JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1888:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTT ELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1888;

samt

T ryckfri hets- Kom iténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAK HiEGOSTHÖMS BOKTRYCKERI
1888.

. Sid.

Inledning ................................................................................................... j

Redovisning för åtal, anstälda mot

1) länsmannen i Enångers distrikt L. Westerlund, för olaga häktning........................ 2

2) notarius publicus i Karlshamn, rådmannen C. H. Leissner, för uppbärande af

lösen för anteckningar om verkstäld vexelprotest (forts, från 188G års embetsberättelse,
sidd. 30—35) .......................................................................................... 14

3) häradshöfdingen i Gotlands södra domsaga C. B. Lindroth, för oriktigt förfarande

i ett konkursärende ...................................................................... 15

4) kyrkoherden i Malmbäcks pastorat J. F. Vigstrand, för obehörigt uppbärande af
särskild ersättning för embetsförrättning (forts, från 1887 års embetsberättelse n:r

1 sidd. 44—49)......................................................................................................... 22

5) kyrkoherden i norra Åsarps pastorat, kontraktsprosten A. Jungner, för obehörigt

tillägg till ett frejdbetyg .......................................................................................... 23

6) rådstufvurätten i Eksjö, för ådömande på en gång af ansvar särskildt för stöld

och särskildt för snatteri ......................................................................................... 26

7) rådmannen i Stockholms rådstufvurätt G. Dahl, för obehörig afvikelse från utfärdad
uppropslista (forts, från 1887 års embetsberättelse n:r 1 sidd. 31—37)........... 29

8) rådmännen i Stockholms rådstufvurätt F. Krook och M. Forsgrén samt v. häradshöfdingen
A. Norseus, för oriktigt förfarande vid en valförrättning........................ 29

9) registrator^ i kammarkollegium, friherre C. af Klinteberg för origtig stämpelbeläggning
å ett kollegii utslag................................................................................... 36

10) t. f. länsmannen i Jerfsö distrikt J. A. Pihlman, för obehörigt verkställande af
utmätningar ............................................................................................................ 42

Angående lagskipningens tillstånd.................... 46

Angående rätta betydelsen af § 31 i konkurslagen den 18 september 1862 .................. 46

Framställningar i lagskipningsärenden

a) angående upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen ...................................................... 53

b) angående ändring i förordningen angående patent den 16 maj 1884 och lagen om

skydd för varumärken den 5 juli samma år............................................................ 57

1887 års embetsresa........................................................................................................ 69

Uppgift angående de under 1887 inkomna klagomål och anstälda åtal ...................... 70

Utdrag ur högsta domstolens minnesbok ....................................................................... 70

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit meddelad, sedan justitieombudsmannens

senaste embetsberättelse afgafs ................................................................................ 71

Anmälan angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen .................. 71

BILAGA.

Sid.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen efter afgifvandet af justitieombudsmannens
senaste embetsberättelse aflåtna underdåniga skrivelser och i anledning
af dessa vidtagna åtgärder ............................................................................ 75

Förteckning å de i berörda skrivelser omförmälta ärenden, som ännu icke blifvit slutligen
afgjorda................................................................................................ 88

» å de genom Riksdagens före den 2 maj 1887 aflåtna underdåniga skrivelser
anhängiggjorda ärenden, livilka i bilagan till senast afgifna embetsberättelse
finnas upptagna såsom då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder,
som sedermera blifvit med dem vidtagna ....................................... 90

Tabell öfver förenämnda uppgifter ................................................................................ 98

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård ........................................................... 99

Tryckfel.

Sid. 60 rad 13 nedifr. står gäle i st. f. galle

Till Riksdagen.

D en berättelse rörande förvaltningen af justitieombudsmansembetet,
jag nu går att till Riksdagen afgifva, omfattar icke såsom vanligt ett
helt år utan allenast den tid, som förflutit efter det jag i maj månad
nästlidna år senast framlade en slik berättelse.

Just.-ombudsmannen» embetsberättelse, till 1888 års riksdag.

Efter vedertagen ordning skall jag till en början redogöra för
de åtal, som efter förordnande af justitieombudsmannen anstalts mot
embets- och tjensteman för fel eller försummelse i utöfning af embete
eller tjenst, såvidt åtalen blifvit under den tid berättelsen afser af åtminstone
en domstol pröfvade och afgjorda.

I en hit ingifven skrift omförmälde förre handlanden L. O. Franck
i Nyåker hurusom, efter det han den 14 februari 1885 blifvit i konkurstillstånd
försatt, länsmannen i Enångers distrikt Lars Westeidund
den 8 påföljande maj låtit införpassa Franck till kronohäktet i Hudiksvall
för undergående af ransakning inför Enångers tingslags häradsrätt
för förment oredligt och vårdslöst förfarande mot borgenärer, hvarefter
Franck, hvilken den 23 i sistnämnde månad första gången varit instäld
till ransakning inför bemälte häradsrätt, qvarhållits i häktet till den 24
påföljande juni, då det mot honom anstälda åtalet ogillats och han
blifvit på fri fot försatt; och anförde Franck vidare, att Westerlund i
omförmälta mål fört talan dels i egenskap af allmän åklagare, dels ock
såsom ombud för enskilde fordringsegare i Francks konkurs, och att
hans talan stödde sig på den omständighet, att Franck icke fullgjort
ordentlig bokföring öfver sin affär. Intet af hvad Westerlund haft att
anföra till stöd för sitt påstående hade likväl varit af beskaffenhet,
att häktningsåtgärden varit berättigad. Deremot framginge tydligen
af de klagoskriften bifogade attester och handlingar, att Westerlund,
då Franck kommit i tillfälle att förnöja sina fordringsegare, så att
han derigenom kunnat få konkursen nedlagd, sökt motarbeta detta genom
att vägra mottaga liqvid för de fordringsegares räkning, för hvilka
han uppgifvit sig vara ombud. Härigenom hade han sökt gifva något
sken af sanning åt sitt påstående, att Franck skulle hafva under konkursens
fortgång tillfredsstält vissa af sina fordringsegare på andras bekostnad
och sålunda gjort sig skyldig till oredlighet, den enda anklagelse,
som möjligen skulle kunnat ursäkta den olaga häktningsåtgärden. Skulle
så lösa grunder berättiga till så strängt förfarande, vore det illa bestäldt
med lagens skydd, då en hvar kunde så blifva utsatt för ett hänsynslöst
godtycke. Den ende obetalde fordringsegaren i konkursen var O.
Lindholm i Gefle; och orsaken, hvarför Franck ej kunnat tillfredsställa
honom, var den, att Lindholm icke bevakat någon fordran i konkursen.
När han sedermera gjorde efterbevakning, erhöll han liqvid, och efterbevakningen
blef aldrig föremål för handläggning. Det enda, som möjligen

kunnat läggas Franck till last, vore felaktig bokföring, men det ansvar,
som efter lag borde följa härför, vore icke af beskaffenhet att berättiga
häktning. Att Westerlund hela tiden handlat i enskildt intresse, vore
uppenbart; och beklagligt vore, att allmänna åklagaremakten skulle kunna
användas till befordrande af enskildes mer eller mindre befogade egennyttiga
beräkningar, ända derhän att intrång kunde göras i andras personliga
frihet. Detta förhållande hade tvingat Franck att påkalla mitt
ingripande för att stäfja dylikt kränkande af allmän rätt; och yrkade
Franck, att Westerlund måtte, på grund af den af Franck till stöd
för de af honom uppgifna förhållanden företedda bevisning, befordras
till laga åtal för omförmälta olagliga häktningsåtgärd, samt anhöll tillika,
att, om detta yrkande upptoges och vunne bifall, Franck måtte blifva
satt i tillfälle att få mot Westerlund göra de ersättningspåståenden,
hvartill Franck kunde finna sig befogad, såväl för det lidande Franck
genom häktningen och inspärrningen tillskyndats, som för det men,
Francks affärsställning samt goda namn och rykte derigenom lidit.

Vid klagoskriften funnos fogade:

1) en afskrift af följande lydelse: »Kronolänsmanskontoret i Enånger.
Fångförpassning. Handlanden Lars Olof Franck i Ny åker, Enångers
socken, varder härmed förpassad till kronohäktet i Hudiksvall för undergående
af ransakning för vårdslöst och oredligt förfarande mot borgenärer.

Fången, som föres fängslad med fotbojor och under transporten
tilldelas traktamente enligt lag, forslas med skjuts efter föreskrifvet antal
hästar. Enånger i Kronolänsmanskontoret den 8 maj 1885.

L. Westerlund.

Afskriften lika lydande med originalet intygar

P. G. Melon.

Enligt förestående förpassning intogs handlanden Lars Olof Franck
i härvarande kronohäkte den 8 sistlidne maj och blef den 29 nästlidne
juni af Enångers häradsrätt på fri fot försatt; intygas på begäran. Hudiksvalls
kronohäkte den 9 oktober 1885. P. G. Melén.

Fängelsedirektör*;

2) ett intyg, så lydande:

»Undertecknad har erbjudit Herr L. Westerlund i Enånger full liqvid
för Herrar O. L. Wessberg & C Göteborg fordran i Handl. L. O. Francks
och hans hustrus konkurs i Enånger & Nyåker, hvilket af Herr L. Westerlund
vägrades att emottagas. Enånger den 8/s 1885.

Erik Enqvist.

Verkligheten häraf bevittnas af A. B. Johansson Handlande i Enånger
Hans Lundgren i Bölan»;

3) transsumt af eu utaf länsmannen Westerlund efter förordnande
af vederbörande domhafvande den 26 februari 1885 uppgjord förteckning
öfver Francks tillgångar och skulder, utvisande att tillgångarna af Westerlund
upptagits till 13,759 kr. 75 öre, hvarjemte såsom osäkra fordringar
antecknats dels »Reverser aflemnade till A. F. Malmberg i Nyåker som
hypotek», till belopp af 6,979 kr. 71 öre, dels ock »osäkra fordringar»,
till belopp af 2,391 kr. 25 öre eller sammanlagdt 9,370 kr. 26 öre;

4) utdrag af protokoll, hållet vid sammanträde med borgenärerne
i Francks och hans hustrus konkurs inför Westerlund såsom rättens
ombudsman i konkursen den 16 maj 1885, hvaraf inhemtades, ätt Francks
ombud med företedda handlingar styrkt att samtlige borgenärer, som
då i konkursen bevakat fordringar, med undantag af O. L. Wessberg
& Cd i Göteborg och Birger Fogelberg i Holmsveden, erhållit liqvid för
sina fordringar, samt att Francks ombud förklarat sig villigt att hos
bemälte båda borgenärers vid sammanträdet närvarande ombud eller
hos sysslomännen i konkursen deponera full liqvid för deras fordringar;

5) Enångers tingslags häradsrätts protokoll i förenämnda ransakningsmål
för den 23 maj samt den 10 och den 29 juni 1885, af hvilka
protokoll inhemtades, att

den 23 maj 1885,

i anledning af Westerlunds anmälan, att han för vårdslöst och oredligt
förfarande mot borgenärer häktat och till kronohäktet i Hudiksvall
införpassat Franck, ransakning med denne företagits, dervid åklagaren
anmält sig föra talan jemväl för O. L. Wessberg & C:i i Göteborg och
O. Lindholm i Gefle såsom målsegande, på grund af fullmagter, utgifna,
af Wessberg & C:i den 21 april och af Lindholm den 21 maj 1885;

att åklagaren vidare till rätten ingifvit den af gode männen i Francks
konkurs å inställelsedagen afgifna berättelse, hvilken berättelse, af hufvudsaklig
vigt vid bedömandet af förevarande fråga, var af följande
lydelse:

»Till Herr Domhafvande!! i Enångers Tingslag.

Jämlikt föreskrifterna i 49 § konkurslagen få undertecknade uti handlanden
Lars Olof Francks i Nyåkers konkurs afgifva följande berättelse:

Den öfver konkursboets skulder och tillgångar upprättade förteckni
ig upptager:

Skulder................................ 34,002: 24.

Tillgångar ......................... 13,759: 75.

Brist...................................... 20,242: 49.

De böcker, gäldenären fört öfver sill rörelse, bestå af dagbok och
afräkningsbok; och vitnar såväl det sätt, på hvilket dessa äro förda,
som ock gäldenärens uraktlåtenhet att, under de fem år han idkat handelsrörelse,
ej inventera sitt varulager förr än vid slutet af sistlidet år,
om den gröfsta vårdslöshet.

Obeståndet synes hafva uppstått dels genom bristande tillsyn om
rörelsen, dels derigenom att gäldenären inlåtit sig i mindre lyckade
skogsaffärer, hvarigenom han dragit ett väl behöfligt kapital från handelsrörelsen,
hvarjemte han genom att fortsätta rörelsen, sedan han bort
inse sitt obestånd och sin oförmåga att rätt för sig göra, ännu mera
försämrat sin ställning.

Gäldenären har ock genom att kort tid före konkursens början till
en af sina borgenärer öfverlåta största delen af sina fordringar och 2:ne
försäkringsbref i lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjerna!! till ett saminanlagdt
belopp af 6,979 kronor 71 öre, samt derigenom att han, enligt
hvad böckerna utvisa, dels få dagar förr än och dels samma dag som
han till Domhafvanden inlemnade ansökan om sitt försättande i konkurstillstånd,
till fullo betalt sin skuld till några af sina borgenärer, mot
de öfriga oredligt förfarit. Enånger den 18 april 1885.

Em. Edström. J. Wasberg»;

att Frände, hvilken af åklagaren icke förts annat till last, än hvad
i ofvanintagna berättelse omförmälts, anfört, att han af sina tillgångar
lemnat skuldebref samt två lifförsäkringsbref till sainmanlagdt värde af
sextusen niohundra kronor till sina bröder, hemmansegarne Erik Enqvist
och Anders Enqvist i Finnika samt till heminansegaren Anders Fredrik
Malmberg i Nyåker såsom säkerhet för borgensförbindelser, som desse
iklädt sig för Frände; att han, som för tre år tillbaka efter inköp af en
lägenhet i Nyåker beviljat sina bemälte bröder inteckning i samma lägenhet
till säkerhet för af dem redan då ingången borgen för fyratusen kronor,
under år 1884, då han varit skyldig Helsinglands enskilda bank i Hudiksvall
en summa penningar och banken derför fordrat säkerhet, med sina
bröder aftalat, att de skulle till banken afstå den inteckning, de innehade,
mot att de, jemte Malmberg, hvilken för Franck iklädt sig borgen
för ett tusen fyrahundra kronor, skulle såsom hypotek erhålla Franck
tillhöriga reverser å tillhopa sex tusen kronor äfvensom två lifförsäkringsbref;
att, sedan med anledning häraf omförmälta inteckning i augusti
månad år 1884 återlemnats till Franck och han öfverlåtit densamma å
Helsinglands enskilda bank, Erik Enqvist och Anders Enqvist i december
månad samma år fått af Franck mottaga omförmälta skuldsedlar och lif -

försäkringsbref; samt att, då denna öfverenskommelse afslutades, Franck
icke afvetat, att han varit på obestånd, då enligt lians beräkningar,
för livilka han vid rätten närmare redogjorde, bristen i hans bo icke
kunde komma att uppgå till mer än tre tusen kronor;

att åklagaren häremot invändt, att de enligt Francks uppgift, till
hans bröder och hemmansegaren Malmberg öfverlåtna hypotek af Franck
visserligen uppgifvits till bouppteckningen, men endast såsom osäkra
fordringar; att hvad Franck berättat angående utbytet af den i hans
lägenhet faststälda inteckning mot berörda hypotek icke vore sanning
och icke heller bestyrktes af hans böcker; samt att Franck, som under
år 1884 ständigt hemsökts af utmätningar, icke kunnat vara okunnig
om sitt obestånd, men att han uppsåtligen fördröjt ansökningen om
sitt försättande i konkurs, på det att de af honom gjorda öfverlåtelse!’
icke måtte kunna på yrkande af borgenärerne upphäfvas;

att Franck, som påstod, att han dåmera godtgjort alla sina borgenärer,
och af sådan anledning bestred åklagarens behörighet att fullfölja
åtalet, till styrkande deraf att målseganden O. L. Wessberg & Cd afstått
från vidare talan i målet företett ett telegram, med hvad derå fans
tecknadt, så lydande:

»Rådman Waldenström Mot kronor trehundrafyratiofyra be fullmäktiga

vi eder att sälja vår fordran hos L. O. Franck, Enånger.
Flandlingarna afsända vi till eder. O. L. Wessberg Compani. Bevittnas
Nordlander, Telegrafkassör. A. T. Bergman, Telegrafassistent. Betaldt
qvittens; och hafva vi således icke någon som helst talan emot Hr L.
O. Franck eller i konkursen. Hudiksvall den 23 maj 1885. O. L. Wessberg
& Cd g. W. Waldenström (sigill). Wittnar: W. Svedberg»;

att sedan Franck vidare anmärkt, att handlanden Lindholm icke bevakat
fordran i hans konkurs, men med anledning deraf upplyst blifvit,
att Lindholm förut, samma dag ransakning egde rum, låtit för efterbevakning
till doinhafvanden ingifva erforderliga handlingar, samt åklagaren
förklarat, att han, sedan målet blifvit hos honom angifvet, och
redan vore af rätten till handläggning företaget, ansåge sig icke ens
behörig att nedlägga åtalet, häradsrätten förklarat Francks berörda anmärkning
icke förtjena afseende; samt

att Franck yrkat att blifva på fri fot försatt, men att häradsrätten
förklarat detta yrkande icke för det dåvarande kunna bifallas och uppskjutit
målets fortsatta handläggning till

den 10 juni 1885,

då annat i målet icke förekommit, än att, i åklagarens frånvaro,
Franck till styrkande af ofvan omförmäla utaf honom förut häfda uppgifter
företett åtskilliga handlingar; hvarefter målet uppskjutits till

deri 29 juni 1885;

att vid delta ransakningstillfälle åklagaren kommit tillstädes och
förmält sig på grund af de af honom vid rättegångstillfället den 23 förutgångne
maj ingifna fullmagter föra talan jemväl för O. L. Wessberg &
Cd i Göteborg och O. Lindholm såsom målsegande;

att, sedan Franck företett domhafvandens intyg derom, att Franck
den 25 juni 1885 styrkt, att han förnöjt alla de borgenärer, som i hans
och hans hustrus konkurs bevakat fordringar, till följd hvaraf konkursen
blifvit nedlagd, häradsrätten meddelat utslag af innehåll att, enär, äfven
om Franck skulle gjort sig saker till oredlighet eller vårdslöshet mot
borgenär, berörda brott icke, mot stadgandet i 23 kapitlet 7 § strafflagen,
enligt dess lydelse i kongl. förordningen den 6 oktober 1882,
utgjorde föremål för allmän åklagares talan ens på målsegandes angifvelse,
häradsrätten pröfvade rättvist förklara, att den af Westerlund, å
tjenstens vägnar, förda ansvarstalan icke kunde till pröfning upptagas,
och att som Franck inför rätten styrkt, att samtlige borgenärer i hans
konkurs och således äfven Wessberg & Cd och Lindholm, hvilka mot
Franck i saken fört talan, blifvit till fullo förnöjde, Franck, i förmågo af
23 kapitlet 6 § strafflagen, blefve från allt ansvar fri förklarad, vid
hvilken förhållande han genast skulle på fri fot försättas.

Då de af Franck sålunda företedda handlingar syntes gifva vid handen,
att hans klagomål icke saknade grund, infordrade justitieombudsmannen
deröfver länsmannen Westerlunds yttrande, hvari hufvudsakligen
anfördes:

att, sedan Franck blifvit till åtal angifven för brott, som omförmäldes,
dels i 23 kap. 2 § 2 mom. och 3 § 3 och 4 mom., dels ock i
22 kap. 2 § 4 mom. strafflagen och angifvelsens befogenhet blifvit bestyrkt
genom den af gode männen i Francks konkurs angående konkursboets
ställning afgifna, af domhafvanden till Westerlund öfverlemnade
berättelse, hvari uppgafs, att gäldenären Franck gjort sig skyldig
till den gröfsta vårdslöshet samt oredlighet mot sina borgenärer, särskilt
genom öfverlåtelse af största delen af sina säkraste fordringar till
en af sina borgenärer, Westerlund, för att ytterligare förvissa sig om
verkligheten af de angifna brotten, företagit undersökning af Francks
handelsböcker;

att, så vidt vid denna undersökning kunde utrönas, öfverlåtelse]!

af fordringarna skett, utan att Franck derför erhållit ringaste valuta,
hvadan den gjorda öfverlåtelsen tydligen tillkommit endast för att hindra
öfriga borgenärer att göra sin rätt till nämnda fordringar gällande;

att, enär jemlikt 22 kap. 21 § strafflagen brott af beskaffenhet,
som omförmältes i 22 kap. 2 § 4 mom. samma lag, till hvilket lagrum
nämnda öfverlåtelse måste hänföras, hörde under allmänt åtal och brottet
enligt 1 § samma kapitel var sådant, att straffarbete till och med
två år derpå kunde följa, Westerlund icke blott var berättigad utan
äfven skyldig att, på sätt som skett, befordra gäldenären Franck till
undergående af ransakning;

att den omständighet, att häradsrätten vid två rättegångstillfällen
såsom af handlingarna inhemtades, ansett Franck böra fortfarande hållas
i häkte, gåfve ytterligare stöd åt uppfattningen om häktningsåtgärdens
befogenhet;

att Francks påståenden, dels att Westerlund i förevarande fall
handlat i enskildt intresse, dels att han sökt motarbeta Franck i hans
bemödanden att godtgöra sina borgenärer, dels ock att Westerlund
nekat mottaga liqvid för de borgenärers fordringar, för hvilka han varit
ombud, allt detta endast för att gifva stöd åt sitt påstående om Francks
oredlighet, vore helt och hållet sanningslösa;

att Westerlunds vägran att mottaga liqvid för firmans O. L. Wessberg
& C:i i Göteborg fordran grundade sig på den omständighet, att
Westerlund, såsom af handlingarna kunde inhemtas, icke innehade fullmagt
vare sig att föra firmans talan i konkursen eller att för dess räkning
uppbära och qvittera någon liqvid eller utdelning, under hvilka
förhållanden Westerlund ej ansett sig ega hvarken skyldighet eller ens
rättighet att mottaga den af Erik Enqvist erbjudna liqviden för firmans
fordran i konkursen;

att häradsrätten först sedan Franck visat sig hafva godtgjort alla
sina borgenärer funnit honom böra från allt ansvar frikännas och på fri
fot försättas;

att häradsrätten visserligen genom utslag den 29 juni 1885 förklarat
Westerlund icke hafva egt befogenhet att föra ansvarstalan mot
Franck, men att häradsrätten dervid förbisett föreskrifterna i 19 § 2
och 4 mom. af kongl. förordningen om strafflagens införande den 16
februari 1864, enligt hvilka lagrum Westerlund egt att äfven utan målsegandes
angifvelse tala å alla de brott, hvartill Franck gjort sig skyldig;
samt slutligen

att häradsrättens utslag ej blifvit öfverklagadt endast af den anledning,
att Westerlund redan den 1 juli 1885 på grund af sjuklighet be -

viljades tjenstledighet och sålunda icke var i tillfälle att taga vidare
befattning med denna sak.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt yrkade Westerlund, att
den gjorda angifvelsen ej måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

I anledning af Westerlunds ofvan intagna yttrande lemnades Franck
tillfälle att afgifva påminnelser, i hvilka han omförmälde, att, beträffande
öfverlåtelsen af största delen af hans fordringar till F. Malmberg
in. fl. för ingången borgen till dubbelt högre belopp än hvad dessa
fordringar utgjorde, Westerlund, som förrättade bouppteckningen i konkursboet,
upptagit dessa fordringar såsom osäkra och af intet värde,
men deremot upptagit alla skulder till deras fulla belopp. I sin förklaring
kallade Westerlund dessa fordringar för de »säkraste», förmodligen
i afsigt att förringa Francks talan. Godemännen i konkursen
togo äfven denna boförteckning till rättesnöre vid afgifvande af sin
berättelse till rätten, så att Francks tillgångar derigenom blefvo med
nära 7,000 kronor förminskade. Att dessa fordringar tillika skulle
användas till betäckande af de skulder, för hvilka Malmberg in. fl. ingått
borgen, var ju naturligt, ty så lydde den af Franck lemnade öfverlåtelsen,
hvarför Westerlunds påstående, att dessa fordringar icke kommit
borgenärerna till godo, saknade all grund.

Vidare bestrede Westerlund, att han haft fullmagt att för O. L.
Wessberg & C:i i Göteborg mottaga liqvid, men Westerlund skaffade sig
fullmagt af nämnda firma att föra talan mot Franck, endast för att kunna
bringa Franck på fall, ty penningar ville han ej mottaga. Hinder hade
ju ej mött för Westerlund att taga penningarna i förvar för firmans räkning,
i hvilket fall häktning undvikits; men fordringsegare, som fått full
liqvid, hade förlorat sin talan i konkursen, och detta ingick ej i Westerlunds
plan. Till belysande af saken bifogade Franck afskrift af ett den
22 april 1885 dagtecknadt, bref från O. L. Wessberg & Cd till Franck,
hvari denne underrättades, att firman beslutit att ej antaga ackord i
konkursen och att yrka ansvar å Franck för vårdslöshet, men att det
vore Franck obetaget att komma från allt ansvar, om han till Westerlund
betalade firmans hela fordran jemte alla omkostnader.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann justitieombudsmannen
länsmannen Westerlunds omförmälta åtgärd att häkta och till
kronohäktet införpassa Franck för oredligt och vårdslöst förfarande mot
borgenärer i flera afseenden tydligen strida mot allmän lag. I 19 § af
kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 16 februari 1864 återfinnas de gällande bestämmelserna
angående häktning. Det enda moment af denna paragraf,

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 2

som möjligen skulle kunna åberopas till stöd för Francks häktning i
detta fall, skulle väl vara den 6:te punkten, som enligt kongl. förordningen
den 1 mars 1878 lyder sålunda: »Misstänkes någon att hafva
begått brott, som ringare är, än i öde punkten sägs, men hvarå dock
straffarbete efter lag följa kan, den må i häkte tagas. Häfver han
embete eller tjenst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller
yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han afviker eller att han
genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning
hindrar, då skall han på fri fot lemnas. Varder den, som ej häfver
stadigt hemvist, misstänkt för brott, som ringare är, än förut sägs,
men hvarå dock fängelse efter lag följa kan, och förekommer emot
honom skälig anledning att han afviker; han må ock i häkte tagas.»

Då Franck hade stadigt hemvist, kunde endast första delen af åberopade
lagrum vara på honom tillämpligt, eller med andra ord, han
hade lagligen kunnat häktas, endast derest å det brott, hvilket han
misstänktes hafva begått, straffarbete kunnat följa, och detta allenast i
det fall, att skäligen kunnat befaras, att han skulle afvika eller genom
undanrödjande af bevis eller egendom hindra sakens tillbörliga utredning.

Såsom ofvan intagna förpassning och ransakningsprotokoll utvisa,
voro de brott, hvarför Franck häktades och, belagd med fotbojor, införpassades
till kronohäktet i Hudiksvall samt sedermera tilltalades, af
honom såsom gäldenär i konkurs visad oredlighet och vårdslöshet mot
borgenärer, hvilka brott omförmälas i 23 kap. 2 och 3 §§ strafflagen,
alldeles icke såsom Westerlund i sin förklaring sökte göra gällande, 22
kap. 2 § 2 mom. nämnde lag. Straffet för uppenbar vårdslöshet af en

1 konkurs försatt gäldenär mot borgenärer är, enligt 23 kap. 3 § strafflagen,
fängelse. Såvidt anledningen till häktandet var Francks visade
vårdslöshet mot hans borgenärer, var häktningsåtgärden således uppenbart
fullkomligt olaglig. Straffet för en i konkurstillstånd försatt gäldenär,
som brukat oredlighet mot sina borgenärer, på sätt i 23 kap.

2 § strafflagen närmare omförmäles, är straffarbete i högst två år eller
fängelse. Om Franck på sannolika skäl varit misstänkt att hafva begått
sådan oredlighet mot borgenärer, som i sistnämnde paragraf sägs, skulle
han således kunnat lagligen häktas, derest skäligen kunnat befaras, att
han skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis eller egendom
hindra sakens tillbörliga utredning. Att något sådant skäligen kunnat
befaras, hade i målet icke ens ifrågasatts, och af åtskilliga omständigheter,
såsom att Franck erbjudit ackord, hvilket endast några dagar
efter häktningen förekom till pröfning, framgick uppenbart, att icke

minsta anledning förefans att befara någon af de åtgärder från Francks
sida, som skulle kunnat rättfärdiga hans häktande, derest han varit misstänkt
att hafva begått brott, som i 19 § 6 mom. af förordningen om
strafflagens införande omförmäles. Äfven om det brott, hvarför Franck
häktades, varit hänförligt under 23 kap. 2 § strafflagen, var alltså häktningsåtgärden
olaglig.

Men en på sannolika skäl grundad misstanke, att Franck begått
sådant brott, var här alldeles icke för handen. Ingen af de förbrytelser,
för hvilka Franck häktades, och som sedermera i ransakningsmålet fördes
honom till last, kunde hänföras under de i 23 kap. 2 § omförmäla
förbrytelser, utan folio samtliga under 3 § i samma kapitel. Visserligen
uppgaf Westerlund i sin förklaring, att, såvidt vid de undersökningar
af Francks handelsböcker, som i anledning af gode männens berättelse
af Westerlund verkstälts, kunde utrönas, öfverlåtelsen af en del af de
säkraste fordringarna till en af borgenärerna skett utan att Franck derför
erhållit ringaste valuta, hvadan öfverlåtelsen skulle tillkommit endast
för att hindra öfriga borgenärer att göra sin rätt till dessa fordringar
gällande. Men då, enligt hvad Franck till bouppteckningen sanningsenligt
uppgifvit och sedermera under ransakningen ådagalagt, Franck
lemnat dessa fordringar såsom hypotek till sina bröder jemte Malmberg,
hvilka samtliga voro betydliga fordringsegare i konkursen, kunde
denna öfverlåtelse på sin höjd anses falla under 23 kap. 3 § 4 mom.
strafflagen, helst borgenärerna, hvilka redan åtta dagar efter Francks
häktande, eller vid sammanträdet den 16 maj, samtliga blifvit förnöjda
eller då kunnat erhålla full liqvid för sina fordringar, icke
genom denna öfverlåtelse haft eller kunnat få någon märklig skada, men

1 intet fall under samma kapitels 2 § 2 inom., än mindre under 22 kap.

2 § 4 mom.

Likasom häktningsåtgärden tydligen var lagstridig af ofvan anförda
grund, var den det äfven af ännu en anledning. På sätt häradsrättens
utslag rätteligen innehöll, var Westerlund nemligen alldeles icke behörig
att för de brott, hvilka af honom fördes Franck till last, i egenskap af
allmän åklagare tilltala Franck, äfven om denne blifvit af rätter målsegande
till åtal derför angifven. Westerlund anförde visserligen i sin
förklaring, att Franck blifvit hos Westerlund till åtal angifven för brott,
som omförmälas dels i 23 kap. 2 § 2 mom. samt 3 § 3 och 4 mom.
dels ock 22 kap. 2 § 4 mom. strafflagen, och förmenade vidare, att
denna angifvelses befogenhet styrkts genom den af gode männen i Francks
konkurs angående konkursboets ställning afgifna berättelse. Men i den
af Wessberg & C:i den 21 april 1885 för Westerlund utfärdade fullmagt

att föra firmans talan mot Frände, hvilken fullmagt, såvidt i målet förekommit,
vid häktningstillfället den 8 påföljande maj innefattade den
enda angifvelse mot Frände, som då ännu skett hos ''Westerlund, enär
Lindholms fullmagt var dagtecknad först den 22 i sistnämnde månad,
omnämndes endast, att Frände skulle gjort sig skyldig till vårdslöshet
mot borgenärer, hvilket brott omförmäles i 23 kap. 3 § strafflagen.
Långt ifrån att Franck vid häktningstillfället var angifven till åtal för
brott som omförmäles i 22 kap. 2 § 4 inom., var han icke ens angifven
för brott, som omnämnes i 23 kap. 2 §, utan uttryckligen endast för
den art af brottslighet hos en konkursgäldenär, som i sistnämnda kapitels
3 § omhandlas; och, på sätt ofvan närmare utvecklats, kunde de
åtgärder af Franck, som anmärktes i gode männens berättelse, på sin
höjd hänföras till sistnämnda paragraf. Då i 23 kap. 7 § strafflagen
föreskrifves, att brott, som i 2 eller 3 § af samma kapitel omförmäles,
ej må åtalas af annan än målsegande, var Westerlund således äfven af
nu anförda grund obehörig att verkställa ifrågavarande häktningsåtgärd.

Af samma anledning gjorde sig Westerlund skyldig till tjenstfel,
då han vid rättegångstillfället den 23 maj 1885, vid hvilket tillfälle
Westerlund likväl var försedd med fullmagt af Lindholm att föra talan
mot Franck, utom för vårdslöshet, äfven för oredlighet mot borgenärer,
å tjenstens vägnar tilltalade Franck för dessa brott, d. v. s. för brott, som
finnas angifna i 23 kap. 2 och 3 §§ strafflagen, samt, äfven sedan Wessberg
& Cd vid sagda rättegångstillfälle förklarat sig afstå från fullföljd
af talan mot Franck, fortsatte åtalet, under förklarande att han, sedan
målet blifvit hos honom angifvet och af rätten till handläggning företagel,
ansage sig icke ens behörig att nedlägga åtalet.

I sammanhang härmed anmärkte justitieombudsmannen oegentligheten
deraf, att, oaktadt, Wessberg & Cd vid nyssnämnda rättegångstillfälle
afstått från vidare talan i målet, Westerlund ännu vid rättegångstillfället
den 29 påföljande juni förmälde sig för nämnda firma
föra talan mot Franck i målet. Äfven fann justitieombudsmannen anmärkningsvärd!,
, att, oaktadt Wessberg & Cd i skrifvelse till Franck af
den 22 april 1885, eller dagen efter den, då fullmagten för Westerlund
att å firmans vägnar föra ansvarstalan mot Franck vore dagtecknad,
förklarat att Franck kunde undgå ansvar, om han till Westerlund betalade
firmans fordran jemte alla kostnader, såväl Westerlund den 8 påföljande
maj, som Wessberg & Cds ombud vid sammanträdet den 16 i
samma månad Edström, hvilken jemväl var en af gode männen i
konkursen, vägrade att för firmans fordran mottaga liqvid. Likaledes
föreföll det justitieombudsmannen egendomligt, att Westerlund i den af

honom uppgjorda förteckning öfver Francks tillgångar och skulder ur
de förra uteslutit ofvan omförmälta af Franc!: till hans bröder och
Malmberg öfverlåtna fordran och lifförsäkringsbref å tillhopa 6,979 kr.
71 öre, men deremot bland skulderna äfven upptagit dem, för hvilka
dessa fordrings- och lifförsäkringsbref lemnats såsom hypotek.

Lemnande emellertid åsido dessa med flera omständigheter, hvilka
justitieombudsmannen ansåg icke kunna blifva föremål för någon
åtgärd, men som påpekats, såsom i sin män bidragande att belysa
Westerlunds tillvägagående mot Franck i denna sak, hide justitieombudsmannen
Westerlund till last ej mindre att han, på sätt ofvan förmälts,
den 8 maj 1885 låtit häkta, med fotbojor belägga och till kronohäktet
i Hudiksvall införpassa Franck på misstanke att Franck begått brott,
hvilka dels icke varit af beskaffenhet, att derå kunnat följa straff, som
jemlikt föreskrifterna i 19 § af kongl. förordningen om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864
kunnat i detta fall utgöra laga skäl för häktningsåtgärden, dels icke
utgjort föremål för allmänt åtal, än äfven att han derefter å tjenstens
vägnar fört talan mot Franck för samma brott, oaktadt han af sistnämnda
skäl dertill icke egt laglig befogenhet; och ansåg justitieombudsmannen
att, särskildt med afseende å de i målet förekomna omständigheter,
Westerlund härigenom låtit komma sig till last ett oförstånd
i tjenstutöfning, hvarigenom en rättskränkning af allvarsammaste art
blilvit Franck tillfogad. Justitieombudsmannen anmodade för den skull
konungens befallningshafvande i Gefieborgs län att förordna allmän
åklagare, att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra talan mot Westerlund för ofvanberörda tjenstfel och dervid å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, äfvensom efter
befogenhet understödja de ersättningsanspråk Franck, i saken hörd,
kunde komma att framställa, samt tillika yrka förpligtande för Westerlund
att godtgöra Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Francks forslande
med fångskjuts från hans hemvist till kronohäktet i Hudiksvall och för
hans underhåll derstädes från den 8 till och med den 23 maj 1885 samt
slutligen att utgifva alla med åtalets utförande förenade kostnader.

På det åtal, som med föranledande häraf vid Enångers tingslags
häradsrätt mot Westerlund anhängiggjordes, meddelade häradsrätten
den 7 maj 1887 utslag och yttrade deri, att, som Westerlund den 8 maj
1885 häktat och, enligt ordalydelsen i den af honom utfärdade fångför
passning, »för undergående af ransakning för vårdslöst och oredligt
förtärande mot borgenärer» låtit till kronohäktet i Hudiksvall inforsla
målsegaren äfvensom å tjenstens vägnar för samma brott fört talan mot

Franck, hvilken genom häradsrättens utslag den 29 derpå följde juni,
jemte det Westerlunds talan såsom åklagare på grund af innehållet i
23 kapitlet 7 § strafflagen till pröfning icke upptagits, af anförda skäl
förklarats från allt ansvar fri; men vid det förhållande att, så vidt
under målets handläggning framgått, Franck vid häktningstillfället egt
stadigt hemvist och icke gifvit skälig anledning att befara, att han skulle
afvika eller genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga
utredning hindra, misstanke för nämnda brott icke i detta fall
utgjort laga skäl för häktningsåtgärden, till följd hvaraf Franck skolat
på fri fot lemnas, samt Westerlund, äfven om ifrågavarande brott blifvit
hos honom i egenskap af allmän åklagare till åtal uttryckligen angifna,
jemlikt ofvan nämnda lagrum, icke lagligen varit befogad att å tjenstens
vägnar för desamma mot Franck föra talan; alltså och då mot Westerlunds
bestridande icke vore ådagalagdt, att han uppsåtligen för egen
fördel eller för att annan gynna eller skada vidtagit berörda åtgärder,
utan fastmera förekomna omständigheter gåfve vid handen, att han dervid
handlat af oförstånd, pröfvade häradsrätten rättvist åklagarens och
målsegarens i målet förda talan på det sätt bifalla, att Westerlund, jemlikt
25 kap. 17 § strafflagen, för hvad i förevarande hänseende honom
läge till last, fäldes att bota etthundra kronor; och skulle Westerlund
ersätta ej mindre Kongl. Maj:t och kronan för Francks forsling till häktet
och fångförarens återfärd med femton kronor sextio öre och för Francks
underhåll i häktet från den 8 till den 23 maj 1885 med fyra kronor
sextiofem öre, samt åklagaren hans kostnader för åtalets utförande med
nitiotre kronor fyra öre, än äfven målsegaren Franck hans dels med
anledning af häktningen, dels å målet häfda kostnader med skäliga ansedda
fyrahundra kronor.

Öfver detta utslag anförde så väl Westerlund som Franck hos Svea
hofrätt besvär, i anledning af hvilka besvär hofrätten i utslag den 21
november 1887 förklarat sig ej finna skäl att i häradsrättens utslag göra
annan ändring, än att, med afseende ä hvad i målet förekommit, beloppet
af den ersättning, som, på sätt häradsrätten yttrat, Westerlund
skulle till Franck utgifva, bestämdes till sexhundra kronor.

I den af justitieombudsmannen till 1886 års riksdag afgifna embetsberättelse
omförmäles (sidd. 30—35), hurusom, efter det notarius publicus
i Karlshamn, rådmannen C. H. Leissner blifvit efter justitieombudsmannens
förordnande vid rådstufvurätten i Karlshamn tilltalad för det han

utkräft lösen för anteckning å vexlar om verkstäld protest, rådstufvurättens
flertal enligt utslag den 5 oktober 1885 ansett Leissner lagligen
berättigad att, på sätt som skett, för dylik anteckning tillgodoföra sig
den i expeditionstaxan bestämda lösen för bevis, som tecknas å företedd
handling, och förty lemnat åklagarens i målet förda talan utan
afseende, hvarefter hofrätten öfver Skåne och Blekinge, på häröfver
anförda besvär, genom utslag den 18 december 1885 sig utlåtit, att hofrätten
väl funne Leissner hafva saknat stöd af lag för sitt förfarande
att uppbära lösen för sådan anteckning, hvarom i förevarande fall vore
fråga, men som Leissner icke kunde anses hafva derigenom gjort sig
skyldig till sådant oförstånd i tjenstutöfning, att ansvar derför borde
ega rum, faststäldes det slut, som rådstufvurättens utslag innehölle.

Öfver detta hofrättens utslag anförde Leissner underdåniga besvär,
i anledning hvaraf Kongl. Maj:t den 16 maj 1687 meddelat utslag, hvarigenom
Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens utslag, gillat rådstufvurättens
i målet meddelade beslut.

Urmakaren „A. Nordstedt i Klintehamn omförmälde i en hit insänd
klagoskrift, förutom annat, som jag med afseende å inhemtade upplysningar
ansåg icke påkalla min embetsåtgärd, följande förhållande, på
grund hvaraf klaganden anhöll, att domhafvande!! i Gotlands södra domsaga,
häradshöfdingen C. B. Lindroth måtte ställas under tilltal för
tjenstfel.

Den 23 december 1885 inlemnade klaganden till bemälte domhafvande
ansökan om P. Petterssons Nygårds i Etelhem försättande i konkurs.
På grund af föreskriften i § 7 mom. 2 i gällande konkurslag
hade klaganden trott sig ej behöfva ingifva bevis om Petterssons delgifning
af konkursansökningen förr än inom 14 dagar derefter, och då
enligt mom. 4 af samma paragraf domaren icke egde utsätta urtima
ting för sakens handläggning vid rätten, der lagtima ting inom 14 dagar
efter denna tid infölle, hvilket i detta fall just var händelsen, enär 1886
års lagtima vårting började den 18 januari, ansåg klaganden ej nödigt
i ansökningen särskildt omnämna, att urtima ting för denna sak ej af
klaganden äskades. Klaganden hade nemligen trott, att han i denna
sak såsom i hvarje annan skulle komma i åtnjutande af sina lagliga
rättigheter, samt att domaren skulle ställa sig konkurslagens föreskrifter
till efterrättelse. Men detta gjorde i förevarande fall icke häradshöfdingen
Lindroth, då han i strid mot klar och tydlig lag ålade klagan -

deri att inom tvä dagar efter ansökningens ingifvande inkomma med
delgifningsbeviset.

Detta åläggande vore lika obilligt och orimligt som det vore olagligt.
Häradshöfdingen Lindroth vore icke boende inom sin domsaga
utan hade bosatt sig i Visby. Från Visby till klagandens hemvist å
Klintehamn vore våglängden 3,2 mil, derifrån till gäldenären Petterssons
bostad vid Nygårds i Etelhem minst 3,1 mil samt derifrån till Visby
minst 4 mil. Häraf framginge, huru orimligt och obilligt berörda åläggande
varit.

Ej så obetydligt ökade kostnader för klaganden hade häradshöfdingen
Lindroths ifrågavarande olagliga förfarande jemväl medfört. Hade
häradshöfdingen, såsom han lagligen bort göra, lemnat klaganden fjorton
dagars tid att inkomma med delgifningsbeviset, så hade klagandens
ombud i Visby med allmänna posten kunnat tillsända klaganden kommunikationsresolutionen,
som sedan kunnat af klaganden med posten
tillsändas vederbörande stämningsman i Etelhem, hvilken derefter jemväl
haft god tid att med posten till klagandens ombud i Visby skicka delgifningsbeviset,
för att till domaren ingifvas. Men med afseende å den
allt för knappt tillmätta tiden af två dagar ansåg sig med rätta klagandens
ombud ej kunna använda den längre tid erfordrande posten, utan
måste för tids vinnande sjelf resa till Klintehamn för att öfverlemna till
klaganden kommunikationsresolutionen. Af samma skäl måste klaganden
anmoda en person, som från Etelhem vore aflägse boende, att tillställa
gäldenären Pettersson konkursansökningen.

Men jemte det häradshöfdingen Lindroth genom sin berörda åtgärd
gått olagligt tillväga och derigenom förorsakat klaganden onödiga kostnader,
hade han jemväl handlat olagligt och förorsakat klaganden ännu
större och lika onödiga kostnader såväl genom sin åtgärd att för ifrågavarande
konkurssak utlysa urtima ting, som genom det sätt, hvarpå
han der behandlat densamma. Om, såsom klaganden trodde, klaganden
enligt § 7 mom. 2 konkurslagen haft laglig rättighet att sist inom fjorton
dagar efter ansökning,sdagen den 22 december 1885, eller således
den 5 januari 1886, till domhafvanden inkomma med delgifningsbeviset,
sä och då 1886 års lagtima vårting med Gotlands södra härad började
inom 14 dagar derefter eller den 18 i samma månad, hade efter klagandens
förmenande häradshöfdingen Lindroth handlat i strid mot stadgandet
i § 7 mom. 4 konkurslagen, då häradshöfdingen för handläggning
af denna konkurssak utlyst urtima ting.

På grund af hvad sålunda af klaganden anförts, yrkade han, att
häradshöfdingen Lindroth måtte åtalas för hvad han i denna sak olag -

ligen åtgjort och att dervid jemväl måtte framställas påstående om
häradshöfdingens förpligtande att ersätta klaganden alla de kostnader
och förluster, som genom häradshöfdingens olagliga förfarande tillskyndats
klaganden och som enligt klagoskriften bilagd förteckning uppginge
till 213 kronor 50 öre.

Vid klagoskriften fans fogad, jemte andra handlingar, omförmälta
af klaganden gjorda ansökning om P. Petterssons i Etelhem försättande
i konkurs, å hvilken ansökning befans tecknadt följande: »Res. Ansökningen
kommuniceras nedannämnde Pettersson sig deröfver att förklara
inom två dagar efter deraf erhållen del, vid äfventyr att saken eljest
till pröfning af häradsrätten öfverlemnas; åliggande det sökanden att
inom två dagar härefter hit ingifva bevis, att föreskrifna delgifningen
egt rum vid påföljd att ansökningen eljest förfaller, der ej sökanden
styrker, att gäldenären icke anträffas kunnat. Visby den 22 december
1885. På domareembetets vägnar. C. B. Lindroth.»

Sedan häradshöfdingen Lindroth lemnats tillfälle att afgifva yttrande
öfver hvad sålunda blifvit mot honom anmärkt, anförde han i afgifven
förklaring att det af honom gjorda föreläggande i den å konkursansökningen
af honom egenhändigt tecknade kommunikationsresolutionen, att
sökanden skulle inkomma med bevis om delgifningen inom två i stället
för fjorton dagar, tillkommit af misskrifning. Sysselsatt, som häradshöfdingen
vid ifrågavarande tid var med expedierande af årets vidlyftiga
hösteting, hade häradshöfdingen under den brådska, som egt rum,
då ansökningen inkom, hvilken brådska ock framginge af det sätt, hvarpå
häradshöfdingen i resolutionen tecknat ordet »häradsrätten», kommit att
uraktlåta genomläsning af resolutionen, innan häradshöfdingen lemnade
ut densamma med det förargliga skriffelet, som sannolikt uppkommit
deraf, att häradshöfdingen straxt förut på andra raden skrifvit orden
»två dagar», då fråga var om föreläggande för gäldenären att förklara
sig öfver ansökningen.

Men äfven om klaganden, hvilken, enligt hvad hans klagoskrift utvisade,
vore väl bevandrad i konkurslagens stadganden, angående de
åtgärder, som ankomme på domaren i följd af en framstäld konkursansökning,
hade ansett, att häradshöfdingens åtgärd att meddela honom
allenast två dagars anstånd med ingifvande af delgifningsbevis, skulle
betaga honom hans i lag stadgade rätt att få konkursansökningen af
häradsrätten pröfvad, äfven om han dröjt med bevisets ingifvande till
den sista af de fjorton dagarna, så hade klaganden, derest han velat,
ändock kunnat undgå sakens hänskjutande till urtima ting genom att

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 3

helt enkelt vid ingifvande af beviset tillkännagifva sin önskan att med
ärendets pröfning skulle anstå till lagtima ting.

Konkurslagens stadganden ginge samtliga derpå ut, att konkursmål
skulle med största skyndsamhet behandlas, och lagens medgifvande af
fjorton dagars anstånd med kommunikations verkställande hade tydligtvis
tillkommit med afseende å de orter, der afstånden inom domsagorna
vore långa, något som här visserligen ej vore förhållandet. Det kunde
nemligen ej vara lagens mening, att, sedan å en person konkurs blifvit
sökt, sökanden skulle så länge som möjligt kunna förhala med sakens
afgörande, hvilket för gäldenären kunde blifva menligt i många hänseenden.

Ehuru klaganden således icke bort först vid allra yttersta tiden
hafva ingifvit bevis om delgifningen, och klaganden i allt fall genom
ofvan antydda åtgärden kunnat undgå kostnaderna för urtima ting, så,
enär häradshöfdingen ostridigt låtit anmärkta vårdslösheten komma sig
till last, ville häradshöfdingen dock, för undvikande af vidare obehag
af ifrågavarande misskrifning, och derest justitieombudsmannen ansåge
häradshöfdingens berörda vårdslöshet och omständigheterna i öfrigt dertill
föranleda, på det sätt godtgöra klaganden för den skada, han synts
hafva lidit, att häradshöfdingen till klaganden återbetalade de belopp
för urtima tinget, som blifvit honom till utgifvande ådömda, utgörande
tillhopa 79 kronor 94 öre, samt den förökade kostnaden för delgifningen,
som kunde anses skälig.

1 anledning af denna häradshöfdingen Lindroths förklaring lemnades
klaganden tillfälle att inkomma med påminnelser, i livilka han erinrade
hufvudsakligen följande:

Häradshöfdingen Lindroth påstode, att föreläggandet att inkomma
med delgifningsbeviset inom två dagar i stället för fjorton dagar tillkommit
genom »misskrifning», och för att göra detta påstående troligt,
angifvit några omständigheter vid expedierandet af resolutionen i fråga,
bland andra, att det »förargliga skriffelet» sannolikt uppkommit deraf
att häradshöfdingen straxt förut på andra raden skrifvit orden »två dagar»,
då fråga var om föreläggande för gäldenären att förklara sig öfver
ansökningen.

Om det än kunde vara möjligt, att ifrågavarande lagöfverträdelse
tillkommit af vårdslöshet, så syntes likväl häradshöfdingen Lindroths
förklaring och hans sätt att gå till väga i hela denna sak icke gifva
stöd för ett sådant antagande. Någon okunnighet om lagens stadgande
rörande konkursmål kunde naturligtvis ej ens sättas i fråga. Det måste
antagas, att häradshöfdingen Lindroth såsom gammal och erfaren domare

vant och vore klart medveten om, att då konkurslagen i fråga om föreläggande
för gäldenären icke bestämde någon viss tid, så bestämde den
deremot sådan tid för borgenären. Det syntes klaganden som skulle kännedomen
om denna motsats, hvilken kännedom tyvärr i dessa tider så ofta
upplifvades, göra det nära nog omöjligt att utan uppsåt begå ett dylikt
misstag, huru stor brådskan med höstetingets afslutande än kunde hafva
varit. Att häradshöfdingen Lindroth vid behandlingen af denna sak ansett
sig kunna åsidosätta konkurslagens föreskrifter och i dess ställe följa
eget godtycke syntes klaganden än ytterligare framgå genom häradshöfdingeris
försök att försvara sin »vårdslöshet» genom att framhålla, att
konkurslagens stadganden samtliga ginge derpå ut, att konkursmål skulle
med största skyndsamhet behandlas och att lagens medgifvande af 14 dagars
anstånd med kommunikationens verkställande tydligen tillkommit med
afseende å de orter, der afstånden inom domsagorna vore långa, något
som, enligt häradshöfdingens förmenande, i detta fall ej skulle vara
förhållandet. Häradshöfdingen Lindroth invände vidare, att klaganden
vid ingifvandet af beviset kunnat tillkännagifva sin önskan, att ärendet
ej måtte vid urtima ting behandlas. Detta hade klaganden nog också
gjort, om klaganden kunnat ana, att urtima ting för sakens behandling
skulle utlysas. I öfrigt ville klaganden anmärka, att häradshöfdingen
Lindroth tycktes fordra, att man, för att från hans sida komma i åtnjutande
af sina lagliga rättigheter, skulle derom särskildt uttrycka sin
önskan.

Det syntes klaganden, att, om brådska och vårdslöshet förekommit,
den här vore af en mera betänklig art, än då den förekomme vid expedierandet
af en vanlig expedition, i hvilket senare fall den ju kunde
vara ganska ursäktlig. I hvilket fall som helst ansåge klaganden, att
häradshöfdingen Lindroth borde icke blott till fullo ersätta alla de kostnader,
som förorsakats genom hans vårdslöshet eller oförstånd i utöfningen
af sitt vigtiga embete, utan äfven derför stånda laga ansvar; hvarför
klaganden alltså vidhölle sitt yrkande derutinnan.

Sedan häradshöfdingen Lindroth härefter insändt bevis, att han låtit
erbjuda klaganden godtgörelse för den förlust, som i angifna hänseendet
tillskyndats denne, med 100 kronor, men att klaganden vägrat antaga
detta anbud, tog jag i öfvervägande hvad sålunda i ärendet förekommit;
och då häradshöfdingen Lindroth, enligt hvad han erkänt, i angifna hänseendet
låtit komma sig till last en försummelse, hvaraf förorsakats kostnader
för klaganden, samt denna försummelse syntes mig vara af beskaffenhet
att icke böra utan ansvarspåföljd aflöpa, uppdrog jag åt
advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa häradshöfdin -

gen Lindroth under tilltal för det tjenstfel, hvartill han sålunda gjort
sig skyldig, samt derför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
äfvensom dervid i mån af befogenhet understödja klagandens
ersättningsanspråk.

Efter föregången skriftvexling meddelade hofrätten den 30 juni
1887 utslag af innehåll att, ehuru häradshöfdingen Lindroths åtgärd
att förelägga Nordstedt att redan inom två dagar efter det ifrågavarande
konkursansökning blifvit gjord till häradshöfdingen ingifva bevis om ansökningens
delgifvande åt gäldenären ej stode i öfverensstämmelse med
7 § 2 mom. konkurslagen; likväl och som häradshöfdingen Lindroth
genom berörda åtgärd, hvilken, på sätt han uppgifvit, finge antagas
hafva tillkommit genom misskrifning, icke kunde med hänsyn till hvad
i målet förekommit, anses hafva gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet
i embetets utöfning, att ansvar derå borde följa; altså och då, vid det
upplysta förhållande, att lagtima ting icke infallit inom fjorton dagar
efter det delgifningsbeviset till häradshöfdingen Lindroth ingifvits, samt
att icke heller Nordstedt framstäf önskan derom, att ärendet ändock
måtte till lagtima ting anstå, konkursmålets handläggning rätteligen
blifvit utsatt till urtima ting, funne hofrätten dön mot häradshöfdingen
Lindroth förda ansvarstalan icke kunna bifallas; likasom och
då, beträffande det mot häradshöfdingen Lindroth framstälda ersättningspåstående,
det icke kunde anses uppenbart, att häradshöfdingens
ofvan omförmälta, Nordstedt meddelade föreläggande vållat, att urtima
ting måst för konkursmålets handläggning utsättas, eller, mot häradshöfdingen
Lindroths bestridande, ådagalagdt, att samma åtgärd eljest
för Nordstedt föranledt särskilda kostnader och utgifter, jemväl berörda
ersättningspåstående af hofrätten ogillades.

Från detta utslag, om hvilket tre af hofrättens ledamöter voro ense,
var dock referenten i målet, med hvilken ännu en ledamot af rätten sig
förenade, skiljaktig och afgaf följande särskilda yttrande:

»Emedan för det fall, hvarom här är fråga eller att å landet konkursansökan
göres af borgenär, uti 7 § 2 mom. konkurslagen inedgifves
sökanden en anståndstid af fjorton dagar med ingifvande till domaren
af bevis öfver den i samma lagrum stadgade delgifning af ansökningen
åt gäldenären, men häradshöfdingen Lindroth sådant oaktadt i förevarande
fall bestämt berörda anståndstid för Nordstedt till allenast två
dagar, hvarigenom Nordstedt betagits tillfälle att inom omförmälta, i
lag stadgade anståndstid dröja med ansökningens delgifvande åt gäldenären
och med delgifningsbevisets inlemnande till domaren så länge,
att, jemlikt bestämmelsen i 7 § 4 mom. konkurslagen, konkursmålet

bort vid lagtima ting handläggas; ty pröfvar jag rättvist sålunda bifalla
den af advokatfiskal Settergren i målet förda talan, att häradshöfdingen
Lindroth, likmätigt 25 kapitlet 17 § strafflagen, dömes att för det
fel i embetet, han sålunda låtit komma sig till last, bota tio kronor,
hvilka böter kronan tillfalla, äfvensom häradshöfdingen Lindroth förpligtas
att godtgöra Nordstedt de särskilda kostnader, som genom konkursmålets
utsättande till urtima ting blifvit Nordstedt åbragte, med
sjuttionio kronor nittiofyra öre, hvaremot och då Nordstedt icke, mot
häradshöfdingen Lindroths bestridande, visat, att derutöfver Nordstedt
genom häradshöfdingen Lindroths åtalade förfarande förorsakats särskilda
kostnader, jag finner Nordstedts ersättningstalan i öfrigt icke kunna
bifallas.»

Med det slut, hvartill hofrättens flertal sålunda kommit fann
jag mig icke kunna åtnöjas. Hofrätten hade väl funnit häradshöfdingen
Lindroths åtgärd att förelägga Nordstedt att redan inom två
dagar, efter det i fråga varande konkursansökning blifvit gjord, till
häradshöfdingen ingifva bevis om ansökningens delgifvande åt gäldenären
icke stå i öfverensstämmelse med 7 § 2 mom. konkurslagen, men
ansåge dock, att häradshöfdingen Lindroth genom berörda åtgärd, hvilken
finge antagas hafva, såsom häradshöfdingen Lindroth uppgifvit, tillkommit
af misskrifning, icke gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet i
embetets utöfning, att ansvar derå borde följa. Mig syntes det tvärtom,
att den vårdslöshet, som ostridigt i detta fall egt rum, vore af sådan
beskaffenhet, att den icke borde aflöpa utan ansvarspåföljd, helst Nordstedt
derigenom tillskyndats både olägenhet och kostnad, åtminstone
för det urtima ting, hvilket för pröfning af konkursansökningen hållits.
Jag kunde nemligen icke i fråga om vållandet till denna kostnad dela
pluralitetens inom hofrätten uppfattning. Hofrätten yttrade, att det icke
kunde anses uppenbart, att häradshöfdingen Lindroths omförmälta, Nordstedt
meddelade föreläggande förorsakat, att urtima ting måst för konkursmålets
handläggning utsättas. Men häradshöfdingen Lindroth hade
obestridligen, genom att inskränka tiden för inlemnandet till domaren
af bevis öfver konkursansökningens delgifning åt gäldenären till två
dagar, betagit Nordstedt tillfälle att dröja med delgifningsbevisets inlemnande
så länge, att konkursmålet sedermera utan derom af Nordstedt
framstäld begäran bort vid lagtima ting handläggas. Vid sådant
förhållande borde väl den omständighet, att Nordstedt, äfven om han
för delgifningsbevisets inlemnande fått. sig tillagd den i konkurslagen
föreskrifna tid af fjorton dagar, tilläfventyrs ändock kunnat inkomma
så tidigt med detta bevis, utan att tillika framställa Önskan att ärendet

måtte till lagtima ting anstå, att urtima ting måst utsättas, icke fritaga
liäradshöfdingen Lindroth från skulden dertill, att i förevarande fall urtima
ting kommit att hållas.

Med åberopande af dessa skäl anmodade jag advokatfiskal i Svea
hofrätt, att hos Kongl. Makt i underdånighet anföra besvär öfver
hofrättens omförmäla utslag samt dervid underdånigst yrka, att Kongl.
Maj:t måtte, med upphäfvande af hofrättens utslag, ådöma häradshöfdingen
Lindroth ansvar för den vårdslöshet i einbetets utöfning, han i förevarande
fall låtit komma sig till last, äfvensom förpligta honom att
godtgöra Nordstedt de kostnader, som genom konkursmålets utsättande
till urtima ting kunde hafva blifvit Nordstedt åbragta.

Dessa besvär hafva ännu icke blifvit med slut afhulpna.

På sätt i den af mig under januari månad nästlidna år afgifna
embetsberättelse (sidd. 44—49) närmare omförmäles, hade i särskilda
hit ingifna skrifter E. Räf i Spexeryd till beifran anmält, förutom annat,
som dels icke ansågs förtjena afseende, dels icke föranledde någon justitieombudsmannens
embetsåtgärd, att, oaktadt i den för presterskapet i
Malmbäcks, Odestugu och Almesåkra församlingars pastorat gällande,
af Kongl. Makt den 5 oktober 1866 faststälda lönereglering bestämts,
att särskild betalning för presterliga förrättningar icke finge ifrågakomma,
åtskilliga Odestugu församlingsbor, hvilka vore arbetare hos
angifvaren, fått till kyrkoherden i nämnda pastorat J. F. Wigstrand
erlägga särskild betalning för dylika förrättningar, enligt hvad vid angifvelseskrifterna
fogade intyg utvisade; och efter det i anledning af
denna anmälan justitieombudsmannen stält kyrkoherden Wigstrand under
tilltal inför domkapitlet i Skara, meddelade domkapitlet den 22 januari
1886 utslag af innehåll att, då kyrkoherden Wigstrand icke förnekat sig
hafva mottagit de i angifvelseskriften till justitieombudsmannen omförmälta
medel, utan förklarat sig antaga, att han vid uppgifna tillfällen
erhållit dem, och alltså dels härigenom, dels genom sitt åtgörande att
återbära samma medel erkänt sig hafva i sammanhang med embetsförrättning
mottagit belöning eller sportel, funne domkapitlet, att vittnesförhör
i målet inför verldslig domstol icke vore erforderligt, likasom
ock att domkapitlet icke hade att döma i frågan om ersättningsanspråk,
då sådana icke blifvit hos domkapitlet framstälda; men att domkapitlet
för hvad kyrkoherden låtit i anmärkta hänseendet komma sig till last,
på grund af 25 kapitlet 5 § strafflagen, ådömde honom böter till belopp
af tjugufem kronor.

Öfver detta utslag anförde kyrkoherden Wigstrand besvär hos
Göta hofrätt; och förklarade hofrätten i utslag den 9 november 1886
att, enär jemlikt kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787, det tillhörde
konsistorium att upptaga och afgöra mål, som röra de under konsistorii
lydnad stående personers förhållande i deras embete, endast i
det fall att embetsbrottet ej är i lag belagdt med annat straff än föreställning,
afhållande från tjensten på viss tid eller embetets förlust;
alltså och då sådan förseelse, som den, för hvilken Wigstrand blifvit
angifven, borde straffas efter 25 kapitlet 5 § strafflagen, enligt hvilket
lagrum straffet kunde bestämmas till böter, pröfvade hofrätten lagligt
undanrödja domkapitlets utslag.

Med åberopande af hvad sålunda i målet förekommit anmodade jag
i skrifvelse den 11 mars 1887 konungens befallningshafvande i Jönköpings
län att förordna allmän åklagare att vid vederbörlig allmän domstol
anhängiggöra talan mot kyrkoherden Wigstrand och dervid å honom
påstå ansvar för det tjenstfel, han i angifna hänseendet låtit komma sig
till last. Sedan till följd häraf kyrkoherden Wigstrand blifvit inför
Westra häradsrätt för den angifna förseelsen tilltalad, har bemälte häradsrätt
i utslag den 16 juli 1887 sig utlåtit, att, enär kyrkoherden Wigstrand
erkänt, att han vid särskilda förrättningstillfällen efter verkstäld embetsåtgärd
uppburit penningar, hvilka icke genom hvad i målet förekommit
kunde anses hafva blifvit annorlunda af honom mottagna, än såsom
godtgörelse för de verkstälda åtgärderna, dertill han, jemlikt nådiga
resulotionen den 5 oktober 1866 angående lönereglering för presterskapet
i Malmbäcks pastorat, ej varit berättigad, samt dessutom kyrkoherdens
åtgörande att återbära de erhållna medlen måste innefatta ett erkännande,
att han i åtalade hänseendet sig förbrutit, dömdes kyrkoherden
för hvad han sålunda låtit komma sig till last, att, i förmågo af
25 kapitlet 5 § strafflagen, bota tjugufem kronor.

Detta utslag har icke blifvit å någondera delen öfverklagadt.

Förre folkskoleläraren i Norra Asarps och Smula församlingar L.
M. Lundgren anmälde hos mig till åtal kyrkoherden i Norra Asarps pastorat,
kontraktsprosten A. Jungner, för det denne i ett för Lundgren
den 3 juni innevarande år utfärdadt frejdbetyg, afsedt att användas för
utbekommande af Lundgrens pension från folkskolelärarnes pensionsförening,
i strid mot gällande författningar infört annat och mera än
hvad i dylika betyg införas må; och då de af kontraktsprosten Jungner
i ofvanberörda betyg införda tillägg vore osanna och för Lundgrens heder

och ära samt medborgerliga anseende i högsta måtto kränkande, anhöll
Lundgren, att kontraktsprosten Jungner måtte för hvad honom i angifna
hänseendet läge till last befordras till laga ansvar samt förpligtas
att hädanefter utfärda lagenliga betyg äfvensom att gifva Lundgren skälig
upprättelse för det kontraktsprosten i en offentlig handling mot
Lundgren framstäf tillvitelser, hvilka vore för Lundgrens goda namn
och medborgerliga anseende menliga; hvarjemte Lundgren fordrade ersättning
för sina kostnader i saken med minst tjugufem kronor.

Vid denna skrift fans i styrkt afskrift fogadt det i skriften omförmälta
frejdbetyget, hvilket befans vara af följande lydelse:

»F. d. Folkskoleläraren i Asarps och Smula socknar L. M. Lundgren
är född d. 23/7 1836 och äger medborgerligt förtroende. Dock må här
tilläggas, att, när skolrådet 1884 sökte för hans oduglighets skuld, få
honom, L. M. Lundgren, skiljd från skolan, så passade han på, att få
sig styrkt det han hade svag synförmåga och har han, sedan han fått
pension, ådagalagt en hänsynslöso separatistisk verksamhet synnerligast
under den sednare tiden. Norra Asarp d. 3 juni 1887. A. Jungner p. 1.»

Efter det kontraktsprosten Jungner lemnats tillfälle att häröfver sig
förklara, anförde han i afgifvet yttrande, jemte det han omförmälde åtskilliga
omständigheter till bestyrkande deraf, att de af honom uti ifrågavarande
betyg gjorda »tillägg» vore sanningsenliga, vidare, att det vore
honom bekant, att med frejdbetyget »medborgerligt förtroende» förstodes
enligt kongl. förordningen den 20 januari 1865 allenast »huruvida
den ifrågavarande personen, vid den tid, då frejdbetyget meddelas, är
i följd af domstols utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt
förtroende» eller icke. Kontraktsprosten hade dock icke trott, att Kongl.
Maj:t genom denna förordning förbjudit vederbörande pastor att på
vederbörlig ort afslöja orättfärdigheter och skälmstycken, der sådana
påtagligen förefunnes. l)å exempelvis för personer, tillhörande krigsmagten,
kräfdes såsom ett oeftergifligt vilkor, utan hvilket pension ej
utdelades, att till och med den simple gratialisten enligt faststäldt betygsformulär
måste hafva intyg derom, att »han sig väl skickar», förestälde
kontraktsprosten sig att samma anspråk måste ställas på pensionerade
folkskolelärare, att de i det ena som andra fallet iakttoge ett skickligt
uppförande. Till sist ville kontraktsprosten hafva anmärkt, att en persons
goda namn och rykte icke kunde lida genom sanningen.

Af denna kontraktsprosten Jungners förklaring fann jag mig ej tillfredsstäld.
I § 32 af Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för folkskolelärarnes
pensionsinrättning den 30 november 1866 föreskrifves, att vid
lyftning af pension, hvilken utgår halfårsvis, skall utom pensionsbrefvet

företes frejdbevis och intyg att pensionstagaren vid ingången af sista
månaden i halfåret ännu lefde eller, i fall han dessförinnan afiidit, om
dagen då dödsfallet inträffade. Med frejdbetyg i de fall, då enligt särskilda
författningar det är presterskapet anbefaldt att meddela betyg
om personers frejd, förstås, efter hvad kongl. förordningen den 20 januari
1865 oförtydbart stadgar, intyg allenast derom, huruvida den ifrågavarande
personen, vid den tid frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols
utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende
för alltid eller på viss tid, i hvilket fall betyget skall innehålla såväl
uppgift om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som äfven, der detsamma
icke meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom besvär deremot skolat
anföras. Hvad nämnda kongl. förordning med afseende å kyrkotukten
föreskrifver om prestbevis, som för flyttning från en församling till annan
meddelas, hade här ingen tillämpning. När nu kontraktsprosten Jungner
i betyget för förre folkskoleläraren Lundgren ordat om hans skiljande
från skolan, hans föregifna svaga synförmåga och hans separatistiska
verksamhet, hade kontraktsprosten följaktligen handlat i uppenbar strid
mot gällande lag, hvadan och då dessa obehöriga tillsatser voro för
Lundgrens goda namn och medborgerliga anseende kränkande, samt dertill
komme att kontraktsprosten i sin förklaring skrifvit smädligt och
förnärmande mot Lundgren, jag, under åberopande af §§ 1 och 2 i kongl.
cirkulärbrefvet den 7 december 1787 och § 1 i kongl. cirkulärbrefvet.
den 21 augusti 1786, i skrifvelse till domkapitlet i Skara yrkade, att
kontraktsprosten Jungner måtte, för hvad han sålunda låtit komma sig
till last, tilldelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning samt förpligtas
godtgöra Lundgren den kostnad denne tillskyndats genom sakens
anmälande till min beifran.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 19 oktober 1887 ''
och utlät sig deri, att, enär med frejdbetyg i de fall, då enligt särskilda
författningar det vore presterskapet anbefaldt att meddela betyg om
personers frejd, jemlikt stadgandet i kongl. förordningen den 20 januari
1865, vore att förstå intyg allenast derom, huruvida ifrågavarande person,
vid den tid frejdbetyget meddelades, vore i följd af domstols utslag,
deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid
eller för viss tid, och då, enligt hvad af kontraktsprosten Jungner medgifvits,
Lundgren för det ändamål, som omförmäldes i § 32 af Kongl.
Maj:ts nådiga reglemente för folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30
november 1866, begärt af kontraktsprosten Jungner bekomma frejdbetyg;
alltså funne domkapitlet Jungner hafva olagligen förfarit, i det han vid
utfärdandet af det begärda frejdbetyget deri infört meddelande af för

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 4

dylikt betyg, enligt gällande lag, främmande innehåll, hvarjemte domkapitlet
icke kunnat undgå att finna såväl innehållet af dessa meddelanden
som ock det skrifsätt Jungner i sin till mig aflåtna förklaringsskrift
användt otillbörligt och för skolläraren Lundgren kränkande; på
grund hvaraf domkapitlet, i förmågo af kongl. cirkuläret den 7 december
1787, §§ 1 och 2, samt kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786, § 1,
pröfvade skäligt att tilldela kontraktsprosten Jungner för hvad han sålunda
låtit komma sig till last en föreställning med förmaning att i sin
tjenstutöfning noggrant iakttaga hvad lag och författningar föreskrifva;
hvarjemte kontraktsprosten Jungner förpligtades godtgöra Lundgren den
kostnad, denne tillskyndats genom sakens anmälan hos justitieombudsmannen,
äfvensom lösen för domkapitlets utslag med fordradt och skäligt
befunnet belopp tjugufem kronor.

Sedan af förekommen anledning infordrats rådstufvurättens i Eksjö
utslag den 11 oktober 1886 angående bland andra smedslärlingen. Karl
Oscar Karlsson, repslagarélärlingen Karl Edvard^ Meurling, ynglingen
Karl Ludvig Svensson och plåtslagarelärlingen Karl Leonard Larsson,
samtlige tilltalade för olofliga tillgrepp, inhemtades af berörda utslag,
att rådstufvurätten dömt:

1) Karl Oscar Karlsson, dels för olofligt tillgrepp, som ansetts vara
inbrottsstöld, i ett vid Soåssjön uppfördt badhus att, enligt 20 kap. 6
§ 4 mom. samt 7, 14 och 18 §§ strafflagen, jemförda med 9 § 2 mom.
i samma kapitel samt 3 kap. 4 § nämnde lag, för första resan stöld med
inbrott hållas till straffarbete sex månader samt ett år .utöfver den
ådöinda strafftiden vara medborgerligt förtroende förlustig, dels för
snatteri af växande trädfrukt vid sex olika tillfällen att, enligt 20 kap.
1 och 3 §§, jemförda med 4 kap. 2 § strafflagen, för hvarje snatteri
bota 50 kronor eller för sex snatterier tillsammans 300 kronor, och dels
för snatteri af en butelj sherry att, enligt 20 kap. 1 § strafflagen bota
25 kronor, hvilka böter, tillhopa 325 kronor, derest Karl Oscar Karlsson
saknade tillgång till deras gäldande, skulle öfvergå till straffarbete i
ytterligare 18 dagar;

2) Karl Edvard Meurling, dels för olofligt tillgrepp, som af rådstufvurätten
ansetts vara inbrottsstöld, i förenämnda badhus vid Soåssjön
att, enligt 20 kap. 6 § 4 mom. samt 7 och 18 §§ strafflagen, jemförda
med 9 § 2 mom. samma kapitel och lag, för första resan stöld med
inbrott hållas till straffarbete sex månader samt ett . år utöfver den
ådömda strafftiden vara medborgerligt förtroende förlustig, dels för snat -

teri af växande trädfrukt vid två olika tillfällen att, enligt 20 kap.
1 och 3 §§, jemförda med 4 kap. 2 § nämnde lag, för hvarje snatteri
höta 50 kronor, eller för två snatter ier tillsammans 100 kronor, och dels
för snatteri af jordfrukt å sabbatstid att, enligt 20 kap. 1 och 3 §§ samt
7 kap. 4 § strafflagen, höta 60 kronor; hvilka sammanlagda böter 160
kronor skulle, derest Meurling saknade tillgång till deras gäldande,
öfvergå till straffarbete ytterligare 9 dagar;

3) Karl Ludvig Svensson, dels för snatteri af växande trädfrukt vid
tre olika tillfällen att, ''enligt 20 kap. 1 och 3 §§ strafflagen, jemförda
med 4 kap. 2 § nämnde lag, höta för hvarje snatteri 50 kronor, eller
för tre snatterier tillsammans 150 kronor, dels ock för snatteri af jordfrukt
å sabbatstid att, enligt 20 kap. 1 och 3 §§ samt 7 kap. 4 § strafflagen,
höta 60 kronor; samt

4) Karl Leonard Larsson, att, jemlikt 20 kap. 1, 3 och 16 §§ samt
7 kap. 4 § strafflagen, höta dels för snatteri af trädfrukt vid två olika
tillfällen 50 kronor för hvardera snatteriet, eller tillsammans 100 kronor,
dels ock för snatteri å sabbatstid af jordfrukt 60 kronor.

Vid bestämmandet af ofvan uppräknade bestraffningar för de af
bemälte tilltalade föröfvade särskilda tjufnadsbrott hade rådstufvurätten
gjort sig skyldig till uppenbart förbiseende af stadgandena i 12 § af 20
kap. strafflagen. I denna paragraf föreskrifves i första momentet, att,
om någon under en lagföring blifver förvunnen att hafva å särskilda
ställen eller tider föröfvat snatteri, skall han, der det tillgripnas sammanlagda
värde öfverstiger femton kronor, straffas för stöld, och i andra
momentet, att om någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller
inbrott, derför han på en gång lagföres, skall han straffas enligt bestämmelserna
i 4 kap. 3 §. Häraf framgår otvetydigt, att lagstiftaren
omfattat den grundsats, att särskilda olofiiga tillgrepp, för hvilka någon
på en gång lagföres, stå till hvarandra i det sammanhang, att de måste
anses innefatta fortsättning af ett och samma brott. I strid mot denna
grundsats och det lagrum, hvari densamma blifvit uttryckt, hade rådstufvurätten
genom ofvanberörda utslag ådömt särskildt ansvar för hvart
och ett af de utaf förenämnde tilltalade begångna olofiiga tillgrepp; och
då således utslaget härutinnan var tydligen lagstridigt, ansåg justitieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att beifra den vårdslöshet eller
det oförstånd i dornareembetets utöfning, som rådstufvurätten sålunda
låtit komma sig till last, och uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i
Göta hofrätt att härför inför hofrätten lagligen tilltala rådstufvurättens
ordförande och ledamöter, som i beslutet tagit del, samt å dem yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter det advokatfiskal i anledning häraf vid hofrätten anhängiggjort
åtal mot borgmästaren Erik Holm samt rådmännen C. A. Kamp och A.
Petri, genmälde desse i infordrad förklaring hufvudsakligen, att de vid
rådstufvurätten tilltalade visserligen å särskilda ställen och tider föröfvat
snatteri, men att det tillgripnas sammanlagda värde deremot ej öfverstigit
femton kronor, och att ej heller någon af dem å särskilda ställen och tider
föröfvat vare sig stöld eller inbrott; att rådstufvurätten på grund häraf
icke ansett sig kunna tillämpa ifrågavarande 12 § utan ådömt särskildt
straff för hvarje tillgrepp, helst snatterierna föröfvats icke allenast på
olika ställen och tider utan ock från olika målsegare samt de föremål,
som tillgripits, varit af väsentligen olika beskaffenhet, såsom växande
trädfrukt, vin, med mera; samt att1 det syntes rådstufvurätten, som om
lagens bud i detta fall ej vore så tydligt, att rådstufvurätten gjort sig
skyldig till vare sig vårdslöshet eller oförstånd i domareembetets utöfning;
hvaremot advokatfiskalen erinrade bland annat, att 12 § i 20 kap.
strafflagen, jemförd med hvad samma kapitel i öfrigt innehölle, icke
tillstadde, att någon på en gång dömdes till ansvar för särskilda stölder
eller för stöld och snatteri, för hvilka han på en gång lagfördes, och
att rådstufvurätten i ofvan anmärkta mål bort, med stöd af berörda
12 §, döma Karl Oscar Karlsson och Meurling hvardera till ansvar för
första resan å särskilda ställen och tider, till en del medelst inbrott,
föröfvad stöld, samt Karl Ludvig Svensson och Karl Leonard Larsson
hvardera till ansvar för första resan å särskilda ställen och tider föröfvadt
snatteri.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 4 november 1887
utslag af innehåll, att hofrätten med afseende å stadgandena i 20 kap.
12 § strafflagen, jemförda med hvad samma kapitel i öfrigt innehölle,
funne det vara uppenbart, att berörda lagrum borde tillämpas såväl då
någon under en lagföring vore förvunnen att å särskilda ställen och
tider hafva föröfvat snatteri, äfven om det tillgripnas sammanlagda värde
understigit femton kronor och brottet följaktligen ej skulle såsom stöld
betraktas, som ock då någon, som å särskilda ställen och tider föröfvat
dels stöld med eller utan inbrott, dels ock snatteri, jemväl derför på
en gång lagfördes; och pröfvade hofrätten förty, med bifall till den af
advokatfiskalsembetet förda talan, rättvist döma borgmästaren Holm samt
rådmännen Kamp och Petri, hvilka vore lika ansvarige för rådstufvurätteris
beslut, att jemlikt 25 kap. 7 § strafflagen bota eu hvar tjugufem
kronor.

Då min senaste embetsberättelse afgafs, hade Kongl. Maj:t ännu
icke meddelat utslag i anledning af de besvär, rådmannen i Stockholms
rådstufvurätt G. Dahl anfört öfver Svea hofrätt^ den 16 juli 1886 meddelade
utslag i anledning af ett efter justitieombudsmannens förordnande
mot rådmannen anstäldt åtal för obehörig afvikelse från utfärdad uppropslista.
Hänvisande till den redogörelse, som i min under januari
månad 1887 afgifna embetsberättelse (sid. 31—37) lemnats för ifrågavarande
åtal och hofrättens i anledning deraf meddelade utslag, har jag
nu endast att tillkännagifva, att Kongl. Magt genom utslag den 13 oktober
1887 afgjort de underdåniga besvären och dervid funnit skäl ej vara
anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens utslag.

I en hit ingifven skrift anmälde f. d. envoyén, friherre C. F. L.
Hochschild följande förhållande.

För val inom Stockholms stads tredje valkrets af tio stadsfullmägtige
i stället för dem, hvilka vid slutet af mars månad år 1887 voro i
tur att afgå från befattningen, hade magistraten, jemlikt kongl. förordningen
den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm, låtit utfärda
kallelse å de till deltagande i valet berättigade invånarne i Jakobs församling
inom tredje valkretsen att den 23 mars 1887 mellan klockan 10
förmiddagen och 2 eftermiddagen samt klockan 6 och 8 eftermiddagen
infinna sig i nämnda församlings lokal i egendomen n:o 4 vid Jakobsgatan.

Då friherre Hochschild, som enligt skriften bilagdt intyg af magistratssekreteraren
i Stockholm vore i 1887 års röstlängd för Jakobs församling
upptagen under huset n:o 13 i qvarteret Jakob större såsom
egande 93 röster vid val af stadsfullmägtige, sålunda vore berättigad
deltaga i val af stadsfullmägtige, å nämnda för valet utsatta dag kl.
omkring ett eftermiddagen instälde sig i vallokalen för begagnande af
sin valrätt, fann friherre Hochschild magistratens deputerade sittande
vid ett bord, till hvilket han framgick. Sedan han på framstälda frågor
upplyst om sitt namn samt att den fastighet, på hvars besittning hans
valrätt grundades, vore n:o 13 i qvarteret Jakob större, anmodades han
att gå till venster om ordföranden, der den person satt, som hade till
uppdrag att granska röstlängden för qvarteret Jakob större. Denna
person fann genast friherre Hochschilds namn och tillkännagaf att i
längden stode anmärkt, att friherre Hochschild vore skrifven i Söfde
socken af Malmöhus län. Utan ett ögonblicks tvekan förklarade derpå

ordföranden, att friherre Hochschild saknade rösträtt, och ehuru friherre
Hochschild erinrade, att visserligen för rätt att deltaga i val till riksdagsman
i Andra -kammaren mantalsskrifning inom den kommun, der
valet eger rum, ovilkorligen erfordrades, men att mantalsskrifning inom
stad, der val till stadsfullmägtige skulle ske, icke för fastighetsegare
inom staden utgjorde vilkor för rätt att i sådant val deltaga, samt att
friherre Hochschild alltså vore berättigad att vid nu i fråga varande
tillfälle afgifva sin röst, förklarade likväl ordföranden efter öfverläggning
med sina begge närmaste grannar, att friherre Hochschild icke tillätes
deltaga i stadsfullmägtigvalet. Ordföranden yttrade dervid, att rösträtt
i Jakobs församling möjligen tillkomme friherre Hochschild vid prestval.
Omedelbart härefter aflägsnade sig friherre Hochschild utan att hafva
fått utöfva sin rösträtt.

Då friherre Hochschild var missnöjd med denna valdeputerades
åtgärd, beslöt han att anställa talan deremot och ingaf, för att skaffa
sig det till grund för sådan talan erforderliga officiela dokument, till
magistraten i Stockholm en så lydande skrift:

»Till magistraten i Stockholm.

Som jag, ehuru medlem af Stockholms kommun, der jag är för
fast egendom i Jakobs församling till allmän bevillning uppförd, det
oaktadt förvägrats utöfva rösträtt, när jag onsdagen den 23 infann mig
i tredje valkretsens vallokal för att deltaga i val af stadsfullmägtige,
får jag härmed anhålla att utbekomma magistratens beslut i ärendet
jemte anvisning till besvärs anförande.»

Med anledning af denna skriftliga anhållan blef till friherre Hochschild
från magistraten utgifvet ett vid den ingifna klagoskriften fogadt
protokoll öfver valförrättningen, i hvilket likväl hvarken omförmäldes,
att friherre Hochschild anmält sig till begagnande af sin rösträtt men
förvägrats att utöfva densamma, ej heller meddelades den af honom
begärda besvärshänvisning.

Vid sådana förhållanden hade friherre Hochschild funnit sig berättigad,
på samma gång han ansåge det för sin pligt, att hos mig omförmäla
förhållandet med begäran, att jag måtte företaga den åtgärd, hvartill
omständigheterna ansåges böra föranleda.

I anledning af denna anmälan anmodade jag magistraten att infordra
och till mig öfverlemna yttrande från vederbörande valförrättare; och
inlemnade magistraten derefter en förklaring af rådmännen F. Krook
och M. Forsgrén samt vice häradshöfdingen V. Noréus, i hvilken förklaring
anfördes hufvudsakligen följande.

Efter det valet fortgått hela förmiddagen under stark tillströmning

af valmän, instälde sig kl. omkring ett eftermiddagen friherre Hochschild
och, under uppgift om qvarteret, der han bodde, anmälde sig i vederbörlig
ordning till utöfvande af rösträtt. Genom förbiseende, hufvudsakligen
beroende af den i röstlängden förekommande anmärkning om
friherre Hochschilds mantalsskrifning å annan ort, äfvensom saknaden i
röstlängden af upplysning derom att han vore här i staden för fast
egendom till allmän bevillning uppförd, lemnades honom den origtiga
underrättelse, att han icke vore inom valkretsen röstberättigad, hvarpå
friherre Hochschild, efter att hafva yttrat några ord om att misstag
måtte egt rum, aflägsnade sig ur vallokalen. Omedelbart derefter funno
äfven deputerade, att misstag verkligen egt rum, med anledning hvaraf
vid valförrättningen såsom notarie tjenstgörande vice häradshöfdingen
grefve C. Källing genast afsändes till friherre Hochschilds ett par hus
från vallokalen belägna bostad för att, jemte tillkännagifvande att misstag
skett, anmoda friherre Hochschild att infinna sig i vallokalen för
att aflemna sin röstsedel. Friherre Hochschild träffades emellertid icke
då hemma, utan först klockan 3/4 6 eftermiddagen, då grefve Källing,
enligt hvad ett förklaringen bilagd t intyg utvisade, framförde sitt ärende,
dervid likväl friherre Hochschild förklarade, att han ej vidare brydde
sig om att rösta utan vore sinnad att öfverklaga valet. Denna framställning
af sakförhållandet vore sålunda hufvudsakligen öfverensstämmande
med hvad derom i klagoskriften förekomme, men ville förklarandena
dock erinra, att uppgiften om att deputerades ordförande varit
den, som först och omedelbart yttrat sig i ämnet, ej vore fullt rigtig,
likasom det icke vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande, att
friherre Hochschild vid tillfället uttalat sina tankar om de olika vilkoren
för berättigande till rösträtt vid stadsfullmägtig- och riksdagsmannaval.
Ett misstag, för hvilket förklarandena gemensamt vore ansvarige, hade
sålunda inträffat, och kunde förklarandena, hvad än klagoskriften kunde
föranleda, i allt fall ej annat än beklaga det obehag, som friherre Hochschild
härigenom kunde tillskyndats.

Beträffande åter anmärkningarna i klagoskriften derom, att i det
öfver valförrättningen förda protokoll icke förekomme något om att
friherre Hochschild, på sätt ofvan förmäles, anmält sig till utöfvande af
rösträtt, men blifvit sådant förvägrad, äfvensom att, ehuru friherre Hochschild
i en sedermera till magistraten insänd skrift, jemte det han anmält
nyss angifna förhållande och begärt att utbekomma beslut i ärendet,
tillika anhållit om hänvisning till besvärs anförande, dylik hänvisning
likväl icke lemnats, så torde det för en hvar, som egde kännedom om,
huru det tillginge vid de . större kommunala valen i Stockholm, vara

nogsamt bekant, hurusom vid dessa val alltid inträffade, att ett större
eller mindre antal valmän instälde sig för att utöfva rösträtt, men att,
till följd af de i röstlängden förekommande anteckningar, som utgjorde
hinder för rösträtts utöfvande, sådant förvägrades, dervid underrättelse
härom dem meddelades, vanligen af den utaf valdeputerade, som vid
tillfället innehade och granskade röstlängden, utan att härom någon
anteckning skedde i protokollet i annat fall, än att valmannen antingen
påkallade bestämdt beslut öfver att rösträtt honom förvägrats, eller till
protokollet anmälde missnöje; i hvilka fall naturligtvis sådant i protokollet
upptoges. Så hade äfven tillgått allt sedan den nya förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm år 18G2 tillkom, och torde svårligen
kunna på annat sätt förfaras, då, såsom äfven var förhållandet under de
första timmarna af ifrågavarande val, valmännen, stående i ko, upptogo
hela salen och med otålighet afvaktade sin tur att framkomma till valurnan.
Då nu något dylikt påkallande af beslut eller anmälan af missnöje
å friherre Hochschilds sida ej skedde, utan han, efter det besked
lemnats, genast aflägsnade sig, saknade deputerade anledning att här
handla annorlunda än, på sätt ofvan förmäles, förut varit brukligt; och
då det öfver valförrättningen förda protokoll, hvilket redan var uppsatt
och justeradt, då friherre Hochschilds i klagoskriften intagna, till magistraten
stälda skrift delgafs deputerade, således icke upptog något beslut
i öfverklagade hänseendet, kunde hänvisning till besvär af deputerade
icke lemnas, och detta desto mindre som klagan öfver ett dylikt beslut
ju i allt fall skolat fullföljas i sammanhang med klagan öfver det efter
sammanräkning med de inom Adolf Fredriks församling afgifna röster
uppkomna, den 24 mars 1887 inför magistraten afkunnade valresultat;
men med detta torde friherre Hochschild få antagas ej hafva varit missnöjd,
enär han i annat fall antagligen ej underlåtit att öfverklaga detsamma.

Det i förklaringen åberopade intyget af vice häradshöfdingen grefve
C. Källing var af följande lydelse:

»Undertecknad, hvilken i egenskap af notarie tjenstgjorde vid stadsfullmägtigvalet
inom härvarande Jakobs församling den 23 nästlidne
mars, får härmed intyga följande:

Sedan under förmiddagens valförrättning klockan omkring ett eftermiddagen
friherre C. F. L. Hochschild anmält sig för att aflemna valsedel
men dervid erhållit underrättelse, att han icke vore inom valkretsen
röstberättigad, samt valdeputerade, omedelbart efter det friherre
Hochschild aflägsnat sig, emellertid funnit, att misstag egt rum, och att
friherre Hochschild icke bort förvägras rösträtt, så begaf jag mig, efter

derom af valdeputerades ordförande erhållet uppdrag, vid pass fem
minuter efter det friherre Hochschild aflägsnat sig från vallokalen, till
hans omkring en minuts väg derifrån belägna bostad vid Vestra Trädgårdsgatan.

Dock lyckades jag icke träffa friherre Hochschild förr än vid förnyadt
besök derstädes klockan tre qvart till 6 eftermiddagen, eller en
qvart före början af eftermiddagens valförrättning, och framförde dervid
å herr ordförandens vägnar till friherre Hochschild den underrättelse,
att det honom vid valet meddelade besked, att han ej vore härstädes
röstberättigad, berott på ett misstag, samt bemstälde, huruvida icke
friherre Hochschild vore villig att, då tillfälle dertill ännu funnes, utöfva
sin rösträtt; men förklarade friherre Hochschild, att han »icke
brydde sig om att rösta utan ämnade anföra besvär öfver valet, hvilket
han ansåge vara så godt som en medborgerlig pligt», hvarefter jag aflägsnade
mig. Detta allt kan jag, om så påfordras, med ed bekräfta.

Stockholm den 29 april 1887.

Carl Källing,

vice häradshöfding.»

I häröfver afgifna påminnelser erinrade friherre Hochschild, att den
åberopade saknaden i röstlängden af upplysning derom att han vore här
i staden för fast egendom till allmän bevillning uppförd, icke kunde af
honom fullständigt kontrolleras, då han icke för tillfället hade tillgång
till röstlängden. Deremot kunde han intyga, att sådan bristfällighet i
röstlängden icke vid valtillfället anfördes, utan att allenast den omständighet,
att han i röstlängden var antecknad såsom »skrifven i Söfde
• socken af Malmöhus län», uppgafs såsom skäl för vägran att mottaga
hans röstsedel. Då derjemte deputerade inom så kort tid kunnat inse
sitt misstag, och det icke kunde antagas, att de tagit grunden till att
inse detta misstag från annat håll än just ur röstlängden, antog dock
friherre Hochschild, att han emellertid varit der såsom röstberättigad
uppförd med häntydan jemväl på det antal röster, han egde begagna.

För sin del vore friherre Hochschild fortfarande förvissad om, att
det vore deputerades ordförande, soin först och omedelbart meddelade
honom, att han icke vore röstberättigad, äfvensom han vidhölle hvad
han i öfrigt i sin förut ingifna skrift anfört om förloppet vid''ifrågakomma
tillfälle och särskildt, dels att han erinrade om skilnaden mellan rättigheten
att deltaga i val af stadsfullmägtige och valrätten till riksdagsman
i Andra kammaren, dels hvad han uppgifvit om deputerades ordförandes
förmälan om hans möjliga berättigande att deltaga i prestval inom Jakobs

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 5

församling. Deremot ville friherre Hochschild icke bestrida möjligheten
deraf, att någon af de vid valförrättningen bisittande yttrat sig i frågan
före ordföranden, men hade i sådant fall detta yttrande icke varit stridt
till friherre Hochschild eller ens för honom förnimbart.

Då vice häradshöfdingen grefve Källing i afgifvet intyg om förloppet
af sitt besök hos friherre Hochschild tillika förklarat sig beredd att med
ed bekräfta berättelsen härom, vore det för friherren, som vore fullt
förvissad om grefve Kallings redbarhet, icke möjligt att mot hans intyg
inlägga någon bestämd gensaga. Emellertid ville friherre Hochschild
dock anmärka, att grefve Källing uppenbarligen missförstått hans mening,
i ty att friherre Hochschild visserligen tillkännagifvit sin afsigt att klaga
i saken, men dermed icke afsett valet, utan den behandling som från
valförrättarens sida honom vederfarits. Friherre Hochschild hade visserligen
varit bestämd att vidtaga någon åtgärd med anledning af nämnda
behandling, men kunde icke strax bedöma hvilken åtgärd, som af omständigheterna
föranleddes, eller till hvilken myndighet han borde hänvända
sig. Flan kunde särskilt af sådan anledning icke påminna sig, om han
användt uttrycket besvär eller sagt klagomål, men efter grefve Kallings
intyg vore han beredd antaga, att han begagnat ordet besvär, hvilket
lian, af nyss omförmälta anledning och såsom icke varande jurist, icke
gifvit den betydelse, hvilken det syntes haft för grefve Källing, nemligen
af en terminus tecnicus endast tillämplig i fråga om sjelfva valet. Detta
bekräftades äfven deraf, att friherre Hochschild yttrat till grefve Källing,
att han ansåge det vara en medborgerlig pligt att klaga, hvilket ej
kunde uppfattas såsom afseende ett val, om hvars utgång han vid det
ifrågavarande tillfället icke kunde ega någon kännedom, likasom han då
ej kunde veta, om och i hvad man hans röstsedel kunnat å berörda •
utgång inverka, utan endast valförrättarens sätt att behandla en röstberättigad
medborgare.

Under medgifvande att misstag af förbiseende egt rum, då friherre
Hochschild förvägrades rätt att deltaga uti ifrågavarande val, sköto således
valdeputerade hufvudsakliga skulden till detta förbiseende på anmärkningen
i röstlängden om friherre Hochschilds mantalsskrifning å annan
ort och på saknaden af upplysning derom, att han vore här i staden
för fast egendom till allmän bevillning uppförd. Denna senare antydan
om någon vilseledande brist i röstlängden föranledde mig att infordra
transsumt af densamma, och fann jag deraf, att friherre Hochschild fans i
längden upptagen såsom röstberättigad med 93 röster. Vid sådant förhållande
hade hvarken anteckningen om friherre Hochschilds mantalsskrifning
å annan ort eller den omständighet, att i röstlängden ej utförts

värdet af hans här i staden egande fastighet, bort förvilla omdömet om
hans rätt att rösta, och vid sådant förhållande förrådde efter min uppfattning
hans afvisande sådant oförstånd eller vårdslöshet att, ehuru
tillfälle erbjudits friherre Hochschild före valförrättningens afslutande
att utöfva sin rösträtt, jag icke ansåg mig böra lemna denna embetsåtgärd
utan beifran.

Men om valdeputerade sålunda vidgått sitt fel i ofvanberörda afseende,
hade de deremot ansett sig kunna och böra försvara underlåtenheten
att i valprotokollet upptaga något derom, att friherre Hochschild
vid tillfället anmält sig: att utöfva rösträtt, och att sådant honom förvägrats.
Vid de kommunala valen i Stockholm brukade anteckning i
protokollet om vägrad rösträtt icke ske i annat fall, upplyste deputerade,
än att valmannen antingen påkallade bestämdt beslut öfver slik
vägran eller till protokollet deremot anmälde missnöje; och dä friherre
Hochschild hvarken påkallade något beslut eller anmälde missnöje, ansågo
sig deputerade hafva saknat skäl att i förevarande fall handla annorlunda,
än förut varit brukligt.

Att beslut icke bestämdt begärdes eller missnöje formligen till protokollet
anmäldes, kunde dock härvid icke vara afgörande. Deputerade
hade icke bestridt rigtigheten af friherre Hochschilds uppgift, att deputerades
ordförande efter öfverläggning med sina båda närmaste grannar
förklarat, att friherre Hochschild icke tillätes deltaga i valet. Det torde
deraf vara uppenbart, att deputerade fattat och genom sin ordförande
delgifvit friherre Hochschild beslut angående hans valrätt. Vidare hade
friherre Hochschild dels, enligt deputerades egen framställning af förloppet,
då han efter att hafva fått detta besked aflägsnade sig, »yttrat
några ord om att misstag måtte egt rum», hvilket ju antydde missnöje
med deputerades förfarande, och dels före valförrättningens afslutande,
sålunda innan protokollet derom kunde vara uppsatt, för deputerades
utskickade grefve Källing gifvit tillkänna sin afsigt att besvära sig eller
att klaga, hvarmed han, hvilketdera ordet än användts, tydligen åsyftat
klagan öfver deputerades förfärande och icke öfver det då ännu okända
valresultatet. Då deputerade allt detta oaktadt underlåtit att i valprotokollet
intaga friherre Hochschilds begäran att få deltaga i valet
och det i anledning deraf meddelade beslutet eller underrättelsen, såsom
de sjelfve kallade det, samt att på hans derom framstälda anhållan
lemna honom hänvisning om sättet att klaga öfver den åtgärd, hvarigenom
honom frånkänts en vigtig medborgerlig rättighet, hade deputerade
efter min åsigt gjort sig skyldige till fel i embetet, som, utan

afseende å hvad vid kommunala val i Stockholm i fråga om protokollets
innehåll vore brukligt, borde till ansvar för dem föranleda.

I skrifvelse till advokatfiskal i Svea hofrätt lade jag för den skull
valdeputerade till last icke allenast att de i uppenbar strid med gällande
bestämmelser om kommunal rösträtt förvägrat friherre Hochschild att
inom Stockholms stads tredje valkrets deltaga i det den 23 mars 1887
förrättade val af stadsfullmägtige, utan äfven att de icke i protokollet
upptagit hvad vid valtillfället härom förekommit och beslutits, samt att
de underlåtit gifva friherre Hochschild begärd underrättelse om sättet
att klaga öfver deputerades förfarande; och uppdrog jag åt advokatfiskalen
att inför hofrätten för detta allt tilltala bemälte deputerade,
rådmännen Krook och Forsgrén samt vice häradshöfdingen Noréus, samt
å dem yrka ansvar enligt lag och sakens utredda beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling i målet har hofrätten i utslag den 13
december 1887 sig utlåtit, att som, på sätt advokatfiskalen anmärkt, rådmännen
Krook och Forsgrén samt vice häradshöfdingen Noréus förfarit
origtigt ej mindre derutinnan, att de vid ifrågavarande valförrättning
förvägrat friherre Hochschild att rösta, än äfven i det hänseendet, att
de icke i valprotokollet låtit göra anteckning om berörda åtgärd; men,
vid det förhållande att, så vidt upplyst vore, friherre Hochschild icke
vid valet äskat besvärshänvisning, åtalet i fråga om underlåtenhet att
meddela sådan hänvisning icke förtjenade afseende; alltså pröfvade hofrätten
rättvist på det sätt bifalla advokatfiskalens talan, att rådmännen
Krook och Forsgrén samt vice häradshöfdingen Noréus för den vårdslöshet
i embetets utöfning, hvarom, på sätt blifvit nämndt, hofrätten
funnit dem öfvertygade, jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömdes att
hvar för sig bota femtio kronor.

Med skrifvelse den 8 juli 1885 lät Anders Olsson i Bleket hit ingifva
kammarkollegii den 16 februari 1885 meddelade och den 24 påföljande
mars expedierade utslag på de besvär Anders Olsson hos kollegium
anfört deröfver att, sedan fjerdingsmannen Hans Andersson, enligt
order, den 12 maj 1884 hos klaganden, såsom en af redarne för fiskerifartyget
Gustaf 11 Adolf, verkstält utmätning för uttagande af rederiet
för nämnda fartyg påförd afgift af 30 kronor till presterskapet i Tjörns
pastorat för ecklesiastikåret från och med den 1 maj 1883, och klaganden
häröfver hos konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län sig besvärat, enär nämnda fartyg blifvit redan den 18 januari 1883

af klaganden och öfrige dåvarande delegare försåldt till andra, utom
Tjörns pastorat boende personer samt presterskapet derstädes följaktligen
icke varit berättigadt att deraf uppbära någon löneafgift för ifrågavarande
ecklesiastikår, på grund hvaraf och då den till grund för utmätningen
liggande debiteringen vore origtig jemväl derutinnan, att
densamma försiggått efter 1882 års i stället för 1883 års fyrktalslängd,
klaganden yrkat, att den verkstälda debiteringen och utmätningen måtte
upphäfvas, konungens befallningshafvande i resolution den 4 september
1884 af anförda orsaker förklarat den af klaganden förda talan
icke kunna bifallas; i anledning af hvilka besvär kollegium sig utlåtit,
att som ifrågavarande, rederiet för fiskefartyget Gustaf II Adolf påförda
afgift afsåge det ecklesiastikår, som börjat den 1 maj 1883, för den skull
och då ostridigt vore, att nämnda fartyg redan den 18 januari samma
år öfvergått till annan, utom Tjörns pastorat boende egare, funne
kollegium skäligt att, med undanrödjande såväl af konungens befallningshafvandes
öfverklagade resolution som den hos klaganden för afgiftens
uttagande verkstälda utmätning, befria nämnda rederi från utgifvande
af samma afgift. Det hit ingifna exemplaret af kollegii berörda
utslag befans vara belagdt med stämpel till belopp af tolf kronor, hvilket
belopp äfven i utslaget påförts klaganden såsom stämpelafgift.

I den skrift, hvarmed utslaget hit insändes, anförde Anders Olsson,
att han, som för att vinna befrielse från omförmälta, rederiet för fiskefartyget
Gustaf II Adolf obehörigen påförda afgift måst vidkännas åtskilliga
uppgifna kostnader till sammanlagdt belopp af 26 kronor 50 öre,
förutom eget besvär, resor och tidspillan, dessutom nödgats betala stämpeln
å det för honom utskrida exemplaret af kammarkollegii utslag
med tolf kronor, oaktadt detta utslag, jemlikt den tydliga föreskriften
i 7 § i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti
1884, skolat vara från stämpel fritt. Stadgandet i nämnda paragraf
lydde: »handlingar i mål som röra debitering, afskrifning eller restitution
af kronoutskylder, kommunala eller andra allmänna utgifter skola vara
från stämpel fria». Att presterskapets aflöning, som erlades af alla mantalsskrifna
personer, vore en allmän afgift, syntes klaganden vara alldeles
obestridligt, synnerligen med fästadt afseende å innehållet af det
betänkande i fråga om stämpelfrihet, som af bevillningsutskottet vid
1884 års riksdag afgafs, äfvensom riksdagens i anledning deraf fattade
beslut. Då således kammarkollegii åtgärd att åsätta det för klaganden
utskrida exemplaret af kollegii ifrågavarande utslag stämpel och för
densamma affordra klaganden afgift vore olaglig, anmälde iklaganden
kollegii åtgörande härutinnan till den åtgärd justitieombudsmannen kunde

finna lämplig vidtaga, under yrkande att kollegium måtte varda ålagdt
att till klaganden återgälda den olagligt uttagna stämpelafgiften 12
kronor, äfvensom att med tio kronor ersätta klagandens kostnader och
besvär för vinnande af rättelse i omförmälta hänseende.

Denna klagoskrift öfverlemnades till kammarkollegium, med anhållan
att kollegium ville från vederbörande infordra och hit insända yttrande
deröfver äfvensom inkomma med eget utlåtande, derest kollegium funne
sådant af omständigheterna påkallas; och insände kollegium i anledning
häraf, med förmälan att kollegium, i enlighet med 25 § i den för kollegium
den 14 november 1879 utfärdade instruktion, den 27 februari 1885
utfärdat förordnande för registratorn hos kollegium friherre C. af Klinteberg
att i de fall, der sådant borde ega rum, med stämpelpapper belägga
kollegii utgående expeditioner, en från bemälte tjensteman infordrad
förklaring öfver den till kollegium öfverlemnade klagoskriften.

I denna förklaring anfördes hufvudsakligen följande: Till stöd för
sitt klagomål hade klaganden åberopat, att det ärende, hvarom kollegii
ifrågavarande utslag handlade, innefattade debitering af en allmän afgift,
och att dylika mål, enligt § 7 i kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1884 och bevillningsutskottets vid samma års
riksdag derom afgifna betänkande vore från stämpel fria. Ärendets
egenskap af debiteringsmål kunde förklaranden dock ej medgifva. Med
detsammas anhängiggörande hos konungens befallningshafvande hade
klaganden uppenbarligen icke åsyftat rättelse af något vid debiteringen
begånget misstag, t. ex. i afseende på det rederiet åsätta fyrktal eller
dylikt, utan velat dermed påkalla embetsmyndighets pröfning derom,
huruvida någon afgift alls borde för fiskefartyget till presterskapet utgöras.
Till följd häraf måste ärendet hänföras till tvistemål rörande
presträttigheter. I 11 § i kongl. förordningen angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 stadgades visserligen,
att för uppbörden af afgifter till presterskapet församling egde utse en
eller flera personer, hvilka skulle upptaga samt till presterskapet aflemna
och redovisa dessa afgifter, och att, å alla, som inom utsatt tid icke
inbetalt sina afgifter, restlängd komme att genast upprättas, å kyrkostämma
granskas och, sedan den blifvit godkänd, tillställas vederbörande
kronofogde på landet och underexekutor i stad, hvilka skulle lemna
omedelbar handräckning till resternas indrifvande. Men att tvister om
presträttigheter derigenom i de församlingar, der lönereglering enligt
berörda förordning egt rum, icke erhållit egenskap af debiteringsmål,
framginge deraf att, ehuru i 7 § 2 mom. af kongl. förordningen om
stämpelafgiften den 22 oktober 1880 stadgades, att såväl inkommande

handlingar som utgående expeditioner i debiteringsmål vore fria från
stämpel, i 1 mom. af samma paragraf bland stämpelfria ansökningar och
besvärsskrifter upptoges jemväl dem, som anginge presträttigheter. Ännu
mindre kunde sådana tvister om presträttigheter hänföras till debiteringsmål,
hvilka uppstode i församling, der ny lönereglering ännu icke
försiggått eller vunnit tillämpning, och tvisten alltså utan föregående
debitering måste direkt hos konungens befallningshafvande anhängiggöras.
Att 1884 års bevillningsutskott icke heller åsyftat, att det vid
samma riksdag väckta och af utskottet förordade förslag om frihet från
stämpel i frågor rörande debitering, afskrifning och restitution af ej
blott kommunala utan äfven alla andra allmänna afgifter, oafsedt om de
utgjordes till staten eller icke, skulle komma att utsträckas jemväl till
frågor om presträttigheter, framginge uppenbart deraf, att utskottet i
sitt af klaganden åberopade betänkande (n:o 6, punkt 7) uttryckligen
förklarat, att berörda förslag icke innebure någon nyhet för vår stämpelbeskattning,
utan endast en återgång till de stadganden, som tillämpades
innan kongl. förordningen om stämpelafgiften den 6 september
1883 trädde i kraft, enär i äldre stämpelförfattningar stämpelfrihet var
medgifven i alla afskrifnings- och restitutionsmål, samt, med undantag
endast för Kongl. Maj:ts resolutibner, utslag och domar i alla debiteringsmål,
oafsedt om de respektive afgifterna utgjordes till staten eller icke.
Hvad bevillningsutskottet i nästföregående punkt af merberörda betänkande
anfört i väckt fråga om stämpelfrihet för mål, som anginge soldats
lönerättigheter, syntes förklaranden jemväl lemna stöd för den uppfattning,
att utskottet icke velat bereda en sådan frihet för mål angående
presträttigheter. Och otvifvelaktigt skulle en sådan tolkning af stämpelförfattningen,
som klaganden sökte göra gällande, komma att medföra
allt för många, säkerligen hvarken af utskottet eller Riksdagen åsyftade
undantag från den allmänna regeln om stämpelafgifts utgörande vid
anlitande af statens myndigheter. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt ansåg förklaranden den vidtagna åtgärden att med stämpel belägga
ifrågavarande utslag vara med gällande författning angående stämpelafgiften
öfverensstämmande och bestred alltså afseende å den till hans
förklaring utstälda klagoskriften.

Öfver denna förklaring lemnades klaganden tillfälle att afgifva påminnelser,
i hvilka han erinrade, att förklaranden sökt göra troligt, att
kollegii ifrågavarande utslag bort förses med stämpel, derför att målet,
hvarom utslaget handlade, skulle vara icke ett debiteringsmål utan ett
tvistemål. Såsom handlingarna utvisade, hade klaganden hos konungens
befallningshafvande anfört besvär deröfver, att den person, som blifvit

utsedd att debitera och uppbära presterskapets i Tjörns pastorat lönerättigheter
för ecklesiastikåret från den 1 maj 1888, påfört rederiet för
fiskefartyget Gustaf II Adolf prestskatt, ehuru detta fartyg såldes redan
i januari månad 1883 till personer, boende utom pastoratet. Egendomligt
nog fann konungens befallningshafvande denna debitering vara rigtig,
hvaremot kammarkollegium upphäfde densamma och befriade rederiet
från skatten. Klaganden hemstälde, huruvida icke denna fråga vore en
debiteringsfråga. Förklaranden hade visserligen sagt, att det vore en
tvistefråga, men detsamma kunde sägas om alla frågor, då två parter
komma i tvist. Ämnet för tvisten vore väl den faktor, till hvilken man
skulle taga hänsyn, då fråga uppstode, huruvida en expedition i målet
skulle beläggas med stämpel eller icke. Då det alltså icke rimligen
kunde bestridas, att kammarkollegii ifrågavarande utslag handlade om
origtig debitering af allmän utskyld, måste det väl äfven medgifvas, att
samma utslag enligt åberopade lagrummet vore fritt från stämpel. Under
åberopande af hvad förut i målet af honom anförts, yrkade klaganden
derför, att justitieombudsmannen måtte vidtaga sådana åtgärder mot
kammarkollegium, att klaganden återfinge den af honom olagligen utkräfda
stämpelafgiften samt erhölle ersättning för sina kostnader med
tio kronor. *

I motsats till hvad förklaranden sökt göra gällande, syntes det
justitieombudsmannen vara uppenbart, att det ärende, hvarom kollega
ifrågavarande utslag handlade, varit ett debiteringsmål och ingalunda
ett tvistemål. Med detsammas anhängiggörande hos konungens befallningshafvande
åsyftade klaganden tydligen rättelse af ett vid debiteringen
begånget misstag och hade säkerligen icke för afsigt att påkalla
embetsmyndighets pröfning om något annat än just detta, att ett misstag
vid debiteringen egt rum. Huruvida afgift till presterskapet inom pastoratet
borde i allmänhet utgå af fiskefartyg eller icke, derom hade i förevarande
fall icke varit någon fråga. Hvad förklaranden ordat om tvister
angående presträttigheter i församlingar, der lönereglering egt rum, och
i församlingar, der sådan reglering ännu icke försiggått eller vunnit
tillämpning, likasom hvad förklaranden i öfrigt anfört i afseende derå,
huruvida i mål angående presträttigheter stämpelfrihet skall ega rum
eller icke, vore alldeles utan betydelse för den fråga, som här förelåge,
nemligen huruvida stämpel bort åsättas kollegii förevarande utslag,
hvarigenom kollegium meddelat rättelse- i en origtig debitering utan
afseende å de rättigheter, som enligt lönereglering eller eljest tillkomme
presterskapet inom Tjörns pastorat.

Då, på grund af det af klaganden åberopade lagrum, han i före -

varande fall bort erhålla det för honom utskrida exemplaret af kammarkollegii
utslag utan erläggande af någon stämpelafgift, fann justitieombudsmannen,
ehuru förklarandens åtgärd att med stämpel belägga
utslaget och affordra klaganden stämpelns belopp, efter justitieombudsmannens
åsigt, ej vore af beskaffenhet att böra till ansvar såsom för
tjenstfel föranleda, sig dock icke kunna underlåta att lemna klaganden
det embetsbiträde, han af justitieombudsmannen begärt, för återbekommande
af den klaganden obehörigen affordrade stämpelafgiften och erhållande
af godtgörelse för de kostnader, klaganden i sådant hänseende
fått vidkännas. I skrifvelse den 19 juni 1885 uppdrog för den skull
justitieombudsmannen åt advokatfiskal i kammarkollegium att i laga
ordning anhängiggöra och utföra talan mot friherre af Klinteberg, med
yrkande att honom måtte varda ålagdt att, mot återbekommande af den
af honom å kollegii ifrågavarande utslag åsätta, makulerade stämpel,
till klaganden återställa det belopp, han af denne i stämpelafgift obehörigen
uppburit, äfvensom att ersätta klaganden de utgifter, denne för
vinnande af rättelse i omförmälta hänseende måst vidkännas.

I anledning af den talan om återställande till klaganden af berörda
stämpelafgift samt utgifvande af ersättning till honom för hans omförmälta
utgifter, som advokatfiskalsembetet på grund af det sålunda erhållna
uppdraget vid Svea hofrätt anhängiggjorde och utförde mot friherre
af Klinteberg, meddelade hofrätten den 20 december 1887 utslag
af innehåll, att som ofvan omförmälta mål, deri klaganden hos kammarkollegium
fullföljt talan, på sätt ofvan omförmäles, anginge fråga rörande
debitering af afgift till presterskap, samt vid sådant förhållande klaganden,
jemlikt 7 § i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9
augusti 1884, varit berättigad att utan erläggande af stämpelafgift erhålla
det åt honom utskrifna exemplar af kammarkollegii ifrågavarande utslag,
men samma exemplar blifvit, enligt hvad upplyst vore, belagdt med
stämpelpapper till belopp af tolf kronor, som klaganden ock för utslagets
utbekommande erlagt; alltså och då friherre af Klinteberg vore
för berörda origtiga stämpelbeläggning ansvarig, förpligtades han att,
mot återbekommande af omförmälta stämpelpapper, till klaganden återställa
de af honom i afgift derför erlagda tolf kronor äfvensom att
ersätta klaganden de utgifter han haft i och för vinnande af ändring i
detta hänseende med fordrade tio kronor.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag.

Af en klagoskrift med åtföljande handlingar, hvilken Erik Olsson,
Jon Jonsson och Per Olsson i Vestra Skästra samt Nils Nilsson i Östra
Skästra läto den 27 januari 1886 hit ingifva, inhemtades, bland annat,
att t. f. länsmannen i Jerfsö distrikt J. A. Pihlman vid en den 26
april 1884 verkstäld syn å vägen från Öije till Färila rå och från Skästra
till Ljusdals rå meddelat föreskrift om lagning af de delar af nämnda
väg, som ansetts åligga Vestra och Östra Skästra väghållningsskyldige
att underhålla, samt. derom utfärdat kungörelse;

att Pihlman vid derefter skedd undersökning funnit de brister, hvilka
blifvit i fråga om berörda vägstycke anmärkta, icke vara nöjaktigt afhulpna; att

i anledning deraf Pihlman, som, vid det förhållande att nyssnämnda
byars väghållningsskyldige genom vägens omläggning mellan
Jerfsö och Ljusdal ännu icke fått den nya vägen delad samt då den
gamla landsvägen blifvit alldeles nedlagd, ansett, att dels Vestra Skästra
byamän gemensamt, dels ock Östra Skästra byamän gemensamt vore
skyldige ansvara, hvardera byns väghållningsskyldige för den vägsträcka
af den nyanlagda vägen, som de förut underhållit och som motsvarade
den gamla vägens längd, på grund deraf hos Nils Nilsson den 5 juni
1884 och hos öfrige klagandena den 7 i samma månad verkstält utmätning
för uttagande af ersättning för kostnaden för iståndsättandet af
berörda vägsträcka, af hvilken kostnad Pihlman ansett belöpa på Erik
Olsson tjugusju kronor 18 öre, på Jon Jonsson tjuguåtta kronor 43 öre,
på Per Olsson tolf kronor och på Nils Nilsson fyra kronor 36 öre, dervid
i mät skrifvits hos en hvar af Erik Olsson, Jon Jonsson och Nils
Nilsson en ko samt hos Per Olsson en häst;

att klagandena hos konungens befallningshafvande i Gefleborgs län
yrkat upphäfvande af de sålunda af Pihlman verkstälda utmätningsförrättningarna,
på grund deraf att dels klagandena, som genom sämjedelning
åtagit sig underhållet af vissa delar af ifrågakomna nyanlagda väg,
oaktadt densamma ännu icke vore lagligen indelad mellan de väghållningsskyldige
inom Vestra ooh Östra Skästra byar, fullgjort sin skyldighet
i fråga om den vid vägsyn föreskrifna lagning af klagandenas vägstycken,
så att desamma vid restsyn befunnits i fullgodt skick — hvarom
klagandena åberopat skriftliga intyg — dels ock den räkning öfver
lagningskostnaden för ifrågavarande vägskiftes förbättrande, som af utmätningsförrättaren
lagts till grund för utmätningen, vore origtig derutinnan,
att dels deri upptagits ersättning för andra och större arbeten,
än som enligt vägsyneprotokollet förklarats vara för vägstyckets lagning
erforderliga, dels ock eu del väghållningsskyldige antingen helt och hållet

befriats från all kostnad för lagning af vägen eller ock i mindre grad
än vederbort drabbats af nämnda kostnad; hvarjemte klagandena fordrat
godtgörelse för sina kostnader å målet;

att konungens bemälte befallningshafvande i fyra särskilda utslag
den 22 september 1884 sig utlåtit, att, emedan upplyst vore, att ifrågavarande
landsväg vid tiden för vägsynen ännu icke varit med viss lott
på hvar och en af de väghållningsskyldige- till underhåll lagligen indelad,
samt, hvad klagandena Erik Olsson, Jon Jonsson och Per Olsson
anginge, dem icke meddelats föreläggande att bättra vissa delar af vägen;
förty och då vid sådant förhållande samt enär klagandena bestridt såväl
att försummelse beträffande underhållet af de vägstycken, för hvilka de
enligt öfverenskommen sämjedelning af vägen haft att ansvara, legat
dem till last, som ock, såvidt dem anginge, rigtigheten af den af
Pihlman verkstälda fördelning af kostnaden för hela vägstyckets bättrande,
Pihlman saknat befogenhet att, innan klagandenas ersättningsskyldighet
blifvit vederbörligen pröfvad och bestämd, hos klagandena verkställa
utmätning för vissa andelar af ifrågakomna kostnad, upphäfdes öfverklagade
utmätningsförrättningarna och förpligtades Pihlman att ersätta en
hvar af klagandena deras kostnader å målet med fem kronor 50 öre; men

att emellertid länsmannen P. Söderman redan den 22 juli 1884 förrättat
auktion å de hos Erik Olsson, Jon Jonsson och Per Olsson i mät
skrifna kreaturen, hvarjemte utlysts auktion å den hos Nils Nilsson i
mät tagna ko, hvilken auktion dock instäldes, då Nils Nilsson dessförinnan
godvilligt erlade det honom såsom hans andel i väglagningskostnaden
påförda belopp.

I den hit ingifna skriften anförde klagandena, förutom annat, som
icke föranledde någon justitieombudsmannens vidare åtgärd, att Pihlman
syntes i förevarande fall hafva gjort sig skyldig till ett öfvergrepp af
eftertänklig art.

Visserligen hade konungens befallningshafvande genom ofvanberörda
utslag upphäft de öfverklagade utmätningsåtgärderna och tillerkänt eu
hvar af klagandena ersättning för deras kostnader hos konungens befallningshafvande
med fem kronor 50 öre. Med denna ersättning kunde
klagandena dock icke åtnöjas, då de derigenom icke blifvit i någon mån
godtgjorda för den skada, som tillskyndats dem till följd af Pihlmans
omförmälta åtgärder. Klagandena vände sig derför till justitieombudsmannen
med begäran om hjelp och upprättelse för den skada, som i
denna sak tillskyndats dem, och anhöllo, att justitieombudsmannen måtte
mot vederbörande vidtaga de åtgärder, hvartill omständigheterna kunde
föranleda.

I anledning af hvad sålunda blifvit mot Pihlman angifvet och yrkadt
genmälde denne i infordrad förklaring, att vid restsyn våren år 1884
funnos de af klagandena sedan flera år tillbaka underhållna landsvägsskiften
i ogildt skick. Visserligen var den landsvägssträcka, hvars underhållande
ålåg Rödmyra och Vestra Skästra byar, ej genom officiel förrättning
till underhåll fördelad på de särskilda byalagen; men då dessa
genom sämjedelning tagit åt sig och under flera år underhållit särskilda
skiften af vägen, kunde Pihlman ej annat inse, än att vederbörande
skulle vara af denna sämjedelning bundna. Pihlman lät derför medelst
lagning bättra de felaktiga skiftena och verkstälde på grund af 25 kap.
11 § byggningabalk^), såsom praxis länge varit och, såsom Pihlman
ansåge, med laga rätt, utan kronofogdes förordnande utmätning hos
vederbörande till legans uttagande. Öfver utmätningarna anfördes hos
konungens befallningshafvande besvär och besvären utstäldes till Pihlmans
förklaring. Då emellertid öfverexekutor ej inhiberat den utmätta
egendomens försäljning, öfverlemnade Pihlman handlingarna i målet till
länsmannen Söderman, som emellertid återinträdt i tjenstgöring, och
äskade egendomens försäljning å auktion, på grund af § 176 utsökningslagen.
Pihlman hemstälde till justitieombudsmannens bedömande, huruvida
Pihlman, såsom klagandena förmenade, genom sina åtgöranden i
denna sak gjort sig skyldig till något Övergrepp.

Sedan klagandena i inlemnade påminnelser förklarat sig vidhålla
sina framstälda påståenden, tog jag ärendet i slutligt öfvervägande, och
fann jag dervid, lika med konungens befallningshafvande, att Pihlman
öfverskridit sin befogenhet, då han, innan klagandenas skyldighet att
deltaga i kostnaden för lagningen af ifrågavarande väg blifvit vederbörligen
pröfvad och bestämd, hos dem verkstält utmätning för vissa andelar
af samma kostnad. Till följd af de af Pihlman obehörigen vidtagna
utmätningsåtgärderna hos klagandena hade dessa otvifvelaktigt tillskyndats
oförvållade obehag och kostnader, för hvilka de icke erhållit godtgörelse.
Om än Pihlman icke genom sitt tillvägagående i denna sak,
såsom klagandena ansett, gjort sig skyldig till ett öfvergrepp af eftertänklig
art, hade han dock låtit komma sig till last ett oförstånd i
tjenstutöfning, hvilket syntes mig vara af beskaffenhet att böra för honom
föranleda ansvar och ersättningspåföljd; och uppdrog jag fördenskull
åt den allmänna åklagare, konungens befallningshafvande i Gefleborgs
län dertill på min begäran komnie att förordna, att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Pihlman för det tjenstfel,
hvilket han, såsom tillförordnad länsman, låtit, enligt hvad ofvan
angifvits, i omförm lfa hänseendet komma sig till last, samt dervid ej

mindre å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än äfven
efter skedd utredning i mån af befogenhet understödja klagandenas ersättningsanspråk.

Efter det i anledning häraf Pihlman blifvit inför Arbrå och Jerfsö
tingslags häradsrätt stäld under tilltal för det tjenstfel, hvartill jag ansett
honom hafva i angifna hänseendet gjort sig skyldig, meddelade häradsrätten
den 14 december 1887 utslag, hvari häradsrätten yttrade, att som
upplyst vore att, sedan Pihlman såsom tillförordnad länsman i Jerfsö
socken vid den 26 april 1884 verkstäld syn å vägen från Oije till
Färila rå och från Skästra till Ljusdals rå meddelat föreskrifter om
lagning af den del af nämnda väg, som skulle åligga dels Vestra Skästra,
dels Ostra Skästra byamän att underhålla och derom utfärdat kungörelse,
Pihlman, som vid rest-syn den 15 maj samma år funnit de anmärkta
bristerna icke vara nöjaktigt afhulpna, vid verkstälda utmätningar dels
den 5 juni samma år hos klaganden Nils Nilsson, dels den 7 i berörda
månad hos klagandena Erik Olsson, Jon Jonsson och Per Olsson för
uttagande af ersättning för iståndsättning af vägen, af hvilken ersättning
Pihlman upptagit fyra kronor 36 öre för Nils Nilsson, tjugusju
kronor 18 öre för Erik Olsson, tjuguåtta kronor 43 öre för Jon Jonsson
och tolf kronor för Per Olsson, i mät skrifvit hos Nils Nilsson en qviga,
hos en hvar af Erik Olsson och Jon Jonsson ett kokreatur samt hos
Per Olsson ett hästkreatur; ty och som Pihlman uppenbarligen öfverskridit
sin befogenhet, då han, innan klagandenas skyldighet att deltaga
i kostnaden för lagningen af ifrågavarande landsväg blifvit lagligen
pröfvad och bestämd, hos dem verkstält utmätning för vissa andelar af
samma kostnad, pröfvade häradsrätten jemlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen rättvist döma Pihlman att för den oskicklighet i tjenstens
utöfning han sålunda låtit komma sig till last höta femtio kronor.

Vidkommande den af klagandena Erik Olsson, Jon Jonsson och Per
Olsson yrkade ersättning, så, ehuru Pihlman vore skyldig ersätta skilnaden
mellan de hos dem utmätta kreaturs värden och de belopp, hvarför
kreaturen hvart för sig vid utmätningsauktionerna försålts, likväl
och som bemälte klagande icke, mot Pihlmans bestridande, lagligen
styrkt, att kreaturen varit värda mer än hvad för dem sålunda betalts,
kunde häradsrätten icke tilldöma nämnde klagande någon ersättning utöfver
sagda belopp, hvaremot Pihlman förpligtades dels att till samtlige
klagande återbetala de belopp, som hos en hvar af dem utmätts, jemte
utmätningsarfvodet, dels ock ersätta klagandena deras kostnader i målet
med tillhopa sextiotre kronor.

Företeelserna på lagskipning ens område under den tid, denna embetsredogörelse
oinfattar, hafva, såvidt de kommit till min kännedom,
icke gifvit anledning till några särskilda betraktelser. Det allmänna intryck,
min korta erfarenhet bibringat mig i fråga om lagskipningens
tillstånd, är att landets domarekår fortfarande väl häfdar det anseende
för duglighet, redbarhet och pligttroget arbete, hvaraf den sedan gammalt
är i åtnjutande.

Fn tolkning af 31 § i gällande konkurslag, som på följande sätt
kommit till min kännedom, anser jag mig böra här omnämna.

I skrifvelse den 21 juni nästlidna år anhöll vice komministern J.
Bihldorff hos mig om anställande af åtal mot Vesterås domkapitel, för
det denna myndighet obehörigen skulle tillåtit kontraktsprostarne E.
Morén och O. Bohm »tjenstgöra under den tid som de varit och ännu
äro under konkurs».

Under förmälan att kontraktsprosten Morén hvarken varit eller vore
försatt i konkurs, anförde domkapitlet i infordrad förklaring vidare att
kontraktsprosten Bohm deremot vore på egen begäran försatt i konkurstillstånd;
att när domkapitlet härom erhållit underrättelse, detta ej föranledde
någon åtgärd från dess sida, enär domkapitlet ansett, att § 31
i gällande konkurslag gåfve vederbörande myndighet rätt att för hvarje
särskildt fall pröfva, huru länge, allt intill fyra månader efter inställelsedagen,
en i konkurs försatt tjensteman borde från utöfning af sin tjenst
afstängas, och att det således berodde på domkapitlets ompröfning, huruvida
Bohm skulle på grund af sin iråkade konkurs någon tid från tjenstutöfning
afstängas; samt att domkapitlet så mycket hellre ansett sig
böra sålunda tolka nämnda lagrum, som det trodde sig veta, att det ej
varit eu ovanlig praxis att låta i konkurstillstånd försatte prestman fortfarande
tjenstgöra, då de genom sin konkurs ej förverkat kyrkostyrelsens
eller sin församlings förtroende och icke någon ekonomisk risk af deras
tjenstgöring vore att befara. Med angifvande af åtskilliga omständigheter,
på grund hvaraf domkapitlet ansåg att sistnämnda förutsättning
i ovanlig grad egt rum i fråga om kontraktsprosten Bohm, förklarade
domkapitlet, att det på grund häraf och då det varit lifligt öfvertygadt
om, att såväl de pastor i Nora stadsförsamling som de kontraktsprosten
i Nora kontrakt åliggande embetsgöromålen skulle blifva lidande af att
Bohm för längre eller kortare tid sattes ur tjenstgöring, trott sig skyldigt
att, då det ansett sig härtill lagligen befogadt, låta kontraktsprosten
Bohm, oafsedt hans iråkade konkurs, fortfarande förblifva i tjenstgöring.

Den tolkning domkapitlet sålunda velat gifva åt den ifrågavarande
paragrafen i vår konkurslag kunde jag ej godkänna, hvilket jag i skrifvelse
meddelade domkapitlet. I denna skrifvelse anförde jag bland annat
följande.

I paragrafen hette det:

»Afträdes embets- eller tjenstemans egendom till konkurs, varde det
hans förman ofördröjligen af rätten eller domaren kungjordt; och ankomme
på den myndighet, under hvilken gäldenären i och för tjensten
lyder, att pröfva huruvida han förr, än fyra månader efter inställelsedagen
förflutit, må i utöfningen af tjensten åter inträda.» Uppenbart
vore att, då här medgåfves . rätt för vederbörande myndighet att bestämma,
huruvida en i konkurstillstånd försatt embets- eller tjensteman
finge, förr än fyra månader efter inställelsedagen förflutit, i utöfningen af
sin tjenst åter inträda, lagstiftaren förutsatt, att hvarje embets- och tjensteman,
som försättes i konkurs, bör från konkursens början till inställelsedagen
afhålla sig från tjenstgöring och att, derest han ej sjelf sökt
tjenstledighet för denna tid, vederbörande myndighet ovilkorligen skall
försätta en sådan embets- eller tjensteman ur tjenstgöring från det myndigheten
om konkursen erhåller kännedom till inställelsedagen. Denna
skyldighet måste för vederbörande myndighet vara ovilkorlig och oeftergiflig,
då enligt lagens tydliga föreskrift myndigheten blott eger bestämma,
huruvida gäldenären må åter inträda i tjenstgöring förr än fyra
månader efter inställelsedagen förflutit.

Då, efter hvad jag sedermera förnummit, domkapitlets åsigt delas
äfven af andra, hvilkas mening i dylika frågor förtjenar allt afseende,
samt det icke lärer vara ovanligt, att i konkurs försatte embets- och
tjensteman tillåtas tjenstgöra under konkurstiden, torde det vara på sin
plats, att jag här söker något utförligare ådagalägga rigtigheten af min
ofvan angifna, afvikande uppfattning. Jag skall för sådant ändamål
lemna en kortfattad redogörelse för vår konkurslagstiftnings utvecklingsgång
i denna del från slutet af förra århundradet, emedan jag föreställer
mig, att af en slik redogörelse säkrast skall framgå rätta förståndet af
här i fråga varande lagstadgande.

Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående afträdes- och förmåns-
samt boskilnads- och urarfvamål den 28 juni 1798 innehåller, att
om konkursgäldenär hade embete eller tjenst i riket, var honom ej
tillåtet att tjensten förrätta, »så länge rättegången påstår och han är
förbunden att hålla sig inom sitt hus», hvilka båda tidsbestämningar,
såsom synes af andra ställen i författningen, äro likbetydande och utmärka
tiden från konkursens början till dess, efter inställelsedagen och

skriftvexlingens afslutande, hufvudsaklig dom i konkurstvisten fallit.
»Men», heter det vidare, »der en sådan gäldbunden embetsman eller
betjent genast gitter inför domaren visa så klara skäl, det hans oförmögenhet
genom sådana verkliga olyckshändelser, som här förut i 14 §
1 mom. nämnda äro1), utan hans vållande tillkommit; gifve domaren,
sedan borgenärerna deröfver hörda blifvit, utslag, huruvida han må vara
på fri fot och tjensten eller embetet under rättegången förvalta, utan
att sådant utslag vid sjelfva hufvudsakens slutliga pröfning och afgörande
binda må. År vid en sådan oförmögen gäldenär syssla någon uppbörd
eller allmänna medels förvaltning eller embetes inseende derå förbunden,
då må honom under rättegången embetets eller tjenstens förvaltning ej
tillstädjas.»

Kongl. stadgan den 28 juni 1798 efterföljdes af konkurslagen den
13 juli 1818, som föreskrifver, att konkursgäldenär, som har tjenst i
riket, icke får tjensten förrätta, »intill dess dom öfver honom fallit».
Denna konkurslag medgaf visserligen, att i fall frågan om gäldenärs
afträdesförmån eller ansvar kunde skiljas från borgenärernas tvist sig
emellan, egde rätten att öfver förra frågan förut särskilt döma, men
detta kunde i allt fall ej ske förrän inställelsedagen förlupit och skriftvexlingen
derefter afslutats.

I lagkomité^ år 1826 tryckta förslag till allmän civillag förekomma
i 18—22 kap. handelsbalken bestämmelser om egendoms afträdande till
konkurs och hvad dermed sammanhänger. I dessa bestämmelser finner
man ej något särskilt förbud för embets- och tjensteman, som råkat i
konkurs, att under konkurstiden sin syssla förvalta; men då förslaget,
i likhet med de båda här ofvan omförmälta konkurslagarna, innehåller,
att konkursgäldenär skulle under rättegången hålla sig inom sitt hus
och icke ega att derutom vistas vid andra tillfällen, än då han å helgdag
bevistade gudstjenst, eller af rätten, eller ock af godemän eller
syssloman kallades till upplysningars meddelande, så torde man vara
berättigad antaga, att lagkomitén icke ansett embets- och tjensteman
böra i allmänhet tillstädjas att, förvalta sin tjenst under den tid konkursen
pågick, d. v. s. till den dag första dom i konkurssaken utgafs,
ty då skulle, enligt förslaget, konkursen anses afslutad. Det bör dock
icke lemnas oanmärkt, att om samtlige borgenärer medgåfvo, att gäldenären
finge under konkursen vistas på fri fot, skulle rätten ega att bevilja
honom sådan frihet; och i dylikt fall synes förslaget ej lägga *)

*) »Vådeliga händelser, såsom sjö- och brandskada, fiendens härjande eller annat
sådant olycksfall.»

hinder i vägen för embets- eller tjensteman att under konkursutredningen
förvalta sitt embete eller sin tjenst.

Enligt konkurslagen den 12 mars 1830, som upphäfde 1818 års
konkurslag, gälde såsom regel att gäldenär, som till borgenärers förnöjande
afträdt sin egendom, skulle hålla sig inom sitt hus, »tilldess första dom
i saken utgifven är», så att han icke egde rätt att derutom vistas annat
än för nyss angifna ändamål, men, liksom lagkomiténs förslag, tillstadde
denna konkurslag gäldenären större personlig frihet, om borgenärerne
sådant medgåfvo och domaren dertill lemnade bifall; dock att ett slikt
medgifvande ej finge göras förrän skriftvexlingen vid första domstolen
blifvit afslutad, d. v. s. efter inställelsedagen. En sålunda vunnen tillåtelse
att vistas på fri fot innebar dock icke enligt 1830 års konkurslag
rätt för embets- eller tjensteman att förrätta sin tjenst; denna rätt
fick han, enligt lagens uttryckliga bud, ej förr än »dom öfver honom
fallit ooch vunnit laga kraft».

År 1850 afgaf äldre lagberedningen förslag till handelsbalk, i hvars
kap. 18—-22 förekomma stadganden om egendoms afträdande till konkurs.
Här framträder för första gången den åsigt i fråga om konkursgäldenärs
personliga frihet under konkurstiden, som i senare förslag till konkurslag
upptagits och slutligen i vår nu gällande konkurslag vunnit helgd,
nemligen att gäldenären, sedan han beedigat uppteckningen öfver sitt
bo och till vederbörande afträdt förvaltningen af detsamma, bör få, med
vissa inskränkningar, vistas äfven utom sitt hem. Om embets- och tjensteman,
som råkat i konkurs, innehåller beredningens förslag följande
bestämmelse:

»Afträder embets- eller tjensteman sin egendom till konkurs, eller
varder han till egendoms afträde tvungen, gifve domaren eller rättens
ordförande det, utan dröjsmål, hans närmaste förman tillkänna.»

Hvad beredningen med ett sådant tillkännagifvande åsyftade framgår
af dess motivering, så lydande:

»Icke alla embeten och tjenster äro af den beskaffenhet, att deras
innehafvare, blott af den omständigheten, att de nödgats afstå sin egendom
till borgenärers förnöjande, ovilkorligen, och äfven om ingen anledning
till brottsligt förhållande å deras sida förekommer, böra betagas
rättigheten, eller frikallas från skyldigheten, att embetet eller tj en sten
förrätta, så framt konkursen ej gör någon inskränkning i deras personliga
frihet. Äfven efter beredningens förslag måste dock alltid en sådan
inskränkning någon tid i början af konkursen inträffa för hvarje cessionant,
han må nu befinna sig i hvilken samhällsställning som helst, och
embetet eller tjensten, som af honom innehafves, kan ock understundom

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 7

vara af deri egenskap, att utöfningen deraf af den, som är under konkurs,
ej står väl tillsamman med det allmännas fordringar eller säkerhet.
Vid sådant förhållande har det synts beredningen vara ändamålsenligast,
att det öfverlemnas åt den myndighet, som utöfvar förmanskapet öfver
embets- eller tjenstemannen, att, då konkurs för denne inträffar, i hvarje
fall efter sig företeende omständigheter och i enlighet med de särskilda
stadganden, som derom kunna meddelas, förordna huruvida embetet
eller tjensten må af honom bestridas eller icke; hvarföre man ock uti
en ny § (10) föreslagit, att när embets- eller tjenstemans egendom frivilligt
eller tvunget afträdes till konkurs, detta utan dröjsmål skall af
domaren eller rättens ordförande gifvas hans närmaste förman tillkänna.»

Emellertid afgaf en för ändamålet tillsatt komité år 1854 »Betänkande
och förslag till ändringar i kreditlagstiftningen», och bland dessa
förslag var äfven ett till ny konkurslag. Ivomitén har häri närmare
utfört och preciserat äldre lagberedningens tanke rörande rätt för embets-
eller tjensteman, som råkat i konkurs, att redan under konkurstiden
återtaga tjenstens utöfning. Förslaget lyder i denna del sålunda:

§ 205.

»Afträder embets- eller tjensteman sin egendom till konkurs, eller
varder han dertill tvungen; gifve å landet domhafvande!!, och i stad
rätten eller dess ordförande, det, utan dröjsmål, hans närmaste förman
tillkänna.»

§ 206.

»Ej må embets- eller tjensteman, som sin egendom afträdt, sitt
embete eller sin tjenst förrätta få, intill dess inställelsedagen förbi är,
och ankomme på den myndighet, under hvilken han i och för tjensten
lyder, att bestämma, huru stor del af lönen den, som tjensten under
tiden förvaltar, tillkomma bör. Sedan inställelsedagen är förbi; pröfve
den myndighet, nu är sagd, huruvida han före konkursens afslutande
utöfningen af sin tjenst åter vidtaga må.»

Detta förslag Slef visserligen aldrig föremål för rikets ständers pröfning,
väl hufvudsakligen till följd af de anmärkningar högsta domstolen
framstälde förnämligast mot de nya principer och anordningar förslaget
ville införa, såsom tvångsackord, anställande af en rättens ombudsman
(kommissarie), en till tiden obegränsad bevakningsrätt m. m. Men förslaget
blef dock grundläggande för de följande lagstiftningsåtgärder, som
förde till antagande af vår nu gällande konkurslag. Då rikets ständer

i underdånig skrifvelse den 1 mars 1858 anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för ständerna framlägga förslag till ny konkurslag,
framhöllo de såsom de grundsatser, hvarpå lagen borde hvila, just dessa
nya principer som 1854 års förslag upptagit från den utländska konkurslagstiftningen;
och den komité, som i anledning af denna rikets
ständers skrifvelse blef nedsatt, fick sig förelagdt att utarbeta lagförslag
i den af ständerna åsyftade rigtning, hvarvid 1854 års förslag till konkurslag,
hvilket, såsom det heter, i hufvudsaken öfverensstämde med de
grunder rikets ständer framstält, borde tjena komiterade till ledning,
dock med iakttagande af de ändringar, hvartill de mot nämnda förslag
i högsta domstolen afgifna anmärkningar eller eljest förekomna omständigheter
kunde föranleda. Komiténs verksamhet skulle sålunda hufvudsakligen
bestå i en revision af ett redan utarbetadt och i högsta domstolen
granskadt lagförslag. Komiterades år 1859 afgifna förslag visar
också, att de så fattat sin uppgift.

Om jag måhända något utförligare, än som kan synas behöfligt,
redogjort för det inbördes förhållandet mellan 1854 och 1859 års förslag
till konkurslag och sökt visa, att det förra är hufvudförslaget, underlaget
för det senare, hvilket åter är att betrakta som en öfverarbetning
eller revision af det förra, så har det skett för att rätt tydligt framhålla,
att ifall ett stadgande i 1859 års förslag har en annan lydelse än
det motsvarande i förslaget af år 1854, man icke deraf får sluta, att
förändringen i formuleringen innebär annan ändring i sak, än sjelfva
ordalydelsen alldeles oförtydbart angifver.

1 1859 års förslag sammanfördes bestämmelserna i här ofvan intagna
§§ 205 och 206 i en paragraf, den 31:a, åt hvilken dervid jemväl
gafs en något förändrad lydelse, nemligen den som återfinnes i § 31 af
gällande konkurslag1). Men komiterade hafva i sina motiv icke med ett
enda ord omnämnt denna förändrade affattning, hvilket de otvifvelaktigt
skulle hafva gjort, om dermed åsyftats någon annan ändring i innehållet
af de sammandragna paragraferna, än den de olika ordalagen sjelfva
lägga i dagen. Komiterade hade icke heller anledning till saklig förändring
beträffande här afsedda bestämmelse i någon inom högsta domstolen
framstäld anmärkning. Vid sådant förhållande och i betraktande
af den ställning 1854 och 1859 års förslag intaga till hvarandra, synes
mig icke finnas något rimligt skäl till det antagande att, så vidt den *)

*) Det är bekant att detta 1859 års förslag såsom enskild motion framlades för
1859—1860 års riksdag och då, med vissa af lagutskottet tillstyrkta ändringar, af rikets
ständer godkändes, hvarefter det under den 18 september 1862 erhöll kraft af lag.

omtvistade punkten angår, det senare förslaget och gällande konkurslag
skulle innebära något annat än hvad 1854 års förslag mera klart och
bestämdt uttryckt, eller att embets- och tjensteman, som sin egendom
till konkurs afträdt, icke under några omständigheter får sitt embete
eller sin tjenst förrätta, förrän inställelsedagen är förbi, och att det först
derefter kan blifva fråga om pröfning af öfverordnad myndighet, huruvida
en sådan konkursgäldenär må åter i tjensten inträda. Båda förslagen
liksom gällande konkurslag bestämma inställelsedagen såsom den
tidpunkt, efter hvilken sålunda medgifven tjenstgöring tidigast får börja.
Att slutet på den tidrymd, för hvilken särskild^ tillstånd till tjenstgöring
erfordras, blifvit i förslagen olika betecknadt, är för den omhandlade
frågan utan betydelse.

De som hålla före att i konkurs försatt embets- eller tjensteman
kan enligt nu gällande lag när som helst under konkurstiden, efter medgifvande
af den myndighet, under hvilken han i och för tjensten lyder,
få inträda i utöfningen af sin tjenst, stödja sig, såsom jag har anledning
antaga, derpå att konkurslagen öfver hufvud icke innehåller något förbud
mot tjenstgöring under konkurstiden. Uttrycket »åter inträda» i 31 §,
som kunde tyda på att konkurs medför afstångande från tjensten, anse
de vara att hänföra till stadgandet i 19 §, att konkursgäldenär ej eger,
utom för vissa uppgifna ändamål, begifva sig från sitt hem förrän han
med ed fästat uppteckningen af sitt bo och detsamma till vederbörande
öfverlemnat, hvilket stadgande gör skötandet af embete eller tjenst under
tiden faktiskt omöjligt. Men denna tydning är efter min tanke origtig.
Orden »åter inträda» hafva sin förklaring och sitt berättigande deri, att
gällande konkurslag, likasom alla de föregående konkurslagar och förslag
till sådana, hvilka här ofvan berörts, antager upphörandet med förvaltningen
af innehafvande embete eller tjenst såsom en sjelfföljd af
inträffad konkurs, hvadan den under vissa vilkor medgifna tjenstutöfningen
under konkurstiden rätteligen måste betecknas såsom ett återinträdande
i tjensten.

Det åligger justitieombudsmannen, enligt instruktion, att vid redogörandet
för embetets förvaltning också anmärka bristerna uti lagar,
författningar och allmänna hushållningen samt uppgifva förslag till deras
förbättring. Jag har i min senaste embetsberättelse uttalat den mening,
att justitieombudsmannen numera i allmänhet ej förmår att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra föreskriften att uppgifva förslag till afhjelpande
af bristerna i lagstiftningen och att han derför allt mer och mer

bör inskränka sin verksamhet på detta område till att anmärka och påpeka
sådana brister. Denna gång har jag funnit mig böra fästa Riksdagens
uppmärksamhet vid nedan omförmälta missförhållanden inom
den gällande lagstiftningens område; och har jag i sammanhang dermed
velat angifva det sätt, på hvilket, enligt min tanke, dessa missförhållanden
böra undanrödja^.

1 23 kap. 7 § strafflagen stadgas att, om konkursgäldenär gjort sig
skyldig till oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer eller rymt för
skuld, sådant brott icke må åtalas af annan än målsegande. Detta stadgande
finner jag innebära missförhållanden, som böra på lagstiftningens
väg afhjelpas.

Det har ej kunnat undgå att ådraga sig en allmännare uppmärksamhet
att, ehuru i de talrikt förekommande konkurserna i våra dagar
ofta yppa sig förhållanden, som ådagalägga att vederbörande gäldenärer
gjort sig skyldige till oredligt eller vårdslöst förfarande, de dock jemförelsevis
sällan ställas till ansvar för dylik brottslighet. Orsaken härtill
är utan tvifvel att söka i lagens bud, att konkursgäldenärs oredlighet
och vårdslöshet icke får åtalas af annan än målsegande. Det är
naturligt att de borgenärer, som längre eller kortare tid stått med gäldenären
i affärs- eller vänskapsförbindelse, eller äro med honom beslägtade,
merendels hysa obenägenhet att mot honom anställa ansvarstalan.
Andra hållas tillbaka af tanken på det besvär och de kostnader en dylik
rättegång skulle medföra; och i allmänhet besluter sig eu borgenär
för att instämma konkursgäldenären, endast om han har grundad anledning
antaga, att han derigenom skall få sin fordran i konkursen till större
eller mindre del gulden. Erfarenheten har nemligen nogsamt visat,
hurusom en konkursgäldenär, hvilken fortsatt sin affärsverksamhet långt
efter det han måst inse, att hans ekonomiska ställning blifvit ohjelplig,
och som derunder gjort sig skyldig till vårdslöshet mot sina fordringsegare
eller till och med till oredlighet, det oaktadt, när han slutligen
till deras förnöjande afträder sina tillgångar, först sedan dessa reducerats
till det minsta möjliga, oftast går fri från all efterräkning, påtagligen
derför att ingenting i ekonomiskt afseende står att vinna genom hans
tilltalande, eftersom han på förhand uttömt alla de hjelpkällor, som
kunnat stå honom till buds. A andra sidan inträffar understundom, att
en gäldenär, som felat mera af enfald, bristande insigt i bokföring eller
annat oförstånd, dragés inför rätta att stå till ansvar för oredlighet eller
vårdslöshet mot sina fordringsegare, om han har anförvandter eller vän -

ner, som förmenas kunna och vilja erlägga en antaglig summa till den
anklagande för att från ett vanärande straff rädda den anklagade. Så
snart afsigten vunnits, är vederbörande också villig att nedlägga sin talan;
och det är ingenting ovanligt vid inträffad konkurs att någon eller
några gäldenären närstående personer skriftligen förbinda sig att betala
ett uppgifvet belopp eller en viss procent af en borgenärs i konkursen
bevakade fordran, under vilkor att denne å sin sida utfäster sig att icke
för brottsligt förfarande åtala gäldenären eller ock att afstå från redan
mot honom i sådant afseende anhängiggjordt åtal.

Den utsigt till frihet från straff, som sålunda står öppen för den
oredlige och vårdslöse konkursgäldenären, en utsigt som nästan kan
sägas vara större i samma mån brottet är svårare, måste uppenbarligen
uppmuntra till det lättsinne i handhafvande af ekonomiska angelägenheter,
som väl icke utan allt skäl påstås känneteckna vårt folk, öka
konkursernas antal och på samma gång fördröja deras utbrott utöfver
den gräns lagen utstakat samt öfver hufvud undergräfva den allmänna
affärsmoralen.

Denna utsigt till strafflöshet för en oredlig eller vårdslös gäldenär
i konkurs skulle säkerligen blifva betydligt mindre och lockelsen till
äfventyrliga spekulationer eller fortsättandet af eu hopplös affärsverksamhet
till väsentlig mån förringas, om äfven de förbrytelser, hvilka lagen
benämner oredlighet och uppenbar vårdslöshet mot borgenärer,
stäldes under allmänt åtal. Jag förbiser visserligen icke att, äfven om
allmän åklagare hade att åtala vårdslöshet och oredlighet i konkurs,
det kunde hända att brottet blefve opåtaldt, likasom att den af straff mera
förtjente ginge fri, under det den mindre brottslige stäldes till ansvar;
men detta skulle säkerligen icke så ofta som nu blifva fallet, och framför
allt komrne det ej att uteslutande bero på egennyttiga beräkningar och
personliga förhållanden, om brott af ifrågavarande beskaffenhet blefve
straffade eller icke. Förfarandet härutinnan skulle icke få denna prägel
af godtycke eller lägga i dagen denna skilnad till person, som nu hotar
att rubba tron på allas likhet inför lag.

I fråga om åtalsrätterr och dess förhållande till civilisationens fortgång
gå meningarna i olika rigtning. A ena sidan vill man göra gällande
att straffrätten, hvilken ursprungligen ansågs tillhöra den förorättade
ensam (sjelfhämdens stadium), så småningom öfvertagits af staten,
som under sin fortgående utveckling och i mån han vuxit i styrka först
undantagit vissa brott från den förorättades fria bestämning i afseende
på utkräfvande af straff och efter hand öfverfört brott efter brott från
den enskildes straffrättsområde till statens, ända till dess slutligen hvad

som från början var undantag blifvit regel, i det straffrättens offentlighet
numera är erkänd och straffets utkräfvande blifvit eu statens angelägenhet,
oberoende af det enskilda godtycket. Men i straffrättens offentliga
karakter ligger tydligen, att det tillkommer staten icke blott att
straffa, utan ock att åklaga, och staten eger derför att, äfven mot den
enskilde målsegandens vilja, åtala brott. Då den positiva lagen förbehåller
åt den förorättade ensam att beifra vissa brott, är detta att betrakta
såsom ett af staten medgifvet undantag från regeln, beroende dels
derpå att några af dessa brott äro så ringa eller begås under sådana
omständigheter, att den allmänna rättskänslan deraf föga eller intet beröres,
och dels derpå att andra af ifrågavarande brott så nära eller på
sådant sätt röra den förorättades personliga eller familjförhållanden, att
den offentlighet, brottet genom bestraffningen skulle erhålla, vore för
denne ett nytt lidande, ofta svårare än det, som genom sjelfva brottet
tillfogats.

A andra sidan betecknas denna uppfattning af åtalsrätten — hvilken,
oberoende af den historiska utvecklingens gång, har stöd i den allmänna
rättsgrundsats att hvarje rättskränkning mot statens medlemmar
äfven innebär en rättskränkning mot staten sjelf, så tillvida som statens
lagar blifvit åsidosatta eller öfverträdda — såsom tillhörande ett öfverkommet
utvecklingsskede. Vill man — heter det från detta håll
— komma till en allmängiltig grund för åtalsrätten, får man ej förblanda
denna med straffrätten. Staten har visserligen rätt att afgöra
hvad som är brott och att bestämma straff för alla brott, men deraf
följer alldeles icke, att staten är berättigad att åtala alla brott. Är staten
ett organiskt helt, hvars alla delar äro förnuftiga väsen, så måste
dessa sjelfva ega rätt att beifra eller eftergifva straffet för de rättskränkningar,
som vederfarits dem sjelfva. Såsom föremål för statens
åtalsrätt återstå då endast de förbrytelser, som äro omedelbart rigtade
mot staten sjelf. Alla brott mot enskild person måste den förfördelade,
såsom förnuftig och sig sjelf bestämmande, ega att beifra eller lemna
ostraffade. Detta förmenas vara den enda giltiga allmänna grund för
åtalsrätten. Statens rätt att åtala är sålunda undantag i stället för regel.
Men äfven från denna synpunkt medgifves likväl, att klokheten
bjuder att utsträcka statens åtalsrätt till vissa andra brott, än sådana
som kunna hänföras till brott mot staten såsom målsegande, likasom att
allmänne åklagaren bör vara skyldig att biträda den enskilde förfördelade
att beifra svårare brott, som af denne till åtal angifvas.

Men till hvilken af dessa åsigter man än må ansluta sig, kunna dock
alla, synes mig, vara ense derom, att oredlighet och vårdslöshet af

gäldenär i konkurs, såsom de hos oss uppträda och verka, böra falla
under allmänt åtal. Talrikt som de öfver allt i landet förekomma, försvaga
de alltmer och mer förtroendet man och man emellan och undantränga
och hämma den sunda och redbara affärsverksamheten. Otvifvelaktigt
beröra de allvarsamt den allmänna rättskänslan, och icke kunna
väl brott, som störande ingripa i hela samhällets näringslif, sägas angå
endast den enskilde, som omedelbart deraf träffas. De äro uppenbarligen
brott mot det allmänna, mot staten, om också icke i dennas här
ofvan åsyftade betydelse af politisk institution.

Enligt de äldre konkurslagarna, såväl 1798 års som de af år 1818
och år 1830, hvilka alla hänföra hvarje slag af brottslighet af konkursgäldenär
antingen till bedrägeri eller till vårdslöshet1), hade allmän
åklagare rätt och pligt att åtala jemväl det ringare brottet, d. v. s.
vårdslöshet mot borgenärer. Först i 1854 års här förut i annat sammanhang
omförmälta förslag till konkurslag förekommer den bestämmelse
att å konkursgäldenärs vårdslöshet egde ej annan än målsegande tala.
Men stadgandet återfinnes icke i det med ledning af detta förslag af en
dertill förordnad komité utarbetade och år 1859 afgifna förslaget eller
— hvilket vill säga detsamma — i vår nu gällande konkurslag. Först
genom 1864 års strafflag förbehölls målsegande uteslutande rätt att
åtala oredlighet och vårdslöshet i konkurs.

Efter hvad jag fått mig meddeladt, har nya lagberedningen tagit
ett steg i den af mig åsyftade rigtningen genom att i sitt nyligen utarbetade
förslag till ändringar i allmänna strafflagen inrymma rätt åt allmän
åklagare att åtala jemväl sistnämnda båda slag af brottslighet äfvensom
rymning för gäld, såvida brottet af målsegande till sådant åtal
angifves; och jag medgifver gerna, att åtskilligt dermed skall vinnas.
Oftare än nu koinme utan tvifvel konkursgäldenär, som gjort sig skyldig
till den ena eller andra af dessa förbrytelser, att derför straffas.
Men det i betraktande af verkningarna mest farliga och förkastliga i
den enskildes rätt att bestämma öfver åtalet för här ifrågavarande
brott qvarstode dock oförändradt. Frågan huruvida åtal skulle anställas
eller icke komme fortfarande att bero på godtycke, personliga förhållanden
och egennyttiga beräkningar; och man skulle framdeles som hittills
få bevittna, att en konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till snart
sagdt allt hvad konkurslagen betecknar såsom oredligt och vårdslöst förfarande,
undginge åtal, under det att en annan jemförelsevis långt mindre

b I 1798 års konkurslag talas visserligen äfven om oredlighet, men såsom en art
af vårdslöshet, och följaktligen med denna likstäld i fråga om ansvaret.

brottslig blefve åtalad och dömd till fängelse, kanske till straffarbete
och förlust af medborgerligt förtroende. Jag anser derför, att steget
bör tagas helt ut, d. v. s. att allmän åklagare bör berättigas och förpligtas
att äfven utan angifvelse af målsegande lagligen tilltala konkursgäldenär
för oredligt och vårdslöst förfarande mot borgenärer samt för
rymning för gäld. Förslaget i hvad det rörer sistnämnda förbrytelse
har jag icke funnit nödigt att särskildt motivera, enär det lärer vara
sjelfklart, att denna uti ifrågavarande afseende likasom beträffande straffet
bör likställas med oredlighet. Då äfvenledes uppenbart är, att sådan
syssloman, som åsyftas i 23 kap. 7 § strafflagen, bör i förevarande fall
betraktas såsom annan konkursgäldenär, får jag sålunda hemställa, att
sagda paragraf, sådan den lyder i kong!, förordningen den 6 oktober
1882, måtte helt och hållet upphäfvas.

Med nedanstående framställning har jag afsett att beträffande en
både principielt och praktiskt vigtig punkt söka åstadkomma samstämmighet
mellan tre under senaste åren utfärdade lagar inom handelslagstiftningens
område, nemligen kongl. förordningen angående patent den
16 maj 1884, lagen om skydd för varumärken den 5 juli samma år samt
lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887.

Den allmänna föreställningen är utan tvifvel att, då patent meddelats
eller anmäldt varumärke registrerats samt detta blifvit i vederbörlig
ordning kungjordt, ett sådant patent eller varumärke åtnjuter det
skydd, nyssnämnda författningar angående patent och varumärken hafva
till syfte att bereda, och att följaktligen, i händelse intrång sker, vederbörande
är berättigad till den skadeersättning och upprättelse i öfrigt,
dessa författningar för sådant fall bestämma, endast han styrker, att
hans sålunda förvärfvade rätt blifvit för nära trädd. Men sådant är icke
förhållandet. Han skall tillika särskildt bevisa, att den som föröfvat intrånget
visste, att han derigenom gjorde sig skyldig till en lagstridig
handling.

Kongl. förordningen angående patenter den 19 augusti 1856, som
närmast föregick 1884 års författning i ämnet, fordrade icke någon sådan
bevisning. Enligt 1856 års förordning ansågs nemligen det anbefalda
kungörandet af patentbrefvet innebära ett delgifvande åt allmänheten
om den vunna rättigheten, och i händelse af tvist om intrång i
denna rättighet egde derför ingen undskylla sig med okunnighet om
att patentet beviljats. Men den komité, som, efter erhållet uppdrag att,
jemte annat, upprätta förslag till ny förordning angående patentskydd,

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 8

den 6 november 1878 afgaf det förslag, som ligger till grund för nu
gällande patentförordning, hyllade emellertid uti ifrågavarande afseende
en annan uppfattning, såsom framgår af förslagets § 20, så lydande:

»Ej må någon utom i de fall, som i 10, 15 och 16 §§ omförmälas,
utan patenthafvarens medgifvande yrkesmessigt inom riket tillverka eller
till salu hålla varor, eller använda tillverkningssätt, derå patent här
åtnjutes.

Bryter någon veterligen häremot, straffes med böter från och med
tjugu till och med ett tusen kronor, hvarjemte de olagligen tillverkade
eller till salu hållna varorna samt för sådan tillverkning uteslutande användbara
redskap skola tagas i beslag; och varde med desamma så förfaret,
att missbruk dermed ej kan ske. Ej må dock annan än patenthafvare
härom föra talan.»

Komitén motiverar sin åsigt dermed, att då det ofta kunde vara
synnerligen svårt, om ej omöjligt, att förvissa sig derom att den vara
man tillverkade eller liölle till salu, eller den tillverkningsmetod man
begagnade, icke vore föremål för patent, syntes den, som gjorde intrång
i en annans patenträtt utan att om densamma ega kännedom, ej billigtvis
kunna derför till ansvar dömas. Han finge ändock i de flesta fäll
vidkännas betydliga olägenheter derigenom, att hans i god tro för tillverkningen
anskaffade inrättningar blefve oanvändbara och de tillverkade
varorna osäljbara inom riket under patenttiden; och faran härför
torde i de flesta fall förmå honom att med den sorgfällighet, som skäligen
kunde begäras, söka förskaffa .sig underrättelse om förhållandet.
Komiterade hade derför inskränkt ansvarspåföljden för intrång i annans
patenträtt till det fall, då gerningen föröfvats med vetskap om dess
rättskränkande beskaffenhet.

Vid förslagets granskning inom högsta domstolen ansågo fyra af
dess ledamöter, att straffbestämmelsen å försäljning inom riket af vara,
för hvilken här åtnjutes patentskydd eller som blifvit tillverkad med
begagnande af här patenteradt. tillverkningssätt, borde följdriktigt utsträckas
jemväl till sådan varas införande i riket, helst det åsyftade
skyddet i annat fall blefve magtlöst, enär det vore förenadt med stora
svårigheter att ertappa eu oloflig försäljning, sedan varorna väl fått i
riket spridas; men att det deremot förefölle obilligt hårdt, att någon
skulle dömas till ansvar enligt patentlagen för försäljning eller införsel
af vara, med mindre än att han tillika vore verkligen öfvertygad att
hafva egt vetskap derom, att varorna blifvit tillverkade utan patenthafvarens
tillstånd. Det vore ock fara värdt att, derest handlande och
importörer kunde dömas skyldige utan en sådan särskild bevisning om

brottslig afsigt, lagens stränghet i förening med det alltför hämmande
bandet på rörelsen och det fria utbytet skulle vid lagtillämpningen
framkalla alltför talrika friande domslut. Angående åter bevisningen
om patentbrott genom varutillverkning funno samma ledamöter, att en
varutillverkare borde vara skyldig att sjelf skaffa sig underrättelse derom,
huruvida patent här i riket åtnjötes för den tillverkning, han ämnade
utöfva, och att således någon annan bevisning mot åtalad tillverkare
angående vetskap om patentet ej erfordrades än den, som läge i
patentets meddelande och offentliggörande1).

Två af högsta domstolens ledamöter voro deremot, lika med komitén,
af den åsigt att intrång i patenträtt icke borde i något fall straffas,
om ej gerningen föröfvats med vetskap om dess rättskränkande beskaffenhet;
och att i fall som förevarande, der fråga vore om ett särskildt
privilegium, det syntes rigtigt att, såsom i förslaget skett, dylik vetskap
icke skulle antagas vara för handen, endast till följd deraf att patentet
blifvit i allmänna tidningarna kungjordt.

Enligt hvad inhemtas af det statsrådsprotokoll, som den 25 januari
1884 åtföljde Kongl. Maj:ts till riksdagen aflåtna proposition i ämnet,
hade på grund af de inom högsta domstolen framstälda anmärkningar
mot koxniterades förslag i denna del åt 22 § i regeringens förslag gifvits
en lydelse, som motsvarade den af de två senast omförmälte ledamöterne
uttalade uppfattning, med den af de fyra förstnämnde ledamöterne
föreslagna utsträckning af paragrafens bestämmelser jemväl till
införande här i riket af patenterad vara; och i öfverensstämmelse härmed
fingo också de två första momenten i 22 § af nu gällande patentförordning
följande affattning:

»Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan
patenthafvarens lof inom riket till afsalu tillverkar vara eller vid tillverkning
till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, eller för försäljning
till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt tillverkningssätt
frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvares tillstånd
åstadkommits, straffas med böter från och med tjugu till och med
två tusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren
härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olohigen i riket införda varor skola, der
målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för värdet

'') Samma mening rörande bevisning om patentbrott genom varutillverkning både
uttalats af kommerskollegium i dess utlåtande öfver förslaget.

eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med redskap,
so?n äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej
må ske.»

Tillkomsten af de på samma grund hyllande bestämmelserna i 12 §
af lagen om skydd för varumärken har haft ett annat förlopp.

Efter derom träffad öfverenskommelse tillsattes år 1881 i Sverige,
Norge och Danmark en komité af två personer för hvart och ett af
de tre länderna med uppdrag för de koiniterade inom hvartdera landet
att utarbeta förslag till författningar angående handelsfirma och prokura,
samt angående skydd för varumärken, såvidt möjligt öfverensstämmande
med de lagförslag rörande samma ämnen, som samtidigt kunde blifva
uPP£.j°rda af de komiterade i de båda andra länderna. Redan år 1882
hade komiterade fullgjort den senare delen af det dem lemnade uppdraget,
i det de den 12 augusti nämnda år gemensamt afgåfvo ett af
dem utarbetadt förslag till lag angående skydd för varumärken. I 12 §
af detta förslag förekommer följande för alla tre länderna lika lydande
stadgande:

»Den, som å varor, hvilka till salu hållas, eller å deras kärl eller
omslag obehörigen sätter annans namn, eller firma, eller namnet å annans
fasta egendom eller annans registrerade varumärke, så ock den,
som till salu håller så betecknade varor, kan på käromål af den, hvars
rätt blifvit för nära trädd, genom dom tillförbindas att utplåna de
otillåtna märkena, eller, om sådant är af nöden, att förstöra varorna,
eller deras kärl eller omslag, så vida de fortfarande äro i hans besittning,
eller han eljest förfogar öfver dem.»

Senare momentet i paragrafen lyder i den svenska texten sålunda:

»År gerningen begången med vetskap om annans bättre rätt, gäle
tillika hvad strafflagen stadgar angående ansvar och skadestånd.»

Norska och danska texterna skilja sig i detta moment såväl från
den svenska texten som från hvarandra, men alla tre öfverensstämma
deri, att de handlingar, som i första momentet omförmälas, skola vara
begångna med vetskap om annans bättre rätt, för att kunna såsom
brottsliga medföra ansvar och skadestånd. I motiveringen till denna
paragraf yttra komiterade:

»Det första stycket af denna paragraf afser att stadga det förfaringssätt,
som skall ega rum för att, när en persons uteslutande rätt
att begagna sitt namn, sin firma eller namnet å sin fasta egendom eller
sitt registrerade varumärke trädes för nära af annan, undanrödja detta
intrång. Det andra stycket åter handlar om ansvar och skadestånd, när

gerningen tillika är brottslig, d. v. s. när den skett med vetskap om
annans bättre rätt. I intetdera fallet är fråga om registrering, som
sker annan till förfång, utan endast om intrång i namn- eller märkesrätten
genom varors hållande till salu. De i paragrafens förra del omförmälta
påföljder finnas stadgade i de flesta främmande lagar, nemligen
att de otillåtna märkena skola utplånas eller, om sådant är af
nöden, de varor eller de kärl eller omslag, å hvilka de olofiigen anbragts,
förstöras, såvida de fortfarande äro i den skyldiges besittning
eller han eljest förfogar öfver dem. Varornas förstörande kan således
icke komma i fråga annat än i utomordentliga fall, när icke någon annan
utväg finnes att upprätthålla rätten till det skyddade varumärket.»

Vid den granskning i högsta domstolen, som förslaget underkastades,
hade fyra af domstolens ledamöter ■— desamme som angående bevisning
om patentbrott genom varutillverkning ansågo någon annan
sådan i fråga om åtalad tillverkares vetskap om patentet ej erfordras
än den, som läge i patentets meddelande och offentliggörande — icke
något att erinra mot grundsatsen att för ådömande af den i första momentet
omförmälta påföljd ''ej skulle erfordras vetskap hos gerningsmannen
om annans bättre rätt. En ledamot ansåg den föreslagna påföljden för
den som hölle till salu varor, så betecknade som i paragrafen sägs,
icke skäligen böra stadgas för annat fall än det, att han funnes hafva
vid sitt inköp af varorna egt vetskap om beteckningens obehörighet;
och två ledamöter förenade sig om den mening, att den påföljd, som ifrågavarande
paragraf bestämmer, borde, likasom kriminelt ansvar, stadgas
endast när gerning, hvarom paragrafen handlar, skedde mot bättre vetande,
enär dels det vore orättvist, om någon genom ett förfarande i
god tro skulle drabbas af straff eller förlust af sina varor, derest de
otillåtna märkena ej kunde utplånas annorledes än genom varornas förstörande,
dels den till visst varumärkes begagnande berättigade alltid
kunde genom meddelande af kännedom om sin rätt förekomma, att annan
hölle till salu varor utan vetskap om deras olagliga beteckning.

Sistnämnda uppfattning gjorde sig äfven hos regeringen gällande,
och den mot § 12 i komiterades förslag svarande paragrafen i Kongl.
Maj:ts proposition fick derför den lydelse som, af Riksdagen godkänd,
nu återfinnes i 12 § af lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884,
nemligen följande:

»Den som å varor, hvilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag,
i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma eller
namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet vara för
annans räkning registrerat, så ock den, som håller till salu varor, hvilka

honom veterligen äro, enligt hvad ofvan sägs, olagligen märkta, straffes
med böter från och med tjugu till och med två tusen kronor, eller, om
synnerlig skada af gerningen kommit, eller den eljest är förenad med
särdeles försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad
till och med två år; ersätte ock all skada.

På den sakfäldes bekostnad skola de olagligen anbragta märkena
utplånas eller, om utplåningen annorlunda ej kan ske, varorna eller de
kärl eller omslag, hvari de äro förvarade, förstöras, så vida de fortfarande
äro i den sakfäldes besittning, eller han eljest förfogar öfver dem.

Förbrytelse, som i denna paragraf sägs, åtalas endast af målsegande.
»

Den delen af det komiterade lemnade uppdraget, som afsåg uppgörande
af förslag till författning angående handelsfirma och prokura, förde
de till slut år 1884, i det de den 22 november detta år afgåfvo förslag till
»lag angående handelsregister, firma och prokura». Komiterade vidhålla
deri samma grundsats i fråga om den legala verkningen af kungörande
om registrering, hvarpå stadgandet i § 12 mom. 1 af deras förslag till
lag om skydd för varumärken hvilar, eller att kungörandet skapar presumtion
att hvar och en känner det kungjorda förhållandet; men i det
sist afgifna förslaget hafva komiterade åt denna tanke gifvit ett mera
positivt och direkt uttryck. Det heter nemligen i § 21:

»Yppas tvist derom, huruvida någon haft vetskap om det, som blifvit
i enlighet med denna lag registreradt och kungjordt i ortstidningen,
skall sådan vetskap anses vara fullt bevisad, der ej af omständigheterna
framgår, att han hvarken haft eller bort hafva kunskap om det kungjorda
förhållandet. Innan sådan kungörelse utfärdats, kan det förhållande,
som blifvit eller bort blifva anmäldt, icke med laga verkan åberopas
mot annan än den, som visas hafva derom haft vetskap.»

Och i 3 momentet af § 30 stadgas:

»Angående vetskap om ändring eller återkallelse af anmäld prokura
gäller hvad för motsvarande fall stadgas i 21 §.»

Betydelsen af stadgandet i 21 § angifva komiterade närmare i motiveringen.
»Den i denna paragraf innehållna bestämmelsen», säga de,
»om hvad det i civilrättsligt hänseende betyder, att den påbudna kungörelsen
egt rum eller icke, förutsätter, såsom ock af de nyttjade ordalagen
framgår, att fråga är om förhållanden, i afseende å hvilkas verkan
mot tredje man det enligt den materiela rätten är af vigt, huruvida
denne har känt dem eller ej, och, om han ej haft dylik vetskap, huruvida
han haft sådant tillfälle att derom vinna kännedom, som en omsorgsfull
man skulle hafva begagnat. Handelsregistret och den till regi -

streringen knutna ytterligare offentliggörelsen i tidningarna ha just den
betydelse, att sådant tillfälle beredes att om de så kungjorda förhållandena
taga kännedom, som icke blott kan utan äfven hör begagnas af
tredje man, vid påföljd för den, som det underlåter, att den bristande
vetskapen länder honom till skada. Det är denna uppfattning af handelsregistrets
betydelse, som ligger till grund för bestämmelserna i förevarande
paragraf.»

Tre af högsta domstolens ledamöter uttalade sig mot förslaget i
denna del och hemstälde, att 21 § måtte helt och hållet utgå. Af paragrafens
lydelse, heter det i deras yttrande, jemförd med komiterades
motivering, framginge, att förslaget afsåge att här uttala en bevisningsregel
af genomgripande betydelse, den nemligen att en hvar måste anses
ega vetskap om det som registrerats och kungjorts, och att han från
följderna af eu okunnighet derom icke kunde freda sig med mindre af
omständigheterna framginge, icke blott att han verkligen varit okunnig
om det kungjorda förhållandet, utan ock att han icke kunnat derom
hafva kunskap. Ehuru förslaget här använde uttrycket »bort hafva kunskap»
och sålunda syntes lemna åt särskild pröfning att afgöra, huruvida
någon såsom pligt ålegat att känna det ifrågavarande förhållandet eller
icke, framginge dock af motiven med tillräcklig tydlighet, att han till
sitt fredande endast egde åberopa faktiska förhållanden, som gjort för
honom omöjligt att förvärfva berörda kunskap. Men en föreskrift, som
med sådan stränghet ville genomföra eu föreställning, som i de flesta
fall skulle sakna all motsvarighet i verkliga förhållandet, den nemligen
att handelsregistrets innehåll vore för alla bekant, vore allt för mycket
stridande mot den här i landet rådande uppfattning om hvad med rättvisa
och billighet är förenligt, för att kunna till införande förordas. Till
förmån för de näringsidkare, som i handelsregistret upptoges, skulle ett
sådant stadgande skapa icke blott en presumtion om vetskap, hvilken
genom bevisning om motsatsen kunde vederläggas, utan en sådan vetskap
skulle åläggas en hvar, köpman eller icke, såsom eu pligt, från
hvilken han endast kunde befria sig, såvida det i följd af särskilda omständigheter
varit honom omöjligt att fullgöra densamma.

Häremot anförde åter eu ledamot: »Hufvudsyftet med inrättandet
af ett handelsregister synes vara, jemte beredande af firmaskydd, att
allmänheten skall genom handelsregistret, hvilket alltid är tillgängligt
och hvars innehåll i föreskrifven ordning kungöres, erhålla kännedom
om vissa förhållanden, som kunna inverka på bedömandet af firmas soliditet
och ansvarighet för ingångna förbindelser. Men om lagen i detta
afseende skall anses hafva någon betydelse, måste kungörandet af de

till handelsregistret anmälta förhållanden antagas ske, icke blott för att
tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet, utan i ändamål att medföra legal
verkan. Den lagliga verkan af kungörandet skulle icke vara något annat,
än att det kungjorda förhållandet presumeras vara af alla kändt. Uteblifvet
kungörande skulle hafva till följd, att förhållandet icke kunde
antagas vara af allmänheten kändt. Om nu så är, att lagen skall hafva
denna rättsliga verkan, synes mig detta böra i lagen tydligen uttalas,
på det att af densamma må klart framgå, att handelsregistret är icke
allenast ett nyfikenhetsregister, utan en urkund af rättslig betydelse.
Till följd häraf lemnar jag 21 paragrafen i förslaget utan anmärkning.»

Äfven en annan ledamot lemnade paragrafen utan anmärkning i sak.

De af högsta domstolens flertal mot paragrafen framstälda anmärkningar
fann sig herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
i betraktande af frågans internationela betydelse, föranlåten att meddela
danska justitieministeren och norska justitiedepartementet, med hemställan
huruvida det ej kunde anses för ändamålet med föreskriften i
7 paragrafen (i regeringens förslag, motsvarande 21 paragrafen i komiterades)
tillräckligt, att inskrifningar i handelsregistret presumerades
vara kända af köpmän, hvilka kunde antagas hafva ett särskildt intresse
af att med uppmärksamhet följa förändringar i registret. Den danska
justitieministeren förklarade, att det vore omöjligt att för Danmarks räkning
gå in på en sådan bestämmelse. Genom densamma skulle göras
en ändring i dittills gällande dansk rätt, som icke visat sig af behofvet
påkallad, som skulle bringa reglerna om verkan af inskrifning i handelsregistret
i strid med hvad hittills galt i alla länder, hvilka hafva handelsregister,
och som skulle framkalla en mängd svårlösta spörsmål.
Det vore i sistnämnda hänseende no g att hänvisa på de tvifvelsmål, som
kunde förutsättas komma att uppstå t. ex. när en person, som icke vore
köpman, hade såsom fullmägtig begagnat en köpman, eller när två personer,
af hvilka blott den ene vore köpman, vore intressenter i ett företag,
som ej kunde hänföras till handel, t. ex. en omfattande skogsaffär.
Härtill kornme att en sådan förändring otvifvelaktigt skulle möta motstånd
från handelsståndets sida, der man, såsom det vill synas med fog,
skulle beklaga sig öfver en anordning, hvarigenom inskrifning i handelsregistret
väl skulle kunna skydda vederbörande näringsidkare deremot,
att någon, som förut haft rätt att teckna hans firma eller vara hans prokurist,
för framtiden ådroge honom förpligtelser mot köpmän, men icke
deremot, att samma person ådroge honom lika stora förpligtelser genom
aftal med skogs- och landtbrukare eller genom aftal med icke köpmän
om fast egendom. Det vore mycket att beklaga, om förslagen i de tre

länderna skulle i denna vigtiga punkt skilja sig ifrån hvarandra, ett
resultat, som i den inbördes samfärdseln mellan länderna närmast syntes
blifva till skada för svenske affärsmän. Det förutsattes nemligen, att
äfven den, som icke vore legalt förpligtad att hafva kännedom om handelsregistrets
innehåll, dock skulle kunna åberopa sig på detta innehåll
till fördel för sig sjelf mot den, som gjort anmälan till registret. Under
denna förutsättning skulle eu dansk eller norrman, som trädde i förbindelse
med en svensk affärsman, alltid kunna hafva det gagn af det
svenska registret, som detta öfver hufvud kunde bereda tredje man,
och inskränkningen af registrets rättsliga verkan skulle endast medföra
olägenheter för den svenske affärsmannen.

Det norska justitiedepartementet afböjde likaledes det ifrågasatta
ändringsförslaget.

I det statsrådsprotokoll, som åtföljde Kongl. Maj:ts till Riksdagen
aflåtna proposition i ämnet, anförde herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
efter att hafva redogjort för denna internationela underhandling,
vidare, att han under sådana förhållanden icke kunde tillstyrka
någon afvikelse från komiterades förslag, helst detsamma i denna
vigtiga punkt öfverensstämde med den tyska handelslagen. Såväl gällande
norsk och dansk rätt som åtskilliga andra länders lagstiftningar
ginge så långt i stränghet, att de tilläde anteckningarna i handelsregistret
ovilkorlig laga verkan mot en hvar, medan deremot det föreliggande
förslaget endast presumerade, att det antecknade och kungjorda
förhållandet kommit till tredje mans kännedom, men tilläte honom att
till sitt skydd anföra bevisning derom, att han hvarken haft eller bort
hafva kännedom om det registrerade. Då här sattes i fråga, icke att
ändra en sedan gammalt i vår rätt gällande grundsats, utan att åstadkomma
en lagstiftning på ett fält, der sådan hittills saknats och der
likhet med andra länders lagstiftning kräfdes af den allt jemt tilltagande
samfärdseln med dessa, kunde högsta domstolens anmärkningar icke tillmätas
den vigt, de under motsatta förhållanden skulle egt. Att den här
i landet rådande uppfattningen om hvad med rättvisa och billighet vore
förenligt icke skulle tillåta att med vår lagstiftning förenades ett stadgande,
som af andra länders lagstiftare ansågs oumbärligt, kunde man
svårligen föreställa sig. Snarare kunde man känna sig frestad att draga
en slutsats i motsatt rigtning, dä man erfore, att förslaget i denna
del vid granskning hos de komersiela myndigheterna lemnats utan
anmärkning, och att det af Stockholms handels- och sjöfartsnämnd
afgifna förslag, i hvars utarbetande ej blott köpmän, utan ock lagfarne
män deltagit, velat utsträcka handelsregistrets vitsord ännu längre än

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 9

man i det nu föreliggande förslaget vågat göra. Det borde för öfrigt
ej förbises — hvad som ock blifvit inom högsta domstolen erinradt —
att handelsregistret icke vore till endast för köpmännens skull, utan ock
för den stora allmänhetens beqvämlighet, enär det innehölle, på ett
ställe samladt, allt hvad allmänheten behöfde och måste veta för att
kunna inlåta sig i affärsförbindelse med en köpman. När lagen ålade
köpmannen såsom eu pligt att på egen bekostnad tillhandahålla allmänheten
dessa uppgifter, borde den ock med skäl kunna fordra, att allmänheten
verkligen af dem toge vederbörlig del, så att ej köpmannen
betungades med den ytterligare pligten att i hvarje fall genom särskild
bevisning styrka, att ett förhållande, hvarom registrering skett, varit för
hans medkontrahent bekant.

Denna gång segrade komiterades mening och deras förslag i denna
del upptogs såväl i Kongl. Maj:ts proposition som i den slutligen antagna
lagen, under § 7, ehuru med följande, på grund af hemställan
inom högsta domstolen förändrade lydelse:

»Det som i enlighet med denna lag blifvit infördt i handelsregistret
och kungjordt i orttidningen skall anses hafva kommit till tredje mans
kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft
eller bort hafva kunskap derom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blifvit
eller bort blifva anmäldt, icke med laga verkan åberopas mot annan än
den, som visas hafva derom haft vetskap.»

Af det anförda framgår, att efter 1884 år författningar om skydd
för patent och varumärken, med den affattning dessa författningar slutligen
fått, kan den som gjort sig skyldig till intrång i vederbörligen
registrerad och kungjord patent- eller varumärkesrätt icke ådömas
vare sig kriminelt ansvar och deraf beroende skadestånd, eller öfriga
för slikt intrång stadgade påföljder, med mindre den, som föröfvat intrånget,
särskilt öfverbevisas att hafva afvetat patentet eller att varumärket
varit för annans räkning anmäldt; men att deremot enligt 1887
års lag om handelsregister, firma och prokura hvad som blifvit i handelsregistret
infördt och vederbörligen kungjordt presumeras vara för
tredje man kändt, så att denne för sitt fredande är skyldig bevisa, att
han hvarken haft eller bort hafva kunskap derom.

Min mening är nu, att den samstämmighet uti ifrågavarande afseende,
jag anser önsklig de tre omförmälta författningarna emellan,
skulle åvägabringas sålunda, att registrering och kungörande tillägges
samma rättsliga verkan i afseende på patent och varumärke, som deråt
gifvits i lagen om handelsregister, firma och prokura, så att följaktligen

intrång i patent- eller varumärkesrätt, som föröfvats, efter det sökt
patent eller anmäldt varumärke blifvit inregistreradt och sådant i föreskrifven
ordning kungjorts, skulle, på grund af den presumtion om vetskap
registrerandet och kungörandet antoges innebära, så vida icke af
omständigheterna framginge att den till intrånget skyldige hvarken haft
eller bort hafva kunskap om det registrerade och kungjorda förhållandet,
kunna, på yrkande af målsegande, föranleda till de särskilda påföljder,
som finnas bestämda i § 22 mom. 2 i förordningen angående patent och
i § 12 mom. 2 i lagen om skydd för varumärken. Det kriminela ansvar,
som stadgas i första momenten af nämnda båda paragrafer, skulle deremot
icke få tillämpas, om ej särskilt styrktes att den, som föröfvat
intrånget, dervid icke handlat i god tro.

Syftet med detta mitt förslag är emellertid icke endast eller ens
hufvudsakligen det blott och bart teoretiska, att åstadkomma den enhet
och det sammanhang i lagstiftningen, som, alltid eftersträfvansvärda,
icke gerna böra saknas i lagar, som till art och uppgift stå hvarandra
så nära som de tre, om hvilka här är fråga. Hvad jag i främsta rummet
afser är, att de två äldre af dessa författningar, förordningen angående
patent och lagen om skydd för varumärken, må få ett innehåll
som motsvarar deras bestämmelse. I denna ingår såsom ett högst vigtigt
moment att bereda skydd mot intrång i vederbörligen förvärfvad
rätt till patent eller varumärke. Men så länge den, som lider intrång
i sådan rätt, skall, för att vinna upprättelse och få intrånget hämmadt,
nödgas styrka, att den som föröfvat detsamma dervid icke handlat i god
tro, förblifver det skydd, författningarna skulle bereda, om icke helt och
hållet illusoriskt, dock mycket litet verksamt. I följd af sakens natur
möter det ganska stora svårigheter att styrka, att intrång i patenteller
varumärkesrätt verkligen egt rum, men att derutöfver ådagalägga
bristande god tro hos den skyldige, är en bevisning soin, efter hvad hvar
och en lätt inser, i de flesta fall måste vara ytterligt svår och icke
sällan omöjlig att åstadkomma.

Jag har här ofvan sammanfört det hufvudsakligaste, som förekommit
under de förberedande förhandlingar, som ledt till de ofta nämnda
tre författningarna, för att lätta öfversigten af frågan och pröfningen af
skälen för och mot dess lösning på det föreslagna sättet.

Ur allmän rättslig synpunkt kan väl knappast en lagstiftningsgrundsats
vara förkastlig, som är tillämpad i Tyskland, Norge, Danmark och
åtskilliga andra länder och som vunnit understöd af flere bland högsta
domstolens ledamöter, och detta, hvad patentförordningen angår, i en
utsträckning, som jag ansett mig icke böra ifrågasätta, i ty att, enligt

desse ledamöters här förut anförda mening, patentets meddelande och
offentliggörande borde utgöra full bevisning i afseende på patentbrott
genom varutillverkning. Beträffande lämpligheten af lagbestämmelser,
hvilande på denna grundsats, har visserligen vid granskningen af det i
sammanhang med firmalagen antagna förslaget till lag angående tillägg
till 15 kap. handelsbalken en ledamot inom högsta domstolen anmärkt,
att deraf att dylika bestämmelser gälla i Norge, Danmark och annorstädes
icke med någon nödvändighet följer, att de passa för vårt lands
förhållanden; och detta är utan tvifvel sant. Men det lärer blifva svårt
att påvisa några sådana skiljaktiga och för Sverige säregna förhållanden,
som skulle göra en lagstiftning i förevarande fall olämplig och förderflig
för oss, hvilken hos våra närmaste granfolk och i andra kulturländer
pröfvats ändamålsenlig och gagnande. Här är icke, såsom samme ledamot
af högsta domstolen äfvenledes yttrat, fråga om införande af någon
ny bevisningsregel. Enahanda beviskraft, som i firmalagen redan tillagts
registreringen och kungörandet, och som jag nu föreslår att tillägga dessa
åtgärder i förordningen om patent och i lagen om skydd för varumärken,
egde de enligt 1856 år patentförordning, blott så mycket starkare
att den var ovilkorlig och att den, som öfvertygats att hafva utöfvat
intrång i annans patenträtt, kunde dömas jemväl till kriminelt ansvar,
utan särskild bevisning om bristande god tro. Efter min åsigt innebär
icke heller den åsyftade förändringen i gällande patent- och varumärkesförfattningar
något mot den allmänna rättsuppfattningen stridande.
Såsom jag redan antydt, torde tvärtom förhållandet vara det alldeles
motsatta, eller att den allmänna meningen gillar och fordrar, att kungörandet
har till följd, att den kungjorda patent- eller varumärkesrätten
anses vara af alla känd. Aldrig lärer det hafva rönt något allmännare
ogillande eller betecknats såsom obilligt hårdt att, enligt 1856
års patentförordning, dömts till både böter och skadeersättning för intrång
i patenträtt, utan att den skyldige öfvertygats att icke hafva
handlat i god tro. Visst är deremot, att det väckt allmän förvåning
och enstämmigt missbilligande, att en person, som bevisligen användt
annans vederbörligen registrerade och kungjorda varumärke, eller, hvilket
är detsamma, ett varumärke som lätteligen kunde med detta förvexlas,
blifvit — i fullkomlig öfverensstämmelse för öfrigt med gällande lag
om skydd för varumärken — af såväl hofrätt som högsta domstolen frikänd
från både ansvar och annan påföljd, enär mot hans nekande ej
kunnat särskilt styrkas, att han egt vetskap derom att det varumärke,
hvarmed det af honom begagnade kunnat förvexlas, varit för annans
räkning registreradt.

Något som i sin mån talar för den ifrågasatta förändringen synes
mig vara, att derigenom skulle, hvad lagen om skydd för varumärken
angår, uppnås den öfverensstämmelse i denna del mellan de skandinaviska
ländernas lagar i ämnet, som af vederbörande komiterade åsyftats,
men genom de i det svenska förslaget af regering och riksdag vidtagna
förändringarna gått förlorad.

Då jag föreställer mig, att Riksdagens lagutskott, äfven om det skulle
anse denna min framställning böra förordas, saknar tid att utarbeta
formuleradt förslag till de förändringar i förordningen om patent och
lagen om skydd för varumärken framställningen må föranleda, hemställer
jag att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i angifna syftet.

Det sist förflutna årets embetsresa har omfattat Kopparbergs och
Vermlands län samt delar af Elfsborgs län. Jag har derunder gjort
mig underrättad om ärendenas gång hos länsstyrelserna, domkapitlet i
Karlstad samt domstolarna på landet och i städerna, dervid jag jemväl
undersökt de till bemälta embetsverk hörande arkiv äfvensom länsfängelserna
samt stads- och häradshäktena. Såväl de förvaltande myndigheterna
som domarena syntes mig i allmänhet hafva med omsorg och
ordning skött sina åligganden. Fängelser och häkten, de senare likväl
med ett par undantag, voro i ändamålsenligt skick; och mot behandlingen
hade fångarne icke något befogadt klagomål att anföra. De få
anmärkningar, hvartill jag funnit fog, röra hufvudsakligen arkiven samt
de hos domstolarna förda förmynderskaps- och konkursförteckningarna.
Oaktadt allt hvad mina närmaste företrädare uträttat för arkivens ordnande
och rättshandlingarnas skyddande mot förskingring, eldfara och
tidens åverkan, återstår dock åtskilligt att önska i detta afseende. Hvad
åter angår nämnda förteckningar, voro dessa ej öfverallt förda med
nödig reda och fullständighet. Saknaden af närmare bestämmelser om
hvad konkursförteckningarna skola upptaga och huru de böra föras har
haft till följd, att de i särskilda orter förete stor olikhet sins emellan,
såväl till uppställning som innehåll, och bär otvifvelaktigt i icke ringa
mån skulden till den ofullständighet i dessa förteckningar, som på några
ställen varit att anmärka.

Fn närmare redogörelse för mina iakttagelser under resan lemnas i
det förda rescliariet, hvilket jemte expeditionens diarium och registratur

kommer att som vanligt öfverlemnas till granskning af Riksdagens lagutskott.

Rörande de klagomål, som under år 1887 varit föremål för justitieombudsmannens
handläggning, meddelas följande öfversigt:

Vid 1887 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning ......................................................................................... 13.

Under året inkommo klagomål till ett antal af....................................... 123.

Summa 136.

Af dessa hafva

återkallats .............................................................................................................. 6,

lemnats utan åtgärd............................................................................................. 56,

efter vederbörandes hörande fått förfalla ................................................. 40,

hänvisats till åtal.................................................................................................. 13,

vid årets slut varit utstälda till förklaringar eller påminnelser......... 12,

af annan anledning förklarats tills vidare hvilande................................. 9,

Summa 136.

Under år 1887 har justitieombudsmannen förordnat om anställande
af åtal för tjenstfel,

upptäckta vid granskning af inkomna fångförteckningar .................... 3,

föranledda af härstädes förd klagan............................................................. 13,

Summa åtal 16.

Utdrag ur den minnesbok, som, jemlikt kongl. stadgan den 1 april
1876, blifvit hos högsta domstolen förd under år 1887:

»Sedan i ett skuldebref lydande å tvåhundra kronor med ränta, deri
beloppet tvåhundra kronor utförts allenast med siffror, tre personer
tecknat förbindelse att, en för alla och alla för en, ansvara såsom för
egen skuld »för fullgörande af ofvanstående förbindelse», samt skuldebrefvets
utgifvare derefter utan löftesmännens vetskap förändrat förskrifna
beloppet till tvåtusen kronor och till detta belopp i bankinrättning
belånat skuldebrefvet,

har högsta domstolen, på yrkande af banken, enär utgifvaren af
skuldebrefvet genom detsamma utfäst sig till betalning af tvåtusen kronor
och löftesmännen, med afseende å innehållet af sin förbindelse och
då skuldebrefvet saknade hvarje spår af radering och icke heller i öfrigt
genom sitt utseende föranledde misstanke att detsamma undergått för -

ändring i fråga om storleken af deri förskrifva belopp, icke kunde
undgå ansvara för skuldebrefvets hela belopp, dömt löftesmännen att,
mot återfående af skuldebrefvet, derå afbetalts tvåhundra kronor med
ränta, gälda återstående ett tusen åttahundra kronor med ränta.»

(Dom den 3 november 1887 i sak mellan åbon Ingeman Hansson
å Iiofby med flera, sökande, och skolläraren S. M. Holmgren, för Tomarps
sparbank, svarande, angående fordringsanspråk på grund af borgen.)

»Högsta domstolen har ansett å sön- eller helgdag i salubod idkad
försäljning af tobak, snus eller cigarrer vara stridande mot det i 7 kap.
3 § strafflagen stadgade förbud att å sabbatstid hålla kramlåda eller
annan dylik bod till salu öppen.»

(Utslag den 8 december 1887 i mål mellan hustru Hulda Carolina
Sundin i Hernösand, å ena, och stadsfiskalen S. E. Hultin, å andra sidan,
angående söndagshandel med tobak.)

Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har,
på framstäld förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver
lagen, i den ordning § 19 regeringsformen föreskriver, icke blifvit meddelad
under den tid, som förflutit från det jstitieombudsmannens senaste
embetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i § 14 af instruktionen för justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kong]. Maj:t anmälta beslut och i underdånighet
gjorda framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter,

dels om de underdåniga skrivelser, som, efter det min senaste
embetsberättelse afgafs, af Riksdagen aflåtits, samt om de åtgärder, hvilka
i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet med dessa uppgifter,
förteckning upprättad öfver de genom nämnda skrivelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt
afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste riksdagarnas till Kong!.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
justitieombudsmannens under maj månad nästlidna år afgifna embetsberättelse
upptogos såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda;
och hafva beträffande dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder,
som blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter
det min senaste embetsberättelse afgafs.

Omföraiälta uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrifvelse)'', som efter afgifvandet af min senaste embetsberättelse af
Riksdagen till Ivongl. Maj:t afiåtits, finnas införda i bilagan till denna
berättelse.

Stockholm i januari 1888.

E. THOMASSON.

C. von Schulzenheim.

BILAGA

till

Riksdagens Justitieombudsmans embetsberättelse

till 1888 års Riksdag.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag.

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
efter den 2 maj 1887 aflätna underdåniga skrivelser, jemte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning af dem, blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 3 juni 1887, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lagar angående handelsregister, firma och procura samt angående
tillägg till 15 kap. handelsbalken. (1.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 juli 1887.

2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående meddelande af rättegångsfullmagt genom telelegram. (2.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juli 1887.

3:o af den 18 juni, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i 7 kap. samt vissa delar af 10 och 11 kap. strafflagen.
(18.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 28 oktober 1887 utfärdat lag
angående ändring i vissa delar af 7 och 10 kap. strafflagen.

4:o af samma dag, angående ändring i 17 kap. 12 § handelsbalken. (21.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 22 juni, angående Riksdagens beslut i fråga om Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående uppskof med behandlingen af ett från 1885 års riksdag
hvilande förslag till ändring i regeringsformens 6 §. (33.)

1887 den 4 juli i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

* De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af senast utgifna bihang till riksdagens protokoll.

6:o af samma dag, angående af Riksdagen beslutad ändring i riksdagsordningen.
(34.)

1887 den 6 juli meddelades nådigt svar å rikssalen; och har grundlagsändringen derefter
blifvit i vederbörlig ordning genom svensk författningssamling promnlgerad.

7:o af samma dag, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875. (35.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har lag i ämnet utfärdats den 28 oktober 1887.

8:o af den 28 juni, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lagom
skiljemän och lag angående förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen den
10 augusti 1877. (43.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t i ämnet utfärdat lagar den 28
oktober 1887.''

9:o af den 1 juli, angående regleringen af utgifterna under rikssatens andra hufvudtitel.
(25.)

1887 den 13 juli i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

10:o af samma dag, angående föreskrifter rörande fullföljande af talan i vissa uti
konkursmål förekommande frågor. (48.)

Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag angående förändrad lydelse
af 34 och 144 §§ konkurslagen den 18 september 1862, hvaröfver högsta domstolen
blifvit hörd, har Kongl. Maj:t beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

ll:o af den 5 juli, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
af mark för utvidgning af renbetsfjellen i Jemtlands län. (56.)

1887 den 13 juli i statsrådet anmäld; och uppdrogs åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län att träda i underhandling med vederbörande jordegare om öfverlåtelse
till kronan af för renbetesfjellens utvidgning nödig mark; hvarjemte öfriga i ämnet
erforderliga föreskrifter meddelades.

12:o af samma dag, angående Riksdagens beslut i fråga om Kong]. Maj:ts proposition
med förslag till förändrad lydelse af 3 § samt 4 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen.
(61.)

1887 den 22 juli i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

13:o af den 7 juli, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (72.)
1887 den 13 juli.i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

,14:o af samma dag, angående tillägg till kongl. kungörelsen, huru lagfarts- och
inteckningsböcker skola inrättas och föras den 14 september 1875. (76.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 31 december 1887.

Stockholm den 31 december 1887.

V. L. Groll.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

15:o Riksdagens skrifvelse af den 14 juni 1887, med tillkännagifvande att Riksdagen
godkänt konventionen den 18 januari 1887 om förlängning af spanska
handelstraktaten. (17.)

1887 den 17 juni i underdånighet föredragen, hvarvid konventionens ratifikation beslöts.

16:o af den 1 juli, angående regleringen af utgifterna under riksstatens 3:dje hufvudtitel.
(26.)

1887 den 30 september i underdånighet föredragen och statskontoret genom nådigt bref,
för skeende anordningar, underrättadt om Riksdagens berörda skrifvelse.

Stockholm i kongl. utrikesdepartementet den 31 december 1887.

Bildt,

kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

17:o Riksdagens skrifvelse af den 14 juni 1887, angående försäljning af eu del af
Tånga hed samt försäljningssummans användande till inköp af nytt skjutfält
för Göta artilleriregemente vid Remmene i Vestergötland. (14.)

Anmäldes den 27 juni och meddelades arméförvaltningen samt generalfälttygmästare)! och
chefen för artilleriet till kännedom, med åläggande för denne senare att från vederbörande
jordegare inhemta yttrande, om och på hvilka vilkor kronan kunde förvärfva rättighet att,
då öfning i skarpskjutning å det till inköp föreslagna fältet vid Remmene komme att
försiggå, för måls uppställande m. m. disponera öfver erforderliga delar af de till skjutfältet
angränsande jordområden, samt att dermed jemte eget utlåtande i fråga om vilkorens
antaglighet till Kongl. Maj:t inkomma.

Detta utlåtande har ännu icke blifvit afgifvet.

18:o af den 7 juli, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel. (27.)

Föredrogs den 10 augusti och meddelades arméförvaltningen och statskontoret till kännedom
och efterrättelse, i hvad hvardera embetsverket rörde, äfvensom andra vederbörande
myndigheter i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af åtgärder,
som af de uti skrifvelsen an i nälla besluten föranleddes.

Efter det Riksdagen i punkt 3 anmält sitt bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit i
fråga om aflöning till stamtrupp för Vesternorrlands bataljon hafva förberedande åtgärder
vidtagits för ifrågavarande stamtrupps förläggning till Hernösand.

Med anledning af Riksdagens beslut i punkt 7 hafva bestämmelser meddelats rörande

fördelning af det anvisade ''anslaget för illämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter
fråga om de värnpligtiges inskrifning oc redovisning in. in.

Till följd af beslutet i punkt 17 fråga om anslaget till skarpskytteväsendets och
skjutskicklighetens befrämjande har till "nnagifvits, att Kong!. Maj:t är betänkt till en
tredjedel nedsätta de understödsbelopp, om hitintills stälts till skarpskytteföreningarnes
och skyttegillenas egen disposition, me att i öfrigt hufvudsakligen på samma sätt som
förut fördela anslaget.

19:o af den 7 juli, angående re leringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (32.)

Anmäld genom finansdepartementet den 3 juli, och transsumt af skrifvelsen, i hvad den
tillhörde landtförsvarsdepartementets hand äggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvarsdepar ernentet den 10 augusti och meddelades vederbörande
underrättelse om Riksdagens besl t i hithörande frågor, hvarjemte bref till vederbörande
länstyrelser utfärdades angående et anvisade anslaget till gratifikationer åt qvarlefvande
landtvärnsman från 1808 och 1 09 årens krig.

Föredrogs ånyo den 4 oktober, i hvad skrifvelsen rörde Riksdagens i punkt 24
gjorda framställning om åtgärders vidta ande till motverkande af höjning utaf kreditivet
till arméns pensionering; och beslöts in ordnande af yttranden från vederbörande miltärmyndigheter,
hvarjemte åt enskild person uppdrogs att med utlåtande och utredning i
ämnet till Kong!. Maj:t inkomma.

Detta utlåtande har ännu icke blifvit afgifvet.

20:o af den 6 juli, angående ändrad tid för indelta arméns målskjutningsöfningar.
(69.)

Anmäld den 26 augusti, och beslöts att i kommandoväg skulle meddelas de bestämmelser,
som i anledning af Riksdagens framställning kunde finnas nödiga.

21:o af den 7 juli, med anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upprättande
af ett kompani volontärer vid Norrbottens fältjägarekår. (77.)

Anmäld den 19 augusti och meddelades vederbörande generalbefälhafvare samt arméförvaltningen,
hvarjemte förvaltningen anbefaldes att inkomma med förslag till inredning af
lokaler för en volontärskola i de å Notvikens mötesplats befintliga byggnader.

Detta förslag är ännu ej afgifvet.

22:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättande
under år 1888 af arbeten på nya kasernetablissement för Svea och andra lifgarde!,
m. m. (78.)

Anmäldes den 29 juli samt meddelades chefen för fortifikationen jemte arméförvaltningen,
och anbefaldes chefen för fortifikationen att vidtaga åtgärder i den af Riksdagen åsyftade
retning, för så vidt sådant, utan att byggnadernas ändamålsenliga anordnande derigenom
förfelades, kunde låta sig göra.

Stockholm den 31 december 1887.

E. von der Laneken.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

23:o Riksdagens skrifvelse af den 14 juni 1887, med framställningar i anledning
af Riksdagens nästlidna år församlade revisorers berättelse rörande verkstad
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1885. (6.)

Sedan marinförvaltningen och direktionen öfver amiralitetskrigsmanskassan på grund af
Kongl. Maj:ts befallning inkommit med yttranden i anledning af berörda framställningar,
har Kong]. Maj:t vid ärendets föredragning den 2 september 1887 meddelat erforderliga
föreskrifter i ämnet.

24:o af den 7 juli, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel. (28.) ''

Den 13 juli föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

25:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (32.)

Den 13 juli genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Magt och
transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån den 5 augusti samma år föreskrifter vederbörande till efterrättelse
meddelats.

Stockholm den 31 december 1887.

R. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civildepartementet.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel. (29.)

Anmäldes den 13 juli; och förordnade dervid Kongl. Maj:t — med godkännande af de beslut,
hvilka af Riksdagen blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit
fattade, samt med förklarande, att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade
tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller
blefve föreskrifvet, —■ att Riksdagens skrifvelse skulle till kännedom och efterrättelse
meddelas statskontoret äfvensom öfriga vederbörande förvaltande verk, styrelser och chefer
i de delar, dem särskild! anginge, med bemyndigande att hos statskontoret lyfta vissa
af Riksdagen beviljade anslag; hvarförutom, och jemte det särskilda nådiga beslut meddelats
i fråga om vissa punkter i Riksdagens skrifvelse,

Kongl. Maj:t, samma dag: dels, med anledning af fide punkten, aflåtit nådigt bref

till kammarkollegiet och statskontoret angående anställande af ytterligare en länsman
inom nuvarande området af Ströms länsmansdistrikt i Jemtlands län och användande
dertill af en ledigblifven länsmanslön inom Vestmanlands län;

dels anbefalt kammarkollegiet och statskontoret att, efter inhemtande af Kongl.
Maj:ts samtlige befallningshafvandes yttranden, afgifva underdånigt utlåtande i anledning
af hvad Riksdagen under 8:de punkten anfört, hvilket utlåtande ännu icke inkommit;

dels, med anledning af beslutet i 12:te punkten, utfärdat nådig kungörelse angående
anslag till landtmannaskolor;

dels, i följd af Riksdagens beslut i 30:de punkten, utfärdat nådig kungörelse angående
anslag till frökontrollanstalter;

dels, med föranledande af 34:de punkten, anbefalt kommerskollegiet att, sedan
Sveriges allmänna exportförening lenmats tillfälle att sig yttra, efter samråd med landtbruksakademi^
förvaltningskomité afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande lämpligaste
sättet att använda det för 1888 beviljade extra anslaget å 20,000 kronor förberedande
åt alster af svensk industri och svenska näringar af afsättning i främmande
länder; hvilket utlåtande ännu icke inkommit;

dels, med anledning af hvad i 36:te punkten anförts i fråga om lämpligaste sträckningarna
för de telefonledningar i Bohuslänska skärgården, för hvilkas anläggande Riksdagen
enligt nämnda punkt beviljat medel, anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län att, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest andra sträckningar
skulle befinnas lämpligare än de, för hvilka kostnadsberäkningar blifvit af telegrafstyrelsen
uppgjorda, inhemtat upplysning från nämnda styrelse angående dessa sträckningars
anläggningskostnad, och, efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort sig förvissad,
huruvida hushållningssällskap, landsting, kommun eller enskilde vore villige bidraga till
anläggningskostnaderna med minst en fjerdedel deraf, inkomma med underdånigt utlåtande
i ämnet; och har, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådant yttrande afgifvit, ärendet
den 17 december remitterats till telegrafstyrelsens utlåtande, hvilket ännu icke inkommit;

dels ock anbefalt styrelsen för statens jernvägstrafik att underställa Kongl. Maj:ts
pröfning förslag angående användandet af de af Riksdagen för år 1888 beviljade anslag
af 350,000 kronor till nya byggnader och anläggningar vid statens jernvägstrafik, af
500,000 kronor till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens trafikerade jernvägar,
samt af 250,000 kronor till anskaffande af dylik materiel uteslutande för de norrländska
statsbanelinierna; och har, sedan styrelsen med dylikt förslag inkommit, Kongl. Maj:t
denna dag meddelat beslut angående ifrågavarande medels användning.

27:o af den 1 juli, angående befrielse i visst fall för sterbhusdelegare, hvilka fast
egendom genom arf eller giftorätt tillfallit, från skyldighet att vid lagfart å
fånget för hvarje lott lösa särskildt protokollsutdrag och särskilt lagfartsbevis.
(46.)

Anmäldes den 16 december, dervid nådig kungörelse utfärdades rörande ändrad lydelse af
§ 11 i förnyade nådiga förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883.

Skrifvelse!! föranleder således icke vidare åtgärd.

28:o af den 1 juli, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
rörande varors kringförande till försäljning. (47.)

Anmäldes den 23 september, då nådig förordning utfärdades om ändring af vissa paragrafer
i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Ärendet är slutligen handlagdt.

29:o af den 5 juli, angående beviljande af anslag till fortsättning af arbetena å
stambanan norr om Sollefteå. (53.)

Anmäldes den 10 augusti, dervid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhöll nådig befallning
att, vid uppgörande af arbetsplan för 1888 års arbeten, med ledning af det utaf
1885 års norrländska jernvägskomité afgifna yttrande tillse och vid planens underställande
meddela, Indika förenklingar i byggnadssättet syntes kunna vidtagas, äfvensom i hvad mån
större eller mindre del af arbetena borde kunna öfverlåtas till utförande på entreprenad.
Skrifvelsen föranleder icke vidare åtgärd.

30:o af den 8 juli, i hvad den angår sättet för anskaffande och bestridande af vissa
anslagsbelopp. (84.)

Anmäldes den 10 augusti. Påkallar icke vidare åtgärd.

Stockholm den 31 december 1887.

Hugo Martin.

6:o. Kongl. finansdepartementet.

31:o Riksdagens skrifvelse af den 14 juni 1887, angående försäljning af åtskilliga
kronoegendomar i de norrländska länen. (7.)

Den 27 juni har Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärende meddelats vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

32:o af samma dag, angående upplåtelse af mark från en vid Östersunds stad belägen
kronolägenhet. (8.)

33:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Stommen
n:r 1 i Vermlands län. (9.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förestående ärenden beslutat har den 27 juni meddelats
domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

34:o af samma dag, angående ersättning till förre fanjunkaren Carl Ulrik Bergstedt
för omkostnader, dem han såsom innehafvare på lön af sergeantsbostället
Luggavi n:r 1 i Örebro län fått vidkännas för boställets deltagande i ett
vattenafledningsföretag. (10.)

Den 27 juni har Kongl. Maj:t förordnat, att Kongl. Maj:ts ocli Riksdagens beslut i före Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag. 11

varande ärende skulle meddelas vederbörande till kännedom och underdånig'' efterrättelse,
samt att statskontoret skulle anbefallas att af under händer varande medel förskjuta och
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län utanordna det Bergstedt tillagda ersättningsbelopp,
3,572 kronor 58 öre, för att, sedan deraf guldits den Bergstedt åliggande
husröteersättning, tillhandahållas Bergstedt, mot det han å kronan öfverläte sin andel i
Yaholms qvarn.

35:o af samma dag, angående försäljning af hospitalslägenheterna Ahus n:ris 9 och
10 a i Kristianstads län. (11.)

Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i detta ärende har den 27 juni meddelats domänstyrelsen
till kännedom och underdånig efterrättelse.

36:o af samma dag, angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter målaren
Per Adolf Stockenberg. (12.)

Vid underdånig föredragning den 27 juni af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i ärendet skulle meddelas vederbörande till kännedom
och underdånig efterrättelse.

37:o af den 11 juni, i fråga om egande- och dispositionsrätten till sådant under
bruk skatteköpt hemman, till hvilket bruksegaren från åbon inköpt åbor
ätten. (15.)

Den 27 juni har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse uti förevarande ämne.

38:o af den 14 juni, angående försäljning'' af indragna militiebostället Vis mantal
Skålö i Kopparbergs län. (16.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutat bar den 27 juni meddelats
domänstyrelsen till kännedom och underdånig efterrättelse.

39:o af den 18 juni, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad taga
virke å prestbolets skog. (20.)

Vid underdånig föredragning den 27 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle öfverlemnas till kammarkollegium med befallning till detta
embetsverk att efter domkapitlens hörande deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

40:o af den 1 juli, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(22.)

Den 13 juli har innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse meddelats statskontoret
till kännedom.

41:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens(första hufvudtitel.
(24.)

Vid föredragning den 13 juli af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
innehållet af densamma skulle meddelas riksmaskalksembetet och statskontoret till kännedom
och underdånig efterrättelse.

42:o af den 7 juli, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (30.)

Den 13 juli har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen
under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar
i ämnet, förordnat, att förestående skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till
kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som
rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

43:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (32.)

Vid underdånig anmälan den 1 3 juli af förestående skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än
finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och underdånig efterrättelse meddelas
statskontoret.

44:o af den 27 juni, angående val af fullmägtige i riksbanken. (36.)

45:o af samma dag, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret. (37.)

Den 13 juli äro dessa två skrivelser inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

46:o af den 30 juni, rörande förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i kongl. förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
af den 29 maj 1874. (45.)

Den 1 juli har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse i förevarande ämne.

47:o af den 2 juli, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
(49.)

Sedan statskontoret och kammarrätten blifvit uti ifrågavarande ärende hörda, har Kongl.
Maj:t den 28 oktober, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut i ämnet, låtit utfärda
nådig kungörelse angående ändring i § 5 af nådiga förordningen den 16 maj 1884 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

48:o af samma dag, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (50.)

Sedan Kong]. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län samt öfverståthållareembetet
i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, har Kongl.
Maj:t den 25 nästlidne november låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i §§ 22 och
41 af nådiga förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885.

49:o af den 4 juli, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (51.)
I anledning af Riksdagens anhållan i förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 11
augusti låtit utfärda nådig kungörelse angående de af Riksdagen beslutade ändringar i
reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning.

50:o af den 5 juli, angående restitution af stämpelafgift till delegarne i sterbbuset
efter kabinettskammarherre!! friherre Carl Otto Silfverschiöld. (54.)

Den 13 juli har Kongl. Maj:t förklarat, att, med anledning af Riksdagens i förevarande
skrifvelse anmälda beslut, de underdåniga besvär, delegarne i sterbhuset efter friherre

Carl Otto Silfvevschiöld anfört öfver kammarrättens den 3 november 1885 meddelade
utslag i fråga om restitution af ifrågavarande stämpelafgift, ej skulle föranleda vidare
åtgärd.

51:o af samma dag, angående vissa åtgärder i afseende å förvaltningen af kronans
domäner. (55.)

Vid underdånig anmälan den 13 juli af ifrågavarande skrifvelse har Kong], i\laj:t dels i
öfverensstämmelse med Riksdagens i skrifvelsen meddelade beslut låtit utfärda nådig kungörelse
angående rätt för vissa kronans arrendatorer att uppsäga sina arrenden till upphörande
den 14 mars 1889 samt nådig kungörelse om förändrad lydelse af 7:de och
8:de punkterna i kungörelsen den 10 november 1882 angående grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner; dels ock meddelat statskontoret och domänstyrelsen erforderliga
föreskrifter med afseende på den beslutade nedsättningen i arrendeafgiften m. m.
52:o af den 7 juli, angående upplösning af det nu bestående rättsförhållandet mellan
kronan och Sala bergslag m. m. (57.)

Sedan Kongl. Maj:t vid underdånig anmälan den 13 juli af denna skrifvelse förordnat,
att hvad Kongl. Maj;t och Riksdagen i förevarande ämne beslutat skulle delgifvas kammaroeh
kommerskollegierna till kännedom med befallning till kammarkollegium att med Sala
bergslags intressenter i behörig ordning sluta aftal i öfverensstämmelse med de af Kongl.
Maj:t och Riksdagen antagna grunder; så och efter det kammarkollegium öfverlemnat ett
af kollegium med bergslagsintressenterna upprättadt aftal, har Kongl. Maj:t vid förnyad
underdånig anmälan den 25 november af ifrågavarande ärende, meddelat erforderliga föreskrifter
för verkställande af Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut.

53:o af den 5 juli, angående försäljning till Örebro stad af kronolägenheten Alnängarne
i Örebro län. (58.)

Innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse har den 13 juli meddelats vederbörande
till kännedom.

54:o af samma dag, i fråga om utsträckning af tiden för anmälan om inlösen af
skattefrälseräntor och af kronotionde, som innehafvas under enskild eganderätt.
(59.)

Vid föredragning den 13 juli af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att nådig
kungörelse i förevarande ämne skulle utfärdas.

55:o af samma dag, i fråga om ersättning af statsmedel åt egare af skattefrälsehemman,
hvars ränta icke blifvit af statsverket inlöst. (60.)

Vid underdånig anmälan den 13 juli af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle öfverlemnas till kammarkollegium och statskontoret med befallning
till dessa embetsverk att deröfver afgifva, gemensamt underdånigt utlåtande jemte
förslag till de föreskrifter, som kunde för ändamålet erfordras; och har sådant utlåtande
och förslag ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

56:o af den 6 juli, angående tilläggsstadgande till instruktionerna för Riksdagens
revisorer af statsverket, riksbanken och riksgäld skontoret. (62.)

Den 13 juli har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om hvad Riksdagen i förevarande
ärende beslutat.

57:o af samma dag, i fråga om ändringar i förordningen angående en postsparbank
för riket den 22 juni 1883. (63.)

Vid föredragning den 13 juli af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig
kungörelse om de af Kongl, Maj:t och Riksdagen beslutade ändringar uti förestående
förordning.

58:o af samma dag, rörande ändring i kongl. förordningarna den 26 april 1861
angående dels en allmän hypoteksbank för riket samt dels de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till
efterrättelse lända. (64.)

Den 13 juli har Kongl. Maj:t förordnat, att kungörelse skulle utfärdas i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut om ändringar uti förevarande förordningar.

59:o af samma dag, angående ändring af hypoteksföreningarnas verksamhet. (65.)
Sedan styrelsen för allmänna hypoteksbanken, efter det delegarne i laga ordning lemnats
tillfälle att taga innehållet af ifrågavarande skrifvelse i öfvervägande, den 21 november
öfver densamma afgifvit underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

60:o af samma dag, angående nytt riksdags- och riksbankshus m. in. (66.)

Vid underdånig anmälan den 13 juli af ifrågavarande skrifvelse har densamma, såsom
icke föranledande någon åtgärd, blifvit lagd till handlingarna.

61 :o af den 7 juli, med förslag till Dy förordning angående vilkoren för tillverkning
af bränvin. (67.)

Vid föredragning den 13 juli af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda dels förordning
angående vilkoren för tillverkning af bränvin och dels ordningsstadga för bränvinsbrännerierna
i riket; och har Kongl. Maj:t den 18 sistlidne november låtit utfärda nådig
förordning angående restitution af tillverkningsskatt för bränvin, som användes för tekniskt
eller vetenskapligt behof.

62:o af den 6 juli, angående stämpelafgiften. (68.)

Sedan statskontoret och kammarrätten afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver
förevarande skrifvelse, har Kongl. Maj:t den 17 oktober beslutat, att i öfverensstämmelse
med Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut kungörelse angående stämpelafgiften skulle
utfärdas.

63:o af den 7 juli, angående tullbevillningen. (79.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande
öfver Riksdagens förevarande skrifvelse, så vidt anginge de ifrågasatta tilläggsafgifterna
å majs och ost till nu gällande tulltaxa, har Kongl. Maj:t den 13 juli låtit utfärda nådig
kungörelse angående tullsatserna å förenämnda artiklar; hvarjemte Kongl. Maj:t, efter
inhemtande af ofvanbemälda myndigheters underdåniga utlåtande rörande öfriga delar af

Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, den 31 december 1887 låtit utfärda nådig kungörelse
angående fortsatt tillämpning af tulltaxan den 22 oktober 1886 med viss ändring.

64:o af den 8 juli, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (80.)

Sedan statskontoret och kammarrätten öfver förevarande skrifvelse afgifvit gemensamt
underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 28 oktober låtit utfärda nådig kungörelse
angående den af innevarande års senare lagtima Riksdag åtagna bevillning af fast» egendom
samt af inkomst.

65:o af den 7 juli, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (81.)

Innehållet af denna skrifvelse har den 13 juli meddelats statskontoret till kännedom och

efterrättelse.

66:o af den 8 juli, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (83.)
Den 13 juli är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

67:o af samma dag, angående afsättning till fonden för nytt riksdagshus, till inlösen
af skattefrälseräntor m. in. och till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond
samt angående sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslagsbelopp. (84.)
Vid underdånig föredragning den 13 juli af ifrågavarande skrifvelse hav Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse med
föreskrift att före utgången af år 1888 till riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen
beslutat afsätta till nytt riksdagshus, samt bemyndigat statskontoret att af det till
inlösen af skattefrälseräntor m. m. afsätta belopp, så långt detsamma lemnade tillgång,
godtgöra sig för de belopp, som blifvit för ändamålet förskjutna, och i öfrigt bestrida de
med räntornas inlösen förenade utbetalningar.

Derjemte bär Kongl. Maj:t befalt, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad
den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för jernvägsmateriel eller
jernvägsbyggnader, skulle jemte protokollsutdrag till civildepartementet öfverlemnas; och
kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl.
Maj:t anmälas.

6.8:o af samma dag, med ny riksstat. (85.)

Vid underdåning anmälan den 13 juli af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att, jemte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition
vid statsreglering^]! för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarna, berörda
riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Stockholm den 31 december 1887.

Robert Dickson.

7:0. Kolig!, ecklesiastikdepartementet.

69:o Riksdagens skrifvelse af den 3 juni 1887, angående förändrad lydelse af § 40
i förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 november 1863. (3.)

Kong!. Maj:t har den 11 juni 1887 utfärdat nådig förordning i ämnet.

70:o af den 14 juni, i anledning af Riksdagens år 1886 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1884. (5.)
Efter det medicinalstyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t
den 7 oktober 1887 meddelat beslut, hvarigenom det i skrifvelsen omförmälda ärende
blifvit afgjordt.

71:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Erska
Öster- och Bergsgården i Elfsborgs län. (13.)

Kongl. Maj:t..,har den 27 juni 1887 meddelat beslut i detta ärende.

72:o af den 18 juni, angående behörighet för qvinna att väljas till ledamot af fattigvårdsstyrelse
och af skolråd (19.)

Kongl. Maj:t har den 13 juli 1887 infordrat utlåtanden i ämnet af öfverståthållareembetet,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, domkapitlen och Stockholms stads konsistorium;
och hafva dessa myndigheters utlåtanden ännu icke fullständigt inkommit,

73:o af den 28 juni, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 31
mom. 2 i förordningen om fattigvården den 9 juni 1871. (42.)

Kongl. Maj:t har den 13 juli 1887 utfärdat nådig förordning i ämnet,

74:o af samma dag, med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 11 i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli
1862.'' (44.)

Den 13 juli 1887 inför Kongl. Maj:t anmäld och remitterad till kammarkollegium,
hvars utlåtande i ämnet ännu icke inkommit.

75:o af den 1 juli, angående beviljadt lån för betäckande af kostnader för tornbyggnaden
å Linköpings domkyrka. (23.)

Den 13 juli 1887 har Kongl. Maj:t meddelat landshöfdingen i Östergötlands län och
biskopen i Linköpings stift, i deras egenskap af domkyrkans föreståndare, innehållet af
Riksdagens berörda skrifvelse.

76:o af den 6 juli, angående förändradt sätt för utbetalning af pensioner från follcskolelärarnes
pensiousinrattning samt folkskolelärarnes enke- och pupillkassa. (70.)
Kongl. Maj:t infordrade genom nådig remiss den 13 juli 1887 underdånigt yttrande från
direktionen för pensionsinrättningen och för enke- och pupillkassan; och sedan detta yttrande
inkommit, har Kongl. Maj:t den 2 december 1887 förständigat sina befallningshafvande
i samtliga länen att i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden, livilka ännu icke fullständigt
inkommit.

77:o af samma dag, angående tiden för aflöning^ utbetalande till lärarepersonalen
vid rikets folkskolor, mindre folkskolor och småskolor. (71.)

Efter det samtliga domkapitlen och Stockholms stads konsistorium afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden, har Kong], Maj:t den 18 november 1887 utfärdat nådig kungörelse
i ämnet.

78:o af den 7 juli, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten
och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Kong]. Maj:t har den 13 juli 1887 låtit vidtaga åtgärder för insamlande och bearbetande
af åtskilliga statistiska uppgifter rörande examensförhållandena vid universiteten.

79:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (31.)

Kongl. Maj:t har den 13 juli 1887 meddelat erforderliga föreskrifter i ämnet.

Stockholm den 31 december 1887.

Nils Claeson.

--- 9

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna genom Riksdagens
underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången
af år 1887 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 18 juni, angående ändring i 17 kapitlet 12 §
bandelsbalken. (21.)

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

17:o af den 14 juni, angående försäljning af en del af Tånga hed samt försäljningssummans
användande till inköp af nytt skjutfält för Göta artilleriregemente vid
Remmene i Vestergötland. (14.)

19:o af den 7 juli, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (32.)

21:o af samma dag, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upprättande
af ett kompani volontärer vid Norrbottens fältjägarekår. (77.)

Kongl. civildepartementet.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens sjette hufvudtitel. (29.)

Kong! finansdepartementet.

39:o af den 18 juni, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad taga
virke å prestbolets skog. (20.)

55:o af den 5 juli, i fråga om ersättning af statsmedel åt egare af skattefrälsehemman,
hvars ränta icke blifvit af statsverket inlöst. (60.)

59:o af den 6 juli, angående ändring af hypoteksföreningarnas verksamhet. (65.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

72:o af den 18 juni, angående behörighet för qvinna att väljas till ledamot af
fattigvårdsstyrelse och af skolråd. (19.)

74:o af den 28 juni, med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 11 i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli
1862. (44.)

76:o af den 6 juli, angående förändradt sätt för utbetalning af pensioner från folkskolelärarnes
pensionsinrättnitig samt folkskolelärarnes enke-och pupillkassa. (70.)

78:o af den 7 juli, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten
och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1888 års riksdag.

II.

Förteckning ä de genom de af Riksdagen före den 2 maj 1887 aflena
underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i justitieombudsmannens
senast afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin
helhet eller till någon del hos Kongl. Afaj:t oafgjorda, jemte uppgift å de
åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna.

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan
sådan. (40.) *

Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade yttrande bär ännu icke till Kong]. Maj:t inkommit.

3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

Komitén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande, till hvilken denna skrifvelse
blifvit öfverlemnad, har ännu icke i anledning af densamma afgifvit utlåtande.

4:o af den 13 april 1883, om ändringar i konkurslagen den 18 september 1862. (19.)
1887 den 9 december anmäldes denna skrifvelse i statsrådet; och förklarade Kongl. Maj:t
densamma icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.

5:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg
i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden. (39.)
Högsta domstolens utlåtande öfver det af nya lagberedningen afgifna förslag'' till förändrade
lagbestämmelser i ämnet har ännu icke inkommit.

6:o af den 9 maj 1884, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilda i följd af fastställande af
planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna
platser i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebygganden
stadganden lika med de för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas. (42.)

'' Högsta domstolen har öfver det af komiterade utarbetade förslag till lag angående stadsplan
och tomtreglering m. m. den 20 april 1887 afgifvit utlåtande; och beror ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast
eller lös egendom hänföra. (50.)

Landtbruksakademiens förvaltningskomités och kommerskollegii i ämnet infordrade utlåtanden
hafva numera inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

8:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.)
Den af Kongl. Maj:t den 30 december 1885 tillsatta komité är fortfarande sysselsatt med
utarbetande af lagförslag i detta med flera sammanhängande ämnen.

9:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 31 december 1887.

V. L. Groll.

2:o, Kongl. landtförsvarsdepartementet.

10:o Rikets ständers uti skrifvelse den 5 oktober 1860, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel (n:r 146) i punkten 21 gjorda
framställning det Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida i
nu gällande föreskrifter, angående uppbörd och leveranser af varor för landtförsvarets
behof samt dylika varors besigtning, må kunna vidtagas sådan ändring,
att utan åsidosättande af kronans rätt, spekulanternas täflan underlättas
och besparing i statens utgifter derigenom beredes.

Kongl. Maj:t har under den 2 december, med återkallande af det arméförvaltningen och
marinförvaltningen genom nådigt bref den 19 juni 1866 gifna uppdrag att inkomma
med förslag till föreskrifter och förordning huru förhållas skall vid besigtningar af varor
eller arbeten levererade till kronan m. m., befalt att samtliga till detta mål hörande
handlingar skola tillställas den komité, som den 27 sistlidne juni blifvit tillsatt för utarbetande
af förslag till föreskrifter angående upphandlingar m. m. för statens räkning, med
uppdrag till komité!! att fullgöra hvad embetsverken i förberörda hänseende ditintills ålegat.

ll:o Riksdagens skrifvelse den 11 april 1886, angående ändring i sättet för utdelning
af underhållsmedel till gratialister af krigsgemenskapen. (28.)
Remitterad den 19 april 1886 till arméförvaltningen, hvars utlåtande i äninet ännu icke
inkommit.

12 tf Riksdagens skrifvelse deu 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885
församlade revisorers brrättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1883. (30.)

\id anmälan inför Kong!. Maj:t den 21 maj 1886 af denna underdåniga skrifvelse blefvo
i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan
arméförvaltningen och statskontoret anbefalda att med gemensamt utlåtande i detta
ämne inkomma.

Detta utlåtande har icke ännu blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

Stockholm den 13 december 1887.

E. von der Lancken.

3:o. Kongl. civildepartementet.

13:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (75.)

Vid föredragning den 20 oktober 1882 af denna skrifvelse i hvad den rörde Ultima och
Alnarps landtbruksinstitut erhöll komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksläroverk nådig befallning att, i sammanhang med fullgörande
af sitt uppdrag, jemväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid instituten.

Sedan komiténs förslag i ämnet blifvit den 19 september 1884 anmäldt och remitteradt
till samtlige Kongl. Majrts befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden; samt dessa jemte komiténs förslag derefter
den 2 november 1885 remitterats till landtbruksakademiens förvaltningskomité, som
den 20 februari 1886 afgifva underdånigt utlåtande i frågan, så erböllo styrelserna för
Ultima och Alnarps landtbruksinstitut den 26 november 1886 nådig befallning, hvar för
sig, att skyndsamligen afgifva yttranden angående Indika nybyggnader vid instituten skulle,
derest komiterades förslag till omorganisation af landtbruksläroverken blefve antaget, vara
oundgängligen erforderliga samt angående de belopp, hvartill kostnaderna härför skulle
uppgå.

Dessa yttranden äro nu inkomna och ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

14:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja emellan Helsingborg
och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Anmäldes den 23 maj 1884, hvarvid chefen för civildepartementet bemyndigades att utse
komiterade för afgifvande af betänkande i frågan, hvarefter ärendet, sedan dessa komiterades
betänkande inkommit, blifvit den 3 oktober 1884 remitteradt till styrelsen för statens
jernvägstrafik samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att deri afgifva gemensamt
utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

15:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna, den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse bland annat innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda, om och i
hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet emellan arbetsgivare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer, än äfven att derefter afgifva de
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Förslag i detta ärende hafva ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

16:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegiets utlåtande efter länsstyrelsernas
hörande.

Detta utlåtande är ännu icke afgifvet.

17:o af deu 8 mars 1886, angående afskaffande af åtskilliga löfteseder. (11.)

Vid föredragning af ärendet den 13 juli 1887 utfärdade Kongl. Maj:t, som ausåg frågan
om upphäfvande af stadgandena angående redare- och borgare-eder för närvarande icke
till vidare åtgärd föranleda, nådiga kungörelser

dels angående ändring i § 7 af mäklareordningen den 25 oktober 1872;
dels angående ändring i § 7 af skeppsklarerareordningen den 8 maj 1874; och
dels angående ändring af § 10 i instruktionen för läns-, distrikts- och andra civila
veterinärer af den 2 november 1877.

Ärendet är sålunda, hvad civildepartementet angår, slutligen handlagdt.

18:o af den 26 mars 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)
Anmäldes den 4 juni 1886 i hvad den angår statens jernvägstrafik, dervid Kongl. Maj:t
anbefalde styrelsen för statens jernvägstrafik, bland annat, att till Kongl. Maj:t inkomma
med yttrande rörande hvilka särskilda föreskrifter borde kunna meddelas om, huru vid
afskrifningar af jern vägstrafikens osäkra fordringar skulle förfaras.

Detta yttrande har den 5 oktober 1887 inkommit; hvarefter ärendet remitterats
till kammarrättens utlåtande, hvilket ännu icke afgifvits.

19:o af den 1 maj 1886, angående åtgärders vidtagande för afhjelpande af olägenheter
vid varors kringförande till försäljning annorlunda än å marknad. (35.)
Anmäldes den 15 maj 1886 och remitterades till utlåtande af Kongl. Maj:ts samtlige
befallningshafvande, hvarefter, och sedan dessa utlåtanden inkommit, handlingarna i ärendet
den 10 påföljande november öfverlemnats till kammarkollegiets underdåniga utlåtande.

Efter det kollegiets utlåtande inkommit, föredrogs ärendet ånyo den 13 maj 1887,
dervid beslöts aflåtande till Riksdagen af nådig proposition angående ändrade bestämmelser
rörande vilkoren för varors kringförande till försäljning.

Denna Riksdagens skrifvelse föranleder ej vidare åtgärd.

20:o af den 13 maj 1886, i fråga om tillägg till kongl. kungörelsen den 26 april
1853 angående rätt för part att återfå till öfverrätt ingifna handlingar. (59.)
Anmäldes den 11 juni 1886 och remitterades till utlåtande af kommerskollegiet, statskontoret,
kammarrätten och kammarkollegiet.

Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 22 december 1887,
då kungörelse i ämnet utfärdades.

Skrifvelsen föranleder således icke vidare åtgärd.

21 :o af den 17 maj 1886, angående förständigande för kronofogdarne i riket att
till vederbörande kommunalnämnder med posten öfversända redovisning för indrifna
kommunalutskylder. (72.)

Anmäldes den 21 maj 1886 och remitterades till kammarkollegiets och statskontorets
utlåtande efter Kongl. Maj:ts befalluiugshafvandes i samtliga länen hörande.

Efter det dessa utlåtanden inkommit, har Kongl. Maj:t den 16 september 1887
utfärdat nådig kungörelse angående skyldighet för kronofogde att till kommunalnämnd
med posten öfversända indrifna kommunalutskylder.

Föranleder icke vidare åtgärd.

Stockholm den 31 december 1887.

Hugo Martin.

å:o. Kong!, finansdepartementet.

22:o Riksens ständers skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga
om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.
(109.)

Sedan ett af landsböfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning
om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

23:o Riksdagens skrifvelse af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl.
förordningen om mantals- ocli skattskrifningarnas förrättande. (6.)

Sedan kammarrätten den 19 april 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande öfver
det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglering af landtstaternas löner
m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o af den 23 maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
• statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Den 22 innevarande månad har förevarande skrifvelse blifvit anmäld för Kongl. Maj:t och
förklarats ej föranleda vidare åtgärd; hvarvid Kongl. Maj:t beslutat aflåta nådig proposition
till Riksdagen i fråga om eftergift för stenkolsverket af skyldighet till erläggande af
bergverkstionde.

25:o af den 23 april 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Detta ärende, deri kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

26:o af den 14 maj 1884, angående stämmoböters utbytande mot en viss indrifningsafgift.
(69.)

Den 20 sistlidne maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse uti förevarande ämne.
27:o af den 12 maj 1886, i fråga om att åt vissa å kronans utarrenderade egendomar
bosatte lägenhetsinnehafvare bereda tryggad besittning af de lägenheter,
de innehafva. (54.)

Vid föredragning den 21 maj 1886 af förevarande .skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle remitteras till domänstyrelsen med befallning till detta embetsverk
att deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
28:o af den 23 februari innevarande år, angående jemkning af den på hemman å
landet hyflande inqvarteringsbörda under fredstid. (4.)

Kongl. Maj:t har den 7 mars anbefalt kammarkollegium att i anledning af Riksdagens
förevarande skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

Stockholm den 31 december 1887.

Robert Dickeon.

5:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

29:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
afgifter. (53.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

30:o af den 19 maj 1871, angående upphörande af blifvande konsistoriinotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Efter det samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium afgifvit
infordrade underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 11 juni 1887 förklarat Riksdagens
framställning ej för närvarande till någon åtgärd föranleda.

31:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkotionde!!,
som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 10 maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Sedan utsedde komiterade till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet,
samt domkapitlen, Stockholms stads konsistorium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
samtliga länen, öfverståthållareembetet, domänstyrelsen och kammarkollegium afgifvit underdåniga
utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 16 december 1887 infordrat högsta domstolens
yttrande öfver förslaget i hvad det afser upphäfvande af allmän lag, hvilket yttrande
ännu icke afgifvits.

33:o af den 14 maj 1876, angående ordnandet af döfstummeundervisningen i
riket. (71.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

34:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

35:o af den 13 maj 1884, rörande vidtagande af åtgärder för att gifva undervisningen
i folkskolorna en mera praktisk karakter. (68.)

Sedan med anledning af denna skrifvelse Kongl. Maj:t uppdragit åt en komité att granska
för handen varande, till folkskolans tjenst utgifna läroböcker och afgifva utlåtande rörande
de grundsatser, efter hvilka sådana läroböcker lämpligen böra uppställas, och komitén den
17 december 1887 inkommit med underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t den
22 i samma månad förordnat, att berörda utlåtande, hvilket blifvit till trycket befordradt,
skulle utdelas till samtliga domkapitel, folkskolelärareseminarier, folkskoleinspektörer och
skolråd i riket.

36:o af den 12 maj 1885, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1882. (33.)

Sedan Kongl. Maj:t anbefalt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien att inkomma
med förslag till nya stadgar för akademien och dervid taga innehållet af Riksdagens
berörda skrifvelse i öfvervägande, har berörda förslag till Kongl. Maj:t inkommit.

37:o af samma dag, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom. (47.)

Kong! Maj:t har den 6 november 1885 uppdragit åt en komité att undersöka, huru undervisningen
i de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom för närvarande bedrifves och
hvilka resultat af densamma hittills vunnits, samt afgifva det utlåtande, hvartill en sådan
undersökning må föranleda. Utlåtande i ämnet har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
38:o af den 8 maj 1886, om vidtagande af åtgärder för afskaffande af kollektör för
statsändamål. (52.)

Efter det samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium i
ärendet afgifvit underdåniga utlåtanden, och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
länen äfvensom andra myndigheter inkommit med infordrade upplysningar, har Kongl.
Maj:t den 31 december 1887 genom cirkulär till nämnda kyrkliga myndigheter förordna!
om upphörande af vissa kollektör.

Stockholm den 31 december 1887.

Nils Claeson.

Just.-ombudsmannens embetsberdUel- e till 1888 ars riksdag.

Tabell, utvisande under Indika nummer åtgärderna i anledning af de af Riksdagen
efter den 2 maj 1887 aflåtna, i tionde samlingen af senast utgifva bihang till
Riksdagens protokoll införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgöra
förteckningar.

(Första siffertal^ utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret

i förenämnda förteckningar.)

1	1	23	75	45	46	67	61
2	2	24	41	46	27	68	62
3	69	25	9	47	28	69	20
4		26	16	48	10	70	76
5	70	27	18	49	47	71	77
6	23	28	24	50	48	72	13
7	31	29	26	51	49	73	*)
8	32	30	42	52		74	*)
9	33	31	79	53	29	75	78
10	34	32	19, 25, 43	54	50	76	14
11	35	33	5	55	51	77	21
12	36	34	6	56	11	78	22
13	71	35	7	57	52	79	63
14	17	36	44	58	53	80	64
15	37	37	45	59	54	81	65
16	38	38	*)	60	55	82	—
17	15	39	*)	61	12	83	66
18	3	40	*)	62	56	84	30, 67
19	72	41	*)	63	57	85	68
20	39	42	73	64	58
21	4	43	8	65	59
22	40	44	74	66	60

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksbanken.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vård.

Under den tid, som förflutit efter det komiterades senaste berättelse afgafs, har
något ärende af beskaffenhet att påkalla komiterades åtgärd icke förekommit; hvilket
komiterade härmed skolat hos Riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1888.

E. THOMASSON.

JOH. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. N. A. FRÖMAN.

A. E. NORDENSKIÖLD. J. JOHANSSON. F. VULT v. STEIJERN.

C. v. Schulzenheim.