JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1889:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1889;

samt

Tryckfrihetskomiterades Berättelse.

STOCKHOLM

IVAR Hi® GGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1889.

IN N E H Å L L.

Sid.

Inledning................................................................................................................. 1

Redovisning för åtal, anstälda mot

1) häradshöfdingen i Färs domsaga V. Anderberg, för vägran att anställa vittnesförhör

(forts, från 1887 års embetsberättelse, sidd. 21—24)................................................ 2

2) rådstufvurätten i Visby, för bristande tillsyn af ett under rättens vårdnad stående

förmynderskap ....................................................................................................... 2

3) rådstufvurätten i Vaxholm, för obehörigt föreläggande och ådömande af viten............ 7

4) rådstufvurätten i Vesterås, för ådömande på en gång af ansvar särskildt för inbrott

och särskildt för stöld ............................................................................................. 8

5) vice häradshöfdingen O. Queckfeldt, för utfärdande af felaktig kungörelse angående

ett riksdagsmannaval ............................................................................................... 10

6) komministern S. Jakobsson Ekvall, för olaga vigsel m. m........................................ 12

7) kyrkoherden i Norra Asarps pastorat A. Jungner, för vägran att vederbörligen anteckna
ett icke döpt barns namn............................................................................. 15

8) häradshöfdingen i Lysings och Göstrings härads domsaga S. Koch, för origtig bötes förvandling

.............................................................................................................. 21

9) stadsnotarien H. Segerdahl, för utfärdande af origtigt gravationsbevis........................ 23

10) konungens befallningshafvande i Jönköpings län, för förment olagligt förfarande i ett

qvarstadsärende....................................................................................................... 29

11) t. f. domänintendenten i Kronobergs län H. I. Ljungbeck för d.-o d:o d:o vid en arrendeauktion
(forts, från 1887 års embetsberättelse, sidd. 7—19) ........................... 41

12) förre landskamreraren i Kopparbergs län A. G. Ihrman m. fl., för d:o d:o d:o i fråga

om skjutshållningsskyldighet....................................................................................... 41

13) häradshöfdingen i Vesterbottens mellersta domsaga, C. L. Löthner, för origtig bötes förvandling

.............................................................................................................. 48

14) borgmästaren i Trosa O. P. Borgström, för åtskilliga embetsförseelser ..................... 49

15) t. f. länsmannen i Jerfsö distrikt J. A. Pihlman, för obehörigt verkställande af utmätningar
(forts, från 1888 års embetsberättelse, sid. 42—45)................................. 58

16) häradshöfdingen i Gotlands södra domsaga C. É. Lindroth, för origtigt förfarande i

ett konkursärende (forts, från 1888 års embetsberättelse, sidd. 15—22) .................. 54

17) borgmästaren i Visby O. Een, för felaktigt förfarande såsom öfverexekutor............... 55

18) magistraten i Linköping, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag .................. 62

19) borgmästaren i Jönköping V. Palmgren, för d:o d.-o d:o............................................. 73

20) häradshöfdingen V. Anderberg, för meddelande af felaktig stämningsresolution ......... 80

Redogörelse för tre ärenden, i hvilka vederbörande sakegare förhjelpts till sin rätt,

utan att åtal anstälts:

1) klagomål mot Hofva tingslags häradsrätt, för vägran att till pröfning upptaga till

rätten^instämda mål ................................................................................................ 83

2) en t. f. ordförande i Faurås härads egodelningsrätt, för origtigt beslut i ett skiftesmål 85

3) domhafvanden i Norra Helsinglands domsaga, för felaktigt förfarande i ett konkursärende -

Sid.

Anmärkningar rörande några lagskipningsfrågor:

1) ang. tiden för ådömande af förlust af medborgerligt förtroende ................................. 92

2) ang. tiden för början af ådömdt straffarbete och fängelse .......................................... 97

3) ang. lagfart för sterbhusdelegare å arffallen eller i giftorätt bekommen fastighet......... 99

4) ang. undertecknande af utdrag ur lagfarts- och inteckningsböcker .............................. 102

5) ang. åtskillige embets- och tjenstemäns innehafvande af s. k. bitjenster m. m............. 103

Ang. lagskipningens tillstånd i allmänhet ........................................................................ 113

Underdånig framställning angående nedbringande af kostnaden för vexe]prof°st på landet 113

Hemställanden i lagstiftningsärenden:

1) ang. förbud för ordförande i häradsrätt samt ordförande och ledamöter i rådstufvurätt

att vid samma rätt fullmägtigskap föra........................................................................ 114

2) ang. lagfart å afsöndrad lägenhet ............................................................................ 119

3) ang. utlemnande af saköreslängd efter hvarje allmänt sammanträde under ett ting...... 123

1888 års embetsresor ................................................................................................... 124

Uppgift å antalet af de under år 1888 inkomna klagomål och anstälda åtal .................. 125

Utdrag ur högsta domstolens minnesbok........................................................................... 125

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad efter nästlidna års riksdags början 128
Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartenienten .................................. 128

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1888 aflåtna underdåniga skrif velser

och i anledning af dessa vidtagna åtgärder ................................................... 133

Förteckning å de i berörda skrivelser omförmälta ärenden, som ännu icke blifvit slutligen

afgjorda......................................................................................................... 150

» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrivelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka i bilagan till senaste embetsberättelse finnas upptagna såsom
då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem

vidtagna......................................................................................................... 152

Tabell öfver förenämnda uppgifter.................................................................................... 163

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård............................................................... 164

Till Riksdagen.

ill åtlydnad af föreskriften i 14 § af den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed till Riksdagen öfverlemna
berättelse rörande förvaltningen af justitieombudsinansembetet
under den tid, som förflutit efter det min senaste embetsberättelse
afgafs; och kommer dervid att, såsom vanligt, till en början redogöras
för de enligt justitieombudsmannens förordnanden mot embets- och

Just.''-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 1

tjensteman anstälda åtal för fel eller försummelse i utöfning af embete
eller tjenst, hvilka blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol
pröfvade efter den tid senaste embetsberättelse omfattar.

I min under januari månad år 1887 afgifna embetsberättelse (se
sid. 21 o. följ.) redogjordes för ett åtal, som vid hofrätten öfver Skåne
och Blekinge blifvit på justitieombudsmannens förordnande utfördt mot
häradshöfdingen i Färs härads domsaga Victor Anderberg, för obehörig
vägran att anställa vittnesförhör; i anledning af hvilket åtal hofrätten
genom utslag den 30 november 1886 dömde häradshöfdingen att bota
150 kronor och att ersätta klagandens besvär och kostnader i saken med
visst belopp. De underdåniga besvär, häradshöfdingen Anderberg anförde
mot hofrättens berörda utslag, hafva af Kongl. Maj:t afgjorts
genom utslag den 3 februari 1888, enligt hvilket Kongl. Maj:t ej funnit
skäl göra ändring i hofrättens utslag, eller, på sätt af häradshöfdingen
Anderberg äfven begärts, af nåd befria honom från de honom till utgifvande
ådömda böter och ersättningsbelopp.

Ingeborg Carolina Johanna Johansson i Visby, äfvensom hemmansegaren
Johan Lundström Tjendarfve i Träkumla, den senare i egenskap
af förmyndare för Ingeborg Carolina Johanna Johanssons omyndige
broder Carl August Johansson, cmförmälde i en hit ingifven skrift följande
förhållande:

För flera år sedan, antagligen år 1876, förordnade rådstufvurätten
i Visby till förmyndare för Ingeborg Carolina Johanna Johansson och
Carl August Johansson, jemte deras år 1880 myndig blifne broder Johan
Axel Johansson, smeden J. P. Dahlbäck i Visby.

Allt sedan år 1880 hade denne ansetts mindre vederhäftig; och
under de senare åren, då hans kredit varit helt och hållet rubbad, hade
hans ekonomiska ställning icke varit i någon mån betryggande för de
af honom för Ingeborg Carolina Johanna Johanssons och Carl August
Johanssons räkning omhänderhafda förmyndaremedel.

Oaktadt detta förhållande varit bekant för rådstufvurätten, hvars
ordförande vägrat Dahlbäck vederhäftighetsbevis för äfven mycket ringa
belopp, hade rådstufvurätten icke vidtagit någon åtgärd till betryggande
af de omyndiges rätt. Enligt klagandenas åsigt vore det dock öfverförmyndares
oafvisliga pligt, icke blott att kontrollera siffrorna i förmyndareräkningarna,
utan äfven att, om än en förmyndares soliditet icke
så noga kunde utrönas, vid granskning af förmyndareräkenskaperna göra

sig noga underrättad om de åtgärder, hvilka af förmyndare blifvit vidtagna
till myndlings säkerhet, samt, i händelse uppgifter derom ej lemnades
och förmyndarens vederhäftighet ej det oaktadt kunde anses vara
tillförlitligen styrkt, vidtaga sådana mått och steg, som vore med myndlingens
rätt och bästa förenade. Genom försummelse af denna pligt
hade i förevarande fall Ingeborg Carolina Johanna Johanssons och Carl
August Johanssons medel, tillhopa 1,286 kronor 47 öre, gått förlorade;
hvarför klagandena yrkade, att den, som efter skedd utredning denna
försummelse funnes ligga till last, måtte åläggas ersätta Ingeborg Carolina
Johanna Johansson och Carl August Johansson berörda belopp
jemte ränta och kostnader; hvarjemte klagandena hemstäkle, huruvida
icke vederbörande genom samma försummelse gjort sig skyldige till åtal
för tjenstfel.

Af de vid klagoskriften fogade handlingar inheratades:
att rådstufvurätten i Visby den 29 oktober 1884 entledigat Dahlbäck
från det af honom sedan den 12 april 1875 innehafda förmynderskap
för Ingeborg Carolina Johanna Johansson och Carl August Johansson
samt förordnat klaganden Lundström att öfvertaga samma förmynderskap;

att derefter Lundström sökt af Dahlbäck, på grund af en utaf denne
den 15 november 1884 uppgjord redovisning för berörda förmynderskap,
utbekomma hos Dahlbäck innestående 1,236 kronor 47 öre jemte ränta
och ersättning för lagsökningskostnader;

att öfverexekutorsembetet i Visby genom utslag den 12 december
1884 förpligta! Dahlbäck att till Lundström, såsom förmyndare för
Ingeborg Carolina Johanna Johansson och Carl August Johansson, genast
utgifva utsökta beloppet jemte ränta samt ersättning för sökandens
kostnader å målet; samt

att, enligt å detta utslag tecknadt intyg, Dahlbäck vid den 28 januari
1885 hos honom verkstäld utmätning befunnits sakna tillgång till
gäldande af de honom genom utslaget till utgifvande ådömda belopp.

I anledning af hvad sålunda af klagandena anförts och yrkats anmodades
i skrifvelser den 3 april och den 1 juni 1886 rådstufvurätten
att hit inkomma med upplysning, huruvida, i öfverensstämmelse med
4 § i kongl. förordningen den 24 september 1861, summariska uppgifter
angående ifrågavarande förmynderskap under åren 1876—1884 blifvit
till rådstufvurätten aflemnade, om något föreläggande i sådant hänseende
för förmyndaren blifvit under nämnda tid af rådstufvurätten utfärdadt,
samt huruvida någon anmälan i afseende på förmynderskapets förvaltning
eller förmyndarens vederhäftighet blifvit af vederbörande gode
män hos rådstufvurätten gjord, äfvensom att i öfrigt afgifva det yttrande,

hvartill klagoskriften kunde föranleda; och förklarade i skrifvelse den
10 juli 1886, jemte insändande af utdrag af den vid rätten förda
förmynderskapsbok, rådstufvurättens ordförande, borgmästaren C. Een,
och ledamöter, rådmannen K. G. Tiberg och magistratssekreteraren
G. Herlitz, att de för undvikande af det obehag, som vore förenadt
med ett åtal, vore villiga att förnöja klagandena, samt att de för
sådant ändamål satt sig i förbindelse med dessa, men att de då
ännu icke låtit sig afköra för sakens uppgörande, hvarför förklarandena
anhöllo, att med ärendet måtte få anstå till den 1 påföljande september,
i afbidan på att detsamma blefve genom godvillig öfverenskommelse
uppgjordt.

Åf det förklaringen åtföljande utdrag af rådstufvurättens förmynderskapsbok
inhemtades att, sedan ifrågavarande förmynderskap den 12
april 1875 uppdragits åt Dahlbäck, räkning öfver förmynderskapet till
rätten ingifvits allenast en gång, nemligen den 21 april 1884.

Sedermera insändes från rådstufvurätten under september månad
år 1886 följande handling:

»Afskrift. Sedan jag Carolina Johanna Johansson genom magistratssekreteraren
G. Herlitz erhållit redogörelse och liqvid för de arfsmedel
efter mina afiidna föräldrar qvartersmannen C. Johansson och hans
hustru, som innehafts och förvaltats af min f. d. förmyndare smedmästaren
J. P. Dahlbäck, så och jemte det samma arfsmedel härmed
qvitteras, varder min hos justitieombudsmannen förda klagan öfver dröjsmålet
med denna redovisning härmed återkallad.

Visby den 14 september 1886.

Carolina Johansson.

Bevittnas:

Hildur Klöfver. Theresia Lindbohm.

Likheten med originalhandlingen intygar; Visby den 15 september 1886.

Ex officio

Hjalmar Torpadie,
Rådman.»

Deremot förklarade Lundströms härstädes använda ombud, redaktören
J. M. Erikson, i skrifvelse den 14 december 1886, att Lundström,
i sin egenskap af förmyndare för Carl August Johansson, fullföljde den
af Lundström i saken förda talan; hvarefter och sedan i anledning deraf,
att förberörda utdrag af rådstufvurättens i Visby förmynderskapsbok
syntes gifva vid handen, att Carl August Johansson numera uppnått

myndig ålder, Carl August Johanssons yttrande i ärendet infordrats,
Erikson på grund af fullroagter af Lundström och Carl August Johansson,
med förmälan att rådstufvuråttens ledamöter icke kunnat förmås
i godo uppgöra saken, anhöll om vidtagande af laga åtgärder mot bemälte
ledamöter, så att de ej mindre förpligtades ersätta Carl August
Johansson den skada han kommit att lida genom deras försummade
tillsyn öfver vården af de medel, som bort honom i arf tillkomma,
än äfven ådömdes ansvar för den försummelse i sina embeten, de låtit
komma sig till last.

I 4 § af kongl. förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom den 24 september 1861, hvilken förordning
var gällande till dess kongl. förordningen den 18 april 1884 trädde
i kraft, stadgades att, derest i stad förmyndare försummade att till rättens
ordförande, eller den, som å rättens vägnar borde emottaga handlingar,
årligen före den 1 september ingifva så beskaffadt utdrag af förmyndareräkning,
som i paragrafen föreskrefves, rätten skulle förelägga förmyndaren,
vid lämpligt vite, att sin omförmälta skyldighet fullgöra, och i
öfrigt förfara efter omständigheterna.

I förevarande fall hade, enligt hvad rådstufvuråttens ordförande och
ledamöter genom deras ofvan omförmälta svar å skrifvelserna af den 3
april och den 1 juni 1886 måste anses hafva medgifvit, rådstufvurätten
under en följd af år försummat den skyldighet, som i afseende
å ifrågavarande af Dahlbäck innehafda förmynderskap enligt nyssnämnda
lagrum ålegat rätten i dess egenskap af öfverförmyndare öfver de under
dess vårdnad stående förmynderskap.

Genom denna uraktlåtenhet hade obestridligen bemälte ordförande
och ledamöter i den mån de innehaft sina befattningar under den tid,
hvarom nu vore fråga, låtit komma sig till last en försummelse i
tjenstutöfning, hvilken så mycket mindre borde lemnas obeifrad, som
på grund af de i detta ärende förekomna omständigheter antagligt var
att, derest rätten i detta fall fullgjort sin skyldighet såsom öfverförmyndare
och tillhållit Dahlbäck att afgifva årliga förmyndareräkningar öfver
det honom anförtrodda förmynderskapet, redan för flera år tillbaka
annan mera vederhäftig person skulle blifvit förordnad att i Dahlbäcks
ställe öfvertaga detsamma, och derigenom Ingeborg Carolina Johanna
Johansson och Carl August Johansson kunnat undgå den förlust, som
nu drabbat dem. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Svea
hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala borgmästaren Carl Julius
Theodor Een, rådmannen Klas Gustaf Tiberg och magistratssekreteraren
Gabriel Herlitz för den försummelse i embetsutöfning de, Een

såsom ordförande och de öfrige såsom ledamöter af rådstufvurätten
i Visby, låtit i ofvanuppgifna hänseende komma sig till last, och derför
å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, samt att dervid
understödja Carl August Johanssons ersättningsanspråk efter befogenhet.

I anledning häraf framstälde advokatfiskalen vid hofrätten påstående
derom att, enär, vid det förhållande att Dahlbäck, som varit skyldig att
för hvart år afsluta räkning öfver ifrågavarande förmyndaremedel med
uppgift å den säkerhet, hvaremot de omyndiges penningar blifvit utsatta,
samt att, sedan denna räkning äfvensom utdrag derur blifvit till
de för tillsynen af förmynderskapen inom Visby stad utsedde gode män
aflemnade, nämnda utdrag, försedt med gode männens intyg att förmyndareräkning
blifvit afiemnad, före den 1 september hvarje år till rådstufvurättens
ordförande ingifva, uraktlåtit sin skyldighet härutinnan,
det ålegat rådstufvurätten att vid lämpligt vite förelägga Dahlbäck att
fullgöra sin omförmälta skyldighet och i öfrigt förfara efter omständigheterna,
men borgmästaren Een, rådmannen Tiberg och magistratssekreteraren
Herlitz, hvilka varit ledamöter af rådstufvurätten i Visby, borgmästaren
Een från den 1 juli 1879, rådmannen Tiberg från och med
slutet af oktober månad samma år samt magistratssekreteraren Herlitz
från och med hösten 1881, under nämnda tid och allt intill början af
år 1884 underlåtit att meddela Dahlbäck så beskaffadt föreläggande eller
i öfrigt förfara på sätt rådstufvurätten såsom öfverförmyndare ålegat,
samt genom denna brist i tillsynen af Dahlbäcks förvaltning af förenämnda
förmyndaremedel antagligen vållats, att Dahlbäck blifvit i tillfälle
att de samma förskingra, borgmästaren Een, rådmannen Tiberg och
magistratssekreteraren Herlitz måtte för den försummelse i embetet, de
sålunda låtit komma sig till last, hvar för sig dömas till ansvar jemlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen, äfvensom, en för alla och alla för en, dels
enligt sitt medgifvande förpligtas att till Lundström, som genom i målet
företedd fullmagt visat sig behörig att emottaga och qvittera det belopp,
numera jemväl myndige Carl August Johansson kunde i förmyndaremedel
tillkomma, utbetala hvad denne enligt Dahlbäcks förmyndareräkning
borde i sådant hänseende erhålla eller 678 kronor 67 öre, jemte
fem procent ränta derå från den 15 november 1884 till dess betalning
komme att ske, dels ock kännas skyldige att till Lundström, som i
en till advokatfiskalsembetet ingifven skrift fordrat ersättning för de
kostnader, honom för medlens utfående tillskyndats med 161 kronor,
i sådant afseende utgifva det belopp, hofrätten kunde finna skäligt
bestämma.

Det sålunda anhängiggjorda åtalet afgjordes af hofrätten genom

utslag den 7 februari 1888, hvari hofrätten sig utlät, att som borgmästaren
Een och hans medparter erkänt, att de gjort sig skyldige
till den af advokatfiskalen dem till last lagda underlåtenhet i afseende
å ifrågavarande förmynderskap, funne hofrätten skäligt, i förmågo af 25
kapitlet 17 § strafflagen, döma borgmästaren Een, rådmannen Tiberg och
magistratssekreteraren Herlitz att för den af dem sålunda visade försummelse
i embetet hvar för sig böta femtio kronor, likasom och då
borgmästaren Een och hans medparter förklarat sig villige att till Carl
August Johansson utbetala de medel, Dahlbäck såsom dennes förmyndare
förskingrat, borgmästaren Een och hans medparter förpligtades
att i sådant afseende utgifva fordrade och utan anmärkning lemnade
678 kronor 67 öre, jemte fem procent ränta derå från den 15 november
1884 till dess betalning skedde; och ålades derjemte borgmästaren Een
och hans medparter att, en för alla och alla för en, till Lundström
utgifva godtgörelse med 30 kronor för de kostnader, denne fått vidkännas
för sin talan hos justitieombudsmannen i målet, hvaremot hofrätten
ansåg laga grund icke förefinnas att bifalla Lundströms i öfrigt
framstälda ersättningsanspråk.

Detta utslag har icke blifvit å någondera sidan öfverklagadt.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från länsfängelset i
Stockholm hit inkomna fångförteckning för juni månad år 1886 infordrade
jag transsumt af rådstufvurättens i Vaxholm dombok för den 15
mars nämnda år; och inhemtade jag af detta dombokstranssuint att vid
företagande af ett till samma dag enligt § 39 konkurslagen utsatt förhör
med borgenärer i arbetskarlen Carl August Lindgrens vid rådstufvurätten
anhängiga konkurs, rådstufvurätten, då Lindgren af uppgifven
anledning vägrat att aflägga bouppteckningsed, förelagt honom vid vite
af tio kronor att eden gå, derefter, då Lindgren fortfarande dertill nekat,
fält honom att för tredska i uppgifna afseendet utgifva vitet, tio kronor,
och förelagt honom vid vite af tjugufem kronor att eden fullgöra, samt
slutligen, då Lindgren alltjemt undandragit sig att aflägga eden, dömt
honom att utgifva försutna vitet, tjugufem kronor, och förelagt honom
vid förhöjdt vite af femtio kronor att eden gå; hvarefter Lindgren aflagt
eden och förhöret afslutats.

Detta rådstufvurättens förfarande att medelst föreläggande och
ådömande af viten förmå en gäldenär att aflägga föreskrifven bouppteckningsed
fann jag vara uppenbarligen olagligt. I § 28 af gällande
konkurslag är nemligen ovilkorligen stadgadt att, om gäldenär vägrar

att eden gå, han skall i häkte insättas, till dess han edgången fullgör.
Tydligtvis måste det äfven vara olämpligt att såsom tvångsmedel mot
en person, hvilken afträdt all sin egendom till borgenärers förnöjande
och sålunda saknar alla tillgångar, använda vitesförelägganden, då ju
antagligt är, att de ådömda vitena måste af gäldenären aftjenas med
motsvarande fängelsestraff. Olämpligheten och origtigheten af ett sådant
tillvägagående framträda ännu påtagligare, derest gäldenären, oaktadt
upprepade och alltjemt förhöjda vitesförelägganden, fortfar i sin vägran
att aflägga eden, i hvilket fall rätten eller domaren slutligen måste tillgripa
den i lag föreskrifna åtgärden, att insätta gäldenären i häkte, till
dess han fullgör edgången. Det lagstridiga förfarande, hvartill rådstufvurätten
i förevarande fall gjort sig skyldig, syntes mig vittna om
ett så stort oförstånd i domareembetets utöfning, att jag ansåg mig
icke böra lemna detsamma obeifradt, hvarför jag uppdrog åt advokatfiskalen
i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala vice häradshöfdingen
O. G. F. C. Ingeström, hvilken vid ifrågakomna konkursförhör
fort ordet i rådstufvurätten, samt de rättens ledamöter, hvilka i omförmälta
felaktiga beslut tagit del, för hvad i ofvanberörda måtto rätten
låtit komma sig såsom embetsfel till last.

Efter det upplyst blifvit, att, jemte vice häradshöfdingen Ingeström,
vice rådmannen G. Sundberg samt en numera afliden ledamot i rådstufvurätten
deltagit i ofvanomförmälta beslut, meddelade hofrätten,
sedan Ingeström och Sundberg lemnats tillfälle att öfver åtalet sig yttra,
den 12 mars 1888 utslag, hvari hofrätten sig utlät, att som rådstufvurätten
genom merberörda beslut förfarit felaktigt i anmärkta hänseendet,
dömdes, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, Ingeström och Sundberg
att för hvad de sålunda låtit komma sig till last höta, Ingeström trettio
kronor och Sundberg tio kronor.

Mot detta utslag hafva underdåniga besvär ej anförts.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från länsfängelset
i Vesterås hit inkomna fångförteckning för maj månad 1887 infordrade
jag från konungens befallningshafvande i Yestmanlands län rådstufvurättens
i Vesterås den 19 maj 1886 meddelade utslag, angående
för olofligt tillgrepp häktade handlanden Johan Olof Eriksson från Sala;
och inhemtade jag af detta utslag, att rådstufvurätten förklarat, att
Eriksson vore lagligen öfvertygad att hafva natten till den 6 februari
samma år dels i uppsåt att stjäla förskaffat sig ingång i ett af handelsbolaget
under firma Wistrand och Eriksson förhyrdt magasin genom att

med falsk nyckel och dyrk öppna de för detsamma anbragta lås, dels
ock tillgripit ett till 30 öre väraeradt hänglås, samt derigenom gjort
sig skyldig till ansvar ej mindre för inbrott i nämnda magasin i afsigt
att stjäla, utan att dock tillgrepp derinom bevisligen egt rum, än äfven
för vid samma tillfälle föröfvadt olofligt tillgrepp af omförmälta hänglås,
och att Eriksson derjemte vore, mot sitt nekande, öfvertygad om
att hafva, om än icke sjelf tillgripit, dock med vetskap om den olagliga
åtkomsten, innehaft åtskilliga varor, hvilka af förekommen anledning
måste anses vara bemälta bolag olofligen frånhända, och sålunda dermed
tagit sådan befattning, att han med afseende å värdet af samma
gods, 74 kronor 43 öre, borde såsom för stöld straffas, samt att rådstufvurätten
förty och då Eriksson, hvilken förut varit för snatteri dömd
och straffad, sålunda vore förvunnen till ansvar dels för inbrott utan
tillgrepp, dels för olofligt tillgrepp af gods till sammanlagdt värde af
74 kronor 73 öre, med åberopande af 20 kap. 1, 9, 16 och 18 §§ strafflagen,
dömt Eriksson att för inbrott undergå straffarbete fyra månader
och att för första resan stöld hållas till straffarbete likaledes fyra månader,
eller att i en bot undergå straffarbete åtta månader, samt att
vara förlustig medborgerligt förtroende två år utöfver den ådömda
strafftiden.

I 12 § 2 mom. af 20 kapitlet strafflagen är föreskrifvet, att, om
någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, derför
han på en gång lagföres, skall han straffas efter ty i 4 kap. 3 § af
samma lag sägs, äfvensom att i slikt fall tiden för ådömdt straffarbete
må ökas med högst ett år.

Rådstufvurätten hade i förevarande fall förbisett detta lagrum och
dömt Eriksson till ansvar särskildt för inbrott och särskildt för första
resan stöld, dervid rådstufvurätten dock — egendomligt nog, då ifrågavarande
lagparagraf i utslaget icke anförts — rätteligen betraktat tillgreppet
af hänglåset och det olofliga innehafvandet af ofvanomnämnda,
till värde af 74 kronor 43 öre skattade varor, i enlighet med bestämmelsen
i 4 kapitlet 3 § strafflagen, såsom flera brottsliga handlingar utgörande
fortsättning af ett och samma brott.

Då rådstufvurättens utslag i anmärkta afseendet tydligen var lagstridigt,
uppdrog jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten
lagligen tilltala rådmannen E. G. Flodin, hvilken å rättens vägnar undertecknat
utslaget, samt de öfrige rättens ledamöter, hvilka i det felaktiga
beslutet tagit del, för den vårdslöshet i domareembetets utöfning, de
sålunda låtit komma sig till last, och derför å dem påstå ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag.

Sedan i anledning häraf advokatfiskal vid hofrätten anhängiggjort
åtal dels mot Flodin dels ock mot borgmästaren E. Abenius och rådmannen
C. R. Ekelund, hvilka upplystes hafva jemte Flodin deltagit i
afgörandet af omförmälta mål, meddelade hofrätten den 21 mars 1888
utslag af innehåll, att som rådstufvurättens ifrågavarande utslag, i hvad
derigenom Eriksson blifvit för ofvan omförmälta, af honom föröfvade
inbrott och tjufnadsbrott, derför han på en gång lagförts, dömd till
ansvar särskildt för inbrott och särskildt för stöld, vore stridande mot
20 kapitlet 12 § 2 momentet strafflagen; alltså funne hofrätten lagligt i
förmågo af 25 kapitlet 17 § samma lag, döma borgmästaren Abenius
samt rådmännen Ekelund och Flodin, hvilka i nämnda beslut deltagit
och således för detsamma vore ansvarige, att för hvad dem sålunda läge
till last hvar för sig böta tjugu kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

ö O

Organisten, kantorn och folkskoleläraren i Hallstorps församling S.
A. Malmqvist anmälde i en hit ingifven skrift till min beifran att, ehuru
Södra Möre härads östra valkrets fattat beslut om det omedelbara valsättets
begagnande vid val af ledamot af Riksdagens Andra kammare
och detta beslut blifvit af konungens befallningshafvande i Kalmar län
den 19 april 1887 vederbörligen kungjordt, tillförordnade domhafvanden
i nämnda härads domsaga, vice häradshöfdingen O. Qveckfeldt genom
kungörelse den 12 augusti samma år förordnat om val medelst elektorer
af en ledamot till Riksdagens Andra kammare för tre år, räknade från
den 1 januari 1888, för sagda valkrets.

I häröfver infordrad förklaring anförde vice häradshöfdingen Qveckfeldt,
att han af förbiseende icke tagit kännedom om konungens befallningshafvandes
berörda kungörelse af den 19 april 1887, utan antagit,
att samma valsätt fortfarande komme att användas, som följdes vid det
den 18 i sistnämnde månad hållna riksdagsmannaval inom valkretsen,
samt derför kungjort, att valet skulle ske medelbarligen, men att vice
häradshöfdingen, uppmärksamgjord på sitt misstag, den 23 påföljande
augusti utfärdat ny kungörelse, som samma dag till kronobetjeningen
afsändts för att i vederbörliga kyrkor uppläsas, i hvilken kungörelse
vice häradshöfdingen, med återkallande af kungörelsen af den 12 augusti,
utsatt ny dag för valets hållande och tillkännagifvit, hvilket valsätt,
rätteligen skulle användas; hvarjemte vice häradshöfdingen anmärkte
att, såvidt vice häradshöfdingen hade sig bekant, någon olägenhet af det
begångna, numera afhjelpta misstaget icke uppstått och icke heller kunnat

uppstå, då den senare kungörelsen upplästs i valkretsens kyrkor, innan
några elektorer hunnit utses.

Om än i förevarande fall någon olägenhet ej vållats af det lagstridiga
förfarande, hvartill vice häradshöfdingen Qveekfeldt i angifna hänseendet
gjort sig skyldig, så var dock lätt insedt, att det skulle ledt till
svåra förvecklingar och förorsakat de väljande både tids- och annan
uppoffring, om icke vice häradshöfdingen Qveekfeldt tillfälligtvis blifvit
upplyst om sitt misstag så tidigt, att val af elektorer kunnat förebyggas,
utan sådana val verkligen kommit att förrättas i några eller alla kommuner
inom valkretsen. I allt fall och utan afseende på de möjliga följderna
af ett dylikt misstag, ansåg jag, att det väl icke skäligen kunde
anses som ett blott och bart »förbiseende» att, då det gälde ett så magtpåliggande
värf som förrättande af riksdagsmannaval, icke göra sig förtrogen
med de i afseende derpå gifna föreskrifter. Att förordna om val
genom elektorer i en valkrets, för hvilken det omedelbara valsättet vore
gällande, vore något annat och mera än ett mer eller mindre ursäktligt
förbiseende och förrådde en så betänklig vårdslöshet i utöfning af domareembetet,
att jag ansåg mig icke böra lemna saken utan beifran.
Jag uppdrog derför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför hofrätten
tilltala bemälte vice häradshöfding för hans i fråga varande olagliga åtgärd,
samt å honom påstå det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet
kunde föranleda.

I utslag den 10 april 1888 yttrade hofrätten, att hofrätten vid
granskning af handlingarna inheintat, att vice häradshöfdingen Qveekfeldt
vidgått den honom af advokatfiskalen till last förda åtgärden, men till
sitt fredande från påföljd af åtalet åberopat, att han — som, efter det
riksdagsmannaval medelst elektorer den 18 april 1887 inom valkretsen
förrättats, icke blifvit om det förändrade valsättet underrättad på annat
sätt, än att den länskungörelse, hvari beslutet härom intagits, till honom
blifvit jemte åtskilliga andra nummer af länskungörelserna utaf konungens
befallningshafvande öfversänd — i anseende till mängden af andra
tjenstgöromål, icke kommit att genomläsa sagda länskungörelser, innan
ifrågakomna kungörelsen den 12 augusti 1887 af vice häradshöfdingen
utfärdades, men, uppmärksamgjord på deri begångna misstaget, redan
den 23 augusti utfärdat ny kungörelse, genom hvilken han, med återkallande
af kungörelsen den 12 augusti, utsatt ny dag för valets hållande
och tillkännagifvit det valsätt, som rätteligen skulle användas, samt att
senare kungörelsen också upplästs i valkretsens kyrkor innan några
elektorer hunnit utses; och då vice häradshöfdingen Qveekfeldt genom
anmärkta förfarandet, ehuru, efter hvad upplyst vore, någon egentlig

olägenhet derigenom icke uppstått, likväl måste anses hafva visat, vårdslöshet
i utöfningen af domareembetet, pröfvade hofrätten, i förmågo af
25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma vice häradshöfdingen Qveckfeldt
att härför höta tjugufem kronor.

Mot detta utslag anförde vice häradshöfdingen underdåniga besvär;
men har Kongl. Maj:t, enligt utslag den 15 oktober 1888, funnit skäl icke
vara anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens utslag.

I en hit ingifven skrift anmälde hemmansegaren A. O. Andersson
i Sittesta till min beifran förutom annat, som jag ansåg icke böra till
min embetsåtgärd föranleda, att vice pastorn i Ösmo församling S. Jakobsson
Ekvall dels den 14 augusti 1885 efter föregången lysning i vanlig
ordning sammanvigt torparesonen Lars Johan Jansson och pigan
Hedvig Sofia Johansson, båda från Uggletorp i nämnda socken, oaktadt
Lars Johan Jansson, hvilken vore född den 4 december 1864, förstnämnda
dag ännu icke uppnått 21 års ålder och icke heller erhållit
vederbörligt tillstånd att utan hinder af denna omständighet ingå äktenskap,
dels ock, ehuru Ekvall i den efter församlingens husförhörsbok den
10 januari 1885 uppgjorda namnrulla angående beväringsskyldige inom
församlingen för samma år rätteligen upptagit Lars Johan Jansson såsom
född den 4 december 1864, efter det den olagliga vigseln egt rum
och Ekvall omedelbart derefter uppmärksamgjorts å det förelupna felet,
i ett till statistiska centralbyrån aflemnadt utdrag ur församlingens vigselbok
för 1885, uppgifvit Lars Johan Jansson vara född den 4 februari
1864. Med erinran om att det icke vore tillåtet den enskilde att förvissa
sig om, att de för hans slägt- och arfsförhållanden samt i allmänt
civilt hänseende så vigtiga anteckningar, som de i kyrkoboken, blifvit
rätteligen förda eller att obehöriga anteckningar och ändringar icke
blifvit gjorda, anhöll klaganden att vederbörande myndighet måtte åläggas
att angående de angifna oegentligheterna anställa noggrann undersökning
på stället, samt att vidtaga deraf följande laga åtgärder till skydd
för allmän och enskild rätt.

Vid den hit ingifna skriften funnos fogade, bland annat,

1) ett transsumt, så lydande:

»Afskrift: Namnrulla för år 1885 Ösmo = Uggletorp, född 1864
december 4, Lars Johan Jansson.

Enligt Ösmo sockens husförhörsbok, betygar Ösmo d. 10 Jami 1885.

S. Jakobsson Ekvall
v. pastor på stället.»

2) ett ur 1864 års födelsebok för ösmo församling verkstäldt, af
kyrkoherden derstädes G. Helén till rigtigheten bestyrkt utdrag, utvisande
såsom Lars Johan Janssons födelsedag den 4 december samma år;
samt

3) styrkt transsumt af ofvan omförmälta till statistiska centralbyrån
insända utdrag ur Osmo församlings vigselbok för år 1885, i hvilket utdrag
Lars Johan -lansson uppgafs vara född den 4 februari 1864; varande
å samma utdrag tecknadt följande intyg:

»Om- och ofvanstående i utdragna delar fullt öfverensstämmande
med Osmo församlings vigselbok för år 1885 betygar å embetets vägnar
den 12 febr. 1886.

S. Jakobsson Ekvall
v. pastor i Ösmo.»

I infordrad förklaring öfver de sålunda angifna förhållandena anförde
Ekvall, att han funnit, att ett misstag blifvit i omförmälta afseende
begånget. Ekvall hade, såsom i angifvelseskriften uppgåfves, i vanlig
ordning lyst för Lars Johan Jansson och vigt honom, utan att hafva
uppmärksammat hans födelsedag men väl årtalet, och utan att hvarken
Lars Johan Jansson eller någon annan gjort Ekvall uppmärksam på den
förelupna origtigheten, förrän efter det vigseln egt rum. Ekvall hade
således här handlat af ouppmärksamhet, utan afsigt att bereda sig någon
egen fördel eller att vilja någon gynna eller skada och på god tro,
att allt vore klart och att ingen kunde vilja begära lysning och vigsel
utan att innehafva stadgad ålder.

Likaså hade det blifvit för Ekvall klart, att den af honom gjorda
uppgiften om Lars Johan Janssons födelsedag i förenämnda beväringsrulla
vore rigtig, men att deremot uppgiften till statistiska byrån vore
origtig.

Som Lars Johan Janssons äktenskap vore genom hustruns dödliga
frånfälle upplöst och Ekvall veterligen ingen skada vållats genom den
olaga vigseln, anhöll Ekvall, utan att vilja ursäkta sina felsteg, att härför
få en så mild dom som möjligt.

Efter det A. O. Andersson lemnats tillfälle att häröfver afgifva påminnelser,
tog jag i öfvervägande hvad i ärendet förekommit, och anmodade
derefter i skrifvelse den 14 januari 1888 konungens befallningshafvande
i Stockholms län att förordna allmän åklagare att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Ekvall för hvad han i
angifna hänseendena låtit komma sig till last, och dervid å honom yrka
ansvar enligt hvad i den af mig för åklagaren utfärdade instruktion fans

närmare angifvet. I denna instruktion omförmäldes, bland annat, hurusom
Ekvall medgifvit, ej mindre att han obehörigen vigt Lars Johan
Jansson, innan denne fylt 21 år, än äfven att Ekvall i det af honom till
statistiska centralbyrån insända utdrag ur Ösmo församlings vigselbok
för år 1885 origtigt uppgifvit Lars Johan Jansson såsom född den 4
februari 1864 i stället för den 4 december samma år.

Hvad anginge förstnämnda felaktighet eller den olagligen förrättade
vigseln, hade Ekvall uppgifvit, att han dervid handlat af ouppmärksamhet,
utan afsigt att bereda sig någon fördel eller att vilja någon gynna
eller skada; och syntes det mig äfven af i målet förekomna omständigheter
uppenbart framgå, att Ekvall i detta afseende gjort sig skyldig
allenast till sådan vårdslöshet i embetsutöfning, som omförmäles i 25
kap. 17 § strafflagen, ehuru visserligen en vårdslöshet, som måste anses
vara af särdeles grof beskaffenhet och vittnande om en sällspord ouppmärksamhet
vid utöfvandet af en så vigtig och till sina rättsliga följder
betydelsefull embetsförrättning som verkställande af vigsel.

Vidkommande den senare felaktigheten eller den af Ekvall gjorda
origtiga anteckningen angående Lars Johan Janssons födelsedag i "det af
Ekvall till statistiska centralbyrån insända utdrag ur Ösmo församlings
vigselbok för år 1885, hade Ekvall i sin hit ingifna förklaring inskränkt
sig till att erkänna, att det blifvit honom klart att denna uppgift vore
origtig, och att uppgiften i beväringsrullan angående Lars Johan Janssons
ålder vore rigtig. Ekvall hade således icke bestämdt påstått, att
här förelupit endast en ouppsåtlig misskrifning; och onekligen syntes
hvad i detta afseende blifvit i målet upplyst och utredt gifva stöd åt
den uppfattning, att Ekvall lemnat berörda origtiga uppgift i afsigt att
dölja och derigenom undgå den möjliga påföljden af det fel, han genom
den olaga vigseln begått, och å hvilket fel han, efter det vigseln förrättats,
blifvit uppmärksamgjord. I sådan händelse skulle Ekvall härutinnan
uppsåtligen till egen fördel begått en förbrytelse i sitt embete,
som skulle hemfalla under 25 kap. 16 § strafflagen, om än antagas måste,
att Ekvall härvidlag endast af förhastande förgått sig. Derest således
Ekvall under målets handläggning inför vederbörlig domstol medgåfve,
att han afsigtligen lemnat den origtiga uppgiften till statistiska
centralbyrån, vore sistnämnda lagrum å honom tillämpligt. Om han
åter bestämdt bestrede, och icke på annat sätt blefve ådagalagdt, att
han i detta afseende uppsåtligen felat, kunde han icke heller för denna
förseelse svårare anses än efter 25 kap. 17 § strafflagen.

Jag uppdrog för den skull åt åklagaren att yrka ansvar å Ekvall för
ofvan omförmälta af honom begångna tjenstefel, för den olaga vigseln,

efter 25 kap. 17 § strafflagen, och för den till statistiska centralbyrån
leranade felaktiga uppgiften angående Lars Johan Janssons ålder, i enlighet
med hvad ofvan blifvit angifvet, antingen efter 16 § eller efter
17 § i samma kapitel.

Sedan Ekvall härefter blifvit för angifna förseelserna stäld under
tilltal inför Sotholms häradsrätt, meddelade häradsrätten, efter det Ekvall,
personligen tillstädes, erkänt de åtalade förseelserna under åberopande
af hvad han i sin till mig afgifna förklaring anfört, med tillägg
att, äfven om, då han blifvit uppmärksamgjord på den olaga vigseln,
den tanken kommit för honom att, genom origtig uppgift om Lars Johan
Janssons födelsedag i vigselboken, dölja det begångna felsteget, han på det
bestämdaste bestrede, att detta varit motivet, då han gjort den felaktiga
anteckningen om Lars Johan Janssons födelsedag i vigselboken, från
hvilken sedermera de statistiska uppgifterna hemtats, utan att detta skett
af förbiseende, den 12 april 1888 utslag af innehåll, att som Ekvall erkänt,
ej mindre att han den 14 augusti 1885 efter föregången lysning i
vanlig ordning sammanvigt torparesonen Lars Johan Jansson och pigan
Hedvig Sofia Johansson, båda från Uggletorp i Ösmo församling, oaktadt
Lars Johan Jansson, hvilken vore född den 4 december 1864, förstnämnda
dag ännu icke uppnått 21 års ålder och icke heller erhållit
vederbörligt tillstånd att utan hinder af samma omständighet ingå äktenskap,
än äfven att han, sedan han uppmärksamgjorts på den olaga vigseln,
i församlingens vigselbok såsom Lars Johan Janssons födelsedag
antecknat den 4 februari 1864, hvilken felaktiga uppgift jemväl sedermera
influtit i de från berörda vigselbok hemtade, af Ekvall till statistiska
centralbyrån insända statistiska uppgifterna; alltså och då Ek vall,
mot sitt bestridande, icke kunde svårare anses än att hafva ouppsåtligen,
af obetänksamhet, uti ifrågavarande hänseenden sig förbrutit; pröfvade
häradsrätten rättvist, jemlikt 25 kap. 17 och 21 §§ strafflagen, döma
Ekvall att bota för den olaga vigseln ett hundra kronor och för den felaktiga
anteckningen i vigselboken två hundra kronor, eller tillhopa tre
hundra kronor.

Detta häradsrättens utslag, mot hvilket jag ansett mig icke böra
anföra besvär, har icke heller af Ekvall öfverklagats.

Smeden C. A. Karlsson i Skattegården Borred inom Kölaby församling
anmälde i en till mig ingifven skrift, att kyrkoherden i Norra Åsarps,
Smula, Kölaby och Solberga församlingars pastorat, kontraktsprosten
A. Jungner, enligt hvad nedan intagna, vid skriften fogade intyg utvi -

säde, i strid mot kongl. förordningen angående anmälningar om födda
barn den 11 februari 1887 och Kongl. Maj:ts samma dag utfärdade cirkulär
till domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium,
angående anteckningar om födda barn samt innehållet af vissa
prestbetyg, den 16 juni 1887, nekat bifalla en af klaganden till honom
framstäld begäran att få två klagandens barn med namn inskrifna i Kölaby
församlings ministerialböcker, med mindre barnen blefve döpta;
och har klaganden anhållit, att kontraktsprosten Jungner måtte lagligen
tilltalas och ådömas ansvar för det embetsfel, han genom denna sin vägran
låtit komma sig till last.

Det i skriften åberopade och dervid fogade intyget var af följande
lydelse:

»Att smeden C. A. Carlsson i Skattegården Borred af Kölaby församling
i bådas vår närvaro den 16 juni detta år infann sig på pastorsexpeditionen
i Norra Asarp och anhöll hos kontraktsprosten herr A.
Jungner att hans förut anmälda 2^ odöpta gossebarn måtte med namn
varda inskrifne i ministerialböckerna, men att herr prosten tvärt nekade
att inskrifva dem med namn innan de varda döpta, samt att efter af
Carlsson gjord förnyad framställning derom prosten då utbrast: »Nej
det gör jag ej. Det har jag ju förut sagt ifrån att jag icke gör!» hvarpå
Carlsson tilläde: »prosten vägrar alltså då att inskrifva barnens namn»,
hvarpå prosten svarade: »ja det gör jag», samt vändande sig till oss tilläde:
»Nu hör Ni det». Hvilket alltsammans vi härmed på begäran intyga,
och kunna, om så påfordras, styrka sanningsenligheten häraf med
laglig ed. Frälsegården Borred och Äsen Asarp den 29 juni 1887.

J. A. Petersson. J. A. Nilsson

från Abjörnstorp i
Grönahögs församling
Elfsborgs län.

Egenhändiga namnteckningarne intyga på en gång närvarande

August Johansson. C. E. C. Hultman

Asen Asarp adr. Trädet.»

I häröfver infordrad förklaring genmälde kontraktsprosten Jungner,
bland annat, följande:

När kontraktsprosten vid det af klaganden omförmälta tillfälle den
16 juni 1887 hemkom från en embetsresa, mötte honom på gården till
hans bostad klaganden, åtföljd af två personer, och frågade, om kontraktsprosten
ville införa i kyrkoboken de uppgifna namnen på klagandens två
odöpta barn. Härtill svarade kontraktsprosten: »det kan icke ske»; hvar -

efter de tre personerna genast aflägsnade sig. Någon upplysning om
meningen med kontraktsprostens svar hvarken afgafs eller begärdes. T
den delen vore vittnesattesten origtig. Ty när klagandens första barn
anmäldes vara födt den 5 november 1884, så framlemnade fadern sjelf
den 29 december samma år en attest, i hvilken uppgafs, att han döpt
barnet och kallat det Karl Henning Emanuel. Denna attest infästade
kontraktsprosten i församlingens dopbok jemte den då skedda anteckningen,
men införde icke barnets namn bland dopnamnen i den kolumnen,
emedan kontraktsprosten ansåg, så som också Kongl. Maj:t sedan
förklarat, att lekmannadop icke vore något dop. Men så snart kongl.
förordningen den 11 februari 1887 blef känd, inskref kontraktsprosten
enligt förenäinnda attest detta barns namn i ministerialböckerna. Det
som sålunda redan var gjordt kunde icke åter ske eller göras den 16
påföljande juni. — Klagandens den 4 mars 1887 födda barn anmäldes
af klaganden ett par dagar derefter. Det hade han icke döpt. Vederbörlig
anteckning skedde. Men som förenämnda kongl. förordning den
11 februari 1887 då ännu icke var känd, hvarken efterfrågades eller
uppgafs något namn på barnet. Kontraktsprosten kunde således den 16
juni 1887 icke svara annat än att, med afseende på barnets namns inskrifning,
det icke kunde ske. För klaganden var det afgifna svaret tillräckligt,
då han, enligt hvad kontraktsprosten sedermera erfarit, icke
åsyftade något annat än processer.

När sålunda klaganden icke i behörig tid uppgifvit vid stadgadt ansvar
något namn på det sist födda barnet och ännu då förklaringen afgafs
icke gjort det, samt enär han i oträngdt mål, och det påtagligen i
argt uppsåt att skada, ville draga kontraktsprosten inför rätta, så bemsiälde
kontraktsprosten, om icke handlingarna borde öfversändas till allmän
åklagare, så att klaganden måtte blifva stäld till ansvar för sitt
laglösa beteende. Ty enligt hvad kontraktsprosten ville minnas, hade
Kongl. Maj:t för icke länge sedan i en dylik fråga som denna förklarat,
att det icke tillkomme en församlingsmedlem att befatta sig med kontrollen
öfver en pastors förning af församlingsböckerna, utan att sådant
allena tillhörde domkapitlen och statistiska centralbyrån, hvilket sistnämnda
embetsverk årligen tillsåge, och det med största noggranhet, vid
afskriften af ministerialböckerna, att de blefve ordentligt förda.

Med anledning af hvad kontraktsprosten Jungner sålunda anfört
lemnades klaganden tillfälle att afgifva påminnelser, i hvilka han erinrade,
att, äfven om kontraktsprosten Jungners svar å klagandens begäran,
att hans två barn måtte blifva med namn inskrifna i församlingens ministerialböcker,
inskränkt sig till orden: »Det kan icke ske», så inne Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 3

fattade detta svar likväl en fullkomlig vägran att fullgöra en embetspligt;
men hans svar inskränkte sig icke till de citerade orden, utan, på
sätt vittnesattesten gåfve vid handen, svarade han på klagandens upprepade
framställningar tre gånger nej. Nu sökte kontraktsprosten bestrida
rigtigheten af attesten i detta fall, hvadan klaganden nödgades
anhålla, att de personer, som utgifvit attesten, måtte varda på ed hörda,
antingen inför Redvägs häradsrätt eller inför rådstufvurätten i Falköping,
om icke kontraktsprosten Jungners redan delvis erkända svar ansåges
tillfyllestgörande såsom bevis om hans vägran att fullgöra sin embetspligt.

Kontraktsprostens invändning att det den 4 mars 1887 födda barnets
namn vid ifrågavarande tillfälle, den 16 juni samma år, hvarken efterfrågades
eller uppgafs, vore så till vida rigtig, som klaganden, efter det
bestämda afslaget å sin begäran, icke fick medfölja in på expeditionsrummet
för att uppgifva barnets namn, utan blef formligen tillsagd att
aflägsna sig. Klaganden ville dock anmärka, att kontraktsprosten i början
af sin förklaring erkände de »uppgifna namnen på hans (klagandens)
2:ne odöpta barn», d. v. s. att barnens namn förut blifvit uppgifna, och
detta skedde, hvad det odöpta anginge, »ett par dagar derefter», nemligen
efter den 4 mars 1887. Slutligen erinrade klaganden, att han icke
begärt att få utöfva någon kontroll öfver ministerialböckerna, utan endast
att kontraktsprosten ville laglikmätigt i dem inskrifva klagandens
barn. Detta hade kontraktsprosten vägrat göra, och det vore denna
kontraktsprostens vägran klaganden anmält till beifran.

Klaganden fullföljde således sin gjorda angifvelse, med yrkande derjemte,
att kontraktsprosten Jungner måtte förpligtas att ersätta de vittnen,
som kunde varda inkallade, samt godtgöra klaganden för hans redan
i saken häfda kostnader med tjugufem kronor jemte hvad möjligen komme
att åtgå till lösen för blifvande utslag i målet.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i målet förekommit, fann jag mig
icke kunna åtnöjas med den förklaring kontraktsprosten Jungner afgifvit.
Kontraktsprosten erkände, att han, vid det af klaganden uppgifna tillfälle,
på dennes begäran att få sina barn inskrifna i Kölaby församlings ministerialböcker
svarat: »Det kan icke ske». Visserligen förklarade kontraktsprosten,
att namnet å klagandens den 5 november 1884 födda barn
den 16 juni 1887 redan varit af kontraktsprosten inskrifvet i ministerialböckerna,
och att således hvad som förut redan var gjordt, då ej kunde
åter ske eller göras; samt att, enär det den 4 mars 1887 födda barnets
namn vid det tillfälle kort derefter, då anmälan om dess födelse hos
kontraktsprosten skedde, hvarken efterfrågades eller uppgafs, kontraktsprosten
den 16 juni 1887 icke kunde svara annat än att, med afseende

å barnets namns inskrifning, det ej kunde ske. Såsom klaganden erinrat,
medgaf dock kontraktsprosten sjelf i sin förklaring, att klaganden vid
ifrågakomma tillfälle tillfrågat kontraktsprosten om denne ville införa i
kyrkoboken »de uppgifna namnen» på klagandens två odöpta barn. Och
äfven om namnet å det den 4 mars 1887 födda barnet icke, såsom klaganden
förmält, kort efter dess födelse blifvit för prosten uppgifvet, saknade
klaganden allt skäl att, vid det af honom omförinälta tillfälle den
16 juni 1887, sedan han fått det besked att inskrifning af barnets namn
i ministerialböckerna »icke kunde ske», uppgifva det namn, under hvilket
klaganden önskade få samma barn i ministerialböckerna inskrifvet.

I det af klaganden åberopade cirkulär till domkapitlen, Stockholms
städs konsistorium och hofkonsistorium angående anteckningar om födda
barn samt innehållet af vissa prestbetyg den 11 februari 1887 föreskrifves,
att då, enligt hvad i förordningen angående anmälningar om födda
barn af samma dag är stadgadt, hos vederbörande pastor anmälan sker
om barns födelse med uppgift om ort och tid derför samt barnets namn
äfvensom dess föräldrars namn, i händelse de senares namn äro kända,
åligger det pastor att härom göra fullständiga anteckningar i församlingens
ministerialböcker samt att, såvida anmälan afser barn, som icke är
döpt, om detta förhållande göra särskild anteckning. Denna föreskrift
hade kontraktsprosten Jungner underlåtit att ställa sig till efterrättelse,
då han, enligt hvad han sjelf medgifvit, vid ifrågavarande tillfälle på
klagandens begäran att få såväl det den 5 november 1884 som det den
4 mars 1887 födda barnet i vederbörande församlings ministerialböcker
inskrifna, utan att lemna klaganden tillfälle att uppgifva namnet å sistomförmälta
barn, förklarade, att barnens inskrifning i ministerialböckerna
icke kunde ske. Den tydning kontraktsprosten Jungner sedermera velat
gifva åt de ordalag, hvari han, enligt egen uppgift, afgaf detta förklarande,
satte icke hans handlingssätt i någon fördelaktigare dager. Svaret,
sådant han ville hafva det förstådt, förrådde en vrångsinthet och
ogenhet, som illa anstod en själasörjare gent emot hans församlingsbor.

Då jag ansåg mig icke kunna lemna det uppenbara embetsfel, hvartill
kontraktsprosten Jungner i förevarande afseende gjort sig skyldig,
utan beifran, anhängiggjorde jag hos domkapitlet i Skara talan mot kontraktsprosten
Jungner, under yrkande att, på grund af §§ 1 och 2 i kongl.
cirkulärbrefvet den 7 december 1787 samt § 1 i kongl. cirkuläret den
21 augusti 1786, kontraktsprosten måtte för hvad han sålunda låtit komma
sig till last, tilldelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning samt förpligtas
att till klaganden utgifva den ersättning för kostnader och besvär,
domkapitlet kunde pröfva skälig.

Genom utslag den 16 maj 1888 har domkapitlet afgjort detta mål,
dervid domkapitlet sig utlåtit, att domkapitlet genom tagen kännedom
om Kölaby och Solberga församlingars födelse- och dopbok funnit, att,
för så vidt denna utvisade, anteckning om klagandens båda ifrågavarande
barn i vederbörlig ordning skett.

Vid pröfning åter af hvad handlingarna innehölle angående prosten
Jungners förhållande vid det tillfälle den 16 juni 1887, då klaganden
tillfrågat honom, om han ville införa klagandens båda barn i församlingens
ministerialböcker, funne domkapitlet sig icke kunna fästa afseende
vid klagandens påstående, att namnet på hans den 4 mars födda barn
före den 16 juni 1887 varit för prosten Jungner uppgifvet, enär detta
påstående blifvit af denne bestridt och klaganden icke åberopat vittnen
eller andra bevis för detsamma. Hvad åter beträffade vissa af klaganden
gjorda men af prosten Jungner bestridda uppgifter beträffande hvad
vid sagda tillfälle den 16 juni 1887 förelupit, för hvilka uppgifter klaganden
åberopat två vid tillfället närvarande personer såsom vittnen, så
— enär domkapitlet icke ansett för bedömande af prosten Jungners förhållande
vid samma tillfälle vara af väsentlig vigt att få utredt, huruvida
han, såsom klaganden påstått, svarat: »det gör jag icke», eller, såsom
prosten Jungner påstått: »det kan icke ske», samt huruvida han,
såsom klaganden påstått, gifvit sitt enligt klagandens mening vägrande
svar tre gånger, eller, såsom prosten Jungner påstått, en gång —
aktade domkapitlet icke nödigt att förordna om vittnesförhör med de
nämnda personerna. Vid sådant förhållande och då prosten Jungner
uppgifvit sig med sist omförmälta svar icke hafva afsett något annat,
än att anteckning af barnens namn icke kunde ske, alldenstund det ena
barnets namn redan blifvit antecknadt, det andras aldrig blifvit uppgifvet,
och då det antagligen icke kunde bevisas, att klaganden genom prosten
Jungners förvållande hindrats från att uppgifva sitt sistfödda barns
namn; så pröfvade domkapitlet prosten Jungner icke hafva blifvit förvunnen
att hafva underlåtit ställa sig till efterrättelse föreskriften i kongl.
cirkuläret den 11 februari 1887. Domkapitlet kunde dock icke förbise,
att, då prosten Jungner afgaf sitt ifrågavarande svar, han måste hafva
insett, att det af dem, inför hvilka det afgafs, icke kunde blifva uppfattadt
i den mening, som han enligt egen uppgift velat inlägga i detsamma,
men det oaktadt icke ansett nödigt att undanrödja det härigenom
framkallade missförstånd. Domkapitlet ansåge prosten Jungner härigenom
hafva brustit i den hofsamhet och det kärleksfulla tillmötesgående,
som en församlingslärare vore skyldig att visa i all synnerhet mot sina
församlingsbor, och domkapitlet funne denna brist på hofsamhet och

tillmötesgående icke mindre felaktig derför, att prosten Jungner, såsom
domkapitlet i hvad handlingarna innehölle ansåge sig hafva tillräcklig
anledning att antaga, dervid låtit sig påverkas af deri separatistiska ställning,
klaganden enligt prosten Jungners mening intoge till den svenska
evangeliska kyrkan och den allmänna gudstjensten. Domkapitlet måste
anse prosten Jungners felaktighet så mycket större, som han vid det
omtalade tillfället den 16 juni "1887 haft att gifva svar på en fråga beträffande
sina åligganden såsom pastor, hvarvid han bort besinna, att
ett så beskaffadt svar, som det han gifvit, lätteligen kunde dels uppfattas
såsom en vägran att fullgöra en honom åliggande pligt såsom
pastor, dels gifva klaganden anledning att fortfarande underlåta hvad
han, enligt prosten Jungners påstående, försummat i afseende på vederbörlig
anmälan af sitt barn till anteckning med namn i kyrkoboken.

För hvad prosten Jungner sålunda låtit komma sig'' till last, pröfvade
domkapitlet rättvist att tilldela honom föreställning med förmaning,
att han måtte med hofsamhet och vänlighet bemöta alla dem, med hvilka
han i sin egenskap af pastor och själasörjare komme i beröring, städse
besinnande angelägenheten deraf, att en prest sökte genom kärlek vinna,
icke genom afvoghet eller bristande tillmötesgående än mera aflägsna
dem, hvilkas sinne vore vändt från vår kyrka.

Och då prosten Jungners förhållande vid det omnämnda tillfället
den 16 juni 1887 varit egnadt att framkalla den föreställningen, att han
velat förmena klaganden hans rätt, så pröfvade domkapitlet, med stöd
af §§ 1 och 2 i kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 samt § 1 i
kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786, rättvist förpligta prosten Jungner
ersätta klaganden för i målet häfda kostnader och besvär med fordrade
och skäliga befunna tjugufem kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Sedan jag till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset
i Linköping hit inkomna fångförteckningar för år 1886 infordrat
Lysings häradsrätts den 15 december 1885 meddelade utslag
angående Adolf Hedenberg i Göteryd, inhemtade jag deraf, att häradsrätten,
jemte det rätten, med åberopande af 18 kap. 15 §, 11 kap. 15 §
och 14 kap. 13 § strafflagen, dömt Hedenberg dels att för ett af honom
föröfvadt misshandelsbrott hållas till fängelse en månad, dels ock att
böta för hvar och en af tre särskilda fylleriförseelser tio kronor, för
oljud å allmän väg vid ett tillfälle tjugu kronor, för enahanda förseelse
vid ett annat tillfälle och för öfverdådig framfart femtio kronor, för ett

misshandelsbrott likaledes femtio kronor samt för ytterligare ett sådant
brott tjugufem kronor, eller tillhopa etthundrasjuttiofem kronor, tillika
förklarat att, derest Hedenberg saknade tillgång till gäldande af böterna,
det honom ådömda fängelsestraffet i stället skulle ökas med fjorton dagars
fängelse.

I 2 kap. 11 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder, sedan det blifvit
ändrad t genom lagen om upphäfvande af strafflagens stadganden angående
fängelsestraff vid vatten och bröd den 16 maj i884, föreskrifves, att, vid
förvandling af böter till fängelse, tre dagars fängelse svarar mot böter icke
öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter utöfver fem
till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags fängelse mot tio riksdalers
böter, dock med iakttagande att fängelsestraffet ej må sättas öfver
sextio dagar, så att böter icke öfverstigande fem riksdaler svara mot
tre dagars fängelse, deröfver till och med tio riksdaler mot fyra dagars
fängelse, deröfver till och med tjugu riksdaler mot fem dagars fängelse
och så vidare. Då enligt denna beräkning ett bötesbelopp af etthundrasjuttiofem
kronor skulle svara mot tjuguen dagars fängelse, men i förevarande
fall häradsrätten bestämt, att de Hedenberg ådömda böterna,
hvilka sammanlagda uppgått till sistnämnda belopp, skulle vid bristande
tillgång öfvergå till allenast fjorton dagars fängelse, således en tredjedel
mindre än vederbort, hade häradsrätten gjort sig skyldig till en vårdslöshet
i domareembetets utöfning, som haft till följd att Hedenberg,
ehuru genom ofvanberörda utslag dömd till straff för samtliga deri angifna
förseelser, i sjelfva verket icke till fullo undergått deri honom
ådömda bestraffningen, utan med afseende å någon eller några af dessa
förseelser blifvit, oaktadt sakfäld, straffri. För det uppenbara tjenstfel,
häradsrätten sålunda låtit komma sig till last, och som med någon ringa
varsamhet bort kunna undvikas, anmodade jag advokatfiskalen i Göta
hofrätt att inför hofrätten ställa under tilltal ständige domhafvanden i
Lysings och Göstrings härads domsaga, häradshöfdingen Simzon Kocli,
hvilken vid ifrågakomna tillfälle fört ordet i häradsrätten och således
var för den anmärkta felaktigheten ensam ansvarig.

Efter slutad skriftvexling utlät sig hofrätten i utslag den 8 juni
1888, att hofrätten af handlingarna inheintat, hurusom Lysings häradsrätt
i utslag den 15 december 1885, vid hvilket tillfälle häradshöfdingen
Koch fört ordet i häradsrätten, jemte det Hedenberg enligt angifna lagrum
dömts, dels att för ett af honom föröfvadt misshandelsbrott hållas
i fängelse en månad, dels ock att höta för åtskilliga andra brott och
förseelser tillhopa etthundrasjuttiofem kronor, tillika förklarat, att, derest
Hedenberg saknade tillgång till gäldande af böterna, det honom ådömda

fängelsestraffet i stället skulle ökas med fjorton dagars fängelse, samt
att advokatfiskal, enär ifrågavarande bötesbelopp, jemlikt 2 kap. 11 §
strafflagen, sådant detta lagrum lydde, sedan det blifvit ändradt genom
lagen om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff
vid vatten och bröd den 16 maj 1884, svarade mot tjuguen dagars
fängelse, yrkat, att häradshöfdingen Koch måtte för den vårdslöshet vid
doinareembetets utöfning, han genom det felaktiga förvandlingsbeslutet
låtit komma sig till last, dömas till böter enligt 25 kapitlet 17 § strafflagen;
och pröfvade hofrätten, i förmågo af sistnämnda lagrum, rättvist
döma häradshöfdingen Koch för sålunda visad vårdslöshet vid domareembetets
utöfning att bota tjugufem kronor,
öfver detta utslag hafva besvär ej anförts.

Följande förhållande anmäldes i en hit ingifven skrift af A. Andersson
i Kullen till justitieombudsmannens beifran. Enligt ett, den ingifna
skriften i styrkt afskrift bifogadt, den 14 januari 1880 af dåvarande t. f.
domhafvanden i Kinds härad, vice häradshöfdingen Hugo Segerdahl utfärdadt
gravationsbevis angående det Carl Liljegren då tillhöriga, inom
Redslareds socken belägna hemmanet 7i« mantal Iteaskäl Öfre- eller Östergården
skulle nämnda hemmansdel icke vara besvärad af andra inteckningar
än dels en den 24 oktober 1871 i 1/w mantal af hemmanet meddelad
inteckning till säkerhet för 1,531 riksdaler riksmynt jemte ränta, dels en den
24 november 1874 till säkerhet för 600 kronor jemte ränta i hela ifrågavarande
hemmansdel, % mantal, faststäld inteckning; hvarjemte i beviset
omnämndes, att Kinds häradsrätt förklarat hvilande två den 1 september
1879 gjorda ansökningar om inteckning i fastigheten till säkerhet för
beståndet af två afhandlingar, angående, den ena lifstidsundantag och den
andra besittningsrätt till en lägenhet; och hade å detta gravationsbevis
den 11 december 1883 af dåvarande t. f. domhafvanden i domsagan
tecknats ett tillägg af innehåll att under tiden från den 14 januari 1880
till den 7 september 1883 i fastigheten icke beviljats annan inteckning,
förutom till säkerhet för innehållet af ofvanberörda båda afhandlingar,
än den 6 september 1883 till säkerhet för 2,500 kronor jemte ränta,
enligt ett den 15 september 1881 till innehafvaren utfärdadt skuldebref,
äfvensom att någon under samma tid i egendomen sökt inteckning icke
vore på domstolens pröfning beroende. Mot erhållande af berörda den
6 september 1883 i fastigheten intecknade skuldebref hade Andersson,
i förlitande på gravationsbevisets rigtighet, lemnat Liljegren ett lån å
2,500 kronor. Fastigheten blef derefter utmätt, och, med förbehåll om

fortfarande bestånd af de på grund af inteckning deri gällande rättigheter
till lifstidsundantag och besittning af en lägenhet, försåld för 2,000
kronor å exekutiv auktion den 25 november 1884, hvarefter köpeskillingsliqvid
egde rum den 7 januari 1885. Dervid visade det sig, att fastigheten
var besvärad af en den 23 februari 1870 deri meddelad och den
19 januari 1880 vederbörligen förnyad, men i gravationsbeviset icke upptagen
inteckning till säkerhet för en Svenljunga sparbanks fordran å
1,823 kronor jemte ränta. På grund af denna inteckning erhöll vid
köpeskillingsliqviden, enligt det dervid förda, jemväl i styrkt afskrift af
Andersson vid den af honom ingifna skriften fogade protokoll, sparbanken
å sin fordran ett belopp af 1,899 kronor 11 öre, hvaremot köpeskillingen
icke lemnade någon tillgång till gäldande af Anderssons berörda
fordran å 2,500 kronor jemte ränta.

Då det vore alldeles påtagligt, att Andersson icke skulle lånat Liljegren
detta belopp, derest Andersson egt kännedom om den i gravationsbeviset
uteglömda inteckningen till säkerhet för sparbankens fordran,
hade genom vice häradshöfdingen Segerdahls försumlighet att i beviset
omnämna denna inteckning Andersson tillskyndats en förlust af 2,500
kronor, utom ränta; och yrkade Andersson fördenskull, jemte det han
anhöll om anställande af åtal mot vice häradshöfdingen Segerdahl för
det tjenstfel, denne genom utfärdande af det origtiga gravationsbeviset
låtit komma sig till last, att vice häradshöfdingen Segerdahl måtte förpligtas
ersätta Andersson den skada, han genom vice häradshöfdingens
förvållande sålunda lidit.

(ifver denna klagoskrift afgaf vice häradshöfdingen Segerdahl in C>

D o ö

fordradt yttrande och anförde deri, att han medgåfve, att han såsom t. f.
domhafvande i Kinds härad utfärdat omförmälta gravationsbevis och
att detsamma vore i anmärkta hänseendet felaktigt, men att han, som
bestrede Anderssons mot honom framstälda påstående om ansvar för
tjenstfel, enär, jemlikt 5 kap. 14 § strafflagen, straff för samma fel dåmera
förfallit, jemväl yrkade, att Anderssons ersättningspåstående måtte
lemnas utan afseende, enär Andersson icke tillskyndats skada genom vice
häradshöfdingens förvållande. Enligt det af vice häradshöfdingen utfärdade
gravationsbeviset graverades fastigheten af två inteckningar för
ett sammanlagdt penningebelopp af 2,131 kronor, utom ränta. Då liqvidationen
efter fastighetens exekutiva försäljning skedde, hade båda dessa
inteckningar upphört att gälla, men de gälde ännu, då Andersson på
grund af skuldebrefvet den 15 september 1881 lånade dåvarande egaren
af fastigheten 2,500 kronor. Om alltså Andersson bedömt säkerheten
för sitt lån af gravationsbeviset, hade han måst antaga, att minst 2,131

kronor skulle, om möjligt, utgå ur fastigheten före hans fordran; och
mera hade heller icke utgått. Till hvem det utgått, om till en inteckningshafvare
eller till en annan, inverkade icke på Anderssons rätt.
Denne hade således icke lidit skada genom vice häradshöfdingens förvållande.
I öfrigt ville vice häradshöfdingen fästa uppmärksamheten på
osannolikheten deraf, att Andersson, då han lemnade lånet, skulle bedömt
säkerheten derför efter ett bevis, som utfärdats nära två år förut.

I häröfver afgifna påminnelser anmärkte Andersson, att skuldebrefvet
af den 15 september 1881 af honom icke belånades förrän i början af
år 1884, då inteckningarna för tillhopa 2,131 kronor upphört att gälla,
hvilket Liljegren vid lånets utbekommande för Andersson tydligt visade.
Om sådant icke af Liljegren ådagalagts, skulle Andersson uppenbarligen
icke lemnat Liljegren ett lån å så stort belopp som 2,500 kronor, enär
Andersson ansåg hela den pantförskrifna fastigheten icke ega högre värde,
hvilket väl finge anses ådagalagdt af det förhållande att fastigheten vid
den exekutiva försäljningen icke betingade högre pris än 2,000 kronor.
Andersson lemnade Liljegren lånet endast några veckor efter det gravationsbeviset
blifvit försedt med tillägget af den 11 december 1883 och
bedömde derför säkerheten efter det felaktiga gravationsbeviset, som
Andersson vid lånets lemnande fick mottaga, jemte bevis derom att de
båda i fastigheten intecknade skuldebrefven å tillhopa 2,131 kronor upphört
att gälla.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann justitieombudsmannen
att, derest Andersson, på sätt af honom uppgifvits, lemnat Liljegren
det lån å 2,500 kronor, hvarom här vore fråga, först sedan Liljegren
visat, att de i gravationsbeviset upptagna inteckningarna till säkerhet
för skuldebrefven å tillhopa 2,131 kronor jemte ränta, hvilka inteckningar
meddelats, för skuldebrefvet å 1,531 rdr rmt i Vie mantal af
hemmanet Reaskäl Öfre- eller Östergården den 24 oktober 1871, och för
det andra å 600 kronor i V16 mantal af sagda hemman den 4 november
1874, upphört att gälla, Anderssons påstående att af vice häradshöfdingen
Segerdahl utbekomma ersättning vore befogadt, såvidt det afsåge godtgörelse
derför att, sedan för hemmansdelen å exekutiv auktion, med bibehållande
af beståndet af de före Anderssons fordran intecknade aftal
om lifstidsundantag och besittningsrätt till jord, erhållits en köpeskilling,
som, efter afdrag af kostnader och fordringar, hvilka utgått med förmånsrätt
framför intecknade fordringar, lemnat ett öfverskott af 1,899
kronor 11 öre, detta öfverskott icke tillfallit Andersson, utan en inteekningshafvare,
som icke funnits omförmäld i det af vice häradshöfdingen
Segerdahl'' utfärdade gravationsbeviset. Men äfven om Anderssons upp Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 4

gift i detta hänseende icke kunde tagas för god och icke heller framdeles
blefve lagligen styrkt, utan Andersson kunde anses hafva vid belånandet
af det intecknade skuldebrefvet å 2,500 kronor antagit, att de i
gravationsbeviset upptagna inteckningar då ännu varit gällande, vore
dock uppenbart att, derest vid fastighetens exekutiva försäljning den
icke häftat för andra inteckningar till säkerhet för penningelån än de i
gravationsbeviset upptagna, Andersson för sin fordran skulle bekommit
en del af köpeskillingen. Den i gravationsbeviset upptagna inteckningen
till säkerhet för 1,531 rdr rmt jemte ränta var faststäld endast i 1/le
mantal af hemmanet. I de öfriga 2U mantal deraf fans enligt gravationsbeviset
icke någon annan gällande inteckning för penningelån än
den, som den 4 november 1874 till säkerhet för 600 kronor jemte ränta
beviljats i hela fastigheten, Vl6 mantal; och då vid köpeskillingsliqviden
fäns till fördelning mellan inteckningshafvarne ett belopp af 1,899 kronor
11 öre, skulle, derest i fastigheten icke funnits gällande andra inteckningar
än de i gravationsbeviset upptagna, Andersson af den del af behållna
köpeskillingen, som belöpte på 2/16 mantal, erhållit öfverskottet,
sedan inteckningen å 600 kronor derur utgått.

Då således Andersson, till följd af vice häradshöfdingen Segerdahls
underlåtenhet att i gravationsbeviset upptaga inteckningen till Svenljunga
sparbanks säkerhet för 1,823 kronor med ränta, otvifvelaktigt lidit förlust,
så, ehuru ansvar för det af vice häradshöfdingen begångna tjenstfel
icke vidare kunde honom ådömas, men han dock ingalunda vore befriad
från den ersättningsskyldighet, som på grund af samma tjenstfel
kunde honom åligga, ansåg sig justitieombudsmannen icke kunna underlåta
att lemna Andersson sitt embetsbiträde för utbekommande af den
ersättning, hvartill han i ofvanberörda afseende kunde vara berättigad,
och uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hofrätten
anhängiggöra talan mot vice häradshöfdingen Segerdahl, dåmera
stadsnotarie vid rådstufvurätten i Göteborg, med yrkande att på grund
af den försummelse i einbetet, stadsnotarien vid utfärdandet af förenämnda
gravationsbevis låtit komma sig till last, honom måtte varda
ålagdt att till Andersson utgifva ersättning för den förlust, som, efter
det Andersson beredts tillfälle att i målet förebringa utredning och bevisning,
styrktes hafva genom samma embetsförsummelse Andersson tillskyndats.

Under den skriftvexling, som i anledning häraf egde rum hos hofrätten,
anfördes bland annat af

stadsnotarien Segerdahl: att, beträffande det belopp, Andersson skulle
hafva mot ifrågavarande inteckningssäkerhet till Liljegren utgifvit, Anders -

son vid sammanträffande med stadsnotarien i oktober 1886 erkänt, att
hans i angifvelseskriften lemnade uppgift härom vore origtig, och förklarat,
att beloppet med ränta uppginge till endast 1,100 kronor; att
likväl äfven detta vore felaktigt, enär Liljegren, som enligt åberopadt
utdrag af de hos detektiva polisens afdelningskontor i Göteborg förda
anteckningar, den 14 december 1883 utvandrat till Amerika, i skrifvelse
den 6 november 1886 till stadsnotarien uppgifvit, att Andersson
med full kännedom om sparbankens inteckning mot skuldebrefvet å
2,500 kronor lemnat Liljegren vid dennes afresa allenast 500 kronor,
vid hvilket förhållande och då skuldebrefvet lemnats Andersson endast
såsom pant för sagda 500 kronor, detta belopp vore det högsta, som
stadsnotarien skulle kunna dömas att till Andersson utgifva, i händelse
någon ersättningsskyldighet kornme att stadsnotarien, mot hans bestridande,
åläggas, hvarjemte stadsnotarien yrkade, att Andersson måtte
förpligtas att till stadsnotarien utlemna ifrågavarande gravationsbevis,
på det att framtida missbruk deraf måtte förekominas;

samt af Andersson: att han i oktober 1886 endast af billighetsskäl
nedsatt sitt krafanspråk till 1,100 kronor och ansåge sig ej häraf bunden,
då stadsnotarien icke ens på dylika vilkor velat träffa uppgörelse med
honom; att Andersson bestrede Liljegrens uppgifter i åberopade skrifvelsen
utom »hvad anginge de 500 kronorna»; att Andersson, äfven om
han erhållit skuldebrefvet under dess verkliga värde, varit lagligen oförhindrad
att utsöka hela det deri förskrifna beloppet, om tillgång dei
till funnits; att Andersson för Liljegren utöfver sagda 500 kronor utbetalt
tillhopa 747 kronor 53 öre, till stöd för hvilken uppgift Andersson
åberopade bestyrkta afskrifter af dels en utaf Liljegren till P. A. Andersson
i Sexdrega Lustitorpet den 13 juni 1883 utgifven skuldsedel å 120
kronor, som den 18 december 1883 öfverlåtits å Andersson, och dels
till Liljegren utstälda qvitterade räkningar å tillhopa 627 kronor 53 öre;
samt att Andersson under alla omständigheter fordrade att utfå nettobeloppet
af köpeskillingen för intecknade hemmanet med 1,899 kronor
11 öre.

I slutligt memorial yrkade advokatfiskalen, som fann Anderssons
anspråk att utbekomma hela det i skuldebrefvet förskrifna belopp, 2,500
kronor, obefogadt, på anförda skäl, att stadsnotarien Segerdahl måtte
förpligtas godtgöra Andersson dennes förlust i följd af det felaktiga
gravationsbeviset med antingen 1,899 kronor 11 öre, som ur köpeskillingen
utgått till innehafvaren af inteckningen utaf den 23 februari 1870,
eller, om detta yrkande icke kunde bifallas, 666 kronor 7 öre, hvilket
belopp, uträknadt med all den noggranhet som gjordes möjlig af den

i målet vunna utredning, erhölles såsom utdelning å Anderssons inteckning
under den förutsättning att, förutom den inteckning Andersson
innehade, endast de två i gravationsbeviset upptagna inteckningarna för
tillhopa 2,131 kronor i hemmanet funnits och vid köpeskillingsliqviden
varit gällande, eller ock, i händelse icke heller detta påstående kunde
vinna bifall, 500 kronor, som Andersson till Liljegren lemnat.

I den förklaring, hvarmed stadsnotarien Segerdahl i anledning af
advokatfiskalens berörda slutpåstående till hofrätten inkom, anförde
stadsnotarien, under vidhållande af hvad han förut yttrat, hufvudsakligen,
att Andersson fortfarande hade fordringsrätt emot Liljegren och att det
icke förrän sig visat, att Andersson icke kunde hos Liljegren utfå sin
fordran till fullo eller delvis, vore ådagalagdt, att någon förlust tillskyndats
Andersson i följd af det felaktiga gravationsbeviset, hvarför
stadsnotarien jemväl på denna grund yrkade ogillande af den mot honom
i målet förda talan.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 12 juni 1888 utslag
i målet, i hvilket utslag hofrätten sig utlät, att emedan stadsnotarien
Segerdahl, hvilken erkänt sig hafva i egenskap af t. f. domhafvande
i Kinds härad utfärdat ifrågavarande felaktiga gravationsbevis den 14
januari 1880, icke mot Anderssons bestridande styrkt, att Andersson vid
belåning af intecknade skuldebrefvet å 2,500 kronor egt kännedom om
tillvaron af den till sparbankens säkerhet beviljade inteckning, och icke
heller förebragt någon omständighet, som förringade trovärdigheten af
Anderssons uppgift, att vid belåningen för honom visats, att inteckningarna,
som den 24 oktober 1871 och den 4 november 1874 meddelats
till säkerhet för tillhopa 2,131 kronor, då upphört att vara gällande,
och att Andersson följaktligen på grund af nämnda gravationsbevis med
derå den 11 december 1883 gjorda tillägg om inteckningar, som sökts
och beviljats efter den 14 januari 1880, haft berättigad anledning antaga,
att i hemmansdelen icke funnits annan penninginteckning än den
för skuldebrefvet å 2,500 kronor; och som Andersson således måste
anses hafva blifvit genom felaktigheten i gravationsbeviset förledd att
origtigt bedöma den säkerhet., han kunde ega af den för nyssnämnda
skuldebref beviljade inteckning, och att belåna skuldebrefvet till högre
belopp, än han i annat fall skulle hafva gjort; men Andersson likväl —
sedan upplyst blifvit, att utgifvaren af skuldebrefvet, Liljegren, utvandrat
till Amerika och att köpeskillingen för den å exekutiv auktion försålda
intecknade fastigheten icke lemnat mer än 1,899 kronor 11 öre till
gäldande af sparbankens intecknade fordran — icke kunde mot stadsnotarien
göra gällande anspråk på ersättning för högre belopp än det

Andersson verkligen utgifvit för skuldebrefvet, förutsatt att detta belopp
folie inom det värde, den för samma skuldebref beviljade inteckning
visat sig ega, i fall ingen annan penninginteckning funnits i hemmanet,
eller 1,899 kronor 11 öre; alltså och då stadsnotarien medgifvit, att
Andersson den 14 december 1883 belånat skuldebrefvet med 500 kronor,
och så mycket mindre afseende kunde fästas å Anderssons uppgifter
angående skuldebrefvets belåning till högre belopp, som dessa uppgifter
vore mot hvarandra stridande angående såväl sättet för belåningen, tiden
derför och beloppens storlek; pröfvade hofrätten, jemlikt 6 kap. 7 §
strafflagen, rättvist på det sätt bifalla den mot stadsnotarien i målet
förda talan, att stadsnotarien förpligtades att till Andersson, mot qvitto
och utlemnande af det felaktiga gravationsbeviset i hufvudskrift, utgifva
500 kronor jemte sex procent ränta derå från den 14 december 1883,
tills liqvid komme att ske, hvarjemte stadsnotarien förpligtades att till
Andersson utgifva hvad till stämpel å ett exemplar af hofrättens utslag
åtginge.

Mot detta utslag har stadsnotarien Segerdahl anfört underdåniga
besvär, hvilka ännu icke blifvit med slut afhulpna.

I en till mig ingifven skrift anmälde Maria Lovisa Fredriksson äfvensom
hennes gode man Axel Fredriksson till min beifran, att konungens
befallningshafvande i Jönköpings län på ansökning af C. J. Landén, utan
att denne hos Maria Lovisa Fredriksson haft någon fordran, genom resolution
den 5 mars 1887 med qvarstad belagt åtskillig henne tillhörig
lösegendom, som skolat å frivillig auktion, utlyst till den 7 i samma
månad, försäljas, hvarigenom, oaktadt qvarstaden blifvit af konungens
befallningshafvande genom beslut den 31 i nämnda månad åter upphäfd,
Maria Lovisa Fredriksson tillskyndats åtskilliga förluster och obehag.

Af konungens befallningshafvandes berörda, klagoskriften i afskrift
bifogade, utslag inhemtades:

att Landén den 5 mars innevarande år hos konungens befallningshafvande
sökt att, som Carl Johan Samén och Maria Lovisa Fredriksson,
till hvilka Landén försålt 1/3 mantal Lalleryd, förskingrade sin lösegendom,
samt fastigheten, om hvars försäljning i den ordning, som om utmätt
fast egendom vore stadgad, konungens befallningshafvande förordnat,
sannolikt komme att säljas för en köpeskilling, som ej betäckte
den intecknade gälden, all å egendomen befintlig, nämnde köpare tillhörig
lösegendom måtte, till säkerhet för sökandens oguldna köpeskillingsfordran,
varda belagd med qvarstad;

att i anledning af denna ansökning, hvarvid fogats borgen för skada
i följd af den sökta åtgärden, konungens befallningshafvande, genom
resolution sistnämnda dag, jemte det förklaring infordrats, emellertid
tills vidare och intill dess annorlunda förordnades medgifvit, att omförmälta
lösegendom, såvidt den motsvarade ett belopp af 4,000 kronor
jemte ett års ränta, finge med qvarstad beläggas;

att konungens befallningshafvande af handlingarna i målet inhemtat,
att Landén genom köpekontrakt den 26 juli 1886 till Samén och Maria
Lovisa Fredriksson sålt 1/a mantal Lalleryd mot en köpesumma af 57,200
kronor, hvaraf 29,600 kronor betalades på så sätt, att Samén och Maria
Lovisa Fredriksson öfvertogo och ansvarade för följande i fastigheten
intecknade skulder, nemligen till hypoteksföreningen i Yexjö 6,600 kronor,
till friherre Lage Posse i Stockholm 6,000 kronor, till sparbanken i Jönköping
13,000 kronor och till kaptenen F. Kugelberg i Jönköping 4,000
kronor;

att Samén och Maria Lovisa Fredriksson genom samma dag upprättadt
köpekontrakt till Landén sålt gården och tomten n:o 14 Charlottenburg
i Brännkyrka socken för en köpeskilling af 38,000 kronor,
som gäldades sålunda, att Landén öfvertog ansvar för intecknad skuld
till ett belopp af 10,400 kronor och återstående beloppet, 27,600 kronor,
gick i qvittning mot lika stor del af köpeskillingen för Lalleryd;

att Landén den 1 april 1885 till kaptenen Fredrik Kugelberg eller
ordres utgifvit ett skuldebref å 4,000 kronor med sex procent ränta
och till säkerhet derför pantsatt ett af Landén till innehafvaren utstäldt,
den 10 december 1884 i l/3 mantal Lalleryd intecknadt skuldebref å
lika belopp, jemte ränta, af hvilka skuldebref det förra vore försedt
med en af husegaren J. Johansson i Jönköping och August Carlsson i
Ekhagen såsom för egen skuld ingången borgen för hvad som till betalning
af förskrifna beloppet med ränta kunde komma att brista i intecknade
fastigheten; att Landén den 20 augusti 1886 till Maria Lovisa
Fredriksson och Samén utfärdat köpebref å 1/3 mantal Lalleryd, hvarefter
Samén den 4 februari 1887 till Maria Lovisa Fredriksson öfverlåtit
sin andel i köpet; att enligt annons i Jönköpingsposten för den 2 i sistnämnda
månad Maria Lovisa Fredriksson låtit till den 7 i mars 1887 utlysa
auktion å en del lösegendom, såsom körhästar, kör- och åkerbruksredskap,
smedjeverktyg, seldon, tröskverk, husgerådssaker, hö och halm
m. m.; att exekutiv auktion å ifrågavarande 1/s mantal Lalleryd blifvit
utlyst att hållas den 23 påföljande april; att, på grund af resolutionen
den 5 mars, kronolänsmannen C. G. Carlsson den 7 i samma

månad å egendomen Lalleryd belagt med qvarstad der befintlig lösegendom
till ett värde af 1,922 kronor 50 öre;

att Samén och Maria Lovisa Fredriksson yrkat, att som köpeskillingen
för Lalleryd, efter hvad handlingarna utvisade, vore till fullo betald,
konungens befallningshafvande måtte ogilla ansökningen och upphäfva
den beviljade qvarstaden;

att Landén anfört, bland annat, att han grundade sin talan derpå,
att han möjligen kunde blifva nödsakad att inlösa ofvanberörda intecknade
skuldebref å 4,000 kronor med ränta, enär egendomen Lalleryd,
som vid den i anledning af den blifvande exekutiva försäljningen förrättade
värdering uppskattats till endast 25,000 kronor, antagligen komme
att försäljas för en summa, hvilken icke försloge till betäckande af omförmälta
inteckning;

samt att konungens befallningshafvande i utslag den 31 mars 1887,
enär Samén och Maria Lovisa Fredriksson, efter hvad handlingarna utvisade,
till fullo betalt den mellan parterna aftalade köpeskilling för
V, mantal Lalleryd, till en del genom öfvertagande af den i egendomen
intecknade gäld, samt Landén icke, på grund deraf att han fortfarande
häftade i personligt betalningsansvar för en del af nämnda gäld, kunde
anses för närvarande hafva sådan fordran hos förklarandena att qvarstadssäkerhet
derför borde ega rum, upphäft den beviljade qvarstaden.

Med förmälan att Maria Lovisa Fredriksson genom att å auktion
försälja lösegendomen å hemmanet Lalleryd afsett att erhålla medel till
infriande af omförmälta inteckning å 4,000 kronor jemte ränta, för
att derigenom förekomma den exekutiva försäljningen af fastigheten,
hvilken under nuvarande tryckta konjunkturer icke kunde utan synnerligen
stor förlust för Maria Lovisa Fredriksson finna köpare, anförde
Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson, till närmare redogörelse
för de förluster och obehag, som till följd af den å lösegendomen
å Lalleryd lagda interimsqvarstaden för Maria Lovisa Fredriksson
uppstått, vidare, att den till den 7 mars utlysta auktionen måst,
då qvarstaden verkstäldes samma dag omedelbart före den tid auktionen
skulle taga sin början, inställas, i anledning hvaraf åtskilliga af de auktionsbesökande,
hvaraf ett stort antal infunnit sig, öfverhopat Maria Lovisa
Fredriksson med skytnfliga tillmålen och yrkat af henne utbekomma ersättning
för sin inställelse vid den utlysta auktionen; samt att Maria
Lovisa Fredriksson genom den skedda qvarstadsåtgärden fått sin kredit
synnerligen rubbad och i följd deraf icke på annat sätt förmått anskaffa
medel till förekommande af fastighetens exekutiva försäljning, hvilken
egt rum den 23 april 1887, dervid densamma, hvilken vore bevillnings -

taxerad till 35,000 kronor och af Maria Lovisa Fredriksson inköpts
för 38,000 kronor, betingat ett pris af 26,000 kronor; och yrkade Maria
Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson på grund häraf, att konungens
befallningshafvande måtte varda ålagdt dels att till Maria Lovisa Fredriksson
eller hennes rättsinnehafvare utgifva skilnaden mellan det pris,
Maria Lovisa Fredriksson för egendomen betalt, och det pris, hvartill
densamma berörde den 23 april exekutivt försålts, med 12,000 kronor
jemte ränta från sistnämnda dag till dess betalning skedde, dels ock att
ersätta Maria Lovisa Fredriksson för den genom qvarstaden i öfrigt för
henne uppkomna förlust med 2,000 kronor, dels slutligen att godtgöra
henne för hennes besvär och kostnader för upprättelses vinnande genom
min medverkan med 500 kronor.

I häröfver infordradt utlåtande anförde konungens befallningshafvande
hufvudsakligen följande:

Såvidt de af Landén den 5 mars 1887 hos konungens befallningshafvande
företedda handlingar utvisade, hade Maria Lovisa Fredriksson
och Samén af Landén inköpt Lalleryd för en köpeskilling, som var ogulden;
och ansågs följaktligen Landén genom köpekontraktet hafva visat
sannolika skäl för rigtigheten af sitt uppgifna fordringsanspråk.

Såsom skäl för qvarstaden borde i öfrigt framhållas, att Maria Lovisa
Fredriksson och Samén vore två i sällskap med hvarandra till orten
ankomna främlingar, af hvilka Samén nyss förut varit häktad och i
Göteborg stode under tilltal för förfalskningsbrott; att fastigheten, enligt
meddeladt utslag, skulle exekutivt försäljas; och att Samén och Maria
Lovisa Fredriksson låtit utlysa auktion till försäljning af den å fastigheten
befintliga lösegendom.

Vid förklaringens afgifvande ådagalades visserligen förhållanden, som
gåfvo anledning till upphäfvande af qvarstaden; men ostridigt vore dock
fortfarande, att Maria Lovisa Fredriksson och Samén icke fullgjort sitt
åtagande att gälda den i Lalleryd intecknade skuld, för hvilken Landén
häftade i personligt betalningsansvar, samt att efter den exekutiva försäljningen
af % mantal Lalleryd köpeskillingen icke förslagit till betäckande
af den inteckning å 4,000 kronor, på grund hvaraf förordnande
om fastighetens försäljning meddelats; och ehuru Maria Lovisa Fredriksson
nu ville påstå, att hennes mening varit att genom de för lösegendomen
inflytande auktionsmedel inlösa nyss berörda inteckning, kunde
dock med sannolikhet antagas, att, om qvarstaden icke mellankommit, lösegendomen
förskingrats och Maria Lovisa Fredriksson, efter någon uppgörelse
med auktionsförrättare!!, hvarigenom hon fått full liqvid, lemnat
orten. Den å Lalleryd befintliga lösegendomen hade för öfrigt vid

qvarstadsbeläggningen icke högre värde än 1,922 kronor 50 öre och var
således otillräcklig till gäldandet af ofvanberörda intecknade fordran.
På grund häraf hemstälde konungens befallningshafvande, att klagoskriften
måtte lemnas utan vidare afseende.

Till bemötande af hvad konungens befallningshafvande sålunda till
stöd för beslutet om ifrågakomna qvarstadsåtgärds vidtagande andragit
erinrade Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson i afgifna påminnelser
äfvensom i en sedermera i ärendet ytterligare ingifven skrift,
med bifogande i afskrift af ofvanberörda köpekontrakt i dess helhet,
bland annat följande:

Konungens befallningshafvande hade icke på ringaste sätt kunnat
bestrida befogenheten af Maria Lovisa Fredrikssons klagan, utan fastmera
erkänt, att konungens befallningshafvande handlat lagstridigt i angifna
hänseendet. Till förklaringsgrund för beslutet den 5 mars 1887 uppgåfve
konungens befallningshafvande, att Landén vid qvarstadsansökningen
fogat en handling, som skulle utvisa, att Landén hos Maria Lovisa Fredriksson
egt fordran för ogulden köpeskilling, nemligen ett transsumt
af förenämnda köpekontrakt, af hvilket transsumt icke framgått, att
köpeskillingen, såsom af kontraktet i dess helhet kunde inhemtas, verkligen
var till fullo gulden. Derest konungens befallningshafvande gjort
sig ringaste möda att närmare undersöka beskaffenheten af denna handling,
skulle konungens befallningshafvande funnit, att densamma, som
icke egde kraft såsom betalningsbevis, icke utgjort tillräcklig anledning
att bevilja den sökta qvarstaden. Hvad anginge den af konungens befallningshafvande
påpekade omständighet att Maria Lovisa Fredriksson
och Samén varit främlingar på orten, torde denna omständighet icke
heller utgjort laga skäl för qvarstadens beviljande, helst af köpekontraktet
framgick att Maria Lovisa Fredriksson och Samén, jemte det de
af Landén inköpt hemmanet Lalleryd, samtidigt till honom försålt egendomen
Charlottenburg för ett pris af 38,000 kronor och således icke
vore några »löska personer». Att Maria Lovisa Fredriksson ännu icke
kunnat infria förberörda inteckning å 4,000 kronor, hade just sin grund
deri, att Maria Lovisa Fredriksson genom konungens befallningshafvandes
obehörigen meddelade qvarstadsresolution urståndsatts att anskaffa medel
till inteckningens infriande. Konungens befallningshafvandes förmodan
att Maria Lovisa Fredriksson skolat, derest icke qvarstaden mellankommit,
förskingra lösegendomen å Lalleryd och derefter lemna orten, vore
fullkomligt obefogad och vederlädes bland annat deraf, att Maria Lovisa
Fredriksson nedlagt 37,000 kronor på inköpet af egendomen Lalleryd
och inventarierna derstädes samt guldit 1886 års utskylder för egen Just.

''-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 5

domen jemte åtskilliga räntor å inteckningar i densamma, för att undgå
att få egendomen exekutivt försåld. För samma ändamål hade Maria
Lovisa Fredriksson sökt få lösegendomen på bästa och förmånligaste
sätt realiserad, ehuru genom densammas beläggande med qvarstad denna
hennes afsigt gått om intet. Att lösegendomen vid qvarstadsbeläggningen
upptogs till ett värde af allenast 1,922 kronor 50 öre, berodde derpå
att vid qvarstadsförrättningen, hvilken i största hast egde rum omedelbart
före den tid, som varit utsatt för den tilltänkta auktionens början,
förrättningsmannen icke hann närmare undersöka och värdera lösegendomen,
hvilken, särskildt med afseende derå att Maria Lovisa Fredriksson
erhållit anbud att försälja ensamt grödan å fastigheten för 2,500 kronor,
säkerligen skulle hafva å auktionen inbragt ett belopp af omkring 6,000
kronor. Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson vidhöllo således
sina redan framstälda ersättningspåståenden samt yrkade, att konungens
befallningshafvande måtte särskildt ställas under tilltal för den i förklaringsskriften
uttalade förmodan att Maria Lovisa Fredriksson skulle,
derest ej qvarstaden mellankommit, så snart liqvid för lösegendomen i
Lalleryd af henne bekommits, lemnat orten eller med andra ord rymt
derifrån, hvilken obefogade förmodan vore för Maria Lovisa Fredriksson
förnärmande.

Utsökningslagens § 145 stadgar:

»Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran,
qvarstad å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den
fordran svara, eller söker man qvarstad å visst gods, som annan innehafver
och hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika
skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gäldenären
undansticker eller förstör godset; varde då qvarstad beviljad.»

Af hvad i ärendet förekommit syntes det mig uppenbart, att det
för qvarstads vinnande sålunda föreskrifna vilkor, att sökanden skall
förete sannolika skäl för sin talan, i förevarande fall icke blifvit fullgjordt.
Konungens befallningshafvande yttrade visserligen att, så vidt
de handlingar utvisade, hvilka varit företedda, då qvarstadsresolutionen
meddelades, Maria Lovisa Fredriksson och Samén af Landén inköpt Lalleryd
för en köpeskilling, som var ogulden, och att följaktligen Landén
ansågs genom köpekontraktet hafva visat sannolika skäl för rigtigheten
af sitt uppgifna fordringsanspråk. Men nu förhöll det sig så, att köpekontraktet
om Lalleryd, sådant dess innehåll i konungens befallningshafvandes
eget utslag af den 31 mars 1887 återgifvits, tvärtom ådagalade,
atl köpeskillingen var till fullo betald då qvarstaden söktes. Om
åter konungens befallningshafvande, såsom troligt var, till grund för

qvarstadsbeslutet lagt ett transsumt af köpekontraktet, endast utmärkande
att Landén till Maria Lovisa Fredriksson och Samén för uppgifvet
belopp sålt nämnda fastighet, så måste dervid erinras, att en slik
handling icke i och för sig gjorde i ringaste mån sannolikt, att den
öfverenskomna köpeskillingen varit till större eller mindre del ogulden.
Då Landén icke heller på annat sätt, såvidt visadt blifvit, gjort antagligt,
att han hos Maria Lovisa Fredriksson egde någon fordran, samt
konungens befallningshafvande ensamt af denna anledning bort afslå
qvarstadsyrkandet, ansåg jag mig ej böra till bemötande upptaga hvad
konungens befallningshafvande i öfrigt till stöd för sitt förfarande i
målet andragit, såsom vid sådant förhållande betydelselöst. Det ville
förefalla mig, som om konungens befallningshafvande här varit ledd af
den uppfattning, hvilken, efter hvad jag erfarit, icke vore så alldeles
sällsynt, att öfverexekutor saklöst kan åt de i lag uppstälda vilkoren
för qvarstads beviljande gifva en mycket utsträckt tolkning och dermed
öfverensstämmande tillämpning, alldenstund den som söker qvarstad är
skyldig ställa pant eller borgen för den skada, som kan genom qvarstadsåtgärden
vederparten tillskyndas. Vådan af ett sådant föreställningssätt
behöfver emellertid icke påpekas, enär lätt inses att den, som
på dylikt sätt beröfvas rättigheten att fritt förfoga öfver sin egendom,
i de flesta fall, utöfver den skada, mot hvilken den stälda panten eller
borgen är afsedd att betrygga, får vidkännas hvarjehanda, ofta ganska
betydande olägenheter och skada af beskaffenhet att icke kunna i penningar
uppskattas och derför icke heller gäldas. Så fans t. ex. i förevarande
fall intet skäl att betvifla Maria Lovisa Fredrikssons uppgift att
hon måst lida smälek af personer, som med oförrättadt ärende nödgats
återvända från den i följd af qvarstadsåtgärden instälda auktionsförrättningen,
att icke tala om den störande inverkan qvarstaden säkerligen
utöfvat på hennes kredit.

I betraktande af den sålunda antydda arten af de Maria Lovisa
Fredriksson genom konungens befallningshafvandes förfarande tillskyndade
obehag och olägenheter, för hvilka icke godtgörelse genom den af
Landén stälda borgen kunde anses vara henne tillförsäkrad, fann jag
mig icke kunna understödja hennes mot konungens befallningshafvande
framstälda anspråk på skadeersättning, hvilket jemväl i öfrigt syntes
mig sakna fog, likasom jag lemnade utan afseende yrkandet om ansvar
å konungens befallningshafvande för dess yttrande, att med sannolikhet
kunde antagas att, om qvarstaden icke mellankommit, lösegendomen förskingrats
och Maria Lovisa Fredriksson, efter någon uppgörelse med
auktionsförrättaren, hvarigenom hon fått full liqvid, lemnat orten. Men

deremot lade jag såsom embetsfel länsstyrelsen till last att hafva utan
laga skäl beslutit den ifrågavarande qvarstadsåtgärden och uppdrog
derför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför hofrätten härför tilltala
dem inom sagda styrelse, som för beslutet funnes vara ansvariga,
samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande af detta uppdrag anhängiggjorde advokatfiskalen,
efter att hafva inhemtat upplysning derom, att den 5 mars 1887, då den
ifrågakomna qvarstadsresolutionen meddelades, herr landshöfdingen m. m.
C. R. Ekström och länsnotarien J. J. Smith, i egenskap af t. f. landssekreterare,
varit å kansliafdelningen tjenstgörande, åtal mot dessa för
hvad jag, enligt hvad ofvan förmälts, fört dem till last.

I afgifna förklaringar anmärkte herr landshöfdingen Ekström och
länsnotarien Smith, att jag syntes tolka 145 § utsökningslagen i strid
mot detta lagrums ordalydelse, då jag deri velat inlägga föreskrift om,
att när qvarstad söktes till säkerhet för fordran, det ålåge sökanden ej
allenast att till fullo styrka sitt fordringsanspråk utan ock göra sannolikt,
att samma fordran icke blifvit gulden; att herr landshöfdingen och
länsnotarien ingalunda egde, såsom jag förmenade, den uppfattning, att
öfverexekutor derför att en qvarstadssökande stälde pant eller borgen
för den skada, som kunde tillskyndas vederparten, skulle ega eftergifva
öfriga för qvarstadens beviljande stadgade vilkor, men att af föreskriften
om skyldighet för qvarstadssökande att ställa dylik säkerhet dock kunde
dragas den slutsats, att lagens mening icke vore, att de förhållanden,
på grund hvaraf qvarstaden finge ega rum, skulle styrkas så fullständigt,
att derigenom uteslötes möjligheten af att sökandens anspråk sedermera
kunde befinnas hafva varit obefogadt; att i förevarande fall den vid
qvarstadens beviljande föreliggande bevisning måste anses hafva varit
tillfyllestgörande, ty redan det förhållande, att enligt företedda transsumerade
afskriften af köpekontraktet om Lalleryd, köpeskillingen med
27,600 kronor öfverstege den intecknade gäld, som skulle af köparne
öfvertagas, utan att samma handling innehöll, att detta öfverskott betalts,
torde hafva utgjort tillräcklig anledning till antagande, att Landén
hade en större köpeskillingsfordran hos Samén och Maria Lovisa Fredriksson,
helst det väl vore ytterst sällsynt, att vid fastighetsköp betalningsanstånd
icke lemnades köparen, när det gälde köpeskilling uppgående
till så stort belopp, samt Samén och Maria Lovisa Fredriksson
icke veterligen voro innehafvare af något betydligare kapital i
reda penningar, hvartill kom, att Landén häftade i personligt betalningsansvar
för 14,000 kronor af den intecknade gälden och att, särskildt
vidkommande 4,000 kronor af detta belopp eller skulden till majoren

Kugelberg, Samén och Maria Lovisa Fredriksson icke fullgjort sitt åtagande
att betala denna, utan Landén blifvit för skulden lagsökt, och
konungens befallningshafvande i anledning häraf genom utslag den 9
februari 1887 förordnat, att hemmanet Lalleryd skulle exekutivt försäljas,
hvadan den del af köpeskillingen, som motsvarade Landéns skuld
till majoren Kugelberg, icke kunde anses gulden genom Saméns och Maria
Lovisa Fredrikssons blotta åtagande, utan Landéns fordran beträffande
sagda del af köpeskillingen måste betraktas hafva vid qvarstadens beviljande
egt bestånd och fortfarande vara beståndande, intill dess densamma blifvit
af Samén och Maria Lovisa Fredriksson gulden, samt ehuru Samén och
Maria Lovisa Fredriksson bort betala denna Landéns köpeskillingsfordran
icke till Landén utan till en hans borgenär, fordringen likväl allt ifrån
fastighetsköpets afslutande vore att betrakta som Landéns, emedan Samén
och Maria Lovisa Fredriksson till Landén, och icke till hans borgenär,
iklädt sig personlig förbindelse att gälda köpeskillingen; och att, då,
i betraktande af det utaf utmätningsmannen å Lalleryd satta låga värdet,
den blifvande köpeskillingen för denna fastighet icke syntes komma att
betacka majoren Kugelbergs fordran, Landén egde anledning befara, att
blifva nödsakad att sjelf betala skulden till majoren Kugelberg utan utsigt
att af Samén och Maria Lovisa Fredriksson utfå motsvarande köpeskillingsfordran;
och hafva herr landshöfdingen och länsnotarien på grund
häraf yrkat, att hvad jag till stöd för åtalets anställande andragit måtte
förklaras icke kunna till något ansvar för dem föranleda.

Med företeende af fullmagt frän Maria Lovisa Fredriksson och Axel
Fredriksson att fullfölja deras talan såsom sin egen ingaf derefter Samén
till hofrätten en skrift, i hvilken han vidhöll hvad Maria Lovisa Fredriksson
och Axel Fredriksson förut anfört och dessutom till stöd för de
framstälda ersättningspåståendena ytterligare påpekade, att konungens
befallningshafvande vid behandling af ifrågavarande qvarstadsansökning
jemväl deri förfarit olagligt, att konungens befallningshafvande godkänt
den af Landén stälda borgen, oaktadt de personer, som ingått denna,
icke varit vederhäftiga.

I memorial den 26 mars 1888 erinrade slutligen advokatfiskalen
att den utläggning, herr landshöfdingen och länsnotarien gifvit åt
mitt yttrande rörande innehållet och betydelsen af 145 § utsökningslagen
vore tydligen obefogad, ty deraf att jag funnit att i förevarande
fall de omständigheter, som varit för handen och af konungens befallningshafvande
ansetts utgöra laga skäl''för qvarstadens beviljande, icke
varit af den beskaffenhet, att desamma rätteligen borde antagas innefatta
hvad nämnda paragraf kallade sannolika skal för rättmätigheten af

fordringsanspråket, torde icke följdrigtigt kunna slutas, att jag velat i
paragrafen inlägga något, som uppenbarligen icke deri inrymdes; att den
transsumerade afskrift af köpekontraktet om Lalleryd, hvilken Landén
till stöd för qvarstadsansökningen åberopat och företett, icke erbjöde de
sannolika skäl, utsökningslagens 145 § fordrade, för bedömandet af frågan,
huruvida Landén på grund af bestämmelserna i samma kontrakt
egde köpeskillingsfordran innestående hos Samén och Maria Lovisa Fredriksson,
ty då i afskriften efter uppräknandet af de i Lalleryd intecknade
beloppen, tillsammans 29,600 kronor, upptagits, för utfyllande af
den redan förut angifna köpeskillingen 57,200 kronor, återstående beloppet
27,600 kronor under benämning »resterande köpeskilling», men derefter
genom transsumtionstecken angifvits, att uteslutning i afskriften
egt rum, kunde med lika mycket skäl antagas, att i den icke afskrifna
delen af handlingen förekomme bestämmelser, i enlighet med hvilka den
sålunda angifna återstoden vore att betrakta såsom gulden, som att förhållandet
icke vore sådant; att det icke vore af någon betydelse, huruvida
det vore sällsynt eller icke, att vid större fastighetsköp betalningsanstånd
lemnades, äfvensom att köparne af Lalleryd icke veterligen skulle
innehaft något större penningkapital; att, fastän Landén häftade i personligt
betalningsansvar för en del af den intecknade gälden, han likväl
icke kunde anses på grund häraf ega fordran hos köparne af Lalleryd
till motsvarande värde, ty hans fordran hos dem uppkomme först sedan
han på grund af sitt nämnda betalningsansvar fått till vederbörande inteckningshafvare
gälda större eller mindre del af den intecknade skulden;
att länsstyrelsen icke kunnat vid qvarstadens beviljande ega kunskap om
huruvida den intecknade skulden då möjligen redan blifvit af köparne
gulden till inteckningshafvaren, ty den omständighet, att Landén blifvit
derför lagsökt och att förordnande om egendomens försäljning meddelats,
vore i fråga härom ingalunda afgörande; att således äfven om samtliga
de af herr landshöfdingen och länsnotarien framdragna omständigheter
blifvit af Landén åberopade till stöd för ansökningen, länsstyrelsen saknat
laglig befogenhet att meddela beslut om interimsqvarstaden; att emellertid
af handlingarna och särskildt konungens befallningshafvandes utslag
den 31 mars 1887 framginge, att Landén först efter det interimsqvarstaden
beviljats, uppgifvit, att han grundade sin talan derpå, att han
möjligen kunde blifva nödsakad att inlösa skuldebrefvet å 4,000 kronor
med ränta, men att deremot i ansökningen uttryckligen angifvits, att
densamma gjordes till vinnande af säkerhet för ogulden köpeskillingsfordran;
att af ordalydelsen i 145 § utsökningslagen framginge, att länsstyrelsen
icke varit befogad att bedöma frågan annorledes än efter de

skal, som af Landén blifvit företedda till stöd för ansökningen; att det
i nämnda lagrum upptagna ytterligare vilkor för qvarstads beviljande
eller att fara vore för handen, att gäldenär undanstucke eller förstörde
gods, hvars sättande i qvarstad ifrågasattes, icke heller förefunnits, ty
det kunde icke med fog påstås, att den tillernade, offentligen kungjorda
försäljningen af inventarier egt karaktär af ett undanstickande eller förstörande
af egendomen, och då qvarstadsansökningen ingafs hade det
icke varit utredt, huruvida försäljningen afsett alla å egendomen varande
döda eller lefvande inventarier eller blott en del af dem; och yrkade i
anledning häraf advokatfiskalen, som icke fann skäl understödja Saméns
yrkande, att länsstyrelsen skulle anses ersättningsskyldig på den grund
att länsstyrelsen brustit i tillsynen öfver de personers vederhäftighet,
hvilka ingått borgen för den skada, som kunde genom qvarstaden tillskyndas,
att herr landshöfdingen och länsnotarien måtte med afseende
derå, att de utan laga skäl beslutit den ifrågavarande qvarstadsåtgärden,
för den felaktighet i embetsutöfning, som de derigenom låtit komma sig
till last, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, varda dömda till bötesansvar.

Öfver detta advokatfiskalens memorial hörde, bestredo herr landshöfdingen
och länsnotarien ansvarspåståendet och framhöllo till bemötande
deraf,

herr landshöfdingen: att det i hemmanet Lalleryd intecknade skuldebrefvet
å fyra tusen kronor, för hvilket Landén häftade i personligt
betalningsansvar och på grund hvaraf Landén genom konungens
befallningshafvandes utslag den 9 februari 1887 ålagts betalningsskyldighet,
redan den 28 i samma månad blifvit till konungens befallningshafvande
i hufvudskrift atlemnadt för utlysande af offentlig auktion å
fastigheten; att således någon ovisshet icke vid qvarstadens beviljande
den 5 mars, då skuldebrefvet ännu qvarlåg hos konungens befallningshafvande,
förefunnits derom, huruvida den ifrågavarande intecknade
skulden möjligen blifvit af Samén och Maria Lovisa Fredriksson till inteckningshafvaren
gulden; att vid sådant förhållande och enär enligt
köpekontraktet om Lalleryd den 26 juli 1886 köparne åtagit sig ansvara
för infriande af ifrågavarande gäld, men det å fastigheten för den
exekutiva försäljningen satta värde icke obetydligt understeg det belopp,
som erfordrades för betäckande af, förutom annan gäld med bättre förmånsrätt,
jemväl den nu ifrågavarande intecknade gälden, saknades icke
sannolika skäl för den uppfattning, att Landén, såsom det ock sedermera
visat sig, för denna del af köpeskillingen egde fordran hos köparne;
att också endast för denna del qvarstad blifvit tills vidare beviljad; att
lagen lemnade åt öfverexekutor att pröfva, huruvida fara vore för handen,

att gäldenär undanstucke eller förstörde godset och att i förevarande fall,
enligt herr landshöfdingens uppfattning, omständigheterna lemnade fullt
stöd för antagandet, att fara i omförmälta hänseende varit för handen;

och länsnotarien: att ehuru den vid qvarstadsansökningen fogade
afskrift af köpekontraktet om Lalleryd icke vore en handling, hvaraf
med nödvändighet följde, att den deri uppgifna, resterande köpeskilling
vore ogulden, samma handling likväl utgjort tillräcklig anledning för
antagandet, att Landén hade en större köpeskillingsfordran hos Samén
och Maria Lovisa Fredriksson; att de sistnämnde allt ifrån fastighetsköpets
afslutande hade i förhållande till Landén personlig förbindelse
att gälda hans skuld till majoren Kugelberg, 4,000 kronor med ränta,
hvilken förbindelse motsvarats af Landéns rätt till lika stor del af köpeskillingen;
att ingalunda vore vid behandling af qvarstadsansökningar
föreskrifven en så strängt skriftlig process, att öfverexekutor icke egde
fästa afseende vid andra omständigheter än sådana, som voro angifna i
ansökningen och styrkta genom denna bifogade handlingar; att det derför
också varit rätt, att vid pröfningen af Landéns ansökning på beslutet
fått inverka ej allenast hvad ansökningen innehöll och dervid fogade
handlingar utvisade utan jemväl öfriga för öfverexekutor kända
omständigheter; att Landén emellertid redan vid ansökningens ingifvande
grundade sin talan bland annat derpå, att hans köpeskillingsfordran,
särskildt hvad anginge ofvanberörda 4,000 kronor med ränta, icke
blifvit betald; att den af Maria Lovisa Fredriksson kungjorda försäljning
af inventarier på Lalleryd val icke kunde anses såsom undanstickande
eller förstörande af samma inventarier, men att en dylik åtgärd deremot
vore en vanlig förberedande åtgärd, som ofta utgjorde det säkraste beviset
på afsigt hos en gäldenär att undanskaffa eller undansticka sina
tillgångar.

I utslag den 17 juli 1888 utlät sig hofrätten, att hofrätten tagit
i öfvervägande hvad i målet förekommit; och emedan enligt det vid
ansökningen om qvarstad fogade transsumt af åberopade köpekontraktet
den 26 juli 1886 köparne af fastigheten förbundit sig öfvertaga
och ansvara för de i fastigheten intecknade fordringarna å tillhopa
29,600 kronor, samt konungens befallningshafvande i följd deraf, att
köparne underlåtit fullgöra sin sålunda åtagna betalningsskyldighet
enligt det sista i fastigheten intecknade skuldebrefvet å 4,000 kronor
med ränta, hvarför Landén varit personligen ansvarig, förordnat, innan
klandrade resolutionen meddelats, att fastigheten skulle försäljas i
den ordning, som om utmätt fast egendom vore föreskrifven; ty och
som sannolika skäl förefunnits att antaga, hvad ock vid fastighetens

exekutiva försäljning bekräftats, att köpeskillingen ej komme att förslå
till gäldande af intecknade beloppet å fyra tusen kronor med ränta,
i följd hvaraf Landeri på grund af sin personliga ansvarighet skulle
få vidkännas en betalningsskyldighet, som enligt omförmälta kontrakt
ålegat köparne af fastigheten, samt af hvad i målet förekommit
vore uppenbart, att anledning varit befara, att Maria Lovisa Fredriksson
haft för afsigt att medelst auktionen å lösegendomen undansticka sina
tillgångar, funne hofrätten herr landshöfdingen Ekströms och länsnotarien
Smiths åtgärd att bevilja ifrågavarande qvarstad icke vara af beskaffenhet
att lagligen föranleda till någon påföljd för dem, hvadan den mot
dem förda talan ogillades.

Häremot har, efter mitt uppdrag, advokatfiskal anfört underdåniga
besvär, hvilka ännu icke blifvit med slut afhulpna.

I min under januari månad år 1887 afgifna embetsberättelse (se sid.
7 och följande) redogjordes för ett åtal, som af advokatfiskalen i Göta
hofrätt utförts, bland annat, på justitieombudsmannens förordnande, mot
t. f. domänintendenten i Kronobergs län H. J. Ljungbeck, för förment
olagligt förfarande vid en arrendeauktion, i anledning af hvilket åtal
Göta hofrätt den 10 juni 1886 meddelade utslag, hvarigenom åtalet
ogillades. Mot detta utslag, i hvad det afsåg den mot Ljungbeck förda
talan, fullföljde advokatfiskalen efter mitt förordnande underdåniga besvär;
men genom utslag den 21 juli 1888 har Kongl. Maj:t förklarat sig
ej finna skål att i hofrättens utslag göra ändring.

Till justitieombudsmannen ingaf handlanden i Malung N. G. Eriksson,
enligt honom å extra kommunalstämmor med Malungs och Lima
socknar lemnadt uppdrag, en skrift, jemte åtskilliga handlingar, af hvilka
inhemtades bland annat:

att vid den 27 augusti 1877 hållen entreprenadauktion Kapla Lars
Persson i Grimsåker, Gubb Per Persson i Öje och Linjo Jonas Jonsson i
Fors erbjudit sig att från den 1 oktober samma år till den 1 november
1880 besörja skjutsningen, Lars Persson vid Öfver Malungs, Per Persson
vid Öje och Jonas Jonsson vid Fors’ gästgifveri, mot rättighet att uppbära,
jemte skjutslega, bidrag af vederbörande skjutslag, Lars Persson
med 1,670 kronor, Per Persson med 1,000 kronor och Jonas Jonsson

Just .-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. (>

med 595 kronor, allt årligen, hvilka anbud antagits af de skjutsningsskyldige,
hvarefter konungens befallningshafvande i Kopparbergs län den
19 september 1877 faststälde de sålunda träffade entreprenadaftalen;

att sedermera, med föranledande af kong], stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878, entreprenadauktion å skjutsningens utgörande
under fem års tid vid ofvan nämnda skjutsanstalter hållits den 28 juni
1879, med tillkännagifvande att entreprenaderna skulle taga sin början
den 1 januari 1880, samt att dervid andra personer än Lars Persson,
Per Persson och Jonas Jonsson åtagit sig skjutsningen vid dessa anstalter; att

derefter Malungs socknemän hos konungens befallningshafvande,
vid det förhållande att de med Lars Persson, Per Persson och Jonas
Jonsson uppgjorda entreprenadkontrakter vore gällande intill den 1
november 1880 och ovisshet till följd deraf rådde om tiden, då de nya
skjutsentreprenaderna skulle börja, anhållit, bland annat, hvarom nu ej vore
fråga, att som de gamla entreprenadaftalen vore vilkorliga i afseende på
tiden för deras bestånd och de skjutsningsskyldiges bidrag till skjutshållningen
blefve vida mindre, om de nya entreprenaderna komme att gälla
från den 1 januari 1880, samt de nya skjutsentreprenörerna gjort sig beredde
att öfvertaga skjutsningen sistnämnda dag, de nya entreprenaderna
måtte förklaras skola då taga sin början;

att landshöfdingeembetet genom resolution den 22 december 1879,
så vidt nu vore fråga, sig utlåtit att, enär i gällande, af konungens befallningshafvande
den 19 september 1877 faststälda kontrakt om skjutshållningen
vid ifrågavarande skjutsanstalter, entreprenadtiden vore bestämd
att gälla från den 1 oktober 1877 till den 1 november 1880,
derest icke den till följd af förändrade bestämmelser angående skjutsväsendet
befunnes tidigare böra upphöra eller eljest inträffade förändringar
gjorde, sådant erforderligt, samt dertill komme att vid ofvan oinförmälta
auktion tiden för de nya entreprenadaftalen blifvit bestämd att
börja den 1 januari 1880; ty och med afseende å hvad sökandena i
öfrigt anfört, funne landshöfdingeembetet skäligt bestämma, att entreprenadaftalen
beträffande skjutshållningen vid meranämnda skjutsanstalter
skulle gälla för tiden mellan den 1 januari 1880 och den 1 januari 1885;

att Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson häröfver hos
kammarkollegium anfört besvär, i anledning hvaraf kammarkollegium
genom utslag den 10 september 1880 sig utlåtit, att enär, såvidt handlingarna
utvisade, hvarken till följd af kongl. stadgan rörande skjutsväsendet
eller eljest sådana förändringar inträffat, som bort föranleda
till öfverlåtande på ny entreprenad af skjutshållningen vid skjutsanstalterna

i Öfver Malung, Öje och Fors, innan de med Lars Persson, Per Persson
och Jonas Jonsson afslutade entreprenadkontrakt gått till ända; fördenskull
och då konungens befallningshafvandes den 15 maj 1879 meddelade
utslag angående ordnande af skjutsväsendet enligt berörda kongl. stadga
innehölle, att entreprenadtiden skulle taga sin början först den 1 november
1880, funne kollegium berörda kontrakt böra intill samma tid ega
bestånd, i följd hvaraf landshöfdingeembetets resolution i hvad den blifvit
öfverklägad till all kraft och verkan upphäfdes; hvarefter Kongl. Maj:t
genom resolution den 30 april 1881 faststält detta kammarkollegii utslag;

att emellertid konungens befallningshafvandes resolution den 22
december 1879, oberoende af Lars Perssons, Per Perssons och Jonas
Jonssons klagan, gått i verkställighet, så att de icke fått uppehålla
skjutsningen vid ifrågavarande skjutsanstalter under 1880 under annan
tid än januari och senare hälften af oktober;

att på grund häraf Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson,
efter stämning å vederbörande clelegare i de till förenämnda gästgifverier
anslagna rotar, vid Malungs tingslags häradsrätt yrkat att på grund af
omförmälta mellan dem och de särskilda skjutslagen den 27 augusti
1877 träffade aftal utbekomma den del af de bestämda skjutsbidragen,
som belöpte från och med den 1 januari 1880 till och med oktober
månads slut samma år och som skulle utgöra för Lars Persson 1,391
kronor 67 öre, för Per Persson 833 kronor 33 öre och för Jonas Jonsson
495 kronor 83 öre;

att, sedan häradsrätten i utslag den 17 december 1883 på anförda
skäl förklarat Lars Perssons, Per Perssons och Jonas Jonssons framstälda
påstående icke kunna bifallas, Svea hofrätt, på häröfver förd klagan,
genom särskilda domar den 23 januari 1885, enär enligt Kongl. Maj:ts
förenämnda resolution den 30 april 1881 de med bemälte entreprenörer
upprättade entreprenadkontrakt skolat ega bestånd intill den 1 november
1880, samt upplyst vore, att Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson
under januari och senare hälften af oktober sistnämnda år uppehållit
skjutsningen vid meranämnda skjutsanstalter, och delegarne i skjutslagen
icke bestridt, att Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson jemväl
under tiden deremellan varit beredde att fullgöra de dem enligt entreprenadkontrakten
åliggande skyldigheter, med ändring af häradsrättens
utslag och utan afseende derå, att skjutslagsdelegarne tilläfventyrs guldit
dem för år 1880 i sammanhang med kronoutskylderna påförda bidi’ag
till skjutsentreprenaderna, förpligtat en hvar af delegarne i ofvan omförmälta
till skjutslag vid ifrågavarande gästgifverier indelade rotar att
genast mot vederbörligt qvitto utgifva hvad af de utaf Lars Persson,

Per Persson och Jonas Jonsson fordrade beloppen, 1,391 kronor 67 öre,
833 kronor 33 öre och 495 kronor 83 öre på hvarje rotedelegare belöpte
enligt de för skjutsskyldighetens utgörande vid ifrågavarande tid
gällande grunder, jemte fem procent ränta från stämningsdagen den 18
januari 1883, till dess betalning komrne att ske;

samt att Kongl. Maj:t, hvarest rotedelegarne fullföljt talan, genom
särskilda domar den 24 november 1885 faststält hofrättens domar och
förpligtat rotedelegarne att ersätta vederparternas kostnader hos Kongl.
Maj:t med uppgifna belopp.

I den ingifna skriften anfördes vidare, att, på sätt af handlingarna
framginge, de skjutsningsskyldige vid Öfver Malungs, Öje och Fors’
skjutsanstalter nödgats betala entreprenadafgifter till Lars Persson, Per
Persson och Jonas Jonsson ända till den 1 november 1880 samt till de
enligt nya skjutsstadgan antagne entreprenörer för tiden från och med
1880 års början, hvarjemte dryga rättegångskostnader utan deras förskyllan
tillskyndats dem. Detta missförhållande, som icke kunde vara
med rättvisa öfverensstämmande, hade blifvit en följd deraf, att landshöfdingeeinbetet
i sin resolution den 22 december 1879 bestämt, att de
nya entreprenadaftalen skulle taga sin början den 1 januari 1880. Då
sålunda landshöfdingeembetet derigenom varit vållande till dessa utgifter,
som oförskyldt drabbat de skjutsningsskyldige, yrkade Eriksson, enligt
det honom lemnade uppdraget, att åtal måtte anställas mot dels f. landskamreraren
i Kopparbergs län A. G. Ihrinan, hvilken jemte numera aflidne
landssekreteraren E. Bolin underskrifvit berörda resolution, dels
ock delegarne i bemälte Bolins dödsbo, på det att de skjutsningsskyldige
måtte af dem eller andra vederbörande utbekomma ersättning för de
utgifter, som till följd af den origtiga bestämmelsen i resolutionen tillskyndats
de skjutsningsskyldige och som, enligt af dem uppgjorda räkningar,
upptagits till samrnanlagdt 4,516 kronor 94 öre; hvarjemte fordrades
ränta å de belopp, som kunde blifva Ihrman och delegarne i
Bolins dödsbo till utgifvande ådömda.

I infordrad förklaring, som af konungens befallningshafvande jemte
eget yttrande hit öfverlemnades, förmälde Ihrman, med hvilken beinälte
dödsbodelegare instämde, hufvudsakligen att, på sätt ofvan omförmälts,
de mellan Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson, å ena, samt
vederbörande skjutsningsskyldige vid Öfver Malungs, Öje och Fors’ skjutsanstalter,
å andra sidan, ingångna entreprenadkontrakt blifvit af konungens
befallningshafvande den 19 september 1877 faststälda, att gälla från den
1 oktober 1877 till den 1 november 1880, med det uttryckliga vilkor
att icke denna entreprenadtid till följd af förändrade bestämmelser an -

gående skjutsväsendet befunnes tidigare böra upphöra eller eljest inträffade
förändringar gjorde sådant erforderligt; och skulle de härvid
till entreprenörerna utgående bidragen gäldas uteslutande af de skjutsningsskyldige
inom skjutslagen; att då, till följd af kongl. stadgan angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878, nya entreprenader för samma
skjutsanstalter genom auktion utbjödos å Malungs tingsställe den 28 juni
1879, tiden derför bestämdes från den 1 januari 1880, hvilken tidsbestämning
intogs i de nya entreprenadkontrakten; att, enligt hvad Ihrman
inhemta!, skjutsningsbidragen på grund af dessa kontrakt vid skjutsanstalterna
i Öfver Malung utgjort 945 kronor, i Öje 775 kronor och
i Fors 500 kronor, hvilka bidrag skulle gäldas till hälften af länet och
till hälften af staten; samt att då sålunda 1877 års entreprenadaftal vore
faststälda vilkorligen att vid förändrade förhållanden kunna upphöra, samt
vid uppgörelsen af 1879 års enahanda aftal ingått bestämmelsen att de
nya entreprenaderna skulle börja den 1 januari 1880, landshöfdingeembetet
fördenskull och på de skal i öfrigt, ifrågakomna resolution den
22 december 1879 innehölle, ansett sig ega grundad anledning förordna,
att de nya entreprenaderna skulle taga sin början den 1 januari 1880;
på grund hvaraf och då Ihrman och Bolin genom den sedermera upphäfda
resolutionen den 22 december 1879 ej kunnat vålla, att de skjutsningsskyldige
fått till Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson utgifva
skjutsbidrag för tiden från den 1 januari 1880 till den 1 november
samma år, Ihrman på det kraftigaste bestrede alla anspråk af Malungs
och Lima socknemän på ersättning för utgifna skjutsbidrag med räntor
och rättegångs- samt andra kostnader och anhölle, att dessa anspråk
måtte lemnas utan allt afseende.

Efter det Eriksson lemnats tillfälle att inkomma med påminnelser,
hvarjemte i anledning af derom framstäld erinran fullmagter från åtskilliga
af de särskilde skjutsningsskyldige af honom företetts, tog jag i
öfvervägande hvad i ärendet förekommit; och fann jag dervid, dels att
landshöfdingeembetets i Kopparbergs län resolution den 22 december
1879, hvarigenom förordnats, att de nya entreprenadaftalen om skjutshållningen
vid skjutsanstalterna i (ifver Malung, Fors och Öje skulle
börja att tillämpas den 1 januari 1880, föranledt dertill att klagandena
måst för tiden mellan den 1 januari och den 1 november sistnämnda år
betala skjutsentreprenadbidrag, utom till Lars Persson, Per Persson och
Jonas Jonsson enligt de af konungens befallningshafvande den 19 september
1877 faststälda entreprenadkontrakt, jemväl till de entreprenörer,
som vid auktionen den 28 juni 1879 åtagit sig att för fem år, räknadt
från den 1 januari 1880, fullgöra skjutsningsskyldigheten vid nämnda

skjutsanstalter, dels ock att detta landshöfdingeembetets beslut stode i
strid med de bestämmelser, till hvilka landshöfdingeembetet härvid haft
att taga hänsyn. Så hette det i § 9 af kongl. stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878 att för åstadkommande af skjutsentreprenader
skulle konungens befallningshafvande, så snart det i § 3 omförmälta ordnande
af gästgifverierna egt rum, vidtaga erforderliga åtgärder, »i den
man gällande entreprenadkontrakt icke derför lägga hinder i vägen»; och i
§ 10 föreskrefves, att entreprenadtiden i allmänhet skulle omfatta en tid
af tre år, »räknadt från och med den 1 november». I öfverensstämmelse
med sistnämnda föreskrift hade också konungens befallningshafvande
sjelf i sitt den 15 maj 1879 meddelade utslag angående ordnande enligt
berörda stadga af skjutsväsendet inom länet bestämt, att de nya entreprenaderna
vid här i fråga varande skjutsanstalter skulle börja den 1
november 1880. Nu vore visserligen sant, hvad landshöfdingeembetet
också till stöd för beslutet anfört, att i ofvan omförmälta, den 19 september
1877 af konungens befallningshafvande faststälda kontrakt entreprenadtiden
bestämts att räcka från den 1 oktober 1877 till den 1 november
1880, derest den icke till följd af förändrade bestämmelser angående
skjutsväsendet befunnes tidigare böra tilländagå eller eljest inträffade
förändringar gjorde sådant erforderligt, likasom att vid auktionen
den 28 juni 1879 skjutsningsskyldigheten utbjudits för tiden från och
med den 1 januari 1880 till och med den 31 december 1884. Men
hvarken af omförmälta obestämda och mångtydiga vilkor i 1877 års
entreprenadkontrakt eller deraf att begynnelsetiden för de nya entreprenaderna
blifvit vid nyssnämnda auktion, tvärt emot konungens befallningshafvandes
derom gifna föreskrift, satt till den 1 januari 1880 hade
landshöfdingeembetet bort låta sig förleda att besluta en anordning,
som, utan att nödvändiggöras af den författning, hvilken det gälde att
tillämpa och genomföra, efter hvad lätt var att förutse kunde föra till
en sådan rättskränkning, som den nu öfverklagade. De, som till detta
beslut bidragit, kunde derför enligt min åsigt, om de än icke gjort sig
skyldige till embetsfel af beskaffenhet att föranleda ansvarspåföljd, dock
icke undgå att hålla klagandena skadeslösa för den förlust, som genom
samma beslut tillskyndats desse.

Beträffande beloppet af den godtgörelse, som härvid kunde i fråga
komma, hade klagandena ansett sig berättigade till sådan dels för hvad
de måst utbetala till Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson i skjutsentreprenadbidrag
för tiden mellan den 1 januari och den 1 november
1880, och dels för de rättegångs- och hvarjehanda andra kostnader, som i
följd af tvist om detta bidrag för dem uppkommit, med tillsammans 4,516

kronor 94 öre jemte ränta. Men så vidt gående anspråk ansåg jag mig
ej kunna understödja. Landshöfdingeembetets resolution den 22 december

1879 hade, om den vunnit fastställelse, val kunnat befria klagandena
från utgifvande af nyssnämnda entreprenadbidrag; men någon skuld dertill
att klagandena fått utgifva detsamma kunde resolutionen så mycket
mindre påbördas, som bidraget ju måste af klagandena betalas, äfven
om resolutionen aldrig kommit till; och hvad angick de rättegångs- och
öfriga kostnader, för hviika klagandena äskat godtgörelse, borde de tydligtvis
sjelfve vidkännas dessa, då de icke, oaktadt landshöfdingeembetets
nyss omförmälta resolution, som utgjorde stödet för deras förmenta rätt
att vinna befrielse från de förbindelser, 1877 års entreprenadaftal ålade
dem, blifvit af Kongl. Maj:t undanröjd, kunnat förmås att i godo fullgöra
sin betalningsskyldighet till de äldre entreprenörerna, hviika derför
nödgats att genom rättegång göra sina fordringsanspråk gällande.

Deremot ansåg jag klagandena berättigade till ersättning för hvad
de på grund af auktionsprotokollet den 28 juni 1879 och i öfverensstämmelse
dermed upprättade entreprenadkontrakt måst i skjutsentreprenadbidrag
utgifva för tiden från och med den 1 januari till den 1
november 1880. Och då f. landskamreraren A. G. Ihrman och numera
aflidne landssekreteraren E. Bolin på landshöfdingeembetets vägnar utfärdat
den resolution af den 22 december 1879, hvarigenom denna utgift,
tillskyndats klagandena, uppdrog jag åt advokatfiskal i Svea hofrätt
att hos hofrätten yrka åläggande för Ihrman samt aflidne landssekreteraren
Bolins dödsbodelegare att, gemensamt eller hvilkendera bäst
gälda förmådde, till klagandena utgifva hvad dessa, i målet ytterligare
hörde, kunde visa sig hafva på grund af sistberörda kontrakt utgifvit i
skjutsbidrag för de första tio månaderna af år 1880, jemte 5 procent
ränta från de särskilda betalningsdagarna.

Efter det utredning i angifvet hänseende infordrats och de skjutsningsskyldige
fått vidare yttra sig i målet, förklarade sig advokatfiskal
i till hofrätten afgifvet, memorial finna utredt, att det bidrag, Malungs
och Lima skjutsningsskyldiga rotar på grund af de i anledning af auktionen
den 28 juni 1879 upprättade entreprenadkontrakt utgifvit för år

1880 bestege sig till 155 kronor 66 öre och att följaktligen bidraget
för de första tio månaderna af samma år uppginge till 129 kronor 71
öre; i anseende hvartill och enär konungens befallningshafvande den 19
september 1877 vid fastställelse af de i målet ifrågakomna äldre kontrakten
angående skjutshållningen vid ifrågavarande skjutsanstalter bestämt
entreprenadtiden att gälla från den 1 oktober 1877 till den 1
november 1880, samt landshöfdingeembetets åtgärd att genom resolutio -

nen den 22 december 1879 förordna, att de vid auktionen den 28 juni
sistnämnda år träffade nya entreprenadaftal skulle börja att tillämpas
redan den 1 januari 1880, vidtagits, oaktadt då gällande entreprenadkontrakt
derför lade hinder i vägen, och kongl. stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878, hvilken föranledt berörda auktion och innehölle
uttrycklig föreskrift derom att entreprenadtiden i allmänhet skulle
omfatta en period af tre år, räknadt från och med den 1 november,
följaktligen icke gjort förändring i förut bestämd entreprenadtid erforderlig,
advokatfiskalen yrkade, det måtte förty och då landshöfdingeembetets
sålunda vidtagna åtgärd vållat, att Malungs och Lima skjutsningsskyldige
socknemän för tiden mellan den 1 januari och den 1
november 1880 nödgats betala entreprenadbidrag, utom till de äldre
entreprenörerna, jemväl till de entreprenörer, som vid auktionen den
28 juni 1879 åtagit sig skjutsningen vid omförmälta skjutsanstalter, samt
Ihrman och Bolin å landshöfdingeembetets vägnar utfärdat ifrågakomna
resolution af den 22 december 1879 och derigenom tillskyndat de skjutsningsskyldige
ofvan anmärkta förlust, varda ihrman och Bolins sterbhusdelegare
ålagdt att en för alla och alla för en till de skjutsningsskyldige
återbära 129 kronor 71 öre, hvilket belopp desse i följd af nämnda
resolution obehörigen måst utgifva, jemte fem procent ränta å berörda
belopp från den 15 april 1881, då 1880 års kronoutskylder, i sammanhang
hvarmed skjutsbidragen påförts de skjutsningsskyldige, senast bort
vara erlagda; men förklarade hofrätten i utslag den 30 juli 1888, att
enär landshöfdingeembetet icke genom meddelande af ifrågavarande resolution
gjort sig skyldigt till sådant förfarande, som kunde till ersättningsskyldighet
lagligen föranleda, advokatfiskalens i målet förda talan
icke kunde bifallas.

Då jag icke kunde dela denna hofrättens uppfattning, uppdrog jag
åt advokatfiskalen att, under åberopande af hvad i hans till hofrätten
afgifna memorial i saken anförts, öfver hofrättens utslag hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anföra besvär, med yrkande om bifall till det af
advokatfiskalen i hofrätten framstälda ersättningspåstående.

Dessa besvär hafva ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t afgjorda.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från länsfängelset
i Umeå hit inkomna fångförteckning för november månad 1887 infordrade
jag från konungens befallningshafvande i Vesterbottens län afskrift
af Bygdeå tingslags häradsrätts den 30 september 1887 meddelade

utslag angående bonden Lars Robert Forsgren i Kroksjön; och inhemtade
jag deraf, att häradsrätten, under häradshöfdingen C. L. Löthners
ordförandeskap, med åberopande af 20 kapitlet 2 och 18 §§ strafflagen,
dömt Forsgren att för afverkning straffas såsom för stöld med en månads
straffarbete, hvarjemte Forsgren förklarats förlustig medborgerligt
förtroende under viss tid utöfver den ådömda strafftiden.

Då i 2 kapitlet 5 § strafflagen föreskrifves, att straffarbete, som för
viss tid ådömes, ej får sättas under två månader, utom i de fall, som i
4 kapitlet 5, 6 och 7 §§ nämnda lag sägas, fann jag häradsrättens utslag
uppenbarligen lagstridigt derutinnan, att det Forsberg ådömda straffarbetet
bestäints till allenast en månad; och som jag ansåg detta af häradsrätten
begångna fel innebära en synnerligt grof vårdslöshet i utöfning
af domareembetet, uppdrog jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt
att inför hofrätten härför lagligen tilltala häradshöfdingen Löthner, såsom
för utslaget ensam ansvarig, samt å honom yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet.

På det åtal, soin i anledning häraf mot häradshöfdingen Löthner
anstäldes, meddelade hofrätten den 28 september 1888 utslag af innehåll,
att häradshöfdingen Löthner, för den vårdslöshet i domareembetets utöfning,
han i angifna hänseendet låtit komma sig till last, dömdes att,
jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, höta 25 kronor.

Mot detta utslag hafva besvär ej blifvit anförda.

Till justitieombudsmannen inlemnades af förre tillförordnade stadsfiskalen
i Trosa C. J. Vict. Malmberg en klagoskrift, i hvilken till åtal
anmäldes borgmästaren i nämnda stad Otto Petrus Borgström bland annat
för det denne

dels i allmänhet plägade underlåta att å i lag föreskrifna tider hålla
rådstufvurätt, som vanligtvis brukade sammanträda endast hvarannan
eller hvar tredje måndag och då sällan börja före klockan tolf på dagen,
vid ett uppgifvet tillfälle år 1884 till och med ej förrän klockan 4 eftermiddagen,
till följd hvaraf tidspillan och obehag tillskyndades vederbörande
parter, och Malmberg flerfaldiga gånger nödgats inhibera redan
utfärdade stämningar, särskildt i ett år 1882 inträffadt fall, då, på Borgströms
order, en för olaga dynamitupplag tilltalad person instämts till
viss dag, men rådstufvurätten ej sammanträdt förrän åtta dagar derefter;

dels, sedan Malmberg till magistraten i Trosa ingifvit ansökning
om tjenstledighet från den 7 till och med den 19 maj 1883, uraktlåtit
att insända ansökningen till konungens befallningshafvande i SödermanJust.
-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 7

lands län och i stället egenmägtigt beviljat Malmberg den sökta ledigheten
samt förordnat stadsvaktmästaren Johan Green att den 8 i samma
månad uppträda såsom allmän åklagare i ett då vid rätten handlagdt
ransakningsmål angående förrymde disciplinsoldaten Carl August Johansson
Kraft;

dels för ett på Malmbergs begäran den 5 maj 1886 utfärdadt, vid
angifvelseskriften fogadt diariibevis tagit en krona i lösen, oaktadt enligt
gällande expeditionstaxa lösen för samma bevis rätteligen utgjort
allenast 50 öre; och

dels vid särskilda tillfällen under embetsutöfning varit af starka
drycker öfverlastad.

Öfver hvad sålunda blifvit mot Borgström angifvet anförde denne i
infordrad förklaring hufvudsakligen:

att i anseende till det ringa antal mål, omkring 50 till 60 om året,
som vid rådstufvurätten förekomme till handläggning, rätten vanligtvis
sammanträdde endast hvarannan måndag, men att Borgström alltid plägade
genom stadsvaktmästarne efterhöra, huruvida några mål blifvit af
åklagaren instämda och då genast hållit rådstufvurättssammanträde; och
kunde Borgström numera icke erinra sig anledningen dertill att, på sätt
af Malmberg omnämnts, vid ett tillfälle under år 1882 ett af Malmberg
väckt åtal för olaga dynamitupplag företagits till handläggning åtta dagar
senare, än Borgströms i skrifvelse till Malmberg derom gjorda tillkännagifvande
utvisade; hvarjemte Borgström icke ville bestrida, ehuru
han icke kunde påminna sig det, att vid det af Malmberg uppgifna tillfälle
under år 1884 rådstufvurätten företagit ett till viss timme utsatt
mål först några timmar senare;

att Borgström på Malmbergs begäran och af tillmötesgående mot
denne beviljat honom ett par dagars permission för vårdande af enskilda
angelägenheter och, vid det förhållande att ofvannämnde Kraft före ransakningen
erkänt de mot honom angifna förseelserna, tillåtit Green att
uppträda såsom åklagare mot Kraft vid det tillfälle ransakningen med
denne egde rum;

att å det af Malmberg företedda diariibevis origtig lösen af förbiseende
debiterats Malmberg, men att Borgström för samma bevis icke
erhållit betalning;

samt att Borgström vid nykter och redig sinnesförfattning handlagt
de mål, det ålegat honom såsom rådstufvurättens ordförande att handlägga
och med slut afhjelpa;

och anhöll Borgström att, med afseende å hvad sålunda af honom
anförts, Malmbergs angifvelse icke måtte vinna afseende.

I afgifna påminnelser förklarade Malmberg sig vidhålla sin angifvelse
till alla delar samt anhöll, med bifogande af ett utaf Green utfärdadt
intyg, om vittnesförhörs anställande med uppgifna personer till bestyrkande
deraf att, såsom Malmberg uppgifvit, Borgström vid flera tillfällen
under embetsutöfning varit af starka drycker öfverlastad; förklarande
Malmberg särskildt med bestämdhet, att han för omförmälta diariibevis
till Borgström erlagt betalning med 1 krona 50 öre, deraf 50 öre för
stämpladt papper till beviset och 1 krona i lösen derför.

Då Borgström uppenbarligen i samtliga angifna hänseendena, derest
angifvelsens rigtighet i bestridda delar lagligen styrktes, förfarit felaktigt
och gjort sig skyldig till försummelse, vårdslöshet eller oförstånd i embetsutöfning
af betänklig art, uppdrog justitieombudsmannen åt advokatflskalen
i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa Borgström under tilltal
och, efter det tillgänglig utredning och bevisning åstadkommits, för hvad
Borgström i ofvan omförmälta afseenden låtit komma sig till last å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I anledning häraf yrkade advokatfiskal vid hofrätten ansvar å
Borgström dels för det han skulle underlåtit att å i lag föreskrifna tider
hålla rådstufvurätt, så att denna domstol plägat sammanträda allenast
hvarannan eller hvar tredje måndag äfvensom sammanträdena dervid
sällan före klockan tolf på dagen tagit sin början, i hvilka hänseenden
advokatfiskalen särskildt hide borgmästaren till last: att han under tiden
från den 1 augusti 1882 till den 16 februari 1887 uraktlåtit att hålla
rådstufvurätt å 89 särskilda dagar, då honom sådant ålegat; att borgmästaren
genom sin uraktlåtenhet att å en af omförmälta dagar eller
den 23 oktober 1882 hålla rådstufvurätt vållat tillförordnade stadsfiskalen
Malmberg obehag och besvär, i det att Malmberg, hvilken till sistnämnde
dag, på grund af skriftligt meddelande från borgmästaren, till
rådstufvurätten instämt handlanden Axel Sohlfeldt för olaga dynamitupplag,
nödgats, af anledning att borgmästaren samma dag från staden
bortrest och rådstufvurätten till följd häraf icke kunnat sammanträda,
återkalla den Sohlfeldt delgifna stämningen och i stället inkalla honom
till den 30 i samma månad; att rådstufvurätten den 19 maj 1884, då
ett af aktiebolaget Stockholms folkbank instämdt mål mot extra ordinarie
notarien A. M. Bäckström varit utsatt att förekomma klockan tio
förmiddagen, icke sammanträdt förrän klockan fyra eftermiddagen, emedan
borgmästaren först klockan tre eftermiddagen samma dag hemkommit
från en resa; att rådstufvurätten den 1 juni 1885, dertill Malmberg
instämt drängen Carl Johan Pettersson från Tegelladan för fylleri, beslutit,
att utslag i målet skulle meddelas måndagen den 15 i samma må -

nåd, men att, i anseende dertill att rådstnfvurätten sistnämnde dag ej
sammanträda utslag i målet meddelats först den 22 juni 1885; att ett
af Malmberg, å tjenstens vägnar, mot arbetaren Olof'' Edvard Södergren
anhängiggjordt mål, som varit utsatt att förekomma måndagen den 16
november 1885, icke företagits till handläggning vid rådstufvurätten förrän
klockan tre qvart till fyra eftermiddagen; samt att i ett af Malmberg
instämdt mål emot muraren A. W. Ahman i Trosa utslag utlofvats till
måndagen den 23 november 1885, men att, enär rådstufvurätten denna
dag icke sammanträdt, utslag deri meddelats först den 30 november
sagda år; dels för det borgmästaren skulle meddelat Malmberg tjenstledighet
under tiden från den 7 till och med den 19 maj 1883 samt
förordnat stadsvaktmästaren Johan Green att den 8 i sistnämnde månad
i Malmbergs ställe tjenstgöra såsom allmän åklagare i ett vid rådstufvurätten
då handlagdt ransakningsmål angående förrymde disciplinsoldaten
Carl August Johansson Kraft, tilltalad för skadegörelse å allmän egendom
och våldsamt motstånd vid offentlig förrättning; dels för det borgmästaren,
hvilken på Malmbergs begäran den 5 maj 1886 utfärdat ett
diariibevis derom, att Malmberg samma dag ingifvit ansökning om erhållande
af stadsfiskalstjensten i Trosa, skulle för detta bevis debiterat
och af Malmberg jemväl uppburit lösen och stämpelafgift med 1 krona
50 öre, oaktadt, enligt gällande förordningar, för dylikt bevis lösen skolat
utgå med 50 öre och stämpelafgift med enahanda belopp eller tillhopa
i krona; dels ock slutligen för det borgmästaren skulle vid åtskilliga
tillfällen under utöfningen af sitt embete och särskildt den 2 augusti
1886, då han såsom ordförande ledt förhandlingarna vid rådstufvurätten,
varit af starka drycker öfverlastad.

Efter det borgmästaren öfver detta åtal sig förklarat, samt på hofrättens
föranstaltande undersökning angående åtalet hållits vid rådstufvurätten
i Trosa, hvarefter advokatfiskalen frånträdt sin mot borgmästaren
Borgström förda talan, för det denne skulle vid åtskilliga tillfällen under
utöfningen af sitt embete varit af starka drycker öfverlastad, meddelade
hofrätten den 4 oktober 1888 utslag af innehåll, att hofrätten läte
vid advokatfiskalens frånträdande af åtalet i nämnda del bero; likasom
och då det icke mot borgmästarens nekande blifvit styrkt, att han genom
sin uraktlåtenhet att den 23 oktober 1882 hålla rådstufvurätt vållat
Malmberg obehag och besvär, afseende icke kunde fästas å hvad i sistberörda
måtto blifvit borgmästaren till last lagdt; men emedan borgmästaren
genom hvad i målet förekommit vore förvunnen att hafva i
samtliga öfriga ofvan anmärkta hänseenden visat försummelse och oförstånd
i utöfningen af det honom anförtrodda embete, pröfvade hofrätten

rättvist, att, i förmågo af 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma Borgström
att härför under tre månader mista samma embete jemte de rättigheter
och förmåner, som med embetet följde.

Detta utslag har borgmästaren Borgström låtit vinna laga kraft.

Såsom i min senast afgifna embetsberättelse (sid. 42) närmare omförmäles,
fann jag mig föranlåten att låta anställa åtal mot t. f. länsmannen
J. A. Pihlman i Ljusdal, för det han såsom tillförordnad länsman
i Jerfsö distrikt visat oförstånd i tjenstens utöfning, i det att han
för uttagande af väglagningskostnad verkstält utmätningar hos Erik Olsson
i Skridsvik, Jon Jonsson i Själlesta, Per Olsson i Vestra Skjästra
och Nils Nilsson i Skjästra, oaktadt desses skyldighet att deltaga i samma
kostnad icke varit lagligen bestämd, hvarjemte under åtalets fortgång
inför Arbrå och Jerfsö tingslags häradsrätt bemälte Erik Olsson, Jon
Jonsson, Per Olsson och Nils Nilsson yrkade, att Pihlman måtte förpligtas
återgälda de utmätta beloppen jemte uppburet utmätningsarvode och i
sådant afseende utgifva till Erik Olsson trettio kronor aderton öre, till
Jon Jonsson trettioen kronor fyratiotre öre, till Per Olsson femton kronor
och till Nils Nilsson sju kronor trettiosex öre samt ersätta Erik
Olsson och hans medparter deras kostnader i målet med tillhopa sextiotre
kronor enligt räkningar. Genom slutligt utslag den 14 december
1887 dömde häradsrätten, under åberopande af 25 kapitlet 17 och 22
§§ strafflagen, Pihlman att för den oskicklighet i tjenstens utöfning, han
sålunda låtit komma sig till last, höta femtio kronor, samt förpligtade
honom att till Erik Olsson och hans medparter återbetala de belopp,
som hos en hvar af dem utmätts, jemte utmätningsarvodet, samt ersätta
Erik Olsson och hans medparter deras kostnader i målet med tillhopa
sextiotre kronor.

Sedan Pihlman häröfver anfört besvär hos Svea hofrätt, har hofrätten
genom utslag deri 22 oktober 1888 förklarat, att hofrätten icke
funne skäl att i öfverklagade utslaget göra annan ändring än att, på
grund af hvad i målet förekommit, dels beloppet af de böter, hvartill
Pihlman i ofvan omförmälta hänseende gjort sig förfallen, bestämdes till
allenast trettio kronor, dels ock det belopp, Pihlman hade att till Erik
Olsson och hans medparter utgifva såsom ersättning för deras kostnader
hos justitieombudsmannen och vid häradsrätten, nedsattes till fyratiofem
kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

I min senaste embetsberättelse (sidd. 15—22) omförmäles, hurusom
jag, i anledning af hos mig af urmakaren A. Nordstedt förd klagan,
fann mig föranlåten att anbefalla advokatfiskalen i Svea hofrätt att anställa
åtal mot dombafvanden i Gotlands södra domsaga, häradshöfdingen
C. B. Lindroth, för det denne i angifvet afseende förfarit origtigt
i ett konkursärende och derigenom förorsakat Nordstedt onödiga kostnader,
samt att hofrätten i anledning af detta åtal genom utslag den 30
juni 1887 sig utlät, att hofrätten väl funne, att häradshöfdingen Lindroths
åtgärd att förelägga Nordstedt att, redan inom två dagar efter att den af
honom ingifna konkursansökning blifvit gjord, till häradshöfdingen ingifva
bevis om ansökningens delgifvande åt gäldenären ej stode i öfverensstämmelse
med 7 § 2 mom. konkurslagen; men som häradshöfdingen Lindroth
genom berörda åtgärd, hvilken, på sätt han uppgifvit, finge antagas hafva
tillkommit genom misskrifning, icke kunde, med hänsyn till hvad i målet
förekommit, anses hafva gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet i embctets
utöfning, att ansvar derå borde följa; alltså och då, vid det upplysta
förhållande, att lagtima ting icke infallit inom fjorton dagar efter
det delgifningsbeviset till häradshöfdingen Lindroth ingifvits, samt att
icke heller Nordstedt framstält önskan derom, att ärendet ändock måtte
till lagtima ting anstå, konkursmålets handläggning rätteligen blifvit utsatt
till urtima ting, funne hofrätten den mot häradshöfdingen Lindroth
förda ansvarstalan icke kunna bifallas; likasom och då, beträffande det
mot häradshöfdingen Lindroth framstälda ersättningspåstående, det icke
kunde anses uppenbart, att häradshöfdingens ofvan omförmäla, Nordstedt
meddelade föreläggande vållat, att urtima ting måst för konkursmålets
handläggning utsättas, eller, mot häradshöfdingen Lindroths bestridande,
ådagalagdt, att samma åtgärd eljest för Nordstedt föranledt
särskilda kostnader och utgifter, jemväl berörda ersättningspåstående af
hofrätten ogillades.

Då jag ansåg mig icke kunna åtnöjas med denna utgång af åtalet,
förordnade jag advokatfiskalen i hofrätten att öfver berörda utslag anföra
underdåniga besvär; och har Kongl. Maj:t i utslag cleu 16 november
1888 sig utlåtit, att som häradshöfdingen Lindroth felaktigt förfarit deruti
att han, då Nordstedts ifrågavarande ansökning den 22 december
1885 utstäldes till förklaring, mot stadgandet i 7 § 2 momentet konkurslagen
förelagt Nordstedt att inom två dagar derefter till domareembetet
ingifva bevis att ansökningen blifvit gäldenären delgifven, pröfvade
Kongl. Maj:t skäligt att, med ändring af hofrättens utslag i denna
del, fälla Lindroth, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, att för berörda
fel i domareembetets utöfning höta tio kronor; hvaremot Kongl. Maj:t

beträffande det mot Lindroth framstälda ersättningsanspråk ej funne skäl
att göra ändring i liofrättens utslag.

Till laga beifran anmälde styrelsen för riksbankens afdelningskontor
i Visby hos mig, att sedan styrelsen å exekutiv auktion inför öfverexekutorsembetet
i nämnda stad den 13 oktober 1887 inropat fastigheten,
hus och tomter under nummer 31, 41, 42 och 43 i norderrotens andra
qvarter i Visby, styrelsen, oaktadt upprepade påminnelser, ännu den 14
påföljande december ej af öfverexekutor, borgmästaren Carl Een, kunnat
utfå det vid auktionen förda protokoll.

I häröfver afgifven förklaring anförde borgmästaren Een, bland annat,
att styrelsen å exekutiv auktion den 13 oktober 1887 låtit inropa
en fastighet, hus och gård under nummer 31, 41, 42 och 43 i norderrotens
2:dra qvarter i Visby. Den 24 nästderpåföljande november
hölls sammanträde för fördelning af köpeskillingen. Den 7 december
begärde afdelningskontorets ombudsman, notarien J. Ii. Bachér, att få
lösa protokoll öfver köpeskillingsliqviden, hvilket protokoll tillhandahölls
honom den 12 i samma månad. Den 9 december begärde Bachér att
utbekomma jemväl protokollet öfver auktionsförrättningen, hvartill Een
svarade, att han skulle försöka att lemna detsamma den 13, men att
han ej kunde bestämdt utfästa detta, enär han just samma dagar hade
mycket arbete i följd af tre då inträffade ganska stora konkurser. Den
13 december instälde sig Bachér hos Een för att efterfråga protokollet,
som då ej var utskrifvet. Een förklarade emellertid då, att protokollet
med visshet skulle tillhandahållas den 15 december; och detsamma blef
också sistnämnda dag klockan nio förmiddagen af Bachér hos Een afhemtadt.
Den 14 december, eller dagen förrän protokollet, såsom utfästadt
var, tillhandahölls Bachér, afsände styrelsen sin angifvelseskrift
mot Een.

Enligt Eens åsigt hvilade styrelsens angifvelse på en alldeles origtig
uppfattning i fråga om expeditionssättet för de nämnda protokollen.
Styrelsen syntes föreställa sig, att protokollen öfver en auktionsförrättning
skulle till köparen utskrifvas, utan att denne derom framstält begäran,
och till honom utlemnas utan lösen, såsom varande betalda af
köpeskillingen. Detta vore likväl ett stort misstag, ty den lösen, som
innehölles af köpeskillingen, vore betald af egaren till fastigheten, men
ej af köparen, som för sin erlagda köpeskilling ej vore berättigad att
erhålla annan valuta än den köpta fastigheten. Skulle köparen anses
hafva med köpeskillingen betalt lösen för protokollen, skulle ju fastig -

hetens egare blifva nödsakad att betala lösen, då lian önskade utfå protokollen.
Een praktiserade dock alltid så, att lian till köparen utlernnade
protokollen utan att af honom fordra lösen, så snart förrättningen
vunnit laga kraft och Een kunde vara viss derpå, att fastighetens egare
ej skulle utfordra protokollen. Då den försålda fastigheten tillhörde ett
konkursbo, begärde sysslornännen i regel att utfå protokollen och Een
lemnade dem då till desse mot den lösen, som utgått ur köpeskillingen.
Vore denna Eens uppfattning rigtig, så hade styrelsen utfått de ifrågavarande
protokollen långt förr än styrelsen dertill egt laglig rätt.

Häremot erinrade afdelningskontorets styrelse i afgifna påminnelser,
bland annat, att Een i sin förklaring uppgifvit, att auktionsprotokoll
begärts först den 9 december 1887. Detta vore icke med sanna förhållandet
öfverensstämmande. Den 3 december infann sig afdelningskontorets
ombudsman hos Een för att utfå auktionsprotokoll. Een svarade
då, att det ej vore utskrifvet, men att det skulle erhållas den 7 i samma
månad. Sedan ombudsmannen den 8 december i enahanda ändamål förgäfves
sökt Een, förnyades besöket den 9, då Een, med förmälan att
protokollet ej vore utskrifvet, lofvade att det skulle erhållas den 13;
men då ombudsmannen sistnämnda dag instälde sig hos Een för att afhemta
protokollet, lemnades ombudsmannen samma svar som förut, och
tillsades honom att återkomma den 15:de, hvilken dag, således efter det
styrelsen hos mig anmält förhållandet, protokollet af Een utlemnades.
Dessa uppgifter vitsordades af nedan intagna, af afdelningskontorets ombudsman
utfärdade intyg, hvilket denne vore beredd, i fall detsammas
rigtighet af Een ifrågasattes, att med ed bestyrka.

Hvad nu Eens skyldighet att tillhandahålla styrelsen ifrågavarande
handling anginge, så kunde styrelsen icke finna annat, än att, då enligt
utsökningslagen Een egt att af köpeskillingen godtgöra sig lösen för samma
handling, hvilket Een också gjort, handlingen bort utan styrelsens särskilda
begäran utfärdas och, på sätt förordningen angående expeditionslösen
stadgade, hållas styrelsen tillgänglig inom sex dagar efter det auktionen
vunnit laga kraft och styrelsen fullgjort sin betalningsskyldighet.

Een hyste, enligt hvad hans förklaring utvisade, en annan mening
i detta hänseende. Då lösen för protokollet tagits af köpeskillingen och
således erlagts af gäldenären, förmenade Een, så skulle deraf följa, att
gäldenären och icke styrelsen egt rätt att utfå det exemplar af protokollet,
derför lösen sålunda guldits. Häremot ville styrelsen emellertid
erinra, att den del af köpeskillingen, som åtgått till lösen af handlingarna,
skulle, om den ej för sådant ändamål användts, tillfallit riksbanken,
hvars fordran icke kunnat i sin helhet af köpeskillingen utgå, samt

att efter styrelsens omdöme hvarje rimlig grund saknades för Eens uppfattning,
hvilken skulle leda dertill, att fordringsegare, som till säkerhet
för sin fordran innehade pant af inteckning i gäldenärens fasta egendom,
skulle å pantens värde vidkännas afdrag för att bereda gäldenären förmånen
att, sedan fastigheten exekutivt försålts, erhålla försäljningen rörande
handlingar, af hvilka han, i de flesta fall åtminstone, icke hade
behof, då de deremot vore för köparen oundgängligen nödiga till bevis
om hans eganderätt och för vinnande af lagfart å fastigheten.

Eens nyss omförmälta slutledning vore för öfrigt utan allt tvifvel
mycket vågad. Det kunde icke vara Een obekant, att lösen för gravationsbevis,
för handlingar, som styrkte gäldenärens eganderätt till utmätt
fastighet m. m., enligt utsökningslagen utginge af köpeskillingen; och
med användande af Eens slutledningssätt skulle då äfven dessa handlingar
till gäldenären utlemnas. Till och med sjelfva salubrefvet borde
enligt Eens åsigt tillhandahållas icke köparen utan gäldenären.

Slutligen ansåge sig styrelsen föranlåten att anmäla ännu en olaglighet,
hvartill Een rörande försäljningen af ifrågavarande fastighet gjort
sig skyldig. Auktionen hade nemligen icke blifvit i laga tid kungjord
i allmänna tidningarna. Den om auktionen utfärdade kungörelsen hade
i tidningarna införts första gången den 16 september, andra gången den
19 september och tredje gången den 21 september, allt år 1887, och
således efter den i 99 § utsökningslagen stadgade tid af fyra veckor före
auktionsdagen; men detta oaktadt hade Een icke instält auktionen, utan
i uppenbar strid emot 101 § i samma lag förrättat densamma.

Vid denna påminnelseskrift fans, jemte tre nummer af post- och
inrikestidningar för berörde den 16, 19 och 21 september 1887, fogadt
transsumt af det vid fördelningen af köpeskillingen för ifrågavarande
fastighet förda protokoll, utvisande att lösen för auktionsprotokoll utgått
af köpeskillingen.

Det i skriften åberopade intyget af afdelningskontorets ombudsman
var af följande lydelse:

»På begäran af styrelsen för riksbankens afdelningskontor i Visby
får jag härmed intyga: att jag den 3 december 1887 af borgmästaren
Een begärde att för afdelningskontorets räkning utfå protokollet öfver
den auktion, som den 13 oktober samma år af borgmästaren Een hållits
till försäljning af glasmästaren A. F. Sundeils för gäld utmätta fastighet
under N:ro 31, 41, 42 och 43 i norderrotens andra qvarter här i staden;
att borgmästaren Een då, med förmälan, att protokollet ej vore utskrifvet,
lofvade att tillhandahålla mig detsamma den 7:de december; att jag
den 8:de i samma månad ej kunde träffa herr borgmästaren Een hemma,

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 8

men vid besök den 9:de erhöll af herr borgmästaren det svar på min
förfrågan angående protokollet, att borgmästaren Een af andra göromål
förhindrats att utskrifva detsamma, men att jag skulle erhålla det den
13:de; samt att vid efterhörande denna sistnämnda dag protokollet befans
ännu ej vara färdigt men af borgmästaren Een utlofvades till den
15:de december, då det också expedierades.

Och är jag, om så erfordras, beredd att styrka dessa mina uppgifters
sanning med ed. Visby den 20 februari 1888.

J. H. Bachér.»

I anledning af hvad styrelsen sålunda anfört lemnade jag Een tillfälle
att ånyo i ärendet sig yttra; och androg Een i en hit inkommen
skrift till bemötande af hvad styrelsen i påminnelserna erinrat, att Een
till alla delar vidhölle hvad han i sin först afgifna förklaring uppgifvit,
med desto större visshet som, då Een stod i beredskap att till mig insända
sin första förklaring, Bachér på derom af Een gjord förfrågan,
sade sig vara villig att lemna Een ett skriftligt intyg derom, att Éens
i förklaringen gjorda faktiska uppgifter vore rigtiga. Detta syntes stå
illa tillsammans med innehållet af det intyg, som Bachér sedermera uthändigat
och som styrelsen bifogat de af styrelsen afgifna påminnelser.
Bachér hade med all visshet misstagit sig, såsom framginge af följande
af vaktmästaren O. Larsson utgifna intyg:

»Undertecknad, som i egenskap af rådstufvu-vaktmästare utlemnar
alla de expeditioner som ej af parterne sjelfva lösas hos vederbörande
expeditionshafvande vid rådstufvurätten, magistraten och öfverexekutorseinbetet
härstädes, får härmed under edsförpligtelse intyga, att då jag
till riksbankens ombud notarien J. H. Bachér någon dag i december
månad nästlidne år, troligen den 7 december, utlemnade köpebrefvet för
glasmästaren Sundells å exekutiv auktion försålda fastighet, notarien
Bachér frågade mig efter protokollet öfver auktionen; att notarien Bachér,
då jag i anledning häraf frågade, om han begärt att få lösa detta
protokoll, härtill svarade att han ej visste om så var; att jag särskildt
lade detta samtal på minnet, enär jag kort derefter läste i en af stadens
tidningar att riksbanken begärt åtal emot herr borgmästaren C.
Een i och för just detta protokoll. Visby den 29 maj 1888.

Oscar Larsson.

Kådhusvaktmästare.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas af:

K. J. Ahlqvist. O. W. Nilsson.

Poliskonstapel. Poliskonstapel.»

Den handling, som Bachér begärde den 3 december, var köpebrefvet,
och denna handling önskade han utfå till den 7:de i samma manad,
då afdelningskontorets styrelse skulle hafva sammanträde. Vaktmästaren
Larsson infann sig också sistnämnda dag på förmiddagen i afdelningskontorets
lokal samt aflemnade köpebrefvet. Först den 9 december, då
Bachér mötte Een på gatan i närheten af Eens bostad, begärde Bachér
att utfå auktionsprotokollet. Sådant vore sanna och verkliga förhållandet
i fråga om de uppgifter, som Bachérs intyg innehölle.

Hvad sjelfva saken i öfrigt anginge, så ville Een fästa uppmärksamheten
derpå, att, äfven om Bachér skulle hafva begärt att utfå auktionsprotokollet
redan den 3 december, kunde likväl någon försummelse ej
läggas Een till last, enär Een, vid det förhållande, att riksbanken, såsom
köpare af fastigheten, ej kunde anses vara en part, den der hade
skyldighet att utan egen begäran lösa protokoll, icke egde ovilkorlig
skyldighet att expediera protokollet förr än 14 dagar efter det detsamma
blifvit begärdt, och således i nu ifrågavarande fall först den 17 december,
eller två dagar efter det att expeditionen blef utlemnad.

Styrelsen vore ej fullt på det klara i fråga om hvem det vore, som
betalt de protokoll, för hvilka vid köpeskillingsliqviden lösen på förhand
innehölles. Än ansåge nemligen styrelsen, att det vore köparen
och än att det vore den inteckningshafvare, hvars fordran ej utgått ur
köpeskillingen. Huruledes saken stälde sig, då köpeskillingen lemnade
öfverskott, hade styrelsen ej tänkt sig. Vore det då äfven köparen, som
betalt auktionsomkostnaderna, eller kanske samtlige inteckningsinnehafvare?
Det enkla sakförhållandet syntes Een vara, att den som tillsläppt
de medel, med hvilka lösen för handlingarna blifvit betald, äfven vore
egare till handlingarna — och denne person vore vid exekutiv försäljning
af en fastighet otvifvelaktigt egaren till den försålda fastigheten.
Köparen kunde ej med något skäl fordra annan valuta för köpeskillingen
än eganderätten till fastigheten. Någonting annat hade han ej köpt
och någonting annat hade ej blifvit å auktionen försåldt. Af denna, uppfattning
borde alldeles icke kunna dragas den slutledning, att sjelfva
köpebrefvet borde tillhandahållas egaren af fastigheten och ej köparen.
Köparen hade ju eu ovilkorlig rätt att erhålla köpebref jemte förre egarens
åtkomsthandlingar -— och han erhölle köpebrefvet utan lösen just
derför, att förre egaren till fastigheten af köpeskillingen betalt lösen för
alla handlingar, som rörde auktionsförrättningen. Detta styrelsens argument
angående köpebrefvet syntes således kunna vändas mot styrelsens
egen förfäktade åsigt.

Beträffande slutligen den nya angifvelse, som styrelsen mot Een

framstält, syntes densamma hafva tillkommit uteslutande af begär att få
till stånd ett åtal mot Een. Säkert vore åtminstone, att densamma ej
kunnat tillkomma för att befordra något riksbankens ändamål. Denna
angifvelse hade likväl ett företräde framför den andra, eller att den
vore obestridlig så till vida, att kungörelsen inkommit en dag för sent
i post- och inrikes tidningar, enär auktionen hölls den 13 oktober, men
ej, såsom datum å det afskrifna protokollet angåfve, den 4:de i samma
månad. Att Een afsändt kungörelsen i god tid, derom vore han öfvertygad,
ehuru han ej kunde förete bevis derom, enär han ej plägade rekommendera
dylika bref af skäl, att han betalade annonskostnaderna
efter räkning. Tillika ville Een nämna, att han i regel i sina bref till
post- och inrikes tidningar uttryckligen angåfve den dag, då kungörelsen
borde senast vara införd. Eens försummelse läge således deruti, att
han ej uppmärksammat, att kungörelsen inkommit en dag för sent, och
att Een på grund deraf ej lyst ut annan dag för auktionen. Då emellertid
någon skada härigenom ej uppkommit för någon part, hemstälde
Een, att denna nya angifvelse måtte lemnas utan afseende.

Borgmästaren Eens mening, att det protokoll öfver utmätt fastighets
försäljning, som af köpeskillingen borde gäldas, skulle vara afsedt
för den utmätta fastighetens egare, syntes mig sakna grund och, enär
auktionskostnaderna utginge i främsta rummet, innebära det orimliga,
att gäldenären för lösen af detta protokoll skulle i den utmätta fastigheten
eg a förmånsrätt framför samtliga sina fordringsegare. I skrifvelse
till advokatfiskalen i Svea hofrätt framhöll jag derför, hurusom i kongl.
förordningen angående ersättning till förrättningsinan för utmätning i
enskilda mål samt till stämningsmän m. m. den 12 juli 1878 det hette:

»Då auktion å utmätt fastighet på landet förrättas, skall, utom protokollet
dervid och salubrefvet — — — — af köpeskillingen betalas»
etc. Att salubrefvet vore ämnadt för köparen, bestrede säkert ingen;
och da i detta sammanhang med salubrefvet sammanfördes auktionsprotokoll,
torde deraf tydligen framgå, hvad också läge i sakens natur,
att jemväl detta senare skulle godtgöras af köpeskillingen för att, såsom
varande en salubrefvet kompletterande åtkomsthandling, köparen tillhandahållas.
Någon skilnad mellan stad och land i detta afseende förefurmes
naturligtvis icke. Men om nu förhållandet vore sådant, borde
utan tvifvel auktionsprotokollet vara för köparen tillgängligt samtidigt
med salubrefvet, hvilket auktionsförrättaren, enligt 112 § i utsökningslagen,
vore skyldig utfärda »sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet
och auktionen vunnit laga kraft». I förevarande fall blef auktionen,
som förrättades den 13 oktober 1887, icke öfverklagad och köparen

hade obestridt i behörig tid, eller senast den 24 påföljande november,
fullgjort sin betalningsskyldighet. Jemlikt 16 § tredje stycket i kongl.
förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, både sålunda
auktionsprotokollet bort köparen tillhandahållas inom sex dagar
efter berörde den 24 november 1887; och då borgmästaren Een, oaktadt
derom framstäld begäran, icke kunnat förmås utlemna detsamma förr
än den 15 december samma år, både han följaktligen obebörigen fördröjt
expedierandet af ifrågavarande handling.

Borgmästaren Een både derjemte bandlat i uppenbar strid mot föreskrifterna
i 99 och 101 §§ utsökningslagen, då han hållit omförmälta
auktion den 13 oktober 1887, ehuru, enligt hvad upplyst och af Een
medgifvet vore, kungörelse derom första gången införts i allmänna tidningarna
först den 16 förutgångne september, således icke fullt fyra
veckor före auktionsdagen; och ehuru någon skada icke veterligen förorsakats
vare sig af det otillbörliga dröjsmålet med utlemnandet af auktionsprotokollet
eller deraf, att auktionen icke i laga ordning förrättats,
ansåg jag dock borgmästaren Een i dessa afseenden hafva såsom öfverexekutor
visat sådan försummelse och vårdslöshet, att jag icke borde
lemna hans förfarande härutinnan utan beifran. Jag uppdrog derför åt
advokatfiskalen att inför bofrätten lagligen åtala borgmästaren Een för
hvad ban, enligt hvad jag ofvan sökt visa, låtit komma sig till last,
samt å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet
kunde föranleda.

I anledning af det åtal, advokatfiskalen härefter mot borgmästaren
Een anhängiggjorde, meddelade bofrätten den 19 november 1888 utslag
af innehåll, att bofrätten väl funne, att ifrågavarande auktionsprotokoll
såsom innefattande de vilkor och bestämmelser, under bvilka eganderätten
till den deri afsedda fastighet öfvergått till riksbanken, rätteligen
bort af auktionsförrättaren tillhandahållas köparen tillika med det å fastigheten
utfärdade köpebref; men som, i saknad af laglig bestämmelse
härutinnan, borgmästaren Een icke derigenom att ban underlåtit att till
köparen utlemna berörda protokoll samtidigt med köpebrefvet, kunde
anses hafva gjort sig till ansvar förfallen, och Een ej heller eljest, såvidt,
visadt vore, låtit komma sig till last obehörigt dröjsmål med protokollets
expedierande, sedan särskild begäran om dess utbekommande
blifvit från riksbankens sida hos Een framstäld; alltså funne hofrätten
den af advokatfiskalen i denna del förda talan ej kunna bifallas; hvaremot
och då Een medgifvit, att den om ifrågavarande auktion af honom
utfärdade kungörelse icke blifvit i allmänna tidningarna införd så lång
tid före auktionsdagen, som lagligen bort ske, samt Een ändock förrättat

auktionen, hvilken sedermera fått vinna laga kraft, hofrätten pröfvade
rättvist, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, fälla Een för den vårdslöshet
såsom öfverexekutor, honom i sistberörda afseende läge till last, att
bota tjugu kronor.

Då genom detta utslag förklarats att ifrågavarande auktionsprotokoll
rätteligen bort af Een tillhandahållas köparen tillika med det å fastigheten
utfärdade köpebref, om än Een icke kunde för sin underlåtenhet
derutinnan ådömas ansvar, samt Een blifvit ådömd straff för den vårdslöshet
han i fråga om auktionens kungörande låtit komma sig till last,
har jag icke funnit skäl att anföra underdåniga besvär mot samma utslag,
som icke heller af Een öfverklagats.

I en hit ingifven skrift omförmälde filosofie licentiaten Knut Wicksell,
hurusom han den 9 juni 1887 af magistraten i Linköping förbjudits
att hålla ett till nämnda dag annonseradt, förut i laga ordning anmäldt
föredrag med titel: »Om folkökningen i Sverige och de faror den medför
för det allmänna välståndet och för sedligheten».

Då enligt Wicksells åsigt magistraten i Linköping genom denna åtgärd
öfverskridit sin befogenhet och gjort sig skyldig till sådant »fel,
som vore egnadt att bereda allmän osäkerhet för medborgares rättigheter»,
anmälde Wicksell under åberopande af § 2 i instruktionen för
justitieombudsmannen af den 1 mars 1830 magistraten i Linköping till
sådan åtgärd från min sida, som omförmäldes i § 1 af nämnda instruktion.

Magistraten hade trott sig kunna hemta stöd för sitt handlingssätt
i ordningsstadgans för rikets städer § 13, hvilken bland annat innehölle
orden:

»Der sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar
eller innebär något, som strider mot sedlighet och allmän lag, eger
polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.»

Magistraten hade emellertid ej ens påstått, än mindre ådagalagt, att
någonting sådant skulle hafva visat sig vid något af de talrika föredrag
öfver detta ämne, som klaganden förut hållit i de flesta större städer i
Sverige, och hvarvid aldrig någon som helst anmärkning från polismyndighetens
sida förekommit. Magistraten sade sig helt enkelt »känna
klagandens åsigter i ämnet» och ansåge detta vara nog för ett förbuds
utfärdande.

En dylik tolkning af ordningsstadgans § 13 ansåge klaganden kunna

med skäl betecknas såsom i hög grad godtycklig, för att ej säga orimlig.
Såsom denna paragraf hittills veterligen blifvit tillämpad, hade under
de citerade orden allenast inbegripits sådana uttalanden, som vore i lag
straffbara, äfvensom, i fråga om vissa slag af »tillställningar», sådan, likaledes
i lag straffbar, »gerning, som sårar tukt och sedlighet». Finge
åter, såsom magistraten i Linköping tycktes mena, en sådan tydning
gifvas åt de nämnda ordalagen, att en, låt vara aldrig så närgående
kritik af gällande lagstiftning eller af den sedliga åskådning, hvaraf
såväl denna, som den konventionela moralens bud, uppbures, skulle anses
»strida mot lag och sedlighet», så vore dermed, åtminstone hvad det
talade ordet anginge, hvarje offentlig diskussion öfver dessa vigtiga
ämnen omöjliggjord, och arbetet på införandet af en förbättrad lagstiftning
och en renare sedlighet i hög grad försvåradt. För yttrandefriheten,
detta samhällenas bästa värn, vore med ett ord genom denna på
administrativ väg tillkomna stadga en i lagen aldrig tillätnnad skranka
satt, utom möjligen i fråga om ämnen af en jemförelsevis mycket underordnad
betydelse såsom moder i klädedrägt, reformer i stafningssätt,
m. rn. dylikt. Polismyndigheten i städerna hade utan tvifvel ett
svårt och mångsidigt värf sig anförtrodt. Att derjemte upphöja den till
enväldig censor i fråga om offentligt uttalade åsigter i etiska spörsmål,
hade väl näppeligen varit afsigten med den ifrågavarande paragrafen i
ordningsstadgan för rikets städer.

Hvad för öfrigt vidkomme klagandens här i fråga varande föredrag,
vore detta af väsentligen statistiskt-ekonomiskt- innehåll. Det utgjordes
af en sammanställning af för hvem som helst tillgängliga data ur Sveriges
befolkningsstatistik med utdragande af sådana slutsatser derur, som
syntes klaganden omotsägliga och af ingripande betydelse för hela vårt
nationela lif. Klaganden hade såväl i detta som i sina öfriga föredrag
sorgfälligt sökt undvika hvarje ord eller uttryck, som kunnat såra äfven
den mest ömtåliga åhörares eller åhörarinnas blygsamhet, och hade i
detta hänseende icke heller hört någon anmärkning framställas utan
tvärtom äfven af motståndare fått mottaga erkännande för ett värdigt
och om allvarliga syften vittnande framställningssätt. Klaganden hänvisade
i detta fall till hvad som förekommit vid den diskussion rörande
klagandens åsigter, som på föranstaltande af en medlem af teologiska
fakulteten i Lund egde rum mellan klaganden och flere universitetsprofessorer
derstädes, och som väl förmodligen ej ens kommit till stånd,
derest klagandens föredrag verkligen varit af den art, att de rätteligen
bort hemfalla under det i ordningsstadgans § 13 omtalade förbudet.

Af det sagda ansåge klaganden framgå, att magistraten i Linköping

icke handlat i öfverensstämmelse med lag och laga stadgar, utan af
godtycke i syfte att undertrycka en för dem af någon anledning misshaglig
åsigt; ett tilltag så mycket mera påkallande mitt ingripande som
det, om det lemnades obeifradt, lätteligen skulle kunna förvandlas till ett
prejudikat för framtiden, medförande oberäkneliga vådor för upprätthållandet
i vårt fosterland af yttrandefrihetens, hittills af folk och regering
någorlunda omvärnade helgd.

Vid denna skiuft fans fogad en handling af följande lydelse:

»Afskrift. Vid sammanträde denna dag har magistraten beslutat:

Knut Wicksell har såväl skriftligen hos magistraten som genom i
staden kringspridda tryckta »program» låtit tillkännagifva, att han i afton
kommer att i arbetareföreningens lokal mot afgift hålla föredrag
»om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna
välståndet och för sedligheten»; men som hans åsigter i detta ämne,
hvilka äro dels genom i tryck utgifven af honom författad skrift och
dels genom föredrag på andra orter för magistraten kända, uppenbarligen
strida emot sedlighet och allmän lag, finner magistraten med stöd
af 13 § i kongl. ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868,
sådan denna paragraf lyder i kongl. kungörelsen den 10 december
1886, sig böra härigenom förbjuda honom, Wicksell, att äfven här hålla
allmänt föredrag i ofvan berörde ämne.

Besvär öfver beslutet må anföras hos konungens befallningshafvande
i länet sist före klockan tolf å trettionde dagen efter bevisliga delfåendet
häraf; dock gäller, utan hinder af besvär, beslutet till efterrättelse, intill
dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

Linköpings rådhus den 9 juni 1887.

På magistratens vägnar:

Fredrik Stånggren.

A. F. Olsson.

Rätteligen afskrifvet betygar:

Ex offlcio

J. FricJc.»

I anledning af hvad klaganden sålunda anfört och yrkat infordrade
jag magistratens yttrande, hvari androgs hufvudsakligen följande:

Då det lika litet för magistraten som för allmänheten kunde vara
obekant, att det ämne, hvaröfver klaganden, på sätt en vid magistratens
yttrande fogad, här nedan intagen handling utvisade, genom annan person
anmält sig vilja i Linköping i arbetareföreningens lokal hålla före -

drag, i de städer, der detta ämne förut blifvit af klaganden offentligen
behandladt, i sedligt afseende väckt allmän anstöt, hade magistraten,
vid det öfverklagade beslutets fattande, ej kunnat undgå att jemväl taga
i betraktande det i åberopade ordningsstadgandet förekommande åliggande
för klaganden, att då sådant af polismyndigheten påfordrades, ej
mindre styrka, att den uppgifna lokalen blifvit af egaren eller innehafvaren
upplåten för ändamålet, än äfven att om tillställningens ändamål
och beskaffenhet lemna polismyndigheten de upplysningar, denna äskade
för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Men enär klaganden
hvarken personligen gjort berörda anmälan eller sedermera,
innan beslutet meddelades, satt magistraten i tillfälle att erhålla dessa
upplysningar, hade magistraten, på grund af nu anmärkta omständigheter,
ansett sig böra taga i öfvervägande lämpligheten af det sålunda
anmälta föredragets hållande, dervid magistraten fann sig ej kunna
tillåta detsamma.

I den ingifna klagoskriften syntes klaganden vilja framhålla den
tolkning af omförmälta ordningsstadgande, att polismyndigheten endast
skulle ega att förbjuda förnyandet af tillställning, der sig visade, att
den åsyftade eller innebure något som strede inot sedlighet och allmän
lag. Men en sådan tolkning torde ej vara rigtig, enär deraf skulle följa,
att då, såsom här vore fallet, blott en tillställning hölles i hvarje
stad, tillställaren, allenast med iakttagande häraf, skulle utan hinder
kunna fortsätta sitt vidare uppträdande jemväl i andra städer, oaktadt
tillställningen visat sig vådlig för allmänheten eller för den sedliga
känslan sårande.

Den af klaganden uppgifna omständighet, att aldrig någon som helst
anmärkning från polismyndighets sida förekommit vid något af de talrika
föredrag öfver ifrågakomna ämne, som klaganden förut hållit i de
flesta större städer i riket, kunde ej heller af klaganden åberopas
såsom prejudikat eller rätt för honom att jemväl oanmärkt uppträda i
alla andra städer, der under tiden en annan uppfattning kunnat göra
sig gällande om det mot sedligheten stridande i det af klaganden valda
föredragets ämne.

De Wicksellska teorierna rörande det ifrågavarande ämnet vore så
allmänt kända, att de icke behöfde af magistraten framhållas, och
ansåge magistraten dem vara af den art, att, så länge stadgandena i
14 kap. 26, 27 och 28 §§ samt 18 kap. 13 § strafflagen ännu qvarstode,
polismyndighet, som egde kännedom om deras innehåll, hade skyldighet
att förbjuda förnyade föredrag derom.

Emellan nämnda teorier till hindrande af folkökning och de brott,

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 9

som i förstnämnda lagrum afsåges, funnes visserligen en gräns, hvilken
klaganden veterligen icke tillrådt eller, om han det ock velat, ens skulle
vågat tillråda någon att öfverskrida, men det läge nära till hands att,
om den Wicksellska metoden undantagsvis ej skulle vara verksam, vederbörande
sjelfva, eller andra medhjelpare, kunde anse både eget och
samhällets bästa fordra undanrödjande genom verksamma medel af det
»onda», som den Wicksellska metoden ej lyckats förebygga.

Om klaganden, såsom han nu föregåfve, ämnat hålla ett värdigt
föredrag, som ej kunnat sägas vara stridande mot ofvannämnda lagrum,
hade säkerligen från hans sida hinder ej mött att meddela magistraten
hufvudsakliga innehållet af samma föredrag, ej allenast innan
dess hållande blifvit offentligen kungjordt — hvilket man skäligt kunnat
fordra, men här ej inträffat — utan äfven så lång tid förut, att magistraten
utan extra sammanträde för denna sak eller åsidosättande af
förut bestämda tjenståligganden kunnat taga frågan i öfvervägande.
Då de Wicksellska föredragen äfven i bästa fall stode bra nära det
otillåtna, syntes anmälan derom böra göras så tidigt, att ett möjligt
förbud af polismyndigheten kunde hos högre myndighet öfverklagas.
Polismyndigheten hade nemligen till åliggande alt efter bästa förstånd
pröfva, huruvida ett föredrag vore stridande mot sedlighet eller allmän
lag från polismyndighetens egen ståndpunkt; och den kunde väl svårligen
ställas till rätta eller ens klandras endast derför, att dess åsigt
möjligen ej delades af högre myndighet. Den underordnade myndigheten
beginge efter magistratens mening deremot fel mot det allmänna,
isynnerhet då afgift för föredrag af allmänheten fordrades, om den icke
noga pröfvade, huruvida föredraget lagligen kunde och borde förbjudas.

På grund häraf och då den anmärkta åtgärden ej i någon mån
gåfve stöd åt befogenheten af den mot magistraten förda klagan, hemstälde
magistraten, att densamma måtte lemnas utan afseende.

Den i magistratens yttrande åberopade handling befans vara så
lydande:

»Till polismyndigheterna i Linköping.

Jag, Knut Wicksell, anmäler härmed genom undertecknad att jag
torsdagen den 9 juni 1887 kl. 8 e. m. håller ett föredrag i Linköping i
arbetareföreningens för ändamålet upplåtna lokal. Föredragets ämne är:
Om folkökningen och de faror densamma medför för den allmänna sedligheten
och välståndet.

Linköping den 8 juni 1887.

Alfr. Edling.

Tidn. Östgöten.»

Efter tagen del af magistratens yttrande förmälde klaganden i ingifna
påminnelser, att magistratens skrifvelse ej kunnat undgå att kos
klaganden, likasom, efter livad klaganden trodde, hos hvarje med saken
i fråga förtrogen person, väcka en hög grad af förvåning. Magistraten,
som '' i sin till klaganden öfverlemnade resolution stödde sitt beslut om
förbuds utfärdande uteslutande på, att klagandens »åsjgter —- — —
som vore för magistraten kända» förmodades »uppenbarligen strida mot
sedlighet och allmän lag», sökte nu till stor del grunda sitt försvar för
denna åtgärd på en föregifven underlåtenhet å klagandens sida att på
förhand sätta magistraten i tillfälle att få taga kännedom om föredragets
hufvudsakliga innehåll. Huruvida en dylik skyldighet för den,
som anmälde sig ämna hålla ett föredrag, verkligen kunde utletas Hide
af magistraten anförda orden i ordningsstadgan, hvilka endast talade
om rättighet för polismyndigheten att affordra sådana upplysningar
om en tillställnings »ändamål och beskaffenhet, som kunde vara erforderliga
för »meddelande af vinliga ordningsföreskrifter'')), måste med skäl
betviflas. Huru härmed än förhölle. sig, hade det enda, men också såsom
det tycktes fullt tillräckliga skälet, hvarför några upplysningar om
föredragets innehåll, utöfver hvad dess titel angåfve, ej lemnats, varit,
att några sådana upplysningar aldrig af magistraten affordrades vare
sig klaganden sjelf eller klagandens ombud. Det vore så långt ifrån,
att klaganden skulle velat undanhålla magistraten något, som kunnat
tjena till sakens upplysande, att klaganden, så snart han kommit till
staden och erhållit kännedom om, att förbuds utfärdande vore ifrågasatt,
genast i sällskap med den person, som å klagandens vägnar anmält
föredraget, begaf sig till rådstugan och anhöll om företräde hos borgmästaren
Stånggren, hvilket också erhölls — så vidt klaganden visste
var magistraten då ännu församlad — men hvarken då eller sedermera,
lika litet som förut, ifrågasattes, att några närmare uppgifter om föredraget
af magistraten önskades, utan erhöll klaganden endast besked,
att föredraget blifvit förbjudet, och att resolutionen om förbudet skulle
till klaganden öfverlemnas, hvilket också några timmar efteråt skedde.

Hela denna del af magistratens skrifvelse kunde klaganden derför
ej betrakta annorlunda än såsom ett försök att medels efteråt uttänkta
förevändningar gifva sin åtgärd ett sken af åtminstone formel laglighet,
som den icke i verkligheten egde.

Hvad anginge sjelfva saken eller föredragets innehåll, hade magistraten
visserligen så till vida modifierat sitt förra påstående, att klagandens
åsigter skulle »uppenbarligen strida mot sedlighet och allmän
lag», derhän, att klagandens föredrag nu sades »äfven i bästa fall stå

bra nära det otillåtna», men magistraten påstode dock på samma gång,
att dessa föredrag »måste af polismyndighet förbjudas med stöd af 14
kap. 26, 27, 28 §§ samt 18 kap. 13 § strafflagen»; hvaraf väl skulle
följa, att föredragen af magistraten ansetts innehålla något mot dessa
lagrum stridande. Huru förhölle det sig härmed? Hvad de första lagrummen
beträffade, erkände magistraten sjelf, att klaganden »veterligen
icke tillrådt någon att öfverskrida den gräns», som åtskilde de förebyggande
åtgärderna mot befruktning, hvilkas berättigande ur sedlig
* synpunkt klaganden i sina föredrag och skrifter försvarat, utan att i
annat afseende inlåta sig på frågan om deras beskaffenhet, från det
brott, som i »sagda» lagrum afses, och magistraten skulle kunna
hafva tillagt, att klaganden i sina skrifter, som magistraten ju sade sig
känna, på flera ställen uttryckligen påpekat denna gräns. Huru kunde
då dessa lagrum af magistraten åberopas? Jo: »det ligger nära till
hands», påstode magistraten, »att om den Wicksellska metoden undantagsvis
skulle vara overksam, vederbörande sjelfva eller andra medhjelpare
kunna anse både eget och samhällets bästa fordra undanrödjandet
genom verksamma medel af det onda, som den Wicksellska metoden
ej lyckats förebygga». Med ett dylikt sätt att resonnera kunde
man naturligtvis komma till hvilken slutsats man behagade. Skulle en
författare eller föreläsare dömas, icke för hvad han sjelf sagt eller föreslagit,
utan för de lagstridiga medel, som personer under en eller annan
tänkt förutsättning kunde finna för godt att tillgripa för att nå det mål,
här: familjernas begränsande, hvars vigt han påpekat, då vore i sanning
gärdet uppgifvet för den största godtycklighet; och man behöfde
blott jemföra detta magistratens resonnemang med det ställe i ordningsstadgan,
hvaraf det skulle utgöra en tillämpning: »der sig visar att tillställning
åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller
allmän lag, eger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda», för att
med ens inse dess ihålighet. För öfrigt, ehuru lika litet som det af
magistraten anförda berörde sjelfva hufvudfrågan, månne man ej gent
emot de af magistraten tänkta fallen, om hvilka magistraten ju sjelf
medgåfve, att de ej stode i något som helst direkt sammanhang med
klagandens uttalanden, skulle kunna uppställa andra minst lika sannolika
fall, i hvilka bruket af förebyggande åtgärder skyddat mången
olycklig qvinna från frestelsen att i sin förtviflan tillgripa den sorgliga
och förkastliga utväg, som skulle göra henne och hennes medhjelpare
hemfallna till straff under 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen.

Åberopandet af 18 kap. 13 § strafflagen förefölle temligen meningslöst.
Äfven om detta lagrum vore tillämpligt här, kunde detta tydligen

endast vara fallet under den förutsättning, att föredraget verkligen varit
»sårande för tukt och sedlighet», något, som magistraten visserligen i
sin resolution påstått, men hvarken der eller sedermera ens försökt att
leda i bevis och numera icke ens vågade öppet vidhålla.

Klaganden ville förbigå öfriga punkter i magistratens skrifvelse,
då de dels syntes klaganden vara utan all betydelse, t. ex. ordandet
om, att man »skäligen kunnat» af klaganden »fordra» en mängd saker,
hvarom lag och förordningar intet innehölle, och som, om de behöfde
iakttagas, nära nog skulle göra all föreläsareverksamhet omöjlig, dels
torde bero på något missförstånd af hvad klaganden i sin anmälan till
mig yttrat. Klaganden hade icke inlåtit sig på någon tolkning af ordet
»förnyande» i det meranförda stället i ordningsstadgan, ehuru visserligen
den af magistraten förkastade åsigten verkligen vore klagandens.
Högst egendomligt vore för öfrigt, att magistraten såsom en klagandens
»tolkning» af ordningsstadgan anförde denna stadgas egna ord. Deremot
hade klaganden med allt eftertryck uppehållit sig vid orden T)der
sig visar''»; och trots magistratens motsatta, men obestyrkta påstående
förnekade klaganden på det bestämdaste, att något enda af klagandens
föredrag, hvilka öfverallt, der de hållits, under största uppmärksamhet,
ordning och allvar afhörts af tänkande män och qvinnor ur alla samhällsklasser,
kunde med minsta sken af berättigande sägas hafva »i sedligt
afseende väckt allmän anstöt». Klagandens åsigter, särskildt i det
ämne, som här vore i fråga, delades af ett ej ringa antal personer, som,
om de ock ännu till äfventyrs befunne sig i minoriteten, dock i alla
händelser måste räknas till samhällets allvarligaste och mest sjelfständigt
tänkande medlemmar.

Af det ofvan sagda ansåge klaganden framgå, att magistraten i
Linköping ingalunda lyckats genom sin till mig afgifna förklaring styrka
lagligheten af dess mot klaganden vidtagna åtgärd. Gerna skulle klaganden
i de temligen sväfvande och undvikande ordasätten i magistratens
förklaring äfvensom i dess hänvisning till, att klaganden, om han
nemligen tillräckligt lång tid förut varit förberedd på hvad som skulle
inträffa, kunnat söka få dess dom upphäfd af högre myndighet, vilja
se ett tyst medgifvande, att magistraten vid närmare eftersinnande
funnit sig hafva saknat tillräckligt skäl för sitt tillvägagående, och vore
i sådant fall alltför böjd att efterskänka den upprättelse för egen del,
som klaganden ansåge sig eg a rätt att kräfva. Då det emellertid gälde
en principfråga af så stor betydelse, som den om yttrandefrihetens lagliga
rätt och gränser i vårt land, och ett försummadt beifrande af den
här i fråga varande åtgärden lätteligen skulle kunna öppna vägen för

nya godtyckligheter från en del polismyndigheters sida, trodde klaganden
det vara sin pligt att fullfölja saken, och förnyade derför sin
anhållan, att jag ville mot magistraten i Linköping vidtaga den åtgärd,
hvartill jag ansåge mig ega laglig befogenhet.

Slutligen ingaf klaganden en tryckt skrift, innefattande, enligt uppgift,
det föredrag, klaganden ämnat i Linköping hålla, men hvars hållande,
enligt hvad ofvan förmälts, blifvit honom af magistraten förvägradt.

På grund af hvad i ärendet sålunda förekommit fann jag mig föranlåten
att till advokatfiskalen i Göta hofrätt aflåta en skrifvelse, hvari
jag anförde hufvudsakligen följande:

Magistraten hade på grund af 13 § i kongl. ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna paragraf lyder i kongl.
kungörelsen den 10 december 1886, förbjudit klaganden att hålla det af
honom anmälta föredraget »om folkökningen i Sverige och de faror den
medför för det allmänna välståndet och för sedligheten», emedan klagandens
åsigter i detta ämne, hvilka dels genom i tryck utgifven, af
honom författad skrift och dels genom föredrag på andra orter vore
för magistraten kända, uppenbarligen strede mot sedlighet och allmän
lag. Magistraten hade sålunda ansett, att nämnda paragraf i ordningsstadgan
innehölle något, som under angifna omständigheter berättigat
magistraten till en sådan åtgärd. Det enda stadgande, som i paragrafen
förekomme om rätt för polismyndighet att förbjuda tillställning af i
fråga varande slag, vore det i angifvelseskriften anförda, hvilket handlade
om förbud mot förnyande af tillställning, der sig visade att tillställningen
åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller
allmän lag eller föranledde till svårare oordning. Detta stadgande hade
magistraten visserligen fattat så, att om i afseende på ett föredrag,
som hållits i en stad, i tidningarna eller på annat sätt uttalats det omdöme,
att föredraget innehållit något i sedligt afseende anstötligt, polismyndigheten
i en annan stad skulle ega på grund deraf förbjuda den
person, som hållit föredraget, att i den staden hålla föredrag öfver
samma ämne. Men både af ordalagen i stadgandet och det sammanhang,
hvari det föi-ekomme, framginge efter min uppfattning oförtydbart
den mening, att endast polismyndigheten i den stad, hvarest någon
tillställning visat sig vara af nyssnämnda beskaffenhet, egde förbjuda
upprepandet af densamma. Det gälde sålunda i förevarande fall icke
förnyandet af en tillställning utan ett första uppträdande, och i afseende
på ett sådant af här i fråga varande art tillerkände den åberopade
paragrafen icke åt polismyndigheten någon rätt till förpröfning. För

en dylik tillställning erfordrades icke tillåtelse af polismyndigheten,
endast anmälan hos densamma. Magistraten förmenade visserligen att,
derest berörda ordningsstadgande vore att på sådant sätt förstå, kunde
en tillställare, om han icke uppträdde mer än en gång i hvarje stad,
utan hinder fortsätta sitt uppträdande i andra städer, oaktadt tillställningen
visat sig vådlig för allmänheten eller för den sedliga känslan
sårande. Härvid tycktes dock magistraten hafva förbisett följande i
omedelbart sammanhang med i fråga varande stadgande stälda bestämmelse
:

»I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan
eller tillåtelse eger rum, eller bland de närvarande uppkommer
oordning af svårare beskaffenhet, den der icke genom deltagarnes i
densamma aflägsnande undanrödjas kan, må sammankomsten af polismyndigheten
upplösas.» Under förutsättning att polismyndigheten gjorde
sin pligt, vore genom denna bestämmelse förebygdt, att en mot sedlighet
eller lag stridande tillställning skulle kunna ens för en gång »utan
hinder ega rum».

I sin förklaring hade magistraten såsom ett ytterligare skäl för det
klandrade beslutet anfört, att ehuru det åberopade ordningsstadgandet
innehölle åliggande för klaganden ej mindre att, då sådant af polismyndigheten
påfordrades, styrka att den uppgifna lokalen blifvit af
egaren eller innehafvaren upplåten för ändamålet, än äfven att om tillställningens
ändamål och beskaffenhet lemna polismyndigheten de uppgifter
denna äskade för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter,
klaganden hvarken personligen gjort anmälan om sin afsigt
att hålla föredrag eller sedermera, innan beslutet om förbud deremot
meddelades, satt magistraten i tillfälle att erhålla upplysningar af nyssnämnda
beskaffenhet. Det hade dock, synes mig, legat nära till hands
att affordra klagandens ombud, som anmälte det tillämnade föredraget,
de upplysningar magistraten ansåg sig för uppgifna ändamål behöfva;
men då så icke skett och magistraten icke heller på annat sätt, såvidt
veterligt vore, försökt erhålla kännedom om hvad den önskade inhemta,
kunde någon uraktlåtenhet i berörda afseende icke läggas klaganden
till last. Men äfven om han till en sådan uraktlåtenhet gjort sig skyldig,
kunde denna icke -—- och detta ville jag särskildt framhålla — lagligen
hafva ledt till förbud mot det anmälta föredragets hållande, utan allenast
dertill, att anmälan ansetts icke behörigen gjord och att på grund deraf
sammankomsten, vid hvilken föredraget hållits, kunnat af polismyndigheten
upplösas.

Då magistraten betecknat sjelfva ämnet för det tillämnade föredraget

såsom anstötligt ocli osedligt och deraf hemtade stöd för åtgärden att
förbjuda föredragets hållande, ville jag fästa uppmärksamheten derpå,
att blotta uppkastandet af frågan om folkökningens faror i ekonomiskt
och sedligt afseende icke kunde innebära något anstötligt och att frågan
härom otvifvelaktigt kunde i ett föredrag behandlas på sådant sätt, att
den sedliga känslan icke sårades.

Hvad magistraten i öfrigt till sitt försvar anfört tarfvade icke något
bemötande, enär det, hvilken betydelse det i öfrigt kunde ega, icke
kunde öfva något inflytande på bedömandet af magistratens öfverklagade
förfarande, såvida min tolkning af här ofvan omförmälta ordningsstadganden
vore den rätta.

Såsom jag sökt visa, hade magistraten icke i det åberopade stadgandet
haft lagligt stöd för sitt beslut att förbjuda klaganden att, på
sätt han anmält sig ämna, den 9 juni 1887 i Linköping hålla föredrag
»om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna
välståndet och för sedligheten»; och då något annat förhållande, som
kunnat berättiga detta förbud, icke ens uppgifvits, måste jag lägga
magistraten till last att i förevarande fall hafva öfverskridit sin befogenhet
och obehörigen lagt hinder i vägen för yttrandefriheten. Jag uppdrog
derför åt advokatfiskalen att inför hofrätten för detta olagliga förfarande
tilltala borgmästaren Stånggren och de ledamöter i Linköpings
magistrat, som till i fråga varande beslut bidragit, och å dem yrka det
ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda.

I anledning häraf anhängiggjorde advokatfiskalen vid hofrätten åtal
mot borgmästaren Stånggren samt rådmännen vice häradshöfdingen C.
A. Håkansson, auditören A. F. Olsson och auditören E. Schreiber, hvilka
såsom ledamöter i magistraten i omförmälta beslut tagit del, för det
tjenstfel jag ansåg dem derigenom hafva låtit komma sig till last; och
meddelade hofrätten den 20 november 1888 utslag af innehåll, att enär
magistraten hvarken af 13 § i gällande ordningsstadga för rikets städer
eller lag i öfrigt haft giltigt stöd för meddelandet af ifrågavarande förbud,
hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, dömde borgmästaren
Stånggren samt rådmännen Håkansson, Olsson och Schreiber att för
det felaktiga förfarande, hvartill de genom deltagandet i beslutet om
samma förbud gjort sig skyldige, bota, borgmästaren Stånggren trettio
kronor, samt en hvar af de öfriga tjugu kronor.

Detta utslag har af borgmästaren Stånggren och magistratens öfrige
ofvanbemälte ledamöter blifvit inom föreskrifven tid öfverklagadt.

Samtidigt med det att, på sätt här ofvan omförmäles, filosofie
licentiaten Knut Wicksell anhöll om anställande af åtal mot magistraten
i Linköping för det bemälte magistrat förvägrat Wicksell att i nämnda
stad hålla ett till den 9 juni 1887 annonseradt, förut i laga ordning
anmäldt föredrag om »folkökningen i Sverige och de faror den medför
för det allmänna välståndet och för sedligheten», ingaf Wicksell, med
åberopande af hvad i den mot magistraten i Linköping hit inlemnade
angifvelseskriften andragits, en särskild skrift, hvari han, under förmälan
att, enligt hvad ett skriften bilagdt intyg utvisade, jemväl borgmästaren
i Jönköping V. Palmgren, utan anförande af annan motivering än § 13
i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådant detta
lagrum lyder i kong], kungörelsen den 10 december 1886, förvägrat
Wicksell att den 7 juni 1887 hålla föredrag öfver enahanda ämne i Jönköping,
anmälde äfven borgmästaren Palmgren till den åtgärd från min
sida, hvartill jag, i följd af Wicksells sålunda gjorda anmälan, kunde
finna anledning.

Ofvanberörda vid skriften fogade intyg befans vara af följande
lydelse:

»Att undertecknad den 6 innevarande månad efter det herr fil. lic.
Knut Wicksell hos mig genom kontoristen Carl Lindqvist låtit anmäla,
att han nästpåföljande dag å Stora hotellet härstädes ärnade hålla allmänt
föredrag öfver folkökningen m. m., samt bemälde Lindqvist på
fråga förklarat, det föredraget skulle vara af samma innehåll och beskaffenhet
som de, hvilka herr Wicksell, enligt hvad tidningarna haft
att omförmäla, å andra ställen hållit, med stöd af 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868, sådant berörda lagrum lyder i kongl.
kungörelsen den 10 december 1886, förbjudit herr Wicksell att härstädes
med sådant föredrag uppträda; betygar Jönköping den 14 juni 1887.

Ex offlcio

Vilhelm Palmgren,

borgmästare.»

Öfver angifvelsen hörd, genmälde borgmästaren Palmgren i afgifven
förklaring följande:

På sätt ofvanintagna af borgmästaren utfärdade intyg utvisade, lät.
klaganden den 6 juni 1887 genom kontoristen Carl Lindqvist hos borgmästaren
anmäla, att klaganden dagen derefter ämnade hålla offentligt
föredrag å Stora hotellet i Jönköping öfver folkökningen m. m. Då
borgmästaren emellertid såväl genom referat ur tidningar från städer,
hvilka klaganden under året hugnat med föreläsningar, som äfven af
utgifna skrifter fått kännedom om klagandens åsigter i förevarande

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 10

ämnen och icke kunde finna annat, än att dessa föredrag, äfven om de
i sin yttre form vore hyfsade, strede mot sedlighet och för öfrigt mot
allt hvad anständighet hette, tillfrågade borgmästaren bemälte Lindqvist,
huruvida föredraget i Jönköping skulle till innehållet blifva lika med dem,
som å andra ställen egt rum, och dertill svarade denne genast: »ja,
det är naturligt». Vid sådant förhållande och med stöd af 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868, sådant detta lagrum
lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, ansåg borgmästaren
sig befogad att förbjuda klaganden att med föredrag i Jönköping uppträda,
hvilket äfven skedde. Dagen derefter fick borgmästaren besök
af klaganden, som under samtal om de skäl, hvilka föranledt borgmästaren
att meddela sagda förbud, icke i ringaste mån lät antyda, att
tidningarna i fråga om redogörelsen för klagandens föreläsningar haft
några osanna uppgifter, utan endast höll före, att han enligt ifrågavarande
lagrum skulle haft rättighet att hålla ett föredrag i Jönköping
och att borgmästarens befogenhet inskränkt sig till att förbjuda dess
förnyande, om det varit mot sedligheten stridande; en tolkning, som
naturligtvis vore mycket lämplig och passande för en person, hvilken
efter att hafva instuderat ett föredrag af minst sagdt tvetydigt innehåll
sedermera gjorde till sin födkrok att resa från stad till stad för att endast
en gång å hvarje ställe kungöra uselheten. Visserligen hade det
stått borgmästaren öppet att låta bero vid klagandens anmälan och
sedermera inställa sig å föreläsningen för att taga kännedom om beskaffenheten
af densamma, men mellan polismyndigheterna måste och
borde väl ett sådant samband förefinnas, att, då en person å en ort
uppträdt med föredrag, som varit osedligt och väckt allmän förargelse,
och samma person derefter hos polismyndighetn å ett annat ställe anmälde
sig till att vilja med enahanda föredrag uppträda och dervid
genom sitt ombud uttryckligen vidginge, att hvad angående sagda föredrag
blifvit offentligen kungjordt vore med sanningen öfverensstämmande,
den senare polismyndigheten skulle ega att genast inlägga sitt
förbud mot den tillämnade föreläsningen och icke vara nödsakad att
inställa sig å densamma för att, sedan förvissning erhållits om att föredraget
vore sådant, som tidningarna tillkännagifvit och föreläsaren genom
sitt ombud redan förutsagt, afbryta och upplösa sammankomsten,
hvilket med fullkomlig säkerhet hade skett i Jönköping, derest borgmästaren
icke på grund af de honom meddelade upplysningar ansett
sig böra bespara såväl klaganden som sig sjelf obehaget af ett sådant
ingripande.

Luder andra förhållanden än de nu omförmälta hade borgmästai’en

naturligtvis icke meddelat förbud mot hållande af föreläsning, men då
klaganden offentligen gjort sig till fanbärare för åsigter, hvilka stode i
uppenbar strid mot hvad moral och kristendom bjöde, samt helt enkelt
visat sig vara en apostel i den ambulatoriska kärlekens tjenst, var det
borgmästarens oafvisliga pligt att freda samhället mot klagandens uppträdande
och dess med all säkerhet förderfliga inflytande å bland andra
stadens manliga ungdom, hvilken, då den vid tiden för den beramade
föreläsningen hade slutat skolan och afvaktade sin examen, utan tvifvel
af nyfikenhet gått för att höra hvad klaganden haft att förkunna. I
hvad fall som helst kunde det nästan ifrågasättas, huruvida klagandens
i fråga om folkökningen och dermed sammanhängande ämnen hållna
föredrag, hvilkas tendens äfven torde vara för mig bekant, vore att
hänföra till sådana allmänna föredrag, beträffande hvilka endast anmälan
hos polismyndigheten borde ske, eller om de ej snarare hemfölle under
det moment af åberopade lagrummet, hvilket talade om lekstuga, lindansning,
djurförevisning eller andra med dessa jemförliga tillställningar
och för hvilkas hållande polismyndighetens tillstånd erfordrades. För
sin del ansåge borgmästaren att sistberörda tolkning hade mycket
för sig.

Med anledning af hvad borgmästaren Palmgren till stöd för öfverklagade
åtgärden sålunda andragit, anmärkte klaganden i afgifna påminnelser,
att, om förvåning varit den förherskande känsla som magistratens
i Linköping skrifvelse hos klaganden uppväckt, så vore detta
ord ännu mycket för svagt att beteckna det intryck, som efter klagandens
förmenande hvar och en med ett i någon mån fördomsfritt omdöme
utrustad person måste erfara vid genomläsandet af det yttrande, som
borgmästaren Palmgren funnit med sin embetsställning förenligt att till
mig insända såsom förklaring och försvar för sin åtgärd att förbjuda
klaganden hålla ett föredrag i den stad, der öfvervakandet af ordningen
blifvit åt borgmästaren anförtrodt. Klaganden vore ur stånd att fatta,
huruledes ett klagandens samtal med borgmästaren dagen efter, sedan förbudet
mot föredragets hållande af honom utfärdats, kunde i någon mån
inverka på lagligheten af denna borgmästarens åtgärd. Klagandens besök
hos borgmästaren afsåg för öfrigt alldeles ej att söka förmå borgmästaren
att återkalla förbudet, då detta i alla händelser varit för sent,
utan klaganden ville endast öfvertyga sig om, att ett sådant verkligen
blifvit af borgmästaren utfärdadt, och icke, såsom klaganden i förstone
var böjd att antaga, hela saken berodde på något missförstånd hos den,
som åtagit sig att anmäla föredraget. Det vore fullkomligt rigtigt, att
klaganden då var, liksom klaganden ännu vore, af den åsigten, att redan

ordet »förnyande» i ordningsstadgans utsago: »der sig visar» borde förhindra
en polismyndighet att i ett dylikt fall företaga repressiva åtgärder,
förr än den sjelf öfvertygat sig om befogenheten af ett tillvägagående,
för hvilket den ju hade att ensam bära det moraliska och
juridiska ansvaret. Då emellertid denna fråga möjligen kunde vara
underkastad olika uppfattningar, hade klaganden ej i sin skrifvelse till
mig inlåtit sig derpå och ville ej heller här göra det. Klaganden underläte
följaktligen att med borgmästaren diskutera den, enligt dennes åsigt
oberättigade, förmån, som en dylik tolkning af ordningsstadgans ord
skulle bereda en föreläsare, hvilken, enligt borgmästarens ordalag, »efter
att hafva instuderat ett föredrag af minst sagdt tvetydigt innehåll sedermera
gör till sin födkrok att resa från stad till stad för att endast
en gång å hvarje ställe kungöra uselheten». Borgmästaren tycktes ej
kunna fatta möjligheten af att en annan och verksammare kritik öfver
offentliga uttalanden kunde finnas än den af polisåtgärder; medan klaganden
åter icke kunde tänka sig något olyckligare eller med andan
af vår lagstiftning mindre öfverensstämmande förhållande, än om de
embetsmän, som hade till uppgift att öfvervaka den publika ordningen
i städerna, och hvilkas kapacitet mången gång fulleligen toges i anspråk
af detta dock jemförelsevis enkla värf, jemväl skulle få uppsvinga
sig till enväldiga censorer öfver offentliga uttalanden i etiska spörsmål.
Så mycket torde dock alla vara ense om, att en polismyndighet för
att kunna företaga en dylik åtgärd måste ega åtminstone någon objektiv
grund och icke tilläfventyrs vara ledd allenast af sin fantasi eller nyck.
Hurudan vore nu härvidlag denna grund? På hvilken, klaganden ville
icke säga officiel underrättelse, ty någon sådan hade i detta fall, och
trots allt hvad borgmästaren ordade om sambandet mellan polismyndigheterna,
tydligtvis icke förelegat, men på hvilken, ur någon rimlig källa
hemtad, upplysning om beskaffenheten af klagandens anmälta föredrag
hade borgmästaren haft att stödja sig, då han trott sig kunna förbjuda
dess hållande? Borgmästaren omnämnde först, att klagandens ombud
på hans tillfrågan förklarat, att föredraget skulle varda till innehållet
lika med dem, som klaganden förut på andra ställen hållit, och läte
sedermera detta få vara liktydigt med, att klaganden skulle hafva »genom
sitt ombud uttryckligen vidgått, att hvad angående samma föredrag
blifvit offentligen kungjordt vore med sanningen öfverensstämmande».
Men för öfrigt, hvad vore det väl, som blifvit sålunda »kungjordt»?
Borgmästaren talade om referat i tidningarna från de städer, der klaganden
förut uppträdt, men han anförde väl till märkandes icke ett
enda sådant referat, och till dess motsatsen kunde bevisas, bestrede kla -

ganden, att borgmästaren för sina ögon haft något dylikt referat, hvilket
i ringaste mån skulle kunnat rättfärdiga hans omdöme om föredragen
och deraf härflytande åtgärd. I allmänhet hade nemligen de tidningar,
som funnit för godt att angripa klaganden, visligen undvikit att beledsaga
sina uttalanden med något referat af föredragen, ja, måhända icke
ens aktat nödigt att om dessa förskaffa sig någon närmare kännedom;
och hvad särskildt det här i fråga varande föredraget anginge, kunde
klaganden ej påminna sig hafva sett något enda referat deraf, som, om
också blott genom sina förvrängningar, skulle i någon mån kunna ingifva
den föreställningen, att föredraget »åsyftat eller innebure något
mot sedlighet eller allmän lag stridande». Då derför borgmästaren utan
något anförande af källan sade sig ur dylika referat hafva inhemtat, att
klagandens föredrag »strede mot sedlighet och för öfrigt mot allt hvad
anständighet heter», och på ett annat ställe, likaledes utan att anföra
något stöd för sitt påstående, försäkrade, att klagandens åsigter stode
»i uppenbar strid mot hvad moral och kristendom bjuder», kunde
klaganden härpå endast svara, att dessa uppgifter vore lika stridande
mot sanningen, som hela innehållet i borgmästarens af tillmålen mot
klaganden personligen uppfylda uppsats stode i strid med den aktning,
han vore skyldig att visa det embete han beklädde och det samhälle,
som hedrat honom dermed.

Att i öfrigt spilla många ord på denna i sitt slag egendomliga
skrifvelse, ansåge klaganden vara föga lönt. Borgmästarens faderliga
omtanke för det uppväxande slägtets i Jönköping moral skulle vara
mera hedrande, om borgmästaren vid dess ådagaläggande hölle sig inom
laglighetens gränser. Hade borgmästaren tagit någon verklig kännedom
om den sak, hvaröfver han satt sig till domare, skulle han funnit,
att klagandens föredrag genom sin hela form vände sig till män och
qvinnor af mognad! förstånd och erfarenhet, samt att de åhörarekretsar,
som bevistat dem, veterligen utan undantag utgjorts af sådana personer,
hvarmed dock ingalunda vore medgifvet, att föredragen skulle innehållit
något, som icke utan att väcka anstöt kunde afhörts af hvem som helst.
Borgmästaren syntes emellertid lefva under den föreställningen att ett
slags patriarkalisk, till alla individer och förhållanden inom samhället
sig sträckande, endast af hans eget godtycke reglerad myndighet vore
åt honom i och med hans embete öfverlemnad; en uppfattning hvartill
dock lydelsen af de kongl. förordningar och kungörelser, som utstakade
området för polismagtens i städerna utöfning, icke gåfve någon anledning.

Denna oförmåga att underordna sig hvad tydlig lag föreskrefve

nådde sin spets i borgmästarens visserligen blott i hypotetisk form
framstälda åsigt, att föredrag af den art som klagandens, icke rätteligen
borde få såsom föredrag anses, utan snarare vore att hänföra till
den i ordningsstadgan omtalade klass af »tillställningar», som innefattade
»lekstugor, lindansning, djurförevisning o. d.», med afseende på hvilka
polisens myndighet vore nästan oinskränkt. Hvad skulle man väl säga
om dylikt? I publikationer af mindre vigt och anspråk, t. ex. den lägre
rangens skämttidningar, kunde väl dylikt förekomma och äfven få passera.
Inflätad i en embetsskrifvelse, i tydlig afsigt att håna och skymfa
en person, som sökte upprättelse för hvad han ansåge vara en honom
tillfogad oförrätt och ett magtmissbruk, vittnade denna utgjutelse, likasom
för öfrigt hela skrifvelsen, om en sinnelagets art, som ej rigtigt
ville stämma öfverens med det varma nit för religion och sedlighet,
hvaraf borgmästaren berömde sig. Då klaganden förestälde sig, att
såväl den åtgärd borgmästaren företagit, som om möjligt ännu mer det
sätt, hvarpå han funnit lämpligt att inför mig försvara densamma, skulle
befinnas påkalla mitt inskridande, öfverlemnade klaganden sin sak i
min hand och gjorde beträffande borgmästaren Palmgren samma anhållan
som klaganden, på sätt ofvan förmäles, hos mig framstält i fråga
om magistraten i Linköping.

Af borgmästaren Palmgrens ofvanberorda förklaring fann jag mig
icke tillfredsstäld. Såsom jag i skrifvelse till advokatfiskalen i Göta
hofrätt framhöll, hade borgmästaren i sitt ofvanintagna den 14 juni 1887
utfärdade intyg vitsordat att, efter det klagandens ombud på fråga förklarat,
att det föredrag klaganden anmält sig vilja hålla i Jönköping
den 7 i samma månad »om folkökningen i Sverige och de faror den
medför för det allmänna välståndet och för sedligheten», skulle vara af
samma innehåll och beskaffenhet som de, hvilka klaganden, enligt hvad
tidningarna haft att omförmäla, å andra ställen hållit, borgmästaren med
stöd af 13 § i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868,
sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886,
förbjudit klaganden att i nämnda stad med sådant föredrag uppträda.
I sin förklaring yttrade borgmästaren, att mellan polismyndigheterna
väl borde och måste förefinnas ett sådant samband, att då en pei^son å
en ort uppträdt med föredrag, som varit osedliga och väckt allmän förargelse,
och samma person derefter hos polismyndighet å ett annat
ställe anmälde sig vilja med enahanda föredrag uppträda och dervid
uttryckligen vidginge, att hvad angående samma föredrag blifvit offentligen
kungjordt vore med sanningen öfverensstämmande, den senare

polismyndigheten skulle ega att genast inlägga sitt förbud mot den tillämnade
föreläsningen.

Det enda stadgande i 18 § af ordningsstadgan för rikets städer,
som medgåfve polismyndighet rätt att förbjuda så beskaffad tillställning
som ett föredrag, och hvilket stadgande borgmästaren följaktligen måst
hafva åsyftat, lydde sålunda:

»Der sig visar att sådan tillställning, som bär ofvan omförmäles,
åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag,
eller föranleder till svårare oordning, eger polismyndigheten att dess
förnyande förbjuda.»

Af borgmästarens ofvan anförda uttalanden torde få anses framgå,
att lian så tydde detta stadgande, att ett tillämnadt första föredrag på
ett ställe finge, i fråga om polismyndighets rätt att förbjuda det, betraktas
såsom förnyande af föredraget, då detta förut hållits på annan
ort. Rigtigheten af en sådan uppfattning måste jag emellertid på det
bestämdaste bestrida. Både ordalydelsen i berörda stadgande och det
sammanhang, hvari det förekomme, ådagalade, såsom mig syntes, oförtydbart,
att endast polismyndigheten å den ort, hvarest tillställningvisat
sig åsyfta eller innebära något mot sedlighet eller allmän lag
stridande, eller föranleda till svårare oordning, egde förbjuda upprepandet
å denna ort af sådan tillställning. I förevarande fall var det
sålunda icke fråga om förnyande af en tillställning, något som under
nyssnämnda förutsättning kunnat förbjudas, utan om ett första uppträdande,
hvartill endast erfordrats anmälan bos polismyndigheten, icke
något dess tillstånd, och hvaraf följaktligen polismyndigheten icke haft
att på förhand ingå i pröfning.

Derest borgmästaren Palmgrens uppfattningssätt egde giltighet,
skulle en person, som på ett ställe hållit ett föredi-ag, hvilket af någon
å orten utkommande tidning i något afseende ansetts anstötligt, kunna,
allenast på denna grund, af polismyndigheterna i alla andra städer och
med städer i detta afseende likstälda platser inom riket förbjudas att
hålla föredrag öfver samma ämne, äfven om han ur föredraget bortrensat
allt, som å den ort, der föredraget hållits, med eller utan fogstämplats
såsom för sedlighetskänslan sårande. Ätt ett sådant sakernas
tillstånd icke vore öfverensstämmande med den hos oss gällande fria
yttranderätten och icke kunnat vara af lagstiftaren åsyftadt, torde väl
vara obestridligt.

Med afseende å det af borgmästaren åberopade sambandet mellan
polismyndigheterna i landet, ville jag erinra, att borgmästaren endast
på utlåtanden af pressen grundat förbudet mot klagandens ifrågavarande

föredrag. På något meddelande från polismyndighet å annan ort angående
föredragets sedliga halt hade borgmästaren icke åberopat sig.
Han hade efter de upplysningar om föredragets innehåll, han af tidningarna
inhemtat, icke för detta ändamål begagnat sig af det åberopade
sambandet polismyndigheterna emellan, vid hvilket förhållande talet om
ett sådant samband förefölle vara något för saken främmande.

På grund af hvad jag anfört, ansåg jag borgmästaren Palmgren
hafva handlat lagstridigt, då han förbjudit klaganden att i Jönköping
hålla det af denne till den 7 juni 1887 vederbörligen anmälta föredraget;
och jag uppdrog derför åt advokatfiskalen att inför hofrätten tilltala
borgmästaren för detta hans förfarande och derför å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Sedan advokatfiskalen i anledning häraf stält borgmästaren Palmgren
under tilltal för hvad jag sålunda fört honom till last, meddelade
hofrätten den 20 november 1888 utslag af innehåll, att enär borgmästaren
Palmgren hvarken af 13 § i gällande ordningsstadga för rikets städer
eller lag i öfrigt haft giltigt stöd för meddelandet af ifrågavarande förbud,
hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, dömde honom att
för det felaktiga förfarande, hvartill han sålunda gjort sig skyldig, bota
trettio kronor.

Mot detta utslag har borgmästaren Palmgren anfört underdåniga besvär. I

I en hit ingifven skrift anmälde åbon Jöns Svensson i Brandstad,
att, sedan han till häradshöfdingen i Färs härads domsaga, Jacob Victor
Anderberg, den 9 oktober 1886 ingifvit en den hit insända skriften bilagd
ansökning om stämning å uppgifne personer till inställelse vid Färs
häradsrätt viss dag under nästföljande allmänna sammanträde med häradet
för att ingå i svaromål å Jöns Svenssons mot dem i ansökningen
framstälda påståenden, häradshöfdingen Anderberg i ansökningen åtecknad
resolution utsatt berörda mål att förekomma å tredje rättegångsdagen
af det sammanträde med Färs härad, hvilket skulle börjas den 1
november 1886, men det oaktadt afslutat berörda sammanträde redan å
andra rättegångsdagen, eller den 2 i sistnämnde månad, till följd hvaraf
Jöns Svensson, som först påföljande dag eller den 3 november instält
sig vid tingsstället och då fått upplysning, att sammanträdet afslutats
redan den föregående dagen, ansåge sin rätt kränkt, hvarjemte honom
tillskyndats besvär och kostnader; yrkande Jöns Svensson, att häradshöfdingen
Anderberg måtte ställas under tilltal för den förseelse, hvartill
han i uppgifna hänseendet gjort sig skyldig, samt förpligtas ersätta

Jons Svensson såväl de denne derigenom tillskyndade besvär ocli kostnader,
som äfven de utgifter, som genom den hos mig gjorda angifvelsen
kunde komma att honom åsamkas, med tillhopa 75 kronor.

Öfver angifvelsen hörd anförde häradshöfdingen Anderberg i afgifvet
yttrande hufvudsakligen följande:

Att häradshöfdingen egenhändigt åtecknat resolutionen å omförmälta
stämningsansökning, kunde häradshöfdingen icke annat än medgifva.
Genom misskrifning hade i resolutionen influtit, att det i ansökningen
omnämnda mål skulle vinna handläggning å tredje rättegångsdagen af
sammanträdet i stället för å andra rättegångsdagen. Detta kunde häradshöfdingen
ej förklara på annat sätt, än att någon annan person
samtidigt med Jöns Svensson uttagit stämning till 1887 års vårting
och att detta mål blifvit utsatt till tredje rättegångsdagen af första sammanträdet
under nämnda ting, dervid genom misskrifning enahanda dag
blifvit utsatt för handläggningen af Jöns Svenssons mål. De enda sammanträden
vid Färs häradsrätt, som fortginge tre dagar, vore första
sammanträdena af hvarje ting. Alla öfriga sammanträden plägade vara
endast två rättegångsdagar, och utsattes alltid nyinstämda mål till
sista rättegångsdagen af hvarje sammanträde. I stämningslistan för
tredje allmänna sammanträdet af 1880 års hösteting funnes jemväl Jöns
Svenssons instämda mål upptaget å andra rättegångsdagen, samt likaledes
å den före sammanträdets början å tingsstaden anslagna uppropslista.
Af denna sistnämnda, som gälde för ordningen af målens handläggning,
borde Jöns Svensson tagit kännedom om dagen för målets
handläggning, derest han icke på förhand vetat, att sammanträdet
skolat fortgå endast två dagar. Att upphofsmannen till den hos mig
gjorda angifvelsen, f. skolläraren Sven Nilsson från Tolånga, hvilken
uppsatt såväl stämningsansökningen som angifvelseskriften, uppehöll sig
å tingsstället å första rättegångsdagen af tredje sammanträdet under
1886 års hösteting med häradet, eller måndagen den 1 november, och
således icke var okunnig om målets blifvande handläggning dagen derpå,
kunde häradshöfdingen mycket väl styrka. Å andra rättegångsdagen,
AÖd upprop af ifrågavarande mål, instälde sig allenast en af svarandena
och påyrkade målets afskrifning. Huruvida Jöns Svensson
verkligen instält sig å tingsstaden den 3 november vore häradshöfdingen
obekant. Han borde väl i sådant fall hafva anmält sig hos häradshöfdingen
och företett stämningen, då åtminstone den olägenhet kunnat
undvikas, att målet den 29 november blifvit såsom icke fullfölj dt afskrifvet.
Genom denna sin underlåtenhet hade emellertid Jöns Svensson
sjelf ådragit sig en del kostnader, hvilka häradshöfdingen ansåge

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 11

sig icke vara skyldig att ersätta honom. Häradshöfdingen hade dock,
för undvikande af obehag, i vittnens närvaro erbjudit Jöns Svensson
25 kronor, derest han ville återkalla den gjorda angifvelsen, äfvensom
att sjelf godtgöra den vid sammanträdet den 2 november 1886 tillstädeskomne
svaranden i omförmälta mål honom tilldömd ersättning för
inställelsen, men hade Jöns Svensson ej velat ingå på detta erbjudande.

På grund af hvad häradshöfdingen sålunda anfört, anhöll häradshöfdingen,
att angifvelsen måtte lenmas utan afseende.

Häradshöfdingen Anderberg erkände följaktligen, att han i uppgifna
hänseendet låtit komma sig till last en embetsförsuminelse, hvarigenom
Jöns Svensson tillskyndats besvär och kostnader. Huruvida Jöns Svensson
kunnat undgå en del af dessa kostnader eller icke, inverkade möjligen
på häradshöfdingens ersättningsskyldighet, men förringade icke
den begångna försummelsen, för hvilken häradshöfdingen icke gitta t
anföra giltig ursäkt. Då jag ansåg denna försummelse vara af den beskaffenhet,
att den icke borde aflöpa utan ansvarspåföljd, samt häradshöfdingen
otvifvelaktigt vore skyldig att godtgöra Jöns Svensson de i
anledning af häradshöfdingens försummelse Jöns Svensson ådragna besvär
och kostnader, uppdrog jag åt advokatfiskalen i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge att inför hofrätten lagligen tilltala häradshöfdingen
Anderberg för den embetsförsuminelse, hvartill han, enligt hvad ofvan
förmälts, gjort sig skyldig samt derför å honom yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet äfvensom dervid efter befogenhet understödja
Jöns Svenssons ersättningsanspråk.

I anledning af det åtal, advokatfiskalen på grund häraf vid hofrätten
utförde mot häradshöfdingen Anderberg, meddelade hofrätten den
14 december 1888 utslag af innehåll, att, enär häradshöfdingen Anderberg
förfarit felaktigt deri, att han i den af honom meddelade stämningsresolutionen
utsatt ifrågavarande mål till tredje rättegångsdagen
af Färs häradsrätts ofvan berörda sammanträde, men i stämningslistan
för sammanträdet antecknat, att målet skulle förekomma å andra rättegångsdagen,
samt i följd af berörda felaktighet Jöns Svensson tillskyndats
besvär och kostnad, pröfvade hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 §
strafflagen, rättvist döma häradshöfdingen Anderberg för hvad han sålunda
låtit komma sig till last, att bota 25 kronor; hvarjemte häradshöfdingen
Anderberg förpligtades att till Jöns Svensson utgifva ersättning
för de honom genom berörda felaktiga förfarande tillskyndade
kostnader med 42 kronor, äfvensom för utgifterna i anledning af åtalet
med 15 kronor, jemte lösen för ett exemplar af hofrättens utslag med
10 kronor.

Ehuru i följande tre fall, i hvilka klagomål hos justitieombudsmannen
anförts, åtal dels icke blifvit anstäldt, dels icke fullföljts, har jag ansett
mig böra här redogöra för desamma, enär dock vederbörande sakegare
blifvit genom justitieombudsmannens medverkan förhjelpta till sin rätt.

I en hit ingifven skrift anmälde Carl Johan Carlsson i Lilla Grönehög,
att, sedan han i egenskap af målsman för sin hustru Brita Stina
Jonsdotter till 1883 års vårtings tredje sammanträde med Rofva tings1
lag af Norra Vadsbo härad medelst två ansökningar instämt pigan Axiana
Johansdotter i Lilla Grönehög och Per Johan Johansson i Råglanda,
jemte deras förmyndare Anders Andersson i Nohltorp, med påstående om
ogillande af ett utaf Johannes Jansson den 3 januari 1881 upprättadt
testamente, m. m., häradsrätten genom utslag den 8 maj 1883 förklarat,
att som utredt vore, det Carl Johan Carlsson icke förstått uppsätta stämningsansökningarna
i målet samt desamma icke blifvit försedda med författarens
namn, syssla och vistelseort, funne häradsrätten, med tillämpning
af föreskrifterna i 15 kap. 10 § rättegångsbalken samt kongl. brefvet
den 24 juli 1741 och kongl. kungörelserna den 29 juni 1773 och den
1 oktober 1812, saken icke kunna på ågångna stämningarna till pröfning
upptagas, hvarjemte Carl Johan Carlsson underrättats, att talan mot berörda
utslag borde i besvärsväg fullföljas. Uppå anförda besvär hade
Göta hofrätt genom utslag den 22 juni 1883 förklarat, att talan mot
häradsrättens utslag bort fullföljas i enlighet med den i 25 kapitlet 1 §
rättegångsbalken för tvistemål stadgade ordning och, med undanrödjande
af den utaf häradsrätten gifna besvärshänvisningen, meddelat särskilda
föreskrifter, efter hvilkas iakttagande Carl Johan Carlsson ånyo fullföljt
saken hos hofrätten. Genom dom den 18 januari 1884 hade hofrätten
härefter sig utlåtit, att emedan ostridigt vore, att svarandena blifvit i målet
lagligen stämda att genmäla kärandens i särskilda af honom åberopade
och med hans namn undertecknade skriftliga ansökningar om stämning
upptagna påståenden, samt de af häradsrätten åberopade lagstadganden
icke vore på dylika ansökningar tillämpliga, ty och då häradsrätten följaktligen
obehörigen undandragit sig att till pröfning upptaga kärandens
stämningstalan, blefve, med upphäfvande af motvädjade utslaget, målet
visadt åter till häradsrätten, som hade att på anmälan detsamma ånyo
upptaga och dermed lagligen förfara. Carl Johan Carlsson funne af
nu omförmälta förhållanden ådagalagdt, att i förevarande fall domare
och nämnd antingen af oförstånd eller oskicklighet i utöfningen af sitt
kall fält ett mot lag stridande utslag och origtigt meddelat besvärshän -

visning, hvarigenom Carl Johan Carlsson ådragits kostnader och besvär
för vinnande af rättvis ändring. I anledning häraf anhöll Carl Johan
Carlsson, att åtal måtte anställas mot såväl häradsrättens ordförande
som Hofva tingslags nämnd, samt att domare och nämnd måtte dömas
skyldige ersätta Carl Johan Carlssons kostnader och besvär med tillhopa
299 kronor 80 öre.

Öfver denna klagoskrift infordrades yttrande från häradsrättens ordförande
vid det sammanträde, då ofvanberörda beslut meddelades; och
ånförde denne hufvudsakligen följande.

Då genom häradsrättens den 8 maj 1883 meddelade utslag hufvudsaken,
som utgjorde stämningens föremål, icke, på sätt i 25 kapitlet 1 §
rättegångsbalken omförmäldes, blifvit till pröfning upptagen, samt de
till grund för samma utslag åberopade lagrum, enligt förklarandens förmenande,
medgåfve den tolkning häradsrätten åt dem inrymt — hvilken
tolkning, såsom förklaranden ville erinra sig, blifvit i annat mål i böljan
af år 1883 af Kongl. Maj:t biträdd — torde det, med kännedom om
de olika åsigter, som inom rättsvetenskapen städse gjort sig gällande,
utan att derför kunna anses vara olagliga och innebära fel, befinnas,
att, äfven om häradsrättens ifrågakomna åtgöranden i målet icke vunnit
hofrättens bifall, desamma dock ej vore af beskaffenhet att kunna medföra
ansvars- eller ersättningspåföljd för förklaranden. Ett ytterligare
stöd för sin åsigt, att fel ej blifvit af honom begånget, hade förklaranden
ansett sig kunna hemta af den omständighet, att hofrätten icke
vare sig i utslaget den 22 juni 1883 eller i dess den 15 januari 1886
i målet gifna dom mot honom anbefalt åtals anställande, hvilket säkerligen
skett, derest hofrätten funnit saken vara af den beskaffenhet, att
den bort beifras. På grund af hvad sålunda anförts, anhöll förklaranden,
att angifvelsen måtte lemnas utan afseende.

På de skäl, som anförts af hofrätten i dess den 18 januari 1884
meddelade dom, ansåg jag, att häradsrätten obehörigen undandragit sig
att till pröfning upptaga Carl Johan Carlssons stämningstalan och derigenom
låtit komma sig till last ett oförstånd i domareembetets utöfning,
hvaraf Carl Johan Carlsson tillskyndats besvär och kostnader, hvilka
ytterligare ökats genom den af häradsrätten lemnade origtiga föreskrift
rörande sättet för fullföljd af talan mot dess utslag. Då jag fann berörda
fel vara af beskaffenhet att icke böra aflöpa utan ansvars- och
ersättningspåföljd, uppdrog jag åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför
hofrätten lagligen tilltala förklaranden för det oförstånd i domareembetets
utöfning, hvartill han, med häradsrätten, enligt hvad ofvan
förmälts, gjort sig skyldig och hvarför han vore ensam ansvarig, der -

vid jag tillika föreskref, att Carl Jolian Carlssons ersättningsanspråk
skulle efter befogenhet af advokatfiskal understödjas.

Sedan emellertid Carl Johan Carlsson i en hit inlemnad skrift förklarat
sig återkalla angifvelsen och deri framstälda påståenden, fann jag
mig vid sådant förhållande kunna låta bero vid den erinran, förklaranden
i anledning af det af honom ådagalagda oförstånd i domareembetets utöfning
redan erhållit; hvarför jag meddelade advokatfiskal, att från min
sida hinder icke mötte för nedläggande af de ansvarspåståenden, jag
uppdragit åt advokatfiskalen att i förevarande sak mot förklaranden framställa;
och blef till följd häraf den i målet af advokatfiskalen förda talan
af honom nedlagd.

I en hit ingifven skrift klagade kommissionslandtmätaren E. Angel
deröfver att, sedan under hemmansklyfning, som Angel, efter dertill på
ansökning af handlanden S. A. Jönsson i Falkenberg, såsom jemte S.
Svensson i Björnhult förmyndare för aflidne gästgifvaren L. J. Jönssons
från Morup omyndiga barn erhållet förordnande, med biträde af gode
män företagit å 3/s mantal N:o 9 Morup i Morups socken af Hallands
län mellan L. J. Jönssons sterbhusdelegare för 1/s mantal och organisten
Alfred Wetterman likaledes för Vs mantal samt Johannes Kristiansson
och enkan Adelina Larsdotter för Vie mantal hvardera, sistnämnde
tre delegare anmärkt, att bemälde sterbhusdelegare icke skulle behörigen
styrkt sin rätt till andel uti ifrågavarande hemman, hvarförutom
tvist uppstått rörande undantag af mark för gemensamt behof och om
delningsgrunden, samt efter det klaganden företett en för år 1885 utfärdad
debetsedel å kronoskatter, hvari L. J. Jönsson fans upptagen
såsom egare till Vs mantal N:o 9 Morup, landtmätaren med gode männen
i afgifvet utlåtande dels yttrat, att som L. J. Jönssons sterbhus
med tillgängligt bevis styrkt sin rätt till ''/8 mantal N:o 9 Morup och
öfrige delegare lemnat obestridt, att sterbhuset för närvarande innehade
denna hemmansdel, blefve påståendet om skjddighet för sterbhuset att
bättre styrka sin rätt till densamma, hvilket påstående stode i strid med
33 § skiftesstadgan, lemnadt utan afseende, dels ock meddelat beslut i
öfriga ofvan omförmälta tvistefrågor, så hade Faurås härads egodelningsrätt,
hvars pröfning berörda utlåtande blifvit understäldt, och hvarest
Wetterman och hans medparter, under åberopande deraf, att L. J. Jönsson
icke skulle med eganderätt innehaft den andel i hemmanet, för
hvilken han i ansökningen till förrättningen uppgifvit sig föra talan,
bestridt förrättningens fortsättande, i utslag den 27 december 1886 ytt -

rat, att enär det mot Wettermans och hans medparters bestridande ej
blifvit styrkt, att L. J. Jönsson i lifstiden varit egare till det l/$ mantal
N:o 9 Morup, hvilket han i ansökningen om ifrågavarande skiftesförrättning
uppgifvit sig områda, samt L. J. Jönssons behörighet att
påkalla skiftesförrättningen följaktligen ej ådagalagts, funne egodelningsrätten
Wetterman och hans medparter ej kunna förpligtas att på ågångna
ansökningen med sina fastigheter ingå uti ifrågasatta hemmansklyfningen,
hvadan skiftesberedningens åtgärder och beslut undanröjdes; och
förpligtades L. J. Jönssons sterbhus att med 4 kronor 50 öre deltaga
i gäldandet af kostnaden för egodelningsrättens sammanträde; hvarjemte
Ängels anspråk på ersättning med 17 kronor 68 öre för sin inställelse
i målet ogillades.

Detta utslag ansåg Angel strida ej mindre mot den enkla och oförtydbara
lydelsen i § 33, än ock mot §§ 132 och 133, mom. 1, skiftesstadgan.
Det vore jemväl ett vedertaget bruk, om ej en lagstadgad skyldighet,
att den, här Wetterman, som något invände, skulle sådan invändning
styrka. Wetterman hade såväl vid skiftesförrättningen som
inför egodelningsrätten medgifvit, att sökanden innehade ifrågavarande
Va mantal N:o 9 Morup, och Angel hade derutöfver affordrat och bilagt
skiftesprotokollet häradsskrifvarens i orten bevis, att sökanden vore af
honom för sagda hemman behörigen antecknad.

Wetterman, som för sin del aldrig påstått sig eg a mera än l/8 mantal
i hemmanet, visade hvarken att han yppat någon rättegång mot
sökanden L. J. Jönssons sterbhus, ej heller och ännu mindre att han
vunnit sökanden ur den eganderätt, denne innehade; och jemte detta
allt förekomme den omständighet, att L. J. Jönssons hemmansdel icke
vexlat egare annorlunda än från fader till son i flera generationer, alltså
ett i ifrågavarande afseende alldeles obestridligt faktum, hvarom domaren,
om han, vid granskning af ärendet, förrän han utlyst egodelningsrättens
sammanträde, icke gittat i lagfartsboken förvissa sig derom,
måste af egodelningsrättens ledamöter kunnat skaffa sig för detta ändamål
tillräcklig upplysning, utan att, såsom skett, i uppenbar strid med
andemeningen i 33 § skiftesstadgan, vålla jemväl delegarne onödigt
uppehåll, rättegång och kostnader.

I häröfver infordrad förklaring anförde egodelningsrättens ordförande,
bland annat, att af handlingarna i målet syntes honom uppenbart
framgå, att L. J. Jönssons skiftesvitsord bestridts och att landtmätaren
följaktligen bort hafva tagit i öfvervägande, huruvida det kunde anses
styrkt, att dylikt vitsord tillkom L. J. Jönsson, samt, der så ej varit
förhållandet, förklarat det sökta skiftet ej kunna fortgå och hänvisat

delegarne att öfver beslutet i laga ordning anföra besvär. I stället att
så göra, hade skiftesberedningen, ehuru L. J. Jönssons eller hans sterbhusdelegares
eganderätt. till fastigheten icke det ringaste styrkts, förklarat
förrättningen, vid det förhållande att L. J. Jönsson vid sin död
innehade fastigheten, böra på grund af skiftesstadgans 33 § fortgå.
Skiftesberedningen hade således ansett berörda, mellan delegarne uppkomna
stridighet innefatta en eganderättstvist, men alldeles förbisett att
det, enär anmärkningen framstälts emot skiftessökanden, rätteligen varit
fråga om dennes behörighet att söka skiftet.

Från egodelningsrättens sammanträde, som blifvit i laga ordning
kungjordt, uteblefvo L. J. Jönssons sterbhusdelegare, hvaremot öfrigo
skiftesdelegarne tillstädeskommo under fortsatt bestridande af sterblmsets
eganderätt till omförmälta fastigheten. Med anledning deraf och
då egodelningsrätten ej kunde gilla skiftesberedningens åsigt, att berörda
anmärkning blifvit vederlagd med företedda debetsedeln, måste
egodelningsrätten förklara det sökta skiftet ej böra ega rum, hvarvid Angel
i följd af det sätt, hvarpå denna fråga af honom behandlats, ansågs ej
böra undfå någon ersättning för sin inställelse och detta så mycket mindre,
som antagligt vore, att frågan ej kommit under egodelningsrättens bedömande,
derest Angel stält sig skiftesstadgans föreskrifter till efterrättelse.
Åtminstone hade hans närvaro vid egodelningsrätten då varit
öfverflödig och delegarne således besparats utgiften för hans inställelse.

Upplysningsvis ville förklaranden nämna, att sterbhusdelegarne i
underdåniga besvär öfver egodelningsrättens utslag, bland annat, uppgifvit,
att de vid ett af landtmäterisammanträdena företett icke allenast

L. J. Jönssons fastebref å ifrågavarande hemmanslott, utan äfven hans
fångeshandlingar dertill; men härom innehölle landtmäteriprotokollen ej
den ringaste antydan, ehuru det naturligtvis varit landtmätarens skyldighet
att åtminstone göra anteckning derom i protokollet. Hans underlåtenhet
derutinnan vore således, förutsatt att sterbhusdelegarnes berörda
uppgift vore sanningsenlig, egentliga orsaken till det onödiga uppehåll,
den rättegång och de kostnader, som han ansett förklaranden hafva vållat
delegarme, och derjemte ett ytterligare skäl till underkännande af klagandens
anspråk på ersättning för inställelsen vid egodelningsrätten.

Hvad i sistnämnda afseende af förklaranden anförts uppgaf i ingifna
påminnelser Angel sakna all grund, hvilket framginge deraf, att Angel
nödgats efterfråga debetsedeln och förstått foga den till protokollet.

Enligt hvad jag inhemtade af handlingarna i ärendet, hade emellertid
förmyndarne för L. J. Jönssons sterbhusdelegare hos Kongl. Maj:t
anfört underdåniga besvär öfver egodelningsrättens ofvanberörda utslag

i hvad detsamma angick bemälte sterbhusdelegare; och afgjordes dessa
besvär af Kongl. Maj:t genom utslag den 12 maj 1887, dervid Kongl.
Maj:t, enär, enligt hvad protokollet öfver förrättningen utvisade, Wetterman
och hans medparter vid ärendets behandling inför landtmätaren
och gode männen medgifvit, att L. J. Jönssons sterbhusdelegare innehade
det ‘/g mantal N:o 9 Morup, som L. J. Jönsson i ansökningen om
skiftesförordnandet uppgifvit sig ega, samt vid sådant förhållande bemälte
sterbhusdelegare, utan afseende å hvad Wetterman och hans medparter
mot deras eganderätt till hemmansdelen anmärkt, "enligt bestämmelserna
i 33 § skiftesstadgan vore behörige att söka ifrågavarande
hemmansklyfning, med upphäfvande af egodelningsrättens utslag, förklarade
hvad mot förrättningen blifvit anmärkt icke utgöra hinder för
den sökta hemmansklyfningens fortgång, hvadan det ålåge egodelningsrätten
att för behandling af öfriga egodelningsrätten understälda frågor
åter upptaga målet och med detsamma lagligen förfara.

Mig syntes det vara uppenbart, att, på sätt Kongl. Maj:t jemväl
förklarat, L. J. Jönssons sterbhusdelegare, på grund af föreskriften i 33 §
skiftesstadgan varit behörige att söka ifrågavarande hemmansklyfning,
utan afseende å hvad mot deras eganderätt till hemmanet invändts, och
att, likasom egodelningsrätten följaktligen obehörigen undanröjt skiftesberedningens
åtgärder och beslut i ärendet, egodelningsrätten jemväl
obehörigen underkänt Ängels anspråk på ersättning för sin inställelse
i målet. Jag ansåg mig derför icke kunna underlåta att lemna Angel
mitt biträde för utbekommande af samma ersättning, mot hvars belopp
någon anmärkning icke förekommit, men innan vidare åtgärd i saken
af mig vidtogs, aflät jag till förklarande]! en skrifvelse, hvari jag ti 11-kännagaf, att jag lemnade honom tillfälle att godtgöra Angel hans berörda
inställelsekostnad med det af denne fordrade beloppet och vederbörligt
qvitto derå inom viss föreskrifven tid till mig insända, i hvilket
fall någon vidare åtgärd från min sida icke komme att vidtagas.

Inom den föreskrifna tiden inkom förklaranden med bevis att Angel
blifvit af honom godtgjord för sin omförmälta kostnad; och blef i följd
deraf ärendet från vidare behandling afskrifvet.

Af handlanden i Stockholm Karl Hauffman omförmäldes i en till
mig ingifven klagoskrift, hurusom, oaktadt klaganden i en den 8 augusti
1885 till domhafvande!! i Norra Helsinglands domsaga ingifven ansökning
om handlanden Richard Fredrikssons försättande i konkurs
anhållit, för den händelse gäldenären icke medgåfve ansökningen, om

anstånd med dess pröfning till Forssa tingslags häradsrätts nästa sammanträde
under lagtima ting, samt gäldenären, som underlåtit att inom
förelagd tid förklara sig öfver ansökningen, ej heller annorledes, klaganden
veterligen, bestridt det af klaganden begärda anstånd med ansökningens
pröfning, ärendet blifvit, såsom klaganden syntes, i strid
med 7 § 4 mom. konkurslagen, utsatt till urtima ting, dervid häradsrätten
genom utslag den 31 augusti 1885, jemte det gäldenären förpligtades
afträda sin egendom till konkurs, ålagt klaganden att förskjuta
kostnaderna för sammanträdet med tillhopa 68 kronor 82 öre, hvilket
belopp, åtecknadt det åt klaganden utskrifna, vid den till mig ingifna
skriften fogade exemplar af häradsrättens protokoll, också blifvit af klaganden
guldet.

Vidare anförde klaganden, att i bref, som han hösten 1885 aflåtit
till domhafvanden, klaganden förmält sig skola blifva domhafvanden
synnerligen förbunden, om denne godhetsfullt ville meddela klaganden,
huruvida ärendets utsättande till urtima ting berott på en från klagandens
afvikande tolkning af nyssnämnda lagrum eller på ett förbiseende
af klagandens i ansökningen framstälda, af gäldenären icke bestridda
begäran om anstånd; för hvilket senare fall klaganden uttalade den förhoppning,
att domhafvanden ville bereda honom ersättning för hvad
klaganden fått obehörigen utgifva. På denna förfrågning erhöll klaganden
icke något svar.

Af fruktan att genom sakens angifvande till åtal göra domhafvanden
jäfvig att handlägga ett vid Forssa tingslags häradsrätt mellan klaganden
och annan person anhängigt mål, lät klaganden saken tills vidare
bero. Men sedan berörda mål under 1887 års vår blifvit af häradsrätten
med slut afhulpet, upprepade klaganden i bref till domhafvanden samma
framställning. Då emellertid jemväl detta bref lemnats obesvaradt, hade
klaganden ej annan utväg än att hos mig anmäla förhållandet.

Att klaganden icke bort betungas med kostnaden för urtima tinget,
förefölle klaganden uppenbart. Ett misstag kunde en hvar lätt begå
och misstagets följder hade i detta fall blifvit relativt obetydliga. Om
domhafvanden gjort hvad han bort för att rätta felet, skulle det ej ett
ögonblick fallit klaganden in att begära domhafvandens åtalande. Men
det tystnadens förakt, hvarmed domhafvanden bemött klagandens i ytterst
hofsam form gjorda framställningar, stälde saken i annan dager
och föranledde klaganden att tro, det här förelåge antingen en origtig
lagtolkning, som kräfde rättelse, eller en mot bättre vetande begången
rättskränkning, som utan afseende å skadans ringhet borde beifras.

Klaganden anhölle derför, att domhafvanden måtte ställas under åtal

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 12

för ifrågavarande embetsfel, samt att dervid yrkande måtte framställas
jemväl om domhafvandens förpligtande att ersätta den skada, klaganden
genom samma embetsfel lidit.

Med anledning af denna klagan infordrade jag domhafvandens yttrande,
hvari denne tillkännagaf, att ofvannämnda uppskofsbegäran, som
framstälts i sjelfva ansökningen, undgått hans uppmärksamhet eller fallit
honom ur minnet. Sedan nemligen ansökningen den 8 augusti 1885,
då den ingafs, blifvit af något domhafvandens biträde försedd med kommunikationsresolution
som af domhafvanden undertecknats, hvarvid domhafvanden
icke behöfde läsa och sannolikt icke heller läste sjelfva ansökningen,
kom ärendet icke till domhafvandens vidare behandling förr
än den 19 i samma månad, då han vid utsättande af dag för ärendets
behandling vid rätten icke heller hade af nöden att genomläsa ansökningen.
Att domhafvanden vid nämnda förhållande förbisett eller glömt
ifrågavarande begäran, torde så mycket mer få anses ursäktligt, som,
under den långa tid domhafvanden handlagt konkursmål, det aldrig
tillförne inträffat, att slik begäran blifvit förskottsvis framstäkl redan
i ansökning om gäldenärs försättande i konkurs, och domhafvanden sålunda,
åtminstone af erfarenheten, saknade anledning förutsätta en dylik
framställning. Hade åter begäran om ansökningens pröfning vid det
två månader senare inträffade lagtima hösttinget framstälts, då delgifniugsbeviset
ingafs och det redan visat sig att gäldenären icke inom
föreskrifven tid inkommit med förklaring, samt sålunda kommit till domhafvandens
kännedom, skulle han ovilkorligen hafva stält sig densamma,
såsom på lag grundad, till efterrättelse, och domhafvanden antoge, att
icke ens klaganden kunde föreställa sig, att domhafvanden med vett
och vilja begått ett lagbrott för att skada klaganden eller för den ringa
ersättning, som till följd af urtima tinget kommit på domhafvandens
lott, ehuru klaganden insinuerat något dylikt. Lika litet hade domhafvandens
underlåtenhet att besvai-a klagandens bref sin grund i något
»förakt», utan helt enkelt i den omständighet, att domhafvanden ansåge
sig icke vara skyldig att afgifva förklaring öfver embetsåtgärder till
personer, hvilka icke lagligen egde affordra domhafvanden sådan.

Enär klaganden sålunda sjelf varit vållande till det anmärkta »misstaget»,
ansåge domhafvanden det icke vara obilligt att klaganden ock
ansvarade för följderna deraf; hvadan domhafvanden hemstälde, att hvad
klaganden andragit icke måtte till någon min vidare åtgärd föranleda.

Mot denna förklaring erinrade klaganden i afgifna påminnelser, att
af förklaringen syntes framgå, att domhafvanden ansåge sig hafva lagligen
kunnat och bort låta med pröfning af klagandens ansökan anstå

till lagtima ting, derest domhafvande» kommit att lägga märke till klagandens
begäran derom. Att så ej skett, ansåge domhafvanden bero
på klagandens förvållande. Klaganden hade nemligen, enligt domhafvandens
förmenande, bort framställa denna begäran, när delgifningsbeviset
ingafs. Att framställa den först då, hade emellertid, enligt klagandens
förmenande, varit för sent, eftersom den icke lagligen kunnat
vinna afseende, såvida den blifvit af gäldenären bestridd, och följaktligen
för gäldenärens hörande deröfver måste framställas redan i sjelfva
konkursansökningen. Om klaganden haft kännedom om expeditionssättet
i domsagan, hade klaganden visserligen bort upprepa sin begäran
vid delgifningsbevisets ingifvande. Men att någon förpligtelse dertill
ålegat klaganden, torde ej kunna ifrågasättas.

Att domhafvanden i angifna hänseendet felat, syntes alltså vara obestridligt.
Huruvida den ursäkt han anfört borde freda honom från ansvar,
lemnade klaganden derhän. Säkert vore? att klaganden ingalunda
skulle besvärat mig eller sig sjelf med den gjorda angifvelsen, såvida
domhafvanden på klagandens derom framstälda begäran återbetalt de
penningar, som domhafvanden olagligen låtit affordra klaganden och af
livilka kanske större delen tillfallit domhafvanden. Klaganden medgåfve
villigt, att. beloppet vore ringa, men så mycket mera förvånande vore
det, att domhafvanden, som ansåge det under sin värdighet att till klaganden
»afgifva förklaring» öfver ifrågavarande embetsåtgärd, funne _ det
med sin värdighet förenligt att söka få behålla ett obetydligt penningbelopp,
som domhafvanden genom ett så godt som erkändt fel i tjensten
olagligen uppburit.

Öfvertygad att äfven om förseelsen mot förmodan skulle anses förringa
för att böra föranleda kriminelt ansvar, jag i alla händelser icke
skulle tillåta, att en embetsman skördade ens den minsta vinst af ett
uppenbart, om än ringa embetsfel, vidhölle klaganden sina förut framstälda
yrkanden.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i detta ärende förekommit, ansåg
jag klaganden, på de af honom anförda skäl, ega fullt fog för sitt
yrkande att af domhafvanden återbekomma den ersättning, 68 kronor
82 öre, klaganden fått förskjuta för Forssa tingslags häradsrätts ofvanvanberörda
urtima sammanträde den 31 augusti 1885. Jag ansåg mig
således icke kunna underlåta att lemna klaganden mitt biträde för återbekommande!
af samma ersättningsbelopp, men lemnade, innan vidare
åtgärd i saken vidtogs, domhafvanden tillfälle att till klaganden återbära
beloppet och vederbörligt qvitto derå hit insända inom en månad,
i hvilket fall ärendet komme att från vidare behandling af mig afskrifvas.

I en hit ingifven skrift anmälde sedermera klaganden att, då det
belopp, för hvars obehöriga uttagande från klaganden, han till åtal anmält
domliafvanden, numera blifvit klaganden ersatt af Richard Fredrikssons
konkursbo, klaganden för sin del icke påyrkade åtals anställande
mot domliafvanden; hvarefter ärendet blef från vidare behandling afskrifvet.

Till belysning af lagskipningens tillstånd utöfver hvad förestående
redogörelse i sådant afseende gifver vid handen, skall jag nu i ordningen
meddela ett och annat, grundadt hufvudsakligen på erfarenheter
under det sistförflutna året.

Vid den granskning af de från samtliga central- och länsfängelser
till justitieombudsmansexpeditionen inkommande fångförteckningar, som
å expeditionen eger rum, har flerfaldiga gånger visat sig, att vid tillämpning
af stadgandet i 2 kapitlet 19 § strafflagen, angående den tid
hvarå förlust af medborgerligt förtroende skall ådömas, sådant detta stadgande
lyder enligt kongl. förordningen den 31 oktober 1873, hvarjehanda
missuppfattningar af detta lagrum äro rådande.

Den del af nämnda paragraf, hvarom nu är fråga, erhöll genom berörda
kongl. förordning följande lydelse:

»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende för alltid, eller för
viss tid, hvilken ej må sättas kortare, än ett, eller längre, än tio år,
utöfver den ådömda strafftiden».

Ehuru denna affattning af paragrafen icke lärer kunna undgå den
anmärkning, att densamma i visst afseende är, om ej vilseledande, åtminstone
egnad att framkalla origtiga tydningar, såsom jag här nedan
skall påpeka, torde väl paragrafen äfven i sin nuvarande lydelse få
anses tydlig och klar derutinnan, att då någon förklaras hafva förverkat
medborgerligt förtroende för viss tid, detta förklarande innebär, att personen
är vanfrejdad från det domen tagit åt sig laga kraft och oafbrutet
derefter intill dess den för vanfrejden bestämda tid gått till ända.
Icke sällan förekomma dock exempel på att äfven i detta afseende olika
uppfattningar gjort sig gällande.

Såsom temligen enastående må till en början anföras den tolkning,
som i följande fall påkallat min uppmärksamhet. Till följd af anmärkning
vid granskning af en hit inkommen fångförteckning infordrade jag

ett af en rådstufvurätt år 1886 meddeladt utslag angående en häktad
person. Genom berörda utslag dömdes denne, som på grund af samma
rådstufvurätts den 20 juli 1885 meddelade utslag undergått bestraffning
för andra resan stöld, att för tredje resan sådant brott »hållas till straffarbete
under två års tid äfvensom att ifrån den tid, då honom genom
rådstufvurättens förenämnda utslag ådömd förlust af medborgerligt förtroende
upphör, eller ifrån den 14 juni 1890, vara under tre års tid i
ytterligare saknad af sådant förtroende». Grunden till den uppfattning,
som i detta utslag tagit sitt uttryck eller att verkan af ådömd vanfrejd
skall inträda först när den dömde återvunnit honom förut frånkändt
medborgerligt förtroende, torde få sökas deri, att den sakfälde ansetts
icke böra erhålla lindring i straffpåföljden till följd af den omständighet
att han förut för annat brott ådömts enahanda påföljd, derför tiden
ännu icke gått till ända. Denna uppfattning är uppenbarligen alldeles
origtig och saknar allt stöd äfven i ordalydelsen i ofvananförda lagrum.
Den torde äfven, som sagdt, endast ytterst undantagsvis förekomma.

En annan lika uppenbart origtig tillämpning af ifrågavarande lagstadgande
har jag deremot funnit icke så sällan förekomma. Om nemligen
en person på en gång dömes för flera brott, af hvilka något eller
några medföra förlust af medborgerligt förtroende, men det eller de
andra icke, affattas mången gång utslaget så, att den tilltalade förklaras
medborgerligt förtroende förlustig under viss tid utöfver den för samtliga
brotten ådömda strafftiden. Genom ett af mig på förekommen anledning
nyligen infordradt, af en häradsrätt år 1887 meddeladt utslag dömdes
t. ex. förre båtsmannen B. att för inbrottsstöld undergå straffarbete
sex månader och att ett år derutöfver vara medborgerligt förtroende
förlustig, att för hemfridsbrott hållas i fängelse två månader samt att
för rättsstridigt hot hållas i fängelse likaledes två månader, hvilka båda
sistnämnda straff skulle förvandlas hvartdera till en månads straffarbete;
och förklarades B. alltså skola i ena bot undergå straffarbete åtta månader
och vara medborgerligt förtroende förlustig ett år »utöfver strafftiden».
Domaren har här i det närmaste följt lagens uttryckssätt, men
förbisett, att ordet strafftid i 2 kapitlet 19 § strafflagen icke kan afse
annan strafftid än den som ådömts för sådana »vissa» brott, hvarom
paragrafen uteslutande handlar, d. v. s. vanfrejdande brott, och sålunda
icke hela den strafftid, som på en gång ådömes för dels d}dika brott
och dels brott, som icke hafva förlust af medborgerligt förtroende till
påföljd.

De missuppfattningar af stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen, som

nu vidrörts, kunna icke skrifvas på räkningen af någon otydlighet i
lagen. Deremot torde den lydelse som genom 1873 års förordning gifvits
åt här ifrågavarande stadgande icke kunna fritagas från all skuld
till den ännu gängse föreställningen att, då till förlust af medborgerligt
förtroende på viss tid dömes, tidsberäkningen gäller endast vanfrejden
efter det den dömde undergått sjelfva straffet, att således, om någon dömes
att undergå straffarbete fyra år och att vara förlustig medborgerligt
förtroende åtta år utöfver den ådömda strafftiden, detta icke betyder
att han dömes till vanfrejd under tolf år, utan intill dess han utstått
sitt straff och åtta år derefter; hvilket ingalunda är detsamma. Med
tillämpning af denna uppfattning blefve i allmänhet tiden för vanfrejden
kortare än den ådömda strafftiden med tillägg af den för vanfrejdstillståndet
derefter fastslagna tiden, till följd af det afdrag å strafftiden,
som är medgifvet, då straffarbetet verkställes i enrum; men motsatsen
komme också att inträffa, då straffets verkställande af en eller annan
anledning, såsom t. ex. sjukdom, rymning o. s. v., blefve uppskjutet
eller afbrötes. Det har emellertid icke varit lagstiftarens mening att
tiden för ådömd förlust af medborgerligt förtroende skulle kunna sålunda
komma att skifta, i följd af tillfälliga omständigheter.

Stadgandet i 2 kapitlet 19 § strafflagen i hvad det angår ådöinande
af förlust af medborgerligt förtroende lydde från början sålunda:

»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat.

Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och
ej öfver tio år ådömas».

Kongl. förordningen den 31 oktober 1873 har i här ifrågavarande
afseende icke gjort någon ändring. Äfven den innebär, att den för
vanfrejdande brott dömde skall, så vida han icke dömes till ständig
vanfrejd, förklaras förlustig medborgerligt förtroende under en bestämd,
af alla tillfälligheter oberoende tid, nemligen under den ådömda strafftiden,
hvilken ju är till siffran bestämd, och derutöfver en likaledes till
längden bestämdt utstakad tid. De ändrade ordalagen afse att tydligen
uttrycka, hvad det ursprungliga stadgandet visserligen menade, men ej
utsade, att i fråga om ett visst brott tiden för vanfrejdspåföljden skall,
inom angifna gränser, öfverskjuta den ådömda strafftiden. Visserligen
kunna fall inträffa, då tiden för förlust af medborgerligt förtroende icke
öfverskjuter den ådömda strafftiden. Såsom vid behandlingen inom högsta
domstolen af förslaget till ifrågavarande stadgande af en ledamot anmärkts,
hindrar intet, att den tid, hvarpå förlusten af medborgerligt för -

troende blifvit ådömd, kan vara helt och hållet förfluten, då verkställigheten
af det jemväl ådömda straffarbetet börjar. Likaledes kan naturligtvis
inträffa, att genom sammanläggning af straffarbete, ådömdt för
särskilda brott, af hvilka det ena medför förlust af medborgerligt förtroende,
det andra icke, straffarbetstiden kommer att öfverskjuta tiden
för den särskilda påföljdens fortvaro. Men i de allra flesta fall uppnås
dock lagens syfte med förändringen eller att straffpåföljden fortfar efter
strafftidens slut.

Jag har på grund af den missuppfattning, som i detta afseende eger
rum, ansett det vara på sin plats att här särskilt framhålla och betona,
att då till vanfrejd för viss tid dömes, sådant måste, likaväl efter 1873
års förändring af ofta berörda lagrum som förut, ske för en bestämd,
från det domen vunnit laga kraft oafbrutet fortlöpande tid. Härtill har
jag funnit mig manad äfven af följande anledning:

Ofta begagna nemligen domarena, äfven då de få antagas hylla
denna mening, uttryck, som äro egnade att vilseleda dem, hvilka hafva
att af besluten göra tillämpning; Om det t. ex. heter i ett utslag, så
som i det här ofvan omförmälta och mångfaldiga andra, att N N. dömes
till förlust af medborgerligt förtroende under X år »utöfver strafftiden»
(icke den ådömda strafftiden), är det förlåtligt nog att den prest, som
har att med ledning af detta utslag utfärda frejdbetyg för den dömde,
förklarar honom åter vara i besittning af medborgerligt förtroende, när
den i utslaget till siffran utsatta vanfrejdstiden förflutit efter det han
utstått det ådömda straffet, helst en dylik tydning är fördelaktigast för
den straffade. Säkraste sättet att undgå all tvetydighet i detta afseende
är otvifvelaktigt att alltid använda den hittills endast någon gång brukade
formen: N. N. dömes att undergå straffarbete vissa (tre) år och
vara medborgerligt förtroende förlustig — vissa (åtta) år, med eller utan
tillägget: den ådömda strafftiden inberäknad. Denna affattning uttrycker
närmast och bestämdast betydelsen af 2 kapitlet 19 § strafflagen äfven
efter förändringen af den 31 oktober 1873.

Skilda meningar om rätta tillämpningen af stadgandet angående
vanfrejds ådömande hafva äfvenledes yppat sig i fall, då någon på en
gång dömes för flera brott, hvilka hvart för sig medföra förlust af medboi-gerligt
förtroende. Det inträffar fortfarande, hvad dock förut var
vanligare, att domaren först förklarar den tilltalade skyldig för hvartdera
brottet till så väl straffarbete som förlust af medborgerligt förtroende
under någon viss tid, och så dömer honom att i en bot undergå
det sammanlagda straffet, med föreskrifven begränsning, samt att vara

medborgerligt förtroende förlustig under den tidrymd, som uppkommer
genom sammanläggning af de tidsmått för denna påföljd, hvilka de
särskilta brotten ansetts betinga. Eller — för att klargöra saken med
ett exempel — domaren känner den tilltalade skyldig för stöld till straffarbete
två år och förlust af medborgerligt förtroende fem år derutöfver
samt för bedrägeri till straffarbete sex månader och medborgerligt förtroendes
förlust två år utöfver strafftiden samt dömer honom att för
dessa brott undergå straffarbete två år sex månader och att vara medborgerligt
förtroende förlustig sju år utöfver den ådömda strafftiden.
Äfven ett sådant förfarande saknar emellertid stöd af lag och leder till
betänkliga resultat. Också har detta förfaringssätt blifvit af öfverrätt
ogilladt, med förklarande att förlust af medborgerligt förtroende icke
bör ådömas under tid, Överskjutande det längsta tidsmått, som för något
af flera åtalade brott blifvit utstakadt, det vill, med tillämpning på sistanförda
exempel, säga icke öfver fem år.

Men icke heller denna öfverrättens uppfattning kan jag finna rigtig.
Om t. ex. någon på en gång lagföres för fem förfalskningsbrott och
pröfvas skyldig att för hvartdera undergå sex månaders straffarbete och
att ett år utöfver strafftiden vara medborgerligt förtroende förlustig, så
skulle, enligt sistnämnda lagtolkning, personen dömas att undergå straffarbete
två år sex månader samt att vara medborgerligt förtroende förlustig
sammanlagdt ett år sex månader, eller ett år mindre än den
ådömda strafftiden. Denna grundsats kan alltså i tillämpningen föra
till resultat, som stå i uppenbar strid med lagens syfte att vanfrejden
skall räcka utöfver strafftiden.

Det lämpligaste och med lagens grund mest öfverensstämmande
synes mig vara, att samtliga brotten i detta afseende tagas såsom ett
helt och att för dem gemensamt ådömes en efter brottens antal och
beskaffenhet afmätt tidrymd för förlust af medborgerligt förtroende.
Mot ett sådant tillvägagående kan visserligen erinras, att i händelse
den dömde frikännes af högre rätt från ett eller flera af brotten, eller
för något af dem vinner lindring i straffet, öfverrätten måste i första
hand pröfva, hur mycket den ådömda vanfrejdstiden i följd dei-af bör
förkortas; men denna oegentlighet torde ej vara af den betydenhet att
den skulle kunna utgöra hinder för att använda nu ifrågasatta förfaringssätt,
som, efter hvad jag sport, i icke ringa utsträckning börjar inom
lagskipningen tillämpas, och hvars lämplighet framhållits af bland annat
en sådan auktoritet på detta område, som professorn J. Hagströmer, i
en i Naumanns tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning för
år 1887 intagen uppsats i förevarande ämne, till hvilken uppsats jag

hänvisar dem, som önska en mera allsidig och uttömmande utredning
af ämnet, än jag här kunnat lemna.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från kronohäktet i
Hudiksvall hit inkomna fångförteckningar för 1887 infordrade jag från
tillsyningsmannen vid nämnda kronohäkte upplysning om anledningen
dertill, att de i häktet förvarade straffarbetsfångar fått börja aftjena
de dem ådömda bestraffningar samma dagar vederbörande underrätters
utslag meddelats, hvilket förfarande jag ansåg stå i strid mot föreskrifterna
i kongl. förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, den 30 maj 1873.

I det yttrande tillsyningsmannen i anledning häraf till mig afgaf,
anförde han, att han allt sedan den 27 januari 1875 låtit ej allenast
straffarbetsfångar, utan jemväl fängelsefångar, utan att anmärkning deröfver
från vederbörande tillförne försports, börja sina straff de dagar
de förklarat sig med utslagen nöjde, men icke, såsom min förfrågningsyntes
antyda, dessförinnan; att anteckningarna å de vid häktet förvarade
utslagen visade, att de dömde först förklarat sig nöjda inför
domstolen, der fängelsedirektören merendels vore närvarande — eller
vid ankomsten till häktet, för den händelse förpassningen, af domaren
utfärdad, innehållit fullständig uppgift om straffet — och att, sedan utslaget
anländt till häktet, derå tecknats den dömdes bekräftelse af berörda
förhållande; att, enligt tillsyningsmannens åsigt, detta beräkningssätt
också vore fullt rigtigt, enär i kongl. förordningen den 30 maj
1873 § 1 uttryckligen föreskrefves, att när den dömde förklarat sig nöjd
på angifvet sätt, borde straffet genast gå i verkställighet, samt § 2 i
nämnda förordning icke innehölle något undantag härifrån utan endast
lemnade ett medgifvande åt den dömde att inom viss tid kunna återtaga
sin förklaring, hvilken tid skulle, enligt författningens ordalag, i
fråga om underrätts utslag räknas från afkunnandet, naturligtvis i alla
de fall då sådant kunde ske, men i fråga om öfverrätts utslag från delgifningen.

Den af tillsyningsmannen sålunda gjorda tolkning af föreskrifterna
i kongl. förordningen den 10 maj 1873 kunde jag icke godkänna.

Förordningens 1 § föreskrifver nemligen uttryckligen, bland annat,
att, om den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till- fängelse
och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom fälda

Just.-ombudsmanne.ns

utslag vinner laga kraft, före besvärstidens utgång, i den ordning 2 §
bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den
ådömda bestraffningen, då bör straffet genast gå i verkställighet, utan
hinder af åklagares eller målsegandes besvär. I § 2 åter stadgas, att
om häktad vill afgifva sådant förklarande, hvarom i 1 § är nämndt,
bör det ske inför konungens befallningshafvande, derest den häktade
förvaras i länsfängelset, men i annat fall inför tillsyningsmannen eller
föreståndaren i vittnens närvaro, dock att sådant förklarande ej må gälla,
med mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid,
efter det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts utslag
blef honom delgifvet. Af dessa bestämmelser framgår oförtydbart,
att sådant straff, hvarom nu är fråga, ej får börja verkställas, förrän
fången i den ordning, som i 2 § af förordningen bestämmes, afgifvit
ett lagligen gällande förklarande, att han med utslaget åtnöjes, men att
straffet då »genast» — hvilket ord här uppenbarligen användts i motsats
mot uttrycket »besvärstidens utgång» — må börjas, utan hinder
af åklagares eller målsegandes besvär. Således kan i intet fall af underrätt
ådömdt straff taga sin början förrän minst två dagar efter det utslaget
blifvit för fången kungjord t, äfven om fången inför underrätten
förklarat sig med detsamma åtnöjas. Den i detta fall af tillsyningsmannen
förfäktade tolkning af ifrågavarande bestämmelser var således
icke öfverensstämmande med åberopade förordnings i sammanhang fattade
ordalydelse, och ej heller med förordningens syftemål, hvilket påtagligen
är att bereda fånge förmånen att, sedan han haft tillräckligt
rådrum att öfverväga utslagets innehåll, börja aftjena den honom ådömda
bestraffningen äfven före besvärstidens utgång, med vilkor att han på
ett honom lagligen förbindande sätt afstått från sin rätt att mot utslaget
anföra besvär hos vederbörande öfverrätt.

Deremot kunde den uppfattning af dessa bestämmelser, tillsyningsmannen
omfattade, i tillämpningen medföra den oegentlighet att, om en
fånge, som inför underrätten förklarat sig åtnöjas med dess utslag och
derefter genast tillätes påbörja den honom ådömda bestraffningen, icke
inom föreskrifven tid förnyade detta förklarande, utan efter tagen närmare
kännedom om utslaget förklarade sig dermed missnöjd, det påbörjade
straffet måste afbrytas; och kunde i sådan händelse förvecklingar
och svårigheter lätteligen uppstå, ej blott om fånge helt och
hållet frikänts af öfverrätten utan äfven i motsatt fall, då framdeles det
straff, hvartill han af öfverrätten ansetts skyldig, skulle verkställas.

Den uppfattning af ifrågavarande föreskrifter, som af mig ofvan
framhållits såsom den rigtiga, omfattas äfven, så vidt jag kunnat finna,

nästan undantagslöst af de myndigheter, hvilka hafva sig tillsynen öfver
landets fängelser och häkten anförtrodd.

Då tillsyningsmannen vid ofvannämnda kronohäkte likväl, på de af
honom anförda skäl, gifvit en annan tydning åt samma bestämmelser,
fann jag mig böra förständiga honom att meddela mig, huruvida han,
med afseende å hvad jag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
ofvan omförmälts, i ärendet anförde, ämnade för framtiden ställa sig
till efterrättelse de i åberopade förordningen gifna bestämmelser, sådana
de af mig tolkats och i allmänhet eljest tillämpades, eller om han
fortfarande vidhölle den af honom hysta uppfattningen och framgent
ämnade i enlighet dermed förfara.

Till svar härå har tillsyningsmannen tillkännagifvit, att han ansåge
sig hädanefter kunna saklöst följa den tolkning af kongl. förordningen
den 30 maj 1873, för hvilken jag uttalat mig; och har jag vid sådant
förhållande icke funnit någon vidare åtgärd i saken erforderlig.

I anledning af en vid majriksdagen 1887 väckt motion beslöt Riksdagen,
i enlighet med lagutskottets tillstyrkan, att i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att
sterbhusdelegare, de der gemensamt afliändt sig dem genom giftorätt
eller arf tillfallen fastighet och hvilkas laga åtkomst dertill måste, innan
lagfart nye egaren beviljas, vara genom lagfart bekräftad, måtte kunna å
fastigheten undfå lagfart, utan att särskilt protokollsutdrag och särskilt
lagfartsbevis behöfde af hvarje sterbhusdelegare för hans andel lösas.

Häraf föranleddes kongl. kungörelsen den 16 december 1887 angående
ändrad lydelse af § 11 i förnyade nådiga förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883, genom hvilken kungörelse
nämnda paragraf erhållit följande affattning:

»För parter, hvilka föra gemensam talan, bör gemensam expedition
utfärdas; dock skall i sak, deri socknar hafva del och beslutet enligt
lag bör genom vederbörande myndighets försorg delgifvas, ett exemplar
af beslutet utskrifvas åt hvarje socken.

Söka sterbhusdelegare eller testamentstagare lagfart ä fast egendom, som
dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och varder ä samma rättegångsdag
lagfart jemväl sökt å senare fång, hvarigenom egendomen i dess
helhet öfvergått till en eller flere af delegarne eller till ny egare, eller har
lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt, skall i förstnämnda ärende
gemensam expedition för sterbhusdelegarne eller testamentstagarne utfärdas,
der ej annorlunda begäres.

100

De, för hvilka gemensam expedition utfärdas, vare, en för alla och
alla för en, ansvarige för expeditionens utlösande».

I sitt första utlåtande i anledning af ifrågavarande motion yttrade
lagutskottet, att stadgandena i 1 och 2 §§ af förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 syntes vid tillämpningen
hafva framkallat någon tvekan hos domstolarne, huruvida i sådana
fall, der arfskifte i ett sterbhus är erforderligt för arfslottens bestämmande,
lagfart å den arffallna fastigheten kunde meddelas gemensamt
för sterbhusdelegarne på grund af bouppteckningen eller om domstolen
borde vägra lagfart, intill dess ett i behörig form upprättadt
arfskifte företeddes, på grund hvaraf lagfart å hvarje sterbhusdelegares
deri bestämda andel kunde särskilt meddelas. Praxis i dylika fall tycktes
vara temligen vacklande. Visserligen hade högsta domstolen uti
ett under dess pröfning draget mål genom utslag den 15 november
1881 förklarat sig finna hinder i lag icke möta för de i målet klagande
att gemensamt erhålla lagfart å hvad dem samfäldt i arf tillfallit och
blifvit mellan dem skiftadt. Men rigtigheten af denna lagtolkning syntes
emellertid utskottet icke vara otvifvelaktig och kunde, efter utskottets
mening, leda till föga tillfredsställande resultat i afseende å den
visshet om eganderätten till fastighet, som med lagfarten åsyftas.

»Om det sålunda kan antagas» -— fortsätter utskottet — »att enligt
nu gällande föreskrifter lagfart å arffallen fastighet icke bör meddelas
förr än arfskifte eller bodelning, der sådan åtgärd erfordras, egt rum,
så följer visserligen deraf icke med nödvändighet, att den på hvarje
sterbhusdelegare belöpande andel i fastigheten måste särskilt lagfaras».

Efter uttalandet af denna uppfattning och då genom den af motionären
föreslagna lagbestämmelsen den fördel kunde vinnas att sterbhusdelegare,
hvilka gemensamt afhände sig fastighet, befriades från
de alltför betungande kostnader, som särskilt lagfart å hvarje fastighetsandei
skulle medföra, utan att någon menlig inverkan deraf å allmänna
rättssäkerheten syntes vara att befara, hemstälde utskottet, att
Riksdagen ville för sin del antaga ett så lydande tillägg till 1 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875,
att inflyta efter första stycket i paragrafen:

»Delegare i död mans bo, hvilka fast egendom i boet tillfallit, må,
der egendomen i sin helhet af en eller flere bland dem öfvertagits eller
af dem samfäldt till annan öfverlåtits, gemensamt lagfara med sitt fång,
så framt den lagfart sökes samtidigt med eller efter lagfarten å nye
egarens fång; skolande dock dervid antecknas, huru stor lott hvarje delegare
enligt arfskifte, bodelning eller testamente tillfallit».

101

Vid behandlingen af detta förslag framstäldes mot detsamma fyrfaldiga
anmärkningar inom båda kamrarne, och särskilt framhölls att
sterbhusdelegare genom förslagets antagande skulle förlora en rätt, som
de efter många domares och äfven högsta domstolens mening egde,
nemligen att, om de önskade behålla och gemensamt besitta en fastighet,
som tillfallit dem i arf eller genom arf och giftorätt, derå erhålla
gemensam lagfart på grund af bouppteckningen efter den aflidne.

Förslaget återremitterades af kamrarne, och utskottet tillstyrkte derefter
här ofvan återgifna skrifvelse, hvars frukt blef kongl. kungörelsen
den 16 december 1887.

Motionens syfte, med den begränsning motionären gifvit åt densamma,
var visserligen härmed vunnet. Delegare i sterbhus, hvilka
genom giftorätt eller arf bekommit fastighet, äro nu förvissade att alltid
få gemensam lagfart å fånget, då den sökes i sammanhang med begäran
om lagfart för den eller dem, som fått fastigheten på sig öfverlåten.
Men förmånen af sålunda besparade onödiga och ofta mycket
betungande lagfartskostnader åtnjöto sterbhusdelegare äfven före tillkomsten
af nyssnämnda kongl. kungörelse vid många, jag vågar nästan
säga de flesta, underdomstolar. Hädanefter komma deremot, efter hvad
jag dels under min embetsresa sistlidna år och dels på annat sätt erfarit,
flere af de domare, som förut alltid beviljat sterbhusdelegare gemensam
lagfart å arffallen fastighet, då desse så önskat, att, i anledning af
ifrågavarande tillägg till 11 § i gällande expeditionstaxa, vägra gemensam
lagfart utom i det i tillägget angifna fall. Sterbhusdelegare, de
der icke vilja sälja fastighet, som dem i giftorätt eller arf tillfallit, utan
finna för sig fördelaktigt att för gemensam räkning bruka eller bortarrendera
den, skola sålunda icke kunna å fånget erhålla gemensam lagfart,
ens om de ideelt delat fastigheten genom arfskifte. Sådana fall
äro visst icke sällsynta, och i de flesta af dem skola vederbörande, enär
de äro i behof af inteckningslån, sålunda nödgas låta på papperet skifta
fastigheten samt söka lagfart hvar å sin andel deri och lösa hvar sitt
protokollsutdrag och lagfartsbevis. De ökade lagfartskostnader, den
ifrågavarande lagförändringen på detta sätt kommer att indirekt tillskynda
sterbhusdelegare, skola efter all sannolikhet, i helt taget, öfverväga
den besparing förändringen i ett visst fall bereder dem. Den har
sålunda, ehuru deri gifver hvad motionären begärt, snarare motverkat
än främjat hans syfte, lagfartskostnadernas nedbringande. Lagutskottet
hade emellertid för sin del, efter hvad diskussionen i Första Kammaren
rörande utskottets första förslag gifver vid handen, äfven ett annat,
mycket beaktansvärdt mål i sigte, nemligen att regelbinda den ojemna

102

och vacklande praxis i fråga om lagfart å fastighet, som genom arf eller
giftorätt åtkommits. Men icke heller detta mål har vunnits. Ty ehuru
praxis härutinnan, efter min föreställning, kommer att hädanefter alltmera
gå i den rigtning, att gemensam lagfart å sådan fastighet ej beviljas
sterbhusdelegare utom i den i kongl. kungörelsen den 16 december
1887 förutsatta händelsen, skola dock åtskilliga domare säkerligen fortfara
att, såsom hittills, på grund blott af bouppteckningen efter artlåtaren
bevilja sterbhusdelegarne gemensam lagfart i den arffallna fastigheten,
äfven då lagfarten icke sökes i sammanhang med begäran om lagfart å
öfverlåtelse af fastigheten.

I betraktande af dessa förhållanden har jag varit betänkt på att
framlägga förslag till en, efter min mening, mera tillfredsställande lösning
af frågan om lagfart för sterbhusdelegare å arflallen eller i giftorätt
bekommen fastighet, men jag har afstått från denna plan, enär det
icke skäligen kan antagas, att Riksdagen redan nu och innan större
erfarenhet vunnits om den nya lagbestämmelsens verkningar skulle vilja
ånyo ändra lagstiftningen i förevarande ämne. Deremot har jag funnit
lämpligt, att på detta sätt i redogörelsen för lagskipningens tillstånd
påpeka, hurusom kongl. kungörelsen den 16 december 1887 framkallat
en lagtillämpning, som visserligen icke varit ås}Ttad.

I 19 § af kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom den 16 juni 1875 stadgas, att å lagfartsbevis eller i lagfartsärende
utfärdadt protokollsutdrag skall tecknas afskrift af hvad om ärendet
blifvit infördt i den i 18 § nämnda bok, den så kallade lagfartsboken;
och i 62 § i den samtidigt utfärdade kongl. förordningen angående
inteckning i fast egendom förekommer enahanda föreskrift beträffande
afskrift å protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, af
hvad om ärendet blifvit infördt i inteckningsboken.

Jag har funnit att domarena på landet förfara olika i afseende å
dessa afskrifter, i det somliga å dem teckna »af d o m a r e e in betet» och
derunder sitt namn, andra å afskrifterna anbringa en stämpel med inskrift:
»domareembetet i N. N. härad» eller dylikt, andra åter teckna
»domareembetet» utan namnunderskrift och några slutligen lemna afskrifterna
utan någon som helst antydan om, af hvilken person eller
myndighet de äro utfärdade. I städerna undertecknas dessa afskrifter
alltid, såvidt jag kunnat inhemta, med vederbörande tjenstemans namn.
Dessa afskrifter äro afsedda att utgöra kontroll deröfver, att i lagfarts-
och inteckningsböckerna blifvit om förekomna ärenden rätteligen

103

infördt allt hvad lagen i sådant afseende föreskrifver, och sant är att
äfven en icke undertecknad afskrift uppfyller denna bestämmelse. Men
det bör icke förvåna, att frånvaron af namnunderskrift ofta betraktas
såsom bevis på vårdslöshet och försummelse af vederbörande domare
och att mången endast ovilligt erlägger lösen för en icke undertecknad
handling, den han anser i sådant skick sakna giltighet och betydelse.
Något som är egnadt att förvilla det allmänna omdömet beträffande
denna fråga, är äfven att domare, som i allmänhet ej underteckna ifrågavarande
afskrifter, dock göra det på särskilt derom framstäld begäran.
Jag har mig t. ex. bekant att hypoteksförening framstält sådan begäran
och fått den beviljad. Det antagandet ligger då nära till hands, att
undertecknandet måtte vara en domarens skyldighet, den han följaktligen
alltid och opåmindt borde iakttaga.

Då allt som kan verka nedsättande på domarekårens anseende för
noggrann pligtuppfyllelse bör sorgfälligt undvikas och det onekligen
är med god ordning öfverensstämmande, att hvarje offentlig handling af
utfärdaren underskrifves, har jag ansett mig böra här uttala den förväntan,
att de afskrifter, om hvilka här är fråga, hädanefter alltid varda
med vederbörandes namnteckning försedda.

En företeelse under det förflutna året synes mig förtjena sitt särskilta
kapitel i denna berättelse.

En person, som tecknar sig A. Nilsson och lärer vara vice häradshöfding,
har under året till justitieombudsmansexpeditionen ingifvit icke
mindre än 233 klagoskrifter och i sammanhang med dem stående framställningar.
De flesta af klagoskrifterna äro rigtade mot embets- och
tjenstemän inom lagskipningens och förvaltningens områden, statens
såväl som kommunens. För laga beifran har han hos justitieombudsmannen
anmält, att dessa embets- och tjenstemän innehafva »bitjenster»
och idka juridisk affärsverksamhet. De sålunda angifna äro: 1 justitieråd,
1 generaldirektör, 4 hofrättsråd, 1 revisionssekreterare, 7 hofrättsassessorer,
7 häradshöfdingar, 40 borgmästare, 79 rådmän, 4 landträntmästare,
2 landskamrerare, 4 hofrättsnotarier, 6 länsnotarier, 2 aktuarier,
1 kronofogde, 2 kronouppbördskassörer, 1 polisnotarie, 1 magistratssekreterare,
1 bisittare, 1 stadsarkivarie och 1 kanslist, hvarjemte 2
personer angifvits i egenskap af stadsnotarier, hvilka, såvidt senaste
årens statskalendrar utvisa, icke innehaft eller innehafva stadsnotarietjenst.

Till stöd för sina uppgifter har Nilsson åberopat, utom statskalen -

104

dern, dels »Sveriges handelskalender», adresskalendrar och en bankmatrikel,
dels tidningar, utan att bifoga något af dessa bevismedel.

Bäst torde mannen och arten af hans reformatoriska sträfvanden
tecknas genom ett och annat utdrag ur hans ingifna skrifter, af hvilka
jag i sådant syfte här återgifver följande:

y>Dä bruket att lagskipare inneha bitjenster och drifva juridisk
affärsverksamhet, är, enligt hvad en af mig författad promemoria innehåller:
skadligt, olagligt och skändligt samt lätt kan förvandla domarekåren
till en liga af skälmar, statstjufvar, mutkolfvar och menedare;

dä detta gräsliga, lag och anständighet trotsande oskick, hvilket,
såvidt jag vet, saknar motstycke i andra civiliserade länder, nu uppnått
sin höjd och är moget till fall;

dä det visat sig att herr H. och öfrige rättsbetjenter, som gjort sig
skyldige till samma skamlösa och brottsliga förfarande, hvarken af
samvetets röst eller af allmänna opinionens, i tidningarna uttalade, förkastelsedom,
känt sig manade att taga afsked från sina bitjenster, hvilka
i dagligt språkbruk kallas »mutkolfsbefattningar», utan i stället tyckas
antaga att oskicket, i följd af justitiekanslerens och ombudsmannens
anmärkningsvärda underlåtenhet att beifra detsamma, skall fortfarande
få ostraffadt ega rum;

dä vederbörande instruktion ålägger Eder (justitieombudsmannen)
att hafva en allmän tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af folktjenarne
och att förnämligast beifra sådana embetsförbrytelser, som antingen
härröra från egennytta eller grof försumlighet eller bereda en allmän
osäkerhet;

och dä det är obestridligt: l) att hvarje lagskipare, som innehar
bitjenster eller drifver juridisk affärsverksamhet »uppsåtligen för egen
fördel underlåter sin embetspligt», och derför, jemlikt 25 kap. 16 §
strafflagen, skall »varda afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst
vidare nyttjas»; 2) att hvarje lagskipare, som af enskild person erhåller
bitjenstlön eller sakförarearvode, i verkligheten mottager sådan »muta»,
som omtalas i 25 kap. 6 § strafflagen, och gör sig förfallen till det i
samma § stadgade ansvar; 3) och att de af lagskiparne mottagna mutorna,
jemlikt 25 kap. 7 § strafflagen, skola dömas förbrutne och tillfalla
kronan;

sä inlemnas denna anmälan, under förmodan att Ni, som åtnjuter
en mycket hög aflöning, för att, sjelf eller genom de underordnade,
allmänne åklagarne, åtala orättfärdige och mutor mottagande lagskipare,
icke kan uraktlåta att beifra de skändligheter, som ofvan blifvit påpekade.

105

I fall denna skrift ntställes till vederbörandes förklaring och sådan
inkommer till Eder, anhåller jag att få bemöta den med påminnelser
samt sålunda blifva i tillfälle att vederlägga möjligen förekommande
byråkratiska osanningar och juridiska slingerbulterier.

De som äro vana att se statstjenarnes embetsbrott antingen förtigas
eller lofordas eller omtalas såsom »oegentligheter» eller »oförstånd», och
derför måhända taga anstöt af ett skrifsätt, hvari den osminkade sanningen
framställes, må erinra sig: att det här är fråga om olagligheter,
hvilka äro af den mest skändliga art och således måste i de skarpaste
ordalag brännmärkas. Ty det bör rätteligen betecknas såsom ett groft
brott mot samhällsordningen, att af staten eller kommunerna aflönade
domare, hvilkas första embetspligt det är att förhålla sig opartiska i
lagskipningen, taga mutor af enskilta personer för att främja dessas
egennyttiga intressen.

Slutligen tillåter jag mig påminna derom, att hufvudorsakerua till
den inom Sveriges domarekår befintliga svåra demoralisationen, om hvars
tillvaro alla tänkande personer, som icke tillhöra byråkratligan, äro
ense, bestå af: dels den omständigheten, att domrarne utnämnas för lifstiden
antingen af statschefen eller af några få stadsfullmägtige i stället
för att, såsom bruket är i Schweiz och Amerikas Förenta Stater, väljas
för ett par år af alla de röstberättigade i domsagorna, och dels det förhållandet,
att domrarne, enligt den förderfliga praxis, som utbildat sig,
äro i de flesta fall fria från allt ansvar för af dem begångna embetsförbrytelser.
»

Med allenast två undantag hafva dessa Nilssons angifvelser icke
funnits innebära något, som enligt nu gällande lagbestämmelser kunde
till ansvar för vederbörande föranleda, hvarför angifvelserna, utom i
nyss nämnda båda fall, af mig lemnats utan åtgärd.

En annan grupp af Nilssons skrifter, äfven den ganska talrik, gäller
justitieombudsmansexpeditionen samt innehåller klander af justitieombudsmannens
embetsåtgärder, protester, framställningar om ändring i
redan meddelade beslut, om besvärshänvisning, om förklaringar, om
bevis samt först och sist beskyllningar och angrepp mot justitieombudsmannen
och de å hans expedition anstälde tjenstemän.

Så har Nilsson sökt göra gällande, att justitieombudsmannen är
skyldig gifva hvar och en, hvars klagan han underkänt, »besvärshänvisning»,
eller, såsom han också uttrycker sig, att justitieombudsmannen,
derest han anser sig icke böra åtala eller låta åtala sådana af domare
vidtagna åtgärder, öfver hvilka någon hos honom klagar, skall skrift Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. H

106

ligen anvisa den klagande att, der honom så godt synes, Konungens
justitiekansler om laga rättelse ansöka.

Denna sin uppfattning stödjer Nilsson på 9 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion, hvilken paragraf, ordagrant lika med
motsvarande paragraf i den instruktion, som vid justitieombudsmansinstitutionens
instiftande utfärdades år 1810, har följande lydelse:

»Klagar någon hos justitieombudsmannen öfver domares, embetsoch
tjenstemäns åtgärder, och sin klagan, skriftligen författad, med
fullständiga handlingar och bevis söker styrka, må justitieombudsmannen,
om han, efter de i 1 och 2 §§ bestämda grunder, finner sakens
beskaffenhet och vigt det fordra, åtala eller åtala låta sådana åtgärder,
eller i annat fall skriftligen anvisa den klagande, att, der honom så
godt synes, konungens justitiekansler om laga rättelse ansöka; hörandes
vid alla tillfällen, då klaganden sådant äskar, justitieombudsmannen låta
meddela honom bevis att han klagoskriften emottagit.»

För rätta förståendet af denna paragraf är nödigt erinra sig innehållet
af de tre första paragraferna i gällande instruktion, äfven de
ordagrant upptagna från instruktionen af år 1810. Sedan i första paragrafen
uttalats, att rikets ständers justitieombudsman skall hafva en allmän
tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af
domare, embets- och tjenstemän samt, om de i sina embetens utöfning
af väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå eller underlåta
att sina embetspligter behörigen fullgöra, dem vid vederbörliga
domstolar tilltala eller tilltala låta, och vidare i andra paragrafen att
justitieombudsmannen förnämligast bör anmärka och beifra sådana af
domare, embets- och tjenstemän begångna fel, som synas honom antingen
härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grof försumlighet,
eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter, så heter
det i tredje paragrafen:

»Förmärker justitieombudsmannen att någon domare, embets- eller
tjensteman, utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet, felat, må han sådant
Konungens justitiekansler vid handen gifva; likväl utan att sitt
tillkännagifvande med något påstående beledsaga.»

Sammanställas nu dessa bestämmelser med dem i 9 §, torde
vara uppenbart, att denna bör förstås på följande sätt. Har någon
med fullständiga handlingar och bevis sökt styrka sin hos justitieombudsmannen
skriftligen framstälda klagan öfver embetsmans åtgärd,
och finner justitieombudsmannen den öfverklagade förseelsen vara af
den svårare art, hvarom i instruktionens båda första paragrafer förmäles,
då bör justitieombudsmannen sjelf åtala eller låta åtala den fel -

107

aktiga åtgärden. Om åter den klagande väl sökt fullständigt styrka
sin angifvelse och justitieombudsmannen anser den hafva skäl för sig,
men det angifna felet, icke är af ofvannämnda gröfre beskaffenhet,
eger justitieombudsmannen — derest han icke ändock sjelf åtalar
eller låter åtala förseelsen, hvilket står honom öppet — hänvisa den
klagande att, om honom så godt synes, Konungens justitiekansler
om laga rättelse ansöka. Så hafva också alla mina företrädare i embetet
alltfrån dess tillkomst tolkat instruktionens 9 §. Endast i ytterst
få fall har en klagande af justitieombudsmannen hänvisats till justitiekanslern,
och då sådant, ofta med flera års mellanskof, förekommit, har
vederbörande innehafvare af justitieombudsmansembetet synbarligen
alltid utgått från den uppfattning af omförmälta föreskrifter, jag nu
utvecklat. Några exempel härpå, såsom synnerligen belysande, skall
jag tillåta mig här anföra.

Uti det under n:o 14 i 1810 års diarium antecknade ärende har
justitieombudsmannen efter infordrad förklaring resolverat: »att som herr
lagmannen och häradshöfdingen Anders Hjorths af bergsfogden Henrik
Robsalim öfverklagade förhållande, i ty att herr lagmannen vägrat till
Robsahm utgifva vanligt gravationsbevis rörande Jonas Larssons fastighet
i Råde torp, icke kan hänföras till de i 1 och 2 §§ af instruktionen
för justitieombudsmannen omförmälte händelser som justitieombudsmannen
till åtalan befordra bör; alltså fann justitieombudsmannen ej
anledning att med Robsahms klagan taga befattning, utan egde Robsahm,
der honom så godt synes, hos höglofliga justitiekanslersembetet om den
sökta rättelsen på herr lagman Hjorths ofvanberörda förhållande sig
anmäla.»

Rörande ärendet under n:o IG i samma diarium förekommer:

»Den 9 augusti remitteradt till justitiekansleren i anledning af 3:dje
paragrafen uti instruktionen för justitieombudsmannen, dock utan något
påstående dervid.»

Under n:o 93 i 1811 års diarium läses:

»Men angående kanslisten Rääfs förda klagan deröfver att hofrätten
skall under detta måls handterande afvikit från ett laga rättegångssätt,
så och med anledning af 3:dje och 9:de §§ af förrberörda instruktion
må Rääf, der honom så godt synes, hos Konungens justitiekansler, om
laga rättelse derutinnan ansökning göra.»

Hvarken under dessa första år eller sedermera har justitieombudsmannen
så tillämpat 9 § i instruktionen, att han hänvisat alla klagande,
hvilkas talan han funnit obefogad eller förklarat ej föranleda

108

någon åtgärd, att hos justitiekansleren söka rättelse. Också kan väl
instruktionen icke antagas innebära något så orimligt, som att justitieombudsmannen
skulle vara skyldig hänvisa en klagande att söka laga
rättelse i en åtgärd, hvilken justitieombudsmannen ansett icke vara
olaglig, att justitieombudsmannen sålunda skulle åligga att genom slik
hänvisning liksom uppmana dessa tvifvelaktiga existenser, dessa olyckliga
med omtöcknadt förstånd, hvilka så ofta klaga hos justitieombudsmannen,
att besvära jemväl Konungens justitiekansler med sina oresonliga,
ofta rent af vanvettiga klagomål. Anvisningen är ju också fullkomligt
onödig, då det, sådan förutan, står hvar och en, hvars angifvelse
icke hos justitieombudsmannen rönt framgång, fritt att med sin
klagan vända sig till justitiekansleren.

Men Nilsson synes också icke anse den i 9 § omtalade anvisningen
hafva till närmaste syfte att vinna rättelse i en embetsmans
öfverklagade åtgärd, utan han fattar den som en vanlig besvärshänvisning,
hvilket han också ofta kallar den, d. v. s. en skriftligen meddelad
underrättelse för den, hvars klagan justitieombudsmannen funnit ej föranleda
någon hans åtgärd, att, om han med detta justitieombudsmannens
beslut icke åtnöjes, deri söka rättelse hos justitiekansleren. I sina
skrifter protesterar Nilsson mot justitieombudsmannens »olagliga och
orättfärdiga förfarande att icke fullgöra den honom enligt 9 § i den
för justitieombudsmannen gällande instruktion åliggande förpligtelse att
meddela mig hänvisning att hos Konungens justitiekansler öfverklaga
justitieombudsmannen Thomassons resolution». Justitieombudsmansembetet
skulle alltså vara en lägre instans i förhållande till justitiekanslersembetet,
hvilket skulle hafva att pröfva justitieombudsmannens åtgärder
och kunna förklara ogildt hvad denne resolverat. En sådan uppfattning
af dessa institutioners ställning till hvarandra låter sig emellertid icke
förlika med den likställighet i allt mellan Konungens justitiekansler och
Riksdagens justitieombudsman, som i regeringsformen stadgas, och står
för öfrigt i alltför uppenbar strid med justitieombudsmansembetets väsende
och bestämmelse, att tarfva vidare bemötande. Skulle något
sådant behöfvas, torde vara nog att hänvisa till instruktionens 10 §
och det förhållande, hvari denna ställer de ifrågavarande båda embetsmännen
i afseende på deras verksamhet till hvarandra.

_ Jag- har följaktligen vägrat att gifva Nilsson anvisning att hos justitiekanslern
söka rättelse i de af mig meddelade beslut, hvarigenom
hans angifvelser mot embets- och tjenstemän förklarats icke till någon
min åtgärd föranleda; hvaremot han, såsom nyss omförmälts, afgifvit sin
kraftiga protest.

109

Nilsson har vidare lagt mig till last att de af mig meddelade beslut,
hvarigenom åtskilliga af hans klagoskrifter förklarats icke till någon
min åtgärd föranleda, blifvit i diariet införda på sådant sätt, som om de
gifvits samma dag klagoskrifterna inkommit, då verkliga förhållandet
emellertid vore, att icke ett enda af dessa beslut meddelats »å den i
diariet omförmälta dag» och att i de flesta fall dröjts med besluten fyra
till fem veckor. Då häraf framginge att jag i mitt diarium intagit
»falska uppgifter», hvilka uppenbarligen åsjfftade att vilseleda allmänheten,
och Nilsson vore öfvertygad om, att numera i intet annat svenskt
embetsverk så uppenbara »skändligheter» ega rum, har han anhållit att
jag ville låta rätta de »bedrägliga» uppgifterna.

Detta låter ju mycket betänkligt; men Nilsson har för vana att begagna
starka uttryck, och med saken är det i sjelfva verket icke så
farligt. Då Nilsson yttrar, att icke ett enda af de i fråga varande beslut
meddelats »å den i diariet omförmälta dag», så är det han, som synes
»åsyfta att vilseleda allmänheten». Ordalagen äro nemligen så valda,
att den med förhållandet obekante måste antaga, att i diariet uppgifvits
dagen, då hvarje beslut gafs; men så är det icke. Tiden då besluten
meddelades beträffande de af Nilsson ingifna klagomål eller anmälanden
är i det i justitieombudsmansexpeditionen förda diarium icke angifven.
Jag har följaktligen icke gjort mig skyldig till falska uppgifter i sådant
afseende, lika litet som jag åsyftat att föra någon bakom ljuset. Jag
har helt enkelt följt det af mina företrädare härutinnan iakttagna bruk,
hvaraf någon olägenhet aldrig försports, samt från hvilket jag så mycket
mindre haft skäl att afvika, som lagutskottet år efter år vid granskningen
af justitieombudsmannens embetsförvaltning sett detta hans tillvägagående
utan att hafva funnit något att deremot erinra. Då det
emellertid onekligen må anses vara med god ordning öfverensstämmande
att justitieombudsmannen dagtecknar alla sina beslut och sålunda
äfven de, hvarigenom anförda klagomål förklaras icke till någon åtgärd
föranleda, har jag med innevarande år börjat att så förfara.

Nilsson har såväl i här åsyftade skrift antydt, att jag ej med den
skyndsamhet, som vederbort, meddelat beslut öfver de många klagomål,
han i skriften uppräknat, som ock i annat sammanhang beskylt mig
för att oskäligt länge hafva förhalat med beslut i fall (rörande begärd
s. k. besvärshänvisning till justitiekansleren), der hvarje dröjsmål måste,
enligt Nilssons mening, anses i högsta grad otillbörligt. Men om också
några af dessa Nilssons klagomål icke pröfvats förrän fyra eller fem
veckor efter ingifvandet —- hvilket kan vara möjligt — lärer väl detta
icke kunna stämplas såsom otillbörligt dröjsmål, när i betraktande tages

110

dels mängden af hans klagoskrifter och dels att jag under den uppgifna
tidrymden måst egna mig äfven åt andra, vida vigtigare embetsgöromål.
Hvarken i detta eller andra fall torde med fog kunna mig
tillvitas långsamhet i fullgörandet af mina åligganden som Riksdagens
justitieombudsman. Om undantagsvis dröjts någon längre tid med slutliga
pröfningen af ett ärende, har detta berott på förhållanden, öfver
hvilka icke jag kunnat bestämma.

Ett par af Nilssons skrifter, ingifna under februari månad nästlidna
år, äro särskilt rigtade mot justitieombudsmannen och tjenstemännen i
justitieombudsmansexpeditionen. Nilsson klagar der öfver, att sekreteraren
och kanslisten i denna expedition skulle under expeditionstimmarna
icke befinna sig å expeditionslokalen för att sköta sina tjenster och
passa upp allmänheten, samt att allmänheten i expeditionen betjenas
af fruntimmer, som sakna lagkunskap och icke äro försedda med fullmagt.
Då, efter Nilssons förmenande, endast »statstjufaktige folktjenare»
kunna handla på detta sätt, och hvarje tänkande person måste betrakta
såsom en »skandal utan like» att dylika förhållanden ega rum i justitieombudsmansexpeditionen,
samt Riksdagen naturligtvis vid beviljandet
af anslagen till sekreterare- och kanslisttjensterna åsyftat, att dessa
tjenster icke skulle blifva fullständiga »lathundssysslor», som finge bestridas
på detta »skändliga» sätt, m. m. i samma stil, så fann sig
Nilsson böra till laga beifran hos justitieombudsmannen anmäla ofvannämnda,
enligt hans tanke, »ytterligt skamlösa och oanständiga förhållanden,
hvilka utan tvifvel sakna motstycke på hela jorden»; och
ansåg Nilsson, att jag icke utan att bryta mot 96 § regeringsformen och
1 § i den för justitieombudsmannen gällande instruktion kunde underlåta
att antingen afskeda sekreteraren och kanslisten från deras befattningar
i justitieombudsmansexpeditionen, eller ock på annat sätt beifra
de af Nilsson anmälta tjensteförsummelserna.

I anledning af denna Nilssons obehöriga inblandning i arbetssättet
å justitieombudsmansexpeditionen samt hans i berörda skrifter förekommande
origtiga uppgifter, vrängda framställningar och oförsynta
anspråk anser jag mig här böra upplysa och påpeka:

att justitieombudsmansexpeditionen, som förr varit öppen endast
vissa dagar i veckan och då allenast två timmar om dagen, under senare
tider hållits och fortfarande hålles för allmänheten tillgänglig fyra
timmar hvarje sökendag;

att till åtlydnad af föreskriften i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion alltid någon af de antagne tjenstemännen eller an -

111

stälda biträdena under dessa timmar är i expeditionslokalen tillstädes
för handlingars mottagande och utlemnande; att ett par af biträdena
äro qvinnor torde icke behöfva något försvar, än mindre att de icke
varit försedda med fullmagt att förevisas på Nilssons uppfordran;

att de tjenstemännen åliggande göromål till största och väsentligaste
delen äro af beskaffenhet att icke behöfva utföras å expeditions -rummet och att stundom till och med påfordra tjenstemännens närvaro
annorstädes;

att emellertid sekreteraren hvarje dag under expeditionstiden uppehåller
sig å expeditionslokalen i regel två till tre timmar, kanslisten
ibland lika länge och båda närhelst jag sådant påkallar äfven utom
expeditionstiden och så länge deras närvaro finnes behöflig; samt

att dessa tjenstemän äfven i öfrigt nitiskt och pligttroget fullgjort
sina åligganden, och att, om befogade anmärkningar kunna göras mot
expeditionens arbetsordning och verksamhet, jag ensam bär skulden
och ansvaret derför.

Nilsson har också i särskilta skrifter begärt förklaring öfver, huru
mina beslut rörande hans anmälanden beträffande vissa uppgifna embetsoch
tjenstemän skola förstås, enär de, enligt hans tanke, vore tvetydiga
och kunde tolkas på två hvarandra motsatta sätt; förmenande Nilsson
att »en resolution, som så kan tolkas, vanligen uppkommer genom lagvrängning
eller tankeoreda samt utfärdas icke af en klok och rätttänkande
riksdagsbetjent». Och enär, ifall justitieombudsmannen i öfverensstämmelse
med sin embetspligt lemnade den äskade förklaringen,
densamma måste betraktas jemförlig med ett nytt i ärendet gifvet beslut,
yrkar Nilsson att justitieombudsmannen må, på sätt instruktionen
uttryckligen stadgar, gifva honom anvisning att, om det nya beslutet
synes honom vara olagligt, Konungens justitiekansler om laga rättelse
ansöka. Då jag icke kunde finna de begärda förklaringarna af beliofvet
påkallade, blefvo hans derom gjorda framställningar lemnade utan
afseende.

Slutligen har Nilsson jmkat att kostnadsfritt erhålla bevis att justitieombudsmannen
mottagit de af honom inlemnade klagoskrifter. Till en
början begärde han ett gemensamt bevis för alla de klagoskrifter, som
under en viss uppgifven månad inkommit, men sedermera fordrade han
särskilt bevis rörande hvar och en af vissa tjenstemän, som hans angifvelser
afse. Sitt yrkande att bekomma bevisen utan lösen stödjer
han på följande resonnemang:

112

»Visserligen föreskrifver den af Konungen ensam på grund utaf
hans lagstiftningsrätt i frågor, som röra rikets allmänna hushållning,
utfärdade förordningen den 7 december 1883 om expeditionslösen, att
för diariibevis eller »bevis, som afser upplysning enligt diarium» och
utfärdas af justitieombudsmannen, skall betalas tre kronor i lösen; men
då, såsom bekant torde vara, ofvannämnda instruktion icke får upphäfvas
eller ändras utan Riksdagens och Konungens gemensamma samtycke,
samt då den ännu icke blifvit på dylikt sätt i laga ordning upphäfd
eller ändrad, så kan följaktligen med det i densamma omtalade
bevis icke afses något sådant bevis, som omförmäles i nyssnämnda
förordning.»

Nilsson syftar, såsom hans skrift i ämnet gifver vid handen, på
det härofvan återgifna stadgandet i 9 § af justitieombudsmansinstruktionen
att justitieombudsmannen skall vid alla tillfällen, då klaganden
sådant äskar, låta meddela honom bevis att han klagoskriften emottagit.

Jag får härvid erinra, att instruktionen ingalunda föreskrifver att
bevis om klagoskrifts inlemnande skall klaganden meddelas kostnadsfritt
och att icke heller en sådan uppfattning, såsom Nilsson påstått, »i
många år ansetts rigtig». Föreskriften att justitieombudsmannen skall
låta klagande, som sådant önskar, undfå bevis om klagoskrifts ingifvande
har ingenting att skaffa med frågan, huruvida beviset skall lösas
eller lemnas utan lösen; den har tydligen intagits i instruktionen såsom
garanti för att justitieombudsmannen icke skall afvisa eller undertrycka
ingifven klagoskrift. Gällande förordning angående expeditionslösen
stadgar deremot, att såväl »bevis, som afser uppösning enligt diarium;
diariibevis», som »bevis annat, då det särskildt utfärdas» skall för den
afdelning, hvari Riksdagens justitieombudsman finnes upptagen, lösas
med tre kronor; och har jag på grund häraf och då Nilsson icke föreburit
fattigdom, än mindre styrkt sådan, afslagit hans yrkanden att utan
lösen erhålla bevis att jag mottagit hans klagoskrifter.

Innan Nilsson framkom med sitt yrkande om bevis, att han ingifvit
sina klagoskrifter, hade han genom flitigt studerande af det i justitieombudsmansexpeditionen
förda diarium öfvertygat sig om, att de deri
blifvit antecknade, begärt hänvisning att hos justitiekansler!! söka rättelse
i de af mig meddelade beslut i anledning af Nilssons klagomål,
protesterat mot min vägran att lemna sådan besvärshänvisning, fordrat
förklaring öfver beslutens innebörd och ytterligare yrkat besvärshänvisning,
ifall han blefve missnöjd med förklaringen; hvaraf allt, liksom
af hela hans tillvägagående, nästan vill synas, som om Nilsson lika

113

m}rcket haft till syfte att besvära och söka sak med justitieombudsmansembetets
nuvarande innehafvare, som att stäfja en öfverhandtagande
demoralisation inom landets embetsmannakår.

Under det förflutna året har för öfrigt intet förekommit, som kunnat
gifva mig anledning att ändra det allmänna omdöme om lagskipningens
tillstånd, som i de af Riksdagens justitieombudsman under de senaste
åren afgifna embetsberättelse!'' blifvit uttaladt.

Till följd af klagomål öfver de dryga kostnader vexelprotest på
landet i allmänhet medför har jag, med föranledande af 19 § i den för
Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion, under den 30 november
nästlidna år hos Kongl. Maj: t gjort följande underdåniga framställning: -

Till Konungen.

Enligt kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 skall erläggas för protest, i stad 1 krona för hvarje person
som besökes och på landet eller till stad hörande landtområde rese- och
traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. I följd häraf kostar
ett besök för vexelprotest, då protesten gäller en person, i stad
endast 1 krona, men på landet, med tillämpning af nu gällande resereglemente,
6 kronor, ifall protesten verkstälts af kronofogde eller magistratsperson
och 4 kronor 50 öre om protesten skett genom länsman,
och detta äfven då stället der protesten egt rum varit så närbeläget,
att protestförrättaren icke ansett sig kunna ifrågasätta någon reseersättning
samt förrättningen ej vållat honom större — ofta mindre — tidsförlust,
än hvad verkställandet af protest i stad allmänneligen medför.
Detta missförhållande har föranledt klagomål hos mig och äfven angifvelser
mot vederbörande tjenstemän för origtigt och för högt beräknad
godtgörelse för vexels protesterande. Då protestförrättarne befunnits
hafva lagen på sin sida, har jag dock mot dem icke kunnat vidtaga
någon åtgärd i anledning af de anförda klagomålen.

Just.-ombudmannens embetsberättelse täl 1889 års riksdag.

114

Den påpekade olikheten i förevarande fall mellan stad och land
synes mig emellertid sakna allt fog. Ersättningen för verkstäld protest
på landet enligt nu gällande stadganden är uppenbarligen i många fall
oskäligt hög, särskildt då, såsom enligt nu gällande bestämmelser är
förhållandet, denna ersättning skall utgå med samma belopp, ett helt
dagtraktamente, vare sig förrättningen kräfver en hel dag, eller allenast
en eller en half timme. En förändring af stadgandet om godtgörelse
för verkställande af protest på landet, vare sig vexelprotest
eller annan — ty samma skäl gäller för alla slag af protester — anser
jag vara af rättvisa och billighet påkallad. Ersättningen för protest på
landet synes lämpligen böra bestämmas till minst en krona, då besöket
gäller en person, med förhöjning i mån som förrättningen tager längre
tid än hvad för protest i stad antages åtgå.

I betraktande af de många bankafdelningskontor, som numera
finnas på landsbygden, den alltjemt tilltagande vexelbelåningen i dessa
och de allt talrikare vexelprotester, som till följd deraf förekomma på
landet, är frågan af icke ringa praktisk betydelse. Och jag vågar derför
med underdånig anmälan om förhållandet hemställa, huruvida icke
Eders Kongl. Maj:t skulle täckas antingen låta verkställa sådan ändring
i gällande expeditionstaxa, att ersättningen för protest på landet inom
visst kortare afstånd från förrättningsmannens hemvist sättes till lika
belopp med den nu utgående ersättningen för enahanda förrättning i
stad, med skälig förhöjning i mån af längre afstånd och deraf föranledd
större tidsförlust för protestförrättaren, eller ock vidtaga annan åtgärd,
som Eders Kongl. Maj:t kan finna lämplig för uppnående af det åsyftade
målet, nedbringande af kostnaden för protest på landet, under i
öfrigt likartade förhållanden, till öfverensstämmelse med hvad i stad
för slik förrättning nu utgår.

Följande förslag till ändring af gällande lag får jag underställa
Riksdagens pröfning.

l:o) Såsom ofvan (sid. 103) närmare förmäles, har under nästlidna år
ett stort antal embets- och tjenstemän hos mig angifvits till åtal, för
det de skulle innehafva bitjenster eller utöfva sakförareverksamhet.

Ehuru de sålunda angifne embets- och tjenstemännen med endast
ett par undantag icke, efter min uppfattning, handlat lagstridigt i angifna
hänseendet, är det mig dock väl bekant, att såväl åtskillige af

115

desse som många andra, jemte sina af staten eller kommunen aflönade
tjenster, innehafva hvarjehanda befattningar och utföra uppdrag för enskilde
eller korporationer; och jag har derför bort taga under öfvervägande,
huruvida detta sysslande utom tjensten tagit sådan utsträckning
eller verkat så förlamande på intresset för och förmågan att sköta med
tjensten förenade åligganden, att dessa blifva åsidosatta eller vanvårdade,
och om i sådant fall lagstiftaren kan och bör inskrida för att råda bot
på detta samhällsonda.

Att mer än en af statens embets- och tjenstemän åtager sig så
många eller så ansträngande befattningar och bestyr af mera eller
mindre enskilt natur, att efter all sannolikhet tjensten deraf måste lida,
låter sig icke förneka. Men detta förhållande är, såvidt jag kunnat inhemta,
ingalunda allmänt och lärer för öfrigt icke kunna på lagstiftningens
väg alldeles förebyggas. I de under senare tiden för snart sagdt
alla statens civila embets- och tjenstemän faststälda löneregleringar är
i allmänhet stadgadt, att med tjensten icke får förenas annan tjenst på
rikets, riksdagens eller kommunens stat och ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande
af de till statstjensten hörande åligganden. I dessa bestämmelser, i
vederbörande förmäns noggranna öfvervakande af deras iakttagande och
i tjenstemännens egen pligtkänsla synas mig förefinnas så verksamma
garantier för statstjensternas behöriga upprätthållande, som öfver hufvud
kunna åstadkommas. Att genom lag än hårdare åtdraga de inskränkande
band, som redan äro statens embets- och tjenstemän i förevarande
afseende pålagda, skulle, efter min åsigt, vara ändamålslöst och
till och med kunna verka skadligt. Det måste alltid blifva fallet, att
den mera begåfvade, kunskapsrike och arbetsduglige tjenstemannen får
något öfver af den tid, som hel och hållen åtgår till tjenstens ordentliga
skötande för den, som icke höjer sig öfver det vanliga måttet af
skicklighet och arbetsförmåga. Äfven om man genom bestämmelser
skulle kunna alldeles förhindra denne lyckligare utrustade tjensteman,
för hvilken, äfven om han på det mest noggranna och tillfredsställande
sätt fullgör sina tjensteåligganden, öfverskott af tid kan uppstå, att använda
detta öfverskott å sådan verksamhet, hvari hans sakkunskap
och förmåga göra arbetet för honom sjelf lätt och för andra gagnande,
så tvingar man honom in på områden, der hans erfarenhet och insigter
äro till föga eller ingen nytta, men hans håg långt mera dragés från
tjensten och dess bestyr, såsom exempelvis industriel och kommersiela
företag, landtbruk och dylikt.

Men, såsom af det föregående synes, är det icke blott staistjenste -

116

män, som hos mig angifvits för obehörigt innehafvande af »bitjenster»
och utöfvande af juridisk affärsverksamhet, utan äfven många af städernas.
Hvad beträffar denna senare kategori af tjenstemän, lärer det väl i allmänhet
tillkomma stadskommunerna, som antaga och aflöna sina tjenstemän,
att sjelfva bestämma, i hvad mån dessa må innehafva andra befattningar
eller utöfva enskilta uppdrag. Att städerna lemna dem stor
frihet i detta afseende är lätt förklarligt. Många stadssamhällen kunna
icke så aflöna sina juridiska och administrativa tjenstemän, att dugliga
sådana stå att påräkna, om dem vore förment att använda sina insigter
och sin för tjenstens bestridande ej erforderliga tid på annan lämplig
verksamhet; och stadsinvånarne måste dessutom helt naturligt finna sin
uträkning vid att i sina egne tjenstemän hafva det sakkunniga och pålitliga
biträde i juridiska angelägenheter, som de annars ofta skulle
nödgas söka på långt aflägse håll. Denna stadskommunernas bestämmanderätt
är dock ingalunda obegränsad. Såvidt deras tjenstemän tilllika
äro organ för statens dömande och förvaltande verksamhet, har
staten både rätt och pligt att söka förebygga, att de befatta sig med
något, som för tjenstens behöriga skötande är hinderligt eller för dess
anseende nedsättande. Och ur denna synpunkt anser jag lagstiftningen
böra inskrida för att stäfja ett oskick, som, förr icke ovanligt, nu torde
vara mera sällsynt, men i allt fall här och hvar förekommer och knappast
kan antagas försvinna af sig sjelft.

Efter hvad jag förut försport och under embetsresa nästlidna år
sjelf erfarit, finnas nemligen ännu rådmän, som låta bruka sig såsom
rättegångsfullmägtige vid den domstol, deri de äro ledamöter, handlägga
såsom domare det ena målet och utföra i det nästa ena partens
talan samt sätta sig i det tredje åter till doms. I den stad, der jag
fann detta ofog vara rådande — hvad angår den ene af de två rådmännen
i icke obetydlig utsträckning — tillsades borgmästaren att allvarligen
förehålla vederbörande det för en domare ovärdiga och nedsättande
i ett slikt uppträdande och att tillse, det de icke vidare dertill
gjorde sig skyldige, hvartill borgmästaren också utfäste sig; men
att ställa desse rådmän till ansvar för deras förfarande ansåg jag mig,
med nu gällande lagbestämmelser i ämnet, icke kunna. Dessa innehålla
nemligen icke något uttryckligt förbud för underdomare att uppträda
som rättegångsfullmägtig vid den domstol, han sjelf tillhör såsom
ordförande eller ledamot. Att emellertid en dylik verksamhet hindrar
vederbörande att fullgöra sina pligter som domare och i hög grad
skadar domstolens anseende samt derför bör så vidt möjligt genom lagens
bestämda bud förhindras, derom torde icke råda mer än en mening.

117

I 15 kap. 3 § rättegångsbalken, det enda lagrum i nu gällande
lag, som omhandlar förbud för annan att vara laga ombudsman, heter det:

»Ej må någor fullmägtig vara i den sak, dermed han sig befattat
i annan rätt såsom domare eller rättens betjent eller hos konungens
befallningshafvande å embetets vägnar: ej den, som förr varit fullmägtig
för vederdelomannen i samma mål: eller den, som sjelf under målsman
står: ej eller den, hvars fader eller svärfader, son eller måg, broder
eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någor ledamot i öfverrätten,
eller dess betjent, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmägtig,
der, eller vid någon underrätt, som der under lyder: utan så är, att
han talar för skyldeman sin till och med syskonebarn, eller för omyndig,
den han är målsman före.»

Hvarken genom detta lagrum eller genom något annat stadgande
i lagen har uttryckligen förbjudits underdomare i en rätt att vid samma
rätt föra talan såsom fullmägtig.

Med afseende härpå yttrade äldre lagberedningen i motiven till sitt
förslag till civillag:

»Att den som är förordnad till domare i en rätt vid samma rätt
förer talan såsom fullmägtig har man ansett äfven vara olämpligt och
lika stridande mot god ordning, som att ledamot i öfverrätt förer fullmägtigskap
derstädes eller vid underlydande domstol; och för att uttrycka
detta, har man gifvit början af 14 § en förändrad lydelse.»

Det är första stycket af 14 § 30 kap. rättegångsbalken i lagkomiténs
förslag till civillag, som här åsyftas. Detta stycke lyder i lagkomiténs
förslag sålunda:

»Ledamot i öfverrätt må hvarken i den rätt, eller vid någon rätt
som derunder lyder, fullmägtig vara»,

men borde enligt lagberedningens mening hafva följande affattning:

»Den som i någon rätt till domare förordnad är, må ej i den rätt,
ej heller i rätt som derunder lyder, fullmägtigskap föra.»

Enär, såsom jag ofvan anfört, en lagbestämmelse i enlighet med
denna beredningens uppfattning visat sig vara af behofvet påkallad och
då den fullständiga ombildningen af vårt rättegångsväsende säkerligen
ännu länge låter vänta på sig, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen,
utan att afbida denna genomgripande reform, redan nu för sin del besluter
en sådan förändring af 15 kap. 3 § rättegångsbalken i nu gällande
lag, hvarigenom underdomare uttryckligen förbjudes att vara fullmägtig
vid domstol, deri han är ordförande eller ledamot, utom i
de fall, då det är ledamot i öfverrätt medgifvet att der och vid underlydande
rätt såsom fullmägtig föra talan.

118

Ehuru visserligen endast sällan inträffat, att ordinarie ordförande i
rådstufvurätt uppträdt som rättegångsfullmägtig vid samma rätt, och
aldrig, såvidt mig är bekant, att häradshöfding vid ting inom sin domsaga
fört andras talan, bör naturligen åt det ifrågasatta stadgandet
gifvas en sådan lydelse, att det kommer att omfatta jemväl ordförande
i underrätt, då i afseende å dem i ännu högre grad gälla samma skäl,
som tala för ett bestämdt förbud för ledamöter af underrätt i stad att
vid samma rätt uppträda såsom laga fullmägtige.

Deremot anser jag förbudet icke böra utsträckas till ledamöterna i
häradsrätt, d. v. s. nämndemännen, hvilket ej heller lagberedningen
synes afsett.

Vid såväl 1876 som 1881 års riksdag väcktes förslag om förbud
för ledamot i underrätt att inför samma rätt föra andras talan,
hvilka förslag hufvudsakligen och egentligen voro rigtade just mot
nämndemännen. I anledning af den vid förstnämnda års riksdag väckta
motionen i ämnet yttrade lagutskottet:

»I anledning af framställningen, som afser det gängse bruket, att
vid underdomstol å landet nämndeman, som tillhör samma domstol,
tillstädjes att vara fullmägtig, får utskottet å ena sidan erinra, att då
nämndeman, som varit ombud i en sak, icke eger att i pröfningen
deraf deltaga, samt nämndens mening icke på domsluten utöfvar något
inflytande i annat fall, än att den är enhällig och från domarens skiljaktig,
någon fara derför att nämndemän skulle på utgången af sine
hufvudmäns talan kunna till deras förmån obehörigen inverka, icke
torde förefinnas, så att det ifrågasatta förbudet, såvidt dermed afses att
undanrödja en sådan fara, icke synes kunna tillmätas någon synnerlig
vigt. Samma förbud skulle å andra sidan sannolikt medföra ganska
stora olägenheter, och det synes desto mindre lämpligt att förhindra
nämndemäns anlitande till biträde i egentliga rättstvister, som de med
hänsyn till den erfarenhet rörande sådana frågors behandling, nämnden
genom sitt deltagande i lagskipningen är i tillfälle i viss mån förvärfva,
torde vara dertill företrädesvis lämplige, samt, derest det ifrågasatta
förbudet blefve i lag stadgadt, menige man vid bristande förmåga vid
rättegångars utförande, skulle, åtminstone intill dess ett advokatstånd
blefve inrättadt, göras i dessa angelägenheter beroende af sådane, ofta
nog mindre rättrådiga personer, som gjort utöfvandet af advokatyrket
på landet till sitt hufvudsakliga näringsfång och af egen vinning ofta
förledas att snarare befrämja än förekomma obefogade rättegångar.»

Utskottets härpå grundade afstyrkande af förslaget antogs utan
diskussion af båda kamrarne. Äfven 1881 års lagutskott afstyrkte, på

119

grund hufvudsakligen af nyss anförda, af utskottet återgifna motivering,
den då framlagda motionen, och utskottets mening blef, sedan endast
motionären yttrat sig, af kamrarna godkänd.

I betraktande af de skäl, lagutskottet sålunda vid tvenne riksdagar
åberopat, men hufvudsakligen emedan nämndemännen onekligen ur de
synpunkter, hvarifrån mitt förslag utgått, såsom domare intaga en helt
annan ställning än de, hvilka jag med förslaget åsyftar, d. v. s. ordförande
i häradsrätt samt ordförande och ledamöter i rådstufvrätt, har
jag icke ansett mig böra ifrågasätta stadgande af förbud för nämndemän
att vid den rätt, de tillhöra, såsom fullmägtige biträda allmänheten.

2:o) I högsta domstolens minnesbok för år 1877 finnes följande anteckning: »Sedan,

uppå ansökning om lagfart å köp, hvarigenom jord från
hemman för alltid afsöndrats, häradsrätt, enär sökanden icke visat, att
afgäld för jordafsöndringen blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
faststäld och afsöndringen derförinnan icke blefve i jordebokens afsöndringsbilaga
intagen, förklarat lagfartsansökningen hvilande, och hofrätt,
med afseende å stadgandena i 9 § 2 mom. och 17 § 1 mom. i förordningen
den 6 augusti 1864 angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och jordafsöndring, ej funnit skäl att göra ändring i häradsrättens
beslut;

så har högsta domstolen ansett de af underdomstolarne åberopade
skäl och lagrum ej hafva utgjort laga anledning att förklara lagfartsansökningen
hvilande samt förty pröfvat lagligt, med undanrödjande af
domstolarnes beslut, visa ärendet åter till häradsrätten att detsamma
till ny laglikmätig behandling företaga.»

Med anledning af detta domslut, meddeladt den 14 december 1877
af fyra ledamöter mot frö, hvilka senare gillade häradsrättens förfarande,
har en domare på landet vändt sig till mig med en framställning af
följande hufvudsakliga innehåll.

Då det syntes honom icke kunna antagas, att detta högsta domstolens
beslut innebure, att en lagfartsansökning under ifrågavarande förhållanden
borde afslås och stöd för en sådan mening, efter hans uppfattning,
ej gåfves i lagfartslagen, innehölle domslutet att, ehuru afgäld för
afsöndring ej faststälts, lagfart dock kunde beviljas; och enligt denna
uppfattning hade han i likhet med flere andra domare ansett sig numera
icke böra vägra lagfart å afsöndringar, när, förutom hvad i all -

120

mänhet gälde för lagfarts beviljande vore uppfyldt, köpehandlingen
innehölle en sådan beskrifning, som 4 § 2 mom. i kongl. förordningen
den 6 augusti 1881 angående hemmansklyfning och jordafsöndring bestämmer.

Med hänsyn till det stora antal jordafsöndringar, som förekomme i
den honom anförtrodda domsaga, hade emellertid hos honom stadgats
den uppfattning, att lagfart icke borde beviljas, innan afgäld i laglig
ordning faststälts, enär han trodde sig kunna säga, att ytterst sällan,
om ens någonsin, innehafvare af en afsöndring hos konungens befallningshafvande
begärt afgäldens fastställande efter det han fått lagfart.

Det vore visserligen sant, att konungens befallningshafvande genom
den kännedom om skedda afsöndringar, som vunnes genom förteckningarna
öfver beviljade lagfarter, blefve i tillfälle att vidtaga åtgärder för
afgäldens bestämmande, men efter denne domai-es uppfattning tillginge
det åtminstone högst sällan så, och lagens föreskrift om afgälds pröfning
och fastställande blefve oftast förbisedd. Förutom den anmärkningsvärda
omständighet, att en lagbestämmelse ej uppfyldes, uppkomme
häraf äfven menliga följder, dem han ville påpeka.

Af lagfartsböckerna inhemtades, hurusom inom flera hemman från
samma egendom skett ett icke ringa antal afsöndringar för alltid, men,
äfven då orsaken vore uppgifven, saknades kännedom om huruvida
dessa afsöndringars storlek, hos en hvar eller alla tillsammans, stode i
öfverensstämmelse med föreskrifterna i kongl. förordningen om hemmansklyfning
och jordafsöndring, och tänkbart vore att en felaktighet
härutinnan kunde förefinnas, som varit förebygd, om afsöndringarna
pröfvats af konungens befallningshafvande.

Egaren af den hemmanslott, hvarifrån afsöndringar skett, stode i lagfartsboken
fortfarande antecknad såsom egare till samma skattetal, ty anmärkningarna
om de frånsålda afsöndringarna rubbade icke skattetalet, då
sådant ej vore afsöndringarna åsatt; och när fördenskull inteckning söktes
i hemmanslotten, blefve den beviljad i det oförändrade skattetalet,
men vid skeende utmätning af fastigheten befunnes, att genom flera
före inteckningens beviljande lagfarna afsöndringar för all tid den intecknade
fastigheten, hållande i skattetal t. ex. tolf öre, minskats högst
betydligt och ej motsvarade hvad inteckningshafvaren med rätta antagit
en fastighet med nämnda skattetal i jemförelse med dylika andra
skatträtter innehålla.

Genom underlåtenheten i afseende å jordafsöndringarnas pröfning
i vederbörlig ordning före lagfarts beviljande uppkomme en i såväl lagfarts-
som inteckningsangelägenheter menlig ovisshet om rätta förhål -

121

landet mellan hufvudegendomen och afsöndringarna derifrån, och om
också denna pröfning verkligen skedde efter det lagfart meddelats, så
vore detta icke tillfyllest, åtminstone om pröfningen utfallit så, att afsöndringen
ej kunnat beviljas.

Af det anförda framginge — fortsätter häradshöfdingen — hans
mening om behofvet af kontroll deröfver, att afsöndringarna blefve behandlade
af konungens befallningshafvande, och borde domstolen icke,
såsom det sagts, »för att vaka öfver att skatten kan utgå af hemmanet»,
utan för det ändamål som skall främjas genom lagfarts- och inteckningsböckerna,
utöfva denna kontroll. Detta skulle kunna ernås genom ett
stadgande, att lagfart å afsöndring icke finge beviljas, förr än det visats
att afgäld i lagenlig ordning bestämts, dock icke så att lagfartsansökningen,
om detta vilkor ej vore fullgjordt, genast afsloges, hvilket skulle
medföra stor risk för köparen, utan antingen så, att ansökningen förklarades
hvilande, till dess det styrkts att afgäld faststälts, eller så att
ärendet uppskötes till viss dag, då det ålåge sökanden att visa bestämmelsen
om afgäld, vid äfventyr att eljest ansökningen afsloges.

Med erfarenhet af de rättssökandes sätt i allmänhet att handhafva
hvilande lagfarts- och inteckningsärenden, och då större säkerhet för
fullgörande af föreskriften vunnes genom uppskof på bestämd tid, ville
det synas, med hänsyn särskilt dertill, att undanrödjandet af dylikt hinder
för lagfarts beviljande helt och hållet berodde på sökanden, som
bestämmelsen om uppskof bäst främjade syftemålet. Den tidsutdrägt,
som af ett sådant uppskof blefve en följd, vore naturligen en olägenhet,
men såsom sådan högst obetydlig i jemförelse med de olägenheter,
som, efter hvad ofvan visats, uppkomme derigenom att pröfningen om
afgäld uraktlåtits.

Äfven de öfrige landtdomare, med hvilka jag haft tillfälle att samtala
i detta ämne, hafva, med ett enda undantag, varit af den mening,
att den i kongl. förordningen angående hemmansklyfning — såväl den
af den 6 augusti 1864 som den nu gällande af den 6 augusti 1881 —
anbefalda pröfningen af konungens befallningshafvande, dels huruvida
afhandling rörande jordafsöndring är med förordningen öfverensstämmande
och dels af den föreslagna afgäldens tillräcklighet, bör föregå
och utgöra vilkor för beviljande af lagfart å sådan för alltid afsöndrad
jord; och flera domare hafva förklarat, att de, oaktadt det af högsta
domstolen gifna prejudikatet, fortfarande fordra att denna pröfning skall
visas hafva försiggått, innan de bevilja lagfart å afsöndring. Det synes
också vara oegentligt, att eganderätt till afsöndrad jord genom lagfart
befästes, innan vederbörande myndighet pröfvat afsöndringens lag Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 16

122

lighet, helst denna pröfning kan hafva till följd, att afsöndringen måste
rättas och jernkas, eller till och med att den afsöndrade jorden måste
hel och hållen återgå till den egendom, hvarifrån den afsöndrats. Och
såsom den ifrågavarande landtdomaren påpekat, kan otvifvelaktigt oreda
och osäkerhet i afseende på lagfarts- och inteckningsförhållanden af ett
dylikt lagfartsförfarande uppstå samt förvecklingar och rättegångar framkallas,
som icke skulle ifrågakomma, om pröfningen af afsöndringens
lagenlighet ovilkorligen måste föregå lagfarten. Då nu emellertid högsta
domstolen förklarat förefintliga lagbestämmelser icke innebära detta,
gör sig naturligen denna uppfattning, ehuru den af många icke godkännes,
allt mera och mera gällande i tillämpningen, så att, om de påvisade
olägenheterna af en dylik lagtillämpning skulle befinnas så betydande,
att den bör för framtiden förebyggas, det lärer vara nödigt
att uttryckligen stadga, att lagfart å för alltid afsöndrad jord icke må
beviljas, innan det visats att konungens befallningshafvande verkstält
den föreskrifna pröfningen af afsöndringen och bestämt afgälden af densamma.

Ett dylikt stadgande fans i kongl. förordningen angående tillägg
till gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring
den 13 juli 1853, der det hette, att lagfart eller inteckning för
afsöndringens bestånd ej finge beviljas, innan afsöndringen visades vara
vederbörligen godkänd. Denna förordning upphäfdes genom kongl.
förordningen angående ändring i föreskrifterna rörande hemmansktyfning
och jordafsöndring den 12 november 1858, hvarigenom förordnades
att de i berörda ämnen förut gifna författningar, kongl. förordningen
den 19 december 1827 jemte kongl. kungörelserna den 14 november 1829
och den 29 januari 1831, skulle tjena till efterrättelse, med några, frågan
om lagfart icke rörande, förändringar. Dessa författningar iunehöllo
ingenting motsvarande berörda stadgande i 1853 års förordning;
och då det icke heller upptagits i kongl. förordningen om hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 augusti 18G4, drog lagutskottet vid
behandling af tvenne vid 1879 års riksdag väckta motioner om upphäfvande
af sistnämnda förordning häraf den slutsats, att afsöndrings godkännande
icke vidare vore af nöden för vinnande af lagfart derå. Så
fattade deremot domstolarne icke saken, eftersom de likaväl efter upphäfvande!
af 1853 års förordning som förut fordrade att afsöndringsfrågan
blifvit af konungens befallningshafvande vederbörligen behandlad,
innan lagfart å afsöndringen beviljades. Det var först efter och med
anledning af 1877 års förberörda i högsta domstolens minnesbok in -

123

förda beslut, som domarena i allmänhet funno sig föranlåtna att afstå
från denna fordran.

Om nu Riksdagen, såsom jag anser mig böra tillstyrka, för sin del
besluter ett dylikt stadgande och i sammanhang dermed skulle vilja
bestämma, huru förfaras skall, då någon söker lagfart å afsöndrad lägenhet
utan att styrka att afsöndringen blifvit af konungens befallningshafvande
godkänd, huruvida i detta fall lagfartsansökningeu skall förklaras
hvilande till dess sådant visats eller ärendet till viss dag uppskjutas,
så lärer det förra alternativet obetingadt böra föredragas, såsom
öfverensstämmande med den allmänna grundsatsen i gällande lagfartsförordning,
att lagfartsansökning, som ej genast bifalles, eller som ej,
på grund af 5 §, genast afslås, skall förklaras hvilande till dess hindret
för lagfarten upphört. Mig synes emellertid särskilt föreskrift härutinnan
icke vara påkallad, i betraktande af stadgandet i 10 §, att om i
följd af vissa uppgifna föreskrifter och omständigheter, »eller eljest»,
hinder möter mot bifall till lagfartsansökningeu, rätten skall förklara
ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande.

3:o) Under en af mina embetsresor nästlidna år framstälde en landtdomare
till mitt bepröfvande, huruvida icke stadgandet i 2 kapitlet 8 §
rättegångsbalken, att häradshöfding vid hvart tings slut skall gifva
bötes- eller saköreslängd till kronofogden ut, borde sålunda ändras, att
häradshöfding i domsaga, der förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 vunnit
tillämpning, förpligtades att utlemna saköreslängd efter hvarje allmänt
sammanträde. I dessa domsagor förfelades nemligen, i följd af nyssnämnda
bestämmelse, i betydlig mån syftet att genom böter och viten
tvinga tredskande svarandepart till inställelse vid rätten och dymedelst
påskynda rättegångars afslutande. En sådan part finge nemligen icke,
om ej tillfälligtvis, förr än efter tingets slut vetskap om att vid ett eller
flera derförinnan afslutade tingssammanträden han fälts till bötesansvar
för uteblifvande eller honom förelagts vid vite att iakttaga inställelse.
Dertill komme, att, då sålunda gång efter annan en person för uteblifvande
från rätten ådömda böter och viten efter längre tids förlopp och
på en gång skulle uttagas, svårighet att utfå desamma ofta mötte i följd
deraf, att den sakfälde råkat på obestånd eller lemnat orten.

Den ifrågasatta förändringen synes mig ur de angifna synpunkterna
välbetänkt, och jag hemställer derför, att den måtte af Riksdagen för

124

dess del beslutas. Den är i sjelfva verket en naturlig konseqvens af
förberörda kongl. förordning den 17 maj 1872 och hade bort i sammanhang
med denna vidtagas. Än mera behöflig har emellertid förändringen
blifvit efter tillkomsten af kongl. förordningen angående böter för
svarandeparts uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882, såvida
det genom denna förordning höjda bötesansvar skall i de domsagor, der
tingssammanträden hållas, medföra påräknad verkan. En bestämmelse
derom, att saköreslängd skall utlemnas för hvarje sådant sammanträde,
skulle också leda dertill, att stadgandet i sistnämnda kongl. förordning,
att de enligt densamma ådömda böter skola genast uttagas, utan hinder
deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft,
kunde tillämpas i närmare öfverensstämmelse med såväl ordalagen som
syftet,. än nu är förhållandet, då, på grund af gällande lag, saköreslängd
ofta ej utlemnas för böternas uttagande förr än flere månader efter deras
ådömande.

I händelse Riksdagen för sin del besluter, att saköreslängd skall i
de domsagor, der tingssammanträden hållas, utlemnas efter hvarje allmänt
sammanträde, lärer i sammanhang dermed böra föreskrifvas, att
ådömda böter och viten skola af vederbörande uppbördsman utsökas
inom viss, möjligast korta tid efter saköreslängdens emottagande.

Mina embetsresor under nästlidna år hafva omfattat Gefleborgs,
Göteborgs och Bohus samt Hallands län äfvensom delar af Elfsborgs
län. Jag har derunder besökt länsstyrelserna i Gefle, Göteborg och
Halmstad, domkapitlet i Göteborg, häradshöfdingarne på landet, stadsdomstolarna,
arkiven, länsfängelserna, krono-, härads- och stadshäkten,
centralhäktet i Göteborg för qvinnor samt centralfängelset och kronoarbetsstationerna
å Nya varfvet vid sistnämnda stad. I fråga om måls
och ärendens behandling vid domstolar och embetsverk var föga att
erinra. De få och obetydliga felaktigheter, som i sådant afseende anmärkts,
hafva sedermera till största delen blifvit afhulpna. I fängelserna
rådde ordning och snygghet, och häktena voro, med vissa undantag, i
försvarligt skick. Mot fångarnes behandling förekommo icke några befogade
anmärkningar. Minst tillfredsställande var nu, liksom 1887, det
skick, hvari arkiven i allmänhet befunnos såväl i afseende på handlingarnas
ordnande som deras skyddande och förvarande. Derom såväl
som om hvad i öfrigt förekommit anmärkningsvärdt lemna de under
resorna förda diarier närmare besked.

125

Dessa diarier komma att jemte expeditionens diarium och registratur
öfverlemnas för granskning till Riksdagens lagutskott.

Vid 1888 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning ........................................................................... 21.

Under året inkommo klagomål till ett antal af................................. 336 a).

Summa 357.

Af dessa hafva

återkallats....................................................................................................

lemnats utan åtgärd .............................................................................

efter vederbörandes hörande fått förfalla...........................................

hänskjutits till justitiekansler]! .............................................................

hänvisats till åtal ...................................................................................

vid årets slut varit utstälda till förklaringar eller påminnelser
af annan anledning förklarats tills vidare hvilande.......................

267 °),
46,

13,

Summa 357.

Under år 1888 har justitieombudsmannen förordnat om anställande

af åtal mot domare och embetsmän:

till följd af härstädes förd klagan ........................................................ 8,

i anledning af granskning af inkomna fångförteckningar............... 2,

på grund af anmärkning under årets embetsresa ............................. 1,

af annan anledning...................................................................................... 1,

Summa åtal 12.

I den hos högsta domstolen jemlikt kongl. stadgan den 21 april
1876 förda minnesbok hafva följande under år 1888 meddelade domslut
blifvit antecknade.

(Dom i sak mellan f. virkeshandlanden Anders Fredrik Andersson,
sökande, och disponenten Carl Muller, tillstädeskommen, jemte Peter
Warotilken, uteblifven, svarande, angående bättre rätt till arf, den 30
april 1888.)

»Sedan Svea hofrätt, som i dom den 4 januari 1887 underkänt ett
af A. F. Andersson såsom målsman för sin hustru, till Stockholms rådstufvurätt
instämt och sedermera i hofrätten fullföljdt yrkande om bättre

*) Jfr sid. 103.

126

rätt till arf, medelst beslut den 28 i samma månad lemnat Andersson
tillstånd att hemställa saken till Kongl. Maj:ts pröfning, blef Andersson
den 24 påföljande mars på egen begäran försatt i konkurs men fullföljde
emellertid å inställelsedagen hos Kongl. Maj:t den 5 nästa april
sin talan i tvisten. Anderssons vederpart invände att, då Andersson
blifvit försatt i konkurs och gode männen i konkursen icke fullföljt
talan i saken, Anderssons ändringssökande icke måtte till pröfning
upptagas.

Högsta domstolen beslöt, att sysslomannen i Anderssons konkurs
borde lemnas tillfälle att yttra sig i saken; och vid förhör, som i anledning
deraf hölls inför nedre revisionen, föi-etedde sysslomännen protokoll
vid borgenärssammanträde i Anderssons konkurs den 9 maj 1887,
utvisande att borgenärerna då beslutit, att ifrågavarande rättegång icke
skulle för konkursmassans räkning fullföljas eller bevakas, enär massan
saknade tillgångar att bestrida kostnaderna derför. Derjemte förklarade
sysslomännen, under tillkännagifvande att förlikning af saken ej varit
ifrågasatt, att de på grund af borgenärernes förenämnda beslut icke å
konkursboets vägnar förde någon talan i saken.

Med hänsyn till hvad vid nämnda förhör blifvit af sysslomännen
upplyst, har högsta domstolen funnit ofvan omförmälta, af Anderssons
vederpart gjorda invändning mot sakens upptagande till pröfning icke
förtjena afseende.»

(Dom i sak mellan torparen Nils Petter Engström, sökande, och
Skönviks aktiebolag, svarande, den 20 november 1888.)

»Sedan ett hemmans egare vid upplåtelse af rättighet att afverka
den till hemmanet hörande skog förbehållit sig att under afverkningstiden
få å skogen taga timmer till husbehof äfvensom vedbrand samt
en lägenhet derefter blifvit för all tid från hemmanet afsöndrad under
vilkor, bland andra, att omförmälta hemmansegaren tillförsäkrade förmån
i afseende å skogens nyttjande jemväl finge af lägenhetens egare
tillgodonjutas, har högsta domstolen ansett detta vilkor icke mot bestridande
af afverkningsrättens innehafvare medföra någon rätt för lägenhetens
egare att å skogen verkställa hygge.»

(Dom i sak mellan Per Pålsson i Fleninge m. fl., sökande, samt
enkan Sissa Persdotter i Wiarp m. fl., svarande, angående klander af
arfskifte, den 12 december 1888.)

127

»Sedan Pål Gunnarsson i Wiarp, gift med Sissa Persdotter, aflidit,
upptogo i arfskifte efter honom skiftesmännen såsom hans enskilta gäld
ett i honom enskilt tillhörig fastighet intecknadt belopp af 3,250
kronor 12 öre äfvensom skiftesmännen, under åberopande af att Pål
Gunnarsson under äktenskapet af makarnes samfälda bo med 1,266
kronor 81 öre gnidit enskilt gäld, hvari han vid äktenskapets ingående
häftat, i arfskifte tilläde Sissa Persdotter såsom vederlag hälften af
nämnda belopp eller 633 kronor 40 öre att af Pål Gunnarssons egendom
gäldas.

Efter stämning å Sissa Persdotter till Onsjö och Harjagers häradsrätt
klandrade Per Pålsson i Fleninge jemte åtskilliga andra Pål Gunnarssons
arfvingar sagda arfskifte samt anmärkte i sådant afseende att,
då berörda intecknade skuld tillkommit under makarnes äktenskap, densamma
vore att anse såsom deras gemensamma gäld samt att, då Pål
Gunnarsson vid äktenskapets ingående haft, förutom honom enskilt
tillhöriga fastigheter, jemväl fordringar till belopp af 2,440 kronor 17
öre äfvensom annan egendom, samt vid sådant förhållande någon Pål
Gunnarssons enskilta gäld icke blifvit med makarnes gemensamma egendom
gulden, omförmälta vederlag blifvit Sissa Persdotter obehörigen
tillagdt; yrkande i anseende härtill kärandena att arfskiftet måtte varda
i anmärkta delar rättadt.

Häradsrätten yttrade i utslag att, enär i saken vore utredt att Pål
Gunnarsson, då han blef i äktenskap förenad med Sissa Persdotter,
häftat i skuld till en sin myndling för ett sammanlagdt belopp af 5,416
kronor 69 öre samt i följd deraf och då Sissa Persdotter medgifvit, att
till betalning af Pål Gunnarssons enskilta gäld finge användas de i
bouppteckningen efter hans förra hustru Johanna Nilsdotter upptagna
fordringar, 2,440 kronor 17 öre, såsom hade de utgjort Pål Gunnarssons
enskilta egendom, det måste antagas, att Pål Gunnarssons enskilta gäld,
som blifvit betald med gemensamma tillgångar i hans och Sissa Persdotters
bo, utgjort 2,976 kronor 52 öre, stadgade häradsrätten att klandrade
arfskiftet skulle sålunda rättas, att Pål Gunnarssons enskilta gäld
beräknades till sistnämnda belopp i stället för i arfskiftet upptagna
4,516 kronor 93 öre.

Sedan Per Pålsson och hans medparter fullföljt talan i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge, utlät sig hofrätten i dom att, emedan Pål
Gunnarsson under äktenskapet med Sissa Persdotter till en sin myndling
utgifvit 5,416 kronor 69 öre såsom förmyndaremedel, hvilka, då de
af Pål Gunnarsson före äktenskapet omhändertagits, vore att anse såsom
hans enskilta gäld, samt icke visadt blifvit, att Pål Gunnarsson till

128

betalning af samma gäld af enskifta tillgångar användt mera än 2,440
kronor 17 öre, så att återstoden 2,976 kronor 52 öre finge anses vara
gulden af gemensamma boet; men ifrågavarande 3,250 kronor 12 öre
motsvarade gäld, hvilken, ehuru intecknad i Pål Gunnarssons enskilta
fastighet, vore, såsom under äktenskapet tillkommen, att anse som
gemensam gäld, för hvilken jemväl Sissa Persdotter häftade i ansvar;
alltså och då Sissa Persdotter följaktligen vore berättigad att ur Pål
Gunnarssons lott i boet bekomma vederlag för hälften af omförmälta
2,976 kronor 52 öre med 1,488 kronor 26 öre, men deremot skyldig att
vidkännas hälften af det belopp, som motsvarade nyssnämnda intecknade
skuld eller 1,625 kronor 6 öre, pröfvade hofrätten rättvist fastställa
häradsrättens utslag, såvidt derigenom förklarats, att af det såsom
boets skuld upptagna belopp, 3,250 kronor 12 öre, på Pål Gunnarssons
enskilta lott skulle beräknas 2,976 kronor 52 öre och å samfälda boet
273 kronor 60 öre; i följd hvaraf vederlag till Sissa Persdotter icke
komme att annorledes utgå.

Efter det Per Pålsson och hans medparter fullföljt underdånig talan
mot hofrättens dom, har högsta domstolen ej funnit skäl att i samma
dom göra ändring.»

Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har,
på framstäld förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver
lagen, i den ordning § 19 regeringsformen föreskrifter, icke blifvit
meddelad under den tid, som förflutit från det justitieombudsmannens
senaste embetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i § 14 af instruktionen för justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälta .beslut och i underdånighet gjorda
framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig
uppgifter,

dels om de underdåniga skrifvelse!-, som, efter det min senaste
embetsberättelse afgafs, af Riksdagen aflåtits, samt om de åtgärder,
hvilka i anledning af dem blifvit Audt.agna; varande, i enlighet med
dessa uppgifter, förteckning upprättad öfver de genom nämnda skrivelser
anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande;

129

dels ock rörande sådana genom de senaste riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse!- anhängiggjorda ärenden, hvilka i
justitieombudsmannens senaste embetsberättelse upptagas såsom i sin
helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande dessa ärenden
meddelats uppgifter om de åtgärder, som blifvit med dem vidtagna
under den tid, som förflutit efter det min senaste embetsberättelse afgafs.

Omförmälta uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrivelser, som efter afgifvandet af min senaste embetsberättelse af
Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtits, finnas i bilagan till denna berättelse.

Stockholm i januari 1881).

E. THOMASSON.

C. von Schulzenheim.

-—■e-irrvi''

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag.

BILAGA

till

Riksdagens Justitieombudsmans embetsberättelse

till 1889 års Riksdag.

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
under år 1888 aflåtna, i justitieombudsmannens senaste embetsberättelse
icke upptagna, underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om de åtgärder,
som i anledning deraf blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 15 februari 1888, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 30 i lagen angående
tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883. (2.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 september 1888.

2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om upphäfvande af förordningen angående plikt och straff för dem, som
försumma bevistande af katekesförhör, den 4 december 1765. (3.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 september 1888.

3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet. (4.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 september 1888.

4:o af den 17 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förändrad lydelse af 34 och 144 §§ konkurslagen den 18 september
1862. (6.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 juni 1888 utfärdat lag i
ämnet.

5:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny kyrkolag m. m. (7.)

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af
bihanget till riksdagens protokoll.

134

Skrifvelsen anmäldes i statsrådet den 25 maj 1888; och fann Kongl. Maj:t densamma
icke föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

6:o af den 28 februari, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(10.)

1888 den 9 april meddelades nådigt svar å rikssalen; och hafva grundlagsändringarna
derefter blifvit i vederbörlig ordning genom svensk författningssamling promulgerade.

7:o af samma dag, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens ledamöter.
(11.)

1888 den 9 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

8:o af samma dag, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (13.)
1888 den 9 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

9:o af den 3 mars, angående upphäfvande af föreskriften om förnyelse af inteckning
för fordran. (16.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 8 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 59 § konkurslagen
den 18 september 1862. (18.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 8 juni 1888 utfärdat lag i
ämnet.

11 :o af den 7 april, om ändring af 6 kapitlet strafflagen. (27.)

Sedan nya lagberedningen häröfver afgifvit utlåtande, har Kongl. Maj:t den 28 september
1888 funnit Riksdagens ifrågavarande skrifvelse för närvarande icke till någon åtgärd
föranleda.

12:o af den 11 april, angående ändring i gällande bestämmelser om tiden lör nyttjanderättsaftals
bestånd. (37.)

Domänstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och beror ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning.

13:o af den 2 maj, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1886. (41.)
Landtmäteristyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och beror ärendet på
Kongl. Maj:ts pröfning.

14:o af samma dag, med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 7 i förordningen
angående sparbanker den 1 oktober 1875. (42.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har ärendet öfverlemnats till finansdepartementet.

15:o af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arvode för konkursbos
förvaltning. (43.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, angående förbud för ledamöter af sparbanks styrelse och styrelsen
biträdande tjensteman att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens
medel. (45.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

135

17:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel.
(58.)

1888 den 25 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.
Stockholm den 31 december 1888.

Paul Isberg.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

18:o Riksdagens skrifvelse den 14 april 1888 med framställning i anledning af
Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning år 1886. (36.)

1888 den 26 oktober föredragen, i hvad skrifvelsen iunefattade framställning rörande
verificering af kongl. utrikesdepartementets räkenskaper; hvarvid Kongl. Maj:t fann denna
framställning icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

19:o af den 9 maj 1888, angående reglering af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel. (59.)

1888 den 26 maj i underdånighet föredragen; och statskontoret genom nådigt bref, för
skeende anordningar, underrättadt om Riksdagens berörda skrifvelse.

Stockholm den 31 december 1888.

Bildt,

kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

20:o Riksdagens skrifvelse den 14 april 1888, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående försäljning af ett kronan tillhörigt, i Säfve socken och Vestra
Hisings härad af Göteborgs och Bohus län beläget jordområde. (29.)
Anmäldes den 11 maj 1888 inför Kongl. Maj:t; och blef Riksdagens berörda skrifvelse
arméförvaltningen meddelad till kännedom samt vidtagande af de åtgärder, som af Riksdagens
bifall till den nådiga propositionen kunde föranledas.

21:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna imder riksstatens fjerde hufvudtitel.
(60.)

136

Föredrogs den 31 maj 1888, och meddelades arméförvaltningen och statskontoret till
kännedom och efterrättelse i hvad hvartdera embetsverket rörde äfvensom andra vederbörande
myndigheter i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af
åtgärder, som af de uti skrifvelsen anmälda beslut föranledas.

Med anledning af Riksdagens beslut i punkt 1 föreskrefs att bestämmelserna i kongl.
brefvet den 4 oktober 1887 angående användandet af det för innevarande år beviljade
extra anslag för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m. må jemväl hvad angår anslaget för år 1889
vinna tillämpning.

2''2:o af den 12 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättande
under år 1889 af arbetena på nya kasernetablissement för Svea lifgarde
och andra lifgardet m. m. (68.)

Föredrogs den 31 maj 1888 och meddelades vederböraude myndigheter till kännedom
och efterrättelse, hvarjemte statskontoret bemyndigades att inom det belopp, som Riksdagen
för ändamålet anvisat, tillhandahålla arméförvaltningen de förskott, som utöfver inflytande
försäljningsmedel kunde för år 1889 blifva erforderliga.

23:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning i
vissa fall åt värnpligtige för inställelse vid inskrifningsförrättningar och samlingsplatser.
(69.)

Föredrogs den 31 maj 1888, och beslöts att kungörelse i ämnet skulle genom trycket i
vanlig ordning utfärdas.

24:o Riksdagens skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt
för pensionsmessige officerare och underofficerare vid marinregementet att från
anslaget till nämnda regemente såsom pension åtnjuta skilnaden mellan innehafvande
lön och dem tillkommande pension från amiralitetskrigsmanskassan. (70.)
Föredrogs den 31 maj 1888, och blef skrifvelsen dels amiralitetskrigsmanskassan och dels
generalbefälhafvare!! i första militärdistriktet till kännedom och vederbörandes förständigande
meddelad.

25:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om förändrad lydelse
af punkt 2 mom. b. i grunderna för armébefälets pensionering. (71.)
Föredrogs den 31 maj 1888, och beslöts att kungörelse i ämnet skulle genom trycket i
vanlig ordning utfärdas.

26:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inköp för
statens räkning af Åkers krutbruk. (89.)

Föredrogs den 31 maj 1888, hvarvid vederbörande myndighet erhöll befallning att inleda
underhandlingar i fråga om ändrad tid för köpesummans erläggande; hvarefter och''sedan
yttrande i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, Kongl. Maj:t den 12 sistlidne oktober beslöt,
att Åkers krutbruk med dertill hörande byggnader, inventarier och materialier skulle
för kronans räkning inköpas mot en summa af 86,760 kronor.

137

27:o Riksdagens skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (65.)
Anmäld genom finansdepartementet den 31 maj 1888, och transsumt af skrifvelsen, i
hvad den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 22 derpåföljande juni, och meddelades
vederbörande underrättelse om Riksdagens beslut angående anvisande af ett kreditiv
å 1,325,000 kronor till upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
samt till fyllnadspensioner.

Stockholm den 31 december 1888.

E. von der Lancken.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

28:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1888, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (61.)

Den 25 maj 1888 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

29:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (65.)

Den 31 maj 1888 genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet.

Stockholm den 31 december 1888.

R. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civildepartementet.

30:o Riksdagens skrifvelse af den 22 februari 1888, angående beviljande af vissa
förmåner för enskilda jern vägsanläggningar. (9.)

Anmäldes den 19 mars och meddelades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Föranleder icke vidare åtgärd.

31:o af den 10 mars, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 18

138

vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
(25.)

Anmäldes den 19 mars, dervid Kongl. Maj:t förordnade, att innehållet af Riksdagens
skrifvelse, i hvad den angick beviljade statsbidrag och vilkoren derför, skulle ej mindre
delgifvas statskontoret till iakttagande i hvad på statskontoret ankomme, än äfven meddelas
väg- och vattenb3rggnadsstyrelsen med befallning till styrelsen att vidtaga de på
styrelsen i anledning af Riksdagens beslut ankommande åtgärder och att vid afgifvande
af yttrande och förslag angående anvisande från detta anslag af statsbidrag för arbeten af
beskaffenhet, att deras utförande af styrelsen kontrollerades, taga under öfvervägande,
huruvida särskilda vilkor och kontroller utöfver dem, som funnes intagna i Riksdagens
skrifvelser den 27 april 1881 och den 11 juni 1883, borde för hvarje särskildt arbete
föreskrifvas; hvarjemte, beträffande särskildt Riksdagens beslut rörande ifrågasatt statsbidrag
för omläggningar å allmänna landsvägen mellan Norrköping och Söderköping, beslöts,
att underrättelse derom skulle meddelas ej mindre Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län för vederbörandes förständigande än äfven väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Denna skrifvelse föranleder således icke någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd.

32:o af den 7 april, angående anvisande af medel till odlingslånefonden m. m. (28 )
Anmäldes den 27 april; och beslöts utfärdandet af kungörelse angående vilkoren för lån
från odlingslånefonden; hvarjemte förordnades, att tryckta exemplar af Riksdagens skrifvelse
skulle öfverlemnas till statskontoret och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för behörig
kännedom, med underrättelse tillika om kungörelsens utfärdande.

Efter de sålunda vidtagna åtgärder erfordrar Riksdagens skrifvelse icke någon vidare
Kongl. Maj:ts handläggning.

33:o af den 14 april, i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse,
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886. (36.)

Sedan jernvägsstyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har ärendet denna dag
anmälts, dervid Kongl. Maj:t, hvad angick ifrågasatt inskränkning i rätten till fribiljetter
för de vid statens jernvägar anstälde läkare samt till ersättning för transport af reseffekter
för en del tjensteman vid statens jernvägar, beslutit infordra utlåtande rörande den förra
frågan från medicinalstyrelsen och rörande den senare från statskontoret.

Beträffande åter frågan om indragning af ett af de två snabbgående tåg, som under
en del af året gå fram och åter mellan Stockholm och Malmö, har Kongl. Maj:t funnit
någon rubbning tillsvidare icke böra vidtagas uti anordningen af berörda tåg.

34:o af den 28 april, angående fortsättning af statens jernvägsbyggnader. (39.)
Anmäldes den 11 maj och beslöts, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Ärendet är slutligen handlagdt.

139

35:o af den 2 maj, angående tiden för inträdet af kommunal rösträtt, då denna utöfvas
för fast egendom. (44.)

Den 25 maj anbefaldes Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att före den 15 september
inkomma med underdåniga utlåtanden, länsstyrelserna såväl i anledning af hvad
Riksdagen hemstält som ock huruvida i nådiga förordningen om kommunalstyrelse i stad
borde vidtagas ändring i det syfte, hvarom Riksdagen beträffande kommunerna å landet
gjort framställning, samt öfverståthållareembetet huruvida i nådiga förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm ändring i samma syfte borde ske.

Sedan de infordrade utlåtandena inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 7 december;
och beslöts nådig proposition till Riksdagen.

Denna skrifvelse föranleder således icke vidare åtgärd.

36:o af den 5 maj, angående omarbetning af nådiga förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj och öfverlemnades, såvidt den afsåg ompröfning af de i passagerarefartyg
befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att inom
civildepartementet biträda med utredning af frågan om hvilka kontrollföreskrifter lämpligen
böra meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjemte Kongl. Maj:t
förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt borde
föranleda.

37:o af den 7 maj, i anledning af Kongl. Maj:fcs proposition angående byte af mark
mellan Carlbergs kungsgård och Stockholms stad. (53.)

Anmäldes den 25 maj, dervid kammarkollegium bemyndigades att å Kongl. Maj:ts och
kronans vägnar träffa aftal med Stockholms stad om byte af mark mellan Carlbergs kungsgård
och staden i enlighet med hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit.

Skrifvelsen föranleder icke någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd.

38:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (62.)

Anmäldes den 31 maj och förordnade dervid Kongl. Maj:t — med godkännande af de
beslut, som blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen
fattade, samt med förklarande, att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen
beviljade tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller
blefve föreskrifvet — att Riksdagens skrifvelse skulle till kännedom och efterrättelse meddelas
statskontoret äfvensom öfriga vederbörande förvaltande verk, styrelser och chefer i
de delar dem särskildt anginge, med bemyndigande att hos statskontoret lyfta vissa af
Riksdagen beviljade anslag; hvarförutom, och jemte det särskilda nådiga beslut meddelats
i fråga om vissa punkter i Riksdagens skrifvelse,

Kongl. Maj:t samma dag dels, med anledning af 4:e punkten, förordnat, att Vika
länsmansdistrikt skulle den 1 påföljande augusti indragas och de genom indragningen

140

ledigblifna aflöningsbelopp användas till aflönande af ytterligare en länsman inom dåvarande
området för Lima länsmansdistrikt;

dels förordnat, att ledningen af och tillsynen öfver statens jernvägsbyggnader med
hvad dertill hörde skulle den 1 oktober 1888 öfverflyttas från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till styrelsen för statens jernvägstrafik, äfvensom anbefalt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att inkomma med förslag till ändringar i styrelsens instruktion; och har,
sedan dylikt förslag inkommit, Kongl. Maj:t den 28 september faststält förnyad instruktion
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

dels anbefalt styrelsen för statens jernvägstrafik att inkomma med förslag till erforderliga
bestämmelser, angående handläggningen inom styrelsen af de ärenden, som rörde
statens jernvägsbyggnader, hvilket förslag styrelsen ock afgifvit, hvarefter Kongl. Maj:t
den 28 september utfärdat nådig kungörelse angående ledningen af och tillsynen öfver
statens jernvägsbyggnader;

dels beslutit, att inspektörstjensten hos styrelsen för statens jernvägstrafik skulle
indragas, och i sammanhang dermed utfärdat kungörelse angående ändringar i den för
styrelsen för statens jernvägstrafik gällande instruktion;

dels i anledning af 20:e punkten, jemte förordnande att, af deri anvisade medel
10,000 kronor, landtbruksinstitutet vid Alnarp skulle erhålla 5,000 kronor, anbefalt
landtbrnksakademiens förvaltningskomité att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag, huru
den högre undervisningen i mejerihushållning vid landtbruksinstitutet vid Ultuna borde
ordnas; och sedan dylikt förslag den 26 september inkommit, blef detsamma den 6 november
remitteradt till statskontoret med befallning att afgifva yttrande, huruvida hinder
mötte att använda det ifrågavarande anslaget på sätt förvaltningskomitén föreslagit, hvilket
yttrande ännu icke inkommit;

dels med anledning af beslutet i 24 punkten utfärdat nådig kungörelse angående
anslag till frökontrollanstalter;

dels anbefalt kommerskollegium att, sedan Sveriges allmänna exportförening lemnats
tillfälle att sig yttra, efter samråd med landtbrnksakademiens förvaltningskomité afgifva
underdånigt utlåtande och förslag rörande lämpligaste sättet att använda det i 28:e punkten
anvisade anslag, hvilket yttrande ännu icke inkommit;

dels ock anbefalt styrelsen för statens jernvägstrafik ej mindre att underställa Kongl.
Maj:ts pröfning förslag rörande användandet af de under 32:a punkten anvisade anslag, än
äfven att, efter det utredning af den för utvidgning af Malmö station af styrelsen framlagda
plan skett i syfte att, utan rubbning i det föreslagna spårsystemet, söka nedbringa
de ifrågasatta kostnaderna för byggnaderna, till Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande,
hvartill denna utredning kunde föranleda; och har, sedan styrelsen i skrivelser af den 11
i denna månad inkommit med det infordrade förslaget och yttrandet, Kongl. Maj:t den
21 i samma månad meddelat beslut om användande af de anvisade anslagen; hvaremot
yttrandet rörande Malmö station ännu icke blifvit anmäldt.

141

39:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (65.)

Anmäldes den 14 juni. Påkallar ej vidare åtgärd.

40:o af den 9 maj med förslag till förordning, angående ändrad lydelse af §§ 11
och 59 i nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862. (66.)

Sedan Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande, med undantag af öfverståthållareembetet,
den 25 maj anbefalts att afgifva underdåniga utlåtanden i ärendet samt dessa utlåtanden
inkommit, blef skrifvelsen ånyo anmäld den 26 oktober, hvarvid beslöts utfärdande af
nådig förordning i ämnet.

Föranleder icke vidare åtgärd.

41 :o af den 9 maj, angående statsbidrag för ny reglering af Luleå stad i följd af
den år 1887 staden öfvergångna brand. (72.)

Anmäldes den 25 maj; och skulle innehållet af skrifvelsen delgifvas Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län för vederbörandes förständigande, och underrättelse om
Riksdagens beslut, i hvad det afsåg det beviljade anslaget, meddelas statskontoret för behörigt
iakttagande.

Föranleder ej vidare åtgärd.

42:o af den 14 maj, angående undersökning af svenska sjöfartsnäringens tillstånd
m. m. (85.)

Anmäldes den 22 juni och remitterades till kommerskollegium att, efter inhemtande af
handels- och sjöfartsnämndernas i riket yttranden och sedan enskilde skeppsredare och
andra för ämnet intresserade personer på lämpligt sätt lemnats tillfälle att sig yttra, före
den 1 oktober afgifva underdånigt utlåtande, hvarefter och sedan utlåtandet från kollegium
inkommit, handlingarna i ärendet vid förnyad anmälan den 12 oktober, enär ibland ifrågasatta
lättnader åt sjöfartsnäringen från många håll tullrestitutioner föreslagits, öfverlemnades
till den under den 18 sistlidne juni tillsatta tullkomité för att tagas i öfvervägande
vid fullgörandet af det komitén lemnade uppdrag; och har Kongl. Maj:t den 14
december förordnat om handlingarnas öfverlemnande till chefen för finansdepartementet
för att i öfriga delar än angående tullrestitutioner tagas i öfvervägande vid verkställande
af den genom nådigt beslut den 29 oktober anbefalda utredning angående åtskilliga med
skattelagstiftningen i samband stående frågor.

Föranleder ej vidare åtgärd, såvidt civildepartementet angår.

43:o af den 15 maj, angående statsregleringen för år 1889 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (91.)

Anmäldes den 14 juni. Erfordrar ej vidare åtgärd.

Stockholm den 31 december 1888.

Hugo Martin.

142

6:o. Kongl. finansdepartementet.

44:o Riksdagens skrifvelse af den 10 februari 1888, angående vissa delar af tullbevillningen.
(1.)

Vid föredragning den 11 februari af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig
kungörelse angående tilläggsafgifter till gällande tulltaxa beträffande artiklarna spanmål,
mjöl, gryn, malt och kli.

45:o af den 15 februari, angående ändring af gällande stadganden till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Vesterbottens och Norrbottens
län. (5.)

Den 19 mars bar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig förordning angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom förenämnda län.

46:o af den 7 mars, angående försäljning af åtskilliga mindre kronoegendomar. (17.)
Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ämne beslutat har den 18 maj meddelats
vederbörande till efterrättelse; hvarjemte Kongl. Maj:t faststält vissa särskilda bestämmelser,
hvilka, utöfver föreskrifterna i nådiga brefvet den 29 maj 1874, skola iakttagas
beträffande försäljningen af de nu ifrågakomna kronoegendomarne.

47:o af den 10 mars, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret. (19.)

48:o af samma dag, angående val af fullmägtige i riksbanken. (20.)

Den 23 mars äro dessa skrivelser inför Kong]. Maj:t i underdånighet anmälda och, såsom
icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

49:o af den 22 mars, angående vilkoren för tillverkning af bränvin m. m. (26.)
Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande
i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut, bar Kongl. Maj:t den
28 mars låtit utfärda nådiga kungörelser angående dels tilläggsafgifter till gällande tullsatser
å bränvin och sprit m. m., dels ändrad lydelse af § 10 mom. 1, 3 och 4 samt
§ 12 i nådiga förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin den 13 juli
1887, dels ock ändring i § 13 mom. 2 och § 15 i förnyade nådiga stadgan för allmänna
bränvinsnederlag den 23 september 1887.

50:o af den 14 april, angående försäljning af en Kongl. Maj:t och kronan såsom
danaarf tillfallen andel af tomten n:o 4 i qvarteret Plantan i Upsala stad. (30.)
Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärende har den 27 april meddelats vederbörande
till kännedom och efterrättelse, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Upsala län anbefalts att till makarne Vinqvist, sedan den bestämda köpeskillingen blifvit
inom föreskrifven tid af dem erlagd, utfärda öfverlåtelsehatidling å kronans del i tomten.
51:o af samma dag, angående eftergift af ett postmästaren A. Torbiörnssons sterbhus
till betalning ådömdt belopp. (31.)

52:o af samma dag, angående eftergift af kronans rätt till danaarf efter kakelugnsmakaren
G. D. Granlund. (32.)

143

Hvad Kong]. Maj:t och Riksdagen i förestående två ärenden beslutat har den 27 april
meddelats vederbörande till kännedom och efterrättelse.

53:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886. (36.)

Vid anmälan den 27 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt
af densamma skulle jemte protokollsutdrag expedieras till utrikesdepartementet, i hvad
skrifvelsen anginge framställningen rörande verificering af nämnda departements räkenskaper,
till civildepartementet, såvidt den rörde framställningarna i afseende å statens jernvägstrafik,
samt till ecklesiastikdepartementet, i hvad den afsåge framställningen angående
läroanstalterna för öfveråriga döfstumma.

54:o af den 27 april, angående skatt å vissa enskilda telefonanläggningar. (38.)
Den 4 maj är denna skrifvelse inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom icke
föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

55:o af den 28 april, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(40.)

Den 4 maj har innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse meddelats statskontoret till
kännedom.

56:o af den 7 maj, angående upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna i Norrland.
(49.)

Vid underdånig föredragning den 18 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t anbefalt
domänstyrelsen att, efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers och skogsförvaltnings
yttranden, verkställa utredning i berörda ämne samt derefter till Kongl. Maj:t
inkomma med det underdåniga yttrande och förslag, hvartill den verkstälda utredningen
kunde föranleda; och har sådant yttrande och förslag ännu ej af domänstyrelsen afgifvits.

57:o af samma dag, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt innehafvare
af vissa å kronans utarrenderade egendomar befintliga lägenheter. (54.)
Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärende har den 18 maj meddelats domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse.

58:o af den 8 maj, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (55.)

Den 18 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i § 33 af nådiga
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 29 maj 1885; hvarjemte Kongl. Maj:t från öfverståthållareembetet
och Kong]. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län inhemtat utlåtande i
anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande af förslag
till förändrad lydelse af § 26 i förenämnda nådiga förordning; och är denna skrifvelse i
i sistberörda hänseende på Kongl. Maj:ts vidare pröfning beroende.

59:o af samma dag, angående vissa delar af tullbevillningen. (56.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen med anledning af förevarande skrifvelse
afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 18 juni låtit

144

utfärda ny tulltaxa att lända till efterrättelse från och med den 1 derpå följande juli samt
i sammanhang härmed anbefalt generaltullstyrelsen att, derest den rätt till restitution af
tull för spanmål, som enligt § 9 af de vid taxan fogade underrättelser, om hvad vid taxans
tillämpning iakttagas bör, medgifvits idkare af qvarnrörelse vid utförsel af mjöl och gryu,
skulle visa sig leda till missbruk, derom göra underdånig anmälan och föreslå de åtgärder,
som med anledning häraf kunde finnas påkallade; hvarjemte Kongl. Maj:t, med hufvudsakligt
bifall till Riksdagens derom gjorda framställning, tillsatt en komité med uppdrag
dels att verkställa utredning och om möjligt före nästkommande års riksdag afgifva förslag
beträffande de ändringar i tulltaxans bestämmelser, som kunde vara erforderliga för
att, i den mån sådant under för handen varande förhållanden kunde ske, bereda landets
näringar ett väl afvägdt tullskydd, hvarvid komitén skulle ega att egna sin uppmärksamhet
jemväl åt de nu vidtagna tullföräudringarna och vara oförhindrad att deri föreslå de
jemkningar, som kunde finnas lämpliga, dels ock att, efter behörig utredning och med
hufvudsakligt iakttagande af de tallsatser, som vid innevarande års riksdag blifvit beslutade
och under fortgången af komiténs arbeten ytterligare kunde varda af Riksdagen
antagna, afgifva förslag till tulltaxa, innefattande de bestämmelser, som funnes böra gälla
efter utgången af nu bestående tarifftraktater; och har Kongl. Maj:t tillika, med bifall till
Riksdagens derom framstälda anhållan, förordnat om inledande af underhandlingar med
Frankrike om sådan ändring i den med nämnda land afslutade handelstraktat, att traktatens
bestämmelser icke måtte utgöra hinder för att, om så funnes lämpligt, belägga
maskinerier, redskap och verktyg samt ångmaskiner och ångpannor vid deras införsel i
Sverige med tull; varande protokollsutdrag rörande inledande af dessa underhandlingar
öfverlemnadt till utrikesdepartementet.

Vid förnyad underdånig föredragning den 28 juli af ifrågavarande skrifvelse, i hvad
den innefattade anmälan om Riksdagens beslut dels om åsättande af tull å tackjern äfvensom
de dermed under en rubrik sammanförda artiklarne barlastjern och skrot, dels ock
om förhöjningar i tullsatserna å gjutgods, har Kongl. Maj:t, beträffande beslutet om åsättande
af tull å tackjern, förklarat samma beslut icke kunna till någon Kongl. Maj:ts åtgärd
föranleda, hvarjemte Kongl. Maj:t angående den af Riksdagen beslutade tull å barlastjern
och skrot äfvensom de förhöjda tullafgifterna å gjutgods uppdragit åt ofvanbemälda
tullkomité att i sammanhang med fullgörandet af det komitén förut lemnade uppdrag taga
under öfvervägande, huruvida vid det förhållande, att tackjern fortfarande komme att tullfritt
få införas i landet, skäl kunde förefinnas för genomförande af den nya eller förhöjda
tullbeskattningen å ifrågavarande artiklar.

60:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel.
(57.)

Vid föredragning den 25 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
innehållet af densamma skulle delgifvas riksmarskalksembetet och statskontoret till kännedom
och efterrättelse; hvarjemte Kongl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter för genom -

145

förande af Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut angående inrättande vid Svartsjö slott af
en tvångsarbetsanstalt för lösdrifvare.

61:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (63.)

Den 31 maj har Kongl. Maj:t, som den 11 samma månad låtit bero vid de af Riksdagen
fattade beslut om de kongl. teatrarne, med godkännande af Riksdagens öfriga beslut rörande
anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga
framställningar i ämnet, förordnat, att förestående skrifvelse skulle delgifvas statskontoret
till kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar,
som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

Derjemte och efter det, med anledning af de utaf Riksdagen i skrifvelsens 14 punkt
anmälda vilkor, under hvilka det anvisade anslaget af 28,500 kronor för anläggande af
en telegrafledning från Ljusdal i Helsingland till Hedeviken i Herjeådalen finge utgå,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlauds län, på grund af nådig befallning, från
vederbörande kommuner eller enskilde infordrat yttrande, huruvida de vore villige att
underkasta sig berörda vilkor, samt dermed jemte eget underdånigt utlåtande till Kongl.
Maj:t inkommit, hvarefter telegrafstyrelsen afgifvit underdånigt yttrande i ärendet, har
Kongl. Maj:t den 21 september anbefalt telegrafstyrelsen att gå i författning om utförande
af den ifrågavarande telegrafledningen med station i Hedeviken samt att företaga arbetet
å ledningen under innevarande år.

Vidare har Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens i 18 punkten af förevarande
skrifvelse anmälda beslut om beviljande af ett extra anslag af 25,000 kronor att ställas
till Kongl. Maj:ts förfogande, för att i mån af tillgång under visst vilkor tilldelas landsting
eller hushållningssällskap, som understödde enskilde skogsodlare genom tillhandahållande
af skogsfrö och plantor till billigt pris eller beredande af kostnadsfritt biträde vid
skogsodlingsarbeten, den 31 maj anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga
län att af Riksdagens berörda beslut gifva vederbörande hushållningssällskap och under
innevarande år sammanträdande landsting del, med tillkännagifvande att, derest landsting
eller hushållningssällskap önskade komma i åtnjutande af andel i det af Riksdagen anvisade
anslaget, framställning derom, stäld till Kongl. Maj:t, borde i så god tid före innevarande
års utgång till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas, att densamma kunde
tillika med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttrande i ämnet varda före årets utgång
till Kongl. Maj:t insänd.

62:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (65.)

Vid underdånig anmälan den 31 maj af förestående skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet,
för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt att
innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och underdånig efterrättelse meddelas
statskontoret.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 19

146

63:o af den 12 maj, rörande ändring i kongl. förordningarna den 26 april 1861
angående dels en allmän hypoteksbank för riket samt dels de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreniugars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända. (73.)

Denna skrifvelse är den 18 maj anmäld för Kongl. Maj:t, som funnit densamma icke påkalla
annan åtgärd, än att skrifvelsens innehåll skulle meddelas styrelsen öfver allmänna
hypoteksbanken till kännedom.

64:o af den 11 maj, angående uppförande å Helgeandsholmen af tvenne skilda byggnader
för riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen
m. m. (74.)

Denna skrifvelse är den 8 juni anmäld för Kongl. Maj:t, som dervid anbefalt öfverintendentsembetet
att med Stockholms stadsfullmägtige inleda underhandlingar och, under förbehåll
af Kongl. Maj:ts godkännande, träffa aftal om dels öfverlåtande till kronan af för
hofstallsanläggningen erforderligt område af stadens mark vid artilleriplanen och i qvarteret
Dodarne mot vederlag af viss kronan tillhörig mark, dels ock afträdande till kronan af
den rätt, stadsfullmägtige kunde anse staden tillkomma öfver tomten n:o 6 i qvarteret
Bodarne till den del, densamma behöfde för hofstallsanläggningen tagas i anspråk.

Vid förnyad föredragning den 22 juni af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
funnit godt till Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut i de delar, desamma erfordrade
Kongl. Maj:ts bifall, lemna nådigt godkännande, dock att frågan om försäljning af det
för hofstallets behof använda vagnsskjulet i qvarteret Beridarebanan skulle bero på framtida
pröfning, hvarjemte och sedan Hans Majestät Konungen beträffande de honom enskildt
tillhöriga fastigheterna n:ris 3—6 i qvarteret Norrbro å Helgeandsholmen förklarat sig
vilja, sedan nytt hofstall blifvit i enlighet med Riksdagens af Kongl. Maj:t godkända beslut
å artilleriplanen uppfördt, till staten utan ersättning öfverlåta nämnda fastigheter för
tomternas användande till uppförande å Helgeandsholmen af nytt riksdags- och riksbankshus,
har Kongl. Maj:t vidare funnit godt dels uppdraga åt öfverintendentsembetet att efter
samråd med chefen för hofstallet fortast möjligt uppgöra och till Kongl. Maj:t inkomma
med fullständiga, af kostnadsförslag åtföljda ritningar till den å artilleriplanen tillämnade
hofstallbyggnaden, dels ock förordna, att protokollsutdrag skulle öfverlemnas till landtförsvarsdepartementet
för de åtgärder, som kunde påkallas af Riksdagens beslut, att af byggnadsfonden
för uppförande af riksdags- och riksbankshus finge, till ersättande af det för
landtförsvarets behof disponerade förra artilleristallet vid artilleriplanen och för inlösen af
byggnaderna å egendomen n:o 6 i qvarteret Bodarne utgå ett belopp af 55,000 kronor.
Och är detta ärende fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

65:o af samma dag, i anledning af åtskilliga angående de kongl. teatrarne framstälda
förslag. (77.)

Den 11 maj har Kongl. Maj:t, som låtit bero vid Riksdagens i förestående skrifvelse^ anmälda
beslut, förorduat, att berörda beslut skulle vederbörande meddelas.

147

66:o af samma dag, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t den 8 juni anbefalt kammaroch
kommerskollegierna att, efter förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade
stadganden rörande stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifva
underdånigt utlåtande, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana
privilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af den
stenkolsverket åliggande skyldighet. Och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

67:o af samma dag, i fråga om eftergift å 1887 års arrende för en del kronoegendomar
samt om befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.
(79.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ämne beslutat har den 31 maj meddelats
vederbörande, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets län förständigats att
meddela de föreskrifter, som kunde deraf påkallas.

68:o af samma dag, med anhållan om inledande af underhandlingar med norska
regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
m. m. (80.)

Denna skrifvelse är den 18 juni, i sammanhang med Riksdagens skrifvelse den 8 maj
angående vissa delar af tullbevillningen, i underdånighet anmäld, dervid Kongl. Maj:t anbefalt
den samma dag tillsatta tullkomité att afgifva yttrande beträffande de ändringar i
förevarande Kongl. förordning, som af redan vidtagna eller af Riksdagen beslutade ändringar
i tulltaxan kunde påkallas; och hafva, sedan tullkomitén med sådant yttrande till
Kongl. Maj:t inkommit, kommerskollegium och generaltullstyrelsen denna dag erhållit
nådig befallning att skyndsamt afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet.

69:o af den 12 maj, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.)
Förevarande skrifvelse är ännu ej för Kong], Maj:t i underdånighet anmäld.

70:o af samma dag, angående skydd åt statens postverk mot intrång i afseende å
befordran af slutna bref samt af brefkort. (82.)

Den 21 innevarande månad har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående postverkets
rätt i fråga om befordran af bref och brefkort äfvensom angående postförsändning
å jernvägar, med ångfartyg och med diligenser.

71:o af den 14 maj, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer vid
riksbankens afdelningskontor i orterna. (86.)

I anledning af Riksdagens anhållan uti ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 18
maj låtit utfärda nådig kungörelse angående den af Riksdagen beslutade ändring i förenämnda
instruktion.

72:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse ocb förvaltning. (87.)
Den 14 juni har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens derom gjorda anhållan, låtit

148

utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse
och förvaltning.

73:o af den 15 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (90.)
Innehållet af Riksdagens förestående skrifvelse bar den 31 maj meddelats statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

74:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1889 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (91.)

Vid underdånig föredragning den 31 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, samt
att statskontoret skulle dels bemyndigas att af det till inlösen af skattefrälseräntor m. m.
afsätta belopp, så långt detsamma lemnade tillgång, godtgöra sig för det belopp, som för
ändamålet blifvit förskjutna, och i öfrigt bestrida de med räntornas inlösen förenade utbetalningar,
dels erhållit föreskrift att före utgången af år 1889 till riksgäldskontoret
öfverlemna det belopp, Riksdagen på extra stat för år 1889 anvisat att i fonden för riksdags-
och riksbankshus ingå.

Derjemte har Kongl. Maj:t befalt, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad
den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för jernvägsmateriel och
jernvägsbyggnader samt i riksstaten uppfördt belopp till tomtregleringslån åt Luleå stad,
skulle jemte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet; och kommer denna skrifvelse
icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas.

75:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (92.)
Den 25 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid innevarande
års riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

76:o af den 16 maj, angående uppiättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (93.)
Den 14 juni är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

77:o af samma dag, med ny riksstat. (94.)

Vid underdånig anmälan den 31 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att, jemte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition
vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riksstat
skulle tillställas statskontoret till kännedom oeh efterrättelse.

78:o af den 2 maj, med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 7 i förordningen
angående sparbanker den 1 oktober 1875. (42.)

Denna skrifvelse är den 25 maj på justitiedepartementets föredragning i underdånighet
anmäld för Kongl. Maj:t, som dervid infordrat högsta domstolens utlåtande öfver ifrågavarande
lagförslag.

Sedan högsta domstolen med sådant utlåtande inkommit samt Riksdagens förevarande
skrifvelse derefter blifvit till finansdepartementet öfverlemnad, har Kongl. Maj:t, vid förnyad
underdånig anmälan af skrifvelsen denna dag, godkänt Riksdagens öfvannämnda för -

149

slag samt, i öfverensstämmelse dermed, låtit utfärda lag angående ändrad lydelse af § 7
i förordningen angående sparbanker den 1 oktober 1875.

Stockholm den 31 december 1888.

Hans Wachtmeister.

7:o. Kong!, ecklesiastikdepartementet.

79:o Riksdagens skrifvelse af den 14 april 1888, angående afsöndring af jord från
indragna militiebostället Basebo u:o 1 i Kalmar län. (33.)

Kongl. Maj:t har den 27 april 1888 meddelat beslut i detta ärende.

80:o af samma dag, angående afsöndring af jord från kungsgården Noret i Kopparbergs
län. (34.)

Kongl. Maj:t liar den 27 april 1888 meddelat beslut i detta ärende.

81 :o af samma dag, angående afsöndring afjord från kronolägenheten Stora Trädgården
i Helgona socken af Södermanlands län. (35.)

Kongl. Maj:t har den 27 april 1888 meddelat beslut i detta ärende.

82:o af den 5 maj, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för
barnmorskor. (47.)

Sedan, jemlikt Kongl. Maj:ts bemyndigande, statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
utsett sakkunnig person, att utarbeta förslag till barnmorskors pensionering,
och sådant förslag blifvit uppgjordt, har Kongl. Maj:t den 16 november 1888 anbefalt
medicinalstyrelsen att deröfver afgifva utlåtande, hvilket ännu icke till kongl. ecklesiastikdepartementet
inkommit.

83:o af samma dag, rörande ändrade bestämmelser angående aflöning åt lärare och
lärarinnor vid folkskolorna. (48.)

Kongl. Maj:t har den 25 maj 1888 låtit utfärda nådig kungörelse om förändrad ^lydelse
af § 1 i kungörelsen angående aflöning åt lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor
den 20 januari 1882.

84:o af den 7 maj, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället V8
mantal Karda klockaregård u:o 3 i Jönköpings län. (50.)

Kongl. Maj:t har den 18 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.

85:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Brunna i Torstuna socken af Yestmanlands län. (51.)

Kongl. Maj:t har den 18 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.

86:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Ljung
i Göteborgs och Bohus län. (52.)

Kongl. Maj:t har den 18 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.

150

87:o af den 12 maj, angående utarbetande och framläggande af förslag till ordnande
af döfstumundervisningen i riket. (83.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

88:o af den 14 maj, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

Sedan Kongl. Maj:t den 25 maj 1888 anbefalt riksarkivarien att i ämnet afgifva underdånigt
utlåtande, har sådant utlåtande den 29 december 1888 till kongl. ecklesiastikdepartementet
inkommit.

89:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (64.)

Kongl. Maj:t har den 31 maj 1888 meddelat erforderliga föreskrifter i ämnet.

90:o af den 12 maj, angående aflöningsstat för tjenstepersonalen vid folkskolelärarnes
pensionsinrättning m. m. (67.)

Kongl. Maj:t har den 31 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.

Stockholm den 31 december 1888.

Nils Claeson.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna genom Riksdagens
underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången
af är 1888 i sin kelhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

9:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars, angående upphäfvande af föreskriften om
förnyelse af inteckning för fordran. (16.)

12:o af den 11 april, angående ändring i gällande bestämmelser om tiden för nyttjauderättsaftals
bestånd. (37.)

13:o af den 2 maj, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1886. (41.)

15:o af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arvode för konkursbos
förvaltning. (43.)

16:o af samma dag, angående förbud för ledamöter af sparbanksstyrelse och styrelsen
biträdande tjensteman att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens
medel. (45.)

151

Kongl. civildepartementet.

32:o af den 7 april, angående anvisande af medel till odlingslånefonden m. m. (28.)

36:o af den 5 maj, angående omarbetning af nådiga förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

38:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (62.)

Kongl. finansdepartementet.

56:o af den 7 maj, angående upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna i
Norrland. (49.)

58:o af den 8 maj, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (55.)

64:o af den 11 maj, angående uppförande å Helgeandsholmen af tvenne skilda byggnader
för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen
m. m. (74.)

69:o af den 12 maj, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

82:o af den 5 maj, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för
barnmorskor. (47.)

87:o af den 12 maj, angående utarbetande af förslag till ordnande af döfstumundervisningen
i riket. (83.)

88:o af den 14 maj, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af arkiv. (84.)

II.

Förteckning å de vid riksdagarne före år 1888 till Kongl. Maj:t aflåtna
underdåniga skrifvelser, hvilka i justitieombudsmannens till 1888 års riksdag
afgifna embetsberättelse finnas upptagna i sin helhet eller till någon
del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jemte uppgift å de åtgärder, som sedermera
blifvit med dem vidtagna.

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om
skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan
sådan. (40.)

Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade yttrande liar ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

Komitén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande, till hvilken denna skrifvelse
blifvit öfverlemnad, har ännu icke i anledning af densamma afgifvit utlåtande.

4:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och
tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.
(39.)

Högsta domstolen har öfver det af nya lagberedningen afgifna förslag till förändrade lagbestämmelser
i ämnet den 15 november 1888 afgifvit utlåtande; ocli beror ärendet på
Kongl. Maj:ts pröfning.

153

5:o af den 9 maj 1884, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande
af planer för, eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller
allmänna platser i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande
stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas. (42.)

Högsta domstolen har öfver det af komiterade utarbetade förslag till lag angående stadsplan
och tomtreglering m. m. den 20 april 1887 afgifvit utlåtande; och beror ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast
eller lös egendom hänföra. (50.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.)
Den af Kongl. Maj:t den 30 december 1885 tillsatta komité är fortfarande sysselsatt
med utarbetande af lagförslag i detta med flera sammanhängande ämnen.

8:o af den 8 mars 1886, angående afskaffande af åtskilliga löfteseder. (11.)

Öfverlemnad från kongl. civildepartementet.

Anmäldes den 3 februari 1888 i hvad den angår justitiedepartementet, dervid Kongl.
Maj:t förklarade, att den i 7 och 8 §§ i reglementet för kronoarbetscorpsen den 8 augusti
1842 omförmälda tjensteed icke vidare skulle ifrågakomma, utan att kronoarbetskarl i
stället skulle i den ordning fångvårdsstyrelsen egde bestämma erinras om de honom åliggande
skyldigheter och ansvaret för desammas åsidosättande.

9:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 18 juni 1887, angående ändring i 17 kapitlet 12 § handelsbalken. (21.)
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 31 december 1888.

Paul Isberg.

2:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

11 :o af den 11 april 1886, angående ändring i sättet för utdelning af underhållsmedel
till gratialister af krigsgemenskapen. (28.)

Remitterad den 19 april 1886 till arméförvaltningen, hvars utlåtande i ämnet ännu icke
inkommit.

12:o af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revi Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års rihsdag. 20

154

sorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)
Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna underdåniga skrifvelse hafva
i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan,
arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefalda att med gemensamt utlåtande
i detta ämne inkomma.

Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

13:o af den 14 juni 1887, angående försäljning af en del af Tånga hed samt försäljningssummans
användande till inköp af nytt skjutfält för Göta artilleriregemente
vid Remmene i Vestergötland. (14.)

Anmäldes den 27 juni 1887, och meddelades arméförvaltningen samt generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet till kännedom, med åläggande för denne senare att från
vederbörande jordegare inhemta yttrande, om och på hvilka vilkor kronan kunde förvärfva
rättighet att, då öfning i skarpskjutning å det till inköp föreslagna fältet vid Remmene
komme att försiggå, för måls uppställande m. m. disponera öfver erforderliga delar af de
till skjutfältet angränsande jordområden, samt att dermed, jemte eget utlåtande i fråga om
vilkorens antaglighet till Kongl. Maj:t inkomma.

Berörda utlåtande inkom till Kongl. Maj:t den 3 januari 1888, hvarefter målet
remitterades till arméförvaltningen, som den 1 derpå följande mars afgaf yttrande i ämnet.

Vid målets föredragning inför Kong]. Maj:t den 23 sistnämnda månad förordnade
Kongl. Maj:t att med expropriation af den till artilleriskjutfält afsedda delen af Remmene
skulle tills vidare anstå samt att Göta artilleriregementes öfningar fortfarande skulle utföras
å Tånga hed.

14:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (32.)

Den af Riksdagen gjorda framställning om åtgärders vidtagande till motverkande af höjning
utaf kreditivet till arméns pensionering föredrogs den 4 oktober 1887; och beslöts
infordrande af yttranden från vederbörande militärmyndigheter, hvarjemte åt enskild person
uppdrogs att med utlåtande och utredning i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma.

Sedan dessa yttranden afgifvits samt berörda utredning blifvit verkstäld, föredrogs
ärendet inför Kongl. Maj:t den 12 sistlidne oktober; och fann Kongl. Maj:t Riksdagens
förevarande framställning icke kunna till någon vidare åtgärd föranleda.

15:o af den 7 juli 1887, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppsättande
af ett kompani volontärer vid Norrbottens fältjägarecorps. (77.)
Anmäldes den 19 augusti 1887, och meddelades vederbörande generalbefälhafvare samt
arméförvaltningen, hvarjemte förvaltningen anbefaldes att inkomma med förslag till inredning
af lokaler för en volontärskola i de å Notvikens mötesplats befintliga byggnader.

Arméförvaltningens med anledning häraf afgifna förslag till ordnande af ett volontäretablissement
å Notviken inkom den 9 januari 1888 och blef inför Kongl. Maj:t föredraget
den 27 i samma månad samt bifölls.

155

Den 19 mars 1888 meddelades bestämmelser angående kompaniets uppsättning
samt till följd deraf erforderliga förändringar i corpsens organisation.

Stockholm den 31 december 1888.

E. von der Lancken.

8:o. Kongl. civildepartementet.

16:o af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultima och Aluarps landtbruksinstitut,
föredragen och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af
sitt uppdrag, jemväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokfö ringssättet
vid instituten.

Komiténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till
Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden jemte komiténs förslag
den 2 november 1885 remitterats till landtbruksakademiens förvaltningskomité, som den
20 februari 1886 afgaf underdånigt utlåtande i frågan, erhöllo styrelserna för Ultuna
och Alnarps landtbruksinstitut den 26 november 1886 nådig befallning, hvar för sig, att
afgifva yttranden angående hvilka nybyggnader vid instituten skulle, derest komiterades
förslag till omorganisation af landtbruksläroverken blefve antaget, vara oundgängligen
erforderliga, samt angående de belopp, hvartill kostnaderna härför skulle uppgå.

Dessa yttranden äro inkomna; och ärendet är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

17:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja mellan Helsingborg
och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Anmäldes den 23 maj 1884, hvarvid chefen för civildepartementet bemyndigades att
utse komiterade för afgifvande af betänkande i fragan. Sedan från desse komiteiade
yttrande inkommit, remitterades ärendet den 3 oktober 1884 till styrelsen för statens
jernvägstrafik samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af gemensamt utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

18:o af den 11 maj 1884, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
hufvud titel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse bland annat innehöll, tillsattes
den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda om och i hvad
mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer, än äfven att derefter afgifva de förslag,
hvartill utredningen gåfve anledning.

Den 18 september 1888 inkom komitén med betänkande, innefattande bland annat,
förslag till

a) lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet jemte förslag
till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874;

b) lag om försäkring för olycksfall i arbetet;

c) lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten; samt

d) förordning angående riksförsäkringsanstalten.

Då betänkandet den 21 september anmäldes, anbefalde Kongl. Maj:t dels kommerskollegium,
medicinalstyrelsen och tekniska högskolan att, i anledning af komiténs
förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, hvar för
sig före den 1 i denna månad inkomma med underdånigt utlåtande, förstnämnda embetsverk,
sedan industriidkare och andra för ämnet intresserade på lämpligt sätt lemnats tillfälle
att öfver förslaget sig yttra, dels öfverintendentsembetet att före samma dag afgifva
underdånigt utlåtande rörande komiténs förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets
städer den 8 maj 1874, dels ock kommerskollegium att före den 15 januari 1889 inkomma
med underdånigt utlåtande i anledning af komiténs förslag till lagar om försäkring
för olycksfall i arbete samt om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten, efter det
kollegium på lämpligt sätt beredt industriidkare, skeppsredare och andre för ämnet intresserade
tillfälle att öfver förslagen sig yttra.

Samtliga de infordrade utlåtandena, utom det sistnämnda, hafva inkommit. Ärendet
är sålunda beroende på vidare handläggning.

19:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter länsstyrelsernas
hörande.

Detta utlåtande är ännu icke afgifvet.

20:o af den 26 mars 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år
1883. (30.)

Anmäldes den 4 juni 1886 i hvad den angår statens jern vägstrafik, dervid Kongl. Maj:t
anbefalde styrelsen för statens jern vägstrafik, bland annat, att till Kongl. Maj:t inkomma
med yttrande rörande hvilka särskilda föreskrifter borde kunna meddelas om huru vid
afskrifningar af jernvägstrafikens osäkra fordringar skulle förfaras.

157

Sedan detta yttrande den 5 oktober 1887 inkommit, remitterades ärendet till kammarrättens
utlåtande, hvilket ännu icke afgifvits.

21:o af den 7 juli 1887, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (29.)

Anmäldes den 13 juli 1887.

a) Dervid anbefaldes kammarkollegiet och statskontoret att, efter inhämtande af
Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvandes yttranden, afgifva underdånigt utlåtande i anledning
af hvad Riksdagen under 8:de punkten anfört. Detta utlåtande har ännu icke
inkommit.

b) Med föranledande af 34:de punkten anbefaldes samma dag kommerskollegium
att, sedan Sveriges allmänna exportförening lemnats tillfälle att sig yttra, efter samråd
med landtbruksakademiens förvaltningskomité afgifva underdånigt utlåtande och förslagrörande
lämpligaste sättet att använda det för år 1888 beviljade extra anslaget å 20,000
kronor för beredande åt alster af svensk industri och svenska näringar af afsättning i
främmande länder.

Sedan det infordrade förslaget inkommit, anmäldes skrifvelsen ånyo den 15 februari
1888, dervid Kongl. Maj:t meddelade beslut angående anslagets fördelning.

c) Vidare och med anledning af hvad i 36:e punkten anförts i fråga om lämpligaste
sträckningarna för de telefonledningar i bohuslänska skärgården, för hvilkas anläggande
Riksdagen enligt nämnda punkt beviljat medel, anbefaldes Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län att, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest
andra sträckningar skulle befinnas lämpligare än de, för hvilka kostnadsberäkningar blifvit
af telegrafstyrelsen uppgjorda, inhemtat upplysning från nämnda styrelse angående dessa
sträckningars anläggningskostnad, och efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort
sig förvissad, huruvida hushållningssällskap, landsting, kommun eller enskilde vore villiga
bidraga till anläggningskostnaderna med minst en fjerdedel deraf, inkomma med underdånigt
utlåtande i ämnet.

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådant yttrande afgifvit och telegrafstyrelsen
till följd af nådig remiss af den 17 december 1887 under innevarande år inkommit med
underdånigt utlåtande, har ärendet öfverlemnats till finansdepartementet för vidare handläggning.

De under b) och c) omförmälda frågor påkalla ej vidare åtgärd från civildepartementets
sida.

Stockholm den 31 december 1888.

Hugo Martin.

158

4:o. Kongl. finansdepartementet.

22:o af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen. (109.)

Sedan ett af landshöfdingen B. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till
förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

23:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantalsoch
skattskrifningarnes förrättande. (6.)

Sedan kammarrätten den 19 april 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande öfver
det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglering af landstaternas löner
m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o af den 23 april 1874 angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Denna skrifvelse, med anledning af hvilken kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har den 19 oktober blifvit i underdånighet föredragen; och då det på
grund af den utaf kontrolldirektören i ämnet verkställa utredning måste anses ådagalagdt,
att en nedsättning i kontrollafgifterna icke utan förlust för staten kunde ega rum, har
Kongl. Maj:t förklarat Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning icke till någon Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda; hvaremot Kongl. Maj:t, med afseende å den med nästkommande
års början förestående definitiva öfvergången till det metriska vigtsystemet,
förordnat, att nådig kungörelse angående kontrollafgifternas för guld-, silfver- och tennarbeten
utgörande med tillämpning af berörda vigtsystem m. m. skulle utfärdas att lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1889.

25:o af den 12 maj 1886, i fråga om att åt vissa å kronans utarrenderade egendomar
bosatte lägenhetsinnehafvare bereda tryggad besittning af de lägenheter
de innehafva. (54.)

Den 19 mars innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen i
förevarande ämne.

26:o af den 23 februari 1887, angående jemkning af den på hemman å landet
hvilande inqvarteringsbörda under fredstid. (4.)

Detta ärende, deri kammarkollegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad
taga virke å prestebolets skog. (20.)

Vid underdånig föredragning den 27 juni 1887 af förevarande skrifvelse har Kongl.
Maj:t förordnat, att densamma skulle öfverlemnas till kammarkollegium med befallning
till detta embetsverk att efter domkapitlens hörande deröfver afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

159

28:o af den 5 juli 1887, i fråga om ersättning af statsmedel åt egare af skattefrälsehemman,
hvars ränta icke blifvit af statsverket inlöst. (60.)

Den 3 februari innevarande år har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse uti förevarande
ämne.

29:o af den 6 juli 1887, angående ändring af hypoteksföreningarnes verksamhet. (65.)
Sedan styrelsen för allmänna hypoteksbanken, efter det delegarne i laga ordning lemnats
tillfälle att taga innehållet af ifrågavarande skrifvelse i öfvervägande, den 21 november
1887 öfver densamma afgifvit underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kong]. Maj:ts
pröfning beroende.

30:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (29.)

Sedan, med anledning af hvad i punkten 36 af förevarande skrifvelse anförts i fråga om
lämpligaste sträckningarna för de telefonledningar i bohuslänska skärgården, för hvilkas
anläggande Riksdagen enligt nämnda punkt beviljat medel, Kongl. Maj:t på civildepartementets
föredragning den 13 juli 1887 anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län att, efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest andra
sträckningar skulle befinnas lämpligare än de, för hvilka kostnadsberäkningar blifvit af
telegrafstyrelsen uppgjorda, inhemtat upplysning från nämnda styrelse angående dessa sträckningars
anläggningskostnad, och sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort sig förvissad,
huruvida hushållningssällskap, landsting, kommun eller enskilde vore villige bidraga
till anläggningskostnaderna med minst en fjerdedel deraf, inkomma med underdånigt utlåtande
i ämnet; samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådant yttrande afgifvit, hvarefter
telegrafstyrelsen på grund af nådig remiss inkommit med underdånigt utlåtande i ärendet;
så har denna skrifvelse, hvilken, så vidt den anginge förevarande ämne, öfverlemnats till
finansdepartementet, blifvit den 28 mars innevarande år ånyo i berörda del i underdånighet
anmäld, dervid Kongl. Maj:t, som ansett beslut för det dåvarande böra meddelas om
utförande af telefonanläggningar endast å följande linier, nemligen: Grafvarne—Malmön,
Ellos—Grundsund—Fiskebäckskil, Ellös—Gullholmen, Stockevik—Klädesholmen samtStockevik—Rönnäng,
anbefalt telegrafstyrelsen att, under förutsättning att af den till 19,450
kronor beräknade kostnaden för dessa anläggningar en fjerdedel betäcktes af i orten tecknade
bidrag, så fort ske kunde gå i författning om samma anläggningars utförande, med
rätt härvid för telegrafstyrelsen att, derest svårighet uppstode att i Ellös anordna erforderlig
vexelstation för grenlinierna, låta med bibehållande af telefonstationer å sistnämnda
ort förlägga vexelstationen till Kårehagen eller annat lämpligt ställe i närheten af Ellös.

Härjemte och då beträffande den af telegrafstyrelsen till utförande jemte ofvan omförmälda
linier förordade ledning mellan Helleviks strand och Kärringön anmärkts, att
densamma kunde komma att medföra olägenheter för sjöfarten och fisket, har Kongl. Maj:t
anbefalt telegrafstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida
icke Kärringöns förbindande med det öfriga telefonnätet lämpligare kunde åvägabringas
genom en ledning mellan Kärringön och Gullholmen; kommande i afvaktan på

160

detta utlåtande att anstå med bestämmande af de ytterligare telefonanläggningar för ifrågavarande
ändamål, som kunde böra med dertill tillgängliga medel utföras.

Jemte det Kongl. Maj:t vidare bemyndigat telegrafstyrelsen att uppbära de bidrag,
som af Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap, länets landsting, kommuner eller
enskilde tecknats för ifrågavarande anläggningar, har Kongl. Maj:t till betäckande af de
tre fjerdedelar af kostnaden för de beslutade anläggningarna, som borde bestridas af staten,
stält till telegrafstyrelsens förfogande ett belopp af högst 15,000 kronor; och har statskontoret
anbefalts att till telegrafstyrelsen i mån af reqvisition utbetala nämnda belopp,
15,000 kronor, af det i riksstaten för år 1888 uppförda extra anslag till telefonledningar
med stationer i bohuslänska skärgården för fiskebedriftens främjande.

Stockholm den 31 december 1888.

Hans Wachtmeister.

5:0. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

31:o af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkofonden,
som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Sedan Kongl. Maj:t den 30 maj 1873 anbefalt kammarkollegium och statskontoret att,
efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande och detta utlåtande
till ecklesiastikdepartementet inkommit, samt detta ärende, jemlikt Kongl. Maj:ts den 16
december 1881 meddelade beslut, blifvit öfverlemnadt till skatteregleringskomitén, hvilken
i ämnet sig yttrat, hvarefter kammarkollegium och statskontoret på erhållen nådig befallning,
efter vederbörandes hörande, afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande, har statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet genom skrivelser den 5 november 1888 anmodat
vederbörande domkapitel att från samtliga församlingar inom Lunds och Göteborgs stift
infordra uppgifter rörande den inom församlingarna utgående kyrkotionde, hvilka uppgifter
skola till vederbörande domkapitel insändas senast den 1 juli 1889 för att derefter öfverlemnas
till ecklesiastikdepartementet.

33:o af den 10 maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Kongl. Maj:t har den 7 december 1888 beslutit att till Riksdagen aflåta proposition i
ämnet.

161

34:o af den 14 maj 1876, angående ordnandet af döfstummeundervisningen i
riket. (71.)

Ärendet beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.

35:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Kongl. Maj:t, som den 7 december 1888 tillsatt en komité för ordnande af kyrkoskrifningen
i riket, har förordnat, att denna skrifvelse och de i anledning af densamma afgifna
yttranden skola till komitén öfverlemnas.

36:o af den 12 maj 1885, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1882. (33.)

Sedan Kongl. Maj:t anbefalt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien att inkomma
med förslag till nya stadgar för akademien, dervid innehållet af Riksdagens berörda skrifvelse
borde tagas i öfvervägande, samt förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, har
Kongl. Maj:t den 15 februari 1888 anbefalt akademien att, under iakttagande af vissa
föreskrifter, inkomma med förnyadt förslag till stadgar för akademien, hvilket förslag
ännu icke inkommit till ecklesiastikdepartementet.

37:o af samma dag, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom. (47.)
Sedau en för ärendets behandling tillsatt komité den 10 oktober 1888 till Kongl. Maj:t
inkommit med utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t den 26 i samma månad anbefalt
samtliga domkapitlen, direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk, direktionen
öfver högre lärarinneseminariet och medicinalstyrelsen att deröfver afgifva yttranden; varande
sådant yttrande hittills afgifvet blott af domkapitlet i Visby.

38:o af den 18 juni 1887, angående behörighet för qvinna att väljas till ledamot
af fattigvårdsstyrelse och af skolråd. (19.)

Kongl. Maj:t har den 31 december 1888 beslutit att till Riksdagen aflåta proposition
i ämnet.

39:o af den 28 juni 1887, med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 11
i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11
juli 1862. (44.)

Sedan kammarkollegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den
19 mars 1888 utfärdat nådig kungörelse i ämnet.

40:o af den 6 juli 1887, angående förändradt sätt för utbetalning af pensioner
från folkskolelärarnes pensionsinrättning samt folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.
(70.)

Kongl. Maj:t har den 21 december 1888 beslutit af Riksdagen äska förhöjdt anslag till
folkskolelärarnes pensionsinrättning för genomförande af ändring i fråga om pensionernas
utbetalning.

Just.-omludsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag.

162

41:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet
vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 juli 1887 anbefalt vidtagande af åtgärder för insamlande och
bearbetande af åtskilliga statistiska uppgifter rörande exameusförhållandena vid universiteten,
har Kongl. Maj:t den 18 juni 1888 tillsatt en komité med uppdrag att åstadkomma
en utredning i ämnet med afseende å de filosofiska fakulteterna vid universiteten.
Något yttrande från komitén har ännu icke till departementet inkommit.

Stockholm den 31 december 1888.

Nils Claeson.

163

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1888 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år
införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i

förenämnda förteckningar.)

1	44	25	31	49	56	73	63
2	1	26	49	50	84	74	64
3	2	27	11	51	85	75
4	3	28	32	52	86	76
5	45	29	20	53	37	77	65
6	4	30	50	54	57	78	66
7	5	31	51	55	58	79	67
8		32	52	56	49, 59	80	68
9	30	33	79	57	60	81	69
10	6	34	80	58	17	82	70
11	7	35	81	59	19	83	87
12	*)	36	18, 33,53	60	21	84	88
13	8	37	12	61	28	85	42
14	*)	38	54	62	38	86	71
15	*)	39	34	63	61	87	72
16	9	40	55	64	89	88
17	46	41	13	65	27,29,39,62	89	26
18	10	42	14, 78	66	40	90	73
19	47	43	15	67	90	91	43, 74
20	48	44	35	68	22	92	75
21	*)	45	16	69	23	93	7 6
22	*)	46	36	70	24	94	77
23	*)	47	82	71	25
24	*)	48	83	72	41

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksbanken.

164

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1889''.

Sedan sistförflutna års riksdags början har något annat ärende ej varit föremål för
komiterades åtgärd än att, efter det före detta justitieombudsmannen m. m. Nils August
Fröman aflidit, komiterade, i öfverensstämmelse med föreskriften i § 70 i riksdagsordningen,
kallat före detta bibliotekarien vid Upsala universitet, riddaren af Kongl. Maj:ts nordstjerneorden,
filosofie doktorn Carl Gustaf Styffe att det bland komiterade efter före detta
justitieombudsmannen Fröman lediga rum intaga; hvilket komiterade härmed få hos Riksdagen
anmäla.

Stockholm i januari 1889.

E. THOMASSON.

JOH. ACG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD.
OSCAR MONTELIUS. .T. SJÖBERG. C. G. STYFFE.

C. v. Schulzenheim.