Justitieombudsmännens ämbetsberättelse (Framställning / redogörelse 1976/77:1)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse
1976/77:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog. 1916 ni: 1

1 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 7

Inspektionsverksamheten 13

Ombudsmannainstitutionens utbredning i världen 14

I DOMSTOLAR m.m.

Framställning till regeringen angående nöjdförklaring vid villkorlig dom

och skyddstillsyn (38 kap. 1 § brottsbalken) 19

Framställning till regeringen angående skydd för allmän ordning och säkerhet
vid domstolsförhandlingar 26

Legitimationskontroll m. m. vid domstolsförhandling 28

Avräkning av häktningstid m.m 40

Säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Fråga om

åsiktsregistrering m.m 49

Redovisning av viss utredning i brottmål 94

Klagomål över att polis underlåtit att ingripa efter anmälan om barnmisshandel
100

Transport av skadad person med polishelikopter 104

Vissa övriga ärenden 105

II FÖRSVARET m. m.

Åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap 117

Värnpliktigs vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas

om han tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening 122

Felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare 122

III VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt 125

Intagens rätt till telefonsamtal med advokat 129

Brevgranskning vid kriminalvårdsanstalter 131

Tillämpningen av bestämmelserna om disciplinär bestraffning av intagen 134
Besvärshänvisning i disciplinärende på kriminalvårdsanstalt 138

Socialvård

Barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder beträffande unga lagöverträdare
140

Motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott .. 146

Förlust av plats i förskolekö när förfrågan från kommunal myndighet inte

besvarats 148

Omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården 150

Sjukvård m. m.

Åtal mot överläkare vid psykiatriskt sjukhus för beviljande av frigång för
person, som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet . 156

Sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort 165

Utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet av utvisning
183

Socialstyrelsens befogenhet att ingripa mot läkares användning av akupunktur
193

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 205

Exekution

Framställning till regeringen angående ifrågasatt ändring i 15 § andra

stycket införsellagen (1968:621) 211

Framställning till regeringen angående vissa kostnader i ärenden om återtagande
av avbetalningsgods 216

Skattskyldig som blivit dubbeltaxerad har besvärat sig häröver och betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen. Kronofogdemyndigheten
har trots inblick i förhållandena vid upprepade tillfällen
sökt indriva den skatt som föranleddes av den andra taxeringen.

Kritik av myndighetens åtgärder 220

Fråga om förutsättningar förelegat för återtagande av avbetalningsgods.

Betydelsen av delbetalning från köparens sida 222

Vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall iakttagas reglerna
om försäljning av utmätt rättighet 225

Taxering och uppbörd

Betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör om ett frångående
av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning enligt
21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av oriktig uppgift;

jfr reglerna om skattetillägg 228

Taxeringsnämndsordförande har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp
med en bild av deklaranten - som begärt skattelindring på grund av
sjukdom - spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens åtgärd
och av lokala skattemyndighetens vägran att ge deklaranten begärd fotokopia
av bilden m. m 236

Lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen fastställt
att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig för visst
belopp som bort innehållas av lönen såsom preliminär skatt. Äger arbetstagaren
besvära sig över beslutet? 239

Skattskyldiga, som anfört besvär till länsskatterätt över sin taxering, har
fått sina deklarationer särskilt granskade. Befogenheten av denna granskning
246

Om delgivning av anmaning såsom förutsättning för påförande av dubbel

förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift 249

Ansökan om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt.

Göres ansökan långt före inkomstårets början kan dock hinder möta häremot
253

Misstag från skattemyndighets sida bör rättas snabbt och inte först sedan

den skattskyldige vänt sig till JO 254

Formerna för expediering av länsskatterätts beslut 256

Får taxeringsmyndighet taga del av läkares patientkort? 259

Vissa övriga ärenden 262

Kommunal självstyrelse

Statlig myndighet har remitterat utredningar till kommun för yttrande.
Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen, ej kommunfullmäktige.

Fråga om riktigheten härav 265

Tjänstemannafrågor

Fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i tjänstetillsättnings ärenden

268

Behandlingen hos statens vattenfallsverk av reseräkningar 277

Övrigt

Kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på bostadsbyggande.
Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren 280

Skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att utfärda slutligt
avverkningsförbud 284

Trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift för förnyat körkortsprov
skall vara inbetald senast en vecka före omprövningen 286

Betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till aktiebolagsre gistret

289

Myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande åtgärder m. m 292

Handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad 296

V REMISSYTTRANDEN

Yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande ”Medborgerliga
fri-och rättigheter; regeringsformen” 298

Yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt och

yttrandefrihet” 307

Yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande ”Telefonavlyssning”
321

BILAGOR

1. Transumt av provisorisk arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition
324

2. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen 327

3. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under
första halvåret 1976 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 januari 1976 329

4. Sakregister 333

5. Summary in English 337

Till RIKSDAGEN

Enligt 11 § i den av riksdagen i november 1975 antagna nya instruktionen
för justitieombudsmännen (SFS 1975: 1057), vilken såvitt nu är i fråga
trädde i kraft den 8 maj 1976 (dagen efter det val förrättats av ombudsmän),
skall ombudsmännen årligen senast den 15 oktober tillställa riksdagen
en tryckt ämbetsberättelse avseende tiden den 1 juli närmast föregående
år-den 30 juni innevarande år. I januari 1976 avgav dåvarande justitieombudsmännen
jämlikt 2 § i den äldre instruktionen (SFS 1967:928) ämbetsberättelse
avseende deras verksamhet under år 1975. Nu förevarande
berättelse redovisar därför JO:s verksamhet under första halvåret 1976. I
fortsättningen kommer berättelserna instruktionsenligt att omspänna budgetår.
Vi överväger att härutöver försöksvis publicera viktigare JO-beslut i
särskild ordning åtminstone en gång per år (jfr KU 1975/76: 22 s. 65).

Som framgår av det redan anförda antog riksdagen i november 1975 ny
instruktion för justitieombudsmännen. Samtidigt genomfördes vissa ändringar
i riksdagsordningen.

Instruktionen innefattar betydelsefulla nyheter främst i två hänseenden.
Som en konsekvens av ämbetsansvarsreformen, vilken trädde i kraft den 1
januari 1976, har JO:s tillsynskompetens bestämts på nytt sätt. Även reglerna
om JO:s befogenheter har i samband därmed ändrats. Vidare har
JO-ämbetets organisation omstöpts. Enligt 1967 års instruktion förestods
ämbetet av tre, likställda, justitieombudsmän. Därjämte fanns två ställföreträdande
ombudsmän. De nya reglerna, upptagna dels i 8 kap. 10 § riksdagsordningen,
dels i den nya instruktionen för justitieombudsmännen, föreskriver
att ombudsmännen skall vara fyra till antalet. En av justitieombudsmännen
skall tillika vara administrativ chef och bestämma inriktningen
i stort av verksamheten. Några ställföreträdande ombudsmän skall normalt
inte finnas. Skulle ombudsman av sjukdom eller annan orsak bli långvarigt
hindrad att utöva sin tjänst, väljer dock riksdagen en person att
tjänstgöra i hans ställe så länge hindret varar. - I vad gäller innebörden av
reformen hänvisas i övrigt till KU 1975/76:22 och Rskr 1975/76:27 (jfr
även SOU 1975:23).

Såvitt rör reglerna om JO:s uppgifter, tillsynskompetens och befogenheter
samt om handläggningen m. m. trädde den nya instruktionen i kraft den
1 januari 1976. Såvitt rör JO-ämbetets organisation, ämbetsberättelsen
m. m. skulle de nya reglerna träda i kraft dagen efter den dag då val av justitieombudsmän
förrättats under 1975/76 års riksmöte.

Sådana val förrättades den 7 maj 1976. Därvid valdes till justitieombudsman,
tillika administrativ chef med särskilda befogenheter, justitieom -

budsmannen Ulf Lundvik samt till justitieombudsmän ställföreträdande
justitieombudsmannen hovrättslagmannen Anders Wigelius, kanslichefen
Karl-Erik Uhlin och kammarrättslagmannen Leif Ekberg.

Under tiden fram till valet förvaltades JO-ämbetet av de dåvarande justitieombudsmännen
Ulf Lundvik, Gunnar Thyresson och Bertil Wennergren.
Däijämte tjänstgjorde, i den utsträckning som framgår av Bil. 2 till denna
skrivelse, ställföreträdande justitieombudsmännen Anders Wigelius och
Tor Sveme.

Verksamheten under första halvåret 1976 har i hög grad influerats av den
förestående och efter valet genomförda omorganisationen av ämbetet. Inspektioner
och initiativ i annan form har fått stå tillbaka för angelägenheten
att avsluta så många som möjligt av de tidigare upptagna ärendena. Efter
valet har mycken tid åtgått för att få den nya organisationen att fungera.
Såvitt rör ombudsmännens och föredragandenas arbete har inte några större
svårigheter mött. Regler har getts om justitieombudsmännens tillsynsområden,
deras omfattning och fördelning. Reglerna jämte ytterligare ett
antal bestämmelser har upptagits i en provisorisk arbetsordning för ombudsmannaexpeditionen,
vilken i transumt fogas till denna skrivelse såsom
Bil. 1. Beträffande registratorsexpeditionen och kansliorganisationen i övrigt
återstår ännu mycket att göra. Undersökningar pågår om lämpligheten
att föra huvuddiariet medelst dator. Även andra ändringar är under övervägande.

Beträffande de ärenden som varit anhängiga under första halvåret 1976
antecknas.
Balans från år 1975		795
Nya ärenden
Administrativa ärenden		9
Remisser och andra skrivelser från myndigheter		2
Klagomål och andra framställningar från enskilda		1622
Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d.	70
Initiativärenden på grund av tidningsartiklar		8
Summa balanserade och nya ärenden		2506
Härav avgjorda under första halvåret 1976		1821
Balans 30.6.1976		685
Månadsöversikl över ärendena
Nya	Avgjorda	Balans
Januari 275 Februari 244 Mars 384 April 291 Maj 283 Juni 234	318 244 399 319 249 292	752 752 737 709 743 685

1711 1821

Av antalet ärenden i balans den 30 juni 1976 var 517 inkomna sista kvartalet.

Antalet ärenden första halvåret 1976 är ungefär detsamma som motsvarande
tid föregående år (1711 resp. 1719). Antalet klagomål uppgick till
1 622 mot 1 587 under motsvarande tid år 1975.

Nedanstående uppställning visar antalet klago- och initiativärenden under
tiden 1.1.1968-30.6.1976

Ar	Klagoärenden	Initiativärenden
1968	2 120	494
1969	2708	393
1970	2606	457
1971	3149	346
1972	3187	357
1973	3219	445
1974	3 095	566
1975	3025	410
19761, o. m. 30.6	1622	78

Under första halvåret 1976 avgjordes sammanlagt 1821 ärenden. Av
dessa utgjordes 1601 av klagoärenden och 208 av inspektions- och andra
initiativärenden. Härtill kom 12 som administrativa ärenden diarieförda saker.
De sistnämnda hänförde sig i 9 fall till personal- och organisationsfrågor
m. m., medan tre avsåg remisser från statsråd, vilka besvarades genom
följande utlåtanden.

JO Thyresson

Över utredningens om telefonavlyssning betänkande ”Telefonavlyssning”.

JO Wennergren

Över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt och yttrandefrihet”.

Ställföreträdande JO Wigelius

Över 1967 års rekvisitions- och förfogandeutrednings betänkande ”Förfogandelagstiftningen”.

De två förstnämnda utlåtandena återges i det följande i ämbetsberättelsen,
medan det tredje inte ansetts vara av så allmänt intresse att det bort
medtagas i ämbetsberättelsen.

I ämbetsberättelsen redovisas även de av JO Lundvik och JO Wennergren
den 29 december 1975 avgivna utlåtandena över 1973 års fri- och rättighetsutrednings
betänkande ”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”,
vilka utlåtanden av tidsskäl ej kunde medtagas i den senast
avgivna ämbetsberättelsen (se denna s. 10 och 11).

Här skall även antecknas, att JO Lundvik på hemställan av Nordiska rådets
presidium yttrat sig över ett medlemsförslag om införande av offentliga
utskottsutfrågningar i Nordiska rådet.

Tablå över utgången i de under första halvåret 1976 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde	Avgjorda efter utredn. utan slutlig anledning till kritik	Erinran el. annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till riks-dagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	4	81		2	87
Åklagarväsendet		9			9
Polisväsendet	2	3			5
Försvarsväsendet	7	1			8
Kriminalvård	11	17			28
Barna- och ungdomsvård ...	3	5			8
Social- och sjukvård	12	12			24
Exekutionsväsendet				4	4
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	5	14			19
Övriga förvaltningsärenden	6	10			16
Summa ärenden	50	152		6	208

Tablå över utgången i de under första halvåret 1976 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn.	Överläm-	Avgjor-	Erinran	Åtal eller	Fram-	Summa
	eller av-	nande	da efter	eller annan	discipli-	ställning	ärenden
	görande	enl. 18 §	utredn.	kritik	när be-	till riks-
	utan sär-	instr.	utan att		straff-	dagen el-
	skild ut-		fel fun-		ning	ler rege-
	redning		nits			ringen
Domstolsväsendet	46		80	17			143
Åklagarväsendet	11	9	39	10			69
Polisväsendet	41	3	93	21			158
Försvarsväsendet	10		35	13	1		59
Kriminalvård	21	3	80	19			123
Barna- och ungdomsvård	27		21	7			55
Socialhjälp och åldringsvård ...	22	2	17	2			43
Nykterhets- och narkomanvård .	7		7	1			15
Sjukvård	68	15	61	6	1		151
Allmän försäkring	23	5	30	7			65
Arbetsmarknaden m. m	6	1	6	2			15
Byggnads- och vägärenden	29		23	8			60
Exekutionsväsendet	18		15	8			41
Kommunal självstyrelse	44	1	15	4			64
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	34	3	16	6			59
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	51		61	27			139
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	35	1	15	10			61
Jordbruksärenden, miljövård,
hälsovård m. m	27		24	5			56
Tjänstemannaärenden	44	1	24	4			73
Offentlighetsärenden	23		7	6			36
Övriga förvaltningsärenden ....	31		23	2			56
Frågor utanför kompetensområ-
det och oklara yrkanden	60						60
Summa ärenden	678	44	692	185	2		1601

Till regeringen har gjorts fyra framställningar:

1) av JO Lundvik angående ifrågasatt ändring i 15 § andra stycket införsellagen,

2) av JO Lundvik angående vissa kostnader i ärenden om återtagande av
avbetalningsgods,

3) av JO Thyresson angående skydd för allmän ordning och säkerhet vid
domstolsförhandlingar och

4) av JO Wigelius angående nöjdförklaring vid villkorlig dom och skyddstillsyn
(38 kap. 1 § brottsbalken).

Under första halvåret 1976 har åtal anställts i två fall. Åtalen har riktats
mot:

1) f. d. underläkare vid sjukhus för vållande till annans död och

2) löjtnant för missbruk av förmanskap.

Den möjlighet 18 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att
överlämna klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande har
som framgår av tablån utnyttjats i 44 ärenden. Av dessa har 9 överlämnats
till riksåklagaren eller annan åklagare och 15 till socialstyrelsen eller medicinalväsendets
ansvarsnämnd. I övrigt har några eller enstaka ärenden gått
till skilda myndigheter.

Beträffande inspektionsverksamheten under första halvåret 1976 hänvisas
till särskild redogörelse som följer efter denna skrivelse.

Sammanträden med riksdagens JO-delegation ägde rum den 20 januari,
den 11 maj och den 1 juni 1976. Vid det första sammanträdet diskuterades
bl. a. vissa problem inför den då förestående övergången till ny organisation
av JO-ämbetet. Vid de senare tillfällena förekom samråd om den provisoriska
arbetsordningen för ombudsmannaexpeditionen och diskussion
av ett flertal organisatoriska frågor.

Personalorganisationen vid ombudsmannaexpeditionen har som en följd
av omorganisationen undergått vissa ändringar. Bl. a. har en tidigare vakanssatt
byråchefstjänst besatts. För övriga genomförda och förestående
ändringar kommer att lämnas en samlad redogörelse i nästa ämbetsberättelse.
Ett fullt genomförande av den nya organisationen kommer att kräva
ökade lokalutrymmen. Det har ställts i utsikt att ämbetet skall få disponera
ytterligare ett våningsplan i huset Västra Trädgårdsgatan 4.

JO Wennergren deltog som svensk representant vid möte den 15 — 19
mars 1976 i Strasbourg med den av European Committee on Legal Cooperation
(CCJ) tillsatta Sub-Committee for the study of the protection of
the individual in relation to acts of administrative authorities. JO Wennergren
deltog också i den av Europarådet den 21—23 april 1976 i Strasbourg

anordnade konferensen om de demokratiska institutionerna i Europa och
presenterade där JO-ämbetet.

Under våren 1976 har ämbetet mottagit ett flertal besök från utlandet.
BI. a. kan nämnas besök av en tio-mannadelegation från the Administrative
Control Department i Egypten. Intresset i utlandet för den svenska ombudsmannainstitutionen
tar sig vidare uttryck i brev med förfrågningar i
olika hänseenden. Allt närmare kontakter har också knutits med ombudsmansämbeten
i andra länder. Vi har därför funnit lämpligt att i denna ämbetsberättelse
lämna en redogörelse för ombudsmannainstitutionens utbredning
i världen.

Som bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för ärenden
av mera allmänt intresse fogas dels transumt av provisorisk arbetsordning
för riksdagens ombudsmannaexpedition, fastställd den ljuni 1976 (Bil. 1),
dels en översikt över ombudsmännens och de tidigare ställföreträdande
ombudsmännens tjänstgöring samt för personalorganisationen (Bil. 2), dels
en förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under
första halvåret 1976 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 januari 1976 (Bil. 3), dels ett sakregister till denna ämbetsberättelse
(Bil. 4) och dels en kortfattad redogörelse på engelska språket för
innehållet i ämbetsberättelsen (Bil. 5).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1976.

ULF LUNDVIK ANDERS WIGELIUS

KARL-ERIK UHLIN LEIF EKBERG

Ulf Hagström

Inspektionsverksamheten

Sorn nämnts i JO:s skrivelse till riksdagen (s. 8 ovan) har inspektionsverksamheten
fått stå tillbaka för andra uppgifter under den tid denna ämbetsberättelse
avser (första halvåret 1976). Efter valet den 7 maj har tid
överhuvud inte funnits för några inspektioner. Framdeles kommer inspektionsverksamheten
givetvis att återupptagas, därvid konstitutionsutskottets
i samband med JO-reformen gjorda uttalande om inspektionerna kommer
att beaktas (KU 1975/76:22 s. 54).

JO Lundvik har inspekterat patent- och registreringsverkets bolagsbyrå
samt riksskatteverkets rättsavdelning och dess s.k. byggmomsgrupp. Inspektionerna
ingick som led i utredningen av vissa klagoärenden.

JO Thyresson har inspekterat vissa myndigheter i Västmanlands län,
nämligen länsåklagarmyndigheten, länspolischefens expedition, åklagarmyndigheten
i Västerås åklagardistrikt och polismyndigheten i Västerås
polisdistrikt. Inspektionerna utgjorde avslutning av tidigare inlett inspektionsprogram.

JO Wennergren har inspekterat kriminalvårdsanstalterna Härlanda,
Båtshagen, Hinseberg och Uppsala, kriminalvårdens studiegård i Uppsala,
allmänna häktet i Uppsala, kriminalvårdsdirektören i Göteborgsregionen
samt socialförvaltningarna i Gävle och Västerås. Även dessa inspektioner
utgjorde avslutning av tidigare inlett inspektionsprogram.

Ombudsmannainstitutionens utbredning i världen

Efter det att JO-ämbetet år 1809 införts i Sverige dröjde det ända till 1919
innan en motsvarighet tillskapades i annat land. Det var Finland som efter
vunnen självständighet kompletterade det traditionella justitiekanslersämbetet
med en riksdagens ombudsman. År 1953 tillkom ett liknande ämbete
i Danmark i samband med grundlagsreformen. Norge hade året dessförinnan
tillsatt en ombudsman för försvaret men dröjde till 1962 med att inrätta
ett motsvarande ämbete för civilförvaltningen. På Island lades ett lagförslag
fram i alltinget 1973. Det har dock hittills inte blivit genomfört.

Från de nordiska länderna har ombudsmannaidén spritts till ett stort antal
nationer i Europa, Amerika, Asien, Afrika och Oceanien - både i enhetsstater
och federala stater. Det är härvid framför allt Danmark som tjänat
som förebild. Den förste danske ombudsmannen, Stephan Hurwitz,
spred genom artiklar och uppmärksammade framträdanden, bl. a. vid ett
FN-seminarium på Ceylon, kännedom om ämbetet främst i den anglosaxiska
världen. Nya Zeeland inrättade redan 1962 ett JO-ämbete efter dansk
modell. Nya Zeeland tjänade sedan som studieobjekt när systemet spreds
bland Common Law-ländema.

I Nya Zeeland tillkom 1975 ny lagstiftning. En chefsombudsman, biträdd
av två ombudsmän, tillsattes. De har samma kompetens och befogenheter.
En viss regional uppdelning har gjorts mellan de två ombudsmännen.
Chefsombudsmannen leder och fördelar arbetet samt handhar
jämte den ene ombudsmannen de klagomål som rör den centrala förvaltningen.
Tillsynsområdet som tidigare endast omfattade den centrala förvaltningen
utvidgades samtidigt till att omfatta även de lokala myndigheterna.

Nästa land som införde ombudsmannasystemet var Storbritannien. De
engelska juridiska och parlamentariska kontrollmedlen sådana de traditionellt
utformats visade sig efter andra världskriget otillräckliga. Man sökte
till en början lösa problemen bl. a. genom att utöka antalet specialiserade
förvaltningsdomstolar. Ytterligare kontroll behövdes emellertid och i den
s.k. Whyattrapporten, som utarbetats av brittiska avdelningen av den internationella
juristkommissionen, föreslogs att ett till engelska förhållanden
anpassat ombudsmannaämbete skulle inrättas. Den dåvarande labourregeringen
anslöt sig till tanken och lät 1965 publicera en vitbok i frågan.
År 1967 tillsattes en parlamentarisk ombudsman för förvaltningen. Ombudsmannen
fick ett starkt begränsat tillsynsområde. Man befarade en alltför
stor tillströmning av klagomål i ett land med 55 miljoner invånare.
Även förvaltningens struktur ansågs göra en inskränkning av tillsynsområdet
nödvändig. Sålunda fick de lokala myndigheterna falla utanför ombudsmannens
tillsyn. Även när det gällde de statliga myndigheterna begränsades
tillsynen. Nationaliserade industrier, sjukhusen och personalfrågor
inom civil- och militärförvaltningen föll utanför tillsynsområdet.

Dessa luckor har dock nyligen fyllts genom att ombudsmän för den lokala
förvaltningen och för sjukvården inrättats. De lokala ombudsmännen, som
är fem till antalet, svarar självständigt för var sitt område. Befattningen
som ombudsman för sjukvården har varit förenad med posten som ombudsman
för förvaltningen. Rätten att framföra klagomål till ombudsmannen
för förvaltningen är begränsad till parlamentsledamöterna. Detta har
motiverats inte bara av fruktan för att ombudsmannen skulle dränkas av
ärenden utan kanske främst av hänsyn till ledamöternas traditionella roll
som den enskildes försvarare gentemot staten.

Ett ämbete som parlamentarisk ombudsman för förvaltningen efter brittisk
modell infördes år 1969 i Nordirland.

Samma år som i Storbritannien, således år 1967, infördes ombudsmannainstitutionen
i två kanadensiska provinser, Alberta och New Brunswick.
Flertalet kanadensiska provinser har följt efter och numera saknas ombudsmannaämbete!
endast i en av de större, nämligen British Columbia. På
federal nivå finns två ombudsmän, en för de officiella språken och en för
kriminalvården. Man har även föreslagit att en federal kommission skall
inrättas för de mänskliga rättigheterna.

En jämförbar utveckling har ägt rum i Australien. Väst-Australien införde
ombudsmannasystemet 1971, följt 1972 av Syd-Australien, 1973 av Victoria
och 1974 av Queensland och New South Wales. Av delstaterna saknar
nu endast Tasmanien ombudsman. Där verkar dock en kommission med
jämförbara uppgifter. Till skillnad från de flesta ombudsmän i den anglosaxiska
världen har så gott som samtliga i Australien tillsyn även över
kommunala och territoriella myndigheter. På federal nivå har ett militärt
ombudsmannaämbete inrättats 1975. Förslag föreligger om ett civilt federalt
ombudsmannaämbete.

1 USA har ombudsmannaidén väckt mycket stort intresse och man möter
där ett flertal experiment med olika ombudsmannatyper. Ombudsmän i
vanlig mening finns sedan 1969 på Hawaii, 1971 i Nebraska, 1972 i Iowa
och 1975 i Alaska. Lagstiftningen i dessa delstater har samma förebild, ett
förslag som utarbetats av Harwarduniversitetets center för författningsundersökningar.
Åtskilliga andra delstater överväger att antaga likalydande
lagar. Vid sidan av dessa ombudsmän finns i många stater ett stort antal
personer eller institutioner som mottager klagomål och gör undersökningar
på olika områden och som stundom kallas exekutiva ombudsmän. Dessa
kan vara mer eller mindre oberoende av den delstatliga förvaltningsapparaten.
Många av de större städerna har även inrättat särskilda stadsombudsmän.
Initiativet togs av den juridiska fakulteten vid universitetet i Buffalo
och det första försöket med en stadsombudsman gjordes i staden med
samma namn och blev mycket framgångsrikt. Det har inspirerat ett dussintal
betydelsefulla städer till efterföljd. Det förekommer också regionala
ombudsmän (för ”counties”). I ett flertal stater finns vidare speciella ombudsmän
för särskilda förvaltningsområden, såsom skolväsendet, fångvår -

den och affärs väsendet. Slutligen inlämnades 1973 ett förslag om inrättande
av en kongressens ombudsman till representanthuset. Denne skulle utöva
tillsyn endast genom förmedling av kongressmedlemmama och avlägga
räkenskap endast till den kongressman som begärt ingripandet. Förslaget
är föremål för utredning.

I den internationella debatten hävdades från början på många håll att en
fristående ombudsmannakontroll skulle komma i konflikt med ministrarnas
ansvarighet och centrala politiska ledning av förvaltningen i en parlamentarisk
demokrati. Sedan Danmark som har ministerstyrelse infört systemet
utan problem, bortföll delvis detta argument mot ombudsmannaämbete!.
På den europeiska kontinenten har den kanske tyngst vägande invändningen
mot ombudsmannainstitutionen i stället varit att man som regel
haft en omfattande rättssäkerhetskontroll i form av fristående förvaltningsdomstolar.

I Frankrike, där systemet med förvaltningsdomstolar är väl utvecklat,
infördes likväl ombudsmannasystemet 1973. På flera punkter har det fått
en speciell utformning. Liksom i England kan den enskilde inte själv framföra
klagomål till ombudsmannen utan denna rätt är, på grund av farhågor
för en överväldigande mängd klagomål, begränsad till främst parlamentsledamöter,
borgmästare, kommunfullmäktige och fackföreningar. Ombudsmannen
tillsätts av regeringen för en tid av sex år och kan inte avsättas och
inte heller omväljas.

I Västtyskland har en militieombudsman funnits sedan 1957. Från och
med 1974 finns även en regional civil ombudsman i Rheinland-Pfalz. Ämbetet
vann snabbt framgång och inrättandet av liknande system har diskuterats
i andra delstater.

År 1971 förkastade det holländska parlamentet ett lagförslag om inrättande
av ett ombudsmannasystem såsom varande alltför vagt. Parlamentet
röstade för ett system med en oberoende ombudsman, till vilken de klagande
skall kunna vända sig direkt. Ett förslag härom håller nu på att utarbetas.
Även i Belgien har förslag framförts om inrättande av ett ombudsmannaämbete.

I Schweiz har Zurich sedan 1971 en stadsombudsman. Avsikten är att
ombudsmän skall inrättas även för kantonerna och på federal nivå. I Italien
tillsattes 1974 en regional ombudsman i Toscana. Fråga har väckts om
inrättande av ombudsmannaämbeten i flera andra regioner och för landet i
dess helhet.

Israel intar en särskild ställning. Ombudsmannafunktionerna utövas här
av the State comptroller, som närmast är en motsvarighet till riksdagens
revisorer och riksrevisionsverket i Sverige. The comptroller hade i praxis
sedan länge prövat också klagomål som inte rörde finansiella förhållanden.
1971 lagfästes denna praxis och en särskild avdelning för klagomål från allmänheten
inrättades hos kontrollmyndigheten. Sedan 1967 har vidare Jerusalem
en stadsombudsman och relativt nyligen har Tel-Aviv och Haifa
fått lokala ombudsmän. Israel har även en militieombudsman.

På Cypern beslöts 1972 att införa ombudsmannasystemet. Ombudsmannen
skall där utses av och avlägga rapporten till presidenten. Någon ombudsman
har emellertid ännu inte tillsatts.

Ombudsmannainstitutionen har spritts också till utvecklingsländerna.
Guyana, Mauritius och Fijiöama har alltsedan de blev självständiga haft
ombudsmän. I Tanzania finns sedan 1966 en permanent tremannakommission
med uppgifter motsvarande en ombudsmans, likaså i Ghana sedan
1972. Zambia har nyligen följt Tanzanias och Ghanas exempel. Även i Nigeria
har en liknande kommission inrättats.

I Indien har förslag till ett sällsynt omfattande kontrollsystem utarbetats.
En ”lokayukta” skall placeras i varje delstat och en federal ”lokayukta”
ha tillsyn över den centrala administrationen. Samtliga ”lokayuktas”
skall ställas under en ”lokpal”, en sorts överombudsman, med tillsyn
över de federala regeringsledamöterna och medlemmarna i delstatsregeringarna.
Reformen har börjat tillämpas i några delstater. ”Lokayuktas”
tillsattes i Bombay 1972 och i Jaipur 1973. Någon federal ombudsman finns
emellertid ännu inte.

Beträffande Bangladesh, Pakistan och Filippinerna stadgas i respektive
grundlag möjlighet för parlamentet att inrätta ett ombudsmannaämbete.
Några speciallagstiftningar har emellertid ännu inte utarbetats. Diskussioner
pågår i ytterligare ett flertal länder om att införa ett ombudsmannasystem.

Termen ombudsman används i dag om en mångfald olika ämbeten och
institutioner. Gemensamt för dem är att de mottager klagomål och utövar
kontroll. Beträffande tillsynsområden, befogenheter och ställning inom förvaltningen
råder emellertid stora skillnader. Den största skillnaden råder
mellan de industrialiserade länderna och utvecklingsländerna. Förhållandena
medför grundläggande olikheter i kontrollorganens uppgifter. Olikheterna
gäller ofta även formen för tillsättning och ansvarigheten. Om man
med ombudsman skulle förstå en oberoende och politiskt fristående förtroendeman
med uppgift att övervaka offentlig förvaltningsverksamhet,
vilken antingen tillsätts av parlamentet eller tillsätts av någon annan men
kan avsättas av parlamentet, faller många av de nämnda ombudsmännen
bort. Det gäller t. ex den tilltänkte ombudsmannen på Cypern och tremannakommissionen
i Tanzania. Den senare utses av presidenten för endast
två år och är ansvarig endast inför honom. Presidenten kan också när som
helst avbryta en av kommissionen påbörjad undersökning.

2 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

I. Domstolar m. m.

Framställning till regeringen angående nöjdförklaring vid villkorlig
dom och skyddstillsyn (38 kap. 1 § brottsbalken)

I en den 29 juni 1976 dagtecknad framställning till regeringen anförde JO
Wigelius följande.

Vid inspektion i februari 1973 av övervakningsnämnden i Malmö, andra
avdelningen, tog man från nämndens sida upp frågan om på vilket sätt
domstol skall agera då den dömde vid domens avkunnande kan avgiva
nöjdförklaring.

Nämndens ordförande, rådmannen Sven Erik Sjöström, uppgav därvid
följande. Saken är bland vid Malmö tingsrätt tjänstgörande domare föremål
för delade meningar. Somliga anser att det aldrig ankommer på rätten
att föra saken på tal. Andra menar att rätten skall ha som regel att göra det
om det inte finns något särskilt hinder däremot. Andra åter menar att saken
ej skall föras på tal om den tilltalade inte har offentlig försvarare. Det
vore värdefullt om en enhetlig praxis i detta avseende kunde åstadkommas.

Från ombudsmannaexpeditionen inhämtades därefter yttranden från
Malmö tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och
kriminalvårdsstyrelsen.

I yttrande från Malmö tingsrätt den 7 november 1973 har vitsordats att
det vid tingsrätten råder delade meningar om hur domstolen skall agera när
den dömde vid domens avkunnande kan avge nöjdförklaring. Följande
uppgifter har härvidlag lämnats av tingsrätten.

Antal domare Handlingsmönster

13 Frågar alltid om nöjdförklaring

8 Frågar aldrig om nöjdförklaring

3 Frågar om nöjdförklaring endast om offentlig försvarare är

närvarande

2 Frågar om nöjdförklaring endast om offentlig försvarare är

närvarande och brottet är erkänt
1 Frågar om nöjdförklaring endast om offentlig försvarare ej

är närvarande

1 Frågar om nöjdförklaring endast om offentlig försvarare ej

är närvarande och såväl ansvars- som påföljdsfrågan är
helt klar

1 Frågar om nöjdförklaring endast om offentlig försvarare ej

är närvarande och såväl ansvars- som påföljdsfrågan är helt
klar samt dessutom anledning till omedelbar nöjdförklaring
finnes

1 Frågar om nöjdförklaring endast om såväl ansvars- som

påföljdsfrågan är helt klar
I Frågar om nöjdförklaring utom i det fall att den dömde en vist

förnekat brottet

I tingsrättens yttrande har vidare anförts bl. a. följande.

Fördelen med nöjdförklaring vid dom på skyddstillsyn är främst att
funktionärerna inom frivården får möjlighet att omedelbart ingripa och
hjälpa den dömde till rätta. Ett sådant omedelbart ingripande kan ibland
vara synnerligen angeläget utan att för den skull skäl föreligger att förordna
om anstaltsbehandling med omedelbar verkställighet. Detta synes tala
för att domstolen i dylika fall borde medverka till att frågan om nöjdförklaring
föres påtal med den dömde. Förhållandena kan emellertid vara sådana
att domstolen med hänsyn till den dömdes förståndsgåvor, sinnesstämning
e. d. eller med hänsyn till avsaknaden av försvarare anser sig ej kunna agera
i frågan. Det kan även förhålla sig så, att den dömde förklarar att han ej
vill avge nöjdförklaring. Fördelen med ett omedelbart ingripande från frivårdens
sida kan i dessa fall ej uppnås. En lösning på problemet är emellertid,
att lagstiftningsvägen ge domstolarna möjlighet att förordna om omedelbar
verkställighet av övervakning, om förhållandena i det enskilda fallet
påkallar detta. Den dömde skulle givetvis ha möjlighet att få frågan om
omedelbar verkställighet skyndsamt prövad i högre instans. Med den av
tingsrätten nu förordade lösningen torde i allt väsentligt tillgodoses de önskemål,
vilka ligger till grund för att övervakningsnämnden i Malmö, andra
avdelningen, aktualiserat frågan om domstols handlande då nöjdförklaring
är möjlig.

Advokatsamfundet har i yttrande den 8 mars 1974 anfört bl. a. följande.

När en tilltalad döms till villkorlig dom eller skyddstillsyn - eventuellt
jämte dagsböter - föreligger alltid risk för att den dömde missförstår den
avkunnade domens innehåll eller innebörden av en förfrågan om han vill
förklara sig nöjd med domen. Även om något missförstånd inte föreligger,
kan den dömde i en för honom ovanlig situation komma att fatta ett oöverlagt
beslut om att avge nöjdförklaring, som han sedan ångrar. Med hänsyn
härtill bör nöjdförklaringar inte förekomma annat än om starka skäl talar
för lämpligheten därav.

Samfundet har vidare i sitt yttrande framhållit att den praktiskt taget enda
fördelen med nöjdförklaring vid dom å skyddstillsyn är att funktionärerna
inom frivården får möjlighet att omedelbart ingripa med hjälp och stöd
åt den dömde. Med hänsyn till de möjligheter som numera finns att före
huvudförhandlingen utse en förtroendeman för den misstänkte föreligger
emellertid, enligt advokatsamfundet, sällan något behov av en omedelbar

nöjdförklaring för att frivårdsfunktionärema skall få möjlighet att ingripa
genast efter domen.

Sveriges domareförbund har i yttrande den 27 september 1974 framhållit
att även förbundet har den erfarenheten att handlingsmönstret hos olika
domare är starkt varierande vid upptagande av nöjdförklaring omedelbart i
samband med doms avkunnande. Enligt förbundet är variationerna så
stora att det i och för sig inger vissa betänkligheter.

I yttrandet från domareförbundet framhålles vidare att det givetvis måste
tillmätas stor vikt att en tilltalad kan komma att avgiva en förhastad
nöjdförklaring och därigenom lida rättsförlust. Detta förekommer dock utomordentligt
sällan såvitt är känt för förbundet. Mot risken för rättsförlust
skall enligt förbundet vägas angelägenheten av att övervaknings- och stödåtgärder
kan insättas så snart som möjligt efter domen.

Domareförbundet har under hand inhämtat från olika skyddskonsulenter
i landet att möjligheten att med den misstänktes samtycke före huvudförhandlingen
utse en förtroendeman för honom hittills kommit att tillämpas
i så ringa omfattning att betydelsen därav ännu inte kan bedömas.

Domareförbundet har ifrågasatt om man genom den av Malmö tingsrätt
antydda lösningen - att domstolarna ges rätt att förordna om omedelbar
verkställighet av övervakning - kommer åt en del fall där behovet av sådan
åtgärd inte framstår alldeles tydligt vid huvudförhandlingen men ändå
är för handen och i det givna förhållandet skulle kunna ha betydelse.

Avslutningsvis har förbundet uttalat som sin mening att frågan har den
betydelse och komplexitet att den bör göras till föremål för vidare överväganden
än som kan ske vid ifrågavarande remissförfarande.

Kriminalvårdsstyrelsen, som avgivit yttrande den 20 maj 1975, har i sin
tur först inhämtat yttranden i saken från ett antal övervakningsnämnder
och skyddskonsulenter.

Styrelsen har i sitt yttrande anfört bl. a. följande.

Styrelsen anser sig därför kunna konstatera att frågan om nöjdförklaring
i stort sett icke kan anses ha kommit i ett nytt läge genom tillskapande av
det nya förtroendemannainstitutet. I de fall då förtroendeman verkligen
förordnats torde dock enligt styrelsens mening - med hänsyn till att den
dömde i dessa fall brukar ha en positiv inställning till åtgärder för att hjälpa
honom till rätta och till att en person finnes förordnad som kan ge den
dömde erforderlig assistans - i regel frågan om nöjdförklaring icke av
domstolen behöva föras på tal.

Vad därefter angår frågan hur domstol bör handla när den dömde vid domens
avkunnande kan avgiva nöjdförklaring vill styrelsen anföra följande.

Det må till en början konstateras att de myndigheter som yttrat sig är relativt
ense om att nöjdförklaring i vissa fall måste hanteras med stor försiktighet
och understundom kan vara kontraindicerad. Skyddskonsulenten i
Göteborgs distrikt för äldre för skyddstillsyn, övervakningsnämnden i Göteborg,
andra avdelningen, och Sveriges domareförbund anser att sådan
återhållsamhet bör iakttagas när skyddstillsynen är förenad med dom till
böter eller dom på förvisning. I vart fall bör i sådant fall nöjdförklaringen

inskränkas till att avse skyddstillsynen. Övervakningsnämnden i Malmö,
andra avdelningen, anser jämväl att största försiktighet bör iakttas, även
om ett omedelbart ingripande från frivårdens sida är önskvärt, om den
dömde icke är biträdd av försvarare eller om han förnekat vad åklagaren
lagt honom till last. Övervakningsnämnden i Falun finnér det olämpligt att
väcka frågan om nöjdförklaring om rätten finner den dömde vara labil eller
mycket ung och omogen och på grund därav kan tänkas ha svårt att överblicka
följderna av en nöjdförklaring. Självklart är också, som övervakningsnämnden
i Linköping påpekat, att nöjdförklaring icke bör förekomma,
om domstolen har anledning tro att den dömde vill föra talan mot domen
å skyddstillsyn.

Det är också kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att i de fall, som ovan
nämnts, stor restriktivitet bör iakttas när det gäller att föreslå den dömde
att nöjdförklara sig. Däremot föreligger enligt kriminalvårdsstyrelsens
uppfattning i regel icke samma betänkligheter i övriga fall. Åtskilliga av de
myndigheter som yttrat sig i ärendet har också anfört starka skäl för att
övervakningen bör komma igång snarast möjligt efter domen.

Styrelsen har icke funnit anledning att här gå in på förslagen till hur man
genom ändrad lagstiftning eventuellt skulle kunna komma tillrätta med här
ifrågavarande problem.

En viktig fråga synes vara hur upptagande av nöjdförklaring går till och
vilka rutiner som härvid tillämpas. Det får anses vara mindre lyckligt att
varje enskild domare utvecklar sin egen praxis i denna för den dömde och
frivården så viktiga fråga. Aktualiseringen av nöjdförklaringen bör enligt
skyddskonsulenten i Malmö ske på sådant sätt att den dömde väl förstår
innebörden och upplyses om att han sjäiv får avgöra om han skall nöjdförklara
sig eller ej. Övervakningsnämnden i Linköping anser att principer
för hur och i vilka fall domstolen bör föra nöjdförklaring på tal bör utarbetas
samt att domstolarna bör åläggas att ge grundlig information till den
dömde om att nöjdförklaringen även omfattar skuldfrågan, inklusive
brottsrubriceringen, och påföljden samt att en nöjdförklaring medför att talan
inte får föras mot domen i angivna delar. Övervakningsnämnden anser
inte heller att nöjdförklaring bör föras på tal när det gäller villkorlig dom då
vinsten av sådan nöjdförklaring endast är att prövotiden börjar och slutar
tre veckor tidigare än vad som annars skulle bli fallet. Övervakningsnämnden
i Stockholm, första avdelningen, påpekar även vikten av att den dömde
före nöjdförklaring bereds tillfälle att rådgöra med försvarare. Det må i
detta sammanhang upplysas om att, för upptagande av nöjdförklaring på
kriminalvårdsanstalt eller häkte, kriminalvårdsstyrelsen utarbetat en utförlig
information, som före nöjdförklaringen delges den dömde. Denna information
har också översatts till de vanligaste språken, för att man skall
kunna vara säker på att även en utlänning blir ordentligt informerad om

nöjdförklaringens innebörd. Kriminalvårdsstyrelsen vill ifrågasätta

om något motsvarande ej skulle kunna ordnas genom det blivande domstolsverkets
försorg som en service åt domstolarna.

För egen del får jag anföra följande.

Klagomål till JO över domstolarnas sätt att handha nöjdförklaringsinstitutet
är sällsynta. Inte heller i samband med inspektioner torde ha iaktta -

gits några påtagliga olägenheter med rådande ordning i fråga om nöjdförklaring
vid villkorlig dom och skyddstillsyn. Remissyttrandena i förevarande
ärende tyder dock på att här föreligger problem som det kan finnas
anledning att undersöka.

Det som gör nöjdförklaringsfrågan något vansklig att hantera för domstolarna
torde väl vara att en sådan förklaring väsentligt inskränker den
dömdes möjligheter att föra talan mot domen. Att han inte vidare kan klaga
beträffande påföljdsvalet är ju självklart, men konsekvenserna av en nöjdförklaring
sträcker sig längre än så; fullföljd är utesluten även beträffande
rättens avgörande av skuldfrågan, brottsrubriceringen däri inbegripen.
Den dömde som tillfrågas om nöjdförklaring kan befinna sig i ett dilemma
som inte alltid är uppenbart för rätten. Han kanske är helt nöjd med att ha
dömts till skyddstillsyn men samtidigt tveksam om han skall acceptera att
rätten funnit honom skyldig i något visst avseende. Kanske gör han taktiska
överväganden och frågar sig om en nöjdförklaring kan göra åklagaren
benägen att för sin del avstå från fullföljd.

Sannolikt är det dock ovanligt med ”olyckor” i samband med nöjdförklaring,
t. ex. att någon som dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn avger
nöjdförklaring förhastat eller utan att ha klart för sig vad en sådan förklaring
innebär. Jag antar att detta främst beror på att domstolarna handhar
systemet med nöjdförklaring på ett förnuftigt sätt och ger de dömda
tillfredsställande information om innebörden av nöjdförklaring och god tid
att tänka sig för. Samtidigt kan det inte uteslutas att olycksfallsrisken hålls
nere genom att domstolar i viss utsträckning helt enkelt avstår från att föra
frågan om nöjdförklaring på tal med den dömde.

Den domare som förfar på det sättet, dvs. avstår från att upplysa den
som dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn om att han äger avge nöjdförklaring,
bryter inte mot någon föreskrift. Jag finner det dock ganska
otillfredsställande om man generellt avstår från att beröra frågan om nöjdförklaring.
Jag kan nämna att övervakningsnämndutredningen i sitt betänkande
”Kriminalvårdens nämnder” (SOU 1975: 16) framhållit det angelägna
i att den dömde bereds tillfälle att avge nöjdförklaring i samband med
att domen avkunnas (s. 135). Enligt min mening bör domstolen ha till regel
att tala om för den dömde att det finns möjlighet för honom att förklara
sig nöjd med domen och samtidigt fråga honom om han önskar närmare
upplysningar om vad nöjdförklaring är och vilka konsekvenser en sådan
förklaring får. Den dömdes intresse för saken får sedan bli avgörande för
domstolens vidare handlande. Domstolen får dock aldrig ta upp nöjdförklaring
med mindre den kunnat förvissa sig om att den dömde verkligen
förstått innebörden av en sådan förklaring.

Som jag förut framhållit tyder remissyttrandena i ärendet på att det kan
finnas anledning att närmare se över systemet med nöjdförklaring vid villkorlig
dom och skyddstillsyn. Måhända kunde detta helt avskaffas om en
ordning infördes av ungefär det slag som Malmö tingsrätt förordat i sitt re -

missyttrande: att ge domstolarna möjlighet att förordna om omedelbar
verkställighet av övervakning om förhållandena i det enskilda fallet påkallar
detta. Bättre vore kanske att domstolarna gavs möjlighet att i sådana fall
förordna att prövotiden omedelbart skall börja. Därmed träder också övervakningen
i omedelbar verkställighet.

Innan jag går vidare får jag erinra om att det under förarbetena till brottsbalken
väcktes förslag om att låta prövotiden vid villkorlig dom och
skyddstillsyn räknas från dagen för domen. Förslaget vann dock inte gehör.
Jag hänvisar till SOU 1956:55 s. 128 och 153—154 samt till prop. 1962
nr 10 s. 286 C-287 C och 302 C.

För frågan om nöjdförklaringens vara eller inte vara torde det sakna betydelse
att prövotiden och övervakningen vid skyddstillsyn kan fås att
upphöra tidigare - i typfallet tre veckor motsvarande vadetiden. Nöjdförklaringens
värde ligger framför allt i att övervakningen efter dom å
skyddstillsyn kan börja på en gång i och med att nöjdförklaring avges. Det
bör nämnas att den misstänkte har möjlighet att redan under personundersökningen
och fram till dess frågan om påföljd för brottet blivit avgjord få
personligt stöd eller annan hjälp av särskilt utsedd förtroendeman eller direkt
av skyddskonsulent (4 § andra stycket lagen om personundersökning i
brottmål och 9 § KK den 29 juni 1964 med vissa bestämmelser angående
tillämpningen av nämnda lag). Härvid förutsätts emellertid en frivillig medverkan
av den misstänkte och möjligheten i fråga har, enligt vad utredningen
i ärendet visar, inte kommit till användning i någon nämnvärd utsträckning.

Om övervakningen kan börja så snabbt som i omedelbar anslutning till
domen, är ju för närvarande också beroende på den dömdes medverkan,
dvs. om han vill nöjdförklara sig. I och för sig kan det väl av hänsyn till den
dömde synas rimligt att övervakningen inte startar förrän domen genom
nöjdförklaring eller eljest vunnit laga kraft mot honom. Det torde emellertid
förekomma åtskilliga fall i vilka det kan ifrågasättas, om det inte är så
angeläget att övervakningen skyndsamt kommer igång att tidpunkten för
övervakningens början inte bör vara beroende av om den dömde vill avge
nöjdförklaring eller ej. Jag vill i detta sammanhang peka på den förskjutning
från frihetsberövande påföljder till kriminalvård i frihet som ägt rum
under de drygt elva år som brottsbalken varit i kraft. För gärningar som
förr ansågs böra förskylla fängelse ådöms numera skyddstillsyn i ökad utsträckning.
Det torde förhålla sig så att det bland dem som idag döms till
skyddstillsyn finns betydligt flera hårt kriminellt belastade och socialt
missanpassade än vad det gjorde tidigare. Detta ställer givetvis ökade krav
på att frivården är effektiv.

I ett sådant läge bör det enligt min mening inte möta några större betänkligheter
att ge domstolarna möjlighet att, när det bedöms som verkligt angeläget
att övervakningen kan börja i direkt anslutning till skyddstillsynsdomen,
förordna om att prövotiden skall börja omedelbart. Tvärtom anser

jag att det kan vara befogat att ett på starka, företrädesvis individualpreventiva
skäl grundat önskemål om ett skyndsamt insättande av övervakningsåtgärder
ges företräde framför den dömdes intresse av att inte behöva
underkasta sig något på grund av domen innan den vunnit laga kraft.

För en jämförelse kan hänvisas till bestämmelsen i 28 kap. 3 § andra
stycket brottsbalken att rätten, då förordnande meddelas att i skyddstillsyn
skall ingå behandling i anstalt, äger besluta att förordnandet skall gå i
verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft. I sådana fall
räknas prövotiden från dagen för domen och samtidigt träder också övervakningen
i funktion (28 kap. 4 § tredje stycket och 5 § första stycket
brottsbalken). En regel att i dom å skyddstillsyn kan förordnas att prövotiden
skall börja omedelbart kommer väl självfallet - även om regeln skulle
ges karaktär av en undantagsbestämmelse — att tillämpas oftare än befogenheten
för domstolarna att besluta om omedelbar verkställighet av anstaltsbehandling.
Å andra sidan är övervakning en långt mindre ingripande
åtgärd än behandling i anstalt, och den dömde bör kunna föra särskild talan
mot ett förordnande av det ifrågasatta slaget.

För ytterligare jämförelse kan hänvisas till den regel i 29 kap. 1 § tredje
stycket brottsbalken enligt vilken dom å ungdomsfängelse kan gå i omedelbar
verkställighet.

Om domstolarna ges möjlighet att i särskilda fall förordna att prövotiden
skall börja redan från domen, torde det knappast vara nödvändigt att behålla
systemet med nöjdförklaring. I de skyddstillsynsfall där domstolarna
inte anser att det av särskilda skäl är erforderligt att övervakningen börjar direkt
kan det inte finnas starkare anledning att behålla nöjdförklaringen enbart
för att den dömde skall kunna få prövotiden och övervakningen att en1
gång upphöra tidigare. Inte heller att den till skyddstillsyn dömde i dylika
fall kan önska att direkt få igång övervakningen torde motivera ett bibehållande
av nöjdförklaringsinstitutet. Önskar den dömde att skyndsamt få sådant
personligt stöd eller annan sådan hjälp som en övervakning är avsedd
att ge, torde han alltid kunna påräkna bistånd genom vederbörande
skyddskonsulents försorg. Det kan också vara lämpligt att domstolen före
huvudförhandlingens slut hör med den åtalade huruvida han i händelse av
skyddstillsyn anser det bäst att bli ställd under övervakning omedelbart.
Är det hans önskan, torde väl domstolen merendels finna skäl att förordna
i enlighet därmed. Det bör tilläggas att om nöjdförklaring vid skyddstillsyn
avskaffas, det knappast kan finnas anledning att behålla rätten till nöjdförklaring
vid villkorlig dom.

Sammanfattningsvis anser jag att det närmare bör undersökas huruvida
anledning förekommer dels att ge domstolarna möjlighet att i dom å
skyddstillsyn förordna att prövotiden skall räknas från dagen för domen,
dels att upphäva rätten att förklara sig nöjd med villkorlig dom och
skyddstillsyn. Härigenom skulle kunna åstadkommas en viss effektivisering
av övervakningsinstitutet samtidigt som både problemet hur domsto -

lama skall handha systemet med nöjdförklaring och eventuella risker med
detta system skulle bortfalla.

Med stöd av de befogenheter som tillkommer mig enligt instruktion för
justitieombudsmännen får jag framlägga här berörda spörsmål för regeringen
och hemställa att detsamma upptas till prövning i lämpligt sammanhang.

Framställning till regeringen angående skydd för allmän ordning och
säkerhet vid domstolsförhandlingar

I en den 6 maj 1976 dagtecknad framställning till regeringen anförde JO
Thyresson följande.

Vid utredning av två hos riksdagens ombudsmän anhängiggjorda klagoärenden
angående allmänhetens tillträde till domstolsförhandlingar har
min uppmärksamhet riktats på frågan om skydd för allmän ordning och säkerhet
vid sådana förhandlingar. Det ena ärendet (dnr 3550/72) gällde två
häktningsförhandlingar vid Göteborgs tingsrätt 1972 avseende utlänningar
misstänkta bl. a. för förberedelser till mord med politisk bakgrund. Det
andra ärendet (dnr 1524/73) gällde en huvudförhandling vid Hallsbergs
tingsrätt 1973 i brottmål avseende ett flertal tilltalade som rymt från kriminalvårdsanstalten
i Kumla1. De som velat bevista domstolsförhandlingarna
såsom åhörare har avkrävts legitimation och fått underkasta sig kroppsvisitation.
Fråga har uppkommit om det finns stöd i lag för sådana kontrollåtgärder.
Jag har om det nuvarande rättsläget anfört bl. a. följande i besluten
i nämnda ärenden.

Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken skall förhandling vid domstol vara offentlig
- med vissa undantag som här saknar intresse. Offentlighetsprincipen
är ett uttryck för den rätt till information som den nya från och med
den 1 januari 1975 gällande regeringsformen nu tillförsäkrar vaije medborgare
gentemot det allmänna, dvs. rätten att inhämta och mottaga uppgifter
och upplysningar (2 kap. 1 § 2.). Informationsrätten kan enligt regeringsformen
begränsas endast genom lag eller genom förordning av regeringen
efter bemyndigande i lag (2 kap. 4 § och 8 kap. 3 och 7 §§). Sådan begränsning
skall enligt förslag i en proposition till riksdagen om fri- och rättigheter
i grundlag som regeringen beslöt den 1 april 1976 (1975/76:209) få göras
endast om särskilt viktiga skäl föranleder det, såsom bl. a. av hänsyn till intresset
att förebygga och beivra brott och av hänsyn till allmän ordning och
säkerhet (förslag till lag om ändring i regeringsformen 2 kap. 13 § första
stycket).

I samma proposition föreslås en särskild grundlagsbestämmelse om att
förhandling vid domstol skall vara offentlig (förslaget 2 kap. 11 § andra

1 Besluten i ärendena refererade i ämbetsberättelsen s. 28.

stycket). Enligt propositionen skall offentligheten - liksom informationsrätten
- kunna begränsas endast genom lag eller genom annan författning
efter bemyndigande i lag (förslaget 2 kap. 12 § och 8 kap. 7 § första stycket
7 eller 10 §).

Den offentlighetsprincip som enligt det sagda gäller beträffande förhandlingar
vid domstol och som kan förväntas bli grundlagsskyddad inom en
snar framtid får, tillämpad fullt ut, anses innebära bl. a. rätt för envar att
övervara domstolsförhandlingar såsom åhörare utan att behöva uppge
namn eller underkasta sig identitetskontroll eller kroppsvisitation. Principen
vilar uppenbarligen på förutsättningen att förhandlingarna skall kunna
hållas under betryggad säkerhet utan att sådana skyddsåtgärder skall vara
erforderliga.

Denna förutsättning kan emellertid inte anses alltid föreligga. Utvecklingen
mot allt grövre brottslighet, ej sällan organiserad, gör att man numera
i vissa fall måste allvarligt räkna med risken av svåra övergrepp vid
domstolsförhandlingar, exempelvis sabotage och försök att med våld fritaga
tilltalad. Behov kan därför ibland föreligga att förebygga brott och eljest
skydda säkerhet och ordning vid domstolsförhandlingar genom åtgärder av
olika slag gentemot dem som gör anspråk på att få närvara vid förhandlingarna,
bl. a. avkrävande av uppgift om namn, identitetskontroll och kroppsvisitation.

Sådana kontrollåtgärder kan, såsom förut antytts, betraktas som begränsningar
i principen om offentlighet vid domstolsförhandlingar och därmed
även som inskränkningar i principen om informationsrätten. Begränsningarna
måste i enlighet med vad som anförts ha stöd i lag. Sådant lagstöd
saknas. Kontrollåtgärderna kan inte grundas på generalklausulen i 2 § polisinstruktionen
om polisens skyldighet att vidtaga åtgärd till förebyggande
av brott och till förhindrande av störning av allmän ordning och säkerhet,
eftersom instruktionen inte utgör lag. Med det sagda är också uppenbart
att stadgandet i 5 kap. 9 § rättegångsbalken om skyldighet för rättens ordförande
att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden och meddela
därför nödiga föreskrifter inte kan ha avseende på sådana åtgärder som de
ifrågavarande.

Beträffande kroppsvisitation är, utöver vad som förut sagts om kontrollåtgärder
beträffande den som vill övervara domstolsförhandlingar, att beakta
att det i den nya regeringsformen direkt stadgas generellt förbud mot
kroppsvisitation utan stöd i bestämmelser som har karaktär av lag (2 kap. 3
och 4 §§). Reglerna om kroppsvisitation i 28 kap. rättegångsbalken
är inte tillämpliga i förevarande sammanhang, eftersom de avser inte, såsom
här är i fråga, kroppsvisitation i syfte att förekomma brott eller förhindra
störning av allmän ordning och säkerhet utan kroppsvisitation för
utredning när anledning förekommer att brott redan förövats. Såsom framgår
av det föregående finns f. n. inga lagregler på vilka kan grundas rätt att
företaga kroppsvisitation till förebyggande av brott i samband med domstolsförhandlingar.

Av vad jag sålunda återgivit från mina beslut i förenämnda klagoärenden
framgår att det föreligger en brist beträffande den lagliga regleringen av
kontrollåtgärder till förebyggande av brott och förhindrande av störningar
av ordning och säkerhet i samband med domstolsförhandlingar. Det är

angeläget att författningsmässiga åtgärder vidtages till botande av denna
brist.

De frågeställningar som aktualiserats i klagoärendena och som närmare
belysts i de yttranden, som avgivits i dem av bl. a. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
polismästaren i Göteborg och Sveriges domareförbund, inrymmer
en sammansatt problematik, som inte torde vara lättlöst, framför allt
därför att så många, varandra delvis motstående, intressen föreligger. Vidgas
frågeställningarna dessutom till att omfatta inte blott förhandlingar vid
de allmänna domstolarna utan även andra offentliga förrättningar och sammankomster,
t. ex. riksdagssessioner och sammanträden med kommunfullmäktige
är det tydligt att frågan om en författningsmässig reglering är
av omfattande beskaffenhet. Jag föreställer mig att de olika problemen, om
legitimationskontroll, bevakning och visitering, bör lösas i ett sammanhang
och att det därvid blir erforderligt bl. a. att mot varandra väga intresset
av offentlighet och personlig anonymitet, å ena sidan, och intresset av
skydd för såväl rättsförfarandets fortgång som däri engagerade personers
säkerhet, å andra sidan. Det torde också bli erforderligt att söka klarlägga
besluts- och verkställandefunktionema i fråga om erforderliga kontrolloch
andra säkerhetsåtgärder.

Då utredningen i de berörda klagoärendena, såsom förut nämnts, belyser
ett flertal av de frågeställningar som torde bli aktuella om lagstiftningsåtgärder
kommer till stånd, bifogar jag kopior av besluten i ärendena1.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga de berörda spörsmålen
för den åtgärd, vartill regeringen kan finna framställningen föranleda.

Legitimationskontroll m. m. vid domstolsförhandling

I två ärenden inkom klagomål avseende åtgärder för upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet vid domstolsförhandlingar. Bl. a. påtalades att
åhörare som velat bevista förhandlingarna kroppsvisiterats. I båda ärendena
uppkom också fråga om befogenheten att avkräva åhörare legitimation.
Det ena ärendet gällde två häktningsförhandlingar vid Göteborgs
tingsrätt, som ägt rum 1972 på polishuset i Göteborg och som avsett utlänningar
misstänkta bl. a. för förberedelser till mord med politisk bakgrund.
Det andra ärendet gällde en huvudförhandling vid Hallsbergs tingsrätt 1973
i brottmål avseende ett flertal tilltalade, som rymt från kriminalvårdsanstalten
i Kumla.

1 Här uteslutna.

Remissvar avgavs från tingsrätterna och från polisstyrelsen i Hallsbergs
polisdistrikt, varjämte förhör ägde rum i Göteborg med olika befattningshavare
om vad som tilldragit sig vid häktningsförhandlingarna där. Ärendena
remitterades härefter till rikspolisstyrelsen, som inhämtade yttrande
från polismästaren i Göteborgs polisdistrikt, Bengt Erlandsson. Denne anförde
i huvudsak följande.

De i ärendet av polisledningen i Göteborg påbjudna säkerhetsanordningarna
skall ses mot den våg av våldsdåd med politisk bakgrund som under
senare år gått över världen och som inneburit att även oskyldiga människor
urskillningslöst drabbats.

Sverige fick mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet stark känning
främst av de motsättningar som förelåg mellan olika grupper av jugoslaviska
invandrare och där bl. a. företrädare för den extrema s. k. Ustasjarörelsen
- med ursprung från andra världskriget - spelade en framträdande
roll.

Här kan nämnas följande händelser som inom en relativt kort tidrymd
inträffat:

1971-02-10—1971-02-11 Ockupationen av jugoslaviska konsulatet i

Göteborg

1971-04-07 Mordet på den jugoslaviske ambassadören i

Stockholm

1972 mars-april månad Förberedelse till mord på Jugoslaviens kon sul

Blagoje Kerkez i Göteborg

1972-03-29 Sprängningen av resebyrån Yugotours lokaler
i Stockholm

1972-09-15 Kapningen av inrikesflygplan på linjen Göte borg-Stockholm

där planet omdirigerades
till Bulltofta av kroatiska terrorister som höll
passagerare och besättning i gisslan för att
framtvinga frisläppandet av landsmän som
avtjänade frihetsstraff i Sverige.

Utöver dessa redan kända dåd av terrorkaraktär förelåg hos polismyndigheten
en mängd spaningstips om våldshandlingar som kunde befaras
bl. a. mot de i förhandlingarna misstänkta kroaterna.

Den ökade internationella terroristverksamheten har framtvingat speciallagstiftning
i två fall — lagen om särskild kontroll på flygplats
(1970:926) och den sedermera antagna lagen om särskilda åtgärder till förebyggande
av vissa våldsdåd med internationell bakgrund, den s. k. terroristlagen
(1973:162 och 1974:178). Rättegångsbalkens regler om användningen
av tvångsmedel gav nämligen inte - varom mera nedan — möjligheter
till ingripande uteslutande i förebyggande syfte. Båda lagarnas tillkomst
hade dikterats av förekomsten av en viss sorts våldshandlingar som inte
varit förutsedda från lagstiftarens sida vid tillskapandet av rättegångsbalkens
bestämmelser rörande tvångsmedel vid brottsutredning.

Polismyndigheten i Göteborg stod i förevarande fall inför en situation
där lagstiftaren ännu inte författningsmässigt förutsett på vilket sätt och
med vilka medel polisen hade att bemöta befarade yttre angrepp mot den
personliga säkerheten för de inblandade parterna under pågående dom -

stolsförhandlingar. Detta oklara rättsläge syntes råda vare sig rättegångsförhandlingar
ägde rum inom eller utom polishusets väggar.

Vid den tidpunkt då bl. a. ifrågavarande häktningsförhandlingar skulle ta
sin början fanns intet som tydde på någon avmattning av den internationella
terrorismen. Polismyndigheten i Göteborg ställdes således inför en extrem
situation där olika berörda personers liv och säkerhet uppenbarligen
kunde äventyras. Arbetsuppgiften var i stort sett helt ny för svensk polis.
Polisledningen utgick ifrån den arbetshypotesen att inom en personkrets i
stånd att utföra ovan nämnda våldshandlingar även torde finnas personer
kapabla att utan hänsyn till annans liv, säkerhet eller egendom genomföra
våldsaktiviteter i anslutning till såväl häktningsförhandlingar som andra
domstolsförhandlingar. Polisledningen ansåg det därför nödvändigt att låta
vidtaga sådana åtgärder att en presumtiv våldsverkare kunde avslöjas redan
innan han kommit in i rättssalen. Beslut fattades i konsekvens härmed
om legitimationskontroll och kroppsvisitation av de besökande i brottsförebyggande
syfte. Tillvägagångssättet för påbjudna tvångsåtgärder var i
korthet följande.

Som framgått av i ärendet hittills verkställd utredning har Göteborgs
tingsrätt en särskild sessionssal som är inrymd i polishusets bottenvåning.
Tillträde till denna lokal kan erhållas dels genom en separat sidogång som
leder direkt från gatuplanet in till rättens sessionssal, dels genom polishusets
huvudentré. Av inre säkerhetsskäl stängdes den separata ingången till
sessionssalen och tilläts besökare till förhandlingarna endast gå in genom
polishusets huvudentré.

Av ovannämnda säkerhetsskäl var endast en vägmöjlighet öppen för besökande
till förhandlingarna den 22 december 1972, nämligen den genom
huvudentrén.

Visitation av besökande allmänhet var avsedd att ske i ett rum i bottenplanet,
beläget i början av den korridor som ledde till sessionssalen. Visitationen
- utförd av personal från kriminalavdelningen - tillgick på så sätt
att besökaren till förhandlingarna kändes över utanpå kläderna för att söka
utröna om vapen eller annat föremål fanns. Med annat föremål än vapen
avsågs t. ex. ammunition, sprängämnen, tändmedel eller liknande. Även
kniv kunde utgöra sådant föremål som skulle eftersökas. Det var heller
icke medgivet att medföra väska eller annat föremål som kunde tjäna som
förvaringsutrymme för sådana föremål.

I samband med kroppsvisitationen företogs även legitimationskontroll.
Kontroll med s.k. metalldetektor, vilket gjorts gällande i klagoskriften,
förekom ej. Det förtjänar här dock omnämnas att departementschefen i
prop. 1970: 204 om särskild kontroll på flygplats uttalat, att kontroll med
s. k. detektor utgjorde ett relativt ringa ingrepp i den personliga integriteten.

Kroppsvisitationen och legitimationskontroll var inte obligatorisk. Endast
besökare som oavsett visitation hade för avsikt att närvara vid förhandlingarna
kom att underkastas nämnda kontrollåtgärder. Polisledningen
var väl medveten om att kroppsvisitation är en för den personliga integriteten
ingripande åtgärd och att den därför inte under alla förhållanden
borde framtvingas. Om besökaren hellre avstod från att följa förhandlingarna
skulle sålunda visitation och legitimationskontroll icke genomföras
utan särskild anledning.

Upplysningsvis vill jag här inskjuta att dessa av polisledningen anbefallda
såväl yttre som inre rigorösa säkerhetsbestämmelser ingalunda var spe -

cifika för denna förhandlingsdag 1972-12-22 utan tillämpades även under
kommande häktningsförhandlingar och efterföljande huvudförhandlingar
första delen av 1973 rörande för brottslig verksamhet misstänkta kroater. I
samråd med Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs tingsrätt bedömdes
läget så att det av säkerhetsskäl ansågs mest lämpligt att ifrågavarande
förhandlingar avhölls i den inom polishuset belägna sessionssalen. Motiveringen
till detta beslut var i första hand befarade politiska våldsdåd i samband
med förhandlingarna.

Beträffande lagligheten i påbjudna säkerhetsbestämmelser må följande
anföras.

Generella bestämmelser saknas som reglerar utomstående personers
skyldighet att vid behov på begäran av polisen styrka sin identitet ävensom
påföljd vid vägran att efterkomma sådan begäran. I vissa fall är dock frågan
reglerad t. ex. inom straffprocessen (jfr RB 24: 7, 1 st. och RB 24:2 och

5). Huruvida polisman utan uttryckligt författningsbemyndigande kan anses
berättigad att avkräva den mot vilken han har anledning att ingripa
uppgift om hans personalia får enligt praxis anses vara oklart. Emellertid
synes enligt min mening identitetskontroll i vissa fall ligga inom ramen för
de ingreppsbefogenheter som enligt generalklausulen i 2 § PI tillkommer
polisen. Beträffande frågan om förfarandet vid identifieringen saknas allmänna
föreskrifter och anvisningar. Av bestämmelserna i 16 § PI och den
allmänna behovsprincipen följer emellertid att strängare medel inte får användas
än förhållandena kräver, att större olägenhet eller obehag inte fåi
vållas vederbörande än som är oundvikligt, att onödig uppmärksamhet bör
undvikas samt att personen ifråga inte får hållas kvar längre än som är nödvändigt.
Vidare åligger det polisen att genomföra identifieringen på ett så
hänsynsfullt sätt som möjligt. Enligt mitt förmenande har förfarandet vid
identitetskontrollen genomförts helt i överensstämmelse med sistnämnda
tankegångar.

De grundläggande bestämmelserna för polisens ålagda allmänna skyldighet
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet återfinns i 2 § PI
(1972:511). I rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om användande av
tvångsmedel vid utredning av brott. Av intresse i detta sammanhang är
främst institutet kroppsvisitation reglerat i 28 kap. 11 § RB. I denna paragraf
sägs sålunda att om anledning förekommer att brott förövats, på vilket
kan följa fängelse, kroppsvisitation får företas för eftersökande av föremål
som är underkastat beslag eller eljest för att utröna omständighet som kan
äga betydelse för utredningen av brottet. Annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om synnerlig anledning
förekommer att därigenom föremål som är underkastat beslag skall anträffas
eller annan utredning vinnas om brottet.

Merparten av den besökande allmänheten till förhandlingarna kunde inte
på förhand misstänkas för terroristdåd eller för annat brott, t. ex. olaga
vapeninnehav. Bestämmelserna om kroppsvisitation kunde därför i praktiken
inte anses tillämpliga eftersom sådan tvångsåtgärd som regel endast
får vidtas när misstanke om brott föreligger och alltså inte i rent spaningssyfte
(jfr lag om särskild kontroll på flygplats).

En annan form av visitation är s. k. skyddsvisitation, som skall företas
då häktad, anhållen, gripen eller omhändertagen person intagits i fångvårdsanstalt,
häkte eller polisarrest. Några bestämmelser härom finns inte
i RB. Den lagstadgade grunden för denna visitation återfinns i lag 25 april
1958 om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Rikspolisstyrelsen

har i detta sammanhang anlagt praktiska synpunkter på tillvägagångssätt
och i vilka fall s. k. skyddsvisitation bör ifrågakomma (RPS bok ”Allmän
polisiära” s. 114-115).

Som ovan antytts hade emellertid polismyndigheten bedömt risken för
terroristaktioner i någon form i anslutning till domstolsförhandlingarna
som överhängande. Möjligheten bedömdes tidigare som mycket liten att
förhindra brott eller försök därtill sedan gärningsmannen väl kommit in i
rättssalen. Redan på förberedelsestadiet synes dessa brottstyper innebära
synnerlig fara för gärningarnas fullbordan med allvarlig risk för vittgående
följder. Kroppsvisitation och identitetskontroll fick därför anses vara ett
ingrepp av mindre omfattning i den personliga integriteten jämfört med det
allvarliga livshot som kunde uppkomma genom befarade våldshandlingar.

Alldenstund förhandlingarna ägde rum i polishuset ansågs polismyndighetens
särskilda provisoriska bestämmelser om in- och utpasseringskontroll
i polishuset från 1968-12-31 tillämpliga. Av dessa framgår bl. a. rätten
till identitetskontroll och eftersökande av föremål som kan antagas tjäna
brottsligt syfte eller vara av betydelse för utredning därom. Det bör nämnas
att förslag om nya säkerhetsföreskrifter är under utarbetande hos polisstyrelsen.
Handlingar rörande säkerhets- och bevakningsåtgärder med
avseende på byggnader och lokaler, som används i verksamhet för vilken
myndighet svarar är numera sekretessbelagda genom ändring i sekretesslagen
(1973:759). Befogenheten att upprätta säkerhetsföreskrifter hänföres
till allmänna föreskrifter om tillämpningen av säkerhetskungörelsen (AF
SÄK. punkterna 71-77 om tillträdesskydd).

Det bör här kraftigt betonas att den separata ingången till sessionssalen
icke kom att stängas på den grund att polishusets säkerhetsbestämmelser
skulle bli tillämpliga. Stängningen skedde enbart utifrån säkerhetsaspekt
för de inblandades personliga säkerhet vid förhandlingarna. Besökandena
tvingades härigenom gå in genom huvudentrén som ligger på erforderligt
säkerhetsavstånd från sessionssalen.

Enligt mitt förmenande föreligger otvivelaktigt ett visst behov för polisen
att vid fullgörande av brottsförebyggande verksamhet företa kroppsvisitation
även i andra fall än enligt de två ovannämnda speciella lagarna -lagen om särskild kontroll på flygplats och terroristlagen. Sålunda behöver
polisen exempelvis kunna kroppsvisitera i syfte att eftersöka föremål som
avses skola användas vid förövande av brott varå fängelse kan följa. Det
synes mig dock tveksamt huruvida polisen är berättigad att verkställa
kroppsvisitation i brottsförebyggande syfte i de fall då uttryckligt författningsstöd
saknas.

I avsaknad av speciell lagstiftning angående den förebyggande säkerheten
vid domstolsförhandlingar anser jag dock att polismyndigheten handlat
i överensstämmelse med polisens allmänna skyldighet att upprätthålla ordning
och säkerhet enligt generalbemyndigandet i 2 § PI. Erik Sjöholm antyder
i sin bok ”När och hur får polisen ingripa” (s. 199) de problem som
polisen har med att finna lagstöd för kroppsvisitation i förebyggande syfte.
Han efterlyser ytterligare lagstiftning inom berört ämnesområde för att ej
polisen skall komma i tvivelsmål angående lagligheten vid användande av
detta tvångsmedel i förebyggande syfte.

Att en av de flesta polismän känd tidningsman kom att visiteras vill jag
beklaga eftersom sådan åtgärd mot just denne framstår som överflödig.
Emellertid anser jag inte att viss polisman rimligen kan lastas för denna något
överambitiösa åtgärd med tanke på det pressade säkerhetsläge som

rådde under de första häktningsdagarna. Genom visitationen sattes dock
inte tidningsmannens möjlighet att bevista förhandlingarna i fara. Att
dessa sedan kom att föras inför lyckta dörrar faller utanför polismyndighetens
ansvarsområde.

Med tanke på att säkerhetsproblem även förekommit vid rättegångsförhandlingar
under senare tid - här må nämnas förhandlingarna med de s. k.
Kumlarymlingarna och narkotikakungen Karl Pauksch - vill jag ifrågasätta
om inte centrala direktiv i någon form eller rent av ändring i gällande
lagstiftning kan anses påkallad med hänsyn till det oklara rättsläge rörande
polisens förebyggande tvångsmedel i hithörande sammanhang som alltjämt
synes råda.

Avslutningsvis kan nämnas att inga allvarliga incidenter kom att inträffa
under ifrågavarande förhandlingsdagar. Det torde icke vara helt orimligt
anta att detta i rätt väsentlig mån kan tillskrivas de påbjudna säkerhetsbestämmelserna
i polishuset.

Rikspolisstyrelsen anförde i sitt yttrande till JO följande.

Den internationella brottsligheten och terrorverksamheten har under det
senaste decenniet ökat i omfattning. Tillämpade metoder i samband med
politiska mord, sabotage, människorov, utpressning, flygplanskapning och
annan grov brottslighet visar på osedvanlig hänsynslöshet, råhet eller fanatism
från gärningsmännens sida. Som exempel på i Sverige begångna brott
av angiven karaktär kan nämnas mordet på den jugoslaviske ambassadören
i Stockholm 1971, flygplanskapningen i Malmö 1972 och sprängningen
av resebyrån Yugotours lokaler i Stockholm samma år.

Den grova nationella brottsligheten visar också tecken på att bli farligare
och mer hänsynslös än tidigare. Den utövas i dag till stor del av en snäv
krets kvalificerade brottslingar som inte skyr några medel för att genomföra
sin brottsliga verksamhet. Som exempel härpå kan nämnas rånet mot
Sveriges kreditbank vid Norrmalmstorg 1973 och den 1972 genomförda
massrymningen från fångvårdsanstalten i Kumla och de av rymlingarna utförda
grova brotten. Som exempel kan vidare nämnas den grova narkotikabrottsligheten.

Brottsliga gärningar av här avsett slag tilldrar sig stor uppmärksamhet
från allmänhetens sida och medför regelmässigt att massmedia bevakar
dessa ärenden inte bara under akuta skeden av brottsutredningen utan
även i samband med följande offentliga rättegångsförhandlingar.

De lagstadganden som gäller för polisen under pågående förundersökning
i brottmål beträffande skilda tvångsåtgärder - gripande, medtagande
och hämtande till förhör, avspärrande av brottsplats, olika tvångsåtgärder
efter beslut av åklagare eller domstol - anser rikspolisstyrelsen vara ändamålsenliga.
Polisens möjligheter att under förundersökningen skydda gripna,
anhållna och häktade är också tillfredsställande.

Däremot har under senare år uppstått problem för polisen att kunna vidta
effektiva, förebyggande bevaknings- och säkerhetsåtgärder i samband
med domstolsförhandlingar. Inte sällan har till polisens kännedom kommit
uppgifter om förestående våldshandlingar i form av sabotage, bombhot,
kidnappning etc., som riktas mot åtalad eller annan person. Hot om ödeläggelse
av domstolslokal har också förekommit. Hotens karaktär och omständigheterna
i övrigt har ofta varit sådana att polisen inte kan ta på sitt

3 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

ansvar att negligera hoten och därför måste vidta sådana åtgärder att berörda
personers liv och säkerhet inte äventyras.

Bland de åtgärder som kan komma ifråga märks främst teknisk undersökning
av bombhotad lokal, som därefter säkras genom yttre och inre bevakning.
Sådana åtgärder har också vidtagits i förebyggande syfte innan
förhandlingar inför rätta börjat.

Då fråga uppkommer att i brottspreventivt syfte vidta åtgärder mot den
allmänhet som önskar närvara under offentlig domstolsförhandling är legitimationskontroll,
kroppsvisitation och undersökning av medförd väska,
paket eller annat handbagage åtgärder som i vissa fall skulle kunna vara
verksamma. Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsvisitation och
husrannsakan kan emellertid inte tillämpas för generella ingripanden utan
endast då misstanke mot viss person föreligger. Inte heller torde rättens
ordförande med stöd av RB 5:9 kunna utfärda föreskrifter för ordningens
upprätthållande vid rättens sammanträde innebärande att kroppsvisitation
eller annan undersökning av åhörare får företas generellt.

Andra bestämmelser än de direktiv om polisens allmänna åligganden
som finns i 2 § PI torde sålunda enligt rikspolisstyrelsens mening - och i
likhet med vad polischefen i Göteborgs polisdistrikt anfört i sitt yttrande —
inte kunna åberopas som stöd för de preventiva åtgärder som vidtagits i de
aktuella fallen.

En sådan tolkning av det allmänna bemyndigandet i 2 § PI är enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning från rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande.
Det måste å andra sidan anses ligga i sakens natur att polisen måste
vidta åtgärder till förebyggande av allvarliga angrepp mot människor och
inte förhålla sig passiv i sådana situationer. Med hänsyn till de strikta regler
som gäller om offentlighet och ordning vid domstol torde polisen rent
formellt knappast vara berättigad att vidtaga andra åtgärder än en noggrann
planering och spaning före förhandlingen och bevakning under förhandlingen
i de fall då endast allmänna uppgifter föreligger om risk för
våldsdåd. Det är emellertid uppenbart att den i sak otillfredsställande begränsning
av säkerhetsåtgärderna som detta innebär lämnar betydande
möjligheter öppna för en presumtiv våldsman att genomföra ett planerat
angrepp. Riskerna har också stått helt klara för i ärendena berörda polismyndigheter.
Dessa har ställts inför svåra överväganden med hänsyn till
de speciella förhållanden som förelegat och med hänsyn till det allmänna
åliggandet för polisen att svara för ordning och säkerhet. Att man därvid
valt att handla på sätt som skett är förståeligt. Legitimationskontroll och
visitation med hjälp av metalldetektor måste enligt styrelsens mening anses
vara lindriga medel för genomförande av de kontrollåtgärder som bedömts
erforderliga.

De inträffade fallen visar att behov av särskilda regler på detta område
föreligger. Den utveckling som enligt vad tidigare framhållits äger rum såväl
internationellt som nationellt medför att riskerna för hämndaktioner
och fritagningsförsök i samband med domstolsförhandlingar ökar. Reglerna
om förundersökning ger tillfredsställande möjligheter att förhindra sådana
aktioner under själva förundersökningen. Frestelserna att utnyttja de
möjligheter som med nuvarande bestämmelser föreligger vid domstolsförhandlingen
måste därför vara stora. För polisens del är det också besvärande
att inte med direkt stöd av lag kunna vidtaga åtgärder för att skydda
domstol från olagliga angrepp och värna den som står under rättsmyndighets
vård eller tillsyn.

Rikspolisstyrelsen anser att det skall föreligga alldeles speciella och
mycket starka skäl för att begära ökade befogenheter för polisen för genomförandet
av olika tjänsteuppgifter. Som exempel på en ny sådan situation
som föranlett styrelsen att ta initiativet till nya bestämmelser kan nämnas
styrelsens hemställan om särskilda tvångsåtgärder till skydd för den civila
luftfarten som resulterade i lag om särskild kontroll på flygplats (SFS
1970:926). Enligt denna lag får under vissa betingelser bl. a. generell
kroppsvisitation företas. En sådan ordning skulle självfallet kunna lösa frågan
om skydd av domstolsförhandling. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning
erfordras i så fall ändring i rättegångsbalken eller annan lagstiftningsåtgärd.
Befogenhet skulle t. ex. kunna tilläggas rättens ordförande eller
möjligen åklagaren i målet att vid visst tillfälle förordna om speciella
skyddsåtgärder.

Härefter bereddes Sveriges domarförbund tillfälle att yttra sig i saken.
Samtidigt infordrades yttrande från riksåklagaren.

Sveriges domarförbund anförde i huvudsak följande i avgivet yttrande.

Förbundet ansluter sig till den framställning av innebörden i nu gällande
regler som rikspolisstyrelsens yttrande innehåller. Förbundet delar styrelsens
uppfattning att situationer kan uppkomma i vilka det är nödvändigt att
vidtaga särskilda åtgärder för att sörja för säkerheten i samband med domstolsförhandlingar.
Det är angeläget att bestämmelser i ämnet meddelas.
Detta bör ske genom lag. lämpligast genom ändring av 5 kap. rättegångsbalken.
En möjlighet är att det lägges i rättens eller dess ordförandes hand att
bestämma om skyldighet att underkasta sig identitetskontroll och kroppsvisitation
såsom förutsättning för tillträde till förhandlingen. Beslut härom
bör få fattas endast under villkor som är angivet i lag, såsom att det på
grund av särskilda omständigheter finns anledning att räkna med att någon
kommer att förgripa sig med våld eller hot om våld på rätten eller annan
som är närvarande vid förhandlingen.

Riksåklagaren avgav följande yttrande.

Under senare år har det i flera fall visat sig nödvändigt att vidta särskilda
bevakningsåtgärder vid rättegångar för att säkerställa att rättens ledamöter,
parter eller andra som uppträder i rättegången inte utsätts för våldshandlingar
eller för att hindra fritagningsförsök. Sådana situationer torde
man inte ha förutsett i lagstiftningsarbetet. Såsom rikspolisstyrelsen påvisat
finns nu inga bestämmelser som reglerar polisens eller andra myndigheters
befogenheter i sådana fall. Det är angeläget att lagstiftning kommer till
stånd på området. Hur reglerna bör utformas har jag inte funnit anledning
att nu närmare gå in på. Ett par huvudpunkter vill jag dock beröra. Enligt
min mening ligger det närmast till hands att lägga beslutanderätten i dessa
frågor på rättens ordförande, vilket givetvis inte utesluter att polis och
åklagare bär ansvaret för att ordföranden blir underrättad om relevanta
omständigheter. Det förefaller nödvändigt att möjlighet ges att föreskriva
skyldighet för den som vill övervara rättegången att genomgå kroppsvisitation
eller annan motsvarande undersökning. En utgångspunkt för bestämmelserna
på detta område måste emellertid vara att offentlighetsprincipen
inte åsidosätts. Reglerna får sålunda inte ge möjlighet att förbjuda viss per -

son eller krets av personer att övervara rättegången. Från offentlighetssynpunkt
är det också väsentligt att polisiära åtgärder för ordningens upprätthållande
utanför domstolslokalen inte blir så anordnade att de rent faktiskt
inskränker allmänhetens tillträde till domstolsförhandlingarna.

Avslutningsvis vill jag påpeka, att de problem det här gäller möjligen
inte bara berör domstolsförhandlingar utan också kan avse andra offentliga
förrättningar eller sammankomster t. ex. riksdagssessioner.

Utöver vad som framgår av det utdrag av besluten i de båda ärendena,
vilket återges i en av ärendena föranledd framställning till regeringen angående
skydd för allmän ordning och säkerhet vid domstolsförhandlingar
(ämbetsberättelsen s. 26), anförde JO Thyresson i beslutet beträffande
häktningsförhandlingarna i Göteborg följande.

Vad härefter särskilt angår de ifrågavarande två domstolsförhandlingarna
vid Göteborgs tingsrätt, som ägde rum före tillkomsten av den nya regeringsformen,
vill jag till en början framhålla att rättsläget beträffande tillåtligheten
av ifrågavarande kontrollåtgärder kan anses ha varit i viss mån
oklart innan genom den nya regeringsformen krav uppställts på att sagda
kontrollåtgärder skall ha stöd i lagbestämmelser. Frågan är om befogenhet
för polisen att företaga sådana åtgärder förr kunde i brist på lagbestämmelser
grundas på generalklausulen om polisens ingreppsbefogenheter i polisinstruktionen.
Detta är i och för sig tveksamt. Egentligen ligger det i sakens
natur att sådana åtgärder inte får vidtagas utan stöd i bestämmelser,
som tillkommit genom lagstiftning. Härutinnan kan erinras om att det redan
före den nya regeringsformens tillkomst ansetts erforderligt att tillskapa
bestämmelser i form av lag beträffande kroppsvisitation av flygpassagerare
m. fl. för att hindra sådana allvarliga angrepp mot flygsäkerheten som
kapning, sabotage och liknande brott mot luftfartyg (1970 års lag om särskild
kontroll på flygplats).

Eftersom det otvivelaktigt föreligger behov av att polisen under vissa
förhållanden skall kunna företaga åtgärder av förenämnda slag i syfte att
förebygga brott i samband med domstolsförhandlingar kan med fog sägas
att det här föreligger en lucka i lagstiftningen. Under sådana omständigheter
måste det åtminstone i fråga om tiden innan uttryckliga krav på lagstiftning
uppställdes i den nya regeringsformen anses ha varit till nöds försvarligt
att söka stöd för åtgärderna i polisinstruktionens generalklausul om polisens
ingreppsbefogenheter.

Vid domstolsförhandlingarna i fråga förelåg helt visst starka skäl för att
söka sölja för säkerheten. På grund härav och med hänsyn till vad som
närmast sagts om tillåtligheten av de ifrågavarande kontrollåtgärderna finnerjag
någon anmärkning i och för sig inte kunna riktas mot att undergående
av kontrollen uppställdes som villkor för tillträde till rättssalen. Utredningen
ger emellertid vid handen att bevakningen och kontrollåtgärderna

företogs helt genom polisens åtgöranden och beslut. Det är anmärkningsvärt
att polisen inte samrådde med tingsrätten härom, eftersom saken i
högsta grad berörde allmänhetens rätt att bevista offentlig förhandling och
domstolen är den myndighet som främst har att tillse att denna rätt tillgodoses.
Detta framgår bl. a. motsättningsvis av att det enligt bestämmelserna
i 5 kap. rättegångsbalken är domstolen som har att besluta om inskränkningar
i offentlighetsprincipen.

Av utredningen framgår vidare att tingsrätten saknat kännedom om kontrollåtgärderna.
Det framstår som något egendomligt att rättens ordförande
inte - på grund av de säkerhetsrisker som uppenbarligen kunde föreligga
- i förväg underrättat sig om vilka bevakningsåtgärder polisen ämnade
vidtaga så att han kunnat ta ställning till deras lämplighet och eventuellt
kunnat göra påpekanden och framställningar rörande bevakningen.

Beträffande de av polisen företagna kontrollåtgärderna är att beakta att,
såsom framgår av utredningen, besluten om förhandling inom stängda dörrar
meddelades, så snart yrkande härom framställdes av åklagaren, och att
denne avsett att ingen åhörare skulle få vara närvarande i rättssalen medan
de misstänkta befann sig där. Ehuru formellt sett början av förhandlingarna
skedde offentligt, ger utredningen stöd för antagande att tingsrätten
skulle ha utestängt allmänheten redan tidigare än som skedde, ifall frågan
om tillträde dessförinnan aktualiserats. De kontrollåtgärder som polisen
företagit kan därför inte anses ha reellt sett inskränkt offentligheten.

Enligt 5 kap. I § rättegångsbalken är, såsom förut angivits, huvudprincipen
att förhandling vid domstol skall vara offentlig. Förhandling, som under
förundersökning i brottmål äger rum vid domstol - t. ex. såsom här är i
fråga häktningsförhandling - skall dock enligt samma lagrum hållas inom
stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten finnér, att offentligheten
skulle vara till men för utredningen. Rätten äger också enligt lagrummet
förordna om stängda dörrar ifall det kan antagas att till följd av offentligheten
något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet
bör hållas hemligt för främmande makt. Även andra skäl, som dock inte är
i fråga beträffande de två häktningsförhandlingarna, kan ge anledning till
förordnande om stängda dörrar.

Avkunnande av dom eller beslut skall enligt 5 kap. 5 § rättegångsbalken
ske offentligt. Har förhandling hållits inom stängda dörrar, må emellertid

- enligt samma stadgande - också dom eller beslut avkunnas inom stängda
dörrar.

Enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken äger rätten förordna, att vad som
förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras.

Beträffande vad som förekom vid de förevarande två häktningsförhandlingarna
framgår av framför allt åklagarens utsaga och ordförandens skriftliga
yttrande att säkerhetsskäl — avseende säkerheten vid förhandlingarna

- åberopades som motiv för förhandlingarnas hållande inom stängda dörrar.
Ordföranden har senare muntligen särskilt betonat utredningsskälen

och beträffande säkerhetsskälen anfört, förutom att de också avsåg rikets
säkerhet, att dessa utgjorde ytterligare stöd för att på grund av utredningsskäl
besluta om stängda dörrar.

Någon orsak att ifrågasätta att det inte skulle ha förelegat utredningsskäl
av tillräcklig styrka för att motivera förordnandet om förhandlingarnas hållande
inom stängda dörrar förekommer inte. Redan på grund härav saknas
anledning att uttala kritik mot att ordföranden meddelade sådant förordnande.
Inte heller ger utredningen stöd för kritik mot ordföranden för att
denne tillät polismän — vilka enligt åklagarens utsaga deltog i brottsutredningen
— att vara närvarande i sessionssalen under förhandlingarna.

Klagomålen över att försvararna i målen skulle ha förbjudits att offentliggöra
häktningsbesluten vinner ej stöd av ordförandens utsaga. Ej heller
framgår av protokollen över förhandlingarna att tingsrätten skulle ha meddelat
förordnande enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken om att vad som förekommit
inom stängda dörrar inte fick uppenbaras. Jag finner ej anledning
att företa ytterligare utredning härom utan lämnar klagomålen i denna del
utan åtgärd.

Beträffande Hallsbergsrättegången anförde JO Thyresson — utöver en
enahanda bedömning som beträffande häktningsförhandlingarna i Göteborg
avseende de gemensamma frågorna i ärendena1 - följande.

Vad angår klagandens påstående att fördelningen av åhörarplatser otillbörligen
gynnat personer med relationer till domstolens ledamöter eller polismästaren
har ordföranden uppgivit att 27 platser reserverades för tidningspressen
och att övriga 19 platser som var avsedda för allmänheten i
övrigt ansetts böra i möjligaste mån förbehållas nära anhöriga till de tilltalade.
Enligt polisstyrelsens yttranden skedde inpasseringskontrollen i syfte
att fördela åhörarplatserna på angivet sätt. Av närvarolistan framgår att
några flera platser än de 27 för pressen reserverade upptogs av journalister.
Något stöd för att återstående platser ställdes till förfogande åt personer
med antydda relationer till domstolen eller polisen ger inte utredningen.
Inte heller ger utredningen stöd för antagande att någon anhörig till en
tilltalad skulle ha utestängts från rättegången.

Enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken äger rättens ordförande för undvikande
av trängsel i rättssalen vid domstolsförhandling begränsa antalet
åhörare.

Det är angeläget att representanter för massmedia får möjlighet att närvara
vid rättegångar. Det bör därför tillses att platser ställs till deras förfogande
i rättssalen, om trängsel kan befaras där. I enlighet härmed kan ingen
anmärkning göras mot att vid Hallsbergsrättegången vissa åhörarplatser
reserverades för företrädare för massmedia. Att dessa för tillträde till plat -

1 Se s. 26 och 36.

serna behövde legitimera sig var följdenligt och kan inte heller föranleda
någon erinran; kravet på legitimation var här inte föranlett av säkerhetsaspekten.

När det så gäller de övriga platserna i rättssalen, vilka i första hand avsågs
att upplåtas till de tilltalades nära anhöriga, kan det ej gärna riktas någon
kritik mot själva fördelningsprincipen. Enligt min mening är det värdefullt
och önskvärt att av allmänheten åtminstone anhöriga bereds möjlighet,
vid sidan om representanter för massmedia, att övervara rättegångar.
Inte heller här finns skäl till erinran mot att person, som under åberopande
av att han är tilltaiads anhörig vill åhöra rättsförhandlingarna, avkrävs legitimation
för att hans uppgift om att han är anhörig skall kunna kontrolleras.
Självfallet får emellertid avvisning inte ske blott för att ett uppställt
formellt krav på legitimation inte uppfyllts av en anhörig, som eljest skulle
ha fått plats i rättssalen.

I förevarande fall synes platserna i rättssalen, utöver dem som reserverats
för representanter för tidningspressen, ha avsetts, visserligen i första
hand för anhöriga, men i övrigt även för andra personer ur allmänheten.
Av vad jag förut anfört angående kontrollåtgärder till förekommande av
brott och offentlighetsprincipen vid domstolsförhandlingar framgår att det
enligt min mening inte heller här kan riktas någon anmärkning mot kravet
på legitimation, eftersom man uppenbarligen inte kunde bortse från risken
av allvarliga övergrepp i samband med förhandlingarna.

Vad härefter angår klagandens påstående att hans hustru den första rättegångsdagen
skulle av en polisman ha bemötts med svordomar och med
olika okvädinsord ha förvägrats tillträde till rättssalen har polismästaren i
avgivna yttranden — med upplysning att berörd polispersonal förnekat klagandens
uppgifter — lämnat en helt annan beskrivning av händelseförloppet
än klaganden. 1 påminnelser har klaganden vidhållit sina påståenden och
begärt kompletterande förhör med polispersonalen. Vid inspektion nästan
ett halvt år efter det klagoskrivelsen inkom hit har klaganden tillagt att
de kvinnor, som kontrollerades med metalldetektor, offentligen tillfrågades
om de använde spiral. Av vaktpatrullens redogörelse framgår att också
sistnämnda påstående förnekas av berörd personal. Klagandens påståenden
styrks ej av företagen utredning. Jag finner ej skäl att företa ytterligare
utredning härutinnan utan lämnar klagandens klagomål i denna del utan
vidare åtgärd.

Beträffande klagandens påstående att han med anledning av inpasseringskontrollen
rörande hustrun begärde förklaring till det inträffade av polismästaren
och namnuppgift avseende den polisman som uttalat sig mot
hustrun, men inte erhöll sådan uppgift, har polismästaren vitsordat att han
inte delgav klaganden uppgiften. Som skäl härför har polismästaren anfört
att han inte ansåg uppgiften erforderlig, då klaganden skulle ha den för en
anmälan till JO och den ju skulle redovisas till JO vid en eventuell remiss.
Just för det ändamålet hade det emellertid enligt min mening varit särskilt

påkallat att ge klaganden den begärda uppgiften. Det kunde annars lätt föranleda
misstanke om att man sökte fördölja fakta i syfte att försvåra en anmälan
till JO. Av polismästarens redogörelse för händelseförloppet framgår
emellertid att stämningen vid tillfället varit spänd och att det på det
hela taget inte varit möjligt att föra ett vanligt samtal med klaganden. Anledning
saknas att ifrågasätta riktigheten av redogörelsen i detta avseende.
Med hänsyn härtill finnér jag inte skäl föreligga att kritisera polismästaren
för underlåtenheten att lämna den begärda namnuppgiften, ehuru det av
honom uppgivna skälet inte kan anses godtagbart.

Avräkning av häktningstid m. m.

Nya regler om tillgodoräknande av tid för straffprocessuellt frihetsberövande
trädde i kraft den 1 april 1973. Tidigare var huvudregeln den att avräkning
kunde ske fakultativt och avse endast häktningstid. Avräkning
kunde, bortsett från ett specialfall, inte ifrågakomma annat än vid påföljderna
fängelse, böter, suspension och disciplinstraff. Enligt de nya reglerna
i 33 kap. 5 § brottsbalken skall tillgodoräknande av tid för frihetsberövande
obligatoriskt ske när någon döms till fängelse, ungdomsfängelse eller
internering eller när rätten förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare
brott. Tillgodoräknandet skall omfatta den tid varunder den dömde
med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet,
varit berövad friheten som anhållen, häktad m. m. Härvid gäller dock att
frihetsberövande som understigit 24 timmar inte får avräknas, liksom inte
heller anhållnings- och häktningstid varunder samtidigt skett verkställighet
av dom i annat mål. I beslut om avräkning, vilket intas i dom, skall anges
det antal dagar som skall tillgodoräknas på påföljden. Frihetsberövande
som föregått dom på skyddstillsyn, villkorlig dom eller dom varigenom förordnats
att sådan påföljd skall avse ytterligare brott kan bli tillgodoräknat
först om påföljden undanröjs. I sådan dom skall därför redovisas anhållande,
häktning m. m. som förekommit. I fråga om böter gäller alltjämt att avräkning
kan ske fakultativt. - För att domstolen skall få kännedom om frihetsberövande
som skett i målet har i 45 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken
föreskrivits viss uppgiftsskyldighet för åklagare.

Från JO-ämbetets sida företogs i augusti 1975 inspektion av sex tingsrätter1
för att undersöka tillämpningen av reglerna om avräkning av häktningstid
m. m. I 96 ärenden upptogs fall som gällde tillämpning av dessa
regler och därtill anknytande bestämmelser. Såsom redovisats i JO:s äm 1

Örebro tingsrätt. Svartlösa tingsrätt, Södra Roslags tingsrätt. Kalmar tingsrätt.
Möre och Ölands tingsrätt och Oskarshamns tingsrätt.

betsberättelse 1975/76 s. 19 föranledde saken JO Thyresson att i en framställning
till regeringen den 12 september 1975 föreslå att en fullständig undersökning
gjordes med syfte att uppdaga och tillrättalägga förekomna fel.
JO Thyresson föreslog vidare att regeringen övervägde att genom närmare
bestämmelser eller på annat sätt skapa bättre säkerhet för att avräkningsreglerna
tillämpades rätt.

Regeringen beslutade den 16 oktober 1975 att bl. a. en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria angående granskning av och eventuell
rapportering om tillämpningen av reglerna om avräkning av häktningstid
m. m. skulle översändas till samtliga tingsrätter. 1 promemorian framhölls
att det låg i rättsordningens intresse att fel som verkat till den dömdes
nackdel upptäcktes och rättades till och att detta lämpligen skulle kunna
ske genom att tingsrätterna granskade egna avgjorda mål. Med tanke på
möjligheten till rättelse genom resning föreslogs att det i förekommande
fall skulle ske rapportering till riksåklagaren. För att underlätta tingsrätternas
granskning skulle kriminalvårdsstyrelsen tillställa varje tingsrätt en lista
över de domar avseende frihetsberövande påföljd som antingen inte börjat
verkställas eller var föremål för verkställighet som inte övergått i villkorlig
frigivning eller vård utom anstalt.

Från riksåklagarens kansli har inhämtats att det i anledning av justitiedepartementets
promemoria rapporterats 140 fall från tingsrätterna vari rättelse
efter resning borde ske. Arbetet härmed är inte helt avslutat.

Till bestämmelserna om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål
har gjorts vissa tillägg (SFS 1975:1007). De gäller bl. a. sättet för redovisning
av frihetsberövande som föregått dom på skyddstillsyn m. m.

De av JO upptagna inspektionsärendena har numera avgjorts av JO Wigelius,
delvis under dennes tid som ställföreträdande JO. Därvid har konstaterats
bl. a. 37 fall av felaktig tillämpning av avräkningsreglerna, varav i
31 fall felet verkat till den dömdes nackdel, och 47 fall av bristande redovisning
av frihetsberövande i dom på skyddstillsyn m. m. 1 30 av de uppmärksammade
fallen saknades föreskriven uppgift om frihetsberövande i
stämningsansökan. I några av de till undersökning upptagna fallen har kunnat
konstateras att fel inte begåtts. Onder ärendenas handläggning har. sedan
JO hänvänt sig till riksåklagaren, rättelse efter resning hittills skett beträffande
16 domar. Det har i 16 ärenden funnits anledning anta att den
dömde varit berövad friheten under för lång tid till följd av det fel som förekommit.
Den dömde har då underrättats bl. a. om att han kunde vara berättigad
till ersättning av statsmedel. Justitiekanslern. som hara» handha frågor
om sådan ersättning, har i dessa fall också underrättats. 1 de domar på
skyddstillsyn m. m. som saknade redovisning av frihetsberövande har
domstolen i de flesta fall kunnat göra erforderliga anteckningar om frihetsberövande!
medan påföljden alltjämt pågått.

1 det följande skall lämnas en summarisk redogörelse för uttalanden och
bedömningar rörande tillämpningen av avräkningsreglerna och därtill an -

knytande bestämmelser som JO gjort vid ärendenas avgörande. Andra
spörsmål i ämnet som förekommer i ännu ej avgjorda ärenden av liknande
slag skall i någon mån också beröras.

Å kia gar ens up pgiftsskyldi gh e t

De uppgifter som åklagaren enligt 45 kap. 4 § tredje stycket RB skall
lämna i stämningsansökan skall också omfatta tiden förfrihetsberövandet.
Då någon anhållits i sin frånvaro, verkställs frihetsberövande! inte förrän
han grips. Tiden för gripandet skall därför enligt JO i sådana fall också anges
i stämningsansökan.

Något större krav på identitet mellan den gärning som föranlett frihetsberövande!
och den gärning som åtalet omfattar har i sammanhanget inte
ansetts böra uppställas (jfr. RÅ:s cirkulär C 75: 3 f.). Med tanke på ändamålet
med reglerna om obligatorisk avräkning av anhållnings- och häktningstid
m. m. torde enligt vad JO framhållit snarare en ganska vid bedömning
av identitetsfrågan kunna ske. JO har vidare anfört att eftersom det
dessutom är domstolen som skall pröva avräkningsfrågan bör åklagaren,
också i tveksamma fall, i stämningsansökan inta erforderliga uppgifter om
anhållande som förekommit. - 1 ett fall hade anhållande skett på grund av
misstanke om grov stöld. Åtal väcktes dock inte för sådant brott utan för
häleri, avseende det gods som stölden gällde. JO fann att tiden för anhållandet
borde ha angetts i stämningsansökan och avräknats från det fängelsestraff
som ådömdes.

Behörigheten att besluta om avräkning

I ett ärende som gällde frågan om avräkning av anhållningstid anförde
rättens ordförande till JO att lydelsen av 33 kap. 5 § första stycket första
punkten BrB gav vid handen att avräkning skulle ske automatiskt och att
det inte var så - som tidigare gällde beträffande häktningstid — att avräkning
konstituerades genom domen.

JO uttalade i huvudsak följande i den frågan. Beslut om avräkning enligt
33 kap. 5 § BrB skall intas i dom. Det är således domstolen som skall beräkna
och i domen ange det antal dagar som påföljden skall anses verkställd
genom frihetsberövande! i målet. Vad domstolen i sådant hänseende förordnat
kan den strafftidsberäknande myndigheten inte frångå. Det är endast
tid för frihetsberövande efter domen som denna myndighet för sin del
skall tillgodoräkna den dömde.

I ett annat ärende, där det i domen hade angetts att den dömde varit anhållen
och häktad visst antal dagar men inte förordnats om avräkning av
denna tid. hade vid strafftidsberäkningen tiden för frihetsberövandet dock
tillgodoräknats den dömde. Härom uttalade JO att den strafftidsberäknande
myndigheten formellt sett inte varit berättigad att frångå vad som uppta -

gits i domstolens dom. Först om ett beslut om avräkning intagits i domen
efterrättelse enligt 30 kap. 13 § RB eller efter en av högre rätt gjord ändring
av domen i denna del hade tiden enligt JO:s mening kunnat beaktas vid
strafftidsberäkningen.

Här kan för övrigt nämnas att strafftidsresolution, vari bortsetts från
domstols förordnande om avräkning av häktningstid där denna sammanfallit
med verkställighet av dom i annat mål, ändrats av kammarrätten i
Stockholm på så sätt att förordnandet i brottmålsdomen beaktades vid
strafftidsberäkningen.

Avräkning vid olika påföljder

Avräkning skall ske också när rätten förordnar att tidigare ådömd påföljd
av fängelse, ungdomsfängelse eller internering skall avse ytterligare brott.
JO har i några ärenden haft anledning att påpeka att då villkorlig frigivning
eller överförande till vård utom anstalt skett, skall förordnande om avräkning
göras även om rätten i påföljdsdelen endast förordnar att den tidigare
påföljden skall avse det nya brottet. JO har därvid framhållit att beslut om
avräkning inverkar på längden av återstående strafftid eller kan få betydelse
vid bestämmande av längsta tid för anstaltsvården för den som dömts
till ungdomsfängelse eller internering.

Mot böter kan avräkning fakultativt ske. varemot avräkning är obligatorisk
vid påföljderna fängelse, ungdomsfängelse och internering. En domstol
hade i domen dels givit förordnande om tidigare ådömd internering för
ett brott, dels dömt till böter för andra brott. I domen förordnades att böterna
skulle anses helt erlagda genom det frihetsberövande som förekommit.
JO påpekade vid ärendets avgörande att avräkning borde ha skett beträffande
interneringspåföljden och inte mot böterna.

1 en annan dom dömdes den tilltalade till villkorlig dom och böter. Domstolen
förordnade att dagsböterna till visst antal skulle anses erlagda genom
det anhållande som skett i målet. JO uttalade i ärendet bl. a. följande.
När böter ådöms tillsammans med villkorlig dom eller skyddstillsyn sker
detta i särskilt syfte. 1 propositionen beträffande avräkningsreglerna (prop.
1972:146 s. 55) uttalades att det i sådana fall därför inte borde komma i fråga
att göra avräkning från böterna utan avräkningsfrågan borde i stället anstå
tills ett undanröjande blev aktuellt. JO fann att rättens beslut om avräkning
inte fattats i strid mot de uttryckliga bestämmelser härom som finns i
33 kap. 5 § BrB. Det kunde dock konstateras att den rättstillämpning som
förekommit inte stått i överensstämmelse med vad som varit avsett enligt
förarbetena till lagstiftningen.

Frihetsberövande i målet

Endast sådant frihetsberövande som skett med anledning av misstanke
om brott som prövats genom dom i målet skall tillgodoräknas. I ett ärende

förhöll det sig så att åtalet för det brott som föranlett ett frihetsberövande
nedlagts, varefter domstolen avskrivit målet i den delen från vidare handläggning.
I domen avseende återstående brott förordnade rätten om avräkning
beträffande det frihetsberövande som skett för den gärning som inte
kom att prövas. JO påpekade att tiden för detta frihetsberövande inte borde
ha tillgodoräknats och tilläde att, om den tilltalade begärt det, rätten
skulle ha meddelat frikännande dom över det åtal som nedlagts, vilket i sin
tur medfört att avräkning lagligen skolat ske.

Beräkning av frihetsberövandets längd

En förutsättning för att avräkning skall ifrågakomma är att frihetsberövande!
varat under en sammanhängande tid av minst 24 timmar. I ett ärende,
där anhållningstid uppgående till knappt 36 timmar inte avräknats, anförde
rättens ordförande i yttrande till JO att rätten, med hänvisning till
högsta domstolens praxis, inte medräknat första anhållningsdagen med påföljd
att frihetsberövandet enligt rättens mening inte kom att överstiga 24
timmar.

JO anförde i ärendet bl. a. följande.

När det gäller den tid, dvs. det antal dagar, som skall tillgodoräknas på
påföljden har högsta domstolen vid tillämpningen av avräkningsreglema
beräknat tiden enligt samma grundsatser som gäller vid strafftidsberäkning,
NJA 1973 s. 247. Sålunda har tiden räknats från, ej från och med, begynnelsedagen
för frihetsberövandet. Detta beräkningssätt har inget att
göra med frågan om frihetsberövandet uppgått till 24 timmar eller ej. Har
frihetsberövandet överstigit 24 timmar och således exempelvis kommit att
delvis omfatta två kalenderdygn skall avräkning ske med en dag oberoende
av hur många timmar frihetsberövandet faktiskt varat den dag som tillgodoräknandet
enligt nyssnämnda rättsfall avser. - Om den tilltalade varit berövad
friheten flera gånger i målet, skall vaije frihetsberövande bedömas
för sig både i vad avser dess längd och i fråga om hur många dagar som
skall avräknas.

Samtidig verkställighet

Avräkning får inte ske av tid för frihetsberövande som sammanfallit med
verkställighet av påföljd som ådömts i annat mål. JO har uttalat att härvid
åsyftas sådan verkställighet som tillgodoräknas på påföljden i det andra
målet. Den som är villkorligt frigiven eller överförd till vård utom anstalt
har inte ansetts undergå verkställighet av påföljden. JO har därför i flera
ärenden framhållit att avräkning skall ske i sådana fall.

Häktas den som undergår verkställighet i anstalt innebär detta numera, i
motsats till vad som gällde före den 1 juli 1974, inte att den pågående verkställigheten
avbryts, 23 § andra stycket lagen om beräkning av strafftid
m.m. Beträffande anhållande tillämpades i huvudsak redan tidigare denna

princip. Tid för vistelse utom anstalt på grund av permission m. m. inräknas,
enligt 35 § lagen om kriminalvård i anstalt, i regel i verkställighetstiden.
varför således verkställighet av påföljden då anses ske. - 1 ett ärende
rörande en person som tidigare dömts till internering och där fråga var om
avräkning av anhållnings- och häktningstid som inträffat under pågående
permission uttalade JO att eftersom tiden för frihetsberövandet i målet tillgodoräknades
som verkställighet på påföljden i det tidigare målet, skulle i
domen inte ha förordnats om avräkning av denna tid. JO anförde vidare i
ärendet: En annan sak är att den verkställighet, som ägde rum jämsides
med frihetsberövandet i målet, inträffade sedan minsta tiden för den fortsatta
anstaltsvården enligt den tidigare domen gått till ända och att därför
tiden för den nya lagföringen kan sägas ha återverkat på anstaltstiden enligt
den tidigare domen (jfr. NJA 1974 s. 627 och SvJT 1975 s. 310). Det
torde dock vara förenligt med interneringspåföljdens konstruktion att så
kan bli fallet.

Beträffande sådana fall då pågående verkställighet avbrutits på grund av
att den intagne avvikit från anstalt eller ej återkommit efter permission och
därefter gripits, anhållits och häktats för nya brott har kriminalvårdsstyrelsen
i yttrande till JO anfört följande angående frågan när verkställigheten
skall anses ha återupptagits.

Styrelsen har i förevarande fall ansett verkställigheten i strafftidshänseende
såsom återupptagen då den intagne gripits av polis. De grundläggande
stadgandena härför finns i 19 § 2 stycket och 23 § lagen (1974: 202) om beräkning
av strafftid m.m. Vid tolkningen av dessa lagrum har styrelsen
analogivis beaktat vad departementschefen anfört i prop. 1974: 20 sidorna
77 och 81 med avseende på utgångspunkten för strafftidens beräkning vid
omhändertagande för förpassning. Vidare har styrelsen fäst avseende vid
departementspromemorian, sid. 38, till nämnda proposition.

Med hänvisning till det beräkningssätt som sålunda tillämpas av verkställighetsmyndigheten
har JO i ärende, där intagen som avtjänade fängelsestraff
avvikit från anstalt, uttalat att domstolen inte skall förordna om
tillgodoräknande beträffande anhållande och häktning som då skett, eftersom
det jämsides därmed pågått verkställighet av påföljd som ådömts i annat
mål. Liknande uttalande har JO också gjort då det gällt den som undergått
verkställighet av ungdomsfängelse eller internering och avvikit från
anstalt.

Av det som redovisats i detta avsnitt följer, enligt vad JO framhållit i ett
ärende, att, om anhållande, häktning m. m. ägt rum innan villkorlig frigivning
eller överförande till vård utom anstalt skett, huvudregeln är att domstolen
inte skall förordna om avräkning av tiden för frihetsberövandet.

Om det beträffande den som är häktad finns tidigare dom som får verkställas
skall, enligt 9 § lagen om beräkning av strafftid m. m., domen omedelbart
befordras till verkställighet. Tid för häktning kan således i denna

situation komma att sammanfalla med verkställighet av dom i annat mål. I
8 § tillämpningskungörelsen till lagen om beräkning av strafftid m. m. föreskrivs
att det i dylika fall skall åligga kriminalvårdsstyrelsen att lämna uppgift
om verkställigheten till domstolen i häktningsmålet. Härom bör nämnas
att kriminalvårdsstyrelsen uppgett att det normalt tar åtta till tio dagar
innan domstolen kan få underrättelsen från styrelsen. Det kan alltså uppkomma
den situationen att domstolen vid huvudförhandling beträffande
den som är häktad saknar uppgift om att verkställighet av annan dom påbörjats.
Detta förhållande är för närvarande föremål för JO:s uppmärksamhet
i ett ärende som ännu ej avgjorts.

Redovisning av frihetsberövande i dom

I anslutning till avräkningsreglema har i ”Bestämmelser om avfattning
av dom och slutligt beslut i brottmål vid tingsrätt” tagits in föreskrifter om
att straffprocessuella frihetsberövanden som kan bli tillgodoräknade skall
redovisas i anslutning till yrkandena i domen. Det praktiska syftet med denna
bestämmelse är att redovisningen, då man dömer till sådan påföljd att
frihetsberövandet kan bli tillgodoräknat först senare, skall utgöra underlag
för ett framtida beslut om avräkning. Vid en domstol iakttogs att man i mål
vari dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn hade redovisat frihetsberövandet
i domen genom att däri anteckna hur många dagar som framdeles
kunde komma att tillgodoräknas. Saken föranledde till följande uttalande
från JO:s sida. Det är i sammanhanget endast fråga om att göra en redovisning
i domen. Den slutliga prövningen om frihetsberövandet skall avräknas
ankommer på den domstol som eventuellt senare undanröjer den tidigare
domen och anteckningen där tjänar endast som en upplysning om frihetsberövandet.
Det synes då lämpligt att den anteckning som görs i den
första domen anger, förutom arten av frihetsberövandet, de dagar under
vilka frihetsberövandet ägt rum.

När det gäller redovisning av frihetsberövande som pågått endast från
en dag till nästa har JO uttalat att det torde vara lämpligt att även klockslag
för början och slut anges eftersom avräkning ju endast skall ske om frihetsberövandet
varat under en sammanhängande tid av minst 24 timmar.

I vissa fall har frihetsberövandet inte angetts särskilt i domen, utan detta
har framgått endast av den vid domen såsom bilaga fogade stämningsansökan.
Härom har JO uttalat att det kan vara ägnat att leda till osäkerhet vid
tillämpningen av avräkningsreglema att uppgift om förekommande frihetsberövande
endast finns i en bilaga till domen. Genom gjorda ändringar av
föreskrifterna om sättet för redovisning av frihetsberövande som föregått
dom på skyddstillsyn m. m. torde det här berörda spörsmålet ha kommit i
ett annat läge.

Ansvarsfrågor

Då stämningsansökan i målet inte innehållit uppgift om frihetsberövande
som förekommit, utan skriftlig uppgift i saken endast funnits tillgänglig för
domstolen i det i förundersökningsprotokollet ingående personbladet, har
JO funnit att rätten och då i första hand dess ordförande ändock måste hållas
ansvarig för fel som förekommit i domen. Vid denna bedömning har JO
anfört följande.

Det räder olika meningar om i vilken utsträckning rätten bör genomgå förundersökningsmaterialet.
De invändningar som kan resas mot ett mera ingående
studium av materialet torde dock inte göra sig gällande i fråga om
att i förundersökningshandlingarna undersöka om straffprocessuella
tvångsåtgärder förekommit. Med tanke på domstolens skyldighet enligt
rättegångsbalken att i brottmål tillse att målet blir uttömmande behandlat,
kan det också finnas god anledning för rätten att vid huvudförhandlingen
med parterna ta upp frågan om det förekommit frihetsberövande som skulle
kunna bli tillgodoräknat; detta oavsett om stämningsansökan innehåller
uppgifter i ämnet eller ej. Ytterst är det domstolen som har ansvaret för att
fullständig utredning i saken föreligger (jfr- lagrådets yttrande i prop.
1972:146 s. 85).

I ett ärende förekom det att i stämningsansökan lämnad uppgift om frihetsberövande
var felaktig. Vid ärendets avgörande uttalade JO med anledning
av att frihetsberövandet redovisats i domen bl. a. följande.

Uppgift om att anhållandet skett på grund av misstanke om brott som inte
omfattades av åtalet fanns visserligen att tillgå i förundersökningshandlingarna.
Det kan dock i regel inte anses ankomma på rätten att böra genomgå
förundersökningsmaterialet för att kontrollera riktigheten av de
uppgifter som åklagaren lämnat i stämningsansökan. Det råder olika meningar
om i vilken utsträckning rätten över huvud taget bör genomgå förundersökningsmaterialet.
I annat sammanhang har jag därvid uttalat att de
invändningar som kan resas mot ett mera ingående studium av materialet
inte torde göra sig gällande i fråga om att i förundersökningshandlingarna
undersöka om straffprocessuella tvångsåtgärder förekommit, något som ju
är en annan sak än att kontrollera aktivt lämnade uppgifter. Tingsrätten
bör således enligt min mening i detta fall inte hållas ansvarig för den oriktiga
uppgiften i domen.

JO har i några fall funnit att rätten inte bör hållas ansvarig för fel som
uppkommit vid undanröjande av skyddstillsynsdom som saknat föreskrivna
uppgifter om frihetsberövande. Därvid har JO anfört bl. a. följande.

Det ankommer enligt rättegångsbalken på domstolen att i brottmål tillse att
målet blir uttömmande behandlat. Detta torde dock i regel knappast kunna
anses innefatta skyldighet för rätten att kontrollera akten till den dom vars
undanröjande kan ifrågakomma. Däremot kan det finnas god anledning för
rätten att vid huvudförhandlingen ta upp frågan om det i det tidigare målet
förekommit frihetsberövande som skulle kunna bli tillgodoräknat; detta
oavsett om domen innehåller uppgifter i ämnet eller ej.

En liknande bedömning har JO gjort också när den domare som varit ansvarig
för den bristfälliga utformningen av domen på skyddstillsyn själv
deltagit som ordförande i rätten när samma dom sedermera undanröjts.

1 en dom på skyddstillsyn hade ett anhållande som förekommit i målet
inte redovisats på föreskrivet sätt. Emellertid upptog domen ett av åklagaren
framställt häktningsyrkande, och i domslutet angavs att detta yrkande
lämnades utan bifall och att den dömde därför skulle försättas på fri fot.
Det framgick således av domen, om än inte uttömmande, att frihetsberövande
som möjligen skulle kunna bli tillgodoräknat förekommit i målet. JO
fann därför vid ärendets avgörande att den rätt som undanröjt domen på
skyddstillsyn måste hållas ansvarig för att ifrågavarande anhållningstid inte
kom att avräknas.

JO:s bedömning av de olika felens svårhetsgrad har, med undantag för
några ärenden som avgjordes i december 1975, skett sedan den nya lagstiftningen
om ansvar i offentlig tjänst trätt i kraft den 1 januari 1976. Härvid
gäller bl. a. nya preskriptionsregler. En del av de fel som JO konstaterat
har hänfört sig till domar som meddelats å sådan tid att preskription inträtt
vid ärendets avgörande. JO har i dylika fall inte ingått i någon ytterligare
bedömning av felets svårhetsgrad.

Genom de nya reglerna om ansvar i offentlig tjänst har straffstadgandet
om tjänstefel upphört att gälla och ersatts huvudsakligen med regler om
disciplinärt ansvar. Ett straffrättsligt ansvar har dock bibehållits för vissa
handlingar. Sålunda finns numera, såvitt varit av intresse vid JO:s prövning
av vissa fel, i 20 kap. I § andra stycket BrB ett stadgande om vårdslös
myndighetsutövning. Ett före den 1 januari 1976 begånget tjänstefel kan
föranleda straffrättsligt ansvar om gärningen också omfattas av numera
gällande straffbud.

Vid prövning av ärenden rörande avräkningsfel, som bestått i att rätten
inte tillgodoräknat tid för frihetsberövande som varit redovisad på föreskrivet
sätt i stämningsansökan eller i dom som undanröjts, har JO anfört
följande.

För att en gärning skall vara straffbar enligt 20 kap. 1 § andra stycket BrB
krävs bl. a. att den begåtts av grov oaktsamhet. Ansvaret för den rätta tilllämpningen
av avräkningsreglerna har i första hand åvilat X såsom tingsrättens
ordförande. X har förklarat att felet berott på förbiseende. Oaktsamhet
ligger således X till last. Det är av vikt att noggrannhet iakttas vid
all tillämpning av regler om frihetsberövanden. Det fel som förekommit
har varit ägnat att leda till oriktigt frihetsberövande. X:s försummelse måste
därför anses allvarlig. Jag anser emellertid att den oaktsamhet X ådagalagt
inte är att bedöma som grov. Felet är således enligt min mening inte
straffbart. Jag vill dock här tillägga att frågan om hur fel av detta slag skall
bedömas kan komma i ett annat läge till följd av att avräkningsreglernas
tillämpning på senare tid kommit att ägnas särskild uppmärksamhet.

Enligt instruktionen för justitieombudsmännen får JO. om befattningshavare
gjort sig skyldig till fel som kan beivras genom disciplinärt förfaran -

de, göra anmälan till den som har att besluta om disciplinpåföljd. Jag finnér
inte någon sådan åtgärd påkallad med anledning av ifrågavarande fel.

Andra slag av fel, som visserligen till sin typ varit av mindre allvarlig beskaffenhet
än de avräkningsfel som nyss berörts, har JO bedömt vara icke
ringa. Det har gällt bl. a. felaktigt tillgodoräknande då föreskriven uppgift
om frihetsberövande saknats fördomstolen, avräkningsfel till den dömdes
förmån, bristande redovisning av frihetsberövande i stämningsansökan eller
dom på skyddstillsyn m. m. JO har givetvis inte heller i fråga om fel av
dessa slag funnit skäl till åtgärd mot den ansvarige.

Säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Fråga om
åsiktsregistrering m. m.

JO Thyresson meddelade den 8 april 1976 följande beslut med anledning
av en av honom företagen utredning om ifrågasatt registrering av politiska
åsikter vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg m. m.

1. Inledning

I tidningen Aftonbladet publicerades den 22 oktober 1975 en artikel med
rubriken ”SÄPO-agent spionerar på anställda”. Artikeln handlade om en
anställd på ekonomiavdelningen vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg,
vilken påstods ha till uppgift att leta reda på ”oroshärdar” inom förvaltningen
och att organisera ett angivarsystern för registrering av ”opålitliga”.
I en artikel i Aftonbladet den 27 oktober 1975 uppgavs att justitieministern
Lennart Geijer förklarat att säkerhetspolisen (SÄPO) inte placerat
någon agent vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Enligt artikeln hänvisade
justitieministern till chefen för säkerhetspolisen, avdelningschefen
Hans Holmér, som försäkrat att ”avslöjandena i Göteborg” inte hade något
med SÄPO att göra. Det angavs i artikeln att varken justitieministern
eller Holmér dock ville förneka att kontakter förekommit mellan säkerhetspolisen
och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg samt att justitieministern
höll för troligt att det i så fall varit sjukvårdsförvaltningen som tagit
den första kontakten. Sjukvårdsstyrelsens vice ordförande Leif Andersson
och byråchefen vid sjukvårdsförvaltningen Erik Thalén uppgav däremot i
samma nummer av tidningen att de kontaktats av SÄPO. Aftonbladet hade
den 29 oktober 1975 en ny artikel i saken, varvid påstods att det förekommit
en systematisk åsiktsregistrering bland de 23000 anställda inom sjukvården
i Göteborg. Beträffande frågan om säkerhetspolisen var inblandad
förklarade pressekreteraren i justitiedepartementet Ebbe Carlsson enligt
artikeln att ”SÄPO och Lennart Geijer lurats vid en första titt på det här”.

4 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

Det framgick av artikeln att Holmér och Carlsson befann sig i Göteborg för
att på uppdrag av justitieministern verkställa en skyndsam undersökning
av vad som inträffat i Göteborg.

Den undersökning som Holmér och Carlsson utförde redovisades i en
den 30 oktober 1975 dagtecknad promemoria. Samma dag utfärdades ett
pressmeddelande från justitiedepartementet, varjämte justitieministern
Geijer avgav svar i riksdagen på en till honom där framställd fråga i förevarande
sak.

I pressmeddelandet uppgav justitieministern att en sammanställning av
det faktamaterial som han fått gav följande bild av det aktuella händelseförloppet.

Vice ordföranden Leif Andersson i Göteborgs sjukvårdsstyrelse har av
en tjänsteman på säkerhetspolisens sektion i Göteborg ombetts att ordna
en kontaktman mellan säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen. Bakgrunden
härtill var bl. a. att säkerhetssektionen under hösten 1974 fått in
tillförlitliga uppgifter att personal vid sjukvårdsförvaltningen haft och har
kontakter med vissa internationellt verkande terrororganisationer.

Vidare har säkerhetstjänsten säkra uppgifter på att en viss organisation,
som enligt sina egna uppgifter är beredd att med våld omstörta samhället,
systematiskt organiserade hemliga celler inom sjukvårdsförvaltningen.

På Anderssons förslag rekryterade sjukvårdsförvaltningen pol. mag. Jan
Lindqvist i syfte att denne skulle hjälpa säkerhetspolisen med att skaffa
vissa uppgifter. Lindqvist anställdes med huvudsakligen andra arbetsuppgifter
än säkerhetsuppgiftema från den 1 januari 1975.

Lindqvist har försett säkerhetspolisen med uppgifter om tjänstgöringsplats
inom sjukvården för vissa personer som redan var föremål för säkerhetspolisens
intresse. Uppgifterna om tjänstgöringsplats är naturligtvis inte
hemliga.

Lindqvist har alltså inte inhämtat några informationer om de anställdas
eventuella politiska åsikter. Han har fått vissa namn av säkerhetspolisen
och hans uppdrag har endast inneburit att ange var dessa personer arbetar.
I något fall har han lämnat uppgifter om ytterligare ett par personer. Dessa
var emellertid redan föremål för säkerhetspolisens intresse.

Justitieministern fortsatte i pressmeddelandet.

Jag vill i klargörande syfte i detta sammanhang ännu en gång säga något
om frågan om åsiktsregistrering.

Grunden för anteckning i säkerhetsavdelningens register finns i andra
paragrafen, personalkontrollkungörelsen. Enligt den paragrafen får en person
inte antecknas i registret endast av det skälet att han genom tillhörighet
till organisation eller på annat sätt gett uttryck för någon politisk uppfattning.

Regeringen har utfärdat närmare föreskrifter för registreringen vid säkerhetspolisen.
Dessa föreskrifter finns intagna dels i en öppen skrivelse
den 22 september 1972, dels i en hemlig skrivelse den 27 april 1973. Föreskrifterna
innehåller följande allmänna riktlinjer för verksamheten.

Medlemskap i en politisk organisation vilken enligt sitt program har som
mål att omstörta det demokratiska statsskicket även med hjälp av våld är

alltså inte en tillräcklig grund för att registrering skall få ske. Anteckning
får endast göras beträffande person sorn genom sina åtgärder har gett anledning
till misstanke att han kan vara beredd att delta i verksamhet som
innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med
våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning
som oberoende stat.

Av den tidigare redogörelsen för händelseförloppet i Göteborg framgår
att intresset från säkerhetspolisens sida med avseende på förhållandena
inom sjukvårdsförvaltningen endast gällt ett ytterst begränsat antal personer
som redan varit föremål för säkerhetspolisens intresse. Jag kan av naturliga
skäl inte gå närmare in på anledningarna härtill. Så mycket kan jag
dock avslöja som att det är fråga om personer med förbindelser med olika
internationella terrororganisationer.

Säkerhetsavdelningen har tillgång till tillförlitliga uppgifter om att personer
har haft och har kontakter och uppenbarligen solidariserar sig med sådana
terrororganisationer.

Uppgifterna är av varierande styrka men mönstret framstår klart och
uppgifterna är i flera fall mycket detaljrika.

Mot bakgrund av vad som nu sagts bör det inte kunna råda någon tvekan
om att det här ingalunda varit fråga om något som kan betecknas som
åsiktsregistrering. Vad som hänt är således endast att säkerhetspolisen ägnat
sig åt ett uppföljnings- och utredningsarbete inom ramen för dess normala
spaningsrutiner.

Justitieministern fann - enligt vad han uppgav i pressmeddelandet — inte
anledning till kritik mot säkerhetspolisen i Göteborg eller mot Andersson
eller Lindqvist för att de bistått säkerhetspolisen.

Avslutningsvis anförde justitieministern i pressmeddelandet.

Jag vill slutligen anknyta till frågan om sekretess och hemlighet kring säkerhetstjänstens
arbete. Vi hade en debatt om detta i somras i anslutning
till telefonavlyssningsaffären.

Det är nödvändigt att säkerhetspolisen arbetar i hemlighet. Så långt det
är möjligt skall man emellertid verka i öppna former.

.lag beklagar att det inte finns ett förtroende för säkerhetstjänstens verksamhet,
utan att vi tvingas offentliggöra sekretessbelagda uppgifter om
t. ex. bildande av hemliga celler och aktiviteter i anslutning till utländska
terrororganisationer.

Det har emellertid skett i syfte att visa att säkerhetstjänsten endast utför
sina lagenliga uppgifter.

Justitieministerns förutnämnda svar i riksdagen innehöll i sak inte några
uppgifter utöver de som här återgivits från pressmeddelandet.

2. Anmälningar till JO

Dagen efter pressmeddelandet och justitieministerns svar i riksdagen —
den 31 oktober 1975 - inkom till riksdagens ombudsmannaexpedition en
anmälan rörande påstådd åsiktsregistrering vid sjukvårdsförvaltningen i
Göteborg m. m. Anmälan var undertecknad ”samtlig personal vid psykia -

trisk öppenvård”. Härefter inkom till expeditionen den 3 och 11 november
1975 ytterligare två anmälningar, den ena från civilekonomen Svante Winqvist
och den andra från sjukvårdsstyrelsen i Göteborg.

Sjukvårdsstyrelsen hemställde i sin anmälan om utredning av påstådd
registrering av politiska åsikter vid sjukvårdsförvaltningen.

Till denna hemställan var fogad en av TCO:s och SACO:s styrelserepresentanter
formulerad protokollsanteckning av följande lydelse.

Fackklubbarna vid Sjukvårdsförvaltningens kansli i Göteborg, SKTF
och SACO/SR. anser att JO ävenså bör pröva förhållandena vid aktuell
tjänstetillsättning och om det kan anses förenligt med kommunallagen att
säkerhetspolisens verksamhet finansieras kommunalt samt att pröva om
säkerhetspolisens uppföljning av sin egen verksamhet i detta fall varit tillfredsställande.

I den anmälan som var undertecknad ”samtlig personal vid psykiatrisk
öppenvård” begärdes utredning om Jan Lindqvists anställning och funktion
inom sjukvårdsförvaltningen och därjämte svar på följande uttryckliga
frågor.

1. Ingick det politisk åsiktsregistrering i Lindqvists arbetsuppgifter?

2. Har någon av Lindqvists chefer inom sjukvårdsförvaltningen gett honom
i uppdrag att syssla med politisk åsiktsreg. av sjukvårdspersonal?

3. Har Leif Andersson eller någon annan i sjukvårdsstyrelsen gett order
om den från fackföreningshåll påstådda politiska åsiktsregistreringen?

4. Om det ej förekommit åsiktsregistrering i politisk mening, vad för slags
åsiktsregistrering har förekommit?

5. Hade någon eller några inom sjukvårdsstyrelsen eller -förvaltningen
vetskap om Lindqvists påstådda samarbete med SÄPO?

6. Harf. d. IB-agenten Svante Winqvist haft någon annan roll i denna skandal
än att vara Lindqvists chef i budgetfrågor?

Svante Winqvist anhöll i sin anmälan - med anledning av bl. a. frågan i
punkten 6 — om kontakt med JO ”för att få besked om vissa juridiska förutsättningar
för en eventuell kommande utredning”.

3. JO-utredningens bedrivande

Jag har verkställt utredning i saken. Utredningen böljade med att jag hade
ett inledande samtal med rikspolischefen Carl Persson, varefter avdelningschefen
i rikspolisstyrelsen Hans Holmér lämnade mig information i
ärendet. Holmér har senare lämnat kompletterande uppgifter.

Utredningen fortsatte med att jag den 14, 15, 16, 21 och 22 januari samt
den 18, 19 och 20 februari 1976 höll förhör i Göteborg med befattningshavare
vid säkerhetssektionen och sjukvårdsförvaltningen. Jag höll också
förhör med förutvarande chefen för sektionen samt ordföranden och vice
ordföranden i sjukvårdsstyrelsen.

Under utredningen har jag tagit del av den förutnämnda promemorian
över Holmérs och pressekreteraren Ebbe Carlssons undersökning i Göte -

borg. Promemorian är inte offentlig. Jag kan i sammanhanget nämna att sedan
en redaktör på tidningen Expressen hos rikspolisstyrelsen hemställt
att få taga del av promemorian, styrelsen den 19 november 1975 beslöt att
lämna denna hemställan utan bifall under framhållande av att promemorian
och underlaget för densamma var hemlig jämlikt 10 § sekretesslagen.
Efter att sökanden anfört besvär över beslutet, lämnade regeringsrätten i
dom den 22 januari 1976 besvären utan bifall.

Vidare har jag tagit del av regeringens föreskrifter angående registrering
hos säkerhetspolisen.

Jag har därjämte vid besök hos säkerhetssektionen i Göteborg i erforderliga
delar granskat det hos sektionen förda registret och även i övrigt genomgått
material av betydelse för utredningen. Vidare har jag på rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning i Stockholm företagit motsvarande utredning.
Slutligen bör nämnas att det i anslutning till förhör med befattningshavare
vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg överlämnats ett flertal handlingar
angående saken till mig.

4. JO:s utredning

Rikspolischefen Carl Persson har vid det samtal som jag haft med honom
uppgivit att han inte deltagit i den utredning som Holmér och Carlsson
företagit på justitieministerns anmodan till dem och förklarat att han
därför inte kunde yttra sig om vad som hänt.

Holmér har uppgivit följande. Under en flygresa den 22 oktober 1975 på
väg till en konferens i Halmstad läste han i Aftonbladet att säkerhetspolisen
skulle ha en ”spion” vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Holmér
kände inte till något härom och blev förbryllad över tidningsuppgiften. Senare
under dagen träffade han chefen för säkerhetssektionen i Göteborg.
Denne, som i fortsättningen kallas A., skulle också deltaga i konferensen.

A., vilken tidigare under året tillträtt tjänsten som chef för sektionen, lämnade
Holmér upplysningar om vad som skulle ha förekommit och berättade
att sjukvårdsförvaltningen tagit kontakt med säkerhetssektionen. Anledningen
till detta var enligt A. att det förekommit vissa driftsstömingar
på sjukhus i Göteborg. Holmér vidarebefordrade dessa upplysningar till
justitieministern och rikspolischefen. Något senare ringde Leif Andersson
till Holmér och uttryckte sin förvåning över att det i pressen uppgivits att
sjukvårdsförvaltningen skulle ha tagit kontakt med säkerhetssektionen.
Under ett besök i Sollefteå uppringdes Holmér av Ebbe Carlsson som
uppgav att det tydligen var säkerhetssektionen i Göteborg som tagit den
första kontakten. Holmér ringde då till förre chefen för sektionen, f. d. kriminalkommissarien
Pehr Synnerman. Denne hade emellertid varit sjuk
och led av dåligt minne och kunde därför inte komma ihåg vad som förekommit
i saken.

Den 28 och 29 oktober 1975 verkställde Holmér och Carlsson sin undersökning
i Göteborg.

Holmér har uppgivit följande om vad som framkommit vid undersökningen.
Av den anledning som angivits i pressmeddelandet från justitiedepartementet
hade säkerhetssektionen i Göteborg vänt sig till sjukvårdsförvaltningen
med en begäran att få en kontaktman vid förvaltningen. Det hade
tillgått så att Synnerman tillsagt en medarbetare vid sektionen — denne
kallas i fortsättningen för B. — att se till att sektionen fick en kontaktman
vid sjukvårdsförvaltningen. ”Du som känner Leif Andersson kan väl ordna
så att vi får en kontaktman inom förvaltningen”, ungefär så hade Synnerman
sagt till B. Denne talade sedan med Andersson om saken. Andersson
kontaktade byråchefen vid sjukvårdsförvaltningen Erik Thalén och
kort därefter besökte Andersson och B. Thalén. Vid sammanträffandet
med Thalén resonerade man om olika problem och från förvaltningens sida
tog man upp de driftsstömingar som förekommit på en del sjukhus i Göteborg.
Thalén tillfrågades om han ville bli kontaktman för säkerhetspolisen,
men han avböjde. Man skildes därefter åt utan att frågan om kontaktman
lösts. Säkerhetssektionens intresse av att få en kontaktman kvarstod dock
alltjämt. Senare under hösten 1974 hörde Andersson av sig till säkerhetssektionen
och uppgav att han hade en man vid namn Jan Lindqvist som
sökt en tjänst inom den ekonomiska sektom vid sjukvårdsförvaltningen.
Enligt Andersson kunde Lindqvist, som var reservofficer, möjligen anlitas
som kontaktman om han fick den tjänst som han sökt vid förvaltningen.
Andersson bad B. att skaffa några referenser beträffande Lindqvist, vilket
B. också gjorde. Den 1 januari 1975 anställdes Lindqvist vid sjukvårdsförvaltningen.
Han skulle i första hand arbeta inom en utredning vid förvaltningen
som sysslade med budget- och redovisningsfrågor, det s. k. Bureprojektet.
Redan från början fick Lindqvist klart för sig att han dessutom
skulle ha vissa kontakter med säkerhetssektionen. Någon gång i januari
1975 besökte chefsjuristen vid sjukvårdsförvaltningen Bengt Sjölenius och
Lindqvist säkerhetssektionen. De träffade då Synnerman och nuvarande
chefen för sektionen, A., samt ett par andra befattningshavare vid sektionen,
C. och D. Vid besöket talades bl. a. om driftsstömingar på sjukhus i
Göteborg. Detta besök hos sektionen har A. uppfattat som den första kontakten
mellan förvaltningen och sektionen i det här ärendet. Det var därför
som A. den 22 oktober 1975 uppgav för Holmér att det var förvaltningen
som tagit kontakt med sektionen. Som sektionens kontaktman vid förvaltningen
har Lindqvist utfört de uppdrag som redvisats i justitiedepartementets
pressmeddelande i saken. Lindqvists kontaktmän vid sektionen har
varit nyssnämnda C. och D. Att man från sektionens sida ansåg sig behöva
en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen för införskaffande av en del
uppgifter beträffande vissa anställda inom förvaltningen i stället för att
själva försöka få fram de önskade uppgifterna berodde på att förvaltningen
var en så stor institution. Den undersökning som Holmér och Carlsson
gjort visar att Lindqvist under sin tid vid sjukvårdsförvaltningen arbetat till

alldeles övervägande delen inom Bureprojektet och endast i mycket ringa
utsträckning för säkerhetspolisen.

Holmér har, när han senare tillfrågats om på vad han stödjer uppgiften
att Lindqvist redan från början fick klart för sig att han skulle ha vissa kontakter
med säkerhetssektionen, förklarat sig inte ha något minne därav.

Synnerman har vid förhör som jag hållit med honom uppgivit bl. a. följande.
Han pensionerades den 1 juli 1975 efter att i tio och ett halvt år ha
varit chef för säkerhetssektionen i Göteborg. När Holmér ringde till honom
från Norrland frågade Holmér, med hänsyftning på tidningsuppgifter
om vad som skulle ha förekommit vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg,
vad Synnerman haft för befattning med fallet. Synnerman kom då inte på
en gång ihåg något i saken. Om Holmér nämnt Leif Anderssons namn, hade
Synnerman förmodligen ”hakat på”. Synnerman var väl något glömsk
vid tillfället och tänkte inte heller på B, som han tidigare hade bett om hjälp
med att skaffa en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Det var inte något
tal om att Synnerman skulle höra av sig till Holmér om han drog sig till
minnes hur det hela låg till. Samtalet med Holmér varade högst tre minuter.
Efter samtalet böljade Synnerman att fundera på saken och han väntade
att Holmér och Carlsson skulle kontakta honom när de var i Göteborg
och verkställde sin undersökning. Synnerman var beredd att ställa sig till
förfogande om de ville höra honom. Han fann det faktiskt ganska besynnerligt
att han inte blev hörd. Delvis genom samtal med A., Synnermans
efterträdare som chef för säkerhetssektionen i Göteborg, återkallade Synnerman
så småningom i minnet vad som hade hänt. Det lär ha förekommit
uppgifter om att Synnerman lider av total minnesförlust. Om sådana uppgifter
lämnats, betraktar Synnerman detta som närmast förolämpande.

Holmér har med anledning av Synnermans uppgifter anfört följande.
När han ringde till Synnerman från Sollefteå hade han klart för sig att det
var något fel i de uppgifter som han tidigare fått av A. och sedan vidarebefordrat
till justitieministern och rikspolischefen. Holmér frågade Synnerman
”hur är det egentligen med den här saken, är det så att du tagit något
initiativ”. Synnerman svarade att ”det kommer jag inte ihåg något av”.
Därmed slutade samtalet mellan Holmér och Synnerman. Det var sålunda
ett mycket kort samtal. Holmér tog därefter inte någon ytterligare kontakt
med Synnerman. När Holmér och Ebbe Carlsson var i Göteborg och verkställde
sin undersökning var det tal om att eventuellt höra Synnerman.
Förutnämnde B. uppgav emellertid att Synnerman ”inte mindes så lätt från
dag till dag”. På grund härav och med hänsyn till det resultatlösa telefonsamtalet
mellan Holmér och Synnerman fann Holmér inte skäl att på nytt
ta kontakt med Synnerman.

Synnerman har vidare uppgivit följande. Efter ett förhållandevis långvarit
spaningsarbete av säkerhetssektionen fick man fram att det fanns några
anställda vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg som hade förbindelser
med utländska terroristorganisationer. Dessutom förelåg misstankar om

att ytterligare anställda vid förvaltningen upprätthöll sådana förbindelser.
Därjämte förekom tecken på cellbildningar inom förvaltningen. Även här
riktade sig misstankarna mot vissa anställda. Ifrågavarande anställda, på
vilka säkerhetssektionen hade sitt intresse riktat, tillhörde en viss organisation
som enligt sina egna uppgifter var beredd att med våld omstörta
samhället. Det förelåg sålunda ett behov för säkerhetssektionen att få en
kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen, någon att vända sig till och kunna
få upplysningar av beträffande sådana anställda som var föremål för säkerhetssektionens
uppmärksamhet. Synnerman försäkrar att önskemålet härom
— liksom det spaningsresultat som låg till grund för önskemålet — var
säkerhetssektionens eget och hade inte kommit från något annat håll. Vilken
omständighet som var den främsta anledningen till önskemålet om en
kontaktman kan Synnerman inte ge någon bestämd upplysning om. Förbindelserna
med utländska organisationer var "något direkt att ta på" och
var kanske den primära orsaken till önskemålet, medan frågan om cellbildningar
var något mera diffus och väl närmast kom i andra hand. Synnerman
vände sig till sin kollega B. som han hade ett mycket stort förtroende
för. Han kände till att B. hade vissa kontakter med fackföreningsrörelsen
och att denne tidigare haft kontakt med sjukvårdsstyrelsens vice ordförande
Leif Andersson. Synnerman bad B. att ordna så att säkerhetssektionen
fick en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen "att utbyta erfarenheter
med”. Synnerman vidtog därefter inte några ytterligare åtgärder för anskaffande
av någon kontaktman. Han kände inte till vad som gjordes för
att få en kontaktman eller hur det tillgick när Jan Lindqvist anställdes vid
sjukvårdsförvaltningen. Synnerman visste inte ens vem som anställde
Lindqvist.

B. — den förutnämnde vid säkerhetssektionen i Göteborg anställde —
har vid förhör uppgivit följande. Troligtvis någon gång under senhösten
1974 kom Synnerman in till B. på hans tjänsterum och sade: ”Du som känner
folk kan väl ordna så att vi får någon pålitlig person inom sjukvårdsförvaltningen
att vända oss till.” B. frågade inte om anledningen men anade
vad saken gällde. Han ringde någon gång i oktober eller november 1974 till
Leif Andersson, som var vice ordförande i sjukvårdsstyrelsen, och omtalade
att säkerhetspolisen önskade få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen.
Det fanns flera anledningar till att B. vände sig till Andersson och ej
till någon annan, exempelvis till sjukvårdsdirektören Thure Höglund. För
det första kände B. och Andersson varandra sedan tidigare. De hade förut
haft kontakter med varandra, bl. a. på grund av ett bombhot mot statsministern
Olof Palme under ett besök som denne gjort i Göteborg. Vidare hade
B. tidigare under hösten 1974 haft kontakt med Andersson och bett honom
om hjälp med att ta reda på var inom sjukvårdsförvaltningen de perso -

ner arbetade som hade förbindelser med utländska terroristorganisationer.
Andersson hade dock inte lyckats att få fram uppgifter därom. B. ansåg
också att det inte var alldeles nödvändigt att besvära någon i sjukvårdsförvaltningens
ledning med en begäran om att få en kontaktman. Han hade för
övrigt vid ett tillfälle för 2-3 år sedan i ett ärende som rörde Sahlgrenska
sjukhuset förgäves försökt att komma i kontakt med Höglund. B. blev den
gången ”effektivt stoppad" av en sekreterare som avkrävde honom besked
om hans ärende. Om B. i det här fallet vänt sig till Höglund, hade denne
ju ändock fått avdela en man för uppgiften att anskaffa en kontaktman.
Vid telefonsamtalet med Andersson berättade B. om kontakter som vissa
anställda i sjukvårdsförvaltningen hade med utländska terroristorganisationer
och om säkerhetspolisens intresse av att få reda på var inom förvaltningen
som dessa personer arbetade. Efter någon tid ringde Andersson till

B. och omtalade att han ordnat så att de tillsammans skulle besöka en tjänsteman
vid sjukvårdsförvaltningen. Denne visade sig senare vara byråchefen
Erik Thalén. Hos Thalén framförde B. säkerhetspolisens önskemål att
få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen och han berättade för Thalén
om bakgrunden till säkerhetspolisens intresse för en del personer vid förvaltningen;
att det fanns några anställda som upprätthöll förbindelser med
utländska terroristorganisationer. Det är möjligt att B. också talade om
misstänkta cellbildningar inom sjukvårdsförvaltningen. B. vill minnas att
Andersson och Thalén växlade några ord om en person som kunde vara
tänkbar som kontaktman, någon som eventuellt skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen.
Det kan ha varit Jan Lindqvist som var på tal. B. frågade
aldrig om Thalén ville bli kontaktman. Thalén bibringades dock möjligen
den uppfattningen att B. önskade att Thalén skulle åtaga sig den uppgiften.
B. ansåg i själva verket att Thalén var alltför bunden av sina arbetsuppgifter
vid förvaltningen för att passa som kontaktman. B. hade en känsla
av att Thalén inte hörde på honom riktigt. Thalén lovade dock ”halvhjärtat”
att undersöka om det fanns någon som kunde bli kontaktman. B.
framhöll att den som utsågs till kontaktman kunde vända sig direkt till Synnerman.
Efter resonemanget om en kontaktman gick Thalén snabbt över
till att tala om olika händelser som inträffat på sjukhus inom förvaltningen,
händelser som kunde misstänkas vara sabotagehandlingar. Thalén ”fullständigt
kokade över” när han fick berätta om vad som inträffat. Han ”radade
upp” fall av små oförklarliga händelser. Det var i fortsättningen huvudsakligen
Thalén och Andersson som resonerade. B. kom ”liksom vid
sidan om”. Han uttryckte emellertid sin förvåning över att de förmodade
sabotagehandlingama inte hade polisanmälts, men han ansåg samtidigt att
det numera inte var någon idé att göra anmälan till polisen. Det skulle förmodligen
vara svårt för polisen att ”så här långt efteråt” kunna utreda vad
som förevarit. Under besöket hos Thalén ägnades mycket liten tid åt säkerhetspolisens
önskemål om en kontaktman. Talet om sabotage o. d. upptog
den allra mesta tiden. Andersson överlämnade inte några handlingar

till Thalén vid besöket hos denne. B. vill minnas att Andersson senare kom
till honom med namnet på en tänkbar kontaktman, Janne Lindqvist.

Andersson har vid förhör uppgivit följande. Det var sannolikt första veckan
i november 1974 som B. ringde till honom. B. frågade om Andersson
kunde presentera honom för någon inom sjukvårdsförvaltningen med god
personkännedom som säkerhetspolisen kunde vända sig till. Säkerhetspolisen
ville få en kontaktman vid förvaltningen. Andersson vet inte varför B.
vände sig just till honom, men under sin tid som ombudsman i Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti (SAP) hade Andersson haft en del att göra
med B. beträffande säkerhetsfrågor. Vid telefonsamtalet uppgav B. troligtvis
att anledningen till önskemålet om en kontaktman var att det inom
sjukvårdsförvaltningen fanns anställda som hade förbindelser med utländska
terroristorganisationer. Andersson ringde i sin tur till Erik Thalén,
som "kunde sjukvården innan och utan”, och frågade om han och en man
från säkerhetspolisen fick komma upp till Thalén. Redan vid telefonsamtalet
med Thalén omnämnde denne en del konstiga saker som hänt ute på
sjukhusen. Hos Thalén framförde B. säkerhetssektionens önskemål att få
en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. B. berättade om säkerhetspolisens
intresse för några anställda vid förvaltningen. Dessa, som namngavs
av B., hade enligt vad B. uppgav förbindelser med utländska terroristorganisationer.
B. hade tidigare talat med Andersson om dessa personer. Det
var hos Thalén inte något tal om cellbildningar inom förvaltningen. Thalén
berättade om ett flertal händelser som inträffat på olika sjukhus inom förvaltningen.
Thalén berättade sålunda om ett elavbrott under en pågående
operation, om ett övervakningssystem som vid ett tillfälle ”slagit ifrån”,
om en koppling som en gång varit borta i en elcentral, om dörrar till olika
utrymmen som varit öppnade, trots att de skulle vara stängda. Bl. a. hade
dörren till ett odlingsrum på Sahlgrenska sjukhuset låsts på kvällen men
varit öppen när personalen infann sig påföljande morgon. Andersson frågade
Thalén om någon polisanmälan gjorts och när denne svarade nekande
frågade Andersson om det numera gick att utreda händelserna. B. svarade
att det inte längre var möjligt. En förutsättning för att en utredning skulle
ha kunnat göras var enligt B. att polisen på en gång kommit till platsen. Det
var vid besöket hos Thalén även tal om hur säkerhetstjänsten inom sjukvårdsförvaltningen
fungerade. Andersson kände oro över vad B. och
Thalén berättat och över att den egna säkerhetstjänsten vid förvaltningen
inte tycktes fungera på bästa sätt. Andersson berättade att han från sitt arbete
inom det socialdemokratiska partiet kände en person vid namn Jan
Lindqvist, vilken sökt en utredningstjänst på sjukvårdsförvaltningens
kansli. Lindqvist hade själv berättat detta för Andersson och hade senare
skickat kopior av sina ansökningshandlingar till Andersson. Vidare omtalade
Andersson för B. och Thalén att Lindqvist var officer. Andersson antog
att Lindqvist såsom officer var insatt i säkerhetsfrågor. Enligt Andersson
var Lindqvist en bra person, som vid sidan om den sökta utredningstjänsten
skulle kunna användas för säkerhetsuppgifter inom sjukvårdsför -

ningen. Andersson bad att B. skulle ”kolla" Lindqvist. Det är också möjligt
att Andersson lämnade kopiorna av Lindqvists ansökningshandlingar
till Thalén för att denne skulle få mera fakta om Lindqvist och kunna se om
Lindqvist var lämplig för anställning vid sjukvårdsförvaltningen. Andersson
uppfattade det aldrig så att det var fråga om huruvida Thalén ville åtaga
sig att vara kontaktman för säkerhetspolisen. Han ansåg att Thalén hade
sådana arbetsuppgifter inom förvaltningen att Thalén inte skulle kunna
vara lämplig som kontaktman. Några dagar efter besöket hos Thalén ringde
B. till Andersson och meddelade att Lindqvist verkade vara ”en bra
grabb”. Därefter ringde Andersson till Lindqvist och frågade om denne
var intresserad av en anställning vid sjukvårdsförvaltningen i vilken anställning
det skulle ingå att handha säkerhetsfrågor. Andersson nämnde inte
något om säkerhetspolisen. Lindqvist förklarade sig intresserad av en
sådan anställning. Nu efteråt anser Andersson att det var ett misstag av
honom att gå till Thalén tillsammans med B. i stället för att gå direkt till
sjukvårdsdirektören Thure Höglund.

Thalén, som är chef för sjukhusplaneringen och brukar vikariera för
Höglund såsom sjukvårdsdirektör, har vid förhör uppgivit följande. Det
var någon gång i mitten av november 1974 som Andersson ringde till honom.
Andersson hade kontaktats av säkerhetspolisen som ville träffa någon
som hade en allmän överblick över verksamheten inom sjukvårdsförvaltningen.
Andersson frågade om Thalén var villig att ta emot honom och
en representant för säkerhetspolisen, att låta dem komma och samtala med
Thalén. Andersson bad också att Thalén vid det kommande besöket skulle
berätta om ”en del bekymmer” ute på sjukhusen. Andersson fick ute på
olika möten ”höra en del” och brukade tala med Thalén om ”sådana här
saker". Thalén blev inte direkt förvånad över att Andersson kontaktade
honom. På grund av vissa motsättningar mellan Andersson och sjukvårdsdirektören
Thure Höglund sökte Andersson ibland kontakt med Thalén.
Enligt Thalén borde Andersson dock ha hänvänt sig till Höglund i den här
saken. Under besöket hos Thalén berättade B. om några anställda vid förvaltningen
vilka säkerhetspolisen intresserade sig för på grund av att de
stod i direkt förbindelse med utländska rörelser som hade terror på sitt
program. Varför hade dessa anställda sökt sig till sjukvårdsförvaltningen
och varför var de fortfarande kvar inom förvaltningen? Säkerhetspolisen
ville ha en kartläggning av deras verksamhet och en bevakning av dem. B.
frågade vidare Thalén om det inträffat några händelser av ej normal art vilka
kunde läggas in i säkerhetspolisens pussel. Sannolikt frågade B. också
om Thalén hade rapporterat några sådana händelser. B. frågade härjämte
Thalén om det förekom cellbildningar inom sjukvårdsförvaltningen. - Redan
i början av 1974 hade professor Per Bergman på Östra sjukhuset tillställt
sjukvårdsdirektören Höglund en avskrift av en cirkulärskrivelse till
personalen på sjukhuset med uppmaning att vara observant på vissa händelser.
Höglund hade också vid något tillfälle nämnt ordet sabotage.

Thalen berättade för B. och Andersson om en del händelser som inträffat
på sjukhus inom förvaltningen. Han kände till att ett reservaggregat vid ett
tillfälle stannat på ett av sjukhusen och att vid ett annat tillfälle automatiken
i ett övervakningsaggregat "slagit ifrån” samt att dörrar som varit
stängda, exempelvis till hissmaskinerier, hade öppnats av oförklarlig anledning.
(Anm: Händelsen med reservaggregatet fick senare en naturlig
förklaring.) Thalén berättade också om att det förekom cellbildningar inom
sjukvårdsförvaltningen. Thalén har den bestämda uppfattningen att B. frågade
honom om han ville bli säkerhetspolisens kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen.
Med hänsyn till sina arbetsuppgifter betraktade Thalén sig
som olämplig för ett sådant uppdrag. Han föreslog därför en annan befattningshavare
vid förvaltningen som kontaktman. B. ansåg dock att denne
var för känd för att vara lämplig för uppgiften. (Anm: Det var inte Bengt
Sjölenius som här åsyftades.) Thalén delar inte B:s uppfattning att det under
B:s och Anderssons besök hos honom ägnades mycken liten tid åt säkerhetspolisens
önskemål om en kontaktman, medan talet om sabotage
o. d. upptog den allra mesta tiden. Proportionerna var enligt Thalén de omvända.
Sabotagehändelser hade inte förekommit i sådan utsträckning att
det kunde motivera ett anställande av en kontaktman. Thaléns personliga
uppfattning är att den anställning av Lindqvist som senare kom till stånd
var en direkt följd av B:s kontakt med sjukvårdsförvaltningen. Såvitt
Thalén minns var det efter B:s och Anderssons besök hos honom, troligtvis
någon gång i december 1974. som Andersson tillställde honom kopior av
betygsavskrifter och meritförteckning för Jan Lindqvist med en förfrågan
om ”vi hade någon användning för Lindqvist”. Denne hade sökt men ej
fått en utredningstjänst på ekonomiavdelningen vid sjukvårdsförvaltningen.
Thalén svarade Andersson att Lindqvist ”var intressant” och att
Lindqvist borde komma igen med en ansökan.

Bengt Sjölenius, chefsjurist vid sjukvårdsförvaltningen, har vid förhör
uppgivit följande. Han höll i viss mån i säkerhetsfrågorna inom förvaltningen,
ehuru det fanns en t.f. säkerhetschef vid den. Någon gång under
hösten 1974 berättade Thalén för honom att säkerhetspolisen vänt sig till
Andersson och framfört önskemål om att få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen
för utredning av vissa händelser som kunde misstänkas vara
sabotage. Thalén talade möjligen vid detta tillfälle om en händelse på Östra
sjukhuset då ett relä hade skadats. Sjölenius minns i allt fall att Thalén troligtvis
under hösten 1974 berättade för honom om denna händelse. Någon
annan händelse som kunde misstänkas vara sabotage fick Sjölenius inte
höra talas om. Vid Thaléns och Sjölenius’ samtal var det inte tal om annat
än att det var misstänkta sabotagehändelser som låg bakom säkerhetspolisens
önskemål om en kontaktman. Andersson hade hänvisat säkerhetspolisen
till Thalén som senare fått besök på sitt tjänsterum av en säkerhetspolis.
Thalén hade avböjt att bli kontaktman och föreslagit Sjölenius men
Sjölenius hade inte ansetts lämplig för uppgiften på grund av att han tidiga -

re varit anställd vid polisen. Vid ett senare tillfälle omtalade Thalén för
Sjölenius att man funnit en person som enligt säkerhetspolisen var ”vit”
och som sjukvårdsstyrelsens presidium kunde acceptera. Personens namn
var Jan Lindqvist.

Thalén har - vid ett gemensamt förhör med honom och Sjölenius - vitsordat
att de haft två samtal med varandra angående säkerhetspolisens önskemål
att få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Däremot har
Thalén inte kunnat påminna sig att det från hans sida varit tal om att kontaktmannen
enbart skulle utreda misstänkta sabotagehändelser. Thalén
har dock inte velat förneka att han kan ha uttalat sig som Sjölenius uppgivit.

På särskild fråga av Thalén till Sjölenius om han inte talat om för denne
att det fanns några anställda vid sjukvårdsförvaltningen som hade förbindelser
med utländska terroristorganisationer har Sjölenius vid förhöret förklarat
att om Thalén skulle ha sagt detta, hade det varit en så uppseendeväckande
sak att han skulle ha ett minne därav. Sjölenius har tillagt att han
först genom ”avslöjandena i pressen” fått reda på att anledningen till anställningen
av Lindqvist hade varit att säkerhetspolisen önskat en kontaktman
vid sjukvårdsförvaltningen på grund av att det förekom förbindelser
mellan några anställda vid förvaltningen och utländska terroristorganisationer.

Andersson har - utöver vad han förut berättat - uppgivit följande. Efter
det samtal som han och B. hade haft hos Thalén vände han sig till sjukvårdsstyrelsens
ordförande Per Anders Örtendahl. För denne berättade
Andersson vad han fått reda på av B. och av Thalén. Han förde även Jan
Lindqvist på tal. Det visade sig att Örtendahl kände Lindqvist från en utbildningsnämnd
vid Göteborgs universitet. Andersson och Örtendahl kom
överens om att de måste ha kontakt med sjukvårdsdirektören Höglund.
När de senare efter ett sammanträde i sjukvårdsstyrelsen i månadsskiftet
november/december 1974 talade med Höglund gavs denne en fullständig
information av Andersson, dock att Höglund inte fick de namnuppgifter på
personer med terroristkontakter som B. lämnat. Dessa uppgifter hade inte
heller Örtendahl fått. Andersson berättade sålunda för Höglund att säkerhetspolisen
varit i kontakt med honom och framfört önskemål om att få en
kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen på grund av att det förekom vissa
förbindelser mellan några anställda vid förvaltningen och utländska terroristorganisationer.
Andersson vill minnas att han också berättade om de
olika händelser som Thalén hade talat om. Andersson uppehöll sig dock
mest vid händelsen med elavbrottet under en pågående operation. Andersson
hade en känsla av att Höglund inte kände till något om de misstänkta
sabotagehändelsema på sjukhusen. Andersson berättade sedan om Lindqvist
och föreslog Höglund att anställa Lindqvist på den utredningstjänst
som denne hade sökt. Vid sidan om den tjänsten skulle Lindqvist enligt
Andersson kunna arbeta med säkerhetsfrågor och vara den kontaktman

som säkerhetspolisen önskade få vid sjukvårdsförvaltningen. Andersson
lämnade Höglund telefonnumret till Lindqvist. Dagen efter samtalet med
Höglund ringde Höglund till Andersson och frågade efter namnet på den
befattningshavare vid säkerhetspolisen som hade varit i kontakt med Andersson.
När Andersson upplyste Höglund om B:s namn sa Höglund: ”Å
fan.” Höglund berättade sedan att B. vid ett tillfälle i början av 1950-talet,
när Höglund var ombudsman i SAP, hade tagit kontakt med honom. Höglund
berättade också att hans dotter och B:s son hade haft sällskap med
varandra.

Örtendahl har uppgivit följande. Andersson ringde till Örtendahls bostad
en kväll hösten 1974 och berättade att han från säker källa hade hört
talas om att det förekommit en del incidenter på sjukhusen i Göteborg. Andersson
ansåg att dessa händelser borde undersökas närmare och han
nämnde en person. Jan Lindqvist, som eventuellt skulle kunna anförtros
uppgiften att utreda de inträffade händelserna. Örtendahl vill minnas att
han talade om för Andersson att han kände till Lindqvist från utbildningsnämnden
vid universitetet. Han kände dock Lindqvist ”väldigt lite”, men
han visste att denne var ekonom. Örtendahl har den uppfattningen att han
och Andersson tidigare hade talat allmänt om säkerhetsfrågor inom sjukvårdsförvaltningen
och att Andersson vid något tillfälle nämnt om sabotagehändelser.
Vid telefonsamtalet med Andersson framhöll Örtendahl att
om några åtgärder skulle vidtagas måste de först tala med Höglund. Kort
tid därefter, det var i debember 1974 i anslutning till ett styrelsesammanträde
i sjukvårdsförvaltningen, hade Örtendahl, Andersson och Höglund
ett kort samtal med varandra. Andersson berättade på ett dramatiskt sätt
om en händelse som inträffat på ett av sjukhusen i Göteborg. Någon hade
ryckt bort elektriska sladdar från en apparat som ”styrde något”. Skadegörelsen
hade inneburit fara för en patient som skulle opereras. Vidare berättade
Andersson att han från säker källa hade hört om ”annat” som förekommit
inom sjukvårdsförvaltningen. Andersson berättade dock inte närmare
om detta. Örtendahl, som inte tidigare hade hört talas om den händelse
som Andersson berättat om, upplevde den som något mycket allvarligt
och ansåg att man inom sjukvårdsförvaltningen, innan hänvändelse gjordes
till polisen, borde undersöka om det verkligen kunde vara riktigt att
det inträffat en händelse av det slag som Andersson beskrivit. Andersson
uppgav att han hade förslag på en person som skulle kunna undersöka händelsen
i fråga. Det var Jan Lindqvist. Andersson talade om att Lindqvist
hade sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningen. Andersson beskrev Lindqvist
som ”en bra karl” och tilläde att Lindqvist fått säkerhetsutbildning i
sin militärtjänst. Andersson och Örtendahl frågade Höglund ”om det fanns
utrymme” att anställa Lindqvist för att utreda den händelse som Andersson
berättat om och därmed se om det fanns fog för en polisanmälan. Höglund
var väl inte så värst hågad att gå med på en sådan anställning men lovade
ändock att undersöka om Lindqvist kunde anställas. Det förekom in -

te något resonemang om formerna för den anställning av Lindqvist som
eventuellt kunde komma i fråga. Den saken överläts till Höglund. Örtendahl
hade själv inte någon uppfattning om hur en sådan anställning praktiskt
borde ordnas. Andersson lämnade Lindqvists telefonnummer till
Höglund. Vid samtalet mellan Örtendahl, Andersson och Höglund var det
inte tal om säkerhetspolis eller några terroristorganisationer, inte om polis
över huvud taget. Om Andersson hade sagt att polisen var inkopplad, hade
Örtendahl inte gått med på att Lindqvist anställdes för undersökning av
den förutnämnda händelsen.

Höglund har uppgivit följande. Efter ett sammanträde med sjukvårdsstyrelsen
i december 1974 kallades han in till styrelseordföranden Per Anders
Örtendahl. Hos denne befann sig även styrelsens vice ordförande,
Leif Andersson. Denne berättade att han genom några kontakter — han
nämnde inte vilka — hade fått reda på att det förelåg risk för sabotage på
Östra sjukhuset i Göteborg. Det var enbart tal om befarat sabotage, ej om
någon inträffad händelse. Själv hade Höglund inte heller hört talas om att
det skulle ha förekommit sabotage, skadegörelse eller andra incidenter på
sjukhus inom förvaltningen. Andersson och Örtendahl ville att man skulle
hålla ögonen på detta med risken för sabotage och att någon skulle anställas
för den uppgiften. De hade en person på förslag vilken de båda kände
och vars trovärdighet de kunde gå i god för. Personen i fråga hade varit militär
och hade säkerhetsutbildning. Hans namn var Lindqvist. Det var inte
något tal om att Lindqvist hade sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningen.
Höglund framhöll för Andersson och Örtendahl att han egentligen inte var
tilltalad av att särskilt anställa en man ”för att lyssna om något var på
gång”. Samtidigt ansåg Höglund att en begäran av ett enigt presidium (Örtendahl
och Andersson) var att uppfatta som en order av sjukvårdsstyrelsen.
Hur Lindqvist skulle kunna anställas, formerna för en anställning av
honom, resonerade man inte om. Det var frågor som Höglund själv fick
ordna med. Han hade befogenhet att göra det. Under samtalet mellan Höglund,
Örtendahl och Andersson var det inte något tal om säkerhetspolis eller
terroristorganisationer. Först i samband med ”avslöjandena i pressen”
i oktober 1975 fick Höglund höra talas om att säkerhetspolisen var inblandad.
Thalén uppgav på en presskonferens att säkerhetspolisen — två säkerhetspoliser
som Höglund uppfattade det - hade uppvaktat honom och
velat ha honom till kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Detta hade
Höglund inte tidigare hört talas om. Anderssons uppgift att Höglund skulle
ha ringt till honom dagen efter samtalet och frågat ”vad SÄPO-mannen
hette” är felaktig. Visserligen ringde Höglund till Andersson, men det var
för att fråga om Lindqvists fullständiga namn och adress. Däremot hade
Höglund vid ett tidigare tillfälle frågat Andersson om namnet på en befattningshavare
vid säkerhetspolisen. Den som Höglund den gången frågat om
var B.

Höglund, Örtendahl och Andersson har senare hörts ånyo om bl. a. vad
som förekommit vid samtalet mellan dem. De har först hörts var för sig
och omedelbart därefter tillsammans.

Höglund vidhöll vid förhöret med honom att det under samtalet som
han. Örtendahl och Andersson hade med varandra inte var något tal om säkerhetspolis
eller om förbindelser med utländska terroristorganisationer.
Ej heller talades det något om att sabotage förekommit. Det uppgavs endast
att sabotage kunde befaras. Vid ett sammanträde med ”facket” i början
av 1975 hade Sjölenius visat upp ett skadat relä. Detta var första gången
som Höglund fick klart för sig att något inträffat. Höglund fick den uppfattningen
vid samtalet med Örtendahl och Andersson att den senare visste
”lite mera än vi andra” och Höglund antog att Andersson fått informationer
från säkerhetspolisen. Han frågade dock inte Andersson därom. Antagandet
grundade Höglund på att Andersson för ungefär ett år sedan berättat
om informationer från säkerhetspolisen i samband med vilda strejker på
Götaverken. Det var "facket” och företagsledningen som fått dessa informationer.
Vid samtalet med Örtendahl och Andersson sades det inte något
om att Lindqvist hade sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningen. — För någon
tid sedan återfann Höglund anteckningar som han upprättat inför ett
sammanträde med sjukvårdsstyrelsen den 24 oktober 1975, då styrelsen
fick information om vad som förevarit i saken. (Vid förhöret företedde
Höglund anteckningarna.) Han hade antecknat, såvitt nu är i fråga, att Andersson
underrättat om att det fanns risk för sabotage, att presidiet var ense
om att sådan risk förelåg samt att Andersson och Örtendahl kunde gå i
god för Lindqvist. Det hade sålunda inte gjorts några anteckningar om säkerhetspolis,
terroristorganisationer eller om inträffade sabotage. Ej heller
hade Höglund antecknat något om att Lindqvist sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningen.

Höglund uppgav slutligen att han var ”förbannad på” att han inte hade
hörts av Hans Holmér och Ebbe Carlsson när de var i Göteborg och verkställde
sin undersökning. Carlsson ringde och sökte Örtendahl för att kalla
denne till ett informationsmöte. Samtalet kom till Höglund som då frågade
Carlsson "hur fan kan ni kalla Sjölenius och inte mig”. Carlsson svarade
endast att Sjölenius ”korn själv”. Höglund antar att anledningen till att
han ej hördes var att han inte tillhörde ”entusiasterna”, dvs. att han inte
varit särskilt "pigg” på att anställa Lindqvist.

Örtendahl förklarade vid förhöret med honom att han hade en ganska
bestämd uppfattning om att Andersson vid samtalet inte sade något om säkerhetspolisen.
Beträffande Anderssons uppgifter om sabotage var det en
speciell händelse som dominerade. Det var händelsen då ”sladdar hade
dragits ur väggen” under en operation på Östra sjukhuset i Göteborg och
en kvinnas liv varit i fara. Örtendahl fick den uppfattningen att denna händelse
ägt rum helt nyligen, endast några dagar före Anderssons, Örtendahl
och Höglunds sammanträffande. Andersson omtalade att han fått

uppgifter om händelsen från en mycket säker källa. Det är möjligt att Andersson
i samband därmed nämnde Thaléns namn. Huruvida Andersson
berättade om ytterligare händelser vill Örtendahl låta vara osagt. Örtendahl
är närmast benägen att anse att det bara var fråga om en händelse. Det
kan vara så att Andersson uppgav att han inte var säker på om det också
förekommit "annat". Örtendahl vill minnas att Andersson omtalade att
Lindqvist hade sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningen, men detta kan
Andersson ha sagt redan när han ringde hem till Örtendahl. Örtendahl
kommer i vart fall ihåg att han "kollade Lindqvists kort” på universitetet,
dvs. tog reda på Lindqvists betyg.

Örtendahl uppgav slutligen att han fann det egendomligt att han inte hade
hörts av Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Genom Höglund hade Örtendahl
kallats till ett informationsmöte på Börsen i Göteborg. Som Örtendahl
uppfattade det var det en information till kommunens politiska ledning
som lämnades av Holmér och Carlsson. Vid detta möte informerades
om att säkerhetspolisen begärt och fått en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen
av den anledningen att det funnits några anställda vid förvaltningen
som haft förbindelser med utländska terroristorganisationer. Av
Andersson hade Örtendahl kort dessförinnan hört att denne tillsammans
med en säkerhetspolis varit på besök hos Thalén. Det var första gången
som Örtendahl hörde talas om att säkerhetspolisen var inblandad. Han utgick
från att besöket hos Thalén låg i tiden efter Anderssons och Örtendahl
samtal med Höglund. Först vid det senaste förhöret i förevarande
ärende fick han vetskap om att besöket ägt rum före samtalet.

Andersson uppgav vid förhöret med honom att han - beträffande frågan
huruvida han vid samtalet med Höglund och Örtendahl berättade om säkerhetspolisen,
om säkerhetspolisens önskemål om en kontaktman vid
sjukvårdsförvaltningen och om förbindelser med utländska terroristorganisationer
- "inte kunde gå i god för hur han uttryckte sig”. När B. ringde
till Andersson frågade B. om Andersson kunde presentera honom för någon
inom sjukvårdsförvaltningen som hade god personkännedom och som
säkerhetspolisen kunde vända sig till. Vid samtalet med Höglund och Örtendahl
hade Andersson i allt fall omtalat att säkerhetspolisen hade sin
uppmärksamhet fästad på vissa anställda inom sjukvårdsförvaltningen på
grund av deras förbindelser med utländska terroristorganisationer. Att säkerhetspolisen
på något sätt var på tal är Andersson säker på, eftersom
Höglund ringde till honom dagen efter samtalet och frågade vad ”SÄPOmannen
hette”. Sabotagen var dock det allt dominerande vid samtalet. Såvitt
Andersson kan erinra sig berättade han om flera händelser, om de händelser
som han fått reda på av Thalén.

Från det gemensamma förhöret med Höglund, Örtendahl och Andersson
återges här följande.

Höglund och Örtendahl förklarade att de inte hade något minne av att
Andersson vid deras samtal med varandra sagt något om säkerhetspolisen.

5 Riksdagen 1976177. 2 sami. Nr I

Andersson förklarade att han - på grund av att Höglund och Örtendahl
sagt sig ej kunna minnas något på den här punkten — blivit mycket osäker
om hur han vid samtalet uttryckte sig i fråga om säkerhetspolisen. Det
enda som gjorde att han mindes att han talat om säkerhetspolisen var att
Höglund ringde till honom dagen efter samtalet och frågade vad ”SÄPOmannen
hette”. Andersson tilläde att ”på något sätt har jag sagt att säkerhetspolisen
är involverad i fråga om anställda vid sjukvårdsförvaltningen”.

Hanlund vidhöll att han endast frågat efter Lindqvists adress när han
dagen efter samtalet ringde till Andersson. Det var då inte tal om någon säkerhetspolis
enligt Höglund. Andersson hade däremot vid ett tidigare tillfälle
talat om B. Höglund kände till att Andersson från sin tid som ombudsman
i SAP hade kontakter med säkerhetspolisen. Höglund syftade här på
de av honom tidigare omtalade strejkerna vid Götaverken. Att Andersson
varit med vid säkerhetspolisens (B:s) besök hos Thalén fick Höglund vetskap
om först vid förevarande förhör.

Andersson uppgav vidare att han vid samtalet med Höglund och Örtendahl
talat om särskilt en sabotagehändelse — ett elavbrott på Östra sjukhuset.
Han var däremot mycket osäker huruvida han dessutom hade talat om
några andra händelser.

Enligt Örtendahls minnesbild var det inte tal om någon annan händelse
än den på Östra sjukhuset. Höglund framhöll att han endast informerades
om att det förelåg misstankar om risk för sabotage. Han upplystes däremot
inte om någon speciell händelse på Östra sjukhuset.

Örtendahl och Andersson förklarade att det kunde förhålla sig på det
sättet att Andersson vid det telefonsamtal som föregick samtalet med Höglund
hade talat om att Lindqvist sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningen
och att det sedan inte varit något mer tal om den saken.

Holmér har - om anledningen till att Höglund och Örtendahl inte hördes
- uppgivit följande. Han och Ebbe Carlsson ansåg det oklart huruvida de
kunde höra. förutom befattningshavare vid säkerhetssektionen, andra än
dem som man från säkerhetssektionen haft kontakt med. Detta i förening
med tidsskäl var anledningen till att Höglund och Örtendahl inte hördes.
Att Sjölenius hördes berodde på att han själv sökte upp Holmér och Carlsson.

Höglund har om det fortsatta händelseförloppet uppgivit följande. Dagen
efter samtalet med Örtendahl och Andersson kallade Höglund till sig
sjukvårdsförvaltningens personalchef, Lars-Olov Larsson, och förvaltningens
chefsjurist. Bengt Sjölenius, och hade ett långt samtal med dem.
Han återgav för dem vad Andersson berättat dagen innan. Höglund förklarade
att han kände olust över att anställa en man för uppgiften att undersöka
om det fanns fog för den av Andersson framförda misstanken om risk
för sabotage och att han tvekade inför en sådan anställning. Efter samråd
med Larsson och Sjölenius kom Höglund emellertid fram till att, om presi -

diet varnat honom och han inte vidtagit några åtgärder och det sedan hände
något, hans situation inte skulle vara ”angenäm”. Höglund beslöt därför
att Lindqvist skulle anställas och han uppdrog åt Larsson att ordna
med de praktiska detaljerna för en anställning, t. ex. på vilken tjänst
Lindqvist skulle kunna anställas. Även om huvudsyftet med en anställning
av Lindqvist var att han skulle ”kolla” sabotagerisker, kunde han dock
inte få en tjänst enbart för den uppgiften.

Larsson har uppgivit följande. I december 1974 tog Höglund kontakt
med honom och frågade om det var riktigt att en person vid namn Jan
Lindqvist fanns med som sökande till en utlyst tjänst på ekonomiavdelningen
vid sjukvårdsförvaltningen. Larsson undersökte saken och fick på
ekonomiavdelningen besked om att Lindqvist sökt tjänsten. Den hade
utannonserats den 31 oktober 1974 och hade lockat 28 sökande. Det var
inte fråga om en nyinrättad tjänst. Enligt vad Larsson inhämtade fanns det
sökande som var mer kvalificerade för tjänsten än Lindqvist. Denne fanns
sålunda ej med bland de fyra som kallats till anställningsintervju. Larsson
underrättade Höglund om vad han tagit reda på. Höglund talade därefter
om för Larsson att presidiet hade tagit kontakt med honom angående -som Larsson vill minnas att Höglund uttryckte det - vissa säkerhetsfrågor.
Det hade hänt en del saker, men Höglund preciserade inte vad det rörde
sig om. Larsson vill här göra den reservationen att det är möjligt att
Höglund i stället talade om en händelse, en händelse på Östra sjukhuset.
Presidiet hade begärt att Höglund skulle anställa Lindqvist ”för att närmare
ta reda på vissa oklara saker”. Höglund framhöll för Larsson att han
kände olust över att anställa en man särskilt för dessa säkerhetsfrågor.
Samtidigt ansåg Höglund, enligt vad han uppgav, att en begäran av ett
enigt presidium var att betrakta som en order. Höglund frågade sig också
vad han skulle försvara sig med om han vägrade att anställa Lindqvist och
det sedan hände något. Larsson påpekade för Höglund att ett anställande
av Lindqvist - på en särskilt inrättad tjänst - helt stred mot ett normalt
anställningsförfarande vid sjukvårdsförvaltningen.

Larsson har i anslutning härtill lämnat följande redogörelse för handläggningen
av ett tillsättningsärende, såvitt avser en tjänst av det slag som
Lindqvist hade sökt vid sjukvårdsförvaltningens ekonomiavdelning. Ansökningshandligarna
överlämnas efter ansökningstidens utgång till ekonomichefen.
En rekryteringsgrupp. bestående av två personalrepresentanter
och en företrädare för sjukvårdsförvaltningen går därefter igenom handlingarna
och avger - ofta efter att ha hållit anställningsintervjuer - ett förord
till tjänsten. Ekonomichefen instämmer i förordet eller avger ett eget
förord. Ärendet lämnas sedan till personalchefen och genom hans försorg
beredes detta ytterligare. Olika formaliteter, kompetenskrav osv., kontrolleras
och i lönesättningsfrågan tages kontakt med personalorganisationen
när det rör sig om en s. k. latitudtjänst. Tjänsten tillsätts därefter av sjukvårdsdirektören.
Den nytillsatta tjänsten anmäls på sjukvårdsstyrelsens

nästa sammanträde genom att "en lista läggs in". Om särskilda skäl föreligger
kan en tjänst i vissa fall tillsättas utan att ha varit kungjord. Det är
främst i s. k. omplaceringsfall och när kommunen har ett överskott på folk
som man kan underlåta att utannonsera en tjänst. 1 sådana fall rådgör man
som regel först med "facket”.

I detta sammanhang kan hänvisas till de i huvudsak likartade föreskrifter
angående kungörelse av anställning vilka finnes intagna i tjänstemannastadgan
för Göteborgs kommun och i Göteborgs allmänna bestämmelser
för tjänstemän. Enligt sistnämnda författning (G-ABT) gäller följande.
Tillsvidareanställning av "tjänsteman grupp I” skall, där ej särskilda skäl
föranleder annat, ha kungjorts till ansökan ledig med minst 14 dagars ansökningstid.
Motsvarande skall gälla i fråga om sådan anställning för viss
tid och sådant vikariatsförordnande som beräknas sträcka sig över en tid
av minst sex månader. I anvisningar till dessa bestämmelser har som exempel
på "särskilda skäl” angivits bl. a. att kommunen och arbetstagarorganisation
som ett led i en förhandlingsöverenskommelse enats om att en
tjänsteman utan ledigförklarande skall erhålla anställning som helt eller
delvis ersätter av honom tidigare innehavd anställning eller att kommunen
i visst fall beslutat att förflytta en redan anställd tjänsteman till annan anställning.

Vidare kan upplysas att när anställningen av Lindqvist var aktuell det
inom sjukvårdsförvaltningen, bl. a. på ekonomiavdelningen, pågick en försöksverksamhet
med personalmedverkan i tillsättningsärenden. En grupp
bestående av vederbörande avdelningschef samt två personalrepresentanter
skulle efter genomgång av ansökningshandlingarna avge förslag till förord
till den tjänst som utlysts. Försöksverksamheten permanentades
fr. o. m. den 1 september 1975.

Larsson har fortsatt. Han påpekade för Höglund - såsom förut framhållits
— att ett anställande av Lindqvist i den ordning som var tänkt helt stred
mot ett normalt anställningsförfarande inom sjukvårdsförvaltningen. Såvitt
Larsson förstod insåg Höglund detta. Höglund beslöt dock att Lindqvist
skulle anställas. Han uppdrog åt Larsson att ordna med formaliteterna
vid anställningen. Lindqvist kunde inte arbeta med enbart säkerhetsfrågor.
"Han måste ha något annat också.” Det blev senare genom Larssons
medverkan bestämt att Lindqvist skulle anställas inom det s. k. Bureprojektet
och få en lön som låg inom ramen för den tjänst som han sökt. inom
latituden 19-24.

Höglund har, när han ånyo hörts, förklarat att Larssons uppgift att Höglund
frågat honom om det var riktigt att Lindqvist fanns med bland sökandena
till en tjänst på ekonomiavdelningen är felaktig. Enligt vad Höglund
vidare uppgivit hade han ansett att det i Lindqvists fall förelåg sådana särskilda
skäl som krävs för att en tjänst skall kunna tillsättas utan föregående
kungörande.

Sjölenius har uppgivit följande. Han och Larsson hade kallats till Höglund
som omtalade att sjukvårdsstyrelsens presidium underättat honom
om att det kunde misstänkas att det förelåg risk för sabotage inom sjukvårdsförvaltningen.
Det talades inte om några speciella händelser som inträffat,
men det hade tydligen hänt olika saker som sammantagna kunde
grunda misstankar om risk för sabotage. Presidiet hade därför ansett att en
man borde anställas för utredning därav. Man ville anställa en person vid
namn Jan Lindqvist. Höglund fann en sådan anställning olustig, men på
grund av sitt ansvar som verkschef ansåg han sig tvungen att gå med på
den. Det var troligtvis tal om huruvida Lindqvist hade sökt en tjänst vid
sjukvårdsförvaltningen. Larsson nämnde förmodligen i det sammanhanget
att det inte fanns någon tjänst för Lindqvist utan att en sådan måste inrättas.
Samtliga - Höglund. Larsson och Sjölenius - var helt på det klara
med att en anställning av Lindqvist ”gick på skruvar”. Larsson fick i uppdrag
av Höglund att anställa Lindqvist och Sjölenius skulle mottaga rapporter
från Lindqvist. Efter de samtal som Sjölenius tidigare hade haft med
Thalén förstod han att Lindqvist skulle vara den kontaktman som säkerhetspolisen
önskat att få vid sjukvårdsförvaltningen. Sjölenius förutsatte
också att Höglund var informerad därom. Höglund har dock aldrig nämnt
något om säkerhetspolisen och senare har han omtalat att han ej informerats
om att säkerhetspolisen var inblandad. Sjölenius och Larsson sammanträffade
sedan med Lindqvist. Det blev då bestämt att Lindqvist skulle
anställas vid sjukvårdsförvaltningen med början den I januari 1975 och att
han - för att kunna verkställa den förutnämnda utredningen om risker för
sabotage - skulle placeras på ekonomiavdelningen inom Bureprojektet vilket
omfattade hela sjukvårdsförvaltningen. En placering inom Bureprojektet
skulle göra det möjligt för Lindqvist att ägna sig åt förvaltningen i dess
helhet. En sådan placering ansågs lämplig också från den synpunkten att
Lindqvist var ekonom. Genom beslutet att anställa Lindqvist också för utredning
om sabotage kände Sjölenius sig förbigången. Förutom att han i
viss mån själv höll i säkerhetsfrågorna inom sjukvårdsförvaltningen hade
han polisutbildning och hade bl. a. tjänstgjort som t.f. polismästare i Göteborg.
Utredningar om eventuella sabotagerisker hade man kunnat klara inom
sjukvårdsförvaltningen utan att anställa någon för den uppgiften. Om
det hade inträffat några misstänkta sabotagehändelser, hade det normala
varit att anmäla dessa till kriminalpolisen.

Linde/vist har uppgivit följande. Han är pol. mag. och reservofficer i flottan.
Under 27 månaders kadettutbildning fick Lindqvist kanske 40 timmars
säkerhetsutbildning. Den avsåg nästan uteslutande handhavande av hemliga
handlingar. Däremot fick han inte någon särskild utbildning till förebyggande
av sabotage. Troligtvis någon gång i oktober 1974 sökte han en
utannonserad tjänst som utredningsman inom Bureprojektet på ekonomiavdelningen
vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Vid ett tillfälle i slutet
av oktober 1974, när han helt apropå träffade Leif Andersson - de kände

varandra redan tidigare från arbete inom det socialdemokratiska partiet -talade han om för Andersson att han hade sökt den ledigförklarade tjänsten
vid förvaltningen. Lindqvist skickade även kopior av sina ansökningshandlingar
till Andersson. I månadsskiftet november/december 1974 ringde
Andersson till Lindqvist och frågade om Lindqvist var intresserad av en
annan tjänst vid förvaltningen i vilken tjänst det skulle ingå att handha vissa
säkerhetsuppgifter. Andersson berättade att det på förvaltningens sjukhus
hade förekommit sabotage m.m. som man kände oro för och han
uppgav att Lindqvist, om Lindqvist fick anställning vid förvaltningen,
skulle kartlägga om det fanns grund för misstankar om sabotage. Andersson
nämnde inte något om att Lindqvist ”skulle komma att träffa SÄPO”.
Lindqvist förklarade sig intresserad av den anställning som Andersson beskrivit.
Han kallades senare till personalchefen Lars-Olov Larsson. Den
19 december 1974 sammanträffade Lindqvist med Larsson och byråchefen
Bengt Sjölenius. Den senare omtalade att man inom sjukvårdsförvaltningen
var rädd för sabotage och skadegörelse på sjukhusen. Sjölenius uppgav
också att sjukvårdsdirektören Thure Höglund och sjukvårdsstyrelsens
presidium resonerat om att anställa Lindqvist för undersökning och kartläggning
om det fanns någon grund för misstankar om sabotage. Det hade
alltså inte varit tal om att anställa Lindqvist för utredning av något redan
inträffat sabotage. Det framhölls vid sammanträffandet den 19 december

1974 att en anställning av Lindqvist skulle ordnas så att han fick arbeta
inom Bureprojektet och ha till sidouppgift att syssla med säkerhetsfrågor.
Det var här inte fråga om den tjänst som Lindqvist tidigare hade sökt.
Lindqvist skulle placeras i lönegrad 24. Övriga utredningsmän inom Bureprojektet
hade lönegrad 23. Den tjänst Lindqvist tidigare sökt var placerad
i den lönegraden.

Det förordnande varigenom Lindqvist sedermera anställdes vid sjukvårdsförvaltningen
är daterat den 19 december 1974 och undertecknat av
Höglund med kontrasignation av Larsson. Förordnandet har följande lydelse.

För uppgifter inom BURE-projektet med placering direkt under sjukhusintendenten.
Sahlgrenska sjukhuset, anställes från och med den 1 januari

1975 pol. mag. Jan Lindqvist. Anställningen sker som extra utredningsman.
Lön utgår enligt lönegrad KA 24, löneklass 24 och övriga förmåner
som vid grupp 1-anställning. Introduktion i arbetet sker genom försorg av
utredningsledaren vid kansliets ekonomiavdelning.

Andersson har uppgivit följande. Någon gång vid årsskiftet 1974/75 när
han var uppe i ett ärende på sjukvårdsförvaltningen träffade han Sjölenius
som då omtalade att Höglund hade anställt Lindqvist. Andersson utgick
från att Lindqvist fått den tjänst som han hade sökt. Långt senare, först efter
”avslöjandena i pressen”, fick Andersson reda på att det hade inrättats
en särskild tjänst för Lindqvist. Beträffande Lindqvists uppgift att An -

dersson skulle ha frågat honom om han var intresserad av en a n n a n tjänst
vid sjukvårdsförvaltningen kan Andersson inte tänka sig att frågan formulerades
på det sättet. Lindqvist skulle enligt Sjölenius arbeta på fastighetssidan,
inom Bureprojektet. vilket skulle ge Lindqvist möjligheter att gå
runt på arbetsplatserna inom sjukvårdsförvaltningen och träffa folk och
bygga upp ett kontaktsystem. Lindqvist skulle vara underställd Sjölenius
som själv skulle syssla en del med säkerhetsfrågor. Andersson sade till
Sjölenius att denne och Lindqvist skulle ta kontakt med säkerhetspolisen.
Han minns inte hur han exakt uttryckte sig därvidlag men hans mening var
att Sjölenius och Lindqvist skulle hålla kontakt med säkerhetspolisen.

Sjölenius har uppgivit följande. Han var den som introducerade Lindqvist
vid sjukvårdsförvaltningen och i början av Lindqvists anställning
hjälpte han till med att försöka lägga upp dennes arbete. Sjölenius betraktade
sig dock inte som Lindqvists förman och han gav honom aldrig några
direktiv. Sjölenius och Lindqvist var från början ense om att Lindqvist till
att börja med skulle ”se och lyssna”. Det fick senare visa sig om några särskilda
åtgärder borde vidtagas. Anderssons uppgifter om sammanträffandet
med Sjölenius någon gång vid årsskiftet 1974/75 och om vad som därvid
enligt Andersson skulle ha sagts om att Sjölenius och Lindqvist skulle
ta kontakt med säkerhetspolisen är felaktiga. Sjölenius och Andersson hade
inte talats vid i den här saken förrän någon gång i oktober 1975.

Lindqvist har uppgivit att Höglund, när Lindqvist presenterades för honom,
förklarade att han från början varit negativ till ”den här typen av anställning”,
men att han hade givit vika för Örtendahl och Andersson.

Höglund har uppgivit följande. När Sjölenius kom och presenterade
Lindqvist för honom kände han till var inom förvaltningen som Lindqvist
placerats. Arbetet inom Bureprojektet - det hade förmodligen varit Larssons
uppslag att placera Lindqvist där — skulle dock vara mera som kamouflage.
Lindqvist sade emellertid vid presentationen att det såg ut att bli
mycket arbete för honom inom Bureprojektet och att det kanske därför inte
skulle bli så mycket tid överför honom att ägna sig åt ”det andra”, dvs. att
undersöka riskerna för sabotage inom förvaltningen.

Thalén har uppgivit följande. I januari 1975 kom Sjölenius och presenterade
Lindqvist som då fått anställning vid sjukvårdsförvaltningen. I samma
veva berättade Höglund för Thalén att Lindqvist hade anställts vid förvaltningen
och att Lindqvist skulle lämna uppgifter till SÄPO. Därefter sade
Höglund till Thalén att ”du harju haft kontakter i det här ärendet”. På
grund av Höglunds uppgifter drog Thalén den slutsatsen att Höglund var
väl informerad om att Andersson och B. haft kontakt med honom.

Höglund har förklarat att han inte kan vidkännas Thaléns uppgifter om
att han bl. a. hade sagt att Lindqvist skulle rapportera till säkerhetspolisen.
Såsom Höglund förut uppgivit hade han först i oktober 1975 fått vetskap
om att Thalén haft besök av säkerhetspolisen och först vid det senaste för -

höret i detta ärende hört talas om att Andersson varit med vid besöket hos
Thalén.

Lindqvist har uppgivit följande om vad han sysslat med under sin tid vid
sjukvårdsförvaltningen. Han startade med att lära sig förvaltningens organisation.
I månadsskiftet januari/februari 1975 böljade han att bli insatt i
arbetet på Bureprojektet. Han arbetade i en grupp som sysslade med fastighetsbudgetering.
Sjölenius, som tagit hand om Lindqvist och introducerat
honom när han kom till sjukvårdsförvaltningen, ansåg att Lindqvist skulle
fortsätta som de i början kommit överens om, dvs. arbeta med Bureprojektet
och i övrigt ”lyssna, se och spana” om han kunde förmärka några egendomligheter
ute på sjukhusen och i så fall rapportera detta till Sjölenius.
Lindqvist kom sedan att arbeta på Bureprojektet nästan all sin tid vid sjukvårdsförvaltningen.
I slutet av februari 1975 uppgav Sjölenius att han skulle
presentera Lindqvist vid säkerhetssektionen i Göteborg. Det var första
gången som Lindqvist hörde talas om att han skulle ha kontakt med säkerhetspolisen.
Tillsammans besökte Sjölenius och Lindqvist den 26 februari
1975 säkerhetssektionen. Närvarande från sektionen var dess chef. kriminalkommissarien
Synnerman, samt tre medarbetare till honom. A.. C. och
D. Från polisens sida uttryckte man sin tacksamhet över att i Lindqvist ha
fått en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Lindqvist skulle komma
att kontaktas av säkerhetspolisen och själv kunde han enligt vad som sades
vid behov ta kontakt med C. och D. Under besöket på säkerhetssektionen
redogjorde Sjölenius för misstankar som man inom sjukvårdsförvaltningen
hyste angående sjukhussabotage. Sjölenius berättade om ett strömavbrott
på Östra sjukhuset i Göteborg då en kvinnas liv hade varit i fara. Sjölenius
framhöll att det kunde ligga politiska motiv bakom misstänkta sabotage. A.
invände att det lika gärna kunde vara en vettvillings dåd. Innan Sjölenius
och Lindqvist lämnade säkerhetssektionen fick Lindqvist mottaga en lista
som upptog namn på ett mindre antal personer som var anställda vid sjukvårdsförvaltningen.
Det var personer för vilka polisen av säkerhetsskäl hade
intresse. Man önskade från polisens sida få reda på om dessa personer
fortfarande arbetade vid sjukvårdsförvaltningen och i så fall var de arbetade.
Lindqvist tog med sig listan och skaffade senare fram de begärda uppgifterna
efter att ha vänt sig till personalchefen Larsson och sjukhusintendenten
Roland Lundberg och fått deras hjälp med inhämtandet av uppgifterna.
Med dessa antecknade på listan återställdes denna till säkerhetspolisen
någon gång i mitten av mars 1975. Ungefär samtidigt, den 12 mars, bad
Sjölenius att Lindqvist skulle skriva en rapport om strömavbrottet på Östra
sjukhuset. Sjölenius ville ha rapporten till påföljande dag då han skulle
sammanträffa med representanter för fackklubbarna vid sjukvårdsförvaltningen
och informera dem om Lindqvists verksamhet vid förvaltningen.
Man hade från klubbarnas sida begärt att få sådan information. Innan
Lindqvist upprättade rapporten tog han del av en utredning som Karl G.
Eliasson AB gjort beträffande den tekniska sidan av händelsen i fråga.

Lindqvist hade också kontakt med Thalén som lämnade honom en del
uppgifter i saken. Thalén omtalade bl. a. att man funnit ett stickhål i en
gummibälg i ett relä. Detta hade inte uppmärksammats av Eliassonbolaget
vid dess undersökning. I bolagets redogörelse för undersökningen hade
sagts att hålet uppkömmit genom ärgning på gummibälgen. Vid samma tillfälle
berättade Thalén att obehöriga ”visiterat” teknikernas skrivbordslådor
för att komma över verktyg. I mitten av augusti 1975 besökte
Lindqvist säkerhetssektionen. Det var D. som föreslagit att de skulle träffas.
Vid besöket fick Lindqvist en namnlista av D. Listan upptog något flera
namn än den första listan. Även den här gången rörde det sig enligt D.
om personer som polisen av säkerhetsskäl intresserade sig för. Säkerhetspolisens
önskemål beträffande den nya listan var detsamma som vid förra
tillfället, att få reda på om personerna på listan fortfarande arbetade vid
sjukvårdsförvaltningen och i så fall var. Lindqvist vände sig också den här
gången till personalchefen Larsson som ombesörjde att listan fylldes i med
de uppgifter som polisen önskade få. Innan Lindqvist skickade tillbaka listan
till säkerhetssektionen kompletterade han den med namn på två anställda
vid sjukvårdsförvaltningen vilka han antog att polisen var intresserad
av. Dessa två tillhörde en viss organisation. Lindqvist hade tidigare
hört att man på fackligt håll hade problem med medlemmar i denna organisation.
Vid samtal med en bekant från socialdemokratiska partiet och vid
ett annat samtal med två medlemmar i kommunalarbetareförbundet fick
Lindqvist bekräftat att det förelåg sådana problem och att det särskilt var
dessa två som han antecknade på den andra namnlistan som brukat ställa
till problem. Efter sin befattning med den andra namnlistan har Lindqvist
inte haft någon kontakt med säkerhetspolisen. Han har inte sysslat med
någon form av åsiktsregistrering och har överhuvudtaget inte haft uppdrag
från något håll att rapportera några som helst personer. Ej heller i övrigt
har Lindqvist i sitt säkerhetsarbete, utöver vad han redan omtalat, lämnat
uppgifter till någon tjänsteman vid sjukvårdsförvaltningen eller till Andersson,
bortsett från att han vid ett tillfälle omtalat för Andersson att han i februari
1975 varit på besök hos säkerhetssektionen. Lindqvists chef inom
Bureprojektet, Svante Winqvist, har inte på något sätt intresserat sig för
Lindqvists arbete inom förvaltningen vid sidan av projektet. Lindqvist har
för sitt ”sidoarbete” inte uppburit någon särskild ersättning, vare sig från
säkerhetspolisen eller sjukvårdsförvaltningen. Först i samband med en
presskonferens som justitieministern Geijer höll i oktober 1975 fick Lindqvist
höra talas om att det skulle ha förekommit politiska cellbildningar inom
sjukvårdsförvaltningen och kontakter mellan några anställda vid förvaltningen
och utländska terroristorganisationer.

Sjölenius har uppgivit följande. I samband med att han introducerade
Lindqvist i förvaltningen och hjälpte till med att lägga upp Lindqvists arbete,
berättade han för Lindqvist om de uppgifter som han fått av Thalén och
Höglund. Rimligtvis bör Sjölenius därvid ha underrättat Lindqvist om

Thaléns uppgifter att säkerhetspolisen begärt att fä en kontaktman vid förvaltningen.
Troligtvis har han talat om detta för Lindqvist. Han vill dock
inte utesluta att det kan vara riktigt som Lindqvist uppgivit att han först
kort innan besöket hos säkerhetssektionen fått vetskap om att han skulle
ha kontakt med säkerhetspolisen. Det var Sjölenius’ eget initiativ att gå till
säkerhetssektionen och presentera Lindqvist. Sjölenius såg åtgärden som
ett led i den introduktion av Lindqvist som han hade hand om. Vid besöket
hos säkerhetssektionen var kriminalkommissarien Synnerman samt säkerhetspoliserna
A. och D. närvarande. Möjligen var även C. med vid besöket.
Sjölenius utgick från att man hos säkerhetstjänsten förstod att Lindqvist
skulle vara deras kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Det sades
inte någonting och ställdes inte heller någon fråga på den punkten. Lindqvist
fick säkerhetspolisens telefonnummer och ett postboxnummer. Vid
besöket hos säkerhetssektionen berättade Sjölenius om sabotage i största
allmänhet. Förutom händelsen med strömavbrottet på Östra sjukhuset hade
Sjölenius inte några definierbara händelser att berätta om. Det hela var
ytterligt diffust från hans sida. Under besöket fick Lindqvist en namnlista
av C. eller D. Sjölenius var inte med vid själva tillfället när listan överlämnades
till Lindqvist. Sjölenius fick senare reda på att säkerhetspolisen önskade
upplysningar om var personerna som var antecknade på listan arbetade
inom sjukvårdsförvaltningen. Varför dessa upplysningar önskades fick
Sjölenius däremot aldrig reda på. Det var under besöket hos säkerhetssektionen
inte tal om några utländska terroristorganisationer. Utöver nämnda
besök tog Sjölenius inte någon kontakt med säkerhetspolisen. Sjölenius
antog från början att Lindqvist som sjöofficer hade säkerhetsutbildning.
Lindqvist visade sig dock väldigt vilsen och det stod ganska snart klart för
Sjölenius att Lindqvist inte hade förutsättningar att kunna handlägga säkerhetsuppgifter.
Förutom den rapport angående händelsen på Östra sjukhuset
som Lindqvist skrev åt Sjölenius har Lindqvist inte heller utfört något
egentligt säkerhetsarbete vid sjukvårdsförvaltningen. Efter ”avslöjandena
i pressen” begärde Sjölenius polisutredning bl. a. angående den skada
som uppstått i ett relä på Östra sjukhuset. Hål hade uppkommit i en
gummibälg i reläet vilket förorsakat strömavbrott. Det visade sig senare att
det inte varit fråga om sabotage eller någon form av skadegörelse utan att
det på naturlig väg kan uppkomma hål i gummi som — vilket här var fallet
- omsluter grafit. Andersson uppgav på en presskonferens att det förekommit
3-4 fall av misstänkta sabotage, men han vägrade att tala om vad
det rört sig om.

Synnerman har uppgivit följande. Vid ett tillfälle, möjligen redan i februari
1975, ringde Sjölenius till Synnerman och var angelägen att få komma
upp till säkerhetspolisen tillsammans med en man från sjukvårdsförvaltningen
och resonera om vissa saker. Synnerman vill minnas att Sjölenius
sade att det rörde sig om sabotage. Sjölenius och Jan Lindqvist kom
något senare upp till sektionen. Närvarande vid deras besök var sektio -

nens nuvarande chef, A. Synnerman minns inte längre så mycket i detalj
av det samtal som fördes vid besöket. Han vill dock minnas at Sjölenius
och Lindqvist talade om ett strömavbrott på Östra sjukhuset samt om en
del andra händelser som kunde vara sabotage. Sjölenius uppgav att Lindqvist
fått till uppgift att söka reda ut vad som inom sjukvårdsförvaltningen
förekommit i fråga om misstänkta sabotage. Synnerman kan inte uttala sig
om besöket av Sjölenius och Lindqvist var en spontan aktion från deras sida
eller om besöket också föranletts av Synnermans tidigare åtgärd att försöka
få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Sjölenius och Lindqvist
sade i vart fall inte att de kommit med anledning av säkerhetssektionens
önskemål om en kontaktman. Från sektionens sida ”stack man inte
under stolen” med att man var intresserad av vissa förhållanden inom förvaltningen
vilka man ville ha hjälp med att få klarlagda. Synnerman talade
därvid något lite om en del anställdas förbindelser med utländska terroristorganisationer
och om förekomsten av cellbildningar inom sjukvårdsförvaltningen.
Det bestämdes att en av tjänstemännen vid säkerhetssektionen,
C., skulle sköta den fortsatta kontakten med Lindqvist. Synnerman
hade därefter inte själv någon ytterligare beröring med ärendet och han
kan inte uttala sig om vad som fortsättningsvis förekom i saken.

A. har uppgivit följande. Vid ett tillfälle sannolikt i februari 1975 kallades
han in till Synnerman. I dennes rum befann sig Bengt Sjölenius och Jan
Lindqvist från sjukvårdsförvaltningen. C. och D. hade också kallats in till
Synnerman. A. fick det omedelbara intrycket att Sjölenius och Lindqvist
kommit upp spontant till säkerhetssektionen. Synnerman hade emellertid
tidigare, vilket A. inte då kände till, försökt att få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen.
Enligt vad A. numera vet förekom det hemliga cellbildningar
inom förvaltningen. Det fanns också anställda där som upprätthöll
förbindelser med internationella terroristorganisationer. Vid Sjölenius’
och Lindqvists besök var det till en böljan Sjölenius som förde ordet.
Enligt vad Sjölenius uppgav misstänkte man inom sjukvårdsförvaltningen
att det förekommit sabotage och andra skadegörelsehandlingar på sjukhus.
Bl. a. hade ett relä slagit ifrån under en pågående operation på ett av sjukhusen.
Av hänsyn framför allt till patienterna och till allmänhetens förtroende
för sjukvården såg man inom förvaltningen med oro på vad som
förekommit. Det talades vid sammanträffandet med Sjölenius och Lindqvist
om vem som kunde ha utfört dessa handlingar och om verkningarna
av dem. Från förvaltningens sida ville man ha hjälp av säkerhetspolisen.
Som A. numera ser det hade Sjölenius och Lindqvist sökt upp säkerhetssektionen
i första hand på grund av Synnermans försök att få en kontaktman
vid sjukvårdsförvaltningen men också delvis på eget initiativ för att
resonera med polisen om de misstänkta sabotagedåden och för att få hjälp.
Sjölenius och Lindqvist fick reda på att säkerhetstjänsten å sin sida behövde
få hjälp av en kontaktman vid förvaltningen. De ställde sig positiva därtill
och Sjölenius presenterade Lindqvist som en lämplig kontaktman.

Sammankomsten avslutades med att C. och D. tog hand om Sjölenius och
Lindqvist för att gå till C:s rum och diskutera det fortsatta samarbetet.
Lindqvist har fått två namnlistor från säkerhetssektionen. Han skulle ta reda
på var inom sjukvårdsförvaltningen de arbetade som fanns antecknade
på listorna. Anledningen till att säkerhetspolisen var angelägen att få uppgifter
därom var polisens intresse för hemliga cellbildningar inom förvaltningen.
Lindqvists uppdrag för säkerhetstjänstens räkning har inte föranlett
någon personregistrering hos polisen. Lindqvist har inte fått någon
form av ersättning från säkerhetspolisen.

C. har uppgivit följande. En dag i februari 1975 talade Synnerman om för

C. att några från sjukvårdsförvaltningen skulle komma upp till säkerhetssektionen.
Synnerman sade inte vad saken gällde. Han bad att C. skulle
vara med vid det kommande besöket från sjukvårdsförvaltningen. Även
C:s kollega D. skulle närvara. Vid besöket senare presenterades C. för
Bengt Sjölenius och Jan Lindqvist. C. fick den uppfattningen att Sjölenius
och Lindqvist kommit för att resonera med och få råd av säkerhetspolisen
angående vissa incidenter som förekommit inom sjukvårdsförvaltningen.
Efter en stunds resonemang inne på Synnermans rum följde Sjölenius och
Lindqvist på Synnermans uppmaning med upp till C:s rum för att få en förteckning.
Det sades inte något därom men det var underförstått att det
skulle göras upp en lista över vissa anställda vid sjukvårdsförvaltningen
vilka kunde ha något att göra med de händelser som inträffat på sjukhus inom
förvaltningen. Medan man satt och samtalade på C:s rum berättade
Sjölenius och Lindqvist om ett strömavbrott på ett av sjukhusen och om en
del andra saker som de ”hade på lut”. Av hänsyn till patienterna hade de
inte velat göra polisanmälan. C. lovade att man från säkerhetssektionen
skulle åka upp till sjukhuset och undersöka vad som inträffat. C. och D.
besökte också senare Östra sjukhuset, men de fann inte något egendomligt
och med det lät man sig nöja från förvaltningen. Under Sjölenius’ och
Lindqvists besök på C:s rum upprättades och överlämnades en namnlista
till en av dem. När det resonerades om att ta reda på var inom sjukvårdsförvaltningen
de som antecknats på listan arbetade uppgav Sjölenius att
Lindqvist arbetade som ekonom vid förvaltningen och att Lindqvist kunde
röra sig fritt inom förvaltningen för att ”kolla upp” var personerna i fråga
tjänstgjorde. Sjölenius uppgav också att Lindqvist under sin militärtid fått
utbildning i säkerhetstjänst. Att få veta de på listan antecknades arbetsplatser
var inte bara av intresse för frågan om vilka personer som kunde ha
något att göra med händelser som inträffat på sjukhusen utan var även av
betydelse på grund av säkerhetstjänstens intresse för de hemliga cellbildningar
som förekom på bl. a. sjukhus inom förvaltningen. Förmodligen
uppgavs dock inte någonting till Lindqvist om förekomsten av sådana cellbildningar.
C. och D. berättade inte heller för Sjölenius och Lindqvist att
säkerhetspolisen dessutom var intresserad av att få klarlagt vissa förbindelser
som några anställda vid sjukvårdsförvaltningen hade med utländska

terroristorganisationer. Situationen var enligt C. den att förvaltningen av
eget initiativ tagit kontakt med säkerhetssektionen på grund av befarade
sabotage och att man från sektionens sida ”hakade på” med anledning av
sitt intresse av att få utrett vissa förhållanden inom förvaltningen. C. och

D. hade förmodligen tidigare talat om att det skulle vara värdefullt att ha
en kontaktman vid förvaltningen. Namnlistan återställdes till säkerhetssektionen
troligtvis någon gång på vårkanten 1975 genom att Lindqvist antingen
själv kom upp till sektionen med listan eller skickade den till sektionens
postbox. Lindqvist hade fått boxnumret vid sitt och Sjölenius’ tidigare
besök hos sektionen. Med den andra namnlistan hade C. inte något att
skaffa.

D. har uppgivit följande. Vid ett tillfälle i början av 1975, i februari eller
mars, blev han tillsammans med C. kallad till Synnerman. Hos denne
fanns två för D. okända personer. De presenterades som Bengt Sjölenius
och Jan Lindqvist från sjukvårdsförvaltningen. Sjölenius och Lindqvist
berättade om ett misstänkt sabotage i samband med en förlossning på Östra
sjukhuset. De var oroade över vad som inträffat. D. uppfattade det så
att Sjölenius och Lindqvist sökt upp säkerhetspolisen för att informera om
händelsen och för att få rådgöra med polisen om denna. En vanlig polisanmälan
skulla oroa patienterna ansåg de. Enligt vad Sjölenius uppgav hade
Lindqvist till uppgift att försöka utreda misstänkta sabotagehändelser och
liknande saker inom sjukvårdsförvaltningen. Under Sjölenius’ och Lindqvists
besök uppkom fråga om Lindqvist kunde hjälpa säkerhetspolisen att
få reda på var inom förvaltningen vissa anställda arbetade. Bakom detta låg
att säkerhetspolisen kände till att det fanns anställda som ägnade sig åt att
bilda hemliga celler på förvaltningens sjukhus. Säkerhetspolisen ville försöka
”slå hål" på dessa celler. Man visste också att några anställda vid
förvaltningen hade förbindelser med utländska terroristorganisationer. Det
nämndes dock inte någonting för Sjölenius och Lindqvist om dessa cellbildningar
och utländska förbindelser. Lindqvist förklarade sig villig att
hjälpa till med att ta reda på var vissa personer arbetade. En namnlista på
personerna i fråga upprättades på anmodan av Synnerman och överlämnades
till Lindqvist. Man framhöll för Lindqvist att listan var konfidentiell
och han uppmanades att vara försiktig med listan. Lindqvist fick säkerhetspolisens
telefonnummer och ett postboxnummer. Det var också tal om
hur säkerhetspolisen kunde nå Lindqvist. Innan Sjölenius och Lindqvist
lämnade säkerhetssektionen blev det bestämt att C. och D. skulle åka upp
till Östra sjukhuset och försöka göra en undersökning om vad som inträffat.
I avvaktan därpå skulle det anstå med en vanlig polisanmälan. En vecka
senare besökte C. och D. sjukhuset. De samtalade med driftschefen på
sjukhuset. Denne hjälpte dem till rätta genom att bl. a. förklara olika saker
för dem. Man gick runt på sjukhuset tillsammans med driftschefen och såg
på olika detaljer, låsanordningar osv. C. och D. kom fram till att det inte
varit fråga om något sabotage. Driftschefen ansåg för sin del att det rört sig

om något tekniskt fel eller helt enkelt om oförmåga att koppla om till de
rätta ledningarna. - Lindqvist fick vid ett tillfälle i augusti 1975 en ny
namnlista som D. upprättat. Listan upptog en del namn som funnits med
redan på den första listan. Lindqvist skulle också den här gången ta reda
på var inom sjukvårdsförvaltningen de som antecknats på listan arbetade.
Syftet härmed var detsamma som vid det tidigare tillfället. De personer vilka
antecknades på de båda listor som lämnades till Lindqvist tillhörde en
viss organisation. Även de två personer som Lindqvist särskilt påförde
den andra listan tillhörde den nu åsyftade organisationen och var redan föremål
för säkerhetspolisens uppmärksamhet.

Personalchefen Lars Olov Larsson har uppgivit följande. Vid ett tillfälle
kom Lindqvist till honom med en lista som upptog namn på en del anställda
vid sjukvårdsförvaltningen. Lindqvist uppgav att han ville ha reda på
var inom förvaltningen som dessa anställda arbetade. Därutöver sade
Lindqvist inte något. Larsson hjälpte Lindqvist att få fram de önskade
uppgifterna.

Sjukhusintendenten Roland Lundberg har uppgivit följande. Vid ett tillfälle
i mitten av mars 1975, sent på dagen strax innan Lundberg skulle gå
hem från Sahlgrenska sjukhuset, uppringdes han av Lindqvist som uppgav
att han hade en lista med en del namn på anställda vid sjukvårdsförvaltningen
och att han behövde Lundbergs hjälp att få reda på var dessa arbetade
inom förvaltningen. Lundberg frågade hur Lindqvist fått listan.
Lindqvist svarade endast att han kunnat komma över listan. Lundberg
förstod inte vad det var fråga om och han fick inte heller några uppgifter av
Lindqvist. Han tyckte att det ”smakade illa” och han frågade om inte
Lindqvist kunde vänta någon vecka. Lundberg skulle i så fall kanske komma
ifrån att behöva hjälpa Lindqvist. Han höll nämligen på att avveckla sin
verksamhet vid Sahlgrenska sjukhuset och skulle flytta över till ett annat
arbete inom förvaltningen. Lindqvist var dock angelägen att få de begärda
uppgifterna till påföljande dag. Lindqvist fick då komma upp till Lundberg
på kvällen och lämna listan. Han fick sedan tillbaka listan dagen därpå.
Lundberg hade bett en av sina assistenter att skaffa fram de uppgifter som
Lindqvist velat ha. Lundberg har vidare uppgivit följande. Någon gång under
hösten 1974 informerades Lundberg av Thalén om att det hade inträffat
”något knepigt” på ett av sjukhusen. Det skulle ha utförts ett sabotage
på en gummiboll i ett relä. Resultatet hade blivit att strömmen brutits under
en pågående operation. Genom ett rådigt ingripande av en befattningshavare
hade strömmen dock kommit tillbaka. Lundberg ansåg att Thaléns
beskrivning hur det hela skulle ha gått till verkade osannolik. När Lundberg
senare talade med en elektroingenjör om saken skakade denne på huvudet
och förklarade att felet inte kunde ha uppstått på det sätt som Thalén
uppgivit. Lundberg fann emellertid saken egendomlig men tänkte inte mer
på den. Den 7 januari 1975 presenterade Sjölenius Lindqvist för Lundberg.
Sjölenius informerade Lundberg om vilka arbetsuppgifter Lindqvist skulle

ha. Lundberg ombads att skaffa ett rum åt Lindqvist där denne ”med anställning
i Bureprojektet som täckmantel kunde sitta och arbeta med sina
sidouppgifter”. På begäran av Sjölenius beskrev Lundberg förhållandena
inom förvaltningen. Lundberg talade om att det förekom extremistgrupper
och han omtalade i samband därmed en del bekymmer inom några yrkeskårer
vid förvaltningen. Ett bombhot på Sahlgrenska sjukhuset berördes
också av Lundberg. Lindqvist ringde senare Lundberg ”titt som tätt” på
direkttelefonen, ofta 1-2 gånger i veckan. Vid dessa tillfällen talade
Lindqvist ibland med Lundberg om extremistisk verksamhet inom förvaltningen.
Han brukade också fråga om Lundberg lågt märke till något särskilt,
om Lundberg hade något nytt att rapportera. Den 28 oktober 1975
skrev Lundberg på begäran av några journalister en rapport över ”händelseförloppet
m.m. vid introduktionen av Jan Lindqvist vid Sahlgrenska
sjukhuset”. Kort tid innan Lundberg skrev rapporten bad Lindqvist att
Lundberg inte skulle lämna ut de uppgifter som han intog i rapporten.
Först efter ”avslöjandena i pressen” fick Lundberg höra talas om kontakter
och samarbete mellan Lindqvist och säkerhetspolisen.

Lindqvist har genmält. När Sjölenius presenterade Lindqvist för Lundberg
omtalade han vad Lindqvist skulle syssla med. Lundberg instämde i
misstankarna om sabotage samt berättade om ett bombhot och om något
annat bekymmer. Lindqvist fick Lundbergs telefonnummer. Han visste inte
riktigt hur han skulle gå till väga i fråga om sitt sidoarbete vid sjukvårdsförvaltningen.
När han var ute på sjukhusen brukade han t. ex. gå runt och
läsa på anslagstavlor för att se om han kunde iakttaga några egendomligheter.
Han ringde också i början vid flera tillfällen till Lundberg och frågade
om denne hade något att rapportera. Lindqvist fick dock inte ut något av
samtalen med Lundberg. Lindqvist har inte något minne av att han bett
Lundberg att hålla tyst med något. Om han gjort det, har det i så fall endast
gällt den namnlista som Lundberg hjälpte Lindqvist med.

Sjukhusintendenten BertiI Hermansson har uppgivit följande. Han hade
under 1972 och 1973 varit sjuk. När han efter tillfrisknandet återkom till
sjukvårdsförvaltningen skulle han - som han senare uppfattat det - få det
lite lugnare. Det ordnades då att Hermansson i stället för att återinträda i
sin tjänst som sjukhusintendent fick bli t.f. säkerhetschef vid förvaltningen.
I säkerhetsarbetet hade Hermansson ett mycket nära samarbete med
Sjölenius. En dag i mars 1975 kom Sjölenius till Hermansson och omtalade
att det hade hänt underliga saker vid förvaltningen. Sjölenius talade bl. a.
om ett bombhot. På uppdrag av Höglund underrättade Sjölenius Hermansson
om att Jan Lindqvist anställts vid förvaltningen för att arbeta inom Bureprojektet
och samtidigt ha till uppgift att undersöka vissa egendomliga
saker som inträffat. Det var då bestämt att Hermansson den 31 mars 1975
skulle sluta som t.f. säkerhetschef och återgå till sin tjänst som sjukhusintendent.
Lindqvist skulle rapportera gjorda iakttagelser till Sjölenius. Denne
nämnde vidare att man från förvaltningen hade inlett samarbete med sä -

kerhetspolisen. Sjölenius sade: ”Du förstår att kontakt har tagits med
kommissarie Pehr Synnerman.” Hermansson kände denne från den tid då
han arbetade vid polisen i Göteborg. Han förstod att det var något allvarligt
som hänt i och med att SÄPO kommit in i bilden, men han frågade inte
om någonting. Sedan Hermansson återgått till tjänsten som sjukhusintendent
kom Lindqvist vid ett tillfälle upp till honom. Till en början talade
Lindqvist om sitt arbete ”med inrättandet av ett tekniskt kontor”. Efter en
stund sade Lindqvist: ”Du Herman jag har ett papper här.” Lindqvist lade
papperet på bordet framför Hermansson. ”Varifrån har du fått papperet",
frågade Hermansson. Lindqvist sade att han fått det från SÄPO eller att
han skulle lämna det tili SÄPO. Hermansson antog att det var någon vanlig
rapport. Han tänkte på "Pelle” (Synnerman). Hermansson ansåg sig inte
behörig att ta befattning med handlingen. Lindqvist skulle då omedelbart
ha tagit tillbaka den, enligt vad han senare omtalat för Hermansson.

Lindqvist har uppgivit. Hermansson fick reda på Lindqvists kontakter
med säkerhetspolisen och han fick vid ett tillfälle se en av namnlistorna
från polisen. Hermansson hade sagt att när han kom tillbaka till Sahlgrenska
sjukhuset skulle de sätta i gång och arbeta tillsammans med säkerhetsfrågor.

Svante Winqvist har uppgivit följande. Han leder Bureprojektet och är
alltså Lindqvist arbetsledare inom projektet. Winqvist fick en tid efter
Lindqvists anställning vid sjukvårdsförvaltningen en viss orientering om
bakgrunden till att Lindqvist anställts. Det uppgavs att Lindqvist skulle utreda
inträffade sabotage. Vad som därutöver sades har Winqvist inte längre
något minne av. De flesta som arbetar med Bureprojektet har inom förvaltningen
en del andra uppgifter vid sidan av projektet. Lindqvist har arbetat
på projektet i samma utsträckning som alla andra heltidsanställda befattningshavare
inom detta.

Lindqvist har uppgivit att Winqvist från början inte informerades om de
sidouppgifter som skulle vara förenade med Lindqvists arbete på Bureprojektet.
På Lindqvists begäran fick Winqvist dock senare en sådan information.
Lindqvist ansåg det naturligt att hans närmaste chef kände till dessa
sidouppgifter.

Winqvist har om bakgrunden till sin anmälan till JO uppgivit följande. På
grund av efterdyningarna från den s. k. IB-affåren och till följd av misstänkliggöranden
om att Lindqvist lämnat rapporter till Winqvist har han velat
bli hörd av JO. Sådana misstänkliggöranden saknar all grund. Helst skulle
Winqvist se att JO granskade det privata register som Winqvist upprättat.
Därigenom skulle kunna fastställas att Winqvist inte förfogar över något
material som kommit från Lindqvist.

5. JO:s bedömning

Utredningen i ärendet ger inte en i alla avseenden entydig bild av vad
som förevarit. Det gäller såväl de yttre omständigheterna som i synnerhet
bakomliggande motiv och syften.

Till att börja med kan emellertid fastslås att det av utredningen otvetydigt
framgår att intiativet till en kontaktman åt säkerhetspolisen vid sjukvårdsförvaltningen
i Göteborg togs av säkerhetspolisen. Det var från säkerhetssektionen
i Göteborg som man tog förbindelse med företrädare för
sjukvårdsförvaltningen i syfte att få en kontaktman vid förvaltningen. Om
bakgrunden därtill har säkerhetssektionens dåvarande chef. f. d. kriminalkommissarien
Pehr Synnerman. uppgivit att man inom säkerhetssektionen
genom eget spaningsarbete fått fram uppgifter om att det fanns några anställda
vid sjukvårdsförvaltningen, vilka hade förbindelser med utländska
terroristorganisationer. Enligt Synnerman kunde ytterligare anställda vid
förvaltningen misstänkas för att ha sådana förbindelser. Synnerman har
vidare uppgivit att det förekom tecken på cellbildningar inom förvaltningen
och att misstankarna också i det hänseendet riktade sig mot vissa anställda
vid förvaltningen. På grund av de här angivna omständigheterna ansåg
Synnerman att det förelåg ett behov för säkerhetssektionen att få en
kontaktman vid förvaltningen, dvs. att få någon där att vända sig till när
upplysningar önskades om anställda, som enligt det anförda var föremål
för säkerhetspolisens uppmärksamhet.

Genom Synnermans uppgifter, som inte motsägs av utredningen i övrigt,
får sålunda anses utrett vad som legat till grund för säkerhetssektionens
önskemål om att få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Vilken av
de angivna omständigheterna som var den främsta anledningen till önskemålet
har Synnerman inte kunnat ge någon bestämd upplysning om. Han
har uppgivit att förbindelserna med utländska organisationer var ”något
direkt att ta på” och kanske den primära orsaken till önskemålet om en
kontaktman, medan frågan om cellbildningar var något mera diffus och väl
närmast kom i andra hand.

Genom vad Synnerman uppgivit och genom den undersökning som jag
företagit hos säkerhetssektionen i Göteborg har framkommit att de anställda
vid sjukvårdsförvaltningen, vilka var föremål för säkerhetspolisens
uppmärksamhet, tillhörde en organisation, som enligt sina egna uppgifter
var beredd att med våld omstörta samhället.

Vad gäller de vidare åtgärderna i fråga om anskaffande av en kontaktman
vid sjukvårdsförvaltningen för säkerhetssektionens räkning har dessa
enligt utredningen inletts med att Synnerman bett en medarbetare vid sektionen,
B., om hjälp härmed. Synnerman har uppgivit att han kände till att
B. hade vissa kontakter med fackföreningsrörelsen och att B. tidigare haft
kontakt med sjukvårdsstyrelsens vice ordförande, Leif Andersson. Det
har inte kunnat närmare utredas vilka informationer Synnerman lämnat till

B., men otvivelaktigt har B., i vart fall i stora drag, haft klart för sig av vilka

(3 Riksdagen 1976177. 2 sami. Nr /

orsaker Synnerman ville skaffa säkerhetssektionen en kontaktman vid
sjukvårdsförvaltningen.

Nästa steg har varit att B. sökte upp Andersson. Att B. kontaktade Andersson
torde huvudsakligen ha berott på att de kände varandra och att
samarbete tidigare förekommit mellan dem i säkerhetsfrågor. Enligt B. hade
B. någon tid innan han sökte upp Andersson varit i förbindelse med denne
och bett om hjälp med att få reda på var inom sjukvårdsförvaltningen de
personer arbetade, vilka hade kontakter med utländska terroristorganisationer.
Andersson hade dock inte lyckats att skaffa fram uppgifter därom.

Varför Andersson sedan vände sig till Thalén och inte direkt till sjukvårdsförvaltningens
chef, direktören Thure Höglund, kan ge anledning till
spekulationer. Andersson har uppgivit att Thalén kunde sjukvården ”innan
och utan”. Thalén har antytt vissa motsättningar mellan Andersson
och Höglund. Ett antagande att förhållandet mellan dessa två varit sådant
att Andersson föredragit att inte vända sig till Höglund utan istället till
Thalén torde inte sakna grund.

Hos Thalén har B. framfört säkerhetspolisens önskemål om att få en
kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Av uppgifter som lämnats av B.,
Andersson och Thalén framgår att B. vid besöket omtalade att det vid sjukvårdsförvaltningen
fanns några anställda som hade förbindelser med utländska
terroristorganisationer. De har vidare uppgivit, B. att han möjligen
också talade om misstänkta cellbildningar inom förvaltningen, Andersson
att det inte var tal om cellbildningar samt Thalén att B. frågade om cellbildningar.
Av utredningen framgår härjämte att Thalén berättade för B. och
Andersson om olika för sjukhusdriften farliga händelser som skulle ha inträffat
på sjukhus inom förvaltningen och bakom vilka det eventuellt kunde
ligga brottsligt förfarande.

Under utredningen har från skilda håll lämnats uppgifter om misstänkt
sabotageverksamhet och om risker för sabotage. Vad som härvidlag förekommit
har det inte gått att få någon riktigt säker uppfattning om. Några
direkta underrättelser om de händelser som uppgivits ha inträffat har såvitt
framkommit inte rapporterats vare sig till dem som närmast haft hand om
säkerhetsfrågor inom förvaltningen eller till Höglund eller sjukvårdsstyrelsen.
Ej heller har gjorts någon polisanmälan förutom en anmälan som Sjölenius
senare gjorde (se nedan). Den händelse, som kommit att skjutas i
förgrunden, strömavbrottet på Östra sjukhuset i Göteborg som ägde rum
den 30 augusti 1974, blev samma dag som den inträffade föremål för undersökning
av K. G. Eliasson AB. I en av bolaget avgiven undersökningsrapport,
som jag tagit del av, lämnades inte några uppgifter som tydde på att
sabotage eller någon form av skadegörelse hade förekommit. Av övriga
handlingar som ingivits till mig framgår följande. Enligt den rapport som
Lindqvist skrev i mitten av mars 1975 angående händelsen på Östra sjukhuset
till orientering härom för fackklubbarna vid sjukvårdsförvaltningen
kunde sabotage inte uteslutas. I rapporten angavs också några andra hän -

delser som kunde tänkas vara tecken på sabotage. Sjölenius begärde i slutet
av oktober 1975 polisutredning om olika händelser som skulle ha inträffat
på sjukhus i Göteborg. Uppgifter om dessa hade lämnats vid en presskonferens
som sjukvårdsförvaltningens presidium höll den 22 oktober
1975. I skrivelse från kriminalpolisen den 10 november 1975 till sjukvårdsförvaltningen
uppgavs att det vid företagen utredning inte hade framkommit
något som kunde tyda på skadegörelse. De angivna händelserna
hade vid förhör med berörd personal visat sig ha en helt naturlig förklaring
uppgavs det i skrivelsen från polisen.

En sak som bör noteras i detta sammanhang är Thaléns uppgifter om att
sabotagehändelser inte förekommit i sådan utsträckning att det kunde motivera
ett anställande av en kontaktman. Mot dessa uppgifter kan sägas stå
Sjölenius'' uppgift att Thalén under hösten 1974 omtalat för honom att säkerhetspolisen
varit i förbindelse med Andersson för att få en kontaktman
vid sjukvårdsförvaltningen för att utreda vissa händelser som kunde misstänkas
vara sabotage. Sjölenius har förklarat sig inte ha något minne av att
Thalén vid tillfället talat om några förbindelser mellan anställda vid förvaltningen
och utländska terroristorganisationer. Thalén har inte kunnat
lämna någon egentlig förklaring med anledning av Sjölenius’ uppgifter.

Dessa frågor om misstänkta sabotage eller risker för sabotage har tydligen
haft en ganska framskjuten plats vid det samtal mellan Höglund. Örtendahl
och Andersson som föregått anställandet av Lindqvist. Den väsentliga
frågan är emellertid om det vid samtalet varit tal om att säkerhetspolisen
önskade få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen.

Andersson har när han första gången hördes i ärendet uppgivit att han
vid samtalet i fråga berättat att säkerhetspolisen varit i kontakt med honom
och framfört önskemål om att få en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen
på grund av att det förekom vissa förbindelser mellan några anställda
vid förvaltningen och utländska terroristorganisationer.

Höglund och Örtendahl har däremot hävdat att det vid samtalet inte varit
tal om vare sig säkerhetspolis eller terroristorganisationer.

Förnyade förhör har hållits med Andersson, Höglund och Örtendahl
med anledning av deras motstridiga uppgifter.

Andersson förklarade då att han inte kunde gå i god för hur han vid samtalet
uttryckt sig i fråga om säkerhetspolisens önskemål om en kontaktman
och om förbindelser med utländska terroristorganisationer. Han hade i allt
fall omtalat att säkerhetspolisen hade sin uppmärksamhet fästad på vissa
anställda inom sjukvårdsförvaltningen på grund av deras förbindelser med
sådana organisationer.

Höglund vidhöll att det inte varit tal om säkerhetspolis eller förbindelser
med utländska organisationer.

Örtendahl förklarade vid det förnyade förhöret med honom att han hade
en ganska bestämd uppfattning om att Andersson inte hade sagt något om
säkerhetspoli sen.

Höglund, Örtendahl och Andersson har därefter hörts tillsammans.

Höglund och Örtendahl förklarade då att de inte hade något minne av att
Andersson vid deras gemensamma samtal omnämnt säkerhetspolisen.

Andersson förklarade att han på grund av Höglunds och Örtendahls inställning
blivit mycket osäker om hur han vid samtalet uttryckt sig i fråga
om säkerhetspolisen. Det enda som gjorde att han mindes att han talat om
säkerhetspolisen var att Höglund dagen efter samtalet ringt till honom och
frågat vad ”SÄPO-mannen hette”. (Uppgiften om denna förfrågan hade
Andersson lämnat redan vid det första förhöret med honom.) Andersson
tilläde vid det gemensamma förhöret att ”på något sätt har jag sagt att säkerhetspolisen
är involverad i fråga om anställda vid sjukvårdsförvaltningen”.

Höglund vitsordade att han ringt till Andersson dagen efter samtalet som
de och Örtendahl haft med varandra, men gjorde - liksom redan vid det
första förhöret med honom - gällande att han vid telefonsamtalet med Andersson
enbart frågat denne om Lindqvists fullständiga namn och adress.
Höglund förklarade att han däremot vid ett tidigare tillfälle frågat Andersson
om namnet på en befattningshavare vid säkerhetspolisen. Det var B.
som han den gången hade frågat efter.

Både Höglund och Örtendahl har uppgivit att de först efter uppgifterna i
pressen om vad som skulle ha förekommit vid sjukvårdsförvaltningen hört
talas om säkerhetspolisens roll i sammanhanget.

Situationen är sålunda den, att medan Andersson hävdar att han vid
samtalet med Höglund och Örtendahl på något sätt talat om för dem att säkerhetspolisen
funnits med i bilden, Höglund och Örtendahl inte kan vitsorda
att säkerhetspolisen varit på tal vid samtalet. Anderssons uppgifter
står alltså mot Höglunds och Örtendahls uppgifter.

När det gäller att bedöma vilka av dessa uppgifter som bör tillmätas den
största tilltron är att beakta följande.

Anderssons uppgifter präglas som han själv tillstått av osäkerhet. Beträffande
Höglund har denne i något eller några avseenden kommit med andra
uppgifter än Örtendahl och Andersson om vad som varit på tal när de samtalade
med varandra. Andersson har enligt vad han och Örtendahl uppgivit
berättat om händelsen på Östra sjukhuset, eventuellt om någon eller några
ytterligare händelser. Möjligen hade Andersson också vid samma tillfälle
omtalat att Lindqvist hade sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningen. Höglund
har däremot uppgivit att det endast varit tal om risk för sabotage på
sjukhuset och att det inte sagts något om att Lindqvist sökt tjänst vid sjukvårdsförvaltningen.
Såsom upptagits i det föregående har personalchefen
Larsson uppgivit att Höglund frågat honom om det var riktigt att Lindqvist
fanns med som sökande till en utlyst tjänst på ekonomiavdelningen vid
sjukvårdsförvaltningen. Det är sålunda möjligt att Höglund kan ha missmint
sig i någon eller några av de sist angivna frågorna. Man skulle då kunna
ifrågasätta om Höglund missmint sig även i fråga huruvida Andersson

vid samtalet med Höglund och Örtendahl lämnat några upplysningar angående
säkerhetspolisen. Härvidlag är det emellertid av vikt att understryka
att Höglunds inställning på denna punkt bestyrks av Örtendahl.

Det torde inte vara möjligt att klarlägga vad det var fråga om vid telefonsamtalet
mellan Höglund och Andersson dagen efter deras och Örtendahls
samtal med varandra. Varken Höglunds eller Anderssons uppgift i saken
stöds av någon omständighet av betydelse. Den enes uppgift kan därför inte
på något avgörande sätt anses framstå som mer trovärdig än den andres.

Ett förhållandevis starkt stöd för Höglunds och Örtendahls uppgifter att
det vid samtalet mellan dem och Andersson inte varit något tal om säkerhetspolisen
är att Höglund, såvitt utredningen visar, inte heller sagt något
om säkerhetspolisen när han dagen efter samtalet rådgjorde med Larsson
och Sjölenius om anställande av Lindqvist. Om Höglund vetat om att säkerhetspolisen
funnits med i bakgrunden när det gällde frågan om anställningen
borde detta för Höglund som verkschef ha varit en högst väsentlig
och grannlaga sak att rådgöra med de övriga om. Höglunds, Larssons och
Sjölenius’ uppgifter om vad som förekom vid deras samtal med varandra
ger sammantagna en ganska god bild av hur Höglund känt olust och tvekan
inför att anställa Lindqvist men samtidigt frågat sig vad han skulle försvara
sig med om han vägrade att anställa Lindqvist och det sedan hände ”något”.
Det är svårt att tänka sig att Höglund i den situationen, ifall han vetat
om att avsikten var att Lindqvist även skulle vara säkerhetspolisens kontaktman
vid sjukvårdsförvaltningen, inte skulle ha sagt något därom till
dem som han rådgjorde med om anställning av Lindqvist. Det är framför
allt svårt att tänka sig att Höglund vid samråd med Sjölenius skulle ha avhållit
sig från att säga något om säkerhetspolisen. Sjölenius var ju sjukvårdsförvaltningens
chefsjurist och hade i den egenskapen i viss omfattning
hand om säkerhetsfrågor. Han hade dessutom tidigare innehaft en polischefsbefattning,
vilket Höglund måste ha känt till.

I ärendet föreligger en av Thalén lämnad uppgift som. om den är riktig,
innebär att Höglund trots allt skulle ha känt till att säkerhetspolisen var inblandad.
I samma veva som Sjölenius presenterade Lindqvist för Thalén
(januari 1975) hade Höglund nämligen enligt Thalén talat om för Thalén att
Lindqvist anställts vid sjukvårdsförvaltningen. Thalén har uppgivit att
Höglund i samband därmed sagt att Lindqvist skulle lämna uppgifter till
säkerhetspolisen och att Höglund tillagt att ”du harju haft kontakter i det
här ärendet”. Thalén hade på grund av Höglunds uppgifter dragit den slutsatsen
att Höglund var väl informerad om att Andersson och B. hade haft
kontakt med honom.

Höglund har när han hörts i ärendet förklarat att han inte kunde vidkännas
Thaléns uppgifter att han bl. a. sagt att Lindqvist skulle rapportera till
säkerhetspolisen. Enligt vad Höglund uppgivit hade han inte förrän i oktober
1975 fått vetskap om att Thalén haft besök av säkerhetspolisen och
först vid förhöret fått reda på att Andersson varit med vid besöket.

Jag vågar inte uttala någon uppfattning om vilket värde som bör tillmätas
Thaléns uppgift om att Höglund till honom sagt att Lindqvist skulle lämna
rapporter till säkerhetspolisen. Klart är emellertid att uppgiften inte utan
vidare kan anses visa att Andersson vid samtalet med Höglund och Örtendahl
talat om säkerhetspolisen.

På grund av det anförda kommer jag fram till att övervägande skäl talar
för att Andersson inte på något sätt berört säkerhetspolisen vid samtalet
med Höglund och Örtendahl.

Förutom möjligen nyssnämnda uppgift av Thalén föreligger det inte någon
omständighet som tyder på att Höglund före anställandet av Lindqvist
haft klart för sig att det förelåg ett samband mellan anställningen och säkerhetspolisen.
Jag vill återigen erinra om Höglunds uppgift att han före
”avslöjandena i pressen” inte haft vetskap om att Lindqvist hade något
med säkerhetspolisen att göra. Påpekas kan också att Sjölenius uppgivit
att Höglund aldrig till honom nämnt något om säkerhetspolisen.

Jag har sålunda att utgå från att Höglund anställt Lindqvist av så att säga
enbart sabotageskäl och utan vetskap om att Lindqvist skulle bli säkerhetspolisens
kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Att det blev just
Lindqvist som anställdes berodde på, som redan framgått, att han föreslogs
av Andersson och att förslaget stöddes av Örtendahl.

Utredningen visar att det inrättades en särskild tjänst för Lindqvist vid
sjukvårdsförvaltningen. Han fick alltså inte den tjänst som han hade sökt
vid förvaltningen. Lindqvist anställdes utan föregående kungörelse- och
ansökningsförfarande. Ej heller förekom någon personalmedverkan vid
anställningen av Lindqvist. Höglund har uppgivit att han ansåg att det i
Lindqvists fall förelåg sådana särskilda skäl som krävdes för att tjänsten
inte skulle behöva kungöras till ansökan ledig. Anställningen av Lindqvist
tidsbegränsades inte.

Beträffande frågan vad Lindqvist arbetat med under sin tid vid sjukvårdsförvaltningen
är det helt naturligt hans uppgifter för säkerhetspolisens
räkning som tilldrager sig det största intresset.

Innan jag går in härpå vill jag framhålla att vad Lindqvist uppgivit om att
han först i samband med att Sjölenius skulle medtaga honom till säkerhetssektionen
i Göteborg fått klart för sig att han skulle ha kontakt med säkerhetspolisen
inte kan anses vederlagt.

Av utredningen i ärendet framgår att Lindqvist vid två tillfällen besökt
säkerhetssektionen, att han vid ettvart av dessa tillfällen fått en lista av säkerhetspolisen
med namn på anställda vid sjukvårdsförvaltningen och att
han på begäran av polisen tagit reda på var inom förvaltningen de personer
arbetade, som var antecknade på listorna. Uppgifter härom hade Lindqvist
fått genom medverkan av personalchefen Larsson och sjukhusintendenten
Lundberg.

Vidare framgår av utredningen att Lindqvist kompletterat den sist erhållna
listan med namn på två anställda vid sjukvårdsförvaltningen, vilka

han antog att polisen var intresserad av. Dessa två anställda tillhörde en
viss organisation. Lindqvist hade tidigare hört att man på fackligt håll hade
problem med medlemmar i den organisationen. Vid samtal med en bekant
från socialdemokratiska partiet och vid ett annat samtal med två medlemmar
i kommunalarbetareförbundet hade Lindqvist fått bekräftat att det förelåg
sådana problem och att de två som han antecknade på den andra
namnlistan brukade ställa till med problem.

Jag har tagit del av ifrågavarande namnlistor. De upptar namn på ett
jämförelsevis mycket litet antal personer anställda vid sjukvårdsförvaltningen.
Vid genomgång av material hos säkerhetssektionen har jag fått belägg
för att även de två personer, vars namn Lindqvist hade tillagt på den
ena listan, var föremål för säkerhetspolisens uppmärksamhet och att de
tillhörde en organisation, som enligt sina egna uppgifter var beredd att med
våld omstörta samhället.

Under den utredning som jag företagit har inte framkommit någonting
som tyder på att Lindqvist i fråga om anställda vid sjukvårdsförvaltningen
tillhandagått säkerhetspolisen med annat än ett begränsat antal uppgifter
om var vissa personer arbetade inom förvaltningen och med namn på två
personer som redan var föremål för säkerhetspolisens uppmärksamhet.

I övrigt torde Lindqvist ha uträttat mycket litet vid sidan av sitt arbete
inom Bureprojektet.

Han har förberett och upprättat en rapport angående bl. a. den förutnämnda
händelsen på Östra sjukhuset den 30 augusti 1974. Arbetet härmed
tog enbart en eller annan dag i anspråk.

Lindqvist synes i viss utsträckning ha ägnat sig åt någon form av enklare
spaningsarbete, ”lyssnat, sett och spanat” om han kunnat märka några
"egendomligheter” ute på sjukhusen.

Sjukhusintendenten Lundberg har uppgivit att Lindqvist ringt honom
”titt som tätt” på hans direkttelefon, ofta 1—2 gånger i veckan. Vid dessa
tillfällen hade Lindqvist, enligt Lundberg, ibland talat med honom om extremistisk
verksamhet inom förvaltningen. Lindqvist hade brukat fråga om
Lundberg lagt märke till något särskilt, om Lundberg hade något att rapportera.

Lindqvist har uppgivit att han inte vetat hur han skulle gå till väga i sitt
”sidoarbete” vid sjukvårdsförvaltningen och att han därför i början av sin
anställning ringt till Lundberg vid flera tillfällen och frågat denne om han
hade något att rapportera. Lindqvist hade dock inte fått ut något av samtalen
med Lundberg.

Beträffande Lindqvists ”sidouppgifter” vid sjukvårdsförvaltningen vill
jag särskilt framhålla att jag inte funnit belägg för att Lindqvist ägnat sig åt
någon form av åsiktsregistrering eller att han utfört något arbete som lett
till sådan registrering hos säkerhetspolisen eller annorstädes.

För ”sidouppgiftema” har Lindqvist, såvitt utredningen visar, inte upp -

burit någon särskild ersättning vare sig från säkerhetspolisen eller sjukvårdsförvaltningen
.

I fråga om Bureprojektet har Lindqvist uppgivit att han arbetat med detta
nästan all sin tid vid sjukvårdsförvaltningen. Denna uppgift motsägs inte
av något som framkommit under utredningen.

Efter den nu sammanfattningsvis lämnade redogörelsen för huvuddragen
i utredningen och för det faktiska resultatet av densamma övergår jag
till en närmare bedömning av spörsmål som föranleds av utredningen. Jag
begränsar mig därvid till vissa huvudfrågor.

Jag vill då först framhålla att jag inte finner anledning till någon kritik
mot säkerhetssektionen i Göteborg för att man där haft sin uppmärksamhet
riktad på vissa anställda inom sjukvårdsförvaltningen i kommunen -ett jämförelsevis mycket litet antal. Med hänsyn till förhållandena har det i
enlighet med de arbetsuppgifter statsmakterna ålagt säkerhetspolisen ankommit
på säkerhetssektionen att ägna uppmärksamhet åt dessa anställda.

Nästa fråga blir då om det var tillbörligt att säkerhetspolisen i spaningsarbete!
använde sig av en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Man
står här inför ett både principiellt och praktiskt svårbedömt spörsmål. Det
är uppenbart att metoden med kontaktmän medför stor risk för integritetskränkningar.
Därtill kommer att misstanke om att säkerhetspolisen har en
kontaktman (informatör) på en arbetsplats helt naturligt skapar oro och
olust där och kan ge upphov till konflikter och bekymmer av olika slag. Ytterligare
skäl kan helt visst anföras mot att säkerhetspolisen anlitar kontaktmän
på arbetsplatser.

Å andra sidan får lov att beaktas de speciella förhållanden under vilka
säkerhetspolisen tvingas arbeta. Säkerhetspolisen måste som regel arbeta
med andra metoder än de som kännetecknar vanlig polisiär verksamhet.
Jag skall inte gå in närmare härpå utan vill endast framhålla att det förekommer
situationer då säkerhetspolisen på grund av de former under vilka
den måste bedriva sitt spaningsarbete inte kan få tillgång till uppgifter -kanske högst betydelsefulla - annat än med hjälp av någon utanför de egna
leden, t. ex. just en kontaktman på en arbetsplats. Med hänsyn till de
för rikets säkerhet synnerligen viktiga uppgifter som säkerhetspolisen har
att fullgöra kan det självfallet inte göras gällande att säkerhetspolisen i sådana
situationer skall avstå från att skaffa sig erforderliga upplysningar på
angivet sätt.

Enligt min mening måste det godtagas att säkerhetspolisen i viss utsträckning
anlitar kontaktmän på arbetsplatser, även om det av naturliga
skäl ter sig olustigt för de flesta människor. 1 vilken omfattning ett sådant
användande av kontaktmän är försvarligt kan inte anges generellt utan får
avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Som allmän
riktlinje bör dock enligt min mening gälla att säkerhetstjänsten söker själv
skaffa fram material som behövs och endast anlitar kontaktmän om man på

grund av säkerhetsarbetets natur helt enkelt inte kan inhämta uppgifter på
egen hand.

Vad angår formerna för den av Synnerman önskade kontakten med sjukvårdsförvaltningen
är jag övertygad om att Synnerman. när han tillsade B.
att vända sig till sjukvårdsstyrelsens vice ordförande Leif Andersson, inte
åsyftat annat och mer än att få förbindelse med någon inom sjukvårdsförvaltningen
anställd tjänsteman som kunde lämna säkerhetspolisen de förhållandevis
enkla, men för det fortsatta spaningsarbetet säkerligen betydelsefulla
uppgifter som det här var fråga om. nämligen uppgifter huvudsakligen
endast om vederbörande personers arbetsplatser. Intet tyder på
att Synnerman haft i tanke att någon skulle särskilt nyanställas för detta
ändamål. De uppgifter säkerhetspolisen åstundade var i och för sig inte av
hemlig natur. Att säkerhetspolisen inte kunde öppet t. ex. genom en skriftlig
framställning begära att få dessa uppgifter sammanhänger naturligen
med de former under vilka spaningsarbete av detta slag måste bedrivas.
Jag finnér inte heller i detta hänseende fog för kritik mot Synnerman eller
annan vid säkerhetssektionen.

Idén att anställa en särskild tjänsteman synes av utredningen att döma
ha uppkommit hos Leif Andersson efter det att B. på Synnermans uppdrag
tagit kontakt med Andersson. Vad som förekommit vid samtalet med
Thalén bl. a. om Thalén tillfrågats om han ville tjäna som kontaktman är
oklart på grund av de motstridiga uppgifter som lämnats. Klart synes emellertid
att Andersson redan då haft Lindqvist i tankarna.

Syftet med Anderssons agerande har det inte varit möjligt att bringa full
klarhet i. Att det för att tillhandagå säkerhetspolisen med av den önskade
uppgifter inte krävdes att nyanställa någon tjänsteman är tydligt och borde
också ha insetts av Andersson. Det var ju fördetta ändamål helt tillräckligt
att utvälja någon lämplig tjänsteman. Även om det förhåller sig så att
Thalén avböjt ett erbjudande att bli kontaktman borde det ändock ha varit
ganska lätt att finna någon tjänsteman vid förvaltningen som varit lämplig
som kontaktman. Jag tänker närmast på Sjölenius som tidigare haft ledande
befattningar hos polismyndigheten i Göteborg.

Jag har svårt att föreställa mig att Andersson inte skulle ha insett att. om
det förelåg grundade misstankar om sabotage, detta egentligen borde anmälas
till kriminalpolisen och utredas genom dess försorg, och att undersökningar
om enbart risker för sabotage lämpligen borde anförtros någon
tjänsteman med erfarenhet av säkerhetsfrågor och med ingående kännedom
om förhållandena inom förvaltningen. Andersson har uppenbarligen
inte haft någon väl grundad uppfattning om Lindqvists förutsättningar i
fråga om ”sabotageundersökningar” utan tydligen endast antagit att
Lindqvist som reservofficer hade kvalifikationer härför.

Tänkbart motiv för Anderssom att söka bereda Lindqvist anställning
hos sjukvårdsförvaltningen kan helt enkelt enbart ha varit att han velat
hjälpa Lindqvist till en anställning. Andersson kände Lindqvist redan tidi -

gare och Lindqvist hade som framgår av utredningen talat om för Andersson
att han sökt en tjänst vid förvaltningen och även tillställt honom kopior
av sina ansökningshandlingar. Ett sådant syfte hos Andersson kan givetvis
till mycket stor del förklara hans agerande och kan måhända också utgöra
en förklaring till att Andersson inte för Örtendahl och Höglund - såvitt
måste anses framgå av utredningen - nämnde något om initiativet från säkerhetspolisen.
Jag kan i vart fall inte på den utredning jag kunnat åstadkomma
finna någon annan förklaring till att Andersson, vilket jag måste utgå
från. ej berört säkerhetspolisen för Höglund och Örtendahl.

Under alla förhållanden är det svårt att få full klarhet i Anderssons handlande
i saken och jag kan inte utesluta att även andra motiv än de här
nämnda kan ha varit bestämmande för hans agerande.

Såvitt angår Andersson stannar jag vid gjorda uttalanden.

Beträffande sedan Höglund och hans anställande av Lindqvist har jag att
utgå från att Höglund anställt Lindqvist utan vetskap om att denne i sin
tjänst vid sjukvårdsförvaltningen skulle ha något samröre med säkerhetspolisen.
Vid sådant förhållande anser jag mig inte ha anledning att närmare
pröva Höglunds ansvar för anställningen av Lindqvist. Huruvida det från
de synpunkter Höglund hade att utgå på grund av Anderssons agerande förelegat
tillräckliga skäl för att i särskild ordning anställa Lindqvist på sjukvårdsförvaltningens
ekonomiavdelning med uppgift att vid sidan av arbetet
där handha vissa interna säkerhetsuppgifter avseende påstådd sabotagerisk
innefattar bedömningsfrågor, som i förevarande sammanhang får anses
vara av underordnad betydelse och ligga vid sidan av huvudfrågorna i
ärendet.

Jag finnér därför inte skäl att uppehålla mig ytterligare vid Höglunds del
i saken.

Även beträffande Örtendahls medverkan vid anställningen av Lindqvist
stannar jag vid vad som förevarit.

Jag övergår härefter till Lindqvist och det samarbete som förekommit
mellan säkerhetspolisen och honom.

Som tjänsteman vid sjukvårdsförvaltningen har Lindqvist, sedan han
blivit tillsagd att han skulle samarbeta med säkerhetspolisen, ställt sig till
förfogande som säkerhetspolisens kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen.
Mot detta kan inte riktas någon kritik.

Samarbetet mellan säkerhetspolisen och Lindqvist i fråga om vissa anställda
vid sjukvårdsförvaltningen - överlämnande till Lindqvist av två
namnlistor och Lindqvists införskaffande och tillhandahållande av uppgifter
om var inom förvaltningen de arbetade som fanns antecknade på listorna
- samt Lindqvists åtgärd att på eget initiativ komplettera en av listorna
med namn på två anställda, som var föremål för säkerhetspolisens uppmärksamhet,
föranleder inte heller någon kritik från min sida.

Vad beträffar Lindqvists övriga ”sidouppgifter” vid sjukvårdsförvaltningen
ger utredningen inte stöd för någon anmärkning.

Som jag förut framhållit har jag under min utredning inte funnit belägg
för att någon form av åsiktsregistrering förekommit beträffande anställda
vid sjukvårdsförvaltningen.

Jag vill härutöver framhålla att under utredningen inte framkommit någon
omständighet som tyder på något samröre mellan Lindqvist och Svante
Winqvist i fråga om den förres arbetsuppgifter vid sjukvårdsförvaltningen
vid sidan av arbetet på Bureprojektet.

Jag har inte ansett mig böra ta del av det register som Winqvist enligt
uppgift privat upprättat.

Någon annan befattningshavare vid säkerhetspolisen eller sjukvårdsförvaltningen
än de som här varit föremål för min bedömning finner jag ej anledning
att särskilt uppehålla mig vid.

Med de uttalanden som jag nu gjort anser jag de frågor som framställts i
hit inkomna anmälningar tillräckligt besvarade.

Ärendet är härmed av mig avslutat.

* *

I en den 22 april 1976 till JO inkommen, av sju tjänstemän vid sjukvårdsförvaltningen
i Göteborg undertecknad skrivelse hemställdes om kompletterande
utredning i ärendet. I skrivelsen anfördes följande.

Vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg har - enligt Justitieombudsmannens
rapport ”Säkerhetspolisen och Sjukvårdsförvaltningen” - vissa former
av säkerhetsarbete förekommit. ”Arbetet” har varit av sådan natur
och omfattning att JO ej funnit skäl till anmärkning mot någon av de i utredningen
hörda personerna. Med hänvisning till rapporten kan konstateras
att de fackliga förtroendemän, som väckt frågan och drivit den till en
anmälan, ej har hörts i saken. Det står oss helt främmande, att på något vis
antyda att JO brustit i sitt arbete, men vi nödgas konstatera att de som kunnat
bringa klarhet i en för arbetstagarna väsentlig fråga, ej fått möjlighet att
yttra sig. Vår tro är att uppgifter om dessa personers namn och vad de kunnat
tillföra utredningen ”på något sätt” har undanhållits JO.

1 massmedia har vid ett flertal gånger förekommit uppgifter om att socialdemokratiska
partiet varit den verklige mottagaren av den så kallade
”sjukhusspionens” rapporter. Enligt JO:s rapport finns mycket starka
band mellan ”sjukhusspionen” (Jan Lindqvist) och förre v ordföranden i
sjukvårdsförvaltningen i Göteborg (Leif Andersson), medan några omfattande
direktkontakter mellan säkerhetspolisen och ”sjukhusspionen” ej
belyses i utredningen. Det har antytts att socialdemokratiska partiet skulle
ha en egen organisation - i massmedia döpt till SÄPO - som ombesörjer
undersökningar och registrerar meningsmotståndare, som skulle kunna bli
till skada för partiet.

Vid sjukvårdsförvaltningen finns en tjänsteman i det s. k. Bureprojektet
(Svante Winqvist), som officiellt bekräftat att han innehar ett privat register
över personer, som han riktat anmärkningar mot utifrån egna personliga
värderingar. Eftersom registret är privat är det ej att betrakta som olagligt.
”Sjukhusspionen” och den i detta stycke omnämnde Winqvist har haft

mycket nära samarbete i det s. k. Bureprojektet. Bägge har liknande motiv
för sin sysselsättning. Winqvist har dock haft så goda rådgivare att han undandragit
sig insyn, medan ”sjukhusspionen” saknat det professionella
stödet uppifrån och därmed blottat sin verksamhet för arbetskamrater och
blivit föremål för utredning. Med hänvisning till de likartade uppgifter som
de bägge nämnda personerna haft, det intima samarbetet på arbetsplatsen
och det privata registrets förekomst finns stor anledning att anta att ”sjukhusspionen”
haft tillgång till hela eller delar av Winqvists register som därigenom
inte längre är att betrakta som ett privat register och som då faller
under allmänt åtal. Med stor sannolikhet kan misstänkas att de namn
”sjukhusspionen” tillfört den ursprungliga namnlista han fått, kommer
från Winqvists register.

I socialdemokratiska partiet och/eller inom den tidigare omnämnda organisationen
SÄPO finns med till visshet gränsande sannolikhet tjänstemän
med tjänstemannaansvar, vilka ej kan undandra sig ansvar med hänvisning
till att man i detta särskilda stycke arbetat personligt eller ideellt.
Konstaterandet att en politisk organisation haft tillgång till ett, kanske flera
register över partimedlemmars, arbetstagares och enskilda medborgares
åsikter är tillräckligt för att bestrida Winqvists innehav av åsiktsregister
och naturligtvis även den ev. förekomsten av åsiktsregister hos socialdemokratiska
partiet — och därmed regeringen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts i skrivelsen hemställdes att JO
måtte

1. komplettera avgiven rapport med hörande av de förtroendevalda
inom sjukvårdsförvaltningens fackorganisationer som kan tillföra utredningen
material för en förnyad och objektiv bedömning, nämligen SKTF:s
fackklubbs ordförande Dan Svensson och v ordförande Hans Falklind,
SACO:s fackliga företrädare Roger Hammarström och Pider Åvall, samt
de övriga som dessa personer kan anvisa,

2. utreda och bekantgöra i vad mån socialdemokratiska partiet och därmed
regeringen haft tillgång till Winqvists åsiktsregister,

3. utreda och bekantgöra i vad mån "sjukhusspionen” haft tillgång till
Winqvists åsiktsregister,

4. utreda i vilken omfattning Winqvists åsiktsregister med denna nya belysning
är olagligt, samt

5. utreda den ev. förekomsten av SÄPO och dess samröre med socialdemokratiska
partiet och därmed också landets regering.

I beslut den 27 april 1976 anförde JO Thyresson följande.

Innan jag tar upp de olika yrkandena till behandling vill jag kort erinra
om JO:s kompetens, dvs. inom vilket område JO är behörig utöva tillsyn.
Enligt 12 kap. 6 § forsta stycket regeringsformen skall JO, i enlighet med
instruktion som riksdagen beslutar, utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig
verksamhet av lagar och andra författningar. I den åsyftade instruktionen
2 § första stycket punkterna 1 -3 stadgas att under JO:s tillsyn står
statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän och andra befattningshavare
vid dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst eller uppdrag,

varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet.
Regeringen och statsråd är i sistnämnda paragraf andra stycket 4 punkten
uttryckligen undantagna från JO:s tillsyn.

Vad angår det i punkten 2 i den till mig inkomna skrivelsen framställda
yrkandet om utredning i vad mån det socialdemokratiska arbetarepartiet
och därmed regeringen haft tillgång till Winqvists s. k. åsiktsregister kan till
en början konstateras att det här är fråga om ett helt privat register. Förandet
av registret och befattningen i övrigt därmed faller således inte under
JO:s tillsyn. På grund härav och eftersom enligt vad som framgår av det föregående
ej heller vare sig politiskt parti eller regeringen står under sådan
tillsyn är jag inte behörig företaga utredning i begärt avseende.

Beträffande det i punkten 3 i skrivelsen framställda yrkandet om utredning
i vad mån Lindqvist haft tillgång till Winqvists register vill jag erinra
om att jag i beslutet i ärendet angående säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen
konstaterade att det i ärendet inte framkommit någon omständighet
som tydde på att något samröre förekommit mellan Lindqvist och
Winqvist i fråga om Lindqvists arbetsuppgifter vid sjukvårdsförvaltningen
vid sidan av arbetet på Bureprojektet. I detta konstaterande ligger bl. a. att
jag inte funnit att Lindqvist haft tillgång till Winqvists register.

Med anledning av den i skrivelsen framställda misstanken att de två
namn som Lindqvist tillfört en namnlista från säkerhetspolisen kommit
från Winqvists register, kan erinras om att Lindqvist redogjort för hur han
fått dessa namn vid samtal med en bekant inom det socialdemokratiska arbetarepartiet
och två medlemmar av kommunalarbetareförbundet och att
jag inte haft stöd för att betvivla riktigheten av Lindqvists uppgift härvidlag.

Då jag saknar anledning antaga att ytterligare utredning om huruvida
Lindqvist haft tillgång till Winqvists register skulle tillföra saken något nytt
av väsentlig betydelse företar jag inte vidare åtgärd här.

Angående det i punkten 4 i skrivelsen till mig framställda yrkandet om
utredning i vilken omfattning Winqvists register numera är att anse som
olagligt inskränker jag mig till att hänvisa till att jag i mitt beslut den 12 september
1975 i det s. k. IB-ärendet uttalat att det i och för sig inte förelåg något
lagligt hinder mot registrets förande. Jag har ingen anledning att nu
ändra mening.

Eftersom regeringen och politiskt parti, såsom förut angivits, inte står
under JO:s tillsyn är jag inte behörig tillmötesgå det i punkten 5 i skrivelsen
till mig framställda yrkandet om särskild utredning angående ”den ev. förekomsten
av SÄPO och dess samröre med socialdemokratiska partiet och
därmed också landets regering”.

Jag kommer så slutligen till det mera allmänt utformade yrkandet i punkten
1 i skrivelsen, i vilket begäres komplettering av min utredning i ärendet
angående säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen genom hörande av
bl. a. förtroendevalda personer inom förvaltningens fackorganisationer.

Huvudspörsmålen i det nämnda ärendet var frågan om tillbörligheten av
en kontaktman åt säkerhetspolisen vid sjukvårdsförvaltningen och frågan
om förekomst av åsiktsregistrering beträffande personer anställda vid förvaltningen.

Såvitt angår den första frågan kan påpekas att jag hört samtliga personer
som medverkat till att Lindqvist kom att bli kontaktman. Det synes mycket
litet sannolikt att förhör med andra personer skulle kunna tillföra utredningen
något nytt av betydelse för bedömningen av sagda fråga.

Beträffande frågan om åsiktsregistrering vill jag först erinra om att det legala
förbudet mot sådan registrering f. n. endast avser det polisregister
som för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av
brott mot rikets säkerhet m. m. föres vid säkerhetsavdelningen inom rikspolisstyrelsen
och det mindre polisregister som i samma syfte föres vid
varje sektion av säkerhetspolisen ute i landet och som i princip utgör ett utdrag
av det centrala registret beträffande uppgifter som berör vederbörande
sektion. 1 2 § andra stycket personalkontrollkungörelsen föreskrivs att
det i polisregister varom här är fråga inte får göras anteckning enbart av
det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt
givit uttryck för politisk uppfattning. I samma stycke anges vidare att närmare
bestämmelser om tillämpningen av denna föreskrift meddelas av regeringen.

Såsom framgår av mitt beslut i ärendet angående säkerhetspolisen och
sjukvårdsförvaltningen har jag i erforderliga delar granskat såväl säkerhetspolisens
centrala register som det lokala registret vid säkerhetspolisens
sektion i Göteborg och även i övrigt genomgått material hos polisen
av betydelse för utredningen. Jag har därvid, såsom även anges i nämnda
beslut, inte funnit belägg för att någon form av åsiktsregistrering förekommit
beträffande anställda vid sjukvårdsförvaltningen.

Då jag sålunda själv genom granskning av sagda material, som är sekretesskyddat,
direkt förvissat mig om att någon åsiktsregistrering inte föranletts
av Lindqvists verksamhet finnér jag det helt meningslöst med ytterligare
utredning härvidlag genom hörande av personer som inte kan ha haft
del av samma material.

Ej heller i övrigt finner jag anledning till ytterligare utredning angående
vad som förevarit.

Redovisning av viss utredning i brottmål

I Stockholms läns landstings revisionsnämnd framfördes enligt protokoll
den 15 och 16 mars 1966 kritik mot att ett stort lager av kontorsmöbler tillhöriga
landstinget hade samlats i en av landstinget hyrd lokal i Solna. Ut -

redning inleddes inom landstinget. Dåvarande JO Bexelius fick kännedom
om den inledda utredningen och lät utreda frågan huruvida landstingets
förvaltningsutskott, någon delegation inom landstinget eller befattningshavare
där gjort sig skyldiga till tjänstefel i samband med landstingets upphandling
och lagerhållning av möbler. Bexelius uppdrog därefter åt länsåklagaren
Thorsten Rosenberg att vid Solna domsagas häradsrätt väcka
och utföra åtal mot vissa befattningshavare vid landstinget, bl. a. finansdirektören
Per Erik Öberg, för brottsligt förfarande i samband med landstingets
upphandling av utrustning. Under utredningen hade även uppkommit
misstanke om att Rolf König Berg hade förfarit brottsligt som leverantör
till landstinget. Frågan huruvida Berg hade gjort sig skyldig till brott låg
inte under JO:s prövning. Efter förordnande av riksåklagaren lät Rosenberg
göra förundersökning i fråga om Berg. Rosenberg förde därefter talan
enligt erhållna uppdrag mot Öberg och de andra tjänstemännen vid landstinget
samt mot Berg. Häradsrätten meddelade dom i målet den 4 augusti
1969. Målet fördes vidare till Svea hovrätt och därefter till högsta domstolen.
Hovrätten meddelade dom i målet den 15 juli 1970 och högsta domstolen
den 24 maj 1973. För Öbergs och Bergs del blev den slutliga utgången
av målet att Öberg dömdes för tjänstefel till 20 dagsböter och Berg för grovt
bedrägeri, anstiftan av trolöshet mot huvudman, bestickning och falskdeklaration
till fängelse två år och avsättning från befattning som kapten i reserven.

Rosenbergs uppdrag som åklagare i målet upphörde under handläggningen
i högsta domstolen, sedan Rosenberg hade begärt entledigande med
hänvisning till andra arbetsuppgifter. Annan åklagare slutförde alltså talan
i högsta domstolen.

I skrivelse till JO framförde Berg, Öberg och riksdagsmannen Anders
Wijkman klagomål mot Rosenberg för att denne - sedan han under målets
handläggning vid häradsrätten hade motsatt sig att inventering gjordes hos
landstinget rörande arkivskåp av en viss typ vilka berördes i målet — föranstaltade
om en sådan inventering, men underlät att redovisa dess resultat
som enligt klagandena talade till Bergs förmån. Berg klandrade även revisionsdirektören
vid landstinget Torsten Anderssons handlande i samband
med inventeringen. Vidare klagade Berg och Öberg över det sätt varpå
Rosenberg i andra hänseenden utfört uppdraget som åklagare i målet.
Slutligen framförde Sven Sandell i skrivelse till JO klagomål mot landstinget
och landstingsrådet Gunnar Hjerne för att inventeringen förtegs under
målets handläggning. Sandells klagomål avsåg också organisatoriska brister
hos landstinget m. m.

Efter remiss avgav Rosenberg och landstingets förvaltningsutskott yttrande
i ärendet. Förhör hölls på ombudsmannaexpeditionen med Andersson.
Vidare avgav riksåklagaren på begäran yttrande i ärendet.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande i beslut den 26 april 1976.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande rörande frågan om inventering
av arkivskåp hos landstinget.

En av åtalspunkterna i åtalet mot Berg avsåg ansvar för grovt bedrägeri, i
huvudsak enligt följande. 1 två fakturor, dagtecknade den 24 och 30 september
1963, krävde Berg i sitt företags, AB Svenska Interplanerings, namn
landstinget på betalning av 55379 kr. 20 öre. Han uppgav därvid att han
(här och i fortsättningen avses med Berg även hans företag) hade levererat
16 stycken arkivskåp i plåt (s. k. grossarkiv av ett tyskt fabrikat Velox) till
landstinget, oaktat så inte hade skett. Berg lämnade denna sanningslösa
uppgift för att narra till sig pengar av landstinget. Fakturorna överlämnade
Berg till en tjänsteman vid landstinget.

Utan att kontrollera leveransen intygade denne på tjänstens vägnar att
grossarkiven hade mottagits och godkänts. Landstinget betalade det fakturerade
beloppet. Landstinget led skada som uppgick till samma belopp.
Med hänsyn till att Bergs bedrägeribrott ingick i en serie av likartad brottslighet
som avsåg betydande värde och till övriga omständigheter påstods
brottet vara att bedöma som grovt.

För att styrka åtalet i förevarande punkt tog åklagaren fasta på det förhållandet,
att Berg inte kunde ha levererat flera grossarkiv till landstinget
än Berg själv hade köpt in, och åberopade en jämförelse mellan det antal
grossarkiv som Berg själv hade köpt in och det antal som han enligt fakturor
hade sålt till landstinget. Under tiden den 1 januari 1963-den 30 september
1965 köpte Berg sålunda enligt åklagaren in 326 grossarkiv från den
tyska tillverkaren Velox-Werkes generalagent Scandinavian Office Organisation
Ltd (SOOL) i Köpenhamn, men fakturerade landstinget 350 stycken.
Av de 326 inköpta skåpen fakturerade Berg 295 i nära anslutning till sina
inköp. I övrigt korresponderade inte in- och utfakturering. Mot inköp
av 31 grossarkiv stod utfakturering av 55 stycken. Åtalet begränsades dock
att avse 16 av de 24 utfakturerade skåp som inte motsvarades av inköp från
SOOL.

Berg uppgav i målet att förklaringen till den bristande överensstämmelsen
mellan inköp från SOOL och faktureringarna var att han under den aktuella
tiden köpt grossarkiv, förutom av SOOL, av sin brors svärfar Åke
Larsson, avliden år 1966, och att inköpen från Larsson av vissa skäl inte
var bokförda.

Häradsrätten och hovrätten lämnade Bergs invändning om leveranser
från Larsson utan avseende och fann åklagarens påstående om överfakturering
styrkt. Båda domstolarna fällde därför Berg till ansvar i förevarande
åtalspunkt. Under målets handläggning vid högsta domstolen gjordes på
riksåklagarens föranstaltande en inventering av de grossarkiv som dåmera
fanns hos landstinget och viss komplettering av den utredning om landstingets
inköp av grossarkiv som hade gjorts tidigare i målet. Följande uppgifter
om resultatet av undersökningen antecknades i högsta domstolens

dom. Inventeringen gav vid handen att landstinget innehade 508 grossarkiv
(av olika typer, A 3—6), varvid inräknats även 13 icke monterade. I fråga
om landstingets inköp av skåp av det slag åtalspunkten avser har beträffande
1961 och 1962 inte kunnat hämtas ledning av bokföringsverifikationer,
eftersom sådana inte längre finns i behåll. Med ledning av upphandlingsprotokoll
och vissa andra återfunna handlingar har dock konstaterats, att
44 skåp inköpts under dessa år. Under tiden den 1 januari 1963-den 30
september 1966 har, som framgår av den till grund för åtalet liggande utredningen,
landstinget betalat Berg för 350 grossarkiv enligt erhållna fakturor,
häri sålunda inräknat även vad som kan tänkas utgöra överfaktureringar.
Efter den 30 september 1966 har inköpts 111 grossarkiv. Då de sålunda
antecknade inköpen avser sammanlagt (44+350+111 =) 505 grossarkiv,
tyder inventeringsresultatet på att hos landstinget finns ett överskott
på 3 grossarkiv. I undersökningsmaterialet finns vissa osäkerhetsfaktorer.
Sålunda kan å ena sidan vissa arkivdelar ha utrangerats som skrot, i vilket
fall den angivna överskottssiffran är för låg. Å andra sidan kan det inte uteslutas,
att 1961 och 1962 skett vissa inköp utöver dem som konstaterats vid
undersökningen. Är detta fallet, kan i verkligheten ett underskott föreligga.

Riksåklagaren hävdade i högsta domstolen att viss osäkerhet även vidlådde
beräkningen av det antal grossarkiv som skulle erhållas genom uppmontering
av befintliga delar.

I anslutning till redogörelsen om landstingets innehav av grossarkiv anförde
högsta domstolen följande.

Av de påtalade osäkerhetsmomenten i det föreliggande materialet är risken
att inköpen 1961 och 1962 är ofullständigt redovisade mest betydelsefull.
Därtill kommer att beträffande inköpssidan viss ytterligare oklarhet
föreligger genom att i den delen, såvitt angår tiden den 1 januari 1963-den
30 september 1966, den nya undersökningen bygger på Ove Olofssons ursprungliga
utredning. Om den sistnämnda utredningen har riksåklagaren -i annat sammanhang än då inventeringsfrågan var föremål för behandling
— upplyst, att den såvitt gäller 1964 och 1965 avsett grossarkiv av typ A 3
och för dessa år ej innefattat en fullständig redovisning beträffande grossarkiv
av typerna A 4, A 5 och A 6; i vad mån arkiv av de tre sistnämnda typerna
inköpts 1964 och 1965 synes alltså ej vara klarlagt. I det vid inventeringen
funna antalet av 508 grossarkiv ingår däremot alla dessa typer. Med
hänsyn till de nämnda osäkerhetsmomenten kan några slutsatser icke dragas
därom att landstingets innehav av grossarkiv fullt ut motsvarar vad
Berg fakturerat och landstinget betalat. Vad som framkommit är dock av
beskaffenhet att skapa sådant mått av tvivel rörande förekomsten av överfakturering
av grossarkiv att åtalet i åtalspunkt 10 måste lämnas utan bifall.

Resultatet av den inventering riksåklagaren lät göra blev sålunda av direkt
avgörande betydelse vid högsta domstolens prövning av åtalet i förevarande
punkt. Frågan om inventering hade emellertid tagits upp redan under
huvudförhandlingen vid häradsrätten i slutet av februari månad 1969.

7 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

Berg synes då ha framfört önskemål om inventering, men Rosenberg motsatt
sig att inventering gjordes. Rosenberg torde härvid ha ansett att en inventering
skulle bli tidsödande och kostnadskrävande och att den skulle ha
intet eller ringa värde som bevis. Häradsrätten fattade inte något särskilt
beslut i denna sak och efterkom alltså inte Bergs önskemål om inventering.
Rosenberg synes emellertid ha vänt sig till Andersson, då landstingsrevisor,
och begärt eller i annan form tagit initiativ till en undersökning beträffande
landstingets grossarkiv. Med anledning härav räknade befattningshavare
vid landstinget den 4 mars 1969 de grossarkiv som fanns på tre av
landstingets sjukhus, nämligen Danderyds, Nacka och Södertälje sjukhus.
Resultatet redovisades för Rosenberg i tre intyg, två av dem rubricerade
”Inventering av Grossarkiv”. Det sammanlagda an talet grossarkiv enligt intygen
var 467. I ett av intygen uppgavs att 74 grossarkiv hade inköpts den
12 juni 1968, dvs. efter det att Berg hade slutat leverera till landstinget. Rosenberg
upplyste inte motparterna eller domstolen om den sålunda gjorda
undersökningen. Först under handläggningen i högsta domstolen och sedan
Rosenbergs uppdrag som åklagare i målet hade upphört fick motparterna
och domstolen kännedom därom.

Utredningen i ärendet ger inte stöd för antagande att resultatet av denna
partiella inventering hade något självständigt bevisvärde i sak. Enligt min
mening saknas anledning att, som klagandena synes göra, antaga att hela
målet skulle ha fått en annan utgång, om Rosenberg hade redovisat inventeringsresultatet.
Däremot var uppenbarligen resultatet, såsom riksåklagaren
har anfört, ägnat att belysa möjligheterna att göra en fullständig inventering
och hade kunnat påverka domstolarnas ställningstagande i inventeringsfrågan.

Det förhållandet att Rosenberg för sin del ansåg att en inventering knappast
skulle kunna ge resultat som hade värde som bevis i målet kan inte
gärna föranleda anmärkning. Rosenberg ansåg ju tydligen att han kunde
styrka åtalet i förevarande punkt genom att visa att Berg hade köpt in ett
mindre antal grossarkiv än vad han fakturerat landstinget. Den utgången
fick också saken i häradsrätten och hovrätten. Vidare synes Rosenberg ha
menat att resultatet av en inventering skulle bli osäkert och - bl. a. med
hänsyn till att det inte kunde fastställas hur många grossarkiv landstinget
hade köpt av annan leverantör än Berg - inte kunna förringa värdet av den
övriga bevisningen.

Mot denna bakgrund kan man emellertid fråga sig varför en partiell inventering
ändå gjordes på föranledande av Rosenberg. Rosenberg har i
denna del uppgett bl. a. följande. Det är omöjligt för honom att numera
ange omständigheterna kring inventeringsintygens tillkomst. Allaarbetspapper
och minnesanteckningar har förstörts. Det kan emellertid mycket
väl förhålla sig så att Rosenbergs förfrågan till Andersson har föranletts av
diskussioner i häradsrätten och gjorts strax innan rätten behandlade frågan
om inventering vid tillfället i slutet av februari 1969. Rosenberg har sedan

fått svar från Andersson den 4 mars 1969 eller någon av dagarna närmast
därefter, då inventeringsfrågan tydligen hade förfallit.

Vare sig det förhåller sig så som Rosenberg har antagit eller icke, måste
det ifrågasättas om han inte borde ha upplyst motparterna och domstolen
om sin begäran om utredning angående grossarkiven och om utredningens
resultat. En åklagare skall iaktta objektivitet i sin verksamhet. Han skall,
som riksåklagaren har påpekat, verka för att genom utredning saken blir
allsidigt belyst och tillföra målet allt material som kan vara av betydelse.
Enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken har den misstänkte och
hans försvarare rätt att innan åtal beslutas ta kännedom om vad som har
förekommit vid förundersökningen. Motsvarande måste anses gälla i fråga
om kompletterande utredning som åklagaren låter göra, sedan förundersökningen
en gång har avslutats och åtal väckts. Åklagaren bör om möjligt
samarbeta med den misstänkte och hans försvarare eller i varje fall så långt
det är möjligt öppet redovisa sina åtgärder för den misstänkte eller tilltalade
och hans försvarare. I överensstämmelse härmed borde Rosenberg ha
upplyst om den partiella inventeringen av grossarkiv. Även om Rosenberg
i princip motsatte sig inventering, behövde det inte ligga något anmärkningsvärt
i att han låtit göra vissa undersökningar, kanske för att få de påstådda
svårigheterna med en inventering belysta.

Vidare är det att märka att Berg i hovrätten tog upp frågan om inventering
på nytt. Rosenberg hade således särskild anledning att redovisa den
partiella inventeringen i hovrätten. Fastän Bergs försvarare i sammanhanget
framhöll att inget försök hade gjorts från åklagarens sida att företa åtminstone
några punktkontroller rörande levererade varor genom en inventering
på vederbörande institutioner inom landstinget, nämnde Rosenberg
inte den partiella inventeringen. Det finnér jag vara i hög grad anmärkningsvärt.
Det bör tilläggas att Rosenberg också i hovrätten motsatte sig
inventering och att hovrätten avslog Bergs yrkande därom.

Om en åklagare vidtar en åtgärd som den här diskuterade utan att upplysa
den tilltalade eller hans försvarare därom, men den tilltalade på annat
sätt får veta vad som skett, finns det en påtaglig risk för att den tilltalade -med hänsyn till sin utsatta belägenhet som tilltalad - tror att åklagaren har
brustit i objektivitet och försökt ”komma åt” honom. Det är därför inte
förvånande att Berg fått en sådan uppfattning i förevarande fall. Självfallet
är det angeläget att uppkomsten av sådana tankar hos den tilltalade förebyggs
genom öppet uppträdande på åklagarsidan.

Jag finner alltså att Rosenberg, då han underlåtit att i målet omnämna eller
eljest redovisa den utförda partiella inventeringen, har brustit i vad som
bör anses åligga honom som åklagare. Det kan synas märkligt att vikten av
en öppen redovisning inte stått klar för en åklagare med så omfattande yrkeserfarenhet,
och bakgrunden till Rosenbergs handlande är inte alldeles
lätt att förstå. Jag anser mig emellertid kunna utgå från att Rosenberg, som
uppenbarligen varit fullt övertygad om Bergs skuld, har starkt underskattat

100

möjligheten att en inventering skulle kunna få avgörande betydelse i målet
och att han därigenom kommit att missbedöma frågan om redovisning av
det utförda arbetet. Däremot finner jag inte fog för antagande att Rosenberg
skulle ha sökt inverka obehörigt på rättvisans gång i saken genom att
undanhålla bevisning som han insett skulle försvaga åtalet.

Klagomålen i inventeringsfrågan föranleder inte ytterligare uttalande
från min sida.

Klagomålen i detta ärende avser händelser som ligger förhållandevis
långt tillbaka i tiden och klagomålen anfördes först flera år efter det att
händelserna inträffat. Att utredning trots detta inleddes här beror på att det
i klagomålen uttalades en misstanke om allvarligt brott, nämligen misstanke
om att i ett brottmål uppsåtligen skulle ha undertryckts bevisning som
var till den tilltalades förmån. Klagomålen i övriga delar har jag inte ansett
böra föranleda någon åtgärd från JO:s sida, när klagomålen har anförts så
sent som skett. Vad beträffar Sandells klagomål bör nämnas att frågan om
brister i landstingets organisation och handläggningsrutiner prövades av
JO Bexelius i särskilt beslut, sedan han hade uppdragit åt Rosenberg att
väcka och utföra åtal mot vissa landstingstjänstemän (dnr 1768/68, beslut
den 9 juli 1969).

Klagomål över att polis underlåtit att ingripa
efter anmälan om barnmisshandel1

Dagens Nyheter innehöll den 24 september 1975 en artikel under rubriken
”Vad gjorde polisen? Rå misshandel mot elvaåring”. I artikeln lämnades
uppgifter om att en 43-årig man häktats för misshandel av en 11-årig
pojke. Misshandeln hade skett med piska eller flätad elsladd och skadorna
sträckte sig från ansiktet till benen. Det uppgavs att grannar kallat på polis
den 4 september 1975, då man från mannens lägenhet hört hjärtskärande
skrik som tycktes komma från ett barn. Någon polis hade emellertid inte
kommit. Enligt artikeln visste polisens utredare genom uppdragslistoma
på ledningscentralen att en patrull skickats till den aktuella adressen och
det uppgavs att två polismän, som enligt artikeln varit på platsen, uppgivit
att de inte tagit sig in, då ytterdörren till fastigheten varit låst. Det uppgavs
vidare att personal från kriminalen senare undersökt dörren och därvid
funnit att den med lätthet kunde öppnas. Sedan anmälan skett till socialförvaltningen
hade sedermera tillsetts att barnet förts till läkare.

1 Klagomål mot socialförvaltningen i Stockholm angående underlåtenhet att ingripa
vid misstänkt misshandel av samma barn, m. m., har prövats av JO Ekberg i beslut
den 28 juli 1976. Detta beslut kommer att redovisas i senare ämbetsberättelse.

101

Med anledning av uppgifterna i tidningsartikeln skedde remiss till polismyndigheten
i Stockholms polisdistrikt för utredning och yttrande, såvitt
gällde polisens handläggning av fallet.

Bland inkomna utredningshandlingar ingick utskrift av ett bandinspelat
förhör hållet den 11 september 1975, med en kvinna - A. - född 1924.
som på förhörsledarens frågor uppgav bl. a. följande (citerat).

Jag låg och läste på sängen och hade fönstret öppet och balkongdörren
öppen, då hör jag att någonting skriker någonting fruktansvärt alltså. Det
skriker till, då rusar jag upp för att titta efter vad det kan vara. Jag ser inte
så mycket just då för jag sprang ut på balkongen, men går tillbaks till sovrummet,
därifrån ser jag det här gårdshuset helt och ser att det lyser i fönsterna.
Där genom två stycken gardiner ser jag, det är tyllgardiner liksom,
jag ser i varje fall att det försiggår någonting där inne och att ett barn skriker.
Jag tycker känna igen konturerna av den mörka pojke som jag sett där
ibland på gården och även på gatan. Pojken skrek och han låg på golvet
och en man, vad jag kan förstå är en man som också är mörkhyad slå honom
med ett tillhygge.

Ja det såg jag att han slog med. Då prick, kvart över tio ringde jag 90000,
jag sprang runt och titta i telefonkatalogen och slår upp polisen där det står
ring 90000. Sen ringde jag 90 000 kvart över tio, prick kvart över tio var
min klocka.

Jag slog då 90000 och frågar på 90000 var jag vänder mig om jag misstänker
barnmisshandel, polisen, svarar dom. Ge mig polisen då, sa jag. Då
svarar polisen,jag tror han sa ett namn, men det kommer jag bara inte ihåg,
aldrig i livet jag har inte tänkt på det heller. Och jag talade om vem jag var
och var jag bodde, jag sa mitt hela namn och att jag bor på Upplandsgatan
34 och så vidare och jag misstänker barnmisshandel i ett gårdshus här, sa
jag, två portar nedanför min kan det vara. Kommer vi in genom er port,
svarade polisen, nej, sa jag. det gör ni inte. Då kommer vi inte in där på
gården, sa han. Det visste ju inte jag, men här igenom min port kommer ni
inte in för det är en ... här emellan svarade jag. Då så kan vi inte göra så
mycket, sa han om vi ändå inte kommer in genom porten. Ja, men någonting
måste göras, sajag, och nu börjar jag faktiskt må illa, för då såg jag hur
han slog på barnet.

Förhörsledaren: Så medan ni talade med polisen så såg ni ut genom fönstret
att misshandeln pågick?

Ja.

Förhörsledaren: Talade ni om detta för polismannen?

Ja, jag sa det, jag ser ju här från mitt fönster hur han slår på barnet.

Förhörsledaren: Vad säger polismannen då?

Nu börjar jag må illa, sajag, för jag ville kräkas, ja men jag förstår det, sa
han, men vi kan ingenting göra om vi inte kommer in i porten. Ja men, sa
jag, nu kommer det ut en man här på gården, jaha, sa han, vad gör han, ja
han tittar, men han tittar mot fel fasad, fel fastighet helt enkelt, och sen försvann
han bara. Då sa polismannen, jaha, sa han, men håll ett öga på det
eller något i den stilen och ring oss om detta fortsätter, blir det tyst och
lugnt i lägenheten, det kanske blir tyst nu, sa han, när han såg en man ute

102

på gården för då tittade den här, om det är pappan, han tittade ut då för då
hade han fönstret på glänt. Då tittade han ut och stängde till sitt fönster.
Men han slog senare på barnet efter han hade stängt fönstret. Som sagt
var, jag stod och titta på det där till det blev mörkt i huset och en kvart
över elva la jag mig ner i sängen och då var det mörkt och släckt i gårdshuset
som jag beskriver.

Förhörsledaren: Kan ni exakt ange den tidpunkt då ni ringde till polisen?

Klockan kvart över tio på kvällen, det är exakt tid för det är jag säker,
jag tittade på klockan när jag gjorde det.

Vid polisens utredning hördes en telefonist vid televerket, som uppgav
att hon på kvällen den 4 september 1975 emottog ett samtal på larmväxeln
90 000 från en kvinna, som berättade att hon från sitt fönster såg hur en färgad
pojke blev slagen och undrade vart hon skulle vända sig. Telefonisten
kopplade samtalet till radiopolisen. Telefonisten hade bestämt för sig att
kvinnan ringde en gång till och i upprörd ton frågade om de inte kom snart
samt sade ”skynda er, skynda er, för han blir ihjälslagen”. Även detta
andra samtal kopplades till radiopolisen.

Vaktföreståndare vid larmväxeln uppgav att fem ledningar ledde från
växeln till polisens ledningscentral och att vid akuta angelägenheter, såsom
det aktuella angående pågående barnmisshandel, så kopplades samtalen
till ledningscentralen. Det ifrågavarande samtalet hade därför med säkerhet
kopplats dit.

Enligt polisutredningen tjänstgjorde vid ledningscentralen på kvällen
den 4 september 1975 tolv polismän, vilka samtliga hördes. Ingen av dem
hade emottagit samtal från A.

Vid ett kompletterande förhör med A. den 3 oktober 1975 framkom följande.

A. är fullkomligt säker på att hon ringde 90000, att hon i växeln blev
kopplad till polisen, att en man svarade där och uppgav sitt namn, att hon
icke kan minnas detta namn eller dess begynnelsebokstav, att hon ej heller
kan minnas om personen talade med någon särskild dialekt. Hon framhöll
att hon vid samtalet var mycket upprörd över vad hon sett och hört och
fortfarande var vittne till. Att misshandeln pågick vid telefonsamtalet
klargjorde hon genom att omtala att hon såg hur mannen fortfarande slog
barnet.

Bland utredningshandlingama ingick också kopior av de uppdaterade
ingripandemeddelanden som avsåg den 4 september 1975. Inget av dem
gällde den aktuella adressen. Någon polispatrull hade därför, uppgavs det i
utredningen, inte sänts till adressen och efter samtal med personal vid
våldsroteln ansågs ha klarlagts att polis ej varit på platsen den 4 men väl
den 5 september 1975 efter framställning från en inspektör vid socialförvaltningen.

I yttrande anförde polismästaren i Stockholm Kurt Lindroth följande.

103

Med hänsyn till de uppgifter som lämnats av telefonisten Elsa Margareta
Viking har A:s telefonsamtal via nummer 90000 med all sannolikhet kopplats
till polisens ledningscentral.

De polismän som vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjorde i ledningscentralen
har emellertid förnekat att de mottagit något samtal med den innebörd
som A. uppgivit. På grund av att A. enligt egen uppgift under detta samtal
varit mycket upprörd på gränsen till illamående kan det emellertid ej anses
helt uteslutet att missförstånd uppkommit och hennes anmälan felbedömts
och fallit i glömska. Jag har också svårt att tro att en polisman kunnat underlåta
att reagera med omedelbara åtgärder på de uppgifter A. uppger sig
ha lämnat.

Genom fortsatt utredning torde man icke kunna erhålla någon klarhet i
frågan om vilken polisman som tog emot samtalet och som tog ställning till
de uppgifter som lämnades.

Det är djupt beklagligt att en hänvändelse till polisen i ett så allvarligt
ärende som det A:s samtal gällde inte föranlett omedelbara åtgärder. Polisens
åligganden härvidlag är uppenbara och borde inte kräva särskilt påpekande
för någon polisman. Vad som förevarit i detta ärende utgör emellertid
i sig en allvarlig erinran om vikten av att noggrant pröva innebörden av
varje hänvändelse till polisen från allmänhetens sida.

Sedan polisstyrelsens yttrande och utredning inkommit hit, hördes A. ytterligare
per telefon av personal vid ombudsmannaexpeditionen. Hon hänvisade
härvid till de uppgifter hon tidigare lämnat i saken och uppgav härutöver
att telefonsamtalet med polismannen avslutades med att denne uppmanade
henne att återkomma om det inte blev lugnt. På fråga från henne
om hon då skulle få tala med samma polisman hade han svarat jakande.
Vid samtalets slut hade det således, uppgav hon, stått helt klart för henne
att polisen inte skulle komma till platsen om hon inte ringde på nytt. Hon
ringde dock inte något ytterligare samtal till polisen, varför uppgiften (av
telefonisten) om två samtal var felaktig.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande i beslut den 24 mars 1976.

Med hänsyn till A:s förhörsuppgifter och vad som uppgivits av den hörda
telefonisten får anses klarlagt att A. haft ifrågavarande samtal med en
polisman. Hennes beskrivning av samtalet har den karaktären att anledning
saknas att ifrågasätta annat än att samtalet haft det huvudsakliga innehåll
som hon uppgivit. Trots att det, såsom polisstyrelsen uttalat, är svårt
att tro att en polisman kunnat underlåta att reagera med omedelbara åtgärder
på de uppgifter hon sagt sig ha lämnat, tycks detta dock ha inträffat.

Anmärkningsvärt nog har utredningen inte förmått ge klarhet i frågan
om vilken polisman som tog emot samtalet och tog ställning till de uppgifter
som lämnades. Man kan därför inte rättvist bedöma polismannens ställningstagande
och orsakerna till detta. Med hänsyn till vad som nu i efterhand
är känt om misshandeln, vilken lett till fällande dom, kan blott
konstateras att en grov missbedömning gjorts av någon polisman.

104

Såsom polisstyrelsen anfört utgör det inträffade i sig en allvarlig erinran
om vikten av att noggrant pröva innebörden av varje hänvändelse till polisen
från allmänhetens sida. När det gäller en hänvändelse om ifrågasatt pågående
bammissshandel får jag betona att den egentliga prövningen av saken
bör ske där direkta iakttagelser kan göras och att någon sållning dessförinnan
knappast kan ske annat än i uppenbara undantagsfall, då man är
tveklöst förvissad om att allt fog saknas för uppgiftslämnarens påståenden.

Transport av skadad person med polishelikopter

I en skrivelse till JO påtalades att ett kansliråd i justitiedepartementet,
som fått en hälsena skadad vid en tennismatch, på order av rikspolisstyrelsen
förts med helikopter från Grebbestad till Torslanda och därifrån med
ambulansflyg till Stockholm. Det ifrågasattes om transporten inte kunnat
ske till sjukhus i Uddevalla i stället för till Karolinska sjukhuset. Klaganden
begärde att JO skulle utreda om transporten varit befogad och att JO
skulle ställa till ansvar den som beordrat transporten, om det varit så att
den skadade otillbörligt utnyttjat sin ställning och sina personkontakter för
att snabbt och bekvämt komma till sin hemort. I skrivelsen uppgavs vidare
att helikoptern vid tillfället användes vid efterspaning av en person, som
befarades ha drunknat. Det ifrågasattes om ej den saken var viktigare än
transporten av den skadade till Stockholm.

Efter remiss inkom rikspolisstyrelsen med upplysningar i saken.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande i beslut den 26 januari
1976.

Av erhållna upplysningar framgår att enligt gällande föreskrifter ambulansflygtjänst
får användas vid sådant olycksfall, där den skadade avses
vara i oundgängligt behov av att snarast erhålla sjukhusvård. Det förutsätts
då bl. a. att användande av andra transportmedel skulle medföra sådan
tidsutdräkt att den skadades liv eller hälsa kunde äventyras. Ambulansflyg
skall enligt föreskrifterna rekvireras av läkare eller av distriktssköterska
eller distriktsbammorska. Om behörig person ej anträffas får
rekvisition dock göras direkt hos sambandscentral, därvid i tveksamma
fall vederbörande befäl skall rådgöra med läkare. Rekvisition av ambulansflygning
skall beträffande vissa områden av riket göras hos sambandscentral
och i övrigt hos rikspolisstyrelsen, som föreskrivit att rekvisition av
polishelikopter i Göteborg skall ske hos sambandscentralen i Göteborg.
Ansvaret för ledning och samordning av ambulans- och räddningsflygtjänsten
vilar sedan den 1 juli 1969 på rikspolisstyrelsen.

105

Enligt de från rikspolisstyrelsen erhållna upplysningarna hade framställning
om flygtransport gjorts av den skadade själv per telefon till avdelningschefen
för rikspolisstyrelsens tekniska byrå. vilken utsetts att såsom
flygchef ansvara för flygsäkerhetsfrågorna och som för rikspolisstyrelsen
utfärdat föreskrifterna angående polishelikopter. Avdelningschefen hade
bifallit framställningen och uppdragit åt den polisintendent vid polisbyrå I,
som var handläggare av ärenden angående taktiska frågor rörande ambulansflygtjänsten,
att ordna med helikoptertransport från Grebbestad till
Torslanda. Avdelningschefen hade villfarit den skadades begäran med
hänsyn till att den skadade erhållit läkarremiss till Karolinska sjukhuset för
skyndsam operation och till att landsvägstransport med ambulans den
långa sträckan till Stockholm en fredagseftermiddag med dess täta trafik
kunde antas vara besvärlig.

Av de återgivna bestämmelserna, utfärdade av rikspolisstyrelsen, framgår
att styrelsen inte saknar befogenhet att på begäran av enskild bevilja
transport med polishelikopter och ambulansflyg. Befogenheten följer av
rikspolisstyrelsens uppgift att leda och samordna ambulans- och räddningsflygverksamheten.

Vid prövning huruvida transport med flyg skall medgivas synes klart att
de medicinska skälen måste komma i första hand. Om ett medicinskt behov
av skyndsamhet med t. ex. operation hos specialist uttalats av läkare i
en remiss torde det vara svårt att ens ifrågasätta behovet av skyndsam
transport och än mera att avslå en ansökan om flygtransport. I förevarande
fall utgjorde det av den skadade åberopade läkarintyget samt antagandet
om trafiksituationen på vägarna stöd för att bevilja flygtransporterna.

Jag konstaterar alltså att det fanns fog för de beslut som fattades angående
transporten av den skadade från Grebbestad till Stockholm.

Beträffande klagandens påstående om att transporten med helikoptern
vid tillfället användes för visst spaningsarbete har rikspolisstyrelsen upplyst
att transportuppdraget endast medförde att återförandet av två polismän
från en plats, där de bedrivit spaning, fördröjdes nittio minuter. Saken
är inte av beskaffenhet att föranleda kritik från min sida.

Vissa övriga ärenden

Mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen tillfrågats angående
kostnadsyrkande

Advokaten L. anförde bl. a. följande i klagomål till JO. 1 ett mål angående
gemensam ansökan om skillnad mellan två makar var L. ombud för
hustrun och tillika biträde enligt lagen om allmän rättshjälp. Med hänsyn

106

till barnens ålder skulle det komma att bli fråga om betänketid. L. framställde
inte något yrkande om kostnadsersättning enligt rättshjälpslagen
utan bad att få vänta därmed till betänketidens slut. Tingsrätten avskrev
sedermera målet då ingen av makarna fullföljt till skillnad. Någon förfrågan
gjordes inte dessförinnan från domstolens sida angående L:s eventuella
kostnadsyrkanden. Slutavräkning gjordes av rättshjälpsnämnden i
Stockholm varvid ersättningen till L. som biträde fastställdes till 0:- kr.
L. framställde senare kostnadsyrkande hos tingsrätten. Enligt tingsrätten
kunde yrkandet inte vinna avseende då målet avskrivits innan yrkandet inkommit.
L. överklagade tingsrättens beslut till hovrätten.

L. hemställde att JO ville pröva om det inte redan p. g. a. rättegångsbalkens
regler om rättens skyldighet att vaka över processen ålegat vederbörande
befattningshavare vid tingsrätten att efterhöra eventuella ersättningsanspråk
från L. innan målet avskrevs. Om sådan skyldighet inte kunde
anses föreligga hemställde L. att JO ville överväga att föranstalta om att
en allmän skyldighet av liknande innebörd som den i 50: 22 RB infördes för
tingsrätts vidkommande i sådana mål och ärenden som av tingsrätten kunde
avgöras utan huvudförhandling och att sådan underrättelse skulle lämnas
jämväl till den som varit endera partens biträde enligt rättshjälpslagen
enligt vad som var för rätten känt.

Yttrande avgavs från tingsrätten. I samband härmed anförde rådmannen
G. bl. a. följande.

Jämlikt 19 § första stycket rättshjälpslagen fastställer rättshjälpsnämnden
maximibeloppet för sökandes kostnadsbidrag. Jämlikt 22 § sista stycket
samma lag fastställes ersättningen till biträde i mål eller ärende vid allmän
domstol av denna, enligt 23 § får biträde ej mottaga ersättning av sin
huvudman utöver vad som följer av 22 § och enligt 27 § andra stycket skall,
när ersättning skall utges av staten, från den enligt 22 § fastställda ersättningen
avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag,
varvid — om ersättningen understiger det bidrag som skall avräknas
— biträdet mot statsverket svarar för mellanskillnaden med skyldighet att
inbetala denna. En förutsättning för att avräkning skall kunna ske är således
att fastställelse skett jämlikt 22 § rättshjälpslagen.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde bl. a. följande i beslut den 22
januari 1976.

Enligt 18 kap. 14 § rättegångsbalken (RB) skall part, som vill erhålla ersättning
för rättegångskostnad, innan handläggningen avslutas, framställa
yrkande därom och uppgiva vari kostnaden består. Gör han ej det, äger
han därefter ej tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt; dock
må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ränta och ersättning för
utskrift av rättens dom eller slutliga beslut. Med part torde i detta sammanhang
vara att jämställa bl. a. biträde enligt rättshjälpslagen. Av processlagberedningens
motivering till stadgandet (NJA II 1943 sid. 240) synes framgå
att yrkande i och för sig inte var principiellt nödvändigt utan snarare

107

framstod som ett lämpligt sätt för domstolen att erhålla kunskap om kostnadernas
storlek. Till kravet på yrkande är emellertid knuten en preklusionsregel,
enligt vilken risken för att kostnadsfrågan blir förbisedd lagts
på parten själv.

Även om det inte finns någon föreskrift om skyldighet för rätten att efterhöra
huruvida biträde eller annan har ersättningsyrkande. gör domstolarna
— efter vad jag har mig bekant — likväl i stor utsträckning en dylik
förfrågan eller påstötning. De grunder för processledningen, åt vilka givits
uttryck i bl. a. 42 kap. 8 § andra stycket och 43 kap. 4 § RB ger visst stöd för
den uppfattningen att domstolen i särskilda fall regelmässigt bör fråga biträdet
om hans eventuella ersättningsanspråk, såsom t. ex. när biträdet berört
själva kostnadsfrågan i inlaga eller på annat sätt men inte framställt något
bestämt yrkande. På sätt G. visat i sitt yttrande torde det också vara
bäst förenligt med konstruktionen av vårt rättshjälpssystem att domstolen
ex officio införskaffar ersättningsyrkanden av biträden etc.

För min del anser jag det dock tvivelaktigt om det kan antagas föreligga
någon mer eller mindre vidsträckt rättslig skyldighet för domstol att vara
verksam i angivet hänseende. Jag finner det naturligare att se frågan härom
ur praktisk synvinkel och menar då att det som service kan vara lämpligt
att domstolen, när det gäller biträde enligt rättshjälpslagen eller annan som
har rätt till ersättning från det allmänna och det framgår att vederbörande
önskar sådan ersättning, är aktiv för att få fram ersättningsyrkandet. Undantag
härifrån får förutsättas ske i fall, där avgörandet i huvudsaken inte
kan få uppehållas för ersättningsfrågans skull, såsom när offentlig försvarare
för talan i hovrätt med yrkande att häktad försättes på fri fot. Självfallet
menar jag inte att det bör meddelas formligt föreläggande att inkomma
med yrkande; en enkel påstötning per brev eller telefon bör räcka.

Beträffande en under utredningen berörd fråga om införande av lagstadgad
skyldighet för rätten att förfråga sig om kostnadsyrkande tilläde Wigelius
att han ansåg något sådant mindre lämpligt. Enligt Wigelius borde huvudansvaret
för att ersättningsyrkande framställs inom rätt tid alltjämt ligga
på biträdet.

Ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings slut haft telefonkontakt
med vittne som hörts vid förhandlingen

Vid en tingsrätt yrkades ansvar å A. för hastighetsöverträdelse vid två
tillfällen. Huvudförhandling hölls den 10 november 1975 med tingsfiskalen

B. som ordförande. Vid förhandlingen hördes bl. a. på A:s begäran C. som
vittne. A. dömdes för hastighetsöverträdelse vid det ena tillfället. I övrigt
ogillades åtalet.

I skrivelse till JO gjorde C. gällande att B. efter huvudförhandlingen fortsatt
vittnesförhöret med honom per telefon och att den fållande domen
måste ha grundats på vad som då förekommit.

Yttrande inhämtades från tingsrätten.

JO Wigelius anförde följande i beslut den 3 juni 1976.

108

Av utredningen i ärendet framgår att det efter huvudförhandlingen i målet
men innan domen meddelades förekommit två telefonsamtal mellan B.
och C. Beträffande vem som tagit initiativet till samtalen och anledningen
till dessa står uppgift mot uppgift. Det är däremot klarlagt att vid samtalen
berörts uppgifter som C. lämnat vid huvudförhandlingen. Detta är ägnat att
väcka betänkligheter från principiell synpunkt, och jag anser att B. borde
ha avhållit sig från att utom rätta tala med C. angående målet. En jämförelse
mellan fonogramutskriften och redovisningen i domen av C:s vittnesmål
visar emellertid att det i domen inte förekommer någon uppgift som C. inte
lämnat under förhandlingen. På grund härav och då målet nu är föremål för
hovrättens prövning finner jag ej skäl att föranstalta om ytterligare utredning
eller göra något vidare uttalande i saken.

Reseförbud

I beslut om reseförbud förbjöds A. att lämna Hallands län. Han ålades
också anmälningsskyldighet. Sedan det upplysts att A. gått till sjöss ändrades
beslutet till att A. inte fick avmönstra från det fartyg på vilket han arbetade.
Så snart som fartyget anlöpte svensk hamn skulle A. anmäla sig
hos polismyndigheten i B. Han fick därefter inte uppehålla sig annorstädes
än i B.

A. klagade hos JO.

Utredning verkställdes i saken.

JO Wigelius anförde bl. a. följande i beslut den 29 juni 1976.

Reseförbud enligt 25:1 RB avser att säkerställa att den misstänkte ej avviker
eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff. Detta sker genom
förbud att lämna viss angiven vistelseort. Reseförbudet är emellertid
ej avsett att framtvinga den misstänktes förflyttning till sådan vistelseort.
Härav följer enligt min mening att reseförbudet ej kan användas mot den
som redan avvikit från ifrågavarande vistelseort. Redan av kontrollskäl
torde såsom vistelseort ej kunna bestämmas ort utom riket. Av det sagda
framgår att enligt min mening så har reseförbud avseende vistelseort, vare
sig inom eller utom riket, ej kunnat meddelas A. sedan han avvikit från riket.
Härav följer också att A. ej kunnat meddelas föreskrifter enligt 25:2
RB (se JO 1967 s. 63).

Handläggning av lagsökningsmål

Vid inspektion av en tingsrätt upptogs bl. a. följande rörande två lagsökningsmål.

I målen, som gällde hyresfordran, delgavs gäldenärema tingsrättens
förelägganden i mars 1974. Gäldenärerna lät sig ej avhöra. Utslag i målen
meddelades emellertid inte. I augusti 1974 återkallades ansökningen i det
ena målet, varefter tingsrätten avskrev detta. I det andra målet återkallade
borgenären ansökningen i december 1974. Målet avskrevs då från vidare
handläggning.

I inspektionsprotokollet antecknades följande.

109

I förevarande fall framgår det inte vare sig av akterna eller dagboksbladen
varför tingsrätten inte utfärdat utslag i målen. Enligt 17 § lagsökningslagen
skall utslag utfärdas ofördröjligen sedan målet kommit i det skick att
det kan avgöras.

Efter remiss inkom yttrande i saken från den rådman som innehade den
rotel i tingsrätten vilken tilldelades bl. a. mål om lagsökning.

I yttrandet uppgavs bl. a., att det inte syntes möjligt att klargöra orsaken
till att utslag inte utfärdats i målen. Mest sannolikt var väl att gäldenärema
efter delgivningen av föreläggandena satt sig i förbindelse med borgenären
och velat reglera mellanhavandena och att borgenären med anledning därav
meddelat tingsrätten att återkallelser av ansökningarna vore att vänta

och samtidigt framställt önskemål om att utslag t. v. ej utfärdades.

Beträffande frågan om det kunde anses förenligt med bestämmelsen i 17 §
lagsökningslagen att på borgenärens begäran innehålla ett utslag, sedan
målet kommit i sådant skick att det kunde avgöras, framhölls att det i vissa
fall inte behövde inge betänkligheter att medge anstånd med utslags utfärdande
på några veckor. Man avsåg sådana fall då gäldenären, efter det att
lagsökningsförfarandet inletts, förklarat sig vilja reglera skulden men därvid
sagt sig behöva tid för att skaffa erforderliga medel. Det kunde då vara
naturligt att borgenären begärde anstånd med utslagets utfärdande. Därigenom
skulle, om målet sedermera kom att avskrivas, vissa fördelar ha
vunnits inte bara för parterna utan också för domstolen.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande i beslut den 28 januari
1976.

Som anförts i inspektionsprotokollet föreskrivs i 17 § lagsökningslagen
att utslag i lagsökningsmål skall utfärdas ofördröjligen sedan målet kommit
i det skick att det kan avgöras. Bestämmelsens avfattning lämnar således
inte stöd för något egentligt anstånd med utfärdandet av utslag.

1 JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 136 har JO Bexelius i hithörande spörsmål
uttalat att ett par dagars anstånd med utslagets utfärdande dock torde
kunna medges på borgenärens begäran, men att det inte borde förekomma
att domstolen — i avvaktan på eventuell återkallelse - dröjde någon längre
tid härmed. Borgenären borde nämligen inte få disponera över tidpunkten
för meddelande av utslag i syfte att öva press på gäldenären.

Jag delar Bexelius’ uppfattning och jag anser att det inte heller i det fall
som åsyftats funnits laglig möjlighet att medge annat än ett sådant kort anstånd
som enligt Bexelius’ uttalande kan anses godtagbart.

Frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av vapenlicens

I skrivelse till JO anfördes klagomål över länsstyrelses och polismyndighets
handläggning av ett vapenärende.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande. Länsstyrelsen hade hört
polismyndigheten.

JO Wigelius anförde bl. a. följande i beslut den 21 juni 1976.

110

Jag vill till en början framhålla att åtgärder som vidtas inom ramen för
själva straffprocessen är en sak och en annan sak de åtgärder av administrativ
art som av polismyndigheten vidtas i fråga om vapeninnehavet. Den
administrativa processen är i princip ett fristående förfarande. Om grunden
för den administrativa åtgärden är förhållanden som är föremål för allmän
domstols prövning kan dock särskilda svårigheter uppstå. På vissa
områden - t. ex. i fråga om återkallelse av körkort och luftfartscertifikat -finns bestämmelser som direkt reglerar samordningen med den allmänna
domstolsprocessen. I vapenlagstiftningen har dock frågan lämnats öppen.
Det blir följaktligen i mycket fråga om en bedömning från den tillämpande
myndighetens sida. Å ena sidan kan t. ex. säkerhetsintressen tala för ett
omedelbart ingripande. Å andra sidan kan det framstå som obilligt att göra
ett ingripande innan lagakraftägande dom föreligger.

Frågan är då vilka möjligheter lagstiftningen erbjuder att beakta de skilda
intressen som kan göra sig gällande i fall som här är i fråga och vilket
tillvägagångssätt som mot bakgrund därav framstår som lämpligast. Härom
är följande att säga.

Har innehavare av skjutvapen genom missbruk av vapnet eller oaktsamhet
därmed eller på annat sätt visat att han är olämplig att inneha vapen eller
föreligger eljest skälig anledning därtill, får enligt 29 § vapenlagen tillstånd
att inneha eller införa skjutvapen återkallas. Föreligger risk för missbruk
av skjutvapen, kan polismyndighet enligt 32 § besluta att vapnet och
därtill hörande ammunition skall omhändertagas. Är faran för missbruk
överhängande, får enligt samma paragraf polisman även utan sådant beslut
omhändertaga vapnet och ammunitionen. 1 sådant fall skall polismannen
skyndsamt anmäla åtgärden hos polismyndigheten, som omedelbart skall
pröva om omhändertagandet skall bestå. Vidare stadgas att om tillstånd att
inneha den omhändertagna egendomen finnes och tillståndet ej återkallas,
egendomen skall återlämnas, så snart det skäligen kan antagas att det ej
längre föreligger någon risk för missbruk.

Enligt dessa bestämmelser är det alltså två former av ingripande som
kan bli aktuella, nämligen omhändertagande av vapnet och återkallelse av
vapenlicensen. Såvitt jag kan finna är möjligheten till omhändertagande på
grund av missbruksrisk tillräcklig för att tillgodose de intressen som i ett
visst fall kan göra ett omedelbart ingripande påkallat. Någon olägenhet av
betydenhet synes därför inte kunna anföras som skäl mot att avvakta med
ställningstagande i återkallelsefrågan. Med hänsyn till de rättsverkningar
som är förknippade med återkallelse vill jag därför förorda en praxis som
innebär att polismyndigheten, då ingripandet grundas uteslutande på brott
som är föremål för domstols prövning, normalt - undantag kan tänkas i
speciella fall - väntar med sitt ställningstagande i återkallelsefrågan till
dess lagakraftvunnen dom föreligger i brottmålet.

Klagomål mot polis angående förfarande vid dödsfall

I skrivelse till JO hemställde en kvinna att JO skulle utreda om polisen i
Stockholm handlat riktigt i samband med hennes brors död. Brodern —
född 1902 — som under de senaste åren varit sjuklig, hade sjunkit ihop i
sängen och legat som i dvala. En hemvårdarinna hade ringt till någon och
bl. a. yttrat ”han är död”. Efter samtalets slut hade två polismän anlänt,
varvid klaganden omtalat för dem att brodern var varm. Det hade dock
varit så bråttom att hon inte fått tillkalla läkare. Kort därefter hade två arn -

lil

bulansmän kommit och de hade därvid undersökt hennes bror och bl. a.
lyssnat med stetoskop. I samband med att ambulansmännen senare avlägsnat
sig hade två man som körde politivagn kommit in med en bår.

Klaganden ifrågasatte om hennes bror verkligen var död vid den tidpunkt
då han hämtats. Brodern hade inte, som det angivits i polisrapporten,
varit blå utan han hade varit varm och legat som i dvala. Klaganden
undrade vem som är behörig att konstatera ett dödsfall och om transport i
politivagn får ske utan att dödsattest föreligger.

Yttrande inhämtades från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt samt
från Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsförvaltning. Även
brandchefen i Stockholm avgav yttrande.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande i beslut den 9 mars 1976.

Av utredningen får anses framgå att polismännen redan efter den inledningsvis
verkställda undersökningen var av den uppfattningen att klagandens
bror — i fortsättningen kallad A. — var död, men att det inte fanns
några säkra dödstecken, varför ambulans tillkallades. Vid den något mera
ingående undersökning som därefter företogs var polis- och ambulanspersonal
tydligen eniga om att det resultat som polismännen först kommit till
var riktigt. Beträffande grunden för denna uppfattning framgår av den av
polismännen upprättade anmälan i saken att ambulanspersonalen vid undersökning
med hjälp av stetoskop inte kunnat få fram några livstecken,
att kroppen hade svalnat något och att fingrarna antagit en blå färg.

Enbart den omständigheten att kroppen inte företer några livstecken är
inte tillräcklig för att man skall avstå från att omedelbart inkoppla läkare,
utan härför fordras i ett fall som det förevarande att det föreligger säkra
dödstecken. Klara föreskrifter härom och om vad som avses med säkra
dödstecken finns i den för Stockholms polisdistrikt utfärdade A-ordem nr
414. (Som säkra dödstecken anges där förruttnelse, likstelhet och likfläckar.
)

Vad då gäller det påtalade fallet har klaganden gjort gällande att den undersökte
inte företedde några synliga dödstecken. Mot denna uppgift står
dels polisinspektören E:s under utredningen härstädes gjorda uttalande om
början till likfläckar i form av missfärgning av fingrarna dels ambulanspersonalens
förklaring att patienten visade tydliga dödstecken. Ambulanspersonalen
har inte kunnat ge en närmare beskrivning av patientens tillstånd,
men hävdat att säkra kriterier för dödsfall förelåg.

Jag har i ett tidigare av mig avgjort ärende, dnr 3038/71, vilket gällde omhändertagande
av person som av polis- och ambulanspersonal felaktigt bedömts
vara död, haft anledning att närmare sätta mig in i frågor rörande
dödsfallsundersökningar. Vid den utredning som då verkställdes framkom
det bl. a. att polis- och ambulanspersonal grundat sitt ställningstagande på
en av dem företagen undersökning som gav till resultat, att den undersökte
inte visade några livstecken, att han var mycket kall, att han företedde viss
stelhet i armarna och att han hade begynnande missfärgning på ena handens
insida. Fallet visade klart de svårigheter som kan föreligga vid undersökningar
av här nämnt slag och jag framhöll i mitt beslut vikten av att polisen
- även då ambulanspersonal funnit en person död - noggrant undersöker
huruvida denne företer säkra dödstecken.

112

Jag delar i förevarande ärende den uppfattning som polisstyrelsen framfört
att A. omgående borde ha förts till sjukhus eller annars läkare omedelbart
tillkallats. Att så inte skedde var säkerligen främst beroende på att
man ansåg missfärgningen av fingrarna vara början till likfläckar. Även om
det, som det nyss nämnda fallet torde visa, kan finnas anledning att ifrågasätta
en sådan tolkning, kan det inte med fog göras gällande att tolkningen i
det föreliggande fallet var faktiskt oriktig. Det bör understrykas att intet
framkommit som tyder på att A. var vid liv ännu när polis- och ambulanspersonalen
gjorde sin undersökning. Jag vill likväl ånyo framhålla vilka
svårigheter som kan föreligga vid undersökningar av förevarande slag och
att det därför är viktigt att den personal som har att handlägga ärendena är
väl insatt i gällande bestämmelser. För att eliminera de risker som är förenade
med felbedömningar vid dödsfallsundersökningar har polisstyrelsen
i Stockholms polisdistrikt kompletterat tidigare gällande bestämmelser på
detta område, och såvitt jag kan finna är föreskrifterna i den nuvarande Aordern
sådana att en strikt tillämpning bör ge tillräcklig säkerhetsmarginal.

Redan vid handläggningen av ärendet 3038/71 konstaterade jag att då
gällande instruktioner för ambulansverksamheten inte gav något klart besked
om vad som menas med tydliga dödstecken. Socialstyrelsen hade
också dessförinnan i skrivelse till Stockholms läns landsting anfört att instruktionerna
för ambulanspersonalen inte innehöll klara föreskrifter när
det gällde omhändertagandet av person, som misstänkes vara död. Styrelsen
fann det därför angeläget att den för landstinget planerade gemensamma
ambulansinstruktionen snarast färdigställdes och att det i denna bl. a.
tydligt skulle anges vilka dödskriterier som skulle finnas för handen innan
den döde överlämnades till polisen. Det är givetvis olyckligt att den nya instruktionen
ännu inte har färdigställts men det är min förhoppning att det
nu kommer att ske inom den närmaste tiden.

När det så gäller de av klaganden framställda frågorna får jag beträffande
vem som är behörig att konstatera dödsfall hänvisa till punkten 2.7 i Aordern
414 där det bl. a. heter: ”Dödsfallet skall konstateras av läkare innan
kroppen inläggs på bårhuset. Endast vid t. ex. förruttnelse och förbränning
får avsteg göras från denna regel.” Vad rör frågan om politivagnen
kan sägas att den endast används för transporter av döda personer,
men att det därvid inte krävs att dödsbevis skall föreligga.

Husrannsakan för eftersökande av efterlyst person

I skrivelse till JO klagade en kvinna på att polisen företagit husrannsakan
i hennes bostad för att eftersöka en efterlyst person.

Utredning i saken verkställdes.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde bl. a. följande i beslut den 2 mars
1976.

En förutsättning för husrannsakan enligt 28 kap. rättegångsbalken (RB)
är att misstanke föreligger att brott blivit begånget. Nämnda kapitel, som
således reglerar institutet husrannsakan såsom ett straffprocessuellt
tvångsmedel, ger inte polisen någon rätt att företa husrannsakan för att eftersöka
den som avvikit från kriminalvårdsanstalt.

För att polisen skall kunna fullgöra sina uppgifter, vari bl. a. ingår efterspaning
av efterlysta personer, måste man i princip ha rätt att vid behov

113

begagna sig av tvångsmedel, t. ex. bereda sig tillträde till annans bostad.
Härvid måste dock till en böljan fordras att intrånget står i överensstämmelse
med de för polisens ingreppsrätt gällande allmänna rättsgrundsatserna,
sådana de kommit till uttryck i bl. a. 16 § polisinstruktionen. Enligt
detta stadgande får tvång tillgripas endast då andra medel utan resultat
kommit till användning och tvång alltså är oundgängligen erforderligt för
att polisen skall kunna fullgöra sin uppgift. Tvånget måste vidare stå i rimligt
förhållande till den fara, som ingripandet avser att undanröja. Dessutom
bör - eftersom närmare reglering av tvångsmedlet saknas - bestämmelserna
i 28 kap. RB vara vägledande. Av dessa bestämmelser bör till en
början nämnas 2 §, som innehåller att för eftersökande av den som skall
gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid
rätten husrannsakan må företagas hos honom, så ock hos annan, om synnerlig
anledning förekommer, att den sökte uppehåller sig där.

Wigelius framhöll vidare att andra bestämmelser i 28 kap. torde ge erforderlig
ledning beträffande själva förfarandet.

Mindre tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet

En kvinna omhändertogs av polis för fylleri. På upprättat arrestantblad
angavs kvinnan vara Anita Elisabeth W., 480327-0109. Även kvinnans kyrkobokföringsort
och postadress angavs. På arrestantbladet antecknades
först att identiteten inte blivit fastställd. Denna uppgift ströks sedan över
och notering gjordes om att identiteten blivit fastställd genom Britt Olsson,
Stockholm. Vid frigivningen samma dag kl. 09.15 kvitterade kvinnan de
vid avvisiteringen omhändertagna föremålen med namnet Gertrud W.
(samma efternamn som angivits i arrestantbladet). Strafföreläggande utfärdades
senare å Anita Elisabeth W. Enär strafföreläggandet inte kunde delges,
väcktes åtal mot Anita Elisabeth W. för fylleri. Stämning och kallelse
till huvudförhandling utfärdades.

Anita W. klagade hos JO och uppgav att hon var helt oskyldig till den fylleriförseelse
som hon åtalats för. En personförväxling måste ha skett. Hon
hemställde att JO undersökte saken.

Utredning verkställdes.

Från polismyndigheten lämnades bl. a. följande upplysningar.

Den omhändertagna kvinnan saknade legitimationshandling och kunde på
förfrågan endast uppge sitt efternamn W. och födelsetiden den 27 mars
1948. I arrestavdelningen har någon polisman på skrivmaskin fyllt i tillgängliga
uppgifter i arrestantbladet. Eftersom förnamnen och personnummer
skrivits vid samma tillfälle har polismännen sannolikt på sedvanligt sätt
låtit kontrollera uppgifterna i mantalslängden. I denna finns båda kvinnorna
W. upptagna. Den rapporterade kvinnan har förväxlats och av misstag
tillagts fel förnamn och personnummer. På arrestantbladet har polismännen
med kryss markerat att identiteten ej var fastställd. Den polisman som
frigav W. kom ihåg att hon reagerade på tilltal med efternamnet och sannolikt
frågade han henne på sedvanligt sätt om födelsetiden, vilken stämde

% Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr 1

114

med det noterade. Huruvida han särskilt kontrollerade förnamnen vet han
ej, men han minns att hon var sömndrucken och gav orediga svar. Han
kompletterade arrestantsetet på annan skrivmaskin och noterade att identiteten
fastställts av Britt Olsson. I samband med att polismannen redovisade
ärendet till vakthavande befäl uppgavs att Olsson var kvinnans övervakare,
att hon igenkänt sin klient och själv hämtat denna på polisstationen.

Åklagaren som väckt åtal mot Anita W. lämnade bl. a. följande upplysningar.

Sedan Anita W. kontaktat honom i saken begärde han hos polismyndigheten
att ny identitetskontroll skulle göras beträffande den omhändertagna
kvinnan. Han fick senare från polismyndigheten besked om att den kvinna
som omhändertagits var Gertrud N. född W., 480327 , och att Gert rud

N. erkänt att hon gjort sig skyldig till fylleri vid ifrågavarande tillfälle.

Åklagaren uppgav vidare att han skulle lägga ned åtalet mot Anita W.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande i beslut den 8 januari
1976.

Det är givet att polisen måste tillse, att en misstänkts identitet fastställes
med största noggrannhet, och kontrollera framkomna uppgifter på lämpligt
sätt så att någon osäkerhet inte råder angående identiteten. Eftersom de
båda kvinnorna haft samma efternamn och födelsedatum, är det i och för
sig förklarligt att fel förnamn och personnummer erhållits ur mantalslängden
och därefter antecknats på arrestantbladet. Vid frigivningen har det
emellertid funnits anledning att kontrollera uppgifterna genom frågor dels
till den omhändertagna kvinnan och dels till hennes övervakare. Vidare
borde det ha uppmärksammats att avvisiteringsprotokollet undertecknats
med namnet Gertrud W. Den vidtagna identitetskontrollen har alltså varit
mindre tillfredsställande.

Redovisning av fotokonfrontation

I skrivelse till JO påtalades att polismännen A. och B. vid en förundersökning
förevisats foton men att inte någon redovisning av denna fotokonfrontation
hade intagits i förundersökningsprotokollet.

Utredning verkställdes i saken.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde följande i beslut den 5 maj 1976.

Av utredningen framgår att det förekommit en fotovisning och att syftet
med den varit att få klarlagt om polismännen A. och B. kunde utpeka en
man som de varit nära att gripa. Visningen synes dock ha genomförts på

115

ett sätt som kom att innebära att det inte blev helt utrett till vilket resultat A.
egentligen kom. Enligt vad kriminalinspektören C., som svarade för visningen,
nu uppgivit fick han tydligen uppfattningen att A. inte kände igen
mannen på det kort som förevisades honom, medan A. å sin sida uppgivit
att han efter viss tveksamhet pekade ut den person som kört den tillgripna
bilen. Helt övertygad om att det var rätt person blev han dock inte förrän
efter någon dag.

Med tanke på den betydelse resultatet av en fotovisning kan få ter sig
vad som här förevarit något betänkligt. Såvitt framgår av utredningen var
nämligen visningen en form av fotokonfrontation och skulle följaktligen ha
genomförts och redovisats i enlighet med de rutiner som tillämpas vid sådana
förrättningar (se bl. a. Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst, Utredning-Spaning
3). En s.k. valkonfrontation borde således ha ägt rum och
C., som närmast var ansvarig för förrättningen, borde i protokoll eller promemoria
ha redovisat hur visningen tillgått och vad A. och B. därvid uppgivit.
Att så inte skedde synes delvis ha berott på att C. fått den uppfattningen
att varken A. eller B. kände igen den misstänkte på fotografiet samt att

C. förbisåg att även ett sådant resultat kunde vara av intresse vid den fortsatta
utredningen.

I en annan skrivelse till JO uppgav en person - D. — att han under en utredning
som gällde misstankar om narkotikabrott och grov stöld hade lämnat
vissa uppgifter till polisen om vilka personer som eventuellt kunde ha
gjort sig skyldiga till den grova stölden. Vid ett senare tillfälle hade förhörsledaren,
kriminalinspektören E., förevisat ett antal fotografier och
därvid frågat om D. kunde utpeka den eller de personer som eventuellt hade
begått den grova stölden. Efter det att D. tittat på fotografierna och förklarat
att vederbörande inte fanns med bland dem hade E. tagit ett av korten
och frågat om inte det föreställde den person som D. åsyftat i sammanhanget.
D., som då igenkänt vederbörande, ansåg att en sådan visningsmetod
var felaktig och han ifrågasatte därför om det inte begåtts ytterligare fel
i utredningen. Han hemställde att JO skulle utreda saken.

Uppgifter inhämtades från E.

JO Wigelius anförde följande i beslut den 17 maj 1976.

Vad angår frågan om det kan anses korrekt att vid en fotokonfrontation
lämna viss hjälp med sökandet bör följande påpekas. Konfrontationen är
en engångsföreteelse och med tanke på den stora betydelse resultatet kan
få är det av vikt att den genomförs på ett sådant sätt att inte någon utsätts
för påverkan. Om det vid något tillfälle av speciell anledning görs avsteg
från den huvudprincipen och exempelvis som i detta fall lämnas viss hjälp
med sökandet bland fotografier eller vidtages annan åtgärd som kan innebära
risk för påverkan, måste självfallet den sålunda vidtagna åtgärden redovisas
i protokollet eller promemorian över förrättningen. Jag finner dock
inte anledning att närmare gå in på hithörande frågor, eftersom de ganska
ingående behandlas i olika läroböcker.

I det påtalade fallet hade det således ålegat E. - oavsett vilken uppfattning
han må ha haft om resultatet av konfrontationen - att i protokollet re -

116

dovisa vilken hjälp D. erhållit vid visningen. Dessutom borde det i protokollet
ha antecknats vilket antal fotografier som visats.

Person, som medtagits till polisstation för identifiering, har under transport
i polisbuss fått sitta på golvet

När A. tillsammans med en kvinna klistrade upp en affisch på väggen till
en fastighet i Stockholm, observerades de av sex polismän, som färdades i
en polisbuss. Denna stannade och några av polismännen steg ur och frågade
A. och kvinnan om de hade tillstånd att klistra upp affischer. De gav inte
något egentligt svar och polismännen beslöt att kontrollera deras identitet.
Kvinnan visade upp sitt körkort och fick därefter gå, medan A., som
endast hade sitt 50-kort på sig, ombads att medfölja till polisstation.

I skrivelse till JO anförde A. klagomål mot polismännens uppträdande
och behandling av honom vid tillfället. Han uppgav bl. a. följande. När han
satte sig på ett av sätena i bussen, uppmanades han i brysk ton att i stället
sätta sig på golvet. Han frågade om anledningen härtill men fick som svar
endast ”sätt dej på golvet för helvete”. Bilgolvet var smutsigt och han satt i
en mycket obekväm ställning utan att kunna se vart han fördes.

Utredning verkställdes i saken.

JO Wigelius anförde bl. a. följande i beslut den 19 maj 1976.

Vad gäller transporten av A. anser jag i likhet med chefen för ordningspolisen
att en frihetsberövad endast undantagsvis skall tvingas sitta på bilgolvet
under transport. Undantagen bör begränsas till situationer, där den
omhändertagne är så våldsam att han inte kan transporteras på annat sätt.
Det har inte gått att få klarhet i vem som gav order om att A. skulle ta plats
på golvet. Polisinspektören B. måste emellertid i egenskap av chef för piketgruppen
anses vara ansvarig för att A. transporterades på sätt som
skedde. B. har uppgivit, att A. var onormalt lugn och avvaktande och av
denna anledning bedömdes kunna utöva våld mot polismännen, samt att
A. därför beordrades ta plats på golvet. Jag kan inte annat än känna olust
inför den av B. uttalade uppfattningen att personer, som uppträder på ett
enligt polisen onormalt lugnt sätt kan behandlas som presumtiva våldsutövare.
Jag finner angeläget att något liknande inte upprepas. Av ordningspolischefens
yttrande anser jag mig kunna utläsa att åtgärder härför kommer
att vidtas. Jag underlåter därför att företa ytterligare åtgärd i saken.

117

II. Försvaret m. m.

Åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap

I en skrivelse, som kom in till JO den 22 oktober 1975, anförde Gösta
Torstensson, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid Göta ingenjörregemente
(Ing 2), i huvudsak följande. Den 30 september 1975 hade sjätte
kompaniets gruppbefälsskola, som Torstensson tillhörde, övning i fält under
befäl av löjtnanten Bo Horndahl. Efter utspisning av lunch låg Torstensson
och vilade på sin stridspackning. Efter en stund beordrade Horndahl
”fern minuter vilan slut”, varvid alla utom Torstensson reste sig direkt
och tog på sig sina stridspackningar. Torstensson tog det ganska lugnt
och låg kvar på sin packning cirka tre minuter, varefter han reste sig för att
ta på sig sin stridspackning. I samma stund beordrade Horndahl ”vilan
slut”. Torstensson protesterade mot detta men fortsatte att ta på sig utrustningen.
Horndahl beordrade då honom att lägga ned utrustningen och
ställa upp vid sidan av plutonen, varefter Horndahl beordrade honom att
göra trettio armhävningar. Torstensson uttryckte sin motvilja mot ordern,
men Horndahl upprepade ordern under hänvisning till att det var bättre
med armhävningar än med kompaniförbud. Torstensson utförde cirka tio
armhävningar, varefter Horndahl beordrade honom att göra ytterligare tio
armhävningar, av vilka Torstensson utförde sex eller sju. På Torstenssons
fråga om detta inte var straffexercis svarade Horndahl att det var extra
kommendering, kompletterande utbildning eller dylikt. - Torstensson
hemställde om besked från JO om Horndahl förfarit felaktigt.

Efter remiss inkom regementschefen för Ing 2, översten Lars Andersson.
med utredning och yttrande. Därvid fogades en av Horndahl upprättad
skriftlig redogörelse av följande innehåll.

Den 30 september 1975, hade jag övning i stridsskjutning, grupps försvar.
Plats Risan Trp:30 grpchefselever. Övningen var ett heldagspass
med lunch i terrängen. Efter förmiddagspasset utspisades lunch. Under
lunchen var jag ensamt befäl på platsen då de två andra övningsledarna.
Serg Samuelsson och Öfu Ekman utspisade hemma. Då samtliga hade ätit,
diskat och fått erforderlig tid för vila, berordrade jag ”om fem minuter vilan
slut”. Detta innebär att efter fem minuter skall soldaten stå på samma
plats, samma uppställningsform med samma lystringsgrad (manöver) som
då ”vila” beordrades. Jag sade även detta, för att missförstånd ej skulle
kunna uppstå. Då jag givit min order ”om fem minuter vilan slut” böljade
soldaterna genast att plocka ihop matkärl, stoppa ner dessa i ryggväskan,
ta’ på sig stridssele och vapen samt rätta in sig. Detta gjorde samtliga utom
Torstensson. Han hade redan packat ihop sina saker och låg nu vilande på
sin packning. Torstensson var halvvaken, vilket jag märkte, när hans kam -

118

rater sade till honom. ”Korn igen nu, Torstensson”. Han bara log samt
tittade sig slött omkring hur långt de andra hade kommit. Då 4 minuter och
50 sekunder hade gått var samtliga utom Torstensson klara. Efter fem minuter
reste sig Torstensson upp och började ta’ på sig packningen. Jag sade
”vilan slut” samt sade till Torstensson, som hade fått på sig packningen
till hälften att lägga ner denna och ställa upp framför plutonen. Han muttrade
något, vilket jag icke uppfattade, men kom fram och ställde sig. Jag
beordrade honom att göra 30 armhävningar. Han tittade förvånat på mig
och protesterade något. Jag upprepade ”Torstensson 30 armhävningar”.
Han lade sig ned och gjorde 10. Jag beordrade då 10 till varav han gjorde 7.
Jag tyckte, att det räckte och beordrade honom att ställa in sig i ledet.
Detta gjorde han. Han frågade mig om detta inte var straffexercis, jag svarade,
att det inte var så utan ”extra kommendering”. Därefter fortsatte övningen
enligt plan. Varför Torstensson fick göra armhävningar var för att
rycka upp honom, då han verkade slö och trött. Vi skulle ju nu fortsätta
övningen och jag ville inte ha en halvsovande soldat, som skulle skjuta
skarpt tillsammans med sina kamrater och därmed vara en säkerhetsrisk.
Hur jag är säker på tidangivelsen ovan är att jag alltid, när jag ger en order
med tid i kontrollerar klockan. Annars är ordern meningslös. Att soldaten
ej ställde upp i tid är en annan sak, men då Torstensson av mig ansågs vara
en bra soldat och jag trodde, att det skedda var en engångsföreteelse, anmälde
jag honom ej för kompanichefen.

Andersson anförde följande.

Av Homdahls och Torstenssons uppgifter i handlingarna synes det
framgå, att Horndahl vid det med anmälan avsedda tillfället 1975-09-30 kan
ha gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap genom att såsom bestraffning
otillbörligen beordra Torstensson att göra 30 armhävningar, varav
denne utfört 16 eller 17 innan Horndahl återkallat ordern och beordrat honom
att ställa in sig i ledet. Missbruk av förmanskap får icke bestraffas i
disciplinmål.

Torstenssons uppgifter i anmälan tyder på att han i viss mån uppträtt
provocerande. Horndahl synes ha återkallat sin order innan denna helt var
verkställd. Enligt Homdahls utsago var hans avsikt att genom armhävningar
väcka Torstensson så att han icke blev en säkerhetsrisk vid den efterföljande
stridsskjutningen. Dessa förhållanden anser jag tala för en mild
bedömning av Homdahls handlingssätt.

Genom skrivelse den 25 november 1975 underrättades Horndahl om att
han var skäligen misstänkt för missbruk av förmanskap. Samtidigt bereddes
han tillfälle att inkomma med uppgift om den ytterligare utredning han
kunde finna erforderlig ävensom det yttrande han kunde finna anledning
till.

I en skrivelse, som kom in till JO den 29 december 1975, meddelade
Horndahl att han icke hade något ytterligare att anföra.

Horndahl tilläde vid kompletterande förhörden 16januari 1976följande.

Han bestred ansvar för missbruk av förmanskap. Åläggandet för Torstensson
att utföra 30 armhävningar skedde ej otillbörligen. Ordern var ej
en påföljd för att Torstensson underlåtit att ställa upp i rätt tid utan var en -

119

dast avsedd att göra Torstensson piggare inför stridsskjutningen och därmed
undvika att Torstensson på grund av trötthet blev en säkerhetsrisk. -Han ville ej förneka att han — som Torstensson gjorde gällande i sin anmälan
hit - hade sagt att ”det är bättre med armhävningar än kompaniförbud”.
Det kunde ha skett i samband med utdelandet av ordern om 30 armhävningar.
Såvitt han nu kunde erinra sig fällde han dock yttrandet vid en
senare genomgång och då som svar på en fråga vars närmare innebörd han
nu ej kom ihåg. Han avsåg därmed endast att ge uttryck för den åsikten att
det i allmänhet kunde vara lindrigare för den värnpliktige om denne, efter
att ha gjort sig skyldig till förseelse, fick göra några armhävningar än att
t. ex. tvingas stanna kvar på kompaniet några dagar.

Tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen höll den 25 februari 1976
förhör med vpl. Hans Fridh och vpl. Björn Wikander, vilka båda deltagit i
den ifrågavarande övningen. Fridh och Wikander lämnade därvid i huvudsak
med Torstensson överensstämmande uppgifter. Wikander uppgav sålunda
bl. a. att Horndahl, på fråga av Torstensson om de beordrade armhävningama
var straffexercis, svarat att det var bättre med armhävningar
än kompaniförbud.

Horndahl bereddes tillfälle att yttra sig över vad sålunda framkommit
men lät sig ej avhöra.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
ställföreträdande JO Wigelius i en den 4 maj 1976 dagtecknad. till
länsåklagaren i Jönköpings län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Det finns ej anledning att betvivla Horndahls uppgift att Torstensson underlät
att i rätt tid ställa upp efter lunchvilan. Horndahl beordrade därvid
Torstensson att lägga sig ned på marken framför plutonen och utföra trettio
armhävningar. Torstensson protesterade men sedan Horndahl upprepat
ordern utförde Torstensson cirka tio armhävningar. Horndahl beordrade
Torstensson att utföra ytterligare tio armhävningar. av vilka Torstensson
utförde sex eller sju innan Horndahl återkallade ordern. Horndahl har
bestritt att han utdelade ordern med anledning av att Torstensson underlät
att ställa upp i rätt tid efter lunchvilan. Omständigheterna är emellertid sådana
att Horndahls uppgift därvidlag torde kunna lämnas utan avseende.
Torstensson och Wikander har således uppgett att Horndahl i samband
med att denne utdelade ordern yttrade att det var bättre med armhävningar
än med kompaniförbud, och Horndahl har ej velat förneka att han vid tillfället
kan ha sagt detta. Ej heller senare när Torstensson frågade om anledningen
till att han beordrades utföra armhävningar uppgav Horndahl annat
än att det var ”extra kommendering”. Även omständigheterna i övrigt, såsom
att beordra Torstensson att inför plutonen utföra hela trettio armhävningar,
ger vid handen att Horndahl utdelade ordern i syfte att bestraffa
Torstensson. Även om syftet med ordern, såsom Horndahl gjort gällande,
var att rycka upp Torstensson har åläggandet för Torstensson att under
förhandenvarande omständigheter utföra trettio armhävningar likväl skett

120

otillbörligen. Horndahl synes sålunda ha gjort sig skyldig till missbruk av
förmanskap. Straff för missbruk av förmanskap får ej åläggas i disciplinmål.

På grund av det anförda beslutar jag att åtal mot Horndahl skall väckas
vid Eksjö tingsrätt enligt 21 kap. 5 § andra stycket brottsbalken för missbruk
av förmanskap bestående i att Horndahl den 30 september 1975 i Eksjö
under tjänstgöring vid Göta ingenjörregemente i egenskap av övningsledare
vid skjutning otillbörligen ålagt värnpliktige Gösta Torstensson att
utföra trettio armhävningar med anledning av Torstenssons förhållande i
tjänsten.

Ställföreträdande JO uppdrog åt länsåklagaren att föranstalta om att åtal
väcktes och utfördes i enlighet med åtalsinstruktionen.

Distriktsåklagaren Göran Äng yrkade vid tingsrätten ansvar å Horndahl
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 8 juni 1976 och dömde därvid
Horndahl jämlikt 21 kap. 5 § andra stycket brottsbalken för missbruk av
förmanskap till disciplinbot femton dagar å 27 kronor.

I domen redogjorde tingsrätten inledningsvis för åklagarens utveckling
av åtalet och anförde därefter i domskälen följande.

Horndahl har vidgått de faktiska omständigheterna men bestritt åtalet
enär han med åläggandet för Torstensson att göra armhävningar ej avsett
att bestraffa denne samt åläggandet ej heller eljest var otillbörligt med hänsyn
till omständigheterna.

Närmare hörd har Horndahl uppgivit bl. a.: När han beordrade ”fern minuter
vilan slut” låg Torstensson på sin packning och halvsov. Torstenssons
beteende var dock inte provocerande eftersom Torstensson uppenbarligen
inte var helt vaken. Först när fem minuter gått reste sig Torstensson
och började ta på sig sin packning. Horndahl bedömde det som nödvändigt
att rycka upp Torstensson för att förhindra att denne på grund av
trötthet skulle komma att utgöra en säkerhetsrisk under den fortsatta
skjutövningen. Torstensson, som var en bra soldat, hade skött sig utan anmärkning
under förmiddagspasset. Det sätt Horndahl valde för att rycka
upp Torstensson anser Horndahl var ”en bra lösning”. Kanske skulle han
dock välja en annan metod om han i framtiden ställdes inför ett likartat avgörande.
Horndahl kan inte finna att han handlade felaktigt eller olämpligt
och han förmenar därför att åläggandet ej var otillbörligt. Med uttalandet
att det var bättre med armhävningar än med kompaniförbud menade han
att det var bättre att Torstensson före den fortsatta skjutövningen rycktes
upp ur sitt trötthetstillstånd genom att utföra armhävningar än att Torstensson
under skjutningen på grund av trötthet ställde till med något som
efteråt kunde komma att medföra kompaniförbud för Torstensson. Uttalandet
att Torstensson erhållit en extra kommendering innebar endast att
ordern om armhävningar gällde Torstensson ensam och således inte övriga
i skjutövningen deltagande värnpliktiga.

121

Såsom vittne har på åklagarens begäran hörts sjukvårdsbiträdet Björn
Wikander, som tillhörde samma pluton som Torstensson. Wikander har berättat
i huvudsak följande. Sedan Horndahl givit ordern ”fern minuter vilan
slut” samlades de värnpliktiga utom Torstensson på två led, ställde
upp samt började ta på sig utrustningen. Torstensson halvlåg på sin packning
som dock stod på plats i ledet. När order sedan gavs om att vilan var
slut reste sig Torstensson och började ta på sig sin utrustning under protester.
Torstensson beordrades då av Horndahl att ställa sig ”vid sidan om”
och han gjorde också detta. Sedan Torstensson därefter ålagts att göra
armhävningar började han under protester utföra sådana och gjorde sammanlagt
ett tiotal. I samband härmed ställde Torstensson någon fråga till
Horndahl och fick därvid till svar att armhävningar var bättre än kompaniförbud.
Vad Torstensson frågade Horndahl minns inte Wikander. Han hörde
inte heller och kommer för övrigt inte ihåg vad Torstensson yttrade när
han protesterade mot de order han fick. Snarast var det frågan om ett
"muttrande” från Torstenssons sida. Enligt Wikanders bedömande hade
fem minuter inte förflutit när Horndahl beordrade ”vilan slut”. Wikander
och alla de andra fick den uppfattningen att detta var anledningen till att
Torstensson protesterade när han reste sig upp. Wikander, som någonstans
läst om ett liknande fall, uppfattade Homdahls åtgärd som ”felaktig”.
Torstensson hade, närden ordern ”fern minuter vilan slut” gavs, tid på sig
att slöa. Det tar nämligen inte fem minuter att ta på sig utrustningen. När
Horndahl återkallat ordern yttrade han något om att här hade de värnpliktiga
något för ”Vämpliktsnytt”. Förhållandet mellan Horndahl och de
värnpliktiga var varken dåligt eller gott, ”det var ingen speciell kamratanda
på något sätt”.

Tingsrättens bedömning

Wikanders i vittnesutsagan redovisade uppfattning att ordern ”vilan
slut” utdelats innan stipulerade fem minuter förflutit grundas endast på en
uppskattning från Wikanders sida. Det finns därför ingen anledning att betvivla
Homdahls uppgift att Torstensson rest sig upp först sedan den utsatta
tiden gått till ända. Utrett är således att det tidsmässigt varit i det av
Horndahl påstådda läget som Horndahl ålagt Torstensson att utföra trettio
armhävningar. Redan detta förhållande talar enligt tingsrättens mening för
att åläggandet avsetts vara en bestraffning av Torstensson för att denne
underlåtit att i rätt tid ställa upp efter lunchuppehållet. Samtliga övriga omständigheter
ger också vid handen att Horndahl utdelat ordern i syfte att
bestraffa Torstensson. Vid denna bedömning beaktar tingsrätten att Homdahls
förklaring till uttalandet att armhävningar var bättre än kompaniförbud
framstår som en uppenbar efterhandskonstruktion. På grund av det
anförda finner tingsrätten styrkt att Horndahl otillbörligen ålagt Torstensson
att utföra trettio armhävningar med anledning av dennes förhållande i
tjänsten. Den gärning, varom Horndahl sålunda övertygats bör bedömas
på sätt åklagaren gjort gällande.

Tingsrätten finner det betänkligt att Horndahl alltjämt ej inser att han
förfarit felaktigt men anser att gärningen ändock må sonas med ett måttligt
disciplinstraff av disciplinbot.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

122

Värnpliktigs vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas
om han tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening

I ett ärende klagade en värnpliktig på att han utsatts för politisk utfrågning
när han efter inryckning vägrat fullgöra värnplikten. Utredning verkställdes
i saken.

I beslut den 25 maj 1976 anförde JO Uhlin följande.

Enligt 26 § andra stycket vapenfrikungörelsen (1966:414) gäller, att om
den som fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter
att fullgöra vad som åligger honom och åberopar sådana skäl att
det kan antagas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen skall han
omedelbart hemförlovas, varefter myndigheten skall göra anmälan om förhållandet
till åklagare eller polismyndighet och till regeringen samt bifoga
utredning i saken.

I den av vämpliktsverket fastställda personalredovisningsinstruktionen,
del 1, moment 1315, föreskrivs att av den utredning som skall bifogas anmälan
till regeringen enligt 26 § vapenfrikungörelsen skall framgå bl. a. av
den värnpliktige uppgiven orsak till vägran. Skälet härtill torde vara att
man behöver veta om den värnpliktige tillhör sekten Jehovas vittnen.
Medlemmar av denna sekt inkallas nämligen inte till värnpliktstjänstgöring.

Någon anledning att därutöver tillfråga den vägrande om organisationstillhörighet
föreligger inte och han är heller inte skyldig att besvara sådana
frågor.

JO fann därför att till den värnpliktige ställda frågor om han tillhörde någon
vapenvägrarorganisation eller någon politisk förening var ej blott överflödiga
utan också olämpliga.

Felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare

JO Uhlin har till behandling upptagit frågan om riktigheten av vissa domar,
varigenom vapenvägrare ådömts straff för sin vägran. Ärendet har
ännu inte avslutats. Det synes emellertid vara av allmänt intresse att det
redan nu lämnas en kortfattad redogörelse för vad som hittills förekommit i
saken.

I 26 § andra stycket vapenfrikungörelsen (1966:414) stadgas:

123

Vägrar eller underlåter den som fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri
tjänst att fullgöra vad som åligger honom och åberopar han sådana
skäl att det kan antagas att han icke kommer att fullgöra tjänstgöringen,
skall han omedelbart hemförlovas. Myndigheten skall genast göra anmälan
om förhållandet, förutom till åklagare eller polismyndighet, till regeringen
och bifoga utredning i saken. Kallelse till ny tjänstgöring får icke ske förrän
regeringen meddelat beslut i anledning av anmälningen.

I 27 § vapenfrikungörelsen stadgas:

Förklarar någon hos militär myndighet, hos arbetsmarknadsstyrelsen eller
vapenfrinämnden, att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst, och finnes med hänsyn till hans anslutning till religiöst
samfund anledning antaga att han icke kommer att fullgöra någon
form av tjänsteplikt, skall myndigheten göra anmälan om förhållandet till
regeringen och bifoga utredning i saken. Är han i tjänst, skall han omedelbart
hemförlovas. Kallelse till tjänstgöring får icke ske förrän regeringen
meddelat beslut i anledning av anmälningen.

När inkallelse skett innan regeringen meddelat beslut i anledning av anmälan
enligt 26 § andra stycket har inkallelseordern ansetts inte medföra
tjänstgöringsskyldighet, varför den värnpliktige inte varit underkastad lydnadsplikt
såsom krigsman (NJA 1 1974 s. 217 ff). Han gör sig alltså inte
skyldig till lydnadsbrott när han i sådant fall vägrar mottaga vapen eller annan
utrustning.

I beslut av högsta domstolen den 14 oktober 1975 har vidare fastslagits,
att resning kan beviljas i tidigare avgjort mål, i vilket straff för lydnadsbrott
ålagts vapenvägrare som på angivet sätt varit felaktigt inkallad. Genom beslutet
utdömdes också ersättning till den felaktigt dömde.

Från justitieombudsmannaexpeditionen har hos försvarsdepartementet
inhämtats uppgifter om ärenden, i vilka anmälningar gjorts om vapenvägran.
Det har därvid framkommit, att flera vapenvägrare inkallats till tjänstgöring
trots att regeringen inte meddelat beslut i anledning av tidigare gjord
anmälan om vapenvägran och att de dömts för lydnadsbrott på grund av ny
vapenvägran. Beträffande 18 domar kan ifrågasättas om inte resningsskäl
föreligger. De ålagda straffen utgör i två domar tre månaders fängelse, i
tolv domar två månaders fängelse, i tre domar en månads fängelse och i en
dom 40 dagsböter å 10 kr. En dom på två månaders fängelse och en dom på
tre månaders fängelse gäller samma person.

Genom beslut den 14 juni 1976 hänsköt JO till riksåklagaren frågan om
vidtagande av åtgärder för resning i ovannämnda mål.

Samma dag begärde JO att värnpliktsverket skulle utreda om ytterligare
fall förekommit, där värnpliktiga inkallats i strid mot ifrågavarande bestämmelser
och där rättelse bör ske av meddelade domar. Värnpliktsver -

124

ket anmodades också att avge yttrande om orsaken till de felaktiga inkallelserna
och att upplysa om de åtgärder som vidtagits för att förhindra sådana
inkallelser.

Sedan resningsfrågoma avgjorts och ärendet även i övrigt avslutats
kommer en fullständig redogörelse för detsamma att intagas i ämbetsberättelsen.

125

III. Vårdområdet

Kriminalvård
Våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt

En intagen, J., på kriminalvårdsanstalten Skenäs anmälde följande. Under
middagsrast den 23 september 1975 somnade han och blev vid 14-tiden
väckt av vårdaren vid anstalten Enar Karlsson. Eftersom han var yrvaken
somnade han emellertid om. Han blev då ånyo väckt av Karlsson. Ett häftigt
meningsutbyte uppstod, varefter Karlsson gick för att hämta vederbörande
assistent vid anstalten. Sedan det visat sig att assistenten inte var anträffbar
återvände Karlsson. Karlsson frågade då J. om denne skulle återvända
till arbetet eller om han skulle ”slita” J. ur sängen. J. blev irriterad
och svarade ”lite försmädligt”. Karlsson blev då tydligen arg. ruskade J.
och tryckte ner honom i sängen så att J. slog huvudet i väggen. Därpå
”kopplade” Karlsson ett strupgrepp på J. J. kände panik och försökte föra
undan Karlsson med foten. Karlsson tryckte då med hela sin kroppstyngd
ner J. på sängen med underarmen pressad mot J:s strupe. En intagen ingrep
och avbröt händelseförloppet. Ytterligare två intagna åsåg händelsen.

I ärendet har vidare framkommit följande. J. förflyttades samma dag
som händelsen hade ägt rum till kriminalvårdsanstalten Norrköping. Styresmannen
för kriminalvårdsanstalten Skenäs, anstaltsdirektören Birgitta
Sahlin, hade då fått en rapport av Karlsson samt hade hållit ett kort förhör
med J. Den 2 oktober 1975 höll Sahlin på Norrköpingsanstalten förhör med
J. 1 förhörsprotokollet har inledningsvis upptagits följande version av händelsen
lämnad av Karlsson.

1975-09-23 gick J. ej ut till arbetet efter lunch utan stannade kvar på sitt
bostadsrum. Då man efterlyste honom från arbetsplatsen, gick vårdare
Enar Karlsson till J:s bostadsrum, där J. låg och sov. Karlsson väckte J.
och meddelade honom, att man sökt honom på arbetsplatsen och att det
vardags att gå ut och arbeta. Klockan var då omkring 14.10. Karlsson lämnade
därpå rummet och återvände efter ca 5 min, då J. fortfarande låg och
sov. Efter att ha sagt till honom ytterligare ett par gånger gick Karlsson ut
igen, då för att hämta assistenten. Hon fanns dock ej på paviljongen, varför
Karlsson efter ytterligare några minuter gick in i J.s rum. Han hade då
satt sig upp i sängen och skulle just tända en cigarrett. Vid tillsägelse om
att skynda på ut, svarade J.: ”Ut ur rummet”. Karlsson tog då tag i J:s
blåblus för att dra upp honom ur sängen, varvid J. böljade sparka och slå
Karlsson, som för att hejda J. tvingades lägga omkull honom på sängen.
Under det tumult som uppstod körde J. upp ett knä i ansiktet på Karlsson,
varvid huvudskrapning och rodnad uppstod i Karlssons panna. Under brå -

126

ket kom ytterligare 2 intagna in i rummet och uppmanade Karlsson och J.
att sluta bråka, varefter J. lämnade rummet.

1 protokollet antecknades följande angående förhöret med J.

Han hade somnat på lunchen och försovit sig. Hade ej hört signalen kl
12.55. Han vaknade av att vårdare Enar Karlsson kom in och talade om att
J. försovit sig. och att J. skulle iväg och arbeta. Kommer ej ihåg ordagrant
vad Karlsson sa eftersom J. var halvvaken. J. somnade därefter om igen.
Vaknade av att Karlsson på nytt kom in i rummet och sa någonting om att
J. skulle gå ut och jobba och att han skulle gå och hämta assistenten. Kom
sedan tillbaka för 3:e gången. J. hade då satt sig upp och tänt en cigarrett.
Karlsson sade då: "Fattade Du inte. att Du skulle gå och jobba". J. svarade
då. att Karlsson skulle sluta tjata. Karlsson gick då fram till J., tog tag i
kragen på jackan, varvid han kom åt håret och också gjorde ett märke på
halsen, vilket J. säger sig ha visat för anstaltsläkaren. Genom det greppet
åkte J. bakåt och slog huvudet i väggen, varvid en bula uppstod (har dock
inte visat denna för läkaren). Eftersom Karlsson höll kvar taget, och J.
kände det som om han skulle kvävas, då Karlsson höll underarmen mot J.s
strupe, försökte J. få upp knäet för att komma loss. Han uppgav, att han
trodde, att han träffat Karlsson i bröstet, men förhörsledaren påpekade då,
att Karlsson hade en stor bula i pannan och skrapsår, varvid J. uppgav, att
hans knä i så fall måste ha träffat Karlssons panna i stället.

Av J:s uppgifter framgår vidare, att tre intagna kom till bostadsrummet
och att en av dem skilde J. och Karlsson åt.

Vid delgivning på anstalten av protokollet påpekade J. bl. a. att Karlsson,
då denne kom för tredje gången, också yttrade att han skulle slita J. ur
sängen.

J. förflyttades senare från Norrköpingsanstalten till kriminalvårdsanstalten
Kristianstad.

Vid en under hand företagen kontakt har Sahlin uppgivit bl. a. att J:s
uppgifter under förhöret tydde på att de andra intagna kom till J: s rum först
då handgemänget hållit på en god stund. Hon hade inte hört dem som vittnen
eftersom de med hänsyn härtill inte skulle kunna bidra till ett klarläggande
av de frågor där uppgift stod mot uppgift.

Utredningen i ärendet har därefter kompletterats genom telefonförhör
med två intagna, här kallade A. och B., samt med Karlsson.

Vid förhören uppgav A. och B. att J. vid deras ankomst till rummet låg i
sängen med Karlsson ovanpå. Som A. uppfattade det höll Karlsson med
bägge händerna om J:s hals eller hade i vart fall händerna på J:s huvud.
Enligt B. höll Karlsson med ena handens tumgrepp om J:s hals. Efter händelsen
uppvisade J. enligt A. och B. röda märken på halsen. A:s och B:s berättelser
skiljer sig dock åt på några punkter. Således har de bl. a. lämnat
motstridande uppgifter om vilket håll Karlsson och J. låg åt i sängen.

Karlsson har lämnat utförliga och detaljrika uppgifter rörande händelseförloppet.
Ur dessa förtjänar följande att återges. Karlsson tog tag i J:s

127

rock för att visa denne att han menade allvar och för att ”hjälpa honom
upp”. J. flög då upp ur sängen och bl. a. sparkade Karlsson på vänster
smalben - något som kunde bekräftas genom läkarintyg - och slogs. Som
en följd härav lade Karlsson ner J. i sängen, men kom därvid att ligga snett
över J. med sin bröstkorg mot dennes bröstkorg men med sitt huvudparti
snett i riktning mot J:s fötter. J. krängde och sparkade och innan Karlsson
hunnit få upp sin vänstra arm som skydd hann J. knäa honom i huvudet
med skador som följd. Under hela händelseförloppet bibehöll Karlsson sitt
grepp om J:s rock i det vänstra rockslaget. Under tumultet i sängen kom
rocken att vridas något om J:s kropp så att Karlssons hand förflyttades i läge
från J:s vänstra till dennes högra sida. Kragen på vänstra sidan av J:s
rock kom således att vara sträckt mot J:s högra sida. Karlssons högra armbåge
låg mot J:s vänstra axel. Karlsson höll det inte alls för uteslutet att
hans arm kunde ha kommit emot J:s hals under tumultet. Karlsson tog aldrig
något strupgrepp på J. Ett sådant grepp hade varit orimligt i det läget.

J. har beretts tillfälle att inkomma med påminnelser men har inte begagnat
sig därav.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren.

Det inträffade är att se mot bakgrund av att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt
enligt 12 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt är
skyldig att utföra det arbete som åläggs honom. Genom att trots upprepade
tillsägelser inte återgå till sitt arbete har J. uppenbarligen brutit mot denna
bestämmelse och följaktligen förfarit indisciplinärt.

Enligt Karlssons version av händelseförloppet skulle han ha fattat tag i
J:s blåblus för att dra honom ur sängen. Detta stämmer väl överens med
det uttalande som Karlsson enligt vad J. uppgivit skulle ha fällt i sammanhanget
och det stämmer också delvis med vad J. själv uppfattat hände. Jag
finnér därför utrett att Karlsson på angivet sätt fattat tag i J. och försökt att
dra honom ur sängen. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften ej kan
lösas på annat sätt. Så kan inte anses ha varit fallet här. Genom att gå
handgripligt tillväga har Karlsson därför överträtt sina befogenheter och
åsidosatt sina åligganden. Då det ej kan anses ha skett i allenast ringa mån
har han följaktligen gjort sig skyldig till tjänsteförseelse. Det fortsatta händelseförloppet
visar också med all tydlighet hur olämpligt det är att gå
handgripligen tillväga i en sådan situation som det var fråga om. Karlsson
hade emellertid, innan han grep tag i J., tre gånger vid olika tillfällen medelst
blott lämpor sökt förmå J. att själv återgå till arbetet och hade även
gjort försök att få hjälp av assistenten på paviljongen. Mot bakgrund härav
och då det våld som Karlsson i detta skede använde sig av var av förhållandevis
ringa beskaffenhet och tillgreps blott i det i och för sig legitima syftet
att söka förmå den tredskande J. att resa sig ur sängen stannar jag om än

128

med viss tvekan, för att inte göra disciplinanmälan rörande denna sak till
kriminalvårdsstyrelsen utan låter bero vid det ovan sagda.

Beträffande det fortsatta händelseförloppets enskilda delar går uppgifterna
isär. De vittnen som J. åberopat har kommit in i ett relativt sent skede
och deras uppgifter belyser således blott slutet av händelseförloppet.

Ett par saker förtjänar särskilt att närmare beröras. Av direkt avgörande
betydelse för det fortsatta händelseförloppet i samband med att Karlsson
grep tag i J:s kavaj är J:s agerande med anledning därav. Någon form av
reaktion från J:s sida med anledning av greppet framstår närmast som naturlig.
Uppgifterna om vad som skedde går emellertid isär. Enligt Karlsson
inledde J. något som redan i det skedet kunde betraktas som ett regelrätt
slagsmål, omfattande jämväl sparkar. Enligt J:s version tryckte Karlsson
redan genom greppet i kavajen ner honom i sängen. Sett mot bakgrund av
ändamålet med greppet i kavajen, vilket också enligt J:s egna uppgifter om
vad som uttalades i sammanhanget var att få J. upp ur sängen, och även
mot bakgrund av Karlssons uppgifter rörande skadan på smalbenet, är jag
närmast benägen att sätta tilltro till Karlssons version.

J. har påstått att han slagit sitt huvud mot väggen då han trycktes ner i
sängen. Uppgiften förefaller inte alls osannolik. Därmed är ingalunda sagt
att Karlsson åstadkommit detta medvetet. Det får i stället ses som ett
olyckligt resultat av den för Karlsson, enligt vad han själv uppgivit, oväntade
och plötsliga utveckling som händelseförloppet fick.

Vad som vidare framför allt framstår som nödvändigt att närmare undersöka
är uppgiften om att grepp mot J:s strupe förekommit i sammanhanget.
J. har själv i sin anmälan hit uttryckt saken så, att ”sen kopplar han ett
strupgrepp på mig”. Valen av ordet "kopplar” i stället för ”tar” leder tanken
till att fråga ej var om ett grepp med händerna utan att Karlsson använde
armarna. Detta bekräftas uttryckligen genom de uppgifter som J. lämnade
vid förhöret på anstalten och kan också stämma överens med Karlssons
uppgifter om sin högra arms placering. Intrycket för J. av ett formligt
grepp mot struptrakten kan också onekligen ha förstärkts på grund av den
sträckning som, enligt vad Karlsson uppgivit, skedde i J:s kavaj över halstrakten
genom greppet i kavajen. De båda vittnenas uppgifter på denna
punkt om att strupgrepp med en hand eller rent av bägge händerna har
förekommit synes mig få betraktas som vaga uppgifter om osäkra ögonblicksintryck.
Med hänsyn till vad Karlsson uppgivit om det olyckliga läge
som han utan egen förskyllan kommit att inta ovanpå J. och om J:s sparkande
m. m. i sängen framstår det som väl förklarligt att J. kommit att bli
utsatt för en press mot struptrakten.

Enligt Karlssons uppgifter fortfor J. att göra motstånd ända till dess de
andra intagna kom till städes, något som närmast bestyrks av vad J. uppgivit.
Mot bakgrund av det våld som J. enligt vad som framkommit hade utövat
- låt vara i avsikt blott att komma loss - kan jag inte finna annat än
att handlingsalternativen för Karlsson var synnerligen begränsade, och nå -

129

gon kritik mot honom för att han valde att söka hålla J. kvar till dess denne
höll sig stilla anser jag mig inte kunna rikta.

Vad som då återstår, vid sidan av mitt ovan gjorda uttalande rörande det
felaktiga i det sätt på vilket Karlsson slutligen gick till väga för att söka förmå
J. att gå i arbete, är om en samlad bedömning av händelseförloppet eljest
ger ett intryck av att Karlsson därutöver förfarit felaktigt eller olämpligt.
exempelvis då genom att inte åstadkomma att händelseutvecklingen
avbröts. Betraktat så här i efterhand förefaller det som om detta inte skulle
ha varit absolut uteslutet. Man måste emellertid ha i minnet att den ena delen
av händelseförloppet här gav den andra. Någon egentlig tid till eftertanke
kan inte ha givits och för Karlssons del måste också frågan om att skydda
sig själv ha fått en relativt framskjuten plats. Jag anser därför inte att någon
avgörande kritik kan riktas mot Karlsson för dennes agerande under
det olyckliga handgemänget.

Intagens rätt till telefonsamtal med advokat

I anmälan anförde Ö. som var intagen på kriminalvårdsanstalten Kumla
i huvudsak följande. I samband med att ett rymningsförsök hade förekommit
från en avdelning vid anstalten blev Ö. och de andra intagna på en annan
avdelning vid anstalten brutalt infösta på sina bostadsrum av ett 30-tal
vårdare utrustade med batonger. Ö. m.fl. hade inte gjort sig skyldiga till
något klandervärt. Mot bakgrund av denna händelse begärde Ö. skriftligen
samma dag att få ringa till sin advokat. Han fick emellertid avslag på sin
framställning, varvid som orsak angavs att det var oro på anstalten.

Efter remiss inkom yttranden från anstaltens styresman, anstaltsdirektören
Lennart Wilson, och från assistenten vid anstalten Arne Granell.

Granell anförde bl. a. följande.

Strax före arbetets slut, onsdagen den 19/11 1975 förekom utbrytningsförsök
från avdelning H 2 vänster vid anstalten. Med tagande av gisslan ur
personalen, vilken hotades till livet, försökte de intagna få fri väg ut ur anstalten.
En fas av detta utbrytningsförsök kunde iakttagas av övriga intagna
på H-huset genom verkstadslokalernas fönster. De intagna avbröt arbetet,
rusade till fönstren och jagade upp stämningen genom skrik och mot
arbetsledarna hotfulla tillrop. Verkstadspersonalen lyckades ej förmå de
intagna att återgå till sina arbeten.

Efter arbetstidens slut inlåstes de intagna på sina respektive bostadsrum.
Stämningen var uppjagad, personal hade skadats och extrapersonal
inkallades. För att förhindra ytterligare aktioner från de intagnas sida i den
allmänt upphetsade stämningen och för att få en överblick över skadornas
omfattning företogs inlåsningen.

Ö. uppgiver själv att han upplevde detta scm ett grovt och fult övergrepp
och ingav därför omedelbart en skriftlig framställan om telefonsamtal till

9 Riksdagen 1976177. 2 sami. Nr I

130

advokat Lundin. Denna framställan avslogs. Ö. hänvisar till KVS cirkulär
nr 1/1974, § 107 där bl. a. sägs "Intagen får ej förvägras telefonsamtal med
advokat eller annan jurist vid advokatbyrå." Jag vill hänvisa till den fortsatta
texten i samma paragraf: "Sådana samtal skall expedieras så snart
det kan ske utan olägenhet för anstaltsarbetets behöriga gång ...”.

Vidare kan beslutet betraktas mot bakgrund av KvaL § 52 som säger att
vissa förmåner tillfälligt kan inskränkas.

Jag vill även påpeka att Ö. påföljande dag genom undertecknad assistent
hade möjlighet att få kontakt med advokat Lundin. Ö. utnyttjade emellertid
ej denna möjlighet.

Wilson instämde i Graneds yttrande samt anförde vidare föjande.

Hela anstalten var i upploppsstämning så tillämpningen av § 52 KvaL
var fullt adekvat.

Ö. ansåg vi som en av orosstiftarna på övriga H-husets avdelningar och
sedan han kort efter upploppet förflyttats till anstalten Kalmar har lugnet
åter lägrat sig över H-huset.

I påminnelser anförde Ö. bl. a. att uppgifterna i Graneds yttrande var felaktiga
och lögnaktiga. Ö. hade således vistats på egen hand i en annan del
av anstalten än verkstaden under rymningsförsöket och kände inte tid något
om detta förrän i samband med inlåsningen. Anledningen tid transporten
av Ö. jämte tre andra intagna från anstalten var att de var ledamöter i
förtroenderådets vid anstalten styrelse.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren.

Som kan utläsas av Graneds yttrande var anledningen tid att Ö. blev inlåst
i sitt bostadsrum på avdelningen inte den att just Ö. skulle ha deltagit i
uppträdet på verkstaden i samband med rymningen. Det förhöll sig i städet
så, att man företog inlåsning av de intagna för att förhindra ytterligare aktioner
från deras sida i den allmänt upphetsade stämningen m.m. Fråga
var alltså om en förebyggande åtgärd, ej om en sanktion e. d.

I 30 § första stycket första punkten lagen (1974: 203) om kriminalvård i
anstalt (kriminalvårdslagen) anges att telefonsamtal medan intagen och
person utom anstalten får äga rum i den utsräckning det lämpligen kan ske.
I anslutning tid denna bestämmelse har kriminalvårdsstyrelsen i 107 § andra
stycket sitt cirkulär nr 1/1974, vårdcirkuläret, föreskrivit att intagen inte
får förvägras telefonsamtal med advokat eder annan jurist vid advokatbyrå
samt att sådant samtal skall expedieras så snart det kan ske utan olägenhet
för anstaltsarbetets behöriga gång. I 52 § kriminalvårdslagen föreskrivs
dock, att om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet
inom anstalten, kan förmåner som enligt lagen tillkommer intagen tillfälligt
inskränkas.

131

Jag delar den uppfattningen, att 52 § kriminalvårdslagen i den uppkomna
situationen kunde tillämpas på anstalten för en inlåsning efter arbetstidens
slut av de ifrågavarande intagna i deras bostadsrum. Att åberopa detta lagrum
också såsom grund för avslag på begäran om advokatsamtal låter sig
dock ej göra i all synnerhet inte som det var just tillämpningen av 52 § kriminalvårdslagen
som var orsaken till Ö:s begäran om att få ringa samtalet
ifråga. I vad mån händelserna på anstalten gjorde att samtalet med hänsyn
till personaltillgången eller eljest verkligen inte kunde expedieras samma
dag utan olägenhet för arbetets behöriga gång har inte närmare klarlagts.
Med hänsyn till att inlåsningen av de intagna skedde först sent på dagen
och till att Ö. påföljande dag gavs möjlighet att kontakta advokaten ifråga,
finner jag det dock inte nödvändigt att låta komplettera utredningen på
denna punkt utan avslutar ärendet under framhållande av att Ö. inte fick
förvägras samtal med sin advokat och att samtalet skulle expedieras så
snart det kunde ske utan olägenhet för anstaltsarbetets behöriga gång.

Brevgranskning vid kriminalvårdsanstalter

I en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria anfördes
följande.

Enligt 26 § första stycket lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen)
får annat brev till eller från intagen i kriminalvårdsanstalt
än brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat granskas om
det är påkallat av säkerhetsskäl. Härvid skall iakttagas bestämmelserna i
stadgandets andra stycke, enligt vilka brev får granskas om det finns anledning
att anta att det innehåller otillåtet föremål. Vidare får brev granskas
stickprovsvis. I sluten anstalt får brev dessutom granskas om det är
nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden. Enligt
27 § första stycket samma lag får granskning av brev ej vara mer ingående
än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte. Vid öppning av
brev bör enligt andra stycket samma stadgande den intagne vara närvarande,
om det lämpligen kan ske.

1 kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, vårdcirkuläret, har lämnats
vissa närmare föreskrifter rörande bl. a. brevgranskning. Således har angivits
att brevgranskningen kan ske antingen genom öppnande av brev utan
att dess skriftliga innehåll läses eller genom både öppnande och läsande av
brev (83 § första stycket). Har brev öppnats endast för eftersökande av
otillåtna föremål skall brevet ej läsas (83 § andra stycket). Vid öppnande
av brev skall den intagne vara närvarande, om kriminalvårdsstyrelsen ej
för viss anstalt eller avdelning av anstalt bestämt annorlunda.

Vid ställföreträdande JO Svemes inspektion den 7-8 oktober 1975
av kriminalvårdsanstalterna Mäshult. Halmstad och Singeshult framkom
att vid alla tre anstalterna tillämpades beträffande brev till intagna den ordningen.
att samtliga ankommande brev öppnades av tjänsteman i den intagnes
närvaro för eftersökande av otillåtna föremål.

132

Som framgår av de ovan återgivna bestämmelserna ger kriminalvårdslagen
blott möjlighet till brevgranskning antingen vid misstanke om smuggling
eller som en stickprovsvis företagen kontroll eller som en kontroll företagen
på sluten anstalt i individuella fall. Med hänsyn till vad som framkommit
om den på de nämnda anstalterna tillämpade ordningen bör yttrande
inhämtas från kriminalvårdsstyrelsen, lämpligen efterhörande av kriminalvårdsdirektörema
i de respektive regionerna och anstalternas styresmän.

Efter remiss inkom yttranden från kriminalvårdsstyrelsen ävensom från
tjänsteförrättande kriminalvårdsdirektören i Göteborgsregionen Erik Alstermark,
t.f. kriminalvårdsdirektören i Malmöregionen Gunnar Lindberg,
styresmannen för kriminalvårdsanstalten Halmstad, föreståndaren Eric
Rydberg, styresmannen för kriminalvårdsanstalten Mäshult, föreståndaren
Erik Nilsson, samt t.f. styresmannen för kriminalvårdsanstalten
Singeshult, t.f. förståndaren Allan Bengtsson.

Rydberg anförde följande.

Brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat granskas ej.
Om det skäligen kan misstänkas att brevet icke har den uppgivna avsändaren.
granskas brevet om förhållandet icke kan kartläggas på annat sätt. enl.
§ 25 KVAL.

Ankommande brev till intagen, än ovan sagts, granskas endast på så
sätt, att brevet öppnas i den intagnes närvaro och överlämnas till den intagne
utan att innehållet läses. Alla brev öppnas dels för undvikande av
misshälligheter de intagna emellan dels för undvikande av insmuggling av
narkotika. 1 sistnämnda fall har granskningen stöd av 26 § KVAL andra
stycket sista meningen.

Nilsson anförde följande.

Intagnas ankommande post öppnas av tjänsteman i närvaro av den intagne,
med undantag av post från myndighet, generellt vid alla tillfällen för
kontroll att otillåtna föremål ej tillföres de intagna, skriftliga innehåll läses
inte.

I begynnelsestadiet diskuterades denna fråga av både intagna och personal
vilket utmynnade i att stickproven uppfattades ofta som kränkande och
skapar, då misstankarna är obefogade, ständiga samarbetsproblem och
otrygghet i den dagliga postgången.

Genomströmningen i anstalten av intagna är stor - korta tider etc. Innan
något stabilt förtroende upprättats föreligger alltid misstänksamhet,
särskilt om denna tillförselväg är öppen och inleder till förödande frestelser.

Ständig rutinmässig granskning ”öppnande i närvaro av den intagne,
tömning på innehåll utan läsning” är ett drägligt förfaringssätt för alla och
erfarenhetsmässigt är stickproverna ett förföljelseinstrument och personligt
kränkande. Att konsekvent, med rimliga ingrepp, tilltäppa denna införselväg
för insmuggling av otillåtna föremål, fungerar postgången utan bekymmer.

133

Alstermark anförde bl. a. följande.

Det är viktigt att påpeka att granskning enligt vårdcirkulärets definition
dels kan innebära öppnande av brevförsändelser dels öppnande och läsning
av post.

På kva Halmstad och Mäshult har granskningen bestått i, att man endast
öppnat inkommande korrespondens, med undantag av ”§ 25-post”, alltid i
närvaro av den intagne, således i överensstämmelse med § 27 KvaL.
Granskningen har endast avsett efterforskande av otillåtna föremål och
läsning av post har inte förekommit.

Anledningen till att posten icke öppnats stickprovsvis enligt bestämmelserna
§ 26 KvaL. andra stycket, har varit att undvika anledning till missstämning
hos intagna. Stickprovsförfarandet kan för den enskilde intagne
framstå som oförklarligt och omotiverat. Rutinerna vid kva Halmstad och
Mäshult har aldrig föranlett klagomål från de intagnas sida.

Granskning i form av öppnande av post är, särskilt för en sluten anstalt,
ett viktigt medel att begränsa möjligheterna till insmuggling av exempelvis
narkotika. Vid rutinmässigt öppnande av korrespondens kan säkerligen ett
av de sätt narkotika införes i anstalterna förhindras.

Erfarenhetsmässigt har inte de rutiner, som tillämpats på kva Halmstad
och Mäshult, vållat några för de intagna kända olägenheter. Då den tillämpade
praxisen inte har stöd i gällande bestämmelser utförs numera brevgranskningen
helt i överensstämmelse med dessa.

Bengtsson anförde följande.

Öppning av ankommande post till intagen tillgår på så sätt, att när vårdaren
överlämnar brevet till den intagne, öppnar han detsamma och kastar en
blick i för att tillse att inget otillåtet finns i brevet. Vi har inte ansett att detta
utgör direkt granskning, då ju inte brevet läses och ingen intagen har klagat
över detta tillvägagångssätt. Dessutom är det ingen som behöver känna
sig särskilt uppmärksammad vid s. k. stickprovsgranskning. Brev enl. 25 §
KvaL, öppnas inte. Granskningen är inte på något sätt ingående, utan ytterst
flyktig.

Lindberg anförde följande.

Styresmannen Allan Bengtssons redogörelse för tidigare praxis vid anstalten
är riktig. Denna praxis har nu ändrats och brevgranskningen sker
numera helt i enlighet med gällande bestämmelser.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde följande.

Av tjänsteförrättande kriminalvårdsdirektören i Göteborgsregionen Erik
Alstermarks yttrande, vid vilket fogats yttranden från styresmännen vid
kriminalvårdsanstalterna Halmstad och Mäshult, framgår att brevgranskningen
vid nämnda anstalter tidigare utförts på ett sätt som saknar stöd i
såväl lagen om kriminalvård i anstalt som kriminalvårdsstyrelsens cirkulär
nr 1/1974 (vårdcirkuläret) men att brevgranskningen numera sker helt i
överensstämmelse med gällande bestämmelser.

134

Även vid kriminalvårdsanstalten Singeshult har, såsom framgår av tillförordnade
kriminalvårdsdirektören i Malmöregionen Gunnar Lindbergs
yttrande, tidigare felaktig praxis i fråga om brevgranskning ändrats så att
granskningen numera sker i enlighet med gällande bestämmelser.

Styrelsen kommer inom kort att i rundskrivelse erinra om de regler som
gäller för brevgranskning vid kriminalvårdsanstalt.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne.

På samtliga tre av mig vid min ifrågavarande inspektionsresa besökta anstalter,
vilka är belägna inom två olika kriminalvårdsregioner. förekom
granskning av alla till intagna ankommande brev, bortsett från brev från
svensk myndighet eller advokat. Det är inte tillfredsställande att en felaktig
tillämpning av kriminalvårdslagens brevgranskningsbestämmelser kunnat
fortgå på detta sätt. För de öppna anstalterna Mäshults och Singeshults
del har det ifrågavarande tillvägagångssättet inte haft stöd ens i de före kriminalvårdslagens
ikraftträdande gällande, allmänt sett strängare föreskrifterna
angående brevgranskning (se kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr
BV: 24-71).

Ifrågavarande praxis med öppnande av breven har nu upphört och
brevgranskning på anstalterna sker i enlighet med kriminalvårdslagens bestämmelser.
Med hänsyn härtill ävensom till övriga omständigheter, bl. a.
de skäl som anförts för att göra granskningen generell, låter jag bero vid
konstaterandet av de fel som här begåtts.

Kriminalvårdsstyrelsen har förklarat sig ha för avsikt att genom rundskrivelse
erinra om de regler som gäller för brevgranskning vid kriminalvårdsanstalt.
Någon särskild åtgärd från min sida för att undersöka eventuellt
felaktig tillämpning av brevgranskningsbestämmelserna på andra anstalter
är därför inte påkallad. Ärendet är följaktligen för min del avslutat.

Tillämpningen av bestämmelserna om disciplinär bestraffning av intagen Efter

ställföreträdande JO Svemes inspektion den 8 oktober 1975 av kriminalvårdsanstalten
Singeshult tog han del av vissa protokoll i disciplinärenden,
handlagda på anstalten. Därvid uppmärksammades bl. a. följande.

Genom beslut den 16 september 1974 förordnade anstaltens t.f. styresman,
t. f. föreståndaren Allan Bengtsson, att en tid av fem dagar inte skulle
inräknas i verkställighetstiden för intagne B. på grund av att B. vägrat arbeta
samt uppträtt olämpligt genom att inför styresmannen kalla anstaltens

135

husmor för en ”djävla kärring”. Ärendet underställdes kriminalvårdsstyrelsens
prövning. Styrelsen konstaterade att B. efter händelsen
gått i annat arbete men fann detta oaktat, främst med hänsyn till att B. uppträtt
olämpligt mot anstaltspersonalen. med ändring av styresmannens beslut,
att tre dagar inte skulle inräknas i verkställighetstiden.

Efter remisser med begäran om yttranden angående den bestraffning
som med anledning av det inträffade ansetts böra åläggas B., inkom yttranden
från Bengtsson och från kriminalvårdsstyrelsen.

Bengtsson anförde följande.

Att påföljden av mig beslutades till fem dagar, berodde till stor del på att
B. uppträtt olämpligt mot husmor och samtidigt vägrade arbeta i köket,
samt att jag inte då hade någon utgångspunkt för vad som var skäligt i sådant
fall. då denna möjlighet till påföljd för förseelse inom anstalten var ny.
Vid senare telefonsamtal med K VS — och då B. även hade återgått i arbete.
dock inte i köket - hade jag inget att erinra mot att KVS sänkte påföljden
till tre dagar.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde följande.

Prövning av frågan om och i så fall vilken disciplinär bestraffning som
skall åläggas en intagen på grund av indisciplinärt beteende skall ske med
beaktande av samtliga i ärendet föreliggande omständigheter av betydelse.
Det finns ofta i dessa ärenden utrymme för olika bedömningar.

Vid tiden för det aktuella disciplinärendets behandling — knappt tre månader
efter ikraftträdandet av lagen om kriminalvård i anstalt — hade någon
fast praxis när det gäller tillämpningen av 47 § nämnda lag ej hunnit utbildas.
Även om styrelsens bedömning av ärendet i dag eventuellt skulle
blivit annorlunda kan numera något ytterligare underlag för bedömningen
hösten 1974 av det aktuella ärendet ej förebringas. Om den intagne ej hade
åtnöjt sig med styrelsens beslut hade han i vanlig ordning besvärsvägen
kunnat få detsamma prövat av kammarrätten och regeringsrätten.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sveme.

Som allmän förutsättning för att disciplinär bestraffning skall kunna
åläggas intagen gäller enligt 46 § kriminalvårdslagen att den intagne skall
ha brutit mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar och det ej
föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisningar eller tillsägelse
eller att gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad
av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten.

Disciplinär bestraffning förekommer enligt 47 § första stycket kriminalvårdslagen
i tre olika former. Den intagne kan tilldelas en varning (första
punkten). Han kan åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar
(andra punkten). Om det av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn
till förseelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet,
kan förordnande meddelas att viss tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i

136

verkställighetstiden förden påföljd som den intagne undergår (tredje punkten).
Åtgärd enligt andra och tredje punkterna får vidtas i förening.

Till ledning för hur valet av påföljd i disciplinärende bör ske kan tjäna
vad som anfördes i samband med tillkomsten av kriminalvårdslagens bestämmelser
om disciplinstraff.

Först förtjänar därvid att nämnas, att kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården (KAIK) i sitt betänkande "Kriminalvård i anstalt”
(SOU 1971: 74 s. 164-165) föreslog att disciplinstraffen helt skulle avskaffas.
Däremot borde enligt KAIK den intagnes uppträdande även i fortsättningen
inverka på bedömningen av de för honom viktiga frågorna om anstaltsplacering,
frigång, permission och frigivning m. m.

Kriminalvårdsberedningen anförde i sitt betänkande "Kriminalvård”
(SOU 1972: 64 s. 222-225) att en del förseelser mot anstaltsordningen visserligen
inte var av särskilt allvarlig karaktär, men att de likväl inte kunde
lämnas opåtalade med hänsyn till den ogynnsamma effekt som detta skulle
kunna få både på den felande och på hans medintagna. Beredningen fann
att övervägande skäl talade för att man för dessa lindrigare förseelser behöll
en sanktion som bestod i ett kortare isoleringsstraff. För allvarligare
förseelser, t. ex. våld mot personal, rymning samt svårare fall av arbetsvägran,
avvikande från permission eller frigång, fann beredningen att isoleringsstraff
inte skulle ifrågakomma, eftersom det var ofrånkomligt att
förseelsen i de fallen måste komma att påverka den intagnes förhållanden
på anstalten. Sanktionen skulle i stället bestå i indragning av permission
och frigång. I regel skulle sådana förseelser också komma att leda till att
frigivningen senarelades.

I propositionen med förslaget till kriminalvårdslag (prop. 1974:20 s.
99-100) fann föredragande departementschefen att starka skäl talade för
att varning skulle kunna vara en ändamålsenlig reaktionsform vid indisciplinärt
beteende av intagen i kriminalvårdsanstalt, nämligen som ett alternativ
till en mer ingripande åtgärd. Han anknöt i sammanhanget till att institutet
varning förekom i andra regelsystem, exempelvis i statstjänstemannalagen
(1965: 274). Till skillnad från kriminalvårdsberedningen ansåg
han att isoleringsstraff även fortsättningsvis borde komma till användning
inte bara vid lindrigare utan även vid allvarligare förseelser. För att undanröja
olägenheterna med det dåvarande systemet, enligt vilket en förseelse
kunde leda till såväl disciplinär bestraffning som en senareläggning av frigivningen
samt för att tillgodose behovet av en ytterligare reaktionsform
föreslog han därjämte, att förordnande skulle kunna meddelas om att viss
tid inte skulle inräknas i verkställighetstiden för den intagne. Tiden för isoleringen
skulle inräknas i verkställighetstiden och isoleringsstraff skulle
kunna ådömas antingen för sig eller i förening med förordnande om att viss
tid ej skulle inräknas i verkställighetstiden. Samtidigt framhölls som en
konsekvens av det föreslagna systemet, att misskötsamhet som lett till disciplinär
bestraffning inte skulle beaktas vid prövning av villkorlig frigiv -

137

ning. Indisciplinärt beteende kunde emellertid även föranleda sådana behandlingsmässiga
åtgärder som indragning eller senareläggning av frigång
eller permission eller förflyttning till annan mer sluten anstalt, vilka av den
intagne uppfattades som repressivt betingade följdverkningar. Om sådana
åtgärder vidtogs var det enligt departementschefen väsentligt att hänsyn
härtill togs vid avgörandet av disciplinärendet.

B. har av styresmannen i dennes beslut lagts till last. dels att han arbetsvägrat,
dels att han uppträtt olämpligt. Även om det här rent faktiskt rör
sig om olika förseelser kan man enligt min uppfattning inte undgå att se
dem i ett sammanhang. B:s agerande här synes bero på att han av någon anledning
inte fann sig till rätta på sin arbetsplats och inte kunde komma
överens med husmor. Detta tog sig då i en ”akutsituation” uttryck på två
sätt, nämligen dels att han omedelbart lämnade arbetsplatsen, dels att han
inför styresmannen därefter, nära nog som en förklaring till sitt handlande,
använde sig av det ovan återgivna invektivet med avseende å husmor. Som
B. framhöll vid förhöret på anstalten, uttalade han sig inte olämpligt lill
husmor utan om henne.

Det är obestridligt att B. har betett sig indisciplinärt. Kriminalvårdsstyrelsen
konstaterade emellertid i sitt beslut i disciplinärendet, att B. efter
den inträffade händelsen återgått i arbetet, dock av annat slag. Styrelsen
grundade därför sitt beslut främst på att B. hade uppträtt olämpligt mot anstaltspersonalen.

Av redogörelsen i anstaltens protokoll i disciplinärendet att döma, utgjorde
den händelse som ledde till disciplinärendet en utlösning av ett
spänt förhållande som rått under en tid. Det förefaller mig emellertid tveksamt,
om kriteriet på upprepad misskötsamhet härigenom blivit uppfyllt.
Det framgår ej heller av nu tillgängliga handlingar om B. tidigare erhållit någon
bestraffning eller tillsägelse med anledning av sitt uppträdande. Kriminalvårdsstyrelsen
synes ju också främst ha lagt vikten vid förseelsens art.

Självfallet fanns det vid disciplinärendets avgörande utrymme för olika
bedömningar vad gäller bestämmandet av påföljd. Hänsyn skall tas till
samtliga vid ärendets avgörande föreliggande omständigheter, vilka nu i
efterhand i detalj svårligen låter sig rekonstrueras. Icke desto mindre kan
det emellertid ifrågasättas om bestraffningen - framför allt den bestraffning
som utmätts på anstalten — kan anses stå i rimlig proportion till de
omständigheter som framgår av protokollet i disciplinärendet. Jag kan inte
helt frigöra mig från ett intryck av att man på anstalten varit påverkad av
”stundens hetta” vid utmätandet av bestraffningen.

Jag kan givetvis dock inte hävda, att någon befattningshavare förfarit direkt
felaktigt i denna fråga, som kan vara föremål för olika bedömningar. 1
sammanhanget måste också beaktas att vid den tidpunkt då straffet utmättes.
någon fast praxis ännu inte hade hunnit utveckla sig vad gäller tillämpningen
av bestämmelsen om disciplinär bestraffning. Att jag tog upp ärendet
och vad jag ovan anfört bör i stället ses som ett led i en strävan från min
sida att främja en enhetlig och ändamålsenlig rättstillämpning på området.

138

Besvärshänvisning i disciplinärende på kriminalvårdsanstalt

I samband med handläggningen av ett ärende (dnr 3275/75) uppmärksammades
ett på kriminalvårdsanstalten Malmö den 8 juli 1975 fattat beslut
i disciplinärende, varigenom intagne S. tilldelades en varning. Av beslutet
framgick inte om besvärshänvisning hade lämnats till beslutet. Saken
remitterades till Malmöanstalten för yttrande.

1 remissyttrande anförde anstaltsdirektören Arvid Grönberg och inspektören
Barbro Vollmer-Nilsson följande.

Någon skriftlig besvärshänvisning har icke delgivits S. Däremot uppger
assistent Persson-Malvå, att han med största sannolikhet vid delgivningen
muntligen upplyst S. om hans rätt att klaga på beslutet. Att så verkligen
har skett kan assistent Persson-Malvå p.g. a. den relativt långa tid som nu
förflutit sedan delgivningen icke med absolut säkerhet hävda.

För att undvika misstag i detta hänseende tillämpar vi sedan någon tid
tillbaka följande förfarande när det gäller delgivning av protokoll över förhör
i disciplinärende. Protokollen upprättas i 4 ex. Samtliga ex. förses i rutan
för besvärshänvisning med stämpel med text enl. bifogat ex. Originalprotokollet
skall förvaras i särskild pärm å anstaltens kansli; ett ex. tillföras
vederbörandes personakt; ett ex. användas för införskaffande av ändringsresolution
i de fall detta är aktuellt. Fjärde ex. tillställes den intagne i
samband med delgivningen.

Anstaltsledningen ifrågasätter emellertid om besvärshänvisning ovillkorligt
skall lämnas i ett fall som detta. Enligt förvaltningslagen 18 § skall
part underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet om det
är uppenbart, att beslutet gått honom emot. S. erhöll för relativt allvarliga
disciplinförseelser endast varning sedan han erkänt att han bl. a. spottat
föreståndaren vid Singeshult i ansiktet. Han hade uppenbarligen väntat sig
allvarligare påföljd för vad han låtit sig komma till last.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverrie.

Vad först angår skyldigheten att lämna besvärshänvisning kan följande
sägas. När en enskild får avslag på en framställning, när ett tillstånd eller
en förmån tas ifrån honom, när han förpliktas göra, tåla eller underlåta något
eller när han bestraffas påverkas hans ställning negativt (se SOU
1968: 27 s. 159f). Beslutet anses i sådana fall gå honom emot. Även om parten
i och för sig är införstådd med att ett straff skall utdömas och kanske
väntat sig ett strängare straff än det som utdömes måste beslutet om straffet
likafullt anses gå parten emot. Ett beslut innefattande en bestraffning
torde alltid vara att anse som ett negativt beslut och besvärshänvisning
skall följaktligen alltid lämnas. Den bedömning av samtliga omständigheter
som enligt kriminalvårdsberedningen skall ske (s. 161-162) gäller inte huruvida
den beslutet rör är införstådd med det eller ej, utan om någon del av
beslutet innefattar något som är av negativ eller missgynnande beskaffenhet.

139

Avsaknaden av kryssmarkering i rutan för bifogande av besvärshänvisning
på den i sammanhanget använda förtryckta blanketten tyder onekligen
på att besvärshänvisning ej lämnats. 1 vart fall har någon skriftlig besvärshänvisning
inte lämnats. Emellertid har S. med stor sannolikhet upplysts
om beslutets överklagbarhet. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter
i detta fall finner jag inte skäl att gå vidare. Jag vill dock i anslutning
till remissyttrandet påpeka att den (stämplade) besvärshänvisning
som nu lämnas på Malmöanstalten inte innehåller någon uppgift om besvärsinstansens
(kriminalvårdsstyrelsens) adress.

140

Socialvård
Barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder beträffande unga lagöverträdare Vid

JO Thyressons inspektion den 22-24 januari 1975 av Västerås tingsrätt
antecknades till protokollet bl. a. följande.

3.2.2. B 573/74. M. förövade kort efter det han fyllt 15 år tillsammans
med en kamrat inbrott i en skola och tillgrep en skivspelare jämte ett stort
antal kasettband. Efter beslut av vederbörande statsåklagare åtalades M.
vid tingsrätten för grov stöld. Under hänvisning till tjänsteskrivelse, vari
uttalades att M. ej syntes vara i behov av samhällets särskilt tillrättaförande
åtgärder, förordade sociala centralnämnden i Västerås i yttrande till
tingsrätten att M. ej överlämnades för vård enligt barnavårdslagen. Tingsrätten
(ordförande tingsfiskalen Lennart Alarik) dömde den 17 januari 1975
M. för grov stöld och bestämde påföljden till skyddstillsyn. I domen anförde
tingsrättens majoritet i påföljdsfrågan bl. a. följande.

Av en till sociala centralnämndens yttrande fogad utredningsrapport
24.9.1974 framgår, att M. anmälts till nämnden för bland annat brukande
av stulen moped 1972 och deltagande i biltillgrepp 1973. Av föräldrarna
har M. enligt rapporten betecknats som snäll men ”väl lättledd tillsammans
med kamrater”. M. har vid huvudförhandlingen uppgivit att han
brukar köpa vin och cigarretter för de pengar han får samt att han nästan
alltid druckit i samband med besök på Irstagården. Han har därvid förklarat
att han har svårt för att låta bli att dricka när kamraterna dricker.

När allvarliga brott förövas av så unga personer som M. faller det sig
naturligast att vederbörande sociala centralnämnd vidtar de åtgärder,
som enligt barnavårdslagen må anses påkallade. Sociala centralnämnden
i Västerås har i förevarande fall ej ansett någon åtgärd påkallad efter
det utredning verkställts. Tingsrätten kan med hänsyn till vad som framkommit
rörande M:s förhållanden ej dela nämndens uppfattning utan finner
att M. är i behov av det stöd en övervakare kan lämna honom, även
för att reglera den skadeståndsskyldighet M. genom brottet ådragit sig.
M. bör alltså ställas under övervakning. För att nå detta syfte står annan
möjlighet ej tingsrätten till buds än att ådöma M. skyddstillsyn.
Lagmannen Tord Sars förklarade sig anse det vara i icke ringa grad ägnat
att inge förvåning att sociala centralnämnden underlåtit att vidtaga någon
tillrättaförande åtgärd mot M. och i sitt yttrande till tingsrätten förordat
att M., då 15 år och sex månader gammal, ej överlämnades för vård enligt
barnavårdslagen.

JO uttalade: Tilltalade under 18 år bör - såvida ej endast böter kan komma
i fråga — med stöd av 31 kap. 1 § BrB regelmässigt överlämnas till vederbörande
barnavårdande organ för vård enligt barnavårdslagen. (Se 26
kap. 4 § första stycket, 28 kap. 1 § andra stycket och 21 kap. I § andra
stycket BrB.) - Då det givetvis ej bör komma i fråga att överlämna åt barnavårdsnämnd
att föranstalta om erforderlig vård om nämnden förklarat
sig anse vårdåtgärder obehövliga, kan någon kritik ej riktas mot tingsrätten
- som ansett övervakningsbehov föreligga - för att den valde att döma M.

141

till skyddstillsyn framför att överlämna honom till barnavård.

Från sociala centralnämnden i Västerås skall inhämtas yttrande angående
de överväganden som legat bakom nämndens ställningstagande i förevarande
barnavårdsärende.

I sitt yttrande anförde nämnden bl. a. följande.

Åklagarmyndigheten i Västerås begärde 1974-08-13 yttrande enligt 3 §
LUL i anledning av att Bo gjort sig skyldig till grov stöld 1974-07-20. Bo hade
tillsammans med en kamrat brutit sig in i en skola och där tillgripit en
skivspelare och 54 bandkasetter. Med stöd av en 1974-09-24 daterad utredningsrapport
beslutade sociala centralnämndens arbetsutskott, som enligt
nämndens delegationsbestämmelser har att avgöra ärenden av denna art.
att ”med hänvisning till vidtagen utredning tillstyrka att åtal icke väckes”.
Arbetsutskottet ansåg att Bo levde under ordnade förhållanden och att rättelse
kunde vinnas utan att särskilda tillrättaförande åtgärder vidtoges.

Av utredningen framgår att Bo tidigare varit föremål för nämndens uppmärksamhet.
Ur härvarande register inhämtades att Bo 1965 på uppmaning
av en äldre kamrat tillgripit pengar i hemmet (26: 10 kr), 1966 hade han genom
lek med tändstickor förorsakat brand i ett rivningsfärdigt hönshus.
1971 hade han tänt på ett gräsområde, 1972 åkte Bo på en av andra pojkar
stulen moped och våren 1973 deltog han i ett biltillgrepp. Med anledning av
dessa anmärkningar lät nämnden saken bero utan åtgärd 1965. 1966 tillskrevs
föräldrarna med uppmaning att ”förmana” pojken, anmälan 1971
föranledde ingen åtgärd, 1972 kallades fadern och Bo till socialförvaltningen
för samtal och kontakt togs också med skolsköterskan. 1973 gjordes
hembesök för samtal med pojken och föräldrarna och anmälan avskrevs
härefter. - Av utredningen i september 1974 framgår även att Bo ”konsumerar
vin några kvällar i månaden”. Familjen i övrigt är ej känd i nämnden.

Utredaren uppger vid samtal om sin befattning med ärendet att hon vid
utredningarna såväl vid tiden för rapporten till åklagaren som vid tiden för
rapporten till tingsrätten i december 1974 fäst sig vid lärarens uppfattning
om pojkens positiva utveckling efter det att han våren 1974 överflyttats till
observationsklass. Även föräldrarna vitsordade att Bo ändrat sig till det
bättre efter skolbytet. Utredaren säger sig också ha fått det intrycket av
pojken att han vid jämförelse med andra jämnåriga hon mött i sitt arbete
syntes mer självständig och målinriktad. Hon hade inte uppfattat hans vinkonsumtion
som särskilt oroande.

Utredaren fann således inte att Bo under hösten 1974 uppvisade sådan
bristande social anpassning att han kunde sägas vara i behov av samhällets
tillrättaförande åtgärder pga det brott han gjort sig skyldig till. Det var
också nämndens mening att Bo utan någon nämndens åtgärd enligt 26 § bvl
skulle ta rättelse av vad som förevarit i anledning av hans brott. Nämnden
ansåg att den uppmärksamhet med anledning av brottet som Bo blivit föremål
för genom polisförhör, den sociala utredningen och föräldrarnas reaktion
för hans del borde varit tillräcklig för att förmå honom inse att han för
framtiden måste avhålla sig från brottslig verksamhet. Nämnden ansåg sig
genom utredningen ha fått stöd för den uppfattningen att Bo inte saknade
psykiska förutsättningar att ta varning av vad som inträffat.

Vid närmare granskning av ärendet i efterhand kan nämnden ha förståelse
för att ärendet kan bedömas på annat sätt. Man bör av pojkens beteende
i varje fall under de senaste två åren kunna sluta sig till att han har problem

142

och är i behov av någon form av hjälp och stöd. Som en sådan hjälpåtgärd
måste emellertid förflyttningen till observationsklass våren 1974 betraktas
och frågan är då huruvida den åtgärden kan anses ha varit till fyllest. Trots
att här aktuellt brott inträffat efter skolbytet måste enligt nämndens meningåtgärden
på sikt verka förebyggande. Lagliga hinder för ett ingripande
med stöd av 26 § bvl förelåg inte enligt nämndens bedömning nu. Det hade
kanske också med hänsyn till pojkens situation — även om detta motsäges
av hans utveckling under de c:a nio månader som förflutit efter brottet —
varit motiverat med en hjälpåtgärd i form av upprepade kontakter med
samtal med Bo och föräldrarna från utredarens eller annan av nämnden utsedd
persons sida under någon tid. Eftersom brottet inte kan anses ha skett
av okynne eller förhastande hade det funnits skäl för nämnden att besluta
om sådan hjälpåtgärd, varvid troligen åtal hade kunnat undvikas.

Nämnden önskar i sammanhanget fästa JO:s uppmärksamhet vid följande
uttalande av departementschefen i proposition nr 100 1971 med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.: "Jag ansluter mig till den uppfattningen
att åtal bör kunna underlåtas även om något formellt beslut om
ingripande enligt barnavårdslagen inte meddelas, förutsatt att den unge
rent faktiskt har blivit föremål för hjälp- och stödåtgärd från barnavårdsnämndens
sida. Även samtal med den unge och frivillig kontakt från hans
sida med nämnden bör anses vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse,
naturligtvis under förutsättning att kontakten innebär råd och
stöd”. Nämnden är intresserad av att veta på vilket sätt ett sådant samtal
skall skilja sig från de samtal med den unge som utredaren har huvudsakligen
i syfte att sammanställa en utredning. Vid de utredningar som företas
för att utröna om sådana förhållanden som det talas om i 25 § b) bvl föreligger
är det vedertaget att utredarens samtal utöver att ta reda på de faktiska
sociala förhållandena även innehåller moment av behandlande karaktär.
Det bör i och för sig kunna betraktas som stöd och hjälp att den unge vid
sådana tillfällen får möjlighet både att berätta om egna bekymmer och problem
och få information från socialarbetaren om samhällets hjälpmöjligheter
och syn på kriminalitet. I det fall ett sådant samtal överensstämmer
med det av departementschefen åsyftade vore det av värde att få svar på
hur ett sådant samtal skall redovisas för att kunna gälla som grund för
åtalsunderlåtelse. Kan samtalet ske under utredningens gång eller krävs
förnyad kontakt med den unge? Är ett sådant samtal att betrakta som en
formell hjälpåtgärd enligt 26 § bvl och måste i så fall den unges och föräldrarnas
uttalade samtycke inhämtas innan samtalet kan hållas i de ärenden
där 25 § bvl inte är tillämplig? Är det möjligt att med hänvisning till ett sådant
här beskrivet samtal undvika att såsom nu är fallet åtala ungdomar
som - när brotten inte skett av okynne eller förhastande — är så pass skötsamma
att de inte är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida och därmed någon åtgärd enligt barnavårdslagen inte heller
kan vidtagas mot de berördas vilja?

Till riksdagens ombudsmannaexpedition översändes också Svea hovrätts
dom (DB 34) den 17 mars 1975, vari hovrätten fastställt tingsrättens
domslut beträffande Bo M. Av domen framgick att sociala centralnämnden
i Västerås på hovrättens begäran avgivit nytt yttrande beträffande denne
den 25 februari 1975, och att nämnden därvid uttalat att den inte hade för
avsikt att vidta åtgärd enligt bamavårdslagen mot honom.

143

Då sociala centralnämnden tillhörde JO Wennergrens tillsynsområde
övertogs ärendet sedan av honom för avgörande.

Vid JO Wennergrens inspektion av socialförvaltningen i Västerås den
9- 10 februari 1976 togs ärendet och de i nämndens yttrande framförda frågorna
upp särskilt. 1 anledning av vad som därvid framkom lät JO Wennergren
till protokollet anteckna bl. a. följande.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att man bör tolka departementschefens
ovannämnda uttalande med en viss försiktighet. Enligt lagtexten
i det lagrum uttalandet avser - I § lagen (1964: 167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare - får, då brott begåtts av någon
som vid tiden för brottet ej fyllt 18 år. åklagare besluta att ej tala å brottet
bl. a. om den underårige ställs under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen.
omhändertas för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd blir föremål för
annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antas att härigenom
vidtas vad som är lämpligast för hans tillrättaförande. De åtgärder som —
utöver formliga åtgärder enligt 26 eller 29 § barnavårdslagen eller därmed
jämförliga åtgärder - kan ifrågakomma skall sålunda kunna rubriceras
som ”annan hjälp- och stödåtgärd”, varjämte det skall kunna antas att vidtagandet
av just ifrågavarande åtgärd skall vara det lämpligaste för den
unges tillrättaförande. Det tycks mig i vart fall inte förenligt med lagtextens
utformning att tolka departementschefens uttalande så, att endast något
eller några få samtal under själva utredningen i sig skulle kunna utgöra
en sådan ”annan hjälp- och stödåtgärd”, att grund för åtalsunderlåtelse
skulle finnas just med hänsyn härtill. Av sammanställningen ”samtal med
den unge och frivillig kontakt från hans sida med nämnden" i uttalandet
framgår att departementschefen snarast torde avsett upprepade samtal under
viss tid av en mera behandlande inriktning och karaktär än det i allmänhet
kan bli fråga om under en utredning som föregår yttrande till åklagare.

En utredning av detta slag skall ju också bedrivas skyndsamt, varför den
inte bör fördröjas av att man från socialförvaltningens sida inleder någon
serie behandlande samtal för att sedan kunna hänvisa till detta som grund
för åtalsunderlåtelse. Det får anses vara av större vikt för den unge att
åtalsfrågan blir snabbt prövad, än att socialförvaltningen kan påvisa några
redan vidtagna åtgärder enligt barnavårdslagen i sitt yttrande. Med hänsyn
till den skyndsamhet varmed dessa utredningar skall bedrivas torde man
därför knappast heller hinna få ett sådant underlag för ett konstaterande av
om samtalet-samtalen haft en sådan åsyftad och tillräcklig effekt, att man i
sitt yttrande till åklagaren kan tillstyrka åtalsunderlåtelse enbart på den
grunden.

Å andra sidan kan naturligtvis ett samtal med den unge under utredningen
ge vid handen att någon åtgärd enligt barnavårdslagen över huvud taget
inte är motiverad och även att åtalsunderlåtelse bör tillstyrkas. Men det är
i så fall de omständigheter som framkommer vid samtalet som bör utgöra
grunden för åtalsunderlåtelse och inte själva samtalet.

Sådana mera på stöd och hjälp inriktade samtal, som skulle kunna avses
med uttalandet av departementschefen, torde annars i och för sig kunna
rubriceras antingen som hjälpåtgärd enligt 26 § barnavårdslagen, under
förutsättning att 25 § barnavårdslagen är tillämplig, eller anses som en

144

hjälpåtgärd som följer av socialförvaltningens allmänna skyldighet enligt
barnavårdslagen att hjälpa och stödja underåriga som är särskilt utsatta för
risk att utvecklas ogynnsamt. Någon skarp åtskillnad mellan dessa olika
slag av hjälpåtgärder kan inte göras annat än såtillvida att åtgärderna naturligtvis
inte kan företas tvångsvis om inte 25 § barnavårdslagen är tilllämplig.
Från åklagarens synpunkt torde hänförandet av åtgärderna under
viss paragraf inte spela någon roll. Huvudsaken för åklagaren är ju om
nämnden redan vidtagit eller avser vidta åtgärder sorn med skäl kan antas
vara de lämpligaste för den unges tillrättaförande.

Vad här sagts om yttranden till åklagare torde i huvudsak även gälla yttranden
till domstol. Även en domstol bör således kunna acceptera hjälpåtgärder
som vidtagits av barnavårdsnämnd trots att denna inte ansett 25 och
26 §§ barnavårdslagen tillämpliga utan vidtagit hjälpåtgärderna i samråd
med den unge och hans vårdnadshavare. En domstol skall alltså inte behöva
känna sig beroende av om det i yttrandet uttryckligen anges eller ej att
25 § barnavårdslagen är tillämplig, för att domstolen enligt 31 kap. I §
brottsbalken skall kunna överlämna den unge för vård enligt barnavårdslagen.
Enligt uttalanden i socialstyrelsens Råd och Anvisningar (nr 179/65 s.
82 och nr 6/69 s. 45) samt Nils Beckmans m.fl. Kommentar till brottsbalken
III (s. 174 ff) skulle visserligen den vård som vid ett sådant överlämnande
kan komma i fråga bestå i förebyggande åtgärder enligt 26 § barnavårdslagen
eller omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen.
Av lagtexten i 31 kap. I § brottsbalken framgår emellertid ej
att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen skulle få ske endast i de
fall. då barnavårdsnämnden kan ingripa med stöd av 25 § barnavårdslagen
och vidta sådana åtgärder som omnämns i 26 och 29 §§ (jfr JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 224). Ej heller har i förarbetena till brottsbalken gjorts sådana
uttalanden, att härav med säkerhet kan dras den slutsatsen att en sådan
inskränkning i lagrummets tillämpningsområde är avsedd. Sålunda talas
i propositionen med förslag till brottsbalk om att vårdens närmare utformning
skall ankomma på barnavårdsorganen samt - utan angivande av
några lagrum i barnavårdslagen - att med vård därvid avses såväl förebyggande
åtgärder som omhändertagande för samhällsvård (se prop. 1962: 10
del C. s. 90 och s. 340). Det avgörande för domstolen bör därför vara om
någon åtgärd enligt barnavårdslagen - frivillig eller tvångsmässig - vidtagits
eller kommer att vidtas.

En annan sak är naturligtvis att domstolen — eftersom åtgärder som vidtagits
eller avses vidtas utan stöd av 25 § barnavårdslagen förutsätter samtycke
av den unge och hans föräldrar - kan ha större anledning till skepsis
beträffande åtgärdernas genomförande och ändamålstjänlighet och kanske
därför blir mindre benägen än eljest att överlämna den unge för vård enligt
barnavårdslagen. Någon formell bundenhet just av ett åberopande av 25 §
barnavårdslagen bör emellertid enligt min mening inte anses gälla utan avgörande
skall även fördomstolen vara dess övertygelse huruvida företagna
eller avsedda åtgärder enligt barnavårdslagen är de lämpligaste för den
unges tillrättaförande.

Vad gäller det överlämnade förslaget till skrivsätt i yttranden till åklagare
vill jag beträffande förslaget B2. avsett för det fall att ”barnavårdslagen
bedöms ej vara tillämplig men nämnden ändå ansett att ''hjälp- och stödåtgärd''
i form av samtal eller annat är motiverad”, vari föreslås att nämnden
"i yttrande till åklagarmyndigheten tillstyrker att åtal icke väckes med
hänvisning till att NN i enlighet med vad som framgår av utredningen blivit

145

föremål för hjälp och stödåtgärd i form av samtal (eller annan åtgärd av
samma karaktär)” särskilt framhålla, att det även bör framgå att samtalen
haft åsyftad effekt, och att ytterligare åtgärder ej behövs för närvarande.
Vidare synes uttrycket ”barnavårdslagen bedöms ej vara tillämplig” missvisande.
Det borde dessutom stå något om att man avser att följa upp ärendet
och är beredd att sätta in ytterligare åtgärder om behov av sådana senare
skulle uppkomma och inte bara att den unge varit föremål för samtal etc.

Jag vill i detta sammanhang ännu en gång uttala att - även om det naturligtvis
är bra och önskvärt att man omedelbart sätter i gång med hjälp- och
stödåtgärder, då man får en begäran om yttrande - det väsentligaste i det
läget för socialförvaltningen ändå bör vara att se till att yttrandet avges
snabbt, så att den unge inte under längre tid behöver sväva i ovisshet huruvida
det blir åtal eller ej. Enligt min mening synes det inte heller vara någon
särskild fördel för den unge att man i sitt yttrande till åklagaren kan uttala
att ytterligare åtgärd enligt barnavårdslagen inte är motiverad. Snarare
synes det. förutom att en sådan ambition är ägnad att fördröja yttrandet,
som om det delvis är denna som orsakat svårigheterna i samarbetet med
åklagare och domstol, och som kanske även någon gång lett till ett onödigt
åtal och kriminalvård i stället för barnavård, där sådan egentligen varit det
lämpligaste för den unges tillrättaförande.

Vad särskilt angår inspektionsärendet synes det ju emellertid förhålla sig
så att åklagare och domstolar faktiskt haft en annan uppfattning beträffande
vilken åtgärd som var den lämpligaste för den unges tillrättaförande än
den som förfäktats i nämndens yttranden till dessa myndigheter. Att skilda
bedömningar görs i dessa sammanhang är i och för sig inget att förvåna sig
över. och jag vill betona att nämnden naturligtvis inte - bara för att rädda
den unge från ett åtal eller annan påföljd enligt brottsbalken än överlämnande
till nämnden för vård enligt barnavårdslagen - skall ingripa med en
åtgärd enligt barnavårdslagen, som man inte själv anser motiverad. Medvetet
felaktig tillämpning av barnavårdslagen får naturligtvis inte ifrågakomma.
Emellertid är ju frågan om ingripande enligt barnavårdslagen bör
göras i ett enskilt ärende ofta mer eller mindre beroende på vederbörande
bedömares egen principiella inställning till sådana ingripanden, och att objektivt
fastställa att ett sådant ingripande inte varit påkallat torde endast
undantagsvis låta sig göra, i vart fall då den unge gjort sig skyldig till ett allvarligt
brott.

1 nu förevarande fall synes nämnden i sitt yttrande till JO ha gjort en annan
bedömning av situationen än vad man gjort i de tidigare yttrandena
från socialförvaltningen. Utan att själv ta definitiv ställning till vilket som i
detta enskilda fall hade varit det bästa för den unges tillrättaförande vill jag
dock påtala att den ursprungligen gjorda bedömningen att 25 § barnavårdslagen
över huvud taget inte skulle ha varit tillämplig rimmar illa med socialstyrelsens
riktlinjer för bedömning av dessa frågor redan med hänsyn
till ifrågavarande brotts beskaffenhet, vartill kom ytterligare oroande omständigheter
såsom tidigare kriminalitet och viss inte obetydlig konsumtion
av alkohol. 1 sina Råd och Anvisningar 1965: 179 s. 69 säger socialstyrelsen
nämligen härom bl. a. följande.

Överlagda eller eljest klart medvetna brott mot annans person eller
egendom — även enstaka sådana brott - är i regel att anse som asociala
yttringar och bör därför regelmässigt föranleda ingripande från barnavårdsnämndens
sida i enlighet med 25 § b och 26-28 §§ eller 29 § barna -

\0 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

146

vårdslagen. Detsamma gäller beträffande brott som. utan att vara direkt
riktade mot annan person eller vad denne tillhör, likväl vittnar om uppenbar
hänsynslöshet i fråga om andra människors liv. hälsa eller egendom.

Med hänsyn till vad ovan anförts borde det enligt min mening i vart fall
inte rent formellt ha mött några som helst hinder att anse 25 § barnavårdslagen
tillämplig i detta fall och således även tillgripa åtgärder tvångsvis.

Med hänsyn till vad som framkommit i detta ärende och den mycket
långt gående delegationen av beslutanderätten i dessa ärenden som tillämpas
inom socialförvaltningen vill jag även framhålla vikten av att arbetsutskottet.
som har att besluta om yttranden till åklagare angående ifrågasatt
åtalsunderlåtelse men som inte kan besluta att ärendet bör föranleda åtgärd
enligt barnavårdslagen, inte utan vidare accepterar utredarens förslag
utan gör en verkligt förutsättningslös prövning av ärendet och skjuter det
ifrån sig till nämnden, om man inte delar utredarens bedömning att åtgärd
enligt barnavårdslagen inte är påkallad. Riskerna för att i och för sig motiverade
ingripanden och hjälpåtgärder inte kommer till stånd är annars uppenbara.

JO Wennergren avslutade ärendet den 13 april 1976 och fann då ej anledning
till ytterligare uttalande utöver vad som antecknats till inspektionsprotokollet.

Motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott

L. hade genom hemskillnadsdom den 6 april 1967 och äktenskapsskillnadsdom
den 29 maj 1968 förpliktats att utge underhållsbidrag till sin dotter
Susanne, född den 20 april 1965, med 225 kr. i månaden. På grund av
dom den 10 juli 1974 skulle underhållsbidrag inte utgå från och med den 15
april 1974. Under åren 1968-1974, då bidragsförskott utgick, uppstod
för L. en skuld om sammanlagt 6895 kr. varav 4686 kr. i skuld till Södertälje
kommun för utbetalt bidragsförskott och återstoden i skuld till dottern.
Den 20 juni 1974 ansökte L. hos länsstyrelsen i Stockholms län om
befrielse från återkrav av bidragsförskott med 6 895 kr. Som skäl åberopade
han att han periodvis och för längre tid varit arbetslös.

I utredning daterad den 23 september 1975 föreslog avdelningschefen
Helge Ullén och kanslisten Gun Gröndahl vid socialförvaltningen i Södertälje
kommun sociala centralnämnden i kommunen att hos länsstyrelsen
avstyrka L:s ansökan. Som skäl åberopades att ”sådana förhållanden som
avses i bidragsförskottslagen om eftergift ej synes föreligga”. Nämnden
beslöt att i yttrande till länsstyrelsen utan motivering avstyrka ansökan.

Den 3 december 1975 biföll länsstyrelsen L:s ansökan så vitt den gällde
perioderna mars 1968—juli 1969 och mars 1972-april 1974, då Lindahl va -

147

rit arbetslös eller genomgått arbetsmarknadsutbildning. Eftergiften skulle
dock inte gälla för belopp som redan ersatts.

I klagomål, som kom in till JO den 18 december 1975, uppgav L. bl. a. att
Ullén och Gun Gröndahl visat sådan inkompetens och olämplighet för sina
arbetsuppgifter då de utrett hans ansökan om befrielse från återkrav av bidragsförskott,
att de borde omplaceras till lämpligare arbetsuppgifter inom
kommunen. L:s klagomål grundade sig på att det enligt hans uppfattning
var klart - med hänsyn till 18 § bidragsförskottslagen — att ansökan borde
ha tillstyrkts eftersom han varit arbetslös.

Efter remiss yttrade sig centralnämnden och uppgav bl. a. följande.

Båda de tjänstemän som handlagt L:s ärende har mångårig erfarenhet av
bidragsförskottsärenden. De är dokumenterat noggranna och omdömesgilla.
Att de i detta eftergiftsärende, som delvis avser förhållanden långt tillbaka
i tiden, stannat vid en annan bedömning än länsstyrelsen utgör för
centralnämnden inte skäl att dra i tvivelsmål deras duglighet och tillförlitlighet.
Hänsyn bör också i detta fall, då arbetslöshet främst åberopas, tagas
till att 18 § bdfl i sin nuvarande utformning varit i kraft så kort tid att
mer bestämd praxis i tillämpningen inte ännu utbildats.

L. inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande den 31 maj 1976 anförde JO Ekberg följande.

De möjligheter som finns att efterge det allmännas återkrav för utgivna
bidragsförskott regleras i 18 § bidragsförskottslagen.

I paragrafens lydelse före 1 juli 1974 angavs att eftergift kunde beviljas
om särskilda skäl fanns därtill. 1 praxis tolkades bestämmelsen restriktivt.
Eftergift medgavs i huvudsak bara när den underhållsskyldige hindrats att
fullgöra sin skyldighet på grund av intagning för vård i anstalt eller på sjukhus.

Den I juli 1974 ändrades lagen så att eftergift numera får meddelas om
det är skäligt med hänsyn till att den underhållsskyldige varit sjuk. arbetslös,
omhändertagen för vård eller haft stor försörjningsbörda. Eftergift får
också meddelas om det av annan anledning framstår som skäligt.

I proposition (1974: 12) med förslag till nämnda ändring anförde departementschefen
förutom annat att eftergift bör kunna ges bl. a. under tid för
rehabilitering inom kriminalvårdens frivård och vid arbetslöshet under förutsättning
att eftergift vid en mera allmän bedömning av den underhållsskyldiges
situation framstår som skälig. Han tilläde att eftergift även bör
kunna avse del av fordran och att ändringen skulle kunna tillämpas på
fordringar som hänförde sig till tiden före ikraftträdandet.

Mot det i propositionen framlagda förslaget fann socialförsäkringsutskottet
inte anledning till erinran och dess betänkande bifölls av riksdagen.

148

Av vad som ovan anförts framgår att enbart arbetslöshet inte räcker som
grund för eftergift. Därutöver fordras, att eftergift skall framstå som skälig.
Enligt uttalande under förarbetena skall vid skälighetsprövningen göras en
mer allmän bedömning av den underhållsskyldiges situation. Att nämnden
och länsstyrelsen kommit till olika uppfattningar i eftergiftsfrågan behöver
inte betyda att den ena eller den andra myndigheten handlat felaktigt. Lagtexten
ger utrymme för olika tolkningar.

Vid min prövning har jag uppmärksammat frågan i vilken utsträckning
motivering bör lämnas i social centralnämnds yttrande till länsstyrelsen i
ärenden av nu aktuellt slag.

Vad gäller förevarande fall har de utredande tjänstemännen som grund
för sitt avstyrkande anfört att sådana förhållanden som avses i bidragsförskottslagen
om eftergift inte synes föreligga. Enligt min bedömning har en
så allmänt hållen motivering begränsat värde som underlag för nämndens
prövning. Särskilt med hänsyn till den nya lydelsen av 18 § bidragsförskottslagen
och till de av L. i sin ansökan lämnade uppgifterna om arbetslöshet
hade det varit lämpligt att tjänstemännen närmare motiverat varför
de för sin del funnit riktigast att avstyrka ansökan.

Den utformning som nämnden givit sitt beslut i det aktuella ärendet innebär
vidare att varje form av motivering av avstyrkandet saknas. Ett sådant
förfarande är otillfredsställande. Redan för sökanden själv måste det
ju vara av betydelse att upplysas om de skäl som nämnden grundat sitt
ställningstagande på. Det kan bl. a. bli aktuellt för denne att komplettera
det material han åberopar som stöd för sin ansökan. Därtill kommer att det
för länsstyrelsen rimligen måste vara av värde att få del av - inte bara den
utredning nämnden låtit utföra - utan även de bedömningar som nämnden
gör i anledning av utredningen.

Vad som förevarit i ärendet är emellertid inte av sådan beskaffenhet att
det föranleder något ingripande från min sida. Jag låter därför stanna vid
gjorda uttalanden.

Förlust av plats i förskolekö när förfrågan från kommunal myndighet
inte besvarats

I klagomål till JO uppgav makarna K. att de 1974 anmält sina två barn till
daghemskön. Vid kontakt med socialförvaltningen i Umeå kommun under
våren 1975 upplystes att barnen strukits ur kön eftersom föräldrarna underlåtit
att besvara en utsänd enkät. Barnen återanmäldes men fick inte tillgodoräkna
sig tiden från första anmälningstillfället. Makarna K. ifrågasatte
om det kunde anses vara korrekt att åberopa en enkät som översänts utan
mottagningsbevis och om det var rätt handlat att ej låta kötiden räknas från

149

första anmälningstillfället då återanmälning skett momentant så snart kännedom
om enkäten erhållits.

Efter remiss inkom sociala centralnämnden i Umeå med yttrande av i
huvudsak följande innehåll. Årligen genomförs en förfrågan till alla registrerade
i daghemskön för att utröna om behov fortfarande finns av daghemsplats.
Att sådan kontrollverksamhet bedrivs enligt kommunens enkätmodell
är helt korrekt, då kommunal barntillsyn inte är att betrakta som
en generellt obligatorisk verksamhet. Beträffande frågan om mottagningsbevis
bör användas kan nämnden inte uttrycka någon mening. Viss prioriteringsordning
finns och såvitt kunnat utrönas skulle familjen K. inte ha
kunnat erhålla plats för sina barn även om tiden räknats från år 1974.

Makarna K. bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser men avhördes
inte.

Vid ärendets avgörande den 17 juni 1976 anförde JO Ekberg följande.

Lagen om förskoleverksamhet (1973: 1205) saknar, om man bortser från
bestämmelserna om den allmänna förskolan för sexåringar, regler om intagning
i förskola. Flertalet kommuner kan inte ta emot alla barn för vilka
plats söks i förskola och har därför fattat beslut om normer för intagningen.
Kommunmedlem som anser att ett sådant beslut vilar på orättvis grund
kan anföra besvär hos länsstyrelsen inom den i kommunallagen stadgade
besvärstiden.

Att årligen tillställa föräldrarna i en förskolekö en förfrågan om platsbehovet
kvarstår, är en ofta använd metod mot vilken invändning inte kan
riktas. Tillgång till aktuella uppgifter om det samlade förskolebehovet är
tvärtom nödvändig för planering av verksamheten. Hur ett uteblivet svar
skall behandlas har lösts på olika sätt i olika kommuner. I Umeå synes det
vara regel att, om enkäten inte besvaras, sökanden förlorar sin turordning
och inte senare kan återfå den. I exempelvis Stockholm arkiveras ansökan,
om svar ej inkommer, men vid senare aktualisering inordnas sökanden
på sin gamla plats i kön. I båda fallen sänds enkäten utan mottagningsbevis.

Jag vill inte kritisera principen att ur kön stryka det barn vars föräldrar
underlåter att besvara en förfrågan av nu aktuell art. Används inte mottagningsbevis,
kan emellertid tvekan uppstå om underlåtenheten är avsiktlig
eller om föräldrarna av ett eller annat skäl inte fått del av förfrågan. I vissa
fall kan föräldrar till barn, som mist köplats, i efterhand ange att de inte
nåtts av förfrågan inom den utsatta svarstiden. Om uppgiften inte framstår
som osannolik, bör rimligen barnet kunna återfå turordningen. Föräldrar
saknar nämligen i denna situation ofta möjlighet att styrka att de inte fått
förfrågan, medan det för socialförvaltningen hade varit enkelt att genom
mottagningsbevis sörja för sådan utredning.

150

Med det nu sagda avser jag inte att rekommendera att mottagningsbevis
alltid skall användas. Däremot kan det finnas skäl för socialförvaltningen
att överväga att i de fall, då den första förfrågan ej besvaras, sända ut en ny
sådan och denna gång med mottagningsbevis.

För vinnande av enhetlighet kommunerna emellan vore det av värde om
rekommendationer i den fråga som här aktualiserats kunde utarbetas på
central nivå.

Omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården

Syftet med en JO-anmälan, som hade beslutats av ett vårdarmöte vid
Skarpnäcksgården den 29 maj 1975. uppgavs vara att fä ett ”klarläggande
av den enskilde vårdarens ansvarsområde i juridiskt hänseende, för att förhindra
att enskild vårdare ställs till svars och straffas för något som beror
av institutionella missförhållanden, som t. ex. oklara och motsägelsefulla
riktlinjer och arbetsinstruktioner”. Den grundläggande och centrala frågan
för vårdarna var därvid enligt anmälningen denna: ”Om gäst vägrar att frivilligt
överlämna sin sprit — vilket är det vanliga — och den ändå tas i beslag,
är detta då åtalbart?”

1 anmälningen citerades därefter 15 § ”Reglemente för vård- och rehabiliteringsinstitutionen
Skarpnäcksgården”, vilken lyder: ”Finns anledning
befara att någon mot förbud i ordningsföreskrifterna försöker till Skarpnäcksgården
införa berusningsmedel må erforderliga kontrollåtgärder vidtagas.
Sådana kontrollåtgärder måste ske på ett grannlaga sätt och får i intet
fall sträckas längre än att tjänstemannen känner utanpå kläderna om vederbörande
bär någon flaska eller dylikt på sig. Berusningsmedel, som påträffas
inom institutionen, skall omhändertagas för förvaring, om inte annat
överenskommes med patienten.”

Vidare citerades ur en arbetsinstruktion för vårdare vid Skarpnäcksgården
följande: "Påträffas berusningsmedel skall detta omhändertagas. 1 särskild
liggare införes anteckning om ägarens namn, spritsort och ungefärlig
kvantitet. Omhändertaget berusningsmedel uthälles av vårdare i närvaro
av vårdassistent eller l:e vårdassistent.”

I anslutning till ovannämnda citat ställdes bl. a. följande frågor. Uppmanar
arbetsinstruktionen till stöld eller egenmäktigt förfarande? Vem är juridiskt
ansvarig för eventuellt begångna rättsövergrepp? Beslutsfattande
myndighet eller den personal som följer bestämmelserna?

Till anmälningen var fogade "Riktlinjer för verksamheten vid Skarpnäcksgården”
med det ovannämnda reglementet samt tre olika arbetsinstruktioner
för olika kategorier av vårdpersonal vid Skarpnäcksgården.

151

Efter remiss till Stockholms socialförvaltning, varvid JO:s i ämbetsberättelsen
1975/76 s. 229 återgivna beslut bifogades, inkom yttrande från
Stockholms sociala centralnämnd. I yttrandet anfördes bl. a. följande.

Det av Stockholms socialnämnd anordnade och numera av Stockholms
sociala centralnämnd drivna vård- och rehabiliteringshemmet Skarpnäcksgården
tillkom år 1969 som ett led i ersättningsanordningarna för vårdhemmet
Högalid. Institutionen omfattar 370 platser i bostadsrum och 70 sjukplatser.
För gästerna, vilkas medelålder ligger omkring 56 år, finns tillgång
till skyddade verkstäder som landstingets arbetsvårdsnämnd driver inom
institutionen. Enligt socialstyrelsens bedömning i yttrande över planerna
för Skarpnäcksgården vore denna att anse som en social vårdinstitution för
försörjningsklientel och störande vårdtagare, i synnerhet sådana med alkoholproblem
och psykiska skador, och därför hänförlig till hem för störande
vårdtagare enligt 21 § socialhjälpslagen.

Ehuru Skarpnäcksgården inte formellt har karaktären av nykterhetsvårdsinstitution,
utgöres dock vårdtagarna till stor del av personer, hos vilka
alkoholmissbruk är ett drag i symtombilden. De problem som anmäler
sig på en institution av detta slag när det gäller att motverka risker och olägenheter
i samband med införande av berusningsmedel har i det till remissakten
fogade JO-beslutet av den 7 april 1975 fått en allsidig belysning och
behöver ej här närmare utvecklas. Det må endast konstateras att restriktioner
i fråga om införande och innehav av berusningsmedel på Skarpnäcksgården
hittills har bedömts nödvändiga och inte heller framdeles synes
möjliga att slopa, så länge institutionen har nuvarande uppgifter och inriktning.

Med förbigående av sådana i den remitterade skrivelsen berörda frågor
som avhandlats i det nämnda JO-beslutet eller som rör bedömningar eller
förhållanden liggande utanför socialförvaltningens område må ytterligare
anföras följande.

Kontrollen av att gällande ordningsregler efterföljs måste bygga på en
avvägning mellan å ena sidan kravet på effektivitet och å andra sidan hänsynstagande
till individens integritet och till vad som från behandlingssynpunkt
är psykologiskt lämpligt. Denna avvägning är svår att i skrivna regler
bestämma på ett sätt som i varje enskild situation ger säker ledning för
det konkreta handlandet. Angeläget är dock att reglerna på ett redan i sig
så pass besvärligt område präglas av största möjliga klarhet, samstämmighet
och konsekvens, till förebyggande av sådana tolkningssvårigheter som
exemplifieras i skrivelsen. Såsom framgår av det följande har socialförvaltningen
uppmärksammat behovet av en översyn av reglerna på ifrågavarande
område.

Vad angår den i sammanhanget grundläggande frågan — i skrivelsen betecknad
med 6) - huruvida det egentligen finns något uttryckligt förbud
mot införande av berusningsmedel på Skarpnäcksgården, förhåller det sig
så. att förbud av denna innebörd ej finns i det av socialnämnden den 28 oktober
1969 fastställda reglementet. Däremot utsägs i reglementet, att den
som bor på Skarpnäcksgården har att iakttaga av socialnämnden utfärdade
ordningsföreskrifter. I sådana av socialnämnden fastställda ordningsföreskrifter,
vilka i form av en folder tillställs envar som intages på institutionen.
finns uttryckligen angivet, att sprithaltiga drycker, narkotiska preparat
eller dylikt inte får införas på Skarpnäcksgården.

152

Under nummer 2) ställs frågan om personalens rättighet/skyldighet att
tillse efterlevnaden av nykterhetsföreskrift som kan vara meddelad för
gäst med stöd av nykterhetsvårdslagen. Då frågan ej närmare utvecklats
kan den inte kommenteras annat än med mera allmänna synpunkter. I
praktiken synes frågan gälla sättet att utöva övervakning enligt nykterhetsvårdslagen.
Om en person som står under sådan övervakning vistas på
Skarpnäcksgården. kan det vara ett praktiskt arrangemang, väl förenligt
med samarbetsrekommendationerna i 65 § nykterhetsvårdslagen. att den
befattningshavare inom öppenvården som har ansvar för övervakningen
kan genom institutionen erhålla upplysning om klientens förhållanden.
Detta får emellertid inte innebära att någon gäst på Skarpnäcksgården görs
till föremål för särskilt ingående observation eller speciell kontroll av den
anledningen att han står under övervakning enligt nykterhetsvårdslagen.
Att någon vidare krets av vårdpersonalen skulle informeras om gästers relationer
till nykterhetsvårdande organ eller betungas med uppgiftslämning
synes varken lämpligt eller motiverat.

Den nya socialvårdsorganisationen i Stockholm som trädde i kraft vid
ingången av år 1975 med social centralnämnd, sociala distriktsnämnder
och samordnad socialförvaltning, innebär bl. a. att till en och samma avdelning,
rehabiliteringsavdelningen. inom den nya förvaltningen sammanförts
dels vissa vårdinstitutioner, bl. a. Skarpnäcksgården, vilka tidigare
drevs av socialnämnden, dels de vårdanstalter och inackorderingshem för
alkoholmissbrukare som drevs av nykterhetsnämnden. I samband därmed
har en översyn av en rad frågor avseende det sålunda sammanförda institutionsbeståndet
befunnits påkallad. Till de spörsmål som enligt upprättad
utredningsplan. tillkommen i samråd med personalrepresentanter, skall
bearbetas innevarande år hör institutionernas ordningsregler. Såsom anmälts
i ett av sociala centralnämnden den 24 juni 1975 behandlat tjänsteutlåtande
rörande vissa led i det aktuella utredningsarbetet avser förvaltningen
att på ordningsfrågornas område i första hand uppmärksamma regler
om förbud mot införande av berusningsmedel på institutionerna och om
omhändertagande av sådana medel. Inom ramen av denna utredning, vilken
även den förutsätter samråd med fackliga representanter, är det inte
minst Skarpnäcksgården — den största av institutionsenheterna - som påkallat
uppmärksamhet. Vid översynen torde få beaktas, bland annat, vad
som anförts i det till remissen fogade JO-beslutet samt synpunkterna i den
remitterade skrivelsen. I ett något mera långsiktigt perspektiv framstår det
som angeläget att, i enlighet med JO:s uttalande, de hithörande frågorna
blir bedömda inom den vidare ram som socialutredningen har för sitt arbete.

Anmälaren fick del av yttrandet från nämnden och inkom med påminnelser.
I dessa framhölls att den grundläggande frågan i anmälningen inte hade
blivit besvarad i yttrandet liksom ej heller de ovannämnda två varianterna
av denna fråga. - Vidare anfördes att det krävs genomgripande förändringar
av Skarpnäcksgårdens nuvarande uppgifter och inriktning för att
den problematik som anmälningen aktualiserar skall kunna lösas, att vårdpersonalen
måste utökas och få bättre utbildning samt att en demokratisering
av institutionen borde komma till stånd så att de på Skarpnäcksgården
boende gästerna själva får bestämma t. ex. om spritförbudet bör behållas.

153

Därefter har socialförvaltningen och anmälaren inkommit med ytterligare
var sin inlaga.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren.

Kärnfrågorna i anmälningen har utförligt behandlats i det till remissen
till socialförvaltningen bifogade JO-beslutet. vilket även i viss utsträckning
legat till grund för anmälarens frågor och resonemanget i hans inlagor hit.
Jag finner inte skäl att ånyo ta upp kärnfrågorna i deras fulla vidd utan hänvisar
till vad jag anförde i ovannämnda beslut.

1 anledning av anmälarens direkta frågor huruvida vårdpersonalen gör
sig skyldig till något åtalbart om man sedan gäst vägrat att lämna ifrån sig
sin sprit likväl omhändertar den. om arbetsinstruktionen uppmanar till
stöld eller egenmäktigt förfarande samt vem som är juridiskt ansvarig för
eventuella rättsövergrepp vill jag framhålla följande.

I mitt beslut den 7 april 1975 konstaterade jag att nykterhetsvårdslagen
inte ger några befogenheter till föreståndare eller annan personal vid sådana
institutioner som Skarpnäcksgården att omhänderta rusdrycker. Efter
att ha diskuterat möjligheterna att genom frivilliga överenskommelser om
ordningsföreskrifter innefattande förbud mot införande, innehav och användande
av rusdrycker på ett hem komma till rätta med saken anförde jag
att svagheten i en sådan ordning framför allt låg däri att inga tvångsmedel
kan tillämpas för ordningens upprätthållande. En vårdtagare kan sålunda
inte mot sin vilja fråntas berusningsmedel annat än i en nödsituation och
inte mot sin vilja underkastas kontroll av bostadsrum, väska, kasse e.d.
Självfallet bör man dock genom lämpor och övertalning kunna komma
långt. Vid bedömning av vad som är en nödsituation har man att utgå från
vad som sägs härom i 24 kap. 4 § brottsbalken (den som ... för att avvärja
fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak,
handlar i nöd, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsyn
till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna
i övrigt måste anses försvarlig).

Frågan är då hur ett förfarande är att bedöma som innebär att en vårdtagares
rusdrycker omhändertas utan att fråga kan anses vara om en nödsituation
och utan att vårdtagaren kan anses införstådd med omhändertagandet.
Allmänt sett innebär en sådan åtgärd från personalens sida en faktisk
åtgärd som faller utom ramen för existerande laga befogenheter. Åtgärden
blir i princip att bedöma som brottet egenmäktigt förfarande (prop.
1975: 78 s. 144). Emellertid sägs i 24 kap. 6 § brottsbalken att gärning, som
någon begått på befallning av den under vars lydnad han står. ej skall medföra
ansvar för honom, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets art,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att efterkomma
befallningen. Huruvida ansvarsfrihet på denna grund kan komma i frå -

154

ga blir att bedöma från fall till fall och det går inte att göra något allmänt uttalande
härom. Jag får här hänvisa till kommentaren till lagrummet i Beckman
m. fl. Brottsbalken II 3:e upplagan s. 642. Där framhålls bl. a. att den
självklara utgångspunkten är att en befallning till underordnad att begå
brottslig handling inte bör åtlydas.

Den av socialförvaltningen den 15 mars 1972 utfärdade arbetsinstruktionen
för vårdare med dagtjänst vid Skarpnäcksgårdens upptagningshem
och bostadshus innehåller föreskrifter som vårdpersonalen förväntas åtlyda.
Givetvis måste på sådana föreskrifter ställas det kravet att de inte ålägger
personalen att göra något som innefattar brottslig handling. Om ansvar
för anstiftan av brott stadgas i 23 kap. 4 § brottsbalken (se också Beckman
m. fl. Brottsbalken II 3:e uppl. s. 589 om s. k. konverterat gärningsmannaskap).
Beträffande utfallet av en straffrättslig prövning enligt nämnda lagrum
går det inte att uttala sig generellt. Från denna synpunkt finns det anledning
att se närmare på den föreskrift som utsäger att, om berusningsmedel
påträffas, detta skall omhändertas och att omhändertaget berusningsmedel
skall uthällas av vårdare i närvaro av vårdassistent eller l:e vårdassistent,
sedan anteckningar gjorts i särskild liggare om omhändertagandet.
Föreskriften synes mig kunna gå fri från allvarligare invändningar så länge
fråga är om omhändertagande och uthållning som sker i samförstånd med
vårdtagaren. Ett omhändertagande måste också godtas, även om det sker
mot vårdtagarens vilja, när fråga är om en nödsituation. Däremot synes i
sådant fall uthållning eller annan destruktion inte kunna försvaras. Föreligger
varken samtycke eller nödsituation, saknas hållbar grund för såväl omhändertagande
som destruktion. Föreskriften sträcker sig därför enligt sina
ordalag längre än som det finns rättslig täckning för. I dessa delar kan
fråga därför sägas vara om ”befallning” som går ut på företagande av
straffbar handling. Och sådan befallning får naturligtvis inte ges. Under
Allmänna anvisningar återfinns emellertid en reservation om att annan
tvångsåtgärd än nödvärn jämlikt 24 kap. 1 § brottsbalken, för att bl. a. avvärja
påbörjad eller befarad misshandel eller skadegörelse, inte får vidtas.
Det framstår dock som oklart om omhändertagande och destruktion av berusningsmedel
mot vårdtagares vilja är tänkt falla under tvångsåtgärd i
denna allmänna anvisnings mening. Är så fallet, vilket inte kan utläsas av
socialförvaltningens yttranden, men endast då är föreskriften om omhändertagande
av berusningsmedel godtagbar.

Vad som förekommit i ärendet visar under alla förhållanden klart på
nödvändigheten av klara och entydiga föreskrifter i instruktionerna beträffande
omhändertagande av berusningsmedel. Socialförvaltningen har i det
ovan intagna yttrandet förklarat att reglerna om förbud mot införande av
berusningsmedel på institutionerna och om omhändertagande av sådana
medel är föremål för översyn, och att denna förutsätter samråd med fackliga
representanter. Jag förutsätter att vid denna översyn vad jag nu anfört

155

blir beaktat och finner med hänsyn härtill inte anledning till vidare uttalande
eller åtgärd i denna del.

Vad anmälaren särskilt anfört om nödvändigheten av genomgripande
förändringar av Skarpnäcksgårdens nuvarande uppgifter och inriktning,
utökning av personal m. m. kan inte föranleda något uttalande från min sida.
Ärendet är därför nu av mig slutbehandlat.

156

Sjukvård m.m.

Åtal mot överläkare vid psykiatriskt sjukhus för beviljande av frigång
för person, som varit att bedöma som farlig för annans personliga
säkerhet

På Beckomberga sjukhus vårdade patienten W. beviljades den 25 november
1974 av överläkaren vid sjukhuset Karin Rössel frigång fr. o. m. påföljande
dag den 26 november 1974. Under frigång sistnämnda dag dräpte W.
sina föräldrar i modems bostad i Solna.

1 en den 29 november 1974 till JO inkommen skrivelse hemställde polisassistenten
i Solna polisdistrikt Lars Eric Samuelsson att JO skulle undersöka
huruvida ansvarig läkare gjort sig skyldig till tjänstefel eller försummelse
genom att W. erhållit ”permission” från sjukhuset, varunder morden
begåtts. Samuelsson tilläde, att till hans kännedom hade kommit att W. tidigare
misshandlat sina föräldrar, varvid polis måst tillkallas.

Under utredningen i ärendet höll JO Wennergren förhör med Rössel samt
underläkaren Britta Adner och medicine kandidaten Lars Erik Hammarström.
JO tog del av Beckombergas och Ulleråkers sjukhusjournaler angående
W. samt av förundersökningsprotokollet m. m. rörande morden. Genom
skrivelse den 17 februari 1975 delgavs Rössel misstanke om tjänstefel.
I skrivelsen, som innefattade en redogörelse för tillämpliga bestämmelser i
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) och av
utredda omständigheter, anförde JO sammanfattningsvis bl. a. följande.

Jag gör den bedömningen att W:s sjukdomstillstånd och de psykiska störningar
som utmärkte detta sett mot bakgrund av de olika händelser som inträffat
tidigare under november månad var av den karaktären att han utanför
sjukhuset representerade en så påtaglig risk för våldshandlingar mot sina
föräldrar, enkannerligen mot sin fader, att det inte kunde vara försvarligt
att ge honom frigång. Jag är väl medveten om att läkarna vid de

psykiatriska klinikerna är utsatta för ett hårt tryck genom den allmänna
opinionsbildning som vänder sig mot tvångsinslag i vården inte minst då
det gäller narkomaner och narkotikaskadade personer. Inte desto mindre
anser jag att en överläkare fördenskull inte får ta lättare på sin uppgift att
också slå vakt om andras personliga säkerhet. Lagens krav ”om det icke
medför fara för annans personliga säkerhet” utgör ett strängt krav. Häri
får anses ligga att det skall på ett betryggande sätt bedömas att fara för annans
personliga säkerhet inte uppkommer genom den friförmån det gäller.
Enligt min bedömning föreligger starka skäl att ifrågasätta Ert beslut den
25 november 1974 om frigång för W. och jag får meddela Er att jag anser
mig böra pröva om Ni ej åsidosatte Er tjänsteplikt och begick ett allvarligt
tjänstefel genom att bevilja denna frigång trots alla varningstecken i sjukdomsbilden
och händelseutvecklingen.

Rössel bestred ansvar.

157

Socialstyrelsen avgav den 24 juni 1975 infordrat yttrande i ärendet, vari
styrelsen, efter en redogörelse för omständigheterna i fallet och därav föranledda
överväganden, anförde följande.

I detta ärende har beslutet om frigång fattats av behörig person. Beslutet
avser en patient som vid flera tillfällen uppträtt hotfullt och aggressivt mot
sina föräldrar. Så sent som 21 dagar före frigången hade patienten svårt
misshandlat sin fader. Under dessa dagar inträffade på avdelningen flera
såväl hotfulla som bizarra händelser. Den senaste inträffade samma dag
(den 26 november) som patienten började sin frigång. 12 dagar tidigare
misskötte patienten en frigång. 7 dagar innan drogs en tidigare beviljad frigång
in. Någon nämnvärd förbättring i patientens tillstånd under den sista
vårdperioden framkommer inte enligt journalen. Patientens båda föräldrar
har var för sig framhållit sin fruktan för patienten och det hotfulla och aggressiva
beteende som patientens sjukdom framkallade. Förhållandena i
detta fall måste bedömas vara sådana att patienten kunde misstänkas lämna
sjukhuset och att han var farlig för viss person.

På grund av vad ovan anförts finner socialstyrelsen att Rössel ej borde
ha beviljat W. frigång den 26 november 1974.

Rössel tillställdes socialstyrelsens yttrande och inkom den 21 augusti
1975 med bemötande därav.

Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd anförde i avgivet
remissvar att, då i ärendet uppenbarligen var fråga om bedömning av en läkares
åtgärder vid utövning av läkaryrket, nämnden ej ansåg sig böra göra
någon bedömning av huruvida Rössel förfarit felaktigt eller inte.

JO Wennergren väckte härefter åtal mot Rössel vid Stockholms tingsrätt
och yrkade ansvar för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken enligt följande
gärningsbeskrivning.

Rössel har den 25 november 1974 beviljat W., som var intagen på
Beckomberga sjukhus enligt 1 § första stycket c) lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall m. m. (LSPV), frigång, dvs.
rätt att på egen hand vistas inom sjukhusområdet, fr. o. m. den 26 november
1974 efter besök på Serafimerlasarettet. W. har sistnämnda dag under
frigången avvikit från sjukhusområdet och begett sig till sin moders bostad
vid Hallonbergsplan 6, Solna, där han dräpt sina föräldrar. W. var på grund
av sin psykiska sjukdom och de sätt på vilka denna yttrat sig att bedöma
som farlig för annans personliga säkerhet. Rössel borde ha insett detta.
Genom att ge W. frigång har Rössel i allvarlig grad åsidosatt den aktsamhet
som det enligt LSPV ålåg henne att iaktta vid prövningen av frigångsfrågan
och har härigenom åsidosatt sin tjänsteplikt.

Stockholms tingsrätt meddelade dom i målet den 30 december 1975 och
ogillade därvid åtalet.

I domen återgav tingsrätten inledningsvis parternas yrkanden och de bestämmelser
i LSPV som kunde vara av intresse i målet, varefter anfördes
följande.

158

Äktenskapet mellan W:s föräldrar var 1974 upplöst sedan flera år. De hade
i äktenskapet fått tre barn, nämligen förutom W. två barn födda 1949 och
1950. Fadern bodde hösten 1974 i Sundbyberg.

W. började missbruka hasch när han var 14 år. Vid 16 års ålder blev han
1968 intagen på Hammargårdens yrkesskola och var inskriven där fram till
juli 1973. Han hade korta sporadiska anställningar; för det mesta arbetade
han dock inte och han missbrukade förmodligen narkotika tidvis, även intravenöst.
— W. förekom inte tidigare i kriminalregistret i vidare mån än att
det antecknats att han i mars 1974 dömdes för stöld till skyddstillsyn. Till
övervakare utsågs Inga-Lill Kristiansson, och han hade även sedan lång
tid kontakt med Britta Berg. socialbyrån i Sundbyberg.

W:s tidigare psykiska sjukdomshistoria återges i journaler från Ulleråkers
sjukhus och Beckomberga sjukhus. Journalerna, till vilka parterna
hänfört sig i målet, innehåller i korthet bl. a. följande.

W. var intagen på Ulleråkers sjukhus dels den 18-den 20 januari 1972
under diagnosen observatio casus mentalis, dels den 26 september
1973-den 6 februari 1974 med försöksutskrivning från den 6 december
1973, under diagnosen psychoses schizofreniformis under vårdtiden.

W. intogs den 22 augusti 1974 på Beckomberga sjukhus. Därvid företeddes
vårdintyg av biträdande överläkaren T. Pedersen, som åberopade specialindikationerna
i I § b) och c) LSPV samt såsom sammanfattning om patienten
angav: "22-årig ogift man. tidigare vårdad på Ulleråkers sjukhus
u.d. schizofreniformt färgad psykos med recidiv av sjukdomen. Bisarr
splittrad aggressiv.” Karin Rössel beslöt den 27 augusti, att patienten även
i fortsättningen skulle vara intagen på sjukhuset, och angav såsom specialindikation
1 § c). Hon utskrev honom den 6 september på försök sex månader.
Enligt hennes diagnos av patienten för den gångna tiden var han en
persona pathologica schizoides. Patienten återinfördes den 26 oktober av
polismyndigheten, sedan han slagit sönder en fönsterruta och gjort intrång
hos fadern för att hämta sina solglasögon och sin portmonnä. Efter vistelse
på sjukhuset till den 30 oktober blev han ånyo av Karin Rössel försöksutskriven
på sex månader. Hon ställde därvid samma diagnos på honom som
tidigare, persona pathologica schizoides. Polismyndigheten återförde patienten
den 5 november från försöksutskrivningen, sedan han den 4 november
på kvällen vid besök hos fadern slagit en ljusstake i dennes bakhuvud
och sparkat honom, då han låg på golvet, så att revben bröts och han även
skadades på annat sätt. Efter överläkarsamtal. i vilket underläkaren Britta
Adner deltog, den 8 november med patienten samt den 12 november först
med honom och senare med modern gav Karin Rössel den 13 november
patienten frigång. Denna drogs in redan den 14 november enär han hade
lämnat sjukhusområdet. Han återvände dock självmant samma dag, efter
ett besök på socialbyrån i Sundbyberg. Efter nytt överläkarsamtal, i närvaro
av Britta Adner, den 15 november beviljade Karin Rössel patienten samma
dag frigång och han överfördes till avdelning 5 A. Sedan det den 18 november
visat sig. bl. a., att han den 17 november skurit sig i skrotum på
höger sida, beslöts den 18 november att han inte skulle åtnjuta frigång. Vid
överläkarsamtal den 25 november, i närvaro av At-läkaren Lars Erik Hammarström,
beslöt Karin Rössel bevilja patienten frigång den 26 november
efter besök på Serafimerlasarettet. Sedan patienten den 26 november efter
gärningen i modems bostad gripits av polisen, blev han samma dag av Karin
Rössel försöksutskriven under diagnosen shizofrenia.

För sammanhangets skull anmärkes här, att journalen för tiden t. o. m.
den 28 augusti 1974 fördes av At-läkaren F. Hylander, därefter av Britta

159

Adner och från''den 19 november, dvs. efter patientens intagning på avdelning
5 A, av Hammarström.

Tf professorn Yngve Holmstedt avgav den 21 februari 1975, efter rättspsykiatrisk
undersökning av patienten i anledning av lagföring för gärningen
den 26 november 1974, det utlåtandet att patienten begått denna under
inflytande av sinnessjukdom samt att han var i oundgängligt behov av sluten
psykiatrisk vård. Holmstedt hade grundat utlåtandet bl. a. på att patienten
företett en grav mental sjukdomsbild av långdragen schizofreniform
typ samt att de många temporära symtomaccentueringama kan ha samband
med narkotika- och alkoholintag, ehuru dock en tidigt debuterande
genuin schizofreni ter sig mera trolig än en narkotikabetingad kronisk psykos.
— Brottmålsdomstolen delade i dom rörande gärningen den uppfattningen
om patienten, åt vilken Holmstedt givit uttryck i utlåtandet.

Vid huvudförhandlingen i målet har den vid Beckomberga sjukhus förda
journalen blivit detaljerat genomgången, och Karin Rössel har synnerligen
ingående hörts om sina iakttagelser av patienten samt om sina bedömningar
med anledning av iakttagelserna och övrig utredning om patienten. Av
vad åklagaren yttrat vid huvudförhandlingen framgår, att han godtar Karin
Rossels bedömningar före den 5 november 1974. Tingsrätten finnér det
med hänsyn härtill tillräckligt att mera utförligt återge hennes berättelse i
anledning av åtalet endast såvitt angår det senare skedet av patientens intagning
på sjukhuset.

Karin Rössel har till en början uppgivit: Beckomberga sjukhus har omkring
1 500 vårdplatser, och hon är överläkare på klinik 6 med 225 platser
för manliga patienter fördelade på nio avdelningar. Hon har omedelbart
ansvar för 100 patienter av alla kategorier. Ehuru de manliga N-fallen fördelas
på ytterligare två kliniker, har det sedan 1967 varit så att hon haft
hand om nästan alla N-fallen. Till klinik 6 hör avdelning 5 A med 12 platser
för särskilt vårdkrävande, unga patienter med långa vårdtider. Utrymmena
där är trånga och avdelningen är mestadels låst. Den ligger i bottenvåningen
och från fönstren är det mindre än manshöjd till marken. Det är lätt att
rymma från avdelningen, som i fråga om säkerhet inte kan jämföras med
en särskilt anordnad specialavdelning. Sjukhusområdet, som är ganska
vidsträckt, har flera byggnader samt grindar som är obevakade och stängsel
som inte är rymningssäkert. Förhållandena är likartade på andra hemortssjukhus.
På sjukhuset förekommer omkring en rymning i månaden
bland patienter utan frigång, dvs. sådana som är inlåsta, men hon känner
inte till antalet rymningar bland patienter med frigång.

Karin Rössel har vidare anfört: Schizofrenin är en mycket heterogen
grupp av sjukdomar och många faktorer, hereditära och andra, påverkar
diagnosen. W:stillstånd vid intagningen den 22augusti 1974 företedde bilden
av en särpräglad, svår personlighetsstörning. Hon ställde därför diagnosen
persona pathologica schizoides, varmed hon ville ge uttryck åt att han var
av borderlinetyp. När hon i samband med kvarhållningsbeslutet den 27 augusti,
som föregicks av ett överläkarsamtal med patienten samma dag, bibehöll
hjälplöshetsindikationen enligt 1 § c) och frångick farlighetsindikationen
enligt 1 § b), så uteslöt detta självfallet inte en kontinuerlig prövning
av farlighetsindikationen i fortsättningen; hon brukar emellertid inte ändra
en specialindikation från dag till dag. Före försöksutskrivningen den 6 september
övervägde hon om patienten var i oundgängligt behov av vård, och
efter att ha stannat för att anse sådant föreligga bedömde hon att han definitivt
inte var farlig men däremot fortfarande hjälplös; hon hade även tänkt
på men avstått att tillämpa den medicinska specialindikationen i 1 § a). Ef -

160

ter patientens återkomst den 26 oktober var han snarare i bättre psykiskt
tillstånd än tidigare, enligt vad som även framgick av samtal med Inga-Lill
Kristiansson och Britta Berg. Karin Rössel ansåg honom egentligen ovanligt
lite våldsbenägen. Detta drag var anmärkningsvärt, vid jämförelse med
en grupp liknande patienter. Han präglades under båda intagningsperioderna
av missnöje och besvikelse över intagningen, som han ansåg omotiverad.
Han talade om föräldrarna, särskilt om fadern, med bitterhet men
gav inte uttryck åt hat och hämndkänsla mot fadern. Han blev gråtfärdig vid
samtal om föräldrarna. Samtidigt var han ambivalent mot dem; han tänkte
strunta i dem, men sade också att det kunde vara trevligt att träffa dem.
Patienten, som alltid förnekade bruk av narkotika i vart fall intravenöst,
var inget extremt särfall och hans bisarrerier och ritualer ledde inte diagnostiskt
till sådan bedömning. Vid den följande försöksutskrivningen den
30 oktober ställde Karin Rössel därför samma diagnos som tidigare. - Efter
det att patienten åter intagits på sjukhuset den 5 november infördes in
extenso i journalen en av en kriminalinspektör upprättad promemoria om
patientens misshandel av fadern den 4 november. Patienten tillstod slutligen
för Karin Rössel, att han slagit fadern i huvudet med en träljusstake
och sparkat honom lite lätt. Hon fann det utrett att han före misshandeln
hade druckit lite sprit och fyra burkar öl och att alkhoholpåverkan spelat
en avgörande roll för misshandeln. Patienten visade ingen ånger över misshandeln;
snarare framkom en underton av bitterhet och besvikelse men inte
hat. Att patienten den 8 november blött ned byxbenens nedre del med
urin för att få dem styva ansåg hon inte anmärkningsvärt bisarrt. Hon bedömde
efter misshandeln, så gott som tveklöst, patienten som ett O-fall
men ville avvakta med att anteckna detta i journalen innan hon hört faderns
berättelse med detaljer om händelsen. Hon hade även den uppfattningen
att patienten förstod att han inte snart därefter kunde få lämna sjukhuset.
Fadern kom inte till överläkarsamtalet den 12 november. Det framkom
under det långa samtalet med modern, att hon var oerhört prövad i sina
äktenskap och av sina barn, men hon var samtidigt väldigt varm och
engagerad. Hon förstod att patienten hade schizofreni och ville ägna sig åt
att med honom återuppliva hans barndom. Karin Rössel blev rädd för en
sådan situation, som inte var riskfri, men omständigheterna var å andra sidan
sådana att de inte skulle ha denna typ av kontakt. Av vad modem yttrade
framgick även, att patienten aldrig slagit eller hotat henne, samt att
det inte var så konstigt att patienten slog fadern eftersom det var vad de i
familjen med hänsyn till faderns ledsamma och provocerande uppträdande
hade tänkt göra. Modem ansåg att patientens bråk med fadern var nästan
naturligt. Karin Rössel tolkade modems uttalanden så att hon inte var fysiskt
rädd för patienten. Karin Rössel tyckte att hennes uppgift, att patienten
slog sönder saker för fadern så fort denne fick något, gick in i bilden,
liksom även uppgiften att patienten skrämde henne genom att gå omkring
med en lång operationskniv omlindad med tyg samt bete sig konstigt genom
att prata med någon uppe vid ena fönsterhörnan. Modern ville inte
lämna detaljer om att patientens bror vid ett tillfälle hösten 1973 hade fått
en kniv i magen; hon ville inte involvera patienten i denna händelse. Enligt
Karin Rössels uppfattning efter samtalet med modem var patientens misshandel
av fadern den 4 november inte ett uttryck för att patienten var psykotisk
utan snarare ett uttryck för olika sammanfallande omständigheter i
miljön, bland dem patientens förtäring av alkohol och faderns vägran att
laga mat åt honom. Karin Rössel menade därför, att handlingen var den
maximala gränsen för vad som kunde hända under mycket olyckliga om -

161

ständigheter, och ansåg inte händelsen tyda på särskild farlighet hos patienten.
Hon såg då inget mönster i händelsen. Hon ville till varje pris få fadern
till sjukhuset för att genom samtal med denne minska spänningen
mellan patienten och föräldrarna. Något sådant samtal kom dock aldrig till
stånd. Patienten företedde visserligen en anhopning av bisarrerier t. ex.,
förutom blötandet av byxbenen i urin. att han skar tändstickor i småbitar
och tände eld i papperskorgar. Sådana lynnesdrag kan dock inte tolkas
som mer än allvarlig psykisk störning, utan att därigenom en patient klassas
som farlig. Läget var emellertid ett helt annat än före den 4 november.
Karin Rössels O-fallsrubricering av patienten hade till följd, att det ankom
på utskrivningsnämnden att besluta om permission eller försöksutskrivning.
Hon ansåg sig dock inte kunna aktualisera beslut därom, eftersom
det var fråga om en lång tids vård av patienten. När hon den 13 november
beviljade patienten frigång, avvägde hon graden av hans farlighet och arten
därav mot risken av att hans aggressivitet skulle öka om frigång inte medgavs.
Beslutet skall också ses mot bakgrund av att det var lämpligt att patienten
den 13 november såg att moderns besök den 12 november följdes av
frigång. Det inverkade dock även att modern inte ville att patienten skulle
släppas från sjukhuset. Frigången förbands med bestämda föreskrifter till
patienten att hålla sig inom sjukhusområdet, följa avdelningens ordningsregler
särskilt i fråga om måltidstider samt avstå från alkohol. Genom telefonsamtal
från socialbyrån i Sundbyberg den 14 november meddelades att
patienten befann sig på socialbyrån. Sjukhuset begärde omedelbart polishämtning.
men patienten återvände frivilligt och något våld rapporterades
inte. Frigången indrogs omedelbart. Emellertid ville Karin Rössel tolerera
att patienten brutit mot frigångsbestämmelserna, enär han besökt socialbyrån
för att få pengar till hyran för den bostad han eljest skulle ha förlorat,
och hon beviljade honom därför på nytt frigång den 15 november. Samma
dag överfördes han till avdelning 5 A. där möjlighet fanns att ordna med terapisysselsättning
samt en gång i veckan med gruppsamtal. Dessa verksamheter
ägde emellertid rum utanför avdelningen, vilket i och för sig förutsatte
frigång för patienten. - Karin Rössel läste den av Hammarström
från den 19 november förda journalen först efter den 26 november. Detta
överensstämde med rutinen på avdelning 5 A. Hon fick emellertid av personalen
vid ronder på måndagar och torsdagar rapporter om patienterna.
Sålunda fick hon måndagen den 18 november reda på att patienten den 17
november hade skurit sig i skrotum. dock inte djupgående, och även vält
ett pingpongbord i korridoren. Denna är trång och bordet stod framför patientens
rum; man gjorde därför inte mycket väsen av den händelsen. När
hon talade med patienten om snittet i pungen, klappade hon honom och sade
”vad har du gjort nu?”. Han svarade att han hade ”lättat på trycket”.
Hon kände kontakt med patienten, som inte var spänd utan patetisk och
hjälpsökande. Han var dock sämre och frigången indrogs de facto den 18
november. Den i journalen för den 19 november angivna händelsen då patienten
skulle ha kommit emellan en medpatient och en vårdare och skadats
rapporterades inte för Karin Rössel; och inte heller att Hammarström
den 20 november ordinerat att, vid eventuellt behov, lägga patienten i bälte.
Vad i övrigt angivits i journalen kände hon till. Uppgifterna däri för den
20 november att patienten hade burit ut sängkläderna i korridoren och
ställt pappmuggar med sin urin på olika ställen var bekanta för henne. Hon
bedömde det så att han hade haft en psykotisk episod över ett eller två
dygn. Att han gick med handskar på händerna kan ha berott på att han blivit
skadad i ena handen på Hammargården. Vid samtal med patienten den

11 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

162

21 november om frigång sade hon till honom att han fick lugna sig lite. Den
i journalen för den 22 november återgivna händelsen, då patienten skulle
ha attackerat en vårdare med en stol när denne skulle torka fönstret, innefattade
i själva verket inte, enligt Karin Rössels uppfattning, att han gick
emot vårdaren med stolen så att denne var i fara. Patienten var sådan; han
värnade om sitt revir och hon tyckte att beteendet stämde med vad hon
visste om honom. Hon beslöt den 22 november att patienten den 26 november
i sällskap med personal skulle få besöka Serafimerlasarettet för att
få intyg om handskadan. Därför tillät hon honom att tillsammans med
Hammarström och en sjuksköterska den 22 november besöka sin bostad
och hämta rena kläder. Hon upplevde honom i samma skick som tidigare
men var ånyo i den svåra belägenheten att avväga om frigång kunde beviljas
honom efter besöket den 26 november på Serafimerlasarettet. Följande
omständigheter påverkade hennes beslut. Hon ansåg inte patienten farlig
för modern. I fråga om fara för misshandel av fadern bedömde hon den allvarliga
misshandeln den 4 november som ett maximum av vad som kunde
hända under mycket olyckliga omständigheter. Efter vad hon vid den tiden
kände till om fadern så vistades han inte längre i sin bostad utan på ett inackorderingshem.
Sannolikheten för att patienten skulle träffa fadern bedömde
hon därför som minimal. Patienten visste också att vid minsta lukt
av alkohol från honom så skulle frigången dragas in. Karin Rössel var väl
medveten om sjukhusets skyddsfunktion men ansåg även att intet är värre
för en patients rehabilitering än om han gör våld mot någon annan. Om frigången
inte hade beviljats hade risk funnits att patienten skulle rymma
från avdelningen. Hon bedömde den 25 november att patientens korta psykos
en vecka tidigare inte innebar en högre grad av farlighet än den 4 november,
då han inte var psykotisk. Det var hans bitterhet mot föräldrarna
som dominerade bilden, inte farligheten; och av vad han sade kom det inte
fram att han ville hämnas. Då hon till sist den 25 november fattade beslutet
om frigång för patienten den 26 november efter besöket på Serafimerlasarettet
kändes detta beslut som det enda rimliga och inte som tillkommet efter
stora svårigheter, eftersom det endast fanns en minimal sannolikhet för
våld utav patienten. När Britta Adner på kvällen den 26 november ringde
och talade om vad patienten hade gjort, kom hans gärning som en blixt från
en klar himmel. Karin Rössel trodde inte att det var sant och gärningen
tedde sig obegriplig för henne. — Hon angav visserligen vid patientens formella
utskrivning på försök den 26 november diagnosen schizofrenia, men
hon kan numera inte finna att patienten begick gärningen den 26 november
under klar inverkan av psykotiska symptom.

Karin Rössel har tillagt: Hon har svårt att neka en patient en friförmån,
men intet är värre än att därvid ta en risk vars olyckliga följder drabbar patienten
mänskligt och emotionellt hårt. Hon beräknar att hon under 14 års
tjänstgöring på sjukhuset fattat ett eller två beslut i veckan eller alltså sammanlagt
minst 1 000 beslut, i vilka ingått en bedömning av patienters farlighet.
Hon har aldrig under sin tjänstgöring varit med om att en patient vid
åtnjutande av frihet att vistas utanför avdelningen eller sjukhuset tillfogat
någon person allvarlig kroppsskada. Det mesta våldet äger rum på vårdavdelningarna,
mot vårdpersonalen.

Britta Adner har hörd såsom vittne uppgivit, att hon har haft flera års vikariat
såsom biträdande överläkare på Beckomberga sjukhus. Av vittnesmålet
framgår, att hon anser diagnosen persona pathologica schizoides
överensstämma med den kliniska bilden av patienten, och att hon för sin
del numera skulle vara benägen att vid tiden för försöksutskrivningen av

163

patienten den 26 november 1974 ställa diagnosen schizofreniform psykos
eller möjligen schizofreni. Vittnesmålet visar även att hon i väsentliga hänseenden
i övrigt delar Karin Rössels uppfattning vid bedömningarna och
besluten rörande patienten.

Ledamoten av socialstyrelsens vetenskapliga råd professor Gunnar
Lundquist och överläkaren docent Bengt Ekblom har efter förordnanden
av rätten hörts såsom sakkunniga. De sakkunniga, som före huvudförhandlingen
tillställts de handlingar som varit tillgängliga för rätten, har därefter
åhört huvudförhandlingen.

Lundquist har sammanfattningsvis yttrat: Det fanns enligt hans mening
ingen helt lämplig beteckning för patientens sjukdom och han godtar Karin
Rössels första diagnoser, persona pathologica schizoides. Diagnosen i
fortsättningen påverkas av de upplysningar om patienten, som inhämtades
efter samtalet med modern den 12 november 1974, liksom av patientens
beteende särskilt från den 17 november, varvid Lundquist avser bl. a. patientens
snitt i skrotum samt hans högljudda skratt och ritualer i övrigt. Det
förekommer i synnerhet hos schizofrena en benägenhet att vilja skada sig.
Lundquist stannar därför i fråga om den senare perioden inför diagnosen
schizofreni under utveckling; denna diagnos påverkas emellertid av vad
man senare fick veta om patienten. En sådan diagnos innebär inte utan
vidare att patienten är farlig; många psykotiska patienter är inte farliga. Patientens
misshandel av fadern den 4 november utgjorde ett memento, men
den behöver därför inte bedömas som illavarslande eller farlig i annan grad
än Karin Rössel gjorde. En för patienten beviljad frigång indrogs den 18
november, men han var efter samtalen med Karin Rössel den 21 och den
25 november klar och ordnad samt tydligen sig lik igen. Vid det beslut om
frigång, som Karin Rössel fattade den 25 november, var hon helt inställd
på att patienten skulle vara en längre tid på avdelning 5 A för återanpassning.
För att en sådan skall lyckas kräves patientens förtroende och läkaren
måste eftersträva förtroende. Karin Rössel har gjort en mycket omsorgsfull
utredning och införskaffat upplysningar av modern och andra
personer; hon försökte även träffa fadern. Det är imponerande hur omsorgsfullt
journalen är förd, och ändå står inte allt där. En sak är att läsa en
journal, en annan att så att säga läsa ett tillstånd samt ställd inför alla fakta
fatta ett beslut som kan innefatta fara för annan person från patientens sida.
Psykiatrer av en äldre skola lade större vikt vid samhällsskyddet och
var med hänsyn till sig själva rädda för att träffa beslut som innebar risker.

Många läkare är numera ytterst liberala och benägna att utnyttja möjligheterna
till terapi och rehabilitering. De lägger därför mera vikt vid planering
och behandling. Lundquist har i likhet med Karin Rössel, den uppfattningen
ätt skyddet för en patients anhöriga mot våld av denne innebär även
ett skydd för honom själv. Den 25 november påverkades Karin Rössel
även därav att, efter vad hon ansåg, patienten inte visste var fadern befann
sig. Händelsen den 26 november tyder på att patienten fick ett s. k. raptus
dvs. ett impulsgenombrott, varvid symptomfloran blommade ut och psykosen
sedan fortsatte. Därtill kan ha bidragit intag av alkohol och ordinerad
medicin. Patienten kan nog vid avgörande tillfällen under vårdtiden ha
dissimulerat, något som kan vara omöjligt att diagnostisera. Vad man kan
fordra av läkaren är att han gör en noggrann utredning samt handlar enligt
vetenskap och beprövad erfarenhet, däremot knappast att han skall ha en
profetisk förmåga att se in i framtiden. Även en erfaren psykiater kan göra
en bedömning som leder till ett faktiskt resultat av det tragiska slag varom i
målet är fråga. Att bedöma graden av en patients farlighet är mycket

164

vanskligt. Med den närmare kännedom om saken som Lundquist inhämtat
under huvudförhandlingen har han svårt att finna, att Karin Rössel tog en
för stor risk då hon den 25 november beviljade patienten frigång den 26 november;
frigången var ju även förbunden med en sträng kontroll. Karin
Rössel har fastmer, enligt Lundquists bedömning, efter en noggrann utredning
handlat i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet,
och hennes bedömning var förståelig. - Ekblom, som upplyst att hans gradualavhandling
1970 behandlar våldshandlingar av patienter mot personal
och medpatienter på mentalsjukhus under åren 1955-1964 samt att han
även i andra vetenskapliga arbeten behandlat hithörande frågor, har i huvudsak
anfört: En allmän liberalisering har sedan omkring tjugo år utmärkt
vården av de psykiskt sjuka i Västerlandet. För läkaren innebär beslut om
frigång en ständig balansgång, med beaktande bl. a. av angelägenheten av
att patienten har förtroende för läkaren och är motiverad för behandlingen.
Antalet fall av allvarligt våld av patienter mot personal och medpatienter
är mycket ringa, särskilt i jämförelse med svårare olycksfall inom industriell
och annan verksamhet. Särskild statistik om våld begånget av O-fallsrubricerade
patienter med frigång mot personer utom sjukhusområde saknas
visserligen, men i och för sig torde faran för sådant våld vara mycket liten.
En minoritet av de O-fallsrubricerade vårdas på låsta avdelningar. För ifrågavarande
patient med hans erfarenhet från ungdomsvårdsskola bör det
under alla förhållanden, även om frigång hade nekats honom, ha varit lätt
att ta sig ut från sjukhuset. Läkaren måste ha rätt att ta en viss risk vid beslut
om frigång, och det skulle vara illa om han kunde straffas om han inte
vore visionär inom sitt eget arbetsområde. Det torde vara omöjligt att göra
en enstaka läkare ansvarig för vad som någon gång måste inträffa, i synnerhet
om ett beslut fattas efter noggrann prövning. Karin Rössel har. enligt
Ekbloms uppfattning, före sitt beslut den 25 november 1974 om frigång
för patienten följande dag inte visat någon vårdslöshet utan snarare handlat
med ovanlig noggrannhet. Det exceptionella i detta mål är vad som ändock
sedan hände. Ekblom skulle kanske i en situation motsvarande den, i
vilken Karin Rössel befann sig den 25 november, ha handlat på ett liknande
sätt. Hennes beslut om frigång för patienten var försvarligt, och hon har
handlat enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. — De sakkunniga har
tillagt att endast nyanser skiljer dem i den fråga som prövas i målet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

1 14 § LSPV föreskrives att patient kan få tillstånd att vistas på egen
hand utom sjukhusområde under viss del av dygnet eller tillfälligt under
visst antal dygn, om det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller
hans eget liv; härmed åsyftas sålunda s. k. utsträckt frigång och permission.
I 19 § stadgas att patient får utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligger
och det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans
eget liv. Beträffande slutlig utskrivning föreskrives i 16 §, såvitt nu är i fråga,
att patient som intagits efter beslut av överläkaren ofördröjligen skall
utskrivas, om förutsättningar enligt 1 § för att bereda honom vård icke
längre föreligger; härvid är bl. a. att beakta om patienten är farlig för annans
personliga säkerhet.

Enligt 13 § får patient hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården
eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Härvid skall även bedömas
om patienten må beviljas frigång, dvs. rätt att på egen hand vistas
inom sjukhusområdet. Vid bedömningen, som innefattar en diskretionär

165

avvägning inom ramen för vad som finnes nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården eller av skyddsskäl, har läkaren att särskilt beakta om
patientens frigång kan medföra fara för annans personliga säkerhet. Denna
bedömning motsvarar sålunda vad som gäller vid prövning av tillstånd till
utsträckt frigång, permission, försöksutskrivning och slutlig utskrivning.

Det ligger i sakens natur och bestyrkes av utredningen i målet, att bedömningen
av om en patient kan antagas vara farlig för annans personliga
säkerhet i åtskilliga fall måste vara synnerligen vansklig. Socialstyrelsen
har i yttrande före åtalet uttalat bl. a., att läkaren före beslut om frigång får
göra ett visst risktagande, att detta dock måste stå i överensstämmelse
med vad som tidigare förekommit, särskilt sådant som förevarit mycket
kort tid innan försöket görs, att förhållandena i förevarande fall måste bedömas
vara sådana att patienten kunde misstänkas lämna sjukhuset och att
han var farlig för viss person, samt att på grund av vad sålunda och i övrigt
anförts Karin Rössel icke borde ha beviljat patienten frigång den 26 november
1974.

Bedömningen i det individuella fallet av om en patient skall få frigång
sker med hänsyn till vad läkaren kunnat inhämta om patienten, med beaktande
tillika av risken för att patienten kan vara farlig för utomstående. Det
framgår även av vad i målet förekommit att, jämfört med tidigare, under
senare år inträtt en liberalisering vid behandlingen av patienter på mentalsjukhus
och att läkarna därvid försöker motivera patienterna för behandlingen
genom att i görlig mån visa dem förtroende genom att medge friförmåner
av olika slag, såsom frigång. Efter vad som upplysts hindras på ett
vanligt hemortssjukhus en patient med frigång normalt varken av vakt eller
på annat sätt att lämna sjukhusområdet.

I förevarande fall ger redan Karin Rössels utförliga redogörelse vid handen,
att hon före beslutet den 25 november 1974 om frigång för patienten
handlat med stor noggrannhet. Beslutet har tillkommit mot bakgrund av
hennes egen omfattande erfarenhet av liknande bedömningar, utan ödesdigra
följder. av patienters farlighet, och beslutet var förenat med bestämda
föreskrifter till patienten att följa angivna ordningsregler. De av tingsrätten
anlitade sakkunniga har vidare, efter att ha åhört huvudförhandlingen,
uttalat att Karin Rössel i samband med beslutet om frigång handlat i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Tingsrätten finner de sakkunnigas slutsats övertygande och anser på
grund härav, att Karin Rössels beslut den 25 november 1974 om frigång för
patienten var försvarligt. Det är följaktligen i målet icke styrkt, att hon vid
beslutet åsidosatt den aktsamhet som det ålåg henne att iakttaga enligt lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Den mot Karin Rössel i målet förda talan om ansvar för tjänstefel kan av
anförda skäl icke vinna bifall.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort

I proposition med förslag till abortlag m. m. (prop. 1974: 70 s. 76) anförde
departementschefen följande.

166

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten
av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13 — 15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret
för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinikoch
blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de anställdas
intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför
undvika att till abortverksamhet binda sådan personal som av exempelvis
moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta
gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra
om att vad jag nu anfört även kommit till uttryck i det tidigare nämnda cirkuläret
(MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar rörande
tidiga abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser
jag f. n. inte behövliga.

Socialutskottet anförde i sitt betänkande i anledning av propositionen
jämte motioner (SoU 1974:21 s. 38) att särskild författningsreglering av
sjukvårdshuvudmännens ansvar för abortverksamheten inte kunde anses
behövlig och att utskottet förutsatte att abortverksamheten kommer att
handhas på sådant sätt att kvinna som har rätt till abort enligt den nya lagstiftningen
alltid kan påräkna att få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål,
oavsett om det gäller ett tidigt ingrepp i öppen vård eller ett ingrepp i så
framskridet stadium av graviditeten att det krävs sluten vård. Beträffande
frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort anförde
utskottet följande.

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande
drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en
ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som
departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i
övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden.
Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan
sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera
abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig
reglering av frågan inte är påkallad. Å andra sidan förutsätter
utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende
inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga
för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

1 en riksdagsdebatt den 23 januari 1975 hävdade herr Fridolfsson under
hänvisning till socialutskottets uttalanden att den nya abortlagen resulterat
i att sjukvårdsstyrelser runt om i landet hade att beakta att all sjukvårdspersonal.
som av etiska eller religiösa skäl inte ville utföra abortingrepp,
skulle slippa detta. Enligt honom fanns det emellertid exempel på att sjukvårdsstyrelser
inte respekterade riksdagens uttalade mening. Vid Piteå lasarett
hade två överläkare — som begärt befrielse från att deltaga i abortingrepp
av nämnda skäl - inte garanterats sådan befrielse.

167

Med anledning av vad sålunda upplysts beslöt JO Wennergren att från
Norrbottens läns landstings sjukvårdsstyrelse inhämta yttrande i frågan.
Sjukvårdsstyrelsen svarade genom att överlämna kopior av handlingarna i
ifrågavarande ärende och yttra sig i anslutning härtill. Av handlingarna
framgick följande.

I en den 11 november 1974 dagtecknad skrivelse till sjukvårdsstyrelsen
anhöll Lennart Winroth (överläkare. Anestesi-IVA) och Edward W. Burke
(tf överläkare, Anestesi-IVA) att snarast för sin del bli befriade från all
medverkan i abortverksamheten. De anförde för detta etiska och religiösa
betänkligheter och åberopade socialstyrelsens föreskrift (MF 1972:59)
samt riksdagens socialutskotts skrivning till den nya abortlagen.

Skrivelsen överlämnades av direktionen för Piteå sjukvårdsförvaltningsdistrikt
utan eget yttrande till sjukvårdsstyrelsen som vid sammanträde
den 12 december 1974 beslöt meddela direktionen
att det enligt sjukvårdskungörelsen §§ 13-15 åligger klinikchef att ansvara
för fördelning av sjukvårdspersonalens arbete
att sjukvårdsstyrelsen inte har någon erinran mot att arbetet organiseras
på det sätt som klinikchefen Antal Bonivart redogjort för i skrivelse den 18
november 1974. samt
att utöver vad som kan ske genom anförda organisatoriska åtgärder på
klinikchefens ansvar icke lämna medgivande för sjukvårdspersonal att erhålla
befrielse från medverkan vid abort.

I den åberopade skrivelsen av Bonivart anfördes följande.

Sedan den olyckliga dagen 1974-09-18 när vår narkosöverläkare dr Lennart
Winroth har slutat medverka vid abortverksamheten utan någon föregående
förvarning, har vi flera gånger diskuterat med narkosläkarna hur vi
kan lösa problemet. En konferens anordnades 1974-09-25 med narkos- och
gynläkare, chefsläkare dr Förare, sjukvårdsföreståndare Solveig Bergström,
samt operations- och narkospersonal.

Vi har kommit överens om en tremånaders försöksperiod då paracervikalblockad
ges vid vacuumaspirationer, men fortfarande ges narkos till patienter
som är mycket oroliga, patienter med psykisk insufficiens och patienter
under 18 år. En narkossköterska skall finnas även vid paracervikalblockad.

Vad gäller frågan om full narkos vid sterilisering och legal abort samtidigt,
ville dr Winroth vänta med ställningstagande och det svaret har inte
kommit ännu.

Några dagar senare har vi ringt till Socialstyrelsen och rådfrågat professor
Harald Johansson, gynkonsult. Han sade att det är operatören som avgör
vilket anestesimedel som skall användas vid legala aborter. Om operatören
anser att narkos skall ges, kan detta göras utan narkosläkarens medverkan
genom en narkossköterska, om operatören själv tar ansvaret även
för den kortvariga narkosen, men om det händer någonting i samband med
narkosen, som bedöms som kritiskt eller livshotande tillstånd, skall narkosläkaren
kallas dit och är skyldig att ställa upp omedelbart och hjälpa
till.

168

Sammanfattning. På Kvinnokliniken i Piteå bedrivs abortverksamhet
under en tremånaders försöksperiod fram till årsskiftet 1974-1975. De
flesta vacuumaspirationer görs i lokalanestesi med paracervikalblockad.
Patienter 1) som är mycket oroliga 2) som absolut vill ha narkos 3) med
psykisk insufficiens och 4) under 18 år, får narkos. I de fall när patienter
skall ha vacuumaspiration samt sterilisering gör vi tills vidare operationerna
i två etapper med 24 timmars mellanrum, vacuumaspiration i lokalanestesi
och sterilisering i narkos.

Även efter årsskiftet tänker vi fortsätta abortverksamheten trots narkosläkarnas
vägran, åberopande Socialstyrelsens yttrande. Vi måste betona
att vi inte alls är för abort, tvärtom, men vi tänker ge hjälp åt våra patienter
vid deras oönskade graviditeter, som vi betraktar som en sjukdom.

Idag är det inte längre fråga om abort eller ej, det är avgjort av riksdagen.
Det är fråga om ingreppet skall göras helt smärtfritt i narkos eller i lokalanestesi
med risk för mer fysisk och psykisk påfrestning för patienterna
och för operatören tre - fyra gånger mer tidskrävande arbete.

Över sjukvårdsstyrelsens beslut anförde Winroth och Burke kommunalbesvär
hos regeringsrätten. Regeringsrätten meddelade dom i målet den 24
mars 1975 och lämnade besvären utan bifall, enär klagandena inte i besvären
eller eljest inom besvärstiden anfört någon omständighet till stöd för
sin talan. Regeringsrådet Petrén var skiljaktig och anförde.

Genom vad klagandena anfört i den i rätt tid inkomna besvärsinlagan i
förening med innehållet i det vid denna fogade klandrade beslutet ävensom
genom sjukvårdsstyrelsens akt i ärendet får anses ha blivit inom besvärstiden
klarlagt att klagandena till grund för sin besvärstalan lägger att klandrade
beslutet strider mot lag.

Klagandena har vid utveckling av sin talan gjort gällande att klandrade
beslutet i vad styrelsen därigenom icke lämnat medgivande för sjukvårdspersonal
att erhålla befrielse från medverkan vid abort strider mot lagbestämmelserna
för abortverksamheten. Såvitt visats föreligger icke någon
lagregel som ger sjukvårdspersonal rätt att erhålla sådan befrielse. Av åberopade
motivuttalanden till abortlagstiftningen framgår fastmera att en författningsmässig
reglering av frågan avsiktligen underlåtits.

Med hänsyn härtill och då det jämlikt 15 § sjukvårdskungörelsen främst
ankommer på klinikchefen och ej på sjukvårdsstyrelsen att besluta om personalens
medverkan i den medicinska vården lämnar jag besvären utan bifall.

I sitt yttrande till JO anförde sjukvårdsstyrelsen.

Frågan om sjukvårdspersonals rätt att av moraliska, etiska eller religiösa
skäl slippa deltaga i abortverksamhet togs upp i företagsnämnden för Piteå
sjukvårdsförvaltningsdistrikt av överläkaren Lennart Winroth, Piteå lasarett.
Företagsnämnden överlämnade ärendet utan eget yttrande till direktionen
för Piteå sjukvårdsförvaltningsdistrikt med förslag om vidarebefordran
till sjukvårdsstyrelsen eftersom frågan var av övergripande art och
inte enbart berörde ett sjukvårdsförvaltningsdistrikt. Direktionen beslutade
i enlighet med företagsnämndens förslag och överlämnade ärendet utan
eget yttrande.

169

Under beredningen av ärendet inkom till sjukvårdsstyrelsen en skrivelse
från överläkaren Lennart Winroth och tf överläkaren Edward W Burke vid
Piteå lasaretts anestesiavdelning varvid båda anhöll att snarast bli befriade
från all medverkan i abortverksamhet.

Efter överläggningar och skriftväxling med bl. a. klinikchefen vid Piteå
lasaretts kvinnoklinik överläkaren Antal Bonivart togs ärendet upp vid

sjukvårdsstyrelsens sammanträde 1974-12-12.

Sjukvårdsstyrelsens beslut innebär att sjukvårdspersonal med betänkligheter
mot abortverksamhet i möjligaste mån bör slippa deltaga i denna genom
att organisatoriska åtgärder vidtas. Däremot kan en generell befrielse
inte lämnas utan krav härom måste prövas från fall till fall.

Sedan Sveriges Läkarförbund erfarit att JO tagit upp detta ärende om
sjukvårdspersonals rätt att ej medverka vid abortverksamhet, inkom förbundet
med en skrivelse i vilken förbundet efter återgivande av omständigheterna
i Piteåfallet samt departementschefens och socialutskottets ovan
refererade uttalanden anförde följande.

Riksdagen antog utan erinran utskottets hemställan, vilket innebär att
Riksdagen helt ställt sig bakom här refererat uttalande angående abortlagens
tolkning och tillämpning.

Det bör i detta sammanhang understrykas att läkarna uttryckligen förklarat
att vid strikt medicinsk indikation, där fara för moderns liv eller hälsa
föreligger, läkarna självklart inte kommer att undandra sig sin medverkan.

Socialstyrelsen har i cirkulär med anvisningar om tillämpningen av abortlagen
m. m. (MF 1974: 100) i här aktuellt avseende hänvisat till förarbetena
till abortlagen. Det konstateras emellertid att styrelsens i detta sammanhang
gjorda uttalande att man ”så långt det är möjligt (bör) ta hänsyn till
de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden” inte står i
överensstämmelse med socialutskottets av Riksdagen godkända tolkning
av abortlagen.

Regeringsrätten lämnade besvären utan bifall, vilket får uppfattas vara
föranlett av att nuvarande lag inte innehåller någon bestämmelse som uttryckligen
ger sjukvårdspersonal rätt att erhålla här begärd befrielse.

Läkarförbundet har funnit sjukvårdsstyrelsens ifrågavarande uttalande
och negativa ställningstagande till läkarnas begäran att på anförda skäl erhålla
befrielse från abortmedverkan så anmärkningsvärt att det föranlett
förbundets centralstyrelse att göra ett särskilt uttalade av principiell innebörd.
Förbundet är angeläget att bringa detta till JO:s kännedom. Det har
getts följande utformning:

”1 anslutning till ikraftträdandet av den nya abortlagen finner Sveriges
läkarförbund anledning uttala att ingen läkare får tvingas utföra eller
medverka vid abortingrepp om han av etiska skäl hyser samvetsbetänkligheter
häremot. Ej heller får läkarens inställning i dessa frågor tillåtas
inverka på hans anställningsförhållanden.”

Ehuru abortlagen inte innehåller någon bestämmelse om skyldighet för
sjukvårdspersonal att medverka vid abort är det genom regeringsrättens
nu föreliggande dom å andra sidan klarlagt att lagen inte hindrar tillkomsten
av beslut hos enskilda sjukvårdshuvudmän, varigenom ett sådant
åliggande införes. Detta finner läkarförbundet synnerligen otillfredsstäl -

170

lande och måste enligt förbundets bedömning föranleda en ändring av lagen
så att denna bringas i överensstämmelse med av Riksdagens socialutskott
gjorda uttalande ”att läkare och annan sjukvårdspersonal som av
etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp skall slippa
delta i verksamheten härmed”. Läkarförbundet avser att göra en särskild
framställning härom. Förbundet vill härmed hemställa att Justitieombudsmannen
ville ansluta sig till denna uppfattning och ävenledes kräva att lagändring
i sådan riktning kommer till stånd.

I skrivelse till socialstyrelsen anförde JO Wennergren härefter.

Ett utskottsuttalande vid behandlingen av en lagstiftningsfråga är visserligen
inte bindande för de tillämpande myndigheterna så som bestämmelserna
i den antagna lagen. Uppenbarligen måste det dock anses åligga
myndigheterna att ta all den hänsyn till ett sådant uttalande som finnes
möjlig. Mot denna bakgrund kan frågas varför socialstyrelsen i sina anvisningar
förbigått socialutskottets uttalande i den fråga det gällde och i stället
använt sig av departementschefens ord i propositionen till riksdagen. Jag
hemställer att socialstyrelsen yttrar sig häröver och i övrigt anlägger de
synpunkter på förhållandet meitan sjukvårdspersonals tjänsteplikt och
samvetsfrihet när det gäller medverkan till abort som socialstyrelsen finner
ägnade att ytterligare belysa frågan.

I svar anförde socialstyrelsen.

Nu gällande abortlag präglas av en betydligt liberalare inställning till frågan
om abort än tidigare svensk lagstiftning på detta område. Kvinnan har
i lagen tillagts en principiell rätt att intill utgången av 18:e havandeskapsveckan
själv bestämma, om hon vill ha abort eller ej. 1 förarbetena till
abortlagen har emellertid betonats att abort även i fortsättningen måste betraktas
som en nödfallsutväg. Samtidigt har behovet av preventiva och
stödjande åtgärder i syfte att nedbringa antalet icke önskade havandeskap
kraftigt understrukits. Dessa för lagens tillämpning så viktiga synpunkter
har även framhållits i socialstyrelsens anvisningar i anslutning till abortlagen.

Abortlagens bestämmelser innebär, att den kvinna, som efter moget
övervägande finner, att abort är den lämpligaste lösningen på de problem,
som en icke önskad graviditet medför, skall — inom ramen för lagens bestämmelser
— få abort. Denna princip kan också ses som ett uttryck för en
annan grundtanke i detta sammanhang, nämligen att stämningen kring
handläggningen av abortärendena bör avdramatiseras och dessa ärendens
ofta värdeladdade särprägel avlägsnas. Genom sina anvisningar till abortlagen
har socialstyrelsen sökt bidra härtill. Ett abortärende bör enligt styrelsens
mening betraktas som vilket annat medicinskt behandlingsärende
som helst.

För många kvinnor är emellertid abortsituationen ändå mycket svår och
pressande. Bland annat för att i görligaste mån skydda kvinnorna från ytterligare
påfrestningar, har förfarandet i abortärendena gjorts så enkelt
som möjligt - utan att för den skull kravet på säkerhet i den medicinska
handläggningen eftersatts. I de fall abortingreppet kan företagas före utgången
av 12:e havandeskapsveckan krävs — bortsett från erforderliga
medicinska åtgärder — sålunda endast, att kvinnan själv begär att få abort.

171

Några särskilda formkrav härför har inte föreskrivits. En till vederbörande
läkare muntligen framförd önskan om abort är som regel tillfyllest. Lagens
bestämmelser i fråga om de förutsättningar, som skall vara uppfyllda för
erhållande av abort, är något skärpta, då havandeskapet fortskridit längre
tid än 12 veckor. Då 18:e havandeskapsveckan passerats, har kvinnans
principiella bestämmanderätt i abortfrågan upphört. För abort krävs i sådana
fall socialstyrelsens tillstånd. Det bör här erinras om att abort i denna
fas av graviditeten inte får företas om det finns anledning anta att fostret är
livsdugligt - såvida icke allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa föreligger.

Den bakom dessa bestämmelser liggande tanken är att abortingrepp bör
företas i ett så tidigt skede som möjligt av havandeskapet. Härför talar flera
skäl, främst medicinska. Graviditetens längd är den faktor, som har den
största betydelsen för uppkomsten av negativa följdverkningar av ett
abortingrepp. 1 ovannämnda proposition 1974: 70 har framhållits, att vissa
undersökningar tyder på att risken för medicinska komplikationer är uppemot
fyra gånger större vid senabort, dvs ingrepp efter i genomsnitt 12:e
havandeskapsveckan, än vid tidig abort. Med hänsyn till den speciella frågeställningen
i förevarande ärende, vill socialstyrelsen härutöver framhålla,
att etiska och religiösa skäl mot utförande av aborter måste bedömas
med djupare allvar och större förståelse ju senare under havandeskapet
frågan om abort blir aktuell.

I vårt land utförs varje vecka i genomsnitt närmare 600 aborter, vilka till
omkring 9097 företas före utgången av 12:e havandeskapsveckan. För att
de i abortlagen uttryckta intentionerna skall kunna förverkligas, måste
självfallet för verksamheten erforderliga personella och tekniska resurser
m. m. finnas tillgängliga. Redan långt innan den nya lagen trädde i kraft utfördes
aborter i stor utsträckning inom den offentliga sjukvården, ehuru
omhändertagande av abortfall inte innefattades i den för sjukvårdshuvudmännen
i 3 § sjukvårdslagen (SFS 1962: 242) föreskrivna skyldigheten att
ombesörja sjukvård. Någon ändring i sjukvårdshuvudmännens skyldighet
härvidlag medförde inte 1974 års abortlag. Sjukvårdshuvudmännen påtog
sig emellertid frivilligt uppgiften att omhänderta abortfall. Det fanns därför
vid abortlagens tillkomst anledning anta. att sjukvårdshuvudmännen på
samma sätt som då det gäller sjukvård i allmänhet skulle ställa de resurser
till förfogande, som erfordrades för att god abortvård skulle kunna meddelas.
Utvecklingen efter den I januari 1975 har inte jävat detta antagande.

Den i detta ärende aktuella frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet
att medverka vid abortoperationer kan i och för sig sägas vara oberoende
av vilken verksamhet sjukvårdshuvudmännen bedriver. En grundförutsättning
är ju. att sjukvårdspersonalen liksom annan personal i allmänhet
är skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter, som arbetsgivaren ålägger dem.
Sålunda föreligger principiellt skyldighet för sjukvårdspersonalen att även
medverka i abortverksamheten, om vederbörande sjukvårdshuvudman så
bestämt. Ansvaret för fördelningen av arbetet vilar enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen
(SFS 1972:676) i första hand på de s. k. klinik- och
blockcheferna. Detta innebär givetvis inte. att det vid arbetets fördelning
inte skall kunna tas hänsyn till personalens intressen och förutsättningar i
olika avseenden. I sitt betänkande nr 21 år 1974 i anledning av propositionen
1974: 70 med förslag till abortlag m. m. uttalade socialutskottet i denna
fråga bl. a. följande: ”Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör
beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att

172

ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna
och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom
inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar
i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet
att läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska och religiösa skäl har
svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed,
varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad. Å
andra sidan förutsätter utskottet att sjukvårdspersonal, som har betänkligheter
i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp
som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller
hälsa.”

I propositionen 1974:70 uttalade departementschefen i denna fråga bl. a.
följande: ”Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid
abort har tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller
vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i
abortverksamheten. Enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar
ansvaret för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand
på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom
sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn
till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör
därför undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis
moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete.
Detta gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill
erinra om att vad jag nu har anfört även kommit till uttryck i det tidigare
omnämnda cirkuläret (MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar
rörande tidiga abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser
i ämnet anser jag f. n. inte behövliga.”

Varken socialutskottets eller departementschefens uttalanden rubbar
den principiella skyldigheten för sjukvårdspersonalen att efter sjukvårdshuvudmannens
bestämmande medverka i abortärenden. Uttalandena i frågan
om i vilken utsträckning befrielse från denna skyldighet skall kunna erhållas
är dock något olika utformade. Det står emellertid helt klart, att enligt
såväl socialutskottets som departementschefens mening måste stor
hänsyn tas till dem som av etiska eller religiösa skäl uttryckt önskemål om
att få slippa delta i verksamheten. Utskottet förutsätter således, att den
som anför sådana skäl skall erhålla befrielse, såvida det inte är fråga om
abortingrepp, som är nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller
hälsa och departementschefen menar att hänsyn skall tas till de anställdas
intressen och förutsättningar i olika avseenden så långt det är möjligt,
d. v. s. så länge personal, som inte hyser sådana betänkligheter, i erforderlig
utsträckning finns att tillgå. Någon skillnad i uppfattning behöver enligt
socialstyrelsens mening inte tolkas in i dessa uttalanden.

I sitt av departementschefen i förevarande sammanhang omnämnda
cirkulär (MF 1972:59) med råd och anvisningar rörande tidiga abortingrepp
anförde socialstyrelsen i denna fråga följande: ”För att den emotionella
belastningen av aborten inte skall bli onödigt stor för kvinnan är det
väsentligt med en genomgående medmänsklig och förståelsefull attityd hos
all personal som har kontakt med dessa patienter. Avståndstagande och
fördömande attityder hos personalen kan bero på vederbörandes svårigheter
att acceptera abortverksamheten, exempelvis på grund av sin etiska eller
religiösa ståndpunkt. I så fall bör vederbörande givetvis inte bindas till
detta arbete. Svårigheterna kan också bero på dålig information och brist -

173

fällig psykologisk utbildning. Detta kan många gånger avhjälpas genom
återkommande informationsmöten, där alla personalkategorier bidrar med
sina synpunkter på verksamheten och ges tillfälle att diskutera sina egna
reaktioner och svårigheter vid dessa speciella arbetsuppgifter."

Socialstyrelsen vill för sin del kraftigt understryka vikten av att sjukvårdspersonalens
önskemål beaktas då abortverksamhet organiseras och
arbetet inom denna verksamhet fördelas. Styrelsen vill också betona, att
organisationen självfallet måste vara så uppbyggd att den kan lösa sina
uppgifter i enlighet med abortlagens bestämmelser. Såsom ovan framhållits
är en av grundtankarna i denna lag att abortingreppet bör ske i ett så tidigt
stadium av havandeskapet som möjligt, vilket i sin tur förutsätter en
på samma gång säker och snabb handläggning i varje abortärende. Finns
inte personal, som är villig medverka vid abortoperationer, i erforderlig
omfattning tillgänglig på det sjukhus, på vilket den abortsökande kvinnan
räknat med att få ingreppet utfört, finns risk för att hon blir tvungen vänta
med aborten eller att söka sig till någon annan sjukvårdsinrättning för att få
hjälp. Under alla omständigheter inrymmer denna situation en fara för att
aborten kommer att utföras senare än kvinnan från början haft anledning
förmoda. Hon kan under sådana förhållanden komma att uppleva sin redan
svåra belägenhet som än mer pressande. Finns inte sjukvårdspersonal i
tillräcklig omfattning att tillgå kan sålunda abortlagens syfte komma att
förfelas. Det kan inte heller vara förenligt med etiska eller religiösa intressen
— oavsett vem som utför ingreppet — att aborten företas senare än som
i annat fall varit möjligt. Om sålunda situationen skulle vara sådan att
önskemålen från sjukvårdspersonalens sida inte helt kan tillgodoses utan
att handläggningen av abortärendena avsevärt fördröjs eller eventuellt
omöjliggörs och frågan inte kan ordnas på något annat sätt, måste enligt
socialstyrelsens mening - liksom i andra medicinska behandlingsärenden
— personalintresset rimligen vika för patientintresset.

På grundval av vad ovan anförts valde socialstyrelsen, som i sitt cirkulär
MF 1972:59 beträffande frågan om sjukvårdspersonalens medverkan i
abortärenden intagit samma ståndpunkt, att i sina anvisningar om tillämpningen
av abortlagen i denna fråga göra departementschefens ord till sina.
Som framgår av vad ovan härom framhållits, anser dock styrelsen departementschefens
och socialutskottets uttalanden vara innehållsmässigt likvärdiga.

Yttrandet var utformat i enlighet med beslut av generaldirektören Rexed
i närvaro av tf avdelningschefen Roos, byråchefen Ahlberg, föredraganden
i ärenden rörande obstetrik och gynekologi Sundström och avdelningsdirektören
Wilow, föredragande.

1 motion till riksmötet 1975/76 hemställde herr Fridolfsson m. fl., att
riksdagen hos regeringen skulle begära sådan författningsändring att av
denna klart framgår att läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska
eller religiösa skäl begär befrielse från att delta i abortingrepp skall medges
denna rätt. I sitt betänkande med anledning av bl. a. denna motion (SoU
1975/76: 20) anförde socialutskottet bl. a. följande.

Även den genom motionen 1975: 1241 aktualiserade frågan diskuterades
ingående vid abortlagens tillkomst. Därvid erinrades bl. a. om att sjuk -

174

vårdspersonalen liksom annan personal i allmänhet är skyldig att fullgöra
de arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger dem och att ansvaret för fördelningen
av arbetet enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) i
första hand vilar på klinik- och blockchefer. Socialutskottet anförde i sitt
av riksdagen godkända betänkande att beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna
bör beaktas att ett utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna
att ge de anställda en ökad insyn i och ett ökat inflytande på
arbetsplatserna, och man bör, som departementschefen framhållit i propositionen
i ämnet, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn
till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot
denna bakgrund förutsatte utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal
som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp,
skall slippa delta i verksamheten härmed. Utskottet ansåg därför någon
författningsmässig reglering av frågan inte vara påkallad. Å andra sidan
förutsatte utskottet att sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet
hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är
nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen har i slutet av 1974 utfärdat cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen m. m. (MF 1974: 100). I cirkuläret anförs bl. a.
att frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort behandlades
i förarbetena till abortlagen, varvid man framhållit vikten av att
det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Vidare anförs efter erinran om de ovan nämnda bestämmelserna i
sjukvårdskungörelsen att vid fördelningen av personalens arbete man
inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt bör
ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden.
Detta innebar att socialstyrelsen mera anslöt sig till vad departementschefen
anfört i propositionen än vad socialutskottet uttalat i sitt av riksdagen
godkända betänkande.

Då det gäller frågan huruvida riksdagen nu skall ta initiativ till en särskild
författningsmässig reglering av sjukvårdspersonalens rättigheter och
skyldigheter i abortärenden finns skäl anföra följande. Av väsentlig betydelse
för sjukvårdshuvudmännens handläggning av abortärenden är - utöver
författningsbestämmelserna i ämnet — innehållet i de anvisningar som
socialstyrelsen utfärdat. Det är därför beklagligt att socialstyrelsen inte ansett
sig i sina anvisningar böra ansluta sig till utskottets synpunkter beträffande
sjukvårdspersonalens medverkan vid abort. Eftersom JO aktualiserat
denna fråga hos socialstyrelsen får emellertid socialstyrelsen anledning
att ånyo överväga innehållet i sitt ovan angivna cirkulär. För den händelse
socialstyrelsen därvid omprövar sitt tidigare uttalande rörande sjukvårdspersonalens
möjligheter att slippa medverka vid abort till förmån för den
avsevärt mera restriktiva ståndpunkt utskottet gett uttryck åt. framstår behovet
av särskild författningsreglering som klart mindre än för närvarande.
Vid bedömningen av motionsyrkandet vill utskottet också erinra om att utskottets
ställningstagande 1974 stod i överensstämmelse med beslut att
man skulle avstå från att författningsreglera även sjukvårdshuvudmännens
skyldigheter i fråga om abort. Utskottet — som i enlighet med uttalandet
förra året förutsätter att sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa
skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten
härmed - anser på grund av det anförda att det inte bör tas något riksdagens
initiativ med anledning av den nu aktuella motionen.

175

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen. Riksdagen beslöt
i enlighet härmed den 9 december 1975.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren.

Med anledning av läkarförbundets uttalande att det genom regeringsrättens
dom är klarlagt att lagen inte hindrar tillkomsten av beslut hos enskilda
sjukvårdshuvudmän, varigenom åliggande för sjukvårdspersonal att
medverka vid abort införs, bör framhållas följande. Regeringsrätten ingick
inte på någon sakprövning av besvären. Det var endast den skiljaktige ledamoten
som prövade huruvida det överklagade beslutet kunde anses strida
mot lag. Det kan därför inte göras gällande att domen innebär något
klarläggande av spörsmålet i fråga. Den av regeringsrättens ledamöter som
gjorde en laglighetsprövning av sjukvårdsstyrelsens beslut att inte lämna
medgivande för sjukvårdspersonal att erhålla befrielse från medverkan vid
abort fann dock att såvitt visats inte föreligger någon lagregel som ger sjukvårdspersonal
rätt att erhålla befrielse. Fastmera framgick att en författningsmässig
reglering av frågan avsiktligt underlåtits.

1 sin bok Medicinsk etik uttalar Clarence Blomquist följande (s. 208) om
den fråga detta ärende gäller.

Även doktorn har en frihet att värna om.

Ingen har rätt att utsätta sina patienter för en påverkan de inte vill bli utsatta
för. Men även läkaren har ett samvete och en frihet att följa detta, så
länge han inte därigenom inkräktar på andras fri- och rättigheter. I en tid
då man kräver allt större hänsynstagande till den enskilde och hans åsikt
kan man inte göra undantag för läkarna.

Att en läkare måste ha rätt vägra utföra ingrepp han utifrån ”vetenskap
och beprövad erfarenhet” anser medicinskt kontraindicerade är självklart.
Men han måste också ha rätt vägra handla på ett sätt han upplever som
oetiskt. Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta.

Om den opererande läkaren inte anser sig kunna tillmötesgå den abortsökande
kvinnans önskan, kan abort inte ske med mindre kvinnan finnér
en annan och villig operatör. Detta skapar utan tvivel svårigheter för kvinnan
och gör läkarens ansvar stort.

Den av Blomquist åberopade grundlagsbestämmelse, som återfanns i

16 § 1809 års regeringsform, löd i sin helhet: ”Konungen bör ingens

samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning
av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän
förargelse åstadkommer.” Den åsyftade alltså egentligen endast religionsfriheten
i vad den gäller en fri utövning av vederbörandes religion,
vilket inte hindrar att den ofta åberopats också till stöd för religionsfrihet
och samvetsfrihet i vidare mening. I den nya regeringsformen finns liksom
i den gamla bestämmelser om medborgares religionsfrihet men inga bestämmelser
om tanke- eller samvetsfrihet i övrigt.

176

I Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna finns emellertid längre gående principer
inskrivna. I artikel 9 sägs sålunda att envar skall äga rätt till tankefrihet.
samvetsfrihet och religionsfrihet. Det tilläggs att envars frihet att utöva
sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar,
som är angivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle
med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållande av allmän ordning,
hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers frioch
rättigheter.

I JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 389 refereras under rubriken "Förhållandet
mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet i fråga om vakt över
skolklass vid samling med konfessionella inslag" ett ärende som är belysande
också för den fråga som nu föreligger till bedömning. JO Bexelius anförde
i ärendet bl. a. följande.

Sverige har genom att ratificera Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna åtagit
sig att säkerställa vissa rättigheter på religionsfrihetens område.

Icke heller konventionens bestämmelser tar sikte på det tvång som ligger
däri att en tjänsteman har att fullgöra förpliktelser inom ramen för sin
tjänst.

Denna fråga har emellertid berörts i det förut omnämnda betänkandet
om religionsfrihet. 1958 års utredning kyrka-stat uttalade i detta hänseende
bl. a. följande (SOU 1964:13 s. 567).

Till religionsfriheten anges emellanåt höra frihet från tvång att i skolor

deltaga såväl i religionsundervisning som i morgonsamling liksom

att deltagande i gudstjänst eller korum vid krigsmakten samt i själavård
vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar skall vara frivilligt.

Efter en redogörelse för vissa bestämmelser i det militära fortsatte utredningen: I

fråga om militära förhållanden framstår det ur religionsfrihetssynpunkt
som otillfredsställande, om i andra fall än då sådant av organisatoriska
skäl icke kan undvikas någon grad av tvång föreligger för att personer
skall närvara vid gudstjänster, korum eller motsvarande religiösa inslag
i tjänsten. Å andra sidan synes det med hänsyn till religionsfriheten
kunna krävas, att möjligheter beredes militär personal att då så önskas
deltaga i gudstjänster och liknande andaktsövningar. Under t. ex. beredskaps-
och krigsförhållanden kan de yttre omständigheterna också vara
sådana, att besök i kyrka eller annan gudstjänstlokal i praktiken är förenat
med svårigheter ur tjänstgöringssynpunkt, varför sammankomster
av religiös karaktär då bör ordnas för personer, som önskar besöka sådana.

Rörande gudstjänster m. m. vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna
inrättningar bör ur religionsfrihetssynpunkt gälla att sådana skall
förekomma för att ge dem som inte kan besöka motsvarande sammankomster
i kyrka eller annorstädes tillfälle till religionsutövning, men att
deltagande i sådana sammankomster skall vara frivilligt. Dessa principer
torde också tillämpas i vårt land.

177

Utredningen bortser här från förpliktelser som kan anses åligga anställd
personal i tjänsten.

Morgonsamlingar o. dyl. med religiösa inslag utgör ännu en av statsmakterna
och i skolförfattningarna förutsedd och godtagen form för skolans
verksamhet. Ett uttryck för religionsfriheten ges. då enligt 27 § första stycket
skollagen elev i grundskolan - bl. a. av religiösa skäl - kan på föräldrarnas
begäran befrias från att deltaga i morgonsamling. Den av Pewe gjorda
jämförelsen med svenska värnpliktiga torde vara motiverad om den
sker med skolans elever, ej med anställda lärare.

På sätt framgår av det förut anförda finnes inte heller vid sidan av § 16
RF något stöd för att en lärares skyldighet att vaka över eleverna vid sammankomster
varom här är fråga skulle vara lagligen oförenlig med religionsfriheten.
Bestämmelserna är. såsom nyss antytts, ej direkt tillämpliga
på eventuella konflikter mellan samvete och tjänsteplikt, där lagstiftning
alltjämt saknas. Det är alltså inte fråga om att någon föreskrift i skolstadgan
upphäver några lagbestämmelser om religionsfrihet.

Såsom framgår av mitt tidigare avgörande kan jag inte finna annat än att
lärare principiellt är skyldig att vaka över eleverna även vid sammankomster
varom här är fråga. Detta är enligt min mening inte rättsligen oförenligt
med det aktuella innehållet i den svenska religionsfriheten och bör
inte jämställas med att en medborgare vilken som helst skulle tvingas övervara
gudstjänster. Genom anställningsavtalet har den anställde läraren åtagit
sig att fullgöra åligganden enligt gällande skolförfattningar och till dessa
åligganden hör också övervakning vid skolgudstjänster. Det synes mig
omöjligt att här draga några slutsatser av förhållandena i USA och avgöranden
av dess högsta domstol. I motsats till vad som gäller i USA är morgonsamling
med religiösa inslag tillåten i svenska allmänna skolor.

Till jämförelse vill jag även erinra att statskyrkopräst — som inte följt
bestämmelserna om vigselskyldighet och därvid under åberopande av
samvetsbetänkligheter vägrat förrätta vigsel av frånskild på den grund att
han ansåg det tillärnade äktenskapet strida mot Guds ord — dömts för
tjänstefel (se JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 233 o.f.). En annan präst har,
trots åberopade samvetsskäl, dömts för tjänstefel genom att vid högmässa
inställa kollekt, som enligt föreskrift av Kungl. Maj:t skulle upptagas vid
tillfället (se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 236 o.f.).

Till ytterligare belysning av den svenska rättsordningens uppfattning om
förhållandet mellan tjänsteplikt och religionsfrihet kan erinras om vad som
gäller i fråga om domares skyldighet att avlägga den med religiösa inslag
avfattade domareden. Enligt 4: 11 RB får den som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga denna ed i
stället avge försäkran på heder och samvete. Det har förutsatts att endast
de vilka hyser verkliga betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången
gör framställning om edens utbytande mot försäkran. Någon ovillkorlig
rätt till sådant utbyte har en domare således inte utan det skall prövas från
fall till fall om dispens är motiverad.

Även om således en lärare kan åläggas att vakta vid samlingar i kyrka,
utesluter inte detta att hänsyn kan och bör tagas till lärare som det av allvarligt
grundade samvetsskäl bjuder emot att fullgöra sådan vakt. En förutsättning
härför är emellertid att läraren under åberopande av samvetsskäl
begär befrielse från vakttjänstgöringen.

12 Riksdagen 1976177. 2 sami. Nr I

178

Fri- och rättighetsutredningen anför i sitt betänkande Medborgerliga frioch
rättigheter (SOU 1975:75 s. 195), att grundlagens religionsfrihetsskydd
inte innebär någon rätt att vägra värnplikt av religiösa skäl men att
detta inte hindrar att bestämmelser ges om sådan rätt. 1 bilaga 9 till betänkandet
anförs (s. 325) att rätten till fri religionsutövning inte innebär en rätt
för den som har en viss trosåskådning att av religiösa skäl få slippa t. ex.
att göra värnplikt. En sådan undantagsmöjlighet får i stället föreskrivas i
vanlig ordning, i detta fall genom bestämmelser om vapenfri tjänst m. m.
Inte heller följer av rätten till fri religionsutövning rätt till befrielse från religionsundervisningen
inom den allmänna skolan när denna undervisning
är objektiv. Sådan befrielse kan emellertid i vissa fall ske enligt skollagen.
Motsvarande betraktelsesätt kunde anläggas på förhållandet mellan enskilds
tjänsteplikt och religionsfriheten.

Av intresse är här också att anteckna att i 10 § 1973 års danska lov om
svangerskabsafbrydelse finns en bestämmelse som ger läkare rätt till befrielse
från medverkan vid abort. Bestämmelsen lyder sålunda.

Naegter overlaegen på vedkommende sygehus eller sygehusafdeling at
foretage indgreb, selv om betingelseme i § 1 eller § 2 er opfyldt eller tilladelse
til svangerskabsafbrydelse föreligger, skal kvinden henvises til et andet
sygehus eller en anden sygehusafdeling, hvor indgrebet kan foretages.

Folketingets retsudvalg anförde i sin betaenkning över lagförslaget den
15 maj 1973 bl. a. följande.

Udvalget har udförligt beskaeftiget sig med, om en overlaege kan naegte
at foretage svangerskabsafbrydelse. Der gör sig forskellige synspunkter
gaeldende, hvilket bl. a. har resulteret i, at et mindretal har stillet förslag
om bortfald af § 10, stk. 2, som hjemler overlaegen denne ret. Man har ligeledes
dröftet problemet, om sygeplejersker eller sygeplejeelever af
etiske eller religiöse grunde kan naegte at medvirke ved en svangerskabsafbrydelse.
Et mindretal (det konservative folkepartis og venstres medlemmar
af udvalget) har stillet aenderingsforslag herom, mens et flertal ikke
mener, at der i selve lovteksten bör gives mulighed for en sådan naegtelse,
men anser det for rimeligt og efter det oplyste muligt, at der tages hensyn
hertil ved de pågaeldendes placering.

Olika synpunkter som gjorde sig gällande framfördes i debatten i folketinget
den 13 december 1972 och den 22 maj 1973. Där framhölls bl. a. att
normalt förhåller det sig så att de personer som söker anställning i allmän
tjänst får vara beredda på att uppfylla bestämmelserna i de lagar som rör
deras tjänsteutövning och verksamhet. Det skulle inge betänkligheter om
de på den ena eller andra grunden ville undandra sig de plikter, som följde
med deras tjänst. Å andra sidan var det från snart sagt alla sidor enighet
om att det här gällde ett djupt personligt spörsmål som det kunde vara religiösa,
etiska eller andra grunder till att man tog avstånd från och mot den

179

bakgrunden var det väl rimligt att också en läkare hade möjlighet att utifrån
dessa grunder neka att medverka till ett abortingrepp. Flera talare
vände sig mot att i själva lagen infördes regler om att en tjänsteman skulle
kunna underlåta att följa lagen samtidigt som de underströk att hänsyn i vidast
möjliga omfattning skulle tas till läkare, sjuksköterskor och elever
som av etiska eller religiösa skäl inte önskade medverka. Andra talare hävdade
att, om man hade den uppfattningen, så borde konsekvensen bli att
man genomförde det i lagen och inte knöt det till några uttalanden i utskottsbetänkandet.
Ansåg man att man inte borde lägga tvång på människor
i en sådan situation så måste det rimliga vara att det i lagen säkrades
en rätt för dem att säga nej så att det inte lände dem till skada i deras framtida
verksamhet och ställning på sjukhuset. Häremot anfördes att det vid
många tillfällen hävdades att det som står i udvalgsbetaenkningen är bindande.
Under sådana förhållanden kunde man nöja sig med att låta det stå i
betaenkningen i synnerhet om man i ett cirkulär till sjukhusen gjorde dem
bekanta med denna uppfattning. En talare framhöll att enligt hans mening
borde en tjänsteman ha rätt att neka att delta i handlingar som strider mot
hans övertygelse, parallellt med vad man kommit fram till t. ex. beträffande
vapenvägrares och arbetares rätt att neka att delta i något som strider
mot deras övertygelse. Andra förklarade att det är olämpligt att en offentlig
tjänsteman på etisk grund skall kunna neka att fullgöra sin tjänsteplikt
och att de var motståndare till att i lagen fastställdes särskilda privilegier
för läkarna som tjänstemän. Slutligen framhölls att man borde förstå att en
läkare utbildas med sikte på att rädda och bevara liv och att sjuksköterskor
och elever mycket väl kunde gå in i sitt arbete med utgångspunkt i samma
betraktelsesätt. Och när man då ställde dem inför att de i stället skall medverka
till det motsatta, då måste man förstå att här uppkommer en konfliktsituation.
som inte kan jämföras med allmänt obehag vid andra arbeten.
Därför borde i lagen säkras att de kan neka att medverka vid den speciella
arbetsuppgift som abort innebär.

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad religionsfrihet i meningen av frihet att sammansluta sig
med andra till trossamfund och att utöva sin religion och enligt 8 kap. regeringsformen
kan inskränkningar häri i princip föreskrivas endast genom
lag. Vad som tillförsäkrats grundlagsskyddet i fråga är emellertid blott de
väsentligaste sidorna av religionsfriheten, nämligen associationsfriheten
och religionsutövningsfriheten. Med den begränsade innebörd religionsfriheten
sålunda har fått i regeringsformen, faller sådana sidor av vad i allmänhet
också brukar förknippas med religionsfrihet utanför grundlagsskyddet
som t. ex. friheten att vägra att göra sådant som strider mot den
religiösa övertygelsen. Sjukvårdspersonal kan alltså inte hämta stöd i den
grundlagsskyddade religionsfriheten för en vägran att medverka vid abort.
Samvetsfriheten åtnjuter till skillnad från religionsfriheten över huvud taget
intet grundlagsskydd. Sjukvårdspersonal kan därför än mindre hämta

180

något stöd i grundlagen för en vägran att medverka vid abort av etiska eller
liknande skäl.

1 sitt tidigare återgivna beslut anförde JO Bexelius att den anställde läraren
genom anställningsavtalet hade åtagit sig att fullgöra åligganden enligt
gällande skolförfattningar och att till dessa åligganden också hörde övervakning
vid skolgudstjänster. På samma sätt kan då sägas att den som är
anställd inom sjukvården genom sitt anställningsavtal åtagit sig att fullgöra
åligganden enligt vid anställningstillfället och framdeles gällande sjukvårdsförfattningar.
t. ex. abortlagen. Denna syn på tjänsteförpliktelserna
såsom grundade på tjänsteavtalet har fått än större fog för sig efter 1975 års
ansvarsreform för funktionärer i offentlig verksamhet, som förstärkt den
civilrättsliga synen på den offentliga tjänsten. Ett åsidosättande av ett
tjänsteåliggande är numera i princip att se som ett avtalsbrott. Emellertid
är att märka att åligganden i offentlig tjänst kan vara av sådan karaktär att
avtal inte får slutas därom. Hit hör bl. a. åligganden som hänför sig till
myndighets verksamhet, om ett avtal härom skulle strida mot eller annars
innebära avsteg från vad som beslutas om verksamheten. Undantag från
avtalsbarhet gäller för sådana arbetsledningsbeslut som utgör en nödvändig
förutsättning för att verksamheten - i detta fall abortverksamheten -skall kunna bedrivas på sådant sätt att det avsedda resultatet kan uppnås
(prop. 1973: 177 s. 32). Avtal kan därför endast intill en viss gräns träffas
om fördelningen av sjukvårdspersonals arbete med avseende på abortverksamheten.
Utanför denna gräns bestämmer arbetsgivarmyndigheten
enväldigt i verksamhetens intresse om tjänsteförpliktelserna för personalen.
Det ter sig under sådana förhållanden i viss mån oegentligt att betrakta
en förpliktelse för sjukvårdspersonalen att medverka vid abort som avtalsgrundad.
Denna framstår i stället snarare som offentligrättsligt grundad
(SOU 1975: 1 s. 642. 652).

I 8 kap. 3 § regeringsformen stadgas att föreskrifter om förhållandet mellan
enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt
avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
skall meddelas genom lag. Ensidiga föreskrifter om en offentlig tjänstemans
åligganden skulle kunna sägas utgöra föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna. Ett åläggande att trots religiösa eller
andra samvetsbetänkligheter medverka vid abort skulle vidare kunna sägas
avse ingrepp i enskilds personliga förhållanden. Emellertid framgår av
förarbetena till lagrummet (prop. 1973:90 s. 302) att bestämmelserna i paragrafen
inte avser sådana åligganden etc. för en tjänsteman hos staten eller
kommun som följer av hans anställning. Föreskrift om skyldighet för sjukvårdspersonal
att medverka vid abort kan därför utan att komma i konflikt
med 8 kap. 3 § regeringsformen meddelas också annorledes än genom lag.
t. ex. genom en tjänsteföreskrift.

1 JO Bexelius’ tidigare återgivna beslut står också att läsa att. även om
således en lärare kan åläggas att vakta vid samlingar i kyrka, detta inte ute -

181

sluter att hänsyn kan och bör tas till lärare som det av allvarligt grundade
samvetsskäl bjuder emot att fullgöra sådan vakt. På samma sätt anförde
departementschefen i proposition med förslag till abortlag att man vid arbetets
fördelning självfallet inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt
så långt det är möjligt bör ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar
i olika avseenden och undvika att till abortverksamhet binda
sådan personal som av exempelvis moraliska eller religiösa skäl har svårt
att acceptera sådant arbete. Han tilläde att han f. n. inte ansåg några författningsbestämmelser
i ämnet behövliga. Socialutskottet gjorde också ett
allmänt uttalande om de anställdas medinflytande på arbetsplatserna och
att hänsyn borde tas till de anställdas intressen och förutsättningar i olika
avseenden. Mot denna bakgrund förutsatte utskottet att läkare och annan
sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera
abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig
reglering av frågan inte var påkallad, samtidigt som utskottet
också förutsatte att personalen inte skall vägra medverka då ett abortingrepp
är nödvändigt för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen anför i sitt svar till mig att varken socialutskottets eller
departementschefens uttalanden rubbar den principiella skyldigheten för
sjukvårdspersonalen att efter sjukvårdshuvudmannens bestämmande
medverka i abortärenden. Häri kan jag instämma. Man står här som redan
sagts ytterst inte inför en fråga som kan bli föremål för förhandlingar och
avtal utan inför en fråga beträffande vilken arbetsgivaren har exklusiv bestämmanderätt.

Jag kan däremot inte instämma i socialstyrelsens därefter uttalade mening
att någon skillnad i uppfattning inte behöver tolkas in i socialutskottets
och departementschefens uttalanden. Socialutskottets uttalanden är i
mina ögon betydligt mer kategoriska än departementschefens och det var
därför jag genom remiss begärde förklaring från socialstyrelsen varför styrelsen
i sina anvisningar använt departementschefens och inte socialutskottets
formuleringar. Socialstyrelsens förklaring framstår i så mycket
mer uppseendeväckande dager nu sedan socialutskottet självt förklarat sig
ha gett uttryck åt en avsevärt mera restriktiv ståndpunkt än departementschefen.
Socialstyrelsen kan under sådana förhållanden givetvis ej vidhålla
att det inte föreligger någon skillnad i uppfattning mellan socialutskottet
och departementschefen.

Enligt min mening är socialutskottets uttalande nog så kategoriskt. Läkare
och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har
svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa att delta i verksamheten härmed
utom då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika
fara för moderns liv eller hälsa. Socialstyrelsen har i sitt svar anfört beaktansvärda
synpunkter, vilka med hänsyn till den abortsökandes intressen
talar mot befrielse för sjukvårdspersonal att medverka vid abort också i
andra fall än då ingreppet är nödvändigt på grund av fara för moderns liv

182

eller hälsa. Socialstyrelsen menar att. om situationen är sådan att önskemålen
från sjukvårdspersonalens sida inte helt kan tillgodoses utan att
handläggningen av abortärenden avsevärt fördröjs eller eventuellt omöjliggörs
och frågan inte kan ordnas på något annat sätt. personalintresset rimligen
måste vika för patientintresset. Något stöd härför är emellertid inte
att finna i socialutskottets uttalande men väl i departementschefens, även
om ju socialutskottet också sade sig förutsätta att abortverksamheten skulle
komma att handhas på sådant sätt att kvinna som har rätt till abort alltid
kan påräkna att få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål. Vidare bör framhållas
att huruvida det i en sådan situation som socialstyrelsen tecknat är
rimligt att personalintresset viker för patientintresset knappast går att uttala
sigom generellt utan måste bedömas från fall till fall. Å ena sidan kan inställningen
till abort från vederbörande sjukvårdspersonals sida vara ett
mycket djupt känt personligt spörsmål och en påtvungen medverkan vålla
svåra själsliga kval. medan å andra sidan den abortsökande kvinnan inte
nödvändigtvis behöver uppleva sitt havandeskap som någon särskilt svår
belägenhet och inte heller behöver uppfatta en hänvisning till annat sjukhus
som något pressande. I ett sådant fall bör enligt min mening ifrågavarande
personalintresse rimligen gå före patientintresset. Skulle åter situationen
vara sådan att den abortsökande kvinnan upplever sitt havandeskap
som en mycket svår belägenhet och påtaglig risk finns att en hänvisning till
annat sjukhus skulle bli en alltför hård press för henne står man närmast inför
ett fall där man måste fråga sig om det inte är nödvändigt av hänsyn till
kvinnans psykiska hälsa att göra abortingreppet omgående och på platsen.
Finner man att så måste anses vara förhållandet, inträder enligt socialutskottets
uttalande skyldighet för sjukvårdspersonalen att trots personliga
samvetsbetänkligheter mot abortverksamheten medverka vid abortingreppet.
I fall då det är nödvändigt på grund av fara för moderns liv eller hälsa
men endast i sådant fall skall enligt socialutskottets uttalande - för att använda
socialstyrelsens ord - personalintresset vika för patientintresset.
Jag vill tillägga att det för mig framstår som oklart vad socialstyrelsen åsyftat
med ”frågan inte kan ordnas på något annat sätt”. Jag föreställer mig
att det liksom i Danmark alltid bör vara möjligt att remittera den abortsökande
till annat sjukhus.

Vad socialutskottet anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1974: 21 är visserligen inte formellt bindande för socialstyrelsen, då styrelsen
utfärdar anvisningar om tillämpningen av abortlagen, men det ligger i
sakens natur att socialstyrelsen det oaktat skall rätta sig därefter. Det
framstår som högst anmärkningsvärt att så ej skett. Det försvar socialstyrelsen
anfört för sitt handlande ter sig föga övertygande, även om jag kan
hysa förståelse för den omsorg om patientintresset som ligger till grund.
Socialutskottet har i sitt betänkande SoU 1975/76:20 anfört att socialstyrelsen,
eftersom jag tagit upp frågan, får anledning att ånyo överväga innehållet
i sina anvisningar och att för den händelse socialstyrelsen därvid

183

omprövar sitt tidigare uttalande rörande sjukvårdspersonalens möjligheter
att slippa medverka vid abort till förmån för den avsevärt mera restriktiva
ståndpunkt utskottet gett uttryck för. behovet av särskild författningsreglering
framstår som klart mindre än för närvarande. Socialstyrelsen bör
därför nu ompröva ifrågavarande uttalande i anvisningarna. Skulle socialstyrelsen
därvid komma fram till att socialstyrelsen inte anser sig kunna
ändra detta uttalande och ersätta det med ett uttalande som överensstämmer
med socialutskottets, kan jag inte se annan möjlighet att lösa frågan
återstå än att denna hänvisas till lagstiftning. Socialstyrelsen bör därför,
om socialstyrelsen finner sig ej kunna ansluta sig till socialutskottets ståndpunkt.
anmäla detta till riksdagen eller regeringen.

Norrbottens läns landstings sjukvårdsstyrelses beslut den 12 december
1974 angående befrielse för läkare vid Piteå lasarett från all medverkan vid
abortverksamhet följer i allt väsentligt socialstyrelsens anvisningar. Det
kan givetvis inte läggas sjukvårdsstyrelsen till last som något fel att styrelsen
följt dessa anvisningar och inte socialutskottets uttalande. Socialstyrelsens
tillämpningsanvisningar var visserligen inte grundade på något bemyndigande
i abortlagen men måste det oaktat anses mer bindande för
sjukvårdsstyrelsen än socialutskottets uttalanden. Skulle socialstyrelsen
emellertid, på sätt socialutskottet uppenbarligen förväntar sig, ändra sina
tillämpningsanvisningar på den punkt det här gäller, förutsätter jag emellertid
att sjukvårdsstyrelsen tar upp det den 12 december 1974 avgjorda
ärendet till omprövning.

Utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning

Under hänvisning till ett antal tidningsurklipp angående det s. k. ambassaddramat
den 24 april 1975 anförde JO Wennergren i en den 7 maj 1975
upprättad promemoria följande.

Omständigheterna i den sak som här tas upp framgår av bifogade tidningsurklipp.
1 korthet förhöll det sig så att Hanna Krabbe efter ambassaddramats
upplösning av polisen förts till S:t Eriks sjukhus för vård av de
splitterskador hon ådragit sig. Sedan Hanna Krabbe intagits som patient
på sjukhuset och där opererats för sina skador, beslöt regeringen den 25
april att hon jämte andra deltagare i ambassadockupationen skulle utvisas.
Beslutet fattades med stöd av 3 § lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till
förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen).
Då beslutet skulle verkställas invände den för sjukhusvården ansvarige
överläkaren Bengt Zetterström att Krabbes medicinska tillstånd inte
medgav förflyttning. Hon hade en lungskada som vid transport med flygplan
kunde försämras genom att det förändrade lufttrycket i planet ledde

184

till att splitter i hennes kropp trängde in och punkterade lungan. Zetterström
menade att det vilade på hans ansvar som läkare enligt både lagen
och Genévedeklarationen att i första hand svara för patientens hälsa. Efter
förhandlingar mellan honom och statsrådet Anna-Greta Leijon gav han
emellertid vika. sedan Leijon lovat att skriftligen bekräfta att regeringen
övertog det medicinska ansvaret, att avdelningens jourläkare tillsammans
med regeringens läkare Gösta Jonsell skulle göra en slutlig medicinsk bedömning
av om Hanna Krabbe skulle tåla flygfärden och att undersökningen
skulle äga rum i närvaro av en polisman. Av tidningsuppgifterna att döma
befann sig Zetterström under hela den tid då detta tilldrog sig i sitt hem
och gav sina besked per telefon. Den slutliga medicinska bedömningen av
Jonsell och jourläkaren blev att Hanna Krabbe skulle kunna förflyttas och
utvisningen blev därefter med några timmars försening verkställd.

Beträffande skyldighet att ombesörja sjukvård gäller enligt 3 § sjukvårdslagen
(1962: 242) att det åligger landstingskommun att för dem vilka
är bosatta inom sjukvårdsområdet ombesörja såväl öppen som sluten vård
för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drar
försorg härom. Samma skyldighet åvilar landstingskommun för dem som
vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest behov av
omedelbar vård föreligger, men i sådant fall gäller skyldigheten att bereda
sluten vård, dvs. vård på sjukhus, endast så länge den vårdbehövande ej
utan men kan flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han
är bosatt, förfogar över vårdplatser. Om intagning på sjukhus beslutar enligt
24 § sjukvårdslagen vederbörande överläkare och motsvarande. Detsamma
gäller enligt samma paragraf beträffande utskrivning av intagen
person. Vid sin prövning av fråga om intagning eller utskrivning av någon
har överläkaren att förutom reglerna om sin landstingskommuns skyldighet
att ombesörja sjukvård beakta sina skyldigheter som läkare enligt allmänna
läkarinstruktionen (1963:341) m.fl. författningar. Den grundläggande
regeln här är den i 3 § instruktionen om att läkaren åligger att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de
råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens tillstånd fordrar.
Ur de av Världshälsoorganisationen (WHO) år 1948 antagna läkaretiska
reglerna, den s. k. Genévedeklarationen. kan här återges dels den regel
som säger att patienternas hälsa skall vara läkarens första plikt och den regel
som ålägger läkaren att inte låta hänsyn till religion, nationalitet, ras,
politiskt parti eller social ställning påverka hans plikt mot sin patient. Enligt
6 § terroristlagen får polismyndighet ta utlänning i förvar när fråga uppkommer
om hans utvisning enligt lagen. Beträffande behandlingen av den
som sålunda tagits i förvar gäller enligt 11 § lagen (1958:213) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. bestämmelserna i denna lag och i
kungörelsen (1958:214) angående tillämpningen av lagen. Av särskilt intresse
är här bestämmelsen i 5 § lagen att läkares anvisning rörande vården
av den som är sjuk skall beaktas och bestämmelsen i 5 § kungörelsen att
intagen som är i behov av sjukhusvård skall beredas sådan så snart ske
kan. Beträffande den första bestämmelsen förtjänar nämnas att det ursprungligen
föreslagits att den sjuke skulle vårdas enligt undersökande läkares
föreskrifter men att detta jämkades till den gällande lydelsen för att
”bättre anpassas till det praktiska behovet och tillgängliga resurser”
(prop. 1958:68 s. 58). Hanna Krabbe fick anses ha blivit tagen i förvar av
polisen och omgående beredd sjukhusvård enligt 5 § häkteskungörelsen.

Det kan konstateras att så som förhållandena gestaltade sig å ena sidan
stod sjukvårdshuvudmannens och dess överläkares befogenheter och skyl -

185

digheter enligt sjukvårdslagen och övriga medicinalförfattningar och å andra
sidan polismyndighetens och regeringens befogenheter och skyldigheter
enligt terroristlagen, häkteslagen och häkteskungörelsen. Man kan här tala
om konkurrerande befogenhets- och pliktförhållanden. Sådana är inte
okända inom den offentliga förvaltningen men det är sällsynt att författningarna
anvisar hur en konflikt skall lösas. Tolkningsvägen måste här bestämmas
vilka befogenhets- och pliktförhållanden som skall vika för de
andra och enligt vilka grunder relevanta intressen skall vägas mot varandra
(Herlitz. Förvaltningsrättsliga plikter s. 605). Framhållas kan att konkurrens
mellan polis och sjukvård kan uppstå också exempelvis då polisen eftersöker
en person för gripande, anhållande e. d. och personen är intagen
på sjukhus för vård. Om Krabbe själv tagit sig till sjukhuset för vård hade
en sådan situation uppkommit.

Vad som föranlett mig att ta upp saken är att jag ansett att ett behov
finns av att få närmare belyst innebörden av en överläkares befogenheter
och skyldigheter när en polismyndighet eller motsvarande gör anspråk på
att få förfoga över en person som är intagen på sjukhus för vård. Av särskilt
intresse är här hur saken bör ses ur läkaransvarets, det juridiska såväl
som det etiska, synvinkel. Av tidningsuppgifterna att döma synes Zetterström
ha utgått från att hans medgivande erfordrades för att verkställighet
av utvisningsbeslutet beträffande Krabbe skulle få äga rum. Det förefaller
som om Zetterström menar att han som överläkare har suverän beslutanderätt
beträffande en hos honom inskriven patient och att denna mot sin
vilja inte får tas från sjukhuset utan att han på grundval av en betryggande
medicinsk bedömning går med härpå. Det skulle med hänsyn härtill vara
av särskilt intresse att få belyst hur Zetterström ser på sitt ansvar och sina
häremot svarande befogenheter visavi andra samhällsorgan, enkannerligen
polisen. Jag anser också att Zetterström bör förklara varför han vid det
aktuella tillfället inte begav sig till sjukhuset för att på platsen överlägga
med Leijon och själv göra den slutliga medicinska bedömningen utan i stället
kvarstannade i bostaden och lämnade sina besked per telefon.

Efter remiss av promemorian till Zetterström svarade denne.

Undertecknad är förordnad som biträdande överläkare vid kirurgiska
kliniken på S:t Eriks sjukhus och tjänstgjorde under den aktuella veckan
som klinikbakjour. I klinikens organisation är jourverksamheten och ansvaret
organiserad så att en primärjourhavande ständigt finns tillgänglig på
akutmottagningen. I beredskap i hemmet utom arbetstid, och med skyldighet
att inställa sig inom 30 minuter, finns en kompetent läkare, antingen
avdelningsläkare eller biträdande överläkare. Dessutom finns en av klinikens
tre läkare med självständigt sjukvårdsansvar (klinikchefen + två biträdande
överläkare) i beredskap såsom klinikbakjour med inställelseskyldighet
inom två timmar. Detta sker dels för att ha beredskap vid katastrofsituationer
men också för att det ständigt skall finnas en läkare med överläkareansvar
enligt sjukvårdslagen tillgänglig dygnet runt.

Natten mellan 24-25/4 infördes vid 00.30-tiden en kvinna genom polisens
försorg. Kvinnan uppgavs vara av tysk nationalitet och enligt polisens
uppgift tillhörde hon den grupp som ockuperat Västtyska ambassaden.
Hon företedde multipla splitterskador i vänstra delen av bröstkorgen,
vänster arm och vänster ben + en sannolik skottskada i vänstra låret. Efter
förberedande undersökningar och övriga förberedelser opererades patienten
under natten av mig. Vid operationen tillämpades de principer som gäl -

186

ler för kirurgisk handläggning av krigsskadade. Detta innebär att efter avslutad
primär operation samtliga sår lämnas öppna för att senare slutas i en
andra seans 5-6 dygn efter det primära ingreppet. Patienten företedde två
splitterskador i vänstra delen av bröstkorgen varav den ena sårhålan med
splitter hade trängt ner mellan revbenen till lungsäcken dock utan någon
säker perforation av densamma. Under ingreppet sögs blod upp ur luftvägarna
av narkosläkama. Detta tolkades som tecken på lungskada. Efter
avslutad operation fördes patienten därför till intensivvårdsavdelningen
för övervakning, framför allt med tanke på tillkomsten av komplikationer
från luftvägar och lungor. (Jag har utbildning i krigskirurgi och anlitas av
Försvarets sjukvårdsstyrelse såsom lärare och ledare vid utbildning i
krigskirurgi och torde vara kompetent att handlägga fall av detta slag).

Omkring kl 02.00 samma natt infördes ytterligare en patient genom polisens
försorg. Detta var en ung man som också uppgavs tillhöra ockupantgruppen.
Han företedde ytliga skrubbsår och en del smärre brännsår på
olika delar av kroppen, samt visade tecken till ruptur av trumhinnan på
höger öra. Han inlades på sjukhusets observationsavdelning undernatten,
men kunde på förmiddagen 25/4 föras från sjukhuset då min bedömning
var att hans tillstånd inte längre motiverade sluten sjukhusvård. Han fördes
av polisen efter kontroll av trumhinneskadan på öronkliniken på Sabbatsberg
sjukhus till häktet. Jag vill betona att min handläggning av denna
patient liksom även av den aktuella kvinnliga patienten skedde helt och
hållet på medicinska grunder utan att den medicinska bedömningen färgades
av det faktum att patienterna tillhörde ockupantgruppen. Den kvinnliga
patienten som senare uppgavs heta Hanna Krabbe vårdades under dagen
25/4 fortfarande på intensivvårdsavdelningen under polisövervakning.
Hennes tillstånd var efter omständigheterna gott. Röntgenologiska misstankar
om lungskada kunde senare på dagen inte verifieras men den medicinska
bedömningen gjordes att hon behövde kvarstanna på intensivvårdsavdelningen
för kontinuerlig övervakning. Jag undersökte patienten senaste
gången vid 15.30-tiden på fredagen.

Vid hemkomsten till min bostad vid 16.30-tiden hade jag sökts från sjukhuset.
Jag ringde då upp jourhavande läkare på intensivvårdsavdelningen
som meddelade att en förfrågan om patientens tillstånd hade tillställts sjukhuset
och att en transport av patienten så småningom skulle kunna bli aktuell.
Detta föranledde mig att ringa upp polisen för att informera mig om
och när transport var aktuell. Den polisman som jag blev kopplad till kunde
primärt inte svara på frågan, men efter en stund fick jag besked från polismyndigheten
att man där inte kände till att någon transport var planerad.
Jag hemställde då till polismyndigheten att om förflyttning skulle bli
aktuell, man i så god tid som möjligt skulle meddela mig, och förklarade
samtidigt att jag fanns tillgänglig dygnet runt i min bostad. Efter detta samtal
meddelade jag intensivvårdsavdelningen att någon transport inte var
planerad så vitt polisen kände till och att patienten tills vidare skulle kvarstanna
på avdelningen. Samtidigt instruerades avdelningen att om något
skulle inträffa med patientens tillstånd skulle jag omedelbart kontaktas.

Omkring kl. 23.30 25/4 uppringdes jag i min bostad av jourhavande läkare
på sjukhuset som meddelade att polisen var på sjukhuset för att med ambulans
föra patienten Hanna Krabbe till Arlanda för vidare transport till
Tyskland. Jag instruerade då jourhavande läkaren att tills vidare icke lämna
ut patienten och ringde omedelbart upp polishuset ånyo. Då jag bad om
information och att få kontakt med den för förflyttningen ansvarige tjänstemannen
kopplades jag direkt till statsrådet Anna-Greta Leijon. Jag fram -

187

höll i mitt samtal med henne att detta förfaringssätt ur medicinsk synpunkt
inte var acceptabelt. Patienten var inte förberedd för någon transport.
Dessutom är flygtransport av en patient med verifierad eller misstänkt
lungskada enligt gängse principer kontraindicerad. Statsrådet Leijon framhöll
då att beslut redan var fattat och att det var statsminister Palme som
bar det yttersta ansvaret. Jag hade omedelbart därefter ett samtal med
statsministern för vilken jag förklarade den medicinska situationen. Statsministern
vidhöll, vad statsrådet Leijon redan meddelat mig, att regeringen
redan fattat sitt beslut. Jag vill framhålla att i diskussionen med de båda
statsråden ifrågasatte jag vid intet tillfälle skälen till regeringens beslut,
utan endast begärde att få en skriftlig order på att patienten skulle utlämnas,
från sjukhuset. Efter ett nytt samtal med statsrådet Leijon tillförsäkrades
jag att en dylik skrivelse skulle tillställas mig på måndagen den 28/4.
Någon skrivelse har emellertid ännu icke kommit varken mig eller sjukhuset
tillhanda. Jag instruerade omedelbart därefter jourhavande läkare att
patienten fick utlämnas men att innan hon lämnade sjukhuset en undersökning
skulle företas av henne så att i vår journal det aktuella tillståndet omedelbart
före transporten kunde registreras. Detta skedde också i enlighet
med gällande föreskrifter för vården av patient i sluten vård på sjukhus.
Från det ögonblick då jag först uppringdes, omkring kl 23.30, till att diskussionerna
med statsråden Palme och Leijon var klara och jag alltså gett
sjukhuset besked att patienten kunde utskrivas var jag bunden i telefon i
min bostad hela tiden och en personlig inställelse på sjukhuset för att föra
telefonsamtalen därifrån hade endast betytt en tidsfördröjning med minst
30 minuter.

Jag övergår så till att besvara de frågor som JO ställt i sista stycket av sin
skrivelse.

JO skriver ”av tidningsuppgifterna att döma synes Zetterström ha utgått
från att hans medgivande erfordrades för att verkställighet av utvisningsbeslutet
beträffande Krabbe skulle få äga rum. Det förefaller som om Zetterström
menat att han som överläkare har suverän beslutanderätt beträffande
en hos honom inskriven patient och att denna mot sin vilja inte får
tas från sjukhuset utan att han på grundval av en betryggande medicinsk
bedömning går med härpå”.

Jag ber att få referera till ovanstående beskrivning av vad som hände under
natten och ånyo starkt betona att jag icke till något av statsråden framförde
synpunkter innebärande att jag ifrågasatte regeringens beslut. Samma
yttrande har jag också gjort till pressen. Vad jag framhöll för statsråden
var att patienten ur gängse medicinska principer icke borde transporteras,
i all synnerhet på detta hastigt improviserade sätt utan förberedelser, och
att jag av denna anledning begärde någon form av intyg från vederbörande
myndighet som styrkte att patienten utlämnades av extraordinära orsaker.
Detta skedde för att sjukhuset och ansvariga läkare skulle kunna bemöta
eventuella senare juridiska anklagelser. Enligt min bedömning kan det
nämligen inte anses vara i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet
att flygtransportera denna patient till okänt mål. Ur etisk synpunkt var
min bedömning, och är fortfarande, att en patient som är i behov av medicinsk
vård skall få adekvat sådan oavsett vem vederbörande är. Jag vill här
ånyo referera till den andra patienten från samma grupp som infördes till

188

sjukhuset, där min medicinska bedömning på förmiddagen 25/4 var, att patienten
inte längre krävde sjukhusvård, varför han utan några betänkligheter
från sjukhusets sida kunde omhändertas av polisen. JO frågar också
hur jag ser på mitt ansvar och mina häremot svarande befogenheter visavi
andra samhällsorgan, enkannerligen polisen. Jag får här anföra att jag anser
att min skyldighet som läkare, både ur juridisk och ur etisk synpunkt, är att
i första hand tillvarata patientens medicinska intressen. Därest en konflikt
kan uppstå anser jag det alltså vara min skyldighet att för vederbörande
myndighet framhålla patientens medicinska situation och förklara vårdbehovet.
Jag har under min verksamhet som kirurg aldrig tidigare upplevt någon
som helst konflikt mellan polis eller andra myndigheter då det gällt
vården av häktade eller på kriminalvårdsanstalt intagna patienter. Jag har
däremot varken nu eller tidigare ansett att jag har befogenheter att sätta
mig över varken regeringens eller polismyndighetens beslut om häktade
personer. Jag anser dock att om myndigheterna i en extraordinär situation
kräver att en patient utlämnas från sluten medicinsk vård, vederbörande
myndighet i lämplig form tillställer sjukhuset en skriven order om detta.

JO anser också ”att jag bör förklara varför jag vid det aktuella tillfället
inte begav mig till sjukhuset för att på platsen överlägga med Leijon och
själv göra den slutliga medicinska bedömningen utan istället kvarstannade
i bostaden och lämnade mina besked per telefon”. Jag har tidigare beskrivit
hur situationen utvecklade sig under natten. De telefonsamtal som fördes
avlöste varandra utan avbrott och när mitt beslut var fattat och mina
besked var givna till sjukhuset skulle en personlig inställelse inte ha förändrat
något.

Som sammanfattning ber jag få framhålla följande: Sedan jag på eftermiddagen
den 25/4 ryktesvis fått höra, att man eventuellt planerade en
transport av den aktuella patienten Hanna Krabbe, tog jag omedelbart
kontakt med polismyndigheten för att erhålla närmare upplysningar. Jag
meddelades då från polisen att man där inte kände till några dylika planer.
Vid samma telefonsamtal begärde jag och fick också löfte om att omedelbart
kontaktas om några sådana beslut fattades. Detta skedde för att undvika
en situation av det slag som senare uppstod. Min bedömning är att om
sjukhuset och jag själv i god tid meddelats om det beslut som fattats av regeringen,
diskussioner om formella åtgärder kunnat föras i lugn och ro. Patienten
hade likaledes kunnat förberedas för en transport, och journalhandlingar
på patienten hade kunnat sammanställas och även eventuellt
översättas till tyska. I den debatt som förts efter denna händelse, har man
hela tiden talat om transporten som sådan. Det torde emellertid vara uppenbart
för var och en att en patient som är i behov av vård på och måste
lämna en intensivvårdsavdelning på ett modernt sjukhus i Sverige, inte bara
utsätts för risker under själva transporten. Det är också angeläget för
ansvariga läkare att förvissa sig om att patienten erhåller adekvat vård dit
hon transporteras samt att kommunikationen och överförandet av nödvändig
information från den första vårdinstansen till den näst följande kan ske
på adekvat sätt. Vikten av kontinuitet i vården av en svårt skadad patient
belyses väl, av vad som skedde, med en på annat sjukhus vårdad patient
som avled snart efter ankomsten till Tyskland.

Ärendet remitterades härefter till socialstyrelsen som i yttrande anförde.

189

Socialstyrelsen bedömer rättsläget så att den slutliga beslutanderätten
över Krabbes vidare kvarstannande på sjukhuset först legat hos polismyndigheten
för att sedan — i och med utvisningsbeslutet — övergå på regeringen.
Dock har skyldighet förelegat för dessa myndigheter att införskaffa
läkares uppfattning angående Krabbes vård och ta skälig hänsyn härtill.

Någon rätt för Zetterström i föreliggande fall att som vårdansvarig kvarhålla
patienten har enligt socialstyrelsens mening inte förelegat. Denne har
också i sitt yttrande understrukit att han i och för sig inte motsatte sig regeringens
beslut men att han för statsrådet Leijon framhöll att transporten
enligt hans bedömning av medicinska skäl borde anstå i synnerhet som den
skedde på ett hastigt och improviserat sätt utan förberedelser. Därvid begärde
han att få en skriftlig ”order” på att patienten skulle utlämnas och
blev enligt egen uppgift även lovad en dylikt skrivelse. Om den avlåtits är
dock okänt.

Zetterström, vilken alltså ansåg sig inte ha befogenhet att sätta sig över
regeringens beslut, gav därefter enligt uppgift jourhavande läkare besked
om att Krabbe kunde utskrivas trots att hennes tillstånd enligt hans bedömande
var så allvarligt att en transport bedömdes utgöra ett livshot. men
att en undersökning skulle företas av patienten innan hon lämnade sjukhuset
så att det aktuella tillståndet omedelbart före transporten kunde registreras.

Socialstyrelsen utgår från att de medicinska skäl på vilka Zetterström
grundade sin uppfattning rörande Krabbes vårdbehov framgår av journalen.
I journalen torde också finnas antecknat givna föreskrifter för vård av
patienten under transporten från sjukhuset.

Zetterström har uppgivit att han hos polismyndigheten begärt och även
fått löfte om att i god tid få underrättelse om eventuell transport av patienten.
Vidare uppger Zetterström att regeringen fattat beslutet om utvisning
utan att först ha rådgjort med den på kliniken ansvarige läkaren om Krabbes
medicinska hälsotillstånd.

För att den myndighet som har den frihetsberövade i förvar skall kunna
beakta den behandlande läkarens anvisningar krävs att denne i tid blir informerad
om myndighetens planerade åtgärder för att kunna tillvarata patientens
medicinska intressen, dvs. påverka kommande beslut i avsikt att
minska eventuella medicinska risker som följd av i detta fall ett planerat utvisningsbeslut.
Praktiskt kan detta betyda uppskov med utskrivning
och/eller förberedande åtgärder för att göra patienten transportabel och/eller
råd och anvisningar till myndigheten om vilka medicinska resurser som
behöver vara tillgängliga vid transporten. Det säger sig också självt att avlämnande
sjukhus måste ha rimlig tid för att färdigställa journalhandlingar
och anvisningar för mottagande sjukhus.

Beträffande frågan om Zetterström bort vara närvarande på sjukhuset
vid det aktuella tillfället finnér socialstyrelsen att hans närvaro i och för sig
i en situation som den förevarande hade varit önskvärd. Det skall dock
framhållas att Zetterström genom fortlöpande telefonsamtal hållit sig underrättad
om patientens status och vad som hände, varför styrelsen med
hänsyn härtill och övriga omständigheter bedömer utevaron försvarbar.

Om i det aktuella fallet utgången för patientens del hade blivit en annan
för den händelse samråd skett med den vårdansvarige läkaren eller denne i
ett tidigare skede upplysts om utvisningsbeslutet så att han haft bättre möjligheter
att förbereda transporten av patienten kan svårligen nu i efterhand
med säkerhet avgöras. Liknande fall kan emellertid förväntas uppkomma i

190

framtiden. Det synes därför påkallat med en översyn och samordning av
gällande regler för att framdeles tvivel inte skall råda om hur olika myndigheter
skall förfara när som i detta fall medicinska och rättsliga intressen
står i motsatsförhållande till varandra samt hur en patients rätt till medicinsk
behandling i dylika fall på lämpligaste sätt skall kunna tillgodoses.
Socialstyrelsen kan bl. a. peka på följande punkter som bör bli föremål för
närmare utredning.

För att vårdansvarig läkare skall kunna bedöma en situation som den
angivna måste han vara informerad om de författningsbestämmelser som
gäller då en myndighet för vård överlämnar en person som berövats friheten.
Rimligtvis kan det inte begäras att läkaren kan känna till samtliga
dessa regler. Från den överlämnande myndighetens sida bör det därför
fordras att i samband med överlämnandet av t. ex. en häktad upplysning
lämnas enligt vilken bestämmelse denne är berövad friheten och vad som
gäller beträffande bestämmanderätten över patienten. Sjukhuspersonalen
måste av förklarliga skäl i förekommande fall känna till vem som ytterst
bestämmer om patientens fortsatta vistelse på sjukhuset.

Vidare måste den vårdansvarige läkaren i god tid underrättas om dylika
beslut för att denne och övrig sjukvårdspersonal skall hinna förbereda en
patient för en sjuktransport och kunna ge de råd och anvisningar som bedöms
nödvändiga för att patienten skall få en så human och god behandling
som möjligt, att transporten görs under så goda betingelser som möjligt
och att mottagande sjukhus kan få de underrättelser (journalhandlingar,
behandlingsföreskrifter etc.) som är nödvändiga för vårdens fortsatta bedrivande.

Slutligen kan övervägas om inte en samordning bör ske av gällande bestämmelser
på området. I 37 § lagen om kriminalvård i anstalt, avseende
dömda personer som är intagna på anstalt, stadgas att intagen vid sjukdom
skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Denna regel torde gälla
oavsett om sjukvården ges inom kriminalvårdens anstaltsväsende eller
inom den allmänna sjukvården. Enligt denna bestämmelse synes det förhålla
sig på det sättet att den vårdansvarige läkaren har den yttersta beslutanderätten
när det gäller utskrivning av den intagne från sjukhuset så
länge vårdbehov föreligger. Sakligt sett föreligger därför en skillnad i dylika
hänseenden mellan vad som gäller för den som är intagen på kriminalvårdsanstalt
och den som är häktad eller föremål för åtgärder enligt terroristlagen.
Ur medicinsk synpunkt saknas dock enligt socialstyrelsens förmenande
anledning att inte ha samma bestämmelser i dessa fall såvitt gäller
sjukhusvård och utskrivning.

De i ärendet aktuella frågeställningarna har också diskuterats av regeringsrådet
Gustaf Petrén i en artikel i Läkartidningen 1975 s. 2991 ”Vern
bestämmer om patienten på sjukhuset?”. Efter att ha konstaterat att ”den
omhänderhavande myndigheten” har en rätt att besluta om den sjuke internens
kvarstannande på sjukhuset som är densamma som den sjukes befogenhet
skulle ha varit om han ej berövats friheten och att myndigheten
alltså träder i den sjukes ställe här, tilläde Petrén följande.

Om den sjukas tillstånd varit så allvarligt att en transport utgjort ett omedelbart
livshot, t. ex. därför att livsuppehållande åtgärder som blott kan
vidtas på sjukhus måst avbrytas för transportens genomförande, hade lä -

191

karen icke bort skriva ut patienten till åtlydnad av ett regeringsbeslut om
verkställighet av patientens utvisning. Den konstitutionellt grundande
nödrätten innebär att för att rädda liv åtgärder får vidtas som eljest icke är
tillåtna. Därvid sker en intresseavvägning. Om verkligen ett eller flera liv
står på spel, får åtgärder företas som är förbjudna av hänsyn till andra intressen
av lägre valör. t. ex. för att skydda egendom eller något ordningsintresse
(parkeringsföreskrifter). Uppenbart är att det måste vara stor diskrepans
mellan de olika intressena för att en tjänsteman skall kunna gå
emot sina normala lagenliga skyldigheter.

Bulltofta-dramat och Norrmalmstorgshändelserna är fulla av moment
där myndigheter på olika nivåer brutit mot både grundlag och andra lagregler
för att tillgodose syftet att rädda hotade människoliv. Överläkaren, som
vet att utskrivning av hans patient från sjukhuset med all sannolikhet innebär
patientens död, är i samma position. Han har sålunda rätt att vägra efterkomma
myndighets beslut som får denna konsekvens, oavsett om beslutet
kommer från regeringen eller någon annan myndighet. Enligt min
mening kan överläkaren ej krypa bakom att han blott fullgjort vad som blivit
honom befallt, om utskrivningen leder till patientens död. Konfliktsituationer
av den art att nödrätt är att tillämpa får antas vara sällsynta.

Vidare är det så att i sista hand den högsta exekutiva makten dock alltid
har övertaget. Den kan i allmänhet använda polismakt för att genomföra sina
beslut, oavsett vad läkaren beslutar. I en intressekonflikt av den typ
som förelåg i S:t Eriks-fallet kan den svenska regeringens bedömning tänkas
utfalla så att värdet av ett människoliv är mindre än riksnyttan av att
landet så fort som möjligt befrias från närvaron av en terrorist, vilken kan
framkalla obehagliga repressalieaktioner.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren.

I 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt föreskrivs att intagen
vid sjukdom skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan erforderlig
undersökning och behandling ej lämpligen ske inom anstalten bör
den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får intagen föras över till
allmänt sjukhus. 1 den föreslagna nya lagen om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. sägs i 4 § att läkares anvisning rörande vården av häktad
som är sjuk skall iakttas och att, om den häktade behöver sjukhusvård,
sådan skall beredas honom så snart det kan ske. I motiven anförs (prop.
1975/76: 90 s. 148) att härigenom bevaras gällande bestämmelse om att läkares
anvisning rörande vården av häktad skall beaktas. Socialstyrelsen
uttalar om 37 § kriminalvårdslagen att det synes förhålla sig på det sättet
att den vårdansvarige läkaren har den yttersta beslutanderätten när det
gäller utskrivning av den intagne från sjukhuset så länge vårdbehov föreligger.
Uttalandet är naturligt nog försiktigt hållet. Beaktas måste emellertid
att författningsföreskriftema är avfattade så att de tilldelar läkaren uppgift
att ge anvisningar om vården och ålägger den myndighet som är huvudman
för den intagne att iaktta (beakta) dessa anvisningar. Härav kan inte utan

192

vidare den slutsatsen dras att huvudmannen har att utan varje prövning
ställa sig anvisningarna till efterrättelse. Enligt allmänna förvaltningsrättsliga
grundsatser torde det tvärtom åligga huvudmannen att självständigt
pröva om anvisningarna skall lända till efterföljd. De skall vederbörligen
men ej slaviskt beaktas. Det ligger dock i sakens natur att normalt torde
anledning saknas att ifrågasätta anvisningarna och att det bör krävas helt
övertygande skäl för frångående av dem. Inte desto mindre kommer jag
ändå till den slutsatsen att så som föreskrifterna är skrivna sista ordet ligger
hos huvudmannen och inte som socialstyrelsen tycks anta hos den
vårdansvarige läkaren. Den omständigheten att den frihetsberövade förts
över till allmänt sjukhus kan inte antas medföra att kriminalvården förlorar
sin bestämmanderätt över honom och denna övergår på sjukhuset. Socialstyrelsen
har också om det aktuella fallet uttalat att den slutliga beslutanderätten
över Krabbe legat hos regeringen. Jag finner alltså att Zetterström
resonerade riktigt då han utgick från att den yttersta beslutanderätten rörande
Krabbe i det aktuella fallet tillkom regeringen och att hans uppgift
inskränkte sig till att ge anvisningar rörande vården av henne.

Det bör här infogas att den omständigheten att en person berövats friheten
inte medför att han därmed också berövats rätten att bestämma över
om en medicinsk insats skall göras på honom eller ej. Han kan visserligen
mot sin vilja tas in på sjukhus men han kan inte där mot sin vilja underkastas
viss behandling, t. ex. en operation eller viss läkemedelsbehandling. I
sådana hänseenden kan han inte antas inta någon särställning i förhållande
till patienter i gemen. Som jag framhållit i annat ärende angående tvångsmatning
av matstrejkande intagen på kriminal vårdsanstalt (dnr 2120/75
den 2 januari 1976) kan åtgärd dock tänkas på nödrättslig grund (jfr Rahm,
Sjukvårdslag och kungörelse, sjätte upplagan s. 226).

Petrén har i sin artikel hävdat att den konstitutionellt grundade nödrätten
innebär att för att rädda liv åtgärder får vidtas som eljest inte är tillåtna
och menat att, om den sjukas tillstånd varit så allvarligt att en transport utgjort
ett omedelbart livshot, läkaren inte bort skriva ut patienten till åtlydnad
av ett regeringsbeslut om verkställighet av patientens utvisning. Som
jag förut framhållit är läkaren inordnad i en beslutsprocess där det ankommer
på honom att ge anvisningar. Bedömer han det så att den sjukas tillstånd
är så allvarligt att en transport utgör omedelbart livshot skall han naturligtvis
med skärpa ge uttryck härför men det är i ett sådant fall lika litet
som i andra fall på honom det ankommer att bestämma över patienten.
Frågan om utskrivning reduceras till en ren registreringsfråga. Beslutanderätten
i fråga om patientens lämnande av sjukhuset ligger här som eljest på
den myndighet som är huvudman för patienten och det är på denna myndighet
det ankommer att ta ansvaret i saken och göra den erforderliga avvägningen
mellan de intressen som talar för omedelbar transport och motstående
medicinska intressen. Jag kan inte finna att intresset att rädda liv

193

kan vinna beaktande annorledes än inom ramen för denna huvudmannamyndighetens
prövning.

Zetterström har lämnat en fullt godtagbar förklaring till varför han i det
aktuella fallet avhandlade saken per telefon och inte begav sig till sjukhuset
för ändamålet. Jag saknar därför anledning att uppehålla mig särskilt
härvid.

Zetterström har uttalat att han anser att, om en myndighet kräver att en
patient utlämnas från sluten medicinsk vård, myndigheten i lämplig form
skall tillställa sjukhuset en skriven order om detta. Jag har i och för sig
förståelse för detta. Av vad förut sagts framgår att, om fråga uppkommer
om att hämta en patient som är föremål för sjukhusvård, läkarens synpunkter
— anvisningar — först skall inhämtas. Jag vill här också understryka
vad socialstyrelsen anfört om den information som då bör lämnas läkaren.
Det ankommer närmast på kriminalvårdsstyrelsen att överväga behovet
av sådana anvisningar som socialstyrelsen efterlyst. Beslutas - mot läkarens
anvisningar - om hämtning av patienten, skall han givetvis underrättas
om detta beslut. Om möjligt bör sådan underrättelse ske skriftligen
och tillställas läkaren senast vid verkställigheten. Något ovillkorligt krav
på skriftlig underrättelse kan dock inte ställas. Hinder kan inte anses möta
att underrättelsen i stället lämnas muntligen - per telefon eller annorledes
— därvid dock givetvis måste tillses att underrättelsen överbringas av sådan
person och på sådant sätt att intet som helst utrymme finns för tvivel
om underrättelsens äkthet. Läkaren bör i sådant fall dokumentera underrättelsen
genom anteckning om densamma i patientens sjukjournal.

Socialstyrelsens befogenhet att ingripa mot läkares användning av
akupunktur

I anmälan anhöll leg. läkaren Wilhelm Julke om JO:s prövning bl. a. av
socialstyrelsens handläggning av frågan om utövning av akupunktur i vårt
land. Under erinran om att riksdagen behandlat frågan med anledning av
väckta motioner såväl 1973 som 1974 påtalade Julke i första hand att socialstyrelsen
underlåtit att i erforderlig omfattning följa akupunkturmetodens
utveckling utomlands och därför i remissvar till socialutskottet lämnat
ofullständiga och föråldrade uppgifter i saken.

Julke påtalade vidare, att socialstyrelsen i skrivelser till vissa läkare,
däribland Jtilke, vilka i sin praktik använt sig av akupunkturmetoden, anmodat
dessa att omedelbart upphöra därmed. Som typexempel hänvisade
Julke till en till leg. läkaren H. Backlund ställd skrivelse den 31 oktober
1974, vari anfördes följande.

13 Riksdagen 1976177. 2 sami. Nr I

194

Socialstyrelsen har 1974-04-16 tillskrivit samtliga länsläkare och l:e
stadsläkare i Stockholm, Malmö och Göteborg med hemställan om inventering
utvisande antalet yrkesverksamma akupunktörer.

Som resultat härav har styrelsen underrättats om att Ni i Er yrkesutövning
som läkare använder s. k. akupunkturbehandling.

Akupunktur är en i Sverige föga känd behandlingsmetod som först för
ett par år sedan aktualiserades i landet till att börja med genom att den kom
till användning som smärtlindringsmetod. Ledamoten av socialstyrelsens
vetenskapliga råd professor Martin H:son Holmdahl fick styrelsens uppdrag
att söka utröna akupunkturens smärtstillande effekt. Vid de experiment
han då företog fann han viss sådan effekt och formulerade även vissa
teorier om hur denna uppkommer. Holmdahl betonade emellertid i sitt yttrande
1973-01-29 till socialstyrelsen vikten av ytterligare forskning på området,
för att man med säkerhet skall kunna uttala sig om akupunkturens
värde i detta hänseende.

Beträffande användandet av akupunktur som botemedel mot sjukdomar
har i Sverige, såvitt styrelsen känner till, någon medicinsk-vetenskaplig utredning
ej företagits. Då akupunkturens terapeutiska värde sålunda ej blivit
vetenskapligt dokumenterat har metoden ej accepterats som reguljär
behandlingsmetod inom svensk sjukvård.

När klinisk prövning av akupunkturmetoder aktualiserats har styrelsen
ej motsatt sig sådan prövning under förutsättning att försöksuppläggningen
sker enligt sedvanlig vetenskaplig praxis och på sådant sätt att patienternas
säkerhet ej äventyras. Läkare som vänt sig till styrelsen i hithörande
frågor har fått rådet att konsultera närmaste etiska kommitté med anknytning
till medicinsk fakultet för granskning av försöksverksamhetens uppläggning.

Enligt 3 § allmänna läkarinstruktionen åligger det varje läkare att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de
råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrar.

Eftersom s. k. akupunkturmetoder ej står i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet får styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet
över hälso- och sjukvårdsverksamheten härmed anmoda Er att
omedelbart upphöra med alla former av akupunkturbehandling vid Er utövning
av läkaryrket.

I anslutning härtill åberopade Jiilke att socialutskottet i sitt utlåtande
1973: 27 (s. 6) i anledning av motionen 1973: 1174 om ökad användning av
naturläkemetoder, såsom akupunktur m. fl., inom svensk sjukvård konstaterat
följande.

Skyldigheten för läkare enligt allmänna läkarinstruktionen att handla i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet har inte närmare
preciserats genom föreskrifter. Socialstyrelsen har i princip meddelat
råd och anvisningar enbart beträffande verksamhet, där stora risker föreligger.
Detta har medfört att vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet
ytterst utformas av medicinalväsendets ansvarsnämnd och de allmänna
domstolarna i samband med behandling av frågor om fel och försummelse
av läkare.

Jiilke underströk tillika socialutskottets uttalande i dess utlåtande
1974:24 (s. 16), att ”det är självfallet angeläget att man jämsides med

195

forsknings- och utvecklingsarbete inom landet följer det forsknings- och
utvecklingsarbete som bedrivs i Kina och annorstädes beträffande akupunktur”.
Julke förmenade att socialstyrelsens tjänstemän visat en närmast
total uraktlåtenhet i detta hänseende.

Under hänvisning härtill anförde Julke.

Enligt min uppfattning har socialstyrelsen med berörda anvisningar på
ofullständigt rättsligt och vetenskapligt underlag gjort oberättigade ingripanden
i den terapifrihet och vetenskapliga frihet som tillkommer varje
svensk läkare. Styrelsens handlande har också medfört att leg. läkares patienter
fått söka alternativet akupunkturbehandling hos kvacksalvare, alltså
just sådan behandling som kan tänkas innebära den risk för hepatitsmitta
vilken socialstyrelsen själv anfört som motiv för sina åtgärder. — En sådan
för patienterna riskhöjande verksamhet från socialstyrelsens sida kan
svårligen godtas ur patienters och allmänhetens synvinkel.

Efter remiss inkom socialstyrelsen med yttrande i ärendet och bifogade
infordrat yttrande av professorn J. Sevastik. Socialstyrelsens beslut hade
fattats av överdirektören Hedengren. I den slutliga handläggningen av
ärendet hade därjämte deltagit avdelningschefen Alsén, medicinalrådet
Roos, byråcheferna Ahlberg och Linde, avdelningsdirektören Fahlberg
samt föredraganden i ärenden rörande allmänläkarvård Nicolausson, föredragande.

Socialstyrelsen anförde i huvudsak följande.

Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården i landet
och har bl. a. till uppgift att övervaka att vård ges enligt vetenskap och beprövad
erfarenhet. Som rådgivande organ har styrelsen bl. a. ett vetenskapligt
råd. Ledamöter av vetenskapliga rådet utses av regeringen efter
anmälan av generaldirektören. Enligt 14 § Kungl. Maj:ts instruktion den 20
oktober 1967 (nr 606) för socialstyrelsen åligger det ledamot av rådet dels
att på kallelse deltaga i utredning och handläggning av ärende, som hör till
hans vetenskapsgren eller verksamhetsområde, dels att av eget initiativ
rikta styrelsens uppmärksamhet på sådana framsteg eller förhållanden
inom grenen eller området vilka har särskild betydelse för styrelsens arbete.

Allmänheten har, när den vänder sig till den av samhället auktoriserade
hälso- och sjukvården, rätt att kräva att den vård och behandling som därvid
lämnas meddelas av adekvat utbildad personal och med metoder som
utvecklats och kontrollerats genom seriös forsknings- och utvecklingsverksamhet
och därvid befunnits dels ha medicinsk effekt, dels sakna biverkningar
som inte står i rimlig proportion till den avsedda effekten. Detta
innebär, att behandlingen kan ske enligt den ovannämnda principen om vetenskap
och beprövad erfarenhet. Metoder och behandlingar som icke fyller
dessa krav får enligt gällande bestämmelser inte tillämpas och utövas
av landets medicinalpersonal.

Socialstyrelsen vill understryka att styrelsen, när klinisk prövning av
akupunktur aktualiserats, ej motsatt sig prövning under förutsättning att
försöken upplägges enligt sedvanlig vetenskaplig praxis och på ett sådant

196

sätt att patienternas säkerhet ej äventyras. Läkare som vänt sig till styrelsen
i hithörande frågor har fått rådet att konsultera närmaste etiska kommitté
för granskning av försöksverksamhetens uppläggning. Det är självfallet
angeläget att man jämsides med forsknings- och utvecklingsarbete inom
landet följer det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs utomlands,
men detta bör ske inom ramen för gängse vetenskaplig samverkan
på den medicinska forskningens område, som tillåter objektiv bedömning
och värdering av behandlingsmetoden.

Akupunktur aktualiserades i Sverige till att börja med såsom en smcirtlindringsmetod.
Då socialstyrelsen ville få en samlad information om akupunktur
och dess smärtlindrande effekt gav styrelsen 1972 ledamoten av
socialstyrelsens vetenskapliga råd professor Martin H:son Holmdahl i
uppdrag att söka utröna detta. Vid de experiment han då företog fann han
viss smärtlindrande effekt och framställde även vissa teorier om hur denna
uppkommer. Holmdahl betonade emellertid i sitt yttrande till styrelsen
vikten av ytterligare forskning på området, för att man med säkerhet skall
kunna uttala sig om akupunkturens värde i detta hänseende.

Beträffande användandet av akupunktur som botemedel mot olika sjukdomar
har i Sverige någon medicinsk-vetenskaplig utredning ej företagits.
Då akupunkturens terapeutiska värde ännu ej blivit vetenskapligt dokumenterat,
kan metoden sålunda enligt styrelsens mening ej accepteras
som reguljär behandlingsmetod vid sjukdom inom svensk sjukvård.

Upplysningsvis får socialstyrelsen meddela att forskning avseende
smärtlindringseffekten av akupunkturliknande stimulering bedrivs bl. a.
vid fysiologiska institutionen, Göteborgs universitet. Med. lic. Eddy
Holmgren kommer 1975-05-27 att disputera vid nämnda institution för med.
doktorsexamen på ett arbete inom detta område. Fortsatta studier avseende
såväl basala neurofysiologiska mekanismer som klinisk prövning planeras
på olika håll i landet.

Genom ansvarsnämndens ärende (dnr AN 139/72) hade det kommit till
styrelsens kännedom att dr Jiilke i sin verksamhet som läkare använder
vissa s.k. biologiska läkemedel vilka ej registrerats som farmaceutiska
specialiteter i Sverige. På uppdrag av socialstyrelsen besökte föredraganden
i ärenden rörande allmänläkarvård dr Ulf Nicolausson, styrelsens vetenskapliga
råd i allmänmedicinsk praktik dr Gustav Haglund samt avdelningsdirektören
vid socialstyrelsen Gunnar Fahlberg dr Wilhelm Jiilke

1973-12-13 för att med honom diskutera vissa behandlingsprinciper. Av besöksrapporten,
vilken bifogas, framgår sammanfattningsvis att dr Jiilke använder
behandlingsmetoder - bl. a. akupunktur och vissa s. k. naturläkemedel
— som bedöms ej stå i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Objektiva belägg för de använda metodernas effekt fanns ej
i journalmaterialet. Besöksrapporten har överlämnats till ansvarsnämnden
för fortsatt handläggning. Ansvarsnämnden anmodade härefter medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd professor J. Sevastik att avge yttrande
angående dr Jiilkes behandling av patienterna J. E. och K. W. Anmodan
gällde således två konkreta behandlingsfall och ej akupunkturens generella
tillämpning som anestetisk eller annan behandlingsmetod.

Leg. läkaren Eyvind Lindholm, Nättraby, meddelade socialstyrelsen i
skrivelser 1973-11-11 och 1974-02-17 att han i sin verksamhet som privatpraktiserande
läkare använde akupunktur som behandlingsmetod vid olika
sjukdomstillstånd. Efter inspektion 1974-04-10 anmodade styrelsen Lindholm
att omedelbart upphöra med behandlingen av patienter med akupunktur.

197

Enligt gällande instruktion (SFS 1965: 792) åligger det länsläkarorganisationen
att "agna noggrann uppmärksamhet åt den verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område, som yrkesmässigt utövas av andra personer än
av läkare, sjuksköterskor m.fl. yrkeskategorier bland medicinalpersonalen.
” Med hänsyn till de hygieniska risker som akupunkturbehandling
medför - framför allt risken för hepatitsmitta - hemställde socialstyrelsen
1974-04-16 hos samtliga länsläkare och förste stadsläkarna i Stockholm.
Göteborg och Malmö att genom besök eller på annat sätt göra en inventering
utvisande antalet yrkesverksamma akupunktörer. Dessutom hemställde
styrelsen om uppgifter avseende vilka sjukdomstillstånd som behandlas
med akupunktur samt de hygieniska förhållanden under vilka verksamheten
bedrivs.

Som resultat härav kom det bl. a. till styrelsens kännedom att fyra legitimerade
läkare i sin yrkesutövning som läkare använde akupunkturbehandling.
I skrivelse 1974-10-31 anmodade socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet
över hälso- och sjukvårdsverksamheten i landet dessa läkare
att omedelbart upphöra med alla former av akupunkturbehandling vid
utövning av läkaryrket mot bakgrund av vad som sagts ovan.

Vid sidan av vetenskapligt prövade medicinska arbetsmetoder har sedan
längre eller kortare tid funnits vård- eller behandlingsformer av olika andra
slag. Exempel på sådana är homeopati. kiropraktik, akupunktur, fasteoch
råkostterapi och behandling med s.k. naturläkemedel. Vetenskapligt
invändningsfria värderingar av dessa metoder har inte kunnat ge något
stöd för att de har effekt, varför vård och behandling med metoderna inte
anses ske i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. De teorier
som ligger bakom många av ifrågavarande metoder står inte i samklang
med kända och väl belagda medicinska fakta. Forskare inom det medicinska
fältet har därför varit relativt obenägna att av tillgängliga knappa resurser
avsätta medel för forskningsprojekt kring dessa metoder vars grunder
sålunda är oklara.

Socialstyrelsen finnér det angeläget att undersökningar inom detta område
kan komma till stånd och är beredd att initiera och stödja sådana
prövningar av metoder vilka från allmän synpunkt kan vara av intresse.
Att värdera olika behandlingsmetoder bör enligt styrelsens mening betraktas
som en försöksverksamhet och jämställas med annan sådan medicinsk
verksamhet inom styrelsens område, dvs. projekt som blir aktuella bör underställas
socialdepartementet för prövning av frågan huruvida och i vilken
form ekonomiska resurser bör ställas till förfogande. Med skrivelse

1974-12-05 till socialdepartementet angående klinisk prövning av inortodoxa
behandlingar och behandlingsmetoder har styrelsen velat få till stånd
ett principiellt ställningstagande till dess möjligheter i detta hänseende.
Skrivelsen bifogas för kännedom. Förslag till konkreta projekt har ännu ej
inkommit till styrelsen.

Som framgår av ovanstående följer socialstyrelsen den på senare år aktualiserade
akupunkturfrågan med stor uppmärksamhet. Som tillsynsmyndighet
över hälso- och sjukvården har styrelsen att övervaka att landets
medicinalpersonal inte använder akupunkturmetoder för behandling av
sjukdom innan vetenskapligt hållbar bevisning beträffande behandlingseffekterna
framkommit. Styrelsen är samtidigt angelägen om att underlätta
seriös forskning på området.

198

I påminnelser upptog Jiilke den rättsliga grunden för socialstyrelsens åtgärd
att anmoda vissa läkare att omedelbart upphöra med all akupunktur
till närmare skärskådande. Han anförde därvid bl. a.

Allmänna läkarinstruktionen föreskriver för läkare att rätta sig efter vad
socialstyrelsen föreskriver / kraft av gällande författningar. Frågan om huruvida
styrelsens anvisningar till läkare att omedelbart upphöra med all
akupunkturverksamhet i deras yrkesutövning har utfärdats enligt gällande
författningar, har således eminent betydelse.

Socialstyrelsen motiverar sina "anvisningar" med det följande:

"Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården i
landet och har bl. a. till uppgift att övervaka att vård ges enligt vetenskap
och beprövad erfarenhet.

Allmänheten har, när den vänder sig till den av samhället auktoriserade
hälso- och sjukvården, rätt att kräva att den vård och behandling som
därvid lämnas meddelas av adekvat utbildad personal och med metoder
som utvecklats och kontrollerats genom seriös forsknings- och utvecklingsverksamhet
och därvid befunnits dels ha medicinsk effekt, dels sakna
biverkningar som inte står i rimlig proportion till den avsedda effekten.
Detta innebär, att behandlingen kan ske enligt den ovannämnda
principen om vetenskap och beprövad erfarenhet. ”

Denna del av styrelsens yttrande vill jag sammankoppla med följande.

"Beträffande användandet av akupunktur som botemedel mot olika
sjukdomar har i Sverige någon medicinsk-vetenskaplig utredning ej företagits.
Då akupunkturens terapeutiska värde ännu ej blivit vetenskapligt
dokumenterat, kan metoden sålunda enligt styrelsens mening ej accepteras
som reguljär behandlingsmetod vid sjukdom inom svensk sjukvård.”

Här sammankopplas styrelsens begrepp "vetenskap och beprövad erfarenhet”
med medicinsk-vetenskaplig utredning i Sverige - en sammankoppling
som jämställer begreppet "vetenskap och beprövad erfarenhet”
med "av socialstyrelsen accepterad behandlingsmetod”. En sådan sammankoppling
kan naturligtvis förekomma såsom styrelsens åsikt, men kan
mot bakgrund av styrelsens demonstrerade bristfälliga orientering i akupunkturfrågan
uppenbart ej accepteras som juridiskt bindande faktum.
Den kan således väl utgöra underlag för styrelsens rekommendationer,
men ej för juridiskt bindande förbud mot Eyvind Lindholms, fyra andra läkares
samt min yrkesutövning av akupunktur i Sverige såvida denna utgör
användande av akupunktur som botemedel mot sjukdom. Enligt vad som
framgår av akterna, utgör emellertid såväl Lindholms som min användning
av akupunktur behandling för smärttillstånd. Beträffande denna användning
gäller att professor Holmdahl på styrelsens uppdrag redan 1973 bekräftat
att akupunkturbehandlingen har sådan effekt, samt rekommenderade
styrelsen fortsatt utredning som ännu maj 1974 ej verkställts. - Styrelsens
"anvisningar” till kollegerna gällde emellertid all akupunkturverksamhet
och uppfattades också på det sättet, varför de omfattade också sådan
behandling vars effekt är vetenskapligt bevisad också i vårt land.
Styrelsen motiverar vidare:

199

”Metoder och behandlingar som icke fyller dessa krav får enligt gällande
bestämmelser inte tillämpas och utövas av landets medicinalpersonal.
”

Enligt SoU 1973: 27 är varje läkare ”oförhindrad att använda läkemetoder
som anges i motionen under förutsättning att patientbehandlingen sker
i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.” Frågan om
vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet avgörs av medicinalväsendets
ansvarsnämnd och de allmänna domstolarna i samband med behandling
av frågor om fel och försummelse av läkare. Sådant avgörande i
akupunkturfrågan har ej meddelats av vare sig ansvarsnämnd eller domstol,
och torde vara omöjligt eftersom, av de skäl jag redogjort för, användande
av akupunktur i och för sig ej kan anses utgöra fel eller försummelse
mot patient eller medföra sådana risker som kan motivera styrelsens anvisning
att omedelbart upphöra med all akupunkturverksamhet. Endast
akupunkturbehandling i ett konkret fall där det kan utgöra fel eller försummelse,
kan bedömas strida mot ”vetenskap och beprövad erfarenhet”,
men måste då rimligtvis bedömas med iakttagande av de regler och den erfarenhet
som gäller för akupunkturen själv. Av skäl som styrelsen har demonstrerat,
torde en sådan bedömning medföra yttersta svårigheter för
styrelsen då den ej har kunnat hålla sig orienterad om den aktuella utvecklingen
på området. Men även om ett sådant tänkt fall skulle ske, kan det
inte motivera styrelsens generella förbud mot utövande av all akupunkturverksamhet.

Efter ytterligare utveckling av sina synpunkter på hithörande fråga
konstaterade Julke.

Jag kommer således till att styrelsens utfärdande av anvisningar till leg.
läkare att omedelbart upphöra med all användning av akupunktur i sin yrkesutövning
ej har stöd i gällande författningar, utan styrelsen har vid utfärdande
av sådana anvisningar klart överskridit sina befogenheter. Styrelsens
anvisningar har meddelats enligt styrelsens redogörelse 5 legitimerade
svenska läkare, vars patienter som följd av styrelsens åtgärd fått se sig
hänvisade till den enligt styrelsen vida mera riskfyllda behandlingen hos
lekmanna-akupunktörer, eller i stället varit hänvisade till en analgetikaförbrukning
med vetenskapligt bevisade biverkningar och hälsorisker. Styrelsens
förbud har också gjorts känt i hela landet, till nackdel för de läkare
som haft intresse för att försöka behandlingsmetoden eller mera noggrant
sätta sig in i den, och således för akupunkturens utveckling generellt i vårt
land.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren i här upptagna delar
följande.

Enligt 2 § allmänna verksstadgan (1965:600) skall svensk myndighet
inom sitt verksamhetsområde med uppmärksamhet följa förhållandena
inom landet samt, såvitt möjligt, i de andra nordiska länderna och utlandet
i övrigt. Myndighet skall också vidta eller hos regeringen föreslå de författningsändringar
eller andra åtgärder som är påkallade eller i övrigt lämpliga.

200

När det gäller akupunkturmetoden har socialstyrelsen, såsom framgår
av handlingarna, låtit genom medlemmen av sitt vetenskapliga råd professorn
M. Holmdahl undersöka den smärtstillande effekten av denna metod.
I januari 1973 har Holmdahl redovisat resultatet av sina undersökningar
och därvid konstaterat, att det är möjligt att genom stimulering via akupunkturnålar
framkalla smärtfrihet eller avsevärd smärtlindring vid kirurgiska
ingrepp men att denna effekt inte är lika regelbunden som vid användning
av kemiska medel. Holmdahl fann därför svårt att yttra sig om
vilken plats, om någon, akupunkturanalgesi i dess nuvarande form slutligen
kommer att få och rekommenderade fortsatt forskning i syfte att söka
utreda verkningsmekanismen i akupunkturanalgesin.

I sitt yttrande till socialutskottet vid 1974 års riksdag har socialstyrelsen
i anslutning till redovisningen av Holmdahls undersökningar bl. a. upplyst,
att fortsatt forskning på området pågår och att styrelsen, när klinisk prövning
av akupunktur aktualiserats, ej motsatt sig sådan prövning under förutsättning
att försöksuppläggningen sker enligt sedvanlig vetenskaplig
praxis och på sådant sätt att patientens säkerhet ej äventyras.

Jiilke påtalar nu främst att socialstyrelsen underlåtit att orientera sig om
vad som inom modern forskning på området framkommit vid Europas universitetskliniker,
ehuru det vetenskapliga underlaget för akupunkturanalgesin
framlades redan vid anestesikongressen i Linz hösten 1973 och vid
en universitetsklinik i Giessen under tiden 8 oktober 1973-8 april 1974 företagits
64 större operationer med användning av akupunkturanalgesi. Han
finnér också anmärkningsvärt att styrelsen ej följt Holmdahls rekommendation
om fortsatt utredning. Underlaget för socialutskottets utlåtande
hade därför blivit ofullständigt och föråldrat, menar Jiilke.

Det är uppenbart att ett verk med så omfattande arbetsuppgifter som socialstyrelsen
inte själv kan med all i och för sig önskvärd grundlighet följa
varje ämne inom sitt vidsträckta ämnesområde. Styrelsens ledamöter och
tjänstemän torde i huvudsak vara hänvisade till att inhämta sina kunskaper
om utvecklingen utomlands genom litteraturstudier inom den snäva ram
som det dagliga arbetet medger och genom deltagande i vetenskapliga
kongresser o.d. utomlands. Därutöver har styrelsen att anlita sitt vetenskapliga
råd, vars medlemmar representerar alla viktigare grenar inom det
medicinska arbetsfältet, samt kan i mån av behov och tillgång på medel
även tillkalla andra sakkunniga.

Det låter sig naturligtvis göra att såsom Jiilke, mot bakgrund av det intresse
för bl. a. akupunktur som på senare tid yppat sig inom landet, kritisera
socialstyrelsen för att den inte mera aktivt följt upp utvecklingen på
området efter Holmdahls utredning i januari 1973, t. ex. genom att initiera
fortsatta liknande utredningar. Å andra sidan är det med tanke på socialstyrelsens
övriga omfattande och maktpåliggande arbetsuppgifter svårt att
göra gällande att styrelsen genom att ej göra detta gjort sig skyldig till en
försummelse. Styrelsen är nämligen enligt sin instruktion främst en för -

201

valtningsmyndighet på hälso- och sjukvårdens område, medan forskningens
främjande i första hand ankommer på det medicinska forskningsrådet i
samverkan med de medicinska fakulteterna och undervisningssjukhusen,
där för övrigt viss forskning rörande smärtlindringseffekten av akupunkturliknande
stimulering m. m. numera förekommer eller planeras. Att styrelsen
för egen del ej heller släppt sitt intresse för akupunkturen visar bl. a.
den studieresa till Kina, som en svensk läkargrupp under ledning av avdelningschefen
Sven Alsén företagit i januari 1975 och vars resultat rörande
akupunkturen redovisats i en specialbilaga nr 1/75 till Socialnytt. Det hade
givetvis i och för sig varit bra om socialstyrelsen i sitt remissvar till 1974
års socialutskott kunnat redovisa ett mer aktuellt material rörande akupunktur
än Holmdahls undersökningar, men som framgår av socialutskottets
utlåtande (SoU 1974: 24) kompletterades Holmdahls undersökningsresultat
med en rapport från en studieresa till Kina som en norsk medicinsk
studiegrupp företagit i oktober 1973, varför det inte kan göras gällande att
socialutskottets utlåtande vilar på ett alltför ofullständigt och föråldrat material.
Klagomålen beträffande bristande kunskaper och aktivitet hos socialstyrelsen
i påtalade hänseenden föranleder därför inte någon åtgärd från
min sida.

Jiilke har för övrigt uttalat viss förståelse för socialstyrelsens svårigheter
att följa den moderna medicinska utvecklingen i Europa men hävdat att en
medicinsk och vetenskaplig ”pluralism”, som är självklar i de flesta europeiska
länder, kan te sig som en nödvändighet även i vårt land. Socialstyrelsen
har i sitt remissvar till JO inte direkt tagit upp denna fråga till diskussion
men framhållit att styrelsen finner angeläget att undersökningar av
vård och behandlingsformer vid sidan av vetenskapligt beprövade arbetsmetoder
kommer till stånd samt att styrelsen är beredd att initiera och 0

stödja sådana prövningar av metoder, som kan vara av allmänt intresse.

Styrelsen har jämväl upplyst att styrelsen den 5 december 1974 tillskrivit
socialdepartementet för att få ett principiellt ställningstagande till dylika
prövningar, närmast avseende frågan huruvida och i vilken form ekonomiska
resurser bör ställas till förfogande för ändamålet. Med en positiv inställning
från regeringens sida och ett vidsynt tillmötesgående från läkarvetenskapens
sida beträffande dylika prövningar torde socialstyrelsen
framdeles bli i stånd att på ett betydligt allsidigare sätt än hittills följa utvecklingen
på det medicinska arbetsfältet.

Enligt 3 § instruktionen (1967: 606) för socialstyrelsen har styrelsen bl. a.
att utöva tillsyn över den sjukdomsförebyggande vården samt den öppna
och slutna sjukvården. Läkare är enligt den allmänna läkarinstruktionen
(1963:341) i utövningen av läkaryrket ställd under socialstyrelsens inseende
och pliktig att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar
föreskriver (2 §). Varje läkare, vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt
utövar läkaryrket, åligger vidare att i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den

202

behandling som patientens tillstånd fordrar (3 § p. I).

Sistnämnda skyldighet har, enligt vad socialutskottet konstaterat i sitt
utlåtande 1973: 27, inte närmare preciserats genom föreskrifter i andra fall
än då socialstyrelsen meddelat råd och anvisningar beträffande verksamhet,
där stora risker föreligger. Detta har medfört att vad som utgör vetenskap
och beprövad erfarenhet ytterst utformas av medicinalväsendets ansvarsnämnd
och de allmänna domstolarna i samband med handläggning av
frågor om fel eller försummelse av läkare.

Under åberopande av vad socialutskottet sålunda uttalat och vad som
redovisats beträffande akupunkturmetodens utveckling i Europa har Jiilke
påtalat socialstyrelsens åtgärd att skriftligen anmoda honom själv och fem
andra legitimerade läkare att omedelbart upphöra med alla former av akupunkturbehandling
i deras yrkesverksamhet. Enligt Jiilke utgör denna styrelsens
åtgärd såväl ett oberättigat ingripande i läkarnas yrkesfrihet som
ett föregripande av utredning och bedömning som ankommer på medicinalväsendets
ansvarsnämnd eller allmän domstol. Socialstyrelsen har å sin
sida hävdat att akupunkturbehandling icke kan anses förenlig med vetenskap
och beprövad erfarenhet och att styrelsen därför ingripit i sin egenskap
av tillsynsmyndighet för sjukvården i landet.

Det ankommer inte på mig att ta ställning till frågan om behandling med
akupunktur är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta är
en medicinsk fråga som ligger utanför min kompetens. Jag begränsar därför
min bedömning till den juridiskt-administrativa sidan av saken. Enligt 2
§ allmänna läkarinstruktionen är läkare under utövningen av läkaryrket
ställd under socialstyrelsens inseende och pliktig att efterkomma vad styrelsen
i kraft av gällande författningar föreskriver. I 2 § kungörelsen
» (1964: 428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende sägs att

medicinalpersonalen i yrkesutövningen står under socialstyrelsens inseende
och är skyldig att följa de instruktioner och andra föreskrifter för yrkesutövningen
som socialstyrelsen meddelar. Eftersom tillsynen över läkarna
är specialreglerad i allmänna läkarinstruktionen är det emellertid dess bestämmelser
som blir att tillämpa på läkare och inte de allmänna bestämmelserna
i kungörelsen. Lex specialis går före lex generalis. Jag finner därför
att socialstyrelsen när det gäller läkarna kan meddela föreskrifter som
dessa är skyldiga att efterkomma endast "i kraft av gällande författningar”
bland vilka då återfinns främst allmänna läkarinstruktionen själv. Tilläggas
bör att socialstyrelsen ur 24 kap. 4 § brottsbalken kan härleda en viss rätt
att ingripa för att avvärja fara för liv eller hälsa men att det är ovisst vilka
befogenheter detta ger socialstyrelsen att meddela sådana bindande föreskrifter
varom nu är fråga t. ex. när det gäller användningen av en viss läkemetod.

Socialstyrelsen kan givetvis som tillsynsmyndighet meddela oförbindande
råd och anvisningar beträffande patientbehandling. Bemyndigande för
socialstyrelsen att meddela bindande föreskrifter beträffande patientbe -

203

handling finns i 3 § p. 3 allmänna läkarinstruktionen i fråga om medikamentös
behandling, medan något motsvarande bemyndigande ej är att finna i 3
§ p. I som innehåller den grundläggande regeln om patientbehandling. I avsaknad
av författningsstöd här har såvitt jag kan finna socialstyrelsen ej
befogenhet att, enbart på grundval av en egen bedömning av en läkemetods
förenlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, meddela bindande
föreskrifter som är avsedda eller ägnade att direkt förhindra användningen
av läkemetoden.

När det gäller en läkares råd och behandling enligt 3 § p. I allmänna läkarinstruktionen
avtecknar sig således enligt min mening följande system.

I första hand ligger det i vederbörande läkares eget skön att avgöra vad
som i behandlingshänseende är förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet.
I andra hand ankommer det enligt 43 § instruktionen för socialstyrelsen
på medicinalväsendets ansvarsnämnd att i samband med prövning
av fråga om fel eller försummelse i utövningen av läkaryrket fastställa
om viss behandling är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Ansvarsnämnden är härvid obunden av eventuella uttalanden från styrelsens
sida i saken. Det kan under sådana förhållanden inte rimligen komma i
fråga att styrelsen utfärdar några föreskrifter som ger sken av att vara bindande
men som inte är det. Vill styrelsen som tillsynsmyndighet ej nöja sig
med oförbindande råd och rekommendationer utan få till stånd ett normerande
beslut, som kan åberopas i andra sammanhang, bör styrelsen därför
hänskjuta härför lämpade fall till ansvarsnämnden, som då fastställer huruvida
vederbörande läkare genom användande av läkemetoden åsidosatt sin
skyldighet att handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Så harju också skett beträffande Jiilkes akupunkturbehandling av vissa
patienter. Tar läkaren inte rättelse av ansvarsnämndens beslut eller, om
detta överklagas av honom till högre instans, dennas beslut, kan han åtalas
och i sista hand deslegitimeras enligt 4 § behörighetslagen för läkare.

1 förevarande fall har styrelsens skrivelser till de läkare, som använt sig
av akupunktur i sin yrkesutövning, fått en kategorisk utformning, som närmast
synes avsedd att verka som förbud mot användande av akupunktur
över huvud taget såsom läkemetod. Styrelsen har därvid till stöd åberopat
allmänna läkarinstruktionens föreskrift om läkares skyldighet att handla
enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Av skäl som jag nyss anfört kan
jag inte finna att denna föreskrift ger styrelsen det erforderliga författningsstödet
för åtgärden i fråga. Om styrelsen med sin åtgärd verkligen åsyftat
ett sådant förbud - och lydelsen av skrivelsen till Jiilke, som ju redan anmälts
till ansvarsnämnden, synes tala härför — har styrelsen således som
jag bedömer saken överskridit sina befogenheter som tillsynsmyndighet.
Har styrelsen åter endast avsett att redovisa sin uppfattning i saken och i
anslutning härtill allvarligen råda läkarna att upphöra med akupunkturmetoden
i sin yrkesverksamhet, måste sägas att skrivelserna i fråga blivit
missvisande med hänsyn till vederbörande läkares författningsenliga rätt

204

att utöva sin verksamhet enligt egen bedömning av vad vetenskap och beprövad
erfarenhet bjuder och att skrivelserna tillika fått en olycklig utformning
med tanke på ansvarsnämndens förestående prövning. Enligt
min mening borde styrelsen i det rådande läget ha begränsat sig till att upplysa
vederbörande läkare (utom Julke) om att frågan om akupunkturens
förenlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet genom styrelsens försorg
bragts under ansvarsnämndens prövning och att på anförda skäl tillråda
läkarna att i avbidan på nämndens beslut inte använda denna metod.
Det hade sedan ankommit på läkarna att under beaktande av socialstyrelsens
synpunkter själva avgöra om de skulle vidhålla sin uppfattning att metoden
var förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet och vara beredda
att inför ansvarsnämnden försvara denna ståndpunkt.

Ansvarsnämnden meddelade den 31 oktober 1975 beslut i ärendet och
uttalade därvid följande.

På skäl som tidigare i detta beslut anförts anser nämnden akupunktur ej
kunna godtagas såsom behandlingsmetod inom den av samhället auktoriserade
sjukvården. Såsom framgår av vad ovan redovisats rörande handläggningen
inom socialstyrelsen av vissa akupunkturärenden har styrelsen, efter
att ha underrättats om att vissa läkare i sin praktik använde sig av akupunktur,
i skrivelse den 31 oktober 1974 anmodat dessa att upphöra med
dylik behandling. Styrelsen har inte underställt nämnda läkares akupunkturbehandling
ansvarsnämndens prövning. På grund härav och då det i
ärendet inte gjorts gällande att Julke i sin läkarpraktik använt behandling
med akupunktur sedan även han av styrelsen den 2 juli 1975 tillställts en
skriftlig anmodan att upphöra med sådan behandling, anser sig nämnden
icke böra tilldela Jiilke disciplinär påföljd för den behandling med akupunktur,
varom i nämndens förevarande beslut är fråga.

Såsom framgår av detta uttalande fann ansvarsnämnden sig i princip ense
med tillsynsmyndigheten om att akupunktur f. n. ej kan godtagas som
behandlingsmetod inom den av samhället auktoriserade sjukvården, ehuru
nämnden inte ansett sig kunna tilldela Julke någon disciplinär påföljd i betraktande
bl. a. av att styrelsen inte underställt övriga akupunkturbehandlande
läkares verksamhet nämndens prövning. Vid sådant förhållande och
med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan vidare ingripande från min
sida inte anses påkallat utan jag lämnar saken under hänvisning till de gjorda
uttalandena.

205

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m.m.

JO:s tillsyn omfattade tidigare, med några undantag, tjänstemän och
andra som var underkastade fullständigt ämbetsansvar. I och med reformen
av ämbetsansvarssystemet, vilken trädde i kraft den 1 januari 1976,
måste tillsynskompetensen bestämmas på annat sätt. I 2 § av den av riksdagen
i november 1975 antagna nya instruktionen för justitieombudsmännen
(SFS 1975:1057) har stadgats, att under ombudsmännens tillsyn står 1)
statliga och kommunala myndigheter, 2) tjänstemän och andra befattningshavare
vid dessa myndigheter samt 3) annan som innehar tjänst eller uppdrag,
varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet.
Vissa undantag har dock gjorts, såsom framgår av det följande.

1 likhet med vad som varit fallet tidigare år - alltsedan 1970 års ämbetsberättelse
— lämnas nedan en översikt över justitieombudsmännens ställningstaganden
i frågor om tillsynskompetensen under den nu aktuella tidsperioden,
första halvåret 1976.

Ett antal klagomål mot regeringen och statsråd har avvisats, då dessa ej
står under JO:s tillsyn. Klagomål som avsåg projektering av urangruva i
Ranstad mot LKAB och andra berörda statliga bolag har av samma skäl avvisats.
Ej heller upptogs till prövning klagomål mot ansvariga tjänstemän
inom Statsföretag AB, enär varken Statsföretag AB eller dess tjänstemän
står under JO:s tillsyn. 1 ett ärende avseende klagomål mot Statens Anläggningsprovning
AB angående ersättning för minskade uppdrag som
hissbesiktningsman m. m. anförde JO Wigelius.

Det nybildade Statens Anläggningsprovning AB är avsett att omhänderha
provnings-, kontroll- och besiktningsverksamhet, som åtminstone i viss
utsträckning torde innefatta utövning av offentlig myndighet. Endast i den
mån så är fallet torde verksamheten kunna vara föremål för tillsyn från
JO:s sida. B:s klagomål är inte att hänföra till området för JO:s tillsyn.

Några klagomål har avsett riksdagen, dess ledamöter och organ. JO Wennergren
anförde i ett ärende som avsåg kritik av kriminalvårdslagen.

Kriminalvårdslagen har antagits av riksdagen efter förslag av Kungl.
Maj:t. JO kan inte pröva riksdagsbeslut. Jag får mot bakgrund härav meddela
Er att jag inte kan ta upp saken till prövning.

En klagande påtalade förhållanden i samband med den nordiska arkitekttävlingen
om riksdagens hus. JO Uhlin meddelade klaganden att riksdagen,
dess ledamöter och utskott samt riksdagens förvaltningsstyrelse är

206

undantagna JO:s tillsyn och att JO följaktligen ej ägde vidta någon åtgärd
med anledning av klagomålen.

I ett ärende begärdes utredning om riksdagens revisorer i visst avseende
åsidosatt sina åligganden. JO Lundvik yttrade i beslutet bl. a. följande.

Enligt 2 § instruktionen för justitieombudsmännen (SFS 1975: 1057) omfattar
JO:s tillsyn icke riksdagens ledamöter. Enligt 12 kap. 7 § regeringsformen
utser riksdagen inom sig revisorer. Revisorerna står följaktligen
inte under JO:s tillsyn (jfr också SOU 1975: 23 s. 219 samt KU 1975/76: 22
s. 68). I vad klagomålen riktar sig mot riksdagens revisorer kan de förty
icke av mig upptagas till prövning.

Klagomål mot riksgäldskontoret angående vinstutlottning föranledde
följande yttrande av JO Lundvik.

Enligt vad jag under hand inhämtat har beslutet att Eder kund icke skulle
få deltaga i ordinarie dragning eller tilläggsdragning i vinstutlottningen
fattats av fullmäktige i riksgäldskontoret. I 2 § instruktionen för justitieombudsmännen
föreskrivs att ombudsmännens tillsyn inte omfattar fullmäktige
i riksgäldskontoret. Jag är därför förhindrad att uppta klagomålen till
prövning.

Kommunfullmäktige står ej under JO:s tillsyn. I ett ärende anfördes klagomål
mot en kommunfullmäktigeordförande för propositionsvägran. JO
Lundvik anförde i sitt beslut i ärendet.

Enligt äldre rätt ansågs kommunfullmäktiges ordförande vara underkastad
ämbetsansvar vid utövningen av denna sin befattning och därmed också
stå under JO:s tillsyn.

Vid årsskiftet 1975/76 trädde nya regler i kraft om tjänsteansvaret för offentliga
befattningshavare. Samtidigt ändrades instruktionen för JO. I den
nya instruktionen stadgas, att ombudsmännens tillsyn omfattar, såvitt nu
är i fråga, kommunala myndigheter samt tjänstemän och befattningshavare
vid dessa myndigheter. Kommunfullmäktige är emellertid inte en myndighet
i nu förevarande mening. Till yttermera visso har i instruktionen uttryckligen
sagts att ombudsmännens tillsyn inte omfattar ledamöter av beslutande
kommunala församlingar. Undantagsföreskriften måste antagas
omfatta även fullmäktiges ordförande i utövningen av denna hans särskilda
befattning. Till jämförelse kan nämnas att ombudsmännens tillsyn enligt
uttryckligt stadgande ej heller omfattar riksdagens ledamöter men att inget
i instruktionen sagts om talmannen, ehuru det i motiven förutsatts att ombudsmännen
ej skall ha tillsyn över talmannen.

Eftersom kommunfullmäktiges ordförande alltså ej längre står under
JO:s tillsyn, kan jag ej uppta J:s klagomål till prövning.

Frågan om tillsynen över kommunal verksamhet har även i andra fall aktualiserats.
I ett ärende begärdes att JO skulle undersöka om det var förenligt
med gällande regler att servera skolmaten på engångsmaterial såsom
skett i skolorna i viss kommun. Klagandena åberopade att i läroplanen för
grundskolan anfördes att skolan skall ”söka väcka eleverna till ansvar för

207

att som enskilda människor och som blivande medborgare i samhället
medverka till att hejda miljöförstörelsen och bereda sig själva och sina efterkommande
en frisk livsmiljö”. Mot bakgrund bl. a. härav frågade klagandena
om en skolstyrelse behövde ta hänsyn till läroplanen och om så
var fallet, vem som utövade tillsynen över detta. I sitt beslut i ärendet anförde
JO Wennergren.

JO har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar
och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Kommunernas
självständiga ställning är en bärande princip i det svenska samhällssystemet
och i instruktionen för JO har ävenledes föreskrivits att vid tillsyn
över kommunala myndigheter skall ombudsman beakta de former i vilka
den kommunala självstyrelsen utövas. JO:s tillsyn över den kommunala
verksamheten är således begränsad och det fordras särskilda skäl, såsom
att någon begått ett påtagligt fel eller att en principiellt betydelsefull fråga
avtecknar sig för att JO skall inleda en undersökning rörande något som
hör till den kommunala självstyrelsen. Huruvida skolluncher skall serveras
på engångsmaterial är enligt min mening en lämplighetsfråga som det
ankommer på vederbörande kommunala organ att självständigt och efter
eget bedömande besluta om. Vid utövningen av detta fria skön kan man givetvis,
om man så vill, beakta det uttalande i läroplanen som Ni citerat
men man kan på intet sätt anses bunden av det. Mot bakgrunden av det
sagda har jag funnit att den av Er väckta frågan inte faller under JO:s tillsyn.
Tillsyn över den kommunala självstyrelsen utövas av länsstyrelsen
genom prövning av kommunalbesvär över de kommunala självstyrelseorganens
beslut.

Landstingsförbundet har liksom tidigare ansetts vara undandraget JO:s
tillsyn.

Klagomål mot rättshjälpsnämnder och domstolsverket samt mot överförmyndare
har självfallet prövats i sak. Av ett ärende som avgjorts av JO
Lundvik framgår, att Stockholms fastighetskontors företagsnämnd jämte
en dess underavdelning, benämnd samrådsgrupp, befunnits vara underkastad
JO:s tillsyn.

1 ett ärende ingick JO Lundvik på frågan om allmänna reklamationsnämndens
ställning i förevarande avseende och anförde.

I ärendet uppkommer till en början frågan, om allmänna reklamationsnämnden
står under JO:s tillsyn. Ser man enbart på nu förevarande ärende
har frågan blott teoretisk betydelse. Vad klaganden andrager och åberopar
är nämligen under alla förhållanden icke av den beskaffenhet att något mitt
ingripande kan bli aktuellt.

1 andra sammanhang kan likväl den nyssberörda frågan få praktisk betydelse.
Jag vill därför säga några ord därom dock utan att taga slutlig ställning.

I ett beslut den 15 augusti 1969 (dnr 1232/69) sade jag att övervägande
skäl enligt min mening talade för att allmänna reklamationsnämnden icke
stod under JO:s tillsyn. Sedan detta uttalande gjorts har läget ändrats i fle -

208

ra hänseenden. Av särskild betydelse är härvid att gränserna för JO:s tillsynsområde
bestämts på ett nytt sätt i samband med ikraftträdandet, den 1
januari 1976, av ämbetsansvarsreformen. JO:s tillsyn omfattar numera -med vissa här icke aktuella undantag -

1. statliga och kommunala myndigheter,

2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, samt

3. annan som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning
såvitt avser denna hans verksamhet.

Allmänna reklamationsnämnden är ett organ som utan varje tvivel uppvisar
drag som kännetecknar en myndighet i instruktionens mening. Av
förarbetena till instruktionen (KU 1975/76: 22 s. 68) framgår att ordet där
används i samma betydelse som i den nya regeringsformen. Begreppet omfattar
sålunda varje organ som ingår i den offentligrättsliga statliga eller
kommunala organisationen (jfr uttalande i prop. 1975/76: 52 s. 25 med hänvisningar).
Något krav kan alltså icke uppställas på att organet skall ha fått
sig anförtrott myndighetsutövning i den mening som förstås t. ex. i skadeståndslagen
(jämför också 3 § förvaltningslagen). Även museer, bibliotek
och vanliga sjukvårdsinrättningar är i förevarande sammanhang att räkna
till myndigheter, liksom för övrigt också kommittéer.

Den frågan återstår emellertid om allmänna reklamationsnämnden s
ställning är sådan att den ändock icke kan anses som en statlig myndighet
(kommunal myndighet är den uppenbarligen inte). För antagandet att
nämnden är statlig talar bl. a. det förhållandet att nämndens verksamhet
bekostas med statsmedel och att nämnden är anknuten till konsumentverket
vilket tillhandahåller föredraganden och kanslipersonal. Verket har
också stadfäst stadgar för nämnden och utser ledamöterna däri. (Nämnas
kan också att i tystnadspliktskommitténs betänkande Tystnadsplikt och
yttrandefrihet, stencilupplagan s. 353, sägs att allmänna reklamationsnämnden
enligt handelsdepartementets mening är en statlig myndighet.)
Mot antagandet att nämnden är statlig har andragits att den tillkommit efter
överläggningar med näringslivet, icke genom statsmakternas beslut,
samt att dess verksamhet inte innefattar myndighetsutövning utan bygger
på en i princip frivillig partsmedverkan. Härtill kan läggas, att det under
förarbetena till förvaltningslagen (SOU 1968:27 s. 81) framhållits, att allmänna
reklamationsnämnden står fri från den statliga organisationen och
därför inte torde kunna betraktas som myndighet.

Som jag redan sagt är det inte min avsikt att nu taga slutlig ståndpunkt i
frågan om JO:s tillsyn omfattar allmänna reklamationsnämnden. Jag kan
så mycket mera låta anstå härmed som en väg numera står öppen att få ett
bindande avgörande i högsta instans i frågan om nämndens ställning. Begreppet
”statlig myndighet” i JO-instruktionen måste nämligen rimligen
ha samma innebörd som begreppet ”statsmyndighet” i 2 kap. tryckfrihetsförordningen,
vilket handlar om allmänna handlingars offentlighet. Om en
framställning att utfå handlingar från nämnden avslås, kan frågan om utlämnandet
besvärsvägen föras till regeringsrätten, som vid sin prövning inte
torde kunna undgå att beröra också frågan om nämnden är att anse som
en statsmyndighet i tryckfrihetsförordningens mening.

Därmed lämnar jag nu förevarande spörsmål.

I detta sammanhang må nämnas, att konsumentverkets tjänstemän även
då de placerats hos allmänna reklamationsnämnden ansetts stå under JO:s
tillsyn.

209

Övervakare enligt nykterhetsvårdslagen och god man enligt samäganderättslagen
står ej i angivna egenskaper under JO:s tillsyn.

En anmälan mot radionämnden beträffande dess bedömning av visst
TV-program prövades av JO Wennergren i sak. I ett annat ärende, vari klagades
på ett radioprogram, anförde JO Ekberg, att varken Sveriges radio
eller enskilda medverkande i radio- eller TV-program står under JO:s tillsyn,
varför klagomålen ej togs upp till prövning.

Tidningar och deras ansvariga utgivare står ej under JO:s tillsyn. Klagande
i sådana ärenden har hänvisats att göra anmälan om tryckfrihetsbrott
till justitiekanslem.

En klagande begärde JO:s uttalande till förhindrande av att stiftstinget
och stiftsrådet i ett stift avyttrade en kyrklig ungdomsgård. I beslutet i
ärendet anförde JO Uhlin följande.

Stiftsting och stiftsråd utgör organ för den fria kyrkliga verksamheten,
vilka vuxit fram inom stiften utanför den legala organisationens ram.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har medverkat till utarbetandet
av normalstadgar för stiftstingsorganisationen. Enligt § 1 normalstadgan
utgör stiftstinget ett frivilligt organ inom Svenska kyrkan, utsett
genom val av församlingarna och de totala kyrkliga samfällighetema
inom stiftet. Stiftstinget har till uppgift att främja kyrkligt liv och arbeta inom
stiftet (§ 2). Församling eller total ekonomisk samfällighet inom stiftet
som erlägger beslutad årsavgift är medlem av stiftstinget (§ 3). Stiftsrådet
är stiftstingets verkställande och beslutande organ (§ 14).

Med hänsyn till det ovan anförda finnér jag stiftsting och stiftsråd icke
kunna räknas till sådana myndigheter, som står under JO:s tillsyn. Jag är
därför förhindrad att upptaga klagomålen till prövning.

Jag får även upplysa Eder om att något organ som har tillsynsskyldighet
över stiftsting och stiftsråd icke finnes. Om stiftsgårdar, ungdomsgårdar
etc. är inrättade som stiftelser kan de dock under vissa förutsättningar stå
under länsstyrelsens tillsyn.

I skrivelse till en klagande, som påtalat vägran av styrelse och rektor vid
Kaggeholms folkhögskola att utlämna vissa matriklar m. m. yttrade JO
Lundvik.

Enligt vad jag under hand inhämtat från skolöverstyrelsen drivs verksamheten
vid folkhögskolan av en privat sammanslutning, nämligen Stiftelsen
Kaggeholms folkhögskola. JO:s tillsyn omfattar enligt numera gällande
instruktion för justitieombudsmännen statliga och kommunala myndigheter,
tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter
samt annan, som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning
såvitt avser denna hans verksamhet. Stiftelsen Kaggeholms folkhögskola
är inte en statlig eller kommunal myndighet och står följaktligen
inte under JO:s tillsyn.

Allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening är alla hos
stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar. Stiftelsen Kaggeholms
folkhögskolas handlingar är alltså inte allmänna handlingar i tryck 14

Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

210

frihetsförordningens mening. Frågan om handlingarnas utlämnande kan
därför inte anses som en fråga om myndighetsutövning.

Av det nu anförda följer att klagomålen inte kan upptas av JO, varom jag
härmed vill underrätta Eder.

Klagomål mot kommunala bostadsstiftelser har av JO Wigelius lämnats
utan åtgärd, då de ej står under tillsyn av JO. JO Uhlin har av samma skäl
ej upptagit till prövning klagomål angående vissa förhållanden rörande Södermanlands
Hembygds- och Museiförbund (som ombildats till Stiftelsen
Södermanlands Museum och Södermanlands Hembygdsförbund).

Boutredningsmän, bouppteckningsförrättare, privatpraktiserande läkare
och advokater har ansetts inte stå under JO:s tillsyn. Det samma gäller
Sveriges Läkarförbund.

JO:s tillsyn omfattar ej fackliga och politiska organisationer. Till följd
härav har utan åtgärd lämnats klagomål som riktats mot Landsorganisationen
i Sverige (LO), Statsanställdas Förbund, Svenska Industritjänstemannaförbundet,
Sveriges Arbetsledareförbund och Socialdemokratiska arbetarepartiet.
Utan saklig prövning har vidare avskrivits klagomål mot vägföreningar,
en flottningsförening, ABF, Upsala läns tolk- och översättareförening,
Göteborgs studentkår, Kursverksamheten vid Lunds universitet,
Ridfrämjandet, Svenska Sällskapshundklubben, AB Storstockholms Lokaltrafik,
Läkemedelsföretaget Ferrosan, ett antal banker och försäkringsbolag
m.fl.

211

Exekution

Framställning till regeringen angående ifrågasatt ändring i 15 § andra
stycket införsellagen (1968:621)

I en den 20 januari 1976 dagtecknad framställning till regeringen anförde
JO Lundvik följande.

I 5 § andra stycket införsellagen stadgas som följer.

Genom införsel får uttagas endast bidragsbelopp som förfallit till betalning
tidigast två år före böljan av den kalendermånad under vilken verkställigheten
skall ske. Vid tillämpning av vad som nu sagts skall bidrag som
avses i 7 kap. 10 § föräldrabalken ej anses förfallet till betalning innan det
blivit bestämt till beloppet.

Hänvisningen till 7 kap. 10 § föräldrabalken avser de s. k. förlossningskostnaderna,
det bidrag som fadern till barn utom äktenskap har att utgiva
till modems underhåll, normalt under sex veckor före och sex veckor efter
nedkomsten.

Förlossningskostnadema nämns även i 15 § andra stycket införsellagen,
där det heter.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet
belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7
kap. 10 § föräldrabalken räknas härvid som löpande på sex månader. Om
mera innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som
stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Vid inspektioner hos kronofogdemyndigheter, bl. a. de i Östersunds och
Göteborgs distrikt, har jag märkt att nu berörda lagrum i införsellagen
medfört tillämpningssvårigheter. Två problem skall här behandlas. Först
dock några ord om den gemensamma bakgrunden till problemen.

Bidraget till det utomäktenskapliga bamets moder hänför sig till tiden
närmast före och närmast efter nedkomsten. Normalt bestäms bidraget genom
dom eller avtal först långt senare. Det är detta förhållande som nödvändiggjort
särregler för förlossningskostnadema i 5 § andra stycket och
15 § andra stycket införsellagen.

Enligt huvudregeln i 5 § andra stycket preskriberas möjligheten att använda
införsel två år efter det bidragsbeloppet i fråga förfallit till betalning.
Förlossningskostnadema får i princip anses förfallna till betalning i anslutning
till nedkomsten (jfr SOU 1961:53 s. 135). Enligt huvudregeln skulle
införsel följaktligen ej kunna ske sedan två år förflutit från nedkomsten.
Mången gång har bidraget då ännu inte ens blivit bestämt. För att icke modems
möjlighet att få ut beloppet genom införsel skall bli alltför mycket beskuren
har en särregel givits om att bidraget vid tillämpning av preskrip -

212

tionsregeln inte skall anses förfallet till betalning förrän det blivit bestämt
till beloppet.

Den omständigheten att förlossningskostnaderna i praktiken hänför sig
till en förfluten tidpunkt har nödvändiggjort en särregel också i 15 § andra
stycket. Huvudtanken är den, att av vad som inflyter viss månad skall envar
underhållsberättigad i första hand få så mycket som han enligt dom eller
avtal har rätt till just för den månaden. Om influtet belopp ej förslår att
ge alla vad de skall ha, fördelas beloppet proportionellt efter de löpande bidragens
storlek. Förlossningskostnaderna hänför sig emellertid till förfluten
tid och skulle därför inte räknas som löpande till någon del. Följaktligen
skulle modem få betalning endast om mer influtit än som åtgår för täckande
av löpande underhållsbidrag. Detta skulle sätta henne i en prekär situation.
För att förebygga att modern eftersätts har givits regeln att förlossningskostnadema
skall anses som löpande på sex månader.

Nu till de svårigheter som yppat sig.

1. I lagberedningens förslag till ny införsellag (SOU 1964:57) hade den
sedermera i 15 § andra stycket andra punkten upptagna särregeln följande
lydelse: ”Av bidrag, varom sägs i 7 kap. 10 § föräldrabalken, räknas härvid
en tolftedel som löpande”. I motiven (s. 153) utvecklades innebörden
härom påföljande sätt: ”Fordringen skall alltså vid varje fördelningstillfälle
få med angiven kvotdel konkurrera med fordringar på löpande bidrag.
Kvotdelen skall självfallet räknas på fordringens ursprungliga belopp och
icke på vad som återstår oguldet. Det bör i allmänhet bli möjligt att uttaga
fordringen inom loppet av ett år.”

Under departementsbehandlingen ändrades lagtextens lydelse. I det till
lagrådet remitterade förslaget hade 15 § andra stycket följande lydelse
(prop. 1968: 130 s. 181).

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet
belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7
kap. 10 § föräldrabalken räknas härvid som löpande till en sjättedel. Om
mera innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som
stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Motiven framgår av följande departementschefsuttalande (prop. s.
134 f).

1 paragrafens andra stycke har i väsentlig överensstämmelse med beredningens
förslag tagits upp vissa regler om fördelning av innehållet belopp
vid konkurrens mellan två eller flera underhållsberättigade. Liksom nu gäller
föreslås till en böljan att vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade
innehållet beloppp skall fördelas efter de löpande bidragens
storlek (jfr 7 § andra stycket gällande InfL). Bidrag som avses i 7 kap.
10 § FB, s. k. förlossningskostnader, räknas härvid som löpande till en sjättedel.
Beredningen hade i det avseendet föreslagit en tolftedel. Ändringen
är föranledd av ett påpekande av exekutionsväsendets organisationsnämnd.
Nämnden har därvid framhållit, att beredningens förslag syntes

213

opraktiskt, då det i regel är fråga om obetydliga belopp. Enligt nämnden är
det lämpligare att omräkna sådant bidrag i månadsbidrag utifrån den tid för
vilken det har beräknats. Jag har ansett mig böra beakta nämndens synpunkter.

Förslaget föranledde inte något yttrande från lagrådets sida.

Vid den slutliga behandlingen i justitiedepartementet av förslaget ändrades
lydelsen av särregeln så att där stadgades, att förlossningskostnaderna
skulle räknas som löpande på sex månader. I statsrådsprotokollet ges ej
annan förklaring till ändringen än att det (prop. s. 229) sägs, att vissa redaktionellajämkningar
borde vidtas i lagtexten.

Vid inspektioner hos kronofogdemyndigheter har jag kunnat iakttaga att
myndigheterna brukat bokföra förlossningskostnaderna såsom belöpande
på sex månader från exekutionstitelns dag (ev. från dagen för domens lagakraftvinnande).
Såsom lagtexten slutligen utformades är det också naturligt
att hänföra kostnaderna till en sexmånadersperiod. Var i tiden de
sex månaderna skall ligga sägs inte i lagtexten och motiven ger ingen direkt
ledning. En analogi med vad som sägs i 5 § andra stycket gör det dock
ganska naturligt att låta perioden börja med den dag då bidraget blivit till
beloppet bestämt. Kronofogdemyndigheternas praxis är därför förklarlig.
Praxis underlättar också bokföringen av inflytande belopp.

Nu händer det allt emellanåt att förlossningskostnaderna inte kunnat indrivas
när sexmånadersperioden gått ut. Det förekommer då att kronofogdemyndigheten
även i fortsättningen låter förlossningskostnaderna få del i
inflytande belopp som om kostnaderna vore att anse som löpande bidrag.
En sådan tillämpning går inte väl ihop med lagtexten. Man kan möjligen
hävda att modern bör få räkna bidragen som löpande under sex effektiva
månader, dvs. att månader då intet influtit räknas bort. Men att ge henne
förmånen att få räkna bidragen som löpande under hur många månader
som helst kan svårligen förenas med lagtextens lydelse.

Enligt lagberedningens förslag skulle förlossningskostnaderna vid varje
fördelningstillfålle räknas som löpande till en tolftedel. Om endast litet inflöt,
kunde regeln komma i tillämpning under längre tid än ett år. Den enda
begränsningen låg i preskriptionsregeln i 5 § andra stycket.

När departementschefen med ändring av lagberedningens förslag lät förlossningskostnadema
först räknas som löpande till en sjättedel och sedan
som löpande på sex månader, var väl avsikten den att moderns ställning
skulle förbättras genom att hon fick ut större del av sitt bidrag vid varje
fördelningstillfålle. Fråga är emellertid om inte resultatet blivit det rakt
motsatta. Om nämligen förlossningskostnaderna skall anses löpande endast
under en period av sex månader eller möjligen under sex effektiva månader,
oavsett om de bildar en sammanhängande period, riskerar modem
att tiden går ut utan att hon fått full betalning. Även senare har hon möjlighet
att få ut sitt bidrag men då, om lagtexten skall tolkas enligt sin ordaly -

214

delse, endast enligt reglerna för restantier och detta innebär i realiteten att
hon riskerar att intet få. Ofta kan man ju inte ta ut av gäldenären mer än
som svarar mot löpande bidrag, stundom inte ens så mycket.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att lagtexten på denna punkt är
oklar och, vad värre är, tolkad efter orden leder till ett resultat som är socialt
otillfredsställande.

2. Stundom flyter det vid införsel in mera pengar än som erfordras för
täckande av löpande bidrag. I regel har de underhållsberättigade också
fordran på bidrag för förfluten tid (som ännu inte preskriberats enligt regeln
i 5 § andra stycket). Vad som inte åtgår för täckande av löpande bidrag
skall då gå till betalning av restantier och enligt 15 § andra stycket
tredje punkten gäller härvid att bidrag som stått ute längre har företräde
vid fördelningen.

Även här vållar förlossningskostnadema besvär. Kronofogdemyndigheterna
har bokfört kostnaderna såsom belöpande på en sexmånadersperiod
med början vid tiden för exekutionstitelns tillkomst. De ser det som naturligt
att räkna modems restantier som hänförande sig till samma tid (med
beaktande givetvis av eventuellt influten betalning) alltså så att t. ex. 100
kr. anses förfallna i januari, 100 kr. i februari osv. Regeln att bidraget skall
anses belöpa på sex månader hänför sig emellertid endast till den konkurrens
som föreligger när flera underhållsberättigade har fordran på löpande
bidrag. Det vore mera naturligt att anse förlossningskostnadema i sin
helhet förfallna till betalning på den dag då exekutionstiteln tillkom (eller
vann laga kraft), med andra ord att ta hänsyn till regeln i 5 § andra stycket
andra punkten. Emellertid torde inte heller denna tolkning vara riktig.
Förlossningskostnadema får i princip anses förfallna till betalning i anslutning
till tiden för nedkomsten (jfr vad som sagts ovan härom). Särregeln i
5 § andra stycket andra punkten gäller enligt lagens ord endast vid tillämpning
av preskriptionsregeln i första punkten. Särregeln har tillkommit för
att förbättra modems ställning, att göra det möjligt att låta införseln fortgå
längre än som följer av huvudregeln. Det vore därför föga rimligt att tillämpa
särregeln analogt på nu avsedda fall. Det skulle nämligen leda till en försämring
av modems ställning. Barnets bidrag anses förfallet till betalning i
anslutning till födelsen. Om modems bidrag anses förfallet på en senare tid
kan ju resultatet - förutsatt att preskription inte inträtt - bli det att barnet
anses ha äldre införselbar skuld än modem och följaktligen slår ut henne
vid fördelningen. Frågan när modems bidrag skall anses ha förfallit till betalning
får också betydelse när hon konkurrerar med annan underhållsberättigad
än barnet, t. ex. en frånskild hustm till barnafadern. Jag har sett
sådana fall.

Med skrivelse till riksskatteverket den 30 oktober 1975 överlämnade jag
en promemoria där nu berörda problem behandlades. Jag påpekade i skrivelsen
att reglerna i 5 § andra stycket och 15 § andra stycket införsellagen
var svårtolkade och kunde leda till oenhetlig tillämpning. Under framhål -

215

lande av att jag övervägde att föreslå ändring i 15 § andra stycket införsellagen
begärde jag riksskatteverkets yttrande i saken.

Verket svarade.

Riksskatteverket (RSV) delar den i remisskrivelsen angivna uppfattningen
att reglerna om införsel vid indrivning av sk förlossningskostnader är
svårtolkade och kan leda till oenhetlig tillämpning. Beträffande möjligheterna
att förbättra handläggningen av införsel för sådana kostnader skall
framhållas följande.

Den sk tvåårsregeln (”preskriptionsregeln”) avseende förlossningskostnad
i 5 § andra stycket införsellagen, innebärande att beloppet inte
skall anses vara förfallet till betalning förrän det bestämts till beloppet, är
välmotiverad. Då underhållsbidrag fastställts i dom bör tidräkningen anses
utgå från det tillfälle då domen vunnit laga kraft.

Fördelningsregeln i 15 § införsellagen, vilken innebär att förlossningskostnad
skall räknas som löpande i sex månader, bör tolkas så att en sjättedel
av bidraget i fördelningshänseende skall anses som löpande under varje
månad i den första sexmånadersperioden som bidraget kan drivas in genom
införsel. Bestämmelsen är oklar och kan leda till missuppfattning. Enligt
RSVs mening bör 15 § införsellagen ändras så att en sjättedel av förlossningskostnaden
vid samtliga fördelningstillfållen konkurrerar med övriga
bidrag med samma rätt som om det varit löpande bidrag. En bestämmelse
med detta innehåll skulle komma att överensstämma med vissa kronofogdemyndigheters
tillämpning av nu gällande regel. Dessutom synes
det vara motiverat att öka möjligheterna för mödrar att genom införsel erhålla
ersättning för förlossningskostnader. Härvid bör beaktas dels att
kostnaden är förhållandevis liten, dels att konkurrens oftast föreligger med
underhållsbidrag till barn, där moder har möjlighet att från barnavårdsnämnd
utfå bidragsförskott. Genom ändring av 3 kap 12 § lagen om allmän
försäkring gäller från den 1 januari 1974 att försäkrad förälder, som inte
förvärvsarbetar, i samband med barnsbörd har rätt till föräldrapenning.
Föräldrapenning utgår alltid med minst 25 kr per dag. Då någon bidragsform
som motsvarar bidragsförskott inte lämnas moder för förlossningskostnad
föreligger det ett intresse av att på det föreslagna sättet förbättra
modems möjlighet att utfå kostnaden.

Vid tillämpning av avräkningsregeln i 15 § införsellagen avseende tilldelning
av medel till äldsta skuld delar RSV uppfattningen i remisshandlingarna
att förlossningskostnad är förfallen till betalning i anslutning till tiden
för nedkomsten. Verket förordar en ändring av införsellagen innebärande
att förlossningskostnadema i detta hänseende anses vara i sin helhet förfallna
till betalning den dag då exekutionsurkunden tillkom (eller vann laga
kraft). Härvid erhålls en rutin som motsvarar den som förekommer vid införsel
för danska underhållsbidrag, vilka förfaller till betalning förskottsvis
i sexmånadersperioder. För sådana mål beräknas tiden för införselpreskription
med utgångspunkt från första dagen i sexmånadersperioden. I en
fördelningssituation omräknas dock bidraget till månadsbidrag (104 § utsökningskungörelsen).

Riksskatteverket delar min uppfattning, att reglerna i 15 § andra stycket
införsellagen i vad gäller de s. k. förlossningskostnadema är oklara och ägnade
att leda till otillfredsställande resultat. Verket föreslår att en sjättedel

216

av förlossningskostnadema vid varje fördelningstillfälle skall få konkurrera
med övriga bidrag med samma rätt som om det rört sig om löpande bidrag.
Vidare förordas, att förlossningskostnadema vid tillämpning av regeln
om äldsta skuld skall anses vara i sin helhet förfallna till betalning den
dag då exekutionsurkunden tillkom (eller dom vann laga kraft). Jag biträder
dessa förslag. I vad gäller regeln om äldsta skuld överensstämmer förslaget
visserligen inte helt med de synpunkter jag anlagt. Förslaget har
dock den obestridliga fördelen att vara redigt och enkelt att tillämpa.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens justitieombudsmän framlägger jag härmed detta förslag för Regeringens
övervägande.

* *

Det ifrågavarande lagrummet har erhållit ändrad lydelse genom lagen
den 23 juni 1976 (1976:624) om ändring i införsellagen. Ändringen består
däri att hänvisningen till 7 kap. 10 § föräldrabalken utgått till följd av att
reglerna om underhållsbidrag till ogift mor upphävts. Ärendet är därmed
slutbehandlat av regeringen.

Framställning till regeringen angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods

I en den 21 januari 1976 dagtecknad framställning till regeringen anförde
JO Lundvik följande.

Vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt i maj
1975 uppgavs för mig, att det var brukligt att sökanden i ärenden om återtagande
av dammsugare som sålts på avbetalning betalade vederbörande
kronoassistent 15-20 kr. per dammsugare i ersättning för att denne tog
hand om godset för sökandens räkning. Uppgiften härrörde från kronofogden
Rona Liming, som sade att hon tidigare tjänstgjort hos nio andra kronofogdemyndigheter
där också samma system tillämpades.

Jag infordrade yttrande från den inspekterade myndigheten angående
lämpligheten av förfarandet. Kronofogdemyndigheten svarade.

Vid återtagningsförrättning enligt avbetalningslagen tillämpas vid kronofogdemyndigheten
i Göteborg den praxis, som härrör ända från förste
stadsfogdens tid, att förrättningsman medtager återtaget gods om han har
möjlighet att transportera det i sin bil och om han överenskommit med sökanden
härom. Godset förvaras sedan i den förvaringslokal som myndig -

217

heten tillhandahåller för utmätt gods och för sådant avbetalningsgods, som
köpare avlämnat personligen hos myndigheten för att undvika besök av
personal därifrån.

För sitt arbete med att föra godset från förrättningsplatsen till bilen och
från bilen till förvaringsutrymmet och för att han upplåter sin bil till det ofta
dammiga och skrymmande godset erhåller förrättningsmannen av sökanden
ersättning på 15-20 kr. Storleken av ersättningen är beroende av
om förrättningsmannen anskaffat emballage till godset. I fråga om dammsugare
är detta oftast nödvändigt eftersom godset består av ett flertal delar.

Förfaringssättet har flera fördelar.

Omhändertagande av avbetalningsgods ingår inte i förrättningsmannens
tjänsteåliggande. I de fall han uppbär ersättning föreligger en överenskommelse
- vanligen en generell sådan - mellan sökanden och förrättningsmannen.

För förrättningsmannen skulle arbetsplaneringen försvåras om flertalet
sökanden i avbetalningsmål regelmässigt skulle inställa sig till förrättningen
för att omhändertaga gods. Arbetsplaneringen måste då göras upp med
vissa exakta tider. För förrättningsmannen skulle detta medföra antingen
väntetider eller fördubblade resvägar. Vid kronofogdemyndigheten i Göteborg
har en förrättningsman vanligen 20-25 förrättningar att verkställa per
förrättningsdag. Ett så stort antal skulle inte medhinnas. Verkställighetstidema
för målen överhuvudtaget skulle förlängas och till slut leda till krav
på ökade personalresurser.

Försök har gjorts under förste stadsfogdens tid att låta sökanden inställa
sig vid varje förrättning. Systemet medförde sådana nackdelar att det inte
gick att fortsätta.

För sökanden innebär förfarandet uppenbarligen väsentliga fördelar och
besparingar. Då förrättningsmannen medtager godset besparas sökanden
förutom tidsspillan utgifter för resor och - om ombud anlitas — arvode till
denne. Ofta skulle sökanden vara tvungen att inställa sig två gånger i samma
mål eftersom kronofogdemyndigheten i Göteborg inte anlitar låssmed
vid först utsatta förrättningsdagen. I ett stort antal fall anträffas dessutom
inte godset. Sökanden har då haft en helt onödig kostnad. Har sökanden
inställt sig till en förrättning torde han vara mindre benägen att medge köparen
anstånd med återtagning. Ur köparens synpunkt måste det ses som
en nackdel. Den besparing säljaren gör kommer i sista hand köparen till
godo. Vid vidräkning mellan säljare och köpare får säljaren räkna sig till
godo resekostnader, traktamente och ersättning för tidsspillan. Köparens
skuld till säljaren ökar med belopp motsvarande säljarens inställelsekostnader
och om ett tillgodohavande för köparen uppkommer minskar detta i
samma mån. Den ersättning förrättningsmannen erhåller begär sökanden
- såvitt jag känner till - aldrig att få räkna sig till godo vid vidräkningen.
Den slutliga kostnaden härför står sökanden alltså själv för.

Förfarandet har emellertid också nackdelar. I systemet ligger en viss fara
för missbruk på det sättet att en förrättningsman kan betinga sig en
oskäligt hög ersättning. Dessutom kan det för parterna förefalla stötande
eftersom gränsdragningen mellan tjänsteåliggande och ett privat åtagande
under en tjänsteutövning kan vara svår att förstå.

Förfarandet har dock övervägande fördelar och tillämpas också i stor utsträckning.
Lämpligen borde förfarandet därför regleras författningsmässigt
eller i kollektivavtal.

218

Härefter remitterades ärendet till riksskatteverket, som inkom med följande
yttrande.

I ärendet är fråga om förhållandet att förrättningsman tar hand om gods
som återtagits genom handräckning enligt avbetalningslagen, samt uppbär
ersättning för bl. a. transport och emballering av godset. Enligt riksskatteverkets
mening är det från såväl sökandens som kronofogdemyndighetens
synpunkter lämpligt att bibehålla det på många håll förekommande systemet
att förrättningsmannen i vissa fall tar hand om återtagen egendom och
transporterar den till kronofogdemyndighetens lokaler. Sökanden bereds
härigenom möjlighet att hämta egendomen vid för honom läglig tidpunkt. 1
de flesta fall är det dessutom närmare för sökanden att åka till kronofogdemyndighetens
lokaler, som ofta är centralt belägna, än att åka till gäldenärens
bostad. Om det skulle krävas att sökanden själv alltid är närvarande
vid förrättning och tar hand om återtaget gods, skulle ofta uppstå onödiga
kostnader för sökanden vilka ytterst skulle belasta gäldenären. Det förekommer
nämligen ofta att eftersökt gods inte anträffas. Vidare kan hinder
för genomförande av förrättningen föreligga på grund av att förrättningsmannen
av praktiska skäl inte kan bereda sig tillträde till gäldenärens bostad.
För kronofogdemyndighetens del underlättas planeringen av förrättningsresoma
om inte förrättningsmannen är bunden av alltför många förrättningstider.
Vanligen genomförs flera förrättningar samtidigt efter en
lämplig resplan. Gäldenärema erhåller underrättelse om en tidsperiod
inom vilken förrättning skall äga rum. Om sökande skall kallas för att omhänderta
återtaget gods, måste besked om exakt förrättningstid lämnas.
Har man fått bestämma flera tider till olika sökande och sedan någon eller
några förrättningar blir inställda pga betalning, anstånd eller återkallelse
innebär detta olägenheten att förrättningsmannen måste invänta övriga
förrättningstider.

I Åke Allenmarks Utsökningsrätt (s 54 f) har angetts att kronofogdemyndighet
beträffande transporten av godset skulle kunna tillerkänna förrättningsmannen
ersättning enligt kungörelsen ang resekostnadsersättning vid
tjänsteresa med egen bil m m (bilersättningskungörelsen). Sådan kostnad
får hos sökanden uttas i form av tilläggsavgift enligt exekutionsavgiftskungörelsen.
Allenmark nämner vidare att förrättningsmannen dessutom
skall kunna erhålla skälig ersättning för emballering och översändande av
gods. Om avbetalningsgods kan omhändertas vid förrättning, uppkommer
således frågan om ersättning för transporten skall utbetalas enligt bilersättningskungörelsen
eller om förrättningsmannen skall ha rätt att anse den
tjänst han gör sökanden som bisyssla och till följd härav uppbära särskild
ersättning från sökanden avseende hela uppdraget.

Enligt verkets mening måste åtskillnad göras mellan sådana åtgärder
som åligger förrättningsman enligt författning och sådana som inte är författningsreglerade
och således förutsätter överenskommelse med resp borgenär.
Som exempel på det förstnämnda fallet kan nämnas förrättningsmannens
omhändertagande av utmätt egendom. Enligt utsökningslagen
åligger det utmätningsmannen att i vissa situationer ta hand om utmätt
egendom och föra den till myndigheten. Härvid får det anses som ett tjänsteuppdrag
att anskaffa erforderligt emballage m.m. Vidare bör förrättningsman
tillerkännas särskild ersättning enligt bilersättningskungörelsen
för transporten. Ett omhändertagande av avbetalningsgods är däremot inte
en tjänsteangelägenhet, då lagstadgad skyldighet att ta vård om egendom i

219

samband med handräckningsförfarandet inte föreligger. Denna skillnad
medför att man inte förhandlingsvägen kan lösa ersättningsfrågan. Det är
inte främmande i svensk statsförvaltning att tjänsteman har extrauppdrag i
anslutning till sin verksamhet. Som exempel kan nämnas det rapporteringssystem
över bl. a. meddelade betalningsförelägganden och lagsökningsutslag
som sedan länge förekommit hos domstolarna. Verket anser
för sin del att förrättningsmannen efter överenskommelse med sökande
bör ha rätt att mot särskild ersättning till skäligt belopp befatta sig med
godset.

Det är viktigt att information sprids till sökandena om att statsverket inte
bär ansvar för eventuellt uppkommen skada på godset i samband med
att förrättningsman tagit hand om det för sökandens räkning. Verket anser
nämligen att anspråk på ersättning enligt skadeståndslagen inte kan riktas
mot statsverket för sådan skada. Mot bakgrund härav synes det lämpligt
att förrättningsmän som omhändertar gods har särskild ansvarsförsäkring.

Jag vill till en början nämna att jag kommit i beröring med närliggande
problem i ett tidigare ärende, återgivet i JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 378.
Ärendet rörde frågan om sökanden måste vara närvarande vid återtagandet.
Jag sade i mitt beslut bl. a. att situationer förekom där förrättningen inte
kunde genomföras utan sökandens närvaro. Jag nämnde dels fall där
godset var svårt att identifiera, dels fall där godset på grund av sin storlek
inte rimligen kunde tagas om hand av utmätningsmannen. Att det förekom
att förrättningsmannen transporterade bort godset för sökandens räkning
mot betalning var icke nämnt i ärendet. Att en sådan praxis skulle förekomma
har hitintills varit helt okänt för mig.

Jag kan inte känna annat än den största olust inför det system som tilllämpas
i Göteborg och tydligen också inom åtskilliga andra kronofogdedistrikt.
Att förrättningsmannen mot betalning tillhandagår handräckningssökanden
på antytt sätt innefattar en enligt min mening olämplig sammanblandning
av tjänsteutövning och privatuppdrag.

Jag kan här nämna, att jag senare under år 1975 inspekterade kronofogdemyndigheten
i Karlskrona och där fick veta, att man tidigare tillämpat
den ordningen att det vid förrättningen medföljande vittnet tog hand om
dammsugare och fraktade dem till en expressbyrå mot en ersättning av 15
kr. Från ingången av år 1974 hade systemet dock avvecklats. Bokverk och
småsaker togs om hand utan ersättning och i övrigt fick sökanden själv
frakta godset.

Om systemet att anlita förrättningsvittnet för ändamålet vill jag säga att
det är föga bättre än att låta förrättningsmannen ombesörja saken eftersom
vittnet regelmässigt är någon hos kronofogdemyndigheten anställd.

Enligt min mening vore det mest tilltalande att det åläggs förrättningsmannen
som en tjänsteplikt att omhändertaga godset när så är praktiskt genomförbart
(jfr tillvägagångssättet vid utmätning). Den ökade kostnad som
uppkommer för statsverket kan kompenseras genom ändringar i exeku -

220

tionsavgiftskungörelsen. Däremot bör det enligt min mening inte få förekomma
att förrättningsman eller vittne betingar sig själv ersättning av sökanden.

Skulle det nu på många håll tillämpade systemet till äventyrs anses kunna
få bestå, borde någon reglering därav ske eller åtminstone någon kontroll
skapas däröver att icke oskäliga avgifter uttagas. Ytterst drabbar ju
avgifterna köparna, om inte på annat sätt så genom att avbetalningspriserna
blir högre.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens justitieombudsmän får jag härmed framlägga berörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Regeringen kan finna framställningen föranleda.

Skattskyldig som blivit dubbeltaxerad har besvärat sig häröver och
betalat den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen.
Kronofogdemyndigheten har trots inblick i förhållandena vid
upprepade tillfällen sökt indriva den skatt som föranleddes av den
andra taxeringen. Kritik av myndighetens åtgärder

Vid 1968 års taxering åsattes Annika B. av taxeringsnämnden i Stockholms
fögderis 40:e särskilda taxeringsdistrikt taxeringar till statlig och
kommunal inkomstskatt med 4650 resp. 9150 kr. Hos dåvarande prövningsnämnden
yrkade sedermera vederbörande taxeringsintendent att hon
skulle taxeras i Engelbrekts församling för motsvarande belopp. Han åberopade
därvid (felaktigt) att hon inte åsatts någon taxering. Prövningsnämnden
beslöt den 30 juni 1969 att bifalla intendentens yrkande. Annika
B. anförde besvär över sist nämnda beslut och anförde att hon blivit dubbeltaxerad.
Den 29 mars 1973 undanröjde kammarrätten det överklagade beslutet
och överlämnade handlingarna till länsskatterätten för prövning.
Kammarrätten uttalade därvid att Annika B. påförts taxering i Stockholm
— utom genom överklagade beslutet — jämväl av taxeringsnämnden i 40:e
särskilda taxeringsdistriktet och att det ankom på skatterätten att vidtaga
erforderlig rättelse. Den 10 mars 1975 undanröjde länsskatterätten den av
taxeringsnämnden i 40:e särskilda taxeringsdistriktet åsätta taxeringen och
fastställde taxeringen i Engelbrekts församling.

I följd av den sedermera undanröjda taxeringen hade Annika B. debiterats
kvarstående skatt, som jämte restavgift uppgick till 851 kr., vilket belopp
fullbetalts till kronofogdemyndigheten den 12 december 1969. I följd
av prövningsnämndens taxeringsbeslut i juni 1969 påfördes hon tillkommande
skatt om 821 kr., som restfördes. Sedermera beviljade lokala skattemyndigheten
anstånd med erläggande av den tillkommande skatten till
dess två månader förflutit från den dag, då kammarrätten fattade det beslut
varav skattens storlek berodde.

221

I en klagoskrift till JO uppgav Annika B. följande. Under den tid skattefrågan
varit föremål för domstolarnas prövning hade hon med jämna mellanrum
fått kravbrev från kronoassistenten Börje Allebeck. Hon hade varje
gång förklarat saken för honom, varefter kravet uppskjutits. Trots att Allebeck
fått reda på kammarrättens beslut hade han den 30 juli 1974 sänt ut ett
nytt kravbrev. Kravet upprepades i december samma år. Kort därefter
togs henne tillgodoförd överskjutande skatt om 602 kr. i mät för gäldande
av ”skulden”. I början av år 1975 meddelade Allebeck att utmätning skulle
ske för resterande 200 kr., trots att han sade sig veta att det inte fanns någon
skuld. Hon kontaktade då Allebecks chef som lovade att saken skulle
ordnas upp. Utmätningen drogs tillbaka. I april, således efter det att länsskatterätten
undanröjt den felaktiga taxeringen, kom emellertid Allebeck
oanmäld hem till henne och började ställa frågor om hennes tillgångar och
levnadsförhållanden. Det såg ut som om avsikten var att avskriva hennes
skuld i brist på tillgångar.

Efter remiss inkom kronofogdemyndigheten med yttrande vari anfördes
bl. a. följande. När Allebeck första gången fick ärendet omhand, fanns en
anteckning om anstånd på indrivningskortet. Kammarrättens beslut hade
sedan av vederbörande tjänsteman på kronofogdemyndigheten uppfattats
som ett slutligt avgörande angående skattens storlek som medförde att anståndet
inte längre skulle gälla. Uppgiften på centralregisterbandet om anståndet
fick därför utgå. På det vid nästa datakörning framställda indrivningskortet
fanns inte längre uppgift om anstånd. Allebeck krävde då Annika
B. på det resterande beloppet. Den 17 april 1974 hade Allebeck antecknat
att enligt telefonsamtal med vederbörande taxeringsintendent
skatteärendet skulle slutbehandlas inom den närmaste tiden. 1 augusti
samma år sände han ut ett nytt krav, som förutom nu ifrågavarande skuld
även upptog kvarstående skatt enligt 1973 års taxering. Annika B. betalade
in den kvarstående skatten och bad i ett brev Allebeck att beträffande den
tillkommande skatten ordna saken med skatterätten. - Den tillgångsundersökning,
som Allebeck i januari månad 1975 bestämt sig för att göra, inställdes
på grund av en ren skälighetsbedömning. - Den 18 mars samma år
hade Allebeck på nytt kontakt med skattemyndigheterna och upplystes då
om att ärendet troligen skulle avgöras inom en månad. - Den 17 april gjorde
Allebeck oanmäld hembesök hos Annika B. Hans avsikt var i första
hand att få till stånd ett samtal med henne, i andra hand göra en tillgångsundersökning
för att eventuellt kunna anmäla skatten till avskrivning. Annika
B. vägrade emellertid att besvara hans frågor och hänvisade till skatterättens
beslut den 10 mars. Allebeck fann då för gott att avbryta förrättningen.
Ytterligare indrivningsåtgärder var f. n. inte aktuella, då Annika B.
på grund av länsskatterättens beslut torde komma att få en restitutionsfordran,
vilken troligen skulle komma att kunna utnyttjas för kvittning mot
den resterande skulden, 253 kr. - Möjligen hade kronofogden kunnat taga

222

initiativ för att få till stånd ett nytt anståndsbeslut gällande till dess länsskatterätten
beslutat i det av kammarrätten överlämnade ärendet.

Annika B. inkom med påminnelser.

Ärendet avgjordes den 6 maj 1976 av JO Lundvik som därvid anförde.

Att en skattskyldig som av misstag blivit påförd dubbel taxering också
krävs på dubbel skatt av en myndighet som har kännedom om felaktigheten
är otillfredsställande. I Annika B:s fall komplicerades situationen av att
den erlagda skatten avsåg den sedermera undanröjda taxeringen och att således
det krav varom är fråga gällde skatt på grund av en taxering som ej
ändrades. Förhållandet - som av kronofogdemyndigheten starkt understryks
- utgör emellertid enligt min åsikt inte någon fullgod ursäkt för
myndighetens handlande.

Enligt 49 § 3 mom. dåvarande uppbördsförordningen fick anstånd meddelas
att gälla längst intill dess två månader förflutit från dagen för beslut
med anledning av besvären. Lokala skattemyndigheten beslöt beträffande
Annika B. att anståndet skulle gälla till dess två månader förflutit från den
dag då kammarrätten fattat det beslut varav skattens storlek berodde. Då
kammarrätten med hänvisning till att dubbeltaxering förelåg överlämnade
ärendet till länsskatterätten, är det förklarligt att det uppstod tvekan om lokala
skattemyndighetens anståndsbeslut fortfarande gällde. Tydligen var
det en underordnad tjänsteman hos kronofogdemyndigheten som strök anteckningen
om anstånd. Jag vill inte lasta myndigheten för att så skedde.
För Allebeck, däremot, måste det, efter det att han fått vetskap om kammarrättens
beslut, ha stått klart att en situation alltjämt förelåg där anstånd
med betalningen borde äga rum. Att han vid sådant förhållande gick vidare
med olika indrivningsåtgärder var, om än formellt sett författningsenligt,
dock i sak olyckligt. Han borde åtminstone ha verkat för att nytt anstånd
gavs. Särskilt olyckligt var hans besök hos Annika B. den 17 april 1975, således
vid en tid då taxeringsfrågan, enligt vad han en månad tidigare inhämtat
från länsskatterätten, borde varit avgjord. Åtgärden att i detta skede
av handläggningen påbörja en tillgångsundersökning för att eventuellt
avskriva skatten på grund av bristande tillgångar har Annika B., enligt min
mening med allt fog, uppfattat som för sig kränkande.

Jag kan slutligen inte undgå att rikta viss kritik mot Allebecks chef, t. f.
kronofogden Bo Johansson. Johansson var åtminstone i januari 1975 införstådd
med förhållandena men synes inte ha vidtagit åtgärder för att reda
upp saken och förhindra ytterligare indrivningsförsök.

Fråga om förutsättningar förelegat för återtagande av avbetalningsgods.
Betydelsen av delbetalning från köparens sida

Av 2 § första stycket lagen om avbetalningsköp framgår, såvitt nu är i
fråga, att säljaren kan påkalla återtagning av godset om köparen forsum -

223

mat sin betalningsskyldighet och försummelsen avser belopp, som utestått
oguldet i minst 14 dagar utöver förfallodagen och uppgår till minst en tiondedel
av avbetalningspriset eller, när fråga är om två eller flera poster, till
minst en tjugondel därav.

Vidare är i 2 § andra stycket utsagt att, om köparen efter utgången av
den i första stycket angivna fristen men innan godset återtages erlägger belopp
som ej betalats i rätt tid jämte ränta och kostnadsersättning, säljaren
inte får taga godset åter om det skulle vara obilligt med hänsyn till vissa i
lagrummet närmare angivna omständigheter.

Slutligen är i 6 § stadgat att om säljaren yrkat att återfå godset, det icke
får återtagas om köparen på en gång betalar vad säljaren enligt 4 § har att
fordra (ogulden del av köpeskillingen med viss reduktion av oförfallna
poster jämte ränta, gottgörelse för försäkringspremie m. m.).

Nämnas kan också att utmätningsman enligt 12 § under särskilda förutsättningar
kan medge anstånd med verkställigheten under viss tid.

Philipsons i Vänersborg Bil AB sålde den 15 februari 1974 en personbil till
Hannu Törmänen för 43 919 kr. Av köpeskillingen skulle, såvitt nu är i fråga,
1 200 kr. betalas den sista juli 1975 och lika stort belopp den sista augusti
1975.

I en ansökan som inkom till kronofogdemyndigheten i Trollhättans distrikt
den 30 september 1975 begärde Philipsons i Vänersborg Bil AB återtagning
av bilen under anförande att Törmänen inte betalat de i juli och
augusti 1975 förfallna beloppen. Kronofogdemyndigheten fick sedermera
veta, att Törmänen betalat juliposten den 29 september och avvisade den
10 oktober 1975 ansökningen om bilens återtagande enär förutsättningarna
för återtagning enligt 2 § lagen om avbetalningsköp ej var uppfyllda
(augustiposten uppgick ju icke till en tiondedel av avbetalningspriset).

Philipsons i Vänersborg Bil AB besvärade sig hos länsstyrelsen i Älvsborgs
län och framhöll att ansökningen var dagtecknad den 26 september
1975 alltså flera dagar innan Törmänen betalade. Eftersom augustiposten
fortfarande var ogulden hade kronofogdemyndigheten ej bort avvisa ansökningen.

I beslut den 12 november 1975 uttalade länsstyrelsen att sedan bolaget -innan återtagning verkställts — frivilligt mottagit amortering för juli månad,
förutsättningarna för återtagning enligt 2 § första stycket lagen om avbetalningsköp
inte längre förelåg. Länsstyrelsen lämnade på grund därav
bolagets besvär utan bifall.

I skrivelse, som kom in till JO den 25 november 1975, hävdade Philipsons
Automobil AB att länsstyrelsens tolkning av 2 § lagen om avbetalningsköp
var felaktig samt anhöll om JO:s uttalande i frågan.

Ärendet remitterades till kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen för
yttrande beträffande de närmare överväganden som legat bakom myndigheternas
ställningstagande.

Härefter begärdes riksskatteverkets yttrande i saken efter hörande av

224

ett lämpligt antal länsstyrelser och kronofogdemyndigheter om deras uppfattning
i den fråga ärendet gällde. Efter att ha inhämtat yttranden i frågan
från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus
län ävensom från kronofogdemyndigheterna i Eslövs, Huddinge, Karlskoga,
Mariestads, Piteå och Stockholms distrikt svarade verket:

En förutsättning för att handräckning skall kunna meddelas är att det uppenbarligen
(11 § första stycket) föreligger sådan betalningsförsummelse
som sägs i 2 § första stycket. Försummelsen måste fortfarande föreligga
den dag ansökningen kom in till kronofogdemyndigheten. Är vid denna tidpunkt
förutsättningen uppfylld, kan köparen därefter enligt verkets mening
inte hindra att godset återtas genom att göra betalningar som inte täcker
vad säljaren enligt 4 § har att fordra. En annan sak är att utmätningsmannen
kan finna att förutsättningar föreligger för att medge anstånd med
verkställigheten (12 §).

I det för JO:s bedömning föreliggande ärendet hade ansökningen om
handräckning daterats den 26 september 1975 och kommit in till kronofogdemyndigheten
den 30 september. Enligt därefter av säljaren lämnad uppgift
hade köparen erlagt - och säljaren mottagit - delbetalning redan den
29 september 1975. Betalningen var av den storleksordningen att betalningsförsummelse
enligt 2 § första stycket inte förelåg den 30 september.
På grund härav anser riksskatteverket det slut vartill kronofogdemyndigheten
och länsstyrelsen kommit vara riktigt.

Klaganden inkom med genmäle.

Ärendet avgjordes av JO Lundvik den 13 maj 1976, därvid JO anförde
följande.

Om de i 2 § första stycket lagen om avbetalningsköp angivna förutsättningarna
för godsets återtagande är uppfyllda och säljaren påkallat handräckning,
har köparen alltjämt viss möjlighet att förhindra verkställighet.
Av 6 § följer nämligen att godset inte får återtagas om köparen på en gång
betalar vad säljaren har att fordra, både förfallna och ännu icke förfallna
poster, med den reduktion av förfallna poster som anges i 4 § och med den
grund i övrigt för beräkning av säljarens fordran som stadgas i samma paragraf.
Vidare framgår av 2 § andra stycket, att köparen under de där angivna
särskilda förutsättningarna kan förhindra godsets återtagande genom
att betala vad som utestår oguldet jämte ränta och kostnadsersättning.
Erinras kan också om regeln i 12 § om möjlighet för utmätningsman att
medge anstånd med verkställighet, en regel som har samband med stadgandet
i 2 § andra stycket. Att märka är nu, att det för tillämpning av 6 §
eller 2 § andra stycket inte räcker med en delbetalning. Åberopande av 6 §
förutsätter att köparen betalar allt vad säljaren har att fordra med angiven
beräkningsgrund och i det fall som avses i 2 § andra stycket måste köparen
betala allt som utestår förfallet.

225

Av det anförda följer, så som jag bedömer saken, att en delbetalning som
göres efter utgången av den tidsfrist som anges i 2 § första stycket och sedan
säljaren påkallat handräckning hos utmätningsman för godsets återtagande
inte kan medföra att återtagandet förhindras. Jag är härutinnan helt
ense med riksskatteverket.

Annorlunda förhåller det sig, om delbetalningen göres — och accepteras
— innan säljaren ännu vänt sig till utmätningsman. Mottagandet av en delbetalning,
så stor att vad som utestår oguldet inte längre svarar mot villkoren
i 2 § första stycket, anses nämligen i detta läge liktydigt med ett avstående
från säljarens sida från att påkalla handräckning.

1 det nu aktuella fallet gjordes delbetalningen i tiden mellan det säljaren
avsände sin framställning till utmätningsman och handlingens framkomst.
Någon regel i lag eller författning, som direkt tar sikte på hur ett sådant fall
skall behandlas finns inte. Goda skäl kan anföras för att det bör vara tiden
för handlingens framkomst som är avgörande. Detta står bäst i överensstämmelse
med allmänna processrättsliga grundsatser. Sålunda är det i 13
kap. 4 § rättegångsbalken stadgat, att talan (i tvistemål) skall anses väckt,
då ansökan om stämning inkom till rätten, eller, om stämning ej erfordras,
då talan framställdes inför rätten. I 45 kap. 1 § och 47 kap. 1 § ges för
brottmål liknande regler. Också rent praktiska skäl kan anföras för att det
är tiden för framkomsten som bör vara avgörande. Bl. a. är det i allmänhet
endast denna tidpunkt som lätt och säkert kan fastställas. Jag delar därför
även på denna punkt riksskatteverkets uppfattning.

Av vad jag här sagt följer att jag inte vill kritisera kronofogdemyndigheten
eller länsstyrelsen för det slut de kom till i det aktuella fallet.

Vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall iakttagas reglerna
om försäljning av utmätt rättighet

Dödsboet efter Gustav Haglund ägde en andel i Kvarteret Börsen AB &
Co, Kommanditbolag. För uttagande av restförda skatter och annan dödsboets
skuld tog kronofogdemyndigheten i Vänersborgs distrikt i mät bolagsandelen.

Andelen såldes därefter den 16 april 1975 på exekutiv auktion för 14 196
kr.

I en skrivelse, som kom in till JO den 28 januari 1976, klagade dödsboet
över den exekutiva försäljningen. Som skäl för klagomålen anfördes väsentligen
att dödsboet aldrig fått någon kallelse till auktionen samt att kronofogdemyndigheten
sålde bolagsandelen - som lågt räknat hade ett värde
på 700000 kronor - för endast 14 196 kronor.

15 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

226

Ärendet remitterades till kronofogdemyndigheten för yttrande. Efter att
ha inhämtat yttrande från den ansvarige förrättningsmannen, numera kronofogden
i Alingsås distrikt Tommy Brodin, avgav myndigheten svar. Häri
anfördes bl. a. följande.

Av bolagets senaste årsredovisning, som avsåg verksamhetsåret 1 oktober
1972-30 september 1973 framgick att bolaget gått med förlust med
156730 kr. Balansräkningen visade, att av insatskapitalet återstod för Gustav
Haglunds del endast 38267 kr. Årsredovisningen för tiden 1 oktober
1973-30 september 1974 var ännu inte klar vid undersökningstillfället.

Byggmästare Johannes Nilsson, Uddevalla, har på förfrågan i november
1974 uppgett, att Haglunds dödsbo inte klarat av sin del i kommanditbolagets
omkostnader. Bolaget hade därför en fordran hos dödsboet på 70320
kr. jämte ränta. Dessutom var dödsboet skyldigt 61 133 kr. varav 16008 kr.
i obetald hyra, 17667 kr. avseende lån och 27468 kr. i kapitalunderskott.
Med hänsyn till vad som således framkommit angående lönsamheten av
kommanditbolagets verksamhet och dödsboets ekonomiska förhållande
till bolaget ansågs det osäkert, om den utmätta bolagsandelen överhuvud
taget hade något värde. Bolaget hade under en längre tid försökt sälja dess
huvudsakliga tillgång, en bostads- och affärsfastighet i Melleruds centrum.
Bolagsandelens värde var direkt avhängigt av om och till vilket pris en försäljning
skulle kunna ske. Vid tidpunkten för den exekutiva auktionen på
bolagsandelen var det känt att försäljningsansträngningarna hade misslyckats.
Med hänsyn härtill kan det inte anses sannolikt, att avsevärt högre
köpeskilling än den vid auktionen bjudna och godtagna om 14 1% kr. skulle
kunna uppnås.

Ifråga om meddelandet till dödsboet om den utsatta auktionen kan följande
anföras. Det tillhör de normala rutinerna hos kronofogdemyndigheten
att sända kopia av auktionskungörelsen till gäldenären och i enskilda
mål även till borgenären samt till den förrättningsman som skall förbereda
auktionen och eventuellt hålla den. Som Brodin framhållit i sitt yttrande
är kronofogdemyndigheten inte skyldig att underrätta parterna i utsökningsmål
om exekutiv auktion, utom när försäljning skall ske av fordran
eller rättighet (91 § utsökningslagen).

Det bör anmärkas att vid den nu aktuella auktionen såldes även egendom
som utmätts för andra gäldenärers skulder. Olyckligtvis har i nämnda
underrättelse och i kungörelsen bolagsandelen angetts med ”1 st andel i
dödsbo” i stället för dödsboets andel i kommanditbolaget. Det får betraktas
som ett rent skrivfel, om än ett mycket beklagligt sådant. Brodin har till
mig uppgett, att han vid auktionen bjöd ut ”Gustaf Haglunds dödsbos andel
i Kvarteret Börsen AB & Co Kommanditbolag”. I auktionsprotokoll^

har visserligen angetts: ”Därefter utropades dödsboandelen ...”.

Brodin har till mig uppgett, att han även här har skrivit fel.

Dödsboet kom in med genmäle.

Vid ärendets avgörande den 1 april 1976 anförde JO Lundvik följande.
Vad först angår påståendet att försäljningen av bolagsandelen skett till
underpris, vill jag säga följande. Enligt 93 § 2 mom. utsökningslagen får in -

227

rop ej godtas om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den
bjudna kan uppnås. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet måste det
ha framstått som i hög grad ovisst om ett väsentligt högre bud skulle kunna
erhållas. Auktionen kan därför på denna punkt lämnas utan anmärkning.

Vidkommande ärendet i övrigt vill jag först framhålla att den egendom
saken angår (andelen i kommanditbolaget) hör till kategorin rättighet.

Rörande kungörandet av exekutiv försäljning i ett fall som det förevarande
gäller följande. Enligt 91 § utsökningslagen skall auktion på rättighet
kungöras minst fjorton dagar innan auktionen hålles och skall tillika, där så
kan ske. inom samma tid särskilda underrättelser avsändas med posten till
borgenären och gäldenären. Av 55 § utsökningskungörelsen framgår att
underrättelserna får sändas i vanliga tjänstebrev.

Jag saknar anledning betvivla riktigheten av kronofogdemyndighetens
uppgift att underrättelse sänts till dödsboet. Att underrättelsen inte nådde
fram till adressaten bör icke läggas myndigheten till last.

Emellertid framgår av handlingarna att annat fel förelupit vid förfarandet.
Auktionen kungjordes i ortstidning den 8 april 1975, alltså endast åtta
dagar före auktionsdagen mot påbjudna 14 dagar. Mycket talar för att ej
heller underrättelserna till borgenär och gäldenär utgått i tid. Huru därmed
förhåller sig kan dock lämnas därhän. Felet med kungörandet är ensamt
för sig allvarligt och exempel finns i rättspraxis på att auktion vid sådant
förhållande undanröjts efter besvär (se NJA 1922 s. 57 och JO:s ämbetsberättelse
1951 s. 119).

Det bör tilläggas att kungörandet var felaktigt i ännu ett avseende. Som
kronofogdemyndigheten också vidgått fick den utmätta bolagsandelen en
missvisande redovisning i annonsen angående försäljningen.

Någon tid för överklagande av auktion på utmätt lös egendom är icke
stadgad. Dödsboet har alltså alltjämt möjlighet att överklaga, vilket bör
ske hos överexekutor (länsstyrelsen i Älvsborgs län). Med hänsyn härtill
och till det pris som trots allt vid auktionen uppnåddes företar jag ej vidare
åtgärd.

228

Taxering och uppbörd

Betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör om ett
frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning
enligt 21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av oriktig
uppgift; jfr reglerna om skattetillägg

I ett brev till JO framförde Lars Jonsson klagomål bl. a. mot taxeringsintendenten
vid länsstyrelsen i Stockholms län Bengt Welin. Jonsson menade
att Welin felaktigt vägrat godtaga vissa av Jonsson uppgivna omkostnader i
förvärvskällan rörelse vid 1973 års taxering.

Länsskatterättens i Stockholms län akt rörande ifrågavarande taxering
inlånades till JO. Av akten framgick bl. a. följande.

I sin allmänna självdeklaration uppgav Jonsson nettointäkt av rörelse till
1 188 kr. Taxeringsnämnden gjorde en kontantberäkning som utvisade underskott.
Taxeringsnämnden taxerade därefter Jonsson ”efter skön med
ett såsom skäligt belopp om 20000 kr.”. Härvid antecknade nämnden på
självdeklarationens första sida nettointäkten av rörelse till 21 188 kr. Jonsson
besvärade sig över taxeringen hos länsskatterätten.

Lokala skattemyndigheten i Sollentuna fögderi påförde Jonsson skattetillägg
med 50 procent av den skatt som belöpte på 18532 kr. vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt. Jonssons taxerade inkomster till
statlig respektive kommunal inkomstskatt hade uppgått till 18 530 kr. resp
19070 kr. (i oavrundade belopp 18 532 kr. resp. 19072 kr.).

I anledning av Jonssons besvär hos länsskatterätten företogs taxeringsrevision.
I en revisionspromemoria dagtecknad den 28 augusti 1974 anförde
vederbörande revisor bl. a. följande. Jonssons rörelse avsåg bilreparationer
och försäljning av bilgummi. Lagerinventeringslistor saknades. Vid
granskningen ställdes följande material till förfogande: utgiftsverifikationer,
fem postgirotalonger, en förteckning över sålda bildäck samt en sammanställning
över inkomster och utgifter. Enligt uppgift skulle det ha funnits
ytterligare en förteckning över inkomster av reparationer men denna
hade enligt Jonsson förkommit. Jonsson hade uppgivit att fakturor ej utfärdats
till kunderna men att kvitto utskrivits på begäran. Som svar på kontantberäkning
hade Jonsson angivit att bilförsäljning skett under år 1972
för 5 000 kr. På telefonförfrågan hade han senare preciserat försäljningen
genom att ange att det var två bilar som sålts till ett sammanlagt värde av
5 500 kr. Då bilarna torde ha reparerats "re försäljningarna varvid verktyg
och material i rörelsen använts, torde inkomsterna vid försäljningarna böra
betraktas som rörelseinkomster och upptas till beskattning. Upprättad
kontantberäkning utvisade ett kont: ‘.överskott på 14919 kr. Jonsson syn -

229

tes kunna ha haft medel till bestridande av sina kontanta levnadskostnader.
Såsom sammanfattning anförde revisorn följande:

Nettointäkten synes på grund av vad som redovisats kunna beräknas enligt
följande:

Bruttointäkter 16210 kr.

Varukostnader ./.11718 kr.

Driftkostnader

(inkl. värdeminskning) ./. 3 356 kr.

Varulagerförändring

(25800 ./. 29500=) + 3700 kr.

Nettointäkt 4836 kr.

Det bör dessutom ifrågasättas om inte intäkterna vid avyttringarna av
två st. bilar på tillhopa 5 500 kr. bör bedömas som rörelseinkomst. I övrigt
har vid granskningen inte framkommit sådana omständigheter som synes
kunna motivera en skönsmässig höjning av nettointäkterna av rörelsen.

Revisionspromemorian utsändes till Jonsson för yttrande. Jonsson inkom
emellertid ej med erinringar.

Taxeringsintendenten Welin anförde i en skrivelse dagtecknad den 11
oktober 1974 och rubricerad såsom ”SANKTIONS A VGIFT YTTRANDE/BESVÄR”
följande.

Härmed avges följande yttrande över besvär som den skattskyldige anfört
över taxeringsnämndens beslut angivna år. Jämväl avges yttrande
över påfört skattetillägg.

Räkenskaperna för den av klaganden bedrivna rörelsen har varit föremål
för taxeringsrevision. Enligt en därvid upprättad granskningspromemoria
har följande framkommit. Verksamheten avser dels bilreparationer dels
ock försäljning av bilgummi. Försäljning av bilar efter reparation på verkstaden
har under 1972 skett till ett värde av 5 500 kronor. Detta belopp bör
därför inräknas i rörelsens resultat.

Rörelsens bruttointäkter avseende reparation och försäljning av bilgummi
har beräknats till 16 210 kronor. Varukostnadema bör efter justering för
felsummering på 235 kronor och för visst dubbelavdrag på 3 377 kronor
upptas till 11718 kronor (exklusive mervärdeskatt). I deklarerade driftskostnader,
3 863 kronor, ingår mervärdeskatt med 507 kronor, varför avdragsbeloppet
bör godtas med 3 356 kronor. Varulagret bör upptas med ytterligare
3 700 kronor (25 800 ./. 29 500).

Nettointäkten bör därvid med undanröjande av taxeringsnämndens ifrågavarande
skönstaxering beräknas till (16210 ./. 11718 ./. 3 356 + 3700 =
4836 + 5 500 =) 10330 kronor mot deklarerade 1 188 kronor.

I anslutning till vad jag ovan anfört bör underlaget för påfört skattetillägg
nedsättas till (10330 ./. 1 188 =) 9 140 kronor.

Jonsson anförde i erinringar bl. a. följande: ”Jag invänder mot följande
att bilen som sålts för 3 500 kr. göres avdrag för inköp av denna samt övri -

230

ga omkostnader såsom bilskatt, besiktning ges. Däck beg. samt motor, karossdel,
hyra, värmeagg. då detta ej är uppsatt som utgifter på rörelsen.
Omkostnader är 3 230 kr. Vinst är således 270 kr.” Vidare uppgav Jonsson
att han haft driftkostnader utöver de vid taxeringsrevisionen iakttagna.

I ytterligare en skrift som inkom till länsstyrelsen anförde Jonsson erinringar
i ärendet. Welin tog del därav och vidhöll sina tidigare yrkanden.

Länsskatterätten meddelade beslut i ärendet den 13 mars 1975 under
§ 50387. I protokollsutdraget betecknades Jonsson samt taxeringsintendenten
såsom klagande/sökande. I länsskatterättens beslutsrecit redovisades
bl. a. vad vederbörande taxeringsintendent ”i avgivet yttrande och i
egna besvär” anfört i målet. Vidare redovisades Jonssons invändning rörande
beräkningen av intäkter vid avyttring av bilar. Länsskatterätten
meddelade följande beslut.

Vad i målet förekommit ger vid handen att lämnad deklaration icke kan
läggas till grund för beräkning av rörelsens nettointäkt.

Enligt den utredning som förebragts beslutar länsskatterätten att nettointäkten.
med ändring av taxeringsnämndens beslut, skall vid Jonssons
taxeringar upptas till 10330 kr.

I enlighet härmed och med rättelse av i taxeringsintendentens yttrande
förelupen felräkning vid taxeringen till kommunal inkomstskatt bestämmer
länsskatterätten taxeringarna på sätt framgår av protokollets första sida.

Underlaget för skattetillägg nedsätts till 9 140 kr.

I en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria redogjordes
för vad som ovan intagits, varefter bl. a. följande frågor ställdes.

1. Taxeringsintendenten synes ha tillstyrkt att skönstaxeringen skulle
undanröjas men att rörelseinkomsten skulle bestämmas till högre belopp
än den i deklarationen upptagna. Enligt taxeringsintendentens mening
skulle skattetillägget ”nedsättas”. Varför detta skulle ske och vilken
grund taxeringsintendenten därvid åberopade framgår dock inte av yttrandet
i målet. Fråga synes dock inte vara om nedsättning av skattetillägg i
den mening som avses i 116 § i taxeringslagen utan om byte av grund för
skattetillägget. Skall taxeringsintendentens yttrande tolkas så att denne
anfört besvär ifråga om skattetillägget och därvid yrkat att skattetillägget
skulle utgå på grund av att Jonsson lämnat oriktig uppgift i deklarationen
rörande beloppet 9 140 kr. eller således på annan grund än den av lokala
skattemyndigheten tillämpade? Varför framgick i så fall inte detta av yttrandet?
Hur resonerade taxeringsintendenten när han till synes anförde
besvär i denna del efter utgången av den i 76 § tredje stycket taxeringslagen
stadgade besvärstiden? Ansågs bestämmelserna i 114-116 §§ taxeringslagen
jämförda med 116 g och 116 j §§ samma lag ge befogenhet härtill? 2.

Det är oklart om länsskatterätten ansett sig ha gjort en skönstaxering
eller fastställt taxeringen på grundval av deklarationen och företagen utredning
utan tillämpning av 21 § taxeringslagen. Hur ser rätten på denna
fråga? Länsskatterättens beslut innehåller inte någon som helst motivering
ifråga om skattetillägget. Jag hänvisar till vad som anförts under 1. Hur re -

231

sonerade rätten när skattetilläggsfrågan bedömdes? Varför motiverades inte
beslutet i denna del?

Promemorian jämte Jonssons klagoskrift remitterades till länsskatterätten
och Welin för yttrande.

Länsskatterätten svarade följande.

På grund av de brister som vid verkställd taxeringsrevision enligt
granskningspromemorian den 28 augusti 1974 konstaterats beträffande underlaget
för deklarationen och med hänsyn till de motstridiga uppgifter
som Jonsson lämnat rörande inkomsten av bilförsäljning fann länsskatterätten
den avgivna deklarationen inte kunna läggas till grund för beräkning
av rörelsens nettointäkt utan att i stället rörelseinkomsten med stöd av
21 § taxeringslagen borde uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande
omständigheter fanns skäligt. I likhet med taxeringsintendenten bedömde
emellertid länsskatterätten på grund av vad som framkommit vid taxeringsrevisionen.
att taxeringsnämnden beräknat rörelseinkomsten alltför
högt. Länsskatterätten fann efter överläggning skäligt uppskatta ifrågavarande
inkomst till 10330 kronor i överensstämmelse med vad taxeringsintendenten
yrkat.

Länsskatterätten har sålunda liksom taxeringsnämnden vid beräkningen
av Jonssons inkomst av rörelsen frångått hans självdeklaration med stöd
av 21 § taxeringslagen. Enligt 116 a § andra stycket taxeringslagen skall
skattetillägg påföras då avvikelse skett från deklaration med stöd av 21 §
samma lag. Då länsskatterättens beslut innebär nedsättning av de taxeringar
som åsatts av taxeringsnämnden, har länsskatterätten i enlighet med bestämmelsen
i 116 i § taxeringslagen jämväl nedsatt det av lokala skattemyndigheten
påförda skattetillägget. Särskild motivering till länsskatterättens
beslut rörande skattetillägget ansågs ej erforderlig, då skattetillägget
genom länsskatterättens beslut påfördes enligt samma lagrum som får anses
ha tillämpats av lokala skattemyndigheten.

Welin uppgav bl. a. följande. De uppgifter som framkom vid taxeringsrevisionen
fick anses klart ge vid handen att Jonssons deklaration inte kunde
läggas till grund för taxering. Welin bedömde därvid en skönstaxering som
ofrånkomlig. Han delade ej granskningsmannens uppfattning i detta avseende.
Beträffande bilförsäljningen - som ej deklarerats - nämnde Welin att
Jonsson först till taxeringsnämnden uppgivit att han sålt bilar för 10000 kr.
och sedan till granskningsmannen att försäljningen avsett två bilar till ett
sammanlagt värde av 5 500 kr. Jonsson preciserade då ej kostnader för reparation
av bilarna. I påminnelser den 22 oktober 1974 uppgav Jonsson att
försäljningen avsett en bil för 3 500 kr. med omkostnader på 3 230 kr. och
en vinst å 270 kr. Welin framhöll vid ett senare tillfälle per telefon till Jonsson
att dennes uppgifter beträffande bilförsäljningen var motstridiga och ej
kunde godtas. Welin fortsatte.

Såsom ovan framhållits har jag bedömt en skönstaxering som ofrånkomlig.
När jag i mitt yttrande 1974-10-11 skriver, att ”Nettointäkten bör där -

232

vid med undanröjande av taxeringsnämndens ifrågavarande skönstaxering
beräknas till ...” avser detta ej skönstaxeringen i princip utan endast den
siffermässiga taxeringen på 20000 kronor. Skönstaxering skall ju enligt
gällande anvisningar åsättas med belopp, som står i så god överensstämmelse
med verklig inkomst som möjligt. Jag har därför i mitt nämnda yttrande
med ledning av vad som framkommit vid den företagna revisionen
lämnat en siffermässig redovisning för justering till en enligt min mening
rättvisare skönstaxering. Därvid har den ej deklarerade bilförsäljningen
upptagits till ett såsom skäligt beräknat belopp på 5 500 kronor.

Min ifrågavarande formulering ”.. med undanröjande av ..” är måhända
ej så lyckad. Emellertid har jag beträffande påfört skattetillägg angivit,
att underlaget härför borde ”.. nedsättas till .vilket må tolkas såsom
ett förtydligande. Länsskatterätten har i vart fall tolkat mitt yttrande såsom
min avsikt varit.

Jonsson inkom med påminnelser.

Det kan nämnas att Jonsson överklagat länsskatterättens beslut till kammarrätten
i Stockholm. Ytterligare en taxeringsrevision har företagits hos
Jonsson.

Vid ärendets avgörande den 21 april 1976 anförde JO Lundvik, såvitt nu
är i fråga, följande.

I princip är envar skattskyldig pliktig att årligen redovisa sina inkomster
och sin förmögenhet i en självdeklaration. Deklarationen lämnas till ledning
för taxeringen. Uppgifterna i deklarationen kan frångås av taxeringsnämnden,
t. ex. närden skattskyldige utelämnat inkomster eller förmögenhet
som bort redovisas eller när han yrkat avdrag för utgifter som han inte
haft i verkligheten eller som inte är av avdragsgill art. Den skattskyldige
blir i dessa fall taxerad med avvikelse från självdeklarationen.

Om någon deklaration ej avlämnats, uppskattas enligt 21 § taxeringslagen
den skattskyldiges inkomst eller förmögenhet efter vad som med hänsyn
till föreliggande omständigheter finnes skäligt. Sådan skönstaxering
tillgripes, efter vad som utsägs i samma lagrum, också när deklaration visserligen
avgivits men när, på grund av brister i deklarationen eller bristfälligt
underlag för handlingen, inkomsten av viss förvärvskälla eller den
skattepliktiga förmögenheten inte kan tillförlitligen beräknas.

I förevarande ärende koncentreras intresset kring, å ena sidan, fall där
avgiven deklaration läggs till grund för taxeringen men med frångåe de av
en eller flera uppgifter och, å andra sidan, fall där en deklaration .sserligen
föreligger men där med stöd av 21 § taxeringslagen inkoms'' eller förmögenhet
ändock uppskattas efter skön. De särskilda problem som är förknippade
med skönsuppskattning av förmögenhet lämnas i det följande å
sido.

Några detaljerade författningsregler har inte givits beträffande förutsätt -

233

ningarna för skönstaxering i här avsedda fall eller för grunderna för inkomstberäkningen
därvid. Relativt stadgad praxis har emellertid utvecklats
i skattedomstolama. i synnerhet vad gäller skönsuppskattning av rörelse-
eller jordbruksinkomster. Det ligger i sakens natur att skönstaxeringsinstitutet
har sin största betydelse i fråga om dessa förvärvskällor
även om skönstaxering också kan bli aktuell i fråga om en löntagare, som
inte förebringat utredning om inkomster från olika håll. I sistnämnda fall
kan en skönstaxering ofta komma ganska nära den verkliga inkomsten beroende
på inkomna kontrolluppgifter m. m.

I många fall kan en avvikelse från självdeklarationen tangera den rena
skönsuppskattningen. Det kan med andra ord vara vanskligt att precisera
var gränsen går mellan å ena sidan skönstaxering och å andra sidan ett godtagande
i princip av deklarationen samtidigt som vissa avvikelser görs.
Även om - t. ex. i rörelseidkarfallet — de räkenskaper som ligger till grund
för deklarationen befinnes i något hänseende ofullständiga, behöver skönstaxering
ej tillgripas om den skattskyldiges inkomster ändå anses kunna
beräknas med tillbörlig noggrannhet med ledning av det material som föreligger.

Tidigare har det inte förelegat något egentligt behov av att dra en skarp
gräns mellan de olika här avsedda fallen. Läget har emellertid blivit ett annat
genom införande år 1971 av reglerna om skattetillägg. Skattetillägg är
en avgiftssanktion som drabbar skattskyldig i tre skilda fall, varom stadgas
i 116 a § taxeringslagen.

Enligt första stycket i 116 a § påföres skattetillägg, när skattskyldig i
självdeklaration lämnat oriktig uppgift, och utgår med 50% av den inkomstskatt
som till följd av avvikelse från den oriktiga uppgiften, utöver
vad som eljest skulle ha utgått, påföres den skattskyldige eller hans make.

Enligt andra stycket påföres skattetillägg när avvikelse skett från självdeklaration
med stöd av 21 § och beräknas på den skatt som till följd av
uppskattning utgår utöver skatt på inkomsten enligt deklarationen.

Enligt tredje stycket påföres skattetillägg när inkomsten uppskattas med
stöd av 21 § på grund av utebliven självdeklaration. Detta fall, som delvis
följer helt andra regler än de två förut nämnda, lämnas här åt sidan.

En avvikelse från självdeklarationen, med eller utan tillämpning av 21 §
taxeringslagen, behöver inte alltid medföra att skattetillägg påföres. I 116
b § stadgas bl. a. att skattetillägg inte utgår i den mån avvikelse innebär
rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning. Vidare sägs i 116 d §
bl. a., att skattetillägg får helt eftergivas om felaktigheten eller underlåtenheten
med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet
eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed
jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig.

Tillkomsten av nu berörda regler gör det enligt min mening nödvändigt
att man vid taxeringen gör klart för sig och - i allt fall när taxering och påförande
av skattetillägg handhas av olika myndigheter såsom för närvaran -

234

de är fallet i första instans - också klart utsäger om ett frångående av deklarationen
grundar sig på en skönsuppskattning med stöd av 21 § eller endast
innefattar ett rättande av oriktiga uppgifter. I det senare fallet måste ju
den som har att pröva frågan om skattetillägg punkt för punkt gå igenom
avvikelserna för att se om skattetillägg skall påföras eller ej. Avvikelser
som innebär rättelse av uppenbar felräkning får t. ex. inte föranleda skattetillägg;
en oriktig uppgift kan vara av sådan särskild beskaffenhet - den
rör kanske en svårbedömd skatterättslig fråga — att den får anses ursäktlig
osv. Är det däremot fråga om skönstaxering, blir utrymmet för åberopande
av 116 b och 116 d §§ betydligt mindre. Tillämpning av 116 b § kommer
knappast alls i fråga.

Om taxeringsnämnden funnit att den skattskyldige bör skönstaxeras på
grund av brister i eller bristfälligt underlag för deklarationen och länsskatterätten
har samma uppfattning men uppskattar inkomsten till lägre belopp
än vad taxeringsnämnden kommit till, kommer underlaget för skattetillägget
att automatiskt nedsättas enligt vad som följer av 116 i § taxeringslagen.
Om däremot länsskatterätten visserligen anser att deklarationen måste
frångås men i motsats till taxeringsnämnden finner bristerna inte vara så
allvarliga att skönstaxering bör tillgripas, blir förhållandet i viss mån ett
annat. Också här kan den skattskyldige drabbas av skattetillägg men det
utgår då på annan grund, enligt första stycket i 116 a § taxeringslagen. Det
är emellertid tänkbart att avvikelserna är sådana att skattetillägg - i enlighet
med vad här förut anförts - inte kommer i fråga eller att endast viss eller
vissa avvikelser skall medföra sådan sanktion.

Det är med hänsyn till det nu anförda viktigt att taxeringsintendent och
skattedomstol söker dra en skarp gräns mellan å ena sidan skönstaxering
och å andra sidan deklarationsfrångående som grundas på att deklarationen
befunnits innehålla påvisbara och beloppsmässigt bestämbara felaktigheter.

I förevarande ärende angav taxeringsnämnden uttryckligen i sitt beslut
att man taxerat Jonsson efter skön. Nämnden ansåg därvid att Jonssons
rörelseinkomster skulle Löjas med skäliga ansedda 20000 kr. Länsskatterätten
följde Welins förslag att dessa inkomster i stället skulle bestämmas
till 10330 kr. Welin följde i sin tur de förslag som tidigare framlagts av taxeringsrevisorn.
Såväl skatterätten som Welin har i sina yttranden hit förklarat
att man ansett att också beloppet 10330 kr. grundade sig på en skälighetsuppskattning,
dvs. att det alltjämt var tal om en skönstaxering av Jonsson.

Taxeringsrevisom hade fått fram beloppet 10 330 kr. på följande sätt.
Från den av Jonsson uppgivna bruttointäkten 18 746 kr. drogs till en början
mervärdeskatt å 2 536 kr. Bruttointäkten blev därmed 16210 kr. Ändringen
var alltså till Jonssons förmån. Jonsson hade upptagit varukostnaderna till
17 395 kr. men revisorn ville medge endast 11718 kr. Skillnaden berodde

235

dels på att mervärdeskatt å 2 065 kr. frånräknades, dels på rättelse av felräkning
å 235 kr., dels ock på att Jonsson felaktigt dragit av ett belopp av
3 377 kr. såväl under varukostnader som under driftskostnader. De sistnämnda
uppgick till sammanlagt 3 863 kr., vari förutom nämnda 3 377 kr.
även ingick ett värdeminskningsavdrag å 486 kr. Revisorn upptäckte dessutom
att även här ingick mervärdeskatt, vilket hade till följd att beloppet
skulle reduceras med 507 kr. Driftskostnaderna uppgick därefter till 3 356
kr. Från den angivna bruttointäkten, 16210 kr., drog revisorn varukostnaderna
å 11718 kr. samt driftskostnaderna å 3 356 kr., varefter återstod
1 136 kr. Till detta belopp lades sedan den i deklarationen redovisade förändringen
i Jonssons varulager, 3 700 kr., varigenom en nettointäkt å 4836
kr. framkom. Taxeringsrevisorn ifrågasatte därjämte om inte Jonsson också
borde beskattas för ytterligare 5 500 kr., vilket belopp Jonsson vid revisionen
uppgivit sig ha fått för försålda bilar. Welin föreslog i sitt yttrande
till länsskatterätten att Jonssons rörelseinkomst borde bestämmas till avrundade
10 330 kr. (4836 + 5 500).

Det kan diskuteras om den av Welin föreslagna och av länsskatterätten
godtagna beloppsbestämningen i Jonssons fall verkligen grundade sig på
en skälighetsuppskattning av rörelseinkomsterna. Taxeringsrevisom påvisade
direkta felaktigheter i deklarationen såsom felaktig mervärdeskatteredovisning,
felräkning samt dubbelavdrag. Han ifrågasatte vidare om inte
Jonsson underlåtit att redovisa viss angiven inkomst av bilförsäljning.
Jonssons deklaration kom att frångås av länsskatterätten endast i de avseenden
där taxeringsrevisorn påpekat eller ifrågasatt direkta felaktigheter,
alla till preciserade belopp. Varken av Welins yttrande till länsskatterätten
eller av länsskatterättens beslut kan utläsas att Welin och rätten hade uppfattningen
att det var tal om skönstaxering av Jonsson.

Welin och skatterätten gick ej heller närmare in på grunderna för att skattetillägg
skulle påföras Jonsson. Detta framstår numera som förklarligt mot
bakgrund av Welins och skatterättens hit redovisade uppfattning att man
ansett det vara tal om en skönsuppskattning av Jonssons rörelseinkomster.
Någon förklaring har dock inte lämnats till varför skatterätten angivit intendenten
som klagande i sitt beslut. Dennes besvärstid hade för övrigt
gått ut när han yttrade sig över Jonssons besvär, jfr 76 § tredje stycket
taxeringslagen.

Jonsson har överklagat länsskatterättens beslut till kammarrätten i
Stockholm. Denna har ännu icke prövat besvären. Med hänsyn härtill anser
jag mig icke böra föregripa skattemålets behandling med några uttalanden
i frågan om det eventuellt finns några grunder för befrielse från skattetillägg
i Jonssons fall under den förutsättningen att man skulle komma till
den uppfattningen att Jonsson numera inte är föremål för skönstaxering.

236

Taxeringsnämndsordförande har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp
med en bild av deklaranten - som begärt skattelindring på
grund av sjukdom — spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens
åtgärd och av lokala skattemyndighetens vägran att ge
deklaranten begärd fotokopia av bilden m. m.

I en skrift till JO uppgav Erik Hjelmer bl. a. följande. Vid ett besök hos
lokala skattemyndigheten i Falköpings fögderi i november 1975 fick han se
den deklaration han lämnat till 1975 års taxering. Tillsammans med deklarationen
låg ett tidningsurklipp med en bild på Hjelmer slående ett golfslag.
Vidare hade antecknats något om att ”han är tydligen inte så dålig som han
uppger sig vara, spelar i B-klassen”. Hjelmer uppgav att han förvägrats att
få en fotokopia av handlingen. Hjelmer nämnde vidare att han led av reumatisk
värk och därför sökte motionera så mycket som möjligt. Han ifrågasatte
om lokala skattemyndigheten hade rätt att samla in pressuppgifter
om en persons hobbies och arkivera dem tillsammans med deklarationen.
Hjelmer ifrågasatte också lokala skattemyndighetens kompetens att avgöra
graden av hans sjukdom. Han menade att den notering som gjorts om
honom var att jämställa med ren personförföljelse. Slutligen frågade Hjelmer
om myndigheten kunde förvägra honom att erhålla kopior eller avskrifter
av det som registrerats om honom.

Efter remiss inkom lokala skattemyndigheten med yttrande, avgivet av
härad sskrivaren Lasse Larsson. Yttrandet åtföljdes av Hjelmers ifrågavarande
deklaration. Av denna framgick att Hjelmer yrkat skattelindring under
åberopande av sin sjukdom. Taxeringsnämnden, där Larsson var ordförande,
förvägrade honom dock avdrag för nedsatt skatteförmåga. Som
skäl angavs makarnas inkomstförhållanden varvid riksskatteverkets anvisningar
åberopades.

Rörande tidningsurklippet och anteckningen i deklarationen anförde
Larsson bl. a. följande.

I Falköpings Tidning fanns den 27 maj 1975 ett reportage från en golftävling.
Av reportaget framgick bland annat att Hjelmer ägnade sig åt golfspel
och att han deltog i tävlingar. En bild i reportaget visade Hjelmer utförande
ett golfslag. Bilden var försedd med följande text: ”Jag behöver golfen
som motion. Det säger Erik Hjelmer, som här brassar på”. Samma dag, eller
möjligen dagen efter reportaget var infört, granskade jag Hjelmers deklaration
före föredragningen i taxeringsnämnden. Då uppgifterna i reportaget
gav mig intryck av att Hjelmers sjukdom inte i särskilt hög grad påverkade
hans rörelseförmåga bedömde jag att de var av värde för taxeringsnämndens
ställningstagande till Hjelmers yrkande om skattelindring.
Jag klippte därför ut bilden och lade in den i deklarationen. Till bilden fogade
jag på en arbetsblankett en minnesanteckning av följande lydelse:
”Se bilagda utklipp från Falköpings tidning 27/5-75. Tydl inte så särskilt
sjuk! Spelar i klass B.” Jag vill i detta sammanhang tillfoga att jag är medveten
om att det endast är förhållandena under beskattningsåret som är av

237

betydelse för bedömning av skattebetalningsförmågan men jag utgick ifrån
att Hjelmers sjukdomstillstånd inte nämnvärt kunde ha förändrats från
1974 till 1975.

Såvitt jag minns har jag vid föredragningen av Hjelmers deklaration i
taxeringsnämnden omnämnt urklippet och minnesanteckningen. Jag kan
emellertid nu inte erinra mig i vilken mån uppgifterna påverkade taxeringsnämndens
beslut att vägra Hjelmer extra avdrag. I den underrättelse Hjelmer
tillställts om nämndens beslut har dock endast åberopats storleken av
hans och hans makas inkomster och jag utgår därför ifrån att nämnden ansett
att inkomstförhållandena utgjort tillräcklig grund för att extra avdrag
inte skulle medgivas. Oavsett vilken inverkan uppgifterna ifråga haft på
nämndens beslut anser jag inte att jag gjort mig skyldig till något otillbörligt
genom att informera taxeringsnämnden om i pressen förekommande uppgifter,
som uppenbarligen kunde vara av betydelse vid bedömningen av yrkande
i Hjelmers deklaration.

Då uppgifterna inte använts av taxeringsnämnden som beslutsunderlag
kan diskuteras huruvida urklippet och anteckningen skulle ligga kvar i deklarationen.
Jag har dock inte skänkt detta någon närmare eftertanke under
taxeringsarbetet utan handlingarna torde ha blivit liggande kvar av ren
slentrian. Detta synes mig dock inte vara något som kan läggas mig till last,
och uppgifterna kan ju dessutom vara av visst värde vid ett eventuellt
överklagande av taxeringsnämndens beslut. Hjelmers uppfattning att det
skulle vara fråga om någon form av registrering saknar helt grund, och som
jag ovan framhållit har uppgifterna endast varit avsedda att användas för
bedömning av yrkandet om skattelindring i hans deklaration.

Formuleringen av min minnesanteckning har måhända blivit något tillspetsad.
Den har dock inte en sådan ordalydelse som Hjelmer uppgett i sina
klagomål och kan enligt min mening knappast uppfattas som något för
Hjelmer nedsättande eller på annat sätt kränkande. Jag vill också framhålla
att anteckningen endast varit avsedd som stöd för föredragningen och
att det under den tidspress taxeringsarbetet bedrivs inte ges tid för några
längre funderingar över utformningen av dylika interna noteringar.

Larsson yttrade därefter följande rörande sin behandling av Hjelmers
begäran att utfå kopior av berörda handlingar i deklarationen.

I 2 kap. 8 § tryckfrihetslagen stadgas att myndighet är skyldig att mot
fastställd avgift tillhandahålla avskrift av handling som ej skall hållas hemlig.
Som vidare framgår av sistnämnda paragraf är myndighet ej skyldig att
framställa kopia av bild om svårigheter därför möter och handlingen kan
tillhandahållas på stället.

Lokala skattemyndigheten har ingen utrustning för kopiering av bilder.
Däremot finns en enklare kopieringsapparat för elektrostatkopiering av
handlingar med text. Den användes i huvudsak för internt bruk men också,
när så befinnes lämpligt, för kopiering av deklarationer och andra handlingar
som lämnas ut mot avgift.

Hjelmer begärde, sedan han tagit del av sin deklaration med inneliggande
handlingar, vid besök hos myndigheten 1975-12-01, att få kopia av urklippet
och mina anteckningar. Jag meddelade honom muntligen att jag
inte ansåg myndigheten vara skyldig kopiera dessa åt honom.

Av Hjelmers begäran fick jag det intrycket att han inte önskade erhålla
avskrift av mina anteckningar utan att han endast var intresserad av kopia.

238

Han framförde inga önskemål om skriftligt beslut och begärde heller inga
andra upplysningar om besvär över mitt beslut.

Jag försöker i min tjänst normalt tillmötesgå allmänhetens önskemål och
krav inom lokal skattemyndighets arbetsområde även i de fall någon direkt
skyldighet inte föreligger. I detta fall ansåg jag emellertid inte att skäl förelåg
för myndigheten att göra mera än vad som enligt gällande bestämmelser
åligger den. Såvitt jag tolkat tryckfrihetslagen riktigt föreligger ingen
skyldighet att tillhandahålla kopia av handling som kan utlämnas i form av
avskrift. Med hänsyn till att myndigheten saknar utrustning för kopiering
av bilder och den bild varom är fråga tillhandahölls Hjelmer på stället kan
jag inte heller finna att lokal skattemyndighet varit skyldig att utlämna kopia
av tidningsurklippet. Om Hjelmer så begärt hade han fått ett skriftligt
beslut med besvärshänvisning och han hade sedan i vanlig ordning kunnat
anföra besvär häröver. Som ovan nämnts uppgav emellertid inte Hjelmer
vid sitt besök hos lokal skattemyndighet att han önskade överklaga mitt
beslut. Jag har därför i skrivelse 1975-12-15 meddelat honom att han kan
överklaga beslutet hos länsstyrelsen och att han om han så önskar kan erhålla
skriftligt beslut.

Hjelmer fick del av vad Larsson anfört och inkom med bemötande
därav.

JO Lundvik avgjorde ärendet den 9 februari 1976 och anförde därvid.

Taxeringsnämndens ställning till Hjelmers yrkande om avdrag för nedsatt
skatteförmåga har kommit till klart uttryck i nämndens beslut. Makarna
Hjelmers inkomstförhållanden var tydligen sådana att nämnden inte behövde
ingå i någon närmare bedömning av om Hjelmers sjukdom satt ned
hans skatteförmåga. Även om Larssons anteckning i deklarationsakten sålunda
inte varit ägnad att påverka taxeringsnämnden, har den mött stark
reaktion från Hjelmers sida. Detta är förståeligt. Förutom att bilden inte illustrerar
någon händelse under det inkomstår som skulle bedömas av
nämnden, kan den avbildade situationen knappast tas till utgångspunkt för
ett uttalande om graden av Hjelmers sjukdom eller om hans hälsotillstånd i
övrigt. Såväl bilden som de därav dragna slutsatserna är således av ringa
betydelse för taxeringen av Hjelmer. Larsson har enligt min mening brustit
i saklighet genom att tillföra deklarationsakten ifrågavarande material.

Larsson uppger i sitt yttrande hit att han inte ansåg lokala skattemyndigheten
skyldig att kopiera tidningsurklippet och hans anteckning. Av
yttrandet kan vidare utläsas att Hjelmer möjligen kunnat få en avskrift av
själva anteckningen men att Larsson ”fått intrycket” att Hjelmer endast
var intresserad av en kopia. Larsson hänvisar i detta sammanhang till
myndighetens svårigheter att med befintlig kopieringsutrustning framställa
kopia av bilden i tidningsurklippet.

Tryckfrihetsförordningen begagnar termen avskrift för handlingar och
uttrycket kopia för karta, ritning eller bild när tal är om mångfaldigande.

239

Det är emellertid numera sällsynt att formligt avskriftsförfarande kommer
till stånd hos myndigheterna när handlingar begärs utlämnade. Av praktiska
skäl lämnar man ut fotostatkopior o. d. i stället för tidskrävande maskinskrivna
avskrifter. I de flesta fall använder allmänheten också termen
kopia när man vill ha ett exemplar av en handling. Med hänsyn härtill borde
Larsson ha lämnat Hjelmer en kopia i enlighet med dennes önskemål.
Vad beträffar Larssons förklaring att myndigheten saknar utrustning för
kopiering av bilder stadgas visserligen i expeditionskungörelsen att expedition
bör vara tydlig och felfri men Larsson borde enligt min mening ha
sökt kopiera också bilden och därvid upplyst Hjelmer om myndighetens
bristande möjligheter att framställa bildkopior av bättre kvalitet. Det kan
rimligen inte ha inneburit någon större omgång för Larsson att lägga in arbetsblanketten
med den gjorda anteckningen och vidhäftad bild i kopieapparaten.
Jag anser att Larssons handläggning i denna del varit osmidig.

Vad som i övrigt förevarit föranleder ej vidare uttalanden från min sida.

Lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen
fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig
för visst belopp som bort innehållas av lönen såsom preliminär skatt.
Äger arbetstagaren besvära sig över beslutet?

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i
september 1975 antecknades bl. a. följande.

I uppbördsenhetens ärende dnr 24.029-5-74 var omständigheterna följande
(fyra helt likartade ärenden rörande andra arbetstagare iakttogs också).
Blago Mikulic uppbar under år 1972 lön från Hallverk Varvsindustri
AB. Lokala skattemyndigheten i Göteborgs fögderi fann vid kontroll av bolagets
skatteredovisning att bolaget innehållit preliminär A-skatt på Mikulics
lön under viss tid år 1972 med ett 5 697 kr. för lågt belopp. Lokala skattemyndigheten
ansåg därvid att skatteavdrag hade bort ske även på belopp
som utbetalats som traktamenten. I beslut den 15 februari 1973 fastställde
lokala skattemyndigheten med stöd av 75 § dåvarande uppbördsförordningen
att bolaget jämte Mikulic var betalningsansvarigt för beloppet jämte
restavgift härå. Mikulic yrkade hos länsskatterätten undanröjande av detta
beslut. Lokala skattemyndigheten och allmänna ombudet i uppbördsfrågor
avstyrkte i yttranden bifall till besvären. I beslut den 13 juli 1974 yttrade
länsskatterätten följande.

Mikulic kan ej anses äga besvärsrätt över lokala skattemyndighetens
beslut såvitt detta gäller fastställandet av arbetsgivarens solidariska ansvarighet
att, jämte arbetstagaren, till statsverket utbetala preliminär
skatt, enär beslutet i denna del ej kan anses ha gått Mikulic emot. Besvären
lämnas i följd härav utan åtgärd i denna del.

240

Vad emellertid saken gäller den genom lokala skattemyndighetens beslut
uppkomna skyldigheten för Mikulic att redan under inkomståret erlägga
ytterligare preliminär skatt, ävensom restavgift därpå, är detta något
som jämlikt 85 § I mom andra stycket uppbördsförordningen måste
anses tillkomma länsstyrelsens uppbördsenhet att pröva. Länsskatterätten
beslutar därför överlämna målet till länsstyrelsens uppbördsenhet
för vidare handläggning i denna del.

Upplysningsvis meddelas att länsskatterätten i beslut denna dag under
närmast föregående paragraf avslagit motsvarande besvär från arbetsgivarens
sida.

Länsstyrelsens uppbördsenhet yttrade därefter i beslut den 11 februari
1975 bl. a. följande.

Av 85 § 1 mom uppbördslagen följer, att besvär över lokal skattemyndighets
beslut enligt 75 § eller 77 § uppbördslagen angående arbetsgivaransvar
för anställdas skatter skall ske hos länsskatterätten. Detta framgår
också av den besvärshänvisning, som meddelas i sådana beslut.

Länsstyrelsen kan sålunda inte handlägga nu ifrågavarande ärende.

JO lät anteckna följande till inspektionsprotokollet.

Frågan, huruvida beslut om arbetsgivaransvar för preliminär skatt kan
anses röra arbetstagaren, har behandlats i JO:s ämbetsberättelse 1967 s.
367. Frågan har vidare behandlats i rättspraxis, se Svensk Skattetidning
1973, referatdelen s. 60 j och där gjorda hänvisningar. I dessa fall gällde det
dock beslut, där arbetsgivaren helt eller delvis friats från ansvar. I förevarande
fall var situationen den motsatta. Huruvida man även nu kan säga att
beslutet ej rör arbetstagaren kan diskuteras. Vidare ställer jag mig frågande
till vad som legat bakom överlämnandet till uppbördsenheten.

Enligt vad jag inhämtat från lokala skattemyndigheten i Göteborg rörde
dess beslut endast det innehållna beloppet 5 697 kr. jämte restavgift. Överlämnandet
och uppbördsenhetens svar därpå måste ha gjort ett förvirrande
intryck på Mikulic.

JO beslöt inhämta länsskatterättens yttrande dels över hur man resonerat
när man avvisat Mikulics besvär i vad gällde arbetsgivarens ansvarighet,
dels över hur man resonerat när man överlämnat ärendet till uppbördsenheten.
JO begärde vidare yttrande från uppbördsenheten om hur man
där resonerat i kompetensfrågan. Slutligen ville JO av remissmyndigheterna
veta vad som vidare hade hänt med ärendet.

1 länsskatterättens yttrande, som avgavs av förste länsassessorn Bertil
Dolfe vilken var rättens ordförande då Mikulics besvär behandlades, anfördes
bl. a. följande. Länsskatterätten fann mot bakgrund av en entydig
rättspraxis i högsta instans samt med beaktande av att ifrågavarande skattebelopp
tillgodoförts Mikulic såsom inbetald preliminär skatt att det överklagade
beslutet inte kunde bedömas ha gått Mikulic emot. Det ansågs inte
kunna inverka att förhållandena i Mikulics fall var motsatta dem i regeringsrättsavgörandena
i vilka det var arbetstagaren som yrkat att ett ur -

241

sprungligt beslut om arbetsgivaransvarighet skulle kvarstå oförändrat. Det
bedömdes inte heller kunna påverka Mikulics rätt till prövning att det belopp,
för vilket arbetsgivaren förklarats ansvarig, lämnats oförändrat vid
prövningen av den senares besvär. Det kunde råda delade meningar om
beslutets riktighet. Mikulic hade ej anfört besvär över beslutet.

Vad gällde överlämnandet till uppbördsenheten yttrade länsskatterätten
följande.

Emellertid ansåg länsskatterätten att det från arbetstagarens synpunkt ej
var tillfredsställande med enbart nu angiven utgång. Arbetstagarens argumentering
gick ut på att ifrågavarande traktamentsbelopp skulle anses vara
icke skattepliktiga. Denna fråga finge i och för sig bedömas komma under
prövning vid den årliga taxeringen. Vad arbetstagaren emellertid måste anses
ha avsett med sina besvär var enligt länsskatterättens bedömande att
ernå en omprövning av skyldigheten att under löpande inkomstår genom
skatteavdrag nödgas erlägga preliminär skatt på uppburna traktamentsbelopp.
Ett beslut om sådan skyldighet måste anses ligga ”inkludent” i lokala
skattemyndighetens beslut - något separat beslut om sådan skyldighet
för arbetstagarens vidkommande hade ej utfärdats. Länsskatterätten äger
emellertid ej pröva besvär som avser erläggandet av preliminär skatt. Det
måste anses otillfredsställande om en arbetstagares besvär i förevarande
hänseende inte på något håll skulle kunna upptagas till prövning. Bedömandet
av ifrågavarande skyldighet kan även vara av betydelse för en arbetstagare
vid hans fortsatta anställning. Det tillkommer länsstyrelsen, på dess
uppbördsenhet, att pröva besvärsfrågor avseende uttagande av preliminär
skatt och debitering av preliminär skatt samt verkställande av skatteavdrag.
Länsskatterätten beslöt därför överlämna målet till länsstyrelsens
uppbördsenhet för vidare handläggning i denna del.

Det torde möjligen, i anslutning till ovanstående, principiellt kunna uttalas
det önskemålet, att i de fall där fråga är om beslut om arbetsgivaransvarighet
för preliminär skatt under löpande inkomstår eller innan arbetstagaren
påförts kvarstående skatt, lokal skattemyndighet borde åläggas utfärda
tvenne beslut, ett som utvisar vad arbetstagaren bort erlägga i preliminär
skatt, ett som utvisar arbetsgivarens solidariska ansvarighet för samma
skattebelopp.

I yttrandet anfördes slutligen att några överlämnanden till uppbördsenheten
ej längre gjordes. Orsaken härtill var att samtliga de av arbetstagaren
åberopade omständigheterna bedömdes komma med vid prövningen av arbetsgivarens
besvär.

I uppbördsenhetens yttrande, avgivet av uppbördsdirektören Arne Buregård
och byrådirektören Lars Skoog, anfördes bl. a. följande.

Krav på betalning av skattebelopp och restavgift, som fastställts enligt
75 § uppbördslagen, kan vidtas mot såväl arbetsgivare som arbetstagare.
Som allmän regel gäller emellertid, att arbetstagaren skall krävas i första
hand. På grund av bestämmelsen i 27 § 2 mom uppbördslagen gottskrivs
arbetstagare preliminär skatt, som arbetsgivare underlåtit att innehålla, redan
när skatten fastställts till betalning. Arbetsgivare, som till följd av det

16 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

242

solidariska betalningsansvaret erlägger sådan skatt, har emellertid enligt
76 § uppbördslagen regressrätt gentemot arbetstagaren.

Beslut om arbetsgivaransvar för preliminär skatt innan arbetstagaren påförts
kvarstående skatt, varom här är fråga, får sålunda anses röra också
arbetstagaren. Han bör därför ha möjlighet att göra invändningar mot sådant
beslut i form av besvär. Av 85 § I mom uppbördslagen följer, att besvär
över lokal skattemyndighets beslut angående arbetsgivaransvar skall
anföras hos länsskatterätten. Länsstyrelsens uppbördsenhet har vid handläggningen
av nu ifrågavarande ärende och ett antal likartade ärenden ansett
att denna besvärsordning gäller för både arbetsgivare och arbetstagare.
Som förut nämnts lämnas i beslut angående arbetsgivaransvar besvärshänvisning
enbart till länsskatterätten.

1 länsstyrelsens beslut har meddelats besvärshänvisning till kammarrätten.
Mikulic har inte överklagat beslutet.

Det fastställda skattebeloppet jämte restavgift, 5925 kr., har inbetalats
av arbetsgivaren, Hallverk Varvsindustri AB, med 1657 kr. den 19 november
1973 och med 4268 kr. den 3 december 1973.

Det kan tydligen finnas utrymme för olika meningar om hur ärenden av
nu ifrågavarande slag skall handläggas. Någon form av förtydligande av
bestämmelserna härom kan därför framstå som önskvärd. Länsskatterätten
har emellertid upphört med att besluta om ärendenas överlämnande till
länsstyrelsens uppbördsenhet.

Vid ärendets avgörande den 23 mars 1976 anförde JO Lundvik.

I 75 § uppbördslagen stadgas bl. a. följande.

Underlåter arbetsgivare utan skälig anledning att vederbörligen fullgöra
sin skyldighet att verkställa skatteavdrag, är han jämte arbetstagaren ansvarig
för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar
mot vad han underlåtit att avdraga. Lokal skattemyndighet som utfärdat
eller haft att utfärda arbetstagarens debetsedel beslutar om arbetsgivarens
ansvarighet i nämnda fall.

Sedan beslut fattats enligt första stycket må krav på erläggande av skattebeloppet
riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren. Vistas arbetstagaren
på känd ort inom riket, må arbetsgivaren krävas endast om det
kan antagas att arbetstagaren underrättats om sin skyldighet att erlägga
skattebeloppet. Beloppet må indrivas hos arbetstagaren i samma ordning
som gäller för restförd skatt.

Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må detsamma
uttagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt,
dock att införsel ej må beviljas.

Arbetsgivare eller arbetstagare, som har att erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp, är tillika skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

Det kan tilläggas att arbetsgivare som betalat skatt för arbetstagare på
grund av dylikt fastställelsebeslut har regressrätt mot arbetstagaren enligt
76 § uppbördslagen.

I 75 § uppbördslagen göres ej någon skillnad mellan kvarstående skatt

243

och preliminär A-skatt. Beträffande sistnämnda skatteslag gäller jämlikt
27 § 2 mom. uppbördslagen att sådan preliminär A-skatt, som arbetsgivaren
fastställes ha underlåtit att draga av, skall gottskrivas arbetstagaren vid
debiteringen av slutlig skatt.

I förevarande ärende har upptagits frågan, huruvida arbetstagarens rätt
beröres av lokal skattemyndighets beslut om arbetsgivaransvarighet.

Jag vill inledningsvis nämna att i JO:s ämbetsberättelse 1967, s. 367,
finns ett referat, som givits rubriken: ”Fråga om beslut om arbetsgivaransvar
för preliminär skatt kan anses röra arbetstagaren och om tillfälle därför
bör beredas honom att yttra sig över utredning, innan beslut meddelas”.
Vid ifrågavarande tid fanns inga uttryckliga bestämmelser i uppbördsförfattningarna
(bl. a. gällde då 1953 års uppbördskungörelse) om att
arbetstagaren skulle tillställas granskningsrapport och fastställelsebeslut.
Vid ärendets avgörande anförde JO Alfred Bexelius bl. a. följande.

Arbetsgivaransvarighet i fråga om kvarstående skatt aktualiseras först
sedan skatten restförts. Redan innan fråga om arbetsgivaransvarighet uppkommer
är således skatten för arbetstagarens vidkommande förfallen till
betalning och kan utkrävas hos denne genom indrivningsåtgärder. I detta
fall innebär ett beslut om arbetsgivaransvarighet för arbetstagarens del väsentligen
inte annat än att denne på grund av regressbestämmelsen kan bli
skyldig att erlägga skattebeloppet till arbetsgivaren i stället för till uppbördsmyndighet,
nämligen om arbetsgivaren avkrävts och erlagt beloppet.
Härav följer att ett dylikt beslut uppenbarligen icke nämnvärt berör arbetstagarens
rätt.

Om arbetsgivare underlåter att verkställa avdrag för preliminär skatt aktualiserar
detta i och för sig icke någon skyldighet för arbetstagaren att betala
skatten förrän den efter verkställd taxering och debitering av slutlig
skatt eventuellt påföres honom i form av kvarstående skatt. I fråga om
rättsverkningarna av ett beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminär
skatt är innebörden av bestämmelserna i 75 § uppbördsförordningen i viss
mån oklar. Enligt ordalydelsen kan krav på erläggande av skattebeloppet
riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren. Sedd mot bakgrunden
av departementschefens förut återgivna uttalande i proposition
1953:100 om att ”hinder icke kan anses föreligga för indrivningsmyndighet

att vidtaga exekutiva åtgärder mot arbetstagaren” synes avsikten

vara att beslutet utgör en exekutionstitel mot både arbetsgivaren och arbetstagaren.
Är så fallet blir följden att en arbetstagare i anledning av ett
beslut om arbetsgivaransvarighet under inkomståret kan krävas på skatt
betydligt tidigare än om beloppet uttagits i form av kvarstående skatt, vartill
kommer en eljest icke ifrågakommen skyldighet att erlägga restavgift å
det fastställda skattebeloppet. Under sådana förhållanden kan sålunda ett
beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminär skatt medföra icke oväsentliga
rättsverkningar också för arbetstagaren. Om sådant beslut meddelas
först efter det att arbetstagaren påförts kvarstående skatt, blir emellertid
förhållandena desamma som angivits i fråga om beslut angående arbetsgivaransvarighet
för kvarstående skatt. Såsom redan nämnts gör lagtexten
i 75 § inte någon skillnad mellan beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminär
och kvarstående skatt. Det är emellertid inte uteslutet att vad som i

244

föregående stycke åberopats såsom skäl för att uppdebiterad preliminärskatt
skall kunna uttagas hos såväl arbetsgivaren som arbetstagaren allenast
avsetts att gälla beslut om arbetsgivaransvarighet för kvarstående
skatt. I så fall saknas direkt stöd för antagande att beslut rörande preliminärskatt
skall kunna göras gällande direkt mot arbetstagaren. Emellertid är
att märka att även om så icke kan ske, äger arbetsgivaren otvetydigt regressrätt
gentemot arbetstagaren vare sig det av honom erlagda skattebeloppet
utgjort uppdebiterad kvarstående skatt eller uppdebiterad preliminär
sådan. Härav följer att det i förevarande hänseende är likgiltigt vilken
av de båda angivna tolkningarna som är den rätta; beslut om arbetsgivaransvarighet
för preliminär skatt under löpande inkomstår måste under alla
förhållanden anses få påtagliga rättsverkningar för arbetstagaren.

Det bör anmärkas, att lagtexten inte hade samma lydelse när JO-uttalandet
gjordes som nu. Meningen "beloppet må indrivas hos arbetstagaren i
samma ordning som gäller för restförd skatt” tillädes år 1969. Numera behöver
inte råda någon tvekan om att exekution kan riktas direkt mot arbetstagaren.

I det i JO:s ämbetsberättelse refererade ärendet hade dåvarande centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden i yttrande bl. a. hänvisat till rättsfallen
RÅ 1954 not Fi 339 och RÅ 1962 ref. 29. JO Bexelius menade för sin
del att en viss försiktighet syntes vara motiverad vid tolkningen av de båda
rättsfallen i vilka klagandena uppenbarligen hade misstagit sig om innebörden
av arbetsgivaransvarigheten. De syntes ha trott att de själva skulle
bli fria från skyldighet att betala skatten om arbetsgivaren förklarades ansvarig
härför. JO Bexelius yttrade därefter att han inte kunde finna annat
än att beslut om arbetsgivaransvar för preliminär skatt under löpande inkomstår
eller innan arbetstagaren påförts kvarstående skatt måste anses
röra arbetstagaren som kunde ha ett påtagligt intresse av att få del av utredning
och beslut i sådant ärende. Bland de invändningar en arbetstagare
kunde tänkas göra mot utredningen nämnde JO Bexelius påståenden om att
arbetsgivaren inte var huvudarbetsgivare, att berörd inkomst utgjorde nettolön
efter avdrag för skatt, att beloppet utgjorde kostnadsersättning eller
att något arbetsgivarförhållande överhuvudtaget inte förelegat.

Ovannämnda beslut, som för kännedom överlämnades till chefen för finansdepartementet,
synes blott ha fått till resultat att i 1967 års uppbördskungörelse,
som trädde i kraft den 1 januari 1968, intogs ett stadgande av
följande lydelse (81 § andra stycket).

Rapport som avser underlåtenhet att göra skatteavdrag tillställes även
arbetstagaren i vad den angår honom, om hans adress är känd eller kan inhämtas
utan omgång.

Det kan vidare nämnas att i riksskatteverkets anvisningar i fråga om arbetsgivaransvar,
RSV Du 1972:5 s. 16, sägs att beslut om arbetsgivaransvar
skall delges arbetsgivaren och att det också skall tillställas arbetstagaren.

245

Man kan urskilja tre olika typsituationer där beslut kan meddelas om arbetsgivaransvarighet
för skatt. Beslutet kan gälla kvarstående skatt. Beslut
kan avse preliminär skatt, som ej dragits av, men där ansvarighetsfrågan
kommer upp först efter det att taxering och debitering verkställts. Slutligen
kan det röra sig om preliminär skatt, som ej dragits av, men där beslutet
meddelas antingen under själva inkomståret eller i så nära anslutning därtill
att någon avräkning mellan preliminär och slutlig skatt ännu ej ägt rum.

I många fall - så exempelvis beträffande Mikulic - har arbetstagaren
inte ens blivit taxerad för inkomsten i fråga innan lokala skattemyndigheten
meddelar beslut om arbetsgivaransvarighet. Endast detta tredje typfall
skall behandlas här.

Jämlikt 27 § 2 mom uppbördslagen skall arbetstagaren gottskrivas det
fastställda skattebeloppet vid kommande avräkning mellan preliminär och
slutlig skatt. Det är därför helt följdriktigt att beslutet får karaktär av exekutionstitel
även mot arbetstagaren. Vidare är att märka, att om arbetsgivaren
erlägger skattebeloppet, han kan göra regressrätt gällande mot arbetstagaren.
1 båda fallen kan arbetstagaren komma att bli krävd på skatt
långt tidigare än eljest skulle ha blivit fallet. Därjämte uppkommer för honom
skyldighet att erlägga restavgift, en skyldighet som eljest kanske inte
skulle ha inträtt. Det är för övrigt fullt tänkbart att han eljest aldrig blivit
skyldig att erlägga skattebeloppet. Skatt har kanske avdragits från annan
inkomst av tjänst och det med så stort belopp att han vid slutavräkningen
får skatt åter. Även möjligheten av en frivillig fyllnadsinbetalning av skatt
får tas i betraktande.

Beslut om arbetsgivaransvarighet i det här behandlade fallet får alltså betydande
rättsverkningar för arbetstagaren. Han bör därför kunna besvära
sig däröver. Man kan tänka sig fallet att en arbetstagare, sedan han författningsenligt
fått tillfälle att yttra sig över en granskningsrapport, gör en i
och för sig berättigad invändning men att hänsyn därtill ej tas av lokala
skattemyndigheten som meddelar beslut om arbetsgivaransvarighet. Det
vore inte tillfredsställande om då endast arbetsgivaren skulle ha möjlighet
att få beslutet omprövat i högre instans. Även arbetstagaren bör ha sådan
möjlighet.

Härtill kommer en annan, mera formell, aspekt på problemet. När lokal
skattemyndighet meddelar beslut om arbetsgivaransvarighet skrivs detta
vanligen på blankett RSV 4221, på vilken förtryckts besvärshänvisning
vari meddelas att talan mot beslutet föres genom besvär hos länsskatterätt.
Enligt riksskattverkets ovannämnda anvisningar skall beslutet tillställas
också arbetstagaren. Det måste te sig förbryllande för denne att ett åtföljande
av given besvärshänvisning inte leder någonstans.

Som framgår av det anförda hyser jag för min del den uppfattningen att
Mikulics besvär borde ha prövats av länsskatterätten. Den fråga jag tagit
upp synes emellertid ej ha blivit löst i rättspraxis (de ovan berörda rättsfallen
RÅ 1954 not. Fi 339 och RÅ 1962 ref. 29- ävensom RÅ 1972 not. Fi 943
också redovisat i Svensk Skattetidning 1973 - rör en annan situation). Jag

246

vill därför inte rikta någon kritik mot länsskatterätten för att den avvisade
Mikulics besvär. Vad som förevarit är dock av den beskaffenhet att jag ser
mig föranlåten att för kännedom tillställa såväl statsrådet och chefen för finansdepartementet
som riksskatteverket detta beslut.

Vad slutligen gäller länsskatterättens åtgärd att efter avvisandet av Mikulics
besvär överlämna handlingarna till länsstyrelsens uppbördsenhet
konstaterar jag att 85 § uppbördslagen inte lämnar någon besvärsväg till
länsstyrelsen vad gäller beslut om arbetsgivaransvarighet. Jag anser därför
att uppbördsenheten gjorde rätt som inte ingick i någon prövning av det
dit överlämnade ärendet.

Skattskyldiga, sorn anfört besvär till länsskatterätt över sin taxering,
har fått sina deklarationer särskilt granskade. Befogenheten av denna
granskning

Måndagen den 10 november 1975 innehöll Dagens Nyheter en insändare
från en anställd vid Sveriges Radio. Insändaren, som fått rubriken ”Osaklig
kontroll” innehöll påstående om att anställda vid Sveriges Radio utsatts
för specialgranskning av taxeringsmyndigheterna sedan de anfört besvär
hos skattedomstolarna och yrkat att ej bli beskattade för förmån av fri mottagaravgift.
Dessa besvär hade tillkommit sedan regeringsrätten beträffande
en anställd funnit att denna förmån ej skulle beskattas. Insändarförfattaren
uppgav att man väntade att myndigheterna snabbt och utan bråk
skulle rätta till det hela men i stället utsattes man för ”långa listor med begäran
om detaljerade uppgifter om reseersättningar, traktamenten etc. för
flera år tillbaka och för långa telefonsamtal på kvällstid”. Vidare sades i insändaren
att på fråga om orsaken till denna specialgranskning gavs direkt
svar att det berodde på att rättelse begärts i licensfrågan. Insändaren betecknades
avslutningsvis som en ”öppen JO-anmälan”.

Insändarens innehåll föranledde JO Lundvik att begära yttrande från
skattechefen i Stockholms län.

Skattechefens svar åtföljdes bl. a. av länsskatterättens i Stockholms län
akter rörande insändarförfattarens, S., extra ordinära besvär över
1972-1974 års taxeringar. Vidare medföljde ett antal yttranden från taxeringsintendent
över liknande besvär från andra anställda vid Sveriges Radio.
Rörande deklarationsgranskningen i samband med besvär anförde
skattechefen följande.

Det har normalt alltid ansetts ingå i arbetsrutinen vid handläggning av
besvär att vederbörande taxeringsintendent gör en förnyad granskning av
den skattskyldiges hela deklaration för att rätta till ev. felaktigheter, oberoende
av om de är till den skattskyldiges nackdel eller till hans fördel. Det

247

är ett naturligt led i arbetet med hänsyn till taxeringslagens bestämmelse
(1 §) att taxeringarna blir överensstämmande med skatteförfattningarna
samt i möjligaste mån likformiga och rättvisa.

Arten och omfattningen av eftergranskningen och därav betingade vidare
åtgärder blir beroende av den enskilde taxeringsintendentens initiativ.
Klart är att uppenbara felaktigheter i princip alltid bör rättas men att den
allmänna arbetsbördan sätter en gräns för omfattningen i de undersökningar
som kan ifrågakomma. Uppkommer misstanke om allvarligare fel nödgas
taxeringsintendenten företa utredning eller i vissa fall t. o. m. överlämna
ärendet för taxeringsrevision.

Vid bedömande av frågan om ett felaktigt belopp är att anse som ringa
får beaktas att det kan röra sig om felaktigheter under en följd av år, vilket
i de nu aktuella ärendena varit fallet.

Kvittningsyrkande av TI i samband med skattskyldigbesvär

Generaldirektör Sten Walberg framhåller i en artikel i tidskriften Skattenytt
nr 6/1974, sid. 212, att det i den ordinära besvärsprocessen inte är något
som hindrar att nya grunder åberopas av båda parter, bara man håller
sig inom den beloppsmässiga ramen. Detta får ske efter den vanliga besvärstidens
utgång, och man kan alltså på den vägen få en ”förtäckt” extraordinär
besvärsprövning eller eftertaxering till stånd. Det finns, fortsätter
Walberg, inte anledning att se annorlunda på saken, när besvären anförts
i extraordinär väg. Jag delar denna Wålbergs uppfattning och instämmer
i hans uttalande att den extraordinära besvärsrätten är till för att ge
den skattskyldige möjlighet att i efterhand få vissa fel rättade, inte att få en
materiellt sett för låg taxering.

Skattechefen gick därefter in på S:s besvärsmål och anförde därom följande.

1 en förfrågan 1975-06-12 har landskanslist Jan Mattsson anmodat S. att
besvara vissa frågor beträffande 1973 års taxering. Därvid har Mattsson
motiverat sin förfrågan med att S. anfört besvär hos länsskatterätten, fastän
frågorna inte har något direkt samband med besvären, vilka i och för sig
är helt klara och inte erfordrar något förtydligande. Denna koppling mellan
besvär och begäran om utredning såsom den formulerats i Mattssons skrivelser
anser jag mindre lämplig och jag har förståelse för S:s missnöje. Jag
utgår emellertid från att Mattsson i själva verket inte har menat exakt det
som han skrivit utan endast uttryckt sig på ett något förenklat sätt. Han
borde i stället ha skrivit ungefär följande. ”Sedan Ni anfört besvär över
taxeringen har jag blivit i tillfälle att gå igenom Er deklaration. Därvid har
jag gjort vissa iakttagelser som föranleder mig att framställa följande frågor”.
Jag har underrättat Mattsson om det anförda.

Skattechefen avslutade sitt yttrande med att han inte funnit belägg för
insändarens påstående om att nästan alla som dristat sig att invända mot
påförda taxeringar råkat ut för specialgranskning enbart på grund av att de
anfört besvär till länsskatterätten.

248

Vid ärendets avgörande den 9 februari 1976 anförde JO Lundvik.

Många skattskyldiga har den, ingalunda orealistiska, uppfattningen att,
om de anför besvär över taxeringen, deras deklaration blir föremål för en
extra granskning vilken eljest aldrig skulle ha kommit till stånd. De menar
med andra ord att det är förenat med risk att anföra besvär: vem vet om de
inte, låt vara oavsiktligt, råkat uteglömma någon inkomst eller göra ett för
stort avdrag som nu blir upptäckt?

För egen del tycker jag det är rimligt och riktigt att taxeringsintendent i
anledning av besvären gör en viss prövning av taxeringen vilken inte begränsas
snävt till de punkter som blivit aktuella. Yrkas avdrag för resekostnader
t. ex., kan det vara rimligt att han granskar också vilka förmåner
som utgått från arbetsgivaren. Men det förekommer - för att anknyta till
det anförda exemplet - att taxeringsintendenten därjämte börjar granska
en helt annan förvärvskälla, t. ex. deklarantens inkomst av kapital. Jag kan
väl förstå att ett sådant tillvägagångssätt är ägnat att väcka förargelse
bland de skattskyldiga. Systemet inger också mig olust. Det må vara att
man - med rätta — kan fordra att var och en deklarerar omsorgsfullt och
hederligt. Men granskningen i andra instans får inte bli sådan att den enskilde
inte vågar ta till vara sin rätt genom att anföra besvär.

I insändaren framförs påståendet att taxeringsintendenten i vissa angivna
fall gått alltför långt i sin strävan att uppnå materiellt riktiga taxeringar.
Det material som skattechefen förebragt ger emellertid knappast stöd för
denna misstanke. 1 insändarförfattarens fall har dock en olämplig formulering
- nu påpekad för vederbörande befattningshavare - av en förfrågan
under granskningsarbetet bidragit till att framkalla sådan misstanke. Vad
som förevarit ger mig ej anledning till antagande att taxeringsmyndigheterna
missbrukat sina befogenheter i samband med behandlingen av de taxeringsbesvär
som nämns i insändaren.

Länsskatterätten har ännu ej avgjort ifrågavarande besvärsmål. Jag saknar
anledning att göra några uttalanden i de taxeringsfrågor som är aktuella.
Med tanke på att skattechefen i sitt svar hit något berör taxeringsintendentens
kvittningsrätt - vilken har viss betydelse för omfattningen av den
utredning som intendenten bör göra i mål där den skattskyldige anfört extraordinära
besvär - vill jag dock hänvisa till att regeringsrätten icke godtagit
kvittning vid extraordinära besvär. Skattechefen, som åberopar ett uttalande
av Walberg i Skattenytt 1974, s. 212, synes mena att intendenten
skulle ha kvittningsrätt i dylika fall. Regeringsrätten har emellertid fortsatt
på den linje man slog in på i det av Walberg kritiserade rättsfallet RÅ 1968
Fi 2116, se RRK R 73 1:8 och nu senast RRK R 75 1:40 (jfr dock kammarrättsavgörandet
RRK K 73 1:59). Taxeringsintendenten synes sålunda ej
kunna kringgå de för honom gällande extraordinära besvärsreglema i 100
och 101 §§ taxeringslagen och samma lags bestämmelser om eftertaxering
genom att utnyttja kvittningsyrkande gentemot en skattskyldig som anfört
extraordinära besvär.

249

Om delgivning av anmaning såsom förutsättning för påförande av
dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift 1

44 § lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m. i dess nuvarande lydelse (SFS 1974:938), som i sakligt hänseende
överensstämmer med tidigare lydelse, stadgas följande.

Underlåter arbetsgivare, som har att avlämna arbetsgivaruppgift utan
anmaning, att inom föreskriven tid avlämna sådan uppgift, påföres honom
förseningsavgift med fem procent av den fastställda arbetsgivaravgiften,
dock högst med 300 kronor.

Har arbetsgivare trots anmaning icke avlämnat arbetsgivaruppgift inom
den i anmaningen angivna tiden, bestämmes förseningsavgiften till två
gånger det belopp som utgår enligt första stycket, dock minst till 100 kronor.

Vid JO Lundviks inspektion av lokala skattemyndigheten i Stockholms
fögderi i februari 1974 diskuterades med förste fögderisekreteraren Carin
Broman myndighetens åtgärder i samband med anmaning till arbetsgivare
att avlämna arbetsgivaruppgift. Därvid uppmärksammades vad riksförsäkringsverket
anfört i ett s.k. instruktionstillägg av den 29 januari 1974 av
följande lydelse.

Viss tveksamhet har på sina håll uppstått hur man skall förfara med
stämplandet för förseningsavgift, då uppskattningsanmälan måste göras
trots att arbetsgivaren inte löst ut försändelsen och således inte kan sägas
ha erhållit anmaning. Med anledning härav föreskrivs, att om arbetsgivaren
inte löser ut försändelsen med ATP 15, ny anmaning tillställs honom i
lösbrev. Om svar inte inkommer inom den i anmaningen angivna tiden, insänds
uppskattningsanmälan till verket med stämpel för förseningsavgift
med 10%.

Efter remiss i frågan, om dubbel förseningsavgift verkligen påfördes när
anmaning utsänts i lösbrev och bevis sålunda saknades för att anmaningen
kommit fram, avgav riksförsäkringsverket yttrande vari bl. a. redogjordes
för gällande författningsbestämmelser och de rutiner beträffande anmaningsförfarandet
m. m. som tillämpades av de lokala skattemyndigheterna
och riksförsäkringsverket. Verket anförde därefter följande.

Såsom framgår av ovanstående görs uppskattning av avgiftsunderlag för
beräkning av arbetsgivaravgift endast i fall, där det kan anses uppenbart,

250

att arbetsgivaren sysselsatt arbetskraft i sådan omfattning att uppgiftsskyldighet
föreligger. I motsats till uppskattningsdebitering enligt taxeringsförordningen
bygger uppskattningsdebitering enligt avgiftsförordningen så
gott som alltid på verkliga sifferuppgifter. Underlagsbeloppen utgör regelmässigt
antingen av en eller flera arbetstagare deklarerade löner eller av
arbetsgivaren i sin självdeklaration gjorda avdrag för lönekostnader.

I ovannämnda instruktionstillägg 1974-01-29 intagen föreskrift, att uppskattningsanmälan
skall förses med stämpel - eller rättare sagt kryssmarkering
- för förseningsavgift med 10% medför inte, att arbetsgivaren automatiskt
påförs dubbel förseningsavgift. Kryssmarkeringen används i samband
med att riksförsäkringsverket som grund för den manuella behandlingen
av uppskattningsärenden på datamaskinell väg framräknar avgiftsunderlag,
avgifter samt eventuella avgiftstillägg och förseningsavgifter.
Vid den manuella behandlingen av uppskattningsärendet ankommer det
därefter på vederbörande handläggare att ta ställning till frågan om avgiftstillägg
och förseningsavgift bör påföras. Med stöd av eftergiftsbestämmelsema
i 45 § avgiftsförordningen underlåter riksförsäkringsverket i många
fall att påföra dylika avgifter. Så är regelmässigt fallet om arbetsgivaren
bestrider uppgifts- eller avgiftsskyldighet eller då det på annat sätt framgår
att arbetstagarfrågan kan vara tveksam. Hänsyn tas givetvis även till övriga
i 45 § avgiftsförordningen angivna befrielsegrunder. Skulle det vid
handläggningen av uppskattningsärendet inom verket visa sig, att arbetsgivaren
inte fått del av lokala skattemyndighetens anmaning, skall dubbel
förseningsavgift givetvis inte påföras. Riksförsäkringsverket vill tillägga
att det inte kommit till verkets kännedom, att en arbetsgivare i något fall
blivit påförd dubbel förseningsavgift utan att ha fått del av lokal skattemyndighets
anmaning att lämna arbetsgivaruppgift.

För att så långt möjligt tillse att anmaning når den avgiftsskyldige har
riksförsäkringsverket emellertid beslutat att upphäva instruktionstillägget
1974-01-29 i vad avser anmaningsförfarandet. Verket kommer i stället att
föreskriva, att anmaning, som inte löses ut, skall tillställas arbetsgivaren
genom postdelgivning och i förekommande fall genom stämningsmannadelgivning,
oavsett om vite förelagts eller ej.

I beslut den 2 januari 1976 anförde JO Lundvik följande.

Arbetsgivare, som underlåter att avlämna arbetsgivaruppgift, drabbas
av vissa sanktioner. Om arbetsgivaravgiften skönsuppskattas i avsaknad
av dylik uppgift, påföres avgiftstillägg enligt 43 § tredje stycket lagen om
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Har arbetsgivaren
anmanats att avlämna arbetsgivaruppgift men underlåtit att
göra detta inom föreskriven tid, påföres dubbel förseningsavgift enligt 44 §
andra stycket samma lag. Dessa sanktionsbestämmelser medför att det nu
är av större betydelse än tidigare för den uppgiftsskyldige att han verkligen
får klart för sig att myndigheterna anser honom skyldig att lämna uppgift.
Anmaningsinstitutet skall fullgöra just denna funktion. En enkel anmaning
är numera förenad med rättslig sanktion mot berörd enskild, något som tidigare
var fallet endast med anmaning i vilken vite förelagts. Detta förhål -

251

lande gör att myndigheternas handläggning av anmaningsförfarandet är
viktigt ur rättsäkerhetssynpunkt.

Av utredningen i förevarande ärende framgår att riksförsäkringsverket
tidigare föreskrivit att, om arbetsgivaren inte löst ut försändelsen med anmaning,
en ny försändelse i saken skulle utsändas i lösbrev till honom.
Härigenom skulle sålunda myndigheten inte få något bevis om att arbetsgivaren
nåtts av anmaningen. I själva begreppet anmaning ligger dock att
den anmanade skall nås av ett formligt föreläggande. Endast när så skett
skall dubbel förseningsavgift påföras.

Jag är emellertid lugnad av att det icke kommit till riksförsäkringsverkets
kännedom att arbetsgivare i något fall, då de tidigare gällande rutinerna
tillämpats, påförts dubbel förseningsavgift utan att ha fått del av lokal
skattemyndighets anmaning att lämna arbetsgivaruppgift.

Som jag sagt är det av betydelse att myndigheterna söker erhålla bevis
för att en anmaning verkligen nått fram till den berörde enskilde. Det är
därför i och för sig tilltalande att riksförsäkringsverket numera omprövat
sin tidigare ståndpunkt och beslutat att anmaning skall överlämnas i de former
som anges i delgivningslagen. Denna åtgärd överensstämmer också
med mina önskemål om hur saken lämpligen bör lösas. Likväl kan det ifrågasättas
om icke en klarläggande ändring i denna del bör ske i lagen om
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Denna
fråga har principiellt intresse.

Av 15 § nyssnämnda lag (tidigare kallad ”avgiftsförordningen”) framgår
att bl. a. sådan anmaning att avlämna arbetsgivaruppgift, vari vite förelagts,
skall delges vederbörande, om det ej är känt att han icke kan anträffas.
Rörande enkel anmaning, som inte förenats med ett vitesföreläggande,
finns inga bestämmelser i paragrafen.

Då ordet delgivning eller böjningsformer av ordet delgiva förekommer i
en författning avses att delgivning skall ske enligt delgivningslagens regler.
Denna lag är tillämplig endast när det i speciallagstiftning förekommer uttrycklig
föreskrift om delgivning (jfr prop. 1970:13 s. 219 f. och 232). 1 samband
med delgivningslagens tillkomst infördes dock, efter påpekande från
lagrådet, en övergångsbestämmelse till lagen med precisering av lagens
tillämpningsområde i fråga om delgivning av kallelser, förelägganden och
andra underrättelser i sådan speciallagstiftning som skulle komma att äga
fortsatt tillämpning. I bestämmelsen stadgas följande.

I fråga om bestämmelse som avser kallelse, föreläggande eller annan underrättelse
äger lagen tillämpning, om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen
framgår att delgivning bör ske.

Under förarbetena till delgivningslagen anförde lagrådet också att det
fick förutsättas att det i fortsättningen vid stiftande av ny lag eller vid ändring
i gammal lag övervägdes huruvida i något avseende delgivning i del -

252

givningslagens mening borde användas, och om så ansågs böra ske, detta
bringades till uttryck i lagtext genom en föreskrift att delgivning skulle ske.
Likaså borde, om det i annat sammanhang befanns att en gällande lag saknade
föreskrift om delgivning ehuru sådan måste anses avsedd, denna formella
brist i lagen fyllas (jfr prop. 1970:13 s. 220). Departementschefen anslöt
sig till lagrådets förslag.

I 15 § avgiftsförordningen stadgades före delgivningslagens tillkomst att
anmaning vari vite förelagts skulle översändas i rekommenderat brev med
mottagningsbevis. I samband med delgivningslagens antagande gjordes
den redaktionella ändringen i paragrafen att dylik anmaning skulle delgivas
vederbörande, SFS 1970:465. Något krav på delgivning vid översändande
av en enkel anmaning som ej förenats med vitesföreläggande uppställdes
däremot inte. År 1972 trädde reglerna om förseningsavgift i kraft utan att
frågan om sättet för överbringande av en enkel anmaning berördes i den
nya lagstiftningen.

Eftersom 15 § avgiftsförordningen ändrades i samband med delgivningslagens
tillkomst kan övergångsbestämmelserna till delgivningslagen knappast
åberopas till stöd för att en enkel anmaning att avlämna arbetsgivaruppgift
skall kunna överbringas till den sökte genom delgivning. Frågan
när delgivning skall ske av handlingar enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m. får nog anses ha blivit uttömmande
reglerad i 15 § nämnda lag. En tillämpningsföreskrift från riksförsäkringsverkets
sida är inte ägnad att bringa saken i annat läge.

Emellertid är det i sak önskvärt att berörda myndigheter har möjlighet
att anlita delgivningsförfarandet enligt delgivningslagens regler även i fråga
om dessa enkla anmaningar. Enligt min mening bör därför ett förtydligande
stadgande, efter förebild av 54 § taxeringslagen, införas i nyssnämnda
15 §. Lämpligen kunde följande tilläggas.

Finnes beträffande anmaning eller annan i denna lag avsedd handling vara
av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer vederbörande
tillhanda, skall handlingen delgivas honom, om det ej är känt att han icke
kan anträffas.

Ett dylikt tillägg i stadgandet skulle täcka såväl de fall där delgivning enligt
paragrafens nuvarande lydelse skall ske som de fall där enkel anmaning
utsändes. Sakkunniga har numera tillkallats inom finansdepartementet för
att utreda frågan om det skatteadministrativa sanktionssystemet. Jag finner
vid sådant förhållande inte nödvändigt att bringa det spörsmål jag här
berört särskilt till regeringens kännedom utan nöjer mig med att överlämna
ett exemplar av detta mitt beslut till de sakkunniga för det beaktande de
finner ämnet vara värt.

253

Ansökan om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt.
Göres ansökan långt före inkomstårets början kan dock hinder
möta häremot

I en skrift, som inkom till JO den 26 januari 1976, framförde jur. kand.
Per Björkman klagomål mot lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi
för att han fått vänta över fyra månader på beslut i ett ärende om jämkning
av preliminär A-skatt för år 1976. Björkman uppgav bl. a. att hans ansökan
kommit in till myndigheten den 15 september 1975. Den 16 december
1975 begärde myndigheten att ansökan skulle kompletteras. Vid samtal
med en tjänsteman hos myndigheten den 19 december 1975 angående begärd
komplettering fick Björkman besked om att beslut skulle meddelas
inom kort eftersom underlaget då var klart. Björkman fick också upplysningen
att alla ansökningar om jämkning av preliminär A-skatt för nästföljande
år samlades för handläggning i december. Genom att beslut i Björkmans
ärende meddelades först den 21 januari 1976 hade svårigheter uppkommit
för Björkman att betala ränta på det lån som föranlett jämkningsansökan.

Efter remiss inkom lokala skattemyndigheten med yttrande, vari bl. a.
anfördes följande.

Till lokala skattemyndigheten inkom från Björkman den 15 september
1975 en ansökan dagtecknad den 12 september om jämkning av den preliminära
skatten år 1976. Då Björkman som gatuadress angivit Kindstugatan
5, dvs. en adress inom Storkyrkoförsamlingen, överlämnades ärendet till
det skattekontor vid myndigheten som handlägger ärenden tillhörande
denna församling. Björkman tillskrevs den 16 december för erhållande av
vissa kompletterande uppgifter. Det är lätt att nu konstatera att ifrågavarande
brev till Björkman inte hade bort sändas, då Björkman i sin ansökan
lämnat tillräckligt underlag för utfärdande av jämkningsbeslut. Den 19 december
tog Björkman telefonkontakt med en av kontorets tjänstemän. Vid
samtalet framkom att Björkman numera hade ny adress, Grev Turegatan
86, Stockholm och att Björkman torde bli mantalsskriven på denna adress
för år 1976, då han var kyrkobokförd där den 1 november 1975. Med hänsyn
till att denna senare adress tillhör Hedvig Eleonora församling överlämnades
ärendet till det skattekontor, där ärenden tillhörande denna församling
handläggs. Beklagligtvis kom beslut i ärendet icke att utfärdas omgående
utan först den 21 januari. Myndigheten får beklaga att tidsutdräkten
till utfärdandet av beslut blivit så lång.

Björkman inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande den 22 mars 1976 anförde JO Lundvik följande.
Björkmans ansökan avsåg jämkning av skatteavdrag på lön. Enligt 46 § 3
mom. uppbördslagen skall beslut om sådan jämkning meddelas inom tio

254

dagar om inte ärendets invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter
föranleder till annat. Även i övrigt skall jämkningsärenden
handläggas med stor skyndsamhet. Möjligheten till skattejämkning styr ju i
många fall den enskildes ekonomiska planering inför inkomståret.

Stadgandet i 46 § 3 mom. uppbördslagen får enligt min mening inte läsas
efter bokstaven när jämkningsansökan görs långt före ingången av det inkomstår
varom fråga är. Man kan ju då inte med säkerhet överblicka, vilka
skatterättsliga regler som kommer att gälla, var vederbörande blir mantalsskriven,
om han skall erlägga A-skatt eller B-skatt osv. I förevarande fall
förelåg emellertid förutsättningar för meddelande av beslut den 19 december
och ärendet borde då ha forcerats. Björkman måste ha haft all anledning
att förvänta sig att jämkningsbeslut skulle föreligga före årsskiftet så
att han kunde utfå sin januarilön efter reducerat skatteavdrag. På grund av
lokala skattemyndighetens långsamhet gick Björkman miste därom.

Lokala skattemyndigheten har beklagat det inträffade. Jag förutsätter att
myndigheten nu ser till att sådana dröjsmål i jämkningsärenden inte vidare
inträffar.

Misstag från skattemyndighets sida bör rättas snabbt och inte först
sedan den skattskyldige vänt sig till JO

Generalkonsuln C.-H. Nauckhoff, som den 1 november 1972 var bosatt
på Stora Essingen i Stockholm, mantalsskrevs där för år 1973. I slutet av
år 1972 hade dock Nauckhoff flyttat inom kommunen till Bromma församling
där han förvärvat fastigheten Benprylen 2. I sin till 1974 års taxering i
Essinge 2:a taxeringsdistrikt avgivna självdeklaration redovisade Nauckhoff
bl. a. sagda fastighet. Garantibeloppet för denna uppgick till 2520 kr.
Förutom taxering härför i ovannämnda taxeringsdistrikt blev Nauckhoff
taxerad för garantibeloppet också av taxeringsnämnden för Stockholms
fögderis 41 :a särskilda taxeringsdistrikt. Däri taxeras inom Stockholms
kommun icke bosatta fysiska personer som ägt fastighet eller drivit rörelse
i kommunen, s. k. utbor. Nauckhoff blev alltså dubbeltaxerad för garantibeloppet.
Efter besvär från taxeringsintendenten undanröjde länsskatterätten
i Stockholms län i beslut den 16 maj 1975 (efter sammanträde den 30
april 1975) den taxering som åsatts Nauckhoff i 41 :a särskilda taxeringsdistriktet.

I en skrift, som inkom till JO den 9 januari 1976, uppgav Nauckhoff att
kraven på skatt, 575 kr., för garantibeloppet icke hade upphört efter länsskatterättens
beslut. På våren 1975 hade han fått debetsedel på preliminär
B-skatt för år 1975 med krav på nämnda skattebelopp. Debetsedeln angavs
avse skatt i annan kommun än hemortskommunen. Nauckhoff hade vidare
i maj 1975 erinrats om sin skyldighet att avge deklaration beträffande fas -

255

tigheten trots att han redovisat den på föreskrivet sätt i sin allmänna självdeklaration.
Den 26 maj hade han utförligt redovisat ärendet i brev till lokala
skattemyndigheten och då hemställt att få slippa flera krav. Nauckhoff
upplyste att han varit i kontakt med både lokala skattemyndigheten i
Stockholms fögderi och med kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt
men inte kunnat få rättelse. Myndigheterna hade hänvisat till att kravet
”åkt in i datamaskinen” och att det tog tid att dra tillbaka ärendet.
Nauckhoff bad om JO:s hjälp att få rättelse och slut på de återkommande
kraven.

Efter remiss yttrade lokala skattemyndigheten följande.

Den felaktigt debiterade preliminära B-skatten har sin grund i den misstagstaxering
av fastigheten Benprylen 2 som skedde vid 1974 års inkomsttaxering.
Den felaktiga taxeringen undanröjdes genom länsskatterättens
beslut den 30 april 1975. Beklagligtvis skedde inte avregistrering i den lokala
skattemyndighetens J-aviregister, varför Nauckhoff med ledning av
1974 års taxerade inkomst debiterades preliminär B-skatt för år 1975 avseende
fastigheten Benprylen 2 och tillställdes debetsedel å preliminär skatt
under adress Stolpevägen 17, 161 53 Bromma. Hade Nauckhoff tagit kontakt
med lokal skattemyndighet då debetsedeln erhölls hade den felaktigt
debiterade preliminära skatten omgående avkortats. Följden blev i stället
att skatten uppfördes i restlängd och kronofogdemyndigheten utsände
krav. Lokal skattemyndighet beklagar det obehag som härigenom åsamkats
Nauckhoff.

Genom lokala skattemyndighetens beslut den 16 februari 1976 har den
preliminära B-skatten för inkomståret 1975 avkortats och Nauckhoff avförts
ur härvarande J-aviregister.

I påminnelser ifrågasatte Nauckhoff bl. a. om det behövdes ett så omständligt
förfarande för att få slut på felaktiga krav.

Vid ärendets avgörande den 12 april 1976 anförde JO Lundvik följande.

Det är inte helt klart vad som orsakat den felaktiga registreringen av
Nauckhoff såsom utbo. Jag har dock sett på de taxeringsavier för åren
1974 och 1975 som finns bland de hit inlånade handlingarna rörande
Nauckhoff att dessa åsatts beteckningen GD (gemensamma distriktet).
Möjligen har Nauckhoff, som är diplomat, tidigare taxerats i detta för riket
gemensamma taxeringsdistrikt och denna registrering sedermera kvarstått
även efter det att Nauckhoff blivit bosatt i Stockholms kommun och skolat
taxeras där. Denna kvarskrivning kan ha varit orsak till den oriktiga utbotaxeringen.
Eftersom skatten i anledning av denna taxering översteg 300 kr
blev Nauckhoff därefter, i och för sig riktigt, debiterad preliminär B-skatt.
Därigenom uppkom nya skattekrav mot Nauckhoff. Gjorda misstag vid registrering
och taxering av Nauckhoff är beklagliga. De får tillskrivas den
s.k. mänskliga faktorn och sådana fel kan nog aldrig helt undvikas.

256

Medan felen sorn sådana inte föranleder ytterligare uttalanden från min
sida kan jag däremot inte underlåta att påtala det otillfredsställande i att
Nauckhoff inte lyckats få gehör för sina befogade anspråk på rättelse förrän
han vänt sig till JO. En enskild skall inte behöva göra flera påpekanden
om att ett fel begåtts utan att åtminstone mötas av någon konkret åtgärd
från myndighetens sida, t. ex. att fallet blir föremål för en närmare undersökning.

Formerna för expediering av länsskatterätts beslut

I ett ärende hos JO anförde patenträttsrådet Claés Uggla, att det var en
brist att det inte av ett expedierat länsskatterättsbeslut framgick vilka domare
som deltagit i prövningen. Uggla framförde därjämte kritik mot de
beslutsmotiveringar som lämnats honom i vissa angivna länsskatterättsbeslut.
Samtidigt som JO Lundvik den 6 februari 1975 meddelade beslut
angående Ugglas klagomål i sistnämnda hänseende beslöt JO upptaga frågan
om formerna för expedition av länsskatterättsbeslut till prövning i ett
särskilt ärende eftersom han ansåg frågan ha ett betydande allmänt intresse.

En vid ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria remitterades
till länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) för yttrande.

I nämndens yttrande anfördes bl. a. följande. Ur formell synpunkt var
det önskvärt att länsskatterättsbeslut innehöll uppgift om föredraganden
och om vilka som deltagit i beslutet. Organisationsnämnden var dock inte
övertygad om att en upplysning om vilka ledamöter som deltagit i beslutet i
allmänhet hade någon praktisk betydelse för den enskilde. Denne ville nog
närmast veta vad beslutet hade för konsekvenser, t. ex. vad betydde siffersammanställningarna,
blev det pengar tillbaka och när betalades i så fall
dessa ut m. m. Med tanke på den komplicerade skattelagstiftningen borde
den enskilde få möjligheter att få upplysningar och information av myndigheterna
och då även av länsdomstolama. Organisationsnämnden fortsatte.

Metoden att lämna uppgift på hela rätten samt föredraganden är även om
det innebär ett merarbete den tekniskt enklaste. Systemet har emellertid -förutom att uppgiftens värde kan ifrågasättas - den nackdelen, att det lämnas
öppet för mottagaren att avgöra om han lämpligen kan kontakta någon
och i så fall vilken. Resultatet kan i vart fall för de större länen bli ett väsentligt
merarbete för ordföranden, som anges först i protokollet, samt
medföra olägenheter för övriga ledamöter. Om uppgiften begränsas till att
avse ordföranden och föredraganden kan utdraget ur ramprotokollet inte
fogas till beslutet utan att först ha redigerats i någon form, vilket medför
ytterligare ett arbetsmoment. Även denna metod kan medföra att ordförandens
tid för handläggning av mål inskränks på grund av telefonförfrågningar.
Ordföranden har i allmänhet inte tillgång till handlingarna i det mål
som efterfrågas utan dessa måste först sökas fram.

257

Vad gällde den i remisspromemorian föreslagna lösningen att foga ytterligare
en handling till det beslut som skulle expedieras (med uppgift om rättens
ledamöter, eller åtminstone ordföranden, och föredraganden) kunde
icke önskvärda bieffekter uppkomma med tanke på det stora antalet mål
hos länsskatterättema. Metoden med ramprotokoll medförde en väsentlig
förenkling av den tekniska hanteringen av målen. Varje ändring i systemet
som innebar merarbete ledde med stor sannolikhet till en försämrad arbetssituation
vid länsskatterättema. Konsekvenserna härav drabbade ytterst
de klagande genom längre handläggningstider. Organisationsnämnden
yttrade avslutningsvis följande.

1 förevarande fall måste det ske en avvägning mellan å ena sidan klagandens
berättigade krav på att så snabbt som möjligt få sin sak prövad och å
andra sidan en utökad beslutsredovisning som formellt är mera tilltalande
än nuvarande metod.

Eftersom det framlagda förslaget enligt LON:s bedömning innebär ett
merarbete, som knappast kan anses ägnat att förbättra klagandens möjligheter
att förstå beslutets innehåll anser sig LON för närvarande inte kunna
förorda att den föreslagna ordningen införs.

LON är däremot positiv till åtgärder som kan bli till hjälp för klaganden
utan att medföra någon mera väsentlig belastning för den dömande verksamheten.

Ett förfarande i den riktningen kan vara att - i likhet med vad som införts
vid tingsrätterna - på besvärshänvisningen tillfoga en upplysningstext
att förfrågningar i första hand kan riktas till viss tjänsteman. Här kan
även anmärkas att uppgift lämnas på vilka som meddelat beslutet. Eventuellt
kan en stämpel med lämplig text och vederbörande tjänstemans
namn anbringas på besvärshänvisningen vid det manuella bestyrkandet.
Hur texten skall formuleras samt formerna för hur den skall anbringas bör
närmare utredas. Om justitieombudsmannen finner att åtgärder bör vidtagas
i den riktningen är LON beredd att i samråd med företrädare för länsskatterätterna
utreda och försöka utveckla ett sådant system.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande den 15 mars 1976.

I det övervägande antalet mål, som avgöres av länsskatterätt, dokumenteras
beslutet i ett sammanträdesprotokoll, s. k. ramprotokoll. I dettas huvud
antecknas bl. a. rättens ledamöter, protokollförare och föredragande.
Ramprotokollet undertecknas av protokollföraren och justeras av ordföranden.
Ramprotokollets huvud expedieras normalt ej till parterna utan
dessa får ett bestyrkt protokollsutdrag som blott omfattar den paragraf i
protokollet under vilken beslutet intagits. Expeditionen har alltså ej någon
självständig form. I de flesta fall får den skattskyldige sålunda ej vetskap
om vilka som handlagt och prövat hans sak. I detta ärende har ställts frågan
om denna form för expediering kan anses tillfredsställande.

Det bör först konstateras att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse

17 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

258

enligt vilken länsskatterätt är skyldig att förse utgående expeditioner med
uppgift om vilka som deltagit i beslutet och om föredraganden i ärendet.

De lämplighetsöverväganden som kan göras bör ske mot bakgrund av
den princip om öppenhet som av gammalt är ett av de mest utmärkande
dragen i svensk offentlig förvaltning. En beslutande åtnjuter inte anonymitet
och kan icke göra anspråk på sådan. Varje krav i dylik riktning måste
tillbakavisas. Med hänsyn härtill vill jag redan nu säga att jag inte kan dela
en uppfattning, som går ut på att en viss anonymitet skulle vara eftersträvansvärd
för skatterätternas del av det skälet att exempelvis en ordförande
i skatterätt skulle förmodas bli överlupen av frågor, ja rent av utsättas för
att besluten kritiserades direkt hos honom, om uppgift om hans namn var
alltför lättillgänglig för de skattskyldiga. Jag tror för övrigt att dylika farhågor
är överdrivna.

Metoden med ramprotokoll med åtföljande expediering av utdrag, omfattande
enbart själva beslutet, är onekligen tids- och arbetsbesparande.
Ramprotokollen är för övrigt sanktionerade i 14 § första stycket förordningen
om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. Skulle skyldighet
införas för skatterätt att till nuvarande expeditioner foga även kopia av
ramprotokollets första sida med uppgifter om råfen m. m. skulle detta
medföra en viss arbetsökning hos de redan hårt tyngda skatterätterna.
Andra åtgärder för att ge de skattskyldiga information om rätten kan givetvis
diskuteras men även dessa drar ofrånkomligen med sig en viss arbetsökning.

Frågan är emellertid om arbetsbördan kan åberopas som tillräckligt skäl
för att motivera ett åsidosättande av parternas, i första hand de skattskyldigas,
intresse av att oombett få inblick i rättens sammansättning eller att
åtminstone få veta namnet på någon, som haft befattning med deras sak
hos skatterätten och som kan skingra eventuella oklarheter. Som det nu är
kan förfrågningar mycket väl riktas till vederbörande taxeringsintendent i
första hand eftersom han ju är den ende befattningshavare som finns
namngiven på ett expedierat protokollsutdrag. Sistnämnda förhållande har
också den betänkliga följden att den skattskyldige kan få den felaktiga uppfattningen
att det är taxeringsintendenten som svarar för länsskatterättens
beslut. Att ett sådant felaktigt antagande är ganska vanligt belyses av att
skattskyldiga ofta redan under processen tar miste på intendentens roll och
”överklagar” hans yttranden genom att skriva till närmast högre instans,
ibland för övrigt också till JO. Nu tillämpad ordning för beslutsexpediering
har kort sagt den stora nackdelen att den är ägnad att föranleda olägenhet,
missuppfattningar och tidsspillan såväl för de skattskyldiga som för befattningshavare
hos annan myndighet. Det hör vidare inte till vanligheten att
en myndighet, i ärende med anknytning till viss person, i beslut eller annan
expedition skyltar utåt endast med myndighetens namn utan angivande av
någon befattningshavare, som känner till ärendet.

Vad som nu anförts talar för att länsskatterättemas expeditionsrutiner

259

bör ändras. Enligt min mening bör uppgift lämnas om rättens ordförande
och om föredraganden, gärna med angivande av till vem förfrågningar i
första hand kan riktas. Ett minimikrav är att åtminstone någon behörig företrädare
för rätten eller dess kansli anges på expedierade protokollsutdrag.
Den av länsstyrelsernas organisationsnämnd föreslagna metoden
med stämpeltryck förefaller härvid lämplig. Den närmare utformningen
och övriga praktiska detaljer torde kunna lösas genom organisationsnämndens
försorg och jag ser ej anledning att här gå in därpå. Jag nöjer mig med
att på detta sätt ha redovisat min uppfattning i den fråga som tagits upp i
detta initiativärende.

* *

Länsstyrelsernas organisationsnämnd beslöt sedermera, den 24 augusti
1976, rekommendera samtliga länsskatterätter och fastighetstaxeringsrätter
att till utgående expeditioner foga en kopia av ramprotokollet. Syftet
med JO:s framställning var därmed nått.

Får taxeringsmyndighet taga del av läkares patientkort?

I en anmälan till JO anförde leg. läkaren Torkel Westin följande. Vid en
år 1973 genomförd taxeringsrevision begärde taxeringsmyndigheten att få
ta del av samtliga sjukjournaler som förts vid hans privatpraktik. Revisionsdirektören
hade verifierat att granskningen gällde patientkort dvs.
sjukjournaler. Dessa journaler innehöll uppgifter om människans intimaste
angelägenheter vid sidan av rutinmässiga noteringar. Sålunda behandlades
här ”äktenskapsproblem, sexuella svårigheter som impotens och frigiditet,
anomalier och perversioner”. Noteringar fanns om "alkoholism och
drogmissbruk, prostatasjukdom och avföringsrubbningar”. Samtliga dessa
informationer ställdes till revisorns och hans biträdens förfogande. Det hade
framstått som självklart att efterforskning gällde en av hans patienter,
eftersom några informationer om hans egen verksamhet inte gick att hämta
ur materialet.

Mot bakgrunden av det anförda ifrågasatte Westin, om skattemyndigheterna
rätt tolkat gällande bestämmelser. Vidare ifrågasatte Westin bl. a. om
tystnadspliktsbestämmelserna gav skydd för patienter gentemot myndigheterna
samt begärde JO:s uttalande i saken.

Med anledning av anmälningen begärdes yttrande från skattechefen vid
länsstyrelsen i Södermanlands län, vilken svarade bl. a. följande.

260

Vid den s. k. läkargranskningen (Läk 69/70) förekom det här i länet i ett
eller i möjligen två fall att granskare begärde få ta del av patientkort. Detta
berodde då på att läkaren saknade räkenskaper, anteckningar eller annat
underlag för bedömande av deklarationens tillförlitlighet. Patientkorten
kunde i sådant fall ge granskaren upplysningar om antalet besök och även
möjlighet att jämföra läkarkvitton med anteckningar på patientkort. Granskaren
har i övrigt inte någon anledning ta del av innehållet i patientkorten.
Såvitt jag erfarit har ingen granskare här i länet tagit del av patientkort i
den del som innehåller anteckningar om sjukdom etc.

Vaije granskare är bunden av tystnadsplikt och vad han eventuellt kunnat
se vid granskning av patientkort kommer sålunda inte till någon annans
kännedom. Den rapport, sorn upprättas i anledning av revisionen är hemligstämplad
och innehåller för övrigt aldrig något om en patients sjukdomar.

Läkarna torde vara väl medvetna om riksskatteverkets kontrollaktion
(Läk 69/70). Sveriges läkarförbund har även i en PM klargjort för läkarna
vad en taxeringsrevision innebär och vilka rättigheter respektive skyldigheter
en läkare har i anledning av en eventuell taxeringsrevision.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att den som verkställde taxeringsrevisionen
inte hade någon som helst anledning inhämta uppgifter angående
någon av Westins patienter och som även framgår av bifogade bilaga förnekar
granskaren bestämt att så skulle vara fallet. Att granskning av patientkorten
över huvud skedde, berodde uteslutande på att Westin inte kunde
ställa fullständiga räkenskaper till granskarens förfogande.

Yttrande inkom också från byrådirektören vid länsstyrelsens taxeringsenhet
Boije Gustavsson vilken förordnats att utföra taxeringsrevisionen
hos Westin. Gustavsson upplyste att Westin anmodades förete räkenskaper
för 1969 och 1970 för granskning men då förklarade att räkenskapsunderlaget
förkommit genom en stöld, vilken polisanmälts den 15 augusti 1972.
Patientkorten (journalkorten) bedömdes på grund härav kunna utgöra
tänkbart kontrollmaterial. Bedömningen grundade sig på antagandet att
korten skulle kunna ge möjligheter till jämförelser mot tillgängliga kontrolluppgifter
i form av läkarvårdskvitton. Gustavsson ställde sig vidare helt
oförstående till Westins påstående att revisionen skulle avse att från patientkorten
inhämta information om en av Westins patienter. Granskningen
hade varit helt inriktad på en kontroll av Westins egna inkomster i enlighet
med riktlinjerna för den landsomfattande kontrollaktionen rörande läkarnas
inkomster.

Westin inkom därefter med yttrande över remissvaret.

Ärendet avgjordes den 10 juni 1976 av JO Lundvik, som därvid anförde
följande.

Bestämmelser om taxeringsrevision finns i 56—58 §§ taxeringslagen. De
går tillbaka på bestämmelser som 1955 infördes i 1928 års taxeringsförord -

261

ning. De har alltså intet omedelbart samband med den långt senare - i november
1975 - antagna bevissäkringslagen eller dess föregångare 1961 års
lag om handräckning vid taxeringsrevision.

1 56 § 1 mom. taxeringslagen stadgas, att för kontroll av att deklarationsoch
uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt och fullständigt eller för att eljest
bereda beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering
eller eftertaxering får taxeringsrevision äga rum hos en var deklarations-
eller uppgiftsskyldig. Vidare stadgas bl. a. att vid taxeringsrevision
får granskning ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande
verifikationer ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar
rörande verksamheten.

Av särskilt intresse är bestämmelserna i 56 § 4 morn., vari stadgas följande.
Den som verkställer taxeringsrevision får ta del av handlingar av betydelse
för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revisionen sker,
har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlingens innehåll av beskaffenhet
som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen sker, att särskilda
omständigheter eljest kan åberopas för at'', handlingens innehåll ej
kommer till annans kännedom, får dock skatterätten, på framställning av
den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl föranleder därtill, besluta
att handlingen skall undantagas från revisionen.

Av 56 § 4 mom. taxeringslagen följer således att en läkare i princip är
skyldig att i samband med taxeringsrevision på anmodan förete även handlingar
om vars innehåll han har tystnadsplikt (jfr uttalande i samma riktning
i JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 489f). Läkaren äger dock att göra
framställning hos skatterätten att sådan handling skall undantas från revisionen.
Av handlingar i detta ärende framgår att Westin underrättats om
gällande bestämmelser härvidlag.

Som framhölls vid förarbetena till ifrågavarande bestämmelser om taxeringsrevision
(se prop. 1955:160 s. 147) får kontrollen självfallet inte avse
andra förhållanden än sådana som är av betydelse för taxeringen. I detta
ärende är upplyst att räkenskapsunderlaget för Westins verksamhet förkommit
genom stöld. Mot bakgrund härav framgår det som fullt försvarligt
att taxeringsmyndigheten bedömde att patientkorten kunde utgöra ett
tänkbart kontrollmaterial. Jag kan därför inte finna att taxeringsmyndigheten
förfor felaktigt då den ålade Westin att tillhandahålla patientkorten för
granskning.

Vad gäller Westins påstående att kontrollen skulle skett i syfte att granskaen
av Westins patienter har detta uttryckligen bestritts i remissvaret. Jag
saknar anledning betvivla vad taxeringsmyndigheten sålunda upplyst.

262

Vissa övriga ärenden

Bristande underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration
m. m.

I sin självdeklaration yrkade L. avdrag för ett flertal kostnader, såsom
för facklitteratur och arbetsrum samt för kostnader i samband med taxerings-
och övervakningsuppdrag. Taxeringsnämnden vägrade helt vissa
avdrag och medgav på andra punkter, sammanförda under rubriker som ej
helt motsvarande de av L. i deklarationen gjorda uppställningarna, avdrag
med skäliga belopp. L. klagade över att han inte fått tillfälle yttra sig före
nämndens beslut och anmärkte även på utformningen av avvikelsen. Beträffande
den uteblivna underrättelsen om ifrågasatt avvikelse åberopade
taxeringsnämndens ordförande S. bl. a. 65 § andra punkten taxeringslagen
enligt vilket stadgande den skattskyldige ej behöver beredas tillfälle yttra
sig om det uppenbarligen inte behövs för frågans bedömande samt det förhållandet
att L. fått avvikelsen innan taxeringsarbetet var avslutat för året.
varför han kunnat skriva till nämnden och få ärendet prövat ånyo.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Jag har många gånger påpekat att undantagsbestämmelserna i 65§ andra
punkten taxeringslagen bör tolkas restriktivt. Det är inte tillräckligt att
taxeringsnämndens ordförande anser kommunicering obehövlig. Endast i
de fall där avvikelsen objektivt sett inte kan bli föremål för diskussion bör
kommunicering kunna underlåtas. Bedömningen av nu ifrågavarande yrkanden
kan omöjligen hänföras under undantagsstadgandet. Beträffande
dessa yrkanden borde tillfälle ha beretts L. att framföra vad han önskade
till stöd för sin ståndpunkt. S. handlade således felaktigt när han underlät
att sända ut underrättelse om ifrågasatt avvikelse. Att L. haft möjlighet att
återkomma sedan han fått underrättelse om nämndens slutliga beslut förändrar
inte saken. Det är inte meningen att erforderlig skriftväxling skall
komma till stånd först på så sent stadium.

Beträffande underrättelsen om nämndens slutliga beslut har L. anmärkt
på dels att därav inte framgick samtliga avdrag som vägrats, dels att avdraget
för kostnad för arbetsrum i den egna bostaden vägrats utan motivering.

S. har beträffande den första frågan anfört att det av tidsskäl var

nödvändigt att medge avdrag i klumpsummor.

Förfaringssättet har emellertid i L:s fall lett till att taxeringsnämndens
beslut i vissa delar inte gått att utläsa. Även om alltför stora krav på motiveringen
inte kan ställas med hänsyn till den tidspress under vilken arbetet
i taxeringsnämnd bedrivs, måste det i allt fall av underrättelsen klart framgå
i vilka avseenden deklarationen frångåtts .

S. har beträffande den uteblivna motiveringen för nämndens vägran att
medge avdrag för kostnad för arbetsrum i bostaden framhållit att L. inte
kunnat vara oviss om nämndens inställning. S:s uttalande bygger på uppfattningen
att taxeringsnämnden skulle kunna underlåta att ange skälen för
en avvikelse på den grunden att den skattskyldige kunde förmodas ändock
äga kännedom om eller sluta sig till skälen för avvikelsen. Såsom framgår
av 69 § taxeringslagen saknar uppfattningen stöd i gällande bestämmelser.

263

JO:s tillsyn över taxeringsnämnds materiella beslut

Enligt 113 § i 1809 års regeringsform var ledamöter i taxeringsnämnd inte
underkastade något ansvar för sina beslut om taxering. Förhållandet
framgick också av 20 kap. 12 § andra stycket brottsbalken i dess lydelse
före den 1 januari 1976. Däremot ansågs nämndens ordförande ansvarig för
fel som han begick vid det formella förfarandet, såsom om han försummade
att bereda skattskyldig tillfälle att yttra sig innan deklarationen frångicks.
JO:s tillsyn var knuten till det straffrättsliga ansvaret och omfattade
följaktligen endast det formella förfarandet i taxeringsnämnd, ej nämndens
materiella beslut.

I dessa hänseenden har en ändring inträtt, sedan ny regeringsform trätt i
kraft och nya regler genomförts för ansvar vid myndighetsutövning. Ledamot
i taxeringsnämnd kan nu drabbas av ansvar för myndighetsmissbruk
om han uppsåtligen gör fel vid taxeringen. Däremot äger bestämmelsen om
vårdslöshet vid myndighetsutövning tills vidare inte tillämpning i fråga om
taxeringsnämnds beslut (se övergångsbestämmelserna till lag 1975: 667).
JO:s tillsyn - som ej längre är knuten till reglerna för ämbetsansvar — omfattar
enligt den av riksdagen år 1975 antagna nya instruktionen även taxeringsnämnderna.
Under förarbetena till instruktionen hade farhågor uttalats
för att JO skulle komma att bli en besvärsinstans vid sidan av de ordinarie
besvärsinstansema på taxeringsområdet. Konstitutionsutskottet
(KU 1975/76:22 s. 56) framhöll emellertid, att JO inte borde uttala sig i
rättstillämpningsfrågor innan ett ärende slutligt avgjorts, något som också
överensstämde med JO:s praxis. Enligt utskottets mening fanns ej anledning
befara att JO skulle bli en extra besvärsinstans i taxeringsärenden.

Till belysning av de nya reglernas inverkan återges följande fall. En
skattskyldig, K., klagade hos JO över att han vid 1976 års taxering blivit
upptaxerad med 10000 kr. och bad JO rätta till saken. JO Lundvik svarade
i brev till K.

Ni kan överklaga taxeringsnämndens beslut rörande 1976 års taxering
till länsskatterätten. På den underrättelse Ni fått från taxeringsnämnden
kan Ni se hur Ni skall anföra besvär och när tiden för detta utgår. JO kan
inte ändra eller upphäva myndighets beslut eller ge direktiv härom. Detta
är förbehållet ordinarie besvärsinstans, dvs. i Ert fall länsskatterätten. Det
är alltså dit Ni bör vända Er. För min del vidtar jag ingen åtgärd i anledning
av Era klagomål utan detta ärende avföres från fortsatt handläggning.

Utformning av föreläggande för klagande att fullständiga besvärsinlaga

I ett klagoärende hade en länsskatterätt förelagt en skattskyldig, A., att
själv eller genom ombud underteckna en besvärshandling som saknade
namnunderskrift. I föreläggandet angavs som påföljd att målet eljest ändå
kunde avgöras.

264

Om denna utformning av föreläggandet anförde JO Lundvik följande vid
ärendets avgörande.

Denna påföljd överensstämmer ej med vad som föreskrives i 5 § förvaltningsprocesslagen.
där påföljden angives till ”att hans talan annars ej upptages
till prövning”, dvs. besvären avvisas. Den situation som beskrivs i
paragrafen är tämligen extrem, eftersom en ansöknings- eller besvärshandling
endast sällan är behäftad med brister av så avgörande slag att den inte
kan ligga till grund för en meningsfull prövning av saken. För att få en
önskvärd komplettering till stånd i fall där bristen är mindre allvarlig kan
myndigheten hota med att låta sakprövningen äga rum på det befintliga
materialet med därav följande risk för en för parten oförmånlig utgång. I
ett fall som det förevarande, där besvärshandlingen saknar egenhändigt
undertecknande, är emellertid bristen sådan (jfr 3 § förvaltningsprocesslagen)
att förutsättningar för kompletteringsföreläggande enligt 5 § samma
lag finns. Länsskatterätten borde alltså ha förelagt A. att komplettera sin
besvärshandling med underskrift vid äventyr att hans besvär eljest avvisades.

265

Kommunal självstyrelse

Statlig myndighet har remitterat utredningar till kommun för yttrande.
Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen, ej kommunfullmäktige.
Fråga om riktigheten härav

Två landskronabor hemställde om JO:s prövning huruvida vissa ärendens
handläggning i kommunen stred mot gällande kommunallag samt om i
samband därmed för handläggningen ansvarig person ”åsidosatt sitt ämbetsmannaansvar”.
Till utveckling av sin talan anförde de följande. Enligt
18 § kommunallagen skulle fullmäktige meddela beslut i ärenden som
hänskjutits till dem av högre myndighet. I enlighet med 4 § samma lag utövades
kommunens beslutanderätt av fullmäktige medan förvaltning och
verkställighet ankom på kommunstyrelsen. Från länsstyrelsen i Malmöhus
län och från utbildningsdepartementet hade vissa utredningar överlämnats
till Landskrona kommun med tillfälle för kommunen att avge yttrande.
Samtliga remisser hänsköts efter diarieföring direkt till kommunstyrelsen
för besvarande, utan att kommunfullmäktige fått tillfälle behandla dem eller
besluta om att delegera yttranderätten till annat organ. Sedan kommunstyrelsen
avgivit sitt yttrande på kommunens vägnar och efter det att
remisstiden redan gått till ända redovisades yttrandet till fullmäktige. Då
remisstiderna varit väl tilltagna förelåg ur den aspekten ej hinder för sedvanlig
behandling i kommunfullmäktige. De aktuella ärendena bedömdes
enligt klagandena vara av principiell karaktär och politisk betydelse. Eftersom
kommunstyrelsen inte företrädde samtliga de partier som var representerade
i fullmäktige förelåg anledning förmoda att åtminstone minoritetens
åsikter ej återfanns i kommunstyrelsens avgivna yttrande. Hade ärendena
däremot varit föremål för behandling i fullmäktige, kunde ledamöterna
för de i kommunstyrelsen icke representerade partierna haft möjlighet
att influera debatten och därmed även kommunens ställningstagande.
Vidare hade de haft tillfälle att i förekommande fall avge reservation eller
på annat sätt få sin avvikande åsikt införd i protokoll och remissvar. Klagandena
ifrågasatte därför om inte den kommunala parlamentariska demokratin
åsidosatts i Landskrona kommun på ett sådant sätt att det stred mot
gällande kommunallag. I likhet med vad som anförts i den nyligen slutförda
utredningen om ”Kommunal demokrati” ansåg klagandena det vara
angeläget att värna om kommunfullmäktiges ställning som reellt beslutande
organ. Detta bl. a. för att tillförsäkra allmänheten insyn i den kommunala
verksamheten och för att utveckla en levande demokrati i kommunen.
Såvitt klagandena kunde förstå ankom det på kommunfullmäktiges ordförande
att bevaka att fullmäktige kunde utnyttja sina rättigheter och skyldigheter
i enlighet med kommunallagens bestämmelser. Vidare borde det

266

ankomma på ordföranden i kommunstyrelsen att tillse att kommunstyrelsen
inte fattade beslut i ärenden där beslutanderätten tillkom överställt organ.

Efter remiss avgav kommunstyrelsen yttrande. Däri anfördes i huvudsak
följande.

I § 5 i gällande arbetsordning för kommunfullmäktige i Landskrona, antagen
av kommunfullmäktige 1974-06-24, § 179, stipuleras, såvitt nu är i
fråga, följande:

”Mellan kommunfullmäktiges sammanträden inkommande ärenden av
beskaffenhet, att yttrande däri erfordras av kommunstyrelsen, valutskott,
nämnd eller styrelse eller särskild av fullmäktige utsedd beredning eller
kommitté, må remitteras av ordföranden, eller vid förfall för denne, av vice
ordförande. Om sålunda remitterade ärenden, vilka icke därefter redan
överlämnats till fullmäktiges prövning, skall ordföranden göra anmälan vid
fullmäktiges nästa sammanträde.”

Det bör bemärkas att remisserna ställts till ”Landskrona kommun” och
icke till såsom enligt tidigare praxis ”Kommunfullmäktige”. Förändringen
förklaras av att det remitterande statsorganet som vi förstått ändrat uppfattning
såtillvida att det skulle ankomma på vederbörande kommun att internt
avgöra hur remissen skall handläggas. Härvidlag torde kommunstyrelsen
redan med stöd av § 30 i kommunallagen såsom kommunens ”regering”
ha frihet att bestämma ordningen för remissförfarandet. Kommunstyrelsen
i Landskrona inrymmer också företrädare för samtliga i kommunfullmäktige
representerade politiska partier utom vänsterpartiet-kommunisterna
(vpk) respektive kristen demokratisk samling (kds), vilka båda
senare partier endast har var sitt av kommunfullmäktiges 49 mandat. Det
centrala gemensamma kansliet för såväl kommunfullmäktige som kommunstyrelsen
utgöres i Landskrona, som torde vara fallet i majoriteten av
svenska kommuner, av stadskansliet (ofta benämnt kommunkansliet).
Man kan i övrigt fråga sig vad kommunalbesvär över kommunstyrelsebesluten
i förevarande fall skulle ha föranlett - en besvärsmöjlighet, som givetvis
stått anmälarna såsom kommunmedlemmar öppen. I sin senaste
kommunallagskommentar uttalar emellertid Fritz Kaijser (Kommunallagarna
II, Kommunförbundets förlag 1975, å s. 352) följande: ”Att besvärsvägen
angripa innehållet i avgivna framställningar och remissyttranden är
utsiktslöst, om icke yttrandet såsom händer inom rusdryckslagstiftningen
avgör ärende”. Man torde sålunda i avsaknad av uttryckliga bestämmelser
kunna konstatera att varken kommunallagen eller rättspraxis ger direkt
ledning för bedömande av påtalade fall, som i stället måste behandlas enligt
sakens natur.

Anmälarna tillhör icke fullmäktige. Varken fullmäktige eller någon dess
ledamot har gjort anmärkning mot det system som tillämpats. Sålunda kan
framhållas att den enskilde fullmäktigledamoten har i kontrollsyfte bl. a.
såväl interpellationsrätten som möjligheten att framställa enkel fråga i fullmäktige,
låt vara att den enkla frågan icke lämnar möjlighet till en allmän
debatt (Kfmes arbetsordning § 18).

Delegation av yttranderätt till kommunstyrelsen registreras av utredningen
om den kommunala demokratin såsom enligt praxis vedertagen
(SOU 1975:41 s 84). Detta måste också anses vara en fullt motiverad praktisk
åtgärd med hänsyn särskilt till den oftast fullkomligt orimligt kort till -

267

mätta remisstiden, vilken omöjliggör sedvanligt beredningsförfarande.
Klagandena kom in med genmäle.

I beslut den 26 februari 1976 anförde JO Lundvik följande.

Gränsdragningen mellan vad som är beslutande, förvaltande och verkställande
uppgifter är inte angiven i detalj i kommunallagen. Besluts- och
verkställighetsfunktionen delas upp mera allmänt mellan organen. Den
närmare uppgiftsfördelningen sker sedan genom rättspraxis.

Som kommunstyrelsen påpekat, redovisar utredningen om den kommunala
demokratin i sitt betänkande ”Kommunal demokrati" att det i praktiken
förekommer att kommunstyrelsen i stället för fullmäktige avger kommunens
yttrande över remisser från statliga myndigheter, varefter fullmäktige
godkänner yttrandet i efterhand. Sådan s. k. faktisk delegation - kommunstyrelsen
beslutar trots att beslutanderätten formellt ligger kvar hos
fullmäktige — sker enligt utredningen oftast på grund av tidsbrist.

1 betraktande av denna enligt praxis vedertagna ordning kan jag inte finna
att det av kommunstyrelsen tillämpade förfaringssättet strider mot
kommunallagen eller eljest är felaktigt. Ett ytterligare stöd därför utgör det
förhållandet att remisserna ställs till kommunen och inte såsom tidigare till
fullmäktige. Jag delar kommunstyrelsens uppfattning att förändringen talar
för att det remitterande statsorganet ansett att det ankommer på vederbörande
kommun själv att träffa avgörande om remissernas handläggning.

Det bör tilläggas att mot det här sagda inte kan ställas innehållet i 18 §
kommunallagen. I paragrafen regleras nämligen endast de olika formerna
för anhängiggörande av ärenden hos fullmäktige.

268

Tjän stemannafrågor

Fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i tjänstetillsättningsärenden I

en skrift som kom in till JO den 11 december 1975 anförde hovrättsassessorn
Brita Sundberg-Weitman klagomål mot tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet rörande offentlighet i tjänstetillsättningsärenden. Hon
omtalade att vid en sammankomst arrangerad av Föreningen Yngre Jurister
vid Svea hovrätt tisdagen den 2 december 1975 generaldirektören Mats
Börjesson, kammarrättspresidenten Gustaf Hedborg och hovrättsassessorn
Anitha Bondestam informerade om hur den nyligen inrättade tjänsteförslagsnämnden
arbetade. Det framgick av denna information bl. a. att
nämnden - för att få material för en bedömning av och en jämförelse mellan
olika sökandes skicklighet - på telefon insamlade uppgifter från personer
som kunde antagas känna till vederbörande samt att uppgifter som därvid
framkommit icke antecknades. Det sades vid informationen vidare, att
dessa uppgifter, liksom de uppgifter som enskilda ledamöter lämnade, icke
fick yppas. Som ett skäl för hemlighållandet framhölls, att det skulle vara
svårt att få fram negativa uppgifter om de sökande, därest uppgiftslämnarna
inte kunde räkna med sekretess.

Sundberg-Weitman framhöll, att frågan om sekretess för uppgifter i ärenden
om tjänstetillsättning och om dokumentation av sådana uppgifter varit
uppe till diskussion flera gånger under de senaste åren. Därvid hade intresset
för offentlighet ansetts böra taga över och tanken att medge sekretess
följaktligen avvisats. Tjänsteförslagsnämndens ledamöter syntes enligt
Sundberg-Weitman ha en annan mening i offentlighetsfrågan. Hon begärde
ett ställningstagande i saken från JO:s sida.

Efter remiss avgav tjänsteförslagsnämnden yttrande i ärendet. Yttrandet
har följande innehåll.

Frågor om tjänstetillsättning har av gammalt vållat problem från rättssäkerhetssynpunkt.
Handläggningen måste ske på ett sådant sätt att flera intressen
blir tillbörligt beaktade. Vid tillsättning av domartjänster måste en
avvägning ske mellan å ena sidan sökandenas, allmänhetens och det beslutande
organets - regeringens - intresse att få del av allt som förekommit
inför nämnden och å andra sidan det ofta befogade intresset av att uppgifter
av personlig art inte onödigtvis lämnas ut. Det ligger i sakens natur att
här kan uppkomma ömtåliga avvägningsfrågor. De av Brita Sundberg-Weitman
återgivna uttalandena ger en antydan om de svårigheter som möter
vid en författningsmässig reglering av förhållandena. Tillsättningsärendenas
speciella natur har bland annat satt spår i förvaltningslagen, som innehåller
särskilda undantagsregler för dessa ärenden beträffande kommunikationsskyldigheten
(15 §) och skyldigheten att lämna beslutsmotivering
(17 S).

269

Frågan om hur tjänsteförslagsnämnden skulle bedriva sin verksamhet
för att på bästa möjliga sätt kunna fullgöra sin grannlaga uppgift har redan
från början varit föremål för ingående överläggningar inom nämnden. Därvid
har även ersättarna för ledamöterna deltagit. I sammanhanget har
konstaterats att förvaltningslagens särskilda handläggningsregler (14
—20 §§) endast gäller när det är fråga om myndighetsutövning mot enskild.
Nämndens verksamhet torde inte kunna betecknas som myndighetsutövning
i den mening som avses i förvaltningslagen (jfr 3 §). De särskilda
handläggningsreglerna är därför i och för sig inte tillämpliga på nämnden.

Det förhållandet att bestämmelserna i 14 § förvaltningslagen om aktinsyn
inte äger tillämpning på tjänsteförslagsnämndens verksamhet innebär
självfallet inte någon inskränkning i den rätt som tillkommer envar enligt
tryckfrihetsförordningen att ta del av nämndens handlingar. Tryckfrihetsförordningens
tillämpning förutsätter emellertid att fråga är om material
som har utformats skriftligen och som dessutom har bilagts akten. 1 detta
hänseende finner nämnden anledning framhålla följande.

Frågan om dokumentation av inhämtade upplysningar om sökandena
vill tjänsteförslagsnämnden sätta in i dess sammanhang, nämligen rättssäkerheten
vid tillsättning av domartjänst. Nämnden vill då till en början erinra
om att tillkomsten av tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet i
sig är att anse som en åtgärd för att stärka rättssäkerheten i flertalet av de
ärenden om tillsättning av domare där beslutanderätten tillkommer regeringen.
Förstärkningen kommer till uttryck framför allt i två hänseenden.
För det första ökas möjligheterna till genomlysning av tillsättningsfrågan
och därmed rättssäkerhetskontrollen genom att nämnden i tillsättningsärendena
avger förslag som kan överklagas. Tidigare kunde endast förslag
till tjänst på rådsnivå (rådman samt annat hovrättsråd eller kammarrättsråd
än vice ordförande) överklagas, medan de av det tidigare presidentkollegiet
avgivna förslagen beträffande vissa högre tjänster på den allmänna
domstolssidan (lagman och chefsrådman i tingsrätt samt vice ordförande i
hovrätt) inte var överklagbara. För det andra har inslagen av allsidighet
och insyn i tjänstetillsättningsproceduren stärkts genom inrättandet av
nämnden. Särskilt är här att peka på att nämnden har ersatt enskilda överrätter
(hovrätter och kammarrätter) som förslagsorgan och att representationen
för domarnas intresseorganisationer förstärkts betydligt.

Till detta kommer de åtgärder som tjänsteförslagsnämnden i sin verksamhet
kan vidta för att stärka rättssäkerheten i tjänstetillsättningsärenden.
Nämnden har ägnat härmed sammanhängande problem oavlåtlig
uppmärksamhet. Detta har framstått som så mycket mera påkallat som frågan
om domarrekrytering och domarutbildning nyligen varit föremål för
utredning av 1972 års domarutredning (SOU 1974: 96. En öppnare domarbana).
Vid remissbehandlingen av betänkandet riktades stark kritik mot
utredningens förslag. De ansågs ej heller i denna del kunna läggas till grund
för en reform. Det syfte utredningen velat tillgodose, nämligen att åstadkomma
en mindre sluten domarkarriär erhöll emellertid ett stort stöd av
remissinstanserna. Det ligger i öppen dag att frågan om meritvärdering för
sökande till domartjänst får stor betydelse i en sådan utveckling. Tjänsteförslagsnämndens
praxis i fråga om meritvärdering torde därför omfattas
av domarkåren med betydande intresse.

Mot angiven bakgrund har tjänsteförslagsnämnden funnit sig böra i allmänhet
lämna motivering till sina förslag, oaktat skyldighet därtill inte
föreligger. Efter hand som nämnden fått tillfälle att företa avvägning av oli -

270

ka sökandes meriter i flera ärenden, har ett principiellt synsätt utvecklats
på en rad frågor. Detta avspeglas i nämndens protokoll på så sätt att beslutsmotiveringarna
blivit allt vanligare och allt fylligare. Motivering av
besluten är givetvis ägnad att i hög grad främja rättssäkerheten.

Emellertid bjuder det emot att lämna ut till offentligheten sådan information
som är negativ för sökanden såsom upplysningar om brister i hans begåvning.
karaktär, omdöme, arbetsförmåga, samarbetsförmåga osv.
Tjänsteförslagsnämnden har funnit att sådan information normalt inte bör
komma till uttryck i beslutsmotiveringarna. En tillräckligt klargörande motivering
kan också i allmänhet åstadkommas genom att man åberopar medsökandes
större lämplighet. I den mån negativ information likväl måste
lämnas bör det ske i så skonsam form som möjligt.

1 vad mån information, som av hänsyn till enskild sökande utelämnas ur
motiveringen, bör dokumenteras i akten är enligt nämndens mening en avvägningsfråga.
Det kan sålunda knappast komma i fråga att annat än undantagsvis
dokumentera sådan information som nämndens ledamöter genom
sin allmänna erfarenhetsfond tillför ärendena. I vad mån annan information
skall behöva dokumenteras beror på omständigheterna i det särskilda
fallet. Härvid är att beakta att akten kan komma att visa en snedvriden
bild av beslutsunderlaget, om detta består av dels material ur nämndens
erfarenhetsfond, vilket ej dokumenterats och dels material som dokumenterats.
Hittills har nämnden bara i något fall funnit anledning att dokumentera
information, som har utelämnats ur motiveringen.

Som nämnts ovan har tjänsteförslagsnämnden inlett sin verksamhet i ett
skede då domarkarriärens utformning varit föremål för livlig debatt.
Nämnden har funnit det angeläget att inte avskärma sig från denna diskussion.
För att berika sin erfarenhet av hur meningarna bryter sig i dessa frågor
inom domarkåren har företrädare för nämnden deltagit i olika domarmöten
och sammankomster och också redogjort för nämndens överväganden
vid värdering av olika meriter. Därvid har även förts ut till diskussion
de i många fall delikata problem som nämndens verksamhet även i övrigt
erbjuder. Det kan anses som en del av rättssäkerhetsproblemet att de som
berörs av nämndens verksamhet får kännedom om nämndens arbetssätt
och bereds möjlighet att öppet ge sina synpunkter på detta.

Brita Sundberg-Weitman har i sin anmälan gjort gällande att vissa yttranden
som fällts av ledamöter i nämnden vid en sammankomst i Svea hovrätt
den 2 december 1975 skulle strida mot av henne åberopade uttalanden av
JO m. m. Efter den lämnade redogörelsen om sin syn på sakfrågan anser
sig nämnden sakna anledning att yttra sig i denna fråga.

Sundberg-Weitman avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande den 8 juni 1976 anförde JO Lundvik.

De särskilda bestämmelserna i 14—20 §§ förvaltningslagen för ärenden
innefattande myndighetsutövning mot enskild är i och för sig tillämpliga på
ärenden om tjänstetillsättning. Tjänsteförslagsnämnden tillsätter emellertid
inte tjänster. Den avger endast oförbindande förslag. Bestämmelserna

271

är därför inte direkt tillämpliga på nämndens handläggning.

Frågan om särreglernas tillämplighet saknar dock egentlig betydelse i förevarande
sammanhang. Även om reglerna gällde, finge beaktas att väsentliga
undantag gjorts just för ärenden om tjänstetillsättning. Av 15 §
framgår, att i sådana ärenden krav inte upprätthålls (i första instans) på att
part skall underrättas om vad som tillförts ärendet och få tillfälle att yttra
sig däröver. Och i 17 § sägs. att skälen för beslutet inte behöver anges när
beslutet rör tillsättning av tjänst.

Varken kommunikationsskyldigheten eller motiveringsskyldigheten har
något direkt samband med vad som nu är aktuellt eller frågan om nämnden
är pliktig att dokumentera, dvs. nedteckna och för framtiden bevara, de
muntliga upplysningar som tillförts ärendet. Visserligen kan sägas att kommunikationsskyldighet
förutsätter dokumentationsskyldighet eftersom det
i praktiken ställer sig svårt eller omöjligt att kommunicera ett material som
ej nedtecknats eller annorledes fixerats för framtiden. Men därav kan inte
dragas den slutsatsen att dokumentation endast krävs i sådana fall där materialet
skall kommuniceras. Dokumentation har andra viktiga uppgifter.
Genom att upplysningar nedtecknas och bevaras för framtiden kan överordnad
instans vid underställning eller besvär lätt skaffa sig självständig inblick
i underlaget för beslutet. Endast dokumentation möjliggör vidare en
kontroll i efterhand av vad som förevarit. Jag tänker här bl. a. på JK:s och
JO:s tillsynsmöjligheter men också på den kontroll som utövas av massmedia
och en intresserad allmänhet.

Någon generell föreskrift om dokumentationsskyldighet för förvaltningsmyndighet
finns inte (stadgandet i 16 § förvaltningslagen kan här lämnas
åt sidan såsom blott gällande upplysningar från part: snarare kunde
14 § åberopas som dock ej uttryckligen talar om dokumentation). Icke desto
mindre har man dock att räkna med existensen av en viss sådan skyldighet.
Givetvis kan det aldrig bli tal om att alli skall antecknas. Men skäl kan
anföras för att viktiga upplysningar som varit bestämmande för ärendets
utgång bör nedtecknas och bevaras bland aktmaterialet.

Vad just angår ärenden om tjänstetillsättning har frågan om dokumentationsskyldighet
diskuterats i flera olika sammanhang.

Besvärssakkunniga upptog i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964:27) under 8 kap. 23 § en allmän regel om att uppgift av betydelse
för avgörandet som tillfördes ärendet annorledes än skriftligen
skulle antecknas. 1 specialmotiveringen (s. 384) framhöll de sakkunniga,
att gränsen mellan utredning och överläggning till beslut mången gång var
flytande i förvaltningsförfarandet. 1 den mån muntliga uppgifter lämnades i
förtroende under sluten överläggning till beslut eller därmed jämförbara
förhållanden borde enligt de sakkunniga anteckningsskyldighet inte gälla.
Visst utrymme — fortsatte de — torde även böra finnas för utbyte av förtroliga
meddelanden mellan tjänstemän t. ex. i tjänstetillsättningsärenden
utan dokumentationsskyldighet.

272

Sistnämnda uttalande föranledde under remissbehandlingen av de sakkunnigas
betänkande livlig gensaga från offentlighetskommitténs sida.
Kommittén menade att besvärssakkunnigas uttalande gav utrymme för en
synnerligen olycklig och för den enskilde äventyrlig praxis i tillsättningsärenden.
Kommittén tilläde.

Det är självfallet att den myndighet som har ansvaret för viktiga tjänstetillsättningar
måste ha möjligheter att inhämta upplysningar och omdömen
om de sökande. Så torde också ske i stor omfattning. Men det är just i
dessa fall som de inhämtade upplysningarna och uttalandena bör antecknas
och arkiveras. Den naturliga begränsningen av denna skyldighet, så att
den icke blir alltför betungande, ligger däri att endast det som är av betydelse
för ärendets avgörande behöver antecknas.

Kommittén, som alltså bestämt avråder från att det föreslagna stadgandet
i fråga om tjänstetillsättningar skall få tolkas så som de sakkunniga angivit,
vill framhålla angelägenheten av att ett otvetydigt besked lämnas i
denna fråga. Undantag från skyldigheten att göra anteckning bör få förekomma
endast med stöd av uttryckligt lagstadgande.

I sitt betänkande (SOU 1966:60) kom offentlighetskommittén åter in på
frågan och yttrade då bl. a. ( s. 136):

Det är en icke godtagbar tanke, att upplysningar av betydelse för myndigheters
avgöranden skall kunna lämnas myndigheterna och behandlas av
dem på ett sätt som innebär att de i författning reglerade eller eljest vedertagna
formerna kringgås. Offentlighetsgrundsatsen förlorar i betydelse såsom
garanti för rättssäkerheten, om det är möjligt för myndigheterna att inhämta
upplysningar utan att dessa kommer till synes i aktmaterialet.

1 sitt betänkande behandlade offentlighetskommittén även en av justitieombudsmannen
Alfred Bexelius den 18 juli 1966 till kommittén avlåten
skrivelse. Skrivelsen, som finns återgiven i JO:s ämbetsberättelse 1967 s.
192ff, innehåller sammanfattningsvis följande.

JO hade konstaterat, att skolmyndigheter vid beredning av tjänstetillsättningsärenden
brukade införskaffa muntliga upplysningar om olika sökande.
De anteckningar som därvid gjordes tillfördes emellertid inte handlingarna
i ärendet utan hölls hemliga. Från myndigheternas sida hade
sagts, att upplysningarna måste behandlas som förtroliga meddelanden eftersom
uppgiftslämnarna eljest skulle vara obenägna att lämna negativa
upplysningar om vederbörande och en allsidig belysning av dennes lämplighet
därmed inte kunde erhållas. Vidare hävdades att offentliggörande av
sådana upplysningar i vissa fall inte kunde vara förenligt med sökandens
eget intresse. JO anförde häremot, att en befattningshavare, som i sin
tjänst fått kännedom om viss sökande, måste anses pliktig att lämna begärd
uppgift om vad han hade sig bekant i den mån detta var av betydelse
för ett objektivt bedömande av tillsättningsärendet. Befattningshavaren
kunde därför inte anses äga rätt att vägra lämna uppgiften eller förbehålla
sig att uppgiften skulle betraktas som ett privat meddelande eller eljest given
i förtroende. JO kunde inte finna någon rättsligt hållbar grund för tan -

273

kegången att, såvitt angår upplysningar av aktuell art, något utrymme skulle
kunna finnas för "förtroliga” meddelanden mellan tjänstemän, meddelanden
som inte skulle behöva redovisas utan kunna hållas hemliga. JO underströk
vidare vikten av att upplysningarna nedtecknades och bevarades.
Skolmyndigheternas praxis att inte förfara så betecknade JO som oförenlig
med offentlighetsprincipen och ägnad att medföra risker för att avgörandena
grundades på oriktiga eller eljest ovederhäftiga uppgifter. JO framhöll
att gjorda anteckningar inte åtnjöt något sekretesskydd. Vissa uppgifter
om personliga förhållanden av ömtåligt slag borde dock kunna hållas hemliga
och JO rekommenderade därför en lagändring på denna punkt; dock
borde partsoffentligheten inte inskränkas i vidare mån än som följde av
39 § sekretesslagen.

Offentlighetskommittén - som räknade med att i en blivande lag om förvaltningsförfarandet
skulle komma att inflyta en regel om skyldighet att
teckna ned muntliga upplysningar av vikt för ärendets avgörande - fann ej
skäl villfara JO:s önskemål om viss sekretess i tjänstetillsättningsärenden.
Kommittén anförde (s. 169 f):

Det står utom tvivel att ett helt offentligt förfarande i tjänstetillsättningsärenden
kan orsaka lidande. Det får också antagas, att ett fullständigt hemlighållande
av underhandsupplysningar om personliga förhållanden är ägnat
att leda till att myndigheterna får ett rikligt material som underlag för
sin prövning. Som JO framhåller, skulle emellertid en sekretessregel inte
kunna utformas så att partsinsynen begränsas i vidare mån än som följer av
39 § SekrL. Alla sökandena skulle alltså, i den mån rätten till insyn inte begränsades
genom författning, kunna erhålla full insyn i handlingarna; vad
39 § SekrL säger är endast att utlämnande av handlingarna kan vägras, om
det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen finnes vara av synnerlig
vikt att deras innehåll ej uppenbaras. Man kan förmoda att om en uppgiftslämnare
betingar sig förtrolig behandling han vanligen fäster särskild vikt
vid att de uppgifter han lämnar skall undanhållas den de gäller. Redan en
insyn för denne skulle alltså förta effekten av den av JO åsyftade sekretessregeln,
i den mån man med denna ville uppnå att inhämtade uppgifter
antecknas och bevaras. Så mycket mera skulle detta bli fallet, om uppgiftslämnaren
måste räkna med att även övriga sökande skulle få kännedom om
vad han har sagt.

Det finns också goda skäl att fasthålla vid kravet på insyn i handläggningen
av ärenden om tillsättning av befattningar hos staten och kommunerna.
Under förarbetena till SekrL sades, att behovet av allmänhetens
kontroll och önskvärdheten av att misstankar för väld och mannamån inte
uppkommer gör sig gällande med synnerlig styrka beträffande befordringsfrågor
och att, om än blottande av personliga förhållanden någon gång
skulle kunna vara hårt för vederbörande, hänsynen härtill i allt fall borde
vika för offentlighetsintresset (prop. 1937: 107 s. 105). Kommittén ansluter
sig till detta uttalande. Kommittén vill alltså icke biträda JO:s ståndpunkt i
frågan om sekretess kring underhandsupplysningar i tjänstetillsättningsärenden.

Besvärssakkunnigas betänkande blev föremål för överarbetning bl. a. av
en arbetsgrupp inom justitiedepartementet. Gruppen framlade i ett betän \%

Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

274

kande (SOU 1968: 27) förslag till förvaltningslag. Under 15 § föreslogs, att
slutligt beslut som gick part emot inte skulle få meddelas utan att parten
dessförinnan fått del av vad som tillförts ärendet genom annan än honom
själv. I motiven till detta stadgande berörde arbetsgruppen även frågan om
dokumentation av muntliga upplysningar. Efter att ha framhållit att alltför
långt gående regler om anteckningsskyldighet skulle medföra praktiska
svårigheter anförde arbetsgruppen bl. a. följande (s. 169):

Frågan om skyldighet att verkställa anteckning om inhämtade upplysningar
torde vara särskilt brännbar i tjänstetillsättningsärenden och andra
ärenden där det gäller att bedöma personliga kvalifikationer. Den nu förordade
ordningen leder emellertid till att det i sådana fall blir nödvändigt att
göra anteckning och kommunicera endast då upplysningarna föranleder
myndigheten att fatta ett annat beslut än det som innehållet i den skriftliga
utredningen motiverar, t. ex. då upplysningarna ger underlag för ett val
mellan flera som eljest är jämställda.

Det lär vidare, utan uttryckligt stadgande, stå klart att en fullständig redovisning
inte är nödvändig. Ett ordagrant återgivande av vad som har inhämtats
eller vad myndigheten har sig bekant om en person som söker befordran
skulle exempelvis kunna bli betungande och dessutom i vissa fall
vara onödigt sårande för den sökande. Det bör räcka att upplysningen redovisas
till sin art och sitt huvudsakliga innehåll. Det bör sålunda för det
första anges, om upplysningen har lämnats muntligen eller om myndigheten
har inhämtat den genom syn eller på annat sätt. Vidare bör besked lämnas
om sagesmannens relation till den som upplysningen gäller: släkting,
överordnad, granne osv. Vad som krävs i innehållsligt hänseende torde inte
här behöva utvecklas närmare. Det viktiga är att det som kan vara avgörande
för prövningen också bringas till partensJcännedom. Särskilt viktigt
är det att uppgifter om faktiska förhållanden blir antecknade. Ett allmänt
hållet omdöme är av begränsat värde såsom utredning, om inte de fakta
som omdömet bygger på redovisats. Det kan inte godtas att upplysningar,
som har övat inflytande på beslutet i ett ärende, utesluts från anteckning
på grund av att de har lämnats i förtroende.

Under departementsbehandlingen undergick förslaget vissa ändringar.
Bl. a. infördes stadgandet att kommunikation inte krävdes i tjänstetillsättningsärenden
i första instans. Departementschefen anförde utan särskild
sidoblick på ärenden om tjänstetillsättning bl. a. följande (prop. 1971:30
del 2 s. 468):

Som arbetsgruppen framhållit låter det sig knappast göra att generellt föreskriva
anteckningsskyldighet för myndighet beträffande muntliga upplysningar
(jfr 16 §). I den mån sådana upplysningar är av betydelse för
ärendes avgörande, bör de emellertid enligt huvudregeln kommuniceras
med parten. Detta torde i de flesta fall förutsätta, att upplysningarna nedtecknats
i skrift. Jag vill emellertid understryka att reglerna om kommunikationsplikt
självfallet inte är avsedda att inkräkta på myndighetens rätt att
utan redovisningsskyldighet i förhållande till parten utnyttja sin allmänna
sakkunskap och erfarenhetsfond. Vad som t. ex. muntligen upplyses av
någon som deltar i den slutliga handläggningen av ett ärende eller med and -

275

ra ord i samband med själva beslutsfattandet omfattas inte av förvaltningslagens
krav på kommunikation. Är sådan upplysning av väsentlig betydelse
för ärendets avgörande, kan det dock i åtskilliga fall vara av värde för
parten att få del av den redan innan ärendet avgörs. Det ligger emellertid i
myndighetens hand att pröva i vad mån så bör ske.

Undantaget från kommunikationsskyldighet i ärenden om tjänstetillsättning
m. m. motiverades främst därmed att kommunikation skulle medföra
stora praktiska olägenheter för myndigheterna och risk för avsevärd fördröjning
av ärendenas avgörande. 1 anslutning härtill anförde departementschefen
(s. 470):

Eftersom dessa skäl för slopande av kommuniceringskravet i ärenden
om tjänstetillsättning m. m. väsentligen har aktualitet vid ärendes behandling
i första instans, har undantagsregeln begränsats att gälla handläggningen
i annan instans än besvärsinstans. Hart. ex. beslut i tjänstetillsättningsärende
överklagats hos högre myndighet, skall alltså i besvärsärendet ses
till att klaganden får del av utredningsmaterialet, i den mån han inte tidigare
fått kännedom om detta på annat sätt.

Frågan om dokumentation av underhandsupplysningar i tjänstetillsättningsärenden
och eventuell sekretess för gjorda anteckningar dryftades
vidare av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén i dess betänkande
"Lag om allmänna handlingar” (SOU 1975: 22). Kommittén intog i
sak samma ståndpunkt som offentlighetskommittén på sin tid gjort. Den
anförde bl. a. (s. 125):

Ett förvaltningsärende får enligt gällande rätt i princip inte avgöras utan
att part på något sätt fått del av vad som är av betydelse i ärendet. Denna
regel gäller även tjänstetillsättningsärenden. Vad som diskuterades i samband
med OK:s förslag var närmast hur långt myndighets dokumentationsskyldighet
skulle sträcka sig. På denna punkt är läget i dag ett annat än vad
som då gällde. En annan sak är att den förvaltningsrättsliga lagstiftningen
lämnar visst spelrum. Gränsen mellan upplysningar av vikt som tillförts
ärendet utifrån och det utnyttjande av myndighetens egen erfarenhetsfond
som kan äga rum vid överläggning till slutligt beslut har inte försvunnit.
Men i princip gäller vad som nyss har sagts. Det synes föga praktiskt att
hemlighålla vad flera personer - de som söker samma tjänst - ändå har
rätt att få veta. Detta är en sida av saken. Den andra är det betydande allmänna
intresse av insyn, som finns när det gäller tjänstetillsättningsärenden.
Detta har berörts redan i förarbetena till SekrL. Övervägande
skäl talar även enligt OSK:s mening för ett betydande mått av offentlighet i
dessa ärenden. Framför allt ter det sig synnerligen tvivelaktigt att - såsom
ett par remissinstanser förordade - införa regler som tillåter myndigheterna
att tillsätta tjänster på grunder som ej delges ens de sökande själva. Farhågor
har uttalats för att svårigheterna att få fram material som kan läggas
till grund för att bedöma en sökande skulle öka. om sekretess saknades.
Om parten kunde undanhållas samma material skulle frågan emellertid
närmast bli om det inte skulle bli svårt att få fram sökande.

276

Till vad här återgivits kan läggas att jag själv i ett tidigare ärende, föranlett
av klagomål över en tjänstetillsättning, uttalat min anslutning till JO
Bexelius’ uppfattning, att dokumentation är av väsentlig betydelse för offentlighetsprincipen.
I det då aktuella fallet hade en myndighet utannonserat
en tjänst och sedan låtit personaladministrativa rådet utföra psykologisk
test av vissa av sökandena. Rådets bedömning av sökandena hade redovisats
muntligen för myndigheten och några anteckningar hade inte
gjorts av vad som sagts. I mitt beslut (återgivet i JO:s ämbetsberättelse
1969 s. 403) tog jag avstånd från det av myndigheten tillämpade förfaringssättet
att icke sörja för skriftlig dokumentation. Jag tilläde, att förfarandet
stred mot offentlighetsprincipen och därigenom var ägnat att hos allmänheten
skapa intryck av godtycke hos tillsättningsmyndigheten.

Jag saknar anledning frångå den principiella ståndpunkt som kommit till
uttryck i mitt nyssnämnda beslut och som väl stämmer överens med de olika
uttalanden jag här tidigare återgivit, eller att muntliga upplysningar som
utifrån inhämtats i tjänstetillsättningsärende bör dokumenteras, förutsatt
att de har betydelse för ärendets avgörande. Dokumentationen behöver
naturligen inte omfatta allt som sagts men vad som är relevant och betydelsefullt
bör i korthet nedtecknas. Härvid bör också den skonsamhet i formen
iakttagas som är möjlig utan att sakinnehållet förvanskas. Jag erinrar
om vad jag tidigare sagt om dokumentationens betydelse dels för att överordnad
instans vid underställning eller besvär skall kunna skaffa sig en
självständig inblick i underlaget för beslutet, dels för att möjliggöra en kontroll
i efterhand av vad som förevarit. Jag erinrar också om vad JO Bexelius
sagt dm risken för att avgörandena kommer att grundas på oriktiga eller eljest
ovederhäftiga uppgifter om inga anteckningar göres. Jag vill i anslutning
härtill framhålla, att en uppgiftslämnare som vet med sig att anteckningar
görs om vad han säger naturligen väljer sina ord med större omsorg
vilket bör vara ägnat att förebygga förhastade eller felaktiga påståenden.
Att en tjänsteman, vilken tillfrågats om sin uppfattning om viss sökande
som han lärt känna i sin tjänst, måste anses pliktig att sanningsenligt lämna
erforderliga uppgifter, därom är jag helt ense med JO Bexelius.

Sammanfattningsvis vill jag alltså som min uppfattning uttala, att jag finner
helt övervägande skäl tala för att utifrån muntligen inhämtade upplysningar
i tjänstetillsättningsärende bör nedtecknas och bevaras i akten i den
mån de är av betydelse för ärendets avgörande. Det sagda gäller inte blott
upplysningar som inhämtas av den beslutande myndigheten direkt utan
även när, som i här aktuella fall, ärendet bereds av en för ändamålet särskilt
tillsatt nämnd och denna låter komplettera ansökningshandlingarna
med muntligen inhämtade upplysningar. Tjänsteförslagsnämndens förslag
väger utan tvivel tungt. Av betydelse är också att besvär kan anföras över
avgivet förslag. Jag kan därför inte finna annat än att tjänsteförslagsnämnden
bör dokumentera inhämtade upplysningar.

Det sagda har gällt upplysningar inhämtade från utomstående. Mera

277

vansklig är frågan om också uppgifter som framkommer under den interna
överläggningen inom tjänsteförslagsnämnden behöver dokumenteras. Anteckningsskyldighet
kan enligt min mening här knappast komma i fråga annat
än i vad gäller preciserade uppgifter om händelser, karaktärsdrag e. d.
som påverkar nämndens ställningstagande. Beträffande uppgifter av sådan
natur kan emellertid skäl anföras för att även de bör dokumenteras. Jag
kan hänvisa till departementschefens ovan återgivna uttalanden under förarbetena
till förvaltningslagen. För egen del skulle jag därför finna det värdefullt
om tjänsteförslagsnämnden ville nedteckna också preciserade uppgifter
av nyss angivet innehåll som framkommer under nämndens överläggning.
Förutom de skäl som i övrigt kan anföras för att dokumentation
bör ske kan framhållas att man genom anteckning även av interna upplysningar
förebygger att akten kommer att visa en snedvriden bild av beslutsunderlaget,
vilket - såsom nämnden påpekar - blir fallet om dokumentationen
endast omfattar de upplysningar som inhämtats utifrån.

Jag har nu givit till känna den uppfattning jag hyser i den av SundbergWeitman
uppdragna frågan. 1 den mån tjänsteförslagsnämndens praxis strider
mot vad jag anfört vill jag rekommendera nämnden att ompröva sin inställning.

Behandlingen hos statens vattenfallsverk av reseräkningar

I en skrift som kom in till JO den 12 januari 1976 klagade förste avdelningsingenjören
Percy Lundquist bl. a. på statens vattenfallsverks handläggning
av ärenden om reseersättning. Han uppgav därvid att till verket
ingivna reseräkningar efter behandling återsändes till vederbörande tjänstemän
i form av kopior, som ibland innehöll överstrykningar och tillägg.
Han ifrågasatte om ändring fick göras i handling som undertecknats av annan
person. Han undrade också om inte protokoll måste föras över beslutad
eller planerad ändring och om inte protokollet med fullständig motivering
skulle tillställas den som undertecknat reseräkningen innan beslutet
fick laga kraft eller innan det fattades. Han frågade till sist om inte besvärshänvisning
måste lämnas.

Vattenfallsverket avgav yttrande efter remiss och sade därvid bl. a. följande.

Den inkomna originalblanketten granskas och därest av räkningslämnaren
gjorda yrkanden icke kan godtas eller annan avvikelse måste göras,
anges med röd skrift på originalblanketten de belopp som räkningsgranskaren
finnér kunna godtas, med genomslag på kopiorna.

Ofta föregås detta förfarande av telefonkontakt med räkningslämnaren.
Det är sålunda icke fråga om någon ”ändring” i den inkomna originalblanketten.
Den tillämpade granskningsmetoden är ett praktiskt tillvägagångs -

278

sätt för erhållande av överskådlighet och enkel behandling. Förfarandet
torde vara allmänt tillämpat och stå i överensstämmelse med föreskrifterna
i allmänna verksstadgan 6 §, att verksamheten skall bedrivas så enkelt,
snabbt och ekonomiskt som är möjligt utan att säkerheten eftersättes. Efter
räkningsgranskningen kvarstår räkningslämnarens egna uppgifter helt
oförändrade, och det av Lundquist befarade förhållandet, att ”ändringar”
skulle utföras i räkningshandlingen, är icke för handen. — — - I de fall

kopiorna efter granskningen skulle bli otydliga, har tjänstemannen möjlighet
att begära att få ta del av originalräkningen för att erhålla ytterligare
klarhet i ärendet.

Vad beträffar frågan om särskilt protokoll i samband med reseräkningsgranskningen,
eller om meddelande angående avvikelse får göras utan att
besvärshänvisning meddelas, får följande redogörelse lämnas angående
den rutin, som tillämpas inom verket utöver vad ovan angivits. Sedan räkningslämnaren
tillställts räkningskopian med därå av räkningsgranskaren
gjorda anteckningar om avvikelse, har räkningslämnaren tillfälle att hos
räkningsgranskaren begära de förklaringar, som han kan finna behövliga.
Om sådan kontakt tas av räkningslämnaren och denne därvid icke nöjer sig
med de förklaringar, som granskaren avger, meddelas ett särskilt beslut i
ärendet med besvärshänvisning. Om räkningslämnaren icke hör av sig med
erinringar, utbetalas det medgivna beloppet.

Antalet reseräkningar som årligen granskas hos vattenfall uppgår till ca
23 000. Av dessa blir omkring 40% föremål för avvikelse vid granskningen.
En övervägande del av avvikelserna har sin grund i felräkning eller bristande
kännedom om gällande bestämmelser. Om avvikelsen, meddelad på
räkningskopian, icke föranlett någon erinran från räkningslämnaren, har
verket ansett ärendet icke ha gått räkningslämnaren emot på sådant sätt
som avses i förvaltningslagen 18 § och som skall föranleda meddelande av
besvärshänvisning. Besvärsförfarandet torde knappast vara avsett att omedelbart
tillämpas vid avvikelser från ingiven reseräkning som handlägges
på angivet sätt. Förfaringssättet har tillämpats inom verket sedan åtskilliga
år men finns ej angivet i några särskilda föreskrifter. Verket avser att införa
formell reglering härav.

Reseräkningsgranskningen vid vattenfall sker i huvudsak på samma sätt
som inom statsförvaltningen i övrigt och torde medföra fullt rättsskydd för
den tjänsteman som ingett en reseräkning för behandling.

Lundquist avgav påminnelser.

JO Lundvik avgjorde ärendet den 27 april 1976 och anförde i sitt beslut,
såvitt nu är i fråga, följande.

Den inom statens vattenfall sverk tillämpade rutinen att göra anteckningar
med rött i reseräkningarna rörande avvikelser från däri framförda yrkanden
kan inte — såsom Lundquist ifrågasatt - betecknas som en otillåten
ändring av urkund. Förfarandet inger ej några betänkligheter utan
framstår tvärtom som praktiskt.

Protokoll i ärenden av detta slag behöver normalt inte föras (jfr 11 § allmänna
verksstadgan; vad däri sägs om ”skiljaktig mening” syftar endast

279

på meningsskiljaktighet bland de beslutande).

Förvaltningslagens speciella bestämmelser om kommunikation, motivering
och besvärshänvisning är i och för sig tillämpliga i reseersättningsärenden
så länge dessa ärenden regleras i författning och ej i avtal (jfr 3 §
förvaltningslagen och Wennergren, Handläggning, 3:e uppl. s. 18).

Såvitt framgår av vattenfallsverkets redogörelse föreligger inget definitivt
beslut om reseersättningens storlek i och med att avvikelse antecknas
på en reseräkning och kopia av denna återsänds till vederbörande tjänsteman.
I själva verket får i detta skede endast ett preliminärt beslut anses vara
för handen. Tjänstemannen kan enligt verkets yttrande göra erinringar
mot avvikelserna och får då, om verket vidhåller sin uppfattning, ett definitivt
beslut med besvärshänvisning. Om han å andra sidan inte hör av sig
med erinringar anses han ha accepterat avvikelserna och det medgivna beloppet
betalas då ut.

Mot den sålunda tillämpade ordningen finns enligt min mening — med
hänsyn till det mycket stora antalet reseräkningar som granskas inom
verket - i och för sig intet att erinra. Av de gjorda anteckningarna om avvikelser
torde mestadels framgå motiveringen för avvikelserna. Om så inte
är fallet har tjänstemannen ju möjlighet att vända sig till vederbörande
handläggare för att få en närmare förklaring till avvikelsen. Accepterar han
ändå inte denna har han rätt att få ett skriftligt motiverat beslut med besvärshänvisning.
Systemet kan dock knappast fungera fullt tillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt med mindre tjänstemannen informeras om
dessa möjligheter och rättigheter som står honom till buds i händelse av
missnöje med de antecknade avvikelserna. Lämpligen bör sådan information
lämnas på en stencilerad eller tryckt blankett som tillställs tjänstemannen
samtidigt med räkningskopian.

280

Övrigt

Kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på bostadsbyggande.
Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren

Enligt kungörelsen (1974:113) om kompensation för mervärdeskatt på
bostadsbyggande i dess ursprungliga lydelse förelåg möjlighet till kompensation
för erlagd skatt endast om byggnadsarbetena avslutats fr. o. m. december
1973 t. o.m. december 1975. Enligt ändringskungörelsen
(1974: 665) som trädde i kraft den 24 september 1974 skall emellertid reducerad
kompensation, 7000 kr., utgå även för sådan nybyggnad av enfamiljshus
som avslutats under tiden januari-november 1973 om huset ingår
i en gruppbebyggelse om minst tio enfamiljshus och rätt till kompensation
enligt de ursprungliga reglerna kan beräknas föreligga för minst en tredjedel
av husen. Med gruppbebyggelse avses byggnadsprojekt som med hänsyn
till bebyggelsens planering, utförande och belåning samt till kostnadernas
fördelning på husen i gruppen framstår som en enhet. Utföres byggnadsprojektet
i etapper och framstår sådan etapp, exempelvis på grund av
utförandet eller prissättningen, som en särskild enhet, skall denna anses
som en särskild gruppbebyggelse.

Makarna Bo och Bodil Mårtenson ansökte i november 1974 om kompensation
med 7 000 kr. för ett enfamiljshus på fastigheten Holmsten 58 i Vällingby,
färdigställt den 1 juli 1973. De bifogade ett intyg av AB Bygg-Banell i
egenskap av entreprenör till radhusbebyggelsen i kvarteret Holmsten. Enligt
intyget bestod gruppbebyggelsen av identiskt lika radhus som finansierats
med bottenlån hos Stockholms Stadshypoteksförening och med topplån
hos AB Bygg-Banell. 40 radhus hade enligt intyget tillträtts undertiden 1
januari-1 september 1973 och 21 under perioden 15 december 1973—1 juni
1974. En förteckning bifogades med uppgift om köpare och tillträdesdag
för varje hus.

Den 18 december 1974 biföll riksskatteverket ansökningen. Den 7 februari
1975 lämnades ärendet för utbetalning. Beloppet utbetalades den 5
mars 1975. Den 1 juli samma år ifrågasatte verket återbetalningsskyldighet
för beloppet enligt 17 § ovan nämnda kungörelse. Verket anförde: I de
handlingar som låg till grund för utbetalningsbeslutet saknades uppgift om
kostnadsfördelning och om det förhållandet, att husen uppförts i etapper.
Det hade sedermera framkommit att radhusen uppförts etappvis och att
fördelning av kostnadsökningarna under byggnadstiden skett mellan husen
i vaije etapp. Vaije etapp skulle därför anses som en särskild gruppbebyggelse.
Makarna Mårtensons hus ingick i en etapp inom vilken förutsättningarna
för att erhålla kompensation för mervärdeskatt inte förelåg.

I en skrift till JO anhöll makarna om prövning av verkets handläggning

281

av ärendet, särskilt med avseende på den rättsliga grunden för det ifrågasatta
beslutet. De anförde bl. a. följande: När beslutet lät vänta på sig tog
Bo Mårtenson i februari 1975 telefonkontakt med verket. Vederbörande
handläggare meddelade då att det var tveksamt om kompensation skulle
komma att utbetalas på grund av kostnadsfördelningen mellan husen. Efter
att ha kontaktat Bygg-Banell, som stod i kontakt med verket i ärendet,
diskuterade Bo Mårtenson ånyo kostnadsfördelningen med handläggaren.
Eventuell ytterligare utredning skulle av praktiska skäl ombesörjas huvudsakligen
genom kontakt med Bygg-Banell. Den 12 mars meddelades makarna
att utbetalning skett. — En uppgift som skulle kunna föranleda tilllämpning
av 17 § kungörelsen om kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande
måste vara av sådan art att myndigheten varken borde känna
till eller ha anledning att efterfråga den. Det borde röra sig om en uppgift
som sökanden disponerade och insåg (borde inse) relevansen av. Ifrågavarande
uppgift var inte av denna art. - Jämlikt 8 § förvaltningslagen
hade riksskatteverket varit skyldigt att medverka till undanröjande av
”bristen”. - Med hänsyn till de kontakter som tagits med verket kunde
någon underlåtenhet från makarnas sida inte sägas föreligga, ej heller kunde
med hänsyn till verkets uttalade tvekan men därefter följande utbetalning
makarna haft anledning tro att återkrav skulle resas.

Efter remiss inkom riksskatteverket (RSV) med yttrande vari anfördes
bl. a.

I samband med att tilläggskungörelsen utfärdades, lämnade RSV i en
omarbetad upplaga av informationsfoldern "Kompensation för byggmoms"
anvisningar för bl. a. hur ansökan skulle göras. I fråga om nybyggnad
av enfamiljshus i gruppbebyggelse angavs därvid bl. a. att förteckning
över de hus som ingår i gruppbebyggelsen skulle fogas till ansökningen,
om nybyggnaden av huset avslutats under tiden januari-november 1973.
Förteckningen skulle enligt anvisningen innehålla uppgift om när de olika
husen i gruppbebyggelsen var inflyttningsklara samt uppgifter om planering.
utförande, belåning och kostnadsfördelning. Dessa uppgifter behövdes
som grund för bedömningen av om gruppbebyggelse i författningens
mening kunde anses föreligga.

Ansökningarna med bifogade förteckningar och intyg från Holmstensområdet,
som omfattar totalt 61 hus, framstod då de första besluten fattades,
som fullt acceptabla som underlag för beslut. Detta gäller särskilt med
hänsyn till att information om vilka handlingar, som skulle bifogas ansökningen,
funnits tillgänglig för sökandena. Med den pressade arbetssituation
som verket då befann sig i, gjordes inte några tidsödande utredningar
om beslutsunderlaget ändå framstod som nöjaktigt.

På grund av stora balanser på utskriftssidan kunde ärendet lämnas för
utbetalning först den 7 februari 1975. Före utbetalningen tar ekonomisektionen
kontakt med kronofogdemyndigheten som har att inom 5 dagar inkomma
med eventuella krav på utmätning. Utbetalning sker sedan via det
statliga ”system S” som endast medger begränsade möjligheter att återta
ärenden.

Efter telefonkontakt med husägare i Holmstensområdet konstaterade

282

handläggaren att behov fanns av ytterligare utredning om de föreskrivna
förutsättningarna för kompensation var uppfyllda. Först den 9 april 1975
inkom från entreprenören AB Bygg-Banell en redogörelse för kostnadsfördelningen.

Klagandena har underlåtit att lämna uppgift om att uppförandet av husen
i Holmstensområdet skett i etapper samt att prissättningen och fördelningen
av kostnadsökningen under byggnadstiden skett för vaije etapp för
sig. Att dessa uppgifter bort lämnas och var väsentliga för RSVs bedömning
om kompensation skulle utgå framgår av informationsfoldern som

fanns tillgänglig för klagandena när ansökningen gjordes.

Som tidigare framhållits framstod underlaget för beslutet i och för sig
som nöjaktigt trots att vissa brister förelåg. RSV har därför inte ansett att
komplettering behövt ske och 8 § förvaltningslagen kan därför inte anses

tillämplig i detta fall.

Klagandenas egna initiativ (telefonkontakt med handläggaren i februari
1975) har tagits först sedan beslut i ärendet fattats den 18 december 1974.
Även om formella möjligheter funnits att återkalla beslutet vid den tidpunkten
har några praktiska möjligheter inte förelegat på grund av den

stora arbetsbelastningen m. m.

Någon tvekan från RSVs sida att bifalla ansökningen har inte förelegat
före den tidpunkt, då ärendet lämnats för utbetalning. Klagandena däremot
har vid telefonkontakt med RSV i februari 1975 dvs. innan själva utbetalningen
skett (1975-03-05) blivit informerade om att RSV, på grund av
vad som framkommit vid telefonkontakter med flera sökanden, funnit att
tvekan förelåg om tilläggskungörelsens bestämmelser verkligen var tilllämpliga.

Makarna Mårtenson inkom med påminnelser, vari de bl. a. hävdade att
de inte delgivits ifrågasatt återkrav inom skälig tid.

JO Lundvik anförde i beslut den 18 mars 1976.

I 17 § första stycket kungörelsen (1974:113) om kompensation för mervärdeskatt
på bostadsbyggande stadgas: Har oriktig uppgift som sökanden
lämnat lett till att kompensation utbetalats med för högt belopp, är han
skyldig att återbetala vad han oriktigt erhållit. Motsvarande gäller om
kompensation utbetalats med för högt belopp till följd av att sökanden underlåtit
att lämna uppgift eller anmäla förhållande som avses i 16 § första
stycket.

I paragrafens tredje stycke sägs att riksskatteverket får medge undantag
från bestämmelserna i första stycket om särskilda skäl föreligger.

Vidare stadgas i 18 § samma kungörelse: På framställning av riksskatteverket
skall belopp, som skall återbetalas enligt 17 § första stycket, omedelbart
uttagas genom utmätning.

1 förevarande fall har inte ens påståtts att sökandena skulle ha lämnat
någon oriktig uppgift. Däremot hävdar riksskatteverket att de underlåtit
att lämna väsentliga uppgifter, nämligen att husen i Holmstensområdet

283

uppförts i etapper samt att prissättningen och fördelningen av kostnadsökningen
under byggnadstiden skett för varje etapp för sig. Om dessa förhållanden
varit kända för riksskatteverket, skulle någon momskompensation
aldrig ha beviljats.

1 ansökningshandlingarna saknades onekligen uppgifter i de nu påtalade
hänseendena. Förutsättning för tillämpning av 17 § första stycket kan därför
sägas föreligga åtminstone rent formellt. Enbart med detta konstaterande
kan frågan dock inte anses utagerad. Jag vill erinra om att rättspraxis
under senare år i allmänhet intagit en restriktiv ståndpunkt gentemot återkrav
av betalning som erlagts av misstag. 1 synnerhet gäller detta om beloppet
uppburits och förbrukats i god tro. Denna rättspraxis’ ståndpunkt
kan inte lämnas utan beaktande i förevarande sammanhang utan måste i
sin mån få influera vid tolkningen av det aktuella författningsrummet.

Granskar man omständigheterna i makarna Mårtensons ärende kan man
till en början konstatera att det med hänsyn till uppgifterna i ansökningshandlingarna
måste ha legat mycket nära till hands för riksskatteverket att
misstänka att husen uppförts i etapper. Tillträdesdagarna var ju spridda
över en ganska lång tidsrymd i vilken för övrigt förekom en lucka. Om husen
uppförts etappvis under ganska lång tid, ligger det också nära till hands
att antaga att husen dragit olika kostnad och att prissättningen anpassats
därefter. Skäl kan anföras för att riksskatteverket under dessa förhållanden
självmant bort undersöka förhållandet närmare.

Vidare är att märka att Bo Mårtenson i februari 1975. innan ännu någon
utbetalning skett, haft kontakt med verket och att det därvid från verkets
sida skulle ha sagts att man var tveksam om någon utbetalning kunde göras.
Om verket alltså redan före utbetalningen tvekat om förutsättningarna
för momskompensation var uppfyllda så borde verket antingen ha stoppat
utbetalningen eller om nu detta av tekniska skäl inte lät sig göra, åtminstone
ofördröjligen och i klara ordalag ha varskott sökandena om att förhållandena
skulle undersökas och att belopp som utbetalades kunde komma
att återkrävas. Någon sådan åtgärd vidtogs dock inte. Beloppet utbetalades
och först flera månader senare kom beskedet att riksskatteverket ansåg att
beloppet borde betalas igen. Bo Mårtenson har inte saknat anledning antaga
att den tvekan som riksskatteverket känt i februari för länge sedan undanröjts
och att han alltså kunde förlita sig på att han kunde behålla pengarna
som utbetalats till honom.

Särskilt med hänsyn till riksskatteverkets underlåtenhet att ingripa
snabbt sedan misstanke uppkommit om att ett fel begåtts kan jag inte finna
det annat än högst tveksamt om ett återbetalningskrav i detta fall har rättsligt
fog. 1 och för sig skulle det vara lämpligt om frågan kunde underställas
allmän domstols prövning helst som jag erfarit att samma problem föreligger
även i flera andra fall. Inom doktrinen (jfr bl. a. Lavin, Domstol och administrativ
myndighet, s. 353 ff.) har hävdats att allmän domstol ej är behörig
att pröva talan om betalning när, såsom i detta fall, administrativ

284

myndighet har möjlighet att få omedelbar utmätning. Doktrinens ståndpunkt
är enligt min mening inte höjd över diskussion. Jag vill likväl - med
tanke på den omgång och kostnad som skulle kunna uppkomma — inte rekommendera
att man ställer frågan på sin spets genom att ansöka om stämning
hos domstol.

Med hänsyn till rättsfrågans ovisshet skulle det enligt min mening te sig
föga rimligt och skäligt om riksskatteverket begagnade sig av möjligheten
att förordna om återbetalningsskyldighet och begära omedelbar utmätning.
Detta kan undvikas även om riksskatteverket skulle vidhålla att återbetalningsskyldighet
i princip föreligger. Av 17 § tredje stycket kungörelsen om
kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande följer ju att riksskatteverket
kan medge undantag från återbetalningsskyldighet om särskilda
skäl föreligger. Därest man överhuvudtaget anser återbetalningsskyldighet
föreligga, synes mig det aktuella fallet vara sådant att en eftergift av kravet
med stöd av det nu åberopade författningsrummet ter sig i hög grad motiverat.

Med nu gjorda uttalanden avför jag klagoärendet från vidare handläggning.

* *

Riksskatteverket beslöt sedermera, den 23 juli 1976, medge makarna
Mårtenson undantag från återbetalningsskyldighet jämlikt 17 § tredje stycket
kungörelsen om kompensation för mervärdeskatt på bostadsbyggande.
Beslut av motsvarande innebörd fattades i ett antal likartade fall.

Skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att utfärda
slutligt avverkningsförbud

Vid JO Lundviks inspektion av skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län i oktober
1975 antecknades till protokollet bl. a. följande.

JO tog härefter del av det enda gällande beslutet om avverkningsförbud.
Skogsvårdsstyrelsen hade den 24 juni 1975 beslutat att avverkningsförbud
skulle utfärdas därest överenskommelse inte kunde träffas med fastighetsägaren
om avverkningen. Avverkningsförbud hade därefter den 31 juli utfärdats
av länsjägmästaren efter fruktlösa försök att få till stånd en överenskommelse.
Något sammanträde med skogsvårdsstyrelsen hade inte
hållits för fattande av detta definitiva beslut.

JO beslöt inhämta skogsstyrelsens yttrande i frågan om lagligheten av
att förfara på detta sätt (får skogsvårdsstyrelse så att säga bemyndiga länsjägmästaren
att meddela avverkningsförbud under viss förutsättning?).

Efter remiss inkom yttrande från skogsstyrelsen, som anförde bl. a. följande.

285

I det aktuella fallet var förhållandena sådana att skogsvårdsstyrelsen under
april och maj 1975 försökte att få till stånd överenskommelse rörande
avverkning med markägaren. Den 24 juni 1975 godkände skogsvårdsstyrelsens
styrelse de åtgärder länsjägmästaren vidtagit i ärendet och beslöt att,
om överenskommelse inte kunde träffas, avverkningsförbud skulle utfärdas.
Den 7 juli 1975 bereddes markägaren ånyo tillfälle att teckna överenskommelse.
Den 15 juli 1975 bestred markägaren avverkningsförbud. Den
31 juli 1975 utfärdade länsjägmästaren avverkningsförbud med besvärshänvisning,
som delgavs markägaren den 6 augusti 1975. Den 3 september
1975 anmäldes i skogsvårdsstyrelsens styrelse det av länsjägmästaren på
styrelsens vägnar utfärdade avverkningsförbudet.

Länsjägmästaren har i skrivelse till skogsstyrelsen den 30 januari 1976
anfört i huvudsak följande: ”Det är i detta fall inte fråga om något s. k. provisoriskt
avverkningsförbud enligt 13 § 2 mom skogsvårdslagen utan om
ett helt normalt ärende enligt 13 § 1 mom lagen, där det enda ovanliga är
att styrelsen så att säga på förhand beslöt, att förbud skulle utfärdas, om
överenskommelse inte kunde träffas, och uppdrog åt mig att sköta om det.
Resultatet anmäldes i nästa plenum. — Styrelsen beslöt alltså om avverkningsförbudet
och bemyndigande aldrig mig att besluta.”

I 13 § 1 mom skogsvårdslagen omnämnes tre olika slag av avverkningsförbud a)

då överenskommelse ej kan träffas

b) då avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt sker i strid mot
överenskommelse

c) då skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen finner skälig
anledning antaga att överenskommelse inte skall kunna träffas etc.

Ett slutgiltigt beslut om avverkningsförbud är en så ingripande åtgärd att
det uppenbarligen måste fattas av skogsvårdsstyrelses styrelse. Enligt
skogsstyrelsens uppfattning kan skogsvårdsstyrelses styrelse därför inte
generellt bemyndiga länsjägmästare att meddela sådant beslut om avverkningsförbud
som omförmäles i 13 § 1 mom skogsvårdslagen.

I vad avser det av länsjägmästaren vid skogsvårdsstyrelsen i Blekinge
län meddelade avverkningsförbudet har skogsvårdsstyrelsen uppenbarligen
känt till innehållet i den överenskommelse som länsjägmästaren försökt
träffa med markägaren. Länsjägmästaren har vidare till skogsvårdsstyrelsens
styrelse anmält sin åtgärd att meddela förbud om avverkning.
Detta sakförhållande jämte det förhållandet att rättsskyddsgarantiema i
övrigt för markägaren icke blivit eftersatta, eftersom hon dels ett flertal
gånger fått tillfälle att yttra sig, dels erhållit besvärshänvisning, får anses
tillfyllest för att garantera tillgodoseendet av enskild parts intressen.

Skogsstyrelsen finner således för sin del att skogsvårdsstyrelsen i Blekinge
län icke kan anses ha handlat felaktigt i det ifrågavarande ärendet.

Vid ärendets avgörande den 9 mars 1976 anförde JO Lundvik.

Av 13 § 1 mom. skogsvårdslagen framgår till en början att skogsvårdsstyrelsen,
om avverkningsöverenskommelse ej kan träffas, äger meddela
avverkningsförbud. Sådant förbud brukar kallas slutligt avverkningsförbud.
Det skall — liksom s. k. interimistiskt avverkningsförbud som skogsvårdsstyrelsen
må meddela om saken ej tål uppskov — utan hinder av be -

286

svär genast träda i kraft samt gäller för viss tid. Slutligt avverkningsförbud
och interimistiskt avverkningsförbud skall ofördröjligen delges fastighetens
ägare. Enligt 13 § 2 mom. skogsvårdslagen äger skogsvårdsstyrelsen
bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman
att, där det är av synnerlig vikt att avverkningsförbud kommer till stånd innan
styrelsen hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens
vägnar. Dylikt förbud, s.k. provisoriskt avverkningsförbud, skall delges
fastighetens ägare. Om förbudet skall tjänstemannen utan dröjsmål göra
anmälan hos styrelsens ordförande, och det ankommer därefter på styrelsen
att i ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugo
dagar efter delgivningen, förfaller detta. Mot provisoriskt avverkningsförbud
får talan ej föras.

Skogsvårdsstyrelsens beslut i förevarande fall innebar tydligen att slutligt
avverkningsförbud skulle utfärdas därest överenskommelse inte kunde
träffas med fastighetsägaren om avverkningen. Det skulle ankomma på
länsjägmästaren att pröva om den angivna förutsättningen för förbudet var
uppfylld och att, i så fall, utfärda förbudet. Ett sådant förfarande har inte
stöd i skogsvårdslagen. Det är ägnat att skapa oreda och förvirring. Man
frågar sig t. ex. av vem och när förbudet strängt taget har utfärdats. Ovisshet
kan uppkomma och har i förevarande fall också uppkommit om förbudets
karaktär. Är det fråga om ett slutligt, interimistiskt eller provisoriskt
avverkningsförbud? En annan oklar punkt är hur länge det svävande tillståndet
skulle kunna bestå. Får länsjägmästaren vänta hur länge som helst
med att utfärda förbudet? Sammanfattningsvis finnér jag metoden olämplig
och vill bestämt avråda från dess tillämpning.

Trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift för förnyat körkortsprov
skall vara inbetald senast en vecka före omprövningen

Nils Andersson, som är utbildningsledare vid en trafikskola, redogjorde
i en skrift till JO för följande fall. En person, som förut blivit underkänd,
sökte avlägga nytt körkortsprov i Värnamo. Han blev emellertid avvisad
på den grund att avgiften härför (125 kr.) inte skulle ha blivit erlagd i vederbörlig
ordning. Sökanden hade dock vid tillfället företett ett postgirokvitto
utvisande att inbetalning skett två dagar före dagen för provet. Andersson
fann det märkligt att, medan postens kvitton godtogs inom hela affärsvärlden,
ett statligt verk här inte litade på ett annat statligt verk. Andersson
uppgav att han inhämtat att trafiksäkerhetsverkets tjänstemän i Växjö godkände
postens kvitton, vilket tydde på att tjänstemän i samma distrikt
(sydöstra) hade olika uppfattning. Dessutom hade Andersson erfarit att
postens kvitton godtogs i Stockholm men ej i Malmö. I Gävle var det vidare
så att postens kvitto alltid skulle uppvisas vid prov. Om den enskilde

287

tjänstemannen handlade godtyckligt kunde detta vålla problem för de sökande.
Dessutom kunde förtroendet för postverket rubbas. Andersson
hemställde om JO:s prövning av saken.

Efter remiss inkom trafiksäkerhetsverket (generaldirektören Per Olov
Tjällgren) med yttrande av huvudsakligen följande innehåll.

1 anslutning till att nya differentierade körkort infördes den 1 januari
1973 genomfördes också nya rutiner för inbetalning och redovisning av
förrättningsavgifter för prov för körkort och trafikkort ävensom för utlämnande
av körkort efter godkänt prov.

Särskilda rutiner har 1972-11-28 fastställts för omprövning av tidigare
underkänd körkortssökande enligt följande:

”Körkortssökande som underkänts i det teoretiska eller praktiska förarprovet
för körkort skall erlägga ny förrättningsavgift före förnyat
prov. Avgiften skall inbetalas på postgirokonto 850701-4 senast en vecka
före omprövningen.

På den del av blanketten som är avsedd att behållas av körkortssökanden
finns utrymme för notering om tid och plats för förnyat prov. Stationsortens
adress och telefonnummer skall alltid anges på talongen.
Lämpligen stämplas ett antal inbetalningskort upp i förväg.

Inbetalda avgifter redovisas av postverket dagligen till centralförvaltningen,
kanslibyrån, med kontoutdrag och tillhörande mottagardel av inbetalningskorten.
Kanslibyrån vidarebefordrar omgående mottagardelama
till vederbörliga stationsorter.

Den körkortssökande som vid inställelse till prov inte befinns avprickad
i anmälningslista eller beställningslista skall anmodas förete sitt
kvitto på erlagd avgift före förrättningens början. Postens redovisningsnummer
och inbetalningsdagen noteras på förarprovsprotokollet (stationsexemplaret).
(Observera inbetalningskontots nummer! Skulle detta
vara ett annat av verkets postgirokonton än 850701-4 görs anmälan härom
till kanslibyrån.) Kvittot makuleras med signum. Prov får verkställas
endast om betalning erlagts. Inkommer inte postgirotalong till stationsorten
inom en vecka från betalningsdagen skall centralförvaltningen underrättas.

Vid prov på mottagningsort skall förrättningsmannen medföra beställningslista
och anmälningslista samt göra den kontroll och de noteringar
ifråga om erlagd avgift som nyss sagts. ”

På det inbetalningskort som den icke godkände körkortssökanden erhåller
omedelbart efter körkortsprovsförrättningen finns tydligt noterat att inbetalning
av ny förrättningsavgift skall ske senast en vecka före omprövningen.

Anledningen till att verket föreskrivit denna senaste tid för inbetalning
av avgift är att omloppstiden från inbetalning tills dess vederbörande stationsort
erhållit bekräftelse på inbetalningen är cirka en vecka.

Om mottagardelen till inbetalningskort för postgirokonto 850701-4 inte
kommit till kontoret och eleven kan bevisa genom postens kvitto att avgiften
är betald inom bestämd tid, skall tillämpas vad som ovan sagts beträffande
körkortssökande som inte finns avprickad i anmälningslista eller beställningslista.
Prov får dock genomföras endast om speciella omständigheter
föreligger t. ex. om sökanden står inför en resa eller för provet för -

288

hyrt särskilt fordon el. dyl. Anledningen till verkets restriktiva hållning är
att postens kvitto, som är opersonligt, inte kan anses vara ett fullgott bevis
på att det verkligen är den sökande som gjort inbetalningen. Kvittot kan
vara lånat av annan körkortssökande. Att verket i vissa särskilda fall medger
prov efter företeende av postens kvitto, om därav framgår att avgiften
inbetalts inom föreskriven tid, beror på att i dessa mycket fåtaliga fall kan
finnas en risk för att felaktig hantering uppstått hos posten, för vilket den
körkortssökande inte bör lida.

Härjämte lämnades i yttrandet vissa närmare upplysningar rörande omständigheterna
i det fall som Andersson tagit till utgångspunkt för sina klagomål.
Avslutningsvis anfördes, att enligt trafiksäkerhetsverkets uppfattning
den ansvarige tjänstemannen i det aktuella fallet handlat helt i enlighet
med verkets föreskrifter.

Andersson inkom med genmäle.

Vid ärendets avgörande den 19 januari 1976 anförde JO Lundvik.

De av trafiksäkerhetsverket fastställda, här åberopade rutinerna innebär
att sökanden vid avläggande av nytt prov anmanas - genom text som finns
tryckt på postgirotalongen — att erlägga avgift härför senast en vecka i förväg.
Detta är motiverat av tidsåtgången för verkets interna kommunikationer
och datamaskinella bearbetning. Vidare gäller att körkortssökande, för
vilken notering om att betalningen fullgjorts saknas på verkets lista, skall
anmodas att förete kvitto på erlagd avgift före förrättningens böljan. Beträffande
förfarandet vid avvisande av sökande på grund av bristande betalning
innehåller de av verket åberopade reglerna inte några närmare anvisningar
utöver ett stadgande, att prov får verkställas endast om betalning
erlagts.

Jag har inte någon anmärkning mot dessa regler som sådana. Vad som är
kontroversiellt är inte reglernas innehåll utan deras tillämpning. Trafiksäkerhetsverket
har i sitt yttrande ställt större krav på den enskilde än vad
reglerna i och för sig ger anledning till. Trafiksäkerhetsverket menar att, i
här avsedda fall, sökanden genom företeende av postkvitto skall visa att
betalningen fullgjorts minst en vecka före provet och att därtill skall fordras
särskilda skäl för att sökanden skall få fullgöra provet. Som motiv för
denna restriktiva hållning anför verket att postens kvitto är opersonligt och
därför inte ett fullgott bevis, eftersom det kan vara lånat från annan körkortssökande.
Något belägg för att detta verkligen är ett praktiskt problem
ges inte. Inte heller berör verket den omständigheten att ett bedrägligt förfarande
bör gå att reda ut i efterhand genom postens redovisningsnummer
och att risken för straff kan vara en tillräckligt avhållande faktor. Vidare
bör beaktas att den på postgirotalongen tryckta anvisningen om inbetalning
en vecka i förväg lätt nog kan förbises om annan information inte lärn -

289

nas och sökanden inte genast intresserar sig för betalningsfrågan utan väntar
tills dagen för provet närmar sig. Dessutom står där heller inte någonting
om att påföljden vid sen betalning blir att sökanden avvisas.

Trafiksäkerhetsverkets inställning synes mig föga tillmötesgående mot
allmänheten och svagt motiverad. Jag har full förståelse för klagandens
reaktion över det inträffade.

Enligt vad klaganden anfört skulle större tillmötesgående ha visats sökande
på andra håll i liknande situationer. Verket har inte bemött detta påstående
eller över huvud gått in på spörsmålet om bristande enhetlighet i
tillämpningen. Jag har dock svårt att tro att klaganden här kommer med
helt felaktiga uppgifter.

Det ligger inte i JO:s makt att beordra trafiksäkerhetsverket att ändra sin
inställning eller att vidtaga någon åtgärd. Jag vill dock uttala den förhoppningen
att verket ser över sina här berörda rutiner. Skulle det härvid befinnas
oundgängligt att ställa så stora krav som verket gjort i sitt yttrande till
mig, bör dessa krav åtminstone uttryckligen klargöras för den berörda allmänheten
så att den inte blir vilseledd.

Betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till aktiebolagsregistret I

en den 25 september 1975 till JO inkommen skrift anförde advokaten
Torbjörn Arve i Stockholm bl. a. följande. Den 20 mars 1974 insändes med
post till bolagsbyrån vid patent- och registreringsverket förvaltnings- och
revisionsberättelse för det av honom ägda skrivbordsbolaget Rationell Advokatadministration
AB avseende räkenskapsåret 1973. Den 5 september
1975 utfärdade Stockholms tingsrätt stämning med kallelse till muntlig förhandling
för att Arve därvid skulle svara på åklagarens yrkande att såsom
verkställande direktör i bolaget vid vite tillhållas fullgöra skyldigheten att
insända revisionsberättelse för räkenskapsåret 1973 till bolagsbyrån. Han
insände omedelbart revisionsberättelsen till bolagsbyrån varefter åklagaren
återkallade sin talan. Innan han delgavs stämningen hade han inte mottagit
någon underrättelse om att föreskriften om ingivande av revisionsberättelse
skulle ha åsidosatts. Arve, som förutsatte att myndigheterna följt
gällande rutiner och praxis, ansåg att bolagsbyråns och åklagarmyndighetens
handläggningsrutiner för underrättelse borde överses för att dels undvika
olägenheter för en av rättegångar mindre härdad allmänhet än en advokat,
dels bespara domstolarna onödigt arbete.

Efter remiss inkom bolagsbyrån med yttrande av huvudsakligen följande
innehåll.

Patent- och registreringsverkets bolagsbyrå tillämpar f. n. följande ruti 19

Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

290

ner. Till aktiebolag som inte inlämnat räkenskapshandlingar inom föreskriven
tid, dvs. inom sju månader efter räkenskapsårets utgång, skickas en
påminnelse härom — normalt ca åtta månader efter räkenskapsårets utgång.
Vid behov skickas två månader senare ytterligare en påminnelse.
Om redovisningshandlingar trots detta inte inlämnas, görs framställning
hos åklagarmyndigheten om föreläggande av vite enligt 217 § aktiebolagslagen.

Påminnelserutinerna är numera datorstyrda. Påminnelserna skickas till
den adress som finns införd i aktiebolagsregistret för bolaget i fråga. Det
bör nämnas att bolagen i många fall underlåter att anmäla ändrad adress,
varför den registrerade adressen inte överensstämmer med den aktuella.
Detta är en vanligen förekommande orsak till att påminnelser inte når mottagaren.

I det föreliggande ärendet inkom till patentverket den 21 mars 1974 räkenskapshandlingar
för Rationell Advokatadministration AB avseende räkenskapsåret
1973 med undantag av revisionsberättelsen som saknades.

Den 3 maj 1974 gick ett föreläggande till styrelsen för bolaget i vilket den
anmodades att inkomma med revisionsberättelse för räkenskapsåret 1973.
Den 8 juli 1974 utfärdade patentverket ett nytt föreläggande av samma innehåll.

Då ingen revisionsberättelse inkommit gjordes den 27 mars 1975 en
framställning till åklagarmyndigheten om föreläggande av vite enligt 217 §
aktiebolagslagen.

Den 10 september 1975 inkom till patentverket revisionsberättelsen för
räkenskapsåret 1973 varefter anmälan till åklagarmyndigheten återkallades
den 11 september.

Ärendet sändes även på remiss till åklagarmyndigheten i Stockholm som
i sitt yttrande anförde bl. a. följande.

1 Redogörelse för den handläggningsrutin vilken tillämpas i förevarande
ärenden

Patentverkets ansökan jämte bifogat utdrag ur aktiebolagsregistret sändes
till polisens allmänna utredningsrotel för personutredning beträffande i
registerutdraget förekommande styrelseledamot eller verkställande direktör.
Ifrågavarande personutredning är summarisk och tillgår vanligen så att
utredningsmannen ur exempelvis mantalsregister inhämtar uppgifter om
vederbörande persons fullständiga namn, personnummer och adress. Därefter
tager utredningsmannen kontakt per telefon med den uppgifts skyldige,
varvid denne upplyses om att enär handlingarna ej inkommit till Patentverket
denna myndighet ansökt om att åklagaren måtte föra talan om föreläggande
av vite. Av utredningsanteckningen framgår emellertid ej särskilt
att den där angivne styrelseledamoten eller verkställande direktören kontaktats.
På grundval av innehållet i Patentverkets ansökan och polisens
personutredning ingiver åklagaren till tingsrätten en framställning om vitesföreläggande.
Enär det visat sig att många uppgiftsskyldiga sänt in de
begärda handlingarna sedan de vidtalats av polisen avvaktar åklagaren någon
tid med avlåtande av framställningen om vitesföreläggande för att på
detta sätt bereda berörda personer ytterligare tillfälle inkomma med handlingarna.

2 Handläggningen av ärende angående Rationell Advokatadministration -

291

Sedvanlig handläggningspraxis synes ha iakttagits i detta ärende.

Den 27 mars 1975 inkom till åklagarmyndigheten från Patentverket en
anmälan avseende Rationell Advokatadministration, vari uppgavs att revisionsberättelsen
för år 1973 ej inkommit trots anmodan därom. Utredningsmannen,
Anita Skeppstedt, har den 3 november 1975 uppgivit att hon
alltid försöker komma i kontakt med vederbörande styrelseledamot eller
verkställande direktör. Så bör i detta fall ha skett den 21 eller 22 april 1975,
då utredningsanteckningen är dagtecknad. Den 17 juli 1975 utfärdades
framställning om vitesföreläggande, vilken synes ha delgivits advokaten
Arve omkring den 9 september 1975. Arve har därefter ingivit revisionsberättelsen,
varför Patentverket i skrivelse av den 11 september 1975 uppger
att då ifrågavarande handling numera inkommit till verket ytterligare åtgärd
ej påkallas. I anledning härav har åklagaren den 12 september 1975
återkallat den gentemot Arve väckta talan angående föreläggande av vite.

Arve inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande den 10 februari 1976 anförde JO Lundvik.

Jag har vid inspektion av bolagsbyrån den 29 januari 1976 förskaffat mig
en inblick i hur man där mottar och behandlar inkomna räkenskapshandlingar
m. m. och de rutiner man följer när bolag försummat att insända föreskrivna
handlingar. Jag informerade mig också i detta ärende.

Den adress bolaget anmält till bolagsbyrån och som således finns upptagen
på databandet är Biblioteksgatan 9. Det är till denna i registreringsbeviset
upptagna adress de datautskrivna anmaningama utsänts. De har av allt
att döma sedermera kommit i retur. Enligt vad jag inhämtat finns det inte
någon skylt på Bilioteksgatan 9 som utpekar Kron & Arve Advokatbyrå
som skrivbordsbolagets adressat eller som eljest upplyser om bolagets existens.
Då ytterligare två advokatbyråer har sina lokaler i samma trappuppgång
är det inget att förvåna sig över att bolagets post inte kommit rätt
adressat tillhanda. Hade däremot till bolagsbyrån anmälts att skrivbordsbolagets
adress var c/o Kron & Arve Advokatbyrå, så hade detta kommit
med på databandet vilket sannolikt medfört att bolagsbyråns anmaningar
kommit Arve tillhanda. Jag vill med anledning av det inträffade understryka
det angelägna i att bolagen fortlöpande håller bolagsbyrån underrättad
om ett registrerat bolags fullständiga och aktuella adress.

Arves uppgift att han inte blev underrättad av polisen motsägs inte av utredningen
vilken ej bringat klarhet i saken. Om underrättelse uteblivit är
detta att beklaga. Med anledning av att polis och åklagare i och med införandet
av nya aktiebolagslagen inte längre kommer att ha någon befattning
med dessa ärenden, finner jag ej anledning att göra något ytterligare uttalande
i denna del.

292

Myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande åtgärder m. m.

I anmälan till JO anfördes huvudsakligen följande. Riksantikvarien Roland
Pålsson och riksantikvarieämbetet hade medverkat vid utgivande och
försäljning av Sporrongs ”minnesmedalj” med anledning av byggnadsvårdsåret.
Utgivningen av medaljen var ett led i Sporrongs kommersiella
verksamhet, varvid producerades föremål utan annan egentlig funktion än
att förse kapitalstarka personer med ”investeringsobjekt”. 1 annonsen för
försäljningen av medaljen angavs följande. Starkt begränsad upplaga. Minnesmedaljen
presenteras över hela Europa, men totalupplagan är starkt
begränsad, vilket bör ge varje exemplar ett högt framtida värde. Varje medalj
numreras individuellt och åtföljs av ett äkthetsintyg signerat av riksantikvarien
Roland Pålsson. Annonsen var undertecknad Riksantikvarieämbetet.

Under åberopande av vad som anförts i anmälan ifrågasattes om försäljningen
av medaljen och riksantikvarieämbetets medverkan härtill var förenliga
med ämbetets uppgifter. Med anledning av anmälan begärdes yttrande
från riksantikvarieämbetet, som svarade följande.

År 1975 har av Europarådet proklamerats som ett europeiskt byggnadsvårdsår.
En svensk nationalkommitté bildades under utbildningsministerns
ordförandeskap. Planeringsarbetet har letts av ett verkställande utskott
med riksantikvarien som ordförande. Mottot för den svenska kampanjen
är ”Låt Husen Leva”.

Inom kommittén för det svenska byggnadsvårdsåret uppkom tidigt tanken
på att — jämte andra arrangemang — ge ut en medalj. Syftet med medaljutgivningen
var trefaldigt. I första hand ville kommittén sprida kunskap
om och väcka intresse för byggnadsvårdsårets syften. Denna effekt
kunde väntas bli följden ej blott av medaljförsäljning utan också av den annonsering
som skulle ske och den uppmärksamhet massmedia kunde väntas
ägna saken. Vidare ville kommittén hindra att en medalj över byggnadsvårdsåret
framställdes i enskild regi och såldes utan att kommittén
fick inflytande på utformning, spridningsmetoder etc. Slutligen räknade
kommittén med en viss inkomst av försäljningen att tillföras de medel som
disponerades för byggnadsvårdsårets syften.

Sedan kommittén konstaterat att medaljutgivningen lämpligast borde
ske genom riksantikvarieämbetets försorg överlämnades frågan till riksantikvarien.

Riksantikvarieämbetet har p. g. a. det samarbete som förekommit mellan
Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och Föreningen
Myntkabinettets Vänner var för sig, å ena, samt Sporrong AB, å andra sidan,
erfarenhet av bolagets förmåga att framställa konstnärligt högtstående
medaljer. Bolaget bedömdes också vara det företag som för närvarande
hade de bästa förutsättningarna att marknadsföra medaljen.

Sålunda träffades en uppgörelse med Sporrong AB. Såvitt här kunnat bedömas
har resultatet av medaljutgivningen blivit det avsedda.

Enligt förordningen med instruktion för riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer (SFS 1975:468) 4 § åligger det riksantikvarieämbetet
bl. a. att handlägga frågor om vård och bevarande av kulturminnen och

293

kulturmiljöer samt att främja utbildning och information rörande kulturminnesvården.
Informationsverksamheten kring byggnadsvårdsåret faller
inom denna ram. Byggnadsvårdsåret har utgjort en av regeringen speciellt
understödd aktivitet under 1975.

Utgivandet av den ifrågavarande medaljen har således varit ett led i ämbetets
verksamhet, helt förenlig med ämbetets uppgifter.

Härefter upprättades en remisspromemoria vid riksdagens ombudsmannaexpedition,
vari antecknades följande.

Enligt 6 § instruktionen (1975:468) för riksantikvarieämbetet får ämbetet
utföra undersökningar och utredningar på uppdrag av statlig eller kommunal
myndighet eller enskild och ersättning för utförda uppdrag utgår enligt
grunder som fastställts av ämbetet efter samråd med riksrevisionsverket.

Såvitt framgår av riksantikvarieämbetets yttrande den 27 november
1975 har ämbetet själv tagit initiativ till att ifrågavarande medalj tillverkades
och försåldes. Vidare framgår att ämbetets intäkter från medaljförsäljningen
skall användas för byggnadsvårdsårets syften.

Med anledning av vad sålunda upplysts uppkommer fråga om ämbetets
befogenhet att ta initiativ till ett intäktsgivande projekt och att självt besluta
om användandet av intäkterna.

Härefter begärdes förnyat yttrande från riksantikvarieämbetet i enlighet
med promemorian.

1 förnyat yttrande från riksantikvarieämbetet anfördes följande.

Under de allmänna bestämmelserna i instruktionen uttalas bl. a. att
myndigheten skall levandegöra minnet av äldre tiders kultur i Sverige och
främja information rörande kulturminnesvården. I dessa föreskrifter har
ämbetet ansett ligga en anvisning om att med de metoder som accepterats
inom det moderna samhället sprida kunskap om och väcka intresse för
bl. a. byggnadsminnesvården. Ämbetet bedömer uppgiften som väsentlig
för kulturminnesvården. Det är också såsom av ämbetets föregående
yttrande framgår, detta informationssyfte som varit det främsta motivet till
medaljframställningen. Denna skulle ha kunnat ske i myndighetens egen
regi såsom souvenirförsäljning men utan att därigenom tillnärmelsevis få
det informativa värde som åstadkommits genom samarbetet med Sporrong
AB. Att ämbetet tagit initiativet till överenskommelsen med bolaget får
närmast betraktas som beställning av en informationskampanj.

Att medaljen över byggnadsvårdsåret skulle framställas genom riksantikvarieämbetets
försorg och att lämpligt affärsföretag skulle ombesörja
tillverkning och distribution på sätt skett stod för övrigt klart redan vid det
sammanträde inom nationalkommittén där frågan först behandlades och
där utbildningsministern var ordförande.

Vad härefter angår intäkterna har dessa ur ämbetets synpunkt ett sekundärt
intresse. Inga medel har ännu tillförts ämbetet. Inkomsten torde komma
att bli relativt obetydlig — mellan 30000 och 50000 kr eller ungefär
35% av nettointäkten på medaljförsäljningen. Regeringen har medgivit att
beloppet får användas för det ändamål ämbetet avsett genom att medlen
tillföres ämbetets anslag till vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt
värdefulla byggnader i årets stat.

294

Härefter begärdes yttrande från riksrevisionsverket angående myndigheters
befogenheter att vidta inkomstbringande åtgärder t. ex. genom publikationer,
minnesföremål och inträdesavgifter.

Riksrevisionsverket svarade följande.

Riksrevisionsverket (RRV) har - förutom den i remissen angivna frågeställningen
- även bedömt frågorna om medelsdisposition och upphandling
såsom relevanta vid bedömningen av liknande ärenden. Efter kompletterande
utredning i ärendet (protokoll från nationalkommittén för europeiska
byggnad svård såret 1975, avtal med AB Sporrong m.m. bifogas)
lämnar RRV även vissa synpunkter i dessa hänseenden.

Myndighets befogenheter att vidta inkomstbringande åtgärder

Allmänna bestämmelser rörande myndigheternas befogenheter att vidta
inkomstbringande åtgärder har inte utfärdats. De bestämmelser om den
s.k. avgiftsmakten som finns intagna i 8 kap. regeringsformen (1974:152)
avser främst kompetensfördelningen mellan riksdagen och regeringen i avgiftsfrågor.
Av dessa bestämmelser och departementschefsuttalanden i anslutning
härtill1 framgår bl.a. att regeringen inom sitt s.k. primärområde
normalt är fri att utan riksdagens hörande besluta om vissa inkomster. Detta
gäller dels inkomster av rent kommersiell natur (priser), dels också avgifter,
när en direkt motprestation för avgiften utgår och efterfrågan kan
betraktas som frivillig. Regeringen får också delegera rätten att besluta om
avgifter inom sitt primärområde till myndighet. Något sådant beslut av generell
natur har dock inte fattats av regeringen.

Den omständigheten att regeringen inte delegerat beslutanderätt anser
RRV inte behöva medföra att myndigheterna skulle vara förhindrade att
vidta varje inkomstbringande åtgärd. Frågan härom måste bedömas med
beaktande av vissa allmänna utgångspunkter och förhållandena i det enskilda
fallet.

En utgångspunkt för bedömningen måste enligt RRVs uppfattning vara
att en myndighet inte utan att inhämta regeringens medgivande har rätt
att vidta mera väsentliga förändringar i sin verksamhetsinriktning eller
-volym. Till sådana förändringar måste självfallet räknas upptagande av
kommersiell verksamhet eller annan avgiftsbelagd verksamhet i en skala
som påtagligt ändrar myndighetens resursbehov eller myndighetens förhållande
till sin omvärld (intressentrelationer etc).

En annan utgångspunkt bör vara att myndigheterna måste ha möjligheter
att utan att på förhand höra regeringen ta vissa initiativ - inklusive initiativ
till inkomstbringande åtgärd — som faller sig naturliga mot bakgrunden
av myndighetens allmänna arbetsuppgifter. Till sådana initiativ kan
enligt RRVs mening räknas t. ex. upptagande av begränsad avgiftsbelagd
publikationsverksamhet inom myndighetens område eller försäljning av
tillfällig överskottskapacitet.

På kulturområdet gäller enligt cirkulär 1974:450 vissa restriktioner med
hänsyn till kulturpolitikens mål att motverka kommersialismens negativa
verkningar.2

1 8 kap. 13 § RF. Prop. 1973:90 s. 218-219

2 Prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 248

295

Specialbestämmelser finns emellertid beträffande vissa i remissen angivna
typer av inkomstbringande åtgärder. Sålunda har bestämmelser meddelats
om inkomster av inträdesavgifter m. m. vid vissa muséer.1 Enligt dessa
bestämmelser beslutar ifrågavarande museum om bl. a. inträdesavgifter
och bestämmer priset på böcker, kataloger, reproduktioner och övriga artiklar,
som säljes till allmänheten.

I myndigheten riksantikvarieämbetet ingår, förutom ämbetet, även statens
historiska muséer. Riksantikvarieämbetet har med hänsyn härtill och
sin övriga verksamhetsinriktning m. m. en nära anknytning till dessa inrättningar
som bedriver försäljning av souvenirer enligt särskilt medgivande.

Den av muséema bedrivna försäljningsverksamheten är av permanent
natur medan riksantikvarieämbetets medaljutgivning är tillfällig.

Med hänsyn till vad som här anförts och till de omständigheter riksantikvarieämbetet
åberopat anser RRV inte att ämbetets åtgärd att självständigt
besluta om kommersiell utgivning av ifrågavarande medalj ger anledning
till erinran från de synpunkter verket har att beakta.

Myndighets befogenheter att disponera medel från inkomstbringande åtgärd Myndighet

har inte befogenhet att disponera medel från inkomstbringande
åtgärd om inte regeringen medgivit detta. Inflytande medel skall därför
— om inte annat föreskrivits - tillföras inkomsttiteln Övriga diverse inkomster
(A III 5). Denna titel har sedan gammalt funnits i (riksstaten)
statsbudgeten för tillfälliga och andra inkomster som inte skall hänföras till
annan inkomsttitel eller till anslag. Myndighet som själv önskar disponera
inkomster som här avses bör i god tid göra framställning till regeringen härom.

Genom beslut 1976-01-29 har regeringen medgivit att riksantikvarieämbetet
får disponera sina inkomster av medaljutgivningen genom att dessa
tillförs anslaget Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Formerna för upphandling av kommersiella tjänster i liknande fall

Det är tveksamt om upphandlingskungörelsen (1973:600) är avsedd att
tillämpas i fall som det här aktuella.Upphandling i kungörelsens mening innebär
att en statlig myndighet tillhandahålls en prestation mot vederlag.
Vem som skall tillhandahålla prestationen bestäms genom en anbudstävlan,
som avgörs genom en ekonomisk bedömning av samtliga föreliggande
affärsmässigt betingade omständigheter.

I det här fallet har avsikten med det avtal som 1975-05-16 träffats med
AB Sporrong, enligt vad ämbetet framhåller, i huvudsak varit att på lämpligaste
sätt sprida kunskap om och väcka intresse för byggnadsvårdsårets
syften.

Förhållandet mellan ämbetet och AB Sporrong är åtminstone delvis av
affärsmässig natur då viss royalty skall utgå. Även om det kan ifrågasättas
om upphandlingsreglerna från formell utgångspunkt är tillämpliga anser
RRV att den konkurrens som numera finns etablerad i branschen bort utnyttjas
genom att förfrågan också gjorts till annat företag och till myntverket.

1 Statsliggaren 1975/76, VIII B 28

296

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren.

Vad som framkommit i ärendet ger enligt min mening inte grund för påstående
att riksantikvarieämbetet genom medverkan till medaljutgivningen
skulle ha överträtt sina befogenheter. Jag kan i denna del instämma i de uttalanden
som gjorts av riksrevisionsverket.

Vad gäller disponerandet av intäkterna från medaljutgivningen framgår
att regeringen beslutat härom.

Ärendet föranleder ej vidare uttalanden från min sida.

Handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad

H. anmälde i mars 1976 till pastorsämbetet i inflyttningsförsamlingen att
han flyttat från Finland till viss adress i Sverige. Det internordiska flyttningsbetyget
innehöll uppgift om att Fl. var omyndigförklarad. Pastorsämbetet
vände sig till kyrkobokföringsinspektören D. som gav rådet att pastorsämbetet
skulle ta reda på om flyttningen var bekant för förmyndaren i
Finland och därför inhämta dennes tillstånd. Pastorsämbetet sökte förgäves
få fram sådant tillstånd men kom ej i kontakt med förmyndaren. Handläggningen
drog därför ut på tiden, vilket H.:s son påtalade i klagomål hos
JO.

Vid ärendets avgörande anförde JO Ekberg följande.

Under vissa förutsättningar skall genom ändring i vallagen, som trädde i
kraft den 1 januari i år, utlänningar upptagas i allmän röstlängd. Den som
är omyndigförklarad skall dock ej upptagas. Med anledning av denna ändring
i vallagen meddelade riksskatteverket genom folkbokföringssektionen
i en cirkulärskrivelse den 18 december 1975 bl. a. samtliga pastorsämbeten
och kyrkobokföringsinspektörer att de centrala folkbokföringsmyndigheterna
i de nordiska länderna överenskommit att uppgift om omyndigförklaring
skall aviseras. Från och med den I januari 1976 skall internordiskt
flyttningsbetyg därför innehålla uppgift om eventuell omyndigförklaring.

Folkbokföringsförfattningarna saknar stadgande om vem som skall göra
flyttningsanmälan för omyndig. Inte heller finns det någon bestämmelse
som föreskriver att förmyndares samtycke skall inhämtas i det fall då en
omyndig själv gör flyttningsanmälan. Pastorsämbetet har sålunda ej haft
något stöd i folkbokföringsförfattningarna för sin begäran om samtycke
från H:s förmyndare i Finland till inflyttningen i Sverige.

Pastorsämbetet har hyst tvekan om hur ärendet med H. :s flyttningsanmä -

297

lan skulle handläggas och man har därför inhämtat råd från D. Dennes råd
visade sig efter närmare kontroll vara oriktigt. Jag beaktar att pastorsämbetet
och D. ställts inför en ny situation som de ej från början bemästrat.
På grund härav och då H. numera blivit kyrkobokförd från den 5 mars 1976
stannar jag vid de påpekanden jag ovan gjort.

298

V. Remissyttranden

Yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”

Genom remiss den 27 oktober 1975 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1975:75).

Med anledning härav avgav JO Lundvik och JO Wennergren den 29 december
1975 var för sig följande yttranden till departementet.

Lundvik:

De fri- och rättigheter som utredningen vill grundlagfästa skall gälla inte
bara under normala förhållanden utan också för den händelse den demokratiska
samhällsordningen skulle bli hotad av antidemokratiska rörelser
inom landet samt under tider av krigsfara då landet kanske utsätts för tryck
utifrån. Utredningen framhåller att grundlagsskyddet för fri- och rättigheter
har sin största betydelse just under sådana tider. Häri kan man förvisso
i princip instämma. Å andra sidan kan man fråga sig om utredningens resonemang
är helt realistiskt. Om det skulle gå så illa att den demokratiska
samhällsordningen omstörtas eller landet ockuperas av främmande makt,
kan man inte räkna med att de medborgerliga fri- och rättigheterna kommer
att respekteras. Men fråga är om inte en laglig regering borde ha en
möjlighet att i ett akut faroläge åtminstone i viss utsträckning inskränka
vissa fri- och rättigheter för att förebygga att en ytterlighetsgrupp får möjlighet
att - med eller utan hjälp utifrån - gripa makten och omstörta samhällsordningen.
Jag vill erinra om att artikel 15 i den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna medger stat att under krig eller i annat allmänt nödläge, som hotar
nationens existens, vidtaga åtgärder som innebär avvikelse från dess
skyldigheter enligt konventionen i den utsträckning som oundgängligen erfordras
med hänsyn till situationens krav. Jag vill ifrågasätta om inte en
motsvarande undantagsregel - gärna närmare preciserad - vore på sin
plats i den svenska grundlagen. Om intet undantag medges, kan man måhända
befara att statsmakterna i ett beträngt läge tvingas lagstifta i strid
mot grundlagen. Konsekvenserna av en sådan lagstiftning kan bli både
svåröverskådliga och bekymmersamma, dels för att den just på grund av
grundlagstridigheten kan komma att sakna stöd hos inflytelserika delar av
den allmänna opinionen och dels för att man kan komma att försätta domstolarna
- om man inför den föreslagna lagprövningsrätten, varom mera i
det följande - i situationer som de inte kan bemästra.

Den uppräkning och precisering av de medborgerliga fri- och rättigheter -

299

na som utredningsförslaget innefattar kommer otvivelaktigt att få stort värde
ur psykologisk synpunkt. Utredningen har emellertid velat gå längre än
så och ge reglerna en rättslig förankring. Sålunda föreslås under 8 kap. 20 §
bl. a. att myndighet - varmed härmed förstås såväl domstol som annan
myndighet - icke får tillämpa föreskrift som står i strid mot bestämmelse i
grundlag eller annan överordnad författning; dock skall när det gäller föreskrift
i iag eller förordning detta gälla endast om motstridigheten är uppenbar.
Utredningen har i sina motiv uttalat att politisk makt inte får skjutas
över från de politiskt sammansatta organen - främst då riksdagen — till
icke-politiska organ som saknar ansvar inför väljarna. Man har vidare sagt
att det är oförenligt med folksuveränitetens och parlamentarismens principer
att domstolar får i uppgift att träffa avgöranden som väsentligen grundas
på politiska värderingar och som alltså faller vid sidan av rättstillämpning
i den bemärkelse som detta har av hävd i vårt land. En sådan ordning
skulle bl. a. medföra påtaglig risk för att domstolarnas sammansättning politiserades.
1 dessa uttalanden kan jag helhjärtat instämma. Fråga är emellertid
om inte utredningen med sitt förslag ändå trätt nu angivna grundsatser
förnär.

Utredningen menar att dess förslag strängt taget inte innefattar annat än
ett lagfästande av redan gällande rätt. Huru därmed må förhålla sig kan här
lämnas därhän. Säkert är att frågan om domstolarnas lagprövningsrätt hittills
knappast haft någon praktisk betydelse, åtminstone såvitt rör lag antagen
med riksdagen. Med utredningens förslag - dess utförliga uppräkning
och precisering av rättigheter som inte skall kunna åsidosättas annat än under
vissa noga angivna betingelser - kommer lagprövningen att få en helt
annan betydelse. Visserligen är det sagt att föreskrift skall frångås endast
om den uppenbart strider mot bestämmelse i grundlagen. Men frågan om
en avvikelse är uppenbar kan vara föremål för delade meningar. Och det så
mycket mer som utredningen i sina motiv säger att inte endast brott mot
grundlagsregler som är entydiga till sin lydelse skall kunna utlösa ett underkännande.

Det kan mycket väl förhålla sig så, att avvikelsen från grundlagen motiveras
av tungt vägande, ytterst respektabla skäl. Om avvikelsen är uppenbar,
skall den icke desto mindre föranleda att den aktuella bestämmelsen
lämnas åsido. Jag vill ifrågasätta, om domstolarna har den auktoritet i vårt
land som erfordras för att de skall kunna på detta sätt, i strid kanske mot
en stor allmän opinion, vägra att tillämpa en av riksdagen antagen lag. Att
ge en sådan lagprövningsrätt även åt administrativ myndighet, såsom föreslagits,
väcker än större betänkligheter hos mig. Här tillkommer ju också
risken för allmänt kaos. Man kan lätt föreställa sig vad som skulle bli följden
om taxeringsnämnderna får för sig att någon paragraf i skattelagstiftningen
är grundlagsstridig.

Utredningen har diskuterat men avvisat tanken att grundlagfåsta de internationella
fri- och rättighetskonventioner som Sverige anslutit sig till.

300

Utredningen har framhållit att konventionstextema är svåröverskådliga
och svårtillgängliga samt utformade med en teknik som i hög grad skiljer
sig från svensk lagstiftningsmetod. Utredningen har också åberopat de
svårigheter som har samband med framtida ändringar i konventionerna.
Jag har förståelse för de synpunkter som utredningen sålunda framfört och
vill för egen del tillägga följande. De konventioner som utredningen har i
tankarna är dels Europarådskonventionen, dels FN-konventionen. Dessa
är, väl att märka, inte helt likalydande. Endast Europarådskonventionen
har hittills trätt i kraft. Frågor om tolkningen av olika bestämmelser i denna
konvention har i ett flertal fall varit före hos den europeiska kommissionen
för de mänskliga rättigheterna samt hos den europeiska domstolen. En
tendens har förmärkts hos dessa organ att vid tolkningen ge konventionsbestämmelserna
ett allt mer vidgat innehåll. Både diskrepansen mellan Europarådskonventionen
och FN-konventionen och vad nyss sagts om tendensen
i fråga om tolkningen av Europarådskonventionen kan åberopas
som skäl för att konventionerna icke bör grundlagfästas.

Vad nu sagts hindrar dock inte att grundlagtexten utformas i nära anslutning
till konventionstextema. Så har också skett. Emellertid möter här ett
problem. Om man i vår grundlag nämner och delvis reglerar ett mycket
stort antal av de fri- och rättigheter som också nämns i de internationella
konventionerna, kommer därmed varje underlåtenhet att nämna någon sådan
fri- och rättighet att falla i ögonen. Det är visserligen riktigt, som utredningen
säger, att konventionerna inte kräver att staterna skall skydda
de konventionsfästa fri- och rättigheterna genom föreskrift i grund lag. Det
ter sig ändå egendomligt och ger anledning till undran, kanske också oro,
om de flesta fri- och rättigheterna nämns i grundlagen men inte alla. Delvis
har utredningen anfört godtagbara skäl för att inte medtaga en del fri- och
rättigheter i grundlagen. Men det finns andra konventionsfästa fri- och rättigheter
mot vilkas upptagande i gmndlagen ingen rimlig invändning borde
kunna göras (annat än måhända att det är självklart att dessa fri- och rättigheter
inte får kränkas, men gäller detta inte också en stor del av det som föreslagits
bli medtaget?). Jag vill belysa det sagda med några exempel, alla
hämtade från Europarådskonventionen med tilläggsprotokoll.

Förslaget upptar under 2 kap. 5 § förbud mot tortyr eller kroppsstraff.
Konventionen stadgar i art. 3, att ingen må utsättas för tortyr eller
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Konventionsstadgandet
måste anses sträcka sig längre än förslaget. — Konventionen
upptar under art. 4 mom. 1 bestämmelsen, att ingen må hållas i slaveri eller
träldom. Motsvarighet härtill saknas i förslaget. — Fjärde tilläggsprotokollet
upptar under art. 1 regeln, att ingen må berövas sin frihet enbart på
grund av oförmåga att fullgöra avtalad förpliktelse. Något sådant förbud
återfinns inte i förslaget. — Samma tilläggsprotokoll stadgar i art. 4 förbud
mot kollektiv utvisning av utlänningar. Ej heller härtill finns någon motsvarighet
i förslaget.

301

Jag vill ifrågasätta, om inte förslaget bör kompletteras med regler motsvarande
de berörda.

Slutligen vill jag säga följande. Enligt 2 kap. 2 § 6 i förslaget åtnjuter varje
medborgare religionsfrihet, som beskrives såsom frihet att utöva sin religion
och att sammansluta sig med andra för religiös gemenskap. Religionsfriheten
får (se 12 §) icke begränsas. Det är inte otvetydigt och kan knappast
heller i lagtext anges vad som skall förstås med ”religion” och "utövning”
av religion. Man bör nog inte helt frånse risken att rörelser växer
upp som under religionens täckmantel ägnar sig åt verksamhet som kan
vara ytterst skadlig - mentalt eller kroppsligt - för lättrogna medlöpare.
Nu säger utredningen, att de regler som eljest finns för mänskligt handlande
eller mänsklig underlåtenhet också gäller för religiöst handlande etc.
Det kan ifrågasättas om detta motivuttalande är tillfyllest för att komma till
rätta med de problem som jag berört. Jag vill erinra om att Europarådskonventionen
i art. 9 slår vakt om religionsfriheten men samtidigt upptar ett
stadgande av följande lydelse. Envars frihet att utöva sin religion eller tro
må endast underkastas sådana inskränkningar, som är angivna i lag och
som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna
säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, hälsovården, skyddandet
av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter. Jag menar
att här berörda problem kräver ytterligare övervägande.

Wennergren:

Utredningen föreslår att till paragraferna i 1 kap. om statsskickets
grunder fogas en ny paragraf (2 §) om de principer för samhällsverksamhetens
inriktning som utredningen funnit särskilt viktiga. Paragrafen kan ses
som en modern motsvarighet till 16 § i 1809 års regeringsform. Fråga blir
här inte om några bindande rättsregler utan endast om s. k. målsättningseller
programstadganden. Delade meningar kan råda om det lämpliga och
ändamålsenliga i att inlemma bör-regler i regeringsformen. Utredningen
har själv anfört att det överensstämmer bäst med svensk författningstradition
att i huvudsak ta in endast bindande rättsregler i grundlag. Jag anser
dock i likhet med utredningen att något avgörande hinder inte kan anses
möta mot att ett undantag görs från hävdvunnen lagstiftningspraxis, under
förutsättning att övertygande skäl talar för det. Däremot är jag för egen del
inte övertygad om att det skulle innebära någon större vinning att de allmänna
grundsatser som återges i den föreslagna paragrafen kommer till direkt
uttryck i grundlagen. Fråga är ju om grundsatser som ändå naturligen
sätter sin prägel på det allmännas handlande. Skrivs grundsatserna in i
grundlagen finns också en viss risk för att de uppfattas som uttryck för att
vilja men ej kunna och att effekten därför blir den motsatta mot den avsedda.
Jag anser därför att tillräckligt starka skäl inte talar för ett sådant avsteg
från principerna för lagstiftning som de föreslagna målsättningsstadgandena
innebär.

302

Beträffande det materiella innehållet i målsättningsstadgandena, vilka
återspeglar några av rätts- och välfärdsstatens mest framträdande ideal,
gör jag endast den reflexionen att satsen ”så att alla människors värdighet
och lika värde erkännes” innehåller ett ord som är språkligt diskutabelt. I
de internationella konventionerna talas t. ex. om ”the inherent dignity and
of the equal and inalienable rights of all members of the human family”.
Med dignity åsyftas då närmast människans särställning i skapelsens värld,
den mänskliga varelsens privilegium på jorden. Det svenska ordet värdighet
har en mer begränsad innebörd än de engelska orden dignity och worthiness
och förmedlar i vart fall inte samma föreställning om människan
som skapelsens krona vilka dessa ord gör. I en svensk text synes det mest
ändamålsenligt att tala endast om människors lika värde. Det är ju under
alla förhållanden detta som är det centrala. Vad som är under en människas
värdighet är beroende av vilket värde man tillmäter människan.

Genom 1974 års regeringsform skapades en ny typ av rättsligt skydd för
ett antal uppräknade grundläggande fri- och rättigheter. Skyddet kännetecknas
av att det i grundlag dels slås fast själva inbegreppet av fri- och rättigheterna
i fråga (2 kap. 1 -5 §§), dels noga regleras ordningen för meddelande
av föreskrifter, som närmare utformar fri- och rättigheterna, med
långtgående krav på lag som form härför. Vad som skedde var egentligen
inte att medborgarna tillerkändes några fri- eller rättigheter som de tidigare
saknat utan att i grundlagen kodifierades allmänna rättsgrundsatser om de
medborgerliga fri- och rättigheterna i fråga som sedan länge varit erkända
och utmärkande för vår rättsordning. Grundlagsfästandet av dessa fri- och
rättighetsgrundsatser jämte kravet i princip på lag som form för den närmare
regleringen av fri- och rättigheternas innehåll innebar emellertid en påtaglig
uppstramning av rättsläget. Ett års erfarenhet från tillämpningen av
den nyskapade ordningen har gett vissa erfarenheter av vilka rättsliga effekter
denna för med sig. Den mest iögonenfallande effekten är otvivelaktigt
det band grundlagsstadgandena lägger på regeringens och myndigheternas
förordnandemakt. Särskilt tydligt har detta kommit fram på yttrandefrihetens
område. Regeringen och myndigheterna kan här ej längre som
förut meddela föreskrifter om tystnadsplikt vilka innebär inskränkning av
den i grundlagen inskrivna yttrandefriheten. Häri ligger en obestridlig
förstärkning av skyddet för vad som anses böra vara en medborgares frioch
rättigheter. En annan effekt som gett sig särskilt tydligt till känna är
den att genom att fri- och rättigheterna tack vare grundlagsstadganden fått
sådan hög dignitet inom rättsordningen några undantag eller inskränkningar
inte längre kan härledas ur sakens natur e.d. Också detta har gett sig
särskilt tydligt till känna på yttrandefrihetens område. Samtidigt är dock
att märka att den nya ordningen i gengäld väckt etiska krav till skydd för
fri- och rättigheterna motstående intressen. Där tidigare juridiska krav på
diskretion härleddes ur sakens natur gör sig i stället etiska, främst då yrkesetiska,
krav gällande som grund för återhållsamhet vid utövningen av

303

fri- och rättigheterna. I detta sammanhang kan också pekas på den ökade
medvetenhet hos medborgarna om fri- och rättigheterna som grundlagsfästandet
medfört. Det behöver inte råda någon tvekan om att grundlagsfästandet
redan har övat och på sikt än starkare kommer att öva psykologisk
verkan av stor betydelse förden demokratiska rättsstatens bestånd och utveckling.
Nyordningens genomslagskraft har emellertid starkt begränsats
genom att övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform konserverar
alla äldre författningar och föreskrifter utan hinder av att de inte tillkommit
i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av regeringsformen.
Det betyder att inskränkningar av fri- och rättigheterna som följer
av föreskrifter meddelade av regeringen eller myndighet före regeringsformens
ikraftträdande fortfarande gäller. Det torde komma att dröja länge innan
rättssystemet till fullo anpassats till de i 2 kap. regeringsformen lagda
grundstenarna för fri- och rättigheterna. En fråga som i detta sammanhang
inte synes ha blivit föremål för närmare överväganden är regleringen av
politimakten. För närvarande förhåller det sig så att polismyndigheterna —
rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna — i
administrativ ordning tillagts en allmän befogenhet att ingripa mot allt som
hotar den allmänna ordningen och säkerheten när det finnes nödvändigt.
Det ligger i sakens natur att en polismyndighet vid sina överväganden om
nödvändigheten av ett ingripande mot medborgarna skall ta vederbörlig
hänsyn till vad som i grundlagen är föreskrivet om dessas fri- och rättigheter
men så som bemyndigandet till polisen är skrivet framstår den allmänna
ordningens och säkerhetens intressen som överordnade medborgarnas frioch
rättighetsintressen. Polisens allmänna fullmakt att slå vakt om den allmänna
ordningen och säkerheten, som nästan har karaktären av en in blanco-fullmakt,
innebär alltså en mycket kraftig underminering av det rättsliga
skyddet för de i grundlagen inskrivna fri- och rättigheterna. Jag vill begagna
tillfället att understryka angelägenheten av att en lagreglering kommer
till stånd av politimakten och att därvid politibefogenheterna utformas under
särskilt hänsynstagande till de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Angelägenheten härav framträder så mycket tydligare vid läsningen av utredningens
olika uttalanden om förhållandet mellan regleringar av fri- och
rättigheterna och ”rena ordningsregleringar”. Det rättsliga dilemma som
här avtecknar sig är välbekant från tillämpningen av det i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
stadgade grundlagsskyddet för skrifts tryckning samt
utgivning och spridning av tryckt skrift.

Om än den i 1974 års regeringsform fastlagda ordningen lägger band på
regeringens och myndigheternas förordnandemakt gör den det ej på riksdagens
lagstiftningsmakt utom i de hänseenden som behandlas i 8 kap. 1 §
regeringsformen (förbud mot föreskrift om dödsstraff, om landsförvisning
och dess motsats, om berövande av medborgarskap, om retroaktivt verkande
sanktioner och om konfiskation utan ersättning). Lagstiftningsmakten
kan därför sägas ha lämnats i princip oinskränkt av regeringsformen.

304

Väsentligen innebär fri- och rättighetsutredningens förslag att vissa band
skall läggas på lagstiftningsmakten när det gäller den närmare utformningen
av de i grundlagen inskrivna fri- och rättigheterna. Med den teknik som
valts har det också blivit nödvändigt med viss omfördelning av bestämmelserna
mellan 1, 2, 8 och 11 kap. regeringsformen med omformulering bl. a.
av det, som nu i 8 kap. 1 § fått karaktär av förbud mot lagstiftning och i 1
kap. 8 § av förbud mot diskriminering, till fri- och rättighetsbestämmelser.
Fri- och rättighetskatalogen i 2 kap. har härigenom utökats. En ytterligare
utökning har också skett genom att några nya fri- och rättigheter tillagts.
Vidare har en viss utvidgning skett i fråga om innebörden av några av de
redan befintliga fri- och rättigheterna.

Den fri- och rättighetskatalog som utredningen sammanställt i 2 kap. tar
främst sikte på den medborgerliga friheten, enkannerligen opinionsfriheten
och den personliga friheten. Att så bör vara fallet är självklart. Två bestämmelser
avser medborgarens egendomsrättsliga förhållanden, nämligen
10 § om ersättning vid expropriation m. m. och 20 § om upphovsrätt.

Utredningen har diskuterat införande i fri- och rättighetskatalogen av
vissa andra fri- och rättigheter, bl. a. sociala rättigheter, föräldrarättigheter,
skydd för privatlivet samt närings- och yrkesfrihet, men avvisat tanken
härpå. Jag delar utredningens uppfattning att tiden ännu ej är mogen
för grundlagstiftning i dessa ämnen. Det synes tillrådligt att först avvakta
erfarenheterna av den grundlagstiftning som redan skett och den som blir
resultatet av utredningens förslag innan man går vidare. På sikt synes dock
angeläget att fri- och rättighetskatalogen byggs ut ytterligare. Exempelvis
skyddet för enskilds privatliv synes väl värt att bli grundlagsfäst. Emellertid
befinner vi oss för närvarande i ett skede av rättsutveckling när det gäller
den personliga integriteten som är långtifrån avslutat. Det kan inte vara
den rätta tidpunkten nu att i grundlagen slå fast något på detta rättsområde
innan de rättsliga positionerna stabiliserats. Det kan erinras om att ännu ej
i brottsbalkens 4 kap. om brott mot frihet och frid finns någon bestämmelse
till skydd för privatlivsfriden. Sedan en sådan tillskapats, vilket jag anser
vara av behovet påkallat, kan ställning tas till om och i vad mån också
en grundlagsbestämmelse i ämnet kan utformas.

När det gäller innehållet i de föreslagna bestämmelserna om de olika frioch
rättigheterna vill jag framföra följande synpunkter.

I 2 § första stycket punkt 1 behandlas yttrandefriheten och i andra stycket
erinras om att yttrandefriheten i tryckt skrift, radio, television och film
regleras i massmediegrundlagen. Med hänsyn till innehållet i andra stycket
synes det oegentligt att i punkt 1 tala om yttrande- och tryckfrihet. Tryckfriheten
är ju avsedd att bli en av flera privilegierade yttrandefrihetsformer
och förtjänar ej längre att nämnas sida vid sida med själva yttrandefriheten,
som ju måste anses vara den enda fundamentala. Vid definitionen av
yttrandefriheten har vissa tillägg gjorts i förhållande till gällande grundlagstext.
Definitionen har härigenom blivit tungläst och har knappast tillförts

305

något nytt av egentligt värde. Jag föredrar den gällande definitionen framför
den föreslagna.

1 2 § första stycket punkt 3 behandlas mötesfriheten och denna föreslås
utvidgad till att avse inte bara rätt att delta i möten utan också rätt att närvara
vid möten, teaterföreställningar och liknande sammankomster. Jag
delar utredningens uppfattning att den grundlagsskyddade mötesfriheten
bör omfatta också exempelvis teaterföreställningar när dessa har karaktär
av seriös opinionsbildning och inte är av ren underhållnings- eller nöjeskaraktär.
Det bör emellertid vara möjligt att inbegripa denna typ av teaterföreställningar
i mötesfriheten utan att ordet teaterföreställning uttryckligen
nämns i grundlagsstadgandet. Med den föreslagna ordalydelsen är risken
för felläsning alltför stor. Läsaren kan tro att alla typer av teaterföreställningar
åsyftas och inte bara teaterföreställningar som har karaktär av allmänna
sammankomster i opinionsbildande syfte. Som grundlagsstadgandet
är föreslaget kan det därför te sig i viss mån parodiskt. Tilläggas kan att
ett genomförande av förslaget förutsätter en översyn av lagen om allmänna
sammankomster och allmänna ordningsstadgan så att fasta kriterier erhålls
för gränsdragningen mellan allmänna sammankomster i opinionsbildande
syfte och offentliga tillställningar av underhållnings- och nöjeskaraktär.

Även om fri- och rättighetskatalogen innehåller åtskilliga betydelsefulla
nyheter, måste ändå vad utredningen föreslår i 2 kap. 12-15 §§ om grundlagsdirektiv
för lagstiftning rörande fri- och rättigheterna betraktas som
den viktigaste nyheten. 12 § innehåller dels förbud mot begränsning genom
lag av vissa av fri- och rättigheterna, dels vissa inskränkningar i möjligheterna
till begränsning genom lag av övriga fri- och rättigheter. Den lösning
som valts synes i allt väsentligt tillfredsställande. När det gäller den i 14
och 15 §§ använda lagtekniken kan anmärkas att den överensstämmer med
den teknik som kommit till användning i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
när där getts grundlagsdirektiv till lagstiftaren beträffande vilka begränsningar
som skall få göras genom lag i offentlighetsprincipen. Tekniken
är därför beprövad. Erfarenheterna från tillämpningen av 2 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen kan dock sägas ha lärt att det skydd som härigenom
erhållits för offentlighetsprincipen inte varit av särskilt stor betydelse
beroende på att ändamålsbestämningarna varit så allmänt och vagt utformade
att lagstiftningsmakten endast vidkänts obetydliga inskränkningar
därigenom. Detsamma kan sägas om de ändamålsbestämningar som föreslagits
i 14 och 15 §§. Icke desto mindre måste det anses ligga ett värde
från såväl principiell som praktisk synpunkt i att gränser på detta sätt läggs
fast för lagstiftningsmakten på fri- och rättighetsområdet. Längre än som
föreslagits lär man inte kunna komma utan att systemet blir praktiskt ohanterligt.

Myndigheterna är skyldiga att ställa sig landets lagar och andra författningar
till efterrättelse. Eftersom grundlag är av högre dignitet än vanlig
lag, skall en myndighet i första hand rätta sig efter grundlagen. Strider en

20 Riksdagen 1976/77. 2 sami. Nr I

306

föreskrift i lag mot en grundlagsbestämmelse skall myndigheten alltså tilllämpa
grundlagsbestämmelsen och inte lagföreskriften. Myndigheten har
här helt enkelt intet val. Vad nu sagts är en logisk konsekvens av rättsordningens
uppbyggnad. Det kan inte sägas att myndigheten härigenom sätter
sig över folkstyrelsen eftersom grundlagen är det förnämsta uttrycket för
folkviljan. Det synes emellertid missvisande att tala om lagprövning i detta
sammanhang eftersom fråga inte är om en lagprövning i egentlig mening utan
närmast om lagtolkning. Utredningen föreslår nu i 8 kap. 20 § bestämmelser
om sådan lagtolkning. Enligt min mening ägnar sig denna fråga
emellertid inte för författningsmässig reglering. Det kan inte behövas någon
särskild bestämmelse om att myndighet ej får tillämpa föreskrift i lag
som strider mot bestämmelse i grundlag eller föreskrift i förordning eller
annan författning som strider mot föreskrift i lag eller grundlag. Det följer
redan av bestämmelsen i 1 kap. 1 § regeringsformen att den offentliga makten
utövas under lagarna. Ej heller synes något stå att vinna med att det i
grundlagen stadgas att myndighet ej får tillämpa en föreskrift som ej tillkommit
i laga ordning. Mot de föreslagna bestämmelserna kan emellertid
invändas inte bara att de är obehövliga utan också att de kan ge sken av att
tillägga myndigheterna ett slags kontroll över lagstiftningsmakten och en
kontroll som i så fall skulle vara föga förenlig med statsskickets allmänna
uppbyggnad. Jag ställer mig därför avvisande till tanken på sådana bestämmelser
som de i 8 kap. 20 § föreslagna. Det resonemang utredningen för s.
102 om en ”judiciell kontroll” av riksdagens lagstiftningsverksamhet framstår
för mig som främmande för den juridiska verkligheten. Det verkar nästan
som om utredningen vill utnämna alla rättstillämpande organ till kvasiförfattningsdomstolar.
Önskar man ”judiciell kontroll” över lagstiftningsverksamheten
på fri- och rättighetsområdena bör denna snarare sättas in
på det förberedande stadiet i form av lagrådsgranskning. Dels från denna
rättskyddssynpunkt, dels med hänsyn till de kvalificerade och komplicerade
rättsliga frågeställningar som lagstiftning om fri- och rättigheter kommer
att ge upphov till, anser jag att lagrådsgranskning bör göras obligatorisk
för sådan lagstiftning. Utredningen har som riktmärke uppställt att
reglerna i grundlag om fri- och rättigheter skall utformas så att man så långt
möjligt undgår juridiska tvister om deras innebörd. Tyvärr lär man dock
inte kunna komma så långt i detta hänseende. Man bör inte göra sig några
illusioner om möjligheterna att på ett otvetydigt sätt formulera grundsatserna.
Snart sagt vaije ord ger rum för olika meningar om innebörden. Vilka
olika företeelser är t. ex. att hänföra under begreppen möte, demonstration,
religion, åskådning, opinionsyttring? En grundlagsreglering av frioch
rättigheter måste oundvikligen föra med sig en mängd nya juridiska
tolkningsfrågor och komplicera rättssystemet. Det är emellertid en olägenhet
som är värd sitt pris.

307

Yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”

Genom remiss den 18 december 1975 beredde justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1975: 102).

Med anledning härav avgav JO Wennergren den 6 februari 1976 följande
yttrande till departementet.

Vid överväganden om bestämmelser beträffande offentliga funktionärers
tystnadsplikt har man att utgå dels från stadgandet i 2 kap. 1 § regeringsformen
om den medborgerliga yttrandefriheten, dels från den medborgerliga
yttrandefriheten gentemot massmedia - meddelandefriheten -som för närvarande är inskriven i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och
som i massmedieutredningens förslag till massmediegrundlag återfinns i
dess I kap. 2 §. Fri- och rättighetsutredningen har vidare föreslagit att den
allmänna medborgerliga yttrandefriheten skall få begränsas endast med
hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet,
enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggande och beivrande av
brott och att i övrigt begränsningar får ske endast om särskilt viktiga skäl
föranleder det. Vid bedömandet skall särskilt beaktas vikten av vidaste
möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella
angelägenheter. Jag har tillstyrkt fri- och rättighetsutredningens förslag
i denna del och anser alltså liksom utredningen att stor återhållsamhet
skall iakttas beträffande vaije slag av begränsning i den allmänna medborgerliga
yttrandefriheten, enkannerligen beträffande begränsning genom
åläggande av tystnadsplikt. I fråga om den medborgerliga yttrandefriheten
gentemot massmedia anför massmedieutredningen (SOU 1975:49 s. 268)
att det är av största vikt att tillse att massmediernas tillgång till utförlig och
korrekt information från myndigheternas sida inte utan starka skäl begränsas
genom tystnadspliktsbestämmelser. I anslutning härtill finns det redan
här anledning framhålla att, om den allmänna medborgerliga yttrandefriheten
begränsas genom bestämmelser om tystnadsplikt endast i den mån
starka skäl talar för det, det inte är självklart att det behövs en särreglering
till förmån för den medborgerliga yttrandefriheten gentemot massmedia.
Ställning kan inte tas till behovet av särreglering, förrän man bestämt sig
för hur långt man skall gå i begränsning av den allmänna medborgerliga yttrandefriheten
genom ordinarie bestämmelser om tystnadsplikt. Det idealiska
vore naturligtvis att dessa begränsningar inte gick längre än att de kan
accepteras också med utgångspunkt i massmedias legitima behov av information.

Tilläggas bör att en påtaglig inkonsekvens kan påvisas i massmedieutredningens
ställningstagande när det gäller öppenheten mot massmedia.
Beträffande utlämnande av en allmän handling, som enligt reglerna härom
skall hållas hemlig, tänker sig massmedieutredningen nämligen inte att

308

några specialregler skall finnas som begränsar de offentliga funktionärernas
diskretionsplikt i förhållande till massmedia. Sekretessreglerna för allmänna
handlingar skall enligt förslaget gälla fullt ut också gentemot massmedia.
Om sekretessen för en allmän handling sammanfaller med tystnadsplikten
beträffande sådana förhållanden som avhandlas i den allmänna
handlingen, vilket givetvis i möjligaste mån bör vara fallet, kan följden bli
att den offentlige funktionären enligt den föreslagna ordningen kan fritt
överlämna dokumentet, innan detta är att anse som upprättat och därmed
allmän handling, om ifrågavarande tystnadsplikt görs mindre långtgående
gentemot massmedia än gentemot tredje man i allmänhet, medan han blir
förhindrad att överlämna dokumentet till massmedia sedan det blivit allmän
handling. Det kan för övrigt diskuteras om han inte också sedan aktstycket
föreligger färdigt som allmän handling fortfarande är fri att till
massmedia utlämna ett utkast till detsamma, om han inte därigenom bryter
mot den mer begränsade tystnadsplikt som kan vara föreskriven gentemot
massmedia.

Tekniskt sett ger vid utformningen av bestämmelser om offentliga funktionärers
tystnadsplikt gärningsbeskrivningen i 20 kap. 3 § brottsbalken
om brott mot tystnadsplikt de naturliga utgångspunkterna. Den straffbelagda
gärningen beskrivs där med orden att någon yppar vad han till följd
av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla eller olovligen utnyttjar
sådan hemlighet. Vad bestämmelserom tystnadsplikt skall innehålla
blir alltså ålägganden för de offentliga fuktionärema att hemlighålla vissa
förhållanden. Jag vill här dock anmärka att ordet yppa i gämingsbeskrivningen
inte synes så väl valt eftersom det för tankarna endast till muntligt
röjande av något som skall hemlighållas, medan som brott mot tystnadsplikt
också måste bedömas att någon låter en utomstående t. ex. läsa en arbetspromemoria
eller avlyssna en bandinspelning med hemligt innehåll
(NJA 1953 s. 654). Ordet yppa borde därför enligt min mening helst utbytas
mot ordet röja.

Enligt tystnadspliktskommitténs förslag kommer hemlighållandet, sekretessen,
i den offentliga verksamheten att regleras i tre huvudlagar, nämligen
den av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén föreslagna
lagen om allmänna handlingar, som skall reglera hemlighållandet av allmänna
handlingar, den av kommittén föreslagna lagen om offentliga funktionärers
tystnadsplikt, som skall reglera hemlighållandet av andra handlingar
än allmänna handlingar samt hemlighållandet av information i annan
form, samt den av kommittén föreslagna lagen om tillämpningen av 8 kap.
4 § massmediegrundlagen, som skall reglera hemlighållandet gentemot
massmedia av andra handlingar än allmänna handlingar samt information i
annan form. Till dessa lagar tänks vidare fogade regler i specialförfattningar
och i tillämpningsförfattningar.

Ser man på det som föreslås måste sägas att det ter sig fruktansvärt svåröverskådligt
och svårgripbart. För att rätt förstå systemet måste man vara

309

mycket väl insatt i de bakomliggande tankarna och syftena med de olika
bestämmelserna. Det är inte rimligt att av de offentliga funktionärerna begära
att de skall kunna lära sig ett så invecklat och utstuderat system som
det här skulle bli fråga om. Lika oantastligt som systemet framstår ur rent
teoretisk synvinkel, lika oantagligt ter det sig ur praktisk synvinkel. Man
föranleds osökt att göra jämförelse med offentlighetskommitténs förslag
(SOU 1966:60) som också var teoretiskt i det närmaste fulländat men som
inte lades till grund för lagstiftning på grund av en massiv remisskritik mot
den lagtekniska uppläggningen med uttryck för starka tvivel beträffande de
tillämpande organens praktiska möjligheter att hantera en lagstiftning konstruerad
på det sätt kommittén föreslagit. Jag anser alltså att vad massmedieutredningen
och tystnadspliktskommittén förordat måste underkastas
en grundlig översyn och revidering syftande till en lösning som blir fullt användbar
i praktiken.

Som riktmärke för en sådan lösning bör först och främst uppställas att
sekretessen för allmänna handlingar och sekretessen i övrigt så långt det är
möjligt skall sammanfalla. Tidigare uppnåddes detta dels genom att av en
regel om handlingssekretess ansågs följa också en tystnadsplikt beträffande
det som stod i handlingen, dels genom att man vid meddelande av regler
om tystnadsplikt hämtade ledning i de överväganden som legat till grund
för handlingssekretessreglema på området i fråga. Det senare iakttogs
dock inte med full konsekvens och det är inte svårt att finna exempel både
på en tystnadsplikt som sträcker sig längre än motsvarande handlingssekretessplikt
och vice versa. På åtskilliga områden har man avstått från särskilda
tystnadspliktsregler därför att det har bedömts tillfyllest med den
tystnadsplikt som följt av handlingssekretessen för området. Som tystnadspliktskommittén
framhåller har emellertid grundlagsstadgandena om
den medborgerliga yttrandefriheten ryckt undan grunden för den ordningen.
Så som grundlagsstadgandena är utformade låter det sig inte längre göra
att härleda någon tystnadsplikt ur en handlingssekretessregel. Enligt
min mening måste emellertid det kravet ställas på lagregleringen av sekretessen
i offentlig verksamhet att framdeles full överensstämmelse kommer
att råda mellan sekretessen för allmänna handlingar och sekretessen för
övrig information hos myndigheterna. Åtnjuter innehållet i en allmän
handling sekretess, måste naturligen också annan information av motsvarande
slag vara tillförsäkrad sekretess genom en tystnadspliktsbestämmelse.
Det går inte att vare sig för de offentliga funktionärerna eller för allmänheten
nöjaktigt förklara eller försvara en annan ordning. På samma
sätt måste också gälla att, om innehållet i en allmän handling inte är medgivet
något sekretesskydd, motsvarande information i annan form inte bör
vara tillförsäkrad sekretess genom en tystnadspliktsbestämmelse. De
skyddsintressen som här kan påvisas bör anses vara tillräckligt tillgodosedda
genom bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken om förtal i synnerhet
om dessa ändras på sätt tystnadspliktskommittén föreslår.

310

Tystnadspliktskommittén har i 7 § förslaget till lag om tystnadsplikt för
offentliga funktionärer intagit en regel som anger att, om beslut, register eller
annan handling, vars innehåll omfattas av tystnadsplikt enligt bestämmelse
i lagen eller i förordning meddelad med stöd av lagen, skall hållas
tillgänglig enligt föreskrifterna om allmänna handlingars offentlighet, tystnadsplikten
bortfaller i motsvarande omfattning. Detta är enligt min mening
ett felaktigt sätt att angripa saken och det framstår som högst otillfredsställande.
Tystnadsplikt skall inte få finnas beträffande det som är offentligt
i en allmän handling. Tystnadsplikten skall inte bortfalla. Den skall
inte få vara så utformad att den träffar något som är offentligt i en allmän
handling. I 20 § lagförslaget har tystnadspliktskommittén intagit en regel
om att den som under verksamhet hos myndighet får del av handling, som
skall hållas hemlig enligt annan bestämmelse i lagen om allmänna handlingar
än 50 § första stycket (personuppgift i dataregister), eller av uppteckning,
som verkställs under arbetet med att upprätta sådan handling, skall
ha tystnadsplikt i fråga om de uppgifter i handlingen eller uppteckningen
som utgör grund för hemlighållandet. Också detta förslag är enligt min mening
i grunden fel. Det bör i stället redan vid utformningen av tystnadspliktsreglema
vara sörjt för att tystnadsplikten sammanfaller med handlingssekretessen.
Det bör inte godtas att det inte finns en uttrycklig tystnadspliktsregel
som täcker just sådan information som skyddas av handlingssekretessregeln.

Det mest rationella sättet att samordna reglerna om sekretess för allmänna
handlingar och reglerna om sekretess för information i annan form är utan
tvekan att gemensamma regler utformas och samlas i en lag, som då
skulle kunna heta lag om hemlighållande i offentlig verksamhet. Härigenom
vinns också en naturlig samordning mellan de ramgrunder för regler
om hemlighållande som fri- och rättighetsutredningen föreslagit införda i 2
kap. 14 § regeringsformen och massmedieutredningen jämte offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén i 5 kap. 1 § förslaget till massmediegrundlag.
Tystnadspliktskommittén har snuddat vid tanken på en sådan
lösning och anför att det är tänkbart att det på längre sikt kan visa sig lämpligt
att sammanföra bestämmelserna om handlingssekretess och om tystnadsplikt
i en och samma lag. Kommittén har emellertid i rådande utredningsläge
ansett sig böra utarbeta ett självständigt förslag till lag om tystnadsplikt
men förklarat att, om det visar sig lämpligt, förslagets bestämmelser
senare kan sammanföras med bestämmelserna i en lag om allmänna
handlingar till en författning. Enligt min mening bör det tillfälle inte försittas
som nu erbjuder sig att göra ett allvarligt försök att få till stånd en central
lag om handlingssekretess och tystnadsplikt. Tas tillfället inte i akt nu,
finns det stor risk att inom överskådlig tid någon samordnande översyn inte
kommer att göras. Materien är så invecklad och svårbemästrad att det
som nu beslutas lär bli mycket svårt att få någon ändring i senare. I det följande
kommer jag att anlägga några synpunkter på hur en lag om hemlig -

311

hållande i offentlig verksamhet skulle kunna läggas upp.

Till grund och utgångspunkt för en sådan lag kan lämpligen tas offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommitténs förslag till lag om allmänna
handlingar. Uppgiften blir då att omformulera dess sekretessparagrafer så
att de täcker inte bara allmänna handlingar utan också information i annan
form. I 5 kap. 1 § förslaget till massmediegrundlag slås fast att i särskild lag
skall noga anges de fall då allmänna handlingar får hållas hemliga. Med
hänsyn härtill torde krävas att det paragraf för paragraf i en lag om hemlighållande
i offentlig verksamhet uttryckligen anges i vad mån hemlighållandeplikt
gäller för allmänna handlingar.

Som föremål för hemlighållande avtecknar sig alltså dels allmänna handlingar,
dels information i annan form. När det gäller att finna ett lämpligt
uttryck för det senare kan ledning hämtas ur de definitioner som valts i AF
SÄK för sekretesskyddad information. Där talas om ”uppgift eller förhållande”
och anges att sådan information kan framgå av föremål, förhållande
eller muntlig uppgift. Föremålen kan vara skriftlig handling, karta, ritning,
bild. fotografiskt material, kliché, bandupptagning, databärare för ADB,
prototyp, konstruktion, maskin, anläggning e. d. Förhållande kan vara resurser
och verksamhet e. d. varav framgår planläggning, beredskap, intresseinriktning,
effekt e.d. Med utgångspunkt häri skulle det som skall vara
föremål för tystnadsplikt kunna anges med orden ”uppgift, föremål eller
förhållande”, om man inte vill använda orden ”information i annan form”.
Det vill dock synas som om det skulle kunna räcka med ordet ”uppgift”
(jfr 59 § förslaget till lag om allmänna handlingar). Detta bör kunna täcka
också information som framgår av föremål eller förhållande.

5 § förslaget till lag om allmänna handlingar lyder nu: ”Handling, som
angår rikets totalförsvar, skall hållas hemlig, om det kan antagas att utlämnande
vållar fara för rikets säkerhet eller eljest skadar försvaret av riket.”
I en lag om hemlighållande i offentlig verksamhet skulle denna bestämmelse
kunna omformuleras till: ”Allmän handling och uppgift som angår rikets
totalförsvar skall hållas hemlig, om det kan antagas att röjande vållar fara
för rikets säkerhet eller eljest skadar försvaret av riket.” Flertalet paragrafer
i lagförslaget kan på detta sätt utan svårighet omformuleras så att de
tillgodoser det totala sekretessbehovet. Vissa paragrafer måste dock underkastas
en mer genomgripande omarbetning. 1 40 § lagförslaget sägs
t. ex. att ”inom sjukvården eller eljest av läkare upprättad handling skall
hållas hemlig, om dess utlämnande röjer förhållande som avses med tystnadsplikt
enligt lag eller förordning för den som upprättat sådan handling”.
Ifrågavarande tystnadsplikt regleras för närvarande i lagen (1975: 100) med
vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl., som gäller
både för medicinalpersonal i allmän tjänst och sådan i enskild tjänst eller
eljest privat verksam. Övervägande skäl synes tala för att även framdeles
tystnadsplikten för offentlig och privat medicinalpersonal bör vara gemensamt
reglerad i en särskild lag. Med utgångspunkt häri skulle då 40 §

312

lagförslaget kunna omformuleras till att lyda sålunda: ”Allmän handling
och uppgift, som avser förhållande, vilket omfattas av tystnadsplikt enligt
lagen (1975: 100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och
sjukvården m.fl. skall hållas hemlig.” Följande stycke i paragrafen skulle
härefter kunna ges följande lydelse: ”1 ärende rörande sjukvård och hälsovård
samt barnavård, nykterhetsvård eller annan socialvård skall även eljest
allmän handling och uppgift hållas hemlig, som angår någons personliga
förhållanden och vars röjande kan vara menligt för honom eller någon
honom närstående.”

De i 53 § förslaget till lag om allmänna handlingar intagna föreskrifterna
om sekretess för handlingar hos domstol erbjuder speciella problem. Omskrivs
de för att bli tillämpliga också på annat än allmänna handlingar,
skulle de kunna formuleras sålunda: ”Domstol får förordna om hemlighållande
av dom, beslut eller annan allmän handling, under förutsättning dels
att handlingen icke förebragts, föredragits eller upprättats vid offentlig förhandling,
dels att sådant förordnande finnes nödvändigt av hänsyn till något
i 5 kap. 1 § massmediegrundlagen angivet ändamål. Domslut får hemlighållas
endast om rikets säkerhet oundgängligen påkallar det. Hemlighållande
får avse en tid av högst sjuttio år från handlingens tillkomst. Förordnande
om hemlighållande av allmän handling äger motsvarande tilllämpning
beträffande hemlighållande av uppgifter i berörda hänseenden.” (Jfr
mitt yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande,
JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 531 och 532.) Kan domstol bemyndigas
att besluta om handlingssekretess bör domstol rimligen också
kunna bemyndigas att besluta om tystnadsplikt. Ett krux i sammanhanget
är dock att i 8 kap. 11 § regeringsformen endast subdelegation till förvaltningsmyndighet
eller kommun är förutsatt. Kan domstol betraktas som
förvaltningsmyndighet i detta sammanhang? Å andra sidan är här inte fråga
om delegation av normgivningskompetens utan om ett bemyndigande
för domstol att ålägga tystnadsplikt i enskilda fall. Såvitt jag förstår lägger
regeringsformen inte något direkt hinder i vägen härför.

Givet är att det inte i alla avseenden går att meddela bestämmelser gemensamt
för allmänna handlingar och information i annan form. Det finns
t. ex. behov av hemlighållande som gör sig gällande enbart beträffande
muntlig information. Exempel härpå utgör den i 19 § förslaget till lag om
offentliga funktionärers tystnadsplikt intagna tystnadsplikten för växeltelefonist
och den i 21 § lagförslaget intagna tystnadsplikten beträffande vad
som yttras i förtroende under överläggning till beslut. Såvitt jag kan bedöma
är det emellertid endast på ett fåtal punkter som det inte låter sig göra
att meddela gemensamma bestämmelser.

Genom att alla bestämmelser om hemlighållande samlas i en lag vinns
också den fördelen att en sammanhållen reglering erhålls av frågan om sekretess
mellan myndigheter. Det kan inte vara rationellt att som föreslagits
ha regler härom dels i 59 och 60 §§ en lag om allmänna handlingar och dels i

313

3 och 4 §§ en lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt.

I en lag om hemlighållande i offentlig verksamhet behövs alldeles som i
den av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén föreslagna lagen
om allmänna handlingar och den av tystnadspliktskommittén föreslagna lagen
om offentliga funktionärers tystnadsplikt ett antal inledande bestämmelser.
I en första paragraf kan då föreskrivas att lagen äger tillämpning på
hemlighållande av allmänna handlingar (handlingssekretess) och på hemlighållande
av uppgifter (tystnadsplikt). Därefter kunde tilläggas att uttrycken
allmän handling och myndighet i lagen har samma betydelse som i 5
kap. massmediegrundlagen (jfr 1 § förslaget till lag om allmänna handlingar).
Sedan kunde i en särskild paragraf upptas vad tystnadspliktskommittén
tagit in i 1 § första stycket förslaget till lag om offentliga funktionärers
tystnadsplikt. Beträffande den beskrivning av personkretsen som
kommittén där gett vill jag erinra om att med myndighet avses även regeringen.
Kommittén har inte särskilt berört om dess mening är att även regeringens
ledamöter skall omfattas av tystnadspliktsbestämmelsema. Det
kan diskuteras om ett statsråd skall vara underkastad annat än politiskt
ansvar för en indiskretion. För närvarande kan intet annat ansvar komma i
fråga och efter sin avgång kan ett statsråd inte ens drabbas av sådant ansvar.
Jag anser att man här står inför en fråga som bör bli föremål för särskilda
överväganden. Klarläggande uttalanden behövs också om i vad mån
tystnadspliktsbestämmelsema skall gälla för riksdagens ledamöter då de
deltar i verksamhet hos riksdagens myndigheter, t. ex. i utskottsverksamheten
(jfr 4 kap. 15 § riksdagsordningen).

I särskild paragraf kunde sedan preciseras vad som är att förstå med
hemlighållande. Först kunde då anges att om hemlighållande av allmän
handling är föreskrivet i 5 kap. massmediegrundlagen. Därefter kunde med
utgångspunkt i 2 § förslaget till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt
anges vad som menas med tystnadsplikt. Jag kan här hänvisa till vad
jag förut sagt om lämpligheten av att använda ordet röja i stället för ordet
yppa. Vidare anser jag att i stället för reservationen ”utöver vad som följer
av 3-7 och 9 §§” bör gemensamt för hemlighållande av allmän handling
och hemlighållande av uppgifter göras en erinran om att särskilda bestämmelser
gäller om hemlighållande gentemot annan befattningshavare eller
myndighet och om verkan av samtycke till utlämnande av allmän handling
eller röjande av uppgift från den till vars förmån hemlighållande är föreskrivet.

Med anledning av vad tystnadspliktskommittén tagit in i 8 § förslaget till
lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt beträffande föreskriven tystnadsplikts
målområde vill jag erinra om vad jag i mitt yttrande över offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande anfört om motsvarande
fråga för handlingssekretessens del (JO:s ämbetsberättelse
1975/76 s. 524) och understryka vikten av klara regler.

Vad i 8 § p. 3 föreslagits om en mot i viss verksamhet gällande tystnads -

314

plikt svarande tystnadsplikt också för den som får kännedom om de skyddade
förhållandena i samband med tillsyn, revision, annan kontroll eller
förundersökning i brottmål skulle bli tillämpligt också hos JO. Detta kan i
och för sig synas rimligt. Vad JO iakttar t. ex. vid inspektioner av militära
förband av betydelse för rikets säkerhet eller vid inspektioner hos polisen
om för dess verksamhet känsliga förhållanden bör naturligtvis också JO
och hans medhjälpare hålla tyst om. Emellertid gäller på grund av JO-kontrollens
natur av hävd en större öppenhet hos JO än annorstädes. Anmälningar
och yttranden till JO ges t. ex. inte annat än i yttersta undantagsfall
något sekretesskydd. Jag kan hänvisa till vad jag anfört härom i mitt yttrande
över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
(JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 525). Vidare är att märka att JO i princip
bör anses obunden av tystnadsplikt vid avfattandet av sina beslut, dock
att som jag framhöll i nyssnämnda yttrande det måste förutsättas att JO utformar
sina beslut så att inte otillbörligen blottläggs vad som bör hållas
dolt. Det kan alltså sägas böra ankomma på JO att efter eget bedömande
sätta gränserna för öppenheten. Av det sagda framgår att det inte utan
vidare låter sig göra att genom en enkel överkoppling göra alla tystnadsplikter
reservationslöst tillämpliga också hos JO. En möjlig lösning vore
att i stället göra dem tillämpliga med reservationen ”i den mån det inte strider
mot syftet med JO:s tillsyn” e. d. Vilken lösning som skall väljas blir
dock också beroende av vad man stannar för när det gäller sekretess för
allmänna handlingar hos JO.

Tystnadspliktskommittén har diskuterat lämpligheten av att, om en
sammanhållen lag om tystnadsplikter kommer till stånd, likväl låta specialförfattningarna
få säga något om dessa antingen så att i specialförfattningama
tas in rena hänvisningar till tystnadspliktslagen eller så att i denna ges
rambestämmelser om tystnadsplikt som sedan fylls ut med konkreta tystnadspliktsföreskrifter
i specialförfattningama.

Kommer en central lag om hemlighållande i offentlig verksamhet till
stånd, kan det enligt min mening inte anses tjäna något förnuftigt ändamål
att i specialförfattningama ta in hänvisningar till denna lika litet som det
skulle tjäna något förnuftigt ändamål att i specialförfattningama ta in hänvisningar
till förvaltningslagen. Fördelen med att allt som rör hemlighållande
samlas i en lag är bl. a. just att slippa belasta specialförfattningama med
föreskrifter i ämnena i fråga. En annan sak är att den föreslagna ordningen
kommer att ställa krav på myndigheterna att utfärda vägledande handledningar
var och en på sitt område, vilka för deras personal klargör vilka bestämmelser
i den centrala lagen som är att iaktta i verksamheten. Detta är
emellertid inte någon ny uppgift för myndigheterna som redan haft att vidta
sådana mått och steg när det gäller tillämpningen av gällande sekretesslag.

Varken i fråga om handlingssekretess eller tystnadsplikt lär det vara
möjligt att helt avvara rambestämmelsetekniken. Enligt min mening bör

315

dock största möjliga återhållsamhet iakttas i detta hänseende och strävan
vara att i den centrala lagen ge fullbordade regler om hemlighållande som
inte behöver sättas i kraft genom särskilda föreskrifter i specialförfattningarna.
En samordning med handlingssekretessreglema torde också medföra
att tekniken förlorar aktualitet på flera punkter där den kommit till användning
i kommitténs förslag, t. ex. 16 och 19 §§. Däremot torde tekniken inte
kunna undvaras i de sammanhang som avhandlas i 17 § andra stycket och
21 § andra stycket.

Enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gäller att, om någon genom att
lämna meddelande till annan förövar vissa uppräknade brott mot rikets säkerhet
eller om någon, som på grund av allmän befattning eller i och för utövande
av lagstadgad tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, varom
han eljest enligt lag har att iaktta tystnad, uppenbarar vad han sålunda
erfarit, får gärningen åtalas och ansvar därför ådömas, ehuru meddelandet
skett för offentliggörande i tryckt skrift. I enlighet härmed kan åtal och
ansvar inte komma i fråga när någon för offentliggörande i tryckt skrift
lämnar meddelande om förhållande, varom han enligt annan föreskrift än
föreskrift i lag har att iaktta tystnad. Är en föreskrift om tystnadsplikt meddelad
genom en administrativ författning, t. ex. i myndighets instruktion
eller myndighets arbetsordning, kan sålunda den som är underkastad tystnadsplikt
opåtalat åsidosätta tystnadsplikten för att lämna meddelanden
för offentliggörande i tryckt skrift. Denna egenartade rättsliga konstruktion
har, sanningen att säga, varit alltför utspekulerad för att kunna fungera
enligt de bakomliggande avsikterna. Det är egentligen bara hos polisen
som den tack vare en målinriktad information verkligen slagit igenom. Eljest
har de som är ålagda tystnadsplikt genom administrativa föreskrifter
naturligt nog känt sig bundna härav också gentemot pressen. Inom t. ex.
kriminalvården, där tystnadsplikten liksom hos polisen blott är föreskriven
i administrativ väg, är meddelandefriheten gentemot pressen inte någon levande
realitet utan död bokstav. Mig veterligen har det inte annat än i något
enstaka undantagsfall hänt att en kriminalvårdstjänsteman yppat något
till pressen som omfattas av hans tystnadsplikt. Det finns all anledning att
se över den rättsliga regleringen av förhållandet mellan meddelandefrihet
och tystnadsplikt. Den nuvarande rättsliga konstruktionen är en oformlighet.

För att förstå den rättsliga konstruktionen i fråga måste man gå tillbaka
till förarbetena. Gällande rätts ståndpunkt var före 1949 års tryckfrihetsförordning
att en meddelare inte i något fall kunde ställas till ansvar för ett
meddelande, som influtit i tryckt skrift. Han intog däremot inte någon privilegierad
ställning om meddelandet inte blivit infört i skriften. 1944 års
tryckfrihetssakkunniga konstaterade (SOU 1947:60 s. 125) att ansvaret för
brott mot tystnadsplikt utgjorde det enda skyddet mot obehörigt röjande
av en hemlig uppgift och att även detta ansvar föll bort, då uppgiften offentliggjordes
i tryckt skrift. På grund härav syntes det motiverat att un -

316

dantag från huvudregeln om meddelares ansvarsfrihet gjordes, åtminstone
beträffande vissa brott mot tystnadsplikt. Ett sådant undantag blev en inskränkning
i tryckfriheten och även rätten till anonymitet berördes därav.
Det var därför angeläget att undantaget fick en fast avgränsning. I främsta
rummet var det av vikt att sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt,
som angår rikets säkerhet, kunde beivras. Det kunde emellertid inte
stanna härvid. Det vore otillfredsställande om exempelvis hemliga skriftermål,
yrkeshemligheter eller uppgifter om behandling av könssjukdomar
hos namngivna personer kunde offentliggöras i tryckt skrift utan att någon
möjlighet förelåg att inskrida ens mot den befattningshavare som tillhandahållit
uppgiften för publicering. Å andra sidan borde inte varje i administrativ
ordning meddelad föreskrift om tystnadsplikt få utgöra en inskränkning
i tryckfriheten. Endast den tystnadsplikt som är stadgad i lag borde få omfattas
av undantaget i tryckfrihetsförordningens huvudregel. Det kunde
visserligen anföras att därigenom bestämmelser av betydelse, vilka för
närvarande var givna i administrativa författningar, skulle falla utanför
stadgandet och således inte kunna tillämpas beträffande ett meddelande,
som lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, exempelvis bestämmelserna
till skydd för telefonhemligheten. Detta förhållande syntes dock inte få
vara avgörande vid avfattande av grundlagsbestämmelsen i ämnet. Beaktas
borde att denna bestämmelse öppnade en möjlighet, som inte förelåg förut,
att genom stadgande i lag förbjuda röjandet av hemlig uppgift, även då detta
sker för offentliggörande i tryckt skrift.

I prop. 1948:230 s. 88 anförde departementschefen att frågan i vilken utsträckning
meddelare bör kunna göras ansvarig inte kunde ses helt isolerad.
Den sammanhängde med den ståndpunkt som den svenska rätten eljest
intagit till anonymitetsskyddet och till ansvaret för tryckfrihetsbrott.
En avgörande synpunkt hade härvid varit att möjliggöra att uppgifter framkommer
rörande förhållanden av allmänt intresse och motverka de krafter
som obehörigen kan vilja förhindra att sådana uppgifter bringas till allmän
kännedom. Utkrävande av ansvar för meddelande, vilket lämnats för offentliggörande
i tryckt skrift, kunde verka hämmande på dylika upplysningar,
även då dessa var sanningsenliga. Denna synpunkt talade för att
ansvar utkrävdes endast för vad som blivit offentliggjort i skriften och blott
av den därför ansvarige men att meddelaren inte kan ställas till ansvar för
sitt meddelande. Ett utkrävande av ansvar endast av den som är ansvarig
för skriften på grund av vad som blivit däri offentliggjort lämnade emellertid
inte ett tillräckligt skydd mot spridande av brottsliga meddelanden. Båda
de angivna synpunkterna kunde inte på en gång tillgodoses. Det var
nödvändigt att göra en avvägning mellan olika intressen. Den av de sakkunniga
föreslagna regeln att brott mot tystnadsplikt, som är angiven i lag,
skulle kunna beivras men inte brott mot tystnadsplikt, som följer av administrativa
bestämmelser, syntes dock inte utgöra en tillfredsställande lösning.
Det kunde vara riktigt att inte varje i administrativ ordning meddelad

317

föreskrift om tystnadsplikt borde få medföra en inskränkning i tryckfriheten.
Det kunde uppstå risker för den legitima kritikrätten, om detta skulle
gälla i fråga om olika myndigheters föreskrifter om sekretess. Annorlunda
var förhållandet beträffande sådana tystnadsregler som innefattades i gällande
författningar. Och i fråga om dessa syntes det ej möjligt att göra skillnad
mellan lagar och andra författningar. Mot departementschefens förslag
att brott mot tystnadsplikt genom meddelande för offentliggörande i tryckt
skrift skulle kunna beivras inte bara då tystnadsplikten var lagstadgad utan
också då den var stadgad i annan författning riktades invändningar i flera
motioner. Utvidgningen till all författningsstadgad tystnadsplikt måste enligt
motionärerna anses synnerligen otillfredsställande och kunna ge upphov
till rena godtycket. Härigenom skulle det bli möjligt för Kungl. Maj:t
eller underordnade civila och militära myndigheter att praktiskt taget helt
förhindra tidningspressen från varje insyn i den offentliga förvaltningens
verksamhet. Man skulle nämligen utan några restriktiva inskränkningar
kunna utfärda förordningar om tystnadsplikt rörande allt. som sker inom
förvaltningens ram. Under sådana förhållanden skulle kanske ingen i allmän
tjänst anställd person våga lämna några upplysningar till tidningspressen.
Nyhetsförmedlingen från den offentliga förvaltningen skulle med stöd
av den föreslagna ordningen kunna begränsas till allenast det, som kommer
från auktoriserade kanaler. Befattningshavarnas yttrandefrihet skulle
på detta sätt kunna göras illusorisk och den fria kritiken av missförhållanden
i förvaltningen helt förhindras. Stadgandet om ansvar för brott mot
tystnadsplikt måste därför begränsas till vad i lag var stadgat om sådan
plikt (motion I: 385). Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande (KU
1948: 30 s. 33) att utskottet ansåg det för tryckfriheten vara av så väsentlig
betydelse vilka bestämmelser om tystnadsplikt som i detta sammanhang
skall bli tillämpliga, att dessa bestämmelser borde vara meddelade i lag,
varmed utskottet avsåg stadgande som tillkommit genom samfällt beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Utskottet förutsatte att, i den mån bestämmelser
om tystnadsplikt, vilka då var meddelade i administrativ författning,
ansågs vara av den vikt att de borde äga tillämpning, även då meddelandet
lämnats för offentliggörande i tryckt skrift. Kungl. Majit skulle
framlägga förslag till deras upptagande i lag. I riksdagsdebatten yttrades
härom bl. a. att det inte kunde vara i överensstämmelse med folkets önskan
och tryckfrihetens tankar, att regeringen skulle kunna mörklägga hur
mycket som helst inom förvaltningens olika grenar, utan om en sådan
mörkläggning skulle äga rum, skulle Konung och riksdag vara överens därom
och det skulle således ske genom lag. Om dessa synpunkter hade utskottet
varit enigt.

Massmedieutredningen konstaterade (SOU 1975:49 s. 117) att den allmänna
debatten har givit belägg för att förståelsen för vad som tryckfrihetsförordningen
innebär beträffande meddelares ställning inte är allmänt
omfattad. Utredningen anförde vidare (s. 268) att, när det gäller att bedö -

318

ma förhållandet mellan tystnadsplikt och meddelarskydd enligt grundlagen,
det enligt utredningens mening är av största vikt att tillse att massmediernas
tillgång till utförlig och korrekt information från myndigheternas
sida inte utan starka skäl begränsas. Utredningen hade för sin del funnit
det uppenbart att i en ny massmediegrundlag inte kunde införas en regel
om att alla tystnadsplikter skulle bryta meddelarskyddet. Inte heller kunde
det nuvarande systemet — dvs. att meddelarskyddet skulle brytas av tystnadsplikt,
när denna är föreskriven i lag — längre användas. Placeringen av
en bestämmelse om tystnadsplikt i lag eller i en med stöd av riksdagens bemyndigande
utfärdad författning kunde i praktiken inte göras enbart beroende
av om tystnadsplikten skall ta över meddelarskyddet eller ej. Utredningen
hade övervägt möjligheten att i grundlagen närmare specificera
de fall då meddelarskyddet skall genombrytas av tystnadsplikt men inte
funnit denna väg framkomlig heller. Utredningen stannade i stället för att
föreslå att i grundlagen stadgas att tystnadsplikt skall bryta meddelarskyddet
endast i de fall som anges i en särskild lag om tillämpning av förevarande
paragraf. Utredningen lade dock inte själv fram något förslag till en sådan
lag utan ansåg att detta borde ankomma på tystnadspliktskommittén.
Kommittén presenterar nu ett sådant förslag. Som allmänt motiv anför
kommittén att det är ett önskemål att den som lämnar meddelande för publicering
i massmedium så långt det är möjligt går fri från ansvar. Man bör
slå vakt om rätten att informera om vad som händer hos myndigheter och
andra allmänna organ. En livlig och fri offentlig debatt om vad som tilldrar
sig hos myndigheterna är en drivkraft till effektivitet och omsorg inom förvaltningen
och till kulturell utveckling. Massmedierna bör få så rikhaltigt
faktaunderlag som möjligt för granskning av myndigheternas förfarande
och deras val av åtgärder. På det sociala området, där meddelanden i strid
mot tystnadsplikter nu åtnjuter ringa skydd, kan en korrekt och omfattande
information vara det bästa medlet att förebygga en snedvriden publicitet.

För egen del ser jag så på saken att det innebär en rättslig anomali att ge
skydd åt en meddelare som lämnar uppgifter till massmedia i strid mot en
honom åliggande tystnadsplikt. En offentlig funktionär skall antingen ha
eller inte ha tystnadsplikt. Den nuvarande konstruktionen, som innebär att
en sådan person kan ha en tystnadsplikt men saklöst kan åsidosätta den i
förhållande till massmedia och till och med uppmuntras att bryta mot den
för att informera massmedia, är rent befängd från rättslig synpunkt. Jag
vänder mig särskilt mot att man med den rättsliga konstruktion som valts
föranleds säga att tystnadsplikten i viss utsträckning skall genombryta
meddelarskyddet i stället för att, som är det naturliga, att tystnadsplikten i
viss utsträckning skall genombryta inte bara yttrandefriheten enligt regeringsformen
utan också meddelandefriheten enligt massmediegrundlagen.
Att man uttrycker sig på förstnämnda sätt beror helt enkelt på att man nödgas
se saken så att föreskrivna tystnadsplikter formellt gäller också vid

319

umgänget med massmedia men att de då endast i viss utsträckning är sanktionerade.
Det är just detta som är så olyckligt och som försvårar förståelsen
och hämmar effekten. Det är inte att undra på att de offentliga funktionärerna
endast undantagsvis känner sig övertygade om det berättigade i att
för massmedia avslöja sådant som är underkastat tystnadsplikt. Också en
osanktionerad tystnadsplikt övar ett starkt inflytande och inte minst ett
moraliskt tryck.

I 8 kap. 4 § förslaget till massmediegrundlag anges att, om meddelande
till massmedia utgör åsidosättande av tystnadsplikt, som åligger någon enligt
lag eller annan författning, får i de fall som anges i särskild lag om tilllämpning
av paragrafen, straff ådömas enligt vad som är föreskrivet därom.
Genom en sådan bestämmelse konserveras den motsägelsefullhet jag
vänder mig mot. Samma invändning kan göras mot häremot svarande formuleringar
i inledningen till I § tystnadspliktskommitténs förslag till lag
om tillämpningen av 8 kap. 4 § massmediegrundlagen och i 2 och 3 §§ förslaget.

Från rättslig renlighetssynpunkt kan enligt min mening endast endera av
två lösningar komma i fråga. Antingen skall varje författningsstadgad tystnadsplikt
gälla helt och fullt, alltså även gentemot massmedia. Det förutsätter
i så fall att tystnadsplikterna avvägs så att massmedias legitima informationsbehov
inte träds för när, vilket betyder att tystnadsplikterna bör
göras förhållandevis snäva. Eller också utformas särskilda slag av tystnadsplikter
som skall iakttas vid umgänget med massmedia. I 8 kap. 4 §
massmediegrundlagen skulle i så fall föreskrivas att meddelande, som avses
i 1 §, inte får lämnas i strid mot tystnadsplikt som anges i särskild lag
om tillämpning av denna paragraf, och att straff ådöms för brott mot sådan
tystnadsplikt enligt vad som är föreskrivet därom. I konsekvens härmed
fick sedan i stället för föreskriften i 9 § förslaget till lag om offentliga funktionärers
tystnadsplikt föreskrivas att i fråga om tystnadsplikt som utesluter
lämnande av meddelande för offentliggörande i tryckt skrift, radio, television
eller film är särskilt stadgat eller är stadgat i lagen om etc.

Tystnadspliktskommittén har i sitt förslag till lag om tillämpningen av 8
kap. 4 § massmediegrundlagen gått synnerligen långt i en strävan att tillgodose
massmedias intresse av tillgång till information om vad som tilldrar
sig i den offentliga verksamheten. Jag delar i och för sig kommitténs mening
om att massmedierna bör få så rikhaltigt faktaunderlag som möjligt för
granskning av myndigheternas förfarande och val av åtgärder. En sådan
ordning är det öppna samhällets adelsmärke och den bör eftersträvas så
långt det någonsin är möjligt. Men vissa gränser måste ändå sättas och de
måste sättas på sådant sätt att inte det allmännas och framför allt inte enskildas
förhållanden i alltför hög grad utlämnas åt offentligheten. Enligt
min mening har tystnadspliktskommittén gått orimligt långt för att främja
massmediernas informationsintresse och så långt att en rad vitala sekretessintressen
prisges. Någon tystnadsplikt gentemot massmedia tänks

320

t. ex. inte skola gälla beträffande polisens brottsutredande och brottsförebyggande
verksamhet, beskattningsmyndigheters verksamhet (utom i ett
speciellt hänseende enligt B 7), socialvårdens eller sjukvårdens verksamhet
(utom i förtroendefallen enligt A). Jag kan inte förstå annat än att anledningen
till att kommittén gått så långt i fråga om öppenheten mot massmedierna
måste vara att kommittén räknat med att vad jag kallat den osanktionerade
tystnadsplikten kommer att sörja för att meddelandefriheten för
de offentliga funktionärerna inte kommer att missbrukas av dem till oacceptabelt
men för det allmänna eller för enskilda. Man tänker sig förmodligen
att förekomsten av tystnadsplikt - ehuru då osanktionerad när det gäller
meddelanden till massmedierna - kommer att föranleda den offentliga
funktionären att tänka sig mycket noga för innan han lämnar upplysningar
till massmedia om sådant som. om det publiceras, skulle allvarligt skada
det allmänna eller den enskilde. En polisman förväntas t. ex. inte lämna
meddelande om sådant, som skulle spoliera en pågående brottsspaning, en
läkare förväntas inte lämna ut uppgifter om en patient som är mycket ömtåliga
för denne och en taxeringstjänsteman förväntas inte lämna ut uppgifter
ur en skattskyldigs självdeklaration, som röjer dennes inkomstkällor,
avdrag o. d. Som jag förut betonat kan det inte godtas att ordningen byggs
upp på så ihåliga grunder. Den osanktionerade tystnadsplikten är ett missfoster
som måste mönstras ut och skall en särskild lag skrivas om vilka
tystnadsplikter som skall gälla även gentemot massmedierna måste den
ges ett helt annat innehåll än den av kommittén föreslagna lagen och på ett
helt annat sätt säkerställa sekretess i allmänt och enskilt intresse. Jag är
emellertid rädd för att man vid utformningen av en sådan lag kommer att
finna att denna till sitt innehåll i huvudsak måste överensstämma med de
ordinarie regler om tystnadsplikt som skall gälla för offentliga funktionärer.
Jag hyser också den uppfattningen att det från flera synpunkter, inte
minst då från praktisk tillämpningssynpunkt, vore lyckligast med enhetliga
tystnadspliktsregler. Jag förordar därför att det i första hand prövas om inte
de ordinarie tystnadspliktsreglerna kan avvägas på sådant sätt att de inte
på ett från allmän synpunkt olyckligt sätt hämmar den fria nyhetsförmedlingen.
Jag kan i detta sammanhang erinra om vad konstitutionsutskottet
uttalade i sitt utlåtande 1948: 30 om att utskottet förutsatte att regeringen
framlade förslag om reglering i lag av varje tystnadsplikt, som ansågs vara
av den vikt att den borde äga tillämpning även då meddelande lämnas för
offentliggörande i tryckt skrift. Varje gång regering och riksdag haft att
pröva fråga om en tystnadsplikt i lag har man alltså haft anledning att avväga
tystnadspliktens omfattning med hänsyn till massmediernas informationsintresse.
Det innebär alltså inte något nytt att som jag här förordat en
tystnadspliktsföreskrift noga avvägs med hänsyn tagen till den fria nyhetsförmedlingens
behov.

Skulle man finna att det inte låter sig göra att i tillräcklig grad tillgodose
massmediernas intressen inom de ordinarie tystnadspliktsreglemas ramar.

321

återstår intet annat än att utforma en särskild lag om tystnadsplikter gentemot
massmedierna. Men i så fall måste den lagen ges ett innehåll som i en
helt annan utsträckning än den föreslagna ger skydd åt vitala sekretessintressen.

Tystnadspliktskommittén föreslår i enlighet med massmedieutredningens
ståndpunkt att överträdelse av tystnadsplikt genom meddelande till
massmedium skall vara brottslig bara när den begås uppsåtligen. Jag har
redan i yttrande över massmedieutredningens betänkande kritiserat denna
ståndpunkt och jag vill ånyo vända mig mot densamma. Enligt min mening
är det framför allt det oaktsamma åsidosättandet av tystnadsplikten som är
klandervärt. Den som uppsåtligen åsidosätter en tystnadsplikt för att informera
massmedierna om något gör det ofta av ideella skäl. Han finnér det
väsentligt att ge fakta för samhällsdebatt av en fråga som han bedömer
vara av stort allmänt intresse. Det ter sig från denna synpunkt inkonsekvent
att ej kriminalisera oaktsamt åsidosättande av en tystnadsplikt som
gäller mot massmedierna. Det är tvärtom främst det oaktsamma åsidosättandet
av tystnadsplikten som bör vara kriminaliserat till understrykande
av denna tystnadsplikts särskilda vikt. Kriminaliseras det oaktsamma åsidosättandet
av tystnadsplikten, bortfaller också den av tystnadspliktskommittén
framhållna diskrepansen mellan efterforskning och beivrande. Något
meddelarskydd går ju av praktiska skäl ändå inte att tillförsäkra den
som av oaktsamhet åsidosätter tystnadsplikten till skillnad från den som
uppsåtligen gör det, eftersom man inte utan att utreda saken kan veta om
åsidosättandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Yttrande över utredningens ont telefonavlyssning betänkande ”Telefonavlyssning” Genom

remiss den 22 december 1975 beredde justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1975:95).

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 9 februari 1976 följande
yttrande till departementet.

Som utredningen framhåller utgör telefonavlyssningen ett mycket allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten och är egentligen till sin natur
främmande för ett öppet, demokratiskt samhället som vårt. Å andra sidan
synes det inte möjligt att avvara telefonavlyssning som spaningsmetod vid
utredningen av vissa slag av brott och för förebyggandet av sådana brott.

Mot bakgrund härav har jag funnit angeläget att med några års mellanrum
informera mig om tillämpningen av gällande regler om telefonavlyssning
särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 1952 och 1969 års lagar.
Mitt allmänna intryck är att gällande regler om telefonavlyssning tilläm 21

Riksdagen 1976177. 2 sami Nr I

322

pats med mycket stor varsamhet av alla berörda instanser. Antalet personer
varje år, vilkas telefonapparater varit avlyssnade, är lågt och flertalet
av dessa personer har varit utländska medborgare.

Vad gäller tillämpningen av 1952 års lag har utredningen funnit att tillstånden
i vissa fall utsträckts över tid som allmänt sett får anses anmärkningsvärt
lång och att det förekommit fall då tillstånd gällt under längre tid
utan att förundersökningsläget varit nämnvärt förändrat vid avlyssningsperiodens
slut.

Enstaka sådana fall kan naturligtvis ha förekommit men påverkar knappast
bilden i stort. Under alla förhållanden rör det sig här om synnerligen
vanskliga bedömningsfrågor.

Oavsett hur det förhåller sig med dessa fall är den översyn som nu skett
av gällande lagstiftning på området och dess tillämpning av mycket stort
värde och jag har ej några väsentliga erinringar att göra mot utredningens
förslag.

Vad gäller förutsättningarna för telefonavlyssning sker enligt utredningens
förslag inte några större ändringar i förhållande till nu gällande rätt. Jag
vill dock sätta ett frågetecken inför förslaget att låta brottet olovlig kårverksamhet
utgå bland de brott som kan föranleda telefonavlyssning. Det
är väl riktigt att brottet för närvarande är sällan förekommande men läget
kan snabbt ändras. Med hänsyn till medborgarnas säkerhet och samhällslugnet
i stort synes det mig angeläget att sådan verksamhet övervakas och
om möjligt stävjas på ett tidigt stadium. Vid förundersökning rörande sådan
brottslig verksamhet synes telefonavlyssning kunna vara ett verksamt
hjälpmedel.

Utredningens förslag att en god man skall bevaka den misstänktes integritetsskyddsintressen
är i och för sig tilltalande. Man kan givetvis ställa
sig frågan vilken effekt en sådan anordning kan få vad gäller möjligheterna
att utnyttja telefonavlyssningen som ett verksamt spaningsmedel. Ur rättssäkerhetssynpunkt
har emellertid förslaget fördelar och jag har därför ej
någon erinran mot förslaget.

Utredningen har också tagit upp spörsmålet i vad mån kunskap som erhållits
genom telefonavlyssning får användas för utredande av annan
brottslighet än den som föranlett avlyssningen. Rent principiellt kan väl
hävdas att genom avlyssning erhållet material inte bör få användas för utredande
av andra brott och såvitt jag erfarit torde också rikspolisstyrelsens
ledning vara av samma mening. Det har dock tidigare antagits att denna regel
inte kan få gälla helt undantagslöst. Det kan ju vara fråga om så grov
brottslighet att det skulle te sig närmast groteskt att inte använda kunskap
som erhållits på antytt sätt. Man kan ta som exempel att man vid förundersökning
av ett spioneribrott genom telefonavlyssning får kännedom om att
en olycka i en kämkraftsanläggning i själva verket är ett sabotage. Utredningen
har förordat undantagslöst förbud mot att använda kunskap som
framkommit vid telefonavlyssning för utredande av annan brottslighet.

323

Enligt min mening kan en sådan regel i praktiken inte tillämpas fullt ut. En
uppmjukning av utredningens ståndpunkt i detta hänseende är enligt min
mening att förorda.

Utredningens förslag i övrigt lämnar jag utan erinran.

324

Bilaga 1

Provisorisk arbetsordning

för riksdagens ombudsmannaexpedition, fastställd den 1 juni 1976

1 §

Ombudsmännens tillsynsområden omfattar:

1) Allmänna domstolar, arrendenämnder, hyresnämnder, åklagarväsendet,
polisväsendet, rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer, överförmyndare,
bostadsdomstolen, exekutionsväsendet, statlig lönegaranti
vid konkurs,

kriminalvård, samhällsfarlig asocialitet.

2) Social omvårdnad, såsom vård avbam och ungdom, förskoleverksamhet,
åldringsvård, handikapp vård, nykterhetsvård och socialhjälp,
sjukvårdsväsendet, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, rehabiliteringsverksamhet,
rättsmedicinska undersökningsväsendet, rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, folktandvård, allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring,
övriga till socialdepartementet hörande ärenden utom ärenden
rörande allmän hälsovård,

skolväsendet, högre utbildning, forskning, övriga till utbildningsdepartementet
hörande ärenden utom ärenden rörande svenska kyrkan,
arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmiljö, arbetstid,
skatteväsendet, folkbokföringen, övriga till finansdepartementet hörande
ärenden utom sådana ärenden som nämns under 4).

3) Till justitiedepartementet hörande ärenden utom sådana ärenden som
nämns under 1) och 4),

utrikesförvaltningen, internationellt utvecklingsarbete,
allmän hälsovård,

kommunikationsväsendet och övriga till kommunikationsdepartementet
hörande ärenden,
svenska kyrkan,

veterinärväsendet, livsmedelskontroll, tillämpning av jordförvärvslagen,
skogsvårdslagen, naturvård, miljövård, övriga till jordbruksdepartementet
hörande ärenden,

konsumentvaruforskning, konsumentupplysning, konsumentskydd, patent,
pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet, övriga till handelsdepartementet
hörande ärenden,
förvärv och förlust av svenskt medborgarskap, utlänningar, övriga till
arbetsmarknadsdepartementet hörande ärenden utom ärenden som nämns
under 1) och 2),

bostadsväsendet, bostadstillägg utom socialförsäkringens ram, planläggning
av bebyggelse, byggnadsväsendet, lantmäteriväsendet, kartväsendet

325

och övriga till bostadsdepartementet hörande ärenden utom hyresreglering,

länsstyrelserna, kommunerna, landstingskommunerna och övriga till
kommundepartementet hörande ärenden utom ärenden som nämns under
1) och 2),

till industridepartementet hörande ärenden,
riksdagsförvaltningen, riksdagens verk.
försvarsväsendet, vapenfri tjänst,
oklara framställningar.

4) Tryckfrihet, allmänna handlingars offentlighet, tillämpning av datalagen,

arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare i allmän tjänst, personaladministrativ
planering, personalhälsovård, personalsocial verksamhet,
förvaltningsdemokrati, företagsnämnder, förslagsverksamhet och utbildning
av arbetstagare i allmän tjänst, allt med undantag dock för militära
förhållanden,
allmänna val,

övriga frågor som ej hör under I)—3).

2 §

Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs av den justitieombudsman
till vars tillsynsområde ärendet huvudsakligen hör. I tveksamma
fall bestämmer den justitieombudsman som är administrativ chef (i
fortsättningen av denna arbetsordning benämnd chefsombudsmannen)
vem som skall handlägga ärendet. Har ärenden, som tillhör olika tillsynsområden,
nära samband med varandra, bestämmer chefsombudsmannen
vem som skall handlägga ärendena.

Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej chefsombudsmannen
annorlunda bestämmer, av den justitieombudsman som förrättat
eller beordrat inspektionen.

När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller av annan
anledning ej kan handläggas av den justitieombudsman som förestår
tillsynsområdet, bestämmer chefsombudsmannen vem som skall övertaga
ärendet.

Om befogenhet för chefsombudsmannen att föreskriva att visst ärende
eller grupp av ärenden skall hänskjutas till honom eller viss annan ombudsman
oberoende av de fastställda tillsynsområdena, därom stadgas i 15 § instruktionen
för justitieombudsmännen.

3 §

När chefsombudsmannen är frånvarande på grund av sjukdom, semester
eller av annan anledning inträder i hans ställe den justitieombudsman
som sägs i 16 § av instruktionen för justitieombudsmännen. Vid ledighet
för annan justitieombudsman förestås hans tillsynsområde av chefsom -

326

budsmannen eller den justitieombudsman som chefsombudsmannen utser.
4 §

Tillsynsområdena fördelas mellan ombudsmännen sålunda: för 1) svarar
justitieombudsmannen Anders Wigelius, för 2) justitieombudsmannen Leif
Ekberg, för 3) justitieombudsmannen Karl-Erik Uhlin och för 4) justitieombudsmannen
Ulf Lundvik.

327
Bilaga 2

Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen

Justitieombudsmännens semestrar m.m.

Justitieombudsmannen Lundvik

1 — 5 mars, 24 mars (sjukledighet), 28-30 juni.

Justitieombudsmannen Thyresson

20-23 april (sjukledighet).

Justitieombudsmannen Wennergren

23-27 februari.

Justitieombudsmannen Ekberg

21-30 juni.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring
Ställföreträdande justitieombudsmannen Wigelius 7 januari —19 april
(dubblering), 20-23 april, 24 april—7 maj (dubblering).

Ställföreträdande justitieombudsmannen Sveme 23 februari-5 mars,
15-19 mars (dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Karl-Erik Uhlin (t. o. m. 7 maj, därefter justitieombudsman)
Kanslichefen Ulf Hagström (fr. o. m. 1 juni)

Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Carl Carlsson Norström (första förvaltningsbyrån t.o.m. 31
maj, därefter till chefsombudsmannens förfogande)

Byråchefen Lars Levin (domstolsbyrån)

Byråchefen Ulf Hagström (andra förvaltningsbyrån t. o. m. 31 maj, därefter
kanslichef, se ovan)

Byråchefen Torsten Johansson (administrativa byrån; t. f. byråchef t. o. m.
9 maj)

Byråchefen Hans Sandberg (andra förvaltningsbyrån; fr. o. m. 1 juni)
Byråchefen Sten Englund (första förvaltningsbyrån; fr. o. m. 1 juni)
Avdelningsdirektören Hans Lindberg (exekutiva ärenden m. m.)
Avdelningsdirektören Charlotte Meyer (sjukvårdsärenden m. m.)
Avdelningsdirektören Tore Samuelsson (till förfogande för utredningar)
Byrådirektören Hans-Erik Jonasson (militära ärenden m. m.).

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under första
halvåret 1976 tjänstgjort:

Hovrättsassessorn Sten Englund (1 januari—31 maj; byråchef fr. o. m. 1

328

juni, se ovan), hovrättsfiskalen Olof Egerstedt, hovrättsassessorn Bo
Lövén, kammaråklagaren Per-Håkan Bondestam, hovrättsassessorn Ulla
Erlandsson, hovrättsassessorn Marja Regner, tingsfiskalen Urban Sandén
(fr. o.m. 1 mars), regeringsrättssekreteraren Sven Böijeson, regeringsrättssekreteraren
Hans Sandberg (1 januari-31 maj; byråchef fr. o. m. 1 juni,
se ovan), länsassessorn Bo Konradsson, byrådirektören Bengt Carlsson,
hovrättsfiskalen Kjell Björnberg (t.o.m. 31 mars), kammarrättsfiskalen
Jörgen Bengtsson, kammarrättsfiskalen Gunnar Stegard och kammarrättsfiskalen
Margareta Sahlström. Som föredragande med deltidstjänstgöring
har tjänstgjort sekreteraren hos Stockholms socialförvaltning Lena Sandström.

329

Bilaga 3

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under första halvåret
1976 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den I
januari 1976.

1. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande av
stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär
till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Frågan om reform av den summariska betalningsprocessen övervägs inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

2. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande
inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda
rådgivningsbyråer utan personellt samröre med enskilda organ.

Sedan Brottsförebyggande rådet inrättades och verksamheten vid de polistekniska
rådfrågningsbyråerna delvis ändrat karaktär har frågan om statens
övertagande av rådfrågningsbyråerna inte aktualiserats. Något initiativ
från regeringens sida är för närvarande ej aktuellt. (Justitiedepartementet.
)

3. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6 §
passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall,
då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på regeringens prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen vid
de svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på regeringens prövning (Justitiedepartementet.)

5. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida gällande
bestämmelser om den militära straffregistreringen bör överses.

Ärendet är beroende på regeringens prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1970 den 13 mars (nr 2022/1969), angående protokollföring i taxeringsnämnd.

Ärendet berör de frågor som behandlats i statskontorets och riksskatteverkets
utredningsrapport ”Rationalisering av skatteadministrationen”
(RS-utredningen). På grundval av utredningsrapporten har framlagts prop.
1975: 87 med riktlinjer för ny taxeringsorganisation. Propositionen har antagits
av riksdagen. RS-utredningen har den 28 juni 1976 i delrapport
1976:1 framlagt förslag om detaljutformning av organisationen. En proposition
på grundval av delrapporten avses föreläggas riksdagen under våren
1977. (Finansdepartementet.)

330

7. 1970 den 30 november (nr 2809/1970), angående oberättigade krav å
skatt.

Hithörande frågor kommer att behandlas i samband med den närmare utformningen
av skatteadministrationen och taxeringen i första instans. Förslag
härom har statskontoret och riksskatteverket (RS-utredningen) avlämnat
den 28 juni 1976 (delrapport 1976:1). En proposition på grundval av
delrapporten avses föreläggas riksdagen under våren 1977. (Finansdepartementet.
)

8. 1973 den 29 januari (nr 3233/1971), angående rätt för suppleant i taxeringsnämnd
att närvara vid sammanträde i nämnden utan att vara kallad
att tjänstgöra i ordinarie ledamots ställe.

Ärendet berör de frågor som behandlats i statskontorets och riksskatteverkets
utredningsrapport ”Rationalisering av skatteadministrationen” (RSutredningen).
På grundval av utredningsrapporten har framlagts prop.
1975: 87 med riktlinjer för ny taxeringsorganisation. Propositionen har antagits
av riksdagen. RS-utredningen har den 28 juni 1976 i delrapport
1976:1 framlagt förslag om detaljutformning av organisationen. En proposition
på grundval av delrapporten avses föreläggas riksdagen under våren
1977. (Finansdepartementet.)

9. 1973 den 12 juli (nr 1994/1973), angående komplettering av föreskrifterna
om intagens beläggande med fängsel i 2 § kungörelsen
(1958:214) ang. tillämpningen av lagen (1958:213) om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl.

1 skrivelsen berörd fråga har tagits upp i prop. 1975/76: 90 med förslag till
ny lag om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (Jfr SFS 1976: 371,
376). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

10. 1974 den 23 oktober (nr 75/74), angående ändring av bestämmelserna
i 21 kap. föräldrabalken om överflyttning av barn.

Regeringen har i prop. 1975/76:170 föreslagit sådan ändring i 21 kap. 12 §
föräldrabalken (balken omtryckt, se SFS 1976:612) att beslut om
överflyttning av barn inte skall lända till efterrättelse förrän det har vunnit
laga kraft. Enligt förslaget har dock länsrätten befogenhet att i enskilda fall
förordna att beslutet skall lända till omedelbar efterrättelse. Förslaget har
antagits av riksdagen (LU 1975/76:33, rskr 397). Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Justitiedepartementet.)

11. 1974 den 25 juni (nr 1802/74), angående omhändertagande av alkoholhaltiga
drycker, berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus och
omsorgsvårdens specialsjukhus.

Riksdagen har antagit förslag i prop. 1975/76: 90 om bl. a. lagstiftning om
omhändertagande av alkoholhaltiga drycker, berusningsmedel m. m. på
psykiatriska sjukhus och specialsjukhus inom omsorgsvården. Beslutade
ändringar i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
har utfärdats den 20 maj 1976 och trätt i kraft den 1 juli 1976
(SFS 1976:373 och 374). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Socialdepartementet.
)

331

12. 1975 den 12 februari (nr 395/75), angående tillägg till vallagen.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på regeringens prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1975 den 25 mars (nr 856/75), angående lagändring till möjliggörande
av brevcensur vid rättspsykiatrisk undersökning.

I skrivelsen berörd fråga har tagits upp i prop. 1975/76: 90 med förslag till
ny lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (Jfr SFS 1976: 372.)
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

14. 1975 den 24 oktober (nr 2836/75), angående översyn av reglerna rörande
kungörande och delgivning av beslut som rör en större persongrupp.

Efter remissbehandling övervägs framställningen inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

15. 1975 den 14 november (nr 533/1975), angående ändring i abortlagen.
Regeringen har genom beslut den 6 maj 1976 lämnat skrivelsen utan åtgärd.
(Justitiedepartementet.)

333

Bilaga 4

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1976/77

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts separat.
I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till aktiebolagsregistret,
76/77: 289.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77: 216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77: 222.

Avskrivningsbeslut, se Rättegångskostnad.

Barnavård, polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100; - barnavårdsnämnds
hjälp- och stödåtgärder beträffande unga lagöverträdare,
76/77:140; - motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - förlust av plats i förskolekö när förfrågan
från kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål. 76/77: 94.

Domstolsförhandlingar, framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77: 26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Vittne, Vittnesförhör.

Dödsfall, se Polismyndighet.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77: 225.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77: 296.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114.

Förundersökning, se Brottmål, Fotokonfrontation. Personlig integritet.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/77:
298.

Handläggning, statlig myndighet har remitterat utredningar till kommun
för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen, ej kommunfullmäktige.
Fråga om riktigheten härav, 76/77:265; — se även
Flyttningsanmälan.

334

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77:112.

Häktningstid, avräkning av, 76/77: 40.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/
77:220.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverkan vid medalj utgivning), 76/77: 292.

JO, tillsynskompetens, 76/77:205, 76/77: 263 (taxering).

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Konfrontation, Fotokonfrontation.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125; - intagens
rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129; - brevgranskning
vid kriminalvårdsanstalt, 76/77:131; — tillämpningen av bestämmelserna
om disciplinär bestraffning av intagen, 76/77:134; — besvärshänvisning i
disciplinärende på kriminalvårdsanstalt, 76/77:138.

Körkort, trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift för förnyat körkortsprov
skall vara inbetald senast en vecka före omprövningen,
76/77: 286.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,
76/77:280.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap,
76/77:117.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid villkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19.

Omyndig, Omyndigförklaring, se Flyttningsanmälan.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77: 321.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter,
76/77:104; — frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116; — klagomål mot polis angående förfarande vid
dödsfall, 76/77:110; - mindre tillfredsställande identitetskontroll hos
polismyndighet, 76/77:113; — se även Fotokonfrontation, Vapentillstånd.

335

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/77:
156.

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandlingen hos statens vattenfallsverk
av reseräkninga’-, 76/77: 277.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/
77:165; - utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77:183; — socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att utfärda
slutligt avverkningsförbud, 76/77: 284.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77:49.

Taxering, delgivning av anmaning såsom förutsätttning för påförande av
dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift,
76/77: 249; — betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol
klargör om ett frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning
enligt 21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande
av oriktig uppgift; jfr reglerna om skattetillägg, 76/77: 228; - misstag
från taxeringsmyndighets sida bör rättas snabbt och inte först sedan den
skattskyldige vänt sig till JO, 76/77: 254.

Taxeringsnämnd, bristande underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration m. m., 76/77:262; — taxeringsnämndsordförande har i
en deklaration inlagt ett tidningsurklipp med en bild av deklaranten —
som begärt skattelindring på grund av sjukdom - spelande golf. Kritik
av taxeringsnämndsordförandens åtgärd och av lokala skattemyndighetens
vägran att ge deklaranten begärd fotokopia av bilden m.m.,
76/77: 236.

Taxeringsprocess, formerna för expediering av länsskatterätts beslut,
76/77: 256; - befogenheten att granska deklarationer för skattskyldiga,
som anfört besvär till länsskatterätt över sin taxering, 76/77:246; — utformning
av föreläggande för klagande att fullständiga besvärsinlaga,
76/77: 263.

Taxeringsrevision, fråga om taxeringsmyndighet får ta del av läkares patientkort,
76/77: 259.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77: 307.

Uppbörd, lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen
fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig för

336

visst belopp som bort innehållas av lönen såsom preliminär skatt. Fråga
om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet, 76/77:239; — ansökan
om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt. Göres
ansökan långt före inkomstårets början kan dock hinder möta häremot,

76/77: 253.

Utredning, se Brottmål.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare,
76/77:122; - värnpliktigs vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige
tillfrågas om han tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk
förening. 76/77:122.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/
77:107.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

337

Bilaga 5

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN

Report for the period January 1, 1976 to June 30, 1976

Summary in English

Under new rules issued by the Riksdag in November, 1975, and the relevant
parts of which entered into force on May 8, 1976, the Ombudsmen
shall present a printed Report by October 15 at the latest every year,
covering the period from July 1 of the immediately preceding year to June
30 of the current year. As a Report had already been presented in January,
1976, covering the whole year 1975, this Report gives an account of activities
during the first six months of 1976.

The new rules provide for innovations in two quite different respects.
One concerns the competence and power of the Ombudsmen. The other
concerns the organization of the Ombudsmen’s Office.

The field of the Ombudsmen’s supervision was earlier defined by certain
provisions in the Penal Code concerning the responsibility of public officials.
An amendment to the Penal Code effective from January 1, 1976,
abolished some of these provisions and others were given a new content.
Thus it was necessary to draw up other rules to define the Ombudsmen’s
field of competence. In the new instruction for the Ombudsmen, which in
this part entered into force on January 1, 1976, it is said that the Ombudsmen
shall supervise all State and municipal agencies and bodies as well as
their personnel. Supervision also covers all other persons who exercise
public authority. Some exceptions are made. The Ombudsmen shall not
supervise Cabinet Ministers or members of the Riksdag or of municipal
councils. (A few other exceptions are also made; for instance, supervision
shall not cover the Governing Board of the Bank of Sweden).

Practically speaking, the Ombudsmen’s field of supervision remains essentially
the same as it was before.

After the above-mentioned amendment to the Penal Code, errors committed
by an official will be punishable only if committed when exercising
the authority of the State. This means that prosecution will no longer be
possible in many of the cases brought before the Ombudsmen. The new instruction
adopted by the Riksdag still authorizes Ombudsmen to prosecute,
although it is understood that this will not be the normal way to conclude
a case. The Ombudsmen are also authorized to institute disciplinary
proceedings, a right they had before but which may now be resorted to
more frequently.

22 Riksdagen 1976177. 2 sam!. Nr I

338

The Ombudsmen’s main weapon in the future will be to admonish or
criticize officials found at fault. They may also address the Government or
the Riksdag, asking for an amendment of the relevant statute.

Since 1968 there havé been three Ombudsmen (justitieombudsman) and
two Deputy Ombudsmen. Under the new rules the Office comprises four
Ombudsmen (all styled justitieombudsman), but no Deputy Ombudsmen.
One of the Ombudsmen-all of whom are elected by the Riksdag for a term
of four years-is Administrative Director of the Office. In this capacity he
is responsible for the administration of the Office and decides the main
orientation of its activities. The rules concerning the new organization entered
into force on May 8, 1976, the day after the new Ombudsmen were
elected.

Until May 7, holders of the office of Ombudsman were Mr. Ulf Lundvik,
Mr. Gunnar Thyresson and Mr. Bertil Wennergren. Deputy Ombudsmen
were Mr. Anders Wigelius and Mr. Tor Sveme. On May 7, Mr. Ulf Lundvik
was elected Ombudsman and Administrative Director of the Office.
Mr. Anders Wigelius, Mr. Karl-Erik Uhlin (former Secretary of the Office)
and Mr. Leif Ekberg (previously president of chamber at a court of administrative
appeal) were elected Ombudsmen.

Each Ombudsman has a field of supervision. Mr. Ulf Lundvik is in
charge of matters concerning the access of the general public to official documents,
problems caused by data processing and the way state and municipal
authorities treat their personnel. He will also handle cases of special
importance. Mr. Anders Wigelius supervises the courts of justiee, the public
prosecutors, the police, the prisons and the execution of judgments.
Mr. Karl-Erik Uhlin supervises the armed forces and all matters concerning
civil administration not supervised by the other Ombudsmen. Mr. Leif
Ekberg handles taxation cases and supervises the fteld of social welfare.

Most of the cases reviewed in this Report were concluded before May 7,
1976. Since the elections that day, much of the Ombudsmen’s time has
been devoted to organizational problems. One chapter of the Report contains
an account of the spread of the Ombudsman Institution through the
world. A translation of this chapter is attached to this summary.

During the first six months of 1976 1,711 new cases were registered with
the Ombudsmen; 1,622 of them were complaints received and 78 were
cases initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information
contained in newspaper artides, observations made during inspections or
on other grounds. Remaining cases related to organizational matters.

339

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during the fiirst half of 1976

Activity concerned	Result
Proposals to Parti a-ment or the Government	Prosecu-tions or disciplinary proceedings	Admoni- tions	Closed without final criticism	Total
Courts	2		81	4	87
Public prosecutors			9		9
Police authorities			3	2	5
Armed forces			1	7	8
Prison administration			17	11	28
Child welfare			5	3	8
Social and medical care			12	12	24
Execution	4				4
Taxation and revenue			14	5	19
Miscellaneous			10	6	16
Total	6		152	50	208

Schedule of complaint cases	finished during the fiirst half of 1976
Activity concerned	Result
	Proposals	Prosecu-	Admoni-	No criti-	Referred	Dismiss-	Total
	to Parla-	tions or	tions	cism after	to other	ed
	ment or the	disciplinary		in vestiga-	agencies	without
	Government	proceedings		tions	or state	investi-
					organs	gation
Courts			17	80		46	143
Public prosecutors			10	39	9	11	69
Police authorities			21	93	3	41	158
Armed forces		i	13	35		10	59
Prison administration			19	80	3	21	123
Child welfare			7	21		27	55
Social welfare			2	17	2	22	43
Care of alcoholics			1	7		7	15
Medical care		i	6	6k	15	68	151
Social insurance			7	30	5	23	65
Labour märket etc			2	6	1	6	15
Plänning			8	23		29	60
Execution			8	15		18	41
Local government			4	15	1	44	64
Communications			6	16	3	34	59
Taxation and revenue			27	61		51	139
Education, eulture.
State Church			10	15	1	35	61
Agriculture, environmental
management, public health ..			5	24		27	56
Miscellaneous			12	54	1	98	165
Complaints outside juris-
diction and complaints of
obscure meaning						60	60
Total		2	185	692	44	678	1601

340

Four proposals havé been presented to the Government.

Legal proceedings havé been instituted in two cases. Proceedings havé
been taken against:

1) a former assistant physician for causing a patient’s death and

2) a lieutenant in the Army for the misuse of his right to command.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Two complaints concerning the right of the public to havé access to
court proceedings drew the attention of the Ombudsman to measures
taken to preserve public order and safety at such proceedings. One cornplaint
referred to two hearings on detention at the Gothenburg District
Court in 1972. The detainees were aliens suspected of plänning a political
murder. The other complaint concerned a main hearing in 1973 at another
district court in a criminal case involving several inmates who had escaped
from a prison and while at liberty had committed new offences. Members
of the public wishing to attend the court and listen to proceedings had been
required to show identity cards and submit to body-search. The point at issue
was whether such security Controls had any basis in Swedish law.

The Ombudsman pointed out that, in principle. proceedings at a court of
law were public and that the citizen’s right to obtain and receive information
was laid down in the new constitution. This right to information could
only be restricted by the passing of a law or by a legally authorized order of
the Government. The Ombudsman referred to a Government proposal before
the Riksdag in which it recommended that the right to information
should only be restricted if there were very special reasons, such as the
necessity to prevent and take action against crime and to preserve law and
order. The Ombudsman also pointed out that the proposal implied that
public access to proceedings at a court of law would be written into the
constitution. What was more the constitution directly forbade body-search
not authorized by Swedish law. According to the proposal before the Riksdag.
the principle of publicity constituted the right for any person to attend
court to listen to proceedings, without being required to give his/her name
or submit to identity checks or body-search. This principle was founded
on an assumption that public safety could be guaranteed without protective
measures being taken. But this was not always the case. The trend towards
increasingly violent criminality, quite often organized, meant that
the authorities nowadays must seriously take into account the possibility
of the violent disruption of court proceedings, by sabotage and attempts to
liberate prisoners, for instance.

In a letter to the Government, the Ombudsman pointed out that legal
provisions governing necessary control measures were inadequate, and
that it was essential that statutory action be taken to remedy this shortcoming.
In his opinion, consideration of this issue should also take into account
other public proceedings and assemblies, e.g. sessions of the Riks -

341

dag and local council meetings. Provisions decided upon should be relevant
to all such situations and should strike a balance between the desirability
of publicity and personal anonymity on the one hand, and the necessity
of protecting the proceedings as such, as well as the persons engaged
therein, on the other. It would also be necessary to identify the decision-making
and executive functions responsible for the necessary control
and safety measures.

In October 1975, the news media reported that an agent from the Security
Police was working in the Gothenburg Medical Services Administration.
It was asserted that the agent recorded the political leanings of employees
in the medical services. The matter was reported to the Ombudsman
by the Gothenburg Medical Services Aministration, among others.

On investigating the matter, the Ombudsman found that the Security Police
had put forward particularly telling security reasons for having a contact
at the Medical Services Administration. For purposes of national security,
this contact was required to keep an eye on certain employees and
specified conditions at the Administration. The Ombudsman pointed out
that the community must accept the fact that the Security Police havé
sometimes to rely on contacts at workplaces, although most people quite
naturally find this distasteful. He considered it impossible to lay down any
general niles governing the extent to which contacts could be used, but
that such a measure would havé to be decided on from case to case according
to the circumstances in vol ved. He went on to say that the guiding principle
should be that as far as at all possible the Security Police should obtain
the material they need themselves, and only resort to contacts if the
nature of the intelligence work makes it impossible for them to get the information
they require on their own. In the case under review, the Ombudsman
found no grounds for criticising the actual use of a contact. However,
he did express some doubts in other respects not relevant to this account.

The Ombudsman was able to establish that there was no evidence of political
leanings being recorded in the case of employees of the Gothenburg
Medical Services Administration.

In Sweden, a man’s refusal to bear arms for military service usually denotes
that a conscript has refused to accept a weapon or other equipment
when he is called up. This makes him guilty of insubordination. Regulations
now in force require that the conscript be sent home and the matter
be reported to the Government. The conscript may not be called up again
before the Government has made a decision on the report. The purpose of
forbidding a new call-up is to provide an opportunity for reviewing the
conscription situation of the person concemed.

There havé been some cases where men havé been called up for military

342

service in contravention of the abovementioned prohibition. A judgment
of April 4, 1974, pronounced on a case taken to the Supreme Court established
that a call-up under these circumstances carries no obligation to perform
military service, and accordingly the conscript was not subject to the
military duty to obey orders. He was thus not guilty of insubordination
when he refused to accept a weapon or other equipment. A decision pronounced
by the Supreme Court on October 14, 1975, also established that
anew trial may be granted for previously concluded cases where a draft resistor
has been sentenced for insubordination although he has been called
up against the regulations. The Supreme Court also awarded compensation
to the man erroneously sentenced.

The Ministry of Defence supplied the Ombudsman with particulars of
cases where reports havé been submitted on refusal to bear arms. It appears
that several draft resistors havé been called up for military service
despite the fact that the Government had issued no decision on the previously
submitted report, and that they were sentenced for insubordination on
account of renewed refusal to bear arms. In the case of 18 judgments, the
question arises as to whether there are not grounds for re-trial. Two of the
judgments impose sentences of three months’ imprisonment, 12 judgments
two months'' imprisonment, three judgments one month’s imprisonment
and one judgment a fine of 400 Swedish crowns. One sentence of two
months’ imprisonment and another of three months’ imprisonment were
imposed on the same person.

A new trial in a criminal case can be requested by the defendant or by
the Chief Public Prosecutor. Having consulted the Chief Public Prosecutor,
the Ombudsman has left to his discretion the question of taking
measures for re-trial in the above-mentioned cases.

The Ombudsman requested the Recruiting Administration of the Armed
Forces to investigate if there are other cases where conscripts havé been
called up in contravention of current regulations and where judgments pronounced
should be amended.

The Swedish Broadcasting Corporation pays TV-licences for their employees.
In 1974 the Supreme Administrative Court resolved in a leading
case that such fringe benefits are exempt from taxation. A number of the
employees, who had already been charged taxes for these fringe benefits,
then appealed. Some months later a newspaper in Stockholm published a
letter to the Editor where an employee of the Swedish Broadcasting Corporation
complained that the tax authorities subjected the appellant’s income
tax returns to especially dose scrutiny.

The Ombudsman started an investigation on his own initiative. The investigation
completed, the Ombudsman said that he realized that a tax officer
(the taxpayer’s opponent at the tax court) wants to examine such parts
of the tax return as are relevant to the points raised by the appellant. Such

343

an examination must be held permissible. If, for instance, the taxpayer
claims a reduction to compensate for his travelling expenses, the tax officer
must be allowed to check if the employer has already reimbursed him
for such expenses. Sometimes, however, a tax officer (with a view to lodging
an appeal himself) starts to examine quite other items. For instance.
when the taxpayer’s appeal concerns his wages, the tax officer may start
to scrutinize his capital gains. The Ombudsman found this unsatisfactory.
A taxpayer should not be held back from appealing because some faults
may be discovered in his income tax return.

Mr. H. claimed a certain relief in his income tax return as his health was
poor. The tax relief was not granted. Mr. H. was later allowed to see the
tax authority’s flies and then found that somebody had attached a press
cutting to his tax return with an illustration showing Mr. H. playing golf.
On the paper somebody had written: “His health doesn’t seem so poor as
he says; plays in category B”. Mr. H. wrote to the Ombudsman asking if it
was acceptable that tax authorities collected press cuttings about taxpayers
and their hobbies. Mr. H. said he suffered from rheumatism and had
been advised to take exercise whenever possible.

After hearing the tax authority the Ombudsman said that Mr. H’s application
for tax relief had been refused on the grounds that his income was
too high. His State of health was thus irrelevant. Furthermore, the cutting
did not illustrate an event during the fiscal year concerned. The Ombudsman
therefore held that the cutting should not havé been attached to Mr.
H’s tax return.

In 1968 Mrs B. had a dispute with the tax authorities. Two different authorities
taxed her for the same income. Thus she was asked to pay twice
the amount that was really due. She appealed. but the case was delayed for
various reasons. She paid the sum claimed by one of the authorities and
was granted a respite for paying the other sum up to a certain date. Although
the executory officer knew that a mistake had been made and that a
further extension of time could and should be granted he started to harass
Mrs B. and threatened to levy execution on her property. Eventually her
appeal was granted and it was established that she no longer owed anything
to the State.

Meanwhile Mrs B. had complained to the Ombudsman who after investigating
the case severely criticized the executory officer for the unsatisfactory
way he had handled the case.

When goods sold under a hire purchase agreement are not paid in due
time, the seller may apply to the executory officer for repossession of the
goods. During an inspection, the Ombudsman found that an executory officer
was in the habit of charging the seller 15 or 20 Swedish crowns for
transporting the goods to the officers Office, where the seller could collect

344

them. The officer held that he was under no obligation to transport the
goods. When doing so he rendered a service to the seller for which he
should pay. The Ombudsman, being informed that a similar system was
practised in various parts of the country, wrote to the Government expressing
his concern. He considered that the exercise of officia! duties
should not be combined with private undertakings. He recommended that
rules be issued requiring officers to transport the goods. If this was found
impracticable, rules should be issued stipulating how much an officer
could charge.

In 1975 a committee was set up to advise the Government when it was
considering applications for posts within the judiciary. A judge told the
Ombudsman that the committee used to collect information about the applicants
by telephone. However, no record was kept of the information gathered.
Thus, the grounds on which the committee based its recommendations
remained a secret, the judge said.

It should be explained that if a record is kept of the information collected,
under Swedish law it will be accessible to the public.

The Ombudsman invited the committee to reply to the charge. They
wrote back at some length. First they remarked that the provisions in the
Code of Administrative Procedure concerning the right of a party to take
cognizance of what was invoked against him was not applicable to the proceedings
of the committee, as the committee made no binding decisions,
only recommendations. The committee said that they nevertheless often
recorded information gathered. It was, however, considered repugnant to
record, and thus render public, such particulars as were unfavourable to
the applicant, e.g. nervous disorders.

When pronouncing his decision the Ombudsman agreed that the aforementioned
provisions in the Code of Administrative Procedure were not
applicable. But the relevant issue in this case, however, was to what extent
information collected by an administrative authority should be recorded.
There were no general rules as to when information should be recorded,
neither in the Code of Administrative Procedure nor elsewhere. Nevertheless
it could be considered as a fundamental principle that important information,
relevant to a decision, should be recorded.

The Ombudsman then went on to quote what has been said about this
problem, particularly in cases on appointment to officia! posts. He pointed
out that in 1966 Ombudsman Bexelius-while stressing the importance of
all relevant information being recorded-had recommended an amendment
to the law concerning the publicity of documents, so that adverse particulars
about an applicant could be kept secret. This recommendation had not
been followed as it was considered important that the public should havé
access to all facts in these cases. At the same time, it was considered selfevident
that all relevant information should be recorded.

345

In his slimming up the Ombudsman said that nothing had caused him to
doubt the applicability in this case of the principle that relevant information
should be recorded. Without a record no effective control could be exercised
by the Ombudsman nor by other authorities. There was also a risk
that the decision would be based on a misunderstanding if no record was
kept. Furthermore, those who gave information would be more careful if
they knew that what they said was to be put on record. The fact that the
committee only made recommendations could, in the Ombudsman’s
opinion, not diminish the importance of keeping a record, as great weight
was attached to the committee’s recommendations. Injurious expressions
should of course be avoided and it was not necessary for the committee to
go into all the details. Relevant facts should however be mentioned, at
least briefly.

The Ombudsman finally said that if the committee’s practice was not in
conformity with the views expressed by the Ombudsman, he recommended
them to changé their practice.

In the bill concerning a new act on abortion, the Minister of Health and
Social Affairs made a statement about the exemption of medical personnel
from taking part in abortion operations. He declared that hospitals should
avoid using personnel who had, for instance, ethical or religious objections
to assisting in abortions. In his view, however, no legislation was necessary
to ensure this. The Riksdag made this statement more stringent by
declaring that it expected that doetors and other medical personnel, who
for ethical or religious reasons had difficulty in accepting abortion, would
not be required to participate. No legislation ensuring the right of exemption
would therefore be necessary. The Riksdag added that at the same
time it assumed that such personnel would not refuse to co-operate if an
abortion was necessary to säve the life and health of the mother. After the
Act entered into force, the Ombudsman observed that in practice medical
personnel had difficulty in being exempted from assisting at abortions on
ethical or religious grounds. He also found that the National Board of
Health and Welfare had used the wording of the statement of the Minister
of Health and Social Affairs in its guidelines to hospitals about the Abortion
Act and not the wording finally approved by the Riksdag. The Ombudsman
therefore asked the Board for an explanation. The Board answered
at great length, describing the actual and legal implications, and concluded
that there was in fact little difference between the wording of the
two statements. When pronouncing his decision, the Ombudsman started
by analyzing the Swedish legal situation with regard to freedom of thought,
conscience and religion, particularly in relation to the official obligations
of civil servants. He concluded that according to the law, an official obligation
took priority över freedom of thought, conscience and religion as
those freedoms are formulated, but that nevertheless due regard should of

346

course be paid to the Riksdag statement that medical personnel with convictions
against abortion should not be ordered to fulfil any obligations in
the case of abortions except in urgent cases. The Ombudsman also criticised
the Board for not having used the Riksdag’s wording in its guidelines
and recommended that the Board amend them accordingly. The Board followed
the Ombudsman’s recommendation and made the necessary amendments.

On April 24, 1975, a German terrorist group occupied the German Embassy
in Stockholm. The occupation ended in disaster and the surviving
terrorists were taken into custody by the police. As a woman terrorist was
badly injured, the police took her to hospital. The following day, the Government
decided to expel all the terrorists to Germany. When the police
wanted to collect the woman from the hospital, the doctor in charge objected
on medical grounds, and was unwilling to allow her to leave the
hospital. Following negotiations between the Government and the doctor
in question, he agreed to release his patient on condition that the Government
gave him a written order to do so. When the Ombudsman read about
this in the newspapers he decided to start an investigation in order to clarify
the matter. To start with he asked the doctor for his points of view on a
doctor’s responsibility to his patient. The Ombudsman then consulted the
Geneva Declaration of 1948, for instance. He also asked the National
Board of Health and Welfare for its views on a doctor’s responsibilities and
powers vis-å-vis other authorities’ responsibilities and powers. The Ombudsman
camé to the conclusion that the doctor had acted in a legally correct
way by obeying the Government’s order. In a case of this kind, his responsibility
for the patient’s life and health did not entitle him to ignore the
order. The Ombudsman also recommended that guidelines be issued on
the legal consequences ensuing upon the hospitalization of prisoners and
similar persons.

Most local authorities in Sweden find it impossible to provide day-care
facilities for all the children of pre-school åge requiring them. Therefore,
parents havé to put children’s names down on a waiting list. Once a year
local authorities go through these lists and write to the parents asking them
if they still want a place in a day-care centre for their ehild. If the parents
do not reply, the child’s name is struck off the list. The Ombudsman did
not wish to criticise this principle, but he did think that if parents do not
reply in time, they should be given a second chance. The second letter
from the local authority should be sent against a receipt of delivery requiring
the parents to collect and sign for it at the Post Office so that the authority
would know that its enquiry had reached its destination.

347

The manager of a joint stock company complained that he had been
summoned to appear before a court of law to answer a charge for not
having submitted the auditors’ report to the Royal Patent and Registration
Office. He admitted that he might havé forgotten to send the report but
was of the opinion that the Office should havé reminded him.

The Office, in its reply to the Ombudsman, said that reminders were automatically
sent at least twice before the case was referred to a prosecutor.

The Ombudsman went to inspect the Office and found that the company
had not furnished its full address to the Office. The only address given was
a house number in a Street in Stockholm. The Ombudsman went to the
house and found that severa! firms and companies had premises in the
house. There was, however, no indication that this particular firm had
rooms there (as a matter of fact it shared rooms with a barrister; the address
therefore should havé been c/o that barrister). It was not surprising.
therefore, that the postman had not been able to deliver the letters.

The Ombudsman in his decision said that it was the manager’s own fault
that he had not received the reminders. The Ombudsman went on to stress
the importance of companies keeping the Royal Patent and Registration
Office informed of their full address.

348

THE SPREAD OF THE OMBUDSMAN INSTITUTION THROUGH
THE WORLD

After the Office of the Parliamentary Ombudsman was instituted in Sweden
in 1809. it took until 1919 before its counterpart was set up in another
country. It was Finland which, after gaining its independence, augmented
the traditional Attorney-General Office with a parliamentary ombudsman.
In 1953, a similar office was inaugurated in Denmark in connection with
the reform of its constitution. The year before, Norway had appointed an
ombudsman to supervise the armed forces, but it was 1962 before a corresponding
appointment was made for the civilian administration. A legislative
bill was put before the leeland Allting in 1973, but so far this has not
been implemented.

The ombudsman idea has spread from the Nordic countries to a great
many nations in Europé, America, Asia, Africa and Oceania-both oneunit
States and federal States. Denmark has served as model in most cases.
The first Danish ombudsman, Stephan Hurwitz, propagated knowledge of
the institution particularly in the Anglo-Saxon world, through the articles
he wrote and his notable public appearances, particularly at a United Nations
seminar in Ceylon. New Zealand created an ombudsman office as
early as 1962 on the Danish model. Later the New Zealand institution was
studied by the Common Law countries when they were contemplating introducing
the system.

New legislation was enacted in New Zealand in 1975. A Chief Ombudsman
and two ombudsmen were appointed. They havé the same legal authority
and powers. The duties of the two ombudsmen havé been regionally
divided to a certain extent. The Chief Ombudsman directs and allocates
the work of the office, and together with one of the ombudsmen deals with
complaints relating to the central administration. The area of supervision,
which earlier covered central administration alone, has been extended to
include local authorities as well.

The next country to introduce the ombudsman system was Great Britain.
The British legal and parliamentary means of control in their traditional
form were found to be inadequate after the second world war. To
start with, efforts were made to solve the problems by such methods as increasing
the number of specialized administrative courts. But closer control
was necessary, and the Whyatt Report, drawn up by the British division
of the International Law Commission, proposed that an ombudsman office
adapted to British conditions should be created. The Labour Government
at that time supported the recommendation and in 1965 initiated the publi -

349

cation of a white book on the subject. In 1967, a parliamentary ombudsman
for government administration was appointed. His area of supervision
was extremely limited. The authorities feared an excessive influx of com-plaints
in a country with 55 million inhabitants. The structure of administration
was also thought to necessitate a restriction of the area of supervision.
Consequently, the local authorities were not subject to the supervision
of the ombudsman. The supervisory function was also limited in the
case of government bodies. Nationalized industries, hospitals and personnel
issues in civil and military administration were excluded from the area
of supervision. These gaps havé recently been filled, however, by the appointment
of ombudsmen for local administration and for medical services.
The five local ombudsmen are accountable, each for his area. The
post of ombudsman for medical services has been combined with the post
of ombudsman for the government administration. The right to submit
complaints to the ombudsman for administration is confined to members
of parliament. The reason for this is not only the fear of the ombudsman
being inundated by cases, but probably most of all the traditional röle of
members of parliament as defenders of the individual in his relations with
the state.

An office of parliamentary ombudsman for government administration
of the British model was inaugurated in Northern Ireland in 1969.

The same year as in Great Britain—1967-the ombudsman institution
was introduced in two Canadian provinces-Alberta and New Brunswick.
Most Canadian provinces havé now followed suit and only one of the larger
provinces, i.e. British Columbia, lacks an ombudsman. There are two
ombudsmen at federal level—one for the official languages and one for correctional
care. Proposals havé also been put forward for the appointment
of a federal commission for human rights.

Development has been much the same in Australia. In West Australia
the ombudsman system was introduced in 1971, followed by South Australia
in 1972, by Victoria in 1973, and by Queensland and New South Wales
in 1974. Only Tasmania is now without an ombudsman. But Tasmania has
a commission with comparable duties. Unlike most ombudsmen in the
Anglo-Saxon world, practically all the ombudsmen in Australia exercise
supervision also över local and territorial authorities. At the federal level,
a military ombudsman was appointed in 1975, and proposals havé been put
forward cpncerning the appointment of an ombudsman responsible for
civil administration.

The ombudsman idea has awakened very great interest in the United
States and a number of experiments are in process there with various types
of ombudsman. An ombudsman of the customary type havé existed in Hawaii
since 1969, in Nebraska since 1971, in Iowa since 1972 and in Alaska
since 1975. Legislation in these States is designed on the same model-a
proposal drawn up by the Harvard University centre for Constitutional

350

Studies. Many other States are considering enacting similar laws. Besides
these ombudsmen many States havé a great number of persons or institutions
who receive complaints and make investigations in different fields,
and these are sometimes called executive ombudsmen. They may be more
or less independent of the State administrative machinery. Many of the major
cities havé appointed special city ombudsmen. The initiative was taken
by the Faculty of Law at the Buffalo University, and the idea was first tried
in Buffalo itself and was very successful. This has inspired a dozen or so
major cities to follow suit. The United States also has some regional ombudsmen
(for counties). Several States havé special ombudsmen for specific
areas of administration, such as education, correctional care and the
business sector. In 1973, a proposal was put before the House of Representatives
conceming the appointment of an ombudsman for Congress.
This ombudsman would exercise supervision only at the request of members
of Congress, and the report would be submitted only to the member of
Congress who had requested action. The proposal is now in the process of
being studied.

When the international debate first started it was asserted in many quarters
that supervision by an independent ombudsman would get into conflict
with the responsibility of ministers and the central political direction
of administration in a parliamentary democracy. After Denmark, which
has ministerial government, had introduced the system without any problems
arising, this argument against the ombudsman institution löst its validity.
On the European continent, perhaps the most weighty objection to
the ombudsman institution has instead been that the States havé as a rule
had an extensive network of administrative courts to ensure that the legal
rights of citizens were observed.

France, which has a well-developed system of administrative courts,
nevertheless introduced the ombudsman system in 1973. It has several
special features. As in Britain, a private person cannot complain personally
to the ombudsman but this right is reserved primarily for members of parliament,
mayors, local councillors and trade unions; once again, because
the authorities fear an overwhelming influx of complaints. The ombudsman
is appointed for a term of six years and cannot be removed from office
nor re-elected to office.

West Germany has had an ombudsman responsible for supervising the
armed forces since 1957. In 1974 a regional ombudsman for the civil administration
was appointed in Rheinland-Pfalz. The office rapidly won
renown and the creation of similar institutions has been discussed in other
provinces.

In 1971 the Dutch Parliament rejected a legislative bill on the introduction
of an ombudsman system on the grounds that it was far too vague.
Parliament voted for a system with an independent ombudsman, to whom
complainants could havé direct access. A proposal along these lines is now

351

being drawn up. In Belgium, too, a proposal has been put forward for the
creation of an ombudsman office.

In Switzerland, Ziirich has had a city ombudsman since 1971. The intention
is that ombudsmen shall be appointed for the cantons and at federal
level. Italy has had a regional ombudsman in Tuscany since 1974. The
establishment of an ombudsman office in several other regions and for the
country as a whole is a question under consideration.

The position in Israel is somewhat different. The functions of the ombudsman
are there performed by the State Comptroller, whose duties are
comparable to those of the Auditors of the Swedish Riksdag and the National
Audit Bureau in Sweden. It had long been the practice of the Comptroller
also to examine complaints not relating to financial matters. In 1971
this practice was made statutory and a department specializing in complaints
from the general public was set up in this supervisory authority. Jerusalem
has had a city ombudsman since 1967 and local ombudsmen havé
been appointed in Tel-Aviv and Haifa fairly recently. Israel also has an
ombudsman concerned with the armed forces.

In 1972, Cyprus decided to introduce the ombudsman system. The ombudsman
there shall be appointed by and submit his report to the President.
However, no ombudsman has yet been appointed.

The ombudsman institution has also spread to the developing countries.
Ever since they became independent, Guyana, Mauritius and the Fiji Isles
havé had ombudsmen. Tanzania has had a permanent three-man commission
since 1966, and its duties are similar to those of an ombudsman. The
set-up has been the same in Ghana since 1972. Zambia has recently followed
the example set by Tanzania and Ghana. A similar commission has
also been set up in Nigeria.

In India, proposals havé been worked out for an unusually extensive
control system. A “lokayukta” is to be established in each State and a federal
“lokayukta” will supervise central govemment administration. All
these “lokayuktas” are to be subordinate to a “lokpal”, a kind of Ombudsman-in-Chief,
who will supervise members of the federal government
and members of State governments. The reform has begun to be implemented
in some States. “Lokayuktas” were appointed in Bombay in 1972
and in Jaipur in 1973. But no federal ombudsman has yet been appointed.

In the case of Bangladesh, Pakistan and the Philippines, provision has
been made in their constitutions for parliament to create an ombudsman
office. But no laws to this end havé yet been enacted. Discussions are göing
on in several other countries on the introduction of an ombudsman system.

The name “ombudsman” is today given to many different offices and
institutions. One feature they all havé in common is that they receive
complaints and exercise supervision. But there are great variations as regards
areas of supervision, powers and their standing in the administra -

352

tion. The greatest difference is between the industrialized and the developing
countries. Conditions differ so much between these two categories that
the duties of supervisory bodies are of necessity fundamentally different.
Also, there are often differences in appointment procedures and areas of
responsibility. If we define an ombudsman as an independent and nonpolitical
agent commissioned to supervise public administration, appointed
by parliament or some other body but who can be removed from office
by parliament, then many of the ombudsmen named in this account do not
qualify. This applies, for example, to the proposed ombudsman in Cyprus
and the three-man commission in Tanzania. The latter is appointed by the
President for two years only and is accountable to him alone. Moreover,
the President can at any time stop an investigation started by the commission.