JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1883:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1883;

samt

Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

S T O C K H O I. M

1VAE HjBGGSTEÖMS BO K TRYCKE El

1883.

INNEHÅLL.

Redovisning för åtal, anstälda emot Sul 1)

Domhafvanden i Norra Ångermanlands domsaga, för ofullständiga domböcker m. m. 2

2) En t. f. Ordförande och ledamöter i Rådstufvurätten i Ulricehamn, för dröjsmål med

insändande för verkställighet af utslag angående häktad person ................................. 4

3) En t. f. Domhafvande i Sundals härad, för dröjsmål med tingsexpeditioners utlemnande 4

4) En t. f. Länsman i Gotlands södra domsaga, för en persons häktande och beläggande

med handbojor på misstanke för olofligt tillgrepp af en postväska, som vid närmare
efterseende befunnits ieke vara stulen ....................................................................... 7

5) En Kyrkoherde i Lunds stift, för det lian vid uppskrifning till nattvardsgång tillvitat
en församlingsbo laster och förbrytelser samt i kyrkoråd, i den tilltalades frånvaro, beslutat
tilldela denne varning, hvilken skriftligen utfärdats och tillstälts församlingsbon genom

en fjerdingsman (forts, från 1882 års embetsberättelse sid. 11) ................................ 18

6) Konungens Befallningshafvande i Södermanlands län, för det eu person under aderton

års ålder straffats med fängelse vid vatten och bröd ................................................ 18

7) En t. f. Domhafvande i Ångermanlands södra domsaga, för det han förklarat en person,

som för bedrägeri ådömts endast fängelsestraff, förlustig medborgerligt förtroende ...... 19

8) Eu t. f. Domhafvande i Kollings härad, för det han dömt käranden i ett tvistemål,
som icke anträffat vederparten med stämning och derföre sjelf uteblifvit från tinget,
att plikta för uteblifvandet samt tillika åt honom låtit utskrifva Rättens protokoll i

L målet och exsekutivt uttaga lösen derför.................................................................... 20

9) Tillsyningsmannen vid Kronohäktet i Haparanda, för det en fånge blifvit ur häktet

lösgifven en månad tidigare än enligt utslaget bort ske ........................................ 23

10) Sekundchefen vid Konungens lifgarde till häst, för det en person under aderton års

ålder blifvit straffad med fängelse vid vatten och bröd ......................................... 24

11) En vice Pastor i Linköpings stift, för utfärdande af förment origtigt prestbetyg ...... 25

12) Domhafvanden i Skellefteå tingslag, för det en person, dömd till fängelse, ehuru bofast

blifvit i häkte inmanad m. m. (forts, från 1882 års embetsberättelse sid. 9) ............ 25

13) Domhafvanden i Gamla Norbergs tingslag, för dröjsmål att återställa ett till Häradsrätten
för lagfart inlemnadt köpebref ........................................................................ 26

14) Rådstufvurätten i Kristinehamn, för försummelse att låta undersöka silfvermynt, som
ansetts falska men efter undersökning befunnits rigtiga, för utspridning af hvilka mynt

en qvinsperson under tiden hållits häktad ................................................................. 28

15) Landskamrerareu i Vesternorrlands län, för det han, som under den tid hans företrädare

i embetet var afstängd från tjenstgöring i följd af åtal för embetsfel m. m., uppehållit
embetet, vägrat att till samme företrädare redovisa och utgifva under tiden influten
expeditionslösen och provision ................................................................................... 46

Angående lagskipningens tillstånd..................................................................................... 53

Underdånigt utlåtande öfver två i Kongl. Justitiedepartementet utarbetade förslag, det ena
till Förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, det
andra till Förordning angående inrättande af förmyndarekassor ................................. 53

Anmärkningar vid tillämpningen i vissa afseenden af författningar, tillkomna under
de senare åren:

1) K. Kungörelsen om Kronofogdes ocli Stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående
hvad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas den 12
Juli 1878 § 18, jemförd med K. Förordningen angående ersättning till förrättningsman
vid utmätning i enskilda mål, af samma dag, § 7, i fråga om exsekutivt indrifna

medels försändande med posten till fordringsegaren ................................................... 68

2) K. Förordningen angående tillägg till gällande föreskrifter om aktiebolag den 30 Maj

1879, i fråga om behandlingen af ingifna anmälanden angående val af styrelseledamöter i
dylika bolag .............................................................................................................. 71

3) K. Förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och ut mätning

af jernväg m. m., den 15 Oktober 1880 § 4 inom. 3, i fråga om Underrätts
åtgärder i anledning af anmälan om beviljad lagfart å jernväg och dertill hörande
mark, belägen inom Rättens domsomrfide ................................................................. 72

4) Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 § 63, i fråga om utmätning af fordran och

rättighet, som kan å annan öfverlåtas ................................................................. 77

Anmälan att Kongl. Majtt under den 1 December 1882 utfärdat instruktion för Ofver ståthållareembetet

................................................................................................... 81

Arets embetsresa ............................................................................................................... 82

Uppgift å antalet af de under år 1882 inkomna klagomål och anstälda åtal..................... 82

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad under tiden efter början af sistlidne

års Riksdag ............................................................................................................... 83

Om de från Kongl. Statsdepartemeuten inkomna uppgifter, som äro intagna i Bilagan ... 83

BILAGA.

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1882 aflåtna underdåniga

skrivelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder ............ 3

» å de i berörda underdåniga skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda ................................................................................................... 15

» å de genom förut gångna Riksdagars underdåniga skrivelser anhängiggjorda

ärenden, hvilka i Justitieombudsmannens senast afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder,

som sedermera blifvit med dem vidtagna............................................................ 17

Tabell öfver berörda uppgifter.......................................................................................... 27

Berättelse, afgifven af Komiterade för Tryckfrihetens vård ................................................ 28

Rättelser:

Sid.	19	råd.	3	står:	Johans	läs:	Johansson
»	33	»	28	))	bevillning	j>	bevisning
j)	51	))	22	»	upprättade	J>	upprättande
	53	»	20		inrättade	»	inrättande
J>	59	j)	32	j)	stående	»	stånde
»	65	))	17		förordande	»	förande

Dessutom förekomma några bokstafsfel, hvilka såsom icke vållande otydlighet torde af läsaren benäget
öfverses.

Till Riksdagen.

Under den tid, som förflutit efter det min senaste embetsberättelse till
Riksdagen afgafs, hafva åtminstone ,en domstols utslag meddelats uppå
efterföljande åtal, dem jag emot embets- och tjensteman låtit anhängiggöra: -

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag.

Vid besök hos ständige Domhafvanden i Norra Ångermanlands domsaga
under embetsresan år 1880 anmärkte jag, bland annat, att domboken
och inteckningsprotokollet för 1876 års hösteting med Nätra tingslag
icke blifvit afslutade och med underskrifter försedda;

att domböckerna för 1877 års vinterting med samma tingslag samt
för 1878 års hösteting med Nordingrå tingslag icke heller blifvit afslutade
och underskrifna;

att sistnämnda domböcker och domboken för 1878 års vinterting
med Nordingrå tingslag i öfrigt befunnos ofullständiga i följande hänseenden,
nemligen dels att utslagen i de med N:ris 80 och 81 betecknade
mål i domboken för 1877 års vinterting med Nätra tingslag icke blifvit
i domboken införda, utan allenast på lösa blad uppsatta, dels att i domboken
för 1878 års vinterting med Nordingrå ingslag §§ 79—84 och i
samma tingslags dombok för 1878 års hösteting §§ 24—37 och §§ 58-—72
icke vore uppsatta; dels ock att i sistnämnda dombok med § 77 den
förut begagnade paragrafbeteckningen upphörde och derpå förekommo
två oskrifna blad, hvarefter ny paragrafföljd började, tecknad med blyertz
och fortlöpande från 1 till 29;

att domböckerna för 1879 års hösteting och 1880 års vinterting
med Arnäs tingslag vid tiden för mitt besök, den 29 Juli, icke voro ens
så uppsatta, att de kunde till granskning företes, ehuru dessa ting afslutats,
det förra den 23 Mars 1880 och det senare den 27 Juli samma år;

att i samtliga berörda domböcker saknades de genom Kongl. Kungörelsen
den 17 Juni 1862 föreskrifna anteckningar angående extra förrättningar; att,

hvad anginge de af Domhafvanden förvarade, i hans bostad befintliga
domböcker och protokoll, dessa icke blifvit inbundna eller på
vanligt sätt hopfästa;

att ehuru Kongl. Maj:t, med bifall till ansökning af Domhafvanden,
genom skrifvelse den 29 Oktober 1875 förordnat, att i lagfarts- och inteckningsböckerna
för Själevads tingslag, så vidt dessa anginge köpingen
Örnsköldsvik, ett upplägg skulle göras för hvarje särskild fastighet, ehvad
den bestode af ett eller flera hus, tomter, jordlotter eller andra lägenheter
eller delar deraf, utan hinder deraf, att fastigheten icke funnes i
jordeboken under särskildt nummer uppförd, Domhafvanden likväl underlåtit
att i sistnämnda tingslags fastighetsbok göra dylika upplägg för
köpingen Örnsköldsvik och ej heller för densamma upprättat särskild
fastighetsbok;

att i konkursdiariet saknades anteckning om och när Rättens Ombuds -

män i konkurser, som vid domstolarna vore anhängiga, inkommit med
sådana skriftliga uppgifter, som i 127 § Konkurslagen föreskrefves;

och att, hvad anginge förmyndareförteckningarna, i fråga om hvilka
jag anmärkte att, enligt dem, högst få utdrag ur förmyndareredovisningarna
syntes hafva blifvit, på sätt Kongl. Förordningen den 24 September
1861 stadgade, till Rättens Ordförande ingifna under de före mitt
besök senast förflutna sju åren, utan att denna försumlighet tycktes hafva
från Rättens sida föranledt sådana åtgärder, som berörda Kongl. Förordning
bestämde, Domhafvanden sålunda uraktlåtit att egna den tillsyn
öfver förmyndares fullgörande af deras redovisningsskyldighet, som i
omförmälda Kongl. Förordning funnes omnämnd.

Om hvad sålunda blifvit anmärkt underrättades Domhafvanden genom
skrifvelse den 5 November 1880, i hvilken skrifvelse jag tillika förständigade
honom att före sistnämnda års utgång lemna mig besked om
de åtgärder, som blifvit vidtagna till de anmärkta bristernas afhjelpande,
men då emellertid något sådant besked icke afhördes, anmodade jag
Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Flofrätt att hos Kongl. Hofrätten
lagligen tilltala Domhafvanden för de försummelser i embetets utöfning,
om hvilka anmärkningar sålunda blifvit framstälda.

Sedan Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstalt och utfört
åtal mot Damhafvanden, dervid erinrande, bland annat, att denne för
likartade embetsfel två gånger förut blifvit till böter fald, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 7 Augusti 1882 af innehåll att, som Domhafvanden
förklarat sig icke kunna bestrida riktigheten af hvad emot
honom blifvit i målet anmärkt, Kongl. Hofrätten .pröfvade rättvist, i
förmågo af 25 Kapitlet 17 § Strafflagen, döma Domhafvanden för den
försumlighet, han låtit komma sig till last, att bota fyrahundra kronor,
hvarjemte det förelädes Domhafvanden att inom fyra månader med bevis
från tillförordnade Domhafvanden eller Konungens Befallningshafvande i
länet hos Kongl. Hofrätten styrka, att de anmärkta bristerna, med undantag
af hvad anginge underlåtenheten att inbinda eller sammanfästa
de domböcker och protokoll, hvilka funnes i Domhafvandens bostad förvarade,
blifvit afhjelpta, vid äfventyr, om något deraf försummades, att
Domhafvanden blefve under fyra månader från sitt embete skild, hvaremot
och då icke ens uppgifvet blifvit, hvilka domböcker och protokoll
vid mitt besök funnits i Domhafvandens bostad förvarade, framstäldt yrkande
om Domhafvandens förpligtande att låta berörda domböcker och
protokoll inbinda eller sammanfästa ej för det dåvarande kunde bifallas.

Ofvan nämnda föreläggande är inom utsatt tid fullgjordt.

Vid granskning af fångförteckningarna från länsfängelset i Wenersborg
för år 1879 anmärktes, att Rådstufvurättens i Ulricehamn den 7
April 1879 meddelade utslag, hvarigenom häktade hemmansegaren Johan
Magnusson blifvit dömd för förfalskningsbrott, icke förrän den 26 i samma
månad kommit Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län för
verkställighet till handa; och då sålunda den i lag stadgade tid för expedierande
af underrätts i stad utslag angående häktad person i förevarande
fall öfverskridits, anmodade jag Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Göta Hofrätt att mot den tillförordnade Ordföranden i bemälde Rådstufvurätt
och en Rådman, hvilka upplystes hafva, jemte en sedermera
afliden Rådman, beslutit omförmälda utslag, i laga ordning anställa åtal.

Sedan skriftvexling försiggått, meddelade Kongl. Hofrätten den 14
November 1882 utslag af innehåll, att enär omförmälde Ordförande och
Rådman, hvilka haft skyldighet att expediera Rådstufvurättens ofvan berörda
utslag, medgifvit, att detsamma icke inom den i Kongl. Kungörelsen
den 16 September 1873 stadgade tid utan först den 26 April 1879 kommit
vederbörande Konungens Befallningshafvande till handa, Kongl. Hofrätten,
i förmågo af 25 kapitlet 17 § Strafflagen, pröfvade rättvist döma
dem för det dröjsmål, de sålunda låtit komma sig till last, att bota den
förre tjugo och den senare tio kronor.

Uti en till mig ingifven skrift hade Pastorsadjunkten A. i Brålanda
klagat, förutom i andra afseenden, i hvilka hans klagan till någon min
åtgärd ej ansetts föranleda, deröfver, att, då A. den 31 December 1880
genom befullmägtigadt ombud hos den tillförordnade Domhafvande, som
förrättat och den 30 December afslutat 1880 års hösteting med Sundals
härad, begärt att utfå fyra expeditioner i mål, hvilka A. haft vid tinget
anhängiga, bemälde Domhafvande vägrat efterkomma ombudets begäran
och i stället lemnat A. hänvisning att söka utfå expeditionerna i
Wenersborg, der ständige Domhafvanden hade sin bostad; i följd hvaraf
ock A. låtit genom nytt ombud efterhöra protokollen, dels den 3 Januari
1881, då han ej kunnat få lösa mer än en expedition, dels ock den 14
i samma månad, hvarvid ombudet fått tillsägelse ått återkomma påföljande
dag, då återstående protokollen ändtligen erhållits; och som den
tillförordnade Domhafvanden icke å dagen för tingets afslutande hållit
protokollen i fråga tillgängliga för det ombud, åt hvilket A. uppdragit
att dem lösa, och icke heller med posten tillsändt honom de samma,
utan A. nödgats tvenne gånger skicka ombud till Wenersborg för handlingarnes
utfående, ansåge A. sig böra anmäla berörda förhållande till

min embetsåtgärd samt yrka ersättning för ombudets resor till Wenersborg
med tillhopa tjugutvå kronor 20 öre; varande vid klagoskriften
fogade dels en af klaganden till Ordföranden i Sundals häradsrätt under
den 30 December 1880 utfärdad, men ej bevittnad skriftlig anmodan att
till innehafvaren deraf utlemna protokollen i fyra särskilda mål, af hvilka
klaganden varit kärande i tvenne och svarande i de båda andra, dels
ock två vittnesattester, af hvilka inhemtades,

att ena vittnet, med företeende af ofvan berörda skriftliga bemyndigande,
den 31 December 1880 hos tillförordnade Domhafvanden, medan
denne uppehöll sig å tingsstaden, gjort framställning om utfående af de
fyra i fråga varande expeditionerna, men att Domhafvanden till en början
dertill nekat, under förevändning, att handlingarne bort utlösas dagen
förut, då tinget afslutats, men sedermera, efter'' erinran af vittnet, att
dessa expeditioner ej blifvit uppropade bland dem, som varit för lösen
tillgängliga, yttrat, att klaganden finge lösa dem i Wenersborg;

att andra vittnet, på grund af fullmagt från klagandea, den 3 Januari
1881 i Wenersborg hos tillförordnade Domhafvanden begärt att få lösa
samtliga nämnda protokoll men endast utfått ett; dock hade Domhafvanden
lofvat, att de öfriga expeditionerna skulle kunna erhållas två
eller tre dagar derefter; samt

att först nämnda vittne, likaledes på grund af fullmagt från klaganden,
den 14 sistnämnda månad infunnit sig hos Domhafvanden och framstält
begäran att utbekomma öfriga expeditioner men undfått det besked,
att de samma ej kunde erhållas förr än påföljande dag, då vittnet, som
under tiden måst qvardröja i staden, utfått protokollen i trenne mål, af
hvilka klaganden varit kärande i ett och svarande i de båda öfriga.

Den tillförordnade Domhafvanden, åt hvilken tillfälle lemnats att öfver
nämnda klagomål sig yttra, anförde derefter i afgifvet utlåtande hufvudsakligen.
att den 30 December år 1880 vid afslutande af lagtima höstetinget
med Sundals härad tingsexpeditionerna utlemnats till vederbörande
rättssökande dels på derom framstäld begäran och dels efter upprop;
att någon anmärkning, det expeditioner blifvit klaganden undanhållna,
icke framstälts vid nämnda tillfälle, men att påföljande dag, då Domhafvanden
redan nedpackat tingshandlingarne och stått i begrepp att
afresa från tingsstaden, en för honom obekant person, som kommit springande
efter vägen, anhållit att få lösa en del af klagandens expeditioner;
samt att Domhafvanden desto mindre ansett sig skyldig efterkomma
en under dylika förhållanden framstäld begäran, som den person, hvilken
uppgaf sig gå klagandens ärende, grundat sin anhållan på en fullmagt,
som befunnits vara obestyrkt, i följd hvaraf nämnde person erhållit det

besked, att, derest klaganden önskat lösa flera expeditioner, anmälan
derom bort göras vid tingslösen.

I skrifvelse till Advokatflskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt den 11
Mars 1881 yttrade jag, att, då de handlingar, som varit för mig tillgängliga,
ej utmärkt, huruvida expeditionerna i de mål, i hvilka klaganden
fört talan såsom svarande, blifvit begärda så tidigt, att de å
dagen för tingets afslutande bort hållas honom till handa, klagandens
gjorda anmälan, så vidt den afsåge försummelse i expedierande af dessa
protokoll, icke kunde till någon min vidare åtgärd föranleda.

Hvad åter anginge de båda öfriga protokollen, af hvilka klaganden
utfått det ena den 3 och det andra den 15 Januari 1881, så hade Domhafvanden
ej afgifvit något bestämdt yttrande, om samma protokoll å
dagen för tingets afslutande funnits tillgängliga; men som de i målet
företedda vittnesattester, hvilkas rigtighet ej blifvit ifrågasatt, ådagalade,
att det sist erhållna protokollet vid tvenne föregående tillfällen varit
begärdt men ej erhållits, kunde någon tvekan ej förefinnas derom, att
samma protokoll icke blifvit inom föreskrifven tid expedieradt. Enahanda
syntes ock förhållandet hafva varit med det protokoll, som klaganden
fått utlösa den 3 Januari. Om nemligen expeditionen å dagen
för tingets afslutande varit utskrifven men icke blifvit då utlöst, hade
väl Domhafvanden skolat, till åtlydnad af stadgandet i 15 § af Kongl.
Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855, innan
han afreste från tingsstaden, till vederbörande länsman eller annan
i häradet boende person för utlösen aflemnat ifrågavarande expedition.
Skulle åter Domhafvanden finnas hafva expedierat den samma inom föreskrifven
tid, så innebure den omständigheten, att protokollet ej varit
inom häradet för lösen tillgängligt, i allt fall en öfverträdelse af nyss
åberopade lagstadgande; och då klaganden genom de försummelser,
Domhafvanden sålunda låtit komma sig till last, fått vidkännas särskilda
kostnader för utfående af ifrågavarande protokoll, ansåge jag mig ej
böra undandraga klaganden det bistånd, som han hade af nöden för att
erhålla godtgörelse för berörda kostnad, och uppdrog derföre åt Advokatfiskalsembetet
att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala den tillförordnade
Domhafvanden samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens
utredda beskaffenhet; och borde den ersättningstalan, klaganden i målet
hörd kunde framställa, i mån af befogenhet understödjas.

På det åtal, Advokatflskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 4 April 1882 af innehåll, att, emedan
upplyst vore, att ofvan omförmälda, af Pastorsadjunkten A. vid Sundals
häradsrätt anhängiggjorda två mål blifvit under 1880 års hösteting med

häradet vid Häradsrätten handlagda samt det, vid sådant förhållande,
jemlikt 14 § i Kongl. Förordningen den 30 November 1855 angående
expeditionslösen, ålegat Domhafvanden, som förrättat och afslutat nämnda
ting, att hålla expeditioner i samma två mål tillgängliga för klaganden
eller hans ombud, innan Domhafvanden efter tingets afslutande från
tingsstaden afreste, men, enligt hvad Domhafvanden medgifvit, sådant
icke skett, blef Domhafvanden, jemlikt 19 § i åberopade Kongl. Förordning
samt 24 kap. 5 § Rättegångsbalken, sådan denna § lydde i Kongl.
Förordningen den 18 April 1849, för hvar särskild försummelse, han sålunda
låtit komma sig till last, fäld att bota tjugufem daler eller tillhopa
femtio daler med tjugufem kronor, hvaraf, jemlikt 21 § i förstnämnda
Förordning samt Kongl. Kungörelsen den 22 September 1876, två tredjedelar
skulle tillfalla Kronan och återstoden klaganden; och blef dennes
ersättningstalan af Kongl. Hofrätten på det sätt bifallen, att Domhafvanden
förpligtades godtgöra klaganden så väl för två resor till Wenersborg att
hemta expeditionerna med femton kronor som för kostnaderna å detta
mål med femton kronor jemte hvad som åtginge till stämpel å ett
exemplar af Kongl. Hofrättens utslag.

I ingifven klagoskrift anförde Arbetaren Anders Pettersson från
Burgsvik, bland annat, att han den 10 November 1880 hos Konungens
Befallningshafvande i Gotlands län skriftligen angifvit Länsmannen A.
M. E. och t. f. Länsmannen Valter E. för våld, det de skulle hafva
emot Pettersson föröfvat, men att Konungens Befallningshafvande icke
funnit skäl att med ärendet taga någon befattning, utan hänvisat
Pettersson att vid vederbörlig domstol sjelf anställa den talan, hvartill
han funne sig befogad; att Pettersson, såsom fattig arbetare, i saknad
af de insigter, som erfordrades för utförande af en rättegång, och utan
tillgångar att bekosta rättegångsbiträde, vore oförmögen att anställa
något åtal; hvarföre han anhölle, att bemälde Länsmän måtte genom min
embetsåtgärd varda tilltalade för deras öfverklagade lagstridiga förfaringssätt.

Om beskaffenheten af det våld, hvaröfver Pettersson klagat, innehöll
ofvan berörda hos Konungens Befallningshafvande gjorda angifvelse, att
Pettersson torsdagen den 4 November 1880 färdats med postskjuts från
Burgsvik till Hemse. Under vägen hade Länsmannen E:s postväska blifvit
hemtad i dennes vid Alfva belägna bostad. Då posten anländt till
Hemse postexpedition, hade Postföraren Jacobsson anmält, att Länmannens
postväska förkommit, i anledning hvaraf såväl Pettersson som bemälde

Postförare qvarhållits å postexpeditionen, och Länsmannen E. blifvit
efterskickad. Om en stund ankommo ej mindre Länsmannen E. än ock
dennes son, tjenstförrättande Länsmannen E., åtföljde af Fjerdingsmannen
Wahlberg i Alfva. Vid deras inträde i postexpeditionen hade Länsmannen
E. rusat på Postföraren Jacobsson och med ett smädligt tillmäle,
som inneburit, att Jacobsson skulle tillgripit väskan, uppmanat honom att
genast framtaga densamma; hvarefter han fängslat Jacobsson och påsatt
denne handbojor. Derefter hade handbojor påsatts jemväl Pettersson, som
också beskylts att hafva tillgripit väskan; och en person vid namn Lundberg,
hvilken jemväl såsom resande medföljt postskjutsen, blifvit förbjuden
att aflägsna sig. Pettersson hade under sex timmar påhaft handbojorna,
hvilka såväl Länsmannen E. som hans son och Fjerdingsmannen under
hotelser af häktning hårdt tillskrufvat, för att derigenom pina Pettersson
till bekännelse. Då emellertid hvarken Pettersson eller Postföraren haft
något att bekänna, hade Länsmannen i samråd med Fjerdingsmannen
beslutit att forsla Pettersson jemte Postföraren till länshäktet, hvarför
en person anmodats att till Postförarens hem afföra dennes häst och
kärra, å hvilken posten skjutsats. Som emellertid någon noggrann undersökning
af nämnda kärra ej före våldsgerningen egt rum, hade den person,
som skulle om hand taga kärran och hästen, förklarat sig icke villig
dertill förr, än noggrannare undersökning af åkdonet skett; och då en
sådan företagits, hade den såsom förlorad ansedda postväskan i åkdonet
återfunnits; hvaruppå Länsmannen — efter att hafva medelst hot och våldsbragder
velat tvinga Pettersson och Postföraren att erkänna en stöld,
den de ej föröfvat — funnit för godt att lössläppa de fängslade. Pettersson
hade derför yrkat, att Konungens Befallningshafvande måtte vidtaga
åtgärder mot såväl Länsmannen E. som hans son, tjenstförrättande Länsmannen
Valter E., äfvensom Fjerdingsmannen Wahlberg för deras omförmälda
tjenstefel och lagstridiga förfaringssätt.

I anledning af denna angifvelse förordnade Konungens Befallningshafvande
t. f. Kronofogden att anställa undersökning rörande de angifna

O O o

förhållandena.

Af det vid denna undersökning den 17 November 1880 hållna protokoll
inhemtades, att, sedan angifvelseskriften blifvit uppläst och angifvaren
Pettersson förklarat sig vidkännas och vidhålla densammas innehåll,
nedan nämnde personer blifvit hörde och berättat hufvudsakligen:

Länsmannen E., att han den 4 November kl. 5 f. m. till Fjerdingsmannen
Wahlberg lemnat sin postväska för att till Postföraren Jacobsson
öfverbringas, med tillsägelse, att den samma, som innehölle omkring
800 kronor, borde väl tillvaratagas; att vid pass klockan 7 samma morgon

Postmästaren Lagergren kommit till Länsmannens bostad Gudings och
anmält, att en arbetare Pettersson, »Smålands-Pelle» kallad, enligt
Postförarens uppgift vid framkomsten stulit den vid Gudings aflemnade,
ofvan omnämnda postväskan; att Länsmannen E. tillika med
t. f. Länsmannen E. derefter, åtföljde af förrbemälde Fjerdingsman och
af Postmästaren Lagergren, begifvit sig till Hemse postkontor, dit de
omkring kl. 8 f. m. framkommit; att dessa personer, utom t. f. Länsmannen
E., som förde åkdonet, med hvilket de färdats, in på gården,
begifvit sig in på postkontoret, der Postföraren Jacobsson, ofvan bemälde
Pettersson och deras ressällskap, Garfvaren L., befunnit sig,
under bevakning af Kontorsskrifvaren O. Th. Lagergren; att Postföraren,
tillspord af Länsmannen E., hvart väskan tagit vägen, uppgifvit
den vara på vägen emellan Gudings och Hemse bortstulen af »SmålandsPelle»,
som kort före framkomsten till Hemse hoppat af vagnen utan att
tillkännagifva, hvart han ämnade sig; att Pettersson, derefter tillfrågad,
genmält, att Jacobssons nyss berörda beskyllning vore osann; att, sedan
Kontorsskrifvaren Lagergren och Fjerdingsmannen, hvilka på anmodan
undersökt Postföraren Jacobssons åkdon, anmält, att de i vagnen icke
funnit annat än hö, en grimma och några buteljer, af hvilka somliga
voro tomma andra mer och mindre fulla af något fludium, hvilket dock
icke undersökts, Länsmannen E., med anledning af hvad som förekommit,
och då Jacobsson vore för den förkomna, af honom vid Gudings emottagna
väskan ansvarig, samt Pettersson en lös person utan stadigvarande
hemvist och dertill känd för våldsamt uppförande, ansett, att såväl Jacobsson
som Pettersson borde häktas och med handbojor beläggas, hvilket
äfven verkstälts, dock utan att tillskrufningen varit hårdare, än att
ett finger beqvämligen kunde komma emellan handbojorna och handleden;
och att de begge sålunda häktade, så snart väskan kommit till rätta,
blifvit lössläppta;

Postmästaren 01. Lagergren: att Postföraren Jacobsson vid framkomsten
nyss nämnde morgon till postkontoret i Hemse kört förbi det
samma in på gården och derefter omkring klockan 6 inkommit på kontoret
med posten, hvarvid han anmält, att Länsmannens postväska blifvit
under vägen stulen af »Smålands-Pelle», som vid Högby kastat sig af
Postförarens åkdon, med hvilket han jemte Jacobsson följaktige Garfvaren
L. åkt från Burgsvik; att Lagergren med anledning deraf förständigat
Jacobsson att ofördröjligen taga reda på såväl väskan som
»Smålands-Pelle», och att, då han sjelf varit upptagen med expedierandet
af den post, som skulle åtfölja det till Visby afgående morgontåget, bud
till stationen genast afsändts med underrättelse om hvad som beträffande
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag.

nyss anmälda förhållande förekommit; att Jacobsson emellertid efter en
stund återkommit, åtföljd af ofvan bemälde Pettersson och Garfvaren
L., af hvilka dock ingen kunde lemna någon upplysning om, hvart
väskan tagit vägen; att Jacobsson, af Lagergren anmodad att genast
resa till Länsmannen E. för att anmäla väskans försvinnande, vägrat
efterkomma denna tillsägelse, vid hvilket förhållande Lagergren sjelf
oförtöfvadt med egen skjuts dit afrest, qvarlemnande på postkontoret,
under tillsyn af Kontorsskrifvaren Lagergren, som emellertid tillkommit,
Postföraren Jacobsson och hans begge följeslagare, af hvilka Pettersson
synts mest och Jacobsson något mindre ankommen af starka drycker —
ett förhållande, hvilket Pettersson, hvad honom angick, vid tillfället erkänt
— men någon närmare undersökning af Jacobssons åkdon hade icke
före Lagergrens afresa till Gudings egt rum;

T. f. Länsmannen Valter E., att han, som af sin fader erhållit underrättelse
om den såsom försvunnen anmälda postväskan, derpå, åtföljd af
Fjerdingsmannen Wahlberg och i sällskap med sin fader och Postmästaren
Lagergren, åkande skyndat till Hemse postkontor, der han, som vid
trappan låtit sist nämnda personer afstiga, kört åkdonet in på gården.
Vid sitt inträdande kort derefter på postkontoret hade han funnit Postföraren
Jacobsson och den så kallade »Smålands-Pelle» häktade och med
handbojor belagde, hvarvid han, underrättad om hvad som förekommit,
låtit bero. Vid tillfället hörde han Jacobsson yttra: »är väskan stulen,
så är det ingen annan än ''Smålands-Pelle’ som gjort det». Då väskan
af Fjerdingsmannen och Putsaren Svensson, som varit anmodad hemköra
den häktade Postförarens åkdon, blifvit funnen instucken i fotsaeken,
hade de häktade genast vid vid pass klockan 11 f. m. blifvit lössläppta.
Beträffande handbojornas tillskrufvande påstod Valter E., att de ingalunda
varit hårdt tillskrufvade, men att Pettersson sjelf företagit sig att
skrufva på de honom påsatta. Valter E. ansåg såväl de häktade som
Garfvaren L. mindre nyktra och- hade ej deltagit i någon undersökning
af vagnen;

Kontorsskrifvaren O. Th. Lagergren, som derefter hördes, berättade, att
han ankommit till Postkontoret klockan till 7 f. m. nyss nämnde dag och
af sin fader, Postmästaren Lagergren, blifvit underrättad om att Jacobsson,
som då på kontoret innevarit, anmält, det »Smålands-Pelle» stulit
Länsmannen Ers postväska. På Kontorsskrifvaren Lagergrens yttrade
förmodan, att väskan blifvit tappad, hade Jacobsson genmält, att sådant
vore omöjligt, enär den samma varit stäld mellan Jacobsson och den
jemte honom i åkstolen sittande Garfvaren L., samt att väskans försvinnande
icke kunde förklaras på annat sätt än genom olofligt, tillgrepp,

föröfvadt af »Smålands-Pelle». En stund dérefter hade sist bemälde
person ankommit till postkontoret, synbarligen öfverlastad, och frågat
efter sin nattsäck, förmälande sig hafva ramlat af vagnen vid Högby
och derifrån gått till stationen, för att efterhöra tågets afgångstid, hvarifrån
han, utan att kunna eller vilja uppgifva på hvilken väg, kommit
till postkontoret, der han nu tillika med Jacobsson och Garfvaren L. förständigats
att qvarstanna. De sålunda qvarhållne hade visat sig oroliga
och, särskildt L., upprepade gånger velat aflägsna sig, hvilket Lagergren
förhindrat. Då Länsmannen E. med sällskap till postkontoret
anländt, häktades efter föregånget förhör Jacobsson och Pettersson, och
kunde Kontorsskrifvaren Lagergren vitsorda, att något hårdhändt tillskrufvande
af handbojorna alldeles icke egt rum. På anmodan af Länsmannen
E. hade Lagergren med tillhjelp af Fjerdingsmannen undersökt
Jacobssons vagn, hvarvid fotsacken af Fjerdingsmannen upplyftats och
kastats framåt, utan att i vagnen något annat än hö, ett grimmskaft och
och några flaskor förmärkts. Då väskan återfunnits och de häktade
äfvensom den jemväl qvarhållne L. tillåtits aflägsna sig, hade klockan
varit omkring 12 på dagen.

Stationsinspektor en Lokrantz: att omedelbart efter det Lokrantz erhållit
underrättelse om den poststöld, som förmodades vara begången af
den så kallade »Smålands-Pelle», denne anträffats högljudt talande i
väntsalen, hvarifrån han dock snart aflägsnat sig. Sedan tåget afgått,
hade Lokrantz begifvit sig till postkontoret, der han funnit Pettersson
tillika , med Jacobsson och Garfvaren L. qvarhållna af Kontorsskrifvaren
Lagergren. De sålunda qvarhållne hade visat sig oroliga att komma ut
för att se om hästen m. m. Lokrantz hade stått alldeles invid Pettersson,
då vid dennes häktande handbojor honom pålades, och kunde vitsorda,
att de alldeles icke blefvo hårdt tillskrufvade. Af de qvarhållne
syntes Pettersson mest och Garfvaren L. minst öfverlastad. Före vagnens
undersökande hade Lokrantz aflägsnat sig.

Fjerdingsmannen Wahlberg, som derefter hördes, förmälde, att han
den 4 November klockan 5 på morgonen af Länsmannen E. mottagit
postväskan, hvilken lian öfverlemnat till Postföraren Jacobsson med tillsägelse,
att väskan skulle väl förvaras, enär hon innehölle öfver 800
kronor. Väskan stäldes af Jacobsson i åkstolen mellan Jacobsson och
den bredvid honom sittande Garfvaren L. Längst bak i vagnen satt
då den så kallade »Smålands-Pelle», som när vagnen sattes i gång
yttrade: »är det så mvcket penningar i väskan, så stjäla vi den». Omkring
klockan 7 blef Wahlberg af Länsmannen E. efterskickad och underrättad
om den anmälda poststölden samt tillsagd att medfölja till post -

kontoret. Vid framkomsten dit funnos der de förut omnämnde personerna,
dem han sett vid Gudings, och efter det nyss bemälde Länsman med
dem hållit förhör, hvarvid Jacobsson vidhållit att Pettersson stulit väskan,
hvilket denne förnekade, häktades af samme Länsman såväl Jacobsson
som Pettersson och belädes med handbojor. Dessförinnan hade dock
Wahlberg, och Kontorsskrifvaren Lagergren, på anmodan af Länsmannen
E., undersökt Jacobssons vagn, hvarvid fotsacken upplyftats och kastats
framåt, utan att väskan upptäckts. Anmodad af Länsmannen E. att
anskaffa någon person, som kunde hemföra Jacobssons häst och åkdon,
hade Wahlberg uppsökt Putsaren Svensson, bosatt i närheten, hvilken,
efter en stund anländ till postkontoret, började taga vård om hästen.
Till täcke på denne hade en rock blifvit lagd, och då denna rock icke
varit undersökt, företog sig Wahlberg, ånyo utskickad med ett bref,
hvilket Svensson skulle medföra till Jacobssons dotter, att undersöka
samma, då i åkstolen lagda rock, hvarvid han, som jemväl af Svensson
uppmanades att noga efterse hvad i åkdonet funnes, märkte en öppning
å fodret till fotsacken och deruti anträffade den saknade väskan i oskadadt
skick. Klockan hade då varit vid pass 11 på förmiddagen. Derefter
hade såväl Garfvaren L. och Jacobsson som Pettersson, hvilka samtlige
af Wahlberg ansetts vara af starka drycker ankomna, blifvit frigifna.

A. Pettersson, »Smalands-Pelle» kallad, hördes och uppgaf på tillfrågan,
att han vore född år 1848 vid Balderö i Vissefjerda socken af
Kalmar Län, der han vore mantalsskrifven, ehuru han sedan år 1877
vistats på Gotland på olika ställen sysselsatt med tillfälligt arbete; att
han den 4 November klockan 2 på morgonen jemte Garfvaren L. och
arbetaren Magnus Johansson åtföljt Jacobssons postskjuts; att samtlige
nyss nämnde personer på flera ställen under vägen ur medhafda
förråd förtärt bränvin, så att de alla varit mindre nyktra. I Grötlingbo
hade Magnus Johansson skilts från sällskapet. Vid Gudings hade Pettersson
icke sett, hvem som aflemnade eller emottog postväskan och ej
heller, huru den samma blifvit i vagnen förvarad. Pettersson kunde
icke erinra sig, att han haft något yttrande om, att han ville stjäla
väskan, men om så varit förhållandet, hvilket han icke kunde bestämdt
förneka, hade yttrandet endast varit ett skämt. Under vägen hade
emellan de resande något samtal rörande postväskan icke egt rum. I
närheten af Muhrers värdshus vid IJögby hade Pettersson fallit af vagnen,
hvarvid de öfrige, utan att stanna, fortsatt färden fram emot postkontoret,
under det att Pettersson gått till jernvägsstationen. Framkommen
dit hade han samtalat med Stationsinspektoren, men mindes
icke, om han samtalat med någon annan, emedan han varit sömnig och

gått i bakrus. För att hemta sin nattsäck hade han förfogat sig till
postkontoret och på trappan mött Garfvaren L., som för honom omtalat,
att Länsmannens postväska bortkommit. När han derefter inkommit på
postkontoret, beskyldes han af Jacobsson för stölden af väskan och
instängdes derefter tillika med Jacobsson och L. Uppmanad att angifva,
på hvilket sätt handbojorna förorsakat honom pina, uppgaf han,
att märken af tillskrufningen synts på handlederna, men att han ej för
någon visat dessa märken. Enligt Petterssons uppgift hade han med sitt
ressällskap varit på postkontoret qvarhållen under tiden från klockan
6 f. m. till V2I e. m.

Putsaren Svensson hade, såsom ofvan vore nämndt, blifvit vid det
ifrågavarande tillfället den 4 November efterskickad för att hemföra
häktade Jacobssons häst och vagn, och berättade nu, att, när han skulle
påsela hästen, Wahlberg tillstädeskommit och, seende en rock ligga i
åkstolen, på Svenssons uppmaning börjat undersöka densamma. Strax
derefter hade Wahlberg i fotsacken funnit en väska, som framtagits och
befunnits vara den, som ansetts vara stulen. Något vidare hade Svensson
ej att meddela.

Vid slutet af förhöret anlände Postföraren Jacobsson med posten
från Burgsvik, hördes och berättade, att han klockan 8 på morgonen
den 4 November i det sällskap, Pettersson förut uppgifvit, rest från
Burgsvik och endast en gång under resan förtärt bränvin. Vid Gudings
emottog han af Wahlberg Länsmännen E:s postväska med underrättelse,
att densamma innehölle öfver 800 kronor i penningar. Då väskan emottogs,
stäldes hon i åkstolen mellan Jacobsson och Garfvaren L., och trodde
Jacobsson, att han sedermera stoppat ned väskan i fotsacken, ehuru
detta vid framkomsten till postkontoret fallit honom ur minnet. Vid
affärden från Gudings hade Pettersson yttrat: »är det så mycket penningar
i väskan, är det så godt att vi stjäla den», hvilket yttrande ej
framkallat något genmäle, ej heller hade under vägen något samtal om
väskan egt rum mellan de åkande. När de framkommit till Högby,
hade Pettersson hoppat af vagnen och försvunnit, hvarefter Jacobsson
och L. med posten kört förbi postkontoret och in på den dervid
liggande gården, der hästen inkördes i ett skjul. Då derefter posten
skulle införas på kontoret, saknades Länsmannens väska och kunde vid
undersökning i vagnen icke återfinnas, ehuru äfven fotsacken upplyftades
och kastades framåt. Vid den öfriga postens aflemnande anmälde Jacobsson
detta förhållande för Postmästaren Lagergren samt angaf dervid
Pettersson såsom den der föröfvat tillgreppet.

Sedan protokollet öfver den undersökning, för hvilken redogörelse

nu blifvit lemnad, till Konungens Befallningshafvande inkommit, hade
Konungens Befallningshafvande genom resolution den 1 December 1880
förklarat, på sätt här ofvan nämndes, att Petterssons omförmälda angifvelseskrift
icke föranledde vidare åtgärd men tillika lemnat Pettersson
öppet att vid domstol anställa den talan i målet, hvartill han kunde
finna sig befogad.

Jemte nu anmärkta handlingar hade Anders Pettersson till mig inlemnat,
dels två intyg från personer, hos hvilka han varit i arbete anstäld,
dels vittnesberättelser afgifna af Garfvaren L. och Postiljonen
O. N. Engström, och innehållande hufvudsakligen:

1 :o) Garfvaren L:s berättelse af den 6 November 1880: att, då L.
den 4 uti sist nämnde månad omkring klockan 6 på morgonen stadd
på resa från Burgsvik i sällskap med Brunnsprängaren Anders-Pettersson
och Postföraren Jacobsson från Halsarfve i Fardhem kom till
postkontoret i Hemse, der posten skulle aflemnas, saknades en postväska,
som uppgafs tillhöra Länsmannen E. och innehålla 800 kronor;
att Anders Pettersson, hvilken under vägen till postkontoret lemnat sitt
ressällskap, strax derefter kommit till postkontoret lör att afhemta några
saker, då Postmästaren Lagergren, utan vidare förhör eller undersökning
om den förkomna postväskan, »tilltalat Pettersson för tjuf och skyldig
till stölden af postväskan, för hvars skull han häktat honom och Postföraren
Jacobsson samt tagit dem i förvar, intill dess Länsmannen E.,
som emellertid blifvit efterskickad, skulle hinna ankomma»; att, efter
ungefär en timmes förlopp, Länsmannen E. ankommit och genast vidtagit
undersökning af de tilltalades kläder, under det han, i närvaro af en
nyfiken menniskoskara, kallat dem för tjufvar, på samma gång han belagt
Jacobsson och Pettersson med handklofvar, i hvilket tillstånd de
förvarades. En af Länsmannens drängar hade dervid hållit den ena af
fängsellänkarne på samma sätt som vid förevisning af vilda djur plägade
ske. Andra än grofva och hårda ord vexlades ej, hvartill kom att Länsmannen
med knuten hand för Petterssons ansigte beklagade förlusten af
den gamla goda inqvisitoriska tiden i dessa ord: »jag önskar det vore
nu som förr, då jag skulle fått slå dig, din tjuf; då skulle jag fått reda
på väskan». På samma sätt fortgick det till klockan A 1 eftermiddagen,
då Länsmannen tillsade Putsaren Svensson vid Hemse att taga vara på
tilltalade Postförarens häst, hvilket Svensson ej ville åtaga sig på andra
vilkor, än att vittnen medföljde till åkdonet för att se hvad der fans,
som af Svensson omhändertogs, enär Länsmannen ej derom undersökt
eller dermed förut tagit någon befattning. Efterkommande Svenssons
önskan, medföljde Länsmannens dräng till åkdonet, der undersökning af

detsamma företogs, dervid den förlorade väskan hittades mellan fotsacken
och fotsacksfodret. Då de utskickade återkommit till ransakningsstället
med väskan, frågade Pettersson Länsmannen, om han vore fri,
hvartill denne svarat: »åh, det är väl icke så brådtom», och lossade ej
Petterssons fängsel, från hvilket denne sjelf tick befria sig. Dervid
voro tillstädes, förutom L., Putsaren Svensson samt åtskilliga . andra
personer; och förklarade L. slutligen under edsförpligtelse, att hvad
här ofvan blifvit antecknadt vore med sanna förhållandet öfverensstämmande.

Till nu intagna vittnesberättelse hade L, under den 28 December
1880 fogat ett skriftligt tillägg af innehåll, att Länsmannen E. satt
handbojorna å Pettersson, samt att Pettersson efter en stunds förlopp
förklarat, att desamma varit allt för hårdt tillskrufvade och förorsakat
honom smärta, hvarföre han velat att skrufven skulle lossas något, och
att tjenstförrättande Länsmannan E., under hånande uttryck, i dess ställe
tillskrufvat handbojorna ännu hårdare, för att sålunda tvinga Pettersson
erkänna sig skyldig till en stöld, som blifvit hvarken af honom ej heller
af någon annan begången; och

2:o) Postiljonen O. N. Engströms, på begäran af Brunnsprängaren
A. Pettersson i Burgsvik, under edlig förpligtelse afgifna berättelse angående
det af Länsmannen E. och hans son V. E. samt Fjerdingsmannen
Wahlberg mot bemälde Pettersson föröfvade våld, hade följande lydelse:

»Den 4 November sistlidna år, då jag infann mig å Hemse postkontor
för aflemnande af den från Visby anlända posten, hvilken med
tåget ankommit till Hemse kl. 10 och 30 min. f. m., innevoro der å
postkontoret Länsmannen E. m. fl. samt Pettersson, försedd med handbojor.
Vid mitt inträde derstädes upplyste Länsmannen E., att Pettersson
stulit en postväska, som från AllVa till Hemse postkontor blifvit afsänd
med Postföraren Jacobsson. Under min dervaro å postkontoret utfor
Länsmannen mot den sålunda häktade i skymfande och hårda ordalag,
såsom »posttjuf, du har stulit min väska!» och sökte med hotelser pina
den fängslade till bekännelse om stölden af väskan, som sedan återfans
i vagnen».

»Såsom bevis på Länsmännens inqvisitoriska förmåga att tillvägagå
mot den fängslade får nämna, att då Pettersson, som i följd af den
smärta, bojornas hårda tillskrufvande förorsakade honom, ville att skrufven
å bojorna skulle lossas något, t. f. Länsmannen E. tillskrufvade
ännu hårdare, för att på så sätt visa sin magt och myndighet mot den
såsom brottsling ansedde.»

»Äfven får upplysa, att tiden, då Pettersson vardt befriad från
fängslandet, var kl. ungefär 12 f. m.»

Med anledning af hvad sålunda förekommit aflat jag den 8 Mars
1882 en skrifvelse till t. f. Landsfiskalen Å. Dahlbäck, i hvilken skrifvelse
jag, efter att hafva lemnat här ofvan intagna redogörelse för innehållet
af de mig tillhandakomna handlingarna, vidare yttrade, att, med
afseende å hvad de senast anförda vittnesberättelserna, derest de befunnes
grundade, gåfve vid handen, jag funnit klaganden Pettersson
hafva varit utsatt för en sådan behandling från ordningsmagtens sida,
att hans anspråk på upprättelse, enär han förklarat sig oförmögen att
dem å rättslig väg sjelf utföra och dertill begärt, mitt bistånd, ej borde
af mig lemnas utan åtgärd.

Vid bestämmande åter af de åtgärder, som till Petterssons bispringande
kunde af mig vidtagas, borde först i betraktande tagas, att de
förnärmelser i ord och handling, hvilka Länsmannen E. tillfogat Pettersson,
icke kunde, vid det förhållande, att E. såsom tjenstledig ej finge
anses hafva handlat å tjenstens vägnar, utgöra föremål för åtal från min
sida, utan tillkomme det målsegaren att för dessa förnärmelser likasom
för de ärekränkande beskyllningar, till hvilka Postföraren Jacobsson och
andra personer vid tillfället gjort sig skyldiga, sjelf föra den talan, hvartill
han funne sig befogad. Men som den vid samma tillfälle tjenstgörande
Länsmannen Valter E. låtit bero vid bemälde Länsmannen Ers
olagliga åtgärd att för ett brott, hvars verklighet ej var tillförlitligen
undersökt, häkta och med handbojor belägga Pettersson samt han dermed
iklädt sig laga ansvar för sagda åtgärd, uppdrog jag åt Landsfiskalen
Dahlbäck att för detta tjenstefel vid laga domstol tilltala sist bemälde
tillförordnade Länsman. Vid detta åtals utförande borde till Rätten inkallas,
utom angifvaren, de af denne redan åberopade vittnen och dem,
han framdeles kunde uppgifva, samt genom vittnenas och den tilltalades
hörande tillförlitligen utredas hela förloppet vid det ifrågavarande tillfället
och särskildt, huruvida det varit af nöden att belägga de häktade
med handbojor, huru vid dessas påsättande och tillskrufvande förfarits,
om anledning vore att antaga, det handbojornas påsättande och tillskrufvande
skett i ändamål att förmå den häktade att bekänna det förmenta
brottet, orsaken dertill, att den noggrannare forskningen efter
den förkomna postväskan icke tidigare företagits, samt huru länge den
häktade hållits i fängsligt förvar, hvarom uppgifterna vore särdeles stridiga,
m. m. Slutligen anmodade jag Landsfiskalen att, efter fullbordad
ransakning, framställa de påståenden om ansvar och ersättningsskyldighet,

till hvilka sakens utredda skick föranledde, samt att efter befogenhet
understödja Petterssons ersättningsanspråk.

Sedan t. f. Landsfiskalen Dahlbäck, med föranledande af min ofvannämnda
skrifvelse, till Gotlands Södra Häradsrätt instämt t. f. Länsmannen
V. E., och såväl klaganden som Postföraren Jacobsson efter
stämning till samma Häradsrätt påstått ansvar både å bemälde E. och
hans fader Länsmannen E., och saken der genom målsegares och förbemälda
samt andra vittnens hörande blifvit omständligen utredd; så
har Häradsrätten, der under tiden en skriftlig handling af den 2 Maj
1881 jemväl blifvit företedd, enligt hvilken Pettersson, med förmälan,
det han af oförstånd, obetänksamhet och på uppmaning af illvilliga personer
låtit sig förledas att underskrifva de till mig och Konungens Befallningshafvande
ingifna klagoskrifterna, förklarat sig frikalla såväl Länsmannen
E. som t. f. Länsmannen E. från allt ansvar och ersättningsskyldighet,
genom utslag den 14 Mars 1882 sig utlåtit, i hvad anginge
den talan jag låtit anhängiggöra, att emedan jemlikt 19 § 11 mom. i
Kongl. Förordningen om Strafflagens införande det ålegat t. f. Länsmannen
E., att sedan han erhållit underrättelse om att Pettersson och
Jacobsson blifvit af Länsmannen E. häktade och belagde med handbojor,
pröfva giltigheten af dessa åtgärder, samt t. f. Länsmannen dervid bort
finna, ej allenast att misstanken mot Jacobsson icke varit på sannolika
skäl grundad utan äfven att säkerheten ej fordrat Petterssons beläggande
med särskildt fängsel, men t. f. Länsmanen underlåtit att jemlikt 6 och ,8
mom. genast lösgifva Jacobsson och att, jemlikt 21 mom., allt i nyssnämnda
§ och Kongl. Förordning, från handbojor befria Pettersson, ty
blef t. f. Länsmannen E., jemte det han enligt 25 Kap. 17 och 22 §§
Strafflagen fäldes till bötesansvar för det han låtit bero vid Jacobssons
häktande och beläggande med handbojor, dömd jemlikt nyss åberopade
lagrum att bota sjuttiofem kronor för det han låtit bero vid Anders
Petterssons beläggande med handbojor; men att, då vederbörande Postexpeditör
uppgifvit, att ifrågavarande postväska blifvit stulen, och Postföraren
angifvit Pettersson vara gerningsman, i sammanhang hvarmed
förekommit omständigheter, som gjort Pettersson misstänkt, t. f. Länsmannen
vid sådant förhållande hvarken haft anledning betvifla verkligheten
af det uppgifna brottet eller saknat sannolika skäl för misstanke
mot Pettersson, Häradsrätten funne sig böra frikänna t. f. Länsmannen
från ansvar för den mot Pettersson vidtagna häktningsåtgärden.

Med afseende å hvad vid målets handläggning inför Häradsrätten
förekommit, och då Pettersson, på sätt här ofvan omnämnes, uttryckligen

Just.-ombudsmannens Berättelse till 1883 års Riksdag. 3

förklarat sig afstå från all ansvars- och ersättningstalan mot t. f. Länsmannen
E., har jag ej funnit skäl att i Häradsrättens utslag söka ändring.

Sedan jag, på sätt i min embetsberättelse till 1882 års Riksdag
(sidd. 11 och följande) omförmäles, åt Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge uppdragit att hos bemälde Kongl.
Hofrätt i laga ordning öfverklaga Domkapitlets i Lund den 5 Oktober
1881 meddelade utslag, hvarigenom, uppå ett af mig anstäldt åtal,
Kyrkoherden i Frillestads och Ekeby församlingar, för att han vid uppskrifning
till nattvardsgång offentligen tillvitat en församlingsbo laster
och förbrytelser samt i kyrkoråd, der den tilltalade icke varit närvarande,
beslutat tilldela samma person varning, hvilken skriftligen utfärdats
och tillstälts honom genom fjerdingsman, blifvit för visadt oförstånd
i sitt embete dömd att bota tjugofem kronor, har Kongl. Hofrätten
genom utslag den 5 Juni 1882, under åberopande af Kongl. Cirkuläret
den 21 Augusti 1786, med ändring af öfverklagade utslaget,
dömt Kyrkoherden att för det åtalade felaktiga förfarandet i vederbörlig
ordning emottaga tjenlig föreställning med tillagd förmaning.

Vid granskning af fångförteckningarne från länsfängelset i Nyköping
för år 1880 anmärktes, att Drängen Johan Alfred Johansson från Göksätter,
hvilken befunnits sakna tillgång till gäldande af honom ådömda
böter, tillhopa tio kronor, fått, på grund af Konungens Befallningshafvandes
i Södermanlands län resolution den 3 Januari 1880, med tre
dagars fängelse vid vatten och bröd aftjena omförmälda böter, oaktadt
Johan Alfred Johansson, enligt anteckning i fångförteckningarna, varit
född den 3 Maj 1862 och sålunda, då bötesförvandlingen verkstäldes, ej
uppnått aderton år, vid hvilket förhållande böterna bort till fängelse
förvandlas.

Då till följd af Konungens Befallningshafvandes omförmälda förvandlingsbeslut
Johan Alfred Johansson kommit att undergå straff af en
svårare art, än som med hänsyn till hans dåvarande ålder kunnat å
honom tillämpas, anmodade jag Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala dem, som utröntes
hafva å Konungens Befallningshafvandes vägnar meddelat ofvannämnda
beslut, samt för det tjenstefel, som i berörda måtto blifvit begånget,
yrka laga ansvar.

Sedan Advokatfiskalsembetet i anledning deraf anstalt åtal mot Herr

Landshöfdingen samt Landssekreteraren, som meddelat i fråga varande
beslut, afgjordes målet af Kongl. Hofrätten genom utslag din 28 Februari
1882 af innehåll, att som upplyst vore, att Johan Alfred Johansvore
född den 3 Maj 1862 och följaktligen Konungens Befallningshafvande
ej emot 2 kapitlet 11 § Strafflagen bort meddela föreskrift om
de honom ådömda böters förvandling till fängelse vid vatten och bröd,
Kongl. Hofrätten funne, i förmågo af 25 kapitlet 17 § samma lag, skäligt
döma Landshöfdingen och Landssekreteraren att för hvad de i i fråga
varande hänseende låtit komma sig till last bota hvardera tjugo kronor.

Vid granskning af fångförteckningarna från länsfängelset i Hernösand
för år 1880 anmärktes, att Nora tingslags Häradsrätt genom utslag den
8 November samma år dömt Margrcta Katrina Åhlin, jemlik! 22 kapitlet
1 och 22 §§ Strafflagen, att för bedrägeri hållas till fängelse i två månader
samt tillika förklarat henne förlustig medborgerligt förtroende under ett
år utöfver den ådömda strafftiden, men då det af Häradsrätten åberopade
lagrum, 22 kapitlet 22 § Strafflagen, innehölle, att »den som gjort
sig skyldig till straffarbete efter 3 och 4 §§ af samma kapitel skall ock
dömas medborgerligt förtroende på viss tid eller för alltid förlustig, och
samma påföljd under viss tid ådöraas den, som gjort sig förfallen till
straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10 eller 19 §§» (meno icke 22 §),
och Häradsrätten genom omförmälda utslag, enligt hvilket Åhlin, ehuru
dömd endast till fängelsestraff, ändock förklarats förlustig medborgerligt
förtroende, således uppenbarligen handlat i strid mot det till stöd för
domslutet åberopade lagrum, anmodade jag Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Svea Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala den tillförordnade
Domhafvande, som upplystes hafva fört ordet i Häradsrätten vid
afkunnandet af i fråga varande utslag och följaktligen för detsamma ensam
bure ansvaret, samt dervid å honom yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 26
April 1882 af innehåll att, enär tillförordnade Domhafvande!!, såsom
Ordförande i Nora tingslags Häradsrätt då i fråga varande utslag meddelades,
uti det af Advokatsfiskalsembetet anmärkta hänseende förfarit i
strid med lagens stadgande i 22 kapitlet 22 § Strafflagen, Kongl. Hofrätten,
i förmågo af 25 kapitlet 17 och 22 §§ samma lag, pröfvade rättvist
döma beinälde Domhafvande, för den vårdslöshet i domareembetets
utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, att bota tretio kronor.

Vice Konsuln K. i Göteborg klagade uti en till mig ingifven skrift
deröfver att, sedan han hos Domhafvanden i Kullings härad erhållit
stämning till 1881 års vinterting med häradet å Landtbrukaren W. på
Marielund angående åläggande för denne att gälda en på räkning grundad
fordran, men W. ej kunnat inom behörig tid med stämningen anträffas,
och klaganden i följd deraf lika litet som W. iakttagit inställelse vid
tinget, Häradsrätten det oaktadt fält klaganden att höta för sitt uteblifvande
och vederbörande Domhafvande derjemte låtit utskrifva protokoll
i målet, för hvilket lösen blifvit hos klaganden exsekutivt uttagen;
men enär enligt det rättegångsbruk, klaganden erfarit vara vid andra
domstolar vedertaget, Rätten plägade i det fall, som nu inträffat, att
en uttagen stämning ej visats vara svaranden delgifven, förklara målet
förfallet, utan att döma käranden till böter eller betunga honom med
expeditionslösen, ansåg klaganden Häradsrätten hafva i angifna hänseende
förfarit origt-igt, hvarföre han yrkade, att Rättens Ordförande
måtte varda ålagdt att till klaganden utgifva ersättning dels för de
ådömda böterna, två kronor, dels för expeditionslösen och exsekutionskostnad,
fem kronor, dels ock för klagandens utgifter och besvär i detta mål
med femtio kronor.

Vid omförmälda skrift hade klaganden fogat utdrag af Kullings
Häradsrätts dombok för den 5 Mars 1881, hvaraf inhemtades att,
enär vid upprop af det mål, i hvilket klaganden, enligt hvad stämningslistan
utvisade, skulle hafva uttagit stämning å bemälde W., ingendera
parten låtit sig afhöra, Häradsrätten genom utslag den 30 derpåföljande
April förklarat att, som käranden icke under tinget instält sig för
fullföljande af sin talan vid domstolen, målet komme att på den ågångna
stämningen förfalla, men tillika fält klaganden att för uteblifvande höta
två kronor; och hade en exsekutionsbetjent å utdraget, som var å Häradsrättens
vägnar underskrifvet af den tillförordnade domaren, som
förrättat i fråga varande ting, tecknat intyg derom, att lösen och exsekutionskostnad
för protokollet blifvit erlagda med fem kronor.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag Häradsrättens
öfverklagade förfarande, sådant det framträdde i omförmälda
doinboksutdrag, uppenbarligen vara mot lag stridande. Vid en jemförelse
emellan stadgandena i 11 kapitlet Rättegångsbalken framginge
det ovägerligen, att en rättstvist ej kunde blifva föremål för domstolens
behandling i annat fall, än att behörigen utverkad stämning blifvit i
stadgad ordning meddelad den, som söktes. När en sådan delgifning
icke egt rum, och Rätten följaktligen varit urståndsatt att taga befattning
med målet, funnes icke något skäl att fordra, det käranden skulle

iakttaga inställelse, eftersom det just varit handläggningen af målet,
som påkallat hans närvaro, men någon sådan handläggning under det
förutsatta fallet icke kunnat i fråga komma. Med denna grundsats stode
ock stadgandet i 12 kapitlet 1 § Rättegångsbalken i noggrann öfverensstämmelse.
Der föreskrefves nemligen, att parterne skulle, der de
icke hade laga förfall, komma till Rätten, så framt saken i fråga blifvit
lagligen instämd, hvartill naturligtvis fordrades, att stämningen behörigen
delgifvits svaranden.

Om Häradsrätten egnat tillbörlig uppmärksamhet åt nämnda åtgärder,
som skolat föregå sakens upptagande till pröfning af domstolen,
och den bevisning om verkställigheten af samma åtgärder, som bort
företes, skulle Häradsrätten tvifvelsutan hafva funnit, att nu i fråga varande
mål, i hvilket saknats all bevisning att den ågångna stämningen
verkligen delgifvits svaranden, ej kunnat blifva föremål för handläggning,
samt att vid ett så beskaffadt förhållande klaganden ej heller
varit skyldig att iakttaga inställelse och än mindre hemfallen till ansvar
för sitt uteblifvande.

Hvad slutligen anginge anmärkta förfarandet af Rättens Ordförande
att låta utskrifva protokoll i målet och affordra klaganden lösen för det
samma, så föreskrefves i Kongl. Brefvet den 1(1 Augusti 1815, kungjordt
genom Svea Hofrätts cirkulär den 28 September samma år, att lag och
författningar utan förtydning och missbruk icke gåfve anledning till det
förfarande att låta kärande parten utlösa protokoll öfver förlikta mål;
och att nämnda påbud vore tillämpligt jemväl i den händelse, att en
utverkad stämning ej delgifvits motparten, inhemtades af Kongl. Skrifvelsen
till Svea Hofrätt den 13 Juli 1818, som vore afsedd att utgöra
en närmare förklaring af 1815 års nådiga Bref, och hvilken tydligen
innehölle, att nämnda Bref borde tolkas så vidsträckt, att ingen linge
emot sin vilja och begäran förpligtas att lösa protokoll angående anmälan,
att en utverkad stämning ej blifvit vederparten tillstäld. Denna
grundsats, som blifvit ytterligare inskärpt genom hithörande stadganden
i Kongl. Förordningen om expeditionslösen den 30 November 1855,
följdes ock, såvidt jag varit i tillfälle att iakttaga, allmänneligen al
domstolarna, som plägade under ett nummer i domboken anteckna alla
de mål, i hvilka ingendera af parterna kommit tillstädes, eller anmälan
blifvit gjord, att målet vore förlikt eller att stämning icke blifvit delgifven.
Det öfverklagade förfarandet af Rättens Ordförande att uti förevarande
mål betunga klaganden med expeditionslösen vore således uppenbarligen
stridande ej blott mot gällande lagstiftning, utan äfven mot
vedertagen god ordning, och jag ansåg mig desto mindre böra under -

låta att åt denna rättsgrundsats bereda en allmän efterlefnad, som hvarje
afvikelse från den samma lätteligen utsatte domaren för misstanken att
på de rättssökandes bekostnad vilja tillskansa sig en obehörig vinning.

I en till Advokatfiskalsembetet i Ivongl. Göta Hofrätt aflåten skrifvelse
af den 6 December 1881, i hvilken jag utvecklade de här ofvan
angifna grunderna för min uppfattning af den talan, klaganden hos mig
fort, uppdrog jag åt bemälde Advokatfiskalsembetc att inför Kongl.
Iiofrätten lagligen tilltala Häradsrättens tillförordnade Ordförande, hvilken
ensam bure ansvaret för Häradsrättens omförmälda beslut i fråga om
klagandens fällande till böter samt för åtgärden att sedermera belasta
denne med lösen för protokollet i målet, samt att å Domhafvanden yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, i sammanhang hvarmed jag
jemväl anmodade Advokatfiskalsembetet att bereda klaganden tillfälle att,
närmare än som skett, framställa och styrka sin ersättningstalan.

Sedan Advokatfiskalsembetet uti memorial den 19 December 1881
påkallat yttrande af Domhafvanden rörande de mot honom sålunda gjorda
anmärkningar och påståenden, och denne yrkat ogillande af åtalet, under
åberopande af, bland annat, den i förut nämnda Kongl. Brefvet den IG
Augusti 1815 meddelade föreskriften derom, att kärande part, som läte
sin talan förfalla, hade att, för undgående af de i 12 kapitlet Rättegångsbalken
stadgade böter, sig vid domstolen inställa och sitt afstående
från det instämda käromålet tillkännagifva; så hade klaganden, hvilken
lemnats tillfälle att yttra sig i målet, uti ingifven skrift — vid hvilken
fogats dels utdrag af Kullings Häradsrätts dombok för 1881 års somrnarting,
utvisande, att klaganden, enligt hvad stämningslistan gifvit vid
handen, till berörda ting åter uttagit stämning å W. angående skuldfordran,
och att, då vid upprop af målet den 18 Juli icke någon för
käromålets fullföljande låtit sig afköra, Häradsrätten, der samme Domhafvande
varit ordförande, genom utslag den 30 derpå följande Augusti,
jemte det målet förklarats hafva förfallit, dömt klaganden att för uteblifvande
bota två kronor, dels ock behöriga bevis, att de klaganden
ådömda böter, tillhopa fyra kronor, blifvit erlagda — fullföljt angifvelsen
och tillika yrkat åläggande för vederbörande att till klaganden återgälda
jemväl de honom genom sistnämnda utslag ådömda böter äfvensom fyra
kronor, dem klaganden, enligt qvitto å sistberörda domboksutdrag, i
lösen för det samma jemte godtgörelse för exsekutionskostnad utbetalt.

Uti slutligt, den 23 Maj 1882 aflåtet memorial hade Advokatfiskalsembetet
anfört, att Embetet ansåge de af mig gjorda anmärkningar vara
tillämpliga jemväl i afseende på förfarandet i anledning af den till 1881
års sommarting uttagna stämning, samt yrkat, att Domhafvanden måtte

för de honom till last förda åtgärder dömas till bötesansvar enligt 25
kapitlet 17 § Strafflagen samt förpligtas ersätta klaganden hvad af denne
blifvit fordradt.

På detta åtal meddelade Kongl. Hofrätten sedermera utslag den 19
Oktober 1SS2, af innehåll, att ehuru af stadgandet i 12 kapitlet 1 § Rättegångsbalken,
att då det vore lagligen stämdt, parterne borde för Rätten
komma, måste antagas följa, att klaganden uti i fråga varande två mål,
deri ej ens uppgifvits, att, stämningarna blifvit W. delgifna, icke haft
skyldighet att infinna sig vid Rätten och således ej heller bort fällas till
ansvar för utevaro; likväl och då Domhafvanden, med afseende å åberopade
innehållet i Kongl. Brefvet den 16 Augusti 1815, icke kunde
anses hafva genom klagandens bötfällande visat fel i domareembetet,
Kongl. Hofrätten funnit honom beträffande denna del af åtalet icke kunna
dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet; men enär uti 10 § af Kongl.
Förordningen om expeditionslösen den 20 November 1855 uttryckligen
stadgades, att icke någon vore skyldig att vid underdomstol lösa protokoll
"i mål, der käranden antingen icke tillstält sin vederpart den utverkade
stämningen eller låtit sin talan förfalla innan densamma hos
Rätten till handläggning förekommit, om än anmälan skett rörande
målets förfallande, samt Domhafvanden i strid deremot låtit mot lösen
till klaganden utskrifva protokollen rörande omförmälda två mål, pröfvade
Kongl. Hofrätten, i förmågo af 20 § i nämnda Kongl. Förordning
samt 25 kapitlet 17 § Strafflagen, rättvist döma Domhafvanden för det
han sålunda lfitit komma sig till last oförstånd i utöfningen af domareembetet,
att bota tio kronor till kronan, hvarjemte Domhafvanden förpligtades
att till klaganden utgifva den af honom utbetalda lösen jemte
godtgörelse för exsekutionskostnader, tillhopa nio kronor, äfvensom ersättning
för klagandens kostnader i följd af angifvelsen med fordrade
och utan anmärkning lemnade beloppet femtio kronor.

Vid granskning af den från kronohäktet i Haparanda inkomna fångförteckning
för Juni månad 1880 anmärktes, att Lars Erik Larsson Lund
från Tallvik, som blifvit af Öfver Kalix tingslags Häradsrätt genom utslag
den 14 November 187!) dömd att hållas till straffarbete i åtta månader,
och angående hvilken Häradsrätten vidare förordnat, att, derest
han, som tillika blifvit fäld att bota trettiofem kronor, dertill saknade
tillgång, böterna skulle till straffarbete öfvergå, i hvilket fall Lund borde
hållas till straffarbete sammanlagdt i åtta månader nio dagar, frigifvits

redan den 14 Juni 1880, ehuru han först den 15 December 1879 börjat
undergå bestraffningen; och sedan jag i anledning deraf från vederbörande
infordrat förklaring om orsaken dertill, att Lund, såsom det
ville synas, blifvit hållen till bestraffning kortare tid än vederbort, samt
upplysning vunnits, att Tillsyningsmannen vid kronohäktet å utslaget
tecknat, att bestraffningen skulle börja den 15 November 1879 och verkställas
i enrum samt slutas efter stadgadt afdrag den 14 Juni 1880,
och då denna anteckning, vid det förhållande att Lund först ofvanberörde
den 15 December 1879 börjat undergå bestraffningen, uppenbarligen
varit origtig och tillika vållat, att Lund lösgifvits en månad
tidigare än vederbort, anmodade jag Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
Hofrätt att för hvad sålunda blifvit anmärkt lagligen tilltala Tillsynirmsmannen.

På det åtal, Advokatfiskalsembetet i anledning deraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 22 Juni 1882 af innehåll att, som
Tillsyningsmannen vidgått, att ofvan omförmälda anteckning vore origtig,
samt, med afseende å hvad i målet förekommit, antagas måste, att derutaf
vållats, att Lund blifvit ur häktet lösgifven eu månad tidigare än
ske bort, Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 § Strafflagen,
pröfvade rättvist döma Tillsyningsmannen att för hvad han sålunda låtit
komma sig till last bota tjugo kronor.

Vid granskning af fångförteckningarne från Kongl. Lifgardets till
häst häkte för år 1880 anmärktes, att extra Trumpetaren vid nämnda
Lifgarde Frans Oskar Jakobsson, hvilken befunnits sakna tillgång att
gälda honom ådömda böter, tjugo kronor, fått, på grund af Sekundchefens
vid regementet beslut den 24 September 1880, med fyra dagars
fängelse vid vatten och bröd aftjena sagda böter, oaktadt han, enligt
hvad fångförteckningarne utmärkte, icke uppnått aderton års ålder.

I anledning häraf uppdrog jag åt Krigsfiskalsembetet vid Kongl.
Krigs-Hofrätten att, då till följd af Sekundchefens omförmälda förvandlingsbeslut
Frans Oskar Jakobsson kommit att undergå straff af svårare
art än det, som med hänsyn till hans ålder lagligen kunnat å honom
tillämpas, hos Kongl. Krigs-Hofrätten tilltala Sekundchefen för det tjenstefel,
som sålunda blifvit begånget.

7 O O

Sedan skriftvexling försiggått, meddelade Kongl. Krigs-Hofrätten
utslag den 13 Mars 1882 af innehåll att, enär i målet ingifna handlingar
utvisade, hvad ock Sekundchefen vidgått, att vid meddelande af
ofvan omförmälda beslut om bötesförvandling förbiseende af lag egt rum,

dömdes, i förmågo af 10 kapitlet 22 § Strafflagen för krigsmagten den
11 Juni 1868, Sekundchefen att, för livad han sålunda låtit komma sig
till last, undergå arrest utan bevakning fyra dagar.

Uti en till mig ingifven skrift anmälde0Pigan Mathilda Sofia Westerlund
till laga beifran, att vice Pastorn i Atvids församling uti ett för
henne den 4 December 1881 utfärdadt prestbetyg uppgifvit, bland
annat, att hon för brott mot sjette budet vore förhindrad att begå
Herrans heliga Nattvard; och då detta betyg, som utfärdats till klaganden
för att bereda henne inträde å ett lasarett, syntes mig vara stridande
emot Kongl. Förordningen angående förändrade stadganden i afseende
å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, den 20 Januari
1865, jemförd med Kongl. Förordningen den 28 November 1873, anhängiggjorde
jag saken hos Domkapitlet i Linköping under yrkande, att
beinälde vice Pastor måtte tilldelas sådan tjenlig varning med tillagd
förmaning, som i 1 § Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786
föreskrefves.

Domkapitlet meddelade utslag den 15 Mars 1882 och fann, vid det
förhållande, att betyget utfärdats för intagning å inrättning med särskild
själavård samt af sådan beskaffenhet att nattvardsgång derstädes ofta förekomme,
i förmågo af Kongl. Cirkuläret den 20 Januari 1865 med deri
faststälda formulär till åtskilliga för särskilda ändamål afsedda prestattester,
såsom ålders-, frejde- och arbetsbetyg, bevis om ledighet till
äktenskaps ingående m. fl., med ogillande af det framstälda ansvarsyrkandet,
skäligt förklara vice Pastorn hafva i den öfverklagade åtgärden
rätteligen förfarit.

Med detta utslag har jag åtnöjts, sedan upplyst blifvit, hvad vid
aflåtande af min skrifvelse till Domkapitlet var mig obekant, att vid det
lasarett, der klaganden sökte inträde, särskild själavård förefans och
nattvardsgång ofta förekom, så att prestbetyget i fråga var jemförligt
med ett sådant, som utfärdas åt person, som flyttar från en till annan
församling.

I min embetsberättelse till sistlidna års Riksdag (sidd. 9 och följande)
redogjordes för det åtal, som blifvit anstäldt mot ständige Domhafvanden
i Westerbottens Norra domsaga, för det förre Sågverksförvaltaren
S., som dömts till fängelse, blifvit, ehuru bofast, i häkte inmanad.

På de underdåniga besvär, hvilka så.väl Domhafvanden som be Just.

-ombudsmannens Berättelse till 1883 Urs Riksdag. 4

malde S. anfört mot Kongl. Svea Hofrätts den 28 juni 1881 i målet
meddelade utslag, har Kongl. Maj:t genom utslås/ den 10 Mars 1882
förklarat skäl ej hafva förekommit att i Hofrättens utslag göra annan
ändring, än att det belopp, som Domhafvanden vore skyldig att till S.
såsom skadeersättning i målet utgifva, bestämdes till trehundra kronor.

Brukspatronen D. hade i egenskap af disponent för Karmansbo
aktiebolag uti en till mig ingifven klagoskrift anfört, att, sedan Gamla
Norbergs Bergslags Häradsrätt, der ständige Domhafvanden då fört ordet,
under den 30 April 1881 meddelat lagfart å ett af bolaget till Rätten
ingifvet köpebref angående Gäsjö bruk med underlydande, så hade bolaget
under den 4 derpå följande Augusti fått emottaga lagfartsbevis å
fånget tillika med Häradsrättens protokoll i ärendet och åtskilliga i detsamma
ingifna handlingar, bland hvilka likväl saknats det nyss omförmälda
köpebrefvet; och som Domhafvanden oaktadt trägna påminnelser
icke kunnat förmås att utlemna samma köpebref, hvilket vore för bolaget
erforderligt, anhölle klaganden, det jag måtte vidtaga sådan åtgärd, att
köpebrefvet så fort som möjligt blefve för bolaget tillgängligt; varande
vid klagoskriften fogadt ett af Förvaltaren vid Gäsjö bruk den 18 Mars
1882 under edsförpligtelse utfärdadt intyg, som utvisade, bland annat,
att denne ingifvit omförmälda köpebref till Rätten den 30 April 1881
tillika med 1,950 kronor i lösen för stämpladt papper, samt sedermera
flere gånger och senast den 2 Mars 1882 uppmanat Domhafvanden att
utlemna köpebrefvet, men att, oaktadt Domhafvandens löfte att köpebrefvet
skulle i medlet af sistnämnde månad tillhandahållas lagfarts‘sökanden,
sådant då ännu icke egt rum.

Hörd öfver berörda klagoskrift, yttrade Domhafvanden i afgifvet
utlåtande hufvudsakligen, att anledningen till Domhafvandens underlåtenhet
att återställa ifrågavarande, i och för lagfart till Häradsrätten
inlemnade köpebref vore den, att några af de charta: sigillatmstämplar,
som redan varit sorterade för att biläggas berörda köpebref och några
andra handlingar, när de skulle användas, saknats; och då bland dessa
stämplar befunnits tvenne sådana, hvardera å 500 kronor, hvilka just
skulle användas till meranämnda köpebref, hade Domhafvanden, hvilken
sålunda försatts i nödvändighet att anskaffa nya sådana stämplar, vågat
dröja med denna något kännbara utgift beträffande köpebrefvet å Gäsjö
och upplyst ofvan bemälde Förvaltare om detta förhållande vid omnämnda
sammanträffande den 2 Mars 1882 och sedermera skriftligen underrättat
Förvaltaren derom, att köpebrefvet icke kunde återställas inom den ut -

lofvade tider, hvarjemte Domhafvanden slutligen tilläde, att utgiften för
stärnplarnes anskaffande vore för honom betydande och dessutom särdeles
oläglig, i följd hvaraf köpebrefvet vid afgifvandet af ifrågavarande yttrande
ännu Icke blifvit återstäldt, men att sådant skulle ske inom åtta
dagar derefter, hvaröfver bevis skulle till mig insändas.

Den sålunda utsatta tiden tilländagick emellertid, utan att något
dylikt bevis kom mig tillhanda; och då Domhafvanden följaktligen måste
anses fortfarande hafva försummat att fullgöra en embetspligt, och den
förlust af redan inköpta stämplar till den ifrågavarande handlingen, hvilken
Domhafvanden uppgifvit, ej kunde rättfärdiga hans nära årslånga
uppskof med handlingens återställande till klaganden, ansåg jag mig dcstomindre
kunna lemna den emot Domhafvanden anmärkta, och af honom erkända
försummelse obeifrad, som densamma med hänsyn till den långa
tid, hvarunder försummelsen fortgått, samt de skäl, med hvilka den
velat försvaras, vittnade om en lyckligtvis sällsynt missuppfattning af
de enklaste förpligtelser, som domarekallet medförde, och hvilkas åsidosättande
kunde hos allmänheten rubba den tillförsigt, med hvilken den
hittills ansett sig kunna åt domaren anförtro hvilka värdehandlingar
som helst.

I skrifvelse den 20 Maj 1882 uppdrog jag derföre åt Advokatffskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att inför Ivongl. Hofrätten lagligen tilltala
bemälde Domhafvande samt å honom yrka ansvar, lämpad t efter
graden af den försummelse, han låtit komma sig till last, samt derjemte
förpligtande vid lämpligt äfventyr att ofördröjligen till klaganden utlemna
ifrågavarande köpebref, försedt med behörig stämpel.

Efter föregången skriftvexling och sedan Advokatfiskalsembetet under
den 21 Juli anmält, att ifrågavarande köpebref försedt med stämpel till
belopp af ett tusen niohundra femtio kronor blifvit den 11 i sistnämnde
månad till vederbörande öfverlemnadt, meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 15 September 1852 af innehåll att, som Domhafvanden vidgått
att då, efter meddelad lagfart å ifrågavarande fastighet, det derom utfärdade
lagfartsbevis med tillhörande protokoll till klaganden utlemnades,
omförmälda köpebref icke, på sätt likmätigt 14 § i Kongl. Förordningen
angående expeditionslösen den 30 November 1855 ske bort, blifvit till
klaganden återstäldt, så funne Kongl. Hofrätten skäligt, jemlikt 19 § i
berörda Kongl. Förordning samt 24 Kap. 5 § Rättegångsbalken, sådant
detta lagrum lydde i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, döma
Domhafvanden för den försummelse, han sålunda låtit komma sig till
last, att bota tjugofem daler silfvermynt med tolf kronor femtio öre,
som Kronan tillfölle.

Lotsen Joel Bengtsson å Lakholmen i Wcnern påkallade skriftligen
min einbetsåtgärd, för- att på laglig väg erhålla upprättelse för de alldeles
oförskylda lidanden, som tillfogats hans hustru Sara Maria Olsdotter
och hans svägerska Stina Gajsa Olsdotter af Rådstufvurätten i
Kristinehamn. Förloppet dervid framstäldcs sålunda:

Fredagen den 12 November 1880 afreste bemälda qvinnor till Kristinehamn
för att bevista en större torgdag. Stina Cajsa Olsdotter hade några
dagar förut varit inne i staden i en handelsbod (Hedin Olsson & C:o),
der hon köpt socker och kaffe och vid betalningen fått tillbaka några
silfvermynt. Då de begge qvinnorna nu i sällskap gingo vesterut i staden,
der Stina Cajsa skulle besöka några bekanta, till hvilka hon varit
skyldig mindre penningebelopp, hade hon erinrat sig, att hon behöfde
vexla en silfverkrona och två femtioören för att till liqviderna erhålla
jemna penningar; och, då hon sjelf hade ärende till Herr Bergstens vid
Tegelslagaregatan belägna gård, hade hon uppdragit åt hustrun Bengtsson
att verkställa vexlingen i Skräddaren Löngrens butik. Då till vexling

<—1 .O O

företeddes nämnda enkronemynt, hade Löngren påstått, att detsamma
vore falskt, samt efterskickat polis, hvilken häktat de begge qvinnorna
och fört dem till vaktkontoret, der de underkastats ett förhör, som utmärkt
sig för mycken stränghet och hårdhet. Till qvinnornas redogörelse
för, hvar de erhållit penningarne, sattes alls ingen tro och något
afseende fästes hvarken vid hustru Bengtssons böner att få komma hem
till sina tre små barn, ej heller till begge qvinnornas försäkringar om
deras oskuld, utan affördes de till stadens häkte. Troende sig vara offer
för den olyckan att hafva erhållit verkligen falska mynt, kommo de enfaldiga
qvinnorna ej på den tanken att begära myntens undersökning.
De hade skenet emot sig och kunde ej tro, att icke ordningsmagten i
samhället skulle vara nog upplyst för att kunna skilja mellan sken och
verklighet och hafva så mycken erfarenhet, som de fleste simpla metallarbetare,
hvilka väl visste, att silfvermynt genom qvicksilfverbegjutning
förlorade både klang och glans, och att metallen blott genom att föras
i ljuslåga återbekomme sina egenskaper. Denna grofva okunnighet hos
polis och domstol i Kristinehamn hade föranledt kränkningen af de begge
qvinnornas rättighet att icke i oträngdt mål beröfvas den personliga friheten;
och såsom qvinnornas naturlige målsman »påyrkade derför klaganden
det strängaste ansvar, lag förmådde».

Hustru Bengtsson hade suttit i fängelset från fredagen den 12 till
måndagen den 15 November. Det vore lätt att föreställa sig hennes,
mannens och barnens känslor af fruktan och oro under denna tid. Stina
Cajsa Olsdotter hade haft ännu svårare pröfningar att utstå. I fjorton

dagars tid satt hon oskyldigt inspärrad. Under ransakningen hördes
vittnen, hvilkas vittnesmål ej bort tilläggas någon bevisningskraft, Lätt
hade det ock varit att göra en f>iga från landet förvirrad, synnerligast
som Stina Cajsa ej var mycket stark, vare sig i fysiskt eller andligt afseende.
Hon lcde af svimningar, och hennes tal vore ofta osammanhängande.
Omsider den 25 November lösgafs hon med befallning alt
genast lemna staden.

Då klaganden ginge att framställa sina anspråk på ersättningar för
lidanden och oförrätt, som tillfogats hans hustru och svägerska, fäste
han uppmärksamheten derpå, att Rådstufvurätten, enligt hans åsigt, gjort
sig skyldig till synnerlig vårdslöshet i sitt embetes utöfning. Han hade
derför ej anledning att frånträda de anspråk, han inför samma Rätt anhängiggjort,
ehuru dessa af Rätten alldeles underkänts, nemligen på ersättning
af tre hundra kronor till klagandens hustru och fem hundra
kronor till hans svägerska, för den långa fängelsetiden, hvarigenom hennes
helsa lidit betydligt afbräck, och för de lidanden hon utstått. Att
de sålunda begärda ersättningsbeloppen ej vore för högt tilltagna i förhållande
till det lidande, obehag och besvär, som förorsakats klaganden,
hans hustru och svägerska, trodde klaganden framgå af den omständighet,
att klaganden måst göra sex resor till Kristinehamn från sitt två och en
half mil derifrån belägna hem samt en resa till Wissnums prestgård, för
erhållande af de prestbevis, som vore klagoskriften bilagda, hvilka alla
resor han ej kunde värdera till mindre än sextio kronor i ett för allt.

De nyss åberopade prestbevisen vitsordade, att de begge omförmälda
qvinnorna voro i åtnjutande af medborgerligt förtroende.

Öfver dessa klagomål lemnade jag Rådstufvurättens i Kristinehamn
ordförande och ledamöter tillfälle att sig yttra och infordrade tillika
Rådstufvurättens protokoll i målet.

Det af Rådstufvurätten i anledning deraf afgifna yttrande, hvilket
Borgmästaren underskrifvit, innehöll allenast, att Rådstufvurätten ansåge
det af Lotsen Joel Bengtsson, å hans hustrus vägnar, framstälda yrkande
om ansvar och ersättning vara obefogad!, och att hvad Joel Bengtsson,
å Stina Cajsa Olsdotters vägnar, anfört icke förtjenade afseende såväl derföre,
att Joel Bengtsson icke hade uppdrag att föra Stina Cajsa Olsdotters
talan, som ock i följd af hvad vid ransakningen mot Stina Cajsa Olsdotter
förekommit.

Tillika hade Rådstufvurätten insändt utdrag af domboken i brottmål,
hållen hos Rådstufvurätten i Kristinehamn följande dagar år 1880,
hvaraf inhemtas att,

den 15 November

Stadsfiskalen J. F. Jakobsson anmält, ätt han fredagen den 12 i samma
månad på. eftermiddagen i häkte inmanat Lotsen Joel Bengtssons på
Lakholmen hustru, Sara Maria Olsdotter, och hennes syster, förra Pigan
Stina Cajsa Olsdotter, senast i tjenst å Kurlanda men derefter i saknad
af stadigt hemvist, för det bemälda qvinnor utpränglat falskt mynt;

att vid den derpå företagna ransakningen nämnda tilltalade upphemtats
från häktet och Stadsfiskalen uppträdt såsom allmän åklagare;

att åklagaren uppvisat trenne, silfvermynt liknande slantar, nemligen
en svensk å en krona af år 1877, en svensk femtioöring af år 1875 och
en norsk femtioöring af år 1874, hvilka alla befunnits vara af blågrå
färg, synnerligt suddigt och illa gjorda och saknande den klang, som
silfverslantar, slagna mot ett hardt föremål, alltid afgifva, hvarjemte dels
i de refflor liknande fördjupningarne i slantarnes kanter qvarsuttit sot och
annan orenlighet och dels slantarne synts gjorda af ett ämne, som var
löst och lätt gaf vika, då med knif skåror deri gjordes;

att hustru Bengtsson, särskildt hörd, på frågor uppgifvit, att hon
fredagen den 12 November på morgonen inkommit till staden för att
sälja Ilsk och då på middagen sammanträffat med systern Stina Cajsa,
hvilken hon icke på längre tid råkat och som, under förmälan att hon
vore skyldig en skomakare i staden 25 öre, dem hon ville betala, uppmanat
systern att åt henne vexla de företedda tre slantarne, hvilken begäran
hustru Bengtsson icke kunnat uppfylla, utan hänvisat Stina Cajsa
att, för att få vexla mynten, ingå i någon af de många vid torget befintliga.
handelsbodarna, hvilken hänvisning Stina Cajsa dock icke efterkommit
;

att, då hustru Bengtsson skolat gå till Vestra Fältet å stadens område
för att profva en klädning, Stina Cajsa gjort henne sällskap, hvarvid
de gått från södra torget, der de sammanträffat, utefter Vesterlånggatan,
hvarest endast en garfvares, en skräddares och en bagares butiker
funnos, i nu uppgifna ordning;

att, då de anländt i närheten af garfvareboden, Stina Cajsa lemnat
hustrun Bengtsson förut nämnda tre slantar med uppmaning att i garfvareboden
vexla dem i tjugufemöringar, hvilket dock icke lyckats, emedan
hustrun Bengtsson der fått nekande svar på sin begäran om vexling;

att, då de kommit till skräddarebutiken, som innehades af Skräddaren
Löngren, hustrun Bengtsson på systerns förnyade uppmaning och
i nyss nämnda afsigt dit ingått, hvarvid Stina Cajsa, såväl som vid besöket
i garfvareboden, stannat utanför; att Skräddaren Löngren jakande

besvarat hustrun Bengtssons begäran att få vexla, men att, då hon framlemnat
de förut nämnda tre slantarne, Löngren, under förmälan det de
vore falska, dels behållit dem dels inkallat Stina Cajsa, som under tiden
uppehållit sig i en portgång i närheten, och dels slutligen efterskickat
polis; och att hustrun Bengtsson, som medgaf sig vara van att handtera
silfvermynt, icke närmare betraktat slantarne och ej iakttagit, att de icke
vore äkta, i följd hvaraf hon bestred åtalet;

att Stina Cajsa Olsdotter, som derefter infördes och hördes, berättat,
på framstälda frågor, att hon under år 1880 tjenat hos Bruksförvaltaren
C. på Kurlanda, en åttondedels mil söder om Kristinehamn, från hvilken
tjenst hon blifvit ledig fredagen den 5 November samt vore för tillfället
utan tjenst eller sysselsättning och utan stadigt hemvist; att, då
hon afflyttat från Kurlanda, hon begifvit sig till en enka vid namn Lotta
å hemmanet Strand, en fjerdedels mil norr om staden, hos hvilken hon
vistats till onsdagen den 10 November, under hvilken tid hon dock gjort
ett kort besök hos en svägerska vid namn Johanna Jern i Kristinehamn;
att hon nyss nämnde onsdag gatt frän Strand till en torpare vid namn
Jon i Vestanå, der hon vistats till Thorsdagen på eftermiddagen, då
hon gått tillbaka till Strand, hvilat der öfver natten och fredagen den
12 på förmiddagen gått in till staden; att, då hon der sammanträffat
med sin syster, hon anmodat denna att vexla en af de hos Rätten uppvisade
femtioöringarne, hvilket hon ej kunnat, och då de i sällskap gått
från södra torget och Vesterlånggatan fram för att begifva sig till Fältet,
hade så tilldragit sig som hustrun Bengtsson berättat; att Stina
Cajsa, då hon leinnat Kurlanda, utfått sin innestående lön, åtta kronor
femtio öre, i tvenne femtioöringar och återstoden i enkronor af silfver;
att samma dag detta skedde, eller fredagen den 5 November, hon ingått
i handelsbolaget Hedin Olsson & C:is vid Kungsgatan belägna handelsbod
för att köpa 1/2 <ti kaffe, ’/2 // socker och något russin, och då hon
skolat betala dessa varor, hvilkas pris hon icke erinrade sig, hade hon
framlagt å disken fem stycken enkronor af silfver, hvilka Bodbetjenten
mottagit och derefter lemnat henne tillbaka flere slantar, bland hvilka
varit de i fråga komna tre slantarne, hvilkas egenskap af falska hon
visserligen inför Rätten vidgick, men påstod sig icke förut hafva förmärkt;
att hon lördagen den 6 November dels köpt kött för 25 öre
och dels betalt en skomakarelärling 37 öre, nemligen en tjugufemöring
och resten kopparslantar, hvilka samtliga hon i motgift bekommit vid
förut nämnda handel i Hedin Olsson & C:is handelsbod, hvarjemte hon
lemnat sin ofvan omförmälda svägerska tre af de enkronemynt hon vid
afflyttningen från Kurlanda erhållit; och att hon i öfrigt från nämnda

afflyttning till tiden för häktningen icke haft några utgifter och någon
annan inkomst än de af Bruksförvaltaren C. lemnade åtta kronor femtio
öre; att, oaktadt anmärkning blifvit gjord, dels att, om hon vid Kurlanda
bekommit åtta kronor femtio öre, hon nödvändigt måste fått udda
antal femtioöringar eller ock mindre skiljemynt, dels ock att det vore
föga troligt, att hon för liqviderande af varor till värde af högst en
krona skulle hafva framlemnat fem enkronemynt och att bodbetjenten
skulle emottagit alla dessa mynt och lemnat andra i stället, Stina Cajsa
ändock envist vidhållit, att alla hennes uppgifter vore till alla delar
sanna samt tillika uppgifvit, att hon vid häktningstillfället icke hade
andra penningar i behåll, än de falska slantarne.

Vid derefter, på åklagarens begäran, anstäldt förhör med följande
vittnen yttrade

1 ;o) P. Löngren: att förut nämnda fredag den 12 November vid
middagstiden hustrun Bengtsson inkommit i vittnets butik och en lång
stund blifvit stående vid dörren, derunder hon hållit sin hand knuten,
såsom om hon i densamma förvarat någonting; att, på vittnets fråga om
hennes ärende, hon bedt att få vexla två kronor i smärre skiljemynt,
och, då vittnet sagt sig icke vara i besittning af så mycket småmynt,
framlemnat meranämnda enkroneslant och anhållit att få vexla honom i
t.jugufemöringar eller tioöringar; att då vittnet genast iakttagit, att slanten
var falsk, vittnet frågat hustrun Bengtsson, om hon hade flere sådana,
hvarvid hon framvisat jemväl de begge femtioöringarne; att vittnet
då meddelat henne, att penningarne vore falska, hvarpå hon skyndat till
dörren, kallat in Stina Cajsa Olsdotter och frågat henne, hvarest hon
fatt penningarne, hvartill Stina Cajsa svarat, att hon icke kunde erinra
sig, i hvilken bod hon fått dem; ocli att en af systrarna —- vittnet erinrade
sig icke hvilkendera — derefter visat sig angelägen att få aflägsna
sig, men att vitnet qvarhållit dem båda och eferskickat polis;

2:o) Anton Westerdahl: att, en tisdag eller fredag, omkring en vecka
före den 15 November, Stina Cajsa Olsdotter, hvilken vittnet kände sedan
flera år tillbaka, klockan omkring sex eftermiddagen inkommit i
Handelsbolaget Hedin Olsson & C:is handelsbod, der vittnet vore anstäld
såsom bodbetjent, och köpt 1/2 P socker och 1/2 ti kaffe, hvars pris, 75
öre, hon betalt med ett femtioöres- och ett tjugufemöresmynt; att då
hon varit färdig att aflägsna sig, Stina Cajsa begärt att få köpa för tio
öre russin, för hvilka hon lemnat en tioöring i silfver; att Stina Cajsas
uppgifter om vexling i boden vore till alla delar osanna, så mycket mer
som hon icke fått ett enda öre i motgift; att om hon fått de falska
slantarne, dem vittnet sett å polisvaktkontoret och hvilkas falska egen -

skap vittnet funnit tydlig för alla, i Hedin Olsson & C:is handelsbod,
det varit naturligast, att hon der anmält förhållandet, hvilket dock icke
skett; hvarjemte vittnet erinrade derom, dels att Stina Cajsa vid polisförhöret
påstått, att hon för betalning af de bekomna varorna lemnat
vittnet en sedel å fem kronor och dels att den af Stina Cajsa omnämnda
Enkan Lotta i Strand äfvensom en Skomakare derstädes upplyst henne
om slantarnes falska egenskap och varnat henne att begagna desamma.

Sedan Stina Cajsa Olsdotter på frågor medgifvit, dels att hon vid
det af henne uppgifna tillfället köpt varorna af vittnet Westerdahl och
dels att hon, under tiden från det hon flyttade från Kurlanda och till
dess hon häktades, icke mer än en gång varit i förr bemälda firmas
handelsbod, hördes och berättade:

3:o) Anders Flodin, som likaledes var anstäld i Hedin Olsson & C:is
handelsbod, att han sett Stina Cajsa Olsdotter en tisdag eller fredag
köpa varor af vittnet Westerdahl, men om någon vexling af mynt dervid
egt rum, visste icke vittnet;

4:o) P. O. Svensson: att vittnet, som arbetade hos vittnet Löngren,
fredagen före den 15 November hört hustrun Bengtsson begära att få

ö O o

vexla till sig smärre skiljemynt mot en aflemnad enkroneslant, hvars
falska egenskap genast fallit vittnet i ögonen; att hustrun Bengtsson då
frågat Stina Cajsa Olsdotter, hvar hon fått de falska mynten, och att
denna svarat: »i en bod, men jag vet ej hvilken, äfven om jag får se
den»; och att vittnet, som på Löngrens tillsägelse gått att tillkalla polis,
icke hade vidare att till upplysning i saken meddela.

Derefter företeddes prestbevis för Stina Cajsa Olsdotter, och de tilltalade
fingo redogöra för deras vigtigare lefnadsöden, hvaruppå åklagaren,
som fullföljde ansvarsyrkandet, anhöll om uppskof med ransakningen
för vidare bevillnings förebringande, i anledning hvaraf Rådstufvurätten
genom särskildt afsagdt beslut, jemte det hustru Bengtsson försattes å fri
fot, uppskjutit målet till den 22 November, då hustru Bengtsson skulle
komma tillstädes vid hemtningsäfventyr, samt tillika förklarat,* att Stina
Cajsa Olsdotter skulle i afvaktan på ransakningens fortsättande förvaras
i stadens häkte.

Den 22 November

instälde sig åklagaren jemte hustrun Bengtsson, och Stina Cajsa Olsdotter
förehemtades från stadshäktet.

Sedan det vid förra ransakningstillfället förda protokoll blifvit föredraget,
vidhöll Stina Cajsa Olsdotter sina då lemnade uppgifter, särskildt
i afseende på antalet och beskaffenheten af de vid Kurlanda erhållna

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag. 5

mynten, och tilläde att, då hon tisdagen den 9 November gjort ett kort
besök hos sin svägerska och der jemväl träffat sin syster hustrun Bengtsson,
hon köpt socker och kaffe för 25 öre samt betalt en skuld å 25 öre,
hvartill hon användt mynt af dem, som hon vid omförmäld a vexling i
Hedin Olsson & C:is handelsbod bekommit.

Åklagaren företedde ett hos Stina Cajsa Olsdotter funnet betyg,
utfärdadt den 24 näst förutgångna Oktober af hennes förre husbonde,
Bruksförvaltaren C., och innehållande, bland annat, att Stina C-ajsa tjenat
hos honom sedan November 1879 och varit städslad för det följande
året, men på egen begäran blifvit från tjensten ledig, sedan hon erkänt
sig vara i hafvande tillstånd.

Derefter anstäldes förhör med tillstädes varande vittnen, som berättade
:

l:o) Bruksförvaltaren C.: att Stina Cajsa Olsdotter, som tjenat hos honom
ett år, blifvit fri denna tjenst den 5 November, då vittnet lemnat henne
sju kronor 50 öre, hvarjemte hon af vittnets hustru fått en krona; att
vittnet trodde, det Stina Cajsa bekommit en sedel å fem kronor och
resten i silfvermynt, men, som i början af hvarje månad, då mjölkräkningarna
betaltes, en större mängd vexelmynt inflöte, kunde det väl hafva
händt, att vittnet lemnat hela beloppet i silfver; att vid denna liqvid
vittnet likväl ej lemnat mera än ett femtioöresmynt, men om vittnets
hustru lemnat ett eller flere sådana mynt, visste ej vittnet; att under
Oktobermarknaden i staden Stina Cajsa, under förmälan, att hon vore
skyldig penningar till kamrater och en skomakare, begärt åtta kronor,
men vittnet hade lemnat henne endast fem kronor; förklarande vittnet,
sedan det på begäran fått bese de slantar, för hvilkas utprångling svarandena
vore tilltalade, att Stina Cajsa icke af vittnet bekommit någon
af dem, hvarjemte vittnet påpekade, att slantarne vore så illa gjorda,
att svårligen någon uppmärksam person borde af dem blifva bedragen;

2:o) Lotta Olsdotter i Strand: att Stina Cajsa Olsdotter, som uppehållit
sig hos vittnet ett par dagar omkring den 8 November, på onsdagen
den 10 begifvit sig till torpet Westanå, hvarifrån hon återkommit
fredagen den 12 på morgonen; att Stina Cajsa, som då endast en kort
stund uppehållit sig hos vittnet, visat vittnet en femtioöring, liknande
ett silfvermynt af nämnda valör, och sagt, att hon sökt att vexla bort
densamma i det i närheten af Westanå belägna hemmanet Nore, men
att detta ej lyckats; att vittnet då för Stina Cajsa påpekat, att slanten
uppenbarligen »icke vore rigtig», samt uppmanat henne att hålla noga
reda på densamma, men att Stina Cajsa derefter ej talat vidare derom,
utan tagit afsked och begifvit sig till staden; och att vittnet, som funnit

den af Stina Cajsa företedda slanten tydligen vara falsk, igenkände densamma
i en af de slantar, om hvilka i detta mål vore fråga, och som
nu för vittnet uppvisades;

3:o) Maja Cajsa Olsdotter: att Stina Cajsa onsdagen den 10 November
kommit till Westanå och stannat der öfver torsdagen; att, då
vittnet skolat gå till Nore, Stina Cajsa lemnat vittnet en femtioöring,
för att få densamma vcxlad i tvä tjugufemöringar, af hvilka Skomakaren
Edholm i Westanå skulle hafva den ena såsom betalning för skolagning,
men då vittnet visat myntet i Nore, hade det besked lemnats, att myntet
icke vore rigtigt och derföre icke borde utlemnas, hvarom vittnet underrättat
Stina Cajsa; att vittnet i en af de uppvisade slantarne igenkände
den, om hvilken vid förut nämnda tillfälle varit fråga, och som vittnet
ansåge nu, liksom då, uppenbarligen vara falsk; att Skomakaren Edholm,
som varit tillstädes, jemväl yttrat tvifvel om slantens »rigtighet» samt
frågat, hvar Stina Cajsa bekommit densamma, hvarpå-hon svarat, att hon
vexlat en femkronesedel i en bod i staden, men att hon icke visste, i
hvilken bod det varit; och att vittnet ej sett eller hört, att Stina Cajsa
vid omvittnade tillfället innehaft andra penningar;

4:o) Maria Jonsdotter: att vittnet Maja Cajsa Olsdotter den 11 November
kommit till Nore och under uppgift, att hon vore sänd af tilltalade
Stina Cajsa Olsdotter, å hennes vägnar anhållit att få vexla ett
femtioöresmynt, som framiemnat-s; att vittnet genast funnit myntet vara
egendomligt och visat det för sin far, Hemmansegaren Johan Petter
Nilsson, som förklarat, att myntet vore så besynnerligt, att han icke
ville hafva något med detsamma att skaffa, hvarom ock vittnet Maja
Cajsa Olsdotter underrättats; och att vittnet igenfann det omvittnade
myntet bland de tre mynt, som hos de tilltalade anhållits och nu förevisades.

Stina Cajsa Olsdotter hade derpå, vid efterfrågan, dels medgifvit,
att de vid detta tillfälle hörda vittnen talat sanning, dels anmärkt, att
hon ej skulle anmodat vittnet Maja Cajsa Olsdotter att föranstalta om
myntets vexling, derest icke denna i allt fall skolat ga till Nore, och
dels påstått, att hon icke underrättat sin syster derom, att möjligen
myntets äkthet vore tvifvelaktig; att hustrun Bengtsson, gjord uppmärksam
derpå, att hon vid förra ransakningstillfället uppgifvit, att hon ej
på lång tid före den 12 November träffat sin syster, då det deremot
sedan blifvit upplyst, att de några dagar förut varit tillsammans, erkänt,
att denna hennes uppgift varit sanningslös, men icke kunnat nöjaktigt
förklara, hvarföre denna osanning framkommit.

För att komma i tillfälle att få Skomakaren Edholm hörd såsom

vittne i målet, begärde åklagaren åtta dagars anstånd med ransakningen;
och med bifall till denna begäran utsatte Rådstufvurätten målets vidare
behandling till måndagen den 29 November, då åklagaren och hustrun
Bengtsson skulle vid förut stadgad påföljd åter komma tillstädes, åklagaren
försedd med all den bevisning, hvaraf han ville sig begagna; och
skulle Stina Caj sa Olsdotter under tiden i stadens häkte förvaras.

Den 29 November.

Åklagaren och Sara Maria Olsdotters man, Lotsen Joel Bengtsson,
voro personligen tillstädes.

Rättens ordförande anmälde, att han under den sist förflutna veckan
låtit hos stadens Guldsmed undersöka de i detta mål förekomna och
såsom falska ansedda slantar; och som bemälde Guldsmed den 26 November
afgifvit det intyg, att slantarne vore af silfver, och att orsaken
till deras klanglöshet och besynnerliga utseende varit den, att de kommit
i beröring med qvicksilfver, som anlupit hela deras yta, hade Ordföranden,
efter åklagarens hörande och då denne förklarat sig nedlägga
åtalet, sist nämnda dag försatt Stina Cajsa Olsdotter på fri fot och
genom budskickning låtit underrätta Bengtssons hustru, att hon icke
vidare behöfde iakttaga inställelse.

Åklagaren tillkännagaf, att han afstode från åtalets fullföljd, och
Joel Bengtsson, som vore boende 2 7, mil från staden, yrkade, att i ersättning
för hans hustrus lidande och hans inställelse, måtte i ett för
allt varda dem tilldömdt ett belopp af tre hundra kronor.

För att lemna Stina Cajsa Olsdotter, som upplystes vara af sjukdom
hindrad att denna dag komma tillstädes, tillfälle att framställa de påståenden,
till hvilka hon kunde anse sig hafva skäl, uppskjöt Rådstufvurätten
målets slutliga behandling till den 6 December, då slutligt utlåtande
öfver nu framstälda ersättningsanspråk skulle meddelas.

Den 6 December.

Åklagaren och Stina Cajsa Olsdotter voro tillstädes.

Den sistnämnda yrkade att blifva tilldömd fem hundra kronor såsom
ersättning för lidande m. m., hvaremot åklagaren bestred allt afseende
a- såväl detta som öfriga i målet framstälda ersättningsanspråk, hvarpå
Rådstufvurätten afkunnade det utslag, att Rätten, som lät bero dervid att
åklagaren afstått från åtalet, funne honom icke hafva saknat sannolika
skäl till detsamma, i följd hvaraf, med tillämpning af stadgandena i

♦

16 kap. 6 § Strafflagen och 21 kap. 3 § Rättegångsbalken, jemförda med
6 kap. 1 § 2 mom. Strafflagen, såväl Lotsen Bengtssons, å egna och hans
hustrus vägnar, som Stina Cajsa Olsdotters framstälda yrkande om
ersättning af Rådstufvurätten ogillades.

T den skrifvelse af den 18 Februari 1881, genom hvilken jag uppdrog
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att, i anledning af
ofvan anförda klagomål, anställa åtal mot Rådstufvurätten i Kristinehamn,
yttrades, att genom de nyss återgifna utdrag ur Rådstufvurättens
protokoll bekräftades klagandens angifvelse, att två välfrejdade personer
blifvit af Stadsfiskalen i nämnde stad i häkte inmanade och under
tilltal stälda för ett groft brott, hvars verklighet ej varit på förhand
utredd, och att, utan en sådan utredning, Rådstufvurätten i häkte än
vidare qvarhållit den ena af bemälda personer under tio dagar eller till
dess omsider undersökning verkstälts, som lagt i dagen, att det förmenta
brottet icke egt rum. Detta oeftertänksamma förfarande, i sig
sjelft oförsvarligt och straffvärdt, blefve det i ännu högre grad, när i
betraktande toges, att det förmenta brottet uppdagades på en ort, der
tillgång fans på sakkunnig person, som, derest han anlitats, kunnat
genast skingra villfarelsen genom att intyga, det något brott ej vore för
handen, och de i fråga varande personernas häktande och åtalande följaktligen
icke af omständigheterna påkallats.

För den del, han tagit i det öfverklagade olagliga förfarandet hade
Stadsfiskalen redan blifvit lagförd medelst den talan, klaganden emot
honom anstalt hos Rådstufvurätten, på sätt ofvan intagna utdrag ur
Rådstufvurättens protokoll visade, och som Rådstufvurätten genom utslag
den 6 December 1880 ogillat nämnda talan och detta utslag icke blifvit
öfverklagadt utan tagit åt sig laga kraft, kunde någon talan mot Stadsfiskalen
icke af mig anhängiggöra^.

Deremot ansåg jag, att Rådstufvurättens ledamöter, som deltagit i
målets handläggning, borde åtalas för det att Stina Cajsa Olsdotter blifvit
för brott, hvars verklighet icke var utrönt, hållen i fängsligt förvar från
den 16 till och med den 26 November 1880, eller under tio dagar.
Jag antoge nemligen att, derest vederbörlig undersökning af de för
falska ansedda silfvermynten — hvilken undersökning bort hafva föregått
häktningen, eller åtminstone anstalts, så snart häktningen blifvit
hos Rådstufvurättens Ordförande anmäld — först den 15 November, då
målet första gången förevar vid Rådstufvurätten, förordnats, densamma
hunnit verkställas, om icke samma dag, dock så tidigt den följande, att
Stina Cajsa Olsdotter den dagen kunnat å fri fot försättas.

Vidare ansåg jag Rådstufvurätten böra tilltalas för det här ofvan

omförmälda domslut, hvarigenom klagandens och Stina Cajsa Olsdotters
mot Stadsfiskalen framstälda ersättningsanspråk blifvit ogillade. Till
grund för detta domslut åberopades 16 Kap. 6 § Strafflagen och 21 Kap.
3 § Rättegångsbalken, jemförda med 6 Kap. 1 § 2 mom. Strafflagen. I
16 Kap. 6 § Strafflagen stadgades: »finnes den, som åtal eller angifvelse
gjort, hafva sannolika skäl dertill haft, vare för ansvar fri»; i 21 Kap.
3 § Rättegångsbalken hette det: »finnes någon sak hafva varit så mörk
och tvifvelaktig, att man till rättegång skälig orsak haft, känne då hvar
sin kostnad sjelf;» och 6 Kap. 1 § 2 mom. lydde sålunda: »har den,
som skada led, genom eget vållande dertill medverkat, varde skadeståndet
jemkadt efter ty som skäligt pröfvas». Men för en så våldsam och ärekränkande
åtgärd som två välfrejdade personers inmanande i häkte och
dragande inför rätta för groft brott kunde väl »sannolika skäl», »skälig
orsak», sakens »mörka och tvifvelaktiga» beskaffenhet ej få gälla såsom
laga ursäkter, då ostridigt utväg funnits att få skälens sannolikhet utredd
och sakens mörker skingradt, derest denna utväg så gerna först
som sist anlitats. Det hade endast behöfts att de misstänkta mynten
uppvisats för stadens guldsmed eller annan sakkunnig person, för att
den obetänkta åtgärden förekommits. Om, och i hvad måtto de, som
lidit skada, genom eget vållande dertill medverkat, läte sig icke af tillgängliga
handlingar till fullo utredas, då något protokoll vid det förhör,
som föregått häktningen, ej funnes i Rådstufvurättens protokoll ens omnämndt.
Af hvad som förekommit under ransakningen inför bemälde
Rätt syntes icke någonting i detta afseende hafva kommit hustrun
Bengtsson till last; och om äfven Stina Cajsa Olsdotter genom sina emot
vittnenas intyg stridande uppgifter i någon måtto gjort sig till en slik
medverkan skyldig, bjöde lagen, att skadeståndet skulle jemkas efter ty
skäligt pröfvades; men Rådstufvurätten hade helt och hållet ogillat ej
allenast Stina Olsdotters utan äfven klagandens och hans hustrus anspråk.
På detta och öfriga nyss anförda skäl ansåg jag Rådstufvurätten genom
i fråga varande utslag hafva gjort sig skyldig till laga ansvar.

SlutligenJmeddelade jag uti min i fråga varande skrifvelse några föreskrifter
om åtalets utförande och deribland särskildt, att Advokatsfiskalsembetet
hade att i mån af befogenhet understödja klagandens ersättningstalan.

På det åtal, som Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde,
meddelade Kong!. Hofrätten utslag den 6 Maj 1882 af innehåll, att som
ostridigt vore, att Stina Cajsa Olsdotter såväl då hon i häkte inmanades
som under den tid, hon i häkte qvarhölls, varit i saknad af laga försvar
samt icke ens uppgifvet än mindre styrkt blifvit, att vederbörlig under -

sökning af i fråga varande mynts beskaffenhet kunnat ega rum inom kortare
tid, än som åtgått för den undersökning af mynten, som blifvit
föranstaltad, alltså, och med afseende å hvad hustrun Bengtsson och
Stina Cajsa Olsdotter inför Rådstufvurätten uppgifvit och vidgått, samt
afbörda vittnen berättat, funne Kong! Hofrätten jemlikt 12 Kap. 17 §
Strafflagen samt 19 § 6 mom. i Kongl. Förordningen om samma lags
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864,
de beslut, för hvilka Advokatfiskalen i förevarande mål tilltalat Rådstufvurätten,
icke vara af beskaffenhet att kunna till ansvars- eller ersättningsskyldighet
för Rådstufvurätten föranleda; i följd hvaraf åtalet
ogillades.

Med denna utgång af åtalet har jag icke kunnat åtnöjas, utan anmodade
i skrifvelse den 27 Mars 1882 Advokatfiskalsembetet att mot
Hofrättens utslag anföra underdåniga besvär. I berörda skrifvelse yttrades
hufvudsakligen, att den omständighet, att Stina Cajsa Olsdotter
saknade laga försvar visserligen kunde föranledt häktande men rättfärdigade
icke, ensam för sig, Stina Cajsa Olsdotters qvarhållande uti
stadshäktet i Kristinehamn och den befattning, Rådstufvurätten tagit med
denna fråga. Stina Cajsa Olsdotter skulle nemligen i så fall hafva insändts
till länshäktet i Karlstad, och frågan om hennes försvarslöshet
behandlats af Konungens Befallningshafvande i länet. Det vore väl således
för att rättfärdiga hennes häktande såsom misstänkt för brott,
hvilket icke ovilkorligen påkallade häktning, som denna omständighet af
Kongl. Hofrätten åberopats. Var det således för brott Stina Cajsa Olsdotter
och hennes syster häktades, så hade verkligheten af detta brott
bort vara ådagalagd före häktningen eller åtminstone genast derefter,
såsom jag i min förra skrifvelse till Advokatfiskalsembetet angående förevarande
åtal yttrade, och bemälda embete i sitt memorial till Kongl.
Hofrätten upprepade. Det hette i dessa skrifter, att undersökning om
det föregifna brottets verklighet bort föregå häktningen eller åtminstone
anstälts så snart de oskyldiga personernas häktning blifvit anmäld hos
Borgmästaren i staden, hvilket åter troligen skett samma dag häktningen
verkstäldes, den 12 November 1879, så att undersökningens utgång kunnat
vara känd den dag, ransakningen första gången förevar inför Rådstufvurätten
eller den 15 November.

Det var således hos Kongl. Hofrätten mppgifvet», att mera nämnda
undersökning kunnat och bort ega rum »inom kortare tid, än som åtgått
för den undersökning, som blifvit föranstaltad».

Rådstufvurättens protokoll i målet för den 29 November 1879 innehölle,
att Rättens ordförande anmält, det han under förut gångna veckan

— således efter den 22 i samma månad — låtit hos stadens guldsmed
undersöka de såsom falska ansedda slantarne, och att guldsmeden den
26 i samma månad afgifvit det intyg, att slantarne voro af silfver, och
att orsaken till deras klanglöshet och besynnerliga utseende varit den,
att de kommit i beröring med qvicksilfver, som anlupit deras yta; och
att Ordföranden derefter, sedan allmänna åklagaren blifvit hörd och förklarat
sig nedlägga åtalet, försatt Stina Cajsa Olsdotter på fri fot.

Härmed ansåge jag det vara »visadt», att undersökning af myntens
beskaffenhet kunnat verkställas »inom kortare tid än som åtgått för den
undersökning, som blifvit föranstaltad», om nemligen undersökningen
företagits genast och icke först efter det ransakningen två gånger förevarit
hos Rådstufvurätten.

Men Kongl. Hofrätten talade om »vederbörlig» undersökning. Kongl.
Hofrätten hade med detta uttryck möjligen afsett, att undersökning bort
verkställas af Kongl. Mynt- och Kontrollverket i Stockholm. För åstadkommande
af en dylik undersökning hade utan tvifvel en längre tid
åtgått. Nödvändigheten af en slik åtgärd, hvilken skulle vållat en obestämbar
förlängning af ransakningen och den tilltalades hållande i häkte,
behöfde dock icke här tagas i betraktande, eftersom Rådstufvurätten ej
vidtagit eller syntes hafva tänkt på vare sig denna eller någon annan
åtgärd för utredande af den vigtiga frågan, huruvida något brott varit
för handen eller icke. För Rådstufvurättens uppfattning — och derpå
läge den hufvudsakliga vigten vid bedömande af Rådstufvurättens förfarande
— hade den undersökning, som skett, varit »vederbörlig», ty på
densamma hade grundats den häktades frigifvande ur häktet och de tilltalades
frikännande.

Den grund för domslutet, hvilken Kongl. Hofrätten hemtat från det
förhållande, att det icke skulle vara »uppgifvet» och »visadt» att vederbörlig
undersökning af myntens beskaffenhet kunnat ega rum »inom
kortare tid än som åtgått för den undersökning af mynten, som blifvit
föranstaltad», förmodade jag alltså hafva bortfallit.

Såsom hinder för undersökningens verkställande tidigare, lika väl
som senare, borde i detta fall ej kunna förebäras saknaden af dertill
skicklig och lika behörig person som den, hvilkens intyg i frågan för
godt antagits, ty om ock, såsom det ville synas, staden Kristinehamn ej
egt mer än en guldsmed, och denne möjligen för tillfället varit bortrest'',
så funnes i grannstaden Karlstad, dit jernväg ledde, säkerligen guldsmed,
i grannstaden Filipstad, dit äfvenledes jernväg ledde, funnes en bergsskola
och dessutom funnes i alla dessa städer apotek, der alltid, likasom
i bergsskolan, personer vore att tillgå med den kunskap i kemien, som

fordrats för att begripa den förvandling silfvermynt underginge genom
beröring med qvicksilfver. Tiden, som den verkstälda undersökningen
upptagit, kunde väl ej med bestämdhet af handlingarne utrönas, enär
Rådstufvurättens Ordförande ej uppgifvit, hvilken dag mellan den 22 och
26 November han aflemnat mynten till guldsmeden, men mer än tre
dagar hade icke åtgått. Sakkunnige påstode, att dertill ej erfordrats
ens så många timmar.

Det vore bristande omtanke och nitälskan för utredande af det
åtalade brottets tillvaro, som enligt min tanke läge såväl Stadsfiskalen
som Rådstufvurätten till last och som haft och i framdeles förekommande
fall, om de nu lemnades utan ansvar, kunde medföra de betänkligaste
följder för rättssäkerheten och den personliga friheten. En hvar som,
lik dessa olyckliga qvinnor, utan något sitt vållande råkat få i sin ego
silfvermynt, hvilka kommit i beröring med qvicksilfver och deraf erhållit
ett misstänkligt utseende, skulle då vara utsatt för att af en okunnig
stadsfiskal eller länsman inmanas i häkte och sedermera, sjelf urståndsatt
att föranstalta om de för falska ansedda myntens undersökning, till
följd af åklagarens och domstolens liknöjdhet om sakens utredning, i
häkte qvarhållas flere dagar och veckor, utan att för sitt lidande hafva
att vänta vare sig upprättelse eller ersättning.

Denna myndigheternas liknöjdhet och försumlighet kunde ej urskuldas
i förevarande fall med »hvad de tilltalade inför Rätten uppgifvit
och vidgått samt afhörda vittnen berättat». Att två oerfarna, af de
stränga åtgärder, som emot dem vidtagits, uppskrämda qvinnor ej förstått
att bestrida myntens uppgifna falska beskaffenhet och derom påfordra
undersökning, och att vittnen, som icke innehade eller kunde
anses innehafva någon grad af kunskap eller omdöme i dylik sak, låtit
af det yttre skenet sig bedragas att hålla mynten för falska, borde väl
i alla händelser ej hafva förledt upplyste domare, som, om de än sjelfve
saknade insigter i saken, likväl förstodo, att sådana för densammas bedömande
erfordrades, att endast på ofvan anförda omständigheter grunda
det slutliga utslaget i målet. Och kunde detta ej ske, så måste åtgärder
för sakens tillförlitliga utredande hafva vidtagits, och med möjligaste
skyndsamhet vidtagits, då den ena tilltalades personliga frihet derpå
berodde. Det vore för onödigt dröjsmål med denna utrednings föranstaltande,
jag i första rmnmet, åtalat Rådstufvurättens ledamöter.

Vidare gälde åtalet det beslut, hvarigenom Rådstufvurätten ogillat
de häktades talan emot Stadsfiskalen för den verkstälda häktningen och
frikänt Stadsfiskalen från all ersättningsskyldighet. I Kongl. Hofrättens
utslag vore denna del af åtalet icke särskild t omförmäld, utan, efter an Just.

-ombudsmannens Embetsberättelse till 18S3 års Riksdag. 6

förande af de omständigheter, som här ofvan blifvit vidrörda, och, under
åberopande af 12 Kap. 17 § Strafflagen samt 19 § 6 mom. i Kongl.
Förordningen om nämnda lags införande den 16 Februari 1864, sammanfattades
Kongl. Hofrättens domslut så, att de beslut, för hvilka Advokatfiskalsembetet
tilltalat Rådstufvurätten förklarades icke vara af beskaffenhet
att kunna till ansvars- eller ersättningsskyldighet för Rådstufvurätten
föranleda. Vid detta förhållande inskränkte jag mig till att i denna del
af åtalet endast beropa mig på hvad hos Kongl. Hofrätten blifvit anfördt
och nu här ofvan vore erinradt, men ville dock i anledning af de nämnda
lagrummens åberopande anmärka, att fråga i detta mål ej varit om behörigheten
och lagligheten af de begge qvinnornas häktande, derest
hänsyn toges endast till brottets beskaffenhet och de omständigheter,
som voro för handen, utan frågan gälde här, huruvida häktningen kunde
företagas, innan brottets verklighet varit i någon mån utredd och styrkt,
samt fortfara i flere dagar, utan att behöriga åtgärder vidtagits för en
dylik utrednings åstadkommande.

Uppå dessa underdåniga besvär har Kongl. Maj:t den 24 November
1882 meddelat nådigt utslag af innehåll, att hvad först anginge Rådstufvurättens
beslut att Stina Cajsa Olsdotter i afbidan på vidare ransakning
skulle fortfarande hållas häktad, så emedan frågan om nämnda besluts
laglighet borde bedömas efter de förhållanden, som vid beslutets fattande
voro för handen, och icke med hänsyn till omständigheter, hvilka först
efteråt kommit i dagen, samt härom förekomme, dels att de mynt, för
hvilkas utprångling Stina Cajsa Olsdotter var tilltalad, haft ovanlig färg
och saknat klang, så att ej allenast vittnen, åklagaren och Rättens ledamöter
utan jemväl de tilltalade sjelfve ansett mynten falska, dels att
Stina Cajsa Olsdotter, hvilken lemnat stridiga uppgifter om åtkomsten
till mynten, enligt vittnens intyg blifvit varnad för att i rörelsen utsläppa
de såsom falska ansedda mynten, men det oaktadt på olika ställen sökt
utprångla dem, dels ock att Stina Cajsa Olsdotter varit i saknad af laga
försvar; ty och som Rådstufvurätten vid nu anförda förhållanden haft
fullt skäl för omförmälda häktningsbeslut, ogillade Kongl. Maj:t den talan
Advokattiskalen i anledning af samma beslut fört.

Beträffande derefter Advokatfiskalens yrkande om ansvar för det
Rådstufvurätten frånkänt Sara Maria Olsdotter och Stina Cajsa Olsdotter
af dem yrkadt skadestånd; så enär af ransakningen framginge, att redan
vid det tillfälle, då Sara Maria Olsdotter och Stina Cajsa Olsdotter af
Stadsfiskalen J. häktades, sannolika skäl förefunnos till misstanke att de
begått brott, hvarå straffarbete enligt lag följa bort; alltså och -då vid
sådant förhållande den af J. vidtagna häktningsåtgärd i betraktande

af stadgandet i 19 § 6 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864 icke
kunnat läggas J. såsom tjenstefel till last och följaktligen ej heller bort
föranleda till förpligtelse för honom att gälda det yrkade skadeståndet,
blefve jemväl den talan, Advokatfiskalen i denna del af målet fört, af
Kongl. Maj:t underkänd.

Från detta beslut voro tre af Högsta Domstolens ledamöter skiljaktige
och anförde

En ledamot: att han pröfvade rättvist, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen
och med ändring af Hofrättens beslut, döma Borgmästaren samt
de tre Rådmännen, som i Rådstufvurättens beslut deltagit, för hvad dem
i detta mål till last läge, att bota Borgmästaren etthundra kronor samt
Rådmännen hvardera femtio kronor, hvilka böter skulle gå till statskassan,
hvarförutan dem ålågc ersätta den skada, som genom Rådstufvurättens
olagliga förfarande tillskyndats hustru Bengtsson och Stina Cajsa
Olsdotter, och i sådant afseende utgifva följande skäligen jemkade belopp,
nemligen Borgmästaren till hustru Bengtsson fyratio kronor och till Stina
CajsaÖOlsdotter etthundra kronor, samt hvar och en af Rådmännen till
hustru Bengtsson tjugu kronor och till Stina Cajsa Olsdotter femtio
kronor; hvaremot mannen Joel Bengtssons ersättningsanspråk i öfrigt
icke kunde af Justitierådet bifallas.

En annan ledamot utlät sig:

»Som, hvad angår åtalet emot Rådstufvurättens ordförande och ledamöter
i fråga om handläggning af målet rörande Stina Cajsa Olsdotter,
Rådstufvurättens underlåtenhet att förr, än som skett, föranstalta om
undersökning af de såsom falska af samtlige parterne då ansedda myntens
beskaffenhet samt låta Stina Cajsa Olsdotter från häktet lösgifvas,
icke, med afseende å hvad under den då pågående undersökningen emot
henne förekommit, enligt min åsigt, är af beskaffenhet att kunna till
ansvar för svarandena föranleda; alltså och da Rådstufvurättens bemälde
ordförande och ledamöter genom fattande af det beslut, hvarigenom
Lotsen Bengtssons och hans hustrus likasom Stina Cajsa Olsdotters yrkande
att för lidande och oförtecknade kostnader af åklagaren tillerkännas
godtgörelse, äfven om antagas ma, att samma beslut, derest detsamma
i laga ordning öfverklagats, blifvit af högre domstol ändradt, likväl icke
derigenom gjort sig skyldige till sådant fel i domareembetets utöfvande,
att ansvar derå lagligen följa må; alltså finner jag ej skäl att i Hofrättens
öfverklagade beslut göra ändring».

En tredje ledamot yttrade:

»Som Rådstufvurätten i Kristinehamn, oaktadt upplyst blifvit, att de
mynt, för hvilkas utprångling systrarna Olsdotter blifvit häktade och

tilltalade, varit rigtiga, samt att J. häktat systrarna Olsdotter och mot
dem anstalt åtalet utan att hafva sökt utredning om att det förmenta
brottet blifvit begånget, samt ej mindre hustru Olsdotter och hennes
man Lotsen Joel Bengtsson, än äfven Stina Cajsa Olsdotter mot J. väckt
påståenden om skadeersättning, genom utslag den 6 December 1880 förklarat,
att J. icke saknat sannolika skäl till åtalet och att i följd deraf,
med tillämpning af stadgandena i 16 Kap. 6 § Strafflagen och 21 Kap.
3 § Rättegångsbalken, jemförda med 6 Kap. 1 § Strafflagen, de omförmälda
ersättningspåståendena ogillades; alltså och då Rådst.ufvurättens
berörda beslut utmärker, efter min tanke, oförstånd i domareembetets
utöfning, pröfvar jag, i förmågo af 25 Kap. 17 § Strafflagen, rättvist att,
med ändring af Hofrättens beslut, döma Borgmästaren samt Rådmännen,
af hvilka den förstnämnde såsom ordförande och de tre senare såsom
ledamöter i Rådstufvurätten deltagit i beslutet, att straffas hvardera med
tjenstens förlust i tre månader och att såsom skadeersättning utgifva till
lotsen Bengtsson och hans hustru tvåhundra kronor och till Stina Cajsa
Olsdotter trehundra kronor».

Enligt den åsigt, hvarpå ofvan anförda utslag sig grundar, skulle
Stina Cajsa Olsdotter kunnat qvarhållas i häkte under hela ransakningen,
dömas till det i lagen för det förmenta brottet stadgade stränga straff
och derpå undergå detta straff, utan att allt detta skulle medfört någon
ansvarspåföljd för åklagaren, som häktat, och domstolen som i häkte qvarhållit
och dömt den tilltalade; ty då åklagaren och domstolen icke egt
skyldighet att så fort som möjligt utreda frågan om brottets verklighet,
hade den omständighet, som efteråt, icke genom någon af domstolen
beslutad åtgärd utan af en ren tillfällighet, kom i dagen, kunnat förblifva
okänd i månader och år lika väl som under några dagar.

För Rådstufvurättens frikännande från ansvar anföres, utom den grund
som redan är vidrörd — eller att domstolens beslut om Stina Cajsa Olsdotters
qvarhållande i häkte borde bedömas efter de förhållanden, som
vid beslutets fattande voro för handen och icke med hänsyn till omständigheter,
som först efteråt kommit i dagen — äfven en annan, nemligen
den, att de i fråga varande mynten haft ovanlig färg och saknat
klang, så att ej allenast vittnen, åklagare och Rättens ledamöter utan
jemväl de tilltalade sjelfva ansett mynten falska. Men att dessa enfaldiga
och oerfarna qvinnor låtit sig öfvertygas om myntens falskhet,
när det vitsordats af upplystare personer, åklagaren och Rättens ledamöter,
hade ej bort räknas dem till last, eller åklagaren och domarena
till ursäkt för dei’as beslut; deremot har med skäl kunnat fordras af
dessa upplystare personer, att de skolat inse sin oförmåga, såsom saknande

dertill erforderlig särskild sakkunskap, att med säkerhet bedöma myntens
äkthet eller falskhet, och att de derföre bort utan tidsutdrägt hänskjuta
denna frågas bedömande, hvarpå två personers väl eller ve så
väsentligen berodde, till fullt sakkunnig person. Det är denna underlåtenhet
jag tillvitat Rådstufvurättens ledamöter såsom försummelse och
fel i tjensten jemte det från samma källa härflutna felet att icke fästa
tillbörligt afseende på de olagligen häktades skäliga anspråk på upprättelse
och ersättning af åklagaren, som dem häktat.

Att domstolarna ogillat denna min talan kan jag ej förklara annorlunda
än såsom ett bevis derpå, att de ansett den i främmande länder
vedertagna och i dessas lagar befästade processordning — enligt hvilken
rättstvisternas och brottmålens utredning tillhör, i tvistemål, parterna eller
deras sakförare, och, i brottmål, åklagaren och den tilltalade, så att för
domstolen återstår hufvudsakligen endast sjelfva dömandet — kunna
och böra äfven i vårt land tillämpas. Denna processordning har likväl
ej, så vidt jag förstår, något stöd i vår beskrifna lag, ej heller i
våra rättsbruk, sådana de under tidens lopp utvecklat sig, och för densammas
tillämpning fordras dessutom, såsom ett oeftergifligt vilkor, något,
som i vårt land ej finnes, nemligen en sådan anordning, att hvarje
för brott häktad och tilltalad person har rätt att, på det allmännas bekostnad,
erhålla biträde inför Rätten af en lagkunnig försvarare. Utan
en sådan anordning innebär nämnda processordning ögonskenligen de
största faror för den personliga friheten, såsom af förevarande exempel
kan skönjas. En reform eller ny uppfattning af gammal lag, så välgrundad
och ändamålsenlig den i och för sig må anses, kan sålunda,
när den kommer före sin tid och utan att de för den nödiga förutsättningar
förefinnas, medföra följder, som ur mer än en synpunkt kunna
vara betänkliga.

I detta afseende tillåter jag mig antyda, att sedan det visat sig, att
en domstol ansvarsfritt fått hålla en person i häkte på misstanke för ett
brott, hvars verklighet ej var på ett tillfredsställande sätt ådagalagd,
utan att göra sig mödan att närmare utreda förhållandet, ehuru sådant
med den allra minsta grad af omtanke och besvär kunnat försiggå,
anledning är att befara, det andra domstolar skola följa detta exempel
och undandraga sig besväret med utredningen af förekommande brottmål,
till och med då verkligheten af brott, för hvilka personer beröfvats
sin frihet, synes tvifvelaktig; och denna farhåga manar mig att fästa
lagstiftarens uppmärksamhet på angelägenheten deraf att, i sammanhang
med de flera förändringar i vår rättegångsordning, som af omständigheterna
kraftigt påkallas, vara betänkt på anställande af lagkunniga

försvarare att i rättegången biträda för brott häktade och tilltalade
personer.

Uti en till mig ingifven skrift hade f. d. Landskamreraren A. anfört,
att ehuru, i öfverensstämmelse med Kongl. Kammarkollegii och
Kongl. Statskontorets gemensamma hemställan i underdånigt utlåtande
den 16 Juli 1880, Kongl. Maj:t, med afslag å Länsstyrelsens i Vesternorrlands
län framställning i motsatt syftning, i nådigt bref den 6 Augusti
nyssnämnda år bland annat förordnat, att, oafsedt Kammarrättens
den 26 Maj 1880 meddelade utslag, hvarigenom A. blifvit dömd förlustig
landskamreraretjensten i Vesternorrlands län, tjenstförrättande Landskamreraren,
Kronofogden W., enligt bestämmelserna i Kongl. Brefvet
den 9 November 1877, hvilka fortfarande vore gällande intill dess A.
emot nyss berörda utslag anförda underdåniga besvär blifvit slutligen
afgjorda, skulle, som förut af statsmedel såsom vikariatsarfvode endast
få uppbära samt följaktligen åtnöjas med det belopp, som motsvarade
de landskamrerarebefattningen anslagna tjenstgöringspenningarne, bemälde
W. likväl icke allenast, enligt ett vid klagoskriften bilagdt bevis, vägrat
till A. utgifva den expeditionslösen, som vid Landskontoret influtit efter
den 26 Maj 1880, utan äfven, enligt likaledes bilagdt qvitto, uppburit
A. tillkommande provision, 199 kronor 55 öre, af landstingsmedel.

Då A., enligt stadgandena i sist berörda Kongl. Bref, blifvit tillförsäkrad
att, intill dess det emot honom väckta åtal om ansvar för
tjenstefel blifvit slutligen afgjordt, få uppbära alla nämnda landskamreraretjenst
åtföljande aflöningsförmåner, men Landskamreraren W., hvilken
af nyss åberopade nådiga bref erhållit del, likväl ä tjenstens vägnar i
strid dermed förfarit, i det han innehållit och uppburit i fråga varande
sportler, dem han vägrat till A. utgifva, anhölle A., att jag måtte för
detta lagstridiga förfarande ställa Landskamreraren W. under tilltal, på
det att A. måtte utbekomma ej mindre ofvan nämnda provision 199
kronor 55 öre än och, såsom förut skett, efter månadtligen afslutade
redovisningar, den expeditionslösen, som influtit under tiden från och
med den 27 Maj till den 16 September 1881, då Kongl. Kammarrättens
förut nämnda utslag blef i hufvudsakliga delar af Högsta Domstolen
faststäldt, jemte sex procent ränta å först nämnda belopp från lyftningsdagen,
den 10 Maj 1881, samt å i fråga varande expeditionslösen från
slutet af hvarje månad, som redovisningen omfattade, allt intill dess
betalning skedde.

De i klagoskriften åberopade och vid densamma bilagda handlingar
innehöllo

l:o) Ett af Landskamreraren W. den 18 September 1880 utfärdadt
intyg, att A. gjort framställning om utfående af den expeditionslösen,
som influtit vid Landskontoret i Hernösand under Juli och Augusti månader
1880, äfvensom att i fråga varande lösen funnes att lyfta så fort
A. styrkte sig dertill vara berättigad.

2:o) Transsumt af Länsstyrelsens i Vesternorrlands län underdåniga
memorial den 21 Juni 1880, *så lydande: — ■— — — — — — —

»I sammanhang härmed tillåter sig Ed. Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
anhålla, att Ed. Kongl. Maj:t täcktes meddela nådig föreskrift om arfvode
under tiden för i fråga varande »vikarier» — nemligen då varande Kronofogden
W., för bestridande af landskamreraretjensten och Länsmannen D.
för uppehållande af W:s kronofogdetjenst. —- De af Ed. Kongl. Maj:t
den 9 November 1877 meddelade bestämmelser böra likaledes hafva
genom Kammarrättens utslag förfallit; och utsigt torde må hända nu
mera vara för handen att med afseende å vikariatens långvarighet en
med större belopp än hitintills utgående, efter arbetet och ansvaret lämpad
ersättning må kunna vikarierna beredas.»

3:o) Transsumt af Kongl. Kammarkollegii och Statskontorets gemensamma
utlåtande den 16 Juli 1880:

»Vidkommande Ed. Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes hemställan
om meddelande af nådig föreskrift om arfvode under tiden till i fråga
varande vikarier, få Kollegierna underdånigst anföra, hurusom Ed. Kongl.
Maj:t enligt nådigt bref den 9 November 1877 i fråga om bestämmande,
huru förhållas skulle med Landskamreraren A:s aflöningsförmåner under
det han till följd af ofvan berörda beslut (den 2 September 1877) vore
från tjensteutöfning skild, förklarat, att A. derunder finge oafkortadt
uppbära de hans tjenst åtföljande löneförmåner, intilldess, i anledning af
det mot honom väckta åtal, kunde varda annorlunda bestämdt, men att,
om A. dömdes förlustig större eller mindre del af löneinkomsten, innehållning
deraf i öfverensstämmelse härmed skulle ega rum; samt att,
hvad anginge frågan om ersättning under tiden till A:s vikarie, sådan
ersättning, beräknad efter de i författningarne stadgade grunder, finge af
statsmedel utgå. I enlighet med då gällande grunder har, för tiden till
1878 års utgång, Kronofogden W. egt att såsom arfvode uppbära ett
belopp motsvarande en fjerdedel af den för landskamrerarebefattningen
i stat beräknade aflöning, mot skyldighet att under tiden afstå lika andel
af sin kronofogdelön till den hans tjenst förrättade. I öfverensstämmelse
med grunderna för den af Ed. Kongl. Maj:t den 31 Maj 1878 nådigst
faststälda lönereglering för vissa af de till landstaten hörande tjenster,
hvilken lönereglering med år 1879 trädt i verkställighet, har W. såsom

t. f. Landskamrerare från och med nämnda år fått uppbära, jemte innehafvande
kronofogdelön, ett belopp motsvarande de landskamrerarebefattningen
anslagna tjenstgöringspenningarne 2,000 kronor och W:s
vikarie, Länsmannen D., jemte innehafvande länsmanslön de med den
bestridda kronofogdetjensten förenade tjenstgöringspenningar och expensmedel;
och då Kollegierna icke funnit skäl att för närvarande förorda
Ed. Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes framställning af någon från berörde
grunder afvikande bestämmelse i fråga om ersättning till W. och
D. för nu i fråga varande vikariat, hemställa Kollegierna i underdånighet
att samma framställning må lemnas utan nådigt afseende».

4:o) Transsumt af Kongl. Brefvet den 6 Augusti 1880 till Kongl.
Kammarkollegium och Statskontoret.

»Då Vi låtit detta ärende Oss föredragas, hafve Vi funnit godt dels
i nåder förordna — — — — — — •—■ — — — — — — — — —
dels ock i öfverensstämmelse med hvad I hemstält, i nåder förklara, att
W. och D. dervid skola ega att uppbära, W. jemte innehafvande kronofogdelön
de landskamreraretjensten anslagna tjenstgöringspenningar och
D. jemte innehafvande länsmanslön de med kronofogdetjensten förenade
tjenstgöringspenningar och expensmedel».

5:o) Transsumt af en uppgift å den vederbörande redogörare m. fl.
tillkommande provision af i Landtränteriet levererade landsting smedel för
år 1880, daterad Hernösand i Landskontoret den 9 Maj 1881 och underskrifven
af W., i hvilken uppgift för »Landskamreraren» funnes utförd
en provision af 199 kronor 55 öre, hvilket belopp var af W. qvitteradt.

öfver denna klagoskrift infordrade jag yttrande af numera Landskamreraren
W., som anförde, att då A. genom Kongl. Kammarrättens
utslag den 26 Maj 1880 blifvit dömd förlustig landskamreraretjensten i
Vesternorrlands län, och Kongl. Statskontoret genom telegram den 29 i
sagde månad anmodat Konungens Befallningshafvande att innehålla A:s
tjenstgöringspenningar från och med den 27 i samma månad och lön
från och med den 1 Juni, samt Kongl. Maj:t genom det af A. åberopade
nådiga Brefvet den 6 Augusti 1880 förklarat, bland annat, att W. såsom
arfvode för bestridande af landskamreraretjensten, från den tid då Kammai''rättens
utslag meddelades, jemte innehafvande kronofogdelön, egde
uppbära de landskamreraretjensten anslagna tjenstgöringspenningar, hvaremot
hela landskamrerarelönen under den tid, hvarom här vore fråga,
blifvit statsverket besparad, så och då en tjensteman tydligen icke kunde
ega rätt att uppbära extra löneinkomster för samma tid han vore fråndömd
lön och tjenstgöringspenningar, hemstälde W. att klagoskriften,

som afsåge utfående af en förment fordran, hvadan ärendet snarast borde
betraktas som ett skuldfordringsmål, måtte lemnas utan afseende.

Häremot erinrade A. i afgifna påminnelser, att uti nyss anförda
yttrande, W. hemstält, det Ars yrkanden måtte lemnas utan afseende
och såsom skäl dertill hufvudsakligen åberopat dels den omständighet,
att A., sedan Kongl. Kammarrätten den 26 Maj 1880 dömt honom lanclskamreraretjensten
förlustig, desto mindre hade rättighet att derefter
uppbära nämnda tjenst åtföljande löneförmåner som Kongl. Majrt den 6
Augusti 1880 förordnat, att Ars tjenstgöringspenningar skulle tillfalla W.
såsom vikarie samt att Kongl. Statskontoret förordnat, det Ars innehållna
löneförmåner skulle statsverket besparas; dels ock att Ars framställning
borde betraktas såsom utsökningsmål; men att de åberopade besluten,
som tillkommit i administrativ väg, icke kunde förringa Ars i fråga varande
rättsanspråk, hade A. desto större anledning att antaga som det
på Ars yrkande blifvit genom Stockholms Rådstufvurätts utslag den 27
Februari 1882 Kongl. Majrt och Kronan ålagdt att, jemte ränta och rättegångskostnader,
till A. utgifva de lönemedel, som vederbörande velat
bespara åt statsverket, och att Ars yrkande om åtal och skadestånd icke
kunde hänföras till ett vanligt utsökningsärende syntes A. framgå dels
deraf, att Landskamreraren W. å tjenstens ''dignar icke allenast af den
Landskontorist, som ombesörjde uppbörden, uttagit A. tillkommande
expeditionslösen utan äfven till sig sjelf utanordnat samt derefter i Landtränteri!
lyftat provisionerna å landstingsmedlen, Invika rätteligen skolat
tillhöra A., dels oek deraf, att Kongl. Svea Hofrätt i dom den 17
December 1880 upphäfvit ett Rådstufvurättens i Hernösand utslag angående
skyldighet för W. och Herr Landshöfdingen T. att till A. utgifva
andra sportler, dem de utanordnat till Ars vikarier; uti hvilken dom
Kongl. Hofrätten anfört, att då befogenheten af Ars instämda talan vore
beroende derpå, huruvida svarandena i tjensten orätt förfarit, det icke
tillkomme Rådstufvurätten att ingå i pröfning af Ars käromål; hvarförutom
A. vidare tilläde, att då han sjelf icke egde rättighet att kära i
detta mål, samt uppenbart vore, att Landskamreraren W. i tjensten orätt
förfarit och följaktligen, jemlikt 6 kap. 1 § Strafflagen, måste vara pligtig
att hålla A. skadeslös, vore han förvissad, att Justitieombudsmannen, med
hänsyn till stadgandet i 40 punkten af Kongl. förklaringen den 23 Mars
1807, skulle så förordna, att A. icke stode rättslös gent emot Landskamreraren
W. samt ej heller ginge förlustig ett tillgodo hafvande, hvilket
dessutom blifvit A. tillförsäkradt i Kongl. Brefvet den 9 November 1877.

Då det här ofvan intagna transsumt af uppgiften cl den vederbörande
redogörare rn. fl. tillkommande provision af i Landtränteriet inlevererade

Just.-ombuclsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag. 7

landstingsmedel bland dessa vederbörande upptog »Landskamreraren» utan
närmare bestämning, ansåg jag nödigt att infordra yttrande från Landträntmästaren,
som utbetalt provisionen, på hvilken grund han ansett sig
böra verkställa utbetalningen af mera nämnda provisioner till W. i stället
för A., och i häröfver afgifvet utlåtande har t. f. Landträntmästaren förmält,
att enär just W. haft besväret med de medel, hvarför i fråga varande
provision, enligt 53 § af Kongl. Förordningen om landsting den
21 Mars 1862, utgjort ersättning, det förefallit Landträntmästaren, som
för öfrigt saknat kännedom om de särskilda föreskrifter, hvilka varit gällande
rörande Landskamreraren Ars löneförmåner, uppenbart, att Landskamreraren
W. egt utbekomma berörda provision. Någon tvekan härutinnan
hade så mycket mindre kunnat uppstå, som det i Landtränteriet
varit vanligt, att vikarien fått uppbära de med tjensten förenade extra
inkomster, hvartill slutligen kommit det för t. f. Landträntmästaren bestämmande
förhållandet, att Landskamreraren W., hvilken sjelf upprättat
förteckningen öfver de till provision berättigade, jemväl velat lyfta
Landskamrerarens andel i samma provision.

Slutligen hade klaganden ingifvit en samling af redovisningar öfver
influten expeditionslösen vid Landskontoret i Hernösand från ocli med
Oktober månad år 1877 till och med April månad år 1880.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, framstälde sig först
det förhållande, att Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 9 November
1877, i fråga om bestämmande, huru förhållas skulle med A:s löneförmåner
under den tid, han vore från utöfningen af Landskamreraretjensten
skild, förklarat, att A. derunder finge oafkortadt uppbära de nämnda
tjenst åtföljande löneförmåner intilldess, i anledning af det mot honom
väckta åtal, annorlunda kunde varda bestämdt, men att om Å. dömdes
förlustig större eller mindre del af löneinkomster, innehållning deraf i
öfverensstämmelse härmed skulle ega rum; samt att, hvad anginge frågan
om ersättning under tiden till Ars vikarie, sådan ersättning, beräknad
efter de i författningarne stadgade grunder, finge af statsmedel utgå; i
enlighet med hvilka grunder då varande Kronofogden W. i egenskap af
tillförordnad Landskamrerare, såsom arfvode uppburit af statsmedel ett
belopp motsvarande en fjerdedel af den till Landskamrerarebefattningen
i stat beräknade aflöning intill 1878 års slut och derefter, sedan den
under den 31 Maj 1878 faststälda nya lönereglering med år 1879 träd t
i verket, utom sin kronofogdelön de till Landskamrerarebefattningen
anslagne tjenstgöringspenningar; och att deremot, under hela tiden intill
dess Kongl. Kammarrätten genom utslag den 26 Maj 1880 dömt A. förlustig
Landskamreraretjensten, W. till A. månadtligen redovisat och utbetalt

den å Landskontoret i Hernösand influtna expeditionslösen, efter afdrag
för stämpelpapper och utskrifningskostnad; och inhemtades vidare af
Kongl. Brefvet den 6 Augusti 1880 att, efter det Ivongl. Kammarrättens
merberörda utslag var meddeladt, någon förändring i den tjenstförrättande
Landskamrerarens aflöning icke egt rum, utan W. förklarats fortfarande
ega uppbära af de till Landskamrerarebefattningen anslagna löneförmåner
endast tjenstgöringspenningarne.

Häraf kunde, i min tanke, icke annan slutföljd dragas än den, att
då tjenstförrättande Landskamreraren ej fått sig annat eller mera af de
till Landskamreraretjensten hörande förmåner tillagdt än tjenstgöringspenningarne,
A. obestridligen varit berättigad att fortfarande, äfven efter
det Ivongl. Kammarrättens utslag fallit och intilldess Kongl. Maj:t genom
utslag den 16 September 1881 dömde honom förlustig meranämnda
Landskamreraretjenst, uppbära de löneförmåner, om Indika nu vore fråga,
nemligen ej mindre den å Landskontoret influtna, af honom äskade
expeditionslösen, efter afdrag för stäinpladt papper och utskrifningskostnad,
såsom af de här ofvan omförmälda redovisningsräkningarna
visats hafva skett från och med Oktober månad 1877 till och med April
månad 1880, än äfven den likaledes äskade provisionen å landstingsmedlen
för år 1880, om hvilken löneinkomst för Landskamreraren stadgades
i 53 § af Kongl. Förordningen om landsting den 21 Mars 1862,
att såsom ersättning för såväl upprättade af de i 48 § nämnda handlingar
som debitering och uppbörd finge å Landtränteri innehållas tre procent
af inlevererade landstingsmedel, hvaraf skulle beräknas en och en half
procent för debiteringen, en procent för uppbörden och en half procent
att lika fördelas emellan Landskamreraren och Landträntmästaren.

Som, detta oaktadt, numera Landskamreraren W., såsom tillförordnad
Landskamrerare, medan A. varit från denna tjensts utöfvande skild, efter
hvad W. lemnat obestridt, under tiden från den 26 Maj 1880 till den
16 September 1881 uppburit ej mindre den å Vesternorrlands läns landskontor
influtna expeditionslösen än ock provisionen å 1880 års landstingsmedel,
men vägrat att för dessa medel redovisa och dem till A. utbetala,
och denna W:s emot gifna föreskrifter stridande, på icke någon
uppgifven giltig grund stödda åtgärd egt rum under den tid, han tjenstgjort
såsom tillförordnad Landskamrerare och endast i denna hans egenskap
kunnat vidtagas, måste såsom fel i denna tjensts utöfning betraktas,
till hvilket fel han ensam torde böra anses skyldig, enär han ensam
uppburit expeditionslösen och i fråga om provisionen å landstingsmedlen,
den anordning å hvilken dessa medel i Landtränteriet lyftats, ehvad
densamma varit af Landshöfdingen eller af Landssekreteraren jemte till -

förordnade Landskamreraren utfärdad, lydde å »Landskamreraren» utan
att angifva dennes namn, så att felet härutinnan bestått i W:s åtgärd
att obehörigen lyfta medlen; fann jag mig icke böra undandraga A. det
bistånd, han af mig äskat, för utfående af en rätt, hvilken syntes lagligen
tillkomma honom samt anmodade derföre i skrifvelse den 29 April 1882
Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten
lagligen tilltala Landskamreraren W. för hvad honom i nyssberörda afseenden
blifvit fördt till last, dervid, i betraktande af de omständigheter,
under hvilka felen vore begångna, annan påföljd å dem dock icke
skäligen borde yrkas, än W:s förpligtande att ej allenast redovisa och
till A. utbetala hvad efter ofvan sagda afdrag återstode å den expeditionslösen,
som vid Landskontoret i Hernösand influtit under tiden från den
1 Maj 1880 till och med den 15 September 1881, utan ock provisionen
å 1880 års landstingsmedel för Vesternorrlands län, 199 kronor 55 öre,
jemte laga ränta å expeditionslösen från slutdagen af hvarje månad å
det belopp, som den blifvande redovisningen för hvarje månad upptoge
samt å provisionen från lyftningsdagen den 10 Maj 1881.

Efter föregången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 29 December 1882, af innehåll, att enär W. genom att undandraga
sig redovisa och till A. utbetala ifrågavarande expeditionslösen och provision
icke åsidosatt något, som honom i tjensten ålegat; Kongl. Hofrätten
förty funnit W. icke kunna i anledning af den i detta mål förda
talan förpligtas att berörda medel till A. utgifva*).

Öfver detta utslag torde underdåniga besvär komma att af mig
anföras.

Härmed är redovisningen för anstälde åtal afslutad.

*) Ifrån detta beslut var en ledamot skiljaktig och yttrade:

»Som A., hvilken först den 16 September 1881 genom laga kraftegande beslut blifvit skild ifrån
innehafvandet af ifrågavarande Landskamrerare-embete, från hvars utöfvande, intill nämnde dag,
A. endast genom Landshöfdingens förordnande blifvit afstängd, vid sådant förhållande varit lagligen
berättigad, att äfven efter det Kongl. Kammarrätten genom utslag förklarat A. landskamrerareembetet
förlustig, intill ofvan förstnämnde dag, åtnjuta de med embetet förenade löneförmåner; alltså
och då ostridigt är, att W.. såsom tillförordnad Landskamrerare, uppburit under tiden efter Kong!.
Kammarrättens utslag samt intill den 16 September 1881 de med landskamrerarebefattningen förenade
expenser samt provisionen på 1880 års landstingsmedel, hvilka medel bort A. tillkomma, förpligtar
jag W. att till A. genast utgifva ej mindre hvad, efter afdrag af stämpelpapper och renskrifningskostnad,
återstår å den expeditionslösen, som vid Landskontoret i Hernösand influtit, under tiden
från och med den 1 Maj 1880 till och med den 15 September 1881, än äfven provisionen å 1880 års
landstingsmedel för Vesternorrlands län med etthundra nittio kronor 55 öx-e.»

Angående lagskipning ens tillstånd i Riket, hvarom, enligt instruktionens
föreskrift, eu utredning i hvarje af Justitieombudsmannen afgifven embetsberättelse
skall förekomma, har jag denna gång ej mycket att anföra. När
en berättelse för hvarje år afgifves, är det lätt förklarligt, att någon mera
anmärkningsvärd förändring i nämnda tillstånd icke för hvarje år skall
vara att omförmäla. I min senast afgifna embetsberättelse hade jag tillfälle
att ådagalägga, hurusom de brister i vår rättegångsordning, • som
jag tid efter annan påpekat, äfven inom Nya Lagberedningen, som för
närvarande är sysselsatt med just denna del af lagstiftningsarbetet, varit
föremål för uppmärksamheten, vid hvilket förhållande en förnyad framställning
af samma brister nu icke synes vara af nöden.

I hvilka afseenden åter lagskipningens tillstånd i märkligare mån
lidit till följd af domares samt embets- och tjenstemäns fel och försummelser
i lagstadgade skyldigheters fullgörande, för så vidt dessa fel och
försummelser kommit till min kunskap, framgår af den redogörelse jag
här ofvan lemnat öfver anstälda åtal.

Sedan Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 17 Juli 1882 lemnat
mig tillfälle att afgifva underdånigt utlåtande öfver de inom Kongl. Justitiedepartementet
utarbetade förslag till förordningar angående dels tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom dels inrättade af förmyndarekassor,
har jag under den 13 derpå följande November afgifvit
nedan stående utlåtande.

På det att detta utlåtandes innehåll skall kunna fattas och förstås,
har jag funnit nödigt att här först återgifva nämnda förslags lydelse:

Förslag

till

Förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.

Med upphäfvande af förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom den 24 September 1861 stadgas som följer:

§ 1.

Förmyndare stände under vårdnad af den Katt, hvarunder den omyndiges fader, om
han är död, vid dödsfallet lydt eller, om han lefver, häfver sitt hemvist: lefver fader, men
är annan till förmyndare förordnad, eller är fader okänd, eller har den, som uppnått myndiga
år, blifvit stäld under förmyndare; lyde förmynderskapet under den Katt, som för -

ordnat förmyndare. Finner till följd af gjord framställning Rätten skäl vara för handen,
att vårdnaden af förmynderskap öfverflyttas å den Rätt, under hvars domvärjo förmyndare,
som af Rätten är förordnad, eller den omyndige har sitt hemvist eller den senare eger
fastighet, meddele derom beslut och gifve det den andra Rätten tillkänna. Ej må till
följd af förmyndares flyttning eller Rättens beslut, hvarom ofvan sägs, Rättens vårdnad a
något förmynderskap upphöra, förr än hos samma Rätt blifvit styrkt, att vårdnaden öfvertagits
af annan Rätt.

§ 2.

Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild förteckning,
utvisande de omyndiges födelseår samt förmyndares namn och hemvist, och skall i denna
förteckning anmärkas, då utdrag ur förmyndarräkning ingifvits, äfvensom tiden, då förmynderskapet
upphörde, med anledningen dertill. Närmare föreskrifter om förteckningens
förande meddelas af Konungen.

§ 3.

Mom. 1. Stad välje gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap,
och åligge magistraten att om valet besörja. Å landet ege kommun eller flere kommuner
gemensamt att gode män utse; sker det ej, vare kommunalnämndens ledamöter gode män
för ofvanljferörda tillsyn.

Mom. 2. God man väljes för fyra år. Da god man är vald, varde det Rätten
eller domaren tillkännagifvet; lag samma vare då kommunalnämnd väljes inom kommun,
der ej särskilda gode män utses.

§ 4.

Tillsyn å förmynderskap utöfvas af gode männen i den kommun, der förmyndaren
har sitt hemvist. Den Rätt, under hvars vårdnad förmynderskapet står, ege dock förordna,
att tillsynen skall utöfvas af gode männen i kommun, der den omyndige har sitt
hemvist eller eger fast egendom. Äro förmyndarne flere, och tillhöra de olika kommuner,
ege Rätten förordna, af hvilkendera kommunens gode män tillsynen skall utöfvas.

§ 5.

Förmyndare skall för hvart kalenderår afsluta räkning öfver allt det han har om
händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar äro utsatta,
och ingifve vid början af följande år den räkning jemte ett utdrag derur, innehållande
summarisk uppgift af den omyndiges behållning så i fast som lös egendom, till vederbörande
gode män.

§ 6.

Mom. 1. Öfver de ingifna räkningarna, så vidt de angå förmynderskap lydande
under samma underrätt som den kommun, för hvilken gode männen äro utsedda, åligge

det gode männen att upprätta förteckning, som jemte de summariska uppgifterna angående
de å förteckningen upptagna förmynderskap skall af gode männen ingifvas i stad till Bättens
ordförande eller den, som bör å Rättens vägnar emottaga handlingar, före den 1
September och å landet till domaren före eller senast å första rättegångsdagen af sista
tinget året näst efter det, hvilket räkningarna afse, eller, der allenast ett ting om året
hålles, före slutet af samma ting. Har någon räkning för det förflutna året icke inkommit,
åligge gode männen att inom samma tid sådant anmäla.

Mom. 2. Ingifves, efter det förteckningen eller anmälan för året blifvit af gode
männen afgifven, förmyndarräkning hvilken angår förmynderskap lydande under Rätt, som
sagd är, åligge gode männen att förse det förmyndarräkningen åtföljande utdrag ur densamma
med intyg, att förmyndarräkningen blifvit aflemnad, och att återställa utdraget till
förmyndaren, hvarefter det åligger denne att inom den tid, som ofvan för aflemnande af
gode männens förteckning är stadgad, ingifva utdraget i stad till Rättens ordförande eller
den, som å Rättens vägnar mottager handlingar, och å landet till domhafvanden.

§ 7.

Lyder förmynderskap icke under samma underrätt, som den kommun, för hvilken
gode männen äro valde, åligge det gode männen att förse det till dem ingifna utdraget
med intyg att räkningen blifvit aflemnad och att återställa utdraget till förmyndaren,
hvarefter denne skall, inom tid, som i § 6 är sagd, ingifva utdraget till vederbörande
Rätt eller domare. I detta fall skall förmyndaren vid utdraget foga vederbörande magistrats,
krouobetjents eller kyrkoherdes bevis, att de gode män, till hvilka räkningen ingifvits,
blifvit för den tid räkningen afser behörigen utsedde.

§ 8.

Försummar förmyndare att i rätt tid aflemna förmyndarräkning eller utdrag, eller
gode män att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, hvarom ofvan sägs, förelägge
Rätten den försumlige vid lämpligt vite att sin skyldighet fullgöra och förfare i öfrigt efter
om stän digh eterna.

§ 9.

Då myndling aflidit eller omyndig qvinna trädt i gifte, åligge förmyndaren att inom
den tid, då förmyndarräkning eljest bort aflemnas, skriftligen anmäla och styrka sådant
förhållande hos den Rätt, under hvilken förmynderskapet lyder. Lyder förmynderskapet
under samma underrätt, som den kommun, för hvilken de gode män, som senast å förmynderskapet
haft tillsyn, äro utsedde, stånde förmyndaren ock fritt att anmäla och styrka
förhållandet hos gode männen, så framt sådan anmälan sker förr än gode männen för året
afgifvit den förteckning, hvarom i § 6 sägs, och skola gode männen i ty fall om anmälan
göra anteckning å förteckningen.

§ 10.

Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar och, om de finna, att
förmyndare ej rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, derom skyndsamligen göra
anmälan hos Katten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan förmyndare må
förordnas. Rätten ege ock på anmälan af gode männen eller någon af dem efter förmyndarens
hörande förordna, att förmyndaren skall anskaffa säkerhet, som af Rätten godkännes,
för den omyndiges medel, så ock att den omyndiges värdehandlingar sättas i
allmän vård hos myndighet, som, efter hvad särskildt stadgas, är behörig att sådana
handlingar mottaga. Rättens beslut i fråga, hvarom i denna § sägs, gånge i verkställighet
utan hinder deraf att detsamma i högre Rätt öfverklagas.

§ 11.

Är, enligt hvad här ofvan -sägs, genom Rättens beslut vite förelagdt förmyndare eller
god man, eller har Rätten eljest förelagt förmyndare att i anledning af anmärkning på
grund af denna författning sig förklara, varde beslutet i stad genom magistratens och å
landet genom kronobetjentes försorg kostnadsfritt vederbörande tillstäldt.

§ 12.

Den omyndiges fränder ege att hos gode männen taga del af förmyndarräkning och
ege de i afseende derå samma rätt, som i § 10 tillägges gode män. Är omyndig till de
år kommen, att han sjelf kan finna, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, stånde
ock honom fritt att det hos Rätten angifva.

§ 13.

Till gode männen varde såsom arfvode af förmyndaren inbetaldt ett för hundrade af
den omyndiges räntor eller inkomster.

§ 14.

I afseende å de förmynderskap, som äro under Hofrätts vårdnad, galle för Hofrätten
hvad här ofvan blifvit stadgadt om annan Rätt eller domaren å landet.

§ 15.

Der Förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskildt är stadgadt till efterrättelse.

Det alla etc.

Förslag

till

Förordning angående inrättande af förmyndarekassor.

§ 1.

Landsting äfvensom stadsfullmäktige i stad, som icke deltager i landsting, ege att
besluta om inrättande af en för landstingsområdet eller staden afsedd förmyndarekassa.

§ 2.

Förmyndarekassa bar till ändamål:

1. att af förmyndare i förvar mottaga omyndiges värdehandlingar, vare sig att
domstol derom förordnat, eller att förmyndaren frivilligt öfverlemnar handlingarna i kassans
förvar;

2. att af förmyndare, som sådant önskar, till förvaltning mottaga omyndigs kapital
i reda penningar.

§ 3.

Har domstol förordnat, att omyndigs värdehandlingar skola af förmyndaren i kassan
nedsättas, skall beslutet af domstolen ofördröjligen delgifvas kassans vårdare. Öfverflyttas
till annan domstol vårdnaden af förmynderskap, med afseende å hvilket sådant förordnande
skett, skall underrättelse derom genast meddelas kassans vårdare genom den domstol, som
beslutit öfverflyttningen.

§ 4.

Då värdehandlingar till förmyndarekassan i förvar lemuas, åligge förmyndaren att
jemte dem aflemna en noggrann förteckning i två exemplar, hvilken tillika skall innehålla
uppgift derom, huruvida nedsättning sker enligt domstols förordnande eller utan sådant
förordnande, och skall, då värdehandlingarna mottagas, det ena exemplaret, försedt med
förmyndarekassaus qvitto, till förmyndaren återställas.

§ 5.

Mom. 1. Räntebetalning å deponerade skuldebref skall mottagas af förmyndarekassan,
som har att afskrifva räntebetalningen å skuldebrefvet och till gäldenären utfärda
särskildt qvitto. De influtna penningarna tillhandahållas förmyndaren mot qvitto af denne.

Mom. 2. Under året till betalning förfallande räntekuponger utlemnas på anmälan
till förmyndaren.

§ 6.

Mom. 1. Hafva värdehandlingar blifvit af förmyndare efter domstols beslut i
kassan nedsatta, må handlingarna ej utan förordnande af den domstol, under hvilken förJust.
-ombudsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag. 8

mynderskapet lyder, till samma förmyndare utlemnas; dock att, då skuldebref eller obligation
förfaller till betalning, eller eljest för indrifning af fordran fordringsbeviset i hufvudskrift
måste vara för förmyndaren tillgängligt, denne eger utan sådant förordnande utbekomma
detsamma.

Mom. 2. Inom en månad efter förfallotiden skall, i det fall, hvarom mom. 1
handlar, förmyndaren till kassan lemna annan säkerhet i stället för värdehandling, som
förfallit till betalning. Är skuldebref utlemnadt för indrifning af fordran, vare förmyndaren
pligtig att inom en månad derefter i dess ställe aflemna annan säkerhetshandling
eller ock visa, att hinder för indrifningen mött; och skall i förstnämnda fall förmyndaren
ej mindre, så länge hinder för indrifningen möter, för hvarje månad derom göra anmälan
hos kassan och det uppgifua hindret styrka, än ock inom en månad efter det medlen influtit
ingifva annan säkerhet till kassan. Försummar förmyndare hvad i detta mom.
blifvit föreskrifvet, skola kassans vårdare derom göra anmälan hos den domstol, under
hvilken förmynderskapet lyder.

Mom. 3. Har förmyndare utan förordnande af domstol nedsatt värdehandlingar i
förmyndarekassan, ege han att efter anmälan utbekomma dem. Öfvergår förmynderskap
till annan person, ege han samma rätt.

§ 7.

Förmyndarekassa är ej ansvarig för behörigt förnyande af deponerade skuldebref
eller af inteckning, som för dem meddelats, ej heller för indrifning af förfallna räntor
eller kapitalskulder. Äskar förmyndare att deponeradt skuldebref skall för intecknings
förnyande uppvisas vid Rådstufvu-Rätt i den stad, der förmyndarekassan har sitt säte, är
förmyndarekassan skyldig att, så fort ske kan och senast inom en månad sedan sådan
begäran blifvit framstäld, låta skuldebrefvet behörigen upprvisas.

§ 8.

Penningar, som i förmydarekassan för omyndig influtit och ej genast varda af förmyndaren
lyftade, skola insättas i riksbanken eller i annan bankinrättning, med afseende å
hvilken Konungen förordnat, att sådan nedsättning må ske.

§ 9.

Vill förmyndare till kassans förvaltning öfverlemna omyndigs penningar, skola för
dem inköpas svenska statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer; börande derefter
med dessa obligationer förfaras såsom i denna författning föreskrifves i afseende på värdehandlingar,
hvilka lemnats i kassans förvar.

§ 10.

För fullgörande af de förbindelser, som enligt denna författning åligga förmyndarekassa,
sa ock i motsatt fall för ersättande af uppkommen skada, ansvare den kommun,
vare sig landstingsområde eller stad, som inrättat kassan.

§ 11.

Hvarje förmyndarekassa skall hafva ett af Konungen faststäldt reglemente. Förslag
dertill upprättas af landsting eller stadsfullmäktige, som besliitit om kassans upprättande,
och underställes Konungens pröfning.

Vid upprättande af reglemente skall följande iakttagas:

1. Till vårdare under gemensam ansvarighet af kassans angelägenheter skola Konungens
Befallningshafvande och vederbörande kommunala myndighet gemensamt utse minst
tre allmänt aktade, redbare och vederhäftige män.

2. Kassan skall årligen granskas af revisorer, utsedde till lika antal af Konungens
Befallningshafvande och af vederbörande kommunala myndighet.

3. Någon kostnad för kassans anlitande må icke drabba vare sig förmyndaren eller
den omyndige.

4. Deponerade värdehandlingar skola förvaras i brandfritt kassaskåp eller hvalf.

§ 12.

Konungens Befallningshafvande i län, der förmyndarekassa är inrättad, har att till
Justitiedepartementet insända uppgift på de personer, som utsetts till kassans vårdare och
revisorer, samt årlig berättelse angående kassans ställning och verksamhet.

§ 13. ''

Denna förordning galle ej för stad, der förmyndarekammare är inrättad.

Det alle etc.

I mitt underdåniga utlåtande anförde jag, beträffande nedan nämnda
§§ i Förslaget till förordning angående tillsyn ä förmyndares förvaltning
af omyndiges egendom, följande:

§ 1. Hade meningen varit, att i denna § föreskrifva, hvilken Rätt
i hvarje fall hade behörighet och skyldighet att förordna förmyndare för
de omyndige, så hade föreskrifterna i detta afseende bort vara fullständigare
och omfatta t. ex. det fall, att fadern vore känd och hans dödsfall
bekant, men deremot ej kunnigt, under hvilken domstol han rättsligen
lydt, när han afled, likasom det fall, att den omyndige hade hvarken känd
fader eller moder o. s. v.; men då paragrafen uppenbarligen icke har detta
syftemål, hade 1 mom. af den samma icke behöft innehålla annat eller
mera, än den allmänna regeln: Förmynderskap stående under vårdnad
af den Rätt, som förordnat förmyndare. Det följer väl af sig sjelft, att
den Rätt, hvarunder den omyndiges fader, om han är död, vid dödsfallet
lydt, eller om han lefver, häfver sitt hemvist, förordnar förmyndare för
hans omyndige barn. Ar fader eller moder förmyndare för barnen, på

sätt 20 kap. 1 och 2 §§ förutsätta, så är det lika klart att förmynderskapet
lyder under den Rätt, der de hafva sitt hemvist.

§ 4. I motiven till lagförslaget heter det: att en bland de betänkligaste
bristerna i 1861 års förordning vore saknaden af tydliga föreskrifter
i fråga om kompetensförhållandet emellan särskilda kommuners
Gode män för granskning af förmynderskap. Men lika betänklig, som
bristen är, lika svårt torde det blifva att lyckas på ett lämpligt sätt afhjelpa
den samma. 1861 års förordning innehåller endast, att bemälde
Gode män skola hafva tillsyn å förmynderskap inom kommunen, men
om härmed menas förmyndarens eller myndlingens kommun eller möjligen
den kommun, inom hvilken myndlingen har fast egendom, lemnas
osagdt. Det är en af dessa tre kommuner, som måste sättas främst,
när en bestämd allmän föreskrift i detta ämne skall gifvas. Svårigheten
af valet ligger deri, att en hvar af nämnda kommuner har sina anspråk
på företräde, hvilka anspråk icke sakna sin vigt och betydelse. I förmyndarens
kommun äro dennes vederhäftighet för de honom anförtrodda
medel och hans förmåga att dem förvalta bäst kända och lättast kontrollerade;
då deremot i den kommun, den omyndige tillhör, och i den,
der denne har fast egendom, bäst kan bedömas, huru förmyndaren vårdar
sin myndling och sköter hans fasta egendom. Hos Gode männen i
dessa sist nämnda kommuner torde ock få förutsättas vaksammare och
lifligare omtanke om de omyndiges bästa, framkallad af personlig bekantskap
med dem och deras bortgångna föräldrar.

Hvad som i icke ringa mån minskat olägenheterna af den hittills
rådande ovissheten om de nyss uppräknade olika kommunernas eller
deras Gode mäns behörighet att granska förmyndareräkningar och nu
äfvenledes minskar vigten af det val, som göres vid stadgandet af en
bestämd föreskrift i ämnet, är den omständighet, att den betydligt öfvervägande
mängden af omyndige utgöres af den jordbrukande befolkningens
barn, och att för dessa, helst när de i arf bekomma fastigheter
eller fastighetsandelar, tvifvelsutan i de allra flesta fall förordnas förmyndare,
som äro bosatte i den kommun, der fastigheten är belägen.
Antalet af öfriga omyndige, för hvilka förmyndare, boende i annan kommun
än myndlingarne, blifvit förordnade, är dock tillräckligt stort för att
påkalla föreskrifter till ordnande af Gode männens behörighet i fråga om
tillsynen å dessa förmynderskap.

I motiven till denna § anföres vidare, att »för att icke onödigtvis
besvära förmyndarne, och för att följa det bruk, som hittills torde hafva
varit allmännast och som jemväl bör vara mest egnadt att vinna nödig
kontroll å förmyndare, lärer vara lämpligast att såsom allmän regel fast -

ställa, att förmyndaren skall aflemna redovisningen till Gode männen i
den kommun, till hvilken'' han sjelf hörer». Dessa äro grunderna till
förslagets stadgande, att tillsyn å förmynderskap utöfvas af Gode männen
i den kommun, der förmyndaren har sitt hemvist. Men om berörda grunder
närmare skärskådas, synas de mig icke vara tillräckligt fasta att
uppbära det på dem hvilande stadgandet. Hvad först beträffar det upp-?
gifna ändamålet, »att icke onödigtvis besvära förmyndarne» fruktar jag,
att det samma är förfeladt i följd af stadgandet i följande 7 § af förslaget.
Förmyndare, som har sitt hemvist i kommun, som icke lyder
under den Rätt, som har vårdnaden öfver förmynderskapet, åligger det,
enligt sist nämnda §, att till Gode männen i sin kommun ingifva förmyndareredovisning
och utdrag derur. Sedan redovisningen blifvit granskad,
meddela Gode männen intyg derom å utdraget, hvilket förmyndaren
bör hos dem hemta och sedermera ingifva till behöiug Rätt eller
domare (d. v. s. den Rätt eller domare, som har vårdnaden å förmynderskapet)
och dervid foga vederbörande magistrats, kronobetjent^ eller
kyrkoherdes bevis, att de Gode män, till hvilka räkningen ingifvits,
blifvit, för den tid räkningen afser, behörigen utsedde. Allt detta besvär
undgår förmyndaren, om honom tillätes att ingifva sin redovisning till Gode
männen i den kommun, hvilken den omyndige tillhör och som lyder under
den Rätt, som har vårdnad å förmynderskapet. Der ombesörja Gode männen
det omnämnda utdragets inlemnande till Rätten eller domaren, och förmyndaren
har icke annat besvär än det att till Gode männen ingifva
redovisningen och utdraget. Då kommer ock till fullständigare tillämpning
den i 6 § 1 mom. införda välbetänkta föreskriften, att Gode männen
skola vid ingifvandet af utdragen ur de till dem inkomna förmyndareredovisningarne
hos Rätten eller domaren anmäla den eller de
förmyndare, som försummat ingifva redovisning, hvilket annars kan af
domaren lätteligen förbises. Vidare är detta förfaringssätt, så vidt jag
kunnat erfara, det allmännast brukliga. Min erfarenhet är derutinnan
stridande emot den i motiven uttalade. Hvilkendera är den riktiga, torde
vara svårt att utröna och bevisa. Lyckligtvis ligger derå mindre vigt,
enär det förfaringssätt, som visar sig vara det ändamålsenligaste, bör
i lagen föreskrifvas. Hvad kontrollen å förmyndaren beträffar, tror jag
mig nyss hafva ådagalagt, att i fråga om redovisningarnes ordentliga
ingifvande till granskning — och detta är, när allt kommer omkring,
den enda verkliga säkerhet i afseende på förvaltningen af deras egendom,
som den nyare lagstiftningen hittills velat beskära de omyndige —
det af mig förordade förfaringssättet erbjuder en bättre kontroll än det
i förslaget faststälda. Slutligen må påpekas en omständighet, som synes

hafva blifvit förbisedd, den nemligen, att den förmån, man åsyftat att
bereda förmyndarne genom att stadga, det de ega redovisa för sina förmynderskap
öfver omyndige, bosatta inom andra kommuner och lydande
under andra domstolar, inför Gode männen i den kommun förmyndarne
sjelfva tillhöra, går förlorad för en stor del af så beskaffade förmyndare,
som hafva sitt hemvist i hufvudstaden. Der finnas nemligen icke några
Gode män för tillsyn å förmynderskap öfver ofrälse omyndige, endast
öfver dem, som tillhöra frälse stånd. Tillsyn å förmynderskap öfver
ofrälse omyndige utöfvas af Förmyndarekammaren, och dennes tjensteman
verkställa granskningen af förmyndarnes redovisningar. Förmyndarekammaren
har naturligtvis ej skyldighet att öfva tillsyn öfver andra förmynderskap
än dem, som höra under kommunens domvärjo. Sålunda
saknas i lagförslaget föreskrift, till hvilken kommuns Gode män de i
Stockholm bosatte förmyndare skola vända sig med redovisningen för
förmynderskap, som de innehafva öfver ofrälse omyndige, bosatta i kommun
utom Stockholm och hörande under annan Rätts vårdnad.

§ 5 innehåller en nödig förklaring af motsvarande stadgande i 4 §
af 1861 års förordning.

§ 6- Hvad här stadgas om Gode männens skyldighet att upprätta
förteckning och den samma jemte de summariska uppgifterna angående
de i förteckningen upptagna förmynderskap till Rätten eller domaren
ingifva, är en vigtig förbättring i 1861 års förordnings föreskrifter i
samma ämne och skall säkert med tacksamhet emottagas ej mindre af
domstolar och domare än ock af förmyndarne.

§ 7 torde knappast blifva erforderlig, derest 4 §:s innehåll ändras
i den rigtning, jag tillåtit mig att antyda.

§ 9. I Riksdagens skrifvelse, hvilken åberopas i motiven till lagförslaget,
anmärktes, att »tillförlitligheten af förmyndareförteckningen
måste blifva vanskelig, så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare
skall hos Rätten anmäla, när myndling blifvit myndig eller aflidit
eller qvinlig myndling ingått gifte»; men härvid erinras i samma motiv,
att då förteckningarne öfver förmynderskapen innehålla uppgift å de
omyndiges födelseår, och omyndig förklarad persons återinsättande i myndighetstillstånd
alltid måste ske vid den Rätt, i hvars förmynderskapsförteckning
han finnes upptagen, det synes icke, på sätt Riksdagen antagit,
vara behöflig!, att någon allmän föreskrift meddelas om anmälan
till Rätten, då omyndig person blifver myndig»; hvarföre förevarande §
föreskrifver dylik anmälan endast för de fall att myndling dött och
omyndig qvinna trädt i gifte.

Det är visserligen sannt, att 2 § i 1861 års förordning stadgar, att

förmyndareförteckningen skall utvisa de omyndiges födelseår, men lika
sannt är, att många förmyndareförteckningar just i detta stycke äro
ofullständiga. Under mina embetsresor, flera gånger om, i alla delar af
riket har jag sett alla förmyndareförteckningar, som enligt 1861 års
förordnings föreskrift blifvit förda i vårt land och är derföre bättre än
någon annan i tillfälle att i denna fråga afgifva vittnesbörd. Orsakerna
till förteckningarnes befintliga ofullständighet har jag trott mig finna i
följande omständigheter. Under första tiden efter det 1861 års förordning
utkom, gjorde sig den origtiga åsigt på många håll gällande, att i
den påbudna förmyndareförteckningen icke borde införas andra förmynderskap
än de, som tillkomme efter förordningens kungörande. I följd
deraf upptogo förteckningarne hvarken namn än mindre födelseår för de
omyndige, som före nämnda tid erhållit förmyndare. Innan meranämnda
förteckningar påbjödos, upptogo bouppteckningarne — de enda skriftliga
urkunder, i hvilka domarena hade att söka upplysning om de omyndiges
ålder — sällan annat besked om den aflidnes efterlemnade arfvingar än
att de voro myndiga eller omyndiga, ej när dessa senare voro födde.
Det var således ett arbete, förenadt med mycket besvär och tidsspillan,
de domare hade att utföra, som ifrån början rigtigt uppfattade, att de
påbudna förteckningarne borde upptaga alla befintliga förmynderskap,
ehvad de tillkommit före eller efter år 1861. Mitt bemödande under
de första åren var att så väl muntligen som skriftligen söka hos alla
vederbörande göra gällande den rigtiga uppfattningen af 1861 års förordnings
påbud om förmyndareförteckningars upprättande; men innan
detta lyckats, och innan domarena förmått hos bouppteckningsförättarena
i allmänhet inpregla nyttan och nödvändigheten deraf, att i bouppteckningarne
infördes de omyndiga arfvingarnes födelseår, förflöt icke så kort
tid, och för de förmynderskap, som tillkommo under denna tid, likasom
för dem, som funnos före år 1861, är det som förteckningarne allmännast
äro ofullständiga uti i fråga varande hänseende. Men äfven för senare
tider träffas dylik ofullständighet i förteckningarne på icke få ställen,
oaktadt alla bemödanden att genom framställa anmärkningar söka att
få den samma afkulpen. Om saken noggrannare betänkcs, bör detta
missförhållande ej väcka så stor undran, ty synnerligast i de stora och
folkrika domsagorna är arbetet med dessa förteckningars förande och
med verkställandet af de anteckningar, som i dem årligen skola göras,
särdeles tidsödande och betungande för domarena, hvilka dessutom fått
sig ålagda så många andra för deras domareverksamhet fremmande bestyr.
Dertill kommer den nog allmänna och visserligen icke alldeles ogrundade
åsigten, att dessa förteckningar hvarken i och för sig ej heller i förening''

med öfriga föreskrifter i 1861 års förordning äro mägtiga att bereda
de omyndiga det skydd för deras egendom och rättigheter, hvarpå de
kunna hafva giltiga anspråk i ett väl ordnadt samhälle. Dessa omständigheter
äro ej egnade att hos de med så många andra, i deras ögon
vigtigare, göromål öfverhopade domarena väcka och underhålla något
särskildt lifligare intresse för det mödosamma arbete, hvarom här är fråga.

Redan i min embetsberättelse till 1868 års Riksdag fäste jag uppmärksamheten
på ofvanberörda ofullständighet i förmyndareförteckningarne,
hvilka i min tanke påfordrade det tillägg i 1861 års förordning,
att förmyndare skulle förpligtas att hos Rätten anmäla, när myndling
uppnått myndig ålder eller aflidit eller qvinlig myndling trädt i gifte,
och följaktligen förmynderskapet upphört. Såsom skäl till denna framställning
anförde jag, att bristande anteckningar om de omyndiges födelseår
öfverklagades ej mindre af domarena än af förmyndarne, af de förre
derför, att nämnda brist någon gång förledde dem att utfärda förelägganden
för förmyndarne att inkomma med redovisningar för förmynderskap,
hvilka upphört till följd af ofvan uppräknade orsaker, och af de
senare derföre, att de besvärats med dylika obefogade förelägganden och
skyldigheten att dem besvara, äfven om de utan någon omväg, i de flesta
fall, återfått den för dem utlagda lösen. Denna olägenhet qvarstår ännu
der förmyndareförteckningarne äro ofullständiga, och den ökas genom
den nya föreskriften, att Gode männen skola hos domaren anmäla, när
någon förmyndare uteblifvit med sin redovisning. Om Gode männen
icke för nämnda ändamål få sig tillstälda utdrag ur förmyndareförteckningen
rörande de förmynderskap, som höra under deras granskning —
och någon föreskrift härom innehåller icke lagförslaget — kunna de
lätteligen begå det felet att sålunda anmäla förmyndare, hvilkas uppdrag
till följd af myndlingens uppnådda myndighetsålder upphört, och
domarena af dessa anmälanden förledas att utfärda obehöriga förelägganden.

På nu anförda skäl synes det mig som borde förmyndarne få sig
ålagdt, att äfvenledes anmäla hos Gode männen, när deras myndlingar
uppnått myndig ålder. Detta åliggande medförer för dem icke något
synnerligt besvär, och de hafva derför fått mer än tillräcklig ersättning
genom stadgandet om Gode männens skyldighet att till Rätten eller
domaren ingifva utdragen ur förmyndareredovisningarne, hvarigenom förmyndarena
befriats från den olägenhet och tidsspillan, som äro förenade
med förpligtelsen att först till Gode männen ingifva förmyndareredovisningen
med utdrag derur, och sedan hos Gode männen uttaga dessa
senare och aflemna dem till Rätten eller domaren.

10 § sammanhänger i en väsentlig del med frågan om förmyndarekassor,
och gäller derom hvad som vid behandlingen af lagförslaget
angående nämnda kassor kommer att anföras. 1 öfriga delar är den
föreslagna ordalydelsen af paragrafen tydligare och tillika egnad att i
någon mån bättre betrygga de omyndiges rätt, än innehållet af motsvarande
paragraf i 1861 års förordning.

11 §, som är ny, undanrödjer den hittills rådande, domarens handlingskraft
förlamande ovissheten derom, hvilken som rätteligen bör besörja
eller bekosta delgifningen af de förelägganden, om hvilka paragrafen
handlar.

Vid Förslaget till förordning angående inrättande af förmyndarekassor,
yttrade jag i det underdåniga utlåtandet följande:

Detta förslag har till syftemål att åstadkomma en förbättring i det
värnlöshetstillstånd, i hvilket vår gällande lagstiftning lemnar de bemedlade
omyndige i afseende på deras tillgångars skyddande emot oredlige
förmyndares tilltag; ty hvilka föreskrifter som än stadgas om förmyndareförteckningars
upprättande och ordentliga förordande, om förmyndareräkningars
uppgörande och ingifvande för hvarje år till Gode männen
och utdrag derur till Rätten eller domaren, om desse Gode mäns skyldighet
att granska de till dem inlemnade räkningar och, när de finna,
att förmyndare den omyndiges egendom ej rätteligen förvaltat, eller när
de anse nödigt, att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet
för medel, som hos honom innestå, derom hos Rätten göra anmälan, och
om Rättens befogenhet att, i följd häraf, förordna annan förmyndare
eller föreskrifva att inteckning i förmyndarens fästa egendom skall ske,
eller att denne skall lemna annan säkerhet för myndlingens medel, som
af honom innehafves; kan det dock inträffa — enär det icke varit i lag
bestämdt, hvarest och af hvilken inteckningshandlingen eller den i öfrigt
lemnade säkerheten bör emottagas och förvaras — att då den omyndige
uppnått myndig ålder och sjelf skall öfvertaga förvaltningen af sina tillgångar,
dessa befinnas vara till endast i ordentligt granskade räkenskaper
och skuldförbindelser af förmyndaren, hvilken, måhända länge på obestånd,
endast med användande af den omyndiges värdepapper lyckats
uppehålla sitt anseende för vederhäftighet.

Det ofvan angifna syftemålet fullföljer förslaget dock icke längre,
ån till förberedande af den inrättning, som ensam kan betrygga det sökta
målets fullständiga uppnående, nemligen förmyndarekassor. Skälen till
denna varsamhet kunna nog i och för sig vara antagliga, men jag be Just.

-ombudsmannens Berättelse till 1883 års Riksdag. ’ 9

farar icke desto mindre att detta stannande, så att säga, på halfva vägen
må hända mera skadat än gagnat den goda saken.

Derigenom, att det lemnats åt landstingens och de större stadssamhällenas
fria skön att inrätta eller icke inrätta de föreslagna förmyndarekassorna,
genom att tillåta förmyndare, som det önska, men icke
förpligta alla förmyndare att till kassan inlemna de omyndiges säkerhetshandlingar
och för tillfället icke behöfliga reda penningar, så snart Rätten
icke, på grund af anmäld och styrkt misshushållning, förordnat, att de
omyndiges säkerhetshandlingar skola till kassan inlevereras, och slutligen
genom att medgifva förmyndare att, äfven sedan domstol förordnat,^ att
de säkerhetshandlingar, han i nämnda sin egenskap om händer häfver,
skola till förmyndarekassan öfverlemnas, få utan domstolens dertill
gifna bifall åter uttaga nämnda handlingar, i det fall att skuldebref eller
obligationer förfallit till betalning eller eljest då för indrifningen af fordran,
fordringsbeviset i hufvudskrift måste vara för förmyndaren tillgängligt;
genom alla dessa eftergifter minskas i så betänklig grad den
trygghet i bevarandet af de omyndiges rätt, som dessa kassors inrättande
skulle medföra, att landstingen icke utan fog kunnat tveka, huruvida
hela anordningen komrne att åvägabringa det gagn, den verkliga nytta,
som motsvarade det besvär och den kostnad, som derå måste nedläggas.

Om ej detta är orsaken till den obenägenhet, flera landsting i sina
yttranden öfver förslaget lågt i dagen och som hindrat dem att det omfatta,
är de omyndiges ställning i vårt land att beklaga och deras utsigter
till förbättring i denna ställning mörka, att ej säga hopplösa. Det
skulle då vara försvunnet det nit för skyddandet af dessa värnlösas rätt,
hvarom våra äldre lagar bära så vackra vittnesbörd och som senast i
1734 års lag stadfäste den förmånsrätt framför till och med intecknad
penningefordran, som var de omyndige förunnad i deras förmyndares
fasta gods, när desse försummat att för sig göra redo. I)et skulle då
erfordras mera upprörande exempel, än dem vi redan haft, på förmyndares
icke allenast vanvård af sina myndlingars egendom och rättigheter
utan äfven svek och bedrägeri emot dessa myndlingar, för att väcka
kallsinnigheten och undanrödja de obotfärdigas förhinder i fråga om befästande
i lag af de värnlösas rätt. Och dessa exempel torde ej länge
låta vänta på sig i en tid, då bedrägeri och förfalskning så ofta förspörjas
hos vårt för ärlighet och redbarhet af ålder frejdade folk.

Då, till följd af nämnda obenägenhet, i fråga varande lagförslag
lärer hafva föga utsigt till framgång, torde denna förmodan få utgöra
förklaring deröfver, att jag här icke inlåtit mig pa en närmare granskning
af dess särskilda stadgande!!.

lag måste

------- o ''

omhänd erh afv a,
befattningen. I
Skulle icke

Förslaget till förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom innehåller deremot sådana förbättringar i 1861^ års
förordning att det samma, med omarbetning i några delar, dem jag vågat
bär ofvan påpeka, bör komma till utförande i formlig lag. Men denna
för att blifva fullständig, ovilkorligen innehålla eller attoljas
lag som bestämmer sättet att förvara de omyndiges säkerhetshandlirmar,
när domstol förklarat förmyndare olämplig att dem vidare
men han icke destomindre bibehålies vid förmyndareannat
fall blifver domstolens beslut utan åsyftad verkan,
för ett sådant ändamål de i länen och de större städerna
inrättade sparbanker kunna vara till nytta? Deras styrelser kunde förstärkas
af en eller två af landstingen eller stadsfullmagtige välde ledamöter
som hade att sköta eller öfvervaka skötandet af dessa angelagenheter
’ Kan åter någon sådan anordning icke åstadkommas, återstår
näppeligen någon annan utväg, än* att Landtränterierna anbefallas att
emottaga dylika depositioner. Det är att antaga det dessa depositioner
icke blifva så talrika, att de i någon väsentlig mån öka arbetet vare sig
på det ena eller andra stället, äfven om dessa depositarier såsom nödigt
torde blifva, bemyndigas att vårda och vidmagthålla de deponerade
värdehandlingarne, det vill säga att förnya inteckningar, inkassera for•
’ ■" " '' '' och åter placera de influtna med m.

in., så att de olämplige befunne
förmyndarena icke i något fall finge syssla med de dem fråntagna värdepapperen.
Skulle någon ersättning för ett slikt bestyr i fråga sattas och
i anseende till den förökning i göromål och ansvar, som bestyret medfört,
finnas skälig, bör en sådan af statsmedel utgifvas, emedan de omyndige
i allt fall erlägga nog stor procent af sina inkomster dels till förmyndare
dels till Gode männen, som hafva tillsyn öfver förvaltningen af

deras medel. . ,

Emellertid och intilldess de omyndiges värdepapper och penningar

blifvit bragta i allmänt förvar och under offentlig förvaltning i förmyndarekamrar
eller andra liknande allmänna inrättningar, kommunens
eller statens, är de omyndiges väl eller ve uteslutande beroende derpå,
att de lyckas erhålla redbare, förståndige och för deras bästa nitälskande
förmyndare, att i annat fall de för tillsyn å förmyndarne tillsatte Gode
män med vaksamhet och nit fullgöra sitt förtroendeuppdrag, och att
vederbörande domstolar och domare, såsom öfverförmyndare åt dessa
angelägenheter egna all den uppmärksamhet och det nitiska handhafvande,
sakens vigt och grannlagenhet påkalla.

-------------- ■--- - a‘ö

fallna obligationer, indrifva fordringar
len i goda räntebärande obligationer

finge

Dels genom klagomål, skriftligen ingifna till Justitieombudsmansexpeditionen,
dels ock genom iakttagelser, gjorda under embetsresorna,
har mm uppmärksamhet blifvit fäst derpå, huruledes nåtrra under de
senare åren utkomna författningar blifvit i särskilda delar, efter min
åsigt, origtigt förstådda och tillämpade; och jag har derföre ansett det
vara min pligt att, genom en närmare utredning af de omständigheter
under hvilka dessa författningar tillkommit och af deras syftemål söka
åstadkomma en rigtig och likformig tillämpning af författningarnas föreskrifter.

Dessa författningar äro:

1:.°) Kongl. Kungörelsen om Kronofogdes och Stadsfogdes dagbok i
utsökningsmål samt angående hvad vid utsökning slag ens tillämpning ''i vissa
andra fall skall iakttagas, den 12 Juli 1878, jemförd med

Kongl. Föi ordningen angående ersättning till förrättning smän vid utmätning
i enskilda mal samt till stämningsmän m. rn. den 12 Jidi 1878.

I ofvan nämnda kungörelse innehåller 18 § ett så lydande stadgande: +-n

i?Dåi f°r1ningSegare skriftligen begärt att medel, som skola honom
till handa hallas, måtte under uppgifven adress med posten öfversändas
åligger det Kronofogde eller Stadsfogde att medlen under assurans enligt
adressen afsända; och må fogden dervid göra afdrag för porto och
assuransafgift jemte den ersättning, som särskildt är stadgad.

Det assuransbevis, som angående sålunda afsända medel af postanstalt
meddelas, eger fogden använda såsom verifikation till dagboken.»

Och ofvan omförmälda Kongl. Förordnings 7 § har denna lydelse:

»Då jemlikt 18 § i nådiga kungörelsen om Kronofogdes och Stadsfogdes
dagbok i utsökningsmål samt angående hvad vid utsökningslamms
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas, penningar till fordrings egare

med posten afsändas, må derför såsom ersättning beräknas
75 öre.» °

En person, som haft flera utslag på en gång till utmätnings verkstå
lande hos två Kronofogdar och hos begge begärt, att de å nämnda
utslag uttagna medlen skulle tillsändas honom med posten, klagade hos
mig deröfver, att den ene Kronofogden öfversändt i ett bref redovisning
och de influtna medlen för flera utslag men med afdrag af 75 öre för
hvart och ett af utslagen; den andre Kronofogden åter hade på en och
samma postdag skickat redovisning och medel för flera utslag, men i
särskildt bref för hvart utslag; förmenande klaganden, att begge dessa
tjensteman olagligen förfarit, enär klaganden skulle varit berättigad att

erhålla redovisningen och medlen för de flera på samma post sända
utslagen i ett bref, mot en ersättning i ett för allt af 75 öre. De båda
Kronofogdarne hördes öfver klagomålet och förklarade sig samt åberopade
till sitt försvar, lika som klaganden för sitt klagomål, hufvudsakligen
här ofvan intagna lagparagrafers innehåll.

Vid pröfning af ärendet fann jag den Kronofogden, som skickat
redovisning och influtna medel för hvarje utslag i särskildt bref, hafva
handlat i enlighet med lagens rätta förstånd; den andre Kronofogden
åter, som afsändt redovisning och medel för flera utslag i ett och samma
bref, hade visserligen förfarit origtigt, men då klaganden derigenom icke
tillskyndats någon skada, lät jag saken bero dervid, att jag i skrifvelse
till sist nämnde Kronofogde erinrade honom om rätta förståndet och
meningen af lagstiftningen i ämnet. De förhållanden, som föranledt de
i fråga varande lagbudens tillkomst, gifva härutinnan den bästa ledning
för omdömet.

Dessa förhållanden, på hvilka jag i min embetsberättelse till 1871
års Riksdag fäste uppmärksamheten, voro:

att, vid den granskning, jag under mina embetsresor plägat anställa
af de till Konungens Befallningshafvande från vederbörande underexsekutorer
inkomna dagböcker, det visat sig, att hos underexsekutorne,
särdeles Kronofogdarne, icke sällan innestått under längre tider många
och emellanåt icke obetydliga belopp af medel, influtna genom exsekutiva
åtgärder, hvilka medel hopats, emedan borgenärerne icke, såsom
de äldre exsekutionsförordningarne fordrade, »om utbekommande af betalningen
sig anmält»; och att, äfven om borgenärerne anmält sig till
medlens utbekommande, underexsekutoren undandragit sig att för de
influtna medlen redovisa förr än den tid, inom hvilken redovisning för
dylika medel, enligt den lagstiftning, som gälde före utsökningslagen,
skulle ega rum, eller tre månader på landet och sex veckor i stad, i
det närmaste förlupit.

Som i dessa förhållanden den öfverklagade långsamheten i utsökningsväsendet
till icke ringa del hade sin grund, — ehuru skulden dertill
icke uteslutande hvilade på exsekutorerne utan ock i sin mån på
borgenärerne, hvilka ofta ådagalagt en förvånande liknöjdhet i utkräfvande
af sin rätt, • och som dessutom obestridligen en fara läge i
frestelsen för underexsekutorn att till sin nytta fruktbargöra de inneliggande
medlen och småningom sammanblanda dem med egna medel,
hvarigenom vägen till proprie balans blefve kort, ansåg jag det åligga
mig att påkalla lagstiftningens mellankomst för att i denna del afhjelpa
det öfverklagade onda, och föreslog derföre, att i lag borde stadgas,

det hvar och en, som till underexsekutor inlemnade utslag till verkställighet,
skulle uppgifva den adress, under hvilken redovisning och penningar
borde med posten försändas, för att komma borgenäien tdl handa,
och att underexsekutoren vore förpligtad att i bref undei öppen ickorn
mendation, efter nyss nämnda anvisning, öfversända penningarne, så snart
de influtit, ehvad den utsatta redovisningstiden gått till ända eller icke;
att försändningen skedde på borgenärens bekostnad; samt att underexsekutoren
i sitt diarium borde anteckna, hvilken dag penningarne blifvit
afskickade och, till bestyrkande deraf, vid diariet såsom verifikation bilägga
det vid postanstalten erhållna qvittot å den rekommenderade försändelsen;
dock med förbehåll att om borgenären, under tiden före medlens
afsändning till deras lyftande anmälde sig hos underexsekutoren,

sådan lyftning utan omväg Ange ske.

Det vore naturligt, att underexsekutoren ej kunde förpligtas att sända
från sig penningarne, utan att erhålla något bevis att afsändningen verkligen
egt rum, så att hans säkerhet ej vore beroende på borgenärens
beredvillighet att genast skriftligen erkänna den ingångna liqviden. Derföre
blefve det nödigt att föreskrifva, det penningarna skulle afsändas
under öppen rekommendation, och att det bevis, som derå från postanstalt
erhölles, finge tjena såsom verifikation af den skedda liqviden.

Grunderna i nu anförda förslag, endast närmare utvecklade och bestämda,
återfinnas i de lagstadganden, som här ofvan äro intagna.

När härtill lägges hvad i först intagna kungörelsen angående kronofogdes
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. in. är föreskrifvet,
att hvarje mål, i hvilket utmätning eller annan Kronofogdens, eller Stadsfogdens
åtgärd äskas, skall i dagboken införas under särskildt nummer
och särskildt för sig redovisas; lärer den fråga, som genom det omförmälda
klagomålet hos mig anhängiggjordes, lätteligen i enlighet med de
åberopade lagparagraferna kunna lösas.

Det är nemligen klart, att hvart och ett af de flera utslag, klaganden
till en hvar af de anklagade Kronofogdarne för verkställighet ingifvit,
i Kronofogdarnes dagböcker upptagits såsom ett särskildt mål med
sitt nummer, och att det följaktligen, när det var aislutadt, säiskildt för
sig borde redovisas, samt slutligen att, när de för utslaget influtna medel
till fordringsegaren med posten afsändes, detta måste ske i ett säiskildt
bref, derest” å postanstalten skulle erhållas ett assuransbevis, som
kunde biläggas dagboken såsom verifikation för målets slutliga ledovisning.

Deremot om flera utslag med åtföljande redovisning och medel afsändes
i ett bref, erhölles ej mer än ett assuransbevis och den deri utsatta
summan af penningremissen svarade naturligtvis icke mot summan för

något af de i dagboken särskildt införda utsökningsinålen, som redovisades,
och kunde sålunda icke tjena såsom verifikation. Och om fordringsägaren
också skriftligen erkände emottagandet af redovisningen
och medlen, gjorde han det troligen icke i särskilda qvittenser för hvart
mål, så att hans erkännande lämpade sig såsom verifikation till dagboken.

Af allt detta synes mig tydligen följa, att lagstiftarens mening varit,
att hvarje utsökningsmål skall redovisas och medlen sändas i ett bref,
och när så sker, kan icke någon tvist om ersättningens belopp uppkomma.

2:o) Kongl. Förordningen angående tillägg till gällande föreskrifter om
aktiebolag den 30 Maj 1879.

Denna förordning har följande lydelse:

»Styrelsen för aktiebolag, hvilket enligt Kongl. Förordningen den 6
Oktober 1848 vunnit Konungens stadfästelse å sin bolagsordning, åligger
att inom tretio dagar efter hvarje val till styrelse eller styrelseledamot
om valets utgång göra skriftlig anmälan hos Rådstufvurätten eller Domhafvanden
i den ort, der styrelsen har sitt säte. Försummas hvad sålunda
är föreskrifvet, böte en hvar af styrelsens ledamöter, som till sagda
försummelse gjort sig skyldig, från och med tio till och med femtio kronor.
Rätten eller Domhafvanden anteckne dessa anmälanden i särskild
dagbok och hålle dem för allmänheten tillgängliga.»

Dessa så enkla och klara föreskrifter hafva likväl, i hvad de röra
Rättens eller Domhafvandens befattning med de inkomna anmälandena,
på ett och annat ställe, efter hvad. jag under embetsresorna erfarit, blifvit
origtigt uppfattade och tillämpade. Sålunda har den, som inlemnat eller
insändt dylik anmälan, fått lösa diariibevis deröfver, utan att han sådant
begärt; och det har till och med befunnits, att de gjorda anmälandena
intagits i domboken och derefter domboksutdrag emot lösen expedierats
till anmälaren.

Felaktigheten af ett sådant förfarande inses genast af den, som vet,
att orsaken till förordningens tillkomst var det öfverklagade förhållandet
att personer, som haft rättstvister med aktiebolag, förhindrats att
sin talan behörigen anhängiggöra derigenom, att de ej kunnat erhålla
säkert besked, hvilken eller hvilka personer vore de rätta att å bolagets
vägnar svara, och hvilka således borde stämmas, helst när bolagen undandragit
sig att härom lemna upplysning. För att afhjelpa denna olägenhet
blef det nödigt att pålägga bolagen skyldighet att offentligen anmäla,
hvilka personer, som utgjorde hvarje bolags styrelse och egde för bo -

laget tala och svara. Men äfven utan kännedom om orsaken till lagens
stiftande, bör en hvar, som läser stadgandet, att Rätten eller Domhafvanden
skall anteckna de inkomna anmälandena i särskild dagbok och
hålla dem för allmänheten tillgängliga, finna att för sådant ändamål anmälandenas
intagande i domboken icke är af nöden, och att domboksutdrag
eller diariibevis icke böra expedieras, när sådant icke af anmälaren
begäres.

Hvad vidare den omnämnda dagboken och sättet för den sammas
upprättande och förande beträffar, hafva olikheter derutinnan visat
sig. En del domare hafva samlat de inkomna anmälandena i ett omslag,
hvara de tecknat hvilka dagar de särskilda anmälandena inkommit,
andra hafva i en bok efter tidsföljden ordagrannt infört anmälandena,
i den ordning de inkommit o. s. ''v. Det enklaste och ändamålsenligaste
sättet för dessa dagböcker synes dock vara det af några domare
begagnade, att i dagboken för hvarje bolag göra ett upplägg med
bolagets namn såsom öfverskrift, och deri teckna innehållet af den första
anmälan och sedermera för hvarje inkommen ny anmälan teckna ingifningsdagen
samt de ändringar, som blifvit gjorda i förut antecknade
anmälande!!.

Kongl. Förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfait,
inteckning och utmätning af jernväg, sa ock i fråga om förvaltning
af jernväg under konkurs den 15 Oktober 1880 stadgar‘i 4 § 3 mom.

»Sedan lagfart å jernväg blifvit beviljad, åligge det Rätten, som beviljat
lagfarten, att genom transsumt af protokollet sådant genast tillkännagifva
för en hvar Underrätt, inom hvilkens domsområde någon till
jernvägen hörande mark är belägen, och varde i dessa Underrätters lagfartsprotokoll
samt lagfarts- och fastighetsböcker anteckning derom gjord.
Efter det sådan anteckning skett, må ansökning om lagfart å den mark,
som anteckningen afser, ej vidare vid domstol i orten upptagas».

Kongl. Kungörelsen angående ändring och tillägg till förordningen den
30 November 1855 om expeditionslösen den 19 November 1880 innehåller:

»För det transsumt af lagfartsprotokoll jemte derå tecknadt utslag
af fastighetsbok, som jemlikt 4 § 3 mom. i Kongl. Förordningen den 15
Oktober 1880. skall af lagfartsdomstolen öfversändas till en hvar Underrätt,
inom hvilkens domsområde till jernvägen hörande mark är belägen,
skall den, som sökt lagfart, erlägga den för utdrag af protokoll och
fastighetsbok stadgade lösen».

Vid tillämpningen af ofvan införda § och mom. af 1880 års förordning
har olika åsigter visat sig i det afseende, jag nu går att
framställa:

Styrelsen för ett enskildt jernvägsbolag har klagat hos mig deröfver,
att sedan Stockholms Rådstufvurätt — enligt 3 § i 1880 års förordning
äro denna Rådstufvurätt samt Rådstufvurätterna i Jönköping och Christianstad
de enda domstolar, som, hvar inom sitt bestämda område, ega att
upptaga och pröfva ärenden angående lagfart af jernväg — beviljat lagfart
å bolagets jernväg och derom genom protokollsutdrag underrättat
Domhafvanden i orten, der jernvägen är belägen, för den anteckning om
den skedda lagfarten, som honom författningsenligt ålåg, så hade bemälde
Domhafvande verkstält anteckning i så väl lagfartsprotokoll som lagfartsbok
under särskild paragraf för hvarje fastighetslott, som blifvit för jernvägen
upplåten; och då genom Domhafvandens berörda tillvägagående
bolaget betungats med lösen af sextioen expeditioner för tillhopa tvåhundrafyratiosju
kronor, men ett sådant expeditionssätt, enligt Styrelsens
åsigt, vore stridande så väl emot lag som det förfaringssätt, domstolarne
i dylika mål pläga iakttaga, yrkade Styrelsen, som aldrig framstält begäran
om utbekommande af nämnda expeditioner men på uppfordran
af exsekutor nödgats gälda i fråga varande lösen, att Domhafvanden
måtte varda ålagdt, att mot återfående af expeditionerna återbära ofvanberörda
två hundrafyratiosju kronor med sex procent ränta derå under
den tid, bolaget varit i mistning af penningarne.

öfver hvad i klagoskriften sålunda blifvit anmärkt, har Domhafvanden
blifvit hörd och afgifvit förklaring, innehållande hufvudsakligen, att
i anledning af den anteckning i Rättens lagfartsprotokoll och lagfartsbok,
som på anmälan af Stockholms Rådstufvurätt om den derstädes beviljade
lagfarten å i fråga varande jernväg, bort ega rum, hvarje särskildt
jordafång blifvit föredraget och handlagdt samt anteckning för hvart och
ett sådant skett i lagfartsprotokollet och lagfartsboken; att ett sådant
förfaringssätt öfverensstämde, så vidt Domhafvanden förstode, med de
regler, som in praxi vore vedertagna i fråga om föredragning och handläggning
af ärenden hörande till lagfartsprotokollet; att, i följd deraf,
anteckningar i detta protokoll skolat sammanföras i en paragraf eller
särskiljas i flera, allt eftersom de afsågo ett och samma eller flera särskilda
fång; samt att de fång, som tillkommit genom expropriation,
desto mindre borde göra något undantag från dessa allmänna regler
som, efter hvad de officiela formulären för förande af lagfartsbok hos
Häradsrätten gåfve vid handen, anteckningen af den expropriation, Styrelsen
för Statens jernvägsbyggnader, enligt samma formulär, tänktes

Just.-ombudsmannens Berättelse till 1883 års Riksdag. 10

hafva gjort från Jöns Larssons hemman i Åxnäs, vore införd under § 30
men deremot under § 31 den, som antogs hafva skett från Sven Mårtenssons
hemman. Det vore — fortfor Domhafvande^ vidare •—- icke såsom
klaganden antydt, fastighetslotternas utan fångens antal, som bestämt
paragrafernas, så att om bolaget exproprierat flera lotter eller lägenheter
från samma person, anteckningarna om dessa lotter blifvit sammanmanförda
i en paragraf; och att Domhafvande» i sjelfva verket icke heller
skulle egt rätt att till minskning af statsverkets inkomster af stämpelpapper
kumulera anteckningarna angående nu i fråga varande fång i
färre paragrafer än fången voro. Ett sådant förfaringssätt skulle jemväl
vållat, att lagfartsprotokollet i denna del blifvit oredigare och mindre
öfverskådligt.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag mig icke
kunna åt.nöjas med det yttrande Domhafvanden afgifvit.

Det har af klaganden ej blifvit i fråga satt, att det förfaringssätt,
Domhafvanden följt vid verkställande af de erforderliga anteckningarna
i följd af Stockholms Rådstufvurätts anmälan om den skedda lagfarten, ej
skulle stå i full öfverensstämmelse med Kongl. Förordningen om lagfart
den 16 Juni 1875 och de formulär, som utgifvits till vägledning vid
fastighetsböckernas förande, och Domhafvanden har således ej haft af
nöden att särskildt framhålla denna omständighet, utan deremot att
ådagalägga, det han varit behörig att affordra jernvägsbolaget lösen för
de expeditioner, han funnit för godt att utskrifva öfver de åtgärder,
Häradsrätten på grund af merberörda anmälan vidtagit. Någon särskild
grund härtill har emellertid Domhafvanden icke anfört. Det vill dock
synas som Domhafvanden förestält sig att, då det af honom använda
förfaringssättet varit likartadt med det, som plägar iakttagas vid handläggning
af lagfartsärenden i allmänhet, deraf skulle vara en följd, att
den expeditionslösen, som i dylika fall åligger lagfartssökanden att utgifva
jemväl borde drabba jernvägsegaren. Men härvid har Domhafvanden
förbisett, att en åtgärd af den beskaffenhet, hvarom nu är fråga, icke
omförmäles i 1875 års åberopade Kongl. Förordning utan föreskrefs
först i Kongl. Förordningen angående lagfart, inteckning och utmätning
af jernväg m. m. den 15 Oktober 1880, hvadan frågan om klagandens
skyldighet att utgifva den äskade lösen otvifvelaktigt bort bedömas
efter sist nämnda förordning och efter de grundsatser i förevarande hänseende,
som äro stadgade i Kongl. Förordningen om expeditionslösen den
30 November 1855. De åtgärder, som Häradsrätten på grund af Stockholms
Rådstufvurätts anmälan skolat vidtaga finnas föreskrifna i här
ofvan införda 4 § 3 mom. af 1880 års nådiga förordning. Ändamålet

med detta lagstadgande åter hade vid förslagets föredragning inför Kongl.
Maj:t i Statsrådet den 9 November 1879 blifvit af Chefen för Kongl.
Justitiedepartementet uppgifvet vara det, att vederbörande fora rei
sits genom underrättelser om den lagfart, som beviljats vid de särskilda
lagfartsdomstolarne, skulle komma i tillfälle att ur sina lagfarts- och
fastighetsböcker afföra de jordlotter, som bildade jernvägsområdet men
förut lagfarits i sammanhang med de egendomar, från hvilka de blifvit
afsöndrade. — Då med sjelfva beviljandet af lagfart vid den särskilda
lagfartsdomstolen jernvägsegaren undfår den lagbefästade eganderätt till
jernvägsområde, som i allmänhet afses med lagfart, är deraf en uppenbar
följd, att jernvägsegarens rätt icke beröres af ofvan anmärkta lagbestämningar
om hvad efter lagfartens beviljande skall iakttagas utan att dessa
allenast åsyfta att ur synpunkten af statens intresse meddela vissa ordningsföreskrifter
till åstadkommande af reda i fastighetsväsendet. Men
om" de åtgärder, som framkallats af nämnda lagbestämningar, icke i
något afseende inverka på den rätt, jernvägsegaren genom ansökan om
lagfart velat förskaffa sig och genom lagfartens beviljande jemväl erhållit,
kan denne, vid tidpunkten för anteckningarnas införande i Underrättens
lagfartsböeker, ej heller anses såsom vare sig kärande, klagande
eller sökande och således icke hänföras till dem, som enligt 10 § i
Kongl. Förordningen om expeditionslösen hafva ovilkorlig skyldighet att
lösa vederbörande expeditioner.

Vid den särskilda domstol, der den verkliga lagfarten egde rum,
både deremot jernvägsegaren varit sökande, men med denna lagfarts
beviljande upphörde hans berörda egenskap. Till stöd för rigtigheten
af denna åsigt kan åberopas innehållet af här förut införda Kongl.
Kungörelse den 19 November 1880 angående tillägg till Kongl. Förordningen
om expeditionslösen, hvilken ålägger jernvägsegaren att lösa det
transsumt ur lagfartsprotokollet och fastighetsboken, som från särskilda
lagfartsdomstolen bör skickas till de underrätter, inom hvilkas domsområde
de inlösta jordlotterna äro belägna. Hade nemligen jernvägsegaren
fortfarande betraktats såsom lagfartssökande och lagfartsdomstolens
åtgärd att skicka nyss nämnda transsumt till underrätterna såsom
hörande till lagfartens fortsättning, sä skulle något tillägg till förordningen
om expeditionslösen ej varit behöfligt. Jernvägsegarens skyldighet
att erlägga lösen för transsumtet hade då följt af hvad redan i sist
berörda förordning är stadgadt. Och då det nämnda tillägget stannar
vid påbjudandet af lösen för transsumtet, kan deraf slutas, att jernvägsegaren
icke har skyldighet att lösa någon ytterligare handling i och
för den honom beviljade lagfart.

Den af gammalt omfattade åsigten, att allt hvad som inkommer i
vare sig dombok eller de flera andra protokoll, som hållas vid våra domstolar,
skall utgå derifrån i form af domboks- eller protokolls-utdrag
och af kärande, svarande eller sökande lösas, har fått vika för åtskilliga
i senare tider nödiga befunna och utfärdade föreskrifter. Sålunda,
för att anföra några exempel, när någon del af en underrätts domsområde
blifver lagd under en annan Rätt, måste domaren i den förra Rätten
låta utskrifva utdi’ag ur lagfarts- och inteckningsprotokoll och fastighetsböcker
af hvad de innehålla rörande de egendomar, som blifvit förlagda
under den andra Rätten, och domaren i sist nämnda Rätt är likaledes
förbunden att införa dessa utdrag i sina fastighetsböcker utan att egendomarnes
egare derför ålägges någon lösen. Förmynderskap flyttas från
en Rätt till en annan, utan att förmyndaren eller den omyndige får
vidkännas någon lösen*).

På grund af dessa anmärkningar förordnade jag åtal vid vederbörlig
Hofrätt emot Domhafvanden.

Under skriftvexlingen i Kongl. Hofrätten förklarade domaren sig
villig att återbära den hos Jernvägsbolaget uttagna lösen, på sätt bolaget
yrkat; och som annat påstående ej var emot domaren framstäldt,
fick åtalet förfalla. Då jag under tiden förnummit, att äfven hos andra
domare ovisshet, huru rätteligen bör förfaras i fall, liknande det här
ofvan beskrifna, har jag ansett mig böra på detta sätt framlägga de
skäl, jag ansett afgörande för den åsigt, att domaren i dylika fall ej har
annat eller mera att göra, än att, i öfverensstämmelse med föreskriften
i ofvan anförda 4 § 3 mom. i 1880 års Förordning angående lagfart,
inteckning och utmätning af jernväg m. m., i lagfartsprotokollet och
fastighetsboken göra anteckning om de tillkännagifvanden, som anlända
från de särskilda domstolar, som hafva att handlägga frågor om lagfart
å jernväg, och att efter det sådan anteckning skett ej vidare upptaga
ansökning om lagfart å den mark, som anteckningen afser.

Begär Jernvägsbolag eller någon annan utdrag ur lagfartsprotokoll
och fastighetsbok rörande deri gjorda anteckningar af i fråga varande
beskaffenhet, då, men icke eljest, har domaren att sådana utdrag expediera
och lösen för expeditionerna uppbära.

*) Enahanda är förhållandet, när aktiebolags styrelser till Rätten eller domaren ingifva anmälandon
om de ledamöter af hvilka styrelsen utgöres, såsom jag i näst föregående uppsats i denna
embetsberättelse sökt ådagalägga.

Genom klagan, som blifvit förd öfver en Stadsfogdes förfarande och
föranledt skriftvexling men ej åtal, har följande förhållande blifvit mig
kunnigt:

Vid anstäld utmätning hos en person, som må benämnas A., befans
ej annan tillgång att utmäta, än det fordringsanspråk mot en person,
B., på grund af ouppfyldt aftal rörande en husbyggnad, A. anhängiggjort
hos stadens domstol, der A. vunnit, men mot hvilket utslag vederparten
vädjat.

Redan innan detta anspråk sålunda blifvit utmätt, hade A. öfverlåtit
det samma för gäldande af någon sin skuld till en tredje person C.

Det utmätta fordringsanspråket, som rörde ett belopp af 1,446 kronor
6 öre med derå upplupen ränta, försåldes derefter på stadsauktion
och inropades för sju kronor af en person, som må betecknas med bokstafven
D.

I Kongl. Iiofrätten uppträdde D. såsom svarande part med A. till
ombud. Kongl. Iiofrätten faststälde Rådstufvurättens utslag, och i följd
af ett formfel afslogs B:s ansökning att få Konungens pröfning underställa
Kongl. Hofrättens domslut, hvilket alltså vann laga kraft.

Nu vände sig A., såsom D:s ombud, till Stadsfogden och begärde
verkställighet af Kongl. Hofrättens dom. Denna beviljades, och utmätning
af de 1,446 kronor 6 öre verkstäldes hos B. Sedan detta skett,
uppträdde ej blott A., såsom D:s ombud, utan ock C., genom ett annat
ombud, för att hos Stadsfogden få lyfta det utmätta beloppet. B. hade
emellertid redan vid utmätningstillfället företett åtskilliga laga kraft
vunna utslag å A. och yrkat, att mot dessa fordringar få qvitta den
skuld till A., för hvilken de i fråga varande medlen hos honom blifvit
i mät tagna; och som G. och D. ej kunde anses ega bättre rätt till
A:s fordran hos B. än A. sjelf haft, när för denna fordran utmätning
hos B. verkstäldes, beviljades qvittningen.

I den klagan, som på sätt här ofvan är uppgifvet, blifvit hos mig
förd, var det A., som på D:s vägnar emot utmätningsförrättaren vände
sin talan. Då denna talan icke föranledde någon min åtgärd utan endast
det förklarande, att det vore klaganden obetaget att sin talan emot
vederbörande sjelf anhängiggöra och utföra, har A. derefter tillkännagifvit,
att han hade jäf att anföra emot de fordringar, för hvilka B. fått
åtnjuta qvittning; och det är att antaga, det A. kommer att, pa sådan
grund, anställa rättegång emot Stadsfogden och B. Skulle A., mot förmodan,
genom slik rättegång något vinna, så är det all sannolikhet för,
att C. och D. skola genom rättegång emot A. och sins emellan söka åtkomma
vinsten. Det är således utsigt till att domstolarne, till föga

fromma för rättstillståndet, skola få mycket att sysla med i och för
denna sak. Derma utsigt skulle hafva varit ännu vissare, derest icke
tillfälligtvis B. haft den qvittningsrätt, hvarom nämndt är. Men den
ursprunglige fordringsegaren, för hvilkens räkning »rättigheten» hos A.
utmättes, hade deraf ringa fördel.

Ett annat rättsfall af liknande beskaffenhet har icke blifvit hos mig
anmäldt men ändock kommit till min kunskap. En person anstälde
rättegång emot Kongl. Maj:t och Kronan. Rättsanspråket rörde en fordran
på 4- till 5000 kronor. Käranden fick sitt anpråk gilladt af underrätten,
men saken*drogs under Hofrättens pröfning. Emellertid inkom
till Stadsfogden för verkställighet ett utslag rörande en fordran hos
käranden på ett betydligt belopp. När utmätning för sist nämnda fordran
skulle ske, fans hos käranden icke annan tillgång än nämnda fordringsanspråk,
och det togs i mät. Det är ännu icke försåldt på utmätningsauktion,
men dermed kan sannolikt ej länge dröja; och då äfventyrar
den, hos hvilken anspråket är utmätt, att det samma försäljes för
en ringa penning, och när slutlig dom i rättegången faller, möjligen till
hans fördel, kommer den, som å auktionen inropat anspråket, att taga
ej blott det vunna kapitalet med upplupen ränta utan äfven ersättningen
för rättegångskostnader, och den ursprunglige fordringsegaren får
mindre än intet, då han ej ens återfår hvad han kostat på rättegången
i reda penningar, för att ej tala om möda och tidspillan, som rättegångens
utförande haft. med sig. Det finnes till och med exempel, efter
hvad jag erfarit, att såsom tillgång hos en gäldenär i mät tagits rättsanspråk,
stödjande sig endast och allenast på en emot arman person af
gäldenären utverkad stämning, hvilken icke ens blifvit af domstol till
handläggning upptagen.

Utmätning af omförmälda slags tillgångar hos gäldenär stöder sig

O ÖoCÖ Ö

på 63 § i Utsökningslagen, som lyder sålunda:

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfv erlåtas; eden
må ock gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå eller borgenär
och gäldenär om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas.

Utsökningsbalken i 1734 års lag omförmälde ej »rättighet» såsom
föremål för utmätning. Först i Lagkomiténs förslag till Utsökningsbalk
4 kap. 4 § inflöt följande stadgande:

»Häfver gäldenär fordran eller annan rättighet, som öfverlåtas kan,
den må ock till gälds betalning utmätas, der andra lösören ej finnas»,
hvilket stadgande sedermera, såsom här ofvan synes, med obetydlig ändring
ingått i vår nu gällande Utsökningslag. I motiven till det föreslagna
113m stadgandet, yttrar Lagkomitén: »Af gäldenärens skyldighet

att med all sin egendom svara till sin skuld, synes väl ovilkorligen följa,
att honom tillhörande fordringar eller andra rättigheter af den egenskap,
att de kunna öfverlätas, må lika med annan lösegendom utmätas och
säljas; men då tvekan härom, i anseende till lagens stillatigande, egt
rum, har man funnit uttrycklig föreskrift i denna omständighet böra
meddelas. Af den anledning, att sådana fordringar och rättigheter, om
de ej äro förfallna, eller genast kunna begagnas, eller till sitt värde
bero af eventuela omständigheter, kunna till gäldenärs skada för underpris
säljas, och således ej heller utgöra någon säker tillgång för borgenärs
förnöjande; är dock stadgadt, att de ej må utmätas, sa länge andra
lösören finnes att tillgå.»

Efter denna beskrifning öfver beskaffenheten af den nya tillgång
vid utmätning, som det föreslagna nya lagstadgandet hade för ändamål
att bereda, och hvilken beskrifning i det väsentligaste är återgåfven i
Nya Lagberedningens motiv, till nyss anförda 63 § i gällande Ut sökningslag,
kan det verkligen sättas ifråga, huruvida denna tillgång varit
förtjent att bland föremålen för utmätning upptagas.

De nämada olägenheterna äro genom här ofvan anförda exempel
ur verkligheten med all erforderlig tydlighet bekräftade; och dertill
kommer den olägenheten, att detta den exsekutiva magtens ingripande i
otid störande inverkar på rättsskipningen, ty, utom det att deraf alstras
en mängd onödiga rättegångar, förryekes rättegångarnes utveckling och
laggilla fortgång". De tvistande personerna ombytas, må hända redan
vid" första domstolen, och när saken går vidare, blifva parterna icke
alltid de samma i högre som i lägre Rätt, sa att det till slut blifver
svårt att urskilja, hvilka de rätta parterna äro, och hvem, som har nytta
eller skada af sakens utgång.

När så är, torde det förtjena att tagas i öfvervägande, huruvida
det på ofvan beskrifna sätt införda nya föremålet för utmätning bör
bibehållas eller, med återgående till hvad af ålder varit lag, utgallras
ur antalet af utmätningsbara tillgångar. Någon verklig förlust för fordringsegaren
skulle näppeligen uppstå derigenom, att han finge vänta
till dess den i fråga varande »rättigheten» blifvit sa befästad, att den
kunde till något värde uppskattas, till dess en tilltänkt eller redan anhängiggjord
rättegång, för att få rättigheten faststäld, blifvit till slut
bragt. Härmed åsyftas naturligtvis icke någon inskränkning i enskilda
personers rätt att öfverlåta sins emellan hvilka lofliga rättigheter som
helst, utan endast, att den exsekutiva myndigheten i samhället icke
skulle ingripa för att med den goda afsigten att skaffa en fordringsegare
rätt emot hans gäldenär utföra eu tvångsåtgärd, som utan säker utsigt

att bereda fordringsegaren någon fördel, kunde tillskynda gäldenären en
alltid säker, stundom oberäknelig skada.

Men om öfvervägande skäl skulle finnas för bibehållande af i fråga
varande lagstadgande, visa dock ofvan anförda exempel nödvändigheten
af att söka åstadkomma en tillämpning af lagstadgandet, som bättre än
merberörda exempel, tillfredsställer rättskänslan. Att för detta ändamål
ändra eller tillägga något i lagbudets lydelse torde icke, åtminstone i
första rummet, vara af nöden, enär nämnde lydelse icke tyckes hafva
blifvit af lagens tillämpare med tillbörlig noggrannhet iakttagen och
begrundad.

Sålunda vill det synas som begreppen rättighet och fordran icke
blifvit rätt uppfattade. Ett anspråk, rigtadt emot en annan, till exempel
en uttagen stämning till rättegång, innan den dermed åsyftade rättegången
blifvit af vederbörande domstol till behandling upptagen, kan
väl ej betraktas såsom en rättighet. Det är på sin höjd ett rättsanspråk,
som först när det till rigtigheten erkänts af den eller de personer, mot
hvilka det är rigtadt, kan få namn af rättighet. Bestrides rättsanspråket
af nyss bemälda person eller personer och förthy i stadgad ordning
anhängiggöres hos domstol, kan det väl icke derföre få namn af rättighet
förr, än domstolen funnit anspråket rättsligen grundadt, och detta
domstolens utslag enligt lag kan till verkställighet befordras, om ock
detta icke kan ske utan att den vinnande parten ställer borgen för
hvad han derigenom får lyfta.

Dessa vilkor böra ock gälla i fråga om fordran, som i samma 63 §
af Utsökningslagen omtalas. Fordran måste vara erkänd af den eller
dem, emot hvilka den är rigtad, såsom förhållandet är med fordran på
grund af skriftligt, i laga ordning upprättadt skuldebref, eller ock af
domstol faststäld genom utslag, som kan på nyss berörda sätt till verkställighet
befordras.

Vidare synes ordet må i lagbudet vara förbisedt, i följd hvaraf utmätningsmannen
i de anförda exemplen handlat så som hade det varit
hans ovilkorliga skyldighet att taga i mät t. ex. den rättighet eller fordran,
som grundade sig på en af gäldenären å annan person uttagen
stämning. I nämnda ord ligger dock, så vidt jag förstår, tillåtelse för
utmätningsmannen att pröfva, huruvida en rättighet eller fordran är
sådan att den bör utmätas, det vill säga att den har något värde och
att den nytta, utmätningen kan medföra för fordringsegaren ej är allt
för ringa i förhållande till den skada, som dermed ögonskenligen tillskyndas
gäldenären.

Det kan visserligen sägas, att utmätningen af en omtvistelig rättig -

het eller fordran i och för sig ej kan vara så farlig eller skadlig för
gäldenären, men deremot bereda fordringsegaren en förmånsrätt till
samma rättighet eller fordran, när den möjligen blifvit ostridig och fått
ett bestämdt värde, och att faran och skadan äro förenade uteslutande
med försäljningen af rättigheten eller fordran; men dessa båda förrättningar,
utmätningen och försäljningen, hafva med hvarandra ett oskiljaktigt
sammanhang, som icke kan upphäfvas eller rubbas utan märklig olägenhet
för utsökningsväsendet i allmänhet. Lagen derom stadgar nemligen
en viss kortare tid, inom hvilken utmätningsmannen skall redovisa för
hvarje till honom för verkställighet lemnadt utslag. Hvarje sådant skall
ock i utmätningsmannens dagbok, som qvartalsvis afslutas, införas, och,
om verkställigheten icke medhinnes eller för laga hinder ej kan ega rum
inom det qvartal, hvarunder utslaget inkommit, balanseras från qvartal
till qvartal, intill dess redovisning derför egt rum. Redovisningen åter
måste ske medelst reda penningar — der utmätningen ej äskats för uttagande
af en viss bestämd sak —- inom förut nämnda, i lagen bestämda
tid, och förty måste det utmätta godsets försäljning ske i så god tid att
penningarna hinna inflyta till redovisningsdagen, derest icke gäldenären
under tiden med penningar infriar det utmätta godset eller fordringsegaren
lemnar anstånd, i hvilka två fall något tal om fara eller skada
af utmätningen icke kan uppstå.

Med dessa betraktelser har jag åsyftat att fästa deras uppmärksamhet,
som med utsökningsväsendet hafva befattning, på omständigheter,
som icke sakna sin vigt och betydelse, och detta i förhoppning, att derest
min sålunda uttalade åsigt befinnes välgrundad, redan under första tiden
af Utsökningslagens tillämpning en praxis i behandlingen af de ärenden,
63 § i Utsökningslagen omförmäler, må utbilda sig, som bättre tillfredsställer
rättskänslan än den, hvarpå några exempel här förut blifvit anförda.

Uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 28 April 1866, för
hvars innehåll närmare redogöres i min embetsberättelse till 1867 års
Riksdag, fäste jag Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på behofvet af
en omarbetning utaf instruktionen för Öfverståthållaren äfven i hvad den
rörde Underståthållaren, Fogaten och Polismästaren; och under den 1
December 1882 har Kongl. Majt för Öfverståthållare-embetet utfärdat
nådig instruktion, som är kungjord i Svensk Författningssamling för år
1882 under N:o 57.

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag.

Det sist förflutna årets embetsresa omfattade Nerike, en del af
Vestmanland, Vermland, Dalsland, Bohuslän .samt delar af Yestergötland.
Läns- och Stiftsstyrelserna, stadsdomstolarna och domarena på landet
och deras arkiv besöktes äfvensom fängelserna.

Hvad derunder befans anmärkningsvärdt var ej af synnerlig betydenhet
och föranledde icke vidare åtgärder, än en eller annan muntlig
eller skriftlig erinran. En hugnelig företeelse var, att de allrafiesta
arkivens handlingar numera befunnos inbundna, eller ock pågick arbetet
dermed.

Det under resan hållna diarium kommer att jemte Justitieombudsmans-expeditionens
diarier och registratur till Riksdagens Lag-Utskott
öfverlemnas.

Vid 1882 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

ijnder handläggning i Justitieombudsmans-expeditionen ........................ 4

Ar 1882 inkommo klagomål till ett antal af .............................................. 81

Summa klagomål under handläggning år 1882 85.

Af dessa hafva

Utan åtgärd lemnats .......................................................................................... 36

Efter vederbörandes hörande fått förfalla..................................................... 37

Till Justitiekanslern hänvisats ........................................................................... 2

Till åtal ...................................................................................................................... 7

Vid 1882 års slut, såsom fortfarande under handläggning, balanserats 3

Summa 85.

Dessutom har till följd af anmärkning vid fångförteckningarnes

granskning, förordnats ....................................................................................... 1

åtal, så att, tillsammans med ofvan stående ......................................... 7

Hela summan af åtal blifver 8.

I föregående embetsberättelse har meddelats utdrag ur den Minnesbok,
som, med anledning af Kongl. Stadgan den 21 April 1876 hos
Högsta Domstolen föres.

Vid efterseende i nämnda Minnesbok, har det märkliga förhållandet
yppat sig, att under år 1882 något mål, för hvars afgörande sammanträde
af Domstolens båda afdelningar skolat, enligt nämnda Stadgas före -

skrift, ega rum, icke synes hafva förekommit, ej heller något prejudikat,
som af Domstolens ena eller andra Afdelning ansetts förtjent att i denna
bok intagas.

Från Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet
har, uppå derom framstäld fråga, det svar erhållits, att någon förklaring
öfver lagen, i den ordning 19 § Regeringsformen utstakar, icke blifvit
meddelad under den tid, som efter början af sistlidna års Riksdag förflutit.

Till fullgörande af den i § 14 af instruktionen för Justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1882 aflåtna underdåniga skrivelser,
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrifvelse anhängiggjorda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom
i sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ärenden
uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvande af min senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrifvelser, nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflät, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1883.

N. A. FEÖMAN.

_D. G. Eestadius.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JDSTITIE-OIBDDSMANS EMBETS-BERÄTTELSE

till 1883 års Riksdag.

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-Departementen på de af Riksdagen
år 1882 aflåtna underdåniga skrivelser jemte anteckningar om de
åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna.*)

l:o. Kongl. Jnstitie-departementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 Februari 1882, rörande af Kongl.
Maj:t i nåder föreslagna och af Riksdagen antagna ändringar i Rikets Grundlagar.
(1.)

1882 den 16 Maj emottagen å Rikssalen; hvarefter ändringarne blifvit i vederbörlig ordning
genom författningssamlingen promulgerade.

2:o af den 24 Februari, angående af Riksdagen beslutade ändringar i Rikets Grundlagar.
(2.)

1882 den 16 Maj meddelades nådigt svar å Rikssalen.

3:o af den 4 Mars, angående verkstäld omröstning öfver Högsta Domstolens ledamöter.
(3.)

1882 den 17 Mars i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingarne.

4:o af den 4 Mars, angående val af Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (5.)
1882 den 17 Mars i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingarne.

5:o af den 1 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordning angående upphörande af skyldighet för den, som emot Hofrätts dom
vill Konungen söka, att i visst fall träda i fängelse till sakens slut. (9.)

1882 den 17 Mars förordning utfärdad.

6:o af den 1 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordning angående tillämpning å frälsemän af förordningen den 8 November
1872, om ändring i lagens stadganden angående giftomannarätt. (10.)

1882 den 17 Mars förordning utfärdad.

7:o af den 29 Mars, med förslag till förordning angående tillägg till och ändring
i 23 kap. Strafflagen den 16 Februari 1864. (24.)

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget
till Riksdagens protokoll.

Efter Högsta Domstolens hörande har Kong!. Maj:t låtit under den 6 sistlidne Oktober
utfärda förordning i ämnet.

8:o af den 29 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt. (25.)
Sedan Högsta Domstolens yttrande öfver förslaget blifvit inhemtadt, blef förordning i
ämnet under den 6 sistlidne Oktober utfärdad.

•r

9:o af den 29 Mars, om förändrad lydelse af 30 § Konkurslagen. (26.)

Sedan Högsta Domstolens yttrande öfver förslaget blifvit inhemtadt, blef förordning i
ämnet utfärdad den 6 sistlidne Oktober.

10:o af den 15 April, angående ändring i § 4 i lagen för Rikets Ständers Bank. (30.)
Efter det Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef förordning i ämnet
den 8 sistlidne September utfärdad.

ll:o af den 26 April, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som uppstå
genom samegendom i stadsfastighet samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

12:o af den 26 April, angående förändrad lydelse af 23 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875. (32.)

Kongl. Maj:t liar, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, låtit i enlighet med Riksdagens
förslag, den 6 sistlidne Oktober utfärda författning i ämnet.

13:o af den 17 Maj, med förslag till förordning angående förändrad lydelse af 3,
10 och 21 §§ i lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877. (38.)
Högsta Domstolen har öfver förslaget inkommit med infordradt underdånigt utlåtande.

14:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordning angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga
författningar. (39.)

1882 den 3 November i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

15:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige—Norge. (41.)

Ärendet ännu icke för Kongl. Majrfc anmäldt.

16:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
Hufvudtitel. (56.)

1882 den 2 Juni i Statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

Ex officio
Carl Boheman.

2:q. Kongl. Utrikes-departementet.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 Mars 1882, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående med Frankrike afslutade nya handels- och
sjöfartstraktater. (21.)

1882 den 28 April i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.

18:o af den 19 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Tredje
Hufvudtitel. (57.)

1882 den 27 Juni i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.

Stockholm den 30 December 1882.

Alfr. Lagerheim.

Kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet.

19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 19 Maj 1882, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (58.)

I underdånighet föredragen den 26 Maj och skrifvelsens innehåll vederbörande till kännedom
och efterrättelse meddeladt.

20:o af den 20 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (63.)

I underdånighet anmäld genom Finansdepartementet den 2 Juni och transsumt af skrifvelsen,
i hvad den tillhörde Landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement
meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvarsdepartementet den 12 Juni och meddelades vederbörande
underrättelse om hvad Riksdagen beslutit, hvarjemte utfärdades dels resolution
å en af Riksdagen beviljad pension och dels cirkulär till Länsstyrelserna angående det
för år 1883 anvisade anslag till gratifikationer åt de från 1808 och 1809'' års krig
qvarlefvande landtvärnsman, som sig derom anmäla.

Stockholm den 30 December 1882.

J. E. Elliot.

å:o. Kongl. Sjöförsyars-departementet.

21:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 19 Maj 1882, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel. (59.)

Den 2 Juni 1882 i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen
delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade
om verkställighet af i ämnet fattade beslut.

22:o"af den 20 Maj, med framställningar i anledning af Riksdagens år 1881 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af Statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (75.)

Från Finansdepartementet öfverlemnadt transsumt af denna skrifvelse i hvad den rörer
revisorernas anmärkning derom dels att upplysning icke funnes meddelad i räkenskapen
för flottans station i Stockholm huruvida, der upphandlingar af förnödenheter för stationens
behof egt rum på annat sätt än medelst auktion, anbud infordrats från flere leverantörer,
dels ock att hänvisning icke heller vore lemnad i räkenskapen, hvarest, der kontrakt
om leveranser blifvit upprättade, kontrakten skulle i räkenskapen uppsökas. Sedan Marinförvaltningen
på grund af nådig befallning inkommit med yttrande i anledning af berörda
framställning, har Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning den 13 Oktober 1882 anbefalt
Marinförvaltningen att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet.

23:o af den 20 Mai, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (63.)

Den 2 Juni 1882 genom Finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kong].
Maj:t och transsumt af skrifvelseu tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån den 12 i samma månad nådiga föreskrifter vederbörande till
efterrättelse meddelades.

24:o af den 21 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (61.)

Från Finansdepartementet till Sjöförsvarsdepartementet öfverlemnadt transsumt af denna
skrifvelse i hvad den rörer anskaffande af ett isbrytareångfartyg för uppehållande af kommunikation
vintertiden mellan Öland och fastlandet; och har Marinförvaltningen under
den 2 Juni 1882 erhållit nådig befallning att inkomma med ritning och kostnadsförslag
å sådant fartyg.

Stockholm den 30 December 1882.

R. E. Eckerström.

5:o. Kongl. Civil-departementet.

25:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 1 Mars 1882, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition med förslag till förändrad lydelse af §§ 59 och 64
i förordningen om kommunalstyrelse på landet. (8.)

Anmäldes den 17 Mars, och beslöts utfärdande af kungörelse om ändring i §§ 59 och 64
af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862.

26:o af den 4 Mars, angående det föreskrifna särskilda sammandraget af enskilda,
med statsbidrag understödda jernvägsaktiebolags räkenskaper. (12.)

Anmäldes den §4 Mars, då Kopgl. Maj:t beslöt att de ombud, som framdeles komme att

förordnas att å Statens vägnar deltaga i granskningen af enskilda jernvägsaktiebolags
räkenskaper och förvaltning, skulle i sammanhang med förordnandet förständigas att låta
upprätta det föreskrifua sammandraget af bolagens räkenskaper i öfverensstämmelse med
ett uppgjordt och af Kongl. Maj:t godkändt formulär till i fråga varande sammandrag,
äfvensom att enahanda föreskrift skulle genom cirkulär till Kongl. Maj:ts vederbörande
Befallningshafvande meddelas åt de ombud, hvilka redan blifvit förordnade att verkställa
granskning af 1881 års räkenskaper.

27:o af den 4 Mars, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanlägguingar.
(13.)

Anmäld den 17 Mars och meddelad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.

28:o af den 29 Mars, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
hamn- och brobyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom sjösänkningar
och andra vattenaftappningsföretag. (22.)

Denna skrifvelse anmäldes den 21 April, hvarvid Kongl. Maj:t, med godkännande af det
af Riksdagen gjorda tillägget i mom. 3 af de i afseende å förevarande statsbidrag utaf
1881 års Riksdag beslutade vilkor och föreskrifter, förordnade att underrättelse om Riksdagens
beslut skulle till efterrättelse meddelas Statskontoret och Styrelsen för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader, med befallning för bemälda Styrelse att, vid afgifvande af
yttrande och förslag rörande anvisande af statsbidrag för arbeten af beskaffenhet, att deras
utförande af Styrelsen kontrollerades, taga i öfvervägande, huruvida särskilda vilkor och
kontroller utöfver de i Riksdagens skrifvelse af den 27 April 1881 och den nu anmälda
skrifvelsen angifna och af Kongl. Maj:t godkända vilkor syntes böra för hvarje särskild!
företag föreskrifvas.

29:o af den lo April, angående ,T. Bergströms, W. Carlbergs, med fleres frikallande
från viss borgens ansvarighet för återbetalning af två åt Wessman-Barkens
jernvägsaktiebolag beviljade statslån. (27.)

Anmäldes den 28 April och blef innehållet af denna Riksdagens skrifvelse delgifvet Fullmäktige
i Riksgäldskontoret äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs
län för vederbörandes förständigande.

80:o af den 17 Maj, med förslag att laga skifte, hvarå fastställelse meddelats, må
kunna under vissa förutsättningar genom nytt skifte rubbas. (40.)

Sedan Landtmäteri-styrelsen enligt nådig befallning afgifvit författningsförslag i ämnet,
anmäldes ärendet den 13 Oktober, och beslöt Kongl. Maj:t att Högsta Domstolens utlåtande
skulle infordras.

Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

31 :o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande
till Stockholms stad af vissa dels Kronan, dels Riksgäldskontoret tillhöriga
tomtdelar utmed Riddarholmskanalen, mot vederlag till Kronan af annan för
sammanbindningsbanan genom Stockholm använd, staden tillhörig mark. (46.)
Anmäldes den 2 Juni, och blef innehållet af denna skrifvelse vederbörande meddeladt.

32:o af deri 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående upplåtelse
till Vesterås stad utaf delar af kronolägenheterna Stallhagen och Munkängen.
(47.); och

33:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:fcs nådiga proposition angående afsöndring
af jord från kungsgården Koret i Kopparbergs län till begrafningsplats
för Christine församling i Falun. (48.)

Anmäldes den 2 Juni, och har hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen i förestående två ärenden
beslutit delgifvits Kammarkollegium till kännedom och underdånig efterrättelse.

34:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen om
beviljande af ökadt statsbidrag till statens jernvägstrafiks pensionsinrättning. (65.)
inmäldes den 2 Juni, och erhöll Direktionen för statens jernvägstrafiks pensionsinrättning
befallning att med iakttagande af hvad Riksdagens skrifvelse innehölle beträffande § 7
och dermed sammanhang egande föreskrifter af nu gällande reglemente för pensionsinrättningen,
afgifva förslag till de ändringar af samma reglemente, som kunde finnas erforderliga.

Sedan sådant förslag inkommit, utfärdades den 3 sistlidne November nytt pensionsreglemente.

35:o af den 20 Maj, angående gratifikationer till ingeniorer och öfrige vid statens
jernvägsbyggnader austälde tjensteman, som till följd af inskränkning i dessa
byggnader blifvit eller blifva uppsagde från sina befattningar. (69.)

Anmäldes den 16 Juni, då Kongl. Maj:t meddelade förordnande om fördelning af det till
omförmälda ändamål anslagna belopp tjugutusen kronor.

36:o af den 20 Maj, angående beviljadt anslag för norra stambanans fortsättning
till Sollefteå äfvensom angående föreslagen anläggning af en bibana från Hjerpens
station å tvärbanan till Bonäsets lastageplats. (7 0.)

Anmäldes den 26 Maj, och blef innehållet af denna Riksdagens skrifvelse meddeladt Styrelsen
öfver statens jernvägsbyggnader.

37:o af den 20 Maj, angående beviljadt anslag för iståndsättande af vågbrytaren
och den yttre hamnarmen vid Visby hamn. (71.)

Sedan Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande i ämnet, anmäldes detta ärende den 16 Juni, då Kongl. Maj:t, jemte gillande
af den utaf bemälda Styrelse uppgjorda plan för iståndsättande af vågbrytaren och den
yttre hamnarmen vid Visby, för utförande af detta arbete anvisade det utaf Riksdagen
derför beviljade anslag; hvarförutom vissa vilkor för statsbidragets åtnjutande i nåder
stadgades.

38:o af den 20 Maj, angående vissa för år 1883 beviljade anslags- och lånebelopp.
(73.)

Anmäldes den 23 Juni, då innehållet af denna Riksdagens skrifvelse blef meddeladt Styrelsen
öfver statens jernvägsbyggnader och Styrelsen för statens jernvägstrafik.

39:o af den 20 Maj, angående anvisande af det till fullbordande af Halmstad-Jönköpings
jernvägsaktiebolags jernväg mellan Halmstad och Nässjö beviljade anslagsbelopp.
(74.)

Anmäldes den 26 Maj, och blef innehållet af denna skrifvelse meddeladt Statskontoret
till kännedom samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län till vederbörandes
förständigande.

40:o af den 21 Maj. angående regleringen af utgifterna under Eiksstatens Sjette
Hufvudtitel. (60.)

Anmäldes den 2 Juni, hvarvid Kongl. Maj:t godkände de beslut, som blifvit utöfver eller
med afvikelse från livad Kongl. Majrt föreslagit, af Riksdagen fattade; hvarjemte Kongl.
Maj:t, med förklarande att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade
tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller blefve föreskrifvet,
i nåder förordnade, att innehållet af Riksdagens skrifvelse skulle meddelas Statskontoret
till kännedom och efterrättelse äfvensom öfriga vederbörande förvaltande verk,
styrelser och chefer i de delar, som dem särskildt anginge, med bemyndigande att hos
Statskontoret lyfta beviljade extra anslag.

I anledning af särskilda punkter i Riksdagens skrifvelse blefvo särskilda nådiga beslut
meddelade.

41 :o af den 21 Maj, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade Revisorers berättelse,
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1879. (75.)
Anmäldes genom Finansdepartementet den 2 Juni samt öfverlemnades till handläggning
af Civildepartementet i hvad anginge Riksdagens framställning rörande Ultima och Alnarps
landtbruksinstitut.

Föredrogs genom Civildepartementet den 20 Oktober, hvarvid hvad beträffade Riksdagens
framställning i fråga om bokföringssättet vid nämda landtbruksinstitut komitén
för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksinstitut
erhöll nådig befallning att, i sammanhang med fullgörande af komiténs uppdrag, jemväl
yttra sig rörande Riksdagens omförmälda framställning, hvarförutom Styrelsen för Alnarps
landtbruksinstitut förständigades att för framtiden iakttaga att, då utgifter bestridas förmedelst
vexlar, ej blott dessa utan jemväl räkningarne å de med vexlarne guldna varor
blefve räkenskaperna bilagda.

Stockholm den 30 December 1882.

E. von Krusenstjerna.

6:o. Kongl. Finans-departementet.

42:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 1 Mars 1882, angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Vesterbottens
län m. m. (11.)

Bill. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag.

Den 23 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådiga förordningar angående dels
tillägg till § 5 i förordningen den 29 September 1874 angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Norrbottens län, dels ock åtgärder till
förekommande af dylik afverkning å ungskog inom Vesterbottens län, hvarjemte Kongl.
Maj:t samma dag meddelat Skogsstyrelsen och General-tullstyrelsen de särskilda föreskrifter,
som ansetts erforderliga för tillämpningen af berörda förordningar.

43:o af den 18 Mars, angående val af fullmäktige i Riksbanken. (15.)

44:o af samma dag, angående val af fullmäktige i Riksgäldskontoret. (16.)

Dessa två skrifvelser äro den 31 Mars inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarne.

45:o af den 1 5 April, angående de i Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor. (28.)
Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda beslut har den 5 Maj meddelats Statskontoret
till kännedom.

46:o af den 10 Maj, angående tullbevillningen. (36.)

Den 12 Maj liar Kongl. Maj:t, med gillande och fastställande af det vid Riksdagens förevarande
skrifvelse fogade förslag till tulltaxa, låtit i enlighet dermed utfärda tulltaxa att
lända till efterrättelse från och med den 16 i samma månad.

47:o af den 8 Maj, angående stämpelpappersafgiften. (35.)

Kongl. Maj:t har den 23 Juni låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelpappersafgiften
samt hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas.

48:o af den 18 Maj med förslag till förordning angående tillverkning af bränvin. (42.)
Den 2 Juni har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående vilkoren för tillverkning
af bränvin samt den 3 November ordningsstadga för bränvinsbrännerierna i riket.

49:o af samma dag, angående hvitbetssockertillverkningsafgift. (43.)

Kongl. Maj:t har den 16 Juni låtit utfärda dels nådig förordning om beskattning af hvitbetssoekertillverkningen
i riket, dels ock nådig kungörelse angående ändring af vissa §§ i
ordningsstadgan för hvitbetssockerfabrikerna i riket.

50:o af samma dag, angående dels förhöjning i befordringsafgiften för lokalbref och
dels förändringar i assuransafgiften för försändelser med angifvet värde, hvilka
befordras inom riket. (44.)

Den 26 Maj hafva nådiga kungörelser utfärdats angående dels upphörande af brefbärareafgiften
och förhöjning i portot för lokalbref, dels ock angående ändring i gällande bestämmelser
om postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflemnats,
assurausafgiftens belopp m. m.

51:0 af samma dag, angående allmänna bevillningen. (66.)

Enligt Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 26 Maj låtit
utfärda nådig kungörelse angående den vid 1882 års Riksdag åtagna allmänna bevillning,
hvarjemte Riksdagens beslut angående bevillning för utländske eller andra här i riket icke
mantalsskrifne handlande och handelsexpediter meddelats Utrikes-departementet.

52:o af den 20 Maj, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret. (72.)

Den 26 Maj i underdånighet anmäld inför Kong], Maj:t och, såsom icke påkallande åtgärd,
lagd till handlingarne.

53:o af samma dag, angående vissa för år 1883 beviljade anslags- och lånebelopp. (73.)
Förestående skrifvelse har den 26 Maj meddelats Statskontoret till kännedom och underdånig
efterrättelse.

54:o af den 19 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Första
Hufvudtitel. (55.)

Innehållet af denna skrifvelse har den 26 Maj meddelats Riksmarskalksembetet och Statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

55:o af den 20 Maj, angående försäljning af åtskilliga kronans egendomar. (45.)
Den 2 Juni i underdånighet anmäld inför Kong], Maj:t och, såsom icke påkallande åtgärd,
lagd till handlingarne.

56:o af samma dag, angående jordafsöndring från hemmanet Lilla Pölsatorp Nio 3
samt indragna boställena N:o 2 Bro och N:o 2 Appuua Orregården. (49.)

57:o af samma dag, angående öfverlåtelse på Ingelstads och Jerrestads häradstiugsoch
fånghusbyggnadsskyldige invånare af egauderätten till kronogatehuset N:o
16 Hammeuhög. (50.)

58:o af samma dag, angående jordafsöndring från indragna bostället Lilla Flittered.
(51.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förestående tre ärenden beslutat, har den 2 Juni meddelats
Kammarkollegium till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

59:o af samma dag, angående efterskänkande af kronans rätt till dana-arf efter
kusken Jan Erik Eriksson. (58.)

60:o af samma dag, angående efterskänkande af kronans rätt till en del af danaarfvet
efter Grosshaudlanden F. Y. von Stjernemans hustru Mary M. Stjerneman,
född Hamilton. (54.)

Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i ofvanstående två ärenden har den 2 Juni meddelats
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

61:o af den 21 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (61.)

Vid föredragning den 2 Juni af förestående skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att skrifvelsen
skulle delgifvas Statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet
af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle
dessa meddelas.

62:o af den 20 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (63.)

Kongl. Maj:t har vid underdånig anmälan den 2 Juni af ifrågavarande skrifvelse förord11
åt, att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än
Finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemuas samt

att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas Statskontoret,
hvarjemte Kongl. Maj:t förklarat, att Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda
beslut, att Kammarskrifvaren å Kammarkollegii gamla stat Lars Magnus Victor Örnberg
finge å allmänna indragningsstaten öfverflyttas med rätt att derifrån under vissa vilkor
uppbära ett belopp af 1,000 kronor årligen, äfvensom att Jägmästaren i Östersunds revir
Georg Edvard Brandberg förklarats berättigad att, utan hinder deraf att han icke uppnått
för pensions erhållande stadgad lefnads- och tjensteålder, från och med månaden näst efter
den, under hvilken afsked från jägmästarebefattningen honom beviljades, under sin återstående
lifstid från allmänna indragningsstaten uppbära en mot hans nuvarande lön svarande
pension af 2,250 kronor årligen, skulle vederbörande delgifvas med förklarande,
beträffande det för Örnberg å allmänna indragningsstaten uppförda belopp, att detsamma
borde till honom utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked från
kammarskrifvarebefattningen honom beviljades.

63:o af den 21 Maj, angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. (64.)
Den 10 November har Kongl. Maj:t utfärdat provisorisk instruktion för domänstyrelsen
äfvensom faststält aflöningsstat för embetsverket, samt låtit utfärda särskilda nådiga kungörelser
angående dels vilkoren för åtnjutande af de sålunda faststälda löneförmånerna,
dels förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, dels ock sättet för
fullföljd af talan mot Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i frågor, som röra förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner. Samma dag har Kongl. Maj:t jemväl meddelat
föreskrifter angående den lokala domänförvaltningen.

64:o af den 20 Maj, angående verkstäld granskning af Statsverkets med flere fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1879. (75.)

Vid föredragning den 2 Juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
transsumt af densamma skulle expedieras till Sjöförsvarsdepartementet i hvad skrifvelsen
angick framställning rörande Marinförvaltningen samt till Civildepartementet i hvad den
rörde framställningarne i afseende på Ultima och Alnarps landtbruksinstitut.

Efter inhemtande af Kammarrättens underdåniga utlåtande öfver Riksdagens anhållan
om afförande af två fordringsposter från nämnda embetsverks aktorats räkning, kar
Kongl. Maj:t den 10 November förordnat, att berörda fordringsposter skola afföras från
Kammarrättens aktoratsräkning och de öfriga allmänna räkenskaper, i hvilka de äro
upptagna.

Beträffande Riksdagens framställning om skyldighet för Öfverintendents-embetet att
vid sina räkenskaper bilägga vederbörliga handlingar, utvisande de anbud å arbetens utförande,
hvilka genom embetets försorg infordrats, äfvensom om meddelande af föreskrifter,
hvarigenom för framtiden vid byggnadsföretag för statens räkning tillräckligt verksam
kontroll kunde öfver arbetet utöfvas, har Kongl. Maj:t, efter det Öfverintendents-embetet
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, den 25 Juli meddelat Öfverintendents-embetet
vissa föreskrifter i ämnet.

65:o af den 21 Maj, angående deltagande för åtskilliga kronoegendomar inom Örebro
län uti Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsföretag. (76.)

Kongl. Maj:t har den 2 Juni anbefalt Kammarkollegium att till Kongl. Maj:t inkomma
med det yttrande och förslag i förevarande ämne, hvartill kollegium, efter att hafva hört
vederbörande, funne omständigheterna föranleda.

66:o af samma dag, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (77.)
Innehållet af denna skrifvelse har den 2 Juni meddelats Statskontoret.

67:o af den 20 Maj, angående de Kongl. teatrarne. (79.)

Vid föredragning häraf den 2 Juni har Kongl. Maj:t befalt, att skrifvelsen skulle Statskontoret
och Direktionen öfver de Kongl. teatrarne till kännedom och efterrättelse meddelas;
hvarjemte Kongl. Maj:t förordnat, att de Kongl. teatrarnes verksamhet skall under
det med den 1 nästlidne Juli inträdda spelåret fortgå efter hufvudsakligen enahanda plan
som hittills, i hvilket afseende erforderliga föreskrifter jemväl blifvit vederbörande meddelade.

68:o af den 17 Maj, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer i
Riksbankens afdelningskontor i orterna. (37.)

Med bifall till Riksdagens derom gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 2 Juni låtit om
den af Riksdagen beslutade förändring i omförmälda instruktion utfärda nådig kungörelse.

69:o af den 21 Maj med ny riksstat. (78.)

Ifrågavarande riksstat har den 2 Juni meddelats Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

70:o af den 19 Maj med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (67.)
I enlighet med Riksdagens anhållan har Kongl. Maj:t den 8 September låtit utfärda nådig
kungörelse i ämnet.

Stockholm den 30 December 1882.

Wilh. Lilliesträle.

l:o. Kongl. Ecklesiastik-departementet.

71:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 29 Mars 1882, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående meddelande af bestämmelser om vården och
förvaltningen af Stockholms stads allmänna begrafningsplatser. (23.)

72:o af den 15 April, angående beviljadt lån för fullbordande af tornbyggnaden å
Linköpings domkyrka. (29.)

Den 5 Maj har Kongl. Maj:t meddelat Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands
län och Biskopen i Linköpings stift, i deras egenskap af domkyrkans föreståndare, innehållet
af Riksdagens berörda skrifvelse.

73:o af den 26 April, om upphörande af de s. k. resekallspenningarne. (33.)
Kongl. Maj:t har den 5 Maj anbefalt Kammarkollegium att, sedan vederbörande blifvit

hörda, i denna fråga afgifva underdånigt utlåtande, hvilket icke ännu till Kongl. Maj:t
inkommit.

74:o af den 4 Maj, angående Kongl. Maj:ts förslag om anvisande af medel för bekostande
af två geologers resa till Spetsbergen., (34.)

Den 5 Maj bar Kongl. Maj:t i anledning häraf meddelat vederbörande föreskrifter.

75:o af den 21 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (62.)

Kongl. Maj:t bar den 12 Juni meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf föranledda
föreskrifter.

76:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
under eganderätt till Vexiö stad af kyrkoherdebostället Vexiö Domprostegården.
(52.)

Den 2 Juni har Kongl. Maj:t aubefalt Kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande
med anledning af hvad Riksdagen i berörda underdåniga skrifvelse yttrat i fråga om upplåtelse
till Yexiö stad af eganderätten till V2 mantal krono Yexiö Domprostegården N:o
1, inkomma med underdånigt yttrande och förslag rörande de vilkor, hvarpå sådan upplåtelse
må kunna ega rum.

Stockholm den 30 December 1882.

Ex officio

J. Schröderheim.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
år 1882 afiätna underdåniga skrifvelse!'' anhängiggjorda ärenden, hvilka vid
utgången af år 1882 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitiedepartementet.

11 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 26 April 1882 om lagbestämmelser angående
de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendonr i stadsfastighet samt
beträffande delning af sådan fastighet. (31.)

13:o af den 17 Maj, med förslag till förordning angående förändrad lydelse af 3, 10 och
21 §§ i lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877. (38.)

15:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition med förslag rörande
lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge. (41.)

Kongl. Civil-departementet.

30:o af samma dag, med förslag att laga skifte, hvarå fastställelse meddelats, må kunna
under vissa förutsättningar genom nytt skifte rubbas. (40.)

41:o af den 21 Maj, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra allmänna fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1879. (75.)

Kongl. Finans-departementet.

65:o af den 21 Maj, angående deltagande för åtskilliga kronoegendomar inom Örebro län
uti Hjelmarens och Qvismarens sjösäukningsföretag. (76.)

67:o af den 20 Maj, angående de Kongl. teatrarne. (79.)

Kongl. Ecklesiastik-departementet.

71:o af den 29 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående meddelande
af bestämmelser om vården och förvaltningen af Stockholms stads allmänna
begrafningsplatser. (23.)

73:o af den 26 April, om upphörande af de s. k. resekallspenningarna. (33.)

76:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse under
eganderätt till Vexiö stad af kyrkoherdebostället Yexiö domprostegården. (52.)

II.

Förteckning på sädana genom de senaste Riksdaga,mes till Kongl. Majd
ajlåtna underdåniga skrivelser anhängig g jorda ärenden, hvilka i Justitieombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda,
äfvensom uppgift ä de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

Kongl. Justitie-departementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lag
till ordnande af Notarii-publici-befattningen. (225.)

1882 den 6 Oktober utfärdades nådig stadga angående Notarii-publici-befattningen.

2:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af
olycksfall vid järnvägstrafik. (90.)

Frågan afvaktar fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

o:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring .
gällande stadganden rörande socknemäns inbördes skyldighet att deltaga !
prestgårdsbyggnad. (84.) 1

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

4:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet. (92.)
Frågan hvilar fortfarande i afvaktan på Fångvårdsstyrelsens infordrade underdåniga utlåtande.

5:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större
städerna i Sverige. (44.)

Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, fortfarande beroende på Nya
Lagberedningens handläggning.

6:o af den 28 April 1877, i fråga om ändring af 3 Kap. 23 § i Kongl. Stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den 29 Maj
1846. (35.)

Sedan de uti sist afgifna förteckning omnämnda komiterade inkommit med förslag till
förordning angående lösdrifveri m. m., har Kongl. Maj:t öfver förslaget infordrat samtlige
Bih. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1883 års Riksdag. 3

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga utlåtanden, Indika utlåtanden ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

7:o af den 17 Maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning
och äktenskap. (54.)

Kongl Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

8:o af samma dag, angående förändrade lagstadganden beträffande förfallolöst uteblifvande
af part eller vittnen. (56.)

På sätt annan denna dag upprättad förteckning förmäler, är förordning angående böter för
svarandeparts uteblifvande från underrätt utfärdad.

9:o af samma dag, angående revision af gällande förlagsförfattningar samt medgifvande
af rätt till underpant i lös egendom åt alla näringar. (58.)

Sedan Riksdagen tillkännagifvit att vid behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
med förslag till förordning angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga
författningar, Riksdagen funnit sig icke kunna antaga nämnda proposition, har inom
Justitiedepartementet utarbetats nytt förslag till lag i ämnet; öfver hvilket förslag Högsta
Domstolen med infordradt utlåtande inkommit.

10:o af den 9 Maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om ombyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan
sådan. (40.)

Frågan afvaktar fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

11 :o af samma dag, i fråga om gäldandet af sådan ersättning, som omförmäles i
13 Kap. Skiftesstadgan.

Öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till förordning angående skyldighet
för ny egare af jord att svara för utflyttningsbidrag m. m., som vid laga skifte blifvit
bestämdt, har Högsta Domstolen inkommit med infordradt utlåtande. ,

12:o af den 13 April 1881, angående utredning, huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom
felaktig embetsförvaltning vållas. (36.)

1881 den 20 Maj i Statsrådet anmäld; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare
pröfning.

13:o af den 19 April, om förbättrad lagstiftning angående tillsynen å förvaltningen
af omyndiges egendom.

Sedan inom Justitiedepartementet utarbetats förslag till förordningar angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom och angående inrättande af förmyndarekassor,
hafva underdåniga utlåtanden öfver berörda förslag från vederbörande infordrats.

Ex officio
Carl Boheman.

Kongl. Landtförsvars-departementet.

14:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 5 Oktober 1860, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för
landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka till följd af Kongl. Maj:ts den 19 Juni
1866 fattade beslut böra af numera Armé- och Marinförvaltningarne upprättas, hafva
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt
fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89.)

Hvilar, i hvad Landtförsvarsdepartementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November 1868.

16:o den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Sedan de för ändamålet tillsatta komitéer nu mera afgifvit sina betänkanden, lära förslag
i dessa ämnen blifva för den nu sammanträdande Riksdagen framlagda.

Stockholm den 30 December 1882.

J. E. Elliot.

Kongl. Sjöförsvars-departementet.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17 Maj 1879, angående utläggning
af ett fyrskepp å grundet Kopparstenarna.

Efter det den i senast lemnade uppgift omförmälda utredning blifvit verkstäld, anmäldes
ärendet den 20 Januari 1882, dervid Kongl. Maj:t förordnade, att fyrskeppet Grepen
skulle, sedan detsamma blifvit försedt mod ångmistapparat, utläggas vid berörda grund.
Stockholm den 30 December 1882.

R. E. Eckerström.

Kongl. Civil-departementet.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 9 Maj 1880, i fråga om gäldandet
af sådan ersättning, som omförmäles i 13 Kap. Skiftesstadgan. (39.)

Ärendet är öfverlemuadt till Justitiedepartementets handläggning.

19:o af den 11 April 1881, angående revision af gällande expeditionstaxa. (33.)

Sedan inom Civil-departementet förslag till ny expeditionstaxa blifvit utarbetadt, hafva yttranden
häröfver infordrats från rikets Hofrätter och flere andra myndigheter. Samtliga
dessa yttranden hafva ännu ej inkommit.

Stockholm den 30 December 1882.

E. von Krusenstjernci.

Kongl. finans-departementet.

20:o Rikets ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande
öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Sedan Kongl. Maj:t den 20 Juni 1879 uppdragit åt en skatteregleringskomité att, efter
fullständig utredning af alla skatteförbållanden i riket, uppgöra förslag till en på denna
utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna, hafva till bemälde komité öfverlemnats
såväl förestående skrifvelse som vederbörande myndigheters deröfver afgifna underdåniga
utlåtanden, för att af komitén tagas i öfvervägande.

Och har komiténs utlåtande i denna del ännu icke inkommit.

21:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i

afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.) >

Sedan ett af revisionssekreteraren E. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af
länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till Kammarkollegium samt kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

22:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna erhållit nådig befallning att, efter bergslagsintressenternas
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t
den 24 Augusti 1875, med bifall till kollegiernas framställning, förklarat, att Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län egde, då han af kollegierna för utredning
af denna fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer att på stället verkställa
uppskattning af värdet utaf Sala bergslags och Sala stads samtliga med grufvedriften och
silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för såvidt icke dessa vore till
beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda, samt att derom afgifva berättelse
och utredning.

23:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Sedan de personer, hvilka af Chefen för Finans-departementet fått sig uppdraget att deltaga
i utarbetande af förslag till de formulär och öfriga föreskrifter, som kunde anses

erforderliga för länsräkenskapernas anordnande, på sätt som möjliggjorde deras afslutning
och insändande till granskning så tidigt, att riksboksslutet kunde senast inom nio månader
efter räkenskapsårets slut varda afslutadt, den 21 Juni 1881 till Finans-departementet
inkommit med förslag i berörda hänseende, liar Kongl. Maj:t den 16 December samma
är anbefalt Statskontoret och Kammar-rätten att, efter vederbörandes hörande, öfver förslaget
afgifva underdånigt utlåtande.

1 Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

24:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan Kammar-rätten den 19 April 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med underdånigt
yttrande öfver det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglerande af
landtstatens löner m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
25:o af den 28 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljad! och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan Kammar- och Korn mer,se-kollegierna den 23 November 1876 afgifvit utlåtande
angående den dem anbefalda utredning samt Direktionen för nämnda stenkolsverk den 1
Mars 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med häröfver infordradt yttrande, är detta ärende
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

26:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Sedan skatteregleringskomitén till Kongl. Maj:t afgifvit underdånigt utlåtande och förslag
i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Detta ärende, deri''kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på Kong].
Maj:ts pröfning beroende.

28:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående Statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående allmänna
bevillningen. (94.)

Sedan i anledning häraf Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af landsstatens löner tillsatta komité att inkomma dels med utlåtande
öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i riksstat och
statsverkets räkenskaper för det år, då bevillningen inflyter, dels ock med förslag till förändringar
i bevillniugsstadgan m. m., har utlåtande häröfver blifvit af bemälde komité
* afgifvet i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13 Oktober 1876 angående

uppbörds- och redovisningsväsendet för länen.

Efter det Statskontoret den 25 påföljande November afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver komiténs betänkande i hvad det rörde skatternas upptagande i riksstateu
och räkenskaperna ett år senare än nu eger rum, är målet på Kongl. Majrts pröfning
beroende.

29:o af den 11 Maj 1876, i anledning af den år 1875 verkställa granskning af
Statsverkets med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Öfver Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan om förändring i vissa till stora
barnhuset m. fl. inrättningar utgående anslag har Kongl. Maj:t den 19 Maj 1876 infordrat
Statskontorets underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
30:o af den 16 Maj 1876, om åtgärder för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och kapitalförsäkrings-anstalternas förvaltning. (75.)
Vid underdånig anmälan den 2 December 1881 af Riksdagens förevarande skrifvelse har
Kongl. Maj:t, som den 11 Februari samma år uppdragit åt Landshöfdingen C. A. Sjöcrona
att granska ett af försäkrings föreningen i Stockholm afgifvet utkast till förordning angående
försäkringsanstalter samt afgifva utlåtande och utarbeta författningsförslag i ämnet,
förordnat, att ifrågavarande skrifvelse skalle öfverlemnas till Landshöfdingen Sjöcrona för
att tagas i öfvervägande i sammanhang med fullgörande af nyssberörda honom meddelade
uppdrag.

31:o af den 17 Maj 1877, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin. (54.)

Den 4 Januari innevarande år har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflatit nådig proposition
med förslag till ny förordning angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

I fråga om ändring i gällande lagstiftning rörande vilkoren för försäljning af bränvin
är ärendet fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

32:o af den 15 Maj 1878, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och
ordningen för anmärkningsmål utförande mot enskild person i fråga om för
högt uppburen liqvid. (41.)

Den 22 innevarande December hav Kongl. Maj:t af anförda orsaker förklarat Riksdagens
förevarande skrifvelse icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

33:o af den 19 Maj 1879, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (46.)

Den med anledning af Riksdagens berörda skrifvelse den 20 Juni 1879 af Kongl. Maj:t
förordnade skatteregleringskomitén har till Kongl. Maj:t afgifvit underdåniga utlåtanden
och förslag, dels den 17 Augusti 1881 till ny bevillningsförordning, dels ock den 13
September detta år angående skatteförhållandena i riket.

34:o af den 12 Maj 1880, angående post- och telegrafverkens förening. (49.)
Vid aflåtande till innevarande års Riksdag af nådiga propositionen angående Statsverkets
tillstånd och behof har Kongl. Maj:t förklarat Riksdagens i förevarande ämne gjorda framställning
icke för närvarande till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

35:o af den 14 Maj 1880, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Med anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning i fråga om förslag
till ny stämpelpappersförordning har inom Finans-departementet med biträde af tillkallade
sakkunnige personer utarbetats förslag i berörda hänseende.

Sedan Statskontoret och Kammarrätten öfver förslaget afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

36:o af samma dag, angående allmänna bevillningen. (69.)

På framställning af Chefen för Statistiska Centralbyrån har Kongl. Maj:t den 11 Mars
1881 tillsatt en komité af sakkunnige män med uppdrag att efter utredning af befintliga
oregelbundenheter i rikets administrativa, judiciela, ecklesiastika och kommunala indelningar
afgifva förslag, huru dessa oregelbundenheter skulle afhjelpas.

Den 9 sistlidne Oktober har komitén afgifvit dylikt förslag, som den 20 i samma
månad remitterats till vederbörande myndigheter för inhemtande af deras yttrande deröfver,
och har Kongl. Maj:t vid föredragning den 1 innevarande December af Riksdagens
förevarande skrifvelse i hvad den rörer gjord framställning om undanrödjande af de fölen
rättvis och jemlik beskattning menliga följderna af den bristande enheten emellan landets
administrativa och ecklesiastika indelningar samt framläggande för Riksdagen af
förslag till de ändringar i bevillningsstadgan, hvilka för ändamålets vinnande kunde finnas
erforderliga, förklarat att då åtgärder sålunda numera voro vidtagna, hvilka kunde antagas
leda till undanrödjande af sjelfva grunden för de af Riksdagen öfverklagade oregelbundenheterna,
samt det af Riksdagen åsyftade mål derigenom vunnes på ett mera naturligt och
lämpligt sätt än genom ändringar i bevillningsstadgan, helst det måste blifva ytterst svårt,
om icke omöjligt, att åstadkomma en lagstiftning i det af Riksdagen antydda syfte af beskaffenhet
att blifva för ändamålet tillfredsställande, Kongl. Maj:t funne Riksdagens berörda
framställning icke till vidare åtgärd föranleda.

37:o af den 15 Maj 1880, angående försäljning af den till häradsskrifvarebostället
Alby N:o 1 och fideikommissegendomen Yernberg gemensamt hörande qvarnlägenhet.
(60.)

Den 28 Maj 1880 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att höra egaren af ofvannämnda
fideikommissegendom och derefter till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande angående
de köpevilkor, som för qvaruens försäljning ansåges böra bestämmas.

38:o af den 19 April 1881, angående revision af gällande lagstiftning rörande enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar. (50.)

Kongl. Maj:t har den 18 November 1881 uppdragit åt en komité att afgifva yttrande
och förslag dels i fråga om ny lag för enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar,
dels rörande erforderlig lagstiftning för aktiebolag, som bedrifva bankrörelse, men ej ega
sedelutgifningsrätt, dels ock angående de förändringar, hvilka med afseende å Riksbanken
böra ifrågakomma, i händelse en större eller mindre inskränkning skulle komma att ske
i den sedelutgifningsrätt, som för närvarande tillkommer enskild bank.

39:o af den 22 April 1881, angående ändring i Kongl. Förordningen rörande hushållningen
med de allmänna skogarne i riket. (56.)

Sedan Kammarkollegium, efter Skogsstyrelsens hörande, afgifvit underdånigt utlåtande i
detta ärende, har Kongl. Maj:t, med afseende å hvad de hörda myndigheterna erinrat, förklarat
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke föranleda vidare åtgärd.

40:o af den 7 April 1881, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (35.)
Den 30 sistlidne Januari har Kongl. Maj:t förklarat sig icke kunna godkänna den enligt
förevarande skrifvelse af Riksdagen beslutade ändring af § 4 mom. 1 i gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin eller andra brända eller destillerade
spirituösa drycker, men med föranledande af syftet i Riksdagens beslut uti en till sistlidne
Riksdag aflåten proposition (N:o 24) framlagt förslag till ändring i tulltaxan.

41:o af den 27 April, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (22.)

Med anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan, att Kongl. Maj:t
måtte, efter vederbörlig utredning, för Riksdagen framlägga förslag till upprättande af
en ordnad och tidsenlig vinterkommunikation emellan Öland och fastlandet, har Kongl.
Maj:t hos innevarande års Riksdag gjort framställning i detta ämne.

Stockholm den 30 December 1882.

Wilh. Lilliesträle.

Kongl. Ecklesiastik-departementet. .

42:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående åtgärder
för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 beslutit att till nämnden för ordnande af
presterskapets aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar låta öfverlemna handlingarna
i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de nämnden i öfrigt uppdragna
göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunde föranleda, så har
nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande, som den 30
samma månad remitterats till Stockholms stads Konsistorium, för att, efter vederbörande
presterskaps hörande, deröfver afgifva underdånigt yttrande; och, sedan detta yttrande den
25 Februari 1876 till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 1 December 1882
afgjort detta ärende.

43:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten.
(72.)

Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet vid
universiteten, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt utlåtande af
den 3 Juli 1868 afgifvit, samt Kongl. Maj:t i denna fråga inhemtat allmänna kyrkomötets
yttrande, har Kongl. Maj:t den 28 April 1882 meddelat beslut i detta ärende.
44:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i
stadgandena om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för presterlig
befordran. (91).

Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i

ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad,
liar Kongl. Maj:t den 21 samma månad häröfver inhemtat underdånigt utlåtande
från allmänna kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit; och
sedan Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling af
kyrkolagskomitén, hvars förslag den 20 Mars 1874 till Justitie-departementet inkommit,
har samma förslag jemte de af Domkapitlen deröfver afgifna yttranden blifvit af Högsta
Domstolen granskadt enligt deröfver fördt protokoll, som till Kongl. Maj:t inkommit. °

45:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört Danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Sedan ej mindre Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, än äfven Kanslersembetet
för Lunds universitet, Domkapitlen i Lunds och Göteborgs stift samt Statskontoret
häröfver afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, har detta ärende jemlikt Kongl. Maj:ts
den 16 December 1881 fattade beslut blifvit öfverlemnadt till Skatteregleringskomitén
som i ämnet yttrat sig.

46:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitel samt Hof- och Stockholms
stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, Indika till IvonM.
Maj:t inkommit.

47:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkofonden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

Sedan Kongl. Maj:t den 30 Maj 1873 anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret att
efter vederbörandes hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande och detta utlåtande
till Ecklesiastik-departementet inkommit, har detta ärende, jemlikt Kongl. Maj:ts den 16
December 1881 meddelade beslut, blifvit öfverlemnadt till Skatteregleringskomitén, hvilken
i ämnet yttrat sig.

48:o af den 10 Maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Sedan ett i ärendet utarbetadt förslag, enligt Kongl. Maj:ts beslut den 1 November 1878,
blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige män och dessa den 20 Maj
1879 till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och''förslag i ämnet, hafva Kongl
Maj:ts samtlige Befallningshafvande äfvensom Domkapitlen erhållit befallning att häröfver
afgifva underdåniga utlåtanden, af hvilka ännu icke alla till Kongl. Maj:t inkommit.

49.0 af den 14 Maj samma år, angående ordnande af döfstum-undervisnimmn i
riket. (71.) ö

Efter det den af Kongl. Maj:t den 30 December 1876 förordnade komité den 23 Augusti
1878 inkommit med underdånigt betänkande i ämnet och Kongl. Maj:t den 24 i
sistnämnda månad häröfver från samtlige landsting och från stadsfullmäktige i’Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping infordrat underdåniga utlåtanden, hvilka blifvit till
Bill. till Just.-ombudsmannens Berättelse till 1883 års Riksdag.

komitén öfverlernnade, har komitén med underdånigt yttrande i ämnet den 2 December
1879 till Kongl. Maj:t inkommit.

50:o af den 16 Maj 1876, angående beredande af ökad kontroll a aibetaie, som
utom deras hemort taga anställning i aibete. (74.)

Detta ärende som efter vederbörandes hörande blifvit från Civil-departementet till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnadt, är ännu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

51 :o af den 10 Maj 1880, angående anmälan om folkskolelärares afgång tran sin

befattning. (44.) , ,

Den 91 Mai 1880 har Kongl. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitlen, Stockholms stads
Konsistorium samt Öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor att, efter vederbörande
folkskoleinspektörs hörande häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, och sedan dessa till
Koiio-l. Maj:t inkommit, hav Kongl. Maj:t den 20 Januari 1882 i sammanhang med utfärdande
af förnyad nådig stadga angående folkundervisningen i riket, afgjort denna fråga.
52:o af den 9 April 1881, angående ifrågasatta lagbestämmelser rörande s. k. vivisektion.
(32.) Tr

Sedan infordrade underdåniga utlåtanden i ämnet blifvit afgifna af sa väl Kanslern or
universiteten i Upsala och Lund, efter vederbörande akademiska konsistoriers och lärarekollegiets
vid Karolinska medico-kirurgiska institutet hörande, som ock af Vetenskapsakademien
samt Styrelsen för Veterinärinstitutet, har Kongl. Maj:t den 23 Juni 188^

meddelat beslut i detta ämne. . 0,

53:o af den 19 April, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående

författning om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. (46.)

Kongl. Maj:t har den 5 Maj 1882 låtit utfärda nådig Förordning i ämnet
°54-o af den 22 April, angående omarbetning af folkskolestadgan. (57.)

Den 20 Januari 1882 har Kongl. Maj:t låtit utfärda förnyad nådig stadga angående folkundervisningen
i riket. . , .

55:o af den 25 April, angående medgifvande i visst fall af försäljning utaf vissa

kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. (66.)

Kongl. Makt liar den 6 Maj 1881 anbefalt Kammarkollegium att, efter vederbörandes
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande öfver Riksdagens i fråga varande framstå
ning; hvilket utlåtande ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet. _

56:o af den 27 April, angående dispositionsrätten till vissa hemman inom Malmöhus
län. (67.) . , , , , , „

Sedan Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, och Justitiekanslers-embetet atgitvit
infordrade underdåniga utlåtanden i denna fråga, har Kongl. Maj:t den 3 November
1882 i detta ärende meddelat beslut.

Stockholm den 30 December 1882.

Ex officio

J. Schröderheim.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1882
aflåtna, i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag
införda skrifvelser, finnas upptagna i Statsdepartementens afgifna förteckningar.

(Första sifTertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare talet
nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	21	17	41	15	61	24, 61
2	2	22	28	42	48	62	75
3	3	23	71	43	49	63	20, 23, 62
4	*)	24	7	44	50	64	63
5	4	25	8	45	55	65	34
6	*)	26	9	46	31	66	51
7	*)	27	29	47	32	67	70
8	25	28	45	48	33	68
9	5	29	72	49	56	69	35
10	6	30	10	50	57	70	36
11	42	31 ■	11	51	58	71	37
12	26	32	12	52	76	72	52
13	27	33	73	53	59	73	38, 55
14		34	74	54	60	74	39
15	43	35	47	55	54	75	22, 41, 64
16	44	36	46	56	16	76	65
17	*)	37	68	57	18	77	66
18	*)	38	13	58	19	78	69
19	*)	39	14	59	21	79	67
20	*)	40	30	60	40

*) TJtfardade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vård.
afgifven år 1@^3.

Under tiden från början af sistförflutna riksmöte hav något annat ärende icke förekommit
till Komiterades handläggning, än en skriftligen gjord ansökning om Komiterades
yttrande, huruvida åtal efter tryckfrihetslagen kunde ega ruin å en vid ansökningen fogad
skrift med titel: »Stockholms Sanna Mysterier. Skildring af hufvudstadslifvet sådant det
ter sig i de höga salarne. Originalberättelse. X. Den siste sonsonen, häftet 41», i händelse
densamma blefve till trycket befordrad; och hafva Komiterade efter granskning af
berörda skrift funnit den vara af sådan beskaffenhet, att, om den trycktes, åtal derå enligt
tryckfrihetslagen kunde ega rum; hvilket Komiterade skolat hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1883.

X. A. FRÖMAN.

BROR EM. H1LDEBRAND.

FR1TH. GRAFSTRÖM.

J. ARRHENIUS.

J. F. EKLUND.

CARL

R. M.

J. SCHÖN1NG.

BOWALLIUS.

G. Restadius.