstalta, att nytt val anställes». Hela
denna § handlar således om, hvilken myndighet det tillkommer att taga
initiativ till nytt val, då ledighet inom någondera kammaren uppstår.
Då i senare momentet ålagts Konungens befallningshafvande att, om
mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom ledamots afgång
uppstår, tillse och föranstalta, att nytt val anställes, har i följd däraf
äfven lagts i Konungens befallningshafvandes hand att bedöma, huruvida
det faktum, nämligen ledamots afgång, inträffat, som skall föranleda
Konungens befallningshafvandes ingripande för nytt vals anställande.
Men någon rätt att pröfva riksdagsmans behörighet och att förklara
honom på grund af inträdd obehörighet hafva afgått från sin befattning
kan icke från denna § härledas. Den omständighet, att riksdagsordningen
icke stadgat någon form för Överklagande af ett Konungens befallningshafvandes
beslut i detta afseende, under det att noga bestämts,
huru Konungens befallningshafvandes beslut angående besvär öfver val
och angående afsägelse af ledamotskap till andra kammaren få öfverklagas,
gifver ock ett starkt stöd åt den uppfattningen, att den pröfningsrätt,
som enligt denna § tillkommer Konungens befallningshafvande,
icke kan utsträckas utöfver konstaterandet af sådana fakta, om hvilkas
betydelse tvist icke kan ega rum.

Ett bedömande af, huruvida obehörighet enligt 26 § inträdt, kan i de
flesta fall ej ske, utan att den, om hvars behörighet det är fråga, sättes
i tillfälle att blifva hörd; och skulle i dylik fråga inför Konungens befallningshafvande
en verklig procedur komma till stånd, framträder med oafvislig
nödvändighet fordran därpå, att Konungens befallningshafvandes
beslut skulle kunna bringas under högre forum, hvarpå dock lagstiftaren,
såsom nyss är framhållet, icke synes hafva haft någon tanke.

Närmast torde med ordet »afgång» i 28 § 2 mom. afses ledamots
afgång genom döden. Därjämte måste därunder inrymmas afgång genom
godkänd afsägelse af ledamotskap i andra kammaren, genom ledamots
i första kammaren afsägelse af sitt uppdrag samt därigenom, att någon,

som blifvit för samma tid vald till ledamot af båda kamrarna eller till
ledamot af endera för två eller flera valkretsar, anmäler sig icke mottaga
det ena eller andra riksdagsmannauppdraget.

Lika litet som de nu anförda §§ tillägga Konungens befallningshafvande
rätt att ingå i pröfning af en genom laga kraft vunnet val utsedd
riksdagsmans behörighet till riksdagsmannakallets utöfvande, lika
litet finnes på annat ställe i grundlagen en sådan rätt Konungens befallningshafvande
tillerkänd. Riksdagsordningen känner ej annan pröfningsrätt
i afseende å behörighet till riksdagsmannakallets utöfning — om man
frånser pröfning af besvär öfver val — än dels den formela pröfning
af riksdagsmannafullmakterna, hvarom 32 § 1 mom. handlar, och dels
den pröfningsrätt, som 2 mom. i sistnämnda § tillägger hvardera kammaren
med afseende på dess ledamöter. Skulle man i 28 § 2 mom.
inlägga en behörighet för Konungens befallningshafvande att afgöra,
huruvida riksdagsman till följd af någon af de i 26 § omförmälda obehörighetsgrunder
afgått från sin befattning, skulle den kamrarne förbehållna
pröfningsrätt förlora största delen af sin betydelse, men af
samma skäl, som i andra konstitutionella länder pröfningen af representanternas
kompetens uteslutande tillkommer vederbörande kammare
inom representationen måste denna pröfning äfven hos oss anses i främsta
rummet tillkomma vederbörande kammare; och den föregående pröfning
i sådant afseende, som vår riksdagsordning, hufvudsakligen af historiska
skäl, stadgar, bör betraktas endast såsom ett undantag från regeln om
kamrarnes egen pröfningsrätt och får således, i likhet med andra undantagsbestämmelser,
icke utsträckas utöfver hvad grundlagen uttryckligen angifver.

Konungens befallningshafvande har, till stöd för sin uppfattning, att
Ekenman, därigenom att han blifvit stäld under tilltal för vanfräjdande
brott, afgått från sin riksdagsmannabefattning, i första rummet åberopat
den omständighet, att i riksdagsordningen omedelbart efter 26 och 27 §§,
hvilka båda skulle handla om förhållanden, som påkalla nya riksdagsmannaval,
följer den §, den 28, som bestämmer, hvilken myndighet
det tillkommer att taga initiativ till nytt val, då inom Riksdagen ledighet
af någon anledning uppkommit.

Om det stöd för sin uppfattning, Konungens befallningshafvande i
nämnda omständighet velat finna, i förevarande fall hvilar på den angifna
förutsättningen, att 26 § skulle handla om förhållanden, som

påkalla nya riksdagsmannaval, lärer detta stöd bortfalla med förutsättningen,
och redan förut bar jag påpekat, att efter min uppfattning ordalagen
i 26 § icke innebära, att blotta inträffandet af något bland de
där omförmälda förhållanden i och för sig påkallar nytt, val, utan fast -

mera med tydlighet angifva, att det är, då pröfning skall ega rum af
behörighet till riksdagmannabefattnings utöfvande, som de i § angifna förhållanden
skola föranleda ett icke godkännande, en obehörighetsförklaring.

För sin tolkning har Konungens befallningshafvande trott sig finna
ett stöd af en jämförelse mellan 28 §:s båda moment, i det att den rätt
till initiativ till anställande af nytt val, som i senare momentet tillerkännes
Konungens befallningshafvande vid ledighet, hvilken mellan riksdagar uppstår
i någondera kammaren, skulle vara af alldeles enahanda beskaffenhet, som
den, hvilken, enligt första momentet, under pågående riksdag tillkommer
vederbörande kammare, och däri, att något tvifvel icke funnes angående
vederbörande kammares rätt att hos Konungen anmäla ledighet inom densamma,
förorsakad af inträdd obehörighet enligt 26 §. Häremot vill jag
erinra, att, ehuru vederbörande kammares rätt att hos Konungen anmäla
ledighet inom densamma, förorsakad af inträdd obehörighet enligt
26 §, är obestridlig, förutsätter en dylik anmälan, att kammaren förut
genom uttryckligt beslut afgjort, att på sådan grund ledighet uppstått,
och kamrarnes rätt till pröfning i nämnda hänseende är dem uttryckligen
genom 32 § 2 mom. riksdagsordningen förbehållen. Då denna

kamrarnes pröfningsrätt sålunda icke stöder sig på 28 § 1 mom.,
borde ett fasthållande af den af Konungens befallningshafvande antydda
likställigheten mellan sistnämnda §:s båda moment konseqvent leda därtill,
att icke heller Konungens befallningshafvande kunde allenast på
2 mom. stödja någon rätt till dylik pröfning.''

Da de bada statsrättslärare, hvilkas uttalanden i frågan Konungens
befallningshafvande åberopat, icke, så vidt jag kunnat finna, anfört några
skäl för sin åsigt, kan jag till vederläggning däraf endast hänvisa
till hvad jag förut yttrat.

Att en annan Konungens befallningshafvande i särskildt fall förfarit
på samma sätt, som Konungens befallningshafvande i Blekinge län nu
gjort, och att något klander däraf ej försports, torde, för bedömande af
hvad som i saken är rätt, icke böra tillmätas stor betydelse. Då jag
anser förfarandet vara oriktigt, har jag i den omständighet, att det nu
förevarande fallet icke är enastående, sett en ytterligare anledning att
söka förhindra ett återupprepande af detta förfarande.

Enär jag på nu anförda skäl fann, att Konungens befallningshafvande
öfverskridit sin befogenhet genom att i förevarande fall förordna om
nytt riksdagsmannaval, och det gälde grundlagens rätta tillämpning i
en ytterst vigtig fråga, ansåg jag mig icke kunna underlåta att uppdraga
åt. advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att för
det fel i embetet, Konungens befallningshafvande sålunda enligt min

mening låtit komma sig till last, ställa landshöfdingen, grefve G. Wachtmeister
och landssekreteraren C. E. Christopherson under tilltal med
yrkande om ansvar å dem enligt 25 kapitlet 17 § strafflagen.

Redogörelsen för åtalen är nu afslutad. Till densamma vill jag här
foga en kort framställning af några af mig efter senaste embetsberättelses
afgifvande slutligen handlagda ärenden, som väl ej föranledt åtal,
men i hvilka dock vederbörandes berättigade anspråk genom af mig
vidtagna åtgärder tillgodosetts eller embete- och tjänstemäns uppmärksamhet
af mig fästs å vissa i lag gifna föreskrifter, som synts mig af
dem vara åsidosatta.

Till följd af gjord anmärkning vid granskning af nästlidna års fångförteckningar
infordrade jag afskrift af Elfdalens tingslags häradsrätts
den 23 februari 1892 meddelade utslag angående klensmedsdrängen F.
Gustafsson. Af utslaget inhämtades att häradsrätten dömt Gustafsson,
med åberopande af kongl. förordningen den 16 november 1841, att för
fylleri bota tio kronor samt förklarat, att böterna skulle, i händelse af
bristande tillgång, förvandlas till fängelse i tre dagar.

Med anledning häraf aflät jag en skrifvelse till vederbörande domhafvande,
med erinran att häradsrätten förfarit felaktigt dels därutinnan,
att densamma åberopat 1841 års förordning, ehuru ifrågavarande förseelse
numera vore belagd med straff i 1864 års strafflag, som vid
sådant förhållande skulle, jämlikt förordningen den 16 februari 1864
angående strafflagens införande, tillämpas, dels genom att föreskrifva
förvandling af böterna till tre i stället för till fyra dagars fängelse.

Mot rådstufvurätten i Alingsås gjordes angifvelse därom, att rådstufvurätten
icke sammanträdde å den i 6 kapitlet 3 § rättegångsbalken
stadgade tid, klockan 10 förmiddagen.

Sedan rådstufvurätten fått yttra sig i anledning af angifvelsen och
medgifvit, att rådstufvurät.tens sammanträden under en följd af år utsatts
att börja klockan 11 förmiddagen, däraf dock icke någon olägenhet
skulle hafva försports, aflät jag en skrifvelse till rådstufvurätten med
erinran att för framtiden ställa sig berörda lagbestämmelse till efterrättelse.

Nyssnämnda rådstufvurätts ordförande har jämväl angifvits, för det
han uraktlåtit att städse anslå sådan uppropslista, som i kongl. kungörelsen
den 6 oktober 1882 föreskrifves; hvilken angifvelse, däröfver

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18,94 är8 riksdag. 10

Redogörelse
för vissa ärenden,
som ej
föranledt åtal.

yttrande infordrades, befanns vara grundad, i ty att bemälde ordförande
medgaf bland annat, att han ej ansett nödigt anslå uppropslista, då helt
obetydligt antal mål, vanligast ringare brottmål, förekommo. Då ett
åsidosättande af nyssnämnda kungörelses föreskrifter ostridigt förelåg,
fann jag mig böra härom erinra rådstufvurättens ordförande.

Vid härstädes företagen fånglistgranskning iakttogs att bondesonen
S. Johansson å särskilda tider, med en månad hvardera gången, aftjänat
honom ådömdt straff af fängelse i två månader, utan att sådant varit en
följd af tillämpning af kongl. förordningen den 31 maj 1873 angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande
utslag. Den i ärendet förda skriftvexling ådagalade, att Johansson af
underrätt dömts till en månads fängelse samt efter besvärstidens utgång
af vederbörande kronobetjänt häktats och insändts till länscellfängelset
i Hernösand för straffets undergående. Vid ankomsten till
fängelset förklarade Johansson sig nejd med underrättens utslag och
villig att undergå den ådömda bestraffningen, hvilken ock gick i verkställighet,
oaktadt å utslaget förefanns anteckning därom, att målseganden
anfört besvär i målet. Svea hofrätt dömde sedermera Johansson
till två månaders fängelse, hvarefter Johansson, som under tiden försatts
på fri fot, åter införpassades och fick undergå återstående fängelsestraff
af en månad.

Med anledning häraf begärde jag hos Konungens befallningshafvande
i Vesternorrlands län upplysning, huruvida transportkostnaden
för Johanssons införpassande båda gångerna guldits af statsverket och,
om så vore förhållandet, huruvida åtgärd vidtagits för att af vederbörande,
som orsakat omförmälda felaktiga straffverkställighet, utkräfva
behörig godtgörelse åt statsverket.

Konungens befallningshafvande svarade härå, att kostnaderna i båda
fallen ursprungligen guldits af statsverket, men att detta dåmera godtgjorts
för utgifterna vid Johanssons första införpassande; därvid jag lät bero.

Fyra personer, hvilka vid Jockmocks lappmarks tingslags häradsrätt
hörts såsom vittnen i ett mål angående skogsåverkan, men genom
häradsrättens uraktlåtenhet att yttra sig om dessa vittnens anspråk på
ersättning för inställelsen icke kunnat utbekomma sådan ersättning, begärde
min mellankomst för utfående af sin rätt.

Sedan vederbörande t. f. domhafvande Fatt häröfver afgifva yttrande,

däri han på anförda skäl bestred skyldighet för sig att hålla vittnena
skadeslösa, aflät jag, som, oaktadt hvad t. f. domhafvanden invändt, ansåg
klagandenas anspråk till vissa delar böra af honom tillfredsställas,
en skrifvelse till denne, i hvilken skrifvelse jag tillkännagaf, att jag lemnade
honom rådrum att före viss, af mig utsatt dag hit inkomma med
behörigt bevis, att han godtgjort klagandena med tillhopa 169 kronor 20
öre eller för deras räkning och disposition hos annan man nedsatt detta
belopp, i hvilken händelse vidare åtgärd från min sida icke komme att

vidtagas. '' .

Före den utsatta tiden insände t. f. domhafvanden vederbörligt bevis,
att han till notarius publicus i Luleå öfverlemnat ofvanberörda belopp,
att vid anfordran utbetalas till klagandena eller deras, befullmäktigade
ombud enligt den fördelning klagandena emellan, som jag i nyssberörda
skrifvelse angifvit. Härvid fann jag skäligt låta bero.

Sedan vid fånglistgranskning anmärkts att Piteå tingslags häradsrätts
utslag den 16 april 1892 angående häktade grundläggaren J. Larsson
Ervall först den 28 i samma månad kommit vederbörande för verkställighet
till hända och då sålunda den i 20 § af kong!, förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 föreskrift^ tid för expedierande
af underrätts å landet utslag rörande häktad syntes hafva
blifvit öfverskriden, aflät jag till vederbörande domhafvande förfrågan
härom. Domhafvandens svar — innebärande att dröjsmålet berott därpå,
att jämväl protokollen skolat, i följd af den häktades tilltänkta besväi,
utskrifvas och insändas till vederbörande myndighet — gaf mig anledning
till den erinran, att föreskriften i ofvanberörda lagrum vore ovilkorlig
och ej finge af den uppgifna orsaken åsidosättas.

Sedan jag, till följd af anmärkning vid fånglistgranskning, från
domhafvanden i Södra Helsinglands domsaga infordrat yttrande om, på
hvilken grund Södra Helsinglands vestra tingslags häradsrätt, enligt
utslag den 10 december 1892, förordnat, att bondesonen J. Larsson, som
förklarats icke kunna fällas till ansvar för olofligt tillgrepp och icke
böra för det angifna brottet längre i häkte hållas, skulle införpassas
till länscellfängelset, anförde domhafvanden bland annat, att Larsson
ansetts böra insändas till länscellfängelset, för den händelse Konungens
befallningshafvande skulle finna sig böra meddela honom .en varning,
samt att Larsson före det åtalade brottet varit dömd för inbrottsstöld
och enligt nämndens utsago vore misstänkt för andra stölder i trakten.

Då enligt mitt förmenande en häktad, Rom af underdomstol frikännes
från ansvar och skall ställas på fri fot, i regeln bör af domstolen
genast lösgifvas och icke till häktet återförpassas, därest icke
vederbörande myndighet därom framstält begäran, kunde jag ej undgå
att finna, det häradsrätten i förevarande fall icke rätteligen förfarit, hvilket
jag i skrifvelse till domhafvanden påpekade.

Vid fångförteckningsgranskning anmärktes vidare att gardisten K. L.
Jansson, som genom rådstufvurättens i Arboga den 2 februari 1892
meddelade utslag blifvit dömd att för första resan stöld hållas till fängelse
i tre månader, aftjänat detta straff i kongl. andra lifgardets häkte,
därvid med nämnda straff förenats ett Jansson för rymningsbrott
ålagdt disciplinstraff af fyra dagars sträng arrest, som förvandlats till tolf
dagars fängelse.

I anledning häraf anmodad att inkomma med förklaring däröfver,
att ifrågavarande straff aftjänats å militärhäkte och icke, såsom ske
bort, å allmän straffinrättning, erkände sekundchefen för nämnda lifgarde
det anmärkta felet, med bifogande af bevis därom, att beloppet för
Janssons underhållskostnad å regementets militärhäkte under ifrågavarande
strafftid blifvit till regementsintendenten inlevereradt. Härvid
fann jag skäligt låta bero.

På sätt vid granskning af fångförteckningar från länscellfängelset
i Örebro anmärktes, hade Svea hofrätts den 2 augusti 1892 meddelade
utslag, hvarigenom skorstensfejare!! C. Nilsson dömts till straffarbete,
bragts till verkställighet redan den 4 i samma månad, ehuru utslaget
först den 3 sagda augusti blifvit Nilsson delgifvet. Anmodad att häröfver
afgifva yttrande sökte Konungens befallningshafvande att försvara
den anmärkta åtgärden.

Med anledning däraf fäste jag Konungens befallningshafvandes uppmärksamhet
därå, att förfarandet icke öfverensstämde med föreskrifterna
i 1 och 2 §§ .af kongl. förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande
utslag. Då jag förväntade, att Konungens befallningshafvande vid närmare
öfvervägande skulle finna riktigheten häraf och för framtiden förfara
i enlighet därmed, lät jag anmärkningen förfalla.

Af insända fångförteckningar och skriftvexling med vederbörande
inhämtade jag, dels att Konungens befallningshafvande i Stockholms
län hos Konungens befallningshafvande i Vesternorrlands län begärt
föranstaltande därom, att tvångsarbetsfången vid Svartsjö anstalt E. J.
M. Skånberg blefve befordrad till ransakning inför Sollefteå tingslags
häradsrätt och i sinom tid återsänd för fortsättande af tvångsarbetet,
dels att, sedan Skånberg af häradsrätten dömts till straffarbete och införpassats
till länscellfängelset i Hernösand för undergående af berörda
straff, sistnämnde befallningshafvande, utan att bringa till verkställighet
det Skånberg ådömda straffet, återsändt honom till Konungens befallningshafvande
i Stockholms län, som därefter låtit Skånberg först undergå
det honom ålagda tvångsarbetet och sedermera till verkställighet befordrat
häradsrättens utslag.

Enligt mitt förmenande både i främsta rummet verkställighet bort
ega rum af det Skånberg för brott adömda straff och först därefter fra
gan om hans fortsatta hållande till det ålagda tvångsarbetet företagas.
Denna senare fråga måste stå tillbaka för den vida vigtigare, att ett
för brott ådömdt straff blefve snabbt verkstäldt. .Min åsigt härutinnan
gaf jag ofvanbemälde båda befallningshafvande i särskilda skrivelser
tillkänna.

Mot domhafvanden i Norra Helsinglands domsaga gjordes anmälan
därom, att han skulle hafva nödgat en konkursgäldenärs hustru att aflägga
bouppteckningsed, utan att sådant äskats af någon bland borgenärerna.

Häröfver hörd förklarade domhafvanden, att han hade för plägsed
att städse uppmana gäldenärs hustru, om hon vid forsta förhöret vore
närvarande, att genast aflägga bouppteckningsed för undvikande af
vidare inställelse, i händelse edgångsyrkande sedermera skulle varda
framstäldt.

Då emellertid 27 § konkurslagen ålägger gäldenärs hustru att aflagga
bouppteckningsed endast i det fall, att någon af borgenärerna det äskar,
och det följaktligen icke tillkommer domaren att i berörda hänseende
på något sätt själfmant ingripa, aflät jag till domhafvanden en skrifvelse,
med hemställan att för framtiden undvika ett tillvägagående, som lätt
kunde få sken af en obehörig påtryckning och, efter hvad af angifvelsen
syntes framgå, äfven så betraktats.

I sitt härå afgifna svar förmälde domhafvanden sig skola efterkomma
berörda hemställan.

Lagskipningens
tillstånd

Den utredning angående lagskipningens tillstånd i riket, som justitieombudsmannen
enligt instruktionen är skyldig att i hvarje embetsberättelse
framlägga, har ofta bestått endast i uttalande af ett allmänt
omdöme i nämnda hänseende. Det ligger ock i sakens natur, att under
den korta tidrymd, en berättelse omfattar, någon mera anmärkningsvärd
förändring i lagskipningens tillstånd icke gärna kan ega rum. Äfven jag
lärer därför kunna inskränka mig till att, under hänvisande till hvad
som i ifrågavarande afseende kan inhämtas af de åtal och öfriga åtgärder,
för hvilka redogörelse här ofvan lemnats, uttala det omdöme,
att de tel af domare samt embets- och tjänstemän, hvilka blifvit hos mig
angifna eller eljest kommit till mm kännedom — de må nu hafva blifvit
föremål för åtal eller ej — icke kunna anses hafva varit af någon svårare
beskaffenhet och att ej heller hvad jag i öfrigt under min embetsutöfning
haft tillfälle att iakttaga varit egnadt att rubba förtroendet för
landets embetsmannakår i allmänhet.

I detta sammanhang vill jag yttra några ord angående:

1) slutbehandling hos länsstyrelserna af vissa fattigvårdsmål, och

2) långsamheten i de rättskemiska undersökningarna.

ho^ldns''”9 I ^9 § af kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigj(yrew»a
«/vården _ lemnas föreskrifter rörande förfarandet, då ett fattigvårdssamV>vård{måt9
kaffe vill af annat kräfva ersättning för lemnad fattigvård eller annan
ersättning, som jämlikt nämnda förordning bör utgå. Enligt dessa föreskrifter
eger fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, som lemnat
fattigvården eller annars anser sig berättigad! till ersättning, anställa
talan hos vederbörande Konungens befallningshafvande. Denna myndighet
förelägger, vid lämpligt äfventyr, fattigvårdsstyrelsen i det
samhälle, mot hvilket talan föres, att inom viss, kort tid inkomma
med förklaring. Uppgifves den nödstälde hafva hemortsrätt i fattigvårdssamhälle
inom annat län, öfverlemnas ärendet till handläggning af
Konungens befallningshafvande därstädes. Efter skriftvexlingens afsinande
och sedan ytterligare utredning, där sådan erfordras, försiggått,
afgöres målet af Konungens befallningshafvande. Särskild tvist emellan
fatiigvårdssamhällen om det belopp, hvartill ersättning för lemnad fattigvård
skäligen bör bestämmas, skall ock af Konungens befallningshafvande
afgöras.

I fråga om ersättnings utsökande af enskild person eller rote gäller
i tillämpliga delar hvad om kraf mot fattigvårdssamhälle sålunda är
stadgadt.

Det har visat sig, att dessa föreskrifter i visst afseende pa olika
sätt tillämpats. Hos justitieombudsmannen har nämligen forts klagan daröfver,
att vederbörande myndighet underlåtit att meddela slutligt yttrande
öfver ett ersättningsyrkande af nu ifrågavarande art. I förklaringen
öfver klagomålet uppgafs att den part, mot ^vll^eT}.. er®.at^g f
språket riktats, erkänt dess befogenhet och att under dylika förhållanden
bemälda myndighet icke plägade meddela särskilt beslut, sa. vida icke
sådant uttryckligen påkallades. Medan detta ärende var pa justitieombudsmannens
pröfning beroende, meddelades dock utslag i det i lago sknften^

asyftade^malet. justitieombudsmannen anledning att

från samtlige Konungens befallningshafvande i lanen samt ofveiståthållareembetet
infordra upplysning, huruvida i hvarje fall, PuskUd
fattigvårdsstyrelse anstalt talan mot fattigvardssamhalle eller enskild
person inom& 7vederbörande län eller Stockholms stad med begäran vare
sig om ersättning för lemnad fattigvård eller om annan ersättning, som
på grund af gällande fattigvårdsförordnmg bor utgå, namnda myn g
heter medelst utslag afgjorde dylikt mål eller om fall forekomme, da,
oaktadt anspråket ej uttryckligen återkallats, utslag icke meddelades,
hvarjämte justitieombudsmannen för sistberörda händelse begärde meddelande
om den form, under hvilken ärendet slutbehandlades.

De inkomna svaren härå gåfvo vid handen, att förfarandet i hog
grad vexlade hos de särskilda myndigheterna. Endast ett mindre äntå
af dem förklarade sig i omförmälda fall stadse meddela särskilda beslut.
Några tillkännagåfvo, att de i regel meddelade beslut, men att de utan
särfkildt sådant läto mål af ifrågavarande beskaffenhet ur v ^börande
diarium afföras, dels då förklaranden godkände krafvel, dels ock da
sökande fattigvårdsstyrelse, efter föreläggande att inom viss tid m
komma med påminnelser vid äfventyr att anses hafva afstatt från
vidare fullföljd af målet, icke afhördes inom den bestamda tiden. Andra
åter förklarade, att, då i mål, som — utan föreläggande af nyss namnda
beskaffenhet — utstälts till påminnelser af sökanden, denne icke läte
sig vidare afhöra, målen ansåges icke .erfordra vidare handläggning,
utan blefve, såsom icke fullföljda, ur dianet affärda, vanligen vid arets
slut En af dessa sistnämnda myndigheter syntes till och med affora
dylika mål såsom slutbehandlade, genast då desamma utstälts till pammnelser.
Åtskilliga modifikationer i nu omförmäla förfaringssätt

& Det ligger uppenbarligen i sakens natur, att hvarje hos en myndig het

i vederbörlig ordning anhängig] or dt mål, som icke aterkallats, bor

Långsamketen
vid rätt skemiska
undersökningar.

af samma myndighet genom ett beslut afgöras, och detta är äfven beträffande
mai af ifrågavarande slag i den ofvan anförda paragrafen uttryckligen
föreskrifvet. Äfven om ett kraf i sådant mål erkännes, kan det
vara åt vigt för sökanden att få vederpartens skyldighet att betala fastslagen
genom vederbörande myndighets beslut.

•a af.deroa myndigheter, såsom nyss är nämndt, följda praxis att

Vld fathgvardsmåls utställande till påminnelser förelägga sökanden

i"om viss tid’ vid äfventyr att eljest anses hafva
afstatt från fullföljd af målet, en praxis, angående hvars befogenhet en
och annan af dessa myndigheter själf förmält sig hysa tvifvelsmål,
star icke val tillsammans med en sökandes rätt att få sin en gånganhängig
gj ord a talan pröfvad och afgjord, såvida han ej uttryckligen
aterkallat densamma. De myndigheter, som så förfara, likasom
de, hvilka allenast på underlåtenheten att afgifva påminnelser
en, Fresumti°n5 att målet icke fullföljes, och af sådan anledningafskrifva
detsamma, anse sig icke heller Förhindrade att, därest påminnelser
inkomma efter den förelagda tiden, ånyo upptaga målet. Har målet
a redan hunnit afskrifvas, betraktas emellertid påminnelserna såsom en
ny ansökning, hvilket, med hänsyn till det i 29 § förekommande stadgande
om viss tid för talans anhängiggörande, kan leda till förfångfor
sökandens rätt. ö

• c Fj ri 8attes äfven förklaranden genom ifrågavarande förfarande

i otordelaktigare ställning, än om det mot honom framstälda anspråket
genom uttryckligt beslut ogillas.

Den ojämnhet i lagtillämpningen, som jag nu påpekat, har visserhgen
icke synts mig vara af beskaffenhet att påkalla fullständigande
eller förklaring af fattigvårdsförordningen uti ifrågavarande del, men
jag har dock ansett mig böra, för att möjligen såmedelst åstadkomma
större enhet härutinnan, till vederbörande myndigheters beaktande kortefigen
framhålla de anmärkningar, hvartill det ena eller andra af de angifna
förfaringssätten efter min uppfattning kan gifva anledning.

Den 24 maj 1872 förordnade Kongl. Maj:t, att rättskemiska undersokningar
skulle i vissa fall af en genom dåvarande sundhetskollegium
utsedd och tills vidare förordnad rättskemist verkställas, samt faststälde
förändrade stadganden rörande nämnda undersökningars utförande. Härom
utfärdade sundhetskollegium den 5 september 1872 kungörelse.

. De at rättskemisten uppdragna, särdeles maktpåliggande undersökningar
lära ofta vara af ytterst tidsödande beskaffenhet. Den omständighet

att undersökningarnas långsamhet föranledt tidsutdrägt med ransakning
angående häktade personer eller vållat, att, där misstanke om brott
förekommit, polismyndigheterna icke kunnat nog tidigt och med tillräcklig
kraft ingripa, har icke undgått att gifva anledning till klagomål
öfver förment försummelse vid undersökningarnas bedrifvande.
Ett klagomål af dylik art har hos mig anhängiggöra, och jämväl i tidningspressen
hafva anmärkningar i ämnet framkommit.

De yttranden, som jag med anledning af nyssnämnda klagomål infordrade
från rättskemisten och kongl. medicinalstyrelsen, gåfvo vid
handen, att de rättskemiska undersökningarnas antal på senare åren
ökats till den grad, att de omöjligen kunnat af en enda person utföras,
utan att dröjsmål i vissa fall uppstått. Medicinalstyrelsen meddelade
tillika, att, ehuru styrelsen icke egde medel till sitt förfogande att aflöna
mer än en person till utförande af erforderliga rättskemiska undersökningar,
styrelsen dock nyligen — dess yttrande afgafs den 14 november
1892 — anstält en legitimerad och till åliggandet kompetent
läkare (enligt hvad rättskemisten upplyste, den till hans biträde förordnade
assistenten) att enligt eget åtagande och utan särskild aflöning
biträda såsom tillförordnad rättskemist vid nämnda undersökningar.
Med hänsyn till hvad medicinalstyrelsen och rättskemisten anfört
och sedan tillika blifvit upplyst att den i _ de anförda klagomålen
afsedda rättskemiska undersökning dåmera blifvit verkstäld och protokoll
däröfver till styrelsen inkommit, fann jag ej skäl att i ärendet vidtaga
^ytterligare åtgärd.

Ärendet har emellertid gifvit mig anledning att taga del af två
från medicinalstyrelsen under nästlidna år till kongl. ecklesiastikdepartementet
inkomna framställningar, hvilkas innehåll jag vill i korthet här
omnämna.

I den första af dessa framställningar omförmälde medicinalstyrelsen,
att styrelsen genom beslut den 17 oktober 1892 till nämnda års
utgång anstält en tillförordnad rättskemist att biträda vid de rättskemiska
undersökningarna, samt anhöll om tillstånd att jämväl för år 1893 mot
särskild aflöning anställa en tillförordnad rättskemist. Framställningen
motiverades därmed, att rättskemistens göromål betydligt ökats, i hvilket
hänseende medicinalstyrelsen framlade en utredning, utvisande att undersökningarnas
antal, som år 1883, då den nuvarande rättskemisten tillträdde
sin befattning, uppgick till 75, år 1891 utgjorde 152 och redan
under de tre första qvartalen af år 1892 belöpte sig till ungefär 130.

Med anledning af berörda framställning medgaf Kongl. Maj:t den
10 november 1893, att den hos rättskemisten anstälde assistent finge,

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag. 11

utöfver honom dittills tillagda förmåner, för det ökade arbete, tjänstgöringen
såsom tillförordnad rättskemist under år 1893 medfört, åtnjuta
en särskild gratifikation.

I den senare af ofvanberörda båda framställningar yttrade medicinalstyrelsen,
att, då antalet rättskemiska undersökningar fortfarande ökades
och sannolikhet icke lunnes därför, att under nuvarande förhållanden
någon väsentlig ändring härutinnan skulle i närmaste framtiden inträda,
styrelsen ansåge sig icke böra stanna vid den tillfälliga åtgärden att
anställa en tillförordnad rättskemist, utan funne nödvändigt att föreslå
sådana ändringar i gällande stadganden beträffande dessa undersökningar,
att därigenom en minskning i rättskemistens arbete kunde
vinnas. De ökade arbetskrafter, styrelsen, på sätt ofvan anförts, anskaffat,
syntes nämligen icke hafva varit tillräckliga att förekomma förnyade
svårigheter med afseende på de rättskemiska undersökningarna,
enär, detta oaktadt, de oafslutade undersökningsprofvens antal fortfarande
ökats. Den 30 april 1893 hade sålunda 64 prof varit under rättskemistens
handläggning, af hvilka icke mindre än 13 inkommit under
föregående år; den 31 december 1892 hade de oafslutade profven utgjort
42. Det ville häraf synas, som om icke ens två rättskemister
skulle vara tillfyllest, därest icke göromålen kunde i någon nämnvärd
mån minskas.

Till vinnande af detta ändamål föreslog medicinalstyrelsen vissa
ändringar i de genom nådigt beslut den 24 maj 1872 faststälda stadganden
om hvad iakttagas bör vid rättskemiska undersökningar, af
hvilka ändringar den förnämsta var, att rättskemistens biträde icke
ovilkorligen skulle behöfva påkallas i sådana fall, där liköppningsföreteelserna
jämte öfriga vid den rättsmedicinska förrättningen förekommande
omständigheter tydligt visade, att fosforförgiftning egt rum,
så att obducenten följaktligen, äfven utan stöd af giftundersökningen,
kunde utan tvekan afgifva intyg om dödsorsaken. I sådant fall skulle
nämligen den rättskemiska undersökningen utan olägenhet kunna undvaras.
Det vore för öfrigt att märka, att den rättskemiska undersökningen
på af styrelsen angifna skäl vid fosforförgiftning icke gjorde den
tjänst, som af densamma påräknades. Under åren 1884—1892 hade
556 likdelar insändts för att underkastas rättskemisk undersökning på
fosfor, och endast i 36 — 6,48 % — af de misstänkta fallen hade detta
gift kunnat vid undersökningen påvisas, men icke desto mindre hade i
438 af dessa fall — 78,77 % — vederbörande obduktionsförrättare tilltrott
sig att afgifva attest om fosforförgiftning såsom dödsorsak. Styrelsen
framhöll slutligen, att, då fosforundersökningarna under de senare åren

uppgått till mer än f af samtliga rättskemiska undersökningar, borde
en betydande lättnad kunna vinnas i rättskemistens arbete, om styrelsens
förslag gillades. ,, . x

Sedan justitiekanslersembetet i infordradt underdånigt utlåtande lorklarat
sig, med afseende å hvad medicinalstyrelsen anfört, anse, att från
den allmänna rättssäkerhetens synpunkt betänklighet mot styrelsens förslag
i ofvan omförmälda del icke borde möta, allenast de bestämmelser,
som kunde varda meddelade, komme att otvetydigt angifva, att undantaget
från den allmänna regeln om rättsmedicinsk undersökning skulle
gälla endast för sådana fall, då obducenten äfven utan rättskemisk undersökning
kunde utan tvekan afgifva intyg om dödsorsaken, bär Kongl.

Makt, efter hvad jag inhämtat, vid underdånig föredragning af ärendet
den 30 december nästlidna år i hufvudsak gillat hvad medicinalst37relsen
sålunda förslagit.

Följande förslag till lagändringar, på hvilkas behöflighet jag fäst
min uppmärksamhet, varda härmed Riksdagens pröfning understälda.

I. Tillämpningen af stadgandena i 4 kapitlet strafflagen om för- ^ yo g
ening eller förändring af straff är i regeln anförtrodd åt domsto- strafflagen.
larne. Då domstol genom samma utslag dömer en person för flera
brott till särskilda straff, skall, enligt 2 § i nämnda kapitel, domstolen
tillika meddela de föreskrifter, som erfordras, i händelse
någon förändring af straffen, i enlighet med de i kapitlet gifna be
stämmelser, skall ega rum. Om åter en person genom särskilda
utslag blifvit till straff dömd och dessa straff på eu gång förekomma
till verkställighet, åligger det den verkställande myndigheten, Konungens
befallningshafvande eller tillsyningsman vid kronohäkte, att tillse,
om straffen äro af beskaffenhet att kunna jämte. hvarandra titan
förändring verkställas och, om så ej är förhållandet, jämlikt 4 kapitlet
10 § strafflagen göra anmälan hos vederbörande hofrätt, som förordnar,
huru straffen skola sammanläggas. ...

Vid den granskning af fångförteckniugar, som inom justitieombudsmansexpeditionen
eger rum, har under de senast förflutna åren anmärkts
att anmälan hos hofrätt angående straffsammanläggning ej
alltid egt rum, då så ske bort. Tillsy ningsmännen vid vissa kronohäkten
i Norrland hafva nämligen i åtskilliga fall, då till verkställighet
på en gång förekommit frihetsstraff och böter, hvartill saknats tillgång
hos de dömde, utan anmälan till hofrätten befordrat till verkställighet
ett af dem själfve efter böternas förvandling sammanlagdt frihetsstraff.

I de flesta af dessa fall har förhållandet varit sådant, att det ena af de
utslag, hvarigenom straff ådömts, för verkställighet ankommit till vederbörande
kronohäkte, sedan den dömde börjat där undergå annat straff,
och så sent att, därest anmälan till vederbörande hofrätt om straffens sammanläggning
skulle hafva skett, hofrättens utslag icke skulle hunnit till
häktet ankomma, förrän den dömde undergått det straff, hvars verkställighet
börjat, och sålunda måst från häktet frigifvas, i följd hvaraf
sjkifva ändamålet med anmälningen skulle hafva förfelats. I de yttranden,
som i de omförmälda fallen från vederbörande tillsyningsmän
infordrats, har dessutom städse framhållits att, därest anmälan till hofrätten
skulle hafva egt rum och den dömde i afvaktan på hofrättens
utslag blifvit frigifven, denne i de flesta fall skulle genom att afvika
från orten hafva till en oviss framtid undanskjuta verkställigheten af
det genom det sist ankomna utslaget ådömda straffet. Det har äfven
satts i fråga, huruvida, sedan numera — efter vatten- och brödstraffets
afskaffande — förvandlingsstraffet för böter är ett straff af väsentligen
enahanda art som _ omedelbart ådömdt fängelse, den verkställande myndigheten,
som enligt lag eger att sammanlägga två omedelbart ådömda
fängelsestraff, då deras sammanlagda tid icke är längre än fyra år, kan
anses hafva öfverskridit sin befogenhet genom att sammanlägga ett
omedelbart ådömdt fängelsestraff med fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats.
Ehuru jag anser otvifvelaktigt, att man vid bedömande af
frågan, om straff kunna jämte hvarandra verkställas, måste taga hänsyn
till stiaffen sadana de blifvit adömda, och jag således hyser den meanmärkta
förfarandet är oriktigt, har jag dock, i betraktande
af omständigheterna i de särskilda fallen och då sammanläggningen af
straffen. blifvit af tillsyningsmännen gjord efter riktiga grunder, låtit
bero vid deras åtgärder i berörda hänseende. Jag har mig emellertid
bekant, att Konungens befallningshafvande i ett af rikets län blifvit i
dyhkt fall af vederbörande hofrätt dömd till ansvar.

Då snabb verkställighet af ådömda straff är af största vigt, för
att ej ändamålet med statens straffande verksamhet skall förfelas,
men stadgandet därom, att hofrätt skall förordna om straffsammanläggning,
visat sig kunna vara ett hinder i nämnda afseende, har för
mig uppstått det spörsmål, huruvida icke berörda hinder skulle kunna
undanrödja^ och tillämpning af stadgandena angående sammanläggning
af straff, ådömda genom särskilda utslag, äfven i de fall, att straffen
icke kunna jämte hvarandra verkställas, anförtros åt de myndigheter, som
hafva att verkställa straffen, nämligen Konungens befallningshafvande
i länen och tillsyningsmännen vid kronohäktena. Detta har synts mig

8å mycket hellre kunna ske, som ifrågavarande bestämmelser afse verkställighet
af ådömda straff och till sin natur äro jämförliga med öfriga,
verkställigheten rörande stadganden, hvilka af nämnda myndigheter
skola tillämpas.

Skälet till nu gällande stadgande därom, att hofrätt skall förordna,
huru straff skola sammanläggas, torde vara att söka i omsorgen om, att
sammanläggningen må blifva gjord med full sakkunskap. Någon betänklighet
vid att numera anförtro straffsammanläggningen åt de. verkställande
myndigheterna synes mig likväl ej böra finnas, då de uti ifrågavarande
afseende gällande stadganden, särdeles efter borttagandet af
vatten- och brödstraffet såsom förvandlingstraff för böter, äro af ganska
enkel beskaffenhet och i allt fall under så lång tid tillämpats, att full
kunskap om desamma kan förutsättas hos nämnda myndigheter, hvilka
för öfrigt vid straffverkställigheten hafva sig ålagdt att tillämpa.bestämmelser
rörande straffafdrag, som ingalunda kunna anses vara mindre invecklade.
Redan nu är ock en art af strafförändring anförtrodd, åt Konungens
befallningshafvande och kronohäktenas tillsyningsmän., hvilka ega att
till fängelse förvandla ådömda böter, till hvilkas gäldande tillgång saknas.

Det torde icke med fog kunna påstås, att ett öfverlemnande åt
Konungens befallningshafvande och tillsyningsmännen af ifrågavarande
befogenhet skulle öka dessa myndigheters göromål, hvilket ju i fråga
om vissa, redan nu öfverhopade länsstyrelser skulle vara ett kraftigt
skäl mot förändringen, ty uppsättande och expedierande af bref till
hofrätten samt mottagande och diarieförande af dess .utslag torde snarare
kräfva mera arbete, än själfva straffsammanläggningen skulle göra.
För hofrätterna åter skulle befrielsen från dessa, visserligen hvarken
särdeles talrika eller tidsödande, ärenden dock medföra någon minskning
i arbetet. .

På nu anförda skäl hemställer jag vördsamt, att Riksdagen ville
för sin del antaga följande förslag till ändrad lydelse af 4 kapitlet 10
§ strafflagen:

»Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, ege Konungens befallningshafvande
förordna, huru straffen skola sammanläggas. Enahanda befogenhet
tillkomme tillsyningsman vid kronohäkte i fråga om utslag, som
till honom omedelbarligen för verkställighet ankomma och röra fångar,
hvilka i sådant häkte förvaras.»

Häraf betingas jämväl motsvarande ändring i 11 § 9 mom. af
kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende
därå iakttagas skall den 16 februari 1864.

Vidare och för att uti ifrågavarande hänseende må åstadkommas
likformighet mellan allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten
samt då de förut anförda skälen äfven tala för motsvarande ändring i
sistnämnda lag, hemställer jag, att Riksdagen ville för sin del antaga
följande förslag till ändrad lydelse af 35 § i strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881:

»Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fäld till straff, ege, då straffen skola undergås i
militärhäkte, vederbörande befälhafvare och i annat fall Konungens
befallningshafvande eller tillsyningsman vid kronohäkte att förordna,
huru straffen skola sammanläggas; dock att, om disciplinstraff blifvit
af befälhafvare någon ålagdt, men verkställande däraf på sätt i 153 §
sägs anstår i afvaktan på utslag öfver annat mot den straffskyldige vid
domstol angifvet brott, för hvilket han hålles häktad, samma domstol
skall, i händelse han sakfälles för det där åtalade brottet, men straffet
för samma brott ej kan mot gällande föreskrifter verkställas jämte
disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens sammanläggning.»

u Mockning,- . § i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom

förordningen, den 16 juni 1875 stadgar såsom regel, att, om någon vill låta förnya
inteckning, han skall hos den rätt, som beviljat inteckningen, i hufvudskrift
uppvisa den handling, hvarå inteckningen är beviljad. Dock medgifver
samma §, att inteckningshandlingen kan företes äfven inför annan
underrätt, och stadgas för sådant fall: »den rätt läte, då sådant sker, i
sitt inteckningsprotokoll korteligen intagas hvad handlingen innehåller
med dag och årtal då den utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad,
när och under hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen
förnyades, om det skett», hvarefter föreskrift meddelas dels att
rätten skall å inteckningshandlingen teckna bevis, att den varit företedd
för vinnande af inteckningsförnyelse, dels ock att sökanden skall inom
den för förnyelse stadgade tid till inteckningsdomstolen ingifva protokollet
öfver uppvisandet.

Redan. enligt kongl. förordningen den 13 juli 1818 egde den, som
ville söka inteckningsförnyelse, att inför rätten i den ort, hvarest han
bodde, förete inteckningshandlingen för att, såsom orden lydde, »i dess
inteckningsprotokoll införas», hvarefter bevis öfver uppvisandet skulle
till inteckningsdomstolen ingifvas inom samma tid, som nu är stadgad.
Dessa ord: »i dess inteckningsprotokoll införas», blefvo emellertid af
några domstolar så tolkade, att de ansågos utgöra hinder för inteck -

ninge förnyelse, därest inteckningshandlingen icke vid uppvisandet blifvit
in extenso i inteckningsprotokollet införd, utan endast till innehållet
anmärkt. Med anledning häraf och då den uppvisade handlingens beskrifvande
i protokollet på sådant sätt, att densamma blefve fullt individualiserad,
borde vara för ändamålet tillfyllest, men, å andra sidan,
till stöd för dess fullständiga införande i protokollet kunde åberopas
förordningens ordalag, blef, på justitieombudsmannens framställning och
i öfverensstämmelse med hvad redan den äldre lagberedningen föreslagit,
den ändring af ifrågavarande lagstadgande vid Riksdagen åren 1859
—1860 antagen, som sedermera blef lag genom kongl. förordningen den
9 april 1861 och hvarigenom i hufvudsak samma föreskrifter lemnades
angående inteckningshandlings uppvisande och anmärkande i inteckningsprotokollet,
hvilka sedermera inkommo i kongl. förordningen den
16 juni 1875.

Tillkomsten af stadgandena angående hvad som bör antecknas i
den rätts protokoll, där uppvisande af inteckningshandling för förnyelse
vid annan domstol eger rum, visar sålunda visserligen, att däimed afses att
inteckningshandlingen icke behöfver i sin helhet i protokollet införas, men
å andra sidan lära dessa stadganden lika litet som det förut begagnade
uttrycket »i inteckningsprotokollet införas» med nödvändighet böra tolkas
strängt efter bokstafven. Enligt hvad jag inhämtat, förfaren emellertid
vid en och annan domstol sålunda, att, då inteckningshandling där uppvisas
för ifrågavarande ändamål, anteckningarna i protokollet öfver uppvisandet
städse inskränkas till de förhållanden, som i 20 § af kongl.
förordningen den 16 juni 1875 uttryckligen nämnas, och således
endast angifva, när och af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när
och under hvilken § i protokollet det skedde och när inteckningen förnyades,
om det skett. _ . ..

Om däremot inteckningen undergått förändring i afseende pa förmånsrätten,
göres därom ej anteckning, och följaktligen kommer mteckningsdomstolens
protokoll öfver förnyelsen .ej heller att innehålla
något angående en så vigtig förändring med inteckningen. Följden
däraf måste blifva, att gravationsbevis angående den intecknade fastigheten,
utfärdadt med ledning af de .10 sista årens inteckningsprotokoll,
blir oriktigt i afseende å en sådan intecknings förmånsrätt, såvida nämligen
förändringen i afseende a förmånsrätten inträffat mer än 10 ar

före bevisets utfärdande. .

Ett exempel skall bäst visa betydelsen häraf. Vid en af rikets radstufvurätter,
där uppvisande af inteckningar för ifrågavarande ändamål i
stor omfattning eger rum och där det af mig nyss omnämnda förfanngs -

sätt iakttagits, uppvisades den 29 februari 1892 för vinnande af inteckningsförnyelse
vid vederbörlig domstol ett år 1854 utgifvet skuldebref,
till säkerhet hvarför en häradsrätt sistnämnda år beviljat och år 1883
senast förnyat inteckning i viss egendom, hvilken inteckning år 1862
blifvit satt att gälla med förmånsrätt efter en år 1861 meddelad inteckning
i fastigheten. Rådstufvurätten lät då i protokollet öfver uppvisandet
icke inflyta någon anteckning angående den förändring i förmånsrätten,
som med inteckningen egt rum. Inteckningsdomstolens protokoll
öfver förnyelsen innehåller följaktligen ej heller någon anteckning i
sådant hänseende. Ett gravationsbevis, utfärdadt allenast med ledning
af de 10 sista årens inteckningsprotokoll, i hvilka icke någon anteckning
finnes angående den år 1862 gjorda förändringen i inteckningarnas förmånsrätt,
blir följaktligen felaktigt i detta hänseende. Visserligen kan i
inteckningsboken vinnas upplysning angående förändringen, så vida den
ej egt rum före bokens uppläggande, men domaren kan icke anses förfara
felaktigt, om han vid gravationsbevisets utfärdande håller sig endast
till protokollen. Den domstol, där uppvisandet skett, kan icke heller
göras ansvarig för felaktigt förfarande, då den knapphändiga anteckningen
i uppvisningsprotokollet kan försvaras af inteckningsförordningens
ordalag.

Då det måste vara af synnerlig vigt, att hvarje förhållande, som
kan menligt inverka på fastighetskrediten, undanrödjes, har jag trott
ett stadgande erfordras, som ålägger domstol, där inteckningshandlmg
uppvisas för ifrågavarande ändamål, att i protokollet göra anteckning
angående möjligen vidtagna förändringar i fråga om inteckningen.

Det kan invändas, att en anteckning i protokollet angående förändring
i afseende å förmånsrätten ligger utom området för frågan
om inteckningsförnyelsen, men denna invändning torde sakna annan
befogenhet än den rent formella och lärer därför icke böra tillmätas stor
betydelse.. Vigtigare är utan tvifvel den anmärkning, som äfven kan
göras, att jämväl vid inteckningsförnyelse omedelbart vid inteckningsdomstolen,
för hvilket fall föreskrift saknas om hvad i protokollet bör antecknas,
underlåtenhet att anteckna förändringar i afseende å förmånsrätten kan
medföra samma olägenheter, som då inteckningen uppvisas vid annan
domstol. Men dels torde i allmänhet i sådant fall inteckningsdomstolen
af omsorg att gifva sina inteckningsprotokoll all den fullständighet,
som deras vigt kräfver, manas att i protokollet intaga alla de omständigheter
angående inteckningen, som af handlingen utvisas, och dels
förefinnes i detta fall ej samma fara för* ofullständiga anteckningar, som

då en detaljerad föreskrift om hvad som skall antecknas kan åberopas
till stöd för uraktlåtenhet att anteckna annat än det föreskrifna.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt
hemställa, att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 20 § i .kongl.
förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875
skall erhålla följande ändrade lydelse:.

»Vill någon låta förnya inteckning; uppvise hos rätten i hufvudskrift
den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve rätten
inteckningsförnyelsen därå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan
underrätt förete inteckningshandlingen: den rätt läte, då sådant sker, i sitt
inteckningsprotokoll korteligen intagas hvad handlingen innehåller .med
dag och årtal då den utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad,
när och under hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen
förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, om det skett; teckne
ock bevis å handlingen, att den varit företedd till vinnande af intecknmgsförnyelse:
sedan mgifve sökanden protokollet däröfvei till den lätt,
som inteckningen beviljat, inom tid som i 19 § sägs; och vare detta så
gildt, som om handlingen där blifvit företedd.»

III. Ganska länge har uppmärksamheten varit fäst på de många
tillfällen till missbruk, som uppkomma i följd af det i 23 § af kongl. ningsfOrördförordningen
angående inteckning i fast egendom. den 16 juni 1.87.5 ningen.
införda stadgande om rätt för ny egare till fastighet, som blifvit
efter utmätning såld å offentlig auktion eller under konkurs, i. den ordning
konkurslagen bestämmer, att utan uppvisande af inteckningshandlingarna
i hufvudskrift erhålla dödning af inteckningarna för de fordringar,
som antingen alldeles icke eller endast till någon del kunnat af
köpeskillingen gäldas. I justitieombudsmannens berättelse till 1884 ais
riksdag framhålles, hurusom det händt, att inteckningar, som på grund
af nyss anförda stadgande blifvit dödade, »sedermera i föreskrifven
ordning förnyats, åter lefvat upp och användts såsom säkerhet för
penningeförsträckningar eller upplåtelser af nyttjanderätt m. m.» samt
att »hvarken lagstiftning eller vedertaget rättsbruk erbjöde någon fullt
betryggande utväg att upptäcka och förhindra detta för realkrediten
särdeles vådliga missbruk». Justitieombudsmannen, . som anvisade
några utvägar till undanrödjande af farorna af detta missbruk, slutade
sitt yttrande i ämnet på följande sätt: »Det återstår i allt fall många
tillfällen till svikligt förfarande med dessa inteckningar, som dödats,
utan att hafva varit företedda inför domstolen. Dessa kunna likväl

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag. 1 ^

förekommas genom iakttagande af den försigtigheten att aldrig såsom
säkerhet mottaga inteckningar, hvilka icke åtföljas af gravationsbevis;
men är den dödade inteckningen förnyad, inflyter hon i gravationsbevis
och emot bedrägeri med en slik handling skyddar alltså icke den
försigtighet, som nyss anbefaldes.» Uti hvad dåvarande justitieombudsmannen
sålunda anfört vill jag instämma, dock att jag till det sista
yttrandet, eller att man genom att fordra gravationsbevis icke skulle
vara skyddad mot bedrägeri med en dödad, men sedermera förnyad
inteckning, vill foga den inskränkning: såvida mer än 10 år förflutit
mellan inteckningens dödning och gravationsbevisets utfärdande; ty
har dödningen inträffat under de 10 år, som gravationsbeviset omfattar,
måste densamma vara däri omförmäld. Dessutom är att märka att,
sedan dödningen blifvit införd i inteckningsboken, kan upplysning därom
vinnas af det utdrag af samma bok, som skall vara tecknadt å
protokollsutdrag angående inteckningens förnyande, om sådan egt rum.
Häri erbjuder sig sålunda en säkerhet mot bedrägerier med de dödade,
men sedermera förnyade inteckningarna.

Men det är icke endast de på ifrågavarande sätt dödade och sedermera
förnyade inteckningarna, som visat sig gifva anledning till bedrägeriei.
Hvarje inteckning, som enligt de i 23 § gifna bestämmelser''
ma dödas, utan att inteckningshandlingen iöretes, kan, innan dödandet
egt ruin, utsläppas i rörelsen, och den, som mottager en sådan handling,
är urståndsatt att af dess innehåll eller af gravationsbevis erhålla
kännedom om inteckningens beskaffenhet.

Att på lagstiftningens väg, så vidt möjligt, söka hindra de, enligt
hvad jag från skilda håll förnummit, allt mer vanliga missbruken af
sådana inteckningshandlingar lärer vara högeligen af behofvet påkalladt.
Hvad som i sådant afseende kan göras synes mig vara att
tillse, att inteckningsprotokollen och inteckningsboken (för stad fastighetsbokens
inteckningsspalt) komma att innehålla anmärkning angående
de inteckningar, hvilka jämlikt de förut anförda stadgandena
kunna dödas, utan att inteckningshandlingarna företes. För att ernå
detta bär jag trött föreskrift lämpligen böra meddelas därom, att vid
lagfart å sådant fång, som i 23 § afses, det skall åligga domstolen att
åt lagfartssökanden fordra och i inteckningsprotokollet införa uppgifter
angående de inteckningar, som antingen alldeles icke eller endast till
någon del kunnat af köpeskillingen gäldas. Gravationsbevis angående
den intecknade egendomen komme då under en tid af 10 år efter anteckningen
i inteckningsprotokollet att innehålla upplysning om dessa

inteckningars rätta värde, och af de utdrag af inteckningsboken, som å
protokollsutdrag i därefter förekommande ärenden rörande nämnda inteckningar
blefve tecknade, kunde samma upplysning erhållas.

Jag hemställer på dessa skäl vördsamt, att Riksdagen ville för sin
del besluta ett så lydande tillägg till kongl. förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875, hvilket tillägg kunde såsom
ett andra mom. fogas till 23 §:

»Då lagfart sökes å sådant fång, som i denna paragraf afses, vare
sökanden skyldig visa, om och i hvilken mån köpeskillingen varit tillräcklig
till gäldande af i fastigheten intecknad fordran; och åligger det rätten att
i inteckningsprotollet göra anteckning angående de inteckningar, hvilka
antingen alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen
gäldas.»

Därest detta förslag blifver lag, erfordras ett motsvarande stadgande
i de af Konungen meddelade föreskrifter angående inteckningsböckernas
förande.

Under de embetsresor, jag sistlidet år verkstält, har jag besökt
Södermanlands, Upsala, Vesternorrlands samt Jämtlands län och däivid
inspekterat vederbörande läns- och stiftsstyrelser, domhafvande och
stadsdomstolar äfvensom länscellfängelser, kronohäkten och andra häkten
inom det område, resorna omfattat. Tillika har jag inspekterat
Upsala universitets kansli samt centralfängelset å Långholmen.

I de under embetsresorna förda diarier, hvilka jämte expeditionens
diarium och registratur skola öfverlemnas till Riksdagens lagutskott för
granskning, finnes fullständig redogörelse för de vid inspektionerna
gjorda iakttagelser och framstälda anmärkningar.

Vid 1893 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning...........................................................................................

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af ......... 111,

Summa 124.

Af dessa hafva

återkallats................................................................................................................

ej föranledt någon åtgärd...................................................................... 56,

efter vederbörandes hörande eller annorledes verkstäld utredning

fått förfalla............................................................................................. ^5,

Transport 97,

Embetsresor
år 1893.

Inkomna klagomål
och
anstälda åtal.

Utdrag ur
högsta domstolens
minnesbok.

, .. . , Transport 97,

hanvisats till atal................................................................

föranledt erinran eller hemställan till vederbörande................ 4

vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser .. . 10,

® ® ® ® varit beroende på pröfning...................................... 31

Summa 124.

Under år 1893 hafva tretton åtal mot embete- och tjänstemän blifvit
anstälda, nämligen:

på grund af förd klagan.............................................................. j j ss\

till följd af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af

inkomna fångförteckningar........................................ 1

af annan anledning ................................... j’

Summa 13.

f den k°s högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1893
följande domslut antecknats:

)) Yid föredragning under laga skifte å skogsmarken till Bly bergs
ny af fiågan, huruvida ståndskogsliqvid skulle emellan delegarne verkställas
eller ej, påyrkades sådan liqvid allenast af två bland de närvarande,
nämligen A. P. Nyländer, såsom förmyndare för Frost Per Emanuel
Andersson och Frost Anna Maria Andersdotter, äfvensom Nyhållas
Larsson, hvilken sistnämnde dock strax återkallade sitt yrkande.
Någon förening i frågan träffades icke, utan förrättningsmännen afgåfvo
utlåtande,'' hvari endast för-klarades att Nyländers påstående om ståndskogsliqvid
icke kunde _ bifallas. Sedan förrättningen därpå blifvit afslutad
utan ståndskogsliqvid, anförde Nyhållas Erik Larsson vid egodelningsrätten
klander mot förrättningen under yrkande, att sådan liqvid
skulle verkställas; men enär Nyhållas Erik Larsson, enligt hvad det
behörigen underskrift^ förrättningsprotokollet utvisade, på skiftesmannens
framställning i fråga om ståndskogsliqvid väl äskat sådan åtgärd,
men strax därefter återtagit detta sitt yrkande, ogillade egodelningsrätten
klandret, och högsta domstolen, där Nyhållas Erik Larsson anforde
besvär, fann ej skäl göra ändring i egodelningsrättens utslag.

(Utslag den 29 november 1893 i mål mellan Nyhållas Erik Larsson, å enafsamt
otnge delägare i Blybergs by, å andra sidan, angående laga skifte å nämnda bys

2) Genom kontrakt den 22 juni 1880 upplät kammarkollegium åt
Uloi Gunnarsson indragna militiebostället Åberg n:r 1 på arrende under

*) Två af dessa åtal föranleddes af samma klagoskrift.

fjorton års tid, räknad från den 14 mars 1881, med skyldighet för Olof
Gunnarsson att ställa sig till efterrättelse boställsordningens föreskrifter
i fråga om fodrets användande vid bostället.

Sedan vid utmätningsförrättning den 21 december 1891 för Olof
Gunnarssons gäld i mät tagits ett parti å bostället skördadt, där förvandt
bo, så bar, vid pröfning af underdåniga besvär af ombudsmannen
och fiskalen bos domänstyrelsen, å kronans vägnar, öfver utmätningsförrättningen,
högsta domstolen — enär Olof Gunnarsson jämlikt
arrendekontraktet och 42 § i militieboställsordningen den 23 januari
1836 icke egde att själf eller genom andra från bostället sälja eller
bortföra bo, med mindre tillstånd därtill i föreskrifven ordning lemnats,
men sådant tillstånd icke, så vidt af handlingarna kunde inhämtas, blifva
meddeladt samt följaktligen ifrågavarande, å bostället skördade bo
lagligen icke kunde för Olof Gunnarssons gäld i mät tagas undanröjt
öfverklagade utmätningsförrättningen.

(Utslag den 14 december 1893 i mål mellan ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen,
å kronans vägnar, å ena, samt Jonas Nilsson i Rista, a andra sidan, angående
utmätning af foder från arrendator a militieboställe, indraget till kronan.)

Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har på
förfrågan meddelat, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19
§ regeringsformen föreskrifver, icke blifvit afgifven under den tid, som
förflutit från det senaste embetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens bos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
bar jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter
:

dels om de af Riksdagen år 1893 aflåtna skrifvelser samt. om de
åtgärder, bvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet
med lemnade upplysningar, förteckning upprättad öfver de genom
nämnda skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl.
Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.
Maj:t aflåtna skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1892 års
slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande
dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må

Ang. lagförklaring
enligt
19 § regeringsformen.

Ang. de i bilagan
intagna
uppgifter från
statsdepartementen.

hafva blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter senast
lemnad redogörelse.

Omförmälda uppgifter och förteckning, tillika med en tabell öfver
de skrivelser, Riksdagen år 1893 till Kongl. Maja aflåtit, finnas i bilagan
till denna berättelse.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1894.

AXEL THOLLANDEK.

Edward Bäcklin.

BILAGA

till

Riksdagens justitieombudsmans embetsberättelse

till 1894 års Riksdag.

* /

'' k

: ro

li-:

8081 il rf

Uppgifter från de särkilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
under år 1893 till Kongl. Majd afidtna skrivelser, jämte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning däraf blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 februari 1893, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 102 och 140
§§ konkurslagen. (1.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 april 1893.

2:o af den 22 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom. (2.)

1893 den 3 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af den 21 februari, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns
rätt till särskild! forum. (5.)

Då ifrågavarande lagförslag, hvaröfver ridderskapet och adelns yttrande infordrats,
icke blifvit af ridderskapet och adeln antaget, har Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning
den 10 november 1893, funnit Riksdagens förevarande skrifvelse icke till
någon åtgärd föranleda.

4:o af den 3 mars, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105 §
skiftesstadgan. (7.)

Landtmäteristyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och heror ärendet
på Kongl. Maj:s pröfning.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till riksdagens protokoll.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18.94 års riksdag. 13

5:o af den 14 mars, i anledning af väckt motion om ändring i 7 kap. 3 §
strafflagen. (12.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 9 juni 1893 utfärdat
förklaring i ämnet.

6:o af den 23 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen. (16.)

Då kyrkomötet, hvars yttrande inhämtats öfver Kongl. Maj:ts af Riksdagen antagna
förslag, icke godkänt detsamma, har Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning den 8
december 1893 funnit samma förslag hafva förfallit.

7:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående prestedens utbytande mot ett löfte. (17.)

Efter kyrkomötets hörande har Kongl. Maj:t den 10 november 1893 utfärdat lag i
ämnet.

8:o af den 5 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen. (18.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 april 1893.

9:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken.
(25.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 9 juni 1893 utfärdat
lag i ämnet.

10:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken. (27.)

1893 den 14 april i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

11 ro af den 14 april, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (35.)

1893 den 28 april i kongl. regeringen anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande
meddelade.

12:o af samma dag, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition med förslag till
lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap.

1 § ärfdabalken, lag angående ändringar i 14 kap. jordabalken samt lag
angående ändringar i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855. (43.)

1893 den 10 november i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

13:o af den 18 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 74 regeringsformen. (44.)

1893 den 19 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

14:o af den 25 april, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 12 kap.
3 § kyrkolagen. (58.)

Då kyrkomötet, hvars yttrande i ämnet inhämtats, icke i oförändradt skick godkänt
den af Riksdagen antagna lag, har Kongl. Maj:t, vid föredragning af ärendet den 8
december 1893, funnit Riksdagens beslut hafva förfallit.

15:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 kap.
1 § handelsbalken. (59.)

Kongl. Maj:t har häröfver infordrat kommerskollegii utlåtande.

16:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 22 kap. 21 §
strafflagen. (60.)

Sedan högsta domstolen blifvit öfver förslaget hörd, har Kongl. Maj:t den 9 juni
1893 utfärdat lag i ämnet.

17 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen. (61.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 9 juni 1893 utfärdat lag i ämnet.

] 8:o af den 29 april, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 §
sjölagen. (70.)

Kommerskollegii i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och är ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

19:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket
Sverige och storfurstendömet Finland. (71.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 december 1893.

20:o af samma dag, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte
att bereda vissa enskilda tjänstemän samma skydd som statens mot förnärmelser
i deras tjänsteutöfning. (72.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

21:o af den 2 maj, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande
af förhållandet mellan lappar och jordegare i vissa trakter nedanför
lappmarksgränsen. (86.)

Infordrade utlåtanden från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens och Norrbottens
län hafva ännu icke inkommit.

22:o af den 5 maj, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)

På Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

23:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om stiftstyrelse. (98.)

1893 den 10 november i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

100

24:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Kongl. Maj:t har häröfver infordrat kammarkollegii utlåtande.

25:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i fråga
om sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m. (100.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

26:o af den 7 maj, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning. (107.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

27:o af den 9 maj, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af §§ 2, 4 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863, än äfven väckt motion om ändring
i samma förordning. (114.)

Sedan kyrkomötets yttrande öfver förslaget inhämtats äfvensom högsta domstolen afgift
infordradt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 6 oktober 1893 utfärdat lag i
ämnet.

Stockholm den 30 december 1893.

Albert Petersson.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

28:o Riksdagens skrifvelse den 14 april 1893, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet.
(36.)

1893 den 17 april i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att statskontoret
skulle, för utbetalning till vederbörande af de i riksstatens tredje hufvudtitel för år

1894 uppförda summor, genom nådigt bref om Riksdagens berörda skrifvelse underrättas.

Detta ärende kommer ej vidare att blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 6 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående disposition till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de från
svenska kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster. (104.)
1893 den 2 juni i underdånighet föredragen, hvarvid, med godkännande af Riksdagens
beslut i frågan, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet,
förordnades att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit i fråga om löne -

101

tillökning för år 1894 åt pastor vid svenska kyrkan i Paris skulle meddelas vederbörande
till kännedom och underdånig efterrättelse.

Detta ärende kommer ej vidare att blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 27 december 1893.

Arvid Taube,

t. f. kabinettssekreterare.

8:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

30:o Eiksdagens skrifvelse af den 21 april 1893, angående försäljning af två
till södra skånska infanteriregementet upplåtna, kronan tillhöriga jordområden
m. m. (53.)

Föredrogs inför Kongl. Maj:t den 28 april, då erforderliga åtgärder beslutades.

31:o af den 2 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel för år 1894. (37.)

Föredrogs inför Kongl. Maj:t den 19 maj och den 30 december, därvid beslut
fattades.

32:o af samma dag, angående upplåtande af mark från förra landskamrerarebostället
Grytan n:o 2 i Brunflo socken af Jämtlands län till skjutfält åt
Norrlands artilleriregemente. (75.)

Föredrogs inför Kongl. Maj:t den 13 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen
fattades.

33:o af samma dag, angående anslag till utvidgning af kasernetablissementet i
Östersund och Svea ingeniörbataljons etablissement härstädes äfvensom till
uppförande af ny kasern för Norrlands trängbataljon m. m. (82.)
Föredrogs inför Kongl. Maj:t den 19 maj, därvid, jämte det beslut i visst hänseende
fattades, chefen för fortifikationen erhöll uppdrag att till Kongl. Maj:t inkomma med
förslag till de åtgärder, som af Riksdagens beslut i öfrigt kundo föranledas.

Sedan sådant förslag inkommit, blef ärendet den 20 oktober ånyo anmäldt inför
Kongl. Maj:t och därvid slutligen behandladt.

34 :o af den 5 maj, angående ordnande af pensionsförhållandena vid intendenturkåren.
(91.)

102

Vid skrifvelsens föredragning inför Kong!. Maj:t den 13 maj ansågs densamma icke
föranleda annan åtgärd, än att styrkt afskrift däraf skulle generalintendenten till
kännedom meddelas.

Stockholm den 30 december 1893.

E. von der Lancken.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

35:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1893, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i organisationen af Karlskrona artillerikår
m. m. (92.)

Den 19 maj föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet
fattade beslut.

36:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förändrad
stat för flottans sjömanskår. (93.)

Den 19 maj föredragen, hvarvid beslöts att den underdåniga skrifvelsen icke skulle
till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

37:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel. (38.)

Den 19 maj föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

38:o af den 28 april, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (42.)

Den 19 maj genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet.

Stockholm den 30 december 1893.

R. E. Eckerström.

103

5:o. Kongl. civildepartementet.

39:o Riksdagens skrifvelse af den 7 mars 1893, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader,
vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående
vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. (8.)

Anmäldes den 17 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

40:o af samma dag, angående föreslagna järnvägsbyggnader för statens räkning.
(9.)

Anmäldes den 17 mars, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

41 :o af samma dag, angående anslag dels till nya byggnader för statens
järnvägstrafik, dels ock till rörlig materiel vid statens redan trafikerade
järnvägar. (11.)

Anmäldes den 17 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

42:o af den 5 april, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående ändrad
lydelse af 4 och 11 §§ i förordningen angående patent den 16 maj
1884. (26.)

Anmäldes den 14 april, då förordning i ämnet beslöts.

43:o af den 8 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrar. (30.)

Anmäldes den 21 april, då erforderlig åtgärd beslöts.

44:o af den 11 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 6
regeringsformen. (31.)

År beroende på förberedande utredning.

45:o af den 2 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (39.)

Anmäldes den 19 maj, därvid erforderliga beslut fattades utom i afseende å punkterna
15 och 18. Angående 1 öre punkten har beslut meddelats den 8 december och
beträffande 18:e punkten den 29 maj.

46:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar dels under
riksstatens fjärde hufvudtitel om anslag till generalstabens topografiska
arbeten och dels under sjette hufvudtiteln om anslag till rikets ekonomiska
kartverk. (39 a.)

Anmäldes den 28 september, då afdelningschefen vid generalstabens topografiska afdelning
anbefaldes att inkomma med underdånigt utlåtande. Sedan detta och jämväl

104

från kartverkskommissionen infordra^ yttrande inkommit, är ärendet beroende på
vidare handläggning.

47:o af den 28 april, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (42.)

Anmäldes den 17 juni i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

48:o af den 19 april, med anhållan att koncession ej måtte utan Riksdagens
hörande lemnas å järnvägsanläggning inom Norrbotten. (46.)

Anmäldes den 19 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

49:o af den 25 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändringar i förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m. (62.)

Anmäldes den 2 juni, då kungörelse i ämnet heslöts.

50:o af den 28 april, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891. (65.)

Anmäldes den 2 juni i hvad den angick järnvägsstyrelsen, hvarvid erforderliga beslut
fattades.

51:o af samma dag, angående anvisande af medel till odlingslånefonden. (68.)
Anmäldes den 2 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

52:o af den 29 april, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(80.)

Anmäldes den 13 maj, då beslut i ärendet fattades.

53:o af samma dag, angående dödande af inteckningar i Norbergs järnväg. (81.)
Anmäldes den 19 maj, då beslut i ärendet fattades.

54:o af den 2 maj, om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande
genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik m. m. (85.)

Anmäldes den 22 december, då kommerskollegium och statistiska centralbyrån anbefaldes
att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet.

Detta utlåtande har icke inkommit.

55:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande vissa
ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864. (89.)

Anmäldes den 30 juni och beslöts kungörelse i- ämnet.

56:o af den 5 maj, angående Riksdagens afslutande. (97.)

Anmäldes den 6 maj, då beslut i ämnet fattades.

57:o af den 6 maj, angående statsregleringen för år 1894 och sättet för anvisande
af vissa anslagshelopp. (105.)

105

Anmäldes den 9 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i anledning
af skrifvelsen fattades.

58:o af den 9 maj, om ändring i förordningen angående expeditionslösen,
åsyftande rättighet för part att i visst fall tidigare utfå expedition, (l 10.)
Anmäldes den 2 juni, då hofrätterna anbefaldes att i ärendet afgifva yttranden.
Sedan dessa yttranden inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 30 december, då kungörelse
i ämnet beslöts.

59:o af samma dag, i fråga om nedsättning i afgiftema för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)

Anmäldes den 22 december och remitterades till underdånigt utlåtande af järnvägsstyrelsen.

Stockholm den 30 december 1893.

Hugo Martin.

6:o. Kong]., finansdepartementet.

60:o Riksdagens skrifvelse af den 29 mars 1893, angående val af fullmäktige
i riksbanken. (19.)

61 :o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (20.)
Den 14 april äro dessa två skrifvelser för Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

62:o af den 8 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende. (28.)

Innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse är den 14 april meddeladt telegrafstyrelsen
till kännedom.

63:o af den 11 april, om ändring i förordningen angående stämpelafgiften den
15 september 1890. (32.)

Sedan statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har Kongl Maj:t den 10 juli, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande
skrifvelse anmälda beslut, låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelafgiften.

64:o af samma dag, om ändring i kongl. förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker
den 31 december 1891. (33.)

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag. 14

106

Sedan öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga
län hvar för sig afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen
beslutade ändring i nämnda förordning, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

65:o af den 14 april, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel. (34.)

Den 21 april har innehållet af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse meddelats riksmarskalksembetet
och statskontoret till kännedom och efterrättelse.

66:o af den 21 april, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (40.)

Vid föredragning den 19 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kongl. Haj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att
skrifvelsen skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på
detta embetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar,
som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

67:o af den 28 april, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (42.)

Vid underdånig anmälan den 19 maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement
än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement
öfverlemnas, samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

68:o af den 18 april, om förhöjning i bevillningsafgiften af bankbolag med
sedelutgifningsrätt. (45.)

Sedan statskontoret och kammarrätten i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit
infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 10 juli låtit utfärda
nådig kungörelse angående ändring i § 3 af nådiga förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892, att
tillämpas från och med början af år 1894.

69:o af den 19 april, angående val af suppleant för fullmäktige i riksbanken i
anledning af uppkommen ledighet. (47.)

Den 28 april är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom
icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

70:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Skara stad af en under indragna militiebostället Götala n:r 1
och 2 lydande lägenhet, benämnd St. Annse äng. (49.)

107

Vid föredragning den 28 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende heslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

71 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp låtelse

af mark från en vid Östersunds stad belägen kronolägenhet. (50.)
Den 28 april har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i
detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

72:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp låtelse

till aktiebolaget Vestkusten af mark från indragna militiebostället
IV2 mantal Hultås n:r 1 och 2 i Göteborgs och Bohus län. (51.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende heslutit har Kongl. Maj:t den 28
april förordnat skola meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

73:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för säljning

till Östersunds stad af kronans andel i ett inom stadens område
beläget skogsskifte. (52.)

Den 28 april har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens i förevarande skrifvelse
anmälda beslut skulle meddelas vederbörande till kännedom.

74:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter enkan Maria Kristina Olsson
från Raseberg i Skaraborgs län. (55.)

Vid föredragning den 28 april af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl Maj:t och Riksdagen i detta ärende heslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

75:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
för bildande af Kungsörs köping af mark från Kungsörs kungsladugård.
(56.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende heslutit har Kongl. Maj:t den 29
maj förordnat skola meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

76:0 af den 25 april, angående ändring af § 4 i lagen för rikets ständers
bank. (57.)

Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det af Riksdagen antagna
förslag till ändrad lydelse af nämnda paragraf, har Kongl. Maj:t den 22 juni, med
godkännande af Riksdagens ifrågavarande förslag, låtit utfärda nådig förordning angående
ändring af § 4 i lagen för rikets ständers bank den 1 mars 1830.

77:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket. (63.)
Med godkännande af de utaf Riksdagen vidtagna ändringar i det af Kongl. Maj:t
afgifna förslag till ny förordning om beskattning af livitbetssockertillverkningen i

108

riket, i den mån samma ändringar vore af beskaffenhet att grundlagsenligt erfordra
Kongl. Maj:ts godkännande, har Kongl. Maj:t den 19 maj i öfverensstämmelse med
Riksdagens beslut låtit utfärda ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.

78:o af den 28 april, angående eftergift af lösesumman för vissa hemmansräntor,
som i anledning af upphörande af rättsförhållandet mellan kronan
och Sala bergslag skolat uppdebiteras. (64.)

Vid underdånig föredragning den 19 maj af förevarande skrifvelse hafva kammarkollegium
och statskontoret erhållit nådig befallning att i anledning af berörda skrifvelse
gemensamt afgifva underdånigt utlåtande; och har sådant utlåtande ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

79:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets och därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891. (65.)

Vid föredragning den 19 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att transsumt af densamma skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till landtförsvarsdepartementet,
i hvad skrifvelsen afsåge framställningen beträffande krigsskolan,
och till civildepartementet, så vidt skrifvelsen rörde framställningen beträffande
järnvägsstyrelsen; och har Kongl. Maj:t den 15 september vid förnyad anmälan af
berörda skrifvelse, i hvad densamma afsåge telegrafverket, anbefalt telegrafstyrelsen
att utarbeta och till nådig fastställelse öfverlemna förslag till nytt formulär för
telegrafverkets räkenskaper, med iakttagande därvid att redogörelserna för telegrafoch
telefonmedlen, så vidt möjligt, blefve åtskilda.

80:o af samma dag, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och
användning af den Längmanska donationsfonden. (66.)

Sedan justitiekanslersembetet på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande
i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse samt statskontoret jämväl inkommit
med infordradt underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kongl. Majt:s pröfning
beroende.

81 :o af samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(69.)

Den 5 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

82:o af den 29 april, i anledning af Kongl. Majt:s proposition angående ändring
af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande af björn
och varg. (73.)

Den 19 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående förändrad
lydelse af § 20 i nådiga jagtstadgan den 21 oktober 1864, sådan nämnda paragraf
lydde enligt nådiga kungörelsen den 29 januari 1869.

109

83:o af den 2 maj, i anledning af Kongl. Majt:s proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster. (74.)

Den 19 maj bar Kongl. Maj:t bemyndigat kammar- och kommerskollegierna att, med
iakttagande af de i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse innefattade bestämmelser och
i hufvudsaklig öfverensstämmelse i öfrigt med vissa af kommerskollegium föreslagna
grunder, med bergsingeniören Hans von Post uppgöra förslag till aftal rörande rätt
för honom att å bergshöjderna Dundret, Luspavara och Siäkavara inom Gellivare
socken bearbeta apatitfyndigheter samt att disponera erforderlig vattenkraft m. m.

84:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majtts proposition angående disposition
af inflytande köpeskilling för kronan tillhörig mark i qvarteret Edelman
mindre och Krabaten i Stockholm m. m. (78.)

Vid föredragning den 19 maj af denna skrifvelse, i hvad densamma innefattade tillkännagifvande,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna del, medgifvit,
att till Stockholms stad på vissa vilkor finge för utvidgning af Skeppare-,
Kaptens- och G-refgatorna under eganderätt öfverlåtas en del af den i nämnda qvarter
belägna kronan tillhöriga mark, har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl.
Maj:t och Riksdagen i berörda ämne beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom
och efterrättelse; varande ärendet i öfrigt beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

85:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till staden Visby af vissa kronan tillhöriga tomter i nämnda stad. (79.)
Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit bär Kongl. Haj:t den 19
maj förordnat skola meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

86:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Ljusdals stationssamhälle af mark från indragna löjtnantsbostället
mantal Gärde n:o 2. (83.)

Sedan i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut järnvägsstyrelsen
efter nådig remiss inkommit med underdånigt yttrande, har Kongl. Maj:t den 9 juni
förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

87:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (87.)
Den 19 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om den af Kongl.
Maj:t och Riksdagen beslutade ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873.

88:o af samma dag, angående tullbevillningen. (88.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse afgift
infördradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 10 november dels
låtit utfärda nådig kungörelse angående fortsatt tillämpning af tulltaxan den 8 juni 1892

med vissa ändringar, dels ock i anledning af Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda
anhållan och i öfverensstämmelse med de hörda myndigheternas hemställan förordnat
om förändrad lydelse af rubriken »Maskiner, Redskap och Verktyg eller delar
däraf, som icke äro särskildt specificerade i tulltaxan» i de genom nådiga brefvet
den 22 december 1892 faststälda förändrade bestämmelser för angifning och journalisering
af tullfria varor samt för specificering af vissa tullpligtiga artiklar.

89:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Norrköpings stad af mark från indragna hospitalslägenheten
Hospitalsholmen. (94.)

Den 13 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i
detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

90:o af den 6 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (103.)
Innehållet af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 19 maj meddelat statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

91 :o af samma dag, angående statsregleringen för år 1894 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp. (105.)

Vid föredragning den 19 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse, samt att statskontoret skulle anbefallas att före utgången af år 1894
till riksgäld skontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till
byggnadsfonden för riksdags- och riksbankshus afsättas.

Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse,
i hvad den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för järnvägsbyggnader
och låneunderstöd för enskilda järnvägar, skulle jämte protokollsutdrag
öfverlemnas till civildepartementet; och kommer denna skrifvelse icke vidare att på
finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas.

92:o af samma dag, med ny riksstat. (106.)

Vid föredragning den 19 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition
vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda
riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

93:o af den 8 maj, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(108.)

Den 19 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

94:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.
(109.)

Den 19 maj har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens därom framstälda anhållan,
låtit utfärda dels kungörelse angående den vid 1893 års riksdag åtagna bevillning
af fast egendom samt af inkomst, dels ock förordning angående utgörande af en särskild
tilläggsbevillning för år 1894; hvarjämte Kongl. Maj:t förordnat, att för införande af
omförmälda tilläggsbevillning skulle i de längder och sammandrag, som enligt de i
gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst faststälda
formulär borde för år 1894 upprättas, införas kolumner med rubrik VTilläggsbevillning».

95:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.

(in.)

I enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 22 juni
låtit utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens
styrelse och förvaltning.

96:o af den 9 maj, angående ny instruktion för Riksdagens revisorer af stats-,
banko- och riksgäldsverken. (113.)

Den 19 maj har Kongl. Maj:t, med bifall till Riksdagens därom gjorda anhållan,
låtit utfärda nådig kungörelse om den af Riksdagen beslutade instruktionen för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken.

Stockholm den 30 december 1893.

Hans Wachtmeister.

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

97:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse af ett jordområde till botaniska trädgården
i Upsala. (6.)

Kongl. Maj:t bar den 10 mars meddelat beslut i ärendet.

98:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna kronofogdebostället Stommen n:r 1 om 1
mantal i Elfsborgs län. (54.)

Kongl. Maj:t har den 5 maj meddelat beslut i ärendet.

99:o af den 28 april, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (42).

Anmäldes den 17 juni inför Kongl. Maj:t, som dels sistnämnda dag och dels den

15 september meddelat beslut i ärendet.

112

100:o af den 29 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af Lundby pastorats i Göteborgs stift prebendeegenskap m. m. (84).
Sedan jämväl kyrkomötet, på därom af Kongl. Maj:t gjord framställning, samtyckt
till upphörande af nämnda pastorats prebendeegenskap, bar Kongl. Maj:t låtit vidtaga
nödiga åtgärder för åstadkommande af ny lönereglering i pastoratet.

101:o af den 2 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället 1 mantal Vesterlösa n:r 1 i Östergötlands
län. (76).

Kongl. Maj:t bar den 19 maj meddelat beslut i ärendet.

102:o af samma dag, i fråga om utredning och förslag angående afskrifning af
den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde. (77).
Den 24 maj bar Kong]. Maj:t låtit anbefalla kammarkollegium och statskontoret att,
efter vederbörandes börande, inkomma med underdånigt utlåtande i ärendet.

103:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i meddelade bestämmelser om uppförande vid Lunds hospital för Malmöhus
läns räkning af en vårdanstalt för sinnessjuka. (95).

Kongl. Haj:t har den 19 maj meddelat beslut i ärendet.

104:o af den 6 maj, om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa. (101.)

Kongl. Maj:t bar den 19 maj låtit i ärendet infordra utlåtande från direktionen för
folkskolelärarnes pensionsinrättning.

105:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående delning
af Hernösands stift. (102.)

Anmäldes den 19 maj inför Kongl. Maj:t, som därvid förklarade skrifvelsen icke
föranleda till någon åtgärd.

106:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
bufvudtitel. (41.)

Skrifvelsen anmäldes den 2 juni inför Kongl. Maj:t, som dels sistnämnda dag och
dels vid särskilda andra tillfällen under året meddelat föreskrifter i ärendet, som
emellertid i vissa punkter ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

107:o af den 9 maj, angående val af delegerade att deltaga i en jubelfest till
firande af TJpsala möte. (115).

Skrifvelsen anmäldes den 19 maj och föranledde icke till någon åtgärd.

108:o af samma dag, om afskaffande af öfversättningsprofvet från svenska till
latin i mogenhetsexamen. (117.)

Sedan den af Kongl. Maj:t den 6 juni 1890 tillsatta skollagskomité den 19 maj
1893 erhållit nådigt uppdrag att utarbeta förslag till de ändringar i gällande under -

113

visningsplan, afgångsstadga och öfriga bestämmelser för de allmänna läroverken, som
blefve erforderliga, därest berörda öfversättningsprof skulle utbytas mot ett öfversättningsprof
från latin till svenska, har bemälda komité, på det att ifrågavarande ändring
måtte så tidigt som möjligt kunna genomföras, inkommit med förberedande utlåtande
i ämnet äfvensom förslag till öfvergångsstadganden; och har Kongl. Maj:t med anledning
häraf den 11 augusti utfärdat nådigt cirkulär till eforalstyrelserna angående
förändrad undervisningsplan för sjette klassen vid rikets allmänna läroverk för läsåret
1893—1894. I öfrigt är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 30 december 1893.

F. Holmquist.

•• . v..- ...v.. V,\* . V..»- i , V

Justitieombudsmannen!) emheJsbdrdttelse till lSf/4 års riksdag*

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna, genom Riksdagens
skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången af år 1893
i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt
afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 105 § skiftesstadgan. (7.)

15ro af den 25 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3

kap. 1 § handelsbalken. (59.)

18:o af den 29 april, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 §

sjölagen. (70.)

20:o af den 29 april, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte
att bereda vissa enskilda tjänstemän samma skydd som statens mot förnäm
elser i deras tjänsteutöfning. (72.)

21:o af den 2 maj, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande
af förhållandet mellan lappar och jordegare i vissa trakter nedanför lappmarksgränsen.
(86.)

22:o af den 5 maj, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)

24:o af den 5 maj, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

25:o af den 5 maj, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i fråga
om sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m. (100.)

26:o af den 7 maj, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning. (107.)

115

Eongl. civildepartementet.

44:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1893, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 6 regeringsformen. (31.)

46:o af den 2 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar dels under
riksstatens fjärde hufvudtitel om anslag till generalstabens topografiska arbeten
och dels under sjette hufvudtiteln om anslag till rikets ekonomiska
kartverk. (39 a.)

54:o af den 2 maj, om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande
genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik m. m. (85.)

59:o af den 9 maj, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)

Eongl. finansdepartementet.

64:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1893, om ändring i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker den 31 december 1891. (33.)

78:o af den 28 april, angående eftergift af lösesumman för vissa hemmansräntor,
som i anledning af upphörande af rättsförhållandet mellan kronan och
Sala bergslag skolat uppdebiteras. (64.)

80:o af den 28 april, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och
användning af den Längmanska donationsfonden. (66.)

84:o af den 2 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af inflytande köpeskilling för kronan tillhörig mark i qvarteron Edelman
mindre och Krabaten i Stockholm m. m. (78.)

Eongl. ecklesiastikdepartementet.

102:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1893, i fråga om utredning och förslag
angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser
utgående kyrkotionde. (77.)

116

104:o af den 6 maj, om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa. (101.)

106:o af den 6 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (41.)

108:o af den 9 maj, om afskaffande af öfversättningsprofvet från svenska till
latin i mogenhetsexamen. (117.)

II.

Förteckning å de vid. riksdag ar ne före år 1893 till Kongl. Maj:t ajlätna
underdåniga skrifvelse)'', hvilka vid 1892 ars slut voro i sin helhet eller till
någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgift ä de åtgärder, som
sedermera blifvit med dem vidtagna*).

Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Öfver det i senast afgifna förteckning omförmälda förslag till lag i ämnet har numera
jämväl högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och är ärendet fortfarande på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

2:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden,
som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning
af sådan fastighet. (31.)

Ärendet anstår fortfarande af förut angifvet skäl.

3:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade
allmänna strömrensningen. (20.)

Öfverlemnad från civildepartementet.

Kammarkollegii utlåtande häröfver har inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts
pröfning.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffror visa skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till vederbörande riksdags protokoll. De romerska siffrorna hänvisa
till de i andra bandet af bihanget till 1892 ära urtima riksdags protokoll intagna skrivelser.

118

4:o åt den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till
fast eller lös egendom hänföra. (50.)

De enligt senast afgifna förteckning från kommerskollegium och landtbruksstyrelsen
infordrade utlåtanden hafva inkommit; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

5ro af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag.
(71.)

Högsta domstolens i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke afgifvits.

6:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Det i senast afgifna förteckning omförmälda lagförslag i ämnet har blifvit behandladt
i sammanhang med uppgjordt förslag till lag om kyrkotukt och, sedan kyrkomötet i
ärendet afgifvit yttrande, ansetts icke böra föranleda vidare åtgärd.

7:o af den 9 mars 1889, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.)
Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 februari 1893.

8:o af den 12 mars 1889, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1
kap. 1 § kyrkolagen. (15.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 februari 1893.

9:o af den 11 april 1890, angående utredning, huruvida och under livilka

vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman
genom felaktig embetsförvaltning vållas. (30.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Haj:ts pröfning.

10:o af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 ro af den 13 maj 1891, angående tillägg till 17 kap. 10 § handels balken.

(89.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 februari 1893.

12:o af den 27 februari 1892, i anledning af väckt förslag om upphäfvande

af gällande föreskrifter att vissa domar eller utslag skola tvefaldt ''ut skrifvas.

(9.)

Kongl. Maj:t har vid föredragning häraf den 15 december 1893 på uppgiga skäl
förordnat, att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse jämte handlingarna i ärendet skulle
till finansdepartementet öfverlemnas.

13:o af den 8 mars 1892, i anledning af väckt framställning angående formen
för vissa vexelmåls behandling. (10.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 februari 1893.

119

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande upprättande af förslag till klockare- och organisttjänst. (11.)
Öfver det i senast afgifna förteckning omförmälda förslag till lag i ämnet har högsta
domstolen afgifvit utlåtande, hvarefter jämväl kyrkomötets yttrande i ärendet infordrats;
och har — sedan kyrkomötet förklarat sig icke kunna i oförändradt skick
bifalla Kongl. Maj:ts förslag, utan utarbetat och för sin del godkänt nytt förslag i
ämnet — Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning den 8 december 1893 infordrat
högsta domstolens yttrande öfver kyrkomötets berörda förslag.

15:o af den 18 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 24 § strafflagen. (73.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 februari 1893.

16:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i
fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur. (74.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 februari 1893.

17:o af den 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i
ifråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika
trosbekännare, skola uppfostras. (90.)

De enligt senast afgifna förteckning från samtliga domkapitlen i riket, Stockholms
stads konsistorium och hofkonsistorium infordrade utlåtanden hafva inkommit; och är
ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Stockholm den SO december 1893.

Albert Petersson.

Kongl. utrikesdepartementet.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående dispositionen af inflytande hyresinkomster från de till
svenska kronans egendom i Konstantinopel hörande bodlägenheter. (88.)
Den 10 februari 1893 beslöt Kongl. Maj:t framläggande af ny proposition till Riksdagen
angående detta ämne, som icke vidare kommer att blifva föremål för Kongl.
Majrts pröfning.

120

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

19:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år
1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning år 1883. (30.)

Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna skrifvelse hafva i anledning
af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda
hemställan arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefalda att med gemensamt
utlåtande i ämnet inkomma.

Sådant utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

20:o af den 3 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den så kallade Kommendantsängen vid skansen Kronan i
Göteborg. (45.)

Sedan arméförvaltningen afgifvit infordradt utlåtande, föredrogs ärendet inför Kongl.
Maj:t den 15 september 1893 och blef då slutligen behandladt.

21 ro Riksdagens uti punkten 12 af skrifvelsen den 16 maj 1890, angående regleringen
af utgifterna under fjärde hufvudtiteln (53), gjorda framställning angående
ersättning för inqvartering af tågande trupper åt de däraf betungade.
Sedan arméförvaltningen den 25 januari 1893 till Kongl. Maj:t inkommit med infordrad
utredning och förslag i ämnet, blef ärendet anmäldt inför Kongl. Maj:t den
30 december 1893 .och beslut därvid fattadt.

22:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1891, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående godkännande af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse
i fråga om dess inqvarteringsskyldighet äfvensom rörande
anslag till ett nytt kasernetablissement därstädes m. m. (74.)

Sedan arméförvaltningen inkommit med slutligt yttrande och förslag i ärendet, anmäldes
ärendet inför Kongl. Maj:t den 20 januari 1893 och blef då slutbehandladt.

23:o af den 7 april 1892, angående befrielse för rust- och rotehållare från
skyldighet att bekosta soldats vård å hospital m. m. (25.)

Sedan arméförvaltningen afgifvit infordradt utlåtande i ärendet, föredrogs detsamma
inför Kongl. Maj:t den 17 juni 1893 och blef då slutbehandladt.

24:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt

121

andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890. 141.)

Sedan handlingarna i ärendet, i hvad det afser ifrågasatt flyttning af det i kronans
egendom n:r 8 i qvarteret Kulberget mindre i Stockholm inrymda förråd af sjukhuspersedlar,
numera blifvit öfverlemnade till finansdepartementet, återstå af de i Riksdagens
skrifvelse omhandlade frågor endast de, som afse inskränkning af förskottsväsendet
inom arméförvaltningen samt godtgörelse för två belopp, som utgifvits för
inköp af revolvrar med fodral och af den i Visby till artillerietablissement upplåtna
tomt, att genom landtförsvarsdepartementets försorg inför Kongl. Maj:t anmälas.

25:o af den 19 maj 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark samt om
beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m. (78.)
Sedan arméförvaltningen och statskontoret inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden
rörande sättet för den beslutade försäljningen af kronans ifrågavarande mark,
blef ärendet i denna del anmäldt inför Kongl. Maj:t den 7 juli 1893 och beslut
fattadt.

Frågan om förläggning af lifgardets till häst nya kasernetablissement beror ännu
på Kongl. Majrts pröfning.

26:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Majtts proposition angående
ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den
5 juni 1885. (IV.)

Sedan arméförvaltningen och statskontoret afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande,
föredrogs ärendet inför Kongl. Maj:t, dels den 28 april 1893, då Kongl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande anbefalts att i angifna afseenden inkomma med
yttrande och förslag, som ännu ej af samtliga befallningshafvandena afgifvits, och
dels den 19 maj 1893, då ärendet i öfrigt slutbehandlades.

27:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
förbättrad härordning. (I.)

De med anledning af Riksdagens beslut för år 1893 erforderliga åtgärder i och för
den förbättrade härordningens genomförande hafva af Kongl. Maj:t blifvit anbefalda.

Stockholm den 30 december 1893.

E. von der Lancken.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18.94 års riksdag.

122

Kongl. civildepartementet.

28:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år
1881 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps
landtbruksinstitut, föredragen, och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till
den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med
fullgörande af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga
om bokföringssättet vid institutet.

Komiténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades
till Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl
öfriga vederbörande myndigheter blifvit i ärendet hörde, beslöt Kongl. Maj:t den 12
januari 1889 proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna
landtbruksinstitut.

Beträffande Alnarps landtbruksinstitut, hvars styrelse den 21 juli 1893 undfått
nådig befallning att inkomma med förslag till nya stadgar för institutet, är ärendet
ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda,
om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande
af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, än
äfven att därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Under år 1889 inkom komitén med utlåtande och förslag till ändringar i
reglementena för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande
anmäldes den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefaldes att, efter inhämtande
af yttranden öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom
från direktionen öfver förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden
och eget underdånigt utlåtande.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är detta ärende beroende på vidare
handläggning.

30:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade
allmänna strömrensningen. (20.)

123

Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter
länsstyrelsernas hörande. Sedan detta utlåtande inkommit, öfverlemnades ärendet
den 29 september 1893 till vidare handläggning af justitiedepartementet.

31 ;0 af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning
och begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlemnades, så vidt den afsåg ompröfning af
de i passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhålligt nådigt
uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka
kontrollföreskrifter lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande;
hvarjämte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder,
hvartill skrifvelsen i öfrigt borde föranleda. Sedan bemälda personer inkommit med
förslag till förordning angående kontroll å ångpannor, hafva tekniska högskolan och
järnvägsstyrelsen anbefalts att däröfver afgifva utlåtanden, nämnda styrelse, sedan
styrelserna för de enskilda järnvägarna i riket lemnats tillfälle att sig yttra.

Sedan berörda utlåtanden numera inkommit, är ärendet beroende på vidare
handläggning.

32:o af den 26 april 1889, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864. (38.)

Anmäldes den 10 maj 1889, då kommerskollegium anbefaldes att efter öfverståthållareembetets
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande afgifva underdånigt
utlåtande i ämnet.

Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 3 februari 1893,
då proposition till Riksdagen beslöts.

33:o af den 15 maj 1889, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta
den i 3 kapitlet grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.)
Anmäldes den 24 maj 1889; och sedan kammarkollegium inkommit med då infordradt
underdånigt utlåtande, är detta ärende beroende på vidare handläggning i
sammanhang med det här nedan under 35:o upptagna ärende.

34:o af den 14 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmakten den 7 oktober
1881. (67.)

Anmäldes den 18 juli 1890, i hvad den afsåg dels upphäfvande af stadgandet
i kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god
fräjd såsom vilkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke, dels borttagande
af samma vilkor, där det förekomme i andra författningar rörande näringsfrihet;

124

och anbefaldes kommerskollegium att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt
utlåtande i anledning af denna framställning.

Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 3 februari 1893,

då Kongl. Maj:t fann Riksdagens förevarande framställning icke föranleda vidare
åtgärd.

35:o af den 20 maj 1890, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten
öfver mineralfyndigheter å viss kronojord. (90.)

Anmäldes den 20 juni 1890, och anbefaldes kommerskollegium att inkomma med
underdånigt utlåtande, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden, i samråd

“ed®f ?0ngL Maj:t Utsedde komiterade> utarbetat förslag till lagbestämmelser i det
åt Riksdagen angifna syfte och i sammanhang därmed jämväl tagit i öfvervägande
huruvida darutofver, och särskild! med afseende å hvad den af Kongl. Maj:t den
14 juni 1889 tillsatta kommission för undersökning af apatit-tillgångar i Norrbotten
anfört, erfarenheten kunde anses hafva gifvit vid handen, att grufvestadgan äfven i
andra afseenden kunde tarfva förändring, och i sådant fall därtill afgifvit förslag samt
brukssocietetens fullmäktige i järnkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver de
upprättade förslagen.

Sedan kommerskollegii utlåtande med förslag inkommit, har Kongl. Maj:t den
8 september 1893 besluta inhämta högsta domstolens utlåtande öfver det af kommerskollegium
uppgjorda förslaget.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

36:o af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse

af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862. (33.)

Anmäldes den 12 maj 1892; och sedan domänstyrelsen afgifvit då infordradt underdånigt
utlåtande, anbefaldes kammarrätten och statskontoret den 29 november 1893
att afgifva yttrande i ärendet, såvidt det rörde frågan om ändring i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

37:° af den 30 april 1892, angående ändringar i kongl. förordningen den 24
oktober 1885 om försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra
tillagade icke spirituösa drycker. (39.)

Anmäldes den 23 juli 1892, då chefen för kontroll- och justeringsbyrån anbefaldes
att i angifvet afseende afgifva yttrande.

Sedan detta och sedermera från öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen infordrade yttranden inkommit, anmäldes ärendet ånyo den
17 mars 1893, då proposition till Riksdagen beslöts.

125

38:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890. (41.)

Anmäldes den 28 juli 1892; och sedan från järnvägsstyrelsen då infordradt underdånigt
utlåtande i anledning af de utaf Riksdagen beträffande styrelsen gjorda framställningar
inkommit, blef ärendet ånyo anmäldt den 2 juni 1893 och slutbehandladt.

39:o af den 9 maj 1892, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till
§ 70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock
till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862. (44.)

Anmäldes den 20 maj 1892, då kammarkollegium och statskontoret anbefaldes att,
efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

40:o af den 20 maj 1892, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (67.)
Anmäldes den 10 juni 1892, då erforderliga beslut fattades, utom i afseende å
punkterna 14 och 26.

Sistnämnda punkt har anmälts den 29 juli och den 22 oktober 1892 samt
därvid slutbehandlats. I anledning af 14:de punkten fattades slutligt beslut den
22 juni 1893.

41:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga
för hafsfisket vid rikets vestkust. (85.)

Anmäldes den 29 juli 1892, då åt en komité uppdrogs att, efter utredning af
hithörande förhållanden, så vidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det
förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Detta förslag har ännu icke inkommit.

Stockholm den 30 december 1893.

Hugo Martin.

126

Kongl, finandsdepartementet.

42:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare
bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononvbvsreen
(109.) 88 ''

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af
länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

43.o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals-
och skattskrifningarnas förrättande. (6.)

Sedan Riksdagen, under åberopande af förevarande skrifvelse, i underdånig skrifvelse den
12 mars 1889 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga
förslag till ny författning uti ifrågavarande ämne, hafva två alternativa förslag till
förordning rörande mantalsskrifning blifvit inom finansdepartementet med biträde af särskilt
tillkallade sakkunnige personer upprättade.

Efter det vid föredragning den 31 januari 1890 af dessa förslag Kongl. Maj:t anbefalt
statskontoret och kammarrätten att efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i rikets samtliga län hörande afgifva gemensamt underdånigt utlåtande
ej mindre i anledning af det i komiterades förslag n:o 2 innefattade förslag om mantalsskrifningstidens
framflyttande till början af mantalsåret och hvad med detta förslag egde
sammanhang än äfven öfver de af komiterade utarbetade formulär samt till statskontoret
och kammarrätten jämväl remitterats ett från den under den 7 december 1888 för afgifvande
af förslag beträffande ordnandet af kyrkoskrifningen i riket tillsatta komité inhämtadt
underdånigt yttrande öfver ifrågavarande förslag till förordning angående mantalsskrifning,
hafva statskontoret och kammarrätten inkommit med det infordrade utlåtandet;
och har Kongl. Maj:t den 30 november innevarande år beslutit aflåta nådig proposition
till Riksdagen med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning.

44:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter
föi nyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadgande!! rörande stenkolsfyndigheters
eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier
eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af den
stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, har Kongl. Maj.-ts befallningshafvande i Malmöhus
län, på grund af nådig remiss, till Kongl. Maj:t inkommit med inhämtadt yttrande från
Höganäs stenkolsaktiebolag.

Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

127

45:0 af den 12 maj 1888, angående sammanslagning af post- och telegrafverken.
(81.)

Efter det den af Kongl. Maj:t, vid anmälan den 13 december 1889 af förevarande skrifvelse,
tillsatta komité med uppdrag att verkställa utredning i det af Riksdagen begärda hänseende
afrifva betänkande samt generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen hvar för sig afgivi
infordradt underdånigt utlåtande öfver berörda betänkande, har Kongl Maj:t vid föredragning
den 15 september innevarande år af detta ärende funnit Riksdagens i ifrågavarande
skrifvelse gjorda framställning angående post- och telegrafverkens förening icke
till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

46:o af den 12 mars 1889, om ny författning angående mantals- och skattskrif ningarnas

förrättande. (14.) ..

I fråga om de med anledning af förevarande skrifvelse vidtagna åtgärder hanvisas till

hvad ofvan under 43:o blifvit omförmäldt.

47:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och

rättigheter. (35.) ,

Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utlandingar, for konserter
eller dramatiska ocli andra föreställningar, inom finansdepartementet upprattats
förslag i det af Riksdagen angifna syfte samt statskontoret och kammarrätten, efter ofverståthållareembetets
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande,
öfver samma förslag gemensamt afgift infordradt underdånigt utiåtande, bär chefen för
nämnda departement, enligt Kongl. Majtts bemyndigande den 3 juni 1892, tillkallat två
sakkunnige personer att biträda vid den fortsatta behandlingen af den föreliggande frågan,
och hafva de sålunda tillkallade inkommit med ett förslag till ändrade bestämmelser
rörande omförmäla bevillningsafgifter; varande ärendet på Kongl. Maj:t pröfning
beroende.

48:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under nksstatens
nionde hufvudtitel. (70.)

Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse i hvad den
innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättmng, bär Kongl. Maj:t tillsatt
en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning
och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade
bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes
förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter
för pensionering af civile embets- och tjänstemän måtte kunna beredas; och bär
komité!!, som jämlikt nådigt beslut den 6 augusti 1891 erhållit i viss mån utvidgadt
uppdrag, ännu ej afslutat sina arbeten.

128

49:o af den 17 maj 1889, angående undersökning beträffande de å kronojord inom
Norrbotten befintliga apatitlager m. m. (98.)

På grund af särskilda nådiga beslut anbefalda undersökningsarbeten i det uti Riksdagens
förevarande skrifvelse angifna hänseende hafva utförts under åren 1889, 1890 och 1891-och hafva de forordnade undersökningsförrättarne rörande dessa arbeten till Kong] Mart
ingifvit berättelser, b vilka blifvit till trycket befordrade. J''

„ .,D®n Jmi och den 23 Juli 1892 samt den 7 juli innevarande år har Kong!.
Maj:t forordnat om verkställande af vissa återstående, för den ifrågavarande undersökningen
erforderliga arbeten.

50:o af den 19 maj 1890, angående utsträckning till samtliga lappområden i
c j „ , et af gallande förbud m°l införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84 )

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jämtlands län hvar för sig
inkommit med mfordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande
skrifvelse gjorda framställning samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen öfver
samma framställning afgifva mfordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl.
Maj:t, med afseende därå att, därest det af Riksdagen ifrågasatta införselförbudet komme
att meddelas samt att afse trakt, i hvilken förtullningsstation funnes inrättad, det enligt
vad generaltullstyrelsen anfört syntes blifva nödigt, att undantag från förbudet gjordes
för transitotrafiken genom sådant område, anbefalt generaltullstyrelsen att inkomma med
underdåmgt förslag till bestämmelse rörande sättet hvarpå och vildren under hvilka
dylik trafik finge ega rum; och har generaltullstyrelsen den 18 innevarande december
roende^ ^ ^ inf°rdrade förslaSet; yrande ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning be 51:o

af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturerine af
bränvin. (89.) '' 6

Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan, det täcktes Kongl. Majrt, så snart erarenhet
vunnits om den omfattning, i hvilken denaturering af bränvin förekomme, för
Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om den afgift, som skulle för dylik denaturenlig
erläggas, är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

52:o af Jen 13 maj 1891, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående särskud
föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas. (76.)

Sedan domanstyrelsen på grund af nådig befallning, efter att hafva inhämtat utlåtanden
i amnet från Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, inkommit med förslag till
närmare bestämmelser rörande de i Riksdagens förevarande skrifvelse omförmälda upplåtelser,
bär Kongl. Maj:t den 22 innevarande december, jämte det Kongl. Maj:ts och
Riksdagens beslut i ämnet meddelats vederbörande till kännedom och efterrättelse, meddelat
de närmare bestämmelser, som funnits erforderliga beträffande de genom nämnda
beslut medgifna upplåtelserna.

129

53:o af samma dag, om ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af statsmedel,
som utgår till egare af vissa skattefrälseheminan. (80.)

Sedan kammarkollegium och statskontoret, efter att hafva inhämtat yttrande från Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i de län, hvarest utbetalning af ersättning af omförmäla slag
förekommit, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, bär Kong . Maj:t den 3
mars innevarande år, med afseende å hvad de hörda embetsverk»! anfört, funnit Riksdagens
i förevarande skrifvelse gjorda framställning icke till någon Kongl. Maj:ts vidaie
åtgärd föranleda.

54:o af den 14 maj 1891, angående utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk. - (104.) ;

Sedan den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse af Kongl. Maj:t den 25 september
1891 tillsatta komité för utredning af frågan om beredande af möjlighet or
obemedlade och mindre bemedlade att bilda egna jordbruk den 23^ november 1892 agifvit
betänkande med förslag dels till styckning och försäljning af vissa jordbruksdomäner,
dels till torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling tjanliga san -marker för att vinna tillfälle till upplåtelse därå af mindre jordbrukslagenheter och dels
till upplåtelse af odlingslägenheter å lämpliga trakter inom Vesterbottens och Norrbottens
län samt domänstyrelsen, efter att från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga
län hafva inhämtat yttranden, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i anledmng
af berörda förslag, har kammarkollegium inkommit med infordradt underdånigt utlåtande
öfver samma förslag i de delar, som berörde ämnen, hvilka utgjorde föremål for kollega
embetsförvaltning. Därjämte har från hushållningssällskapens under nästlidne november
månad i Stockholm sammankomna ombud, som lemnats tillfälle att yttra sig öfver ofvan
nämnda betänkande, inkommit underdånigt yttrande.

Detta ärende är nu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

55:o af den 19 maj 1892, angående åtgärder för invexling till prägelvärdet af skadadt
silfverskiljerayut. (84.)

Efter det i anledning af förevarande skrifvelse myntdirektören och statskontoret hvar för
sig afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 10 mars innevarande
år aflåta nådig proposition till Riksdagen angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873.

Stockholm den 30 december 1893.

Hans Wachtmeister.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag.

i I

130

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

56:0 Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
afgifter. (53.)

Äiendet beror fortfarande på Kongl. Majits pröfning.

57:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkofonden,
som af församlingarna utgöras dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Äiendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

58:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Sedan den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta komité för ordnandet af kyrkoskrifnmgen
i raket den 3 mars 1891 inkommit med utlåtande i ämnet samt åtskilliga
myndigheter i anledning däraf blifvit hörda, har Kong], Maj:t den 1 november 1893 i

ärendet infordrat underdånigt yttrande från kommerskollegium, hvilket yttrande ännu icke
inkommit.

59:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom.
(47.) 6 ö

Ärendet beror på Kongl. Majits pröfning.

60:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid
universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Sedan Kongl. Maj:t den 17 april 1891 utfärdat kungörelse angående ändring af vissa
paragrafer i universitetsstatuterna, nådig stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina
äfvensom kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser rörande teologisk
filosofisk examen, är ärendet i öfrigt fortfarande beroende på Kongl. Majits pröfning.

6 l:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning
för barnmorskor. (47.)

foi''b®red»nde förlag i ämnet blifvit uppgjordt, samt e. o. amanuensen vid kongl.
biblioteket G. Eneström som erhållit uppdrag att verkställa ytterligare utredning i frågan,
en 13 februari 1893 dan afgifva underdånigt betänkande, har Kongl. Majit den 25 i
sistnämnda månad anbefalt samtliga sine befallningshafvande att efter vederbörande förste
provinsialläkares och förste stadsläkares hörande afgifva yttranden öfver betänkandet- och

har, sedan dessa yttranden inkommit, ärendet remitterats till medicinalstyrelsen för utlåtandes
afgifvande.

62:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

131

Sedan öfverintendentsembetet afgifvit det i senast öfverlemnade förteckning omförmälda
utlåtande, har Kongl. Maj:t den 17 juni 1893 låtit genom cirkulär till sine befallningshafvande
i samtliga länen äfvensom domkapitlen infordra nödiga upplysningar rörande
lagmans- och bergstingsarkiven, härads-, stads- och länsarkiven samt kyrkoarkiven.

63:o af den 19 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna.
(88.)

Sedan Kongl. Maj:t den 16 december 1892 förordnat om indragning af åtskilliga läroverk
och pedagogier, är ärendet i vissa punkter fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

64:o af den 20 maj 1890, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, punkten 52, afseende utredning om och på hvilka vilkor
statsbidrag må kunna lemnas till aflönande af vikarie för ordinarie lärare och
lärarinna vid rikets folkskolor, som af sjukdom urståndsättes att sin tjänst
fullgöra. (57.)

Sedan den af Kongl. Maj:t den 10 augusti 1892 i nåder tillsatta komité den 20 februari
1893 afgifvit betänkande och förslag i ämnet, har Kongl. Maj:t däröfver låtit infordra
utlåtanden från samtlige sine befallningshafvande, öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor
och direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, och är detta ärende, sedan
berörda utlåtanden inkommit, beroende på Kongl. Maj:t pröfning.

65;o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet afgifva
utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

66:o af samma dag, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus län
utgående landskylden. (42.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet afgifva
utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

67:o af den 20 maj 1892, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel. (69.)

Ärendet är numera i samtliga punkter af Kongl. Maj:t slutligen afgjordt.

68:o af den 20 maj 1892, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (96.)

Kongl. Maj:t har den 19 maj 1893 meddelat beslut i ärendet.

Stockholm den 30 december 1893.

it •,

F. Holmquist.

132

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1893 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma
åi införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer
förenämnda förteckning.)

i ofvanberörda samling och det senare talet numret i

1	1	31	44	60	16	90	22
,2	2	32	63	61	17	91	34
3	*)	33	64	62	49	92	35
4	*)	34	65	63	77	93	36
5	3	35	11	64	! 7 8	94	89
6	97	36	28	65	50, 79	95	103
7	4	37	31	6t!	80	96
8	39	38	37	67		97	56
9	40	39	45	68	51 ''	98	23
10		39 a	46 1	69	81	99	24
11	41	40	66	70	18	"100	25
12	5	41	106	71	19	101	104
13		42	38,47,67,99	72	20	102i	105
14	*#)	43	12	73	82	103	90
15		44	13	74	83	104	29
16	6 i;	45	68	75	32	105	57, 91
17	7	46	48	76	101	106	92
18	8	47	69	77	102	107	26
19	60	48		78	84	108	93
20	61	49	70	79	85	109	94
21	*)	50	71	80	52	no	58
22	*)	51	72	81	53	in	95
23	*)	52	73	82	33	112
24	*)	53	30	83	86	113	96
25	9	54	98	84	100	114	27
26	42	55	74	85	54	115	107
27	10	56	75	86	21	116	59
28	62	57	76	87	87;	117	108
29		58	14	88	88
30	43	59	15	89	55

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken.

133

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1894.

Till Riksdagen.

Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse utaf komiterade
för tryckfrihetens vård, har något ärende af heskalfenhet att påkalla komiterades åtgärd
icke förekommit; hvilket komiterade skolat för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1894.

C. Gr. MALMSTRÖM.
J. SJÖBERG.

AXEL THOLLANDER.
A. E. NORDENSKIÖLD.
J. JOHANSSON.

OSCAR MONTELIUS.
F. KROOK.

Edward Bäcklin.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års riksdag.