JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS (Framställning / redogörelse 1893:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1893;

samt

T ryckfri hetskom m itterades Berättelse.

—=>6>M>Kt<

STOCKHOLM

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI.
1893.

INNEHÅLL.

Inledning ....................................................................................................".................

Redovisning för åtal, anställda mot:

1) vice pastorn K. Kleberg, för det han uppburit sammanskott eller s. k. offer......

2) häradsköfdingen C. P. Lagerberg, för det han utkräft lösen för expedition,

hvilken vederbörande ej ansetts skyldig lösa......................................■.............•

3) trafikdirektören J. A. Örtendahl, för vägran att utlemna protokoll öfver en al
honom hållen undersökning (forts, från 1892 års embetsberättelse sidd. 47—51)

4) konsistorienotarien A. B. Magni, för det han tagit obehöriga afgifter för tva

lektorsfullmakter................................................................................................

5) e. o. notarien E. Lagercrantz, för felaktig dom ...................................."

6) konsistorienotarien A. B. Magni, för undanhållande af en till honom ingifven

handling (forts, från 1892 års embetsberättelse sidd. 51—54)......................

7) landshöfdingen L. Berg, i fråga om fel mot tryckfrihetsförordningen samt för

obehörigt ingrepp mot underlydande tjensteman (forts, från 1892 ars embetsberättelse
sidd. 74—87)....................................................................... ■;.........

8) prosten 0. A. 0. Warholm, för obehöriga anteckningar i ett flyttmngsbevis ......

9) t, f. jägmästaren E. Gerhardsson Stuart, för det han obehörigen verkställt beslag

10) rådmannen F. Hjortzberg, stadsnotarien C. Källing och vice notarien V. Dyberg,

för felaktigt sätt att upptaga vittnesed ....................................

11) landssekreteraren J. A. Wallenberg och t. f. länsnotarien J. E. b. Cnattingius,

för försummelser vid behandling af ärenden angående häktade personer............

12) kontraktsprosten J. H. Vingqvist, för det han obehörigen tagit sportler för

embetsförrättningar (forts, från 1892 års embetsberättelse sidd. 2—6).........—

13) magistraten i Lund, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag (forts, från

1891 års embetsherättelse sidd. 77—86) ........................................................

14) rådmannen A. F. Olson, för afvikelse från uppropslista ....................................

15) prosten 0. A. 0. Warholm, för obehörig anteckning i ett flyttningsbevis...........

16) e. o. notarien G. Åkerberg, för felaktig dom ..............................................

17) domkapitlet i Göteborg, i fråga om fel mot tryckfrihetsförordningen ..................

Sid.

54
54

59
62

Angående lagskipningens tillstånd i riket ....................................................

1892 års embetsresa.......................................................................

Uppgift å antalet af de under år 1892 inkomna klagomål och anstallda åtal

Utdrag ur högsta domstolens minnesbok ........................................................

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen .................................................

Angående de.i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen

Sammanställning af statistiska uppgifter angående mål, som afgjorts af högsta domstolen

1QQ710H1 °

Sid.

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1892 aflåtna skrifvelser och i

anledning af dessa vidtagna åtgärder.............................................................. §1

Förteckning å de i berörda skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen

afgjorda..................................................................................................................... 100

Uppgifter rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser
anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1891 års slut voro i sin helhet eller till någon

del oafgjorda................................................................................ 203

Tabell rörande Riksdagens år 1892 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser.............116

Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård....

............ 117

Tryckfel:

sid. 17 rad. 4 nedifrån står för 5,750, läs: å 5,750
» 42 »10 uppifrån » och, » och

Till Riksdagen.

D en af senaste lagtima Riksdag förordnade justitieombudsmannen,
assessoren N. L. A. Claeson, blef den 30 september nästlidna år af Kongl.
Maj:t utnämnd till justitieråd och aföade sig af sådan anledning uppdraget
att vara Riksdagens justitieombudsman. Riksdagens fullmäktige

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18!)ii års riksdag. 1

i riksbanken och riksgäldskontoret insatte då i justitieombudsmansembetet
häradshöfdingen i Medelstads härads domsaga A. A. Lilienberg,
som valts att i nämnda embete efterträda justitierådet Claöson. Sedan
emellertid häradshöfdingen Lilienberg afsagt sig det erhållna uppdraget,
blef jag af bemälde fullmäktige den 6 oktober 1892 vald till Riksdagens
justitieombudsman.

Den berättelse öfver justitieombudsmannens embetsförvaltning* som
jag nu i enlighet med föreskriften i § 14 af den för justitieombudsmannen
^ gällande instruktion går att afgifva, kommer till följd af den
korta tid jag innehaft embetet att till hufvudsaklig del innefatta redogörelse
för åtgärder, som därförinnan vidtagits. Enligt vanlig ordning
redogöres först för anställda åtal, som efter senaste berättelsens afgifvande
blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade.

eUer7k‘o°/er Med förmälan att, efter det kyrkoråden i Lundby och Tufve förm
prest, samlingars pastorat, oaktadt den nya löneregleringen för presterskapet
i nämnda pastorat blifvit genomförd, beslutit, att på förut vanligt sätt
offer till förmån för vice pastorn i pastoratet Klas Kleberg skulle af
pastoratsborna upptagas i Lundby församlings kyrka söndagen den 27
juli 1890 och i Tufve församlings kyrka söndagen den 7 december
samma år, Kleberg icke dragit i betänkande att nämnda söndagar i egen
person vid altaret i kyrkan mottaga offret, som för båda söndagarne
skulle uppgått till omkring 800 kronor, yrkade inspektören Olaus Hansson
och ° klamparen J. Malmgren i en hit ingifven skrift, att Kleberg
måtte, då det icke vore embetsman tillåtet att mottaga något slags sammanskott,
ställas under tilltal jämlikt 25 kapitlet 6 § och 7 kapitlet 4 §
strafflagen, för det han mottagit omförmälda offer, samt förpligtas att
till församlingarna återbära det olagligen uppburna beloppet.

I häröfver afgifvet yttrande anförde Kleberg, bland annat, följande:
Kleberg, som alltsedan maj månad 1878 nästan oafbrutet tjenstgjort i
Lundby pastorat, innehade icke någon ordinarie befattning, utan vore
extra ordinarie prestman, som erhölle lön, icke af pastoratet, utan af
dess kyrkoherde. I den för det ordinarie presterskapet inom Lundby
pastorat gällande löneregleringsresolution af den 27 september 1872
funnes ej någon bestämmelse intagen beträffande det extra ordinarie presterskapets
aflöning. Den i 12 § af kong], förordningen angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 gifna be -

stämmelse om extra ordinarie prestmäns aflöning vore ännu icke helt
och hållet tillämpad inom Göteborgs stift.

Kleberg hade dessutom varit helt och hållet tjenstledig från och
med den 17 januari till och med den 31 augusti 1890, under hvilken
tid annan vice pastor besörjt hela pastoralvården inom pastoratet. Den
27 juli 1890 tillhörde Kleberg således icke ens Lundby församlings då
tillförordnade presterskap och syntes till följd däraf icke heller vara
hänförlig till någon af de kategorier af dem, som vore att såsom embetsman
anse, hvilka funnes uppräknade i 10 kapitlet 1 § och 25 kapitlet
22 § strafflagen. Den 7 december 1890 hade Kleberg fortfarande åtnjutit
partiel tjenstledighet, men dock börjat att delvis inträda i utöfvandet
af pastoralvården inom Tufve församling.

Sammanlagda beloppet af de båda offren, hvilka uppgått i Lundby
församling till 585 kronor och i Tufve församling till 168 kronor 50 öre,
utgjorde °753 kronor 50 öre. Kleberg visste sig icke ens hafva talat
vare sig vid någon församlingsbo i allmänhet eller vid någon medlem
af kyrkoråden om upptagandet af dessa offer, innan desammas upptagande
af kyrkoråden beslutits; och Kleberg hade endast på anmodan
af en kyrkorådsledamot närvarit vid offrens upptagande, enär det eljest
skulle synts, som om han väl önskat erhålla gåfvan, men blygts att själf
mottaga den af gifvarne.

Beträffande vidare frågan, huruvida det från kyrkorättslig synpunkt
kunde vara en extra ordinarie prestman medgifvet att mottaga kollekt
eller offer, som af en församling frivilligt gåfves honom, ville Kleberg
åberopa kongl. resolutionen den 28 juni 1731 § 17, hvilket lagrum, honom
veterligen, icke blifvit upphäfdt genom någon senare utkommen
kongl. förordning. Denna resolution innehölle uttryckligen, att allmogen
ej finge mot sin vilja betungas att gifva något till adjunkters (d. v. s.
i allmänhet extra ordinarie prestmäns) underhållande; hvaraf framginge
att, om en församling af fri vilja och efter fritt behag för hvar och en
att däri deltaga eller ej önskade gifva något till extra ordinarie prestmans
underhållande, borde det också stå henne fritt att så göra och
prestmannen fritt att mottaga sådant understöd, åtminstone så vidt på
gällande kyrkolag berodde. Nu förmenades emellertid bestämmelsen i
25 kapitlet 6 § strafflagen lägga ett afgjordt hinder för mottagandet af
ett sådant offer. Kleberg kunde dock ej föreställa sig, att det varit
lagens mening att såsom brott anse och med straff belägga, om en
embetsman, utan att trakta därefter såsom en vinning och utan någon
sin egen vare sig hemliga eller uppenbara åtgärd, inottoge en gåfva,
som af fri vilja skänktes honom antingen af någon enskild eller af ett

större eller mindre antal bland hans värmer och bekanta, vare sm i
senare fallet gåfvan åstadkommits genom sammanskott eller på annat
sätt. Något annat än en sådan gåfva vore ju icke ''heller en kollekt
eller ett offer. Skulle det vara en embetsman förmenadt att under sådania
omständigheter mottaga en gåfva, då skulle han vara beröfvad
vanliga mänskliga rättigheter och förmåner, hvilkas förmenande i all
synnerhet för en extra ordinarie tjensteman utan fast plats och fast lön
blefve så mycket svårare och kännbarare.

Kleberg hade på grund af hvad sålunda af honom anförts mycket
svart att inse, att han skulle hafva brottsligt förfarit, då han mottagit
ifrågavarande frivilliga gåfvor, och ville, hvad särskildt anginge an<nfvarnes
yrkande, att honom måtte åläggas att till församlingarna återbära
de mottagna beloppen, anmärka, att detta yrkande saknade allt
stöd af lag. • ‘

Efter det angifvarne lemnats tillfälle att taga del af Klebergs yttrande
samt Malmgren i anledning däraf inkommit med påminnelser,
däri, bland annat, yrkades åt,t de af Kleberg mottagna offerbeloppen måtte
förklaras förverkade till kronan, då de ej finge återgå till församlingarna,
tog justitieombudsmannen i öfvervägande hvad i ärendet förekommit och
fann sig därvid icke kunna undgå att låta tilltala Kleberg för hvad honom
i ofvan angifna hänseende förts till last. Justitieombudsmannen anhöll
\ S^r^ve^e Konungens befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län om förordnande för åklagare att vid vederbörlig domstol
anhängiggöra och utföra åtal mot Kleberg i enlighet med den instruktion,
som för ändamålet utfärdades.

I denna instruktion yttrade justitieombudsmannen, bland annat: på
det de i äldre tider brukliga offren till presterskapet skulle upphöra,
stadgaqes i 7 § af ofvannämnda förordning den 11 juli 1862 att vid de
nya löneregleringarna borde offer med flera andra extra ordinarie afgifter
utbytas mot vissa, till beloppet bestämda utskylder. I öfverensstämmelse
härmed innehölle ock omförmälda lönereglerin^sresolution af
den 27 september 1872 rörande Lundby och Tufve förlamlin^ars pastorat,
att såsom ersättning för jura stolm och offer skulle årligen vissa
belopp utgå till presterskapet. Nämnda lönereglering hade jämväl, enligt
hvad domkapitlet i Göteborg på förfrågan upplyst, trädt i kraft samt
under åtskilliga år tillämpats. Presterskapet i Lundby pastorat e<*de
således icke numera att uppbära något offer i kyrkorna.

Detta oaktadt hade Kleberg vid förenämnda två tillfällen i pastorats
kyrkor upptagit offer, hvilka, efter hvad upplyst blifvit, försiggått
pa det från äldre tider använda sätt, att ett bäcken ställts i kyrkans

kor nära altaret, hvarefter i Klebergs närvaro de offrande församlingsborna
nedlagt sina gåfvor i bäckepet.

, Den af angifvarne åberopade 6 § ii 25 kapitlet strafflagen lydde -sålunda:
»embetsman, som, för egen vinning, själf eller genom annan, intalar
eller förleder rikets invånare till sammanskott, utgift, kostnad eller arbete,
dömes till afsättning, mistning af embete på viss tid eller böter. Tager
han sådant emot, då det såsom af fri vilja bjudes; vare straffet böter.»

Enligt senare punkten af detta lagrum finge således en embetsman
eller tjensteman icke mottaga något sammanskott af rikets invånare ens
då det såsom af fri vilja bjödes. Kleberg förmenade emellertid, att
denna bestämmelse icke skulle vara tillämplig å honom i förevarande
fall, enär han, då ifrågavarande offer af honom mottogos, icke innehaft
ordinarie anställning, utan allenast varit extra ordinarie tjensteman, samt,
då offret i Lundby kyrka upptogs, dessutom varit tjenstledig från det
af honom innehafda förordnandet att vara vice pastor i Lundby och
Tufve församlingars pastorat.

Hvad nu först anginge den omständighet, att Kleberg icke innehade
ordinarie beställning, föreskrefves i 25 kapitlet 22 § strafflagen att hvad
om statens embetsman vore i nämnda kapitel stadgadt gällde äfven andre,
som vore förordnade att embete eller tjensteärende förrätta; och vore
sålunda Kleberg i sin egenskap af vice pastor underkastad samma ansvar
för sitt görande och låtande i tjensten som en ordinarie prestman.

Beträffande åter det tillfälliga förhållandet, att Kleberg varit för
en kortare tid entledigad från förordnandet såsom vice pastor, då offret
i Lundby församlings kyrka den 27 juli 1890 af honom mottogs, kunde
väl berörda förhållande icke heller fritaga honom från ansvarighet för
mottagandet af detta offer, som han dock måste anses hafva i egenskap
af församlingens vice pastor uppburit. Ty af hvad i målet förekommit
vore det tydligt, att ifrågavarande offer beslutits åt honom just i
hans egenskap af vice pastor i församlingen.

Då bestämmelserna i 25 kapitlet 6 § strafflagen måste anses vara i
förevarande fall tillämpliga, uppdrog justitieombudsmannen åt åklagaren
att anhängiggöra och utföra talan mot Kleberg för tjenstefel och därför
å honom yrka ansvar enligt 25 kapitlet 6 § och 7 kapitlet 4 § strafflagen;
och borde därvid tillika, på grund af 25 kapitlet 7 § strafflagen,
framställas påstående därom, att hvad Kleberg genom ifrågavarande sammanskott
uppburit skulle tillfalla kronan.

I anledning häraf anställdes åtal mot Kleberg vid Askims, Vestra
och Ostra Hisiugs samt Säfvedals häradsrätt, som den 18 januari 1892
meddelade utslag i målet af innehåll att, enär upplyst vore det Kleberg

den 27 juli 1890, då han mottog i Lundby sockens kyrka samma dag
upptaget s. k. offer, icke innehade någon vare sig ordinarie eller extra
ordinarie statens embets- eller tjenstebefattning, utan blifvit för tidfen
från den 16 januari 1890 till den 1 påföljande september entledigad från
den tjenstgöring såsom vice pastor i Lundbv pastorat, han därförut utöfvat;
samt Kleberg vid detta förhållande icke, såsom åklagaren förmenat,
kunde anses hafva uppburit berörda offer i egenskap af vice pastor, helst
handlingarna gåfve vid handen, att detsamma åsyftat utgöra icke en
ersättning i och för tjensten utan en hjälp till honom för°det han till
följd af sjukdom blifvit urståndsatt att sköta någon tjenst; alltså funne
häradsrätten skäligt ogilla åklagarens i denna del af målet förda talan;
men som Kleberg söndagen den 7 december 1890, då han var tjenstgörande
vice pastor i Lundby pastorat, mottagit ett samma dag i den
till nämnda pastorat hörande Tufve annexförsamlings kyrka upptaget
och honom såsom af fri vilja bjudet sammanskott eller s. k. offer å ett
hundra, sextioåtta kronor 50 öre, pröfvade häradsrätten skäligt, jämlikt
25 kapitlet 6, 7 och 22 §§ samt 7 kapitlet 4 § strafflagen, döma Kleberg
för hvad sålunda läge honom till last att böta tjugufem kronor samt
förpligta honom att till kronan utgifva sistnämnda offers belopp.

Enär Kleberg sålunda blifvit fälld till ansvar i den hufvudsakliga
delen af målet, nämligen för den förseelsen, att han, oaktadt han var
tjenstförrättande vice pastor, mottagit offer, ansåg justitieombudsmannen
det icke . vara erforderligt att fullfölja talan mot häradsrättens utslag, i
hvad därigenom åtalet i en mindre vigtig del ej vunnit bifall. Ej heller
Kleberg har öfverklagat utslaget, hvilket sålunda vunnit laga kraft.

skyldighet att XT.. ^ ei? k''* in&>fven> af åtskilliga bilagor åtföljd skrift anmälde A. P.
lösa expedi- JNilsson i Rölsa m. fl. häradshöfdingen i Vadsbo södra domsaga C. P.

Lagerberg till åtal, för det han genom vederbörande kronofogdes försorg
låtit hos Nilsson utmäta lösen för Binnebergs tingslags häradsrätts
protokoll den 26 november 1888 i mål angående tvistefrågor i
anledning af synemäns utlåtande i fråga om sänkning af sjön östen,
ehuru klagandena såsom svarande, i målet ej varit pligtige att utlösa
samma protokoll eller vare sig själfva eller genom ombud begärt att
mot lösen bekomma detsamma; och yrkade klagandena att tillerkännas
ersättning af Lagerberg såväl för den hos Nilsson obehörigen uttagna
expeditionslösen, 31 kronor, som för de klagandena för rättelses vinnande
i saken tillskyndade kostnader.

Vid klagoskriften var fogadt utdrag af Binnebergs tingslags häradsrätts
dombok för den 26 november 1888, utvisande att då, jämlikt häradsrättens
vid syner den 6—9 augusti och den 10 september samma år
meddelade beslut, till fortsatt handläggning företagits mål angående
tvistefrågor i anledning af synemäns utlåtande i fråga om sänkning af
sjön östen, samt att vid målets företagande inställt sig å kärandesidan
godsegaren Sven Andersson och hemraansegaren A. G. Rörstrand samt
å svarandesidan, jämte andra personer, klagandena med undantag af en
bland dem, hvilken ej i protokollet omförmäldes, äfvensom vice häradshöfdingen
J. Hultgren, som i målet förde talan för Katrinefors bolag och
äfven på begäran af Nilsson och hans medparter anmälde sig såsom
rättegångsbiträde åt dem; varande å domboksutdraget tecknadt att detsamma
utskrifvits åt »A. P. Nilsson i Rölsa och hans medparter», samt
att lösen därför och stämpladt papper därtill uppginge till sammanlagdt
31 kronor.

Vidare funnos klagoskriften bilagda åtskilliga handlingar, af hvilka
inhemtades: att berörda belopp, 31 kronor, blifvit på framställning af
häradshöfdingen Lagerberg hos klaganden Nilsson den 13 juni 1889 utmätt
tillika med ersättning för utsökningskostnader, tillhopa 8 kronor
26 öre; att Nilsson öfver utmätningen fört klagan hos Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län och därvid anfört, att han såsom
svarande i nämnda mål icke varit pligtig att lösa ifrågavarande expedition
i annat fall, än att densamma blifvit begärd; att Lagerberg emellertid
icke visat, att så vore förhållandet ; samt att vice häradshöfdingen
Hultgren, hvilken i nämnda mål varit ombud såväl för Nilsson och hans
medparter som för Katrinefors aktiebolag, begärt och utlöst gemensam
expedition för samtliga sina hufvudman och därefter mellan dem fördelat
det i lösen erlagda belopp för expeditionen, hvilken burit påskriften
»Katrinefors bolag»; att vederbörande kronofogde, hvilkens yttrande öfver
besvären infordrats, upplyst, att, sedan Lagerberg begärt handräckning
för utfående af lösen för åtskilliga tingsexpeditioner, däribland den ifrågavarande,
och densamma någon tid därefter återställts med besked, att de
enligt anteckning å expeditionen lösningsskyldige vägrat erlägga lösen
på den grund, att expeditionen icke begärts, Lagerberg med skrifvelse
den 6 maj 1889 till kronofogden återsändt expeditionen med begäran
om uttagande af lösen för densamma, därvid Lagerberg jämväl tillkännagifvit.
, att Nilsson vore sådan part i målet, att honom ålåge skyldighet
att lösa expeditionen, hvarefter omförmälda utmätning den 13 juni 1889
egt ruin; att Lagerberg i en till Konungens befallningshafvande afgifven
förklaring vidhållit sitt yrkande, att lösen för nämnda expedition oför -

dröjligcn måtte uttagas hos Nilsson och hans medparter, hvilka enligt
Lagerbergs åsigt vore klågande i det mål, hvarom expeditionen handladeiq™
J11* Konungens befallningshafvande i resolution den 7 september
1889 förklarat besvären ej föranleda annat afseende, än att, därest Nilsson
ansage, att honom obehörigen påförts afgift för ifrågavarande tingsexpedition,
han egde i vederbörlig ordning väcka och utföra talan mot expeditionshafvanden
efter befogenhet.

, ^la^omål®n syntes vinna stöd af berörda handlingar, infordrades

häradshofdmgen Lagerbergs yttrande i anledning af klagoskriften; och
anförde Lagerberg i det af honom till följd häraf afgifna yttrande hufvudsakligen
följande.

Den i målet ifrågakomna sänkning af sjön Östen vore ett mycket
stort företag. Sedan åtskillige officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren
en efter annan, under flera år gjort omfattande undersökningar
och framlagt förslag i och för själfva sänkningen, bildade sig år 1880
en förening af delegarne i de omkring Östen liggande vattendränkta
marker,- omfattande en yta af icke mindre än 6,000 tunnland, i ändamål
att icke allenast utföra sänkning i enlighet med ett af de framlagda
förslagen, utan äfven medelst särskild afdikning torrlägga hela det vida
området En'' af Konungens befallningshafvande förordnad landtmätare
och en landtbruksingemör började sistnämnda år sådan syn, som i 27 §
i mgen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 omförmäldes.
Denna syn blef icke fullbordad förr än år 1886. Af de till ett
antal af flera hundra uppgående delegarne fördes mot denna förrättning
klagan allenast af Nilsson och hans medparter. Men utom föreningen
fördes därjämte klagan af två grupper, som icke voro delegare, nämligen
af föreningen för lidans sänkning vid Kottholmen, belägen några mil
nedanför Osten, som af Tidan genomflötes, samt af Katrinefors pappersbruks
bolag*; hvars verk läge ännu längre ned vid nämnda å. Nilsson
och hans medparter klagade öfver graderingen å deras marker och
öfver synemännens beräkningar i afseende å ersättning till dem för
mark till diken m. m. Deras angrepp gällde sålunda allenast ändringar
\ d3essa ..delar af synemännens utlåtande i hvad desse klagandes mark
rörde. Men de utom föreningen stående båda grupper af klagande
riktade sina påståenden mot föreningen i det hela, mot hennes rätt att
o ver hufvud sänka Osten på sätt som föreslagits och till väsende del
blifvit under förundersökningen verkställdt. Och en af dem, Katrinefors
bolag, fordrade för andringarna i vattenförhållandena flera tusen kronor
årlig skadeersättning af sjösänkningsföreningen. Nilsson och hans’medparter
vore sålunda med afseende å sina egna påståenden hela för -

eningens motparter. Men med afseende pa yrkandena från de utom
föreningen stående grupperna vore Nilsson och hans medparter motparter
jämväl till dessa grupper. Klagandegrupperna hade sins emellan
i afseende å klagomålens innehåll och beskaffenhet intet gemensamt,
och de bägge utom föreningen stående vore därjämte motparter till
klagandena inom föreningen.

Redan från början af rättegången, långt innan vice häradshöfdingen
Hultgren uppträdde såsom ombud för Katrinefors bolag, hvilket skedde
först den 7 augusti 1888, hade detta bolag en gång för alla begärt att
få lösa och hade därefter ständigt utan särskildt förnyad begäran fått
lösa expedition. Enahanda begäran framställdes något senare under
rättegången af Kottholmsbolaget. Den tredje klagandegruppen, Nilsson
och hans medparter, begärde vid de flesta sammanträden expedition.
Vid ett eller par framställde de icke sådan begäran, och för detta
eller dessa sammanträden blef icke heller expedition åt dem utskrifven.

I kanten af det memorial, Lagerberg vid målets handläggning den 26
november 1888 hållit, stode utmärkt att protokoll å svarandesidan blifvit
begärdt. Lagerberg erinrade sig icke, huru härmed tillgått, men af
Nifssons klagoskrift till Konungens befallningshafvande funne han,, att
åtminstone Hultgren framställt sådan begäran. Att denna begäran icke
tydligen och uttryckligen innefattat, att nagra af klagandegrupperna
skulle få gemensam expedition, trodde Lagerberg sig bestämdt kunna
påstå. Sådant hade, om det af honom förnummits, otvifvelaktigt fäst
hans särskilda uppmärksamhet och föranledt en anteckning om detta förhållande.
En sådan begäran hade nämligen dels innefattat en afvikelse
från hvad förut under målet blifvit i sådant afseende begärdt, dels innehållit
den i ögonen fallande, lindrigast sagdt, ovanligheten, att parter,
som icke förde gemensam talan, utan tvärtom vore hvarandras uppenbar
vederparter, begärde gemensam expedition. Lagerberg förnekade
sålunda på det bestämdaste, att den, som framställt den begäran, hvilken
föranledt hans anteckning, därvid fäst den qvalifikation, att de bägge
klagandegrupperna skulle få gemensam expedition; utan hade Hultgren
antagligen efteråt kommit på den tanken, att, då han för att fora de
bägge vederparternas talan behöfde allenast enderas expedition, det vore
onödigt att två löstes.

När emellertid Nilsson och hans medparter vägrade att lösa den
i anledning af ofvanberörda memorialanteckning åt dem utskrifna expedition,
och Lagerberg i följd häraf kom att närmare öfverväga deras
partställning i målet, blef han af den öfvertygelse, att de redan på grund
af stadgandet i 10 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. ^

7 december 1883 voro skyldige att lösa expeditionen. Såsom skäl till
denna uppfattning ville Lagerberg anföra, att synemännens utlåtande
vore en handling, som gällde mot den sakegare, hvilken icke mot
henne bevarat sin talan genom att i stadgad ordning anmäla missnöje.
Mot en sådan sakegare vunne handlingen laga kraft. Men mot den, som
gjort sådan anmälan, gällde hon icke (§§ 49—51). När en sådan anmälan
skett, vore det visserligen sökandena, som skulle instämma saken.
Men anledningen därtill torde hufvudsakligen vara, att sökandena
därigenom tillkännagåfve sin afsigt att fullfölja vattenafledningsföretaget,
utan hvilken afsigt det ju vore onödigt att draga saken inför domstol.
Att sökandena skulle instämma saken i hela dess vidd (§ 52) torde betyda,
dels att alla öfrige sakegare skulle instämmas, och dels att de, som
anmält missnöje, hade utlåtandets hela fält öppet för sina klagomål, så att
de inför domstolen egde att klaga i alla afseenden, som den ifrågasatta
vattenafledningen rörde. Synemännens utlåtande begränsade sökandenas
och de icke klagande sakegarnes ställning, och dessa parters hela uppgift
i rättegången vore att försvara denna gräns mot de angrepp, som mot
densamma gjordes af de missnöjde. Desses klagan vore det, som utgjorde
hela föremålet för domstolens handläggning och pröfning samt
parternas strid. Med de delar af utlåtandet, mot hvilka klagan icke
blifvit förd, hade domstolen icke att befatta sig. Om t, ex. en, som
anmält missnöje, klagade, att några egofigurer å hans mark i det vattendränkta
tillståndet blifvit för lågt skattade eller i det torrlagda för högt,
och förty yrkade ändring i graderingen i sådan riktning, men sökandena
eller andra icke klagande sakegare påstode, att berörda egofigurer tvärtom
blifvit för högt skattade i det vattendränkta och för lågt i det torrlagda
tillståndet, så skulle domstolen, äfven om han funne sistnämnda
påstående befogadt, icke lagligen kunna på yrkande af sökandena ändra
graden å dessa figurer i den af dem påstådda riktning, ty därigenom
skulle den, som anmält missnöje, få ännu ofördelaktigare grad å sin
jord än den, öfver hvilken han klagat, och ingen kunde på egen klagan
få sämre rätt än han förut hade. I detta exempel framstode tydligen
den missnöjdes egenskap af klagande. Hans anmälan torde icke heller
kunna betraktas annorlunda än som ett steg att bevara sin talan mot
utlåtandet, sin befogenhet att framföra och få gjord gällande sin klagan,
att hans rätt genom utlåtandets bestämmelser i öfverklagade afseenden
blifvit för nära trädd. Sedan sökandena genom stämningen tillkännagivit
sin afsigt att fullfölja vattenafledningsföretaget, finge den missnöjde
tillfälle att inför domstolen angifva innehållet af sitt missnöje, och detta
innehåll, som, efter hvad antydt vore, blefve enda föremåiet för dom -

stolens handläggning och parternas strid, torde icke kunna annorlunda
betraktas än som en hos domstolen förd klagan öfver synemännens utlåtande
eller större eller mindre delar däraf. Den missnöjde vore därför
inför domstolen klagande, och denna hans egenskap upphäfdes icke
däraf, att han, i följd af en särskild anordning af sättet att bringa saken
inför domstol, därstädes i yttre afseende intoge en svarandes plats. I
själfva verket skulle det ock i allmänhet lända förhandlingarna vid låttegångar
af ifrågavarande beskaffenhet till icke ringa men, om de parter,
hvilka vore själfva bärarne af de klagomål, som skulle pröfvas, icke
följde med målen och icke hölle sig i jämnhöjd med dessas utveckling
och bevisningens gång. Att uti förevarande mål protokoll varit för alla
klagandegrupperna nödigt, därom syntes ju ingen tvist vara.

°I anledning af hvad häradshöfdingen Lagerberg sålunda anfört förklarade
slutligen klagandena i afgifna påminnelser, att de medgåfve, att
deras i målet begagnade ombud, vice häradshöfdingen Hultgren, som
jämväl varit ombud för Katrinefors aktiebolag, vid målets handläggning
den 26 november 1888 begärt mot lösen utbekomma gemensamt protokoll
för sina hufvudman. Enligt vanligt bruk betecknades sådan begäran
i memorialprotokollet med förkortningen »s:de prot.», och enligt Lagerbergs
egen förklaring stode i memorialet utmärkt att protokoll å svarandesidån
blifvit begärdt. Någon stridighet förefunnes således . icke
mellan denna anteckning och klagandenas medgifvande, utan anledningen
till att Lagerberg utskrifvit särskilda expeditioner till hvardera af svarandegrupperna
vore Lagerbergs oriktiga uppfattning af klagandenas och
sjösänkningsföreningens ställning till målet.

Lagerberg föreställde sig nämligen, att de personer, som. anmält
missnöje, rätteligen vore att anse såsom kärande, hvaraf följde, att
sjösänkningsföreningen skulle vara svarande, men denna uppfattning
strede alldeles emot andemeningen i nya vattenlagen, liksom för öfrigt
äfven i 1824 års författning, som öfverallt ställde dem, hvilka om företaget
sig förenat, såsom de påstående, och anvisade syneförrättningen, så
vidt den ej blifvit öfverklagad eller af domstol ändrats, att vara rättesnöret
för deras åtgöranden. Illa stode därjämte Lagerbergs uppfattning
tillsammans med nya vattenlagens föreskrift, att de, hvilka om.företaget
sig förenat, skulle gälda de missnöjdes kostnader i första instansen,
antingen ändring vunnes i synen eller icke. Om Lagerbergs uppfattning
vore riktig, hvarföre skulle då ett gemensamt exemplar utskrifvas åt
Nilsson och hans medparter och icke hellre ett exemplar åt hvardera
af klagandena.

På grund af hvad sålunda anförts yrkade klagandena bifall till

sin emot Lagerberg väckta talan samt att varda förbehållna kostnadsersättning.

Vid pröfning af hvad i ärendet förekommit fann sig justitieombudsmannen
icke kunna godkänna de af häradshöfdingen Lagerberg anförda
skä.1 för hans uppfattning, att Nilsson och dennes medparter skulle till
följd af deras partställning i förenämnda mål vara att anse såsom klagande.
och således redan på grund af 10 § i förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 skyldige att lösa ifrågakomna
expedition.

Enligt den af Lagerberg lemnade redogörelse för målet hade, efter
det en förening af ett mycket stort antal delegare i de omkring sjön
Osten belägna vattendränkta marker bildats för sjöns sänkning och
det vattendränkta områdets torrläggning medelst särskild afdikning, syn
hållits jämlikt 27 § i lagen om dikning och annan afledning af vatten
den 20 juni 1879, hvarefter, och sedan missnöje med syneförrättningen
anmälts dels af föreningen för Tidaåns sänkning vid Kottholmen, belägen
några mil nedanför sjön Östen, dels af Katrinefors pappersbruks bolag,
hvars verk vore belägna ännu längre ned vid nämnda å, dels ock
af Nilsson och hans i häradsrättens protokoll omförmälda medparter,
hvilka syntes tillhöra förstnämnda förening, denna, jämlikt föreskriften
i § 52 .af åberopade lag, till häradsrätten instämt alla dem, som anmält
missnöje med förrättningen.

Lagerberg ansåg, att desse till häradsrätten instämde personer i
själfva verket skulle vara inför domstolen klagande, ehuru de, i följd
af den särskilda anordningen för sådana tvistefrågors bringande inför
domstol, i yttre afseende intoge en svarande parts plats. Såsom skäl
för denna sin uppfattning anförde Lagerberg hufvudsakligen, att i mål
sådana som det förevarande det visserligen ålåge sökandena att instämma
saken inför domstol, men att anledningen därtill egentligen
torde vara den, att sökandena skulle tillkännagifva sin afsigt att fullfölja
vattenafledningsföretaget, hvarförutom det vore onödigt attT draga saken
inför domstol; att sökandenas hela uppgift i rättegången vore°att försvara
sin och de icke klagande sakegarnes ställning, sådan denna genom
syneförrättningen blifvit bestämd, mot de angrepp, som mot densamma
gjordes.af dem, hvilka anmält missnöje med förrättningen; samt att innehållet
i desse sistnämndes missnöjesanmälan vore hela föremålet för
domstolens handläggning och pröfning samt parternas strid och därför
icke kunde annorlunda betraktas än som en hos domstolen förd klagan
öfver synemännens utlåtande eller större eller mindre del däraf.

Denna Lagerbergs argumentation fann justitieombudsmannen all -

deles oriktig och tydligen stridande mot föreskrifterna i 1879 års lag
och den däri föreskrifna anordning för vattenrättstvisters dragande inför
domstol. Visserligen ålåge det enligt § 51 i nämnda lag den, som med
syneförrättning vore missnöjd, att inom viss tid därom göra anmälan hos
synemännen eller Konungens befallningshafvande, men denna anmälan vore,
enligt justitieombudsmannens mening, ingalunda att anse såsom klagan
öfver synemännens beslut, till följd hvaraf en sådan missnöjesanmälande
skulle i en blifvande rättegång inför domstol betraktas såsom klagande;
och lagen kände ingen sådan skillnad mellan svarande i inre och yttre
afseende, som Lagerberg sökt uppdraga. Ginge man till förarbetena
för 1879 års lag, funne man, att nya lagberedningen, i hvars förslag §§
56 och 57 innehöllo hufvudsakligen enahanda bestämmelser soin §§ 51
och 52 i 1879 års lag, beträffande förundersökningens ställning till den
efterföljande handläggningen vid domstol uttryckligen framhållit, att
förundersökningen icke finge betraktas såsom en instans, utan såsom en
förberedande utredning och ett förlikningsförsök, samt att följaktligen,
om detta försök icke lyckades, sökanden borde instämma saken till
domstol. Om man skulle ålägga den med förundersökningen missnöjde
att stämma, »innebure detta», yttrade lagberedningen, »den obillighet, att
den jordegare, som ansåge ett af synemännen tillstyrkt vattenaflednings
företag vara skadligt för hans egor och icke önskade något annat, än
att de bestående förhållandena måtte bibehållas oförändrade, blefve för
att freda sig emot befarad förlust tvingad att anhängiggöra en rättegång
och således nödgades att blifva kärande i stället för svarande. Ännu
bjärtare framträder obilligheten, om en dylik skyldighet ålades vattenverksegare,
eller om det skulle inträffa, att, sedan saken blifvit sålunda
instämd, sökanden förklarade sig ej vilja vidare fullfölja företaget. Därjämte
skulle, om de missnöjde voro flere med sinsemellan stridig talan,
en hvar blifva nödsakad att'' instämma alla öfrige sakegare, hvilket skulle
medföra onödig kostnad och omgång». Vid förslagets granskning inom
högsta domstolen höjdes icke heller någon röst för att omkasta det af
beredningen föreslagna förhållandet mellan parterna i vattenrättstvister,
hvilket förhållande äfven öfverensstämde med förut gällande stadganden
i ämnet; och blef förslaget i denna del af Riksdagen utan anmärkning
godkändt.

Vidare borde bemärkas att den, som instämde en sak till domstol,
alltid vore kärande, en benämning, som enligt 54 § i åberopade lag just
nyttjades om sökanden i vattenrättsmål. Då kärande vore på grund af
10 § i förordningen om expeditionslösen skyldig att utlösa expedition,
skulle följden af Lagerbergs åsigt blifva den, att i vattenrättstvister

icke blott käranden utan jämväl hvarje person eller grupp, som anmält
missnöje med syneförrättningen, vore pligtig att lösa expedition. Oaktadt
således svarande ej vore skyldig att utlösa underdomstols protokoll i
annat fall, än att han begärt expeditionen, skulle en sådan förpligtelse
åligga svarande i vattenrättsmål. Men till denna olikhet gåfve gällande
bestämmelser icke den ringaste anledning.

Då således Nilsson och hans medparter icke varit på grund af
sin partställning, i berörda vattenrättstvist skyldige att utlösa ifrågavarande
expedition, återstode att tillse, huruvida en sådan skyldighet
eljest kunde hafva ålegat dem. Efter hvad ofvan utvecklats kunde
Nilsson och hans medparter ej haft en sådan skyldighet, såvida icke de
eller ombud för dem begärt att mot lösen utfå expeditionen i fråga.

I detta fall ålåge bevisningsskyldigheten Lagerberg. Han hade dock
ingalunda styrkt, att särskild expedition för den 26 november 1888 begärts.
för Nilssons och hans medparters räkning, gentemot hvad desse
uPPg’fviL nämligen att vice häradshöfdingen Hultgren, som vid nämnda
rättegångstillfälle var biträde åt dem och ombud för Katrinefors bolag,
begärt att mot lösen bekomma gemensamt protokoll för sina hufvudman.
Ostridigt vore att sådant protokoll, hvilket enligt anteckning å
detsamma utskrifvits åt Katrinefors bolag, redan blifvit utan gensägelse
utlöst, och, enligt hvad Nilsson och hans medparter uppgifvit, hade
lösen för detsamma fördelats å bolaget samt å Nilsson och^hans medparter.

Lagerberg hade således, enligt justitieombudsmannens förmenande,
saknat allt fog att låta för Nilssons och hans medparters räkning utskrifva,
omförmälda expedition samt af Nilsson uttaga lösen därför jämte
ersättning för därtill användt stämpladt papper; och hade Lagerberg
därigenom i domareembetets utöfning ådagalagt sådan felaktighet, som
måste för honom medföra ansvar och ersättningsskyldighet. Justitieombudsmannen
uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Göta hofrätt
att för det embetsfel, hvartill Lagerberg i angifna hänseende gjort sig
skyldig, tilltala honom inför hofrätten och därför å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet samt att tillika i mån af befogenhet
understödja klagandenas ersättningsanspråk.

Med anledning häraf anställde advokatfiskal åtal mot häradshöfd.
ingen Lagerberg inför hofrätten, som genom utslag den 19 januari 1892
sig utlät, att hofrätten, med hänsyn till hvad Lagerberg till sitt fredande
från åtalet anfört och särskildt Katrinefors bolags samt Nilssons
och hans medparters ställning till hvarandra i rättegången, funne honom
hafva haft giltig anledning att, på sätt som skett, på grund af den å

svarandesidan framställda begäran om del af protokollet, åt Nilsson och
hans medparter utskrifva särskild expedition för ifrågavarande rättegångstillfälle
och för densamma uttaga lösen; till följd hvaraf advokatfiskalens
mot Lagerberg i målet förda talan af hofrätten ogillades.

Med detta utslag fann justitieombudsmannen sig icke kunna åtnöjas.
Häradshöfdingen Lagerberg hade uttalat den åsigt, att Nilsson och dennes
medparter skulle på grund af deras partställning i berörda vattenrättstvist
varit pligtige att utlösa häradsrättens däri förda protokoll. . Oriktigheten
af denna mening ansåg justitieombudsmannen vara förut i målet
tillräckligt ådagalagd. Och då för öfrigt Lagerberg inför hofrätten förklarat,
att han i fråga om expeditionslösen aldrig tillämpat berörda åsigt,
samt hofrätten ej heller syntes hafva omfattat densamma, fann justitieombudsmannen
den omständigheten, huruvida Nilsson och hans medparter
varit på grund af framställd begäran om utfående af protokoll
pligtige att lösa det ifrågavarande protokollet, böra läggas till grund för
målets afgörande.

Bevisningsskyldigheten härutinnan borde enligt justitieombudsmannens
förmenande åligga Lagerberg. Denne hade i sådant hänseende
åberopat, dels att Katrinefors bolag skulle redan år 1886 vid början af
nämnda vattenrättsmåls behandling hos häradsrätten begärt att få lösa
expedition för hvarje särskildt sammanträde så länge rättegången varade,
dels att vice häradshöfdingen Hultgren, som vid nämnda tillfälle,
den 26 november 1888, var ombud och biträde i rättegången åt Nilsson
och dennes medparter, då begärt, att ett exemplar skulle utskrifvas
åt hans bemälde hufvudman, dels ock att af de omständigheter,. under
hvilka denna begäran framställdes, Lagerberg hade all anledning antaga,
att särskildt exemplar af protokollet äskades för Nilsson och
dennes medparter. Tillika hade Lagerberg på det bestämdaste förnekat
riktigheten af Nilssons och hans medparters uppgift, att Hultgren, som
vid berörda rättegångstillfälle äfven var ombud för Katrinefors bolag,
anhållit att utbekomma gemensamt protokoll för sina hufvudmän, hvarjämte
Lagerberg förklarat, att en sådan begäran otvifvelaktigt skulle
af honom uppmärksammats och föranledt särskild anteckning.

I fråga om hvad Lagerberg sålunda anfört fann justitieombudsmannen,
att, enär Lagerberg hvarken med någon anteckning i häradsrättens
protokoll eller medelst skriftlig reqvisition från Katrinefors bolag
eller intyg från bolaget eller dess ombud styrkt sin uppgift., att bolaget
en gång för alla begärt protokoll, kunde uppgiften icke af justitieombudsmannen
tagas för god. Och äfven om uppgiften varit bestyrkt, ansåg
han densamma icke kunna freda Lagerberg. Det syntes nämligen, som

dennes påstående beträffande den af Hultgren vid ifrågavarande tillfälle
framställda begäran att få lösa protokoll icke kunde vara med verkliga
förhållandet öfverensstämmande. Ty af ett utaf Hultgren den 19 februari
1892 utfärd ad t, justitieombudsmannen tillhandakommet bevis inhemtades
att Hultgren under edlig förpligtelse kunde intyga, att han
den 26 november 1888 inför häradsrätten uttryckligen anhållit om utskrifvande
af gemensam expedition för Katrinefors bolag samt Nilsson
och dennes medparter, och framgick af intyget att Lagerberg åt nämnda
begäran egnat särskild uppmärksamhet.

Att Nilsson och dennes medparter också verkligen deltagit i lösen
af det exemplar, som utskrifvits åt Katrinefors bolag och godvilligt blifvit
löst, syntes däraf, att redan i häradsrättens protokoll för den 11
februari 1889 befanns i en af Nilsson och hans medparter ingifven kostnadsräkning
en under den 26 november 1888 upptagen post så lydande:
»andel i lösen af protokoll 10 kronor».

M hvad sålunda och för öfrigt i detta mål blifvit anfördt ansåg
justitieombudsmannen tydligt, att långt ifrån att Lagerberg ådagalagt,
det Katrinefors bolag samt Nilsson och dennes medparter hvar för sig
begärt del af protokollet för den 26 november 1888, hade däremot
blifvit styrkt att samtliga dessa parter då anhållit om en gemensam
expedition, hvilken äfven godvilligt utlösts. Enär dessa parter icke voro
skyldige att lösa protokoll, med mindre än att de därom framställt
begäran, fann justitieombudsmannen den omständigheten, att Katrinefors
bolag ej förde gemensam talan med Nilsson och dennes medparter, icke
hafva . utgjort ringaste hinder för dem att förena sig om gemensam
expedition.

Da Lagerberg således, enligt justitieombudsmannens åsigt, obehörigen
låtit hos Nilsson uttaga lösen och stämpelafgift för ifrågavarande protokoll,
anförde justitieombudsmannen underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t öfver
hofrättens utslag, under åberopande af hvad ofvan ur den underdåniga besvärsskriften
här återgifvits; och yrkade justitieombudsmannen, att, med
upphäfvande af hofrättens utslag, den mot Lagerberg förda ansvars- och
ersättningstalan måtte bifallas, hvarjämte anhållan framställdes, att, om
Lagerberg skulle bestrida Hultgrens omförmälda intyg, Kongl. Maj:t
täcktes tillåta, att Hultgren finge höras såsom vittne i målet till bestyrkande
af samma intyg.

I anledning af de underdåniga besvären förklarade Kongl. Maj:t genom
utslag den 13 oktober 1892 sig icke finna skäl att bifalla den framställda
begäran om vittnesförhör eller att i hofrättens utslag göra ändring.

Den 26 januari 1892 meddelade Svea hofrätt utslag å det mot Vä^™nT
trafikdirektören J. A. Örtendahl, efter angifvelse af länsmannen J. Ham- protokoll.
marlund, anställda åtal, hvarom i senast afgifna berättelse förmäles (sidd.

47—51). Hofrätten utlät sig därvid, att, enär ifrågavarande af Örtendahl
vid det i målet omförmälda, på befallning af järnvägsstyrelsen hållna
förhör förda protokoll icke vore af beskaffenhet, att det lagligen ålegat
Örtendahl att på begäran tillhandahålla Hammarlund afskrift af detsamma,
funne hofrätten skäligt fastställa det slut, hvartill häradsrätten genom
sitt öfverklagade utslag kommit.

Sedan advokatfiskal i hofrätten, efter förordnande, häröfver anfört
underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t genom utslag den 20 maj 1892
förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

I särskilda hit ingifna] skrifter anförde lektorerna vid högre latinläroverket
i Göteborg A. E. Widholm och P. J. Österberg klagomål fullmakter.
däröfver, att, sedan de, som förut varit lektorer vid andra läroverk,
vunnit transport till förstnämnda läroverk, de måst till notarien vid domkapitlet
i Göteborg A. B. Magni i lösen för de af domkapitlet för dem
den 4 juni 1890 utfärdade fullmakter å deras befattningar vid sagda
latinläroverk samt för stämpladt papper till fullmakterna erlägga högre
belopp än rätteligen vederbort; och voro vid klagoskrifterna fogade afskrifter
af omförmälda fullmakter, utvisande, att Widholm för den för
honom utfärdade fullmakt påförts stämpelafgift, efter afdrag för äldre
befordran, med 28 kronor, lösen med 230 kronor, sigillpenningar med
3 kronor och afgift till expeditionskassan med en krona 50 öre, eller
sammanlagdt 262 kronor 50 öre, samt Österberg för den för honom utfärdade
fullmakt stämpelafgift, efter afdrag för äldre befordran, 24 kronor
och lösen 174 kronor, förutom sigillpenningar och afgift till expeditionskassan
med 4 kronor 50 öre, eller sammanlagdt 202 kronor 50 öre.

För närmare utveckling af sitt klagomål anförde Widholm bland
annat följande.

Enligt hvad Magni meddelat hade Magni belagt den för Widholm
utfärdade fullmakt med stämpelpapper till belopp af 28 kronor i
anledning däraf, att lärarne vid de allmänna läroverken i Göteborg
utom öfriga löneförmåner åtnjöte hyresersättning, samt beräknat lösen
för fullmakten efter fyra procent för 5,750 kronor, hvilken summa skulle
utgjort medelbeloppet af de löneinkomster, den föregående innehafvaren
af Widholms lektorstjenst uppburit under de senaste fem år tjensten af
honom innehafts.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 ars riksdag. ■’>

Hvad nu först anginge stämpelbeläggningen af fullmakten ansåge
Widholm, att Magni saknat laglig grund därtill, då enligt Widholms förmenande
endast sådan lön, som utginge af statsmedel, utgjorde föremål
för stämpelskatt och staten icke torde kunna fordra dylik afgift för ersättning,
som vare sig af kommunen eller enskild gåfves någon tjensteman.
Särskildt ville Widholm påpeka, att han enligt kongl. cirkulärbrefvet
den 20 mars 1858 vore skyldig att låta sig förflyttas till annat
läroverk, såsom ock i själfva fullmakten funnes angifvet, och att han i
sådant fall skulle gå förlustig ifrågavarande hyresersättning, hvilken
följaktligen icke vore honom genom fullmakten under alla förhållanden
tillförsäkrad. Enligt hvad Widholm hade sig bekant hade ock Magni
först på allra sista tiden börjat vid utfärdande af fullmakter för lärare
vid Göteborgs allmänna läroverk beräkna stämpelafgift för hyresersättning.

På grund af hvad Widholm sålunda anfört och med stöd af 48 § i
förordningen angående stämpelafgiften den 24 september 1886 anhölle
Widholm, att justitieombudsmannen ville i afseende på denna sak vidtaga
de åtgärder, till hvilka densamma kunde föranleda.

Beträffande den af Magni beräknade lösen för fullmakten ansåge
Widholm de därvid af Magni följda grunder vara i flera afseenden högeligen
felaktiga.

Widholm uppbure nämligen af statsmedel:

lön för en lektorstjenst.................................................................. kr. 2 500: _

ett personligt ålderstillägg............................................................... » 500:

af Riksdagen å extra stat beviljad löneförbättring ............... » 500:

eller tillsammans kr. 3,500: —

Detta oaktadt hade Widholm nödgats att såsom lösen för fullmakten
erlägga till Magni fyra procent å ej mindre än 5,750 kronor, till hvilket,
belopp Magni torde kommit genom följande beräkning:

lön för en lektorstjenst............................................................. kr. 2 500: _

fyra personliga ålderstillägg.......................................................... » 2,000: _

extra löneförbättring åt innehafvare af fyra personliga

ålderstillägg .............................................................................. » 250: —

hyresersättning åt sådan lärare, anställd vid allmänt läroverk
i Göteborg........................................................................... » 1,000: —

Magni hade således beräknat fullmaktslösen efter en inkomst, som
möjligen innehafts af någon förut varande innehafvare af lektoratet med
alla dessa förmåner. Sådant förfarande strede helt och hållet mot den af

Kongl. Maj:t den 31 oktober 1851 fastställda taxa å expeditionslösen vid
domkapitlen.

Nämnda taxa, hvars bestämmelser i afseende å lösen rör fullmakter,
utfärdade af domkapitlen, skulle jämlikt 5 § i kongl. förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 fortfarande gälla, innehölle,
att fullmakt, hvarigenom tjenst »med verklig lön på stat» tillsattes,
skulle lösas »med ett'' kontant belopp af fyra procent, beräknade efter
de sista fem årens medium af de till taxering uppgifna löneinkomster,
för hvilka vid den tillsatta tjensten bevillning efter andra artikeln i bevillningsförordningen
blifvit erlagd». Här stode ju tydligen att fyra
procent skulle betalas af lönen vid den tillsatta platsen, och med lönen
menades väl otvetydigt hvad i taxan kallades »verklig lön på stat». Att
taga de fem sista årens medium af denna lön kunde väl endast behöfvas
vid kyrkoherdebeställningar och dylika platser, där lönen på stat vore
underkastad vexlingar år från år, men där den, som tillträdde platsen,
verkligen kunde sägas erhålla detta medium i lön. Man kunde däremot
aldrig&tala om, att ett lektorat gåfve ett år så och så mycket, ett annat
så och så mycket, utan lektorsbeställningar gåfve städse lika mycket,
nämligen kontant 2,500 kronor, bundna vid platsen, jämte den tillfälliga,
extra löneförbättring, som Riksdagen ar från ar tillsvidare beviljade, men
hvilken ingalunda kunde betraktas såsom lön på stat. Att taga olika
lösen för fullmakten på ett lektorat i franska och engelska och för fullmakten
på likartad tjenst med undervisning i latin och grekiska, allra
helst då de befullmäktigade, såsom i förevarande fall Widholm och
österberg, äfven i fråga om personliga ålderstillägg vore likställda,
kunde ej° under några omständigheter försvaras. Det kunde omöjligt
vara meningen, att en tillträdande lärare, t. ex. en, som ännu icke
uppnått något personligt ålderstillägg, skulle för sin fullmakt betala
lösen efter hvad någon förut vid läroverket tjenstgörande lärare uppburit
icke blott af platsen, utan ock i personliga ålderstillägg, hushyra
in. m. Ty då dessa personliga ålderstillägg icke vore bundna vid platsen,
utan hufvudsakligen berodde på vissa års tjenstgöring, utförd kanske
vid ett helt annat läroverk, och då en lärare icke ovillkorligen vore till
ålderstillägg berättigad, skulle den platsen tillträdande i sådant fall
få betala fullmaktslösen, beräknad efter en inkomst, som han kanske
aldrig komme att uppnå.

Widholm ansåge därför, att Magni förfarit orätt, om han lågt någon
förut vid läroverket tjenstgörande lektors personliga inkomster till grund
för beräkningen af lösen för Widholms fullmakt.

Vidare ansåge Widholm det vara orätt förfaret af Magni att öfver

hufvud beräkna personliga ålderstillägg i den summa, hvilken skulle
läggas till grund för fullmaktslösen. En lektorstjenst vid Göteborgs
eller annat allmänt läroverk gåfve hvarken mer eller mindre än 2,500
kronor i och för sig. Denna lön vore förenad med platsen, och endast
denna summa tillförsäkrades Widholm genom utnämningen och fullmakten.
De ålderstillägg, en lärare i bästa fall hvart femte år kunde
erhålla, kallades ju också officielt »personliga)) och följde ingalunda
med platsen, något som ju bäst kunde inses däraf, att en tillträdande
lärare ingalunda finge uppbära något af de ålderstillägg, som åtnjutits
af den lärare, genom hvars afgång platsen blifvit ledig.

Alldeles obegripligt förefölle det Widholm, huru Magni kunnat beräkna
sig fyra procent å den extra och alldeles tillfälliga löneförbättring,
Riksdagen sedan några år tillbaka beviljat och hvilken när som helst
kunde upphöra. Att t. ex. notarien hos domkapitlet i Kalmar icke trott
sig kunna beräkna någon procent å dessa medel, visade en af Widholm
klagoskriften i afskrift bifogad fullmakt. Liknande, mot Magnis tillvägagående
stridande, exempel skulle Widholm kunna anföra från Lunds och,
som Widholm trodde, alla andra stift.

Slutligen ansåge Widholm, på grund af hvad i fråga om fullmaktens
stämpelbeläggning redan _ af honom utvecklats, att Magni förfarit felaktigt,
då han tillgodogjort sig fyra procent å de hyresmedel staden
Göteborg utbetalade.

Widholm ansåge alltså, att Magni endast egt räkna sig till godo
fyra procent å den med en lektorstjenst vid Göteborgs latinläroverk
förbundna ordinarie lönen på stat, alltså 2,500 kronor, hvilket skulle
göra 100 kronor. Att uppfattningen vore sådan vid rikets öfriga domkapitel,
därpå tydde den lektorsfulhnakt, Widholm vid vunnen transport
tiH. Helsingborg_ år 1887 fick lösa. Ehuru den lektor därstädes, som
enligt Magnis åsigt skulle kallas Widholms företrädare, var i åtnjutande
af fyra ålderstillägg, och Widholm, den efterträdande, egde ett ålderstuHägg,
affordrades Widholm af notarien i Lunds domkapitel lösen för
fullmakten med endast 100 kronor, eller fyra procent å lönen 2,500
kronor.

Då nu Magni börjat i fråga om beräkning af fullmaktslösen följa
grundsatser lika orimliga som de vore vid öfriga domkapitelsexpeditioner
okända och äfven i Göteborg hittills oförsökta, och då de afgifter lärarne
vid de allmänna läroverken finge vidkännas för sina fullmakter
ledan förut genom de till konsistorienotarien utgående fyra procent å
lönen vore högre än alla andra tjenstemäns, så vore det alldeles nödvändigt
att tillse, att icke orimliga och godtyckliga tillämpningar af i

och för sig hårda stadganden finge göra sig gällande. _ Widholin nödgades
därför i sammanhang med klagomålet öfver oriktig stämpelbeläggning
äfven anföra klagomål mot Magni för oriktigt förfarande vid beräkningen
af lösen å Widholms ifrågavarande lektorsfullmakt och påkalla
sådana åtgärder, som justitieombudsmannen kunde finna skäligt
vidtaga, på det Widholm måtte erhålla godtgörelse för hvad han kunde

befinnas hafva för mycket utgifvit.

Österberg åter anförde i sin klagoskrift, hurusom vid beräknande^!:
stämpel och lösen för den för österberg såsom lektor vid högre latmläroverket
i Göteborg utfärdade fullmakt Magni uppenbarligen beräknat
stämpelafgift för ett belopp af 850 kronor, hvilket belopp utgjorde
hyresersättning för en lektor med lön i andra lönegraden vid allmänt
läroverk i Göteborg, samt den Magni tillkommande lösen till 174 kronor,

lön för en lektorstjenst........

ett personligt ålderstillägg..

tillfällig löneförbättring.........

hyresersättning ........................

............ kr.	2,500: —
i)	500: —
. »	500: —
»	850: —
Summa kr.	4,350: —

I likhet med Widholm och på enahanda skäl, som af denne anförts,
framhöll Österberg, att endast den fasta lön, han såsom lektor i första
lönegraden af statsmedel åtnjöte, bort af Magni läggas till grund vid
beräkningen af den Magni tillkommande lösen för österbergs fullmakt,
samt att det syntes Österberg uppenbart, att den till lärarne vid Göteborgs
allmänna läroverk utgående hyresersättning, hvilken trädt i stället
för en Göteborgs stad sedan gammalt åliggande prestation in natura,
hvarom närmare bestämmelser funnes meddelade i Kongl. Maj:ts resolution
för Göteborgs stad den 1 augusti 1720, och som till sitt belopp
senast bestärnts genom stadsfullmäktiges i Göteborg beslut den 12 april
1877 icke på något sätt kunde anses utgöra en del af den lön, lör
hvilken stämpelafgift till staten eller lösen skulle erläggas; åberopande
Österberg ett intyg af lektorn vid högre latinläroverket i Göteborg A.
Bellinder, att Magni år 1887 vid utfärdande af Bellinders fullmakt såsom
lektor vid samma läroverk icke beräknat någon stämpelafgift eller lösen
för den Bellinder såsom lektor i tredje lönegraden tillkommande hyresersättning.
österberg yrkade fördenskull, att justitieombudsmannen måtte
vidtaga sådana åtgärder, att Magni ålades till Österberg återbära det
belopp af 98 kronor, som han, enligt Österbergs åsigt, i olaglig stämpelafgift
och för högt beräknad expeditionslösen af denne uppburit.

Därjämte androg Österberg i sin klagoskrift, att i fråga om de honom
påförda sigillpenningar, 3 kronor, och afgift till expeditionskassan,
en krona 50 öre, han i anseende till de obetydliga beloppen ej ville
framställa något yrkande, men att han för dem ej funnit någon laglig
grund, och att dessa afgifter förefölle honom anmärkningsvärda, enär han,
som förut varit lektor vid allmänna läroverket i Kalmar, icke påförts
dylika afgifter för fullmakt såsom sådan.

I anledning af Widholms klagoskrift anförde Magni uti infordradt
yttrande hufvudsakligen följande.

Widholm hade icke, såvidt Magni kunnat finna, anfört någon giltig
grund för sitt påstående, att endast sådan lön, som utginge af statsmedel,
skulle beläggas med stämpel. Någon undantagsförfattning i detta afseende
kände Magni ej till. På samma gång Magni medgåfve såsom en
billighet, att staten ej borde fordra dylik afgift för ersättning, som vare sig
af kommun eller enskild frivilligt gåfves någon tjensteman, måste Magni
fästa synnerlig uppmärksamhet vid det förhållande, som äfven varit bestämmande
för Magnis klandrade åtgärd, att nämligen den löneinkomst,
hvilken under namn af hyresersättning utginge till lärarne i Göteborg,
ingalunda vore beroende på ett frivilligt åtagande från kommunens sida,
utan af privilegii natur och en gång för alla genom kongl. bref lärarne
tillförsäkrad och således fullt ut lika fast och säker som deras öfriga
löneinkomster.

Då ingen sådan undantagsförfattning, Magni veterligen, gåfves, som
skulle berättiga Widholm att erhålla befrielse från stämpelafgift, hade
Magni icke kunnat underlåta att tillse, det staten erhölle hviTd honom
i detta fall tillkom, hvarvid Magni så mycket mindre haft rätt att förminska
stämpelafgiften för Widholm, blott af den anledning, att hans
fullmakt innehöll ett åliggande för honom att, om sådant skulle af
Kongl. Maj:t påfordras, underkasta sig förflyttning till annat läroverk,
som ett dylikt åliggande intoges i alla lärarefullmakter på grund af
kongl. cirkulär, hvartill komme att det icke vore lagligen utredt, att
med förflyttningen skulle vara förenad minskning i löneinkomsterna.
Magni hemställde därför, att klagomålen i denna del måtte lemnas utan
afseende.

Samma hemställan ansage sig Magni med fullt fog kunna göra med
afseende på klagoskriftens innehåll i öfrigt. Om Magni förstått Widholm
rätt, hade denne klagat däröfver, att Magni vid uträkningen af den
Magni tillkommande lösen följt omförmälda expeditionstaxa af den 31
oktober 1851. P örhållandet vore nämligen, att Magni beräknat lösen
efter de fem sista årens medium af de utaf domkapitlet på grund af i

nämnda embetsverk förvarade handlingar till taxering uppgifna löneinkomster,
för hvilka vid lektorstjensten i lefvande språk vid Göteborgs
högre latinläroverk, hvilken nu innehades af Widholm, bevillning blifvit
erlagd under åren 1883 till 1888, under hvilket senare år förre innehafvaren
af samma lektorsbeställning aflidit, hvarefter tjensten följande
året ledigförklarats.

Uppenbarligen förledd af lösenbeloppets storlek ville Widholm, för
att kunna nedbringa detta, äfven här hafva en undantagsställning, hvarvid
han tillgripit den utvägen att sätta likhetstecken mellan »medium af
de fem sista årens löneinkomster» och den lön, som en lektor i lägsta
lönegraden erhölle; och för att kunna försvara den af honom hysta
meningen, att lösen blott skulle beräknas efter »lönen», inaste han inskränka
detta begrepps omfattning, påstående att ordet lön betydde
blott 2,500 kronor, ehuru han icke bevisat riktigheten af detta påstående.
För att nu blott gifva en antydan därom, att begreppet lön
måste hafva större omfattning, ville Magni hänvisa till gällande stämpelförordning,
som just talade om »lönen», men på ett sådant sätt, att därunder
måste förstås samtliga löneinkomster med undantag af tjenstgöringspenningarne.

Väl hade Magni haft rätt att beräkna lösen efter blott en lön af »
2,500 kronor, men Magni torde ej kunna ställas till ansvar, om Magni
beräknat lösen i enlighet med nämnda taxa. Hvad som gjort tillämpningen
af denna taxa i Widholms ögon så obillig, när det gällde lärare
vid statens allmänna läroverk, vore tydligtvis icke i första hand taxans
innehåll, utan den omständigheten, att lärarne hade väsentligt större
löneinkomster af sina tjenster nu än vid tiden för taxans tillkomst.

Hvad Magni sålunda anfört åberopade han i tillämpliga delar i
afseende å hvad Österbergs klagoskrift innehölle.

Till genmäle å hvad Magni yttrat erinrade Widholm i afgifna påminnelser
bland annat följande.

Hvad först beträffade frågan om hyresersättningen ville Widholm
påpeka, att denna ersättning ursprungligen var en naturaprestation, i
det staden genom kongl. resolutionen den 1 augusti 1720 förbundits att
hålla »samtlige docentes vid gymnasium och skolan i Göteborg» med
»frie hus». Att staden nu lemnade penningemedel i stället och utsträckt
detta till lärare vid stadens öfriga allmänna läroverk berodde på särskilda
överenskommelser mellan lärarne och magistraten eller särskildt
åtagande å stadsfullmäktiges sida. Icke heller torde en nedsättning i
beloppet eller en återgång till naturaprestation ligga utom möjligheten
eller den juridiska rättens råmärken. Upplysande för uppfattningen och

praxis å andra orter vore det också, att i Stockholm, där staden äfven
åtagit sig att lemna lärarne hushyresbidrag, lärarnes fullmakter aldrig,
efter hvad Widholm inhemtat, blirvit belagda med stämpelafgift för
dessa bidrag.

Magni hade icke med ett ord berört eller förklarat, hvarför han
icke förut vid fullmakters utfärdande, t. ex. i fråga om lektorn Bellinders
fullmakt år .1887, följt samma princip som vid utfärdandet af Wid~
holms och Österbergs fullmakter; och Widholm kunde icke finna, att
Magni gittat anföra ringaste skäl för den klandrade åtgärden att i strid
med sin föregående praxis och i strid med bruket i hufvudstaden nu
belägga hyresersättningen med stämpelafgift, samt vidblefve därför sina
i klagoskriften gjorda yrkanden i detta afseende.

Vidkommande den af Magni följda grund vid beräknande af lösen
för Widholms fullmakt bestrede Widholm, att Magni lagt till grund för
beräkningen de fem sista årens medium af de till taxering uppgifna
löneinkomsterna vid lektorstjensten i lefvande språk. Förutvarande
lektorn i lefvande språk vid Göteborgs latinläroverk M. Idenriques afled
den 10 april 1888. Widholm erhöll fullmakt på tjensten d en 4 juni
1890 och tillträdde densamma med lön på stat den 1 augusti 1890.

* Lektorstjensten var således under större delen af år 1888 och hela året
1889 vakant och sköttes på förordnande. Inkomsterna vid denna lektorstjenst
voro under dessa båda år ingalunda den af Magni till grund
lagda summan. Henriques hade varit lektor i lefvande språk, men Widholm
vore det icke, ty hans fullmakt innehölle, att han vore lektor i franska
och engelska språken. Widholm hade sålunda i olikhet med Henriques
intet att skaffa med undervisningen i tyska språket. Widholm ville
påpeka, att vid de allmänna läroverken icke funnes några fasta lektorat
i vissa ämnen, ännu mindre några i detta afseende fasta adjunkturer.
Vid ett högre allmänt läroverk funnes 8, 6 eller 4 lektorat. I
hvilka ämnen deras innehafvare skulle undervisa, bestämdes efter läroverkets
behof vid tillfället för ledigförklarandet, sedan lärarekollegiet
öfver detta behof yttrat sig.

Icke heller hade Magni svarat på frågan, huru han kunde i den
summa, å hvilken han beräknat sig fyra procent såsom lösen, inberäkna
den utnämndes personliga lönetillägg. Vore Magnis uppfattning riktig,
skulle han väl med mycket mera skäl kunna göra anspråk på fyra
procent af 500 kronor utaf de vid stiftets läroverk redan anställde
lärarne, hvarje gång dessa erhölle något personligt ålderstillägg. Men
detta hade han aldrig hittills försökt. Hvarför just den från annat
läroverksområde kommande läraren skulle till Magni betala lösen, för det

han lyckats på annat håll förvärfva ett eller flera personliga lönetillägg,
under det de vid Göteborgs läroverk redan från början anställde lärarne
skulle gå frie från dylik afgäld för sina ålderstillägg, vore sannerligen
svårt att inse och torde för Magni blifva än svårare att försvara.

Lika litet hade Magni med ett enda ord kunnat förklara, hvarför
han beräknat sig lösen äfven å den tillfälliga och extra löneförbättring,
Riksdagen år från år beviljade, och hvilken förbättring ju när som helst
kunde bortfalla.

Slutligen hade Magni icke heller kunnat förklara, hvarför han uppenbarligen
följt olika principer vid beräkningen af lösen för Widholms och
österbergs fullmakter, i det han för denne senares helt enkelt tagit fyra
procent af österbergs egna löneförmåner, däri inberäknade personligt
ålderstillägg och tillfällig löneförbättring, utan afseende å hvad platsen
inbringat under de fem sista åren.

Vid sådant förhållande måste Widholm vidblifva sin begäran om
sådana mått och stegs tagande, som justitieombudsmannen kunde finna
lämpliga för beifrande af det öfverklagade förhållandet och på det Widholm
måtte återbekomma det belopp, han kunde befinnas hafva fått till
Magni för mycket utgifva, jämte ränta från utgifningsdagen samt ersättning
för de omkostnader, Widholm för denna saks fullföljande möjligen
finge vidkännas.

I påminnelser af hufvudsakligen enahanda innehåll som Widholms
yttrade slutligen österberg, att med skäl kunde ifrågasättas, hvarför
icke Magni, i enlighet med sitt förfaringssätt mot Widholm, beräknat
lösen för österbergs fullmakt efter de fem sista årens medium af inkomster
vid en lektorsbeställning i latin och grekiska. Antagligen berodde
detta därpå, att före den 11 juli 1888, då fullmakt å en lektorsbeställning
i latinska och grekiska språken vid högre latinläroverket i
Göteborg utfärdats åt lektorn Ambrosius, som under år 1889 afled, hade
på många år dylik fullmakt icke af någon innehafts. Detta förhållande
likasom den omständigheten, att domkapitlet vid ledigförklarande af en
lektorstjenst bestämde de ämnen, i hvilka tjenstens blifvande innehafvare
skulle undervisa, ådagalade, att man ej kunde tala om fasta lektors-''
tjenster i vissa ämnen vid de allmänna läroverken eller om en lektor
såsom en annans efterträdare i den meningen, att han skulle inträda i
den andres rättigheter och öfvertaga hans undervisningsskyldighet. Med
en ledigförklarad lektorstjenst följde en lön af 2,500 kronor, hvarken
mer eller mindre. Då hvad Magni anfört icke syntes egnadt att i ringaste
mån vederlägga de skäl, på hvilka österberg grundat sina förut
framställda yrkanden, förklarade denne sig vidblifva samma yrkanden

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. 4

samt förbehöll sig öppen talan angående ersättning för besvär och kostnader
i målet.

Efter pröfning af hvad i ärendet förekommit aflat justitieombudsmannen
till Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
en skrifvelse, däri han anbefallde åtal mot Magni af följande i särskild
instruktion för den blifvande åklagaren angifna skäl.

Uppenbart vore, enligt justitieombudsmannens förmenande, att samma
grund bort följas vid beräkning af lösen och stämpelafgift för Widholms
och österbergs fullmakter. Magni lade emellertid till grund vid beräkningen
af lösen för Widholms fullmakt de sammanlagda löneinkomster,
en år 1888 afliden lektor vid Göteborgs högre latinläroverk M. Henriques
under åren 1883—1888 skulle hafva uppburit, men vid beräkningen af
lösen för österbergs fullmakt de sammanlagda årsinkomster, denne koinme
att åtnjuta såsom lektor med lön i andra lönegraden vid ifrågavarande
läroverk. Magni hade icke lemnat någon förklaring öfver dessa olika
förfaringssätt, hvilka båda syntes vara alldeles oriktiga.

I afseende å den af Magni gjorda beräkningen af lösen för Widholms
fullmakt hade Magni åberopat föreskriften i taxan å expeditionslösen vid
domkapitlen den 31 oktober 1851.

Denna föreskrift åsyftade hufvudsakligen kyrkoherde- och komministersbefattningar
eller andra sådana tjenster, där i följd af markegång
eller andra förhållanden lönens belopp vexlade för hvarje år. Någon vexling
i lönebeloppet egde dock ej rum vid Widholms lektorstjenst, hvadan
ett medium af löneinkomsterna för fem år icke erfordrades för att uträkna
beloppet af den lösen Magni var berättigad att för Widholms
fullmakt uppbära.

Enligt nämnda föreskrift skulle lösen beräknas efter löneinkomsterna
vid den tillsatta tjensten. Att Magni härvid beräknat fyra procent å
sammanlagda beloppet af de löneförmåner Henriques uppburit, hvilket
belopp var vida högre än de löneförmåner Widholm egde tillgodonjuta,
syntes uppenbart stridande mot berörda föreskrift. Orimligt vore nämligen
att den lösen, som en utnämnd lektor måste för sin fullmakt erlägga,
skulle till beloppet vexla, allt eftersom företrädaren i tjensten,
utöfver den för tjensten i stat uppförda lön af 2,500 kronor, uppburit
ett eller flera ålderstillägg. Ett bjärt exempel på denna orimlighet vore
just att Magni tagit vida högre lösen af Widholm än af österberg på
den grund, att Henriques varit i femte lönegraden och således haft
ålderstillägg till belopp af 2,000 kronor.

Hvad därefter anginge frågan, huruvida lösen för fullmakt å viss
läraretjenst vid allmänt läroverk skulle beräknas äfven för det eller de

ålderstillägg, som den utnämnde möjligen redan egde att uppbära, vore
först att ''märka att, då nämnda expeditionstaxa år 1851 utfärdades,
funnos icke några ålderstillägg för lektorer vid allmänna läroverk. Sådana
ålderstillägg beviljades först år 1858. Vidare måste beaktas att
för Widholm var hans ålderstillägg å 500 kronor ingalunda bundet vid
den tillsatta tjensten, utan i stat uppfördt för honom personligen och
tillkom honom icke såsom lektor just vid Göteborgs läroverk, utan såsom
lektor med en viss tjensteålder vare sig vid Göteborgs eller vid annat
allmänt läroverk. Vid sådant förhållande borde ej. heller det eller de
ålderstillägg, hvartill en lektor vid tiden för sin. utnämning vore berättigad,
i fråga om lösen för hans fullmakt tagas i beräkning.

Vidkommande åter den så kallade löneförbättring, som i afvaktan
på ny lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken under senare
åren utgått af det anslag, som Riksdagen för ändamålet beviljat å
extra stat, och hvilket anslag Kongl. Maj:t år efter år sålunda fördelat,
att lärare i högsta lönegraden däraf erhållit 250 kronor och lärare i
hvar och en af öfriga lönegrader 500 kronor, borde denna löneförbättring
icke betraktas annorlunda än såsom närmast likställd med en tillfällig
gratifikation. Den hade, såsom nämndt, utgått endast å extra stat och
kunde följaktligen icke heller anses såsom sådan löneförmån, som skulle
tagas i beräkning vid bestämmande af lösen för lärarefullmakt.

Något ovissare syntes den frågan vara, huruvida den hyresersättning,
lektorer'' vid högre latinläroverket i Göteborg af nämnda stad uppbure.,
kunde betraktas såsom en med deras tjenster förenad löneförmån. Magni
stödde sitt förfarande att taga denna ersättning i beräkning vid beläggande
af Widholms fullmakt med stämpel och vid bestämmande af lösen
för densamma uteslutande därpå, att denna löneinkomst icke skulle vara
beroende på ett frivilligt åtagande från kommunens sida, utan af privilegii
natur samt en gång för alla lärarne tillförsäkrad och således fullt
ut lika fast och säker som deras öfriga löneinkomster. Då emellertid
Magni icke förebragt erforderlig utredning och bevisning därom,
nuvarande lärarne vid de allmänna läroverken i Göteborg, och särskildt
vid högre allmänna latinläroverket därstädes, vore lagligen berättigade till
ifrågavarande hyresersättning, hvars belopp syntes på senare tider frivilligt
höjts af stadsfullmäktige i Göteborg, ansåge justitieombudsmannen, att
Magni icke heller för denna hyresersättning bort tillgodoräkna sig lösen
å Widholms fullmakt. I hvarje fall hade Magni förfarit oriktigt därutinnan,
att han vid beräkningen af lösen för denna ersättning tagit det
belopp, Henriques för sin personliga del såsom lektor med lön i viss
lönegrad under åren 1883—1888 åtnjutit, eller 1,000 kronor, oqJi icke

den hyresersättning, som hvarje lektor vid läroverk i Göteborg, utan
afseende å sina personliga tillägg å lektorslönen, under samma tid fått
uppbära, eller 700 kronor.

Beträffande slutligen frågan om beläggandet af Widholms fullmakt
med stämpel för nu ifrågavarande hyresersättning hade Magni, som på
grund af nyss anförda skäl i hvarje fall ej bort beräkna denna ersättning
till högre belopp än 700 kronor, förfarit i strid med gällande
förordning angående stämpelafgiften den 24 september 1886, då Magni
belagt Widholms fullmakt med stämpel för dylik hyresersättning. I berörda
förordning stadgades att fullmakt för den, som första gången undfått
befordran till embete eller tjenst med ordinarie lön, skulle förses
med stämpel till belopp af 3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af
lönen, dock att stämpel för fullmakt å embete eller tjenst, som icke medförde
rätt till tjenstgöringspenningar, beräknades för allenast två tredjedelar
af lönen. Då i detta lagrum gjordes en bestämd skillnad mellan
lön och tjenstgöringspenningar, framginge däraf att vid beräkning af
stämpelafgift å fullmakt endast verklig lön i inskränkt mening borde
tagas i beräkning. Tydligt vore häraf att Magni icke bort belägga Widholms
fullmakt med stämpelpapper för ifrågavarande hyresersättning,
utan borde Magni för samma fullmakt endast beräknat sig lösen efter
fyra procent å 2,500 kronor, eller således 100 kronor.

På grund af det ofvan i fråga om Widholms fullmakt anförda ansåge
justitieombudsmannen, att äfven Österbergs fullmakt icke bort
beläggas med stämpelpapper, och att Magni icke heller för denna fullmakt
egt tillgodoräkna sig lösen med högre belopp än fyra procent å
lönen vid den genom österbergs utnämning till lektor vid högre allmänna
latinläroverket i Göteborg tillsatta tjensten, 2,500 kronor,''således
jämväl 100 kronor.

Då rätt att påföra de å Widholms och österbergs fullmakter debiterade
smärre afgifter för sigill och till expeditionskassan icke funnes
medgifven i omförmälda taxa af den 31 oktober 1851 eller i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, samt ej heller någon
annan författning veterligen påbjöde, att sådana afgifter skulle erfdr
fullmakt, syntes Magni jämväl hafva förfarit felaktigt genom
att å fullmakterna påföra samt af Widholm och österbero1 uttaga dessa
afgifter. °

Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare
att vid rådstufvurätten i Göteborg anhängiggöra och utföra talan
mot Magni för hvad han i anförda afseenden låtit komma sig till last
samt därvid yrka ej mindre ansvar å honom jämlikt 25 kapitlet 17

och 22 §§ strafflagen för oförstånd i tjenstutöfniug, än äfven förpligtande
för honom att till Widholm och Österberg återbära hvad han, enligt
hvad ofvan utvecklats, af dem för deras fullmakter uppburit för mycket;
hvariämte åklagaren förständigades att, därest Widholm och Österberg,
i målet hörde, framställde anspråk på ersättning för de med deras hit
ingifna klagomål förenade kostnader, samma anspråk understödja i mån

af befogenhet. . . .

I anledning af det åtal, som härefter mot Magni anställdes vid radstufvurätten
i Göteborg, meddelades utslag den 27 februari 1892. Rådstufvurätten
yttrade däruti, att, hvad först anginge stämpelbeläggningen
af ifrågavarande för lektorerna Widholm och Österberg af domkapitlet
i Göteborg den 4 juni 1890 utfärdade fullmakter å deras befattningar
såsom lektorer vid högre latinläroverket därstädes, så, enär af 3 § uti
den vid tiden för fullmakternas utfärdande gällande förordningen angående
stämpelafgiften den 24 september 1886 otvetydigt framginge att
blott egentlig lön eller förhöjning däri, men ej andra löneinkomster,
fin^e tagas i beräkning vid bestämmandet af stämpel å fullmakter af
sa<rda beskaffenhet, funne rådstufvurätten Magni, hvilken i egenskap af
expeditionshafvande hos domkapitlet belagt fullmakterna med stämplar
till belopp af 28 kronor å Widholtns fullmakt och 24 kronor å österbergs
fullmakt på den af Magni uppgifna grund, att Widholm och
Österberg genom sin befordran till omförraälda befattningar kommit
i åtnjutande af hushyresersättning, hafva förfarit oriktigt därutinnan, att
Magni försett fullmakterna med stämplar; och hade det dessutom blifvit
ådagalagdt, att Magni vid stämpelbeläggningen af Widholms fullmakt
ytterligare förfarit felaktigt i så måtto, att Magni dels vid beräkningen
af stämpelbeloppet tagit till grund ett högre belopp i hushyresersättning,
än som vid tiden för fullmaktens utfärdande varit Widholm beviljadt,
eller 1,000 kronor i stället för 850 kronor, dels ock felaktigt uträknat
stämpelbeloppet till 28 kronor i stället för 30 kronor. .

Emedan, vidkommande därefter lösen för fullmakterna, stadgandet i
taxan å expeditionslösen vid domkapitlen i riket den 31 oktober 1851,
att fullmakt, hvarigenom tjenst med verklig lön på stat tillsattes, skulle
lösas med ett kontant belopp af fyra procent, beräknade efter de sista
fem årens medium af de till taxering uppgifna löneinkomster, för hvilka,
vid den tillsatta tjensten, bevillning efter andra artikeln i bevillnmgsförordningen
blifvit erlagd, icke vore i fråga om lektorstjenster, för
hvilka löneinkomsterna utginge med bestämda penningebelopp årligen,
tillämpligt i vidare mån, än att lösen för fullmakter å sådana tjenster
fin<*e uppbäras med fyra procent af de stadigvarande, bevillning under -

kastade inkomster, hvaraf den, för hvilken fullmakten utfärdats, vid
tjenstens tillträdande komme i åtnjutande, samt Magni följaktligen egt
att för hvardera fullmakten beräkna lösen för såväl lön, 2,500 kronor,
och ålderstillägg, 500 kronor, som hyresersättning, 850 kronor, men
däremot icke för den allenast för ett år i sänder af Riksdagen å extra
stat beviljade löneförbättringen, 500 kronor, såsom varande af helt och
hållet, tillfällig natur, funne rådstufvurätten lösen för hvardera fullmakten
hafva bort utgå endast med fyra procent af 3,850 kronor, eller med
154 kronor; och som Magni i strid häremot ej blott, hvad beträffade
Usterbergs fullmakt, i beräkningen medtagit förenämnda extra ansla»sbelopp
samt i enlighet därmed påfört denna fullmakt inalles 174 kronor
i lösen, utan äfven, i afseende å Widholms fullmakt, följt en helt annan
beräkningsgrund än här ofvan angifvits, i det Magni grundat denna beräkning
på de af aflidne lektorn M. Henriques under åren 1883—1888
uppburna löneinkomster och i anledning däraf påfört Widholms fullmakt
lösen till ett belopp af 230 kronor, oaktadt Henriques befunnit si» i
vida högre lönegrad än Widholm, samt berörda femårsperiod ej heller
närmast föregått den tid, då fullmakten utfärdats, förklarade rådstufvurätten,
som af hvad i målet förekommit tillika inhemtat, att omnämnda
af Magni tillämpade, sins emellan olika beräkningsgrunder för lösen ej
heller öfverensstämt med tidigare af honom i tjensten följdt beräkningssätt,
Magni jämväl hafva förfarit felaktigt i fråga om påförandet af lösen
å fullmakterna.

./^n»ående slu^geri de un(ier benämningarna sigillpenningar och
afgift till expeditionskassan fullmakterna åtecknade beloppen, tillhopa
4 kronor 50 öre å hvardera fullmakten, hade Magni ej visat la»li»
grund för denna debitering, hvadan han jämväl i denna del måste anses
hafva förfarit oriktigt.

1 i/Ö^djciläraf Pröfvade rådstufvurätten lagligt, jämlikt 25 kapitlet
17 och 22 §§ strafflagen, döma Magni, för det han, på sätt omförmäldt
vore, gjort sig skyldig till felaktigt förfarande i flera hänseenden och
därigenom visat oförstånd i sin tjenst, att höta sjuttiofem kronor, hvarjämte
Magni ålades att såväl, emot återbekommande af de fullmakterna
åsätta stämplarne, till Widholm och Österberg återbära hvad af dem för
stämplarne utbetalts, eller tjuguåtta kronor till Widholm och tjugufyra
kronor till Österberg, som ock emot qvitto till dem återgälda hvad de
för fullmakterna i öfrigt för mycket utgifvit, utgörande åttio kronor 50
öre till Widholm och tjugufyra kronor 50 öre till Österberg, allt med
fem procent årlig ränta från den 30 maj 1891, då målet första gången
förevarit hos rätten, tills betalning komme att ske; och skulle Magni

dessutom ersätta Widholm och österberg för deras rättegångskostnader
med ett hundra sjuttio kronor till hvardera.

Sedan detta utslag kommit justitieombudsmannen tillhanda, uppdrog
han åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hofrätten anföra besvär
öfver detsamma i den del, hvari åtalet icke fullständigt bifallits.

Nämnda del af utslaget afsåg den lösen, Magni uppburit af Widholm
och Österberg för de lektorsfullmakter domkapitlet i Göteborg för dem
utfärdat. Magni hade i sådant hänseende påfört Widholm 230 kronor
och Österberg 174 kronor, hvilka, belopp de jämväl erlagt.

Enligt hvad ofvan utvecklats borde lösen för hvardera fullmakten
utgått med 100 kronor, motsvarande fyra procent å en lektorslön, 2,500
kronor. Men rådstufvurätten hade ansett Magni berättigad att utöfver
nämnda 100 kronor uppbära för hvardera fullmakten 54 kronor, hvilket
belopp utgjorde fyra procent å dels personligt ålderstillägg, 500 kronor,
dels ock hyresersättning, 850 kronor. Till bemötande häraf borde advokatfiskalen
i besvären åberopa följande.

Enligt expeditionstaxan för domkapitlen af den 31 oktober 1851
skulle fullmaktslösen beräknas å löneinkomsterna vid den tillsatta tjensten.
De ifrågavarande af domkapitlet i Göteborg tillsatta tjensterna voro
lektorsbefattningar vid högre latinläroverket i Göteborg. För en hvar
af dessa tjenster var årliga aflöningen enligt stat 2,500 kronor.

De ålderstillägg, till hvilka en lektor tilläfventyrs blefve af Kongl.
Maj:t efter särskild pröfning förklarad berättigad, men till hvilka lektorn
icke hade någon ovillkorlig rätt, kunde „åter icke anses tillhöra någon
viss lektorstjenst, utan vore personliga. A dessa ålders-eller lönetillägg
syntes bestämmelserna i expeditionstaxan icke vara tillämpliga. Eljest

skulle flera oegentligheter uppstå. _

Om nämligen en person, som utnämndes till lektor vid ett läroverk,
förut icke innehaft lektorsbefattning, vore han äfven efter råd.stufvurättens
uppfattning icke pligtig att i lösen till konsistorienotarien erlägga
fyra procent å högre lönebelopp än 2,500 kronor. Qvarstode
lektorn sedermera vid samma läroverk hela sin tjenstetid, och förklarades
han efter hand berättigad till ålderstillägg, hvilka sammanlagdt
kunde uppgå till 2,000 kronor, skulle väl icke ens rådstufvurätten
ansett honom vara skyldig att för dessa personliga lönetillökningar erlä<ro-a
någon afgift till stiftets konsistorienotarie, utan allenast att till
statsverket erlägga stämpelafgift för dem. Men om samme lektor vunne
transport till lektorat vid annat läroverk i samma stift, skulle det enligt
rådstufvurättens mening åligga honom att till konsistorienotarien betala

fullmaktslösen, beräknad äfven för de ålderstillägg, hvartill han under
föregående tjenstgöring vid annat läroverk förklarats berättigad.

Eller för att taga ett annat exempel — om till lektorer vid
samma läroverk på en gång utnämndes två personer, af hvilka den ene
förut icke varit lektor, men den andre redan vore lektor i femte lönegraden,
skulle alltså fullmaktslösen erläggas af den förre med 100 kronor
och af den senare med 180 kronor. Således blefve fullmaktslösen för
en transportsökande vanligen högre än för den, som första gången befordrades
till lektor, och allt dyrare ju äldre i tjensten den transportsökande
vore.

Ett sådant förfarande syntes icke stå i öfverensstämmelse med
nämnda expeditionstaxa. Det öfverensstämde ej heller med praxis. Ty
konsistorienotarierne plägade enligt uppgift i allmänhet icke anse sig
berättigade att af transportsökande taga lösen beräknad för ålderstillägg.

Beträffande frågan om beräknande af lösen å hyresersättning, hvilken
fråga syntes mera tvifvelaktig än den om lösen för ålderstillägg,
förekomme att, om äfven Widholm och österberg vore berättigade att
af Göteborgs stad bekomma hyresersättning, denna ersättning dock icke
torde kunna likställas med lektorslön, utan måste anses vara af mera tillfällig
art. Om nämligen bemälde lektorer förflyttades till andra läroverk,
skulle de gå miste om berörda ersättning. Däremot kunde lektorslön
icke fråntagas dem, så länge de innehade lektorsbefattningar. Enligt
meddelade upplysningar öfverensstämde det af Magni följda förfaringssätt
ej heller med praxis i Stockholm, hvarest lärare vid de allmänna
läroverken äfven hade hyresbidrag af kommunen.

Ansåges emellertid Magni berättigad att beräkna fullmaktslösen jämväl
å hyresersättning, syntes till grund för beräkningen böra läggas
allenast beloppet 700 kronor, hvilket ju i allmänhet tillkomme lektor i
lägsta lönegrad, och ej det belopp, 850 kronor, hvarå Magni i förevarande
fall beräknat lösen sig till godo. De skäl, som anförts emot
det klandrade förfarandet att beräkna lösen för ålderstigen, borde äfven
i detta fall eg a tillämplighet.

På grund af hvad sålunda och tillförene i målet andragits skulle
advokatfiskal yrka, att den mot Magni förda ansvars- och ersättningstalan
måtte i dess helhet bifallas.

Hofrättens utslag i detta mål har ännu icke fallit.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från länscellfängelsetf«w*<? dom.
i Umeå hit insända fångförteckningar för år 1890 förskaffade sig justitieombudsmannen
afskrift af Åsele lappmarks tingslags häradsrätts den 15
december 1890 meddelade utslag angående Paulus Axel Jonsson; och
inhemtades af samma utslag att häradsrätten, enär Jonsson erkänt, att
han dels vid ett tillfälle begått olofligt tillgrepp af gods till värde af
åtta kronor, dels vid ett annat tillfälle olofligen tillgripit gods, värdt
tretton kronor 50 öre, dömt Jonsson, jämlikt 20 kapitlet 1, 8 och 14 §§
strafflagen, att för första resan å särskilda tider föröfvadt snatteri af
gods till sammanlagdt värde af tjuguen kronor 50 öre hållas till straffarbete
i tre månader och att vara medborgerligt förtroende förlustig
under ett år från det han efter utståndet straff blifvit frigifven.

Vid bestämmandet af Jonssons straff för omförmälda af honom begångna
olofliga tillgrepp hade häradsrätten, pa sätt justitieombudsmannen
i skrifvelse till advokatfiskalen i Svea hofrätt anmärkte, förutom en
mindre felaktighet i fråga om tiden för den Jonsson adömda förlust af
medborgerligt^förtroende, hvilken felaktighet justitieombudsmannen dock
ansåg icke vara af beskaffenhet att böra göras till föremal för atal, låtit
komma sig till last ett fel af allvarsammare art.

Jonsson hade å särskilda tider föröfvat snatteri, därför han pa en
gång lagfördes. Sammanlagda värdet af det tillgripna uppgick till tjuguen
kronor 50 öre. Enligt 20 kapitlet 8 § strafflagen skulle den, som under
en lagföring blefve förvunnen att hafva a särskilda tider eller ställen
föröfvat snatteri, om det tillgripnas värde öfverstege femton riksdaler,
straffas för stöld. Jämlikt 1 § af samma kapitel skulle för stöld dömas
till straffarbete, eller i fall omständigheterna vore synnerligen förmildrande
till fängelse i högst sex månader, hvarjämte i 14 § af samma kapitel föreskrefves
att den, som för brott, hvarom kapitlet förmälde, gjort sig skyldig
till straffarbete, ock skulle dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Häradsrätten ådöinde nu visserligen Jonsson straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende; men häradsrätten dömde honom, enligt
utslagets ordalydelse, endast för å särskilda tider föröfvadt snatteri, icke,
såsom rätteligen vederbort, för stöld. Följden häraf syntes blifva den,
att, om Jonsson efter utståndet straff beginge stöld, och han följaktligen
skolat, därest han blifvit af häradsrätten dömd för stöld, enligt
bestämmelserna i 20 kapitlet strafflagen dömas för andra resan stöld,
han, till följd af häradsrättens omförmälda oriktiga dom, icke kunde
dömas annat än för första resan stöld. På samma sätt torde han, om
han beginge snatteri, därför han rätteligen skolat dömas till straff för
andra resan stöld, endast kunna dömas för andra resan snatteii. Skulle

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 ars riksdag. 5

Jonsson än ytterligare föröfva tillgrepp, blefve verkningarna af ofvannämnda
felaktiga dona äfven i dylik händelse märkbara.

Det förbiseende, hvartill häradsrätten i förevarande fall gjort sig
skyldig, vittnade om en sådan vårdslöshet, att justitieombudsmannen funne
detsamma icke böra aflöpa utan näpst för vederbörande. Som extra
ordinarie notarien E. Lagercrantz vid ifrågavarande tillfälle fört ordet
i häradsrätten och undertecknat utslaget, vore han för det begångna
felet ensam ansvarig.

Justitieombudsmannen uppdrog för den skull åt advokatfiskal
att inför hofrätten tilltala Lagercrantz för omförmälda fel vid domareembetets
utöfning samt å honom yrka ansvar härför enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling i målet utlät sig hofrätten i utslag den
29 mars 1892, att, som häradsrättens ofvanberörda utslag vore i det af
advokatfiskal anmärkta hänseende stridande mot lag; alltså och då
Lagercrantz varit ordförande i häradsrätten, då utslaget meddelades,
och Lagercrantz följaktligen vore för detsamma ansvarig, pröfvade hofrätten,
jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, rättvist döma Lagercrantz
att för det fel i doinareembetets utöfning han sålunda låtit komma
sig till last höta trettio kronor.

Utslaget har ej blifvit öfverklagadt.

UndanhaUande I senast afgifna embetsberättelse omförmäles (sidd. 51—54) ett åtal,
offentlig myn-som justitieombudsmannen låtit anställa mot konsistorienotarien A. B.
^handling. ^®|gni i Göteborg för undanhållande af en till offentlig myndighet ingifven
handling. Domkapitlet i Göteborg fann ansvar i målet icke kunna
Magni adömas, hvaremot Göta hofrätt dömde honom att varnas för oförstånd
i tjenstutöfning. Sedan Magni anfört underdåniga besvär i målet,
hai Kong]. Maj:t den 29 april 1892 meddelat utslag i detsamma och
därvid, enär, med afseende å hvad i målet förekommit, Magnis åtalade
förfarande icke kunde anses vara af sådan beskaffenhet, att ansvar därför
borde Magni ådömas, funnit skäligt att, med ändring af hofrättens
utslag, fastställa det slut, hvartill domkapitlet i målet kommit*).

•j Justitierådet Huss var skiljaktig och pröfvade på de af hofrätten anförda skäl
lagligt att, jämlikt kongl. cirkulären den 21 augusti 1786 och den 7 december 1787, döma
Magni att för hvad honom i målet till last läge af domkapitlet erhålla tjenlig föreställning
med tillagd förmaning.

Öfver Svea hofrätts utslag å det i sista embetsberättelse!! (sidd''™gatr™/?
74—87) omförmälda åtal mot landshöfdingen i Norrbottens län L. hetsförordBerg
anfördes underdåniga besvär såväl af advokatfiskalen i hofrätten, 0b*%Tt in_
efter uppdrag af justitieombudsmannen, som af landshöfdingen Berg. I grepp af
den skrifvelse, hvari åt advokatfiskalen uppdrogs att öfverklaga utslaget
i hvad därigenom åtalet icke gillats, påpekades att i de underdåniga lydande.
besvären borde hufvudsakligen anföras följande.

De af hofrätten åberopade omständigheter, att det i målet omförmälda
cirkulär tillkommit utan föregående föredragning och saknat
kontrasignation, syntes icke, i fråga om skyldigheten att förvara koncept
därtill, vara af den vigt, hofrätten fäst vid desamma. Då landshöfding
ensam hade beslutanderätt i alla ärenden, som på Konungens
befallningshafvandes afgörande förekomme, torde det förhållande, att
landshöfdingen Berg i sin egenskap af landshöfding i Norrbottens län
genom berörda cirkulär meddelat kronobetjeningen inom länet föreskrift
i fråga om ett tjensteärende, vara tillräckligt bestämmande för landshöfdingen
Bergs skyldighet att till länsstyrelsens i Luleå arkiv aflemna
konceptet till berörda cirkulär. Eljest skulle märkliga oegentligheter
uppkomma.

Om i ett fall en landshöfding allena och i ett annat fall samme
landshöfding med kontrasignation af landssekreterare (hvilken till äfventyra
i länsstyrelsens protokoll antecknat sin särskilda mening) till kronobetjeningen
i lijnet utfärdat cirkulär innehållande sådan föreskrift som
den, mot hvilken i detta mål gjorts anmärkning, så skulle, fastän i båda
fallen landshöfdingen ensam beslutit cirkulärets utfärdande, likväl landshöfdingen,
enligt hofrättens åsigt, ej vara skyldig att föranstalta, att
konceptet till det af honom allena utfärdade cirkuläret funnes hos länsstyrelsen
att tillgå, men däremot, vid ansvar såsom för embetsfel, vara
pligtig att hålla hand däröfver, att konceptet till det af honom med
landssekreterarens kontrasignation utfärdade, alldeles likartade cirkulär
förvarades i länsstyrelsens arkiv.

Denna förmenta väsentliga olikhet i fråga om cirkulär, hvilkas utfärdande
landshöfdingen i båda fallen ensam beslutit, syntes ej vara
lagligen grundad, utan man måste hålla före, att, oafsedt att det nu
ifrågavarande cirkuläret ej vore kontrasigneradt, det varit landshöfdingen
Bergs skyldighet att ombesörja, att konceptet till detsamma funnes bland
länsstyrelsens handlingar. Denna uppfattning vunne ytterligare styrka
däraf, att det för allmän rättssäkerhet och trygghet vore i hög grad
vådligt, om en landshöfding skulle ega att utfärda embetsskrifvelser

af dylikt slag, utan att möjlighet funnes att hos länsstyrelsen få säker
upplysning om innehållet af desamma.

Beträffande affattningen _ af det i målet omförmälda cirkulär hade
hofrätten väl fällt landshöfdingen Berg till ansvar, för det han genom
föreskrift i detsamma obehörigen ingripit i allmänne åklagares tjenstutöfning,
hvaremot hofrätten icke dömt landshöfdingen Berg för de hotelser
han i cirkuläret uttalat mot honom underlydande. Äfven härutinnan
hade. landshöfdingen Berg gjort sig skyldig till embetsfel. Skulle
en landshöfding i embetsskrifvelser till kronobetjeningen i det honom
anförtrodda län få strafflöst yttra sig på sätt som skett, kunde det icke
väcka förundran om, med sådant exempel för ögonen, kronobetjeningen
i sin ordning använde lika hotfulla uttryck mot dem, med hvilka kronobetjeningen
hade att skaffa.

Den 30 maj 1892 meddelade Kongl. Maj:t utslag på de underdåniga
besvären och fann därvid ej skäl att i hofrättens utslag göra annan
ändring, än att de böter, hvartill landshöfdingen Berg gjort sig förfallen
för det af hofrätten honom till last lagda förfarande, bestämdes till
ett hundra kronor*).

*) Vid målets afgörande yppade sig i högsta domstolen olika meningar.

Justitierådet Lindbäck fann skäl icke vara å någondera sidan anfördt, som kunde
verka ändring i hofrättens utslag.

Justitierådet Isberg, med hvilken justitierådet Carlsson instämde, yttrade:

»Enär med hänsyn till innehållet i ofvan omförmälda cirkulär frågan om detsammas
utfärdande afser ett embetsärende af den beskaffenhet, att landshöfdingen Ber"
enligt 3 § i instruktionen för landshöfdingarne i rikets län den 10 november 1855 icke
egt däri besluta, innan han inhemtat vederbörande föredragandes mening,

samt jämlikt 48 § i samma instruktion koncept till expeditioner i sådana ärenden
skola förvaras i länsstyrelsens arkiv,

alltså och då den omständigheten, att landshöfdingen Berg utfärdat cirkuläret i
annan ordning, än i förstnämnda § finnes föreskrifvet, icke fritagit honom från skyldigheten
att föranstalta om konceptets aflemnande till arkivet,

men landshöfdingen Berg sådant underlåtit, pröfvar jag rättvist att, med ändring
af hofrättens utslag i denna del, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma landshöfdingen
Berg att för hvad han i berörda hänseende låtit komma sig till last bota ett
hundra kronor.

Beträffande åtalet i öfrigt finner jag ej skäl att göra ändring i hofrättens utslag.»

Justitieråden Skarin, Lilienberg och Hammarskjöld, i enlighet med hvilkas mening
Kongl. Maj:ts utslag är affattadt, funno ej skäl att i hofrättens utslag göra annan
ändring an, att da böter, hvartill Berg gjort sig förfallen för det af hofrätten honom
till last lagda förfarande, af justitieråden bestämdes till ett hundra kronor.

Justitierådet Hernmarck yttrade:

»Med afseende å hvad ifrågavarande, af landshöfdingen Berg till samtlige krono -

Arbetaren Anders Gustaf Jansson anförde härstädes i en ingifven^™^
skrift klagomål däröfver, att kyrkoherden i Norra Vänga pastorat, prosten

O. A. O. Warholm den 10 november 1891 för honom utfärdat ett flyttningsbevis,
som i ifrågakomma delar var af följande lydelse:

»Flyttningsbevis.

Utfhs n:r 60 (för värnpligtig) Pag. 480 i Husf. B.

Arb. Anders Gustaf Jansson under Stenkullen, född den 25 juli 1866
i N. Wånga församling af Skaraborgs län samt döpt;

Är till äktenskap bunden med pig. Karolina Johansdotter n. Tolsg.,
som han under äktenskapslöfte häfdat 1888.

Har inom svenska kyrkan begått H. H. nattvard och är därtill fortfarande
oförhindrad, men har icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål.

Afflyttar till Stockholm efter årets inskrifning samt före mantalsskrifningen
här till nästa år.

Betygar Norra Wånga församling af Skaraborgs län i pastorsexpeditionen
den 10 november 1891 (nittioett).

O. Warholm
p.»

I skriften uppgaf klaganden, bland annat, att till följd af de obehöriga
anteckningarna i detta bevis, hvilka klaganden ansåge för sig
kränkande, klaganden dels icke erhållit arbete, dels ock mast mottaga
sårande och oberättigade anmärkningar, då han skolat behörigen skrifvas
å sin nuvarande vistelseort. Då klaganden hos prosten Warholm förgäfves
gjort framställning om erhållande af nytt flyttningsbevis, hvari

förr dar och länsmän i Norrbottens län aflåtna cirkulär innehåller anser jag detsamma
vara att hänföra till sådana handlingar, som skola förvaras i länsstyrelsens arkiv, och
som Berg underlåtit foga anstalt därom, att konceptet till cirkuläret blifvit till arkivet
aflemnadt, pröfvar jag rättvist, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, med ändring åt
hofrättens utslag i denna del, döma Berg att för omförmälda försummelse i embotet
höta ett hundra kronor.

Beträffande målet i öfrigt finner jag ej skäl att i hofrättens utslag gorå annan
ändring, än att beloppet af de böter, hvartill Berg gjort sig förfallen, för det han, på
sätt hofrätten fört honom till last, obehörigen ingripit i allmanne åklagares tjenstutöfning,
af mig bestämmes till ett hundra kronor; i följd hvaraf Berg skall för de
förseelser i embotet, hvarom han således i detta mal ansetts förvunnen, i en bot bota
två hundra kronor, hvilka böter tillfalla kronan.»

icke några obehöriga anteckningar förekomrae, funne klaganden sig föranlåten
anhålla, det justitieombudsmannen måtte dels låta genom vederbörandes
försorg affordra Warholm ett lagenligt prestbevis, som icke hindrade
klaganden att erhålla behöfligt arbete, dels ock ställa Warholm
under tilltal för hans förfarande i nu angifna hänseenden.

I häröfver afgifven förklaring yttrade Warholm hufvudsakligen
följande. Hvad beträffade den i beviset införda anteckningen rörande
klagandens ledighet till äktenskap besvärade sig klaganden öfver
densamma såsom sårande för hans anseende och icke lagenlig. Lagenligheten
af denna anteckning vore beroende af de förutsättningar,
som föranledt anmärkningen. Vore laga trolofning ingången meflan
mannen och qvinnan, eller vore hon i laga ordning kyrkotagen såsom
hans hustru, eller vore lysning till äktenskap dem emellan afkunnad, så
funnes sådan förutsättning, hvarigenom de lagligen vore bundna vid
hvarandra. Saknades sådan, vore äktenskapslöftet betydelselöst och lägersmålet
att anse såsom lönskaläge.

Rörande förhållandet emellan klaganden och Karolina Johansdotter
erkände Warholm, att efter bokstafven visserligen ingen af de ofvan
påpekade lagliga förutsättningarna här förefunnes, men såsom skäl för
den ifrågavarande anmärkningen i beviset ville Warholm anföra, icke
allenast att klaganden frivilligt inställt sig hos honom och erkänt sig
vara fader. till det barn, som Karolina Johansdotter framfödt, och jämväl
sagt sig vara fullt besluten att gifta sig med henne, utan ock att
både han och hon, som då varit 22 år gammal och icke stått under
giftoman, för Warholm tillkännagifvit sin afsigt att uttaga lysning till
äktenskap, så snart hon hunnit tillfriskna efter sin barnsbörd och° han
lyckats erhålla lämplig anställning. Detta tillkännagifvande hade hvarken
han eller hon sedermera återtagit. I klagoskriften kunde man icke
heller spåra något försök att förklara förseelsen såsom lönskaläge.

Grunden för Warholms handlingssätt läge således i den omständigheten,
att de båda kontrahenterna inför honom icke allenast tillkännagifvit,
att de ämnade med hvarandra ingå äktenskap, utan jämväl tillagt
sin afsigt vara att uttaga lysning, så snart vissa hinder blifvit undanröjda,
en omständighet, som Warholm ansett vara så bindande, att han
icke vågat i betyget förklara klaganden ledig till äktenskap.

Skulle vid pröfningen af Warholms åtgörande den anförda omständigheten
finnas icke utgöra tillräckligt skäl att förklara klaganden bunden
till äktenskap, utan Warholm anses vara oförhindrad att utfärda
ett rent betyg, vore han lika villig som skyldig att ställa sig detta till
efterrättelse.

Efter det klaganden i afgifna påminnelser, under förklarande att
han aldrig gifvit Karolina Johansdotter löfte om äktenskap eller inför
Warholm erkänt sig hafva gifvit henne sådant löfte, vidhållit sin i klagoskriften
gjorda framställning, tog justitieombudsmannen detta ärende i
öfvervägande och fann därvid, på sätt i en af honom till domkapitlet i
Skara aflåten skrifvelse anfördes, ifrågavarande af Warholm för klaganden
utfärdade flyttningsbevis vara i två hänseenden felaktigt.

Hvad först beträffade den i flyttningsbeviset gjorda anteckning om
klagandens förbindelse med Karolina Johansdotter uppgaf Warholm icke,
vare sig att klaganden låtit kyrkotaga Karolina Johansdotter såsom sin
fästeqvinna, eller att det i flyttningsbeviset oinförmälda äktenskapslöfte
blifvit af domstol för fast förklaradt. För nämnda anteckning syntes
Warholm icke hafva annan grund, än hvad han i sin förklaring anfört.
Men äfven om, såsom Warholm uppgifvit, klaganden inför honom erkänt
sig vara fader till det af Karolina Johansdotter framfödda barn, innefattade
detta erkännande icke, att häfdandet skett under äktenskapslöfte.
Och om äfven, såsom Warholm jämväl uppgifvit, klaganden och Karolina
Johansdotter inför honom förklarat sig ämna under viss förutsättning
uttaga lysning till äktenskap med hvarandra, vore klaganden därigenom
icke lagligen bunden till äktenskap med Karolina Johansdotter. Berörda
förklarande berättigade således icke Warholm att i flyttningsbeviset införa
den anmärkta anteckningen, att klaganden vore till äktenskap med
Karolina Johansdotter bunden. Genom att sålunda i fråga om en särdeles
vigtig punkt i flyttningsbeviset införa en uppenbart oriktig anteckning
hade Warholm gjort sig skyldig till embetsfel.

Utom i afseende å anteckningen ''om klagandens förhållande till
Karolina Johansdotter vore ifrågavarande af Warholm för klaganden utfärdade
flyttningsbevis lagstridigt jämväl i ett annat afseende, som icke
i Warholms förklaring vidrördes. Betyget innehölle nämligen, jämte
anteckning därom, att klaganden inom svenska kyrkan begått Herrans
nattvard och vore därtill fortfarande oförhindrad, ett tillägg af följande
lydelse: »men har icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål».

Detta tillägg syntes förutsätta, att enligt Warholms åsigt klaganden
skulle vara i följd af begånget lägersmål underkastad enskild skrift,

I kongl. förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande den 4 maj 1855 vore stadgadt att den, som gjort sig
skyldig till ansvar för lönskaläge, ej må af den heliga nattvarden komma
i åtnjutande, innan han af sin själasörjare, i närvaro af två eller tre
bland församlingens medlemmar, låtit sig enskildt skriftas och aflösas.

Nu gällande bestämmelse om ansvar för lönskaläge förekomme i 18 kapitlet
9 § af allmänna strafflagen och lydde sålunda:

»Ogift man, som öfvar otukt med ogift qvinna, utom i de fall, som
förut sagda äro, straffes, för lönskaläge, med böter, högst ett hundra riksdaler.
Ej skall dock sådant straff ådöinas i annat fall, än då mannen,
efter lagsökning af qvinnan eller hennes målsman, ålägges att underhåll
gifva till barn, hvarmed qvinnan i lägersmålet rådd blifvit.»

Justitieombudsmannen hade redan förut i sin år 1891 till Riksdagen
afgifna embetsberättelse fullständigt utvecklat, att nämnda stadgand°e i
1.855 års förordning afsåge allenast den, som af domstol blifvit dömd
till ansvar för lönskaläge, men icke en hvar, som begått sådant. Warholin
kunde emellertid ej visa, att klaganden för lönskaläge af domstol
fällts till ansvar. Vid sådant förhållande kunde klaganden ej heller
härför underkastas enskild skrift.

Men om äfven, på sätt Warholm syntes förmena, klaganden borde
undergå enskild skrift, oaktadt försummelse härutinnan ej utgjorde hinder
för honom att eg a tillträde till den heliga nattvarden, borde någon
anteckning rörande sådan enskild skrift icke intagits i klagandens flyttningsbevis.
I kongl. förordningen angående förändrade stadganden i
afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, den 20 januari
1865 föreskrefvés nämligen, efter det bestämmelser lemnats om hvad
frejdbetyg i allmänhet skulle innefatta, »att prestbevis, som för flyttning
från en församling till annan meddelas, jämväl skall, med afseende å
kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande personen
då är i följd af begånget brott från delaktighet i den heliga nattvarden
utestängd, eller genom domstols utslag blifvit för brott under framtiden
ställd, än äfven huruvida den flyttande är vorden enligt kyrkolagen
varnad att från nattvarden sig afhålla, eller vid den tid, då betyget''utfärdas,
är ställd under sådan kyrkotukt, som enligt kongl. förordningen
den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas». Uppenbart afsåge den° af
Warholm uti ifrågavarande flyttningsbevis gjorda anteckning, att klaganden
icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål, icke sådant förhållande,
hvarom, enligt nu anförda bestämmelser, anteckning finge i flyttningsbevis
införas.

Ehvad man betraktade omförmälda anteckning rörande enskild skrift
från materiel eller formel synpunkt, vore densamma följaktligen enligt
nu gällande lagstiftning alldeles oriktig.

Justitieombudsmannen funne sig fördenskull föranlåten att för det
oförstånd i embetet, hvartill Warholm genom ifrågavarande obehöriga
anteckningar i det af honom för klaganden utfärdade prestbeviset gjort

sig skyldig, inför domkapitlet åtala Warholm, med yrkande dels att han
måtte härför dömas till ansvar jämlikt 5 § i lagen om straff för embetsbrott
af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, dels
ock att honom måtte varda ålagdt att vid påfordran för klaganden utfärda
nytt laglikmätigt flyttningsbevis.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 20 juni 1892. .Domkapitlet
utlät sig däruti: vid det förhållande, att det väckta åtalet, i hvad
det rörde den å ifrågavarande prestbevis gjorda anteckningen: »till äktenskap
bunden med pigan Karolina Johansdotter, som han under äktenskapslöfte
häfdat 1888», innebure anklagelse mot prest, för det han vid
meddelande af embetsbevis beträffande borgerligt förhållande skulle begått
fel, som kunde hafva medfört kränkning af enskild rätt, men sådant
åtal, enligt lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol
i sådana mål den 8 mars 1889, § 13 moin. 3, jämförd med § 4,
skulle vid världslig rätt upptagas, funne domkapitlet sig förhindradt att
till pröfning upptaga åtalet i denna punkt.

Hvad åter anginge den åtalade anteckningen därom, att klaganden
icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål, så, enär denna anteckning
på de af justitieombudsmannen anförda skäl måste anses obehörig
och stridande mot gällande föreskrifter beträffande flyttningsbevis, som
af presterskapet utfärdades, ville domkapitlet genom sitt utslag hafva
ålagt Warholm att till klaganden, vid påfordran och utan kostnad för
denne, utfärda nytt, laglikmätigt flyttningsbevis; men då Warholm genom
en å utfärdadt prestbevis gjord anteckning af ifrågavarande beskaffenhet
icke kunde anses hafva i sitt embete begått sådant fel, hvarå
straff borde följa, funne domkapitlet den mot honom i detta afseende
förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

Det lärer vid åtalets anställande icke hafva undgått dåvarande
justitieombudsmannen, att, rent forinelt sedt, åtalet bort skiljas i två
delar och den ena frågan, nämligen om anteckningen i prestbetyget
rörande klagandens förhållande till Karolina Johansdotter, anhängiggöras
vid världslig rätt, samt den andra frågan, eller om den obehöriga anteckningen
att klaganden icke låtit sig enskildt skriftas, anhängiggöras hos
domkapitlet. Men justitieombudsmannen torde ansett det vara mindre
lämpligt att för ifrågavarande förseelser på en gång anställa två åtal hos
skilda myndigheter, och han förmodade, att erforderlig rättelse skulle
vinnas genom det åtal, han hos domkapitlet anhängiggjorde. Då domkapitlet
likväl fann sig förhindradt att till pröfning upptaga åtalet i hvad
angick den ena af de felaktiga anteckningarna i prestbeviset, och då justitieombudsmannen
icke heller ansåg erforderligt att öfverklaga utslaget

Justitieombudsmannen8 embetsberättelse till 1S93 års riksdag. ti

endast för att . få Warholm befordrad till ansvar för det fel, som domkapitlet
upptagit till pröfning, och som han ålagts att rätta, fick utslaget
vinna laga kraft. Däremot anbefallde justitieombudsmannen, att åtal
skulle vid vederbörande häradsrätt anställas mot Warholm för den i
%ttningsbeviset gjorda anteckningen, att klaganden vore till äktenskap
med Karolina Johansdotter bunden. Redogörelse för detta åtals utgång
lemnas^längre fram i denna berättelse.

''■ Sergeanten vid Vestgöta regemente E. H. Blomén anmälde härstädes,
att, sedan han den 24 september 1890 i Sköfde torgfört köttet af en
utaf honom skjuten elg för att försälja detsamma, och, efter det försäljningen
en stund pågått, tillförordnade jägmästaren i dåvarande Falbygd®
revir E. Gerhardsson Stuart, åtföljd af tillförordnade stadsfiskalen
i Sköfde J. Björck, infunnit sig å platsen för försäljningen och under
utropet »i Kongl. Maj:ts och kronans namn lägger jag beslag på
varan jämte det fordon, hvari densamma befinner sig,» förbjudit Blomén
att fortsätta försäljningen, utan att därvid uppgifva anledningen till beslaget.
Björck hade därefter omedelbart tagit hand om försäljningen, i
det han genom en poliskonstapel anmodat en slagtare vid namn Svensson
att för beslagtagarnes räkning fortfara med elgköttets afyttrande.

Sedermera hade Blomén af beslagtagarne erhållit den underrättelsen,
att beslaget verkställts af den anledning, att jagten å den skjutna elgen
skulle hafva försiggått å förbjuden mark. Då detta''icke varit händels°en,
enär elgen skjutits å en af Blomen arrenderad jagtmark inom Värings
socken, hade Blomén protesterat mot beslaget, så mycket m^r som hvarken
Stuart eller Björck vore behörige att verkställa beslag å djur, som
blifvit fällda utom deras tjenstgöringsområde. Värings socken tillhörde
nämligen Vadsbo revir och Binnebergs länsmansdistrikt. Oaktadt*protesten
hade emellertid försäljningen fått fortgå, hvadan, och då Blomén
icke kunde vidare åtgöra, han aflägsnat sig från platsen.

Omkring en half timme senare hade Blomén blifvit uppsökt af beslagtagarne,
af hvilka Stuart i Kongl. Maj:ts och kronans namn förklarat
det gjorda beslaget upphäfdt samt erbjudit Blomén att återfå den beslagtagna
varan. Blomén hade då visserligen vägrat att mottaga köttpartiet,
men Stuart och Björck hade öfverlemnat detsamma till Bloméns
skjutsbonde.

Då Stuart och Björck icke varit berättigade att tillvägagå på sätt
som skett, anhöll Blomen, att de måtte blifva ställde under åtal och

till laga näpst befordrade samt förpligtade att till Blomén utgifva 50
kronor såsom ersättning för hans med angifvelsen förenade kostnader.

I anledning af denna angifvelseskrift infordrades genom Konungens
befallningshafvande i Skaraborgs län yttranden af såväl Stuart som
Björck. Stuarts till följd däraf i ärendet afgifna förklaring innehöll
hufvudsakligen: då han vid gående ifrågavarande dag öfver salutorget
i Sköfde förmärkt, att en person sysslat med att afyttra köttet efter en
elg, hade Stuart för insamlandet af uppgifter till den s. k. elgstatistiken
inom landet tillsport försäljaren, sergeanten Blomén, hvarest elgen vore
skjuten, därtill denne svarat: »å Locketorp Lilla Segelsgårdens egor».
Flere personer, bland dem inönsterskrifvaren C. W. Tengstrand, hade
däröfver uttalat sin förvåning, enär Blomén, innan Stuart tillkommit,
skulle hafva sagt, att elgen skjutits å egorna till Locketorp Störa
Se^els^ården, hvilket hemman vore ett Skaraborgs regemente tillhormt
mönsterskrifvareboställe. Stuart, som på grund af Blomens olika
uppgifter misstänkt, att elgen blifvit fälld å kronan tillhörig mark,
hade då förklarat återstoden af elgköttet förbrutet samt eftersändt
Björck, med anhållan att denne måtte taga det beslagtagna köttet
om hand och försälja detsamma för kronans räkning, hvarjämte Stuart
sändt bud till slagtaren Svensson rörande köttets sönderhuggande. Sedan
båda infunnit sig, men innan någon försäljning kommit till stånd, hade
Stuart, af den anledning att Blomén efter beslagtagandet uppgifvit sig
ega jakträtten å mönsterskrifvarebostället, uppsökt ofvanbemälde Tengstrand
såsom innehafvare af detsamma samt tillsport honom, som förut
upplyst, att hanrej till Blomén öfverlemnat jagträtten å bostället, huruvida
han i kontraktet med den person, åt hvilken, han utarrenderat detsamma,
undantagit jagträtten, hvartill Tengstrand lemnat nekande svar.
Efter upplysning härom hade Stuart uppsökt Blomén och i Björcks närvaro
återkallat beslaget, med förklaring att Blomén egde rätt återtaga hvad

som tagits i beslag. . , c

På grund af hvad Stuart sålunda anfört och under åberopande åt
två vid hans förklaring fogade intyg bestred Stuart till alla delar Bloméns
beskyllningar och ansåg sig, med stöd af de misstankar, som upp
stått genom Bloméns sväfvande uppgifter om stället för elgens fällande,
hafva haft fullt skäl för att handla såsom han gjort, därvid han icke i
någon mån öfverskridit sin befogenhet, enär han i fall sådana som det
ifrågavarande icke vore hänvisad till visst område för utöfvande af
åklagaremakt.

Af omförmälda>id Stuarts''förklaring fogade intygÄvar„ det ena utfärdadt
af mönsterskrifvaren Tengstrand och poliskonstapeln A. Holm.

hålkrX^f ’ tfc h!» d StT 1 ain förklaring anfört vore med sanna förhållandet
öfverensstämmande. Det andra gällde vigten af elgköttet, då
det togs i beslag och da det återlemnades till Blomén 8

fn. R A" l?f iBj^Ck afgi?nt ^rklaringen innehöll bland annat, att Stuart
r Björck da denne pa kallelse tillkommit, omtalat, att Stuart i beslag

va!,„,;„laWpigePf^L"shUden’ S0"‘ ,Varläg inVW k0t“,artiet'' Samt

,, i, afSlfl?a påminnelser erinrade Blomén i fråga om Stuarts förklaring
att Stuart icke kunnat förneka, att han, innan någon bevisning förebragfs

TäffatÄfllgen ®kJutlts.å kanans mark eller eljest af Blomén på olof.
fatL åtk°mmits, verkställt beslaget och vidtagit åtgärder för elg ?ien

,mark’ där 6lgen fälldes- och den Plats- & hvilken
köttet utbjöds till salu, tillhörde icke Stuarts tjensteområde, hvadan

omneskctf llaThäs elSr 1Ckie haf,t någ°n rättiShet att tillvägagå på sätt
som skett Ty Stuart egde icke att utom sitt tjensteområde utöfva

åklagaremakt. Blomén vidhölle sin anhållan, att Stuart måtte
ställas under atal for sitt tillvägagående mot Blomén.

u , d anledn[nf af. den m°t Stuart gjorda angifvelsen ansåg justitienbudsmannen
behöfl^t att erhålla upplysning rörande jagträtten å här
ofvan omförmälda boställe. Justitieombudsmannen anmodade fördenhonungens
befallningshafvande i Skaraborgs län att härom införskaffa
upplysning. Till svar härå meddelade Konungens befallningshafvande,
att, enligt vederbörande kronofogdes uppgift, särskildt aftal angående
jagtratten a mönsterskrifvarebostället 7/8 mantal Locketorp Stora

*g7=TdT 1Ck« ]t.r,äffafs “ellan indelningshafvaren och arrendatorn
daraf, hvadan jämlikt 3 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864, jagtråtten
syntes böra tillkomma brukaren afjorden. J

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit ansåg justitieombudsmannen
hvad Blomén i ärendet fört Björck till last icke vara af
beskaffenhet att föranleda någon justitieombudsmannens vidare embets u

gfard> : “v,? aUT\ däT0t ®tuar? t*11,48* att verkställa ifrågavarande
,f*. 1 ,höS grad klandervärdt och beslöt att mot honom anställa åtal
pa följande grunder.

Då omförmälda elgkött den 24 september 1890 hölls till salu i Sköfde
hade alltsedan den 1 i samma månad jagt efter elg varit tillåten inom
Skaraborgs lan. Stuart kunde således icke vidtaga berörda åtgärd under
den förmodan, att elgen skulle dödats å tid, då elgjagt var förbjuden.
Någon sådan grund hade Stuart ej heller anfört, utan i stället iåsom
skäl för beslaget aberopat de olika uppgifter Blomén skulle haft rörande
den mark, a hvilken elgen blifvit skjuten. Till följd af dessa sväfvande

uppgifter förmenade Stuart sig hafva haft anledning att misstänka, det
elgen skjutits å mark, tillhörig kronan.

Af hvad i ärendet förekommit framginge emellertid icke att Stuart
haft ringaste orsak att misstänka, att elgjagten egt rum å någon sådan
kronan tillhörig mark, hvarom i 1 § af jagtstadgan förmäldes. Stuart
syntes däremot hafva misstänkt, att elgen skjutits å egorna till mönsterskrifvarebostället
Locketorp Stora Segelsgården.

Beträffande jagträtt å annans mark vore i 3 § af jagtstadgan bestämdt
att jagträtten tillkomme boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets
eller kronoheinmanets egor, samt att å jord, som till bruk åt
någon upplätes, tillhörde jagträtten brukaren, där ej annorledes aftalats.

På grund häraf borde det för Stuart varit uppenbart, att, om äfven elgen
olofligen skjutits å nämnda boställes egor, kunde, då jagten ej egt rum
under förbjuden tid, kronan ingalunda betraktas såsom rättsegare, utan .
hade målseganderätten tillkommit antingen boställshafvaren eller annan
brukare af bostället.

Nu vore i 24 kapitlet 15 § strafflagen stadgadt att, om någon olofligen
jagade å annans mark, finge sådan förbrytelse, där den allenast
förnärmade enskild persons rätt, icke åtalas af annan än målsegande. En
på samma grundsats hvilande bestämmelse förekomme ock i 24 § jagtstadgan.
Där föreskrefves nämligen att öfverträdelser af samma stadga,
hvilka blott förnärmade enskild persons rätt och ej anginge till allmänt
gagn gifna föreskrifter, finge endast af målsegande åtalas.

Häraf vore det alltså tydligt, att en jägmästare icke i denna egenskap
egt att under några förhållanden mot Blomén anställa åtal, för det
elg blifvit af honom skjuten å nämnda boställes egor. Följaktligen skulle
en jägmästare ej heller haft rättighet att för kronans räkning taga elgköttet
i beslag. Sådant oaktadt hade Stuart i sin egenskap af t. f. jägmästare
verkställt ifrågavarande beslag, detta till och med utanför
det åt honom anvisade tjenstgöringsområde. Vidare hade Stuart under
beslaget inbegripit jämväl det fordon, hvari elgköttet befanns, ehuru
gällande föreskrifter icke medgåfve att i sådant fall, hvarom här vore
fråga, lägga beslag äfven på fordonet.

Då Stuart sålunda alldeles obehörigt lagt beslag å ifrågavarande
elgkött jämte hud äfvensom å fordonet, hade han gjort sig skyldig till
sådant tjenstefel, att detsamma borde beifras.

På nu anförda skäl anhöll justitieombudsmannen i skrifvelse till
Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, att denna myndighet
måtte förordna åklagare att vid vederbörlig domstol ställa Stuart under
tilltal för här ofvan omförmälda tjenstefel, hvarvid ansvar å honom borde

yrkas enligt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen; och skulle åklagaren
jämväl efter befogenhet understödja de ersättningsanspråk, Blomén, sedan
denne blifvit i målet hörd och erforderlig utredning skett, kunde komma
att framställa.

Atal blef häruppå mot Stuart anställdt vid rådstufvurätten i Sköfde,
som genom utslag den 4 juli 1892 afgjorde målet. Rådstufvurätten yttrade
därvid, att, ehuru Stuart såsom anledning till ifrågavarande beslag
föreburit den omständighet, att han på grund af Bloméns olika upp°
gifter rörande platsen för elgens skjutande haft skäl misstänka, att densamma
blifvit fälld å mark, tillhörig kronan, likväl och emedan af hvad
i målet förekommit tydligt vore att Stuart icke haft orsak misstänka,
det elgjagten egt rum å någon sådan kronan tillhörig mark, hvarom
förmältes i 1 § af nådiga jagtstadgan den 21 oktober 1864, utan blott
att elgen möjligen skjutits å egorna till mönsterskrifvarebostället Locketorp
Stora Segelsgården; alltså och då, beträffande jagträtt å annans
mark, det i 3 § jagtstadgan bestämdes, att jagträtt å boställes egor tillkomme
boställshafvare, samt att å jord, som till bruk åt någon upplåtits,
jagträtten tillhörde brukaren, där ej annorlunda aftalats, samt vid sådant
förhållande, då jagten ej egt rum å förbjuden tid, målseganderätten,
äfven om elgen olofligen skulle hafva skjutits å nämnda boställes egor,
tillkommit icke kronan, utan boställshafvaren eller brukaren af bostället;
ty och som Stuart, enär olofligt jagande å annans mark, i de
fall då sådan förbrytelse allenast förnärmade enskild persons rätt, jämlikt
24 § jagtstadgan och 24 kapitlet 15 § strafflagen, endast finge åtalas
af målsegande, i sin egenskap af jägmästare icke under några förhållanden
varit berättigad att åtala Blomén, för det elgen blifvit skjuten å
sagda boställe, ej heller haft rättighet att för kronans räkning taga elgköttet
i beslag, men Stuart beslagtagit icke allenast köttet och elghuden,
utan jämväl och utan någon som helst rätt det fordon, hvarå, köttet
forslats, pröfvade rådstufvurätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 och 22 §§
strafflagen, lagligt att för det oförstånd i sin tjenstutöfning, som Stuart
låtit komma sig till last, döma honom att böta tjugufem kronor, hvarjämte
Stuart förpligtades godtgöra Blomén för de kostnader och besvär
denne fått vidkännas för sakens angifvande och fullföljande hos justitieombudsmannen
med fordrade och skäliga ansedda femtio kronor samt ersätta
Blomén rättegångskostnaderna vid rådstufvurätten med tjugu kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Åf förekommen anledning infordrade justitieombudsmannen upplys-™^»
ning huruvida i ett vid Stockholms rådstufvurätts sjette afdelning de# vittne,ed.
anhängigt ransakningsmål angående åtskilliga för anstiftande af och
delaktighet i upplopp tilltalade personer domstolen låtit till vittnen
åberopade personer aflägga ed, utan att lagens föreskrifter härom i 17
kapitlet 16 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt kongl.
förordningen den 5 november 1867, blifvit i alla delar iakttagna.

I en till svar härå afgifven förklaring anförde rådmannen h. Hjortzberg,
stadsnotarien grefve C. Källing och vice notarien V. Dyberg, att
de, som i ofvannämnda mål varit ledamöter af rätten, i detta mai tillåtit
vittnen att vid afläggande af den i åberopade lagrum stadgäde ed halla
tu finger af högra handen uppsträckta, i stället för att, såsom i namnda
lagrum föreskrefves, hålla hand å bok. Då emellertid i berörda mål,
där 27 personer voro tilltalade, åklagaren vid ett och samma rättegångs
tillfälle åberopade till vittnen icke mindre än 41 personer, samt domstolen
icke hade flera än två biblar till sitt förfogande, förmenade förklarande™,
att den af dem i detta fall tagna utväg vant den lämpligaste,
helst som densamma, ehuru icke med lagens bokstaf fullt öfverensstämmande,
dock icke kunde såsom stridande mot lagens anda betraktas.

Förklarandena hade, fortsatte de, föreställt sig, att lagens föreskrift
om huru vid själfva edens afläggande skulle tillgå kunde anses fullgjord,
om blott det skedde på ett mot edens allvar och helgd svarande, värdigt
sätt. I detta hänseende ville förklarandena åberopa, att, då i fråga
om flera slag af eder såsom domareed, gäldenärsed i konkurs, tro- och
huldhetsed m. m. någon föreskrift icke lemnats, huru vid dessa eders
afläggande skulle tillgå, den praxis utbildat sig, att, där endast en eller
några få personer skulle samtidigt aflägga ed, de hölle tu finger af högra
banden å den heliga skrift, men att, där ett flertal samtidigt skulle
svärja, såsom vid tro- och huldhetseds afläggande, hvar och en för sig
uppsträckte högra handen eller två finger däraf, samt att det icke torde
kunna bestridas, att detta sistomförmälda sätt att aflägga ed af den allmänna
meningen uppfattades såsom högtidligt och värdigt.

Vid förklaringen var fogadt transsumt af rådstufvurättens protokoll
för den 27 februari 1892, utvisande att uti ifrågavarande mål åklagaren
till vittnen åberopat 41 personer, hvilka samtliga voro tillstädes och
fingo gå vittneseden, om sättet för hvars afläggande protokollet likväl
icke innehöll någon särskild upplysning.

Ofvanomförmälda lagrum lyder sålunda:

»Vittnen skola, i bägge delomännens, eller deras ombudsmäns, närvaro,
denna ed, med hand å bok, svärja: Jag N. N. lofvar och svär,

vid Gud och hans heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna
allt, hvad jag vet i denna sak händt och sannt vara, så att koej
något k förtiger, tillägger eller förändrar; så sannt mig Gud hiälpe till
ht och själ.» — För judar är detta edsformulär i så måtto ändradt, att
edsrorpligtelsen bör ske vid Gud och hans heliga lag.

Lagen föreskrifter, att eden skall afläggas »med hand å bok», hvarmed_
egentligen åsyftas den heliga skrift, böckernas bok. Den särskilda,
högtidliga förbindelse i eden, som innebäres i att svärja vid Gud och

hans heliga evangelium, eller vid Gud och hans heliga lag, skall så ledes

genom en symbolisk handling af vittnet ytterligare hos detta inskärpas.
Af ålder har till edlig försäkran hört högtidlig åkallan af en
högre makt och beröring af vissa symboler, hvilka likasom åskådligt skulle
framställa v.gten och allvaret af den afgifna försäkran. Att Spp<nfva
lagens uttryckliga fordran i berörda hänseende kan lika litet vara” do maren

tillätet, som det är honom medgifvet att efter godtycke låta

vittne aflägga en ed af annat innehåll än det i lagen föreskrifna.

Den stora vigt vår rätt tillerkänner vittnesbevisningen gör det ock
angeläget, att denna bevisning i allo tillkommer i den form, som lagen
fordrar. Fn afvikelse därutinnan kan medföra betänkliga olägenheter.
Om en domstol tillåter, att vittnesbörd aflägges under andra former, än
dem lagen särskildt föreskrift, kan sådant hos vittne lätt alstra den
torestäl ning, att den aflagda eden icke för vittnet har samma förbindande
kraft, som den skulle haft, därest den aflagts i full öfverensstämmelse
med lagens stadganden.

Hvad jag här anfört har jag återgifvit ur en skrifvelse, som justitieombudsmannen
aflät till advokatfiskal i Svea hofrätt. I denna skrifvelse
yttrade justitieombudsmannen vidare: enligt hans mening vore det
oeftergiflig!, att lagens uttryckliga föreskrift i fråga om sättet för edens
aflaggande noga lakttoges; och justitieombudsmannen hade ingalunda
kunnat gilla den mening, som förklarandena uttalat, att lagens föreskrift
om huru vid själfva edens afläggande skulle tillgå kunde anses
fullgjord, om blott det skedde på ett mot edens allvar och helgd svarande,
värdigt satt Uppfattningen af hvad i detta afseende borde anses
äim* s^u"e Ju kunna vexla hos olika domare och under olika tider
pa olika sätt, som ingalunda vore med edens allvar och helgd öfverensstämmande.
Hvad förklarandena till sitt försvar anfört därom, att de
icke haft mer än två biblar tillgängliga, förtjenade icke afseende. Anaghgen
skulle från andra afdelningar af rådstufvurätten biblar kunnat
anskaffas till _ erforderligt antal. Hade sådant emellertid icke låtit sig
göra, kunde vittnena fått i flera omgångar aflagga eden, ett förfarande som

i anseende till det korta edsformulär icke skulle vållat någon nämnvärd
tidsutdrägt. Hvad särskildt anginge den af förklarandena framhållna omständighet,
att vid tro- och huldhetseds afläggande den praxis utbildat
sig, att en och hvar för sig uppsträckte högra handen eller två finger
däraf, vore att märka att beskaffenheten af denna ed vore alldeles olikartad
vittnesedens. Ett öfverträdande af en dylik ed kunde, för öfrigt
icke under några förhållanden drabbas af ansvar enligt 13 kapitlet straff Justitieombudsmannen

ansåge, att förklarandena i omförmälda hänseende
gjort sig skyldige till embetsfel; och då deras förklaring, genom
hvilken de sökt försvara sin åtgärd, icke gåfve anledning att antaga,
att de för framtiden skulle undvika det klandrade förfarandet, funne justitieombudsmannen
sig föranlåten att åt advokatfiskalen uppdraga att
inför hofrätten lagligen tilltala förklarandena för hvad justitieombudsmannen
lagt dem till last samt att därvid å dem yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet.

Sedan advokatfiskalen i anledning häraf anställt atal mot radstufvurättens
ofvanbeinälde ledamöter, har hofrätten, efter slutad skriftvexling,
den 5 juli 1892 i målet sig utlåtit, att, som upplyst vore att rådmannen
Hjortzberg, stadsnotarien Källing och vice notarien Dyberg, hvilka vid
ofvanberörda rättegångstillfälle varit ledamöter i rådstufvurätten, låtit i
omförmälda, af rådstufvurätten då handlagda mål till vittnen åberopade
personer vid vittnesedens afläggande hålla tu finger af högra handen
uppsträckta, samt Hjortzberg, Källing och Dyberg icke ställt sig till
efterrättelse hvad lagen i berörda hänseende bjöde därom, att vittnen
skulle eden med hand å bok aflägga; alltså pröfvade hofrätten, utan afseende
å hvad Hjortzberg, Källing och Dyberg till ursäkt för berörda
förfarande anfört, rättvist, i förmågo af 25 kapitlet 17 § strafflagen,
döma dem att för hvad dem sålunda till last läge bota, rådstufvurättens
ordförande, rådmannen Hjortzberg, tjugu kronor samt Källing och Dyberg
hvardera tio kronor.

Utslaget är laga kraftvunnet.

Vid den granskning, som härstädes verkställdes i fråga om^ de från„jj™2™ndiing
länscellfängelset i Linköping inkomna fångförteckningar för år 1890, «/ ärende»
anmärktes, bland annat, att timmerkarlen Gustaf Olsson,, hvilken den 20 “Ä7t“***
april 1890 såsom lösdrifvare intogs i fängelset, förhördes inför Konungens
befallningshafvande i länet, så vidt af fångförteckningarna kunde inhemtas,
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 ars riksdag.

5? dfn J4 Påföljande maj> då han dömdes till ett års tvångsarbete.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt infordrades yttrande från
Konungens befallningshafvande, som meddelade, att, enligt hvad hos
Konungens befallningshafvande förda anteckningar gåfve vid handen,
Olsson samma dag han häktades undergått förhör, hvarvid beslutits, att
prestbetyg angående honom skulle infordras. Så hade ock skett den 24
april genom skrifvelse till magistraten i Norrköping, hvarefter, och sedan
prestbetyget den 30 april till Konungens befallningshafvande inkommit,
Olsson den 14 påföljande maj blifvit af länsstyrelsen dömd till ett års
tvångsarbete.

I yttrandet, som var undertecknadt af landssekreteraren J. A. Walenberg
och landskamreraren N. H. Joachimsson, å landshöfdingeembetets
vägnar anfördes slutligen att dröjsmålet till hufvudsaklig del torde
hafva berott därpå, att Wallenberg, som den 10 förutgångne mars af
sjukdom urståndsätta att röra sig, först den 15 april kunnat åkande begifva
sig till landskansliet, där han sedermera å expeditionsdagarne tjenst£Jort
till den 7 maj> då semester under fjorton dagar beviljats honom.

Efter mottagandet af detta svar begärde justitieombudsmannen i
skrifvelse till Konungens befallningshafvande upplysning, hvilken person
under tiden den 7 14 maj år 1890 tjenstgjort såsom landssekreterare.

Med anledning af denna skrifvelse upplyste Konungens befallningshafvande,
att, på sätt jämväl ett bifogadt utdrag af protokollet hållet inför
landshöfdingeembetet den 7 maj 1890 utvisade, t. f. länsnotarien J. E.
S. Cnattingius varit förordnad att under 14 dagar från och med den 9

i. samma månad, därunder Wallenberg begagnade sin rätt till semester,
tjenstgöra såsom landssekreterare.

Vid Konungens befallningshafvandes skrifvelse voro fogade dels
den s. k. »fångkappan», ett ytterark, hvari handlingar rörande Olsson
förvarades, och hvarå fanns antecknadt, bland annat, att förhör med
Olsson hållits den 20 april 1890, samt att skrifvelsen till magistraten i
Norrköping aflåtits den 24 april, dels utdrag af protokollet för den 14
maj 1890, i hvilket funnos intagna de i lag föreskrifna anteckningarna
rörande Olssons lefnadsförhållanden samt prest- och läkarebetyg för
honom in. m., men hvilket protokoll icke innehöll någon upplysning om
eller hänvisning till ett föregående förhör.

Om än genom hvad sålunda förekommit kunde anses utrönt, att
förhör med Olsson hållits redan den 20 april, ehuru någon anteckning
därom icke förekom i den hos länsstyrelsen granskade fångförteckningen,
fann justitieombudsmannen likväl anmärkningsvärdt, att, sedan det infordrade
prestbetyget den 30 april ankommit, Olsson onödigtvis mås

tillbringa nära 14 dagar i fängelset, innan dom öfver honom meddelades.
Det syntes justitieombudsmannen nämligen icke hafva funnits något
giltigt hinder för landssekreteraren att, efter det prestbetyget ankommit,
följande dag anmäla sådant för länsstyrelsen, på det Olsson genast måtte
blifva förekallad och dömd. Då det gällde en häktad person, borde
länsstyrelsen låtit sig angeläget vara att icke längre än nödigt fördröja
ärendets slutliga handläggning. Likasom landssekreterarens tillvägagående
stode i strid med den skyndsamhet, som i allmänhet borde ådagaFä°gas
i fråga om häktad person, stämde det icke heller öfverens med
föreskrifter, som i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrifvares behandling
meddelats, och som visade, att de ärenden, hvilka i enlighet med denna
lag handlades, borde med all möjlig skyndsamhet behandlas. Så t. ex.
stadgades i nämnda lag att skriftligt utslag skulle tillställas den till tvångsarbete
dömde inom tre dagar, den oräknad då beslutet afkunnades.
Vidare att om en till tvångsarbete dömd person ville söka ändring i
Konungens befallningshafvandes utslag, skulle han redan inom åtta dagar
ingifva” sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshafvande,
som skulle så fort ske kunde till justitie-revisionsexpeditionen insända
’ besvären, tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit
att sådant infordra, äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet
hörande handlingar. Dessa bestämmelser gåfve vid handen, det lagen
afsåge, att största skyndsamhet i fråga om lösdrifvares behandling skulle
ega "ruin; och ej minst blefve detta tydligt, om man med desamma jämförde
de föreskrifter, som gällde i fråga om expedierande af underrätts
utslag angående häktad samt tid och sätt för besvärs anförande af sådan

person. .

På grund häraf fann justitieombudsmannen nu omförmälda dröjsmål

innebära en embetsförsummelse af allvarsam art. Hvad i länsstyrelsens
först omförmälda skrifvelse ujfpgifvits rörande orsaken till dröjsmålet
syntes icke förtjena afseende i vidare mån, än att, då landssekreteraretjensten,
hvars utöfvare på grund af 58 § i landshöfdingeinstruktionen
den 10 november 1855 vore ansvarig för behandlingen af ärenden af
ifrågavarande slag, under fjorton dagar från och med den 9 maj uppehölls
af t. f. länsnotarien Cnattingius, jämväl denne måste jämte den ordinarie
landssekreteraren göras ansvarig för den begångna försummelsen, en hvar
i den mån honom vidkomme.

Vid granskning af 1890 års hit inkomna fångförteckningar förekom
äfven en annan anmärkning, som justitieombudsmannen, efter inhemtade
upplysningar, ansåg sig böra beifra. Det anmärktes nämligen att Göta
hofrätts d*en 30 april 1890 meddelade utslag i mål angående gatläggaren

Anders Magnus Månsson först lördagen den 13 påföljande maj ankommit
t"/, kronohäktet i Norrköping, hvarest Månsson förvarades. Sedan justitieombudsmannen
hos Konungens befallningshafvande gjort förfråo--ningar i ärendet, erhölls det svar, att utslaget den 2 maj 1890 ankommit
till Konungens befallningshafvande, att verkställighetsorder den 7 maj
påskrifvits, samt att utslaget den 10 i samma månad med posten afgått
till magistraten i Norrköping. Tillika meddelades att den landskanslisttjenst,
till hvars göromål det hörde att diarieföra, till underskrift inlemna
och därefter öfversända dylika expeditioner, sedan den 24 april
1890 föreståtts af en person för första gången, hvadan han i följd däraf
vant något ovan vid göromålen.

Jämväl i detta fall ansåg justitieombudsmannen en försummelse
hafva egt rum. Äfven med fäst afseende å andra tilläfventyrs brådskande
göromål borde en så litet tidsödande åtgärd som den ifrågavarande,
vid, det förhållande att utslaget afsett häktad person, icke hafva
fördröjts i åtta dagar, utan kunnat ombestyras genast eller åtminstone
nästa dag efter ankomsten. För denna embetsförsurnraelse bure landssekreteraren
ansvaret.

På grund häraf uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal i
Göta hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala Wallenberg och Cnattingius
samt å dera yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet för ifrågavarande
embetsfel, i den mån en hvar af dem vore därför ansvarig, och föreskref
justitieombudsmannen tillika, att advokatfiskal borde ej mindre
yrka förpligtande för dem att ersätta statsverket kostnaden för Olssons
och Månssons underhåll i fängelse under de dagar, desse i följd af anmärkta
försummelser kommit att längre än vederbort hållas häktade, än
äfven att, därest Olsson och Månsson, sedan tillfälle dem beredts att i
målet yttra sig, komme att framställa ersättningsanspråk, desamma i mån
af befogenhet understödja. ♦

I anledning häraf anställde advokatfiskalen åtal, därvid advokatfiskal
emellertid upplyste, att såväl förmyndaren för Olsson, hvars
vistelseort då var okänd, som Månsson i advokatfiskalen tillhandakomna
behörigen bevittnade handlingar förklarat sig icke hafva några ersättningsanspråk
att i målet framställa. °

Hofrätten meddelade, efter skedd skriftvexling, utslag i målet den
12 juli 1892 och utlät sig därvid, att, enär af innehållet Magen den 12
juni 1885 angående lösdrifvares behandling uppenbarligen fram<finge
att ärenden, som enligt denna lag behandlades, skulle med all möjlig
skyndsamhet behandlas, och till följd häraf det förhör, som enligt samma
lag skolat hållas med Gustaf Olsson, bort, ehuru viss tid för dylika

förhör icke funnes utsatt, anställas, så snart prestbetyget rörande honom
den 30 april 1890 till länsstyrelsen ankommit och annat hinder ej
mött, men sådant förhör icke egt rum under tiden till den 9 maj, då
Wallenbergs tjenstledighet börjat, och af Cnattingius, som därefter
under en °tid af fjorton dagar utöfvat landssekreteraretjensten, hållits
först den 14 maj, samt Olsson i följd af den försumlighet, som Wallenberg
och Cnattingius sålunda låtit komma sig till last, finge anses hafva
suttit häktad tretton dagar längre än vederbort och statsverket under
denna tid fått vidkännas kostnaden för hans underhåll, hvilken kostnad,
enligt hvad upplyst blifvit, utgjort 34 öre om dagen, pröfvade hofrätten,
som” funne något afseende icke kunna fästas vid hvad Wallenberg och
Cnattingius till sitt fredande anfört, lagligt att, jämlikt 25 kapitlet 17 §
strafflagen, döma dem att hvardera bota femton kronor; hvarjämte de
förpligtades ersätta statsverket kostnaden för Olssons underhåll,. Wallenberg
under åtta dagar med två kronor 72 öre och Cnattingius
under fem dagar med en krona 70 öre.

Vidare och då med hänsyn till den skyndsamhet, hvarmed ärenden
angående häktade personer borde handläggas, hofrättens utslag den 30
april 1890 rörande Anders Magnus Månsson, hvilket kommit länsstyrelsen
tillhanda den 2 nästpåföljande maj, bort ofördröjligen afsändas till kronohäktet
i Norrköping, där''Månsson varit förvarad, men sådant icke. skett
förr än den 10 i sistnämnda månad, samt Wallenberg vore ansvarig för
den försummelse, som härutinnan förelupit; fördenskull och emedan
Månsson till följd häraf finge anses hafva suttit häktad sju dagar längre
än vederbort, och statsverket måst under dessa dagar bekosta hans
underhåll, som enligt lemnad upplysning uppgått till 31 öre om dagen,
pröfvade hofrätten, jämlikt ofvannämnda lagrum, rättvist döma Wallenberg,
för hvad honom härutinnan läge till last, att böta tio kronor samt
att ersätta statsverket för Månssons underhåll med två kronor 17 öre.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

På sätt i senast afgifna embetsberättelse omförmäles (sidd. 2 -6) hade spJUe^''9för
kyrkoherden i Algutstorps pastorat, kontraktsprosten J. H. Vingqvist pruteriiga
anfört underdåniga besvär öfver Göta hofrät.ts den 7 juli 1891 meddelade^or’attmns
utslag, hvarigenom hofrätten dömt Vingqvist till böter, för det han obehörigen
uppburit vissa afgifter för presterliga förrättningar.

Enligt utslag den 14 juli 1892 har Kongl. Maj:t icke funnit skäl att
i hofrättens utslag göra ändring.

ÄÄ .Genom utslag den 30 december 1890 hade hofrätten öfver Skåne och
hållande af Blekinge, på sätt af justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891
före väg. årS Riksdag närmare inhemtas (sidd. 77—86), dömt åtskillige medlemmar
af magistraten i Lund till böter för det felaktiga förfarande, hvartill de
gjort sig skyldige genom deltagande i vissa magistratsbeslut angående
förbud mot hållande af föredrag. Sedan de dömde häröfver anfört
underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t genom utslag den 5 augusti 1892
förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens öfverklagade utslag.

uppropslista. Handlanden Holmgren ingaf hit en skrift, däri han, i fråga om
behandlmgen den 11 januari 1892 af ett vid rådstufvurätten i Linköping
af Carin Molander mot Holmgren anhängiggjordt mål angående fordringsanspråk,
anförde följande.

Efter det Holmgren mottagit stämning att nämnde dag inställa sm
vid rådstufvurätten för .att svara å Carin Molanders mot honom framställda
påståenden, hade Holmgren, för att undvika att inlåta sig i rättstvist
med Carin Molander, med henne ingått förlikning, hvarvid han erhållit
en bevittnad handling, däri hon frånhände sig rätt till hvarje slags
kraf mot Holmgren, rättegångskostnaderna äfven inbegripna.

Detta oaktadt hade Holmgren varit skyldig att hörsamma rättens
kallelse, och infinna sig inför domstolen, hvartill Holmgren äfven manades
af nödig omtänksamhet. Uppenbart vore nämligen att, om Holmgren
på god tro uteblifvit. vid rättegångstillfället, hade målet kunnat förekomma
till behandling och Holmgren kunnat ådömas såväl rättegångskostnader
som böter för uteblifvandet; och utslaget hade kunnat, Holmgren
. ovetande, vinna laga kraft, så att Holmgren blifvit ovägerligen
skyldig att betala hvad honom sålunda blifvit till utgifvande ådömdt.
Holmgren hade också i god tid på utsatt dag infunnit sig i rådstufvurättens
förmak, och då uppropslistan för dagen, som kort därefter, såsom
Holmgren kunde med vittnen styrka, anslogs på vanlig plats, äfven upptog
målet mot Holmgren, utvisande att stämningen icke blifvit af Carin
Molander återkallad, hade Holmgren naturligtvis varit nödsakad att qvarstanna
och afvakta målets påropande i laga ordning.

Efter det att de två första målen på uppropslistan förevarit och
ordningen kommit till målet mot Holmgren, hvilket var det tredje af
de på listan upptagna, hade emellertid ett af de sista målen på densamma
företagits, och därefter hade det fjärde i ordningen påropats.
Då uppropslistan sålunda icke följdes, utan målen företogos i annan och
synbarligen godtycklig ordning, hade Holmgren fortfarande måst afvakta

kallelse att infinna sig inför rätten enligt stämningen. Enär sådan kallelse
likväl allt fortfarande icke afhördes, hade Holmgren slutligen funnit sig
nödsakad att själf anmäla sig inför rätten med anhållan om målets företagande
till behandling. Därvid hade upplysts att Carin Molander låtit
efter sessionens början inför rätten anmäla stämningens återkallande samt
att rätten afskrifvit målet. Att utan svarandens förekallande, om han
vore närvarande d. v. s. befunne sig i rättens förmak, före rättegångstimmans
slut afskrifva ett på föredragningslistan stående mål och låta
svaranden timtals vänta på målets föredragning syntes omöjligen kunna
vara annat än ett felaktigt förfärande.

Om Holmgren vid uppropslistans anslående funnit målet mot sig
icke vara därå upptaget och stämningen sålunda uppenbarligen återkallad,
så hade han naturligtvis låtit därvid bero, och detsamma hade
visserligen äfven blifvit fallet, om Holmgren i behörig tid fått kännedom
om målets afskrifvande och då kunnat aflägsna sig, antingen det nu
varit vid sessionens början eller vid föredragning enligt listan i laga
ordning. Men genom rättens i förevarande fall vidtagna förfarande hade
Holmgren blifvit uppehållen nästan hela förmiddagen.

Holmgren ansåg sig därför berättigad till ersättning för denna honom
obehörigen vållade tidsförlust samt yrkade, att rättens ledamöter vid
ifrågavarande tillfälle, nämligen ordföranden, rådmannen A. F. Olson
samt illiterat^ rådmannen Ph. Svanfelt och stadsnotarien, vice häradshöfdingen
O. Mattsson, borde kännas skyldige att ersätta Holmgren den
honom sålunda tillskyndade förlust.

I häröfver infordradt yttrande androg rådmannen Olson, å rådstufvurättens
vägnar, att vid rätten målen alltid plägade påropas i den ordning,
de vore uppförda i uppropslistan, därest ej någon särskild omständighet
föranledde undantag. Så hade ock skett vid ifrågavarande tillfälle.

Då emellertid käranden i det mål, klagoskriften afsåge, vid rättegångstimmans
början låtit anmäla, att målet ej fullföljdes, hade radstufvurätten
saknat anledning att påropa detsamma förr, än de öfriga målen
blifvit handlagda; och därefter skulle det ock hafva blifvit påropadt,
därest ej Holmgren därförinnan anmält sin närvaro. Rådstufvurätten
kunde således ej finna, att något felaktigt förfarande härutinnan egt rum.

Efter det Holmgren afgifvit påminnelser i målet, tog justitieombudsmannen
i öfvervägande hvad, på sätt ofvan omförmälts, däruti förekommit
och uppdrog åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att åtala Olson. I
den skrift, i hvilken detta uppdrag meddelades, yttrade justitieombudsmannen,
bland annat, följande: vid ifrågavarande rättegångstillfälle den
11 januari 1892 hade i den för dagen upprättade och anslagna upprops -

lista å mål, som sagde dag skulle inför rådstufvurätten i Linköping
förekomma till handläggning, afvikelse egt rum, och Olson, hvilken,
såsom vid tillfället ordförande i rätten, måste anses vara för samma
afvikelse ensam ansvarig, hade icke kunnat uppgifva någon giltig grund
för densamma.

Kongl. kungörelsen angående uppropslistor vid de allmänna domstolarne
den 6 oktober 1882 innehölle, att å landet vid början af hvarje
lagtima ting eller allmänt sammanträde rättens ordförande skulle upprätta
och låta å rättens dörr anslå en lista, hvari de till tinget eller
sammanträdet instämda eller uppskjutna mål vore för hvarje rättegångsdag
uppförda i den ordning, i hvilken han hade för afsigt att uppropa
dem till handläggning, samt att vid rådstufvurätt sådan lista skulle upprättas
och anslås för hvarje rättegångsdag, innan målen företoges; hvarjemte
särskildt föreskrefves att hvad sålunda blifvit stadgadt dock ej
finge utgöra hinder för domaren att i särskilda fall, då han funne parternas
beqvämlighet det fordra, göra ändring i den kungjorda föredragningsordningen.

Med de i denna kungörelse gifna bestämmelser hade påtagligen afsetts
att bereda den lättnad för den rättssökande allmänheten, att parterna
i de mål, som vid underrätt anhängiggjordes, skulle kunna ungefärligen
beräkna, vid hvilken tid på dagen deras mål skulle förekomma,
och sålunda icke behöfva onödigtvis vid domstolen förnöta kanske hela
dagen i afbidan på målets uppropande. Men lika påtagligt vore ock
att, därest afvikelser från den i den kungjorda uppropslistan angifna
ordningen utan skäl egde rum, listan icke medförde den åsyftade lättnaden
för allmänheten, utan tvärtom vilseledde parterna. Därför hade
också i kungörelsen uttryckligen föreskrifvits, när ändring i den kungjorda
föredragningsordningen finge af domaren vidtagas, nämligen i
särskilda fall, då han funne parternas beqvämlighet det fordra. Där
icke sådana särskilda fall förekomme, ålåge det otvifvelaktigt domaren
att iakttaga den af honom förut bestämda ordning för målens företagande
till behandling, hvilken uppropslistan utvisade.

Ehuru Holmgren träffat uppgörelse med Carin Molander, hade han
likväl haft anledning att inställa sig hos rådstufvurätten å den i stämningen
utsatta tid. Och då han därvid fann målet vara uppfördt å
uppropslistan, hade han naturligtvis att afbida målets uppropande för att
erhålla visshet om, huruvida Carin Molander verkligen återkallade sina
i stämningsansökningen framställda påståenden eller icke, samt i senare
fallet förete det af henne utfärdade skriftliga erkännandet, att hon icke
vidare hade några fordrings- och ersättningsanspråk att i målet framställa.

Olson hade icke påstått, att den af honom i förevarande fall vidtagna
ändring i föredragningsordningen föranledts dåraf, att han funnit någon
parts beqvämlighet det fordra. Hvad särskildt det af Carin Molander
mot Holmgren instämda målet beträffade hade så mycket mindre funnits
anledning ''att företaga detsamma i annan ordning än dep i uppropslistan
bestämda eller att uppskjuta detsamma, till dess öfriga mål å listan
blifvit föredragna och handlagda, som Carin Molander låtit genom sitt
ombud anmäla, att målet vore förlikt, hvadan dess handläggning icke
kunde antagas vålla synnerlig tidsutdrägt.

Enär således Olson alldeles obehörigt afvikit från den i uppropslistan
angifna ordning, och Holmgren härigenom nödgats att längre än
för honom eljest varit erforderligt uppehålla sig vid rådstufvurätten, hade
Olson gjort sig skyldig till ett tjenstefel af den art, att justitieombudsmanneif
ansåge sig ej böra underlåta att beifra detsamma. Advokatfiskalen
skulle därför hos hofrätten ställa Olson under tilltal för ifrågavarande
tjenstefel samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och
sakens beskaffenhet ; hvarjämte justitieombudsmannen föreskref, att, därest
Holmgren, i målet hörd, framställde ersättningsanspråk mot Olson, detsamma
borde af advokatfiskal understödjas i mån af befogenhet.

På grund häraf anställde advokatfiskalen åtal mot Olson vid hofrätten
under yrkande om ansvar å honom, hvarjämte advokatfiskalen
understödde vissa af Holmgren väckta ersättningsanspråk.

Under tillkännagifvande, att på rådstufvurättens uppropslista den 11
januari 1892 varit upptagna åtta mål, samt med företeende af intyg, att
beträffande tre af dessa mål, däribland det emot Holmgren instämda,
vore af rådstufvurättens ordinarie ordförande i stämningsboken antecknadt
att de blifvit förlikta före inställelsen, anförde Olson i en till hofrätten
afgifven förklaring, att redan, då han i följd af förhinder för ordinarie
ordföranden öfvertog ordförandeskapet för återstående delen af
ifrågavarande rättegångsdag, stämningsboken innehållit anteckning därom,
att det emot Holmgren instämda målet vore förlikt; att i anledning
däraf, och då det torde vara ytterst sällsynt, att svarandepart i ett mål,
som af kärande anmälts vara förlikt, inställde sig vid rätten, Olson icke
påropat samma mål i den kungjorda föredragningsordningen, öfvertygad,
som han varit, att någon svarande ej fanns tillstädes; samt att Olson
icke ansåge sig hafva härigenom gjort sig förfallen till ansvar och
bestrede Holmgrens ersättningsanspråk, enär denne, förutom det att
han sedan det af Carin Molander omstämda beloppet blifvit betaldt,
onödigtvis inställt sig vid rätten, i allt fall därstädes mycket lätt
kunnat förvissa sig om, att Carin Molander återkallat stämningspåståendet.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag.

Felaktigt

prestbevis.

Genom utslag den 18 november 1892 utlät sig hofrätten, att hofrätten
tunne hvad i målet blifvit lagdt rådmannen Olson till last icke vara af
beskaäenhet att till ansvar eller ersättningsskyldighet föranleda, hvartore
hoträtten förklarade den emot honom förda talan icke kunna bifallas.

Da jag, efter att hafva tagit del af hvad i detta mål förekommit,
ann hvad Olson däri anfört icke böra freda honom från ansvar för
den af honom ostridigt begångna underlåtenheten att, jämlikt gällande
föreskrifter^ uppropa ifrågavarande mot Holmgren instämda mål i den
ordning, då det enligt anslagen uppropslista skulle förekomma, eller
befria honom från skyldighet att ersätta Holmgren för denne i anledning
al berörda underlåtenhet tillskyndade besvär och kostnader, uppdrog
jag åt advokatfiskalen att öfver hofrättens utslag anföra underdåniga
esvär. Dessa besvär äro nu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

o J mgifven skrift anförde arbetaren Anders Gustaf Jansson,

pa sätt i denna berättelse (sidd. 37—42) omförmälts, klagomål, bland annat,
däröfver, att kyrkoherden i Norra Vånga pastorat, prosten O. A. O.
Warholin i. ett för klaganden den 10 november 1891 utfärdadt flyttnmgsbevis
infört, anteckning, att klaganden vore till äktenskap bunden
pigan Karolina Joliansdotter, som han under äktenskapslöfte häfdat

klaganden härom i skriften yttrade samt hvad Warholm genmälde
är återgifvet vid redogörelsen här ofvan för det åtal, justitieombudsmannen
på anförda skäl vid domkapitlet i Skara anställde rörande,
° bland annat, nyssnämnda felaktighet i flyttningsbeviset.

. grund af den utgång, åtalet i denna del erhöll vid domkapitlet,
anbefallde justitieombudsmannen, såsom i berörda redogörelse
omtalats, att åtal mot Warholm för ifrågavarande anteckning i flyttnino-sbeviset
skulle anställas vid vederbörande häradsrätt, för hvilket ändamål
Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län anmodades att förordna
åklagare.

? anledning af det åtal, som på grund häraf anställdes vid Skånings
häradsrätt, meddelade häradsrätten den 2 december 1892 utslag af innehåll
att, enär sådant förhållande icke åberopats än mindre ådagalagts
att laga skäl kunde anses hafva förefunnits till den uti ifrågavarande
öi klaganden utfärdade flyttningsbevis förekommande anteckningen: »till
äktenskap bunden med pigan Karolina Joliansdotter n. Tolag., som han
under äktenskapslöfte häfdat 1888», pröfvade häradsrätten lagligt ålägga

Warholm att till klaganden vid påfordran och utan kostnad för denne
utfärda nytt laglikmätigt flyttningsbevis med uteslutande af nämnda
anteckning; men då, med afseende å hvad Warholm anfört rörande anledningen
till den ifrågavarande anteckningen å prestbeviset, Warholm
icke kunde anses hafva genom sitt förfarande begått sadant fel i embetet,
att straff därå borde följa, funne häradsrätten den emot honom i
det hänseendet förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

Utslaget har fått vinna laga kraft.

Sedan till justitieombudsmannens kunskap kommit att Ramsele Felaktig dom.
tingslags häradsrätt genom utslag den 17 mars 1892 dömt pigan Karin
Sjöström till ansvar både för barnamord och för fosters läggande å lön,
hvilken dom syntes anmärkningsvärd, blefvo häradsrättens protokoll och
utslag i berörda mål infordrade.

Af dessa handlingar inhemtades att Karin Sjöström, som ställts
under tilltal vid häradsrätten af vederbörande kronolänsman, inför rätten
uppgifvit, att hon, sedan hon af oloflig beblandelse blifvit hafvande,
fattat det beslut att, i händelse fostret framföddes vid lif, döda detsamma;
att hon, som varit i tjenst hos en hemmansegare i Hällvattnets
by, natten till den 14 februari 1892, medan hon legat till sängs, framfödt
ett lefvande barn, som hon efter förlossningen låtit ligga under
täcket, i afsigt att barnet skulle qväfvas; att hon, så snart, efter hennes
förmodan, barnets lif flytt, dolt dess döda kropp i sängkläderna, där
den fått ligga till morgonen den 15 februari, då hon burit liket till fähuset
och nedgräft detsamma bland där befintligt foder; att hon vid
och efter förlossningen visserligen varit sjuk, men dock ej urståndsatt
att lemna barnet erforderlig vård; samt att hon vid förlossningstillfället
legat i samma säng som en tjenstekamrat, och att dörren mellan det rum,
där Karin Sjöström haft sin sofplats, och ett angränsande rum, hvarest
husbondfolket legat, vid tillfället stått öppen.

Efter det obduktion af det döda barnets kropp _ egt rum, yttrade
häradsrätten enligt ofvannämnda utslag, att, enär Karin Sjöström, hvilken
af oloflig beblandelse blifvit hafvande, genom egen bekännelse och
den i målet förebragta bevisning vore lagligen öfvertygad att hafva,
efter att på natten mellan den 13 och 14 nyssberörda februari i enslighet,
men utan att hon den enslighet sökt, framfödt ett lefvande gossebarn,
dels genom uppsåtligt underlåtande af det, som till fostrets bibehållande
vid lif nödigt var, dödat sitt foster, dels ock därefter fostret å

lön lågt, dömde häradsrätten, jämlikt 14 kapitlet 22 och 25 §§ strafflagen,
jamforda med 4 kapitlet 2 § samma lag, dessa lagrum sådana
de lydde genom lagen den 20 juni 1890, Karin Sjöström att hållas till
straffarbete för barnamord i tre år och för fosters läggande å lön i fyra
månader, eller sammanlagdt i tre år fyra månader.

Enär Karin Sjöström förklarat sig nöjd med utslaget och villig att
undergå den ådömda bestraffningen, hvilken tagit sin början den 23
mars 1892, kunde rättelse af berörda enligt justitieombudsmannens åsigt
delvis oriktiga utslag ej i besvärsväg vinnas. Men genom direktören
vid det straffängelse, där Karin Sjöström intagits, uppmanades hon att
ioLK°n? ‘ Ä):t 1 unde.r(Jåuighet söka nåd. Enligt utslag den 15 juli
892 medgaf Kongl. Maj:t i nåder, att Karin Sjöström förskonades från
enne för. fosters läggande å lön ådömda fyra månaders straffarbete.
Den felaktighet, som enligt justitieombudsmannens uppfattning vidlådde
haradsrattens utslag, hade sålunda genom Kongl. Maj:ts i nådeväg meddelade
beslut, blifvit utan men för den dömda, men häradsrättens utslag
syntes dock vara af den oriktiga beskaffenhet, att rättens ordförande ej
borde undgå åtal för detsamma.

De, af häradsrätten åberopade 22 och 25 §§ i 14 kapitlet strafflagen
halva enligt lagen af den 20 juni 1890 följande lydelse:

22 §• ))Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid
födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom
handaverkan eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande
vid lif nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med
två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande
ma tiden för straffarbetet till tio år höjas.»

25 §. »Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i
enslighet och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet
sökt, till straffarbete i högst två år, och, om hon den ej sökt, till sådant
arbete eller fängelse i högst sex månader, där ej i något af dessa fall
utrones, att fostret omkommit utan modrens vållande, eller att det varit
dodfödt eller så ofullgånget, att det ej med lif framfödas kunnat.»

Under åberopande af innehållet i dessa paragrafer anförde justitieombudsmannen
i den skrifvelse, som i ämnet afläts till advokatfiskal
i bvea hofrätt, följande.

Med rätt tillämpning af stadgandet i 22 § hade häradsrätten dömt
Karin bjoström till ansvar för barnamord. Däremot hade häradsrätten
tortant felaktigt, då häradsrätten jämväl dömde henne till särskildt ansvar
efter 25 för det hon undandolt det döda fostret.

Grunden till straffbestämmelserna i 25 § vore en presumtion, en

sväfvande misstanke mot qvinnan, att hon genom sitt i paragrafen beskrifna
förhållande sökt att fördölja ett verkligt af henne begånget
brott, vare sig att hon t. ex., sedan hon födt i enslighet, men innan
hon förstört fostret eller lagt det å lön, uppsåtligen dödat detsamma,
och således gjort sig skyldig till barnamord enligt 22 §, eller att hon
gjort sig förfallen till ansvar för vållande till fostrets död. Väl hade
lagstiftaren i allmänhet icke stadgat straff såsom en följd af blotta
misstankar mot någon att hafva begått brott, men han hade likväl i
detta fall, då qvinnan undanröjt eller sökt undanrödja corpus delicti,
utan hvars förefintlighet hon väl i de flesta fall endast genom eget erkännande
kunde bindas till ansvar för ett i nu ifrågavarande afseende
tilläfventyrs begånget brott, ansett den uppkomna presumtionen till
följd af de förelupna omständigheterna vara så stark, att qvinnans förfarande
icke borde få aflöpa utan straff. Att straffet blefve strängare,
när qvinnan sökt ensligheten och således presumtionen vunne, i sannolikhet,
vore en naturlig följd af grunden till bestämmelserna i 25 §..

Om nu presumtionen upphörde, därigenom att det utröntes, antingen
att qvinnan icke föröfvat någon brottslig handling mot fostret, eller
att hon verkligen gjort sig skyldig till en sådan, uteslötes i båda fallen
tillämpligheten af straffbestämmelserna i 25 §. Grunden för straffbudet
vore misstanken om ett begånget brott och att denna vore stödd på så
starka skäl, att lagen icke kunde förhålla sig overksam gent emot den,
som försatt sig under denna misstanke. När nu grunden för straffbudet
bortfölle, antingen därigenom att presumtionen visades vara oriktig, eller
därigenom att den öfverginge till visshet, vore ock straffbestämmelserna
i 25 § icke vidare tillämpliga. I förra fallet uppkomme straffrihet, såsom
ock lagen själf i 25 § förklarade. I senare fallet åter inträdde
tillämpningen af ett annat straffbud. Om det sålunda kunde ådagaläggas,
att barnamord egt rum, blefve 22 §, och den allena, användbar.

Nämnda 25 § afsåge det fall, att qvinnan förstört fostret eller lagt
det å lön, så att behörig undersökning om fostrets beskaffenhet och om
dödsorsaken ej kunde ske. Detta fall inträffade likväl ej här, ty fostret
hade blifvit tillvarataget, och genom Karin Sjöströms bekännelse samt
obduktion af fostret hade dödsorsaken utrönts. I det vid obduktionsprotokollet
fogade utlåtandet hette det nämligen, att fostret genast efter
födseln aflidit, sannolikt genom qväfning.

Både vid mord och dråp vore det ganska vanligt, att förbrytaren
undandolde den döda kroppen. Något särskildt ansvar för detta undandöljande
vore dock ej satt. Uppenbarligen kunde då ännu mindre en
dylik åtgärd med det späda fostrets döda kropp var^ straffbar vid.

barnamord, hvilket ju i allmänhet betraktades såsom ett lindrigare brott
än mord eller dråp. Den ringaste eftertanke borde varit tillräcklig för
att inse, att det undandöljande, hvartill Karin Sjöström i förevarande
fall ^ gjort sig skyldig, ej vore sådant, hvarom i 25 § förmäldes, utan
en åtgärd, för hvilken särskildt ansvar ej funnes i lag stadgadt.

Ramsele tingslags häradsrätt hade sålunda förfarit särdeles felaktigt,
då densamma genom sitt omförmälda utslag dömde Karin Sjöström till
ansvar jämväl enligt 25 § i 14 kapitlet strafflagen.

Hvad sålunda blifvit mot häradsrätten anmärkt lade justitieombudsmannen
extra ordinarie notarien G. Åkerberg, hvilken den 17 mars
1892 ?rt or^et i häradsrätten och undertecknat utslaget, till last såsom
oförstånd vid domareembetets utöfning; och uppdrog justitieombudsmannen
fördenskull åt advokatfiskalen att för ifrågavarande embetsfel
lagligen tilltala'' Åkerberg inför hofrätten samt att därvid å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter skedd skriftvexling utlät sig hofrätten genom utslag den 7
december 1892, att, som häradsrättens ofvanberörda utslag vore i anmärkta
hänseendet stridande mot lag; alltså och då Åkerberg varit ordförande
i häradsrätten vid utslagets meddelande och följaktligen vore för detsamma
ansvarig,_ pröfvade hofrätten, jämlikt 25 ‘ kapitlet 17 och 22 §§
strafflagen, rättvist döma Åkerberg att för oförstånd i domareembetets
utöfning bota ett hundra kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

mof^ryclfri- ^ en ^en december 1890 hit ingifven skrift anhöll regements het,

förord- pastorn G. Flodén, att åtal måtte anställas mot vissa ledamöter af domnmgm.
kapitlet i Göteborg med anledning, bland annat, af ett den 20 mars
1889 af domkapitlet fattadt beslut rörande en med namnet O. Andreassou
undertecknad skrift. Enligt hvad justitieombudsmannen inhemtade lydde
domkapitlets protokoll för sistnämnda dag härutinnan sålunda:

»Föredrogs en med namnet O. Andreasson undertecknad skrift, berörande
åtskilliga förhållanden i Thorsby pastorat.

Med afseende å den föreliggande handlingens beskaffenhet beslöt
domkapitlet, att sagda handling skulle ur diariet afföras och på begäran
till utgifvaren återställas.»

I klagoskriften uppgaf Flodén, att konsistorienotarien A. B. Magni
skulle till honom yttrat, att omförmälda, med namnet O. Andreasson
undertecknade skrift sedermera blifvit förstörd.

Den förklaring, som afgafs öfver klagomålet, innehöll till en början
den upplysning, att följande ledamöter deltagit i omförmälda beslut,
nämligen: domprosten A. Rosell, prosten C. Adam, rektorn A. O. Heurlin,
dåvarande lektorn, numera biskopen U. L. Ullman samt lektorerne F.
T. Blomstrand, C. J. Sundström och A. Bellinder. I förklaringen anfördes
vidare: den ifrågavarande skriften hade varit af sådant innehåll, att
densamma icke kunde förtjena något afseende. Skriften hade med posten
blifvit till domkapitlet insänd utan dagteckning eller uppgift på afsändningsort
samt hade blott varit undertecknad med namnet O. Andreasson,
utan upplysning om afsändarens yrke eller hemort. Beslutet, att skriften
icke borde i arkivet upptagas, vore således fullt befogadt.^ Det kunde
nämligen icke åligga ett domkapitel att göra sitt arkiv till en nederlagsplats
för dylika skrifter, för hvilka ansvarige författare högst otydligt
funnes namngifne, men hvilka skrifter, så snart de därstädes blifvit
upptagna, genast, äfven om de vore af värsta slag, skulle för en hvar
blifva tillgängliga samt till och med kunna såsom offentliga handlingar
utgifvas.

Sedan Flodén inkommit med påminnelser, aflät justitieombudsmannen
till domkapitlet en skrifvelse, med anhållan att domkapitlet måtte meddela,
huruvida omförmälda handling funnes i förvar därstädes eller om
den blifvit till O. Andreasson återställd; och borde i senare fallet afskrift
af det qvitto, mot hvilket handlingen utlemnats, hit insändas.
Till svar härå upplyste domkapitlet, att ifrågavarande skrift, enär den
icke blifvit af författaren afhemtad, ännu till följd af beslutet den 20
mars 1889 funnes i konsistorienotariens förvar.

Då justitieombudsmannen den 2 april 1891 företog Flodens berörda
klagoskrift till slutlig behandling, fann han, med afseende å innehållet
af domkapitlets beslut den 20 mars 1889, samt enär domkapitlet upplyst,
att den med namnet O. Andreasson undertecknade skriften fortfarande
funnes i förvar hos domkapitlets notarie, Flodéns begäran om
åtal ej förtjena vidare afseende.

Kort därefter inkom Flodén till justitieombudsmannen med en annan
klagoskrift, i hvilken han, med åberopande af ett skriften vidfogadt,
under edlig förpligtelse afgifvet intyg af två personer, anhöll, att konsistorienotarien
Magni måtte ställas under tilltal, bland annat, för det
att Magni dåmera, under medgifvande att ofvanberörda, med namnet
O. Andreasson undertecknade skrift funnes i hans förvar, vägrat Flodén
att ens få se samma skrift eller att af densamma taga eller mot lösen
utbekomma afskrift.

Redogörelse för det åtal mot Magni, som med anledning af sistberörda
klagoskrift anställdes, är redan lemnad i senast afgifua embetsberättelse
(sidd. 51 54) och den slutliga utgången däraf är omför mäld

i förevarande embetsberättelse (sid. 34).

På sätt inhemtas af nyssnämnda redogörelse meddelade domkapitlet
den 8 juli 1891 utslag i anledning af åtalet och förklarade därigenom,
att, enär domkapitlet vid föredragning den 20 mars 1889 af ifrågavarande,
med namnet O. .Andreasson undertecknade skrift funnit, att densamma
icke. bort i diariet införas, och på grund häraf beslutit dess afförande
därifrån, i den mening att handlingen skulle genast skiljas från
arkivet och icke till någon annan utlemnas än till den, som ingifvit
handlingen, ifall han skulle infinna sig för att efterhöra densamma, vid
hvilket förhållande ifrågavarande skrift ej kunde anses tillhöra sådana
handlingar, som, jämlikt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, borde
för allmänheten vara tillgängliga; alltså och då Magni i åtalade afseendet
endast ställt sig domkapitlets beslut till efterrättelse, funne domkapitlet
ansvar i denna sak ej kunna Magni ådömas.

Detta utslag föranledde, såsom i senaste embetsberättelse omförmäles,
justitieombudsmannen att åt advokatfiskalen i Göta hofrätt uppdraga
att inför hofrätten åtala de af domkapitlets ledamöter, som deltagit
i beslutet den 20 mars 1889. Till stöd för berörda åtgärd yttrade
justitieombudsmannen i sin till advokatfiskalen i ärendet aflåtna skrifvelse
följande.

Genom utslaget den 8 juli 1891 hade domkapitlet tydligen tillkännagifvit
hvad dess beslut af den 20 mars 1889 innebure. Det innefattade
i själfva verket ett förbud för Magni att, så länge skriften
funnes^ i förvar hos honom, låta någon taga del af densamma.

På grund, af 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen vore emellertid
en hvar berättigad att hos domkapitel och andra myndigheter taga del
af allmänna ärenden rörande handlingar samt af enskilde personers
memorial och ansökningar; och stadgades vidare i nämnda lagrum
att alla sådana handlingar skulle genast och utan tidsutdrägt emot
lösen utlemnas åt hvem det äskade, vid ansvar såsom för tjenstens försummelse,
om sådant af någon publik tjensteman vägrades, samt att,
vid samma ansvar, skulle i alla arkiv hvar och en fri tilllgång lemnas
att få på stället afskrifva eller afskrifva låta eller, om därvid betydande
hinder vore, i bevittnad afskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma
alla slags handlingar i hvad ämne som helst.

Den ifrågavarande, med namnet O. Andreasson undertecknade skriften
hade, enligt hvad upplyst vore, inkommit till domkapitlets expedition,

blifvit införd i dess diarium och hos domkapitlet föredragen. Vid
sådant förhållande syntes bestämmelserna i 2 §4 mom. tryckfrihetsförordningen
hafva varit pa samma skrift tillämpliga. o

Omförmälda bestämmelser vore ovillkorliga. De inrymde icke någon
befogenhet för vare sig domkapitlet eller annat publikt verk att i särskilda
fall undandraga offentligheten någon handling, till hvilken, jämlikt
tryckfrihetsförordningen, allmänheten egde tillgång.

Enligt kungörelserna den 26 april 1853 och den 22 december 1887
kunde visserligen domkapitlet medgifva, att handlingar finge till part
återställas utan skyldighet för honom att lemna bestyrkt afskrift åt desamma
till domkapitlets arkiv. Men domkapitlet egde icke att godtyckligt
bestämma, hvilka handlingar skulle tillhöra, domkapitlets arkiv
eller icke. Hvarje till domkapitlet inkommen handling måste, sa länge
den funnes i domkapitlets eller dess tjenstemäns förvar, betraktas såsom
tillhörande domkapitlets arkiv.

Sådant oaktadt, fortsatte justitieombudsmannen, hade domkapitlet
dristat sig att fatta beslut, hvarigenom domkapitlet förordnat, att ifrågavarande
skrift skulle genast skiljas från arkivet och icke utlemnas till
någon annan än den, som ingifvit densamma.. Domkapitlets beslut
härutinnan vore olagligt. Därigenom att Magni. till följd af namnda
beslut ansett sig förhindrad att tillhandahålla skriften åt annan person
än Andreasson, hade Flodén förvägrats att taga del af beiörda skn t,
oaktadt densamma funnits i förvar hos Magni.

Då det syntes justitieombudsmannen synnerligen angeläget, att
hvarje åtgärd, genom hvilken allmänhetens rätt att hos embetsverk och
andra myndigheter ega tillgång till därstädes befintliga handlingar
kränktes, vederbörligen beifrades, och i detta fall domkapitlet fattat ett
mot tryckfrihetsförordningen stridande beslut, uppdroge justitieombudsmannen
åt advokatfiskal att hos hofrätten anhängiggöra och utföra

ifrågavarande åtal. ,, , . ,

Under skriftvexlingen hos hofrätten förklarade Flodén, att han icke
hade något att anmärka mot lektorerne Blomstrands, Sundströms och
Bellinders på anförda skäl grundade anhållan att varda skilda tran
målet, hvarjämte Flodén framställde vissa ersättningsanspråk bedan
justitieombudsmannen, med anledning af en utaf advokatfiskalen gjord
framställning, förklarat sig anse, att, med afseende å hvad Sundström
och Bellinder hos hofrätten anfört, skal saknades att mot dom fullfölja
åtalet, samt efter det Blomstrand aflidit, yrkade advokatfiskalen, med
frånträdande af åtalet mot Sundström och Bellinder, att biskopen Ullman,
domprosten Rosell, prosten Adam och rektorn Heurlin måtte dömas

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 urs riksdag.

til! laga ansvar samt, jämte lektorn Blomstrands enka, forpligtas godtgöra
Flodéns af åtalet föranledda utgifter. Hofrätten meddelade den
2o december 1892 utslag i målet, därvid hofrätten, med förklaring att
atalet mot Blomstrand förfallit och att hofrätten läte bero vid advokatfiskalens
frånträdande af åtalet mot Sundström och Bellinder, vidare
utlat sig, att, hvad beträffade åtalet emot Ullman, Rosell, Adam och
Heurlm, så, emedan frågan, huruvida en till offentlig myndighet inkommen
handling vore sådan, som omförmäldes i 2 § 4 mom. trycki
lhetsförordningen, icke kunde vara beroende på de åtgärder, som med
landlingen vidtoges, sedan den till myndigheten inkommit, utan måste
edömas^ med afseende på handlingens innehåll och beskaffenhet i öfrigt,
samt ifrågavarande skrift med hänsyn till så väl dess dunkla ursprung
som ock dess innehåll icke kunde anses vara af sådan beskaffenhet,
åt den kunde hänföras till något slag af sådana handlingar, som afsages
i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen; ty och då domkapitlets
klandrade beslut af den 20 mars 1889 icke heller kunde anses stå
i stnd mot nyssnämnda lagrum, funne hofrätten åtalet icke kunna för
»riv?’ R0Sel^ Adam och Heurlin till någon ansvars- eller ersättningspaiöljd
föranleda; och blefve den emot Blomstrands enka förda ersättn
1 nbalan, vid. det förhållande att Flodén uti en till hofrätten inlemnad
skrift medgifvit Blomstrands skiljande från målet, af hofrätten ogillad.

slipningeJ .. ^en nu_afslutade redogörelsen för anställda åtal torde i sin mån
anstånd, utgöra ett bidrag, till den utredning angående lagskipningens tillstånd
i riket, som justitieombudsmannen enligt instruktionen bör i sin berättelse
framlägga. De åtalade felen i domareembetets utöfning kunna
ej anses hafva varit, af någon svårare beskaffenhet och däraf jäfvas
således icke de vitsord angående domarekårens duglighet och pligttrohet,
som mina företrädare uttalat, och i hvilka iag obetingadt instämmer.

Icke sällan hör man emellertid den anmärkning framställas i afseende
å säkerheten.'' hos. vår lagskipning, att målen allt för ofta få olika
utgång i de särskilda instanserna, och de rubriker, såsom »olika domslut»
m. m., hvarunder i pressen meddelas uppgifter i dessa afseenden
aro egnade att understödja den uppfattning, att icke allting är väl beställdt
på detta område.

Den vid denna berättelse fogade sammanställning af statistiska
uppgifter angående den inbördes likheten eller olikheten i domstolarnes
beslut i de mål, som från underrätterna och hofrätterna full -

följts och under åren 1887—1891 afgjorts i högsta domstolen, torde vara i
detta afseende upplysande. Dessa uppgifter, som med ledning af »Nytt juridiskt
arkiv» till större delen samlats under den tid numera justitierådet
Claeson innehaft justitieombudsmausembetet, äro uppställda i öfverensstämmelse
med en af honom i nämnda tidskrift, afdelning II, tredje
årgången, införd uppsats. Endast själfva dom slutens likhet eller olikhet
har tagits i betraktande, icke de skäl, på hvilka dessa slut stödja sig.

Beträffande de i nämnda sammanställning förekommande sifferuppgifterna
är följande att märka.

Tab. I upptager de mål, i hvilka hofrätt och högsta domstolen
(H. D.) fastställt underrätts beslut. Hit hafva jämväl förts så kallade
dosGrtä mål.

Tab. II omfattar de mål, i hvilka hofrätt ändrat underrätts beslut
samt högsta domstolen fastställt hofrättens beslut eller målet hos högsta
domstolen blifvit desert.

Tab. III upptager de mål, i hvilka högsta domstolen upphätt hoi rätts

beslut och fastställt underrättens.

Tab. IV omfattar de mål, i hvilka underrätt och hofrätt kommit
till samma slut, men högsta domstolen ändrat detta.

Tab. V utvisar antalet af de mål, som fått olika utgång i alla tre

mstäiiSGriiä

Slutligen upptager Tab. VI de mal, i hvilka hofrätt dömt såsom
första domstol.

Af dessa tabeller framgår, bland annat, följande. Bland 4,590 åt hoträtterna
meddelade beslut hafva 3,854 blifvit af högsta domstolen fastställda,
hvilket utgör omkring 84 procent. För hvart och ett af de år,
tabellerna afse, utgör denna procent: för 1887 81 procent, för 1888 84
procent, för 1889 84 procent, för 1890 85 procent och för 1891 85
procent.

Svea hofrätts beslut hafva fastställts i 2,070 fall af 2,444, eller nära
85 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir resultatet: för
1887 83 procent, för 1888 86 procent, för 1889 83 procent, för 1890 86

procent och för 1891 85 procent. .

Göta hofrätts beslut hafva af högsta domstolen fastställts i 1,105 mal
af 1,318, eller nära 84 procent. För hvarje år blir denna procent: för
1887 81 procent, för 1888 81 procent, för 1889 87 procent, för 1890 85
procent och för 1891 84 procent.

Af 828 beslut af hofrätten öfver Skåne och Blekinge har högsta, domstolen
fastställt 679, eller nära 82 procent. För hvart och ett af ifrågavarande
år utgör denna procent: för 1887 75 procent, för 1888 84

procent, för 1889 85 procent, för 1890 81 procent och för 1891 85
procent.

Jämför man förhållandet mellan civila och Jcriminela mål i ifrågavarande
afseende, visar det sig, att, medan hofrätternas beslut i civila
mål fastställts i 1,932 fall af 2,332, eller 83 procent, hafva besluten i
knmmela mål fastställts i 1,922 fall af 2,258, eller 85 procent. Af dessa
sammanlagdt. 3,854 mål, i hvilka högsta domstolens och hofrätternas
beslut öfverensstämma, voro omkring 10 procent deserta.

Underrätternas beslut hafva af högsta domstolen fastställts i 2,676
fall af 4,444, eller något öfver 60 procent. För hvart och ett af ifrågavarande
år blir resultatet: för 1887 55 procent, för 1888 61 procent, för
1889 63 procent, för 1890 60 procent och för 1891 60 procent.

Högsta domstolen har fastställt häradsrätternas beslut i 1,607 fall af
2,793, eller 58 procent, och rådstufvur ätternas beslut i 1,069 fall af 1,651
eller 65 procent.

Underrätternas beslut i civila mål hafva fastställts i 1,319 fall af
2,186, eller 60 procent, och i kriminela mål i 1,357 fall af 2,258, eller
öfver 60 procent.

Underrätts och hofrätts sammanstämmande beslut hafva af högsta
domstolen fastställts i 2,505 fall af 4,444, eller 56 procent. För hvart och
ett af ifrågavarande år blir denna procent: för 1887 51 procent, för
1888 57 procent, för 1889 59 procent, för 1890 57 procent och för 1891
56 procent.

I 171 fall af 4,444, eller omkring 4 procent, har hofrätt ändrat,
men högsta domstolen fastställt underrätts beslut.

Antalet mål, i hvilka olika beslut meddelats i alla tre instanserna,
utgör 207 af 4,444, eller 5 procent.

Tabellerna kunna naturligtvis gifva anledning^till ännu flera beräkningar,
men de nu framlagda torde vara de vigtigaste för frågans
belysning.

Då man med ledning af dessa siffror vill bilda sig ett omdöme
angående enheten i vår lagskipning, måste man noga fasthålla, att resultatet
komme att ställa sig icke obetydligt gynnsammare, om man
från antalet af de i högre rätt ändrade besluten afskiljde ej mindre
dem, i hvilka ändringen betingats däraf, att nya skäl och ny bevisning
hos den högre domstolen förebragts, än äfven sådana, hvari ändringen
gällt endast en mindre väsentlig del, ej själfva hufvudsaken.

Ehuru man måste anse den väsentligaste egenskapen hos en god
lagskipning vara dess säkerhet, är dock allmänt insedt och erkändt
att krafvel på snabbhet äfven är oeftergifligt.

Hvad underdomstolarne på landet beträffar hafva väsentliga fördelar
i detta hänseende vunnits genom kongl. förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872,
i afseende på omfånget af hvars tillämpning jag hänvisar till justitieombudsmannens
embetsberättelse till 1890 års riksdag.

Den bland hofrätterna, som varit mest öfverhopad af arbete, nämligen
Svea hofrätt, har förstärkts med en ordinarie och en extra division,
hvarigenom ett vigtigt steg tagits till främjande af målens skyndsammare
afgörande därstädes. Men detta har åter haft till följd en ökad
tillströmning af mål till högsta domstolen, som redan förut arbetade
med en betydlig balans. ,

Balansen i högsta domstolen af revisionssaker samt civila och
kriminela besvärsmål utgjorde för hvart och ett af åren 1886 1890:

Revisionssaker:

1886 .................................................. 234.

1887 ................................................. 309.

1888 ................................................ 379.

1889 .................................................. 379.

1890 ................................................. 448.

Civila besvärsmål:

1886 ............................................. 151.

1887 .............................................. 238.

1888 ............................................. 228.

1889 ................................ 253.

1890 ............................................... 269.

Kriminela besvärsmål:

1886 ................................................ 161.

1887 ............................................ 228.

1888 .............................................. 333.

1889 ................................................. 304.

1890 ................................................ 330.

Summan af de under åren 1886—1890 inkomna vevisionssakevna utgjorde
2,219 och af de under samma tid afgjorda 2,006. Balansen ökades
under dessa år med sammanlagdt 213 revisionssaker.

. ,De under åren 1886—1890 inkomna civila besvärsmålens antal utgjorde
sammanlagdt 1,860, och under samma tid afgiordes 1,714 Balansen
okades under dessa år med 146.

Af kriminela besvärsmål inkommo under perioden 1886—1890 2 662

ocb ffej°rdes 2’493> 1 fölid hvaraf balansen under dessa 5 år ökades
med 169.

De“?a balaas verkf naturligen ett försenadt afgörande af målen.
Klagomal öfver langsamheten i lagskipningen i högsta instansen hafva
atven länge forsports, och de kunna icke anses obefogade. Chefens
.°r. kongl. justitiedepartementet embetsberättelse angående rättsväsendet

1887^ UtaGTiVfVm,åleu och ärendena i högsta domstolen under åren
1887 j—1890 blifvit slutbehandlade inom följande tider, från det de inkommit: -

	inom	inom	inom	inom
	3 månader	3—6 mån.	6—9 mån.	9 mån.—1 år
Revisionssaker:	procent	procent	procent	procent
1887 ........		19,8	42,1	15,4
1888 ............	0,5	6,7	20,5	20''ö
1889 ...........		16,1	29,1	20''e
1890 ...............		11,4	27,7	17''2
Civila besvärsmål-.
1887 .............	... 20,1	26,3	25,4	18,8
1888 ..............	... 12,7	15,5	19,9	17,4
1889 ............		18,1	30,6	17,3
1890 ..........	... 7,8	19,1	22,3	22,3
Okommunicerade kriminela	besvärsmål:
1887 .....................	.. 40,0	29,2	15,4	12,3
1888 ..................	38,4	12,3	23,3	13,7
1889 ...............	23,2	29,0	18,8	13,0
1890 ..............	28,0	28,0	22,0	10,0
Kommunicerade kriminela besvärsmål:
1887 ..............	36,0	19,2	23,3	11,8
1888 .................	.. 33,9	16,3	11,4	17m
1889 .................	32,2	14,2	15,6	11,4
1890 ........................	27,6	11,5	13,9	20,8

*) För 1886 saknas uppgifter härutinnan.

efter längre
tids förlopp

procent “
21,8
§36,8
34,2
42,9

9,4

34,5

25.4

28.5

3,1

12,3

16,0

12,o

9,7

21,4

26,6

26,2

För att söka minska balansen hafva högsta domstolens ledamöter
under nästlidna år dels afstått från de 2 veckors ferier vid pingst, som
de förut åtnjutit, dels ock under januari—maj samt oktober—december
tjenstgjort 3 timmar hvarje måndagseftermiddag. Äfven för innevarande
år är enahanda anordning vidtagen. Resultatet af detta ökade arbete
framgår af en jämförelse mellan antalet afgjorda mål åren 1891 och
1892. Medan under år 1891 afgjordes 424 revisionssaker och 1,456
besvärs- och ansökningsmål, utgöra motsvarande siffror för 1892 500
och 1,559.

Att balansen på detta sätt väl kan i någon mån minskas, men
icke helt och hållet afarbetas, vill dock förefalla klart, och ovisst torde
dessutom vara, huru länge ett så forceradt arbete i högsta domstolen
kan fortfara. Därtill kommer att antalet af inkommande mål synes
oaflåtligt ökas. Summan af inkomna revisionssaker samt besvärs- och
ansökningsmål utgjorde 1891 1,906 och 1892 2,141.

Verksammare medel torde därför snarligen påkallas. Den vid två
Riksdagar föreslagna åtgärden att befria högsta domstolen från fattigvårdsmålen
skulle utan tvifvel medföra en ganska afsevärd minskning
i dess arbete, och det är att förvänta, att frågan härom snart ånyo
skall bringas å bane. Men det enda tillfyllestgörande medlet att aflägsna
balansen torde dock vara ökning af ledamöternas antal i högsta domstolen,
och, ehuru många skäl kunna anföras däremot, synes frågan
om vidtagande af denna åtgärd vara förtjent af allvarlig pröfning.

Justitieombudsmannens embetsresa under år 1892 var ställd tillEm&e^-esn «>•
Norrbottens och Vesterbottens län samt en del af Vesternorrlands län. m2''
Därunder besöktes länsstyrelserna i Luleå och Umeå samt vederbörande
domhafvande och rådstufvurätter äfvensom länscellfängelser, kronohäkten
och andra häkten inom det område resan gällde. Enligt hvad det
under resan förda diarium utvisar synas i allmänhet icke några anmärkningar
af allvarligare beskaffenhet hafva förekommit under den granskning,
justitieombudsmannen vid sina besök underkastade myndigheternas
sätt att förvalta de dem anförtrodda embeten, eller i fråga om deras arkiv
samt ordningen vid de fängelser, som inspekterades. I fråga om det
skick, hvari handlingarna för senare tid inom en domsaga befunno sig,
anmärktes likväl hos den tillförordnade domhafvanden en sådan vårdslöshet
och försumlighet vid domareembetets utöfning, att justitieombuds -

mannen ansåg sig för rättelses vinnande nödsakad att ställa honom under
åtal, hvilket emellertid ännu icke hunnit af vederbörande hofrätt pröfvas.

De iakttagelser, som under resan gjordes, finnas utförligare angifna
i resediariet, hvilket jämte härstädes fördt diarium och registratur kommer
att för granskning öfverlemnas till Riksdagens lagutskott.

kiagomå^^ch Vid 1892 års början voro af ''förut inkomna klagomål fortfarande

anställda åtal. under handläggning ................................................................................... 12,

Under året inkommo klagoskrifter till ett antal af....................... 138,

Summa 150.

Af dessa hafva

återkallats ............................................................... 6,

ej föranledt åtgärd.......................................................................................... 57

efter vederbörandes hörande eller annorledes verkställd utredning

fått förfalla................................ 64,

hänvisats till åtal.................................................................................. 10,

vid årets slut varit utställda till förklaring eller påminnelser ......... 12,

» » » » af annan anledning hvilande.................................. 1,

Summa 150.

Under år 1892 hafva fjorton åtal mot embets- och tjenstemän blifvit

anställda, nämligen:

på grund af härstädes förd klagan..................................................... 10,

till följd af anmärkningar, gjorda dels vid 1892 års dels vid

ett föregående års embetsresa............................................................ 2,

af annan anledning.......................................................................................... 2,

Summa 14.

utdrag ur hög- j jen pos högsta domstolen förda minnesbok har under år 1892
minnesbok. följande domslut antecknats:

Pigan Maria Lovisa Larsson inflyttade 1886 till Torpa socken från
Fors socken. Sommaren 1889 afvek hon från Torpa sockel] och qvarlemnade
där sina minderåriga barn, livilka omhändertogos af Torpa
fångvårdsstyrelse. För den sålunda lemnade fattigvården kräfde Torpa
fångvårdsstyrelse ersättning af Fors socken.

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län ogillat
berörda talan på den grund, att Maria Lovisa Larsson och hennes barn
icke vid den tidpunkt under år 1889, då ifrågavarande understöd beviljades,
i försörjningshänseende tillhörde Fors socken, yttrade kammarrätten,
där Torpa sockens fattigvårdsstyrelse besvärade sig, i utslag
den 29 april 1891, att, som, efter det Maria Lovisa Larsson hösten 1886
inflyttat till Torpa socken, Fors fattigvårdsstyrelse ålagts ersätta Torpa
fattigvårdsstyrelse Maria Lovisa Larsson den 22 januari 1887 lemnad
fattigvård, samt vid sådant förhållande Maria Lovisa Larsson icke på
grund af sin mantalsskrifning hösten 1887 för år 1888. i Torpa socken
kunnat, emot föreskriften i 25 § i fattigvårdsförordningen, därstädes
under året näst efter samma mantalsskrifning förvärfva hemortsrätt;
alltså och då ifrågakomna behof af fattigvård för Maria Lovisa Larssons
barn uppkommit med augusti 1889, och således, innan ett år förflutit,
efter det Maria Lovisa Larsson blifvit för 1889 i Torpa socken förd i
mantal, funne kammarrätten Maria Lovisa Larsson och hennes barn,
jämlikt 24 och 25 §§ fattigvårdsförordningen, hafva, då behofvet af
fattigvård för barnen uppstod, bibehållit den hemortsrätt Maria Lovisa
Larsson före inflyttningen till Torpa socken egt i Fors socken, i följd
hvaraf ersättningsskyldighet ålades Fors socken. .

Efter det Fors fattigvårdsstyrelse anfört underdåniga besvär, har
högsta domstolen ej funnit skäl att i kammarrättens utslag göra ändring.

(Utslag den 17 november 1892 i mål emellan fattigvårdsstyrelsen i Fors socken,
å ena, samt fattigvårdsstyrelsen i Torpa socken, å andra sidan, angående ersättning
för fattigvård.)

Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har,. pa 9enlig(
förfrågan, meddelat, att någon förklaring öfver lagen, i den ordnings § regering*-19 § regeringsformen föreskrifver, icke blifvit afgifven under den tid,
som förflutit från det senaste embetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombuds-^;^’^
mannen lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för beliand-uppgifter från
lingen af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig upp er

ifter, . _____

dels om de af den lagtima och den urtima Riksdagen ar 1892

JufititieombwUmannen.fi

aflåtaa skrivelser samt om de åtgärder, hvilka i anledning af dem
blifvit vidtagna; varande, i enlighet med lemnade upplysningar, förteckning
upprättad öfver de genom nämnda skrifvelser anhängiggiorda
ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

• delsoock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.
Maj:t aflåtna skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1891 års
slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträf u

r 6 vrrSS-a ären(^en meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må
hatva blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter senast
iemnad redogörelse.

Omförmälda uppgifter och förteckning, tillika med en tabell öfver
de skrifvelser, Riksdagen år 1892 till Kongl. Maj:t aflåtit, finnas i bilagan
till denna berättelse.

Stockholm i januari 1893.

AXEL THOLLANDER.

Edward Bäcklin.

Sammanställning

statistiska uppgifter angående mål
afgjorda af högsta domstolen

åren

1887—1891.

Mål afgjorda af högsta

			]					II				III
MS!	H. D. ej ändrat dotn-stolarnes beslut.	Hofrätt beslut.	ändrat underrätts H. D. ej ändrat hofräils.	Hofrätt ändrat underrätts beslut. H. D. fastställt underrätts.
fullföljda från:	Härads- rätt.	Rådstuf- vurätt.	S:a.	Härads- rätt.	Rådstuf- vurätt.	S:a.	Härads- rätt.	Rådstuf- vurätt.	S:a.
och vidare från:	civ.	krira	civ.	krim		civ.	krim	civ.	krim		civ.	krim	civ.	krim
Svea hofrätt.
(år 1887)..................	67	45	43	50	205	43	32	23	22	120	2	5	3	5	15
( » 1888)....................	90	55	55	51	251	26	45	31	29	131	5	7	2	3	17
( » 1889)..............................	62	85	69	83	299	39	47	19	25	130	12	4	10	2	28
( » 1890)................	75	89	55	96	315	38	60	21	21	140	9	4	2	3	18
( » 1891) ................	67	87	57	63	274	46	49	21	26	142	5	5	4	4	18
Summa	361	361	279	343	1344	192	233	115	123	663	33	25	21	17	96
Göta hofrätt.
(år 1887).......................	32	40	22	17	111	33	23	10	7	73	3	1		1	5
( » 1888) ......................	32	39	25	24	120	32	18	9	6	65	9	_	3	_	12
( » 1889).................................	51	61	36	20	168	22	28	11	7	68	_	3	1	__	4
( » 1890)...............	62	48	16	21	147	33	29	6	14	82	2	1	1	_	4
( » 1891)................................	53	59	23	18	153	34	24	9	9	76	7	2	2	1	12
Summa	230	247	122	100	699	154	122	45	43	364	21	7	7	2	37
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.
(år 1887)....................	25	20	11	14	70	11	9	5	6	31	3	1	2	1	7
( » 1888)...............................	43	35	13	27	118	8	20	7	3	38	3	2	1	4	10
( » 1889).................................	35	36	13	22	106	10	16	13	10	49	4	1	1	1	7
( b 1890)................	24	''26	11	14	75	14	7	8	11	40	5	_	2	1	8
( b 1891).................................	31	26	14	22	93	11	18	5	8	42	2	—	2	2	6
Summa	158	143 \|	62	99	462	54	70	38	38	200	17	4	8	9	38
Slntsumma	749	7511	463	542	2505	4001	425	198	204	1227	71	36!	36	28 \|	171

domstolen åren 1887—1891.

		IV					V				VI
Hofrätt fastställt underrätts beslut. H. D. ändrat dom-stolarnes beslut.	Olika beslut af underrätt, hofrätt och H. D.	Hofrätts omedelbara beslut.	0 <T*- 0 3
Häradsrätt.	Rädstufvu- rätt.	S:a.	Häradsrätt.	Rådstufvu- rätt.	S:a.	ej än-drade.	än- drade.	S:a.	B 8#
civ.	krim.	civ.	krim.		civ.	krim.	civ.	krim.
8	8	6	8	30	5	8	7	i	21	13	i	14	405	Svea hofrätt. (år 1887).
10	11	7	2	30	5	4	4	3	16	16	4	20	465	(b 1888).
13	8	6	9	36	3	13	4	3	23	10	2	12	528	(» 1889).
8	9	7	9	33	9	2	4	6	21	14	3	17	544	(b 1890).
12	14	5	9	40	6	5	4	1	16	10	2	12	502	(s 1891).
51	50	31	37	169	28	32	23	14	97	63	12	75	2444	Summa.
8	9	4	3	24	4	6	2	2	14	5		5	232	Göta hofrätt. (år 1887).
7	7	5	_	19	8	6	—	—	14	7	—	7	237	(b 1888).
8	6	_	3	17	8	2	3	2	15	10	1	11	283	(b 1889).
7	8	2	_	17	7	9	1	3	20	9	2	11	281	(» 1890).
6	6	4	2	18	10	1	1	—	12	11	3	14	285	(» 1891).
36	36	15	8	95	37	24	7	7	75	42	6	48	1318	Summa.
4	9	2	6	21	1	2	3		6	3	1	4	139	Hofrätten öfver Skåne och Ble-kinge. (år 1887).
3	3	2	2	10	2	2	5	1	10	3	1	4	190	(b 1888).
2	7	2	1	12	2	3	2	—	7	4	3	7	188	(b 1889).
5	7	_	4	16	1	2	—	1	4	5	1	6	149	(b 1890).
2	4	_	5	11	1	5	2	—	8	2	—	2	162	(b 1891).
16	30	6	18	70	7	14	12	2	35	17	6	23	828	Summa.
103	116	\| 52	63	\| 334	72	\| 70	42	23	207	122	24	146	4590	Slntsumma.

BILAGA

till

Riksdagens justitieombudsmans embetsberättelse

till 1893 års Riksdag.

•i .

i > : H '' '' ;

•x J.-. i S 1

■ i » ''vi

rf, i.

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
under år 1892 till Kongl Maj:t aflåtna skrivelser, jämte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning däraf blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 16 februari 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 6 § giftermålsbalken.
(2.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1892.

2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 53 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november
1866. (3.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1892.

3:o af den 20 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom.
(4.)

1892 den 26 februari i Kongl. Regeringen anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 27 februari, i anledning af dels genom framställning af justitieombudsmannen,
dels genom motion väckta förslag om ändrad lydelse af 102 och
140 §§ i konkurslagen den 18 september 1862. (7.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1892 funnit
sig icke kunna godkänna ifrågavarande förslag, på skäl hvarom Kongl. Maj:t i skrifvelse
af samma dag lemnat urtima Riksdagen underrättelse.

5:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser
rörande stämning. (8.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1892 utfärdat
förklaring i ämnet.

*) De vid elutet af hvarje rubrik utsatta arabiska siffror visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till 1892 ärs lagtima riksdags protokoll; de romerska siffrorna hänvisa till de i andra bandet af
bihanget till urtima riksdagens protokoll intagna skrivelser.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 är8 riksdag. H

6:o af samma dag, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter,
att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas. (9.)

Kongl. Maj:t har vid föredragning häraf den 30 september 1892 förordnat, att Svea och
Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge äfvensom kammarrätten skulle
anbefallas att i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse afgifva utlåtanden.

7.0 af den 8 mars, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa
vexelmåls behandling. (10.)

Öfver ett inom justitiedepartementet uppgjordt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens
utlåtande blifvit infordradt.

8.0 af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser

rörande upprättande af förslag till klockare- och organisttjenst. (11.)

Vid föredragning häraf den 17 mars 1892 har Kongl. Majrt beslutit anbefalla den af
Kongl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta kommitté för utarbetande af förslag till
ändringar i kyrkolagen m. m. att vid fullgörande af det kommittén förut lemnade°uppdrag
jämväl taga i öfvervägande Riksdagens nu gjorda framställning samt utarbeta det
lagföi slag i ämnet, som kunde anses vara af behofvet påkalladt; och sedan kommittén
den 28 maj 1892 afgifvit betänkande med förslag till lag i ämnet, är ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

9:o af den 7 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 23 kap. 7 8
strafflagen. (24.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1892 utfärdat
lag i ämnet.

10:o af den 27 april, i anledning af Kongl. Majits proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen. (34.)
1892 den 10 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

11:0 af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. (40.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 29 juli 1892 utfärdat lag
i ämnet.

l2:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från häradsböfdingebostället 1 mantal Vassmolösa n:r 5 i Kalmar
län. (50.)

Vid underdånig anmälan häraf har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens beslut i ärendet
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
förständigande.

13:o af den 17 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (63.)

1892 den 3 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

14:o af den 18 maj, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap.
24 § strafflagen. (73.)

Öfver ett inom justitiedepartementet uppgjordt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens
utlåtande blifvit infordradt.

15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga
om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur. (74.)

Öfver ett inom justitiedepartementet uppgjordt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens
utlåtanden blifvit infordradt.

16:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga
om den troslära, hvari barn födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare
skola uppfostras. (90.)

Vid underdånig föredragning häraf har Kongl. Majrt beslutit, att samtliga domkapitlen i
riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium skulle anbefallas inkomma med
utlåtanden öfver Riksdagens ifrågavarande framställning.

17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande upplåtelse af
kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i och för uppförande därstädes
af ett nytt centralfängelse för qvinnor och ett nytt cellfängelse för nämnda
län m. m. (91.)

1892 den 9 september i statsrådet anmäld.

Stockholm den 31 december 1892.

Albert Petersson.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 28 januari 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående med Frankrike afslutad konvention om delvis förlängning
af de den 30 december 1881 afslutade handels- och sjöfartstraktater mellan
de förenade rikena Sverige och Norge samt Frankrike. (1.)

1892 den 29 januari i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att Kongl. Maj:ts ratifikation
af ifrågavarande konvention skulle, i enlighet med protokollet bilagdt förslag, för
de förenade rikenas del utfärdas, hvarjämte åt hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena uppdrogs att om ratifikationens utvexling mot franska regeringens ratifikation
i behörig ordning draga försorg. Detta ärende kommer icke vidare att blifva föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel för år 1893. (64.)

1892 den 3 juni i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att statskontoret skulle, för
utbetalning till vederbörande af de å riksstatens tredje hufvudtitel för år 1893 uppförda
summor, genom nådigt bref om Riksdagens berörda skrifvelse underrättas. Detta ärende
kommer icke vidare att blifva föremål för Kongl. Maj-.ts pröfning.

20:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af inflytande hyresinkomster från de till svenska kronans egendom i Konstantinopel
hörande bodlägenheter. (88.)

1892 den 22 juni i underdånighet föredragen, hvarvid Kongl. Maj:t behagade, i afvaktan
på den slutliga pröfningen af väckt förslag rörande ombyggnad af de till kronans fastighet
i Konstantinopel hörande bodlägenheter, i nåder

dels medgifva att af öfverskotten å de från berörda fastighet inflytande hyresinkomster
finge för år 1893 till lönetillökning för pastor vid svenska kyrkan i Paris användas 864
kronor,

dels ock bemyndiga ministern för utrikes ärendena att för ifrågavarande öfverskottsmedel,
med undantag af nyssnämnda 864 kronor, enligt gällande kurs inköpa svenska
statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer, äfvensom föranstalta därom, att af
berörda hyresmedel redan inköpta obligationer, som ock de värdehandlingar, hvilka kunna
komma att af sådana medel vidare förvärfvas, må, jämte hvad af öfverskotten tillfälligtvis
icke kan på sådant sätt användas, deponeras i Sveriges riksbank under benämning »medel
influtna från kronans fastighet i Konstantinopel till framtida disposition».

Stockholm den 31 december 1892.

Aug. Gyldenstolpe.

8:o. Kongl. landtförsyarsdepartementet.

21:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1892, angående befrielse för rust- och
rotehållare från skyldighet att bekosta soldats vård å hospital m. m. (25).
Vid föredragning den 22 april af ifrågavarande skrifvelse uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i ämnet; och blef, efter det sådant afgifvits,
ärendet den 8 november 1892 remitteradt till arméförvaltningen, hvars utlåtande ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

22:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående ändring i
lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885. (55.)
Denna skrifvelse anmäldes den 27 maj och ansågs icke föranleda någon Kongl. Maj:ts
åtgärd.

23.0 af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af vissa kronolägenheter till utvidgning af Uplands regementes mötesplats.
(52.)

Vid föredragning den 27 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle meddelas vederbörande till efterrättelse, äfvensom bemyndigat arméför -

valtningen att, i den mån sådant kan ske, med vederbörande arrendatorer träffa aftal om
öfvertagande för Uplands regementes räkning af de rörande ifrågavarande jordlotter afslutade,
för närvarande gällande arrendekontrakt.

24:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga, kronan tillhöriga, till begagnande af artilleribatteriet i Hernösand
upplåtna byggnader och lägenheter. (49.)

Skrifvelsen anmäldes den 27 maj, och har Kongl. Maj:t, med förordnande att densamma
skulle delgifvas arméförvaltningen till efterrättelse, uppdragit åt nämnda embetsverk ej
mindre att, sedan artilleridetachementet från Hernösand bortflyttats, låta till disposition af
Vesternorrlands bataljons volontärskola i Hernösand öfverlemna det därstädes befintliga
kruthuset, än äfven att, under af Kongl. Maj:t med Riksdagen stadgadt villkor, gå i författning
om afyttring af de till artilleridetachementet upplåtna, till försäljning afsedda
byggnaderna och lägenheterna.

25:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande
till Gefle stad af den så kallade Fredriksskausholmen. (48.)

Skrifvelsen föredrogs den 27 maj, och har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse; hvarjämte Kongl. Maj:t ej mindie
uppdragit åt arméförvaltningen att dels på de af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda
villkor med Gefle stad afsluta öfverenskommelse om öfverlåtande till staden af den så
kallade Fredriksskansholmen och dels att, sedan såsom följd af öfverenskommelsen, ett å
den så kallade Engesbergsudden beläget område blifvit statens egendom, detsamma till
vård emottaga, än äfven anbefallt arméförvaltningen att till statskontoret öfverlemna den
i följd af öfverenskommelsen kontant inflytande köpeskillingen.

26:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885. (61.)

Den 27 maj har Kongl. Maj:t, med bifall till Riksdagens förslag i ämnet, låtit utfärda
lag angående förändrad lydelse af §§ 14, 16 och 17 samt § 27 mom. 2 af värnpligtslagen,
äfvensom uppdragit åt chefen för generalstaben och chefen för flottans stab att
hvar för sig till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de förändringar i förordningen
den 6 december 1886 angående inskrifning och redovisning af värnpligtige samt deras
tjenstgöring m. m., som af de beslutade ändringarna i värnpligtslagen föranledas.

Sedan omförmälda förslag till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t vid underdånig
föredragning däraf den 22 december utfärdat förnyad förordning angående inskrifning
och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m.

27;o af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1890. (41.)

Denna skrifvelse föredrogs inför Kongl. Maj:t den 15 juni; och hav Kongl. Maj:t, ifråga
om de i skrifvelsen gjorda framställningarna beträffande arméförvaltningen, anbefallt:

dels arméförvaltningen att till Kongl. Maj:t inkomma ej mindre med förslag till de
föreskrifter, som syntes arméförvaltningen böra meddelas i syfte att inskränka förskottsväsendet
inom arméförvaltningens medelsredogörelse, än äfven med yttrande i fråga om
godtgörelse för de båda belopp, som utgifvits för inköp af revolvrar med fodral och af den
i Visby till artillerietablissement upplåtna tomt och hvilka ej kunnat af hufvudtitelns allmänna
besparingar ersättas;

dels arméförvaltningen å intendentsdepartementet att, i den mån besparing å departementets
andel i anslaget till beklädnad och utredning m. ro. för indelta infanteriet,
Vermlands fältjägarecorps och Jämtlands hästjägarecorps kunde uppkomma, låta till
anslaget för anskaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings-, remtygs- samt hästoch
sadelmunderingspersedlar vid det berustade kavalleriet omföra hvad som till täckande
af den i sistomförmälda anslag förefintliga, af Riksdagens revisorer anmärkta brist vore
af nöden;

dels arméförvaltningen å artilleridepartementet att till Kongl. Maj:t inkomma med
förslag till erforderliga åtgärder i syfte att täcka den under extra anslaget till inköp af
ett skjutfält samt till byggnader å Marma bokförda anticipation;

och dels direktionen för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm att till Kongl.
Maj:t afgifva yttrande beträffande den ifrågasatta förflyttningen af det i kronans egendom
n:o 8 i qvarteret Kulberget mindre härstädes för närvarande inrymda förråd af sjukhuspersedlar.

28:o af den 19'' maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark, samt om beredande af
nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m. (78.)

Vid föredragning den 27 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse; hvarjämte och då,
på sätt skrifvelsen gåfve vid handen, Riksdagen lemnat bifall till de för öfverenskommelses
ingående i förevarande afseende utaf stadsfullmäktige i Stockholm föreslagna villkor, Kongl.
Maj:t med godkännande äfven för sin del af nämnda villkor, dels i enlighet med stadsfullmäktiges
beslut den 26 januari 1891 till efterrättelse fastställt det af stadsfullmäktige
antagna tillägg till stadsplanen för Östermalm, att träda i verket i den mån sådant kan
ske utan inskränkning i kronans eller enskildes rätt, och dels bemyndigat arméförvaltningeu
att å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar med vederbörande stadsmyndighet afsluta
det aftal och i öfrigt vidtaga de åtgärder, som för öfverenskommelsens bringande till verkställighet
må finnas af nöden.

Angående frågorna om sättet för försäljningen af de tomter, hvilkas afyttrande Riksdagen
medgifvit, samt om nytt kasernetablissements uppförande för lifgardet till häst har
Kongl. Maj:t dels uppdragit åt arméförvaltningen att till Kongl. Maj:t afgifva yttrande
angående lämpligaste sättet för den beslutade försäljningen samt beloppet af den provision,
som, därest förvaltningen förordar försäljning under hand, må anses böra försäljningsmannen
tillgodokomma, och dels anbefallt chefen för fortifikationen att, efter samråd med

vederbörande generalbefälhafvare, till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till den förändrade
förläggning af det tilltänkta etablissementet, som af Riksdagens beslut i frågan
föranledes.

Slutligen bar Kongl. Maj:t, med anledning af sista punkten i Riksdagens skrifvelse,
bemyndigat statskontoret att mot ersättning framdeles i den ordning, Riksdagen stadgat,
af omhänderhafvande medel förskjuta och till vederbörande på reqvisition utbetala dels intill
ett belopp af 1,886,000 kronor nödiga medel för det nya kasernetablissementets uppförande
och dels hvad som kan erfordras för de i sammanhang med den beslutade försäljningen
erforderliga gaturegleringsarbeten.

29:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om ändring
i gällande bestämmelser rörande de från marinregemeutet till Blekinge bataljon
öfverflyttade officerares pensionsrätt. (83.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit liar den 27 maj meddelats
generalbefälhafvaren i första militärdistriktet för vederbörandes förständigande äfvensom
direktionen för amiralitetskrigsmanskassan, direktionen för arméns pensionskassa och arméförvaltningen
till kännedom och efterrättelse.

30:o af den 19 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel.
(65.)

Vid föredragning den 3 juni af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle delgifvas arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse
i hvad på hvartdera embetsverket ankommer, äfvensom att innehållet af samma
skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas
för vidtagande af de åtgärder, som af de i skrifvelseu anmälda beslut föranledas.

Sedan Riksdagen, enligt hvad under punkten 3 anmälts, höjt anslaget till indelta
arméns och Vermlands fåltjägarecorps’ vapenöfningar med 177,700 kronor, har Kongl.
Maj:t anbefallt arméförvaltningen att från och med år 1893 låta under förevarande anslag
årligen afsätta samt särskildt redovisa och bokföra ett mot anslagsförhöjningen svarande
belopp att i mån af behof till dylika öfningar användas.

Med anledning af Riksdagens anmälan under punkten 11 om anvisande på extra stat
af ett anslag för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m. har Kongl. Maj:t föreskrifvit, dels att från berörda
anslag skall utgå den befälet vid de tre beväringsbataljonerna för år 1893 tillkommande
dagaflöning och portion vid tjenstgöring emellan de årliga vapenöfningarna och
beväringens redovisning, och dels att af återstoden skall utgå aflöning för samma år åt
afdelningsområdesbefälhafvare å fastlandet.

31:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885. (IV.)
Vid föredragning den 2 december af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut, utfärdat lag angående lindring i rustnings- och roterings -

besvären, äfvensom, med föreskrift att skrifvelsen skulle i styrkt afskrift till kännedom
öfverlemnas till armeförvaltningen och statskontoret, uppdragit åt nämnda embetsmyndigheter
att till Kongl. Maj:t afgifva förslag till de bestämmelser, som, utöfver de i lagen
innefattade, kunde för tillämpning af föreskrifterna däri finnas erforderliga.

32:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen. (II.)

Skrifvelsen föredrogs den 2 december; och har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut, låtit i öfverensstämmelse därmed utfärda lag angående ändrad lydelse i
vissa delar af värnpligtslagen, äfvensom uppdragit åt t. f. chefen för generalstaben att,
efter samråd med chefen för flottans stab, till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de
ändringar i kongl. förordningen den 6 december 1886 angående inskrifning och redovisning
af väinpligtige samt deras tjenstgöring m. m. och kongl. förordningen den 17 december
samma år angående särskilda föreskrifter rörande inskrifning och redovisning af
värnpligtige inom Gotlands län samt deras tjenstgöring m. m., som af den nya lydelsen
i värnpligtslagen föranledas.

Sedan t. f. chefen för generalstaben fullgjort berörda uppdrag, har Kongl. Maj:t, vid
föi edi agning den 22 december, utfärdat förnyad förordning angående inskrifning och redovisning
af värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m.

33:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
härordning. (I.)

Denna skrifvelse föredrogs den 2 december tillika med t. f. chefens för generalstaben den
23 augusti 1892 afgifna förslag i enahanda ämne, sistnämnda förslag i de delar, hvilka,
såsom icke liggande till grund för Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition i härordningsfrågan,
icke underställts Kongl. Maj:ts pröfning; och har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens i härordningsfrågan fattade beslut,

dels fastställt de af Riksdagen antagna stater för armén, att lända till efterrättelse
i den mån, Kongl. Maj:t finner skäligt därom förordna,

dels utfärdat kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser beträffande
soldatkontrakten vid indelta arméu,

och dels åt vederbörande myndigheter meddelat för härordningens genomförande erforderliga
föreskrifter.

Stockholm den 31 december 1892.

E. von der Lancken.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1892, angående regleringen af utgifterna
under riksstaten9 femte hufvudtitel. (66.)

Den 10 juni 1892 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

35:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)

Den 10 juni genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t och
transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet.

36:o af den 26 november, angående anslag under femte hufvudtiteln med anledning
af ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 och i lagen angående lindring
i rustnings- och roteringsbesvären af samma dag. (Yl.)

Den 2 december föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 31 december 1892.

R. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civildepartementet.

37:o Riksdagens skrifvelse af den 9 april 1892, angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda järnvägsanläggningar. (26.)

Anmäldes den 22 april, då beslut i ärendet fattades.

38:o af den 9 april, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående villkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
(27.)

Anmäldes den 22 april, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

39:o af den 9 april, angående föreslagna järnvägsbyggnader för statens räkning. (29.)

Anmäldes den 29 april, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

40:o af den 22 april, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 58 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (33.)

Anmäldes den 12 maj, då dom än styrelsen anbefalldes att, efter Kongl. Maj:ts befallnings JtistUieomlmdsmnnnem

embetsberättelse till 18911 års riksdag. 12

hafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen. Detta
utlåtande har ännu icke inkommit.

41:o af den 27 april, angående tillstånd för Ystad—Eslöfs järnvägsaktiebolag att
till riksgäldskontoret inbetala oguldna återstoden af ett bolaget beviljadt lån. (36.)
Anmäldes den 12 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

42:o af den 30 april, angående ändringar i kongl. förordningen den 24 oktober
1885 om försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade,
icke spirituösa drycker. (39.)

Anmäldes den 23 juli, då chefen för kontroll- och justeringsbyrån anbefalldes att i angifvet
afseende afgifva yttrande.

Sedan detta utlåtande inkommit, anbefalldes den 5 december öfverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att inkomma med utlåtande i ärendet före
den 1 februari 1893.

43.0 af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890. (41.)

Anmäldes den 28 juli, och anbefalldes järnvägsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande
i anledning af de utaf Riksdagen i skrifvelsen gjorda framställningar beträffande styrelsen.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

44.0 af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af Ottenby kungsladugård med underlydande. (42.)

Anmäldes den 25 juni, då beslut i ärendet fattades.

45:o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till föroidning
angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet. (43.)

Anmäldes den 20 maj och lades till handlingarna.

46:o af den 9 maj, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70 i såväl
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen
om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli
1862. (44.)

Anmäldes den 20 maj, då kammarkollegium och statskontoret anbefalldes att, efter vederbörandes
hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

47:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (67.)

Anmäldes den 10 juni, därvid erforderliga beslut fattades utom i afseende å punkterna
14 och 26.

Angående 14 punkten är beslut ännu icke fattadt, hvaremot 26 punkten blifvit inför
Kongl. Maj:t anmäld den 29 juli och den 22 oktober samt därvid slutligen behandlats.

48:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)

Anmäldes den 1 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslutades.

49:o af den 19 maj, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för hafsfisket
vid rikets vestkust. (85.)

Anmäldes den 29 juli, då åt en kommitté uppdrogs att, efter utredning af hithörande förhållandeu,
såvidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag i ämnet, hvartill
utredningen kunde gifva anledning.

50:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (96.)

Anmäldes den 10 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i anledning
af skrifvelsen fattades.

51:o af den 27 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet. (Vill.)

Anmäldes den 2 december, då förordning i ämnet beslöts.

Stockholm den 31 december 1892.

Hugo Martin.

6:0. Kongl. finansdepartementet.

52:o Riksdagens skrifvelse af den 21 mars 1892, i anledning af Kongl. Majrts
proposition angående nedsättning under innevarande år i tullen å vissa slag af
spannmål m. m. (15.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit
infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 24 mars låtit
utfärda nådig kungörelse angående nedsättning under innevarande år i tullen å vissa slag
af spannmål m. m. att lända till efterrättelse från och med den 26 i samma månad.

53:o af den 26 mars, angående val af fullmäktige i riksbanken. (16.)

54:o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (17.)

Den 8 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och, såsom
icke påkallande åtgärd, lagda till handlingarna.

55:o af den 1 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning af fastigheten
n:r 41 i qvarteret Blasieholmen i Stockholm. (22.)

Den 8 april är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom icke
påkallande åtgärd, lagd till handlingarna.

56:o af den 9 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende. (30.)

Innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse är den 20 april meddeladt telegrafstyrelsen
till kännedom.

57.0 af den 29 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i
tiden för ekonomiska besigtningars hållande. (38.)

Den 12 maj liar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig förordning angående ändring i tiden för
ekonomiska besigtningars hållande.

58.0 af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år

1890. (41.)

Vid föredragning den 27 maj af förevarande skrifvelse liar Kongl. Maj:t förordnat, att
transsumt af densamma skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till landtförsvarsdepartementet,
i hvad skrifvelsen afsåge framställningarna beträffande arméförvaltningen, och till
civildepartementet, så vidt skrifvelsen rörde framställningarna beträffande järnvägsstyrelsen.

59.0 af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Vesterås stad af vissa delar af kronolägenheten Kungsängen. (45.)

\id föredragning den 20 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse med föreskrift för domänstyrelsen att tillse, att vid tillämpningen
af kongl. förordningen den 14 april 1866 för uppskattning af lösesumman för
ifrågavarande område innehafvaren af den, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningliafvande i
Vestmanlands län uppgifvit, å området befintliga, till enskild person upplåtna lägenhet bereddes
den ersättning, hvartill han kunde finnas berättigad.

60:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter ogifta Johanna Köhler från Kopparbergs
län och efter bergsmannen Per Gustaf Bergström från Sala stad samt
till en del af danaarfvet efter aflidne målaremästaren Carl August Nilssons
jämväl aflidna hustru Florentina Gustafva Stare. (46.)

Den 20 maj har Kongl. Maj:t förorduat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande
ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

61:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronomark till Arvidsjaurs kommun i Norrbottens län. (47.)

Vid föredragning den 20 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom
och efterrättelse.

62:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronomark till Gellivare kommun i Norrbottens län. (51.)

Den 20 maj hav Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande
ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

63:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter sjömannen Nikolaus Alfred Österberg. (53.)
Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit har Kongl. Maj:t den 20
maj förordnat skola meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

64:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. m. (54.)

Den 20 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom icke
påkallande åtgärd, lagd till handlingarna.

65:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Åkers bruksegare af kronolägenheten Djekneängen i Södermanlands län.

(56.) ....

Vid föredragning den 20 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i ärendet beslutit skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse.

66:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stockholms stad af viss del af myntverkets tomt n:is 1, 2 och 8 i qvarteret
Bryggaren å Kungsholmen. (60.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit har Kongl. Maj:t den 22 juni
meddelat statskontoret och myntdirektören till kännedom.

67:o af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första

hufvudtitel. (62.)

Den 27 maj har innehållet af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse meddelats riksmarskalksembetet
och statskontoret till kännedom och efterrättelse.

68:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde

hufvudtitel. (68.)

Vid föredragning den 3 juni af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande auslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skiifvelsen
skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta embetsverk
ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk
och myndigheter, skulle de3sa meddelas.

69:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde

hufvudtitel. (70.)

Vid underdånig anmälan den 10 juni af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än

finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
hvarjämte pensionsresolution utfärdats för kronolänsmannen Olof Albeit Guwells

euka Kosa Fredrika Gawell, född Blomberg, samt makarnes barn Uno Albert och Lilly
Fredrika.

70:o af den 18 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa så kallade folkbanker
och med folkbanker jämförliga penningeinrättningar. (72.)

Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det af Riksdagen antagna förslaget
i hvad det afveke från Kongl. Maj:ts i proposition till Riksdagen afgifna förslag i
ämnet, har Kongl. Maj:t den 29 juli, med godkännande af Riksdagens beslut i hvad det
afveke från Kongl. Maj:ts proposition, låtit utfärda dels lag angående sparbanker, dels
ock lag angående tillsyn å vissa så kallade folkbanker ocli med folkbanker jämförliga
penningeinrättningar.

71 :o af den 19 maj, angående val af suppleant för fullmäktige i riksbanken i anledning
af uppkommen vakans. (75.)

Den 27 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att ifrågavarande skrifvelse, såsom icke påkallande
åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

72:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af
medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings ställning.

Sedan generaltullstyrelsen, efter direktionens för nämnda pensionsinrättning samt delegarnes
i pensionsinrättningen hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ärendet, har
Kongl. Maj:t den 2 december utfärdat kungörelse om de ändringar i förnyade nådiga
reglementet för tullstatens enskilda pensionsinrättning den 30 maj 1884, som af Riksdagens
i förevarande skrifvelse omförmälda beslut påkallades, hvarjämte Kongl. Maj:t bemyndigat
generaltullstyrelsen att af tullmedlen till pensionsinrättningen för innevarande
år omedelbart och framdeles för hvarje löpande kalenderår vid dess början utbetala det af
Riksdagen anvisade årliga anslaget af tiotusen kronor.

73:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik Andersson. (82.)

Vid föredragning den 28 oktober af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att innehållet af densamma skulle meddelas vederbörande till kännedom.

74:o af samma dag, angående åtgärder för invexling till prägelvärdet af skadadt
silfverskiljemynt. (84.)

Sedan myntdirektören i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har statskontoret den 26 augusti erhållit befallning att i anledning af samma
skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

75:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (86.)
Den 3 juni har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan, låtit utfärda
nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse och
förvaltning.

76:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anordnande
af en förbättrad post- och personförbindelse mellan Sverige och kontinenten.
(92.)

Den 27 maj bar Kongl. Maj:t förordnat, att ifrågavarande; skrifvelse, såsom icke påkallande
någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

77:o af samma dag, angående beräkuingen af statsverkets inkomster. (93.)
Innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse har den 27 maj meddelats statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

78:o af samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(94.)

Den 27 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

79:o af den 21 maj. angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(95.)

Den 27 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

80:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (96.)

Vid föredragning den 27 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
samt att statskontoret skulle anbefallas att före utgången af år 1893 till riksgäldskontoret
öfverlemna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnadsfonden
för riksdags- och riksbankshus afsättas.

Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse skulle
jämte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet, i hvad skrifvelsen rörde sättet
för anskaffande och bestridande af vissa anslag för järnvägsmateriel och järnvägsbyggnader,
och till ecklesiastikdepartementet, så vidt skrifvelsen anginge sättet för betäckande af det
utaf Riksdagen beviljade lån för fullbordande af restaurationsarbetet å Skara domkyrka;
och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för
Kongl. Maj:t anmälas.

81 :o af den 21 maj, med ny riksstat. (97.)

Vid underdånig anmälan den 3 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att, jämte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition
vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riksstat
skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

82:o af den 20 maj, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
(98.)

Sedan statskontoret och kammarrätten i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse
afgifvit. gemensamt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 30 september, i öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut, låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring i

§ 5 af nådiga förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
den 5 oktober 1889 att tillämpas från och med början af år 1893.

83:o af samma dag, angående förhöjning af bevillningsafgiften för spelkort. (99.)
Efter det statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 7
oktober låtit utfärda nådig kungörelse angående den af Riksdagen fastställda förhöjda bevillningsafgift
för spelkort samt om kortstämplingens verkställande, att tillämpas från och
med början af år 1893.

84:o af samma dag, angående villkoren för försäljning af brännvin. (100.)

Sedan öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län
i anledning af Riksdagens uti ifrågavarande skrifvelse anmälda beslut afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden, hav Kongl. Maj:t den 10 december låtit utfärda nådig kungörelse
om ändring i §§ 9 och 28 af nådiga förordningen angående villkoren för försäljning al''
brännvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 31 december 189°1.

85:o af samma dag. angående stämpelafgiften. (1Ö1.)

Sedan statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
bar Kongl. Maj:t den 30 september, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande
skrifvelse anmälda beslut, låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelafgiften.

86:o af den 21 maj, angående tullbevillningen. (102.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit
infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 8 juni låtit utfärda
ny tulltaxa att lända till efterrättelse från och med den 21 i samma månad.

87:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (103.)
Den 3 juni bar Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse
anmälda beslut, låtit utfärda ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst med däruti åberopade formulär och instruktion för taxeringsmyndigheterna.

88:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. m. (III.)

Den 2 december bar Kongl. Maj:t låtit utfärda lag angående afskrifning af de å viss jord
hvilande grundskatter och hvad därmed eger sammanhang.

Därjämte bar Kong]. Maj:t samma dag förordnat, dels att kammarkollegium skulle
inkomma med förslag till de förändringar i gällande föreskrifter angående åsättande af
grundskatt, som af bestämmelserna i nyssberörda lag kunde påkallas, dels ock att kammarkollegium
och statskontoret skulle gemensamt afgifva yttrande, huruvida i ett eller
annat afseende hinder kunde anses möta för uteslutande ur såväl jordeböcker som riksstat
och öfriga statsverkets räkenskaper af sådana grundskattebelopp, som inginge i den
å riksstatens inkomstsida upptagna titeln grundskatt, men åter affördes såsom »friheter»
under vederbörande utgiftstitlar å riksstatens utgiftssida.

89:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af de enligt förordningen den 5 oktober 1889 angående bevil!ningsafgifter för

särskilda förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar
och lotshemman. (V.)

Den 2 december har Kongl. Maj:t, med upphäfvande af nådiga förordningen den 5 oktobei
1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter med däruti
genom nådiga kungörelsen den 30 september innevarande år vidtagen ändring, låtit utfärda
ny förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

90:o af den 27 november, i anledning af dels Kongl. Maj:ts propositioner om ändring
i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst och angående beräknande af viss andel af öfverskottet å statsregleringarne
för år 1890 och föregående år som en statsverkets tillgång föi
år 1893, dels ock angående den extra statsreglering för år 1893, som föranledes
af besluten vid det urtima riksmötet, samt rörande de för nämnda
statsreglering erforderliga bevillningar. (VII.)

Vid föredragning den 2 december af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med vidtagande
ai de ändringar i de vid förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst fogade formulär, som af Kiksdagens i skrifvelsen anmälda
beslut påkallades, samt med godkännande af hvad Riksdagen i afseende å sättet för debitering,
uppbörd och redovisning af tilläggsbevillningen beslutit, låtit utfärda dels nådig
kungörelse angående de vidtagna ändringarna i nämnda förordning med tillhör ande instruktion
för taxeringsmyndigheterna och formulär, dels ock förordning angående utgörande
af särskild tilläggsbevillning för år 1893.

Därjämte har Kongl. Maj:t samma dag förordnat, att det vid Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse fogade tillägg till riksstaten för år 1893 skulle meddelas statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

Stockholm den 31 december 1892.

Hans Wachtmeister.

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

91 :o Riksdagens skrifvelse af den 4 april 1892, i anledning af väckt motion om
afskaffande af jus patronatus. (23.)

Kongl. Maj:t har den 11 november i ärendet utfärdat cirkulär till samtliga domkapitel.
92:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa nybyggnader
vid Piteå hospital. (32.)

Kongl. Maj:t har den 29 april meddelat beslut i ärendet.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdan.

93.0 af den 29 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 1 § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862. (37.)

Kongl. Maj:t har den 5 augusti utfärdat förordning i ämnet.

94:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Yisingsö ekplantering. (57.)

Kongl. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet.

95:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Borstatorp n:o 1 i Kronobergs län. (58.)

Kong], Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet.

96:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af
mark mellan kronan och Linköpings stad. (59.)

Kongl. Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet.

97:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (69.)

Kongl. Maj:t har den 15 juni och den 16 december meddelat föreskrifter i ärendet, som
i vissa punkter ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

98:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)

Anmäldes den 8 och den 29 juli i de delar, som tillhörde ecklesiastikdepartementets
handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslutades.

99:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Majtts proposition om anordnande i Vadstena
af en asyl för sinnessjuka. (71.)

Kongl. Maj:t har den 20 maj meddelat beslut i ärendet.

100:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från det Ottenby kungsladugård underlydande hemmanet Prestorp n:o

2. (79.)

Kongl. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet.

101 :o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kalmar län. (80.)
Kongl. Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet.

102:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Kungsörs kungsladugård i Vestmanlands län. (81.)

Kongl. Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet.

103:o af den 20 maj, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor
äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor. (89.)
Kong]. Maj:t har den 22 juni utfärdat reglemente för småskolelärares m. 11. ålderdomsunderstödsanstalt.

104:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (96.)

I den del, som tillhör ecklesiastikdepartementets handläggning, är denna skrifvelse beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning i sammanhang med en punkt i skrifvelsen angående regleringen
af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.

Stockholm den 31 december 1892.

K. S. Husberg.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna, genom Riksdagens
skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången af dr 1892
i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt
afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

6.0 Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1892, i anledning af väckt förslag om

upphäfvande af gällande föreskrifter att vissa domar eller utslag skola tvefaldt
utskrifvas. (9.)

7.0 af den 8 mars, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa
vexelmåls behandling. (10.)

8.0 af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser

rörande upprättande af förslag till klockare- och organisttjenst. (11.)

14:° af den 18 maj, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap.
24 § strafflagen. (73.)

15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga
om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur. (74.)

16:° af den 20 maj, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga
om den troslära, hvari barn födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare
skola uppfostras. (90.)

Kongl. utrikesdepartementet.

20:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts
pioposition angående dispositionen af inflytande hyresinkomster från de till
svenska kronans egendom i Konstantiuopel hörande bodlägenheter. (88.)

101

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

21:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1892, angående befrielse för rust- och
rotehållare från skyldighet att bekosta soldats vård å hospital m. m. (25.)

27:o af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1890. (41.)

28:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark, samt om beredande af
nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. ra. (78.)

31 :o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885. (IV.)

33:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
härordning. (I.)

Kongl. civildepartementet.

40:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner
om ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862. (83.)

42:o af den 30 april, angående ändringar i kongl. förordningen den 24 oktober
1885 om försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade,
icke spirituösa drycker. (39.)

43:o af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse ocb förvaltning under år 1890. (41.)

46:o af den 9 maj, i anledning al väckta motioner om tillägg dels till § 70 i såväl
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen
om koramunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli
1862. (44.)

47:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (67.)

49:o af den 19 maj, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för hafsfisket
vid rikets vestkust. (85.)

102

Eongl. finansdepartementet.

74:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj 1892, angående åtgärder för invexling
till prägelvärdet af skadadt silfverskiljemynt. (84.)

Eongl. ecklesiastikdepartementet,

97:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1892, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel. (69.)

104:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (96.)

II.

Förteckning å de vid riksdagarne före 1892 till Kongl. Maj:t aflatna
skrivelser, hvilka vid 1891 års slut voro i sin helhet eller till någon del hos
Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit
med dem vidtagna.

Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om
skillnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Sedan den i ärendet tillsatta kommitté den 28 maj 1892 afgifvit betänkande med förslag
till lag i ämnet hafva samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och
hofkonsistorium däröfver afgifvit infordrade utlåtanden; och är ärendet på Kongl. Majrts
pröfning beroende.

2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan
sådan. (40.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 mars 1892.

3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

Ärendet anstår fortfarande af skäl, som i sist afgifna förteckning omförmäles.

4:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast
eller lös egendom hänföra. (50.)

Sedan nya lagberedningen den 4 juli 1892 afgifvit förslag till lag angående hvad till
fast egendom är att hänföra, har ärendet den 22 innevarande december i statsrådet anmälts;
och förordnade Kongl. Maj:t att kommerskollegium och landtbruksstyrelsen skulle
anbefallas inkomma med utlåtanden öfver ifrågavarande förslag.

104

5:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag.
(71.)

Högsta domstolens i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke afgifvits.

6:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Sedan den i ärendet tillsatta kommitté den 5 april 1892 afgifvit betänkande med förslag
till lag i ämnet, hafva samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och
hofkonsistorium däröfver afgifvit infordrade utlåtanden; hvarefter Kongl. Maj:t beslutit att
öfver samma förslag infordra högsta domstolens utlåtande.

7:o af den 9 mars 1889, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.)
Öfver det i senast afgifna förteckning omförmälda förslag till lag i ämnet hafva samtliga
domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium inkommit med
utlåtanden, hvarefter jämväl högsta domstolen däröfver afgifvit infordradt utlåtande; och
är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

8:o af den 12 mars 1889, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap.
1 § kyrkolagen. (15.)

Öfver det i senast afgifna förteckning omförmälda förslag till lag i ämnet hafva samtliga
domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium inkommit med
utlåtanden, hvarefter jämväl högsta domstolen däröfver afgifvit infordradt utlåtande; och
är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

9:o af den 1 maj 1889, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima
ting för ransakning i brottmål. (41.)

Sedan Riksdagen bifallit Kongl. Maj:ts den 31 december 1891 härom aflåtna proposition,
är kungörelse i ämnet utfärdad den 3 juni 1892.

10:o af den 11 april 1890, angående utredning, huruvida och under hvilka villkor
statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom
felaktig embetsförvaltning vållas. (30.)

Det enligt senast afgifna förteckning från justitiekanslersembetet infordrade utlåtande har
inkommit, och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

11:° af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)

1892 den 10 mars i statsrådet anmäld i sammanhang med Riksdagens här ofvan under
2:o omförmälda skrifvelse, men då ej slutligen handlagd. Ärendet är således fortfarande
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

12:o af den 11 maj 1891, angående ändring i 13 § konkurslagen. (63.)

Kongl. Maj:t har den 31 december 1892, vid underdånig föredragning af Riksdagens
ifrågavarande framställning, funnit densamma ej föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd.
13:o af den 13 maj 1891, angående tillägg till 17 kap. 10 § handelsbalken.
(89.)

105

Det enligt senast afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande har inkommit;
och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Stockholm den 31 december 1892.

Albert Petersson.

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

14:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år
1885 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning år 1883. (30.)

Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna skrifvelse hafva i anledning
af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan arméförvaltningen
och statskontoret blifvit anbefallda att med gemensamt utlåtande i ämnet
inkomma.

Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

15:o af den 3 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg. (45.)
Sedan från stadsfullmäktige i Göteborg inkommit infordradt yttrande i fråga om stadsplan
för det till försäljning bestämda område, blef ärendet den 5 november 1892 remitteradt
till arméförvaltningen för afgifvande af utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

16:o Riksdagens uti punkten 12 af skrifvelsen den 16 maj 1890, angående regleringen
af utgifterna under fjärde hufvudtiteln gjorda framställning angående
ersättning för inqvartering af tågande trupper åt de deraf betungade. (53.)
Vid föredragning den 6 juni 1890 af ifrågavarande framställning har Kongl. Maj:t
anbefallt arméförvaltningen att med utredning och förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma.

Detta utlåtande bar ännu icke blifvit afgifvet.

17:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1891, i anledning af ej mindre Kongl.
Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner om ändring i samma lag. (65.)
Denna skrifvelse, i hvad densamma afsåg frågan om värnpligtens fullgörande af innevånarne
i Gotlands län, föredrogs den 4 januari 1892, därvid Kongl. Maj:t beslöt proposition
i ämnet till Riksdagen.

18:o Riksdagens uti punkten 5 af skrifvelsen den 13 maj 1891, angående regleringen
af utgifterna under fjärde hufvudtiteln gjorda anhållan i fråga om åt Justitieombudsmannens

embetsberättelse till 1893 års riksdag. 14

106

gärder mot smittosamma sjukdomar bland hästarne inom indelta kavalleriets
stallar å mötesplatserna m. m. (34.)

Sedan det vid föredragning den 29 maj 1891 från arméförvaltningen infordrade förslag i
ämnet inkommit, har Kongl. Maj:t, vid ärendets förnyade föredragning den 5 maj 1892,
meddelat föreskrifter i det af Riksdagen angifna syfte.

19:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1891, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående godkännande af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse
i fråga om dess inqvarteringsskyldigliet äfvensom rörande anslag till
ett nytt kasernetablissement därstädes m. m. (74.)

Sedan arméförvaltningen, som vid underdånig föredragning af ärendet den 9 oktober 1891
erhållit befallning att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag rörande försäljningen
af de kronan tillhöriga, med anledning af Riksdagens beslut till föryttring afsedda
områden och byggnader i Göteborg, anmält, att ett’för staten fördelaktigt köpeanbud
afgifvits å ett bland dessa områden, nämligen lilla Otterhällan med därå befintliga
kygonader! har Kongl. Maj:t, vid föredragning den 18 november 1892, bemyndigat arméförvaltningen
att med vederbörande spekulant träffa aftal om^försäljningen af sistnämnda
område och byggnader under förbehåll af Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 31 december 1892.

E. von der Lancken.

Kongl. civildepartementet.

20:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut,
föredragen, och anbefalldes kommittén för afgifvande af förslag till den
lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande
af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid instituten.

Kommitténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades
till Kongl. Maj:ts saintlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl öfrige vederbörande
myndigheter blifvit i ärendet hörde, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889
proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut.

107

Beträffande Alnarps landtbruksinstitut är ärendet ännu beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

21:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en kommitté, med uppdrag ej mindre att utreda, om och
i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdorasförsäkring
åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Under år 1889 inkom kommittén med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena
för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmäldes
den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefalldes att, efter inhemtande af yttranden
öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktioneu öfver
forenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

22:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter länsstyrelsernas
hörande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

23:o af den 20 maj 1 885, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (61.)

Remitterades den 12 juni 1885 till styrelsens för statens järnvägstrafik utlåtande ifråga
om förändrade grunder för pensionering af betjeningen vid statens järnvägstrafik.

Sedan detta utlåtande inkommit, beslöt Kongl. Maj:t den 4 mars 1892, att handlingarna
i ärendet skulle öfverlemnas till den af Kongl. Maj:t tillsatta kommitté för utredande
af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof m. m. för att tagas i öfvervägande
vid fullgörande af det kommittén lemnade uppdrag.

24:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlemnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i
passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att
inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter
lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl.
Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt
borde föranleda. Sedan bemälda personer inkommit med förslag till förordning angående kontroll
å ångpannor, hafva tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen anbefallts att däröfver afgifva

108

utlåtanden, nämnda styrelse, sedan styrelserna för de enskilda järnvägarne i riket lemnats
tillfälle att sig yttra.

Tekniska högskolan har afgifvit sitt yttrande, hvaremot järnvägsstyrelsens utlåtande
ännu icke inkommit.

25:o af den 26 april 1889, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864. (38.)

Anmäldes den 10 maj 1889, och anbefalldes därvid kommerskollegium att, efter öfverståthållareembetets
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt
utlåtande i ämnet.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

26:o af den 15 maj 1889, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta
den i 3:dje kapitlet grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.)
Anmäldes den 24 maj 1889; och sedan kammarkollegium inkommit med då infordradt
underdånigt utlåtande, är detta ärende beroende på vidare handläggning.

27:o af den 2 april 1890, angående inrättande af industrilotterier. (28.)

Anmäldes den 18 april 1890; och sedan kommerskollegium inkommit med då infordradt
underdånigt utlåtande, anmäldes ärendet slutligen den 12 maj 1892.

28:o af den 14 maj 1890, i anledning af Kongl. Ma:jts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881. (67.)
Anmäldes den 18 juli 1890 i hvad den afsåg dels upphäfvande af stadgandet i Kongl.
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd såsom
villkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke, dels borttagande af samma
villkor, där det förekomme i andra författningar rörande näringsfrihet; och anbefalldes
kommerskollegium att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning
af denna framställning.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kong]. Makts
pröfning.

29:o af den 20 maj 1890, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten
öfver mineralfyndigheter å viss kronojord. (90.)

Anmäldes den 20 juni, och anbefalldes kommerskollegium att inkomma med underdånigt
utlåtande, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden, i samråd med af Kongl.
Maj:t utsedde kommitterade, utarbetat förslag till lagbestämmelser i det af Riksdagen angifna
syfte och i sammanhang därmed jämväl tagit i öfvervägande huruvida därutöfver,
och särskildt med afseende å hvad den af Kongl. Maj:t den 14 juni 1889 tillsatta kommission
för undersökning af apatit-tillgångar i Norrbotten anfört, erfarenheten kunde anses
hafva gifvit vid handen, att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva förändring

109

och i sådant fall därtill afgifvit förslag, samt brukssocietetens fullmäktige i järnkontoret
lemnats tillfälle afgifva yttrande Öfver de upprättade förslagen.

Utlåtande i ärendet har ännu icke inkommit.

Stockholm den 31 december 1892.

Hugo Martin.

Kongl. finansdepartementet.

30:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare
bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.

(109.)

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning
om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

31:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals-
och skattskrifningarnes förrättande. (6.)

Sedan Riksdagen, under åberopande af förevarande skrifvelse, i skrifvelse den 12 mars
1889 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga
förslag till ny författning uti ifrågavarande ämne, hafva två alternativa förslag till förordning
rörande mantalsskrifning blifvit inom finansdepartementet med biträde af särskildt
tillkallade sakkunniga personer upprättade.

Efter det vid föredragning den 31 januari 1890 af dessa förslag Kongl. Maj:t anbefallt
statskontoret och kammarrätten att efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande afgifva gemensamt underdånigt utlåtande
ej mindre i anledning af det i kommitterades förslag n:r 2 innefattade förslag om mantalsskrifningstidens
framflyttande till början af mantalsåret och hvad med detta förslag
egde sammanhang än äfven de af kommitterade utarbetade formulär, samt till statskontoret
och kammarrätten jämväl remitterats ett från den under den 7 december 1888 för afgifvande
af förslag beträffande ordnandet af kyrkoskrifningen i riket tillsatta kommitté
inhemtadt underdånigt yttrande öfver ifrågavarande förslag till förordning angående mantalsskrifning,
hafva statskontoret och kammarrätten den 23 januari innevarande år inkommit
med det infordrade utlåtandet; varande ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

32:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (88.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter
förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters
eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande beträf -

110

fande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier
eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till villkor för eftergift af den stenkolsverket
åliggande tiondeskyldighet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län
på grund af nådig remiss till Kongl. Maj:t inkommit med inhemtadt yttrande från Höganäs
stenkolsaktiebolag.

Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

33:o af den 12 maj 1888, angående sammanslagning af post- och telegrafverken.
(81.)

Efter det den af Kongl. Maj:t, vid anmälan den 13 december 1889 af förevarande skrifvelse,
tillsatta kommitté med uppdrag att verkställa utredning i det af Kiksdagen begärda
hänseende afgifvit betänkande, har Kongl. Maj:t den 26 augusti innevarande år anbefallt
generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen att, hvar för sig, afgifva underdånigt utlåtande
öfver berörda betänkande; och hafva dessa utlåtanden ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

34:o af den 12 mars 1889, om ny författning angående mantals- och skattskrifningarnas
förrättande. (14.)

I fråga om de med anledning af förevarande skrifvelse vidtagna åtgärder hänvisas till
hvad ofvan under 31 :o blifvit omförmäldt.

35:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter. (35.)

Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter
eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet upprättats förslag
i det af Riksdagen angifna syfte samt statskontoret och kammarrätten, efter öfverståthållareembetets
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, öfver
samma förslag gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har chefen för nämnda
departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni innevarande år, tillkallat två
sakkunniga personer att biträda vid den fortsatta behandlingen af den föreliggande frågan;
och hafva de sålunda tillkallade ännu icke afslutat sina arbeten.

36:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (70.)

Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den
innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning
och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade
bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet
mellan densamma och allmänna indraguingsstaten minskning i statens utgifter
för pensionering af civile embets- och tjensteman måtte kunna beredas; och har kommittén,
som jämlikt nådigt beslut den 6 augusti 1891 erhållit i viss mån utvidgadt uppdrag,
ännu ej afslutat sina arbeten.

111

37:o af den 17 maj 1889, angående undersökning beträffande de å kronojord inom
Norrbotten befintliga apatitlager m. m. (98.)

På grund af särskilda nådiga beslut anbefallda undersökningsarbeten i det i Riksdagens
förevarande skrifvelse angifna hänseende hafva utförts under åren 1889, 1890 och 1891;
och hafva de förordnade undersökningsförrättarne rörande dessa arbeten till Kongl. Maj:t
ingifvit berättelser, hvilka blifvit till trycket befordrade.

Den 10 juni och den 23 juli innevarande år har Kongl. Maj:t förordnat om verkställande
af vissa återstående, för deu ifrågavarande undersökningen erforderliga arbeten.

38:o af den 11 mars 1890 angående uppsägande af gällande haudelstraktater med
Frankrike och Spanien. (15.)

Efter det omförmälda traktater blifvit från Frankrikes och Spaniens sida uppsagda till
upphörande den 1 februari innevarande år och konventioner afslutats med Frankrike och
Spanien i fråga om ordnandet för tiden efter nyssnämnda dag af handelsförbindelserna
mellan Sverige och berörda länder, bar Kongl. Maj:t vid förnyad anmälan den 4 i samma
månad af Riksdagens förevarande skrifvelse funnit densamma ej föranleda vidare yttrande.

39:o af den 11 maj 1890, angående villkoren för försäljning af brännvin. (60.)
Med anledning af ofvanstående skrifvelse, i hvad den innefattade anhållan, att Kongl. Maj:t
måtte efter verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag i syfte att inskränka möjligheten
för spritvaruhandlande att å annat ställe än det, där han utöfvar sin försäljning,
drifva handel med brännvin, har Kongl. Maj:t den 10 mars innevarande år aflåtit nådig
proposition till Riksdagen med förslag till vissa ändringar i nådiga förordningen angående
försäljning af brännvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 31 december
1891.

40:o af den 14 maj 1890, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk besigtning
å kronojord. (66.)

Sedan kammarkollegium i anledning af denna skrifvelse afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 24 mars innevarande år aflåtit nådig proposition till
Riksdagen angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningars hållande.

41 :o af den 19 maj 1890, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket
af gällande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84.)

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jämtlands län hvar för sig
inkommit med infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande
skrifvelse gjorda framställning samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen öfver
samma framställning afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, hvilket den 24
innevarande december till Kongl. Maj:t inkommit, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

42:o af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af
brännvin. (89.)

Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart
erfarenhet vunnits om den omfattning, i hvilken denaturering af brännvin förekomme, för

112

Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om den afgift, som skall för dylik denaturering
erläggas, är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

43:o af den 11 maj 1891, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 7 i
jagtstadgan den 21 oktober 1864. (68.)

Sedan i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut domänstyrelsen,
efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen och samtlige skogstjenstemäns hörande,
afgifvit infördradt underdånigt utlåtande samt högsta domstolen yttrat sig öfver det af
Riksdagen antagna förslag till ändring af nämnda paragraf, har Kongl. Maj:t denna dag,
med godkännande af förslaget samt i öfverensstämmelse därmed, låtit utfärda nådig förordning
om ändring i 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

44:o af den 13 maj 1891, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående särskild
föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas. (76.)

Den 29 maj 1891 har domänstyrelsen erhållit nådig befallning att afgifva underdånigt
yttrande rörande de närmare bestämmelser, som kunde finnas erforderliga beträffande de
ifrågavarande upplåtelserna; och är sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommet.

45:o af samma dag, angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden för elg.
(79.)

Sedan domänstyrelsen, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län äfvensom
landstingens hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver Riksdagens uti
ifrågavarande skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 28 mars innevarande
år, vid föredragning af samma skrifvelse äfvensom i sammanhang därmed af vissa andra
framställningar rörande inskränkning i den tillåtna jagttiden för särskilda djurslag, låtit
utfärda nådig kungörelse i fråga om fridlvsningstid för vissa djurslag.

46:o af den 14 maj 1891, om ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af
statsmedel, som utgår till egare af vissa skattefrälsehemman. (80.)

Vid underdånig föredragning den 22 maj 1891 af förevarande skrifvelse hafva kammarkollegium
och statskontoret erhållit nådig befallning att i anledning af Riksdagens i skrifvelsen
gjorda framställning gemensamt afgifva underdånigt utlåtande; och har sådant utlåtande
ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

47:o af samma dag, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften. (102.)

Den 22 maj 1891 har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens i förevarande skrifvelse
gjorda framställning, utfärdat nådig kungörelse angående ändring i § 1 af nådiga förordningen
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket den 16 juni 1882.

Sedan den i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning i fråga om
ytterligare ändring i hvitbetssockeraccisen, den 6 augusti 1891 tillsatta kommitté inkommit
till Kong], Maj:t med betänkande och förslag samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus och Gotlands län däröfver hvar för sig afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
har Kongl. Maj:t den 16 innevarande december beslutit nådig proposition till
Riksdagen med förslag till ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.

113

48:o af samma dag, angående utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade att
bilda egna jordbruk. (104.)

Sedan den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse af Kongl. Maj:t den 25 september
1891 tillsatta kommitté för utredning af frågan om beredande af möjlighet för
obemedlade och mindre bemedlade att bilda egna jordbruk dels den 5 mars innevarande
år afgifvit betänkande angående hemmansklyfning, egostyckniug och jordafsöndring, hvilket
betänkande öfverlemnats till civildepartementet ocb icke kommer att på finansdepartementets
föredragning vidare handläggas, dels den 23 sistlidne november afgifvit betänkande
med förslag dels till styckning ocb försäljning af vissa jordbruksdomäner, dels till
torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling tjenliga sankmarker, för att vinna
tillfälle till upplåtelse därå af mindre jordbrukslägenheter ocb dels till upplåtelse af
odlingslägenheter å lämpliga trakter inom Vesterbottens ocb Norrbottens län, bar Kongl.
Maj:t den 16 innevarande månad anbefallt domänstyrelsen att, efter Kongl. Maj:ts befallningsbafvandes
i rikets samtliga län hörande, inkomma med underdånigt utlåtande öfver
kommitténs berörda, den 23 november innevarande år afgifna förslag.

Stockholm den 31 december 1892.

Hans Wachtmeister.

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

49:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
afgifter. (53.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

50:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkotionden,
som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna ocb dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

51:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Sedan den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta kommitté för ordnandet af
kyrkoskrifningen i riket den 3 mars 1891 afgifvit utlåtande i ämnet, beror ärendet på
Kongl. Maj:ts pröfning.

52:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinnlig ungdom.
(47.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning,

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. 15

114

53:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad
taga virke å prestbolets skog. (20.)

Ärendet afgjordt genom Kongl. Maj:ts beslut den 23 september 1892.

54:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet
vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Sedan Kongl. Maj:t den 17 april 1891 utfärdat kungörelser angående ändring af vissa
paragrafer i universitetsstatuterua, nådig stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina
äfvensom kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser rörande teologiskfilosofisk
examen, är ärendet i öfrigt fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

55:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning
för barnmorskor. (47.)

Ärendet, hvari särskild förberedande utredning pågår, beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

56:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

Kongl. Maj:t har den 8 oktober 1892 i ärendet infordrat öfverintendentsembetets yttrande.

57:o af den 14 maj 1889, angående uppgörande af förslag till grunder för beredande
af ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, livilka tjenstgöra vid
småskolan eller biträda med undervisningen i folkskolan. (75.)

Kongl. Maj:t hai den 10 mars 1892 aflåtit proposition till Riksdagen angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor äfvensom icke ordinarie lärare
och lärarinnor vid folkskolor.

58:o af den 27 mars 1890, angående sådan ändring i gällande kommunal- och
folkskolelagstiftning, att, där kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje
kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom sig utse skolråd.
(25.)

Kongl. Maj:t har den 10 mars 1892 för Riksdagen framlagt af ifrågavarande framställning
föianledt förslag till ändrad lydelse af 1 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

59:o af den 19 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
bestämmelse med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna.
(88.)

Utom de i senast afgifna förteckning omförmälda åtgärder har Kongl. Maj:t den 16 december
1892 förordnat om indragning af åtskilliga läroverk och pedagogier. Ärendet i
vissa punkter beroende på Kongl. Maj:ts vidare åtgärd.

60:o af den 20 maj 1890, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, punkten 52, afseende utredning, om och på hvilka villkor
statsbidrag må kunna lemnas till aflönande af vikarie för ordinarie lärare och
läiarinna vid rikets folkskolor, som af sjukdom urståndsättes att sin tjenst
fullgöra. (57.)

115

Sedan vederbörande blifvit i ärendet hörda, har Kongl. Maj:t den 10 augusti 1892 uppdragit
åt en kommitté att afgifva betänkande och förslag i ämnet.

61:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet afgifva
utlåtande, som ännu icke inkommit.

62:o af den 6 maj 1891, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus
län utgående landskylden. (42.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet afgifva
utlåtande, som ännu icke inkommit.

63:o af den 4 maj 1891, angående införande af obligatorisk undervisning vid rikets
allmänna läroverk, seminarier och folkskolor rörande de rusgifvande ämnenas
natur och verkningar. (54.)

Kongl. Maj:t har den 4 november 1892 utfärdat cirkulär till domkapitlen, direktionerna
öfver Stockholms stads undervisningsverk och nya elementarskolan samt öfverstyrelsen för
Stockholms stads folkskolor angående undervisning om de rusgifvande ämnenas natur och
verkningar m. m.

Stockholm den 31 december 1892.

K. S. Husberg.

116

Tabell, utvisande under hvilka nummer de af Riksdagen år 1892 aflåtna, i tionde
samlingen af bihanget till lagtima Riksdagens och i andra bandet af bihanget till urtima
Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser finnas upptagna i förestående bilaga,
afd. I.

(törsta siffertalet med arabiska siffror utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda tionde samling; med
romerska siffror åter betecknas urtima Riksdagens skrifvelser. Den senare siffran i tabellen hänvisar till ordningsföljden
i denna berättelses bilaga, afd. I.)

1	18	29	39	57	94	85	49
2	1	30	56	58	95	86	75
3	2	31		59	96	87	***\
4	3	32	92	60	66	88	20
5	*)	33	40	61	26	89	103
6	•)	34	10	62	67	90	16
7	4	35	*	63	13	91	17
8	5	36	41	64	19	92	76
9	6	37	93	65	30	93	77
10	7	38	57	66	34	94	78
11	8	39	42	67	47	95	79
12		40	11	68	68	96 50,80,104
13		41	27, 43, 58	69	97	97	81
14	#*)	42	44	70	35, 48, 69, 98	98	82
15	52	43	45	71	99	99	83
16	53	44	46	72	70	100	84
17	54	45	59	73	14	101	85
18	*)	46	60	74	15	102	86
19	*)	47	61	75	71	103	87
20	*)	48	25	76	*)	I	33
21	*)	49	24	77	72	II	32
22	55	50	12	78	28	III	88
23	91	51	62	79	100	IV	31
24	9	52	23	80	101	V	89
25	21	53	63	81	102	VI	36
26	37	54	64	82	73	VII	90
27	38	55	22	83	29	VIII	51
28		56	65	84	74

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontor.
***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken.

117

Till Riksdagen.

Berättelse

Kommitterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1893.

Under den tid, som förflutit efter det kommitterades senaste berättelse afgafs, bär
något ärende af beskaffenhet att påkalla kommitterades åtgärd icke förekommit; hvilket
kommitterade skolat för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1893.

AXEL THOLLANDER.

CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD.
J. SJÖBERG. J. JOHANSSON.

OSCAR MONTELIUS.
F. KROOK.

Edward Bäcklin.