JUSTITIEOMBUDSMANNEN S (Framställning / redogörelse 1943:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNEN S

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1943

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1943

IVAK HAEGG STRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

424820

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) stadsfiskalen A. Elwien och t. f. kriminalkonstapeln H. Thorsson för olaglig inför passning

till militärtjänstgöring (ämbetsberättelsen 1942 sid. 31)........... 8

2) förste förmannen A. Forsfelt i fråga om misshandel å internerad alkoholist (ämbetsberättelsen
1942 sid. 67)................................... ®

3) f. d. landsfiskalen K. Markström såsom rättens ombudsman i konkurser för försum melse

att införskaffa och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser samt för
dröjsmål med avslutande av konkurser m. m. (ämbetsberättelsen 1942 sid. 78) ... 10

4) auditören I. Brynolf såsom rättens ombudsman i konkurs för försummelse att in gripa

mot förvaltare, som underlåtit avgiva kvartalsräkningar samt icke haft konkursboets
medel insatta i bank............................... 10

5) t. f. fjärdingsmannen J. H. Johansson för misshandel å anhållen person....... 15

6) t. f. länsassessorn A. Hansson för felaktigt beslut av länsstyrelse örn indrivning av

vissa stämmoböter...................................... 20

7) länsassessorn B. Julin för felaktigt förfarande vid exekutiv auktion å fast egendom 30

8) länsarkitekten A. Berglund för det han utom tjänsten mot ersättning tillhandagått

enskild part i ett stadsplaneärende............................ 43

9) kyrkoherden H. Björkquist för vägran att för läsning på stället tillhandahålla hos

kyrkorådet förvarade handlingar.............................. 5“

10) häradshövdingen E. Dahl för ådömande av straffarbete för brott, som icke kunde
medföra strängare straff än fängelse, samt för dröjsmål i fråga örn insändande av
straffuppgifter till straffregistret.............................. 59

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Bristande processledning av länsstyrelse vid behandling av fattigvårdsmål...... 64

2) Fråga huruvida domstol, som meddelat part bevisningsföreläggande, ägt vägra vittnesförhör,
som påkallats vid senare rättegångstillfälle än det föreläggandet avsåg ... 67

v 3) Fråga huruvida sökande, som till inskrivningsdomaren ingivit avskrifter av den till
grund för ansökningen åberopade handlingen men fått sin ansökan förklarad vilande,
är pliktig att vid fullföljd av samma ansökan ingiva nya avskrifter av handlingen,
örn under tiden något mindre tillägg till densamma gjorts............... 75

4) Felaktig tillämpning av bestämmelsen om bortfallande av brutet dagatal vid avräkning
av straff....................................... 18

5) Fråga huruvida tullverket dröjt för länge med att underrätta speditör om ifrågasatt

efterdebitering av tull för gods, som speditören låtit förtulla............. 80

6) Fråga huruvida bestämmelsen i § 27 folkskolestadgan om förening av lärarbefattning

i folkskola med organist- och klockarsysslor äger tillämpning jämväl å småskollärarinnetj
änst........................................... 84

Sid.

7) Fråga om tillämpningen av införsellagen i ett fall, där avlöningssystemet inneburit

att löntagaren (chaufför) vid redovisning av för arbetsgivarens räkning uppburna
belopp fått avräkna den intjänade lönen och till följd därav någon kontant utbetalning
av denna icke skett................................. 88

8) Fråga huruvida expeditionslösenförordningens bestämmelse om skyldighet för kärande

att lösa expedition är tillämplig beträffande mälsägandepart i åklagarmål...... 92

9) Försummelser i adoptionsärenden att höra fader till barn utom äktenskap samt barnavårdsnämnd
i annan församling än den, där adoptanten är kyrkobokförd...... 94

10) Fråga om lämpligaste tillvägagångssättet vid länsstyrelses meddelande av order till

polischeferna om kvarstad å tryckt skrift......................... 95

11) Försummelse av taxeringsnämndsordförande att underrätta skattskyldig om avvikelse

från hans deklaration.................................... 99

12) Fråga huruvida en å restaurang företagen polisrazzia varit av omständigheterna

påkallad...............................................

13) Fråga huruvida passagerare, som under färd med bil varit placerade å bilens förarsäte

på sådant sätt att de inkräktat på det för bilens manövrering avsedda utrymmet,
kunna härför ådömas ansvar...................................

14) Fråga örn skadeståndsskyldighetens omfattning då arbetstagare skilts från sin anställ ning

i strid mot lagen den 14 oktober 1939 örn förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.......................118

15) Skall, då av parter med gemensam talan någon beviljats fri rättegång, gemensam

expedition utfärdas för parterna? .............................125

lil. Framställningar till Konungen m. m.

1) Äng. domstolarnas arkiv m. m...............................129

2) » åtgärder för bättre tillgodoseende av vittnens rätt att undfå ersättning för

inställelse vid domstol ................................129

3) > omreglering av Nordmarks, Jösse och Södersysslets domsagor..........130

4) > högre traktamentsersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål och

vissa andra mål....................................130

5) » anteckning i fastighets- eller inteckningsbok om utfärdandet av ny intecknings handling

i stället för sådan, som förkommit och på grund därav dödats . . . 131

6) » betänkande med förslag angående innebörden av begreppet polismyndighet

i olika författningar m. m...............................133

7) » omfattningen och innebörden av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkom mer

underhållsbidrag i förhållande till utskylder och avgifter..........133

8) » åtgärder för åstadkommande av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad

lägenhets ansvar för i stamfastigheten meddelade inteckningar.........136

9) > ändring av 6 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller

livränta.........................................I53

IV. Inspektionsresor under år 1942 ........................... 158

V. Under år 1942 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......158

Berättelse av tryckfrihetskommittén

161

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

I. Tabell över samtliga av 1942 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................

II. Förteckning över de av 1942 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser:

lil.

1) Justitiedepartementet......

2) Utrikesdepartementet......

3) Försvarsdepartementet......

4) Socialdepartementet.......

5) Kommunikationsdepartementet .

6) Finansdepartementet.......

7) Ecklesiastikdepartementet . . . .

8) Jordbruksdepartementet.....

9) Handelsdepartementet......

10) Folkhushållningsdepartementet .

164

170

176

184

188

200

204

210

213

Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1942 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Majlis prövning beroende....................................

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1942 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling dessa ärenden undergått under år 1942:

1) Justitiedepartementet......

2) Försvarsdepartementet......

3) Socialdepartementet.......

4) Kommunikationsdepartementet .

5) Finansdepartementet.......

6) Ecklesiastikdepartementet . . . .

7) Jordbruksdepartementet.....

8) Handelsdepartementet......

9) Folkhushållningsdepartementet .

221

229

233

248

250

264

267

272

273

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1942 och vari under år 1942 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu vörö pa Kungl. Majits prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1942. Jag far därvid meddela, att jag
begagnat mig av semester under tiderna den 20 juli—den 20 augusti och
den 21 september—den 3 oktober samt att under nämnda tider min
av riksdagen utsedde ställföreträdare häradshövdingen i Medelpads östra
domsaga, f. d. revisionssekreteraren Folke Rudewall förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Olaglig införpassning till militärtjänstgöring.

I 1942 ars Embetsberättelse (sid. 31 o. f.) redogöres för ett av mig, efter
klagomål av värnpliktige sjökaptenen Sven Bergström, anbefallt åtal mot
stadsfiskal Aug. Elwien och t. f. kriminalkonstapeln Helge Thorsson för
olaglig införpassning till militärtjänstgöring. Enligt redogörelsen hade rådhusrätten
i Varberg i utslag den 13 oktober 1941 yttrat följande: Genom
allmänna kungörelser hade vissa kategorier värnpliktiga, däribland klaganden,
inkallats i militärtjänst den 3 september 1939. Klaganden, som emellertid
vid ifrågavarande tid sedan flera månader tillbaka innehaft styrmanstjänst
å fartyg i utomeuropeiska farvatten, hade icke nåtts av kungörelserna
om inkallelse till militärtjänst och hade i allt fall enligt § 43 värnpliktslagen
för inställelse till tjänstgöring laga förfall. Då klaganden icke inställde
sig i militärtjänst, utfärdades efterspaningssedel, vilken, sedan efterspanmgsärendet
enligt efterspaningssedeln åtecknade bevis handlagts av
olika polismyndigheter, den 9 december 1939 på eftermiddagen kom Elwien
i dennes egenskap av poliskommissarie i Varberg tillhanda, därvid sedeln
var försedd med skriftlig uppgift därom, att klaganden befunne sig ombord
å det den 8 december 1939 Varbergs hamn anlöpta fartyget Herma Gorthon.
Elwien tillställde Thorsson efterspaningssedeln för verkställighet i vanlig
ordning och utan att därvid lämna Thorsson några särskilda förhållningsorder.
Samma den 9 december erhöll Thorsson en av Elwien undertecknad
och för den 10 december dagtecknad order att införpassa klaganden till Karlskrona
örlogsstation. Oaktat denna förpassningsorder sålunda gällde för den
10 december, avhämtade Thorsson redan på kvällen den 9 december klaganden
från fartyget och avförde honom till polisstationen i staden, där klaganden
pa Thorssons föranstaltande fick kvarstanna över natten för att påföljande
dag av Thorsson med automobil införpassas till Karlskrona örlogsstation.
Då såsom ovan nämnts klaganden haft laga förfall för sitt uteblivande
från militärtjänstgöring, hade lagenligt hämtningsåtgärden bort avbrytas
och sålunda införpassningen icke komma till utförande. Enär innehållet
uti de å efterspaningssedeln av olika polismyndigheter tecknade bevis
borde hava föranlett särskild varsamhet och försiktighet uti ifrågavarande
efterspaningsärende fran Elwiens sida, men han det oaktat utfärdat förpassningsorder
å klaganden och helt överlämnat åt underordnade att utröna på
inställelsen inverkande förhallanden, får Elwien anses hava visat oförstånd
i sin tjänsteutövning. Däremot finner rådhusrätten Elwien med hänsyn till
i målet förekomna omständigheter skäligen icke kunna göras ansvarig för
klagandens förvaring i polisarrest natten till den 10 december 1939. Vidkommande
Thorsson finner rådhusrätten, att Thorsson bort inse, att skäl
förelåge för hämtningsåtgärdens avbrytande, och att Thorsson i allt fall haft

skyldighet att underrätta Elwien om samtliga på inställelsen inverkande förhållanden.
I stället har Thorsson på eget bevåg och utan att underrätta
Elwien om sina åtgöranden, på sätt ovan sagts, omhändertagit klaganden
och låtit honom tillbringa en natt å stadens polisstation. Vid utförande av
ifrågavarande tjänsteuppdrag har Thorsson visat försummelse och oförstånd.
På grund av vad sålunda anförts finner rådhusrätten Elwien och Thorsson
hava gjort sig förfallna till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen, och prövar
förty rådhusrätten rättvist jämlikt åberopade lagrum, jämfört med 22 § i
samma kapitel och lag, döma dem, Elwien till 7 dagsböter å 10 kronor och
Thorsson till 15 dagsböter å 5 kronor. Vidare förpliktar rådhusrätten dels
Elwien och Thorsson att gemensamt eller vilkendera gälda gitter ersätta
marinförvaltningen kostnaderna för klagandens ^förpassning med 61 kronor,
dels ock Thorsson att till klaganden utgiva skadestånd med skäliga ansedda
100 kronor. Enär rätt till skadestånd skäligen icke kan av klaganden
grundas på det tjänstefel, för vilket Elwien fällts till ansvar, lämnar rådhusrätten
klagandens talan i denna del utan bifall. Slutligen ålägger rådhusrätten
Elwien och Thorsson att gemensamt eller vilkendera gälda gitter gottgöra
ej mindre klaganden hans rättegångskostnader med 57 kronor 20 öre
jämte vad han kan visa sig hava utgivit i lösen och stämpel till rådhusrättens
protokoll och utslag i målet än även marinförvaltningen erlagda avgifter
för protokoll och utslag i målet.

Över rådhusrättens utslag hade Elwien och Thorsson ävensom klaganden
anfört besvär.

Göta hovrätt har i utslag den 29 januari 191+2 yttrat följande.

Hovrätten finner ej skäl göra annan ändring i rådhusrättens utslag, såvitt
talan däremot beträffande huvudsaken fullföljts, än att det skadestånd
Thorsson har att till klaganden utgiva av hovrätten bestämmes till 300
kronor. I fråga örn rättegångskostnaderna vid rådhusrätten varder överklagade
utslaget allenast på det sätt ändrat att Elwien befrias från honom ålagd
skyldighet att härutinnan gottgöra klaganden.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

2. Fråga om misshandel å internerad alkoholist.

Av 1942 års berättelse (sid. 67 o. f.) framgår, att sedan å statens alkoholistanstalt
å Svartsjö internerade Axel Wikholm hos mig anmält förste förmannen
Arvid Forsfelt för misshandel å klaganden, hade jag efter verkställd
utredning ansett saken böra hänskjutas till domstol och på grund därav förordnat
örn åtal mot Forsfelt för misshandel. Sollentuna och Färentuna domsagas
häradsrätt hade i utslag den 8 december 1941 funnit det mot Pors -

felts bestridande icke vara lagligen styrkt, att han uppsåtligen misshandlat
klaganden, samt på grund därav ogillat åtalet och lämnat av klaganden i
målet förd skadeståndstalan utan bifall. Över häradsrättens utslag hade klaganden
anfört besvär.

Svea hovrätt har i utslag den 14 mars 1942 funnit skäl ej vara anfört,
som föranledde ändring i överklagade utslaget.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Försummelse av rättens ombudsman i konkurser att införskaffa
och till konkursdomaren överlämna förvaltarberättelser.

Dröjsmål med avslutande av konkurser m. m.

Såsom av 1942 års berättelse (sid. 78 o. f.) framgår hade — sedan jag
förordnat om åtal mot f. d. landsfiskalen Knut Markström i egenskap av
rättens ombudsman i konkurser för försummelse att införskaffa och till konkursdomaren
överlämna förvaltarberättelser samt för dröjsmål med avslutande
av konkurser m. m. — Nederkalix tingslags häradsrätt i utslag den
18 december 1941 dömt Markström jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
samt 4 kap. 3 § samma lag, sistnämnda lagrum i dess lydelse före den
1 januari 1939, att för försummelse i befattningen såsom rättens ombudsman
utgiva 20 dagsböter å 12 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Försummelse av rättens ombudsman i konkurs att ingripa mot
förvaltare, som underlåtit avgiva kvartalsräkningar samt
icke haft konkursboets medel insatta i bank.

Vid granskning av konkursdomarens i Sollefteå tingslag på begäran hit
insända dagbok jämte akterna till vissa däri upptagna konkurser fann jag
anledning till anmärkningar i fråga örn skomakaren Nils Lundgrens den 3
november 1936 började och den 1 juli 1940 avslutade konkurs.

I denna konkurs hade till rättens ombudsman förordnats kommunalborgmästaren
Ragnar Svallingson och till förvaltare stadsfiskalen Anders Lindh.
Sedan Svallingson den 1 september 1937 avlidit, hade till rättens ombudsman
den 7 i samma månad förordnats auditören Ivar Brynolf. Den 21 januari
1939 hade Lindh avlidit och hade konkursdomaren den 23 i samma månad
med stöd av 50 § konkurslagen förordnat kommunalborgmästaren A. Wede
att upprätthålla befattningen som förvaltare till dess nytt val ägt rum. Den

3 februari 1939 hade därefter juris kandidaten Torbjörn Celander utsetts till
förvaltare.

Sedan jag i samband med förenämnda granskning anmodat Brynolf att
till mig inkomma med de kvartalsräkningar jämte bankbesked, som jämlikt
58 § konkurslagen kunde hava avlämnats i konkursen, översände Brynolf
en av Lindh den 19 augusti 1938 avgiven kassarapport samt kvartalsräkningar
av den 30 september 1939 och den 13 januari 1940 ävensom två berättelser
enligt 56 § konkurslagen, avgivna respektive den 2 februari och den
14 juli 1939.

I en skrivelse, varmed handlingarna översändes, meddelade Brynolf tillika,
att när han från dåvarande förvaltaren Lindh mottagit kassarapporten av
den 19 augusti 1938, hade han anhållit om bankbesked och även erhållit löfte
därom. Lindh hade jämväl utlovat, att konkursen skulle avslutas inom närmaste
tiden. Brynolf hade under den följande tiden förgäves gjort upprepade
framställningar om bankbesked och även arvodesräkning. Lind hade sedermera
tagit livet av sig.

Sedan de hit inkomna handlingarna granskats, upprättades rörande gjorda
anmärkningar en promemoria, avseende tiden från och med det Brynolf förordnats
till rättens ombudsman, vilken promemoria remitterades till Brynolf
för avgivande av yttrande.

I promemorian anmärktes bland annat: Kvartalsräkning för tredje kvartalet
1937 hade ej avlämnats. Rättens ombudsman borde hava införskaffat
sådan räkning jämte tillhörande bankbesked. Rättens ombudsman, som sedermera
mottagit kassarapport av den 18 januari 1938, hade då ej tillsett, att
Lindh hade de till boet influtna medlen insatta i bank för boets räkning.
Ehuru vidare rättens ombudsman ej fått kvartalsräkning med bankbesked
för första kvartalet 1938, syntes han hava låtit sig nöja därmed. Efter mottagandet
av kassarapporten den 19 augusti 1938, utvisande en kassabehållning
av 1,594 kronor 90 öre, hade rättens ombudsman låtit uppehålla sig i
cirka fem månader utan att få mottaga bankbesked. Då Lindh dog, hade
Brynolf varit rättens ombudsman omkring ett och ett halvt år men under
denna långa tid ej tillsett, att Lindh hade medlen innestående i bank.

I avgivet yttrande anförde Brynolf följande.

Kvartalsräkning för tredje kvartalet 1937 hade icke avlämnats. Vid denna
tid hade det varit praxis i Sollefteå, att kvartalsräkningar icke avlämnades.
Kassarapport för andra halvåret 1937 hade varit bifogad halvårsberättelsen
och visat en kassabehållning av 784 kronor 26 öre. För första kvartalet 1938
hade av ovan omförmälda anledning kvartalsräkning icke avlämnats. — Då
Brynolf efter Svallingson frånfälle i september 1937 förordnats till rättens
ombudsman i konkursen, hade han efterhört konkursboets ställning. Det hade

då visat sig, att kassabehållningen i boet uppgick till ungefärligen vad konkurskostnaderna
kunde beräknas till. Att Brynolf icke infordrat kvartalsräkning
nied bankbesked per den 1 oktober 1937 hade berott därpå, att han vid
denna tidpunkt för flera år sedan uppgivit försöket att erhålla dylika räkningar.
Omkring år 1924 hade han första gången erhållit förordnande som
rättens ombudsman i konkurs vid ifrågavarande häradsrätt. Vid då och senare
gjorda försök att infordra kvartalsräkningar hade Brynolf alltid mötts av det
beskedet, att det icke vore brukligt att uppgöra dylika räkningar. Vid samtal
med dåvarande konkursdomaren hade Brynolf fått klart för sig, att konkursdomaren
icke ville lägga sig i denna sak. Då Brynolf icke erhållit något stöd
från detta håll, hade han uppgivit försöken att erhålla kvartalsräkningar. I
slutet av år 1937 hade Brynolf av Stockholms med flera köpmannaföreningar
utsetts till deras ombud i Sollefteå. Därvid hade uppgivits, att Sollefteå vore
en av de få platser, varifrån föreningarna icke erhölle kvartalsräkningar, vilka
de ansågo nödvändiga för att de skulle kunna följa gången av konkurserna.
De hade fördenskull anhållit, att Brynolf skulle verka för rättelse i nämnda
missförhållande. Brynolf hade meddelat konkursdomaren denna deras begäran
och, då Brynolf av samtalet med honom förstått att Brynolf kunde påräkna
stöd härför, hade han under år 1938 börjat infordra kvartalsräkningar. Efter
denna tid hade i de konkurser Brynolf haft befattning med kvartalsräkningar
avgivits. Bankbesked hade aldrig avlämnats förrän under sista året. I stället
hade bankbok, utvisande kassabehållningen i bank, uppvisats. Beträffande
halvårsberättelser hade dylika i regel avgivits, men de hade oftast varit
alltför knapphändiga och för sent avlämnade. Till 1937, då Brynolf blev köpmannaföreningarnas
ombud, hade han tagit befattning med konkurser mestadels
såsom rättens ombudsman. Stora svårigheter hade alltid rått att få in
förvaltarberättelser och åtskilliga gånger hade Brynolf måst vända sig till
konkursdomaren med begäran om skriftlig anmaning att inkomma med dem.
Detta hade varit nödvändigt därför att förvaltarna ansett, att Brynolfs anhållan
örn berättelser mera var utslag av ”bråkighet” än fullgörande av en
skyldighet.

Vad anginge förevarande konkurs, anförde Brynolf vidare, hade han väl
insett att Lindh icke hade konkursmedlen avskilda, men utan att säga honom
detta hade Brynolf vid mottagandet av halvårsberättelse i januari 1938 anhållit
att få bankbesked. Enbart denna begäran vid en tidpunkt, då dylika
besked icke brukade avfordras, hade sagt Lindh, att Brynolf icke litade på
honom. Lindh hade lovat inkomma med bankbesked, men trots upprepade
påstötningar hade Brynolf icke kunnat erhålla dylikt. Som taxeringsnämndsordförande
hade Brynolf vetat, att Lindhs ekonomi var mycket dålig. Då
emellertid hans inkomst uppgått till 8,000 å 10,000 kronor, hade Brynolf ansett,
att om Lindh finge tid på sig, skulle han kunna ordna saken. Som ombud
för sparbanken i Härnösand hade Brynolf även vetat, att Lindh gjorde

ansträngningar att erhålla lån, men att lian hade svårt att erhålla tillfredsställande
säkerhet. Brynolf hade även ägt kännedom om att Lindh utom ekonomiska
svårigheter också hade sådana av annan art, vilket gjort att han
misskött sin ekonomi mera än han tidigare gjort. Brynolf hade haft flera
allvarliga samtal med Lindh om hans ekonomi och uppehållits med löften,
varjämte framhållits att åtgärder från Brynolfs sida skulle störta Lindh och
hans familj i elände. Brynolf hade även vetat att Lindh, sedan han fått en
dotter gift med en välsituerad person, kunde upplåna erforderliga medel, om
han blott ville uppgiva något av sin stolthet. Först då Brynolf i januari 1939
erhållit halvårsberättelsen för sista halvåret 1938 sig tillsänd, hade han förlorat
tålamodet och anhållit om ett sammanträffande med Lindh i avsikt
att giva honom ett sista tillfälle ordna sin ekonomi, innan Brynolf gjorde
anmälan. Lindh hade emellertid icke låtit sig avhöra utan berövat sig livet
samma dag. Brynolf hade sålunda hela tiden ägt kännedom om att Lindh
icke haft konkursboets penningmedel avskilda och att han icke innehade medlen.
Brynolf hade visserligen kunnat göra polisanmälan om förskingring, men
då borgenärerna icke skulle hava varit betjänta därmed, hade Brynolf ansett
det vara bäst att giva Lindh tid på sig att anskaffa penningarna, i synnerhet
som konkursen ändock av andra skäl icke kunde avslutas. Detta skulle
säkerligen också lyckats, därest icke särskilda omständigheter tillstött.

Vid yttrandet var fogad den i januari 1938 till Brynolf avlämnade berättelsen
för senare halvåret 1937, vilken innehöll bland annat, att Lindh begärt
utmätning för en boets återstående fordran hos en statstjänsteman, 630 kronor
80 öre. Enligt å berättelsen av Brynolf gjord anteckning hade utmätningsmannen
uppgivit, att för beloppets gäldande skulle från och med den
1 mars 1938 månadsvis utmätas 100 kronor av den lön gäldenären hade att
uppbära.

I den av förvaltaren Wede, som tillika var utredningsman i Lindhs dödsbo,
den 2 februari 1939 avgivna berättelsen för senare halvåret 1938 uppgavs,
bland annat, att enligt Lindhs anteckningar denne skulle i egenskap av
förvaltare i konkursen hava uppburit tillhopa 1,713 kronor samt för boets räkning
utbetalat sammanlagt 118 kronor 10 öre, så att behållningen av uppburna
medel utgjort 1,594 kronor 90 öre. Då Lindh icke haft några medel
avskilda såsom konkursboets tillhörighet, hade boet hos Lindhs dödsbo erhållit
en fordran å sistnämnda belopp, med avdrag av Lindh tillkommande förvaltararvode.
Denna konkursboets fordran måste betraktas såsom osäker.

I den av förvaltaren Celander den 22 juni 1940 avgivna slutredovisningen
hade såsom konkursboets inkomster upptagits dels ett den 25 oktober 1939
efter utmätning influtet belopp av 81 kronor 30 öre, dels ett av ovan omförmälde
statstjänsteman den 19 januari 1940 till boet erlagt belopp av 259 kronor
30 öre, dels ett av Lindhs konkursbo inbetalat belopp av 516 kronor 6 öre
och dels ränta 3 kronor 65 öre eller tillhopa 860 kronor 31 öre. Sedan kon -

kurskostnaderna guldits, återstod av sistnämnda belopp 386 kronor 56 öre
att utdelas till borgenärerna med 8,84 procent å deras fordringar.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att Lindh såsom förvaltare i här ifrågavarande
konkurs försummat att till rättens ombudsman regelbundet avlämna
i 58 § konkurslagen föreskrivna kvartalsräkningar. Denna försummelse har
icke, såsom bort ske, föranlett Brynolf att vidtaga några verksamma åtgärder
för införskaffande av felande räkningar. Bankbesked har icke, såsom i nämnda
lagrum föreskrives, i något fall avlämnats av Lindh. Detta har berott därpå,
att Lindh ej haft konkursboets medel insatta i bank för boets räkning. Brynolf
har själv medgivit, att han hela tiden ägt kännedom om att Lindh icke haft
konkursboets penningmedel avskilda och att Lindh icke innehade medlen.
I betraktande härav hade det varit Brynolfs oavvisliga plikt att hos konkursdomaren
anmäla detta förhållande i och för Lindhs entledigande såsom
förvaltare. Detta har emellertid Brynolf underlåtit att göra.

Vad Brynolf åberopat som skäl för sin uraktlåtenhet att på allvar ingripa
mot Lindh kan icke anses innebära giltig ursäkt. I anledning av Brynolfs
påstående, att konkursborgenärerna icke skulle varit betjänta med polisanmälan
mot Lindh, vill jag framhålla, att därest Brynolf redan under hösten

1937 eller i varje fall senast vid mottagandet av kassarapporten den 18

januari 1938 vidtagit åtgärder för Lindhs entledigande, skulle vad som under
år 1938 influtit icke hava kunnat förbrukas av Lindh utan kommit konkursboet
till godo. :4f!

En jämförelse mellan kassarapporterna av den 18 januari och den 19 augusti

1938 visar, att Lindh under 1938 fram till sistnämnda dag uppburit medel
till belopp, som med 810 kronor 64 öre överskjutit konkursboets utgifter för
samma tid. Det har ålegat Brynolf att hålla sig noga underrättad om konkursboets
tillstånd. Av handlingarna i ärendet framgår också, att Brynolf
känt till att under år 1938 medel alltjämt skulle tillföras boet.

Då till följd av Brynolfs berörda försummelser konkursboet tillskyndats
skada, fann jag Brynolf icke kunna undgå åtal för tjänstefel. Jag uppdrog därför
åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Brynolf såsom rättens ombudsman i ovannämnda konkurs.

Sollefteå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 6 mars 1942 följande.

Häradsrätten finner följande vara utrett i målet.

Brynolf har den 7 september 1937 förordnats till rättens ombudsman i
Lundgrens vid häradsrätten anhängiga konkurs, vari Lindh varit förvaltare.
Från denna tidpunkt och till den 21 januari 1939, då Lindh avlidit, har
Brynolf av de i 56 och 58 § § konkurslagen omnämnda handlingarna av Lindh
mottagit allenast en halvårsberättelse av den 18 januari 1938 samt två kassarapporter,
avgivna den 18 januari och den 19 augusti 1938. Efter Lindhs
död har det visat sig, att han icke hållit konkursboets medel avskilda från
egna tillgångar och att Lundgrens konkursbo därigenom åsamkats förlust.
Brynolf har haft kännedom örn att Lindh icke haft konkursboets penningmedel
avskilda och att Lindh icke innehaft medlen.

Häradsrätten finner, att Brynolf, då han icke kunnat förmå Lindh att på
föreskrivet sätt redovisa konkursboets medel, bort anmäla förhållandet till
konkursdomaren på sätt, som omförmäles i 80 § konkurslagen, samt att Brynolfs
underlåtenhet härutinnan är att betrakta som försummelse i hans befattning
som rättens ombudsman i konkursen.

Häradsrätten prövar förty jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med
22 § samma kap., rättvist döma Brynolf att utgiva 25 dagsböter örn 12
kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Misshandel å anhållen person.

I en till mig inkommen klagoskrift anmälde skogsarbetaren Alfred Andreasson
i Vinika under hemmanet Norra Viggen, Nyskoga socken, att t. f. fjärdingsmannen
Johan Hilding Johansson i Bograngen vid ett den 25 augusti
1941 med klaganden hållet polisförhör misshandlat klaganden i avsikt att
pressa fram en bekännelse av brott, för vilket klaganden misstänkts.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag landsfiskalen i Finnskoga
distrikt att efter verkställd utredning inkomma med yttrande.

Vid en av landsfiskalsassistenten Torsten Fälth på grund därav gjord utredning
förekom enligt upprättad polisrapport följande.

Klaganden uppgav: Vid middagstiden den 25 augusti 1941, då klaganden
var sysselsatt med att räfsa hö invid en strax intill hemmet befintlig lada,
hade målaren Johannes Johansson från Norra Viggen och skogsarbetaren
Oskar Henriksson från Vinika kommit fram till klaganden utan föregivande
av något egentligt ärende. Omedelbart därefter hade fjärdingsmannen Johansson
infunnit sig å platsen, och hade denne förklarat klaganden anhållen
för det han den 23 augusti 1941 förövat uppsåtlig misshandel å skogsarbetaren
Gunnar Hilding Olsson i Södra Viggen, vilket brott klaganden jämväl

tillstått för fjärdingsmannen. Sedan fjärdingsmannen därefter belagt klaganden
med handbojor, hade fjärdingsmannen anmodat klaganden att taga fram
den kruka, i vilken han, enligt vad fjärdingsmannen påstått sig veta, skulle
hava tillverkat mäsk. Till en början hade klaganden förnekat, att han
sysslat med mäskberedning, men kort därpå hade han ändrat sig och
medgivit, att så varit fallet. Fjärdingsmannen hade vidare anmodat klaganden
att taga fram den slagring, med vilken han misshandlat Olsson. Klaganden
hade medgivit, att han visserligen innehade en slagring, men förklarat,
att denna ingalunda kommit till användning vid misshandeln. Sedan klaganden
upplyst fjärdingsmannen, att slagringen funnes i en ficka i klagandens
rock, vilken förvarades i ett uthus invid hemmet, där klaganden om
somrarna hade sin sovplats, hade fjärdingsmannen hämtat slagringen. Därefter
hade fjärdingsmannen och klaganden i sällskap med Johannes Johansson
och Henriksson gått till Henrikssons bostad i Vinika för att tillvarataga en
mäskflaska, som klaganden före misshandeln ställt ned hos Henriksson, och
hade de jämväl påträffat denna flaska, vilken fjärdingsmannen därpå omhändertagit.
Efter ett förberedande förhör inne i Henrikssons bostad, varunder
klaganden fortfarande förnekat att han under misshandeln begagnat
sig av slagring, hade fjärdingsmannen ombett klaganden att gå med ut,
vilket klaganden då jämväl gjort. Sedan de kommit ut, hade fjärdingsmannen
ånyo försökt förmå klaganden att erkänna, att han använt slagringen
under misshandeln. Klaganden hade emellertid alltjämt förnekat detta och
uppgivit, att han förövat misshandeln med en sten, som han hållit i ena handen.
Som klaganden därutöver uppgivit, att stenen sannolikt läge kvar på
platsen för misshandeln, hade fjärdingsmannen och klaganden begivit sig dit,
och hade de där också mycket riktigt hittat stenen. Sedan fjärdingsmannen
betraktat stenen och förklarat, att såren i Olssons huvud omöjligen kunde
hava uppkommit av stenen, hade fjärdingsmannen ännu en gång tillsagt klaganden,
att det vore bäst för honom att erkänna, att han använt slagringen.
Då klaganden emellertid fortfarande förnekat, att så varit fallet, hade fjärdingsmannen
blivit arg och utan vidare med sina båda händer tilldelat klaganden
tre eller fyra slag, som träffat klaganden i ansiktet. Slagen hade troligen
utdelats med öppen hand. Ett av slagen hade orsakat ett blödande sår
å klagandens vänstra kindknota. Johannes Johansson och Henriksson, som
kommit efter till platsen, hade säkerligen åsett fjärdingsmannens handlingssätt.
Sedan fjärdingsmannen utdelat slagen, hade klaganden på fjärdingsmannens
anmodan följt med till klagandens bostad. Klaganden hade där förevisat
den kruka, i vilken han tidigare berett mäsk. Därefter hade fjärdingsmannen
och klaganden i sällskap med Henriksson begivit sig till Svenshöjden, där
fjärdingsmannen anhållit en person vid namn Oskarsson. Från Svenshöjden
hade hela sällskapet fortsatt till fjärdingsmannens bil i Norra Viggen. I denna
hade klaganden och Oskarsson medföljt fjärdingsmannen ett stycke norrut.

Under resan hade de emellertid mött landsfiskalen, varför klaganden och
Oskarsson fått flytta över till landsfiskalens bil och i denna medfölja till
arrestlokalen i Likenäs. Det sår, som uppstått av fjärdingsmannens slag, hade
läkts, och några men därav hade icke uppstått. Av blod från såret hade
emellertid klaganden fått sin vid tillfället påhavda skjorta nedblodad. Han
fordrade därför samt för sveda och värk ersättning av fjärdingsmannen med
tillhopa 75 kronor.

Johannes Johansson uppgav, att han under det han varit i fjärdingsmannens
och klagandens sällskap under dagen ifråga ej sett fjärdingsmannen
utdela några slag mot klaganden. Skulle så hava varit fallet, förmenade Johansson,
måste han därunder hava befunnit sig på något avstånd från fjärdingsmannen
och klaganden samt stått vänd med ryggen mot dessa. Tillfrågad,
om han icke sett ett blödande sår å klagandens ena kind samt därutöver blodfläckar
å dennes skjorta, meddelade Johansson, att han visserligen sett, att
klaganden varit något röd å ena kinden samt därutöver ”haft några prickar”
å skjortbröstet. Johansson hade emellertid icke närmare tänkt därpå, varför
han icke bestämt kunde yttra sig om, huruvida det varit blodfläckar å skjortbröstet.

Henriksson berättade: Under förhöret med klaganden hade fjärdingsmannen
påstått, att klaganden förövat misshandeln med den slagring, som fjärdingsmannen
tidigare under dagen tillvaratagit hos klaganden. Klaganden hade
dock bestämt förnekat detta och i stället velat göra gällande, att han misshandlat
Olsson med en sten. Klaganden hade också visat fjärdingsmannen
på en sten, som legat å platsen, och påstått, att det varit med denna sten,
som misshandeln förövats. Fjärdingsmannen hade då blivit arg och med sina
båda flata händer tilldelat klaganden tre eller fyra slag, som träffat klaganden
i dennes ansikte. Slagen, som icke varit kraftiga och troligen utförts så,
att endast fjärdingsmannens fingertoppar kommit i beröring med klagandens
ansikte, hade åstadkommit ett litet blödande sår strax nedanför klagandens
ena öga. Av blod från såret hade klagandens skjorta blivit något solkig. På
särskild fråga uppgav Henriksson, att klaganden icke vare sig före, under
eller efter slagen gått handgripligt tillväga gentemot fjärdingsmannen, varför
det tydligen varit den omständigheten, att klaganden förnekat att han
använt slagringen under misshandeln, som gjort att fjärdingsmannen blivit
uppretad. Under det fjärdingsmannen utdelat slagen mot klaganden hade
denne för övrigt fortfarande varit belagd med handbojor.

Hörd i saken uppgav Johan Hilding Johansson, vilken förordnats att
under tiden den 19 juli—den 31 december 1941 uppehålla fjärdingsmansbefattning
i Södra Finnskoga och Nyskoga socknars polisdistrikt, följande.

Den 25 augusti 1941 hade Henriksson per telefon anmält, att Olsson å
vägen mellan Vinika och Svenshöjden blivit svårt misshandlad av klaganden.
Johansson hade fattat saken som örn misshandeln helt nyligen skulle hava

2 — Justitieombudsvxannens ömhet »berättelse till löfö <ir8 riksdag.

blivit förövad, enär Henriksson ombett honom att omedelbart komma och
verkställa utredning. Sedan det visat sig omöjligt att för tillfället komma i
kontakt med landsfiskalen i distriktet, hade Johansson i sin bil skyndsamt
färdats till Norra Viggen. Där hade han sammanträffat med Henriksson, varefter
de gjort sällskap till Olsson. Under vägen dit hade Henriksson uppgivit,
att misshandeln förövats den 23 augusti. I Södra Viggen hade de sammanträffat
med Olsson, vilken varit ombunden örn huvudet. Vid närmare undersökning
hade det visat sig, att Olsson haft ett flertal sår i huvudet, vilka
skulle hava uppstått av misshandeln, varför Johansson rått Olsson att söka
läkare. Detta hade också Olsson ansett lämpligt och därför i Johanssons bil
medföljt till Norra Viggen, varifrån han sedan beställt särskild bil till läkare.
I Norra Viggen hade Johansson ånyo försökt att per telefon komma i förbindelse
med landsfiskalen, men denne hade då varit ute på tjänsteresa, varför
Johansson i stället fått tala med dåvarande extra landsfiskalen i distriktet
Alce Moberg. Denne hade förklarat, att han för tillfället icke kunde komma
i kontakt med landsfiskalen samt att det vore omöjligt för Moberg själv att
företaga resa till platsen i och för utredning, enär Moberg icke kunde anskaffa
någon bil. Moberg hade därför beordrat Johansson att resa och anhålla
klaganden samt därutöver ytterligare en person, Oskarsson, vilken vistades
i Svenshöjden och misstänktes för att åtminstone hava varit delaktig i
av klaganden idkad mäskberedning. I anledning av denna order hade Johansson
i sällskap med Henriksson begivit sig ned till sjön Viggen, och hade de
tagit sig över denna i en målaren Johannes Johansson tillhörig båt, som rotts
av denne. Sedan de kommit över sjön, hade de gjort sällskap upp till klagandens
hem i Vinika. Som Johan Hilding Johansson under vägen dit av
Henriksson fått veta, att klaganden den 23 augusti skulle hava innehaft mäsk
i en kruka och därutöver skulle hava medfört sådan vara i en vinflaska, då
han samma dag besökt Henrikssons hem, hade Johansson så fort han träffat
klaganden utanför dennes hem i Vinika frågat honom efter mäskkrukan. Klaganden
hade emellertid nekat till att hava haft någon mäskkruka, varför
Johansson anmodat klaganden att medfölja till Henrikssons hem, där enligt
Henrikssons uppgift den vinflaska, i vilken klaganden den 23 augusti medfört
mäsk, skulle vara stående. Enär klaganden icke velat följa med, hade Johansson
belagt honom med handbojor. Därefter hade Johansson och klaganden i
sällskap med Henriksson och målaren Johansson fortsatt till Henrikssons hem
efter att dessförinnan hava avhämtat en slagring i klagandens tillfälliga bostad
i ett uthus invid hans hem. Sedan de kommit till Henrikssons hem, hade klaganden
därstädes tagit fram en vinflaska, rymmande 2/3 liter, vilken innehållit
en mindre mängd mäsk. Samtidigt därmed hade klaganden erkänt, att
han innehaft mäsk i flaskan den 23 augusti samt att han tillverkat mäsken
i en 5-liters kagge i skogen. Klaganden, som jämväl erkänt att han den 23
augusti förövat misshandel å Olsson, hade därefter tagits i förhör av Johan

Hilding Johansson. Efter ett kortare förhör hade Johansson anmodat klaganden
att följa med till platsen för misshandeln, vilket han jämväl gjort.
Å platsen ifråga hade Johansson påträffat en jordtorva, vilken varit ganska
blodig, och hade klaganden erkänt, att det varit blod från Olsson, som färgat
denna torva. Som Johansson fått veta, att klaganden alltid brukade bära slagring
på sig, och Johansson av såren i Olssons huvud att döma tyckt sig kunna
konstatera, att sådant föremål använts vid misshandeln, hade Johansson
frågat klaganden, örn han icke misshandlat Olsson med slagringen. Detta hade
emellertid klaganden bestämt förnekat och i stället gjort gällande, att han
haft en sten i ena handen och misshandlat Olsson därmed. Klaganden hade
jämväl pekat på en sten å platsen och påstått, att det varit denna, som
kommit till användning under misshandeln. Klaganden hade därefter blivit
arg på Johansson för det han beskyllt klaganden för att hava använt slagringen,
och hade klaganden fattat tag i Johanssons vänstra arm. Då klaganden
icke släppte detta sitt tag, hade Johansson med sin högra flata hand
tilldelat klaganden ett slag, som träffat å klagandens vänstra kind. Klaganden
hade då släppt sitt tag, men Johansson hade det oaktat tilldelat honom
ytterligare ett slag med den vänstra flata handen. Jämväl detta slag hade
träffat å klagandens ena kind. Ett av slagen hade gjort, att det gått hål i
skinnet å ena kinden, och hade blod från såret åstadkommit några fläckar å
klagandens skjorta. Något ytterligare handgemäng hade icke förekommit.
Johansson hade därefter medtagit klaganden till Svenshöjden, där Johansson
jämväl anhållit förut omnämnde Oskarsson. Efter framkomsten till Norra
Viggen hade Johansson ringt till landsfiskalskontoret och där fått veta, att
landsfiskalen redan var på väg för att möta Johansson, som då i sin bil reste
landsfiskalen till mötes. Sedan landsfiskalen omhändertagit klaganden och
Oskarsson, hade Johansson fortsatt till sitt hem i Bograngen.

I den skrivelse, varmed polisrapporten i saken till mig översändes, anförde
t. f. landsfiskalen i distriktet Gotthard Green, att Johansson enligt den verkställda
utredningen syntes hava gjort sig förfallen till ansvar. Om det inträffade
hade landsfiskalen emellertid erhållit kännedom först i och med mottagandet
av J. Q:s remiss.

I en till landsfogden i Värmlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I ärendet är utrett, att t. f. fjärdingsmannen Johan Hilding Johansson den
25 augusti 1941 vid förhör med klaganden tilldelat denne åtminstone två
slag, som träffat honom i ansiktet och av vilka slag det ena förorsakat blodvite.
Slagen, vilka torde haft karaktär av örfilar, voro icke påkallade för avvärjande
av något angrepp från klaganden utan synas hava av Johansson
utdelats i uppbrusning över att klaganden icke velat medgiva, att han vid

misshandeln å Olsson såsom tillhygge begagnat en slagring, som enligt Johanssons
förmenande därvid kommit till användning. Att klaganden vid ifrågavarande
tillfälle var belagd med handbojor måste vid bedömande av Johanssons
handlande anses såsom en försvårande omständighet.

Då det sålunda var utrett, att Johansson i utövningen av sin tjänst gjort
sig skyldig till ett allvarligt övergrepp mot klaganden, uppdrog jag åt landsfogden
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Johansson för tjänstefel. Tillfälle borde beredas klaganden att i
målet föra talan.

Älvdals övre tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes samt klaganden
yrkade ersättning för sveda och värk ävensom för rättegångskostnader,
yttrade i utslag den 24 mars 1942 följande.

Enär genom Johan Hilding Johanssons eget erkännande och vad övrigt i
målet förekommit är utrett, att Johansson den 25 augusti 1941 i Vinika
under tjänsteutövning med flata handen tilldelat klaganden, vilken av honom
anhållits för misshandel, ett par lätta slag i ansiktet, därav ringa skada följt,
samt Johansson därigenom jämväl måste anses hava gjort sig skyldig till
tjänstefel, alltså prövar häradsrätten skäligt döma Johansson jämlikt 14 kap.
13 § och 25 kap. 17 § samt 4 kap. 1 § strafflagen att böta 30 dagsböter, vardera
om 2 kronor.

Johansson skall ersätta klaganden med skäliga ansedda 20 kronor för inställelsen
vid häradsrätten den 24 mars 1942, varemot övriga av klaganden
framställda ersättningsanspråk av häradsrätten ogillas.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Felaktigt beslut av länsstyrelse om indrivning av
vissa stämmoböter.

I en hit ingiven klagoskrift anförde Sandareds kooperativa handelsförening
u. p. a. följande.

Jämlikt kungl, förordningen den 21 juni 1940 (nr 562) om tillfällig skatt
å bensin, som finnes i riket den 1 juli 1940, hade föreningen av länsstyrelsen
i Älvsborgs län påförts dylik skatt med 745 kronor 92 öre. Örn skattens belopp
hade föreningen erhållit underrättelse genom utdrag ur den enligt förordningen
upprättade uppbördslängden. Å detta utdrag hade funnits tecknat ett ”meddelande
till den skattskyldige”, som beträffande tid och sätt för skattens
erläggande var av följande lydelse: ”1. Uppbörd äger rum under uppbördstermin
från och med den 14 till och med den 19 oktober 1940. 2. Skattebeloppet
skall under den utsatta uppbördsterminen inbetalas till länsstyrelsen

genom insättning å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens
räkning eller genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto. Inbetalning
må ock kunna fullgöras därmed, att skattskyldig insänder skattebeloppet till
länsstyrelsen medelst postanvisning eller avlämnar eller på eget ansvar på
sådan tid, att beloppet är länsstyrelsen tillhanda före uppbördsterminens utgång,
med posten insänder skattebeloppet i check eller postremissväxel, ställd
till länsstyrelsen att betalas å bankkontor i den ort, där länsstyrelsen har
sitt säte.”

I klagoskriften anförde föreningen vidare: I enlighet med anvisningen hade
föreningen den 19 oktober 1940 och alltså under den utsatta uppbördsterminen
insatt skattebeloppet å länsstyrelsens postgirokonto nr 35185. Länsstyrelsen
hade därefter tillställt föreningen ett kvitto, i vilket uppgåves att beloppet
inlevererats till statsverket den 21 oktober. Enligt det sålunda utfärdade
kvittot hade länsstyrelsen ansett, att föreningen icke inbetalat skatten
inom föreskriven tid och i stadgad ordning. Detta hade fatt till följd, att
föreningen uppförts å restlängd och påförts stämmoböter med 3 procent av
skattebeloppet eller med 22 kronor 38 öre. De påförda stämmoböterna hade
länsstyrelsen sökt indriva genom landsfiskalen i Vedens landsfiskalsdistrikt.
Då föreningen förklarat, att påförandet av stämmoböter icke varit lagligen
grundat, hade landsfiskalen verkställt utmätning för beloppets uttagande. Örn
påförandet av stämmoböter hade föreningen icke erhållit meddelande på annat
sätt än genom landsfiskalens muntligen framställda krav och den därefter
vidtagna skriftligen bekräftade utmätningen. Mot utmätningen i och för sig
ansåge föreningen sig icke kunna rikta någon anmärkning, men föreningen
kunde icke förstå länsstyrelsens tolkning av bestämmelserna angående tid och
sätt för skattens erläggande. Föreningen ansåge, att den genom inbetalningen
den 19 oktober ordentligen fullgjort sin ifrågavarande skattskyldighet. För
att om möjligt vinna rättelse ville föreningen underställa ärendet J. 0:s prövning.

Vid klagoskriften voro fogade dels avskrift av ovanberörda utdrag ur uppbördslängden
med därå tecknade anvisningar av den lydelse föreningen uppgivit
i klagoskriften och dels avskrift av ett å poststationen i Sandared den
19 oktober 1940 utfärdat kvitto, utvisande att ett belopp av 745 kronor
92 öre medelst inbetalningskort inbetalats å postgirokonto nr 35185.

Därjämte var vid klagoskriften i bestyrkt avskrift fogat ett av landsfiskalen
i Vedens distrikt utfärdat bevis, att han den 12 december 1940 hos föreningen
verkställt utmätning för uttagande av stämmoböter i fråga örn tillfällig
bensinskatt, 22 kronor 38 öre.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat länsstyrelsen i Älvsborgs
län att inkomma med yttrande, anförde länsstyrelsen i ett av e. o. länsbokhållarna
Gunnar Hjort och Curt Westhäll undertecknat yttrande följande.

Genom kungl, kungörelsen den 17 december 1937 örn länsstyrelses anlitande
av postgirorörelsen hade förordnats bland annat att, såvida ej annorlunda
stadgats, likvid skulle anses vara gentemot statsverket fullgjord, där likviden
skett medelst inbetalningskort eller postanvisning, den dag kortet eller anvisningen
avlämnats a postanstalt och, där likviden skett medelst girokort eller
utbetalningskort, den dag beloppet avförts från avsändarens postgirokonto.
Sådant särskilt stadgande hade i fråga örn uppbörden av tillfällig skatt å bensin
emellertid givits i 3 § kungl, kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 565) med
vissa bestämmelser örn tillfällig skatt å bensin, enligt vilken paragraf skattebelopp
skulle inbetalas till vederbörande länsstyrelse antingen genom insättning
(under uppbördsterminen den 14—den 19 oktober 1940) å statsverkets
checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning eller å länsstyrelsens postgirokonto
eller därigenom, att skattskyldig insände skattebeloppet till länsstyrelsen
medelst postanvisning eller avlämnade eller på eget ansvar på sådan
tid, att beloppet vore länsstyrelsen tillhanda före uppbördsterminens utgång,
med posten insände skattebeloppet i check eller postremissväxel, ställd till
länsstyrelsen att betalas å bankkontor i den ort, där länsstyrelsen hade sitt
säte. I förevarande fall hade skattebeloppet insatts å länsstyrelsens postgirokonto
medelst inbetalningskort, som avlämnats till postbefordran å postanstalten
i Sandared den 19 oktober 1940. Beloppet hade tillgodoförts länsstyrelsens
postgirokonto nr 35185 den 21 i samma månad. Fråga vore nu, när beloppet
skulle anses vara insatt å postgirokontot. Föreningen ville i sådant hänseende
hävda, att inlämningsdagen skulle anses vara insättningsdag. Länsstyrelsen
hade emellertid städse följt den principen, att skattebeloppet skulle anses vara
inbetalat först den dag, då länsstyrelsen kunnat disponera över detsamma,
eller med andra ord den dag, då beloppet hos länsstyrelsen bokfördes såsom
inkommet. Enligt för länsstyrelsen gällande bokföringsföreskrifter skulle nämligen
såsom inkomstdag gälla den dag, då inbetalat belopp av riksbanken gottgjorts
statsverkets checkräkning för länsstyrelsens räkning eller av postgirokontoret
tillgodoförts länsstyrelsens postgirokonto. I enlighet med den av länsstyrelsen
sålunda följda principen hade bensinskattelikvid genom postanvisning
eller utbetalningskort ansetts fullgjord först den dag, då anvisningen eller kortet
kommit länsstyrelsen tillhanda. I fråga om likvid medelst postanvisning
eller utbetalningskort syntes författningens (och uppbördslängdsutdragets) formulering
giva anledning till viss tvekan, medan länsstyrelsen däremot ansåge
bestämmelserna i fråga om likvid medelst inbetalnings- eller girokort, d. v. s.
insättning å postgirokonto, vara tydliga. Under hand hade emellertid Kooperativa
förbundets ombudsmannaexpedition tillråtts att, för erhållande av prejudikat
i frågan, låta överklaga länsstyrelsens beslut att i förevarande fall
påföra stämmoböter. Så syntes emellertid icke hava skett.

Med anledning av den i länsstyrelsens yttrande uttalade uppfattningen, att
skattebelopp skulle anses vara inbetalt först den dag, då beloppet hos länsstyrelsen
bokfördes såsom inkommet, anmodade jag landskamreraren i länet att inkomma
med upplysningar dels huruvida i andra fall än det förevarande skattskyldiga,
vilka genom postanvisning eller inbetalningskort, som avlämnats å
postanstalt under uppbördstermin, erlagt dem påförda skatter, blivit uppförda
å restlängd, och dels vilka befattningshavare vid länsstyrelsen som voro ansvariga
för länsstyrelsens beslut om föreningens och eventuellt andra skattskyldigas
i samma läge uppförande å sådan längd i och för uttagande av stämmoböter.

Till svar härå meddelade landskamreraren Carl Malm följande: Enligt för
länsstyrelsen gällande arbetsordning alage det länsassessorn a landskontoret
att såsom föredragande handlägga ärenden, som anginge ”debiterings-, uppbörds-,
indrivnings- och redovisningsväsendet med avseende å utskylder och
avgifter till kronan, automobilskatt och registreringsavgifter inräknat, samt
sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän författning eller med tillämpning
av särskilda av Kungl. Majit meddelade stadganden uppbäras och redovisas
i sammanhang med kronouppbörden”. Den restlängd å ogulden tillfällig
skatt å bensin, varom i förevarande ärende vore fråga, hade med indrivningsorder
expedierats den 18 november 1940 med t. f. länsassessorn Artur Hansson
såsom föredragande. Jämlikt föreskrift i 36 § 2 mom. landshövdinginstruktionen
hade Malm, i landshövdingens frånvaro, i egenskap av avdelningschef
jämte Hansson underskrivit expeditionen. I övrigt ville Malm hänvisa till
innehållet i ett av ordinarie föredraganden, länsassessorn Uno Hentz, avgivet
yttrande, i vilket närmare redogjordes för förfaringssättet i fråga örn utskylders
upptagande i restlängd m. m.

Det av Hentz avgivna yttrandet innehöll, bland annat, följande.

Länsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande, som expedierats under Hentz’
tjänstledighet på grund av sjukdom och den tillförordnade föredragandens
bortovaro på grund av tjänsteresor, återgåve icke fullt tydligt länsstyrelsens
uppfattning. Meningen hade i huvudsak varit att klarlägga, att bensinskattelikvider
såväl som skattelikvider i allmänhet ansetts fullgjorda vid betalning
medelst inbetalningskort och girokort den dag, då beloppen gottskrivits länsstyrelsens
postgirokonto, och vid betalning medelst postanvisning och utbetalningskort
den dag, då anvisningen respektive kortet ankommit till länsstyrelsen.
I fråga örn sistnämnda två betalningssätt bleve omförmälda ankomstdag
i regel dagen före det beloppen enligt vad i yttrandet vidare omnämndes
överfördes till länsstyrelsens postgirokonto. Den av föreningen under
J. 0:s prövning ställda frågan tillhörde en rad spörsmål av mera komplicerad
natur än vad en ytlig betraktelse syntes giva vid handen. Författningsbestämmelserna
i ämnet vore nödtorftiga.

Efter att hava redogjort för gällande föreskrifter rörande den allmänna
kronouppbörden och uppbörden av krigskonjunkturskatt och vissa andra sirat -

ter anförde Hentz vidare: Bestämmelserna i kungörelsen den 17 december
1937 om länsstyrelses anlitande av postgirorörelsen, att likvid skulle anses
gentemot statsverket fullgjord den dag inbetalningskort eller postanvisning
avlämnats å postanstalt, verkade egendomliga mot bakgrunden av att dylika
försändelser uppgåves kunna enligt postala bestämmelser återkallas intill dess
medlen blivit utbetalta till mottagaren. Huru därmed än förhölle sig framstode
det såsom tydligt och självklart, att beträffande den allmänna kronouppbörden
på landet, uppbörden av automobilskatt samt krigskonjunkturskatt
och för övrigt samtliga förut omnämnda uppbörder meddelade betalningsbestämmelser
innefattade sådana stadganden, som enligt postgirokungörelsen
helt uteslöte tillämpning av däri meddelade bestämmelser. Enligt kungörelsen
den 21 juni 1940 (nr 565) med vissa bestämmelser om tillfällig skatt å
bensin kunde skattebelopp inbetalas till vederbörande länsstyrelse bland annat
genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto. I 4 § av samma kungörelse
föreskreves, att i fråga om upprättande av restlängd samt indrivning av skatt,
vilken icke behörigen erlagts, skulle med vissa undantag de i gällande författningar
angående uppbörd av kronoutskylder i sådant avseende meddelade
bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Vid första påseendet
■\dlle
tidigt tillämpas. Anledningen därtill skulle då vara den, att insättning å postgiro
nu angivits som laga betalningssätt — inbetalning medelst utbetalningskort
omnämndes emellertid icke — samt att bestämmelserna så redigerats, att
villkoret att belopp skulle vara länsstyrelse tillhanda före uppbördsterminens
utgång formellt anknutits till betalning medelst insänd check och postremissväxel.
Vid närmare eftertanke forskade man emellertid förgäves efter någon
grund för ett annat och mera släpphänt betraktelsesätt i fråga om tillfällig
skatt å bensin än det system av ordning och reda, som konsekvent tillämpats
i fråga örn alla andra skatter. Därtill komme nu vidare, att en samtidig tilllämpning
av postgirokungörelsen, såvitt avsåge inbetalningar medelst postanvisningar
och inbetalningskort, svårligen i praktiken läte sig göra av den
anledningen, att av de postanvisningar respektive talonger till inbetalningskort,
som anlände till länsstyrelsen, icke franninge, när de avlämnats å postanstalt.
På grund av vad sålunda anförts och då det icke syntes kunna rimligen
ifrågasättas, att länsstyrelsen skulle före utfärdande av restlängd låta
verkställa tidsödande utredningar för fastslående av dagen för avlämnandet
å postanstalt av inkomna postanvisningar och inbetalningskort — man tänke
sig en större uppbörd och det osäkerhetsmoment för bokföringen, som skulle
uppstå — ansåge Hentz icke oberättigat antaga, att de i bensinskattekungörelsen
intagna betalningsstadgandena vore sådana, som enligt postgirokungörelsen
uteslöte tillämpningen av den sistnämnda, och att jämväl i fråga
om bensinskatteuppbörden skulle därutinnan gälla vad eljest vore vedertaget.
Detta vore i varje fall en bestämd och konsekvent ståndpunkt och bättre

än en sådan, på något håll ifrågasatt, lösning av problemet som att, med
bortseende från statsverkets intresse, låta själva uppbördstiden vara svävande
och uppskjuta utfärdandet av restlängd på måfå, intill dess det kunde antagas,
att samtliga postanvisningar och inbetalningskort, som avlämnats å postanstalt
under uppbördsterminen, ankommit till länsstyrelsen. Genom kungl,
kungörelsen den 17 december 1937 (nr 935) örn ändring i vissa delar av
kungörelsen den 13 november 1931 med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen hade stadgats bland annat, att insättning a länsstyrelses
postgirokonto skulle, såvitt möjligt, i länsstyrelsens inkomst journal antecknas
för den dag, under vilken medlen bokförts hos postgirokontoret. Själva bokföringstransaktionen
verkställdes i regel en dag senare. För belysande av spörsmålet
hade från riksräkenskapsverket rekvirerats det band, vari ifrågakomma
verifikationer förvarades. Utöver det av föreningen påtalade fallet hade i sju
andra liknande fall bensinskattelikvider uppförts å restlängd. Å kupongerna
till dessa hade i tre fall anteckning örn inbetalningsdag icke verkställts av
avsändaren. I ett fall hade såsom inbetalningsdag angivits den 17 oktober
och i övriga fall den 19 oktober. Oavsett avsändarens anteckningar därutinnan
gällde beträffande samtliga, eftersom likviderna icke bokförts hos postgirokontoret
förrän den 21 oktober, att de kunde hava verkställts a postanstalt
söndagen den 20 oktober och alltså jämväl enligt ifrågasatt tolkning
för sent. Samtliga för den 22 oktober bokförda sådana inbetalningar hade
uppgivits verkställda före uppbördsterminens utgång utom en, i fråga om vilken
inbetalningsdag ej angivits. Likvider med angiven inbetalningsdag före
uppbördsterminens utgång hade inkommit den 23, den 25 och ännu så sent
som den 29 oktober.

I egenskap av föredragande i ärendet angående påförande av ifrågavarande
stämmoböter förklarade sig Hansson vilja såsom yttrande över föreningens
klagomål åberopa vad Hentz anfört i saken.

Sedan jag därefter anhållit örn generalpoststyrelsens utlåtande i ärendet,
anförde styrelsen följande.

De grundläggande bestämmelserna angående länsstyrelsernas anlitande av
postgirorörelsen vore intagna i kungörelsen den 17 december 1937. För inbetalning
till länsstyrelse av kronoskatt och viss automobilskatt gällde särskilda
bestämmelser, i det att skattskyldigs betalning av kronoskatt normalt skulle
ske med användande av vid skattsedeln fogad skattepostanvisning och redovisas
på sätt i uppbördsreglementet stadgades samt erläggandet av ifrågavarande
automobilskatt skulle verkställas genom inlösen av postförskott. I
det fall, varom klagomålen rörde sig, kunde skattebeloppet jämlikt kungörelsen
den 21 juni 1940 inbetalas till vederbörande länsstyrelse bland annat
genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto eller genom beloppets insän -

dande medelst postanvisning. Några bestämmelser rörande den tid, inom
vilken insättning å länsstyrelsens postgirokonto eller avlämnandet av postanvisning
skulle hava skett för att inbetalningen skulle anses vara verkställd
i laga tid, funnes icke i kungörelsen. På grund därav kunde generalpoststyrelsen
icke finna annat än att stadgandena i kungörelsen den 17 december
1937 därvidlag borde vara tillämpliga. Postgirokontoret hade verkställt undersökning
rörande inbetalningsdag för de inbetalningskort avseende bensinskatt,
vilkas belopp den 21, den 22 och den 23 oktober 1940 bokförts såsom tillgodoförda
länsstyrelsens i Älvsborgs län postgirokonto nr 35185. Därav hade
framgått, att beträffande sju av de åtta inbetalningskort, vilkas belopp bokförts
såsom insatta å förenämnda postgirokonto den 21 oktober, inbetalningen
skett å respektive postanstalter den 19 oktober, att det åttonde inbetalningskortet,
vars avsändare vore Adolf Florén, inlämnats å poststationen i Trädet
den 17 oktober men att, då annat postgirokontonummer varit angivet å
inbetalningskortet än adressatens, länsstyrelsen i Älvsborgs län, förenämnda
konto, postgirokontoret den 18 oktober tillskrivit Florén med begäran örn
besked, vem beloppet skulle tillkomma, och erhållit detta besked i sådan tid,
att beloppet kunnat tillgodoföras konto nr 35185 först den 21 oktober, att
de två inbetalningskort, vilkas belopp insatts å förenämnda konto den 22
oktober, inlämnats å vederbörande postanstalter den 21 oktober samt att det
inbetalningskort, vars belopp tillgodoförts postgirokonto nr 35185 den 23
oktober, inbetalats den 22 oktober. Av de bensinskattelikvider med — å
vederbörande kuponger — angivna inbetalningsdagar före uppbördsterminens
utgång, vilka bokförts såsom tillgodoförda postgirokonto nr 35185 den 25
och den 29 oktober, hade endast en fullgjorts med användande av inbetalningskort
och denna inbetalning vore verkställd å postkontoret i Herrljunga
den 24 oktober.

I utlåtandet förklarade sig generalpoststyrelsen slutligen vilja framhålla,
att från innehavare av postgirokonton så gott som dagligen inkomme förfrågningar
rörande inbetalningsdag för till dem adresserade inbetalningskort. Dylika
förfrågningar plägade postgirokontoret i allmänhet kunna besvara omgående,
såvida de vore gjorda relativt kort tid efter det korten tillgodoförts
vederbörande postgirokonto. Läge inbetalningen längre tillbaka i tiden, droge
helt naturligt också efterforskningen längre tid.

Som landskamreraren Malm jämte Hansson undertecknat den skrivelse av
den 18 november 1940, varigenom ifrågavarande restlängd expedierats till
vederbörande landsfiskal för verkställighet, avgav Malm därefter på anmodan
av mig yttrande över klagomålen. Malm anförde bland annat: Vid tillfället
ifråga hade till underskrift förelegat 29 dylika expeditioner till landsfiskalerna
och magistraterna i länet. Utöver undertecknandet av dessa expeditioner hade
Malm icke tagit någon befattning med ifrågavarande ärenden, icke heller

deltagit i någon överläggning i samband med desamma. Vid nämnda tidpunkt
var Malm strängt upptagen med utarbetandet av det förslag till krigskonjunkturbeskattning
i länet, som skulle föreläggas prövningsnämnden vid dess
sammanträde den 22 november. Redan vid en ordinär arbetsbelastning vore
det svårt för landskamreraren att medhinna mer än en ytlig granskning av
de ärenden, som ankomme på andra föredragande inom ämbetsverket men
i vilka landskamreraren såsom avdelningschef jämväl hade att vid landshövdingens
frånvaro underteckna expeditioner. Den allmänna arbetsökningen a
landskontoret sedan början av år 1940 och en samtidig brist på arbetskrafter
för de mera krävande nytillkomna uppgifterna hade gjort, att eljest vanlig
anordning med partiell ledighet för Malm icke kunde komma till stånd under
tiden för förarbetena till 1940 års prövningsnämnd. Då dessa förarbeten varit
särskilt påfrestande under tiden den 10 november — den 10 december samt
tagit hela Malms arbetsdag i anspråk, hade Malms sysslande med övriga
ärenden under denna tid måst inskränkas till löpande sådana av särskilt
brådskande natur, tillhörande hans egen föredragning. Det hade sålunda varit
uteslutet, att Malm kunnat medhinna exempelvis att ägna uppmärksamhet
åt de restlängden som under nämnda tid expedierats från landskontoret på
annan tjänstemans föredragning. Dessa omständigheter hade orsakat, att
Malm icke kommit att taga ställning till det i föreningens klagoskrift avhandlade
spörsmålet.

På anmodan inkom Hansson med utdrag av de restlängder å tillfällig skatt
å bensin, vilka med skrivelser den 18 november 1940 av länsstyrelsen översänts
till vederbörande landsfiskaler för indrivning. Dessa utdrag avsågo de i
generalpoststyrelsens utlåtande omförmälda sju skattebetalarna, vilka liksom
föreningen under uppbördsterminen å länsstyrelsens postgirokonto inbetalat
dem påförda skattebelopp men på grund av den först senare verkställda bokföringen
uppförts å restlängd. Enligt utdragen ifråga hade stämmoböter påförts
handlanden Eric Johansson i Romsås med 7 kronor 84 öre, handlanden
Paul Håkansson i Rångedala med 1 krona 76 öre, målarmästaren Pontus
Brodin i Rävlanda med 1 krona 79 öre, handlanden Bertil Garnolf i Nydal
med 2 kronor 29 öre, handlanden Adolf Florén i Solberga med 2 kronor 55
öre, firman Bröderna Fremling i Ånimskog med 2 kronor samt handlanden
Witalis Larsson i Lilla Edet med 1 krona 93 öre.

Därjämte överlämnade Hansson avskrift av landskontorets koncept till
ovanberörda skrivelser den 18 november 1940, med vilka restlängderna expedierats
till landsfiskalerna för verkställighet.

I särskild skrivelse meddelade Hansson, att ovannämnda sju i restlängdsutdragen
upptagna skattskyldiga erlagt de dem påförda stämmoböterna samt
att han även beträffande påförandet av dessa böter såsom förklaring åberopade
vad Hentz anfört i yttrandet över föreningens anmälan.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

II § kungl, kungörelsen den 17 december 1937 (nr 974) om länsstyrelses anlitande
av postgirorörelsen stadgas, att länsstyrelse skall hava postgirokonto
för inbetalning till länsstyrelsen av andra medel än kronoutskylder och sådan
automobilskatt, som erlägges jämlikt 2 § kungörelsen den 12 december 1924
angående uppbörd av automobilskatt m. m.

I 3 § kungörelsen den 17 december 1937 heter det, att såvida ej annorlunda
stadgats, skall likvid anses vara gentemot statsverket fullgjord, där likviden
skett medelst inbetalningskort eller postanvisning, den dag kortet eller an■visningen
avlämnats å postanstalt och, där likviden skett medelst girokort eller
utbetalningskort, den dag beloppet avförts från avsändarens postgirokonto.

I 1 § kungl, kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 565) med vissa bestämmelser
om tillfällig skatt å bensin stadgas, att sådan skatt skall erläggas under uppbördstermin
från och med den 14 till och med den 19 oktober 1940.

Örn sättet för skattens erläggande äro närmare bestämmelser meddelade i
3 §, vilken har följande lydelse:

”Skattebelopp skall inbetalas till vederbörande länsstyrelse genom insättning
å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning eller
genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto. Inbetalning må ock kunna
fullgöras därmed, att skattskyldig insänder skattebeloppet till länsstyrelsen
medelst postanvisning eller avlämnar eller på eget ansvar på sådan tid, att beloppet
är länsstyrelsen till handa före uppbördsterminens utgång, med posten
insänder skattebeloppet i check eller postremissväxel, ställd till länsstyrelsen
att betalas å bankkontor i den ort, där länsstyrelsen har sitt säte.

Å inbetalt skattebelopp skall kvitto tillställas den skattskyldige. Blanketter
till sådana kvitton tillhandahållas av statskontoret. Anteckning om fullgjord
betalningsskyldighet skall ske i uppbördslängden.”

I 4 § samma kungörelse stadgas, bland annat, att i fråga om upprättande av
restlängd samt indrivning av skatt, vilken icke behörigen erlagts, skola, med
de undantag som framgå av 5 §, de i gällande författningar angående uppbörd
av kronoutskylder i sådant avseende meddelade bestämmelser i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Enligt 5 § skall skattskyldig, vilken underlåter att inom föreskriven tid och
i stadgad ordning inbetala honom påförd skatt, i stället för den indrivningsavgift,
varom i uppbördsförfattningarna stadgas, erlägga stämmoböter med 3
procent av det oguldna skattebeloppet att fördelas på i paragrafen närmare
angivet sätt.

Vid upprättande av restlängd skall iakttagas, att i längden jämväl skall för
varje skattskyldig upptagas de stämmoböter, som skola av honom erläggas.

Sådan tillfällig skatt å bensin, som avsågs i kungörelsen den 21 juni 1940,
kunde, såsom framgår av ovan återgivna stadganden i 3 § av kungörelsen, er -

läggas genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto. I kungörelsen hava icke
meddelats några särskilda bestämmelser rörande frågan, när en genom sådan
insättning verkställd skattebetalning skall anses vara gentemot statsverket fullgjord.
Uppenbart är alltså, att de i 3 § kungörelsen den 17 december 1937
givna bestämmelserna äro att tillämpa för avgörande av denna fråga. Härav
följer, att betalning av nämnda skatt genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto
medelst inbetalningskort, varom här närmast är fråga, skall anses
gentemot statsverket fullgjord den dag kortet avlämnats å postanstalt. Någon
tvekan härom synes mig icke kunna råda.

Vad olika befattningshavare vid länsstyrelsen i Älvsborgs län anfört till stöd
för en annan tolkning av ifrågavarande föreskrifter synes mig icke förtjäna
avseende. Med anledning av vad Hentz yttrat rörande svårigheten att erhålla
visshet om när inbetalningskort avlämnats å postanstalt må erinras örn möjligheten
att därom efter förfrågan erhålla upplysning hos postgirokontoret. Enligt
vad generalpoststyrelsen uppgivit inkomma så gott som dagligen till postgirokontoret
dylika förfrågningar. Svar plägar lämnas omgående, därest förfrågan
göres relativt kort tid efter det betalningen tillgodoförts vederbörande
postgirokonto.

I förevarande ärende är upplyst, att Sandareds kooperativa handelsförening
u. p. a., som enligt erhållet utdrag av uppbördslängd haft att till länsstyrelsen
erlägga tillfällig skatt å bensin med 745 kronor 92 öre, lördagen den 19 oktober
1940 å poststationen i Sandared medelst inbetalningskort insatt detta belopp
å länsstyrelsens postgirokonto nr 35185.1 enlighet med vad jag ovan anfört
skall följaktligen denna betalning anses gentemot statsverket fullgjord den
19 oktober, då kortet avlämnats, och alltså under den fastställda uppbördsterminen.
Med hänsyn till mellankommande söndag har beloppet å postgirokontoret
tillgodoförts länsstyrelsens konto först två dagar senare eller måndagen
den 21 oktober, varefter länsstyrelsen påföljande dag erhållit meddelande
om insättningen. Enligt den av Hentz hävdade men enligt min mening uppenbart
felaktiga tolkningen av ifrågavarande bestämmelser har länsstyrelsen ansett
betalningen fullgjord den 21 oktober och har därför ej någon undersökning
verkställts rörande dagen för inbetalningskortets avlämnande. Föreningen har
därefter av länsstyrelsen upptagits å restlängd och påförts stämmoböter med
22 kronor 38 öre. Genom skrivelse den 18 november 1940 har länsstyrelsen
anmodat vederbörande landsfiskal att av föreningen uttaga dessa böter och
har därefter landsfiskalen, då bötesbeloppet icke frivilligt erlagts, förrättat utmätning
hos föreningen för böternas indrivning.

Av utredningen i ärendet framgår vidare, att länsstyrelsen i ytterligare sju
fall, då skattskyldig insatt honom enligt förordningen örn tillfällig skatt å bensin
påfört skattebelopp å länsstyrelsens postgirokonto inom den stadgade uppbördsterminen
men beloppet bokförts a kontot först efter uppbördsterminens
utgång, felaktigt uppfört den skattskyldige å restlängd och påfört honom

stämmoböter med 3 procent av skattebeloppet samt den 18 november 1940
beordrat indrivning av dessa böter, vilken indrivning därefter också ägt rum.

Länsstyrelsens förfarande att i nu angivna åtta fall låta indriva stämmoböter
synes mig innefatta tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran.

För länsstyrelsens ifrågakomna förfarande är i första hand föredraganden,
t. f. länsassessorn Hansson, ansvarig. Enligt gällande bestämmelser i landshövdinginstruktionen
har landskamrer aren Malm jämte Hansson underskrivit
länsstyrelsens ovanberörda skrivelser den 18 november 1940, och är därför
jämväl Malm formellt ansvarig för indrivningsordern ifråga. Med hänsyn till
vad Malm anfört i sitt yttrande synes dock ansvar i förevarande fall icke skäligen
böra av honom utkrävas.

På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt advokatfiskal att ställa
Hansson under åtal inför hovrätten för tjänstefel i anmärkta hänseende. Tillfälle
borde beredas föreningen att i målet föra talan.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 13 april 19^2 följande.

Enär länsstyrelsen förfarit felaktigt i det av J. O. anmärkta hänseendet, samt
Hansson, vilken i sin egenskap av föredragande är för det felaktiga förfarandet
medansvarig, genom detsamma gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, prövar
hovrätten lagligt döma Hansson jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för
vad han sålunda låtit komma sig till last böta 5 dagsböter å 12 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Felaktigt förfarande vid exekutiv auktion å fast egendom.

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre hemmansägaren Per
Kristoferson i Lajksjöberg härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 6 november 1935 beviljades av inskrivningsdomaren i Västerbottens
västra domsaga under § 628 inteckning i 3/64 mantal Lajksjö l41 i Dorotea
socken, klaganden till säkerhet för födorådsförmåner enligt en så lydande
handling:

”Födorådskontrakt.

Till hemmansägaren Per Theodor Kristoferson i Lajksjö, Dorotea socken,
förbinder jag mig att under hans återstående livstid utgiva följande födorådsförmåner,
nämligen:

Två och en halv (2,5) liter oskummad mjölk dagligen, hemburen till hans
nuvarande bostad i Lajksjö samt årligen

100 kilogram kornmjöl

100 » rågmjöl och

50 » vetemjöl, allt av prima beskaffenhet *

5 hektoliter potatis, hemforslad till hans ovannämnda bostad. Kristoferson
äger dessutom rätt att från skog tillhörande 3/64 mantal Lajksjö 1“
av avfall från avverkningar och till försäljning oduglig torrskog — efter anvisning
av hemmanets ägare — samt av lövskog efter vederbörande skogsvårdsstyrelses
anvisning avhämta nödigt bränsle för årliga behovet till sin
nuvarande fastighet å hemmanet 19/4608 mantal Lajksjö nr 1.

Till säkerhet för förestående födorådsförmåner medgiver jag härmed rätt
till inteckning uti mig tillhöriga 3/64 mantal Lajksjö l41 i Dorotea socken;
skolande denna födorådsinteckning till förmånsrätten gälla före följande i
hemmanet fastställda penninginteckningar, nämligen: 1933 den 15 februari,
§ 60, å sjutusen (7,000) kronor; 1933 den 12 juli, § 212, å elvatusenåttahundrasextio
(11,860) kronor; samt 1933 den 16 augusti, § 230, å ettusentrehundra
(1,300) kronor. Undrom den 1 oktober 1935.

Manne Hedqvist.

Till förestående inteckningsmedgivande lämnar jag härmed mitt bifall. Undrom
som ovan.

Hulda Hedqvist.

Bevittnas: J. A. Cellander. E. A. Hallin.”

Genom köpekontrakt den 6 april 1936 försålde sedermera Manne Hedqvist
och hans hustru till banvakten Johan Leonard Rydlund för 6,000
kronor ett från ovannämnda Lajksjö l41 avstyckat område örn 66,1140 hektar,
som vid fastställelse den 18 december 1937 av avstyckningen erhöll registerbeteckningen
Lajksjö 18G. Köpekontraktet innehöll bland annat följande bestämmelse:
”Köparen övertager och ansvarar för utgående födoråd till Per
Kristoferson, Lajksjö, från och med den 1 maj 1936.”

Den 26 januari 1938 erhöll Rydlund på grund av nämnda köpekontrakt
lagfart å fastigheten Lajksjö 18G.

Genom utslag den 13 februari 1940 fastställde lagsökningsdomaren i Västerbottens
västra domsaga på ansökan av verkmästaren C. H. Genborg och
hemmansägaren L. W. Eliasson till betalning ur Lajksjö l80 ett belopp av
2,500 kronor jämte ränta enligt ett i fastigheten den 20 september 1939,
§ 1503, intecknat skuldebrev.

På ansökan av åkaren Ingemar Näsström och hemmansägaren John Nilsson
fastställde lagsökningsdomaren genom utslag samma den 13 februari till
betalning ur Lajksjö l80 ytterligare 4,000 kronor jämte ränta enligt ett den
20 september 1939, § 1504, intecknat skuldebrev.

Sedan nämnda utslag vunnit laga kraft, anhöllo sökandena den 29 mars
1940 hos länsstyrelsen i Västerbottens län om fastighetens försäljning.

På grund härav utsattes auktion å fastigheten att äga rum å landskansliet
i Umeå den 16 juli 1940, varom kungörelse utfärdades samt vederbörande
inteckningshavare och övriga rättsägare underrättades genom kallelsebrev. I

dessa brev lämnades jämväl uppgift om de fordringar, för vilkas gäldande
försäljningen skulle äga rum.

Den 16 juli företogs auktionsförrättningen på länsstyrelsens vägnar av
länsassessorn Bertil Julin.

Enligt auktionsprotokollet upplästes därvid i 106 § utsökningslagen omförmälda,
till ärendet hörande handlingar, därav inhämtades, bland annat, att
fastigheten Lajksjö 18G vore taxerad till 5,400 kronor samt saluvärderad till
samma belopp.

Bland nyssnämnda vid auktionen tillgängliga handlingar var jämväl, i original,
ovanberörda köpekontrakt den 6 april 1936 rörande fastighetens försäljning
till Rydlund.

Det vid auktionen tillgängliga gravationsbeviset å Lajksjö l80 innehöll, att
fastigheten icke besvärades av andra inteckningar än dem, ”sorn beviljats

A) i Lajksjö l41

l:o) den 6 november 1935, § 628, Per Theodor Kristoferson till säkerhet
för födorådsförmåner enligt utfästelse i avhandling den 1 oktober 1935 av
Manne Hedqvist;

B) i den med beviset avsedda fastigheten

2:o) den 20 september 1939, § 1503, till säkerhet för tvåtusenfemhundra
(2,500) kronor---

3:o) den 20 september 1939, § 1504, till säkerhet för fyratusen (4,000)
kronor---.”

Sedan tillstädesvarande rättsägare anmodats att anmäla sina anspråk, bevakade
innehavarna av de under momenten 2 och 3 omförmälda inteckningarna
de genom lagsökningsdomarens utslag till betalning fastställda kapitalbeloppen
jämte ränta och lagsökningskostnader.

Det antecknades, att utmätningsmannen i Dorotea distrikt skriftligen bevakat
vissa fastigheten påförda utskylder med 5 kronor 23 öre.

Vidare antecknades, enligt auktionsprotokollet, att den 1 juli 1940 inkommit
en så lydande skrift:

”Till Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Vid exekutiv auktion den 16 nästkommande juli å fastigheten Lajksjö l80
i Dorotea socken får jag vördsamt anmäla och bevaka min fordran enligt i avskrift
bilagda födorådskontrakt sålunda:

2,5 liter mjölk dagligen under tiden 1/7 1939—30/9 1939 = 230 liter

ä 20 öre pr. liter ........................................ 46: —

2,5 liter mjölk dagligen under tiden 1/10 1939—16/9 1940 = 880 liter
ä 25 öre pr. liter ........................................ 220: —

Lajksjö, Lajksjöberg, den 29 juni 1940.

Per Theodor Kristoferson.”

Summa kronor 266: —

Vid skriften fanns i bestyrkt avskrift fogad ovanintagna avhandling örn
födorådsförmåner, på grund av vilken inteckningen under moment 1 i gravationsbeviset
beviljats.

I anledning av den av klaganden sålunda gjorda bevakningen tillkännagav
auktionsförrättaren att, då Lajksjö l86 endast subsidiärt svarade för ifrågavarande
i Lajksjö l41 meddelade inteckning, klagandens bevakning icke kunde

föranleda till någon länsstyrelsens åtgärd.

Därefter uppgjordes följande

”Borgenärsförteckning.

[Ordn. nr. Borgenärs eller annan rättsägares namn; fordringens Belopp, som skall

eller rättighetens beskaffenhet. betalas kontant.

1. Kronoutskylder för år 1939 .............. 5:23

2. Kostnaderna för förfarandet:

Kung. i Post- och Inrikes Tidningar........ 69:45

» »Västerbottens-Kuriren ............ 39:95

» »Länstrycket ..................... 10:75

Gravationsbevis ......................... 2: 80

Postporton ............................ 6: —

Kostnad för beskrivning och värdering...... 11: —

Stämpelkostnader ....................... 26: —

Auktionsprovision ....................... 61:50 227:45

232:68

3. C. H. Genborgs och L. W. Eliassons fordran å inteckning
den 20 september 1939, § 1503,

a) ränta ...................................... 97:91

b) kapital ..................................... 2,500: —

c) lagsökningskostnad .......................... 35: —

4. Ingemar Näsströms och John Nilssons fordran å inteck ning

den 20 september 1939, § 1504,

a) ränta ...................................... 156: 67

b) kapital ..................................... 4,000: —

c) lagsökningskostnad.......................... 35: —

Summa kronor 7,057:26

De under nr 3 och 4 upptagna beloppen äga lika rätt i förhållande till beloppens
storlek.”

Efter antecknande härav bestämdes lägsta budet i enlighet med 113 §
utsökningslagen genom sammanräkning av de fordringsbelopp, som i förestående
förteckning upptagits före posten nr 3 i förteckningen, och kostnaderna
för förfarandet eller alltså posterna nr 1 och 2, tillhopa utgörande 232
kronor 68 öre.

3 — Justitieombud8viannena ämbctsbcrättelse till 191,3 års riksdag.

Det tillkännagavs,

att det lägsta bud, som, där ej förening mellan vederbörande rättsägare
bleve träffad enligt 126 § 2 stycket utsökningslagen, kunde varda vid auktionen
antaget, måste överstiga sistnämnda summa,

samt att köpeskillingen skulle helt gäldas i reda penningar, såvitt ej 131 §
utsökningslagen till annat föranledde.

Vidare lämnades redogörelse för de i 124, 125, 130, 131, 133 och 134 §§
utsökningslagen omförmälda ytterligare villkor för försäljningen, varjämte erinrades,
att blivande köpare hade att ansvara för sådana av egendomen utgående
utskylder, som ej före den 16 juli 1940 till betalning förfallit, och ensam
för gäldandet av lagfartskostnaden.

Härefter försåldes Lajksjö l86 för högst bjudna 7,060 kronor till hemmansägaren
Artur Näsström den yngre.

Slutligen utsattes sammanträde för köpeskillingens fördelning att hållas den
10 september 1940.

Auktionen vann laga kraft och fördelningssammanträde hölls därefter å
utsatt dag.

I en den 18 mars 1941 hit inkommen skrift anförde klaganden sedermera
klagomål däröver att, ehuru han till säkerhet för ovannämnda undantagsförmåner
haft första inteckning i Lajksjö l86 och han vid auktionen den 16 juli
1940 bevakat såväl inteckningshandlingen som det oguldna födorådet, klagandens
bevakning lämnats utan avseende. Enligt vad som framginge av ett
för klaganden företett gravationsbevis å Lajksjö l86 syntes genom den exekutiva
auktionen nämnda fastighet hava helt befriats från ansvaret för klagandens
inteckning. Stamfastigheten Lajksjö l41 vore taxerad till 1,100 kronor,
medan däremot avstyckningen Lajksjö l86 hade ett taxeringsvärde av 5,500
kronor. I fråga örn den framtida säkerheten för undantagsförmånernas utbekommande
syntes klaganden alltså stå rättslös. Klaganden anhölle därför,
att J. O. efter verkställd utredning ville vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kunde föranleda.

I infordrat yttrande över klagomålen anförde Julin följande.

Ifrågavarande exekutiva auktion hade förrättats av honom i egenskap av
Iänsassessor jämlikt 22 § 3 och 4 styckena landshövdinginstruktionen och
1 § arbetsordningen för länsstyrelsen i Västerbottens län. Beträffande vad
som vid auktionen förekommit ville Julin hänvisa till protokollet över förrättningen.
Såsom därav framginge hade klagandens den 6 november 1935
intecknade rättighet icke upptagits i borgenärsförteckningen, och förbehåll örn
beståndet av rättigheten hade ej gjorts vid försäljningen. Enligt det i auktionsprotokollet
intagna gravationsbeviset hade ifrågavarande inteckning meddelats
i Lajksjö l41, från vilken fastighet Lajksjö 18G avstyckats. Jämlikt 54 §

3 stycket inteckningsförordningen skulle beträffande inteckning meddelad för
rätt till avkomst eller annan förmån vad i 32—37 §§ samma förordning vore
stadgat angående inteckning för fordran äga motsvarande tillämpning, alltså
bestämmelserna örn s. k. gemensamma inteckningar. Med hänsyn till att den
inteckning, varom nu vore fråga, blivit en gemensam inteckning på grund av
delning av Lajksjö l41 genom avstyckning hade jämlikt 37 § 5 mom. inteckningsförordningen
skolat beträffande inteckningen tillämpas vad i 3 mom.
samma paragraf stadgas, d. v. s. Lajksjö 1° hade svarat för inteckningen i
förhållande till Lajksjö l41 endast subsidiärt. För att göra någon rätt gällande
på grund av inteckningen vid försäljningen av Lajksjö l80 hade det alltså
ålegat klaganden att i den ordning 35 § inteckningsförordningen stadgade
äska försäljning jämväl av Lajksjö l41. Då något sådant yrkande icke framställts,
kunde Julin ej finna annat än att det vid auktionen meddelade beslutet
i fråga om inteckningen vore lagligen grundat. Även om en annan
tolkning än den av Julin förfäktade skulle med framgång kunna göras gällande,
bestrede Julin dock, att det av honom tillämpade förfarandet kunde
betraktas såsom ett fel, som kunde medföra ansvar, ekonomiskt eller annat.
Då klaganden syntes anse det vid auktionen meddelade beslutet beträffande
ifrågavarande inteckning kränka hans rätt, hade han bort i enlighet med
lämnad besvärshänvisning överklaga förrättningen och därigenom få saken
prövad i högre instans. Klagandens tal om att han tycktes stå rättslös förefölle
minst sagt överdrivet. För inteckningen svarade ju fortfarande stamfastigheten,
Lajksjö l41, och enligt ett lagsökningsdomarens i Västerbottens västra
domsaga utslag den 20 januari 1941 hade på ansökan av klaganden inteckningen
fastställts till betalning ur denna fastighet. För intecknade födorådslcontraktet
svarade vidare ägaren till Lajksjö l41, Manne Hedqvist, personligen.
Hedqvist torde vara solvent. Vidare hade Rydlund enligt köpekontraktet
den 6 april 1936 iklätt sig personlig ansvarighet för födorådet, vilken
ansvarighet givetvis kvarstode oberoende av att inteckningen icke längre vore
gällande i Lajksjö l80. På grund av vad han sålunda anfört hemställde Julin,
att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Vid yttrandet var i bestyrkt avskrift fogat lagsökningsdomarens av Julin
åberopade utslag den 20 januari 1941, utvisande att till betalning ur Lajksjö
l41 på grund av ovanberörda födorådskontrakt fastställts ett belopp av
461 kronor 75 öre.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att med hänsyn till bestämmelsen
i köpekontraktet den 6 april 1936 Lajksjö l80 i första hand bort svara
för undantagsförmånerna. I avtalet med Hedqvist hade ju köparen av avstyckningen
förbundit sig att erliigga hela födorådet. Detta hade också pa sått
och vis utgjort en del av den köpeskilling, som klaganden i egenskap av ägare
till stamfastigheten haft att uppbära vid försäljning av denna till Hedqvist.

Klaganden hade hela tiden haft stort besvär med att utfå sitt födoråd. För
detta hade dock funnits någorlunda betryggande säkerhet, nämligen första
inteckning i fastigheter, taxerade till ett belopp av 6,500 kronor. Sedan inteckningens
värde sjunkit till 1,100 kronor (taxeringsvärdet å l41) syntes möjligheten
att utbekomma födorådet vara ungefär lika mycket svårare, som den
bakomvarande säkerheten eller inteckningsvärdet sjunkit. Vad Hedqvists personliga
ansvar för födorådets erläggande anginge, ville klaganden påpeka, att
örn Hedqvist nu vore solvent, ingen garanti funnes, att han om en månad eller
något år fortfarande vore det. Klagandens ombud i saken hade i ett brev till
klaganden yttrat, att han vid telefonsamtal med Hedqvist fått det intrycket
att pengarna nog sutte rätt långt inne. Om Hedqvist skulle avlida, skulle även
då hans personliga ansvar för födorådets erläggande kvarstå? Beträffande
Rydlunds möjligheter att erlägga någon del av födorådet syntes dessa nog få
lämnas helt åt sidan. Vad klaganden anfört syntes vara skäl för klagandens
påstående, att han blivit rättslöst behandlad. Om det av klaganden påtalade
förfarandet vore riktigt, kunde ju från den ursprungliga stamfastigheten ske avstyckningar
tills endast de värdelösa mantalssiffrorna vore kvar såsom säkerhet
för klagandens födoråd. Klaganden ansåge, att den tjänsteman, som förrättat
den exekutiva auktionen, handlat felaktigt.

Sedan landsfiskalen i Dorotea distrikt anmodats att verkställa utredning,
huruvida klaganden kunde väntas komma att lida skada därigenom att födorådsförmånerna
icke blivit vid ifrågavarande auktion honom förbehållna, anförde
landsfiskalen H. Ritzén i ett den 6 september 1941 avgivet yttrande följande.

Enligt nu gällande ortspriser vore födorådsförmånerna värda:

100 kg. kornmjöl....................................... kr. 48: —

100 » rågmjöl ........................................ » 39: —

50 » vetemjöl ....................................... » 23: —

5 hl. potatis ......................................... » 55: —

25 m3 ved (rotvärde) .................................. » 56:25

912 1. hemburen mjölk................................... » 723:60

eller tillhopa kr. 494: 85.

Födorådsförmånerna hade efter lagsökning guldits för tiden till den 1 januari
1941, varför nu födorådsförmåner för år 1941 utestode oguldna. Fastigheten
Lajksjö l41 bestode av ett skifte om 34,72 hektar avrösningsjord. Å fastigheten
hade med undantag av ett område om cirka 5 hektar avverkats all mogen
skog, varför tillstånd till ytterligare avverkning ej kunde erhållas förrän efter
den 1 januari 1944. Då kunde omkring 150 m3 skog med ett rotvärde av
cirka 500 kronor avverkas. Sedan denna avverkning skett, komme fastigheten
sannolikt under en lång följd av år att lämna ringa avkastning. Fastigheten,
som vore åsatt ett taxeringsvärde av 1,100 kronor, kunde saluvärderas
till 1,500 kronor. Hedqvist ägde, enligt landsfiskalens i Boteå distrikt upp -

gift, ett flertal fastigheter och ansåges i hemorten vara förmögen. Rydlund
hade inga nämnvärda tillgångar utöver den pension han åtnjöte från Statens
järnvägar. Artur Näsström den yngre hade vid förfrågan förklarat, att han
ej vore villig utgiva ifrågavarande födorådsförmåner, helt eller delvis, eftersom
han vid den exekutiva auktionen avgivit ett högt anbud just med hänsyn
till att fastigheten såldes gravationsfri. Klaganden hade uppgivit, att
Hedqvist genom Sjöbergs advokatbyrå i Östersund föreslagit, att han med
ett engångsbelopp finge gälda födorådsförmånerna. Klaganden hade med hänsyn
till den allmänna prisstegringen och därmed följande ovisshet om vad
förmånerna kunde anses vara värda icke ansett sig kunna träffa en sadan
uppgörelse utan såge helst, att han finge naturaförmånerna kontraktsenligt.

I en till advokatfiskalen vid hovrätten för Övre Norrland avlåten skrivelse
anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall därefter följande.

I 77 a § utsökningslagen stadgas att, om lagsökningsdomare fastställt intecknad
fordran till betalning ur fast egendom, skall så anses som hade egendomen
blivit utmätt. Försäljning av egendomen sker dock icke förrän särskild
ansökan därom gjorts hos överexekutor, som har att förrätta auktion å densamma.

I fråga om sådan egendom gäller enligt 79 § utsökningslagen, att densamma
— sedan begäran om försäljning skett — skall efter överexekutors
förordnande av utmätningsmannen beskrivas och värderas, varjämte utmätningsmannen
skall avfordra gäldenären de handlingar, vilka visa hans äganderätt
eller tjäna till upplysning om, bland annat, rätt till avkomst eller annan
förmån, som skall av egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava
fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas.

Sedan nyssnämnda handlingar inkommit till överexekutor, alitsa å landet
länsstyrelsen, åligger det, enligt 100 § utsökningslagen, den, som har att förrätta
auktionen, att anskaffa gravationsbevis rörande egendomen ävensom de
för bestyrkande av gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning
om intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan mottagna
handlingar, vilka kunna hos inskrivningsdomaren erhållas.

I fråga om själva auktionsförfarandet må här erinras örn följande därutinnan
gällande bestämmelser.

I 107 § stadgas att, sedan förhandling om rättsägares anspråk och villkoren
för försäijningen avslutats, skall auktionsförrättaren uppgöra borgenärsförteckning,
vari skola, ordnade efter det företräde dem emellan lag stadgar,
upptagas, förutom fordran, varför utmätning skett:

1: o) fordran, varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap.
2 § jordabalken häftar, där fordringen finnes upptagen bland annat i de i 79

och 100 §§ omförmälda handlingar eller blivit hos auktionsförrättaren anmäld; 2:o)

fordran, varför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger rinn
eller som eljest skall ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad
fordran, såvida yrkande örn betalning för fordringen blivit hos auktionsförrättaren
framställt; och

3: o) nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst
eller annan förmån samt rätt till servitut, som icke är av beskaffenhet att
skola oansett egendomens försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu
sagts, är intecknad eller grundar sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren
till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.

I borgenärsförteckningen skola kostnaderna för förfarandet upptagas näst
före den fordran, varför utmätning skett.

Nyttjanderätt och rätt till avkomst eller annan förmån av egendomen
skola, enligt lil §, upptagas i borgenärsförteckningen utan att något värde
för dem utsättes.

I 113 § förordnas att, sedan auktionsförrättaren antecknat de fordringar och
rättigheter, vilka böra vid auktionen iakttagas, skola de fordringsbelopp, som
hava bättre rätt än den fordran, för vars gäldande försäljningen äger rum,
samt kostnaderna för förfarandet sammanräknas; och skall i borgenärsförteckningen
angivas, ej mindre att det lägsta bud, som må vid auktionen antagas,
skall överstiga den sålunda erhållna summan, än även att försäljningen
sker under förbehåll örn beståndet av rättighet, som enligt förteckningen faller
inom lägsta budet.

I 123 § heter det att, om i borgenärsförteckningen finnes upptagen rättighet,
som i 107 § sägs, då skall, där icke rättigheten enligt förteckningen faller
inom lägsta budet, vid egendomens försäljning iakttagas, att egendomen
först utropas med förbehåll om rättighetens bestånd, men om ur den då bjudna
köpeskillingen borgenär, som äger bättre rätt, ej kan erhålla full gottgörelse
och ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förbliva, eller vad för
honom ur köpeskillingen brister genast av rättighetens innehavare till auktionsförrättaren
erlägges, egendomen ånyo utropas utan förbehåll om rättighetens
bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, gälle sista utropet; i annat
fall stånde fast vid det första.

I 45 § kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom stadgas att, örn egendom blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll
om däri intecknad nyttjanderätts bestånd, skall, sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, inteckningen vara utan verkan.

I 51 § förordnas att, om i samma egendom finnes inteckning för fordran
och för nyttjanderätt, äge den rätt företräde, varför inteckning först söktes.

Enligt 54 § skall vad i inteckningsförordningen är stadgat angående nytt -

janderätt gälla även i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån, som åt
någon upplåtes att utgå av fast egendom.

Är inteckning meddelad för sådan rätt, heter det vidare i samma paragraf,
äge rättighetens innehavare att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur
egendomen utbekomma förmån i penningar eller varor, som är upplupen och
innestår ogulden, samt, där egendomen säljes utan förbehåll örn rättighetens
bestånd, ur köpeskillingen njuta ersättning motsvarande uppskattade värdet
av de förmåner i penningar eller varor, som tillkomma honom. Ej må dock
ur egendomen uttagas förmån för längre tid före den dag utmätning sker eller
konkurs börjas än två år.

I fråga örn inteckning, som nu sagts, skall vad i 32—37 §§ är stadgat
angående inteckning för fordran äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i nyssnämnda 32—37 §§ inteckningsförordningen avse
ansvarigheten för fordringsinteckningar, då flera egendomar eller delar därav
äro gemensamt intecknade. Huvudregeln är här, enligt 32 §, att ansvarigheten
vilar å var av egendomarna till så stort belopp, som å den faller efter
förhållandet av denna egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet av
alla egendomarna. Kan den, som har gemensam inteckning i flera egendomar,
ur köpeskillingen för någon av dem ej utfå det belopp, varför den egendomen
sålunda skall ansvara, skall bristen falla de övriga egendomarna till
last och dem emellan fördelas enligt nyssnämnda grunder. I 35 § meddelas
bestämmelser om rätt för innehavare av gemensam inteckning att, då någondera
av egendomarna skall på begäran av annan än inteckningshavaren särskilt
säljas i den ordning utsökningslagen stadgar, för utrönande av huruvida
sådan brist, som ovan nämnts, kan uppstå äska försäljning jämväl av de
övriga egendomarna utan hinder därav att intecknade beloppet ej är förfallet
till betalning. I 37 § äro bestämmelser givna om ansvarigheten i det fall att
en egendom blivit delad, sedan inteckning däri beviljats. I 3 mom. nämnda
paragraf heter det, att skedde delningen genom jordavsöndring, svare stamfastigheten
för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för vad därav
icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshavaren
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Vad
sålunda gäller om avsöndrad lägenhet skall ock, enligt 5 morn., gälla örn område,
som avstyckats enligt 19 kap. lagen örn delning av jord å landet, dock
icke där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i samma
ägares hand.

Såsom av de anförda bestämmelserna framgår skall vid uppgörande av
borgenärsförteckning för exekutiv försäljning av fast egendom alltid upptagas
sådan avkomsträtt, för vilken inteckning beviljats i egendomen, och
under vissa förutsättningar jämväl annan avkomsträtt. Företrädet i förhållande
till andra inteckningar bestämmes av tiden för inteckningsansökan. Fal -

ler avkomsträtten inom lägsta budet, skall beståndet av densamma enligt
uttryckligt stadgande ovillkorligen förbehållas vid försäljningen.

I fråga om rättsverkan av inteckning för avkomsträtt vill jag hänvisa till
Intecknmgsförordningen, Föreläsningar av professorn Karl Olivecrona, II uppl.,
tr. 1940. Olivecrona anför här å sid. 90 o. f., bland annat, följande.

Reglerna örn inteckning för avkomsträtt vöre enligt 54 § inteckningsförordningen
desamma som reglerna om inteckning för nyttjanderätt utom i fråga
om inteckningens rättsverkan. Inteckningen för avkomsträtt hade visserligen
först och främst samma verkan som nyttjanderättsinteckning, men dessutom ’
hade den vissa rättsverkningar som vore likartade med fordringsinteckningens.

En antecknad avkomsträtt skulle liksom en nyttjanderätt om möjligt förbehållas
vid exekutiv försäljning. Örn fastigheten mäste säljas utan förbehåll
om avkomsträttens bestånd, hade rättighetens innehavare lika litet som nyttjanderättshavaren
någon rätt till utdelning ur köpeskillingen. Ej heller funnes
någon rätt till utdelning för värdet av förfallna förmåner, som utestode
cguldna. Bleve avkomsträtten intecknad, förändrades situationen. Då finge
enligt 54 § inteckningsförordningen innehavaren utdelning både för värdet
av förfallna förmåner och, därest avkomsträtten uppoffrades, för rättighetens
kapitaliserade värde. Utdelning finge dock endast åtnjutas för sådana förmåner,
som utginge i ''penningar eller varor, således icke för rätt till bostad
eller arbetsprestationer. — Avkomsträtten hade vid exekutiv auktion samma
prioritets ställning som en nyttjanderätt, såvitt det vore fråga om att förbehålla
rättigheten vid försäljningen. Men i avseende på rätten till utdelning ur
köpeskillingen hade avkomsträtten enligt 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbaden
samma prioritetsställning som fordringsinteckning. Avkomsträtten kunde alltså
förbehållas på bekostnad av en samma dag sökt fordringsinteckning. Men
uppoffrades avkomsträtten, finge den konkurrera med fordringsinteckningen
om utdelningen. Reglerna om gemensamma inteckningar vore tillämpliga å
avkomstinteckningar (54 § 3 stycket inteckningsförordningen). Detta kunde
dock endast gälla i fråga örn rätten till utdelning ur köpeskillingen. Reglerna
ifråga vore oanvändbara i fråga om nyttjanderätt och rätt till arbetsprestationer,
som inginge i en avkomsträtt.

I förevarande fall är utrett, att Julin, då han den 16 juli 1940 på länsstyrelsens
vägnar hade att förrätta exekutiv auktion å den från hemmanet Lajksjö
l41 avstyckade fastigheten Lajksjö l80, såväl genom det för auktionen
anskaffade gravationsbeviset som genom en från klaganden till länsstyrelsen
inkommen bevakningsskrift med därvid fogad avskrift av födorådskontrakt
varit underkunnig om den avkomsträtt, för vilken klaganden den 6 november
1935 beviljats inteckning i stamfastigheten. Såsom av gravationsbeviset framgick
besvärade denna inteckning även Lajksjö l80, och som den första i fastigheten
ägde den bättre förmånsrätt än de fordringsinteckningar, på grund
av vilka fastighetens försäljning skulle ske. Vid upprättandet av den borge -

närsförteckning, som skulle ligga till grund för auktionen, hade alltså klagandens
avkomsträtt bort upptagas i förteckningen och i enlighet med stadgandet
i 113 § utsökningslagen inom lägsta budet. Med hänsyn härtill hade,
enligt samma lagrum, försäljningen av Lajksjö l80 bort ske allenast under
jörbehåll om beståndet av den klaganden tillförsäkrade avkomsträtt en.

I stället för att behandla saken på detta sätt har Julin underlåtit att upptaga
klagandens avkomsträtt i borgenärsförteckningen. I överensstämmelse
därmed har också Lajksjö l80 å auktionen försålts utan att förbehåll gjorts
om beståndet av ifrågavarande rättighet. Såsom en följd därav har slutligen
den Lajksjö l86 åvilande ansvarigheten för inteckningen den 6 november
1935 upphört och klaganden gått förlustig sin rätt att för utfående av sina
födorådsförmåner hålla sig till ägaren av denna fastighet.

Till försvar för sin underlåtenhet att vid auktionen taga vederbörlig hänsyn
till klagandens avkomsträtt har Julin andragit att, då den därför meddelade
inteckningen borde behandlas såsom fordringsinteckning, för vilken Lajksjö l41
och l88 svarade gemensamt men Lajksjö l88 dock endast subsidiärt, densamma
bort upptagas i borgenärsförteckningen endast under förutsättning
att klaganden i vederbörlig ordning yrkat försäljning jämväl av Lajksjö l41.
Såsom av de ovan anförda bestämmelserna i ämnet framgår är Julins uppfattning
i denna del felaktig. Reglerna örn gemensamma inteckningar skola
väl tillämpas å avkomstinteckningar. Men detta kan, såsom ovan framhållits,
allenast gälla i fråga om rätten till utdelning ur köpeskillingen, alltså i fråga
om ersättning för uteblivna undantagsförmåner eller förlorad avkomsträtt. Jag
hänvisar härutinnan jämväl till Olivecrona: Förfarandet vid exekutiv försäljning
av fast egendom, II uppl., tr. 1941, sid. 71. I överensstämmelse härmed
kan någon anmärkning ej heller riktas mot Julins beslut i anledning av klagandens
bevakning av förfallna födorådsförmåner. Såvitt det är fråga om att
förbehålla rätten till framtida prestationer däremot, gälla de vanliga reglerna,
d. v. s. desamma som för intecknad nyttjanderätt. Faller avkomsträtten inom
lägsta budet, skall rättigheten ovillkorligen förbehållas, och någon indragning
av gemensamt ansvariga egendomar behöver icke ske.

Jag kan sålunda icke godtaga vad Julin anfört till försvar för sitt handlande
i förevarande sak och finner Julins förfarande vara att betrakta såsom
tjänstefel.

Jag vill emellertid härutinnan ytterligare framhålla, att även ett annat
förhållande än förhandenvaron av inteckningen den 6 november 1935 bort
föranleda upptagandet av klagandens avkomsträtt i borgenärsförteckningen
vid ifrågavarande auktion. Bland de handlingar, som Julin hade tillgängliga i
auktionsärendet, var nämligen även det köpekontrakt i original, varigenom
Hedqvist försålt Lajksjö l88 till Rydlund. Enligt detta kontrakt hade köparen
av Lajksjö l80 åtagit sig att från och med den 1 maj 1936 övertaga och
ansvara för utgående födoråd till klaganden. Då denna handling sålunda var

tillgänglig och avskrift av födorådskontraktet likaså, hade Julin bort utan
yrkande upptaga avkomsträtten i borgenärsförteckningen och, örn den fallit
utom lägsta budet, utbjuda fastigheten med och utan förbehåll om rättighetens
bestånd. Även med sin uppfattning rörande inteckningen den 6 november
1935 har Julin därför förfarit felaktigt genom att icke taga tillbörlig
hänsyn till innehållet i köpekontraktet den 6 april 1936.

Genom den handläggning Julin ägnat ifrågavarande exekutionsärende kan
skada hava tillskyndats klaganden. Realsäkerheten för utbekommandet av
klagandens födorådsförmåner har nämligen i hög grad försämrats. Att Hedqvist
är personligen ansvarig för födorådskontraktets fullgörande kan, även
örn Hedqvist nu må vara solvent, icke utgöra fullgod garanti för att klaganden
framdeles utfår sina förmåner enligt avtalet. Beträffande Hedqvist är det
emellertid uppenbart, att denne lidit skada genom utgången av auktionen.
Genom ovanberörda köpekontrakt hade han tillförbundit ägaren av Lajksjö
l86 att ensam ansvara för hela det födoråd, som Hedqvist i egenskap av
ägare till Lajksjö l41 hade att utgiva till klaganden. Genom att Lajksjö l88
nu befriats från allt ansvar för klagandens avkomsträtt, måste utgivandet av
födorådet till klaganden ånyo åvila Hedqvist.

Då skada sålunda uppkommit genom Julins felaktiga förfarande, fann J. O.
detsamma icke kunna undgå beivran. J. O. uppdrog därför åt advokatfiskalen
att ställa Julin under åtal inför hovrätten för tjänstefel i anmärkta hänseende.
Tillfälle borde beredas klaganden och Hedqvist att i målet föra talan.

I hovrätten för Övre Norrland yrkade klaganden, att Julin måtte förpliktas
att dels återställa inteckningen i Lajksjö l86 till samma värde som den hade
före auktionen eller ock för framtida fullgörande av födorådet och de eventuella
kostnader, som kunde uppstå för födorådets uttagande — i den män
detta icke kunde utvinnas ur Lajksjö l41 — ställa annan likvärdig säkerhet,
exempelvis i form av penningar eller av klaganden godkänd borgen, motsvarande
försäljningsvärdet av Lajksjö 18G vid auktionen, dels ock ersätta klaganden
kostnader och besvär, som åsamkats klaganden genom auktionen,
med 200 kronor.

Hedqvist yrkade i hovrätten, att — enär han betalat klaganden denne tillkommande
förmåner i mjölk för tiden den 1 juli 1939—den 30 november
1940 och i mjöl och potatis för 1940 med tillhopa 461 kronor 75 öre, sedan
beloppet genom lagsökningsutslag den 20 januari 1941 fastställts till betalning
ur fastigheten Lajksjö l41, samt klaganden tillkommande mjölk för återstoden
av 1940 med 19 kronor 38 öre ävensom 35 kronor i lagsökningskostnader
— Julin måtte åläggas ersätta Hedqvist nämnda belopp om tillhopa
516 kronor 13 öre jämte fem procent ränta därå från den 1 januari 1941 tills
betalning skedde. Hedqvist yrkade vidare, att Julin måtte förpliktas att till

Hedqvist utgiva födorådets kapitaliserade värde enligt i lag stadgad grund
efter ett årligt värde å födorådet av 494 kronor 85 öre, varjämte Hedqvist
förbehöll sig rätt att mot Julin framdeles föra särskild talan örn ersättning
för ökning av födorådets kapitalvärde i den mån födorådets årliga värde
kunde komma att genom prisstegring höjas.

Handlingarna i målet delgåvos Julin den 10 november 1941.

I utslag den 16 april 1942 yttrade hovrätten följande.

Jämlikt 107 och 113 §§ utsökningslagen har det ålegat Julin att vid auktionen
i borgenärsförteckningen upptaga den avkomsträtt, som tillförsäkrats
klaganden enligt avhandlingen den 1 oktober 1935 och varför inteckning
beviljats den 6 november samma år, samt att, eftersom avkomsträtten skolat
falla inom lägsta budet, i borgenärsförteckningen angiva, att försäljningen
skedde under förbehåll om beståndet av avkomsträtten. Julins underlåtenhet
att iakttaga vad sålunda ålegat honom har haft till följd, att fastigheten
Lajksjö l86 sålts utan förbehåll örn beståndet av avkomsträtten och att,
sedan auktionen vunnit laga kraft, inteckningen blivit utan verkan i samma
fastighet. Hovrätten prövar förty rättvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
döma Julin att för oförstånd i ämbetet utgiva 5 dagsböter, varje bot 15 kronor.

Genom Julins ämbetsfel har klaganden åsamkats skada i den mån han till
följd av att inteckningen upphört att gälla i Lajksjö l88 icke kan till fullo
utbekomma födorådet. Intill målets anhängiggörande har klaganden icke lidit
någon sådan förlust. Hedqvist har icke, såvitt visats, genom Julins ifrågavarande
ämbetsfel lidit någon skada av beskaffenhet att kunna medföra ersättningsplikt
för Julin. På grund av det sålunda anförda prövar hovrätten rättvist
dels på det sätt bifalla klagandens skadeståndstalan, att Julin förklaras
pliktig att gottgöra klaganden vad denne efter den 10 november 1941 till
följd av att inteckningen den 6 november 1935 upphört att gälla i Lajksjö l38
icke kan utbekomma i födoråd enligt avhandlingen den 1 oktober 1935, dels
ock ogilla Hedqvists i målet förda talan.

Det åligger Julin att ersätta klaganden dennes kostnader å saken med 100
kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Länsarkitekt har utom tjänsten mot ersättning tillhandagått
enskild part i ett stadsplaneärende.

I en hit ingiven klagoskrift framhöll borgmästaren i Ulricehamn greve
Carl Vilh. Spens det enligt hans mening egenartade förhållandet, att länsarkitekt
hade till uppgift såväl att vara sakkunnig rådgivare åt länsstyrelsen
i ärenden rörande byggnads- och stadsplaneväsendet, i vilken egenskap han

ägde stort inflytande på utgången av dessa ärenden, som ock att mot betalning
tillhandagå enskilda med råd och upplysningar. En fråga om stadsplaneändring
eller tomtindelning, anförde Spens, inneslöte i sig ofta en utpräglad
tvist mellan skilda ekonomiska intressen. Den stora allmänheten
visste ej, att den ersättning, som länsarkitekten vid rådgivning betingade
sig, skulle av honom redovisas till statsverket. Man trodde tvärtom allmänt,
att han ägde behålla vad han kvitterade. Därför hördes understundom den
meningen ganska öppet uttalas, att man kunde påverka utgången av ett
ärende genom att i god tid, innan motparten hunne fram, konsultera länsarkitekten.

Såsom ett exempel på de olägenheter, som kunde föranledas av ovan
nämnda förhållande, lämnade Spens därefter en redogörelse för vad som
förekommit i ett av länsarkitekten i Älvsborgs län behandlat stadsplaneärende.
Han anförde därutinnan: På uppdrag av byggnadsnämnden i Ulricehamn
hade stadsarkitekten Edward Stenlås i maj 1940 upprättat ett förslag
till ändring i stadsplanen för staden beträffande kvarteren Europa,
Asien och Indien. Medan ärendet var utställt för markägarnas hörande hade
Aktiebolaget Vänersborgsbanken såsom markägare i kvarteret Indien konsulterat
länsarkitekten, vilket resulterat i en av banken den 5 december
1940 till byggnadsnämnden ingiven skrift med erinringar mot förslaget, i
vad det avsåg sistnämnda kvarter. Efter det stadsfullmäktige den 17 december
1940 på hemställan av byggnadsnämnden antagit förslaget, hade detsamma
av magistraten överlämnats till länsstyrelsen för fastställelse samt av
länsstyrelsen den 3 januari 1941 remitterats till länsarkitekten för yttrande.
Banken hade då ånyo konsulterat länsarkitekten, som biträtt banken med en
ny skrift i ärendet, ingiven till länsstyrelsen den 17 januari 1941. Den 20 januari
1941 hade länsarkitekten återställt handlingarna till länsstyrelsen med
eget yttrande, däri han föreslagit, att länsstyrelsen ville ”ansluta sig till
bankens yrkande” örn avslag å förslaget, i vad detta avsåg kvarteret Indien.
För konsultationerna hade banken erlagt arvoden den 13 december 1940
med 40 kronor och den 23 januari 1941 med 30 kronor. Då konsultation icke
vore förbunden med omfattande eller krävande arbete, skulle arvodet författningsenligt
utgå med 5 kronor för varje halvtimme. Det vore alltså
uppenbart, att konsultationerna i detta fall varit ganska grundliga. Det
framginge nog också tydligt av de ifrågavarande skrifternas avfattning, att
även örn annan person, möjligen bankens ombudsman, formellt uppsatt skrifterna,
han därvid haft verksam hjälp av en beträffande byggnadsväsendet
sakkunnig person. Länsarkitekten hade sålunda utan tvivel givit motiv för
och formulerat det yrkande, som han senare såsom länsstyrelsens sakkunnige
rekommenderat åt länsstyrelsen att ”ansluta sig till”. Spens bortsåge
i denna sak helt från frågan om vilkendera lösningen av stadsplanefrågan
som var den bättre, antingen den, som omfattats av banken och länsarki -

tekten, eller den, som omfattats av stadsarkitekten, byggnadsnämnden och
staden. I det avseendet hade saken icke någon större betydelse, men Spens
holle före, att länsarkitektens förfarande vore principiellt oriktigt och ägnat
att nedsätta förtroendet för de administrativa myndigheterna i allmänhet.

— Ett förhållande, som Spens ävenledes funne sig böra vidröra, vore att,
enligt vad han inhämtat, de båda ifrågavarande konsultationsarvodena ännu
icke (juni 1941) blivit till statsverket redovisade. Då man erinrade sig de
korta fatalietider, som i allmänhet gällde i fråga örn ämbetsmäns redovisning
av för statens räkning uppburna medel, måste man finna omförmälda
dröjsmål med redovisning anmärkningsvärt. I allt fall kunde med fog påstås,
att det icke vore med god ordning förenligt.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat länsstyrelsen
i Älvsborgs län att efter hörande av länsarkitekten i länet avgiva yttrande,
inkom länsstyrelsen med förklaring från länsarkitekten Allan Berglund ävensom
med eget utlåtande.

I den avgivna förklaringen anförde Berglund i nu förevarande del följande.

Vad först beträffade länsarkitekts inflytande på stadsplaneärenden vore
detta ringa, då dessa ärenden avgjordes av Kungl. Majit efter sakkunnig
granskning hos byggnadsstyrelsen. Berglund bortsåge här från de få och
förhållandevis oviktiga mindre ändringar, som stadsplanelagen i § 3 överläte
åt länsstyrelsen att avgöra och varom det i förevarande exempel ej torde
vara fråga. Det skulle villigt erkännas, att länsarkitektsinstitutionen vore
egendomligt anordnad. Att vara produktivt verksam och samtidigt vara
administrativ myndighets rådgivare och dessutom allmänhetens rådgivare

— mot betalning i vissa och utan sådan i andra fall — vore onekligen en
ovanlig anordning. Rådgivningen åt allmänheten hade emellertid särskilt
varit av stor betydelse och allmänheten torde hava kommit till insikt om,
att den hos länsarkitekten kunde få opartiska råd och hjälp mot starka med
teknisk och juridisk hjälp utrustade kommunala organ, vilka ej sällan genom
byggnadsnämnderna funne vägar att tillgodose respektive kommuners ekonomiska
och kommunalpolitiska intressen. Spens’ uppgift, att allmänheten
ej skulle veta av att avgiften för konsultation skulle gå till statsverket, vore
felaktig. Regelmässigt hade förhållandet noggrant inpräntats hos de besökande.
— I det av Spens valda exemplet hade Berglund i tjänsten konsulterats
av båda parterna och funnit anledning att för dem deklarera sin
mening om det mer eller mindre berättigade i deras respektive uppfattningar.
Vid besök av stadsarkitekten Stenlåås hade Berglund förklarat sig
godtaga en av Stenlåås framförd mening, som Berglund tidigare ej delat men
som Stenlåås givit skäl för. För dessa parternas konsultationer hade intet
arvode uttagits. Någon gång under hösten 1940 hade Berglund av chefen
för Vänersborgsbanken per telefon tillfrågats, örn han ville hjälpa banken

med en utredning om bankens lokalbehov i Ulricehamn i anledning av en
ifrågasatt försäljning av en del av bankens tomt. Då denna fråga uppenbarligen
ej kunde komma i konflikt med Berglunds tjänst, hade Berglund
antagit erbjudandet. Vid besök i banken i ärendet hade Berglund erfarit,
att den ifrågasatta försäljningen skulle ske till Ulricehamns stad, för vilken
Spens sedan visade sig vara representant. Uppdraget, vilket tagit några få
timmar, hade tyvärr visat sig vara ganska obetydligt — en del skiss- och
räknearbete hade betingat ett arvode av 40 kronor. Som en följd av sina
iakttagelser hade Berglund kunnat säga sin uppdragsgivare, att banken vid
en framtida stadsplanering och tomtindelning borde hava sin uppmärksamhet
riktad på nödvändigheten av att byggnadens djup från Storgatan bleve tillräckligt
för bankens behov, att gårdsöverbyggnad i en våning numera vore
vanlig och att sådan borde av banken utverkas till en av Berglund då som
behövlig angiven minimihöjd samt att den starka lutningen på torget beredde
tekniska svårigheter för ett tillgodogörande av den nedersta våningen m. m.
Vid ett senare tillfälle hade, med hänsyn till önskvärdheten av att sammanjämka
de olika intressena, en revidering av Berglunds tidigare arbete visat
sig önskvärd. I princip hade det varit fråga örn samma arbete, men det hade
nu varit lättare och betingat ett arvode av 30 kronor. Det vore osanning,
att Berglund skulle hava lämnat någon skrift, som kunnat ingivas till länsstyrelsen
i stadsplaneärendet. Ytterligare två gånger hade Berglund haft
anledning att intressera sig för bankens fastighet — med undantag för en
remiss från länsstyrelsen av ett stadsplaneärende, i vilket bankens fastighet
jämte en mängd andra förekom — nämligen, som ovan nämnts, dels i anledning
av besök av en representant för banken med anhållan örn råd i det
föreliggande stadsplaneärendet och dels genom ett besök av stadsarkitekten
Stenlås, därvid det praktiskt taget enda diskussionsämnet varit just denna
fastighet. Nämnda stadsplaneärende, omfattande bland annat bankens fastighet,
hade då varit anhängiggjort, och Berglund hade — dels av denna
anledning, dels därför att frågorna gällde positiva råd rörande ett aktuellt
stadsplaneärende, hur i ärendet skulle förfaras — ansett sig ej hava anledning
förbinda detta med sin ovan skildrade rådgivning i vissa utrymmesfrågor,
utan lämnat dessa råd i tjänsten och utan ersättning. Ehuru Berglund
tidigare vid ett par tillfällen rådfrågats av banken i liknande frågor,
såsom beträffande inredning och färgsättning i Frändefors och utrymmesfrågor
i Borås, ansåge Berglund sig ej därmed hava kommit i något som helst
beroende av banken, så att hans omdöme i banken berörande tjänsteärenden
därav skulle påverkas. Ej heller vore Berglund gäldenär i banken. Med ovan
utförligt motiverade utgångspunkt vore det ock förklarligt, att de pengar,
som Berglund uppburit av banken, ej tillförts statsverket. Även örn så skulle
varit, att de skolat inlevereras, hade dock Berglund ej någonsin fått några
instruktioner örn hur ofta uppburna medel skulle inlevereras. Ingen anmärk -

ning eller önskan om ändring i det av Berglund i avsaknad av instruktioner
valda sättet hade riktats till honom under de gångna åren. Berglund hemställde,
att Spens’ skrivelse i förevarande hänseende ej måtte föranleda någon
åtgärd.

Vid förklaringen var fogat ett av direktörerna i Aktiebolaget Vänersborgsbanken
Rolf Steffenburg och Bo Liljedahl avgivet intyg av följande innehåll.

Banken hade på sin tid mottagit en förfrågan från Spens, örn banken vore
villig att sälja en del av sin fastighet tomten nr 4 i kvarteret Indien till
Ulricehamns stad. Banken hade förklarat sig beredd därtill på villkor bland
annat, att den kvarvarande delen av fastigheten bleve sådan, att därå kunde
uppföras ett ändamålsenligt bankhus. För att få visshet örn att en för bankens
behov förstklassig banklokal skulle kunna inredas på den del av fastigheten,
som efter en eventuell försäljning skulle stanna i bankens hand, hade
banken konsulterat Berglund, vilken banken vid tidigare tillfällen anlitat
angående inrednings- och smakfrågor. Denna fråga hade uteslutande handlagts
av bankens huvudkontor i Vänersborg, varför Spens, som vore ordförande
i styrelsen för bankens avdelningskontor i Ulricehamn, helt saknat
kännedom örn innebörden av det uppdrag banken givit Berglund.

Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Berglund hade uppgivit, att ifrågakomna konsultationer rört en av banken
begärd utredning rörande bankens lokalbehov i Ulricehamn i anledning av
ifrågasatt försäljning av en del av bankens fastighet därstädes. Berglunds
uppgifter bestyrktes av de båda direktörerna i banken Steffenburg och Liljedahl.
Anledning att betvivla Berglunds ifrågavarande uppgifter förelåge förty
icke. Spens’ uppgift att konsultationerna avsett en stadsplaneändring beträffande
vissa kvarter, däribland kvarteret Indien inom vilket bankens fastighet
vore belägen, funne sin förklaring däri, att ett sådant ärende verkligen
varit föremål för behandling av stadens vederbörande myndigheter under
1940 samt att banken i sagda ärende avlåtit två skrivelser till byggnadsnämnden
och länsstyrelsen. Enligt tillgängliga handlingar vore såväl de föreslagna
nya stadsplanebestämmelserna som den stadsplaneändringen tillhörande
beskrivningen dagtecknade den 25 maj 1940. Förslaget hade vederbörligen
utställts med markägarna genom rekommenderade brev, som avsänts
den 12 november 1940. Bankens skriftligen avfattade, till byggnadsnämnden
ställda anmärkningsskrift vore dagtecknad den 5 december 1940. Sedan
stadsplaneändringsförslaget antagits av stadsfullmäktige i Ulricehamn och
ärendet den 3 januari 1941 överlämnats till länsstyrelsen, hade banken den
17 januari 1941 inkommit med sin inlaga nr 2. Ärendet hade remitterats den
3 januari 1941 till länsarkitekten för yttrandes avgivande.

Vidare anförde länsstyrelsen: I 8 § instruktionen för länsarkitektsorganisationen
stadgades, att länsarkitekt ej finge utan Kungl. Maj:ts efter särskild
prövning i varje fall lämnade tillstånd utom tjänsten utföra uppdrag,

som vore eller kunde bliva föremål för länsarkitektens handläggning i
tjänsten. Länsstyrelsen ville för sin del tolka detta stadgande så, att länsarkitekt
överhuvudtaget icke ägde såsom enskilt åtaga sig något uppdrag
inom, bland annat, alla sådana områden, där stadsplanelagen vore tillämplig.
Länsstyrelsen gjorde alltså gällande, att stadgandet måste tolkas synnerligen
restriktivt. Berglund hade i följd därav icke bort anse ifrågavarande
konsultationer såsom sådant uppdrag, som han ägt åtaga sig utan särskilt
medgivande, i all synnerhet som han i sin förklaring själv uppgivit, att det
vid konsultationerna behandlade spörsmålet haft ett visst samband med
”en framtida stadsplanering och tomtindelning”. Länsstyrelsen vore emellertid
medveten om, att stadgandets avfattning givit rum för olika tolkningar,
och funne detta ganska naturligt. Praxis torde säkerligen, om länsstyrelsen
icke vore fel underrättad, också hava medfört, att området för de uppdrag,
som en länsarkitekt kunde åtaga sig, efter hand vidgats. Länsstyrelsen kunde
med hänsyn därtill finna det förklarligt, att Berglund ansett sig oförhindrad
att betrakta ifrågavarande två konsultationer såsom sådana enskilda uppdrag
och förty ej pliktig till statsverket inleverera avgifterna.

Vid utlåtandet var fogat protokoll rörande en av t. f. landskamreraren
Uno Hentz den 5 juni 1941 verkställd inventering å länsarkitektkontoret i
Vänersborg.

Vid inventeringstillfället befann sig Berglund på tjänsteresa och assistenten,
som åtnjöt semester, var ej heller tillstädes.

Rit- och skrivbiträdet Birgit Sandzén företedde för inventeringsförrättaren
tio häften kvittenser nr 1—500 litt. A, varje häfte innehållande 50 kvittenser.
Av dessa kvittohäften var det sista i bruk. Vidare företeddes dels
duplettexemplaren av de till statsverket hittills redovisade kvittenserna nr
1—471 litt. A, dels ock av riksbankens avdelningskontor i Vänersborg kvitterade
reversal å hittills verkställda leveranser.

Liggare över bekomna kvittohäften hade icke upplagts.

I de företedda häftena återfunnos kopiorna till kvittenserna nr 1—480 litt.
A, varav nr 1 daterats den 14 april 1936. Kvittenserna nr 1—471 litt. A
överensstämde med till riksbanken levererade belopp utom kvittensen nr 244
å 10 kronor, vilken, sedan postförskott å densamma återkommit outlöst till
länsarkitektkontoret, överlämnats till länsstyrelsen för indrivning. Dessutom
hade till riksbanken levererats tre ersättningar å respektive 98 kronor 60 öre,
55 kronor och 15 kronor, beträffande vilka kvittenser icke syntes hava utfärdats.
De i kvittenserna nr 472—480 upptagna beloppen, tillhopa 140
kronor, hade ännu icke levererats till riksbanken.

Duplettexemplaren till kvittenserna nr 1—471 litt. A omhändertogos för
att tillställas riksräkenskapsverket.

Under tiden januari 1936—juni 1938 hade leveranserna av ifrågavarande
ersättningar i regel skett månadsvis. För tiden därefter hade leveranser skett:

för tredje kvartalet 1938 den 4 oktober samma år (kr. 165: —), för fjärde
kvartalet 1938 den 31 december samma år (kr. 420:—), för första halvåret
1939 den 28 och den 30 juni samma år (kr. 1,050: —, varav för första kvartalet
kr. 640: — och för andra kvartalet kr. 410: —), för andra halvåret 1939
den 30 december samma år (kr. 585: —) samt för 1940 års tre första kvartal
den 2 oktober samma år (kr. 247: 80).

Den inneliggande kontanta behållningen uppgavs vara av Berglund förvarad
under lås, och skulle med inventeringen därav anstå tills Berglund
återkommit från sin tjänsteresa.

Till protokollet antecknades slutligen, att förutvarande rit- och skrivbiträdet
Annalisa Söderlund den 22 april 1940 å landskontoret utkvitterat tre
häften kvittensblanketter nr 551—700 litt. B samt att dessa blanketthäften
icke kunde vid inventeringstillfället företes.

Sedan Berglund återkommit från sin tjänsteresa, fortsattes förrättningen
den 7 juni.

Berglund företedde därvid förenämnda under lås förvarade kassabehållning
av 140 kronor ävensom sist omförmälda tre häften kvittensblanketter,
vilka senare granskades utan anmärkning.

Därefter avslöts förrättningen med förständigande för Berglund att upprätta
och föra liggare över bekomna häften kvittensblanketter samt att för
framtiden redovisa inbetalda ersättningar till länsstyrelsen månadsvis och
därvid översända duplettexemplaren till under månaden utfärdade kvittenser.

Sedan Spens därefter inkommit med påminnelser, verkställde landsfogden
i Älvsborgs län på anmodan av mig ytterligare utredning i ärendet. Därvid
förekom följande.

Steffenburg uppgav: Hösten 1940 hade Spens vänt sig till honom med förfrågan,
huruvida Vänersborgsbanken skulle vara villig att till Ulricehamns
stad sälja en viss del av sin i staden belägna tomt, som staden vore i behov
av för byggande av ett stadshus. Efter att hava underställt frågan bankens
direktion hade Steffenburg vänt sig till Berglund med förfrågan, huruvida
denne ville yttra sig örn huruvida den del av bankens tomt, som bleve kvar
efter en försäljning i enlighet med stadens önskemål, skulle vara tillräckligt
stor för att bebygga med en banklokal. Att så var fallet var nämligen ett
oundgängligt villkor för att banken skulle gå med på försäljning. Uppdraget
hade av banken betraktats såsom mycket obetydligt. Anledningen till att
Berglund anlitats hade allenast varit den, att han ansågs vara den på platsen
mest lämplige. Efter några veckor hade Berglund, som åtagit sig uppdraget,
inkommit med en skiss, enligt vilken banken ej borde gå med på försäljning
i ifrågasatt omfattning. För denna skiss med därå gjorda blyertsanteckningar
hade Berglund betingat sig ett arvode av 40 kronor. Anledningen till den i
handlingarna omförmälda senare konsultationen hade varit, att staden ej gått

4 — Justiticombudsvianncns ämbctsbercittclse till 19//3 års riksdag.

med på vissa av banken för försäljning uppställda villkor. Berglund hade därför
reviderat sin föregående skiss och härför tagit 30 kronor. Skissen hade
förmodligen sedermera kastats bort, enär den icke kunde återfinnas i bankens
akt rörande ärendet. Beträffande Berglunds uppdrag i fråga örn bankens
fastighet i Borås hade det inskränkt sig till råd rörande vissa dekorativa
inredningsdetaljer. Konsultationen hade varit muntlig och så obetydlig, att
Berglund därför icke begärt någon ersättning.

Ombudsmannen i Vänersborgsbanken Gösta Lindelöw förklarade, att han
för bankens räkning satt upp de ovan omförmälda skrivelserna den 5 december
1940 till byggnadsnämnden i Ulricehamn och den 17 januari 1941 till
länsstyrelsen rörande stadsplaneändring. Därvid hade Lindelöw icke haft
någon hjälp av Berglund utan allenast tagit vissa sifferuppgifter ur de till
skissen hörande anteckningarna.

Fru Birgit Sjöholm, född Sandzén, uppgav: Hon hade varit anställd såsom
skrivbiträde å länsarkitektkontoret sedan den 15 november 1940. Hon skötte
å kontoret allt expeditionsarbete. Hon hade aldrig biträtt Berglund med
något av hans privatuppdrag och kände icke till något om dessa. Möjligt
vore visserligen, att hon sått upp ett eller annat till tjänsten icke hörande
brev, men i så fall hade dessa till såväl form som innehåll varit så lika tjänstebreven,
att hon icke kunnat skilja dem åt. Hon hade utskrivit kvitto å Berglunds
arvode för uppdragen rörande Ulricehamnsfastigheten. Något annat
kvitto hade hon, såvitt hon nu kunde erinra sig, icke utskrivit.

Berglund, som erhöll del av Steffenburgs uppgifter om hans uppdrag för
bankens räkning, bekräftade vid förhör inför landsfogden dessa till alla delar
och tilläde: Den av Berglund verkställda undersökningen rörande bankens
fastighet i Ulricehamn hade resulterat i en muntlig redogörelse för frågans
läge. Till stöd för minnet hade han med blyerts gjort några skisser och anteckningar,
som länmats banken. En tid efter det denna redogörelse lämnats
— Berglund mindes icke nu närmare tiden — hade Berglund på Steffenburgs
begäran kommit upp till banken för en konsultation i samma fråga.
Anledningen därtill hade varit, att Ulricehamns stad bland annat icke velat
gå med på den höjd av en planerad överbyggnad av gården, som Berglund
räknat med vid avgivandet av sitt första utkast. Berglunds förnyade undersökning
hade resulterat i att Berglund vidhållit sitt tidigare förslag med en
närmare motivering. Berglund ville uttryckligen betona, att det uppdrag han
sålunda utfört icke alls rört stadsplanefrågan. Endast sekundärt hade ärendet
kunnat bliva av stadsplanenatur, nämligen örn byggnadsnämnden ansett
sig böra i stadsplanen fixera de avhandlade förhållandena rörande överbyggnadens
höjd etc. Sedan den nya länsarkitektsorganisationen för Berglunds
del trätt i kraft den 1 januari 1936, hade Berglund åtagit sig enskilda uppdrag
i mycket ringa utsträckning. Vid nämnda tidpunkt hade Berglund haft
ett stort antal icke fullbordade privatuppdrag. För dessa hade han — utom

i de fall, då arbetena kunnat beräknas inom mycket begränsad tid bliva avslutade
— begärt och erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd. Såvitt han nu kunde
erinra sig, hade han, förutom i ovannämnda fall för Vänersborgsbankens
räkning, utan särskilt tillstånd utfört allenast följande uppdrag: Ombyggnad
av Storebergs manhusbyggnad 1938. Arvode 2,000 kronor. Nytt manhus å
Trolmens säteri 1938. Arvode 5,000 kronor. Restaurering av manhuset å
Önafors. Arvode 1,000 kronor. Om- och tillbyggnad 1939 av en samlingslokal
i Sjuntorp. Arvode 1,500 kronor. Restaureringsförslag till Restads
kyrka i Skaraborgs län 1939. I alla dessa fall ansåge Berglund det uppenbart,
att han varit oförhindrad åtaga sig uppdragen. Storeberg och Trolmen
läge inom Skaraborgs län och samtliga uppdragen hade avsett byggnader på
områden, för vilka byggnadsplan icke uppgjorts. Sedan Berglund numera
så gott som helt och hållet upphört med privat verksamhet, utfärdade han
icke några dupletter till kvitton, varför sådana icke kunde av honom företes.
(I ett senare avgivet yttrande uppgav Berglund, att han utöver ovan omförmälda
enskilda uppdrag haft ytterligare två sådana, nämligen rörande en
mindre ombyggnad av Bryngelsnäs herrgård och ett nytt gravkapell vid
Morlanda kyrka.)

Jämte det över utredningen förda protokollet överlämnade landsfogden
tillika bestyrkta avskrifter av två till Vänersborgsbanken utfärdade, kvitterade
räkningar avseende Berglunds ifrågakomna arvoden, vilka räkningar
voro av följande lydelse:

1) ”AB. Vänersborgsbanken.

Till Länsarkitekt Allan Berglund, Vänersborg.

An granskning av stadsplaneförslag jämte utlåtande 40: — kronor.

Kvitteras

Vänersborg den 13/12 40.
Allan Berglund.”

2) ”Vänersborg den 21 januari 1941

AB. Vänersborgsbanken. Ulricehamn. Debet.

Till Länsarkitekt Allan Berglund, Vänersborg.

An konsultation angående stadsplanefrågor i Ulricehamn 30: — kronor.

Kvitteras den 23/1 —41
Arkitekt
Allan Berglund
gen. B. Sandzén.”

Sedan jag därefter berett Berglund tillfälle att inkomma med nytt yttrande,
anförde Berglund efter att hava tagit del av de ingivna avskrifterna av
räkningarna till banken: Berglund hade glömt räkningarnas formulering, då
han ej tagit någon kopia av dem. De gåve ju otvivelaktigt en bild av att
Berglunds medverkan skulle hava avsett ett rent eller uteslutande stadsplaneärende.
Om så varit, hade han visst ej lämnat sin medverkan, men under

överläggningens gång hade allt mera framkommit behov av att anknyta utredningen
till stadsplaneförhållanden. Berglund vore nu klar med att han
därmed kommit in på frågor, som kunnat ”komma under länsarkitekts prövning”,
men ingen, vare sig bankens tjänstemän som rådfrågat Berglund eller
han själv, hade tänkt på att någon obehörig förmån kunde vinnas därmed.
Berglund hade kunnat upplysa banken örn att alla de önskemål den hade
vore förenliga med den gällande stadsplanen och att vid den eventuella stadsplan,
som sekundärt kunde tänkas komma, banken borde se till att de av
Berglund utrednings™ bedömda höjdmåtten på banklokalen m. m. borde
utverkas. Han hade också kunnat säga banken, att ett av önskemålen, som
banken hade, ej kunde beräknas vinna Kungl. Maj:ts godkännande. Hade
han haft den ringaste tanke på att medverka till att bereda banken någon som
helst förmån, hade han ej bort, som skett, råda länsstyrelsen att med avstående
från att själv besluta i det senare inkomna stadsplaneärendet hänskjuta
detsamma till Kungl. Maj:ts avgörande. Att Berglund ej åsidosatt sin
tjänsts ekonomiska intressen torde framgå av byggnadsstyrelsens statistik,
av vilken framginge, att hans kontor i fråga om totalinkomst legat mellan
nr 2 och 6 av samtliga kontor under olika år och bedömningsgrunder. Enligt
en undersökning angående influtna konsultationsarvoden under de senaste tre
åren läge hans kontor som nr 1, örn man undantoge ett kontor, som uppenbarligen
på kontot för sådana arvoden upptoge under andra rubriker hörande
arvoden. Varken nu eller i sitt tidigare yttrande hade Berglund förnekat, att
han vid sin rådgivning till banken kommit att beröra frågor (stadsplanefrågor),
som sekundärt kunde komma under hans granskning i tjänsten. Han beklagade
det skedda, som gåve honom anledning att för framtiden noggrannare
undvika varje ”hithörande” åtgärd. Till sitt försvar kunde han endast anföra,
att hans medverkan från början ej påkallats och ej lämnats som något
stadsplaneuppdrag, men att han som avslutning givit en vad han skulle
vilja kalla lektion eller föreläsning i stadsplanepraxis för de närvarande banktjänstemännen.
Räkningen hade tydligen fått en alltför stark prägel därav.
Berglund hade därmed ej på något sätt velat förringa det fel han begått
utan endast sökt finna en förklaring — ej minst för honom själv. Han hemställde
emellertid, att J. O. måtte låta bero vid vad i saken förekommit och
Berglunds löfte, att det skedda ej komme att upprepas.

Av akten i stadsplaneärendet inhämtade jag sedermera, att Berglund i sitt
till länsstyrelsen däri avgivna yttrande anfört bland annat följande:

”Mot förslaget har vid utställandet från ägaren till sydvästra hörntomten
i kvarteret Indien, AB Vänersborgsbanken, gjorts vissa erinringar, som av
byggnadsnämnden lämnats obeaktade. Bankens erinringar måste på det hela
taget sägas vara välgrundade. En fasad mot torget, som den ifrågavarande,
är av mycket stor betydelse. Ett bestämmande av dennas stadsplanemässiga
förutsättningar hade ej bort ske, med mindre än att fasadschema och helst

även modell uppgjorts. Så synes ej lia skett. I stället för att, som skett, med
allmänna talesätt tillbakavisa bankens erinringar, hade planförfattaren bort
söka utreda, örn ej erinringarna kunnat utan större olägenhet tillmötesgås.
Planförfattarens motivering för sina åtgärder, där sådan lämnas, såsom i
punkt 2, är uppenbart felaktig, enär — som ock banken anmärker — den
högre byggnadsdelen ej är att i höjdavseende anse som belägen utmed Storgatan.
— På grund av vad ovan anförts får jag föreslå att länsstyrelsen ville
ansluta sig till bankens yrkande om avslag å förslaget, i vad avser kvarteret
Indien. Mot fastställelse i övrigt har jag intet att erinra.”

I en till landsfogden i Älvsborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt instruktionen den 15 juni 1935 för länsarkitektsorganisationen (sv. f.
nr 354) åligger det länsarkitekt att i fråga örn byggnads- och stadsplaneväsendet
tillvarataga det allmännas bästa samt att därvid vaka över att
gällande bestämmelser efterlevas och en sund utveckling av byggnadsväsendet
befordras. Han har vidare bland annat att biträda länsstyrelsen med
granskning av ärenden rörande byggnads- och stadsplaneväsendet.

Såsom biträde åt länsstyrelsen åligger det honom enligt § 3 särskilt att
avgiva yttrande i ärenden bland annat angående förslag till stadsplan och
andra dylika planer och angående nybyggnad samt i besvärsmål rörande
byggnadsföretag.

Enligt § 5 första stycket är länsarkitekt, i den mån tjänsten i övrigt medgiver,
skyldig att för statsverkets räkning åtaga sig uppdrag av statliga, kommunala
eller andra myndigheter eller enskilda att uppgöra förslag till planer
för skilda slag av samhällelig bebyggelse m. m. Dessutom skall han enligt
tredje stycket samma paragraf tillhandagå myndigheter och enskilda med
råd och upplysningar i alla frågor rörande stadsplane- och byggnadsväsendet.

Bestämmelser om den statsverket tillkommande ersättning, som må uttagas
för i § 5 avsedda uppdrag, äro meddelade i kungl, kungörelsen den
20 december 1935 angående ersättning till statsverket för vissa uppdrag och
förrättningar, som utföras av tjänsteman vid länsarkitektsorganisationen,
m. m. (sv. f. nr 631).

I § 8 av instruktionen stadgas, att länsarkitekt ej må utan Kungl. Maj:ts
efter särskild prövning i varje fall lämnade tillstånd utom tjänsten utföra
uppdrag, som är eller kan bliva föremål för länsarkitekts handläggning i
tjänsten eller kan inverka hinderligt för tjänstgöringen.

Vad angår de i förevarande ärende ifrågakomna uppdrag rörande Aktiebolaget
Vänersborgsbankens fastighet i Ulricehamn, vilka Berglund på anmodan
av banken utfört, finner jag det klarlagt, att de varit av sådan art,

att Berglund jämlikt § 8 instruktionen icke ägt att, såsom nu skett, utan
vederbörligt tillstånd utföra desamma såsom privata uppdrag. Av handlingarna
framgår nämligen, att uppdragen avsett bland annat rådgivning
till banken huru banken skulle ställa sig till det framlagda förslaget till
ändrad stadsplan, i vad detsamma angick bankens fastighet. Uppdragen
berörde alltså en fråga, som kunde bliva — och sedermera också blivit —
föremål för Berglunds handläggning i tjänsten.

Jag finner det vara en försvårande omständighet, att Berglund i sin första
förklaring uppgivit, att hans rådgivning till banken i stadsplaneärendet lämnats
i tjänsten och utan ersättning, under det att de privata uppdrag, för
vilka han mottagit ersättning, endast avsett rådgivning i ”vissa utrymmesfrågor”.
De sedermera i ärendet framskaffade, kvitterade räkningarna visa
emellertid, att Berglund mottagit ersättning av banken med 40 respektive 30
kronor för ”granskning av stadsplaneförslag jämte utlåtande” respektive
”konsultation angående stadsplanefrågor”. Det måste anses stötande för
rättskänslan, att sedan Berglund på uppdrag av banken mot ersättning
granskat stadsplaneförslaget och banken i skrivelser till vederbörande myndigheter
framställt erinringar mot förslaget i enlighet med Berglunds råd,
Berglund med förtigande av sin berörda privata rådgivning avgivit yttrande
till länsstyrelsen över stadsplaneförslaget. I yttrandet har Berglund förklarat
sig finna bankens erinringar välgrundade samt föreslagit länsstyrelsen
att ansluta sig till bankens yrkande om avslag å förslaget i vad det avsåg
det kvarter, i vilket bankens fastighet var belägen.

Det må slutligen framhållas, att även örn de av Berglund för bankens räkning
utförda uppdragen haft allenast den begränsade innebörd, som Berglund
nu till en början velat göra gällande, de i allt fall berört en byggnadsfråga,
som kunnat bliva föremål för Berglunds handläggning i tjänsten.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att beslut av byggnadsnämnd kan
överklagas hos länsstyrelsen samt att det åligger länsarkitekt att i sådana
ärenden biträda länsstyrelsen.

Då Berglunds förfarande att utom tjänsten utföra bankens ifrågavarande
uppdrag var av beskaffenhet att böra beivras, uppdrog jag åt landsfogden
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Berglund för tjänstefel.

Av den i ärendet verkställda utredningen hade även framgått, att Berglund
under senare halvåret 1938 och år 1939 till länsstyrelsen inlevererat till
honom betalda ersättningar för uppdrag enligt § 5 instruktionen först vid
utgången av kvartal eller halvår och att inlevereringarna för tiden därefter
skett först efter ännu längre dröjsmål. Ehuru det bort stå klart för Berglund,
att inbetalda ersättningar av sådan art skulle redovisas till statsverket

åtminstone månadsvis, såsom ock tidigare skett från länsarkitektkontoret i
Vänersborg, fann jag dock, med hänsyn till att uttryckliga bestämmelser
rörande tiden för redovisning icke meddelats, skäligt låta bero vid det Berglund
efter ovan omförmälda inventering givna förständigandet i saken.

Rådhusrätten i Vänersborg, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 8 juni 19Jj2 följande.

I målet är utrett, att — sedan byggnadsnämnden i Ulricehamn år 1940
låtit upprätta förslag till viss ändring i den för staden gällande stadsplanen
beträffande bland annat kvarteret Indien — Berglund vid två olika tillfällen,
det ena troligen i november eller december 1940 och det andra troligen i
januari 1941, utom tjänsten mot ersättning tillhandagått Aktiebolaget Vänersborgsbanken
såsom ägare av mark inom nämnda kvarter med råd och
upplysningar i stadsplaneärendet, därvid Berglund bland annat till ledning
för banken vid avgivandet av erinringar mot stadsplaneförslaget uppgjort
skriftliga promemorior, innefattande vissa anmärkningar mot förslaget. Enär
stadsplaneärendet utgjort ett ärende av sådan beskaffenhet, att detsamma
kunnat bliva och sedermera även blivit föremål för Berglunds handläggning
i tjänsten, hade Berglund, jämlikt 8 § instruktionen den 15 juni 1935 för
länsarkitektsorganisationen, icke ägt att utan Kungl. Maj:ts tillstånd utom
tjänsten utföra ifrågavarande uppdrag åt banken. Rådhusrätten finner förty,
att Berglund genom sitt ovannämnda förfarande visat oförstånd i tjänsten.

Mot Berglunds bestridande kan däremot icke anses i målet styrkt, att
Berglunds rådgivning till banken omfattat jämväl sådan byggnadsfråga, som
kunnat bliva föremål för Berglunds handläggning i tjänsten.

På grund av vad sålunda anförts prövar rådhusrätten jämlikt 25 kap.
17 och 22 §§ samt 4 kap. 1 § strafflagen rättvist döma Berglund att för
oförstånd i sin tjänst såsom länsarkitekt utgiva 25 dagsböter, varje dagsbot
om 17 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Vägran av kyrkoherde att för läsning på stället tillhandahålla
hos kyrkorådet förvarade handlingar.

Av handlingarna i ett genom klagomål av hemmansägarna Johan Hägg
och Olof Larsson, klockaren Frans Nilsson och stationsföreståndaren Allan
Wiman, alla i Hablingbo, hos mig anhängiggjort ärende framgår, förutom
annat varom här ej är fråga, följande.

Genom kontrakt den IG februari 1929 utarrenderade länsstyrelsen i Gotlands
län för tiden den 14 mars 1929—den 14 mars 1940 vissa lotter å ecklesiastika
lönebostället 7/8 mantal Prästgården nr 1 i Hablingbo socken. Av

dessa lotter innehade vid arrendetidens utgång år 1940 Hägg nr 1, 6, 8 och 9,
Larsson nr 3, Nilsson nr 5 och Wiman nr 7.

Enligt kontraktet ålåg det arrendatorerna, som ställt godkänd borgen för
arrendevillkorens fullgörande under de sex första arrendeåren, att minst ett
år före utgången av den tid, för vilken borgen blivit ställd, avlämna en lika
beskaffad borgen för därpa följande fem år. Med anledning härav avlämnades
sedermera fyra borgensförbindelser för fullgörandet av Häggs, Larssons,
Nilssons och Wimans förpliktelser enligt kontraktet under den senare delen
av arrendetiden. Enligt förbindelserna skulle löftesmännens ansvarighet icke
gälla utöver den tid, för vilken de gått i borgen.

Arrendekontraktet innehöll, bland annat, bestämmelse örn att arrendatorerna
vid arrendetidens utgång skulle äga optionsrätt vid ny utarrendering av
lotterna.

I en till mig den 15 april 1941 inkommen skrift anförde Hägg, Larsson,
Nilsson och Wiman klagomål rörande utarrenderingen för tiden efter den
14 mars 1940 av ifrågavarande lotter, vilka de utan att uppgörelse örn villkoren
kunnat träffas brukade jämväl efter arrendetidens utgång. Härutöver
anförde de i klagoskriften bland annat följande.

Den 2 oktober 1940 hade klagandena från ordföranden i pastoratskyrkorådet
i Hablingbo, Silte och Sproge församlingars pastorat, kyrkoherden H.
Björkquist, erhållit uppmaning att anskaffa och till honom före den 15 oktober
avlämna borgensförbindelser beträffande deras respektive arrendelotter.
Med anledning därav hade klagandena den 12 oktober infunnit sig på pastorsexpeditionen
för att hämta blanketter till berörda borgensförbindelser samt
för att få del av de av dem förut avlämnade borgensförbindelsernas lydelse.
De hade nämligen ej kommit ihåg innehållet i förbindelserna men trott, att de
fortfarande voro gällande. Björkquist, som vore arkivföreståndare, hade emellertid
vägrat klagandena att få se förbindelserna på grund av att de förvarades
i arkivet och som ”arkivvara” ej kunde visas klagandena. Han hade dock
lovat, att om pastoratskyrkorådet medgåve det, skulle klagandena få taga
del av förbindelserna. Detta Björkquists löfte hade ej infriats. Hägg och
Nilsson hade dock i januari 1941 avlämnat godkänd borgen. De hade varit
mycket tveksamma, huru de skulle förfara i fråga örn kravet på nya borgensförbindelser,
då de ej kommit ihåg om de förut lämnade voro ställda på viss
tid eller på obestämd tid, i vilket senare fall de gällde tio år. Ej heller hade
klagandena velat lämna ny borgen för uppfyllande av det gamla kontraktets
villkor, enär de hela tiden hoppats, att de genom arrendeuppskattning skulle
erhålla billigare villkor och att borgensansvaret därmed skulle bliva mindre
betungande. Den 31 januari 1941 hade emellertid klagandena på grund av att
de ej i rätt tid inkommit med borgensförbindelser blivit uppsagda till avträdande
av arrendet den 14 mars 1941.

Angående händelseförloppet därefter framgick av hit införskaffade handlingar,
att pastoratskyrkorådet sedermera hos länsstyrelsen anhöll, att som
klagandena icke ställt sig uppsägningen till efterrättelse, länsstyrelsen måtte
förordna om klagandenas vräkning från arrendelotterna.

Klagandena bestredo ansökningen och anförde därvid bland annat: Enär
klagandena efter den 14 mars 1940 ej inom laga tid blivit uppsagda enligt
2 kap. 2 § arrendelagen, hade kontraktet förlängts att gälla ytterligare fem
år. Då nya borgensförbindelser avfordrats klagandena, hade de hos pastoratsky
rkorådets ordförande begärt att få se de gamla förbindelserna. Ordföranden
hade emellertid vägrat dem detta. Enligt klagandenas förmenande
gällde dessa förbindelser även för den förlängda arrendetiden. På grund därav
kunde uraktlåtenheten att avlämna nya borgensförbindelser icke hava medfört,
att arrenderätten förverkats.

I en på kyrkorådets vägnar avlåten skrivelse till länsstyrelsen anförde
Björkquist följande: Han hade en annan uppfattning än klagandena örn huru
det tillgått, när de kommit för att hämta blanketter till borgensförbindelser.
Björkquist hade ingalunda lovat klagandena, att de framdeles skulle få se
de gamla förbindelserna. Han hade sagt, att de ju kunde komma in till kyrkorådet
med skriftlig begäran att få taga del av förbindelserna. Någon dylik
begäran hade dock icke inkommit, och vid sådant förhållande finge klagandena
skylla sig själva. Blanketter hade de fått. Dessa vore likalydande med
de gamla med det undantaget naturligtvis, att de ej vore ifyllda i fråga om
tiden.

Länsstyrelsen fann i utslag den 25 juni 1941 ansökningen lagligen icke
kunna bifallas.

I infordrat yttrande över de hos mig anförda klagomålen, såvitt de riktade
sig mot Björkquist, åberopade denne till en början vad han anfört i ovanberörda
skrivelse till länsstyrelsen. Därutöver framhöll han, att han ansett
sig icke kunna handla annorlunda än han gjort, eftersom han icke av sin
huvudman, pastoratskyrkorådet, fått något bemyndigande att utlämna borgensförbindelserna.
Han hade emellertid anvisat klagandena en väg, på vilken
utsikt funnits att deras begäran skulle kunna bifallas, nämligen genom skriftlig
hemställan i saken till kyrkorådet. Björkquist anhöll, att klagomålen icke
måtte föranleda någon J. 0:s åtgärd.

I avgivna påminnelser framhöllo klagandena, att de ej begärt att fa borgensförbindelserna
till sig utlämnade av Björkquist utan endast anhallit att
få se dem, möjligen för att göra avskrifter av dem. Björkquist hade icke hänvisat
klagandena att göra skriftlig framställning till kyrkorådet att få se förbindelserna
utan hade han lovat att i saken vidtala kyrkorådet.

I en till landsfogden i Gotlands län avlåten skrivelse anförde lag därefter
följande.

I § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen stadgas, att envar svensk medborgare
skall i den ordning i paragrafen vidare sägs äga fri tillgång till alla i
mom. 1 omförmälda allmänna handlingar, som hos stats- eller kommunalmyndighet
förvaras. I den sålunda stadgade rätten skola allenast gälla de
inskränkningar, vilka pakallas av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande
till främmande makt, eller för brotts förekommande eller beivrande,
eliel till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras ekonomiska
mellanhavanden med varandra och med enskilda, eller av hänsyn till
privatlivets helgd eller enskildas behöriga ekonomiska intresse; och skola i
särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag noga angivas de
fall, da allmänna handlingar enligt nämnda grunder skola hemlighållas.

De sålunda avsedda undantagsfallen äro angivna i lagen den 28 maj 1937
örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I § 2 mom. 3 tryckfrihetsförordningen stadgas vidare, att allmän handling,
som ej efter vad i 2 mom. sägs skall hållas hemlig, skall, när det äskas, hos
stats- eller kommunalmyndighet genast eller så snart det kan ske utlämnas
för läsning och avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift mot
vederbörlig avgift. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället föreligger
dock ej, örn betydande hinder därför möter.

Enligt 46 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse är kyrkoherden
i denna sin egenskap ordförande i kyrkorådet.

I 52 § stadgas, att kyrkorådets ordförande åligger bland annat att vårda
rådets handlingar och hålla register över dem.

I förevarande fall är utrett, att klagandena hos Björkquist såsom kyrkoherde
och ordförande i Hablingbo m. fl. församlingars pastoratskyrkoråd begärt
att fa taga del av de borgensförbindelser, som de i egenskap av arrendatorer
av vissa lotter å ett inom pastoratet beläget boställe några år tidigare
avlämnat såsom säkerhet för arrendevillkorens fullgörande. Björkquist
har emellertid vägrat klagandena att få se handlingarna. Dessa voro tydligen
av den art, att vid tiden ifråga rätt förelegat för envar svensk medborgare
att pa därom framställd begäran omedelbart taga del av desamma. Även örn
emellertid ifrågavarande handlingar på grund av bestämmelse i ovannämnda
lag av ar 1937 icke varit att anse såsom tillgängliga för envar, skulle givetvis
i allt fall klagandena varit berättigade att taga del av handlingarna, som de
själva avlämnat i ett ärende, däri de voro parter. Jag vill i detta sammanhang
erinra om föreskriften i 39 § i 1937 års lag, att vad däri stadgas ej i annat
fall än i 12 § första stycket eller 14 § andra stycket sägs skall lända till inskränkning
i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och ärenden
hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra
handlingar. Björkquists påtalade vägran att utlämna ifrågavarande hand -

lingar till klagandena synes mig därför innebära icke ursäktligt oförstånd
i tjänsten.

I anledning av Björkquists invändning, att lian icke fått något bemyndigande
av pastoratskyrkorådet att utlämna förbindelserna, må framhållas,
att det ålegat Björkquist att på eget ansvar pröva klagandenas framställning
därom. Prövningen borde icke hava vållat Björkquist någon svårighet, enär
saken icke var tveksam. Hade däremot så varit förhållandet och Björkquist
därför — oaktat han torde hava varit mera skickad än kyrkorådets övriga
ledamöter att tolka gällande bestämmelser i ämnet — velat inhämta kyrkorådets
mening, hade det givetvis ålegat honom att göra detta utan omgång.
Så har emellertid icke skett, utan har Björkquist allenast hänvisat klagandena
att hos kyrkorådet göra skriftlig framställning.

På grund av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Björkquist för
tjänstefel. Tillfälle borde beredas klagandena att i målet föra talan.

Gotlands södra domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 31 augusti 1942 följande.

I målet är utrett att Björkquist, som i sin egenskap av kyrkoherde är ordförande
i Hablingbo m. fl. församlingars pastoratskyrkoråd och som sådan
har att vårda rådets handlingar, den 12 oktober 1940 å sin expedition vägrat
klagandena att taga del av hos rådet förvarade handlingar, som av dem ingivits
i ärende, vari de varit parter.

Enär Björkquist härigenom gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, prövar
häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma honom att
utgiva 10 dagsböter, var örn 10 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Ådömande av straffarbete för brott, som icke kunde medföra
strängare straff än fängelse. Dröjsmål i fråga örn insändande
av straffuppgifter till straffregistret.

På förekommen anledning lät jag från domliavanden i Nås och Malungs
domsaga införskaffa Malungs tingslags häradsrätts utslag den 5 februari
1942 i mål mellan landsfiskalen Albin Nordström, å tjänstens vägnar, å ena,
samt skogsarbetaren Erik Arthur Olsson i Västra Sörsjön, a andra sidan,
angående missfirmelse av tjänsteman m. m.

I utslaget hade häradsrätten utlåtit sig: Enär svaranden genom den i
målet framkomna utredning övertygats att hava natten mellan lördagen
den 18 och söndagen den 19 oktober 1941 vid en av militär myndighet ari -

ordnad offentlig danstillställning i Sörsjön saväl inne i danslokalen som utanför
densamma missfirmat tjänstgörande dagofficeren sergeanten Karl Olof
Skoglund samt vid avförandet ur danslokalen gjort våldsamt motstånd, varvid
han jämväl rivit sönder Skoglunds koppel, i det han rivit loss axelremmen
fran livbältet, varefter han hoppat ut ur den arrestlokal, varuti han
satts i förvar, prövar häradsrätten, som lämnar utan avseende vad från svarandens
sida invänts därom, att fragan örn ansvar härför redan skulle vara
av domstol slutgiltigt prövad, lagligt jämlikt 10 kap. 5 och 6 §§ strafflagen
härför döma svaranden till straffarbete två månader.

Utslaget hade vunnit laga kraft.

Sedan jag från straffregistret inhämtat, att straffuppgift dit inkommit
först den 23 mars 1942 ävensom att Olsson den 18 maj 1942 frigivits efter
avtjänandet av straffet, anmodade jag häradshövdingen Emil Dahl, under
vars ordförandeskap häradsrätten meddelat ifrågavarande utslag, att inkomma
med förklaring rörande dels det förhållandet, att häradsrätten jämlikt
10 kap. 5 och 6 §§ strafflagen för missfirmelse och våldsamt motstånd vid
offentlig förrättning adömt Olsson straffarbete, dels oclc det dröjsmål, som
förelupit i fråga örn expedieringen av straffuppgift.

Med överlämnande av protokollet i målet anförde därefter Dahl i avgiven
förklaring följande.

I de sex mål, däribland det nu ifrågavarande, i vilka tidigare utlovats yttrande
den 5 februari 1942, hade funnits av Dahl på förhand uppsatt koncept.
Av konceptet, som fortfarande vore för Dahl tillgängligt, framginge, att
Olsson avsetts skola jämlikt 10 kap. 5 och 6 §§ strafflagen dömas till fängelse
i ej angivet antal månader. Dahl erinrade sig, att sedermera under överläggningen
med nämnden från Dahls sida framkommit yrkande, att Olsson
med hänsyn till det enligt Dahls mening samhällsfarliga i hans uppträdande,
särskilt med hänsyn till de inom domsagan starkt anhopade militära förläggningarna
och det ofta ömtåliga förhållandet mellan militärerna och ortsbefolkningen,
borde ådömas strängare straff än fängelse, särskilt ur avskräckningssynpunkt.
Dahl torde därvid hava tillfälligtvis varit fången i den felaktiga
övertygelsen, att Olsson även förövat våld å tjänsteman. Därvid hade
Dahl icke beaktat vare sig att detta icke varit fallet eller att 1 § i 10 kap.
strafflagen icke ingått i de lagrum, som, direkt eller indirekt, blivit åberopade.
På annat sätt kunde Dahl icke förklara sammanhanget. Därtill bomme
det olyckliga sammanträffandet med försenandet av straffuppgiften, vars
närmare orsak Dahl numera icke kunde draga sig till minnes. Förseningen,
som möjligen sammanhängde med inkallelser tid från annan av Dahls biträden
till krigstjänst, beklagade Dahl alldeles särskilt ur den synpunkten, att
därest straffuppgiften, såsom Dahl vore angelägen örn att förfara, avsänts
de närmaste dagarna efter utslagets meddelande, hade Dahl genom even -

tueli förfrågan från straffregistret kunnat uppmärksamgöras på sitt misstag
och hunnit i sin tur göra Olssons rättegångsombud uppmärksam på förhållandet,
som sålunda kunnat i fullföljdsväg rättas till. Nu hade Dahl blivit
misstaget varse först genom långt efteråt från straffregistret översänd anmodan
att insända straffuppgiften och av densammas insändande föranledd
förfrågan från straffregistret örn utslagets rätta innehåll beträffande lagrumscitat.
Då hade emellertid klagotiden redan för länge sedan varit tilländagången,
varför från Dahls sida intet hade funnits att åtgöra för felaktighetens
rättande. Vad Dahl i förklaringen anfört vore icke i någon mån avsett
att betraktas såsom förmildrande omständigheter vid bedömandet av Dahls
förbiseende, vilket Dahl betraktade såsom oursäktligt. Dahl hade endast
sökt, lika mycket för sig själv som för J. O., förklara, huru det inträffade
kunnat möjliggöras.

I anledning av Dahls upplysning, att straffuppgiften insänts först efter anmodan
från straffregistret, meddelade t. f. byrådirektören i fångvårdsstyrelsen
Lennart Berggren på förfrågan, att det härutinnan icke förhölle sig
som Dahl uppgivit. Däremot hade den 8 april 1942, efter därom från straffregistret
i skrivelse den 31 mars 1942 gjord anhållan, inkommit straffuppgifter
beträffande två av häradsrätten genom särskilda utslag den 29 november
1941, §§ 1 och 2, dömda personer, nämligen skogsarbetaren Gustaf
Karlsson och engelske undersåten, flygmaskinsingenjören Alfred Dennis
Frederich Pearson. Dessa straff uppgifter hade införskaffats, sedan det framkommit
att Karlsson och Pearson å fångvårdsinrättning undergått dem
genom sistnämnda utslag ådömda straff av straffarbete tre månader respektive
fängelse tre månader.

Sedan jag på grund av Berggrens uppgifter infordrat nytt yttrande av
Dahl, anförde denne följande.

Uppenbarligen hade beklagligtvis Dahls alltid svaga minne svikit honom
beträffande skriftväxlingen med straff registret. Dahl hade till stöd för minnet
icke haft annat material än en anteckning i marginalen av konceptdomboken
vid utslaget den 5 februari 1942: ”Straffuppgift avsänd den 23 mars
1942.” Lika htet som Dahl nu kunde erinra sig anledningen till och omständigheterna
beträffande försenandet av sistnämnda straffuppgift kunde han
nu draga sig till minnes de närmare omständigheterna i sammanhang med
och anledningen till försenandet av avsändandet utav straffuppgifter rörande
utslagen den 29 november 1941. Dahl hade givetvis ingen anledning att
ifrågasätta annat än att straffuppgiften den 23 mars 1942 avsänts utan
anmodan från straffregistermyndigheten, fastän Dahl först trott sig minnas,
att sådan anmodan givit anledning till uppgiftens avsändande. Detta misstag
sammanhängde måhända med förväxling av de båda utav straffregister -

myndigheten omnämnda fallen. Dahl ville endast framhålla, att han städse
sökt konsekvent tillse, att straffuppgift rörande till urbota straff dömd person
avsändes inom de närmaste dagarna efter utslagets meddelande. Dahl
hade alltid insett den stora vikten av straffuppgifts insändande samt framför
allt hyst stor farhåga för att uppgift skolat kunna helt utebliva, därest den
icke avsändes tämligen omedelbart efter utslagets meddelande. Tyvärr syntes
Dahls berörda övervakning hava varit otillräcklig såväl i det ena som i
det andra av nu ifrågavarande fall, vilket smärtade Dahl. Emellertid ville
Dahl bestämt framhålla, därest sammanträffandet av straffuppgiftens försenande
med oriktigheten i utslaget beträffande Olsson skulle komma misstanke
i annan riktning att framskymta, att hans upptäckt av misstaget i utslaget
skett tidigast i sammanhang med straffuppgiftens avsändande och
antagligen, såvitt Dahl nu kunde minnas och bestämt ville minnas, i sammanhang
med anmärkning mot utslaget från straffregistermyndighetens sida.
Försenandet hade förty icke i någon mån föranletts av Dahls berörda upptäckt.
Det väsentliga i Dahls uppgifter kvarstode emellertid, nämligen att
han uppmärksamgjorts på sitt misstag först i samband med straffuppgiften,
alltså tidigast vid avsändandet därav den 23 mars men antagligast först
några dagar senare vid mottagandet av anmärkningen mot utslaget från
straffregistermyndighetens sida, och att tiden för anförande av besvär mot
utslaget då för länge sedan tilländalupit.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 10 kap. 2 § strafflagen stadgas: Talar eller skriver man smädligen, eller
förgriper sig med hotelse eller annan missfirmlig gärning, emot ämbetsman,
i eller för hans ämbete; vare straffet böter eller fängelse i högst ett år.

Förbryter någon sig såsom i nu återgivna lagrum sägs emot tjänsteman
eller annan, vilken icke innehar ämbete eller sådant uppdrag, som i 10 kap.
1 § strafflagen omtalas, men är förordnad eller vald att offentligt tjänsteärende
förrätta eller annan allmän befattning utöva eller kallad att vid
offentlig förrättning tillhandagå, skall han, enligt vad i 5 § samma kapitel
stadgas, dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

I 6 § nämnda kapitel föreskrives, att örn någon vid offentlig förrättning
gör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres, skall han straffas
med fängelse i högst sex månader eller böter.

Bestämmelser örn strafflatituden för gemensamt straff för flera brott äro
meddelade i 4 kap. 2 § strafflagen. Enligt det grundläggande stadgandet skall
sådant straff bestämmas med tillämpning av de straffsatser, som för de olika
brotten finnas stadgade; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straff -

arten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen
sammanlagda med varandra, därvid dock vissa begränsningar skola iakttagas.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att Malungs tingslags
häradsrätt under ordförandeskap av häradshövdingen Dahl den 5 februari
1942 jämlikt 10 kap. 5 och 6 §§ strafflagen dömt skogsarbetaren Erik Arthur
Olsson för missfirmelse av tjänsteman i hans tjänst och för våldsamt motstånd
vid offentlig förrättning att hållas till straffarbete två månader. Då
emellertid straffarbete ej ingår i de straffsatser, som för brott av ifrågavarande
slag äro bestämda, har häradsrätten genom att ådöma Olsson straffarbete
förfarit lagstridigt. För utslaget är Dali! såsom häradsrättens ordförande
ansvarig.

Vidare är utrett, att Dahl gjort sig skyldig till dröjsmål i fråga om insändande
av straff uppgifter till straff registret. Så har varit fallet dels beträffande
ifrågavarande utslag angående Olsson, dels ock rörande två i ärendet
omförmälda utslag den 29 november 1941. I det förra fallet har Dahl dröjt
en och en halv månad med insändande av uppgift. I det senare fallet har
dröjsmålet omfattat en tid av ungefär fyra månader och expediering ägt rum
först sedan anmodan därom kommit från straffregistret efter det de dömda
undergått straffen. Den bestämda tiden inom vilken straffuppgift skall expedieras,
nämligen fjorton dagar från utslagets avkunnande, har sålunda i de
berörda fallen avsevärt överskridits och har Dahl härigenom gjort sig skyldig
till försumlighet i domarämbetets utövning.

På grund av det anförda uppdrog jag åt advokatfiskalen att vid hovrätten
anhängiggöra och utföra åtal mot Dahl för tjänstefel i ovan anmärkta
hänseenden.

Svea hovrätt, varest Olsson fordrade ersättning av Dahl med 200 kronor
för det lidande och den skada, som genom den felaktiga domen åsamkats
honom, yttrade i utslag den 16 november 194.2 följande.

Enär häradsrätten genom sitt utslag den 5 februari 1942 förfarit felaktigt
i det hänseende, som av advokatfiskalsämbetet angivits, samt Dahl såsom
häradsrättens ordförande är ansvarig härför, alltså och då Dahl — såsom
ovan upptagits — försummat att inom föreskriven tid till straffregistret
expediera straffuppgifter rörande tre personer, vilka av häradsrätten dömts,
två till straffarbete och en till fängelse, prövar hovrätten lagligt att, jämlikt
25 kap. 17 § och 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, döma Dahl för fel och försummelse
i domarämbetet att böta 15 dagsböter, varje dagsbot 20 kronor.

Det åligger Dahl att till Olsson utgiva skadestånd med fordrade 200 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i likhet
med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för
allenast ett mindre antal under år 1942 behandlade ärenden.

1. Bristande processledning av länsstyrelse vid behandling av

fattigvårdsmål.

Vid av mig den 17 juni 1941 verkställd inspektion av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län granskade jag bland annat det å landskansliet förda
diariet över fattigvårdsmål. Mina därvid gjorda iakttagelser gå vo vid handen,
att länsstyrelsen icke ägnat dessa mål erforderlig uppmärksamhet med
påföljd att målen ofta dragit oskäligt ut på tiden. Såsom exempel antecknades
följande.

1) Den 3 maj 1934 hade inkommit ansökan från fattigvårdsstyrelsen i
Nödinge kommun örn åläggande för Tuve kommun att ersätta kostnaderna
för fattigvård åt två minderåriga. Sedan ansökningen varit föremål för åtskilliga
remisser, hade handlingarna den 19 november 1934 översänts till
landsfiskalen i Ale distrikt för att tillställas sökanden, som enligt remissresolutionen
ägde att med handlingarnas återställande avgiva ytterligare påminnelser.
Därest målet icke fullföljdes, borde enligt resolutionen bevis därom
överlämnas till länsstyrelsen. Handlingarna hade återkommit till länsstyrelsen
först den 30 januari 1940. Efter åtskilliga nya remisser till parterna och
till olika landsfiskaler för införskaffande av utredning, som av part begärts,
hade handlingarna slutligen återkommit till länsstyrelsen den 22 januari 1941.
Såvitt diariet utvisade hade någon åtgärd därefter icke vidtagits i målet.

2) Den 2 april 1937 hade inkommit ansökan från fattigvårdsstyrelsen i
Fröskogs kommun örn åläggande för Lyse kommun att ersätta kostnaderna
för fattigvård åt en familj. Sedan förklaring inkommit, hade den 7 maj 1937
handlingarna i målet översänts till landsfiskalen i Tossbo distrikt med anmodan
att verkställa utredning angående de omständigheter, under vilka
ifrågavarande fattigvård utgått, och att inkomma med rapport i ärendet
jämte remisshandlingama. I diariet hade därefter antecknats, att landsfiskalen
i nämnda distrikt den 14 juni 1940 telefonledes erhållit påminnelse i saken
och att han lovat göra undersökning och därefter meddela resultatet.
Vidare hade antecknats, att landsfiskalen den 25 juni 1940 meddelat, att
handlingarna i målet troligen förkommit under flyttning år 1937 men att
ytterligare efterforskningar skulle göras. Handlingarna hade emellertid vid
inspektionen ännu icke återställts.

Diarieföraren upplyste, att påminnelser tidigare än den 14 juni 1940 gjorts
lios landsfiskalen, men att dagen därför ej antecknats i diariet.

3) Den 13 september 1937 hade inkommit framställning från fattigvårdsstyrelsen
i Foss kommun om åläggande för fattigvårdsstyrelsen i Kville kommun
att ersätta kostnaderna för fattigvård åt en familj. Sedan förklaring den
19 oktober 1937 inkommit från fattigvårdsstyrelsen i Kville kommun, hade
handlingarna den 21 i samma månad översänts till landsfiskalen i Tunge distrikt
för att tillställas sökanden, som ägde att med remisshandlingarnas
återställande avgiva påminnelser. Därest målet icke fullföljdes, skulle bevis
därom överlämnas till länsstyrelsen. Handlingarna hade återkommit till länsstyrelsen
först den 9 september 1938. Efter ytterligare remisser hade handlingarna
återställts till länsstyrelsen den 12 november 1938. Såvitt diariet
utvisade hade därefter någon åtgärd i målet icke företagits förrän den 23
augusti 1939, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Tunge distrikt
för att tillställas sökanden, som anmodades insända räkning å samtliga de
kostnader, för vilka ersättning yrkades i målet. Efter ytterligare remisser
hade handlingarna den 27 maj 1940 ånyo översänts till sistnämnda landsfiskal
för att tillställas sökanden, som ägde att med remisshandlingarnas
återställande i målet avgiva ytterligare påminnelser. Handlingarna hade därefter
återkommit till länsstyrelsen den 21 juni 1940. Någon åtgärd hade därefter
icke vidtagits i målet, såvitt av diariet framgick.

4) Den 13 december 1937 hade fattigvårdsstyrelsen i Göteborg sökt åläggande
för Västra Frölunda kommun att ersätta kostnaderna för fattigvård
åt en familj. Sedan förklaring den 10 juni 1938 inkommit från fattigvårdsstyrelsen
i Västra Frölunda, hade handlingarna samma dag översänts till sökanden
för påminnelsers avgivande. Handlingarna hade återkommit till länsstyrelsen
först den 15 mars 1939. Samma dag hade målet åter remitterats till
fattigvårdsstyrelsen i Västra Frölunda med föreläggande, vid äventyr att
målet avgjordes i befintligt skick, att inom tre veckor från delfåendet inkomma
med ytterligare förklaring och därvid återställa remisshandlingarna.
Handlingarna hade icke återkommit till länsstyrelsen förrän den 3 juli 1939.
Efter ytterligare remisser hade målet den 1 mars 1940 ånyo remitterats till
fattigvårdsstyrelsen i Västra Frölunda, varifrån handlingarna återkommit
den 8 maj 1940. Någon åtgärd hade därefter icke vidtagits i målet, såvitt
diariet utvisade.

Med anledning av vad som uppmärksammats vid inspektionen framhöll
jag, att den processledning, som det ålåge länsstyrelsen att utöva, borde inriktas
på, bland annat, att bringa målen till slut inom skälig tid, vilket läge
i såväl parternas som länsstyrelsens intresse. Erfarenheten visade, att örn
det överlätes åt parterna att utan kraftig processledning från länsstyrelsens
sida sköta processen, svällde handlingarna ofta onödigt ut och tiden för pro -

5 — Justitieombudsmannens ömhetsberättclse till 19'',3 urs riksdag.

cessen bleve orimligt utdragen. Skulle därför sökanden dröja med att avgiva
påminnelser eller förebringa utredning, finge länsstyrelsen ej låta sig nöja
därmed. Man finge därvid beakta, att eventuellt erforderlig ytterligare utredning
i allmänhet bleve svårare att verkställa ju längre tid som hunne förflyta.
Men icke blott processuella skäl talade för skyndsamhet utan även och
framför allt önskvärdheten av att inom rimlig tid få ersättningsfrågan avgjord
och därmed de tvistande kommunernas mellanhavande i saken reglerat.

Beträffande handläggningen av det under 1) här ovan berörda målet anmärkte
jag, att sedan handlingarna efter flera föregående remisser den 19
november 1934 remitterats till sökanden för ytterligare påminnelsers avgivande,
hade sökanden först efter mer än fem års förlopp fullföljt målet utan
att, såvitt (hariet utvisade, länsstyrelsen under tiden påmint sökanden örn
målet, än mindre givit sökanden föreläggande att fullfölja målet vid äventyr
att det eljest komme att avgöras i befintligt skick. Jag erinrade om den befogenhet,
som i sådant avseende tillagts länsstyrelsen jämlikt 56 § 1 mom.
tredje stycket fattigvårdslagen. Länsstyrelsen hade, framhöll jag, i förevarande
fall icke varit berättigad att tolka sökandens underlåtenhet att inkomma
med ytterligare påminnelser såsom innebärande ett avstående från målets
fullföljande. Enligt remissresolutionen borde nämligen, därest målet icke
fullföljdes, bevis därom överlämnas till länsstyrelsen. Sådant bevis hade ej
inkommit. Anmärkningsvärt vore också, att sedan målet den 30 januari 1940
äntligen fullföljts och ytterligare utredning sedan införskaffats, målet ännu
icke avgjorts, ehuru handlingarna efter senaste remissen legat hos länsstyrelsen
ungefär fem månader. Mer än sju år hade förflutit, sedan målet anhängiggjorts.
Även i flera andra av de förut berörda målen syntes länsstyrelsen
hava försummat tillse, att processen framskridit med erforderlig skyndsamhet.
I det under 2) omförmälda målet hade vederbörande landsfiskal, som
fått mottaga handlingarna för verkställande av viss utredning, efter tre år
meddelat, att handlingarna troligen förkommit. Nu hade ett år förflutit efter
detta meddelande utan att vare sig handlingarna tillrättaskaffats eller åtgärder
vidtagits för aktens rekonstruerande.

Dagen efter inspektionen överlämnade länsstyrelsen en promemoria, vari
länsstyrelsen bland annat meddelade, att målet under 1) här ovan då avgjorts.
Länsstyrelsen hade ansett sig icke kunna vägra att efter det långa
dröjsmålet upptaga målet till prövning, enär sökanden ej erhållit något föreläggande
och förklaranden ej invänt, att målet icke borde upptagas till prövning.
Vidare meddelades i promemorian, att länsstyrelsen i anledning av
mina påpekanden beslutat att framdeles en gång varje halvår undersöka
vilka mål, som legat tre å fyra månader hos sökanden, och i dessa mål genom
vederbörande landsfiskal meddela sökanden föreläggande att inom en månad
från delfåendet av föreläggandet fullfölja målet eller återkalla detsamma vid
äventyr att målet eljest avgjordes i befintligt skick.

På förfrågan meddelade länsstyrelsen sedermera i skrivelse den 22 november
1941, att även de under 2), 3) och 4) omförmälda målen avgjorts.

Beträffande handläggningen av målet under 2), i vilket handlingarna förkommit
men efter inspektionen tillrättaskaffats, avgåvo länsnotarierna Tage
Kilander och Erik Axelson ävensom förutvarande landsfiskalen i Tossbo
distrikt C. Branzell förklaringar samt i anledning av dessa infordrade
kompletterande upplysningar.

På grund av anförda särskilda omständigheter fann jag mig böra låta bero
vid vad i saken förevarit, därvid jag för Kilander och Axelson underströk
mina vid inspektionen gjorda erinringar samt tillika framhöll, att diariet
över fattigvårdsmål torde av föredraganden böra granskas åtminstone en gång
varje kvartal.

2. Fråga huruvida domstol, som meddelat part bevisningsföreläggande,
ägt vägra vittnesförhör, som påkallats vid senare
rättegångstillfälle än det föreläggandet avsåg.

Av handlingarna i ett genom klagomål av trafikbiträdet Johan Arvid Larsson
i Katrineholm genom advokaten Gunnar Wallberg i Stockholm härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas, bland annat, följande.

Den 22 juni 1940 hade ett växlingståg, som över en öppen plats framförts
å ett stickspår mellan Katrineholms järnvägsstations inhägnade bangårdsområde
och ett söder därom beläget fabriksområde, påkört och skadat chauffören
Holger Viklund från Hedenlunda. Denne hade då uppehållit sig mellan
spåret och en av honom intill detsamma parkerad, hans fader Klas Melker
Viklund tillhörig personbil. Holger Viklund hade därvid ådragit sig svåra
kroppsskador och sedermera efter en tids sjukhusvistelse avlidit i lunginflammation,
som tillstött i samband med skadorna.

Under påstående att klaganden, vilken vid tillfället tjänstgjort såsom växlingsledare
och i denna egenskap varit ansvarig för växlingsrörelsens utförande,
icke iakttagit tillräcklig varsamhet samt därigenom vållat olyckan
och de därav föranledda skadorna, yrkade stadsfiskal Johan Dahl vid
Oppunda häradsrätt efter stämning ansvar å klaganden jämlikt 14 kap. 9 §
eller eventuellt 17 § strafflagen. Då klaganden genom uraktlåtenhet att vidtaga
betryggande säkerhetsanordningar även gjort sig skyldig till tjänstefel,
yrkade åklagaren sedermera i målet ansvar å honom jämväl enligt 25 kap.
15 § strafflagen.

Målet handlades första gången vid häradsrättens sammanträde den 26
september 1940, varvid klaganden i åklagarens närvaro inställde sig personligen,
åtföljd och i rättegången biträdd av Wallberg.

Målsägandena, nämligen Holger Viklunds dödsbo, Klas Melker Viklund

och Vadsbro-Blacksta erkända sjukkassa, iakttogo genom gemensamt ombud
inställelse och förde talan örn skadestånd av klaganden.

Statens Järnvägar inträdde i rättegången såsom mellankommande part och
gjorde ett med klaganden, som bestred åtalet.

Efter å ömse sidor förebragt utredning hördes på Wallbergs begäran en
person såsom vittne i målet.

På anhållan av åklagaren uppsköts därefter målet till den 24 oktober 1940.
Vid målets återföretagande denna dag, då hovrättsfiskalen Kjell Ericsson
förde ordet i rätten, hördes på åklagarens begäran fem personer såsom vittnen
samt tre personer upplysningsvis.

Sedan Wallberg anhållit om uppskov till nästa allmänna sammanträde under
förklaring tillika, att klaganden då skulle vara beredd att slutföra sin
talan, utsatte häradsrätten målet att åter förekomma den 21 november 1940,
då parterna skulle komma tillstädes vid laga påföljd och då klaganden skulle
vara beredd att anföra och styrka allt vad han vidare aktade nödigt i målet
vid äventyr, att vidare uppskov icke komme att beviljas.

Efter handläggning av målet den 21 november, då Ericsson jämväl förde
ordet i rätten, beslöt häradsrätten samma dag inhämta medicinalstyrelsens
utlåtande, huruvida olycksfallet ifråga finge anses hava orsakat Holger Viklunds
död. I avbidan på sådant utlåtande uppsköts målet till den 6 februari
1941, då i åklagarens närvaro de enskilda parterna hade att inställa sig, därest
de aktade nödigt.

Då medicinalstyrelsens utlåtande icke inkommit till uppskovsdagen, förklarades
målet den 6 februari vilande.

Sedan utlåtande därefter avgivits, upptog häradsrätten den 28 augusti
1941 under ordförandeskap av Ericsson målet till fortsatt handläggning.

Efter föredragning av utlåtandet anhöll Wallberg, att häradsrätten måtte
såsom vittnen i målet höra förutvarande stationsinspektorn i Katrineholm
P. K. Björkroth, bosatt i Stockholm, och stationsskrivaren T. Hansson i
Katrineholm samt anförde därvid: I anledning av innehållet i en av målsägandenas
ombud den 21 november 1940 ingiven skrift önskade klaganden
att genom de begärda vittnesförhören förebringa ytterligare utredning angående
den tid, som åtginge för att föra ett växlingståg med samma sammansättning
som det i målet ifrågakomna från olycksplatsen in på fabriksområdet
och där koppla på en vagn samt åter föra tåget till olycksplatsen. Den
2 januari 1941 hade man på prov företagit en dylik manöver. Förutom de,
som deltogo i växlingsarbetet, hade Björkroth och Hansson då varit närvarande.
Angående sina iakttagelser hade de den 5 januari 1941 upprättat ett
av Wallberg nu ingivet intyg.

Målsägandeombudet tillerkände intyget samma vitsord som om det hade
blivit i målet beedigat.

Wallberg ingav ytterligare ett av Björkroth den 20 januari 1941 avgivet

intyg angående dels anmälningar om överträdelser av förbud för allmänheten
att använda viss staketgrind å bangården samt dels tillämpningen av vissa
bestämmelser i instruktionen för växlingst jönsten för statens järnvägar.

Intyget tillerkändes av åklagaren och målsägandenas ombud samma vitsord
som om det hade blivit i målet beedigat, varjämte åklagaren förklarade
sig kunna vitsorda uppgiften om att åtal förekommit för överträdelse av
förbudet för allmänheten att passera genom grinden till bangårdsområdet.

Wallberg förklarade härefter på fråga, att klaganden vidhölle sin begäran
örn vittnesförhör med Björkroth och Hansson, samt tilläde, att han önskade
att de förutom angående uppgifterna i de ingivna intygen även måtte höras
om huruvida växlingsrörelsen vid olyckstillfället kunnat ske utan avsevärt
skrammel.

Efter enskild överläggning beslöt häradsrätten, som icke fann tillräckliga
skäl föreligga för bifall till klagandens nu gjorda framställning örn ytterligare
vittnesförhör i målet, avslå densamma.

Björkroth och Hansson, som voro i tingssalen närvarande, fingo därefter
företräda och tillerkändes ersättning för sin inställelse med vad de i sådant
hänseende fordrade, nämligen Björkroth 35 kronor och Hansson 5 kronor,
att i enlighet med klagandens medgivande utgivas av denne.

Vid rättegångstimmans slut meddelade häradsrätten utslag i målet.
Häradsrätten, som fann att klaganden brustit i honom åliggande aktsamhet
och därigenom vållat sammanstötningen, biföll på det sätt åklagarens talan,
att klaganden jämlikt 14 kap. 17 § andra stycket, 25 kap. 15 § 1 mom. samt
4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för vållande till kroppsskada samt försummelse
i tjänsten dömdes att utgiva 30 dagsböter om 3 kronor. Därjämte förpliktade
häradsrätten, som fann att Holger Viklund och klaganden varit i lika
mån vållande till olyckan, klaganden att i skadestånd med till hälften jämkade
belopp utgiva till dödsboet 4 kronor 20 öre, till Klas Melker Viklund
226 kronor och till sjukkassan 28 kronor 10 öre jämte ränta. Klaganden
ålades slutligen att gottgöra målsägandena för kostnaderna å målet samt
att till statsverket återgälda av allmänna medel förskjutna vittneslöner.

Över häradsrättens utslag anförde klaganden besvär i Svea hovrätt. Under
anförande, att häradsrätten genom att vägra det begärda vittnesförhöret
förfarit obehörigt, yrkade klaganden i besvären, att hovrätten måtte utsätta
muntligt förhör i målet för att bereda klaganden tillfälle att däri låta avhöra
Björkroth och Hansson såsom vittnen.

Med anledning av sistnämnda framställning och med hänsyn till omständigheterna
i målet beslöt hovrätten att anställa muntligt förhör den 3 februari
1942, då klaganden skulle äga påkalla vittnesförhör med Björkroth och
Hansson.

Å utsatt dag hölls därefter av hovrätten muntligt förhör, varvid på begäran
av Wallberg såsom ombud för klaganden Björkroth och Hansson hördes

såsom vittnen i målet. För inställelsen tillerkändes Björkroth 20 kronor och
Hansson 50 kronor att utgivas av klaganden.

I utslag den 14 april 1942 fann hovrätten ej skäl att i ansvarsfrågan göra
ändring i häradsrättens utslag. Vidkommande skadeståndsfrågan fann hovrätten
Holger Viklund i så mycket högre grad än klaganden vållande till
olyckan och de därav uppkomna skadorna, att målsägandena tillkommande
skadestånd borde jämkas till en fjärdedel av vad eljest skolat utgå, och nedsattes
i enlighet härmed de av häradsrätten utdömda skadeståndsbeloppen.
I fråga om kostnaderna å målet vid häradsrätten fastställdes överklagade
utslaget.

Sedan klaganden i en till hovrätten ingiven skrift hemställt, att hovrätten
med anledning av häradsrättens beslut den 28 augusti 1941 att vägra vittnesförhör
med Björkroth och Hansson måtte remittera handlingarna i målet
till advokatfiskalen vid hovrätten, beslöt hovrätten efter målets företagande
till avgörande att överlämna skriften jämte därvid fogade bilagor till advokatfiskalsämbetet
för den åtgärd, vartill ämbetet kunde finna fog.

På anmodan av advokatfiskal avgav Ericsson yttrande i ärendet, och
anförde han däri följande.

Vittnesförhör med Björkroth och Hansson hade av klaganden den 28 augusti
1941 påkallats, trots att klaganden redan till rättegångstillfället den 21 november
1940 förelagts att förebringa all sin utredning i målet. Vid nämnda
tillfälle hade klaganden gjort framställning om att medicinalstyrelsens utlåtande
skulle inhämtas i en viss fråga, men i övrigt icke antytt, att han önskade
inkomma med ytterligare utredning. I enlighet med klagandens framställning
hade häradsrätten beslutat inhämta medicinalstyrelsens utlåtande.
Målet hade sedermera utsatts att åter förekomma den 28 augusti 1941 uteslutande
i avsikt att bereda parterna tillfälle att yttra sig i anledning av utlåtandet
från medicinalstyrelsen. Detta torde utan tvivel stått klart för parterna.
Likväl sade sig klaganden hava ägt rätt att vid sistnämnda tillfälle
förebringa utredning angående förhållanden, som icke hade något sammanhang
med den fråga, varöver medicinalstyrelsen yttrat sig. Klagandens
underlåtenhet att förebringa sin bevisning inom förelagd tid hade icke berott
på att det tidigare varit omöjligt att anskaffa bevisen eller att det yppat
sig något oförutsett och hade därför icke kunnat anses ursäktlig. I sistnämnda
hänseende hade klaganden icke kunnat åberopa, att från motsidan
gjorts vissa invändningar mot den av klaganden förebragta utredningen, då
dessa invändningar väl kunnat förutses. Klaganden gjorde gällande, att det
honom till den 21 november 1940 meddelade föreläggandet endast kunnat
avse att hindra ytterligare uppskov i målet. Föreläggandet hade dock även
inneburit, att klaganden vid nämnda tillfälle skulle förete all sin vidare
bevisning i målet. Emellertid saknades måhända bestämt stöd för den upp -

fattningen, att klagandens försummelse att inom förelagd tid förebringa sin
utredning skulle medföra, att han försuttit sin rätt att framkomma med processmaterial,
som bort framläggas tidigare. Vore den uppfattningen icke riktig,
skulle domstolen i ett sådant fall som detta sakna medel att åstadkomma en
effektiv koncentration av förhandlingarna. Häradsrätten hade ej heller helt
och hållet förmenat klaganden att även efter den 21 november 1940 inkomma
med nytt processmaterial. Det torde emellertid icke råda något tvivel örn
att häradsrätten ägt avvisa sådan utredning, som enligt häradsrättens mening
vore utan betydelse för målets avgörande. Häradsrätten hade alltså
kunnat vägra att höra vittnena, därest häradsrätten funnit, att vittnesmålen
avsåge förhållanden, som rätteligen icke hörde till saken, eller att vad klaganden
ville bevisa redan blivit styrkt. Under de förhållanden, som förelågo
då vittnesmålen påkallats, syntes det naturligt, att häradsrätten med något
större stränghet än måhända vanligen tillämpades granskat de föregivna
anledningarna till vittnesförhören och krävt, att klaganden hade fullgiltiga
skäl för dessa. Häradsrätten hade vid denna prövning funnit att ”tillräckliga
skäl” ej förelågo och beslutit att ej höra vittnena. Det syntes icke nödvändigt
att här redogöra för den sakliga grunden för detta beslut. Skulle
det emellertid senare vid inför hovrätten anställt vittnesförhör eller eljest
hava framkommit, att vittnena kunnat avge utsagor, som varit av vikt för
målets avgörande, kunde häradsrätten enligt Ericssons uppfattning dock icke
genom sitt beslut anses hava överskridit sin befogenhet så att tjänstefel därigenom
läge Ericsson såsom häradsrättens ordförande till last. Det kunde
måhända göras gällande, att det åtminstone mäste anses hava varit tveksamt,
huruvida icke klaganden haft skäl för sin begäran om vittnesförhör,
och att häradsrätten vid sådant förhållande hellre bort tillåta än vägra desamma.
Härtill kunde endast anmärkas, att häradsrättens arbetsbörda
ifrågavarande rättegångsdag var synnerligen stor — sammanträdet kunde
icke avslutas förrän sent på kvällen — samt att klaganden ej på förhand anmält
de planerade vittnesförhören, så att hänsyn till desamma kunnat tagas
vid upprättande av uppropslistan.

I en till Ericsson den 8 maj 1942 avlåten skrivelse anförde advokatfiskalen
därefter följande.

Att domstol principiellt ägde rätt att under vissa omständigheter avvisa
erbjuden bevisning syntes icke vara föremål för meningsskiljaktighet. Enligt
Kallenberg kunde som skäl för domstol att avböja erbjudet bevis komma i
betraktande, att part ville föra bevis om irrelevant eller omöjligt eller notoriskt
faldum, att bevisning vore överflödig, emedan faktum vore ostridigt
eller redan till fullo styrkt, eller att det sätt, varpå part ville föra bevis, icke
kunde leda till något avsevärt resultat (se Svensk civilprocessrätt andra bandet
sid. 552—553 och 194). Försummelse att inom förelagd tid förebringa
bevisning torde däremot icke i och för sig medföra förlust av rätten att fram -

lägga delina bevisning, om bevisningen kunde förebringas utan ytterligare
uppskov i målet. Advokatfiskalen funne väl, att häradsrätten kunde hava
haft anledning till tvekan, huruvida de förhållanden, varom vittnena skolat
höras, ägde betydelse för målets avgörande. Emellertid vore det tydligt, att
domstols rätt att avvisa erbjuden bevisning måste tillämpas med den största
varsamhet. Då det icke kunde anses hava varit uppenbart, att vittnesmålen
saknade betydelse för målets utgång, hade det enligt advokatfiskalens mening
därför varit riktigast att tillåta det begärda vittnesförhöret. Häradsrättens
beslut att avslå klagandens anhållan om vittnesförhör syntes emellertid icke
vara av beskaffenhet att medföra ansvar eller skadeståndsskyldighet för
häradsrättens ordförande. På grund därav hade advokatfiskalen avskrivit
ärendet från vidare handläggning.

I en den 20 juli 1942 hit ingiven klagoskrift påkallade klaganden sedermera
J. 0:s ingripande med anledning av häradsrättens vägran att den 28
augusti 1941 avhöra Björkroth och Hansson såsom vittnen, vilken vägran
förorsakat klaganden förlust motsvarande de belopp klaganden fått utgiva i
vittneslöner till Björkroth och Hansson för deras inställelse i hovrätten.

I infordrat yttrande över klagomålen anförde Ericsson, under hänvisning
till innehållet i den av honom förut avgivna förklaringen till advokatfiskalen,
ytterligare följande.

Hovrättens protokoll över vittnesförhören med Björkroth och Hansson
syntes snarast visa, att häradsrätten icke saknat skäl för sin uppfattning, att
vittnesförhör med nämnda personer icke skulle få någon betydelse för målets
avgörande. Beträffande Hansson syntes detta vara särskilt tydligt. Han hade
icke kunnat lämna någon annan uppgift, som icke återfunnes i det av honom
underskrivna och i häradsrättens protokoll intagna intyget, vilket tillerkänts
edsvitsord och vars uppgifter icke blivit bestridda, än att ”skrammel alltid
uppstode i ett tågsätt med löskopplade vagnar”. Vad anginge Björkroths
» berättelse upptoge denna visserligen ett icke ringa utrymme i hovrättens
protokoll, men innehölle, såvitt Ericsson kunde finna, beträffande de omständigheter,
angående vilka vittnesförhör begärts vid häradsrätten, icke några
nya upplysningar av värde. En del av detta vittnesförhör hade tydligen avsett
att i olika hänseenden komplettera häradsrättens utredning, så som denna
framstått i protokollet, på ett sätt som knappast kommit ifråga vid ett vittnesförhör
inför häradsrätten. Häradsrätten hade för sin del ansett, att provväxlingen
överhuvudtaget icke kunde komma att tillmätas stor betydelse i
målet och att erforderliga fakta om denna framginge av de ingivna intygen.
Värdet av ett uttalande från vittnena, huruvida växlingsrörelsen kunnat ske
utan avsevärt skrammel, syntes även ringa. Att ett visst skrammel sannolikt
måste hava uppstått vid olyckstillfället hade förefallit uppenbart. Dess bety -

delse för målet hade emellertid varit mycket tvivelaktigt och beroende av
flera osäkra faktorer, såsom i vilket ögonblick skramlet uppstått och dess
styrka i förhållande till annat trafikbuller. Måhända hade häradsrätten därvidlag
med någon orätt frestats att taga hänsyn till upplysningar, som stått
att erhålla i rätten. Olycksplatsen vore nämligen belägen vid stadens mest
centrala plats, och rättens ledamöter hade samtliga sedan år tillbaka dagligen
passerat denna. I rätten hade dessutom tjänstgjort en före detta järnvägstjänsteman,
som i årtionden haft sin verksamhet på bangården i Katrineholm.

Emellertid måste medges — anförde Ericsson vidare — att det som regel
torde vara mycket vanskligt att på förhand avgöra, huruvida ett begärt vittnesförhör
kunde få betydelse för ett måls avgörande och att det därför endast
mycket sällan och då skälen därför vore uppenbara borde ifrågakomma
att på sådan grund avvisa en framställning om vittnesförhör. Det vore tydligen
även fara för att den part, som bleve förvägrad ett vittnesförhör, ansåge
sig utsatt för domstolens godtycke, därest han icke omedelbart insåge
skälen för beslutet. Ur dessa synpunkter syntes det även i detta fall hava
varit riktigast att tillåta det begärda vittnesförhöret, och det klandrade beslutet
finge därför anses mindre lyckligt. Klaganden hade redan tidigare till
Ericsson framställt anspråk på ersättning för de vittneslöner, som han blivit
tvungen att gälda för vittnenas inställelse i hovrätten. Detta hade skett
omedelbart efter det förhöret ägt rum. I samband därmed hade klagandens
ombud, Wallberg, låtit Ericsson veta att, därest det fordrade beloppet, 70
kronor, icke betalades inom viss kortare tid, då hovrättens utslag i målet
ännu icke kunde väntas föreligga, skulle han i hovrätten anmäla Ericsson
för tjänstefel. Vidare hade Wallberg uppgivit, att beloppet i och för sig icke
spelade någon roll, då klagandens rättegångskostnader betalades av en fackorganisation,
som klaganden tillhörde, utan att avsikten endast vore, att
Ericsson genom att erlägga beloppet skulle medgiva, att han gjort sig skyldig
till tjänstefel. Under sådana förhållanden hade Ericsson ansett sig icke
böra bifalla framställningen. Ty även om häradsrättens beslut ur förut angivna
synpunkter kunde anses vara mindre lyckligt, hade Ericsson ansett det
dock icke vara i sådan män felaktigt, att det för honom kunde föranleda till
ansvar för tjänstefel. För den händelse J. O. emellertid skulle vara av annan
mening i sistnämnda avseende, vore Ericsson villig att till klaganden inbetala
det begärda beloppet, 70 kronor.

Försummelse av part att inom förelagd tid förebringa bevisning kan icke
anses i och för sig medföra, att därest målet skulle komma att handläggas
vid ett eller flera rättegångstillfällen efter det som föreläggandet avsåg, parten
skulle vara betagen möjligheten att vid dessa senare rättegångstillfällen
förebringa bevisning.

Vad ifrågavarande fall beträffar må till en början erinras, att bevisningsföreläggandet
givits redan vid andra rättegångstillfället efter det klaganden själv
åtagit sig att till nästa rättegångstillfälle slutföra sin talan. Enligt föreläggandet
skulle klaganden å den utsatta dagen, den 21 november 1940, andraga
och styrka allt vad han ytterligare aktade nödigt vid äventyr att vidare uppskov
icke komme att beviljas. Då nu målet i allt fall kommit att handläggas
vid två därefter infallande rättegångstillfällen och klaganden vid det
sista av dessa, nämligen den 28 augusti 1941, begärt vittnesförhör med i
tingssalen närvarande personer, Björkroth och Hansson, hade det förut
omförmälda bevisningsföreläggandet icke bort utgöra hinder för det begärda
vittnesförhöret. Avgörande för frågan om detsamma skulle tillåtas hade bort
vara, huruvida det, varom vittnena enligt uppgift skulle höras, kunde äga
betydelse för målets utgång. Enligt min mening kunde det ej anses uppenbart,
att vittnesmålen skulle komma att sakna varje betydelse i sådant avseende.
En omständighet, som även bort särskilt beaktas, var den att ena
vittnet för inställelsen vid rätten måst företaga en så lång resa som från
Stockholm till Katrineholm, för vilken resa klaganden också förpliktades att
ersätta vittnet med 35 kronor. Omständigheterna i detta fall voro enligt
min uppfattning ej sådana, att häradsrätten ägt avvisa den av klaganden
erbjudna bevisningen. Det må även påpekas, att vid förhör med vittnena
Ericsson såsom rättens ordförande givetvis kunnat noga tillse, att vittnesmålen
icke utsträckts till att avse rent irrelevanta förhållanden och därigenom
tagit häradsrättens tid i anspråk mer än nödigt.

Till följd av att klaganden icke fått Björkroth och Hansson hörda vid
häradsrätten nödgades han låta höra dem såsom vittnen i hovrätten. För
deras inställelse där fick han vidkännas en kostnad av 70 kronor, som icke
skolat drabba honom, örn vittnesförhöret fått äga rum vid häradsrätten.

Såsom framgår av ovanstående redogörelse hade Ericsson i sitt till mig
avgivna yttrande förklarat, att om jag skulle finna beslutet i sådan mån
felaktigt, att det för honom kunde föranleda till ansvar för tjänstefel, vore
han villig att till klaganden betala det begärda beloppet, 70 kronor. Med
anledning därav meddelade jag i en till Ericsson avlåten skrivelse, däri jag
upptog vad jag ovan anfört, att jag funnit det begångna felet vara av nyssnämnd
beskaffenhet men att jag, därest Ericsson till mig inkomme med bevis
att han gottgjort klaganden med fordrat belopp, med stöd av 3 § i den för

J. O. gällande instruktionen skulle låta bero vid vad i saken förevarit och
avskriva ärendet från vidare behandling.

Sedan Ericsson därefter inkommit med bevis att han ersatt klaganden med
70 kronor, fann jag ärendet icke föranleda vidare åtgärd.

3. Fråga huruvida sökande, som till inskrivningsdomaren ingivit
avskrifter av den till grund för ansökningen åberopade handlingen
men fått sin ansökan förklarad vilande, är pliktig att vid
fullföljd av samma ansökan ingiva nya avskrifter av
handlingen, örn under tiden något mindre
tillägg till densamma gjorts.

I en hit insänd klagoskrift anförde vice hovauditören N. Erdmann följande.

Den 6 maj 1942 hade klaganden för erhållande av vilande lagfart i avbidan
på beslut örn sammanläggning till inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga
ingivit ett den 17 mars 1942 utfärdat köpebrev, varigenom Järnvägsaktiebolaget
Stockholm-Saltsjön till avdelningschefen Gustaf Fogelberg för 1,032
kronor försålt ett område om 258 kvadratmeter, avstyckat från Aljö 2163
och avsett att sammanläggas med avstyckningslotten Aljö 2243 i Tyresö socken.
Därvid hade klaganden bifogat föreskriven avskrift av fångeshandlingen
i två exemplar. Efter fastställd sammanläggning hade klaganden den 6 juni
1942 ånyo ingivit köpebrevet för fullföljd av lagfarten. Lagfart hade beviljats
den 10 juni 1942 av andre notarien Ture Styrenius såsom inskrivningsdomare.
När klaganden sedermera låtit avhämta expeditionen i ärendet, hade
det visat sig att inskrivningsdomaren debiterat kostnad för avskrifter med
en krona 50 öre. Då klaganden under mer än 30 år varit trägen ”kund” på
domsagans kansli och vid mångfaldiga tillfällen haft liknande ärenden, hade
han till en början trott, att ett misstag förelåge, och därför ringt upp kansliet
för att få tala med Styrenius. Som han emellertid åtnjöt semester, hade klaganden
hänvisats till sekreteraren i domsagan, hovrättsfiskalen Sigurd Dennemark.
Denne hade under samtalet gjort gällande, att han efter mogen prövning
av förhållandet kommit till det resultatet, att då inskrivningsdomarens
bevis om vilandeförklaringen icke återfunnes på den ursprungligen ingivna
avskriften, köpebrevet nu måste betraktas såsom ny handling och skyldighet
sålunda föreligga för sökanden att ingiva sedvanliga avskrifter, vid äventyr
att eljest kostnaden för anskaffande av avskrifter debiterades å expeditionen.
Sådan praxis hade därför nu införts i domsagan. Då klaganden alltjämt
vore av annan uppfattning än Styrenius och Dennemark och då vid förfrågan
å de båda domsagokanslien i Haga tingshus meddelats, att i motsvarande
fall inga avskrifter fordrades, hade klaganden, ehuru det endast rörde sig om
en bagatell, velat bringa sakförhållandet till J. 0:s kännedom, så att i varje
fall en likartad praxis komme att tillämpas i de olika domsagorna.

Sedan Styrenius anmodats att hit inkomma med yttrande i ärendet, överlämnade
och åberopade han ett av Dennemark såsom inskrivningsdomare i
domsagan avgivet yttrande, däri anfördes följande.

Den av klaganden påtalade metoden att debitera sökande i lagfartsärende

kostnad för avskrifter av handling, som åberopats vid fullföljd av vilandeförklarad
lagfartsansökan, hade på Dennemarks tillskyndan tillämpats i domsagan
sedan någon tid tillbaka. Dennemark ville erkänna, att det varit med
viss tvekan han beslutat sig för denna praxis, men han hade ansett, att densamma
icke varit stridande mot stadgandet i 7 § i lagen den 3 juni 1932 med
särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden. Det hette
visserligen i detta stadgande, att inskrivningsdomaren i visst fall skulle besörja
lagfarts- och inteckningshandlingars avskrivande, ”då ansökan göres”
örn lagfart eller inteckning. (Den år 1936 verkställda ändringen av stadgandets
ursprungliga lydelse i hithörande delar: Då lagfart eller inteckning sökes,
syntes ej hava varit avsedd såsom någon ändring i sak.) Men det förefölle
knappast berättigat att av denna formulering draga den slutsatsen, att inskrivningsdomaren
icke skulle äga verkställa dylik debitering, när en
vilandeförklarad lagfarts- eller inteckningsansökan fullföljdes. Även i sistnämnda
fall gjordes ju en ansökan om lagfart eller inteckning, och Dennemark
hade icke i motiven till nämnda lagstiftning kunnat finna något stöd
för en tolkning av stadgandet i strid mot berörda praxis. Dennemark tilläte
sig nämna, att denna hans uppfattning delats av häradshövdingen i domsagan.
För bedömande av förevarande fråga torde vidare böra märkas, att
sökanden vid fullföljd av t. ex. en vilandeförklarad lagfartsansökan ofta
kunde hava låtit komplettera ansökningshandlingarna i ett eller annat avseende.
Sålunda kunde å handlingen hava tecknats ett tillägg om att köpeskilling
kvitterats eller makes samtycke lämnats. Örn den av Dennemark
tillämpade metoden för debitering av avskrifter vore felaktig, skulle det
innebära, att inskrivningsdomaren ex officio finge göra en avskrift av
nämnda tillägg — en praxis, som enligt vad Dennemark numera inhämtat
dock tillämpades på vissa håll. Sedan klaganden nu uppgivit, att inskrivningsdomarna
i Södra Roslags samt Sollentuna och Färentuna domsagor
icke debiterade sökanden kostnad för avskrifter i liknande fall som det påtalade,
hade Dennemark beslutat att i avbidan på J. 0:s uttalande i ämnet
icke heller i Södertörns domsaga verkställa dylik debitering.

För egen del förklarade Styrenius sig för framtiden vilja efterkomma de
anvisningar, som J. O. kunde vilja lämna i frågan.

I en till Styrenius avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande:

”1 7 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden heter det att, då ansökan göres örn lagfart eller
inteckning i fast egendom eller om inskrivning av tomträtt, vattenfallsrätt
eller fång till sådan rätt eller ock om inteckning i tomträtt eller vattenfalls -

rätt, skall den till grund för ansökningen åberopade handlingen vara åtföljd
av två till riktigheten styrkta avskrifter. Äro ej avskrifter ingivna,
besörje inskrivningsdomaren mot stadgad avgift handlingens avskrivande.

Av förarbetena till nämnda lag framgår, att bestämmelserna rörande ingivandet
av avskrifter av fångeshandlingar samt skuldebrev och andra inteckningshandlingar
tillkommit för att underlätta arbetet för inskrivningsdomaren
och kanslipersonalen. Av de ingivna avskrifterna skall den ena fogas
till konceptprotokollet eller akten i ärendet och den andra till den renovation,
som skall insändas till hovrätten. Vid avskrifternas fogande till protokollet
eller akten och renovationen ankommer således på inskrivningsdomaren
endast att tillse att desamma äro riktiga samt att vidtaga de rättelser,
som erfordras för att avskrifterna skola överensstämma med originalet.

Med hänsyn till ändamålet med avskrifternas ingivande kan det icke hava
varit avsett, att en sökande, som vid handläggning av ett inskrivningsärende
ingivit vederbörliga avskrifter av den till grund för ansökningen åberopade
handlingen men fått sin ansökan förklarad vilande, skulle vid senare
fullföljd av samma ansökan vara pliktig ingiva nya avskrifter av handlingen,
om under tiden något mindre tillägg till densamma gjorts eller någon obetydlig
ändring däri vidtagits. För sådan händelse bör det vid fullföljd av ansökningen
vara tillfyllest, att anteckning rörande tillägget eller ändringen
göres i protokollet, där sådant föres. Har för viss domstol förordnats om inrättande
av akter för tillvaratagande av handlingar och utredning i inskrivningsärenden,
kan anteckning örn kompletteringen göras i en särskild promemoria,
som bifogas akten i ärendet. Bestämmelsen i 14 § ifrågavarande
lag rörande skyldighet för inskrivningsdomaren att, om sökanden eller annan
lämnat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse för ärendets prövning
eller särskild utredning förebragts, upptaga vad därutinnan antecknats i
akten synes mig giva tillräckligt stöd för ett dylikt förfarande. Härvid bör
emellertid iakttagas, att dylik promemorieanteckning därjämte fogas vid
renovationen till hovrätten.

Under alla omständigheter synes det mig uppenbart att, då den till grund
för ansökningen åberopade handlingen icke i och för sig undergått någon
förändring utan allenast blivit försedd med ett bevis av inskrivningsdomaren
om vilandeförklaring av en förut gjord ansökan örn lagfart eller inteckning,
sökanden vid fullföljd av ansökningen icke bör vara skyldig att ånyo ingiva
avskrifter av handlingen. Har sökanden icke frivilligt ingivit avskrifter, skall
han följaktligen ej heller betungas med kostnad för avskrifters verkställande
genom inskrivningsdomarens försorg. Att något hinder för avskrifters verkställande
på sökandens bekostnad i dylikt fall måhända icke kan utläsas ur
gällande bestämmelser i ämnet kan icke åberopas till stöd för den av Dennemark
i Södertörns domsaga införda praxis i förevarande hänseende.”

På grund av vad han sålunda anfört fann J. 0., att Styrenius förfarit
felaktigt genom att av klaganden uttaga kostnad för avskrifter av den fångeshandling,
som han vid fullföljd av lagfartsansökan i förevarande fall ingivit
till Styrenius såsom inskrivningsdomare. Då klaganden emellertid icke påyrkat
någon ersättning av Styrenius för berörda kostnad samt såväl Styrenius
som inskrivningsdomaren i domsagan Dennemark syntes hava avsett
att, därest J. O. ansåge det påtalade förfarandet icke vara riktigt, detta ej
vidare skulle tillämpas i domsagan, lät J. O. bero vid sina i ovan återgivna
skrivelse gjorda uttalanden.

Avskrifter av J. 0:s skrivelse tillställdes häradshövdingen i domsagan
oell Dennemark.

4. Felaktig tillämpning av bestämmelsen örn bortfallande av
brutet dagatal vid avräkning av straff.

Enligt 4 kap. 6 § första stycket strafflagen skall vid förändring av straff
viss tids fängelse anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid.

I tredje stycket samma paragraf stadgas: Uppkommer vid sammanläggning
eller avräkning av straff brutet månadstal, skall halv månad räknas till
15 dagar; brutet dagatal förfaller.

Genom utslag den 26 augusti 1941 dömde stationskrigsrätten vid Karlskrona
örlogsstation 3:e klass sjömannen Johan Harald Johansson för i samråd
med annan krigsman beslutad rymning till fängelse en månad 15 dagar,
vilket straff Johansson undergick.

Sedan Johansson därefter vid Södertörns domsagas häradsrätt ställts under
åtal för brott, begångna före verkställandet av ovannämnda straff, dömde
häradsrätten i utslag den 22 december 1941, med tillämpning av 4 kap. 3 §
strafflagen och med undanröjande av den i utslaget den 26 augusti 1941 meddelade
sträffbestämningen, Johansson för i samråd med annan krigsman beslutad
rymning och för första resan i samråd med annan förövad stöld till
straffarbete tre månader. Från det Johansson sålunda ådömda straffet skulle
enligt häradsrättens utslag avräknas vad han utstått av det honom genom
utslaget den 26 augusti 1941 ådömda straffet.

Genom resolution den 13 februari 1942 förordnade länsstyrelsen i Stockholms
län, att Johanssons straff, som börjat verkställas den 10 februari å
kronohäktesavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, skulle sluta den
18 april 1942.

Sedan vid granskning av fångförteckning från kronohäktet för februari 1942

M. O. funnit, att Johansson undergått straff en dag längre än vederbort, samt

M. O. på grund därav anhållit om länsstyrelsens yttrande, överlämnade länsstyrelsen
infordrad förklaring från t. f. länsnotarien Eric Humble, vilken meddelat
ifrågavarande verkställighetsresolution, varjämte länsstyrelsen avgav
eget yttrande.

Humble anförde i sin förklaring följande: Vid bestämmandet av straffets
slutdag hade från straffets början, den 10 februari 1942, först utlagts den
ådömda straffarbetstiden, tre månader, varvid såsom preliminär slutdag erhållits
den 10 maj 1942. Därefter hade det fängelsestraff örn en månad 15
dagar, som skulle avräknas från straffarbetet, förvandlats till straffarbete
22 % dagar. På grund av stadgandet i 4 kap. 6 § tredje stycket strafflagen
hade Humble därvid antagit, att det brutna dagatalet genast skulle förfalla,
varför han från ovannämnda preliminära slutdag den 10 maj 1942 avräknat
endast 22 dagar. Slutdagen hade då blivit den 18 april 1942. Humble insåge
nu, att förfarandet vore felaktigt och att han från den preliminära slutdagen
bort avräkna 22% dagar samt först därefter låta brutet dagatal förfalla. För
den extra straffarbetsdag, som Johansson fått avtjäna på grund av Humbles
missuppfattning av innebörden i ovannämnda lagstadgande, hade Humble till
honom utgivit gottgörelse, varmed han förklarat sig nöjd.

Vid förklaringen var fogat ett av Johansson utfärdat kvitto å mottagen ersättning.

För egen del anförde länsstyrelsen följande: Av Humbles förklaring framginge,
att Humble förfarit felaktigt med påföljd, att Johansson fått avtjäna
en dags straffarbete utöver vad rätteligen bort vara fallet. Sedan Humble nu
uppmärksamgjorts på rätta innebörden av stadgandet i 4 kap. 6 § tredje
stycket strafflagen, torde vara att förvänta, att han för framtiden skulle tilllämpa
detsamma på riktigt sätt. Den förelupna felaktigheten vore i och för
sig mycket beklaglig. Emellertid syntes den missuppfattning, som föranlett
densamma, i viss mån kunna anses ursäktlig i betraktande av att avfattningen
av ovannämnda lagrum knappast torde kunna anses innebära tillräckligt tydlig
anvisning, huru det borde förfaras. Med hänsyn därtill och då Humble
gottgjort Johansson för det lidande, som åsamkats honom genom den begångna
felaktigheten, hemställde länsstyrelsen, att M. O. måtte låta bero
vid vad i saken förekommit.

Under hänvisning till att Humble för sin tjänsteutövning stöde under

J. 0:s tillsyn överlämnade M. O. därefter handlingarna i ärendet till mig.

Vid prövning av ärendet fann jag väl, att Humble i ovan angivna fall förfarit
felaktigt och att Johansson till följd därav fått avtjäna straffarbete en
dag mera än han rätteligen bort. Då emellertid Humble lämnat Johansson
gottgörelse, varmed denne förklarat sig nöjd, lät jag bero vid vad i saken
förevarit.

5. Fråga huruvida tullverket dröjt för länge med att underrätta
speditör om ifrågasatt efterdebitering av tull för gods, som
speditören låtit förtulla.

Vid granskning inom generaltullstyrelsens revisionsbyrå av tullanstaltens
i Göteborg räkenskaper för april 1937 framställdes anmärkning av följande
innehåll: Vid en jämlikt 6 § tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen
företagen kontroll rörande riktigheten av vissa värdeuppgifter beträffande
för Aktiebolaget Ariadne-Tråd från utlandet införda maskiner hade uppmärksammats,
att under Göteborgs tullkameralavdelnings i Stora tullhuset inkommande
journalsnummer Cb 60112 speditionsfirman Forsblad & Son från
utlandet infört ett antal till tulltaxenr 996 (statistiskt nr 1803) med tull
av 10 procent av värdet hänförliga maskiner, för vilka inköpspriset utgjort
sammanlagt 20,761 kronor 40 öre. Vid tulltaxeringen hade maskinernas
tullpliktiga värde beräknats sålunda, att från nämnda belopp avdragits
rabatter a tillhopa 4,553 kronor 58 öre, varefter till återstoden
16,207 kronor 82 öre lagts dels frakt, 350 kronor 58 öre, och dels emballagekostnader,
324 kronor 16 öre. Å det sålunda erhållna beloppet, 16,882
kronor 56 öre, hade tull debiterats och erlagts med 1,688 kronor 26 öre.
Då rabatterna, enligt vad som inhämtats, icke utgjort varurabatter i vanlig
mening utan motsvarade ersättning för vissa transaktioner mellan verkställande
direktören i aktiebolaget och den utländske leverantören, borde
vid värdeberäkningen avdrag för dem icke hava verkställts. Jämlikt 3 § förordningen
den 24 maj 1928 angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket framställdes därför anmärkning mot speditionsfirman
i egenskap av varuhavare med yrkande örn åläggande för firman
att till tullverket inbetala felande tullbelopp med 455 kronor 35 öre.

Enligt resolution den 28 april 1938 fann generaltullstyrelsen med gillande
av anmärkningen skäl föreskriva, att det anmärkta beloppet skulle uttagas
hos den, mot vilken anmärkningen enligt vad ovan nämnts framställts, och
av distrikttullanstalten omedelbart därefter behörigen redovisas.

Sedan speditionsfirmans innehavare, Olof Forsblad, hos Kungl. Maj:t anfört
besvär över generaltullstyrelsens berörda resolution, fann Kungl. Majit
i utslag den 19 september 1941 ej skäl att göra ändring i resolutionen.

I en sedermera hit inkommen klagoskrift anförde Forsblad i huvudsak följande.

Speditionsfirman hade erhållit uppdrag att förtulla ifrågavarande maskinsändning.
Köparen av maskinerna, Aktiebolaget Ariadne-Tråd, hade icke
haft någon kredit hos firman, varför Göteborgs Handelsbank ställt sig som
garant för riktiga betalningen av tull och övriga kostnader. Tullinlagan för
godset hade underskrivits ”Forsblad & Son, Endast som speditörer”. Sedan

maskinsändningen vidarebefordrats, hade firman fått likvid för sin räkning
av banken den 19 april 1937 med 1,834 kronor 99 öre, varvid bankens garantiförbindelse
återlämnats till banken. Året därpå i början av april hade firman
delgivits generaltullstyrelsens resolution med krav att utbetala efterdebiterad
tull med 455 kronor 35 öre. I en vid resolutionen fogad promemoria
hade dåvarande byråinspektören G. W. Dahlberg meddelat, huru
nämnda efterdebitering av tull tillkommit. Det framginge, att tullverket
varit i direkt förbindelse med bolaget beträffande värdet av de importerade
maskinerna och att dessa båda parter enats örn en efterdebitering av tull
med 455 kronor 35 öre, som bolaget förklarat sig villigt erlägga. Då speditionsfirman
i tulltekniskt hänseende varit att anse som ”varuhavare”, ansåge
firman, att tullverket beträffande en korrigering av importvärdet å maskinerna
bort sätta sig i förbindelse med firman i stället för med köparen
direkt. Tullverkets promemoria vore daterad den 19 februari 1938. Redan
den 5 februari 1938 hade köparen försatts i konkurs. Någon möjlighet för
speditionsfirman att i sin tur utfå det efterdebiterade beloppet av köparen
hade då ej förefunnits. Örn däremot tullverket satt sig i förbindelse med speditionsfirman
som varuhavare och i tid varslat om att det skulle bliva en
efterdebitering av tull, hade möjlighet beretts firman att före konkursens
inträdande tillförsäkra sig tullbeloppet från köparen. Dessutom hade firman
för köparens räkning haft på lager bomullsgarn som pant för tidigare fordran,
varigenom firman kunnat tillgodogöra sig beloppet. Då tullverket genom
sitt åtgörande att träda direkt i förbindelse med köparen utan att ens lämna
firman ett meddelande därom berövat firman möjligheten att säkra sig för
det efterdebiterade tullbeloppet, vore enligt firmans åsikt tullverket som sådant
eller vederbörande tjänsteman skyldig ersätta firman för nämnda belopp.
Det vore upprörande, att generaltullstyrelsen på sätt som skett kunde taga
ut ett belopp av en speditionsfirma utan att densamma i sin tur hade någon
möjlighet att utfå samma belopp. När det gällt att taga ut beloppet, hade
tullverket strikt hållit sig till ”varuhavaren” d. v. s. speditören, men då det
gällt att utröna maskinernas värde m. m. i och för en efterdebitering, då hade
köparen varit ”varuhavare” och speditören hade totalt negligerats. Detta
fall vore för hela speditionsverksamheten i landet av stor principiell betydelse
och man kunde fråga sig, örn över huvud taget en speditionsfirma
kunde våga åtaga sig några förtullningsuppdrag för annan importörs räkning.
Redan möjligheten för tullverket att av en speditör utkräva ett belopp,
som han i sin tur ej kunde utfå av sin uppdragsgivare, vore betänklig,
men än betänkligare bleve det, då tullverket genom underlåtenhet att
över huvud taget underrätta en speditör örn ett dylikt ärende ytterligare
försvårade för honom möjligheten att kunna utfå av sin kommittent ett
efterdebiterat belopp. Forsblad anhölle örn J. 0:s bistånd för att få det av
speditionsfirman utbetalade beloppet 455 kronor 35 öre restituerat till fir 6

— Justitieovibudsmanncns ämbctsbcriittclse till 19/t3 års riksdag.

man samt påpekade behovet av åtgärder beträffande tullverkets författningar,
så att en speditörs ställning gentemot tullverket bleve tillrättalagd
på ett rättvist sätt.

Över klagomålen avgav generaltullstyrelsen yttrande, därvid styrelsen tilllika
överlämnade från Dahlberg och kammarskrivaren U. P. S. Wenngren
infordrade yttranden i ärendet ävensom annan utredning.

Generaltullstyrelsen anförde i sitt yttrande bland annat följande: Ifrågakomna
parti maskiner hade tulltaxerats i Göteborg den 14 april 1937 och
tull hade erlagts av speditionsfirman med 1,688 kronor 26 öre. Hos generaltullstyrelsen
hade Dahlberg såsom dåvarande byråinspektör å styrelsens
tullbehandlingsbyrå verkställt sådan kontroll å varors tullvärden, som omförmäldes
i 6 § tredje stycket av kungl, kungörelsen den 29 november 1929
med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen, sådant detta författningsrum
lydde enligt kungl, kungörelse den 7 juni 1934. Dahlbergs undersökningar
i det förevarande fallet — vilka enligt vad han upplyst påbörjats i
slutet av januari 1938 — hade föranlett en den 19 februari 1938 dagtecknad
promemoria till styrelsen. Denna hade av Dahlberg såsom särskild föredragande
å tullbehandlingsbyrån för ärenden av ifrågavarande slag den 23
februari 1938 föredragits i styrelsen, varvid beslutits, att handlingarna skulle
överlämnas till revisionsbyrån. Detta vore den form som användes, då anledning
saknades till åtal för brott mot lagen om straff för olovlig varuinförsel
men revisionen hos styrelsen ansåges böra erhålla tillfälle att genom anmärkningsakts
utfärdande tillvarataga tullverkets fiskaliska intresse. Inom
revisionsbyrån hade ärendet genom förste revisorn överlämnats till Wenngren,
som den 24 eller den 25 februari 1938 mottagit handlingarna. Sedan
arbetet med de löpande ärenden, som Wenngren vid sagda tidpunkt haft
under handläggning, avslutats, hade han utfärdat en den 24 mars 1938 dagtecknad
anmärkning, avseende ett belopp av 455 kronor 35 öre. Genom
kommunikationsresolution den 26 mars 1938 hade anmärkningen utställts
till delgivning med speditionsfirman. Efter skedd skriftväxling hade ärendet
den 28 april 1938 föredragits i generaltullstyrelsen, varvid anmärkningen
fastställts. Anmärkningen hade riktats mot speditionsfirman såsom varande
varuhavare. Däröver hade firman anfört besvär hos Kungl. Maj:t och till
stöd för besvären gjort gällande, att en speditör icke kunde i ett fall som detta
betraktas såsom varuhavare. I ett över besvären den 19 juni 1941 avgivet
utlåtande hade generaltullstyrelsen framhållit, bland annat, att enär inkommande
varuanmälan i förevarande fall vore undertecknad av Forsblad &
Son, denna firma vore att betrakta såsom varuhavare i författningens mening
och att betalningsskyldighet för det anmärkta beloppet vid sådant förhållande
ålåge firmans innehavare. Genom Kungl. Maj:ts den 19 september

1941 i regeringsrätten meddelade utslag i målet finge också anses fastslaget
såväl att speditionsfirman vore att i förevarande fall betrakta såsom varuhavare
som att innehavaren av firman vore betalningsansvarig för det anmärkta
beloppet. — Ehuru Forsblad icke längre gjorde gällande, att speditionsfirman
ej skulle vara att anse såsom varuhavare, yrkade han ändock
befrielse från erläggande av det anmärkta beloppet. Till stöd för detta yrkande
anfördes, att då firman i tulltekniskt hänseende varit att betrakta såsom
varuhavare, hade tullverket bort sätta sig i förbindelse med firman i stället
för med den slutliga varumottagaren beträffande den korrigering av importvärdet,
som föranlett krav på inbetalning av ytterligare tull. Därigenom
skulle firman fått möjlighet att före konkursens inträdande säkra sig
för det efterdebiterade tullbeloppet. Med avseende därå ville styrelsen framhålla,
att Dahlberg i och för utredning av värdeberäkningen icke haft annan
möjlighet än att vända sig direkt till den slutliga varumottagaren, vilken
ensam förfogat över det för ändamålet erforderliga materialet och sannolikt
icke heller skulle hava tillåtit, att detsamma såsom innefattande affärshemligheter
komme till speditionsfirmans kännedom. Av vad generaltullstyrelsen
anfört i fråga örn förevarande ärendes handläggning torde framgå,
att detsamma från tullverkets sida behandlats i full överensstämmelse med
gällande författningar.

I avgivna påminnelser framhöll Forsblad, att i 8 § tullstadgan betecknades
såsom varuhavare ”den som på grund av äganderätt eller eljest är berättigad
att förfoga över vara”. Således vore antingen en speditionsfirma varuhavare,
eftersom den angivit varan i tullen och vidarebefordrat den, eller
vore ägaren (köparen) på grund av sin äganderätt att beteckna som varuhavare.
Båda kunde däremot ej vara ”varuhavare”. Tullverket hade tulltekniskt
ansett speditionsfirman som varuhavare på den grund att firman
angivit och förtullat varan, men då sedermera generaltullstyrelsen hänvänt
sig direkt till köparen i och för närmare förhandlingar angående varans värde
och till yttermera visso avkrävt köparen ett efterdebiterat belopp, vore det
Forsblads uppfattning att generaltullstyrelsen avpolletteråt speditionsfirman
som varuhavare och låtit köparen inträda i denna egenskap. Forsblad ville påpeka,
att han ej hade begärt, att generaltullstyrelsen skulle hava genom speditionsfirman
inlett underhandlingar med köparen rörande de omständigheter
som föranlett en efterdebitering av tull, ehuru detta mycket väl kunnat
göras, enär en speditör vore sin uppdragsgivares förtroendeman. Däremot
hade Forsblad en bestämd fordran på att generaltullstyrelsen skulle hava
underrättat speditionsfirman, så att densamma i tid kunnat vidtaga åtgärder
för att säkerställa sig för en eventuell efterdebitering. 1 föreliggande fall
hade detta varit möjligt för firman, enär den haft bomullsgarn på lager
för köparens räkning och detta garns värde mer än väl räckt till att skydda

firman för förlust. Rätt att gottgöra sig för beloppet av en efterdebitering
av tull hade förelegat enligt Nordiskt Speditörförbunds ”Allmänna Bestämmelser”.

I en till generaltullstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Mot tullverkets åtgärd att beträffande den korrigering av importvärdet,
som föranlett krav på inbetalning av ytterligare tull, sätta sig i förbindelse
direkt med den slutliga varumottagaren, d. v. s. köparen av maskinerna,
synes mig någon anmärkning icke kunna framställas. Forsblads i påminnelserna
gjorda påstående, att tullverket därigenom och genom att först avkräva
köparen det efterdebiterade beloppet skulle hava ”avpolletterat speditionsfirman
som varuhavare och låtit köparen inträda i denna egenskap”,
torde icke förtjäna avseende. Däremot hade försiktigheten krävt, att sedan
tullverket inhämtat uppgifter, som gåvo vid handen att en efterdebitering
av tull skulle ifrågakomma, tullverket omedelbart underrättat speditionsfirman
härom. Så har emellertid icke skett. Redan någon av de sista dagarna
i januari eller första dagarna av februari 1938 lämnades sådana uppgifter,
att det var tydligt att efterdebitering måste ske. I brev till byråinspektören
Dahlberg den 5 i sistnämnda månad bekräftade köparen, att han var villig
att betala beloppet, men förklarade sig för det dåvarande ur stånd att bestrida
utgiften. Emellertid synes speditionsfirman ej hava underrättats om
saken förrän genom delgivning i april 1938 av en av generaltullstyrelsen den
26 mars 1938 meddelad kommunikationsresolution. Det må framhållas, att
enligt Forsblads uppgift skulle firman, därest den underrättats så snart detta
låtit sig göra, kunnat hålla sig skadeslös.

Det påtalade dröjsmålet med underrättelse till firman syntes mig, ehuru
anmärkningsvärt, dock icke innefatta åtalbart tjänstefel. Jag lät därför bero
vid mina i skrivelsen gjorda uttalanden.

6. Fråga huruvida bestämmelsen i § 27 folkskolestadgan örn förening
av lärarbefattning i folkskola med organist- och klockarsysslor
äger tillämpning jämväl å småskollärarinnetjänst.

Enligt § 27 i förnyade stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket må lärarbefattning i folkskola kunna förenas med organisteller
klockarsyssla eller med båda dessa sysslor. Av församling fattat beslut
om sådan tjänsteförening skall av församlingen underställas domkapitlet, och
skall församlingen därvid tillika meddela fullständiga upplysningar örn de för

organist- eller klockarsysslan eller, där fråga är om båda sysslorna, för vardera
av dem anslagna löneförmånerna.

I en hit inkommen skrift anförde Sveriges Allmänna Organist- och Kantorsförenings
centralstyrelse klagomål däröver att domkapitlet i Skara, under
ordförandeskap av domprosten Emil Berglund, genom beslut den 11 november
1941 medgivit Näs församling i Skaraborgs län, att klockar- och organistbefattningarna
i församlingen finge vara förenade med småskollärarinnetjänsten
i skoldistriktet. Lönen skulle därvid, anförde centralstyrelsen, utgöra
för organistsysslan 300 kronor och för klockarsysslan 100 kronor örn året.
Då en dylik förening av tjänster icke vore i lag medgiven och då dessutom
de fastställda löneförmånerna icke stöde i rimligt förhållande till de med
tjänsterna förenade skyldigheterna, hemställde centralstyrelsen, att J. O.
måtte vidtaga de åtgärder, som erfordrades för rättelses vinnande.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag domkapitlet att
inkomma med yttrande.

I en därefter till Kungl. Majit insänd skrivelse anhöll Näs församling om
Kungl. Maj:ts tillstånd att förena ifrågavarande småskollärarinnetjänst med
organist- och klockarsysslorna i församlingen.

Över nämnda ansökan hördes bland andra skolöverstyrelsen och kammarkollegiet.

Skolöverstyrelsen förklarade i avgivet utlåtande, att under förutsättning
att laga hinder mot en tjänsteförening av det slag, som i ansökningen åsyftades,
icke förelåge, hade överstyrelsen ur de synpunkter, vilka det närmast
ankomme på överstyrelsen att bevaka, intet att erinra mot ifrågavarande
tjänsteförening.

Kammarkollegiet anförde i sitt utlåtande följande.

Enligt gällande stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket, som utfärdats utan riksdagens hörande, skulle den allmänna
barnundervisningen i riket meddelas i folkskolan, som innefattade småskola,
där den grundläggande undervisningen meddelades, och egentlig folkskola,
där undervisningen fullföljdes och avslutades; dock att då barnantalet vore
litet, jämväl den grundläggande undervisningen finge meddelas i den egentliga
folkskolan. Med folkskola betecknades i stadgan, där icke annorlunda
sades, den egentliga folkskolan. Lärarbefattning vid folkskola kunde fa förenas
med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor. Vad i
stadgan funnes föreskrivet i avseende å lärare skulle med undantag av stadgandet
örn förening av lärartjänst med klockartjänst även äga tillämpning
för lärarinnor. Bestämmelsen örn medgivande till förening av lärarbefattning
vid folkskola med klockartjänst återfunnes redan i den första, den 18 juni

1842 utfärdade stadgan om folkundervisningen i riket, däri det hette: ”Likaledes
må, med kyrkoherdens och församlingens bifall lärarebefattning i folkskola
kunna med klockaretjänst förenas.” Beträffande tillkomsten av berörda
stadga kunde erinras därom, att sedan Kungl. Maj:t den 1 februari 1840 avlåtit
proposition (nr 7) till rikets ständer, innefattande vissa allmänna grunder
för de till folkundervisningens främjande nödiga stadganden samt framställning
örn anslag av för ändamålet erforderliga medel, hade ständerna i
skrivelse den 14 juni 1841, nr 412, anmält att medel anvisats för ändamålet
och att ständerna i ett förslag till lag örn folkundervisningen i riket sökt
sammanfatta de stadganden, som ständerna för sin del ansett böra i detta
ämne göras gällande, samt anhållit, att Kungl. Majit, efter prövning av detta
förslag och i den mån det funnes antagligt, täcktes i enlighet därmed utfärda
författning i ämnet. Den sedermera utfärdade stadgan innehöll åtskilliga avvikelser
från ständernas förslag, dock att nu ifrågavarande bestämmelse fanns
upptagen såväl i propositionen som i ständernas förslag med följande formulering:
”På församlingarna må bero att vid inträffande klockarledighet skollärare-
och klockarebefattningarna sammanslå.” I de på grund av 1842 års
stadga inrättade folkskolorna hade även nybörjare undervisats. Särskilda
s. k. småskolor för nybörjare hade tillkommit först på grund av Kungl.
Maj:ts kungörelse den 23 april 1858. Särskilda småskollärare funnos sålunda
icke, då ifrågavarande stadgande tillkom. Även örn folkskolestadgan i vissa
avseenden torde hava karaktär av kommunallag, syntes emellertid ifrågavarande
bestämmelse tillhöra området för Konungens ekonomiska lagstiftning,
vadan statsrättsligt hinder för Kungl. Majit att medgiva tjänsteförening
även i andra fall än folkskolestadgan tillstadde icke syntes föreligga. I sak
hade kollegiet för sin del så mycket mindre att erinra mot framställningen
som enligt vad kollegiet kunde finna annat skäl för bibehållande av inskränkningen
i medgivandet till ifrågavarande tjänsteförening icke torde förefinnas
än det förhållandet att småskollär artjänsterna så gott som undantagslöst
innehades av kvinnor, vilka icke ägde behörighet att söka klockargänst. Då
emellertid Kungl. Majit i stor utsträckning plägade dispensera från sistnämnda
undantagsstadgande, syntes även detta skäl förfalla. På grund av
vad sålunda anförts hemställde kollegiet, att Kungl. Majit måtte förklara
ifrågavarande stadgande icke utgöra lunder för den ifrågasatta tjänsteföreningen.

Genom beslut den 13 mars 1942 förklarade Kungl. Majit, med hänsyn till
föreliggande särskilda omständigheter, bestämmelserna i § 27 folkskolestadgan
icke utgöra hinder för förening av småskollärarinnetjönsten i Näs församlings
skoldistrikt med klockar- och organistbefattningarna i församlingen.

I därefter avgivet, av Berglund på domkapitlets vägnar undertecknat yttrande
över centralstyrelsens klagomål anförde domkapitlet följande.

Domkapitlet beklagade, att vid behandlingen av frågan om förevarande
tjänsteförening sakens formella överensstämmelse med bestämmelserna i § 27
folkskolestadgan icke blivit tillräckligt undersökt. Då folkskolinspektören,
som det väl närmast tillkommit att ägna uppmärksamhet åt denna sida av
saken, utan varje tvekan tillstyrkt föreningen i detta fall och då föredraganden
i domkapitlet icke haft någon erinran att göra, vore det väl förklarligt,
att även domkapitlets ledamöter vid sin behandling av ärendet ägnat så
stark uppmärksamhet åt det påtagliga behovet av en förening, att det formella
hindret ej blivit beaktat. Kungl. Majit hade efter yttrande av såväl
skolöverstyrelsen som kammarkollegiet, vilka båda utan tvekan tillstyrkt en
förklaring att stadgandet i § 27 folkskolestadgan i detta fall icke skulle utgöra
hinder för den ifrågasatta föreningen, förklarat, att hinder för föreningen
ej förelåge. Vad frågan örn de av domkapitlet fastställda löneförmånerna anginge
ville domkapitlet anföra följande. Enligt vad domkapitlets beslut den
11 november 1941 utvisade hade domkapitlet icke haft något att erinra mot
de av församlingen för organist- och klockarbefattningarna anslagna årliga
löneförmånerna, nämligen 300 kronor för organistbefattningen och 100 kronor
för klockarsysslan. Centralstyrelsen gjorde nu gällande, att löneförmånerna
icke stöde i rimligt förhållande till de med befattningarna förenade
skyldigheterna. I anledning därav ville domkapitlet påpeka, att ciet vöre
fråga om organistbefattning i en till invånarantalet mycket liten, hårt skattetyngd
kommun (den 1 januari 1941 var invanarantalet endast 185 personer),
för vilken befattning domkapitlet den 11 november 1941 medgivit, att såsom
behörighetsvillkor finge godkännas sådant intyg, som omförmäldes i 3 §
kungl, kungörelsen den 22 november 1940 angående villkor för behörighet
till organist- och kantorsbefattningar. I dylika fall plägade domkapitlet, oavsett
inträdd dyrtid, godkänna en föreslagen löneförmån, som för orgamstoch
klockarbefattningarna tillsammans utgjorde 10 kronor för varje gudstjänstdag.
I församlingen utgjorde antalet allmänna gudstjänster 40 för år.
Domkapitlet ville i detta sammanhang understryka, att det ju icke vore
fråga om lön i egentlig mening utan örn särskilt arvode för en viktig men
dock mindre tidskrävande syssla, förenad med en befattning, som vore statligt
reglerad i avseende å lön och för närvarande jämväl beträffande rörligt
tillägg och kristillägg. På grund av vad salunda anförts hemställde domkapitlet,
att centralstyrelsens klagomål icke måtte föranleda någon J. 0:s
vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde centralstyrelsen, att styrelsens klagomal
syntes hava varit sakligt grundade men att styrelsen med hänsyn till Kungl.
Maj :ts beslut i saken icke hade anledning vidhålla sin begäran örn åtgärder
för rättelse.

Vid prövning av ärendet härstädes fann tjänstförrättande justitieombudsmannen
Rudewall väl, att domkapitlet förfarit felaktigt genom att medgiva
förening av ifrågavarande småskollärarinnetjänst med klockar- och organistbefattningarna
i församlingen, men då Kungl. Majit genom beslut den 13
mars 1942 i dispensväg förklarat bestämmelserna i § 27 folkskolestadgan icke
utgöra hinder för förening av samma tjänster, lät J. O. bero vid vad i ärendet
förevarit.

7. Fråga om tillämpningen av införsellagen i ett fall, där avlöningssystemet
inneburit att löntagaren (chaufför) vid redovisning
av för arbetsgivarens räkning uppburna belopp fått avräkna den
intjänade lönen och till följd därav någon kontant utbetalning av

denna icke skett.

Av handlingarna i ett genom klagomål av fru Emma Tröjbom i Ockelbo
hos mig anhängiggjort ärende framgår, bland annat, följande.

Genom utslag den 19 december 1928, som vann laga kraft, dömde rådhusrätten
i Gävle till äktenskapsskillnad mellan klaganden och hennes man
chauffören Anders Georg Tröjbom och förpliktade i samband därmed Tröjbom
att till klaganden, så länge hon levde ogift, utgiva underhållsbidrag
med 15 kronor i veckan.

På grund av detta utslag beviljade stadsfogden i Gävle på ansökan av
klaganden den 27 mars 1929 införsel i Tröjboms avlöning hos Omnibusbolaget
Lindblad & Nilsson i Gävle, varvid föreskrevs att av avlöningen
skulle varje vecka innehållas 15 kronor. Föreskrift örn huru stort belopp
vid varje avlöningstillfälle skulle förbehållas den underhållsskyldige meddelades
icke. Innehållna belopp skulle månadsvis översändas till stadsfogden.
Införselbeslutet delgavs bolaget den 28 mars 1929.

Med anledning av införselbeslutet innehöllos och redovisades till klaganden
under tiden intill hösten 1939 i regel 60 kronor i månaden.

I en till mig insänd skrift anförde klaganden, att hon under tiden den
1 januari 1933—den 2 september 1939 icke erhållit hela det underhållsbidrag,
som enligt dom och meddelat införselbeslut skulle tillkommit henne.
Från den 2 september 1939 till samma års slut hade klaganden såsom
underhållsbidrag erhållit 135 kronor och under hela år 1940 allenast 210
kronor. Vid telefonförfrågan hos stadsfogden S. Harnesk hade han meddelat,
att Tröjbom genom inskränkt arbete erhållit så liten inkomst, att ej
mer än som skett kunnat uttagas, och klaganden hade låtit sig nöja därmed.
Enligt 1941 års taxeringslängd hade Tröjbom emellertid under år
1940 haft en arbetsinkomst av 2,740 kronor eller 228 kronor i månaden.

Det syntes egendomligt, om en sådan inkomst icke skulle vara tillräcklig
för uttagande av klagandens underhållsbidrag. Under år 1941 intill mitten
av augusti hade klaganden erhållit allenast 20 kronor den 30 januari och
20 kronor den 9 april. Klaganden hemställde, att J. O. måtte förhjälpa
henne till erhållande av de underhållsbidrag, som bort tillkomma henne.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Harnesk,
som sedan år 1932 varit stadsfogde i Gävle, att inkomma med yttrande,
anförde han följande.

Ifrågavarande införselärende vore ett av de besvärligaste Harnesk haft
att handlägga. Varje månad under de gångna åren hade han vid upprepade
tillfällen måst påminna arbetsgivaren om skyldigheten att redovisa
innehållna belopp och först efter hot örn vidtagande av andra åtgärder hade
redovisning skett. Men arbetsgivaren hade också haft vissa svårigheter att
tillämpa införselbeslutet. I praxis hade nämligen avlöningssystemet vid det
bolag, där Tröjbom vore anställd som chaufför, utvecklats på det sätt, att
chaufförerna endast redovisade nettobeloppet till arbetsgivaren. Avlöningen
hade sålunda under veckans lopp i småposter avdragits från inkomsten
av körningarna, varför vederbörande vid uppgörelsen med arbetsgivaren
icke hade mer att redovisa än vad som tillkomme denne. Trots
uttryckligt förbud från arbetsgivaren att förfara på detta sätt hade chaufförerna
under motivering, att de saknat medel till sitt uppehälle, fortsatt
med detta system. I själva verket hade innehållandet tillgått så, att arbetsgivaren
efter Harnesks påtryckningar förskotterat underhållsbidraget och
sedan i sin tur säkerligen icke utan möda och stort besvär fått ”pressa”
tillbaka penningarna från Tröjbom. För att kontrollera Tröjboms inkomster
hade Harnesk tagit del av bolagets avlöningslistor i vad avsåge Tröjbom
under år 1940 samt under år 1941 till och med juli månad. Under år
1941 syntes Tröjboms inkomster hava så förbättrats, att han bort kunna
betala underhållsbidraget till klaganden. Harnesk hade också förelagt arbetsgivaren
att snarast inleverera 1G2 kronor, som enligt Harnesks åsikt
bort avdragas. Arbetsgivaren hade också utlovat att snarast möjligt inleverera
beloppet och söka få ett slut på det oskick, som av chaufförerna
tillämpades beträffande avlöningssättet. Genom deras förfarande kunde
en införsel vare sig det gällde skatt eller underhållsbidrag i praktiken bliva
verkningslös. Harnesk vore den förste att beklaga, att klaganden hade så
svårt att utfå underhållsbidraget. Det vore emellertid att hoppas, att bolaget
hädanefter komme att ändra på avlöningssystemet.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att ovanberörda svårigheter
att utfå införselbeloppet förelegat även under Harnesks företrädares tjänstetid.
Dock hade klaganden då i efterhand fått ut resterande belopp, detta

tack vare att den dåvarande tjänsteinnehavaren icke ansåg införsellagens
14 § vara en död bokstav. Det kunde icke vara rätt, att genom sådana
åtgärder, som av Harnesk omförmälts, det i verkligheten bleve den underhållsskyldige,
som bestämde hur mycket han ville lämna till införsel. Då
Tröjbom under år 1940 haft en inkomst av i medeltal 52 kronor i veckan,
ansåge klaganden, att 624 kronor bort innehållas i stället för de 210 kronor
hon erhållit. Under första halvåret 1941 hade Tröjbom haft en inkomst av
i medeltal över 67 kronor i veckan, vilket enligt klagandens åsikt skulle
gjort det möjligt att uttaga 602 kronor i stället för 40 kronor, som klaganden
under nämnda tid erhållit. Sedan klaganden gjort sin framställning till
J. O., hade hon mottagit 162 kronor. Klaganden vore givetvis mycket tacksam
därför, men hon kunde dock icke finna det vara tillräckligt, i all synnerhet
som hon sannolikt icke hade mera att vänta, såvida icke J. O. kunde
hjälpa henne.

I ärendet verkställde Harnesk därefter vissa utredningar rörande Tröjboms
avlöningsförhållanden under ifrågakomna år och inkom Harnesk med
begärda upplysningar därutinnan. Vidare överlämnade han avskrift av ett
av honom den 11 oktober 1941 meddelat nytt beslut örn införsel i Tröjboms
avlöning. Enligt detta beslut skulle varje vecka innehållas 25 kronor
av den del av Tröjboms avlöning, som överstege 42 kronor i veckan.
Harnesk framhöll, att på grund av det nya’ införselbeslutet förelåge utsikter,
att det resterande bidragsbeloppet i sinom tid skulle bliva betalt.

I sedermera inkomna skrivelser lämnade Harnesk därefter uppgifter om
belopp, som influtit under senare hälften av år 1941.

Sedan jag anmodat Harnesk att, efter ytterligare utredning rörande de
belopp som av arbetsgivaren utbetalts till Tröjbom under de senaste åren,
inkomma med nytt yttrande, meddelade klaganden i en hit insänd skrift,
att hon under de senaste månaderna punktligt erhållit sitt underhållsbidrag
i enlighet med det nya införselbeslutet och att hon hade anledning vänta,
att så även framdeles skulle ske. På grund därav återkallade hon klagomålen
under uttalande av sitt tack för det bistånd hon erhållit.

Harnesk upplyste därefter i skrivelse till mig, att han till klaganden
översänt ytterligare 300 kronor, vilket belopp arbetsgivaren inbetalt till
Harnesk, sedan klaganden förklarat sig åtnöjas med nämnda belopp såsom
gottgörelse för tidigare uteblivet underhållsbidrag. Arbetsgivaren hade förklarat,
att han för framtiden komme att ordentligt fullgöra sina förpliktelser
i fråga om införseln.

På grund av vad sålunda förekommit meddelade jag Harnesk på förfrågan,
att den i ärendet begärda ytterligare utredningen icke vore behövlig.

Enligt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
skall, då införsel beviljas, utmätningsmannen förordna, huru stort
belopp av avlöningen skall, i den mån den förfaller, innehållas till gäldande
av fordringen. Genom utmätningsmannens försorg skall skriftlig underrättelse
örn införselbeslutet bevisligen tillställas arbetsgivaren. Underrättelse
skall ock av utmätningsmannen med posten avsändas till borgenären
och gäldenären.

Det åligger arbetsgivaren, där utmätningsmannen så föreskrivit, att å
bestämd tid, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med
posten översända innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, skall
utmätningsmannen hos arbetsgivaren låta lyfta vad som innehållits. Utmätningsmannen
har därefter att tillhandahålla den införselberättigade det
innehållna beloppet.

I 14 § av lagen stadgas, att örn arbetsgivaren i uppenbar strid mot beslut
om införsel utbetalat avlöning, åge utmätningsmannen hos arbetsgivaren
omedelbart genom utmätning uttaga det belopp, som skolat innehållas.

Denna bestämmelse innebär, att örn arbetsgivaren utbetalar belopp, som
enligt införselbeslutet bort innehållas, blir han själv ansvarig för beloppet
och detta kan utan dom uttagas hos honom genom utmätning. Bestämmelsen
ifråga torde emellertid icke vara inskränkt till fall, då direkt utbetalning
av avlöning ägt rum i strid mot införselbeslutet. Den synes även
giva utmätningsmannen befogenhet att inskrida mot arbetsgivaren, örn
denne underlåter att innehålla och till utmätningsmannen leverera föreskrivna
belopp av den anledning, att avlöningssystemet såsom i nu ifrågavarande fall är
så ordnat, att arbetsgivarens och arbetarens mellanhavande för varje avlöningsperiod
regleras genom avräkning, som har till följd att någon direkt utbetalning
till arbetaren av hans intjänade lön ej sker. En dylik avräkning
torde vara vanlig i de fall, då den anställde erhåller lön i form av provision
å för arbetsgivarens räkning uppburna belopp. Dessa belopp redovisas
nämligen ofta till arbetsgivaren efter avdrag av provisionen. Örn införsel
beviljas, måste emellertid arbetsgivaren tillse, att avlöningens betalning
ordnas på ett sätt, som möjliggör införselbeslutets tillämpning. I annat fall
synes mig förhållandet böra betraktas på samma sätt som om lönen i
uppenbar strid mot meddelad föreskrift utbetalats till den anställde, i följd
varav utmätningsmannen med stöd av 14 § införsellagen äger genom utmätning
uttaga införselbeloppet hos arbetsgivaren. I den av uppbördsintendenten
Alarik Lundberg utgivna ”Handledning för exekutorer och stämningsmän”
framhålles också å sid. 151 o. f., att provisionsförsäljare, som
är redovisningsskyldig för försäljningssumman, måste falla under införsellagens
bestämmelser, och detta även örn det i verkligheten tillgår så, att
försäljaren själv innehåller sin provision av de uppburna medlen. Den örn -

ständigheten, anför Lundberg vidare, att arbetsgivaren av praktiska skäl
låter den anställde gottgöra sig av medel, som denne visserligen uppburit
men för vilka han likvisst är redovisningsskyldig, bör rimligtvis icke få
sätta införsellagen ur kraft. Det blir i sista hand arbetsgivaren, som blir
ansvarig för att sådana anordningar vidtagas i fråga örn sättet för avlöningens
utbetalande, att införsellagen kan efterlevas.

I enlighet med det ovan sagda fann jag väl, att Harnesk bort hos Tröjboms
arbetsgivare utan dröjsmål uttaga de införselbelopp, som rätteligen
skolat innehållas, ehuru så ej skett till följd av det vid avlöningstillfällena tilllämpade
avräkningsförfarandet. Med hänsyn till de av Harnesk efter sakens
påtalande vidtagna åtgärderna för rättelses åstadkommande lät jag emellertid
bero vid att giva Harnesk del av mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog
i en till honom avlåten skrivelse.

8. Fråga huruvida expeditionslösenförordningens bestämmelse om
skyldighet för kärande att lösa expedition är tillämplig beträffande
målsägandepart i åklagarmål.

Skyldigheten att lösa expeditioner i mål och ärenden vid domstol eller annan
myndighet är reglerad i kungl, förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen.

I § 10 förordningen heter det, att kärande, klagande eller sökande vare, med
den inskränkning § 12 innehåller, skyldig utlösa dom, utslag, resolution eller
annan expedition, innefattande huvudsakligt beslut, ävensom protokoll i sak,
där beslut ej skrives med rubrik.

Under hänvisning till detta stadgande anförde häradshövdingen Erik Björkman
i en till mig insänd skrift följande.

Tvekan hade uppstått hos Björkman och flera med honom, huruvida målsägare,
som uti ett av åklagare anhängiggjort mål uppträdde såsom part och i
målet framställde yrkande, vilket ju ofta hände i s. k. bilmål, vore skyldig
att lösa protokoll. I förordningen stöde ju icke talat om målsägare. Det syntes
Björkman som örn sådan part vore att anse såsom kärande. Han framställde
ju ett käromål. Genom att underlåta att utskriva protokoll åt sådan part
icke blott avstode domaren från lösen, utan han berövade ock kronan den
stämpelavgift, som skulle utgå för expeditionen. Björkman förmenade, att
domaren väl icke hade rättighet att å kronans vägnar efterskänka denna
inkomst. Det skulle vara önskvärt att från J. O. erhålla ett uttalande i detta
spörsmål.

I en till Björkman avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I det av särskilda kommitterade den 30 september 1882 avgivna betänkande,
som ligger till grund för 1883 års expeditionslösenförordning, anfördes vid
§ 10, att skyldigheten att lösa expedition vilade ytterst därpå, att den, som
hos offentlig myndighet påkallat någon åtgärd, borde hava förbindelse att i
viss mån ersätta därav föranledda utgifter och besvär. Då det emellertid uppenbarligen
vore olämpligt att sträcka berörda skyldighet utöver de fall, då expedition
kunde förutsättas vara behövlig, erhölle nämnda grundsats av berörda
behov en naturlig begränsning, under det att å andra sidan därav betingades,
att samma skyldighet borde utsträckas jämväl till sådana tillfällen, då expedition
kunde anses nödig för någon utan att dess utfärdande vore föranlett
av någon av honom påkallad åtgärd. De på dessa grundsatser vilande stadgande^
vilka blivit i detta ämne av kommitterade föreslagna, vore i allt
väsentligt lika med de redan gällande. Ur ovanberörda synpunkter vore nämligen,
med någon ändring i uttryckssättet, i överensstämmelse med gällande
föreskrifter föreslaget såsom huvudregel, att kärande, klagande eller sökande
skulle vara skyldig lösa huvudsakligt beslut ävensom protokoll i sak, där
beslut ej skreves med rubrik.

Såsom kommitterade framhållit innebar deras förslag i förevarande del
icke någon ändring i vad redan förut gällde. I § 10 i kungl, förordningen den
30 november 1855 angående expeditionslösen var nämligen ”kärande, klagande
eller sökande” ålagt att mot lösen uttaga rättens eller ämbetsmyndighetens
dom, utslag eller resolution ävensom protokoll utan rubrik.

Benämningen kärande i ovannämnda förordningar är uppenbarligen närmast
hämtad från rättegångsbalken, där uttrycket förekommer i ett flertal
lagrum. I 10 kap. 1 § heter det, att vill nian till annan kära, evad det är för
gäld eller i annat tvistemål, läte då stämma honom till den rätt, därunder
han sitt bo och hemvist haver. En motsvarighet härtill återfinnes i 11 kap.
1 §, som föreskriver att den, som vill vid underrätt till annan kära i tvistemål,
skall, där ej för visst fall annorledes stadgas, låta honom till rätten stämmas
efter ty i samma kapitel vidare sägs.

En målsägande, som utan stämning inträder som part i ett av allmän åklagare
anhängiggjort mål, benämnes enligt vid domstolarna vedertaget språkbruk
icke kärande eller mellankommande part utan målsägande, och detta
oavsett örn hans talan avser ansvar eller skadestånd eller bådadera. Enligt
fast praxis brukar icke utan särskild begäran expedition utfärdas åt sådan
målsägandepart. Denna praxis, som uppenbarligen bygger på den uppfattningen
att vederbörande ej är skyldig lösa expedition, synes mig vara den enda
riktiga. Ett motsatt förfarande skulle ofta leda till obilliga för att icke säga
orimliga resultat. Jag tänker här närmast på vidlyftiga åklagarmål, där en
eller flera målsägande kanske med åklagaren som ombud föra talan om ett
obetydligt skadestånd, vilket, även örn det blir utdömt, ofta icke kan uttagas

hos den brottslige på grund av dennes medellöshet. Skulle en sådan målsägandepart
anses skyldig att lösa protokoll, torde antalet i åklagarmål uppträdande
målsägande komma att minskas högst betydligt.

Såsom framgår av det sagda anser jag, att expeditionslösenförordningens
bestämmelse örn skyldighet för kärande att utlösa expedition icke är tillämplig
i fråga om målsägande i brottmål, vilken efter det målet anhängiggjörts
av allmän åklagare utan stämning inträtt däri som part vid sidan av
åklagaren.

9. Försummelser i adoptionsärenden att höra fader till barn utom
äktenskap samt barnavårdsnämnd i annan församling än den, där
adoptanten är kyrkobokförd.

I 6 § lagen den 14 juni 1917 om adoption stadgas, att den som är omyndig
på grund av sin ålder ej må adopteras utan föräldrarnas samtycke. Är föräldrarnas
äktenskap upplöst, erfordras enligt andra stycket i samma paragraf
samtycke allenast av den av föräldrarna, som har vårdnaden örn barnet. Detsamma
gäller med avseende å barn utom äktenskap.

Har barnet ej fyllt 18 år, skall jämlikt 9 § yttrande inhämtas såväl från
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som
ock, ifråga om barn utom äktenskap, från den barnavårdsnämnd, som har att
utöva tillsyn över barnet, och eljest från barnavårdsnämnden i den församling,
där föräldrarna eller den av dem, som har vårdnaden örn barnet, är
kyrkobokförd.

I sistnämnda lagrum föreskrives vidare, att fader eller moder, vars samtycke
till adoptionen enligt 6 § andra stycket ej erfordras, ändock skall i
ärendet höras, där det kan ske.

Under mina inspektioner av härads- och rådhusrätter har jag uppmärksammat,
att vissa av ovan återgivna bestämmelser understundom icke lända till
efterrättelse. Detta gäller dels föreskriften örn inhämtande av yttrande från
barnavårdsnämnd i annan församling än den, där adoptanten är kyrkobokförd,
dels ock stadgandet om skyldighet att i ärendet höra fader eller moder,
vars samtycke till adoptionen enligt 6 § andra stycket ej erfordras.

Vad sistnämnda föreskrift angår är det ganska vanligt, att rätten underlåter
att höra fader till barn utom äktenskap. Ehuru sådan fader i regel ej
har vårdnaden örn barnet, skall han emellertid höras, där det kan ske, vilket
givetvis i allmänhet är fallet.

Beträffande barnavårdsnämnds hörande förekommer ej så sällan, att rätten
försummar att höra, när det gäller barn utom äktenskap, den barnavårdsnämnd,
som har att utöva tillsyn över barnet, samt, när fråga är örn barn i

äktenskap, barnavårdsnämnden i föräldrarnas kyrkobokföringsort. Ofta är
det någon ledamot av eller tjänsteman hos barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd, som hjälper denne med ansökningshandlingarnas
iordningställande, och därvid förbises mången gång lagens föreskrift
om hörande av annan barnavårdsnämnd än den sistnämnda. Jämväl åtskilliga
domare synas ej hava klart för sig, att i många för att icke säga de
flesta fall i adoptionsärende yttrande skall inhämtas från två barnavårdsnämnder.

Det må här nämnas, att en fader till ett utomäktenskapligt barn hos mig
anfört klagomål mot ordföranden i en häradsrätt för det rätten i ärende angående
barnets adoption försummat höra den barnavårdsnämnd, som hade
att utöva tillsyn över barnet. Denna försummelse ävensom rättens underlåtenhet
att i ärendet höra fadern fingo till följd, att i faderns lön på ansökan av
sagda barnavårdsnämnd beviljad införsel för underhållsbidrag kom att fortgå
över ett år efter adoptionen, enär såväl fadern som nämnden saknade kännedom
om densamma.

Jag har under mina inspektioner brukat framhålla angelägenheten av att
ifrågavarande föreskrifter i adoptionslagen bliva av domstolarna noggrant
iakttagna.

10. Fråga om lämpligaste tillvägagångssättet vid länsstyrelses
meddelande av order till polischeferna örn kvarstad
å tryckt skrift.

I en hit inkommen klagoskrift påtalade tidningen ”Arbetarens” redaktion
bland annat, att en del exemplar av nr 59 för den 12 mars 1942 av tidningen
blivit av polismyndigheten i Gävle på länsstyrelsens i Gävleborgs län order
beslagtagna, ehuru nämnda nummer av tidningen icke blivit belagt med kvarstad.

I anledning av klagomålen, som avsågo jämväl viss åtgärd av landsfiskalen
i Arbrå distrikt, inkom länsstyrelsen till mig med begärd förklaring samt
överlämnade därvid bland annat från polismästaren i Gävle A. Dahlberg
infordrad förklaring med en därvid fogad rapport av kriminalkommissarien
G. F. Holm.

I denna rapport lämnade Holm följande uppgifter: Vid de på senare tid
ofta förekommande beslagen å olika tryckalster hade vederbörande tjänsteman
hos länsstyrelsen tillämpat den metoden, att han underrättat polisen i
Gävle örn kvarstadsbesluten först per telefon och sedan genom skrivelse, som i
regel anlänt påföljande dag. Därigenom hade beslagen kunnat verkställas
utan dröjsmål. Vid nu ifrågavarande tillfälle, då kvarstad på inalles 17 tid -

ringar skulle meddelas, hade brådskan givetvis varit stor. Detta hade medfört,
att vakthavande kriminalkonstapeln antingen hört fel eller fått fel besked
från länsstyrelsen. Då den skriftliga bekräftelsen sedan anlänt, hade det
befunnits, att kvarstaden gällde ”Arbetartidningen” nr 59 för den 12 mars
1942 och icke ”Arbetaren” såsom vid telefonsamtalets mottagande å kriminalstationen
blivit antecknat. Emellertid hade 10 exemplar av ”Arbetaren”
jämte ett större antal andra tidningar den 13 mars 1942 av personal från
kriminalavdelningen beslagtagits hos Pressbyråns filial i Gävle, varom bevis
samma dag avsänts till respektive tryckerier. Så fort misstaget upptäckts,
hade de beslagtagna tidningsexemplaren återställts till Pressbyråns filial. Därvid
hade Holm erbjudit sig betala tidningarna efter gällande lösnummerpris,
vilket dock av personalen vid Pressbyrån ansågs vara onödigt, helst som
tidningsnumret vid beslagets verkställande varit en dag gammalt. Vidare hade
Tryckeriaktiebolaget Federativ i Stockholm uppringts, varvid Holm till en tidningens
tjänsteman framfört polisens anhållan om ursäkt för misstaget samt
en begäran, att det från polisen ankomna meddelandet om beslaget måtte
anses såsom obefintligt. Därmed hade tjänstemannen förklarat sig nöjd. Då
”Arbetaren” vore den tidning, som oftast varit belagd med kvarstad, vore
misstaget förklarligt.

Polismästaren Dahlberg anförde i sin förklaring: Av rapporten framginge,
att ett beklagligt misstag blivit begånget, beroende antingen på hörfel eller
felsägning vid telefonmeddelande, att tillsammans 17 tidningar skulle beslagtagas.
Från kriminalpolisens sida hade emellertid, så snart misstaget upptäcktes,
gjorts vad som i detta fall syntes kunna begäras för rättelse av misstaget
och gottgörande. Någon skada syntes icke heller hava uppkommit för tidningsföretaget
genom det förelupna misstaget. Dahlberg ville emellertid ifrågasätta,
om ej anmodan att med kvarstad eller beslag belägga tidningsexemplar
eller annan tryckt skrift i fortsättningen borde meddelas genom telegram
såsom skett tidigare och ej muntligt i telefon.

Länsstyrelsen anförde i sin förklaring i nu ifrågavarande del följande: Länsstyrelsen
hade tidigare verkställt av chefen för justitiedepartementet anbefalld
kvarstad å och konfiskation av tryckta skrifter genom telegrafisk order till
samtliga polischefer i länet. Enligt i byråskrivelse från socialdepartementet
den 17 juni 1941 givna direktiv skedde ordergivningen emellertid numera
genom telefonmeddelande till vederbörande polischefer, varefter cirkulärskrivelse
med första postlägenhet expedierades. För att eliminera den risk för misstag,
som förelåge vid ordergivning per telefon, iakttoges noggrant, att tryckalstrens
namn, nummer och data mycket tydligt angåves och att mottagaren
repeterade ordern. Så hade även skett vid meddelande till kriminalpolisen i
Gävle den 13 mars 1942 örn konfiskation av bland annat nr 59 för den 12
mars 1942 av ”Arbetartidningen”. Om orsaken till att anteckningarna hos
polismyndigheten uttytts till att avse tidningen ”Arbetaren” kunde länssty -

reisen icke uttala sig, men holle för troligt att detta berott på felaktig eller
otydlig anteckning. Då polismyndigheten emellertid omedelbart efter upptäckten
av misstaget rättat detta och till vederbörande framfört sin ursäkt
för detsamma samt då någon skada icke vållats genom polismyndighetens åtgörande,
hemställde länsstyrelsen, att anmälan ej måtte föranleda någon vidare
åtgärd.

Den i länsstyrelsens förklaring omnämnda byråskrivelsen från socialdepartementet
hade denna lydelse:

Till Herrar Landssekreterare.

Länsassessorn O. Åkesson, som i egenskap av sakkunnig inom socialdepartementet
biträder med verkställande av utredning i fråga om vidtagande
av åtgärder för uppnående av största möjliga enhetlighet och rationalisering
i fråga örn länsstyrelsernas verksamhet och arbetssätt, har under sitt arbete
fått uppmärksamheten riktad å frågan angående sättet för meddelande av
order örn kvarstad å och konfiskation av tryckalster samt avgivit en promemoria
i ämnet.

Med överlämnande av ett exemplar av promemorian får jag äran anhålla,
att däri framförda synpunkter måtte tagas under övervägande, ävensom framhålla
önskvärdheten av vidtagande av sådana åtgärder i förevarande hänseende,
som äro ägnade att förenkla och förbilliga ordergivningen utan att dess
effektivitet eftersättes.

Stockholm, socialdepartementets landsstatsbyrå, den 17 juni 1941.

Enligt uppdrag:

Anders Tottie.

Den byråskrivelsen bifogade promemorian var av följande lydelse:

P.M.

angående sättet för meddelande av order om kvarstad å och konfiskation av
tryckalster.

De under senare tid ej sällan förekommande fallen av kvarstad å och konfiskation
av tryckt skrift medföra enligt nuvarande ordning en omfattande
telegrafisk ordergivning. Varje beslut örn exempelvis kvarstad föranleder först
telegram med verkställighetsorder från chefen för justitiedepartementet till
envar länsstyrelse. De olika länsstyrelserna pläga därefter i allmänhet telegrafiskt
vidarebefordra den erhållna ordern till varje polismyndighet inom respektive
län.

Det av länsstyrelserna sålunda praktiserade systemet är stundom rätt betungande
för telegrafverket, varförutom detsamma medför en betydande belastning
av länsstyrelsernas expensanslag. En bidragande orsak härtill är, att
telegrammen ibland hava förhållandevis utförlig text.

Dessa telegram synas ofta kunna med fördel utbytas emot omedelbart expedierade
telefonorder till polismyndigheterna i sådana orter inom länet, dit
ifrågavarande skrifter tidigast anlända eller vilka eljest äro huvudcentra, jämte

7 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 194$ års riksdag.

cirkulärskrivelse till länets samtliga polismyndigheter med första postlägenhet.

I den mån en länsstyrelse emellertid med hänsyn till önskvärd effektivitet
hos ordergivningen finner sig böra avsända telegrafisk order, är det angeläget,
att denna gives möjligast kortfattade och telegrammässiga avfattning, förslagsvis
enligt nedanstående:

”Landsfiskalen

X-holm

Belägg skyndsamt med kvarstad nr 59 för 12 mars 1941 av ''dagens eko’
från tryckeri i Stockholm

Länsstyrelsen”

I en till länsstyrelsen i Gävleborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Vid prövning av ärendet har jag med hänsyn till däri upplysta omständigheter
funnit klagomålen icke föranleda något mitt ingripande.

Jag vill emellertid framhålla, att vid meddelande av order av det slag, varom
nu är fråga, måste givetvis tillses, att ordergivningen sker på sådant sätt att
misstag i möjligaste män undvikas. Ur denna synpunkt torde det av länsstyrelsen
förut tillämpade systemet, att länsstyrelsen till varje polischef inom länet
telegrafiskt vidarebefordrade från chefen för justitiedepartementet mottagen
verkställighetsorder, vara mest betryggande. Detta tillvägagångssätt är dock,
såsom i ovan återgivna promemoria påpekats, i vissa fall för telegrafverket
ganska betungande och medför därjämte en betydande belastning av länsstyrelsernas
expensanslag. Vad sistnämnda omständighet beträffar förhåller
det sig ju emellertid så, att länsstyrelsernas utgifter för telegram innebära en
motsvarande inkomst för ett annat statens verk, nämligen telegrafverket, varför
kostnadsfrågan i detta fall icke torde kunna tillmätas avgörande betydelse.
Av såväl kostnads- som andra skäl är det dock angeläget, att vid ordergivning
medelst telegram meddelandet gives en kortfattad telegrammässig avfattning.

Enligt vad som framgått vid av mig hos olika länsstyrelser gjorda förfrågningar
synes någon enhetlig praxis ej föreligga. Några av de tillfrågade länsstyrelserna
hava uppgivit, att de i regel telegrafiskt vidarebefordra mottagna
order. Andra åter tillämpa det i den omnämnda promemorian förordade tillvägagångssättet,
innebärande avsändande med första postlägenhet av cirkulärskrivelse
till samtliga polischefer inom länet samt därjämte telefonmeddelande
till polischeferna i städerna eller andra orter, där det av olika anledningar
kan vara av vikt att ordern bringas till vederbörandes kännedom så
skyndsamt som möjligt. En länsstyrelse hade, sedan klagomålen i förevarande
ärende omnämnts i tidningspressen, frångått sistnämnda system och övergått
till systemet med telegrafiska order.

Då kommunikationsförhållandena samt andra på förevarande fråga inverkande
omständigheter äro mycket olika i skilda landsdelar, synes det knappast
önskvärt att eftersträva full enhetlighet inom hela riket utan torde det i
stället böra överlåtas åt varje länsstyrelse att handla på det sätt, som länsstyrelsen
på grundval av vunna erfarenheter finner mest ändamålsenligt.

De länsstyrelser, som låtit ordergivningen delvis ske genom telefonmeddelanden
och funnit detta förfaringssätt lämpligt, böra enligt min mening icke
på grund av det misstag, som föranlett de hos mig anförda klagomålen, finna
sig nödsakade att övergå till ett annat system. Nämnda misstag torde nämligen
vara ett rent undantagsfall. Det må dock framhållas, att förutsättningen
för att systemet med ordergivning per telefon skall kunna godtagas är, att
största noggrannhet iakttages och att man låter mottagaren av ordern repetera
densamma.

11. Försummelse av taxeringsnämndsordförande att underrätta
skattskyldig om avvikelse från hans deklaration.

I en hit insänd klagoskrift anförde lantbrukaren Ivar Pettersson i Bomunds,
Närs socken på Gotland, följande.

I sin år 1941 avlämnade självdeklaration hade klaganden såsom inkomst
uppgivit för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 3,284 kronor
och för taxering till kommunal inkomstskatt 2,290 kronor. Taxeringsnämnden
i Närs socken hade med frångående av deklarationen taxerat
klaganden för inkomst till belopp av respektive 3,590 kronor och 2,690
kronor. Klaganden hade emellertid icke från taxeringsnämndsordföranden
Gunnar Nilsson erhållit någon underrättelse örn den skedda avvikelsen från
hans deklaration. Hos länsstyrelsen hade klaganden emellertid fått taga
del av deklarationen och därav inhämtat, att höjningen skett under rubriken:
I hushållet använda produkter från egendomen. Klaganden hade
sedermera per telefon tillfrågat Nilsson örn saken. Därvid hade Nilsson
uppgivit, att då vid sammanträde med samtliga taxeringsnämndsordförande
bestämts de belopp, som, dels för vuxen person och dels för barn,
skulle anses motsvara värdet av i hushållet förbrukade egna lantbruksprodukter,
samt höjningen av klagandens deklarerade inkomst skett under
ovan omförmälda rubrik, hade Nilsson icke varit skyldig att därom sända
meddelande till klaganden. Vid den tid taxeringslängden varit framlagd
för granskning hade klaganden varit inkallad till militärtjänstgöring. Han
önskade nu veta, om det icke alltid vore ordförandens plikt att meddela
den skattskyldige örn gjord avvikelse från hans deklaration.

I infordrat yttrande anförde Nilsson, med vitsordande av klagandens
uppgifter om höjningen av värdet å de i klagandens hushåll använda pro -

100

dukterna från hans egendom samt örn klagandens telefonsamtal med Nilsson,
följande: Varje år sammanträdde länets taxeringsnämndsordförande
inför länsstyrelsen, vilken därefter fastställde bland annat de värden på i
hushållet använda naturaprodukter, vilka skulle ligga till grund för taxering
av inkomst från jordbruk. Dessa värden kungjordes i tidningarna. Då
taxeringsnämnden icke frångått klagandens deklaration utan vid hans taxering
endast rättat värden, som han borde haft reda på, hade Nilsson ansett
rättelsen endast hänföra sig till ett tekniskt fel och därför icke ansett sig
skyldig underrätta klaganden om höjningen, helst som han aldrig kunnat
erhålla någon ändring härutinnan i högre instans.

Sedan jag därefter anmodat landskamreraren i Gotlands län att avgiva
yttrande i ärendet, anförde t. f. landskamreraren Gösta Karnell följande.

Jämlikt bestämmelsen i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen ålåge det taxeringsnämndens
ordförande att i de fall avgiven självdeklaration icke blivit
följd vid taxeringen därom med angivande av skälen för avvikelsen i rekommenderat
brev underrätta den skattskyldige. Efter vad Karnell inhämtat
hade emellertid vissa ordförande icke plägat meddela den skattskyldige
sådan underrättelse, då det gällt rättelse av formella felaktigheter. Till sådana
hade dock endast hänförts felsummeringar samt felföring vid sammanställningen
av de olika uppgifterna i deklarationen. Flertalet ordförande
hade emellertid även i sådana fall underrättat den skattskyldige om att
deklarationen blivit frångången. I det föreliggande fallet hade Nilsson, som
för första gången vid 1940 års taxering fungerade som taxeringsnämndsordförande,
tydligen hört talas örn att sådana formella felaktigheter kunde
rättas utan att vederbörande underrättades därom och genom oförstånd
tillämpat samma system, då det gällt justering av värdet av jordbrukares
naturaförmåner i enlighet med de anvisningar, som lämnats för kontroll
mot undervärderingar av dessa förmåner. En förväxling med bestämmelserna
i 78 § 1) taxeringsförordningen vore ju också tänkbar. Vid sitt omförmälda
besök hos länsstyrelsen hade klaganden, efter vad för Karnell
uppgivits, blivit underrättad örn att han på grund av Nilssons försummelse
ägde anföra besvär över den verkställda taxeringen i den ordning,
som omförmäles i 124 § taxeringsförordningen. Klaganden skulle därvid
hava förklarat, att han icke hade för avsikt att göra detta utan att han
endast avsett att få fastslaget, huruvida Nilsson fullgjort sin skyldighet
eller ej. Några besvär i fråga om taxeringen hade från klagandens sida ej
heller avhörts. Nilsson hade samtidigt muntligen uppmärksammats på sin
felaktiga tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser i angivna avseende
och skulle han därvid enligt uppgift även hava insett, att han förfarit
felaktigt. Den av Nilsson avgivna förklaringen i ärendet hade, såvitt
Karnell kunde förstå, varit avsedd att klarlägga hans tidigare uppfattning,

101

ehuru den givits en oriktig formulering. Länsstyrelsen hade helt naturligt
aldrig fastställt några värden på naturaprodukter att läggas till grund för
taxeringen och ej heller kungjort några sådana i ortspressen. Vid sammanträde
enligt 75 § taxeringsförordningen hade uttalanden gjorts om de belopp,
till vilka värdet av vissa förmåner borde uppskattas av taxeringsnämnderna
i fall annan ledning därför ej funnes att tillgå. Vissa av dessa
till ledning för taxeringsnämnderna lämnade uppgifter hade sedan publicerats
i länets tidningar. Till undvikande av ett upprepande av sådan felaktighet,
som här förekommit, hade Karnell vid årets taxering för taxeringsnämndsordförandena
i länet framhållit nödvändigheten av att de
ställde sig till efterrättelse givna bestämmelser om skattskyldigas hörande
och underrättande. Med anledning av vad sålunda anförts hemställde Karnell,
att ärendet icke måtte föranleda någon J. 0:s vidare åtgärd.

I 90 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 stadgas, att
om självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen, åligger det taxeringsnämndens
ordförande att å deklarationen verkställa anteckning örn avvikelsen
och skälen därför samt att ofördröjligen i rekommenderat brev med
allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse om vilka uppgifter
i deklarationen som frångåtts samt örn skälen därför. Enligt 4 mom.
i samma paragraf skall sådan underrättelse innefatta upplysning örn vad
den, som icke åtnöjes med taxeringsnämndens beslut, har att iakttaga vid
anförande av besvär över beslutet.

Redan i kungl, förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt fanns
en motsvarighet till ovanberörda stadgande om underrättelseskyldighet.
Enligt denna förordning ålåg det dåvarande bevillningsberedningens ordförande
att med allmänna posten tillsända skattskyldig, vilkens uppgift
icke blivit följd vid hans taxering, underrättelse att och i vad mån avvikelse
skett och skälen därför.

I och med överflyttandet av bestämmelserna om taxeringsförfarandet till
en särskild författning, förordningen den 28 oktober 1910 örn taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, upptogs stadgandet i denna författning
och sedermera i 1928 års förordning.

Syftet med stadgandet är tydligt. Väl framlägges efter taxeringsarbetets -avslutande taxeringslängden för granskning av de skattskyldiga, men det
är endast ett fåtal av dem, som tager del av längden. I regel erhåller den
skattskyldige kännedom om sin taxering först genom kronodebetsedeln,
som emellertid tillställes honom lång tid efter utgången av den för anförande
av besvär över taxeringsnämndens beslut stadgade tiden. För att den
skattskyldige inom besvärstiden skall få kännedom örn att taxering skett

102

med avvikelse från deklarationen har därför stadgats, att underrättelse om
sådan avvikelse och örn skälen därför ofördröjligen skall tillsändas den
skattskyldige. Den som i stadgad ordning avlämnat behörig självdeklaration
men taxerats för inkomst eller förmögenhet med avvikelse från deklarationen
har visserligen, om han icke före den 15 juni erhållit föreskriven
underrättelse därom, på grund av bestämmelse i 123 § taxeringsförordningen
möjlighet att anföra besvär över taxeringsnämndens beslut i särskild
i 124 § bestämd ordning. Då det emellertid i regel ligger i såväl den
skattskyldiges som det allmännas intresse, att besvär över taxering anföras
i den vanliga ordningen, är det alltså av vikt, att den ifrågavarande underrättelseskyldigheten
noggrant fullgöres av taxeringsnämndsordförandena.

Nämnda skyldighet är icke begränsad till sådana fall, där avvikelsen från
deklarationen är mera betydande eller tvekan kan föreligga örn det berättigade
i avvikelsen. Är det fråga örn rättelse av i deklarationen förelupen felräkning,
misskrivning eller annat dylikt uppenbart förbiseende, torde det
dock, åtminstone om felet gäller ett förhållandevis ringa belopp, kunna anses
försvarligt att icke underrätta den skattskyldige. En sådan rättelse av
en formell felaktighet kan nämligen knappast betecknas som en från deklarationen
gjord avvikelse i egentlig mening. Jag vill slutligen påpeka att,
ehuru detta icke torde framgå av stadgandets ordalydelse, underrättelse bör
meddelas icke blott därest faktiska uppgifter i deklarationen frångåtts utan
även i händelse att ett av den skattskyldige framställt särskilt yrkande,
exempelvis om avdrag vid nedsatt skatteförmåga, icke vunnit bifall.

I enlighet med vad jag ovan anfört hade det alltså ålegat Nilsson att,
då taxeringsnämnden värderat klagandens i hushållet använda produkter
från hans lantbruk till högre belopp än det av klaganden i deklarationen
upptagna värdet och på grund därav taxerat klaganden för större inkomst
än den av honom deklarerade, till klaganden avsända underrättelse om avvikelsen.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit, särskilt vad därutinnan
blivit upplyst av landskamreraren i länet, lät jag emellertid bero vid
mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till Nilsson avlåten
skrivelse.

12. Fråga huruvida en å restaurang företagen polisrazzia
varit av omständigheterna påkallad.

På grund av i tidningspressen förekomna uppgifter angående en natten
mellan den 12 och den 13 december 1941 företagen polisrazzia å hotell Atlantic
i Stockholm anmodade jag polismästaren Erik Ros att till mig inkomma
med redogörelse för denna av polisen vidtagna åtgärd samt skälen för den -

103

samma. I anledning härav inkom Ros med yttrande i saken samt överlämnade
tillika bland annat yttrande av kriminalpolisintendenten A. Zetterquist,
som givit order om razzian, samt en promemoria av t. f. kriminalkommissarien
J. E. Svensson, som i närvaro av Zetterquist och t. f. ordningspolisintendenten
Kurt Blom lett razzian.

Sedan Kungl. Majit den 9 oktober 1942 meddelat resolution på de besvär
Nils Gillerberg anfört över ett av Ö. Ä. den 16 december 1941 meddelat
beslut örn återkallelse av tidigare lämnat godkännande av Aktiebolaget
Stockholmssystemets överlåtelse å Gillerberg av rättighet att å hotell Atlantic
utskänka spritdrycker och vin, lät jag från finansdepartementet införskaffa
och tog del av akten i nämnda av Kungl. Majit prövade ärende.

Av Svenssons promemoria framgick till en början, att vid razzian medverkade
ett 40-tal polismän, uniformerade eller civilklädda, förutom 3 polissystrar.
Angående hur vid razzian tillgick innehöll promemorian i huvudsak
följande uppgifter: Polisens inträde i lokalen hade förlagts till en paus i dansen
för att gästerna i görligaste mån skulle sitta vid respektive bord, enär
detta beräknats i hög grad underlätta det kommande arbetet vid undersökningen
och förhindra, att någon av gästerna skulle undandraga sig betalning
för intagen förtäring. Någon särskild beväpning hade icke varit anbefalld,
men de uniformerade polismännen hade enligt förut gällande order för tjänstgöring
nattetid varit beväpnade med sabel och pistol. Sablarna hade hela
tiden förvarats i sabelbaljorna och pistolerna i hölster. Efter inträdet i lokalen
hade Svensson med hög röst upplyst de närvarande, att ”det var från
kriminalpolisen”, att dansen skulle upphöra samt att samtliga gäster skulle
sitta kvar på sina platser, tills de av kriminalpolismännen anmodades att
komma fram till särskilt anordnade kontrollbord, där var och en skulle uppgiva
sina namn, sin titel, födelsetid och bostadsadress samt om möjligt förete
legitimation. De uniformerade polismännen hade under tiden intagit sina
förut anvisade platser inom lokalen och vid samtliga utgångar. Kriminalpolismännen
hade placerat fyra bord å dansgolvet. Tva bord hade varit avsedda
för kontroll av män och två bord för kontroll av kvinnor. Anledningen till
denna uppdelning hade varit den, att mantalsregister för i Stockholm mantalsskrivna
personer medförts och dessa register vore upprättade särskilt för
män och särskilt för kvinnor. För att kontrollen skulle gå så hastigt som
möjligt hade medförts två register för män och två för kvinnor. Örn män
och kvinnor fått följas åt för att kontrolleras vid samma bord, skulle trängseln
vid registren hava blivit för stor, vilket skulle i hög grad försenat arbetet.
Ett stort antal personer, mellan 100 och 150, hade efter företedd legitimation,
t. ex. pass, personkort, inträdeskort till fridlysta områden av hamnar
och i en del fall körkort, omedelbart på därom framställd begäran fått
lämna restaurangen och följts till utgången av någon polisman. Övriga personer,
sammanlagt 296, hade blivit antecknade a särskilda block, varpa in -

104

ringningar om dessa personer företagits till polisens centralregister. Dessa
inringmngar hade skett över två telefoner, som restaurangledningen ställt
till förfogande, samt med tillhjälp av en radiobil över polisens radioanläggning.
Särskild personal för denna kontroll i registret samt för mottagning av
samtalen hade i förväg avdelats. Sedan ett antal personer antecknats å ett
ark, i regel 5 å 6 personer, hade de i väntan på kontrollering i registret fått
gå ut i tamburen och taga på sig ytterkläderna. Sedan besked från registret
erhållits, vilket tagit en tid av 5 å 10 minuter, hade namnen å de kontrollerade
uppropats, varefter de fått lämna restaurangen, såvida de icke voro
eftersökta, i vilket fall de blevo anhållna och i personbilar avförda till kriminalpolisens
station. Så gott som samtliga gäster hade lugnt fogat sig i de
anbefallda kontrollåtgärderna, och några klagomål hade icke framställts vare
sig till Svensson eller, såvitt känt vore, till övriga närvarande polismän.
Endast några berusade personer hade varit ovilliga att följa anvisningarna.
Dessa personer hade därför blivit anhållna och avförda till Jakobs polisstation.
I ganska många fall hade gjorts framställning att få besöka toaletten.
Detta hade beviljats, och personal hade härför varit avdelad. Kvinnorna
hade i detta fall alltid följts av polissystrar och männen av kriminalkonstaplar.
Razzian hade påbörjats klockan 23,50 och avslutats klockan 2,10.

Zetterquist anförde i sitt yttrande följande.

Razzian kunde ej rätt bedömas, om den betraktades som en isolerad företeelse.
Åtgärden kunde sålunda icke betecknas såsom i och för sig onormal
eller särskilt uppseendeväckande. Att den dragit uppmärksamheten till sig
vore helt att tillskriva den publicitet, som pressen skänkt densamma. Samma
förfarande hade eljest sedan ett tiotal år tillämpats vid de undersökningar
polismyndigheten företagit å olika offentliga lokaler utan att åtgärden blivit
föremål för anmärkning eller kritik. Åtgärderna ifråga hade vidtagits för
kontroll och övervakning av utskänknings- och ordningsförhållandena å bland
annat ett tiotal s. k. nattklubbar. Gästerna å dessa hade i vissa fall uppgått
till ett antal av 500 å 600, sålunda överstigande det antal som befann sig
å hotell Atlantic. Tillvägagångssättet vid dessa razzior hade icke i något
avseende avvikit från det vid razzian å Atlantic tillämpade. Liknande razzior
hade under de gångna åren även företagits på ungkarlshotell, spelhålor samt
öl- och nykterhetskaféer. Att polisen vid sin undersökning å Atlantic iakttagit
all tänkbar hänsyn framginge, förutom av innehållet i Svenssons promemoria,
även därav, att icke någon av gästerna eller personalen vid tillfället
hade någon anmärkning att göra mot polisens uppträdande. Någon sådan
anmärkning hade icke heller senare framställts. Såsom själv närvarande vid
undersökningen kunde Zetterquist för övrigt vitsorda, att polisen uppträdde
på ett i alla avseenden grannlaga och hänsynsfullt sätt.

Skälen för den mot Atlantic företagna åtgärden hade, anförde Zetterquist

105

vidare, varit flera. Redan för några år sedan hade sålunda till kriminalpolisen
anmälts, att Atlantic blivit ett tillhåll för vissa lösa och obskyra element,
som bland annat utnyttjade ställets egenskap av kombinerad restaurang och
hotell på så sätt att de, efter att hava stiftat bekantskap å restaurangen, tillfälligt
hyrde rum å hotellet i otuktssyfte. Under två olika perioder hade i
anledning härav Atlantic ställts under övervakning av kriminalpolisen. Svårigheterna
att i det enskilda fallet avslöja en trafik av ifrågavarande slag
hade emellertid gjort, att polismyndigheten icke kunnat erhålla tillräckligt
underlag för ett ingripande. Anmärkningar om att denna trafik fortgått hade
dock allt emellanåt influtit till kriminalpolisen. Personal å kriminalavdelningens
femte rotel, som hade till uppgift att övervaka tillämpningen av gällande
lösdrivarlag, hade även under senare år kunnat konstatera, att hotellet å
dansaftnarna regelbundet besökts av kvinnor, vilka utbjudit sig till skörlevnad,
ofta under anstötliga och förargelseväckande former. Vidare hade till
kriminalpolisens kännedom kommit, att hotellet även utgjorde ett tillhåll
för kriminella element, som där sökte förbindelser med varandra. Anledning
hade fördenskull funnits att antaga, att för brott efterlysta eller efterspanade
personer, vilka höllö sig undan polismyndigheterna, frekventerade hotellet.
Mot nykterheten och ordningen på restaurangen hade även allvarliga anmärkningar
riktats. Slutligen hade till kriminalpolisen rapporterats, att hotellet
plägade vara livligt besökt av utlänningar och att det kunde förmodas att
utlänningar utan legitimationshandling eller uppehållstillstånd eller med förbud
att vistas i Stockholm kunde uppehålla sig därstädes. Det hade även
funnits anledning antaga att utlänningar, som besökte restaurangen, där
knöto förbindelser, vilka sedermera utnyttjades för de speciella intressen
utlänningarna här hade att tillvarataga.

Till närmare utveckling av de berörda skälen för razzian anförde Zetterquist
följande: Kriminalpolisen hade under sitt arbete för övervakande av
asociala och kriminella samhällselement uppmärksammat, att dessa i stigande
grad dragits till vissa offentliga restauranger under dansaftnar, vilka
anordnats med polismyndighetens tillstånd. Vid utredningar i mål mot personer,
såväl manliga som kvinnliga, vilka anhållits för lösdriveri eller för
olika slag av brott, hade det sålunda visat sig, att bekantskaperna i ett stort
antal fall inletts under danskvällar å restaurangerna ifråga. Den på senaste
tid starkt ökade brottsligheten och tillväxten av de asocialt betonade samhällselementen
hade ställt polismyndigheten inför stora svårigheter, särskilt
då det gällt efterspaningen av asociala och kriminella element. Den personal,
som polismyndigheten för detta ändamål förfogade över, hade — trots de
utökningar som skett — visat sig icke förslå för bedrivande av ett effektivt
spaningsarbete. Genom de av polismyndigheten företagna razziorna å offentliga
lokaler hade polismyndigheten fått en nödvändig kontroll över skötseln
av sådana företag. Detta förhållande hade verksamt bidragit till en önsk -

106

värd och behövlig utgallring av sådana lokaler eller företag, vilka på grund
av bristande tillsyn och övervakning från ledningens sida blivit ett tillhåll
för asociala och kriminella element. Restaurang Atlantic kunde uppenbarligen
icke betecknas som ett näringsställe i vanlig mening, varav behov förelåge.
Enligt vad vid utredningen framkommit hade nämligen restaurangen i regel
hållits stängd de middagar och kvällar, då tillstånd till offentlig dans icke
kunnat erhållas. Den hade därför varit att betrakta som ett rent nöjesetablissement,
vilket i sin mån förklarade, att den utövat särskild dragningskraft
på asociala samhällselement. Vid undersökning, som efter razzian företagits
angående de vid razzian närvarande gästernas personliga förhållanden,
hade framgått, att 25 personer, därav 16 män och 9 kvinnor, tidigare varit
antingen straffade för tjuvnads-, bedrägeri- eller andra brott eller — i vissa
fall — misstänkta och hörda för dylika brott. Dessutom hade 13 kvinnor
tidigare straffats eller varnats för lösdriveri. Vid razzian hade dessutom 9
personer anhållits för fylleri. Det kunde förefalla anmärkningsvärt, att icke
ett större antal för lösdriveri behandlade kvinnor uppehöllo sig å restaurangen.
Förklaringen härtill läge i att kvinnor av denna kategori under senare år
i allt större utsträckning förlagt sin verksamhet till de offentliga restaurangerna
med spriträttigheter under kvällar, då dessa hade dans anordnad. Härigenom
hade de undgått den övervakande verksamhet, som kriminalpolisen
eljest utövat å offentliga platser. För övrigt torde det vara bekant, att polismyndigheterna
av flera skäl under senare år tagit med jämförelsevis lätt
hand på företeelser av denna art. Det vore dock oomtvistligt, att ett avsevärt
större antal kvinnor än vad polismyndigheternas register utvisade hängåve
sig åt skörlevnad samt att de för stiftande av bekantskaper företrädesvis
frekventerade vissa offentliga danslokaler, däribland Atlantic. Vad övervakningen
av utlänningar beträffade sade det sig självt, att krigsförhållandena
ställde utomordentliga krav på övervakningen av utlänningarna i landet.
Det hade också i ett flertal fall visat sig, att utlänningar å offentliga
restauranger knutit förbindelser av misstänkt natur med svenska medborgare.
Den blandade publiken på en offentlig danslokal erbjöde även goda tillfällen
att komma i kontakt med för ändamålet lämpliga objekt. Vid razzian
å Atlantic hade befunnits, att ett 10-tal utlänningar av fyra olika nationaliteter
uppehöllo sig i lokalen, däribland ett par utan någon som helst legitimationshandling.
Dessa utlänningars förhållanden hade gjorts till föremål
för undersökning av polismyndigheten.

Man kunde invända, anförde Zetterquist slutligen, att polismyndigheten
skulle hava vunnit sitt syfte utan ett ingripande av det slag, som i detta fall
kommit till användning. Detta bestredes emellertid. Varningar och föreställningar
vore icke tillräckliga, då ett företags eller en rörelses ekonomi vore
beroende av publikfrekvensen. Verkan av den företagna razzian hade blivit,
att restaurangerna numera självmant sovrade den publik, som önskade till -

107

träde, och därigenom undginge obskyra eller eljest icke önskvärda element.
Ett flertal vinrestauranger hade även börjat tillämpa stängning av lokalerna
klockan 22 i stället för klockan 24 för att undvika en tillströmning under
senare delen av kvällen av sådana element, varom här vore fråga. Dessa
åtgärder hade medfört en avsevärd förbättring av ordningen och förhållandena
i övrigt å de offentliga restaurangerna, en skärpning av restaurangledningarnas
övervakande verksamhet och en höjning av restaurangkulturen
överhuvud taget.

I sitt yttrande berörde Ros först frågan, huruvida razzia överhuvud borde
komma till användning vid tillfällen liknande det förevarande, och hänvisade
Ros därutinnan till Zetterquists yttrande samt tilläde: Razzior hade upprepade
gånger kommit till användning när det gällt såväl att eftersöka lagöverträdare
inom lokaler, vilka enligt vad för polismyndigheten vore känt
mera allmänt brukade frekventeras av ljusskygga element, som även att
erhålla ett objektivt och rättvisande underlag för bedömande, huruvida en
rörelse, mot vilken förekommit särskilt allvarliga anmärkningar, överhuvud
borde tillåtas fortsätta. Sällan syntes hava förelegat mera befogade skäl för
kriminalpolisen att göra en närmare undersökning av förhållandena å en
utskänkningslokal än i nu förevarande fall. I anledning av vad som konstaterats
vid razzian hade Zetterquist ingått med anmälan till Ö. A., som omedelbart
återkallat utskänkningstillståndet. Vid en jämförelse mellan det nu
skedda ingripandet och andra tidigare sådana syntes icke kunna påvisas någon
olikhet utom beträffande publikens förmögenhets- och samhällsställning samt
den kritik, som från olika håll uppblåsts mot ordningsmakten i anledning av
ingripandet. Man hade velat göra gällande, dels att rättelse bort kunna
åvägabringas utan en razzia och dels att danstillstånden bort vägras av polismästaren.
I det förra hänseendet ville Ros erinra därom, att Stockholmssystemets
ledning upprepade gånger varnat vederbörande tillståndshavare
och slutligen vidtagit den synnerligen allvarliga åtgärden att bevilja utskänkningstillstånd
blott för ett halvt år, allt dock utan verkan. Vad åter anginge
frågan om danstillstånd hade polismästaren avsett att nedbringa desamma.
Under åren 1936 och 1937 hade sålunda polismästaren avslagit det övervägande
antalet ansökningar om tillstånd till s. k. extra danskvällar å Atlantic,
mot vilket redan vid denna tid börjat förekomma allvarlig kritik. I en
del fall hade avslagsbesluten överklagats hos Kungl. Majit. Sedan Kungl.
Majit vid icke mindre än 21 tillfällen under dessa båda år upphävt polismästarens
beslut och återförvisat ansökningsärendena för meddelande av tillstånd,
vore det helt naturligt, att polismästaren icke längre ansett sig kunna
avgöra ärendena mot Kungl. Majits anvisningar. Lika naturligt vore också
att kriminalpolisintendenten, innan han gjorde framställning för vinnande
av sanering av det osunda nöjeslivet å Atlantic, ansett sig behöva det reella

108

underlag, som razzians resultat utgjorde. Ros ville uppställa den frågan, vilken
reaktionen skulle blivit, om en indragning föreslagits utan detta material.
Under åberopande av det anförda hemställde Ros, att ärendet icke måtte
föranleda vidare åtgärd.

Av handlingarna i ärendet framgick, att kriminalpolismännen Werner Winberg,
E. J. Sjöström, Sten Dahlquist och B. V. C. Hederberg, de två förstnämnda
den 10 oktober 1941 och de två sistnämnda den 1 december 1941,
beordrats till Atlantic för att göra iakttagelser angående förhållandena å
restaurangen.

I upprättad promemoria hade Winberg och Sjöström meddelat följande:
Vid ankomsten till serveringslokalen, som rymde omkring 500 personer, hade
densamma varit till ungefär hälften besatt. Gäster hade därefter anlänt i oavbruten
följd till vid 24-tiden, då samtliga bord voro så gott som fullbesatta.
Gästerna hade bestått av ungefär hälften kvinnor och hälften män. Möjligen
hade männens antal varit något större än antalet kvinnor. Männens ålder
hade varierat mellan 20 och 55 år och kvinnornas mellan 20 och 40 år. Såväl
män som kvinnor hade anlänt var för sig i sällskap om 2, 3 ä 4 personer,
men endast ett fåtal kvinnor hade vid ankomsten haft manligt sällskap. Dans
hade förekommit hela tiden till klockan 1,30. Någon damernas dans hade icke
förekommit. Herrarna hade bjudit upp damerna till dans från de platser,
där de sutto. En del dansanta herrar hade bytt damer upprepade gånger,
under det att andra från första stund dansat med samma damer. Herrarna
hade efter dansernas slut börjat att skåla med damer vid andra bord, varpå
i en del fall männen beställt in förtäring till damerna, som någon stund senare
i regel låtit männen flytta över till sina bord. Vid något enstaka tillfälle
hade någon dam flyttat över till någon ensam herre. Dansen hade försiggått
ungefär i mitten av restauranglokalen å en golvyta av cirka 100 kvm. På
grund av det stora antalet dansande hade det blivit stor trängsel, varför
någon dans i egentlig mening icke kunnat försiggå. Ett flertal av damerna
hade blivit mer eller mindre påverkade av de förtärda spritdryckerna, i vilket
tillstånd de ganska öppet kurtiserat olika män. En del av damerna hade
även gjort inviter till polismännen. Efter dansens slut hade en del gäster
börjat avlägsna sig, därvid de manliga gästerna i regel gjort sällskap med
sina nyförvärvade dambekantskaper och avlägsnat sig från restaurangen i
droskbilar, vilka i stort antal varit uppställda å gatan utanför restaurangen.
En del damer hade försökt komma ifrån sina danskavaljerer för att skaffa
sig nytt manligt sällskap, vilket i endast något enstaka fall lyckats. Klockan
2,15 hade hela restaurangen varit utrymd, och polismännen hade kunnat se
endast 5 å 6 damer, som avlägsnat sig från restaurangen utan manligt sällskap.
Å restaurangen hade ordningen i övrigt hela tiden varit god. Endast
en gäst hade blivit utvisad på grund av någon händelse, som utspelats i

109

restaurangens tambur, vilken händelse polismännen icke närmare kunnat
iakttaga. Inne å restaurangen hade polismännen iakttagit 4 för sedeslöshet
kända kvinnor (namngivna i promemorian) samt dessutom 6 ä 7 till utseendet
kända sedeslösa kvinnor, vilka samtliga avlägsnat sig i manligt sällskap.
Det hade varit tydligt, att flertalet av de besökande kvinnorna kommit till
restaurangen i avsikt att söka förbindelse med män samt att männen besökt
restaurangen i avsikt att komma i förbindelse med sedeslösa kvinnor.

Angående besöket den 1 december 1941 hade Dahlquist och Hederberg
lämnat följande uppgifter: De hade anlänt till restaurangen klockan 21 och
valt ett bord i lokalen, varifrån de haft god överblick över nästan alla delar
av densamma. Vid deras ankomst hade blott ett fåtal gäster anlänt. De flesta
gästerna hade kommit mellan klockan 22 och 23, då så gott som alla bord
i lokalen voro upptagna. Mellan 500 och 600 personer torde vid sistnämnda
klockslag hava befunnit sig i lokalen. En äldre servitör hade påstått, att
”man kunde få in bortåt 600 personer i lokalen, när det var riktigt spikat”.
Det hade synts vara ungefär lika många män som kvinnor. Den manliga
publiken hade utan tvekan varit vad man brukade kalla blandad. Sålunda
hade polismännen kunnat lägga märke till ett antal äldre personer, officerare,
köpmän och en del yngre män, vilka att döma av deras uppträdande
mot en del av kvinnorna voro soutenörer. En del av männen hade varit
ganska berörda av starka drycker. Även den kvinnliga publiken hade varit
blandad, kanske i mer märkbar grad än den manliga. Att en stor del av
kvinnorna voro sådana, som läto bruka sig till skörlevnad, var fullt tydligt.
Polismännen hade dansat med några av dem och även mottagit inviter.
Övervägande antalet kvinnor hade anlänt till restaurangen utan herrsällskap.
Beträffande danspublikens uppträdande syntes detta utan överdrift kulma
betecknas såsom alltför fritt, ja i vissa fall utmanande och oanständigt. På
grund av den starka trängsel, som var rådande på dansgolvet, hade någon
egentlig dans icke kunnat utföras. Trängseln hade en del dansande tyckts
utnyttja till ett tämligen ostört omkramande av varandra, kyssande på munnen
o. dyl. Vid en del bord hade även förekommit kurtis, som måste betecknas
såsom oanständig. Man hade skålat fritt mellan borden och en del
damer och herrar hade flyttat över till varandras bord. Det tycktes vara
vanligt, att damerna efter avslutandet av dans ombett sina kavaljerer att
låta servera sprit eller vin vid deras bord. En del av kvinnorna hade varit
avsevärt berörda av starka drycker. Att Atlantic besöktes av en del inbrottstjuvar,
tjuvar och andra förbrytare finge anses fastslaget genom förhör,
som hållits med anhållna personer. Vid kroppsvisitation av förbrytare hade
i många fall anträffats restaurangnotor från Atlantic. Vid polismännens besök
hade de kunnat igenkänna några få personer, som varit anhållna för brott.
Att Atlantic vore ett tillhåll för förbrytare eller en samlingsplats för ”ligor”
kunde dock icke påstås.

Ilo

I en till polismästaren Ros avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Jämlikt 1 § 2. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket förstås med
polisverksamhet, vad angår stad, upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående brott
ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller
hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap. Definitionen av
begreppet polisverksamhet är så avfattad, att den inbegriper även verksamhet
till förekommande av brott. I 3 § normalinstruktionen för polispersonal, fastställd
av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925, stadgas, att
polisman är pliktig att vara verksam för förhindrande av varje förfarande
och för undanröjande av varje förhållande i övrigt, som innefattar ett störande
av eller en fara för den allmänna ordningen och säkerheten, samt, om
den allmänna ordningen blivit störd, söka återställa densamma. Vidare stadgas,
att polisman är pliktig att jämväl i övrigt söka förekomma sådana överträdelser
av lag och allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer å åklagarmyndighet,
ävensom söka upptäcka och främja beivrandet av dylika överträdelser.
Slutligen föreskrives i samma paragraf, att polisman har att ägna
särskild uppmärksamhet åt kriminellt anlagda personers ävensom lösdrivares
och bettlares förehavanden.

Inom länen intaga länsstyrelserna (i Stockholm Ö. Ä.) ställningen såsom
högsta polismyndighet. Jämlikt landshövdinginstruktionen tillkommer det länsstyrelse
att övervaka, att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthållas
och att, i händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder
varda vidtagna. Enligt instruktionen för Ö. Ä. åligger det polismästaren att
närmast under överståthållaren hava ansvar för och ledningen av polisväsendet
i huvudstaden samt utöva chefskapet för polispersonalen. I detta hänseende
åligger det honom, bland annat, att hava uppmärksamheten riktad på
sådana personer, vilka gjort sig misstänkta för brottsliga förehavanden, att
vaka över att brott, som höra under allmänt åtal, bliva upptäckta samt för
sådant ändamål tillse, att erforderlig spaning och undersökning verkställas,
då misstanke uppkommit därom, att brott som nyss sagts blivit förövat, samt
att hålla tillsyn däröver, att ordning och givna föreskrifter iakttagas å gator,
torg, hamnar och andra allmänna platser, å allmänna förlustelseställen och
utskänkningslokaler. Närmast under polismästaren är den polisintendent, som
förestår ordningspolisen, ansvarig för allmän ordning och den polisintendent,
som förestår kriminalpolisen, ansvarig för allmän säkerhet inom huvudstaden
och har den sistnämnde i övrigt att fullgöra de åligganden, som i lag och
författning äro anbefallda för kriminalpolisen i Stockholm.

För att polismyndigheterna skola kunna utöva sin verksamhet för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet, måste de hava rätt att vid behov
begagna sig av tvångsmedel. Det framgår också av ett flertal författningar
såväl direkt som indirekt, att polismyndigheterna i sin verksamhet äga utöva

lil

tvång för verkställande av på dem ankommande uppgifter. I detta sammanhang
må återgivas innehållet i 10 § i den ovannämnda normalinstruktionen,
vilken paragraf lyder: ”För verkställande av åtgärd, som ankommer å polisman,
må han ej använda strängare medel än som de föreliggande förhållandena
kräva. Ingripande mot någon för att i visst avseende åstadkomma rättelse
bör såvitt möjligt ske genom anmaningar och upplysningar. Våld må
tillgripas allenast, därest det är av ett oundgängligt behov påkallat.” Med
polisman måste uppenbarligen förstås icke blott lägre befattningshavare utan
även de för ledningen av polisarbetet erforderliga befälspersonerna. Normalinstruktionen
innehåller bestämmelser örn anhållande men i övrigt upplyser
instruktionen intet örn de tvångsmedel, som få anlitas.

Bland de tvångsmedel, vilka enligt gällande rätt stå till polismyndigheternas
förfogande vid undersökningar rörande brott, märkas i första hand sådana,
som rikta sig mot den för brott misstänktes person och gå ut på ett
frihetsberövande (anhållande, kvarhållande och häktning). Vidare bör i detta
sammanhang nämnas rätten att göra undersökning i den misstänktes bostad
eller annan lägenhet (husrannsakan). Detta institut är närmare reglerat i
lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål, varjämte i vissa
specialförfattningar (exempelvis lagen örn straff för olovlig varuinförsel) förekomma
bestämmelser örn husrannsakan. Enligt 12 § lagen om vissa tvångsmedel
i brottmål må husrannsakan företagas hos den som är med skäl misstänkt
för brott, varå kan följa straffarbete eller fängelse, för eftersökande av
föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet,
som kan äga betydelse för utredning om brottet. I anledning av brott,
varå efter lag kan följa straffarbete, må husrannsakan för ändamål varom
nyss sagts jämväl anställas hos annan än den misstänkte, såvida brottet där
förövats eller den misstänkte där gripits eller eljest särskilt skäl är att föremål,
som är underkastat beslag, skall där anträffas eller annan utredning örn
brottet vinnas. För eftersökande av den, som skall gripas eller häktas för brott,
må husrannsakan företagas hos honom, så ock hos annan, om särskilt skäl
finnes, att den eftersökte uppehåller sig där. Slutligen stadgas att i lägenhet,
som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för envar eller som plägar tjäna till
härbärge för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods som eftersökes
plägar uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål som ovan sagts
ske husrannsakan jämväl i andra fall.

Enligt de nu återgivna bestämmelserna i lagen om vissa tvångsmedel i
brottmål är alltså en förutsättning för husrannsakan, att misstanke föreligger
att brott blivit begånget. Nämnda lag, som reglerar institutet husrannsakan
såsom ett straffprocessuellt tvångsmedel, giver däremot icke polismyndighet
någon rätt att företaga husrannsakan till förebyggande eller upptäckande av
brott. En sådan rätt föreligger dock för närvarande beträffande en särskild
grupp av samhällsfarliga brott. Jämlikt den till tiden begränsade lagen den 9

112

januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., vilken tillerkänner
polismyndigheterna mycket vidsträckta befogenheter, må i fråga om
brott mot 8 kap. strafflagen samt vissa andra särskilt angivna brott husrannsakan
ske, där det finnes erforderligt för att hindra eller uppdaga brott. Det
kan i detta sammanhang förtjäna anmärkas, att enligt ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt
häktning m. m., över vilket år 1920 lagrådets utlåtande inhämtades men som
ej ledde till lagstiftning, medgavs husrannsakan i allmän eller misstänkt lokal
för upptäckande av brott. I den promemoria angående lagstiftning om vissa
sträffprocessuella tvångsmedel, som år 1932 avgavs av särskilt tillkallade sakkunniga,
framhöllo dessa efter omnämnande av 1920 års förslags bestämmelse
om husrannsakan för upptäckande av brott, att en husrannsakan, som ej sker
i anledning av misstanke om begånget brott, närmast torde vara att anse som
en polisåtgärd i ordningssyfte och ej såsom ett straffprocessuellt tvångsmedel,
varför bestämmelser härom ej ansetts böra meddelas i detta sammanhang.

En ingalunda lätt besvarad fråga är, i vad mån polisiära tvångsmedel, utan
att vara i lag eller författning uttryckligt medgivna, äro enligt svensk rätt
tillåtna. Att när det gäller upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
föreligger en rätt för polisorganen att under vissa förutsättningar anlita tvång
utan direkt stöd av något stadgande torde vara allmänt erkänt. Såsom regel
bör dock gälla, att tvång i sådana fall får tillgripas endast då andra medel
utan resultat kommit till användning (jfr 10 § i normalinstruktionen) och tvång
alltså är oundgängligen erforderligt för att polismakten skall kunna fullgöra
sin uppgift. Tvånget måste alltid stå i rimligt förhållande till den fara eller
olägenhet, som ingripandet avser att undanröja. De åtgärder, som vidtagas,
måste sålunda städse noga anpassas efter vad den föreliggande situationen
kräver. Slutligen må påpekas, att rätten för polismyndighet att efter eget skön
använda tvångsmedel givetvis blivit mera kringskuren i samma mån som
genom lagstiftning förut oreglerade tvångsmedelsinstitut gjorts till föremål för
en noggrann reglering.

Vid ett bedömande, hur razzian å Atlantic rättsligen skall betraktas, uppställer
sig först det spörsmålet, om den utgjort en husrannsakan. Vederbörande
polismyndigheter synas icke hava ansett den innefatta en sådan åtgärd.
Den omständigheten, att de för husrannsakan gällande formella föreskrifterna
om protokoll m. m. icke iakttagits, tyder därpå. Det må likväl framhållas, dels
att razzian beordrats av kriminalpolisintendenten och icke av ordningspolisintendenten,
som dock var närvarande vid razzian, dels ock att några av de
för razzians företagande anförda skälen närmast föra tanken på institutet
husrannsakan. Då emellertid polismyndighetens huvudsakliga syfte med razzian,
enligt vad jag kunnat finna, varit att skaffa ett underlag till stöd för ett
beslut om återkallelse av utskänkningstillståndet, synes mig razzian böra betraktas
som en i ordningssyfte företagen polisåtgärd och icke som husrann -

113

sakari enligt 1933 års tvångsmedelslag. För att en razzia som den ifrågavarande,
vilken företer stora likheter med en husrannsakan, skall få verkställas
måste alldeles särskilda omständigheter kunna åberopas, vartill måste komma
att ändamålet ej kan uppnås med användande av ett mindre vittgående ingripande.
Särskilt ur sist angivna synpunkt kan jag, såsom nedan närmare
skall utvecklas, icke finna razzian motiverad.

Såsom skäl för densamma har uppgivits, att anmälningar inkommit till
kriminalpolisen att Atlantic var ett tillhåll för vissa lösa och obskyra element,
som bland annat utnyttjade Atlantics egenskap av kombinerad restaurang
och hotell på så sätt, att de, efter att hava stiftat bekantskap i restaurangen,
tillfälligt förhyrde rum å hotellet i syfte att där öva otukt, att Atlantic å dansätter
regelbundet besöktes av kvinnor, vilka utbjödo sig till skörlevnad, att
anledning funnits att antaga, att för brott efterspanade personer frekventerade
stället, att det kunde förmodas att utlänningar utan legitimationshandling
eller uppehållstillstånd eller med förbud att vistas i Stockholm uppehöllo sig
å Atlantic samt att utlänningar där knöto förbindelser, vilka sedermera utnyttjades
för de speciella intressen utlänningarna här hade att tillvarataga. Vidare
har som skäl för razzian uppgivits att allvarliga anmärkningar riktats mot
nykterhetstillståndet och ordningen å restaurangen samt att kriminalpolisintendenten
innan han gjorde den framställning, som ledde till Ö. Ä:s förenämnda
beslut angående utskänkningsrättigheterna, ansett sig behöva det reella underlag,
som razzians resultat kunde väntas utgöra. Det har i detta sammanhang
framhållits, att razzior upprepade gånger företagits när det gällt att erhålla
ett objektivt underlag för bedömande, om en rörelse, mot vilken förekommit
särskilt allvarliga anmärkningar, över huvud borde tillåtas fortsätta.

Beträffande spörsmålet, huruvida omständigheterna i det föreliggande fallet
berättigat polisen att tillgripa en sådan åtgärd som ifrågavarande razzia,
må framhållas följande.

Vad först angår det anförda skälet, att lösa och obskyra element brukade
nyttja hotellet i otuktssyfte, är att märka, att vid razzian icke, såvitt handlingarna
utvisa, företagits någon undersökning för utrönande, huruvida några
av gästrummen i hotellet tillfälligt förhyrts i sådant syfte. Beträffande påståendet,
att kvinnliga gäster å restaurangen brukade utbjuda sig till skörlevnad
— ett påstående som vinner stöd av utredningen i ärendet — synes
möjligheten att vid en polisrazzia kunna konstatera dylik trafik vara ytterst
ringa för att icke säga helt utesluten. Givetvis äro möjligheterna härutinnan
långt större, om några få civilklädda polismän infinna sig såsom gäster för
att obemärkta kunna göra iakttagelser. Så har också vid ett par tillfällen före
razzian skett. Då enligt vad jag nyss anfört genom razzian icke gärna kunde
konstateras, vilka av de närvarande kvinnorna som förde ett lösaktigt leverne,
kunde det endast vara fråga örn att fastslå, huru många och vilka av de närvarande
utgjordes av kvinnor, som enligt hos polisen tidigare gjorda anteck -

8 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 19.'',3 ars riksdag.

114

ningar tillhörde deri kategori, varom nu är fråga. Att detta ändamål icke kunnat
berättiga razzian anser jag uppenbart, så mycket mindre som polisen
även utan en razzia torde kunnat skaffa sig en någorlunda säker uppfattning
om det antal kvinnliga gäster å Atlantic, som förut behandlats enligt
lösdrivarlagen. För personalen å kriminalavdelningens femte rotel, som har till
uppgift att övervaka tillämpningen av nämnda lag, torde nämligen kvinnorna
av förenämnda kategori i flertalet fall vara till namn eller utseende kända. Att
det förhåller sig så bestyrkes i viss mån därav, att de två polismän, som för
iakttagelser besökte Atlantic den 10 oktober, därvid bland gästerna observerade
10 ä 11 av polismännen till namn eller utseende kända sedeslösa kvinnor,
vilket antal föga skiljer sig från antalet vid razzian anträffade kvinnor,
som tidigare behandlats enligt lösdrivarlagen. Deras antal var nämligen 13.

Rörande frågan, om polisen ägt företaga razzian i syfte att eftersöka personer,
som skulle gripas eller häktas för brott, må först framhållas, att i 1933
års tvångsmedelslag finnes angivet, under vilka förutsättningar husrannsakan
för nyssberörda ändamål får ske och vilka formaliteter, som därvid skola
iakttagas. Det torde vid sådant förhållande icke vara tillåtet för polismyndighet
att för nämnda ändamål tillgripa en med husrannsakan så likartad åtgärd
som ifrågavarande razzia, därest icke förutsättningar för husrannsakan finnas.
I detta avseende kan anmärkas, att även örn vid brottsutredningar i ett flertal
fall visat sig, att kriminella element besökt Atlantic, synes detta dock ej hava
skett i sådan utsträckning att restaurangen kunde sägas hava utgjort ett tillhåll
eller en samlingsplats för brottslingar. Det må i detta sammanhang erinras
därom, att polismännen Dahlquist och Hederberg i sin rapport över besöket
den 1 december 1941 uppgivit bland annat följande: ”Vid vårt besök kunde vi
igenkänna några få personer, som varit anhållna för brott. Att restaurang
Atlantic är ett tillhåll för förbrytare eller en samlingsplats för ’ligor’ kan dock
icke påstås.” Riktigheten av detta omdöme har enligt min uppfattning icke
vederlagts av det förhållandet, att vid razzian bland omkring 450 restauranggäster
anträffades 25, som varit antingen straffade för brott eller såsom misstänkta
därför hörda av polisen. Huru många de straffade utgjorde framgår
ej av handlingarna. För övrigt är att märka, att man icke utan vidare får
inräkna en person bland samhällets kriminella element därför att han en gång,
kanske för många år sedan, straffats för något brott. Givetvis är det vidare
orimligt att hänföra en person till berörda element endast på den grund, att
han blivit hörd såsom misstänkt för brott. Jag kan icke finna, att razzian
varit motiverad såsom en åtgärd i syfte att efterspana förbrytare. Anmärkas
må också, att såvitt handlingarna utvisa razzian ej ledde till gripande av
någon för brott eftersökt person. Ej heller synas sådana omständigheter hava
förelegat, att razzian kunde motiveras av behovet att öva kontroll över utlänningar.

Av handlingarna i ärendet synes ganska tydligt framgå, att det egentliga

115

skälet för razzian var att därigenom skaffa ett underlag till stöd för ett beslut
om indragning av utskänkningstillståndet. Beslut härom meddelades också av
Ö. Ä. den 16 december 1941, d. v. s. endast några dagar efter razzian. Över
beslutet anförda besvär föranledde visserligen icke något Kungl. Maj:ts yttrande,
enär vid besvärsmålets avgörande den 9 oktober 1942 den tid redan tilländagått,
för vilken utskänkningsrättigheten överlåtits. De yttranden Ö. Ä.,
kontrollstyrelsen och styrelsen för Aktiebolaget Stockholmssystemet avgivit i
anledning av besvären ävensom övriga handlingar i saken synas mig emellertid
giva vid handen, att Ö. Ä. haft fullgoda skäl för sitt beslut. Enligt
systembolagets uppgifter hade anledning till grava anmärkningar ur ordningsoch
nykterhetssynpunkt ofta förekommit. De av polismännen Winberg, Sjöström,
Dahlquist och Hederberg avlämnade rapporterna angående gjorda
iakttagelser vid besök å restaurangen visade också, att gästernas uppträdande
ur sedlighetssynpunkt lämnat mycket övrigt att önska. Om polisledningen
ansett vidare utredning om missförhållandena erforderlig, hade sådan lämpligen
kunnat anskaffas genom att vid ytterligare tillfällen några enstaka civilklädda
polismän beordrats till stället för att göra iakttagelser. Detta skulle hava
varit betydligt effektivare ur bevisningssynpunkt än anställande av razzia. Det
torde knappast kunna påstås, att en sådan åtgärd är ett särskilt tjänligt medel
för att konstatera, huruvida ur ordningssynpunkt något är att anmärka. Om
en större polisstyrka intränger i en offentlig lokal av det slag, varom här är
fråga, torde detta i regel få till följd att, därest oväsen, bråk eller andra
störande uppträden skulle hava förekommit dessförinnan, sådan oordning
upphör i och med polisstyrkans ankomst. Att vid en razzia konstatera, huruvida
överträdelser av spritutskänkningsrättigheter förekomma, är icke lätt.
Några undersökningar i sådant syfte hava, såvitt handlingarna utvisa, ej heller
förekommit vid nu ifrågavarande razzia. Gäller det däremot att utröna, om
spritutskänkning förekommer å en restaurang, där sådan utskänkning icke får
förekomma, kan anställande av razzia innebära ett effektivt tillvägagångssätt.
Dock erfordras givetvis icke för nämnda ändamål, att gästerna bliva föremål
för en kontrollerande undersökning på sätt som skedde å Atlantic.

Vid en jämförelse mellan den nu ifrågavarande razzian och de razzior, som
enligt vad Zetterquist uppgivit förekommit å ett tiotal s. k. nattklubbar, torde
böra påpekas, att sistnämnda razzior med största sannolikhet i de flesta fall
tillkommit för att utröna dels huruvida klubben, även om den till det yttre
haft karaktär av slutet sällskap, i verkligheten stått öppen för allmänheten
och dels huruvida rusdrycksutskänkning ägt rum i lokalerna. Sådana skäl
kunde ju icke åberopas för vidtagande av razzian å Atlantic. Ej heller synes
denna razzia kunna jämföras med razzior, som företagas i s. k. spelhålor eller
i obskyra hotell, vilkas innehavare misstänkas för koppleri.

Såsom sammanfattning av det sagda vill jag uttala, att razzian å Atlantic
icke synes hava varit påkallad av de föreliggande omständigheterna. Åtgärden

116

har visserligen företagits i bästa syfte, men enligt min mening kunde syftet
hava vunnits med andra mycket lämpligare medel. Det är visserligen lovvärt,
att polisen vid fullgörandet av sin för samhället viktiga uppgift nitiskt och
verksamt ingriper även för sanering av ett osunt restaurang- och nöjesliv,
men å andra sidan får ej förbises vikten av att därvid icke tillgripas strängare
medel än den föreliggande situationen kräver. Att å restauranger eller kaféer
anställa razzior, varvid alla närvarande gäster kontrolleras såsom skedde å
Atlantic, är ett förfarande, som icke — vare sig det gäller näringsställen av
högre eller lägre klass — bör ifrågakomma annat än i undantagsfall, då alldeles
särskilda omständigheter föreligga.

Slutligen må framhållas, att någon anmärkning mot polispersonalens uppträdande
under razzian å Atlantic icke torde kunna göras, varför de uppgifter
i motsatt riktning, som efter razzian förekommo i vissa tidningar, icke synas
överensstämma med verkliga förhållandet.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

13. Fråga huruvida passagerare, som under färd med bil varit
placerade å bilens förarsäte på sådant sätt att de
inkräktat på det för bilens manövrering avsedda
utrymmet, kunna härför ådömas ansvar.

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall den 7 augusti
1941 företagen inspektion av Västerbottens mellersta domsagas kansli iakttogs,
att Nysätra tingslags häradsrätt under ordförandeskap av häradshövdingen
Gudmund Welinder genom tre den 4 april 1940 avkunnade utslag
jämlikt 20 § 1 mom. och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan dömt tre personer för
att de under färd med lastbil varit så placerade å bilens förarsäte, att det för
bilens manövrering avsedda utrymmet inkräktats.

J. O. anmärkte i anledning härav, att vederbörande bilförare bort åtalas
men att passagerarna icke lagligen kunnat fällas till ansvar för vad som lagts
dem till last.

I sedermera infordrad förklaring anförde Welinder, att enligt hans åsikt en
passagerare i fall som det ifrågavarande borde fällas till ansvar, därest han insett,
att bilföraren hindrats intaga bekväm körställning. Welinder hänvisade
till den av polisintendenten G. Biörklund och kanslirådet Helge Berglund utgivna
kommentaren till gällande trafiklagstiftning, ”Våra trafikförordningar”.

I 20 § 1 mom. nu gällande vägtrafikstadga av den 23 oktober 1936 föreskrives,
att å eller invid automobils förarsäte må icke gods så lastas eller personer
så placeras, att det för automobilens manövrering avsedda utrymmet inkräktas.

117

Beträffande tillkomsten av denna bestämmelse må nämnas följande. I det
av 1927 års motorfordonssakkunniga år 1929 avgivna betänkandet med förslag
till bland annat vägtrafikstadga upptogo de sakkunniga i 7 § av denna
stadga särskilda bestämmelser för cykeltrafiken, bland annat den föreskriften
att två eller flera personer icke samtidigt finge färdas å cykel, som vore avsedd
för allenast en person. I det förslag till vägtrafikstadga, som genom proposition
(nr 121) förelädes 1930 års riksdag, gjordes ett tillägg till 7 §, vilket
upptogs såsom ett andra moment i paragrafen. Första stycket i det sålunda
föreslagna andra momentet hade följande lydelse: ”1 automobils förarsäte må
icke flera passagerare taga plats eller gods uppläggas till större myckenhet
än att föraren kan intaga en bekväm körställning.” Ett stadgande av denna
lydelse inflöt i den därefter den 20 juni 1930 utfärdade vägtrafikstadgan.

Sedermera avgåvo 1934 års vägtrafiksakkunniga betänkande med förslag
till bland annat ny vägtrafikstadga. De sakkunniga upptogo i förslaget under
20 § 1 mom. en bestämmelse likalydande med den i 7 § 2 mom. första stycket
i 1930 års vägtrafikstadga. På grundval av de sakkunnigas förslag föreläde
Kungl. Majit 1936 års riksdag proposition (nr 213) med förslag till vägtrafikstadga
m. m. Enligt propositionen erhöll emellertid 20 § 1 mom. följande lydelse,
som återfinnes i den samma år utfärdade ännu gällande stadgan: ”Å
eller invid automobils förarsäte må icke gods så lastas eller personer så placeras,
att det för automobilens manövrering avsedda utrymmet inkräktas.”
Propositionen lämnar ingen upplysning örn anledningen till den i förhållande till
1930 års stadga och de sakkunnigas förslag ändrade avfattningen av bestämmelsen
ifråga. Över propositionen avgav andra lagutskottet utlåtande, vari
förevarande stadgande dock ej särskilt berördes.

Den avfattning, som ifrågavarande bestämmelse fått i 1936 års vägtrafikstadga
(”personer så placeras”), torde hava medfört ändring beträffande passagerares
straffrättsliga ansvar. I motsats till vad som gällde enligt 1930 års
vägtrafikstadga lärer således nu icke en passagerare utan endast bilföraren
kunna fällas till ansvar i det avseende, varom här är fråga. I likhet med
tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall finner jag alltså, att Nysätra
tingslags häradsrätt förfarit felaktigt genom att i förenämnda fall döma
tre personer till ansvar för att de under en färd med bil varit så placerade
å bilens förarsäte, att det för bilens manövrering avsedda utrymmet inkräktats.
I Björklunds och Berglunds ovannämnda kommentar, till vilken Welinder
i sin förklaring hänvisat, finnas angivna tre rättsfall, vari förevarande
fråga varit föremål för domstols prövning. Dessa rättsfall, på vilka Welinder
genom sin hänvisning förmodligen velat fästa min uppmärksamhet, avse tre
utslag, meddelade det första den 17 januari 1933 av hovrätten över Skåne
och Blekinge samt de två övriga den 5 och den 19 oktober 1934 av Svea hovrätt.
Rättsfallen ifråga torde emellertid sakna betydelse i förevarande hän -

118

seende, enär i desamma domstolarna haft att tillämpa icke 1936 års vägtrafikstadga
utan den förut gällande stadgan av år 1930.

För den ovan uttalade uppfattningen i ansvarsfrågan har jag funnit stöd i
ett av Göta hovrätt den 31 mars 1941 meddelat utslag (se referat i Sv. J. T.
1942 sid. 32). I det i referatet behandlade målet yrkade allmän åklagare ansvar
å — förutom bilföraren — tre personer för det de under en bilfärd varit
placerade å bilens förarsäte och därigenom inkräktat på det för bilens manövrering
avsedda utrymmet. Vederbörande underrätt fann vad i målet lagts passagerarna
till last icke vara av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar och
ogillade förty åtalet i denna del. Åklagaren anförde besvär över utslaget, men
hovrätten fann ej skäl att däri göra ändring.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Welinder avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

14. Fråga om skadeståndsskyldighetens omfattning då arbetstagare
skilts från sin anställning i strid mot lagen den 14 oktober 1939
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. m.

Korrespondenten Olof Thorsén anförde efter stämning å Henrik Mannerfrid
Aktiebolag vid rådhusrätten i Göteborg: Thorsén hade den 1 maj
1937 anställts som korrespondent hos firman Henrik Mannerfrid, vilken
firma sedermera ombildats till bolaget. Under år 1940 hade Thorsén under
tiden den 13—den 18 april och den 21 juli—den 12 november fullgjort honom
åliggande värnpliktstjänstgöring. Omkring en vecka efter värnpliktstjänstgöringens
avslutande den 12 november 1940 hade bolaget, som i slutet
av nästföregående månad beviljat Thorsén tjänstledighet till den 1
januari 1941 med bibehållande av full lön under tjänstledighet^den, uppsagt
Thorsén från hans anställning till sistnämnda dag. Som Thorsén sålunda
skilts från sin anställning på grund av tjänstgöring, som ålegat honom
enligt värnpliktslagen, vore han berättigad till skadestånd. Thorséns
månadslön hade vid tiden för hans inkallelse till värnpliktstjänstgöring utgjort
350 kronor. Med hänsyn till att Thorsén erhållit annan anställning
mot en lön av 225 kronor i månaden yrkade han att i sådant hänseende
bliva tillerkänd 125 kronor i månaden från den 1 januari 1941 till den 20
maj samma år, då målet överlämnades till rådhusrättens prövning. Thorsén,
som tillika fordrade ränta, förbehölle sig rätt att sedermera fordra
det ytterligare skadestånd, vartill han kunde anses berättigad. Därest skadeståndet
icke kunde beräknas efter nu angivna grund, yrkade Thorsén,
att ersättning för den skada, som tillskyndats honom genom bolagets för -

119

farande, måtte tillerkännas honom med ett engångsbelopp av 5,000 kronor
jämte ränta.

Bolaget bestred, att Thorsén blivit skild från sin anställning hos bolaget
på grund av honom åliggande militärtjänstgöring. Orsaken hade i stället
varit, att han icke skött sin tjänst till bolagets belåtenhet samt även genom
sitt personliga uppträdande mot bolagets chef givit denne anledning
till missnöje. Särskilt hade detta varit fallet under Thorséns tjänstgöring
några dagar i oktober 1940, då han var ledig från militärtjänsten.

Båda parterna förebragte åtskillig utredning i målet.

I dom den 20 maj 1941 fann rådhusrätten det ej ådagalagt, att Thorséns
skiljande från anställningen hos bolaget föranletts av Thorséns värnpliktstjänstgöring,
och ogillade därför käromålet samt förpliktade Thorsén att
ersätta bolagets rättegångskostnader.

Thorsén fullföljde efter vad sin talan i Göta hovrätt.

I en till hovrätten ingiven skrift, i vilken Thorsén närmare utvecklade
sin ståndpunkt i målet, anförde han bland annat: ”Svaranden söker medelst
tjänstledighetsformen mildra sitt handlingssätt. Jag har intet att erinra
mot den uppsägningstid som tillämpats. Svaranden har tvärtom behandlat
mig rundhänt i detta fall. Men tvisten gäller inte uppsägningstiden.
”

I dom den 30 december 1941 yttrade hovrätten följande.

Hovrätten finner i målet utrett, att bolaget någon dag i slutet av november
1940 uppsagt Thorsén från hans anställning till den 1 januari
1941 samt att Thorsén från sistnämnda dag erhållit annan anställning mot
lön, som med 125 kronor i månaden understigit den lön han vid tiden för
hans inkallelse till värnpliktstjänstgöring uppburit från bolaget. Den förebragta
utredningen kan icke anses giva vid handen, att bolaget på grund
av Thorséns förhållande i tjänsten ägt skilja honom från anställningen
hos bolaget utan att han kommit i åtnjutande av skälig uppsägningstid.
Med hänsyn till omständigheterna finner hovrätten skälig uppsägningstid
för Thorsén böra bestämmas till två månader. Vid sådant förhållande finner
hovrätten, att Thorsén — även om han blivit uppsagd fran sin tjänst
på grund av tjänstgöring, som ålegat honom enligt värnpliktslagen — icke
kan mot bolaget göra gällande rätt till skadestånd i vidare mån än han
icke kommit i åtnjutande av full lön till och med utgången av andra kalendermånaden
efter den månad, varunder han blivit uppsagd, eller till och
med den 31 januari 1941. Som Thorsén i följd av uppsägningen gått förlustig
löneförmåner för januari månad 1941 med 125 kronor, skall vad
Thorsén äger uppbära i skadestånd bestämmas till sistnämnda belopp. Pa
grund av vad sålunda upptagits prövar hovrätten rättvist att med ändring
av rådhusrättens dom förplikta bolaget att mot kvitto till Thorsén
utgiva 125 kronor jämte fem procent ränta därå från stämningsdagen den

120

24 februari 1941, tills betalning sker, samt att ersätta Thorsén hans utgifter
å målet vid rådhusrätten med ett till 200 kronor jämkat belopp.

I målets avgörande deltogo hovrättsråden Arnold Lindman och Erik
Ahlgren, assessorn Torsten Myrland samt e. o. assessorn Ragnar Grönwall.

Myrland var av skiljaktig mening samt yttrade:

”Enär Thorsén — även om han blivit uppsagd från sin tjänst på grund
av tjänstgöring, som ålegat honom enligt vämpliktslagen, — icke kan mot
bolaget göra gällande rätt till skadestånd i vidare mån än på den grund
att han icke kommit i åtnjutande av skälig uppsägningstid, alltså och då
Thorsén förklarat sig icke hava något att erinra emot den uppsägningstid
som i förevarande fall tillämpats, prövar jag rättvist fastställa det slut
rådhusrättens dom innehåller.”

Mot hovrättens dom fullföljde Thorsén, ehuru därtill berättigad, icke talan.

I en sedermera hit inkommen klagoskrift sade sig bolagets rättegångsombud,
advokaten Mårten Henriques i Göteborg, vilja fästa J. 0:s uppmärksamhet
på hovrättens dom. Henriques gjorde gällande, att hovrätten
icke meddelat någon dom i den fråga, varom parterna tvistat, nämligen
frågan huruvida med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 14 oktober
1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m. en av bolaget verkställd uppsägning varit laglig
eller icke. Att hovrättens dom icke innehölle något klart avgörande av
denna tvistefråga vore i varje fall uppenbart. Hovrätten hade däremot avdömt
en annan fråga, som icke varit föremål för tvist mellan parterna och
icke hänskjuten till domstolens avgörande, nämligen frågan huru lång uppsägningstid
Thorsén under sin anställning hos bolaget varit berättigad till.
Parterna hade varit överens om att den uppsägningstid, som Thorsén kommit
i åtnjutande av, i varje fall icke varit för kort. Frågan örn uppsägningstidens
längd i händelse anställning komme att upphöra genom uppsägning
från arbetsgivarens sida vore en fråga, som arbetsgivaren och den
anställde ensamma ägde bestämma över, då de därom vore överens. Av
detta skäl funne Henriques hovrättens dom fullkomligt ofattlig. Vid domens
avkunnande hade det nämligen icke, såsom man efter ett första genomläsande
av domen vore benägen att förmoda, förbisetts, att Thorsén
för sin del uttryckligen förklarat sig icke hava något att erinra emot den
uppsägningstid, som i förevarande fall tillämpats. Detta framginge av den
skiljaktiga mening, som uttalats i hovrätten.

I infordrad förklaring anförde Lindman, Ahlgren och Grönwall följande.

Det skydd, som genom bestämmelserna i 1 och 5 §§ ifrågavarande lag
tillförsäkrats arbetstagaren, utgjorde enligt den uppfattning, vartill de i
målets avgörande deltagande hovrättsledamöterna kommit, dels att ar -

121

betstagaren ej med laga verkan kunde uppsägas under det militärtjänstgöringen
påginge och dels att han, därest han på grund av militärtjänstgöring
uppsades efter sådan tjänstgörings slut, vore berättigad till lön under
skälig uppsägningstid, såvitt han ej erhållit ny anställning, eller till
löneskillnad under skälig uppsägningstid, såvitt han erhållit lägre avlönad
anställning. Majoriteten av hovrättsledamötema hade funnit, att den förebragta
utredningen icke kunde anses giva vid handen, att bolaget på grund
av Thorséns förhållande i tjänsten ägt skilja honom från anställningen hos
bolaget utan att han kommit i åtnjutande av skälig uppsägningstid, samt
att Thorsén uppsagts på grund av sådan tjänstgöring, som omförmäles i
1 § ifrågavarande lag, och på grund därav vore berättigad till skadestånd
jämlikt 5 § av lagen. Med hänsyn till att Thorsén enligt ovannämnda
tolkning av 1939 års lag icke vore berättigad till skadestånd i större utsträckning
än om han blivit oberättigat uppsagd utan samband med militärtjänstgöring
hade majoriteten ansett det icke erforderligt att som grund
för skadeståndet i domen angiva uppsägning på grund av militärtjänstgöring.
Samma tankegång hade kommit till uttryck i en vid förklaringen fogad
den 14 november 1941 meddelad dom i ett mål, som avgjorts av samma
hovrättsdivision med delvis annan sammansättning. Påståendet i anmärkningsskriften,
att hovrätten avdömt en fråga, som icke varit föremål
för tvist mellan parterna, vore ej riktigt. Tvisten hade rört skadestånd i
följd av uppsägning och ej uppsägningstid. Majoriteten hade funnit, att
Thorsén varit berättigad till skadestånd men att detta icke kunnat beräknas
enligt de grunder Thorsén i målet åberopat utan endast med hänsyn
till att Thorsén varit berättigad erhålla skadestånd under skälig uppsägningstid.
Vid målets avgörande hade majoriteten funnit, att med den
rättspraxis som tillämpades Thorsén vore berättigad till två månaders uppsägningstid.
Väl hade Thorsén i inlaga till hovrätten låtit anföra, att han
intet hade att erinra mot den uppsägningstid som tillämpats, att bolaget
tvärtom behandlat Thorsén rundhänt i detta fall samt att tvisten icke
gällde uppsägningstiden, men vad författaren av vadeinlagan därmed
åsyftat kunde ej anses klart. Ifrågavarande partsanförande hade vid målets
avgörande ingalunda förbisetts utan tvärtom ingående diskuterats samt
givit anledning till skiljaktig mening. En uppsägningstid av en månad kunde
knappast anses vara rundhänt tilltagen, utan syntes en uppsägningstid
sammansatt av dels militärtjänstgöringstid med lön från bolaget,
dels den vecka efter militärtjänstgöringens avslutande den 12 november
1940 till dagen för''uppsägningen, under vilken vecka Thorsén varit tjänstledig
med lön, dels ock den tid efter uppsägningen i slutet av november
1940, varunder Thorsén uppburit lön, hava föresvävat författaren av vadeinlagan.
Den vid målets avgörande skiljaktige ledamoten hade åt nu ifrågavarande
partsanförande givit en tolkning, som av majoriteten ansetts ej

122

vara av formella hänsyn nödig samt ur materiell synpunkt mindre tillfredsställande.
Med hänsyn till vad i anmärkningsskriften i övrigt anförts erinrades
om bestämmelsen i 2 § i 1939 års lag, att förbehåll, varigenom inskränkning
göres i rätt, som enligt lagen tillkommer arbetstagaren, icke är
bindande.

I avgivna påminnelser anförde Henriques bland annat: Av handlingarna
i målet framginge, att parterna och deras rättegångsombud utgått ifrån att
1939 års lag innebure ett mera omfattande skydd för arbetstagarna än vad
hovrätten funnit. Henriques förstode fullkomligt, att hovrättsledamöterna
ansett, att bolaget icke varit berättigat att skilja Thorsén från hans anställning
utan att låta honom komma i åtnjutande av skälig uppsägningstid.
Bolaget hade heller icke för sin del gjort gällande, att bolaget skulle
haft rätt att avskeda honom utan skälig uppsägningstid. Däremot förstode
Henriques icke, att hovrättsledamöterna trots de i målet avlagda vittnesmålen
och övrig utredning kunnat komma till det resultatet, att Thorsén
blivit uppsagd på grund av militärtjänstgöring. Henriques trodde, att denna
olikhet i uppfattningen mellan hovrättsledamöterna och honom måste bottna
i en olika uppfattning örn rätten att bringa ett enskilt arbetsavtal (alltså
icke ett kollektivt sådant) till upphörande. Denna förmodan grundade Henriques
även på ett speciellt uttryck i hovrättsledamöternas yttrande. De
talade om, att Thorsén enligt deras lagtolkning icke skulle vara berättigad
till skadestånd i större utsträckning än örn han blivit ”oberättigat uppsagd”
utan samband med militärtjänstgöring. Med Henriques’ uppfattning
om parternas rättighet att uppsäga ett enskilt arbetsanställningsavtal skulle
Henriques icke hava kommit på den idén att begagna uttrycket ”oberättigat”.
Henriques skulle hava sagt ”utan särskilt förvållande från hans sida”
eller något dylikt. Parterna i målet hade varit av den uppfattningen, att
det i händelse av uppsägning i fall, då arbetstagaren icke gjort sig skyldig
till något brottsligt förfarande, brukade tillämpas en uppsägningstid av
högst en månad i fråga örn en sådan anställning som Thorséns. Hovrättsledamöterna
hade uttalat, att Thorsén varit berättigad till två månaders
uppsägningstid ”med den rättspraxis som tillämpades”. Det vore Henriques
obekant, örn till stöd för påståendet örn förefintligheten av en sådan
rättspraxis kunde anföras några andra bevis än Göta hovrätts av hovrättsledamöterna
åberopade dom av den 14 november 1941 och andra av
hovrätten själv i liknande mål givna domar. Det uppseendeväckande i
denna sak vöre emellertid, att hovrätten i ett tvistemål ansett sig berättigad
att helt bortse ifrån ett av den ena parten skriftligen avfattat yttrande, ”att
han intet hade att erinra emot den uppsägningstid, som tillämpats”. Henriques
kunde försäkra, att parterna i detta fall icke tvistat örn uppsägningstidens
längd. Thorsén hade alldeles rätt i sitt uttalande, att tvisten

123

icke gällde uppsägningstiden. Thorséns ombud i rättegången hade säkerligen
varit fullt på det klara med, att örn han velat inskränka sig till att utverka
att bolaget skulle betala Thorsén 125 kronor mera än bolaget gjort, hade
ombudet utan svårighet kunnat utverka detta och att för sådant ändamål
en rättegång icke varit erforderlig. Det resultat, vartill hovrätten kommit
i sin dom, syntes Henriques med hänsyn härtill ”ur materiell synpunkt
mindre tillfredsställande” för att använda hovrättsledamöternas formulering.
Domen syntes också mindre tillfredsställande med hänsyn till bestämmelserna
uti tredje stycket av 5 § i 1939 års lag, vari det talades om den
skadevållandes ringa skuld”, ”skadans storlek eller omständigheterna i övrigt”
såsom föranledande nedsättning i skadeståndets belopp eller fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet.

Enligt 1 § lagen den 14 oktober 1939 örn förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. må ej någon på
grund av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen, skiljas
från anställning, som han innehar. I 5 § första stycket av samma lag föreskrives
vidare, att örn arbetsgivaren i strid mot lagen vägrar att låta arbetstagaren
återinträda i arbetet eller om han eljest i strid mot vad i lagen är
stadgat skiljer arbetstagaren från hans anställning, är arbetsgivaren pliktig
att ersätta uppkommen skada; vid bedömande om och i vad mån skada
uppstått skall enligt andra stycket av 5 § hänsyn tagas även till arbetstagarens
intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Syftet med det sålunda i lagens 1 § uppställda förbudet har — såsom av
lagens förarbeten tydligt framgår — varit att förhindra, att den som fullgör
värnpliktstjänstgöring skall med anledning därav gå förlustig innehavd
anställning. Det torde då ligga i sakens natur, att det i och för sig är likgiltigt,
örn förlusten av anställningen inträder i omedelbart samband med
värnpliktstjänstgöringen eller örn arbetstagaren väl får efter dennas slut
återinträda i arbetet men därefter av orsaker, som sammanhänga med berörda
tjänstgöring, uppsäges från anställningen. Därest icke jämväl sistnämnda
förfarande skulle omfattas av lagen, skulle syftet med denna
uppenbarligen vara förfelat; om blott arbetsgivaren dröjde med avskedandet
någon tid efter det arbetstagaren återinträtt i utövandet av sin befattning,
skulle arbetstagaren vara avskuren från möjlighet att åberopa lagen
(jfr AD:s dom nr 100/1941).

Genom ett avskedande i strid mot det i lagens 1 § uppställda förbudet
inträder enligt 5 § för arbetsgivaren skyldighet att ersätta uppkommen
skada. Såsom av andra stycket i sistnämnda paragraf framgår avses här -

124

med främst ekonomisk skada. Hur skadan är att bestämma är av naturliga
skäl icke angivet i lagen oell ej heller berört i dess förarbeten. Tillämpningen
av bestämmelsen i förevarande hänseende lärer få anknytas till vedertagen
praxis på det arbetsrättsliga området, främst sådan densamma kommit till
uttryck i arbetsdomstolens rättstillämpning. I sådant hänseende må här
anmärkas, att AD — t. ex. då en arbetares avskedande stått i strid mot ett
i kollektivavtalet intaget förbud mot entledigande på annan grund än arbetsbrist
— ansett arbetarens skadeståndsrätt i princip omfatta dennes i
anställningen åtnjutna löneförmåner för tid intill dess han återintagits i
arbete eller erhållit annan anställning (jfr AD:s dom nr 113/1937). Samma
uppfattning har ock kommit till uttryck i en av AD meddelad dom angående
avskedande i strid mot nu ifrågavarande lag (domen nr 3/1941).

Örn — på sätt ovan anförts — det för lagens tillämpning saknar betydelse,
huruvida ett avskedande skett i omedelbart sammanhang med värnpliktstjänstgöring
eller först någon tid efter dennas slut, måste tydligen
skadeståndsskyldigheten hava samma omfattning i båda fallen. En arbetstagare,
som efter slutad värnpliktstjänstgöring fått återinträda i arbete
men därefter avskedas med anledning av sagda tjänstgöring, är således i
fråga örn rätten till skadestånd ej i sämre ställning än örn han direkt förvägrats
att på grund av värnpliktstjänstgöringen återfå sin anställning. Detta
torde även hava fått uttryck i första stycket av 5 § i lagen. Där hänföres
arbetsgivarens skadeståndsskyldighet ej endast till det fall, att arbetstagaren
i strid mot lagen förvägras att återinträda i arbetet utan även till det
fall, att arbetstagaren eljest i strid mot vad i lagen är stadgat skiljes från
sin anställning. Föreskrift i sistnämnda hänseende återfanns ej i det lagutkast
i ämnet, som upprättats inom justitiedepartementet, men intogs i
lagen, sedan föredragande departementschefen framhållit, att i lagen torde
böra tydligt utmärkas, att förbudet mot avskedande med anledning av
tjänstgöring eller arbete, som avsåges i lagen, skulle gälla även uppsägning,
som skedde först efter det arbetstagaren återinträtt i tjänst.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde stöd i lagen icke kunna hämtas
för den av hovrättsledamöterna i avgiven förklaring hävdade meningen
att — medan arbetstagare ej kan med laga verkan uppsägas under det
militärtjänstgöringen pågår — arbetstagare, som på grund av militärtjänstgöring
uppsagts efter sådan tjänstgörings slut, är berättigad till lön
allenast under skälig uppsägningstid. Anledning synes vid sådant förhållande
saknas att här ingå på det av Henriques — i anledning av innehållet
i förklaringen — berörda spörsmålet angående omfattningen av det skadestånd,
vartill Thorsén enligt hovrättsledamöternas uppfattning skulle varit
berättigad, ”om han blivit oberättigat uppsagd utan samband med militärtjänstgöring”.

Med den av hovrätten intagna ståndpunkten angående det skydd, som

125

enligt 1 och 5 §§ av ifrågavarande lag tillförsäkrats arbetstagaren, var det
helt naturligt, att hovrätten tillmätte frågan om Thorséns uppsägningstid
avgörande betydelse. Emellertid hade Thorsén i hovrätten uttryckligen
framhållit, att han ej hade något att erinra mot den uppsägningstid som
tillämpats. Tvekan synes vid sådant förhållande icke kunna råda om vad
Thorsén avsett med sin fullföljda talan. Han — som utgått från att uppsägningen
inneburit att han i strid mot 1 § i lagen skilts från sin anställning
— har påkallat prövning av frågan om storleken av det skadestånd, vartill
han till följd härav blivit berättigad, men har tillika velat framhålla, att
om uppsägningen i och för sig ansåges ej strida mot lagen, han icke hade
något yrkande att framställa på grund av den tillämpade uppsägningstidens
längd.

Då Thorsén förklarat sig icke hava något att erinra mot den uppsägningstid
han åtnjutit, lärer hovrätten icke hava haft att, såsom skett, ingå i
bedömande av spörsmålet, vilken uppsägningstid som i förevarande fall
vore att anse såsom skälig. Utan betydelse synes härutinnan vara den av
hovrättsledamöterna åberopade bestämmelsen i 2 § av lagen, enligt vilken
förbehåll, varigenom inskränkning göres i rätt som enligt lagen tillkommer
arbetstagaren, icke är bindande. Förutsättningen för tillämpning av
denna bestämmelse torde nämligen vara, att från arbetstagarens sida göres
gällande, att en mellan honom och arbetsgivaren träffad överenskommelse
är — i sin helhet eller i visst hänseende — ogiltig. I den mån vad mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren överenskommits eller eljest mellan dem
förekommit ligger utom ramen för arbetstagarens talan i målet, torde domstolen
icke äga att ex officio ingå i prövning därav.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till hovrättsledamöterna avlåten
skrivelse, var ärendet av mig slutbehandlat.

15. Skall, då av parter med gemensam talan någon beviljats fri
rättegång, gemensam expedition utfärdas för parterna?

Vid Ala tingslags häradsrätt yrkade hemmansägaren Lars Westlund i
Trönö efter stämning åläggande för hemmansägaren Per Widahl, Nils Adolf
Widahl, Julia Sahlin, född Widahl, och skogsarbet aren Algot Widahl, alla i
Trönö, att till Westlund utgiva visst kapitalbelopp jämte ränta.

Algot Widahl beviljades i målet fri rättegång.

I utslag den 29 maj 1941 förpliktade häradsrätten Per Widahl och hans
medparter att till Westlund utgiva fordrat belopp jämte ränta och kostnadsersättning.
Vad av allmänna medel utgått i anledning av den Algot Widahl
beviljade fria rättegången skulle tillsvidare stanna å statsverket.

126

Mot häradsrättens utslag fullföljde Per Widahl och hans medparter, efter
vad, talan i Svea hovrätt.

Algot Widahl åtnjöt jämväl i hovrätten fri rättegång och han anlitade för
utförande av sin talan därstädes advokaten Torsten Gullström i Söderhamn
såsom biträde.

I ett den 6 augusti 1941 meddelat föreläggande ålades Algot Widahl och
hans medparter att senast den 27 augusti till hovrätten inkomma med vissa
av häradsrättens protokoll i målet. Expedition rörande föreläggandet utfärdades
kostnadsfritt för ”Algot Widahl i Trönödal m. fl.”

Den 30 december 1941 meddelade hovrätten dom i målet.

Av hovrättens dom utfärdades för de ändringssölcande parterna en gemensam
expedition, som utskrevs för ”Hemmansägaren Per Widahl m. fl. i
Trönö”. Denna expedition belädes med stämpel 24 kronor.

I en till mig sedermera insänd skrift fäste Gullström min uppmärksamhet
därpå, att medan hovrättens föreläggande utfärdats utan avgift, hade däremot
hovrättens dom belagts med stämpel, ehuru båda dessa handlingar
måste anses utskrivna för samtliga de fyra ändringssökande parterna. På
förfrågan örn orsaken härtill hade Gullström av en befattningshavare vid
hovrätten erhållit det besked, att då vid föreläggandets utfärdande parternas
inbördes ställning icke varit vederbörande expeditionshavande bekant,
denne ställt föreläggandet på Algot Widahl, som enligt uppgift haft fri
rättegång vid häradsrätten. Vid utfärdandet av domen hade emellertid denna
handling enligt i häradsrätten följd ordning utfärdats för Per Widahl och
hans medparter. Även om visst fog funnes för stämpelbeläggning av domen,
syntes den uppfattning, som kommit till uttryck i svaret från befattningshavaren
vid hovrätten, icke kunna godtagas. Gullström hemställde därför
om ett uttalande av J. O. i den enligt Gullströms mening viktiga principfrågan,
för vilken part expedition i fall som det förevarande borde utfärdas.

Sedan jag inhämtat att t. f. notarien Nils Liliequist varit expeditionshavande
i ifrågavarande mål, anmodade jag denne att till mig inkomma med
yttrande i saken.

I avgivet yttrande anförde Liliequist följande.

Då Algot Widahl — åtminstone efter den tolkning av hithörande bestämmelser
som syntes Liliequist riktigast — vore berättigad till avgiftsfritt exemplar
av hovrättens dom, hade nu ett dylikt tillställts Gullström för hans
räkning. Emellertid anhölle Liliequist, då rätt skiljaktiga meningar yppats
icke blott på den division som avgjort detta mål utan även eljest, att få
underställa J. O. frågan örn rätta tolkningen av särskilt 11 § expeditionslösenförordningen
i fall som detta. Enligt en åsikt skulle därvid endast ett
gemensamt och avgiftsfritt exemplar av domen utfärdas för samtliga de

127

parter i målet, som ägde gemensam talan. Mot denna tolkning syntes i
huvudsak kunna invändas, att nämnda lagrum icke tvingade därtill (”bör”
i motsats till ”skall” i samma paragraf) och framförallt att parter, som eljest
icke ägde åtnjuta fri rättegång, därmed skulle beredas en förmån, så mycket
mera obefogad som statsmakterna vid upprepade tillfällen inskärpt vikten
av sparsamhet i detta hänseende. Enligt en annan åsikt skulle den ledande
synpunkten vara, att beviljandet av fri rättegång åt part allenast skulle
innebära, att han icke på grund av medellöshet skulle berövas möjligheten
att anlita domstolarna för sin rätts bevakande och att vid sidan därav någon
självständig rätt för honom att utan kostnad erhålla expeditioner endast
skulle föreligga i fall han icke annorledes, t. ex. genom medpart, kunde beredas
nämnda förmån. Emot denna tolkning, som väl svårare läte förena
sig åtminstone med lagens ordalag, kunde anföras, att den som beviljats
fri rättegång därigenom kunde bliva beroende av att hans medpart i behörig
tid utlöste sina protokoll. Att i detta fall göra någon gränsdragning såtillvida,
att fri expedition skulle givas för det fall, att parten hade något berättigat
intresse därav, särskilt om han ägde fullfölja talan eller kunde behöva expeditionen
för exekution, syntes — om än stöd därför kunde vinnas i vissa
uttalanden angående restriktioner i fråga örn fri rättegång — i tillämpningen
vanskligt. Enligt en tredje åsikt slutligen, som torde böra betecknas
såsom en medelväg, borde särskilda expeditioner utfärdas såväl för den som
hade fri rättegång som för hans medparter, för de senare ett gemensamt.
Hade flera av parterna beviljats fri rättegång, borde möjligen också allenast
ett gemensamt exemplar utfärdas för dem. Emot denna tolkning kunde
Liliequist själv svårligen finna något hinder i lag, medan för densamma
däremot talade att parter, som icke ägde fri rättegång, därigenom betoges
möjligheten att på en omväg tillskansa sig sådan förmån, åtminstone i viss
utsträckning. Vad slutligen anginge den bristande överensstämmelsen mellan
det i nu ifrågavarande fall utfärdade föreläggandet och domen i målet, hade
Liliequist knappast något att tillägga utöver vad den av Gullström tillfrågade
befattningshavaren i hovrätten anfört i sitt svar.

Gullström inkom därefter med påminnelser, däri han bland annat uppgav,
att Algot Widahl nu kostnadsfritt erhållit ett för honom utfärdat exemplar
av ifrågavarande hovrättsdom.

Enligt § 11 expeditionslösenförordningen bör för parter, vilka föra gemensam
talan, gemensam expedition utfärdas. Parterna äro en för alla och
alla för en ansvariga för sådan expeditions utlösande.

128

Det synes mig uppenbart, att part icke kan gå förlustig den i lagen om
fri rättegång stadgade förmånen av kostnadsfria expeditioner av den anledning,
att lian har en eller flera medparter, som icke beviljats fri rättegång.
Förefintligheten av sådan medpart innebär alls icke någon säkerhet
för att parten kommer att få tillgång till behövliga expeditioner. Även örn
skyldighet för medparten att lösa expeditioner skulle föreligga, vilket ju icke
är fallet därest han är svarande, är det dock ovisst, om berörda skyldighet
fullgöres och, därest så sker, huruvida de lösta expeditionerna tillhandahållas
även den fattiga parten. Å andra sidan synes det icke rimligt att part, i den
mån skyldighet enligt expeditionslösenförordningen föreligger att mot vederbörliga
avgifter lösa expeditioner, skulle befrias från denna skyldighet därför,
att en hans medpart beviljats fri rättegång och därmed förmånen av
fria expeditioner i målet. Frågan om utfärdande av expeditioner i händelse
att av flera parter med gemensam talan någon eller några beviljats fri rättegång
bör därför enligt min mening lösas så, att två expeditioner utfärdas,
den ena för den eller dem som erhållit fri rättegång och den andra för de
övriga parterna å samma sida.

Slutligen må här med några ord beröras vissa andra frågor, som likaledes
hänföra sig till fall där part med fri rättegång har medpart, vilken ej beviljats
denna förmån. I sådant fall föreligger i viss mån möjlighet för sistnämnda
part att undandraga sig åtskilliga av de med rättegången förenade kostnaderna,
nämligen delgivningskostnader, vittneslöner och biträdesersättning.
Parterna kunna ju ordna det så, att den av dem som åtnjuter fri rättegång
ombesörjer delgivningar, påkallar vittnesförhör och anhåller att få rättegångsbiträde
förordnat. I händelse av framställning örn biträde torde dock vid
prövning av behovet därav böra beaktas jämväl den omständigheten, huruvida
medpart finnes som har förutsättningar att kunna på ett tillfredsställande
sätt utföra parternas gemensamma talan i målet. Vad angår delgivningskostnader
och vittneslöner synes det vara svårare att hindra, att part
i fall som nu avses undandrager sig sin skäliga andel av rättegångskostnaderna.

Min ovan uttalade uppfattning delgav jag Liliequist.

129

III. Framställningar till Konungen m. m.

1. Framställning angående domstolarnas arkiv m. m.

I en den 31 januari 1908 till Konungen avlåten skrivelse gjorde, såsom
framgår av 1909 års ämbetsberättelse (sid. 90 o. f.), dåvarande justitieombudsmannen
framställning om meddelande av lagbestämmelser angående
skyldighet för tingslag och städer att dels inrätta och underhålla ändamålsenliga
arkivlokaler, dels ock anskaffa brandfria skåp för förvaring av
till domstol ingivna originalhandlingar jämte fastighetsböcker och rotlar.

Sedan yttranden över framställningen avgivits av länsstyrelserna samt
häradshövdingar och rådhusrätter, avlät J. O. efter därav tagen del den
7 januari 1910 till Konungen ytterligare en skrivelse i samma ämne (ämbetsberättelsen
1911 sid. 244 o. f.).

Frågan om häradsrätternas arkiv behandlades sedermera i en inom justitiedepartementet
verkställd utredning angående revision av bestämmelserna
om tingshusbyggnadsskyldigheten (st. off. utr. 1936: 37), över vilken
utredning yttranden avgåvos av vissa myndigheter och sammanslutningar.

Genom proposition nr 304 till 1942 års riksdag framlade Kungl. Majit
förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, däri
intagits en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för tingslag att anordna
brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och värdehandlingar.
Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Majit framlagda lagförslaget, har
lag i ämnet utfärdats den 18 juli 1942 (sv. f. nr 658).

Genom beslut den 11 december 1942 har Kungl. Majit, då det syfte, som
avsetts med J. Ois framställning, blivit i huvudsak tillgodosett genom föreskrifter
i den nyssnämnda lagen den 18 juli 1942, funnit framställningen icke
föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

2. Framställning angående åtgärder för bättre tillgodoseende av
vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

I 1927 års berättelse (sid. 291 o. f.) redogöres för en av dåvarande justitieombudsmannen
den 22 december 1926 avlåten framställning till Konungen
angående åtgärder för bättre tillgodoseende av vittnens rätt att
undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Sedan framställningen den 10 juni 1938 överlämnats till proccsslagberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag,
behandlade processlagberedningen frågan i sitt den 29 november 1938

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19^3 urs riksdag■

130

avgivna betänkande med förslag till rättegångsbalk (st. off. utr. 1938: 43
och 44).

I proposition nr 5 till 1942 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till
rättegångsbalk. Sedan detta förslag, efter ändringar i vissa delar, antagits,
har Kungl. Majit den 18 juli 1942 utfärdat den sålunda antagna nya rättegångsbalken
(sv. f. nr 740). I 36 kap. 25 § i denna balk har upptagits bestämmelse
om rätt för den, som kallats till vittne, att i förskott erhålla
ersättning för kostnader till resa och uppehälle.

3. Framställning angående omreglering av Nordmarks,

Jösse och Södersysslets domsagor.

Av 1940 års berättelse (sid. 206 o. f.) framgår, att jag i en den 20 juni
1939 till Konungen avlåten framställning hemställt, att Kungl. Majit måtte
taga under övervägande, huruvida icke vid då inträffad vakans i häradshövdingämbetet
i Södersysslets domsaga åtgärder borde vidtagas för åstadkommande
av denna domsagas uppdelning och sammanslagning med Nordmarks
och Jösse domsagor.

I proposition nr 94 till 1942 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
om, bland annat, att Södersysslets domsaga från och med den 1 januari
1943 skulle förenas med Nordmarks domsaga till en domsaga. Sedan riksdagen
i skrivelse den 22 maj 1942, nr 238, anmält, att riksdagen med avslag
å propositionen i denna del beslutat, att den föreslagna domsagoregleringen
i västra Värmland icke skulle äga rum, har Kungl. Majit den 5
juni 1942 förordnat, att häradshövdingämbetena i Södersysslets och Nordmarks
domsagor i föreskriven ordning skulle återbesättas.

4. Framställning angående högre traktamentsersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål och vissa andra mål.

I detta ämne avlät jag, såsom av 1942 års berättelse (sid. 166 o. f.) framgår,
den 29 november 1941 en framställning till Konungen.

Kungl. Majit har i proposition nr 205 till 1942 års riksdag framlagt förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, avseende en höjning av den
högsta medgivna dagersättningen från 8 till 10 kronor. Sedan riksdagen
antagit det framlagda lagförslaget med den ändringen, att dagersättning
åt vittne må kunna bestämmas till 12 kronor, har Kungl. Majit den 12
juni 1942 utfärdat lag i ämnet (sv. f. nr 365).

131

5. Framställning angående anteckning i fastighets- eller inteckningsbok
om utfärdande av ny inteckningshandling i stället för
sådan, som förkommit och på grund därav dödats.

Den 23 november 1942 avlät jag till Konungen följande framställning:

Enligt 9 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling
gäller, att sedan handling genom beslut av rätten blivit dödad, har den, som
är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom på
grund av inteckning eller eljest häftar för utfästelsen, att utfärda ny handling,
som mot den dödade svarar.

Var handlingen in tecknad, heter det vidare i samma lagrum, har rättens
ordförande att på begäran förse den nya handlingen med bevis att den medför
den inteckningsrätt, som tillkommit den dödade.

Därest handling, örn vars dödande gjorts ansökning, är intecknad i fast
egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i fartyg, åligger det enligt 10 §
rätten att föranstalta om att anteckning om ansökningen och örn rättens
slutliga utslag i ärendet så snart ske kan göres i vederbörande fastighetseller
inteckningsbok.

Sistnämnda stadgande föranleder, att uppgift örn dödningsbeslutet inflyter
i gravationsbevis rörande den intecknade egendomen.

Enligt 3 § kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att
iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt m. m. skall gravationsbevis innehålla, bland annat, uppgift
om utgivningsdag för den handling, på vilken inteckning eller ansökan
därom grundats, namn å den, till vilken handlingen är ställd, samt utgivarens
namn.

I en hit ingiven skrift har ombudsmannen hos Aktiebolaget Svenska Handelsbanken
T. Ahlström fäst uppmärksamheten på att det icke finnes någon
bestämmelse, som ålägger rättens ordförande att i samband med utfärdandet
av bevis enligt 9 ^ovannämnda lag föranstalta om att anteckning därom
blir gjord i inteckningsboken. Ahlström har framhållit, att detta förhållande
medförde att gravationsbevis komme att innehålla anteckning örn att det
intecknade skuldebrevet dödats men icke någon anteckning om att ny inteckningshandling
blivit utfärdad i den dödades ställe. Vid beräknandet av en
senare fastställd intecknings förmånsrättsläge kunde man lätt förledas till
att icke medräkna den inteckning, som anslöte sig till det dödade skuldebrevet.
Ahlström ville därför ifrågasätta, huruvida det icke för undvikande av
varje möjlighet till misstag vore önskvärt med en kompletterande lagbestämmelse,
som innebure skyldighet för rättens ordförande att vid utfärdandet av
nyssnämnda bevis föranstalta om att anteckning därom gjordes i inteckningsboken.
Denna borde ju innehålla upplysning örn alla åtgärder, som vidtagits
med de meddelade inteckningarna.

132

Vid skrivelsen var i transumerad avskrift fogat ett av inskrivningsdomare
i Stockholm den 27 februari 1936 utfärdat gravationsbevis angående en i
staden belägen tomt, utvisande att denna besvärades av bland andra tre den
22 november 1920 beviljade inteckningar, under § 145 för 10,000 kronor,
under § 146 för 10,000 kronor och under § 147 för 5,000 kronor jämte ränta
med betalningsrätt i angiven ordning. Gravationsbeviset var försett med ett
den 30 oktober 1941 dagtecknat tilläggsbevis av innehåll att beträffande
tomten ifråga för tiden från och med den 27 februari 1936 i fastighetsboken
icke antecknats något annat av beskaffenhet att böra i gravationsbevis omförmälas
än att ansökan gjorts om dödande jämlikt ovannämnda lag den
8 april 1927 av skuldebrevet till den inteckning, som beviljats den 22 november
1920 under § 147, samt att den 17 september 1941 inkommit anmälan
från rådhusrättens avdelning för familjerättsmål, att sagda skuldebrev genom
utslag den 2 september 1941 jämlikt 8 § nyssnämnda lag blivit dödat.

Vidare var vid Ahlströms skrivelse fogad avskrift av ett skuldebrev, som
utfärdats i stället för det dödade skuldebrevet och som enligt bevis den
17 september 1941 av rådhusrättens ordförande medförde den inteckningsrätt,
som tillkommit sistnämnda skuldebrev. Angående detta förhållande
innehöll det ovan omförmälda tilläggsbeviset å gravationsbeviset ingen
uppgift.

Vad Ahlström anfört rörande behovet av anteckning i fastighets- eller
inteckningsbok om utfärdande av ny inteckningshandling i stället för enligt
lagen den 8 april 1927 dödad sådan handling synes värt beaktande. Utan
tvivel kan det uppkomma missförstånd därigenom, att ett gravationsbevis
innehåller uppgift om dödning av ett i beviset omförmält skuldebrev, utan
att däri lämnas upplysning om att ett nytt skuldebrev utfärdats i stället
för det dödade. Särskilt framträder risken för sådant missförstånd i fall,
då beslutet rörande dödningen omförmäles först i ett å gravationsbeviset
tecknat tilläggsbevis. Är exempelvis fråga örn belåning av en inteckningshandling
med sämre förmånsrätt än den som tillkom det dödade skuldebrevet,
kan vid bedömandet av den förstnämnda handlingens värde som kreditobjelct
uppgiften om det andra skuldebrevets dödning lätt medföra ett förbiseende
av att egendomen dock alltjämt besväras av den på grund av
samma skuldebrev beviljade inteckningen. Vid belåning i banker, som för
bedömande av inteckningssäkerhet vanligen hava juridiskt kunniga ombudsmän
till sitt förfogande, är givetvis faran för misstag i förevarande hänseende
ej så stor. Då långivaren däremot är en enskild person, torde han i
många fall sakna den kunskap om inteckningsförhållanden, som är nödvändig
för bedömande av hithörande spörsmål. På grund härav synes det önskvärt,
att sedan nytt skuldebrev blivit satt i det dödades ställe anteckning

133

härom sker i fastighets- eller inteckningsbok, så att uppgift om den nya
inteckningshandlingen kommer att inflyta i gravationsbevis. Avsaknaden
av sådan uppgift kan leda till förlust icke blott vid belåning av inteckning
utan även i andra fall, exempelvis vid fördelning av köpeskillingen efter
exekutiv försäljning av den intecknade egendomen.

Med hänsyn till det ovan anförda torde i 1927 års lag örn dödande av
förkommen handling böra införas en bestämmelse av innehåll, att det skall
åligga rättens ordförande att efter tecknandet å den nya inteckningshandlingen
av bevis, varom förmäles i 9 § andra stycket, föranstalta om att anteckning
därom så snart ske kan göres i vederbörande fastighets- eller inteckningsbok.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda spörsmål
till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.

Framställningen har remitterats till rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg
samt inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga för avgivande av
yttranden, varjämte vissa sammanslutningar beretts tillfälle att yttra sig över
framställningen.

6. Utlåtande rörande betänkande nied förslag angående innebörden

av begreppet polismyndighet i olika författningar m. m.

Efter remiss avgav jag den 28 november 1942 utlåtande till Konungen
över ett av tillkallad utredningsman den 12 september 1942 avgivet betänkande
med förslag angående innebörden av begreppet polismyndighet i olika
författningar m. m. I utlåtandet anförde jag, att jag ur de synpunkter J. O.
hade att företräda icke funnit anledning till annan erinran mot utredningsmannens
förslag än att jag ville ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Majit
borde förbehållas den i 2 § förslaget till lag med vissa bestämmelser om polismyndighet
länsstyrelse tillagda rätten att uppdraga åt annan polisman än
polischef att utöva befogenheter, vilka eljest enligt 1 § första stycket ankomma
på polischef.

7. Framställning angående omfattningen och innebörden av den
prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag

i förhållande till utskylder och avgifter.

I detta ämne avlät jag den 30 november 1942 till Konungen följande framställning: Enligt

21 § 3) lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller
livränta skall, om införsel beviljas till gäldande av såväl underhållsbidrag som

134

utskylder eller avgifter och därtill ej förslår det belopp, som må innehållas,
detta belopp i första hand gå till bidragets betalning.

Vid tillämpningen av denna bestämmelse hava olika meningar gjort sig
gällande angående omfattningen och innebörden av den prioritetsrätt, som
enligt det återgivna stadgandet tillkommer underhållsbidrag.

Under hänvisning härtill har överexekutor i Västerås i en till mig gjord
framställning påpekat behovet av åtgärder för åvägabringande av en enhetlig
och riktig praxis i förevarande hänseende samt härutinnan anfört följande.

Frågan om den prioritetsrätt, som vid införsel tillkomme underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter, hade upptagits till behandling i
J. 0:s ämbetsberättelse år 1941 (sid. 114 och 115). Av vad J. O. härutinnan
anfört framginge, att därest skattskyldig häftade för underhållsbidrag, för
vilkas gäldande införsel påginge, införsel för uttagande av utskylder icke
finge äga rum så länge förfallna bidragsbelopp icke till fullo guldits. Så länge
underhållsbidragen icke erlagts, borde således vad som kunde innehållas av
gäldenärens avlöning i första hand utgå till betalning av underhållsbidragen.
Överexekutor funne för sin del denna ståndpunkt icke blott överensstämma
med lagens grunder utan även av billighetsskäl böra tillerkännas företräde.
I praxis syntes emellertid delade meningar hava gjort sig gällande. Sålunda
hade, enligt vad överexekutor erfarit, vid behandling av frågan vid föreningen
Sveriges stadsfogdars sammanträde den 7 september 1940 upplysts, att
flertalet stadsfogdar förfore på så sätt, att införsel för uttagande av resterande
underhållsbidrag och restförda skatter tillämpades samtidigt. I den av
Alarik Lundberg 1941 utgivna ”Handledning för exekutorer och stämningsmän”
(sid. 159) angåves även, att den mening, enligt videen införsel för
skatt eller böter icke borde meddelas, så länge gäldenären ännu häftade för
äldre resterande underhållsbidrag för vilka införsel påginge, i praxis icke vunnit
hävd utan att införsel för skatt eller böter oaktat underhållsbidraget ansetts
kunna meddelas. En fråga, som nära sammanhängde härmed, vore
frågan, huruvida jämkning av underhållsbidrag förutsatte framställning från
part. Sedan införsel beviljats för underhållsbidrag, inträffade ofta ändrade
förhållanden, som medgåve uttagande genom införsel av högre belopp än i
underhållsärendet fastställts. Förutsatte jämkning framställning av part,
kunde det på grund därav inträffa, att skatt uttoges genom införsel, oaktat
tidigare förfallna eller till och med löpande underhållsbidrag icke till fullo
gäldats. Den prioritetsrätt, som lagligen tillkomme underhållsbidrag, bleve
därigenom delvis illusorisk. Särskilt stötande syntes detta vara, örn införsel
för underhållsbidrag bestämts till så lågt belopp, att icke ens löpande
underhållsbidrag uttoges. I J. 0:s ovannämnda uttalande i ämnet förutsattes,
att en jämkning av underhållsbidrag till gäldenärens nackdel kunde ske
utan framställning från den underhållsberättigade. Å andra sidan anförde
Hassler (”Svensk Exekutionsrätt” sid. 136), att ehuru lagen icke innehölle

135

något därom, jämkning torde ske endast efter hemställan från part. Till
denna mening anslöte sig i huvudsak Lundberg (anförda arbete sid. 156).

Av det sagda torde framgå, anförde Överexekutor slutligen, att frågan
angående omfattningen och innebörden av den prioritetsrätt, som tillkomme
underhållsbidrag, vore föremål för delade meningar. Av vikt syntes vara,
att enhetlig praxis därutinnan komme till stånd och att den prioritetsrätt,
som borde tillkomma underhållsbidrag, bleve till sin omfattning och innebörd
närmare klarlagd. Då denna fråga icke kunde förväntas bliva löst genom
rättspraxis, hemställde överexekutor, att J. O. måtte vidtaga de åtgärder,
som kunde befinnas erforderliga för åvägabringande av enhetligare och riktigare
praxis i förevarande hänseende.

Enligt min uppfattning synes det stå bäst i överensstämmelse med grunderna
för ifrågavarande stadgande i 21 § 3) införsellagen att icke bevilja
införsel för gäldande av utskylder, därest införsel pågår för uttagande av
äldre resterande underhållsbidrag. Åtminstone borde denna regel tillämpas,
om det resterande bidragsbeloppet är förhållandevis stort, d. v. s. omfattar
ett större antal förfallna poster. Därest emellertid utmätningsmannen, såsom
vanligen lärer vara fallet, anser sig oförhindrad att pa begäran omedelbart
meddela införselbeslut beträffande utskylder utan att invänta den tidpunkt,
då genom redan pågående införsel resterande underhållsbidrag hunnit uttagas,
synes han i samband med det nya införselbeslutet böra överväga, huruvida
icke en höjning av det tidigare bestämda införselbeloppet för gäldande
av bidraget bör äga rum. En sådan jämkning uppåt skulle i många fall få
till följd, att några medel icke kunde innehållas till gäldande av utskylderna,
alltså samma resultat som örn införselbeslut icke meddelats.

Vad angår frågan huruvida jämkning av införselbeslut förutsätter ansökan
av part må framhållas, att örn lagstiftarna avsett att uppställa ett sådant
villkor, hade detta bort komma till uttryck i lagtexten, vilket emellertid icke
skett. Jag vill särskilt åberopa, att vid avlåtande till 1917 års riksdag av den
proposition, som innehöll förslag till lag örn införsel, uttalade föredragande
departementschefen, att för jämkningsbeslut icke förutsättes att formlig ansökan
göres (prop. nr 33 sid. 1Ö0). Det synes mig dock uppenbart, att rätten
att utan ansökan företaga jämkning bör begagnas med stor varsamhet.

Då av det ovan sagda framgår, att meningarna äro delade angående omfattningen
och innebörden av den prioritetsrätt, som i införselavseende tillkommer
underhållsbidrag, torde böra övervägas, huruvida icke för undanröjande
av den rådande ovissheten kompletterande lagbestämmelser böra
meddelas — i varje fall i samband med en blivande översyn av införsellagen

_eller i annan ordning åtgärder vidtagas för åvägabringande av en enhetlig

och riktig lagtillämpning i berörda hänseende.

136

Jag vill slutligen påpeka, att vad ovan sagts om förhållandet mellan underhållsbidrag
och utskylder äger motsvarande tillämpning i fråga örn företrädesrätt
för underhållsbidrag och utskylder framför böter och vitén (22 § 2/
införsellagen).

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.

8. Framställning angående åtgärder för åstadkommande av
enhetlig rättstillämpning i fråga örn avsöndrad lägenhets
ansvar för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Den 30 december 1942 avlät jag till Konungen en så lydande framställning: I

en till mig inkommen skrivelse har häradshövdingen i Västra Göinge
domsaga friherre E. G. Leijonhufvud anfört följande:

Enligt äldre uppfattning belastades en fastställd jordavsöndring av inteckningar
i stamfastigheten, örn dessa sökts tidigare än lagfart första
gången sökts på jordavsöndringen. För avstyckningar åter gäller att, sedan
avstyckningen fastställts, inteckningsansökningar icke besvära den sålunda
bildade nya fastigheten ens örn avstyckningen icke ännu hunnit bliva
anmärkt i fastighetsböckema. (N. J. A. 1933:651.) I Olivecrona: Inteckningsförordningen,
andra upplagan, sid. 33, heter det: ”Tidigare var det en
omtvistad fråga, vilken verkan inteckningsbeslutet hade, örn det från fastigheten
skett någon avsöndring eller avstyckning, som ännu icke lagfarits.
I äldre praxis hade den regeln utbildats, att inteckningsbeslutet omfattade
även icke lagfarna avsöndringar från den intecknade fastigheten. Grunden
härtill var att avsöndring skedde genom en privat rättshandling och icke
kom till rättens kännedom förrän i och med lagfarten. Då avstyckningsinstitutet
införts, gjordes från somliga håll gällande, att samma regel borde
tillämpas även i fråga örn avstyckningar. Praxis har emellertid på goda
grunder intagit motsatt ståndpunkt. Inteckning som sökts i stamfastighet,
sedan avstyckning fastställts, besvärar icke denna. Även beträffande avsöndringar
torde numera samma regel böra tillämpas. Inteckning som beviljats
i stamfastigheten bör alltså icke anses besvära dessförinnan fastställda
avsöndringar.” De övergångssvårigheter, som dölja sig bakom ordet
”numera”, synas i denna framställning något för kortfattat behandlade för
att tillåta en fullt så kategorisk avfattning av den nya regeln beträffande
avsöndringar. Åtminstone torde riktigheten av denna regels tillämpning
för förhållanden, som härröra från tiden före de nya fastighetsböckernas

137

färdigställande, vara underkastad en ej ringa tvekan. Ett aktuellt fall först
nu har förorsakat, att Leijonhufvud, som ej är inskrivningsdomare och ej
sedan 1921 haft anledning att i första instans handlägga inskrivningsärenden,
uppmärksammat, att olika praxis tillämpas i skilda domsagor i detta
avseende; och då det ej blott är fråga om spridda fall utan därom att
grundväsentligt olika principer tillämpats vid de nya fastighetsböckernas
upprättande, torde saken vara av den betydelse, att den genast bör framläggas
för J. O., ehuru tillfälle saknats för någon mera vittgående undersökning
av praxis. I vissa domsagor lärer nämligen varje inteckning, som enligt
äldre praxis ansetts belasta en ej eller först efter inteckningens sökande
lagfartsbehandlad avsöndring, fått följa med till avsöndringens nya upplägg.
Så t. ex. i Torna och Bara domsaga, Skånings, Valle och Vilske domsaga,
Färs härads domsaga och Västra Göinge domsaga. I andra domsagor,
såsom enligt uppgift Oxie och Skytts domsaga samt Östra och Medelsta
domsaga, lärer man i stället hava låtit datum för jordavsöndringens fastställande
avgöra; så snart inteckning i stamfastighet sökts efter det avsöndring
blivit fastställd, har den nya boken upprättats så, att inteckningen
ej längre synes belasta avsöndringen.

Sedan jag anhållit, att styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
måtte inkomma med yttrande i anledning av innehållet i Leijonhufvuds
skrivelse, har sagda styrelse i avgivet yttrande anfört följande:

Det har sagts att det förr varit en allmänt erkänd och i rättspraxis tilllämpad
grundsats, att inteckning som fastställts i en fastighet jämväl besvärade
sådan därifrån avsöndrad lägenhet, varå lagfart icke sökts vid tiden
för inteckningens beviljande. Det är klart att denna grundsats står i strid
med avsöndringsägarens i och för sig självklara anspråk på att den fastighet,
han lagligen förvärvat, icke därefter skall kunna intecknas för annans
gäld. Liksom för själva överlåtelsen viss form är föreskriven, kunde väl
även för fångets giltighet ytterligare vara föreskrivet, att lagfart å detsamma
skulle vara sökt eller sökt och beviljad eller att överlåtelsen eljest av
myndighet prövats och fastställts. Men då så icke skett, utan enligt allmän
svensk rättsuppfattning äganderätten övergår med upplåtelsen, som, då
den avser visst område av annan fastighet, även innebär en uppdelning av
denna i två fastigheter, måste den regeln framstå som den naturligaste, att
en i den ena fastigheten, stamfastigheten, vidtagen inskrivningsåtgärd icke
kan gälla även den andra, lägenheten, lika litet som tvärt örn. Då det
oaktat den ovan angivna uppfattningen örn avsöndrings ansvar för inteckningar
i stamfastigheten vunnit allmän tillämpning, måste detta uppenbarligen
vara grundat å andra skäl, än att upplåtelsen ej skulle gälla eller
att en giltig fastighetsdelning ej kommit till stånd.

Örn tillvaron av upplåtelsen och uppkomsten av den nya fastigheten ägde

138

varken inskrivningsdomstolen eller inteckningshavaren, ej heller annan
tredje man, vars rätt kunde av förhållandet beröras, någon som helst
kännedom, för så vitt ej den nya fastigheten lagfors eller ock vid skuldebrevets
utfärdande eller inteckningens sökande uttryckligen angavs, att
visst avsöndrat område ej avsågs med inskrivningsåtgärden. Undantagsvis
kunde väl även någon gång på annat sätt framgå att avsöndring fanns,
som ej skulle omfattas av åtgärden. Men därest icke något av dessa särskilda
fall var för handen, var det klart, att domstolen icke kunde taga
någon hänsyn till lägenhetsägarens rätt. — Visserligen skulle alltsedan år
1827 avsöndringar, för vilka avgäld fastställts, antecknas i jordeboken
och efter år 1874 i en till jordeboken hörande särskild förteckning, men
dessa från beskattningssynpunkt förda anteckningar, som voro både otillgängliga
och ofta mycket ofullständiga, kommo ej till domstolens kännedom
och saknade även intresse för den enbart av fastighetsindelningen som sådan
berörda allmänheten. Förhållandet blev i detta hänseende icke annorlunda
efter tillkomsten av 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring, enligt vilken jordavsöndring skulle av K. B. fastställas.
Någon anmälan till domstolen om att ny fastighet tillkommit skulle
fortfarande icke ske, utan stadgades allenast, att den fastställda avsöndringen
skulle lagfaras.

Domstolens bristande kännedom örn den genom avsöndringen skedda
fastighetsindelningen skulle väl icke i och för sig varit av beskaffenhet att
kunna för avsöndringen grunda ansvar för i stamfastigheten efter indelningen
meddelade inteckningar. Stamfastighetens ägare torde i regel icke
med sitt inteckningsmedgivande avsett annat än sin egen fastighet, sådan
den efter avsöndringen befanns. Men då i motsats till vad som gällde i
fråga om hemmansklyvning och ägostyckning den odelade fastighetens beteckning
förblivit oförändrad efter avsöndringen, som då den skett från
hemman eller hemmansdel dessutom alltjämt innefattades i mantalet,
måste, oavsett upplåtarens avsikt, såväl domstolen som inteckningshavaren,
om han var i god tro, utgå ifrån att inteckningen skulle gälla i hela
den odelade, för stamfastighetens ägare fortfarande lagfarna fastigheten.
Det var sålunda domstolens bristande kännedom om avsöndringens tillvaro,
som föranledde att fastigheten i inteckningsbeslutet angavs med den
för den odelade fastigheten alltjämt gällande beteckningen och att beslutet
följaktligen såväl formellt som sakligt kom att omfatta jämväl avsöndringen,
ehuru detta rätteligen ej bort ske. På grund av stadgandet i 14 §
inteckningsförordningen blev därefter beslutet i denna sin omfattning gällande,
trots att det meddelats utan avsöndringsägarens medgivande, och
endast en på ond tro hos inteckningshavaren grundad talan kunde föranleda
beslutets undanröjande i vad avsöndringen angick.

Utgår man emellertid från att orsaken till att inteckningsbeslutet måste

139

komma att få en dylik vidsträckt innebörd, oberoende av örn detta varit
avsett eller ej, var att inskrivningsmyndigheten icke ägde kännedom örn
avsöndringens tillvaro och att stamfastighetens beteckning förblev oförändrad
efter avsöndringen, är det naturligt att detta förhållande måste
komma att fortfara och därmed ”principen” förbli oförändrad, intill dess
genom ändrad lagstiftning sörjts för att inteckning icke vidare kunde av
sådant skäl bliva meddelad i den odelade fastigheten.

Utan tvivel ligger det nära till hands att i genomförandet av bestämmelserna
om fastighetsregistren se en sådan ändring. Med dem avses att
åstadkomma en fullständig förteckning över alla vid registrens uppläggande
befintliga och därefter nytillkommande fastigheter. Varje fastighet skall
förses med sin särskilda beteckning. Om innehållet i registren, vilkas huvudsakliga
syfte är att ligga till grund för inskrivningsväsendet, skall
underrättelse lämnas domaren, som gör erforderliga anteckningar i fastighetsboken.
Vid enstaka domstolar torde väl ock efter jordregistrets uppläggande
uppfattningen hava ändrats örn innebörden av därefter meddelade
inteckningsbeslut, i det man ansett att inteckning i stamfastighet med
visst antecknat registernummer icke kunde anses beviljad i därifrån före
inteckningsfastställelsen avsöndrad, i lagfartsboken med egen registerbeteckning
införd lägenhet. Vid häradsrätterna i allmänhet fann man emellertid
ej anledning frångå den gamla åskådningen att stamfastighetens inteckningar
i dylika fall även gällde i lägenheten, därest lagfart ej sökts
å denna, och sedan avstyckningsinstitutet genom jorddelningslagen införts,
ställde sig domstolarna beträffande avstyckningarna på samma ståndpunkt.
Man hade härvid, vad avsöndringarna beträffar, ytterligare stöd i
det förhållandet att anmälan enligt jordregisterförordningen icke skulle ske
till domaren beträffande i registret antecknade lägenheter, enär, enligt vad
motiverna till förordningen utvisa, kännedom örn dem skulle komma domaren
tillhanda genom lagfartsansökningen.

Först genom ett av fastighetsregisterkommissionen år 1930 med anledning
av en förfrågan från en domare i saken gjort uttalande fästes domstolarnas
uppmärksamhet på det förändrade läge, vari frågan genom fastighetsregistrens
uppläggande kommit. Efter att hava erinrat, hurusom det
konstitutiva momentet för avstyckat områdes tillkomst såsom särskild
fastighet vore fastställelsen å avstyckningen, och lämnat redogörelse för
den föreskrivna ordningen för avstyckningens införande i registret såsom
särskild fastighet med eget registernummer och dess införande i fastighetsboken,
anförde kommissionen bland annat: ”Kommissionen förmenar, att
dessa bestämmelser måste leda därtill, att den registerbeteckning, som sålunda
angives i inteckningsresolutionen, blir avgörande för frågan om det
område, som intccknats, så att allenast det område, som utgjorde den med
denna registerbeteckning utmärkta fastighet, då inteckningen beviljades,

140

blir ansvarig för inteckningsbeloppet, och att följaktligen, där allenast
stamfastighetens registerbeteckning angivits, alla de avstyckningar från
samma registernummer, som fastställts före sagda dag, icke alls komme
att häfta för beloppet. — Kommissionen anser nämligen, att registerbeteckningen
tillfullo individualiserar den fastighet, i vilken inteckningen
sökts---.” Detta kommissionens uttalande, som hade avseende å av styckningar,

förklarade kommissionen äga tillämpning även å avsöndringar,
med undantag av sådana, ”sorn ej redovisats i jordregistret och sålunda,
såsom ej heller gjorda till föremål för särskild inskrivningsåtgärd, ej kommit
till domarens eller rättens kännedom”.

Med anledning av kommissionens uttalande började bland domare och
andra jurister tvekan uppstå om riktigheten av den ditintills så gott som
enhetliga rättstillämpningen. Då frågan om avstycknings ansvar för i stamfastigheten
meddelade inteckningar upptogs till behandling vid föreningen
Sveriges häradshövdingars årsmöte den 26 augusti 1931, visade det sig att
tre väsentligt olika meningar gjorde sig gällande i frågan. Enligt en mening
borde ”samma princip, som hittills enligt 14 § inteckningsförordningen allmänt
tillämpats i fråga örn avsöndringar” jämväl tillämpas beträffande avstyckningar,
så att det sålunda bleve först genom ansökan örn lagfart och
lagfarts beviljande som avstyckat område i inskrivningsavseende skildes
från stamfastigheten. Från annat håll gjordes gällande, att datum för inteckningsmedgivandet
skulle vara avgörande, så att inteckning, som beviljades
i stamfastigheten, skulle avse även avstyckningar därifrån, om
fastställelsen skett senare än medgivandet och detta vare sig förändringen
varit för domstolen känd eller ej. Enligt en tredje mening slutligen borde
det avgörande vara, vad den beslutande domstolen menat med fastighetens
beteckning, varvid givetvis domstolens mening måste vara grundad på vad
för domstolen vore känt vid beslutets meddelande. Med hänsyn till att de
olikheter i lagtillämpningen, som måste bli en följd av de skilda meningsriktningama,
kunde medföra betydande olägenheter, uppdrog föreningen
åt sin styrelse att till Kungl. Majit ingå med underdånig framställning om
vidtagande av åtgärder för undanröjandet av dessa olägenheter. Av vad som
anförts i den med anledning av detta uppdrag avlåtna skrivelsen framgår att
föreningen för sin del icke godkände fastighetsregisterkommissionens ståndpunkt,
varken vad avsöndringarna angick eller beträffande avstyckningarna.
Föreningen anförde bland annat att den i enlighet med regeln i 14 §
inteckningsförordningen i vissa prejudikat framhävda principen, att inteckning,
som beviljats i hemman eller hemmansdel, även gällde i därifrån
gjorda avsöndringar, som dessförinnan frånsålts men ej lagfarits, vunnit
allmän tillämpning och bland domare i allmänhet ansåges gälla även då
fastighet delats genom avstyckning, samt framhöll gentemot kommissionens
uttalande, att grunden för den dittillsvarande lagtillämpningen, dom -

141

stolens obekantskap med ändringar i fastigheternas beteckning efter skedd
delning, skulle bortfallit, bland annat, att underrättelsen om ändring i fastighets
beteckning icke komme domaren eller rätten tillhanda omedelbart,
utan en avsevärd tidsintervall kunde förekomma mellan registerbeteckningens
ändring och underrättelsens framkomst.

Det är uppenbart att tillvaron av diametralt motsatta åskådningar i en
fråga av så stor både praktisk och principiell betydelse måste vara ägnad
att kunna medföra allvarliga olägenheter vid genomförandet av det då under
utarbetande varande förslaget örn upprättande av nya fastighetsböcker
för landet. Synbarligen i syfte att bidraga till enhetlighet vid tillämpningen
vid de nya böckernas uppläggande upptog därför lagrådet frågan till behandling
i sitt den 15 februari 1932 avgivna yttrande över nämnda lagförslag,
därvid lagrådet anförde bland annat: Inskrivningsväsendets ordnande
på grundval av den fastighetsindelning, som upptoges i fastighetsregistret,
komme att medföra, att de verkställda inskrivningarnas rättsverkningar
måste hänföra sig till nämnda indelning. Genom inskrivningsbesluten
fastställdes endast, vilka rättigheter som gällde i avseende å en viss
registerfastighet. Vilket område denna fastighet omfattade, vore beroende
av den då rådande fastighetsindelningen. Varje fastighet skulle i fastighetsboken
hava samma beteckning som den hade i registret, och enligt förslagets
3 § sista stycket avsåges även i inskrivningshänseende med fastighet
vad som enligt gällande bestämmelser skulle såsom särskild fastighet redovisas
i fastighetsregister. De anteckningar, som gjordes i fastighetsboken
rörande förändringar i fastighetsindelningen, vore icke förbundna med någon
materiell rättsverkan. Örn ägaren av en viss registerfastighet, Åby l4,
begärde avstyckning av ett område från fastigheten, vore han, efter det
fastställelse meddelats å avstyckningen — vilken i jordregistret infördes
under beteckningen Åby l5 — ägare av två från varandra rättsligen skilda
fastigheter Åby l4 och Åby l5. Det vore uppenbart, att han sedan kunde
försälja eller med inteckning belasta allenast endera av de två fastigheterna.
Den omständigheten att, då lagfart (å Åby l4) meddelades, inskrivningsdomaren
saknade kännedom om avstyckningen, torde icke kunna anses
innebära, att med lagfarten avsåges det område, som ursprungligen
tillkom Åby l4. Med lagfarten avsåges en viss fastighet, nämligen den fastighet
rättshandlingen gällde, d. v. s. Åby l4 med det område fastigheten
ägde enligt den vid tiden för rättshandlingen rådande fastighetsindelningen.
Avgörande vore här icke tidpunkten för avstyckningens införande i fastighetsregistret
utan tidpunkten för avstyckningens fastställande. — Dylika
frågor kunde naturligen uppkomma icke blott beträffande lagfarter utan
även rörande inteckningar.

Ehuru detta lagrådets uttalande i första hand allenast avsåg avstyclcningar,
framgår dock av dess innehåll, att detsamma i vissa analoga fall

142

kunde äga tillämpning även å avsöndringar. Sedermera Ilar ock justitiekanslern
i anledning av en hos honom gjord framställning rörande en avsöndrings
ansvar för i stamfastigheten meddelade inteckningar i skrivelse
den 8 november 1933 gjort ett uttalande, i vilket han beträffande avsöndringar
framfört liknande synpunkter, som lagrådet i sitt ovannämnda uttalande
gjort i fråga örn avstyckningar. (F. R. K. Medd. XXIX sid. 57

o. f.) Kanslern anförde sålunda bland annat att lägenheten genom avsöndringsfastställelsen
och upptagandet i jordregistret blivit en i förhållande till
stamfastigheten fullt självständig registerfastighet samt att, örn i inskrivningsbeslutet
den fasta egendomen angåves med stamfastighetens beteckning,
beslutet icke omfattade annat än vad vid tiden för dess meddelande
inrymdes i denna registerfastighet. Om med beslutet åsyftades jämväl lägenheten
måste detta alltså uttryckligt angivas.

Beträffande avstyckningar föreligger ett prejudicerande avgörande. Genom
dom den 24 november 1933 (N. J. A. 1933: 651) har nämligen högsta
domstolen förklarat, att inteckningar, som meddelats i en stamfastighet,
Norrlövsta 62, efter det förrättning, varigenom därifrån avstyckats Norrlövsta
68, blivit av överlantmätaren fastställd, icke besvärade sistnämnda
fastighet.

Den meddelade domen, som allmänt antagits hava löst spörsmålet i hela
dess vidd beträffande avstyckningar, synes ha föranlett den uppfattningen,
att frågan därmed även skulle hava avgjorts beträffande avsöndringar.
Redan i ett av kungl, lantmäteristyrelsen till rikets överlantmätare utsänt,
den 23 december 1933 dagtecknat cirkulär med vissa anvisningar rörande
underrättelser till inskrivningsdomare örn inregistrerade avstyckningar och
avsöndringar (Sv. J. T. 1934 s. 87) förklarade lantmäteristyrelsen att
”högsta domstolen har alltså fastslagit, att avgörande för inteckningsansvaret
skall vara dagen för fastställelsebeslutet samt att inteckning i stamfastighet
efter fastställelse å avstyckning eller avsöndring---icke

kommer att gälla i det avstyckade eller avsöndrade området”. I de av
justitiedepartementet år 1937 utfärdade anvisningar för uppläggande av
ny fastighetsbok (sid. 9 och 34) intages samma ståndpunkt och i den juridiska
litteraturen hava uttalanden i liknande riktning gjorts.

Med hänsyn till de utredningar i den föreliggande frågan, som redan förekommit,
kan ifrågasättas, om anledning finnes att vidtaga särskilda åtgärder
för åstadkommande av en enhetlig rättstillämpning. Den omständigheten,
att i ett par av friherre Leijonhufvud angivna fall olika uppfattning
i de olika domstolarna tillämpats, kunde måhända i och för sig icke
anses tillräcklig för vidtagande av ytterligare åtgärd. Emellertid torde
de ovan omförmälda för de vanligaste fallen gjorda uttalandena i själva
verket icke giva erforderlig klarhet. Redan av fastighetsregisterkommissionens
och sedermera även lagrådets ovannämnda uttalanden framgår, att

143

den av dem angivna regeln icke kan gälla alla slag av avsöndringar. Prejudikatet
av år 1933 har ej tillkommit i plenum och kan därför knappast
tänkas hava avsett att göra ändring i gällande rättsåskådning. Det. avser
också endast en efter 1926 års jorddelningslag nytillkommen avstyckning.
Såväl i det genom prejudikatet avgjorda som i det av justitiekanslern berörda
fallet gällde frågan lägenheter, som i likhet med stamfastigheten redan
införts i registret, då inteckningen ifråga meddelats, och om den angivna
regelns tillämplighet under andra förutsättningar har intet utsagts
(jfr N. J. A. 1929 sid. 649).

Med hänsyn till vad nu anförts och med anledning av friherre Leijonhufvuds
ifrågavarande skrivelse har styrelsen verkställt utredning rörande
den rättstillämpning, som av inskrivningsdomarna i allmänhet nu följes.
Härvid har framgått, att vad hitintills i saken av myndigheter och andra
uttalats, långt ifrån att ha bringat klarhet i saken, synes ha åstadkommit
en allmän förbistring i inskrivningsdomarnas praxis. På utsänd förfrågan
har styrelsen mottagit svar från 87 av rikets häradshövdingar med redogörelse
för hur vid deras domstolar förfares. Av de inkomna svaren har framgått,
dels att väsentligt olika åskådningar för närvarande tillämpas i rikets
domsagor, dels att ofta i samma domsaga principen växlar efter ombyte
av inskrivningsdomare och dels att vid övergången fran gammal till ny
åskådning tidpunkten för den nyas tillämpning, såväl som dess inverkan
på äldre inskrivningsbeslut, bestämmes efter olika grunder i olika domsagor.
Praxis i de domsagor, från vilka svar ingått, framgå^ av följande
sammanfattning.

1. I 30 domsagor tillämpas alltjämt den gamla regeln att inteckning i
stamfastigheten besvärar avsöndringen, så snart den meddelats innan lagfart
sökts å denna, såvida ej avsöndringen i inteckningsbeslutet uttryckligen
undantagits. Två häradshövdingar ha emellertid förklarat, att de
numera anse att avsöndringarna i inteckningsavseende böra behandlas lika
med avstyckningar. Den ena av dem säger sig ämna rätta de nyupplagda
böckerna i enlighet härmed, under det den andre, med hänsyn till att äldre
praxis tillämpats beträffande redan upplagda fastighetsböcker, förklarar sig
icke vilja övergå till den nyare regeln, förrän frågan blivit ytterligare utredd.

2. I 40 domsagor anses avsöndringen icke besväras av inteckningar, som
meddelats i stamfastigheten efter det avsöndringen fastställts. I en av dem
avses därvid endast fastställelse efter den 1 januari 1897. 4 häradshövdingar
hava uttryckligen utsagt att denna regel av dem givits obegränsad
retroaktiv verkan och 2 av dessa hava sagt sig ämna i enlighet härmed
rätta även redan upplagda nya böcker. Av 8 av svaren framgår, att olika
principer kommit till användning i olika delar av de nya böckerna, allteftersom
ombyte skett av inskrivningsdomare. 5 häradshövdingar tillämpa

144

den nya regeln från tillträdet av ämbetet (1936, 1936, 1937, 1938 och 1940),
en tillämpar den gamla regeln i fråga om fastigheter, för vilka ny bok icke
ännu upplagts. En häradshövding förklarar, att han anser den gamla regeln
riktigare.

3. I 8 domsagor tillämpas samma regel, som under 2., örn fastställelsen
skett eller inteckningen meddelats efter det jordregistret anmälts upplagt,
därvid beträffande en domsaga villkoret så formulerats, att inteckningen
skall vara meddelad i en jordregisterfastighet.

4.15 domsagor anses avsöndringen fri endast för det fall att inteckningen
meddelats efter det avsöndringen införts i jordregistret, varom i ett fall särskild
utredning säges böra äga rum.

5. 3 häradshövdingar fordra slutligen för avsöndringens frihet från inteckningsansvaret,
att dess registerbeteckning införts i lagfartsboken, vilket
skall anses hava ägt rum, då enligt lantmäteristyrelsens ovannämnda cirkulär
den 23 december 1933 anmälan ingått om avsöndringens införande i
jordregistret.

En häradshövding har meddelat, att det icke kunnat utredas, att i hans
domsaga något fall förekommit, då inteckning meddelats i stamfastighet
under tiden mellan fastställandet av därifrån avsöndrad lägenhet och lägenhetens
lagfarande.

Av denna sammanställning framgår, att den äldre principen tillämpas
endast i 30 av de domsagor, redogörelsen avser, under det densamma helt
eller delvis övergivits i övriga 56. I 40 av dessa anses fastställelsedagen vara
avgörande, oberoende av tiden för fastighetsregistrets uppläggande eller
verkställd registrering. I de övriga göres frågan om den gamla regelns tilllämpning
beroende av registrets tillkomst eller skedd registrering. Ehuru
redogörelsen överensstämmer med svarens innehåll, kan icke med visshet
sägas om den riktigt återgiver alla de varianter av de angivna principerna,
som kunna förekomma. I flertalet fall har väl i svaren anmärkts, att lämnad
uppgift hänför sig till det avgörande, som uppläggandet av nya fastighetsböcker
ansetts nödvändiggöra, men det är naturligen icke uteslutet, att
särskilda restriktioner i de olika principerna tillämpas i större utsträckning
än ovan anmärkts. Särskilt är att märka, att inteckningar, meddelade först
efter det ny bok upplagts, städse måste komma att avse med jordregisterbeteckning
försedda fastigheter och att följaktligen beträffande dem den
under 3. anmärkta regeln sannolikt vinner tillämpning i större utsträckning
än sammanställningen visar.

Säkerligen måste det anses som ett synnerligen allvarligt missförhållande
att så grundväsentligt olika åskådningar göra sig gällande på ifrågavarande
område. Betydelsen därav ter sig så mycket större, som uppläggandet av
de nya fastighetsböckerna långt framskridit och i många fall avslutats.
Den omprövning av förut meddelade inteckningsbesluts innebörd, som

145

därvid i så stor utsträckning ägt rum, har skett i utom-processuell ordning,
utan att, annat än i undantagsfall, därav berörda sakägare ens ägt kännedom
därom. Då de olika principer, som därvid vunnit tillämpning, icke
samtidigt kunna vara riktiga, måste de för inteckningsväsendet och fastighetskrediten
så betydelsefulla avgöranden, som i denna ordning träffats, i
åtskilliga fall varit felaktiga och motsvarande fel följaktligen även hava
influtit i de nya böckerna.

Det synes styrelsen klart att någonting måste göras för att undanröja
det uppkomna missförhållandet, såväl i vad angår införingar i redan upplagda
fastighetsböcker, som för åstadkommande av enhetlig rättstillämpning
för framtiden. I förstnämnda hänseende synes knappast kunna ifrågasättas,
att i den omfattning, varom här är fråga, rättelse i gjorda inskrivningar
nu ånyo företages i samma informella ordning, vari prövningen av
äldre införingars betydelse hittills skett. Möjligen skulle kunna ifrågasättas
att i lag stadga att örn avsöndring enligt nyupplagd bok är fri från viss i
stamfastigheten meddelad inteckning, vad boken i denna del utvisar skall
gälla, såvitt ej inom viss, ej alltför kort, i lagen utsatt tid anmärkning däremot
framställts. Framställes anmärkning, skulle frågan om dess riktighet
för sådant fall böra prövas i den ordning, som i 6 § lagen den 3 juni 1932
om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet är för där avsedda fall
stadgat. En dylik prövning synes även eljest, där fråga uppkommer örn
riktigheten av gjord inskrivning, böra kunna äga rum även utan samband
med uppläggandet av ny fastighetsbok.

Beträffande spörsmålet om hur en enhetlig rättstillämpning skall kunna
åstadkommas, framgår av den ovan lämnade redogörelsen, att gjorda uttalanden,
även i de fall, där de vinna beaktande, i stor utsträckning givas
olika tolkning, och föreningen har för sin del i sin ovan berörda skrivelse
uttryckligen erinrat örn, att icke ens i administrativ väg utfärdad författning
skulle kunna anses tillräcklig för rubbande av en rättsregel, som vunnit
tillämpning. Det är därför icke säkert att ett auktoritativt uttalande
i frågan kan giva önskat resultat utan att dess riktighet genom dom fastställes.
Det ligger därför i sakens natur, att föreningens styrelse icke kan
under förhandenvarande förhållanden å föreningens vägnar göra något uttalande,
örn vilken av de i domsagorna tillämpade principerna är att anse
som den rätta. Då styrelsen likväl med anledning av justitieombudsmannens
remiss icke anser sig kunna underlåta att framhålla några allmänna
synpunkter på frågan, kunna dessa endast betraktas som uttryck för styrelseledamöternas
egen uppfattning.

Enligt vad styrelsen erfarit har det ovan åberopade prejudikatet av år
1933 icke varit avsett att träffa ett avgörande beträffande avsöndringars
inteckningsansvar. På sätt ovan anförts avser domen, som ock ordalagen
utvisa, allenast avstyckning. Spörsmålet måste följaktligen, vad avsönd -

10 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrät telse till 19/f3 års riksdag.

146

ringarna beträffar, behandlas som en fristående fråga, även om vid dess
avgörande ledning uppenbarligen kan hämtas från de synpunkter, som varit
bestämmande för avgörandet i 1933 års rättsfall.

Av den föregående framställningen framgår, att den s. k. äldre principen,
att inteckning, meddelad i stamfastigheten, även gällde i därifrån gjord,
icke lagfaren avsöndring ända till år 1930 och i varje fall till tiden för
fastighetsregistrens tillkomst, varit en allmänt tillämpad grundsats. Detta
har ock bekräftats, såväl i litteraturen som i de ovannämnda uttalandena
av fastighetsregisterkommissionen, föreningen och lagrådet. Av lantmäteristyrelsens
ovannämnda cirkulär framgår ock, att denna myndighet, ända
till tiden för år 1933 års rättsfall, ansett densamma tillämplig. Det har
ovan anförts, att innebörden av denna grundsats varit, att inteckningen i
de ifrågavarande fallen faktiskt meddelats i den odelade fastigheten. Det
synes då utan vidare klart att den rätt en inteckningshavare förvärvat i
kraft av ett dylikt inteckningsbeslut eller, örn man så vill, den vid tiden
därför gällande, i åtskilliga prejudikat bekräftade grundsatsen alltjämt består.
Lika litet som ändrad lagstiftning anses kunna givas retroaktiv verkan,
lärer en sedermera ändrad rättsåskådning kunna bli avgörande för
därförut bestående rätt. Den omständigheten att fastighetsregister upplagts
och anteckning örn registerbeteckningarna skett i fastighetsboken kan naturligen
ej heller lia någon rättslig verkan å förut gjorda inskrivningars
innebörd. Att efter ett utom-processuellt avgörande vid fastighetsböckernas
omskrivning göra ändring i inteckningshavarens rätt under åberopande av
att en ny åskådning numera vunnit insteg synes därför redan av principiella
skäl icke möjligt, bortsett från de betänkliga konsekvenser, som därav
kunna uppstå. (Jfr Lagh. Fslg. till jordabalk II s. 263 o. f.)

Frågan örn ”tillämpning av en ny princip” kan därför icke ifrågakomma
beträffande andra fall än sådana, där inskrivningen icke skett i den odelade
fastigheten. Det är således i själva verket ej fråga örn en ny princip.
Det är de faktiska förhållandena, som genom fastighetsregistrens tillkomst
ändrats och som medföra att inskrivningsbeslut, som därefter meddelas, i
allmänhet ej avse den odelade fastigheten. Sådana beslut förekommo, såsom
förut framhållits, redan innan fastighetsregistren tillkommit, exempelvis
då avsöndringen uppkommit genom expropriation, varit föremål för
inskrivning eller uttryckligen undantaghj i beslutet. Bortsett från dylika
fall, kan först sedan fastighetsregister upplagts, vari fastigheten ifråga med
särskild beteckning redovisats, inskrivning i fastigheten få annan innebörd
(jfr N. J. A. 1929:649). Då inskrivning därefter meddelas, måste det
nämligen ske i en registerfastighet och, om vid samma tidpunkt även avsöndringen
ifråga är antecknad, skulle, på sätt lagrådet anfört, inskrivningen
icke vidare kunna bli meddelad i den odelade fastigheten. Sådant
var förhållandet såväl i de fall, som föranledde justitiekanslerns ovan åter -

147

givna uttalande, som i det genom högsta domstolen år 1933 avgjorda fallet
rörande avstyckning. Bortsett från expropriationer, är sålunda första förutsättningen
för att avsöndring, varå lagfart icke sökts eller som ej uttryckligen
undantagits, skall vara fri från ansvaret för inteckning, som meddelats
i stamfastigheten, att inteckningen meddelats i en fastighet under dess
registerbeteckning.

Örn emellertid denna förutsättning är för handen, är därmed icke säkert
att från fastigheten gjorda avsöndringar äro fria från ansvaret för de i
stamfastigheten efter avsöndringen meddelade inteckningar. Därför fordras
att registerbeteckningen ej avser den odelade fastigheten. Huruvida detta
är fallet eller ej, är i allmänhet beroende av örn den jorddelning, som ägt
rum, redovisats i registret eller icke. I registret oredovisade är i första hand
sådan jorddelning, som uppkommit genom icke fastställda avsöndringar.
Gälla dessa upplåtelser, varå lagfart sökts men vilandeförklarats och som
av sådan anledning ej redovisats i registret, eller avsöndring, varå fasta
meddelats före år 1876, är avsöndringen, vare sig den fastställts eller ej,
på grund av stadgandet i 12 § lagfartsförordningen resp. 14 § inteckningsförordningen
skyddad gentemot inskrivning i stamfastigheten. Är så icke
förhållandet, d. v. s. avsöndringen varken lagfaren eller fastställd, är fastighetsindelningen
okänd både för domstolen och registret. Den gamla regeln
är då fortfarande tillämplig och en inskrivningsåtgärd i stamfastigheten,
meddelad under dess registerbeteckning, gäller då den odelade fastigheten,
dylika avsöndringar inräknade. Men även örn avsöndring fastställts,
är därmed icke alltid säkert, att den redovisats i registret. Fastställda avsöndringar
blevo visserligen i allmänhet införda i jordregistret vid dess
första uppläggande, varefter anteckning örn dem och om deras registernummer
gjorts i fastighetsboken. På grund av ofullständigheten i de hos K. B.
förda förteckningarna över fastställda avgälder och avsöndringar var detta
emellertid icke alltid fallet. Dessutom kan, i fråga örn avsöndringar som
fastställts efter det jordregister upplagts, ofta inträffa, att en avsevärd tidrymd
förflyter, innan avsöndringen införes i jordregistret. Registret redovisar
följaktligen icke då den jorddelning, som skett vid tiden för inteckningens
meddelande, och förhållandet bliver då detsamma, som enligt vad
ovan sagts gäller i fråga om ej fastställda och icke heller lagfarna lägenheter.

Emellertid framgår av utredningen ovan, att såväl fastighetsregisterkommissionen
som åtskilliga häradshövdingar förfäktat den meningen, att då
enligt lagrådets ovan återgivna uttalande och 1933 års domslut fastställelsen
som sådan fritoge avstyckning enligt jorddelningslagen från diircfter i
stamfastigheten meddelade inteckningar, så skulle detsamma även gidia
icke blott i fråga örn alla andra slag av avstyckningar, utan även beträffande
avsöndringar. Denna slutsats synes dock styrelsen något förhastad

148

och grundad på en misstolkning av såväl lagrådets yttrande som 1933 års
prejudikat.

Visserligen uttalade lagrådet att med inskrivning avsåges den fastighet,
rättshandlingen gällde, med det område fastigheten ägde enligt den vid
tiden för rättshandlingen rådande fastighetsindelningen och att det avgörande
icke vore tidpunkten för avstyckningens införande i fastighetsregistret
utan tidpunkten för avstyckningens fastställande. Men detta uttalande
grundades på den inledande satsen, att ”inskrivningsväsendets ordnande
på grundval av den fastighetsindelning, som upptoges i fastighetsregistret,
bomme att medföra, att de verkställda inskrivningarnas rättsverkningar
måste hänföra sig till nämnda indelning”. Lagrådets egen exemplifiering avser
även det fall att den genom avstyckningen verkställda jorddelningen
blivit registrerad. Att detta måste beaktas vid tolkningen av lagrådets uttalande
framgår även därav, att den omständigheten, att fastställelsen å
avstyckningen konstituerar jorddelningen, uppenbarligen saknar betydelse
för bedömandet av den föreliggande frågan. I motsatt fall skulle, i fråga örn
avsöndring, redan överlåtelsen, varigenom den nya fastigheten bildas, vara
det avgörande momentet. I 1929 års rättsfall (N. J. A. 1929: 649) har ock
fastställd avstyckning, som icke registrerats, jämställts med avsöndring, å
vilken den äldre regeln gällde. Något skäl att betrakta saken annorlunda,
därför att fastighetsregistret upplagts, kan väl knappast åberopas, så länge
ej fastighetsindelningen redovisats i registret.

Ej heller 1933 års prejudikat torde giva något stöd för annan mening.
Efter ordalagen avser det endast avstyckning, som vid fastställelsen omedelbart
registrerats. Avstyckningen angives med registerbeteckning sålunda:

”den förrättning, varigenom Norrlövsta 65 avstyckats---”. Domen

synes grunda sig på'' presumtion för en sådan, med fastställelsen samtidig
registrering. Denna presumtion är endast möjlig i fråga örn avstyckningar,
som fastställts av överlantmätaren. Detta torde vara anledningen till att i
domen särskilt utsäges, att avstyckningen Norrlövsta 68 ”blivit av överlantmätaren
fastställd”, vilket skulle varit alldeles obehövligt, örn domstolen
ansett fastställelse av annan myndighet, exempelvis K. B., som ej
tillika är registerförare, medföra samma verkan. Förutsättningen för den
nya regelns tillämpning, ”att var och en, vars rätt är beroende av saken,
nu alltid kan erhålla fullständig upplysning örn registrerade avsöndringar”,
är i dylika fall icke ens i fråga örn avstyckningar för handen. Den som till
säkerhet för ett lån mottager en inteckningsrevers, sedan han i registret inhämtat,
att avstyckning ej finnes, skulle otvivelaktigt göra rättsförlust, örn
ett införande av avstyckning efter det inteckning erhållits, skulle minska
pantens värde. Den nya regeln varken bör eller behöver inrymma en sådan
möjlighet.

Då det sålunda enligt styrelsens mening för den ”nya regelns” tillämp -

149

ning i fråga om avstyckning förutsattes, att registrering måste antagas hava
skett samtidigt med fastställelse^ är det klart, att i fråga örn avsöndringar,
där en tidsintervall av ett halvt år eller mera mellan fastställelsen och registreringen
ej är ovanlig, måste gälla att förutsättningen för regeln är, att
avsöndringen vid tiden för inteckningsbeslutet är redovisad i registret.
Detta synes även justitiekanslern hava antagit i sitt uttalande år 1933.

Det må även framhållas, att 1933 års dom, därest den tolkas så som ovan
skett, är helt överensstämmande både med 1929 års dom och med den äldre
regeln, vilket förklarar, att saken ej ansågs böra behandlas i plenum. Med
den tolkningen vinnes ock den likformighet i fråga om bedömandet av avstyckningars
och avsöndringars inteckningsansvar, som eljest måste sökas
i en konstruktion, som står i strid med principen örn registret såsom grund
för inskrivningsväsendet och dessutom innebär en uppenbart olämplig regel.

I sistnämnda d. v. s. i rent sakligt hänseende torde nämligen ännu en
synpunkt böra beaktas vid bedömandet av denna fråga. Det skydd, som inskrivningsväsendet
enligt 1875 års förordningar avsåg att bereda för enskildes
rätt till fast egendom, var grundat på den offentlighet, inskrivningen
vid domstol gav åt rättighetens tillvaro, äganderätten, panträtten

o. s. v. till viss fastighet. Att viss fastighet sålts eller intecknats gjordes
känt ej blott för domstolen utan även för alla, vilka saken kunde tänkas
angå. Därå grundades ock reglerna i 12 § lagfartsförordningen och 14 § inteckningsförordningen.
Vad sedermera genom fastighetsregistrens införande
inträffat är i detta hänseende ingenting annat, än att man genom inskrivning
hos annan myndighet överflyttat den del av offentliggörandet, som
gällde fastighetens beskaffenhet och omfång. Vilken fastighet den inskrivna
rätten gällde, -skulle den därav beroende ej längre inhämta hos domaren ur
lagfarts- eller inteckningsprotokollen resp. fastighetsboken, utan ur fastighetsregistret
hos registerföraren. Under det vederbörande förut ej kunde
veta annat än vad protokoll och bok utvisade, kunde han därefter ej veta
annat än vad dessa handlingar och registret utvisade. Endast detta var genom
publicitetsförfarandet bekantgjort och endast detta hade följaktligen
beretts det skydd inskrivningsförfattningarna avsågo att bereda.

Ett rubbande av denna grund för inskrivningens rättsverkningar är att
jämka på hela den princip, varpå inskrivningsväsendet är byggt. Kunskapen
om bestående rättigheter i fast egendom skulle, i samma mån som
jämkningen skedde, bliva lika grundlig, som före tillkomsten av 1875 års
förordningar. En hänvisning till sakägarna att genom efterforskande av
eventuella lantmäteriförrättningar söka utreda omfattningen och beståndet
av sin rätt skulle innefatta ett högst betydande steg bakåt framför allt
på fastighetskrcditens område. Man skulle åter bliva beroende av fastighetsindelningar,
som vad ännu ej registrerade lägenheter beträffade ingenstädes
förtecknats.

150

Då man således enligt styrelsens mening måste fasthålla vid principen
att inskrivningsväsendet skall bygga på den i fastighetsregistret redovisade
jorddelningen, följer därav att förutsättning för att fastställd avsöndring,
varå lagfart icke sökts, skall vara fri från ansvar för inteckning, som
meddelats i stamfastigheten, är icke blott att inteckningen meddelats i
stamfastigheten under dess registerbeteckning utan även att avsöndringen
vid tiden för inteckning sbeslutet var redovisad i registret.

Huruvida detta är förhållandet eller ej är emellertid mången gång svårt
att avgöra. Är avsöndringen ej införd i fastighetsboken, vet domaren ingenting
därom, utan meddelar inteckningen i stamfastighetens registerbeteckning.
Då sedermera underrättelse inkommer örn avsöndringens registrering,
torde därför vid uppläggandet av avsöndringen utredning böra infordras
från registerföraren örn tiden för registreringen, där ej efter lantmäteristyrelsens
cirkulär 1933 uppenbarligen framgår att registreringen skett samtidigt
som underrättelse därom avsänts. Som efter registrets uppläggande
domaren erhållit kännedom om alla då registrerade avsöndringar och efter
år 1933 erhåller meddelande örn alla nytillkomna, är antalet fall, då undersökning
sålunda erfordras, begränsat. Det oaktat måste det framstå som
synnerligen angeläget, att åtgärder vidtagas för att underlätta denna undersökning.
Det synes styrelsen från denna synpunkt önskvärt, att föreskrift
meddelas örn införande i registren jämväl av dagen för anteckning örn nytillkommen
fastighet. En dylik föreskrift skulle naturligen icke erfordras,
därest såsom villkor för fastighetsindelning föreskreves, icke blott att fastställelse
skett utan även att fastigheten registrerats.

Till besvarande återstår slutligen frågan, huruvida avsöndring är fri från
inteckningsansvaret, därest ovannämnda båda förutsättningar äro för handen.
Härvid är till en början att märka, att det före utfärdandet år 1933
av ovannämnda cirkulär var avsett att kännedom om avsöndringen skulle
bibringas inskrivningsdomaren först genom den lagfartsansökning, varom
i 27 § 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
stadgades. Man utgick härvid från den gamla regeln, att avsöndringen, intill
dess lagfarten sökts, häftade för stamfastighetens inteckningar. Som
emellertid, efter det fastighetsregistret upplagts, föremålet för en inskrivningsåtgärd
icke längre är någon för inskrivningsmyndigheten känd storhet,
utan en registerfastighet sådan den beskrives i registret, följer därav att en
i jordregistret införd avsöndring, även örn dess registrering ej anmälts till
fastighetsbokföraren, icke omfattas av en därefter i den registrerade stamfastigheten
meddelad inteckning.

Därmed är dock frågan icke avgjord. I fråga bland annat om tiden före
den 1 januari 1897 har fastställelse av avgäld å avsöndring icke alltid föregåtts
av en försäljning. Någon fastighetsindelning behöver således icke hava
ägt rum, ehuru ”avsöndringen” med ledning av K. B:s förteckning över

151

fastställda avsöndringar kommit att inflyta i jordregistret. Beträffande tiden
därefter skulle vid fastställelse^ enligt vad i motiverna till 189G års
lag uttalades, endast prövas frågan örn avsöndringen lagligen finge äga
rum, en prövning, som icke ovillkorligen behövde grundas på en formell
granskning av upplåtelsens giltighet. En prövning av frågan huruvida en
fastighetsbildning, d. v. s. en överlåtelse, verkligen skett ägde följaktligen
även beträffande dessa avsöndringar rum först da lagfart söktes, vilket
även torde varit en av grunderna till den i 1896 ars lag meddelade bestämmelsen
örn skyldighet för den, till vilken avsöndringen upplåtits, att söka
lagfart å sitt fång, en bestämmelse, som eljest rätteligen icke haft sin plats
i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Även örn
man av praktiska skäl och för att vinna avsedd överensstämmelse mellan
fastighetsregistret och inskrivningsväsendet skulle vilja godtaga sådana av

K. B. fastställda avsöndringar, som tillkommit efter 1896 års lags ikraftträdande,
torde däremot beträffande tidigare avsöndringar vara tveksamt,
örn man icke måste fordra att en upplåtelse kommit till stånd. Detta så
mycket mera, som beträffande dessa s. k. avsöndringar ej sällan inträffar,
att de helt återgå till stamhemmanet. Beträffande dylika registrerade avsöndringar
är emellertid att märka, att det icke torde kunna medföra några
allvarligare konsekvenser att vid inskrivningen utgå ifrån att de äro självständiga
fastigheter. Örn det nämligen efter det inteckning meddelats i viss
jordregisterfastighet, från vilken dylik avsöndring gjorts, skulle befinnas att
någon upplåtelse icke skett eller att gjord upplåtelse ej vore giltig, skulle
detta ej få annan verkan än att inteckningen kommer att gälla i den följaktligen
aldrig delade fastighet, vari den meddelats. Då vad nu anmärkts
äger giltighet, vare sig anteckning av avsöndringen skett i lagfartsboken
eller ej, synes man för vinnande av enkelhet och reda i principerna för avsöndrings
inteckningsansvar böra utgå ifrån att inteckning, som meddelats
i en jordregisterfastighet, icke besvärar vid samma tid i registret redovisad
avsöndring, vare sig denna tillkommit pa grund av giltig överlåtelse
eller ej.

Vad här ovan sagts örn lägenhets inteckningsansvar torde i tillämpliga
delar gälla även beträffande lagfart. Frågan när en avsöndring omfattas av
inskrivning, som meddelats i stamfastigheten, synes styrelsen följaktligen
böra besvaras så, att inskrivning i en fastighet, sorn efter det fastighetsregister
förklarats upplagt, skett med användande av fastighetens register beteckning
, besvärar från densamma avsöndrad lägenhet endast örn vid tiden
för inskrivningen lagfart icke sökts å lägenheten och denna ej heller upptagits
i fastighetsregistret.

Det framgår av det föregående, att även i fråga örn avstyckningar de
skäl äga tillämpning, som styrelsen åberopat till stöd för sitt ovan gjorda
uttalande. Det synes därför icke riktigt att i fråga örn avstyekningar låta

152

fastställelse! få samma verkan som registreringen i andra fall än då den
sistnämnda måste antagas ha skett samtidigt med fastställelsen. Detsarnma
gäller de områden, som omförmälas i § 18 jordregisterförordningen m. fl.

Av den av häradshövdingföreningens styrelse verkställda undersökningen
rörande den rättstillämpning, som av inskrivningsdomarna i de olika domsagorna
följes beträffande avsöndrade lägenheters ansvar för i stamfastigheten
meddelade inteckningar, framgår, att en allmän förbistring råder i inskrivningsdomarnas
praxis i förevarande hänseende. Följden härav har blivit,
att de nya fastighetsböckerna uppläggas eller redan blivit upplagda efter
helt olika principer. Såsom föreningens styrelse påpekat, måste det anses som
ett synnerligen allvarligt missförhållande, att grundväsende olika åskådningar
göra sig gällande på ifrågavarande område, ett missförhållande som på
ett eller annat sätt måste undanröjas. Uppenbart är, att en enhetlig rättstillämpning
måste åstadkommas. Huruvida därvid den princip, vilken föreningens
styrelse hävdat som den rätta och för vilken styrelsen enligt min
mening anfört vägande skäl, eller någon annan princip skall bliva normgivande
torde böra göras till föremål för en ingående prövning och ett noggrant
övervägande med beaktande av alla de intressen, som beröras av frågan.

Vad angår inf öringar i redan upplagda fastighetsböcker ansluter jag mig
till styrelsens mening, att det knappast torde kunna ifrågasättas att i den
omfattning, varom här är fråga, företaga rättelse i gjorda införingar i samma
informella ordning, vari prövningen av äldre införingars betydelse hittills
skett. Såvitt jag kan finna torde man näppeligen annorledes än i lagstiftningsväg
kunna komma helt till rätta med missförhållandena. Styrelsen har
såsom en möjlighet ifrågasatt lagstadgande, att om avsöndring enligt nyupplagd
bok är fri från viss i stamfastigheten meddelad inteckning, vad boken
i denna del utvisar skall gälla, såvitt ej inom viss, ej alltför kort, i lagen
utsatt tid anmärkning däremot framställts. Framställdes anmärkning, borde
frågan örn dess riktighet prövas i den ordning, som i 6 § lagen den 3 juni
1932 örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet är för där avsedda
fall stadgat.

Åtskilligt synes tala för lagbestämmelser av nu angiven innebörd, varför
denna utväg att till viss del lösa svårigheterna torde böra närmare övervägas.
En lagstiftning efter sådan linje, d. v. s. att vad nyupplagd fastighetsbok
innehåller skall gälla, bör dock skäligen kunna ifrågakomma allenast
för de fall, där avsöndring enligt boken icke svarar för inteckningen.
Att gå längre på denna väg skulle nämligen i många fall kunna leda till
ruinerande rättsförlust för lägenhetsägare. Oavsett vilken väg som väljes
för avhjälpande av ifrågavarande missförhållanden, synes möjlighet böra

153

finnas att, när fråga uppkommer om riktigheten av i fastighetsbok gjord
inskrivning, anställa undersökning i den ordning, som i 6 § förenämnda lag
av den 3 juni 1932 stadgas, även utan samband med uppläggande av ny
fastighetsbok. Bestämmelse härom torde alltså böra meddelas.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.

9. Framställning angående ändring av 6 § lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Den 31 december 1942 skrev jag till Konungen följande:

I 5 § lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap stadgas, att fadern
är skyldig att, efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor må anses
skäligt, bidraga till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor
efter nedkomsten. Vid beräknande av detta underhållsbidrag skall hänsyn
tagas jämväl till de särskilda kostnader, som orsakas av förlossningen. Under
vissa förutsättningar kan fadern förpliktas att bidraga till moderns underhåll
under längre tid än ovan nämnts, dock högst under fyra månader före och
nio månader efter nedkomsten.

Är i mål angående bidrag till barnets eller moderns underhåll tvist allenast
örn beloppet av bidraget eller föreligga sannolika skäl till antagande, att svaranden
är bidragsskyldig, äger, örn utslag ej kan omedelbart givas, rätten
enligt 28 § på yrkande av käranden förordna, att svaranden skall utgiva
skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar slutligt utslag. Sådant förordnande
kan, om å landet stämning är uttagen men målet ännu ej förevarit
vid rätten, enligt 29 § meddelas jämväl av domaren.

Interimistiskt förordnande kan verkställas lika som laga kraft ägande dom.

Är fader till barn utom äktenskap enligt rättens eller domarens beslut eller
enligt skriftligt, av två personer bevittnat avtal pliktig att utgiva underhållsbidrag
till barnet eller dettas moder, kan bidraget, örn han underlåter
att betala förfallet belopp, på begäran uttagas genom införsel i enlighet med
bestämmelserna i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller
livränta.

Möjligheten att genom införsel utbekomma underhållsbidrag är emellertid
i vissa hänseenden begränsad. I 6 § införsellagen stadgas sålunda, att införsel
ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare
än ett år innan beslutet meddelas. I 8 § tredje stycket samma lag föreskrives,
att sedan underhållsskyldigheten upphört, skall, där ej fråga är om underhållsbidrag
som fader till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets

154

moder, beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att den underhållsskyldige
häftar för oguldet underhållsbidrag.

Enligt lagens ursprungliga lydelse fanns icke stadgat något undantag från
bestämmelsen, att sedan underhållsskyldigheten upphört, beslut om införsel
ej vidare skall äga tillämpning.

I proposition nr 151 till 1924 års riksdag framlade emellertid Eders Kungl.
Maj:t förslag till ändring av sagda lagbestämmelse, såvitt angår underhållsbidrag
som fader till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder.
Vid remissen av detta förslag till lagrådet hade chefen för justitiedepartementet,
efter att hava omnämnt moderns rätt att erhålla införsel till gäldande
av det henne tillkommande underhållsbidraget, anfört följande: Denna
rätt kunde emellertid i många fall icke göras gällande på grund av stadgandet
i 8 § andra stycket (motsvarande nuvarande tredje stycket), att sedan underhållsskyldigheten
upphört, beslut om införsel ej vidare ägde tillämpning, ändå
att den underhållsskyldige häftade för oguldet underhållsbidrag. Komme
nämligen avtal med mannen örn faderskap och underhållsbidrag ej till stånd,
utan saken måste hänskjutas till rätten, förf löte i allmänhet en avsevärd tid,
innan dessa frågor hunne bliva avgjorda. Då domen folie, vore sålunda i allmänhet
den tid av sex veckor efter nedkomsten, under vilken kvinnan i regel
vore berättigad till underhåll, redan förfluten, vilket medförde, att det av
domstolen fastställda underhållsbidraget icke kunde uttagas genom införsel.
Även då saken ej ginge till domstol, kunde mannen genom att vid underhandlingarna
med barnavårdsmannen draga ut på tiden åstadkomma att, då
avtal till sist komme till stånd, möjlighet saknades att genom införsel uttaga
bidraget. Det nu anmärkta förhållandet vore uppenbarligen otillfredsställande.
Införsel vore i många fall det enda sättet för utfående av bidrag, som
utginge enligt lagen om barn utom äktenskap. Av den föregående redogörelsen
framginge emellertid, att detta sätt i de fall, då avtal eller dom ej
komme till stånd inom sex veckor efter barnets födelse, i regel icke stöde
kvinnan till buds för utfående av henne tillkommande underhållsbidrag. Enligt
vad som meddelats departementschefen från huvudstadens barnavårdsnämnd
hade detta mången gång framstått såsom en kännbar olägenhet. Icke ens örn
kvinnan på grund av mannens uraktlåtenhet att betala underhållsbidraget
nödgades under tiden närmast efter nedkomsten begära fattigvård, kunde
ersättning därför uttagas av mannen; denne vore nämligen ej enligt fattigvårdslagen
försörjningspliktig i förhållande till kvinnan. Enligt departementschefens
mening borde sådan ändring i stadgandet i 8 § andra stycket i lagen
om införsel äga rum, att berörda stadgande ej lade hinder i vägen för kvinnan
att, efter det underhållsskyldigheten upphört, genom införsel uttaga underhållsbidraget.
Detta syntes icke vara ägnat att ingiva betänklighet med hänsyn
till att genom bestämmelsen i 6 § andra stycket förebyggdes, att införsel
beviljades till gäldande av bidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett

155

år innan beslutet meddelades, och att stadgandet i 8 § andra stycket huvudsakligen
hade till syfte att förebygga, att efter underhållstidens slut underhållsbidrag
uttoges för tid, som läge avsevärt långt tillbaka. Av nu angivna
skäl tillstyrkte departementschefen ändring i ovan angiven riktning av stadgandet
i 8 § andra stycket av lagen örn införsel.

Sedan det i överensstämmelse därmed framlagda lagförslaget antagits av
riksdagen, erhöll 8 § införsellagen genom lag den 27 juni 1924 i förevarande
del sin nuvarande lydelse.

Under hänvisning till de gällande bestämmelserna om rätt till införsel för
underhållsbidrag, som fader till barn utom äktenskap har att erlägga till
barnets moder, har stadsfogden i Borås R. Edard i en till mig inkommen
skrivelse framhållit, att efter förenämnda lagändring år 1924 vissa förhållanden
inträtt, som i många fall omöjliggjorde sådant underhållsbidrags uttagande
genom införsel. Sålunda hade, anförde Eilard i skrivelsen, efter tillkomsten
av lagen den 26 maj 1933 angående blodundersökning i mål örn barn
utom äktenskap sådana undersökningar blivit alltmera vanliga. En dylik
undersökning medförde emellertid ett väsentligt fördröjande av domen i faderskapsmålet.
Mycket ofta kunde dom ej meddelas innan mer än ett år förflutit
från barnets födelse. Ehuru olägenheterna därav vore betydande för
barnet, vore verkningarna katastrofala för moderns rätt till förlossningsbidrag.
För barnet kunde bidrag interimistiskt utdömas av domstol, och
barnet hade därigenom möjlighet att få ut åtminstone en stor del av bidraget.
Men för att modern skulle bliva delaktig av en motsvarande förmån, vore
det nödvändigt, att det interimistiska beslutet meddelades under tiden från
sex veckor före till sex veckor efter födseln. Då denna ej läte sig på förhand
exakt beräknas, syntes man få räkna med att något beslut ej kunde meddelas
förrän efter födseln. Då interimistiskt beslut enligt sitt begrepp och
enligt gängse uppfattning torde ifrågakomma allenast beträffande bidrag för
det aktuella livsbehovet, syntes de bidrag, som genom ett dylikt beslut faktiskt
kunde utdömas, bliva praktiskt taget utan någon ekonomisk betydelse.
Man kunde därför med fog göra gällande, att endast i de få fall, där barnafadern
ägde utmätningsbar tillgång, modern tillerkänt bidrag till förlossningskostnaden
hade någon praktisk betydelse. Det syntes därför som om de av
departementschefen vid lagändringen 1924 framhållna synpunkterna fått en
särskild aktuell betydelse efter tillkomsten av blodundersökningslagen. För
avhjälpande av nu framhållna olägenhet syntes det mest ändamålsenligt att
vidtaga en omredigering av bestämmelserna om det interimistiska beslutet.
Därest detta begrepp kunde få en mera vidgad innebörd, funnes möjligheter
att realisera rätten utan ändring av införsellagens bestämmelser. För den
händelse J. O. skulle anse fog föreligga för en ändring av gällande bestämmelser
i ämnet, hade Eilard velat fästa uppmärksamheten på saken.

156

Genom påteckning å Eilards skrivelse hava fattigvårdsdirektören i Stockholm
Otto Wangson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Anders
Andersson, ordförande i Falkenbergs stads fattigvårdsstyrelse, Alarik Hagård,
vice ordförande i Borås stads fattigvårdsstyrelse, Olivia Nordgren samt Göta
Rosén, den sistnämnda ordförande i Örebro stads barnavårdsnämnd, förklarat
sig vilja biträda Eilards framställning.

Vidare har socialvårdschefen i Borås A. Rodahl instämt i vad Eilard anfört
ävensom fäst uppmärksamheten å det förhållandet, att en moder, vilken
tillerkännes mödrahjälp som lån att återbetalas om och när barnafadern fullgör
sin underhållsskyldighet mot henne, på grund av de omskrivna förhållandena
kan bliva urståndsatt att återbetala beloppet, därest blodprov skulle
behöva tagas i faderskapsmålet.

Sedan jag för bedömandet av frågans praktiska betydelse anhållit örn upplysningar
av föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium, professorn
Erik Wolff, dels örn antalet fall, i vilka blodundersökning i mål rörande faderskap
till barn utom äktenskap ägt rum under ettvart av åren 1939—1941,
och dels vid vilken barnets ålder blodprov helst bör tagas, har Wolff i skrivelse
till mig upplyst, att antalet under nämnda år å rättskemiska laboratoriet
behandlade ärenden, däri blodprov tagits för faderskapsbevisning, utgjort:
år 1939 886, år 1940 749 och år 1941 825. Beträffande frågan om
lämplig tidpunkt för tagande av blodprov för blodgruppsbestämning å barn
anförde Wolff följande: Blodgruppsegenskaperna vore visserligen utbildade
redan hos den nyfödde, men isoagglutininerna i blodserum utbildades småningom
under första levnadsåret, varjämte A-receptorn i de röda blodkropparna
stundom icke hade nått sin fulla styrka hos det mycket späda barnet.
För att anse en blodgruppsbestämning fullt säker fordrade laboratoriet, attäven
isoagglutininerna i blodserum skulle hava kunnat påvisas. Någon bestämd
ålder, vid vilken dessa alltid nått sin utveckling, kunde icke angivas.
Vid sexmånadersåldern vore de i regel för handen hos barnet, men de kunde
i många fall uppträda långt tidigare och i en del fall långt senare, i enstaka
fall till och med senare än i ettårsåldern. Laboratoriet brukade därför rekommendera
provtagning i sexmånadersåldern, örn icke särskilda omständigheter
gjorde tidigare provtagning önskvärd, men någon full säkerhet för att icke en
förnyad senare provtagning kunde bliva nödvändig förelåge icke. Om en sådan
på grund av bristande isoagglutininutveckling visade sig nödvändig, plägade
laboratoriet begära, att nytt blodprov från barnet skulle tagas och insändas
efter tre månader. — I mål angående faderskap till barn utom äktenskap måste
avgörandet ofta anstå längre tid för att blodprov från barnet skulle kunna
tagas vid lämpligaste tidpunkt. Dröjsmålet i dylika fall bleve emellertid ofta
längre än nödvändigt, emedan de begärda blodproven insändes senare än vid
den uppgivna tidpunkten, icke sällan åtskilliga månader senare. Det sist -

157

nämnda gällde även i sådana fall, där nya blodprov från samtliga personerna
begärts i kontrollsyfte, vilket sedan åtskilliga år tillbaka regelbundet vore
fallet, där undersökningsresultatet uteslöte, att den uppgivna barnafadern
kunde vara fader till barnet. Den olägenhet ett dylikt förfarande medförde
hade ansetts mer än väl uppvägas av den ökade trygghet mot bedrägligt förfarande
och förväxling, som den upprepade blodprovstagningen och undersökningen
skänkte.

I mål angående faderskap till barn utom äktenskap är det numera, särskilt
efter tillkomsten av ovanberörda lag den 26 maj 1933, ganska vanligt,
att blodundersökning verkställes för utredning rörande faderskapet. Med
hänsyn till vad föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium upplyst
angående den barnets ålder, vid vilken blodprov helst bör tagas, synes man
kunna utgå ifrån att mål, däri sådan undersökning sker, i många fall icke kan
slutföras förrän en ganska avsevärd tid efter barnets födelse förflutit. Vid
rättskemiska laboratoriet har också den iakttagelsen gjorts, att avgörandet
av mål, varom nu är fråga, ofta måste anstå längre tid för att blodprov å
barnet skall kunna tagas vid lämpligaste tidpunkt.

I händelse faderskapsmålen sålunda draga ut på tiden synes, med gällande
bestämmelser om införsel, moderns rätt att för utfående av det henne tillkommande
underhållsbidraget erhålla införsel i barnafaderns avlöning äventyras.
Sådant underhållsbidrag torde nämligen få anses förfalla till betalning
vid utgången av den tid, för vilken detsamma skall utgå (jfr referat i Sv. J. T.
1933 sid. 17). Denna tid omfattar i regel sex veckor före och sex veckor efter
barnets födelse. Blir ej inom ett år efter förfallodagen genom beslut i faderskapsmålet
bidragsskyldighet mannen ålagd eller träffas icke inom samma
tid avtal om underhållsbidraget, lägger stadgandet i 6 § införsellagen hinder i
vägen för bidragets uttagande genom införsel. I flertalet fall torde därmed
också moderns möjlighet att utfå sitt underhållsbidrag av barnafadern vara
så gott som utesluten.

Med hänsyn till nämnda konsekvens av ett fördröjt bestämmande av
moderns underhållsbidrag synes det mig böra övervägas, örn icke moderns
rätt till utfående av bidraget genom införsel skulle kunna tillgodoses bättre
än nu är fallet. För detta ändamål torde en jämkning av tidsbestämmelsen
i 6 § införsellagen vara påkallad. Den från bidragsbeloppets förfallodag räknade
tid, efter vars utgång införsel ej må beviljas, skulle lämpligen kunna förlängas
till förslagsvis två år, när fråga är om underhållsbidrag som fader till
barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder. För vidtagande av
en sådan ändring i gällande bestämmelser torde i stort sett kunna anföras

158

samma skäl, som av föredragande departementschefen anfördes för den år
1924 gjorda ändringen i 8 § införsellagen.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovanberörda spörsmål till
den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.

IV. Inspektionsresor under år 1942.

Under mina ämbetsresor år 1942 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Värmlands samt Göteborgs och Bohus län.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Rudewall har företagit inspektionsresa
i Blekinge län ävensom inspekterat vissa myndigheter i
Norrköping.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda protokollet, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens
första lagutskott.

V. Under år 1942 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1942 diarieförda ärenden — däri inbegripet
ett av tryckfrihetskommittén handlagt ärende — har uppgått
till 741.

Vid 1942 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 46

Under år 1942 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........384

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 197
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 627

159

Av berörda 627 ärenden hava under år 1942:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 2

2) till annan myndighet överlämnats..................... 9

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................221

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 99

5) utan åtgärd avskrivits...............................128

6) till åtal hänvisats......................... 10

7) föranlett annan åtgärd än åtal........................lil

och äro vid 1942 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 28

9) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 10

10) på prövning beroende........................ 9

Summa 627

Under år 1942 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 10
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i............................... 7

av annan anledning i................................... 3

Summa 10

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats
örn åtal mot:

1) t. f. fjärdingsman för misshandel å anhållen person (sid. 15 o. f.);

2) länsarkitekt för det han utom tjänsten mot ersättning tillhandagått
enskild part i ett stadsplaneärende (sid. 43 o. f.);

3) polisämbetsman för obefogat anhållande m. m.;

4) kyrkoherde för vägran att för läsning på stället tillhandahålla hos
kyrkorådet förvarade handlingar (sid. 55 o. f.);

5) häradshövding för ådömande av straffarbete för brott, som icke
kunde medföra strängare straff än fängelse, samt för dröjsmål i fråga
örn insändande av straffuppgifter till straffregistret (sid. 59 o. f.);

6) borgmästare i egenskap av polischef för det han ådömt en poliskonstapel
bestraffning för innehållet i tryckt skrift;

7) byråchef för vägran att utlämna offentliga handlingar;

8) stadsfiskal för underlåtenhet att beivra brott m. m.; samt

9) vice luftskyddschef för olämpligt uppträdande å luftskyddscentral.

160

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Majit
meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1942 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden som vid
1942 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1942,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1942 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1942 och vari under år
1942 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majits prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 11 januari 1943.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

161

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1943.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har den 8 december 1942 till Kungl. Majit avgivit yttrande
över en av överbefälhavaren den 12 november 1942 gjord framställning
angående åtgärder till beredande av säkerhet för att personer tillhörande
försvarsväsendet, vilkas uppträdande icke ingiver förtroende, förhindras
tillfälle till skadegörelse inom försvarsmakten.

I övrigt har kommittén under den tid, som förflutit efter avgivandet
av kommitténs senaste berättelse, icke haft att behandla något ärende,
vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1943.

NILS LJUNGGREN.
HENNING LEO. ÖSTEN UNDÉN.
TOR ANDRAS. ERIK WELLANDER.

N. GÄRDE.
DAVID OLLÉN.

Gösta Stenlund.

11 — Justitieombudsmannen 3 ömhet »berat t cl se till 10/f3 urs riksdag.

162

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1942 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	1	29	E	1	61	E	3	93	Fö	13	125	Fo	4	157	Jo	19
2	Ju	3	30	Fö	3	62	Fö	7	94	Fö	14	126	S	19	158	Jo	20
3	u	2	31	Ju	2	63	Jo	6	95	Fö	15	127	S	20	159	Jo	21
4	Fö	34	32	s	3	64	E	4	96	E	11	128	Fi	21	160	E	15
5	s	9	33	H	3	65	Fi	7	97	Jo	8	129	Fi	22	161	Fi	37
6	K	13	34	Fö	4	66		)	98	Jo	9	130	K	14	162	Jo	22
7	Fi	15	35	K	5	67		)	99	Jo	10	131	K	15	163	S	24
8	E	12	36	Jo	1	68		)	100	Jo	11	132	Jo	16	164	S	25
9	Jo	7	37	S	4	69	S	6	101	Jo	12	133	Jo	17	165	K	16
10	H	4	38	Jo	2	70	Fi	8	102	Ju	12	134	Jo	18	166	Jo	23
11	Fo	3	39	Jo	3	71	E	5	103	Jo	13	135	Fi	23	167	Fi	38
12	Fö	8	40	Ju	4	72	E	6	104	s	12	136	Fi	24	168	Fi	39
	S	10	41	Ju	5	73	E	7	105	s	13	137	Fi	25	169	Fö	17
	Fi	9	42	Jo	4	74	Ju	8	106	s	14	138	Fi	26	170	Fö	18
	H	6	43	Jo	5	75	s	7	107	H	7	139	Fi	27	171	H	9
13	U	1	44	E	2	76	s	8	108	Ju	13	140	Fi	28	172	Fö	19
14	Fö	1	45	K	7	77	Ju	9	109	Ju	14	141	Fi	29	173	Fö	20
15	Ju	1	46	K	8	78	Ju	10	110	Ju	15	142	Fi	30	174	Fö	21
16	s	1	47	K	9	79	E	8	lil	Ju	16	143	Fi	31	175	H	10
	Fi	2	48	K	10	80	Ju	11	112	Ju	17	144	Fi	32	176	E	17
17	S	2	49	K	11	81	E	9	113	S	15	145	H	8	177	E	18
18	K	1	50	H	5	82	E	10	114	Fi	16	146	Fö	16	178	E	19
19	H	1	51	Fi	5	83	S	11	115	Fi	17	147	Fi	33	179	Ju	19
20	K	2	52	Fö	5	84	Fi	10	116	S	16	148	Fi	34	180	Ju	20
21	Fi	3	53	Fö	6	85	Fö	9	117	Fi	18	149	Fi	35	181	Fo	6
22	U	3	54	Fi	4	86	Fi	11	118	Fi	19	150	S	21	182	Fi	40
23	Fö	2	55	K	6	87	Fi	12	119	Fi	20	151	S	22	183	Fi	41
24	K	3	56	Fi	6	88	Fi	13	120	S	17	152	Fo	5	184	E	16
25	H	2	57	S	5	89	Fi	14	121	S	18	153	Ju	18	185	E	20
26	Fo	1	58	K	12	90	Fö	10	122	E	13	154	Fi	36	186	E	21
27	Fo	2	59	Ju	6	91	Fö	11	123	Jo	14	155	S	23	187	Fi	42
28	K	4	60	Ju	7	92	Fö	12	124	Jo	15	156	E	14	188	Fi	43

») Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — ’) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

163

189	Fi	44		Fi	53	292	Fo	13	346	4)	400	H	26	444	E	42
190	Fi	45	238	Ju	32	293	Fö	25	347	4)	401	U	4	445	U	5
191	Ju	21	239	s	39	294	Fi	63	348	4)	402	S	66	446	Fö	47
	s	26	240	s	34	295	Fi	64	349	4)	403	Ju	48	447	Fö	48
	Jo	24	241	s	35	296	H	20	350	4)	404	s	68	448	Fö	44
192	E	23	242	Fo	10	297	Jo	37	351	Fi 73	405	s	69	449	Fö	45
193	E	24	243	Fo	11	298	Jo	38	352	4)	406	E	3t>	450	Fö	49
194	Ju	22	244	Fi	57		Fo	12	353	Fi 74	407	s	67	451	S	72
	Fo	7	245	S	36	299	Jo	39	354	Fi 75	408	Fö	35	452	Fi 103
195	Ju	23	246	s	37	300	Jo	40	355	Fö 26		Fi	84	453	Fi 100
196	Ju	24	247	s	38	301	Ju	37	356	Fö 27	409	Fö	36	454	Fö	46
197	Fo	8	248	Fi	58	302	Ju	38	357	Fö 28	410	Fö	37		S	71
198	s	31	249	Ju	29	303	Fi	65	358	Fö 29	411	Fo	18	455	Fi 104
199	H	11	250	Ju	30	304	Fi	66	359	Fö 30	412	E	37		E	43
200	S	27	251	Ju	31	305	Ju	40	360	H 22	413	E	38	456	Fo	21
201	Fi	46	252	H	14	306	s	51	361	H 21	414	E	39	457	Fi	105
202	Fö	22	253	H	15	307	s	52	362	Fi 76	415	Jo	46		Jo	51
203	Fö	23	254	H	16	308	s	53	363	S 58	416	Jo	47	458	S	73
204	H	12	255	S	44	309	s	54	364	Fo 16	417	Jo	48	459	Fi 106
205	S	28	256	s	40	310	Fi	67	365	K 38	418	Jo	49	460	S	74
206	S	29	257	s	41	311	s	55	366	Fi 78	419	Jo	50	461	S	75
	E	22	258	s	42	312	Ju	39	367	Fi 79	420	Ju	49	462	Fi 107
207	S	30	259	s	43	313	s	49	368	Fi 77	421	Ju	50	463	S	76
208	K	17	260	Jo	33	314	s	50	369	Fi 81	422	Fi	87		Jo	52
209	K	18	261	Jo	34	315	E	30	370	Jo 45	423	Fö	51	464	S	77
210	K	19	262	Jo	35	316	E	31	371	Ju 47		S	81	465	Fi	108
211	K	20	263	Jo	36	317	Fi	68	372	S 59		Fi	114	466	S	78
212	Fi	47	264	E	26	318	Fo	14	373	Ju 43		E	44	467	S	79
213	Fi	48	265	E	27	319	Fo	15	374	Fö 38	424	Fi	93	468	s	80
214	Jo	25	266	Fi	59	320	Fi	69	375	Fö 31	425	K	39	469	Fö	50
215	Jo	26	267	K	22	321	K	31	376	Fö 32	426	Fi	94	470	Fi	109
216	Fi	49	268	K	23	322	K	32	377	Fö 33	427	Fi	95	471	Fi	110
217	Fi	50	269	K	24	323	K	33	378	Fi 80	428	Ju	52	472	Fi	lil
218	E	25	270	H	17	324	E	33	379	S 60		Fö	43	473	Fi	112
219	Jo	27	271	H	18	325	K	34	380	S 61		K	40	474	Fi	113
	Fo	9	272	H	19	326	E	32	381	S 62		Fi	96	475	Ju	53
220	Jo	28	273	K	25	327	Ju	41	382	S 63		E	41	476	Ju	54
221	Jo	29	274	K	26	328	Ju	42	383	S 64		H	27	477	Ju	57
222	Fi	51	275	X	27	329	s	57	384	S 65		Fo	20	478	Fi	115
223	Fi	52	276	K	28	330	s	56	385	Ju 44	429	Fi	97	479	8	82
224	K	21	277	K	29	331	K	35	386	Jo 42	430	Ju	51	480''	Fi	116
225	Jo	30	278	K	30	332	K	36	387	Jo 43	431	S	70	481	Fi	117
226	Fö	24	279	Ju	33	333	Fi	70	388	Fi 82	432	Fi	85	482	Fi	118
227	Fi	54	280	E	28	334	K	37	389	Ju 45	433	Fi	86	483	S	83
228	Fi	55	281	S	45	335	K	34	390	Jo 44	434	Fi	101	484	Ju	55
229	S	33	282	s	46	336	E	35		Fo 17	435	Fi	102	485	S	85
	Jo	32	283	s	47	337	Jo	41	391	Fi 83	436	Fi	88	486	s	84
230	Fi	56	284	Fi	60	338	Fi	71	392	Ju 46	437	Fi	89	487	Ju	56
231	H	13	285	s	48	339	Fi	72	393	Fö 39	438	Fi	90		Fö	52
232	Jo	31	286	Fi	61	340		*)	394	Fö 40	439	Fi	91	488	Ju	58
233	S	32	287	Ju	34	341		4)	395	Fö 41	410	Fi	98	489	Ju	59
234	Ju	25	288	Ju	35	342		*)	396	Fö 42	441	Fi	99
235	Ju	26	289	Ju	36	343		4)	397	II 23	442	Fo	19
236	Ju	27	290	Fi	62	344		4)	398	H 24	443	Fi	92
237	Ju	28	291	E	29	345		4)	399	H 25		E	40

164

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1942 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter. (15.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 februari 1942 (sv. f. nr 48).

2. den 28 februari, i anledning av väckt motion om utredning angående bildande
av intressentsammanslutningar inom byggnadsplaneområde m. m.
(3L)

Skrivelsen har den 28 mars 1942 överlämnats till sakkunniga för revision av

stadsplanelagstiftningen. Ärendet är därmed slutbehandlat från Kungl. Maj:ts

sida.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43
under riksstatens andra huvudtitel, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde. (2.)

Den 15 maj 1942 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställde de av riksdagen anvisade

anslagen till vederbörandes förfogande.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (40.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 mars 1942 (sv. f. nr 87).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. (41.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 mars 1942 (sv. f. nr 117).

C. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m., dels ock en i
ämnet väckt motion. (59.)

Lagar i ämnet ävensom kungörelse med förordnande örn tillämpning av 8 kap.

29 a § strafflagen utfärdade den 20 mars 1942 (sv. f. nr 103—105).

165

7. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till
lag om anordnande av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst. (60.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 mars 1942 (sv. f. nr 118).

8. den 21 mars, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret. (74.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1942 (sv. f. nr 128).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117)
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m. (77.)

Förordning utfärdad den 24 mars 1942 (sv. f. nr 108).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av utsökningslagen m. m. (78.)

Lagar i ämnet utfärdade den 24 mars 1942 (sv. f. nr 114 och 115).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter. (80.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1942 (sv. f. nr 97).

12. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt område i Östertälje socken av Stockholms
län. (102.)

Den 24 april 1942 anmäld, därvid Kungl. Majit uppdragit åt fångvårdsstyrelsen

att ombesörja ifrågavarande försäljning, utfärda vederbörliga köpehandlingar

ävensom vidtaga övriga för försäljningen erforderliga åtgärder.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (108.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1942 (sv. f. nr 129).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda
bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid
krig eller krigsfara m. m. (109.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1942 (sv. f. nr 130).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda
bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.
(110.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1942 (sv. f. nr 131).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) om förbud
i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud. (lil.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1942 (sv. f. nr 132).

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 45 § lagen
örn val till riksdagen. (112.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 april 1942 (sv. f. nr 175).

166

18. den 25 april, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen
örn fastighetsbildning i stad och förordningen med närmare föreskrifter
örn fastighetsregister för stad. (153.)

Förslag till lag i ämnet remitterat till lagrådet den 18 december 1942.

19. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. (179.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 maj 1942 (sv. f. nr 229).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (180.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 maj 1942 (sv. f. nr 230).

21. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (191.)

Lagar i ämnet utfärdade den 12 juni 1942 (sv. f. nr 378—392).

22. den 13 maj, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till
lag örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt angår av riksdagen antagen lag
angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Majis regeringsrätt. (194.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1942 (sv. f. nr 299). (Jfr punkten 7 här nedan

under folkhushållningsdepartementet.)

23. den 16 maj, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till
lag om fornminnen m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. (195.)

Lagar i ämnet utfärdade den 12 juni 1942 (sv. f. nr 350—355).

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation, dels ock Kungl. Majis proposition med förslag till lag om
fornminnen m. m., såvitt angår genom denna proposition framlagt förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ expropriationslagen. (196.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1942 (sv. f. nr 356).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i statens
allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde. (234.)

Den 12 juni 1942 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.
(235.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 maj 1942 (sv. f. nr 263).

27. samma dag, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt. (236.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

167

28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande
bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Skrivelsen har den 5 juni 1942 överlämnats till finansdepartementet.

29. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn
ekonomiska föreningar. (249.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 maj 1942 (sv. f. nr 264).

30. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen behandlats av
lagutskottet, dels ock en i ämnet väckt motion. (250.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse med förordnande jämlikt 1 § denna lag utfärdade
den 30 juni 1942 (sv. f. nr 550 och 552). (Jfr punkten 33 här nedan.)

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens. (251.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 maj 1942 (sv. f. nr 246).

32. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till Häradsrätterna: Avlöningar jämte i ämnet väckta
motioner. (238.)

Den 5 juni 1942 anmäld, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, förordnade dels att
Gotlands södra domsaga skulle fr. o. m. den 1 januari 1943 förenas med Gotlands
norra domsaga till en domsaga, benämnd Gotlands domsaga, dels ock att häradshövdingämbetena
i Södersysslets och Nordmarks domsagor skulle i föreskriven
ordning återbesättas, ävensom meddelade vederbörande föreskrifter.

33. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet. (279.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 551). (Jfr punkten 30 här ovan.)

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande
av lagen örn förmynderskap. (287.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1942 (sv. f. nr 357).

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion
örn viss ändring i sistnämnda lag. (288.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1942 (sv. f. nr 365).

36. samma dag, i anledning av väckt motion örn förlängning av skyddstiden
beträffande författarrätten till sådana litterära verk, som tillkommit före
den 1 januari 1920. (289.)

I en den 12 juni 1942 dagtecknad proposition (nr 363) föreläde Kungl. Maj:t
riksdagen till antagande förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid
för litterära verk. (Jfr punkten 51 här nedan.)

168

37. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914
(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes. (301.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1942 (sv. f. nr 367).

38. samma dag, angående statens järnvägars stängselskyldighet. (302.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 6 juni, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4
kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

40. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg. (305.)

Den 12 juni 1942 anmäld och föreskrifter meddelade byggnadsstyrelsen.

41. den 10 juni, angående förbättrad ungdomsvård samt återupprättande av
kommunernas medinflytande i fråga om nöjeslivets art och omfattning i
kommunerna m. m. (327.)

De med riksdagens skrivelse avsedda frågorna ha, jämlikt beslut i konselj den
19 juni 1942, hänskjuta till 1939 års ungdomsvårdskommitté för utredning.
Ärendet är därmed slutbehandlat från Kungl. Maj:ts sida.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken m. m.
(328.)

Lagar i ämnet utfärdade deri 19 juni 1942 (sv. f. nr 393—396).

43. den 19 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn hyresreglering m. m., dels Kungl. Majlis proposition med förslag
till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (373.)

Lagar i ämnet ävensom administrativa författningar därtill utfärdade den 19
juni 1942 (sv. f. nr 429—433).

44. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m. (385.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1942 (sv. f. nr 511—513).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående
upplösning av vissa sammanslutningar m. m. (389.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 514).

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939
(nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i
ämnet väckta motioner. (392.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 528). I fråga örn den av riksdagen
begärda översynen av gällande bestämmelser angående utbetalande av
krigsriskersättning till sjömän är ärendet föremål för utredning inom justitiedepartementet.

47. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o), ll:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (371.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 509).

169

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m. (403.)

Den 30 juni 1942 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till statskontorets och länsstyrelsernas förfogande.

49. samma dag, i anledning av väckta motioner om inrättande av en hovrätt
för Nedre Norrland. (420.)

Sedan yttranden över riksdagens skrivelse, på grund av remiss, avgivits av Svea
hovrätt samt länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län
ävensom vissa sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
rättegångsbalk. (421.)

Den 18 juli 1942 anmäld och rättegångsbalk utfärdad, vilken skall träda i kraft
efter ytterligare beslut av Kungl. Majit och riksdagen (sv. f. nr 740).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk. (430.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 510). (Jfr punkten 36 här
ovan.)

52. den 29 juni, i anledning av Kungl. Majits framställningar angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kristillägg. (428.)

Den 30 juni 1942 anmäld, därvid anslaget ställdes till vederbörande myndighets
förfogande.

53. den 8 juli, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

54. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

55. den 10 juli, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (484.)

Den 18 juli 1942 anmäld och lag utfärdad (sv. f. nr 663).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag om ändrad lydelse
av 128 § strafflagen för krigsmakten. (487.)

Lag om ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten samt kungörelse
angående ikraftträdande därav utfärdade den 18 juli 1942 (sv. f. nr 724 och
726). (Jfr punkten 52 här nedan under försvarsdepartementet.)

57. den 11 juli, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m. (477.)

Lagar i ämnet samt kungörelse utfärdade den 18 juli 1942 (sv. f. nr 668—670).

58. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (488.)

170

En inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med utkast till domsagostadga
har remitterats till samtliga hovrätter, varjämte vissa sammanslutningar
beretts tillfälle att avgiva yttrande.

59. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m., dels
ock en i ämnet väckt motion. (489.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juli 1942 (sv. f. nr 658 och 659).

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 januari 1942, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 23 januari 1942.

2. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1942/43 under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

(3.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (22.)

Anmäld den 20 mars 1942, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1942/
43 till statens informationsstyrelse. (401.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 i
vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområden. (445.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 februari 1942, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 39 och 40).

2. den 24 februari, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (23.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1942.

171

3. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av vissa anslag för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1941/42. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1942.

4. den 3 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande
av vissa haverikostnader. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1942.

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronan tillhörigt område i Halmstad. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för II. G. Persson m. fl. från ersättningsskyldighet m. m. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942.

7. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till inredning och
utrustning m. m. av nybyggnad för marinens myndigheter. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942.

8. den 23 mars, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942 i vad på försvarsdepartementet ankommer.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn bestridande
av en fru Nelly Håkansson tillkommande årlig livränta. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942.

10. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 av anslag till remontering
m. m. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående resekostnadsersättning
till viss personal vid försvarsväsendet. (91.)

Anmäld den 1 april 1942, därvid åt arméförvaltningens civila departement uppdrogs
att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser
rörande i propositionen avsedd ersättning till befattningshavare inom försvarsväsendet
för av tjänstgöringen föranledda resor mellan bostads- och förläggningsorten.
Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet den 3 juli 1942 slutbehandlats.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
av bestämmelserna rörande rekreationsresor för personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden m. m. (92.)

Anmäld den 1 april 1942, därvid åt arméförvaltningens civila departement uppdrogs
att uppgöra och till Kungl. Majit inkomma med förslag till ändrade bestämmelser
rörande rekreationsresor för personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort
i Boden m. m. Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet den 30 juni
1942 slutbehandlats.

172

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
vissa militära beställningshavare att tillgodoräkna tid för anställning i utländsk
krigstjänst för placering i löneklass m. m. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild
gottgörelse för utförande av viss minsvepning. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för långtidstillägg åt vissa värnpliktiga. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942, därvid kungörelse i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 168).

16. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. av viss livränta
m. m. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942.

17. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
E. E. Andersson m. fl. från ersättningsskyldighet. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till sjömätningsändamål.
(170.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till förvärv av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa
tillhörig soldathemsbyggnad. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående gäldande av
vissa haverikostnader. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
inventarier för sjökrigsskolan. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942.

22. den 12 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för vissa
fortifikatoriska anordningar m. m. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning
till stiftelsen Kronobergs regementes soldathem av visst kronan tillhörigt
område. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

24. den 19 maj, i anledning av väckt motion örn gäldande av skadestånd och
livränta till värnpliktige K. H. V. Dinos änka och minderåriga dotter.
(226.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942.

173

25. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
rekvisitionslag samt beredskapsförfogandelag. (293.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 583—586).

26. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i försvarsväsendets
fastighetsfond. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa markförvärv
för lantförsvaret. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av vissa brandskadeersättningar m. m. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av
en kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt område i Boden. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

31. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1942/43 jämte i ämnet väckta motioner och angående de värnpliktigas
avlöning m. m. (375.)

Anmäld den 30 juni 1942. Sedan åtskilliga stater fastställts och beslut rörande
användningen av vissa anslag meddelats, är ärendet numera slutbehandlat.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 270 angående
vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond jämte i ämnet
väckta motioner. (376.)

Anmäld och delvis slutbehandlad den 30 juni 1942. Samma dag anbefalldes dels
egnahemsstyrelsen att verkställa utredning rörande möjligheterna att tillgodose
det inom försvarsväsendet föreliggande behovet av tjänstebostäder för de olika
försvarsgrenarna genom egnahemsbebyggelse av i huvudsak den karaktär, som
tillämpats vid ordnandet av bostadsfrågan för Västgöta och Skaraborgs flygflottiljer,
ävensom att till Kungl. Majit inkomma med av utredningen betingade förslag,
dels ock 1940 års civila byggnadsordning att uppgöra och till Kungl. Maj :t
inkomma med nytt förslag till nybyggnad för de militära högskolorna. På förslag
av egnahemsstyrelsen har Kungl. Majit — med återkallande av det styrelsen
genom ovannämnda beslut den 30 juni 1942 lämnade uppdraget — den 20 november
1942 uppdragit åt landshövdingen E. Lindeberg att inom försvarsdepartementet
biträda med fullföljandet av samma utredningsuppdrag. I fråga örn nybyggnad
för de militära högskolorna har civila byggnadsutredningen inkommit nied anbefallt
förslag. Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 279 angående
anvisande av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet samt nr 309
angående ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.
(377.)

174

Anmäld och delvis slutbehandlad den 30 juni 1942. Samma dag anbefalldes arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse att verkställa utredning rörande förläggning
av Göta pansarlivgarde till annan plats än Järvafältet samt att så snart ske kunde
till Kungl. Majit inkomma med sådan utredning och förnyat yttrande rörande
lämpligheten och möjligheten av att förlägga regementet till Järvafältet. Slutlig
utredning i denna punkt har icke inkommit. Ärendet är i denna del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43
under riksstatens fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 30 juni 1942. Sedan åtskilliga stater fastställts och beslut rörande
användningen av vissa anslag meddelats, är ärendet numera slutbehandlat.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avskiljande
från aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet jämte i
ämnet väckta motioner. (408.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 684—686).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 322 angående
vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 328 angående
vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter
sammanhängande markförvärv jämte en i ämnet väckt motion. (410.)

Anmäld och delvis slutbehandlad den 30 juni 1942. För utredning av en återstående
punkt infordrades samma dag viss uppgift från Göteborgs stad. Sedan
svar från staden inkommit den 7 juli 1942, är ärendet den 24 i samma månad
i sin helhet slutbehandlat.

38. den 26 juni, i anledning av dels Kungl. Majits propositioner nr 210 angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter
samt nr 280 angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente,
dels ock vissa i ämnet väckta motioner. (374.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid dels förordnades, att ett tryckt exemplar av
riksdagens skrivelse nr 374 skulle för kännedom överlämnas till chefen för försvarsstaben,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt till flygförvaltningen,
arméförvaltningen och marinförvaltningen, dels ock uppdrogs åt arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse ej mindre att vidtaga erforderliga åtgärder för förläggning
av nytt kårartilleriregemente till Kristinehamn än även att utreda
frågan om möjligheten av att förlägga hela eller delar av skånska pansarregementet
till annan ort än Hälsingborg ävensom att skyndsamt inkomma med den
verkställda utredningen och det förslag, som därav kunde föranledas. Sedan dylikt
förslag numera inkommit, är ärendet i denna punkt beroende på Kungl.
Majits prövning.

39. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande
av vissa ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden förlorade enskilda
tillhörigheter. (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

175

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning
av permittentlokal i Stockholm. (394.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid åt marinförvaltningen uppdrogs att uppgöra
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser rörande ifrågavarande
anslag, som kunde böra av Kungl. Majit meddelas. Dylikt förslag har
ännu icke inkommit.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av mark för utökning av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng
m. m. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

43. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kristillägg. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till försvarsväsendets
verkstadsnämnd. (448.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av vissa bestämmelser i krigsavlöningsreglementet. (449.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 587 och 588).

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner, såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning),
förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån samt förordning
angående upphävande av 10 § andra stycket förordningen den 13
april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp. (454.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 521, 522 och 525).

47. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (446.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning
av vissa uppvärmningsapparater m. m. (447.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(450.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

176

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid
(fredsfamiljebidragsförordning). (469.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid författningar i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 524 och 526).

51. den 8 juli, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni
1941. (423.)

Anmäld och delvis slutbehandlad den 16 oktober 1942. I återstående punkt
remitterad till försvarsväsendets lönenämnd. Sedan handlingarna i ärendet återkommit
den 30 november 1942, är ärendet den 31 december 1942 i sin helhet
slutbehandlat.

52. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse
av 128 § strafflagen för krigsmakten. (487.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1942, därvid författningar utfärdats (sv.
f. nr 723—726).

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942 i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (17.)

Anmäld den 20 februari 1942. Ärendet är slutbehandlat utom beträffande
punkten 4.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). (32.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 mars 1942 (sv. f. nr 62).

4. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till S:t Sigfrids sjukhus i Växjö upplåtet område. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942.

5. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om dyrtidstillägg under första halvåret 1942 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(57.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1942. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 80—83).

177

6. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i visst fall i anledning av yrkessjukdom m. m. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942.

7. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287) om
semester. (75.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1942 (sv. f. nr 119).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1918 (nr
375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall. (76.)

Förordning i ämnet utfärdad den 27 mars 1942 (sv. f. nr 120).

9. den 23 mars, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43
under riksstatens femte huvudtitel, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde. (5.)

Anmäld den 24 april, den 19 och den 30 juni, den 9 oktober samt den 4 december

1942. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

10. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942 i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till lån till diakonissanstalten Samariterhemmet
i Upsala för vissa byggnadsarbeten m. m. vid skyddshemmet Morängen.
(83.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn
tjänsteplikt, m. m. (104.)

Författningar utfärdade den 27 mars 1942 (sv. f. nr 138—140).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag
från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. (105.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1942 (sv. f. nr 141).

14. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn semesterersättning m. m. till vissa över stat anställda för
militär tjänstgöringstid under år 1940. (106.)

Förordning i ämnet utfärdad den 17 april 1942 (sv. f. nr 205).

15. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande dagtraktamente och resekostnadsersättning åt landstingsmän
m. in. (113.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1942 (sv. f. nr 145).

12 — Justitieombudsmannens ätnbet shera 11 else till 19^3 ars riksday.

178

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321). (116.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1942 (sv. f. nr 146).

17. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (120.)

Författningar utfärdade den 17 april 1942 (sv. f. nr 177—184).

18. samma dag, i anledning av väckta motioner om sammanslagning av primärkommunala
enheter m. m. (121.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 18 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukvård
i Sverige åt barn från Finland. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942. Författning i ämnet utfärdad samma

dag (sv. f. nr 373).

21. den 25 april, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. (150.)

Anmäld den 12 juni 1942, därvid riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

anbefalldes att gemensamt verkställa den begärda utredningen. Detta uppdrag

är ännu icke fullgjort.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m. (151.)

Författningar i ämnet utfärdade den 30 april 1942 (sv. f. nr 216—218).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling. (155.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1942 (sv. f. nr 209).

24. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
bosättningslån. (163.)

Anmäld den 15 maj och den 28 augusti 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till statens polisskola. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942.

26. den 6 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (191.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1942 (sv. f. nr 381).

27. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till försäkringsrådet m. m. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

179

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till folktandvården. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942. Författning i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 422).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte
i ämnet väckta motioner. (206.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt på socialdepartementets föredragning beror, den
11 december 1942. Författning i ämnet utfärdad samma dag (sv. f. nr 913).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till länsnykterhetsnämnderna m. m. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942. Författning i ämnet utfärdad
samma dag (sv. f. nr 400).

31. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december
1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. (198.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 maj 1942 (sv. f. nr 244).

32. samma dag, i anledning av väckta motioner örn rätt för kommun att
anslå medel till hemvärnets verksamhet. (233.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid 1941 års hemortsförsvarssakkunniga anbefalldes
verkställa den begärda utredningen. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

33. den 19 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med
vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit, m. m., dels
ock en i ämnet väckt motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets
kreditkassor. (229.)

Förordning utfärdad den 5 juni 1942 (sv. f. nr 326). Ärendet är därmed slutbehandlat
i vad på socialdepartementets föredragning beror.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten fastställda
avlöningsstaten. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten.
(241.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

36. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
örn semester. (245.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för att verkställa en allmän förutsättningslös översyn av
lagen örn semester och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga
tillkallades den 3 november 1942. Utredningsarbetet pågår.

180

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
epidemilagen. (246.)

Anmäld den 10 juli 1942, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den begärda utredningen. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (247.)

Författningar i ämnet utfärdade den 12 juni 1942 (sv. f. nr 359 och 360).

39. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överståthållarämbetets
organisation m. m. (239.)

Anmäld den 12 juni och den 18 september 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statsbidrag
till lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland.
(256.)

Anmäld den 30 juni 1942. Ärendet är slutbehandlat utom i vad avser statsbidrag
till Gotlands läns landsting till uppförandet och driften av barnavdelning
vid eller i anslutning till landstingets lasarett.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet fastställda
avlöningsstaten. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1942.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation.
(258.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

44. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till det civila luftskyddet. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942. Författning i ämnet utfärdad
samma dag (sv. f. nr 424).

45. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till länsstyrelserna. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (282.)

Anmäld den 30 juni, den 23 oktober och den 27 november 1942. Författning
i ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 569). Ärendet är alltjämt i vissa
delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning beträffande anslagen för budgetåret
1942/43 till tertiärlån och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

181

47. den 2 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten.
(283.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942. ,

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1942/43 till riksförsäkringsanstalten. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

49. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m. (313.)

Lagar utfärdade den 12 juni 1942 (sv. f. nr 335 och 336).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. förordningen
den 3 juni 1938 (nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades
tandvårdskostnader m. m. (314.)

Förordning i ämnet utfärdad den 12 juni 1942 (sv. f. nr 423).

51. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till bidrag till driften av icke statliga skyddshem
m. m. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium i Barkåkra. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 oktober 1942.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m. (308.)

Anmäld den 30 juni 1942. Ärendet är slutbehandlat utom beträffande riksdagens

medgivande i fråga om den del av visst anslag, som beviljats för uppförande av

psykiatrisk klinik vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1942/43 till socialstyrelsen. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter.
(311.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

56. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående åtgärder
till främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra
tättbebyggda samhällen. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

57. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem
samt skol- och yrkeshem m. fl. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till mödrahjälpsverksamheten m. m. (363.)

Anmäld den 30 juni och den 18 september 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

182

59. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn
understödsföreningar. (372.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 457).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1942/43 till statens sinnessjukhus. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1942/43 till Statens anstalt
för fallandesjuka: Avlöningar. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsförsvaret.
(381.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för landsfiskalerna m. fl. gällande avlöningsstaten.
(382.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1942/43 till Bidrag till förebyggande
mödra- och barnavård. (383.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942. Författning i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 676).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni
1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942. Författningar utfärdade samma
dag (sv. f. nr 482—487).

67. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning av frågan om
skyldighet för icke värnpliktiga att undergå utbildning för och deltaga i
försvarsarbete. (407.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1942.

68. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (404.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942. Författning i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 675).

69. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
vissa resekostnader vid den förebyggande mödra- och barnavården. (405.)

Anmäld den 10 juli 1942. Enligt därvid lämnat uppdrag har medicinalstyrelsen
verkställt den begärda utredningen. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

183

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statlig poliskår i Boden, i vad propositionen behandlats av lagutskott.
(431.)

Lag utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 712).

71. den 29 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) dels ock i ämnet väckta motioner,
såvitt angår genom propositionen framlagda förslag till förordning om
familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning),
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån samt förordning
angående upphävande av 10 § andra stycket förordningen den 13 april
1940 (nr 215) om utrymningshjälp. (454.)

Förordning utfärdad den 30 juni 1942 (sv. f. nr 523). Ärendet är därmed slutbehandlat
i vad på socialdepartementets föredragning beror.

72. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i visst fall i anledning av olycksfall i arbete. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juli 1942.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statlig poliskår i Boden jämte en i ämnet väckt motion. (458.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942. Författning i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 713).

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m. (460.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.
(461.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (463.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 570—575 och 677).

77. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Anmäld den 6 november 1942, därvid socialvårdskommittén anbefalldes verkställa
den begärda utredningen. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till arbetsrådet m. m. (466.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
(467.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

184

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till statens hyresråd. (468.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juli 1942.

81. den 8 juli, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni
1941. (423.)

Ärendet är, såvitt på socialdepartementets föredragning beror (punkterna 2 och 9),

beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

82. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941
(nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av
kroppsskada. (479.)

Förordning i ämnet utfärdad den 18 juli 1942 (sv. f. nr 657).

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lantarbetstidslag. (483.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juli 1942 (sv. f. nr 651).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl., m. m. (486.)

Författningar i ämnet utfärdade den 18 juli 1942 (sv. f. nr 655 och 656).

85. den 11 juli, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(485.)

Lagar utfärdade den 18 juli 1942 (sv. f. nr 652—654).

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande kapitalinvestering för budgetåret
1942/43 i statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (18.)

Anmäld den 27 februari 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

2. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande kapitalinvestering i statens affärsverksfonder
för budgetåret 1942/43 i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (20.)

Anmäld den 6 mars 1942 och, såvitt avser punkten 11, den 3 juli 1942, därvid

erforderliga åtgärder beslötos.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (24.)

Anmäld den 6 mars 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

185

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till fortsatt utbyggnad
av fjärralarmeringsnätet m. m. (28.)

Anmäld den 27 februari 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

5. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande kapitalinvestering för budgetåret 1942/43 i luftfartsfonden.
(35.)

Anmäld den 6 mars 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av vissa postavgifter m. m. jämte i ämnet väckt motion. (55.)

Anmäld den 13 mars 1942, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 96) och

i övrigt erforderliga åtgärder vidtogos.

7. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalande
till postbiträdet Laila Aurora Gustafsson, född Andreasson, av
viss del av till postverket inlevererat penningbelopp. (45.)

Anmäld den 13 mars 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
för statens järnvägars räkning av aktier i aktiebolaget svenska godsbilcentraler
m. fl. bolag. (46.)

Anmäld den 13 mars 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till elektriska lokomotiv. (47.)

Anmäld den 13 mars 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avhändande
av vissa kronan tillhöriga fastigheter och vägmarksandelar. (48.)

Anmäld den 13 mars 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till ändringsarbeten i fastigheten nr 4 i kvarteret Kungl. Trädgården
i Stockholm. (49.)

Anmäld den 13 mars 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

12. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
periodisk efterbesiktning av gengasdrivna motorfordon m. m., dels ock
en i ämnet väckt motion. (58.)

Anmäld den 13 mars 1942, därvid en förordning och en kungörelse utfärdades

(sv. f. nr 143 och 144).

13. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43
under riksstatens sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(6.)

Anmäld den 17 april 1942 och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder

vidtagits.

14. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till viss godsvagnsutrustning
för statens järnvägar. (130.)

Anmäld den 24 april 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

186

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till förrådsbyggnader för telegrafverkets räkning i
Västanfors. (131.)

Anmäld den 24 april 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

16. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till ny posthusbyggnad i Borås m. m. (165.)

Anmäld den 12 juni 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

17. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av Blekinge kustbanor. (208.)

Anmäld den 22 maj 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden
Karesuando—norska gränsen. (209.)

Anmäld den 22 maj 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till luftskyddsanordningar
för vissa länsstyrelser. (210.)

Anmäld den 22 maj 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo.

.. (21L)

Anmäld den 22 maj 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

21. den 13 maj, angående utredning av möjligheten att bereda kommunala
organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings-
och familjebidrags- m. fl. ärenden. (224.)

Sedan generalpoststyrelsen den 29 maj 1942 anbefallts verkställa den i skrivelsen
begärda utredningen, har styrelsen i skrivelse den 15 september 1942 framlagt
utredning i ämnet. Ärendet, som därefter underkastats remissbehandling, kommer
i viss del att anmälas i statsverkspropositionen, sjätte huvudtiteln, till 1943
års riksdag.

22. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till örn- och tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg. (267.)

Anmäld den 29 maj 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till besiktning av motorfordon. (268.)

Anmäld den 29 maj 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stat för
luftfartsfonden för budgetåret 1942/43. (269.)

Anmäld den 5 juni 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

25. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter.
(273.)

Anmäld den 5 juni 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till radiostation vid Norrköpings flygplats. (274.)

Anmäld den 5 juni 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

187

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten tor budgetåret 1941/42 till anordnande av
reservstation m. m. för telegrafverket. (275.)

Anmäld den 5 juni 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1942/43 till distributionsanläggningar vid statens kraftverk
m. m. (276.)

Anmäld den 5 juni 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sjöar inom Indalsälvens flodområde m. m. (277.)

Anmäld den 5 juni 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
vattenrätt i Kynneälven i Bohuslän. (278.)

Anmäld den 5 juni 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

31. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv
för postverkets räkning av tomter i Östersund. (321.)

Anmäld den 12 juni 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision
av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser post- och telegrafverken samt
statens vattenfallsverk. (322.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision
av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens järnvägar. (323.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet. (325.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 juni 1942 har departementschefen
tillkallat sakkunniga för att utarbeta förslag till de författningar samt
de åtgärder i organisations- och övriga hänseenden, som erfordras för genomförande
av ett förstatligande av den allmänna väghållningen. Dylikt förslag har
ännu ej inkommit.

35. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av fastighet för överståthållarämbetets räkning. (331.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel till anläggningar för elektrisk tågdrift. (332.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan
å egnahemslån vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (334.)

Anmäld den 19 juni 1942, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

38. den 18 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till registrering av motorfordon. (365.)

Anmäld den 30 juni och den 11 december 1942, därvid utfärdades författningar
(sv. f. nr 616—618 resp. 916—918) och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

188

39. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en statens järnvägar tillhörig fastighet i Kristinehamn. (425.)

Anmäld den 3 juli 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kristillägg. (428.)

Anmäld den 3 juli 1942, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1942/43 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till
hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (16.)

Anmäld den 5 juni 1942, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 346 och 362).

Åter anmäld den 2 oktober 1942, varvid cirkulär utfärdades (sv. f. nr 805).

Ånyo anmäld den 18 december 1942, varvid kungörelse utfärdades. Ärendet är

därmed slutbehandlat.

3. den 24 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser hov- och slottsstaterna. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1942.

4. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om rätt att använda obligationer med 3 procent ränta tillhörande
svenska statens tredje försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande
av arvsskatt. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942, varvid författningar utfärdade5

(sv. f. nr 92 och 93).

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942.

6. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942.

7. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker m. m.
(65.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1942, varvid författningar utfärdades

(sv. f. nr 88 och 89).

189

8. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni
1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin m. m. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 122 och 123).

9. den 23 mars, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.
(12.)

Anmäld den 22 maj samt den 19 och den 30 juni 1942. Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till vissa byggnadsarbeten vid tullverkets gränsbevakning.
(84.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående delaktighet
i lärarinnornas pensionsanstalt för vissa lärarinnor vid dels kommunala
flickskolor, dels ock Ateneums skolköksseminarium. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 265).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
f. d. folkskolinspektören, filosofie doktorn K. B. Kjellmark m. fl. till
tjänstårsberäkning i pensionshänseende. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

13. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942 utom beträffande ifrågasatt pension
åt f. d. vice konsuln i disponibilitet C. G. Fredholm, i vilken del ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 133).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43
under riksstatens sjunde huvudtitel, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 22 maj, den 5 juni, den 24 juli samt den 20 november 1942. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

16. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn visst undantag från bestämmelserna i 25 § första stycket
förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 125).

190

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
(115.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942, varvid författningar utfärdades

(sv. f. nr 126 och 127).

18. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdande av föreskriven skatt å
motorsprit. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1942, varvid förordning utfärdades (sv. f.

nr 191).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om avkortning och restitution av skatt på grund av viss militär
tjänstgöring under år 1940. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1942, varvid förordning utfärdades (sv. f.

nr 204).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1942.

21. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till valutakontoret. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

23. den 21 april, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i reglementet för statens pensionsanstalt m. m. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv.

f. nr 474 och 476).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 221).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942, varvid lag utfärdades (sv. f.

nr 223).

191

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn förvaring av sparbanks värdehandlingar. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 226).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 224).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter m. m. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 222).

31. samma dag, i anledning av framställning från fullmäktige i. riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till
riksbanken överlämna skattkammarväxlar m. m. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
åt vissa pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar.
(144.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 212).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 225).

34. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner. (148.)

Anmäld den 25 april, den 18 juli och den 16 oktober 1942, varvid kungörelser
utfärdades (sv. f. nr 195, 674 och 831). Ärendet är i vad det angår viss utredning
samt kristillägg under första kvartalet 1943 beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse örn ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. (149.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 594 och
681). Åter anmäld den 6 november 1942; kungörelse utfärdades samma dag
(sv. f. nr 887). Ärendet är såvitt angår avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång
till krisadministration beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
till skatteköp av den av aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustrier
innehavda kronolägenheten Carlsfors nr 2, en äng, i Bergs socken av
Skaraborgs län. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942.

192

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

38. den 29 april, angående användande av riksbankens vinst för år 1941 m. m.
(167.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

39. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till utbyte av transformator
vid Ulriksdals kungsgård m. m. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

40. samma dag, i anledning av väckt motion om visst pensionstillskott åt
änkor och barn efter befattningshavare vid förutvarande Mora—Vänerns
järnväg. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

41. samma dag, i anledning av väckt motion örn pension åt pastorn J. A.
Rehnberg. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

42. den 6 maj, i anledning av väckta motioner angående ytterligare utredning
rörande löneplaceringen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid
statens arkiv, bibliotek och museer. (187.)

Anmäld den 16 oktober och den 4 november 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen
om nöjesskatt. (188.)

Genom beslut den 30 juni 1942 har Kungl. Maj:t förordnat borgmästaren i Hälsingborg
Joel Laurin att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda
med den utredning, varom riksdagen i sin skrivelse hemställt. Laurin har den
15 november 1942 avgivit en promemoria med förslag i ämnet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär
utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet
av statens tobaksmonopol. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

46. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående återbäring
av arvsskatt för vissa donationer m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1942/43 m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1942.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till tullverket. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

193

49. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 282—284).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglemente!
den 27 juni 1929 (nr 210). (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 339).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) m. m. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1942, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 274 och 275).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster
m. m. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 276—278).

53. den 16 maj, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande
bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet, vilken promemoria remitterats till vissa myndigheter för yttrande.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 19 maj, i anledning av väckta motioner om pensionsrätt för viss i
statens järnvägars tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle
järnväg. (227.)

Anmäld den 5 juni 1942, varvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning och inkomma med förslag i frågan.

55. samma dag, i anledning av väckt motion om tillerkännande av viss förmån
åt ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten
utan rätt att komma i åtnjutande av pension. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av väckta motioner örn höjda årliga gratifikationer
åt vissa f. d. verkstads- och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda
järnvägar. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tolfte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1942/43
till allmänna indragningsstaten. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1942.

58. den 20 maj, i anledning av väckt motion om undantagande av krigsmaktens
tjänstehundar från skatteplikt enligt hundskatteförordningen. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 402).

13 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1943 urs riksdag.

194

59. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överföring
av en fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond till statens
allmänna fastighetsfond. (266.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942.

60. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till kostnader för årlig taxering. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

61. samma dag, i anledning av väckta motioner om rätt för skattskyldig att
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för gåva till sjövärnet. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 377).

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (290.)

Anmäld den 30 juni och den 23 oktober 1942, varvid kungörelser utfärdades (sv. f.
nr 695, 696 och 8/2). Ånyo anmäld den 18 december 1942, varvid kungörelse utfärdades.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden den 1
oktober 1942—den 30 september 1943. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
viss ändring i gällande tulltaxa. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 401).

65. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
investeringsfond. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 371 och 372).

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn visst undantag fran bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid förordning utfärdades (sv
f. nr 403). V

67. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till kontrollstyrelsen. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 477).

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad
disposition av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande ställda
medlen. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942 (transumt av brev till fullmäktige i
riksgäldskontoret se sv. f. nr 562).

195

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i familjepensionshänseende i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga
befattningshavare. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 474).

70. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag örn anslag för budgetåret 1942/43 till oförutsedda utgifter. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

71. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

72. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

73. samma dag, angående val av suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot
i styrelsen över riksdagsbiblioteket. (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

74. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. (353.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria i ämnet, vilken promemoria
remitterats till vissa myndigheter för yttrande. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

75. samma dag, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för
överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet, vilken promemoria remitterats till vissa myndigheter för
yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till statens intressekontor. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

77. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn trafikskatt. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 375).

78. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (366.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv. f.
450).

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942 m. m. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 409 och 410).

196

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

81. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda
bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen
m. fl. lagar. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 448 och 449).

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (388.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 612 och 615).
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till prisregleringslag, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 459—461).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskiljande
från aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet jämte
i ämnet väckta motioner. (408.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 683). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning ankommer.

85. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande användningen
av inom landet framställd sprit. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande
taxeringsförfarandet år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet år 1943.
(433.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1942, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 665).

87. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (422.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 681, 683 samt
687—689). Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Majis prövning.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379). (436.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 560).

89. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (437.)

197

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 402 och 463).

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om värnskatt för budgetåret 1942/43. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 547—549).

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 370) om särskild skatt å förmögenhet m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 644 och 645).

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
folkskolans avlöningsreglemente m. m. (443.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 619—621,
633—635 och 706). Åter anmäld den 18 juli 1942; kungörelser utfärdades samma
dag (sv. f. nr 703—705). Ånyo anmäld den 5 september 1942, därvid kungörelse
utfärdades (sv. f. nr 783). Skrivelsen, som anmälts även på ecklesiastikdepartementets
föredragning, är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden.
(424.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i
vad avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (427.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kristillägg. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni och den 18 juli 1942 i vad på finansdepartementet
ankommer.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (429.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet
att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr
259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror m. m. (440.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 517—519).

99. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1942/43
m. m. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni, varvid författningar utfärdades (sv. f.
nr 556 och 557).

198

100. samma dag, i anledning av väckt motion avseende förordningen om allmän
omsättningsskatt. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 610 och 611).

101. den 30 juni, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i taxeringsförordningen.
(434.)

Anmäld den 10 juli 1942, därvid Kungl. Majit uppdragit åt 1941 års beskattningsorganisationssakkunniga
att i samband med fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

102. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Majits den 9 oktober 1942
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda översynen av gällande bestämmelser
angående beskattning av vissa militära löneförmåner m. m.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder
för pension till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande
av enskilt företag eller i samband med dylikt företags nedläggande
m. m. övergått i statens järnvägars tjänst. (452.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 697 och 698).

104. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (455.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 707 och 708).
Åter anmäld den 5 september 1942; kungörelse utfärdad samma dag (sv. f. nr
787). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning
ankommer.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43. (457.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till särskild ersättning för debitering av värnskatt.
(459.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kammarrätten m. m. (462.)

Anmäld den 24 april, den 30 juni och den 18 december 1942. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlag till viss kreditgivning.
(465.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

109. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42.
(470.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

110. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1942/43. (471.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

199

111. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1942/43. (472.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

112. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1942/43. (474.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

114. den 8 juli, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 11 september 1942 ha tryckta exemplar av
skrivelsen för vidare behandling i angivna delar överlämnats till försvarsdepartementet
(punkterna l:o, 3:o och 4:o Utbetalning av sjukpenning m. m. till värnpliktiga;
Användning inom marinen av tullverkets kustbevakningspersonal
m. m.; Kontant ersättning för fri inkvartering till vissa värnpliktiga, Utbetalning
av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet), socialdepartementet
(punkterna 2:o och 9:o Samordnandet av civila och militära intressen i fråga örn
sjukhus på Gotland: Statens lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsändamål)
och ecklesiastikdepartementet (punkten 8:o Tryckeriernas leveranser
till kungl, biblioteket samt universitetsbiblioteken). Ärendena under punkterna
5:o—7:o (Avlöning till elever vid flygkrigshögskolan; Borttagande av öretalen
från kronodebetsedlarna; Avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal) äro
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

115. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
pensionsbestämmelser för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(478.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 september 1942, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 808).

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets
mynt. (480.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 640—643).

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i vissa delar av allmänna tjänstepensions- och familjepensionsreglementena
jämte en i ämnet väckt motion. (481.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1942, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 690 och 691).

118. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen. (482.)

Anmäld den 18 juli 1942, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 699—701).
Åter anmäld den 5 september 1942; kungörelse utfärdades samma dag (sv. f. nr
757). Ånyo anmäld den 23 oktober 1942, varvid kungörelser utfärdades (sv. f.
nr 871 och 872) samt den 18 december 1942, varvid kungörelse utfärdades. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

200

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å^tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förstärkning
av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (29.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1942.

2. den 4 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastikjord,
dels ock i ämnet väckta motioner. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 74).

3. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen örn inrättande
av ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden
ävensom en i ämnet väckt motion, i vad de hänvisats till konstitutionsutskottet.
(61.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 159).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om inrättande av ett
särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden, i vad ärendet
hänvisats till behandling av lagutskott. (64.)

Kungl. Majit har den 1 april, den 15 maj och den 30 juni 1942 avgjort skilda
delar av ärendet. Därvid utfärdades den 1 april 1942 två lagar (sv. f. nr 157 och
160), en förordning (sv. f. nr 162) och två kungörelser (sv. f. nr 158 och 163). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

5. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående disposition
av Härnösands stifts byggnadskassa. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till bidrag till ljus- och vedkassorna vid de allmänna
läroverken m. m. (72.)

Kungl. Majit har den 1 och den 24 april, den 12 juni och den 13 november 1942
avgjort skilda delar av ärendet. Därvid utfärdades den 1 april 1942 en kungörelse
(sv. f. nr 150). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående emottagande
av ett donerat institut för forskning rörande cement och betong m. m.
(73.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942.

8. den 21 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1942/43 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1942.

9. den 23 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande kapitalinvesteringsanslag å riksstaten för budgetåret
1942/43, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(81.)

Kungl. Majit har den 10 april, den 22 maj och den 9 oktober 1942 avgjort skilda
delar av ärendet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

201

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till skolöverstyrelsen för budgetåret 1942/43
jämte vissa i ämnet väckta motioner. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

11. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
till nationalpark av viss del av det s. k. Muddusområdet i Norrbottens län
jämte i ämnet väckta motioner. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

12. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under
riksstatens åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Kungl. Maj :t har den 24 och den 30 april, den 5, den 12 och den 30 juni samt
den 9 oktober 1942 avgjort skilda delar av ärendet. Därvid utfärdades den 12 juni
fyra kungörelser i ämnet (sv. f. nr 415 och 418—420). Dock äro nedannämnda
punkter i riksdagens skrivelse icke slutbehandlade:

Punkten 107. Chalmers tekniska högskola: Reparation av högskolans äldre
byggnader m. m.

Punkten 133. Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor.

Punkten 147. Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag.

Punkten 171. Bidrag till tidning för dövstumma.

13. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående vissa anslag till privatläroverk.
(122.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942, därvid utfärdades en kungörelse (sv.
f. nr 417).

14. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1942/43 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942, därvid utfärdades en kungörelse (sv.
f. nr 414).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa lektorsprebendefastigheter. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 oktober 1942.

16. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f.
nr 262).

17. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1942/43. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag ur
kyrkofonden till särskild prästerlig verksamhet utom riket. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avstående
i vissa fall från krav på återbäring av utanordna! tillskott ur kyrkofonden
till gäldande av prästlönekostnader. (178.)

202

Ärendet är i avvaktan på framställning till nästkommande allmänna kyrkomöte
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola.
(185.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till avlöningar vid musikaliska akademien. (1S6.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

22. den 12 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bidrag och
lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i
ämnet väckta motioner. (206.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementet anmäld den 18 juli 1942,
därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen.

23. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942, därvid utfärdades två lagar (sv. f.
nr 232 och 234).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932
(nr 400) m. m. (193.)

Anmäld den 15 maj och den 30 juni 1942. Förstnämnda dag utfärdades därvid
tre lagar (sv. f. nr 233, 235 och 236). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av vissa lektorsprebendefastigheter i Växjö. (218.)

Anmäld den 12 juni 1942, därvid Kungl. Maji förordnade om värdering av ifrågavarande
fastigheter. I övrigt är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majis prövning.

26. den 30 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (264.)

Anmäld den 5 juni 1942. Ärendet är i vad avser riksdagens hemställan om utredning
angående den framtida omfattningen av folkskoleseminarieorganisationen alltjämt
beroende på Kungl. Majis prövning.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (265.)

Anmäld den 12 juni 1942. Ärendet är i vad avser riksdagens hemställan om utredning
dels av frågan om begränsning av tillströmningen till gymnasierna, dels ock
angående viss omorganisation beträffande högre allmänna läroverket i Majorna
alltjämt beroende på Kungl. Majis prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni
1930 (nr 259) om församlingsstyrelse. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 294).

203

29. den 2 juni, angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte, vilken
tillika utövar riksdagsmannauppdrag och därför åtnjuter arvode. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 november 1942, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 951).

30. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående anslag för
budgetåret 1942/43 till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (315.)

Anmäld den 19 juni, den 18 september och den 16 oktober 1942, därvid förstnämnda
dag utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 596). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor
rörande undervisningen vid de tekniska högskolorna m. m. (316.)

Anmäld den 12 och den 30 juni 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

32. den 10 juni, angående åstadkommande av en undervisnings- och upplysningsfilm,
belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden. (326.)

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens informationsstyrelse anbefalldes att
till Kungl. Majit inkomma med utredning och yttrande i ärendet.

33. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr
260) örn församlingsstyrelse i Stockholm. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid utfärdades en lag (sv. f.
nr 516).

34. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1942/43 till tandläkarinstitutet
jämte i ämnet väckta motioner. (3135.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma
m. m. (336.)

Anmäld den 30 juni 1942. Ärendet är i vad avser dispositionen av det å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 anvisade reservationsanslaget till
örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna alltjämt beroende på Kungl.
Majis prövning.

36. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående nedläggande
av högre lärarinneseminariet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (406.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (413.)

Anmäld den 30 juni och den 16 oktober 1942. Den 30 juni utfärdades därvid tre
kungörelser (sv. f. nr 628—630). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
vissa undervisningssjukhus m. m. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

204

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m. (443.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 624 och
625). Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt angår ecklesiastikdepartementet.

41. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kristillägg. (428.)

Anmäld den 30 juni 1942. Skrivelsen är därmed slutbehandlad, såvitt den avser
ecklesiastikdepartementet.

42. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(444.)

Anmäld den 24 juli och den 5 september 1942, därvid sistnämnda dag utfärdades
en kungörelse (sv. f. nr 801). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (455.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 636). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad, såvitt angår ecklesiastikdepartementet.

44. den 8 juli, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni
1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl, biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 mars 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (36.)

Anmäld den 6 mars och den 17 april 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för O. Damberg m. fl. från viss betalningsskyldighet. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse
för A. Viktorsson från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp.
(39.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942.

4. den 4 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942, därvid bland annat författningar i

ämnet utfärdades (sv. f. nr 72, 73 och 76).

5. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa

205

arrendatorer av kronans jordbruksegendomar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942, därvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 75).

6. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordningar
för lastning och lossning av sockerbetor. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942.

7. den 24 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit med undantag för förslagen under punkterna 82 och 131. Beslut i
fråga om punkterna 38, 39 och 42 har meddelats i skrivelsen nr 416, redovisad

under punkt 47 här nedan, i fråga om punkt 78 i skrivelsen nr 219, redovisad

under punkt 27 här nedan, i fråga om punkt 82 i skrivelsen nr 124, redovisad

under punkt 15 här nedan, i fråga om punkterna 112 och 113 i skrivelsen nr

418, redovisad under punkt 49 här nedan, i fråga om punkterna 114 och 115 i
skrivelsen nr 215, redovisad under punkt 26 här nedan, i fråga om punkt 166
i skrivelsen nr 298, redovisad under punkt 38 här nedan, i fråga örn punkt 191
i skrivelsen nr 162, redovisad under punkt 22 här nedan samt i fråga örn punkt
241 i skrivelsen nr 417, redovisad under punkt 48 här nedan. I utlåtandet härutöver
behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats den 24 april 1942 med
undantag för, dels punkterna 1, 2, 11, 12, 40, 46, 63—68, 83, 200—208, 210, 215,
234, 235 och 242, vilka anmälts och avgjorts den 27 mars 1942, dels punkterna
41, 88, 89 och 220—227, vilka anmälts och avgjorts den 1 april 1942, dels punkterna
17—36, 70—77, 80, 131—142, 153, 175—184 och 216—219, vilka anmälts
och avgjorts den 17 april 1942, dels punkterna 5, 6, 69, 79, 81, 105, 147, 149,
150, 198, 199, 209, 211—214, 228 och 229, vilka anmälts och avgjorts den 30
april 1942, dels ock punkterna 239 och 240, vilka anmälts och avgjorts den 30
juni 1942. Besluten den 24 april 1942 innefattade bland annat utfärdande av
fyra kungörelser (sv. f. nr 289—292).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss tillämpning i fråga om kött av älg med flera djur av
lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus
m. m. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 134, 135 och 142).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till värmeisolationsförsök i växthus. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till undersökning av rödklöverns befruktningsförhållanden. (100.)

Anmäld den 27 mars och den 8 maj 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

206

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till torrläggning av vattensjuk mark inom Breareds
m. fl. socknar av Hallands län. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (103.)

Anmäld den 10 april 1942, varigenom skrivelsen slutbehandlats utom i vad
avser punkt 12 i propositionen, beträffande vilken punkt domänstyrelsen samma
dag anbefalldes inkomma med viss utredning. Sedan domänstyrelsen den 5 december
1942 inkommit med nämnda utredning, är ärendet i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1942, därvid bland annat förordning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 227).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bidrag till hushållningssällskapen.
(124.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942, därvid bland annat kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 293).

16. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring av 1, 3 och 5 §§ förordningen den 27 juni
1930 (nr 247) om utrotande av nötbromsen. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942, därvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 207).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för arrendatorn B. Landin från skyldigheten att betala viss husröteersättning.
(133.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital
för domänverket. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1942.

19. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942, därvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 341).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för stödjande av odlingen av matärter och bruna bönor. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 oktober 1942.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till byggande av skogsvägar m. m. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

207

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

24. den 6 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 12
juni 1942, därvid en lag utfärdades (sv. f. nr 391).

25. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
undersökningar rörande vissa möjligheter att framställa äggvitehaltiga
fodermedel. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit m. m., såvitt angår
anslagsfrågor. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, därvid bland annat kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 456).

27. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med
vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde
m. m. (219.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 22 maj
1942, därvid bland annat författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 327 och 328).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en lånefond för bevattningsanläggningar m. m. (220.)

Anmäld den 15 maj och den 5 juni 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
sistnämnda dag innefattade bland annat utfärdande av en kungörelse i
ämnet (sv. f. nr 543).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av ytterligare medel för utlämnande av krislån. (221.)

Anmäld den 15 maj och den 5 juni 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
sistnämnda dag innefattade bland annat utfärdande av en kungörelse i
ämnet (sv. f. nr 342).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till
kapitalinvesteringar. (225.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 28
föreslagit. I utlåtandet behandlade punkter hava anmälts och slutbehandlats den
22 maj 1942, därvid bland annat kungörelse utfärdades (sv. f. nr 347).

31. den 16 maj, i anledning av väckta motioner angående expropriation och
förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. (232.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid uppdrogs åt egnahemsstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.

32. den 19 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa
bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit, m. m., dels ock en i

208

ämnet väckt motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets kreditkassor.
(229.)

Anmäld den 5 och den 19 juni 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 5 juni innefattade utfärdande av två författningar (sv. f. nr 324 och 325).

33. den 22 maj, i anledning av väckt motion angående allmän revision av
gällande fiskerilagstiftning. (260.)

Anmäld den 19 juni, då chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla
en utredningsman för att verkställa utredning angående revision av lagstiftningen
örn gemensamhetsfiske. Utredningsman tillkallades samma dag. Utredningen
avvaktas.

34. samma dag, i anledning av väckt motion örn åtgärder till främjande av
den svenska ullproduktionen. (261.)

Anmäld den 30 juni och den 20 november 1942. Sistnämnda dag uppdrogs åt
statens livsmedelskommission att i samband med 1942 års jordbrukskommittés
arbete verkställa fortsatt utredning rörande frågan örn vidtagande av åtgärder
till stödjande av fårskötseln. Utredningen avvaktas.

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående räntan
å lån från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(262.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid bland annat kungörelser
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 578 och 579).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å
ogulden köpeskilling för viss kronoegendom. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 580).

37. den 2 juni, i anledning av väckt motion örn vissa lättnader i ett Storängsbäckens
vattenledningsföretag beviljat lån. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering
av handeln med strömming och sill m. m. (298.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 5
juni 1942.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus
m. m. (299.)

Anmäld den 5 juni, den 17 juli och den 30 oktober 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision
av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser domänverket. (300.)

Anmäld den 19 juni och den 6 november 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

41. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Ydrehammars kvarn m. m. å kronoparken Norra Kvill i Kalmar
län. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

209

42. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder
åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark. (386.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid bland annat kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 458).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag i Hallands län.
(387.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga
bestämmelser angående panträtt enligt lagen om viss panträtt i spånadslin
och hampa. (390.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 30
juni 1942, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 505 och 506).

45. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (370.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, därvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 515, 536 och 537).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m., i vad angår jordbruksärenden.
(415.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lönereglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (416.)

Anmäld den 30 juni och den 5 september 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet sistnämnda dag innefattade utfärdande av en kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 807).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1942/43, såvitt angår nionde huvudtiteln. (417.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. (418.)

Anmäld den 30 juni, den 21 och den 28 augusti samt den 2 oktober 1942, varmed
skrivelsen slutbehandlats. Beslutet den 30 juni innefattade bland annat utfärdande
av fyra författningar (sv. f. nr 490—492 och 564).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående dispositionen
av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar. (419.)

Anmäld den 30 juni 1942, därvid domänstyrelsen anbefalldes inkomma med av
vederbörande häradsallmänningsdelägare godkänt förslag till avtal med staten i
ämnet. Sedan domänstyrelsen den 27 november 1942 inkommit med av allmänningsdelägarna
godkänt förslag till avtal, är ärendet beroende på Kungl. Majis
prövning.

51. den 30 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43. (457.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942 i vad på jordbruksdepartementet
ankommer.

14 — Justitieombudsmannens ömhet sb er ät telse till 1943 urs riksdag.

210

52. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (463.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 30
juni 1942, därvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 614).

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.
(19.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 63).

2. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (25.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å
kronojord. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942.

4. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under
riksstatens tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion. (10.)

Anmäld och slutbehandlad beträffande punkten 35 den 30 juni, beträffande
punkten 65 den 19 juni, beträffande punkten 67 den 30 juni samt beträffande
övriga punkter — med undantag för punkten 36 — den 20 mars 1942. Punkten
36 anmäld och delvis behandlad den 7 augusti 1942.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande kapitalinvestering för budgetåret 1942/43 i statens
allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1942.

6. den 23 mars, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 30
juni 1942.

7. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om
fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1942, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 154).

211

8. den 21 april, i anledning av dels Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under riksstatens tolfte huvudtitel gjorda framställning angående bidrag
till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg å vissa från anstalten
utgående pensioner. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

9. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av den i avlöningsstaten för lots- och fyrstaten för budgetåret 1941/
42 upptagna anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal.
(171.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till uppförande av byggnader för flygtekniska försöksanstalten.
(175.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

11. den 12 maj, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Genom beslut den 30 oktober 1942 har Kungl. Majit bemyndigat chefen för
justitiedepartementet att tillkalla vissa sakkunniga för att inom nämnda departement
verkställa utredning av frågan om lagstiftning rörande åtgärder i syfte
att hindra spekulation i vattenkraft. Vidare har Kungl. Majit genom beslut den
18 december 1942 bemyndigat chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga
för att verkställa utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan
mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid
Höllviken i Skåne. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942.

13. den 16 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen.
(231.)

Anmäld den 5 och den 19 juni 1942, vilken sistnämnda dag lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 405). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

14. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen.
(252.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.
(253.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ianspråktagande
av vissa anslag till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring,
m. m. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1942.

212

17. den 2 juni, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret
194>2/43. (270.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna anslagsposten till
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet beviljat lån. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel. (296.)

Genom beslut den 12 juni 1942 har Kungl. Majit uppdragit åt utredningen rörande
den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma med det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Denna har ännu ej slutförts.

21. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 425).

22. den 18 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

23. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning
m. m. (397.)

Anmäld den 30 juni samt den 2 och den 30 oktober 1942. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till byggnadsforskning m. m. (398.)

Anmäld den 30 juni, den 11 september och den 16 oktober 1942. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till tekniskt-vetenskaplig forskning. (399.)

Anmäld den 16 oktober och den 13 november 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av
baracker m. m. för vissa staten tillhöriga torvmossar. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juli 1942.

27. den 29 juni, i anledning av Kungl. Majits framställningar angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kristillägg. (428.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 3 juli
1942.

213

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 februari 1942, i anledning av Kungl. Marits proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1942.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till förberedande arbeten
å torvmossar i enskild ägo. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1942.

3. den 14 april, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under
riksstatens elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

4. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till omkostnader för
experiment- och försöksverksamhet genom Svenska gengasaktiebolaget.
(125.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1942.

5. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att
bortföra varuförråd, m. m. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid två lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 478 och 479).

6. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 240).

7. den 13 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (194.)

Anmäld den 5 juni 1942, varvid två lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 298 och
302). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på folkhushållningsdepartementets
föredragning ankommer.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293) samt om fortsatt giltighet av lagen. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1942, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 251).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med
vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde,
m. m. (219.)

214

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942, i vad på folkhushållningsdepartementets
föredragning ankommer. (Jfr punkten 27 härovan under jordbruksdepartementet.
)

10. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till förlagskapital för inköp av förnödenheter, m. m.
(242.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1942.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för främjande av vedproduktionen, m. m. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 343).

12. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
handeln med strömming och sill m. m. (298.)

Anmäld den 12 juni 1942, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 411). (Jfr
punkten 38 härovan under jordbruksdepartementet.)

13. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig
krigsförsäkring m. m. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1942, varvid utfärdades lag i ämnet samt
kungörelse med förordnande jämlikt 1 § lagen om statlig krigsförsäkring m. m. i
dess sålunda ändrade lydelse (sv. f. nr 369 och 370).

14. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlagskapital för
clearingkassan för smörjmedel. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

16. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1942.

17. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen om viss panträtt i spånadslin
och hampa. (390.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid den senare av ovannämnda lagar utfärdades (sv.
f. nr 480). (Jfr punkten 44 härovan under jordbruksdepartementet.)

18. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (411.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majis preposition med förslag till lag
örn avverkningsskyldighet. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1942, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 493).

215

20. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1942/43 till kristillägg. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juli 1942, i vad på folkhushållningsdepartementets
föredragning ankommer.

21. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
prisrabattering å vissa livsmedel jämte i ämnet väckta motioner. (456.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juli 1942.

216

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1942 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majds grävning beroende.

(I )ot. för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

18. den 25 april 1942, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen
om fastighetsbildning i stad och förordningen med närmare föreskrifter
örn fastighetsregister för stad. (153.)

27. den^lö maj, i anledning av väckt motion örn revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt.
(236.)

38. den 3 juni, angående statens järnvägars stängselskyldighet. (302.)

39. den 6 juni, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4
kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

46. den 20 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939
(nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i
ämnet väckta motioner. (392.)

49. den 27 juni, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en hovrätt
för Nedre Norrland. (420.)

53. den 8 juli, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

54. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(476.)

58. den 11 juli, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (488.)

217

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

32. den 19 juni 1942, i anledning av Kungl. Maurts proposition nr 270 angående
vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond jämte
i ämnet väckta motioner. (376.)

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majis propositioner nr 279 angående
anvisande av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet samt nr 309
angående ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.
(377.)

38. den 26 juni, i anledning av dels Kungl. Majis propositioner nr 210 angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter
samt nr 280 angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente,
dels ock vissa i ämnet väckta motioner. (374.)

40. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning
av permittentlokal i Stockholm. (394.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 17 februari 1942, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (17.)

18. den 15 april, i anledning av väckta motioner om sammanslagning av primärkommunala
enheter m. m. (121.)

21. den 25 april, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. (150.)

32. den 16 maj, i anledning av väckta motioner örn rätt för kommun att
anslå medel till hemvärnets verksamhet. (233.)

36. den 20 maj, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
örn semester. (245.)

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
epidemilagen. (246.)

40. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland. (256.)

46. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (282.)

53. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m. (308.)

69. den 27 juni, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till vissa
resekostnader vid den förebyggande mödra- och barnavården. (405.)

218

77. den 30 juni, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

21. den 13 maj 1942, angående utredning av möjligheten att bereda kommunala
organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i
ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden. (224.)

34. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet. (325.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 23 mars 1942, i anledning av framställningar angående pensioner eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (88.)

34. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner. (148.)

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. (149.)

43. den 6 maj, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen
örn nöjesskatt. (188.)

53. den 16 maj, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande
bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

54. den 19 maj, i anledning av väckta motioner om pensionsrätt för viss i
statens järnvägars tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle
järnväg. (227.)

55. samma dag, i anledning av väckt motion örn tillerkännande av viss förmån
åt ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan
rätt att komma i åtnjutande av pension. (228.)

74. den 17 juni, i anledning av väckt motion örn viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. (353.)

75. samma dag, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet
för överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

82. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (388.)

219

87. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (422.)

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
folkskolans avlöningsreglemente m. m. (443.)

101. den 30 juni, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i taxeringsförordningen.
(434.)

102. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 9 april 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1942/43 under riksstatens åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(8.)

19. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall från krav på återbäring av utanordnat tillskott ur kyrkofonden
till gäldande av prästlönekostnader. (178.)

22. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i
ämnet väckta motioner. (206.)

25. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa lektorsprebendefastigheter i Växjö. (218.)

26. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (264.)

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (265.)

32. den 10 juni, angående åstadkommande av en undervisnings- och upplysningsfilm,
belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

35. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma
m. m. (336.)

220

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 24 mars 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (103.)

31. den 16 maj, i anledning av väckta motioner angående expropriation och
förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. (232.)

33. den 22 maj, i anledning av väckt motion angående allmän revision av gällande
fiskerilagstiftning. (260.)

34. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder till främjande av
den svenska ullproduktionen. (261.)

50. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar. (419.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 10 mars 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1942/43 under riksstatens tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion. (10.)

11. den 12 maj, i anledning av väckta motioner örn landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

20. den 2 juni, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel. (296.)

221

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1942 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling dessa ärenden
undergått under år 1942.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommiss jordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274 och
1940 sid. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende
på Kungl. Majits prövning.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 275, 1938
sid. 281, 1939 sid. 279 och 1940 sid. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats
är det beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 15 här
nedan.)

3. den 13 maj 1930, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 sid. 226 och
266 samt 1942 sid. 251. I propositionen till 1942 års riksdag (nr 8) har Kungl.
Majit förelagt riksdagen förslag till lag örn fornminnen m. fl. lagförslag. Sedan
de framlagda lagförslagen antagits av riksdagen med vissa ändringar, hava lagar
i ämnet utfärdats den 12 juni 1942 (sv. f. nr 350—356). Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendena under punkterna 23 och 24 i bilaga II.)

4. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 sid. 335 samt
1939 sid. 280 och 291. Såvitt angår frågan örn ändring av bestämmelserna örn

222

skadeståndsansvar för kommunala förtroendemän är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

5. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.

(53-). .

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 251. Straffrättskommitténs
utredningsarbete för en revision av brottsbestämmelserna rörande
skadegörelse pågår.

6. den 20 maj 1931, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 281. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 276, 1939
sid. 280, 1940 sid. 302, 1941 sid. 226 och 1942 sid. 251. Efter det riksdagen, med
vissa ändringar, antagit de i proposition till 1942 års riksdag (nr 4) framlagda
lagförslagen, däribland förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen
för krigsmakten, i vad den berör förmögenhetsbrotten samt försök till brott,
har lag i ämnet utfärdats den 12 juni 1942 (sv. f. nr 379). (Jfr ärendet under
punkten 21 i bilaga II.) Den återupptagna utredningen för revision av strafflagen
för krigsmakten pågår.

8. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 276. Vad
angår frågan örn renovationsskyldighet i inskrivningsärenden hava ändrade bestämmelser
meddelats genom lag den 19 juni 1942 (nr 395) om ändring i vissa
delar av förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. (Jfr ärendet under punkten
42 i bilaga II.) Beträffande frågan örn skyldighet för tingslag att hålla kansli-^
lokal, som möjliggör brandsäker förvaring av fastighetsböcker och arkivalier,
hava föreskrifter meddelats i lag den 18 juli 1942 (nr 658) örn bestridande av
kostnaderna för domsagas kansli. (Jfr ärendet under punkten 59 i bilaga II.)
Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 281 och
1940 sid. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 40.)

11. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 332 och
1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

223

12. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som
lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion. (228.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 283, 1940 sid. 303, 1941 sid. 227 och 1942 sid. 252. Ärendet är såvitt angår
frågan huruvida och under vilka förhållanden sedlighetsförbrytare må kunna underkastas
sådant ingrepp, som är ägnat att motverka eller upphäva deras sjukliga
anlag, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.
(61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284 och
1939 sid. 282. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

14. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 284, 1939 sid. 282 och 1940 sid. 304. Ärendet är beroende på Kungl. Majits
prövning.

15. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284, 1939
sid. 282 och 1940 sid. 304.1 den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 2.)

16. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med
förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare
vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna
1938 sid. 285 och 1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 37.)

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 33 med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 280, 1941
sid. 228 och 1942 sid. 253. Straffrättskommitténs utredningsarbete pågår.

18. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 253. I proposition
till 1942 års riksdag (nr 26) framlade Kungl. Majit förslag till lag med
vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. Sedan riksdagen antagit det av
Kungl. Majit framlagda lagförslaget, har lag i ämnet utfärdats den 13 mars
1942 (sv. f. nr 117). (Jfr ärendet under punkten 5 i bilaga II och ärendet under
punkten 50 här nedan.) Ärendet är därefter, i avbidan på ändring i de författningar
som innehålla föreskrifter örn kungörande av världsliga meddelanden i
kyrka, beroende på Kungl. Majlis prövning.

224

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 285 och
1942 sid. 254. Det utredningsarbete för kodifiering av ärvdabalken, som jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 oktober 1941 givits i uppdrag åt särskilt
tillkallade sakkunniga, pågår.

21. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 286 och

1939 sid. 283. Ärendet är föremål för vidare utredning av fastighetsbildningssakkunniga.

22. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 305. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. pågår. (Jfr ärendet under punkten 40.)

23. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga örn ändrade bestämmelser för uppbörd
och utbetalning av vid talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta
fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 284,

1940 sid. 305 och 1942 sid. 254. Det av Kungl. Majit i proposition till 1942 års
riksdag (nr 5) framlagda förslaget till rättegångsbalk har av riksdagen, efter
ändringar i vissa delar, antagits, varefter Kungl. Majit den 18 juli 1942 låtit
utfärda den sålunda antagna nya rättegångsbalken (sv. f. nr 740). (Jfr ärendet
under punkten 50 i bilaga II.)

24. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna

1939 sid. 284 och 298 samt 1940 sid. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Majits
prövning. (Jfr punkten 38 under socialdepartementet i bilaga IV.)

25. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m pågår. (Jfr ärendet under punkten 40.)

26. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 285 och

1940 siel. 306. Efter det kommerskollegium i januari 1942 inkommit med infordrat
utlåtande över betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av

225

sjömanslagen m. m. (st. off. utr. 1939:21), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

27. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att
parts ekonomiska oförmåga att inställa sig vid domstol må anses utgöra
laga förfall m. m. (192.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 306 och
1942 sid. 255. De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1941
tillkallade sakkunniga för översyn av lagstiftningen örn fri rättegång hava den
21 november 1942 avgivit betänkande med förslag rörande fri rättegång (st. off.
utr. 1942:50).

28. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 8 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta motioner
angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 225, 1939
sid. 285, 1940 sid. 307, 1941 sid. 229 och 1942 sid. 255. Sedan riksdagen, med
vissa ändringar, antagit de av Kungl. Maj:t i proposition till 1942 års riksdag
(nr 4) framlagda förslag till ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrott samt örn
försök till brott, hava lagar i ämnet utfärdats den 12 juni 1942 (sv. f. nr 378—
392). (Jfr ärendet under punkten 21 i bilaga II.) Ärendet är därefter såväl med
avseende å frågan om den straffrättsliga behandlingen av förbrytare, vilkas
kriminalitet sammanhänger med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den
brottslige, som med avseende å frågan om åtgärder för bekämpande av homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser om sabbatsbrott. (279.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 255. Straffrättskommitténs
utredningsarbete pågår.

31. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stärkande
av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 226,
1939 sid. 286, 1940 sid. 307, 1941 sid. 230 och 1942 sid. 255. I fråga örn justitiekanslerns
allmänna ämbetsställning är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion örn revision av lagen angående
utlämning av förbrytare, m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227, 1940
sid. 307, 1941 sid. 230 och 1942 sid. 256. Det återupptagna utredningsarbetet
rörande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten samt missförhållandena inom det
offentliga nöjeslivet, som uppdragits åt 1939 års ungdomsvårdskommitté, har
alltsedan december 1941 fortgått i full utsträckning.

15 — Justitieombudsvianncns ämbctsberät telse till lofö ars riksdag.

226

34. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning
av frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd
av felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 308. Den
åt tillkallad sakkunnig anförtrodda utredningen om det allmännas ansvar för
skada, som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman, vilar tillsvidare.

35. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion örn inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna
för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 302 punkten 71
och 1940 sid. 308.

36. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbaden m. m. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
16.)

38. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 308,
1941 sid. 231 och 1942 sid. 256. Sakkunnigutredningen (st. off. utr. 1939:44)
angående statsdepartementens organisation och därmed sammanhängande frågor
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion örn ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 223. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
örn delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 309 och
1941 sid. 231. Det åt fastighetsbildningssakkunniga jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 9 juni 1939 givna utredningsuppdraget pågår. (Jfr ärendena
under punkterna 10, 22 och 25 här ovan.)

41. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning,
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 224. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

227

43. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 309. Efter
det tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen (st. off. utr. 1941:20), är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

44. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. (67.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 257. De jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1941 tillkallade sakkunniga för
översyn av lagstiftningen örn fri rättegång hava den 21 november 1942 avgivit
betänkande med förslag rörande fri rättegång (st. off. utr. 1942:50).

45. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag. (68.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 233. Den ifrågasatta
sakkunnigutredningen har icke påbörjats, varför ärendet vilar tillsvidare.

46. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

47. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av väckta motioner om åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden, dels
ock en ny invandringslag. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. I proposition
till 1942 års riksdag (nr 303) framlade Kungl. Majit dels förslag till lag
om fortsatt giltighet t. o. m. den 31 december 1945 av utlänningslagen, dels ock
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen i fråga, vilka ändringar dock
icke avsågo att åstadkomma en utlänningslagstiftning av varaktig karaktär utan
endast de jämkningar i gällande rätt, som på grund av rådande förhållanden
syntes påkallade oell som syntes böra vidtagas i samband med en förlängning
av utlänningslagens giltighetstid. Sedan riksdagen antagit de framlagda lagförslagen,
med ändring i fråga örn tiden för ikraftträdandet av ändringarna, hava
lagar utfärdats den 18 juli 1942 (sv. f. nr 668 och 669). (Jfr ärendet under
punkten 57 i bilaga II.) Den utredning, som uppdragits åt de jämlikt Kungl.
Majlis bemyndigande den 9 juni 1939 tillkallade sakkunniga, vilar tillsvidare.

228

50. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse örn stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 258. Ärendet
är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet
under punkten 19 här ovan.)

51. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan om en omläggning eller utvidgning efter vissa riktlinjer
av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar,
är ärendet, efter det statistiska centralbyrån avgivit utlåtande i frågan,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag örn ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 §
strafflagen m. m. (248.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 sid. 167 och
168 samt 1942 sid. 259. Den återupptagna utredningen för revision av strafflagen
för krigsmakten pågår.

53. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 259. Ärendet har
överlämnats till lagberedningen för att tagas i beaktande vid utarbetandet av
ny jordabalk.

54. den 29 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans
tingshusbyggnadsskyldiga. (317.)

Genom proposition till 1942 års riksdag (nr 304) har Kungl. Majit förelagt
riksdagen till antagande dels förslag till lag örn bestridande av kostnaderna för
domsagas kansli, dels ock förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§
lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, syftande till, bl. a., att i 1932 års lag införa bestämmelser om skyldighet
för stad att vid‘förening i judiciellt avseende med domsaga erlägga ersättning
till tingslag för andel i befintligt tingshus och annan tingslagets egendom.
Sedan riksdagen, med ändring i fråga örn tiden för ikraftträdandet av ändringarna
i 1932 års lag, antagit de av Kungl. Majit framlagda lagförslagen, hava
lagar utfärdats den 18 juli 1942 (sv. f. nr 658 och 659). (Jfr ärendet under
punkten 59 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

55. den 7 juni 1940, i anledning av väckta motioner angående tiden för
ikraftträdandet av 1939 års lagstiftning om villkorlig dom m. m. (347.)

Kungl. Majit har i statsverkspropositionen till 1942 års riksdag, II huvudtiteln
under E. Fångvården m. m., punkt 9, framlagt förslag örn uppbyggande inom
gällande lags ram av en skyddskonsulentorganisation av mindre omfattning såsom
ett första steg mot förverkligandet av den mera omfattande organisation, som
erfordras för att 1939 års lag skall kunna träda i tillämpning. Till följd härav har
Kungl Majit därjämte hemställt örn beviljande av erforderligt anslag för bestridande
av de med den föreslagna skyddskonsulentorganisationen förenade

229

utgifterna. Sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts framställning, har Kungl.
Maj:t ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.
(Jfr ärendet under punkten 3 i bilaga II.)

56. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1941 sid. 169 och
1942 sid. 259. Med anledning av den under punkten 7 i skrivelsen upptagna frågan
har Kungl. Maj:t i proposition till 1942 års riksdag (nr 37) framlagt förslag
till lag örn preskription av rätt till medel, som innestå hos offentlig myndighet.
Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Majit framlagda lagförslaget, har lag i
ämnet utfärdats den 29 maj 1942 (sv. f. nr 263). (Jfr ärendet under punkten
26 i bilaga II.) Den under punkten 3 upptagna frågan är, efter det ett flertal
myndigheter och sammanslutningar avgivit infordrade yttranden över en promemoria
i ämnet, beroende på Kungl. Majits prövning.

57. den 3 april 1941, i anledning av väckta motioner om ändring i 39 a § lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. (153.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 194. I proposition
till 1942 års riksdag (nr 127) har Kungl. Majit framlagt förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.
Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Majit framlagda lagförslaget,
har lag i ämnet utfärdats den 29 maj 1942 (sv. f. nr 264). (Jfr ärendet under
punkten 29 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

58. den 30 maj 1941, i anledning av väckta motioner om sänkning av rösträttsåldern
vid politiska och kommunala val. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 195.

59. den 27 juni 1941, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg. (429.)

I proposition till 1942 års riksdag (nr 251) anhöll Kungl. Majit örn riksdagens
medgivande till att medel ur det under .riksstatens femte huvudtitel uppförda
reservationsanslaget till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. finge
tagas i anspråk för den beslutade hovrättsbyggnadens i Göteborg förseende med
granitbeklädnad för en viss, beräknad kostnad. Sedan riksdagen lämnat det begärda
medgivandet, hava föreskrifter meddelats byggnadsstyrelsen. (Jfr ärendet
under punkten 40 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 8, 54, 57 och 59 omförmälda av Kungl.
Majit inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Kungl. Majit har den 24 mars 1938 uppdragit åt chefen för marinen att i samråd
med chefen för försvarsstaben och chefen för marinförvaltningen verkställa
viss utredning rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms

230

örlogsstation och örlogsvarv samt att avgiva förslag i ämnet. Chefen för marinen
har den 24 januari 1939 avgivit utredning och förslag i ämnet. Ärendet vilar
tillsvidare.

2. den 16 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag
och nr 227 med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66)
angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot
(fartygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens
kamrar väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 234. Sedan
yttranden över det av särskilt tillkallade utredningsmän den 21 december 1939
avgivna betänkandet med utredning och förslag angående rekryteringen av försvarsväsendets
officerskårer m. m. (st. off. utr. 1939:43) inkommit från olika
myndigheter, har ärendet upptagits i propositionen nr 210 till 1942 års riksdag
och är därmed slutbehandlat.

3. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till nybyggnad för de militära högskolorna. (175.)

Anmäld deli 5 maj 1939, därvid uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att uppgöra
och inkomma med definitiv byggnadsplan för den för de militära högskolorna
avsedda nybyggnaden. Kungl. Majit, som den 30 juni 1939 godkänt av byggnadsstyrelsen
ingivna ritningar till ifrågavarande nybyggnad, att i huvudsak
läggas till grund för uppförande å angiven plats av berörda nybyggnad, föreskrev
den 30 december 1939 i anslutning till vad som förordats i propositionen
nr 79 till 1939 års urtima riksdag, att arbetet med iordningställande av huvudritningar
och entreprenadritningar jämte tillhörande handlingar för nybyggnaden
skulle fortgå samt att de egentliga byggnadsarbetena icke finge påbörjas,
förrän Kungl. Majit därtill lämnat tillstånd. Sedan frågan upptagits på nytt i
propositionen nr 270 till 1942 års riksdag, har riksdagen i skrivelse den 19 juni
1942 (nr 376) yttrat sig i ämnet. Ang. ärendets vidare behandling, se punkten
32 i bilaga II.

4. den 31 maj 1939, i anledning av väckta motioner om utökning av musikkårerna
vid vissa regementen. (319.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid uppdragits åt chefen för armén att inkomma
med utredning rörande den i skrivelsen väckta frågan. Sedan dylik utredning
influtit i 1941 års försvarsutrednings den 12 januari 1942 avlämnade betänkande,
har ärendet upptagits i propositionen nr 210 till 1942 års riksdag och är därmed
slutbehandlat.

5. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
vissa byggnadsarbeten vid försvarsväsendet. (97.)

Anmäld den 20 december 1940 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt vederbörande förvaltningsmyndigheter att inkomma
med förslag angående användningen av i återstående 28 punkter omförmälda
reservationsanslag. Ärendet är slutbehandlat.

6. den 12 mars 1941, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond. (80.)

Anmäld den 1''4 mars 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, marinförvaltningen,

231

flygförvaltningen samt statens ammunitionsnämnd att inkomma med förslag
angående användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag.
Ärendet är slutbehandlat.

7. den 10 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 dels under
fjärde huvudtiteln, dels ock till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond. (303.)

Anmäld den 13 juni 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt marinförvaltningen att inkomma med förslag angående användningen
av i återstående punkt omförmält reservationsanslag. Ärendet är slutbehandlat.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (304.)

Anmäld och delvis slutbehandlad den 13 juni 1941. Samma dag uppdrogs åt
marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma med förslag angående
användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag. Ärendet
är slutbehandlat.

9. den 21 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemsbebyggelse
för personal vid centrala torpedverkstaden. (392.)

Anmäld den 28 juni 1941, därvid Kungl. Maj:t dels bemyndigade_ försvarsväsendets
verkstadsnämnd att utlämna vissa ränte- och amorteringsfria lån för
underlättande av uppförandet av högst 30 för personalen vid centrala torpedverkstaden
avsedda egnahem, dels ock uppdrog åt nämnden att uppgöra och
inkomma med förslag till närmare föreskrifter rörande förvaltningen av utlämnade
lån. Dylikt förslag har den 18 oktober 1941 inkommit. Sedan Kungl. Maj:t
i anledning härav meddelat föreskrifter rörande förvaltningen av ifrågavarande
lån, är ärendet numera slutbehandlat.

10. den 26 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41. (360.)

Anmäld den 28 juni 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och marinförvaltningen
att inkomma med förslag angående användningen av i återstående punkter omförmälda
reservationsanslag. Ärendet är slutbehandlat.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond och i
fonden för förlag till statsverket. (364.)

Anmäld den 28 juni 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter. Samma
dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse att inkomma med förslag
angående användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag.
Ärendet är slutbehandlat.

12. den 26 november 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (486.)

Anmäld den 28 november 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt flygförvaltningen att inkomma med förslag angående
användningen av i återstående punkt omförmält reservationsanslag. Ärendet är
slutbehandlat.

232

13. den 10 december 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 gjorda
framställningar örn anslag till modernisering av Sverige-skeppen m m
(492.)

Anmäld den 19 december 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt chefen för försvarsstaben att inkomma med förslag
angående användningen av i återstående punkt omförmält reservationsanslag.
Ärendet är slutbehandlat.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anskaffning av
tygmateriel m. m. (493.)

Anmäld den 19 december 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs at marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma
med förslag angående användningen av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag.
Ärendet är slutbehandlat.

15. den 19 december 1941, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till värnpliktslag, dels ock i ämnet väckta motioner. (507.)

Anmäld den 30 december 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 967—970). Samma dag uppdrogs åt chefen för armén att verkställa av riksdagen
ifrågasatt utredning angående gränsdragningen mellan värnpliktiga specialister
och övriga värnpliktiga samt beträffande tjänstgöringstidens förläggning
inom dessa kategorier. Sedan dylik utredning numera inkommit, är ärendet i
denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till nybyggnader för
sjökrigsskolan. (509.)

Anmäld den 30 december 1941, därvid uppdrogs åt marinförvaltningen att inkomma
med ritningar till ifrågavarande byggnader och anläggningar. Ärendet
är slutbehandlat.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ersättningsbyggnad
av jagare. (510.)

Anmäld den 30 december 1941, därvid uppdrogs åt marinförvaltningen dels att
föranstalta örn nybyggnad av två jagare, dels ock att inkomma med utredning
angående möjligheterna att iståndsätta numera bärgade jagaren Göteborg. Ärendet
är numera slutbehandlat.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslagsäskanden
för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42. (512.)

Anmäld den 30 december 1941 och slutbehandlad beträffande vissa punkter.
Samma dag uppdrogs åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, marinförvaltningen
och egnahemsstyrelsen att inkomma med förslag angående användningen
av i återstående punkter omförmälda reservationsanslag. Ärendet är slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2—14 och 16—18 omförmälda av Kungl.
Majit inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 312 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol.
I vad angår anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna 6,
20 och 26.)

3. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Majrts prövning. (Jfr ärendet under punkten 46.)

4. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
har Kungl. Maj:t genom beslut den 29 oktober 1937 anbefallt styrelsen att,
i den mån så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade förhållanden, verkställa
förnyad utredning i frågan och inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu icke blivit fullgjort. (Jfr
ärendet under punkten 36.)

5. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Skrivelsen, som den 19 november 1937 överlämnats från justitiedepartementet,
har överlämnats till de sakkunniga, vilka av chefen för socialdepartementet den
3 december 1937 tillkallats att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom medverkan
av stat och kommun m. m., för att tagas i övervägande vid fullgörande
av detta uppdrag. Sedan de sakkunniga den 8 november 1939 avgivit betänkande
i ämnet och detta varit föremål för remissbehandling, har Kungl. Majit för 1942
års riksdag framlagt proposition (nr 162) angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. Härmed är ärendet slutbehandlat.

6. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 20 och 26.)

234

7. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313 med
hänvisning. Den 17 oktober 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Maj:ts
samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan örn reumatikervårdens utbyggande
och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas
bekämpande (1941 års reumatikervårdssakkunniga). Av de sakkunniga avgivet
förslag till reumatikervårdens ordnande, varöver medicinalstyrelsen utlåtit sig,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. De sakkunnigas arbete fortgår. (Jfr
ärendet under punkten 83.) Även i viss annan del är ärendet alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 40.)

10. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 313—314.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 18.)

11. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet väckta
motioner. (70.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. I fråga
om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen och övriga denna personal
närstående anställda har Kungl. Majit för 1939 års lagtima riksdag framlagt
proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m„ vilket förslag
i huvudsak av riksdagen godkänts. Författningar i ämnet hava därefter utfärdats
av Kungl. Majit den 22 juni 1939 (sv. f. nr 287—289). Då dessa författningars
giltighetstid utgick den 31 december 1942, hava de ersatts med författningar den
18 juli 1942 (sv. f. nr 652—654). Vad angår sjukhus- och sinnessjukhuspersonalens
arbetstidsförhållanden, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 291.

12. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 314 med
hänvisning. Jämlikt Kungl. Majits den 30 juni 1938 givna bemyndigande har
departementschefen vidare tillkallat sakkunniga för att inom departementet verkställa
en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938 års arbetar -

235

skyddskommitté). Kommitténs arbete har viss tid varit vilande men därefter
åter upptagits.

13. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315. Ärendet”
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933.1 anslutning till det av arbetskonferensen antagna förslaget
till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, hava författningar utfärdats den 8 oktober
1937 (sv. f. nr 813—816). Beträffande förslag till konvention angående minimiålder
för barns användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation
i ämnet har socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande
lämpligheten av ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns
användande vid offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande
av förbud för barn att idka viss försäljning. Genom beslut den 8 juli 1938 har
föreskrivits, att handlingarna i sistnämnda del av ärendet skulle överlämnas
till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1938 utsedda sakkunniga
för verkställande av en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen
(1938 års arbetarskyddskommitté) för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Kommitténs arbete har viss tid varit vilande men därefter
åter upptagits.

15. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 315 med
hänvisning. I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
överväganden. (Jfr ärendet under punkten 16.)

16. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Den
17 december 1937 har Kungl. Majit bemyndigat chefen för socialdepartementet
att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska
socialvården och framlägga de förslag, vartill denna översyn föranleder. Kommitténs
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 15, 29, 54, 67, 68, 70 och 72.)

17. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser.
(292.)

Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. JVlapts provning.
Den 26 september 1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Maj:ts
samma dag givna bemyndigande, tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan örn mildring eller upphävande av de åren 1935 och
1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de
förslag, till vilka denna utredning kunde föranleda. (Jfr ärendena under punkterna
23, 28 och 87.)

236

18. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 316. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 10.)

19. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat sakkunniga — 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
— för att inom departementet biträda med utredning
i frågan. Detta uppdrag har numera slutförts genom avgivande av betänkan
den i ämnet. Efter hörande av vissa myndigheter och sammanslutningar hänsköts
ärendet i vad avser fardagsfrågan till justitiedepartementet för beaktande
vid avgivandet till 1939 års lagtima riksdag av förslag till lag angående ändring
i vissa delar av nyttjanderättslagen m. m. Den 9 augusti 194o" förordnade
Kungl. Majit, att förenämnda sakkunnigas betänkanden jämte däröver avgivna
yttranden med flera handlingar skulle överlämnas till de den 1 augusti 1940
tillkallade sakkunniga för undersökning angående nuvarande byggnadskostnad^-m. m. för att beaktas vid fullgörande av sistnämnda sakkunnigas uppdrag. Detsamma
har fullgjorts genom överlämnande den 29 januari 1941 av betänkande
med utredning angående byggnadskostnaderna (st. off. utr. 1941:4), varefter
Kungl. Majit den 9 maj 1941 avlåtit proposition nr 251, angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m., vilken proposition i huvudsak bifallits
av riksdagen. Ärendet är i de delar, som ej behandlats i nämnda proposition,
beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 74.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit betänkande
om folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl.
Majits prövning. (Jfr ärendena under punkterna 2, 6 och 26.)

21. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

22. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Vissa avsnitt av kommissionens
sedermera framlagda förslag hava lagts till grund för propositioner
till riksdagen. (Se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317.) Förslagen i övrigt äro föremål
för granskning av de enligt Kungl. Majits bemyndigande den 12 september
1941 tillkallade sakkunniga (1941 års befolkningsutredning). (Jfr ärendet underpunkten
73.)

237

23. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Kungl.
Majit har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 12)
med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen, vilken
proposition av riksdagen bifallits. Författningar i ämnet utfärdade (sv. f. nr
76 och 77). Frågan örn fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och
behörighet till kommunala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande
av lagar i ämnet (se under punkten 28). Den 26 september 1941 har
departementschefen, jämlikt Kungl. Majis samma dag givna bemyndigande,
tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan om mildring
eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket
som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa kommunala förtroendeuppdrag,
ävensom framlägga de förslag, till vilka denna utredning kunde
föranleda. (Jfr ärendena under punkterna 17, 28 och 87.)

24. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar
på landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med pension sstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma
med förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet
beroende på Kungl. Majis prövning.

25. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 317. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Majis prövning.

26. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande m. m. (300.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 6 och 20.)

27. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

28. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner om skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433).
I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan om införande i
kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala uppdragshavare
är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning. Den 26 september
1941 har departementschefen, jämlikt Kungl. Majis samma dag givna bemyndigande,
tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan
om mildring eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna
av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor för vissa kommunala
förtroendeuppdrag ävensom framlägga de förslag, till vilka denna utredning
kunde föranleda. (Jfr ärendena under punkterna 17, 23 och 87.)

238

29. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet
under punkten 16.)

30. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten
att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels
ock vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen.
Sådana yttranden hava därefter inkommit. Genom beslut den 25 november 1938
har Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen att utse en kommitté för utredning
av frågan om polisväsendets förstatligande m. m. I samband därmed
att denna kommitté den 8 december 1938 blivit utsedd har skrivelsen överlämnats
till kommittén för att av densamma tagas i övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag. Kommitténs arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna
62 och 63.)

32. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående vissa av livsmedelslagstiftningssakkunniga avgivna förslag samt i
anledning därav vidtagna åtgärder i ämnet, se ämbetsberättelserna 1940 sid.
319 och 1941 sid. 241. Följande av de sakkunniga avlämnade delförslag hava
under år 1941 slutbehandlats:

1) betänkandet med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel (proposition
nr 90 till 1941 års riksdag, förordning den 23 maj 1941 (nr 268) örn
framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel);

2) betänkandet angående kontroll å handeln med ost m. m. (kungörelse den
22 augusti 1941 (nr 699) angående ändrad lydelse av 3 och 7 §§ kungörelsen
den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser angående tillverkning
av och handel med ost);

3) betänkandet med förslag till förordning om ändrad lydelse av förordningen
angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar
vid handel med födoämnen (proposition nr 119 till 1941 års riksdag; förordning
den 16 maj 1941 (nr 280) om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 29 juni
1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande
varubeteckningar vid handel med födoämnen).

De sakkunnigas arbete har slutförts genom framläggande den 4 juli 1941 av
betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22). De i
betänkandet framlagda förslagen äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 23 maj 1936, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt
användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 319. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

239

34. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för den
icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 242. Fritidsutredningen
har avgivit betänkanden dels den 28 november 1938 med förslag
angående regleringen av strandbebyggelsen m. m., dels den 31 maj 1940 med
utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de
tättbebyggda samhällenas befolkning, dels ock den 26 februari 1942 med utredning
och förslag angående semester för husmödrar. Sistnämnda båda betänkanden äro
efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. (Jfr
ärendena under punkterna 42, 49 och 53.)

35. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan medicinalstyrelsen den 18 maj 1937 inkommit med viss
framställning, har Kungl. Maj:t den 15 september 1939 anbefallt statens institut
för folkhälsan att verkställa fortsatt utredning rörande de olika medel,
som kunna komma till användning vid bekämpande av väggohyra. Uppdraget
har fullgjorts genom överlämnande den 13 januari 1941 av ett av medicinalstyrelsen
och institutet gemensamt avgivet betänkande rörande bekämpande av
väggohyra (st. off. utr. 1941:15). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

36. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Jfr ärendet under punkten 4.

37. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Anmäld den 11 november 1938, därvid Kungl. Majrt uppdrog åt landshövdingen
Arvid Lidén att såsom sakkunnig inom socialdepartementet företaga en översyn
av bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande
författningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva
förslag till erforderliga författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar tillsvidare.
(Jfr ärendet under punkten 64.)

38. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 320. Vidkommande
den fortsatta utredningen rörande frågan örn lagstiftning örn arbetsavtal
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 6 mars 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring i 1 § i
lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning. (54.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
samt inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 9.)

240

41. den 9 mars 1937, angående utredning om rening och desinficiering av
vissa för sängkläder m. m. avsedda råvaror. (63.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen och kommerskollegium verkställa den av riksdagen begärda
utredningen samt inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 örn expropriation. (65.)

Anmäld den 29 oktober 1937, därvid beslöts, att skrivelsen i vad anginge fråga
örn rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad skulle överlämnas till
fritidsutredningen (jfr ärendet under punkten 34) för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag. Frågan har behandlats i utredningens den
31 maj 1940 avgivna betänkande med utredning och förslag angående inrättande
av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning,
vilket betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
övervägande.

43. den 17 mars 1937, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/38 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Anmäld den 23 april 1937. Beträffande i skrivelsen under punkterna 78 respektive
115 gjorda uttalanden angående utrecjning om ändrade grunder för statsbidrag
dels till sinnesslö- och epileptikeranstalter, dels ock till lindring av mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader har medicinalstyrelsen —
till åtlydnad av Kungl. Majis den 23 april 1937 meddelade uppdrag — den 27
augusti respektive den 15 september 1937 inkommit med förslag därutinnan.
Frågan örn grunderna för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för
mindre bemedlade patienter å landsbygden är slutbehandlad genom utfärdandet
av 1939 års kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257). Vidkommande spörsmålet örn
ändrade grunder för sinnesslö- och epileptikeranstalter är ärendet alltjämt beroende
på Kungl. Majis prövning.

44. den 16 april 1937, i anledning av Kungl. Majis proposition, nr 15, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(147.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63). Därjämte
anbefalldes pensionsstyrelsen att, i enlighet med riksdagens i skrivelsen
gjorda anhållan, verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida
till blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning,
samt inkomma med förslag i ämnet. Sedan denna utredning den 23 december
1938 avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majlis prövning.

241

46. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i vissa
fall. (230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 3.)

47. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag bär ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 69.)

48. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
örn det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Den 24 september 1937 hava vissa sammanslutningar lämnats tillfälle att avgiva
yttrande över skrivelsen. Sedan yttranden inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 12 maj 1937, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

Sedan skrivelsen den 28 maj 1937 anmälts i samband med tillkallandet av fritidsutredningen
(jfr ärendet under punkten 34), överlämnades densamma den
9 september 1937 till nämnda utredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det utredningen meddelade uppdraget. Fritidsutredningen avgav den
26 februari 1942 betänkande med utredning och förslag angående semester för
husmödrar, vilket efter avslutad remissbehandling är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

50. samma dag, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.
(271.)

Anmäld den 19 november 1937, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom medverkan
av stat och kommun jämte andra därmed sammanhängande frågor. Departementschefen
har därefter den 3 december 1937 tillkallat ifrågavarande sakkunniga.
Sedan de sakkunniga den 8 november 1939 avgivit betänkande i ämnet
och detta varit föremål för remissbehandling, har Kungl. Majit för 1942 års riksdag
framlagt proposition (nr 118) angående bidrag och lån av statsmedel för
anordnande av allmänna samlingslokaler. Riksdagens härav föranledda skrivelse
(nr 206) är anmäld och slutbehandlad, såvitt på socialdepartementets föredragning
beror, den 11 december 1942. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendena
under punkten 89 i denna bilaga och under punkten 29 i bilaga II.)

51. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5,000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

52. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

16 — Justitieombudsmannen* embetsberättelse till 1943 års riksdag.

242

53. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid de med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 maj
1937 givna bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen) anbefalldes att vid
fullgörande av sitt uppdrag beakta de i skrivelsen gjorda uttalandena. (Jfr ärendet
under punkten 34.)

54. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendet under punkten 16.)

55. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 21 februari 1938, i anledning av väckta motioner angående fördelning
mellan landsting och fattigvårdssamhälle av den till vissa fattiga sinnessjuka
utgående folkpensionen. (44.)

Anmäld den 18 mars 1938, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialvårdskommittén, som hade att verkställa den av riksdagen i ämnet begärda
utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

57. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning. (108.)

Anmäld den 22 april 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa den
utredning, varom riksdagen i skrivelsen gjort framställning, samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

58. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet
anbefalldes att avgiva utlåtande över skrivelsen. Utlåtanden hava ännu icke avlämnats
av arbetsdomstolen och arbetsrådet.

59. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Anmäld den 31 augusti 1938, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet ävensom rörande de
yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. Departementschefen
har därefter den 20 september 1938 tillkallat ifrågavarande sakkunniga
(1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga), vilkas arbete beträffande sistnämnda
del av uppdraget avslutats genom avgivande av betänkande i ämnet den 10
februari 1942. Betänkandet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

243

60. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, angående utredning örn utlandssvenskarnas rättigheter och
skyldigheter. (328.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid skrivelsen överlämnades till socialvårdskommittén.
Sedan kommittén i skrivelse den 19 oktober 1938 anhållit att bliva befriad
från detta uppdrag, har Kungl. Maj:t den 18 november 1938 anbefallt socialstyrelsen
att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan socialstyrelsen den
30 september 1941 överlämnat utredning och förslag i ärendet (st. off. utr.
1941: 36), är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m. m. (330.)

Genom beslut den 25 november 1938 har Kungl. Maj:! bemyndigat departementschefen
att utse en kommitté för utredning av frågan om polisväsendets förstatligande
m. m. I samband därmed att denna kommitté den 8 december 1938
blivit utsedd bär skrivelsen överlämnats till kommittén för att av densamma
tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. (Jfr ärendena under punkterna
31 och 63.) Kommitténs arbete pågår.

63. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande den i skrivelsen under punkten 2:o gjorda anhållan, att Kungl.
Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig
tillämpning av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid
anlitande av statspolis, uppdrogs den 15 juli 1938 åt statspolisintendenten att
verkställa erforderlig utredning i ämnet samt inkomma med förslag till de bestämmelser,
till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådant förslag inkommit
samt utlåtanden däröver infordrats från vissa myndigheter, har ärendet
den 21 april 1939 överlämnats till 1939 års polisutredning (jfr ärendena
under punkterna 31 och 62) för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det
uppdrag, som den 25 november 1938 meddelats utredningen. Kommitténs arbete
pågår.

64. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Anmäld den 17 juni 1938, därvid författning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 286).
Beträffande i skrivelsen i övrigt gjord anhållan, att Kungl. Majit ville låta
systematiskt sammanföra och i erforderlig mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan
för rikets städer och därmed sammanhängande författningar ingående
bestämmelserna rörande offentliga tillställningar etc., har Kungl. Majit den
11 november 1938 uppdragit åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom sakkunnig
inom socialdepartementet företaga en översyn av bestämmelserna i
ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande författningar samt
verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga

244

författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar tillsvidare. (Jfr ärendet under
punkten 37.)

65. den 3 juni 1938, angående utredning örn en centraliserad upplysningsverksamhet
för ungdomens yrkesvägledning. (428.)

Anmäld den 15 juli 1938, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att i samråd med
skolöverstyrelsen verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt till socialdepartementet
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan socialstyrelsen den 22 februari 1939 avgivit förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

66. samma dag, angående utredning och förslag i fråga örn en friare omflyttning
inom Norden. (430.)

Anmäld den 18 november 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 9 februari
1940 skall med fullgörande av utredningsuppdraget tillsvidare anstå.

67. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården m. m. (57.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1939 (sv. f. nr 65—67); och beslöts därvid
tillika, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. (Jfr
ärendet under punkten 16.)

68. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 16.)

69. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
utredning i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet
under punkten 47.)

70. den 15 mars 1939, angående utredning örn vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle
överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 16.)

71. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i samråd
med tandläkarinstitutets lärarråd verkställa allsidig utredning rörande de åtgärder,
som böra vidtagas för att dels minska de vanligast förekommande tandsjukdomarnas
utbredning i landet, dels ock åstadkomma erforderlig prövning och
kontroll av tandvårdsmateriel. Uppdraget har ännu icke blivit fullgjort.

72. samma dag, angående utredning örn pension eller statsbidrag åt vissa kvinnor
med två eller flera minderåriga barn. (236.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle över -

245

lämnas till socialvårdskommittén (jfr ärendet under punkten 16) för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

73. den 17 maj 1939, angående hemhjälpverksamhetens planmässiga organiserande
och stödjande från det allmännas sida. (268.)

Ärendet har den 15 september 1941 överlämnats till 1941 års befolkningsutredning
för att tagas i övervägande i samband med det utredningen lämnade uppdraget.
(Jfr ärendet under punkten 22.)

74. den 20 maj 1939, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på
landsbygden. (279.)

Anmäld den 9 augusti 1940, därvid Kungl. Majit förordnade, att 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas
betänkanden jämte däröver avgivna yttranden ävensom
riksdagens förenämnda skrivelse med därtill hörande utlåtanden skulle överlämnas
till de den 1 augusti 1940 tillkallade sakkunniga för undersökning angående
nuvarande byggnadskostnader m. m. för att beaktas vid fullgörande av
de sakkunnigas uppdrag. Sedan detsamma fullgjorts genom överlämnande den
29 januari 1941 av betänkande med utredning angående byggnadskostnaderna
(st. off. utr. 1941:4), har Kungl. Majit den 9 maj 1941 avlåtit proposition,
nr 251, angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m., vilken
proposition i huvudsak bifallits av riksdagen. Ärendet är därmed slutbehandlat,
utom såvitt angår frågan om rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor, i vilken
del ärendet alltjämt är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under
punkten 19.)

75. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

I skrivelsen framförda spörsmål hava för övervägande hänskjutits till de sakkunniga
för utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
m. m., vilka jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 29 juli 1939 tillkallats
av chefen för justitiedepartementet.

76. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrad kommunal indelning
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

77. den 16 april 1940, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning
beträffande tillsynen över statens sinnesslövård. (153.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att taga det i
skrivelsen berörda spörsmålet under övervägande och till Kungl. Majit inkomma
med förslag i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Majits prövning.

78. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

79. den 12 juni 1940, i anledning av väckta motioner om inbegripande av
skriv- och telegrafistkramp under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
(360.)

Anmäld den 21 juni 1940, därvid åt riksförsäkringsanstalten uppdrogs att, i samråd
med medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för folkhälsan, verk -

246

ställa den genom skrivelsen begärda utredningen samt inkomma med förslag i
ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

80. samma dag, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta för vanföra
personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. samma dag, angående utredning örn de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 29 mars 1941, i anledning av väckta motioner örn underlättande av
valdeltagande vid kommunalval. (128.)

Anmäld den 19 juli 1941, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för verkställande av den utredning, varom riksdagen i förevarande
skrivelse anhållit. Sedan de samtidigt tillkallade sakkunniga den 20 oktober 1941
avgivit betänkande i ämnet och detta varit föremål för remissbehandling, har
Kungl. Majit för 1942 års riksdag framlagt proposition (nr 98) med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)
m. m. Riksdagens härav föranledda skrivelse (nr 120) slutbehandlades genom
författningars utfärdande den 17 april 1942 (sv. f. nr 177—185).

83. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Anmäld den 17 oktober 1941, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med fortsatt
utredning av frågan örn reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt
av åtgärder för reumatiska sjukdomars bekämpande (1941 års reumatikervårdssakkunniga).
Av de sakkunniga avgivet förslag till reumatikervårdens ordnande,
varöver medicinalstyrelsen utlåtit sig, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. De
sakkunnigas arbete fortgår. (Jfr ärendet under punkten 7.)

84. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken hörande område. (222.)

Ärendet vilar i avbidan på den 3 juni 1941 infordrat utlåtande från kammarkollegiet.

85. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den utredning angående anordnande av erforderligt antal ytterligare vårdplatser
för svårskötta obildbara sinnesslöa, varom riksdagen i förevarande skrivelse
hemställt, samt att till Kungl. Majit avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

86. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den ytterligare utredning av frågan örn vården av sinnesslöa, lidande av
tuberkulos i smittosamt skede, varom riksdagen i förevarande skrivelse hemställt,
samt att till Kungl. Majit avgiva de förslag, vartill nämnda utredning
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

247

87. den 14 juni 1941, i anledning av väckta motioner om upphävande av de vid
1936 års riksdag beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket såsom valbarhets-
och behörighetsvillkor till vissa kommunala förtroendeuppdrag.
(336.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid departementschefen, jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande samma dag, tillkallade fem sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan örn mildring eller upphävande av de åren 1935
och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala förtroendeuppdrag ävensom framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Utredningsarbetet pågår. (Jfr
ärendena under punkterna 17, 23 och 28.)

88. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—
30 juni 1940 m. m. (405.)

Anmäld, såvitt på socialdepartementets föredragning beror, den 11 juli 1941
(punkterna 3 och 4) och den 17 oktober 1941 (punkten 1). I fråga om punkten
1 har åt socialvårdskommittén uppdragits att verkställa den under nämnda
punkt i skrivelsen begärda översynen av lagen om förskottering av underhållsbidrag
till barn. Socialvårdskommittén har den 26 maj 1942 avgivit betänkande i
ämnet (st. off. utr. 1942:29). Ärendet är efter remissbehandling föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Såvitt avser punkterna 3 och 4 har åt länsassessorn

N. O. Åkesson uppdragits att verkställa dels den översyn av gällande föreskrifter
angående länskungörelserna, varom riksdagen hemställt under punkten 3, dels
ock den undersökning rörande kommissionärsväsendet hos statens förvaltningsmyndigheter,
varom riksdagen hemställt under punkten 4. Dessa båda utredningsuppdrag
äro ännu icke fullgjorda. — Det under punkten 2 behandlade
spörsmålet örn gemensam administration för vissa statliga laboratorier är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 27 juni 1941, i anledning av väckta motioner örn anslag till hjälp till
byggande och restaurering av samlingslokaler m. m. (449.)

Kungl. Maj:t har för 1942 års riksdag framlagt proposition (nr 118) angående
bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler. Riksdagens
härav föranledda skrivelse (nr 206) är anmäld och slutbehandlad, såvitt på
socialdepartementets föredragning beror, den 11 december 1942. Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Jfr ärendena under punkten 50 i denna bilaga och under
punkten 29 i bilaga II.)

90. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (444.)

Anmäld den 19 juli 1941, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr
654 och 655) och åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdrogs att verkställa
utredning rörande möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverks
konstruktion och skötsel jämte därmed sammanhängande spörsmål
samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 50, 82 och 89 omförmälda av Kungl.
Majit inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

248

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Ärendet har, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande
lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande
på utsikt över landskap eller bebyggd ort, jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande
den 17 november 1939 överlämnats till 1938 års sakkunniga för utredning om
vägväsendets förstatligande. Sedan de sakkunniga den 30 oktober 1941 avgivit
betänkande med förslag till lag om förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m.
och utlåtanden däröver inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts provning 2.

den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch
automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se Embetsberättelse!! 1940 sid. 327. Sedan
1938 års järnvägstaxekommitté den 30 januari 1939 inkommit med förslag till
taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar, är ärendet beroende på
Kungl. Majda prövning.

3. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

Punkten 4 (enskilda vägar intagna till allmänt underhåll). Sedan de sakkunniga
den 2 januari 1939 avgivit betänkande angående jämte annat grunder för intagning
av enskild väg till allmänt underhåll och utlåtanden häröver avgivits, är
ärendet i denna del föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 17 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående beredande
av ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av
vägstämmoombud. (95.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga hava
den 4 oktober 1939, i samband med hemställan att de dem lämnade utredningsuppdragen
måtte få anses avslutade, uttalat, att förevarande ämne saknade aktualitet,
sedan frågan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet
blivit föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner örn bemyndigande för
Kungl. Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utred -

249

ningen samt med de förslag i ämnet, till vilka utredningen kunde föranleda. Utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

6. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion angående köpings eller
annat samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla vagmark.
(285.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma anmälts
den 13 maj 1937, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Genom beslut den 17 november 1939 har
Kungl. Maj :t befriat nämnda sakkunniga från det dem givna utredningsuppdraget
samt uppdragit åt 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets
förstatligande att verkställa ifrågavarande utredning. Sedan sistnämnda sakkunniga
den 9 april 1941 avgivit betänkande med förslag till förstatligande av den
allmänna väghållningen på landet m. m. (st. off. utr. 1941:12) och utlåtanden
däröver inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

(210.)

Anmäld den 21 juli 1938, därvid departejnentschefen bemyndiga-des att tillkalla
sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer
m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen
den 30 juli 1938 tillkallat sakkunniga (sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas
kommunikationsbehov). Sedan de sakkunniga den 25 november 1939
och den 8 juli 1940 avgivit förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade
kommunikationer (del I och II, st. off. utr. 1939: 34 och 1940:15) och utlåtanden
häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion örn övergång till högertrafik.
(170.)

Anmäld den 20 juli 1939, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla sakkunniga
för utredning rörande lämpligheten av en övergång till högertrafik m. m.
Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den 26 augusti
1939 tillkallat sakkunniga (1339 års högertrafikkommitté). Sedan kommittén den
6 december 1940 avgivit betänkande med förslag rörande övergång till högertrafik
i Sverige (st. off. utr. 1940:30) och utlåtanden däröver inhämtats, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag örn allmänna vägar. (299.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid uppdrogs åt 1938 års sakkunniga för utredning
om vägväsendets förstatligande att verkställa utredning i ifrågavarande
ämne. Sedan de sakkunniga den 30 oktober 1941 avgivit betänkande med förslag
till lag örn förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. och utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av vattenfallsstyrelsen m. m. (313.)

Anmäld den 2 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Därjämte uppdrogs
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder
för överförande av förvaltningen av Södertälje kanal till nämnda styrelse. Sedan
sådant förslag inkommit och riksräkenskapsverket däröver avgivit utlåtande,
har ärendet den 10 oktober 1941 åter remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

250

11. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner om beredande åt stadsplanelagda
samhällen på landet av lättnad i dem åvilande bördor för vägoch
gatuhållning. (351.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid skrivelsen överlämnades till 1938 års sakkunniga
för utredning om vägväsendets förstatligande för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det de sakkunniga lämnade uppdraget. Sedan de sakkunniga
den 9 april 1941 avgivit betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet m. m. (st. off. utr. 1941:12) och utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 5 mars 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (59.)

Anmäld den 14 mars 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits beträffande vissa i skrivelsen upptagna anslag. Dispositionen av övriga
anslag är beroende på särskilt beslut av Kungl. Maj:t.

13. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
för kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (60.)

Anmäld den 14 mars 1941, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits utom beträffande ärendet under punkten 3 (örn- och tillbyggnad av
posthuset i Karlstad), vilket ärende den 22 mars 1941 remitterats till 1940 års
civila byggnadsutredning.

14. den 26 mars 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till vägbyggnader m. m.

Av de i skrivelsen upptagna anslagen, vilkas disposition beror på särskilt beslut
av Kungl. Maj:t, har det under punkten 1 anvisade anslaget till bidrag till
byggande och förbättring av vissa för riksförsvaret betydelsefulla vägar och
broar delvis tagits i anspråk genom beslut den 19 september och den 21 november
1941.

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om reglering av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 29 november 1940 har skrivelsen överlämnats
till 1940 års finansstatistiksakkunniga för att av dem tagas under övervägande

251

vid utförande av sakkunniguppdraget. De sakkunniga ha den 11 december 1942
avgivit betänkande angående effektivisering av finansstatistiken (st. off. utr.
1942:48), i vilket betänkande frågan behandlats ur finansstatistisk synpunkt.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för
den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över det
statistiska arbetet m. m. Kungl. Maj:t har sedermera den 22 november 1940,
med återkallande av visst den 26 september 1930 meddelat utredningsuppdrag,
förordnat, att ifrågavarande ärende skulle överlämnas till den inom finansdepartementet
tillsatta besparingsberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av beredningens uppdrag.

5. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Jfr ärendet under punkten 86 här nedan.

6. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj :t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 254.

7. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpel trycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och
inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — varit föremål
för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19 december 1938
avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen
m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den 20 september
1940 har departementschefen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma
dag tillkallat en utredningsman med uppdrag att verkställa utredning angående
åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder samt
därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmannen har den 15 februari 1941
avgivit betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning
av utskylder (st. off. utr. 1941:5 och 6). Över betänkandet hava utlåtanden
avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Kungl. Maj:t
har den 28 februari 1941 förordnat borgmästaren i Hälsingborg Joél Laurin att
inom finansdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan örn tidigare
inbetalning av utskylder. Laurin har den 6 september 1941 avgivit P. M. angående
skatteavdrag å vissa slag av inkomster, varöver ett antal myndigheter och
sammanslutningar efter remiss avgivit utlåtanden. — Den 3 februari 1942 tillkallades
särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med utredning
rörande åtgärder för att uppmuntra och stödja intressekontorens verksamhet i
vad densamma avsåge att åstadkomma en förbättrad inbetalning av utskylder.
De sakkunniga lia den 28 mars 1942 avgivit betänkande med förslag till främ -

252

jande av utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor (st. off. utr.
1942:21), och över detta betänkande ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av
vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendet är i sin helhet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17), har
den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet C. W. U.
Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

11. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—
30 juni 1926. (225.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 255. (Jfr
ärendet under punkten 55 här nedan.)

14. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men fran vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

15. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—
30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende på
Kungl. Maj :ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom

253

tagas i övervägande vid fullgörandet av honom lämnat uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med utredning av frågan om den rättsliga vården och förvaltningen
av kronans fasta egendom.

16. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen är i vad angår dels punkten a) (frågan om en rationell utjämning av
skattetrycket inom kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad män och på vad
sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må
kunna komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom
näringsföretag och penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn
skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock punkten
c) (frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet,
vilken fråga berörts i propositionen nr 220 till 1932 års riksdag,
sid. 127 och 128) numera föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.
Till kommunalskatteberedningen har därjämte den 27 november 1936 överlämnats
ärendet under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta må äga
rum vid statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas under övervägande
vid fullgörande av beredningens uppdrag.

Kommunalskatteberedningen har den 18 juli 1942 avgivit betänkanden med
förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m., Del I (den kommunala
beskattningen) och Del II (inkomstbeskattningen av skogsbruk). I betänkandet
Del I har frågan under punkt b) behandlats, och i samma betänkande
har förslag framlagts, som i vissa hänseenden beröra frågan under punkt c).
Ärendet är i dessa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) om ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat utlåtande
häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

17. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
■hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—
30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m. å
vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Maj:t den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad framställa
anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den allmänna
trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas av kronan.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag numera
djurgårdskommissionen. I samband med 1940 års markavtal mellan staten och
Stockholms stad har överenskommelse träffats utom såvitt rör slottsbacken och
övrig kronan tillhörig mark omkring kungl, slottet.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Majlis beslut den 16 maj 1930
utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande undersökningar
hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

254

18. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 256. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget. I kommunalskatteberedningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden
med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. (se ovan
under punkt 16) har denna fråga behandlats. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

20. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upphävande
av villkor i skattéköpebrev rörande hemmanet V2 mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner örn sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom
finansdepartementet. Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda
frågor hänvisas till vad som under punkten 16 härovan anmärkts rörande punkterna
a) och b) i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

22. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m m.
(381.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den
19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Den inom finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen har den
26 september 1941 tillkallat sakkunniga för utredning i fråga om folkbokföringen.

23. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen av
äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av
hemmavarande barn. (291.)

Beträffande statsbeskattningen har ärendet behandlats i proposition nr 258 till
1938 års riksdag. — Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 oktober 1941
har chefen för finansdepartementet den 29 oktober 1941 tillkallat sakkunniga
för utredning av frågan om inkomstbeskattningens anpassning efter försörjningsbördan
(1941 års familjebeskattningssakkunniga).

I kommunalskatteberedningens den 18 juli 1942 avgivna betänkande, Del I
(se ovan under punkt 16), har behandlats frågan örn familjebeskattningens omfattning
vid den kommunala beskattningen. Ärendet är i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte där -

255

till hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

25. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

26. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
— Förslag örn ändring i preskriptionstiden för kronoutskylder har framlagts
i betänkandet av de sakkunniga för utredning rörande intressekontorens verksamhet
(se ovan under punkt 8). Detta förslag är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

27. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under punkterna 8 och 25.

28. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931. (213.)

Ärendet under punkten 6 (statsliggaren) anmält den 13 mars 1942. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad, i vad på finansdepartementet ankommer.

29. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till'' ecklesiastik bostäjlsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)

Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den 5
april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

31. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258. Ärendet
är i vad angår s. k. erkänsla vid försäljning utom börd av skattesålda domkyrkohemman
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

256

32. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1942 (prop. nr 130).

33. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 258.

34. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den
19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Se ovan under punkt 8. — Chefen för finansdepartementet har den
8 maj 1942 förordnat postsparbankschefen J. Enger att såsom särskild sakkunnig
verkställa utredning av frågan om sjöfolkets utskyldsbetalning. Enger har
den 31 augusti 1942 avgivit betänkande med förslag till åtgärder för främjande
av sjöfolkets utskyldsbetalning (st. off. utr. 1942:37). Betänkandet har för yttrande
remitterats till ett antal myndigheter och sammanslutningar.

35. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

36. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskaps
väsen. (298.)

Enligt Kungl. Majis beslut den 29 november 1940 har skrivelsen överlämnats
till 1940 års finansstatistiksäkkunniga för att av deni tagas under övervägande
vid utförande av sakkunniguppdraget. (Jfr ärendet under punkt 3 här ovan.)

37. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 259.

38. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Ärendet under punkten 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19 december
1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Se ovan under punkt 8.-Ärendet under punkten 3 (utanordnandet av statsmedel
m. m.) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, som den

257

23 november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete
m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats i
propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj:ts prövning (jfr sv. f. 1939 nr 330 och 334).

42. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet, som överlämnats till kommunalskatteberedningen, har behandlats i
beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden (se ovan under punkt 16).
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för effektiv
indrivning av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

Ärendet, som den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det beredningen lämnade
uppdraget, har behandlats i beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden
(se ovan under punkt 16). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

45. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 260.

46. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet, i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala
— i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda sätt
som för Stockholms stad. Ärendet överlämnades därefter den 13 november 1936
i berörda del till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Kommittén har den 19 december 1938 avgivit
betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen
m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Se ovan under
punkt 8.

47. den 2 april 1936, i anledning av väckt motion angående en förstärkning
av fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1942.

17 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 19^3 åra riksdag.

258

48. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för förbättringsbidrag
till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1942.

49. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna) samt 10 (statsverkets provision^ uppbörden
av landstingsskatt i magistratsstäder) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Av dessa har ärendet under punkten 6 berörts i 1939 års statsverksproposition
(sjunde huvudtiteln, sid. 86).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor om
övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående överenskommelse
med statens järnvägars änke- och pupillkassa örn övertagande
av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

Frågan om utredning rörande utvidgning av familjepensionsrätten för barn till
ätt, i den omfattning som finnes skälig, gälla även manlig befattningshavares
eller arbetares barn utom äktenskap är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i
avbidan på resultatet av en inom justitiedepartementet pågående utredning angående
de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning i allmänhet.

51. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 sid. 261. Frågan
om beskattning av dels stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer,
dels ock kooperativa och andra ekonomiska föreningar anmäld och slutbehandlad
den 29 maj 1942 (sv. f. nr 274 och 275). Den återstående frågan (om avdragsrätt
och skatteplikt för periodiskt understöd) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen av
kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
den 24 november 1939 anbefallts att avgiva utlåtande och förslag.

Skrivelsen har i vad angår punkten 6 (formerna för arbetet inom statsförvaltningen)
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats till
den inom finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen för att tagas i
övervägande vid fullgörandet av beredningens uppdrag.

53. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan örn
ändring i taxeringsförordningen, i vilken del ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

259

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad utom
i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Ärendet under punkten 4 (ersättning enligt allmänna resereglementet) slutbehandlat
den 27 februari 1942 (jfr ärendet under punkt 32 bär ovan).

Ärendet under punkten 6 (brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader
m. m.) har varit föremål för utredning av de med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 28 juni 1941 av chefen för finansdepartementet tillkallade
sakkunniga angående försäkring av statens egendom, vilka avgivit förslag i ämnet
den 27 februari 1942. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 17 juni 1938, därvid
Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa
utredning angående behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda,
räntebärande fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för statskontorets
fondförvaltning. Utredningsuppdraget har genom Kungl. Maj:ts beslut den 8
november 1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan örn förutsättningarna för
viss decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning.

Ärendena under punkterna 3 (vissa entreprenadförfaranden) samt 5 (räntor å
vissa restituerade utskylder) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av väckta motioner örn nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939 avgivet
betänkande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nyanskaffning av maskiner för mynt- och justeringsverket. (434.)

Anmäld den 17 juni och den 16 september 1938 samt den 4 december 1942.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

58. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den s. k. Gripsholmsjorden i Nyköping. (176.)

Anmäld den 5 maj 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

Ärendet under punkten 6 är anmält och slutbehandlat den 30 juni 1942, varvid
kungörelse (sv. f. nr 693) samt cirkulär till statsmyndigheterna utfärdades (sv. f.
nr 694).

Vad angår ärendet under punkten 7 (centralupphandling för statsmyndigheternas
behov) har Kungl. Maj:t den 27 november 1942 uppdragit åt statens
industrikommission att tillhandagå statsmyndigheterna med upplysningar i vissa
upphandlingsfrågor m. m. (sv. f. nr 910).

260

60. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Marits proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Majit anbefallde domänstyrelsen att
avgiva förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt
den 28 juni 1940.

61. den 23 maj 1939, i anledning av väckt motion örn beredande av tjänsteoch
familjepensionsrätt åt extra lantmätare. (273.)

Sedan ärendet den 9 februari 1940 anmälts för Kungl. Majit och statskontoret
efter inhämtande av yttrande från lantmäteristyrelsen den 28 maj 1940 däri
avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

62. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

63. den 9 juni 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition angående disposition
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (364.)

Anmäld den 22 juni 1939. Skrivelsen har överlämnats till 1937 års arbetslöshetssakkunniga,
åt vilka Kungl. Majit uppdragit att i samband med utförandet av
de sakkunniga anförtrodda utredningar utarbeta förslag till definitiva dispositionsbestämmelser
för ifrågavarande fond.

64. den 13 december 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. (87.)

Anmäld den 15 december 1939, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 887—
894). Ånyo anmäld den 24 maj och den 28 juni 1940. Ärendet är i viss del beroende
på Kungl. Majits prövning.

65. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande av
markegångssättningen. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

66. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Sedan skrivelsen enligt Kungl. Majits beslut den 22 november 1940 överlämnats
till besparingsberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av beredningens
uppdrag, bär beredningen den 1 december 1942 avgivit en promemoria
med yttrande ooh förslag angående arbetstiden för viss personal inom statsförvaltningen.

67. den 4 juni 1940, i anledning av väckt motion om avdrag enligt civila avlöningsreglementet
vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring såsom
medlem av landstormskvinnoförening. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 januari 1942.

68. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst
av fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

261

69. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sådan ändring av skattebetalningssystemet
att skatterna komma att betalas samma år som
inkomsten intjänats m. m. (404.)

Anmäld den 20 september 1940 och överlämnad till t. f. underståthållaren

K. G. A. Sandström såsom särskilt tillkallad utredningsman. Se ovan under
punkt 8.

70. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1989 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30
juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet under punkten 1 (Vissa upphandlingsärenden, utom i vad angår upphandling
vid statens arbetsmarknadskommission) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Den under punkten 4 (Kammarrättens arbetsbalans) behandlade frågan, vilken
beröres i proposition nr 289 till 1942 års riksdag, är under utredning av de jämlikt
Kungl. Majits bemyndigande den 19 september 1941 tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan örn beskattningsmyndigheternas organisation m. m.

71. den 18 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
av krisläget föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner. (437.)

Anmäld i viss del den 21 juni 1940, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 611,
700—702 och 704). Åter anmäld den 28 mars 1941; kungörelse utfärdad samma
dag (sv. f. nr 180). I vad rör frågan om det av riksdagen lämnade bemyndigandet
för Kungl. Majit dels att, i fall då tjänsteman på grund av rådande läge ej kunnat
uttaga hela sin semester inom i vederbörande avlöningsreglemente stadgad tid,
medge utsträckning av tiden för uttagande av semestern samt dels att meddela
särskilda bestämmelser rörande bestridande av avlöningskostnaderna i fall, då
befattningshavare vid visst verk anbefalles tjänstgöra vid annat verk, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

72. den 21 juni 1940, i anledning av Kungl. Majits förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II för budgetåret
1939/40. (449.)

Anmäld den 28 juni 1940. Åter anmäld den 18 september 1942, varmed ärendet
slutbehandlats.

73. den 11 december 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt. (79.)

Anmäld den 13 december 1940, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 1000—
1002). I vad angår riksdagens begäran örn utredning örn accis å visst slag av
papper, har inom finansdepartementet upprättats en promemoria med förslag
till bestämmelser i ämnet, varöver, efter remiss, yttranden avgivits den 21
augusti 1941 av kommerskollegium och den 24 oktober 1941 av kontrollstyrelsen.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

74. den 18 december 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition rörande
bemyndigande för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt m. m. (103.)

Anmäld den 20 december 1940, varvid tillsattes en särskild nämnd för beredning
av hithörande frågor. Med stöd av fullmakten har eftergift i ett flertal fall
medgivits.

262

75. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lärares avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen
inställes eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna
anordningar eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik
orsak, m. m. (92.)

Anmäld den 14 februari 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 71). Skrivelsen,
som även anmälts på ecklesiastikdepartementets föredragning, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

76. den 15 februari 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad
propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (25.)

Anmäld den 28 februari 1941. Ärendet är, såvitt angår dispositionen av ett reservationsanslag
(B), beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 2 april 1941, i anledning av väckta motioner avseende förordningen
örn allmän omsättningsskatt. (147.)

Anmäld den 2 maj 1941, varvid kammarrätten och centrala omsättningsskattenämnden
anbefalldes verkställa utredning rörande de i skrivelsen avsedda spörsmålen.
Åter anmäld den 21 november 1941, varvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 342). I vad rör frågan örn återförsäljarbegreppet i omsättningsskatteförordningen
samt frågan örn centrala omsättningsskattenämndens befogenheter
och organisation m. m. är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 19 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Anmäld, såvitt angår frågan om omprövning av gällande grunder beträffande
ersättning för flyttningskostnader, den 20 mars 1942 och överlämnad till 1942
års flyttningsersättningssakkunniga.

79. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1941/42 m. m.
(213.)

Anmäld den 23 maj 1941. Åter anmäld den 30 juni 1942, varmed ärendet slutbehandlats.

80. den 17 maj 1941, i anledning av väckt motion örn utredning angående en
mera likformig beskattning av lotterivinster. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1942.

81. den 6 juni 1941, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande övertidsersättning för försvarsväsendets civila icke-ordinarie
tjänstemän. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.
(286.)

Skrivelsen är, såvitt angår frågan om skyldighet för vid försvarsväsendet anställd
civil personal att underkasta sig läkarundersökning m. m., beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

263

83. den 10 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till undersökning
av de lokala olikheterna i levnadskostnaderna år 1941 m. m.
(302.)

Anmäld den 13 juni 1941. Frågan om allmän dyrortsgruppering skall verkställas
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 21 juni 1941, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
vidmakthållande av industriens produktionsförmåga och för främjande av
nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. AV. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

85. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—
30 juni 1940 m. m. (405.)

Ärendet under punkten 5 (Vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen)
samt ärendet under punkten 7 (Vissa iakttagelser angående statsverkets
expensutgifter) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 3 juli 1941, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om dels indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock avskaffande
av den revision av avdelningskontoren, som verkställes av särskilda
av riksdagen utsedda revisorer, m. m. (452.)

Anmäld den 19 juli 1941, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 669). Åter
anmäld den 30 juni 1942, varvid uppdrogs åt bank- och fondinspektionen att enligt
de närmare direktiv som chefen för finansdepartementet ägde meddela verkställa
en statistisk utredning rörande de för marginalen mellan bankernas in- och
utlåningsräntor bestämmande förhållandena.

87. den 28 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av
oreglerade kapitalmedelsförluster. (457.)

Ärendet upptages till prövning i samband med beslut rörande den bokföringsmässiga
redovisningen av lån till bostadsbyggnader för centrala torpedverkstadens
personal.

88. den 20 december 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
kristillägg under första kvartalet 1942. (519.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 januari 1942, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 9).

89. den 30 december 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (528.)

Anmäld den 20 mars 1942, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 164). Åter
anmäld den 29 maj och den 30 juni 1942; kungörelser utfärdades sistnämnda dag
(sv. f. nr 692 och 693). Åter anmäld den 23 oktober 1942, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 872). Ånyo anmäld den 18 december 1942, varvid kungörelse
utfärdades. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 28, 32, 47, 48, 57, 67, 72, 79 81, 88 och

89 omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

264

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juni 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
fastställda villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
deri 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad utom
beträffande framställningen, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning,
hur prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt
för prästgårdar, som upplåtas åt dem, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som utredningen kan föranleda. I denna del anmäldes ärendet den 18 april 1941,
därvid kommunalskatteberedningen anbefalldes att till Kungl. Majit inkomma
med utredning i angivna hänseende. Nämnda utredning har icke inkommit.

3. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1942, därvid utfärdades två kungörelser
(sv. f. nr 169 och 170).

4. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrelsen
och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Skrivelsen har den 1 september
1941 överlämnats till 1940 års skolutredning för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag.

5. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (371.)

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse
för handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen har i vad den avser ecklesiastikdepartementet
den 12 november 1941 överlämnats till besparingsberedningen.

7. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
klockarsyssla. (114.)

265

Yttrande i ärendet har den 9 januari 1941 inkommit från folkskolans besparingssakkunniga.
Skrivelsen har den 4 december 1942 överlämnats till 1942 års
kyrkomusikerutredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

8. den 18 april 1936, angående reglering av rätten för såväl döpta som
odöpta att till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1942.

9. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Majit inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

10. den 4 maj 1938, angående skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna
anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden. (231.)

Anmäld den 31 december 1942, därvid skrivelsen överlämnades till 1941 års
lärarlönesakkunniga.

11. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn utsträckt tillämpning
av det representativa systemet enligt lagen om församlingsstyrelse. (109.)

Anmäld den 24 april 1942, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 247).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. den 26 april 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
27) om reglering av prästerskapets avlöning. (216.)

Anmäld den 6 september 1939, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 630). I viss
del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 20 maj 1939, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
7 § 2 mom. lagen om kyrkofond. (278.)

Anmäld den 27 februari 1942, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 142,
se även nr 144). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

14. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda dag utfärdades därvid ett
reglemente (sv. f. nr 416). I vad avser utredning rörande evalvering av vissa
läkare tillkommande ersättningar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majits
prövning.

15. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr Kungl. Majits proposition
1941 nr 176, sid. 98.)

16. den 25 februari 1941, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (45.)

266

Kungl. Maj.-t har den 10 april, den 22 maj och den 9 oktober 1942 avgjort skilda
delar av ärendet. Följande punkter i riksdagens skrivelse äro alltjämt icke slutbehandlade,
nämligen punkterna 2, 3, 8, 10, 12—14 och 16.

17. den 11 mars 1941, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående
anslag till örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (78.)

Anmäld den 24 april 1942, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 246).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

18. den 3 maj 1941, angående ändring av gällande regel för anteckning i församlingsbok
av persons födelseort. (195.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av två skolhemman i Korpilombolo och Karl Gustafs socknar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (202.)

Ärendet är, såvitt gäller dispositionen av fastigheterna, slutligen avgjort den 13
juni 1941. Beträffande skolanläggningarnas iståndsättande hava yttranden inkommit
från skolöverstyrelsen och, i vad ärendet avser skolhemmanet i Karl
Gustafs socken, den 19 juni 1942 från byggnadsstyrelsen. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 6 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1941/42 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (284.)

Anmäld den 13 juni 1941, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 466 och
471). Skrivelsen är i vad den avser frågan örn revision av nuvarande lönesystem
för övningslärarna överlämnad till finansdepartementets handläggning. Såvitt
angår punkten 5, avseende reservationsanslag till fortbildningskurser för
folk- och småskollärare, har skrivelsen anmälts den 6 mars och den 19 juni 1942.
Ärendet är därmed, i vad på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommer,
slutbehandlat.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av familjepensionsväsendet för präster m. m. (292.)

Anmäld den 9 januari 1942, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 20). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

22. den 10 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till nybyggnad
för landsarkiv i Linköping. (301.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 11 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
örn reglering av prästerskapets avlöning m. m. (313.)

Anmäld den 6 mars 1942, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 150). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

24. samma dag, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana områden
i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

267

25. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut nied uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Chefen för statens informationsstyrelse professorn Sven Tunberg har den 3
november 1942 inkommit med en på uppdrag av chefen för ecklesiastikdepartementet
verkställd preliminär utredning angående skapandet av ett svenskt-nordiskt
mötescentrum och en svensk-nordisk folkhögskola. Ytterligare utredning
pågår.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 8, 11, 13, 17, 20, 21 och 23 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion om förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut har chefen för jordbruksdepartementet den 28
april 1939 tillkallat sakkunnig person att verkställa överarbetning av 1930 års
lapputrednings den 29 december 1935 avgivna betänkande. Den 30 september
1942 har framlagts betänkande angående åtgärder till stöd för de renskötande
lapparna m. m. (st. off. utr. 1942:41). Betänkandet har remitterats till vissa
myndigheter. Överarbetningen fullföljes.

2. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

I den del skrivelsen har avseende å vissa arrendeförhållanden är den alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

Lantbruksstyrelsen den 30 juni 1938 givet uppdrag att verkställa utredning
beträffande frågan örn fraktbidrag jämväl vid sjötransporter av kalk har ännu
ej fullgjorts.

4. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen
m. m. (311.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande med
förslag till ändringar i arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1938: 38) samt yttranden
däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Majis prövning.

5. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(46.)

Anmäld den 10 maj 1935 och den 16 januari 1942. Sistnämnda dag anbefalldes
hushållningssällskapsutredningen att verkställa den genom ifrågavarande skrivelse
begärda utredningen. Sedan hushållningssällskapsutredningen den 8 juli
1942 avgivit betänkande angående hushållningssällskapens organisation och verksamhet
m. m. (st. off. utr. 1942:32) samt yttranden över betänkandet avgivits
av åtskilliga myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

268

6. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

En i anledning av förevarande riksdagsskrivelse från lantbruksstyrelsen infordrad
utredning i ämnet har den 25 februari 1938 överlämnats till livsmedelslagstiftningssakkunniga
för att — i avseende å införande av lagstadgad märkning av
vissa läskedrycker tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag. Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941 avgivet
betänkande med^ förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22) upptagit
nämnda fråga till behandling, är ärendet i denna del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

7. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt örn lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

I den del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen beträffande lagstiftning rörande
handeln med husdjur, föreligger ett av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
den 3 november 1936 avgivet betänkande.

8. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande av kronans
fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september 1939
avgivet betänkande (st. off. utr. 1939:28) jämte yttranden däröver av åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar. Kungl. Majit har i brev den 21 mars 1941
till de myndigheter, vilka förvalta kronans fiskevatten, i anslutning till nämnda
betänkande framlagt vissa synpunkter i avseende å nämnda förvaltning, som
borde vinna beaktande i dylikt syfte.

9. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

I vad ärendet avser utredning rörande skogsbrukets transporter på vägar och
järnvägar avvaktas förslag från 1936 års skogsutredning. Frågan om det oförädlade
virkets avsättning m. m. upptages av skogsstyrelsen i samband med inom
styrelsen pågående utredning rörande skogsvårdslagstiftningen.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavande av flottningsföreningarnas angelägenheter.
(296.)

Förslag avvaktas från skogsstyrelsen. (Jfr ärendet under punkten 9.)

11. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagväsar
m. m. (180.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande (st.
off. utr. 1938:38) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

269

13. den 23 maj 1936, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
norrländska arrendelagen m. m. (259.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande (st.
off. utr. 1938: 38) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 29 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Sedan 1940 års fiskerikommitté den 27 juni 1941 avgivit betänkande angående
fiskarenas ekonomiska organisation och reglering av fiskmarknaden (st. off. utr.
1941:19) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Ett lantbruksstyrelsen den 7 maj 1937 givet uppdrag att verkställa visst undersöknings-
och utredningsarbete rörande frågan om torrläggning av närmare angivna
markkomplex inom Uppsala län har ännu ej slutförts.

16. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941 avgivet betänkande
med förslag till livsmedelsstadga m. m. (st. off. utr. 1941:22) framlagt förslag i
ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 27 maj 1937, i anledning av väckt motion om lagstiftning i visst
avseende rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

Anmäld den 10 september 1937, därvid uppdrogs åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning rörande
lämpligheten av åtgärder till skydd mot saluhållande av mindervärdiga gödselmedel.
Utredningen har ännu ej slutförts.

19. den 19 mars 1938, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
förekomsten av olika slag av svinsjukdomar inom landet m. m. (122.)

Anmäld den 6 maj 1938, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
gemensamt att verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna har
ännu ej slutförts.

20. den 26 april 1938, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg örn deras ålder. (203.)

Skrivelsen är, sedan lantbruksstyrelsen avgivit utredning i ämnet, alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 17 maj 1938, i anledning av väckt motion angående utredning om
sammanslagning av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras.
(273.)

Anmäld den 17 juni 1938, varvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Denna har ännu ej slutförts.

270

22. samma dag, i anledning av väckt motion angående skäliga administra -tionsbidrag till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband
med vissa stödåtgärder. (276.)

Anmäld den 4 januari 1940 (se bil. till statsverksprop. IX h. t. p. 81). Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 1 juli 1940 avgivit betänkande angående lantbrukets
lärlingsfråga samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den
22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna
har ännu ej slutförts.

25. den 23 maj 1939, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktarboställena
å häradsallmänningar. (298.)

Sedan av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga den 11 maj 1942 avgivit utlåtande med förslag i ämnet, har
skrivelsen anmälts den 15 maj 1942, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 315). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. den 6 juni 1939, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
matlök. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 24 maj 1940, i anledning av väckta motioner örn tillsättande av en
kommission för det norrländska näringslivets förkovran. (279.)

Anmäld den 16 augusti 1940, därvid Kungl. Majit förordnade en utredningsman
att, enligt chefens för jordbruksdepartementet närmare bestämmande, verkställa
förberedande undersökning i ämnet. Denna har ännu ej slutförts.

28. den 8 juni 1940, angående vattenförsörjningen för vissa bebyggelseområden
på landsbygden. (359.)

Sedan egnahemsstyrelsen den 26 oktober 1942 avgivit betänkande angående
vattenförsörjning och avloppsförhållanden på landsbygden, har betänkandet remitterats
till ett antal myndigheter.

29. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar. (159.)

Punkt 1 i propositionen anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1942. Punkt 3
avseende anslag till byggnadsarbeten vid statens skogsförsöksanstalt är alltjämt
beroende på Kungl. Majits prövning.

30. den 17 maj 1941, i anledning av väckta motioner rörande utvidgad vanhävdslagstiftning
m. m. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1942, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 275).

271

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av domänverkets skogsindustriella rörelse. (243.)

Den 22 juni 1942 har domänstyrelsen inkommit med förslag till reglering av
det ekonomiska förhållandet mellan domänstyrelsen och aktiebolaget statens
skogsindustrier m. m. Förslaget har remitterats till vissa myndigheter.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Remissvar å ett av länsstyrelsen i Jämtlands län avgivet förslag rörande frågan
örn förvaltning av vissa till lappar upplåtna nybyggen i nämnda län avvaktas
från egnahemsstyrelsen.

33. den 30 maj 1941, i anledning av väckt motion angående fridlysningen av
vissa djurslag. (264.)

Anmäld den 9 januari 1942, därvid föredragande statsrådet bemyndigades att
tillkalla tre sakkunniga för att verkställa utredning rörande nedbringande av
stammen av björn och lo m. m. De sakkunniga tillkallades samma dag. De sakkunniga
ha den 28 december 1942 avgivit en promemoria med förslag angående
interimistiska åtgärder för minskning av björn- och lostammen i landet. Utredningsarbetet
fullföljes.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

Utredning i ämnet från lantbruksstyrelsen avvaktas.

35. den 21 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (411.)

Utredning avvaktas från lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen rörande en
rationaliserad nyodlingsverksamhet med utnyttjande av moderna maskinella
hjälpmedel, i första hand för komplettering av ofullständiga jordbruk.

36. den 15 november 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel till låneunderstöd åt vissa fiskare. (472.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 januari 1942, därvid bland annat kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 31).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
bidrag till uppförande av brandtorn m. m. (473.)

Anmäld den 20 februari samt den 17 och den 24 april 1942, varmed skrivelsen
slutbehandlats.

38. den 13 december 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för främjande av linodlingen m. m. (501.)

Anmäld den 13 mars och den 17 april 1942, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 13 mars innefattade utfärdande av kungörelser i ämnet (sv. f. nr
152 och 153).

39. den 30 december 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (526.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 januari 1942.

Av dessa ärenden äro alltså de under 25, 30 och 36—39 omförmälda av Kungl.
Majit inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

272

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner om uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari 1936 tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning i ämnet (1936 års hantverkssakkunniga)
den 10 juni 1938 avgivit betänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbildningen
inom hantverket och den mindre industrien (st. off. utr. 1938: 30),
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning

2. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för
mindre bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter.
(208.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt patent- och registreringsverket
att verkställa utredning i ämnet, har Kungl. Majit sedermera den 1 november
1940 förordnat, att 1938 års patentutredning skulle hava att verkställa utredningen.
Denna är ännu icke slutförd.

5. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner örn befrämjande av
exporten och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Sedan de jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 5 mars 1937 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande befrämjande av avsättningen av den svenska
stenindustriens produkter (1937 års granitutredning) den 1 april 1939 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1939:11), är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

6. den 31 maj 1939, angående effektiviserande av den tekniska forskningen.
(328.)

Enligt Kungl. Majits bemyndigande den 31 augusti 1940 har den 13 september
samma år uppdragits åt särskilda utredningsmän att verkställa utredning örn
den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Sedan utredningsmännen år
1942 avgivit tre betänkanden (st. off. utr. 1942:6, 7 och 12), avlät Kungl. Majit
till 1942 års riksdag dels proposition (nr 282) angående anslag för budgetåret
1942/43 till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m., dels proposition (nr 283)
angående anslag för samma budgetår till byggnadsforskning m. m., dels ock
proposition (nr 284) angående anslag för samma budgetår till uppförande av
byggnad för skogsproduktforskning. Från utredningsmännen införväntas ytterligare
förslag.

273

7. den 3 juni 1941, i anledning av väckta motioner om förbättrad pensionering
för sjöfolk i manskapsklass. (262.)

Den 17 oktober 1941 bemyndigades chefen för handelsdepartementet att tillkalla
högst sex utredningsmän att verkställa utredning av frågan om förbättrad
pensionering för sjöfolk och därmed sammanhängande frågor. Sedan utredningsmännen
den 15 december 1942 avgivit betänkande (st. off. utr. 1942:55) samt
detta utremitterats till ett flertal myndigheter och sammanslutningar för yttrande,
är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

8. den 18 juni 1941, angående bostadsförhållandena å svenska fartyg. (343.)
Den 19 september 1941 anbefalldes kommerskollegium att, i samråd med av
kollegium utsedda representanter för de berörda organisationerna på sjöfartens
område, verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att inkomma
därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
Utredningen är ännu icke slutförd.

9. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 november 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn uppförande
å riksstaten för budgetåret 1939/40 av en huvudtitel för folkhushållningsdepartementet
m. m. (70.)

Delvis anmäld den 15 december 1939. I vad skrivelsen avser bemyndigande för
Kungl. Majit att på visst sätt använda anslaget till Konjunkturinstitutet: Särskilda
undersökningar, är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 16 juni 1941, angående sådana missförhållanden, som onödigtvis fördyra
varor under deras överförande från producent till konsument. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1942, varvid förordnades, att skrivelsen
skulle överlämnas till statens priskontrollnämnd för att tagas i beaktande
vid handläggning av frågor rörande ersättning för kostnader vid överföring av
varor från producent till konsument samt därmed sammanhängande spörsmål.

3. den 21 juni 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående klassificering av kött. (413.)

Anmäld den 28 juni och den 30 december 1941, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Sistnämnda dag utfärdades förordning i ämnet (sv. f. nr loll), som utkom
från trycket den 16 januari 1942.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2 och 3 upptagna av Kungl. Majit inom
folkhushållningsdepartementet slutligen behandlade samt det under 1 omförmälda
på prövning beroende.

18 — Justitieombudsmannens timint libertin else lill IV.''t3 urs riksdag.

274

inlaga ''

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1942 och
vari under år 1942 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående domstolarnas
arkiv m. m.

Se denna ämbetsberättelse sid. 129.

2. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Se denna ämbetsberättelse sid. 129.

3. 1934 den 22 mars (nr 240), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 335, 1939
sid. 335 och 1940 sid. 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats, föremål
för fortsatt beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

4. 1934 den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande av
likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet äger
rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet.

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 324, 1938 sid. 335,
1939 sid. 335, 1940 sid. 355, 1941 sid. 279 och 1942 sid. 302. (Justitiedepartementet.
)

6. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Se ämbetsberättelsen 1942 sid. 302. (Justitiedepartementet.)

7. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

8. 1937 den 31 december (nr 778), angående rätt för svarandepart, som beviljats
fri rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även örn
begäran därom framställes först efter det utslag meddelats.

Se ämbetsberättelserna 1939 sid. 336 och 1942 sid. 302. De jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 5 december 1941 tillkallade sakkunniga för översyn av lag -

275

stiftningen om fri rättegång hava den 21 november 1942 avgivit betänkande med
förslag rörande fri rättegång (st. off. utr. 1942: 50). De sakkunniga hava behandlat
det i framställningen berörda spörsmålet. (Justitiedepartementet.)

9. 1938 den 10 november (nr 645), angående resestipendier åt åklagare.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

10. 1938 den 30 december (nr 740), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. m.

Över framställningen hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

11. 1939 den 20 juni (nr 394), angående omreglering av Nordmarks, Jösse och
Södersysslets domsagor.

Se denna ämbetsberättelse sid. 130.

12. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga fordran
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1940 den 17 juli (nr 122), angående rätt för gäldenär att fullgöra betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar, då ovisshet råder örn vem
av två eller flera som äger att, med den eller de övrigas uteslutande, företräda
borgenären.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 303. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1940 den 31 december (nr 556/1939), angående utsträckt tillämpningsområde
för stadgandet i 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av
bötesstraff.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 304. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1941 den 29 november (nr 698), angående högre traktamentsersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål och vissa andra mål.

Se denna ämbetsberättelse sid. 130.

17. 1941 den 29 november (nr 699), angående ändrade bestämmelser i fråga örn
skyldighet att förrätta bouppteckning i samband med hemskillnad eller
äktenskapsskillnad.

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

18. 1941 den 30 december (nr 537), angående rätt för part, som till hovrätt
ingivit underrättens protokoll, att kostnadsfritt erhålla nytt protokoll i händelse
av muntligt förhör i hovrätten.

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

276

19. 19.41 den 31 december (nr 738), angående viss inskränkning i fråga om kungörande
av exekutiv auktion å fast egendom.

Över framställningen hava, med anledning av remiss, utlåtanden avgivits av Ö. Ä.,
sju länsstyrelser samt överexekutorema i sju större städer. Därjämte hava vissa
sammanslutningar beretts tillfälle att avgiva yttrande. Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Majlis prövning. (Justitiedepartementet.)

1	Fi	1	29	E	1	61	E	3	93	Fö	13	125	Fo	4	157	Jo	19
2	Ju	3	30	Fö	3	62	Fö	7	94	Fö	14	126	S	19	158	Jo	20
3	u	2	31	Ju	2	63	Jo	6	95	Fö	15	127	S	20	159	Jo	21
4	Fö	34	32	s	3	64	E	4	96	E	11	128	Fi	21	160	E	15
5	s	9	33	H	3	65	Fi	7	97	Jo	8	129	Fi	22	161	Fi	37
6	K	13	34	Fö	4	66		)	98	Jo	9	130	K	14	162	Jo	22
7	Fi	15	35	K	5	67		)	99	Jo	10	131	K	15	163	S	24
8	E	12	36	Jo	1	68		)	100	Jo	11	132	Jo	16	164	S	25
9	Jo	7	37	S	4	69	S	6	101	Jo	12	133	Jo	17	165	K	16
10	H	4	38	Jo	2	70	Fi	8	102	Ju	12	134	Jo	18	166	Jo	23
11	Fo	3	39	Jo	3	71	E	5	103	Jo	13	135	Fi	23	167	Fi	38
12	Fö	8	40	Ju	4	72	E	6	104	s	12	136	Fi	24	168	Fi	39
	S	10	41	Ju	5	73	E	7	105	s	13	137	Fi	25	169	Fö	17
	Fi	9	42	Jo	4	74	Ju	8	106	s	14	138	Fi	26	170	Fö	18
	H	6	43	Jo	5	75	s	7	107	H	7	139	Fi	27	171	H	9
13	U	1	44	E	2	76	s	8	108	Ju	13	140	Fi	28	172	Fö	19
14	Fö	1	45	K	7	77	Ju	9	109	Ju	14	141	Fi	29	173	Fö	20
15	Ju	1	46	K	8	78	Ju	10	110	Ju	15	142	Fi	30	174	Fö	21
16	s	1	47	K	9	79	E	8	lil	Ju	16	143	Fi	31	175	H	10
	Fi	2	48	K	10	80	Ju	11	112	Ju	17	144	Fi	32	176	E	17
17	S	2	49	K	11	81	E	9	113	S	15	145	H	8	177	E	18
18	K	1	50	H	5	82	E	10	114	Fi	16	146	Fö	16	178	E	19
19	H	1	51	Fi	5	83	S	11	115	Fi	17	147	Fi	33	179	Ju	19
20	K	2	52	Fö	5	84	Fi	10	116	S	16	148	Fi	34	180	Ju	20
21	Fi	3	53	Fö	6	85	Fö	9	117	Fi	18	149	Fi	35	181	Fo	6
22	U	3	54	Fi	4	86	Fi	11	118	Fi	19	150	S	21	182	Fi	40
23	Fö	2	55	K	6	87	Fi	12	119	Fi	20	151	S	22	183	Fi	41
24	K	3	56	Fi	6	88	Fi	13	120	S	17	152	Fo	5	184	E	16
25	H	2	57	S	5	89	Fi	14	121	S	18	153	Ju	18	185	E	20
26	Fo	1	58	K	12	90	Fö	10	122	E	13	154	Fi	36	186	E	21
27	Fo	2	59	Ju	6	91	Fö	11	123	Jo	14	155	S	23	187	Fi	42
28	K	4	60	Ju	7	92	Fö	12	124	Jo	15	156	E	14	188	Fi	43

1	Fi	1	29	E	1	61	E	3	93	Fö	13	125	Fo	4	157	Jo	19
2	Ju	3	30	Fö	3	62	Fö	7	94	Fö	14	126	S	19	158	Jo	20
3	u	2	31	Ju	2	63	Jo	6	95	Fö	15	127	S	20	159	Jo	21
4	Fö	34	32	s	3	64	E	4	96	E	11	128	Fi	21	160	E	15
5	s	9	33	H	3	65	Fi	7	97	Jo	8	129	Fi	22	161	Fi	37
6	K	13	34	Fö	4	66		)	98	Jo	9	130	K	14	162	Jo	22
7	Fi	15	35	K	5	67		)	99	Jo	10	131	K	15	163	S	24
8	E	12	36	Jo	1	68		)	100	Jo	11	132	Jo	16	164	S	25
9	Jo	7	37	S	4	69	S	6	101	Jo	12	133	Jo	17	165	K	16
10	H	4	38	Jo	2	70	Fi	8	102	Ju	12	134	Jo	18	166	Jo	23
11	Fo	3	39	Jo	3	71	E	5	103	Jo	13	135	Fi	23	167	Fi	38
12	Fö	8	40	Ju	4	72	E	6	104	s	12	136	Fi	24	168	Fi	39
	S	10	41	Ju	5	73	E	7	105	s	13	137	Fi	25	169	Fö	17
	Fi	9	42	Jo	4	74	Ju	8	106	s	14	138	Fi	26	170	Fö	18
	H	6	43	Jo	5	75	s	7	107	H	7	139	Fi	27	171	H	9
13	U	1	44	E	2	76	s	8	108	Ju	13	140	Fi	28	172	Fö	19
14	Fö	1	45	K	7	77	Ju	9	109	Ju	14	141	Fi	29	173	Fö	20
15	Ju	1	46	K	8	78	Ju	10	110	Ju	15	142	Fi	30	174	Fö	21
16	s	1	47	K	9	79	E	8	lil	Ju	16	143	Fi	31	175	H	10
	Fi	2	48	K	10	80	Ju	11	112	Ju	17	144	Fi	32	176	E	17
17	S	2	49	K	11	81	E	9	113	S	15	145	H	8	177	E	18
18	K	1	50	H	5	82	E	10	114	Fi	16	146	Fö	16	178	E	19
19	H	1	51	Fi	5	83	S	11	115	Fi	17	147	Fi	33	179	Ju	19
20	K	2	52	Fö	5	84	Fi	10	116	S	16	148	Fi	34	180	Ju	20
21	Fi	3	53	Fö	6	85	Fö	9	117	Fi	18	149	Fi	35	181	Fo	6
22	U	3	54	Fi	4	86	Fi	11	118	Fi	19	150	S	21	182	Fi	40
23	Fö	2	55	K	6	87	Fi	12	119	Fi	20	151	S	22	183	Fi	41
24	K	3	56	Fi	6	88	Fi	13	120	S	17	152	Fo	5	184	E	16
25	H	2	57	S	5	89	Fi	14	121	S	18	153	Ju	18	185	E	20
26	Fo	1	58	K	12	90	Fö	10	122	E	13	154	Fi	36	186	E	21
27	Fo	2	59	Ju	6	91	Fö	11	123	Jo	14	155	S	23	187	Fi	42
28	K	4	60	Ju	7	92	Fö	12	124	Jo	15	156	E	14	188	Fi	43

1	Fi	1	29	E	1	61	E	3	93	Fö	13	125	Fo	4	157	Jo	19
2	Ju	3	30	Fö	3	62	Fö	7	94	Fö	14	126	S	19	158	Jo	20
3	u	2	31	Ju	2	63	Jo	6	95	Fö	15	127	S	20	159	Jo	21
4	Fö	34	32	s	3	64	E	4	96	E	11	128	Fi	21	160	E	15
5	s	9	33	H	3	65	Fi	7	97	Jo	8	129	Fi	22	161	Fi	37
6	K	13	34	Fö	4	66		)	98	Jo	9	130	K	14	162	Jo	22
7	Fi	15	35	K	5	67		)	99	Jo	10	131	K	15	163	S	24
8	E	12	36	Jo	1	68		)	100	Jo	11	132	Jo	16	164	S	25
9	Jo	7	37	S	4	69	S	6	101	Jo	12	133	Jo	17	165	K	16
10	H	4	38	Jo	2	70	Fi	8	102	Ju	12	134	Jo	18	166	Jo	23
11	Fo	3	39	Jo	3	71	E	5	103	Jo	13	135	Fi	23	167	Fi	38
12	Fö	8	40	Ju	4	72	E	6	104	s	12	136	Fi	24	168	Fi	39
	S	10	41	Ju	5	73	E	7	105	s	13	137	Fi	25	169	Fö	17
	Fi	9	42	Jo	4	74	Ju	8	106	s	14	138	Fi	26	170	Fö	18
	H	6	43	Jo	5	75	s	7	107	H	7	139	Fi	27	171	H	9
13	U	1	44	E	2	76	s	8	108	Ju	13	140	Fi	28	172	Fö	19
14	Fö	1	45	K	7	77	Ju	9	109	Ju	14	141	Fi	29	173	Fö	20
15	Ju	1	46	K	8	78	Ju	10	110	Ju	15	142	Fi	30	174	Fö	21
16	s	1	47	K	9	79	E	8	lil	Ju	16	143	Fi	31	175	H	10
	Fi	2	48	K	10	80	Ju	11	112	Ju	17	144	Fi	32	176	E	17
17	S	2	49	K	11	81	E	9	113	S	15	145	H	8	177	E	18
18	K	1	50	H	5	82	E	10	114	Fi	16	146	Fö	16	178	E	19
19	H	1	51	Fi	5	83	S	11	115	Fi	17	147	Fi	33	179	Ju	19
20	K	2	52	Fö	5	84	Fi	10	116	S	16	148	Fi	34	180	Ju	20
21	Fi	3	53	Fö	6	85	Fö	9	117	Fi	18	149	Fi	35	181	Fo	6
22	U	3	54	Fi	4	86	Fi	11	118	Fi	19	150	S	21	182	Fi	40
23	Fö	2	55	K	6	87	Fi	12	119	Fi	20	151	S	22	183	Fi	41
24	K	3	56	Fi	6	88	Fi	13	120	S	17	152	Fo	5	184	E	16
25	H	2	57	S	5	89	Fi	14	121	S	18	153	Ju	18	185	E	20
26	Fo	1	58	K	12	90	Fö	10	122	E	13	154	Fi	36	186	E	21
27	Fo	2	59	Ju	6	91	Fö	11	123	Jo	14	155	S	23	187	Fi	42
28	K	4	60	Ju	7	92	Fö	12	124	Jo	15	156	E	14	188	Fi	43