JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1890:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1890;

samt

Tryckfrihetskommitterades Berättelse.

-=>g»$@3<Sc=

STOCKHOLM

IVAR H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1890.

INNEHALL.

Sid.

Inledning............................................................................................................... 1

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) landssekreteraren M. Zachrison m. fl. för förment dröjsmål med handläggning af ett

ärende m. m............................................................................................................. 2

2) vice pastorn i Upsala domkyrkoförsamling E. G. Ljungqvist för felaktig anteckning

å flyttningsbevis ...................................................................................................... 7

3) häradshöfdingen i Södra Helsinglands domsaga G. Holm för ådömande på en gång

af ansvar särskildt för inbrott och särskildt för snatteri .......................................... 21

4) kronokassören i Sundsvall B. C. Carell för underlåtenhet att återkalla begärd handräckning
om uttagande af böter, oaktadt desamma erlagts ....................................... 23

5) vice pastorn i Djurröds församling E. K. Böös för felaktigt flyttningsbevis............... 26

6) rådstufvurätten i Halmstad för oriktig dom ........................................................... 30

7) t. f. biträdande polismästaren H. Bergman för obehörigt fastställande af varning för

lösdrifveri ............................................................................................................. 31

8) t. f. sekreteraren i krigshofrätten friherre F. Lagerfelt för underlåtenhet att hålla

krigshofrättens utslag tillgängliga.............................................................................. 49

9) förre landskamreraren i Kopparbergs län A. G. Ihrman m. fl. för förment olagligt

förfarande i fråga om skjutshållningsskyldighet (forts, från 1889 års embetsberättelse
sidd. 41—48) ...................................................................................................... 54

10) häradshöfdingen i Vestra Helsinglands domsaga J. Th. A:n Hagander för uraktlåtenhet

att ådöma förlust af medborgerligt förtroende ......................................................... 55

11) vice häradshöfdingen O. Qveckfeldt för felaktigt förfarande vid behandling af ett

konkursärende ......................................................................................................... 55

12) rådstufvurätten i Hudiksvall för ådömande af böter för brott, hvilket är belagdt med

fängelsestraif ............................................................................................................ 62

13) vice häradshöfdingen J. Hofman Bang, för det han åt borgenär i konkurs, utan borge närens

begäran, utskrifvit och af honom uppburit lösen för konkursdomstolens protokoll
och utslag rörande borgenärens tvistiga fordringsanspråk.................................... 63

14) notarien vid Stockholms rådstufvurätt G. Lindeberg, för vägran att utfärda vadebevis 67

15) länsmannen i Enångers distrikt L. Westerlund, för olaga häktning (forts, från 1888

års embetsberättelse sidd. 2—14) ........................................................................... 72

16) häradshöfdingen i Stockholms läns vestra domsaga S. P. Walberg, för dröjsmål att

företaga ransakning med häktad person..................................................................... 73

17) stadsnotarien H. Segerdahl, för utfärdande af oriktigt gravationsbevis (forts, från 1889

års embetsberättelse sidd. 23—29)......................................................................... 75

18) vice pastorn i Kroppa församling A. Olsson för vägran att utgifva ett frejdbetyg ... 76

19) konungens befallningshafvande i Jönköpings län, för förment olagligt förfarande i ett

qvarstadsärende (forts, från 1889 års embetsberättelse sidd. 29—41) ..................... 78

20) registratorn i kammarkollegium, friherre C. af Klinteberg, för oriktig stämpelbeläggning

å ett kollegii utslag (forts, från 1888 år embetsberättelse sidd. 36—41).................

Sid.

Angående skyldighet för tingslag att bestrida kostnaden för inbindning af de till dess

arkiv hörande handlingar .......................................................................................... 79

Angående lagskipningens tillstånd .................................................................................... 82

Hemställanden i lagstiftningsärenden:

a) rörande lag angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom...... 82

b) rörande ändring i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december

1883 ..................................................................................................................... 85

Upplysningar om tillämpningen af kongl. förordningen angående ändring i vissa fall af

gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872............................................. 97

1889 års embetsresor ...................................................................................................... 99

Uppgift å antalet af de under år 1889 inkomna klagomål och anställda åtal .............. 100

Utdrag af högsta domstolens minnesbok.......................................................................... 100

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad efter nästlidna års riksdags början 103
Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen.................................... 103

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1889 aflåtna underdåniga skrivelser
och i anledning af dessa vidtagna åtgärder .................................................. 107

Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen

afgärda......................................................................................................... 123

» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrifvelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka i bilagan till senaste embetsberättelse finnas upptagna såsom
då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem

vidtagna ..................................................................................................... 125

Tabell öfver förenämnda uppgifter.................................................................................... 137

Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård ....

...... 138

Till Riksdagen.

kJedan Kong]. Maj:t den 21 juni 1889 utnämnt den af senaste Riksdag
förordnade justitieombudsmannen, borgmästaren in. m. Eskilander Thomasson
till justitieråd, med anledning hvaraf han afsigt sig uppdraget
att vara Riksdagens justitieombudsman, insatte fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret den 27 juni 1889 i justitieombudsrnansembetet
justitierådet Thomassons af Riksdagen utsedde efterträdare, revisions Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 1

sekreteraren ra. m. Magnus Wilhelm Huss, vid hvilket tillfälle fullmäktige
valde mig till suppleant för justitieombudsmannen. Den 5
augusti 1889 utnämnde Kongl. Maj:t justitieombudsmannen Huss till
justitieråd, och efter det han af denna anledning afsagt sig uppdraget
att vara Riksdagens justitieombudsman, blef jag den 15 i samma månad
af bemälde fullmäktige insatt i justitieombudsmansembetet.

Jämlikt föreskriften i § 14 af den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed afgifva berättelse rörande justitieombudsmansembetets
förvaltning.

Enligt den i justitieombudsmannens embetsberättelser sedan lång tid
tillbaka följda ordning pläga berättelserna börja med en redogörelse för
anstälda åtal, som efter nästföregående berättelses afgifvande blifvit slutligen
afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade. Äfven i förevarande
berättelse är denna ordning bibehållen. Då jag blott några
månader förvaltat embetet, kommer emellertid följande redogörelse för
anstälda åtal att hufvudsakligen omfatta sådana åtal, hvilka enligt förordnanden,
dem mina företrädare meddelat, blifvit anstälda mot einbetsoch
tjensteman för fel eller försummelse i utöfning af embete eller tjenst.

I eu den 6 juli 1887 dagtecknad, den 8 i samma månad hit ingifven
skrift omförmälde Fröskogs sockens kommunalnämnd genom sin ordförande
C. J. Johansson att, sedan kronofogden i Sundals fögderi Herman
Falk skriftligen vägrat lemna begärd handräckning för uttagande af
kommunalutskylder till nämnda socken, och kommunalnämnden i anledning
däraf hos konungens befallningshafvande i Elfsborgs län, i en till
bemälda myndighet under januari månad år 1886 ingifven skrift, yrkat,
att Falk dels måtte erhålla befallning att uttaga berörda kommunalutskylder
samt förpligtas ersätta den förlust, som genom hans förvållande
redan drabbat eller korande att drabba Fröskogs kommun, dels ock undfå
lämplig näpst. för sitt, enligt nämndens mening, olagliga förfarande,
länsstyrelsen visserligen häröfver infordrat Falks förklaring samt därefter
lemna! kommunalnämnden tillfälle att i ärendet afgifva påminnelser,
hvilka under juli månad 1886 till konungens befallningshafvande ingifva,
men sedermera uraktlåtit, att till pröfning företaga ärendet, hvilket
ännu ofvanförstnämnda dag hos konungens befallningshafvande hvilade
oafgjordt; och enär ett sådant årslångt dröjsmål med afkunnande! af
utslag i en slutligen utredd sak icke kunde anses vara med god lagstadgad
ordning förenligt, anmälde kommunalnämnden, till åstadkommande

af rättelse, hos justitieombudsmannen konungens befallningshafvandes
berörda förfarande till den åtgärd, som kunde pröfvas lämplig.

Med anledning af hvad sålunda blifvit mot konungens befallningshafvande
amnäldt, anförde landshöfdingeembetet i infordradt utlåtande,
att sedan skriftvexlingen i ofvan omförmälda mål den 28 juni 1886 afslutats,
målet blifvit genom utslag den 31 december samma år afgjordt,
hvarefter utslaget, i följd af förbiseende, icke kommit att med allmänna
posten förrän den 11 juli 1887 afsändas till länsmannen i orten, för att
genom dennes försorg tillställas bemälda kommunalnämnd.

Landshöfdingeembetet medgaf således, att skriftvexlingen i ifrågavarande
mål afslutats redan den 28 juni 1886, men att det oaktadt
målet icke företagits till afgörande förr än den 31 december samma år,
då utslag däri meddelades, samt att utslaget först den 11 juli 1887 afsändts
till länsmannen i orten för att tillställas kommunalnämnden.

Vid sålunda upplysta förhållande fann justitieombudsmannen, att i
förevarande fall å länsstyrelsens sida ett anmärkningsvärdt långt dröjsmål
förelupit, dels, såsom kommunalnämnden anmärkt, i afseende å
ifrågavarande måls företagande till slutligt afgörande, dels äfven i fråga
om expedierandet af konungens befallningshafvandes utslag i målet. Det
dröjsmål, som i båda angifna hänseendena egt rum och hvarför landshöfdingeembetet
icke. anfört annan ursäkt, än att utslaget »af förbiseende»
icke kommit att förrän som skett afsändas till vederbörande länsman,
ansåg justitieombudsmannen innebära en så grof försumlighet å länsstyrelsens
sida, att densamma icke kunde lemnas obeifrad; och uppdrogs
fördenskull åt advokatfiskalen i kongl. Göta hofrätt att för nu anmärkta
tjenstefel ställa länsstyrelsen under tilltal inför hofrätten och därför å
vederbörande yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

För fullföljande af det honom sålunda lemnade uppdrag anhängiggjorde
därefter advokatfiskalen vid bemälda hofrätt åtal mot landssekreteraren
M. Zachrison, länsnotarien J. A. Almqvist och extra länsnotarie!
C. A. Olsén, därvid af advokatfiskalen anfördes, hurusom advokatfiskalen
hos konungens befallningshafvande anhållit om upplysningar i åtskilliga
hänseenden rörande ifrågakomma mål och dess behandling hos länsstyrelsen
och att af de meddelanden, som till svar därå från länsstyrelsen
ingått, framginge, bland annat, att under tiden från och med den 28 juni
1886 till och med den 11 juli 1887 landshöfdingen i länet varit i embetsutöfning
allenast under dagarna från och med den 8 till och med den
17 november; att under sagda tid landssekreteraretjensten uppehållits
af dess ordinarie innehafvare, landssekreteraren Zachrison under tidpunkterna
28 juni—11 juli, 25 juli—15 augusti, 1 september—7 november,

18 november—7 december år 1886 och 10 mars—29 april år 1887, samt
under öfriga delen af samma tid af länsnotarien Almqvist; att den sistnämnde,
hvilken sålunda den 31 december 1886 varit tjenstförrättande
landssekreterare, den dagen anmält, att han, som vore syskonbarn med
kronofogden Falk, af sådant skyldskapsförhållande vore hindrad att handlägga
det ifrågavarande målet; att med anledning däraf extra länsnotarien
Olsén då förordnats att såsom tillförordnad landssekreterare med detsamma
taga befattning, hvarefter denne samma dag föredragit målet,
därvid ifrågakomma utslaget boslutits, men att något särskild! protokoll
i anledning af föredragningen icke blifvit fördt; och att, då å landskansli
icke fördes anteckningar, som utvisade tiden, då i allmänhet
i mål af förevarande beskaffenhet expeditioner varit för vederbörande
parter tillgängliga att undfå, vederbörande icke kunde bestämdt angifva
dagen, då i förevarande fall utslaget varit i utskrift färdigt att af parten
utlösas.

På grund häraf tilltalade advokatfiskal dels landssekreteraren
Zachrison därför att oftaberörda mål icke blifvit af honom föredraget
under någon af de olika tider mellan den 28 juni och den 7 december
1886, då han sjelf utöfvat-sitt embete; dels länsnotarien Almqvist för
det han icke under någon af de olika tider, då han under år 1886 efter
den 11 juli tjenstgjort såsom tillförordnad landssekreterare, förr än den
31 december gjort anmälan därom, att hinder för honom förefunnes att
taga befattning med målet; dels ock extra länsnotarien Olsén för det
utslaget i målet icke expedierats eller varit för kommunalnämnden tillgängligt
å tid, som vederbort.

I anledning af åtalet genmäldes, af landssekreteraren Zachrison: att
vid ett landskansli, där, såsom förhållandet vore med kansliet i Venersborg,
antalet åt de mål och ärenden, som toge expeditionshafvandens
tid och krafter i anspråk, räknades i tiotusental årligen, det en eller
annan gång måste nödtvunget inträffa, att föredragning och afgörande
af ett eller annat mål icke kunde ega rum så hastigt, som önskligt och
lämpligt vore, alldenstund, då mångfalden och beskaffenheten af dessa
mål och ärenden vore i hög grad vexlande, det för göromålens behöriga
gång erforderliga arbetsbiträde, som skulle bekostas af staten, måste
beräknas efter normala förhållanden, samt någon förstärkning af arbetsbiträdet
icke stode att erhålla vid den mera tillfälliga tillströmning af
mål och ärenden, som tid efter annan egde rum; att härutinnan i öfrigt
förekomme, att en del af de vid landskanslien förekommande mål och
ärenden vore af sådan beskaffenhet, att de med nödvändighet påkallade
omedelbar och skyndsam handläggning, äfven om andra göromål där -

igenom måste lemnas å sido, medan andra åter vore af en så framstående
vigt och betydelse, att deras afgörande icke skäligen kunde uppskjutas
för pröfningen af obefogade framställningar af underordnad vigt;
att det under så beskaffade förhållanden läge i sakens natur, att någon
viss tid, inom hvilken ett mål skulle med slut afhjelpas, icke läte på
förhand sig bestämma utan i hvarje fall måste bero på göromålens mängd
och beskaffenhet i förhållande till det arbetsbiträde, som af staten tillsläpptes,
hvarför något ansvar för dröjsmål med ett måls afgörande icke
borde drabba expeditionshafvande, med mindre det ådagalades, att han
genom lättja, vårdslöshet eller liknöjdhet i fullgörandet af sina embetsåligganden
vållat dröjsmålet, men att landssekreteraren icke kunde erkänna
sig hafva gjort sig skyldig till något sådant i förevarande fall,
utan hade han under den uppgifna tiden varit af andra embetsgöromål
förhindrad att föredraga det ifrågavarande målet, hvilket afsett en framställning,
som både saknat befogenhet och varit af underordnad vigt;
af länsnotarien Almqvist: att han i afseende å hvad advokatfiskalsembetet
fört honom till last" åberopade innehållet af landssekreteraren Zachrisons
förklaring; samt af extra länsnotarien Olsén: att han icke kunde erkänna
sig hafva i klandrade afseendet åsidosatt sin tjenstpligt såsom tillförordnad
landssekreterare.

I slutligt memorial den 19 juli 1888 androg advokatfiskal^ hurusom
han icke kunde annat än betvifla riktigheten af länsnotarien Almqvists
förebärande, att han under de tidpunkter, han tjenstgjort såsom landssekreterare,
varit så öfverlupen med arbete, att han omöjligen kunnat
vidtaga den åtgärd, som från hans sida ifrågakommit, och hvilken allenast
''bestått däri, att han skulle gjort anmälan därom, att han af förut
omnämndt skäl vore lagligen förhindrad att vidtaga någon åtgärd alls
med berörda mål; att äfven om den befattning, som vederbörande
haft att egna målet, icke inskränkt sig till allenast eu anmälan af förenämnda
beskaffenhet utan bort omfatta fullständig föredragning af detsamma,
det syntes advokatfiskalen, som om den tid och det arbete, som
erfordrats för målets bringande till slut, icke i någon mån varit af den
beskaffenhet, att andra vigtigare och betydelsefullare ärenden behöft
i någon afsevärd grad därigenom eftersättas, då enligt de upplysningar
rörande ifrågakomna målets slutliga behandling, hvilka blifvit från vederbörande
i länsstyrelsen sjelfva meddelade, målet varit af synnerligen
enkel beskaffenhet, hvarför det både kunnat och bort företagas till
slutlig behandling omedelbart eller kort efter att detsamma, sedan däri
infordrade förklaringar och påminnelser inkommit, varit till föredragning
färdigt; samt att, vidkommande dröjsmålet med expedierande af utslaget,

Olséns uttalande, att lian icke kunde erkänna sig hafva i klandrade afseendet
åsidosatt sin tjenstepligt såsom tillförordnad landssekreterare,
icke egde någon betydelse, alldenstund Olsén dels i ett till advokatfiskal
före åtalets anhängiggörande rörande saken afgifvet skriftligt
yttrande vitsordat, att expeditionen icke blifvit med posten afsänd för
att tillställas vederbörande förr än den 11 juli 1887 och att sådant
förorsakats af förbiseende, hvarmed således jämväl måste anses utrönt,
att det tillhört honom såsom expeditionshafvande tillse, i sådant fall som
det förevarande, att, i den händelse utslaget icke af den klagande parten
blefve utlöst inom någon viss kortare tid efter det att detsamma varit
tillgängligt, utslaget blefve öfversändt till kronobetjeningen i orten för
att genom dess förmedling komma klagandeparten tillhanda, dels ock
icke gittat i någon mån påstå, att expeditionen till kommunalnämnden
verkligen funnits i utskrift till utlösen färdig å tid, som enligt 16 §
3 momentet i gällande förordning om expeditionslösen vederbort.

Efter det Zachrison, Almqvist och Olsén öfver advokatfiskal^^ slutliga
memorial afgifvit förklaring och däri hemställt, att åtalet måtte
lemnas utan afseende, meddelade hofrätten den 11 januari 1889 utslag
af innehåll, att emedan det icke kunde anses utredt, att landssekreteraren
Zachrison med afseende å behandlingen af ofvan omförmälda mål gjort
sig förfallen till ansvar för försummelse i embetsutöfning, samt det icke
kunde föras länsnotarien Almqvist till last såsom någon felaktighet, att
han å de korta tider, då han under senare hälften af år 1886 förestod
landssekreteraretjensten, icke förr än den 31 december påkallat förordnande
för annan att i anseende till Almqvists jäfvighet egna embetsåtgärd
åt samma mål; ty och som, hvad anginge åtalet mot extra länsnotarien
Olsén, denne icke i sin egenskap af expeditionshafvande brutit mot
någon i lag förekommande föreskrift, därigenom att han underlåtit ombesörja
det i målet meddelade utslagets delgifning åt Fröskogs sockens
kommunalnämnd, samt ostridigt vore, att utslaget icke blifvit för utlösen
efterfrågadt, vid hvilket förhållande advokatfiskalens anmärkning, att
Olsén icke kunnat påstå, att utslaget funnits i utskrift till utlösen färdigt
å den i 3 momentet 16 § af gällande förordning om expeditionslösen
stadgade tid, icke förtjenade afseende, pröfvade hofrätten lagligt förklara
advokatfiskalens i målet förda talan icke kunna till påföljd för någon af
de tilltalade föranleda.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

I en hit ingifven skrift klagade Årina Maria Karlsson, med bifogande
af styrkt afskrift af för henne utfärdadt flyttningsbetyg från Upsala
domkyrkoförsamling, däröfver att, såsom af berörda betyg framginge,
vice pastorn i nämnda församling E. G. Ljungqvist om klaganden attesterat,
att hon till östhammars stad afflyttade »icke absolverad», till följd
hvaraf klaganden sålunda vore utestängd från begående af den heliga
nattvarden, till dess hon af vederbörande själasörjare låtit sig enskildt
skriftas och aflösas.

Då enligt kongl. förordningen den 4 maj 1855 angående vissa
föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande prest icke egde sålunda
förfara mot annan än den, som gjort sig skyldig till straff för sådana
brott, som i samma förordning uppräknades, och då klaganden icke
till något af dessa brott blifvit lagligen förvunnen, syntes det klaganden
vara tydligt, att vice pastorn Ljungqvist icke allenast låtit ett gröfre
tjenstefel komma sig till last utan ock, då han därigenom måste anses
hafva tillvitat klaganden något af de i nyss anförda kongl. förordning
omnämnda brott och straffet därför, mot klaganden nedskrifvit en beskyllning,
som på heder och ära ginge, hvarförutom genom Ljungqvists
olagliga förfarande klaganden blifvit från åtnjutande af den heliga nattvarden
utesluten, anhöll klaganden, att justitieombudsmannen ville mot
vice pastorn Ljungqvist låta förordna om åtals anställande och mot
honom framställa de ansvarspåståenden, som sakens beskaffenhet kunde
föranleda.

Det af klaganden omförmälda beviset, tecknadt å ett för klaganden
af vice pastorn i Mölltorps församling den 2 maj 1887 utgifvet flyttningsbevis,
var af följande lydelse:

»Afflyttar icke absolverad, men i öfrigt med lika betyg som å andra
sidan till Östhammars församling betygar

Upsala den 11 augusti 1888.

E. G. Ljungqvist»

v. p.‘

I häröfver infordradt yttrande genmälde vice pastorn Ljungqvist
följande:

Enligt uppgift i Upsala domkyrkoförsamlings husförhörsbok framfödde
klaganden den 10 mars 1888 en oäkta son Reinhold, hvilken därsammastädes
afled den 7 juni samma år. I öfverensstämmelse med en
i därvarande församling följd praxis antecknade vice pastorn på grund

af nämnda uppgift i husförhörsboken å klagandens flyttningsbevis orden
»icke absolvera^». Och som vice pastorn, före mottagandet af den insända
klagoskriften, till pastorsembetet i Östhammar, hvilket ju ensamt
hade med detta förhållande att göra, insändt noggranna och fullständiga
upplysningar rörande orsaken till den gjorda anteckningen, torde allt
tal därom, att vice pastorn mot nämnda klagande nedskrifvit en beskyllning,
som på heder och ära ginge, alldeles förfalla, så mycket mer
som hon, oberoende af absolutionens nödvändighet eller ej, åtnjöte fullt
medborgerligt förtroende.

Hvad åter själfva saken vidkomme, hade vice pastorn helt naturligt,
såsom varande i saknad af juridisk bildning, icke vågat att själfständigt
tolka kyrkolagen. När därför den frågan framställde sig för vice pastorn,
huruvida han, då klaganden ej gjort sig skyldig till borgerligt straff
för lönskaläge, dock vore berättigad att för henne göra absolution till
villkor för tillträdet till nattvarden, så hade följande skäl medverkat
därtill, att vice pastorn kommit till ett jakande svar på frågan och
ansett såsom sin ovillkorliga pligt att å flyttningsbetyget nedskrifva orden:
»icke absolverad».

Grunden därtill, att klaganden till lönskaläge icke blifvit lagligen
förvunnen, vore uppenbarligen den, att i den nya strafflagen ingen särskild
straffbestämmelse funnes för det vanliga lönskaläge^ Men vore
därför sådane förbrytare icke vidare att anse såsom exkommunicerade,
eller med andra ord, vore kongl. förordningen den 4 maj 1855, vare sig
i det hela eller särskilt uti ifrågavarande stycke, upphäfd genom §§ 2
och 3 i kongl. förordningen den 16 februari 1864 angående den nya
strafflagens införande? Att så omöjligen kunde vara förhållandet, därom
hade klaganden öfvertygats genom aflidne biskopen öfver Linköpings
stift E. G. Brings arbete: »''Kyrkotukten enligt Svenska Kyrkans gällande
ordning. Ett Kapitel ur Svenska Kyrkolagfarenheten med särskildt afseende
på de genom nya strafflagen förändrade förhållanden. Linköping
1865». I ifrågavarande skrift hette det bland annat följande: »Först

och främst har man satt i fråga, om ej hela kongl. förordningen den 4
maj 1855 är genom §§ 2 eller 3 i kongl. förordningen den 16 februari
1864 alldeles upphäfven. Att så icke kan vara förhållandet, är likväl
mycket lätt att inse, så snart man besinnar sjelfva syftningen af den
lagstiftning angående kyrkotukten, som beseglades den 4 maj 1855. Då
nämligen genom särskild nådig förordning samma dag förklarades, att
kyrkoplikt icke hädanefter skall någon ådörnas, så var afsigten därmed
tydligen att borttaga det hittills öfliga betraktelsesättet af den s. k.

skriften, enligt hvilket denna ansågs såsom ett borgerligt straff, och att
återföra densamma till sin rent kyrkliga betydelse. Men är nu icke den
enskilda skriften rätteligen att anse såsom ett borgerligt straff, så kan
icke heller den förordning, som därom handlar, höra till borgerlig strafflag,
utan densamma måste vara att betrakta såsom en rent kyrklig förordning,
den där har sin plats inom kyrkolagens, och ingalunda inom
kriminallagens, område; och dess upphäfvande kan därför omöjligen i
missgernings- och straffbalkarnes eller öfverhufvud i några borgerliga
straffbestämmelsers upphäfvande vara inneburet. Men en annan och vida
svårare fråga är, huruvida ej vissa enskilda förändringar, som kriminallagen
nu undergått, på indirekt väg föranleda, att kongl. förordningen
den 4 maj 1855 hädanefter i vissa enskilda delar icke mera kan tillämpas.
De punkter i nyssnämnda förordning, i afseende på hvilkas tillämpning
betänkligheter kunna möta, oaktadt vid dem högsta vigt ligger på
en riktig och bestämd lagtolkning, äro hufvudsakligen följande: 1. — —
— — — 2. De momenter i samma förordning, där det heter: »Den,

som gjort sig skyldig till straff för lönskaläge eller för det han gått
drucken eller oskaftad till nattvarden, må ej af den heliga nattvarden
komma i åtnjutande, innan etc.». I nya strafflagen finnes nämligen ingen
särskild straffbestämmelse för den, som gått drucken eller oskaftad till
nattvarden, icke heller för det vanliga, oqvalificerade lönskaläget. Hädanefter
blifver således genom dessa förbrytelser ingen »skyldig till straff».
Skola då af denna orsak här åsyftade förbrytare icke vidare vara att
anse såsom exkommunicerade? För vår del äro vi öfvertygade, att kong],
förordningen den 4 maj 1855 fortfarande, icke blott i det hela, utan ock
i alla sina enskilda delar, har oinskränkt gällande kraft. Vi grunda
denna vår öfvertygelse på nyssnämnda förordnings ofvan angifna egenskap
att vara kyrkolag, icke kriminallag. I denna sin rent kyrkliga egenskap
har förordningen endast för ändamål att uppräkna, hvilka förbrytelser
äro inför församlingen i religiöst och sedligt hänseende af den
förargelseväckande egenskap, att de, som begått dem, måste anses därigenom
vara från åtnjutandet af församlingens förmåner uteslutne. Huru
staten med borgerliga straff belägger dessa förbrytelser, är för den kyrkliga
lagen, såsom sådan, likgiltigt. Förklarar än staten sig icke vidare
finna nödigt eller lämpligt att borgerligen straffa vissa förbrytelser, så
följer dock ingalunda däraf, att dessa förbrytelser hafva upphört att inför
församlingen vara förargelseväckande synder. Tvärtom kan staten
hafva upphäft sitt straff just därför, att den anser förseelserna vara af
natur att böra blott genom kyrkans åtgärd, och således äfven genom

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 2

hennes disciplinära medel, motarbetas och tillrättavisas. Så länge därför
kongl. förordningen den 4 maj 1855 icke själf blifvit uttryckligen
förändrad, så länge är det ock, enligt vår tanke, kyrkans pligt att utan
undantag fortfarande tillämpa de däri innehållna föreskrifter på alla dem,
som vid förordningens utgifvande af densamma åsyftades, fullkomligen
oberoende af de förändringar, som kriminallagens straffbestämmelser må
sedermera hafva undergått eller komma att undergå. Antager man icke
detta, så kommer man för närvarande till åtskilliga alldeles orimliga
slutsatser, bland hvilka blott må exempelvis nämnas: l:o) att den, som
af argt uppsåt lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramenten,
hvilken förr var skyldig till lifsstraff och således, om han benådades,
att anse såsom exkommunicerad, till dess han undergått enskild skrift,
numera skulle obetingadt vara från exkommunikation fri, oaktadt den,
som blott obetänkt och af hastighet lastat Gud, hans heliga ord och
sakramenten, obestridligen ännu är, enligt den tydliga ordalydelsen,
1855 års förordning underkastad; 2:o) att väl mannen någon gång (nämligen
i det fall, som omtalas i nya strafflagens 18 kap. 9 §), men aldrig
qvinnan skulle kunna blifva skyldig att för lönskaläge undergå enskild
skrift; och 3:o) att kona, som dömes för vållande till fosters död, hädanefter
skulle vara fri från exkommunikation, endast därför att hon nu
dömes till borgerligt straff efter ett annat lagrum, än det i kongl. förordningen
den 4 maj 1855 bokstafligen utsatta. — Att inleda oss i dessa
och dylika orimligheter kan omöjligen hafva varit lagstiftarens mening,
och vi måste åt detta skäl, liksom på ofvan anförda positiva grunder,
vidhålla den mening, att ifrågavarande förordning hädanefter skall tilllämpas
på alldeles samma personer, som före nya strafflagens utfärdande.
»

Då biskopen Bring obestridligen gjort sig känd såsom en framstående
kyrkolagstolkare och hans bok om kyrkotukten blifvit af vederbörande
universitetslärare i Upsala rekommenderad såsom lärobok vid studiet af
svensk kyrkorätt, kunde det ej förtänkas en ung prest, om han vid sitt
förfarande i det afseende, hvarom fråga vore, stödde sig på hans auktoritet.

Emellertid vore vice pastorn lycklig nog att till förmån för sitt tillvägagående
äfven kunna åberopa en allmän praxis. Hvad först Upsala
domkyrkoförsamling anginge, antecknades alltid uttryckligen i därvarande
husförhörsböcker, huruvida personer, hvilka gjort sig skyldige till lönskaläge,
blifvit efter brottets begående absolverade eller icke, och vid flyttningsbetygs
uttagande hade i nämnda församling varit, enligt förklaringen

bilagclt intyg, och vore fortfarande gällande praxis att å de personers
flyttningsattester, hvilka gjort sig skyldige till ofvannämnda förbrytelse,
men sedermera icke blifvit absolverade, tydligen nedskrifva orden »icke
absolverad». Att samma praxis förefunnes och samma uppfattning af
kongl. förordningens den 4 maj 1855 ännu bindande karakter vore den
vanliga äfven inom andra församlingar än Upsala domkyrkoförsamling,
framginge af den omständigheten, att å flyttningsbetyg från skilda församlingar,
hvilka för inskrifning i Upsala domkyrkoförsamling å därvarande
pastorsexpedition inlemnats och inlemnades, anteckningar af
vederbörande pastorsembeten vore företagna af samma beskaffenhet
som den, hvilken af vice pastorn blifvit gjord å klagandens utflyttningsbetyg.

Ett vid förklaringen fogadt intyg från kyrkoherden i hufvudstadens
folkrikaste församling, att å de inflyttningsbetyg, som därstädes från
andra församlingar mottoges, samt å de flyttningsbevis, som därifrån utskrefves,
samma anteckning som den af vice pastorn företagna plägade
göras, gåfve ett ytterligare stöd åt det antagandet, att allmän praxis
inom den svensk-lutherska kyrkan öfverensstämde med vice pastorns tillvägagående.

Då vice pastorn således sökt handla efter bästa förstånd och haft
ett offentligt uttalande utaf en af vår kyrkas biskopar angående den
ifrågavarande saken i sin hand samt varit medveten därom, att hans
handlingssätt haft stöd i en inom kyrkan gällande praxis, borde äfven
den beskyllningen, att vice pastorn »låtit ett gröfre tjenstefel komma
sig till last», anses ogrundad.

De i förklaringen åberopade intyg voro af följande lydelse:

l:o. »Under de snart tilländagångna 12 år, jag varit anställd som
domkyrkoadjunkt i Upsala, har jag å inlernnade flyttningsbetyg från olika
delar af riket sett, att personer, hvilka födt oäkta barn utan att hafva
blifvit absolverade för lönskaläge, varit förklarade oberättigade att komma
i åtnjutande af Herrans heliga nattvard, innan de blifvit absolverade för
lönskaläge; hvarjämte jag, som under de senare åren på grund af högvördiga
domkapitlets i Upsala förordnande dels hvarannan vecka med fullt
pastoralt ansvar förestått och ännu förestår Upsala domkyrkoförsamlings
pastoralexpedition, dels vid flere inträffade ledigheter eller förhinder för
ordinarie vice pastor varit förordnad att vice pastorsbefattningen uppehålla,
alltid tolkat den kongl. förordningen af den 4 maj 1855 så, att
personer, som gjort sig skyldiga till lönskaläge, äro underkastade absolution,
innan de må komma i åtnjutande af Herrans heliga nattvard, och

liar jag i dylika fall utfärdat betyg i öfverensstämmelse med denna tolkning
af ofvannämnda kongl. förordning.

Upsala den 15 oktober 1888.

C. G. Fransson

domkyrkoadjunkt,
utnämnd kyrkoherde!)

och 2:o. »Att på de personers inflyttningsbetyg, som födt oäkta
barn och icke undergått enskild skrift, plägar vara antecknadt »ej absolverad»,
samt att samma anteckning vid utflyttning härifrån brukar göras
å sådana personers betyg, intygas af

Stockholm och Hedvig Eleonora den 13 oktober 1888.

Oskar Lagerström

pastor.»

Till bemötande af hvad vice pastorn Ljungqvist sålunda anfört, anmärkte
i afgifna påminnelser klaganden, hurusom vice pastorn sökt de
juridiska stöden för sitt förfarande i en åt biskopen Bring utgifven afhandling
om »kyrkotukten enligt svenska kyrkans gällande ordning», hvarur
vissa stycken afskrifvits. De delar af dessa stycken, som sökte ådagalägga,
att kongl. förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter
till kyrkotuktens upprätthållande icke i sin helhet vore upphäfd,
äfvensom att samma kong], förordning skulle vara af kyrkolags natur,
lemnade klaganden åt sitt värde, då utfallet af den fråga, som här vore
före, därpå icke vore beroende.

»I denna sin rent kyrkliga egenskap har förordningen», påstode vice
pastorn Ljungqvist, »endast för ändamål att uppräkna, hvilka förbrytelser
äro inför församlingen i religiöst och sedligt hänseende af den
förargelseväckande egenskap, att de, som begått dem, anses därigenom
vara från församlingens förmåner uteslutna.» Vore detta meningen,
skulle den kongl. förordningen endast vara ett slags syndaregister, och
besinnade man därjämte, att de församlingens förmåner, som här vore
i fråga, bestode i tillträde till den heliga nattvarden, så måste det
förvåna, att icke listan på »förargelseväckande synder» i den angifna
särskilda betydelsen blifvit vida längre än den, som i kongl. förordningen
den 4 maj 1855 återfinnes. Girighet, obarmhertighet, lögnaktighet,
dryckenskap, svordom in. m., vore icke de synder af lika betänklig art
»i religiöst och sedligt hänseende» som t. ex. att skuffa och stöta annan i
kyrkan? Dessa synder vore visserligen icke efter borgerlig lag straffbara,
men det vore ju också, enligt biskopen Bring, för kyrkotuktens utöfvande
alldeles likgiltigt, om staten förklarade sig »icke vidare finna nödigt eller

lämpligt att borgerligen straffa vissa förbrytelser». — »Tvärtom kan kyrkan»,
fortsätter biskopen, »hafva upphäft sitt straff just därför, att den
anser förseelserna vara af natur att böra blott genom kyrkans disciplinära
medel motarbetas och tillrättavisas»; och med dessa disciplinära medel
afväges tydligen ingenting annat än den af presterna utöfvade kyrkotukten.

Härtill ville klaganden endast svara, att det anförda lagtolkningsförsöket
blott vore att anse såsom ett presterligt önskemål, som i vår lagstiftning
icke blifvit nådt, hvarken på biskopen Brings tid, ej heller nu,
i vice pastorn Ljungqvists.

Man måste gå långt in i flydda tider för att återfinna den presterliga
domsrätten på själfständigt sätt utöfvad. Sedan mycket lång tid
tillbaka hade den funnits till endast som en skärpning af de borgerliga
straffen. Att den så fattades, äfven då den ofta nämnda kongl. förordningen
den 4 maj 1855 stiftades, framginge också tydligt däraf, att i
densamma icke talades om sådana kyrkliga bestraffningar, som här vore
i fråga, annat än för »den som gjort sig skyldig till dödsstraff» eller
»till straff» för åtskilliga uppräknade brott och förseelser. Till yttermera
visso kunde dessutom erinras om den kongl. kungörelse, som samma
dag som den nämnda förordningen utfärdades, angående upprättande af
förteckningar å saktande personer och dessa förteckningars aflemnande
till presterskapet. 1 denna kongl. kungörelse stadgades, att domstolarne
skulle för presternas behof uppgöra »förteckning uppå dem, som blifvit
dömde eller ställde under framtiden för gröfre brott, nämligen de— —
och i öfrigt alla de, som ciro af den beskaffenhet, att den sakfällde icke får
komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, innan han låtit sig enskildt
skriftas och afl,ösas». — Om donna kongl. kungörelse och dess betydelse
nämnde biskopen Bring intet, och vice pastorn Ljungqvist syntes sväfva
i okunnighet om själfva dess tillvaro. Men han visste i stället, att
»biskopen Bring obestridligen gjort sig känd såsom en framstående kyrkolagstolkare
och att hans bok om kyrkotukten i Upsala blifvit af vederbörande
universitetslärare rekommenderad såsom lärobok vid studiet af
svensk kyrkorätt».

Vissheten härom samt medvetandet, att, där något syntes mörkt,
det erforderliga ljuset alltid kunde hemtas ur den nämnda afhandlingen,
tycktes förläna vice pastorn Ljungqvist eu stor säkerhet i utöfningen af
sitt själftagna presterliga domarekall. Han syntes alls icke hafva ens den
ringaste förnimmelse af de svårigheter, som plägade anses vara förenade
med konstaterande af brott. Hans subjektiva afgörande vore det, som
gjort klaganden till brottsling; och det vore ingen anledning förmoda,

att en mindre lättvindig metod användes gent emot andra. Då någon
mannamån icke hos en domare finge förutsättas, lika litet som hos eu
åklagare — och vice pastorn förenade ju dessa bägge egenskaper —
samt då det vore bekant, huru ytterst vanligt lönskaläget vore bland
männen, måste vice pastorn Ljungqvist i sina kyrkoböcker hafva ett stort
antal män, hvilka af honom för denna synd blifvit antecknade såsom
»icke absolverade». Också hade ju biskop Bring förklarat, att det vore
en orimlighet att nöja sig med de få män, som »någon gång» enligt den
borgerliga lagen blefvo för lönskaläge straffade.

Man kunde väl tycka, att en prest, som erkände sig vara i saknad
af juridisk bildning, skulle föredraga att vid ådömande af kyrkotukt
få följa de förteckningar på sakfällde, som domstolarne laglikmätigt
uppgjorde och för sådant ändamål hölle presten tillhanda. Men »en af
vår kyrkas biskopar» ställde tyngre kraf på presten, så juridiskt obildad
han än kunde vara, och då ville icke vice pastorn undandraga sig dessa,
fastän de fordrade domarens förstånd och insigter.

Sedan vice pastorn anfört, hvad biskopen Bring hade att säga om
kyrkotukten, och därefter åberopat sig på sina lärare, skattade han sig
lycklig att för sitt tillvägagående kunna åberopa allmän praxis. Det
vore ej nödigt undersöka, i hvad mån det verkligen förhölle sig så, som
vice pastorn uppgifvit. Det kunde vara nog att erinra om en af domarereglerna,
som lydde: »oseden bör ingen hjälpa».

Klagandens i anmälningsskrifvelsen gjorda påstående, att vice pastorn
mot klaganden nedskrifvit en beskyllning, som på heder och ära ginge,
sökte vice pastorn gendrifva på ett särdeles egendomligt sätt. Allt skulle
vara väl beställdt därmed, att vice pastorn inberättat verkliga orsaken
till den nedsättande anteckningen på flyttningsbetyget för »pastorsembetet
i Osthammar, hvilket ju ensamt har med detta förhållande att göra». —
Detta enskilda meddelande hade dock afgifvits först den 19 oktober 1888,
sålunda långt efter det klaganden förgäfves hos vice pastorn Ljungqvist
anhållit om ändring af flyttningsbeviset och äfven sedan klaganden hos
justitieombudsmannen anhållit om åtals anställande mot vice pastorn
Ljungqvist. Redan detta förhållande syntes klaganden innebära ett medgifvande
af vice pastorn, att han handlat orätt vid utfärdandet af klagandens
flyttningsbevis. — Väl vore det sant, att genom detta enskilda
meddelande pastor i östhammar fått veta, att anteckningen »icke absolverad»
på utflyttningsbetyget icke tillkommit på grund af ett af klaganden
begånget brott. Men i Östhammars församlings kyrkobok torde
denna förklaring, såsom af icke officiel natur, ej blifva antecknad; och

vid en möjligen skeende utflyttning därifrån funnes ingen borgen för,
att också då en underrättelse om anteckningens betydelse komme att
afgifvas. Hade vice pastorn Ljungqvist varit angelägen att åt sin förklaring
gifva framtida bestånd, hade nog denna, jemte orden »icke absolverad»,
fått plats på sjelfva betyget och icke, såsom nu, meddelats i
eu särskild skrifvelse en längre tid efter betygets utfärdande. Genom
ett sådant tillägg i betyget både visserligen udden i hög grad brutits
å vice pastorn Ljungqvists anteckning, fastän densamma äfven i sådant
fall varit olaglig. Men naken såsom den nu stode, vore denna anteckning
för klaganden synnerligen kränkande. Hvar och en, som icke kände
verkliga förhållandet, skulle ovilkorligen sluta till, att klaganden blifvit
straffad för något af de brott, som i kongl. förordningen den 4 maj
1855 uppräknades. Och då så vore, stode det också fast, att vice pastorn
Ljungqvist mot klaganden nedskrifvit en beskyllning, som på heder
och ära ginge.

Om vic€ pastorn Ljungqvist trodde, att klaganden ej hade behof af
sitt utflyttningsbetyg annat än för att därigenom bereda sig ett rum i
församlingens husförhörsbok, så visade detta endast, huru föga vice
pastorn kände eller ville känna, huru förhållandena ute i lifvet tedde
sig. Klaganden behöfde dock ej påpeka, hurusom i klagandens ringa
ställning prostbetyget vore den oundgängligaste åtkomsthandlingen till
ärlig försörjning. I saknad af ett s. k. »rent» prestbetyg vore det icke
lätt att vinna någon ordentlig anställning. Lyckades sådant likväl, betyget
förutan, så måste detta dock ganska snart fram. »Vid framkomsten
i tjensten», hette det i legostadgans 46 §, »uppvise tjenstehjon för husbonde
det prestbevis tjenstehjon erhållit».

Hvad vice pastorn Ljungqvist i sin förklaring anfört vore i intet
hänseende eajnadt att jäfva det af klaganden i anmälningsskriften gjorda
påståendet, att vice pastorn Ljungqvist genom den anmärkta anteckningen
å det för klaganden utfärdade flyttningsbetyget låtit ett gröfre
tjenstefel komma sig till last, samt att samma anteckning inneburit en
beskyllning, som å heder och ära ginge. Klaganden vidhölle för den
skull sin förut framställda anhållan om laga åtals anställande mot vice
pastorn Ljrngqvist för det tjenstefel, han i angifna hänseendet låtit
komma sig till last.

Justitieombudsmannen fann sig icke kunna dela den uppfattning,
hvarpå förklarande!! stödt sitt öfverklagade förfarande och sitt försvar
för detsamma, och detta af följande skäl, som i skrifvelse till domkapitlet
i Lpsala utvecklades. Sedan genom författning den 4 maj 1855

blifvit stadgadt, att kyrkoplikt, vare sig offentlig eller enskild, ej vidare
skulle någon ådöraas, utfärdade Kongl. Maj:t samma dag, på Rikets
Ständers förslag, den här i fråga varande förordningen, enligt hvilken
den, som gjort sig skyldig till dödsstraff, men af nåd njöte förskoning
till lifvet, eller till hel eller half mansbot, eller till straff för något af
de i författningen uppräknade brott, däribland lönskaläge, ej finge komma
i åtnjutande af den heliga nattvarden, innan han eller hon af sin själasörjare,
i närvaro af två eller tre bland församlingens medlemmar, dem
själasörjaren tillkallade, låtit sig enskildt skriftas och aflösas.

Föremål för kyrkoplikt voro inga andra än »lagvunne och sakfällde»
personer. Att lagstiftarens mening varit, att det mildare kyrkliga straffet,
den enskilda skriften, som sattes i stället för kyrkoplikten, äfvenledes
skulle afse endast lagligen förvunna brottslingar och icke, såsom förklaranden
och de med honom liktänkande ville göra gällande, jämväl personer,
som icke blifvit för brott dömda, syntes uppenbart redan däraf,
att eu sådan utsträckning af den nya kyrkliga bestraffningen icke ens
vore antydd i den författning, hvarigenom denna infördes. Men alldeles
oförtydbart framginge detta af ordalydelsen såväl i berörda författning
som i den äfvenledes den 4 maj 1855 utfärdade kongl. kungörelsen i
ämnet. Utom hvad klaganden i sin påminnelseskrift anfört ur denna
kungörelse, vore sjelfva inledningen synnerligen bevisande uti i fråga
varande afseende. Det hette nämligen: »Sedan Rikets Ständer i skrifvelse
den 23 november nästlidna år i underdånighet anmält, det de, för deras
del, beslutit en förordning, hvarigenom stadgades, att personer, som för
vissa däruti omförmälda brott till ansvar dömas, icke må af den heliga
nattvarden komma i åtnjutande, innan de af själasörjaren låtit sig, på
sätt särskild! föreskrifvct, vore, skriftas och aflösas; i sammanhang hvarmed
Rikets Ständer anhållit att, i händelse en sådan författning vunne
nådig stadfästelse, ,Oss måtte täckas föreskrifva så beskaffade åtgärder,
att hvarje själasörjare måtte skyndsamt undfå underrättelse om de under
hans själavård stående personer, som för dylika brott varda sakfällde; —
så vilje Vi, som denna dag låtit utfärda en förordning af den lydelse
Rikets Ständer sålunda föreslagit», o. s. v.

Stode det nu fast, att ingen vore underkastad enskild skrift för att
komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, som icke blifvit för
brott lagförd och antingen sakfälld eller under framtiden ställd, så hade
1855 års förordning angående kyrkotuktens upprätthållande upphört att
vara tillämplig på qvinna, som föröfvat lönskaläge, alldenstund sådan
af qvinna begången handling icke i nu gällande lag vore med straff belagd
och qvinna följaktligen icke kunde härför sakfällas. För dylik hand -

ling vore qvinna numera icke utesluten från den heliga nattvarden, och
anteckning å utflyttningsbevis, som utmärkte motsatsen, vore alltså mot
lag stridande. Kongl. förordningen den 20 januari 1865, angående förändrade
stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas,
gåfve ytterligare bekräftelse åt denna sistnämnda slutsats. Sedan
föreskrift lemnats om hvad frejdbetyg i allmänhet skall innefatta, hette
det nämligen i denna förordning: »dock att prestbevis, som för flyttning
från en församling till annan meddelas, jämväl skall, med afseende å
kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida den i fråga varande personen
då är i följd af begånget brott från delaktighet i den heliga nattvarden
utestängd eller genom domstols utslag blifvit för brott under framtiden
ställd» o. s. v. Ordet brott i detta sammanhang utmärkte otvifvelaktigt
en handling, som enligt borgerlig lag vore straffbar; men lönskaläge af
qvinna var icke, då förordningen (1865) utfärdades, i lag med straff''
belagdt.

Justitieombudsmannen ansåg därför vice pastorn Ljungqvist hafva
gjort sig skyldig till oförstånd i embete!, då han, för det klaganden begått
lönskaläge och födt oäkta barn, å för henne utfärdadt flyttningsbevis
gjort anteckning, utmärkande att hon icke egde att af den heliga
nattvarden komma i åtnjutande, innan hon låtit sig enskildt skriftas och
aflösas.

Men justitieombudsmannen fann vice pastorn Ljungqvist hafva visat
oförstånd äfven därutinnan, att han affattat denna anteckning i ett så
sväfvande och vilseledande uttryck som det af honom använda »icke
absolverad». Detta uttryck innebure hvarken mer eller mindre, än att
klaganden gjort sig skyldig till någon, hvilken som helst, eller några af
de i 1855 års oftaberörda förordning uppräknade förbrytelser. Men en
anteckning, som sålunda lemnade rum för antagandet, att hon föröfvat
något af de gröfsta af dessa brott, vore onekligen kränkande för hennes
heder, nedsättande för hennes medborgerliga anseende och i afseende
på möjligheten för henne att vinna anställning och bereda sig ärlig utkomst
i hög grad hinderlig. Sant vore visserligen, att vice pastorn
Ljungqvist senare underrättat pastorsembetet i Östhammars församling,
dit klaganden flyttat, hvad orden »icke absolverad» i förevarande fall rätteligen
hade att betyda; men det kunde näppeligen antagas, att för klaganden
menliga verkningar af anteckningen därigenom blifvit helt och
hållet förebyggda eller utplånade.

I anledning däraf att vice pastorn Ljungqvist velat finna stöd för
sitt öfverklagade förfaringssätt däri, att detsamma, såsom han uppgifvit
och jämväl sökt styrka, öfverensstämde med allmän praxis, ansåg justitie Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 3

ombudsmannen sig knappast behöfva erinra, att detta föga båtade hans
sak, när denna praxis befunnes icke öfverensstämma med gällande lag.

På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande af kongl.
cirkuläret den 21 augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787,
fann justitieombudsmannen sig föranlåten att inför domkapitlet åtala vice
pastorn Ljungqvist och yrka, att domkapitlet ville tilldela honom tjenlig
föreställning och varning i anledning af hvad i ofvanangifna afseenden
läge honom till last.

I häröfver afgifven förklaring anförde vice pastorn Ljungqvist, med
vidhållande af redan anförda grunder för den af svenska kyrkans presterskap
allmänt omfattade och tillämpade uppfattningen af meranämnda
förordning till kyrkotuktens upprätthållande, såsom fortfarande beläggande
det sedlighetsbrott, som lönskaläge innefattade, med det kyrkliga
straffet, när förbrytelsen blifvit konstaterad, ytterligare till stöd för sitt
förfarande gällande kyrkohandboks 10:e kapitel, i hvilket fortfarande till
vederbörandes ovillkorliga efterrättelse stadgades, huru skulle tillgå vid
enskild skrift och aflösning enligt kongl förordningen den 4 maj 1855,
med särskild anvisning, bland annat, dels i afseende på moder, som födt
oäkta barn och, innan hon blifvit enskildt skriftad och aflöst, förqväft
detsamma, dels i afseende på moder, som efter den enskilda skriften
förqväft sitt barn, hvaraf ovedersägligen framginge att moder, som födt
oäkta barn, skulle fortfarande undergå enskild skrift och aflösning enligt
kongl. förordningen den 4 maj 1855, således innan hon finge af den
heliga nattvarden komma i åtnjutande; hvarjämte Ljungqvist vidhöll,
att den å betyget gjorda anteckningen »icke absolverad» hvarken kunde
kränka klagandens heder och nedsätta hennes medborgerliga anseende
efter den officiela underrättelse, förklaranden meddelat pastorsembetet i
Östhammars församling om anteckningens rätta betydelse, ej heller vara
menlig för hennes anställning och utkomst, efter som anteckningen beträffande
kyrkotukten ej hade det minsta med frejden eller det medborgerliga
förtroendet att skaffa, och möjlig missuppfattning hos någon
i detta hänseende kunnat undanrödjas genom intyg från pastorsembetet
i Östhammars församling, på grund hvaraf och då klaganden vid betygets
utfärdande redan innehade ordentlig anställning i nämnda församling,
förklaranden fortfarande bestridde beskyllningen för felaktighet
härutinnan; hvarjämte vice pastorn till ytterligare stöd för sitt tillvägagående
i själfva saken åberopade ett ur justitieombudsmannens embetsberättelse,
afgifven vid lagtima riksmötet år 1883, hemtadt utdrag, enligt
hvilket, sedan i en till justitieombudsmannen ingifven skrift pigan Westerlund
anmält, att vice pastorn i Atvids församling i ett för henne den

4 december 1881 utfärdadt prestbetyg uppgifvit, bland annat, att bon
för brott emot sjette budet vore förhindrad att begå nattvarden,
och justitieombudsmannen, då detta betyg, som utfärdats till klaganden
för att bereda henne inträde å lasarett, syntes honom vara stridande
emot kongl. förordningen den 20 januari 1865, angående förändrade
stadganden i afseende på frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, jämförd
med kongl. förordningen den 28 november 1873, anhängiggjort
saken hos domkapitlet i Linköping under yrkande, att bemälde vice
pastor måtte tilldelas sådan varning med tillagd förmaning, som genom
kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 föreskrefves; men domkapitlet
enligt den 15 mars 1882 meddeladt utslag, vid det förhållande att betyget
utfärdats för intagning å inrättning med särskild själavård samt af
sådan beskaffenhet att nattvardsgång därstädes ofta förekomme, i förmågo
af kongl. cirkuläret den 20 januari 1865 med däri faststälda formulär
till åtskilliga för särskilda ändamål afsedda prestattestei% funnit
skäligt att, med ogillande af det framställda ansvarsyrkandet, förklara
vice pastorn hafva i den öfverklagade åtgärden rätteligen förfarit; så
hade justitieombudsmannen med detta utslag åtnöjts, då upplyst blifvit,
hvad vid aflåtandet af hans skrifvelse till domkapitlet varit honom obekant,
att vid lasarett, där klaganden sökte inträde, särskild själavård
förefanns och nattvardsgång ofta förekom, så att, prestbetyget i fråga
varit jämförligt med ett sådant, som utfärdades åt person, som flyttade
från en till annan församling; hvaraf enligt vice pastorn Ljungqvists
mening frainginge, att, därest berörda anteckning förefunnits å ett flyttningsbetyg,
justitieombudsmannen skulle hafva utan tvekan ansett betygsgifvaren
hafva lagligen förfarit.

Efter slutad skriftvexling meddelade domkapitlet den 12 januari
1889 utslag, hvari domkapitlet sig utlät, att då med afseende särskildt
på sist anförda uttalande i den till 1883 års riksmöte af justitieombudsmannen
afgifna embetsberättelse samt de af förklarande!! jämväl åberopade
oförändrade föreskrifterna i kyrkohandbokens 10 kap. om enskild
skrift och aflösning enligt kongl. förordningen den 4 maj 1855, i öfverensstämmelse
hvarmed moder, som födt oäkta barn, skulle därför vara
underkastad enskild skrift och aflösning, innan hon finge af den heliga
nattvarden komma i åtnjutande, hvilken uppfattning af förordningens
fortfarande giltighet äfven i denna del kunde, efter hvad af förklaranden
visadt vore, antagas vara allmänt omfattad och följd inom den svenska
kyrkan, det måste i hvarje fall anses minst sagdt oafgjord^ huruvida
icke den tillämpning af samma kongl. förordning den 4 maj 18o5 till
kyrkotuktens upprätthållande, som af vice pastorn Ljungqvist i före -

ärande fall i sak vidtagits, beträffande klaganden Anna Maria Karlsson
vid utfärdande af hennes i fråga varande utflyttningsbetyg, vore, emot
hvad justitieombudsmannen nu velat göra gällande, författningsenlig,
funne domkapitlet något ansvar för det åtalade förfarandet härutinnan
såsom för embetsfel icke kunna vice pastorn Ljungqvist ådömas:
och bl ef ve förty det mot honom framställda ansvarsyrkandet oMlladtmen
da, ^ hvad åtalet i öfrigt anginge, vice pastorn Ljungqvist5 oneklgen
i någon mån visat oförstånd i embetet därutinnan, att han affattat
den i fråga varande anteckningen å utflyttningsbetyget för klaganden i
ett sa ofullständigt uttryck som »icke absolverad», utan att därvid, till
förebyggande af möjlig missuppfattning, angifva, mot hvilket bud förbrytelsen
skett, hvilket, enligt ofvan anförda 10 kap. i kyrkohandboken,
skulle vid den enskilda skriften gifvas tillkänna, och de menliga verkningar
som af eu sådan missuppfattning kunde tänkas uppkomma med
afseende pa klagandens heder, medborgerliga anseende och framtida anställning
samt utkomst, icke kunde antagas hafva blifvit helt och hållet
örebyggda eller utplånade därigenom, att vice pastorn Ljungqvist sedermera
underrättat pastorsembetet i inflyttningsorten, hvad orden »icke
absolverad» i förevarande fall rätteligen hade att betyda, pröfvade
domkapitlet skäligt att, med tillämpning af kongl. cirkulärbrefvet den 7
augusti 1786, § 1, för hvad sålunda mot vice pastorn Liuimqvist härutinnan
förekommit, tilldela honom föreställning med tillagd förmaning
att saclant. för framtiden undvika.

Med detta utslag fann justitieombudsmannen sig icke kunna åtnöias
utan uppdrog åt advokatfiskal i Svea hofrätt att hos hofrätten anföra
besvär däröfver.

Enär riktigheten af den uppfattning justitieombudsmannen hos domkapitlet
sökt gorå gällande syntes icke hafva blifvit i någon mån vederlagd
genom, hvad vice pastorn Ljungqvist och domkapitlet däremot anfört
ansag justitieombudsmannen, att i besvären endast behöfde åberopas
de skäl, pa hvilka justitieombudsmannen grundat denna sin uppfattning.
Da emellertid domkapitlet,, till stöd för sin åsigt att det vore minst
sagdt, o afgjord t, huruvida icke vice pastorn Ljungqvists tillämpning i
förevarande fall af kongl. förordningen den 4 maj 1855 till kyrkotuktens
upprätthållande varit författningsenlig, anfört ett uttalande i
ten till 1883 års riksmöte, af Riksdagens dåvarande justitieombudsman
afgitna. embetsberättelse, ville justitieombudsmannen framhålla, att den
för revision af 1686 års kyrkolag förordnade komité i motiveringen till
u ^ det den 2 oktober 1873 afgifna förslaget till kyrkolam

och kyrkostadgar yttrade, att nyssnämnda förordning, ehuru varande al1

kyrkolags egenskap, ändock hänförde sig till och förutsatte den vid dess
utfärdande gällande brottmålslagstiftning, hvadan och då berörda förordning
icke blifvit reviderad på samma gång som denna lagstiftning
genom nya strafflagens införande väsentligen förändrades, komitén också
ansett sig böra föreslå, att qvinna, som födt oäkta barn, skulle i 11 kap.
3 § af förslaget upptagas bland dem, som för tillträde till den heliga
nattvarden vore underkastade enskild skrift och aflösning. Detta innebure
ju, att kyrkolagskomitén för sin del ansett otvifvelaktigt, att 1855
års ofta nämnda förordning i sin nuvarande lydelse icke, efter införandet
af nya strafflagen, hvilken ej stadgade straff för qvinna, som gjort sig
skyldig till lönskaläge, vore tillämplig på fall, sådana som det föreliggande.

Under åberopande af hvad justitieombudsmannen sålunda och hos
domkapitlet anfört, anmodades advokatfiskal att hos hofrätten vidhålla
justitieombudsmannens hos förstnämnda myndighet framställda ansvarspåstående
samt i sammanhang därmed yrka att, om vice pastorn Ljungqvist,
med afseende på föreskrifterna i 10 kap. af gällande kyrkohandbok
och hvad i öfrigt till hans försvar blifvit andraget, skulle af hofrätten
finnas genom tillämpning af kongl. förordningen den 4 maj 1855
i förevarande fall icke hafva ådagalagt så uppenbart oförstånd i embetets
utöfning, att ansvar därför borde honom ådömas, vice pastorn Ljungqvist
åtminstone måtte förklaras hafva orätt förfarit äfven i själfva saken
och icke, såsom domkapitlet ansett, endast beträffande formen.

På de besvär advokatfiskal i enlighet härmed hos hofrätten anförde
öfver domkapitlets ifrågavarande utslag meddelade hofrätten den
28 juni 1889 utslag af innehåll, att ehuru, med afseende å ordalydelsen
i kongl. förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande
den 4 maj 1855, jämförd med hvad nu gällande strafflag
innehölle angående ansvar för lönskaläge, vice pastorn Ljungqvist måste
anses hafva saknat laglig anledning att på grund af stadgande i nämnda
kongl. förordning verkställa ifrågavarande anteckning å Anna Maria
Karlssons utflyttningsbetyg, funne hofrätten likväl, i betraktande af hvad
vice pastorn i öfrigt anfört till stöd för sitt omförmälda förfarande, skäligt
fastställa det slut, hvartill domkapitlet i öfverklagade utslaget kommit.

Mot detta utslag hafva besvär icke blifvit anförda.

Vid granskning härstädes af de från länsfängelset i Gefle hit
inkomna fångförteckningar för år 1887 anmärktes och genom infor -

firande af det ifrågakomna utslaget bestyrktes, att, efter det arbetaren
Erik Hedlund från Ranbo blifvit inför Södra Helsinglands östra tingslags
häradsrätt ställd under tilltal för olofliga tillgrepp, så hade häradsrätten
genom utslag den 16 september 1887, emedan Hedlund erkänt, att han
den 7 augusti 1887 på eftermiddagen frånbrutit spikarna och uttagit
fönstret till ett skafferi i den igenlåsta underofficersbyggningen å Mohed,
där han ej hade att skaffa, äfvensom där inkrupit, men Hedlund ej styrkt
sitt förebärande, att hans omförmälda åtgärd skett i afsigt att utsläppa
en, enligt Hedlunds utsago, där instängd sädesärla; i följd hvaraf och
då Hedlund från nyssnämnda byggning begifvit sig till bryggstugubyggningen
vid Mohed och där olofligen tillgripit punsch, uppenbart vore,
att omförmälda inbrott i skafferiet skett i afsigt att stjäla; samt Hedlund
jämväl vore förvunnen att hafva vid ofvannämnda tillfälle ur ett
skåp i bryggstugubyggningen vid Mohed tillgripit 5 buteljer punsch, tillhopa
värda 6 kronor 25 öre, dömt Hedlund jämlikt 20 kapitlet 1 § 2
mom. samt 9 och 18 §§ strafflagen att för inbrottet i skafferiet i underofficersbyggningen
i afsigt att stjäla, ehuru något ej då blifvit tillgripet,
undergå straffarbete tre månader och vara medborgerligt förtroende förlustig
ett år öfver strafftiden samt att för första resan snatteri undergå
två månaders fängelse, hvilka skulle förvandlas till motsvarande straffarbete
under en månad.

Vid bestämmande af straffen för de förbrytelser, till hvilka häradsrätten
funnit Hedlund hafva gjort sig skyldig, hade häradsrätten alldeles
förbisett föreskrifterna i 12 § af ofvan åberopade kapitel. I denna
paragraf föreskrifves, i första momentet, att om någon under en lagföring
varder förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat
snatteri, skall han, där det tillgripnas värde öfverstiger femton riksdaler,
för stöld straffas, samt i andra momentet, att då någon å särskilda ställen
eller tider begått stöld eller inbrott, därför han på en gång lagföres,
skall han straffas efter ty i 4 kap. 3 § af samma lag sägs. Häraf framgår
otvetydigt, att lagstiftaren omfattat den grundsats, att särskilda olofliga
tillgrepp, för hvilka någon på en gång lagföres, stå till hvarandra
i det sammanhang, att de måste anses innefatta fortsättning af ett och
samma brott. Då inbrott i afsigt att stjäla, ändock att tillgrepp icke
skett, blifvit af lagstiftaren likställdt med stöld, skall ofvan anförda lagrum
uppenbarligen tillämpas, äfven då någon, som å särskilda ställen
och tider föröfvat dels stöld med eller utan inbrott eller inbrott utan
tillgrepp, dels ock snatteri, därför på en gång lagföres. I förevarande
fall hade således häradsrätten bort, på grund af 20 kap. 12 §
strafflagen, hafva dömt Hedlund till ansvar för första resan å särskilda

ställen och tider föröfvad stöld; och hade häradsrätten med afseende å
de i detta mål förekomna omständigheter haft så mycket större anledning
att anse de båda särskilda förbrytelser, till hvilka Hedlund pröfvats
saker, såsom fortsättning af ett och samma brott, som mellan dessa förbrytelser
hvarken i fråga om tid eller ställe någon större skiljaktighet
förefanns.

Då häradsrättens utslag i nu anmärkta hänseende således var lagstridigt,
uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal i Svea hofrätt
att åtala häradshöfdingen i Södra Helsinglands domsaga Gustaf
Holm, hvilken, då berörda utslag af häradsrätten meddelades, där förde
ordet, och förty var för utslaget ansvarig, för det oförstånd i domareembetets
utöfning, som han i angifna hänseende låtit komma sig till last,
samt därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, advokatfiskal) i anledning häraf mot häradshöfdingen
Holm anhängiggjorde, meddelade kongl. hofrätten den 18 januari 1889
utslag af innehåll, att anmärkta domslutet ej vore af beskaffenhet att
kunna till ansvar för häradshöfdingen Holm föranleda, i följd hvaraf
åtalet ogillades.

Häröfver anförde enligt justitieombudsmannens förordnande advokatfiskalen
underdåniga besvär; i anledning åt hvilka besvär Kongl. Maj:t i
utslag den 13 augusti 1889 sig utlåtit, att Kongl. Maj:t väl funne det anmärkta
domslutet icke vara öfverensstämmande med en riktig tolkning
af stadgandena i 20 kapitlet strafflagen; men enär häradshöfdingen Holm
icke kunde anses hafva genom samma beslut gjort sig skyldig till ansvar
för oförstånd i domareembetets utöfning, pröfvade Kongl. Maj:t lagligt
fastställa hofrättens utslag, så vidt därigenom Holm förklarats icke kunna
till ansvar i målet fällas.

Förre vaktmästaren Jonas Forsberg från Carlsvik anmälde i en hit
ingifven skrift till justitieombudsmannens beifran nedannämnda förhållande.
Den 30 maj 1884 dömdes Forsberg af rådstufvurätten i Sundsvall
att för olaga '' utskärning af maltdrycker bota tillsammans 180
kronor. Då Forsberg sedermera besvärade sig häröfver hos Svea hofrätt,
gingo handlanden J. Olsson och gårdsegaren E. A. Hansson i borgen
för de Forsberg ådömda böterna. Hofrätten fastställde likväl rådstufvurättens
utslag, hvarefter böterna blefvo af stadsfogden i Sundsvall uttagna
och betalda af de båda borgesmännen.

Den 7 april 1888 blef emellertid Forsberg delgifven en af till -

syningsmannen vid Sundsvalls kronohäkte, borgmästaren R. Björck, utfärdad
förvandlingsresolution, hvarigenom förordnades, att Forsberg skulle
med två månaders fängelse aftjena dessa böter tillsammans med andra
sådana, som senare blifvit Forsberg ådömda; och började Forsberg aftjena
omförmälda förvandlingsstraff den 9 april 1888.

Af hvad Forsberg sålunda andragit framginge, att samma böter först
blifvit af Forsbergs borgesman betalda men senare af Forsberg aftjenade,
trots Forsbergs ifriga och bestämda protester mot ingående i häkte, alldenstund
Forsberg visste böterna vara betalda. Allt detta visade, att en
oförlåtlig slarfaktighet och glömska gjort sig i detta fall gällande, hvarför
Forsberg yrkade å borgmästaren Björck eller den det vederborde det
högsta straff, lag i detta fall förmådde, hvarförutom Forsberg yrkade att
återfå de redan utbetalda böterna, 180 kronor, med ränta från början
af år 1885, äfvensom ersättning med minst 10 kronor för hvarje dag af
den tid af 2-2 dagar, hvarunder Forsberg å kronohäktet aftjenat dessa
böter, jämte 25 kronor för de af klagoskriftens uppsättande och insändande
föranledda samt i öfrigt för Forsberg i saken uppkommande kostnader.

Vid skriften funnos fogade dels bevis därom, att Forsberg å kronohäktet
i Sundsvall aftjenat ofvanberörda, genom rådstufvurättens i Sundsvall
utslag den 30 maj 1884 Forsberg ådömda böter, 180 kronor, i sammanhang
med andra honom ådömda böter, 775 kronor, med fängelse
från och med den 9 april till den 8 juni år 1888, dels ock afskrift af
de af J. Olsson och E. A. Hansson ingångna borgensförbindelser för förstnämnda
bötesbelopp, 180 kronor.

I häröfver infordradt yttrande meddelade tillsyningsmannen vid
kronohäktet i Sundsvall, att någon uppgift därom, att ifrågavarande böter
till större eller mindre del guldits, icke blifvit tillsyningsmannen meddelad,
förr än Forsberg efter utståndet förvandlingsstraff inställde sig
hos tillsyningsmannen och ordade om att något bötesbelopp, som han
aftjenat, förut guldits, därvid tillsyningsmannen, med framhållande af
det besynnerliga däri att Forsberg icke härom gjort anmälan, innan förvandlingsstraffet
verkställdes, hänvisade honom att å bötesbetalningen
skaffa sig qvitto för vidtagande af den åtgärd, hvartill omständigheterna
kunde föranleda.

Efter hvad vederbörande uppbördsman meddelat, vore emellertid de
Forsberg vid rådstufvurätten i Sundsvall den 30 maj 1884 ådömda böter,
180 kronor, verkligen erlagda, ehuru framställningen om böternas uttagande
af förbiseende icke återkallats, hvarigenom Forsberg likväl icke
blifvit lidande, eftersom förvandlingsstraffet, äfven om detta bötesbelopp

frånräknades, ändock blifvit enahanda; anseende tillsyningsrnannen likväl,
att Forsberg vore berättigad att af vederbörande återbekomma det
erlagda bötesbeloppet.

Sedan justitieombudsmannen härefter anmodat konungens befallningshafvande
i Vesternorrlands län att i sakerr infordra vederbörandes förklaring,
blefvo genom konungens befallningshafvande justitieombudsmannen
tillsända yttranden från nedannämnda myndigheter och tjensteman
i Sundsvall:

l:o) magistraten, som anförde, att någon anmälan om ifrågavarande
böters inbetalning icke blifvit hos magistraten gjord, och att magistraten
af sådan anledning icke varit i tillfälle öfvervaka, att framställningen om
böternas uttagande återkallats;

2:o) stadsfogden J. U. von Sivers, som meddelade, att sedan Forsberg
anfört besvär öfver det rådstufvurättens utslag, enligt hvilket ifrågavarande
böter blifvit ådömda, och därvid fogat borgensförbindelser af
Olsson och Hansson för de honom ådömda böterna, stadsfogden, efter
det kongl. Svea hofrätts utslag af den 25 november 1884 kommit stadsfogden
tillhanda, affordra! Forsbergs förenämnde borgesman 180 kronor
och redovisat medlen till kronokassören B. C. Carell, som begärt handräckningen;
samt

3:o) kronokassören Carell, hvilken förklarade, att ifrågavarande bötesbelopp
af stadsfogden till Carell inbetalts, och att Carell af förbiseende
uraktlåtit återkalla sin begäran om handräckningen.

Af hvad sålunda i saken förekommit framgick, att någon försummelse
i angifna hänseendet icke läge någon annan till last än kronokassören
Carell, i enlighet med hvad denne medgifvit, nämligen därigenom
att han, sedan det hos Olsson och Hansson uttagna bötesbeloppet
till honom af stadsfogden inbetalts, uraktlåtit att återkalla den al honom
gjorda framställningen om handräckning för utbekommande af samma
belopp af Forsberg, af hvilket förbiseende vållats att böterna, ehuru erlagda,
förvandlats till fängelsestraff, som af Forsberg aftjenats, utan att
dock, vid det af tillsyningsrnannen upplysta förhållande, Forsberg hållits
i fängelse längre tid, än eljest vederbort. För den försummelse i tjensten,
hvartill Carell sålunda gjort sig skyldig, uppdrog justitieombudsmannen
åt den allmänne åklagare, konungens befallningshafvande i Vesternorrlands
län komme att förordna, att vid vederbörlig domstol ställa
Carell under tilltal och därvid å honom yrka laga ansvar äfvensom
skyldighet att till den eller dem det vederborde återställa omförmälda
bötesbelopp, - 180 kronor, jemte ränta, i sammanhang hvarmed åklagaren
förständigades att Forsbergs anspråk på ersättning för de kostnader,

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 4

honom kunde hafva i saken tillskyndats, borde i mån af befogenhet
understödjas, men att justitieombudsmannen ansåg hans ersättningsanspråk
i öfrigt icke förtjena afseende.

I anledning häraf anställdes vid rådstufvurätten i Sundsvall åtal mot
Carell; och utlät sig rådstufvurätten i utslag den 1 februari 1889, att
rådstufvurätten af handlingarna inhemtat, att, sedan Forsberg genom rådstufvurättens
utslag den 30 maj 1884 blifvit dömd att för oloflig ölförsäljning
bota 180 kronor, men öfver utslaget anfört besvär och vid besvären
fogat särskilda borgensskrifter, däri handlanden J. Olsson och
gårdsegaren E. A. Hansson borgat för böterna, stadsfogden von Sivers,
efter det rådstufvurättens utslag blifvit fastställdt, uttagit bötesbeloppet
hos borgesmännen och öfverlemnat det till Carell i hans egenskap af
kronokassör, men att Carell, som därförut hos magistraten framställt
begäran om böternas uttagande, uraktlåtit att återkalla denna begäran,
hvilket haft till följd, att Forsberg efter böternas gäldande af borgesmännen,
i saknad af tillgång till gäldande af samma böter och honom af
Sköns häradsrätt ådömda böter till ett belopp af 925 kronor, undergått
fängelse i- 60 dagar, och enär Carell genom berörda uraktlåtenhet visat
försummelse i sin tjenst, pröfvade rådstufvurätten, med tillämpning af
25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Carell att därför bota 20 kronor;
men då Olsson och Hansson, hvilka ostridigt erlagt det ifrågavarande
bötesbeloppet, förklarat sig ej påyrka dess återbekommande, förklarades
stämningspåståendet i denna del ej erfordra något rådstufvurättens yttrande.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Med en hit ingifven klagoskrift öfverlernnade pigan Anna Jönsdotter
i styrkt afskrift ett af vice pastorn i Djurröds församling E. K. Böös den
29 oktober 1888 för henne utfärdadt flyttningsbevis, hvarå tecknats bland
annat följande mening: »Har inom svenska kyrkan begått H. H. nattvard,

men är därifrån hindrad på grund af synd mot sjette budet»; och anförde
Anna Jönsdotter i den ingifna skriften, att, hon icke blifvit dömd
för något af de brott, om hvilka i kongl. förordningen af den 4 maj
1855 stadgades, att den, som begått något af dem, icke finge blifva delaktig
af den heliga nattvarden, innan han låtit sig enligt samma förordning
skriftas och aflösas, och att i kongl. kungörelsen samma dag föreskrefves,
att vederbörande häradshöfdingar skulle genom kronofogdarne underrätta
vederbörande pastorer om dem, som blifvit dömda för alla förbrytelser,
som vore af den beskaffenhet, att den sakfällde icke .finge komma
i åtnjutande af den heliga nattvarden, innan han låtit sig skriftas och

aflösas, hvaraf, och särskildt af ordet alla fratnginge, att en pastor icke
finge döma någon person saker till brott eller för brott till uteslutande
från nattvarden, äfvensom att pastor icke finge förmena någon nattvardens
bruk till följd af synd, hvarom nämnda kongl. förordning intet stadgade;
på grund hvaraf klaganden anhöll, att vice pastorn Böös måtte i
vederbörande domkapitel lagligen tilltalas att svara och straffas efter lag
för sin olagliga åtgärd med ofvan nämnda flyttningsbevis samt åläggas
till klaganden utgifva lagligt sådant bevis.

I häröfver infordrad förklaring genmälde vice pastorn Böös:

att det icke varit hans afsigt att döma klaganden saker till brott,
något som icke hörde vice pastorns embete till, utan att sätta hennes
blifvande själasörjare i tillfälle att öfva den själavård, som med afseende
på henne kunde finnas nödig, och ansåg vice pastorn sig därtill, fastän
straff af världslig domstol henne icke ådömts, befogad, på grund af ordalydelsen
i kyrkohandbokens formulär för enskild skrift, enligt hvilket
den, som skriftas, bekänner icke brott mot världslig lag, utan synd mot
något af Guds tio bud; samt

att man velat framställa vice pastorns handlingssätt såsom stridande
mot kongl. förordningen den 4 maj 1855, emedan klaganden icke blifvit
af världslig domstol fälld till ansvar för brott; men då i nämnda förord- ,
ning lönskaläge nämndes såsom en af de synder, på hvilka enskild skrift
måste följa före admitterande till den heliga nattvarden, och det syntes
icke kunna inverka på kyrkans uppgift att öfva tukt, att något straff
för denna synd icke vidare af världslig domstol kunde påläggas, enär
denna synd i alla fall vore genom sin egen naturliga följd uppenbar;
då vidare enligt allmän kyrklig praxis qvinnor, som födt oäkta barn,
betraktades såsom från den heliga nattvarden uteslutna och såsom sådana
i kommunionboken observerades, samt allmänt plägade att före nattvardsgång
hos själasörjaren anmäla sig till enskild skrift och aflösning; och
då slutligen i kongl. cirkuläret den 20 januari 1865 stadgades, att flyttningsbevis
skulle innehålla icke blott om utan äfven hvarför någon vore
förhindrad att begå den heliga nattvarden; så hade vice pastorn ansett
sig icke blott befogad utan äfven lagligen skyldig att utfärda flyttningsbeviset
för klaganden i den form som skett.

Denna vice pastorn Böös’ förklaring fann justitieombudsmannen
icke vara tillfredsställande, utan ansåg, på grund af de skäl, som här
ofvan vid redogörelsen af åtalet mot vice pastorn i Upsala domkyrkoförsamling
E. G. Ljungqvist blifvit närmare utvecklade, att vice pastorn
Böös felat i sitt embetes utöfning därigenom, att han å förenämnda den
29 oktober 1888 för klaganden Anna Jönsdotter utfärdade flyttningsbevis

attesterat, att hon vore förhindrad att begå den heliga nattvarden på
grund af synd mot sjette budet; och fann sig justitieombudsmannen fördenskull
föranlåten att, under åberopande af kongl. cirkuläret den 21
augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787, inför domkapitlet
i Lund åtala bemälde vice pastor samt yrka, att honom måtte, för hvad
justitieombudsmannen sålunda fört honom till last, af domkapitlet tilldelas
tjenlig föreställning och förmaning samt åläggas att tillställa klaganden
annat laglikmätigt utflyttningsbevis, utan någon kostnad för henne.

Efter det vice pastorn Böös, öfver åtalet hörd, fått sig däröfver förklara,
meddelade domkapitlet den 3 april 1889 utslag, hvari domkapitlet
sig utlät, att,

då, med föranledande af 9 kap. 4 § kyrkolagen, kongl. förordningen
den 18 november 1741, kongl. cirkulärbrefvet den 17 oktober 1778,
kongl. reskriptet till hof- och öfverrätterna samt konsistorierna in. fl.
den 11 februari 1780 äfvensom Kongl. Maj:ts förklaring öfver allmänna
lagens stndganden i åtskilliga rum den 23 mars 1807, 43:dje punkten 20
mo-m., qvinna, som veterligen födt oäkta barn, i och med detsamma och
oberoende. däraf, om hon, medan lagen ännu utsatte straff för lönskaläge
af qvinna, därför lagfördes eller icke, städse betraktats såsom ute»
stängd från tillträde till den heliga nattvarden, intill dess hon låtit sig
enskildt skriftas och aflösas;

då det alltså icke kunde anses öfverensstämmande med kongl. förordningens
den 4 maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande, rätta grund och mening, att qvinna, som födt oäkta
barn och om hvilken därigenom vore fulltygadt, att hon sig med lönskaläge
. försett, skulle utan föregående enskild skrift och aflösning hafva
obehindradt tillträde till den heliga nattvarden, intill dess hon blifvit af
allmän domstol dömd till straff för lönskaläge;

då under sådana förhållanden af den omständighet, att allmän strafflag
numera icke utsatte straff för lönskaläge af qvinna, ingalunda kunde
anses följa, att de i berörda, till kyrkolag hörande nådiga förordning
den 4 maj 1855 meddelade bestämmelser om kyrkotukt skulle hafva upp”
hört att vara tillämpliga på qvinna, som födt oäkta barn;

då slutligen den i slutet af 10 kapitlet kyrkohandboken meddelade,
icke upphäfda anvisning i fråga om huru förhållas skall med moder, som
födt oäkta barn och, innan hon blifvit enskildt skriftad och aflöst, förqväft
detsamma, otvetydigt gåfve vid handen, att qvinna, som födt oäkta
barn, fortfarande vore underkastad enskild skrift och aflösning;

så och enär vice pastorn Böös förty måste anses hafva i anmärkta
afseendet rätteligen förfarit, funne sig domkapitlet förhindradt att, på

sätt justitieombudsmannen yrkat, ålägga bemälde vice pastor att tillställa
Anna Jönsdotter nytt utflyttningsbevis af annan lydelse i fråga om hennes
rätt till nattvardsgång än det, som han den 29 oktober 1888 henne
meddelat; hvarjämte domkapitlet förklarade, att domkapitlet i anledning
af justitieombudsmannens mot vice pastorn Böös i målet framställda ansvarspåstående
ville i annan ordning meddela särskildt utslag, sedan det
då meddelade utslag vunnit laga kraft eller, därest det öfverklagades,
blifvit fastställdt eller ock ändradt.

Enligt lemnad hänvisning fullföljde justitieombudsmannen öfver
detta utslag underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet;
och meddelade Kongl. Maj:t, efter det högsta domstolen blifvit
i målet hörd, i anledning af de underdåniga besvären den 23 augusti
1889 utslag, hvarigenom, enär, på sätt högsta domstolen yttrat, den emot
vice pastorn Böös i målet förda talan innefattade yrkande om ansvar för
det Böös genom utfärdande af ifrågavarande betyg skulle begått fel i
tjensten och om hans förpligtande att i anledning däraf meddela Anna
jönsdotter nytt betyg, samt besvär öfver domkapitlets i mål af sådan
beskaffenhet meddelade utslag bort, enligt kongl. cirkuläret den 7 december
1787, hos vederbörande hofrätt anföras, Kongl. Maj:t, med undanrödjande
af den utaf domkapitlet meddelade besvärshänvisning, visade målet
åter till domkapitlet, som skulle hafva att meddela ny, laglikmätig hänvisning
för besvärs anförande mot dess nu ifrågavarande utslag.

Domkapitlet meddelade nytt utslag den 11 september 1889, däri domkapitlet,
under anförande af samma skäl som i dess ofvanintagna utslag
af den 3 april 1889, förklarade sig förhindradt att, på sätt justitieombudsmannen
yrkat, ålägga vice pastorn Böös att tillställa Anna Jönsdotter
nytt utflyttningsbevis af annan lydelse i fråga om hennes rätt till nattvardsgång
än det, som Böös den 29 oktober 1888 henne meddelat; och
lemnade domkapitlet utan afseende justitieombudsmannens yrkande att
tjenlig föreställning och förmaning måtte vice pastorn Böös meddelas
för hvad han i berörda afseende åtgjort.

Efter erhållen hänvisning att öfver domkapitlets sistberörda utslag
fullfölja talan hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, uppdrog jag åt
advokatfiskal i nämnda hofrätt att hos hofrätten anföra besvär öfver
utslaget under åberopande af de skäl till stöd för åtalet, som för ändamålet
redan blifvit anförda.

De besvär, advokatfiskalen med anledning häraf anfört, hafva ännu
icke blifvit af hofrätten slutligen afgjorda.

Sedan af förekommen anledning justitieombudsmannen infordrat rådstufvurättens
i Halmstad protokoll och den 22 september 1887 meddelade
utslag i mål angående för olofligt tillgrepp tilltalade skrädderiarbetaren
Johan Vilhelm Eriksson, inhemtades däraf att, oaktadt, enligt hvad
protokollen utvisade, Eriksson förut undergått bestraffning allenast för
första resan stöld, rådstufvurätten genom omförmälda utslag, under den
oriktiga uppgift att Eriksson redan skulle undergått bestraffning för
andra resan stöld, dömt honom att för tredje resan stöld af gods till
sammanlagdt värde af 25 kronor hållas till straffarbete ett år samt fem
år utöfver strafftiden vara medborgerligt förtroende förlustig.

Enligt hvad justitieombudsmannen sedermera inhemtade, hade Eriksson,
som förklarat sig nöjd med utslaget och börjat undergå den honom
därigenom ådömda bestraffningen, likväl, under åberopande däraf att utslaget
i omförmälda hänseende uppenbarligen af förbiseende oriktigt affattats,
däröfver hos kongl. Göta hofrätt anfört besvär, med yrkande att det
straff, hvartill Eriksson känts skyldig, måtte förklaras vara honom ådömdt
för andra resan och icke för tredje resan stöld; men hade kongl. hofrätten
genom utslag den 4 november 1887 sig utlåtit, att, enär Eriksson,
som på sätt vid besvären fogadt utdrag af konungens befallningshafvandes
i Hallands län protokoll för den 26 september samma år utvisade,
inför landshöfdingeeinbetet i nämnda län förklarat sig nöjd med rådstufvurättens
ifrågavarande utslag, jämlikt 2 § i kongl. förordningen den
30 maj 1873 icke egde återkalla berörda förklarande, kunde besvären
icke till pröfning upptagas; hvarefter och sedan Eriksson i underdånighet
hos Kongl. Maj:t fullföljt talan i målet, under anhållan tillika att,
därest hans omförmälda förklarande inför landshöfdingeeinbetet skulle
anses utgöra hinder för bifall till de underdåniga besvären, Kongl. Maj:t
täcktes af gunst och nåd meddela den rättelse i rådstufvurättens utslag,
att det Eriksson därigenom ådömda straff förklarades vara honom
ådömdt för andra resan och icke för tredje resan stöld, Kongl. Maj:t
genom utslag den 3 februari 1888 förklarat sig ej finna skäl att i anledning
af de underdåniga besvären göra ändring i hofrättens utslag, samt
att den i sammanhang med besvären gjorda underdåniga ansökningen
innefattade ett ämne, som ej utgjorde föremål för nåd.

Såsom Eriksson i sina besvär öfver rådstufvurättens utslag anmärkt,
var utslaget uppenbarligen oriktigt därutinnan, att Eriksson därigenom
förklarats saker till ansvar för tredje resan i stället för andra resan
stöld; och ansågs den vårdslöshet, rådstufvurätten härigenom låtit komma
sig till last, vara af så grof beskaffenhet, att justitieombudsmannen icke
kunde lemna densamma utan beifran. Därest rådstufvurätten vid be -

stämmandet af straffet för det af Eriksson begångna tillgrepp oriktigt
utgått därifrån, att detta varit att anse såsom tredje resan i stället för
andra resan stöld, hade Eriksson påtagligen för den af honom föröfvade
förbrytelsen erhållit strängare straff, än som skulle ådömts honom, därest
rådstufvurätten betraktat densamma såsom endast andra resan stöld; och
äfven om antagas finge att endast skriffel i utslaget förelupit, och att
rådstufvurätten bestämt straffet för ifrågavarande förbrytelse såsom för
andra resan och icke såsom för tredje resan stöld, samt att Eriksson
således för det af honom föröfvade olofiiga tillgrepp icke erhållit strängare
straff än vederbort, kunde Eriksson likväl, då han, enligt hvad
ofvan omförmälts, icke kunnat vinna den af honom sökta rättelsen i
rådstufvurättens utslag, tilläfventyrs komma att, därest han skulle framdeles
ånyo göra sig skyldig till ansvar för olofligt tillgrepp, med hänsyn
därtill att'' detta ansvar måste bestämmas enligt de i 20 kap. 11 § strafflagen
gifna föreskrifter, i framtiden lida men af den i rådstufvurättens
utslag förekommande felaktigheten. Justitieombudsmannen uppdrog därför
åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför kongl. hofrätten ställa under
tilltal ordföranden och de ledamöter af rådstufvurätten, som i nu ifrågavarande
beslut tagit del, för den vårdslöshet i domareembetets utöfning,
hvartill de i anmärkta hänseendet gjort sig skyldige, samt därför å dem
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I anledning häraf anhängiggjorde advokatfiskalen vid kongl. hofrätten
åtal mot borgmästaren Th. Stockenberg samt rådmännen W. Tornérhielm
och F. L. Holm, hvilka upplystes hafva deltagit i ifrågavarande beslut;
och afkunnade hofrätten den 14 mars 1889 utslag af innehåll att enär
Stockenberg, Tornérhielm och Holm ostridigt gjort sig skyldige till hvad
dem blifvit lagdt till last, pröfvade kongl. hofrätten, med stöd af 25 kap.
17 § strafflagen, lagligt döma dem att för den vårdslöshet, de sålunda
visat vid domareembetets utöfning, bota, Stockenberg och Tornérhielm
hvardera 30 kronor och Holm 10 kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

I skrifvelse den 11 september 1888 anmälde Franz August Peterson
i Stockholm till åtal öfverståthållareembetet i anledning af beinälda embetes
förfarande mot Peterson i nedanomförmälda afseende.

Enligt Petersons framställning tilldelade tillförordnade stadsfiskalen
Lars Stendahl den 9 augusti 1888 efter förut hållet, godtyckligt polisförhör
Peterson ett s. k. »varningsbesked», hvari ej blott Petersons medborgerliga
heder angreps, utan äfven Petersons frihet och existens på

ett betänkligt sätt hotades. Följande gifven besvärshänvisning vände sig
Peterson i laga tid till öfverståthållareembetet för polisärenden med anhållan
om varningens upphäfvande såsom varande olaglig. Innan saken
här afgjordes, instämde Peterson t. f. stadsfiskalen Stendahl att stånda
till ansvar inför Stockholms rådstufvurätt för personlig kränkning af
Petersons heder. Emellertid behandlades Petersons till öfverståthållareembetet
för polisärenden inlemnade besvär genom resolution den 21 i
nämnda månad sålunda att, ehuru med ej mindre än 7 särskilda bevis
styrkts, att Peterson egde fast agentplats och fullt tillräckliga medel till
sitt uppehälle, den Peterson tilldelade varningen, i tydlig strid mot lagen
angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, fastställdes.

Då Peterson vore bofast person med iklädda skyldigheter mot stat
och kommun, då genom annan, äfvenledes af öfverståthållareembetet den
15 augusti utfärdad resolution, Peterson efter förutgången ansökan erhållit
rättighet att idka kommissions- och agenturaffärer härstädes, och
nämnda myndighet sålunda, innan varningen fastställdes, erkände Peterson
ega medel till sin existens, samt dä ingen, vare sig enskild person eller
offentlig myndighet kunde påstå eller leda i bevis, att Peterson någonsin
begått eu handling, som ens närmelsevis varit vådlig för allmän säkerhet,
så hade öfverståthållareembetet handlat i uppenbar strid mot
§ 1 i åberopade lag angående lösdrifvares behandling, samt visat sig
sätta högre lit till en underordnads personliga uppfattning, än lagligen
giltiga bevis. Som åberopade lag angående lösdrifvares behandling i
6 § sista mom. uteslöte hvarje vädjande till högre domstol gentemot
Konungens befallningshafvandes varningsåtgärder, och då nämnda lagbestämmelse
i Konungens befallningshafvandes händer lagt en oinskränkt
makt att godtyckligt förfara samt då öfverståthållareembetet i förevarande
fall genom fastställande af varningsåtgärden ej blott kränkt
Petersons medborgerliga rättigheter utan äfven hotat och skadat Petersons
framtida existens, i det att liera af de firmor, Peterson härstädes
representerade, naturligt nog, efter öfverståthållareembetets af pressen
offentliggjorda åtgärd, tviflade på Petersons redbarhet och lämplighet
såsom deras representant, anhöll Peterson, på grund af anförda skäl samt
de klagoskrifterna bifogade bevis och protokoll om åtals anställande
mot öfverståthållareembetet för polisärenden för dess mot Peterson, enligt
hans förmenande, olagligen vidtagna varningsåtgärd.

I en den 13 september 1888 hit ingifven skrifvelse erinrade Peterson
vidare, bland annat, att hvad sålunda mot honom företagits, eller att
han blifvit förklarad vara en för allmän ordning vådlig person, den där
icke kunde på ett aktningsvärdt, för att ej säga redbart sätt försörja

sig och sin familj, utan att för sådant ändamål använda, om ej rent af
olofliga, så dock tvifvelaktiga medel, skulle öfver hela landet spridas genom
från öfverståthållareembetet utgående tidningen »Polisunderrättelser».

Genom denna ofverståthållareembetets åtgärd vore Petersons existens
rubbad. Det förtroende, Peterson hittills åtnjutit, hade han ej
någon rätt att hädanefter påräkna, kort sagdt, hans ekonomiska tillvaro
vore förderfvad.

Då Peterson underställt sin klagan justitieombudsmannens pröfning,
afsåge frågan naturligtvis i främsta rummet Peterson själf, men Peterson
kunde ej heller lemna tillfället obegagnadt att påpeka, att ett kraftigt
inskridande i denna sak skulle verka till framtida gagn äfven på sådant
sätt, att den nämnda lagen af den 12 juni 1885 hädanefter blefve tilllämpad
så, som afsigten med densamma var, då den af Konung och
Riksdag antogs.

Af de vid Petersons först ingifna skrift fogade öfverståthållareembetets
protokoll för den 15, 20 och 21 augusti 1888 inhemtades, bland
annat, följande:

Den 13 i sistnämnde månad hade Peterson till öfverståthållareembetet
ingifvit en så lydande skrift:

»Till öfverståthållareembetet för polisärenden!

Med anledning af t. f. stadsfiskalen L.- Stendahls oförsynta tilltag att
den 9 sistlidne augusti utan det ringaste skäl tilldela mig en godtycklig,
s. k. »varning» för lösdrifveri (i enlighet med bifogade, lagligen vidimerade
afskrift af det besynnerliga dokumentet), och detta oaktadt jag alltjämt
egt och fortfarande »eger medel till mitt och de minas uppehälle»,
samt aldrig ej ens närmelsevis, »fört sådant lefnadssätt, att våda däraf
kunnat uppstå för allmän säkerhet», samt dessutom aldrig varit af
polismyndighet antastad eller ens tilltalad för, om också den ringaste
förseelse, så och då det synes, för så vidt ett dylikt själfrådigt tilltag
finge opåtaldt och ostraffadt passera, som om ryskt skräckvälde, i strid
mot regeringens och Riksdagens bestämda lagstadganden, så småningom,
högsta myndigheterna ovetande, börjar insmyga sig inom den korporation,
som bildats till allmänhetens skydd och säkerhet, samt esomoftast
tillämpas på fria, oförvitliga och bofasta svenska medborgare, tillåter
jag mig genom hosföljande påminnelser jämte bifogade intyg emot ett
dylikt angrepp på ärlig mans frihet inlägga en allvarlig protest, under
anhållan att den mig tilldelade varningen oförtöfvadt måtte upphäfvas
och som olaglig förklaras.

Medföljande tidningsnummer (»Stockholms Dagblad» af d. 9:de, »Dagens
Nyheter» af d. ll:te och »Aftonbladet» af den 14:de nästlidne juni),

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 5

i hvilka tidningar, jämte flera andra, firman Lampe & Comp. från Göteborg
förklarat mig såsom generalagent för deras försäljning af cigarrer
här på platsen, torde mer än väl styrka i hvad mån t. f. stadsfiskalen
L. Stendahls s. k. »varning», varit berättigad, hvarjämte äfvenledes bifogade
exemplar af skämttidningen »Lyckoper» (den 16 sistlidne juni) å
titelvignetten angifver, att jag blifvit anställd för annonsafdelningen i
nämnda tidnings redaktion.

Några ansvarsyrkanden å t. f. stadsfiskalen L. Stendahl framställer
jag ej nu,.emedan jag oförtöfvadt inför Stockholms rådstufvurätt ämnar
väcka åtal mot honom för oförstånd i domareembete och kränkning af
medborgarerätten. Jag anhåller endast på anförda skäl och bevis, samt
med tilläggande af det såväl skriftlig som muntlig borgen för min själfständighet
kan anskaffas, att den mig tilldelade varningen må förklaras
ogiltig. Stockholm den 13 augusti 1888.

Franz Peterson.

Agent för firm. Lampe & Comp., Göteborg.

Eed. för annonsafdelningen i skämttidn. Lyckoper.

Adr.: 26 K. n. kyrkogata, 1 tr. ö. g. Allm. telef. 42 36.»

Vid denna skrift funnos fogade följande handlingar:

l:o) ett så lydande besked i afskrift:

»Afskrift. Stockholms polis, detektiva afdelningen.

Besked.

Om varning för lösdrifveri.

Vid af mig hållet förhör med f. bokhållaren Franz August Peterson,
född den 16 augusti 1865, har befunnits, att han, utan att ega
medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår
för allmän säkerhet.

I anledning häraf varder Peterson härmed varnad för lösdrifveri,
med .erinran att han genom upprepande af denna förseelse äfventyrar
att blifva häktad och dömd till tvångsarbete.

Vill Peterson varda i saken vidare hörd, eger han inom tre dagar
härefter, denna dag oräknad, hos öfverståthållareembetet för polisärenden
antingen .personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga
påminnelser, dem det icke är honom betaget insända med posten.

Stockholm den 9 aug. 1888. L. Stendahl,

tf. stadsfiskal.

tvätt afskrifvet betygar. Stockholms rådhus å aktuarie kontoret
den It augusti 1888.

Ex officio

Lösen 25 öre.» Reinh. Thorell.

2:o) N:o 24 af tidningen »Lycko-Per» för den 16 juni 1888, hvaruti
under titelvignetten fanns tryckt följande tillkännagifvande:

»Redaktör för annonsafdelningen:

Franz Peterson, N:o 26 Klara norra kyrkogata.»

3:o) N:o 136 af tidningen »Aftonbladet» för den 14 juni 1888, och
n:o 7131 af tidningen »Dagens Nyheter» för den 11 juni 1888, i hvilka
fanns intagen följande annons:

»Tillkännagifves att vi denna dag efter vänlig öfverenskommelse med
herr J. W. Bégat öfverlemnat vårt komraissionslager i Stockholm till
herr Franz Peterson, adress Klara norra kyrkogata 26.

Våra till dato utestående fordringar inkasseras fortfarande af herr
Bégat. Göteborg den 5 juni 1888. Lampe et Comp.»

4:o) N:o 155 af tidningen »Stockholms Dagblad» för lördagen den
9 juni 1888, hvaruti fanns följande:

»Tillkännagifvande.

Att vi denna dag efter vänlig öfverenskommelse med herr J. W.
Bégat öfverlemnat vårt komraissionslager i Stockholm till herr tranz
Peterson, adress 26 Klara norra kyrkogata.

Våra till dato utestående fordringar inkasseras fortfarande af herr
Bégat. Göteborg den 5 juni 1888. Lampe et Comp.»

Med anledning häraf hade Peterson blifvit kallad till inställelse inför
poliskammaren

den 15 augusti,

då jämte Peterson äfven t. f. stadsfiskalen Stendahl var tillstädes och
inlemnade ett så lydande:

»Förhörsprotokoll torsdagen den 9 augusti 1888.

Af polisöfverkonstapeln vid detektiva afdelningen Johan Carl Eckerström
inställdes inför mig den 9 augusti 1888 f. bokhållaren Franz
August Peterson af följande anledning.

Bemälde Peterson, hvilken vore i saknad af arbete och försörjningsmedel,
hade anhållits, emedan mot honom jämväl förekommit, att fru
Clara Gustafsson, som bor och har teknisk fabrik och handel i huset
n:o 3 vid Slöjdgatan, angifvit, att Peterson af henne upptagit annons
rörande hennes affär under förebärande, att denna sedermera skulle införas
å tryckta matsedlar, hvilka skulle vara för allmänheten tillgängliga
å »Bahrs» Café», källaren »Runan», hotell »Kung Karl» och hotell »W 6»
m. fl. och hvarför Peterson af fru Gustafsson betingat sig 25 kronor,

däraf han i förskott uppburit 10 kronor, men hade sedermera blifvit upplyst,
att de af Peterson uppgifna matsedlarna ej funnes eller komme att finnas
de antydda källarne, hvadan fru Gustafsson sålunda blifvit bedragen
på det till Peterson lemnade förskottet 10 kronor; hvarförutom Peterson
under hot sökt tvinga Gustafsson att betala ytterligare 15 kronor.

Dessutan hade handelsagenten Nils Ulin tillkännagifvit, att han på
liknande svikligt sätt blifvit lockad att annonsera på ifrågavarande matsedlar,
hvilken annons han betalt till Peterson.

Häröfver hörd förklarade Franz August Peterson:

att han medgåfve, det han för-inärvarande vore i saknad af försörjningsmedel
och ej hade annan sysselsättning än som platsförsäljare af
cigarrer;

att han erkände, det han på sätt mot honom angifvits, uppburit
penningar för af Gustafsson och Ulin upptagna annonser, men förnekade
att hafva hotat fru Gustafsson eller velat tilltvinga sig de resterande
15 kronorna, och hade han användt de uppburna penningarne för sina
lefnadsbehof; samt

att han väl visste, att matsedlarna ej användes å de uppgifna restaurationerna,
men trodde, då han upptog annonserna, att desamma skulle
komma att användas enligt förut träffadt aftal.

Här skulle antecknas:

att källaremästaren Björkman å Bährs café till öfverkonstapeln
Eckerström upplyst, att, då Peterson der nekats lemna matsedlar, han
yttrat »jag kan skänka er dem» och hade mot medgifvande qvarlemnat
en stor packe matsedlar; samt att föreståndaren Johansson å »W 6» på
förfrågan upplyst, att Peterson till den förre restaurationsföreståndaren,
på enahanda sätt som Björkman nämnt, lernnat matsedlar.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf f. bokhållaren Franz
August 1 eterson, att han är född den 16 augusti 1865 i Rödeby socken
af Blekinge län samt son af landtbrukaren Petter Hansson och dennes
hustru Cecilia, gift, att lian är senast mantalsskrifven och jämväl kyrkoskrifven
i Stockholms stad och Klara församling; att han vistats i föräldrahemmet
till 1882, därunder han 15 år gammal konfirmerats i Rödeby
sockens kyrka, hvarefter han haft plats som bokhållare hos vinhandlaren
Bandqvist i Karlskrona till hösten 1884, då han öppnat egen
tapet- och pappershandel i Karlskrona, hvilken affär han innehaft till
sommaren 1885; att han därefter saknat sysselsättning till våren 1886
och därefter haft plats hos handlanden Flory till hösten 1886 och sedermera
som bokhållare hos åkaren Persson till augusti 1887, efter hvilken
tid han saknat anställning.

På grund af hvad sålunda förekommit ansåg jag, att f. bokhållaren
Franz August Peterson utan att ega medel till sitt uppehälle underlåter
att efter förmåga ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt,
att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, i följd hvaraf jag fann
Franz August Peterson böra såsom lösdrifvare behandlas och förty nu
meddelade honom varning, hvarjämte jag för honom uppläste och till
honom öfverlemnade skriftligt besked angående varningens meddelande och
skälen därför samt innehållande underrättelse att, om han ville varda i
saken vidare hörd, han egde hos öfverståthållareembetet för polisärenden
inom tre dagar antingen personligen anmäla sig till förhör eller ock
inkomma med skriftliga påminnelser, dem det icke vore honom betaget
insända med posten. L. Stendahl,

t. f. statistiska!.»

Sedan detta protokoll blifvit uppläst, hördes Peterson öfver detsamma,
därvid han förmälde, att han aldrig inför stadsfiskalen medgifvit, att han
mottagit penningar af handelsagenten Nils Ulin i och för annonsering å
matsedlar; att han vore firman Lampe et Comp:s agent härstädes och
icke, såsom i protokollet uppgifvits, platsförsäljare af firmans cigarrer;
att han hade kontrakt med nämnda firma samt innehade dess kommissionslager;
att han aldrig, på sätt i protokollet uppgifvits, vidgått, att
han icke kunde försörja sig och familj på omnämnda agentur, hvilken
visserligen vore hans enda lefvebröd, men dock gåfve fullt tillräcklig
inkomst; samt att han, på grund af hvad han nu anfört samt i sin besvärsskrift
framhållit, yrkade, att den honom meddelade varning, såsom
fullkomligt obefogad, skulle af öfverståthållareembetet upphäfvas; hvarjämte
Peterson på förekommen anledning uppgaf, att han, som från den
5 juni 1888 varit agent för Lampe et Comp. och såsom sådan hade 5 %
på nettoförsäljningen och 1 % per inkasso, under juni månad förtjent
omkring 50 kronor och under juli omkring 75 kronor på nämnda agentur.

I anledning af Stendahls begäran att Peterson skulle namngifva någon
eller några personer, till hvilka han under den tid, han skulle haft
ofta nämnda agentur, försålt cigarrer, uppgaf Peterson, såsom det heter
i protokollet, slutligen, efter många invändningar, att lian sålt cigarrer
till en namngifven person för belopp af 13 kronor och till en annan
likaledes namngifven person för belopp, som Peterson icke ville närmare
angifva.

På fråga förklarade härefter Peterson: att han med afseende på sitt
förhållande till annonsörerna på matsedlarna icke hade något vidare att
anföra eller styrka; att han för öfrigt ansåg sin besvärsskrift med bilagor
innehålla »fullt tillräckliga bevis» för att visa varningens obefogenhet;

samt att lian »med densamma fullkomligt styrkt, att han sökte att ärligen
sig försörja och äfven däruti lyckats».

Slutligen hette det i protokollet, att Peterson, af Stendahl uppmärksamgjord
därpå, att Peterson intet bevisat med de ingifna handlingarna,
efter mycket ordande om det obefogade i stadsfiskalens och polisens åtgöranden,
till sist anhöll om uppskof för att styrka, att han vore agent
för Lampe & C:o, hvarefter ärendet uppsköts till

den 20 augusti,

då Peterson i Stendahls närvaro förekom och företedde en af Lampe &
C:o den 14 augusti 1888 i Göteborg dagteeknad, för Peterson utfärdad
och af tvenne personer bevittnad fullmakt att här i Stockholm försälja
firmans fabrikater och inkassera dess fordringar.

Uppmärksamgjord på att denna fullmakt vore utgifven först den
14 augusti och sålunda liera dagar efter varningens meddelande samt
därpå att genom densamma han ingalunda visat, att han på ifrågavarande
agentur vunnit sitt uppehälle, förklarade Peterson, att han icke
hade något vidare att i saken andraga eller styrka, samt yrkade, under
upprepande af hvad han förut anfört, att varningen måtte upphäfvas.

Stendahl önskade härefter af Peterson erhålla upplysning om, hvad
han kunnat förtjena såsom redaktör för annonsafdelningen i tidningen
»Lycko-Per», såvida Peterson fortfarande innehade denna befattning,
hvilket Stendahl emellertid betviflade, helst i ett senare nummer af tidningen
»Lycko-Per» än det af Peterson ingifna, nämligen n:o 31 för den
4 augusti 1888, hvilket nummer nu jämväl företeddes af Stendahl, tillkännagifvandet
om Petersons egenskap af redaktör för annonsafdelningen
uteslutits.

Peterson, som påstod, att han fortfarande vore redaktör för nämnda
tidnings annonsafdelning, förmälde sig icke vilja lemna de begärda upplysningarna.

Med afseende å den företedda fullmakten påpekade Stendahl, att
densamma vore utfärdad efter varningens meddelande och sålunda icke
styrkte, att Peterson den 9 augusti varit agent för Lampe & C:o, samt
yrkade varningens fastställande.

Peterson vidhöll till en början sitt yrkande om att varningen utan
vidare skulle undanrödjas, men, då Stendahl förklarade sig icke hafva
något emot att Peterson bereddes tillfälle att, därest han det förmådde,
förebringa bevisning för sina påståenden, framställde Peterson slutligen
anhållan om ärendets uppskjutande å nyo, hvarefter öfverståthållareembetet
uppsköt ärendet till

den 21 augusti.

Vid ärendets företagande till handläggning denna dag ingaf Peterson
följande handlingar:

l:o) dessa två bref:

a) »Larape & C:o, Göteborg d. 11 juni 1888.

Herr Franz Peterson

26 Klara norra kyrkogata
Stockholm.

Härmed factura genom George Lampe öfvertaget kommissionslager,
för hvilket belopp vi anhålla om creditering.

Beträffande den af Eder öfvertagna agenturen godtgöra vi Eder i
provision 5 % å alla liqviderade nettoförsäljningar samt 1 % å incasso,
dessutom utgifter för porto & telegram.

Hvad angår kringsändning af varor till resp. kunder, anse vi det
vara skäl engagera en springpojke, hvarför vi äro villiga betala kr. 15
per månad.

Provisionen utgår vid årets slut, med rättighet för oss, att innehålla
en del för möjligen inträffande förluster.

Det åligger Er som vår agent att minst 1 gång om veckan insända
ingångna medel, samt hvarje månad sända försäljnings- & lagerrapport,
samt uppgift öfver Edra utgifter.

Vi sända Eder med snaraste små Tummeliten och Snödroppen, samt
emotse i morgon närmare uppgift ang. snus.

Högaktningsfullt
Lampe fy C:o.

Glöm ej att hos Bégat låta afhemta assurancepolisen ssynt transportera
den å den lägenhet Ni innehar.»

b) »Lampe & C:o, Göteborg den 15 juni 1888.

Herr Franz Peterson

26 Norra Klara kyrkogata
Stockholm.

Vi erkänna ingången af Edert bref af 13 d:s och erhöllo just nu
Edert bref af 14 d:s och få som svar därå meddela, att vi i dag erhållit
bref från herr Bégat, hvari han underrättar oss om, att Lundberg
ej kan inlösa sin accept. Vi tillskrifva därföre herr B. att inlösa vexeln
samt uttaga ny accept af L. Remittera därföre oss den summa, jämte
andra incasso, Ni af oss bekommit för Lundbergs accept^ inlösande.

Beträffande herr John Andersson, så hafva vi 10 mille Tummeliten
i order för honom, hvilka med snaraste utföras. Han åtnjuter 37 %
pr 3/m. — Efterhör hans soliditét och insänd svarosedeln till oss.

Hvad angår de cig. Redtz beordrat, finna vi det minst sagdt eget af
honom att fälla ett sådant yttrande, som att cigarrerna ej skulle vara
af lika god qvalitet som profven, allrahelst som han ännu ej profvat
eller fått ens 1 låda af beställningen.

Ni erhåller med snaraste proflådor, undvik därför att öppna hellådor.
-— Annonsera ej mer. — Factura bifogas.

Emotseende snara och goda (underrättelser) meddelanden, teckna

Högaktningsfullt
Lampe åf C:o.

Vi sände i dag en del proflådor, erfordras mera, så underrätta oss
därom. J). 5.»

2:o) Följande intyg:

»På begäran af handelsagenten herr Franz Peterson får jag härmed
intyga, att han sedan den 14 maj i år pr arrende haft »Lycko-Pers»
fjärde sida, jämte dess öfriga annonsafdelning, samt att han fortfarande
för min räkning eger att upptaga ordres å annonser för de af mig utgifna
och framdeles utkommande tidningar & tidskrifter.

Stockholm den 23 augusti 1888.

J. W. Svensson.

Bed. af Lycko-Per.»

Med stöd af dessa handlingar ansåg sig Peterson hafva till fullo styrkt,
hvad som erfordrades för varningens upphäfvande, hvarom han jämväl
framställde förnyadt yrkande.

Under åberopande af hvad vid förhören såväl inför stadsfiskalen
som i poliskammaren förekommit samt med påpekande dels att de af
Peterson företedda bref allenast visade, att Peterson blifvit erbjuden
agentur, men ingalunda att han innehaft den, då varningen honom meddelades,
och än mindre att Peterson genom denna agentur kunnat försörja
sig och familjen, samt dels att det ingifna intyget allenast visade,
att Peterson arrenderat annonsafdelningen i tidningen »Lycko-Per», hvaremot
Peterson på intet sätt styrkt, att han af det s. k. redaktörskapet
fått medel att sig ärligen försörja, utan att tvärtom motsatsen framginge
af hvad Peterson vidgått med afseende å upptagande af annonserna på
de blifvande matsedlarna, yrkade Stendahl varningens fastställande, hvithet
yrkande Peterson, under förklaring att han i saken icke önskade
förete någon slags ytterligare bevisning, enständigt bestred.

Då något vidare icke förekom till anteckning, meddelade öfverståthållareembetet
följande

resolution:

»Då förre bokhållaren Franz August Peterson icke visat några sådana
omständigheter, att den honom meddelade varningen för lösdrifveri
kan anses obefogad, finner öfverståthållareembetet, med stöd af 2 § i
lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, lagligt fastställa
varningen samt förordnar, att densamma skall i laga ordning polismyndigheterna
i riket kungöras.»

Jämte dessa öfverståthållareembetets protokoll, för hvilkas hufvudsakliga
innehåll nu redogjorts, funnos vid Petersons ofvan först nämnda
hit ingifna skrift bilagda följande båda handlingar:

1) »Att bokhållaren Franz August Peterson, född den 16 augusti
1865, är för innevarande år mantals- och skattskrifven i egendomen n:o
26 vid Klara norra kyrkogata inom denna rote, betygar. Stockholm, i
3:dje rotens expedition, den 31 augusti 1888.

Iwo Zander

roteman.»

2) »Med företeende af intyg om god frejd och myndig ålder samt
bevis, att han icke blifvit i konkurs eller omyndighetstillstånd försatt,
har bokhållaren Franz August Peterson denne dag härstädes anmält sig
ämna idka agentur-, kommissions- och förmedlingsaffär, hvilket härmed
till bevis meddelas. Stockholm i öfverståthållareembetets kansli den 15
augusti 1888.

ex officiel

J. Berlin.

Lösen och stämpelpapper 4 kronor 50 öre.

Peterson, F. A., på begäran.

26 Klara norra kyrkogata.

Rätt afskrifvet betyga:

Olof Roth. A. Fr. Dahlberg.»

Sedan justitieombudsmannen anmodat öfverståthållareembetet att öfver
Petersons ifrågavarande klagomål infordra vederbörandes yttrande, insände
embetet hit en af auditören H. Bergman, hvilken i egenskap af tillförordnad
biträdande polismästare å öfverståthållareembetets vägnar den 21
augusti 1888 meddelat det beslut, hvarigenom den Peterson af Stendahl
den 9 i samma månad gifna varning fastställdes, afgifven förklaring,_ hvari
till en början åberopades innehållet i de af Peterson klagoskriften bilagda

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18!)0 urs riksdag. 6

protokollen vid förhören i poliskammaren, hvaraf enligt Bergmans förmenande
otvetydigt framginge, att beslutet varit lagligen grundadt. Härvid
torde det knappt vara af nöden påpeka, anfördes vidare i förklaringen,
att afseende _ icke borde fästas vid de af Peterson åberopade
handlingar, hvilka, tillkomna och utgifna efter varningens meddelande,
näppeligen kunde gifva stöd för den uppfattning, att varning för lösdrifveri
ens vid denna senare tidpunkt kunnat vara olaglig eller för
Peterson med afseende på hans uppfattning af sina skyldigheter obehöflig,
än mindre skadlig, ehuru Petersons sätt att fatta varningen icke
syntes motsäga möjligheten af att densamma icke torde komma att på
honom göra^ åsyftad verkan, i^ hvilket fall Peterson ju vid möjligt ådöma^
de af tvångsarbete hade full rätt att jämväl öfver varningen fullfölja
den klagan, han kunde för godt finna.

Då Peterson funnit för sig anständigt att beträffande varningen
draga tillförordnade stadsfiskalen Stendahl inför allmän domstol, ville
Bergman bifoga afskrifter af Stockholms rådstufvurätts i saken förda
protokoll och utslag, af hvilka kunde inhemtas Petersons och domstolens
olika åsigter om varningens behörighet.

Ej heller ville Bergman vid detta tillfälle undertrycka sin önskan
att påpeka, hurusom Petersons stämning å Stendahl så väl som hans
klagoskrift till justitieombudsmannen utgjorde ett af de många numera
ofta förekommande exempel på, huru vissa personer, för hvilka klagan
i laga ordning fortfarande stode öppen, icke droge i betänkande att för
beslut i tjensten rikta personliga angrepp mot embets- och tjensteman,
hvilkas _ allt utom angenäma lott det vore att på dem tillämpa lag och
författning.

f å grund af det anförda och hvad i öfrigt af handlingarna framginge
hemställde Bergman, att Petersons klagoskrift måtte finnas icke förtjena
ytterligare afseende.

Af Stockholms rådstufvurätts vid förklaringen fogade protokoll i
mål mellan Peterson, kärande, samt Stendahl jämte annan person, svarande,
angående bland annat ansvar å Stendahl för det han obehörigen,
på sätt ofvan omförmälts, tilldelat Peterson varning för lösdrifveri,&inhemtades
att, efter det målet af rådstufvurätten handlagts den 22 augusti
och den 5 september 1888, rådstufvurätten den 12 i sistnämnda månad däri
meddelat utslag, af innehåll, beträffande åtalet mot Stendahl för det denne
den 9 nästförutgångne augusti tilldelat Peterson varning för lösdrifveri,
att enär Peterson icke ådagalagt, att Stendahl vid varningens meddelande
olagligen förfarit, blefve Petersons mot Stendahl väckta ansvarsoch
ersättmngspåståenden af rådstufvurätten ogillade; hvarjämte Peterson,

i enlighet med Stendahls påstående, dömdes jämlikt 16 kap. 4 § 1 mom.
strafflagen för obefogadt åtal, som dock tillkommit af obetänksamhet och
utan argt uppsåt, att bota 25 kronor.

I afgifna påminnelser erinrade Peterson, hurusom Bergman i sin förklaring
på det bestämdaste påstått, att af de inlemnade protokollen otvetydigt
framginge, att det af Peterson öfverklagade beslutet varit lagligen
grundadt. Om icke det antagande, att Bergman underlåtit taga
kännedom om, hvad lag i förevarande fall stadgade, kunde anses alltför
mycket vågadt, vore Peterson frestad påstå någonting dylikt. Ty ingenstädes
i de åberopade protokollen funnes någon punkt, som visade, att
sådana förhållanden rörande Petersons person vore för handen, som i
lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 omtalas.

Af hela Bergmans förklaring framginge så tydligt som väl vore möjligt,
att enligt hans oförgripliga åsigt berörda lagstadgande tillkommit
uteslutande därför, att polismyndigheternas såväl högre som lägre tjensteman
måtte komma i ostördt tillfälle att, när helst de behagade, omintetgöra
hvilken oförvitlig medborgares existens som helst, sa snart personen
i fråga förefölle dem misshaglig. Denna Petersons åsigt om saken
föranleddes af Bergmans i hans förklaring oförtäckt framkastade hot, att,
emedan Peterson icke uppfattat sina »skyldigheter» på sådant sätt, att
häri med tystnad emottagit den oförskyllda varningen, utan i stället ställt
dess befogenhet under kompetente domares pröfning, sa blefve Peterson
»möjligen ådömd tvångsarbete)), hvilket Peterson naturligtvis icke riskerat,
därest Peterson leinnat sin i lag medgifna rätt att klaga obegagnad.
Detta vore det enda sätt, på hvilket Bergmans till visshet gränsande
förmodan om »möjligt ådömande af tvångsarbete» borde kunna tydas.

Peterson ville jämväl anmärka, huru Bergman sökte omintetgöra
verkan af de vid Petersons klagoskrift fogade handlingar med förklaringen,
att desamma tillkommit, efter det den ifrågavarande varningen blifva
Peterson tilldelad. Bergman syntes sålunda fordra, att Peterson på
förhand borde hafva skaffat sig handlingar, som skyddat honom mot
polismyndigheternas godtycklighet, innan någon varning ens kommit i
fråga eller Peterson kunde föreställa sig den aflägsnaste möjlighet af den
behandling, för hvilken han blifvit utsatt. Visst vore, att om en eller
annan åsyftad handling tillkommit efter varningens meddelande, så förefanns
densamma vid fastställandet och det vore just detta fastställande
Petersons klagan gällde.

Förklaringen, i vissa fall obegriplig, i andra åter tvetydig, innehölle
ett påstående om att Peterson icke kände sina skyldigheter. Med anledning
häraf ville Peterson anmärka, att gentemot polismyndigheterna

och deras rättighet öfver Peterson hade Peterson, enligt sitt förmenande,
ingå andra skyldigheter än att på ärligt sätt försörja sig och de sina’
så att ingen af dem komme att ligga annan person till last, samt att
aldrig öfverträda lag, författningar eller hvad som för upprätthållandet
af ordning i samhället vore påbudet. Om Peterson nu framställde frågan:
när både om Peterson blifvit påstådt, för att ej tala om styrkt, att han
gjort sig saker till någon af omförmälda förseelser, så blefve såväl Bergman
som alla öfrige polismän med visshet Peterson svaret skyldige.

I förklaringen hade densammas författare ordat om en rättegång,
som Peterson anställt mot Stendahl, afseende ifrågakomma varning, och
åberopat protokollen i samma rättegång. Med anledning häraf ville
Peterson erinra, att den af honom mot Stendahl anhängiggjorda rättegång
icke hade något med Bergmans här öfverklagade åtgärd så gemensamt,
^ att samma rättegång skulle kunna på förevarande fråga inverka,
att rådstufvurätten, som visserligen frikänt Stendahl från ansvar, dock
icke uttalat någon mening om den Peterson tilldelade varningens befogenhet,
samt att i allt fall nämnde domstols af förklaranden åberopade
utslag vore underställdt Svea hofrätts pröfning.

Bergman talade i sin förklaring om »vissa personer, för livilka klagan
i laga ordning står öppen». Han gåfve därmed tillkänna sin indignation
däröfver, att en tillförordnad polismästares, den enskilde samhällsmedlemmens
rätt våldsamt kränkande, åtgärd — eu åtgärd, genom hvilken
tillintetgjordes eller åtminstone i hög grad rubbades såväl en hittills
oförvitlig menniskas egen som hans anhörigas existens — kunde »i laga
ordning» öfverklagas. Härvidlag borde, enligt Petersons förmenande,
särskilt statueras ett exempel, då den orättmätiga tvångsåtgärden tillkommit.
genom två tillförordnade polismäns godtyckliga beslut, och ett
slikt ovist tjenstenit mer än väl behöfde i tid stäfjas.

Bifogande afskrift af sitt hyreskontrakt från den tidpunkt, då varningen
tilldelades Peterson, oaktadt vederbörande visste honom vara bofast
person, samt i öfrigt åberopande hvad han förut i saken anfört,
anhöll Peterson således fortfarande, att justitieombudsmannen måtte förordna
om åtals anställande mot öfverståthållareembetet och dess ställföreträdare
i ifrågavarande sak.

Åberopade hyreskontraktet utvisade, att Peterson i huset n:r 13
qvarteret Bryggaren inom Klara församling här i staden från den 1
oktober 1887 till samma tid 1888 förhyrt en lägenhet om 2 rum och
kök mot en årlig hyressumma af 450 kronor, hvilken, enligt å kontraktet
gjorda anteckningar, blifvit qvartalsvis vederbörligen erlagd.

Efter att hafva tagit i öfvervägande hvad i målet förekommit, fann
justitieombudsmannen sig icke kunna godkänna öfverståthållareembetets
för polisärenden åtgärd att fastställa den af tillförordnade stadsfiskalen
Stendahl den 9 augusti 1888 klaganden meddelade varning för lösdrifveri.

Första paragrafen i lagen angående lösdrifvares behandling den 12
juni 1885, som bestämmer, hvilka äro underkastade att såsom lösdrifvare
behandlas, lyder sålunda:

»Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel
till sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker
arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest, utan
att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen
försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf
uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.»

Efter hvad af ofvanintagna »varningsbesked» framgick, erhöll klaganden
varningen, emedan han, enligt t. f. stadsfiskalen Stendahls åsigt,
utan att ega medel till sitt uppehälle, underläte att efter förmåga söka
ärligen försörja sig och tillika förde ett sådant lefnadssätt, att våda
däraf uppstode för allmän säkerhet. Vid företagande till pröfning af
frågan om varningens fastställande hade öfverståthållareembetet att tillse,
huruvida denna t. f. stadsfiskalen Stendahls åsigt var grundad på verkliga
förhållanden, huruvida således de båda förutsättningar, som i andra
stycket af ofvanåberopade lagrum uppställas såsom villkor för att en bofast
person må kunna behandlas såsom lösdrifvare, i förevarande fall voro
för handen. Denna pröfning syntes vara af öfverståthållareembetet verkställd
på ett synnerligen summariskt och otillfredsställande sätt.

Beträffande det första villkoret, att klaganden skulle underlåtit att
efter förmåga söka ärligen försörja sig, var, då den gifna varningen fastställdes,
ådagalagdt, att klaganden, hvilken egde god frejd, under juni
månad 1888 af firman kampe & C:o i Göteborg öfvertagit ett kommissionslager
till försäljning här i staden och att han erhållit nämnda firmas
fullmakt såväl att försälja firmans fabrikater som att inkassera dess fordringar
här på platsen, äfvensom att klaganden sedan maj månad 1888
var redaktör af annonsafdelningen i eu här utkommande tidning.

Redan på grund häraf syntes öfverståthållareembetet saknat stöd för
sitt antagande, att klaganden uraktläte att efter förmåga söka ärligen försörja
sig. Men det hade icke mött ringaste svårighet att af klaganden
eller genom t. f. stadsfiskalen Stendahls försorg erhålla upplysning järn -

val därom, att klaganden bebodde eu i huset n:o 26 vid Klara norra
yi kogata på ett år från den 1 oktober 1887 mot en hyressumma af
450 kronor förhyrd lägenhet, därför hyran af honom qvartalsvis erlagts,
att han där vore för innevarande år mantals- och skattskrifven, saint°att
han vore uppförd till bevillning för uppskattad inkomst, 700 kronor
åt kapital eller arbete.

Med afseende å dessa omständigheter, som dels voro öfverståthållareembetet
bekanta, dels lätteligen kunnat och bort i frågan tagas i
betraktande, syntes öfverståthållareembetet väl förhastadt hafva funnit det
forsta villkoret för varningens fastställande i detta fall vara uppfylldt.

Icke heller syntes öfverståthållareembetet haft fog för den uppfattningen,
att klaganden förde ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstått
öi allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Det enda, som mot honom
förekommit, hit hänförligt, var hans förfarande att i förskott upptaga
penningar för anbringande af annonser å matsedlar, som enligt hans uppgift
skulle begagnas å vissa restaurationslokaler, men som icke skulle
kommit till användning. Att döma efter hvad mot klaganden i afseende
lärpå blifvit styrkt, kunde hans handlingssätt dock omöjligen anses vara
a., beskaffenhet att, ens i det fall att klaganden bevisligen underlåtit att
söka årligen försörja sig, hvilket, såsom ofvan erinrats, här ingalunda
var händelsen, i och för sig berättiga till hans behandlande som lösdrifvare.
Att klaganden gjort sig skyldig till något annat för allmänna
säkerheten vådligt hade icke ens föreburits.

i SåvM t. f. stadsfiskalen Stendahl som öfverståthållareembetet syntes
lyda den åsigt, att klaganden varit skyldig styrka, icke blott att han
s°ki årligen försörja sig, utan också att han lyckats däri. Men något så
orimligt fordrade icke lagen för att värna sig mot behandling såsom
lösdrifvare. Den, som ifrågakomme att såsom sådan behandlas, vore
icke ens skyldig styrka, att han sökte ärligen försörja sig, därest icke af
omständigheterna syntes framgå eller på annat sätt blifvit antagligt, att
han icke gjorde det.

Under antagande att protokollet öfver förhöret med klaganden den
J augusti 1888 vore riktigt äfven beträffande de uppgifter, som af denne
förnekats, kunde justitieombudsmannen förstå, ehuru icke trilla att, t. f.
stadsfiskalen Stendahl, utan att gifva sig tid att närmare undersöka klagandens
lefnadsförhållanden, tilldelat honom varning för lösdrifveri. Men
att öfverståthållareembetet, efter hvad inför denna myndighet upplysts
löiande klaganden, ansett sig böra fastställa varningen, kunde justitieombudsmannen
icke fatta; och den å öfverståthållareembetets vägnar afgitna
förklaringen var icke egnad att sprida något ljus öfver beslutet.

Förklarande!! menade sig knappast behöfva påpeka, att afseende icke
borde fästas vid de af Peterson åberopade handlingar, hvilka, tillkomna
och utgifna efter varningens meddelande, näppeligen kunde gifva stöd
för den uppfattning, att varningen ens vid denna senare tidpunkt kunnat
vara olaglig eller för Peterson med afseende på hans uppfattning af
sina skyldigheter obehöflig, än mindre skadlig. Om härmed ville förstås,
att hänsyn icke bort tagas och därför icke heller tagits till dessa handlingars
innehåll vid pröfningen, huruvida den ifrågavarande varningen
skulle fastställas eller icke, måste justitieombudsmannen på det bestämdaste
bestrida riktigheten af ett sådant betraktelsesätt och ett sådant
förfarande. Dessa handlingar hade tydligtvis, likaväl som hvad i öfrigt
beträffande saken förekommit innan varningen pröfvades, bort läggas till
grund för pröfningen.

Att fastställa en för lösdrifveri meddelad varning vore en allvarlig
sak, af vida större innebörd än förklaranden tycktes hålla före. Fn
dylik varning skulle, då den fastställdes, kungöras för rikets polismyndigheter,
d. v. s. den intoges i den publikation, som bure namn af »polisunderrättelser»,
och spredes sålunda öfver hela landet. Därigenom undergräfdes
den varnades medborgerliga anseende och det förtroende, hvarförutan
den obemedlade svårligen kunde bereda sig utkomst. Han vore
under de två första åren efter varningen ständigt utsatt för faran att blifva
häktad och dömd till tvångsarbete under kortare eller längre tid för
den allra ringaste förseelse, ja, att döma efter föreliggande fall, om blott
en kronofogde, länsman eller stadsfiskal ansåge den ärliga verksamhet,
hvaråt den varnade egnade sig, icke inbringa hvad han behöfde för sitt
och de sinas uppehälle. Den myndighet, som hade att pröfva slik varning,
borde därför förfara med yttersta varsamhet, och detta så mycket
mera som klagan öfver fastställande af varning icke finge föras utan i
sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete blifvit
ådömdt, d. v. s. först då det medborgerliga anseendet och möjligheten
till framgångsrik loflig verksamhet knappast mera kunde återvinnas.

Auditören Bergman, hvilken såsom tillförordnad biträdande polismästare
å öfverståthållareembetets vägnar meddelat det beslut, hvarigenom
den klaganden den 9 augusti 1888 af t. f. stadsfiskalen Stendahl
tilldelade varning fastställts, hade härvid icke iakttagit den betänksamhet,
som vederbort, utan uppenbarligen gjort sig skyldig till vårdslöshet och
oförstånd i embetets utöfning; och uppdrog justitieombudsmannen därför
åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten tilltala Bergman
för detta hans förfarande och å honom yrka det ansvar, hvartill
lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Med förmälan, bland annat, hurusom i afseende å Peterson hos
öfverståthållareembetet förekommit, att han, som egde god frejd, under
juni månad 1888 af firman Lampe & C:o i Göteborg öfvertagit ett kommissionslager
till försäljning här i Stockholm och för sådant ändamål
erhållit nämnda firmas fullmakt såväl att försälja firmans fabrikater

som att inkassera dess fordringar här på platsen, äfvensom att han

sedan maj månad 1888 varit redaktör af annonsafdelningen i en här
i staden utkommande tidning, hvarjämte angående Peterson vidare blifva
upplyst, att han, som vore mantals- och skattskrifven här i staden,

under tiden _ från den 1 oktober 1887 till samma dag 1888 förhyrt

en lägenhet i huset n:o 26 vid Klara norra kyrkogata mot ett hyresbelopp
af 450 kronor, hvilket belopp qvartalsvis erlagts, äfvensom att
honom påförts bevillning för en beräknad årlig inkomst af 700 kronor,
Indika omständigheter, ehuru ej af Peterson ådagalagda hos öfverståthållareembetet,
dock före frågans afgörande bort och lätteligen kunnat
af samma myndighet inhemtas, yrkade, i anledning häraf, advokatfiskalen,
att emedan af dessa förhållanden framginge, att Peterson vid
den tid, öfverståthållareembetets klandrade beslut meddelats, ej uraktlåtit
att söka ärligen försörja sig, och öfverståthållareembetet således
saknat laga anledning att betrakta Peterson såsom lösdrifvare
och å honom tillämpa bestämmelserna i ofvan omförmälda lag, samt
öfverståthållareembetet följaktligen förfarit felaktigt derutinnan, att öfverståthållareembetet
under åberopande af samma lag genom förenämnda
beslut fastställt den varning för lösdrifveri, Stendahl förut meddelat
Peterson, Bergman måtte för det felaktiga förfarande, som sålunda egt
rum, dömas till ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen; och
meddelade hofrätten den 3 maj 1889 utslag af innehåll, att emedan,
äfven om, emot Petersons vid förhöret inför öfverståthållareembetet gjorda
bestridande, öfverståthållareembetet finge anses hafva haft skälig anledning
till antagande, att Peterson vid ifrågavarande tid saknat medel till
sitt uppehälle, i allt fall icke, så vidt handlingarna innehölle, förekommit
någon omständighet, som utmärkte, att Peterson underlåtit att efter
förmåga söka ärligen försörja sig, utan tvärtom åtskilliga af Peterson i
detta hänseende vid förhöret inför öfverståthållareembetet företedda handlingar
gåfve vid handen, att Peterson sedan den 5 juni 1888 varit af
Lampe & C:o i Göteborg antagen till agent emot viss provision för försäljning
af dess kommissionslager i Stockholm och att Peterson under
sommaren 1888 varit anställd såsom redaktör för annonsafdelningen i en
härstädes utkommande tidning; ty och som dessutom, hvad anginge det
för varningens tilldelande åberopade skälet, att Peterson tillika förde ett

sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstode för allmän säkerhet, i detta
hänseende annat förhållande ej blifvit utredt, än att Peterson af en
person uppburit förskott å betalning för annons, som Peterson skulle
låta införa å tryckta matsedlar, hvilka skulle vara för allmänheten tillgängliga
å vissa restaurationer, men sedermera ej blifvit därstädes använda,
samt detta Petersons förfarande icke utgjorde bevis om att hans
lefnadssätt vore af berörda beskaffenhet; alltså och då följaktligen öfverståthållareembetets
beslut att fastställa den Peterson tilldelade varningen
för lösdrifveri saknat laglig grund, samt öfverståthållareembetet bort vid
ifrågavarande ärendes behandling förfara med desto större försigtighet
och omsorg, som Peterson ej egt att öfver berörda beslut föra klagan utan
i sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom möjligen framdeles
tvångsarbete blefve honom ådömdt, pröfvade hofrätten rättvist att, med
tillämpning af 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, döma Bergman,
hvilken såsom tillförordnad biträdande polismästare å öfverståthå^lareembetets
vägnar meddelat ifrågavarande beslut och i följd däraF vore
för detsamma ansvarig, att för sålunda i embetets utöfvande visad vårdslöshet
bota femtio kronor.

Mot detta utslag hafva besvär icke blifvit anförda.

Hos justitieombudsmannen anförde litteratören E. Svedenhjelm, hurusom,
då han den 21 december 1888 inställde sig i krigshofrättens embetslokal
och, med företeende af intyg att han vore referent för tidningen
Fäderneslandet, anhöll att få taga del af utslag, som af krigshofrätten
af kunnats efter det krigshofrättens utslag i det s. k. Vaxholmsmålet
meddelats, t. f. sekreteraren i krigshofrätten, friherre Fr. Lagerfelt, vägrat
lemna Svedenhjelm del af krigshofrättens utslag i andra mal än sådana,
i hvilka parts eller parters namn kunde af Svedenhjelm uppgifvas.
Då vid det förhållande, att någon anslagsbok öfver afkunnade utslag icke
funnes i krigshofrätten tillgänglig, det för Svedenhjelm var omöjligt
att angifva hvarje särskildt utslag, han önskade få genomläsa, framhöll
Svedenhjelm för friherre Lagerfelt, att han ju så tydligt det utan
anslagsbok läte sig göra angifvit, af hvilka utslag han ville taga del,
nämligen af dem, som meddelats efter det utslaget i det s. k. Vaxholmsmålet
afkunnades; men vägrade likväl friherre Lagerfelt att villfara Svedenhjelms
begäran. Med anledning däraf hemställde Svedenhjelm, huruvida
icke friherre Lagerfelt genom berörda om stor oginhet mot en
pressens representant vittnande tillvägagående gjort sig skyldig till brott

• Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 7

mot tryckfrihetsförordningens 2 § 4:e inom., samt yrkade, att friherre Lagerfat
måtte åtalas för tjensteförsummelse.

I anledning häraf afgaf friherre Lagerfat infordrad förklaring, hvari
han anförde, att, på sätt af Svedenhjelms skrift jämväl framginge, dennes
ifrågavarande begäran afsett, icke att erhålla upplysning i något särskildt
af honom uppgifvet hänseende, hvarom friherre Lagerfelt vid tillfället
genom till honom framställd fråga förvissade sig, utan att få till sig
utlemnade alla af krigshofrätten »efter Vaxholms-målet» meddelade utslag
eller, med andra ord, alla utslag under tiden från den 23 juli till
den 21 december 1888, i tillkännagifven afsigt att på stället afskrifva
desamma.

Utom det att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida tryckfrihetsförordningens
stadgande angående tillhandahållande åt allmänheten af
en domstols handlingar kunde tolkas så, att det skulle tillkomma hvar
och <en att, utan uppgifvande af ämne, hvarom upplysning önskades,
hafva fri och obegränsad tillgång till domstols handlingar, och Svedenhjelms
begäran således torde sakna stöd af lag, fanns ett annat skäl
för friherre Lagerfelts vägran att villfara densamma.

Enligt den för friherre Lagerfelt såsom krigsliofrättens sekreterare
gällande instruktion tillhörde det honom bland annat »att i behörig ordning
förvara inkomna handlingar i afgjorda mål och ärenden äfvensom
hofrättens protokoll och koncepter till utslag» m. in. Friherre Lagerfelt
vore således ansvarig för dessa handlingar. Däraf följde, att ett utlemnande
af desamma för afskrifning på stället alltid måste ega rum
under vederbörlig kontroll, så mycket nödvändigare, då, såsom här var
fallet, fråga var om en del af de under året meddelade utslag, hvilka
först vid början af följande år inbundes för att sedermera i arkivet förvaras
och således vid tiden för Svedenhjelms ifrågavarande besök i krigshofrätten
ännu bestodo af lösa ark.

Då emellertid friherre Lagerfelts tid på embetsrummet vore fullt
upptagen af det enligt ofvan åberopade instruktion honom jämväl tillkommande
åliggande att mottaga inkommande handlingar och införa
dem i krigsliofrättens diarium med flera embetsgöromål, därvid ej till
förglömmandes det ofta tidsödande bestyret med upplysningars meddelande
i förekommande fall, var friherre Lagerfelt förhindrad att personligen
verkställa ofvannärnnda kontroll, och då han icke heller hade till
sitt biträde någon person, som han i sådant afseende kunde anlita, kunde ett
dylikt utlemnande till allmänheten af krigsliofrättens handlingar för att
afskrifva dem på stället i allmänhet icke låta sig göra, allra minst i den
utsträckning, som af Svedenhjelm blifvit ifrågasatt.

Sedan Svedenhjelm lemnats tillfälle att ingifva påminnelser i målet,
erinrade lian mot hvad friherre Lagerfelt i förklaringen sålunda anfört,
hurusom denne påstode, att Svedenhjelm begärt utslagen »i uppgifven
afsigt att afskrifva desamma på stället». Denna uppgift vore alldeles
oriktig. Svedenhjelm hade aldrig begärt att få afskrifva utslagen, ty
detta skulle hafva dragit allt för mycken tid. Svedenhjelm begärde endast
att få genomläsa utslagen och därvid göra anteckningar.

Under de år — omkring 5, om Svedenhjelm icke missminde sig —
friherre Lagerfelt varit krigshofrättens t. f. sekreterare, hade han icke
eu enda gång förr än den 21 december 1888 förvägrat Svedenhjelm att
genomgå krigshofrättens utslag, och det utan någon som helst kontroll,
livad som nu föranledde honom att vägra Svedenhjelm detta, torde vara
svårt att veta. Icke framginge det af hans förklaring, ty den vore sväfvande
och tillkonstlad från början till slut.

Friherre Lagerfelt tycktes vilja låta påskina, att han befarade, att
Svedenhjelm skulle förstöra utslagen, för Indika friherre Lagerfelt vore
ansvarig. Men han hade icke haft den ringaste anledning till eu dylik
misstanke och icke heller förut kommit pa den tanken utan alltid utan
minsta invändning lcmnat Svedenhjelm utslagen till genomseende.

Vidare ordade friherre Lagerfelt om, att hans tid på embetsrummet
vore fullt upptagen af andra göromål. Men säkerligen erinrade han sig
nogsamt, att Svedenhjelm vid sina besök i krigshofrätt^! aldrig upptagit
hans tid mera än högst fem minuter hvarje gång. Friherre Lagerfelt
hade ju ej haft annat besvär än att utlemna utslagen och, sedan Svedenhjelm
genomsett dem, återtaga dem.

Svedenhjelm ansåge fortfarande, att friherre Lagerfelt gjort sig skyldig
till brott mot tryckfrihetsförordningen, och vidhölle följaktligen sitt
yrkande, att justitieombudsmannen måtte låta åtala friherre Lagerfelt

för tjensteförsummelse. ...

Den af friherre Lagerfelt i ämnet afgifna förklaring fann justitieombudsmannen
icke vara tillfredsställande.

I 86 § regeringsformen tillerkändes hvarje svensk man rättighet att,
utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva
skrifter, °och föreskrefves att alla handlingar och protokoll i hvad mål
som helst, de protokoll undantagna, som i statsrådet och hos konungen
i ministeriela ärenden och kommandomål föras, ma ovillkorligen genom
trycket kunna utgifvas; dock att banko- och riksgäldsverkens protokoll
och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hemliga hållas, icke må
tryckas. I öfverensstämmelse härmed stadgade tryckfrihetsförordningen
i 2 § 1 inom., att det skall stå hvarje författare fritt att, under de i

3 § bestämda förbehåll, öfver allt som är eller kan blifva föremål för
mensklig kunskap genom tryck kungöra sina tankar, och i 4 inom.,
att, på grund af hvad i 1 mom. af 2 paragrafen är föreskrifvet, det
skall, till utgifvarens säkrare efterrättelse, dock med vissa undantag och
villkor, vara en hvar uttryckligen tillåtet att i allmänt tryck utgifva alla
offentliga handlingar, af hvad namn och beskaffenhet de vara måtte, samt
att till den ändan alla sadana handlingar, vid domstolar och andra uppräknade
verk och embeten, böra mot lösen utlemnas åt hvem det äskar,
antingen han har i saken del eller ej, och i alla arkiv hvar och en fri
tillgång lemnas att få på stället afskrifva eller afskrifva låta, eller, om
därvid betydande hinder äro, i bevittnad afskrift, mot vederbörlig
lösen, utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst. Sedan
i det följande af 2 § 4 mom. undantagen och villkoren uppgifvits, hette
det till sist, att, som det blefve för vidlyftigt att alla förekommande
ämnen, mål och ärenden med noggrannhet utsätta, det skall stå hvar och
en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt, hvad som i denna lag
icke finnes uttryckligen förbjudet.

Förklaranden hade icke påstått, att de handlingar, af hvilka klaganden
önskat taga kännedom, eller någon af dem, vore att hänföra till
sådana, som på grund af tryckfrihetsförordningens undantagsbestämmelser
vore undandragna offentligheten, men han ansåge till eu början,
att det kunde ifrågasättas, huruvida tryckfrihetsförordningens stadgande
angående tillhandahållande åt allmänheten af en domstols handlingar
kunde tolkas sa, att det skulle tillkomma hvar och en att utan uppgifvande
af ämne, hvarom upplysning önskades, hafva fri och obegränsad
tillgång till domstolens handlingar, och att klagandens begäran "således
torde sakna stöd af lag.

I tryckfrihetsförordningen funnes icke föreskrifvet, att den, som i
embetsverk eller arkiv önskar taga del af handlingar, skall, för vinnande
af bifall till sin begäran, vara skyldig specielt uppgifva det ämne eller
den sak, hvarom han vill inhemta upplysning. Men det vore förmodligen
stadgandet, att hvar och en skall i arkiv lemnas fri tillgång att
utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst, hvarpå förklaranden
stödt sin uppfattning, att den, som i embetslokal eller arkiv begär
upplysning ur befintliga handlingar, måste precisera den sak det
gällde. Betraktade man emellertid stadgandet i dess sammanhang, funne
man lätt, att det, långt ifrån att innebära en begränsning af rättigheten
för alla att af alla offentliga, ej särskildt undantagna, handlingar ta^a
del, fast hellre vore ett af de fyrfaldiga uttryck, i hvilka lagstiftaren låtit
sig angeläget vara att framhålla och inskärpa, att denna rättighet gällde

i fullaste utsträckning. Något annat uttryck eller någon annan bestämmelse,
vare sig i tryckfrihetsförordningen eller annan lag, funnes icke
heller, som rimligen kunde tydas så, att man för att få taga del af offentliga
handlingar skulle vara pligtig lemna annan uppgift om handlingarna,
än som vore nödig för att tjensteraännen i det verk, till hvilket
man ställde sin begäran, skulle kunna framhafva eller anvisa dem; och
tillfyllestgörande ledning i detta afseende hade klaganden i förevarande
fall gifvit.

Förklaranden hade vidare anfört, att då utlemnande af krigshofrättens
handlingar för afskrifning på stället måste ega rum under vederbörlig
kontroll, men han i följd af embetsgöromål vore förhindrad att
själf utöfva denna kontroll och icke hade till biträde någon person att
i sådant afseende anlita, kunde ett slikt utlemnande i allmänhet icke låta
sig gorå, allra minst i den utsträckning, som af klaganden ifrågasatts.

De utslag, af hvilka klaganden önskat taga del, voro likväl, efter
hvad justitieombudsmannen, på därom framställd begäran, af vederbörande
fått sig meddeladt, endast fjorton till antalet. Att afskrifva dessa eller
ur dem göra vissa anteckningar — och allenast det senare påstode sig
klaganden hafva åsyftat — hade denne lätteligen kunnat medhinna under
de timmar krigshofrättens expedition hölles tillgänglig för allmänheten,
om icke på en dag, åtminstone på några få dagar; och justitieombudsmannen
kunde svårligen föreställa sig, att det för förklaranden mött så betydande
hinder att, själf eller genom annan, öfva den kontroll, som
därvid ansetts behöflig, att han däri haft giltig anledning till åsidosättande
af den enligt tryckfrihetsförordningen vederbörande tjensteman
åliggande skyldighet att lemna allmänheten tillfälle till afskrifvande åt
de under hans förvar satta offentliga handlingar. Också hade, enligt
hvad klaganden uppgifvit och justitieombudsmannen hade anledning
antaga vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande, denna svårighet
att kontrollera allmänheten förut icke ansetts böra leda till förbud
för den sådant önskat att i krigshofrätten afskrifva eller göra anteckningar
ur dess handlingar.

På grund af justitieombudsmannens sålunda utvecklade uppfattning
af tryckfrihetsförordningens föreskrifter rörande allmänhetens rätt att taga
del af offentliga handlingar ansåg justitieombudsmannen förklaranden,
som hade krigshofrättens handlingar under sitt förvar och följaktligen
hade att på lagstadgadt sätt tillhandahålla allmänheten dessa, hafva
genom sitt öfverklagade förfarande handlat i strid mot berörda föreskrifter
och gjort sig skyldig till försummelse i sin tjenst. Justitieombudsmannen
uppdrog fördenskull åt tjenstförrättande krigsfiskalen att

inför krigshofrätten härför i vederbörlig ordning åtala friherre Lagerfat
och å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet
kunde föranleda.

På det åtal krigsfiskalen i anledning häraf anställde mot friherre
Lagerfelt meddelade krigshofrätten den 31 maj 1889 utslag, hvari krigshofrätten
sig utlät, att enär den af friherre Lagerfelt åberopade omständighet,
att Svedenhjelm vid framställandet af sin begäran om tillgång
till ifrågavarande handlingar ej kunnat eller velat uppgifva något visst
ämne, rörande hvilket upplysning äskades, icke för friherre Lagerfelt
utgjort laglig anledning att undanhålla Svedenhjelm samma handlingar;
samt de af friherre Lagerfelt i öfrigt till hans fredande från åtalet undfägna
förhållanden icke heller skäligen bort föranleda afslag å Svedenhjelms
berörda anhållan, helst friherre Lagerfelt, därest han ansett sig
ej böra på en gång till Svedenhjelm aflemna samtliga de af denne begärda
utslagen, kunnat bereda Svedenhjelm tillfälle att i den ordning,
som varit förenlig med friherre Lagerfelts embetsåligganden i öfrigt och
handlingarnas behöriga vård, afskrifva utslagen eller annorledes af dessa
taga del; alltså pröfvade krigshofrätten, jämlikt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
samt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma friherre Lagerfelt,
för den tjensteförsummelse, hvartill han sålunda gjort sig skyldig,
att bota tjugufem kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

I justitieombudsmannens till senaste Riksdag afgifna embetsberättelse
(sid. 41 o. f.) redogöres för en ersättningstalan, som, i anledning af åtskilliga
skjutsskyldiges inom Malungs och Lima socknar härstädes förda
klagomål, efter justitieombudsmannens förordnande af advokatfiskalen
vid Svea hofrätt anhängiggjorts mot förre landskamreraren i Kopparbergs
län A. G. Ihrman och aflidne landssekreteraren i samma län E.
Bolins dödsbodelegare; i anledning af hvilken ersättningstalan hofrätten
i utslag den 30 juli 1888 förklarade, att enär landshöfdingeembetet i
nämnda län icke genom meddelande af en i målet omförmäld resolution
gjort sig skyldigt till sådant förfarande, som kunde till ersättningsskyldighet
lagligen föranleda, kunde advokatfiskal^ i målet förda talan
icke bifallas.

På de underdåniga besvär advokatfiskalen efter justitieombudsmannens
uppdrag häröfver anfört har Kongl. Maj:t den 1 augusti 1889 meddelat
utslag och därvid ej funnit skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Gefle hit inkomna fångförteckningar för år 1888 infordrades från konungens
befallningshafvande i Gefleborgs län Ljusdals tingslags häradsrätts
den 15 februari nämnda år meddelade utslag angående skomakaren Gustaf
Adolf Hed från Arbrå; och inhemtades af berörda utslag, att häradsrätten,
med stöd af 22 kapitlet 1 och 19 §§ strafflagen, dömt Hed
att för bedrägeri hållas till straffarbete två månader.

I 22 kapitlet 22 § strafflagen föreskrifves, att den, som gjort
sig förfallen till straffarbete efter något af de af häradsrätten åberopade
lagrum, tillika skall dömas förlustig medborgerligt förtroende under viss
tid; och då häradsrätten i nu förevarande fall sådant underlåtit, hade
häradsrätten således uppenbarligen handlat i strid mot tydlig lag.

För hvad häradsrätten sålunda låtit komma sig till last var häradshöfdingen
Th. A:n Hagander, hvilken, när berörda utslag meddelades,
där fört ordet, ansvarig; och då den anmärkta vårdslösheten i domaieembetets
utöfning ansågs icke böra lemnas utan beifran, erhöll advokatfiskalen
i Svea hofrätt uppdrag att för densamma hos hofrätten lagligen
tilltala bemälde häradshöfding samt å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 8 augusti 1889
utslag af innehåll, att, enär häradsrättens utslag vore stridande mot lag
i det anmärkta afseendet, dömdes häradshöfdingen Hagander att för
hvad lian sålunda låtit komma sig till last bota tjugufem kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

1 eu hit ingifven klagoskrift hade kommissionären i Karlskrona Magnus
Nilsson till åtal anmält vice häradshöfdingen O. Qveckfeldt på grund
af nedan omförmälda förhållande.

Enligt klagandens uppgift blefvo å inställelsedagen i f. hemmansegaren
Pehr Olof Magnussons i Öningaryd vid Södra Möre häradsrätt
anhängiga konkurs den 13 juni 1887, därvid klaganden i konkursen bevakade
fordringar till belopp af omkring 19,000 kronor, klaganden och
t. f. landsfiskalen J. F. Klefbouhm af samtlige tillstädesvarande borgenärerne
utsedde till syssloman i konkursen. Men då klaganden några
dagar därefter hos vice häradshöfdingen Qveckfeldt, hvilken vid denna
tid tjenstgjorde såsom t. f. domhafvande i Södra Möre domsaga, anhöll
att utbekomma sitt sysslomansförordnande, erhöll klaganden till sin öfver -

raskning af vice häradshöfdingen Qveckfeldt det besked, att, på sätt
äfven det & inställelsedagen i berörda konkurs förda protokollet utvisade,
icke Klefbouhvn och klaganden, utan Klefbouhm och den ene förutvarande
godemannen i konkursen, handlanden Åke Nilsson i Bergqvara,
blifvit förordnade till syssloman i konkursen. Klaganden kunde emellertid
med vittnen styrka, att vid sysslomannavalet bemälde Åke Nilsson
icke erhållit någon enda röst utan att samtliga rösterna tillfallit Klefbouhm
och klaganden, hvarför det af vice häradshöfdingen Qveckfeldt
vid tillfället förda protokoll vore oriktigt. Klaganden hade i konkursen
bevakat dels för egen del en fordran af 6,000 kronor, dels på grund af
särskilda, klagoskriften i afskrift bifogade fullmakter omkring 13,000
kronor, hvaremot Åke Nilsson icke bevakat någon som helst fordran i
boet. På grund däraf hade också klaganden förvaltat boets angelägenheter,
men Åke Nilsson icke tagit ringaste del i boets förvaltning. Till
styrkande däraf att vid sysslomannavalet så tillgått, som klaganden uppgift,
hade klaganden vid rådstufvurätten i Karlskrona anhållit om vittnesförhör
med Klefbouhm och Pehr Olof Magnusson samt hemmansegaren
Sven Theodor Olsson i Öljersjö, men hade rådstufvurätten genom beslut
den 5 september 1887 med afseende å sakens beskaffenhet förklarat sig
oj kunna medgifva det äskade vittnesförhöret.

Då klaganden genom vice häradshöfdingen Qveckfeldts felaktiga förfarande
i denna sak kunde komma att gå förlustig sin andel af det arfvode,
som blefve konkursförvaltningen tillerkändt, yrkade klaganden, att
vice häradshöfdingen Qveckfeldt måtte befordras till åtal för det tjenstefel,
han i angifna hänseendet låtit komma sig till last, äfvensom förpligtas
att till klaganden utgifva, ej mindre, därest klaganden icke kunde
af konkursboet utbekomma sin andel af förvaltningsarfvodet, en tredjedel
af samma arfvode, hvilken andel enligt klagandens uppgift skulle uppgå
till omkring 400 kronor, än äfven ersättning såväl för klaganden tillkommande
auktionsprovision och de utgifter, klaganden för konkursboets
förvaltning fatt vidkännas, som för kostnaderna för rättelses vinnande
i nu angifna hänseende.

dill bestyrkande af riktigheten af sina sålunda häfda uppgifter anhcll
klaganden att få såsom vittnen hörde förenämnde Pehr Olof Magnusson
och Sven Theodor Olsson samt kronofogden i Södra Möre härads fögderi
K. Eriksson, af hvilka de båda förstnämnde afgifvit följande, vid klagoskriften
fogade och af klaganden nu åberopade intyg:

1) »På begäran af kommissionären M. Nilsson i Karlskrona får jag
härmed intyga, att vid sammanträde inför domhafvande!! i Södra Möre
härad den 13 sistlidne juni med borgenärerna i f. d. hemmansegaren

P. 0. Magnussons i Öningaryd konkurs för bevakande af fordringar
samt val af syssloman valdes enhälligt utan omröstning till syssloman i
nämnda konkurs M. Nilsson i Karlskrona och kronolänsmannen J. F.
Klefbouhm.

Vid förrättningen försiggick sålunda. Sedan godemansberättelsen
blifvit uppläst, tillfrågades om godemännen skulle väljas till syssloman,
därpå svarades nej; och Nilsson röstade på sig själf, M. Nilsson, och
Klefbouhm; därefter tillfrågades Klefbouhm, som röstade på desamma;
och förekom fråga hur långt Klefbouhm hade till gäldenärens hem; därefter
tillfrågades kronofogden Erikson, som frågade Nilsson, om han hade
egen fordran i boet, då han svarade 6,000 kronor; därpå genmälde
Eriksson, att »då han eger så stor fordran må han väl intet betagas deltaga
i förvaltningen». Detta intyg är jag beredvillig taga på min lifliga
ed.

Försäkras Öningaryd den 11 oktober 1887.

Pehr Olof Magnusson.

Bevittnas af

Carl Petterson. S. A. Petterson.»

2) »På begäran af M. Nilsson, kommissionär i Karlskrona, får jag
intyga, att kronolänsman J. F. Klefbouhm i Thorså uppgifvit, att han
vid val af syssloman i P. O. Magnussons i Öningaryd konkurs icke till
syssloman röstade på handlanden Ake Nilsson i Bergqvara, emedan bemälde
M. Nilsson hade med Klefbouhm förut öfverenskommit, att de
skulle rösta på hvarandra.

Öljersjö den 19 oktober 1887.

Sven Theodor Olsso?i.

Bevittnas af

Anders Andersson. G. Lilja.»

Öfver denna klagoskrift infordrades Qveckfeldts yttrande; och anförde
denne i afgifven förklaring att, då han under den närmast före
förklaringens afgifvande förflutna tiden hållit omkring ett hundra konkursförhör,
det vore honom omöjligt att erinra sig de närmare detaljerna
från hvarje sådant. Men så mycket ville vice häradshöfdingen erinra sig
från det, som hölls å inställelsedagen i P. O. Magnussons konkurs, att,
sedan bevakningshandlingarna blifvit framlemnade, vice häradshöfdingen,
för att kunna bestämma, hvem som skulle tillhandahålla parterna konkurshandlingarna
under skriftvexlingstiden, framställde förfrågan till borgenärerne,
hvilka de önskade få till syssloman i konkursen, och i sådant

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 8

afseende vände sig till Klefbouhm, som satt närmast dombordet; samt
att Klefbouhm då förklarade sig vilja rösta på sig själf och ^»Nilsson»,
och på vice häradsliöfdingens ytterligare fråga, om det vore »Åke Nilsson»,
hvilken varit ene gode mannen i konkursen, svarade »ja». Sedermera
meddelades de vanliga föreskrifterna i anledning af framställd begäran
om anstånd för granskning af handlingarna, hvarefter godemansberättelsen,
undertecknad af godemännen, länsmannen R. Mörck och Åke
Nilsson, upplästes.

Sedan detta skett, skreds till val af syssloman, därvid, såsom vice
häradshöfdingen ville erinra sig, tingsskrifvaren Björkman framträdde till
dombordet för att medelst fullmakter styrka sin behörighet att rösta
för de personer, från hvilka han inlemnat bevakningshaudlingar; men
vice häradshöfdingen hemställde då till honom att taga desamma tillbaka,
enär samtlige de närvarande voro ense om Klefbouhm och Nilsson,
samt förklarade desse valde. Huruvida vice häradshöfdingen därvid
nämnde Nilssons förnamn eller icke, kunde icke vice häradshöfdingen
erinra sig. Men äfven om vice häradshöfdingen icke nämnt det, torde
det väl falla af sig själft att, då en fordringsegare förut nämnt Åke
Nilssons namn vid tal om utseende af syssloman, och samma namn
nämnts ett par ögonblick innan syssloman förklarades valde, vice häradshöfdingen
menat Åke Nilsson.

Sedan vice häradshöfdingen af en tidningsnotis fått kännedom om,
att M. Nilsson hos justitieombudsmannen angifvit vice häradshöfdingen,
tillskref vice häradshöfdingen Klefbouhm med förfrågan, huruvida icke
denne på vice häradshöfdingens förut omförmälda fråga, om det vore
»Åke Nilsson», svarat »ja». Till svar härå hade vice häradshöfdingen fått
mottaga ett bref, af hvilket bestyrkt afskrift bifogades förklaringen.

För sin del såge vice häradshöfdingen gärna, att det af Magnus Nilsson
äskade vittnesförhöret hölles ju förr desto hellre, synnerligast som
det läge lika mycket i vice häradshöfdingens som i Magnus Nilssons intresse,
att vice häradshöfdingen så snart som möjligt finge försona eu
förseelse, såvida någon sådan, hvilket vice häradshöfdingen bestrede,
blifvit af honom begången.

Den i förklaringen omförmälda skrifvelsen från Klefbouhm till vice
häradshöfdingen Qveckfeldt var af följande lydelse:

»H. herr häradshöfding.

Med anledning af herr häradshöfdingens skrifvelse den 7 dennes
torde jag få svara att, såvidt jag kan minnas, tillgick vid ifrågakomma

tillfället sålunda: att innan konkurshandlingarna upplästes jag, på herr
häradshöfdingens fråga om blifvande syssloman, föreslog eller rättare
uppgaf mig skola rösta på mig och Nilsson i Bergqvara och vidare, på
herr häradshöfdingens fråga: Åke Nilsson?, svarade ja. Därefter, sedan
bevakningshandlingarna in. m. föredragits och röstning till syssloman
företogs, yttrade sig först kommissionären M. Nilsson och sade Nilsson
och Klefbouhrn. Däri instämde Björkman och äfven jag — jag under
öfvertygelse att valet afsåg Ake Nilsson och mig. Kommissionären M.
Nilsson nämnde bestämdt icke något förnamn. Häradshöfding Erikson
nämnde ej heller några namn, utan instämde.

Ödmjukast
J. F. Klefbouhrn.»

I anledning af hvad Qveckfeldt sålunda anfört lemnades klaganden
tillfälle att inkomma med påminnelser, i hvilka han bestred riktigheten
af Qveckfeldts redogörelse för förloppet vid ifrågakomna sysslomannaval.
Därvid tillgick, på sätt i Pehr Olof Magnussons intyg funnes uppgifvet,
sålunda, att vice häradshöfdingen Qveckfeldt först uppläste konkurshandlingarna
och den af godemännen Mörck och Ake Nilsson, afgifna berättelsen,
med tillkännagifvande tillika att desse icke vore tillstädes. Därefter
företogs bevakning af fordringar i konkursen, hvarefter skreds, till
val af syssloman, hvilket tillgick sålunda, att, sedan Qveckfeldt frågat
borgenärerne, huruvida de ville hafva till syssloman i konkursen de
förutvarande godemännen, hvilken fråga besvarades med enstämmigt
nej, omröstning anställdes. Därvid röstade först klaganden på sig själf,
M. Nilsson i Karlskrona, och Klefbouhrn. Efter inhemtad upplysning, att
Klefbouhrn och förutvarande godemannen Mörck hade lika lång väg från
sina bostäder till Öningaryd, frågade Qveckfeldt Klefbouhrn, på hvilka
denne röstade, hvartill Klefbouhrn svarade: desamme. Däruppa till
frågades kronofogden Erikson, på hvilka han ville afgifva sin röst, däivid°
sedan Erikson frågat klaganden, huruvida denne egde egen fordran
i konkursen, och fått det besked, att klaganden för egen del bevakat
6,000 kronor i boet, Erikson yttrade att, då klaganden hade så stor
fordran, klaganden icke borde betagas att deltaga i förvaltningen; hvadan
klaganden sålunda erhöll äfven Eriksons röst. Andia boigenärer
voro icke vid sammanträdet närvarande, hvarför omröstningen härmed
var afslutad, och förekom därefter ej något vidare, än att tiden för granskning
af de bevakade fordringarna bestämdes, hvaruppå sammanträdet

upplöstes. _ . o

Så som klaganden nu uppgifvit tillgick vid valet, icke på sätt Qveck -

feldt omförmält. Då emellertid fullkomlig utredning härutinnan icke
kunde på annat sätt vinnas, anhöll klaganden att få frågan hänskjuten
under domstols pröfning, därvid klaganden kunde få tillfälle att i målet
utföra och bevaka sin rätt.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i ämnet förekommit, fann justitieombudsmannen
visserligen, att, såsom klaganden också framhållit, någon
tillförlitlig utredning därom, huru vid ifrågakomna sysslomansval tillgått,
icke blifvit i ärendet förebragt. Därest emellertid klagandens därom
häfda uppgifter skulle befinnas vara i hufvudsak sanningsenliga, och
sålunda de å inställelsedagen i P. O. Magnussons konkurs den 13 juni
1887 tillstädeskomne borgenärer enhälligt neller med erforderlig röstöfvervigt
verkligen utsett icke handlanden Åke Nilsson utan klaganden
att jämte Klefbouhm vara syssloman i konkursen, hade Qveckfeldt,“såsom
t. f. domhafvande i Södra Möre domsaga, uppenbarligen i angifna hänseendet
gjort sig skyldig till en vårdslöshet i embetets utöfning, hvarför
han, såsom han äfven själf syntes medgifva, icke borde undgå ansvar
och ersättningsskyldighet.

Da klaganden till bestyrkande af sanningsenligheten af sina uppgifter
angående förloppet vid ifrågakomna sysslomannaval åberopat af särskilda
personer utgifva intyg, däraf.det ena utfärdadt under edsförpligtelse,
hvilka syntes gifva stöd åt angifvelsens befogenhet, samt anhållit om anställande
af vittnesförhör med uppgiga personer, ansåg justitieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att i denna sak lemna klaganden det
biträde han. begärt, och uppdrog fördenskull åt advokatfiskal^! vid Göta
höft ätt att inför hofrätten ställa vice häradshöfdingen Qveckfeldt under
tilltal för ofvan omförmälda mot honom angifna vårdslöshet i embetets
utöfning, därvid advokatfiskal förständigades att, efter det vittnesförhör
i saken egt ruin,.ej mindre å vice häradshöfdingen Qveckfeldt
yrka det ansvar, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet funnes
föranleda, än äfven, efter det klaganden fått närmare utveckla och styrka
sina i målet framställda ersättningsanspråk, understödja desamma i män
af befogenhet.

I anledning häraf anställde advokatfiskalen vid hofrätten åtal mot
vice häradshöfdingen Qveckfeldt, i sammanhang med hvilket åtal Magnus
Nilsson yrkade åläggande för vice häradshöfdingen att godtgöra Magnus
Nilsson dels för det han genom vice häradshöfdingens felaktiga förhalande
gått miste om en tredjedel af arfvodet för konkursförvaltningen
och auktionsprovision vid försäljning af konkursboets egendom, dels ock
för de kostnader, Magnus Nilsson, som i förmodan att han blifvit utsedd

till syssloman förvaltat boets angelägenheter, härigenom fått vidkännas,
äfvensom för utgifterna å ifrågavarande mål.

Efter det vittnesförhör i målet inför rådstufvurätten i Kalmar egt
rum, meddelade hofrätten den 11 oktober 1889 utslag, däri hofrätten sig
utlät att, ehuru vid jämförelse af vittnesmålen med hvad för öfrigt
förekommit annat förhållande rörande förloppet vid ifrågakomna sysslomannavalet,
än vice häradshöfdingen Qveckfeldt i sin slutliga förklaring
själf vidgått, icke ådagalagts, eller att, sedan godemansberättelsen föredragits
och sysslomannens antal bestämts till två samt vice häradshöfdingen
tillsport Klefbouhm, hvilka han ville hafva till syssloman, denne
svarat »mig själf och Nilsson», samt öfrige vid tillfället närvarande borgenärer,
Magnus Nilsson, tingsskrifvaren J. Björkman och kronofogden E.
Erikson förklarat, att de instämde med Klefbouhm, att Klefbouhm omedelbart
efter det han afgifvit sin röst, på framställning af vice häradshöfdingen,
upplyst,, att Klefbouhm med den af honom nämnde personen
Nilsson menade Åke Nilsson, men att förhandlingen härom mellan vice
häradshöfdingen och Klefbouhm skett så tyst, att hvarken vice häradshöfdingens
fråga eller Klefbouhms svar uppfattats af de andre borgenärerne,
samt att0vice häradshöfdingen emellertid i protokollet upptagit
Klefbouhm och Åke Nilsson såsom enhälligt valde till syssloman; likväl,
emedan jämväl utredt vore, att Magnus Nilsson och Björkman, då de
förklarade sig i fråga om valet af syssloman instämma med Klefbouhm,
antagit, att han dertill röstat på sig själf och Magnus Nilsson; samt det
uppenbarligen ålegat vice häradshöfdingen att annorledes än blott medelst
nyssnämnda till Klefbouhm framställda fråga förvissa sig om, hvilken
person de tillstädesvarande borgenärerna menade med benämningen
»Nilsson»; ty och då, såsom advokatfiskal anmärkt, vice häradshöfdingen
genom sin underlåtenhet härutinnan gjort sig skyldig till vårdslöshet
vid domareembetets utöfning, pröfvade hofrätten, som lemnade
utan afseende vice häradshöfdingens yrkande om ansvar å Magnus Nilsson
för falsk angifvelse, rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma
vice häradshöfdingen Qveckfeldt att för den förseelse, han sålunda låtit
komma sig till last, höta 15 kronor till kronan; men enär icke visadt
vore, om eller i hvilken mån Magnus Nilsson tillskyndats förlust genom
vice häradshöfdingens omförmälda felaktiga förfarande, funne hofrätten
Magnus Nilssons ersättningsanspråk icke kunna bifallas i vidare mån, än
att vice häradshöfdingen Qveckfeldt ålades ersätta Magnus Nilssons kostnader
å målet med 30 kronor; hvarjämte vice häradshöfdingen förpligtades
godtgöra dels i målet hörda vittnen för deras inställelse vid rådstufvurätten
med uppgifna belopp, dels ock statsverket dess utgift för

t. f. advokatfiskalens inställelse vid förutnämnda vittnesförhör med af
honom i sådant afseende uppburna 83 kronor 30 öre.

Detta utslag har vice häradshöfdingen Qveckfeldt låtit mot sig vinna
laga kraft.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från kronohäktet i
Hudiksvall hit inkomna fångförteckning för mars månad 1888 infordrade
justitieombudsmannen från tillsyningsmannen vid häktet afskrift af rådstufvurättens
i nämnda stad den 19 september 1887 angående järnvägsarbetaren
Gustaf Lindgren meddelade utslag, hvarigenom rådstufvurätten,
under åberopande af 14 kapitlet 13 § strafflagen, dömt Lindgren
att för misshandel å sin hustru bota sjuttiofem kronor.

De i 35 och 36 §§ af nyssnämnda kapitel i strafflagen meddelade
bestämmelser innebära emellertid, bland annat, att för sådan misshandel,
som i det af rådstufvurätten åberopade lagrum afses, må, när misshandeln
skett å hustru, ej till lindrigare straff än fängelse dömas; och rådstufvurätten
hade således uppenbarligen förfarit lagstridigt därutinnan,
att densamma uti ifrågavarande fall dömt allenast till bötesstraff.

Då detta af rådstufvurätten begångna embetsfel syntes vittna om
en grof vårdslöshet vid utöfningen af domareembetet, uppdrogs åt advokatfiskal
i Svea hofrätt att ställa ordföranden och de ledamöter af
rådstufvurätten, som deltagit i omförmälda beslut, under åtal inför hofrätten
för det embetsfel, hvartill de genom samma beslut gjort sig
skyldige, samt att därför å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal advokatffskalen i anledning häraf anställde mot rådmannen,
vice häradshöfdingen W. A. Waldenström, extra rådmannen G.
Wahlström och extra rådmannen F. J. Edén meddelade hofrätten den
14 oktober 1889 utslag af innehåll, att som upplyst vore, att rådstufvurätten
i det af advokatffskalen anmärkta afseende felaktigt förfarit; alltså
och då vice häradshöfdingen Waldenström, såsom ordförande, samt
Wahlström och Edén såsom ledamöter i rådstufvurätten, då ifrågavarande
utslag meddelades, vore för detsamma ansvarige, pröfvade hofrätten
rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, döma
dem att bota, vice häradshöfdingen Waldenström fyratio kronor samt
Wahlström och Edén hvardera tjugu kronor.

Mot detta utslag hafva besvär ej blifvit anförda.

Med skrifvelse den 9 april 1888 insändes hit af ledamoten af riksdagens
första kammare, gästgifvaren A. R. Holm i Qvibille dels utdrag
af Vestbo häradsrätts dombok för den 30 november 1887 i fråga om
till rättens pröfning hänskjutna tvistiga fordringar i landthandlanden P.
M. Möllers i Nyby konkurs, dels ock ett transsumt af nämnda häradsrätts
den 30 december 1887 meddelade utslag i berörda fråga, utvisande
att, då den af Holm till stöd för hans bevakning å 56 kronor 8 öre
åberopade räkning icke utgjorde något enligt lag gällande fordringsbevis,
bevakningen af häradsrätten ogillats; varande å hvartdera af dessa
domboksutdrag och transsumt, som utskrifvits för Holms räkning, tecknadt,
att lösen och stämpelpapper därför uppginge till sammanlagdt tre
kronor.

Under förmälan att Holm icke begärt att få lösa ifrågavarande
expeditioner samt att vid sådant förhållande tillförordnade ordföranden
i häradsrätten, vice häradshöfdingen J. Hofman Bang, som å häradsrättens
vägnar undertecknat desamma, icke lagligen varit berättigad att
utfärda dessa expeditioner för att, såsom skett, mot lösen tillställas Holm,
anhöll denne, att justitieombudsmannen i åtalsväg måtte vidtaga sådana
åtgärder, att Holm återfinge det af honom för nämnda expeditioner utbetalda
belopp, sex kronor, hvarjämte Holm fordrade ersättning för
besvär och kostnader i ärendet med 25 kronor.

I häröfver infordrad förklaring androg vice häradshöfdingen Hofman
Bang hufvudsakligen följande:

I 10 § 1 punkten af gällande kongl. förordning om expeditionslösen
vore stadgadt, att kärande eller sökande vore skyldig utlösa dom,
utslag och protokoll i sak vid underrätt.

Enligt vice häradshöfdingens förmenande vore en hvar fordringsegare,
hvars talan mot gäldenären om fordringens utbekommande vore
beroende på domstols pröfning, att anse såsom kärande, vare sig att
hans talan anhängiggjordes genom stämning eller bevakning i konkurs.
När gäldbunden person komme i konkurs, förfölle alla hans skulder till
betalning och mellan honom och borgenärerna uppstode rättegång, hvari
borgenärerna anhängiggjorde sina fordringspåståenden genom bevakning,
på sätt därom vore stadgadt. Med dessa påståenden, därest de i följd
af bestridande hänskötes till domstol, skulle, beträffande bestyrkandet
af fordringarna samt tvisternas behandling inför domstolen och deras
afgörande af domstolen, förfaras på samma sätt som i andra medelst
stämning anhängiggjorda skuldfordringsmål. I hvarje civilprocess måste
finnas en kärande; och då i process, som anginge tvistigt, till domstol
hänskjutet fordringspåstående af borgenär i konkurs, hvarken själfva

konkursmassan, hvars förvaltare icke finge i dylik process uppträda såsom
parter, eller gäldenären eller öfriga borgenärerna i konkursen,
Indika hade att värja sin rätt mot innehafvaren af det tvistiga fordringspåståendet
samt således i förhållande till denne vore svarande i processen,
kunde vara kärande, så måste i dylik process nödvändigtvis det
tvistiga fordringspåståendets innehafvare både betraktas såsom och i
själfva verket vara kärande.

Vore nu den borgenär i konkurs, hvars fordringspåstående hänskjutits
till handläggning och afgörande af domstol, kärande i tvistemålet,
så måste han också vara skyldig att lösa domstolens protokoll och beslut
i målet, därest han icke, enligt den honom i 12 § sista momentet
af kongl. förordningen om expeditionslösen gifna hänvisning, hos domstolen
anmälde, att han frånträdt sin bevakning och afstått från fullföljd
af sin därigenom väckta talan.

Ehuru någon bevisning, utöfver hvad vice häradshöfdingen anfört,
för den mening, att borgenär i konkurs, hvars bevakning blifvit tvistig
och kommit under domstols pröfning, vore kärande i det sålunda uppkomna
tvistemålet och skyldig lösa expeditionerna däri, icke torde erfordras,
ville vice häradshöfdingen fästa uppmärksamheten på ett stadgande
i 10 § af den ofta åberopade kongl. förordningen, att skyldigheten
för konkursbo att lösa äfven annan expedition i konkursmål, än offentlig
stämning och kallelsebref, icke finge leda till inskränkning i den skyldighet
att utlösa expedition, som, »enligt hvad ofvan sägs», kunde åligga
»annan». Uttrycket »annan» kunde naturligtvis icke angå utom konkursboet
stående, i rättegång med konkursboet inbegripen part, hvars laga
skyldighet i fråga om expeditionslösen icke någonsin kunde vara beroende
af boets skyldighet att lösa alla konkursen rörande expeditioner,
utan måste tydligen afse delegare i konkursboet, hvilken vore att betrakta
såsom kärande, klagande eller sökande enligt 1 momentet af
samma 10 §, och om hvars skyldighet att lösa expedition, ''oafsedt konkursboets
enahanda skyldighet i samma mål, lagen velat erinra.

Då Holm alltså, efter vice häradshöfdingens mening, hvilken delades
af många äldre och mera erfarna jurister, varit lagligen skyldig att lösa
de ifrågavarande tingsexpeditionerna, samt i allt fall, äfven om justitieombudsmannen
skulle hafva annan uppfattning, saken torde få anses
vara af synnerligen tvistig beskaffenhet, hvadan det ej torde kunna tillvitas
vice häradshöfdingen att hafva genom utskrifvandet för Holms
räkning af ifrågavarande expeditioner visat vårdslöshet, oförstånd eller
oskicklighet i domareembetet, hemställde vice häradshöfdingen, att Holms
klagoskrift måtte lemnas utan vidare afseende.

Slutligen ville vice häradshöfdingen påpeka, att, ehuru han låtit
för Holms räkning utskrifva expeditionerna, vice häradshöfdingen hvarken
tvingat, lockat eller annorledes förledt Holm att lösa dem, utan
att de blifvit vid slutsammanträdet under 1887 års hösteting i Vestbo
härad, utan vice häradshöfdingens tillskyndan, för Holms räkning utlösta
af en nämndeman, i egenskap af ombud för Holm, som sedermera
frivilligt till nämndemannen därför erlagt expeditionslösen; och yrkade
vice häradshöfdingen särskildt på denna grund, att klagoskriften ej måtte
föranleda till någon justitieombudsmannens åtgärd mot vice häradshöfdingen.

Till bemötande af vice häradshöfdingens förklaring erinrade Holm
därefter i afgifna påminnelser, hurusom förklaranden till stöd för sitt
förfaringssätt dels åberopat äldre och erfarne juristers omdömen, dels
ock framhållit, att borgenärer i konkurs, mot hvilkas fordringar anmärkning
framställts, skulle hafva skyldighet att likasom kärande, klagande
eller sökande, enligt 10 § i gällande expeditionstaxa, erlägga lösen för
beslut rörande deras fordringar. Då emellertid enligt nämnda paragraf
endast konkursboet hade skyldighet att erlägga lösen för dylika beslut
och Holm hvarken begärt i fråga komna expeditioner eller anmodat
någon nämndeman eller annan person att utlösa desamma, om hvilkas
tillvaro Holm icke haft ringaste kännedom, då han icke ens blifvit underrättad
därom, att anmärkning mot hans i konkursen gjorda bevakning
förekommit, vidhölle Holm sina förut framställda påståenden.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann justitieombudsmannen
hvad vice häradshöfdingen Hofman Bang anfört till stöd för
lagligheten af sitt förfarande att utskrifva ofvan omförmälda expeditioner
åt Holm, hvilken icke kunnat undgå att erlägga lösen för desamma,
därest han ej ville utsätta sig för obehag och kostnader, helst beloppet
utan tvifvel i annat fall, då vice häradshöfdingen syntes vidhålla sin
åsigt om Holms skyldighet att erlägga detsamma, torde blifvit hos honom
på laglig väg utsökt, ådagalägga en alldeles oriktig uppfattning af
gällande konkurslags föreskrifter i ämnet. Konkurs vore nämligen till sin
natur och enligt nyssnämnda lag att anse icke såsom en rättstvist utan
såsom en liqvidation, hvilken under domstolens eller domarens öfverinseende
verkställdes och hade till ändamål att tilldela hvar och en af borgenärerne
i konkursen, hvilka under tiden bildade ett slags tillfälligt bolag,
den del i de afträdda tillgångarna, som honom med rätta tillkomme.
Läte detta sig göra, utan att någon stridighet uppstode borgenärerne
emellan rörande den enes eller andres bättre rätt, så fortginge liqvidationen
utan domstolens eller domarens mellankomst, men uppstode stridighet,

Jlist.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 9

d. v. s. yrkade en eller flere af borgenärerne att de af en eller flere bland
de öfrige borgenärerne framställda anspråk att åtnjuta betalning eller
förmånsrätt till betalning för bevakade fordringar skulle helt och hållet
eller till större eller mindre del ogillas, då skulle först rättens ombudsman
»söka att parterna om det stridiga förlika»; men om detta ej lyckades,
hänskötes den eller de stridiga frågorna till konkursdomstolen, och dag
blefve utsatt, då parterna hade att utan vidare kallelse inställa sig vid
rätten, som ofördröjligen till afgörande företoge och med dom afhjälpte
de tvistiga fordringsanspråken, utan hinder af parternas uteblifvande,
och om parterna komme tillstädes, vore det dem dock icke tillåtet att
inför rätten vidare i saken anföra, därest ej förbehåll därom senast vid
förhöret inför rättens ombudsman blifvit gjordt, eller rätten eljes pröfvade
nödigt att höra parter. Denna domstolens mellankomst vore af konkurslagen,
föreskrifven i ändamål att undanrödja ett hinder för den med
konkursen afsedda liqvidationen parterna emellan, och således icke påkallad
af enskild kärande part, på sätt allmän rättegångsordning stadgade,
hvilket jämväl skönjdes af den inskränkning i vanliga rättegångsförmåner,
hvilken slik anmärkare i konkursmål, såsom förut vore visadt, måste vidkännas.
Af denna orsak och emedan den talan, den eller de af borgenärerne,
som genom sina anmärkningar föranledt domstolens ofvan beskrifva
mellankomst, förde, hade till syftemål icke uteslutande egen utan
hela det tillfälliga bolagets, borgenärernes, gemensamma fördel, på sätt
76 § i konkurslagen ådagalade, kunde dessa anmärkare icke anses såsom
kärande, klagande eller sökande, i den mening dessa uttryck hade
i 10 § af gällande expeditionstaxa.

Kunde nu den borgenär i en konkurs, som framställt en anmärkning
mot annan borgenärs bevakade fordringsanspråk eller yrkande om förmånsrätt,
hvilken anmärkning sedan hänskjutits till konkursdomstolen,
icke skäligen betraktas såsom den där anhängiggjort en tvist vid den
domstol, där konkursen redan vore anhängig, så kunde hvarken han
eller ännu mindre den borgenär, mot hvars bevakning anmärkning framställts,
anses skyldig att lösa domstolens protokoll vid behandlingen af
anmärkningen; utan måste det förutnämnda tillfälliga bolaget, samtlige
borgenärerne, i hvars intresse anmärkningen likasom hela konkurssaken
tillkommit, men icke hvarje särskild borgenär, som framställt anmärkning,
eller mot hvars bevakning anmärkning framställts, hafva skyldighet att
lösa domstolens protokoll i denna, liksom i öfriga till konkurssakens
handläggning hörande angelägenheter.

På grund af hvad anfördt blifvit och då den åsigt, som här utvecklats,
icke blott allmänneligen tillämpades inom landet, utan äfven redan

för åtskilliga år tillbaka blifvit uttalad af landets högsta dömande
myndighet i ett af en föregående innehafvare af justitieombudsmansembetet
anställdt åtal mot en tillförordnad underdomare, som gjort
sig skyldig till enahanda förfarande som vice häradshöfdingen Hofman
Bang, kunde justitieombudsmannen ej annat finna, än att vice häradshöfdingen
i angifna hänseendet visat oförstånd i domareembetets utöfning
därutinnan, att han låtit för Holms räkning utskrifva omförmälda
expeditioner och för desamma uppburit åtecknad lösen, hvilken blifvit
för Holms räkning erlagd och Holm slutligen fått vidkännas; och uppdrogs
därför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hofrätten lagligen
tilltala bemälde vice häradshöfding för nämnda fel och å honom
därför yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom förpligtande
för honom att till Holm återställa den af vice häradshöfdingen
obehörigen uppburna lösen med 6 kronor samt att med det belopp, som
pröfvades skäligt, godtgöra Holm hans öfriga kostnader i ärendet, hvilka
kostnader Holm, i saken hörd, borde lemnas tillfälle att, närmare än i
klagoskriften skett, uppgifva och bestämma.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 23 oktober 1889
utslag af innehåll, att enär Holm icke, på sätt Hofman Bang förmenat,
varit att anse såsom kärande, därför att han i Möllers konkurs bevakat
fordran och att jäf mot samma fordran framställts; samt Holm ej heller
på annan grund varit skyldig att lösa häradsrättens protokoll och beslut
i konkursmålet, däri, enligt 10 § i kongl. förordningen den 7 december
1883 angående expeditionslösen, allenast konkursmassan haft skyldighet
att utlösa expedition, dömdes Hofman Bang, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
att, för det han obehörigen uppburit lösen och. stämpelpappersafgift
för ifrågavarande expeditioner, bota 20 kronor till kronan; hvarjämte
Hofman Bang förpligtades att till Holm, som yrkat återfå de för
berörda expeditioner af honom erlagda 6 kronor samt fordrat godtgörelse
för sina kostnader i målet, återgälda nämnda 6 kronor samt i ersättning
för sagda kostnader utgifva 20 kronor förutom hvad som åtginge till
stämpel för Holms exemplar af hofrättens utslag.

Mot detta utslag hafva besvär icke anförts.

I en hit ingifven skrift omförmälde Ida Mathilda Lovisa Olsson
följande förhållande:

Efter det Stockholms rådstufvurätt å dess första afdelning den 27
december 1888 meddelat dom i mål emellan klaganden, å ena, samt

handlanden Jonas Adolf Hultenberg och hans hustru Olga Hultenberg,
född Sturzen-Becker, äfvensom ogifta Maria Asplund, å andra sidan’
angående boupptecknings beedigande och ingifvande, inställde sig klaganden
genom ombud, förre landsfiskalen Petrus Ericsson, den 2 januari
1889 i rådstufvurättens första afdelnings kanslirum och erlade vad emot
nämnda dom. Sedan därefter samtliga protokollen i målet blifvit utskrida,
utlöste klaganden dem lördagen den 19 januari, men vägrades
då vadebevis på den grund att vadeskillingen skulle vara för sent erla<*d.
På ombudets särskilda begäran erhöll klaganden likväl af notarien Gustaf
Lindeberg ett bevis af följande lydelse:

»Att, sedan rådstufvurätten den 27 december 1888 meddelat dom
uti mål emellan ogifta Ida Mathilda Lovisa Olsson, kärande, samt handlanden
Jonas Adolf Hultenberg m. fl., svarande, angående boupptecknings
ingifvande och beedigande, förre landsfiskalen Petrus Ericsson, hvilken
berörde rättegångsdag varit för käranden såsom ombud i målet tillstädes,
onsdagen den 2 januari klockan efter tolf på dagen inställt sig å notarieexpeditionen
till rådstufvurättens första afdelning och anmält sig vilja
å Olssons vägnar erlägga vad mot ofvanberörde dom; att, oaktadt af
undertecknad, expeditionshafvande, därvid gjordes den erinran, att tiden
till vad vore ute, Ericsson enträget påyrkat att aflemna vadeskillingen,
hvilken då emottogs; samt att, enär Ericsson lördagen den 19 innevarande
månad, åtföljd af kommissionären Johan Fredrik Jansson, denne
senare försedd med de af honom under dagens lopp utlösta protokoll
i målet, inställt sig å expeditionen, med begäran att vadebevis måtte
protokollet åtecknas, underrättelse meddelats Ericsson att sådant ej kunde
ske, samt att lian, ehuru då ännu en gång uppmanad att vadeskillingen
återtaga, sådant vägrat; varder härmed, på begäran, till bevis meddeladt.
Stockholms rådstufvurätts första afdelning den 21 januari 1889.

Ex officio

Gustaf Lindeberg.»

Den 22 januari 1889 ingaf klaganden till rådstufvurätten skriftlig
ansökning om erhållande af vadebevis, hvithet ärende utsattes att förekomma
den 25 i samma månad, således dagen före vadetidens utgång.

Äfven sistnämnde dag infann klaganden sig vid rådstufvurätten
genom ombud, kommissionären J. F. Jansson, hvilken uppehöll sig i
rådstufvurättens yttre rum till kl. 2 e. m., i afvaktan på att blifva förekallad,
men, då sådant icke skedde, inträdde i afdelningens kanslirum
och af en därstädes tjenstgörande embetsman erhöll underrättelse, att

rådstufvurätten icke funnit skäl fästa något afseende vid klagandens
ansökan.

Någon dag i därpå följande vecka och sedan vadetiden var tilländalupen
erhöll klaganden likväl utdrag af r&dstufvurättens protokoll för
den 25 januari 1889, hvaraf klaganden inheintade, att rådstufvurätten
samma dag »efter närmare granskning» funnit klaganden hafva erlagt
vadet i rätt tid och förordnat om utfärdande af vadebevis, hvilket också
på samma gång erhölls.

Som emellertid hela detta förfarande med saken syntes klaganden i
hög grad rättsvidrigt och klaganden utan all sin förskyllan blifvit,
allenast af godtycke, beröfvad rättigheten att i tid söka högre rätts pröfning
i en för klaganden vigtig rättegång, funne sig klaganden föranlåten
anhålla om åtals anställande mot vederbörande, äfvensom att klaganden
därvid måtte lemnas tillfälle att, såsom målsegande, ej allenast få framlägga
sina anspråk på ersättning för kostnad och skada utan äfven anföra
de ytterligare skäl och påminnelser, hvartill omständigheterna och
vederbörandes förklaringar kunde föranleda.

I häröfver infordrad förklaring anförde protokollsnotarien Lindeberg:

att, då under eu längre följd af år handläggningen af rättegångsmål
å rådstufvurättens första afdelning egt rum tisdagen i hvarje vecka, för
såvidt icke inträffande helgdag härutinnan föranledt ändring — hvilket
var händelsen, då rådstufvurättens sammanträde den 25 december 1888
måste framflyttas till torsdagen den 27 i samma månad — notarien,
som ej deltog i handläggningen af rättegångsmålen, vid det tillfälle,
onsdagen den 2 januari 1889, då klaganden genom ombud, förre landsfiskalen
Petrus Ericsson, inställde sig å afdelningens expeditionsrum för
vads erläggande mot rådstufvurättens dom i förevarande mål, ej närmare
efterforskade dagen för domens meddelande, hvilken ej heller af Ericsson
uppgafs, utan, med full tillit till att domen afsagts tisdagen i nästföregående
vecka, gjorde Ericsson uppmärksam å hvad af notarien, såsom
expeditionshafvande, utfärdade intyget jämväl innehölle, eller att tiden
till vad vore ute, men tillika, enär Ericsson enträget påyrkade sådant,
mottog vadeskillingen, som å afskildt ställe förvarades, intill dess densamma
af notarien till ombudet återställdes;

att klagandens i rättegången begagnade ombud, förutbemälde Ericsson
och kommissionären Johan Fredrik Jansson, ehuruväl de antagligen förmärkt,
att notariens åtgörande den 2 januari uppenbarligen föranleddes
af misstag rörande dagen för domens meddelande, ej aktat nödigt att
däremot göra erinran eller påkalla rättelse förr än medelst ingifvande
till rådstufvurätten den 23 januari af den skrift, hvilken vid rådstufvu -

rättens först därefter inträffande sammanträde den 25 i samma månad
klockan tio förmiddagen anmäldes af notarien, som då ock erhöll rådstufvurättens
föreskrift att åteckna expeditionen vadebevis, något som
äfven af notarien omedelbart därefter verkställdes; samt

att, ehuruväl expeditionen i sådant skick var å expeditionsrummet
tillgänglig ej mindre nämnda dag, den 25 januari, intill klockan två
eftermiddagen än äfven påföljde dag före tiden till inställelse för talans
fullföljd i kongl. hofrätten, under hvilka tider notarien fanns å expeditionsrummet
tillstädes, hvarken klaganden eller hennes ombud hos
notarien efterfrågat rådstufvurättens beslut i anledning af den ingifna
skriften, än mindre anmält sig för återfående af domen med åtecknadt
vadebevis.

Efter tagen del af hvad notarien Lindeberg sålunda anfört, förklarade
klaganden i afgifna påminnelser, att det ej vore med sanna förhållandet
fullt öfverensstämmande hvad notarien angifvit angående förloppet vid
klagandens ombuds besök i rådstufvurättens kanslirum den 2 januari
1889. Notarien yttrade, att han vid sagda tillfälle »ej närmare efterforskade
dagen för domens meddelande, hvilken ej heller af Ericsson
uppgafs», men ombudet Ericsson försäkrade och förklarade sig villig
med ed styrka, ej mindre att han då tydligt upplyste notarien om
domens datum, utan äfven att af yttranden, som undfallit notarien vid
tillfället, tydligen framgått, att denne egde fullkomlig kännedom därom
förut.

Angående förloppet den 25 januari ville klaganden erinra, att klaganden
till nämnda dag anmodat och befullmäktigat kommissionärer!
Jansson att å klagandens vägnar närvara vid rådstufvurätten vid föredragningen
af den skrift, som klaganden den 23 i samma månad ingaf
med särskild anhållan om vadebevis. I sådant syfte uppehöll sig Jansson
i rådstufvurättens förrum från klockan tio förmiddagen till klockan
två eftermiddagen, väntande på att blifva förekallad, men då sådant till
sistnämnda tid icke skedde, inträdde han i kanslirummet och efterfrågade
ärendet samt erhöll då det svar, att rådstufvurätten icke funnit
skäl fästa något afseende vid klagandens anhållan. Med detta beked aflägsnade
sig Jansson, sedan han likväl begärt att få lösa protokoll öfver
hvad samma dag i ärendet förekommit.

Det vore således icke heller sant, att domen med åtecknadt vadebevis
fanns i expeditionsrummet tillgänglig »intill klockan två eftermiddagen»,
ty först efter denna tid syntes rådstufvurätten hafva vidtagit
”den närmare granskningen af domens datum» och förordnat om vade -

bevisets meddelande, något som klaganden icke kunde ana och som
klaganden saknade all anledning att vidare efterfråga.

Hur man än såge denna sak, vore det väl ett obestridligt faktum,
att notarien Lindeberg i sitt embetes utöfning begått fel, som kräfde
böter och skadestånd. Därför vidblefve klaganden sitt yrkande om åtal
mot notarien; och ålåge det klaganden att, då åtal kornine till stånd,
med vittnen styrka sina nu häfda uppgifter.

Det syntes justitieombudsmannen uppenbart, att Ida Mathilda Lovisa
Olsson genom notarien Lindebergs öfverklagade förfarande hindrats att
begagna den rätt till talan mot Stockholms rådstufvurätts i fråga varande,
den 27 december 1888 meddelade dom, hon genom i föreskrifven ordning
erlagdt vad beredt sig; och då notarien härutinnan visat försummelse
i tjensten, hvarigenom klaganden möjligen tillskyndats skada eller
förlust, ansåg justitieombudsmannen sig icke böra lemna detta notariens
förfarande utan beifran; på grund hvaraf det uppdrogs åt advokattiskalen
i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala notarien Lindeberg
för hvad han sålunda låtit komma sig till last och därför å honom yrka
det ansvar, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet kunde föranleda,
samt att därvid äfven understödja klagandens ersättningsanspråk, i den
mån de kunde finnas befogade.

Efter slutad skriftvexling medel (dåde hofrätten den 8 november 1889
i målet utslag af innehåll, att som, enligt hvad handlingarna utmärkte,
notarien Lindeberg förfarit felaktigt därutinnan, att, sedan Ida Mathilda
Lovisa Olsson å notarieexpeditionen till rådstufvurättens första afdelning
anmält sig att erlägga vad mot rådstufvurättens dom i ofvanberörda sak,
Lindeberg, hvilken såsom expeditionshafvande å nämnda afdelning haft
uppdrag att å rådstufvurättens vägnar mottaga vadeskillingar, utan att
närmare utreda dagen för domens meddelande förklarat tiden för erläggande
af vad mot densamma vara ute och fördenskull sedermera äfven
vägrat att förse domen med vadebevis, i anledning hvaraf Ida Mathilda
Lovisa Olsson nödgats hos rådstufvurätten göra skriftlig ansökning om
erhållande af sådant bevis, alltså funne hofrätten skäligt döma Lindeberg
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen att, för hvad honom sålunda läge
till last, bota 25 kronor, äfvensom förpligta Lindeberg att till Ida Mathilda
Lovisa Olsson utgifva ersättning för de genom åtalade förfarandet henne
tillskyndade kostnader med tillhopa 43 kronor; hvaremot Ida Mathilda
Lovisa Olssons i öfrigt framställda ersättningsanspråk icke kunde bifallas.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

På sätt i den af justitieombudsmannen till 1888 års Riksdag aflåtna
embetsberättelse (sid. 2 o. f.) närmare angifves, anhängiggjordes under år
1886 på justitieombudsmannens förordnande vid Enångers tingslags häradsrätt
åtal mot länsmannen i Enångers distrikt L. Westerlund för det han,
efter det förre handlanden L. O. Frände i Nyåker blifvit den 14 februari
188o i konkurstillstånd försatt, den 8 påföljande maj låtit införpassa
branek till kronohäktet i Hudiksvall för undergående af ransakning inför
bemälda häradsrätt för förment oredligt och vårdslöst förfarande mot
borgenärer, genom hvilken häktningsåtgärd justitieombudsmannen ansett
Westerlund hafva i flera afseenden förfarit olagligt. På detta åtal meddelade
häradsrätten den 7 maj 1887 utslag och yttrade däri, att, som
Westerlund den 8 maj 1885 häktat och, enligt ordalydelsen i den af honom
utfärdade fångförpassning, »för undergående af ransakning för vårdslöst
och oredligt förfarande mot borgenärer» låtit till kronohäktet i Hudiksvall
inforsla Franck äfvensom å tjenstens vägnar för samma brott fört
talan mot. Franck, hvilken genom häradsrättens utslag den 29 derpå
följde juni,, jämte det Westerlunds talan såsom åklagare på grund af
innehållet i 23 kapitlet 7 § strafflagen till pröfning icke upptagits, af
anförda skäl förklarats från allt ansvar fri; men vid det förhållande att,
så vidt under målets handläggning framgått, Franck vid häktningstillfället
egt stadigt hemvist och icke gifvit skälig anledning att befara, att
lian skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis eller egendom
sakens tillbörliga utredning hindra, misstanke för nämnda brott icke i
detta fall utgjort laga skäl för häktningsåtgärden, till följd hvaraf Franck
skolat på fri fot lemnas, samt Westerlund, äfven om ifrågavarande brott
blifvit hos honom i egenskap af allmän åklagare till åtal uttryckligen
angifna, jämlikt ofvan nämnda lagrum, icke lagligen varit befogad att å
tjenstens vägnar för desamma mot Franck föra talan; alltså och då mot
Westerlunds bestridande icke vore ådagalagdt att han uppsåtligen för
egen fördel eller för att annan gynna eller skada vidtagit berörda åtgärder,
utan fastmera förekomna omständigheter gåfve vid handen, att
han därvid handlat af oförstånd, pröfvade häradsrätten rättvist åklagarens
och målsegarens i målet förda talan på det sätt bifalla, att Westerlund,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för hvad i förevarande hänseende honom
läge till last fälldes att bota 100 kronor; och skulle Westerlund ersätta ej
mindre Kong!. Maj:t och kronan kostnaderna för Francks forsling till häktet
och fångförarens återfärd med 15 kronor 60 öre och för Francks underhåll
i håktet fi ån den 8 till den 23 maj 1885 med 4 kronor 75 öre, samt
åklagare!! hans kostnader för atalets utförande med 93 kronor 4 öre,

än äfven Franck hans dels med anledning af häktningen, dels å målet
häfda kostnader med skäliga ansedda 400 kronor.

öfver detta utslag anförde så väl Westerlund som Franck besvär
hos Svea hofrätt, hvarefter hofrätten i utslag den 21 november 1887
förklarade sig ej finna skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring,
än att, med afseende å hvad i målet förekommit, beloppet af den ersättning,
som, på sätt häradsrätten yttrat, Westerlund skulle till Franck utgifva,
bestämdes till 600 kronor.

Såväl Westerlund som Franck anförde öfver detta hofrättens utslag
underdåniga besvär, hvilka den 12 november 1889 blifvit slutligen afgjorda.
Genom utslag sistnämnda dag har nämligen Kongl. Maj:t sig
utlåtit, att, hvad angingé den mot Westerlund i målet förda ansvarstalan,
funne Kongl. Maj:t, då järidikt 25 kapitlet 18 § strafflagen Westerlund
genom åtalade förfarandet gjort sig skyldig till ansvar jämväl enligt
15 kapitlet 10 § i samma lag, skäligt att på det sätt ändra hofrättens
utslag, att Westerlund fälldes att bota, utöfver de honom redan ådömda
böter, jämlikt sistnämnda lagens rum ytterligare 100 kronor och således
tillhopa 200 kronor; hvarjämte Kongl. Maj:t förklarat, att Kongl. Maj:t
ej funne skäl till ändring i hofrättens utslag i fråga om ersättningarna
i målet.

Vid granskning af de från Stockholms länsfängelse hit inkomna fångförteckningar
för år 1888 anmärktes, att häktade Anna Christina Andersson,
som den 12 februari 1888 till fängelset ankommit för afbidande af
ransakning för barnamord inför häradsrätten i Stockholms läns vestra
domsaga, icke förrän den 12 påföljande mars blifvit till ransakningens
undergående inför häradsrätten inställd; med anledning hvaraf och då
det således ville synas, som hade den i kongl. förordningen den 10 april
1810 föreskrift^ tid, inom hvilken ransakning med häktad person borde
inför underdomstol å landet första gången företagas, i detta fall blifvit
öfverskriden, domhafvande!! i nämnda domsaga, häradshöfdingen S. P.
Walberg, hvilken, enligt vunnen upplysning, vid ifrågavarande tid själf
förvaltade domareembetet, anmodades att om orsaken till dröjsmålet
meddela underrättelse.

I det yttrande, som till följd häraf inkom från bemälde häradshöfding,
anförde denne följande. Af de vid yttrandet fogade afskrifter och transsumt
kunde inhemtas, att den remiss, genom hvilken ifrågavarande ransakning
blifvit af konungens befallningshafvande påkallad och som den
14 februari kommit häradshöfdingen tillhanda, varit ofullständig, i det
att obduktionsprotokoll och utlåtande angående dödsorsaken ännu ej vid

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag.

remissens aflåtande varit tillgängliga. Då emellertid icke allenast målets
utgång utan äfven dess behandlingssätt måst antagas vara af berörda
utlåtande beroende, men detta utlåtande först den 24 februari ankommit
till domhafvande!!, och därtill komme, att ransakningens utsättande
till urtima sammanträde antagligen skolat vålla, att minst två sådana,
med ty åtföljande kostnader för fångtransporter samt särskilda uppoffringar
för domare och nämnd, blifvit erforderliga, borde ransakningens företagande
först å. tingets tredje allmänna sammanträde den 12 mars, hvarigenom
i allt fall den stadgade tiden af tre veckor från första remissen
öfverskridits med blott sex dagar, få anses vara med såväl lag som ändamålsenlighet
öfverensstämmande.

Vid skrifvelsen voro fogade dels afskrifter af konungens befällningshafvandes
remisser till domhafvanden den 13 och den 23 februari 1888,
hvilka enligt å dem befintliga anteckningar ankommit den 14 och 24
februari 1888, dels ock transsumt af domboken, hållen vid lagtima vårtinget
i Stockholms läns vestra domsaga den 12 mars 1888, hvaraf inhemtades,
att ransakning med för barnamord häktade pigan Anna Christina
Andersson från Husa, össebygarns socken, blifvit, efter det från vederbörande
läkare protokoll öfver rättsmedicinsk besigtning och liköppning
samt attest angående dödsorsaken den 24 februari till doinareembetet
inkommit, till nämnda den 12 mars utsatt, då den tilltalade för berörda
brott dömts till straffarbete.

Hvad häradshöfdingen Walberg i sin ofvan omförmälda skrifvelse
anfört kunde jag icke finna tillfredsställande. Föreskrifterna om den tid,
inom hvilken ransakning med häktad bör företagas, finnas i förutnämnda
kongl. förordning den 10 april 1810. Det heter där, bland annat: »Då
ordinarie domare å landet får underrättelse om ett till hans åtgärd
hörande brottmål, hvaruti någon person är häktad, och han i anseende
till laga hinder finner sig icke kunna inom Henne veckor undersökningen
företaga, bör han genast vid berörda underrättelses undfående sådant
anmäla hos öfverdomstolen, som efter pröfning af de uppgifna hindren,
därest de godkännas, eger förordna en skicklig och pålitlig extra domare».
Häraf framgår otvetydigt, att ransakning inför landtdomstol med häktad
person städse måste företagas inom tre veckor, efter det underrättelse
om brottmålet till domaren ankommit, och att den häktade eger rätt att
vänta, att hans inställande inför domstolen icke utöfver nämnda, från
den häktades synpunkt redan i sig själf rätt långa, tidrymd fördröjes.
Häradshöfdingen syntes visserligen förmena, att särskilda omständigheter
skulle kunna rättfärdiga, att ransakningen uppskötes utöfver den stadgade
tidsgränsen, men ett sådant antagande saknade stöd af lag.

Mot häradshöfdingens uppfattning ville jag för öfrigt, hvad särskildt
anginge ifrågavarande ransakningsmål, anmärka, att redan i remissen
den 13 februari 1888, hvarigenom konungens befallningshafvande
anmodade häradshöfdingen att företaga ransakningen, omnämndes att
obduktionsprotokoll jämte utlåtande angående dödsorsaken skulle framdeles
till honom öfversändas. Då konungens befallningshafvande sålunda
vidtagit åtgärd för dessa handlingars anskaffande, hade häradshöfdingen
skälig anledning förmoda att, om ransakningen utsattes till någon dag
mot slutet af de lagstadgade tre veckorna, handlingarna dessförinnan
skulle komma honom tillhanda. Häradshöfdingen emottag dem ock den
24 februari. Äfven om han först den dagen bestämt tiden för ransakningen,
torde i Stockholms läns vestra domsaga med dess lätta kommunikationer
icke det ringaste hinder mött att halla ransakningen inom tre
veckor, räknade från den 14 februari 1888, eller senast den 6 mars.

Då ransakningen med häktade Anna Christina Andersson hållits sex
dagar senare än den enligt lag tillåtna yttersta tidpunkt, och häradshöfdingen
Walbcrg, som utsatt och hållit ransakningen, härför,,,vore ansvarig,
samt hvad häradshöfdingen till sitt fredande aberopat icke förtjena^
afseende, fann jag det vara ådagalagdt att häradshöfdingen visat
försummelse i sitt embete; och da jag, särskildt i betraktande däraf att
häradshöfdingen Walberg fortfarande syntes anse sitt förfaringssätt vara
med lag öfverensstämmande, ansåg, att hans försummelse icke borde lemnas
utan beifran, uppdrog jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att för
densamma lagligen inför hofrätten tilltala häradshöfdingen Walberg samt
å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde
föranleda.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 19 november 1889
utslag af innehåll, att som det enligt kongl. förordningen den 10 april
1810, angående tiden, inom hvilken häktad person bör ställas inför rätta,
ålegat häradshöfdingen Walberg att, sist inom tre veckor efter det han
erhållit underrättelse om ifrågakomna till hans åtgärd hörande brottmål,
företaga ransakning med den häktade, men häradshöfdingen sådant underlåtit;
alltså och i förmågo af 25 kapitlet 17 § strafflagen dömdes häradshöfdingen
Walberg att höta 50 kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

På sätt i justitieombudsmannens vid lagtima riksmötet sistlidna år
afgifna embetsberättelse (sid. 23 och följ.) förmäles, hade justitieombudsmannen,
på klagan af A. Andersson i Kullen, förordnat om åtal inför

Göta hofrätt mot stadsnotarie!! i Göteborg Hugo Segerdahl för utfärdande
af oriktigt gravationsbevis. I anledning af åtalet meddelade hofrätten
utslag den 12 juni. 1888, i hvilket utslag hofrätten på anförda
skäl xörpligtade stadsnotarien Segerdahl att till Andersson, mot qvitto
och utlemnande af det felaktiga gravationsbeviset i hufvudskrift, utgifva
500 . kronor jämte 6 procent ränta därå från den 14 december 1883^ tills
liqvid komme att ske, hvarjämte stadsnotarien förpligtades att till Andersson
utgifva hvad till stämpel å ett exemplar af hofrättens utslå-*
atginge. Mot detta utslag anförde stadsnotarien Segerdahl underdåniga
besvär; , men har Kong], Majr.t genom utslag den 11 december 1889 förklarat
sig. icke finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring, hvarjämte
stadsnotarien förpligtats att godtgöra Andersson för förklaringskostnaden
hos Kong!. Maj:t med 10 kronor.

I en ingifven skrift anmälde Emil Eriksson från Nykroppa vice
pastorn i Kroppa församling A. Olsson till åtal därför, att denne
upprepade gånger under år 1889 vägrat klaganden att utbekomma
sitt frejdbetyg, i följd hvaraf klaganden i flera månaders tid varit förhindrad
att å annan ort söka arbete. Klaganden utvecklade sedermera
sin talan i eu ytterligare inlemnad, af två vittnesattester åtföljd skrift,
hvari klaganden anförde: att han genom vägradt frejdbetyg vore förhindrad
att betjena sig af den i svensk lag hvarje välfrejdad medborgare
gifna rätt att hvar som helst söka sin utkomst och näring; att
klaganden, ehuru han icke blifvit för nesligt brott dömd, likväl af pastorsembetet
behandlades såsom en brottsling; att han icke stode under lösdrifvarelagen
eller någon särskild myndighets tillsyn, såsom den där icke
skulle hafva rättighet att hvar som helst i landet söka sin näring, men
likväl så behandlades; samt att han icke vore genom städsel eller kontrakt
bunden vid någon, hvadan han icke heller stode under tjenstehjonsstadgan,
. men likväl behandlades så, som vore han ett ur tjensten
olagligen afviket tjenstehjon. Med vidhållande af åtalsyrkandet fordrade
klaganden i sistberörda skrift såsom ersättning för den honom i följd af
vice pastorn Olssons omförmälda vägran ådragna förlust genom mistad
arbetsförtjenst under tre månader ett belopp af 100 kronor. Slutligen
anhöll klaganden att varda förhjälpt att utfå sitt betyg.

I från vice pastorn Olsson i målet infordrad förklaring androg denne
hufvudsakligen följande. Då klaganden infann sig på pastorsexpeditionen
med begäran om arbetsbetyg för sökande af arbete å annan ort och
vice pastorn därvid, med anledning af föreskrifterna i § 1 mom. 1 af

kongl. förordningen den 12 februari 1858, affordrade klaganden intyg
från hans husbonde, att han af förut ingångna förbindelser vore oförhindrad
att annorstädes erhålla arbete, sade klaganden sig sakna sådant
intyg. På vice pastorns uppmaning att återkomma, försedd därmed, sade
klaganden sig hafva af sin husbonde begärt, men blifvit vägrad dylikt betyg.
Att vice pastorn Olsson under sådana förhållanden nekade klaganden
att erhålla det begärda arbetsbetyget, torde varit ej blott hans rätt
utan äfven hans pligt. Skulle nämligen pastor kunna lemna den i ofvan
åberopade kongl. förordning föreskrifna upplysning, så måste han ega
både rätt och pligt att för sådant ändamål affordra vitsord från den betygssökandes
husbonde eller arbetsgivare. Rimligtvis kunde man icke
fordra, att pastorn därom själf skulle skaffa sig kännedom. Det syntes
vara öfverflödigt att påpeka, till hvilka betänkliga konseqvenser det skulle
leda, om en hvar, som därtill behagade anmäla sig, skulle hafva rätt att
af vederbörande pastor utbekomma arbetsbetyg för sökande af arbete å
annan ort, utan skyldighet att därvid förete intyg, att han af förut ingångna
förbindelser vore därtill oförhindrad. Och framförallt skulle
dessa följder blifva oberäkneliga i en bruksförsamling sådan som Kroppa,
där en talrik arbetarepersonal ständigt vore anställd och där arbetare
snart sagdt dagligen koinrne och ginge. Upplysningsvis ville vice pastorn
tillägga, att han i denna sak gått klagandens önskan till mötes mer än
han varit lagligen skyldig. För att slippa vidare besök hade vice pastorn
för klaganden utfärdat arbetsbetyg, enligt kyrkoboken dagtecknadt den 6
juni 1889. Men för att skydda sig från möjligen blifvande efterräkningar
från klagandens husbonde hade vice pastorn öfversändt betyget i
försegladt konvolut till denne jämte utanpå tecknad anmodan att till
klaganden öfverlemna betyget, om något hinder från husbondens sida ej
förekomme. Klaganden hade ock hos husbonden anhållit om betygets
utbekommande men därå fått bestämdt utslag. Betyget hade äfven sedermera
återlemnats. På grund af hvad vice pastorn sålunda anfört yrkade
han, att intet afseende måtte fästas vid klagoskriften.

Såsom af ofvanstående inhemtas, hade vice pastorn grundat sin
vägran att till klaganden utgifva frejdbetyg på 1 § 1 mom. af kongl.
förordningen den 12 februari 1858, angående beredande af religionsed!
sedlighetsvård för vid allmänna arbetsföretag af större omfattning
anställda personer. Detta lagrum lyder sålunda: »arbetare, som söker
anställning vid allmänt arbetsföretag af större omfattning, skall vara försedd
med prestbetyg, innehållande jämväl upplysning, huruvida arbetssökanden
är af förut ingångna förbindelser i hemorten oförhindrad att
anställning vid allmänna arbeten erhålla».

Hiuu vice pastorn kunnat af innehållet i detta lagrum finna si''1,
manad att, på sätt som skett, förvägra klaganden frejdbetyg, syntes
oförklarligt. Redan den kongl. förordningens rubrik tillkännagåfve och
1 $:s 1 moment innehölle oförtydbart, att de meddelade föreskrifterna
gällde endast det fall, då arbetare sökte anställning vid allmänt arbete af
större omfattning. Men vice pastorn hade ej ens föreburit, att klaganden
skulle uppgifvit sig ämna söka anställning af sådan beskaffenhet eller
begärt frejdbevis med det innehåll omförmälda lagrum afsåge. Detta
agrum syntes vidare innebära, att det måste ankomma på deri, som
både att afgöra den arbetssökandes begäran om anställning vid allmänt
arbetsföretag, att därvid tillika tillse, att frejdbetyget innehölle
de föreskrift^ upplysningarna, hvilkas anskaffande sålunda blefve den
arbetssökandes angelägenhet. Under sådana förhållanden hade vice pastorn
saknat allt fog för sin vägran att till klaganden utgifva frejdbetyg, och
hans därvid begångna felaktighet, som dock ej borde hafva hindrat klaganden,
på sätt denne påstått, att söka arbete å annan ort eller berättiga
klaganden till _ någon ersättning, vittnade om ett oförstånd i embetets
utöfning, som icke borde lemnas utan beifran. Fördenskull åtalade ja^
inför domkapitlet i Karlstad vice pastorn Olsson för berörda förseelse i
embetet och yrkade, att honom måtte af domkapitlet tilldelas tjenlig
föreställning och förmaning samt åläggas att skyndsamt tillställa klaganden
äskadt frejdbevis.

Genom utslag den 11 december 1889 har domkapitlet, efter det vice
pastorn Olsson blifvit i målet hörd, afgjort detta mål, och därvid i anledning
af det anställda åtalet, enär af vice pastorns förklaring framginge,
att han för sin egen trygghet ansett sig böra fordra intyg från
arbetsgivare!!, att klaganden vore af förut i hemorten ingångna förbindelser^
oförhindrad att å annan ort söka arbete, hvadan det anmärkta
oföiståndet i embetets utöfning hade sin grund i en missuppfattning af
gällande stadgar, funnit skäligt, på grund af hvad i målet förekommit,
tilldela vice pastorn Olsson föreställning och förmaning att framdeles
noggrant iakttaga, hvad lag och författningar i slika fall föreskrifva, samt
ålagt honom att, om sådant ej_redan skett, skyndsamt tillställa klaganden,
när han för sadant ändamål sig anmälde, äskadt frejdbevis.

I justitieombudsmannens senaste embetsberättelse (sid. 29 o. f.) redogöres
för ett åtal, som af advokatfiskalen i Göta hofrätt, efter justitieombudsmannens
förordnande, under år 1888 utförts mot dåvarande landshöfdingen
i Jönköpings län C. R. Ekström och länsnotarien i samma län J.

J. Smith för förment olagligt förfarande i ett qvarstadsärende, i anledning
af hvil ket åtal hofrätten den 17 juli 1888 meddelade utslag, hvarigenom
den af advokatfiskalen i målet förda talan ogillades. Mot detta
utslag fullföljde advokatfiskalen på justitieombudsmannens^uppdrag underdåniga
besvär; men genom utslag den 18 juli 1889 har Kong! Maj:t förklarat
sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

På sätt i justitieombudsmannens till 1888 års riksdag afgifna embetsberättelse
(sid. 36 o. f.) närmare omförmäles, anställde efter justitieombudsmannens
förordnande advokatfiskalen i kammarkollegium vid Svea hofrätt
åtal mot registratorn i nämnda kollegium, friherre C. af Klinteberg, för det
han obehörigen med stämpel belagt ett kammarkollegii utslag i ett debiteringsmål.
I utslag den 20 december 1887 utlät sig hofrätten, att soro ofvan
omförmälda mål anginge fråga rörande debitering af afgift till presterskap,
samt vid sådant förhållande klaganden, jämlikt 7 § i kong!, förordningen
angående stämpelafgiften den 9 augusti 1884, varit berättigad
att utan erläggande af stämpelafgift erhålla det åt honom utskrifna
exemplar af kammarkollegii ifrågavarande utslag, men samma exemplar
blifvit, enligt hvad upplyst vore, belagdt med stämpelpapper till belopp
af 12 kronor, som klaganden ock för utslagets utbekommande erlagt;
alltså och då friherre af Klinteberg vore för berörda oriktiga stämpelbeläggning
ansvarig, förpligtades han att, mot återbekommande af omförmälda
stämpelpapper, till klaganden återställa de af honom i afgift
därför erlagda 12 kronor äfvensom att ersätta klaganden de utgifter han
haft i och för vinnande af ändring i detta hänseende med fordrade 10
kronor. Mot detta utslag anförde inom föreskrifven tid friherre af Klinteberg
underdåniga besvär, hvilka blifvit af Kongl. Maj:t afgjorda genom
utslag den 14 november 1888, därvid Kong]. Maj:t ej funnit skäl att i hofrättens
utslag göra ändring.

Af detta Kongl. Maj:ts utslag erhöll justitieombudsmannen del så
sent, att redogörelse därför ej hann inflyta i senaste embetsberättelse;
och har utslaget därför ansetts böra här omnämnas.

T sammanhang med förestående redogörelse för anställda atal har
jag att omnämna ett ärende, som väl icke kan betraktas såsom ett åtal,
men i hvilket justitieombudsmannen af embetspligt funnit sig manad att
anlita offentlig myndighet för att bereda skydd åt allmän egendom.

I skrifvelse den 31 december 1887 till domhafvande!! i Vester -

Dalar.nes domsaga, häradshöfdingen L. Königsfeldt tillkännagaf dåvarande
justitieombudsmannen, hurusom vid hans besök i domsagans arkiv under
arets embetsresa af honom anmärkts, att en stor del af där förvarade
domböcker och protokoll äfvensom bouppteckningar saknade band; hvarför
och enär det vore synnerligen angeläget, att dessa vigtiga handlingar
genom ordentlig inbindning savidt möjligt skyddades för förskingring
och förstörelse,, justitieombudsmannen anmodade häradshöfdingen° att,
därest medel till handlingarnas inbindning ej funnes tillgängliga, hos
vederbörande häradsbor göra framställning om beviljande af anslag därtill
och att, sedan sådant erhållits, ombesörja, att inbindningsarbetet
blefve behörigen verkställdt.

I anledning häraf meddelade häradshöfdingen Königsfeldt i skrivelser
den 24 juli och den 21 september 1888, att af häradshöfdingen hos
vederbörande häradsbor gjorts framställning om beviljande af anslag
till inbindning af ifrågavarande handlingar samt att Grangärde, Norrbärke
och Söderbärke häradsbor beviljat sådant anslag, men att däremot Malungs
och Nås häradsbor vägrat att för sin del lemna anslag till omförmälda
ändamål.

Af de domhafvande^ skrifvelser bifogade utdrag af protokoll vid
de af honom hållna sammanträden i ärendet med de skattskyldige inyånarne
i Malungs tingslag den 21 februari och i Nås tingslag den 28
i samma månad inhemtades, bland annat,

att vid förstberörda sammanträde, efter det ordföranden närmare tillkännagivit
omfanget och beskaffenheten af de handlingar, om hvilkas
inbindning vore fråga, anförts: af ombudet för Transtrands kommun, att
den kommun ombudet tillhörde ansåge sig icke lagligen skyldig att bidraga.
till den ifrågasatta utgiften, utan att, i händelse inbindning af
handlingarna erfordrades, anslag därtill borde begäras af staten; af ombudet
för Lima kommun, att nämnda kommun icke ville frivilligt bidraga
till en sådan utgift som den nu föreslagna, utan först i händelse kommunen
lagligen därtill förpligtades; af ett af ombuden för Malungs
socken,, att staten erhölle eu högst betydlig inkomst af stämpelpappersförsäljning
vid häradsrätterna, hvadan staten enligt ombudets åsigt äfven
vore skyldig att bekosta inbindning af arkivhandlingarna, hvarför ombudet
bestred Malungs kommuns skyldighet att direkt därtill bidraga,
därest ej något tydligt, lagbud därom blefve stadgadt; af det andra ombudet
för samma socken, att ombudet instämde i hvad ombudet för
Lima kommun andragit; samt af ombudet för Äppelbo socken, att ombudet
. förenade sig med ofvan förstnämnda ombud för Malungs socken,
med tillägg att, om tingslaget komme att kännas skyldigt gälda inbind -

ningskostnaden, densamma likväl borde uttagas endast så småningom
och fördelas på en tidrymd af tio år; hvarjämte af särskilda skattskyldige
inom tingslaget andragits bland annat: att det borde åligga staten, såsom
den där °haft inkomst å försäljning af stämpelpapper för hela den tidrymd,
hvarunder handlingarna i fråga tillkommit, att bekosta handlingarnas
inbindning, men att, därest betalningsskyldigheten ansåges böra
drabba tingslaget, likväl på förhand borde bestämmas det belopp, som
för sådant ändamål skulle af tingslaget utgifvas; samt att, i händelse
tingslaget skulle bekosta handlingarnas inbindning, kostnaden därför borde
fördelas å eu tidrymd af exempelvis tio år och inbindningen anordnas
sålunda, att yngsta handlingarna, som saknade band, först försåges med
sådana och sedermera så småningom äfven de äldre och äldsta handlingarna;
samt

att vid sammanträdet med de skattskyldige inom Nås tingslag anförts:
af ombuden för Jerna och Nås socknar, att, enligt ombudens åsigt, det
ifrågasatta anslaget borde utgå af statsmedel och att i hvarje händelse
nämnda socknar för det dåvarande icke hade medel tillgängliga att bidraga
till anslaget; af ombudet för Säfsnäs socken, att ombudet instämde
med ombuden för Jerna och Nås socknar, med tillägg emellertid att
Säfsnäs socken vore villig att i nödfall bidraga till anslaget, hellre än
att handlingarna fortfarande vore oinbundna; samt af ombuden för Flöda
socken, att de helst skulle se, att af statsverket ansloges erforderligt
belopp för inbindningen, men att Flöda socken likväl, därest statsanslag
icke komme att erhållas för ändamålet, hellre än att handlingarna lemnades
oinbundna, vore villig utbetala nämnda socken åbelöpande andel
i inbindnirigskostnaden, därest öfriga socknar inom tingslaget förpligtades
utgifva hvar sin andel i nämnda kostnad; hvarjämte till sist samtliga
ombuden uttalat såsom sin önskan att ifrågavarande handlingar icke
måtte förblifva i oinbundet skick.

Vid detta förhållande ansåg justitieombudsmannen, med stöd af 12 § i
kongl. instruktionen för landshöfdingarne i riket samt de vid länsstyrelserna
anställde tjensteman den 10 november 1855, sig böra öfverlemna ärendet
till konungens befallningshafvande i Kopparbergs län för den vidare åtgärd,
till hvilken lag och omständigheterna kunde föranleda; och hemställdes
därvid, huruvida icke, enär de sammanträden, domhafvande!! med
häradsborna hållit, icke ledt till det åsyftade ändamålet, konungens befallningshafvande
skulle finna lämpligt höra häradsborna och därefter i
ärendet meddela utslag, hvilket i sådant fall borde framdeles till justitieombudsmannen
insändas.

Efter det häradsborna blifvit inför länsstyrelsen i ämnet hörda vid

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag.

sammanträden med ombud från de särskilda tingslagen, nämligen med
Nas tingslag den 26 mars 1889, hvarvid ombud för Säfsnäs socken icke
latit sig afhöra, men däremot samtlige för Nås, Flöda och Jerna socknar
närvarande ombud å socknarnes vägnar åtagit sig att godtgöra inbindmngsxostnaden
efter af vederbörande domhafvande däröfver afgifven
rakning, under villkor att samma kostnad på tingslagets fyra socknar
uttaxerac.es
åt tingshus, samt med Malungs tingslag den 28 i samma månad, hvarvid
haradsborna gjort enahanda åtagande som Nås tingslag, meddelade
konungens befallningshafvande den 24 april 1889 i ärendet utslag af
innehåll, att som Säfsnäs socken, hvars ombud redan vid det i ärendet
inför domhafvanden den 28 februari 1888 hållna sammanträde förklarat
att socknemännen vore villige bidraga till ifrågavarande kostnad, hellre
an att handlingarna skulle förblifva oinbundna, sålunda, i likhet med
hias tingslags öfnga socknar, måste anses hafva åtagit sig att i utgörande
? sa““a1 kostnad taga del; samt Malungs tingslags samtliga socknar
jämväl förbundit sig bestrida de på tingslaget i ifrågavarande hänseende
belöpande utgifter; alltså och då särskild grund för uttaxering af berörda
kostnader icke funnes i lag eller författningar uttryckligen bestämd, profil*6
körningens befallningshafvande, jämlikt 2 kap. 7 § rättegångsbalken
och kongl. cirkuläret den 28 september 1869, skäligt förpligta Malungs
och -hläs tingslag att i enlighet med de grunder, som i lagen den 26
september 1884. funnes. bestämda för byggande af tingshus, hvardera
ingslaget för sig, bestrida kostnaden för inbindningen af de till hvardera
tingslagets arkiv hörande domböcker och protokoll äfvensom bouppteckningar
med de belopp, hvartill samma kostnad af vederbörande domhafvande
enligt räkning visades hafva uppgått.

Beträffande lag slipning ens tillstånd i riket har under den korta tid,
jag förvaltat justjtieombudsmansembetet, icke något förekommit, som
gdvit mig anledning att frångå hvad mina företrädare i de af dem afgifna
berättelser uttalat rörande domarekårens duglighet, redbarhet och
pligttrohet.

I 15 kapitlet 5 § ärfdabalken, enligt detta lagrums lydelse genom
kong! förordningen den.30 maj 1835, är stadgadt följande:

>Nu vet man hans inländske arfvinge, men ej hvar han är, läte då

domaren, i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad emellan
hvarje gång, och första gången sist inom tre månader från den dag, då
bouppteckningen till rätten ingifven är, kungöras, att arf fallit honom
till. Vilja fjärmare det arf lyfta, vare det tillåtet, där de för arfvet
och dess afkomst ställa borgen, som af rätten godkännes. Begagna de
ej lyftningsrätten, förordne domaren god man, som arfvet vårdar och
förvaltar, till dess den frånvarande arfvingen sin rätt bevakar eller tiden
därtill ute är. Kommer ej den frånvarande arfvingen inom tio år från
den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes, vare från
arfvet skild, där han ej laga förfall visar.»

Det förekommer ganska ofta att på grund af denna § god man förordnas
att vårda och förvalta frånvarandes arf. Nästan hvarje nummer
af post- och inrikes-tidningar innehåller kungörelser om arf, som tillfallit
på okänd ort vistande personer, och då den i nämnda § medgifna
rätt för fjärmare arfvingar att mot borgen, som af rätten godkännes,
lyfta arfvet, mera sällan lär af dem begagnas, torde i de flesta fall
särskild god man förordnas. Det åligger honom att taga den frånvarandes
arfvedel om händer samt den vårda och förvalta. Gode mannens förhållande
härutinnan är närmast att förlikna vid eu förmyndares förhållande
i fråga om myndlingens ekonomiska angelägenheten Och denna
likhet har blifvit än större, sedan genom kongl. förordningen den 31
oktober 1873 äfven god man tillerkänts behörighet att, efter det närmaste
fränders råd inhemtats och rättens tillstånd erhållits, sälja eller
låta inteckna den frånvarandes fasta egendom.

Genom lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom den”l8 april 1884 äro bestämmelser meddelade om hvilken
domstol skall hafva vårdnad öfver förmynderskap, om förmyndares skyldighet
att årligen uppgöra räkning öfver hvad han förvaltar, om sättet
för denna räknings granskning m. in. Men sådana föreskrifter beträffande
gode män saknas.

Under min embetsresa år 1889 fann jag vid genomgående af åtskilliga
domstolars förmynderskapsböcker, att i desamma voro i likhet med verkliga
förmynderskap införda de fall, då god man förordnats att förvalta
frånvarandes arf, medan hos andra domstolar deras förmynderskapsböcker
upptogo allenast förmynderskap, ehuru vid efterfrågan det upplystes att
jämväl vid dessa domstolar ej sällan förekommit sådana godmans-förordnanden,
hvarom här är fråga.

Då, såsom nyss nämnts, föreskrift icke finnes angående domstols tillsyn
öfver god mans förvaltning, kunde jag icke göra någon anmärkning
därom, att dessa godmans-förordnanden icke upptagits i förmynderskaps -

böckerna. Snarare skulle jag haft anledning att hos de domstolar, som
i sina formynderskapsböcker infört äfven dessa ärenden, anmärka, att
(}eQQ\ hö^evna upptagit annat än hvad, enligt 2 § i lagen den 18 april
1884 och den samma dag utfärdade kungörelse angående fastställande
åt formulär till formynderskapsbok, sådan bok bör innehålla. Ja<r gjorde
ikval ej någon anmärkning i detta syfte, enär vid samtal med vederbörande
domare de meddelade mig, att erfarenheten ådagalagt, det en
kontroll öfver ifrågavarande gode mäns förvaltning vore lika behöflig
som beträffande förmyndares förvaltning, och att de ansett sig för betryggande
af de frånvarandes rätt böra öfva tillsyn jämväl öfver dessa
gode man. Sådant kunde dock ej ske, med mindre än att godmansförordnandena
införts i förmynderskapsböckerna. Några bland dessa
domare plagade fordra,! att hvarje god man årligen"afgåfve räkning

0 ver hvad han hade om händer och att räkningen skulle granskas på
samma sätt som i lagen den 18 april 1884 är stadgadt angående förmyndareräkning.
Underläte god man för frånvarande sin skyldighet i
detta hänseende, blefve honom af rätten förelagdt att sådant fullgöra.
Andra domare förforo på det sätt, att om god man icke under två "eller
tre ar a tgl tv it rakning, förelädes honom att aflemna sådan, hvarefter, om
han icke sjalfmant årligen afgåfve räkning, honom affordrades sådan med
nagra ars mellanskof. Äfven för denna art af kontroll voro anteckningarna
i förmynderskapsböckerna behöfliga.

1 K f?rJialfni,?g af frånvarandes °arf räcker ofta länge. Enligt

lo kapitlet 5 § arfdabalken kan den räcka i tio år och något därutöfver.
Den frånvarande själf har i de flesta fall icke kännedom om, att arf
fallit honom till. Han kan sålunda icke, lika litet som en minderårig
gent emot förmyndaren, bevaka sin rätt mot gode mannen. Har den
afljd“e efterlemna^ förutom den frånvarande arfvingen, andra, fjärmare
arfvingar, ega dessa eu eventuell rätt till arfvet, ifall den frånvarande
mke inom stadgad tid kommer för att taga arfvet i besittning. Men
oaktadt de fjermare arfvingarne hafva denna eventuella rätt, innehåller
agen likväl icke något stadgande, som bemyndigar dem till någon kon troll

öfver gode mannen. De kunna väl begagna sig af den dem medgi
na rättighet att lyfta arfvet. Härtill fordras dock att de ställa af
domstolen godkänd borgen, och kunna eller vilja de ej detta, förvaltar
gode mannen fortfarande arfvet. Tvifvelaktigt är ock, huruvida med
hittills varande bestämmelser en anmälan af fjärmare arfvinge hos domstol,
att gode mannen missvårdar arfvet, skulle leda till något resultat
finnas ej fjärmare arfvingar, torde, i brist af föreskrift, icke någon en
befogenhet göra ens sådan anmälan. I detta fall har likväl statsverket

ett omedelbart intresse att arfvet på bästa sätt vårdas, ty kommer ej
den frånvarande inom viss tid, tillfaller arfvet statsverket.

Då enligt 15 kapitlet 5 § ärfdabalken gode marinen genom offentlig
myndighets förordnande blifvit insatt till förvaltare af frånvarandes arf'',
torde ock å det allmännas sida böra tillses, huru han besörjer förvaltningen.
Denna kontroll synes lämpligen kunna anordnas på lika sätt
som nu är stadgadt i fråga om förmyndare.

I kongl. förordningen angående vård af död mans bo den 24 september
1861 är såsom tillägg till hvad lagen i 9 kapitlet ärfdabalken
stadgar angående egendoms upptecknande efter död man förordnadt i
2 §, att om någon sterbhusdelegares vistande är okändt eller så fjärran,
att säkert bud ej kan, inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom
komma, då skall det hos rätten anmälas; och namne rätten, där sådan
anmälan sker, god man att vårda den frånvarandes rätt, till dess han
själf kommer eller annorlunda förordnar. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke äfven sådan god mans åtgöranden böra kontrolleras. Men då detta
godmanskap torde vara af mera provisorisk art och gode mannen icke
eger sådan vidsträckt befogenhet, som tillkommer god man, hvilken jämlikt
15 kapitlet 5 § ärfdabalken förordnats, lärer någon lagstadgad tillsyn
i detta fall icke vara af nöden.

En bestämmelse, afseende ofvannämnda kontroll å god man, skulle
kunna göras i form af tillägg till lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning, men då ett sådant tillägg torde betinga eu ändring i lagens
rubrik, synes det vara ändamålsenligare att en särskild lag utfärdas, som
i fråga om tillsyn å god mans förvaltning hänvisar till förmyndarelagen.
På grund häraf hemställer jag, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom.

Härigenom förordnas att hvad i lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884 är stadgadt
skall i tillämpliga delar gälla den, som jämlikt 15 kapitlet 5 § ärfdabalken
är förordnad att såsom god man vårda och förvalta frånvarandes
arf.

I § 3 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 är stadgadt att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar
i fast egendom skall beräknas sålunda:

	l:a afd. (underdom-	2:a afd. (underdom-	4:e afd.
	stolar i	stad	stolar	o T>a	(rikets hot-
	m. fl	•)	landet).	rätter m. fl.)
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
a) för tio år: på landet: för hvarje hemman, hemmans-del eller lägenhet, till och med 3 ...			1	50	6
öfver 3 till och med 6 .	_		1	4
öfver 6 .......................................	_	_		50	2
dock att lösen ej må öfverstiga	_	—	10		40
Är beviset grundadt på flera härads-rätters inteckningsprotokoll, beräknas lösen särskild! för den inom hvarje härad eller tingslag liggande del af egendomen. i stad: angående gård eller obebyggd tomt, jämte sådan jord, som ej får därifrån söndras eller särskild! intecknas, för hvarje tomtnummer till och med 3..	3				6
öfver 3 till och med 6 .	2				4
öfver 6............................................................ angående annan jord, om till och med 3 hektar....................................	1 3	—	—	—	2 6	—
för hvarje hektar däröfver ..	1	_	__		2
Hvad som öfverskjuter helt hektartal räknas för helt hektar. Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad må dock ej öfverstiga .................................	20				40
b) för kortare tid än tio år: för hvarje år, beviset omfattar, fw af hvad ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen	2		1		4	_

Denna förordning af den 7 december 1883 trädde i tillämpning den
1 januari 1884, och vid den tiden erfordrades ej gravationsbevis för
längie tid än tio år. Numera hafva dock andra förhållanden inträdt,
som . föranleda, att gravationsbevis i vissa hänseenden omfattande mer
än tio år ofta äro af nöden.

Innan kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den

16 juni 1875 utkom, var föreskrifvet att inteckning för att bibehålla
gällande kraft skulle förnyas inom hvart tionde år. För utfärdande af
gravationsbevis var således då tillräckligt att vederbörande häradsrätts
eller rådstufvurätts inteckningsprotokoll för de tio senaste åren genomgingos.
Äfven om före den tiden inteckningar beviljats i fastigheten,
men desamma icke under dessa tio år blifvit förnyade, graverade de ej
längre fastigheten.

Genom nämnda förordning den 16 juni 1875 är skyldigheten att
inom tio år förnya inteckning för fordran bibehållen. Rörande åter inteckning
för nyttjanderätt är i § 43 af förordningen stadgadt, att sådan
inteckning gäller fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd uti
den i § 61 omförmälda bok, hvarmed afses vid häradsrätt inteckningsbok
och vid rådstufvurätt fastighetsbok, hvilken senare benämning ofta
nyttjas såsom ett gemensamt uttryck för både intecknings- och lagfartsböcker
vid häradsrätter. Hvad i förordningen föreskrifves angående
nyttjanderätt skall enligt §§ 54 och 55 äfven gälla i fråga om rätt till
afkomst af fast egendom och servitutsaftal.

När således inteckning af något utaf de tre senare slagen ^beviljats
eller förnyats efter 1876 års början, då förordningen af den 16 juni 1875
trädde i kraft, och inteckningen blifvit införd i fastighetsboken, behöfver
förnyelse af inteckningen ej vidare ske, utan den gäller oberoende däraf.
De bevis, hvilka numera utfärdas angående inteckningsförhållanden i
fastigheter, böra förty omfatta icke blott de tio sista åren utan, hvad
beträffar inteckningar angående nyttjanderätt, afkomst af fast egendom
och servitutsaftal, jämväl tiden därförut till början af år 1876. Eljest
kan man ej vara förvissad, att bevisen angifva samtliga i fastighet beviljade,
förnyade eller sökta inteckningar. Och där denna trygghet saknas
lärer, åtminstone i de flesta fall, gravationsbeviset ej vara för sitt ändamål
till fyllest.

Då ett fullständigt gravationsbevis bör i vissa hänseenden omfatta
tiden från 1876 års början till den dag, gravationsbeviset utfärdas, och
således mer än tio år, blir ett spörsmål, huru dylikt bevis rätteligen bör
expedieras, och huru lösen därför må beräknas. Under min embetsresa
år 1889 var frågan flera gånger föremål för samtal mellan mig och
domare, dem jag besökte, och jag har såväl häraf som af hvad jag sedermera
inhemtat funnit, att praxis i detta fall är synnerligen vexlande..

En och annan domare förklarade, att han för sådana gravationsbevis,
om hvilka nu är fråga, ej plägade taga högre lösen än för vanliga gravationsbevis,
omfattande tio år, enär bestämmelserna i förordningen angående
expeditionslösen syntes afse endast gravationsbevis för tio år eller

därunder, ej för längre tid, och således bestämmelse i frå^a om lösen
rör omförmälda gravationsbevis saknades. Enahanda praxis lär föbas i
otockholms rådstufvurätt.

Andra domare meddelade, att de på en i allmänhet framställd begäran
om gravationsbevis expediera sådant för tio år. Men ifall uttryckligen
anhalles att få gravationsbevis för längre tid än tio år, utfärda de °ett
gravationsbevis för de tio sista åren mot vanlig lösen enligt tariff a) och
därjämte ett särskild^ på fastighetsboken grundadt bevis för den öfriga
tiden från 1876 års början, hvilket senare bevis några domare teckna å
det hufvudsakliga gravationsbeviset, andra å särskilt papper. I båda
fallen beräknades lösen för det senare beviset till 1 krona, och åberopades
såsom stöd härför bestämmelsen under tariff b).

Några häradshöfdingar förklarade, att de i likhet med de sistnämnde
plagade utfärda två bevis, men att de för det bevis, hvilket afsåge tiden
från ingången af år 1876 till tioårsperiodens början, beräknade lösen till
50 öre, då beviset tecknades å det egentliga gravationsbeviset, och till
75 öre, då det expedierades såsom särskild handling. För detta förfarande
åberopades de i förordningen angående expeditionslösen förekommande
allmänna bestämmelser rörande lösen för bevis, nämligen -

Bevis, annat, tecknadt å företedd handling
® » då det särskildt utfärdas......

l:a afd.

Kr.

2:a afd.

Kr.

4:e afd.

Kr.

Andra domare. säde. sig förfara sålunda, att de utfärdade ett gemensamt
gravationsbevis, hvilket afsåg tiden ända från den 1 januari 1876,
och beräknade lösen härför på det sätt att de, utom vanlig lösen för
ett tioårs gravationsbevis, togo 1/10 af denna lösen för hvarje° Överskjutande
år, så att, om gravationsbeviset afsåg ett hemman på landet och
omfattade fjorton år, fordrades i lösen 2 kronor 10 öre, motsvarande 1
krona 50 öre såsom lösen för ett tioårs gravationsbevis och % däraf
eller 60 öre för de Överskjutande fyra åren.

Tillämpas nu dessa olika förfaringssätt vid beräknande af lösen för
ett af domhafvande utfärdadt gravationsbevis, afseende fjorton år eller
tiden från 1876 års början till den 1 januari 1890, skulle lösen för sådant
bevis blifva antingen 1 krona 50 öre, eller 2 kronor, eller 2 kronor
10 öre eller 2 kronor 25 öre, eller 2 kronor 50 öre. Härvid bör ock tagas
i betraktande att, enligt kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 24 september 1886, skall gravationsbevis, som af domare på landet

meddelas, förses med stämpel till samma belopp som den för beviset utgående
lösen. Stämpelbeloppet vexlar således äfven, allt efter domarnes
olika praxis.

Möjligen praktiseras på än flera sätt. De af mig nu angifna torde
dock vara de i allmänhet förekommande.

Den skiljaktighet i beräkning af lösen för gravationsbevis, afseende
längre tid än tio år, som sålunda eger rum, utvisar, att någon lagbestämd
grund för dylik lösens beräknande för närvarande icke finnes, eller åtminstone
att af nu gällande bestämmelser i ämnet icke tydligen framgår,
huru i förevarande afseende rätteligen bör förfaras. Denna fråga har,
såvidt mig är bekant, icke i anledning af klagan öfver obehörigt utkräfvande
af lösen för dylika bevis eller af annan anledning varit föremål
för domstols pröfning; och en sådan klagan torde icke kunna föranleda
till någon ansvars- eller ersättningspåföljd för den domare, mot hvilken
talan i sådant hänseende blefve anhängiggjord, enär, i brist af uttryckliga
bestämmelser i ämnet, icke något af ofvan angifna sätt för beräknande
af lösen för gravationsbevis för längre tid än tio år kan anses
vara uppenbarligen lagstridigt. Däremot har frågan förevarit vid 1888
års riksdag i anledning af en inom andra kammaren då väckt motion att
Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med framställning om meddelande
af föreskrifter i ämnet. Men denna motion föranledde icke till någon
Riksdagens åtgärd, enär kamrarne stannade i olika beslut i frågan.

Hvilket af ofvanomförmälda beräkningssätt må vara det riktigaste,
är således en oafgjord fråga, som väl tarfvar närmare utredning.

Af sjelfva uppställningen i förordningen angående expeditionslösen,
hvari först stadgas om lösen för gravationsbevis för tio år och sedan om
lösen för dylika bevis för kortare tid än tio år, synes framgå att lagstiftaren
tänkt sig, att detta senare bevis skulle afse icke någon period tidigare än
den för de vanliga, förut omförmälda tioårs gravationsbevisen, utan tvärtom
en tid, som följer efter dessa tio år. Med andra ord att om en person
innehar ett tioårs gravationsbevis, utfärdadt för t. ex. fyra år sedan, och
han önskar upplysning om de inteckningar, som möjligen tillkommit
efter utfärdandet af detta gravationsbevis, så eger han begära ett tilläggseller
kompletteringsbevis för dessa fyra sista år och får detta senare gravationsbevis
mot lösen enligt tariffen under b), följaktligen billigare än
om han utlöste ett alldeles nytt gravationsbevis för de sista tio åren.

Blickar man tillbaka på uppkomsten af bestämmelsen under tariff b),
torde visa sig att denna tolkning är den riktiga.

I expeditionstaxan af den 15 maj 1821 förekomma stadganden blott
i fråga om lösen för gravationsbevis, ej om tiden för desamma. Ett gra Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 18.90 års riksdag. 12

vationsbevis, omfattande t. ex. fyra år, synes på den tiden kostat lika
mycket som ett gravationsbevis för tio år. Att gravationsbevis emellertid
ej tarfvades för längre tid än de tio sista åren är tydligt, enär då gälnde
författnin0ai angående inteckning föreskrefvo förnyelse däraf inom
hvart tionde år.

Med upphäfvande af 1821 års expeditionstaxa utfärdade Kongl. Maj:t
den 30 november 1855 ny förordning angående expeditionslösen. Det
är i denna förordning, som, mig veterligen, bestämmelser första gången
meddelas om olika lösen för tioåriga gravationsbevis och för sådana bevis
för kortare tid. Bestämmelserna sönderfalla där, likasom i förordningen
den 7 december 1883, i två delar, nämligen a), afseende gravationsbevis,
omfattande tio år, och b), som i 1855 års förordning lyder
sålunda:

»b) för kortare tid än tio år : för hvarje år, beviset omfattar, l/w af
hvad hår ofvan finnes bestämdt, men icke i något fall mindre än»; hvarefter
de olika beloppen i de särskilda afdelningarna följa.

Kommitterade, som uppgjorde förslaget till denna förordning, där
stadgandet under b) är ordagrant lika lydande med kommitterades förslag,
yttra i sina motiv i fråga om gravationsbevis följande:

»Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad har blifvit nedsatt till
samma belopp som för landtegendom, då giltig grund saknas för den
nuvarande olikheten. Att lösen för nämnde bevis minskas i den mån de
omfatta kortare tidrymd, torde ock varec med billighet öfverensstämmande.»

Ej heller då förordningen af den SO november 1855 började tillämpas
erfordrades gravationsbevis för längre tid än tio år, hvadan det synes
mig uppenbart, att med bestämmelsen under b) i nämnda förordning
åsyftades ej någon tilläggslösen för gravationsbevis, omfattande mer än
tio år, utan, såsom jag förut antydt, ett sätt för allmänheten att till
billigare lösen erhålla gravationsbevis, som blott afsåge ett eller flera af
de sista tio åren.

Stadgandet under b) i förordningen den 30 november 1855 öfverensstämmer
alldeles med föreskriften under b) i nu gällande förordning
den 7 december 1883, som omedelbart efterträdt den förra. I de motiv,
hvilka åtfölja det af kommitterade uppgjorda förslag till 1883 års förordning,
förekommer icke någon antydan därom, att bestämmelsen under b)
numera skulle afse jämväl gravationsbevis, hvilka omfatta eu tidigare
period än de tio sista åren. Hade kommitterade afsett sådant och förty
velat i denna bestämmelse inlägga något mera än hvad förut med stadgandet
åsyftats, skulle de tvifvelsutan ändrat ordalagen eller åtminstone
yttrat något härom i motiven. De hade då säkerligen äfven föreslagit

bestämmelser för det framdeles inträffande fall att gravationsbevis för
att vara fullständigt måste omfatta ej blott de tio sista åren utan härutöfver
ytterligare tio år eller mera, således förutom de tio sista åren
en period, som är längre än tio år, ej kortare, hvilket senare ord är uttrycket
i författningen. • „ ,

Att sistnämnde koinmitterade med stadgandet under b) icke asyttat
någon särskild tillägg slö sen för gravationsbevis torde vidare framgå af
hvad koinmitterade yttra i ämnet. Detta yttrande lyder sålunda:

»Ehuru kommitterade försport anmärkningar därom, att den lösen, som
vid underdomstolarne på landet utgår för gravationsbevis å fast egendom,
vore i förhållande till det med dessa handlingars utfärdande förenade
ansvar och arbete för ringa, hafva kommitterade dock, vid betraktande
af de rörande löneregleringen för häradshöfdingarne här ofvan (i
motiven) åberopade förhållanden, funnit någon förhöjning i berörda lösen

icke böra ifrågasättas.» .....

Det torde vara allmänt kändt, att utfärdande af gravationsbevis ar

ett särdeles tidsödande och ansvarsfullt bestyr. Ansvarsfullt, ty därest
o-enom förbiseende af domaren en inteckning, som står i protokollet, blir
uteglömd ur gravationsbeviset, kan sådant för honom medföra betydlig
ersättningsskyldighet. Och tidsödande måste det naturligtvis vara att
genomgå en underdomstols oftast vidlyftiga inteckningsprotokoll för de
sista tio åren. Det är ej till fyllest att domaren för denna tid granskar
hemmanets eller stadsegendomens upplägg i fastighetsboken, enär dessa
böcker ännu icke tillerkänts ovillkorligt vitsord. Om nämligen inteckning
är enligt protokollet beviljad i ett hemman, men domaren försummat
att härom göra anteckning å hemmanets upplägg i fastighetsboken,
förringar detta icke giltigheten af inteckningen.. Grundas det utfärdade
oravationsbeviset blott på anteckningarna i fastighetsboken, kan det således
möjligen inträffa att beviset ej blir fullständigt.

Mig är bekant att eu eller annan domare finnes, hvilken efter tastighetsböckernas
införande anser sig ej längre förpligtad att vid utfärdande
af oravationsvis genomse inteckningsprotokollen, utan menar sig ega befogenhet
att grunda beviset på fastighetsboken allena. Om än domaren,
då en rättsökande hos honom blott i allmänhet framställer. begäran om
ett gravationsbevis rörande ett visst hemman, må formaliter vara be
rättmad att lemna sådant bevis efter den metod han för sig finner beqvämligast
d. v. s. på grund af fastighetsboken, blott han i gravationsbeviset
uttryckligen förklarar, att det meddelas enligt innehållet.af denna
bok, anser jag likväl ej vara riktigt att så förfara. Äfven en . i allmänhet
framställd begäran afser uppenbarligen att få ett tillförlitligt grava -

tionsbevis, och tillförlitligt är blott det gravationsbevis, hvilket i fråga
om de tio sista åren grundas på inteckningsprotokollet. Anhålles uttryckligen
om ett sadant gravationsbevis, är domaren pligtig efterkomma
denna begäran. Ett af Ko.ngl. Maj:t den 24 november 1882 meddeladt
utslag i ämnet synes mig i detta hänseende vara af den vmt, att det
här nedan i denna berättelse införes.

Ehuru, såsom nyss nämnts, fastighetsböckerna ej ännu ega ovillkorligt
vitsord, hafva de likväl stor betydelse, såväl med afseende därå att
genom deras förande det ojämförligt mesta arbetet blifvit undangjordt
för de fasteböcker med vitsord framför protokollet, hvilka framdeles
kunna blifva påbjudna, som äfven därigenom, att de redan nu äro till
mycket gagn vid utfärdande af gravationsbevis. Har domaren omsorgsfullt
genomgått inteckningsprotokollen för de sista tio åren, och finner
han sedan vid granskning af egendomens upplägg i fastighetsboken, att
där ej för dessa år äro anmärkta flera inteckningar än dem han redan
vid protokollens.genomseende antecknat, bör han kunna vara fullt trygoatt
beviset är riktigt i fråga om dessa tio år. Sedan domaren sålunda
förvissat sig angående de sista tio årens inteckningar, är det ett ganska
lätt arbete att taga reda på de öfriga inteckningar, som till äfventyrs
besvära egendomen. Jag har förut erinrat därom, att vissa slag af inteckningar
ej behöfva förnyas, sedan de införts i fastighetsboken. Detta
äro således villkoret. Har inteckningen ej blifvit* införd i denna bok,
måste förnyelse inom tio år ske. Eljes förloras inteckningsrätten. För
att få. reda på, om några inteckningar, som ej anmärkts i de sista tio
årens inteckningsprotokoll, gravera egendomen, behöfver domaren således
ic e glanska äldre inteckningsprotokoll utan allenast egendomens upp i.

fastighetsboken. I de flesta fall torde denna granskning upptaga
föga tid. . Och häri finner jag ytterligare ett skäl för den uppfattningen
att kommitterade, som utarbetat förslaget till förordningen den 7 december
188jE ej afsett att stadgandet under b) skulle gälla det fall, hvarom nu
är fråga, ty i sådan händelse hade nog föreslagits en lägre tariff än för
hvarje år y10 af lösen för tioårsgravationsbevis och särskildt stadgats,
huru lösen skall beräknas, då framdeles bevis erfordras för längre tid än
tio år före den sista tioårsperioden.

Genom hvad nu anförts torde vara ådagalagdt, att bestämmelserna
under tariff b), angående lösen för gravationsbevis icke äro tillämpliga
å. sådana särskilda bevis, som, i sammanhang med gravationsbevis för
tio . år, enligt fastighetsböckerna meddelas för tiden före denna tioårsperiods
början.. Om sa är förhållandet, kunna dessa bestämmelser naturligtvis
ännu mindre åberopas af de domare, hvilka icke utfärda särskilda

bevis dels för de sista tio åren och dels för tiden dessförinnan, utan
meddela ett gemensamt bevis för hela tiden från 1876 års början och
därför beräkna, utom vanlig lösen för ett tioårs gravationsbevis, ytterligare
V10 af denna lösen för hvarje Överskjutande år.

Då således nu gällande föreskrifter i fråga om lösen för^ gravationsbevis
icke afse sådana bevis, som omfatta längre tid än tio år eller
som utfärdas i sammanhang med gravationsbevis för de sista tio åren
men afse viss tid dessförinnan, skulle man däraf kunna draga den slutsats
att, i saknad af bestämmelser angående lösen för sådana bevis,
domare, som utfärda dylika bevis, ej skulle vara berättigade att för dem
beräkna förhöjd eller särskild lösen utöfver den för vanliga tioårsgravationsbevis
bestämda. Enligt min åsigt är dock en sådan slutsats icke
befogad, såvidt därmed skulle anses följa, att eu domare vore skyldig
att utan särskild lösen meddela bevis enligt fastighetsböckerna för viss
tid före sista tioårsperiodens början i sammanhang med ett vanligt gravationsbevis
för denna period. Enligt gällande förordning angående expeditionslösen
torde visserligen icke domare vara berättigad att, om han
utfärdar gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, därför erhålla
förhöjd lösen, men å andra sidan har domaren hvarken enligt denna förordning
eller enligt annan författning ovillkorlig skyldighet att meddela
sådant gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år. Otvifvelaktigt
eger han rätt att, då gravationsbevis af honom begäres, utfärda ett
vanligt gravationsbevis för de sista tio åren och därjämte, ett särskildt
bevis* enligt fastighetsböckerna för tiden dessförinnan, vare sig detta bevis
tecknas å det egentliga gravationsbeviset eller expedieras å särskildt
papper. I hvilketdera fallet som helst måste han vara berättigad att därför
erhålla särskild lösen: och de landtdomare, som så förfara, att de i dylika
fall utfärda två bevis'' och för det bevis, som afser tiden från ingången af
år 1876 till tioårsperiodens början, beräkna lösen till 75 öre, då detta
bevis expedieras såsom särskild handling, synas vara därtill fullt berättigade,
enligt förut nämnda, allmänna stadganden om lösen för bevis.

Redan enligt nu gällande bestämmelser tinnes således utväg för eu
domare att erhålla särskild ersättning för det ökade arbete och besvär,
som vid utfärdande af gravationsbevis numera för honom måste uppkomma.
Då likväl, enligt hvad jag ofvan antydt, de domare, som vid
utfärdande af gravationsbevis förfara på något annat.af ofvanangifna sätt,
icke därigenom kunna anses handla uppenbart lagstridigt, är det tydligen
af nöden att genom en uttrycklig lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet
härutinnan. En sådan lagbestämmelse är äfven påkallad däraf,
att det måste vara olämpligt samt både för domarne och allmänheten

obeqvämt, att två särskilda bevis utfärdas angående eu och samma fastig"
hets inteckningsförhållanden. Rätteligen bör väl endast ett bevis härom
meddelas, om än detsamma i vissa delar måste grunda sig på inteckningsprotokollen,
i andra åter på fastighetsböckerna. Billigt torde dock vara att,
om domarne förpligtas utfärda ett gemensamt gravationsbevis för längre
tid än tio år, någon förhöjning i lösen varder dem tillerkänd för det
ökade arbete och besvär, som därigenom tillskyndas dem, och hvilket,
om än tills vidare i allmänhet icke af synnerlig betydenhet, efter loppet
af några år, i den mån anteckningarna i fastighetsböckerna ökas, icke
sällan aan blifva rätt afsevärdt. Den förhöjning i lösen, som i detta
afseende skäligen bör ifrågakomma, torde, enligt mitt förmenande, kunna
i fråga om gravationsbevis rörande ett hemman på landet fastställas till
75 öre, eller det belopp, som, enligt hvad ofvan utvecklats, domarne nu
äro berättigade erhålla för det särskilda bevis, som, utöfver vanligt tioårigt
gravationsbevis, utfärdas enligt fastighetsboken för viss tid före de
tio åren. I förhållande till denna höjning torde andra taxebestämmelser
rörande gravationsbevis ändras.

Någon anledning att inom första och andra afdelningarna i förordningen
angående expeditionslösen d. v. s. i fråga om underdomstolarna
i stad och på landet bibehålla särskild lösen för tioårs gravationsbevis
synes ej längre förefinnas, då i hela riket, med undantag af Kopparbergs
län,, där fastighetsböcker först nyligen införts, och några andra ställen,
fastighetsböcker funnits i mer än tio år, utan torde den föreslagna förhöjningen
fa afse gravationsbevis, omfattande tio år eller därutöfver.

Gravationsbevis utfärdas emellertid ej blott hos underdomstolar.
Sådana bevis kunna äfven erhållas hos rikets hofrätter, till hvilka renoverade
exemplar af inteckningsprotokollen aflemnas, och utgår lösen då
enligt tariffen för fjärde afdelningen i nämnda förordning. Som hofrätterna
dock ej hafva tillgång till fastighetsböckerna, kan man icke påfordra,
att gravationsbevis från hofrätterna skola omfatta längre tid än tio år;
och något, skäl. till höjning af den i detta hänseende redan bestämda
lösen föreligger icke.

Ehuru förordningen den 7 december 1883 är utfärdad på administrativ
väg och Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande eger däri vidtaga
förändringar, har jag, vid det förhållande att denna fråga förevarit vid 1888
års riksdag och utgjort föremål för Riksdagens öfverläggningar, ansett mig
ej böra i ämnet göra någon framställning hos Konungen, "utan våo-ar jag
för den skull föreslå,

att Riksdagen behagade till Konungen aflåta skrifvelse
med anhållan dels att förordningen angående

expeditionslösen den 7 december 1883 må ändras därhän,
att förordningen kommer att afse äfven gravationsbevis
för längre tid än tio år, dels ock att lägsta
lösen för gravationsbevis, omfattande tio år eller därutöfver,
må i fråga om hemman på landet bestämmas till
2 kronor 25 öre samt att i förhållande härtill jämkning
må ega rum af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda förordning
äro i första och andra afdelningarna bestämda
såsom lösen för gravationsbevis, omfattande tio år.

Det här ofvan omförmälda Kongl. Maj:ts utslag af den 24 november
1882 lyder sålunda:

»Kongl. Maj:ts utslag uppå de besvär, advokatfiskal! i Kongl. Maj:ts
och rikets Göta hofrätt C. G. Wennberg, å advokatfiskalsembetets vägnar,
i underdånighet anfört öfver hofrättens den 20 december 1881 gifna
utslag i anledning af åtal, som blifvit utaf advokatfiskalsembetet hos hofrätten
anställdt emot häradshöfdingen, riddaren af Kongl. Maj:ts nordstjerneorden
Christian August Svalander för förment embetsfel; uti hvilket
mål af handlingarna inhemtas:

att sedan August Persån i Espet hos domhafvanden i Vestra och
Östra Ilisings härad skriftligen anhållit att mot lösen utfå gravationsbevis
rörande Persåns och hans hustrus fastighet ett fjerdedels mantal Espet
i Hisings härads vestra del, hvilket bevis borde vara så beskaffadt, att
det jämväl för tiden efter 1876 års början vore grundad! på häradsrättens
inteckningsprotokoll, domhafvanden i nämnda härad, häradshöfdingen
Svalander, enligt å skriften tecknad resolution af den 20 juni 1881
förklarat, att han, som utfärdade gravationsbevis på grund af inteckningsprotokollen
intill 1875 års slut och inteckningsboken från 1876 års
början, enligt gällande lag samt hofrättens och Kongl. Maj:ts åberopade
utslag i likartad fråga, ansåge sig icke vara skyldig att med mångdubbladt
och onödigt besvär utgifva så beskaffadt bevis, som August Persån begärt;

att, efter det August Persån uti eu till hofrätten ingifven. skrift,
med anmälan härom och tillkännagifvande att det begärda beviset erfordrades
för tillämnad ansökan om lån hos hypoteksföreningen emellan
jordegare i Elfsborgs län och Dalsland samt Göteborgs och Bohus län,
hvilken förenings direktion, enligt företedt bevis, ej utlemnade lan, därest
gravationsbeviset ej innehölle, att detsamma vore med inteckningsprotokollen
öfverensstämmande, yrkat, att hofrätten måtte förständiga häradshöfdingen
Svalander att mot lösen utfärda dylikt bevis rörande ifråga -

varande hemman, advokatfiskalsembetet, efter remiss af hofrätten, uti
memorial den 12 juli anfört, att då häradshöfdingen Svalander, efter
advokatfiskalsembetets uppfattning, saknat stöd af lag för sin vägran att
meddela ofvan omförmälda hos honom påkallade embetsåtgärd, advokatfiskalsembetet
hemställde om åläggande för häradshöfdingen Svalander att
mot lösen tillställa August Persån ett rörande ifrågavarande hemman
uthärdad!, jämväl för tiden efter 1876 års början på häradsrättens inteckningsprotokoll
grundadt gravationsbevis;

samt att, sedan häradshöfdingen Svalander uti afgifven förklaring
yrkat ogillande af advokatfiskalsembetets i målet förda talan, hofrätten
genom dess ifrågavarande, nu öfverklagade utslag sig utlåtit, att emedan
enligt föreskrifterna i 61 § af nu gällande inteckningslag den 16 juni
1875, jämförde med kongl. kungörelsen den 14 september samma år,
huru lagfarts- och inteckningsböcker böra inrättas och föras, vid hvarje
underrätt skulle i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet föras
inteekningsbok så inrättad, att den innehölle fullständig och lätt åskådlig
beskrifning öfver alla af rätten vidtagna inteckningsåtgärder, samt enligt
inteckningslagens 62 § det protokollsutdrag, som i hvarje inteckningsärende
expedieras, skulle vara försedt med afskrift af de om ärendet uti
inteckningsboken gjorda anteckningar; för den skull och då dessa stadganden
tydligen innebure, att inteckningsboken skall hafva till ändamål
att utgöra en offentlig rättshandling, af hvilken tillförlitlig upplysning
om fastigheternas gravationer må kunna vinnas utan att den vidlyftigare
och i många fall möjligen osäkrare omgången af inteckningsprotokollens
genomgående erfordras; då häraf blefve en ovillkorlig följd att, — därest
icke ändamålet med inteckningsboken skulle blifva förfeladt och den tid,
som domaren eller expeditionshafvanden för dess förande uppoffrat, skulle
vara förspilld, — inteckningsboken måste hafva sådant vitsord, att domaren
eller expeditionshafvanden må ega att å densamma grunda bevis om
fastigheternas inteckningsförhållanden eller så kallade gravationsbevis;
och då härtill komrae, att lagstiftaren själf genom stadgandena uti inteckningslagens
43, 54 och 55 §§, att inteckning för nyttjanderätt,
afkomst af fast egendom eller servitutsaftal gäller utan förnyelse,
sedan den blifvit uti inteckningsboken införd, uttryckligen gifvit åt inteckningsboken,
beträffande däri anmärkta inteckningar för rättigheter
af nyssnämnda slag, den vigt och betydelse, som här ofvan framhållits;
samt annat förhållande icke ens torde kunna ifrågasättas, än att samma
offentliga handling skulle ega lika vitsord angående alla de anteckningar,
hvilka i densamma skola införas; alltså funne hofrätten häradshöfdingen
Svalander vara berättigad att för tiden efter 1876 års början

grunda ifrågavarande gravationsbevis å Hisings häradsrätts inteckningsbok,
hvarför advokatfiskalsembetets mot häradshöfdingen förda talan
ogillades;

Däruti advokatfiskal) Wennberg i underdånighet yrkat ändring;
hvaröfver häradshöfdingen Svalander sig i underdånighet förklarat;

Med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; Gifvet Stockholms slott
den 24 november 1882.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär; och då häradshöfdingen Svalander saknat stöd af lag för
sin vägran att, i enlighet med August Persåns begäran, emot stadgad
lösen tillhandahålla honom sådant gravationsbevis angående hans och
hans hustrus ifrågavarande fastighet, som, jämväl för tiden efter 1876
års början, grundats på häradsrättens inteckningsprotokoll, finner Kongl.
Maj:t skäligt, med ändring af hofrättens utslag, förklara häradshöfdingen
pligtig att det begärda beviset emot lösen utfärda.»

Med anledning af en utaf Rikets Ständer år 1866 aflåten skrifvelse,
däri omförmäldes klagomål öfver långsamhet i lagskipningen vid underdomstolarne
å landet, tillsatte Kongl. Maj:t en kommitté med uppdrag att
utarbeta förslag till förändrade stadganden angående häradsrätternas
arbetssätt. Det? af kommittén uppgjorda omfattande förslag vann visserligen
icke tillslutning. Men ofvannämnda skrifvelse blef dock icke utan
frukt. Ett nytt, inom justitiedepartementet utarbetadt förslag, afseende
att åstadkomma den större skyndsamhet i lagskipningen, som kunde
beredas utan den tidsutdrägt genomgripande förändringar skulle medföra,
framlades år 1872 af Kongl. Maj:t för Riksdagen, som antog detsamma,
hvarefter kongl. förordningen den 17 maj 1872, angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting, utfärdades, gällande
till efterrättelse från och med början af år 1873.

Genom denna förordning är bestämdt, att i alla tingslag, so_m hvart
för sig utgöra eu domsaga, skola årligen hallas två ting, ett vårting med
6 sammanträden och ett hösteting med 4 sammanträden, och att i de
domsagor, som bestå af två tingslag, likaledes två ting i hvartdera tingslaget
skola hållas, nämligen vårtinget med 3 sammanträden och höstetinget
med 2 sammanträden. Därjämte kunna särskilda afslutningssammanträden
för hvarje ting förekomma.

Det var en stor förmån i afseende å lagskipningens skyndsamhet,
som den nya förordningen beredde. Väl kom denna förmån endast i

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 13

mindre grad de domsagor till del, som voro delade i två tingslag,
enär sammanträdena blefvo på dem fördelade. Men äfven dessa vunno
otvifvelaktigt på förändringen. Att också landsbygdens invånare uppskattat
densammas värde, visar sig däraf, att rätt många domsagor, hvilka
omfattade tre eller flera tingslag, på därom gjorda framställningar af
Kong! Maj:t medgifvits att få utgöra blott ett eller två tingslag och
sålunda kommit i åtnjutande af de fördelar, den ifrågavarande förordningen
förlänar. Genom domsagors delning har äfven antalet af dem,
som hafva sammanträden enligt 1872 års förordning ökats. Dessutom
äro åtskilliga framställningar, afseende att bringa förordningen till giltighet
i ännu flera domsagor, för närvarande på Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

Då det är af intresse att se, i hvilken omfattning 1872 års förordning
kunde tillämpas, när den trädde i kraft, samt huru densammas verkningskrets
nu vidgats, har jag här sammanställt några uppgifter i detta
hänseende.

År 1873 var antalet domsagor i riket 103, och i 41 af dem egde
ifrågavarande förordning då tillämpning. Nu vid början af år 1890 äro
domsagorna 116 och antalet af dem, där förordningen gäller, är 67.
Medan således år 1873 omförmälda förordning ej tillämpades i mer än
ungefär 2/s af domsagornas antal, hafva år 1890 nära 3/ä af hela antalet
domsagor förmånerna af sammanträden enligt nämnda förordning.

Vid ofvanstående sifferuppgifter är att märka att i de 67 domsagor,
i hvilka 1872 års förordning nu är tillämplig, äro inräknade dels en
domsaga (Vesterbottens norra), i hvilken sammanträden jämlikt nådiga
skrifvelsen den 26 maj 1876 ega rum blott i ett af domsagans tingslag,
dels ock eu af tre tingslag bestående domsaga (Luleå), i hvilken,
på grund af nådiga skrifvelsen den 31 maj 1878, två tingslag hafva hvardera
ett vinterting med två sammanträden, i afseende å hvilka vissa af
de i 1872. års förordning meddelade bestämmelser skola tillämpas, samt
ett hösteting.

Det bör tilläggas, att genom nådiga skrivelser den 2 december 1887
och den 12 juli 1889 blifvit bestämdt att Tveta, Vista och Mo härads
domsaga, i hvilken 1872 års förordning för närvarande ej tillämpas, skall
från och med den 1 januari 1891 utgöra ett tingslag, samt att Kongl.
Maj:t den 28 juni 1889 förordnat, att Ase, Viste, Barne och Laske härads
domsaga skall utgöra ett tingslag, ehuru tiden, då den sålunda beslutade
regleringen skall träda i verket, ännu, i afbidan därpå att vissa
nödiga förberedande åtgärder skola vidtagas, icke blifvit bestämd.

Tillser man, hvilka delar af landet, som företrädesvis åtnjuta förmånen
af snabbare rättskipning vid häradsrätterna, befinnes att''l872 års

förordning tillämpas inom alla domsagor i Blekinge, Kristianstads och
Malmöhus län, således i alla domsagor, hvilka lyda under hofrätten öfver
Skåne och Blekinge.

Inom Göta hofrätts jurisdiktion tillämpas 1872 års förordning i
alla domsagor i Kalmar län och likaledes i alla domsagor inom Jönköpings
län, med undantag af Tveta, Vista och Mo härads domsaga,
där dock, såsom nyss nämnts, förordningen träder i tillämpning år 1891.
Förordningen tillämpas vidare i de flesta domsagor inom Östergötlands,
Kronobergs, Hallands samt Göteborgs och Bohus län; hvaremot af de 7
domsagorna i hvartdera af Skaraborgs och Klfsborgs län 4 domsagor i
hvardera länet (bland dessa Ase, Viste, Barne och Laske håiads domsaga
inberäknad) ännu bibehålla den gamla t-ingsordningen.

Förhållandena i domsagor under Svea hofrätt ställa sig minst gynnsamma.
Allenast i ett län, nämligen Gotlands med 2 domsagor, har 1872
års förordning vunnit full tillämpning. I Vermlands län tillämpas den
i alla 7 domsagorna med undantag af en; i Gefleborgs lån i 3 domsagor
af länets 4, samt i Södermanlands län i 2 domsagor af de 3,
hvilka finnas inom länet. Af Vestmanlands läns 4 domsagor hafva 2
sammanträden enligt ifrågavarande förordning, 2 bibehålla den gamla
tingsordningen. Vidare har förordningen vunnit någon om ock ringa
tillämpning inom Stockholms, Upsala, Kopparbergs, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län, hvaremot förordningen icke eger
tillämpning på någon domsaga inom Örebro och Jämtlands län.

De under år 1889 af min närmaste företrädare och mig företagna
embetsresor hafva omfattat Skaraborgs och Kronobergs län samt eu del
af Jönköpings län. Under dessa resor hafva besök gjorts hos länsstyrelser,
domkapitel, rådstufvurätter och domare på landet, hvarjemte
jag öfvervarit domstolars sammanträden, då jag utan väsentligt dröjsmål
med min resas fortsättande sådant kunnat. Besök hafva jämväl gjorts i
länsfängelser och andra häkten. De anmärkningar, som under. dessa
resor förekommo, voro i allmänhet af mindre betydelse och, enligt in
komna meddelanden, äro de till större delen redan afhjälpta.

Fullständig redogörelse för de under resorna gjorda iakttagelser föreligga
i de förda resediarierna, hvilka tillika med expeditionens diarium
och registratur komma att öfverlemnas till Riksdagens lagutskott för
granskning.

100

Rörande de klagomål, som under år 1889 varit föremål för justitieombudsmannens
handläggning, meddelas följande öfversigt.

Vid 1889 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

........................ 26.

....................... 157.

under handläggning

Under året inkommo klagomål till ett antal af

Af dessa hafva

återkallats..........................................................

ej föranledt åtgärd...........................................................

efter vederbörandes hörande fått förfalla
hänvisats till åtal..............................................

vid årets slut varit utställda till förklaringar eller påminnelser
af annan anledning förklarats tills vidare hvilande.........

Summa 183.

105,

46,

11,

13,

Summa 183.

. Under år 1889 har justitieombudsmannen förordnat om anställande
af åtal mot domare och embetsman:

på grund af härstädes förd klagan ................................................... H

till följd af granskning af fångförteckningar ............................................. 7’

.................................................................................. ll

Summa 19.

af annan anledning

I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva följande under
år 1889 meddelade domslut blifvit antecknade.

(Dom den 19 mars 1889 i sak mellan Moris trävaruaktiebolag,
sökande, samt Jonas Andersson och Sifvert Olofsson i Digerber<mt
svarande, angående bättre rätt till skog.)

»Genom ett den 16 april 1854 upprättadt skriftligt kontrakt hade
egare till hemmansdelar i Digerberget upplåtit rätt till afverkning under
femtio år af alla till hemmansdelarne hörande skogar, med undantag af
visst område. 0

Senare egare till nämnde hemmansdelar instämde år 1883 Mons trävaruaktiebolag
såsom innehafvare af afverkningsrätten med yrkande att,
som vid upplåtelsen muntligen aftalats att träd af gran icke finge anses
under afverkningsrätten inbegripna, bolaget alltså måtte frånkännas rätt
att å den upplåtna skogsmarken afverka granträd.

Sedan Bergs tingslags häradsrätt — enär hemmansegarne icke emot
ordalydelsen i kontraktet den 16 april 1854 styrkt, att den bolaget på

101

grund däraf tillkommande afverkningsrätt vore inskränkt till allenast
träd af furu — ogillat hemmansegarnes talan;

men Svea hofrätt, då, genom hvad i saken förekommit, det måste
anses styrkt, att rätt till afverkning af granträd icke genom kontraktet
den 16 april 1854 upplåtits, med ändring af häradsrättens utslag förklarat
samma kontrakt icke för bolaget medföra rätt att afverka granträd
å ifrågavarande hemmansdelar;

så har Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens dom, fastställt häradsrättens
utslag».

(Utslag den 26 juli 1889 i mål emellan stadsfiskalen G. Eksandh, å
ena sidan, samt hotellvärden E. Berthelsen, å andra sidan, angående förseelse
mot ordningsföreskrift i fråga om bränvinsförsäljning.)

»Stadsfiskalen G. Eksandh yrkade vid rådstufvurätten i Helsingborg
ansvar å värden på hotell d _A.ngleterre i nämnda stad E. Berthelsen för
det han den 9 mars 1888 låtit gäster qvarsitta å hotellets restauration
efter klockan elfva på aftonen, då utskänkning därstädes icke längre fick

ega rum. _

Som grund för åtalet åberopades 12 § i den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet den 23 augusti 1878 fastställda särskilda ordnings
stat?ga för staden Helsingborg, så lydande: »Lokal för utskänkning af
spritdrycker, vin eller maltdrycker far ej för rörelsen öppnas före klockan
5 förmiddagen, och under den tid, utskänkning icke får ega rum, skall
utskänkningslokalen vara stängd och gäster icke tillatas att där qvar
stanna, vid bot af 5—10 kronor».

Sedan rådstufvurätten i utslag den 24 april 1888 dömt Berthelsen
för det gäster tillåtits att å utskänkningsstället qvarstanna under tid, då
utskänkning därstädes ej fick ega rum, att jämlikt nämnda stadga bota
tjugu kronor,

men Kongl. Maj:ts och rikets hofrätt öfver Skåne och Blekinge i
utslag den 3 därpå följande augusti förklarat, att som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke egt att meddela det till grund för åtalet åberopade
stadgande, hofrätten, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, ogillade
Eksandhs talan;

så har Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens utslag, fastställt radstufvurättens
i målet meddelade beslut».

102

(Utslag den 7 november 1889 i mål emellan advokatfiskal Evald
Mathias Gabriel Settergren, å ena, samt häradshöfdingen i Medelpads
vestra domsaga Arvid Leonard Sjöberg, å andra sidan, angående ansvar
för felaktigt förfarande i embetet och ersättning.)

»Advokatfiskal, som på enskild parts anmälan hos hofrätt anställt
åtal mot domare för felaktigt förfarande i embetet och yrkat åläggande
för domaren att ersätta den enskilda parten genom åtalade förfarandet
tillskyndad kostnad, må utan särskildt uppdrag af den enskilda parten
öfverklaga hofrättens i anledning af åtalet meddelade utslag i hvad
detsamma innefattar ogillande af det i målet framställda ersättningsanspråket.
»

(Dom den 19 november 1889 i sak emellan sällskapet »Upplysning
och Sedlighet» i Gefie, sökande, samt kopparslagaren C. J. Lennstrand,
svarande, angående fordringsanspråk.)

»Sedan kopparslagaren C. J. Lennstrand jämte en annan person, en
för båda och båda för en, tecknat borgen såsom för egen skuld å eu af
guldsmeden C. M. Lindfors den 1 januari 1884 utfärdad, till betalning
sex månader efter uppsägning förfallen revers å 4,840 kronor med ränta,
i hvilken revers stadgats, att räntan skulle vid hvarje halfårs utgång
erläggas och å kapitalet för hvarje år afbetalas 500 kronor, äfvensom att,
i händelse rånte- eller kapitalavbetalningarna icke sålunda fullgjordes,
reversen ansåges vara uppsagd, för så vidt icke andra överenskommelser
träffades, som borgesmännen godkände, så har, i likhet med rådstufvurätten
i Gefie och Svea hofrätt, Kongl. Maj:t i dom den 19 november
1889 ansett, att, enär ränteliqvid eller afbetalning å kapitalet på föreskrifven
tid icke egt rum samt någon öfverenskommelse utöfver skuldebrefvets
stadgande med borgesmännens medgifvande icke träffats, hela
lånebeloppet förfallit till betalning den 1 Juli 1885, och att, då därefter
lagsökning mot C. J. Lennstrand icke egt rum inom den i förordningen
den 28 juni 1798 stadgade tid, mot C. J. Lennstrand väckt talan om
betalningsskyldighet på grund af berörda borgen icke kunde bifallas.»

(Utslag den 19 december 1889 inmål mellan Skönviks aktiebolag, å
ena, samt öfrige delegare i en till Ase utgods hörande oskiftad skogstrakt,
oå andra sidan.)

* i* iooo " i ks10åktiebolags vägnar fullföljde E. A. Wallmark den 10
juli 1888 underdånig talan mot Torps tingslags egodelningsrätts beslut

103

den 11 juni samma år, angående laga skifte å eu till Äse utgods hörande
oskiftad skogstrakt, samt åberopade, till stöd för sin behörighet därtill,
förutom handlingar, som utvisade, att Wilhelm Bunsow af bolaget bemyndigats
att under år 1888 i allt föra dess talan och för sadant ända
mål å bolagets vägnar ensam underteckna fullmakten, en allenast i afskrift
företedd af Bunsow den 2 januari 1888 utfärdad fullmakt för Wallmark
eller den han i sitt ställe förordnade att under år 1888 i frågor,
som rörde bolagets fasta egendomar och andra tillhörigheter inom Torps
in. fl. uppräknade tingslag, föra bolagets talan vid domstolar och andra
myndigheter, kyrko- och kommunalstämmor samt landtmäterisamman
träden, äfvensom att å bolagets vägnar ingå förlikning och överenskommelser
samt utöfva rösträtt. Förklaring öfver besvären inkom ej
från någon af vederparterna.

Vid uppkommen fråga, huruvida de anförda besvären kunde komma
under pröfning, har högsta domstolen funnit hinder ej mota att till
pröfning upptaga desamma.»

Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har,
på framställd förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver
lagen, i den ordning § 19 regeringsformen föreskrifver, icke blifvit meddelad’
under den tid, som förflutit från det justitieombudsmannens senaste
embetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i § 14 af instruktionen för justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse föi behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj: t anmälda beslut och gjorda framställningar,
har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat .mig uppgifter,
^dels om de underdåniga skrivelser, som, efter det justitieombudsmannens
senaste embetsberättelse afgafs, af Riksdagen afiåtits, samt om
de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet
med dessa uppgifter, förteckning upprättad öfver de genom nämnda
skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.
Maj:t afiåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka. i
justitieombudsmannens senaste embetsberättelse upptagas såsom i sin
helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande dessa ärenden

104

meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka blifvit med dem vidtagna
under den tid, som förflutit efter det justitieombudsmannens senaste
embetsberättelse afgafs.

. Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrivelser, som efter afgifvandet af justitieombudsmannens senaste embetsberättelse
af Riksdagen till Kong!. Maj:t aflåtits, finnas i bilagan till
denna berättelse.

Stockholm i januari 1890.

NILS CLAÉSON.

C. von Schulzenheim.

BILAGA

till

Riksdagens justitieombudsmans embetsberättelse

till 1890 års Riksdag.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag.

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
under år 1889 afiåtna underdåniga skrivelser, jämte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 februari 1889'', i anledning af Kongl. Maj:is
proposition med förslag till lag om straff för embetsbrott af piest och om laga
domstol i sådana mål. (1.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 mars 1889.

2;o af den 23 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom. (2.)

1889 den 1 mars! statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af den 26 februari, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse af ackord

i konkurs. (5.)

Ärendet beror på Kongl. Majtts pröfning.

4:o af samma dag, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 117 § 2 mom
i konkurslagen den 18 september 1862. (6.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 november 1889.

5:o af den 9 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 121 § utsökningslagen
den 10 augusti 1877. (11.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 november 1889.

6;o af samma dag, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.)

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen, af
bihanget till Riksdagens protokoll.

108

(öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro utlåtanden infordrade från samtliga domkapitlen
i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium.

7:o af den 12 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 §
kyrkolagen. (15.)

Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro utlåtanden infordrade från samtliga domkapitlen
i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium.

8:o af den 20 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 §
rättegångsbalken. (18.)

1889 den 8 november i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förklarat sig ej vilja godkänna
lagförslaget i oförändradt skick; och har högsta domstolen sedermera afgifvit utlåtande
öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt lagförslag i ämnet.

9:o af den 29 mars, om tillägg till gällande bestämmelser angående saköreslängd.
(25.)

Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro rikets hofrätter anbefalde att, efter hörande
af häradshöfdingarne i de domsagor, där ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872,
afgifva utlåtanden.

10:o af den 6 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken. (29.)

1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad.

Il*0 samma dag, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd. (30.)

1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad.

12:o af den 26 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs
samt till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
(37.)

1889 den 7 juni lagar i ämnet utfärdade.

13:o af den 1 maj, angående återställandet af till landtdomstol i hufvudskrift ingifva!
handling. (40.)

Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro rikets hofrätter anbefallde att, efter vederbörande
häradshöfdingars hörande, afgifva utlåtanden.

14:o af samma dag, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima
ting för ransakning i brottmål. (41.)

Statskontoret anbefaldt afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens i skrifvelse]! gjorda
framställning.

15:o af den 8 maj, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta hemförskaffning
af svenskt fartygs befälhafvare och manskap. (46.)

Kommerskollegii i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och beror ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet

109

för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå
hästar och fordon. (47.)

Öfverlemnad från landtförsvarsdepartementet. Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

17:o af samma dag, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i
vissa brottmål. (48.)

1889 den 8 november lag i ämnet utfärdad; och skulle skrifvelsen, i hvad den afsåge att
bestämmelserna i kongl. kungörelsen huru i vissa fall skulle förfaras med betel, som
ådömts svarandepart för uteblifvande från underrätt, den 8 december 1882, måtte förklaras
ega tillämpning äfven å böter, ådömda enligt ifrågavarande lag, öfverlemnas till
finansdepartementet.

18:o af samma dag, angående behörighet för svensk domstol att upptaga vissa mål
mot utländsk man. (49.)

1889 den 20 december i statsrådet anmäld; och uppdrogs åt nya lagberedningen att utarbeta
det lagförslag, som i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse afsåges.

19:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (63.)

1889 den 31 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

20:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen. (91.)

1889 den 7 juni lag i ämnet utfärdad.

Stockholm den 31 december 1889. M Undbäch

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

21:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1889, angående reglering af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel. (64.)

1889 den 21 juni i underdånighet föredragen, och statskontoret genom nådigt bref för
skeende anordningar om Riksdagens berörda skrifvelse underrättadt.

Stockholm den 31 december 1889.

Aug. Gyldenstolpe,

kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

22:o Riksdagens skrifvelse af den 6 mars 1889, med anledning af Kongl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning beträffande förändrad organisation
af kavalleriet. (10.)

Enär Riksdagen funnit sig icke kunna bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda förslag samt
vid sådant förhållande förändringar blefve af nöden i Kongl. Maj:ts i nådig proposition till
Riksdagen den 1 februari 1889 gjorda framställning om anslag till uppförande af nytt
kasernetablissement för kronprinsens husarregemente, beslöt Kongl. Maj:t vid föredragning,
den 8 mars 1889 af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse att till Riksdagen aflåta proposition
om ändring i vissa delar af förberörda nådiga proposition; och fann Kongl. Maj:t
Riksdagens skrifvelse i (ifrigt icke föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

23:o af den 8 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om skyldighet för enskilde
att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå
hästar och fordon. (47.)

Anmäldes den 24 maj 1889 inför Kong]. Maj:t, och blef skrifvelsen till justitiedepartementet
öfverlemnad för vidtagande af den åtgärd chefen för nämnda departement kunde
anse nödig, hvarjämte de utarbetade lagförslagen öfverlemnades till den s. k. fältförvaltnings-
och etappkomitén för att öfver desamma afgifva yttrande.

24:o af den 14 maj, i fråga om sammanförande i en författning af gällande bestämmelser
angående vissa rust- och rotehållare åliggande skyldigheter. (76.)

Vid föredragning den 24 maj af förbemälda skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt ombudsmannen
i arméförvaltningen, vice liäradshöfdingen C. H. Weidenhielm att utarbeta och
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till den af Riksdagen begärda sammanfattning af
ifrågavarande föreskrifter.

25:o af den 16 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel.
(65.)

Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades arméförvaltningen samt statskontoret till
kännedom och efterrättelse, i hvad hvardera embetsverket rörde, äfvensom andra vederbörande
myndigheter i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af
åtgärder, som af de uti skrifvelsen anmälda beslut föranledas.

Med anledning af Riksdagens beslut under punkt 27 föreskrefs, att bestämmelserna
i kongl. brefvet den 4 oktober 1887 angående användandet af motsvarande för år 1888
beviljade extra anslag för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de
värnpligtiges inskrifning och redovisning skulle jämväl hvad angår anslaget för år 1890
vinna tillämpning.

Med anledning af Riksdagens beslut under punkt. 6, 12 och 15 samt 16 beslöts
det nya stater skulle utfärdas för Vermlands fältjägarecorps, Gotlands nationalbeväring och
för användandet af anslaget till aflöning af stamtrupp vid Blekinge bataljon.

26:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af ett
kasernetablissement i Jämtland. (88.)

Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades generalfälttygmästare!! och chefen för artilleriet
samt arméförvaltningen till kännedom.

27:o af den 16 maj, angående fortsättande af arbetena å nya kasernetablissement
för Svea och Andra lifgardet m. in. (83.)

Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom och
efterrättelse, hvarjämte statskontoret bemyndigades att inom det belopp, som Riksdagen
för ändamålet anvisat, tillhandahålla arméförvaltningen de förskott, som utöfver inflytande
försäljningsmedel kunde för år 1890 blifva erforderliga.

28:o af samma (lag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga kronans jordområden i Malmö m. m. (82.)

Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom. .

29:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af mötesplatsen Refvinge. (59.)

Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom och
behörig efterrättelse, hvarjämte handlingarna öfverlemnades till finansdepartementet för vidtagande
af de ytterligare åtgärder, som af chefen för detta departement kunde finnas
erforderliga.

30:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse tor
rusthållarne vid andra lifgrenadierregementet från betalning för förbrukad exercisammunition.
(58.)

Föredrogs den 7 juni 1889 och beslöts, att nådig kungörelse i ämnet skulle genom trycket
i vanlig ordning utfärdas.

31:o af samma dag, i anledning af Riksdagens revisorers berättelse om verkställd
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning år 1887, däruti Riksdagen, bland annat, hemställt,
att bestämmelsen om ett lägsta pris, som får för remont erläggas, måtte
upphäfvas. (57.)

Anmäld genom finansdepartementet den 31 maj 1889 och transsumt af skiifvelsen, i
hvad den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 21 juni 1889 och anbefalldes arméförvaltningen
att efter vederbörandes hörande inkomma med yttiande.

Sedan arméförvaltningen den 17 september 1889 med infordrade utlåtandet inkommit,
anmäldes ärendet ånyo inför Kongl. Maj:t den 5 oktober 1889, och faun Kongl.
Maj:t icke skäl att om upphäfvande af ifrågavarande bestämmelser förordna.

32:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (70.)
Anmäld genom finansdepartementet den 7 juni 1889 och transsumt af skrifvelsen, i hvad
den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 22 därpåföljde juni och meddelades
vederbörande till kännedom och förständigande underrättelse om Riksdagens beslut.

Stockholm den 31 december 1889.

E. von der Lancken.

112

4:o, Kong!, sjöförsvarsdepartementet.

33:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1889, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (66.)

Den 7 juni 1889 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

34:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)

Den 7 juni 1889 genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet.

Stockholm den 31 december 1889.

R. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civildepartementet.

35:o Riksdagens skrifvelse af den 26 februari 1889, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i förordningarna om kommunalstyrelse på
landet, om kommunalstyrelse i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm. (7.)
Anmäldes den 8 mars, hvarvid beslöts utfärdande af nådiga förordningar i ämnet. Föranleder
icke vidare åtgärd.

36:o af den 12 mars, i anledning af Kong], Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 38 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm. (17.)
Anmäldes den 22 mars och beslöts utfärdande af nådig förordning i ämnet. Erfordrar
icke vidare åtgärd.

37:o af den 3 april, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 47
mom. 2 och § 48 i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (26.)

Anmäldes den 25 april och anbefalldes därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen
att, efter vederbörande landstings hörande, i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan
dessa utlåtanden numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

38:o af den 6 april, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(27.)

Anmäldes den 25 april och beslöts, att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Erfordrar icke vidare åtgärd.

113

39:o af den 6 april, med anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående räntefrihet
för oguldna återstoden af ett Yesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag
beviljadt lån. (28.)

Efter anmälan den 25 april och därvid fattadt beslut, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas
vederbörande, erfordrar densamma icke någon vidare åtgärd.

40:o af den 12 april, i anledning af inom Riksdagen väckt förslag om nedsättning
i räntan å ett Oscarshamns stad beviljadt statslån eller medgifvande af rätt
för staden att efter tre månaders uppsägning återbetala den oguldna delen af
lånet. (32.)

Anmäldes den 25 april och beslöts delgifning af skrifvelsens innehåll åt vederbörande.

Påkallar icke vidare åtgärd.

41:o af den 13 april, angående fortsättning af statens järnvägsbyggnader. (33.)
Den 25 april anmäld och skulle skrifvelsens innehåll delgifvas järnvägsstyrelsen.

Föranleder icke någon vidare åtgärd.

42:o af den 13 april, i anledning af Kongl. Majits proposition med förslag till förordning
om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet. (34.)
Anmäldes den 10 maj och beslöts lag i ämnet.

Erfordrar icke vidare åtgärd.

43:o af den 26 april, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864. (38.)

Anmäldes den 10 maj, och anbefalldes därvid kommerskollegium att, efter öfverståthållareembetets
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande
i ämnet.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

44:o af den 1 maj, om ändring i kongl. kungörelsen angående uppbörd af afgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den 22 oktober
1886. (39.)

Vid skrifvelsens anmälan den 24 maj anbefalldes Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen
att afgifva underdåniga utlåtanden i ämnet; och hafva utlåtanden numera inkommit från
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen med undantag af ett.

45:o af den 4 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (42.)

Anmäldes den 10 maj och lades till handlingarna, såsom icke föranledande någon åtgärd.

46:o af den 7 maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af
vattensjuka marker samt angående villkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
(43.)

Anmäldes den 10 Maj. Påkallar icke vidare handläggning.

Just.-ombuclsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag.

114

47:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af förra trumpetarebostället Edeby n:o 8 Wäddö socken af Stockholms län till
boställe åt länsmannen i Wäddö och Häfverö skeppslag af samma län. (56.)
Den 31 maj anmäld och lagd till handlingarna, såsom icke föranledande någon åtgärd.

48:o åt den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887. (57.)
Skrifvelsen blef i hvad den afser resereglementet anmäld den 20 december och beslöts
nådig kungörelse i ämnet.

Erfordrar icke någon vidare åtgärd.

49:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (67).

Anmäldes den 7 juni, därvid erforderliga föreskrifter meddelades, utom i afseende å punkterna
23 och oO, Indika två punkter anmäldes, den förra denna dag samt den senare den
12 Oktober.

Skrifvelsen påkallar icke vidare åtgärd.

50:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)

Anmäldes den 21 juni i de delar, som tillhöra civildepartementets handläggning.

Erfordrar icke vidare åtgärd.

51:o af den 13 maj, rörande förbud mot införsel af margarin och oleo-margarin
samt mot tillverkning af margarin in. m. (71.)

Sedan dels landtbruksakademiens förvaltningskommitté, dels kommerskollegium och generaltullstyrelsen
afgifvit vid skrifvelsens anmälan den 24 maj infordrade underdåniga utlåtanden,
anmäldes ärendet ånyo den 11 oktober, därvid Kongl. Maj:t icke fann skäl att
bifalla de af Riksdagen äskade åtgärderna.

Skrifvelsen påkallar icke vidare handläggning.

52:o af den 14 maj, i fråga om ändring af § 22 i kongl. förordningen angående
patent den 16 maj 1884. (77.)

Anmäldes den 24 maj, då kommerskollegii utlåtande infordrades. Detta utlåtande har
sedermera inkommit; och är ärendet beroende på vidare handläggning.

53:o af den 15 maj, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta
den i 3 kap. grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.)

När skrifvelsen den 24 maj anmäldes, anbefalldes kommerskollegium att afgifva underdånigt
utlåtande i ärendet, hvilket utlåtande ännu icke inkommit.

54:o af den 16 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för ett åt Kristianstad—Hessleholms järnvägsaktiebolag beviljadt
lån. (81.)

Anmäldes den 31 maj och lades till handlingarna såsom icke föranledande till någon åtgärd.

115

55:o af den 16 maj, angående lindring i villkoren för ett åt Hjelm ar ens och Qvismarens
sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor. (85.)
Anmäldes den 31 maj och beslöts, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas vederbörande.

Erfordrar icke vidare åtgärd.

56:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag, att det
aflöningsbelopp, som kan blifva tillgängligt genom två länsmansdistrikts i
Vesternorrlands län sammanslagning till ett distrikt, må användas till aflönande
af länsman i ett nybildadt distrikt inom samma län. (87.)

Den 7 juni anmäld; och beslöts reglering af ifrågavarande länsmansdistrikt. Ärendet är
slutligen liandlagdt.

57:o af den 17 maj, angående statsbidrag för ny reglering af Umeå stad i följd af
den staden år 1888 öfvergångna brand. (94.)

Anmäldes den 31 maj, och skulle delgifvas vederbörande.

Erfordrar icke vidare åtgärd.

58:o af den 17 maj, angående statsregleringen för år 1890 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (95.)

Anmäldes den 6 december, i hvad skrifvelsen rörde anslag till anskaffande af ny rörlig
materiel vid statens redan trafikerade järnvägar.

Skrifvelsen anmäldes vidare den 13 december, i hvad den rörde dels anslag till fortsättande
af arbetena å stambanan norr om Sollefteå, dels ock de för år 1890 beviljade
medel till låneunderstöd för enskilda järnvägar.

Erfordrar icke vidare åtgärd.

Stockholm den 31 december 1889.

Hugo Martin.

6:o, Kongl. finansdepartementet.

59:o Riksdagens skrifvelse af den 6 mars, angående utsträckt användning af
undsättningsfondens tillgångar. (8.)

Vid föredragning den 8 mars af denna skrifvelse har Riksdagens däruti anmälda beslut
till kännedom meddelats statskontoret, som om samma beslut skulle geuom cirkulär
underrätta samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

60:o af den 12 mars, angående villkoren för försäljning af bränvin. (13.)

I)en 19 augusti har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i §§ 10 och
11 af nådiga förordningen angående villkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885.

61:o af samma dag, om ny författning angående mantals- och skattskrifningarnas
förrättande. (14.)

116

Med anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan har inom finansdepartementet
utarbetats förslag till ny förordning angående mantals- och skattskrifningarnas
förrättande, hvilket förslag ännu icke blifvit för Kongl. Maj:t anmäldt.

62:o af den 22 mars, angående val af fullmäktige i riksbanken. (19.)

63:o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (20.)

Den 29 mats äro dessa tva skrivelser inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

64:o af den 20 april, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
(35.)

Vid föredragning den 10 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Majrt, i anledning af
Riksdagens anhållan om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter
af utländingar för konserter eller dramatiska och andra föreställningar,
uppdragit åt chefen för finansdepartementet att låta inom nämnda departement utarbeta
förslag i det af Riksdagen angifna syfte; och är denna skrifvelse uti berörda hänseende
fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Däijämte har Kongl. Maj:t den 5 oktober låtit utfärda nådig förordning angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

65:o af den 11 maj, angående indrifning och redovisning af de enskilda sedelutgifvande
bankernas bevillningsafgifter. (50.)

Vid föredragning den 5 oktober af förestående skrifvelse i sammanhang med den under
punkt 64 omförmälda har, på sätt under sistberörda punkt blifvit nämndt, Kongl. Maj:t
låtit utfärda nådig förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter.

66:° af den 7 maj, angående utbyte af mark mellan kronan och Stockholms stad
vid Artilleriplanen m. m. (44.)

Sedan öfverståthållareembetet, på grund af nådig remiss, från Stockholms stadsfullmäktige
inhemta^ och till Kong]. Maj:t inkommit med yttrande, däruti stadsfullmäktige förklarat
staden villig att ingå på de af Kong]. Majrt och Riksdagen uppställda villkor för öfverlåtande
till kronan af staden tillhörig mark nedanför Artilleriplanen in. in., har Kongl.
Majrt den 18 oktober anbefallt kammarkollegium att å kronans vägnar med Stockholms
stad upprätta aftal om utbyte af mark vid Artilleriplanen m. m. i enlighet med de i
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse innefattade grunder, och har kammarkollegium sedermera
till Kong], Majrt anmält, att sådant aftal blifvit träffadt,

67:o af den 8 maj, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i
vissa brottmål. (48.)

Denna skrifvelse är den 8 november på justitiedepartementets föredragning i underdånighet
anmäld för Kongl. Majrt, som därvid godkänt och utfärdat den af Riksdagen för dess del
antagna lag i förevarande ämne.

Sedan skrifvelse!! därefter blifvit, i hvad densamma anginge förfaringssättet med
ifiågavaiande böter, till finansdepartementet öfverlemnad, hafva statskontoret och kammar -

117

rätten den 20 november erhållit befallning att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande
i anledning af Riksdagens i skrifvelse]! gjorda anhållan, att bestämmelserna i kongl. kungörelsen,
huru i vissa fall skall förfaras med böter, som ådömts svarandepart för uteblifvande
från underrätt, den 8 december 1882, måtte förklaras ega tillämpning äfven å
böter, ådömda enligt ofvanberörda lag; och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

68:o af den 13 maj, angående försäljning till Örnsköldsviks köping af é1/^ seland af
kronohemmanet Norrlungånger n:o 1 om l/± mantal i Vesternorrlands län. (51.)
Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutat har den 31 maj meddelats
vederbörande till kännedom, hvarjämte kammarkollegium erhållit nådig befallning att,
sedan köpeskillingen för hemmansdelen blifvit erlagd, därå utfärda köpebref.

69:o af samma dag, angående efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf. (52.)
Den 31 maj liar Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärenden meddelats
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

70:o af samma dag, i fråga om befrielse från utgifvande till kronan af vissa sa kallade
skillnadsarrenden. (53.)

Den 13 innevarande månad liar Kongl. Maj:t beslutat att till Riksdagen aflata nådig
proposition i förevarande ämne.

71 :o af samma dag, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt vissa lägenhetsinnehafvare
å de kronoegendomar, som komma att försäljas. (54.)

Den 31 maj är förevarande skrifvelse remitterad till domänstyrelsen med befallning till
detta embetsverk att i anledning af densamma afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

72:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887. (57.)
Den 31 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att styrelsen för postsparbanken skulle inkomma
med underdånigt utlåtande i fråga om Riksdagens framställning rörande postsparbanken
samt att transumt af ifrågavarande skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag expedieras till
justitiedepartementet, i hvad densamma anginge framställningen rörande fångvårdstyrelsen,
till landtförsvarsdepartementet, så vidt den rörde framställningen i afseende å arméförvaltningen,
samt till civildepartementet, i hvad den afsåge framställningen beträffande
resereglemente!.

Vid förnyad föredragning den 10 oktober af förevarande skrifvelse, för så vidt den
anginge revisorernas erinran i fråga om det ordföranden i styrelsen för postsparbanken
tillagda arfvode, har Kongl. Maj:t förklarat, att bemälde ordförande hädanefter skulle ega
tillsvidare uppbära arfvode till belopp af 2,000 kronor för år att utgå i den ordning,
som i § 19 af nådiga förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883
finnes stadgadt.

118

73:o af deri 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstadens första
hufvudtitel. (62.)

Vid föredragning den 31 maj af berörda skrifvelse har Kong!. Maj:t förordnat, att innehållet
af densamma skulle meddelas riksmarskalksembetet och statskontoret till kännedom
och efterrättelse.

74:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (68.)

Den 31 maj har Kong!. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen
under sjunde hufvud titeln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar
i ämnet, förordnat, att förestående skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till
kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som
rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

Därjämte har Kongl. Maj:t, med föranledande af Riksdagens i 6:te punkten anmälda
beslut rörande skogsväsendet, efter inhämtande af domänstyrelsens förslag i ämnet, den
29 november fastställt ny instruktion för skogsstaten äfvensom meddelat erforderliga bestämmelser
rörande frågor, hvilka sammanhängde med den beslutade förändrade regleringen
af nämnda stat.

Vidare och efter det, med anledning af Riksdagens beslut i fråga om anslag till
kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter, Kong], Maj:t den 31 maj förklarat, att
i finansdepartementet förekommande ärenden rörande banker och hypoteksinrättningar
skulle flan och med 1890 års ingång tillsvidare handläggas å en särskild afdelning, benämnd
bankbyrån och bestående af bankinspektöreu såsom byråchef samt en byråassistent
jämte en amanuens, har Kongl. Maj:t den 22 november fastställt föreskrifter rörande fördelningen
mellan de särskilda tjenstemännen å bankbyrån af de till denna byrå börande
äienden; och har Kongl. Maj:t, på grund af Riksdagens i 17:e punkten af förevarande
skrifvelse anmälda beslut om beviljande af ett extra anslag af 25,000 kronor för skogsodlingens
befrämjande, jämväl den 31 maj anbefallt Kongl Majrts befallningshafvande i
rikets samtliga län att af Riksdagens berörda beslut gifva vederbörande hushållningssällskap
och under innevarande år sammanträdande landsting del med tillkännagifvande,
att, därest landsting eller hushållningssällskap önskade komma i åtnjutande af andel
i det af Riksdagen anvisade anslaget, framställning därom, ställd till Kongl. Maj:t, borde
i så god tid före innevarande års utgång till Kong]. Maj:ts befallningshafvande ingifvas,
att densamma kunde tillika med Kong]. Maj:ts befallningshafvandes yttrande i ämnet
varda före årets utgång till Kongl. Maj:t insänd.

Slutligen har Kongl. Maj:t vid förnyad föredragning den 7 juni af ifrågavarande
skrifvelse, i hvad den innefattade tillkännagifvande af Riksdagens beslut i fråga om anvisande
af medel för verkställande af strömrensningar i gränselfvarne mellan Sverige och
Finland, uppdragit åt herr ministern för utrikes ärendena att hos kejserl. ryska regeringen
göra framställning huruvida densamma vore sinnad att godkänna den ordning för utfö -

119

rande af berörda strömrensningar, som blifvit af den för frågans utredning tillsatta svenskfinska
komité föreslagen.

75:o af samma dag angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)

Vid underdånig anmälan den 7 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än
finansdepartementet för sådant ändamål till vederbörande departement öfveilemnas, samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och underdånig efterrättelse
meddelas statskontoret; It varjämte, sedan Riksdagen medgifvit, att förre stationsinspektoien
Klas Pontus Arnoldson finge från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension till
belopp af 600 kronor att utgå från och med ingången af detta år, pensionsresolution
blifvit för Arnoldson utfärdad.

Vid förnyad underdånig föredragning den 19 augusti af förevarande skrifvelse, i
hvad den innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl.
Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings
ställning och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huiuvida
genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det
inbördes förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens
utgifter för pensionering af civile embets- och tjenstemän måtte kunna beiedas; och
har komitén ännu ej afslutat sina arbeten.

7 6:o af den 14 maj, angående tullbevillningen. (72.)

Vid föredragning den 19 augusti af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfå! da ny
tulltaxa att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1890.

77:o af samma dag, angående visst anstånd för Karlshamns spritförädlingsaktiebolag
med erläggande af tullafgift för det i bolagets fabrik inneliggande bränvin.
(73.)

Vid föredragning den 17 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t beviljat Kailshamns
spritförädlingsaktiebolag anstånd med erläggande af belöpande tull å det i bolagets
fabrik i Karlshamn då inneliggande parti bränvin till utgången af natt och år från
den 1 därförutgångne februari, hvarjämte Kongl. Maj:t för rätten att åtnjuta det sålunda
förlängda betalningsanståndet stadgat vissa villkor.

78:o af samma dag, angående uppförande af en ny teaterbyggnad å operahusets
tomt m. m. (74.)

Sedan teaterbygguadskonsortiets yttrande i anledning af hvad Riksdagen i denna skrifvelse
beslutat och anfört blifvit infordra!!, har Kongl. Maj:t vid skrifvelsens föredragning den
31 maj funnit godt tillåta konsortiet att i och för fullgörande af de åtaganden i fråga om
uppförande af en ny teaterbyggnad m. m., konsortiet sig iklädt, utgifva och försälja ett
premieobligationslån till nominelt belopp af 10,000,000 kronor, under villkor, bland andra,
att konsortiet, innan någon till lånet hörande obligation finge utgifvas, hos Kongl.
Maj:t styrkte, att de villkor, mot Indika Stockholms stad åtagit sig obligationernas utlott -

120

ning och inlösning blifvit. behörigen fullgjorda, och att alltså stadens ansvarighet för
obligationernas utlottning och inlösning inträda

Härjämte har Kong! Maj:t, med uttalande af den förutsättning att förslag till kontiakt
mellan Kongl. Maj:t och kronan samt konsortiet med närmare bestämmelser och
föreskrifter angående teaterbyggnadsarbetet samt konsortiets öfriga åtaganden snarast möjligt
blefve af konsortiet till Kongl. Maj:t ingifvet, under vissa villkor medgift, att det
ifrågavarande lånet finge, redan innan dylikt kontrakt afslutats, emitteras.

Förslag till sådant kontrakt har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit; och är denna
skrifvelse fortfarande på Kongl. Maj;ts pröfning beroende.

J9:o af den 15 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (79.)
Den 7 juni har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan, låtit utfärda
nådig kungörelse i anledning af Kiksdagens beslut angående riksbankens styrelse och
förvaltning.

80:o af den 16 maj, angående de i fråga om förvärfvande af mark för utvidgning af
renbetesfjellen i Jämtlands län meddelade bestämmelser. (84.)

Förevarande skrifvelse är denna dag anmäld för Kong], Maj:t, som förordnat, att innehållet
häraf skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

81:o af samma dag, angående förhöjd pension vid afskedstagande för distriktschefen
i sydöstra tulldistriktet F. Nisbeth. (86.)

Den 31 maj har innehållet af förevarande skrifvelse meddelats generaltullstyrelsen till
kännedom och för vederbörandes förständigande.

82:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (90.)
Den 24 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid innevarande
års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

83:o af den 17 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(92.)

Den ol maj har innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse meddelats statskontoret
till kännedom.

84:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (93.)
Innehållet af Riksdagens förestående skrifvelse har den 31 Maj meddelats statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

85.o af samma dag, angående statsregleringen för år 1890 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (95.)

Vid föredragning den 31 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
Riksdagens där uti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
samt att statskontoret skulle dels bemyndigas att af det till inlösen af skattefrälseräntor
m. m. afsätta belopp, så långt detsamma lemnade tillgång, godtgöra sig för
de belopp, som för ändamålet blifvit förskjutna, och i öfrigt bestrida de med räntornas inlösen
förenade utbetalningar, dels erhålla föreskrift att före utgången af år 1890 till

121

riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnadsfonden
för riksdags- och riksbankshus afsättas.

Därjämte bar Kongl. Maj:t befallt, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad
den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för järnvägsmateriel och
järnvägsbyggnader, skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet, och
kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets fördragning för Kongl.
Maj:t anmälas.

86:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (96.)
Den 31 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

87:o af samma dag, med ny riksstat. (97.)

Vid underdånig anmälan den 7 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj.t föroidnat,
att, jämte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition
vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riksstat
skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

88:o af samma dag, angående undersökning beträffande de å kronojord inom Nonbotten
befintliga apatitlager in. m. (98.)

Sedan chefen för Sveriges geologiska undersökning inkommit med infordiadt undeidånigt
förslag till plan för verkställande af den utaf Riksdagen i förevarande skrifvelse begärda
undersökning, bar Kongl. Maj:t den 14 juni uppdragit åt tre personer att verkställa
ifrågavarande undersökning; bvarjämte Kongl. Maj:t meddelat erforderliga föreslnifter i afseende
å sättet för undersökningens utförande in. m.; och hafva undersökningsförrättarne
ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit med berättelse angående det dem lemnade uppdrag.

Stockholm den 31 december 1889.

Hans Wachtmeister.

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

89;o Riksdagens skrifvelse af den 12 mars, angående behörighet för qvinna att
inväljas i skolråd och fångvårdsstyrelse. (16.)

Kongl. Maj:t har den 22 mars utfärdat nådiga förordningar i ämnet.

° 90:o af den 26 april, angående ändrad lydelse af 32 § 1 inom. i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871. (36.)

Kongl. Maj:t bär den 16 november utfärdat nådig förordning i ämnet äfvensom i sammanhang
dermed:

kungörelse i anledning af en emellan Sverige och Danmark afslutad öfveienskom o

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. *

122

melse angående ettdera rikets undersåtar, hvilka inom det andra komma i behof af fattigvård;
och

kungörelse angående upphäfvande af cirkuläret den 19 juli 1872 angående åtgärder
i afseende å lyska undersåtar, som intagits å sjukhus eller andra välgörenhetsinrättningar
i Sverige. ö

91:° af den 8 maj, angående förslag till ecklesiastik boställsordning. (45.)

Yid anmälan den 24 maj af denna skrifvelse beslöts, att densamma skulle läggas till handlingarna.

92:o af den 13 maj, angående upplåtelse till Vadstena hospital af en under namn
af Susenborgs hage utarrenderad, numera till statsverket indragen hospitalsjord.
(55.)

Kong!. Maj:t har den 7 juni 1889 meddelat beslut i detta ärende.

93:o af den 13 maj, angående jordafsöndring från kronolägenheten Alnängarne i
Örebro län. (60.)

Kong!. Maj:t har den 7 juni meddelat beslut i detta ärende.

94:o af den 13 maj, angående jordafsöndring från kronoladugården Borgholm; (61.)
Kong]. Maj:t har den 7 juni meddelat beslut i detta ärende.

95:° af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (69.)

Kong!. Maj:t har den 31 maj meddelat erforderliga föreskrifter i ämnet.

96:o af den 14 maj,, angående uppgörande af förslag till grunder för beredande af
ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, hvilka tjenstgöra vid småskolan
eller biträda vid undervisningen i folkskolan. (75.)

För ärendets utredning äro förberedande åtgärder vidtagna.

97:o af den 15 maj, angående ordnande af döfstumundervisningen. (89.)

Kong!. Maj:t har den 31 maj utfärdat lag angående döfstumundervisningen, kungörelse
angående läroplan för undervisningen i döfstumskolan och kungörelse angående anslag
af allmänna medel till döfstumskolor.

Stockholm den 13 januari 1890.

Ii. S. Husberg.

128

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna genom Riksdagens
underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången
af år 1889 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande -

Kongl, justitiedepartementet.

,3:o Riksdagens skrifvelse af den 26 februari, angående ändrade bestämmelser rörande
fastställelse af ackord i konkurs. (5.)

6:o af den 9 mars, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.)

7:o af den 12 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 §
kyrkolagen. (15.)

9:o af den 29 mars, om tillägg till gällande bestämmelser angående saköreslängd. (25).

13:o af den 1 maj, angående återställandet af till landtdomstol i hufvudskrift ingifven
handling. (40.)

14:o af samma dag, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima
ting i brottmål. (41.)

15:o af den 8 maj, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta hemförskaffning
af svenskt fartygs befälhafvare och manskap. (46.)

16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet
för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk
afstå hästar och fordon. (47.)

18:o af samma dag, angående behörighet för svensk domstol att upptaga vissa mål
mot utländsk man. (49.)

Kongl. civildepartementet.

37:o Riksdagens skrifvelse af den 3 april, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse af § 47 mom. 2 och § 48 i förordningen om landsting den
21 mars 1862. (26.)

43:o af den 26 april, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864. (38.)

44:o af den 1 maj, om ändring i kongl. kungörelsen angående uppbörden af afgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den 22 oktober

1886. (39.)

124

52:o af den 14 maj, i fråga om ändring af § 22 i kong!, förordningen angående
patent den 16 maj 1884. (77.)

53:o af den 15 maj, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta
den i 3 kap. grufvestadgan omförmälda jordegare-andel. (78.)

Kongl. finansdepartementet.

61.0 Riksdagens skrifvelse af den 12 mars, om ny författning angående mantalsoch
skattskrifningarnes förrättande (14.)

64:o af den 20 april, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
(35.)

67:o af den 8 maj, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i
vissa brottmål. (48.)

71:o af den 13 maj, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt vissa lägenhetsinnehafvare
å de kronoegendomar, som komma att försäljas. (54.)

74:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens'' sjunde
hufvudtitel. (68.)

75:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (70.)

78:o af den 14 maj, angående uppförande af en ny teaterbyggnad å operahusets
tomt m. m. (74.)

88:o af den 17 maj, angående undersökning beträffande de å kronojord inom Norrbotten
befintliga apatitlager m. m. (98.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

96:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj, angående uppgörande af förslag till
grunder för beredande af ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, hvilka
tjenstgöra vid småskolan eller biträda vid undervisningen i folkskolan. (75.)

II.

Förteckning ä de vid riksdagarna före år 1889 till Kongl. Maj:t aflätna
underdåniga skrivelser, hvilka i justitieombudsmannens till 1889 års Riksdag
afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin helhet eller till
någon del hos Kongl. Maj:t o af g jorda, jämte uppgift å de åtgärder, som
sedermera blifvit med dem vidtagna.

1:0. Kongl. justitiedepartementet.

1 ro Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om
skillnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Ärendet beror på Kong!. Maj:ts pröfning.

2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning åt tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan
sådan. (40.)

Fångvårdsstyrelsens, medicinalstyrelsens och justitiekanslersembetets i ämnet infordrade
utlåtanden hafva inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

Kommittén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande, till hvilken denna skrifvelse
blifvit öfverlemnad, har ännu icke i anledning af densamma afgifvit utlåtande.

4:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg i
gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden. (39.)
Högsta domstolen har öfver det af nya lagberedningen afgifna förslag till förändrade lagbestämmelser
i ämnet den 15 november 1888 afgifvit utlåtande; och beror ärendet på
Kongl. Maj:ts pröfning.

126

5:o af den 9 maj 1884, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af
planer för, eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna
platsei i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden
lika med de för stad gällande anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas. (42.)

Högsta domstolen har öfver det af kommitterade utarbetade förslag till lag angående stadsplan
och tomtindelning m. m. den 20 april 1887 afgifvit utlåtande; och beror ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast
eller lös egendom hänföra. (50.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.)
Den af Kongl. Maj:t den 30 december 1885 tillsatta kommitté är fortfarande sysselsatt
med utarbetande af lagförslag i detta med flera sammanhängande ämnen.

8:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

9:° af clen 18 juni 1887, angående ändring i 17 kapitlet 12 § handelsbalken. (21.)
1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad.

10:o af den 3 mars 1888, angående upphäfvande af föreskriften om förnyelse af
inteckning för fordran. (16.)

1889 den 13 december anmäldes denna skrifvelse i statsrådet; och förklarade Kongl.
Maj:t densamma icke böra till vidare åtgärd föranleda.

ll:o af den 11 april 1888, angående ändring i gällande bestämmelser om tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd. (37.)

1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad.

12:o af den 2 maj 1888, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november
1866. (41.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

13.0 af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arfvode för konkursbos
förvaltning. (43.)

Sedan lagförslag i ämnet inom justitiedepartementet utarbetats, har högsta domstolens yttrande
däröfver blifvit infordradt.

14.0 af samma dag, angående förbud för ledamöter af sparbanks stvrelse och styrelser)
biträdande tjenstemän att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens
medel. (45.)

Ärendet öfverlemnadt till finansdepartementet.

Stockholm den 31 december 1889.

Karl Lindbäck.

127

2:0. Kong!, landtförsvarsdepartementet.

15:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1886, angående ändring i sättet för utdelning
af underhållsmedel till gratialister af krigsgemenskapen. (28.)
Remitterades den 19 april 1886 till arméförvaltningen. Dess utlåtande i ämnet inkom
till Kongl. Maj:t den 12 januari 1889, hvarefter ärendet hos Kongl. Maj:t den 25 i
samma månad föredrogs; och fann Kongl. Maj:t, med anledning af hvad arméförvaltningen
anfört och upplyst, någon åtgärd i den af Riksdagen föreslagna riktning icke böra vidtagas,
hvaremot, då fråga kunde uppstå huruvida någon lättnad kunde understödstagarne
beredas genom ökning af utdelningsställenas antal, arméförvaltningen anbefalldes inkomma
med utredning rörande beloppet af härigenom uppkommande kostnad, äfvensom huruvida
Vadstena krigsmanshuskassas ställning medgåfve att af kassans medel bestrida denna
kostnad.

Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t afgifvits.

16:o af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)
Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna underdåniga skrifvelse hafva
i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan
arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefallda att med gemensamt utlåtande
i detta ämne inkomma.

Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

Stockholm den 31 december 1889.

E. von der Lancken.

3:o. Kong!, civildepartementet.

17:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultima och Alnarps landtbruksinstitut,
föredragen och anbefalldes kommittén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af
sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid instituten.

128

Kommitténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till
Kongl. Majts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden jämte kommitténs förslag
den 2 november 1885 remitterats till landtbruksakademiens förvaltningskommitté, som den
20 februari 1886 afgaf underdånigt utlåtande i frågan, erhöllo styrelserna för Ultima och
Alnarps landtbruksinstitut den 26 november 1886 nådig befallning, hvar för sig, att afgifva
yttranden angående hvilka nybyggnader vid instituten skulle, därest kommitterades
förslag till omorganisation af landtbruksläroverken blefve antaget, vara oundgängligen erforderliga,
samt angående de belopp, hvartill kostnaderna härför skulle uppgå.

Sedan dessa utlåtanden inkommit, har frågan, såvidt Ultuna landtbruksinstitut angår,
blifvit inför Kongl. Maj:t slutligen anmäld den 12 januari 1889, då proposition till Riksdagen
angående förändrad organisation af nämnda institut beslöts. Beträffande Alnarps
landtbruksinstitut är ärendet ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja mellan Helsingborg
och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Anmäldes den 23 maj 1884, hvarvid chefen för civildepartementet bemyndigades att utse
kommitterade för afgifvande af betänkande i frågan. Sedan från desse kommitterade yttrande
inkommit, remitterades ärendet den 3 oktober 1884 till styrelsen för statens jernvägstrafik
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af gemensamt utlåtande.

Detta utlåtande lärer snart vara att införvänta.

19:o af den 11 maj 1884, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse bland annat innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en kommitté med uppdrag ej mindre att utreda om och i
hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsföisäkiing
åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Den 18 september 1888 inkom kommittén med betänkande, innefattande, bland annat,
förslag till

(i) lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet jämte förslag
till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874.

Sedan infordrade underdåniga utlåtanden öfver förstnämnda förslag inkommit, beslöt
Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 proposition till Riksdagen med förslag till förordning
om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet.

Sedan öfver förslaget till ändringar i byggnadsstadgan öfverintendentsembetet afgifvit
infordradt yttrande, remitterades ärendet till öfverståthållareembetet att efter Stockholms
stads byggnadsnämnds hörande afgifva underdånigt utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit,
är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

b) lag om försäkring för olycksfall i arbetet;

129

c) lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten;

d) förordning angående riksförsäkringsanstalten.

Öfver de under b) och c) omförmälda lagförslagen anbefalldes kommerskollegium den
21 september 1888 att inom viss tid inkomma med underdånigt utlåtande, efter det kollegium
på lämpligt sätt beredt industriidkare, skeppsredare och andre för ämnet intresserade
tillfälle att öfver förslagen sig yttra.

Detta utlåtande bar inkommit och är ärendet rörande de under b), c) och d) omförmälda
förslagen på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Under innevarande år bar förenämnda kommitté inkommit med

e) utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen ocli handelsflottans
pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmäldes den 25 januari, då kommerskollegium
anbefalldes att, efter inhemtande af yttranden öfver ifrågavarande förslag från direktionerna
för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver förenämnda pensionsanstalt,
inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

/'') utlåtande och förslag till lag om ålderdom sförsäkring jämte alternativt förslag
därtill.

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 7 juni 1889, då Kongl. Maj:t dels beslöt anbefalla
öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver omförmälda
förslag afgifva underdåniga utlåtanden före den 1 oktober 1889, dels ock förordnade, att
handlingarna i ärendet skulle öfverlemnas till chefen för finansdepartementet för att tagas
i öfvervägande vid verkställande af den genom nådigt beslut den 29 oktober 1888 anbefallda
utredning angående åtskilliga med skattelagstiftningen i samband stående frågor.

Ärendet är sålunda beroende på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

g) utlåtande och förslag till lag om sjukkassor.

Vid underdånig anmälan häraf denna dag har Kongl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att, efter inhemtande af öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i länen yttranden, före den 1 juli 1890 med dessa yttranden och eget underdånigt
utlåtande till Kongl. Maj:t inkomma.

20:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter länsstyrelsernas
hörande.

Detta utlåtande är ännu icke afgifvet.

21 :o af den 26 mars 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.).
Sedan styrelsen för statens järnvägstrafik afgifvit den 4 juni 1886 infordradt yttrande
rörande Indika särskilda föreskrifter borde kunna meddelas om huru vid afskrifningar af

Jusl.-om,budsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. IT

130

jäinvägstiafikens osäkra fordringar skulle förfaras samt jämväl kammarrätten i ärendet sig
utlåtit, anmäldes detsamma ånyo den 5 april 1889.

Erfordrar icke vidare åtgärd.

22:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
lnifvudtitel. (29.)

Anmäldes den 13 juli 1887, därvid kammarkollegiet och statskontoret anbefalldes att,
efter inhämtande af Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvandes yttranden, afgifva underdånigt
utlåtande i anledning af hvad Riksdagen under åttonde punkten anfört. Detta utlåtande
har ännu icke inkommit.

28:o af den 14 april 1888, i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886. (36.)

Sedan järnvägsstyrelsen afgifva infordradt, underdånigt utlåtande, beslöt Kongl. Majrt den
31. december 1888, hvad angick den af Riksdagen ifrågasatta inskränkning i rätten till
fi ibiljettci föi de vid statens järnvägar anställde läkare samt till ersättning för transport
af reseffekter för en del tjensteman vid statens järnvägar, att infordra utlåtande, rörande
den förra frågan från medicinalstyrelsen och rörande den senare från statskontoret; och
anmäldes äiendet ånyo, i den förra delen den 8 mars 1889 och i den senare delen
denna dag.

Erfordrar icke vidare åtgärd.

24:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af nådiga förordningen den 12
februari 1864 om livad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning
och begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlemnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i
passageiaiefaitjrg befintliga ångpannor, till de personer, Indika erhållit nådigt uppdrag att
inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om Indika kontrollföreskrifter
lämpligen böra meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl.
Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrig!
borde föranleda.

Dessa personer hafva ännu icke afslutat sitt uppdrag.

25:o af den 11 maj 1888, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
lnifvudtitel. (62.)

Anmäldes den 31 maj 1888, därvid Kong], Maj:t i anledning af 20 punkten, jämte det
Kongl. Maj:t förordnade att af däri anvisade medel, 10,000 kronor, landtbruksinstitutet vid
Ahiarp skulle erhålla 5,000 kronor, anbefallde landtbruksakademiensförvaltnings kommitté
att inkomma med förslag huru den högre undervisningen i mejerihushållning vid landtbiuksinstitutet
vid Ultima borde ordnas ocli huru återstoden af anslaget, 5,000 kronor,
bolde användas; och sedan dylikt förslag den 26 september 1888 inkommit samt jämväl
statskontoret, till följd af nådig befallning af den 6 november 1888, afgifvit yttrande i
ärendet, anmäldes detsamma ånyo den 1 februari 1889.

131

Vidare anbefallde Kongl. Maj:t förenämnda den 31 maj kommerskollegium, att, sedan
Sveriges allmänna exportförening lemnats tillfälle att sig yttra, efter samråd med landtbruksakademiens
förvaltningskommitté afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande lämpligaste
sättet att använda det i 28:de punkten anvisade anslag. Sedan sådant utlåtande
inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 22 mars 1889.

Slutligen erhöll styrelsen för statens järnvägstrafik den 31 maj 1888 befallning att,
efter det utredning af den för utvidgning af Malmö station af styrelsen framlagda plan
skett, i syfte att, utan rubbning i det föreslagna spårsystemet, söka nedbringa de ifrågasätta
kostnaderna för byggnaderna, till Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande, hvartill
denna utredning kunde föranleda. Styrelsen inkom den 11 december 1888 med det
infordrade yttrandet, hvarefter ärendet ånyo anmäldes den 12 januari 1889, då Kongl.
Maj:t beslöt framställning till Riksdagen om anslag till fortsättande af arbetena för nämnda
stations utvidgning.

Skrifvelsen påkallar sålunda icke vidare handläggning.

Stockholm den 31 december 1889.

Hugo Martin.

l:o. Kong!, finansdepartementet.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om
närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.
(109.)

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning
om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals-
och skattskrifningarnas förrättande. (6.)

Sedan Riksdagen, under åberopande af förevarande skrifvelse, i underdånig skrifvelse den
1 2 mars innevarande år anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt, om möjligt,
till nästa Riksdag framlägga förslag till ny författning uti ifrågavarande ämne, har förslag
till förordning rörande mantalsskrifning blifvit inom finansdepartementet upprättadt, hvilket
förslag ännu icke blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt.

28:o af den 23 februari 1887, angående jämkning af den på hemman å landet
hvilande inqvarteringsbörda under fredstid. (4.)

Den 20 innevarande månad har Kongl. Maj:t beslutat att till Riksdagen aflåta nådig
proposition rörande förevarande ämne. „

132

29:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad
taga virke å prestebolets skog. (20.)

Sedan kammarkollegium efter domkapitlets börande afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
i förevarande ärende, bar denna skrifvelse den 26 februari innevarande år för vidare behandling
öfverlemnats till ecklesiastikdepartementet.

30:o af den 6 juli 1887, angående ändring af hypoteksföreningarnas verksamhet. (65.)
Sedan /styrelsen för allmänna hypoteksbanken, efter det delegarne i laga ordning lemnats
tillfälle att taga innehållet af ifrågavarande skrifvelse i öfvervägande, den 21 november
1887 öfver densamma afgifvit underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kong!. M''aj:ts
pröfning beroende.

31:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
bufvudtitel. (29.)

Sedan, beträffande den af telegrafstyrelsen till utförande, jämte andra telefonledningar i
bohuslänska skärgården, för hvilkas anläggande Riksdagen enligt 36 punkten af ifrågavarande
skrifvelse beviljat medel, förordade ledning mellan Helleviksstrand och Kärringön
anmärkts, att densamma kunde komma att medföra olägenheter för sjöfarten och fisket,
och Kong!. Maj:t i anledning häraf anbefallt telegrafstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande,
huruvida icke Kärringöns förbindande med det öfriga telefonnätet lämpligare
kunde åvägabringas genom en ledning mellan Kärringön och Gullholmen, så ock efter
det. telegrafstyrelsen med anledning häraf inkommit med underdånigt utlåtande, har Kong!.
Maj:t vid ärendets anmälan den 12 april innevarande år anbefallt styrelsen att, under
föiutsättning att af den till 9,000 kronor beräknade kostnaden för telefonanläg''gning
mellan Kärringön och Helleviksstrand en fjärdedel betäcktes af i orten tecknade bidrag, sfi
fort ske kunde gå i författning om samma anläggnings utförande.

Härjämte har Kongl. Maj:t, till betäckande af de tre fjerdedelar af kostnaden för den
ifrågavarande anläggningen, som borde bestridas af staten, ställt till telegrafstyrelsens förfogande
ett belopp af högst 6,750 kronor samt anbefallt statskontoret att till telegrafstyrelsen
i män af reqvisition utbetala nämnda belopp, 6,750 kronor, af det i riksstaten för år 1888
uppförda extra anslag till telefonledningar med stationer i bohuslänska skärgården för
fiskebedriftens främjande.

Och kommer förevarande skrifvelse icke vidare att för Kongl. Maj:t anmälas.

32:o af den 7 maj 1888, angående upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna
i Norrland. (49.)

Vid föredragning den 18 maj 1888 af förevarande skrifvelse har Kong]. Maj:t anbefallt
domänstyrelsen att, efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers och skogsförvaltnings
yttranden, verkställa utredning i berörda ämne samt därefter till Kongl. Maj:t inkomma
med det underdåniga yttrande och förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda;
och har sådant yttrande och förslag ännu ej af domänstyrelsen afgifvits.

33:o af den 8 maj 1888, angående villkoren för försäljning af brännvin. (55.)
Sedan öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län

133

afgifva infordrade underdåniga utlåtanden i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse
gjorda anhållan om utarbetande af förslag till förändrad lydelse af § 26 i nådiga förordningen
angående villkoren för försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 29 maj 1885, bar Kong!. Maj:t vid förnyad föredragning den 6
innevarande månad af ifrågavarande skrifvelse i berörda hänseende förklarat Riksdagens
förenämnda anhållan icke till någon Kong!. Maj:ts vidare åtgärd föianleda; och äi däimed
denna skrifvelse hos Kongl. Maj:t slutligen handlagd.

34:o af den 11 maj 1888, angående uppförande å Helgeandsholmen af tvenne skilda
byggnader för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen
m. m. (74.)

Den 26 mars innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen
angående utbyte af mark mellan kronan och Stockholms stad vid Artilleriplanen m. m.

Vidare hav Kongl. Maj:t den 18 nästlidne oktober anbefallt riksmarskalksembetet
att efter af kammarkollegium erhållen underrättelse om att aftal å kronans vägnar blifvit
med Stockholms stad upprättadt om utbyte af mark vid Artilleriplanen m. m., gå i författning
om utförande, i samråd med chefen för hofstallet, af byggnadsarbetet i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ritningar, som upprättats af öfverintendentsembetet, hvarjämte
Kongl. Maj:t den 16 påföljande november och den 13 innevarande månad meddelat
vissa bestämmelser i afseende på sättet för arbetets utförande samt förvaltningen och
redovisningen af därför anvisade medel.

Denna skrifvelse kommer icke vidare att för Kongl. Maj:t anmälas.

35:o af samma dag, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)

Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter
förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadgande!! rörande stenkolsfyndigheters
eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
beträffande frågan huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af nagla sådana piivilegier
eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till villkor för eftergift af den stenkolsverket
åliggande tiondeskyldighet, har skrifvelsen den 10 april innevarande år remitterats
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län för inhemtande af yttrande
från Höganäs stenkolsaktiebolag; och har sådant yttrande ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

36:o af samma dag med anhållan om inledande af underhandlingar med norska
regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
m. m. (80.)

Sedan den under den 18 juni 1888 tillsatta tullkommitté, på grund af nådig befallning,
afgifvit yttrande beträffande de ändringar i förevarande kongl. förordning, som af då redan
vidtagna eller af Riksdagen beslutade ändringar i tulltaxan kunde påkallas, samt kommerskollegium
och generaltullstyrelsen inkommit med gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet,
har Kongl. Maj:t i sammansatt svenskt-norskt statsråd den 24 maj innevarande år

134

förordnat, att norska regeringens yttrande skulle inhemtas öfver föredragande departementschef
underdåniga hemställan, att Kong! Maj:t måtte besluta, att förhandlingar mellan
de båda länderna måtte företagas i syfte att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden att föreläggas
de båda ländernas representationer samt att för sådant ändamål hvardera landets regering
skulle utse tre ombud.

Efter det med anledning häraf norska regeringen inkommit med en framställning i
ämnet, har Kong! Maj:t i sammmansatt svenskt-norskt statsråd den 19 sistlidne augusti
förordnat, att, med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 11 maj 1888
samt hvad därefter i ämnet förekommit, förhandlingar mellan de båda länderna skulle
företagas i ofvannämnda syfte; hvarjemte Kong!. Maj:t i svenskt statsråd samma dag tillsatt
tre ombud att å Sveriges sida föra nämnda underhandlingar.

37:o af den 12 maj 1888, angående sammanslagning af post- och telegrafverken.
(81.)

Denna skrifvelse är den 13 innevarande månad anmäld för Kong!. Maj:t, som därvid tillsatt
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning i det af Riksdagen begärda hänseende.

38:o af den 2 maj 1888, angående förbud för ledamöter af sparbanks styrelse och
styrelsen biträdande tjenstemän att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens
medel. (45.)

Med anledning af Riksdagens anhållan i förevarande skrifvelse, hvilken blifvit från justitiarie''
temeritet öfverlemnad till finansdepartementet, har inom det senare departementet
utarbetats förslag till lag angående inskränkning i behörigheten att undfå lån af sparbanksmedel
eller att för sådant lån ingå borgen; och har Kong], Maj:t vid ärendets anmälan
den 6 innevarande månad infordrat högsta domstolens utlåtande öfver berörda förslag.

Sådant utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 31 december 1889.

Hans Wachtmeister.

5:o. Kongl. ecMesiastikdeparteiuentet.

39:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
utgifter. (53.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

40:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrko -

135

tionde!), som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

De i nästföregående års förteckning omförmälda utlåtanden hafva ännu icke fullständigt
inkommit till ecklesiastikdepartementet.

41 ;0 af den 14 maj 1876, angående ordnandet af döfstumundervisningen i riket. (71.)
Kongl. Maj:t har den 22 mars 1889 till Riksdagen aflåtit proposition i ämnet, hvarefter
ärendet hlifvit af Kongl. Maj:t den 31 maj 1889 afgjordt.

42:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta kommitté för ordnande af kyrkoskrifningen
i riket, till hvilken Kongl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse och de i anledning
af densamma afgifna yttranden skola öfverlemnas, hav icke ännu afgifvit betänkande
i ämnet.

43:o af den 12 maj 1885, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1882. (33.)

Sedan Kongl. Maj:t anbefallt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien att inkomma
med förslag till nya stadgar för akademien, därvid innehållet af Riksdagens berörda skrifvelse
borde tagas i öfvervägande, samt förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, har
Kongl. Maj:t den 15 februari 1888 anbefallt akademien att, under iakttagande af vissa
föreskrifter, inkomma med förnyadt förslag till stadgar för akademien, hvilket fölslag
ännu icke inkommit till ecklesiastikdepartementet.

44:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinnlig ungdom.
(47.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

45:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid
universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Sedan den i nästföregående års förteckning omförmälda kommitté till Kongl. Maj:t afgifvit
förslag och betänkande, har Kongl. Maj:t anbefallt ej mindre kanslern för universiteten
att öfver förslaget infordra yttranden från vederbörande akademiska konsistoriel i Lpsala
och Lund samt lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och dessa yttranden
jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:t ingifva, än ock samtliga domkapitlen samt
direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och nya elementarskolan att inkomma
med utlåtanden öfver ifrågavarande förslag. De sålunda infordrade utlåtandena
hafva ännu icke fullständigt till ecklesiastikdepartementet inkommit,

46:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning
för barnmorskor. (47.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

136

47:o af den 12 maj 1888, angående utarbetande och framläggande af förslag till
ordnande af döfstumundervisningen i riket. (83.)

Kong!. Maj.t hai den 22 mars 1889 till Riksdagen aflåtit proposition i ämnet, hvarefter
ärendet blifvit af Kongl. Maj:t den 31 maj 1889 afgjordt.

48:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

Ärendet är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 13 januari 1890.

K. S. Husberg.

137

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1889 aflåta, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år
införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i

förenämnda förteckning.)

1	1	26	37	51	68	76	24
2	2	27	38	52	69	77	52
3	*)	28	39	53	70	78	53
4	*)	29	10	54	71	79	79
5	3	30	11	55	92	80	***)
6	4	31		56	47	81	54
7	35	32	40	57	31, 48, 72	82	28
8	59	33	41	58	30	83	27
9		34	42	59	29	84	80
10	22	35	64	60	93	85	55
11	5	36	90	61	94	86	81
12	6	37	12	62	73	87	56
13	60	38	43	63	19	88	26
14	61	39	44	64	21	89	97
15	7	40	13	65	25	90	82
16	89	41	14	66	33	91	20
17	36	42	45	67	49	92	83
18	8	43	46	68	74	93	84
19	62	44	66	69	95	94	57
20	63	45	91	70 32, 34, 50, 75	95	58, 85
21	*)	46	15	71	51	96	86
22	*)	47	16, 23	72	76	97	87
23	*)	48	17, 67	73	77	98	88
24	*)	49	18	74	78
25	9	50	65	75	96

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag.

138

Till Riksdagen.

Berättelse

Kommitterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1890.

Efter det kommitterades senaste berättelse afgafs, har icke något ärende rörande
tryckfrihetens vård hos kommitterade förevarit; hvilket kommitterade skolat för Riksdagen
härmed tillkännagifva.

Stockholm i januari 1890.

NILS CLAESON.

JOH. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD.
OSCAR MONTELIUS. J. SJÖBERG. C. G. STYFFE.

C. von Sohulzenheim.