JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1880:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1880;

samt

Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HJSGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1880.

INNEHÅL L.

Redovisning för anstälda åtal emot

1) Domhafvanden i Norra Ångermanlands domsaga, för underlåtenhet att, jemlikt före skrifterna

i Kongl. Cirkuläret den 28 September 1869, insända i domsagans arkif
befintliga äldre domböcker och handlingar

2) Landshöfdinge-embetet i Vesternorrlands län, för det ett mål, som tillhörde domstols

handläggning, blifvit upptaget och pröfvadt...........................................................

3) En ledamot af Magistraten i Hernösand, för verkställande af utslag i ekonomimål,

hvilket icke vunnit laga kraft........................................................

4) En Kyrkoherde i Yesterås stift, för, behandlingen af en uppkommen fråga rörande

plats för skolhus (forts, från 1879 års embetsberättelse, sid. 22)...........................

5) Domhafvanden i Yestmanlands Norra domsaga, för underlåtenhet att i rätt tid och

ordning tillhandahålla tingsexpeditioner................................................................

6) Polisintendenten i Stockholm, för det han icke till domstol hänvisat en för stöld

angifven och häktad person utan stält honom på fri fot

7) Polismästaren i Göteborg, för det han upptagit och afdömt brottmål, som tillhörde

domstols behandling ......................................................................................

8) En tillförordnad Domhafvande i Norra Upplands domsaga, för det han äskat och

uppburit rese- och tralctaments-ersättning för syn å komministerboställe

9) Magistraten i Sundsvall, för underlåtenhet att i rätt tid och laga ordning verkställa

utmätning i ett skuldfordringsmål

10) Landshöfdinge-embetet i Yesternorrlands län, för olagligen utfärdad allmän efterlys ning

efter en person ..........................................................................................

11) En Kyrkoherde i Lunds stift, för utfärdande af origtigt prestbevis

12) En tillförordnad Borgmästare i Eskilstuna, för förment origtigt påförande af lösen

för inregistrering af bouppteckning (forts, från 1879 års berättelse, sid. 17)

13) Magistraten och llådstufvurätten i Sundsvall, för uraktlåtenhet att i rätt tid verkställa

brandsyn och för olaga domslut ..........................................................................

14) Läkaren vid länsfängelset i Hernösand, för oskäligt dröjsmål med afgifvande af betyg

angående en fånges sinnesbeskaffenhet ................................................................

15) Consistorii-notarien i Göteborg, för oskäligt dröjsmål med expedierande af ett Dom kapitlets

utslag...........................................................................

Underdåniga hemställanden:

a) Angående inrättande i hufvudstaden af en anstalt, dit domstolar, domare och fängelseföreståndare
böra insända vissa uppgifter rörande dömde förbrytare och hvarifrån
upplysningar om nämnde förbrytare skola åklagare och domstolar på anfordran
tillhandahållas......

Sid.

Sid .

b) Angående tillägg till ändring i §§ 13 och 14 i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855, i fråga om frihet från expeditionslösen för
fattigdoms skull m. m............................................i.............................................. 73

Underrättelse om utgången af mina underdåniga hemställanden:

1) Angående förändrade föreskrifter, i fråga om fullgörande af Hofrätts dom genom nedsättning
af hvad dömdt blifvit samt om sålunda nedsatta medels lyftning 82
förtvdligande af uttrycket: »Förmynderskapsbevis» i gällande expeditionstaxa 83

- ■ “ ................... 83

3) » utfärdande af en arbetsordning för Kongl. Kammar-rätten ........................

Uppgift å antalet af de under år 1879 till Justitie-ombudsmannen inkomna klagomål och af

honom förordnade åtal m. m....................................................................................

Betraktelse angående offentlighet vid domstolarnes förhandlingar m. m. ...........................

Utdrag ur den hos Högsta Domstolen under år 1879 förda minnesbok ......................

Årets embetsresa samt om begagnande af inteckniugsboken vid utfärdande af gravationsbevis
m. m..............................................................................................................

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad under tiden efter början af sistlidna

års riksmöte.............................................................................._................................

Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagne i Bilagan......

BILAGA.

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1879 aflåtna underdåniga

skrivelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder ............

» fi de i berörda underdåniga skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit

afgjorda ......................................................................................................

» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden,
hvilka i Justitie-ombudsmannens senaste embetsberättelse finnas upptagna
såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda samt å de åtgärder,

som sedermera blifvit med dem vidtagna ...................................................

Tabell öfver merberörda uppgifter......................................................................................

Berättelse, afgifveu af Komiterade för tryckfrihetens vård

Tryckfel och rättelser.

Sid.	9	råd.	7 uppifr. står: remitterat	läs:	remittera
»	24	»	2	nedifr. ordet: då utgår
»	»	»	sista raden bör begynna med oi	•det:	då,
))	25	»	4	uppifr. orden: så hade utgå
»	35	»	3	» står: föreskrifvit	läs:	föreskrifvet
„		„	4	» » föreskrifvit	»	föreskrifvet
„	45	„	4	nedifr. » Man	»	Han
))	46	»	14	uppifr. » hvartill	»	hvarför
»	52		21	» » voro	»	vore
»	54	»	5	» » Rådstufvurätt	»	Rådstufvurätten
»)	66	»	6	» ordet icke utgår
»	67	m	27	» står: långt	»	så långt
))	68	»	9	nedifr. » hvad af dessa	»	alla dessa
»	70	»	18	» » större	»	de större
»	83	»	10	uppifr. » ingifva	»	ingifna
»	85	»	18	» ordet som utgår

Till Riksdagen.

T den för Justitie-oinbudsmannen gällande instruktions 14 § stadgas:
»Justitie-ombudsmannen åligger vid hvarje riksdag aflemna en allmän
redogörelse för sin förvaltning af det honom förtrodda embete samt
deruti utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka brister uti lagar,
föidattningar och allmänna hushållningen, samt uppgifva förslag till deras
förbättring».

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag.

Hvad utredningen af lagskipningens tillstånd angår, har jag denna
gång ingenting nytt att lägga till det jag derom i de sist förflutna årens
berättelser yttrat, utom hvad som kan inhemtas af den redogörelse .för
anstälda åtal, hvarmed denna berättelse, likasom de föregående, börjar.
Denna år efter år fortsatta redogörelse lemnar utan tvifvel till lagskipningens
historia ett icke oväsentligt bidrag, som rätt fattadt och bedömdt,
gifver af lagskipningens tillstånd under tideimas lopp en åskådligare
och trognare bild, än deröfver uttalade allmänna omdömen.

Till fullgörande, i någon mån, af det andra bland de åligganden,
instruktionens anförda ord omförmäla, eller skyldigheten att anmärka
brister uti lagar, författningar och allmänna hushållningen, samt uppgifva
förslag till deras förbättring, har jag hos Kongl. Maj:t gjort de underdåniga
framställningar, hvilka längre fram i denna berättelse till deras
innehåll återgifvas.

De åtal, som blifvit emot domare och andra embets- och tjensteman
anstälda och i hvilka, efter det senaste berättelsen afgafs, utslag blifvit
gifna och kommit mig till handa, äro följande'':

0 Sedan jag under embetsresa år 1875 besökt Domhafvanden i Norra
Ångermanlands domsaga och dervid funnit, att denne uraktlåtit att, i
enlighet med föreskrifterna i Kongl. Cirkuläret den 28 September 1869,
afskilja och efter tidsföljd för hvarje härad eller tingslag ordna samt
upprätta förteckning öfver de i domsagans arkiv vid Bjästa tingsställe
befintliga domböcker och andra rättsskipningen rörande handlingar, tillhörande
tiden före år 1736, på det att derefter Konungens Befallningshafvande
i länet måtte ombesörja nämnda handlingars insändande till
Kongl. Riksarkivet; så hade jag i särskilda skrifvelser den 31 Augusti
1875, den 12 Oktober 1876 och den 29 December 1877 erinrat ständige
Domhafvanden i nämnda domsaga om hans skyldighet i berörda hänseende;
men då något svar å dessa skrifvelser icke följde, och Konungens
Befallningshafvande på min derom gjorda förfrågan i skrifvelse den 25
Juli 1878 meddelade, att då ännu någon anmälan, att ifrågavarande handlingar
blifvit på ofvan uppgifna sätt ordnade och förtecknade icke till
Konungens Befallningshafvande ingått, uppdrog jag i skrifvelse den 29
Oktober 1878 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att för
en sådan försummelse i tjensten lagligen tilltala bemälde Domhafvande
och å honom yrka ej blott ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
utan ock föreläggande af sådant äfventyr, som kunde förmå Domhafvanden
att sin tjenstepligt i berörda hänseende fullgöra.

Efter förutgången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 29 Oktober 1879 af innehåll, bland annat, att som Domhafvanden
vidgått, att lian ännu den 9 Juli 1879, då förklaring i målet af honom
afgafs, icke fullgjort hvad, enligt Kongl. Cirkuläret den 28 September
1869, honom ålåge, i fråga om afskiljande!, ordnandet och förtecknandet
af de i Norra Ångermanlands domsagas arkiv befintliga domböcker,
tänkeböcker och andra dylika rättsskipningen rörande handlingar
tillhörande tiden före 1736, samt Domhafvanden förklarat, att han icke
hade någon laga ursäkt för det förelupna dröjsmålet att åberopa; alltså
funne Kongl. Hofrätten skäligt jemlikt 25 kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen
döma Domhafvanden att derför bota etthundrafemtio kronor
äfvensom förelägga honom att inom två månader derefter med bevis af
Konungens Befallningshafvande i Vesternorrlands län hos Kongl. Hofrätten
styrka, att han sin skyldighet i nu förevarande hänseende fullgjort,
vid äfventyr att eljest mista häradshöfdinge-embetet under en tid
af tre månader.

Uti en till mig ingifven skrift hade Mo och Domsjö aktiebolags
Disponent fört klagan öfver Landshöfdinge-embetets i Vesternorrlands län
utslag af den 15 December 1876 uti ett ärende, för hvilket här nedan
närmare redogöres.

Genom afvittringsutslag den 20 Oktober 1855 åsatte bemälde Konungens
Befallningshafvande nybygget Holm i Anundsjö socken ett skattetal
af nitton seland och bestämde frihetsåren för detsamma till fyratio.
Dispositionsrätten till ena hälften af nybygget, eller den del, hvarom nu
vore fråga, kom genom öfverlåtelse i Grosshandlanden J. C. Kempes
hand och innehades af honom under vilkorlig åborätt till år 1873, då
det i sammanhang med Mo och Domsjö sågverk öfvergick till ofvannämnda
aktiebolag. Bolagets styrelse började då vidtaga åtgärder för
vinnande af skatterätt till nybygget, men erhöll på enskild väg upplysning,
att aktiebolaget icke kunde uppträda såsom sökande till åborätten,
men att om deremot klaganden såsom bolagets disponent anmälde sig,
han skulle »å bolagets vägnar» kunna till åbo antagas. Ehuru klaganden
insåg, hvilka förvecklingar med nödvändighet borde uppstå af ett så säreget
förhållande, att en person antages såsom åbo å andra personers
vägnar, trodde han sig likväl böra underkasta sig den af vederbörande
angifna form för ansökningen och erhöll jemväl den 23 Oktober 1873
en så kallad införselresolution eller vilkorligt inrymningsbref, hvarigenom,
med vilkor och förbehåll af andras bättre rätt, den af honom å
bolagets vägnar sökta införsel beviljades. Genom denna resolution blef

det klaganden vid vite ålagdt att, inom en månad sedan natt och år
tilländagått, göra anmälan om »åborätt», äfvensom att »vid påföljd af
besittningsrättens förlust» försvarligen underhålla nybyggesdelen samt i
öfrigt fullgöra de föreskrifter, som i afseende på densammas bebyggande
och odling redan vore eller framdeles komme att meddelas. Två dagar
derefter eller den 25 Oktober 1873 meddelade Konungens Befallningshafvande
en ny resolution af innehåll, att till följd af förefunnen odlingsbrist
— som naturligtvis uppkommit, innan klaganden erhöll införsel
i nybygget — innehafvaren deraf skulle vid framdeles skeende skatteomföring
vara förlustig den fria dispositionsrätten åf skogen; och anmärkte
i sammanhang härmed klaganden, att tiden för anställande af
klandertalan mot den vilkorliga besittning, han bekommit, utgick under
en tid, då något odlingsarbete omöjligen kunde försiggå; samt att i afseende
å byggnadsskyldigheten någon anmärkning aldrig syntes hafva
ifrågakommit.

Den 8 September 1875 förrättades af- och tillträdessyn å lägenheten;
och erhöll klaganden dervid den öfverraskande underrättelsen,
att åt nyssnämnda föreläggande i den vilkorliga införselresolutionen
skulle gifvas den utsträckta tolkning, som ock sedermera erhöll bekräftelse
genom Konungens Befallningshafvandes resolution den 22 derpå
följande December, genom hvilken klaganden för åsidosatt odlingsskyldighet
förklarades pligtig att den 14 Mars 1876 till Kongl. Maj:t och
Kronan afträda dispositionen till nybyggesdelen, att det nemligen ålegat
klaganden att hafva före nyssberörda syn fullgjort de skyldigheter, som
stadgades genom åbobrefvet den 28 April 1868, en handling om hvars
tillvaro klaganden dittills saknat all kännedom.

Omedelbart efter nämnda syn erhöll klaganden del af ett embetsmemorial
från Landskamereraren A., uti hvilket denne yrkade endast åboräitens
förlust; och stödde Landskamereraren detta sitt påstående derå,
att klaganden skulle vid sådan påföljd varit genom inrymningsbrefvet
förpligtad att fullgöra odlingsskyldigheterna för tiden från och med
1869 till och med 1874, hvilken uppgift emellertid icke vore med sanna
förhållandet öfverensstämmande.

Den 12 Juni 1876 verkstäldes af Kronofogden i orten med biträde,
efter Konungens Befallningshafvandes förordnande, af- och tillträdessyn
å nybygget, dervid förrättningsmännen uti afgifvet så kalladt beslut,
enär klaganden skulle hafva iklädt sig ansvarighet att bygga och häfda
hemmanet efter lag i förhållande till frihetsåren, förklarat sig »anse rättvist»
tillförbinda klaganden att till Kongl. Maj:t och Kronan utgifva
förenämnda ersättningsbelopp äfvensom i fråga om kostnaden för syne -

förrättningen, hvartill han ansetts vållande, funnit honom vara skyldig
att gälda desamma, ehuru de icke varit till belopp och beskaffenhet
angifna än mindre i någon mån styrkta.

Då fullgörandet af nämnda föreskrifter, äfven om de rätteligen bort
drabba klaganden, likväl låg utom möjlighetens gräns, och då påföljden
att nödgas afträda en besittningsrätt, hvartill han, som icke erhållit åbobref
å nybygget, strängt taget aldrig varit innehafvare, syntes honom
vara mindre förlustbringande, underkastade sig klaganden nämnda påföljd
och lät Konungens Befallningshafvandes beslut om åborättens förlust
vinna laga kraft; men han anade icke då, att en efterräkning förestod,
som fann sitt uttryck i Landshöfdinge-embetets förstberörda utslag
af den 15 December 1876. Detta utslag innehöll, hvad först anginge
klagandens invändning mot Länsstyrelsens behörighet att till afgörande
upptaga ärendet, att, enär enligt föreskrifterna i Kongl. Kungörelsen
den 16 November 1860 tvister angående krononybyggen tillkomme
de administrativa myndigheternas pröfning, något afseende å
samma invändning icke kunde fästas; och som enligt ofvannämnda införselbref
af den 23 oktober 1873 det ålegat klaganden att fullgöra alla
de föreskrifter, som i afseende å denna nybygges-del redan då gälde eller
framdeles meddelas kunde, samt han för fullgörande af dessa skyldigheter
stält borgen; alltså och då klaganden lemnat oanmärkta de ersättningsbelopp,
synemännen åsatt de befunna bristerna, pröfvade Landshöfdinge-embetet,
med stöd jemväl af stadgandet i 5 § 27 kapitlet Byggningabalken
skäligt ålägga klaganden att till Kongl. Maj:t och Kronan
genast utgifva såväl berörda ersättningsbelopp, tillhopa tvåtusen femhundratjugusju
kronor, med fem procent ränta derå från den 14 Mars
1876 till dess samma belopp blefve i länets Landtränteri levereradt, som
ock de synekostnader, utgörande etthundra-elfva kronor 87 öre, som blifvit
af statsmedel förskjutna och till vederbörande utbetalda; och skulle
ett exemplar af utslaget öfversändas till Magistraten i Hernösand med
föreskrift att detsamma i behörig ordning verkställa, ådömda beloppet
till länets Landtränteri leverera samt derför redovisa.

Dessutom fanns vid klagoskriften fogadt bevis, att ofvanberörda
ersättningsbelopp och synekostnad, tillhopa tvåtusen sjuhundrasjutiofyra
kronor 67 öre, blifvit deri 24 Januari 1877 hos klaganden utmätningsvis
uttagna.

Efter denna redogörelse för tillkomsten af Konungens Befallningshafvandes
ifrågavarande utslag, öfvergick klaganden till en närmare
granskning af detsamma och yttrade dervid hufvudsakligen att, enligt
nu gällande bestämmelser i Kongl. Kammar-kollegii Kungörelse den 29

Februari 1808 och Kongl Brefvet den 13 Maj 1817, annat äfventyr icke
vore stadgadt för försummandet af byggnads- och odlingsskyldigheterna
å nybyggen, än

l:o) förlust af besittningsrätten;

2:o) förlust af ersättning för den å byggnad ocli odling använda
kostnad, samt

3:o) skyldighet att efter gångbart värde ersätta det i spanmål erhållna
understödet.

Understöd af sistberörda beskaffenhet hade klaganden aldrig åtnjutit,
och någon ersättning för verkstäld odling och byggnad hade han
icke äskat. Deremot hade klaganden flere gånger hos Konungens Befallningshafvande
anmält protest mot det anspråk å det allmännas vägnar för
bristande odling m. m., som velat grundas på ofvanberörda undersökning
den 12 Juni 1876. Han hade dessutom uti anförda besvär hos
Kongl. Kammar-kollegium sökt att få allt vitsord frånkändt resultatet af
syneförrättningen, såsom omfattande föremål för domstols undersökning,
och funne sig derför böra nedlägga sin protest mot Landshöfdingeembetets
förklarande i utslaget, att han »lemnat oanmärkta de åsätta
ersättningsbeloppen».

Såsom allmänna rättsgrunder i fråga om nybyggen ansåg klaganden
städse gälla och tillämpas:

l:o) att först genom åbobrefvet bestämdes en nybyggesinnehafvares
skyldigheter i odlings- och byggnadsväg; och att, innan åbobrefvet för
honom utfärdats, några skyldigheter i berörda hänseende honom ej ålåge;

2:o) att följaktligen, så länge klandertiden räckte och han således
icke vore tryggad i sin besittningsrätt, några anspråk å honom icke
lagligen kunde ifrågakomma, om han dertill ej särskildt sig förbundit;

3:o) att den tvångsåtgärd, som innefattades i föreskriften att ställa
borgen, icke rimligen kunde anses innefatta en sådan förbindelse; samt

4:o) att tillämpningen af den bötes- och ersättningspåföljd, som omförmäldes
uti det af Landshöfdinge-embetet åberopade lagrum 27 kapitlet
5 § Byggningabalken förutsatte oförtydbart att den till sådan påföljd
hemfallne skulle sjelf vara eller anses vara vållande till bristerna.

Till mitt bedömande hemstälde klaganden vidare, om det kunde
vara med lag och laga former förenligt,

att ehuru såväl alla föregående föreskrifter i ämnet som det af
Kronans ombud afgifna embetsmemorial antog’e förlust af åborätten såsom
enda påföljd för bristande åboskyldigheter, det definitiva beslutet
derutöfver ålade ett betydligt ersättningsbelopp;

att ehuru införseln vore beviljad klaganden, å Mo och Domsjö aktie -

bolags vägnar, beslutet i afseende på ersättning och annan påföljd gälde
uteslutande klaganden personligen, hvarför också utmätningen öfvergått
honom;

att ehuru klagan i målet hänvisats till fullföljd i administrativ väg
eller till Kongl. Kammar-kollegium, det icke laga kraft egande beslutet
om det honom ådömda skadestånd öfverlemnats till verkställighet af
underexsekutor, såsom hade det varit ett lagsökningsutslag, hvilket utan
hinder af anförda besvär finge till sådan verkställighet befordras;

att ehuru syneförrättningen i Juni månad 1876 förordnats af Konungens
Befallningshafvande och icke föranledts af något klagandens tillgörande,
denne ensam blifvit dömd att ansvara för synekostnaden, hvilken
dessutom icke blifvit på något sätt styrkt, samt slutligen

att samma person, Landskamereraren A., uppträdt såsom Kronans
ombud i saken och slutligen handlagt och afgjort densamma.

För öfrigt — tilläde klaganden slutligen — om också Konungens
Befallningshafvande skulle, hvad dock med hänsyn till stadgandet i 27
kapitlet 2 § Byggningabalken betviflades, hafva domsrätt i sådana mål
som det ifrågavarande, hvilka erfordrade syneförrättning och derjemte
afsåge rent privaträttsliga förhållanden, de der eljest uteslutande folie
inom domarens behörighet, så hade Landshöfdinge-embetet likväl emot
tydlig lag ådömt klaganden en dryg ersättningsskyldighet, hvartill han
icke kunnat vara hemfallen, äfven om de anmärkta bristerna genom hans
vållande tillkommit, eller han varit till åbo å nybygget definitivt antagen;
och hemstälde klaganden, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt,
det jag mätte förordna åtal emot den eller de vederbörande, som
i anmärkta hänseende felaktigt förfarit, äfvensom att han måtte undfå
ersättning för den förlust honom derigenom tillskyndats.

I skrifvelse den 24 April 1877 öfversände jag klagoskriften till
Konungens Befallningshafvande i Vesternorrlands län med anmodan att
deröfver infordra yttranden från Landssekreteraren R., Landskamereraren
A. samt tillförordnade Landssekreteraren B.; och hade jag sedermera
genom Konungens Befallningshafvandes försorg fått emottaga de infordrade
yttrandena.

Uti dessa anförde Landskamreraren A., med hvilken Landssekreteraren
R. sig förenade, hufvudsakligen, att ehuru ifrågavarande skrift antydde,
att Länsstyrelsen jemväl i sina äldre beslut angående dispositionsrätten
öfver nämnda krononybygge skulle hafva origtigt förfarit, densamma
dock angåfve såsom sitt egentliga ändamål att påkalla Justitieombudsmannens
uppmärksamhet och embetsåtgärd i anledning af den förmenta
lagstridighet och det öfverskridande af sin tjenstebefogenhet, hvartill

Landshöfdinge-embetet skulle hafva gjort sig skyldigt genom meddelandet
af sitt utslag den 15 December 1876. Vid sådant förhållande ansage
sig Landskamereraren böra inskränka sitt yttrande till bemötande af
klagomålens innehåll i den delen. Att de skål, som i samma utslag funnes
åberopade för klagandens ådömande af det ersättningsbelopp, som
sedermera hos honom utmätningsvis uttagits, voro fullt lagenliga och
rättsliga, derom vore Landskamereraren fortfarande öfvertygad; men
huruvida och i hvad mån denna hans åsigt vore rigtig eller ej, berodde
likväl på öfverdomstols pröfning, emedan klaganden sjelf genom besvär
understält sin sak Kongl. Kammarkollegium. Kornme än klaganden att
der få sin uppfattning godkänd samt vinna befrielse från hvad honom
i utslaget blifvit ådömdt, förmodades vederbörande, som hade att vid
slika tillfällen bevaka Kongl. Maj:ts och Kronans rätt och bästa, icke
underlåta att draga rättsfrågan inför den högsta dömande myndigheten,
och kunde således icke förr, än laga kraftvunnet utslag i berörda besvärsmål
fallit, någon fast utgångspunkt ernås för Justitieombudsmannens
ingripande och Landshötdingeembetets ställande under åtal. Ett
sådant åtal skulle ej heller, förr än hufvudmålet blifvit pröfvadt, kunna
afgöras, emedan det eljest kunde inträffa, att ett och samma mål i hufvudsak
blefve afgjordt af tvänne olika domstolar eller instanser. Utgående
från denna formella synpunkt fördristade Landskamreraren sig
derför hemställa, det klagoskriften icke måtte till någon min åtgärd
föranleda.

Hvad klagomålen i sjelfva saken anginge, förmodades haltlösheten af
klagandens bevisföring och slutföljder vara genomskinlig för en aldrig så
flygtig granskning af handlingarna. Då genom införselresolutionen klaganden,
såsom oeftergifligt vilkor för besittningen af krononybygget,
ikläd t sig alla de skyldigheter i fråga om byggnad och odling, som
ålegat hans företrädare, och Landshöfdinge-embetet i Kronans interesse
varit fullt berättigadt att meddela ett sådant föreläggande, samt klaganden
ej besvärat sig öfver resolutionen eller i densamma förskaffat sig ändring,
hade den påföljd, hvaröfver klaganden nu så mycket beskärmade sig,
drabbat honom i full öfverensstämmelse med de förbindelser, han sig
åtagit, och vid det af honom sjelf medgifna förhållande, att åborättens
förvärfvande icke kunde ske i aktiebolags namn, borde det ju ock för
honom hafva varit tydligt, att samma rätt lemnats honom fästad vid
hans person, likasom den blef honom personligen genom resolutionen
den 22 December 1875 fråndömd. Ordandet derom, att Landskamereraren
af sitt uppträdande såsom Kronans ombudsman bort känna sig
förhindrad att sedermera deltaga i målets afgörande hos Konungens Be -

fallningshafvande, förlorade all betydelse, då man besinnade, att Landskamreraren
endast hade att föredraga slika ärenden inför Landshöfdingen
eller Konungens Befallningshafvande, som ensam egde beslutanderätt,
hvadan ej heller i thy fall jäf af ifrågavarande beskaffenhet i allmänhet
ansåges tillämpligt.

Utan afvaktan på besvärstidens utgång hade Landshöfdinge-embetet
egt, sin embetspligt likmätigt, remitterat utslaget för verkställighet i laga
ordning till underexsekutor, Magistraten i Hernösand. Om klaganden
funnit denna underexsekutor hafva vid verkställigheten öfverskridit sin
befogenhet, hade det stått honom öppet att söka rättelse genom besvär
hos den öfverordnade myndigheten. På den punkt saken nu stode, kunde
Landshöfdinge-embetet icke i något fall bära ansvaret för den lagstridigliet,
som enligt klagandens förmenande blifvit vid utmätningsförrättningen
begången.

Af tjenstförrättande Landssekreteraren B. yttrades, att enär det genom
Landshöfdinge-embetets utslag afgjorda mål vore, efter det klaganden öfver
utslaget anfört besvär, på vederbörande myndighets pröfning beroende,
ansåge t. f. Landssekreteraren klagandens ifrågavarande framställning
om åtal för meranämnda utslag under alla förhållanden hafva
blifvit för tidigt väckt och för den skull icke kunna till någon Justitieombudsmannens
åtgärd för det närvarande föranleda.

Vid efterfrågan i Kongl. Kammarkollegium erfor jag sedermera, att
de af klaganden anförda besvär mot Landshöfdinge-embetets ofta omförmälda
utslag af den 15 December 1876 blifvit af Kongl. Kollegium afgjorda
genom utslag den 5 September 1877 på det sätt, att då fråga om
ersättningsskyldighet för de vid af- och tillträdessyn å kronojord befunna
brister i byggnader och odlingar icke tillhörde förvaltande myndighets
upptagande och afgörande, Kongl. Kollegium pröfvade rättvist
Landshöfdinge-embetets öfverklagade utslag till alla delar upphäfva och
undanrödja, i följd hvaraf klaganden egde att på anmälan återbekomma
det hos honom utmätningsvis uttagna belopp 2,747 kronor 67 öre.

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende förekommit, hade jag till
en början att taga i betraktande det af förklarandena framhållna hinder
för någon min embetsåtgärd i ärendet, som skulle förefinnas i den omständighet,
att klaganden öfver Landshöfdinge-embetets förrberörda utslag
den 15 December 1876 fullföljt besvär i Kongl. Kammarkollegium, hvilka
besvär då ännu icke vore afgjorda, och att jemväl om klaganden genom
besvären vunne ändring i sagda utslag, antagligt vore det »vederbörande,
som hade att vid slika tillfällen bevaka Kongl. Maj:ts och Kronans bästa,
icke skulle underlåta att draga rättsfrågan inför högsta dömande myn Just.

-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. 2

digheten. Denna omständighet, som under andra förhållanden kunnat
verka uppskof i mina tilltänkta åtgärder, hade dock förlorat all sådan
verkan och betydelse, sedan jag erfarit, hurusom den vederbörande,
hvilken i det förutsatta fallet väl skulle hafva haft att bevaka Kongl.
Maj:ts och Kronans talan, nemligen Advokatfiskalen i Kongl. Kammarkollegium,
då han, medan saken var på bemälda Kollegii afgörande beroende,
hördes, i deröfver afgifvet memorial obetingadt påyrkade upphäfvande
af Landshöfdinge-embetets merberörda utslag, ja, till och med hemstälde,
huruvida icke Landshöfdinge-embetets ifrågavarande utslag vore
af så lagstridig och rättskränkande beskaffenhet, att Justitiekanslersembetet
borde derom erhålla kännedom.

En annan omständighet, tillkommen efter det förldarandena sig yttrat,
nemligen den, att Kongl. Kammarkollegium genom ofvan anförda
utslag till alla delar upphäft och undanröjt Landshöfdinge-embetets utslag,
i följd hvaraf klaganden berättigats återbekomma de belopp, som
hos honom utmätningsvis uttagits, skulle möjligen kunnat anses göra
hvarje min vidare åtgärd i ärendet öfverflödig, men det Landshöfdingeembetets
beslut, hvars verkning-ar Kongl. Kammarkollegii utslag undanröjde,
syntes mig vara af beskaffenhet att icke kunna lemnas opåtaldt.
Det innebure ej allenast ett fel i formen, då genom ett magtmissbruk
af eftertänklig art den emellan förvaltande myndighets och domarens
verksamhet utstakade gräns blifvit öfverträdd, utan det felade till sitt
innehåll emot rättvisans fordringar. Utan skäligt afseende hade ej heller
kunnat lemnas klagandens anspråk på ersättning för de kostnader och
besvär af flera slag, dem han måst underkasta sig för afvärjande af de
olagligheter från Landshöfdingeembetets sida, för hvilka han varit föremål.

Hvad vederbörande i sina afgifna yttranden till sitt försvar andragit,
syntes mig ej tarfva vidare bemötande än det som här nedan förekommer
vid utveckligen af grunderna för Landshöfdinge-embetets ansvarsoch
ersättningsskyldighet.

I detta afseende åberopades till en början 1 kapitlet 2 § Utsökningsbalken,
som stadgade, att Konungens Befallningshafvande ej finge befatta
sig med det som domareembetet tillhörde; och vidare i 10 kapitlet 14
§ Rättegångsbalken, som hänvisade alla tvister om jord och gods å landet,
ehvad det vore om eganderätt, besittning och nyttjande, missbyggnad,
vanhäfd, afrad, bolstada skäl eller åverkan, till den Rätt, der jorden
läge. Häraf följde klarligen, att i allmänhet uti de frågor, Landshöfdinge-embetet
till pröfning upptagit, till och med i fråga om besittningsrätten,
endast Rätten kunnat döma; men nu hade det af ålder angående
besittningsrätten till kronojord och lägenheter varit i någon mån annor -

lunda stadgadt. Sålunda föreskrefve 5 § 3 mom. i instruktionen för Kongl.
Kammarkollegium den 16 Februari 1838, att tvistefrågor, huruvida åbooch
besittningsrätt till kronohemman och lägenheter vore förverkad,
skulle behandlas i Kongl. Kammarkollegium, det vill säga i administrativ
väg. Häruti gjorde den af Landshöfdingeembetet åberopade Kongl.
Kungörelsen den 16 November 1860 den ändring, att dylika frågor rörande
kronohemman och lägenheter tillkomme laga domstols handläggning
och pröfning, men ifrån detta stadgande undantoges dock dylika
tvistefrågor angående krononybyggen, hvilka skulle af de förvaltande
myndigheterna äfven framgent upptagas och pröfvas.

Icke utan den uppenbaraste misstydning kunde alltså sistberörda
lagbud eller 1860 års Kongl. Kungörelse lämpas på det fall, som vore
för handen, der frågan icke gälde, huruvida åbo- och besittningsrätt till
nybygge var förverkad eller borde upphöra •—- hvilken fråga Konungens
Befallningshafvande genom utslag den 22 December 1875 redan afgjort
— utan huruvida klaganden derutöfver skulle betungas med ersättning
för bristande byggnad, odling m. m. å det redan mistade nybygget.
Grunden åter för detta anspråk på ersättning af klaganden
tycktes Landshöfdinge-embetet hafva trott sig finna i 27 kapitlet 5 §
Byggningabalken, eftersom detta lagrum i utslaget åberopades. Nyssberörda
kapitel handlade om, huru husesyn skulle hållas, huru detta
skulle ske hvart tredje år eller oftare, der så tarfvades, af kronofogde
eller länsman med två af nämnden (§ 1); huru derefter denna husesyn
skulle visas å tinget och af Rätten pröfvas; huru sedermera, om det
som tvistigt vore, ej kunde slitas, eller någon begärde ny syn, häradshöfding
med half nämnd skulle den syn hålla och strax vid synen döma
(§ 2). ° Derefter hette det i 5 §: »hvad som brister i byggnad och häfd,
skall bonde bättra, innan han af bole far eller gälda efter thy som synemän
eller Rätten det mätit hafva». Det kunde ej annat än väcka förvåning,
att Landshöfdinge-embetet, efter att hafva genomläsit nyss anförda
lagrum, kunnat tänka på att taga sig domsrätt i slik sak, om
hvilken det uttryckligen sades, att Rätten skulle den pröfva och häradshöfdingen
deruti döma o. s. v. Lika oväntadt vore, att detta lagbud
ansetts tillämpligt på klaganden, som ej varit bonde på kronohemman
ellet lägenhet, utan på vilkorlig resolution innehaft — men ej vidare
innehade — en andel af ett krononybygge. Om dessa nybyggen och
besittningsrätten till dem funnes nemligen en egen lagstiftning i särskilda
författningar, som icke borde vara Landshöfdinge-embetet obekant.
I dessa förordningar vore stadgad den grundsats olik den, som gälde
bonde å kronohemman eller landtbo, att nybyggesinnehafvaren, som

underlåtit bygga och odla på sitt nybygge, ej finge sitta qvar och bota
bristenjeller bota för missbyggnad och vanhäfd såsom kronobonden, utan
skildes genast från besittningsrätten och dermed från allt anspråk på
ersättning för de kostnader, han på nybygget kunde hafva nedlagt, men
någonphans skyldighet att ersätta hvad som kunde hafva brustit i odling
eller byggnad omtalades ej i dessa författningar. Det vore i föreskriften
om ofta förekommande syner å nybyggena, såvida denna noggrant
fullgjordes, som jordegaren •— Kronan — hade säkerhet emot nybyggarens
missbruk af besittningsrätten. Af nyssnämnda förordningars
tystnad i fråga om ersättningsskyldighet från nybyggarens sida härledde
sig ock tvifvelsutan, att i den vilkorliga resolutionen, som åt klaganden
utfärdades och hvilken utgjorde hans enda åtkomsthandling till
nybygget, icke stadgades annan påföljd för underlåtenhet att fullgöra de
deri intagna föreskrifterna om byggnad och odling, än besittningsrättens
förlust. När så vore förhållandet, men Landshöfdingeembetet icke desto
mindre i det mer omförmälda beslutet ålagt klaganden ett så betydligt
ersättningsbelopp, äfvensom kostnaden för en af honom ej begärd och
för det afsedda ändamålet helt och hållet onödig syneförrättning, trodde
jag mig hafva uppvisat giltiga skäl för min beskyllning mot Landshöfdingeembetet
att i sitt beslut hafva felat mot rättvisans fordringar.

I skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt af den
20 Oktober 1877 uppdrog jag derför åt nämnda embete att på ofvan
anförda grunder inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala Landshöfdingeembetet
i Vesternorrlands län, som vid ifrågavarande tillfälle utgjorts
af Landskamererare!! A. och tillförordnade Landssekreteraren B., och å
dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, hvarförutan Advokatfiskalsembetet
borde efter befogenhet understödja den ersättningstalan,
klaganden, i saken hörd, kunde framställa.

Kongl. Hofrätten upptog detta mål till behandling i sammanhang
med åtskilliga andra angifvelser mot Landskamreraren A. och meddelade
utslag den 1 Mars 1879 af innehåll i de delar, hvarom nu är fråga,
att enär Landskamreraren A., såsom föredragande i Landshöfdinge-embetet
till pröfning upptagit frågan om Disponenten L;s skyldighet att
till Kronan utgifva skadestånd för bristande byggnad och odling vid
krononybvgget Holm, samt Landshöfdinge-embetet genom i anledning
deraf i ärendet meddeladt utslag förpligta! L. att till Kronan gälda
bristernas uppskattade värde jemte ränta derå och ersättning för synekostnaden,
hvilka belopp blifvit med tillhopa 2,747 kronor 67 öre utmätningsvis
hos L. uttagna; ty och då Landshöfdingeembetet enligt 10
kapitlet 14 § Rättegångsbalken och 1 kapitlet 2 § Utsökningsbalken sak -

nät befogenhet att ingå i pröfning af berörda fråga, samt L. genom
detta sedermera af högre myndighet undanröjda beslut tillskyndats skada,
pröfvade Kongl. Hofrätten Landskamreraren för berörda lagstridiga förfarande
och beslut skyldig till ansvar jeinlikt 25 kapitlet 17 § 1 mom.
Strafflagen.

Derjemte förpligtades Landskamreraren och tillförordnade Landssekreteraren,
numera Borgmästaren B. att en för begge och begge för
en ersätta Disponenten L. med fordrade 289 kronor 70 öre.

Då Landskamreraren A. jemväl vore stäld under åtal inför Kongl.
Kammarrätten, blefvo handlingarna i målet dit öfverlemnade, på det att
han skulle för samtliga honom till last lagda förbrytelser slutligen dömas
af den Rätt, der han sist lagfördes.

Härförutan blef Borgmästaren B. genom särskildt utslag af samma
dag för det fel i embetet, som honom sålunda till last kommit, dömd
jemlikt- 25 kapitlet 17 § Strafflagen att bota tjugufem kronor.

Uti samma skrift som föranledde det åtal, för hvilket här ofvan är
redovisadt, klagade Mo och Domsjö aktiebolags disponent jemväl deröfver,
att sedan Landshöfdinge-embetet i Vesternorrlands län genom utslag
den 15 December 1876 dels ålagt bemälde Disponent, —• som genom
samma Länsstyrelses beslut den 22 December 1875 blifvit för åsidosatta
byggnads- och odlingsskyldigheter fråndömd dispositionsrätten till
de nio Ooch ett hälft seland af Holms krononybygge i Anundsjö socken,
Norra Ångermanlands fögderi, i hvilka klaganden under den 20 Oktober
1873 blifvit vilkorligen inrymd, — att på grund af en den 12 Juni
1876 af vederbörande kronofogde med biträde af nämndemän förrättad
af- och tillträdes husesyn, ej mindre godtgöra de vid nämnda syn befunna
brister i byggnader och odling med tvåtusen femhundratjugusju
kronor, än äfven gälda de för synens förrättande ifrågakomna kostnader,
etthundraelfva kronor 87 öre, samt tillika föreskrifvit, att ett exemplar
af samma utslag skulle öfversändas till Magistraten i Hernösand med
föreskrift, att detsamma i behörig ordning verkställa, ådömda beloppet
till länets Landtränteri leverera och derför till Landskontoret redovisa;
så hade Magistraten på det sätt fullgjort denna föreskrift, att dagen efter
det klaganden undfått del af Landshöfdinge-embetets ifrågavarande utslag,
utmätning hos klaganden verkstälts, ehuru han tillkännagifvit, att han
ämnade emot utslaget anföra besvär.

Deröfver hörde jag Magistraten, som i afgifvet yttrande anförde, att
då Konungens Befallningshafvande genom det till Magistraten öfverlem -

nade utslaget meddelat Magistraten föreskrift, att »detsamma i vederbörlig
ordning verkställa, ådömda beloppet till länets Landtränteri leverera
samt derför redovisa», och Magistraten icke egt att ingå i pröfning
af lagligheten utaf samma utslag, som bort till verkställighet befordras,
utan afseende om besvär deremot anförts eller icke, Magistraten
endast haft att gå i författning om verkställighet af den erhållna befallningen;
och att då klaganden vägrat att godvilligt utgifva det utdömda
beloppet, detsamma måst utmätningsvis uttagas. Magistraten hade sålunda
endast verkstält en af Konungens Befallningshafvande anbefald åtgärd;
och hoppades derför Magistraten att klagomålen, i hvad de afsåge
utmätningsåtgärden, skulle lemnas utan vidare afseende.

Hvad sålunda förekommit, hade jag tagit i öfvervägande; och då
såsom allmängiltig grundsats måste antagas, att utslag icke lagligen
kunde verkställas, innan det vunnit laga kraft, i följd hvaraf de fall, der
sådant enligt uttrycklig lag vore tillåtet, skulle såsom undantag från
gifven regel betraktas och icke anses vara för handen med mindre särskild
föreskrift derom kunde åberopas, fann jag Magistratens öfverklagade
förfarande att verkställa förvaltande myndighets icke laga kraftvunna
beslut, då något dertill berättigande lagbud ej varit att åberopa,
icke kunna annorlunda än såsom tjenstefel bedömas. Magistraten anförde
till sitt försvar, att han »ej egt att ingå i pröfning af lagligheten
utaf merberörda utslag, hvilket bort till verkställighet befordras ehvad
besvär deremot anförts eller icke». Att Magistraten ej egt att ingå i pröfning
af utslagets laglighet vore obestridligt, men deremot hade Magistraten
haft både fog och skyldighet att pröfva utslagets lagliga verkställbarhet,
innan det vunnit laga kraft. Att en sådan pröfning verkligen
försiggått, vore näppeligen antagligt, då Magistraten, utan att andraga
eller ens åberopa något stöd af lag, helt enkelt förklarat, att utslaget
bort till verkställighet befordras utan afseende derpå om besvär anförts
eller icke. I följd deraf förmenade sig Magistraten »endast haft att gå
i författning om verkställighet af den erhållna befallningen»; men Magistråten
syntes hvarken före eller efter berörda verkställighet hafva märkt,
att den så kallade befallningen — hvilken i sjelfva verket ej vore något
annat än den föreskrift om verkställighet, som vanligen plägade förekomma
i Konungens Befallningshafvandes utslag — att, sade jag, denna
befallning varit vilkorlig, att den således ej bort verkställas blindvis och
besinningslöst utan »i vederbörlig ordning», det ville säga, icke allenast
att vid verkställigheten lag och ordning skolat iakttagas, utan ock att
verkställigheten icke fått ega rum i otid, eller förr än sådant lagligen
kunde ske. När detta vilkor i befallningen icke uppfyldes, kunde Magi -

stråten icke ens beropa sig på att hafva verkstält sagda befallning, utan
hade Magistraten tvärtom handlat i strid emot densamma.

Magistratens sålunda anmärkta felaktiga förfarande, för hvilket den
eller de af Magistratens ledamöter, som utfärdat eller deltagit i utfärdande
af befallningen till stadens exsekutionsbetjente att ifrågavarande
utmätning verkställa, borde ansvara, funne jag mig med desto större
skäl böra beifra, som derigenom merberörda Landshöfdinge-embetets utslag
den 15 December 1876, för hvars meddelande jag förordnat åtal
mot dem, som vid tiden för utslagets tillkomst utöfvat nyssberörda embete,
blifvit för klaganden än mera skadebringande, i det han för liera
månader gått miste om ränta och afkomst af de utmätta medlen; och
uppdrog jag, i följd deraf, uti skrifvelse den 20 Oktober 1877 åt Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala den eller
dem af Magistratens i Hernösand ledamöter, som befunnes skyldige, till
hvad jag här ofvan lagt beinälda Magistrat till last, samt att derför yrka
ej blott ansvar, efter lag och sakens beskaffenhet, utan ock skyldighet
att godtgöra klaganden laga ränta å de utmätta medlen samt hvad han
för öfrigt, i saken hörd, kunde såsom ersättning för liden skada skäligen
påfordra.

Efter föregången skriftvexling, dervid det upplystes, att Rådmannen
H., såsom tillförordnad Borgmästare, å Magistratens vägnar befordrat
ifrågavarande icke laga kraftvunna utslag till verkställighet, har Kongl.
Svea Hofrätt meddelat utslag den 28 Maj 1878 af innehåll, att Kongl.
Hofrätten, med afseende å innehållet i Kongl. Förordningen den 23 Augusti
1851 angående verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
utslag i skuldfordringsmål utan hinder af deremot anförda besvär, funnit
Rådmannen H:s anmärkta förfarande icke vara af beskaffenhet att kunna
till ansvar eller ersättningsskyldighet för honom föranleda.

Då jag icke kunde åtnöjas med den utgång, saken sålunda erhållit,
uppdrog jag i skrifvelse den 17 Juni 1878 åt ofvanbemälda Advokatiiskalsembete
att hos Kongl. Maj:t anföra underdåniga besvär mot Kongl.
Hofrättens ifrågavarande utslag. I denna skrifvelse anförde jag hufvudsakligen,
att den af Kongl. Hofrätten åberopade 1851 års Förordning
innehölle:

»I likhet med hvad genom 9 kapitlet 1 § Utsökningsbalken, 2 kapitlet
2 § samma balk, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 29
November 1823, samt Kongl. Förordningen den 18 December 1823 redan
blifvit stadgadt i afseende på verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
utslag i skuldfordringsmål, der saken ej går öfver 300 daler
eller der gäldenären hos Konungens Befallningshafvande uteblifvit eller

utan allt jäf eller invändning skulden erkänt, varder förordnadt, att utmätning
å Konungens Befallningshafvandes utslag äfven i öfriga mål må
utan hinder af deremot anförda besvär genast följa, med rättighet för
den sökande, att det utmätta godset emot full borgen lyfta».

Denna förordnings öfverskrift angåfve tydligen, att hon handlade
om »verkställighet af Konungens Befallningshafvandes utslag i skuldfordringsmål»,
ej om annat. Första frågan blefve då: var det utslag,
hvarom här vore fråga och hvilket Magistraten fått sig tillsändt för verkställighet,
ett utslag i skuldfordringsmål? Utan att en uttömmande bestämning
och begränsning af begreppet skuldfordringsmål förutskickades
borde det vara tillåtet antaga, att i ett sådant mål Konungens Befallningshafvande
ej i annan egenskap än den af exsekutor kunde meddela
beslut eller utslag. I ett utslag åter, som exsekutor meddelade, måste
obestridligen ändring sökas i Hofrätt och den med utslaget missnöjde
hänvisas att med sina besvär vända sig till vederbörande Hofrätt. Men
i det utslag, Magistraten hade att verkställa, hänvisades den dermed
missnöjde att fullfölja sin talan i Ivongl. Kammar-kollegium. Konungens
Befallningshafvande hade med denna hänvisning gifvit tillkänna, att det
varit icke såsom exsekutor utan såsom administrativ myndighet, Konungens
Befallningshafvande handlagt detta mål, eller med andra ord, att
målet icke betraktades såsom skuldfordringsmål. I nämnda hänvisning
hade Magistraten den säkraste vägledning för omdömet om målets rätta
natur, gifven af just den myndighet, hvilkens beslut Magistraten var anmodad
att verkställa.

Var således det mål, frågan angick, icke ett skuldfordringsmål, så
var ej heller ofvananförda 1851 års förordning derpå tillämplig, och
Magistraten hade för sin åtgärd lika litet stöd i nämnda förordning som
Kongl. Hofrätten hade det för sitt ofvanberörda domslut.

Nu kunde härvid möjligen invändas, att då det i nyssnämnda förordning
hette, att »utmätning å Konungens Befallningshafvandes utslag
äfven n öfriga mål» må utan hinder af deremot anförda besvär genast
följa», detta innebure, att Konungens Befallningshafvandes utslag äfven
i andra mål än skuldfordringsmål finge, utan hinder af anförda besvär,
verkställas; men en så utsträckt tolkning af nämnda uttryck strede uppenbarligen
ej endast mot förordningens öfverskrift utan ock emot sammanhanget
af densammas stadganden. Der omförmäldes hurusom, i likhet
med hvad genom uppräknade lagrum och författningar redan blifvit
stadgadt i afseende på verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
utslag i skuldfordringsmål, der saken ej ginge öfver 300 daler eller der
gäldenären hos Konungens Befallningshafvande uteblifvit eller utan allt

jäf eller invändning skulden erkänt, nu blefve förordnadt, att utmätning
å Konungens Befallningshafvandes utslag äfven i öfriga mål, utan hinder
af deremot anförda besvär, skulle följa. När ej ett ord nämndes om
andra än skuldfordringsmål, fordrade sammanhanget af nyssanförda stadganden,
att orden »i öfriga mål» afsåge öfriga skuldfordringsmål, som ej
läte hänföra sig under de redan omförmälda, t. ex. sådana, der saken
ginge öfver 300 daler eller der gäldenären, hos Konungens Befallningshafvande
närvarande, bestridt krafvet o. s. v.

Denna åsigt bekräftades på ett afgörande sätt af hvad som vid 1850
och 1851 årens riksdag föregick Rikets Ständers underdåniga hemställan
om utfärdande af en förordning af den lydelse, merberörda Kongl. Förordning
den 23 Augusti 1851 egde.

I nämnda riksdags Lagutskotts betänkande N:o 18 erinrades, hurusom
genom 9 kapitlet 1 § Utsökningsbalken det allmänna stadgandet
vore meddeladt, att Konungens Befallningshafvandes utslag ej finge,
derest besvär blifvit öfver utslaget anförda, gå i verkställighet, så framt
saken stege öfver 300 daler. Härifrån gjorde likväl 1734 års lagstiftare
ett undantag för den händelse, att den, som hos Konungens Befallningshafvande
söktes, ej mötte med svar, utan det oansedt ålades betalningsskyldighet.
Då egde han väl, enligt 2 § i 2 kapitlet af nämnde balk,
inom bestämd tid i Hofrätten klaga och der saken återvinna, men den
förordnade utmätningen borde, ehvad summan vore större eller mindre,
försiggå; och skulle godset sättas i taka händer med rättighet för den
fordrande att det emot full borgen lyfta. Detta stadgande bibehölls vid
den förändring, sistberörda lagrum undergick genom Kongl. Förordningen
den 29 November 1823 jemlikt Rikets Ständers beslut vid samma års
riksdag. Rikets Ständer ansågo emellertid omförmälda undantag ej böra
inskränkas till allenast det fall, att någon, ehuru uteblifven, af Konungens
Befallningshafvande förklarades skyldig att utmätning undergå, utan
funno de den, som hos Konungens Befallningshafvande erkände sin skuld,
icke böra åtnjuta större fördelar, än den som uteblifvit, samt beslöto
den af Kongl. Maj:t gillade och under den 18 December sistberörda år
utfärdade författning, hvarigenom stadgades, att, derest gäldenären, utan
allt jäf och invändning, hos Konungens Befallningshafvande erkände
skulden, den sökande, ehvad förklaranden ville anföra besvär eller icke,
genast skulle å Konungens Befallningshafvandes utslag erhålla utmätning
och få lyfta det utmätta godset emot borgen, godkänd af Konungens
Befallningshafvande; hvilken författning likmätigt Kongl. Förordningen
den 13 Juni 1845 äfven skulle i skuldfordringsmål ega tillämpning på
domstols utslag, utan hinder af deremot erlagdt vad, så framt svaranden

Just.-ombuclsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. S

utan jäf eller invändning skulden erkänt, eller honom blifvit genom
tredskodom enligt 12 kapitlet 3 § Rättegångsbalken ålagd betalningsskyldighet.
Derigenom tillädes således domstols och exsekutors beslut
uti omförmälda två fall enahanda verkan; men sedermera hade medelst
Kongl. Förordningen den 18 April 1849 blifvit stadgadt, att den som
vunnit vid underrätt, skulle, oansedt emot Rättens beslut vädjats, njuta
utmätning med skyldighet att ställa borgen för det han om händer Unge
eller låta godset sättas i qvai''stad, hvaraf följde, att verkställigheten å
underrätts beslut, hvaremot vädjadt blifvit, derefter ej vore inskränkt till
andra fall än det särskildt i lagen angifna, att vadet eller ändringssökandet
genom verkställigheten gjordes onyttigt. Deremot qvarstod
den i 9 kapitlet 1 § Utsökningsbalken gjorda allmänna inskränknig i
afseende på Konungens Befallningshafvandes öfverklagade utslag, hvarå
utmätning ej finge följa, derest saken ginge öfver 300 daler i andra fall,
än att skulden vore erkänd eller den sökte tredskovis blifvit dömd att
betala och utmätning undergå.

Om borttagande af denna inskränkning — fortfor Utskottet — hade
förslag vid dåvarande 1850 och 1851 årens riksmöte blifvit väckt på
den grund, att densamma vore af menlig inverkan på kreditförhållandena
i allmänhet. Erfarenheten hade nemligen visat, hurusom gäldenärer
esomoftast klagade öfver Konungens Befallningshafvandes utslag blott för
att bereda sig anstånd och för att komma i tillfälle att under tiden
undanskaffa den egendom, de hade, och som kunde vara tillräcklig för
fordringens godtgörande. Något skäl syntes ej heller finnas till den inskränktare
verkan af Konungens Befallningshafvandes utslag, då denna
myndighet enligt lag egde att döma till utmätning endast om fordringen
vore klar och tydlig. Eljest finge Konungens Befallningshafvande ej taga
befattning med den, utan måste skjuta saken under domaren. Derföre
borde ej heller någon betänklighet möta mot den yrkade utsträckningen
eller mot tillåtelsen att utan hinder af sökt ändring i Konungens Befallning
skafvandes utslag få utmätning å samma utslag, ehvad belopp saken
anginge.

Med upprepande af nu anförda skäl tillstyrkte Lagutskottet utfärdandet
af en författning af det innehåll 1851 års ofvan intagna Kongl.
Förordning återgåfve.

Då dermed vore fullkomligt ådagalagdt, att 1851 års förordning ej
vore tillämplig på andra mål än skuldfordringsmål; då det förut vore
visadt, att det mål, hvarom här vore fråga, icke kunde hänföras till
skuldfordringsmål; då annan lag eller författning ej kunnat åberopas,
som tillstadde verkställighet af Konungens Befallningshafvandes utslag i

administrativt ärende af den beskaffenhet som det, i hvilket Konungens
Befallningshafvandes merberörda utslag af den 15 December 1876 vore
oäfvet, innan utslaget vunnit laga kraft; och då, såsom jag i min anklagelseskrift
till Kongl. Hofrätten redan anmärkt, den grundsats, att domstols
eller myndighets utslag icke finge verkställas, innan detsamma vunnit
laga kraft, måste betraktas såsom regel och tidigare verkställighet
deraf såsom undantag, hvars giltighet måste i hvarje särskildt fall med
lag eller författning bestyrkas; ansåge jag fortfarande Magistratens åtalade
verkställighetsåtgärd hafva varit emot lag stridande.

På dessa underdåniga besvär har Kongl. Maj:t den 4 Februari 1879
meddelat nådigt utslag och funnit skäl icke vara anfördt, som i Hofrättens
utslag kunde verka ändring.

Enligt embetsberättelsen till 1879 års Riksdag (sidd. 22—32) dömdes
Kyrkoherden i en församling uti Vesterås stift af samma stifts Domkapitel
genom utslag den 26 November 1878, att enligt åberopade lagrum
erhålla en skriftlig erinran derom, att han genom vägran att utlysa
en begärd kyrkostämma samt genom obehörig befattning med en fullmagt,
den åtskillige medlemmar af församlingen utfärdat för tillämnade
besvär hos öfverordnad myndighet, i sitt förhållande till församlingen ej
iakttagit sådan varsamhet, som uti 24 kapitlet 23 § Kyrkolagen funnes
anbefald. Deröfver anförde Kyrkoherden besvär i Kongl. Svea Hofrätt,
som efter det jag yrkat ansvar å Kyrkoherden för de smädliga utlåtelser,
som förekommo i besvärsskriften, meddelade utslag den 14 Oktober
1879 och yttrade, att Kongl. Hofrätten ej funne skäl att göra ändring
uti Domkapitlets utslag; men som Kyrkoherden uti sina till Kongl.
Hofrätten ingifna skrifter förolämpat Justitie-ombudsmannen med smädliga
yttranden, blef han, jemlikt 16 kapitlet 9 § Strafflagen, fäld att
derför bota femtio kronor.

Uti en den 10 September 1878 till mig ingifven skrift har Polisbetjenten
C. J. Ståhl i Vestanfors fört klagan, utom i andra afseenden,
som till någon min åtgärd icke ansetts föranleda, deröfver, att Domhafvanden
i Vestmanlands norra domsaga, som förrättat 1877 års hösteting
med Gamla Norbergs bergslags härad, icke inom behörig tid tillhandahållit
klaganden de expeditioner från samma ting, som af denne
bort lösas, utan hade klaganden, för att utfå dessa handlingar, nödgats
företaga trenne särskilda resor till länsmannen i orten äfvensom en till

Domhafvandens hemvist och först i medlet af April månad 1878 hos en
fjerdingsman, till hvilken Domhafvanden låtit sända expeditionerna, fått
utlösa desamma; samt att bemälde Domhafvande vid tiden för klagoskriftens
ingifvande ännu icke hållit protokollen i fyra af klaganden vid
1878 års vårting med nämnda tingslag annängiggjorda mål för lösen tillgängliga;
och yrkade klaganden att Domhafvanden för de tjenstefel, till
hvilka han enligt klagandens förmenande sålunda gjort sig skyldig, måtte
ställas under laga åtal.

I det yttrande Domhafvanden efter erhållen del af klagoskriften afgaf,
anfördes i hithörande delar hufvudsakligen, att sedan Domhafvanden
år 1876 bosatt sig inom Karbennings socken och ofvan omförmälda härad,
de expeditioner, som tillhörde parter eller rättssökande boende inom
nämnda socken och icke vid tingets afslutande genast utlöstes, hållits
vederbörande tillhanda i Domhafvandens bostad, der likaledes expeditionerna
varit att tillgå för sakegare, som bott inom andra socknar, då
de eller deras ombud derom gjort framställning, men att någon gång
inträffat, att en eller annan tingsexpedition, som bort aflemnas till länsmannen
inom häradet, i följd af misstag eller förbiseende kommit att
läggas bland dem, som Domhafvanden sjelf skolat behålla, utan att ett
sådant förhållande blifvit uppmärksammadt, förr än begäran framstälts
att få utlösa en dylik expedition, eller handlingarna efter någon tids
förlopp skolat förtecknas och för indrifvande af lösen afsändas till vederbörande
kronofogde.

Hvad nu anginge de af klaganden omförmälda expeditioner, så hade
en af dem från 1877 års hösteting och tre sådana från 1878 års vinterting
i de mål klaganden måste anses hafva i sin skrift åsyftat, af ofvan
uppgifna anledning råkat att qvarligga bland de handlingar, Domhafvanden
haft hos sig i förvar, men den förstnämnda expeditionen, sedan
den efterfrågats af fadren till den person, som kärat i målet och för
hvilken klaganden varit ombud, hade af Domhafvanden afsändts med
posten till en fjerdingsman för att vederbörande tillställas. Att ifrågavarande
expedition skulle varit af klaganden efterfrågad hos länsmannen
i orten eller genom budskickning hos Domhafvanden, vore ett förhållande,
hvarom denne icke egde någon kännedom; hvarförutan Domhafvanden
slutligen tilläde, att de tre sist omförmälda expeditionerna från
1878 års vinterting aldrig blifvit hos honom efterfrågade.

Med den förklaring, Domhafvanden i ämnet sålunda afgaf, ansåg jag
mig emellertid ej kunna åtnöjas, utan uppdrog i skrifvelse den 6 November
1878 åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att ställa Domhafvanden
under laga åtal. Uti denna skrifvelse yttrades, att uti 15 §

af Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November
1855 föreskrefves, det domhafvanden å landet skalle, innan han från
tingsstaden afreste, till kronobetjent eller annan inom häradet boende
person till utlösen aflemna alla outtagna expeditioner och handlingar
samt derom ej mindre meddela underrättelse åt den tillstädesvarande
menigheten utan äfven utfärda anslag å Rättens dörr. Då nu, såvidt
visadt vore, Domhafvanden icke i den ordning nämnda lagrum bestämde,
låtit för allmänheten tillkännagifva, att de vid sluttinget outlösta expeditionerna
skulle på ofvan uppgifna sätt i Domhafvandens bostad hållas
vederbörande tillhanda, vore detta förfaringssätt, hvarigenom de af Domhafvanden
erkända misstag endast blifvit möjliga, i ocb för sig olagligt;
och då Domhafvanden vidgått, att det varit i följd af dylikt misstag,
som klaganden icke i rätt tid och ordning undfått de honom tillhöriga
expeditionerna, trodde jag mig ej böra lemna Domhafvandens anmärkta
förfarande obeifradt, utan anmodade Advokatfiskals-embetet, att å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt derjemte efter befogenhet
understödja det ersättningsanspråk, klaganden i saken hörd
framstälde.

På detta åtal meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 7 Juli 1879
och yttrade, att som Domhafvanden lemnat obestridt, att expeditionerna
uti ifrågavarande fyra mål, hvilka handlagts å sista rättegångsdagen af
tingen, bort hållas Ståhl tillhanda, samt Domhafvanden ej visat, att sådant
skett inom den tid och i den ordning, som stadgas i 14 och 15 §§
af Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November
1855; alltså funne Kongl. Hofrätten lagligt, i förmåga af 19 § i samma
Kongl. Förordning, jemförd med 24 kapitlet 5 § Rättegångsbalken, sådan
den lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, döma Domhafvanden
att bota tjugufem daler silfvermynt med tolf kronor 50 öre för
hvarje expedition eller tillhopa femtio kronor, af hvilka böter, enär Ståhl
icke i flera än ett af målen varit målsegare och icke, såvidt handlingarna
utvisade, i de öfriga fått målsegarerätt på sig öfverlåten, fyra kronor
17 öre skulle tillfalla Ståhl och återstående fyratiofem kronor 83 öre
gå till kronan; men då Ståhl ej mot Domhafvandens bestridande styrkt,
att han för erhållande af expeditionerna fått vidkännas några obehöriga
utgifter eller genom dröjsmålet med deras tillhandahållande lidit skada,
blefve Ståhls ersättningsanspråk ogilladt.

Skräddaren C. O. Fredriksson hade uti en till mig ingifven skrift
anmält, att han, som jemte skräddare-yrket drefve handel i öppen bod

med färdiggjorda manskläder, understundom till biträde vid bokföring
och räkningars utskrifvande användt en person vid namn Emil Rudolf
Carlsson; att Fredriksson den 9 September 1878 saknat i sin butik en
ny frack, värd 65 kronor, och derom påföljande dag gjort anmälan å
Clara församlings polisvaktkontor; att den 11 i nämnda månad bemälde
Carlsson »på skälig anledning och skarpa misstankar» att hafva stulit
förenämnde frack blifvit till sagda vaktkontor inkallad och der erkänt,
att han ur Fredrikssons butik olofligen tillgripit fracken, den han pantsatt
hos uppgifven person; att vid samma tillfälle blifvit upptäckt, att
Carlsson innanför sin öfverrock hade trenne vestar, dem han erkände
sig nyss förut hafva stulit i Fredrikssons butik; att Carlsson då på
Fredrikssons angifvelse och sin egen bekännelse blifvit häktad men
sedermera utan Fredrikssons medgifvande på fri fot stäld och, såsom
Fredriksson förmodade, af sina slägtingar skickad utur riket; att Fredriksson
dels å detektiva polisvaktkontoret, dels i poliskammaren begärt
upplysning om anledningen dertill, att en å bar gerning gripen tjuf
lemnats fri, sedan han en gång var häktad, men att Fredriksson på ett
brutalt sätt blifvit afvisad med yttranden sådana som: »hvad vill ni med
uslingen?» »ni har ingen nytta af att fullfölja angifvelsen», »gå er väg, eljest
blir ni utkastad»; och som skada och förlust tillskyndats Fredriksson
genom detta polismyndighetens tillvägagående, på samma gång rättsmedvetandet
kränktes, yrkade Fredriksson dels ansvar å polismästaren,
polisintendenten, deras ställföreträdare och chefen för detektiva polisafdelningen,
dels att nu uppräknade personer eller den af dem, som
dertill kunde kännas skyldig, måtte åläggas ersätta Fredriksson all den
skada och förlust, som honom tillskyndats »genom ofvan åtalade tillgrepp»;
hvarjemte Fredriksson slutligen tilläde, att han ytterligare gjort
anmälan om stölder af kläder ur hans butik, för hvilka stölder Carlsson
likaledes misstänktes.

Sedan jag anmodat Öfverståthållare-embetet för polisärenden att
öfver ofvan intagna skrift infordra vederbörandes yttrande, så emottog
jag en skrift, undertecknad af Polisintenden R. såsom vid ifrågavarande
tid tillförordnad polismästare, vice Häradshöfdingen B., samtidigt tillförordnad
polisintendent, äfvensom af chefen för polisens detektiva afdelning.

I denna skrift förmäldes, hurusom fredagen den 13 September
1878, då vice Häradshöfdingen B. fört ordet i Poliskammaren och Stadsfiskalen
C. varit tillstädes såsom åklagare, sedan polisrapporten om ifrågakomna
stöld ingifvits och samtidigt häktade Carlsson införts, denne under
synbar ånger öfver sin brottsliga gerning vidhållit, att han föröfvat

det olofliga tillgrepp, hvarom fråga vore, dertill förledd af sin sedan
någon tid nödstälda belägenhet, men bönfallit samtidigt att målseganden
och åklagaren måtte om möjligt nedlägga deras talan emot honom, enär
han hade förhoppning att genom anhöriges bemedling kunna sättas i
tillfälle att få begifva sig till Amerika och der söka sig ärlig utkomst.
Då den tilltalade derjemte uttryckt sin förmodan, att målseganden skulle
vara villig att för sin del nedlägga talan i ärendet, hade det beslutits,
att ärendet skulle till derpå följande dag få anstå, och att målseganden
innan dess skulle tillfrågas, om han hade något yrkande emot Carlsson
att framställa. Vid påföljande sammanträde, då Polisintendenten R.
såsom ordförande i Poliskammaren behandlade samma ärende, rapporterades,
att målseganden för en poliskonstapel, som beordrats att derom
tillspörja honom, förklarat sig dåmera afstå från ansvars- och ersättningstalan
emot Carlsson, hvarefter och då Stadsfiskalen C. hemstälde,
att Öfverståthållare-embetet ville låta saken tills vidare bero på anmälan,
beslutits, att ärendet skulle få på framtida anmälan af åklagaren bero,
dervid Carlsson allvarligen uppmanats att genomföra sitt uppsåt att
återgå till en ärlig vandel samt gjorts uppmärksam derpå, att han vid
första återfall i brott skulle ställas till ansvar jemväl för nu ifrågakomna
olofliga tillgrepp.

I sammanhang härmed fäste förklarandena uppmärksamheten på den
omständighet, att det sedan lång tid tillbaka hos Öfverståthållare-embetet
varit plägsed att, när en person, hvilken tycktes hafva råkat in på brottets
bana mera af lättsinne eller nöd än af verklig ond vilja och böjelse,
första gången angifvits för brott, af ej gröfre beskaffenhet än Carlssons,
samt detta ärligen erkänt och synbarligen ångrat, samt då utsigt förevarit,
att personen i fråga skulle, derest han ej genast med lagens hela
stränghet brännmärktes, kunna komma att återgå till en ärlig medborgares
ställning och sålunda återskänkas åt samhället, Öfverståthållare-embetet
utan att genast remittera målet till vederbörlig domstol låtit saken, i
likhet med hvad i föreliggande fall förekommit, få bero på framtida
anmälan.

Vidare anförde förklarandena, att några dagar efter ofvanberörda
tilldragelse vid ett tillfälle, då vice Häradshöfding B. varit ordförande i
Poliskammaren, Fredriksson der instält sig, hvarvid han, som varit af
starka drycker synbarligen öfverlastad, i ohöfviska ordalag till B. stält
den frågan, »med hvilken rättighet polisen vågat gifva fri en person,
den han angifvit vara tjuf?» Sedan B., efter något samspråk med Fredriksson,
lyckats göra för honom någorlunda begripligt, att detta skett
på grund deraf, att Fredriksson sjelf nedlagt sin talan emot Carlsson,

hade Fredriksson ånyo utfarit i ohöfviska ordalag och då blifvit af B.
uppmanad att ur Poliskammaren sig aflägsna för att ej störa der pågående
förhandlingar samt tillsagd, att han, om han så för godt funne,
egde att skriftligen ånyo anmäla sin klagan. Fredriksson hade visserligen
kort derefter aflägsnat sig, men innan dess väckt förargelse genom
att hånfullt sätta på sig hatt midt framför ordförandens plats.

Någon ny angifvelse mot Carlsson hade icke — fortforo förklarandena
— på sätt Fredriksson i sin klagoskrift uppgifvit, blifvit till Öfverståthållare-einbetet
eller någon dess underordnade ingifven, hvarjemte
förklarandena ville upplysa, att det vore att förmoda, det Carlsson genom
anhöriges hjelp redan lemnat Sverige.

Med anledning af hvad de sålunda berättat och förklarat, hemstälde
förklarandena, att Fredrikssons klagoskrift icke måtte till någon åtgärd
föranleda, hvarförutan chefen för detektiva polisafdelningen, Stadsflskalen
C. tilläde, att ehuru Skräddaren Fredriksson icke föreskrifvit något vilkor
för nedläggande af sin talan emot Carlsson, Stadsflskalen likväl,
sedan Fredriksson i sin klagoskrift fordrat ersättning för sin lidna förlust,
dragit försorg om att den stulna och pantsatta fracken blifvit utlöst
och Fredriksson utan ersättning tillstäld.

Efter erhållen del af denna förklaring inkom Fredriksson med påminnelser,
i hvilka han, bland annat, bestämdt förnekade, det han ej
yrkat ansvar på Carlsson, och att han ett sådant yrkande återkallat, och,
utan att erkänna det han återfått de stulna sakerna, fortsatte sitt påstående
om åtals anställande och om ersättning för den förlust honom
tillskyndats i följd af vederbörandes försumlighet.

Genom hvad i detta ärende sålunda förekommit, vore det ostridigt,
att Fredriksson hos polismyndigheten anmält stölden af en frack, värd
65 kronor, och angifvit Carlsson såsom misstänkt för denna stöld; att
denne, när han sedermera anträffades och togs i förhör å detektiva polisafdelningens
kontor, erkände stölden af fracken samt jemväl af tre vestar,
värderade till tolf kronor, dem han vid ett senare tillfälle olofligen tillegnat
sig i Fredrikssons salubod; att Carlsson då blifvit häktad och sedan
vid inställelsen i Poliskammaren vidhållit sin bekännelse, såsom det
hette under synbar ånger öfver sin brottsliga gerning, den han föröfvat
förledd af sin sedan någon tid nödstälda belägenhet, och samtidigt bönfallit,
att målseganden och åklagaren måtte nedlägga sin talan emot
honom, enär han hade förhoppning att genom anhörigas bemedling kunna
sättas i tillfälle att begifva sig till Amerika för att der söka sig ärlig
utkomst; att Poliskammaren då låtit ärendet anstå till påföljande dag,
sedan dels en poliskonstapel, som varit skickad att i berörda afseende

tillspörja Fredriksson, rapporterat, att Fredriksson förklarat sig dåmera
afstå från ansvars- och ersättningstalan emot Carlsson, dels ock Städsfiskalen
C. hemstält, att Öfverståthållare-embetet måtte låta saken tills
vidare bero på anmälan; så hade Öfverståthållare-embetet, der Polisintendenten
R. fört ordet, beslutit, att ärendet skalle få på framtida anmälan
af åklagaren bero, dervid Carlsson allvarligen uppmanats, att genomföra
sitt uppsåt att återgå till en ärlig vandel samt gjorts uppmärksam
derpå, att han vid första återfall i brott skulle ställas till ansvar jemväl
för nu ifrågakomna olofliga tillgrepp.

Nu stadgade emellertid 3 mom. af 19 § i Kongl. Förordningen om
nya strafflagens antagande och hvad i afseende derå iakttagas skall, den
16 Februari 1864:

»Allmän åklagare vare pligtig utföra åtal å brott, som hos honom
af målseganden angifves, der brottet ej är sådant, att det endast af
målseganden åtalas må, efter ty i lag stadgadt finnes»;

— hvilken inskränkning ej egde rum i fråga om tjufnadsbrott — och, enligt
Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för Polismästaren i Stockholm den
20 Maj 1868 § 4 mom. 3, ålåge det »Polismästaren att efter tagen kännedom
af de rapporter ifrån polistjenstemännen, som dagligen afgifvas,
äfvensom af de klagoskrifter eller angifvelser, som från enskilde kunna
inkomma, efter målens beskaffenhet till handläggning vid vederbörlig
domstol eller till pröfning af polisdomaren skyndsamlingen hänskjuta de
mål, Indika innefatta angifvelse för brott eller för öfverträdelse af polisförfattningarna
och vitesförbud, derest icke sig visar, att angifvelsen
härflutit från missförstånd, eller ock förseelsen är af ringa beskaffenhet
och enskild person derigenom icke blifvit förnärmad, i hvilket fall Polismästaren,
om han dertill finner skal, må låta angifvelsen förfalla eller
bero vid lämplig varning».

Jemfördes nu ofvanbeskrifna sakförhållanden med dessa lagbud, så
visade sig, att här vore fråga om angifvelse af enskild person hos allmänna
åklagaren rörande ett brott, som hörde under allmänt åtal; att
här vore fråga om ett brott, som skulle medföra straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende, icke om en »förseelse af ringa beskaffenhet»;
att här något missförstånd icke kunde hafva egt rum, enär den brottslige
erkänt sitt brott. Här funnes alltså icke något skäl att tveka, huruvida
målet skulle till domstol hänskjutas eller icke, och ej heller något
skäl att dermed uppskjuta, ty den brottslige hade bekant och vidare
bevisning behöfde ej anskaffas. Mig syntes alltså, att Öfverståthållareembetets
ofvan anförda beslut saknade stöd af lag, och att Polisintendenten
R., som beslutet meddelat, borde derför ställas till ansvar.

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. 4

Den plägsed, på hvilken forklarandena beropade sig såsom från längre
tid tillbaka vedertagen hos Öfverståthållare-embetet för polisärenden, att
för hvarjehanda orsaker undanskjuta verkställighet af lagens tydliga bud,
syntes mig, sådan han af forklarandena beskrefs, vara af betänklig art
och kunna ej allenast gifva anledning till godtycke, vald och mannamån,
utan äfven, tillämpad såsom i förevarande fall, medföra våda för rättssäkerheten.
Ått en person ej mer i ynglingaåldern, som, om ock ej af
ond vilja eller böjelse, dock af lättsinne — ty verklig nöd kunde knappast
hafva varit för handen, då mannen egde anhörige, som enligt hans
egen uppgift voro villige att för honom göra större uppoffringar än den
hans tarfliga försörjning skulle fordrat — begått stölder af gods värdt
ända till 77 kronor och det på särskilda tider och från en person, hos
hvilken han arbetade, finge gå fullkomligt fri från straff, för det han
bekant sitt brott, visat synbar ånger och, efter hvad det ville synas,
icke minst för det hans anhörige genom att bekosta hans resa till Amerika
skulle lemna honom utsigt till att kunna komma att återgå till en
ärlig medborgares ställning och sålunda återskänkas åt samhället, under
det att så många andra brottslingar, ännu i ungdomsåren, som likaledes
bekant sina brott och visat synbar ånger, men icke egt slikt stöd af anhörige
och vänner, för olofligt tillgrepp af egendom till vida ringare värde
skickades till domstolen och fängelset, kunde hvarken lag eller rättskänsla
tillstädja.

I skrifvelse den 4 November 1878 uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala Polisintendenten R.
och, för hvad jag lagt honom till last, påyrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet, äfvensom efter befogenhet understödja det ersättningsanspråk,
Fredriksson i saken hörd kunde framställa.

Kongl. Hofrätten har i målet meddelat utslag den 11 Mars 1879 af
innehåll, att emedan uti ifrågakomna mål, der Carlsson var häktad för
brott, som hörde under allmänt åtal, det jemlikt 4 § 3 mom. i Kongl.
Instruktionen för Polismästaren i Stockholm den 20 Maj 1868, jemfördt
med 19 § 1 mom. i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 om nya
strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, ålegat
Polisintendenten R., såsom vid tillfället tjenstgörande Polismästare, att
efter slutad undersökning rörande brottet, som af Carlsson erkänts, ofördröjligen
hänskjuta målet till handläggning vid vederbörlig domstol; ty
och som Polisintendenten R. med åsidosättande häraf förordnat, att målet
finge på vidare anmälan af åklagaren bero och låtit ur häktet lösgifva
Carlsson, samt det af Polisintendenten uppgifna förhållande att
målseganden skulle afstått från talan mot Carlsson sä mycket mindre

kunde lända Polisintendenten till ursäkt, som berörda uppgift icke kunde
mot målsegandens bestridande anses vara styrkt; alltså, och jemväl utan
afseende å hvad Polisintendenten i öfrigt anfört, pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist jemlikt 25 kapitlet 17 § Strafflagen döma Polisintendenten
att, för hvad han sålunda i embetets utöfning felat, bota tjugufem kronor,
samt att ersätta Fredriksson de honom i och för ifrågavarande åtal
förorsakade kostnader med tjugufem kronor.

Till följd af anmärkning under fångförteckningarnas granskning hade
jag infordrat Poliskammarens i Göteborg den 4 Oktober 1878 meddelade
utslag, hvarigenom sjömannen Emanuel Strömberg från Ljungs socken
Inlands Fräkne härad — för det han emot sanna förhållandet falskeligen
uppgifvit och hos Poliskammaren låtit anmäla, att båtkarlen Johan
Petter Christiansson, som blifvit af matrosen Edvin Lindblad misshandlad,
till följd af denna misshandel ljutit döden, hvilket ovedersägligen
emot Lindblad, som varit för nämnda misshandel hos Poliskammaren
angifven, innefattat en besvärande omständighet, den der jemväl haft till
följd, att Lindblad blifvit i häkte inmanad och derstädes qvarhållits under
flera dagar, eller intill dess sanningen vardt uppdagad -— blifvit af Poliskammaren,
med tillämpning af 2, 3 och 4 §§ i 16 kapitlet Strafflagen,
dömd att, för hvad han sålunda antagligen af obetänksamhet låtit komma
sig till last, plikta femtio kronor eller att vid bristande tillgång till
böter i stället undergå åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilken
sist nämnda bestraffning Strömberg, enligt hvad fångförteckningen vitsordade,
i Göteborgs länshäkte undergått; och hade jag af den skrifvelse,
med hvilken ofvan omförmälda utslag till mig insändes, inhemtat, att
Polismästaren L. vid utslagets meddelande i Poliskammaren fört ordet.

Då den förbrytelse, för hvilken Strömberg blifvit af Poliskammaren
dömd, utan tvifvel vore att hänföra till lagbrott, hvarföre ock vid straffets
bestämmande allmänna lagens stadganden i 16 kapitlet Strafflagen
blifvit åberopade, och Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om förbättrad
polisinrättning i staden Göteborg den 19 Augusti 1807 i 4 kapitlet 3 §
innehölle, att med egentligen så kallade lagbrott Poliskammaren ej egde
taga någon hufvudsaklig befattning, hade Polismästaren genom berörda
domslut, i min tanke, gjort sig skyldig till öfverträdelse af nyss anförda
lagstadgande; och som för rättstillståndet i landet det vore af synnerlig
vigt, att polismyndigheten ej grepe domaremagten i embetet och toge
befattning, med hvad under denna magt hörde, uppdrog jag i skrifvelse
den 18 December 1878 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt

att inför Kong]. Hofrätten lagligen tilltala Polismästaren för hvad honom
i berörda afseende till last läge och å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.

På det åtal Advokatfiskalsembetet i anledning deraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 13 Juni 1879 af innehåll, att enär
ifrågasatta, mot Strömberg vid Poliskammaren anhängiggjorda mål varit
af den beskaffenhet, att, vid jemförelse af de i Kongl. Förordningen den
19 Augusti 1807 meddelade bestämmelser rörande omfånget af den Poliskammaren
tillagda domsrätt, det icke kunde anses hafva tillkommit Poliskammaren
att samma mål hufvudsakligen afgöra, pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist döma Polismästaren, hvilken vore för Poliskammarens utslag
den 4 Oktober 1878 ansvarig, att för åtalade origtiga förfarandet,
jemlikt 25 kapitlet 17 § 1 momentet Strafflagen, bota tjugufem kronor
till kronan.

Kyrkoherden i nedannämnda församling inom Upsala erkestift,
Kontraktsprosten G., hade uti en till mig ingifven skrift anmält, att
sedan laga af- och tillträdes-syn å komministersbostället i nämnda församling
den 29 Augusti 1878 blifvit förrättad, så hade Kyrkoherden,
till syneförrättaren, som var tillförordnad Domhafvande i Norra Upplands
domsaga, erlagt det belopp, denne äskat såsom rese- och traktaments-ersättning,
och hvarå han lemnat ett så lydande qvitto: »Af Herr
Prosten G. har jag denna dag fått emottaga 56 kronor 35 öre, utgörande
mig tillkommande rese- och traktaments-ersättning för förrättad laga afoch
tillträdes-syn å Öster Löfsta församlings komministersboställe. Öster
Löfsta prestgård den 29 Augusti 1878»; anmärkande härvid Prosten G.,
att för syner å komministersboställen någon ersättning ej plägade betalas
till domaren, men att, enär Domhafvanden förklarat sig till ersättning
berättigad, såsom särskildt förordnad att hålla ifrågavarande syn, Prosten
förmodat, att Domhafvanden kunde styrka sin goda rätt och derföre
utbetalt det fordrade beloppet; men för att komma till full visshet i
saken, hade Prosten sedermera ansett sig böra hos mig anmäla saken
för den åtgärd, hvartill den kunde föranleda.

Efter det denna skrift blifvit meddelad den tillförordnade Domhafvanden,
anförde han i afgifvet skriftligt yttrande, att det lagstadgande,
hvarpå Prosten G- grundat sitt uttalade tvifvelsmål om rättmätigheten
af Domhafvandens förfarande att för ifrågavarande laga af- och tillträdeshusesyn
fordra och uttaga rese- och traktaments-ersättning, antagligen
icke kunde vara något annat än Kongl. Resolutionen och Förklaringen
på presterskapets besvär den 13 Januari 1757 § 8, hvilken innehölle,

bland annat, att, i betraktande af kapellanernas knappa lön och utkomst,
de, som förrättade hysesyner på kapellansbord, icke skulle vara mera
berättigade till arvode än de, som synade militärboställen, hvilka likmätigt
Husesynsordningen den 15 September 1752 derför alls ingen
vedergällning finge begära eller emottaga. Detta sistnämnda förbud
hade dock endast afsett ordinarie domare och auditör, men ej extra
domare eller för tillfället förordnad auditör, hvilka begge såväl efter
förr berörda husesynsordning varit som ock enligt nu gällande stadganden
uti Kongl. Kungörelsen den 11 December 1863 fortfarande vore
berättigade att för syneförrättningen å militieboställen åtnjuta rese- och
traktaments-ersättningar af militieboställskassan. Praxis i fråga om extra
domares ersättning för husesyner å komministersboställen hade också
alltid varit att påföra vederbörande församlings kyrkokassa denna kostnad;
och då grunden för ordinarie domarens skyldighet att hålla dylika
syner ej blifvit härledd utur domarens egen embetsmannaställning, utan
derifrån, att kapellanernas knappa löner ansetts ej böra med en så beskaffad
utgift betungas, hade Domhafvanden ej kunnat annat förstå, än
att nyssnämnda praxis, som med respekterande af den angifna laggrunden
lagt synekostnaden uppå kyrkokassan, måste anses ej mindre vara
i sig sjelf följdrigtig än äfven stå i analogi med hvad som i liknande
fall rörande ersättning till extra domare och för tillfället förordnad auditör
för syner å militieboställen städse varit och ännu vore gällande.
Slutligen uttalade Domhafvanden den förmodan, att något särskildt lagstadgande
lika litet som någon allmängiltig rättsgrund kunde åberopas
till stöd för den uppfattningen, att en extra domare skulle i något fall
vara pligtig att i och för en honom anförtrodd tillfällig domareförrättning
vidkännas ekonomiska uppoffringar, såsom ju blefve förhållandet,
om han ej vore berättigad att åtnjuta rese- och traktaments-ersättning.

För att visa, det Domhafvanden vid det tillfälle, hvarom fråga vore,
tjenstgjort såsom extra domare och ej såsom tillförordnad Domhafvande,
bifogade han en bestyrkt afskrift af Kongl. Hofrättens för honom utfärdade
förordnande att hålla ofta omförmälda husesyn. På grund af hvad
sålunda blifvit andraget, hemstälde Domhafvanden, att jag måtte lemna
Prosten G:s anmälan utan afseende.

Nyss åberopade förordnande innehöll, i hvad hit hörde, att Kongl.
Hofrätten, med anledning af tjenstförrättande Domhafvandens ansökan och
i anseende till hans hinder af uppgifna embetsgöromål och behof af ledighet
för enskilda angelägenheters vårdande, förordnade Förklaranden ej
mindre att från och med den 22 till och med den 28 Juli 1878 förvalta
domare-embetet, än äfven att i laga ordning förrätta af- och tillträdes -

syner, hvilka blifvit utsatta att hållas särskilda dagar under Augusti månad
samma år och bland dem dylik syn å Öster Löfsta sockens komministersboställe.

Då jag ansåg mig ej kunna åtnöjas med denna förklaring, uppdrog
jag i skrifvelse den 24 Mars 1878 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
Hofrätt att för hvad sålunda blifvit mot Förklaranden såsom tillförordnad
Domhafvande och syneförrättare angifvet ställa honom under laga
åtal och yttrade i berörda skrifvelse hufvudsakligen, att det nog egde
sin rigtighet, att Prosten G:s uttalade tvifvelsmål om rättmätigheten af
Domhafvandens förfarande att fordra och uttaga rese- och traktamentsersättning
för meranämnda syneförrättning grundade sig på Kongl. Resolutionen
uppå presterskapets besvär den 12 Januari 1757 § 8. Der
stadgades nemligen i sista mom.: »Och anser Kongl. Maj:t äfven för skäligt,
i betraktande af Capellanernas knappa lön och utkomst, det de,
som förrätta husesyn på kappellansbord, icke äro mera berättigade till arvode
derföre, än de, som syna militairboställen, hvilka, likmätigt Husesynsordningen
den 15 September 1752, derföre alls ingen vedergällning få
begära eller emottaga; de orter dock undantagna, hvaräst någre särskilte
stadfäste föreningar härutinnan kunna varda ingångne, hvilka efter öfverenskommelse,
så hädanefter som hittills, böra orubbade förblifva»; och
enär icke visadt blifvit, att i den ort, hvarom fråga vore, någon sådan förening
som nyss nämndes egde rum, tycktes Prosten G. i den anförda paragrafen
ur 1757 års resolution hafva god grund för sitt framstälda påstående.

Häremot har Domhafvanclen nu gjort den invändning, att berörda stadgande
endast afsett ordinarie domare och auditör, men ej extra domare
eller för tillfället förordnad auditör, hvilka begge såväl enligt ofvan åberopade
Husesynsordning som enligt Kongl. Kungörelsen den 11 December
1863 skulle vara berättigade att för syneförrättningar å militieboställen
åtnjuta rese- och traktaments-ersättningar af militieboställskassan;
men dervid anmärkte jag först och främst, att 1757 års resulotion
i den anförda paragrafen omnämnde hvarken ordinarie eller extra
domare utan endast »dem som förrätta syn på kapellansbord», och att
jag i 1752 års Husesynsordning ej funnit något stadgande, som tilläde
extra domare och för tillfället förordnad auditör rätt till ersättning för
ifrågavarande slag af förrättningar, hvaremot ett sådant stadgande, som
Domhafvanden åberopat, verkligen förekomme i 1863 års nådiga Kungörelse.
Vidare erinrade jag, att här vore fråga om syn å kapellansboställe,
icke å militieboställe, och att den i 1757 års resolution endast
liknelsevis gjorda sammanställningen af syn å kapellansbord och syn å
militärboställe icke berättigade till antagandet af den slutföljd, att hvad

sedermera uteslutande i fråga om syn å sistnämnda slags boställen blifvit
stadgadt skulle ega tillämpning å förstnämnda slag af boställen;
alltså måste enligt min tanke föreskriften i 1757 års resolution, att de
som förrättade syn å kapellansbord, ehvad det vore ständig eller extra
domare, derför alls ingen vedergällning finge begära eller emottaga, lända
till ofelbar efterrättelse, intill dess denna föreskrift blifvit upphäfven
eller förändrad. Vore denna min uppfattning rigtig, så vore den praxis,
Domhafvanden omförmälde, men som för öfrigt ej vore mig bekant, att för
syner å kapellansbord, när de förrättades af extra domare, ersättning
för dessas rese- och traktaments-kostnad toges ur kyrkokassan — huru
analog den än kunde vara med hvad numera, enligt lagens föreskrift,
skedde, när extra domare eller för tillfället förordnad auditör hölle syn
å militieboställen och derför åtnjöte ersättning ur militieboställskassan
— helt enkelt en olaglighet, som någon gång kunde hafva egt rum, till
följd af samma felslut i fråga om betydelsen af militära boställens omnämnande
i den paragraf af 1757 års resolution, som handlade om syn
å kapellansbord, hvartill Domhafvanden i detta fall gjort sig skyldig,
och i brist på angifvelse undgått att blifva beifrad; men icke tjenade en
sådan praxis att rättfärdiga Domhafvandens förfarande, hvarom nu vore
fråga. Slutligen uttryckte Domhafvanden den förmodan, att icke något
särskildt lagstadgande lika litet som någon allmängiltig rättsgrund skulle
kunna åberopas till stöd för den uppfattningen, att en extra domare i
något fall vore pligtig att i och för en honom anförtrodd tillfällig domarebefattning
vidkännas ekonomiska uppoffringar, såsom förhållandet
skulle blifva, om han ej vore berättigad att åtnjuta rese- och traktamentsersättning.
Men något sådant lagstadgande eller någon sådan rättsgrund
hade ej behöft, eftersökas, ty det vore icke yrkadt, att Domhafvanden
skulle vidkännas någon ekonomisk uppoffring, det vore endast påstådt,
att hvarken tillträdande Kommistern ej heller Öster Löfsta församlings
kyrkokassa kunde lagligen förpligtas att vidkännas ifrågavarande reseoch
traktaments-ersättning. Och om saken skulle betraktas ur billighetens
synpunkt, såsom Domhafvanden med sin slutanmärkning tycktes
åsyfta, kunde det väl ifrågasättas, huruvida det vore i sin ordning, att
för en förrättning, hvilken enligt hvad obestridt vore, den ständige domaren
varit skyldig att fullgöra utan ersättning, kapellanen »med sin
knappa lön och utkomst» eller kyrkokassan, som onekligen vore för andra
ändamål tillkommen, skulle förpligtas att betala ersättning till en
extra domare derföre, att den ständige domaren utsatt förrättningen på
en tid, då han för enskilda angelägenheters vårdande njöte tjenstledighet
och en extra domare skötte embetet.

Det vore, tilläde jag slutligen, på nu anförda grunder jag ansåge Domhafvanden
hafva olagligen förfarit, då han begärt och emottagit vedergällning
för ifrågavarande syneförrättning, och anmodade jag derföre
Ådvokatfiskalsembetet att å Domhafvanden yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet samt förpligtande att återställa hvad han olagligen
uppburit med laga ränta å medlen för den tid, han dem innehaft.

Kongl. Hofrätten meddelade sedermera utslag den 26 Juni 1879 af
innehåll, att som tillförordnade Domhafvanden icke, emot stadgandet i
ofvan åberopade 8 § af Kongl. Resolutionen den 12 Januari 1757, varit
lagligen berättigad att för ifrågavarande af honom verkstälda syneförrättning
uppbära rese- och traktamentsersättning; alltså och i förmåga
af 25 kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen blefve han för hvad honom sålunda
i åtalade hänseendet till last kommit fäld att bota tjugu kronor,
äfvensom han förpligtades att till Kontraktsprosten G. för kyrkokassans
räkning återgälda femtiosex kronor 35 öre jemte fem procent ränta
derå från den 29 Augusti 1878, då medlen af Domhafvanden uppburits,
till dess återbäring skedde.

Öfver detta utslag har tillförordnade Domhafvanden anfört underdåniga
besvär; och har Kongl. Maj:t i nådigt utslag den 5 December 1879
förklarat: att som Domhafvanden genom åtalade förfarandet att uppbära
ersättning för ifrågavarande, enligt särskildt förordnande, af honom förrättade
syn, icke gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet, försummelse,
oförstånd och oskicklighet i embetet, att ansvar derå följa borde; funne
Kongl. Maj:t skäligt i så måtto ändra Hofrättens utslag, att Domhafvanden
från de honom derigenom ådömda böter befriades.

Grosshandlanden C. hade för inkassering öfverlåtit på vice Häradshöfdingen
S. två å Glasmästaren M. i Sundsvall utstälda räkningar, på
grund af hvilka S. utverkat Konungens Befallningshafvandes i Vesternorrlands
län utslag den 19 April 1877, som förpligtade M. att utgifva
räkningarnas belopp, tvåhundra-aderton kronor jemte fem procent ränta
från den 26 Mars samma år samt ersättning för lagsökningskostnaden
elfva kronor 25 öre. Detta utslag öfverlemnades för verkställighet till
Magistraten i nämnde stad den 5 påföljande Maj, hvadan såväl utmätning
som försäljning af det utmätta bort vara verkstälda och de influtna
medlen för fordringsegaren tillgängliga senast den 16 Juni samma
år. Emellertid hade vid M:s den 19 i sistnämnda månad började konkurs
hvarken försäljning af det i mät tagna godset egt rum, ej heller,
oaktadt tillgångar funnits, ens fullständig utmätning blifvit verkstäld,

hvaraf följden blifvit den, att C:s yrkande om förmånsrätt för nämnda
fordran i M:s konkurs underkänts och han i utdelning erhållit, efter afdrag
af bevakningskostnaden, tre kronor 99 öre, endast fyratiofyra kronor;
och som utmätningsdiariet — enligt vid handlingarna fogadt utdrag
derur — icke innehölle annan upplysning, än att det ifrågavarande utslaget
blifvit för verkställighet inlemnadt den 5 Maj samt återtaget den
5 Juli 1877, och försummelse i verkställigheten af utslaget sålunda måste
anses ligga Magistraten till last, samt denna förthy vara ansvarig för
det belopp, hvarför utmätning blifvit sökt, alltså har C. uti en till mig
ingifven skrift, med omförmälande af hvad här ofvan blifvit anfördt, yrkat
laga åtal å Magistraten samt dennes förpligtande att godtgöra klagandens
förut uppgifna fordringsbelopp med ränta och lagsökningskostnad
samt för sökt verkställighet å utslaget fyra kronor 50 öre, för utlösta
handlingar i målet tretton kronor, för öfriga kostnader i anledning
af »hans ansökan» trettiofem kronor, dock med afdrag af de fyratiofyra
kronor, han i M:s konkurs uppburit jemte ränta derå.

Öfver detta yrkande lemnade jag Magistraten i Sundsvall tillfälle
att sig yttra; och i skrifvelse den 31 sistlidne Mars har Magistraten dels
med tillkännagifvande att ifrågavarande utmätningsärende aldrig varit i Magistraten
föredraget utan, enligt Kong!. Brefvet den 23 September 1871
om förändrad organisation af Rådstufvurätten och Magistraten i Sundsvall,
handlagts endast af numera aflidne Borgmästaren samt Stadsexsekutoi’en,
dels och med öfverlemnande af en från bemälde Exsekutor
infordrad förklaring i ämnet hemstält, huruvida icke klaganden, för
utfående af den rätt honom i saken möjligen kunde tillkomma, borde
hänvisas att, på sätt Kongl. Förordningen den 31 Mars 1835 föreskrefve,
hänvända sig till Konungens Befallningshafvande i länet, hvilken förmodades
ej skola underlåta lemna klaganden laga handräckning, om han
dertill funnes berättigad.

Exsekutorens förklaring innehöll hufvudsakligen, att han åberopade
handlingarna i målet, som utvisade, att Konungens Befallningshafvandes
ifrågavarande utslag, hvaraf S. vid tiden för den begärda utmätningsåtgärden
ostridigt varit rätter egare, blifvit af honom återtaget
den 5 Juli 1877, utan att någon anmärkning dervid framstälts, hvadan,
och då verkställigheten af utslaget dermed jemväl återkallats, S. naturligtvis
förlorat all rätt till talan mot den verkställande myndigheten, och
det så mycket hellre som S. straxt efter M:s försättande i konkurs förklarat
sig vilja återtaga utslaget, ehuru återtagningsbeviset vore dateradt
den 5 Juli, hvilket förklarande emellertid föranledt Exsekutoren att inställa

Jusi.-ombiidsmannens. Embetsberättelse till 1880 ars Riksdag. 5

alla åtgärder för utslagets verkställande; och då härtill komme, att den nuvarande
egaren af utslaget ej kunde hafva förvärfvat sig detsamma med
bättre rätt, än den som tillkommit en föregående egare, ansåg Exsekutoren
klagandens skrifvelse böra lemnas utan allt afseende.

Bland handlingarna fanns ett skriftligt instrument, utvisande att Exsekutoren
den 18 Maj 1877 för ifrågavarande skuld verkstält utmätning
hos klaganden, hvarvid i mät tagits åtskillig lösegendom till ett
uppskattadt värde af 251 kronor 50 öre, och att den utmätta egendomen,
såsom det hette, »fått tills vidare qvarvara i gäldenärens vård under ansvar
för förskingring».

Af hvad sålunda blifvit anfördt och handlingarna i öfrigt innehöllo,
framgick såsom ostridigt, att klaganden endast för indrifning af den
fordran, han hos M. egde, på S. öfverlåtit de å M. utstälda räkningar,
som legat till grund för Konungens Befallningshafvandes utslag och upptogo
ett fordringsbelopp af tvåhundra-aderton kronor, och att S., efter
det M. till borgenärer afträdt sina tillgångar, från Exsekutoren återtagit
fordringsbevisen och dem återstält till klaganden, hvilken ock blifvit
såsom uppgifven fordringsegare i M:s konkurs kallad att sin fordran
bevaka; och då dertill kom, att S. i en bland handlingarna befintlig
skrift den 7 sistlidne Februari förklarat, att han på klaganden öfverläte
den talan, han emot vederbörande kunde ega, på grund af det förelupna
dröjsmålet med verkställighet af Konungens Befallningshafvandes merberörda
utslag, syntes icke något tvifvel återstå om klagandens behörighet
att såsom rätter målsegande angifva saken.

Lika otvifvelaktigt var att, sedan laga verkställighet å Konungens
Befallningshafvandes utslag den 19 April 1877 blifvit den 5 derpå följande
Maj hos Magistraten i Sundsvall äskad, redovisning för verkställigheten
ej varit för sökanden tillgänglig före den 19 Juni samma år, då
M:s konkurs tog sin början och den exsekutiva myndighetens behörighet
att ärendet vidare handlägga upphörde. Nu innehöll Kongl. Förordningen
angående åtskilliga stadganden i afseende på utmätning den 21
Mars 1835 — hvilken jiådiga förordning år 1877 ännu lände till efterrättelse
— i mom. 1: Å landet skall kronofogde inom tre månader från
den dag, då dom eller utslag, hvarå utmätningen följa bör, till honom
aflemnas, ej allenast hafva fullgjort sin skyldighet medelst utmätning,
utan ock, då lösegendom, som bör säljas, är i mät tagen, hafva verkstält
försäljningen deraf, samt af försäljningssumman, så långt den förslår,
borgenärens fordran betala, derest borgenär om utbekommande af
betalningen sig anmäler. Mom. 2: 1 städerna, med undantag af Stockholm,
åligger det Magistraterna att inom sex veckor från det domen eller

utslaget af dem emottages, i afseende på utmätning samt lösörens försäljande
och redovisning af köpeskillingen derför, fullgöra hvad i förra
mom. är för kronofogde föreskrifvit.---Mom. 4: Försummar magi strat

eller kronofogde något af hvad nu föreskrifvit är, och kan ej visa,
att borgenär lemnat anstånd med betalningen, eller att, oaktadt vidtagna
lagliga åtgärder till utmätning och försäljning samt köpeskilligens indrifvande,
sådana hinder dervid mött som af magistraten eller kronofogden
ej förekommas kunnat, svare då för det, hvarför utmätning sökt
är, och vare Konungens Befallningshafvande skyldig att emot magistraten
eller kronofogden lemna borgenären skyndsam handräckning.

Då, såsom redan blifvit anmärkt, redovisningen i det ifrågavarande
utmätningsärendet icke egt rum förr än gäldenärens konkurs inträffade
och Magistratens befattning med ärendet upphörde, var den nyssnämnda
tiden af sex veckor redan öfverskriden med två dagar, och Magistraten
borde alltså svara för det, hvarför utmätning var sökt. Magistraten förmälde
i sitt här ofvan intagna yttrande, att utmätningsärendet aldrig
varit föredraget hos Magistraten utan, enligt Kong], Brefvet angående
förändrad organisation af Rådstufvurätten och Magistraten i Sundsvall
den 23 September 1871, handlagts endast af Borgmästaren, som sedan
dess aflidit, och hemstälde derföre, huruvida icke klaganden borde hänvisas
att på sätt 1835 års nådiga Förordning föreskrefve, hänvända sig
till Konungens Befallningshafvande i länet för utfående af den rätt, honom
i saken möjligen kunde tillkomma. Det var svårt att förstå tankegångep
i detta uttalande. Innebure det en invändning emot behörigheten
af det sätt, hvarpå klaganden anhängiggjort sin talan, så var det
nog att erinra, att den föreskrifna skyldigheten för Konungens Befallningshafvande
att lemna klaganden handräckning emot Magistraten, ej
uteslöt klagandens befogenhet att på den väg, han valt, söka sin rätt.
Jag kunde dessutom ej inse, att Magistratens ställning till hufvudfrågan,
eller den om betalningsansvaret för Magistratens qvarlefvande ledamöter,
blefve olika, ehvad frågan pröfvades af Konungens Befallningshafvande
eller af Kongl. Hofrätten. Vore åter meningen den, att genom det åberopade
Kong!. Brefvet den förändring i 1835 års Kongl. Förordning skett,
att nyssberörda ansvar skulle hvila endast på Borgmästaren, och Magistratens
öfrige ledamöter derifrån vara befriade, så kunde jag med bifogande
af berörda nådiga bref i afskrift, visa, att deri förekom i
fråga om utmätningsmål endast den föreskrift, att Borgmästaren hade
skyldighet att föra exsekutionsdiariet, hvilket stadgande väl icke kunde
innebära befrielse för de öfriga Magistratsledamöterna från deras i lag
stadgade ansvarighet för hvad i dylika måls handläggning feladt eller

försummadti blefve. Ej heller borde det i slutet af nådiga brefvet intagna
stadgande, att i afseende på fördelningen af öfriga till Rådstufvurätten
eller Magistraten hörande göromål, Magistraten skulle ega att,
der ej i lag eller särskild författning vore derom stadgadt, meddela nödig
föreskrift, kunna åberopas såsom stöd för någon af Magistraten med
anledning af nyss anförda stadgande möjligen vidtagen ordning för exsekutiva
ärendens behandling, som lade hela ansvaret för dessas behandling
på Borgmästaren, enär detta ansvar i 1835 års Förordning var
lagdt på Magistraten och detta ämne alltså ej kunnat blifva föremål för
någon Magistratens lagstiftningsåtgärd.

Den försummelse i förevarande utmätningsärende, som förut blifvit
anmärkt, lade jag således dem bland Magistratens ledamöter till last,
som vid tiden från den 5 Maj till den 16 Juni 1877 voro tjenstgörande
och ännu lefde; och som genom samma försummelse klaganden gått
miste om godtgörelse för sin fordran hos M., hvilken fordran genom en
i rätt tid förrättad utmätning och försäljning af det utmätta godset
skulle kunnat utbekommas, så ansåg jag bemälde Magistratsledamöter,
hvilka icke ens haft att förebära någon af de ursäkter, som i ofvan intagna
mom. 4 af 1835 års Kongl. Förordning uppräknades, i kraft af
samma moments innehåll, skyldige att för besagda förlust hålla klaganden
skadeslös, desto heldre som Magistraten underlåtit att tillse, det vid
den verkstälda utmätningen, på sätt ske bort och 17 kapitlet 8 § Handelsbalken
fordrade, det i mät tagna godset blifvit satt i allmänt förvar
eller under utmätningsmännens försegling, genom hvilken ofullständighet
i förrättningen det inträffat, att klaganden, såsom han uppgifvit, ej fått
tillgodonjuta den förmånsrätt, han för sin i M:s konkurs bevakade fordran
äskat, och sålunda förlorat äfven denna utväg att undgå den förlust,
förutnämnda försummelse från Magistratens sida honom tillskyndat.

För hvad sålunda blifvit Magistraten i Sundsvall till last förd t, anmodade
jag i skrifvelse den 15 April 1879 Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Svea Hofrätt att inför Kong]. Hofrätten lagligen tilltala Magistratens
ofvan bemälda ledamöter och å dem yrka ej mindre ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet än ock förpligtelse att ersätta klaganden den
skada, han i saken hörd, visade sig, hafva genom Magistratsledamöternas
åtalade försummelse lidit.

Efter förutgången skriftvexling har Kongl. Hofrätten den 25 November
1879 meddelat utslag af innehåll, att emedan det lagligen ålegat
Magistraten vaka deröfver, att omförmälda utmätning blifvit behörigen „
verkstäld samt inom föreskrifven tid ombesörja försäljning af dervid utmätta
lösören, men Magistraten i de af Advokatfiskalsembetet anmärkta

hänseenden försummat berörda tjenstepligt; alltså och då upplyst vore,
att vid ifrågavarande tid Rådmännen D. och af S. varit jemte stadens
dåvarande, numera aflidne, Borgmästare i Magistraten tjenstgörande,
funne Kongl. Hofrätten, utan afseende å hvad Rådmännen D. och af S.
i målet invändt, skäligt att, jemlikt 25 kapitlet 17 § Strafflagen, döma
Rådmännen D. och af S. att hvar för sig höta tjugu kronor samt att,
hvilkendera gälda gitte, godtgöra Grosshandlanden C. den honom genom
åtalade försummelsen tillfogade skada samt i sådant hänseende emot
qvitto till C. genast utgifva fordrade tvåhundraåttio-en kronor 75 öre
jemte fem procent ränta å tvåhundra-aderton kronor från den 26 Mars
1877, tills betalning skedde, efter afdrag för de genom utdelning i M:s
konkurs af C. bekomna fyrtiofyra kronor jemte enahanda ränta å detta
belopp från den 5 September 1878, då detsamma af C. emottogs.

Sjökaptenen M. hade uti en till mig ingifven skrift klagat öfver
Landshöfdinge-embetets i Vesternorrlands län åtgärd att, såsom det hette,
på begäran af Kronofogden A. Dryselius i allmänna kungörelsen för den
24 September 1878 införa efterlysning efter klaganden.

Till utveckling af denna sin klagan androg M. vidare, att sedan han
för öfverskridande af sin rätt att såsom fartygsbefälhafvare straffa och
dervid föröfvad misshandel å Styrmannen Id. blifvit af Rådstufvurätten
i Hernösand genom utslag den 5 Augusti 1878 dömd att hållas i fängelse
under två månader och att bota ej mindre för missfirmelse tio
kronor än äfven för det genom misshandeln H. tillfogade mindre kroppsfel
etthundra kronor, så hade klaganden den 19 i sistnämnda månad
visserligen afrest från Hernösand till Stockholm i och för affärer samt
för att anföra besvär öfver nyssberörda utslag, dock hade flere personer,
bland dem klagandens rättegångsombud i Hernösand, egt noggrann kännedom
om klagandens adress i Stockholm. Efter att den 3 September
hafva inlemnat sina besvär till Kongl. Hofrätten hade klaganden den 21
i samma månad åter besökt Hernösand samt visat sig å stadens publika
ställen och gator utan att afhöra den ringaste efterfrågan eller spaning,
men då den person, klaganden sökte i Hernösand, icke anträffats, hade
klaganden för angelägna affärers skull måst återvända till Stockholm.
På nämnda resa till Hernösand hade klaganden haft i sällskap flera Hernösandsbor,
hvilka kände klagandens adress i Stockholm och äfven visste,
att han anfört besvär öfver Rådstufvurättens utslag. Då klaganden den
27 Oktober åter inträffat i Hernösand, hade han mottagit den obehagliga
underrättelsen, att han vore af Landshöfdinge-embetet efterlyst.

Straxt efter ankomsten till staden blef han äfven å allmän gata antastad
af en poliskonstapel, som på grund af den förevisade kungörelsen sade
sig hafva rätt att arrestera klaganden för undergående af det ådömda
straffet. Klaganden hade då framvisat diariibevis, som styrkt, att han
i Kongl. Hofrätten anfört besvär öfver Rådstufvurättens utslag, men antingen
poliskonstapeln ej insett eller fattat det skydd, sagda dokument
gåfve klaganden emot dylika förnärmelser, eller af hvilken annan orsak
det varit, hade klaganden, för undvikande af ytterligare skandal, måst,
under protest emot dylikt tvång, sålunda eskorterad medfölja till stadens
Borgmästare, hvilkens rättvisa och välvilliga mellankomst klaganden hade
att tacka för att ej vidare oförrätter honom tillfogades; och förklarade
Borgmästaren sig icke hafva begärt klagandens efterlysande samt uttryckte
sin förundran öfver ofvanbemälde kronofogdes begäran derom, då
denne med saken icke haft något att skaffa.

Den 30 Oktober hade klaganden i Hernösands stads två tidningar
tillkännagifvit. sitt missnöje öfver efterlysningen samt meddelat upplysningar,
afsedda att belysa åtskilliga dunkla punkter i densamma, hvarpå
Kronofogden D. i samma tidningar för den 2 och 4 påföljande November
infört ett genmäle och upplyst, det han aldrig begärt eller ämnat
begära någon efterlysning efter klaganden, helst han ansett sig icke vara
behörig till en sådan åtgärd och ej heller kände, hvarför hans namn blifvit
inblandadt i kungörelsen.

På grund af hvad sålunda vore anfördt framstälde klaganden följande
frågor:

l:o. Då klaganden under år 1878 varit bosatt och mantalsskrifven
inom Hernösands stad och af dess Magistrat (Rådstufvurätt?) fäld till
ansvar, var icke då samma Magistrat den enda berättigade myndighet
att, om han funnit sig dertill befogad, hos Landshöfdinge-embetet begära
klagandens efterlysande?

2:o. Kunde efterlysning utfärdas förr, än utslaget vunnit laga kraft,
och bevis funnits derom, att detsamma ej dessförinnan varit i Kongl.
Hofrätten öfverklagadt?

3:o. Borde icke, innan offentlig efterlysning utfärdats, den person,
som skulle efterlysas, uti sin bostad eftersökts? och

4:o. Egde en myndighet eller embetsman någon rättighet att till
en persons förföljande eller möjliga störtande falskeligen och obehörigen
använda en tredje persons namn och embetstitel?

Och enär klaganden ansåge, att lagöfverträdelse i hvar och en af
nu uppräknade punkter egt rum genom den ifrågavarande efterlysningens
utfärdande, anhöll han, att den eller de, som gjort sig skyldige

till så grofva lagöfverträdelser, måtte ställas under tilltal och till strängaste
laga ansvar fällas.

Den öfverklagade efterlysningen återfanns i Landshöfdinge-embetets i
Vesternorrlands län Allmänna Kungörelser N:s 201—214 serien A, och
hade följande lydelse:

»Allmänneligen efterlyses

l:o) På begäran af Kronofogden A. Dryselius: till okänd ort afflyttade
Sjökaptenen M., hvilken enligt Hernösands Rådstufvurätts utslag
den 5 sistlidne Augusti för öfverskridande af sin rätt att såsom fartygsbefälhafvare
straffa och dervid föröfvad misshandel å Styrmannen H.,
blifvit dömd att hållas uti fängelse under två månader och att bota ej
mindre för missfirmelse 10 kronor än äfven för genom misshandeln H.
åsamkadt mindre kroppsfel 100 kronor; börande M. efterspanas och anhållas
för såväl böternas uttagande som ock verkställigheten af ådömda
fängelsestraffet.

Krono- och Stadsbetjente inom länet åligger att sorgfälligt iakttaga hvad
på dem med anledning af förestående efterlysning lagligen ankommer.

Ofverståthållare-embetet och Konungens Befallningshafvande i rikets
öfriga län behagade låta utfärda kungörelse i enlighet med de två första
punkterna här ofvan.

Hernösand å Landskansliet den 24 September 1878»; varande kungörelsen
å Landshöfdinge-embetets vägnar undertecknad af dåvarande
tjenstförrättande Landssekreteraren, numera Borgmästaren B. samt tillförordnade
Landskamreraren W.

I anledning af ofvan anmärkta klagomål infordrade jag yttrande
från nyssbemälde embetsman; och anförde i afgifvet yttrande:

Borgmästaren B., att vid den tid, då efterlysningen efter klaganden
utfärdades, Borgmästaren varit tillförordnad Landssekreterare; att vid
nämnda tid Länsnotarien, vice Häradsdöfdingen S. tillåtits uppsätta och
omedelbart till tryck befordra sådana länsstyrelsens kungörelser, som
endast kunde anses innefatta ett aftryck af skrifvelser eller förteckningar,
med uttryckligt vilkor att, om ringaste tvifvelsmål förefunnes,
om eller på hvad sätt kungörandet borde ske, någon expedition icke
finge ega rum förr än tillförordnade Landssekreteraren antingen muntligen
eller genom påskrift å kungörelsehandlingen i ämnet förordnat;
och att, då nu dels å den från Kronofogden Dryselius till länsstyrelsen
aflåtna och af länsstyrelsen vid handlingarna fogade skrifvelse, på grund
af hvilken efterlysningen måste anses hafva skett, funnes med Landskanslisten
A:s handstil tecknadt: »efterlyses» och dels i kungörelsen före -

komrae, att efterlysningen egde rum på begäran af Kronofogden Dryselius
utan att någon sådan begäran funnes vid handlingarna, samt Borgmästaren
angående ifrågavarande efterlysning saknat all kännedom ända
till dess klagandens ordande derom i tidningarna blef synligt; och då
Borgmästaren vore förhindrad att med Länsnotarie!! S. och Landskanslisten
A. muntligen afhandla saken, hemstälde Borgmästaren, att förklaring
i ämnet måtte infordras från bemälde tjensteman samt handlingarna
derefter ånyo utställas till kommunikation med Borgmästaren.

Tillförordnade Landskamreraren W. tillkännagaf genom anteckning å
Borgmästarens ofvan intagna förklaring, att han varit ledamot af länsstyrelsen
den tid, då ifrågavarande kungörelse utfärdades, men att han
derom ej egt någon kännedom, förr än kungörelsen genom tryck blifvit
offentliggjord.

Hvad nu först anginge Borgmästaren B:s ofvanberörda hemställan,
att Länsnotarien S. och Landskanslisten A. måtte i saken höras, hade
densamma synts mig icke förtjena afseende. Borgmästaren B. hade likasom
tillförordnade Landskamreraren W. erkänt, att vid den ifrågakomna
tiden länsstyrelsen af dem utöfvades. Dem tillkom alltså att pröfva och
besluta, huruvida den öfverklagade efterlysningen skolat utfärdas eller
icke, och de hade genom sina namns tecknande under den kungörelse,
som innehöll berörda efterlysning, bestyrkt, att denna åtgärd var af
länsstyrelsen beslutad. De voro följaktligen i första rummet för åtgärden
och dennas följder lagligen ansvarige; dem naturligen obetaget, att
ställa deras underordnade tjensteman till ansvar för hvad desse hvar för
sig i tjensten eller genom ett lemnadt förtroendes svikande kunde hafva
felat.

Beträffande sjelfva saken, hade jag funnit tillförordnade Landssekreterarens
och tillförordnade Landskamrerarens merberörda åtgärd,
att för befordrande till verkställighet af ett underrätts utslag, hvarigenom
endast böter och fängelsestraff ådömts och som följaktligen, innan det
bevisligen vunnit laga kraft, icke kunde föranleda den dömdes inmanande
i häkte, utfärda allmän efterlysning efter denne med föreskrift,
att han skulle efterspanas och anhållas — hvilken föreskrift jemväl enligt
klagandens förut nämnda uppgift i viss mån gått i fullbordan —
innebära ej allenast en'' uppenbar olaglighet utan ock en eftertänklig förnärmelse
af klagandens goda namn och rykte. Och om åtgärden icke
varit af ondt uppsåt föranledd, kunde den dock icke hafva tillkommit
annorlunda än såsom följd af en vårdslöshet i embetsutöfning, som icke
utan påföljd borde aflöpa; och uppdrog jag derföre i skrifvelse den 11
Mars 1879 åt Advokattiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att för hvad

i ofvanberörda måtto läge Borgmästaren B. och tillförordnade Landskamreraren
W. till last, dem inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala och
å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 4 November 1879, som innehöll,
att emedan upplyst vore, att vid den tid, då ifrågavarande kungörelse
utfärdats, Rådstufvurättens ofvan omförmälda utslag, hvarigenom
Sjökaptenen M. blifvit ådömda böter och fängelsestraff, icke vunnit laga
kraft utan varit på högre Rätts pröfning beroende, och berörda kungörelse
om M:s efterspanande och anhållande således ej bort utfärdas;
ty och ehuru Borgmästaren B., som vid nämnda tid varit tjenstförrättande
Landssekreterare i Vesternorrlands län, bestridt, att han underskrifvit
eller tillåtit annan teckna Borgmästarens namn under berörda
kungörelse, likväl och som Borgmästaren medgifvit, att han uppdragit
åt viss, vid länsstyrelsen anstäld person att uppsätta och omedelbart till
tryck befordra sådana länsstyrelsens kungörelser, som endast kunde anses
innefatta aftryck af skrivelser eller förteckningar, samt följaktligen,
äfven om, på sätt Borgmästaren antydt, bemälde person genom utfärdandet
af ifrågavarande kungörelse skulle öfverskridit, det honom lemnade
uppdrag, Borgmästaren, hvilken icke egt att någon del af sin embetsmyndighet
såsom tillförordnad Landssekreterare på annan öfverlåta,
måste anses hafva varit till kungörelsens utfärdande vållande; alltså
funne Kongl. Hofrätten skäligt, i förmåga af 25 kapitlet 17 och 22 §§
Strafflagen, döma Borgmästaren att, för hvad han sålunda låtit komma
sig till last, bota etthundra kronor, hvilka Kronan tillfölle; hvaremot och
då tillförordnade Landskamreraren, som bestridt, att han undertecknat
nämnda kungörelse eller låtit annan derunder teckna sitt namn, ej vore
öfvertygad om något lagstridigt förfarande i afseende å kungörelsens
utfärdande, han blefve från åtalet frikänd.

Sedan förre Torparen Pål Larsson, enligt uppgift boende i Helsingborg,
hos mig anmält, att Kyrkoherden i Vestra Karups och Torekows
församlingar uti ett på klagandens begäran den 7 April 1879 utfärfladt
prestbetyg infört, bland annat, att klaganden blifvit af Södra Asbo
Häradsrätt genom utslag den 5 Juni 1873 för falsk angifvelse dömd till
straffarbete i sex månader och tillika förklarad förlustig medborgerligt
förtroende i fem år, samt dervid tillika å betyget tecknat, att tiden,
under hvilken klaganden varit medborgerligt förtroende förlustig, redan
tilländalupit, yrkade jag i skrifvelse till Domkapitlet i Lund den 18
April 1879, att då omförmälda prestbetyg uppenbarligen vore stridande

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 18S0 års Riksdag. 6

emot Kongl. Förordningen angående förändrade stadganden i afseende å
fräjdbetyg, som af presterskapet meddelas, den 20 Januari 1865, som
stadgade, att med dylikt betyg förstodes allenast intyg, huruvida den
ifrågavarande personen, vid den tid, då fräjdbetyget meddelades, vore
i följd af domstols beslut, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt
förtroende för alltid eller på viss tid, Kyrkoherden måtte jemlikt Kongl.
Cirkulärbrefven den 21 Augusti 1786 och den 7 November 1787 för den
embetsförseelse, hvartill han sålunda gjort sig skyldig, tilldelas sådan
tjenlig föreställning med tillagd förmaning, som i § 1 af förstberörda
nådiga Cirkulärbref föreskrefves, samt förpligtas att genast för klaganden
utfärda nytt med gällande lag och författningar öfverensstämmande prestbevis;
och har Domkapitlet i anledning deraf under den 11 Juni 1879
meddelat utslag af det innehåll, att då Kyrkoherden uti ofvan omförmälda
för klaganden outfärdade fräjdbevis vitsordat, bland annat, att denne
vore af Södra Äsbo Häradsrätt genom utslag den 5 Juni 1873 dömd till
sex månaders straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende i fem
år, med anteckning dessutom å beviset, att de nämnda fem åren dåmera
varit tilländalupna, allt i strid med Kongl. Förordningen angående
förändrade stadganden i afseende å fräjdbetyg, som af presterskapet
meddelas, den 20 Januari 1865, som förmälde att med fräjdbetyg allenast
förstodes intyg, huruvida den ifrågavarande personen vid den tid,
då frejdebetyget meddelades, vore i följd af domstols utslag, deri ändring
ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss
tid, pröfvade Domkapitlet rättvist att i förmåga af § 1 i Kongl. Cirkulärbrefvet
den 21 Augusti 1786 gifva Kyrkoherden erinran om den embetsförseelse,
hvartill han i berörda måtto gjort sig skyldig, med tillagd
förmaning att derefter taga sig bättre i akt, så kärt strängare ansvar
undvikas ville; hvarjemte Kyrkoherden förpligtades att genast och oberoende
af besvärs anförande mot utslaget för klaganden utfärda nytt
med gällande lag och författningar öfverensstämmande fräjdbetyg, hvilket
borde denne tillställas genom Kyrkoherdens försorg emot bevis, som
det ålåge honom att till Domkapitlet ofördröjligen ingifva.

Vid den skrifvelse, genom hvilken ifrågavarande utslag till mig insändes,
fanns ock fogadt intyg derom, att Kyrkoherden utfärdat nytt
författningsenligt fräjdbetyg för klaganden, men att hinder mött för att
tillställa honom detsamma, i det han icke anträffats å den vistelseort,
han i anklagelseskriften uppgifvit.

Uti min embetsberättelse till sistlidna års Riksdag (sidd. 12—16)
redogjordes för ett åtal emot tillförordnade Borgmästaren i Eskilstuna,
för förment origtigt påförande af lösen för inregistrering af bouppteckning.
På de underdåniga besvär, som, enligt hvad af berörda berättelse
närmare inhemtas, blifvit anförda mot Kongl. Hofrättens i målet gifna
utslag af den 2 April 1878, har Kongl. Maj:t genom utslag den 11 derpå
följande December, som likväl ej kom mig tillhanda så tidigt att redogörelse
derför kunde inflyta i sistlidna års embetsberättelse, förklarat
skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i Kongl. Hofrättens
öfverklagade utslag.

Apotekaren G. i Sundsvall hade uti en till mig ingifven skrift hufvudsakligen
anfört, att, jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga Brandstadga för
rikets städer den 8 Maj 1874, den städerna åliggande vård om brandväsendet
skulle handhafvas enligt nämnda stadga och städernas i öfverensstämmelse
dermed upprättade brandordningar; och då den för Sundsvalls
stad efter den nådiga Brandstadgans kungörande utarbetade brandordning
först den 1 Oktober 1877 vunnit Konungens Befallningshafvandes
i länet°stadfästelse, gälde alltså för ditintills förekommande brandärenden
jemte nyssnämnda nådiga Brandstadga den för staden senast den 15
Mars 1862 utfärdade Brandordning i de delar, som ej emot Brandstadgan
funnes stridande.

Nämnda Brandordning föreskrefve i § 22, att brandsyn skulle efter
kungörelse årligen i Maj och September månader förrättas af två Magistratspersoner
samt Stadsbyggmästaren med nödigt biträde; och bestämdes
i §§ 23 och 25 hvad som skulle utgöra föremål för hvardera af de
begge synerna sålunda: att den första skulle vara den egéntliga hufvudbrandsynen
och den andra endast en efterbesigtning, hvilken om möjligt
borde förrättas af samma synemän, som deryid borde utröna, huruvida
de vid första synen anmärkta bristfälligheter blifvit behörigen iståndsätta
och om nya felaktigheter uppkommit. Dessa stadganden vore ock
väsentligen öfverensstämmande med §§ 6, 7, 8 i 1874 års nådiga Brandstadga.

Utan afseende på dessa tydliga stadganden hade Magistraten i Sundsvall
underlåtit att är 1877 hålla någon brandsyn i Maj eller Juni månad
och sålunda åsidosatt den skyldighet i afseende på städerna åliggande
vård om brandväsendet som Magistraten tillhörde såsom sådan och särskildt
på grund af § 22 i 1862 års Brandordning samt §§ 11 och 18 i
den nådiga Brandstadgan.

I September månad, således vid den tid, då efterbesigtning bort ske
och då alla bristfälligheter redan skulle hafva varit afhulpna, hade en
syneförrättning hållits, vid hvilken synemännen förfarit med stor skärpa och
verkligen lagt sig vinn om utrönandet af möjligen befintliga bristfälligheter;
men för det första hade genom underlåtenheten att verkställa
brandsynen på våren blifvit förspild den enda lämpliga, af både Brandstadgan
och Brandordningen visligen bestämda tiden för husegaren att,
sedan han genom syneförrättningen vunnit kännedom om hvilka åtgärder
till betryggande mot eldfara det allmänna af honom kräfde, kunna
efterkomma detta kraf. I stället hade husegaren fått sig förelagdt, att
före den 1 Oktober, sålunda under en tid af två eller tre veckor på
hösten, fullgöra arbeten, för hvilkas verkställande lagen tillförsäkrat honom
lika många sommarmånader. Derigenom hade det varit för mången
omöjligt att till egen och andras trygghet fullgöra, hvad som förklarats
åligga honom såsom en pligt, hvarföre ock anstånd dermed måst beviljas
ett stort antal husegare, hvilka det blifvit ålagdt att verkställa reparationer;
ett förhållande desto mera anmärkningsvärdt som naturligtvis sådant
anstånd företrädesvis måst medgifvas för större och mera oundgängliga
arbeten. Vidare måste ock för dem af husegarne, som möjligen
kunde fullgöra de gifna föreskrifterna, reparationerna blifva betydligt
dyrare, förenade med större obehag och sannolikt i många fall verkstälda
med mindre varaktighet och ändamålsenlighet till följd af tidens korthet,
årstidens olämplighet och svårigheten att, när allas behof af materialier
och arbetskrafter samtidigt och inom kort tid skulle tillfredsställas
i en på handtverkare fattig ort, kunna göra nödigt urval för att
få arbetena väl och prisbilligt utförda.

Vidare hade synemännen uraktlåtit att lemna husegarena skriftlig
underrättelse om hvad de dem föreskrifvit, oaktadt § 9 i Brandstadgan
bestämde, att sådan underrättelse borde husegaren så fort ske kunde
bevisligen tillställas.

Ytterligare tillkomme, att någon efterbesigtning ej blifvit hållen, i
följd hvaraf det ej blifvit på sätt och med den visshet lagen föreskrefve,
utrönt och konstateradt, att de föreskrifna reparationerna verkstälts.

Till sist ålade synemännen husegarne att med bevis styrka, det
reparationerna blifvit verkstälda och detta utan att angifva, af hvilka
personer dessa bevis borde utfärdas.

Denna sistnämnda åtgärd af synemännen, bland hvilka två voro
Magistratspersoner, syntes klaganden vittna ej blott om oförstånd i fråga
om syftemålet med deras uppdrag, som var att förskaffa sig full och
lagbestämd visshet att nödiga försigtighetsmått mot eldfara verkligen

och fullständigt vidtagits, utan äfven om likgiltighet för stadsinnevånarenas
rätt, ithy att genom detta beslut desse ålades en skyldighet utöfver
hvad lag bestämde.

Då .Magistraten, efter hvad ofvan anförts, måste enligt klagandens
förmenande vara ansvarig för den staden åliggande vård om brandväsendet,
borde Magistraten ansvara ej blott för sina egna utan ock för
brandsynens nyss anmärkta olagliga åtgärd, så mycket mera som, vid
det förhållandet, att brandsyn ej blifvit hållen i Maj eller Juni, Magistraten
bort lemna synemännen vid synen i September föreskrifter, huru
med efterbesigtningen i slikt fall skulle förfaras.

Oaktadt —- fortfor klaganden — något vite ej blifvit af synemännen
på stället förelagdt, och oaktadt ej heller något sådant omnämnts i den
afskrift af brandsyneprotokollet, som i slutet af September månad varit
infördt i stadens tidningar, hade dock Rådstufvurätten i Sundsvall, på
åtal af Stadsfiskalen, den 29 November 1877 funnit skäligt att, enär
klaganden, så vidt visadt vore, icke inom föreskrifven tid afhulpit de
vid synen i September månad anmärkta brister å hans gård, med bifall
till åtalet döma klaganden till försuttet vite tre kronor. Uti stämningen
hade denna påföljd yrkats, emedan klaganden uraktlåtit att inom den
1 Oktober inkomma med bevis, att de vid nämnda syn anmärkta bristfälligheter
å gården blifvit afhulpna, samt att det vid högre vite måtte
åläggas klaganden att inkomma med bevis, att bristerna afhulpits. Då
Rådstufvurätten biföll åtalet och fälde klaganden till försuttet vite, kunde
tvekan icke förefinnas, att Rådstufvurätten, om ock ej uttryckligen likväl
faktiskt, dömt klaganden att utgifva vitet, för det att han ej ingifvit
beviset. Det vore nemligen klart, hvad ock af protokollet framginge,
att motiveringen till utslaget förutsatte, att det ålegat klaganden, icke
åklagaren, att på ett eller annat sätt bevisa, att reparationerna verkstälts.
Enligt detta beslut vore det således icke nog, att åklagaren frikallades
från bevisningsskyldigheten och svaranden belastades, med nödvändigheten
att styrka sin oskuld, utan detta ålades den senare såsom
en skyldighet, ej såsom en rättighet, och han bötfäldes faktiskt just för
det han af lätt begripliga skäl ej ansett nödigt att bevisa sin oskuld,
då åklagaren ej visat hans brottslighet.

Om någonsin en domstolsåtgärd förtjente att beifras, vore det enligt
klagandens åsigt i det fall, som nu blifvit anfördt och för hvilken
han påkallade Justitie-ombudsmannens mellankomst. Man hade besvärat
sig öfver Rådstufvurättens utslag, men på grund af ett olyckligt formfel
hade Kongl. Hofrätten ej upptagit besvären till pröfning. Det ådömda
vitet vore ej af den betydelse för klaganden, att han derföre skulle ve -

lat påkalla Justitie-ombudsmannens åtgärd, men frågan vore en principfråga,
helst i en tid, då de nya kommunalstadgandena känbart ingrepe i
den enskildes rätt och följaktligen borde handhafvas med varsamhet,
förstånd och strängt iakttagande af laga former.

Öfver denna klagoskrift infordrade jag yttrande från Rådstufvurätten
och Magistraten i Sundsvall, som i skrifvelse den 13 Januari 1879 an Ö

drago:

Emot de i klagoskriften omförmälda faktiska förhållanden hade
Rådstufvurätten och Magistraten intet att erinra, hvaraf följde, att Magistraten
vidginge, det ingen brandsyn hållits der i staden på våren 1877.
För denna försummelse, härrörande af omständigheter, dem grannlagenheten
förbjöde Magistraten att anföra, enär stadens dåvarande Borgmästare
och Magistratens ordförande numera aflidit, underkastade sig
Magistraten den lagliga påföljden, om någon sådan ifrågasattes, hvartill
intet skäl förmodades tala, enär ingen skada af denna försummelse uppstått,
samt i allt fall, om så skulle varit händelsen, anspråk på ersättning
derför icke af hörts. Under den tid, som derefter förflutit, hade
ingen dylik försummelse kommit Magistraten till last, utan hade brandsyner
och efterbesigtningar i föreskrifven tid enligt af Magistraten utfärdade
kungörelser egt rum. Klaganden hade i sin skrift vitsordat, att
vid den syneförrättning, som hållits i början af September månad 1877,
Magistratens ledamöter förfarit med stor skärpa och verkligen lagt sig
vinn om utrönandet af möjligen befintliga bristfälligheter, en pligttrogenhet,
som billigtvis vid bedömandet af Magistratens erkända försummelse
i någon mån borde få Magistraten tillgodoräknas.

I fråga om klagandens uttalade uppfattning af de nya kommunallagarne
rådde mellan honom samt Rådstufvurätten och Magistraten ingen
skiljaktighet, utan vore deras åsigter derutinnan dess bättre fullkomligt
öfverensstämmande. Lika med klaganden vore Rådstufvurättens och
Magistratens ledamöter hvar för sig lifligt öfvertygade om nödvändigheten
af kommunalstadgarnes, särskildt den nya Brandstadgans, handhafvande
med största varsamhet, förstånd och strängt iakttagande af
laga former, men på någon ofelbarhet hade Rådstufvurätten och Magistraten
aldrig gjort anspråk. Hade Magistraten i sin tillsyn öfver stadens
brandväsen låtit sig ledas af andra åsigter, så hade klaganden i
sin angifvelse emot dessa myndigheter antagligen ej stått ensam, ty
Brandstadgans bestämmelser hade Magistraten nödgats strängeligen tillämpa
på ett större antal af stadens gårdsegare, men ingen af dem
utom klaganden hade deröfver klagat, och förmodades klaganden icke
ega grundad rätt att tillmäta sig större insigter i Brandstadgan än

♦

stadens öfrige gårdsegare, emot hvilka stränga åtgärder måst vidtagas.

Hade åter, hvad beträffade det af allmänna åklagaren emot klaganden
anstälda åtal, klaganden stält sig till efterrättelse erhållna besvärshänvisningen,
så hade han icke förlorat förmånen att få pröfvad sin särskilda
åsigt deri, likasom Hofrätten, om den gillat hans åsigt, ej underlåtit
ändra Rådstufvurättens utslag. För underlåtenhet derutinnan borde
Rådstufvurätten ej bäva skulden.

Sjelf tviflande på vigten och betydelsen af det ärende, för hvilket
han påkallat Justitie-ombudsmannens uppmärksamhet, hade klaganden
trots allvarliga bemödanden, icke, enligt Rådstufvurättens och Magistratens
förmenande, lyckats framställa ärendet i annan dager, hvadan Rådstufvurätten
och Magistraten vågade hoppas, att klagandens skrift, helst
inga direkta påståenden deri framstälts, icke skulle till vidare åtgärd
från Justitieombudsmannens sida föranleda.

Efter att hafva tagit del af detta yttrande anmärkte klaganden i
ingifna påminnelser, att klaganden ej kunde dela Magistratens åsigt, att
försummelsen i anställandet af brandsyn i laga tid och af efterbesigtning
icke orsakat någon skada. Klaganden förmente att, utom den pekuniära
skada, som tillskyndats stadens gårdsegare derigenom, att till de af brandsynen
anmärkta reparationernas fullgörande påbjudits en allt för kort och
olämplig tid, och utom den obefogade utgiften af tre kronor, som under
namn af försuttet vite ådömts ett flertal af dem, berörda försummelse
åstadkommit moralisk skada genom det af Magistraten gifna exempel på
bristande aktning för lag och rätt. Magistraten hade velat underkänna befogenheten
af klagomålen derföre, att oaktadt Magistraten nödgats strängt
tillämpa Brandstadgans föreskrifter emot ett större antal af stadens gårdsegare,
likväl ingen annan klagat deröfver. Klaganden hade icke besvärat
sig öfver brandsynens stränga förfarande utan tvärtom inom den bestämda
tiden villigt afhjelpt de anmärkta bristerna vid sin gård. Brandstadgans
föreskrifter vore för öfrigt så tydliga, att hvilken som helst med vanligt
förstånd borde kunna tyda dem, och utan att af Rådstufvurätten eller
Magistratens ledamöter begära ofelbarhet, vore klaganden förvissad derom,
att de förseelser, de härutinnan låtit komma sig till last, icke härrört
af oförstånd eller oförmåga att rätt tolka Brandstadgans föreskrifter.
Att ej flere besvärat sig eller klagat utgjorde ej bevis på att de ansett
myndigheternas förfarande lagligt, emedan, om i betraktande tages utgiflerna,
tidsspillan och obehaget af att tvista med myndigheterna, det vore
lätt att förstå, hvarföre de fleste föredragit att betala de ådömda bö -

terna tre kronor framför att ådraga sig obehag genom att hålla på principer
och rättsbegrepp.

För de gårdsegare, som icke blifvit till Rådstufvurätten instämda
den dag, klaganden och flere andra fäldes till vitet, hade klagandens
vid Rätten afgifna bestridande haft den nytta med sig, att de undgått
både instämning och fällande domslut, oaktadt emot dem likartade anmärkningar
som de mot klaganden vid brandsynen blifvit gjorda.

I fråga om Rådstufvurättens domslut, hvilket klaganden i sin skrift
stämplat såsom stridande emot tydlig lag — ett påstående som i förklaringen
lemnats obestridt — tycktes Rättens ledamöter anse sig vara
utan skuld, emedan det stått klaganden öppet att besvära sig i Kongl.
Hofrätten. Denna omständighet syntes dock klaganden icke förändra
karakteren af domslutet eller motiven dertill.

Det ville af förklaringen synas, som om Rådstufvurättens och Magistratens
ledamöter ansåge stadens senast aflidne Borgmästare hafva bort ensam
bära skulden för de öfverklagade tjenstefelen, men då icke någon reservation
blifvit afgifven emot Rådstufvurättens merberörda domslut, och då
för tillgodoseende af Brandstadgans eftersatta föreskrifter några åtgärder
icke vidtagits förr, än efter den i Augusti månad 1877 inträffade stora
vådelden i staden, kunde klaganden ej annat finna, än att Rådstufvurättens
och Magistratens efterlefvande ledamöter vore lika och gemensamt
ansvarige för ifrågakomna domslut och försummelse.

Då den af klaganden gjorda anmälan icke afsett att vinna någon
ersättning för klagandens kostnader och besvär utan endast haft för
ändamål att till min kännedom bringa förenämnda, för rättstillståndet
betänkliga förhållanden, öfverlemnade klaganden åt mig att för beifrande
af de påpekade förseelserna vidtaga de åtgärder, jag funne af omständigheterna
påkallade.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, ansåg jag det å Rådstufvurättens
och Magistratens vägnar afgifna yttrande icke vara nöjaktigt.
Det hade ock genom klagandens påminnelser i de särskilda punkterna
blifvit nog fullständigt bemött för att kunna lemnas utan vidare
afseende.

Hvad sjelfva saken beträffade, vore det uppenbart och erkändt, att
Magistraten uraktlåtit att förrätta den brandsyn, som enligt tydlig föreskrift
ej mindre i stadens Brandordning än ock i Kongl. Maj:ts nådiga
Brandstadga skulle hafva egt rum i Maj eller Juni månader år 1877.

Det vore vidare lemnadt obestridt, att när omsider i September
månad sagda år en brandsyneförrättning egde rum, synemännen underlåtit
att, på sätt § 9 i nämnda Brandstadga föreskrefve, tillställa kla -

ganden skriftlig underrättelse om de brister, som vid synen å hans gård
anmärkts; samt att någon så kallad efterbesigtning icke egt rum till utrönande,
huruvida de sålunda anmärkta bristerna varit vid den utsatta
tiden afhulpna eller icke. I stället hade synemännen förelagt husegarena
att med bevis styrka, det föreskrifna reparationer blifvit verkstälda, utan
att på samma gång tillkännagifva, hvilka personer vore behöriga att
slika bevis utfärda. Nu stadgade likväl både stadens Brandordning och
Kongl. Maj:ts Brandstadga, att efterbesigtning skulle ske, och § 7 af
sistberörda författning innehölle, att bristfällighet, som anmärkts vid
brandsyn, skulle vara afhulpen före efterbesigtningen, och att, “om
synemännen ansåge något böra tidigare bättras eller iakttagas, de skulle
för fullgörande deraf Utsätta tid och derom skyndsamligen underrätta
polismyndigheten, hvilken skulle tillse, att det anbefalda blefve verkstäldt,
hvarjemte § 8 i samma författning stadgade, att de bristfälligheter,
som vid efterbesigtning funnes icke vara afhulpna, skulle
skyndsamligen anmälas hos polismyndigheten, som hade att tillhålla den
försumlige att fullgöra, hvad honom ålåge; hvilka stadganden tydligen
lade i dagen, att lagstiftarens mening varit, att det skulle tillhöra de
offentliga myndigheterna att sjelfva göra sig underrättade om, huruvida
brandsynens föreskrifter kommit till verkställighet eller icke, vid hvilket
förhållande i dessa mål, likasom i andra, bevisningsskyldigheten hvilade
på käranden, ej på svaranden, på åklagaren, ej på den tilltalade.

Slutligen hade Rådstufvurätten, ehuru klaganden bestridt, att han
i vederbörlig ordning undfått del af synemännens beslut att förelägga
honom vite, likväl utan att närmare utreda detta förhållande genom utslag
den 29 November 1877 dömt honom att utgifva samma vite, emedan
han ej visat, att han inom föreskrifven tid afhulpit de vid brandsynen
anmärkta bristfälligheter å hans gård, då, enligt hvad ofvan vore
anfördt, det i min tanke ålegat åklagaren att bevisa, det klaganden icke
fullgjort hvad brandsynen föreskrifvit.

Genom hvad sålunda förelupit ansåg jag, att Magistraten gjort sig
skyldig till försummelse af eftertänklig art i embetets utöfning, och att
Rådstufvurätten af oförstånd eller vårdslöshet felat i sitt domarekall,
hvarföre jag fann Magistratens eller Rådstufvurättens i försummelsen
eller det orätta domslutet delaktige ledamöter icke böra undgå laga ansvar,
utan uppdrog i skrifvelse den 31 Mars 1879 åt Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt, att, efter det underrättelse inhemtats,
hvilka ledamöter, vid den tid berörda försummelse egt rum, tillhört Magistraten,
och hvilka ledamöter i Rådstufvurätten uti det öfverklagade
utslaget deltagit, hvarom det å Magistratens och Rådstufvurättens väg Just.

-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. 7

nar afgifna yttrandet i ärendet ej lemnade besked, emot bemälde Magistrats-
och Rådstufvurätts-ledamöter anställa laga åtal inför Kongl. Hofrätten
och dervid å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter förutgången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten den 17
December 1879 utslag af innehåll, att emedan upplyst vore, att brandsyn,
som enligt bestämmelserna i Kongl. Brandstadgan för rikets städer och
Brandordningen för Sundsvalls stad skolat derstädes årligen hållas i Maj
eller Juni månad af två magistratsledamöter jemte andra vederbörande,
icke blifvit å nämnda tid under år 1877 förrättad, samt, såvidt handlingartia
utmärkte, Rådmännen D. och af S., hvilka vid berörda tid varit
ledamöter af Magistraten derstädes, ej ens i Magistraten ifrågasatt förordnande
af Magistratsperson till sådan syns förrättande å föreskrifven
tid, hvarigenom Rådmännen D. och af S. måste anses hafva försummat,
hvad dem ålegat för att från Magistratens sida hinder ej skulle mött för
synen; ty och som ostridigt vore att, efter det brandsyn blifvit i September
1877 i Sundsvall hållen, sådan skriftlig underrättelse, som enligt
9 § i Kongl. Brandstadgan skolat genom synemännens försorg gårdsegare
bevisligen tillställas, ej blifvit klaganden delgifven, samt Rådmännen D.
och af S., de der i sin berörda egenskap af ledamöter af Magistraten
deltagit i brandsynen, således varit delaktige i berörda försummelse;
alltså och då, i fråga om åtal emot klaganden för underlåtenhet att fullgöra
synemännens föreskrifter, Rådmännen D. och af S. såsom ledamöter
af Rådstufvurätten vore ansvarige för ofvannämnda utslag af den 29
November 1877, hvarigenom, oaktadt klaganden erinrat, att han ej undfått
sådan skriftlig underrättelse, hvarom ofvan förmäldes, och tillämpning
af stadgade vitet följaktligen ej lagligen bort ega rum, Rådstufvurätten
likväl fält klaganden att utgifva berörda vite, pröfvade Kongl.
Hofrätten, som vid det förhållande att brandsyn i Sundsvall blifvit verkstäld
först i September 1877 och således efterbesigtning, hvilken enligt
8 § i Kongl. Brandstadgan skulle årligen i September månad förrättas,
icke lämpligen kunnat innan månadens utgång hållas, ansåge, hvad i
fråga om underlåten efterbesigtning blifvit fördt Rådmännen D. och af S.
till last ej vara af beskaffenhet att till ansvar föranleda, rättvist i förmåga
af 25 kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen döma Rådmännen D. och
af S. att, för i ofvanberörda måtto visad försummelse och oförstånd i
tj ensten, hvar för sig bota femtio kronor, som tillfölle Kronan.

Uti en till mig aflåten skrifvelse af den 17 Januari 1879 hade Kongl.
Medicinalstyrelsen, till den åtgärd, hvartill jag kunde finna omständig -

heterna föranleda, anmält, att sedan Kongl. Styrelsen från Rådstufvurätten
i Hernösand fått emottaga ransakningshandlingar angående för
förfalskningsbrott tilltalade och häktade Landthandlanden Jonas Libell
från Nordingrå, för afgifvande af utlåtande angående dennes sinnesbeskaffenhet,
Kongl. Styrelsen af samma handlingar inhemtat, bland annat, att
Läkaren vid länshäktet i nämnde stad, af hvilken yttrande angående bemälde
Libells sinnesförfattning blifvit under målets handläggning genom
Konungens Befallningshafvande i Vesternorrlands län, på grund af Rådstufvurättens
beslut den 17 Juni 1878, infordradt, oaktadt flerfaldiga
påminnelser och föreläggande af vite dröjt med afgifvande af det begärda
utlåtandet till den 1 derpå följande Oktober eller omkring tre
och en half månad, hvarigenom Libell kommit att i otillbörligt lång tid
qvarhållas i häkte.

I det yttrande, jag genom Konungens Befallningshafvande infordrade
från bemälde Fängelseläkare, anförde denne hufvudsakligen, att det vore
praktiskt omöjligt och theoretiskt ohållbart att å priori bestämma, huru
lång tid undersökning af en persons sinnesbeskaffenhet kräfde, och någon
för alla fall gällande laggiltig bestämning af maximi-tiden funnes
honom veterligen icke, hvarförutan omständigheter förefunnes eller kunde
inträffa, som orsakade, att det ena fallet fordrade dubbel, ja flerdubbel
så lång tid som det andra. Att i ett fängelse undersöka en persons sinnesbeskaffenhet
vore dessutom förenadt med vida större svårigheter, än att
verkställa sådan undersökning å hospital eller enskildt ställe. Bunden af
och ej berättigad att öfverskrida den vid fängelset rådande ordningen vore
läkaren nästan uteslutande inskränkt till profvande samtal med fången,
utan att hafva till sin hjelp någon van observationscorps eller interesserad
omgifning; och då rättegångshandlingarna sällan innehölle tillräckliga upplysningar,
synnerligast rörande fångens föregående lif (särdeles vigtigt för
bedömandet af tvifvelaktig sinnesbeskaffenhet), måste läkaren söka skaffa
sådana upplysningar utifrån, från fångens hembygd och annan ort, der
han vistats, hvarigenom tiden lätt förlorades. I det här ifrågasatta fallet
hade Förklaranden mötts af många sådana svårigheter, och stridiga uppgifter
utifrån hade korsat hvarandra; dock ville han ej upptaga tiden
med en närmare redogörelse för det speciella fallet, utan inskränkte sig
till den förklaring, att han ej kunnat afgifva ett beedigadt utlåtande,
förr än han varit ense med sig sjelf om beskaffenheten af detsamma.
Ansåge han det vara behöfligt för sin sak, skulle han kunna anföra fall
af tvifvelaktig sinnesbeskaffenhet, ''som på Kongl. Medicinalstyrelsens
befallning varit föremål för undersökning å hospital och oaktadt de

resurser, som der stode till buds, kraft längre tid än det nu ifrågavarande.

Berörda yttrande öfverlemnade jag sedermera till Kongl. Medicinalstyrelsen,
som i afgifna påminnelser anförde, att Fängelseläkaren förmenat,
att någon tid icke kunde bestämmas, inom hvilken ett utlåtande af den
beskaffenhet, som ifrågavarande borde afgifvas och såsom skäl för denna
sin åsigt åberopat dels de svårigheter, hvilka mötte läkaren å fängelset
vid verkställandet af den undersökning, som skulle föregå afgifvandet af
ett dylikt utlåtande, dels ock, enär rättegångshandlingarna sällan innehölle
för ändamålet tillräckliga upplysningar, den tidsutdrägt, som fordrades
för anskaffandet från fångens hembygd och annan ort, der denne
vistats, af dylika upplysningar.

Skulle likväl en dylik uppfattning tillerkännas giltighet, blefve deraf
följden, att det komme att helt och hållet bero af läkarens godtfinnande
att till obestämd tid uppskjuta afgifvandet af det infordrade
utlåtandet under förebärande af svårigheter för undersökningens verkställande
eller behof af upplysningars infordrande från när och fjerran,
hvarigenom dels fångvården skulle kunna betungas med en otillbörlig
kostnad dels fången qvarhållas längre å fängelset än rättmätigt vore,
hvilket måste anses vara så mycket betänkligare, om såsom i förevarande
fall den ifrågavarande personen till följd af sinnessjukdom voro otillräknelig
för sina handlingar.

Af läkaren kunde likväl i dylika fall icke fordras annat utlåtande
än som kunde lemnas på grund af i fängelset verkstäld undersökning
af fången och med ledning af tillgängliga handlingar; hvaremot, om tvifvel
uppstode rörande personens sinnesbeskaffenhet, läkaren egde att i
utlåtandet meddela detta, på det att, om sådant ansåges nödigt, ifrågavarande
person i enlighet med föreskriften i 3 § af Kongl. Maj:ts nådiga
stadga angående sinnessjukes vård den 5 Mars 1858 måtte intagas å
hospital för närmare undersökning, såsom i förevarande fall ändock måst
ske, oaktadt Libell för undersökning af läkaren hållits qvar i fängelset
omkring tre och en half månad.

Kongl. Medicinalstyrelsen ansåge sig böra tillägga, att andra fängelseläkare
för undvikande af ofvanberörda olägenhet städse beflitade sig om
att så fort som möjligt afgifva infordrade utlåtanden, och något dröjsmål
i berörda afseende, på de af denne Fängelseläkare angifna skäl, hade
eljest icke heller förekommit.

Hvad nu anginge de af Fängelseläkaren åberopade upplysningar från
fångens hembygd eller annan ort, så framginge ej af handlingarna, att
sådana blifvit af honom i förevarande fall infordrade, hvaremot Öfver -

läkaren vid hospitalet i Hernösand före afgifvandet af sitt utlåtande rörande
Libells sinnesbeskaffenhet infordrat och i utlåtandet redogjort för
de upplysningar, som sålunda erhållits från presterskap och grannar i
Libells hembygd.

Hvad slutligen vidkomme Fängelseläkarens erinran att fall af tvifvelaktig
sinnesbeskaffenhet förekommit, som för undersökning å hospital
fordrat vida längre tid än det nu ifrågavarande, så måste denna erinran
anses vara i alla delar utan betydelse, enär i åberopade fallet fråga vore
om en persons öfverlemnande till undersökning och vård å en sjukvårdsanstalt,
under det att nu föreliggande gälde en persons otillbörliga qvarhållande
å fängelseanstalt.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i ärendet förekommit, fann jag
hvad Fängelseläkaren anfört till försvar för det anmärkta dröjsmålet med
afgifvande af det från honom infordrade utlåtande angående häktade
Libells sinnesbeskaffenhet vara af Kongl. Medicinalstyrelsen fullständigt
vederlagdt. Och som genom detta dröjsmål ökad kostnad för Libells
underhåll i fängelset och förlängdt lidande för denne uppkommit, kunde
jag icke lemna en sådan tjensteförsuminelse obeifrad, utan anhöll i skrifvelse
den 9 Maj 1879, det Konungens Befallningshafvande i Vesternorrlands
län måtte förordna vederbörande Stadsfiskal eller annan lämplig
och närboende person att i egenskap af allmän åklagare vid Rådstufvurätten
i Hernösand lagligen tilltala Fängelseläkaren, och, sedan målet vunnit
behörig utredning, å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens
beskaffenhet föranledde, äfvensom förpligtande för honom att ersätta
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Libells underhåll i häktet åtminstone
sjutiofem dagar längre än vederbort; och skulle derjemte åklagaren
i mån af befogenhet understödja det anspråk på godtgörelse som Libell
i saken hörd kunde framställa i följd af den olagligen förlängda fängelsetiden.

Sedan vederbörande Stadsfiskal i Hernösand på grund af Konungens
Befallningshafvandes förordnande inför Rådstufvurätten derstädes mot
Fängelseläkaren utfört åtal i öfverensstämmelse med den instruktion, jag
i sådant afseende för honom utfärdat, meddelade Rådstufvurätten den
15 September 1879 utslag af innehåll, att Rådstufvurätten af hvad under
målets handläggning förekommit, funnit det icke mot Fängelseläkarens
bestridande vara lagligen styrkt, att denne med afgifvande af infordradt
utlåtande angående då häktade Landthandlanden Jonas Libells sinnesbeskaffenhet
fördröjt utöfver den tid, som för den utaf Fängelseläkaren
åberopade, enligt hans icke vederlagda uppgift till grund för utlåtandet
lagda undersökning angående Libells förhållanden och beteende före och

efter Libells häktande, varit erforderlig, hvadan Fängelseläkaren icke
kunde till ansvar i målet dömas; och blefve i följd deraf de mot honom
frainstälda yrkanden om ersättning, dels till Kongl. Maj:t och Kronan
för ökad kostnad för Libells underhåll i häktet och dels till Libell för
förlust af frihet och för resa till staden, af Rådstufvurätt lemnade utan
afseende.

Med detta utslag ansåg jag mig ej kunna åtnöjas utan uppdrog i
skrifvelse den 8 Oktober 1879 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
Hofrätt att lagligen öfverklaga detsamma.

I berörda skrifvelse yttrades hufvudsakligen, att Rådstufvurätten
grundade sitt domslut derpå, att det icke blifvit styrkt, att Fängelseläkaren
dröjt med afgifvandet af det ifrågakomna utlåtandet utöfver den
tid, som för den af honom åberopade, enligt hans icke vederlagda uppgift
till grund för utlåtandet lagda undersökning angående Libells förhållanden
och beteende före och efter häktandet varit erforderlig.

Till en början anmärkte jag dervid såsom i min tanke origtigt, att
Rådstufvurätten lagt bevisningsskyldigheten på åklagaren i stället för den
tilltalade. Fängelseläkaren hade dröjt till den 1 Oktober 1878 med afgifvande
af det genom Rådstufvurättens i Hernösand skrifvelse den 17
Juni samma år infordrade utlåtande. Detta förhållande var fullständigt
styrkt och medgifvet af Fängelseläkaren, som derför var af den myndighet,
som med största sakkunskap kunde bedöma förhållandet, angifven,
och för denna angifvelse hade jag stält honom under tilltal. Min sålunda
anhängiggjorda ansvarstalan stödde sig alltså på ett förhållande, som icke
tarfvade vidare bevisning. När nu Fängelseläkaren icke ville vidkännas
denna ansvarsskyldighet utan deremot gjorde invändningar och förebar
omständigheter, som skulle rättfärdiga dröjsmålet, så ålåg det naturligen
honom att bevisa, det nämnda invändningar voro grundade, de föreburna
omständigheterna verkliga, icke åklagaren att bevisa motsatsen. Ur denna
synpunkt måste det, som i saken förekommit, bedömas, och det skulle då
visa sig annorlunda, än Rådstufvurätten fattat det.

Till sitt försvar hade Fängelseläkaren anfört i första rummet — och
derpå tycktes han lägga den största vigten — att någon tid ej vore i
lag bestämd och ej heller kunde bestämmas, inom hvilken ett uppdrag,
sådant han fått sig ålagdt, skulle vara fullgjordt; och vidare att en undersökning
angående Libells förhållanden och beteende före och efter häktandet
— såsom Rådstufvurätten uttryckte sig — måst företagas. Om
än, såsom Fängelseläkaren i sina förklaringar yttrat, det vore »theoretiskt
ohållbart och praktiskt omöjligt likasom i gällande lag oförsökt att ä
priori bestämma den för undersökning af en persons sinnesbeskaffenhet

erforderliga tid», så kunde väl deraf ej följa, att en läkare, som fått ett
dylikt uppdrag i fråga om en häktad person, kunde och finge af beqvämlighet,
bristande företagsamhet eller rent af pligtförgätenhet ansvarsfritt
huru lång tid som helst undanskjuta uppdragets verkställande.
Han skulle eljest ega en magt, som i ett lagbundet samhälle ej tillkomrae
någon myndighet, magten att efter godtycke för huru lång tid
som helst beröfva en person hans frihet, denne till oförskyldt lidande
och det allmänna till obehörigen ökad kostnad. Någon begränsning af
tiden måste finnas, om ock olika för olika fall, och någon myndighet
måste i slik fråga ega afgörande vitsord att bestämma den tidrymd, som
i hvarje fall varit för det afsedda ändamålet erforderlig. Denna myndighet
åter kunde svårligen vara någon annan än Kongl. Medicinalstyrelsen,
såsom den i dylika frågor sakkunnigaste; och när denna myndighet
efter pröfning af de till förevarande fråga hörande handlingar
funnit Fängelseläkaren hafva gjort sig skyldig till försummelse af den
beskaffenhet, att den lagligen borde beifras, så kunde väl denne ej undgå
det ansvar, som borde ifrågakomma, endast genom åberopande af den
omständighet, att någon tid för det ifrågavarande uppdragets verkställande
ej funnes i lag stadgad. Han måste derföre, såsom han ock gjort,
söka uppvisa några hinder, som vållat, att han ej förr än som skett kunnat
fullgöra uppdraget. Och detta hinder skulle hafva varit den undersökning,
som måst verkställas angående Libells förhållanden och beteende
före och efter häktandet. Om denna undersökning förmäldes uti Fängelseläkarens
till Rådstufvurätten afgifna svaromål helt kort, att den bestått
först och främst i upprepade samtal inom fängelset med Libell. Huru
ofta egde dessa samtal rum och hvad föreföll dervid? Detta skulle väl
hafva antecknats i den sjukjournal, Fängelseläkaren enligt reglementet
för läns- och kronocellfängelser den 28 Maj 1867 § 5 vore skyldig att
föra. Men derom lemnades ej _ ringaste besked i den afgifna läkareattesten,
der sådant, på sätt af Ofverläkarens vid hospitalet i Hernösand
sedermera afgifna attest ville synas, bort hafva förekommit, derest Kongl.
Medicinalstyrelsen, som deröfver hade att sig yttra, skulle haft någon
ledning för sitt omdöme, ej heller i Fängelseläkarens förklaringar till
mig och Rådstufvurätten. Vidare hade undersökningen bestått deri, att
Fängelseläkaren skulle hafva sökt skaffa sig upplysning om »några i dylika
frågor bevisande fakta läge till grund för de uti protokollen förvarade
positiva intygen af Pastor Brandell med flere». I förbigående
kunde frågas, hvilka skäl Fängelseläkaren haft att betvifla rigtigheten
af nämnda intyg och huru han tänkte sig att få upplysningar i detta afseende
på enskild väg, som vore tillförlitligare än de till domstolen af -

gifna. Men med antagande, att denna åtgärd varit af omständigheterna
påkallad och befogad, återstode det att få utrönt, om åtgärden verkligen
blifvit vidtagen och på hvad sätt det skett. Hade upplysningarna infordrats
skriftligen; när och till hvilka personer voro förfrågningarna i
detta afseende framstälda, och när hade svar ingått? — tidsbestämningar
vore naturligtvis vigtiga för vederläggande af en beskyllning om
obehörig tidsutdrägt — och hvilka upplysningar hade på detta sätt vunnits?
Hade upplysningarna infordrats genom muntliga samtal: hvilka
personer hade varit derom anlitade och hvad hade de haft att meddela?
På alla dessa frågor funnes ej spår till svar vare sig i den af Fängelseläkaren
afgifna attest eller i hans förklaringar till mig och Rådstufvurätten.
Att Rådstufvurätten, när den hade att ransaka och döma om
förevitad försumlighet i tjensteutöfning, hvilken tillvitelse bemöttes med
förebärande af en dylik undersökning såsom hinder för tjensteuppdragets
fullgörande, enligt gällande rättegångsordning haft rätt och följaktligen
pligt att till besvarande framställa nyssberörda frågor, torde ej vara tvifvel
underkastadt. I stället för att så förfara, hade Rådstufvurätten hemtat
ett skäl för den tilltalades friande från den omständighet, såsom Rådstufvurätten
uttryckte sig, att »Fängelseläkarens uppgift det merberörda undersökning
blifvit lagd till grund för utlåtandet, icke vore vederlagd». Men
denna uppgift kunde ju uppenbarligen hvarken medgifvas eller vederläggas,
ty hvilken grund han uppgåfve, tillkom det ej någon annan att
bedöma. Rätta meningen af det oegentliga uttrycket torde väl vara den,
att det icke skulle blifvit vederlagdt, att undersökningen egt rum och fordrat
just den tidrymd, som blifvit stämplad såsom ett obehörigt dröjsmål;
men i så fall åberopade jag åtalets anställande, Kongl. Medicinalstyrelsens
påminnelser och åklagarens slutpåstående såsom fullständiga vederläggningar
i denna punkt, ty om Fängelseläkaren visat, att den undersökning,
hvarom fråga vore, verkligen egt rum och att hon erfordrat hela den
långa tid, hvarunder dröjsmålet räckte, så hade naturligtvis något åtal
icke kommit till stånd.

Nu åter företedde sig — oaktadt de tillfällen Fängelseläkaren haft
att lägga i dagen de oafbrutna bemödanden han under den långa tiden
skulle haft osparda för att, så skyndsamt och noggrant som möjligt, fullgöra
sitt uppdrag — förhållandet så, som det skulle visat sig, derest han
under tiden ingenting dervid gjort utan först, när han erhöll, såsom han
uppgåfve, föreläggandet att inom viss tid afgifva utlåtandet, gripit sig
an och i hast sammanfattat det kortvilliga och ofullständiga utlåtandet
om Libells sinnesbeskaffenhet; och att Rådstufvurätten såsom domare
kunnat se förhållandet i annat ljus, härledde sig utan tvifvel deraf, att

Rådstufvurätten genom sin origtiga uppfattning af bevisningsskyldighetens
fördelning parterne emellan ej varseblifvit, huruledes Fängelseläkaren
helt och hållet brustit i den bevisning, som honom ålegat.

Att Fängelseläkaren funnit Kongl. Medicinalstyrelsens åsigt i fråga
om tillämpligheten på ifrågavarande fall af § 3 i 1858 års stadga om
sinnessjukas vård så svårfattlig, hade utan tvifvel sin grund deri, att
han ej egnat saken sorgfällig eftertanke. Denna föreskrift lydde sålunda:
»A hospital mottagas, behandlas och vårdas:

c) de, hvilka i anseende till det tvifvelaktiga i deras sinnesbeskaffenhet,
för rättsmedicinska frågors besvarande, behöfva närmare undersökning.
»

Der förutsattes uppenbarligen, att den läkare, som fått uppdrag att
yttra sig om personens sinnesbeskaffenhet, skulle med ledning af tillgängliga
handlingar och upplysningar anställa undersökning om den sjukes
tillstånd och således icke hade befogenhet att »ögonblickligen» fälla
sitt domslut om det tvifvelaktiga i personens sinnesbeskaffenhet. Men
vore den sjuke häktad, och läkaren funne i denna omständighet sådana
hinder för och svårigheter vid undersökningens fullföljande, som dem
Fängelseläkaren i sin förklaring till mig omförmälde, så borde han ej,
med eller utan fruktlösa försök att bekämpa dessa hinder och svårigheter,
låta den sjuke månad efter månad qvarhållas, hvarigenom dennes
befordrande till verkställbar undersökning vid hospital förhindrades. Hade
deremot Fängelseläkaren, på sätt Kongl. Medicinalstyrelsen antydt, med
tillämpning af ofvan åberopade stadgas föreskrift, efter föregången undersökning,
sådan den med ledning af tillgängliga handlingar i fängelset
kunnat verkställas, förpassat Libell åtminstone vid första månadens slut
till hospital i Hernösand eller annorstädes, så hade undersökningen i sin
helhet, med beräkning af vid pass två månaders vistelse på hospital, kunnat
afslutas på ungefärligen tre månader, i stället för att den nu upptagit
omkring fem och en half. Således skulle icke, på sätt Fängelseläkaren
påstått, längre uppehåll i sakens slut derigenom hafva uppkommit.

Sedan hos mig skriftligen blifvit anmäldt, att den 16 November 1877
till Domkapitlet i Göteborg ingifvits en klagoskrift mot en Kyrkoherde inom
Göteborgs stift för tjenstefel och utfärdande af falskt embetsbevis, men
att, såvidt det vore bekant, någon åtgärd ännu i September månad 1878
icke från Domkapitlets sida vidtagits, samt jag i anledning deraf från

Just-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. 8

Domkapitlet infordrat yttrande öfver den framstälda anmärkningen, så
anförde Domkapitlet i skrifvelse den 27 November 1878, att målet i
fråga, som till Domkapitlet efter förklaringars afgifvande inkommit den
1 Maj 1878 i fullständigt skick till afgörande, blifvit af Domkapitlet den
8 i samma månad afgjordt, samt att Amanuensen vid Domkapitlet, som
under Consistoriinotariens tjenstledighet jemte egen tjenst skött Notarietjensten,
varit af Domkapitlet befriad från uppsättande af expeditioner
i de före nämnda tjenstledighets början afgjorda mål och ärenden, hvilket
tillhörde den ordinarie Notarien; hvarförutan Domkapitlet i. öfrigt
åberopade ett vid Domkapitlets skrifvelse fogadt yttrande från Consistoriinotarien
af det hufvudsakliga innehåll, att det varit för honom omöjligt
att före den 3 Juli 1878, då hans tjenstledighet inträdde, medhinna utarbetandet
af ifrågakomna mål, i anseende till de synnerligen många och
brådskande tjenstegöromål, som alltid påträngde i Maj och Juni månader;
att Notarien, för hvilken tjenstledigheten tilländagått den 25 September,
under denna tid uppsatt och till Domkapitlet afleinnat fullständiga referat
i åtta ännu mera angelägna mål än det nu ifrågavarande och efter den
25 i sistnämnda månad under den öfriga trägna tjenstgöringen expedierat
tvenne dylika referat, samt den 20 derpå följande November till Domkapitlet
afiemnat dylikt sådant i det nu omhandlade målet; och ansåge
Notarien, att hvad han i enlighet med den vid Domkapitlet af ålder följda,
häfdvunna arbetsordning sålunda fullgjort, varit mer än hvad som efter
gällande lag kunnat honom åläggas, helst hans dagliga tjenstgöring i
medeltal kräfde tolf timmars arbete.

Hvad Domkapitlet och Consistoriinotarien sålunda anfört, syntes mig
emellertid ej tillfredsställande, utan aflat jag en skrifvelse till Domkapitlet
af den 12 December 1878, uti hvilken jag yttrade, att det ej
vore med god ordning och rättssökandes skäliga anspråk förenligt, att
ett utslag, som beslutats den 8 Maj, icke expedierats förr än efter den
20 November samma år. Vore nu förhållandet sådant, som Consistoriinotarien
uppgåfve, att det för andra angelägna ärendens expedierande
varit honom omöjligt att förr medhinna det ifrågavarande utslagets expedition,
så utbad jag mig underrättelse om de åtgärder, som Domkapitlet
kunde hafva vidtagit för att bereda Consistoriinotarien ett i så
fall oundgängligen nödigt arbetsbiträde. Om åter Consistoriinotarien
brustit i sin pligt och låtit en så anmärkningsvärd försummelse komma
sig till last, nödgades jag påyrka, att Domkapitlet måtte för slik tjensteförsummelse
tilldela honom en allvarlig föreställning med tillagd förmaning
att för framtiden bättre iakttaga sin oeftergifliga tjenstepligt,

hvarjemte jag slutligen begärde besked om de beslut och åtgärder, som
af denna min framställning föranleddes.

I anledning deraf lemnade Domkapitlet i skrifvelse den 8 Januari
1879 dels en uppgift om göromålens fördelning emellan Consistoriinotarien
och Amanuensen, hvaraf framgick, att expedierande af det utslag,
hvarom fråga var, tillhört den förre, dels ock att Domkapitlet på grund
af de ökade göromålen för Consistorii-expeditionen och de dryga lefnadskostnaderna
i Göteborg flera gånger och senast i skrifvelse den 25 September
1878 hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om löneförbättring
åt såväl Notarien som Amanuensen i den förhoppning att.
om och när sådant erhölles, Notarien måtte kunna med mindre känbar
uppoffring aflöna de arbetsbiträden, hvilka han behöfde och om hvilkas
anställande han sjelf droge försorg.

I nu anförda skrifvelse hade Domkapitlet icke meddelat yttrande,
huruvida i förevarande fall Consistoriinotarien borde anses skyldig eller
icke till det dröjsmål, som förelupit med expedierande af ofta berörda
utslag; och då detta dröjsmål räckt en så anrnärkningsvärdt lång tid, förklarade
jag i skrifvelse till Domkapitlet af den 19 Februari 1879, att
jag icke kunde lemna ärendet i det outredda skick, hvaruti det sålunda
befunnes. Men emedan jag icke egde fullständig kännedom om beskaffenheten
och vidlyftigheten vare sig af den expedition, hvarom här vore
fråga, eller af de andra expeditioner, hvilka enligt Consistoriinotariens
afgifna förklaring ansetts böra till tiden föregå den förra, nödgades jag
åter hänskjuta ärendet till Domkapitlets behandling, under upprepande
af mitt yrkande att, derest Consistoriinotarien vid pröfning af ärendet
med dithörande omständigheter befunnes hafva gjort sig till tjensteförsummelse
skyldig, Domkapitlet skulle med förmanskapets rätt tilldela
honom sådan föreställning, "som jag förut ifrågasatt.

Sedermera har Domkapitlet öfver min sålunda gjorda framställning
meddelat beslut den 26 Mars 1879 af innehåll, att ehuruväl de omständigheter,
Consistoriinotarien i sin förklaring andragit, kunde i någon
mån ursäkta dröjsmålet med expeditionen af ofvannämnda utslag, likväl
och enär särskild! den tjenstledighet, Consistoriinotarien åtnjutit under
tvä och trefjerdedels månader af sommaren, hvarunder han haft befrielse
från alla tjensteåligganden förutom expedierandet af utslag och resolutioner,
onekligen hade bort lemna honom tillfälle att nämnda skyldighet
fullgöra, helst hans helsotillstånd icke varit af beskaffenhet att göra honom
oförmögen till arbete, funne Domkapitlet Consistoriinotarien öfver
böfvan hafva dragit ut på tiden med ifrågavarande ärendes expedierande,
hvarföre Domkapitlet måste anse honom i detta stycke hafva gjort sig

skyldig till tjensteförsummelse och pröfvade derför rättvist att tilldela
honom lämplig föreställning med tillagd förmaning att för framtiden
bättre iakttaga sin tjenstepligt.

På sätt här ofvan i inledningen till denna embetsberättelse omförmäldes,
har jag under det förflutna årets lopp gjort underdåniga framställningar
i nedanstående ämnen, nemligen

l:o. Angående inrättande i liufvudstaden af en anstalt, dit domstolar,
domare och fängelseföreståndare borde insända vissa uppgifter
rörande dömde förbrytare och hvarifrån upplysningar
om nämnde förbrytare skulle åklagare och domstolar på anfordran
tillhandahållas, hvarom underdånig skrifvelse afläts
den 29 November 1879, så lydande:

»Det märkes i äldre tiders brottmålslagstiftning, så hos oss som hos
andra folk, ett sträfvande att ej allenast genom straffens blodiga stränghet
utan äfven genom deras till den brottsliges framtid utsträckta verkningar
afskräcka från begåendet af brott och missgerningar. Förbrytaren
skulle nemligen, der han fick behålla lifvet, ej endast på allehanda sätt
till kroppen marteras, hans goda namn och rykte, hans anseende bland
medmenniskor skulle ock i grund och för all tid tillintegöras. För
detta ändamål användes utom kroppsstraffen: gatulopp, spö och ris m. m.,
jemväl skamstraff, såsom halsjern, offentlig kyrkoplikt och ärans förlust
för hela lifstiden; allt detta, såsom det vill synas, under förutsättning,
att den, som en gång dukat under för brottets frestelser, aldrig mer
kunde resa sig upp utan alltjemt förblefve en brottets träl, för hvilkens
framtida missgerningar samhället och förbrytarens medmenniskor behöfde
genom hans brännmärkande varnas och skyddas. När nu icke alla förbrytarens
samtida kunde se honom vid skampålen eller på pliktpallen,
blef det nödigt att på annat sätt göra dem underkunniga om hans brott
och nesa, hvarför det stadgades, att domstolarne skulle, på föreskrifvet
sätt, om det begångna brottet och det ådömda straffet underrätta presterskapet
i den församling, till hvilken den dömde hörde, på det att
anteckning derom måtte göras i församlingens ministerial- eller kyrkobok
och vid de tillfällen, då personen hade af nöden att från besagda
presterskap begära fräjdbetyg, eller då sådant af annan person eller någon
myndighet äskades, denna anteckning skulle deri införas och vittna
om det en gång föröfvade brottet. Detta anklagande minne fick alltså
aldrig utplånas eller glömmas; det förblef en ständig förödmjukelse för

den en gång fallne och en ständig varning till hans medmenniskor att
icke träda i beröring med, icke i tjenst eller arbete emottaga eller med
sitt förtroende bevärdiga den för lifstiden sålunda brännmärkte.»

»Under senare tider har en med kristendomens läror och den sanna
inenniskokärlekens fordringar mera öfverensstämmande åsigt om straffets
ändamål och ''brottslingens menniskovärde gjort sig gällande och jemväl
vunnit insteg i vår brottmålslagstiftning. Vår nya strafflag har nemligen
genom de offentligen verkstälda kroppsstraffens och de så kallade
skamstraffens afskaffande samt ärelöshetens och vanfräjdens begränsning
till viss kortare tid tydligen ådagalagt, att han upptagit den brottsliges
förbättring • bland .straffets ändamål. I samma riktning är ock den fullkomliga
omdaning till ett bättre, som vårt fängelseväsende undergått,
ämnad att verka. Att emellertid lagstiftningen icke kunnat på en gång
bryta med en häfdvunnen ordning och stöta för hufvudet rotfästa föreställningar
hos allmänheten må dock icke klandras. Det hade svårligen
låtit sig göra, att med ett penndrag i lagen befria den till ett strängare
straff dömde förbrytaren från all påföljd af brottet inför det allmänna
omdömet, att ställa den straffade, så snart straffet slutat, i jemnbredd
med den aldrig straffade; han måste bland sina medmenniskor någon
tid vara i mistning af det förtroende, som tillkommer den oförvitlige
samhällsmedlemmen, intill dess genom ådagalagd sinnesförändring och
sedlig förbättring den fallne visat sig förtjent af ett sådant förtroendes
återvinnande. Af denna anledning inkom i lagen stadgandet om förlust
af medborgerligt förtroende för viss tid eller för alltid såsom straffpåföljd
för de svårare och svårast ansedda förbrytelserna. Med hänsyn
till samma allmänna omdöme har väl ock stadgandet om förhöjdt ansvar
för återfall i vissa brott bibehållits. Det är emellertid obestridligt,
att dessa stadganden lägga hinder i vägen för den straffades återupptagande
i samhället efter utståndet straff och sålunda i sin mån motverka
hvad lagen i andra delar åsyftat eller att underlätta den fallnes
återupprättelse, ty så länge en persons fräjdbetyg innehåller, att han är
förlustig medborgerligt förtroende, kan han svårligen erhålla arbete och
dagligt bröd, om han behöfver söka det hos andra, än mindre tjenst
och anställning, som betryggar hans utkomst; och så länge ökadt straffför
återfall i brott finnes stadgadt, måste, hvarje gång en person ställes
under tilltal för brott, hvilkas förnyande medför förhöjdt ansvar, huru
oskyldig han än kan vara till det brott, som honom tillvites, undersökning
om hans föregående vandel anställas, och således de brott, han
förut kan hafva begått, äfven om de blifvit genom utståndet straff försonade,
äfven om han derefter genom förbättradt lefverne ådagalagt upp -

riktig ånger öfver sitt brott, framdragas i ljuset till hans förödmjukelse
och med störande inverkan på den återgång till redbar och oförlitlig
vandel, hvari han är stadd. Delade meningar hafva derför ock försports
angående lämpligheten af ifrågavarande stadgandens bibehållande i vår
lagstiftning; men då ej mer än ett och ett hälft årtionde förflutit sedan
den vigtiga förändring till straffens mildrande vidtogs, som vår strafflag
onekligen innebär, och tankarne i berörda ämne under denna korta tid
ej kunnat uppnå tillräcklig stadga och klarhet i fråga om bästa medlen
för ernående af det högre mål, som anses önskvärdt, torde ett ytterligare
steg i samma riktning ännu icke kunna tagas utan att möjligen
väcka oro och farhågor.»

»I sammanhang med Strafflagen och till främjandö af samma syftemål,
hvarom nyss är taladt, nemligen underlättande af brottslingars återgång
till samhället, utfärdades Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865,
som stadgar:

»»I de fall, då enligt särskilda författningar det är presterskapet anbefaldt.
att meddela betyg om personers fräjd, har Kongl. Maj:t funnit
godt förklara, att dermed allenast förstås intyg, huruvida den ifrågavarande
personen, vid den tid då fräjdbetyget meddelas, är i följd af
domstols utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende
för alltid eller,1 på viss tid, i hvilket fall betyget skall innehålla uppgift
såväl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, der detsamma icke meddelats
af Kongl. Maj:t, om tiden hvarinom besvär deremot skolat anföras;
dock att prestbevis, som för flyttning från en församling till
annan meddelas, jemväl skall, med afseende å kyrkotukten, innehålla ej
allenast huruvida den ifrågavarande personen dä är i följd af begånget
brott från delaktighet i den heliga nattvarden utestängd eller genom
domstols beslut blifvit för brott under framtiden stöld, än äfven huruvida
den flyttande är vorden enligt Kyrkolagen varnad att från nattvarden
sig afhålla eller vid den tid, då betyget utfärdas, är stäld under
sådan kyrkotukt, som enligt Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 af
Kyrkorådet utöfvas. Denna förordning skall icke ega tillämpning i fråga
om anteckning i prestbevis rörande brott, hvarför någon genom utslag,
deri ändring ej skett, är vorden dömd före början af innevarande år
(1865), i hvilket fall kommer att förfaras i enlighet med hvad hittills
varit iakttaget.»»

»Då sedermera uppmärksamheten blifvit fäst derpå, att liknande förmån
med den, som genom 1865 års nyss anförda Förordning medgifvits
de personer, som voro dömde till förlust af medborgerligt förtroende på
viss tid, att efter denna tids förlopp anteckning om deras förut be -

gångna brott ej vidare skulle i prestbevisen införas, icke tillgodokom
dem, som före 1865 års början blifvit för vanfräjdande brott dömde,
förordnade Eders Kongl. Maj:t, uppå Riksdagens underdåniga hemställan,
genom nådig Förordning den 23 November 1873, att:

»»vid utfärdande af fräjdbetyg för personer, hvilka före 1865 års
början blifvit för brott dömde, presterskapet icke må för annan än den,
hvilken är dömd ärelös eller förklarad aldrig vara vittnesbär, göra anteckning
om brottet, sedan tio år förflutit från den tid, då ådömda bestraffningen,
enligt hvad känd! är, i öfrigt blifvit till fullo verkstäld»».

»Det är, såsom af dessa lagbud antydes, presterskapet, som det tillkommer
och åligger att utfärda fräjdbetyg. På det att de för detta
ändamål erforderliga upplysningar må komma presterskapet till handa,
är det, såsom redan blifvit antydt, föreskrifvet, att i stadgad ordning
från domstolarne vederbörande presterskap meddelas underrättelser om
de personer, som blifvit dömde eller stälde under framtiden för gröfre
brott, som angå lif, tjufnader och sådana förbrytelser, som icke blott
med penningböter få försonas och i öfrigt alla de, som äro af den beskaffenhet
att den sakfälde icke får komma i åtnjutande af den heliga

nattvarden, innan han låtit sig enskildt skriftas och aflösas; samt att det
skall åligga presterskapet att, hvar i sin ort, hålla och förvara noggranna
anteckningar öfver de underrättelser, som sålunda blifvit lemnade.»

»Innan 1865 års nådiga Förordning utkom, var det vanligt att i alla
fräjdbetyg, för hvilket ändamål de än utfärdades, anfördes allt hvad om
den ifrågavarande personens fräjd kändt var och på nyss berörda sätt
antecknadt blifvit. I detta förhållande var det som lagstiftaren, af förut
anförda skäl, ville åstadkomma en förändring genom sistnämnda 1865
års nådiga Förordning. Vare sig att det skedde af okunnighet om förordningens
tillvaro eller af bristande urskilning vid densammas tillämp ning,

inträffade det, synnerligast under första åren efter förordningens
utfärdande, att fräjdbetyg af en och annan prestman utlemnades, som,
enligt gammal vana, innefattade andra och flera anteckningar om personernas
fräjd än förordningen medgaf, och på deröfver hos mig anmälda
klagomål blefvo de prestman, som till nämnda förseelse gjort sig
skyldige, tilltalade och af vederbörande Domkapitel till lämplig föreställnings
erhållande dömde.»

»Men från annat håll förspordes snart klagomål af alldeles motsatt
syftning, nemligen deröfver, att presterskapet, när prestbevis infordrades
rörande personer, som vid domstol voro för brott tilltalade, dessa betyg
icke upptogo hvad emot personernas fräjd förut förekommit, om och
huruledes de för redan begångna brott blifvit dömde o. s. v.; och en

domare, som var ledamot af Riksdagens Andra Kammare, väckte derstädes
under sist förflutna års riksmöte fråga om, att ''Riksdagen måtte
för sin del besluta den ändring eller det tillägg i nådiga förordningarne
den 20 Januari 1865 och den 28 November 1873 att, utan hinder af
desamma, det skulle åligga presterskapet att, då i embets- eller tjensteväg
fräjdbevis äskas angående för brott tilltalad person, i betyget anteckna
om denne förut undergått bestraffning för brott, med uppgift i
så fall å brottets art, straffet derför, domstolen som ådömt straffet, och
tiden när dess utslag meddelats’.»

»Riksdagens Lagutskott, till hvars behandling frågan öfverlemnades,
föreslog i deröfver afgifvet utlåtande, att» »»Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder förklara att, genom
hvad i förordningarne den 20 Januari 1865 och den 28 November 1873
finnes stadgadt, icke blifvit upphäfd den presterskapet enligt särskilda
författningar åliggande skyldighet att, då i embets- eller tjensteväg fräjdbetyg
angående häktad person begäres, i betyget, utöfver hvad nämnda
förordningar medgifva, lemna de öfriga upplysningar, som finnas hos
presterskapet tillgängliga»»; »men hvad Utskottet sålunda föreslagit vann
ej bifall i någondera af Riksdagens Kamrar.»

»Emellertid låter det sig icke förnekas, att när lagen stadgar högre
straff för den som ånyo begår samma slags brott, för hvilket han förut
lidit straff, dermed illa står tillsammans, att en befintlig och förut med
fördel begagnad utväg att vinna kunskap om, huruvida den tilltalade
varit för enahanda brott förut straffad eller icke, blifver genom ett annat
lagstadgande afskuren. Detta ådagalägger obestridligen bristande sammanhang
i lagstiftningen. Skall denna brist afhjelpas eller åtminstone
öfverskylas, så måste, i den afskurna utvägens ställe, anvisas en ny, som
åtminstone lika väl om icke bättre leder till det afsedda ändamålet.»

»Att den sålunda förlorade utvägen dock icke varit eller under närvarande
förhållanden kan blifva i alla afseenden ändamålsenlig och utan
stora brister, måste medgifvas.»

»I första rummet är det utan tvifvel olämpligt att för det uppgifna
ändamålet anlita presterskapets biträde. Utom det, att så många andra
för dess kall främmande bestyr äro lagda på detta stånd, att en minskning
i dessas antal måste vara önsklig, kan det för en prestman, som
värdigt uppfattar sitt kall och samvetsgrant aktar på dess pligter, icke
vara annat än motbjudande att på det sätt, som förut påfordrats, derjemte
syssla i åklagaremagtens och polisens tjenst. Genom detta uppdrag
sättes han i en skef och oangenäm ställning till sina åhörare i allmänhet;
och det är lätt att föreställa sig, med hvilka känslor eu till

ånger väckt brottsling, som, trängtande efter andlig tröst, vill bekänna
sina brott och synder, skall vända sig till sin själasörjare, i hvilken han
har att frukta en åklagaremagtens och polismyndighetens medhjelpare.
Det vare härmed ej sagdt, att denna uppfattning af förhållandet är den
rigtiga, men det behöfves endast, att hon finnes, för att hon skall hafva
de verkningar, jag antydt; och detta skäl i förening med de flera, som
kunna anföras, synes mig vara tillräckligt att rättfärdiga ett försök att
befria presterskapet från det uppdrag, hvarom fråga är.»

»Ett annat skäl för samma sak är det, att de upplysningar rörande
personers föregående brott, som hos presterskapet kunna erhållas, icke
äro fullständiga och tillförlitliga. Det är visserligen sannt, att presterna
från domstolarne i riket bekomma uppgifter rörande de personer inom
hvars och ens församling, som blifvit för vissa gröfre brott dömde; men
först och främst är det icke säkert, att dessa uppgifter ordentligt lemnas
af domstolarne eller, om de ock aflemnas, att de framkomma, då de
skola gå genom flera händer, och om de framkomma, att de äro så fullständiga
i fråga om den eller de dömdes namn, hemvist, födelseår m. m.,
att icke misstag på person kan göras, då uppgiften skall af presten införas
i hans anteckningar, hvilka vanligtvis lära göras i ministerial- eller
kyrkoböckerna. Öfver felaktigheter i alla dessa afseenden hafva klagomål
hos mig varit anförda. Men, om ock med dessa uppgifters upprättande,
afsändande och antecknande allt rigtigt tillgått, lida de ändock
af en väsentlig brist derutinnan, att de ej tjena att bestyrka, det den
eller de till straff dömde verkligen undergått sitt straff, hvilket förutsattes
såsom ett oeftergifligt vilkor för straffets ökande, när brottet ånyo
är begånget och åtaladt. Denna omständighet, att presterna ej erhålla
uppgift, när personer, som hos dem såsom till det eller det straffet
dömde på ofvan beskrifna sätt blifvit anmälde, undergått bestraffningen,
gör dessutom för presterna snart sagdt omöjligt att veta, när den tillika
med straffet ådömda förlust af medborgerligt förtroende upphörer och
ej vidare får i fräjdbetyget omförmälas, sedan tiden för nämnda straffpåföljds
fortvaro, numera, enligt nådiga Förordningen den 31 Oktober
1873, räknas från den dag, å hvilken straffet slutade, och icke, såsom
förut vanligen brukades, från dagen då utslaget, som ålade straffpåföljden,
meddelades. Att på förhand uträkna slutdagen för ett ådömdt
straff kan, i följd af föreskrifterna om de olika slag af afdrag å strafftiden,
stundom vara brydsamt för dem, som hafva skyldighet att med
detta ämne vara förtrogne, huru mycket svårare skall detta då icke vara
för dem, som ej ega och ej behöfva ega en sådan insigt. Dertill kommer,
att under strafftiden händelser kunna inträffa, såsom sjukdomsfall

Jmt.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. 9

och rymning, hvilka vålla afbrott i straffet och gäcka all på förhand
uppgjord beräkning. Sålunda kan icke ens den upplysning, fräjdbetyget
får innehålla, nemligen huruvida den person, för hvilken betyget är utfärdadt,
åtnjuter eller är förlustig medborgerligt förtroende, under nuvarande
förhållande, och så snart personen någon gång varit medborgerligt
förtroende förlustig, icke anses fullt tillförlitlig.» ,

»Ett annat förhållande, som gör att, äfven om, på sätt vid senaste
riksmöte var föreslaget, presterskapet skulle fått sig ålagdt att, då fräjdbevis
i embets- eller tjenste-väg äskades angående en för brott tilltalad
person, i betyget anteckna, om och hvilken bestraffning, personen förut
kunde hafva undergått, detta i alla fall icke skulle hafva ledt till det
åsyftade ändamålets uppnående, är det, att när en person efter förloppet
af den tid, under hvilken han varit förlustig medborgerligt förtroende,
flyttat från en församling till en annan, det pr estbetyg han då
medförer, enligt 1865 års förordning, icke får innehålla någon anteckning
om föregående brott och straff eller förlust af medborgerligt förtroende,
så att presten i den församling, dit personen flyttat, är ur stånd
att, äfven om han dertill erhållit lagligt bemyndigande, meddela upplysning
om den inflyttades föregående öden.»

»Då emellertid vid domstolarne fråga icke sällan uppstår, huruvida
en tilltalad person bör ådömas förhöjd bestraffning för ånyo begånget
brott af den art, att brottets förnyande enligt lag medför sådan påföljd;
då dervid utredning af brottslingens föregående lefverne och förut
ådömda och undergångna bestraffningar är af nöden, hvilken, i anseende
till brottslingens tredska eller uppenbart lögnaktiga uppgifter, fordrar
att all tillgänglig bevisning anlitas; och då denna bevisning så vidt
den skall sökas hos den myndighet, som nu ensam har att utfärda fräjdbetyg,
icke kan vinnas utan uppoffring af den kristliga och menniskovänliga
afsigt, som dikterat 1865 års ofta åberopade förordning, afsigten
att befria den en gång fallna medmenniskan från lifstidslång vanära,
hvilken hindrar hans medborgerliga återupprättelse och försoning med
samhället, och icke utan att bibehålla presterskapet vid en för dess kall
främmande och förhatlig ansedd skyldighet att i dylikt afseende gå
åklagare- och polismyndigheter till handa, hvilken skyldighet, huru samvetsgrant
den än må fullgöras, visat sig för det afsedda ändamålet icke
vara tillfyllestgörande; blifver det nödvändigt att söka för denna angelägenhet
finna någon annan anordning, som utan nämnda olägenheter
må kunna åstadkomma en tillfredsställande lösning af den föreliggande
uppgiften.»

»Det är bekant, att i främmande länder för vinnande äf upplysning

om anklagade personers föregående lefnadsöden och förnämligast deras
förut begångna brott och utståndna straff hufvudsakligen två olika förfaringssätt
varit tillämpade, bestående det ena deruti, att hvarje domstol
förer mer eller mindre omständliga anteckningar öfver alla tilltalade och
dömde personer och öfver dessa anteckningar håller noggranna register;
och det andra deri, att från alla domstolar i landet mer eller mindre
utförliga uppgifter öfver tilltalade och dömde personer insändas till
någon anstalt i landets hufvudstad, der dessa uppgifter samlas, ordnas
och registreras, så att på inkommande förfrågningar besked utan dröjsmål
derifrån kan erhållas, huruvida en uppgifven person vid någon af
landets domstolar förut varit för brott dömd och straffad, samt huru
han blifvit dömd och straffad. Då det skulle leda till alltför stor
vidlyftighet att här närmare redogöra för dessa inrättningars beskaffenhet
i andra länder, tillåter jag mig i afseende derpå åberopa en mycket
upplysande afhandling med titeln »Traite theorique et pratique des casiers
judiciaires en France et å 1’étranger par O. Despaty», tryckt i Paris
år 1870.»

»Vid jemförelse emellan ofvan nämnda förfaringssätt visar det sig,
att de hvar för sig hafva sina fördelar och olägenheter; och jag har varit
tveksam hvilketdera skulle vara för vårt land och våra förhållanden det
lämpligaste. Det förstnämnda, eller att hvarje domstol skulle föra anteckningar
öfver dömde personer, är redan i viss mån infördt vid Råclstufvurätten
i Stockholm, som har sin så kallade »svarta bok», i hvilken
sagda anteckningar införas och som är vederbörligen registrerad. Detsamma
är förhållandet i några få af de öfriga städerna samt hos en och
annan domare på landet, dock, så vidt jag funnit, hafva anteckningarna
der icke varit så fullständiga och icke sträckt sig långt tillbaka i tiden
som hos Stockholms Rådstufvurätt. I betraktande likväl af domstolarnes
antal och vidt spridda läge i vårt land samt af den mängd för domarekallet
främmande bestyr, med hvilka domarena på landet redan äro
öfverhopade, har jag ansett att, äfven om brottslingarnes antecknande
skulle ske på flere ställen, sysslandet dermed icke borde påläggas domstolarne
eller domarena. Jag har tänkt mig, att det kunde verkställas
på ett ställe i hvarje län, i residensstaden, och lämpligen uppdragas åt
föreståndaren för länshäktet. Brottslingarne skulle då, vid hvilken domstol
inom landet de än blefve dömde, alltid upptagas å förteckningen
för det län, i hvilket enhvar af dem är född, och det borde åligga hvarje
domstol att, så snart en person dömdes för ett verkligt brott, om hans
namn, födelseår, hemvist m. m. samt för hvilket brott och till hvilket
straff han blifvit dömd, sända noggrann uppgift till föreståndaren för

länshäktet i det län, förbrytaren genom födseln tillhörde. Det sistnämnda
förfaringssättet åter, eller att alla anteckningar angående dömde förbrytare
samlas på ett ställe för hela riket, fordrar naturligen att i hufvudstaden
skulle inrättas en anstalt, dit nyssnämnda uppgifter från domstolarne
skulle insändas, i stället för till föreståndarne för de särskilda länshäktena,
och der de skulle förvaras, ordnas och registreras.»

»Då jag i valet emellan dessa olika sätt att ordna den ifrågavarande
angelägenheten bestämt mig för att gifva företräde åt det sistnämnda, har
skälet dertill hufvudsakligen varit det, att för en sådan för hela riket gemensam
anstalts åvägabringande betydande förarbeten redan äro gjorda.»

»Genom nådigt bref till Fångvårdsstyrelsen den 13 Juli 1875 har
Eders Kongl. Maj:t, med bifall till nämnda styrelses underdåniga förslag,
förordnat, att af hvarje mansperson, som å gemensamlietsfängelse undergått
straff för brott, som medfört förlust af medborgerligt förtroende,
af benådade lifstidsfångar samt af sådana från läns- och kronocellfängelserna
frigifne brottslingar, som gjort sig kända för synnerlig vanart,
skola före deras afgång från fängelserna tagas fotografiska bilder, af
hvilka bilder exemplar skulle sändas till polismyndigheterna i vissa af
de större städerna i landet. I följd häraf hafva till Fångvårdsstyrelsen
inkommit en icke obetydlig mängd af dylika fotografibilder, åtföljda af
lefvernesbeskrifningar, hvilka äro ordnade och registrerade. Vidare skola,
enligt nu gällande föreskrifter, de primäruppgifter, som från domstolar v

och domare insändas till Justitiedepartementet för att tjena till ledning
vid upprättandet af Chefens för nämnda departement årligen utgifna
embetsberättelse, upptaga de för svårare brott dömde förbrytares namn,
födelseår och hemvist, brott och ådömde bestraffningar; och enligt det
förslag till formulär för berörda uppgifter, hvilket för detta ändamål
tillsatta särskilde Komiterade afgifvit, skola uppgifterna, i vissa delar
ännu fullständigare upprättas, en särskild för hvar och en tilltalad och
dömd förbrytare. Af dylika uppgifter finnas samlingar för mer än
tjugo år tillbaka i Justitiedepartementets statistiska byrå.»

»Om nu hvad af dessa för olika ändamål tillkomna men hvarandra
ömsesidigt fullständigande samlingar, som förvaras dels på sistberörda
ställe och dels i Fångvårdsstyrelsen, sammanfördes på ett ställe och behörigen
ordnades, skulle de utgöra en betydande del af en »casier judiciair»
för hela riket. För att anskaffa det, som i dessa samlingar felades,
kunde den utväg vidtagas, att från rikets presterskap infordra uppgift
för hvarje församling uppå de ännu lefvande förbrytare, som funnes upptagne
i de anteckningar, hvilka på grund af anmälanden från domstolarne
blifvit hos presterskapet förda. I dessa uppgifter borde likväl

icke omförmälas andra förbrytare än sådane, som blifvit dömde till lifsstraff,
hvilket blifvit af nåd efterskänkt, omedelbarligen till spö eller ris,
till fästningsstraff, till straffarbete, till förlust af äran, af embete eller
tjenst eller af medborgerligt förtroende på viss tid eller för alltid, men
angående dessa skulle tydligt angifvas deras namn, yrke födelseår och
dag samt födelseort och hemvist, till socken och by; om hvilket allt
presterskapet bättre än någon annan myndighet är i tillfälle att utan
omväg lemna besked. När dessa alla uppgifter inkommit, torde väl för
någon tid flere personers samarbete erfordras för att jemföra presterskapets
uppgifter med dem, som från fängelserna samt domstolar och
domare inkommit, och för att derefter ordna och på lämpligaste sätt
registrera hela samlingen, men när detta vore gjordt, föreställer jag
mig, att en eller två personer skulle medhinna att emottaga och i registret
införa de efter hand ingående uppgifter från fängelserna och domstolarne
samt att besvara de förfrågningar, hvilka från allmänna åklagare
och domstolar komme att göras angående tilltalade förbrytares föregående
brott och bestraffningar.»

»Det skulle nemligen åligga nämnde åklagare att, likasom de nu
hafva skyldighet att så snart de vid domstol tilltala en person för brott,
genast infordra hans prestbetyg, hvilken skyldighet väl äfven framgent
skulle fortfara, tillika, derest den tilltalade icke vore till sina föregående
lefnadsöden inom orten tillförlitligen känd, från ofvanbeskrifna anstalt i
hufvudstaden begära om den ifrågavarande personen de upplysningar,
som ur de der insamlade uppgifter kunde vara att tillgå.»

»Utom tillvaron af nämnde förarbeten, som genom en dylik anstalts
förläggande till hufvudstaden och bildande, till en gemensam inrättning
för hela riket, i stället för att mindre sådana anstalter upprättades en i
hvarje län, kunde tillgodogöras, finnas äfven andra skäl för samma sak.
Det yppar sig stundom svårighet att få utredt, hvarest en tilltalad person
verkligen är född, äfven om personen sjelf är villig att lemna de
upplysningar i detta afseende, som han kan åstadkomma. Ännu oftare
blifver detta händelsen, när personen finner för sig fördelaktigt att fördölja
eller osannfärdeligen uppgifva sina förutgångna lefnadsöden. Vidare
är det icke så sällsynt, att vid våra domstolar tilltalas och dömas
personer, som icke äro inom landet födde. I dylika fall skulle hos den
domstol, som dömde personen, tvekan alltid uppstå, till hvilket län uppgift
om domen borde sändas, derest sådana uppgifter länsvis insamlades.
När detta sker på ett ställe, finnes ej rum för någon tvekan. Det blifver
ock från ett ställe alla upplysningar i dessa afseenden skola inheintas,
och detta är hufvudstaden, som väf kan, i följd af sitt läge och träffade

anordningar, anses stå i jemnare och snabbare förbindelse med alla orter
än något annat ställe i landet. Enligt gällande lag kan med företagande
af ransakning angående häktad person opåtaldt dröjas på landet i tre
veckor och i stad åtta dagar. Om då åklagaren genast vid häktningen,
i de fall, der så erfordras, från den ifrågastälda anstalten i hufvudstaden
begär upplysning om den häktade personen, bör, när ransakningen
skall försiggå vid domstol å landet, svar i de allra flesta fall hinna anlända
inom tre veckor; och de få städer, som äro så aflägsna, att på
bref från dem till hufvudstaden, svar icke alla årstider kunna på åtta
dagars tid erhållas, hafva telegräfanstalter att i nödfall användas. Således
kan i detta afseende icke någon skälig invändning göras emot den
tilltänkta anordningen.»

»En annan invändning kunde vara den, att genom den anordning
af ifrågavarande angelägenhet, som jag förordat, ett nytt embetsverk
skulle tillskapas eller åtminstone en eller två nya tjensteman tillkomma,
hvilket kunde undvikas under förutsättning, att fängelseföreståndarena
vid länsfängelserna kunde, utan intrång i deras öfriga tjenstebestyr,
medhinna fullgörandet af det uppdrag, som dem vore tillämnadt, derest
den nya anstalten anordnades länsvis, och att detta nya uppdrag kunde
dem åläggas utan all ersättning. Det är dock icke alldeles gifvet, att
en sådan förutsättning, vare sig i ena eller andra afseendet, skulle visa
sig vara rigtig. Och ehvad biträde komme att afiönas åt föreståndarena
vid större länsfängelserna, emedan desse eljest icke kunde medhinna det
tillkomna bestyret, eller någon, om än ringa, ersättning skulle tilldelas
dessa föreståndare vid rikets 24 länsfängelser, uppstode derigenom en
kostnad för statsverket säkerligen större än aflöningen för en eller två
tjensteman, hvilkas tillsättande förordats.»

»Det kunde möjligen synas, som för det ändamål, hvilket här blifvit
i främsta rummet framhållet, nemligen underlättandet af den bevisning,
som erfordras för tillämpning af förhöjdt straff för dem, som återfallit
i brott, det vore tillräckligt, att sådana uppgifter, hvilkas insändande
och förvarande i en särskild anstalt blifvit förordade, endast behöfde
omfatta de personer, som blifvit dömda för brott, hvilkas förnyande af
lagen belägges med ökadt straff, men då för det hos oss införda latitudsystemet
och fängelsesystemets rätta användande det är af stor vigt att
ega så noggrann kunskap som möjligt angående förbrytarenas föregående
lif; och då de uppgifter, .som redan äro afgifna och framgent skola
afgifvas af domare och fängelseföreståndare omfatta alla gröfre brott,
torde någon sådan inskränkning, som nyss omnämndes, ej böra ifrågasättas.
»

»Slutligen tillåter jag mig i underdånighet fästa uppmärksamheten
på några omständigheter, som med det redan anförda stå i närmare
eller fjermare sammanhang.»

»Det är förut anmärkt, att afsigten med 1865 års till innehållet
anförda nådiga förordning var, att en för brott dömd person skulle efter
någon tids förlopp kunna befrias från den vanära, som åtföljde brottet,
och blifva skicklig att åter upptagas i samhället, och att derföre i hans
fräjdbetyg, hans begångna brott och utståndna straff icke borde, såsom
förut skett, upprepas, utan betyget endast innehålla besked, huruvida
han vore förlustig medborgerligt förtroende eller icke, och att denna
förlust ej skulle i fräjdbetyget omförmälas längre tid, än den såsom
straffpåföljd enligt domstols utslag vore gällande. Det finnes emellertid
ett fall, der prestbetyget kan vittna om en vanfräjd och medföra förlust
af medborgerligt förtroende utan att detta stöder sig på någon domstols
beslut, och detta har icke sällan utgjort föremål för bekymmer, som till
mig blifvit framstälda ej mindre af dem, som erhållit dylika betyg, än
ock af dem, som utfärdat eller påtecknat betygen, nemligen predikanterne
vid rikets straff-fängelser. Dessa sistnämnde finna sig af gällande
föreskrifter förpligtade, att, när en fånge efter utståndet straff lemnar
fängelset, antingen å det prestbetyg, som medföljt honom vid ankomsten
till fängelset, anteckna, eller ock, vid utfärdande, såsom stundom af en
eller annan orsak kan erfordras, af nytt sådant bevis för fången, deri
införa, om och när fången begått den heliga nattvarden eller hvad i
öfrigt med honom tilldragit sig, som hörer till själavården, och derefter
under anteckningen å det gamla eller vid slutet af det till nyes utfärdade
beviset, utsätta antecknings- eller utgifningsdagen och orten, det
vill i sistnämnda afseende säga fängelsets namn. Nu är uppenbart, att
ett sådant betyg, utfärdadt t. ex. från straff-fängelset å Långholmen,
när det uppvisas för allmänheten, hvilket påfordras, så ofta arbete eller
tjenst af en okänd person sökes, blifver ansedt såsom ett betyg om vanfräjd,
och den, som innehafver ett sådant, betraktas såsom förlustig medborgerligt
förtroende, ehuru hans begångna brott icke varit med denna
straffpåföljd belagdt. Detta missförhållande synes kunna och böra afhjelpas
genom föreskrift till fängelsepredikanterne, att i det fall, då den
frigifne fången ej är i följd af domstols utslag förklarad förlustig medborgerligt
förtroende, någon anteckning icke får göras på hans medhafva
prestbetyg, utan i stället pastor i den församling, bemälde fånge
tillhör, genom fångpredikantens försorg underrättas om hvad som bort
å betyget tecknas; samt att, då nytt prestbetyg för den frigifne fången
är af nöden, denne hänvisas till pastor i den församling, han tillhör eller

der han uppgifver sig komma att vistas, och att fångpredikanten under
hand samtidigt öfversänder till sistbemälde pastor de uppgifter ur fängelsets
kyrkobok, som erfordras för utfärdande af prestbetyg.»

»Genom hvad här ofvan är ordadt om lämpligheten af ett förändradt
sätt för beredande af tillgång till nödiga upplysningar angående
tilltalade förbrytares föregående lefnadsöden åsyftas icke någon förändring
i hvad nu är stadgadt, om domstolars och domares skyldighet att
till presterskapet i den församling, en dömd förbrytare tillhörer, aflemna
uppgift om det brott och straff, hvartill förbrytaren blifvit fäld. Att
denna skyldighet fortfar, är af nöden för kyrkotuktens vidmagthållande
och äfven för att presterskapet, när prestbetyg från allmänna åklagare
eller domstolar infordras angående för brott tilltalade personer, skall
kunna vitsorda, huruvida den person, som är i fråga, åtnjuter eller är
förlustig medborgerligt förtroende; men på det att dessa bevis må för
framtiden blifva mera upplysande och tillförlitliga, än de för närvarande
äro, blifver en förändrad anordning nödvändig. Det är förut visadt,
huru svårt att icke säga omöjligt det är för vederbörande presterskap
att, sedan anmälan på nyss berörda sätt skett, att en person blifvit för
brott dömd och den ådömda strafftiden uppgifven, med bestämdhet uträkna
och säkert veta, hvilken dag den dömde slutat sitt straff, och från
hvilken dag den på samma gång ådömda straffpåföljden, förlust af medborgerligt
förtroende för viss tid, skall beräknas, och följaktligen jemväl
när denna påföljd upphörer och ej vidare får i utfärdande fräjdbetyg
omförmälas. Denna olägenhet blefve afhulpen, derest föreståndarena vid
alla fängelser i riket förständigades att för hvarje fånge, dömd till förlust
af medborgerligt förtroende, som efter utståndet straff försättes på
fri fot, meddela pastorsembetet i den församling, den straffade tillhör,
skriftlig uppgift om dagen, då straffet upphörde. Dessa uppgifter kunde
dock icke behöfva afsändas oftare än hvar tredje månad, likasom de uppgifter
angående dömde förbrytare, som från domstolarne afsändas för att
presterskapet tillställas.»

»Då, såsom redan blifvit anmärkt, det är oundgängligt för tillämpningen
af förhöjdt straff för förnyad brottslighet att styrkt är, att det
förra straffet blifvit verkstäldt, men domarenas primäruppgifter angående
dömde förbrytare derom icke kunna innehålla besked och följaktligen
från den anstalt, der dessa uppgifter skulle samlas, intyg i detta hänseende
ej kunde erhållas, vore det utan tvifvel i sin ordning, att fängelseföreståndarena
finge sig ålagdt, att på samma gång som uppgifter
öfver verkstälda bestraffningar affärdades till presterskapet, inskicka sådana
af samma beskaffenhet till nämnda anstalt.»

»På grund af det anförda vågar jag i djupaste underdånighet hemställa,
huruvida icke Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder finna för godt
förordna:

l:o) att i hufvudstaden skall inrättas en anstalt, dit ofvan omförmälda,
från domstolar, domare och fängelseföreståndare inkomna uppgifter
angående dömde förbrytare skola öfverlemnas, för att der förvaras
samt på lämpligaste sätt ordnas och registreras, och hvarifrån upplysningar
rörande nämnde förbrytare skola åklagare och domstolar på anfordran
tillhandahållas;

2:o) att Predikanterne vid rikets fängelser må förständigas, att angående
fångar, som frigifvas och icke äro dömde till förlust af medborgerligt
förtroende, å prestbevisen icke göra anteckningar, som utvisa,
att samma personer varit i fängelset intagna, utan under hand meddela
presterskapet i den församling, dit de skola afgå, hvad som eljest i prestbeviset
skolat införas; och

3:o) att Föreståndarena vid fängelserna må anbefallas att för hvarje
fånge, dömd förlustig medborgerligt förtroende, som efter utståndet straff
lemnar fängelset, meddela dels presterskapet i den församling, den frigifne
tillhör, dels ofvanberörda anstalt i hufvudstaden skriftlig uppgift
om dagen, då den frigifne slutat sitt straff; börande dessa uppgifter afsändas
endast vid hvar tredje månads slut.»

2:o. Angående tillägg till och ändring i §§ 13 och 14 i Kongl. Förordningen
angående expeditionslösen den 30 November 1855,
i fråga om frihet från expeditionslösen för fattigdoms skull
m. m., i hvilket ämne underdånig skrifvelse afläts den 16
December 1879 af följande innehåll:

»I Eders Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående expeditionslösen
den 30 November 1855 innehåller § 13 följande stadgande:

»»Den, som saknar tillgång till betalning, skall hos alla domstolar
och myndigheter, utan afgift eller vedergällning, undfå hvad honom till
sin rätts utsökande eller värjande nödigt är, då han sin fattigdom styrker
eller den eljest kunnig är. Har någon vid en domstol eller myndighet
blifvit för fattigdom från lösen eller afgift befriad, njute han,
utan vidare vittnesbörd, slik befrielse, der målet till högre rätt eller
myndighet fullföljes, så framt han ej under tiden nya tillgångar veterligen
erhållit.»»

»Den grundsats, hvarpå detta stadgande ytterst hvilar och som i
expeditionstaxan af den 15 Maj 1821 uttryckes med orden: ''ingen må

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. 10

för fattigdom hindras att sin rätt söka’, är i vår lagstiftning från äldsta
tider erkänd och vittnar fördelaktigt om denna lagstiftnings ädla och
upphöjda anda. Huruvida tillämpningen af grundsatsen, sedd ur rättvisans
synpunkt, förtjenar lika godt vitsord eller icke, derom kunna meningarna
vara delade. Den fördel, som beredes den fattige, tillkom honom
förr och tillkommer honom ännu i betydlig mån icke på det allmännas
utan på den enskilde tjenstemannens, på domarens, expedit.ionshafvandens
bekostnad. Det har alltid varit och är ännu desse tjensteman,
som till den fattiges fromma få vidkännas minskning i den dem
tillkommande inkomst af lösen, på samma gång de få bekosta utskrifning
och papper till de expeditioner, som skola de fattige kostnadsfritt
tillhandahållas. Denna uppoffring var naturligtvis kännbarare den tid
då, såsom förhållandet för få år sedan var med domarena på landet och
till stor del ännu är det i städerna, dessas aflöning hufvudsakligast utgick
i den så kallade papperslösen.»

»Om nu härutinnan ett skäl till klagan öfver obillighet kunde föreflnnas
för expeditionshafvandena, som hade olägenhet af den ifrågavarande
grundsatsens tillämpning på sådant sätt, hade den, som af samma
grundsats borde förvänta sig fördel, eller den fattige rättsökanden, å sin
sida icke mindre skäl till klagan öfver obillighet derutinnan, att den,
som skulle pröfva, om hans uppgifna fattigdom vore styrkt eller allmänt
kunnig, var just expeditionshafvanden, eller samme man, som egde rätt
till den lösen, från hvilken den fattige sökte befrielse. Denne var sålunda
domare i egen sak och egde afgöra en tvistefråga, af hvilkens utgång
han sjelf hade nytta eller skada. Huru rättrådig han än måtte
vara, så kunde det dock icke förtänkas honom, att han vid pröfningen
af den bevisning, som till den uppgifna fattigdomens styrkande åberopades,
förfor med allvar och stränghet. Han saknade dertill utom dess
ej särskilda anledningar. Det är nogsamt bekant, att personer finnas,
som gjort till sitt lifs uppgift att processa, att i likt och olikt söka sak
med andra menniskor och med en ihärdighet, som inga gränser känner,
fullfölja sina påståenden, huru orimliga de än må vara. Aro desse trätlystne
tillika fattige ■—- och det äro de merendels eller blifva det snarligen
— och följaktligen berättigade att utan någon kostnad drifva sina
rättegångar, så äro de, som råka ut för deras angrepp eller som af dem
skola utkräfva sin rätt, synnerligen att beklaga. Desse måste nemligen
vidkännas kostnader och ett olidligt besvär utan att kunna påräkna något
slags ersättning, ty af dem, som ingenting ega, kunna rättegångskostnader,
om äfven af domstolaime ådömda, naturligtvis aldrig utbekommas.
De böter åter, som lagen stadgar för rättegångsmissbruk, äro,

om de ock mot desse trätlystne tillämpas, alltför ringa för att, äfven då
de för bristande tillgång måste med fängelsestraff aftjenas, stäfja deras
framfart. Det kan ej väcka undran att expeditionshafvande åt slika
rättsökande ej utan noggrannaste pröfning medgifva förmånen att utan
lösen undfå alla handlingar, de begära, och dymedelst understödja ett
uppenbart missbruk och oskick, utan tvärtom finna sig pligtige att tillse,
huruvida dessa handlingar äro för de processlystne nödiga till ''deras
rätts utsökande eller värjande’, eller om de åstundas endast för att med
dem kunna i någon mån störa och ofreda andra menniskor i deras välfångna
rättigheters utöfning eller i annan måtto dem skada och förfölja.»

»Men det gifves andra än de, hvilka uppenbarligen sakna tillgång
till betalning’, som fika efter den förmån, ifrågavarande stadgande tillförsäkrar
de verkligen fattige, och detta under hvarjehanda förevändningar
och på olika sätt. Såsom exempel på ett af de oblygaste försök i
slik afsigt må anföras, att för flera år sedan en Handlande i hufvudstaden,
som hade en mängd småfordringar hos sina kunder, formligen öfverlät
dessa fordringar på en processmakare, som för bristande tillgångar
fått rättighet att utan lösen utbekomma protokoll och utslag från domstolarne;
men på samma gång förskaffade sig Handlanden af samma processmakare,
till hvilkens redbarhet och vederhäftighet såsom uppbördsman
han icke hyste fullt förtroende, en rättegångsfullmagt att af gäldenärerne
utsöka nämnda fordringar. Han instämde derpå gäldenärerne
till Rådstufvurätten. När rättegångarne voro afgjorda och fråga uppstod
om utlösande af protokoll och utslag i målen, företedde Handlanden
det för hans hufvudman utfärdade fattigdomsbeviset samt yrkade på
grund deraf att utan lösen utbekomma protokoll och utslag i de särskilda
målen.»

»Med sådana exempel för ögonen måste något hvar blifva tveksam,
om en grundsats, som kan leda till dylika missbruk, huru tilltalande för
känslan han än må vara, låter sig såsom lagbud försvaras och bör såsom
sådant bibehållas; men det är å andra sidan betänkligt att för missbrukets
skull afskaffa bruket och att straffa den oskyldige med den skyldige,
då bland mängden af de fattige väl ändock de processlystne och
bedräglige endast utgöra undantag, och det tillika bör medgifvas, att
sistnämnda slags bedrägliga handlingar icke försports och svårligen kunna
försökas annorstädes än i de större städerna.»

»Det är här förut taladt om obilligheten deraf, att den förmån i
afseende på utsökande och värjande af sin lagliga rätt, som i expeditionstaxans
ofvan anförda § tillerkännes den, som saknar tillgång till betalning,
ländt den enskilde tjensteinannen i stället för det allmänna till

tunga och kostnad. Häruti har onekligen på sista tiden en förändring
inträdt, i följd af den reglering landtdomarenas aflöning undergått. Papperslösen
utgör nemligen numera icke såsom förr den väsentligaste delen
af deras inkomster. Nämnda reglering berörer visserligen icke aflöningen
för städernas domare, men desse hafva förut icke varit och äro det
mindre nu till sina inkomster så- uteslutande beroende af papperslösen,
som landtdomarena förut varit. Emellertid tynger dock nämnda förmån
för de fattige rättsökande ännu på den del af papperslösen, som efter
löneregleringen tillkommer landtdomarena liksom på stadsdomarenas hela
inkomst af nämnda lösen. I följd af berörda lönereglering är det Staten,
som inträdt såsom deltagare i den papperslösen, som utgår vid alla
domstolar, utom stadsdomstolarne, och jemväl vid exsekutionssätena.
Detta förhållande kan icke blifva utan sin betydelse på, bland annat,
frågan om pröfningen af den bevisning, rättsökanden företer till bestyrkande
af sitt anspråk att på grund af fattigdom njuta befrielse från expeditionslösen,
hvarom förut är taladt. Denna pröfning verkställes nu
af domaren eller expeditionshafvanden ensam, och olämpligheten deraf,
att denne tjensteman sålunda dömer i egen sak, har redan blifvit omnämnd.
Hans domslut i detta afseende har likväl förut hufvudsakligen
rört hans egen rätt att få lösen emot den, som sökt befrielse från lösens
utgifvande. Numera rörer domslutet jemväl tredje mans rätt, nemligen
statens. Det är visserligen sant, att förut afgörandet af frågan om befrielse
från lösen hade inflytande på frågan om stämpels läggande på
vissa handlingar i så måtto, att den handling, som utlemnades utan lösen,
ej skulle med stämpel beläggas, men denna stämpel var i jemförelse
med den, som nu pålägges, hvilken tillika angifver statens andel i lösen,
så ringa, att föga afseende dervid kunde fästas.»

»Den ökade vigt, ifrågavarande pröfning sålunda erhållit, synes påkalla
ändring i sättet för dess verkställande. Det kan ej vara lämpligt,
att en beskattningsfråga afgöres t. ex. ensamt af en tillförordnad domare
på landet eller protokollsföranden i en stadsdomstol. Frågan bör af
domstolen pröfvas,, och hon bör väckas och afgöras under rättegången
och innan lösandet af någon dithörande expedition eger rum. Utom
frågans vigt är det äfven andra omständigheter, som göra ett sådant
förfarande nödigt. Domaren eller expeditionshafvanden befrias derigenom
från den förhatliga ställning, i hvilken han nu befinner sig, såsom
domare i egen sak, och från de misstankar för snikenhet och egennytta,
som nu lätteligen uppstå, så snart en rättsökandes anspråk på befrielse
från lösen måste afslås. En annan om ock underordnad fördel af denna
befrielsefrågas afgörande i god tid under rättegångens lopp är den, att

expeditionshafvanden derigenom kan undvika att låta på stämpladt papper
utskrifva protokoll och utslag, för hvilka lösen sedermera för fattigdoms
skull ej utgår, i följd hvaraf expeditionerne måste omskrifvas på
ostämpladt papper och expeditionshafvanden vidkännas ny kostnad och
ökadt besvär för att genom utbyte af det makulerade stämpelpapperet
kunna göra sig skadeslös åtminstone för stämpelafgiften.»

»Detta förfaringssätt kan dock icke iakttagas, när andra handlingar,
än de som tillhöra en pågående rättegång, begäras utan lösen, såsom
när afskrifter ur domstolars och embetsverks arkiv eller hvarjehanda bevis
åstundas. I dylika fall måste väl i fråga om nödvändigheten af den
begärda handlingen för utsökande eller värjande af den sökandes rätt
äfvensom om bevisningen för hans medellöshet pröfningen såsom hittills
tillkomma den expeditionshafvande, som handlingarna utlemnar.»

»I fråga åter om sättet för styrkande af det uppgifna förhållandet,
att den, som söker befrielse från lösens erläggande, saknar dertill erforderliga
medel, när detta förhållande eljest icke kunnigt är, finnes i
det ofvan anförda stadgandet icke någon föreskrift. I följd häraf har
till efterrättelse tagits hvad i 38 punkten af 1807 års nådiga Förklaring
stadgas i afsende på intyg rörande bristande tillgång till ådömda böters
gäldande, och betyg från kronobetjent eller pastor i den församling, sökanden
tillhört, hafva godkänts till bestyrkande af dennes medellöshet
och hans derpå grundade anspråk på åtnjutande af befrielse från lösen.
I hufvudstaden har härmed så tillgått, att emedan pastorerne icke kunnat
ega särskild kännedom om hvarje församlingsmedlems förmögenhetsvilkor,
utan härom måst söka upplysning hos ordnings- eller tillsyningsmannen
i det qvarter, deri sökande tillhört, har, till undvikande af onödig
omväg, ordnings- eller tillsyningsmannen utfärdat fattigdomsbeviset
— när sådant kunnat gifvas — och pastor i församlingen derå tecknat
bekräftelse. Nu hafva i hufvudstaden ordnings- och tillsyningsmansbefattningarna
upphört och i stället så kallade rotemän blifvit tillsatte.
Desse tjensteman lära icke vilja vidkännas den skyldighet ordnings- och
tillsyningsmannen i nyssberörda afseende fullgjort, men som icke är i
rotemännens instruktion föreskrifven, och då pastorerna icke på egen
hand tilltro sig utfärda ifrågavarande intyg, har derigenom ett betänkligt
hinder uppstått för att i hufvudstaden kunna erhålla dylika intyg;
och är det häröfver anmäld klagan, som närmast föranledt denna min
underdåniga framställning. Visserligen kunde det lätteligen låta sig
göra att utverka en föreskrift för rotemännen att i berörda hänseende
gå presterskapet till handa, men ett närmare eftersinnande har gjort
mig tveksam om lämpligheten af att sålunda fortfarande qvarhålla pre -

sterskapet vid en skyldighet, som icke genom tydlig föreskrift blifvit det
ålagd. Ofta nog förnimmas icke obefogade klagomål deröfver, att presterskapet
är öfverhopadt af allt för många för dess kall främmande verldsliga
bestyr, och denna klagan manar till eftertänksamhet, när fråga uppstår
ej blott om påläggande af nya dylika bestyr utan ock om bibehållande
af gamla, som endast genom häfd tillkommit. På den tid, då
1807 års nådiga Förklaring utfärdades, befann sig presterskapet i en helt
annan ställning till fattigvården. Denna, ursprungligen en kyrkans angelägenhet,
hvilade länge nästan uteslutande i presterskapets händer. Det
var således naturligt att hos presterskapet förutsätta den noggrannaste
kännedom om hvilka församlingsbor tillhörde de fattigas klass, och det
var desse och icke andra, som kunde få fattigdomsbevis, vare sig för
det ena eller andra ändamålet. Numera är denna angelägenhet öfverlemnad
i andra händer, nemligen till en af fattigvårdssamhället vald styrelse,
i hvilken pastor i församlingen i kraft af sitt embete visserligen
har säte och stämma men ej den egentliga ledningen och det alldagliga
syslandet. Det är ordföranden i denna styrelse eller den af styrelsens
ledamöter, som uträttar de dagliga bestyren, eller föreståndaren för fattigrotarne,
der fattigvården är på rotar ordnad, som har fullständigaste
kännedomen om de fattige, för hvilka betyg af den art, hvarom här är
fråga, skola utfärdas, och som derföre också bör utfärda dessa betyg.

På det att denna skyldighet ej må onödigtvis delas på flere, synes den
kunna läggas på ordföranden ensam, hvilken lätteligen kan af den
styrelseledamot, som har hand om de dagliga bestyren, eller af föreståndaren
för de särskilda fattigrotarne, erhålla de närmare upplysningar
han för ändamålet har af nöden. Utom sådana personer, med hvilka
fattigvårdsstyrelsen i ett eller annat afseende har eller kan få befattning,
finnes en annan klass af personer, som väl kunna anses sakna tillgångar,
men ej anlita fattigvården och väl ej heller äro urståndsatte att anskaffa
de jemförelsevis ringa belopp, som erfordras för papperslösen. Dessa
personer äro antagligen bäst kände af de tjensteman, som hafva hand
om exsekutionsväsendet, det vill säga kronobetjente, och till dem må
dessa personer vända sig, när de äro i behof af intyg om bristande tillgång
till större bötesbelopp eller till fullgörande af dom m. m., men deremot
kunna bemälde tjensteman vara okunnige om de personers förmögenhetsvilkor,
som anlita fattigvården och möjligen aldrig varit hemsökte med V

utmätning. Det kan väl ej förnekas, att personer jemväl finnas, som icke
tillhöra någondera af dessa klasser, som hvarken anlitat fattigvården ej
heller varit hemsökta med utmätning, och ändock äro i de vilkor att
de rättvisligen böra åtnjuta frihet från lösen, när de nödgas utsöka eller

värja sin rätt, men om dessas förmögenhetsvilkor kan vederbörande ordförande
i fattigvårdsstyrelsen och kronobetjent tvifvelsutan lika väl som
presten skaffa sig den kännedom, som är behöflig för att afgöra om
fattigdomsbevis kan meddelas eller icke.»

»Med det nu anförda torde det vara ådagalagdt att, om den ädla och
upphöjda grundsats, att ingen må för fattigdom hindras att sin rätt utsöka,
på hvilken grundsats det här ofvan ur 1855 års nådiga Förordning
återgifna stadgande sig grundar, skall kunna bibehållas utan att
lemna rum för missbruk å ena eller andra sidan, måste den samma omgärdas
af utförligare och noggrannare föreskrifter än de hittills meddelade.
Huruvida detta kan ske annorlunda än i sammanhang med omarbetning
af nyss åberopade nådiga Förordning i sin helhet — en åtgärd,
som för öfrigt påkallas af de förändringar i och tillägg till den
samma som blifvit föranledda ej mindre af den förut nämnda regleringen
af häradshöfdingarnes aflöning än ock af enahanda reglering af landssekreterarnes
löner samt af de så kallade månadstingens införande —
hemställes underdånigst till Eders Kongl. Maj:ts nådiga ompröfvande.
Emellertid vågar jag, för att tydliggöra, huru jag förestält mig, att de
föreskrifter, jag förordat, skulle kunna införas i nu gällande § 13 af 1855
års nådiga Förordning, underdånigst framställa följande förslag till paragrafens
blifvande lydelse:

»»Den som saknar tillgång — — — — — — — — nödigt är, då
han derom hos domstolen gör ansökning under rättegångens lopp och innan
protokoll eller utslag behöfva lösas, samt med intyg från ordföranden i
fattigvårdsstyrelsen eller kronobetjent i den församling, han tillhör, sin fattigdom
styrker eller den eljest kunnig är, hvilken ansökning domstolen pröfvar
och afgör genom särskildt beslut. Har någon — — — — erhållit.»»

»Härtill skulle fogas ett nytt moment så lydande:

»Begär den, som tillgång till betalning saknar, icke i rättegång, som
anhängig är, utan eljest, att hos domstol, domare eller annan myndighet eller
embetsverk, för ofvan nämnda ändamål, utbekomma hvarjehanda bevis eller
handlingar i afskrift utan afgift eller vedergällning, pröfvas såväl hans behof
af det äskade beviset eller de begärda handlingarna som ock det intyg
om fattigdom, han företer, af den tjensteman, hvilken det åligger att beviset
eller afskrifterna expediera.» —

»I ett visst sammanhang med nyss behandlade fråga står en annan
rörande rätta förståndet af ett stadgande i näst följande § i 1855 års
nådiga Förordning. Sedan i § i4 stadgats, att expedition, som rättsökande
eller annan är skyldig att lösa eller ock berättigad att utan
lösen bekomma, skall vara att tillgå vid Häradsrätt hos Domhafvanden,

«s

innan han efter slutadt ting från tingsstaden afrest eller, när uppgifna
hinder derföre mött, hos den person inom häradet eller tingslaget, som
fått af Domhafvanden outlösta expeditioner att vederbörande tillhandahålla,
och vid annan domstol eller embetsmyndighet, å viss utsatt dag,
heter det vidare:

»»Handling som till domstol, embetsverk eller expeditionshafvande
inlemnas och hvilken vederbörande eger rättighet att återbekomma, varde
återstäld, då expedition tillika utlemnas med den samma, men eljest på
sätt och i den ordning här ofvan rörande expeditioners tillhandahållande
är vordet föreskrifvet.»»

»I ett hos mig nyligen anhängiggjordt ärende angående klagan deröfver,
att vederbörande expeditionshafvande vägrat att uppå det fattigdomsbevis,
klaganden företett, till honom utlemna ej mindre protokoll
och utslag i ett klaganden rörande mål utan lösen än ock klagandens
i målet ingifna handlingar, har bemälde expeditionshafvande i sitt öfver
klagoskriften infordrade och afgifna yttrande förmält sig, på grund af
nyss anförda stadgande, vara berättigad att behålla klagandens i målet
till domstolen ingifna handlingar, intilldess lösen för protokoll och utslag
erlagts eller behörigt fattigdomsbevis blifvit företedt, och han i följd
deraf vore skyldig utlemna nämnda expeditioner, emedan uti ofvan intagna
stadgande hette, att handling skall återställas, dä expeditionen
tillika utlemnas. Expeditionshafvanden förmente sig alltså till ifrågavarande
handlingar ega en så kallad detentionsrätt, sådan som t. ex. i
17 kapitlet 3 § Handelsbalken tillägges handtverkare för arfvode å det
gods, som hos honom qvar är, eller i 15 kapitlet 12 § fullmägtig i de
rättegångsskrifter, som han om händer fått, till dess han sin betalning
erhållit. Härvid är likväl att märka, att en dylik rätt, som har sin
grund icke i ömsesidigt fritt aftal emellan dem, som saken rörer, utan
i en lagens föreskrift, i följd deraf icke kan erkännas, der den icke
blifvit i lagen uttryckligen omnämnd, och att således af en tillfällig
yttre, större eller mindre likhet mellan två eller flere sammanstälda förhållanden
ej får dragas den slutsats, att hvad lagen stadgat om det ena
gäller äfven för det andra eller för flera. Nu är likheten emellan det
här förevarande förhållandet och de två uppgifna, med hvilka det skulle
sammanställas, mera skenbar än verklig. Först och främst är det ersättningsbelopp
eller den summa, som här kan förekomma, alltid obetydlig,
då den deremot i de andra fallen kan vara rätt ansenlig, ja, den
är här så obetydlig, att lagstiftaren helt visst aldrig tänkt på att bebygga
densammas utgående med någon särskild förmånsrätt. Vidare
står denna summa icke i något lämpligt förhållande till det värde, de

till domstolen ingifna handlingar i och för sig kunna hafva, eller till
den vigt, som kan ligga derpå, att dessa handlingar, så fort ske kan,
återställas och icke för egaren förhållas. Och slutligen äro nu ifrågavarande
handlingar icke alltid frivilligt ingifna utan kunna vara af domstolen
infordrade, då deremot i de andra uppgifna fallen gods och rättegångshandlingar
äro med fri vilja öfverlemnade. Kunna således allmänna
lagens stadganden om detentionsrätt på förevarande fall icke tillämpas,
så återstår att tillse, huruvida den till hufvudsakliga innehållet här ofvan
återgifna § 14 i 1855 års nådiga Förordning kan hafva grundat någon
särskild dylik rätt. Paragrafen börjar med att utan skilnad emellan expedition,
som skall lösas, och sådan, som icke skall lösas, bestämma när,
hvarest och huru expedition bör utlemnas. Det längre fram i paragrafen
förekommande uttrycket: »då expeditionen tillika utlemnas» — på hvilka
ord så mycken vigt blifvit lagd — kan helt enkelt stå der endast för att
utmärka, huru det skall tillgå, när handlingarna återställas omedelbart
af expeditionshafvanden, att då expeditionen tillika skall utlemnas, och
huru det eljest skall ske medelbarligen af den person, som fått i uppdrag
att utlemna outlösta tingsexpeditioner. Uttrycket kan tillika innebära
en tidsbestämning, att handlingarna skola återställas på samma gång
som expeditionen utlemnas och ej senare. Det är nemligen icke otroligt,
att denna tidsbestämning tillkommit i följd af klagan öfver dröjsmål
eller oordentlighet hos domare i fråga om ingifna handlingars återlemnande.
En nådig Förordning af den 30 Januari 1778 visar, att dylik
klagan redan den tiden varit förspord. Att handlingarnas återställande
emellertid icke i någotdera af de uppgifna fallen eller vid de olika sätten
för detta återställande är satt i beroende af lösens erläggande för
expeditionerna i det mål, i hvilket handlingarna blifvit ingifna, är naturligtvis
en omständighet af betydande vigt för tvistefrågans afgörande.
I stället har expeditionshafvanden uti den derpå följande § 15 af ofta
åberopade 1855 års nådiga Förordning fått sig tillagd rätt att utan omväg
genom vederbörande exsekutor få lösen utmätt, der den ej erlägges
inom fjorton dagar efter det expeditionen blifvit för lösen tillgänglig.
Denna rätt ersätter i det väsentligaste den fördel, som kunde vara att
vänta af den påstådda detentionsrätten. Finnes nemligen vid utmätningen
tillgång hos den, som är skyldig att lösa, så får expeditionshafvanden
sin lösen; finnes åter icke någon tillgång, så är intyget derom det kraftigaste
fattigdomsbevis, och handlingarna måste då återställas, likasom,
om behörigt fattigdomsbevis genast blifvit hos expeditionshafvanden företedt,
dessa jemte expeditionen skolat utlemnas.»

»Min öfvertygelse är alltså, att lagstiftaren icke haft för afsigt att

. Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till ''1880 års Riksdag. 11

genom det ifrågakomna stadgandet tillerkänna expéditionshafvanden någon
detentionsrätt till de ingifna handlingarna intilldess lösen för expeditionen
vore erlagd; men då ordalagen möjligen kunna gifva anledningtill
en sådan tolkning, den jag funnit äfven af andra domare omfattad,
har jag ansett saken ej utgöra föremål för åtal utan deremot påkalla
lämplig åtgärd för utverkande af en tydligare lagbestämning. En sådan
åter, i den rigtning, jag här ofvan underdånigst antydt, synes mig oek
lätteligen kunna åstadkommas, om mellan orden »återstäld» och »då» i
det ifrågavarande stadgandet inskjötes ordet »senast» och orden »med
detsamma» uteslötes, så att stadgandet erhölle följande lydelse:

»Handling, som till domstol, embetsverk eller expeditionshafvande inlemnas
och hvilken vederbörande eger rättighet att återbekomma, varde återstäld
senast då expeditionen skall utlemnas, men eljest — — — —

— — — föreskrifvet.»

»Det blefve då klart, att uttrycket: »då expeditionen tillika utlernnas»
hade afseende ej blott på sättet, utan ock på tiden för handlingens
återställande.»

»Dessa äro de tillägg och den ändring i nådiga Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, hvilka jag ansett vara
af behofvet närmast påkallade. Skulle det uti § 13 i afseende på sättet
för pröfningen dels af den medellöse rättsökandens behof af de handlingar,
han begär att utan lösen utbekomma dels ock af bevisningen om hans
uppgifna fattigdom underdånigst föreslagna tillägg anses medföra för stor
rubbning i den hittills iakttagna ordningen, vågar jag dock vidhålla
samma förslag i hvad det rörer införande i paragrafen af stadgande om
hvem, som må anses behörig att lemna intyg om uppgifven fattigdom.
Derom äro nemligen villrådighet och olika meningar för handen, såsom
redan anmärkt blifvit.»

Uppå min underdåniga framställning till Kongl. Maj:t angående förändrade
föreskrifter, i fråga om fullgörande af Hofrätts dom genom nedsättning
af hvad dömdt blifvit samt om sålunda nedsatta medels lyftning,
hvarom i min embetsberättelse till 1878 års Riksdag — sidan 37 och
följande — närmare förmäles, har jag i skrifvelse den 6 Juni 1879 från
Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet fått mottaga
följande svar:

»Sedan, med anledning af Eder i underdånig skrifvelse den 17 November
1877 gjorda hemställan, att för minskandet af besvär, kostnader
och tidsutdrägt vid lyftning af medel, som blifvit nedsatta till fullgörande
af Hofrätts dom, Kongl. Maj:t måtte täckas utfärda föreskrift om iakt -

tagande af ett sådant förfarande vid nedsättande af penningar till fullgörande
af dom, ehvad sådan nedsättning skedde hos Konungens Befallningshafvande
eller utmätningsman eller i taka händer, att nedsättningsbeviset
skulle i två lika lydande exemplar utfärdas, af hvilka det ena
qvarstannade hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, om medlen blifvit
der nedsatta eller dit inlemnades, om''nedsättning skett hos utmätningsmannen
eller i taka händer, samt att för lyftning af nedsatta medel den
till dem berättigade skulle ega att vända sig till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
utan att för medlens lyftning företeende af det till Kongl. Ma.j:t
ingifva nedsättningsbeviset vore af nöden, inom Kongl. Justitiedepartementet
blifvit utarbetadt förslag till kungörelse angående vissa förändrade
föreskrifter om nedsättning af penningar hos Konungens Befallningshafvande
eller utmätningsman till fullgörande af Hofrätts dom och om lyftning
af hvad sålunda blifvit nedsatt, samt Högsta Domstolens utlåtande
öfver ifrågavarande förslag blifvit i vanlig ordning infordradt och numera
inkommit, har Kongl. Maj:t denna dag låtit berörda ärende Sig föredragas,
hvarvid Kongl. Maj:t. på de af Högsta Domstolens fleste ledamöter
anförda skäl och då en fullständig omarbetning af Rättegångsbalken vore
nära förestående, dervid möjligen kunde uppstå fråga om att borttaga
skyldigheten att nedsätta medel till fullgörande af Hofrättens dom, funnit
förslaget icke för närvarande till någon åtgärd föranleda.»

Med föranledande af min underdåniga hemställan om förtydligande
af uttrycket förmynderskap sbevis i gällande expeditionstaxa, hvilken hemställans
innehåll återfinnes i min embetsberättelse till 1879 års Riksdag
— sidan 51 och följande — har Kongl. Maj:t genom nådig Kungörelse
den 20 Juni 1879 — intagen i Svensk Författningssamling N:o 31 —
funnit godt föreskrifva, att lösen för betyg derom, att någon person råder
öfver sig sjelf och sin egendom, skall utgå med lika belopp, som för förrnynderskapsbevis
är stadgadt och således erläggas vid Rikets Hofrätter med
tre kronor, vid underdomstolar å landet med tvä kronor 50 öre och vid stadsdomstolar
med fem kronor.

I anledning af min underdåniga hemställan till Kongl Maj:t angående
utfärdande af arbetsordning för Kongl. Kammarrätten, för hvars innehåll
redogöres i min embetsberättelse till 1874 års Riksdag — sidan 69 och
följande — har jag från Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet
fått emottaga följande den 14 November 1879 daterade
skrifvelse:

»Sedan I uti underdånig skrifvelse den 20 Mars 1873 af anförda orsaker
hemstält, det Kongl. Majff täcktes låta utfärda arbetsordning för
Dess och Rikets Kammarrätt, särskildt eller i sammanhang med förnyad
instruktion för samma embetsverk;

samt Kammarrätten den 30 Januari 1874 häröfver afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande och deruti, bland annat, förmält sig anse, att med
arbetsordningens utarbetande borde anstå, till dess Kammarrättens verksamhet
i afseende å de mål, som komme att tillhöra dess handläggning,
blifvit slutligen bestämd;

har Kongl. Maj:t, som under denna dag faststält förnyad nådig instruktion
för Kammarrätten, i sammanhang dermed i nåder uppdragit åt
detta embetsverks President att i samråd med ledamöterna upprätta den
arbetsordning, han för ärendenas behöriga gång, enligt instruktionen,
anser vara nyttig.»

Rörande de klagomål, som under år 1879 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1879 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning................................................................ 7

Under år 1879 inkommo klagomål till ett antal af ................................. 85 4

Summa klagomål under handläggning år 1879 92.

Af dessa hafva:

Utan åtgärd lemnats................................................................................................ 45

Efter vederbörandes hörande fått förfalla...................................................... 29

Vid 1879 års slut såsom fortfarande under handläggning balanserats 3

Till åtal hänvisats....................................................................... 15

Summa 92.

Under det förflutna året har jag haft att åtala en lagöfverträdelse,
som icke förr, åtminstone i följd af formlig angifvelse, varit föremål för
någon min embetsåtgärd under de många år jag förvaltat Justitie-ombudsmansembetet,
nemligen öfverträdelse af det genom urgammal häfd
stadgade bruket af offentlighet vid underrätternas förhandlingar, hvars
vidmagthållande Kongl. Cirkuläret den 28 Mars 1835 ytterligare påbjuder.
Visserligen förspordes för mer än ett årtionde sedan något missnöje
deröfver, att vid Stockholms Rådstufvurätt lämpliga platser för tidningarnes
referenter ej funnes anordnade, men sedan, på min bemedling,

genom Rådstufvurättens ledamöters tillmötesgående denna olägenhet ufhulpits,
så godt som Rådstufvurättens trånga och mindre ändamålsenligt
inredda sessionslokaler medgåfvo, har klagomål i detta hänseende ej vidare
låtit sig afhöra. Från domares sida har också någon gång yttrats
missnöje öfver tidningsreferenters nog långt drifna anspråk ej blott på
beqvämligare platser vid domstolarnes sammanträden, än utrymmet och
'' skäligt afseende å andras bättre rätt medgifvit, utan ock på upplysnin gars-

erhållande ur handlingar, som i och för målens handläggning ej
kunnat undvaras, eller hvilkas meddelande ej kunnat ske utan hinder i
domstolens pågående arbete, samt öfver referenternes bristande förmåga
eller vilja att rätt uppfatta samt tillförlitligt och opartiskt återgifva
hvad vid Rätten förekommit. Det finnes sålunda på detta område, som
på så många andra, stridiga anspråk, hvilka dock efter hvad erfarenheten
visat, genom eftergifvenhet och tillmötesgående på begge sidor
kunnat förlikas. Och de böra förlikas, ty utom dessa stridigheter står
allmänheten, hvilkens anspråk på tidig, fullständig och tillförlitlig kunskap
om hvad i lagskipningen sig tilldrager, har urminnes häfd för sig
och som med hvarje år och hvarje dag tilltager i omfång och styrka.

Vid forntidens ting, då rätt skipades under Guds fria himmel, stod
allmänheten, folket, rundt omkring och följde med uppmärksamhet allt
hvad som föregick. Detta var rättsskipningens offentlighet i sin ursprungliga
form. Hon var då, såsom hon ännu är, en väktare öfver och
ett värn för de tvistande parters eller de för brott tilltalades rättsliga
behandling, och på samma gång ett ej blott anklagande utan äfven ett
skyddande vittne till domarenas gerningar, ty likasom offentligheten ingaf
de rättsökande trygghet för deras sakers oveldiga och samvetsgranna
utredning och pröfning, så utgjorde hon äfven en borgen för att domarenas
klokhet, opartiskhet och rättvisa i fullgörandet af deras kall koinme
till hvar mans kunskap, och icke af misstänksamheten, hatet och illviljan
kunde förtydas och förtalas. Och att folket, medvetet af detta om
än endast medelbara inflytande på en af de vigtigaste, om ej den vigtigaste
gren af samhällslifvets verksamhet eller rättsskipningen, skolat
afstå från detta inflytande, under den utveckling, samhällsförhållandena
undergått, och de nya former, lagskipningen derunder måst antaga,
har icke varit att förvänta, ej heller att önska. Det är en rätt,
som alltid räknats bland ett fritt folks heligaste och oförytterligaste.
Men sedan lagskipningen flyttat under tak, finnes ej någon domsal, som
rymmer allt folket; så många af folket, som der rymmas, hafva likväl
anspråk på att der inträda, och de, som måste stanna utanför, en billig
fordran att af dem, som vunnit inträde, få veta hvad der förefallit.

Dessa meddelanden skedde i långliga tider muntligen, man och man
emellan, och de voro mer och mindre fullständiga och tillförlitliga, melodi
mindre färglagda, i ena eller andra skiftningen. Först på senaste
tider har tidningspressen öfvertagit bestyret att vara medlare emellan
de i domsalen närvarande och de utanför stående. Nu händer väl, att
de meddelanden, tidningspressen utsprider, jemte det de hafva förtjensten
att komma till ojemförligt flera personers kännedom, äfven hafva f

flera eller färre af det muntliga meddelandets ofvan antydda fel och
brister, men dervid företer sig dock den omätliga skilnaden, att, hvad
tidningspressen meddelar, är i tryck för hvars och ens ögon framlagdt,
så att en hvar, som »vet hvad händt och sannt är», kan rätta misstagen
och den falska färgläggningen, då deremot den i löndom smygande lögnen
och förtalet äro för rättelse och vederläggning snärt sagdt oåtkomliga.

Härigenom framstår tryckfriheten i en af sina vackraste dagrar, då
hon äfven med sina fel skadar mindre, än de i mörkret vandrande muntliga
berättelserna, i hvilka illviljan och förtalet kunna mänga sitt gift,
händelserna vanställas, medmenniskors goda namn och rykte förstöras,
utan att den, som saken rörer, eller den, för hvilken rätt och sanning
äro heliga, har någon utväg att sig rättfärdiga, eller att bringa sanningen
i dagen och komma belackarena på skam. Man får likväl ej så sällan
höra det tal, särskildt med afseende på rättegångshandlingars återgifvande
i tidningspressen, att det vore bättre, att ingenting i detta ämne
sålunda offentliggjordes, än att något på ett förvrängdt sätt bringas till
allmänhetens kunskap, och detta tal föres ej blott af dem, som möjligen
behöfva och önska att insvepa både sig sjelfva och sina gerningar i
mörker och glömska, utan ock af dem, som med rena uppsåt och samveten
ej frukta för sina handlingars framläggande i dagen, men deremot
för att få dem af oförståndet eller illviljan origtigt och på ett förvrängdt
sätt framstälda. De, som så tala, glömma likväl, att, på sätt ofvan blifvit
antydt, framställningen kan göras lika origtigt och förvrängdt genom
muntligt meddelande och dervid möjligen åstadkomma lika stor skada,
med den skilnaden allena, att de, som deraf taga skada, sjelfva ej veta
derom; och de glömma äfven, att tryckfriheten är bunden af en lag, som
åt de förfördelade bjuder upprättelse. Häremot invändes, att vår tryckfrihetslag
är så bristfällig, att det skydd, han borde lemna, är overk- v

samt, och det kan ej förnekas, ätt nämnda lag är behäftad med brister,
synnerligast i den dit hörande rättegångsordningen, men flera exempel
från både äldre och nyare tider ådagalägga likväl, att lagens hjelp ej
alltid förgäfves anlitats. Och om lagen någon gång visat sig vanmäg -

som

tig, finnes det en annan magt inom samhället, som ej sviker, och
förmår gifva den orättvist förföljde ett skydd, jemngodt med lagens,
och det är •— deri allmänna rättskänslan. Hon röjer sin verksamhet i
många former, sålunda bland annat deri, att om en tidning gör sig känd
för lögnaktighet, i hit hörande meddelanden eller för partiskhet, smädelusta
och andra dylika lyten, så förlorar denna småningom förtroendet,
åtminstone hos tänkande och rättsinnige läsare. Det är lögnarens vanliga
lott att icke blifva trodd, till och med när han talar sanning. Nu
är det visserligen beklagligen sannt, att icke alla tidningsläsare äro
tänkande och rättsinnige, men många äro det, och det är dock dessas
omdöme, som något betyder, dessas bifall som ensamt förtjenar att eftersträfvas.
Så länge denna magt finnes och verkar, har således den redlige,
i sitt kall samvetsgranne, för allt rätt och godt nitälskande offentlige
mannen icke så mycket att frukta af lögnen, partihatet, smädelsen,
och minst när de framträda för allas ögon i tryckpressens alster.

År det nu så, att allmänheten, folket, har en urgammal, från vårt
samhällsskick oskiljaktig och följaktligen obestridlig rättighet att få kännedom
om hvad i lagskipningen vid våra domstolar försiggår, och är numera
tidningspressen det medel, hvarigenom folket fullständigast kan
komma i åtnjutande af denna sin rättighet, så, om än faran af pressens
missbruk, såsom ofvan blifvit antydt, ej är så öfverväldigande stor, som
mången tyckes föreställa sig, har dock lagskiparen en oafvislig skyldighet
att tillse, det återgifvandet af domstolsförhandlingarna, så vidt detta
sker genom tidningspressen, må blifva så fullständigt och tillförlitligt
som möjligt, och detta ej mindre för allmänhetens skull utan äfven för
sitt embetes och för sin egen persons skull. Det är följaktligen ock
hans skyldighet att ej allenast icke lägga hinder för, utan tvärtom, i hvad
på honom ankommer och så vidt ske kan, främja uppnåendet af nämnda
ändamål. Och detta sker derigenom, att hvarje domare låter sig angeläget
vara, att åt tidningspressens utskickade beredas platser i domsalen,
från hvilka de kunna höra och se hvad vid målens och ärendenas handläggning
förefaller, och att dem tillhandahållas upplysningar ur akter
och protokoll, som af dem äskas, utan annan inskränkning än, hvad
åhörareplatserna beträffar, att andras bättre rätt — det vill säga deras, som
i rättsförhandlingarna deltaga, såsom domare, parter, deras lagliga biträden,
åklagare, vittnen och ordningens upprätthållare — icke kränkes,
ty bland dem, som endast äro åhörare eller åskådare, bör ingen tillåtas
att göra dem platserna stridiga, emedan desse utskickade företräda
de många tusen, som måst stanna utanför tingssalen men ega rätt att
der vara tillstädes, och emedan desse pressens tjenare, bättre än alla

öfrige åhörare tillsamman, gifva offentlighetens pregel åt förhandlingarna.
Och hvad angår upplysningars meddelande utur akter och protokoll, så
begränsas anspråken derpå naturligen af det förhållande, att handlingarna
icke kunna för ärendenas behöriga gång undvaras, och att domarens för
hand varande arbete derigenom hindras eller uppehälles. Och skulle i
det ena eller andra afseendet de utskickades anspråk vara öfverdrifna,
pockande och förnärmande, eller deras uppförande oskickligt och oförskämdt
eller för ordningen störande, kunna de obehöriga anspråken med
värdighet tillbakavisas, och det ordningsstörande beteendet med allvar
näpsas, utan att hvad desse utskickade med rätta fordra och med tillbörlig
hofsamhet begära, lemnas ouppfyldt, än mindre att deras obehöriga
anspråk på t. ex. bättre åhörareplatser bestraffas med utestängande
från domsalen, ty derigenom får den oskyldige lida med den skyldige,
allmänheten med de utskickade, som sålunda sig förbrutit.

Om nu de personer, som af tidningsutgifvarne utsändas att vid
domstolarne åhöra, anteckna och i tidningen redogöra för företeelserna
vid underdomstolarne, så i städerna som på landet, från domarenas sida
röna välvilja och tillmötesgående med afseende å deras uppdrag, såsom
ofvan förordas •— och detta kan ske utan att domarena behöfva eftergifva
något af den oveld, det allvar och den värdighet, deras embete
tillhörer — så blifver verkan af ett sådant bemötande ofelbart den,
att tidningsutgifvare oftare och lättare, än när deras utskickade mötas
af endast oginhet och i öfrigt förödmjukande behandling från domarenas
sida, skola lyckas till dylika uppdrag erhålla aktningsvärde, skicklige
och pålitlige personer, till ömsesidig hugnad och båtnad för dem,
som sända dem, för domstolarne, samt icke minst för den stora allmänheten.

Genom en sådan samverkan emellan lagens skipare och dem, som
äro utsände att skaffa folket kännedom om, huru lagen skipas, åstadkommes
den rätta offentligheten vid domstolarne, en af de mägtigaste
häfstänger för rättskipningens tidsenliga utveckling i ett fritt land.

Hvad här är yttrad t hufvudsakligen om domare, kan hafva sin tilllämpning
äfven på andra embets- och tjensteman samt öfrige, som befatta
sig med allmänna värf.

Utdrag ur den Minnesbok, som, jemlikt Kongl. Stadgan den 20 April
1876, blifvit i Högsta Domstolen förd under år 1879:

Carl Johansson i Wallåkra emot Länsmannen J. P. Gustafsson och

Direktionen för Nässjö-Oskarshamns jernvägsaktiebolag, angående vållande
till fara vid jernvägsfart in. m.

Sedan på Nässjö-Oskarshamns jernväg ett bantåg kört öfver en Carl
Johan Johansson tillhörig oxe, som från Johanssons till jernvägen gränsande
eg or inkommit på banan, yrkades dels å jernvägsbolagets sida, att
Johansson, enär han, oaktadt det varit honom bekant att oxen förut
inträngt genom jernvägens stängsel, likväl underlåtit att om kreaturet
taga behörig vård, måtte dömas till ansvar för vållande till fara för
jernvägsfarten och förpligtas godtgöra bolaget den timade skadan, dels
ock af Johansson, att bolaget måtte åläggas ersätta den genom öfverkörningen
dödade oxen.

Enär i förevarande ämne, der tillämpning icke kunde göras af de i
Förordningen den 21 December 1857 om egors fredande mot skada af
annans hemdjur samt om stängselskyldighet stadgade grunder, för öfrigt
icke heller i lag förefunnes sådant påbud, hvarigenom, sedan NässjöOskarshamns
jernväg blifvit anlagd inom Johanssons område, å ena sidan
jernvägens egare kunde hafva att, till undvikande af betande kreaturs
inträngande å jernvägen, fordra Johanssons betungande med antingen
skyldighet att i gränserna till vägen uppsätta och underhålla för sådant
ändamål tjenlig och tillräcklig stängsel eller ock med förlust af förmånen
och rättigheten att å sina egor hafva kreatur till betande utsläppta
eller med det kostsamma tvånget att för tillsynen öfver de betande kreaturen
hafva tillräckligt antal personer anstälda; och ej heller å andra
sidan, Johansson kunde med stöd af lag ega att af den med laglig rätt
anlagda jernvägens egare kräfva ersättning för den skada, betande kreatur
kunde komma att af jernvägsfarten lida, derest de på jernvägens
område obehörigen inträngde; utan i denna saknad af särskild lagbestämning
måste på bemälde jordegares och jernvägsegares egna omtanke,
då aftal om gemensam anstalt dem emellan icke skett, fritt ankomma
att hvar för sig, till undvikande af egen skada, lofliga och nödiga
åtgärder till boskapens afhållande från jernvägsområdet vidtaga;
alltså och då, vid tillämpning af denna grund, ansvarighet icke kunde
ålägggas Johansson derför, att vid ifrågavarande tillfälle den honom tillhöriga,
till betande utsläppta oxe af egen naturlig drift flöjat öfver eller
igenom den, såsom nu genom sjelfva händelsen sig visat, för sitt ändamål
otillräckliga jernvägshägnaden, har Högsta Domstolen ogillat såväl
den mot Johansson som den mot bolaget förda talan.

(Afgjordt å Afdelning af Högsta Domstolen den 21 April 1879.)

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag.

Trafikchefen vid Malrnö-Ystads jernväg V. Waldenström emot Mjölnaren
Ola Nilsson och Handlanden Jöns Göransson i Svedala, angående
vållande till fara för jernvägsfart.

Två personer åtalades för det de ouppsåtligen genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse vållat att hinder och fara uppstått för
begagnande af en enskild jernväg, hvilken till följd af Konungens förordnande
eger åtnjuta lika skydd, som enligt 19 kapitlet 11, 12 och 13
§§ Strafflagen tillkommer dylik af Staten utförd anläggning; och sedan
underrätten, enär, äfven om de tilltalade kunde anses öfvertygade om
berörda förfarande, sådant likväl icke vore med afseende å sagda jernvägsanläggning
belagdt med ansvar, ogillat åtalet; samt vederbörande
Hofrätt förklarat skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i underrättens
utslag; så har Högsta Domstolen ej funnit skäl att i Hofrättens
utslag göra ändring.

21 § i förenämnda kapitel ansågs således icke i detta fall tillämplig.

(Afgjordt å Afdelning af Högsta Domstolen den 21 April 1879.)

Enkan Constantia Eugenia Neumaker, sökande, samt Handelsresanden
Nilsson och Lärarinnan Julie Nilsson, svarande, angående borgen för
kostnad och skada.

I ett tvistemål fullföljde en part vad till Ivongl. Svea Hofrätt, men
fogade ej, enligt erhållen anvisning, vid sin inlaga borgen för kostnad
och skada utan endast intyg af Kyrkoherden i den församling, den vädjande
tillhörde, att denna var så fattig, att hon ej förmådde ställa sådan
borgen. Hofrätten förklarade, enär käranden hvarken genom sagda
intyg eller annorledes fullgjort, livad uti ifrågavarande afseende blifvit
till iakttagande föreskrifvet, henne enligt 26 kapitlet 1 § Rättegångsbalken
hafva förlorat sitt vad och talan mot underrättens dom; men
Hö gsta Domstolen, till hvars pröfning Hofrättens dom hemstäldes, fann
i anseende till Kyrkoherdens intyg den omständighet, att borgen ej blifvit
hos Hofrätten företedd, ej lagligen utgjort hinder för Hofrätten, att
sökandens derstädes fullföljda talan till pröfning upptaga, samt återförvisade
förty målet till bemälde Rätt.

, * (Afgjordt af Högsta Domstolen in pleno den 27 November 1879.)

Den embetsresa, som under nästlidna års sommar af mig företogs,
sträckte sig till delar af Södermanlands och Östergötlands län, hela Kalmar
och Blekinge län samt delar af Kristianstads, Malmöhus, Kronobergs

och Jönköpings län. Jag besökte derunder, såsom vanligt, utom de allmänna
domstolarne, nemligen Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
samt lan dt- och stadsdomstolarne, jemväl Landskanslien, Landskontoren,
Domkapitlen äfvensom läns-, krono-, stads- och häradshäktena samt strafffängelserna
i Norrköping och Karlskrona. Vid domstolarne och i embetsverken
var, i fråga om ärendenas gång, föga att anmärka; i fängelserna
* syntes ordning och snygghet rådande, och från fångarnes sida förspordes

icke några klagomål af vigt. Med särskild! uppmärksamhet har jag såväl
vid landt- som stadsdomstolarne följt utvecklingen af den nya ordningen
för lagfarts- och inteckningsärendenas bokförande, enligt föreskriften i
Kongl. Förordningarna angående lagfart å fång till fast egendom och
inteckning i dylik egendom den 16 Juni 1875. Jag har derunder funnit
nämnda nya ordning omfattad med mycket intresse, och de deraf föranledda
ökade göromålen med ospard möda utförda af de allra fleste domare,
så på landet som i städerna. Utan att förneka det driftjedern
härtill förnämligast varit domarenas ordningssinne och insigt af den
fördel för lagskipningen i allmänhet, som omsorgsfullt utredda och väl
ordnade rättsförhållanden i fråga om den fasta egendomen medföra, tillåter
jag mig antaga, att äfven beräkning på lättnad i ett bland domarenas
mest grannlaga och ansvarsfulla åligganden, det att utfärda gravationsbevis,
haft sin del i omsorgen om lagfarts- och inteckningsböckernas
noggranna och fullständiga uppläggande och förande. Denna lofliga beräkning
har dessutom god grund för sig i hvad som blifvit anfördt i
motiven till ofvan åberopade Författningar, der det beträffande § 61 i
Inteckningsförordningen, som rörer upprättande af en inteckningsbok,
heter, ■ att »denna bok är afsedd att utgöra ett öfver de i inteckningsprotokollet
förekommande ärenden upprättadt tabellariskt sammandrag,
för hvars öfverensstämmelse med nämnda protokoll är sörjdt ej mindre
genom det ansvar för anteckningarnes rigtighet, hvilket åligger den, som
har till embetspligt att verkställa desamma, än äfven genom föreskriften
i nästföljande §, som bereder de rättsökande tillfälle att sjelfve utöfva
kontroll öfver bokens förande. Sedan boken kommit i det fullständiga
skick, att den upptager alla gällande inteckningar, hvilket dock icke inträffar
förr än de äldre inteckningarne vid förnyelse eller eljest blifvit
i boken anmärkte, kommer den att närmast blifva jemförlig med ett på
* förhand för hvarje fastighet upprättadt gravationsbevis och bör således

läggas till grund för utfärdandet af dylika bevis, utan att man dervid
behöfver återgå till inteckningsprotokollet, hvilket sistnämnda dock,
derest någon stridighet emellan dess innehåll och anteckningarne i boken
skulle yppas, uppenbarligen måste ega vitsord såsom ensamt innehållande

rättens beslut. Innan boken kommit i nämnda fullständiga skick måste
dock inteckningsprotokollen jemte boken anlitas för utfärdande af gravationsbevis».
Af hela denna redogörelse för lagstiftarens afsigt med den
nya rättsanstalten och synnerligast af redogörelsens slutord vill det synas
som skulle domaren jemväl under tiden innan boken kommit i ofvannämnda
fullständiga skick, så att hon innefattar alla inteckningar i eu
gifven fastighet, vara oförhindrad att vid utfärdande af gravationsbevis
följa inteckningsboken för de år hon omfattar och endast för de der
förut gångna åren af det sistförflutna årtiondet behöfva anlita inteckningsprotokollen,
ty om boken icke är tillförlitlig för de färre år, hon redan omfattar,
kan hon omöjligen blifva, såsom ofvan är yttradt, tillförlitlig för
de flera, för de tio åren, efter hvilkas förlopp hon skall vara fullständig,
så att hon då kan betraktas såsom »ett på förhand för hvarje fastighet
upprättadt gravationsbevis». Emellertid har det inträffat, att en landtdomare,
som på nu beskrifna sätt förfarit och utfärdat ett gravationsbevis,
pa grund af inteckningsboken och inteckningsprotokollet, blifvit,
på angifvelse af enskild person, som fått ett dylikt gravationsbevis af
en penninganstalt ogilladt, för tjenstefel åtalad. Hofrätten har frikänt
domaren, men målet är hos Kongl. Maj:t fullföljdt och beror ännu på
afgörande, hvilket med spänd uppmärksamhet emotses af alla domare,
som om saken erhållit kännedom. Det är ock en vigtig grundsats, som
är i fråga, så vigtig, att på densammas antagande eller underkännande,
i min tanke den ifrågavarande rättsanstaltens framtid är beroende; ty
om inteckningsboken ej tillerkännes det vitsord, för den tid hon omfattar,
att hon får läggas till grund för utfärdandet af gravationsbevis, förslappas
och försvinner småningom det lifliga intresse, som nu är verksamt
hos domarena, att åt denna bok förskaffa all möjlig fullständighet,
noggrannhet och tillförlitlighet, och att derigenom göra henne förtjent
af nämnda vitsord. Och på sådant sätt skulle allt det aktningsvärda
arbete, alla de kostnader, som blifvit nedlagda på denna rättsanstalt, vara
förspilda och utan afsevärd nytta för framtiden.

De nya och förändrade anordningar, Utsökningslagen af den 10
Augusti 1877 i tillämpningen från och med detta års början påkallat,
har jag funnit behörigen iakttagna. Någon erfarenhet har likväl ännu
icke kunnat vinnas om de verkningar, lagen medfört.

I konkurssakers behandling har under detta års resa, likasom under
de förra årens, på ett och annat ställe anledning förekommit att anmärka
försummelse af Rättens ombudsmän att ingifva de i Konkurslagens § 127
föreskrifna uppgifter, hvaraf följden blifvit, att flera konkurser, lång
tid efter det de verkligen upphört, qvarstått i konkursförteckningarna

såsom oafslutade. Och vid granskningen af Förrnyndareförteckningarna
har någon gång visat sig, att förmyndare brustit i sin redovisningsskyldighet,
utan att detta framkallat förelägganden; men i begge nu omnämnda
hänseendena hafva mina erinringar förr eller senare ledt till
rättelse, utan att andra åtgärder behöft vidtagas.

Det under embetsresan hållna diarium jemte Expeditionens diarium
och registratur varda, såsom vanligt, till Lagutskottet öfverleinnade.

Från Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet
har, uppå derom framstäld fråga, det svar erhållits, att någon förklaring
öfver lagen, i den ordning 19 § Regeringsformen utstakar, icke blifvit
meddelad under den tid, som efter början af sistlidna års Riksdag förflutit.

Till fullgörande af den i § 14 af instruktionen för Justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1879 aflåtna underdåniga skrifvelser
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrifvelse anhängiggjorda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom
i sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ärenden
uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvande af min senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrifvelser nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1880.

N. A. FEÖMAN.

D. G. Restadiu-s.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JDSTITIE-OMBUDSIANS EMBETS-BERÄTTELSE

till 1880 års Riksdag.

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-departementen på de af
■ Riksdagen år 1879 aflåtna underdåniga skrivelser jemte anteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna *).

l:o. Kongl. Jnstitie-departementet.

l:o. Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 Februari 1879, angående verkstäld
omröstning öfver Högsta Domstolens ledamöter. (1.)

1879 den 7 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 26 Februari, angående val af Justitieombudsman och hans Suppleant. (3.)
1879 den 14 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af den 13 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
V Hufvudtitel. (41.)

1879 den 23 Maj i Statsrådet anmäld, och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.
4:o af den 1 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förändringar angående tillsättning af presterliga tjenster samt angående förbrytelse
af prest och om laga domstol i sådana mål. (22.)

1879 den 23 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

5:o af den 1 Maj, om lagstadganden angående rätt till borgerligt äktenskap för
vissa inom svenska kyrkan qvarstående medlemmar. (23.)

Sedan samtliga Domkapitlen jemte Stockholms Stads- och Hofkonsistorierna öfver Riksdagens
skrifvelse blifvit hörda, blef frågan inför Kongl. Maj:t i Statsrådet den 5 innevarande
månad anmäld tillika med ett inom Jnstitie-departementet upprättadt förslag till
förordning, angående utsträckt tillämpning af gällande stadgande om äktenskaps ingående
inför borgerlig myndighet; dervid Kongl. Maj:t förordnade att Högsta Domstolens yttrande
skulle öfver nämnda förslag infordras, hvilket yttrande afvaktas.

> 6:o af. den 1 Maj, angående förändrad lydelse af 47 § i Konkurslagen den 18 September
1862. (24.)

*) De vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i
Tionde samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

Bilaga till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 ärs Riksdag,

Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef nådig Författning i
ämnet den 26 sistlidne September utfärdad.

7:o af den 3 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordning angånde tillägg till gällande föreskrifter om aktiebolag. (25.)
1879 den 30 Maj nådig Förordning utfärdad.

8:o af den 3 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
lag om inteckning i jernväg och i sammanhang dermed erforderliga författningar.
(26.)

1879 den 26 September i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

9:o af den 17 Maj, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning och
äktenskap. (54.)

Frågan afvaktan Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

10:o af den 17 Maj, angående förändrade lagstadganden beträffande förfallolöst uteblifvande
af part eller vittne. (56.)

Frågan afvaktan Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

ll:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till lag om dikning och annan afledning af vatten. (57.)

Sedan Högsta Domstolens yttrande öfver förslaget blifvit inhemtadt, blef lag i ämnet under
den 20 sistlidne Juni utfärdad.

12:o af den 17 Maj, angående revision af gällande förjagsförfattningar samt medgifvande
af rätt till underpant i lös egendom åt alla näringar. (58.)

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

13:o af den 28 Februari, angående af Kongl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen
antagna ändringar i grundlagarne. (6.)^

1879 den 23 Maj i Statsrådet anmäld; och äro ändrigarne i vederbörlig ordning genom
Författningssamlingen promulgerade.

14:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition om åtgärder
i och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar, lydande
å 5 och 10 kronor, hvilken skrifvelse från Finans-departementet öfverlemnats
till Justitie-departementets föredragning i hvad densamma innefattade anmälan,
att Riksdagen för dess del beslutat, att 4 § i lagen för Rikets Ständers Bank
den 1 Mars 1830 skulle erhålla förändrad lydelse. (52.)

Kongl. Maj:t har, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, låtit, i enlighet med Riksdagens
förslag, den 26 sistlidue September utfärda Författning i ämnet.

Stockholm den 31 December 1879.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o. Kongl. Utrikes-departementet.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1879, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (42.)

1879 den 23 Maj i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet*).

3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet.

16:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1879, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående försäljning af Kronan tillhöriga, i hufvudstaden
belägna egendomarne N:o 8 i qvarteret Kulberget mindre och N:o 3 i
qvarteret Päronträdet. (28.)

Anmäldes i underdånighet den 23 Maj och föranledde icke till någon Kongl. Majrts
åtgärd.

17:o af den 12 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från förra regementspastors-bostället Vesterhus, för utvidgning
af Frösö mötesplats i Jemtlands län. (36.)

T underdånighet föredragen den 23 Maj; och blef hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen i
detta ärende beslutit, för behörig verställighet, bragt till vederbörandes kännedom.

18:o af den 13 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde
Hufvudtitel. (43.)

Föredrogs den 23 Maj och meddelades i sin helhet såväl Arméförvaltningen som Statskontoret
till kännedom och efterrättelse, i hvad på hvardera embetsverket ankomme, äfvensom
ock i nödiga delar öfrige vederbörande.

19:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (48.)

I underdånighet anmäld genom Finans-departementet den 23 Maj och transsumt af skrifvelsen,
i hvad den tillhörde Landtförsvars-departementets handläggning, detta departement
meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvars-departementet den 6 Juni och meddelades Statskontoret
medelst afskrift, hvarjemte dels resolution på pension å Allmänna Indragningsstaten
för Stallmästaren M. Gieses enka Ingrid Petersson utfärdades, dels skrifvelse till
Direktionen öfver Arméns Pensionskassa expedierades, med underrättelse om det af Riksdagen
å extra stat för år 1880 anvisade kreditiv till Arméns pensionering.

*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr ministern för Utrikes
ärendena i embetsskrifvelse den 31 December 1879.

För öfrigt utfärdades i vanlig ordning cirkulär till Länsstyrelserna angående det beviljade
anslaget till understöd åt ännu qvarlefvande, i behof stadde f. d. landtvärnsman.
Stockholm den 31 December 1879.

Alfred Sjöberg.

4:o. Kong!. Sjöförsvars-departementet.

20:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1879, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel. (44.)

Den 30 Maj 1879 i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skritvelsen
delgifven vederbörande till kännedom och underdånig efterrättelse, äfvensom föreskrifter
meddelade om verkställigheten af de i ämnet fattade nådiga beslut.

21:o af den 17 Maj, angående utläggande af ett fyrskepp å grundet Kopparstenarne.

Denna skrifvelse, tillika med Lotsstyrélsens deröfver infordrade underdåniga utlåtande,
föredrogs inför Kongl. Maj:t den 21 sistlidne November och öfverlemnades till Kammarkollegium
med nådig befallning att, efter vederbörande Handels- och Sjöfartsnämnders
eller Handelsföreningars hörande, i frågan afgifva underdånigt utlåtande.

22:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (48.)

Den 23 Maj 1879 genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kongl.
Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån under den 6 derpåföljde Juni nådiga föreskrifter blifvit vederbörande
till efterrättelse meddelade.

23:o af den 20 Maj, med framställningar i anledning af Riksdagens år 1878
församlade Revisorers berättelse om granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1876. (59.)

Den 30 Maj 1879 genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kong!.
Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån, efter underdånig föredragning den 27 derpåföljde Juni, Marinförvaltningen
dels meddelades vissa föreskrifter till behörig efterrättelse, dels förständigades
att inkomma med underdånigt förslag i anledning af Riksdagens i 2:dra punkten af dess
skrifvelse gjorda framställning; och har bemälda Förvaltning under den 30 sistlidne September
den sålunda gifna nådiga befallningen fullgjort; lärande ärendet i denna del komma
att i underdånighet föredragas i sammanhang med regleringen af utgifterna under Femte
Hufvudtiteln för år 1881.

Stockholm den 29 December 1879.

C. Nordenfalk.

5:o. Kongl. Civil - dep ar t em ent et.

24:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 5 April 1879, angående tillämpning
af den för åtskilliga jernvägsaktiebolag under viss förutsättning stadgade
skyldighet till ökad amortering af erhållet statslån. (15).

Skrifvelsen anmäldes den 25 April, då Kongl. Maj:t anbefalde sine Befallningshafvande i
de län, inom hvilka jernvägsaktiebolag, som på de i skrifvelsen omförmälda vilkor undfått
lån, hade sitt säte, att framdeles, intilldess hvarje bolag beviljadt statsbidrag blifvit inbetaldt,
vid insändande af trafiktaxa, efter bolagsstyrelsens hörande, afgifva utlåtande, huruvida
skäl vore för hand att tillämpa den i kontraktet med hvarje bolag under angifven
förutsättning stadgade skyldighet för bolaget att underkasta sig ökad amortering å det
erhållna statslånet.

25:o af den 5 April, angående beviljade anslag till fortsättande af Statens jernvägsbyggnader.
(16.)

Anmäldes den 25 April, och meddelades för behörig kännedom Styrelsen öfver Statens
jernvägsbyggnader.

26:o af den 5 April, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(17.)

Anmäld den 25 April, och meddelad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.

27:o af den 12 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående utbyte
af länsmansbostället Vistinge N:o 2, 3/s mantal, i Risinge socken, emot
mantal af kronoskattehemmanet Ölmetorp N:o 1 i Skedevids socken af Finspånga
läns härad och Östergötlands län. (29.)

Anmäldes den 23 Maj, hvarvid beslöts att hvad Kongl Maj:t och Riksdagen i ärendet
beslutit skulle Kammarkollegium och Statskontoret för behörig verkställighet meddelas.

28:o af den 12 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående indragning
af åtskilliga länsmansboställen samt upplåtande af två nya sådana
boställen inom Östergötlands län. (37.)

Vid underdånig föredragning häraf den 23 Maj, godkände Kongl. Maj:ts Riksdagens anmälda
beslut i hvad detsamma afvek från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda nådiga framställning,
och förordnade om erforderliga åtgärder i anledning af Riksdagens beslut.

29:o af den 12 Maj, angående bemyndigande för Riksgäldskontoret att under år
1879 utbetala en viss andel af det för år 1881 anslagna lånebelopp till utförande
af Södra Dalarnes jernvägsaktiebolags jernvägsanläggning. (39.)
Skrifvelsen anmäldes den 23 Maj, och blef innehållet deraf för behörig kännedom och bolagets
förständigande delgifven Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.

30:o af den 13 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (45.)

Anmäldes den 23 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t lät bero vid de beslut, som blifvit utöfver
eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen fattade, samt med förklarande
att i fråga om vilkoven för tillgodonjutande af de utaf Kiksdagen beviljade tillfälliga
löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller framdeles
blefve föreskrifvet, förordnade, att innehållet af Riksdagens skrifvelse skulle meddelas Statskontoret
till kännedom och efterrättelse, äfvensom öfrige vederbörande förvaltande verk,
Styrelser och Chefer i de delar, som dem särskildt anginge, med bemyndigande att hos
Statskontoret lyfta beviljade extra anslag; hvarjemte, i anledning af särskilda punkter i
skrifvelsen samt de framställningar, som legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet, äfvensom hvad i öfrigt förekommit, nådiga beslut meddelades.

31:o af den 17 Maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
hamn- och brobyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom sjösänkningar
och andra vattenaftappningsföretag. (49.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 23 Maj, anbefalde Kongl. Maj:t Styrelsen för
Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att vidtaga på Styrelsen ankommande åtgärder för
arbetenas bringande till verkställighet.

32:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående indragning
af fyra länsmansboställen inom Jönköpings och Malmöhus län. (60.)
Skrifvelsen anmäldes den 23 Maj, dervid, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad
detsamma afvek från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, Kongl. Maj:t förordnade
om åtgärder, söm föranleddes i anledning af samma beslut.

33:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående upplåtelse
åt Qvibille församling från förra Landshöfdingebostället Biskopstorp
N:o 1 af ett till tomtplats ochjxlanteringsland för en småbarns- och slöjdskola
erforderligt jordområde. (62.)

Skrifvelsen “anmäldes den 23 Maj och meddelades innehållet deraf Kammarkollegium och
Statskontoret, på det att Kongl. Maj:ts och Riksdagens i ärendet fattade sammanstämmande
beslut måtte bringas till verkställighet.

34:o af den 17 Maj, angående ändring i gällande stadganden om hemmansklyfning
och jordafsöndring.- (55.)

Den 30 Maj, då denna skrifvelse anmäldes, anbefaldes Kammarkollegium att, med anledning
deraf, inhemta Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i samtliga länen yttranden, samt
dermed jemte eget underdånigt utlåtande inkomma; och blifver, sedan sådant utlåtande
afgifvits, skrifvelsen föremål för vidare behandling.

35:o af den 17 Maj, angående dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition om bildande
af en jernvägshypoteksfond, dels väckt motion om beredande af förlagskapital
åt den inhemska industrien, dels ock inköp af Hallsberg-—Motala—Mjölby jernväg
(53), så vidt angick sistomförmälda del af skrifvelsen.

Sedan Kongl. Maj:t den 30 Maj uppdragit åt Styrelsen för Statens jern vägstrafik att
träda i underhandling med vederbörande om inköp för Statens räkning på så billiga vilkor,

som möjligen kunde betingas af sagde jernväg med allt hvad dertill hörer, med åliggande
för Styrelsen att, sedan förslag till öfverenskommelse härom blifvit upprättadt och afjernvägens
egare antaget, underställa frågan Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och afgörande,
samt Styrelsen under den 7 sistlidne Oktober i underdånighet öfverlemnat förslag till
köpekontrakt; har Kongl. Maj:t den 13 i sistberörde månad, med bifall till hvad Riksdagen
beslutit i afseende å inköpet, godkänt det ingifna af jernvägens egare antagna och
undertecknade köpekontraktet, samt bemyndigat Styrelsen för Statens jern vägstrafik att å
Kronans vägnar ej mindre emottaga köpebref och på grund deraf i vederbörlig ordninglagfara
den till jernvägen hörande jord, än äfven den 1 November detta år taga jernvägen
med hvad dertill hörer i besittning samt densamma sedermera i öfverensstämmelse med
gällande instruktion förvalta; hvarjemte jernvägsaktiebolagets Styrelse och Sysslomännen i
bolagets konkurs berättigades att gemensamt i Riksgäldskontor lyfta utfästa köpeskillingen,
4,000,000 kronor, i mån Trafikstyrelsen efter tillträdesdagen anmälde, att densamma
borde i enlighet med kontraktet utgå.

Stockholm den 24 December 1879.

C. A. Sjöcrona.

6:o. Kongl. Finans-departementet.

36:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 5 April 1879, angående de i Regeringsformen
föreskrifna krediti vsummor. (18.)

Den 25 i samma månad meddelad Statskontoret till kännedom.

37:o af samma dag, angående upphörande af föreskrifterna om insändande till Riksgäldskontor
af exemplar utaf markegångstaxor och revisionsberättelser rörande
sjukvårdsanstalter. (14.)

I anledning af Riksdagens framställning i fråga om markegångstaxorna har Kammarkollegium
den 2 sistlidne Maj erhållit nådig befallning att förständiga vederbörande Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, att insändande till Riksgäldskontor af de årliga markegångstaxorna
icke vidare bör ega rum.

Beträffande Riksdagens hemställan om upphäfvande af föreskriften om insändande till
Riksgäldskontor af revisionsberättelserna rörande sjukvårdsanstalterna har ärendet i denna
del öfverlemnats till Ecklesiastik-departementet och på dess föredragning blifvit af Kongl.
Maj:t afgjordt.

38:o af den 9 April, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften.

I enlighet med Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut har kungörelse i ämnet blifvit den
25 sistlidne April utfärdad.

39:o af samma dag, angående förändringar dels i vigtsatserna för portoförsändelser
i följd af metersystemets antagande och dels i'' befordringsafgifterna för tidningar
m. m. (20.)

Rörande ifrågavarande ämnen hafva särskilda nådiga kungörelser blifvit den 2 sistlidne
Maj utfärdade.

40:o af den 29 Mars, angående val af fullmägtige i Riksgäldskontoret. (8.)

41:o af samma dag, angående val af fullmägtige i Riksbanken. (7.)

Dessa två skrivelser äro den 25 sistlidne April inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda
och, såsom icke påkallande åtgärd, lagda till handlingarna.

42:o af den 14 Maj, angående vilkoren för tillverkning af bränvin. (50.)

Den 16 i samma månad har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring
i 11 § af Kongl. Förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin den 23
Augusti 1876 och i första punkten af Kongl. Kungörelsen angående restitution af bränvinstillverkningsafgift
vid utförsel af bränvin till utrikes ort och till Norge den 18 September
1874, hvarjemte Kongl. Maj:t meddelat vederbörande de särskilda föreskrifter, som af skrifvelsen
i öfrig! påkallats.

43:o af samma dag, angående tullbevillningen. (51.)

Med anledning af förestående skrifvelse har Kongl. Maj! den 16 i samma månad låtit
utfärda nådig kungörelse angående tilläggsafgifter till nu gällande tullsatser å bränvin,
tobak, kaffe, socker in. m.

Sedan Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande beträffande de af Riksdagen i öfrig! fattade, i skrifvelsen omförmälda beslut,
har Kongl. Maj! den 5 innevarande månad låtit utfärda ny tulltaxa, att lända till efterrättelse
från början af nästa år.

44:o af den 12 Maj, i fråga om afsättande till kronopark af indragna sergeantsbostället
Karsholmen. (27.)

Yid föredragning häraf den 13 sistlidne Juni har Kongl. Maj! förordnat, att ifrågavarande
boställe skulle genom Kammarkollegii försorg i vanlig ordning utarrenderas, samt att utmarken
dervid skulle från arrendet undantagis och till kronopark afsättas.

45:o af samma dag, angående afsöndring af jord till byggnadstomt från indragna
häradshöfdingebostället Hvetlanda Thomas- och Kullagården. (30.)

46:o af samma dag, angående upplåtelse af jord från Eskilstuna kungsladugård till
Eskilstuna mekaniska verkstad. (31.)''

Hvad Riksdagen enligt förestående två skrifvelse!- beslutat har den 23 i samma månad
meddelats Kammarkollegium till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

47:o af samma dag, angående eftergift af Kronofogden A. M. Dryselius och Häradsskrifvaren
E. J. Augustin ålagd skyldighet att gälda 1868 års ränta för Trysunda
fiske. (32.)

Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut har den 23 i samma månad blifvit vederbörande
meddeladt.

48:o af samma dag, angående afsöndring af jord från hemmanet Ridon till byggnadsplats
m. m. för en folkskola. (33.)

Den 23 i samma månad har Riksdagens beslut i ämnet blifvit meddeladt Kammarkollegium
till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

49:o af samma dag, i fråga om reglering af Kronans och bolaget P. A. Norstedt &
Söners till hvarandra gränsande tomter å Riddarholmen. (34.)

Genom nådig remiss den 23 i samma månad har Öfverintendents-embetet anbefalts att
inkomma med utredning, huruvida och på hvilka vilkor nämnda bolags tomter och bygg^
nader å Riddarholmen må kunna för statsverkets räkning förvärfvas.

50:o af samma dag, angående afsättande till kronopark af sergeantsbostället Aplahult
N:o 1 och korporalsbostället Bosakulla N:o 1. (35.)

Den 13 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att, efter Skogsstyrelsens
hörande, vidtaga åtgärder för ifrågavarande boställens utarrendering i vanlig ordning.
51:o af samma dag, i fråga om nedsättning i arrendet för indragna fanjunkarebostället
N:ris 2 och 9 Hölja. (38.)

Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut har den 23 Maj meddelats Kammarkollegium till
kännedom samt för vederbörandes förständigande.

52:o af den 13 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Första
Hufvudtitel. (40.)

Enligt nådigt beslut den 23 i samma månad har innehållet af förevarande skrifvelse blifvit
meddeladt Riksmarskalks-embetet och Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

53:o af den 17 Maj, angående dels bildande af en jernvägshypoteksfond, dels beredande
af förlagskapital åt den inhemska industrien, dels ock inköp af Hallsberg—
Motala—Mjölby jernväg. (53.)

Den 23 Maj har afskrift af skrifvelsen i hvad den rörer köp- af nämnda jernväg öfverlemnats
till Civil-departementet, på hvars föredragning ärendet i denna del blifvit af Kongl.
Maj:t afgjordt.

Beträffande Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut i anledning af Kongl. Majrts
nådiga proposition om bildande af en jernvägshypoteksfond, har Kongl. Maj:t, sedan Fullmägtige
i Riksgäldskontoret afgifvit förslag till närmare bestämmelser rörande den af
Riksdagen beslutade utlåning från Riksgäldskontoret mot pant af jernvägsbolags obligationer
och skuldförbindelser, den 28 Maj i ämnet meddelat nådiga föreskrifter.

Hvad angår Riksdagens beslut att genom Riksgäldskontoret ställa till Kongl. Maj:ts
förfogande räntebärande obligationer till visst belopp för att lenmas såsom reservfond åt
en association,- som under namn af sågverksegarnes garantiförening vore under bildande i
ändamål att lemna lån åt sågverksegare mot säkerhet af trävaror, har Kongl. Maj:t, efter
det fastställelse å förslag till reglemente för en dylik garantiförening blifvit hos Kongl. Maj:t
> sökt samt Fullmägtige i Riksgäldskontoret öfver förslaget afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande, den 6 sistlidne Juni faststält reglemente och bolagsordning för aktiebolaget
sågverksegarnes garantiförening samt härom låtit utfärda nådig kungörelse.

54:o af samma dag, angående upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar lydande å fem kronor. (52.)

Bilaga till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag.

Sedan Fullmägtige i Riksbanken med anledning af förestående skrifvelse afgifvit underdånigt
utlåtande, har Kongl. Maj:t den 20 Juni dels låtit utfärda nådig kungörelse angående
upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar lydande å fem kronor
jemte dermed sammanhängande frågor, dels meddelat de särskilda föreskrifter, som af
berörda åtgärd påkallades, dels ock förordnat, att afskrift af skrifvelsen i hvad den anginge
af Riksdagen beslutad ändring i 4 § af lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars
1830 skulle öfverlemnas till Justitiedepartementet, på hvars föredragning denna fråga
sedermera blifvit af Kongl. Maj:t afgjord.

55:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (46.)

Vid föredragning den 30 i samma månad af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t,
med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under Sjunde Hufvudtiteln i hvad
besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle i tryckt exemplar delgifvas Statskontoret till kännedom och efterrättelse i
hvad på detta embetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af skrifvelsen i de delar, som
rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

Den 20 Juni har Kongl. Maj:t till pröfning förehaft Riksdagens i skrifvelsen gjorda
hemställan om tillsättande af en skatteregleringskomité och dervid, med bifall till berörda
hemställan, uppdragit åt en dylik komité att, efter fullständig utredning aff alla skatteförhållanden
i riket, uppgöra förslag till en på denna'' utredning grundad rättvis fördelning
af skattebördorna.

56:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Monde
Hufvudtitel. (48.)

Vid föredragning häraf den 23 Maj har Kongl. Maj:t förordnat, att berörda skrifvelse
skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än Finans-departementet,
för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt att innehållet
i skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas Statskontoret, hvarjemte
pensionsresolution skulle i vanlig ordning utfärdas för Statskommissarie!! B. B.
Johanssons enka Sigrid Johansson, född Petré.

57:o af den 20 Maj, angående verkstäld granskning af statsverkets m. fl. allmänna
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876. (59.)

Jemte det transsumt af skrifvelsen blifvit öfverlemnade, till Sjöförsvars-departem entet i
hvad skrifvelsen rörde framställningar i afseende å Förvaltningen af Sjöärendena samt till
Ecklesiastik-departementet i hvad den anginge folkskole-inspektörernas inspektionsresor,
på hvilka departements föredragning dessa framställningar borde underställas Kongl. Maj:ts
pröfning, har Kongl. Maj:t den 30 sistlidne Maj anbefalt Kammar-rätten att inkomma
med underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens anhållan, att föreskrifter måtte meddelas
derom, att förteckningar å de i statens embetsverk eller annorstädes befintliga, staten
tillhöriga möbler och andra värdefullare inventarier skulle upprättas samt expens- och
aflöningsräkningarne biläggas.

58:o af samma dag, angående eftergift af den jordeboksränta, som enligt Kongl.
Kungörelsen den 9 Juni 1871 bör hemman och lägenheter i vissa bergslager
påföras. (63.)

Riksdagens härom fattade beslut har den 23 sistlidne Maj blifvit meddeladt Kammarkollegium
till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

59:o af samma dag, i fråga om afsättande till kronopark af indragna ryttmästare*
bostället Kolleberga N:ris 1 och 2. (64.)

Genom nådig remiss den 30 Maj har Kammarkollegium anbefalts att, efter Skogsstyrelsens
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande i förestående ämne.

60:o af samma dag, angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter åtskillige
personer. (65.)

Den 23 Maj har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut i fråga om eftergift
af Kronans rätt till dana-arf efter pigan Anna Lisa Bjugg och enkan Maria Liljander,
låtit såväl dessa som öfriga af Riksdagen i förestående skrifvelse anmälda beslut meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

61:o af samma dag, angående försäljning af vissa Kronan tillhöriga hemman och
lägenheter. (66.)

Vid föredragning häraf den 6 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t, med gillande af Riksdagens
i ämnet fattade beslut, låtit detsamma meddelas Kammarkollegium till kännedom och
efterrättelse samt för behörigt kungörande.

62:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (67.)
Innehållet af förevarande skrifvelse har den 23 Maj blifvit meddeladt Statskontoret.

63:o af den 19 Maj, angående ändringar i Kongl. Kungörelsen den 26 April 1861
rörande en allmän hypoteksbank m. m. (70.)

Den 23 Maj har i anledning häraf nådig kungörelse i ämnet blifvit utfärdad.

64:o af samma dag, angående nytt reglemente för Riksgäldskontoret (71.)

Den 23 Maj i underdånighet anmäld och, såsom icke erfordrande åtgärd, lagd till handlingarna.

65:o af den 20 Maj, med ny Riksstat. (72.)

Ifrågavarande Riksstat har den 23 Maj meddelats Statskontoret till kännedom och efterrättelse.
66:o af den 20 Maj, angående en särskild tilläggsbevillning såsom bidrag till betäckande
af den å statsregleringen för år 1878 uppkomna brist. (73.)

Med godkännande af hvad Riksdagen i afseende å sättet för debitering, uppbörd och redovisning
af ifrågavarande tilläggsbevillning beslutat, har Kongl. Maj:t den 30 sistlidne
Maj, på sätt Riksdagen begärt, låtit utfärda allmän kungörelse i ämnet.

67:o af samma dag, angående allmänna bevillningen samt utgörande af en särskild
>*■ tilläggsbevillning såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år

1880. (74.)

Enligt Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan har Kongl. Maj:t om hvad Riksdagen
i detta ämne beslutat den 30 sistlidne Maj utfärdat särskilda allmänna kungörelser,
hvarjemte Kongl. Maj:t anbefalt Statskontoret att inkomma med underdånigt utlåtande i

anledning af Riksdagens framställning om förändrad uppställning af generalsammandraget
öfver allmänna bevillningen samt om utarbetande och offentliggörande af särskilda- öfversigter
öfver bevillningstaxeringen för de år, då ny fastighetstaxering allmänneligen egt rum.

Sedan Statskontoret den 29 sistlidne September afgifvit berörda utlåtande, har Kongl.

Maj:t genom nådig remiss samma dag infordrat Kammar-rättens yttrande rörande utarbetande
och offentliggörande af nyssnämnda öfversigter.

Detta yttrande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

68:o af samma dag, angående stämpelpappersafgiften. (75.)

Den 19 sistlidne September har nådig kungörelse blifvit utfärdad angående stämpelpappersafgiften
samt hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas.

69:o af den 19 Maj, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (68.)

Enligt Riksdagens begäran har nådig kungörelse härom blifvit den 26 sistlidne September
utfärdad.

Stockholm den 31 December 1879.

Wilh. Lilliestråle.

7:q. Kongl. Ecklesiastik-departementet.

70:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 19 Maj 1879, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Åttonde Hufvudtitel. (47.)

Kongl. Maj:t har den 30 Maj 1879 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf
föranledda föreskrifter.

71:o af den 20 Maj 1879, i anledning af Riksdagens år 1878 församlade Revisorers
berättelse, angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1876. (59.)

Sedan denna skrifvelse, i hvad den rörer kostnaderna för folkskole-inspektionen, den 10
Juni 1879 blifvit från Finans- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad, har Kongl.

Maj:t den 15 Augusti 1879 anbefalt Statskontoret att i denna fråga afgifva underdånigt
utlåtande, livilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

72:o af den 20 Maj 1879, i anledning af väckt motion om öfverlemnande till
museibiblioteket i Göteborg äf en del utaf Konung Carl XY:s enskilda, af staten
inköpta boksamling. (61.)

Den 13 Juni 1879 har Kongl. Maj:t anbefalt Öfverbibliotekarien vid Kongl. Biblioteket

att på anmälan af styrelsen för museibiblioteket i Göteborg hålla styrelsen tillhanda de i

den ännu odisponerade återstoden af förenämnda boksamling befintliga arbeten, som be- ■**

mälda styrelse kunde finna för museibiblioteket behöfiiga.

Stockholm den 9 Januari 1880.

Ex officio

J. Schröderheim.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
år 1879 aflätna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid
utgången af år 1879 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitiedepartementet.

5:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 1 Maj 1879 om lagstadgatiden angående
rätt till borgerligt äktenskap för vissa inom svenska kyrkan qvarstående
medlemmar. (23.)

9:o af den 17 Maj, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning och
äktenskap. (54.)

10:o af samma dag, angående förändrade lagstadganden beträffande förfallolöst uteblifvande
af part eller vittne. (56.)

12:o af samma dag, angående revision af gällande förlagsförfattningar samt medgifvande
af rätt till underpant i lös egendom åt alla näringar. (58.)

Kongl. Landtförsvars-departementet.

21:o af den 17 Maj, angående utläggande af ett fyrskepp å grandet Kopparstenarne.
23:o af den 20 Maj, med framställningar i anledning af Riksdagens år 1878 församlade
Revisorers berättelse om granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876.

Kongl. Civil-departementet.

34:o af den 17 Maj, angående ändring i gällande stadganden om hemmansklyfning
och jordafsöndring. (55.)

Kongl. Finans-departementet.

49:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj, i fråga om reglering af
Kronans och Bolaget P. A. Norstedt & Söners till hvarandra gränsande tomter
å Riddarholmen. (34.)

55:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvud titel. (46.)

57:o af den 20 Maj, angående verkstäld granskning af statsverkets med flera allmänna
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876. (59.)

59:o af samma dag, i fråga om afsättande till kronopark af indragna ryttmästarebostället
Kolleberga N:ris 1 och 2. (64.)

67:o af samma dag, angående allmänna bevillningen samt utgörande af en särskild
tilläggsbevillning såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år
1880. (73.)

Kongl. EcMesiastik-depaitementet.

71 :o af den 20 Maj, i anledning af Riksdagens år 1878 församlade Revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876. (59.)

II.

Förteckning på sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
aflåtna underdåniga skrifvelse1)- anhängig g jorda ärenden, hvilka i Justitieombudsmannens
till nästlklna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda,
äfvensom uppgift å de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

Kongl. Justitie-departementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 28 Februari 1858, i fråga om
lag till ordnande af Notarii-publici-befattniugen. (225.)

Detta ärende är, på sätt uti den år 1876 afgifna förteckning omförmäles, beroende på

handläggning af Nya Lagberedningen.

2:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af så kallade tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November i Statsrådet anmäld; och beror ärendet fortfarande på Kongl.

Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (5.)

På sätt annan denna dag upprättad förteckning omförmäler är lag i ämnet utfärdad.

4:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jernvägstrafik. (90.)

Frågan afvaktar fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

5:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring i
gällande stadganden rörande socknemäns inbördes skyldighet att deltaga i prestgårdsbyggiiad.
(84.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

6:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet. (92.)

Frågan hvilar fortfarande i afvaktan på Fångvårds-styrelsens infordrade underdåniga
utlåtande.

7:o af den 10 Maj 1875, i fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande
flottled. (39.)

Sedan Nya Lagberedningen inkommit med förslag till författningar såväl i anledning af
Riksdagens förevarande underdåniga skrifvelse, som i öfriga ämnen, hvilka hafva till föremål
vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga syften, har Högsta Domstolen
öfver förslagen blifvit hörd; och har Kongl. Maj:t uti denna dags Statsråds beslutat
framlägga för Riksdagen förslag till författningar i förenämnda ämnen.

8:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större
städerna i Sverige. (44.)

Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, fortfarande beroende på Nya
Lagberedningens handläggning.

9:o af den 21 Maj 1875, rörande förändrad lagstiftning om preescription för klander
å jordafång. (63.)

På sätt föregående förteckningar omförmäla är detta ärende öfverlemnadt till handläggning
af Nya Lagberedningen; och afvaktas beredningens yttrande i ämnet.

10:o af den 9 Maj 1876, om vidtagande af åtgärder för utfärdande af en fullständig
h andelslagbok för Sverige. (30.)

Sedan detta ärende, på sätt sist afgifna förteckning förmäler, blifvit förberedt, har Kongl.
Maj:t uti denna dagens Statsråd beslutat framlägga för Riksdagen »Förslag till Vexel-lag»
samt »Förslag till förordning om nya vexel-lagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall».

ll:o af den 28 April 1877, i fråga om ändring af 3 kap. 23 § i Kongl. Stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den 29 Maj
1846. (35.)

Sedan Fångvårds-styrelsens infordrade underdåniga utlåtande inkommit, afvaktas Kongl.
Maj:ts beslut i ämnet.

12:o af den 9'' Maj 1877, angående utsträckt rätt för församlingarna att vid tillsättning
af presterliga beställningar kalla fjerde profpredikant. (37.)

På sätt annan denna dag upprättad förteckning förmäler, har Riksdagens skrifvelse af
den 1 sistlidne Maj, i anledning af den i föregående förteckning omförmälda Kong]. Maj:ts
nådiga proposition i ämnet, blifvit lagd till handlingarna.

13:o af den 19 Maj 1877, angående tillerkännande af laga vitsord åt telegram. (64.)
Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, beroende på Nya Lagberedningens
handläggning.

14:o af den 23 Maj 1878, angående framläggande af förslag till lag om säkerhet
i jernvägar och dermed jemförliga anläggningar. (62.)

Sedan de i sist afgifna förteckning omnämnda komiterade inkommit med förslag i ämnet,
har inom Justitie-departementet blifvit utarbetadt Förslag till förordning, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så ock i fråga
om förvaltning af jernväg under konkurs, samt till Förordning angående förändrad lydelse
af 3, 16, 19 och 22 §§ i Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni
1875, hvilka förslag blifvit den 28 sistlidne November i Statsrådet anmälda, dervid
Kongl, Maj:t förordnade, att Högsta Domstolens yttrande skulle öfver desamma infordras,
hvilket afvaktas.

Stockholm den 31 December 1879.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

Kongl. Landtförsvars-departementet.

15:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 5 Oktober 1860, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente,'' hvarefter vederbörande vid krono-auktioner
för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, till följd af Kongl. Maj:ts den 19
Juni 1866 fattade beslut, böra af numera Armé- och Marinförvaltningarna upprättas,
hafva ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

16:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt
fråga om den så kallade administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89.)

Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November 1868.

17:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Har, under afvaktan på den utredning af hit hörande frågor, som kan af skatteregleringskomitén
lemnas, icke under året föranledt någon åtgärd.

Stockholm den 31 December 1879.

Alfred Sjöberg.

Kongl. Sjöförsvars-departementet.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående befrielse
för vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar.
(62.)

19:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet
att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

Bilaga till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag. 3

Enligt senaste uppgift infordrades under den 9 Augusti 1878 Högsta Domstolens underdåniga
utlåtande öfver Lotsstyrelsens förslag till förnyadt reglemente för Lots- och Fyrinrättningen;
och lärer ärendet, sedan berörda utlåtande inkommit, blifva föremål för nådig
pröfning.

Stockholm den 29 December 1879.

C. Nordenfalk.

Kong!. Civil-departementet.

20:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Maj 1876, i fråga om beredande
af ökad kontroll å arbetare, som utom deras hemort taga anställning i arbete.
(74.)

Utlåtanden ännu icke inkomna från samtliga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

21:o af den 15 Maj 1878, angående .kontroll deröfver att utländske handelsresande
erlägga till stat och kommun deras rörelse fullt motsvarande afgifter. (43.)
Sedan Kommersekollegium afgifvit underdånigt utlåtande, har denna skrifvelse till slutlig
behandling förevarit den 20 Juni innevarande år, då, i anledning af Riksdagens framställning,
Kongl. Maj:t fann godt att, med upphäfvande af Förordningen den 28 November
1871, angående vilkoren för utländings behörighet att biträda vid kringförande af
varor till salu, genom nådig Förordning stadga förändrad lydelse af vissa §§ i Förordningen
den 18 Juni 1864 om utvidgad näringsfrihet; hvarjemte till Finans-departementets
behandling öfverlemnades ett af Kommersekollegiet i dess underdåniga utlåtande uti förevarande
ärende väckt förslag om ändring i Bevillningsförordningens stadgande rörande
utländske handlande och handelsexpediter.

Stockholm den 24 December 1879.

C. A. Sjöcrona.

Kongl. Finans-departementet.

22:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande
öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mautalsbråken till decimalbråk. (76.)

Sedan Kongl. Maj:t den 20 sistlidne Juni uppdragit åt en skatteregieringskomité att, efter
fullständig utredning af alla skatteförhållauden i riket, uppgöra förslag till eu på denna
utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna, hafva till bemälde komité öfverlemnats
såväl förestående skrivelser som vederbörande myndigheters deröfver afgifna underdåniga
utlåtanden för att af komitén tagas i öfvervägande vid behandlingen af de till
komitéen hänskjutna frågor.

23:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande af skatterätt, å krononybyggen. (109.)

Sedan ett af Revisionssekreteraren E. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af
Länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till Kammarkollegium samt bemälda Kollegium
inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna erhållit nådig befallning att, efter bergslagsintressenternas
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 24
Augusti 1875, med bifall till bemälde kollegiers framställning, förklarat, att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Vestmanlands län egde, då han af Kollegierna för utredning af denna
fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer att på stället verkställa uppskattning
af värdet utaf Sala bergslags och Sala städs samtliga med grufvedriften och silfververket
sammanhängande skyldigheter och förmåner, för så vidt icke dessa voro till beloppet
eller grunderna för deras beräknande bestämda, samt att derom afgifva berättelse
och utredning.

25:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af Statsverkets
med flera allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Sedan Arméförvaltningen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver ett, med anledning
af Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda framställning i fråga om förskott af allmänna
medel, ifrågasatt förslag till förändrad bokföringsmetod för bemälda embetsverk
samt Statskontoret med yttrande häröfver inkommit, har ärendet i denna del öfverlemnats
till Laudtförsvars-departementet och på dess föredragning blifvit af Kongl. Maj:t afgjordt.

Beträffande Riksdagens hemställan om åstadkommande af en tidigare utslutning och
revision af allmänna räkenskaper, har Kongl. Maj:t under den 12 innevarande December,
efter vederbörande,-; hörande, låtit utfärda nådiga Kungörelser angående dels förändrade
bestämmelser i afseende å tiden för åtskilliga räkenskapers aflemnande till granskning i
Kammarrätten m. m., dels tiden för redovisandet af förskott, som af embetsverk, myndighet
eller redogörare till underlydande utlemnas och för reqvisition af ersättning för förskottsvis
bestridda utgifter, dels ock förändrade bestämmelser i afseende å tiden för aflemnande
till Kongl. Majifcs Befallningshafvande och insändande till Skogsstyrelsen af den
lokala skogsförvaltuingens räkenskaper, hvarjemte Kongl. Maj:t, för att åvägabringa öfverensstämmelse
mellan länsräkenskaperna och de förvaltande verkens räkenskaper i afseende
r ä tiden för deras utslutning och insändande till Kammarrätten, uppdragit åt Chefen för

Finans-departementet att låta utarbeta förslag till de räkenskapsformulär ocli föreskrifter
för redovisningen inom länen, som för nämnda ändamål kunde anses erforderliga.

26:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan den för reglerande af landsstatens löner na. m. tillsatta komité den 20 Oktober
1875 afgifvit utlåtande och förslag jemväl i förevarande ämne, har Kongl. Maj:t öfver
komiténs förslag infordrat Kammarrättens yttrande, som ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

27:o af den 8 Maj 1872, angående upphörande af hofveriskyldigheten till kungsgårdar
och militieboställen i Skåne. (54.)

Detta ärende, deri Kammarkollegium och Arméförvaltningen den 22 Februari 1875 afgifvit
underdånigt utlåtande, är på nådig pröfning beroende.

28:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna den 23 November 1876 afgifvit utlåtande angående
den dem anbefalda utredning, har Kongl. Maj:t den 17 sistlidne Mars häröfver
infordrat Direktionens för nämnda stenkolsverk yttrande, livilket ännu icke inkommit.

29:o af den 24 Maj 1873, angående åtgärder för bevakande af statens rätt och
fördel i afseende å de egendomar i Norrbottens län, hvilka benämnas »Gellivaraverken».
(85.)

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län häröfver afgifua utlåtande har den 2
April 1874 blifvit öfverlemnadt till Kammarkollegium, hvars yttrande i målet afvaktas.

30:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket.

På sätt förut är nämdt, liar Kongl. Maj:t den 20 sistlidne Juni uppdragit åt en skatteregleringskomité
att, efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket, uppgöra
förslag till en på denna utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna; och hafva
såväl Kammarrådet A. Andersons betänkande af den 15 September 1874 angående sättet
och vilkoren för grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning
med deröfver af vederbörande embetsverk afgifvet underdånigt utlåtande som ock förberedande
skattejemkningskomiténs den 20 Oktober 1876 afgifna underdåniga betänkande angående
medlen för genomförande af förslagen om grundskatternas afskrifning m. m. jemte
deröfver af vederbörande myndigheter afgifna underdåniga utlåtanden blifvit den 24 sistlidne
Oktober till komitén öfverlemnade för att tagas i öfvervägande vid behandlingen af
de till komitén hänskjutna frågor.

31:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)

Detta ärende, deri Kontrolldirektören den 12 Mars sistlidna år afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

32:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen

angående statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående allmänna \

bevillningen. (94.)

Sedan i anledning häraf Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af landsstatens löner tillsatta komité att inkomma dels med
utlåtande öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i riksstat och

statsverkets räkenskaper för det år, då bevillningen inflyter, dels ock med förslag till förändringar
i Bevillningsstadgan m. m., har utlåtande härom blifvit af bemälde komité afgifvet
i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13 Oktober 1876 angående
uppbörds- och redovisningsväsendet för länen.

Efter det Statskontoret deri 25 påföljde November afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
öfver komitecs betänkande i hvad det rörer skatternas upptagande i riksstaten och
räkenskaperna ett ar senare än nu eger rum, är målet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

33:o af den 16 April 1875, i fråga om anskaffande af ny lokal för Riksbanken. (18.)
Den 7 Juni innevarande år hafva Fullmägtige i Riksbanken anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande huruvida och till hvilket bestämdt belopp i penningar den
Kongl. Maj:t och Kronan tillhöriga, för hofstallets behof upplåtna egendomen N:o 1 i qvarteret
Sjöhästen i Stockholms stad skulle kunna få af Riksbanken förvärfvas, för att derå
uppföra en byggnad för Riksbanken.

Sedan Riksmarskalksembetef, efter vederbörandes hörande, öfver denna ansökning afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, hafva handlingarna i ärendet öfverlemnats till Fullmägtige
för att bereda dem tillfälle att i anledning af Riksmarskalksembetets utlåtande
inkomma med det vidare yttrande i ämnet, hvartill Fullmägtige kunde finna förhållandena
föranleda, hvarvid till Fullmägtige jemväl öfverlemnats handlingarna i den förut väckta
frågau om Helgeandsholmens ordnande och uppförande derstädes af ett riksbankshus, för
den händelse Fullmägtige skulle anse vidare yttrande i samma fråga böra af Fullmägtige
afgifvas.

Med anledning häraf hafva Fullmägtige i skrifvelse den 20 sistlidne November framstält
två alternativa förslag till ordnande af de å Helgeandsholmen uppförda liofstallbyggnaderna
för att derigenom bereda plats för uppförande derstädes af en bankbyggnad, hvarjemte
Fullmägtige anhållit att, derest något af dessa förslag vunne nådigt bifall,

Kongl. Maj:t måtte meddela Fullmägtige mot hvilken bestämd utgift i penningar och
under hvilka vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t kunde vara benägen tillåta Riksbanken att förvärfva
någon af de alternativt föreslagna platserna å nämnda holme, så att Fullmägtige
kunde blifva i tillfälle att i ämnet göra framställning hos Bankoutskottet vid instundande
Riksdag.

34:o af den 19 Maj 1875, angående väckt fråga om vidtagande af åtgärder i afseende
å de privilegierade stockfångstskogarne. (50.)

Den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att, efter det ej
mindre Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och Vesfernorrlands
län samt vederbörande stockfångstprivilegii-innehafvare blifvit hörde, än äfven Skogsstyrelsen
afgifvit yttrande, inkomma med underdånigt utlåtande, h vilket ännu ej blifvit af kollegium
afgifvet.

35:o af den 22 Maj 1875, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Sedan beträffande Riksdagens framställning rörande förändring i beläggningsstämplarnes
storlek, utseende och beskaffenhet Statskontoret den 23 April sistlidne år inkommit med

förslagsritningar till såväl enkla som dubbla beläggningsstämplar, hav Kongl. Maj:t, med
godkännande af berörda förslagsritningar, den 31 påföljande Maj anbefalt Statskontoret att
under iakttagande af särskildt gifna föreskrifter gå i författning om tillverkning af erforderligt
antal dermed öfverensstämmande beläggningsstämplar.

36:o af den 11 Maj 1876, i anledning af den år 1875 verkställa granskning af
Statsverkets med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Öfver Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan om förändring i vissa till Stora
barnhuset med flere inrättningar utgående anslag har Kongl. Maj:t den 19 Maj 1876
infordrat Statskontorets underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

37:o af den 16 Maj 1876, om åtgärd för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- ocli kapitalförsäkringsaustalternas förvaltning. (75.)

Donna skrifvelse är på nådig pröfning beroende.

38:o af den 17 Maj 1877, angående vilkoren för tillverkning ocli försäljning af

bränvin. (54.)

Den af Kongl. Maj:t, enligt Riksdagens anhållan, tillsatta komité för öfverseende af gällande
författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin hav den 22 sistlidne
April ingifvit underdånigt betänkande med förslag till författningar i ämnet; hvarefter
Kongl Maj:t den 23 Maj innevarande år anbefalt Öfverståthållare-embetet och Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länen, att deröfver afgifva underdåniga utlåtanden, af b vilka
utlåtanden en del ännu afvaktas.

39:o af den 24 Maj 1877, i anledning af väckt fråga om rätt till lyftning af de
till begrafningshjelp afsedda innehållningar å löner. (75.)

Sedan Statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t
den 30 December 1878 förklarat, att med pröfning af Riksdagens berörda framställning
skulle tills vidare anstå.

40;o af den 10 Maj 1878, angående den år 1877 verkstälda granskning af Statsverkets
med liera fonders räkenskaper och förvaltning under år 1875. (20.)
Sedan Arméförvaltningen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver Riksdagens i förevarande
skrifvelse gjorda framställning rörande förändrad uppställning af nämnda embetsvcrks
räkenskaper, har detta ärende öfverlemnats till Landtförsvars-depai tern entet och pa
dess föredragning blifvit af Kongl. Maj:t afgjordt.

41:0 af den 15 Maj 1878, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och
ordningen för anmärkningsmåls utförande mot enskild person i fråga om för
högt uppburen liqvid. (41.)

Medelst nådig remiss den 31 i samma månad liar Kongl. Maj:t öfver Riksdagens förevarande
framställning infordrat Kammarrättens underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke
inkommit.

Stockholm den 31 December 1879.

Wiih. Lilliesträie,

Kongi. EcMesiastik-departementet.

42:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående åtgärder
för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan Kong!. Maj:t den 13 December 1872 beslutit att till nämnden för ordnande af
presterskapets aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar låta öfverlemna handlingarna
i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de nämnden i öfrigt uppdragna
göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna föranleda, så har
nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande, som den 30 i samma
månad remitterats till Stockholms stads Konsistorium, för att efter vederbörande presterskaps
hörande deröfver afgifva underdånigt yttrande; och har detta yttrande den 25
Februari 1876 till Kongl. Maj:t inkommit.

43:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten. (72.)
Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet vid universiteten,
till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt utlåtande af den
3 Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Maj:t i denna fråga inhemtat Allmänna kyrkomötets
yttrande, hvilket den 12 påföljande Oktober inkommit.

44:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i
stadgandena om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för presterlig
befordran. (91.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i
ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad,
har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inhemtat underdånigt utlåtande
från Allmänna kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit; och
sedan Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling af kyrkolagskomitén,
hvars förslag den 20 Mars 1874 till Justitie-departementet inkommit, har
samma förslag jemte de af Domkapitlen deröfver afgifna yttranden blifvit af Högsta Domstolen
granskadt, enligt deröfver fördt protokoll, som till Kongl. Maj:t inkommit.

45:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga ifrån kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.)

Den 17 Juni 1870 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att efter vederbörandes
hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

46:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Konsistoriinotariers
rätt till uppbordsprovision å kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t anbefalt samtlige Domkapitel samt Hof- och Stockholms
stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka till Kongl.
Maj:t inkommit.

47:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkofonden, som af församlingarna utgöres, dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

Den 30 Maj 1873 hade Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret att,
efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

48:o af den 19 Maj 1874, angående ändring i stadgandena om val till klockare-,
organist- och folkskoleläraretjenster. (74.)

Sedan denna skrifvelse blifvit den 14 Oktober 1874 från Justitie- till Ecklesiastikdepartementet
öfverlemnad för handläggning af frågan om ändrade föreskrifter angående
val af folkskolelärare, liar Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1874 i detta ärende från Domkapitlen
infordrat utlåtanden, hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.

49:o af den 12 Maj 1875, om befrielse för vissa kyrkor i Lunds stift att aflemna
spanmål eller s. k. gratialtionde till Landskrona kyrka. (41.)

Sedan Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, med infordiadt utlåtande i detta
ärende inkommit, har Kongl. Maj:t den 31 sistlidne December detsamma afgjort.

50:o af den 10 Maj 1876 om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Sedan ett i ärendet utarbetadt förslag, enligt Kongl. Maj:ts beslut den 1 November 1878,
blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige män och desse den 20 Maj
1879 till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet, hafva Kongl.
Maj:ts samtlige Befallningshafvande äfvensom Domkapitlen erhållit befallning att häröfver
afgifva underdåniga utlåtanden, af hvilka en del till Kongl. Maj:t inkommit.

51:o af den 14 Maj 1876, angående ordnande af döfstumundervisningen i riket. (71.)
Efter det den af Kongl. Maj:t den 30 December 1876 förordnade komité den 23 Augusti
1878 inkommit med underdånigt betänkande i ämnet och Kongl. Maj:t den 24 i sistnämnde
månad häröfver från samtlige Landsting och från Stadsfullmägtige i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping infordrat underdåniga utlåtanden, hvilka blifvit till
komitén öfverlemnade, har komitén med underdånigt yttrande i ämnet den 2 December
sistlidet år till Kongl. Maj:t inkommit.

52:o af den 24 April 1878, angående ändring af § 2 i instruktionen för Direktionerna
öfver länens lasarett och kurhus. (16.)

Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter Landstingens hörande, häröfver afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden och Medicinalstyrelsen fått med yttrande i ärendet inkomma,
har Kongl. Maj:t den 23 Maj 1879 afgjort detta ärende samt utfärdat nådig
kungörelse i ämnet.

53:o af den 24 April 1878, angående upphörande eller nedsättning af lärarinnornas
årsafgift till folkskolelärarnes Enke- och Pupillkassa. (15.)

Den 10 Maj 1878 har Kongl. Maj:t häröfver infordrat Direktionens öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning underdåniga utlåtande, hvilket den 21 Oktober nämnda år inkommit.

54:o af den 23 Maj 1878, angående tillägg till § 6 mom. ^5 i stadgan angående
folkundervisningen. (54.)

Sedan samtliga Domkapitlen och Stockholms stads Konsistorium häröfver afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 21 Mars 1879 låtit utfärda nådig
kungörelse i ämnet.

Stockholm den 9 Januari 1880.

Ex oflicio

J. Schröderheim.

Bilaga till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1880 års Riksdag.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna, i anledning af de vid Riksdagen år 1879
aflåtna, i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag in- >

förda skrifvelse!*, finnas upptagna i Statsdepartementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare talet
nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	20	39	39	29	58	12
2	*)	21	21	40	52	59 23,	57, 71
3	2	22	4	41	3	60	32
4	*)	23	5	42	15	61	72
5	*)	24	6	43	18	62	33
6	13	25	7	44	20	63	58
7	41	26	8	45	. 30	64	59
8	40	27	44	46	55	65	60
9	*)	28	16	47	70	66	61
10	*)	29	27	48	19, 22, 56	67	62
11	*)	30	45	49	31	68	69
12	*)	31	46	50	42	69
13	**)	32	47	51	43	70	63
14	37	33	48	52	14, 54	71	64
15	24	34	*49	53	35, 53	72	65
16	25	35	50	54	9	73	66
17	26	36	17	55	34	74	67
18	36	37	28	56	10	75	68
19	38	38	51	57	11

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fnllmägtige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vård
afgifVen år 1880.

Sedan sistförflutna Riksdags början har icke något ärende rörande tryckfrihetens
vård hos Komiterade förevarit; hvilket förhållande Komiterade bort hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1880.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. J. ARRHENIUS.

FB1TH. GRAFSTBÖM. J. F. EKLUND.

CARL J. SCHÖN1NG.
R. M. B0WALL1US.

D. G. Restadius.