JUSTITIEOMBUDSMANNEN S (Framställning / redogörelse 1926:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNEN S

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1926

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1926

IVAR H2EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

252902

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

......... Sid.

Inledning............................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän.

1) borgmästaren A. Fagerlin m.fl. för felaktiga vitesförelägganden för svarande vid råd husrätt

m. m. (ämbetsberättelsen 1924 sid. 96).................... 7

2) landsfiskalen K. Bergström för misshandel av anhållen person (ämbetsberättel serna

1924 sid. 118 och 1925 sid. 9).........1................. 9

3) landsfiskalen A. Fredricsson för felaktigt förfarande i utmätningsärende (ämbets berättelserna

1924 sid. 136 och 1925 sid. 11)........''............. 10

4) landssekreteraren J. Fröberg och t. f. landskamreraren M. Falck i fråga om fel aktig

tillämpning av övergångsbestämmelserna till lagen den 9 juni 1922 om
ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen (ämbetsberättelsen 1925 sid. 37). . . 10

5) stadsfogden W. Tegner för felaktigt förfarande i införselärenden (ämbetsberättel sen

1925 sid. 70)....................................... 11

6) t. f. domhavanden S. Luterkort i fråga om felaktigt förfarande beträffande omyn dighetsförklaring

................... 12

7) komministern O. G. Hallberg för utfärdande av olagligt prästbevis......... 55

8) extra läkaren j. Henriksson för dröjsmål med avläggande av sjukbesök in. m.. . 60

9) kyrkoherden F. Muckenhirn för agitation vid lärarinneval............... 81

10, 11 och 12) länsassessorn O. Rundqvist m. fl. för dröjsmål med föredragning av

ärende hos länsstyrelse in", in. . ’. . ......................... 90

13) förste polisintendenten I. Ekström i fråga om olaga häktning.............102

14) landsarkivarien J. Sandström för brott mot tryckfrihetsförordningen.......123

15) häradshövdingen H. Krok för felaktigt förfarande i lagfartsärende.........14Q

16, 17 och 18) häradshövdingen H. Warmark m. fl. för obehörigt expeditionssätt, föranledande
högre ersättning än i lösenförordningen är medgiven, och obehörigt
utövande av kommissionärsskap ävensom felaktiga lagfartsförelägganden
m. in..............................................

19) stadsfiskalen J. F. Löndborg för obehörigt beslag av med kvarstad belagd

skrift..............................................203

20) t. f. domhavanden C. E. Lagergren för dröjsmål med tillhandahållande av grava tionsbevis

....................................... 207

21) t. f. landssekreteraren H. Lindell och t. f. landskamreraren B. Julin för felaktigt

förfarande vid röstsammanräkning..........\.................218

22) generaldirektören Ohr. L. Tenow m. fl. för felaktigt ådömande av disciplinär be straffning

(varning).....................................223

Sid.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, m. m.

1) Oriktig avfattning av vederhäftighetsbevis beträffande löftesmän, som avses i 48 §

utsökningslagen.......................................247

2) Fängelsemyndigheternas fullgörande av den i § 143 inskrivningsförordningen om förmälda

uppgiftsskyldighet................................254

3) Fråga om polismyndighets befogenhet att i samband med utredning angående

brott bereda sig tillgång till å enskilt sjukhem förda sjukjournaler.......258

4) Fråga om rätta förfarandet vid restitution av kronoutskylder.............259

5) Felaktigt förfarande vid nämndemäns fällande till böter för olovlig utevaro från

ting..............................................263

6) Fråga om tilldelande av polismans befogenhet och skydd...............268

7) Fråga huruvida kyrkostämmas förhandlingar äro offentliga..............274

8) Försummelse i fråga om utfärdande av fattigdomsbevis, som omförmäles i 30 kap.

22 § rättegångsbalken...................................279

9) Underlåtenhet av allmän åklagare att fullfölja påbörjad utredning och anhängig gjort

åtal rörande brott........................ 283

10) Rätteg&ngsreformer på lagtillämpningens väg.......................291

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. åtgärder för åstadkommande av snabbare rättskipning i Härjedalens domsaga 302

2) * ändring av bestämmelserna om uppgifter från prästerskapet rörande häkta des

levnadsomständigheter...............................308

3) » ändring av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.........314

4) t ändring av bestämmelserna om''resekostnadsersättning i kung! förordningen

den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i
■ enskilda mål samt'' till stämningsmän in. m.....................319

5) » ''åtgärder för snabbare rättskipning inom Gällivare domsaga..........334

IV. Inspektionsresor under år 1926 ........................... 347

V. Under år 1925 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........347

Berättelse av tryckfrihetskommittén ...........................350

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberätteise,

I. Tabell över samtliga av 1925 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll.................................353

II. Förteckning över de av 1925 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser:......................................355

1) Justitiedepartementet..................................355

2) Utrikesdepartementet..................................360

3) Försvarsdepartementet.................................362

Sid.

4) Socialdepartementet...................................366

5) Kommunikationsdepartementet............................372

6) Finansdepartementet..................................376

7) Ecklesiastikdepartementet...............................383

8) Jordbruksdepartementet................................391

9) Handelsdepartementet..................................398

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ären den,

som vid utgången av år 1925 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende..........................401

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anliängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1925 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1925:.............................. 407

1) Justitiedepartementet..................................407

2) Utrikesdepartementet..................................411

3) Försvarsdepartementet.................................412

4) Socialdepartementet...................................413

5) Kommunikationsdepartementet............................419

6) Finansdepartementet. . , 420

7) Ecklesiastikdepartementet...............................427

8) Jordbruksdepartementet.................................433

9) Handelsdepartementet..................................438

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1925 och vari under år 1925
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling.....440

Till RIKSDAGEN.

Sedan justitieombudsmannen Nils Lilienberg i anledning därav, att han
blivit utnämnd att från och med den 30 januari 1925 vara president i Göta
hovrätt, avsagt sig uppdraget att vara riksdagens justitieombudsman, blev
jag den 28 januari 1925 av riksdagen insatt i justitieombudsmannens
ämbete för tiden från och med den 30 i samma månad intill dess riksdagen
anställt nytt val av justitieombudsman. Nämnda val ägde rum
den 11 februari 1925, och blev jag därvid utsedd att vara justitie
ombudsman.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1925. Jag får därvid meddela dels att jag före mitt
inträde i justitieombudsmansämbetet under justitieombudsmannen Lilienbergs
sjukdom förestått ämbetet under tiden från och med den 27 till och
med den 29 januari, dels ock att jag med stöd av 25 § i instruktionen begagnat
mig av semester under tiden från och med den 6 juli till och med
den 19 augusti samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde supp
leant och efterträdare nuvarande statssekreteraren Willand Aschan före
stått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redo
görelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anbefallda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktiga vitesförelägganden för svarande vid rådhusrätt m. m.

I 1924 års ämbetsberättelse (sid. 96 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Lilienberg efter klagomål av ingenjören A. Engwall och
direktören I. Schyl, båda i Stockholm, mot borgmästaren A. Fagerlin samt
rådmännen P. Sandström, V. F. Lundmark och P. Th. Aurén ävensom t. f.
rådmannen A. Lindgren väckt åtal för det de — sedan Rederiaktiebolaget
Csesar, av vars styrelse klagandena voro ledamöter, blivit instämt till rådhusrätten
i Luleå men vid rättegångstillfällena den 21 juni, den 12 juli och

den 2 augusti 1920 viteblivit samt vid rättegångstillfället den 16 augusti
samma år uraktlåtit att avgiva svaromål — i egenskap av ordförande och
ledamöter i rådhusrätten vid ett eller flera av omförmälda tillfällen ej
mindre förelagt klagandena, vilka icke erhållit del av stämningen i
nämnda mål, att vid vite inställa sig utan att Fagerlin och hans medparter
meddelat föreskrift därom, att besluten skulle bringas till klagandenas
kännedom, än även utdömt de sålunda förelagda vitena, ehuru icke visats,
att besluten blivit klagandena delgivna. Av redogörelsen framgår, att
Svea hovrätt dömt Fagerlin, vilken deltagit i besluten den 21 juni samt
den 2 och den 16 augusti, Sandström, Lundmark och Aurén, vilka deltagit i
besluten den 21 juni, den 12 juli samt den 2 och den 16 augusti, och Lindgren,
vilken deltagit i beslutet den 12 juli, att bota, Fagerlin och Sandström
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 3 § samma lag,
vardera 150 kronor, Lundmark och Aurén jämlikt nämnda lagrum vardera
50 kronor samt Lindgren jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen 50
kronor, varjämte hovrätten förpliktat Fagerlin och hans medparter att
till klagandena utgiva ersättning för dem genom besluten tillskyndad
skada och att i sådant hänseende utgiva Fagerlin, Sandström, Lundmark
och Aurén, vilken av dem gälda gitte, till Engwall 1,300 kronor och till
Schyl 600 kronor, samt Sandström, Lundmark, Aurén och Lindgren, lika
ledes vilken gälda gitte, till envar av klagandena 200 kronor; att hovrätten
lämnat av klagandena framställt anspråk på ränta utan avseende samt
ålagt Fagerlin och hans medparter, vilken gälda gitte, att gottgöra klagandena
deras kostnader hos J. O. och i hovrätten med skäliga ansedda
300 kronor; samt att Fagerlin och hans medparter anfört besvär över hovrättens
utslag.

Kungl. May.t har genom utslag den 12 februari 1925 yttrat följande:

Väl funne Kungl. Maj:t, med hänsyn därtill att Engwall utfärdat i målet
omförmälda rättegångsfullmakter, Fagerlin och hans medparter icke kunna
anses hava genom de med åtalet avsedda besluten, såvitt de rörde Engwall,
gjort sig skyldiga till förfarande, som skäligen borde för dem medföra
ansvar och ersättningsskyldighet, men enär Schyl icke fått del av stämningen
uti förenämnda vid rådhusrätten mot rederibolaget anhängiggjorda
mål eller erhållit kännedom om vad i målet förekommit, samt vid sådant
förhållande rådhusrätten icke bort, på sätt som skett, genom ifrågavarande,
den 21 juni, den 12 juli och den 2 augusti 1920 meddelade beslut vid vite
förelägga Schyl att tillse, att bolaget inställde sig, utan att rådhusrätten
tillika förvissat sig om att besluten skulle bringas till Schyls kännedom,
och rådhusrätten än mindre bort utdöma Schyl förelagda viten, då icke
visats, att besluten blivit honom delgivna, funne Kungl. Maj:t rådhusrättens
ledamöter hava genom berörda beslut visat oförstånd i domarämbe -

tets utövning och därigenom förskyllt böter till de av hovrätten stadgade
belopp.

Kungi. Maj:t funne förty ej skäl att göra annan ändring i det slut, vartill
hovrätten kommit, än att Fagerlin och hans medparter befriades från
skyldigheten att till Engwall utgiva skadeersättning och ersättning för
kostnaderna hos J. O. och i hovrätten; och bestämde Kungl. Maj:t beloppet
av vad Fagerlin och hans medparter hade att såsom ersättning i sistnämnda
hänseende en för alla och alla för en utgiva till Schyl till 150
kronor.

2. Misshandel av anhållen person.

I 1925 års ämhetsberättelse (sid. 9 o. f.) redogöres senast för ett av justitieombudsmannen
Lilienberg efter klagomål av arbetaren O. V. Alenius i
Pausele mot landsfiskalen K. Bergström väckt åtal för det Bergström vid
ett av honom med klaganden hållet polisförhör misshandlat klaganden
ävensom obehörigen anhållit honom. Av redogörelsen framgår, att Lycksele
tingslags häradsrätt dömt Bergström jämlikt 14 kap. 13 § samt 25 kap.
17, 18 och 22 strafflagen för uppsåtlig misshandel, varå ringare skada
följt, till böter 400 kronor och för oförstånd i tjänsteutövning att mista
sin tjänst under 2 månader samt förpliktat honom att till klaganden i
skadestånd för misshandeln utgiva 250 kronor ävensom ersätta statsverket
förskjutna vittneslöner och klaganden för dennes rättegångskostnader
med 320 kronor jämte vad han visade sig hava utgivit i lösen och
stämpel till häradsrättens protokoll i målet; att besvär häröver anförts i
Svea hovrätt av klaganden och Bergström; att Svea hovrätt, enär, enligt
vad upplyst blivit, Bergström den 22 januari 1924 avlidit samt vid sådant
förhållande frågan om straff för honom förfallit, undanröjt häradsrättens
utslag, i vad därigenom Bergström dömts till ansvar, men, beträffande av
klaganden framställda anspråk å skadestånd för ifrågakomna misshandel
samt olovliga anhållande, av anförda orsaker på det sätt ändrat häradsrättens
utslag i denna del, att det klaganden uti ifrågavarande hänseenden
tillkommande skadeståndet bestämdes till 1,600 kronor för nedsättning
i förvärvsförmågan under de 2 närmast efter misshandeln följande åren,
till 100 kronor för klaganden tillskyndat lidande, till 25 kronor för kost
naderna för läkarundersökning samt till 30 kronor för klaganden i följd
av förvarandet å kronoliäktet i Lycksele tillskyndad förlust av arbetsinkomst
eller tillhopa till 1,755 kronor; att vad anginge rättegångskostnaderna,
hovrätten ej funnit skäl att göra annan ändring i häradsrättens utslag
därutinnan än att klaganden, utöver honom av häradsrätten tilldömd
ersättning för hans utgifter å målet därstädes 320 kronor jämte protokollslösen,
ytterligare tillerkändes 250 kronor; samt att hovrätten bestämt, att

vad genom hovrättens utslag tillerkänts klaganden skulle jämte belopp,
som förklarats skola återgäldas till statsverket, utgå av Bergströms efterlämnade
tillgångar, över hovrättens utslag hade enligt redogörelsen besvär
anförts av Bergströms stärbhusdelägare.

Kung1. Maj:l har genom utslag den 6 juli 1925 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

3. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

Av 1925 års berättelse (sid. 11 o. f.) framgår att, sedan justitieombudsmannen
Lilienberg efter klagomål av advokaten N. Söderqvist förordnat
om åtal mot landsfiskalen A. Fredricsson för felaktigt förfarande i utmätningsärende,
Ljusdals tingslags häradsrätt dömt Fredricsson dels jämlikt

25 kap. 17 § strafflagen till böter 25 kronor och dels att till klaganden och
andra målsägare utgiva viss ersättning ävensom gottgörelse för såväl de
kostnader, som för dem uppkommit i anledning av det hos J. O. anhängiggjGrda
ärendet, som ock deras kostnader i målet vid häradsrätten samt
att Svea hovrätt, där Fredricsson ävensom klaganden och hans medparter
besvärat sig, prövat rättvist dels fastställa det slut, häradsrättens utslag
innehölle, i vad därigenom Fredricsson dömts att jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen höta 25 kronor och förpliktats att till klaganden och hans medparter
utgiva 10 kronor 9 öre, dels ock på det sätt ändra häradsrättens ut
slag i fråga om Fredricsson åliggande skyldighet att gälda ränta, att vad
Fredricsson hade att i sistberörda hänseende utgiva skulle utgå efter 6
procent å 405 kronor 73 öre från den 18 september 1922 till och med den

26 oktober samma år samt därifrån å 10 kronor 9 öre till dess betalning
skedde, därvid Fredricsson, på sätt häradsrätten förordnat, ägde att vid
betalningens erläggande avräkna honom tillkommande kostnad för en försändelse
den 26 oktober 1922 med 75 öre jämte portoavgift. Beträffande
kostnaderna å målet och å ärendets behandling hos J. O. hade hovrätten
ej funnit skäl att göra ändring i häradsrättens utslag. Över hovrättens
utslag hade enligt redogörelsen Fredricsson anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 26 juni 1925 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Fråga om felaktig tillämpning av övergångsbestämmelserna till
lagen den 9 juni 1922 om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen.

Enligt 1925 års berättelse (sid. 37 o. f.) förordnade justitieombudsmannen
Lilienberg om åtal mot landssekreteraren J. Fröberg och t. f. landskamreraren
M. Falck för det K. B. i Blekinge län — varest föreståndaren

för kronohäktet i .Karlshamn i anledning av ikraftträdandet den 1 juli
1922 av lagen den 9 juni 1922 om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen
anhållit att, då en till straffarbete 4 månader ävensom till böter, förvandlade
redan förut till straffarbete 26 dagar, dömd fånge den 2 juli 1922 avtjänat
4 månaders straffarbete och bötesstraffet i anledning därav skulle
kunna anses börja nämnda dag, K. B. måtte, därest nämnda författning
föranledde ändring i förvandlingsbeslutet angående böterna, förordna där
utinnan — i en av Fröberg och Falck undertecknad resolution tillkännagivit
att, då berörda straffbeslut till verkställighet förekommit redan den
2 mars 1922, K. B. funne ändring däri på grund av lagen den 9 juni 1922
ej böra äga rum. Hovrätten över Skåne och Blekinge både, enär bestämmelse
i lag icke funnes, enligt vilken, sedan mot böter svarande frihetsstraff
blivit, på sätt i 4 kap. 7 § strafflagen stadgades, förenat med omedelbart
ådömt frihetsstraff, det förra straffet skulle verkställas först efter det
att övriga frihetsstraffet blivit verkställt, samt den praxis, som i denna
riktning utvecklats, om än i olika avseenden lämplig, ej heller kunde analogiskt
hämta stöd av någon i lag i fråga om straffverkställighet eller
eljest fastslagen grundsats, funnit vad i målet lagts Fröberg och Falck
till last icke vara av beskaffenhet att för dem kunna föranleda till ansvar
och ersättningsskyldighet, i följd varav den mot dem förda talan ogillats.
Över hovrättens utslag hade J. O. anfört besvär.

Kung!,. May.t har genom utslag den 30 mars 1925 yttrat följande:

Ehuru övergångsbestämmelsen till omförmälda lag den 9 juni 1922 rätteligen
bort föranleda ny förvandling av ifrågavarande ådömda bötesstraff;
likväl och som bestämmelsen ej vore så tydlig och klar, att Fröberg och
Falck genom meddelandet av K. B:s ifrågavarande resolution borde anses
hava gjort sig förfallna till ansvar för ämbetsfel, funne Kungl. Maj:t
skäligt fastställa hovrättens utslag i vad därigenom den mot Fröberg och
Falck i målet förda ansvarstalan förklarats icke kunna bifallas.

5. Felaktigt förfarande i införselärenden.

Av 1925 års berättelse (sid. 70 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Lilienberg efter klagomål av landsfiskalen J. Kjellman förordnat om åtal
mot stadsfogden i Örebro W. Tegner för det Tegner vid olika tillfällen
meddelat beslut om införsel i arbetslöner, tillkommande arbetare vid fabriker,
som voro belägna inom klagandens landsfiskalsdistrikt men, enligt
vad Tegner åberopade, förvaltades av i Örebro hemmahörande arbetsgivare;
att Glanshammars och Örebro härads tingslags häradsrätt dömt
Tegner jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen till böter 200 kronor och förpliktat
honom att till klaganden utgiva uppburen indrivningsavgift eller upp -

bördsprovision med 598 kronor 39 öre ävensom ersätta klagandens kostnader
å målet med 200 kronor jämte vad klaganden visade sig hava utgivit
i lösen för häradsrättens protokoll i målet; samt att Tegner anfört besvär
över häradsrättens utslag.

Svea hovrätt har genom utslag den 31 december 1924 yttrat följande:

Enär den utmätningsman ensam torde äga meddela införsel i avlöning,
inom vilkens tjänsteområde den huvudsakliga verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens
innehållande, skulle äga rum, samt i målet finge anses
utrett, att de med ifrågavarande, av Tegner meddelade införselbeslut avsedda
avlöningshelopp skolat av arbetsgivarna innehållas vid deras kontor
inom Örebro landsfiskalsdistrikt, funne hovrätten väl Tegner hava vid
ifrågavarande ärendens behandling förfarit felaktigt, men med hänsyn till
knapphändigheten i lagföreskrifterna på detta område samt till den därav
härflytande tveksamheten angående dessa föreskrifters rätta förstånd,
funne hovrätten Tegners förfarande icke vara av beskaffenhet att kunna
till ansvar för tjänstefel föranleda, i följd varav hovrätten, med ändring av
häradsrättens utslag i ansvarsfrågan, befriade Tegner från honom ådömda
böter.

Vidkommande målet i övrigt funne hovrätten ej skäl göra ändring i
häradsrättens utslag; och skulle Tegner till klaganden, som fordrat ersättning
för förklaringskostnaden, i sådant hänseende utgiva 75 kronor.

Två av hovrättens ledamöter hava på andra av dem var för sig anförda
skäl kommit till samma slut, som hovrättens utslag innehåller.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

6. Fråga om felaktigt förfarande beträffande
omyndighetsförklaring.

Av handlingarna i ett genom klagomål av friherre N. von Lantingshausen
von Höpken hos J. O. anhängiggjort ärende inhämtas bland annat
följande:

I en den 1 juli 1922 till t. f. domhavanden i Södra Roslags domsaga,
vice häradshövdingen S. Luterkort ingiven, av ene gode mannen för tillsyn
å förmynderskap i östra Ryds socken, kommunalnämndsordföranden
A. Andersson i Sundby författad promemoria anfördes följande:

Bogesund och Frösvik med underlydande i östra Ryds socken i Stockholms
län innehades sedan den 14 mars 1908 med fideikommissrätt av
klaganden och innehölle enligt beskrivning till ekonomisk karta över sock -

nen, upprättad år 1905, en sammanlagd areal av 3342,9 hektar, fördelade i
29 särskilda bebyggda brukningsdelar. Sedan dess hade 6 bebyggda brukningsdelar
nedlagts och byggnaderna nedrivits. Åkerjorden å dessa ställen
både legat för fäfot ända till 1918, då den genom statsingripande ånyo
satts under kultivering, varefter brukningsrätten å en del tillfälligtvis
överlåtits till närboende grannar. Under dessa år hade i det närmaste alla
byggnader blivit nedrivna å 19 uppräknade lägenheter, varav de flesta
vore jordbrukslägenheter och de övriga bostadslägenheter, båtsmanstorp
in. m. De flesta av byggnaderna hade varit i användbart skick och en del
till och med i gott skick, däribland lägenheten Montebello med 12 rum, två
mindre bostadslägenheter och nödiga uthus, omgivna av härlig park och
stor trädgård. Följden därav hade blivit, att trakten avfolkats och kommunens
invånarantal minskats med omkring 100 personer samt att stat
och kommun ginge förlustiga rätt avsevärda skatteinkomster, till allra
största delen beroende på klagandens förstörelselusta. Vidare hade klaganden
i Bogesunds slottsträdgård och vid en mindre villa nedhuggit omkring
100 fruktträd i bästa växtkraft jämte en mängd bärbuskar. Personligen
hade han uttalat en önskan, att Bogesunds slott måtte förfalla, så att han
sluppe underhållsskyldighet på detsamma, och denna önskan syntes snart
vara uppfylld, ty taket läckte, murarna förvittrade, den omkringliggande
parken förvildades, och ingenting gjordes för underhållet. Sökte man
efter orsaken till denna vandaliseringslusta, kunde man icke finna någon
annan rimlig anledning därtill än en fix idé, som toge sig sådana besynnerliga
uttryck, ty ekonomiska svårigheter syntes icke föreligga. Såsom
ytterligare skäl för denna åsikt talade andra omständigheter och åtgöranden,
varom kunde ifrågasättas, huruvida de vore vidtagna med sunt och
fullt förstånd. Vid Broknäs hade funnits en mindre bostadslägenhet, avsedd
för sommargäster och i gott skick. Denna stuga hade nedrivits och
flyttats längre inåt land till Vreten och upptimrats på en ny dyrbar grund
men utan fönster, dörrar, inredning och delvis tak och med imiterad skorsten
utanpå taket, och sådan stode den ännu. Vid Vreten hade för övrigt
funnits ett annat användbart bostadshus. I detta hade all inredning och
mellanväggar utrivits, en ny dyrbar grund lagts under den kvarstående
stommen och väggarna börjat brädfodras, och sådan stode byggnaden
ännu. Till denna jordbrukslägenhet, som då icke hade någon brukare,
hade klaganden börjat anlägga en 6 meter bred utfartsväg. vilken naturligtvis
icke blivit färdig på något ställe utan gjort den förut befintliga,
nödtorftiga vägen oframkomlig. Ännu läge omkring 15 hektar förr odlad
åkerjord i fullständig vanhävd. Även beträffande skogsvården hade klaganden
sina besynnerliga idéer. År 1916 hade han sålt skog på rot för ett
belopp av 1,000,000 kronor, omfattande cirka 20,000 stammar, och förbehållit
sig äganderätten till toppar och grenar. Fn stor del därav hade han

låtit upphugga till ved men hade ännu icke vidtagit några åtgärder för
vedens försäljning, varför flera hundratal famnar stode i skogarna och
ruttnade. För att göra det ännu galnare hade han låtit kringriva travarna
och uttagit några vedträn här och där och flyttat dem några hundratal
meter, där de ännu kvarstode. Efter en så stor avverkning vore
givetvis all skogsmark översållad med ris och bråte, men ingenting gjor
des för markens uppröjning. År 1921 hade lyckligtvis skogsvårdsstyrelsen
ingripit och ålagt klaganden att kultivera de delar av skogen, som
varit värst raserade, och plantering hade, ehuru motvilligt, påbörjats sommaren
1922. Som bevis på klagandens oförmåga att tillvarataga sina intressen
kunde anföras, att för en triangelmätning, som verkställts omkring
år 1915, nedhuggits en ansenlig mängd skog, däribland ett hundratal
grova timmerstockar. Likaså hade år 1919 nedhuggits en 3 kilometer lång
och 10 meter bred gata genom skogen för framdragning av Älvkarleby
kraftverks elektriska ledningar till Vaxholm, utan att något åtgjorts för
tillvaratagande av det myckna virke, som läge och ruttnade. Under sommaren
1921 hade klaganden låtit med oljefärg måla trädstammarna i
skogen med en hel del underliga tecken och figurer såsom ringar, punkter,
streck och trianglar. Ändamålet vore okänt, men kostnaden belöpte sig
säkerligen till tusentals kronor. För att göra arrendatorernas skyldighet
att köra ved så betungande som möjligt hade dekreterats, att veden skulle
forslas till längsta möjliga avstånd från avverkningsplatsen, ibland 6 till
7 kilometer, oaktat lämplig lastningsplats kunnat finnas på 300 till 400
meters avstånd. Det hade till och med inträffat, att ved, som framkörts
till lastplats på ett ställe, ånyo flyttats 5 till 6 kilometer till eu annan
plats. Såsom nämnts hade en del träbyggnader nedrivits, en hel del innehållande
fullt användbart byggnadsvirke, och man hade tänkt sig, att åtminstone
detta skulle tillvaratagas, men så hade icke blivit fallet, utan
allt virke efter byggnaderna läge kringstrött på marken och ruttnade.
Vandaliseringslustan tycktes vara tillfredsställd med att byggnaderna
icke längre kunde användas för sitt ändamål. År 1921 hade en 34 meter
lång flygelbyggnad intill Bogesunds slott och allmän landsväg nedbrunnit,
och klaganden blygdes icke att ännu låta resterna av den brunna
byggnaden ligga kringspridda på marken. De nu befintliga 23 arrendegårdarna
och 5 fiskarboställena finge antagligen följa de förut beskrivna
byggnadernas öde, om ingenting snart åtgjordes till förhindrande av vanhävden,
ty oaktat årliga framställningar från arrendatorerna om kontraktsenlig
utsyning till reparationsvirke hade någon sådan icke lämnats
under de senaste 8 åren, och då måste givetvis husen snart förfalla, även
om de enligt kontraktsbestämmelserna målades snart sagt varje år. Någon
rimlig förklaring därtill funnes icke, då egendomen hade mer än tillräckligt
med husbehovsskog. Klagandens s. k. moderna skogskultur hade

bestått däri, att han inköpt en mängd skogsplantor, som omskolats varje
år, tills de blivit meterhöga, varefter de uppgrävts och hränts upp. Detta
hade pågått ett tiotal år, och därunder hade han hunnit plantera omkring
en hektar skogsmark. Kostnaden därför hade säkerligen belöpt sig
till flera tusental kronor. Klagandens egendomliga verksamhetslusta hade
även sträckt sig till jordbruk. Han hade nämligen i trädgården undantagit
% tunnland jord, som han själv läte bruka för grönsaksodling med
dryga omkostnader. Följden hade blivit densamma som i allting annat.
En del hade aldrig upptagits och en stor del fått ligga och ruttna under
vintern. År 1922 hade potatis satts midsommarafton, då alla andra hade
sin uppe. Ännu läge ett rätt stort potatisland från år 1921 oupptaget
vid Bogesunds ångbåtsbrygga. Om man besinnade, vad nu relaterade vanvettigheter
jämte mycket annat hade kostat, syntes det, som om klaganden
därför skulle vilja söka ersättning i de oskäligt höga arrendeavgifter och
i övrigt despotiska villkor, han uppställt för sina arrendatorer, och man
måste ifrågasätta, huruvida icke sådana förhållanden vore för handen,
som kunde föranleda ett ingripande enligt 19 kap. 4 § ärvdabalken. Ett annat
exempel vore, att taket å ladugården vid Bogesund varit belagt med
tegel, men för några år sedan hade klaganden låtit borttaga en del av
teglet och börjat uppbygga en s. k. lanternin efter takets hela längd. Arbetet
därmed hade naturligtvis ej blivit färdigt, utan taket hade av arrendatorn
måst provisoriskt täckas för att i någon män hindra snö och regn att
fördärva fodret å skullen. Ännu värre anskrämligt vore maskin- och såghuset
vid Bogesund. Där hade funnits ångpannehus med en hög skorsten
samt kvarn och såg för egendomens behov. Maskineriet hade rivits ut och
kringströtts på marken. Skorstenen hade raserats, och kvarn och såg
stode ännu kvar i resterna av byggnaden, som vore utan tak. Det mesta
av maskineriet hade nedskrotats. Å egendomen funnes förutom slottet
åtskilliga andra hus, som icke vore uthyrda och som vore belägna intill
slottet. I dessa hade icke slagits en spik, sedan klaganden tillträtt fideikommisset,
och de hörjade givetvis snart förfalla. Gent emot kommunen
vore klaganden lika oefterrättlig, i det han begärt 25 öre kvadratfoten fölen
stenbacke, som behövdes till skoltomt, då sådan mark av 1922 års taxeringsnämnder
i länet uppskattats till högst 300 kronor för tunnland. Detta
oaktat skolan anordnats uteslutande för godsets underhavande och marken
dittills för detta ändamål fritt disponerats i snart 100 år. Följden
bleve ökade skatter, varav hälften folie på fideikommisset och dess
underlydande.

Ytterligare ingavs den 14 juli 1922 från kommunalnämnden i socknen
genom dess vice ordförande till Luterkort en skrift, innefattande nämndens
uttalande i anledning av Luterkorts hemställan om yttrande i vad
mån kommunen berördes av klagandens sätt att förvalta fideikommiss -

egendomen. I denna skrift hette det bland annat, att genom klagandens
åtgärd att å 8 jordbrukslägenheter och 5 bostadslägenheter helt nedriva
byggnaderna hade trakten avfolkats och kommunen förlorat skattepliktig
inkomst. Klaganden hade indragit av tidigare fideikommissinnehavare
givna utfästelser att kostnadsfritt tillhandahålla lokaler och vedbrand till
skolorna inom egendomen. För förvärvande av tomt till ett skolhus hade
kommunen på grund av de oantagliga villkor, klaganden uppställt, nödgats
tillgripa expropriation. Priset å veden hade han satt så högt, att
kommunen varit nödsakad att skaffa ved från annat håll, medan den upphuggna
veden i fideikommissets skogar stode och ruttnade. Till följd av
de oskäliga arrendeavgifterna i de å senaste tiden ingångna arrendekontrakten
hade för arrendatorerna uppstått ekonomiska svårigheter, så att de
ej i rätt tid kunnat erlägga sina kommunalutskylder. Bogesuuds slott
vore snart på grund av bristande underhåll förvandlat till en vittrande
ruin. Med hänsyn till anförda omständigheter och med kännedom om
det skandalösa sätt, varpå godset i övrigt förvaltades, kunde med skäl
ifrågasättas, huruvida icke sådana omständigheter rörande godsets skötsel
och förvaltning vore för handen, att sådana åtgärder, varom förmäldes
i 19 kap. 4 § ärvdahalken, kunde och borde vidtagas.

Vid slutsammanträdet å vårtinget i domsagan den 15 juli 1922 anmälde
Luterkort för häradsrätten dessa skrifter, varefter häradsrätten genom
beslut samma dag aktade skäligt lämna klaganden tillfälle att till häradsrätten
avgiva yttrande i anledning av innehållet i desamma, och skulle
målet ånyo företagas till handläggning å allmänna sammanträdet den
6 september samma år. Genom vederbörande kronobetjäning skulle klaganden
erhålla del av häradsrättens protokoll, och skulle genom ordförandens
försorg jämväl gode männen för tillsyn å förmynderskap samt
kommunalnämnden kallas till inställelse, varjämte K. B. i Stockholms län
såsom representant för det allmänna ävensom övriga, som kunde anses
hava i saken del, skulle beredas tillfälle till yttrande i målet.

Den 6 september 1922 tillstädeskom klaganden genom vice häradshövdingen
G. Sandström, varjämte A. Andersson för egen del och såsom ombud
för andre gode mannen för tillsyn å förmynderskap inom socknen
ävensom kommunalnämnden genom dess vice ordförande iakttogo inställelse.
K. B. hade ej sänt någon representant. Luterkort tillkännagav,
att den dåvarande jordkommissionen förklarat sig ej vara i tillfälle att
tillmötesgå av honom gjord framställning om utlåtande i målet. Klaganden
bestred, att anledning funnes till klagandens försättande i omyndighetstillstånd,
samt anförde vidare: Framställningen därom vore gjord av
en tillsyningsman å förmynderskap, vilken såsom sådan ägde att övervaka
förmyndares förvaltning men icke hade någon befogenhet att föra
talan om myndiga personers försättande i omyndighetstillstånd. A. An -

derssons intresse av det sätt, varpå klaganden bevakade sina ekonomiska
angelägenheter, inskränkte sig därtill, att Andersson vore en av de arrendatorer,
till vilka fideikommissegendomen vore utarrenderad, och att hans
arrendekontrakt utginge den 14 mars 1923. Han både sålunda ett betydande
intresse av att det sätt, varpå han fullgjort sina skyldigheter såsom
arrendator, vid en till- och avträdessyn bleve milt bedömt samt att
få förnya arrendeavtalet på för honom möjligast fördelaktiga villkor.
Någon befogenhet att ex officio upptaga och avgöra frågor av förevarande
art tillkomme ej domstolen, vilken uppfattning vunne stöd av Kungl.
Maj:ts utslag den 12 oktober 1903 (N. J. A. sid. 417). Frågan om eu myndig
persons försättande i omyndighetstillstånd vore, om man frånsåge
det undantagsfall, då det gällde å hospital intagen sinnessjuk, i eminent
grad en tvistefråga, som för den person, det gällde, vore av vital betydelse.
För en tvistefrågas avgörande i rättegångsväg vore två förutsättningar
oeftergivliga, två tvistande parter och en ojävig domstol. I detta
fall saknades båda dessa förutsättningar. Het funnes icke någon kärandepart,
vilken vore gentemot klaganden ansvarig för rättegångens anställande.
Det funnes ej heller en ojävig domstol, ty den omständigheten, att
domstolen själv tagit initiativet i ärendet kunde icke undgå att försätta
domstolen i en intresserad ställning till tvistens utgång. Ett beslut, varigenom
klaganden försattes i omyndighetstillstånd, skulle i viss mån rättfärdiga
initiativet, medan ett motsatt resultat skulle kunna föranleda till
antagande, att åtgärden tagits i oträngt mål. En sådan behandling även
tvistefråga vore icke överensstämmande med en god rättegångsordning.
En domstol vore ej behörig att ingå i undersökning av enskilda
personers privata förhållanden, utan att sådant i föreskriven ordning påkallats
av vederbörlig sakägare. Den omständigheten att häradsrätten
hade vårdnaden över förmynderskapen inom domsagan medförde ingen
rätt för densamma att taga annan befattning med tvister om myndiga
personers försättande i omyndighetstillstånd än med andra civila tvister.
Om i något fall det allmännas intresse skulle anses påkalla en persons försättande
i omyndighetstillstånd, så tillkomme det i varje fall ej domstolen
att därom väcka talan.

Vidare anfördes från klagandesidan bland annat följande: All fideikommisset
tillhörande jord vore utarrenderad med undantag av skogen,
slottet med tillhörande park, ett område av omkring % tunnland av slottsträdgården
och ett område av ungefär samma areal vid en mindre villa,
benämnd Fridhem. Egendomens hela areal av åker och trädgård utgjorde
omkring 1,260 tunnland. Vad klaganden därav hade under eget bruk överstege
icke ett eller ett par tunnland och utgjorde sålunda omkring eu
tusendel av hela arealen. Räknades slottsparken med, bleve det ändock
Mott en ringa del av det hela, som icke vore utarrenderad. Arrendeavgif -

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 år8 riksdag.

ten för jordbruk, fiske, jakt och villor utgjorde utan jämförelse godsets
huvudinkomst, medan de klandrade förvaltningsåtgärderna varit för fideikommissets
ekonomiska räntabilitet av mycket underordnad betydelse. Enligt
innehållet i A. Anderssons skrift skulle skälet för klagandens ställande
under förmynderskap vara, att han i ekonomiskt mindre viktiga avseenden
illa tillvaratagit sina intressen men i fråga om fideikommissets
huvudinkomst, arrendena, alltför strängt bevakat samma intresse. Verkliga
förhållandet vore, att de klandrade förvaltningsåtgärderna skjutits i
förgrunden såsom förevändning och medel för att nå det åsyftade målet
och att de förment hårda arrendevillkoren vore pudelns kärna. Man stode
sålunda inför det ganska enastående fall i de svenska rättsannalerna, att
det ifrågasattes, att en person skulle ställas under förmyndare, därför att
han förmenades hava alltför strängt bevakat sina ekonomiska intressen.
Vad särskilt byggnaderna å godset anginge, inalles 144 stycken, kunde
framhållas, att A. Andersson under åren 1920 och 1921 i egenskap av ledamot
av socknens brandstodskommitté själv besiktigat byggnaderna och
vitsordat, att samtliga vore i gott skick med undantag av 6, varav en, ett
svinhus, betecknats såsom varande i hjälpligt skick och 5 betecknats såsom
gamla.

Klaganden sade sig särskilt vilja bemöta några påståenden i A. Anderssons
skrift. Beträffande förhållandet att somliga brukningsdelar nedlagts
hade klaganden under den tid, han innehaft fideikommisset, från början
följt planen att successivt, i mån av arrendeavtalens utgång, sammanslå
torp och smärre lägenheter till medelstora arrendegårdar. Detta hade medfört
dels att vid utgången av ett arrendeavtal en lägenhet icke ånyo utarrenderats,
förrän kontraktet med grannlägenheten också utgått, då sammanslagning
ägt rum, samt dels att ett avsevärt antal byggnader å de
gamla torpen blivit obehövliga och ej längre skolat underhållas samt i de
flesta fall nedrivits. Denna besparing i underhållskostnaden hade varit ett
av huvudsyftena med sammanslagningsplanen. De under åren nedlagda G
brukningsdelarna, som omnämnts av A. Andersson, vore torpen Stensundet,
Odlingen, Yreten, Träsket, Nytorp och Nybygget. Jorden till nämnda
torp hade använts till betesmarker, s. k. betescentraler, ända till år 1917,
då länsstyrelsen förbjudit detta och jorden måst användas till brödsädsodling.
Meningen med dessa 4 betescentraler hade varit att spara hagarna
för att småningom lägga dem till skogen. Planen med betescentraler både
måst slopas med undantag för en, nämligen Stensundet, vilken mark länsstyrelsen
tillåtit att för framtiden användas till betesmark. Byggnaden
å lägenheten Montebello hade på sin tid uppförts av en medlem av familjen
von Dardel, vilken arrenderat lägenheten under villkor att vid upplåtelsetidens
slut därå uppförda byggnader utan ersättning skulle tillfalla
jordägaren. Av denna anledning hade byggnaden från början icke på till -

fredsställande sätt underhållits samt vid tiden för rivningen befunnits i
ett sådant skick, att den icke utan genomgående reparation kunnat bebos.
Klaganden hade i hyra för byggnaden aldrig erhållit mer än 300 kronor
om året, vilket icke kunnat förslå till nödigt underhåll. För somliga hade
nog byggnaden verkat ståtlig, men i verkligheten hade den varit en krokan
med torn, sniderier och spånklädda väggytor. Kostnaden för iståndsättandet
av byggnaden hade säkerligen aldrig betalat sig. Beträffande
påståendet att genom klagandens förvaltning av fideikommisset trakten
avfolkats och kommunen förlorat en del skattepliktig inkomst framginge
av skattelängderna för de å fideikommisset bosatta personer under åren
1909, 1915 och 1921, att antalet skattepliktiga personer å fideikommisset
utgjort år 1909 50, år 1915 81 och år 1921 122 personer. Den uppskattade
inkomsten för personer å fideikommissets ägor hade utgjort efter bevillningsskatteförordningen
samt efter inkomstskatteförordningen år 1909
resp. 31,512 kronor och 41,700 kronor, år 1915 38,015 kronor och 76,100 kronor
samt år 1921 237,750 kronor och 146,670 kronor. De anförda siffrorna
visade, även om ändring av skattelagstiftningen påverkat differensen, att
kommunen ur skattesynpunkt ej haft anledning beklaga sig. Angående
fruktträden och bärbuskarna kunde nämnas, att från att förut under alla
år hava varit herrgårdsträdgård hade trädgården år 1915 utarrenderats till
handelsträdgård. Samtidigt hade undantagits ett land å omkring *A tunnland
för klagandens eget behov av grönsaker och rotfrukter. Å detta land
hade funnits en del gamla fruktträd och bärbuskar. Dessa hade måst
borttagas, för att det skulle bliva något resultat av grönsaksodlingen. Detsamma
hade gällt såväl en del land i den nydanade handelsträdgården
som ett litet land om A tunnland vid lägenheten Fridhem. Träden och
bärbuskarna hade ej varit i sin bästa växtkraft utan gamla och behäftade
med röta samt buskarna risiga. Vad anginge Bogesunds slott, hade det sin
riktighet, att det vore i behov av en grundlig reparation företrädesvis beträffande
de på 1860 talet tillbyggda tornen, som uppförts av s. k. saltsjötegel,
ett byggnadsmaterial, som snart förvittrade. Den senaste reparationen
hade avslutats år 1905 och betingat en kostnad av omkring 60,000
kronor. Klaganden hade i det längsta dragit sig för denna betydande improduktiva
utgift men beräknat utföra reparationen inom något av de
närmaste åren, därest ej slottet i stället komme att med borttagande av
tornen ombyggas till sin ursprungliga form, vilket, icke minst ur estetisk
synpunkt, skulle vara fördelaktigt och länge varit påtänkt. I varje fall
vore tydligt, att uraktlåtenheten att göra en betydande improduktiv påkostnad,
vad som än ur andra synpunkter däremot kunde anmärkas, icke
kunde anföras såsom bevis på misshushållning eller oförmåga att tillgodose
egna ekonomiska intressen. Ännu återstode å den föregående reparationskostnaden
22,000 kronor obetalda, den enda inteckningen eller

skulden å fideikommisset. Anledningen till Broknässtugans flyttning till
Vreten hade varit, att klaganden då planerat anordnande av en arrendegård
mellan gårdarna Broknäs, Eke och Nässeldalen. För detta ändamål
hade stugan från Broknäs ditflyttats och reparation av en mindre mangårdsbyggnad
därstädes om ett rum och kök påbörjats, alltså ingalunda
någon dyrbar grund. Det hade därefter befunnits lämpligare att lägga
Vretens jord till Nässeldalen, som därigenom fått sammanlagt något över
50 tunnlands areal. De påbörjade arbetena hade då blivit onödiga och
avbrutits. Att den påbörjade väg för bättringen, som omfattat omkring
100 meter, icke fullföljts hade berott på att kostnaderna visat sig bliva
för dryga till följd av markens beskaffenhet och icke motsvara vägbreddningens
nytta. I fråga om de klandrade åtgärderna beträffande tillvaratagande
av skogsvirke hade en stor del av den upphuggna veden icke
kunnat nedköras under åren 1919 och 1920, då den av A. Andersson omnämnda
störa skogsavverkningen ännu pågick och det var omöjligt att för
rimlig betalning få folk för ändamålet. Sedermera hade priset på bångoch
grenved fallit, så att det nu ej lönade sig annat än att låta den kvarligga
och utsynas till husbebovsbränsle åt arrendatorerna. Att däremot
den prima veden, som det fortfarande lönat sig sälja, nttagits ur travarna,
vore som sig borde. Ordnandet av de kvarliggande vedfamnarna hade med
hänsyn till att all tillgänglig arbetskraft behövts för nedkörningen under
åren 1920 och 1921 av den prima veden och för de omfattande skogsplanteringarna
fått anstå men vore avsett att snarast möjligt äga rum. Uppgiften
att intet gjordes för markens uppröjning vore icke riktig, då röjning
till betydande del skett och fortfarande komme att ske för blivande
skogsplanteringar. Däremot ansåge klaganden mera ändamålsenligt att
låta ris och finare grenar kvar ligga och multna än att kosta arbete på att
hopsamla och bränna dem, och han vore icke ensam om denna uppfattning.
Behovet av ny skogskultur vore icke eu följd av skogsskövling utan
en regelmässig följd av en dimensionsavverkning. En del skogsbestånd
hade vid avverkningen blivit skadade, men detta hindrade icke, att skogsförsäljningen,
som skett på en tid, då virkespriserna stått som högst, varit
ekonomiskt sett synnerligen gynnsam. Att det virke, som under klagandens
frånvaro och mot hans protest fällts i och för triangelmätning sommaren
1915, icke tillvaratagits vore sant. Detta berodde därpå, att det
ansåges tvistigt, huruvida icke vederbörande vore skyldiga att ersätta
det fällda virket. Att det virke, som fällts för framdragande av kraftledningen,
ännu icke tillvaratagits hade berott därpå, att det läge i en synnerligen
svårframkomlig och otillgänglig bergstrakt och att det ansåges
förmånligare att använda folket för tillgodogörande av det rikliga avfallet
vid skogsavverkningen. Virket vore i båda de omförmälda fallen av
relativt ringa värde. Anmärkningen att klaganden sökt göra arrendato -

rernas skyldighet att köra ved så betungande som möjligt tillbakavisades
såsom obefogad. Veden framkördes till vissa platser vid Askrikefjärden,
dels för att dessa platser vore lämpligast belägna för vedens utskeppning
och dels för att veden skulle lättare kunna övervakas. Förut både gjorts
försök att köra veden till närmaste strand, men detta hade visat sig medföra,
att den i avsevärd omfattning blivit bortstulen. Uppgiften att klaganden
uraktlåtit tillvarataga virket efter nedrivna byggnader vore oriktig,
i det att allt användbart virke upplagts ordentligt och i mån av behov
använts till reparation av arrendegårdarna för att spara skogen. Att
brandplatsen efter flygelbyggnaden vid slottet ännu ej blivit fullständigt
avröjd berodde på den brådska, som under vintern 1921—1922 rått med
björkvedskörning, men platsen komme att avröjas och ordnas vintern
1922—1923. Våren 1914 hade inköpts och i Bogesunds plantskola utskolats
90,000 2- och 4-åriga granplantor med tanke på att åstadkomma en julgransplantering
i stor skala å mindervärdig f. d. åkerjord efter danskt
mönster. Den mark, som valts till ändamålet, vore den sankt belägna jorden
tillhörande torpet Odlingen, vilken mark lämpat sig för ändamålet.
Men under kriget hade myndigheterna bestämt, att all förut odlad jord
skulle brukas till brödsädsodling, och därmed hade planen på en säkerligen
lönande julgransplantering, belägen nära huvudstaden, måst uppgivas.
Då hade de i plantskolan befintliga granplantorna befunnits för
stora för att med framgång kunna planteras å skogsmark, och intet annat
hade funnits att göra än att utgallra ett mindre antal av de vackraste
och tätaste och på nytt utskola dem med större förband i samma plantskola
samt försöka få vackra s. k. bordsjulgranar till försäljning. Detta
hade slagit väl ut och betalat sig under de första åren men därefter måst
uppgivas. Det vore möjligt, att i godsets förvaltning i enstaka fall vidtagits
åtgärder, som visat sig mindre ändamålsenliga, och att i andra fall
försummelse eller onödigt dröjsmål förekommit, något som ju icke vore
ovanligt vid skötseln av en stor egendom, särskilt när ägaren icke vore
bosatt å egendomen. Men att däri, såsom A. Andersson syntes göra, se ett
avsiktligt försök att förstöra egna tillhörigheter och skada egen ekonomi
vore obefogat och meningslöst. Man finge vid genomläsningen av anmäl
ningsskriften det intrycket att, om här skulle talas om fixa idéer, vore
detta uttryck på sin plats beträffande den, som i varje förment eller verklig
försummelse i godsförvaltningen såge ett försök av godsägaren att
skada sig själv. Anledningen till legenden om vanhävden å Bogesund
borde ytterst sökas däri, att klaganden för att spara stängselkostnader å
egendomen anlagt de s, k. betescentralerna, vilket medfört, att förut odlad
mark i viss omfattning utlagts till betesmark. Under kriget med knapphet
på livsmedel hade, såsom redan berörts, vederbörande myndighet föreskrivit,
att brödsädsodlingen skulle upptagas på betescentralerna utom en,

som fortfarande tillåtits för användning till bete. Sedan dess hade marken
inom övriga betescentraler alltjämt använts till sädesproduktion och
inginge i arrendegårdarna. Vad beträffade kommunalnämndens klagomål
över att klaganden stått på sin rätt mot socknen och icke visat önskad
liberalitet mot densamma vore detta en sak, som icke liörde till målet. Den
säkraste måttstocken för bedömande om en egendom sköttes med vederbörlig
ekonomisk omsikt vore det ekonomiska resultatet av driften. Avkastningen
av egendomen hade successivt och jämnt stigit från 28,550
kronor år 1908 till 56,329 kronor år 1922. I denna stegring inginge jordbruksarrendena
med blott en ökning från 21,000 kronor till 29,773 kronor,
därvid vore att iakttaga, att jakt och fiske under senare åren varit särskilt
utarrenderade. Denna senare ökning finge anses ganska måttlig med
hänsyn till penningvärdets fall från år 1908. Att arrendatorerna jämväl
å sin sida haft god inkomst av sina arrenden bekräftades av 1921 års skattelängder,
som utvisade en deklarerad medelinkomst för varje arrendator
av nära 5,000 kronor. Av det sagda framginge, att någon vanliävd av
fideikommissegendomen icke förelåge samt att klaganden visat sig hava
med sparsamhet och framgång skött och förkovrat sin egendom.

Till vidare bemötande av de i A. Anderssons och kommunalnämndens
skrifter framställda anmärkningarna mot förvaltningen av Bogesund förebragte
klaganden en vidlyftig utredning, för vilken här allenast ofullständigt
kan redogöras. Sålunda hade på hans anmodan direktören för
Sveriges allmänna lantbrukssällskaps fastighetsbyrå R. Wedin, föreståndaren
för sällskapets byggnadsbyrå L. N. Gramén samt godsägaren I.
Arhén undersökt förhållandena med avseende å jordens hävd och byggnadernas
underhåll. I ett däröver avgivet utlåtande anfördes bland annat
följande: Jntygsgivarna hade besiktigat egendomen samt tagit del av
arrendekontrakt, protokoll över till- och avträdessyner och brandförsäkringsbrev
jämte andra egendomen rörande handlingar. All jordbruksmark
vore utarrenderad, likaså slottsträdgården med undantag av ett område
på omkring 14 hektar. Under eget bruk hade fideikommissarien blott
skogen, Bogesunds slott med tillhörande park och en villa Fridhem med
tillhörande område av omkring 14 hektar. Frånsett skogsmarken vore sålunda
en försvinnade del av jorden icke utarrenderad. Jorden vore fördelad
på 21 arrendegårdar. Ursprungligen hade funnits ett flertal torp,
men dessa hade planmässigt förenats till större arrendegårdar vid upplåtelsernas
upphörande. Jorden vore väl hävdad och byggnaderna väl underhållna.
Rörande såväl hävden som åbyggnadernas skick kunde göras det
omdömet, att de vore bättre än vad som i genomsnitt vore fallet å större
egendomar. Av handlingarna rörande senaste brandförsäkring år 1921
framginge, att brandstodskommittén förklarat samtliga åbyggnader med
blott 3 eller 4 smärre undantag vara i gott skick. Åtgärden att förena de

gamla torpen till medelstora arrendegårdar hade varit ur jordbruks- och
avkastningssynpunkt fördelaktig. Att detta medfört, att ett antal byggnader
å torpen blivit överflödiga och nedrivits, medan i stället arrendegårdarnas
åhyggnader utvidgats eller planerats för ytterligare utvidgning,
hade följaktligen icke försämrat egendomens värde. Arrendekontrakten
hade ingalunda befunnits oskäliga i fråga om avgälder, särskilt
med hänsyn till gårdarnas belägenhet nära Stockholm. Arrendevillkoren,
ehuru onödigt detaljerade, kunde i det hela sägas icke vara strängare än
statens, Stockholms stads, Uppsala universitets m. flis villkor för lika välbelägna
gårdar. Såsom slutomdöme kunde uttalas, att någon vanhävd ej
förekomme, utan att godset tvärtom måste anses vara skött på ett tillfredsställande
sätt. Gramén uttalade särskilt, att byggnaderna å godset vore
av god beskaffenhet och i genomsnitt bättre än man i vanliga fall funne
vid egendomar med ett större antal arrendegårdar. Utrymmet vore för
såväl uthus som boningshus i allmänhet fullt tillräckligt. Byggnaderna
fyllde i stort sett sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Någon vanhävd
kunde därvidlag icke ifrågasättas. — Hörda såsom vittnen, bekräftade
Wedin och Gramén sina uttalanden.

Föreståndaren för kungl. lantbruksakademiens trädgårdsskola, direktören
G. H. Lind, hade verkställt besiktning av parken och trädgården vid
godset och uttalade i avgivet utlåtande såsom slutomdöme, att från det
allmännas sida ingen berättigad anmärkning mot trädgårdens skötsel
kunde framställas. De anmärkningar, som från ren trädgårdsteknisk synpunkt
kunde göras mot trädgårdsanläggningarna, skulle i vår tid med
samma fog kunna anföras mot flertalet äldre svenska slotts- och herrgårdsträdgårdar.

Länsjägmästaren i Stockholms län E. K. G. Hedeman-Gade hade avgivit
utlåtande angående Bogesunds skogar och deras skötsel, däri anfördes
bland annat följande: Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län läte med omkring
3 års mellanrum genom vederbörande länsskogA-aktare besiktiga
samtliga skogar. På grund av en i enlighet därmed till styrelsen ingiven
rapport, grundad på under februari—mars 1920 verkställda besiktningar
av Bogesunds skogsmark, vilken rapport av Hedeman-Gade under sommaren
1920 vederbörligen kontrollerats, hade skogsvårdsstyrelsen ansett, att
återväxten genom de av Aktiebolaget Norrtälje Ångsåg därstädes utförda
och planerade avverkningarna uppenbarligen äventyrats å omkring 12S
hektar. Styrelsen hade med anledning därav i augusti 1920 med stöd av
lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar förelagt klaganden
förslag att teckna överenskommelse angående återförsättande av ifrågavarande
areal i skoghärande skick. Efter skriftväxling med klaganden
hade skogsvårdsstyrelsen ansett lämpligt att utomstående syneförrättare
finge pröva av klaganden framställda krav på nya hagmarksarealer m. m.,

och med anledning därav hade sådan undersökning, som omförmäldes i
2 § i 1903 års lag påkallats. Dylik undersökning hade förrättats den 3
juni 1921. Synemännen hade därvid uttalat att, enär störa arealer avverkats
utan kvarlämnande av nödigt antal frö- och skyddsträd, förelåge
vanskötsel av skogsmarken och återväxten hade äventyrats. De åtgärder,

. som därför hor de vidtagas, vore att från marhuskar, ris och skräpskog
röja omkring 122 hektar och därefter utföra markheredning å 3 hektar,
sådd å 62 hektar samt plantering å 56 hektar. Kostnaden därför beräknades
till 43,630 kronor. Så snart skogsvårdsstyrelsen fått del av syneinstrumentet,
hade den sökt att i enlighet med 3 § i lagen träffa skriftlig överenskommelse
med klaganden angående de för markernas återförsättande i
skoghärande skick nödvändiga åtgärderna, men dittills hade detta ej lyckats.
Klaganden hade emellertid meddelat, att lian, därest styrelsen
släppte kravet på skriftlig överenskommelse, ej blott ämnade utföra de
av synemännen föreslagna åtgärderna utan hade för avsikt att jämväl
plantera den areal, å vilken syneförrättaren ansett, att endast markheredning
och sådd kunde vara tillfyllest. Detta klagandens förslag läge
för närvarande under skogsvårdsstyrelsens prövning. Emellertid vore
möjligheten för naturlig återväxt efter en avverkning i Stockholms län
synnerligen begränsad, beroende på dels svår gräsväxt och dels en regelbundet
återkommande torkperiod under försommaren. Följden därav
vore den, att återväxten äventyrades efter praktiskt taget varje slutavverkning
och att sålunda även den mest nödvändiga och självklara avverkning
kunde föranleda, att skogsvårdsstyrelsen ansåge sig nödsakad
fordra skogskulturförbindelse för det avverkade området. Hedeman-Gade
hade ansett sig höra påpeka detta förhållande, enär det syntes vara eu
ganska utbredd åsikt, att ett ingripande av skogsvårdsstyrelsen skulle
stämpla vederbörande avverkare såsom skogsskövlare. Denna uppfattning
av skogsvårdsstyrelsens åtgöranden vore med hänsyn till det nyss
anförda oriktig. Hade avverkningen inskränkt sig till de 122 hektar, å
vilka återväxten äventyrats och som på grund av lagens formulering sålunda
blivit utsatta för ”vanskötsel”, hade avverkningen varit ej blott berättigad
utan även för godset synnerligen förmånlig. Den å denna areal
avverkade skogen hade nämligen varit avverkningsmogen och det erhållna
priset så högt, att man icke inom överskådlig tid kunde påräkna ett tillnärmelsevis
så fördelaktigt. Tyvärr hade emellertid avverkningen utsträckts
över större areal och sålunda omfattat alla på egendomen förefintliga
träd av viss dimension. Genom borttagandet av dessa hade ej kunnat
undgås, att flera bestånd betänkligt ramponerats. Ur ren skogsvårdssynpunkt
måste ifrågavarande bestånd anses hava utsatts för en olämplig
behandling. Men då de avverkade träden renderat ett synnerligen
högt netto, vore svårt för att icke säga omöjligt att utan ingående under -

sökning avgöra, huruvida den sålunda nedsatta produktionsförmågan till
värdet över- eller understege värdet av det avverkade virket. Emellertid
borde påpekas, att nu berörda avverkning, därest upplåtelsen av avverkningsrätten
skett efter den 14 maj 1918, ej kunnat i sin helhet äga rum.
I flera bestånd under 80 års ålder hade den nämligen utförts på ett sätt,
som strede mot grunderna för en god skogsvård, och hade sålunda efter
tillkomsten av 1918 års provisoriska skogslag ej kunnat få fortgå. Men
även om det ur skogsvårdssynpunkt numera kunde anses önskvärt, att
avverkningen å dessa medelålders bestånd skett mera rationellt, syntes
mindre välbetänkt att aA^ denna anledning grunda ett ifrågasättande, att
vederbörande ägare borde ställas under förmyndare. Konsekvensen bleve
i så fall, att detta öde skulle drabba åtskilliga skogsägare i vårt land, ty
liknande dimensionsavverkningar hade före den provisoriska skogslagens
tillkomst varit synnerligen vanliga. Beträffande de ”underliga figurer”,
som här och där målats i skogen och som väckt A. Anderssons förvåning,
hade Hedeman-Gade genom vederbörande skogvaktare erhållit del av klagandens
mening med desamma. De avsåge att vara provytundersökningar,
varvid träden i stället för att som vanligt numreras och protokollföras
åsatts vissa tecken för olika tumtal. Något resultat av värde kunde
dessa undersökningar knappast giva. De syntes dock antyda ett påtagligt
intresse för skogsförhållandena, och det kunde endast beklagas, att de
kostnader, som här nedlagts, icke fått användas för liknande undersökningar,
utförda enligt någon fackmans direktiv. Vad den av klaganden
bedrivna och av A. Andersson kritiserade skogskulturen anginge, vore
tydligt, att densamma haft karaktär av experiment. Såsom sådant ägde
dessa planteringar ett värde, även om resultaten ej vore så fördelaktiga.
De utförda planteringarna hade visserligen lyckats mycket hra, men de
kostnader, som desamma medfört, kunde ej motivera deras användning
annat än i parker och å liknande platser. Vid 1922 års kulturarbeten hade
andra metoder använts. Såsom slutomdöme uttalades, att en nyligen avslutad
stor dimensionsavverkning visserligen ramponerat ett flertal medelålders
bestånd, men att man, då ett synnerligen fördelaktigt pris erhållits,
först efter ingående undersökning kunde avgöra, huruvida den
för dessa bestånds vidkommande varit ur ekonomisk synpunkt olämplig
eller ej, att återkultiveringen av de områden, å vilka genom avverkningen
återväxten äventyrats, syntes bedrivas på ett fullt tillfredsställande sätt
samt att klaganden genom diverse åtgöranden visat prov på stort intresse
för sina skogar, vilket intresse dock icke dittills medfört några ur skogsvårdssynpunkt
mera påtagliga resultat, enär han föredragit att experimentera
sig fram i stället för att utnyttja någon erfaren fackmans råd.
Ehuru Bogesunds skogar långt ifrån vore mönstergillt skötta, kunde Hedeman-Gade
icke finna, att de skogliga förhållandena därstädes vore så -

dana, att de i någon män kunde motivera ett ingripande enligt 19 kap.
4 § ärvdabalken. Beträffande den upphuggna veden anförde HedemanGade:
Att hundratals vedfamnar fått stå och ruttna syntes äga sin riktighet.
Liknande förödelse hade emellertid drabbat ganska mycken ved i
landet på grund av de svårigheter, som under de senaste vintrarna rått
att avyttra sekunda ved. Det vore givetvis beklagligt, att användbart
bränsle på dylikt sätt förfores. Det hade varit mer tilltalande att vid ett
prisfall, sådant som det 1920 inträffade, slumpa bort mindre värdefullt
virke än att låta det ligga med risk, att detsamma skulle förstöras. Dock
vore ett motsatt förfarande försvarbart och kunde i varje fall ej utgöra
något bevis för att vederbörande avverkare ej skulle kunna tillvarataga
sina ekonomiska intressen.

Klaganden lät såsom vittne höra föreståndaren för Centralanstaltens
för jordbruksförsök jordbruksavdelning, professorn C. A. H. von Feilitzen.
Denne uttalade därvid, att han fått ett ganska gynnsamt intryck av arrendegårdarna
och deras hävd. Åtgärden att sammanslå en del arrendelägenheter
till s. k. betescentraler måste anses välbetänkt, och det vore att beklaga,
om en dylik tanke icke skulle få realiseras. De därför avsedda hemmanen
kunde ej anses vara i vanhävd. Att för den påbörjade sammanslagningen
av småtorp till medelstora arrendegårdar överflödiga hus nedrivits
kunde icke från jordbrukssynpunkt anses vara något tecken på vandaliseringslusta
eller någon fix idé hos jordägaren, då givetvis för honom
liksom för alla andra jordägare de ekonomiska synpunkterna i första
hand måste vara de avgörande vid egendomens skötsel. Med den kännedom,
von Feilitzen hade om jordbrukets ställning i vårt land och huru
det på olika håll handhades, vore von Feilitzens uppfattning den, att
skulle innehavaren av Bogesund ställas under förmyndare för vanhävd,
skulle större delen av Sveriges jordägare röna samma öde.

Föreståndaren för Sveriges allmänna lantbrukssällskaps upplysningsavdelning,
agronomen E. G. L. Lindblad, intygade på ed, att minskningen
av arrendegårdarnas antal varit en ekonomiskt riktig åtgärd, samt vitsordade,
att det varit mycket förnuftigt att utlägga en del förut odlad
jord till betesmark. Den uppdelning på ett visst antal brukningsdelar,
som en gång ägt rum, kunde ej rimligen anses vara av sådan natur, att
den icke finge rubbas, då så befunnes lämpligt på grund av ändrade ekonomiska
förhållanden. Fn lägenhet, som det lönat sig att bruka självständigt
förr, när levnadsanspråken varit mindre och den mänskliga arbetskraften
billigare, bleve ofta oekonomisk att bruka på samma sätt nu, när
arbetskraften vore mera värderad. Med hänsyn till godsets goda avsättningsmöjligheter
för mjölk vore betesdrift i vidsträckt omfattning synnerligen
befogad. Någon vanvård av jordbruket hade ej kunnat iakttagas.

Jägmästaren B. P. Bellander uttalade på ed, att det vore sällsynt för

en egendomsägare att träffa en så gynnsam tidpunkt för upplåtande av
skogsavverkningsrätt och att mycket få personer vid en affär av dylik
omfattning nått högre pris än klaganden vid försäljningen av skog i
januari 1917. Från skoglig synpunkt kunde nog erinran göras mot dimensionsavverkning,
men med hänsyn till beskaffenheten av skogen å Boge
sund kunde i detta fall ej framställas något svårare klander däremot.

Advokaten E. K. Lundgren, som varit klagandens juridiska och ekonomiska
rådgivare, uttalade på avlagd ed den uppfattningen, att den ekonomiska
ställningen å Bogesund, vilken vid klagandens tillträde av egendomen
varit föga lysande, under klagandens besittningstid avsevärt förbättrats.
Beträffande klagandens förmåga att sköta sin ekonomi ville
Lundgren uttala, att han under sin tjuguåriga verksamhet såsom advokat
sällan träffat någon person, som med så intensiv energi förstått att
tillvarataga sina ekonomiska intressen.

Klaganden visade en tablå, enligt vilken hans inkomster från Bogesund,
frånsett skogsavkastningen, utgjort under år 1908 28,550 kronor, under år
1912 30,950 kronor, under år 1915 38,275 kronor, under år 1918 43,084 kronor
och under år 1922 56,329 kronor. Klagandens deklarerade inkomst hade
under åren 1913—1922 utgjort år 1913 41,000 kronor, år 1914 35,500 kronor,
år 1915 34,900 kronor, år 1916 35,100 kronor, år 1917 34,500 kronor, år 1918
909,300 kronor, år 1919 95,100 kronor, år 1920 67,600 kronor, år 1921 68,730
kronor och år 1922 67,850 kronor. Fideikommissets taxeringsvärde hade
ökats från 655,300 kronor år 1908 till 4,403,000 kronor år 1922.

Även genom häradsrättens försorg förebragtes utredning, vilken jämväl
i största korthet må beröras.

I häradsrättens protokoll för den 6 september 1922 antecknades, att
agronomen E. Andersson i Stuvsta på föranledande av ordföranden verkställt
besiktning å egendomen. I avgivet utlåtande, däri anmärktes, att
så gott som all åkerjord samt de flesta byggnaderna vore upplåtna till
arrendatorer samt att mot arrendegårdarnas underhåll av byggnader och
hävd av åkern i allmänhet anmärkning ej kunde göras, uttalades såsom
slutomdöme: Jordägaren syntes bunden av den principen, att inga utgifter,
som träffade honom personligen, finge göras, varemot arrendatorerna
skulle ansvara för egendomens bibehållande och förbättring. Där någon
del av egendomen icke kunnat erhålla arrendator på de villkor, jordägaren
dekreterat, hade denna del fått ligga utan skötsel och tillsyn, varigenom
byggnaderna småningom förfallit och till slut blivit rivna. De
delar av fideikommisset, som stode under fideikommissariens direkta vård,
visade med få undantag samma utvecklingsgång. Även om giltiga skäl
kunde påvisäs för förläggning av en del utgårdar till andra, hade de
flesta ett sådant läge, att de icke lämpligen kunde drivas i sambruk, lik -

som ej heller de gårdar, dit de blivit förlagda, hade byggnader, som vore
tillräckliga för en sådan sammanslagning. I en del fall hade rivningar
skett, vilka syntes oförklarliga. Det som under nuvarande förhållanden
syntes innebära den största faran för egendomens fortbestånd och utveckling
vore emellertid jordägarens förhållande till sina arrendatorer.
Oaktat massor av virke sedan flera år tillbaka läge och förfores, erhölle
icke arrendatorerna reparationsvirke, till följd varav byggnaderna bleve
utan underhåll. Ehuru tiden vore långt framskriden, hade ingenting åtgjorts
för ordnande av arrendeförhållandena för år 1923, oaktat 9 arrendekontrakt
då upphörde.

Vid häradsrättens sammanträde den 8 september 1922 hördes såsom
vittne genom häradsrättens försorg redaktören N. O. Hall. Denne intygade,
att vid undersökningar, som han under åren 1916 och 1917 verkställt
å Bogesund, hade han iakttagit, att en del lägenheter, som förut brukats,
blivit övergivna och vore att beteckna såsom formliga vanhävdsområden.
I anledning därav hade han gjort en anmälan i jordbruksdepartementet,
vilket föranlett, att statsmyndigheterna ingripit. Vid ett besök, som eu
del av jordkommissionens ledamöter våren 1919 i Halls sällskap gjort å
egendomen, hade kommissionens ordförande yttrat, att han knappast
någonsin sett så markanta fall av vanhävd. Denna uppfattning hade tydligen
delats av kommissionens övriga ledamöter. Bogesund skulle haft
väsentligt högre värde, om det bibehållits i den grad av kultur, det haft
före de av klaganden vidtagna åtgärderna. Vid bedömande av godsets
nuvarande skick måste särskild hänsyn tagas till det ingripande, som
under kristiden skett genom statsmyndigheternas försorg.

Vid ett senare rättegångstillfälle anmälde ordföranden, att på begäran
till honom från länsstyrelsen i Stockholms län överlämnats åtskilliga
handlingar angående det ingripande, som med anledning av Halls anmälan
från det allmännas sida förekommit beträffande förhållandena å
Bogesund. Av dessa handlingar framgick, att jordbrukskonsulenten M. J.
Morén under våren 1917 verkställt besiktning å en del gårdar, hörande
under Bogesund, och att lian såsom sammanfattning av sin undersökning
uttalat, att ordet vanhävd kunde användas i fullaste utsträckning för ej
obetydliga arealer jord samt att denna vanhävd utövats en lång följd av
år. Att de besiktigade gårdarna skulle vara lagda under rationell beteskultur
vore missuppfattning, ty inga åtgärder hade vidtagits, som hörde
samman med sådan kultur. Jorden hade lagts för fäfot, och vad den avkastat
hade endast genom naturens krafter frambringats. — I detta uttalande
hade dåvarande kronofogden A. Hägg instämt. Genom statsmakternas
ingripande hade därefter de ur brukning komna ägorna ånyo satts
i kultur.

Agronomen Andersson, som ytterligare hördes, förklarade, att han er -

hållit samma uppfattning beträffande förhållandena å Bogesund som
Morén. Nedläggning av en del lägenheter hade ur ekonomisk synpunkt
icke varit lämplig och beträffande bostadslägenheten Montebello kunnat
betecknas såsom ren kapitalförstöring.

Sedan häradsrätten vid slutsammanträdet den 15 juli 1922 beslutat infordra
klagandens yttrande, förevar målet å allmänt sammanträde den 6,
den 7 och den 8 september samma år. Den 21 september 1922 höll häradsrätten
syn å egendomen. Därpå förekom målet vid särskilt sammanträde
med häradsrätten den 9 november, varefter utslag i målet följande dag
meddelades. Sedan klaganden vid rättegångstillfället den 6 september
företett utlåtandena från Wedin, Gramén och Arhén samt Lind och Hedeman-Gade
ävensom förebragt annan utredning samt Wedin och Gramén
hörts såsom vittnen och E. Anderssons utlåtande föredragits, förekom
den 7 september, att denne och, ånyo, Wedin hördes såsom vittnen. Båda
dessa dagar hördes jämväl en å Bogesund anställd skogvaktare J. A.
Söderberg såsom vittne. Vid början av rättegångstillfället den 8 september
anhöll klaganden, att häradsrätten måtte förklara sig obehörig
att upptaga målet till vidare prövning och avskriva detsamma. I omedelbart
avsagt beslut yttrade häradsrätten att, enär med avseende å storleken
av det gods, klaganden ägde att förvalta, samt med hänsyn till de
allmänna intressen, vilka vore knutna till det sätt, varå denna förvaltning
ägde rum, kommunalnämnden i socknen, på sätt som skett, lagligen
ägde föra talan om klagandens försättande i omyndighetstillstånd på
grund av stadgandet i 19 kap. 4 § ärvdabalken, lämnades klagandens yrkande
utan bifall. Vid sistnämnda rättegångstillfälle hördes Hall såsom
vittne.

Å sammanträdet den 9 november förklarade klagandens närmaste släktingar,
nämligen hans syster Clotilde von Höpken och hans faster Eleonore
von Höpken, att de önskade inträda i målet. De sade sig protestera
mot att klaganden, vilken visat sig hava med synnerlig framgång förvaltat
sina ekonomiska angelägenheter, fråntoges denna rätt, vilket icke
skulle vara av något förnuftigt intresse påkallat. Tillika upplystes, att
överintendenten J. V. von Knorring i Göteborg vore närmast att efterträda
klaganden i fideikommissrätten till Bogesund.

Den 10 november 1922 meddelade häradsrätten utslag, däri häradsrätten
yttrade: Vid olika tillfällen under de senaste åren hade inom häradsrätten
väckts fråga, huruvida klaganden kunde anses vara ur stånd att vårda
sitt gods och sålunda jämlikt 19 kap. 4 § ärvdabalken skulle ställas under
förmyndare. Då under juni och början av juli månad 1922 samma fråga
ånyo varit föremål för överläggning inom häradsrätten, hade dess ord -

förande vänt sig till kommunalnämndens ordförande A. Andersson med
förfrågan, huruvida han eller kommunalnämnden ville till domaren inkomma
med skriftlig framställning rörande de förhållanden, varunder
förvaltningen av Bogesunds fideikommiss ägde rum. I anledning därav
hade de båda i domboken för den 15 juli 1922 intagna skrifterna från
A. Andersson och kommunalnämnden inkommit. Efter övervägande av
innehållet i dessa skrifter hade häradsrätten sistnämnda dag beslutit
lämna klaganden tillfälle att avgiva yttrande i anledning av skrifternas
innehåll. Vid fattande av berörda beslut hade häradsrätten särskilt beaktat,
hurusom kommunalnämnden gjort gällande, att förvaltningen av
Bogesunds fideikommiss, som omfattade en väsentlig del av Östra Byds
socken, omhänderhades på sådant sätt, att ekonomiska vådor uppstode för
det allmänna, varjämte kommunalnämnden uttalat, att med kännedom
om det skandalösa sätt, varpå godset i övrigt förvaltades, med skäl kunde
ifrågasättas, huruvida icke sådana omständigheter rörande godsets skötsel
och förvaltning vore för handen, att sådana åtgärder, varom i ovannämnda
lagrum omförmäldes, kunde och borde vidtagas. Häradsrätten
hade vid sådant förhållande icke ansett sig kunna underlåta att på sätt
ovan angivits upptaga målet till behandling. Klaganden hade bestritt, att
laga behörighet i sådant avseende tillkomme häradsrätten. Med avseende
å de föreliggande omständigheterna funne emellertid häradsrätten sig
vara lagligen behörig att på sätt som skett till prövning upptaga den av
kommunalnämnden framförda frågan. Uti motiven till sitt den 30 september
1921 avgivna förslag till lag om förmynderskap hade lagberedningen
anfört, att enligt gällande rätt ej vore fullt tydligt, huruvida domstol
ägde, oberoende av ansökning, upptaga frågor om omyndighetsförklaring.
Lagberedningen hade jämväl erinrat om lagkommitténs och äldre
lagberedningens förslag i ämnet. Enligt det sistnämnda skulle, om andra
anledningar än vanvett förelåge, för vilket fall rätten tänktes skola förordna
förmyndare, så snart den på ena eller andra sättet erhölle kännedom
om förhållandet, rätten kunna förordna förmyndare på anmälan av
vissa personer, bland andra god man för tillsyn å förmyndares förvaltning
och föreståndare för fattigvården i vederbörande församling. Lagberedningen
hade visserligen såsom sin mening uttalat, att det ej torde
stå i överensstämmelse med vår tids uppfattning, att rätten skulle vara
pliktig att ex officio eller på anmälan av vem som helst undersöka, huruvida
anledning till omyndighetsförklaring förelåge. Men beredningen
hade även anfört, att det allmänna ofta kunde av särskild orsak hava intresse
av att en omyndighetsförklaring komme till stånd. Beredningen
hade för sådant fall uttalat, att man väl kunde tänka sig, att exempelvis
fattigvårdsstyrelse eller kommunalnämnd finge uppträda som sökande,
ehuru beredningen funne det önskvärt, att endast ett allmänt organ, den

föreslagna överförmyndaren, till vilken alltså nyssnämnda myndigheter
skulle hava att göra sina anmälningar, tillerkändes rätten att framställa
yrkande om omyndighetsförklaring. Häradsrätten hade funnit, att sådant
fall här förelåge, som av beredningen sålunda berörts. Det måste enligt
häradsrättens uppfattning betraktas som ett allmänt rättsintresse av största
vikt att, därest för en kommun sådana vådor, som av kommunalnämnden
antytts, vore för handen genom viss persons sätt att förvalta sin egendom,
noggrann rättslig utredning bleve verkställd angående förvaltningen
samt att, om vadorna befunnes föreligga, desamma bleve undanröjda
genom vederbörandes försättande under förmynderskap. Det saknade i
dylika fall avgörande betydelse, om utredningen betraktades såsom igångsatt
av häradsrätten ex officio eller av domstolen på anmälan eller ansökan
av kommunalnämnden. För sin ståndpunkt i fråga om behörigheten
funne häradsrätten även stöd av svensk doktrin (Nordlig: Föreläsningar
över ärvdabalken sid. 305, Winroth: Förmynderskap och kuratel
sid. 32). Vidkommande därefter frågan om huruvida klaganden, pa sätt
kommunalnämnden ifragasatt, saknade förmåga att vårda sitt gods, funne
häradsrätten genom den från klaganden därutinnan förebragta utredning
visserligen framgå, att Bogesunds fideikommissegendom lämnade klaganden
en betydande årlig penninginkomst ävensom att denna inkomst särskilt
från och med år 1918, vilket år klaganden till följd av den i målet
omförmälda försäljning av skogsavverkningsrätt varit taxerad till inkomst-
och förmögenhetsskatt med icke mindre än 909,300 kronor, väsentligen
ökats. Å andra sidan måste genom för häradsrätten kända förhållanden,
vad häradsrätten vid syn på stället iakttagit och vad i övrigt i
malet förekommit, oavsett den däremot förebragta vittnesbevisning, anses
uppenbart, att klaganden med tillämpning av andra förvaltningsgrundsatser
än dem, som tillämpats, bort kunna, med bättre iakttagande
samtidigt av den av honom såsom fideikommissinnehavare beroende befolkningens
intressen, åstadkomma ett jämväl för honom själv och framtida
fideikommissinnehavare, bortsett från ovanberörda inkomst av försåld
skogsavverkningsrätt, väsentligen gynnsammare ekonomiskt resultat
av fideikommissets förvaltning. Häradsrätten fäste därvidlag avseende
å vad i målet blivit upplyst dels om den nedläggning av åtskilliga
tidigare självständiga brukningsdelar till s. k. betescentraler, vilken
förändring inneburit uppenbar vanhävd, som blivit allenast genom det
allmännas ingripande år 1917 avhjälpt, dels angående rivandet av egendomen
Montebello, dels ock angående andra av klaganden vidtagna åtgärder,
rörande vilka rimlig förklaring icke kunnat givas. Enär emellertid
för det närvarande så gott som hela den till Bogesunds egendom
hörande jordbruksarealen vore upplåten å arrenden och såsom sådan föremål
för god hävd samt vad i övrigt i målet förekommit, särskilt med

hänsyn till den av klaganden förebragta bevisning, lagligen icke kunde
föranleda till klagandens försättande i omyndighetstillstånd, funne häradsrätten
vidare dess åtgärd i målet icke erforderlig.

Häradsrättens protokoll omfattade sammanlagt 357 sidor. Mot dess utslag
anfördes ej besvär.

I en till J. O. ingiven skrift hemställde klaganden under hänvisning till
häradsrättens protokoll att, då häradsrätten genom att upptaga målet,
utan att något yrkande om klagandens omyndigförklarande blivit av behörig
sakägare framställt, förfarit i strid med grunderna för gällande
rättegångsordning, vice häradshövdingen Luterkort såsom häradsrättens
ordförande samt häradsrättens ledamöter måtte ställas under åtal för oförstånd
i domarämbetets utövning.

Klaganden anförde huvudsakligen följande: Av protokollen framginge,
att Luterkort efter föregående överläggningar inom häradsrätten anmodat
A. Andersson och kommunalnämnden att inkomma med framställningar
rörande förhållandena å Ilo gesund samt att häradsrätten därefter, ehuru
något yrkande om klagandens försättande i omyndighetstillstånd ej gjorts,
på eget initiativ till behandling upptagit frågan därom. Till stöd för sin
behörighet i detta avseende hade häradsrätten åberopat uttalanden av lagberedningen
i dess nya förslag till lag om förmynderskap samt av Winroth
och Nordling. Men lagberedningens uttalande vore ett yttrande de
lege ferenda och innebure intet stöd för domstols behörighet att ex officio
upptaga frågor om omyndigförklaring, då däri uttalats, att lagen i praxis
alltjämt tillämpats så, att det för upptagande av en dylik fråga, frånsett
vissa undantagsfall, städse fordrats ett yrkande av rätt sakägare. Winroth
hade visserligen uttalat, att lagen icke uteslöte, att domstol av sig
själv satte en person under förmyndare, då fråga vore om vansinnig eller
åtgärden vore av brådskande natur och behörig målsägare ej funnes att
tillgå, men att till sakens regelrätta gång dock hörde ett hos domstolen
anhängiggjort yrkande på omyndighetsförklaring. Nordling åter hade
gjort gällande, att mål om omyndigförklaring alltid måste anhängiggöra
av sakägare, i regel genom stämning och undantagsvis genom ansökning.
Det stöd för sin åtgärd, som häradsrätten trött sig finna hos lagberedningen
och i doktrinen, vore alltså obefintligt. En mer än hundraårig
praxis hade tillämpat lagen på det sätt, att domstol icke ansetts äga rätt
att av eget initiativ upptaga mål av förevarande beskaffenhet. En dylik
rätt skulle medföra vådliga konsekvenser för domstolens opartiska ställning
och den allmänna rättssäkerheten. Inledande av en aktion om en
persons omyndighetsförklaring på grund av oförmåga att vårda sina ekonomiska
angelägenheter innebure en åtgärd, som för personens medborgerliga
anseende, näring och fortkomst vore synnerligen menlig. När eu

sakägare anluingiggjort talan av ifrågavarande art, skedde detta under
vanligt partsansvar. Skulle åter domstol ex officio inleda aktionen, komme
ansvarsfrågan i annat läge. Den person, vilkens omyndigförklarande
ifrågasatts, hade ingen motpart att hålla sig till med eventuella ersättnings-
och ansvarsyrkanden, och domstolens juridiska ansvarighet, därest
åtgärden ansåges formellt berättigad, vore mycket begränsad. Detta vore
desto betänkligare, som rättegångskostnaden i tvister av förevarande art
ofta måste bliva betydande. Det syntes illa överensstämma med grunderna
för eu sund processordning, att domstol skulle kunna ex officio upptaga
tvistiga frågor av förevarande slag. Att det för häradsrätten från början
stått klart, att frågan om befogenheten av klagandens försättande i omyndighetstillstånd
vore av tvistig beskaffenhet, torde vara uppenbart, och
varje anledning hade saknats till antagande, att klaganden godvilligt
skulle underkasta sig en dylik behandling. Att under sådana förhållanden,
då varken kommunalnämnden eller A. Andersson vågat påtaga sig
ansvaret för en ansökning om klagandens omyndigförklaring, häradsrätten
i strid mot dittills följd, välbefogad lagtillämpning av eget initiativ
satt den vittutseende och för klaganden pinsamma processen i gång
borde icke lämnas obeivrat. Det framginge vidare av protokollen, att
igångsättandet av aktionen även ur saklig synpunkt varit obefogat och
att detta redan från början bort inses. Det vore tydligt, att den huvudsakliga
anledningen till aktionen mot klaganden vore vissa arrendatorers
farhåga att vid deras arrendekontrakts upphörande få sig förelagda
alltför stränga villkor för arrendets förnyande. Klaganden anhöll, att tillfälle
måtte beredas honom att föra talan om ersättning för den kostnad,
som genom häradsrättens felaktiga förfarande tillskyndats honom och för
vilken han i brist av motpart i rättegången ej kunnat därstädes begära
ersättning.

I infordrad förklaring yttrade Luterkort, att hans enda initiativ, sedan
hos honom från olika håll gjorts väl motiverade framställningar angående
klagandens omyndigförklaring, hade varit, att han hänvänt sig dels till
A. Andersson i dennes egenskap av kommunalnämndsordförande och dels
till E. Andersson i Stuvsta. Sedan kommunalnämnden lämnat sin offentliga
sakframställning, måste med hänsyn till innehållet i densamma och
i A. Anderssons skrift ett sådant fall anses hava varit för handen, att
domstolen ägde befogenhet att ingripa. Genom beslutet den 8 september
1922 hade häradsrätten avgjort, vem som borde betraktas såsom målsägare
i målet, och grunderna för detta avgörande stode i överensstämmelse
med motiven för häradsrättens slutliga beslut i behörighetsfrågan. Därest
kommunalnämnd hade rätt att såsom representant för de allmänna intressen,
som kunde finnas för att en person förklarades omyndig, fram -

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1026 års riksdag.

ställa yrkande därom, saknade det betydelse, att kommunalnämnden i
detta fall endast ifrågasatt anordnande av förmynderskap för klaganden.
Denne syntes vara fullkomligt oförstående för den särskilda ställning,
som enligt svensk rätt tillkomme domstolen i vissa slags mål och ärenden,
företrädesvis förmynderskaps- och familjerättsärenden. I egenskap
av överförmyndare ägde domstolen att i fall av förevarande beskaffenhet
taga initiativ. I ett i N. J. A. 1910 sid. 475 omnämnt rättsfall hade domstol
ansetts behörig att ex officio till behandling upptaga frågan om förordnande
av en medförmyndare mot fadern-förmyndarens bestridande.
Klagandens uttalande, att det syntes illa överensstämma med grunderna
för en sund processordning, att domstol skulle kunna ex officio upptaga
tvistiga frågor om myndig persons försättande i omyndighetstillstånd,
kunde ingalunda godtagas. Gent emot klaganden vidhöll Luterkort, att
såväl Winroths som Nordlings uttalanden gåve stöd åt Luterkorts uppfattning.
Lagberedningens förslag utgjorde i princip endast en kodifikation
av gällande rätt. Klart vore emellertid, att domstolens omförmälda
befogenhet måste utövas med största urskilning. Men i förevarande fall
hade omständigheterna varit sådana, att det känts som en skyldighet för
häradsrätten att ingripa. De uppgifter angående förhållandena å Bogesund,
som genom A. Anderssons och kommunalnämndens skrifter kommit
till häradsrättens kännedom, hade jämväl från olika håll inom nämnden
samt från en mångfald andra källor bragts till Luterkorts kännedom.
Exempelvis hade Luterkort från en med offentligt uppdrag i jordfrågan
betrodd person erhållit upplysningar i ämnet jämte meddelande, att inom
vissa officiella kretsar fråga varit uppe rörande behovet och möjligheten
av att genom omyndighetsförklaring undandraga klaganden förvaltningen
av fideikommisset. I alla de fall, då Luterkort haft att överväga värdet
av dylika framställningar, hade han gjort klart för sig själv och betonat
inför häradsrättens övriga ledamöter, att det icke kunde eller finge bliva
fråga om andra förhållanden än sådana, som ur rättslig synpunkt d. v. s.
med tillämpning av 19 kap. 4 § ärvdabalken kunde anses indicera oförmåga
hos klaganden att ”vårda gods sitt”. I maj och juni 1922 hade förhållandena
å Bogesund vunnit förnyad aktualitet, och nya upplysningar
hade kommit Luterkort tillhanda rörande klagandens förvaltning. Framför
allt hade nu anförts, att klaganden ämnade systematiskt och i stor
skala fullfölja det av honom tidigare inaugurerade förfarandet att med
självständiga brukningsdelars nedläggande bibehålla och nyskapa s. k.
betescentraler, något som genom offentlig utredning fastslagits utgöra
uppenbar vanhävd. Vid prövning av det sålunda för Luterkort framlagda
materialet hade Luterkort icke beaktat sådana påstådda åtgöranden från
klagandens sida, som endast kunde anses utgöra uttryck för någon viss
uppfattning om bruknings- och förvaltningssätt, utan allenast sådana,

som syntes i avsevärd grad avvika från vad som kunde anses såsom vanligt
och ur gängse synpunkter begripligt. Enligt Luterkorts uppfattning
hade vad Luterkort sålunda inhämtat utgjort tillräckligt skäl för ärendets
anliängiggörande genom kommunikation med klaganden. Det faktum,
inför vilket domaren stått efter att hava mottagit A. Anderssons och
kommunalnämndens båda skrifter, hade varit, att den högsta kommunala
myndigheten i östra Ryds socken konstaterat, att den förvaltning, som av
klaganden, vilken saknade närstående arvtagare, utövades å Bogesunds
gods, omfattande en väsentlig del av hela socknen, vore av sådan beskaffenhet,
att ekonomiska vådor uppstode för det allmänna samt att godset i
övrigt förvaltades på ett ”skandalöst” sätt. Myndigheten hade förklarat,
att med skäl kunde ifrågasättas, huruvida icke sådana omständigheter
rörande godsets skötsel och förvaltning vore för handen, att åtgärder enligt
19 kap. 4 § ärvdabalken borde vidtagas. Det syntes Luterkort icke
kunna råda tvivel om att, därest över huvud taget befogenhet enligt gällande
lag kunde anses tillkomma domaren att på kommunalnämnds
framställning ingripa i fall enligt ifrågavarande lagrum, ett dylikt fall
här varit för handen. Efter ärendets första handläggning hade det stått
klart för häradsrätten, att det erfordrades dels utredning rörande den vanliävd,
som tidigare konstaterats hava ägt rum å Bogesund, dels ock att
å ort och ställe erhålla uppfattning om beskaffenheten av denna vanhävd
och egendomens nuvarande tillstånd, varförutan häradsrättens ledamöter
icke kunnat fullgöra den prövning i sak, som de, sedan ärendet blivit vid
häradsrätten anhängigt, ansett åligga dem såsom en oavvislig plikt. Först
genom besiktningen hade häradsrätten ernått möjlighet till ett objektivt
bedömande av det föreliggande spörsmålet. I själva verket förhölle det
sig så, att häradsrättens ledamöter delat E. Anderssons uppfattning, att
godsförvaltningen icke blott icke kunde betraktas såsom normalt rationell
utan därjämte till sin beskaffenhet närmast vore att anse såsom kapitaliorstörande.
Långt starkare än vad i protokollet blivit antytt hade E.
Andersson på ett övertygande sätt givit uttryck åt sin uppfattning därutinnan.
Och häradsnämndens ledamöter hade väsentligen delat denna
uppfattning. Att häradsrätten det oaktat efter noggrann prövning av
samtliga i målet förekomna omständigheter vid tiden för målets avgörande
i sitt utslag förklarat tillräckliga skäl för en omyndighetsförklaring
icke föreligga utgjorde den starkaste vederläggningen av ett förmodande
om rättens bristande opartiskhet. Under åberopande av vad som
anförts i häradsrättens utslag och med framhållande av att häradsrättens
förfarande endast utgjort uttryck för ett verkligt rättfärdighetskrav hemställde
Luterkort, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Häradsnämnden, som avgav särskild förklaring, instämde i huvudsak

i vad Luterkort yttrat och anförde vidare bland annat, att alla åtgärder,
som av häradsrätten i målet vidtagits, skett efter av häradsrättens ordförande
vid olika tillfällen lämnade noggranna redogörelser för samtliga
rättsliga och faktiska förutsättningar, därvid ordföranden icke förtegat,
att beträffande frågans rättsliga sida olika uppfattningar kommit till uttryck.
För nämnden stode alltjämt klart att, därest av kommunalnämnd
gjordes sådan skriftlig anmälan, som här förelåge, det måste vara domarens
i egenskap av överförmyndare ofrånkomliga skyldighet att undersöka,
huruvida icke förutsättning för en tillämpning av 19 kap. 4 § ärvdabalken
vore för handen. Tillämpat på förevarande fall innebure en sådan
rättsåskådning icke annat än att det allmänna, där inga enskilda rättsägare
funnes, i vissa fall borde anses äga befogenhet att inför domaren
hävda vissa allmänna intressen. Med öppen blick för att en dylik befogenhet
borde utövas allenast med största hänsyn till enskild mans rätt
och intressen och att förutsättningarna därför också vore ytterst sällan
förekommande hade liäradsnämnden dock ansett, att dylika förutsättningar
funnits. Då liäradsnämnden medverkat till den ifrågavarande
undersökningens igångsättande, hade detta berott på den uppfattning, som
sedan långliga tider tillbaka vunnit insteg hos liäradsnämnden, nämligen
att innehavaren av det störa jordbruksfideikommisset, av vars förvaltning
så många sockenbors väl och ve vore beroende, under utövning av denna
förvaltning i stor utsträckning ådagalagt så starkt framträdande drag
av vad klaganden själv kallat excentricitet, att verklig grund för kommunalnämndens
uttalande om en skandalös godsförvaltning förefunnes. T
själva verket ansåge häradsnämndens ledamöter, att den verkställda utredningen
i mångt och mycket givit stöd för denna förmodan, ett förhållande,
som icke rubbats av att den av häradsrätten sedermera företagna
noggranna granskningen av materialet, sådant det förelåge och kunde
föreligga i protokollen, icke ansetts tillfyllest för en omyndighetsförklaring.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att mål om omyndigförklarande
vore av helt annan natur än övriga förmynderskapsärenden. I förra
fallet vore, frånsett det fall, att på förhand vore uppenbart, att en person
t. ex. på grund av vanvett borde förklaras omyndig, fråga om en rättstvist.
En dylik fråga kunde endast anhängiggöras genom ansökning eller
stämning. Luterkort hade av förhållandet, att det allmänna kunde hava
intresse av att en person ställdes under förmyndare, dragit den oriktiga
slutsatsen, att det skulle tillkomma domstolen att bevaka detta intresse.
Konsekvenserna av en domstols ingripande i ett fall som detta hade
Luterkort dock förbisett. Då Luterkort påstått, att i maj och juni 1922
förhållandena å Bogesund vunnit förnyad aktualitet och att uppgifter in -

kommit till domhavanden, att klaganden ämnade systematiskt och i stor
skala fullfölja det tidigare inaugurerade förfarandet att, med självständiga
brukningsdelars nedläggande, bibehålla och nyskapa s. k. betescentraler,
vore blott att anmärka, att någon dylik avsikt å klagandens sida
icke förefunnits och att ingen som helst åtgärd vidtagits, som tydde på
en sådan avsikt. Det hade också visat sig, att under målets handläggning
ingenting förekommit, som kunde utgöra rimligt stöd för ett dylikt
antagande, och att varje spår saknades av det material, som Luterkort
sagt sig hava haft i förevarande avseende. Förhållandet vore tvärtom, att
de betescentraler, som före år 1918 utlagts, alltsedan dess åter vore lagda
under odling och utarrenderade samt att den sammanslagning av mindre
brukningsdelar till medelstora arrendegårdar, som alltsedan klagandens
tillträdande av fideikommisset pågått, då varit i det närmaste fullbordad.
Den fråga, som på sommaren 1922 varit aktuell, hade i stället varit, att 8
arrendekontrakt stode inför sitt utlöpande och att arrendatorerna, som
fruktade att få arrendevillkoren skärpta vid kontraktens förnyande, hos
myndigheter och andra börjat en propaganda för främjande av sina arrendeintressen.
Om häradsnämnden haft flerårig kännedom om lörvaltningsförhållandena
vid Bogesund, måste den hava vetat att, frånsett skogen, 96
eller 97 procent av godsets jordareal vore utarrenderad och blott 2 eller 3
procent under klagandens egen förvaltning, att avkastningen av fideikommisset
sedan klagandens tillträde mer än fördubblats, att skogen sparats
och därpå vid möjligast lämpliga tidpunkt realiserats med betydande
vinst samt att klagandens godsförvaltning sålunda varit ekonomiskt synnerligen
framgångsrik. Häradsnämnden hade icke kunnat undgå att
veta, att de förvaltningsåtgärder, som den ansett oriktiga och betecknat
såsom excentriciteter, berört en mycket ringa del av fideikommisset och
haft en försvinnande ekonomisk betydelse i jämförelse med godsförvaltningen
i dess helhet. Det syntes, som om det kunde fordras, att häradsnämnden
skolat inse det absurda i att en egendomsförvaltare, som under
svåra tider, då tiotusentals personer ruinerats genom konjunkturväxlingar
och spekulationer, förvaltade sin egendom så, att hans förmögenhetsställning
varje år förbättrats och förmögenheten flerdubblats, skulle sättas
under förmyndare på grund av oförmåga att vårda sitt gods.

Å ömse sidor ingåvos ytterligare skrifter ävensom åtskilliga fotografier
från olika delar av Bogesund.

Med anledning av vad som förekommit anförde justitieombudsmannen
Lilienberg i en den 27 mars 1924 till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten
skrivelse följande:

”1 19 kap. 4 § ärvdabalken stadgas: Är någon för vanvett, slöseri eller
andra orsaker ur stånd att vårda gods sitt, varde under förmyndare ställd.

1734 års lag nämner intet om vem som äger att taga initiativ i fråga
om en persons ställande under förmyndare. I 8 punkten i kungl. förordningen
den 7 juni 1749 till hämmande av varjehanda med ungdomen övade
bedrägerier har emellertid ålagts föräldrar, närmaste anhöriga eller förmyndare
att vaka över att ynglingar, som äro i behov därav, förbliva
under förmyndare även efter uppnådd myndighetsålder och att i ty fall
därom göra ansökan vid domstol. I förordningen föreskrives tillika att,
därest föräldrar, anhöriga eller förmyndare försumma sina skyldigheter
härutinnan, åligger det kronans ombudsmän och fiskaler att i deras ställe
göra ansökan hos domstolen, när behov av förmyndarvård i av förordningen
avsett fall föreligger. I kungl. stadgan den 14 juni 1901 angående
sinnessjuke, § 36, har skyldighet ålagts hospitalsdirektion att hos domstol
göra anmälan om förmyndarvård för sinnessjuk, som vårdas å hospital.

Lagkommitténs förslag till civillag av år 1826 upptog i 13 kap. 4 § ärvdabalken
det stadgandet att den, som var vanvettig, alltid skulle stå under
förmynderskap. I samma kapitel 5 § förklarades föräldrar eller, då de
voro döda, fränder och förmyndare berättigade att hos rätten göra anmälan
om fortsatt behov av förmyndarvård för omyndiga barn. I 6 §
stadgades att, om myndig person funnes för uppenbart slöseri eller annan
orsak oförmögen att vårda sin egendom, ägde rätten på anmälan av
föräldrar eller fränder ställa honom under förmyndare. I motiven uttalades
att, därest en myndig person utmärkte sig för uppenbart slöseri
eller eljest funnes oförmögen att förestå sitt gods, borde han, när anmälan
därom gjordes av föräldrar eller fränder, ställas under förmyndare.
Däri instämde förslaget huvudsakligen med vad förut vore stadgat. Ehuru
det vore klart att den, som vore vanvettig, alltid skulle stå under förmyndarvård,
hade kommittén likväl trott detta böra genom ovillkorligt
lagbud uttryckas, på det att domaren skulle kunna vidtaga åtgärd till
förmyndares förordnande, så snart den vanvettiges olyckliga belägenhet
bleve med visshet känd, evad anmälan därom gjordes av fränder, kronans
ombud eller annan, som därtill funne fog.

Äldre lagberedningens år 1847 avgivna förslag till ärvdabalk hade i
11 kap. 3 § den bestämmelsen att den, som vore vanvettig, skulle vara
omyndig, och i 6 § gåvos föreskrifter rörande förmyndarvård för omyndiga
ynglingar av ungefär enahanda innehåll som i 1826 års förslag. 1
7 § stadgades att, därest myndig person för uppenbart slöseri eller annan
orsak funnes oförmögen att vårda sin egendom, ägde rätten på anmälan
av föräldrar, hustru eller fränder förklara honom omyndig. I följande
paragraf stadgades att, därest dylik anmälan underlätes av dem, som i
föregående paragraf nämndes, eller de ej funnes, ägde god man för tillsyn

av förmynderskap eller kyrkoherde eller föreståndare för fattigvård i församlingen
göra sådan anmälan. I motiven yttrade lagberedningen att,
enär det ej kunde vara för det allmänna likgiltigt, om en person, som
enligt 7 § borde komma under förmyndare, lämnades i tillfälle att förslösa
sin egendom därigenom att i paragrafen omnämnd anmälan ej skedde,
hade stadgats, att dylik anmälan kunde göras även av de i 8 § omför -miilda personer.

I den juridiska litteraturen hava uttalanden i ämnet gjorts i Nordlings
”Föreläsningar över ärvdabalken” och Winroths ”Förmynderskap och
kuratel”.

I de förstnämnda föreläsningarna yttrades att, därest yrkande om en
persons försättande i omyndighetstillstånd skulle göras av annan än denne
själv, kunde saken i allmänhet ej anhängiggöras genom ansökan. Ej
heller kunde frågan efter en blott summarisk undersökning avgöras, utan
saken borde till domstol instämmas, varefter rätten anställde en noggrannare
undersökning om skälig orsak funnes till bifall. Hade ansökan dock
gjorts, borde ej domstolen genast avslå den, utan den borde utställas till
kommunikation med den, som frågan gällde. Om han medgåve den, kunde
rätten förklara honom omyndig, ehuru ej stämning skett. Bestrede han
åter ansökningen eller utebleve med förklaring, måste rätten förklara, att
frågan ej kunde på den gjorda ansökningen till avgörande företagas. Om
den, vilkens försättande i omyndighetstillstånd yrkades, vore vanvettig,
vore rätta formen för sakens anhängiggörande ej stämning utan ansökan.
Vilka ägde befogenhet att draga frågan om en annan persons förklarande
för omyndig inför rätta? Därom nämnde 1734 års lag intet, men man
kunde vid frågans besvarande åberopa 1749 års förordning, vilken visserligen
egentligen anginge den händelse, att en ännu omyndig persons omyndighetstillstånd
skulle fortsättas, men även kunde överflyttas på detta
fall. Föräldrar och släktingar ägde enligt denna förordning rätt att begära,
att en person skulle förklaras omyndig. Kronans ombudsmän, d. v. s.
kronofogdar och magistrat, samt fiskaler ålades att yrka detsamma, om
föräldrar och anhöriga försummade det. Dock torde dessa tjänstemän i
allmänhet ej befatta sig med dylikt. Däremot ägde kommunen såsom
fattigvårdssamhälle ett närmare intresse, att en person, som inträtt i
myndighetens utövning men ej kunde vårda sina angelägenheter, ställdes
under förmyndare, vadan föreståndare för fattigvården borde äga rätt att
anhängiggöra en slik fråga genom ansökning eller stämning. Om det vore
uppenbart, att en person borde förklaras omyndig, t. ex. om han vore vanvettig,
kunde domstolen, när den ägde kännedom därom, i sin egenskap
av överförmyndare av sig själv upptaga frågan.

I Winroths arbete anfördes: Lagen uteslöte icke, att domstol av sig
själv satte en person under förmyndare. Alldeles särskilt kunde det vara

nödvändigt, då det handlade om vansinnig, åtgärden vore av brådskande
natur och behörig målsägare i ärendet ej för tillfället funnes att tillgå
eller försummade sin skyldighet. Till sakens regelrätta gång hörde dock
ett hos domstolen anhängiggjort yrkande på omyndighetsförklaring. Förutom
den, vilken det gällde, vore enligt lag därutinnan behöriga dels ”föräldrar,
närmaste anhöriga eller förmyndare” och dels ”kronans ombudsmän
eller fiskaler”. Iiättigheten vore lämnad i form av en förpliktelse att
på given anledning göra framställning i ämnet, utan att dock särskilt
äventyr förbundits med underlåtenhet. Vad anginge nämnda myndigheter,
hade man att tillgå de allmänna bestämmelserna rörande ansvar
för tjänsteförsummelse.

Till stöd för sitt förstnämnda påstående åberopade Winroth emellertid
allenast bestämmelserna i 1901 års hospitalsstadga samt lagkommitténs
och äldre lagberedningens ovanberörda förslag.

Winroth yttrade vidare, att bestämmelserna i 1749 års förordning vore
avfattade med särskild hänsyn till omyndighetstillstånds förlängning. Såframt
man skulle hålla fast vid lagens anvisningar, torde man ej våga gå
långt utöver dess ordalydelse. Att man ej vore benägen att utsträcka
talerätten i allmänhet till var och en, som hade att föra talan å statens
vägnar, visade rättspraxis. Emellertid motsvarade 1749 års förordning
icke nuvarande behov och åskådningssätt. Den talerätt, som givits därstädes
omförmälda offentliga myndigheter, stode i samband med förordningens
föreskrifter rörande beivrande av spel, ocker och bedrägeri, enkannerligen
då omyndiga eller andra personer i ung ålder därför varit
föremål. Vad förordningen i denna del stadgat hade dock förfallit eller
råkat i glömska och därmed även skälen för ifrågavarande talerätt. I det
hela hade det kommit tämligen ur bruk att fiskaler eller andra myndigheter,
som enligt författningen skulle vara behöriga att i ärendet taga
initiativ, verkligen av sig själva gjorde det. Med omyndighetsförklaringens
nuvarande uppgift att trygga vederbörande själv och dem, till vilka
lian häftade eller kunde komma att häfta i understödsskyldighet, mot
farorna av hans handlingssätt hade däremot helt andra rättsintressenter
behov av att därutinnan erkännas såsom målsägare, bland andra det fattigvårdssamhälle,
vartill personen hörde. Det kunde under sådana förhållanden
sättas i fråga att lämna författningen helt och hållet å sido samt
uppställa den grundsats, att talerätt tillhörde var och en, som ägde att
påvisa ett intresse i åtgärdens företagande. Men denna grundsats skulle
föra alltför långt, enär sålunda ej allenast fattigvårdssamhälle och understödsberättigade
insattes såsom målsägare utan även personer, som vore
hänvisade till andra rättsmedel för sina rättigheters tillvaratagande eller
för varje fall ej kunde anses hava tillgång till det ifrågavarande: sakrättsägare,
borgenärer, giftorättsberättigade utan vigsel, andra delägare i för -

mögenhetsgemenskap, testamentstagare eller de, som på grund av avtal
hade laga anspråk på kvarlåtenskapen. Begränsning måste alltid sökas
i åtgärdens nuvarande ändamål, sådant det nyss angivits. Nu ställde det
sig dock så, att lagen icke blott icke erkände talerätt inom de senast ifrågasatta
gränserna utan ej heller någonstädes givit uttryck åt ett godkännande
av det ändamål, varav talerätten skulle bero till såväl förekomst
som omfång. Försök att på omförmälda sätt utsträcka talerätten torde
därför böra uppgivas. Emellertid kunde behovet tillgodoses i annan ordning,
nämligen med hjälp av domstols rätt att på eget initiativ fatta beslut
om omyndighetsförklaring. Vederbörande kunde nämligen för ändamålet
göra en anmälan hos domstolen. T fråga om sinnessvaga både derutinnan
åläggande meddelats hospitalsdirektion. Hinder kunde då ej vara,
att fångvårdsstyrelse» understödsberättigade, som saknade karaktären av
”anhöriga”, vänner, förvaltare av den ifrågavarande personens penningmedel
eller andra rättsägare med intresse i saken på liknande sätt vände
sig till domstol under föreläggande av tillgängligt bevismaterial.

Från praxis torde följande fall vara att anteckna.

Genom utslag den 1 maj 1890 (N. J. A. sid. 248) förklarade Kungl. Maj:t
även andra fränder än närmaste behöriga att föra talan om en persons
omyndigförklarande.

I utslag den 12 oktober 1903 (N. J. A. sid. 417) fann däremot Kungl.
Maj:t stadsfiskal sakna dylik behörighet beträffande redan myndig person.
I sistnämnda fall yrkade stadsfiskalen vid rådhusrätten i Härnösand
att, enär en änka B. genom ålder och sjuklighet vore urståndsatt att
själv förvalta sin egendom, rådhusrätten måtte förordna förmyndare för
henne. Närmaste anledningen till ingripandet synes hava varit, att en
änkan B:s son vanvårdade hennes egendom. Änkan, som hördes över ansökningen,
bestred såväl att stadsfiskalen lagligen ägde befogenhet att
göra dylik framställning som att anledning till hennes ställande under
förmynderskap förelåg. Rådhusrätten fann med avseende å vad rådhusrättens
ledamöter hade sig bekant angående änkan B:s förhållanden henne
vara oförmögen att vårda sin egendom och förklarade henne omyndig.
Änkan anförde besvär, och stadsfiskalen uppgav i förklaring, att hans
framställning avsett att fästa rådhusrättens uppmärksamhet på änkan B:s
förhållanden, på det att rådhusrätten måtte bliva i tillfälle att vidtaga
åtgärder för att hindra förskingring av hennes tillgångar, och anmärkte,
att rådhusrätten utan avseende å stadsfiskalens åtgöranden kunnat förordna
i saken. Rådhusrätten åberopade i avgivet utlåtande 1749 års förordning.
Hovrätten yttrade att, som stadsfiskalen saknat befogenhet att
å tjänstens vägnar göra framställning om änkan B:s försättande i omyndighetstillstånd
och annan grund för hans behörighet i berörda avseende
icke heller framställts, undanröjdes rådhusrättens utslag. Stadsfiskalen

fullföljde underdåniga besvär och åberopade därvid ett utdrag av fångvårdsstyrelse^
protokoll, däri styrelsen hemställde om fastställelse av
rådhusrättens utslag, enär i annat fall änkan B. med familj inom kort
komme att befinna sig i fullkomligt utblottat tillstånd och sålunda bleve
hänvisad att för sin existens anropa fattigvårdsstyrelsens bistånd. Kungl.
Maj:t lämnade besvären utan avseende.

Vid 1906 års höstting med Orsa tingslag (J. 0:s ämbetsberättelser 1908
sid. 61 o. f. samt 1909 sid. 6; N. J. A. 1908 B. n:r 430) ingavs till häradsrätten
en skrift, däri två personer i egenskap av närmaste grannar till hemmansägaren
P. anhöllo, att denne genast måtte bliva ställd under förmyndare.
Såsom skäl anfördes, att P. en längre tid fört ett onyktert levnadssätt
och försålt den ena fastigheten efter den andra, att han inom kort
vore ruinerad och att i följd därav han och hans hustru snart komme att
behöva socknens hjälp. Sedan en nämndeman, vilken till häradsrätten in
lämnat ansökningen, uppgivit, att P. förslösat avsevärda belopp, vitsordades
i nämnden riktigheten av de lämnade uppgifterna och att det vore
högst nödvändigt, att P. ställdes under förmyndare. Enligt beslut samma
dag fann häradsrätten under ordförandeskap av t. f. domliavanden V. med
avseende å vad upplyst blivit lagligt förklara P. omyndig och förordnade
hans broder till förmyndare. Över häradsrättens beslut anförde P. besvär
i Svea hovrätt. I besvären instämde förmyndaren. V. hemställde i avgivet
utlåtande, att besvären måtte lämnas utan avseende. Han åberopade
därvid intyg dels från kommunalstämmans ordförande, däri på anförda
skäl uttalades, att häradsrättens åtgärd varit fullt berättigad, dels av eu
läkare av innehåll, att med hänsyn till P:s sinnesbeskaffenhet med skäl
kunde ifrågasättas, huruvida han vore skicklig att råda över sig och sitt
gods, samt dels från kronolänsmannen i distriktet, däri vitsordades häradsnämndens
uppfattning av nödvändigheten att sätta P. under förmyndare.
Genom utslag den 25 januari 1907 förklarade hovrätten att, enär sökandena
icke, såvitt visat blivit, varit behöriga att framställa påstående om P:s
försättande i omyndighetstillstånd samt denne ej ens blivit vid häradsrätten
hörd, bleve häradsrättens beslut undanröjt. Med anledning av
häradsrättens beslut infordrade J. O. — utan att klagomål hos honom anförts
— förklaring från V., som anförde, att av de i hovrätten ingivna intygen
framginge, att P. icke vore förmögen att råda över sig och sitt gods,
enär han lede av delirium tremens och under lång tid fört ett synnerligen
slösaktigt leverne. Detta förhållande hade varit för häradsrättens ledamöter
känt. Med anledning därav och då häradsrätten insett, att befaras
kunde, att ett dröjsmål för P:s hörande medfört, att denne under tiden
till ärendets slutbehandling gjort av med de tillgångar, han ännu ägt i
behåll, hade häradsrätten funnit nödigt att omedelbart försätta honom i
omyndighetstillstånd. J. O. anbefallde emellertid åtal mot V. samt anförde

därvid bland annat, att frågan om P:s försättande i omyndighetstillstånd
icke hos häradsrätten väckts av därtill behörig person. Det oaktat hade
ansökningen blivit av häradsrätten prövad och bifallen. Den oegentlighet,
som häradsrätten sålunda låtit komma sig till last, ehuru i och för
sig av betänklig art, ansåge J. O. emellertid vara av mindre betydelse i
jämförelse därmed, att häradsrätten bifallit ansökningen, utan att P. blivit
hörd. Vid häradsrätten hade icke ens uppgivits, att P:s sinnesbeskaffenhet
skulle hindra hans hörande. Enligt J. 0:s mening innefattade heslutet
ett fel i domarämbetets utövning. Svea hovrätt fann att, enär
häradsrättens åtgärd att utan P:s hörande förordna om hans försättande
i omyndighetstillstånd utgjorde ett felaktigt förfarande av beskaffenhet,
att dess ordförande V. därigenom gjort sig förfallen till ansvar för oförstånd
i domarämbetets utövning, men vad i övrigt lagts V. till last icke
borde till ansvar föranleda, dömdes V. jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att
bota 25 kronor. Sedan V. anfört underdåniga besvär, fann Kungl. Maj:t
genom utslag den 29 maj 1908 att, ehuru sådana omständigheter icke förelegat,
att P. bort förklaras omyndig utan att tillfälle lämnats honom att
i ärendet yttra sig, likväl och som berörda förfarande icke vore av beskaffenhet
att böra till ansvar för V. föranleda, befriades V. från honom
ådömda böter.

Vidare har hovrätten över Skåne och Blekinge den 3 april 1923 meddelat
utslag i ett mål, däri förevarande fråga varit föremål för prövning
(Svensk juristtidning 1923 n:r 45). Kommunalnämnden i Långaröds socken
anhöll i en den 1 september 1922 till Färs häradsrätt ingiven skrift
att, enär A. på grund av svag förståndsutveckling vore ur stånd att vårda
sitt gods, han måtte förklaras omyndig och B. förordnas till hans förmyndare.
Häradsrätten yttrade att, som A. på grund av vad i ärendet förekommit
måste anses till följd av sin sinnesbeskaffenhet ur stånd att vårda
sitt gods, förklarades A. omyndig och förordnades B. till förmyndare.
Hovrätten, varest A. anförde besvär, utlät sig att, enär kommunalnämnden
ej vore behörig att föra talan om A:s försättande i omyndighetstillstånd
samt förty dess ansökan ej bort upptagas till prövning, undanröjdes
häradsrättens utslag. Hovrättens utslag vann laga kraft.

I sitt den 30 september 1921 avgivna förslag till lag om förmynderskap
m. m. har nuvarande lagberedningen i 1 kap. 2 § upptagit följande
stadgande:

”Den, som fyllt 21 år, skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom äventyrar
sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd
därav icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte eller oerfarenhet
behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av
sådan anledning önskar bliva förklarad omyndig.”

I motiven till detta stadgande anfördes bland annat följande: Vid behandlingen
av förutsättningarna för omyndighetsförklaring utginge den
nyare lagstiftningen från den grundsats, att dessa förutsättningar måste
i själva lagen angivas så fullständigt och noggrant som möjligt. En omyndighetsförklaring
vore ett så betydelsefullt ingrepp i medborgerlig rätt
och frihet, att det icke kunde medgivas de beslutande myndigheterna att
avgöra frågan efter lämplighetsgrunder. Fastmera borde de av lagen uppställda
förutsättningarna vara så noga bestämda, att den beslutande myndigheten,
som alltid hade att pröva omständigheterna i varje fall, bleve
ovillkorligt bunden vid de i lagen angivna grupperna. Vidkommande
svensk rätt hade sedan gammalt en garanti för den medborgerliga friheten
legat däri, att beslut om omyndighetsförklaring varit förlagt till de
allmänna domstolarna. Stadgandet i 19 kap. 4 § ärvdabalken torde på
grund av domstolarnas försiktighet icke i tillämpningen hava medfört
några mera betydande olägenheter men krävde i allt fall från den nutida
rättsuppfattningens ståndpunkt en närmare utveckling. Visserligen vore
själva grundtanken riktig att den, som icke kunde vårda sitt gods eller
rättare sina angelägenheter i allmänhet, skulle förklaras omyndig. Men
då endast den ledning gåves domstolarna, att berörda oförmåga kunde
bero av ”vanvett, slöseri eller andra orsaker”, läge i sist anförda ord ett
uttryck för en allt för vidsträckt prövningsrätt. Enligt nutida rättsuppfattning
måste i lagen bland förutsättningarna för omyndighetsförklaring
också fullständigt angivas de orsaker, varav eu persons bristande förmåga
att handhava sina angelägenheter berodde. Först därigenom ansåges nödig
garanti vara vunnen mot en vacklande och godtycklig rättskipning.

Lagberedningen fortsatte: I de lagar, som utan närmare förklaring angåve
”slöseri” såsom omyndighetsgrund, nödgades man giva en alltför vidsträckt
definition av begreppet. Med slöseri förstodes enligt det allmänna
språkbruket närmast onödiga utgifter för konsumtionsändamål, såframt
dessa utgifter, vare sig de bestredes av slösarens egna tillgångar eller
genom lättsinnigt upptagna lån, stode i uppenbart missförhållande till
slösarens ekonomiska ställning. Men tydligt vore, att lika väl som slöseri
i vanlig bemärkelse även grov vårdslöshet i avseende å förmögenhetsförvaltning
eller fullständig likgiltighet för ekonomiska angelägenheter måste
kunna föranleda omyndighetsförklaring. På sådant sätt tolkades också
vanligen de lagar, som utan närmare förklaring endast angåve slöseri såsom
omyndighetsgrund. Åt denna utvidgande tolkning hade i förslaget
givits uttryck genom införandet av det allmännare begreppet ”grov van -

vård av egendom”. På grund av slöseri eller annan grov vanvård av egendom
borde emellertid en person förklaras omyndig, endast såframt därigenom
hans eller hans familjs ekonomiska välfärd äventyrades. Det fordrades
icke i och för sig, att en större del av hans förmögenhet redan gått
förlorad, utan endast att hans förfarande vore ägnat att sätta hans eller
hans familjs ekonomiska välfärd på spel. Det erfordrades enligt förslaget
icke, såsom enligt tysk rätt, en fara, att slösaren eller hans familj råkade
i nöd; det vore tillräckligt, att fara förelåge, att han eller hans familj
skulle försättas i ett väsentligt försämrat ekonomiskt läge. Då förslaget
sålunda redan på ett tidigt stadium medgåve ett så djupt ingrepp i den
personliga friheten som en omyndighetsförklaring, hade detta skett med
hänsyn till den nationalekonomiska och sociala fara, som slöseri och annan
grov vanvård av egendom innefattade.

Mot formuleringen av det omförmälda lagrummet framställdes vid förslagets
granskning i lagrådet anmärkningar. Därvid anfördes, att mot
sin vilja kunde enligt förslaget ingen förklaras omyndig, om icke hans
oförmåga visades hava sin grund i någon av de i paragrafen angivna tre
orsaker. Andra grunder finge således icke åberopas, såsom t. ex. kroppslig
sjukdom, ålderdomssvaghet, lyte eller oerfarenhet, även om dessa omständigheter
vore förknippade med fullständig oförmåga att tillvarataga
sina angelägenheter. Men det syntes vara en fördel, att domstolarnas prov
ning kunde ske på grundvalen av alla de omständigheter, som i varje särskilt
fall utgjorde bevis på oförmågan. Det torde ej sällan möta svårighet
att avgränsa och precisera den föreliggande orsaken, en svårighet, som
emellanåt ganska tydligt toge sig uttryck däruti, att domsmotiveringen
endast innehölle ett allmänt uttalande, huruvida vederbörande kunde anses
vara i stånd att vårda sig och sin egendom. Till de grunder, som
kunde föranleda omyndighetsförklaring, borde därför jämväl läggas ”annan
orsak” och uti de i 4 uppräknade fallen borde styrkt oförmåga att
vårda sina angelägenheter utgöra anledning till omyndighetsförklaring.

Vid förslagets anmälan i statsrådet anförde chefen för justitiedepartementet
bland annat, att vad anginge omyndighetsförklaring mot veder -börandes vilja borde framhållas, att vid fastställandet i lag av de anledningar,
som kunde föranleda en dylik förklaring, alltid borde förfaras
med försiktighet. Omyndighetsförklaring vore en åtgärd, som ingrepe
synnerligen djupt i en människas liv. Med förlusten av rätten att själv
bestämma över sina ekonomiska angelägenheter följde i regel en stark
begränsning i förmågan att i fråga om sin livsföring över huvud följa
egna åsikter och böjelser. Därtill komme, att omyndighetsförklaringen
även medförde offentligrättsliga verkningar, i det den omyndigförklarade
förlorade både valrätt och behörighet att bekläda allmänna förtroendeuppdrag.
Med hänsyn därtill borde omyndighetsförklaring icke komma

till stånd i andra fall, än då detta vore oundgängligen nödvändigt för att
skydda vederbörande själv eller honom närstående personer, i förhållande
till vilka han vore underhållsskyldig. Frågan vore då, huruvida det med
dessa allmänna riktlinjer ö-v erensstämde att, på sätt inom lagrådet föreslagits,
tillåta meddelande av omyndighetsförklaring, även när någon av
annan i lagen icke särskilt angiven orsak funnes vara ur stånd att vårda
sig eller sin egendom. Huruvida i ett visst fall en person skulle anses
sakna förmåga att själv taga vård om sina angelägenheter, kunde bliva
föremål för högst olika bedömande, allt efter den bedömandes läggning
och allmänna uppfattning. Ett handlingssätt, som för den ene vittnade
om uppenbar oförmåga, utgjorde för den andre endast ett uttryck för tilllåtlig
originalitet. Först om vid frågans avgörande hänsyn också måste
tagas till huruvida den påstådda oförmågan hade sin grund i viss lättare
bestämbar objektiv omständighet, vunnes förutsättningar för en någorlunda
likformig tillämpning av reglerna angående omyndighetsförklaring.
I likhet med lagberedningen ansåge departementschefen sålunda,
att till ledning för domstolarna borde i lagen på uttömmande sätt angivas
de omständigheter, vilka kunde anses föranleda sådan oförmåga hos en
person att vårda sina angelägenheter, att man på grund därav kunde
skrida till hans förklarande för omyndig. Men även om orsakerna till
omyndighetsförklaring borde fullständigt angivas i lagen, kunde ifrågasättas,
såsom i lagrådet skett, om icke även andra orsaker än de, som innehölles
i förslaget, borde upptagas. I detta avseende hade föreslagits,
att jämväl de i 4 angivna omständigheterna skulle utgöra anledning till
omyndighetsförklaring, då de förorsakat oförmåga för vederbörande att
vårda sina angelägenheter och icke endast behov av bistånd i vården därav.
Därigenom skulle visserligen alla omständigheter, under vilka en
omyndighetsförklaring kunde tänkas fylla ett ändamål, bliva beaktade.
Enligt departementschefens uppfattning skulle man dock därigenom, på
samma sätt som vid en fri prövning av huruvida oförmåga förelåge,
riskera en svävande och osäker rättstillämpning. Särskilt måste begreppet
oerfarenhet anses vara för mångtydigt för att kunna läggas till grund
för ett genomförande av omyndighetsförklaring i fall, där vederbörande
icke själv begärt eller samtyckt till åtgärden. Med beteckningen ”grov
vanvård av egendom” torde närmast åsyftas en grovt försumlig, vårdslös
eller lättsinnig iormögenhetsförvaltning och icke avhändelser av egendom
utan tillfredsställande motiv. Då det emellertid vore av vikt att i
alla de fall, varom sist omförmältes, skydd kunde beredas genom omyndighetsförklaring
även mot vederbörandes vilja, hade åt punkt 2 givits
sådan förändrad avfattning, att omyndighetsförklaring kunde meddelas,
när någon äventyrade sin och sin familjs välfärd icke blott genom slöseri
eller annan grov vanvård utan även eljest genom otillbörligt förfarande

med avseende å egendomen. Yad anginge frågan om omyndighetsförklaring
i sådana fall, där vederbörande själv begärde eller samtyckte till åtgärden,
vore avfattningen av den fjärde punkten något snäv. På grund
därav och då man givetvis icke bär behövde lika strängt fasthålla principen,
att anledningarna skulle vara fullständigt angivna i lagen, både
ifrågavarande punkt undergått omarbetning i vissa hänseenden, som antytts
inom lagrådet.

I kungl. propositionen med förslag till lag om förmynderskap m. m.
erhöll 1 kap. 2 § följande lydelse:

”Den, som fyllt 21 år, skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller
eljest genom otillbörligt förfarande i avseende å egendomen äventyrar sin
eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd
därav icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet
eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter
och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig
eller samtycker därtill.”

Enligt 12 kap. 3 § i lagberedningens förslag må ansökan om omyndighetsförklaring
göras förutom av den, som avses med ansökningen, jämväl
av hans make och närmaste fränder så ock av den av beredningen föreslagna
s. k. överförmyndaren samt i visst fall av förmyndare, och må
sinnessjuk, som åtnjuter vård å allmän anstalt, förklaras omyndig på anmälan
av anstaltens styrelse.

I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen, att enligt gällande
rätt ej vore fullt tydligt, om domstol ägde oberoende av ansökan
upptaga frågor om omyndighetsförklaring. Sedan lagberedningen erinrat
om hittills gällande stadganden och äldre förslag, anförde den vidare:
När omyndighetsförklaring enligt 1901 års hospitalsstadga skedde efter
anmälan av hospitalsdirektion, komme uppenbarligen icke en verklig
partsförhandling till stånd. En sådan vore där av mindre betydelse, du
i dessa fall någon tvekan i regel icke rådde med avseende å frågan, huruvida
omyndighetsförklaring borde meddelas eller icke. I andra fall åter
torde nog domstolarna påfordra, att en verklig förhandling komme till
stånd, och i samband därmed torde strängare krav ställas på behörighet
hos den, som i det särskilda fallet uppträdde såsom sökande. Med avseende
å bedömandet av vilka personer, som kunde anses såsom behöriga
sökande, torde stadgandet i 1749 års förordning kunna lända till efterrättelse.
Vilka som skulle anses såsom närmaste anhöriga kunde icke av -

göras annat än mod hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Med
vår tids uppfattning torde ej stå i överensstämmelse, att rätten skulle
vara pliktig att ex offieio eller på anmälan av vem som helst undersöka,
huruvida anledning till omyndighetsförklaring förelåge. Här liksom eljest,
då stridiga intressen skulle hringas till avgörande inför domstol, måste
tillfälle beredas till en förhandling mellan parter, vilka var för sig såsom
sökande (kärande) och svarande företrädde dessa intressen (kontradiktorisk
förhandling). Icke heller vore tillrådligt att låta envar, vilken
kunde hava ett intresse i att omyndighetsförklaring komme till stånd,
uppträda såsom sökande. Alldenstund redan en ansökning om omyndighetsförklaring
vore ägnad att framkalla obehag och lidande för den,
vilken ansökningen avsåge, skulle ett utvidgande av kretsen av behöriga
sökande lätt kunna föranleda till ansökningar i utpressningsändamål
eller annat chikan-syfte. Behörighet i förevarande avseende
borde endast tillkomma dem, som stode vederbörande så nära, att
de kunde förutsättas vilja ingripa av omtanke om den, vars försättande
i omyndighet vore i fråga. Beredningen hade därför såsom behöriga
sökande till en början upptagit make och närmaste fränder. På
samma sätt som enligt gällande rätt torde det icke kunna annat än för
varje särskilt fall angivas, vilka som skulle anses höra till kretsen av
närmaste fränder. I första rummet komme emellertid i betraktande barn,
föräldrar och syskon. Att i det särskilda fallet sökanden skulle vara den,
som stode vederbörande allra närmast, finge icke antagas. Då fråga vore,
att minderårig skulle förklaras omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder,
skulle enligt förslaget förmyndaren vara behörig sökande, även
om han icke hörde till de närmaste fränderna.

I motiven anförde lagberedningen vidare: Ofta kunde det allmänna av
särskild orsak hava intresse av att en omyndighetsförklaring komme till
stånd. Man kunde då tänka sig möjligheten av att de organ, som i det
särskilda fallet representerade det ifrågavarande intresset, såsom poliseller
åklagarmyndighet, kommunalnämnd, fångvårdsstyrelse o. s. v. finge
uppträda såsom sökande. Beredningen hade dock ansett önskvärt, att endast
ett allmänt organ tillerkändes rätt att framställa yrkande om omyndighetsförklaring,
och överförmyndaren hade då synts vara den, som närmast
kunde komma i fråga. Om sålunda viss myndighet, med hänsyn till
de intressen denna myndighet hade att iakttaga, funne önskvärt, att någon
förklarades omyndig, hade den att i ämnet göra framställning till vederbörande
överförmyndare med begäran, att han måtte åtaga sig saken.
Emellertid hade överförmyndarens behörighet att göra ansökning om
omyndighetsförklaring icke inskränkts till de fall, då ett allmänt intresse
krävde förklaringens meddelande. Överförmyndaren borde över huvud
hava möjlighet att ingripa, när ingen annan behörig person gjorde det.

Ett ingripande från överförmyndarens sida kunde sålunda komma till
stånd även efter anmälan av privata personer, vilka icke själva kunde
uppträda såsom sökande. Uppenbart vore dock, att överförmyndaren i
sistnämnda fall icke företrädde det intresse, som den anmälande själv
kunde äga i att omyndighetsförklaring komme till stånd, varför det således
också borde åligga överförmyndaren att, innan han gjorde framställning
i ämnet, noga pröva, huruvida ett ingripande från hans sida
vore påkallat av hänsyn till den, om vars försättande i omyndighet vore
fråga. Då överförmyndaren ingrepe, vore han att anse såsom sökande
och hade att i första hand inför domstolen framlägga erforderlig utredning.
Från den uppställda huvudregeln, enligt vilken omyndighetsförklaring
icke borde komma till stånd annat än efter ett kontradiktoriskt
förfarande, hade emellertid gjorts ett viktigt undantag, i det beredningen
tillagt rätten befogenhet att fortfarande meddela omyndighetsförklaring
på anmälan av styrelse för allmän sinnessjukanstalt. Detta undantag vore
betingat av praktiska hänsyn. När en omyndighetsförklaring påkallades
av styrelse för sinnessjukanstalt, vore i regel uppenbart, att omyndighetsförklaring
borde komma till stånd, och det skulle därför innebära en onödig
omgång, därest styrelsen skulle vara skyldig att vända sig till överförmyndaren,
för att ett yrkande om omyndighetsförklaring skulle kunna
bliva framställt. Emellertid ansåge sig beredningen böra påpeka, att den
omständigheten, att anmälan inkomme från styrelsen för sinnessjukanstalt,
icke befriade rätten från skyldighet att fordra bevis för förhandenvaron
av sådan sinnessjukdom, som utgjorde anledning till omyndighetsförklaring.
Under det att för närvarande rätten mången gång torde finna
själva anmälan utgöra fullt bevis i nämnda hänseende, måste enligt förslaget
även i nu ifrågavarande fall företes läkarbetyg.

I sitt förslag upptog lagberedningen vidare i 12 kap. 22 och 23 §§ bestämmelser
om att rätten har att i mål av förevarande beskaffenhet sörja
för fullständig utredning samt om ersättning åt överförmyndaren och på
begäran av denne eller genom rättens försorg inkallade vittnen.

Lagberedningens förslag till avfattning av de berörda stadgandena i
12 kap. föranledde inga väsentliga anmärkningar i lagrådet och bibehölls
med smärre ändringar i det kungl. förslaget.

Den nu lämnade redogörelsen för svensk rätt, doktrin och praxis samt
framkomna lagförslag må kompletteras med den uppgiften att, enligt vad
jag inhämtat, i modern utländsk rätt behörighet ej lärer vara domstol
medgiven att ex officio inleda ett förfarande angående myndig persons
försättande i omyndighetstillstånd.

Av det ovanstående framgår, att enligt gällande svensk rätt — och
även enligt lagberedningens nya förslag — domstols befogenhet att ex

4 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1926 års riksdag.

officio upptaga en fråga om omyndighetsförklaring är ytterst begränsad.
Den inskränker sig egentligen endast till det fall, att anmälan inkommer
från styrelse för allmän sinnessjukanstalt, men torde jämväl, såsom Winroth
berört, kunna anses omfatta något enstaka, alldeles klart fall av särskilt
brådskande natur, då behörig målsägare ej omedelbart finnes att tillgå
eller försummar sin skyldighet. Något stöd i rättspraxis för sistberörda
påstående synes dock ej finnas, och vad i Winroths arbete åberopats
såsom grund härför är icke övertygande.

Till sakens regelrätta gång hör däremot, såsom Winroth vidare yttrat,
ett hos domstolen anhängiggjort yrkande om omyndighetsförklaring. Vår
rättegångsordning förutsätter, att i tvistemål en förhandling mellan de
intresserade parterna äger rum inför domstolen. En tvistig fråga om en
persons omyndigförklaring torde icke därutinnan skilja sig från andra
tvistemål. Det måste även här finnas en behörig kärandepart, som framställer
yrkande och styrker till stöd därför åberopade omständigheter. Det
förhållande, att ett allmänt intresse må anses knutet till frågans avgörande,
kan lika litet som i andra fall, då dylika allmänna intressen förefinnas,
förändra själva processförfarandets natur. Principen om domstolens
opartiskhet utgör ett bestämt hinder däremot. Kungl. Maj:ts omförmälda
utslag den 12 oktober 1903 samt hovrätternas ovannämnda utslag
den 25 januari 1907 och den 3 april 1923 torde få anses innebära ett underkännande
av domstols behörighet att ex officio till prövning upptaga fråga
om omyndighetsförklaring. Frånvaron av bestämmelser om huru utredning
i sådant fall skall införskaffas och om ersättning åt vittnen m. m.
bekräftar jämväl, att en dylik rätt i regel saknas.

Då ett rättegångsförfarande igångsättes för att få en myndig person
under förmyndare, sker detta i hans eget intresse eller i deras, gent emot
vilka han är underhållsskyldig. Någon behörighet för kommunalnämnd
att uppträda såsom anmälare, sökande eller kärande i ett mål av förevarande
beskaffenhet torde icke finnas, ej heller för god man för tillsyn å
förmynderskap. Vad lagberedningen anfört om möjlighet för exempelvis
kommunalnämnd eller fattigvårdsstyrelse att företräda såsom sökande
lärer vara att fatta såsom ett yttrande de lege ferenda. En dylik möjlighet
anses i lagberedningens motiv ej ens framdeles böra förekomma.

I det nu ifrågavarande fallet har Luterkort, enligt vad upplyst blivit,
såsom häradsrättens ordförande av eget initiativ vänt sig till A. Andersson
i dennes egenskap av ordförande i Östra Ryds sockens kommunalnämnd
med förfrågan om denne eller kommunalnämnden ville till häradsrätten
inkomma med en framställning rörande de förhållanden, varunder
förvaltningen å Bogesund ägde rum. I anledning därav blevo de i målet
åberopade skrifterna från Andersson, som jämväl var god man för tillsyn
å förmynderskap, och kommunalnämnden ingivna. Dessa skrifter inne -

höllo ej något yrkande, utan däri ifrågasattes allenast, huruvida ej sådana
förhållanden förelåge, att ett ingripande mot klaganden enligt 19 kap.
4 § ärvdabalken borde äga rum. Varken Andersson eller kommunalnämnden
torde sålunda hava velat uppträda såsom målsägare eller eljest påtaga
sig något partsansvar. Häradsrätten kommunicerade likväl skrifterna
med klaganden. Sedan han bestritt, att sådana omständigheter förelåge,
att han lagligen kunde förklaras omyndig, upptog häradsrätten frågan
därom till grundlig behandling, och till sakens utredning inkallades vittnen
och hölls syn.

Häradsrättens åtgörande att efter anmälan av Andersson och kommunalnämnden
ex officio upptaga målet angående fråga om klagandens
omyndigförklaring till behandling måste, i enlighet med vad ovan anförts,
betecknas såsom felaktigt och i strid med gällande rätt.

Med hänsyn till den av lagberedningen framhållna ofullständigheten i
hittills på området gällande rättsregler och då Winroths ovannämnda uttalanden
måste anses lämna ett visst stöd för en sådan uppfattning, som
gjort sig gällande inom häradsrätten angående dess behörighet att ex
officio företaga målet mot klaganden, skulle måhända själva det förhållandet
i och för sig, att målet upptagits, ej behöva anses utgöra en felaktighet
av beskaffenhet, att ansvarstalan därå borde följa.

Men även om gällande stadganden må befinnas dunkla och otidsenliga
och även om de blivit kommenterade på ett svävande och måhända dubbeltydigt
sätt, måste en domstol i varje fall vid behandlingen av frågor
av förevarande beskaffenhet framgå med försiktighet och urskillning.
Jämväl härutinnan anser jag, att häradsrätten brustit.

Vad i de från Andersson och kommunalnämnden ingivna skrifterna
framhållits syntes ej innebära tillräckliga skäl till ett sådant ingrepp i
klagandens personliga frihet, som en omyndighetsförklaring skulle innebära.
Åtskilliga uppgifter särskilt i Anderssons skrift hade bort framstå
såsom så överdrivna och föga vederhäftiga, att de vore ägnade att väcka
betänksamhet. Även om vanhävd under krigsåren ansetts föreligga inom
vissa områden å Bogesund, måste det från början hava varit för häradsrätten
känt, att endast en obetydlig del av egendomen, som bland annat
beträffande all sin jordbruksmark var utarrenderad, berörts därav. Den
i målet förebragta irtredningen ger likaledes vid handen, att häradsrätten
ingripit i oträngt mål. På ett stort gods torde, särskilt vid en omläggning
av planen för förvaltningen, icke kunna undvikas, att ej alla delar
äro lika väl underhållna. Att egendomen i vissa avseenden skötts på ett
mindre ändamålsenligt sätt och att i andra fall försummelse och onödigt
dröjsmål förekommit framgår av handlingarna och har av klaganden
medgivits. Men trots detta har klagandens ekonomi ej rubbats utan undan
för undan förbättrats. Och häradsrätten har själv i sitt utslag funnit vad

i målet förekommit ej kunna föranleda till klagandens försättande i omyndighetstillstånd.
Under alla förhållanden hade häradsrätten, sedan klaganden
vid rättegångstillfällena den 6, den 7 och den 8 september 1922
punkt för punkt vederlagt de i Anderssons och kommunalnämndens skrifter
framkomna påståendena och klaganden sistnämnda dag anhållit om
målets omedelbara avskrivning, bort bifalla denna begäran. I stället företogs
målet vid ytterligare två rättegångstillfällen.

Jag finner sålunda, att häradsrätten genom att, på sätt som skett, utan
giltig grund upptaga och låta målet mot klaganden fortgå måste anses
hava förfarit så felaktigt, att det icke kan undgå min beivran.

Emellertid anser jag mig böra uttala den uppfattningen, att Lut er kor t
såsom häradsrättens ordförande i det ifrågavarande målet handlat med
djupt intresse för rätten. Sedan målet anhängiggjorts, har utredningen
letts med opartiskhet. Det sistnämnda synes klaganden även hava medgivit.

Men det må än framstå såsom ett önskemål, t. ex. att fideikommissrätten
som ett föråldrat institut avskaffas eller kringskäres, eller såsom en
naturlig tanke att, på sätt häradsrätten i sitt beslut den 8 september 1922
berört,, allmänna intressen voro knutna till det sätt, varpå förvaltningen
av det ifrågavarande fideikommisset ägde rum. Det får dock icke tillkomma
en häradsrätt att genom lagskipning på ett okänt område söka
stifta lag. Ty lagstiftningen måste vara de lagstiftande myndigheterna
förbehållen.

Det bör tilläggas, att i det förevarande fallet det rör sig om en principfråga
av omfattande betydelse samt att genom häradsrättens ingripande
kostnader torde åsamkats klaganden.”

För vad i nu anförda hänseenden låg häradsrätten till last var Luterkort
såsom häradsrättens ordförande ensam ansvarig. J. O. uppdrog därför
åt advokatfiskalen att i laga ordning ställa Luterkort under åtal inför
hovrätten och å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Som klaganden anhållit, att tillfälle måtte beredas honom att föra ersättningstalan,
borde han genom advokatfiskalens försorg erhålla tillfälle
därtill; och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk understödjas,
i den mån de kunde finnas befogade.

Under åberopande av innehållet i J. 0:s skrivelse ställde advokatfiskalen
Luterkort under åtal inför Svea hovrätt. Sedan klaganden fått tillfälle
att framställa ersättningsyrkanden, yrkade klaganden, att Luterkort
måtte förpliktas till honom utgiva ersättning ej mindre för hans kostnader
i ärendet vid häradsrätten och inför J. O. med 17,653 kronor jämte
ränta än även för det personliga obehag, som genom häradsrättens för -

farande tillskyndats klaganden, med 100,000 kronor, varjämte klaganden
framställde anspråk på gottgörelse för sina utgifter å det förevarande
målet. Advokatfiskalen förklarade sig i så måtto understödja de av klaganden
framställda ersättningsanspråk, att lian yrkade åläggande för
Luterkort att till klaganden utgiva 7,067 kronor SO öre såsom gottgörelse
för dennes kostnader å ifrågavarande av häradsrätten upptagna ärende,
varjämte, vidkommande klagandens ersättningsanspråk för personligt obehag,
advokatfiskalen hemställde, att Luterkort måtte i sådant hänseende
förpliktas ersätta klaganden med belopp, som hovrätten kunde pröva skäligt
bestämma.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 20 januari 1925 följande:

Hovrätten funne väl Luterkort hava förfarit oriktigt däruti att han,
utan att yrkande om klagandens förklarande för omyndig blivit i enlighet
med 8:de punkten av förordningen den 7 juni 1749 framställt, införskaffat
samt till behandling upptagit A. Anderssons anmälan om klagandens förvaltningsåtgärder
vid Bogesund och däröver infordrat yttrande från vederbörande
kommunalnämnd; men enär den vid tiden för ärendets behandling
gällande lagstiftning icke kunde anses fullständigt utesluta möjligheten
av den uppfattningen, att domstol ägt, även utan att sådant yrkande
förelegat, behandla fråga om myndig, icke sinnessjuk persons försättande
i omyndighetstillstånd, en uppfattning, som i någon mån syntes vinna
stöd såväl av uttalanden i rättsvetenskapliga arbeten som ock i motiv till
utarbetade lagförslag, ty och som med hänsyn till vad som vid tiden för
ärendets upptagande vid häradsrätten varit känt i fråga om klagandens
förmögenhetsförvaltning, Luterkort med sill förutnämnda uppfattning om
domstols befogenhet att självmant upptaga frågor om omyndighetsförklaring
icke kunde anses hava saknat allt fog för den åtgärd, som i förevarande
fall vidtagits i sådant hänseende, alltså och då vad under ärendets
handläggning vid första rättegångstillfället förekommit icke innefattade
så fullständig vederläggning av de häradsrätten tillhandakomna uppgifterna
rörande klaganden, att Luterkort kunde anses hava förfarit felaktigt
genom ärendets uppskjutande till senare tillfälle, funne hovrätten de
mot Luterkort framställda ansvars- och ersättningsyrkanden icke kunna
bifallas.

En ledamot av hovrätten var av skiljaktig mening och yttrade:

Häradsrätten hade icke — även om saklig anledning för sådan åtgärd
förelegat — lagligen ägt att utan därom från vederbörlig sakägare framställt
yrkande företaga ifrågakomna förmynderskapsärende, och något
tvivel om gällande rätt därutinnan hade häradsrätten så mycket mindre
bort hysa som fall ej förelegat, då behov av förmyndarvård i den mening

lagen kände kunnat ifrågasättas vara vare sig uppenbart eller särskilt
trängande. Sedan häradsrätten emellertid utan föranledande av något
därom anhängiggjort påstående upptagit ärendet, hade häradsrätten dessutom,
då klaganden framställt invändning i berörda hänseende, i särskilt
beslut förklarat — oaktat så icke varit förhållandet — att behörig målsägare
funnes och förde talan i ärendet. Innan häradsrätten beslutat att
av sig själv upptaga frågan om klagandens omyndiggörande, hade häradsrätten
haft särskilt skäl att med omsorg pröva, huruvida saklig anledning
enligt gällande rätt förelegat för nämnda åtgärd. Sådan anledning —
eller att fara för klagandens eller hans anhörigas välfärd skulle bort anses
vara för handen — kunde icke antagas hava förelegat. Därest häradsrätten
likväl, i trots av sin kännedom om förhållandena å fideikommisset,
till en början hyst förmodan, att klagandens affärsställning vore hotad,
hade häradsrätten bort låta sig vara angeläget att inhämta upplysning i
berörda hänseende från klaganden närstående ävensom att taga del av
tillgängliga uppgifter angående klagandens förmögenhetsförhållanden.
Häradsrätten, som veterligen icke sökt på nyss nämnd väg vinna kunskap,
hade i stället hänvänt sig till personer, uppenbarligen företrädande
intressen, stridiga med klagandens. Därvid samt vid bedömande av således
och eljest till häradsrätten i berörda fråga inkomna meddelanden
hade häradsrätten icke förfarit med nödig eftertanke eller iakttagit den
försiktighet, som med hänsyn till förhandenvarande särskilda omständigheter
påkallats. Sedan häradsrätten efter ärendets upptagande föranstaltat
om särskild, i augusti 1922 verkställd undersökning rörande fideikommisset
och klagandens förhållande till detsamma, hade häradsrätten av
resultatet av samma undersökning likasom i synnerhet av den från klagandens
sida inför häradsrätten den 6, 7 och 8 september 1922 framlagda
utredning kunnat inhämta, att klagandens affärsställning ingalunda äventyrades,
samt förty bort åtminstone sist sagda dag avsluta handläggningen
av ärendet. Häradsrätten hade sålunda vid upptagande och handläggning
av ärendet förfarit felaktigt, och Luterkort vore för häradsrättens
förfarande ansvarig. Vad Luterkort i avgivna förklaringar åberopat
vore enligt ledamotens förmenande icke av beskaffenhet att för honom
föranleda straffrihet. Då Luterkort vid ifrågavarande ingripande
emot klaganden uppenbarligen letts av övertygelse, att sådant ingripande
vore av nöden för vederbörligt tillvaratagande av tredje mans av fideikommissets
förvaltning beroende väl, måste visserligen berörda syfte lända
Luterkort i viss mån till ursäkt. Men det måste anses såsom ett fel av
allvarlig och med hänsyn till allmän rättssäkerhet betänklig beskaffenhet,
att Luterkort därvid låtit föranleda sig att utan erforderlig uppmärksamhet
å innebörden av gällande rätt samt med åsidosättande av laga former
företaga och fortsätta rannsakning angående en medborgares ange -

lägenheter. På grund av vad sålunda anförts prövade ledamoten jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma Luterkort för vad han i berörda hänseenden
låtit komma sig till last att höta 300 kronor. Det av klaganden
framställda påstående om ersättning för personligt obehag funne ledamoten
icke kunna bifallas, men kunde Luterkort ej undgå att gottgöra klaganden
hans kostnader å förmynderskapsärendet samt å förevarande mål
med belopp, som ledamoten prövade skäligt bestämma till 7,500 kronor.

Över hovrättens utslag fann jag ej skäl anföra besvär, men hava besvär
anförts av klaganden. Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. Utfärdande av olagligt prästbevis.

I en hit insänd klagoskrift påkallade A. G. Olsson och hans moder änkan
Olivia Olsson, båda i Mollösund, J. 0:s ämbetsåtgärd i anledning därav
att kapellpredikanten i Mollösund, komministern O. G. Hallberg skulle
försett ett av honom för A. G. Olsson utfärdat prästbevis med obehöriga
tillägg. Det av klagandena åsyftade beviset var av följande lydelse:

”Presthetyg för beväringsmannen M. 68 202/22 Axel Georg Olsson.

Axel Georg Olsson
är född d. 8
nov. 1902 i Mollösunds
församling
i Gbrgs och
Bohuslän.

Fadren OlleOlsson,
fiskare, bosatt
i Mollösund,
afliden 1909.

Modren Olivia
Olsdotter, änka
född i Långelanda
församling
å Orust, f. d. 31.
7. 1863.

Mollösund den 22. 8. 1923.

Axel Georg Olsson har
vistats i hemmet alltid
och är där kyrko- och
mantalsskrifvet å n:r 182.

Efter sin konfirmation
härstädes gaf han sig
snart i slang med baptister,
är omdöpt, blef
predikant och reste ut
f. a. omvända mr o. göra
dem också till lyckliga
baptister, men slutade
snart därmed och blef
sjöman och förföll t. dryckenskap.

Han är ogift. Har
icke förut varit tilltalad
för något brott.

Modren är en degenerad
kvinna, som har
munnen full med gudeligt
tal.

Såsom barn äro de
snälla och rara, höfliga
och älskvärda, men så
snart de uppväxt, blifva
de helt annorlunda.

Olsson har i lifvet
fem bröder och tre
systrar.

O. G. Hallberg.

v. p. och komminister” (stämpel).

I klagoskriften anfördes bland annat, att A. G. Olsson under år 1923
fullgjort sin värnplikt vid marinen. Under denna tjänstgöring hade han
begått en förseelse, för vilken han blivit ställd under åtal inför krigsrätten
vid Göteborgs örlogsdepå. Under målets handläggning hade ifrågavarande
prästbevis framkommit. Att Olsson vore eller varit baptist kunde
icke räknas honom till last, då det vore hans lagliga rättighet att tillhöra
vilket kyrkosamfund han önskade. Olsson ansåge sig även hava rätt att

välja vilket hederligt yrke som helst. Hallbergs uppgifter om båda dessa
Olssons förhållanden vore avfattade i en så hånfull och smädlig ton, att
de måste anses vara för Olsson kränkande. Därjämte hade Hallberg i beviset
infört kränkande och osanna uppgifter om Olivia Olsson och hennes
barn. Klagandena anhöllo att, som genom prästbevisets avfattning skada
tillskyndats dem, J. O. måtte ställa Hallberg under åtal för tjänstefel
ävensom förlijälpa klagandena till skadestånd.

I infordrat yttrande anförde Hallberg bland annat följande:

Under sin 43-åriga tjänstetid hade Hallberg vid utfärdande av prästbevis
rörande för brott tilltalade personer alltid använt det formulär, som
föreskrivits i kungl. fångvårdsstyrelsens cirkulär den 10 april 1863 till
domkapitlen och Kungl. Maj:ts befallningsliavande angående prästbetyg
rörande häktade personer. Fångvårdsstyrelsen hade med detta formulär
tydligen avsett, att en för brott tilltalad persons hela liv skulle ligga i
full dager för domaren. Såvitt Hallberg kunde finna, hade han icke lämnat
mer än tre upplysningar om A. G. Olsson, nämligen att han varit baptistpredikant,
sjöman och begiven på starka drycker. Det sistberörda hade
Olsson enskilt erkänt för Hallberg, då Hallberg förehållit honom detsamma.
Att Olsson varit baptistpredikant och sjöman vore sant. Hallberg
hade icke bestritt Olsson rätt att ägna sig åt vilket yrke han ville eller
tillhöra vilket religiöst samfund som helst, men Hallberg hade bestritt,
att någon människa, även en f. d. baptistpredikant, hade rätt att uppträda
onykter eller föra oljud och störa nattron för omkringboende familjer.
Beträffande Olivia Olssons klagomål hade det av Hallberg om henne brukade
ordet ”degenerad” stått i sammanhang med Hallbergs lovord över
Olivia Olssons barn under deras minderårighet och deras försämring
sedermera. Alla människor bleve genom tilltagande ålder försämrade,
och därifrån vore icke Olivia Olsson undantagen. Det vore att beklaga,
att Hallbergs uttryck i beviset icke blivit så väl valda, som de bort. Men
detta hade berott därpå att, då Hallberg fått höra talas om A. G. Olssons
gatubuller, detta mycket upprört Hallberg. När sedermera från chefen
för Göteborgs örlogsdepå kommit begäran om bevis för Olsson såsom tilltalad
för brott, hade detta ännu mer upprört Hallberg, så att han tappat
jämvikten. Därtill hade kommit, att beviset skolat utskrivas fortast
möjligt.

I avgivna påminnelser anförde klagandena bland annat, att det icke vore
sant att A. G. Olsson förfallit till dryckenskap eller att Olivia Olsson vore
en degenererad kvinna.

A. G. Olsson åberopade ett med femton personers namn, bland dem nykterhetsnämndens
och fattigvårdsstyrelsens ordförande C. M. Carlssons, i

Mollösund undertecknat intyg av innehåll, att Olsson, vilken intygsgivarna
kände från barndomen, alltid fört en hedrande och oklanderlig vandel.
Han varken vore eller hade varit förfallen till dryckenskap. Intygsgivarna
hade icke hört, att han fört oljud eller gatubuller eller stört nattron
för omkringhoende personer, och trodde, att alla uppgifter om att han
gjort sig skyldig till något sådant vore osanna.

Enligt fångförteckning från centralfängelset å Härianda för september
1923 blev A. G. Olsson genom regementskrigsrättens vid kungl. Älvsborgs
kustartillerikår laga kraftvunna utslag den 29 augusti 1923 jämlikt 77 §
2 mom. och 130 § strafflagen för krigsmakten dömd för vägran att åtlyda
förman i tjänsten till fängelse en månad.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Lilienherg K. B. i Göteborgs och Bohus län att förordna särskild
åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Hallberg. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde

J. O. följande:

”1 kungl. förordningen den 11 juli 1753 huru delinkventers kunskap i
kristendom skall vid domstolarna inhämtas stadgas att, så snart någon
för begånget brott gripes, skall kronobetjäningen taga bevis av prästerskapet
i socknen, där den angivne vistats, hurudan hans kunskap i kristendomen
är samt huru hans leverne och förhållande varit, vilket bevis bör,
då den brottslige för rätta ställes, hos domaren ingivas och sedermera
rannsakningen åtfölja.

I fångvårdsstyrelsens av Hallberg åberopade cirkulär den 10 april 1863
fann fångvårdsstyrelsen, då erfarenheten visat, att det icke sällan inträffat,
att prästbetyg antingen alldeles icke eller ock i ofullständigt skick
kommit vederbörande vid straff- och arbetsfängelserna samt kronoarbetskåren
tillhanda angående dit förpassade personer, samt det i flera hänseenden
vore av stor vikt, att fullständiga prästbetyg rörande dylika personer
vore vid fångvårdsinrättningarna att tillgå, sig föranlåten begära,
dels att domkapitlen måtte uppmana vederbörande prästerskap att rörande
häktade personer utfärda fullständiga prästbevis i enlighet med ett vid
cirkuläret fogat formulär, dels ock att Kungl. Maj:ts samtliga befallnings -havande måtte tillse, att fullständigt prästbetyg rörande häktad person
vore anskaffat, innan denne till straff- eller arbetsort avsändes, så att
dylikt betyg alltid kunde dit åtfölja övriga personen rörande handlingar.

I kungl. kungörelsen den 30 mars 1901 om uppgifter från prästerskapet
angående häktades levnadsomständigheter stadgas att då, sedan någon
blivit för brott häktad, allmänna åklagaren eller domstolen hos pastors -

ämbetet i församling, vilken den häktade tillhör eller tillhört, begär uppgift
angående hans levnadsomständigheter, sådan uppgift skall avfattas
i överensstämmelse med ett vid kungörelsen fogat formulär och därå befintliga
anvisningar.

Det i kungörelsen åberopade formuläret innehåller följande 12 punkter,
avsedda att på vanligt sätt ifyllas eller överstrykas, nämligen: ”1. Tillnamn:
2. Förnamn: 3. Befattning eller yrke: 4. Födelsetid: 5. Födelseort:

6. Inflyttad från............den............7. Uttagit utflyttningsbetyg

till............den........8. Föräldrarnas namn: 9. Födsel: Utom Inom

äktenskapet. 10. Civilstånd: Ogift. Gift. Änkling. Änka. Frånskild. 11. Kristendomskunskap:
12. Brott, varför personen blivit före den 1 januari 1901
dömd eller under framtiden ställd, med uppgift å domstolen, dagen, då
utslag meddelats, och ådömt straff eller annan ansvarspåföljd, ävensom
å straffanstalt, där den dömde intagits, och dagen, då bestraffningen
avslutats:”

I de å formuläret meddelade anvisningarna heter det beträffande punkt
11, att beteckningen sker med siffror, sålunda: ingen med 0, svag med 1,
försvarlig med 2 och god med 3, samt beträffande punkt 12, att allenast
de i kyrkobok antecknade förhållanden må uppgivas. Förekommer ej uppgift,
som bör meddelas, överstrykes rubriken.

Börande prästbevis i allmänhet finnas bestämmelser intagna i § 38 i
kungl. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande.
Enligt nämnda lagrum skola flyttnings-, ålders- och arbetsbetyg, äktenskapsbetyg,
lysningsbevis och vigselbevis ävensom utdrag av födelse- och
dop-, konfirmations-, lysnings- och vigsel- samt död- och begravningsböckerna
utfärdas enligt förordningen bilagda formulär. Det för åldersbetyg
fastställda formuläret har följande lydelse:

”Åldersbetyg.

Uppsl. i förs.-boken____

1. Att ....................................................................

2. är född den ......................år........ (.......................)

3. i............................. församling i .......................län,

4. betygar...................... församling i.......................län

5. den................år____”

I förevarande fall synes vederbörande hava hos Hallberg framställt
begäran om prästbevis angående A. G. Olsson, som varit tilltalad för brott
mot strafflagen för krigsmakten. Då Olsson icke vid tillfället torde varit
häktad, hade det ålegat Hallberg att på nämnda framställning utfärda ett
prästbevis av något av de i § 38 i kyrkobokföringsförordningen angivna
slag. Att därvid icke något annat än formuläret till åldersbevis kunnat
vinna tillämpning hade bort stå klart för Hallberg.

I stället för åldersbevis enligt 1915 års förordning utfärdade emellertid
Hallberg ett sådant bevis, som han trodde hava avsetts i det omförmälda,
numera upphävda cirkuläret den 10 april 1863. Men nämnda cirkulär
rörde, likasom 1901 års kungörelse, endast prästbevis för häktad och kunde
sålunda icke, även om det fortfarande gällt, äga tillämpning i fråga om
prästbevis för Olsson. Då Hallberg tillika i beviset infört uppgifter, vilka
i varje fall måste anses lagstridiga, kan Hallbergs förfarande icke undgå
min beivran.

Ej ens enligt de vid 1901 års kungörelse meddelade anvisningarna
angående bevis för häktad hade Hallberg ägt att i sitt bevis anmärka
andra förhållanden än sådana, som voro antecknade i kyrkoböckerna, och
ingalunda hade Hallberg haft befogenhet att giva de meddelade upplysningarna
en smädlig avfattning. Det måste betecknas såsom alldeles otilllåtligt
att, såsom Hallberg gjort, i det ifrågavarande prästbeviset, förutom
att detsamma utfärdats efter en längesedan upphävd författning,
intaga sådana uppgifter som att A. G. Olsson ”givit sig i slang med baptister,
blivit predikant och rest ut för att omvända människor och göra
dem också till lyckliga baptister men slutat därmed, blivit sjöman och förfallit
till dryckenskap” samt att Olivia Olsson ”vore en degenererad
kvinna, som hade munnen full med gudeligt tal” ävensom att hennes barn,
”vilka såsom yngre vore snälla o. s. v., då de växt upp, bleve helt annorlunda”.
Det synes mig ligga i öppen dag, att prästbevis, som enligt sär
skilda författningar utfärdas, icke få innehålla annat än vad som enligt
författningarna skall i bevisen inflyta. Att i nuvarande tid ett ämbetsbevis
av sådant innehåll som det ifrågavarande kunnat utfärdas måste
betecknas såsom högst förvånansvärt.”

Med hänsyn till vad sålunda anförts måste Hallberg genom att utfärda
det ifrågavarande prästbeviset anses hava visat oförstånd och oskicklighet
i tjänsten. Som beviset angått klagandenas borgerliga förhållanden
och medfört en kränkning av deras rätt samt det tjänstefel, vartill Hallberg
gjort sig skyldig, sålunda skulle bedömas enligt 4 § i lagen den 8 mars
1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål.
jämförd med tillämpliga lagrum i allmänna strafflagen, uppdrog J. O.,
jämlikt 13 § 3 mom. i 1889 års lag, åt åklagaren att vid Orusts och Tjörns
härads domsagas häradsrätt i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Hallberg samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde åklagaren lämna klagandena tillfälle att yttra sig i
målet, och borde av dem framställda ersättningsanspråk understödjas, i
den mån de kunde finnas befogade.

Orusts och Tjörns härads domsagas häradsrätt yttrade i utslag den 12
februari 1925 följande:

Av vad i målet förekommit vore styrkt, att Hallberg uti ett av honom
för klaganden A. G. Olsson den 22 augusti 1923 i Mollösund å Orust dagtecknat
åldersbetyg, som på begäran av chefen för Göteborgs örlogsdepå
översänts till därvarande krigsrätt med anledning av ett mot Olsson därstädes
väckt åtal, verkställt anteckningar, som varit för klagandena av
kränkande beskaffenhet. I)å Hallberg, som icke kunnat vara i okunnighet,
att han icke ägt verkställa ifrågavarande anteckningar uti det avgivna
intyget, därigenom gjort sig skyldig ej mindre till missfirmelse av svår
beskaffenhet mot klagandena än även oförstånd och oskicklighet i sitt
ämbete och dessa förseelser, ehuru innefattade i en handling, skulle bedömas
såsom särskilda brott, dömdes Hallberg med stöd av 16 kap. 9 §
strafflagen samt 4 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av
präst och om laga domstol i sådana mål jämte 25 kap. 17 och 18 §§ strafflagen
att bota för ärekränkning 100 kronor och för oförstånd i ämbetet
100 kronor. Enär det måste antagas, att klagandena genom Hallbergs
nämnda åtgörande tillfogats lidande, förpliktades Hallberg att till envar
av dem genast utgiva ett skäligen ansett belopp av 200 kronor. Därjämte
skulle Hallberg gottgöra klagandena deras kostnader å rättegången med
275 kronor jämte vad klagandena fått utgiva i stämpel och lösen för
häradsrättens protokoll och utslag i målet.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

8. Dröjsmål av läkare med avläggande av sjukbesök m. m.

I eu hit inkommen skrift anförde Betty Stenvall i Gunnarn följande:

Natten till fredagen den 24 februari 1922 hade en hos förre kronojägaren

J. G. Sahlman i Luspen anställd tjänsteflicka Johanna Linder insjuknat.
Påföljande dag hade gjorts försök att förmå extra läkaren i Stensele J.
Henriksson att företaga ett sjukbesök hos Johanna Linder, men Henriksson,
som befann sig å en fest å gästgivargården i Stensele, hade i det
längsta vägrat att göra detta. Först kl. 11,30 e. m. hade Henriksson kommit
i sällskap med landsfiskalen V. Åström. Då den senare av familjen
Sahlman förvägrats tillträde till sjukrummet, hade Henriksson förklarat,
att Åström vore hans biträde. Åström hade gått in till den sjuka, iklädd
uniformsmössa och päls. Vid denna åsyn hade den sjuka blivit förskräckt,
och när Henriksson därefter i Åströms närvaro verkställde undersökning
av hennes blottade mage, hade hon känt sig upprörd. Henriksson hade
förklarat, att han ej kunde finna, att Johanna Linder vore sjuk, och hade
därpå anmodat Åström att undersöka henne, vilket Aström jämväl gjort.
Undersökningen hade pågått omkring en timme och resulterat i att Hen -

riksson förklarat sig ”ge fan i henne”. Åström både meddelat, att Johanna
Linder, enligt vad hans ”läkekonst” kunnat utröna, lede av ett gammalt
underlivslidande. Efter denna undersökning hade Henriksson och Åström
avrest till Stensele. Såväl Henriksson som Åström hade vid tillfället varit
starkt berusade. Då Johanna Linders tillstånd ingivit allvarliga farhågor,
hade hennes husbondfolk på söndagen låtit med släde transportera henne
den 106 km. långa vägen till Lycksele sjukstuga. Där hade konstaterats,
att hon led av blindtarmsinflammation och att maghinnan brustit. Den
sjukas liv hade ej kunnat räddas, utan hon hade avlidit den 5 mars 1922.
Såsom betecknande för Henrikssons uppträdande vid sjukbesöket anfördes
följande av Henriksson därunder till Åström fällda yttrande om Johanna
Linder: ”Du ser ju, att hon inte är sjuk. Hon är bara lat, den fula djävulen,
och så kallar dom på mig och besvärar mig, när jag har kalas. Nej,
jag skulle ha henne på sjukstugan och ge henne ett pulver, så skulle jag
nog lära den f—n att gå.” Såsom vittnen till Henrikssons beteende, då han
kallades till sjukbesöket, åberopade klaganden revirförvaltaren i Västra
Stensele revir, jägmästaren G. Esseen, ingenjören vid statens järnvägsbyggnader
Å. Wiklund, gästgivaren, kronofjärdingsmannen M. Andersson
och dennes dotter Helga Andersson, ynglingen Henfrid Andersson och
änkan Johanna Ålenius, alla i Stensele. Angående Henrikssons och
Åströms uppträdande under sjukbesöket borde höras J. G. Sahlman och
hans hustru Johanna Sahlman samt arbetarna V. Sahlman, E. Sahlman
och H. Sahlman ävensom tjänsteflickan Hedda Jonsson, alla i Luspen.
Dessutom borde höras drängen S. L. Lidgren i Stensele, vilken vid tillfället
skjutsat Henriksson och Åström till Luspen och åter.

Klaganden uppgav härjämte flera andra personer, vilka skulle kunna
lämna upplysningar, och förklarade slutligen, att klaganden, som var
syster till Johanna Linder, velat fästa J. 0:s uppmärksamhet på vad Henriksson
och Åström låtit komma sig till last för den åtgärd, J. O. kunde
finna påkallad.

Vid klagoskriften voro fogade 4 intyg.

1) Ett intyg lydde:

”Att Johanna Linder, 37, Stensele avlidit å sjukstugan i Lycksele 5A 1922
under diagnos akut blindtarmsinflammation-fbukhinneinflammation samt
att hon under tiden, hon vårdades å sjukstugan 27/2—5/s, varit vid full sans
intygas. Lycksele 18/? 22. T. Engström. Leg. läkare.”

2) Ett av Hedda Jonsson den 12 juli 1922 avgivet intyg var av följande
innehåll:

Hedda Jonsson, som vid ifrågakomna tid vistats i J. G. Sahlmans gård
i Luspen, hade erfarit, att Johanna Linder blivit sjuk natten till den 24
februari 1922. På aftonen påföljande dag hade man ringt på till Henriks
son om Johanna Linders sjukdom. E. Sahlman hade därefter farit till

Stensele för att hämta Henriksson men efter lång väntan återkommit utan
honom. Först kl. 11,30 på kvällen hade Henriksson anlänt till Luspen och
därvid varit åtföljd av Åström. Den senare hade varit iklädd päls och
uniformsmössa, vilket för alla i gården verkat överraskande. Henriksson
hade därpå tillsammans med Åström företagit undersökning av den sjuka.
Undersökningen hade företagits av dem båda enligt den sjukas uppgift
till Hedda Jonsson omedelbart efter deras avresa. Hedda Jonsson hade
vid tillfället följt Åström till sjukrummet men av blygsel inför de omständigheter,
under vilka undersökningen skett, stannat i rummet utanför.
Från sjukrummet hade hörts vad som yttrats mellan Henriksson och
Åström, och, enligt vad Hedda Jonsson kunnat uppfatta, hade de måst
vara betydligt berusade. Med den kännedom Hedda Jonsson hade om herrarna
vore det nämligen hennes övertygelse, att de i nyktert tillstånd icke
uppförde sig så eller fällde sådana yttranden som Henriksson och Åström
vid detta tillfälle. Åström hade efter undersökningen förklarat, att Johanna
Linders sjukdom, enligt vad hans läkekonst kunnat utröna, utgjordes
av ett gammalt underlivslidande. Hedda Jonsson hade icke kunnat
uppfatta, att Åström på något sätt blivit ombedd att stiga in till Sahlmans
eller ansetts välkommen under det sorgliga tillstånd, som rått i gården. Det
hade snarare sett ut som om Åström på Henrikssons tillrådan med polismans
rätt gjort sin närvaro gällande och ansett sig befogad att gå in och
deltaga i Henrikssons förehavanden. Påföljande morgon hade Johanna
Linder till Hedda Jonsson yttrat, att det icke varit nog för hennes sjuka
mage, att Henriksson kramat och tryckt densamma, utan därtill hade
jämväl Åström gjort det. Johanna Linder hade förklarat, att hon ej ville
komma till sjukstugan i Stensele för att vidare undergå en dylik behandling.
Hedda Jonsson hade härav fått den uppfattningen, att undersökningen
varit mycket plågsam för den sjuka.

3) Ett den 18 juli 1922 dagtecknat intyg av Ellen Folke i Lycksele innehöll,
att hon några gånger i början av mars 1922 besökt Johanna Linder
å sjukstugan i Lycksele. Då Johanna Linder vid ett av dessa besök synts
efter förhållandena ganska kry, hade Ellen Folke tillsport henne om sanningsenligheten
av ett rykte, som hon hört om Henrikssons beteende vid
sjukbesöket. Härpå hade Johanna Linder svarat: ”nog är det sant”, samt
vidare berättat, att K. Sahlman vid tillfället farit till Stensele för att
hämta Henriksson men återkommit ensam. Sent på kvällen hade Henriksson
kommit, åtföljd av Åström. Henriksson och Åström hade gemensamt
företagit undersökning av den sjuka, varefter Henriksson förklarat,
att det vore bäst, att Johanna Linder stege upp, då någon sjukdom icke
syntes föreligga. Åström hade ordinerat våtvärmande omslag och ansett
bäst, att Johanna Linder läge någon dag. På fråga av Ellen Folke, om
det varit mycket pinsamt att genomgå en dylik undersökning, hade Jo -

härma Linder svarat: ”det kan du väl förstå, att det var gräsliga plågor,
när "dom’ klämde och kramade magen, när den förut kändes som en
eldmassa”.

4) Ett av chauffören J. E. Olsson i Umeå den 20 juli 1922 avgivet intyg
var av följande innehåll:

Olsson hade vid ett par tillfällen besökt Johanna Linder å sjukstugan i
Lycksele och vid ett av dessa besök frågat henne, om det läge någon sanning
i vissa rykten, som varit i omlopp om läkarundersökningen i Luspen.
Till svar härå hade Johanna Linder berättat, att hennes husbonde J. G.
Sahlman skickat sin son R. Sahlman till Stensele för att hämta läkare
till henne. Henriksson hade ej varit hemma och, då väntan blivit för
lång, hade R. Sahlman måst resa hem utan läkare. Han hade dock avtalat
med gästgivaren Andersson i Stensele, att denne skulle skjutsa Henriksson,
när han blivit färdig att resa. Sent omsider hade också Henriksson
anlänt till Luspen och då medhaft Aström. Efter verkställd undersökning
hade Henriksson förklarat, att han ej kunnat finna något fel på Johanna
Linder och att hon gärna kunde stiga upp. Åström hade emellertid varit
av en annan mening och ansett, att våtvärmande omslag vore bra och att
det vore bäst, att hon fortfarande läge till sängs. På Olssons fråga, hur
det känts vid undersökningen, hade Johanna Linder av blyghet ej velat
säga mer än, att ”dem” kramat och nupit henne på magen och att det
känts, som om hela magen skulle brinna upp. Olsson hade jämväl frågat,
om ryktet, att Henriksson varit berusad, vore sant, och därtill hade Johanna
Linder svarat, att det nog hade sin grund, ty flera gånger hade
Henriksson hållit på att ramla omkull på henne i sängen.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade tjänstförrättande
J. O. landsfogden B. Helleberg att verkställa undersökning rörande de
däri uppgivna förhållandena, varvid förhör borde anställas såväl med
Henriksson och Åström som med de i skriften såsom vittnen åberopade
personerna.

Vid av landsfogden Helleberg hållet förhör upplystes, att Henriksson,
vilkens förordnande såsom extra läkare i Stensele distrikt upphört, begivit
sig från orten till Uppsala.

Åström uppgav vid förhöret följande:

Den 25 februari 1922 hade Åström av Henriksson inbjudits till ett parti
vira å gästgivargården i Stensele tillsammans med Esseen och Wiklund.
Då Åström vid 7-tiden på aftonen kommit till gästgivargården, hade Henriksson
och Wiklund varit tillstädes. Det hade dröjt ungefär 20 minuter,
innan Esseen anlänt. Efter den sistnämndes ankomst hade serverats kaffe
och konjak. Supé hade av Henriksson beställts till kl. 9 e. m., men serveringen
hade blivit försenad, så att klockan varit över %10, då de satt sig

till bords. Till supén hade bjudits på ett glas brännvin samt vin. Under
måltiden hade R. Sahlman inträtt i matsalen och yttrat: ”nu är jag här
med skjuts och vill, att doktorn skall följa med mig”. När Henriksson
därtill genmält, att han åtminstone ville vara i fred, medan han avslutade
sin måltid, hade Sahlman närmat sig bordet och gjort en gest med armarna
samt yttrat: ”så mycket herrarna hör det, så vägrar doktorn följa
mig. Han sätter kalas före sin tjänst.” Härefter hade Henriksson stigit
upp från bordet och gått Sahlman till mötes, varvid Sahlman dragit sig
tillbaka mot dörren. Så snart Henriksson kommit i närheten av Sahlman,
hade Henriksson yttrat: ”det är inte värt ni försöker skalla till mig, det
är jag för gammal till.” När Åström i anledning av detta yttrande vänt
sig om för att se vad som stode på, hade Sahlman intagit en hotfull ställning
strax framför Henriksson. Omedelbart därefter hade Henriksson
tagit upp klockan och sagt till Sahlman, att han vore beredd att resa till
Luspen kl. Vill, vid vilken tid Sahlman skulle infinna sig med skjuts vid
gästgivargården. Sahlman hade icke vårdat sig åhöra, vad Henriksson
sagt, utan under tiden högljutt pratat om att han skulle kunna köra till
Lycksele med den sjuka, men att han också skulle lära Henriksson fullgöra
sin tjänst och sina skyldigheter o. s. v. När Sahlman avlägsnade sig,
hade Henriksson tillsagt honom än en gång, att han skulle hava skjuts i
beredskap vid gästgivargården kl. 14 11. Vid den sålunda bestämda tiden
hade Åström upprepade gånger sett efter, om någon skjuts kommit tillstädes.
Efter omkring en kvarts timmes väntan hade beslutats, att gästgivarskjuts
skulle beställas. Innan denna åtgärd vidtagits, hade Åström
kallats till telefonsamtal med Sahlman. När Åström efterhörde, vad Såld
man kunde vilja, hade denne anhållit, att Åström måtte se till, att Henriksson
verkligen komme i väg. Åström hade då upplyst Sahlman, att
Henriksson sedan den föresätta tiden väntat på skjuts, vartill Sahlman
genmält, att gästgivaren lovat skjutsa i hans ställe. Därefter hade Åström
frågat gästgivaren Andersson, huruvida han åtagit sig att skjutsa Henriksson
till Luspen, och erhållit besked, att så vore förhållandet. Sedan
Åström erinrat om att skjutsen hort vara framme redan kl. 54 11, hade
Åström tillsagt, att densamma omedelbart skulle köra fram. På grund av
Sahlmans hotfulla beteende i matsalen och den fientlighet och ovilja, Henriksson
redan tidigare fått röna från familjen Sahlmans sida, hade Henriksson
hemställt, att Åström skulle medfölja honom såsom vittne. Sedan
jämväl Esseen och Wiklund uttalat sig för lämpligheten av att Åström
åtföljde Henriksson och framhållit, att det även enligt deras mening innehure
en viss risk för Henriksson att resa ensam, hade Åström bestämt
sig för att göra ressällskap med Henriksson. När Henriksson och Åström
framkommit till Sahlmans gård, hade de där mötts av husfadern J. G.
Sahlman och sonen R. Sahlman. Den sistnämnde hade framkastat en spe -

full anmärkning om att lian aldrig förut sett en doktor i länsmansmössa,
vartill Henriksson genmält, att Åström på hans framställning medföljt.
Därefter hade Henriksson omedelbart i J. G. Sahlmans sällskap gått in i
sjukrummet. Åström hade ämnat stanna ute vid släden men av R. Sahlman
strax ombetts att stiga in i köket. Då Åström kommit in i köket, hade
där varit lialvmörkt och ingen människa synts till. I kökskammaren hade
det varit ljust, och där hade hustru Salilman uppehållit sig. Åström hade
gått in i kammaren och hälsat på henne. Sedan hon framhållit det ledsamma
uti att Stensele socken skulle nödgas hava en sådan läkare som
Henriksson, hade Åström yttrat, att han kunde glädja henne med, att Henriksson
snart skulle lämna orten, enär Åström visste, att distriktet inom
en nära framtid skulle besättas med ordinarie läkare. Samtalet hade därefter
rört sig om Henrikssons kompetens som läkare, varvid Åström framhållit
som sin åsikt, att Henriksson troligen vore skicklig och erfaren i
fråga om den medicinska behandlingen men antagligen saknade möjlighet
att företaga operationer. Sedan samtalet med hustru Sahlman pågått
ungefär 5 minuter, hade antingen J. G. Sahlman eller R. Sahlman kommit
med bud från Henriksson, att Henriksson önskade Åströms närvaro i
sjukrummet. Åström hade emellertid avböjt detta och framhållit, att han
icke där kunde göra någon nytta. Strax därefter hade Henriksson själv
kommit i dörren och kallat Åström till sjukrummet. Då Åström kommit
in, hade han frågat efter anledningen till att hans närvaro påkallats, vartill
Henriksson svarat, att han önskade, att Åström skulle bevittna hans
undersökning av patienten, emedan hon betedde sig egendomligt och påstode,
att det gjorde ont, varhelst han vidrörde henne. Därefter hade Hen -riksson bett Åström stiga fram till sängen och åse hans förfarande vid
undersökningen. Därvid hade tillgått sålunda, att Henriksson med fingertopparna
helt försiktigt tryckt här och var på patientens mage och frågat
patienten, var det gjorde ont eller icke och var det gjorde mest ont.
Till en början hade patienten påstått, att det gjorde ont överallt, men
sedan Henriksson framhållit, att detta vore orimligt, hade patienten uppgivit,
att det gjorde mest ont på högra sidan. Denna undersökning hade
varat ungefär en minut. Efter undersökningen hade Henriksson yttrat,
att han funne det egendomligt, att icke buken vore spänd utan alldeles
mjuk, vilket icke brukade vara förhållandet vid blindtarmsinflammation.
Därvid hade Åström upplyst Henriksson, att patienten, enligt vad Åström
hört omtalas, på senaste tiden varit besvärad av underlivslidande och för
denna sjukdom sökt läkare i Lycksele i september 1921, vilken omständighet
Åström ansett möjligen kunna vara till någon ledning för Henriksson
vid ställandet av diagnosen. Henriksson hade anmärkt, att det ej
kunde vara fråga om en sådan sjukdom med de symptom, som av patienten
uppgivits, samt sagt, vänd till J. G. Sahlman, att det vore antagligt,

6 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1926 års riksdag.

att blindtarmen vore inflammerad, och att det vore säkrast att forsla patienten
till lasarett. Henriksson hade dock ansett, att man till en början
kunde försöka med omslag, varefter han noga beskrivit, huru detta skulle
läggas, och särskilt framhållit, att fara vore å färde, om patienten skulle
få svåra kräkningar. Henriksson hade vidare utbett sig omedelbar underrättelse,
om någon förändring skulle inträffa i patientens tillstånd och i
varje fall senast morgonen därpå, så snart telefonen öppnats. Medan Henriksson
talat med Sahlman, hade Åström språkat med den sjuka, med vilken
han varit personligen bekant sedan många år tillbaka. Hon hade
bland annat på hans fråga, huru länge hon varit sjuk, meddelat, att hon
börjat känna sig klen på torsdagsaftonen. Då Åström vidare sport, varför
läkare ej tidigare rådfrågats, hade hon svarat endast med att skaka
på huvudet och därefter försiktigt, i tydlig avsikt att ingen annan skulle
höra hennes yttrande, fortsatt, att hon önskade tala med Åström om detta
och mycket annat, så snart hon bleve frisk. Därefter hade Henriksson
och Åström samtidigt lämnat sjukrummet. Den tid, Åström vistats inne i
sjukrummet, hade uppgått till 5 men icke till 10 minuter. Henriksson hade
omedelbart gått till släden, medan Åström gått in i köket dels för att säga
farväl till hustru Sahlman och dels för att bliva i tillfälle att framhålla, att
det enligt hans åsikt vore bäst att omedelbart resa till Lycksele med patienten.
Åström hade jämväl omtalat, vad Henriksson ordinerat, och, då
det invänts, att det väl icke vore mycket bevänt med vad en sådan läkare
föreskreve, framhållit, att ordinationen syntes honom riktig, såvitt han
kunde förstå saken. Då därefter E. Sahlman jämväl kommit tillstädes,
hade Åström för honom upprepat, vad han sagt till hustru Sahlman, och
återigen betonat nödvändigheten av att ofördröjligen transportera patienten
till Lycksele, varest en operation skulle kunna företagas, om en sådan
skulle visa sig erforderlig. Ordagrant hade Åström, när han gick till åkdonet,
sagt: ”vore det min sak, skulle jag företaga resan till Lycksele
redan i natt. Ni har ju egna hästar i stallet. Men Ni gör naturligtvis i
detta fall som Ni vill. Jag har ju ingenting att säga till om. Keser Ni
emellertid inte, så följ noggrant doktorns råd och ordinationer. Jag tror
i alla fall, att hans ordination är riktig. Och glöm ej att ringa till doktorn
kl. 9 i morgon.” Återkomsten till Stensele hade skett omkring kl. Vi 1
på natten. Esseen och Wiklund hade väntat på gästgivar går den, och alla
hade därefter bjudits på kaffe och punsch samt fortsatt med viraspelet.
Under besöket i Luspen hade Åström icke på ringaste sätt känt sig berörd
av sprit och hade icke heller kunnat vara det med hänsyn till det
ringa kvantum därav han intagit och efter den halvmilslånga resan i vinterkylan.
På Henriksson hade icke kunnat märkas något tecken till att
han skulle vara i någon mån ankommen av spirituösa. Under Åströms
vistelse i sjukrummet hade han icke uppmärksammat, att Henriksson gjort

eller yttrat något olämpligt. Påföljande dag hade Åström varit hemma
hos Henriksson hela förmiddagen. Någon påringning från Sahlmans hade
ej skett förrän strax före kl. 2 e. m. Åström hade då hört Henriksson en
träget uppmana dem att ofördröjligen resa till Lycksele, då det annars
kunde inträffa någon olycka. Han hade jämväl förebrått dem, att de ej
förut underrättat honom om patientens tillstånd och att ej resan tidigare
företagits, då tillståndet uppenbarligen förvärrats och kräkningar inställt
sig.

Vid av Hälleberg hållet förhör med nedannämnda personer förekom
följande:

1) Wiklund berättade, att han på inbjudan av Henriksson inställt sig å
gästgivargården i Stensele omkring kl. 7 e. m. den 25 februari. Övriga inbjudna
hade kommit något senare. Före kvällsmåltiden, som serverats omkring
kl. 9,45, hade gästerna intagit kaffe och en konjak. Till måltiden
hade de förtärt någon sprit och ett glas vin. Just när de i samkvämet deltagande
satt sig till hords, hade R. Sahlman inkommit i rummet för att
till sjukbesök hämta Henriksson, som därvid tillsagt Sahlman, att han
skulle resa omedelbart efter det han ätit. Sahlman hade efter mottagandet
av Henrikssons svar stigit fram till matbordet och mot Henriksson
farit ut i hotelser samt slagit ut med båda armarna över hordet. Henriksson
hade rest sig upp och tillsagt Sahlman avlägsna sig. Samtidigt
hade han uppmanat Sahlman hämta honom med skjuts kl. 10,30. Klockan
hade därvid varit icke fullt 10. Wiklund, som suttit med ryggen mot den
från salen till förstugan ledande dörren men vänt sig om, då han bort
Henriksson yttra: ”det är inte värt skalla mig, därtill är jag för gammal”,
hade iakttagit, att Sahlman stått i hotande ställning inpå Henriksson. Den
sistnämnde hade öppnat dörren till förstugan, varvid Sahlman gått ut,
under det att Henriksson i dörröppningen upprepat, att han vore färdig
resa kl. Vill, då Sahlman kunde skjutsa honom. Vid det sålunda bestämda
klockslaget hade ingen skjuts anlänt till gästgivargården. Sedan häst där
legts, hade Henriksson jämte Åström avrest. Såväl Wiklund som Esseen
hade stannat kvar under avvaktan på deras återkomst. Henriksson, Esseen
och Wiklund hade ansett lämpligt, att Åström åtföljde Henriksson på
färden på grund av R. Sahlmans hotfulla uppträdande. På Henrikssons
särskilda begäran hade Åström bestämt sig för att följa med. Åströms
enda påhavda tjänstetecken hade varit den i vintermössan fästa vanliga
tjänstekokarden. Både vid avresan, som skett kanske något senare än
kl. 11 e. m., och vid återkomsten kl. VA f. m. hade Henriksson och Åström
varit fullkomligt nyktra. Wiklund hade tillfrågat Henriksson om patientens
tillstånd. Henriksson hade upplyst, att han ej vore på det klara med,
huruvida hon hade blindtarmsinflammation eller lede av någon annan

sjukdom. Han hade emellertid föreskrivit, att hon skulle behandlas med
omslag, och samtidigt med ordinationen meddelat hennes husbondfolk, att,
om den sjuka finge uppkastningar, det vore fara å färde, varför hon i sådant
fall ofördröjligen skulle forslas till sjukstugan i Lycksele. Vidare
hade han uppmanat husfolket att, så snart telefonen öppnats på morgonen,
underrätta honom om den sjukas tillstånd. Klockan mellan 1 och 2
e. m. den 26 februari hade Wiklund telefonledes förhört sig hos Henriksson,
huru patienten befunne sig, därvid denne förmält, att ingenting ännu
avhörts angående den sjuka. Sedermera hade Wiklund erfarit, att R. Sahlman
skjutsat den sjuka till Lycksele och att avfärden skett den 26 på
kvällen. Åström hade vid återkomsten från sjukbesöket berättat, att han
under den tid Henriksson undersökt den sjuka i ett annat rum i Sahlmanska
huset samtalat med hustru Sahlman. Någon av Sahlmanska
familjens medlemmar hade emellertid påkallat hans närvaro i sjukrummet
under uppgift, att den sjuka ville lämna honom ett privat meddelande.
Wiklund hade någon vecka efter sjukbesöket träffat både J. G.
Sahlman och R. Sahlman vid olika tillfällen. De hade då yttrat, att de
ämnade hos J. O. anmäla Åström, därför att han, iförd uniform, medföljt
Henriksson på sjukbesök. Under en tid av flera år hade hela J. G. Sahlmans
familj sökt tillfälle att komma Åström till livs. Vid upprepade tillfällen
hade de olika familjemedlemmarna fällt yttranden om att de skulle
draga försorg därom, att Åström miste sin tjänst. Wiklund hade jämväl
erfarit, att anledningen till förevarande anmälan mot Åström vore, att
Sahlman genom Åströms föranstaltande fråntagits rätten att föra egna
lastbilar i yrkesmässig trafik. Rörande Henrikssons uppträdande och förhållande
i allmänhet ville Wiklund meddela, att han för sin del icke kände
till eller hört omtalas, att Henriksson under sin vistelse i Stensele distrikt
uppträtt berusad.

2) Esseen vitsordade hela det av Wiklund beskrivna förloppet av ifrågavarande
händelse med tillägg, att han hölle för antagligt, att avresan för
sjukbesöket skett något före kl. 11 e. m. Esseen stödde sitt antagande på
ett uttalande av en e. o. krono jägare, som sett Henriksson och Åström åka
förbi järnvägsspåret i Storuman i riktning mot Sahlmans och därvid iakttagit,
att klockan vore mellan 11 och 11,30. Avståndet mellan gästgivargården
i Stensele och Sahlmanska bostaden i Luspen utgjorde omkring
6 km.

3) Lidgren uppgav, att han en lördagskväll under vintern 1922 vid omkring
kl. 10,30 eller 11 e. m. skjutsat Henriksson och Åström till Luspen i
och för sjukbesök hos Johanna Linder. Under såväl bort- som hemresan
hade Henriksson och Åström förhållit sig lugna och behärskade, varför
Lidgren ej hos dem funnit något anmärkningsvärt.

4) H. Andersson berättade, att han kommit hem till gästgivargården

under det Lidgren med häst och åkdon hållit utanför byggningen. Klockan
hade då varit omkring 11 e. m. Han hade även strax därefter sett Henriksson
och Åström sätta sig i släden. Därvid hade han icke kunnat förmärka,
att de vore högröstade eller att de på annat sätt uppträdde, så att
de kunde antagas hava förtärt spritdrycker.

5) M. Andersson anförde, att sedan Henriksson och de till honom inbjudna
gästerna infunnit sig å gästgivargården, hade R. Sahlman ringt
upp dit, varvid M. Anderssons dotter Helga mottagit telefonbudet. M. Andersson,
som varit inne i telefonrummet, hade, alldeles intill telefonapparaten,
åhört hela samtalet. Sahlman hade frågat, om Henriksson funnes
på lokalen och, när han erhållit jakande svar på sin fråga, ytterligare
sport, om Henriksson hade ”kalas”. Sedan Helga Andersson bejakat jämväl
sistnämnda fråga, hade Sahlman fortsatt: ”då vill jag tala vid honom”.
M. Andersson, som hade sig bekant, att det rådde spänt förhållande mellan
Sahlmans familj och Henriksson, hade uppfattat Sahlmans yttrande
innebära, att han hade för avsikt ställa till obehag för Henriksson, på så
sätt att Sahlman antagligen tänkt sig, att Henriksson skulle vägra begiva
sig på sjukbesök, enär lian hade gäster hos sig. Helga Andersson hade
kallat på Henriksson, som gått till telefonen, där M. Andersson hört honom
yttra: ”ja, det är det; jag är förhindrad; för resten är jag sjuk, så
jag kan inte komma”. Efter ett kort uppehåll, därunder den påringande
givetvis talade, hade Henriksson sagt: ”bråka icke”, lagt mikrofonen på
dess ställ och gått åter till sina gäster. Påringningen hade antagligen
skett mellan kl. 8 och 9 e. m. Henriksson hade icke varit onykter. Hade
han varit berusad eller ankommen, borde han hava snubblat, när han kom
in i telefonrummet, som ej var upplyst och vars golv läge 3 tum lägre än
golvet i det upplysta rum, varifrån han inträtt. Intet oljud hade under
samkvämet förekommit. Omkring en timme efter berörda telefonsamtal
hade It. Sahlman kommit åkande och stannat sin häst vid gästgivargårdens
bro. Själv hade han gått in i köket, där han fått besked om att Henriksson
och hans gäster just hölle på att intaga sin kvällsvard. Sahlman
hade yttrat, att han icke kunde hjälpa det, varefter han gått in i det rum,
där måltiden pågick. Andersson saknade vetskap om vad som där tilldragit
sig. Efter en stunds förlopp hade Sahlman åter inkommit i köket
och vidtalat Andersson att skjutsa Henriksson till Luspen vid ^ 11-tiden,
vilket Andersson åtagit sig. Sahlman hade därpå avrest. Precis kl. % 11
hade Sahlman ånyo ringt upp gästgivargården för samtal med Åström.
Helga Andersson hade kallat Åström till telefonen. M. Andersson hade
från det intill telefonrummet belägna köket hört Åström svara: ”ja”.
Denne hade omedelbart därefter inkommit i köket och frågat Andersson.
om han lovat Sahlman att kl. L 11 skjutsa Henriksson till Luspen. Sedan
han därpå erhållit jakande svar, hade han uppmanat Andersson att genast

köra fram, enär klockan vore över ''A 11. Lidgren både erhållit tillsägelse
att omedelbart skjutsa, och, då skjutsen inom några minuter stått för hron,
hade Henriksson och Aström genast avrest. Andersson, som varit i tillfälle
att iakttaga Åström både vid hans samtal i telefonen och då han därefter
kommit ut i köket samt vid hans återkomst från Luspen, hade ej
kunnat förmärka tecken till att han vore ens i ringaste mån ankommen.
Ej heller hade Andersson på Henrikssons vare sig tal, gång eller åthävor
kunnat uppfatta, att han vore berusad. Omkring kl. 2 på morgonen, då
Esseen sagt till om häst för hemfärd, hade Andersson, som då sett alla i
sällskapet, ej förmärkt, att någon däri varit av starka drycker rörd. Samkvämet
hade försiggått i ett för kvällen förhyrt rum. Deltagarna hade
hela tiden för samvaron iakttagit ett städat uppträdande utan att störa
någon och utan att ens någon i huset hört av dem efter vanlig sängdags.
Efter det ifrågavarande anmälan stått återgiven i tidningarna, hade R.
Sahlman vid något tillfälle sagt, att det vore likgiltigt, om Henriksson
därav hade något obehag, men det gällde att komma åt Åström. Vidare
hade Sahlman yttrat, att Åström först och främst skulle ”få tre månader”
och därjämte skiljas från sin tjänst. Vid ett annat tillfälle hade R. Sahlman
förklarat, att han tyckte det vore synd om Åström, ty i det läge,
saken nu kommit, skulle Åström bliva utan utkomst, men, hade Sahlman
tillagt, om Åström talade vackert med honom, så skulle han lära Åström
köra lastbil. J. G. Sahlman både, sedan sonen R. Sahlman av Åström åtalats
för olaglig trafik med lastautomobil, under hänsyftning på Åström
bland annat yttrat, att han hittills hållit den fan om ryggen men, när
Aström nu varit så förbannat dum, att han stämt hans son för olaga trafik
med lastbilarna, skulle Sahlman se till, att Åström skulle ”åka”.

6) Helga Andersson ”berättade sammanstämmande” med M. Andersson.

7) Johanna Alenius förmälde, att hon samma kväll, Henriksson haft sin
tillställning å gästgivargården, varit anställd där såsom kokerska. Hon
hade sett Henriksson gå in i telefonrummet och hört honom i telefonen
säga: ”ja, ja, i morgon skall jag resa ut”. Någon stund därefter hade R.
Sahlman inträffat i gästgivargården och begivit sig in i salen, där Henriksson
med gäster hållit på att intaga sin kvällsmåltid. Därifrån hade
hon hört Henrikssons och Sahlmans högljudda röster. Hon hade uppfattat,
att Henriksson och Sahlman överenskommit om att Henriksson skulle
resa till Luspen kl. 11. Inemot kl. 11 hade Sahlman i telefonen begärt att
få tala med Åström, som lovat ordna, att Henriksson genast skulle begiva
sig i väg på sjukbesök. Åström hade efter telefonsamtalet omedelbart kommit
in i köket och frågat gästgivaren, om hästen vore försatt, vartill denne
svarat: ”nej, men det skall ske med det samma”. Åström hade skyndat hem
efter sin päls och sin mössa, varefter Henriksson och Åström farit. Henriksson
hade måhända varit något ”påstruken” men däremot icke Åström.

Henrikssons ”påstrukenhet” hade givit sig tillkänna genom hans sätt
att gå.

8) J. G. Sahlman åberopade ett intyg av följande innehåll:

Johanna Linder hade insjuknat natten till fredagen den 24 februari 1922.
Då sjukdomen syntes taga allvarliga tendenser, hade Henriksson på lördagen
vid kl. omkring 7,30 e. m. i telefon tillsports, om han vore villig
besöka den sjuka, men enligt uppgift av J. G. Salilmans son R. Sahlman,
vilken talat med Henriksson, hade Henriksson nekat att besöka den sjuka.
På grund av den sjukas plågor hade alla i huset blivit oroliga, varför
R. Sahlman kl. 8,05 e. m. med häst och släde begivit sig till Stensele för
att hämta Henriksson. Efter omkring 2 timmars frånvaro från hemmet
hade R. Sahlman återkommit utan att hava fått Henriksson att medfölja.
Henriksson hade dock förklarat, att han kl. 11 skulle hava häst för besök
av den sjuka. Med anledning därav hade R. Sahlman beställt skjuts för
Henriksson av gästgivaren Andersson. Kl. mellan 11 och 12 på natten hade
Henriksson anlänt, åtföljd av Åström, vilken Henriksson förklarat vara
hans biträde. Vid ankomsten hade Henriksson omedelbart gått in i sjukrummet.
Där hade enligt J. G. Salilmans iakttagelser tillgått sålunda, att
Henriksson först frågat, om den sjuka haft kräkningar, vilket den sjuka
besvarat jakande. Därefter hade Henriksson tagit ett i rummet befintligt
nattkärl, vilket för tillfället varit tomt, och yttrat ”detta är väl gemensamt
för hela huset”, varefter han svängt med kärlet och sagt ”så här
begagnas det” och burit sig åt som om han ämnade kasta vatten i närvaro
av J. G. Sahlman och den sjuka. Efter ett yttrande av Sahlman hade Henriksson
dock lämnat kärlet från sig och fattat tag uti den sjukas huvud
och vridit det åt sidan, varvid han yttrat: ”här ligger den fan och gör
sig sjuk”. Henriksson hade sedan tagit på den sjukas mage och frågat
”gör det ont”, vartill den sjuka svarat ”ja”. Härpå hade Henriksson ropat
till Åström, som befunnit sig i Sahlmans s. k. kökskammare, att han skulle
infinna sig i sjukrummet, vilket även åtlytts av Åström. Denne hade vid
tillfället varit iklädd päls och under armen burit en mössa, försedd med
tjänstemärke. Efter Åströms inträde hade Henriksson yttrat: ”här skall
du få se, hur den fula djävulen ligger och gör sig sjuk, för att hindra mig,
när jag bjudit mina vänner; hon har blindtarmen kring hela magen”.
Därefter hade Henriksson blottat hennes mage och i gemenskap med
Äström börjat bearbeta denna med händerna. Under detta knådande av
hennes mage hade den sjuka ”avlåtit smärtsamma läten”. Henriksson och
Åström hade under denna undersökning samtalat om sjukdomen, varvid
Åström sagt, att det antagligen vore ett gammalt underlivslidande. Av
Henrikssons yttrande hade J. G. Sahlman ej kunnat fatta, att han angivit
någon särskild sjukdom men ordinerat våtvärmande omslag och ett pulver,
vilket kunde Sahlman icke minnas. Därefter hade Henriksson förkla -

rat, att den sjuka dagen därpå skulle föras till sjukstugan, där lian själv
skulle giva henne ett pulver och lära den (eu svordom) att gå. Påföljande
dag kl. 9 skulle Sahlman få ringa upp Henriksson. Detta hade också skett,
men Henriksson hade icke svarat på uppringningen, ehuru den upprepats
flera gånger med mellantider. Av detta läkarbesök hade den sjuka blivit
mycket orolig. Hon hade därvid sagt, att hennes sjukdom förvärrats. Enligt
Sahlmans förmenande hade såväl Henriksson som Åström varit starkt
berusade.

På fråga uppgav J. G. Sahlman, att det dels av stank och dels av bensvaghet
framgått, att Henriksson och Åström varit berusade.

9) Hustru Sahlman uppgav i ett avgivet intyg, att K. Sahlman, då
Johanna Linders tillstånd på lördagens eftermiddag försämrats, uppringt
Henriksson för att kalla honom till den sjuka, men att Henriksson därvid,
enligt It. Sahlmans uppgift, nekat komma. Sedan Henriksson och Åström
på kvällen anlänt till Luspen, hade Åström vistats i kökskammaren, till
dess han inkallats i sjukrummet. Från sjukrummet hade, ehurii ett rum
legat emellan detta och det rum, i vilket hustru Sahlman befunnit sig,
hörts ett högljutt prat, blandat med grova svordomar. Av såväl Henrikssons
som Åströms uppträdande hade framgått, att de varit starkt
berusade.

10) V. Sahlman berättade, att vid Henrikssons och Åströms ankomst den
förre gått in i sjukrummet och Åström i köket, varifrån han fortsatt in i
kammaren, där han slagit sig i samspråk med Sahlmans moder. Henriksson
hade efter en stund påkallat Åströms närvaro i sjukrummet, varvid
den senare hörsammat kallelsen och inställt sig där. Vad där tilldragit
sig kände V. Sahlman icke till, men Åström hade snart åter kommit ut i
köket samt gått fram och åter mellan köket och kammaren under samtal
med Sahlmans moder. Två gånger hade Åström under tiden varit inne i
sjukrummet.

11) R. Sahlman anförde, att han vid sin hemkomst från arbetet kl. omkring
6 på lördagens e. m. ringt upp provinsialläkaren T. Engström i Lycksele
och för honom beskrivit Johanna Linders sjukdom. Doktor Engström
hade ställt diagnosen på en möjligen föreliggande blindtarmsinflammation.
Han hade rått Sahlman att tillkalla Henriksson. Sahlman hade därefter
kommit i telefonförbindelse med Henriksson, som för tillfället befunnit
sig på gästgivargården i Stensele. Henriksson hade icke velat resa till
Luspen förrän påföljande dag, enär han hade kalas för några vänner.
Efter detta svar från Henriksson hade Sahlman ånyo ringt upp doktor
Engström, som förklarat, att Henriksson vore skyldig genast avlägga besök
hos den sjuka. Doktor Engström hade också ordnat om plats för den
sjuka i Lycksele sjukstuga, för den händelse Henriksson icke skulle kunna
förmås företaga resan till den sjuka. Efter det senare telefonsamtalet

hade R. Sahlman farit in till Stensele gästgivargård, där han träffat Henriksson
i salen. På Sahlmans hövligt framställda anhållan, att Henriksson
skulle resa till lumpen för undersökning av ett svårare sjukdomsfall,
hade Henriksson svarat: ”jag ger fan i Er och Era sjuka; i morgon kommer
jag”. Sahlman hade upprepat sin begäran på samma hövliga sätt,
men Henriksson hade givit honom samma svar. Då hade Sahlman vant
sig till de övriga närvarande och yttrat: ”så mycket herrarna hör det, han
sätter kalas framför sin tjänst”. Henriksson hade då sprungit på Sahlman,
fattat honom i kragen och tryckt båda sina tummar mot Sahlmans ögonlock
så hårt, att Sahlman känt sig som om han skulle svimma. Sahlman,
som blivit mycket matt av ”tumtryckningen”, kunde icke erinra sig, huruvida
Henriksson, vilken omsider släppt sitt tag och dragit undan sina
tummar, efter att hava sett på sitt ur, lovat besöka den sjuka kl. K> 11
eller 11 samma kväll. Sahlman hade vidtalat gästgivaren att skjutsa Henriksson
till lumpen kl. % 11 för att vara säker att ej bestämma annan tid
än den Henriksson möjligen utfäst för resan. R. Sahlman hade kl. 11 ringt
upp gästgivargården och frågat, om Henriksson rest. Gästgivaren hade
svarat: ”nej, icke ännu, men de få väl säga till, då de ska’ ha’ häst”. Därtill
hade Sahlman genmält, att det ej dugde, utan att Henriksson skulle
komma genast, och samtidigt begärt få tala med Åström. Denne hade in
funnit sig i telefonen, och Sahlman hade anhållit, att Åström skulle se
till, att Henriksson ofördröjligen måtte avresa. Vid ankomsten till Luspen
hade Henriksson gått in till den sjuka och Åström blivit ombedd att
gå in i köket, därifrån Åström senare fortsatt in i kammaren, varest han
samtalat med Sahlman och hans moder. Åström hade stannat i kammaren,
tills Henriksson knuffat upp dörren och påkallat Åströms närvaro i
sjukrummet. Åström hade efterkommit Henrikssons uppmaning och begivit
sig dit, följd av R. Sahlman. Sahlman hade hört, huru Henriksson
uppmanat Åström att känna efter, huru det var ställt med den sjuka. Hon
hade, enligt Henrikssons utsago, blindtarmen runt hela magen. Åström
hade gjort som Henriksson föreslagit. Därpå hade Henriksson yttrat: ”det
är bara lat en, om jag hade henne på sjukstugan skulle jag ge henne
ett pulver, så att hon skulle lära sig gå”. Efter detta uttalande hade Henriksson
fattat tag om hennes huvud, vridit om detsamma och sagt till
henne att stiga upp. Åström hade ansett lämpligare, att hon läge till
sängs några dagar, då hon antagligen lede av något gammalt ont i underlivet.
Henriksson hade emellertid föreskrivit, att hon skulle behandlas
med våtvärmande omslag, och sådant hade hon fått, så snart det varit möjligt
åstadkomma detsamma. Henriksson hade icke varit nykter vid sjukbesöket,
ej heller Åström. Detta hade Sahlman märkt på deras resonemang
och på deras sätt att tala samt därav att de luktade sprit. Henrikssons
gång hade också varit stapplande. Efter denna undersökning hade

Johanna Linder blivit mycket sjuk. Under resan till Lycksele både Sahlman
frågat Johanna Linder, huru det känts vid undersökningen. Johanna
Linder hade därtill svarat, att det kunde han väl förstå, när magen varit
som ett eldhav och ”de” klämt på den. Dock hade Åström varit mera ”len”,
varemot Henriksson farit hårdhänt fram.

12) Hedda Jonsson vidhöll sitt vid klagoskriften fogade intyg och upplyste,
att intyget efter hennes uppgifter skrivits av kommunalstämmoordföranden
E. Sahlman i Luspen.

13) Ellen Folke vidhöll sitt vid klagoskriften fogade intyg.

14) J. E. Olsson förklarade, att han vidhölle innehållet i sitt vid klagoskriften
fogade intyg med följande tillägg och ändringar: Johanna Linder
hade vid ett av Olsson avlagt besök på sjukstugan i Lycksele, på tal om
Henrikssons sjukbesök i Luspen, yttrat, att hon känt sig lugn och trygg,
när Åström vistades i sjukrummet. I intyget hade Olsson felaktigt uppgivit,
att Johanna Linder sagt, att det var farliga plågor, när ”dom”
klämde. Så hade hon emellertid icke sagt, utan ordet ”dom” skulle utbytas
mot doktorn.

15) Krono jägaren J. Andersson i Bastuträsk berättade, att R. Sahlman
vid ett besök därstädes uppgivit, att han fått sju stämningar, samt vidare
tillagt, att ”landsfiskalen kunde få ta’ mössan och gå; Sjöberg, landsfiskalens
svärfader, hade icke fått någon stämning, ehuru han saknade nummer
på sin bil”. Sahlman hade beskrivit Henrikssons och Åströms sjukbesök
hos Johanna Linder och sagt, att båda känt henne på magen, var
vid Åström yttrat, att hon lede av ett gammalt underlivslidande. Henriksson
och Åström hade varit fulla, mycket fulla vid sjukbesöket. Med yttrandet:
”landsfiskalen kunde få ta’ mössan och gå” hade Sahlman tydligen
menat, att han skulle bliva man för att Åström, för bland annat
tjänstefel i sitt uppträdande vid sjukbesöket i Luspen, skulle mista sin
tjänst.

16) Hustrun A. Edström upplyste, att It. Sahlman med den avlidna haft
ett barn.

17) Hustrun Elina Andersson i Bastuträsk uppgav, att hon vid ett sammanträffande
med klaganden och It. Sahlman, på tal om ifrågavarande
anmälan, för klaganden uttryckt sin förundran över att hon velat ”lägga
sig i sån’t där”. Klaganden hade därvid vänt sig till B. Sahlman och sagt:
”du får inte ställa mig i några omständigheter, så att jag kommer i några
kostnader”. Klaganden hade vid tillfället uppgivit, att hon med sin namnunderskrift
försett en handling, som R. Sahlman lagt fram för henne för
sådant ändamål. Sahlman hade lovat klaganden, att hon ”icke skulle
komma i något elände”, varefter hon skrivit under.

18) Klaganden uppgav, att hon icke visste, vem som författat klagoskriften,
men att hon kände dess innehåll. I närvaro av R. Sahlman, som med -

fört skriften, hade hon undertecknat den på Ester Carlssons kafé i Bastuträsk.
Samtidigt hade Ester Carlsson och Johan Lindström i Joranträsk
varit tillstädes. Klaganden förnekade, att hon skrivit under först sedan
E. Sahlman lovat hålla henne skadeslös. Hon hade gjort det av fri vilja,
enär hon ansett, att vederhörandes uppträdande vid sjukbesöket hos hennes
syster icke borde få förbliva onäpst.

I avgivet utlåtande meddelade landsfogden Helleberg, att Henriksson såsom
boende utom Hellebergs tjänstgöringsområde ej kunnat höras, samt
anförde vidare, att under den företagna undersökningen lämnats så mot
varandra stridande uppgifter och framkommit sådana omständigheter med
avseende å klagoskriftens tillkomst, att ärendet torde böra bliva föremål
för behandling vid domstol, för att klarhet måtte erhållas angående verkliga
händelseförloppet och de i saken inblandade personernas åtgöranden.

I härefter infordrat yttrande anförde Henriksson:

Ifrågakomna den 25 februari hade Henriksson kl. omkring 10 på kvällen
av K. Sahlman kallats till ett sjukbesök. Henriksson hade vid tillfället
befunnit sig på gästgivargården i Stensele, där han i vanliga fall intagit
sina måltider, tillsammans med Esseen, Wiklund och Åström. Man hade
just hållit på att intaga supé vid sjukbudets mottagande. Ett uttalande,
att Henriksson önskade ostört få avsluta måltiden, hade tydligen missuppfattats
av Sahlman, som därvid blivit häftig och obehärskad, närmat sig
bordet under åtbörder med armarna samt ropat: ”hör, doktorn vägrar
komma”. Henriksson hade strax därpå svarat, att kl. 10,30 skulle han vara
färdig att medfölja tillgänglig skjuts, och hade även stigit upp från bordet
för att få klarhet om skjutsen. När Henriksson kommit bort mot dörren
i matsalen nära Sahlman, hade Sahlman åter gjort misstänkta rörelser
med armarna och huvudet. Henriksson hade undanbett sig dylikt bemötande,
särskilt ”dansk skalle”, och tyckt, att han vore för gammal för
att behandlas så. Att Henriksson skulle gått handgripligt till väga mot
Sahlman vore endast ett illvilligt och lögnaktigt påstående av denne. Åtminstone
en kvarts timme innan skjuts sedermera tillhandahållits hade
Henriksson varit i ordning medfölja. Med anledning av bland annat Sahlmans
minst sagt egendomliga beteende hade Henriksson ombett Åström
att medfölja på resan. Även Esseen och Wiklund hade ansett tillräckliga
skäl därtill föreligga, och Åström hade varit nog välvillig att gå denna
önskan tillmötes. Det hade varit uteslutande med tanke på tryggheten
under resan som Henriksson utbett sig Åströms sällskap. Någon anmodan
att biträda vid eller deltaga i undersökningen av den sjuka hade aldrig
satts ifråga, och uppgiften därom vore en alltigenom gemen och sanningslös
tillvitelse. Vid 11-tiden hade Henriksson i sällskap med Åström kom -

mit till Luspen och mottagits av J. G. Sahlman och B. Salilman. Sedan
Henriksson avtagit ytterkläderna, hade han gått direkt in i sjukrummet,
fått en stol och satt sig bredvid sjuksängen samt ställt några frågor till
den sjuka. Hon hade då nämnt, att hon varit sjuk ett par dagar och besvärats
av någon magåkomma men icke lidit av några häftiga symptom.
Blott en enda kräkning hade inträffat, och för några svårare smärtor hade
hon icke varit utsatt. Vid undersökningen, som verkställts med varsamhet
och utan att något nämnvärt smärtsamt därunder förmärkts, hade
buken befunnits mjuk, ej spänd eller indragen. Ömhet hade markerats
över hela buken. Hen sjuka, som sagt sig besväras av ett gammalt underlivslidande,
hade undrat, om icke ömheten kunde härleda sig därifrån.
Men då denna tyckts vara något mera utpräglad över blindtarmstrakten,
hade Henriksson, ehuru symptomen varit synnerligen vaga, ansett, att
blindtarmsinflammation sannolikt vore för handen, varför Henriksson föreskrivit
omslag och svält samt tillrått lasarettsvård snarast möjligt. Henriksson
hade påpekat, att om särskilt kräkningar eller nämnvärda smärtor
tillstötte, tillståndet vore synnerligen allvarligt, samt därjämte anhållit
att, om lasarettsvård ej genast anlitades, bliva underrättad om den sjukas
befinnande följande dag, så snart telefonen öppnades. Dock hade först vid
2-tiden telefonmeddelande därom kommit, och på grund av då angivna
omständigheter hade Henriksson ånyo enträget tillrått lasarettsvård med
uttalande av sin förvåning över, att hans råd ej följts tidigare. Henriksson
hade ej hänvisat henne till sjukstugan i Stensele, emedan eventuell
operation ej kunnat verkställas därstädes. Beträffande Åströms närvaro i
sjukrummet ville Henriksson särskilt framhålla, att Åströms tillträde till
sjukrummet skett enligt den sjukas egen uttryckliga anhållan, och en Sahlman
hade fördenskull gått ut att tillkalla honom. Då Åström tyckts dröja,
hade sedermera även Henriksson gått ut och bett Åström komma in, vilket
han då efterkommit. Johanna Linder hade därefter samtalat med.
Åström och därvid utbett sig att vid tillfälle få rådgöra med honom om
vissa sina angelägenheter. Åström hade uppehållit sig i sjukrummet helt
kort tid. Att han därunder på något som helst sätt för undersökning eller
annorledes varit i beröring med den sjuka vore en osannfärdig och fullständigt
obefogad anklagelse. För egen del hade Henriksson framhållit
de sjukdomssymptom, Henriksson funnit, den behandling, Henriksson anvisat,
jämte yrkandet på lasarettsvård. Åström hade fäst uppmärksamheten
på Johanna Linders gamla lidande, vilket Henriksson dock ansett ej
hava något att göra med hennes ifrågakomna sjukdom. Tillvitelsen att
något otillbörligt eller brutalt i tal eller handling visats av Henriksson
under sjukbesöket tillbakavisades på det uttryckligaste liksom den Henriksson
tillskrivna onykterheten. Litet konjak till förut förtärt kaffe samt
ett glas brännvin ocli ett par glas vin vid supén berörde ej Henriksson på

dylikt sätt. Före sjukresan hade ingenting mera druckits. Av handling
ärna syntes framgå, att anmälan tillkommit i annat syfte än blott med
tanke på den sjuka.

I avgivet yttrande anförde Åström, att det genom Esseens, Wiklunds, M.
Anderssons och Lidgrens berättelser vore ådagalagt, att Åström vid tillfället
icke varit i ringaste grad berusad. För övrigt hade Åström vid tillfället
icke varit i tjänstutövning. Den omständigheten allenast att det
sedvanliga ”länsmansmärket” ej horttagits från Åströms dagligen använda
vintermössa kunde omöjligen medföra, att Åström skulle anses hava
varit stadd i tjänstutövning, så mycket mindre som Åström under sin vistelse
inomhus i det Sahlmanska hemmet ej haft mössan på huvudet. Det
hade icke heller kunnat påstås, att Åström på något sätt åberopat detta
uniformstecken för erhållande av tillträde till Sahlmans hus. Åström hade
alldeles säkert icke lämnat släden, därest han icke blivit ombedd att stiga
in. Att Åström, såsom uppgivits, skulle hava verkställt undersökning å
den sjuka vore en osanning, som uppfunnits av familjen Sahlman. Om
verkligen den avlidna Johanna Linder jämväl uppgivit detta, vilket
Åström starkt betvivlade, hade hon alldeles säkert förletts eller förmåtts
därtill av It. Sahlman, av vilken hon varit fullständigt beroende för sin
och sitt barns existens. Ehuru klaganden ensam underskrivit anmälningsskriften,
vågade Åström påstå, att densamma egentligen tillkommit genom
familjen Sahlman i Luspen. Detta syntes Åström vara till fullo ådagalagt
genom bland annat Wiklunds, M. Anderssons och Elina Anderssons
berättelser vid polisförhöret. För att ytterligare bestyrka detta förhållande
åberopade Åström två intyg av kommunalnämndsordföranden Å.
Stenvall samt ett intyg av gårdsägaren E. M. Danielsson. Av dessa intyg
samt gästgivaren Anderssons berättelse framginge jämväl otvetydigt, att
anmälan vore en hämndeakt mot Åström från familjen Sahlman, för det
länsstyrelsen i anledning av en Åströms tjänsteanmälan indragit E. Sahlmans
tillståndsbevis för utövande av yrkesmässig trafik med tvenne Sahlman
tillhöriga lastautomohiler. De mot Åström riktade beskyllningarna
vore fullständigt obestyrkta. Åström hade vid det ifrågavarande tillfället
ej handlat annorlunda än som varje annan person skulle hava gjort under
förhandenvarande omständigheter. Åström hade ej kunnat vägra att göra
Henriksson ressällskap, när han begärt detta, och omdömesgilla personer
hade ansett, att Henriksson på grund av vad som förekommit icke borde
företaga resan ensam. Åström hade ej heller haft anledning avhöja E.
Sahlmans inbjudan att stiga in i det Sahlmanska hemmet i stället för att
vistas ute i vinterkylan. Icke heller hade Åström kunnat finna giltig anledning
bestämt vägra att gå in i sjukrummet, när detta påkallats så energiskt
som skedde. Och att Åström därvid nödgats åse, hurusom Henriks -

son verkställde en ytterst enkel yttre undersökning på en kvinnlig patient,
borde icke heller kunna läggas Åström till last.

Vid yttrandet voro fogade två av kommunalnämndsordföranden A. Stenvall
i Stensele den 11 och den 13 november 1922 avgivna intyg samt ett
intyg av E. M. Danielsson i Storuman, dagtecknat den 12 november 1922.

Sedan J. O. slutligen anhållit om medicinalstyrelsens utlåtande, såvitt
klagomålen avsåge Henriksson, anförde styrelsen följande:

Medicinalstyrelsen hade ej upptagit till prövning, huruvida de mot Henriksson
framställda beskyllningarna vore överensstämmande med verkliga
händelseförloppet. Om Henriksson redan vid 8—9-tiden på aftonen den
25 fehruari 1922 på anmodan att besöka Johanna Linder vägrat göra detta
sjukbesök under förebärande av hinder, som ej vore överensstämmande
med sanningen, måste han anses hava brutit mot för honom gällande läkarinstruktion
den 30 december 1911 § 18 och § 59 1: o. Däremot ansåge medicinalstyrelsen,
att Henriksson, om han redan påbörjat eller stått i begrepp
att påbörja sin måltid, i detta fall bort kunna anse sig hava rätt att fullborda
densamma, innan han anträdde sjukresan. Om Henriksson uppmanat
Åström att göra undersökning av den sjuka medelst palpation av buken,
måste Henriksson anses hava handlat olämpligt och även i strid med
läkarinstruktionens § 59 1: o. Om Henriksson varit berusad under utövande
av sin tjänst, hade han tydligtvis även gjort sig skyldig till tjänstefel, och
om han uppträtt brutalt gentemot den sjuka, ansåge styrelsen, att Henriksson
handlat i strid med läkarinstruktionens § 59 l:o.

Från medicinalstyrelsen inhämtade J. O. vidare, att styrelsen den 21
juni 1921 förordnat Henriksson att från och med den 1 juli samma år under
ledighet av provinsialläkartjänsten i Stensele distrikt tillsvidare såsom
extra läkare bestrida sjukvården i nämnda distrikt, till dess provinsialläkartjänsten
blivit med ordinarie innehavare återbesatt och denne till
trätt tjänsten, samt att Henrikssons förordnande, sedan ordinarie provinsialläkare
i distriktet den 21 april 1922 utnämnts, upphört med utgången
av sistnämnda månad.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Lilienberg K. B. i Västerbottens län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Henriksson. I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde
J. O. följande:

I 18 § läkarinstruktionen den 30 december 1911 stadgades, att provinsialläkare
ålåge att inom det honom anvisade tjänstgöringsdistrikt mot ersätt -

ning efter fastställd taxa, där ej högre arvode erbjödes, meddela enskild
sjukvård.

Enligt 59 § l:o samma instruktion ålåge det varje läkare, vare sig han
vore i tjänst anställd eller enskilt meddelade läkarvård, att åt sjuk, som
av honom vårdades, meddela de råd och, så vitt möjligt vore, ägna den
behandling, som den sjukes tillstånd fordrade och som med vetenskap och
beprövad erfarenhet överensstämde.

I det förevarande fallet syntes genom de utsagor, som vid det av landsfogden
Helleberg hållna förhöret lämnats av arbetaren R. Sahlman, gästgivaren
M. Andersson och hans dotter Helga Andersson och vilkas riktighet
Henriksson icke gittat bestrida, hava blivit utrett, att Henriksson
mellan kl. 8 och 9 på aftonen den 25 februari 1922, då han befann sig i ett
samkväm å gästgivargården i Stensele, av R. Sahlman i telefon anmodats
att omedelbart avlägga sjukbesök hos Johanna Linder i Luspen samt att
Henriksson utan giltigt förfall vägrat att efterkomma Sahlmans begäran.

Genom denna vägran hade Henriksson, enligt J. 0:s förmenande, gjort
sig skyldig till vårdslöshet och försummelse i tjänsten och tillika, på sätt
medicinalstyrelsen anfört, till förseelse mot 18 § och 59 § l:o i läkarinstruktionen.

Men det åsidosättande av tydlig och klar tjänsteplikt, som tagit sig uttryck
i Henrikssons under telefonsamtalet med Sahlman uttalade vägran
att besöka den sjuka, hade fortsatts genom att Henriksson därefter blev
kvarsittande å gästgivargården utan att taga någon hänsyn till, att faran
för den sjuka genom dröjsmålet alltjämt måste ökas. Härutinnan vore
utrett, att R. Sahlman omkring kl. 9,45 e. m. inställt sig med häst och
släde vid gästgivargården och anhållit, att Henriksson genast ville medfölja
till den sjuka, men att Henriksson, som just slagit sig ned vid supé
bordet med sina vänner, även då nekat att komma. Medicinalstyrelsen
hade i sitt utlåtande anfört, att Henriksson, om han redan påbörjat eller
stått i begrepp att påbörja sin måltid, i detta fall borde kunna anses hava
haft rätt att fullborda densamma, innan han anträdde sjukresan. Denna
uppfattning kunde J. O. icke dela. Då Henrikssons första vägran att resa
varit olaglig, kunde en sedermera under dröjsmålet inträffad måltidstimma
icke betraktas såsom laga förfall.

Genom sin första vägran att förrätta det ifrågavarande sjukbesöket och
genom det förhalande av tiden med omkring 3 timmar, som därefter syntes
hava ägt rum, hade Henriksson, enligt J. 0:s åsikt, gjort sig skyldig
till vårdslöshet och försummelse i tjänsten under försvårande omständigheter
(jfr Hagströmer, Svensk straffrätt, allmänna delen sid. 486).

Frågan huruvida Henriksson vid det sent på kvällen slutligen företagna
sjukbesöket hos Johanna Linder uppmanat Åström eller låtit Åström deltaga
i undersökningen av den sjuka syntes icke kunna avgöras utan sakens

dragande inför domstol. Med hänsyn till vad som blivit upplyst kunde
J. O. visserligen icke skänka obetingad tillit åt vad makarna Sahlman och
deras söner samt Hedda Jonsson i intyg eller vid polisförhör anfört, men
skulle riktigheten av deras uppgifter bliva vid domstol lagligen styrkt,
måste ett dylikt förfarande betecknas såsom oskicklighet i tjänsten och
jämväl stridande mot läkarinstruktionens ovannämnda bestämmelse i
59 § l:o.

Frågan huruvida Henriksson under sjukbesöket varit berusad eller icke
eller om han därunder uppträtt brutalt mot den sjuka eller ej kunde icke
heller anses bestämt besvarad genom vad vid undersökningen förekommit.
De lämnade uppgifterna vore mot varandra så stridande, att sanningen
icke syntes kunna utletas utan vederbörandes hörande på ed. Befunnes
Henriksson under sjukbesöket hava varit berusad eller uppträtt eller yttrat
sig ohyfsat, borde även detta betraktas såsom tjänstefel och tillika
bedömas på sätt medicinalstyrelsen anfört.

Vad i ärendet lagts Åström till last fann J. O. med hänsyn till att Åström
vid ifrågakomna tillfälle icke varit stadd i tjänstutövning icke föranleda
vidare åtgärd.

Beträffande klagomålen mot Henriksson, såvitt de avsågo hans beteende
under sjukbesöket, både saken icke kunnat bliva fullt utredd under dei
av landsfogden Helleberg hållna förhöret. Men sannolika skäl hade förebragts
för att klagomålen i denna del haft fog för sig. Helleberg både
också ansett, att för vinnande av klarhet om vad som i verkligheten förekommit
saken syntes böra dragas inför domstol. Med anledning därav och
då såväl sakens beskaffenhet som ett allmänt intresse fordrade, att vad
Henriksson, därest de lämnade uppgifterna komme att bliva bestyrkta,
låtit komma sig till last icke i någon del lämnades opåtalt, fann J. O.
icke blott Henrikssons vägran och dröjsmål att efterkomma B. Sahlmans
begäran om ett sjukbesök utan även lians påstådda uppträdande under det
sedermera företagna sjukbesöket böra, på sätt ovan anförts, såsom tjänstefel
beivras.

J. O. uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Henriksson samt å honom yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. J. O. förväntade därvid, att
åklagaren med den största omsorg utredde målet, så att det bleve till fullo
uppdagat, huru vid tillfället i fråga förlupit.

Lycksele tingslags häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 10 mars 1925 följande:

Vidkommande först åklagarens i målet framställda yrkande om ansvar
å Henriksson för det han under utövningen av sin tjänst skulle hava upp -

trätt berusad, så enär Henriksson icke blivit om brottslighet i detta avseende
i målet övertygad, bleve åklagarens talan i denna del av häradsrätten
ogillad. Beträffande målet i övrigt, så enär det iinge anses tillförlitligen
utrett, att Henriksson mellan kl. 8 och 9 på aftonen den 25 februari
1922, då han befann sig i samkväm å gästgivargården i Stensele, blivit
av R. Sahlman i telefon anmodad att samma afton avlägga sjukbesök
hos Johanna Linder i Luspen, att Henriksson då utan, såvitt visats, giltigt
förfall förklarat sig icke beredd att efterkomma denna anmodan,
samt att, sedan Sahlman omkring kl. 9,45 e. m. inställt sig med häst och
släde vid gästgivargården och anhållit, att Henriksson genast skulle medfölja
till den sjuka, Henriksson, under hänvisning till att han just påbörjat
en måltid, vägrat anträda sjukresan, förrän han avslutat sin måltid,
ty och som Henriksson, vilken efter det han förut i telefon anmodats förrätta
det ifrågavarande sjukbesöket icke ägt åberopa den sedermera påbörjade
måltiden såsom giltigt skäl till dröjsmål med sjukbesökets avläggande,
genom sitt berörda förfarande måste anses hava åsidosatt vad
honom enligt 18 § och 59 § l:o i läkarinstrulctionen den 30 december 1911
i tjänsten ålegat, alltså och då Henriksson icke blivit om försumlighet eller
oskicklighet i övrigt i målet övertygad, prövade häradsrätten jämlikt
25 kap. 17 och 22 §$ strafflagen rättvist döma Henriksson att för försummelse
i tjänstutövning bota 75 kronor. Vidkommande av J. G. Sahlman i
egenskap av förmyndare för omyndiga Ruth Elisabeth Linder framställt
ersättningsanspråk mot Henriksson, så enär i detta mål endast förts talan
om ansvar för tjänstefel, å vilken talan ej kunde grundas anspråk på
underhållsbidrag åt bemälda Ruth Elisabeth Linder, samt hon icke vore
att anse såsom målsägande i målet, bleve bemälde Salilmans yrkanden lämnade
utan bifall. Vid denna utgång av målet ålåge det Henriksson att
återgälda statsverket vad av allmänna medel utgåves till i målet såsom
vittnen avhörda J. M. Andersson och Helga Karlsson, varemot ersättningarna
till övriga personer, som på åklagarens kallelse inställt sig vid
rätten för att höras såsom vittnen, skulle stanna å statsverket.

Häradsrättens utslag vann laga kraft

9. Agitation av kyrkoherde vid lärarinneval.

I en den 4 juli 1924 hit inkommen skrift anförde Ingrid Malmros i Levede,
att kyrkoherden i Eksta, Sproge, Levede och Gerums församlingars
pastorat F. Muckenhirn under våren 1924 omedelbart före ett lärarinneval
i Levede församling dels med sina konfirmationslärjungar och dels med
allmänna posten till röstberättigade i skoldistriktet utsänt några tjog
exemplar av ett cirkulär i uppenbar avsikt att inverka på valets utgång.

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

Cirkuläret, vilket bilagts klagoskriften, var av följande lydelse:

”Söndagen den 25 maj kl. 4 e. m. hålles extra kyrkostämma med Levede
församling i skolan för val av ordinarie småskollärarinna. Härmed meddelas
utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med Levede skolråd
d. 25/2 1924:

Hade skolrådet sammankallats för val av vikarie för folkskolan, enär
skolläraren Cederlund enligt protokoll av d. 15 A erhållit tjänstledighet
för egna angelägenheters skötande fr. d. 25 U till terminens slut. Såsom

sökande hade anmält sig —--(tre manliga och en kvinnlig)---.

Sedan ordföranden mot den kvinnliga sökanden anmärkt, att med henne
fredligt samarbete icke kunde tänkas, sedan lion — ehuru bestämt avrådd
av välkända personer — lämnat en falsk framställning om en i Gemm
hållen gudstjänst till stöd för Cederlunds och Sjögrens anmälan mot ordföranden
till domkapitlet, men å andra sidan ordföranden trodde sig veta,
att församlingen icke i sin tjänst önskade personer, som icke kunde bli
annat än orsak till villervalla på ett eller annat sätt, förklarades ordet
fritt. — Det övriga av protokollet är av alla känt: Den kvinnliga sökanden
vart vald.

Av de fyra lärarinnor, som till tjänsten anmält sig, ha följande uppsatts
på förslag i nedanskrivna ordning: 1. Lisa Asp, f. d. 11 As 1901 i Gällivare
av Norrbottens län samt utexaminerad fr. seminariet i Öjebyn.
2. Britta Svensson, f. d. 26/i 1900 i Ekehy förs. av Gotlands län samt utexaminerad
fr. Ateneum i Stockholm. 8. Alice Hansén, f. d. 23A 1894 i
Gothems fors. av Gotlands län samt utexaminerad fr. Kalmar läns seminarium.
Samtliga sökande ha synnerligen goda betyger och kunna därjämte
åberopa sig på prima tjänstgöringsbetyg. Eksta den 16 maj 1924.

F. Muckenhirn.”

I klagoskriften anfördes vidare, att den kvinnliga sökande, Lisa Asp,
som omförmälts i cirkuläret, uppförts å första förslagsrummet till den
ifrågavarande lärarinnebefattningen samt att hon vore en oförvitlig och
stillsam person med det bästa anseende, som icke lämnat någon falsk
framställning i det avseende Muckenhirn påstått.

Muckenhirn anförde i avgivet yttrande bland annat följande:

Han hade i början av år 1923 av förre folkskolläraren R. Cederlund och
förre e. o. prästmannen A. Sjögren blivit anmäld hos domkapitlet i Visby
för ett flertal förseelser, som han skulle hava begått. En av dessa förseelser
skulle bestått i bortglömmandet av nattvardsgång vid en gudstjänst
år 1922. Anmälarna hade därutinnan åberopat ett intyg, vilket skulle utfärdats
av Lisa Asp. Det hade varit detta intyg, som föranlett Muckenhirns
yttrande vid skolrådssammanträdet den 25 februari 1924. Huruvida
intyget någonsin inlämnats till domkapitlet, hade Muckenhirn sig icke

bekant. Upprepade gånger hade lian hos domkapitlet anhållit, att intyget
skulle avfordras anmälarna och för yttrande överlämnas till Muckenhirn.
Men från domkapitlet hade Muckenhirn icke erhållit vare sig intyget
eller svar på sin begäran. Då angivarna åberopat intyget för att hos domkapitlet
styrka sin angivelse, men Svea hovrätt efter besvär av Muckenhirn
förklarat, att i berörda avseende ingen förseelse blivit begången, hade
Muckenhirn ansett sig fullt berättigad att säga, icke blott att angivelsen
vore falsk utan även att intyget innehölle en falsk framställning av händelseförloppet.
Falska intyg om ordföranden i skolrådet måste ovillkorligen
störa samarbetet mellan ordföranden och den intygsgivande lärarinnan.
Därför hade Muckenhirn ansett sig berättigad att beröra detta
förhållande före lärarinnevalet. Cirkuläret innehölle endast yttrandet
till skolrådet, varför detta stode och folie med skolrådsprotokollet. Samtliga
de brev, som genom konfirmander sänts till deras föräldrar, hade
varit förseglade, och konfirmanderna hade sålunda icke känt till hrevens
innehåll. Dessutom hade utdelningen ägt rum vid en privat lektion i
Eksta, dit Muckenhirn enligt Kungl. Maj:ts löneresolution icke haft rätt
att kalla konfirmanderna från Levede och där dessa ej heller varit skyldiga
att infinna sig. På Muckenhirns förfrågan och sedan föräldrarna
givit sitt samtycke hade denna lektion hållits i Muckenhirns bostad.

Sedan Muckenhirns yttrande utställts till påminnelser av klaganden,
inkom från Cederlund en skrift, vari anfördes följande:

Något intyg av en lärarinna hade icke av Sjögren eller Cederlund ingivits
till vare sig domkapitlet eller annan instans i åtalet mot Muckenhirn.
Därmed förfölle det av honom åberopade skälet för hans diktamen
till skolrådsprotokollet och därpå grundade cirkulär till de röstberättigade.
Detta cirkulär talade för övrigt för sig självt, och dess spridande
borde väl räknas till obehörigt verkande vid val. Muckenhirns tal om
samarbete med lärarna illustrerades bäst av det förhållande, att han från
den 1 maj 1922, då han blev ordförande i Levede skolråd, och till den 30
juni 1924, då Cederlund lämnade sin befattning såsom ordinarie folkskollärare
i Levede församling, icke någon gång hållit i lag stadgat sammanträde
med lärarna därstädes.

I förnyat yttrande anförde Muckenhirn följande:

Cederlund hade i sin skrift uppgivit, att något intyg av någon lärarinna
icke av Sjögren eller Cederlund ingivits till vare sig domkapitlet eller
annan instans. I sitt förut avgivna yttrande hade Muckenhirn endast påstått,
att Cederlund och Sjögren åberopat ett intyg av den i Ingrid Malmros’
inlaga nämnda lärarinnan. Detta faktum hade Cederlund icke kunnat
bestrida. Ehuru Muckenhirn till domkapitlet insänt ett intyg av två
o jäviga personer med innehåll, att anklagelsen varit falsk, hade Mucken

hira ändå blivit dömd. Muckenhirn hade därför ej kunnat antaga annat
än att intyget, vilket skulle skrivits av Cederlund och undertecknats av
ifrågavarande lärarinna, inlämnats till domkapitlet och ansetts äga större
beviskraft än det av Muckenhirn insända. Cederlund hade vidare anmält,
att Muckenhirn icke skulle hava sammankallat skolråd och lärarkår till
gemensamt sammanträde. Dylika sammanträden hölles enligt gammal
hävd i såväl Levede som övriga skoldistrikt inom pastoratet årligen i
september månad, då staten för skolan för nästkommande år uppgjordes.
För år 1924 hade detta sammanträde ännu ej ägt rum. Såväl år 1922 som
år 1923 hade däremot sammanträdena blivit utlysta, men lärarkåren hade
ej infunnit sig. Lärarkåren hade nämnda år utgjorts av Cederlund och
hans dotter, varför det skulle förvånat Muckenhirn, om någon infunnit
sig. Ordföranden hade emellertid icke befogenhet att nödga lärarna att
infinna sig till berörda sammanträden.

Cederlund anförde i avgivna påminnelser följande:

Det vore ett oriktigt påstående, att lärarpersonalen i Levede skoldistrikt
i september månad 1922 utgjorts av allenast Cederlund och hans dotter.
Cederlund hade nämnda tid åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom.
En lärarinna hade vikarierat i folkskolan och en snickare i slöjdskolan.
Lärarpersonalen hade sålunda bestått av två lärare utom Cederlunds dotter.
Ingen av dessa hade på något sätt blivit kallad. Under tiden till och
med år 1921 hade lärarna haft förmånen att bliva kallade till skolrådets
septembersammanträde för att inför skolrådet uttala sina önskemal rörande
undervisningsmaterial m. m. Men sedermera hade intet tillfälle därtill
givits vare sig år 1922 eller år 1923.

Av de hos nedre justitierevisionen förvarade handlingarna angående
ovan omförmälda åtal mot Muckenhirn inhämtades bland annat följande:

I en av Cederlund och Sjögren till domkapitlet ingiven, till grund för
åtalet liggande anmälan mot Muckenhirn uppgavs bland annat, att Muckenhirn
vid gudstjänst den 20 augusti 1^)22 i Gerums församlings kyrka
glömt pålyst nattvardsgång och att skriftermål ägt rum först efter gudstjänsten,
sedan Muckenhirn blivit påmind därom.

I ett till domkapitlet avgivet yttrande uppgav Muckenhirn, att tillkännagivande
om nattvardsgång den 20 augusti 1922 blivit uppläst vid
gudstjänsten den 6 i samma månad, men att, då endast sju församlingsmedlemmar
infunnit sig till gudstjänsten sistnämnda dag och Muckenhirn
antagit, att tillkännagivandet icke blivit spritt i församlingen, han
i början av gudstjänsten den 20 augusti framställt förfrågan, om någon
ämnade begå nattvarden, att ingen därvid anmält sig samt att, sedan
gudstjänsten börjat, en person trätt fram för att få nattvarden och att

Muckenhirn i anledning därav under gudstjänstens gång förrättat skriftermål
med honom.

I ett av Muckenhirn till domkapitlet ingivet intyg vitsordade organisten
i församlingen och en kyrkovärd riktigheten av Muekenhirns
utsago.

I till domkapitlet avgivna påminnelser vidhöllo Cederlund och Sjögren
sina uppgifter i berörda hänseende och hänvisade därvid till eu bilaga 2,
vilken emellertid enligt anteckning i påminnelseskriften icke bilagts
densamma.

Genom utslag den 30 maj 1923 dömde domkapitlet Muckenhirn i avseende
å sex av de förseelser, som i målet lagts honom till last, jämlikt
lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga
domstol i sådana mål för det Muckenhirn uppsåtligen brutit mot sin ämbetsplikt
samt visat vårdslöshet och oförstånd i tjänsten till varning.

Domkapitlet yttrade i sitt utslag bland annat, att genom Muekenhirns
egna medgivanden eller genom av Sjögren och Cederlund lämnade uppgifter,
som av Muckenhirn lämnats obestridda, vore utrett, att Muckenhirn
söndagen den 20 augusti 1922, till vilken dag varit pålyst nattvardsgång
i Gerums kyrka, uraktlåtit att före början av högmässogudstjänsten
därstädes hålla skriftermål och verkställa andra förberedelser för nattvardsfirandet
samt genom denna uraktlåtenhet, till följd varav berörda
åtgärder måst vidtagas under gudstjänstens gång och högtidligheten sålunda
blivit störd, visat vårdslöshet i tjänsten. Vidare anförde domkapitlet,
att domkapitlet icke skulle ansett var och en av nämnda sex förseelser
för sig av beskaffenhet att föranleda Muekenhirns fällande till ansvar,
om förseelsen erkänts med ödmjukt sinne och löfte att undvika dess
upprepande, men då förseelserna förekommit i jämförelsevis stort antal
och begåtts under den korta tidrymden av 2 år samt Muckenhirn i flera
fall ej kunde fritagas från att i målet hava sökt slingra sig från för honom
besvärande fakta, varjämte domkapitlet ej kunnat undgå att finna
det av Muckenhirn i inlagorna använda skrivsättet, som i alltför väsentlig
mån kännetecknades av hånfulla eller eljest smädliga uttalanden mot
särskilt en av anmälarna, respektvidriga uttryck i religiösa ämnen och
ett särskilt för en prästman opassande ordval, i avsevärd omfattning anstötligt,
måste sådana omständigheter anses föreligga, att laga ansvar
borde av Muckenhirn utkrävas.

Svea hovrätt, där Muckenhirn besvärade sig, yttrade i utslag den 15
februari 1924 bland annat att, enär i målet vore styrkt att, sedan nattvardsgång
pålysts att äga rum i Gerums kyrka söndagen den 20 augusti
1922, på Muekenhirns före högmässan nämnda dag till de närvarande riktade
fråga, huruvida någon önskade begå nattvarden, ingen anmält sig
samt att först under det ingångspsalmen sjungits en person begärt att

undfå nattvarden, kunde Muckenhirns åtgärd att först efter ingångspsalmen
förrätta skriftermål och sedermera under högmässans gång vidtaga
övriga för nattvardens firande erforderliga förberedelser icke för honom
medföra ansvar. Beträffande fyra av förseelserna fastställdes emellertid
domkapitlets utslag i vad Muckenhirn därigenom dömts till varning. Föt
det Muckenhirn i besvären till hovrätten skrivit smädligt mot domkapitlet
dömdes han till böter 100 kronor.

På besvär av Muckenhirn fastställde Kungl. Maj:t genom utslag den 18
september 1924 hovrättens utslag i vad Muckenhirn därigenom dömts till
varning för förseelser allenast i tre olika avseenden samt fann i övrigt ej
skäl göra ändring i hovrättens utslag.

Med den förklaring Muckenhirn avgivit fann justitieombudsmannen
Lilienherg sig icke kunna åtnöjas, och i följd därav blev åtal anställt mot
Muckenhirn inför domkapitlet i Visby. I den skrivelse, varigenom åtalet
anhängig jordes, anförde J. O. följande:

I § 31 i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
stadgades, att vid kyrkorådets sammanträden förde ordföranden protokoll
eller vore för dess ordentliga förande ansvarig. För skolrådets ordförande
gällde enahanda föreskrifter. Däremot funnes ingen föreskrift
om vad som skulle intagas i ett skolrådsprotokoll. Protokollet, som ej behövde
vara diskussionsprotokoll, syntes emellertid höra upptaga alla frågor,
som vid sammanträdet varit under överläggning, även om de ej slutligen
avgjorts.

I det cirkulär, Muckenhirn låtit sprida, hade intagits utdrag ur Levede
församlings skolrådsprotokoll den 25 februari 1924. Enligt detta utdrag
hade Muckenhirn i berörda protokoll låtit inflyta ett av honom inför skolrådet
hållet anförande, vari Muckenhirn uppgivit, att en lärarinna rörande
en gudstjänst i Gerums församling lämnat en falsk framställning till stöd
för den av Cederlund och Sjögren mot Muckenhirn gjorda anmälningen
till domkapitlet.

Såvitt av handlingarna i ovan om förmälda, mot Muckenhirn anhängiggjorda
åtal framginge, hade något intyg av berörda innehåll icke i målet
ingivits. Muckenhirns ifrågavarande anförande inför skolrådet hade fördenskull
varit helt opåkallat. Än mer klandervärt måste det förefalla att,
såsom skett, intaga anförandet i protokollet. Då Muckenhirn emellertid
därutinnan torde få anses hava handlat allenast av ovarsamhet, utan
vrång avsikt, hade J. O. funnit hans åtgörande i denna del icke höra bliva
föremål för annan åtgärd, än att J. O. velat uttala sin uppfattning i saken.

Vidkommande huvudpunkten i de mot Muckenhirn riktade klagomålen,

eller utspridandet av ifrågavarande cirkulär i syfte att påverka utgången
av ett lärarinneval inom församlingen, framginge av handlingarna, att
Muckenhirn utsänt sådana cirkulär dels med sina konfirmationslärjungar
och dels med allmänna posten.

Det finge givetvis icke vara tillåtet för statskyrkans prästerskap att i
tjänstens utövning genom agitation eller annorledes söka inverka på utgången
av val av något slag, vare sig politiska, kyrkliga eller kommunala.

Vad anginge Muckenhirns åtgärd att med allmänna posten utsända cirkulär
av herörda innehåll torde densamma dock icke kunna anses hava
ägt rum i tjänsten och fördenskull ej heller föranleda ansvar såsom för
tjänstefel, ehuruväl en dylik åtgärd av en prästman måste anses såsom
särdeles olämplig.

I fråga om de genom konfirmationslärjungarna utdelade cirkulären
syntes förhållandet annorlunda. Muckenhirn hade till sitt försvar anfört,
att cirkulären varit inlagda i förseglade konvolut och att han överlämnat
cirkulären till lärjungarna vid ”en privat lektion”. Men den omständigheten,
att cirkulären före utlämnandet inlagts i förseglade konvolut, torde
icke inverka på frågan huruvida Muckenhirn förfarit felaktigt eller icke.
Muckenhirns förklaring, att cirkulären av honom överlämnats vid eu privat
lektion, måste jämväl lämnas utan avseende. Det syntes uppenbart,
att den omständigheten att konfirmationsundervisningen vid ifrågavarande
tillfälle meddelats i Muckenhirns hostad icke kunnat föranleda till
att undervisningen varit att anse såsom en privat lektion. Det avgörande
måste vara, huruvida lärjungarna infunnit sig för erhållande av konfirmationsundervisning.
Att så varit fallet, hade Muckenhirn icke bestritt.
Ej heller hade han uppgivit, att konfirmationsundervisning icke meddelats
vid ifrågavarande tillfälle.

Genom spridandet av cirkuläret syntes Muckenhirn hava åsyftat att förhindra
väljandet av den till erhållande av den ifrågavarande lärarinnebefattningen
i första förslagsrummet uppsatta lärarinnan. Genom detta
förfarande, såvitt det skett genom konfirmanderna, hade Muckenhirn, enligt
J. 0:s uppfattning, visat sådant oförstånd i tjänstens utövning, att
detsamma icke kunde undgå J. 0:s beivran. J. O. ställde därför Muckenhirn
under åtal inför domkapitlet för tjänstefel och yrkade, att domkapitlet
måtte, jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889 om straff lör ämbetsbrott av
präst och om laga domstol i sådana mål, för vad Muckenhirn i förevarande
hänseende låtit komma sig till last döma honom till det ansvar, som i
nämnda lagrum vore stadgat och domkapitlet funne hans fel förskylla.

Beträffande därefter det i Cederlunds skrift — anförde J. O. vidare —
framkomna påståendet, att Muckenhirn icke skulle hållit i lag stadgade
sammanträden med lärarna i församlingen, föreskreves i § 8 mom. 5 folk -

skolstadgan, att skolrådet, folkskolinspektören, där sådan funnes av skolrådet
antagen, och de vid distriktets folkskolor, småskolor och mindre
folkskolor anställda lärarna en gång under varje läsår skulle på kallelse
av skolrådets ordförande sammanträda för att överlägga om frågor angående
folkskolväsendet inom distriktet. Därjämte ägde enligt inom. 6 i
samma paragraf skolrådets ordförande att, då så ansåges erforderligt,
sammankalla alla lärarna eller vissa av dem till överläggningar rörande
undervisning, ordning och tukt.

Av dessa stadganden framginge otvetydigt, att ordföranden i skolrådet
vore skyldig att kalla ledamöterna och lärarna till sådana sammanträden.
Några bestämmelser beträffande sättet för kallelsen funnes icke meddelade.
På ordföranden ankomme följaktligen att välja det för ändamålet
lämpligaste förfaringssättet, därest icke skolrådet beslutat, att kallelse
skulle ske på visst sätt. I sakens natur läge dock, att ordföranden, vilket
kallelsesätt som än användes, vore skyldig tillse, att vederbörande, d. v. s.
såväl skolrådets ledamöter som lärarna, verkligen erliölle del av kallelsen.
Muckenhirn hade anfört, att ifrågavarande sammanträden blivit utlysta,
varmed väl torde få anses tillkännagivande genom kungörelse i kyrkan.
Det kunde dock icke antagas, att man genom nämnda sätt för kallelsens
utfärdande städse lyckades anträffa alla, som borde få del av densamma.
Att samtliga ledamöter i ett skolråd och alla lärarna alltid bevistade gudstjänsten
vore väl i våra dagar mera sällsynt. Muckenhirn kunde därför
icke anses hava uppfyllt sin kallelseskyldighet endast genom att — även
om han dessutom gjort ett anslag å lämplig plats — i samband med gudstjänsten
i kyrkan uppläsa ett meddelande om sammanträde, såvida Muckenhirn
icke förvissat sig om, att samtliga de med kallelsen åsyftade infunnit
sig därstädes. Det hade därför ålegat Muckenhirn att på annat
sätt, exempelvis genom brev eller kallelselista, underrätta ej blott skolrådets
ledamöter utan jämväl lärarna om tid och ort för skolrådssammanträdena
samt om därvid förekommande frågor. I ämnet angående på vad
sätt kallelse till skolrådssammanträde borde äga rum hade J. O. ytterligare
uttalat sig i årsberättelsen till 1923 års riksdag sid. 155 o. f. Då det
emellertid ej blivit fullt utrett, om och i vad mån Muckenhirn i nu berörda
avseende gjort sig skyldig till försummelse, ansåg J. O. sig böra i
denna del låta stanna vid att uttala sin mening under förväntan, att Muckenhirn
hädanefter måtte förfara i enlighet därmed.

Domkapitlet i Visby yttrade i utslag den 11 mars 1925 följande:

Enär Muckenhirn icke blott vid sammanträde den 25 februari 1924 med
Levede församlings skolråd under handläggningen av ett utav skolrådet
till behandling företaget ärende angående utseende av vikarie för ordinarie
läraren vid församlingens folkskola beskyllt en av sökandena till

vikariatet, Lisa Asp, för att hava avgivit eu falsk framställning om visst
Muckenhirns förhållande i tjänsten, medan detta varit föremål för domkapitlets
prövning, vilken heskyllning, som, såvitt visat blivit, saknat
grund, Muckenhirn tydligen framställt i avsikt att förhindra Lisa Asps
val till vikarie, utan även låtit åsyftade klandervärda anförande inflyta i
det vid berörda skolrådssammanträde upprättade protokoll, för vars förande
Muckenhirn vore ansvarig, samt Muckenhirn vid ett under våren 1924
omedelbart före ett val till en ordinarie lärarinnetjänst vid småskolan i
Levede församling, till vilken tjänst Lisa Asp anmält sig som sökande och
jämväl uppförts i första förslagsrummet, förekommet tillfälle, då han för
undervisning med årets konfirmander från sagda församling haft dessa
församlade i sin hostad i Eksta, till dem för spridning inom Levede utdelat
ett med hans namn undertecknat cirkulär, vari ett utdrag av ovanberörda
skolrådsprotokoll med den däri antecknade beskyllningen mot Lisa
Asp varit införd, i uppenbar avsikt att förhindra Lisa Asps väljande till
innehavare av nyssberörda lärarinnetjänst, och Muckenhirn måste, utan
avseende å vad han däremot invänt, anses därvid hava handlat i tjänsten,
alltså och då Muckenhirn genom vad han sålunda låtit komma sig till last
visat oförstånd i sitt ämbete, prövade domkapitlet rättvist jämlikt 5, 10
och 13 §§ i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och
om laga domstol i sådana mål döma Muckenhirn till varning.

Då vid målets företagande till avgörande skiljaktiga meningar förspordes,
ägde omröstning rum, därvid en ledamot yttrade sig på sätt utslaget
utvisar.

En ledamot anförde:

På de skäl, som av förstnämnda ledamot anförts, och emedan dels av
omständigheterna framginge, att Muckenhirn i båda de i målet omför -mälda fall, då han motarbetat Lisa Asps erhållande av utav henne sökt
anställning vid Levede församlings skola, handlat icke av ovarsamhet
utan med klar insikt om de vidtagna uppseendeväckande åtgärdernas innebörd
och antagliga verkningar samt under inflytande av begär att hämnas
en förment av Lisa Asp mot honom begången oförrätt, dels ock Muckenhirn
därigenom, att han vid avfattningen av den i målet ingivna förklaringen
gjort sig skyldig till samma hätskhet i tonen och oförsynthet i
skrivsättet, som förut ådragit honom bestraffning, visat, att han icke till
förbättring låtit sig påverkas av den honom nyligen ådömda varning,
prövade ledamoten rättvist jämlikt de av förstnämnda ledamot anförda
lagrum döma Muckenhirn till mistning av ämbetet under en månad.

En ledamot anförde:

På de av den ledamot, som närmast förut yttrat sig, åberopade skäl prö -

vade ledamoten rättvist döma Muckenkirn till mistning av ämbetet under
3 månader.

En ledamot och biskopen instämde med den ledamot, som, enligt vad nu
angivits, först utlåtit sig.

Domkapitlets utslag vann laga kraft.

10, 11 och 12. Dröjsmål med föredragning av ärende hos
länsstyrelse m. m.

I en den 10 december 1923 till J. O. inkommen skrift anförde arrendatorn
H. Henriksson i Edsbordet klagomål däröver, att ett av honom den
5 juni 1919 hos K. B. i Västernorrlands län anhängiggjort ärende angående
utbekommande av ersättning från förre arrendatorn av kyrkoherdebostället
i Eds församling E. P. Hansson, oaktat mer än fyra år förflutit
från dess anhängiggörande, ännu icke blivit avgjort. Däremot hade i mit
ten av november 1923 en fjärdingsman på order av landsfiskalen i Sollefteå
distrikt H. Rosén besökt klaganden och med företeende av handlingarna
i ärendet sagt sig hava fått i uppdrag att överlämna dem till
klaganden under villkor, att klaganden underskreve ett erkännande, att
klaganden från vidare åtgärd återtoge sin hos K. B. gjorda ansökan. Då
klaganden icke gått in därpå, hade fjärdingsmannen behållit handlingarna.
Som det icke syntes klaganden möjligt att från K. B. erhålla beslut
i ärendet, anhöll klaganden, att J. O. måtte vidtaga de åtgärder, som
kunde påkallas av sakens beskaffenhet.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodade J. O. genom resolution
samma den 10 december K. B. i Västernorrlands län att inkomma
med upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig. Remisshandlingarna inkommo till landskontoret den 13
december.

I ett av t. f. landssekreteraren R. Stattin och länsassessorn O. Rundqvist
undertecknat utlåtande anförde K. B. följande:

Genom kontrakt den 29 april 1918 hade K. B. till Hansson upplåtit arrendet
av kyrkoherdebostället i Eds församling för tiden den 1 maj 1918—den
14 mars 1919 mot villkor, bland andra, att arrendatorn icke finge under
arrendetiden bortföra stråfoder från bostället, med mindre han därtill
erhölle tillstånd av domkapitlet, som i sådant fall skulle bestämma de
villkor, varunder bortförandet finge ske. På ansökan hade därefter domkapitlet
i Härnösand den 5 juni 1918 meddelat Hansson tillstånd att från
bostället bortföra av honom där skördat stråfoder utan andra villkor än

att 200 lass gödsel i ersättning skalle tillföras bostället. Någon tid, inom
vilken gödseln skulle ditföras, hade icke av domkapitlet bestämts. Den
16 augusti 1918 hade arrendet av bostället utbjudits å auktion, varvid
högsta anbudet avgivits av klaganden, som tillträtt arrendet den 14 mars
1919. I en till länsstyrelsen den 5 juni 1919 inkommen skrift hade därefter
klaganden yrkat att, enär ingen gödsel vid tillträdet funnits å bostället
och klaganden enligt kontraktet förpliktats att vid arrendets avträdande
till en blivande tillträdare lämna 1,000 kilogram hö och 1,500 kilogram
halm, klaganden måtte utbekomma skadestånd med tillhopa 3,525 kronor,
nämligen för 200 lass gödsel 3,000 kronor, för 1,000 kilogram hö 300 kronor
och för 1,500 kilogram halm 225 kronor. Ehuru denna ansökan närmast
finge anses avse begäran om handräckning för utbekommande av det
yrkade skadeståndet, hade länsstyrelsen beslutat, att ärendet skulle handläggas
å landskontoret, enär det redan från början varit uppenbart, att
ärendet var av så tvistig natur, att det icke kunde i exekutiv ordning avgöras.
Därvid hade länsstyrelsen jämväl haft den på erfarenhet från
flera likartade fall grundade uppfattningen, att framställningen vilade på
en missuppfattning av arrendeförordningens bestämmelser och att ett såväl
för sökanden som för bostället bättre resultat skulle kunna uppnås,
om ärendet handlades på kameral väg, varvid länsstyrelsen närmast hade
i sikte att ordna förhållandet genom syn eller ekonomisk besiktning. Den
19 juni 1919 hade handlingarna av landskontoret överlämnats till landsfiskalen
Rosén med anmodan att i ärendet infordra yttrande från Hansson.
Den 18 augusti 1919 hade detta yttrande, vari Hansson, med förmälan
att han redan tillfört bostället 100 lass gödsel och att han vore villig att
när som helst ditföra resterande 100 lass, dels bestritt kravet och dels yrkat
åläggande för klaganden att utgiva 249 kronor 80 öre såsom ersättning för
av Hansson till tjänstinnehavaren utgjorda tjänstbarheter, vilka rätteligen
skolat utgöras av klaganden, inkommit. Med ett bifogat intyg hade
Hansson styrkt, att han tillfört bostället 62 lass och kyrkoherdens trädgårdsland
38 lass gödsel. I enlighet med framställd begäran hade därefter
enligt resolution den 26 augusti 1919 tillfälle beretts klaganden att avgiva
påminnelser i ärendet. Sådana hade inkommit till länsstyrelsen den 18
november 1919, och klaganden hade däri hemställt om bifall till sitt förut
gjorda yrkande eller ock att Hansson måtte förpliktas att före vårsådden
1920 tillföra bostället 200 lass gödsel och därutöver utgiva skadestånd med
2,000 kronor. Med resolution den 24 november 1919 hade handlingarna
ånyo överlämnats till Rosén, som anmodats att från Hansson infordra
slutligt yttrande och med insändande därav avgiva eget utlåtande. Oaktat
ett flertal påminnelser från länsstyrelsens sida hade handlingarna jämte
förnyat yttrande av Hansson till länsstyrelsen inkommit först den 15 juni
1923. I detta yttrande hade Hansson meddelat, att resterande 100 lass göd -

sel tillförts bostället år 1920. Den 19 i samma månad hade handlingarna
överlämnats till domkapitlet i Härnösand för yttrande. Sådant yttrande
jämte handlingarna hade inkommit till länsstyrelsen den 23 juli 1923. T
yttrandet hade domkapitlet anfört, att tvisten syntes vara av sådan beskaffenhet,
att densamma svårligen kunde annorledes än av domstol avgöras.
I stället för att i ärendets dåvarande skick påkalla utslag hade
tjänstförrättande länsassessorn, till vilkens föredragning ärendet överlämnats,
funnit sig föranlåten att genom Rosén låta meddela klaganden, huru
ärendet efter verkställd utredning syntes ligga till och vilka åtgärder som
ansåges från klagandens sida lämpligen böra vidtagas. Någon avsikt att
obehörigen förmå klaganden att från vidare handläggning återkalla ärendet
hade givetvis icke förelegat. Då en sådan tydning syntes möjligen
kunna givas åt klagandens anförande, att fjärdingsmannen haft Roséns
order att till klaganden överlämna handlingarna under villkor, att han
underskreve ett erkännande, att han från vidare åtgärd återtagit sin ansökan,
hade länsstyrelsen från Rosén infordrat förklaring om de närmare
omständigheter, som förekommit vid ifrågavarande tillfälle. Sedan handlingarna
från Rosén återkommit till länsstyrelsen, hade länsstyrelsen i
den 14 december 1923 meddelat utslag yttrat följande: Länsstyrelsen funne
med hänsyn till vad i ärendet förekommit i målet å ömse sidor framställda
yrkanden icke vara av beskaffenhet att kunna handräcltningsvis av länsstyrelsen
avgöras, i följd varav samma yrkanden lämnades utan avseende.

Såsom framginge av det anförda, yttrade K. B. vidare, hade handlingarna
den 24 november 1919 överlämnats till Rosén för infordrande av slutligt
yttrande från Hansson och först den 15 juni 1923 återkommit till länsstyrelsen.
Under denna tid hade länsstyrelsen ett flertal gånger förelagt
Rosén att insända handlingarna. Orsaken till att handlingarna det oaktat
icke insänts hade uppgivits vara, att de förkommit. Möjligen skulle saken
hava kunnat bringas till ett snarare slut genom strängare åtgärder från
länsstyrelsens sida. Men då handlingarna förkommit och länsstyrelsen
icke haft någon möjlighet att tillrättaskaffa dem, hade klagandens bistånd
till en rekonstruktion av ärendet varit nödvändig. En enda hänvändelse
från klaganden i telefon eller genom landsfiskalen till länsstyrelsen skulle
hava varit tillräcklig för att åtgärder omedelbart skulle hava vidtagits.
Då det påtalade dröjsmålet med ärendets avgörande berott på omständigheter,
varöver länsstyrelsen svårligen kunnat råda, hemställde K. B., att
klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade en av Rosén avgiven förklaring och ett av
Hansson utfärdat intyg.

Rosén anförde, att enligt det å landsfiskalskontoret förda brevdiariet
handlingarna i det av klaganden mot Hansson anhängiggjorda ärendet

jämte länsstyrelsens order om infordrande av yttrande från Hansson dit
inkommit den 26 november 1919. Samma dag hade Rosén för angivna
ändamål översänt handlingarna till Hansson. Då ärendet ännu vid slutet
av år 1920 stått öppet i diariet, hade Rosén telefonledes anmodat Hansson
att skyndsamt inkomma med det infordrade yttrandet, därvid Hansson
förklarat, att han glömt bort saken men snarast skulle efterkomma denna
anmodan. Så hade emellertid ej skett. Vid därefter under juni 1921 och
samma månad 1922, efter erinringar från landskontoret, hos Hansson
gjorda förnyade framställningar om åtminstone remisshandlingarnas återställande
hade Hansson uppgivit, att han förlagt handlingarna och trots
ivriga efterforskningar ej kunnat återfinna dem. I början av juni 1923,
efter ytterligare påminnelser från landskontoret, hade Rosén strängeligen
ålagt Hansson att eftersöka handlingarna, varefter de i mitten av ”påföljande
juli” inkommit. Samtliga handlingar hade omedelbart av Rosén
översänts till länsstyrelsen. Det vore Roséns övertygelse, att Hansson
verkligen förlagt handlingarna och sålunda ofrivilligt vållat det långa
dröjsmålet i ärendet. Ty Hansson hade vid varje påminnelse heklagat
situationen, och dessutom hade en hans dottei, som varit anställd å Roséns
kontor, förklarat, att hon biträtt sin fader vid handlingarnas eftersökande.
Vidkommande fjärdingsmannens besök hos klaganden förhölle det sig så,
att vederbörande föredragande å landskontoret någon dag i november 1923
i telefon meddelat Rosén, att ifrågavarande ärende icke kunde avgöras i
administrativ ordning utan tillhörde domstols behandling. Samtidigt hade
föredraganden frågat Rosén, om det ej vore lämpligast, att klaganden återtoge
handlingarna och instämde sin motpart till häradsrätten. Rosén hade
förklarat såsom sin åsikt att, om detta klargjordes för klaganden, skulle
denne komma att återkalla ärendet hos länsstyrelsen. Det hade då överenskommits,
att handlingarna för detta ändamål skulle översändas till
Rosén. Då Rosén varit hindrad att själv besöka klaganden, hade Rosén
översänt handlingarna till fjärdingsmannen i Eds socken med anhållan,
att denne skulle meddela klaganden, huru ärendet läge till, och hemställa,
huruvida klaganden ville återtaga handlingarna. Då klaganden emellertid
vägrat detta, hade Rosén återställt handlingarna till föredraganden.

Det av Hansson avgivna intyget innehöll, att Hansson i slutet av år
1919 från Rosén mottagit ifrågavarande handlingar för avgivande av yttrande.
Hansson hade lagt handlingarna åsido och glömt bort saken, till
dess han i slutet av följande år erhållit påminnelse från Rosén att skyndsamt
inkomma med svar. Då Hansson skolat avgiva sådant, hade han
emellertid ej kunnat återfinna handlingarna, trots noggrant eftersökande.
Hansson hade erhållit ytterligare påminnelser från Rosén såväl år 1921
som åren 1922 och 1923. Först sistnämnda år, troligen i juni månad, hade
Hansson lyckats återfinna handlingarna. Vid varje erinran från Rosén

hade Hansson sökt efter handlingarna utan resultat, vilket Hansson även
meddelat Eosén.

Sedan J. O. därpå anmodat K. B. att inkomma med upplysning om delsvilken
tjänsteman inom länsstyrelsen, som haft det berörda ärendet om
hand eller eljest ansvarat för detsamma under tiden från den 24 november
1919 till den 15 juni 1923, och dels på vad sätt eller i vilken form länsstyrelsen
under nämnda tid förelagt Rosén att till länsstyrelsen insända
handlingarna, anförde K. B. i ett av landskamreraren A. Dahlin och
Stattin undertecknat yttrande följande:

Jämlikt kungl. brev den 31 december 1918 angående fördelning mellan
avdelningschef i länsstyrelse och vederbörande länsassessor av dem åliggande
föredragningsskyldighet m. m. vore bestämt, att länsassessorn
å landskontoret hade att bereda, föredraga och till expedition befordra
bland annat mål och ärenden, som anginge utarrendering av till prästerskapet
eller kyrkor anslagen jord samt optionsrätt till sådant arrende.
Då ifrågavarande hos länsstyrelsen anhängiggjorda ärende ansetts vara
närmast att hänföra till mål och ärenden av nyssberörda beskaffenhet,
hade handlingarna i ärendet, som inkommit den 5 juni 1919, omedelbart
efter det detsamma blivit diariefört, för behörig åtgärd överlämnats till
länsassessorn å landskontoret Rundqvist, som därefter för ärendets beredning
den 19 i samma månad översänt handlingarna till Rosén, från vilken
de återkommit den 18 augusti 1919. Sedan handlingarna den 26 i samma
månad ånyo utremitterats och därefter återkommit, hade Rundqvist den
24 november 1919 översänt desamma till Rosén med anmodan att bereda
Hansson tillfälle i ärendet avlämna slutpåminnelser. Anledningen till att
Rosén icke inom behörig tid besvarat sistnämnda remiss hade av honom
uppgivits vara, att Hansson förlagt handlingarna, varför de icke kunnat
till länsstyrelsen återställas. Under tiden från den 24 november 1919 till
den 15 juni 1923 hade, såvitt å landskontoret förda diarier utvisade, skriftlig
erinran till Rosén att redovisa ärendet icke avlåtits förrän den 5 juni
1923 och då närmast föranledd av den under föregående maj månad upprättade
arbetsredogörelsen för år 1922. Rundqvist hade emellertid uppgivit,
att han vid olika tillfällen telefonledes anmodat Rosén att redovisa ärendet,
dock av förut angivet skäl utan påföljd. Att Rosén icke, förr än som
skett, skriftligen förelagts att redovisa ärendet, syntes till icke ringa grad
bero därpå, att Rundqvist, som först mottagit och börjat handlägga ärendet,
varit för sjukdom tjänstledig från och med den 12 december 1920 till
och med den 7 augusti 1921 och de i hans ställe förordnade tjänstemän
saknat tillräcklig kännedom om detta ärendes läge, vilket med hänsyn till
ärendenas mängd torde vara ganska förklarligt. Några påminnelser i
ärendet från klaganden hade icke heller avhörts.

Vid yttrandet var fogad avskrift av en den 5 juni 1923 avlåten, av t. f.
länsassessorn A. Rietz undertecknad skrivelse till landsfiskalen i Sollefteå
distrikt, i vilken skrivelse, då handlingarna i ifrågakomna ärende ännu
icke återställts, landsfiskalen anmodades att ofördröjligen återställa desamma.

Av en vid yttrandet jämväl fogad förteckning å de vikarier, som under
den av J. O. angivna tiden vid ledighet för Rundqvist uppehållit länsassessorstjänsten
å landskontoret framgick, att Rundqvist åtnjutit ledighet från
denna tjänst 10 dagar under tiden från och med den 24 november till och
med den 31 december 1919, 186 dagar år 1920, 258 dagar år 1921, 181 dagar
år 1922 och 36 dagar under tiden från och med den 1 januari till och med
den 15 juni 1923 samt att länsassessorstjänsten därunder uppehållits av
fem olika vikarier.

En därpå av J. O. infordrad förteckning å de tjänstemän, som från den
24 november 1919 till den 15 juni 1923 under landskamreraren Dahlin
beviljad ledighet uppehållit landskamrerartjänsten, utvisade, att Dahlin
åtnjutit ledighet 104 dagar år 1920, 105 dagar år 1921, 119 dagar år 1922
och 18 dagar år 1923 till den 15 juni. Därunder hade landskamrerartjänsten
uppehållits av Rundqvist 104 dagar under år 1920, 46 dagar under år 1921,
55 dagar under år 1922 och 15 dagar under år 1923 samt i övrigt av Rietz.
Dessutom hade Dahlin under den angivna tiden för taxeringsarbete åtnjutit
ledighet från övriga med landskamrerartjänsten förenade göromål sammanlagt
97 dagar. Sistnämnda göromål hade därunder bestritts av
Rundqvist.

Med anledning av vad som förekommit anförde justitieombudsmannen
Lilienherg i en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse
följande:

”Enligt landshövdinginstruktionen handläggas de till länsstyrelsens ämbetsbefattning
hörande ärenden å två avdelningar, landskansli och landskontoret.
Landssekreteraren är chef för landskansli och landskamreraren
för landskontoret.

Å landskontoret äro anställda en länsassessor samt en eller flera länsbokhållare
och landskontorister.

Landskamreraren åligger bland annat att bereda och föredraga samt till
expedition befordra de till landskontoret hörande ärenden, vilkas föredragning
icke blivit annan anförtrodd, att hava tillsyn över göromålen inom
landskontoret och övervaka, att de därstädes tjänstgörande befattningshavarna
behörigen fullgöra sina skyldigheter, samt att vaka däröver att
rapporter, uppgifter och andra handlingar, som på bestämda tider höra
till landskontoret ingå eller särskilt blivit infordrade, i rätt tid inkomma.

Länsassessor har att under samma ansvar som vederbörande avdelningschef
bereda, föredraga och till expedition befordra de ärenden, som enligt
av Kungl. Maj:t för länet fastställd fördelningsplan tillhöra länsassessorns
föredragning, samt därjämte, enligt de föreskrifter länsstyrelsen meddelar,
biträda avdelningschefen med övriga förekommande göromål och vid avdelningschefens
laga förfall, där ej annorlunda förordnas, förrätta dennes
tjänst.

Enligt § 51 mom. 2 i instruktionen äger vederbörande föredragande utan
föregående föredragning att medelst remiss eller särskild skrivelse infordra
förklaringar, upplysningar eller yttranden, som för ärendes beredande till
föredragning finnas erforderliga. För underlåtenhet att fullgöra i sådant
avseende meddelad föreskrift må föredragande, där viss påföljd ej enligt
lag äger rum, för enskild part eller länsstyrelsen underordnad tjänsteman
stadga vite från och med 5 till och med 100 kronor eller äventyr att ärendet
ändå företages till avgörande.

I § 58 heter det, att ärendena skola med all möjlig skyndsamhet behandlas
och hringas till slut. Det åligger därför föredragande att, så fort ske
kan, verkställa på honom ankommande förberedande behandling, föredragning
och expediering.

I § 19 stadgas, att beträffande vården och förvaltningen av sådan inom
länet befintlig fast egendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest
har vård och inseende, tillkommer det länsstyrelsen bland annat att handlägga
frågor om utarrendering av prästerskapet eller kyrkor anslagen jord
och om optionsrätt till sådant arrende.

Enligt § 53 skola ärenden av nämnda slag handläggas i landskontoret,
och enligt kungl. brev den 31 december 1918 skola de beredas, föredragas
och till expedition befordras av länsassessorn.

Vid åtskilliga tillfällen, då jag företagit inspektion hos länsstyrelser,
har jag funnit anledning till anmärkning i fråga om den långsamhet,
varmed somliga ärenden handlagts. I dylika fall, då liksom i det förevarande
dröjsmålet berott därpå att annan myndighet eller eljest någon
person försummat inkomma med infordrat yttrande, har jag erinrat vederbörande
befattningshavare om nödvändigheten av att påskynda ärendets
behandling genom en sträng anmaning till den försumlige. Har i enstaka
fall blivit upplyst, att handlingarna någonstädes förlagts, har jag framhållit,
att en rekonstruktion av desamma omedelbart borde ombesörjas.
Enligt mitt förmenande skulle underlåtenhet från länsstyrelsernas sida i
nämnda hänseenden ej varit ursäktlig. Det kan icke vara tillåtet för en
överordnad myndighet att med vetskap om att densamma underordnade
tjänstemän icke fullgöra sina skyldigheter låta dylikt fortgå utan att
vidtaga åtgärder till rättelses vinnande.

Beträffande ifrågakomna, av klaganden hos K. B. i Västernorrlands län
anhängiggöra ärende har detsamma varit föremål för en långsamhet i
handläggningen, som dess bättre torde vara ganska enastående. Sedan på
klagandens ansökan Hansson avgivit yttrande och klaganden därefter inkommit
med påminnelser, översände länsassessorn Bandqvist, till vilkens
föredragning ärendet hörde, den 24 november 1919 handlingarna till landsfiskalen
Bosén, för att denne skulle bereda Hansson tillfälle till slutligt
yttrande, varefter Bosén skulle inkomma till landskontoret med eget utlåtande
samt med remisshandlingarna och yttrande från Hansson. På denna
remiss, som enligt mitt förmenande bort besvaras redan samma år eller
sist i början av år 1920, inkom svar, enligt K. B:s uppgift, först den 15
juni 1923 eller sålunda ej mindre än omkring tre och ett halvt år för sent.
Under hela denna tid synes icke förrän den 5 juni 1923 från länsstyrelsens
sida hava gjorts något mera allvarligt försök att åtminstone införskaffa
de uteblivna handlingarna, så att ärendet kunde företagas till avgörande.
Väl har upplysts, att Bundqvist vid olika tillfällen skulle hava i telefon
anmodat Bosén att redovisa ärendet, varvid Bundqvist erhållit till svar
att ärendet ej kunde expedieras, emedan handlingarna av Hansson förlagts.
Men med ett dylikt svar hade Bundqvist icke bort låta sig nöja. Det hade
i stället varit Bundqvists oavvisliga plikt att antingen med den befogenhet,
landshövdinginstruktionen gav honom, meddela Bosén och Hansson erforderliga
vitesförelägganden eller ock vid föredragning i länsstyrelsen anmäla
ärendet under hemställan om K. B:s eftertryckliga åtgärd. Att en
allvarlig påminnelse långt tidigare än som skett skulle kunnat åstadkomma
ett tillrättaskaffande av handlingarna torde framgå därav att, sedan Bosén
verkligen erhållit en sådan, det icke tarvades många dagar, förrän handlingarna
av Hansson framskaffades och med dennes yttrande av Bosén till
länsstyrelsen återställdes. Sedan min remiss den 13 december 1923 kommit
länsstyrelsen tillhanda, dröjde det icke mera än 24 timmar, innan ärendet
blev av K. B. avgjort. I sitt yttrande har även länsstyrelsen vidgått, att
ärendet kunnat bringas till ett snarare slut genom strängare åtgärder från
länsstyrelsens sida.

Om det å andra sidan gjorts sannolikt, att handlingarna förlagts hos
Hansson, hade Bundqvist bort låta sig angeläget vara att åstadkomma eu
rekonstruktion av dem. Vad länsstyrelsen anfört därom, att klagandens
bistånd varit erforderligt för en dylik rekonstruktion och att en enda hänvändelse
från klaganden skulle hava varit tillräcklig, för att åtgärder
omedelbart skulle hava vidtagits, förtjänar icke något som helst avseende.
Om handlingarna förkommit utan klagandens skuld, synes det tvärtom
hava varit vederbörande föredragande inom länsstyrelsen, som bort vända
sig till klaganden med begäran om hans bemedling för rekonstruktionen.

Det långa dröjsmålet kan icke anses hava varit utan betydelse för

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1936 års riksdag.

klaganden. I betraktande av ärendets slutliga utgång synes det ingalunda
osannolikt, att skada genom dröjsmålet tillskyndats honom. Även om
klaganden endast i viss mån haft utsikt att vinna bifall till en vid domstol
tidigare anhängiggjord talan i omförmälda hänseende, torde denna
utsikt hava försämrats allteftersom tiden skred framåt, utan att beslut
meddelades i det hos K. B. anhängiggjorda ärendet. Möjligheten för klaganden
att förebringa erforderlig bevisning om den skada, som kunde hava
tillskyndats honom genom Hanssons försummelse att fullgöra det av domkapitlet
föreskrivna villkoret för Hanssons rätt att från bostället bortföra
stråfoder, torde efter fem år icke vara lika stor, som om bevisningen fått
förebringas redan år 1919 eller år 1920.

På grund av vad sålunda anförts måste det ifrågakomna dröjsmålet
bliva föremål för min beivran. För detsamma synes mig inom länsstyrelsen
i första hand länsassessorn Rundqvist, till vilkens föredragning
ärendet blivit överlämnat, böra stå till svars. Att Rundqvist tidvis icke
själv uppehållit länsassessorstjänsten kan icke minska detta ansvar. Vid
återinträdet å denna tjänst hade det ålegat Rundqvist att genom granskning
av diarierna förvissa sig därom, att icke handläggningen av några
till länsassessorns föredragning hörande ärenden utan skäl fördröjdes. Och
då Rundqvist en stor del av den tid, varunder annan än han själv bestritt
länsassessorstjänsten, varit förordnad såsom landskamrerare, hade han
jämväl i sådan egenskap haft att svara för göromålens gång.

Men jag måste även finna landskamreraren Dahlin ansvarig för den
felaktighet, som blivit begången inom länsstyrelsen. Såsom chef för landskontoret
hade det enligt landshövdinginstruktionen ålegat Dahlin att hava
tillsyn över göromålen å landskontoret samt övervaka, att de därstädes
tjänstgörande befattningshavarna behörigen fullgjorde sina skyldigheter.
Enligt samma instruktion hade det också ålegat Dahlin att vaka däröver,
att infordrade yttranden i rätt tid inkomme. För fullgörande härav hade
det varit Dahlins plikt att tidvis granska landskontorets diarier. Om så
skett, hade Dahlin utan tvivel bort iakttaga det dröjsmål, som i förevarande
fall ägt rum. Har Dahlin eftersatt sin nyssberörda plikt, synes han
redan därigenom hava gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Har
Dahlin verkligen ägt vetskap om dröjsmålet utan att vidtaga åtgärder
till dess hävande, torde han därigenom hava gjort sig skyldig till än
svårare försummelse.

Då Dahlin och Rundqvist måste underkastas ansvarstalan för det de, på
sätt som skett, brustit i sin övervakningsskyldighet, vore det emellertid
icke följdriktigt, om den försumlighet, som Rosén låtit komma sig till last,
bleve utan påföljd.

Enligt § 3 i landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1917 åligger det

landsfiskal att fullgöra vad honom av K. B. i och för tjänsten anbefalles,
och enligt § 21 i samma instruktion har han bland annat en självständig
skyldighet att fullgöra vad jämlikt gällande ecklesiastik boställsordning
med dithörande författningar åligger honom med avseende å utarrendering
av och ekonomisk besiktning å ecklesiastika boställen.

Genom K. B:s resolution den 24 november 1919 erhöll Rosén förständigande
att bereda Hansson tillfälle att avgiva slutligt yttrande och därefter
med eget utlåtande, remissakten och Hanssons yttrande till landskontoret
inkomma. Det ålåg sålunda Rosén ej blott att införskaffa nytt
yttrande från Hansson utan jämväl att till K. B. återställa remisshandlingarna
med eget utlåtande. För remissakten stod ej allenast Hansson
utan även Rosén i ansvar. Då nu Hansson visade uppenbar vårdslöshet
vid fullgörandet av en enkel medborgerlig plikt, hade Rosén energiskt
bort efterhålla Hansson att fullgöra sin skyldighet. Om han ändock icke
kunnat förmå Hansson att framskaffa handlingarna, hade han därom bort
avgiva rapport till länsstyrelsen med begäran om vidare förhållningsorder.
Likasom länsstyrelsen ålåg det Rosén att skydda klagandens rätt.
Men i stället synes Rosén hava nöjt sig med att allenast såsom en följd av
direkta påstötningar från landskontorets sida genom telefon befordra
vidare någon erinran till Hansson. Tillkommer det en överordnad myndighet
att se till att underordnade tjänstemän fullgöra sina skyldigheter,
är det i ej mindre mån de senares plikt att sköta sin tjänst utan att avvakta
påminnelser.

Det må slutligen tilläggas, att det ingalunda synes förvånande, att klaganden
— sedan han i juni 1919 anhängiggjort sitt ärende hos K. B. och
då han ännu efter fyra och ett halvt år i november 1923 icke kunnat få
annat besked än att han borde återkalla sin ansökning — till mig anmält
de administrativa myndigheternas i länet omhandlade förfaringssätt.
Detta förfaringssätt har, enligt min tanke, ådagalagt en liknöjdhet för
klagandens intresse såsom rättssökande, som icke bort förekomma. Då
det redan från början synes hava varit tveksamt, om klagandens ansökan
kunde av K. B. upptagas till saklig prövning, hade det bort framstå såsom
desto mera angeläget, att densamma bleve skyndsamt behandlad.”

Under åberopande av det anförda uppdrog J. O. åt advokatfiskalen att
ställa landskamreraren Dahlin och länsassessorn Rundqvist under åtal inför
hovrätten för tjänstefel samt å dem yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och
av honom framställda ersättningsanspråk borde, i den mån de funnes befogade,
understödjas.

Härjämte anmodade J. O. länsstyrelsen i Västernorrlands län att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och ut -

100

föra åtal mot landsfiskalen Eosén enligt särskilt utfärdad instruktion, i
vilken uppdrogs åt åklagaren att å Eosén yrka ansvar för tjänstefel samt
lämna klaganden tillfälle att mot Eosén utföra målsägartalan.

Med anledning av det åtal, som anhängiggjordes mot Dahlin och Eundqvist,
yttrade Svea hovrätt i utslag den 6 april 1925 följande:

Enär av utredningen i målet framginge, dels att Eundqvist, sedan om
förmälda handlingar den 24 november 1919 översänts till Eosén, försummat
att vidtaga på Eundqvist i egenskap av länsassessor å landskontoret
ankommande åtgärder för att om möjligt få handlingarna återställda till

K. B., ävensom att Eundqvist icke i övrigt ägnat ärendets handläggning
under tiden från sistnämnda dag till ovanberörda den 5 juni 1923 vederbörlig
tillsyn, dels ock att Dahlin under samma tid brustit i den honom i
egenskap av chef för landskontoret åliggande skyldighet att jämväl utöva
dylik tillsyn, samt Eundqvist och Dahlin därigenom gjort sig skyldiga till
försummelse i sina ämbeten, dömdes Eundqvist och Dahlin jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen att höta Eundqvist 200 kronor och Dahlin 100 kronor. Vidkommande
klagandens ersättningsyrkande, så enär i målet icke ådagalagts,
att klaganden genom Eundqvists och Dahlins försummelser lidit någon
skada, bleve berörda yrkande av hovrätten ogillat.

Över hovrättens utslag hava Dahlin och Eundqvist anfört besvär. Målet
är beroende på Kungl. Majrts prövning.

Åtalet mot Eosén anhängiggjordes vid Sollefteå tingslags häradsrätt,
som i utslag den 21 november 1924 yttrade följande:

Enär med hänsyn till att Eosén, enligt vad hos landsfiskalen i Sollefteå
distrikt fört brevdiarium utvisade, en gång varje år avgivit rapport till

K. B. i Västernorrlands län angående ifrågavarande ärende samt det ej
ålegat Eosén att vidtaga de vidare åtgärder för ärendets avslutande, som
kunnat vara nödiga, Eosén icke kunde anses hava visat försummelse i sin
tjänst, bleve åtalet av häradsrätten ogillat. Klagandens skadeståndsyrkande
lämnades förty utan bifall.

Som J. O. icke ansåg sig höra åtnöjas med den utgång målet mot Eosén
fått i häradsrätten, uppdrog J. O. åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att
därstädes anföra besvär. Jämväl klaganden besvärade sig.

Svea hovrätt har genom utslag den 15 december 1925 yttrat följande:

Enär beträffande Eoséns handläggning av det honom såsom landsfiskal
genom omförmälda resolution den 24 november 1919 meddelade uppdrag
Eosén, som den 26 i samma månad överlämnat remisshandlingarna till

101

Hansson, icke ens uppgivit sig hava sedermera och till i juni 1923 för uppdragets
fullgörande vidtagit andra åtgärder än att Eosén dels den 10
januari 1920, efter att hava satt sig i förbindelse med Hansson, telefonledes
anmält till tjänsteman å landskontoret, att handlingarna ännu ej
återbekommits från Hansson, dels ännu en gång samma år uppmanat
Hansson att återställa handlingarna, därvid Rosén emellertid fatt till svar,
att Hansson trots ivrigt sökande icke kunnat återfinna dem, dels ock i
juni 1921 och juni 1922, efter erinringar från landskontoret, hos Hansson
gjort förnyade framställningar i saken, därvid Hansson uppgivit handlingarna
fortfarande vara förlagda, varefter Rosén därom telefonledes lämnat
meddelanden till tjänstemän å landskontoret, samt Rosén vid sådant
förhållande måste anses hava åsidosatt honom åvilande skyldighet att själv
vidtaga erforderliga åtgärder för återfående av de till Hansson överlämnade
handlingarna samt att hos K. B., till den åtgärd K. B. kunde finna
erforderlig, anmäla att Hansson uppgivit sig hava förlagt desamma, i vilket
sistnämnda hänseende den omständigheten, att Rosén kunde hava telefonledes
till särskilda tjänstemän hos K. B. meddelat berörda uppgift, icke
kunde anses tillfyllest, alltså och då Rosén förty gjort sig skyldig till försummelse
i sin tjänst, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av häradsrättens
utslag i ansvarsfrågan, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
döma Rosén att höta 100 kronor. Vidkommande målet i övrigt, så enär däruti
icke ådagalagts, att klaganden genom Roséns försummelse lidit någon
skada, bleve häradsrättens utslag, såvitt därigenom klagandens ersättningsyrkande
lämnats utan bifall, av hovrätten fastställt. Av klaganden
först i hovrätten framställt anspråk på gottgörelse för sina kostnader å
målet vid häradsrätten utgjorde ett ämne, varmed det icke tillkomme hovrätten
att omedelbarligen taga befattning. Klaganden, som fordrat ersättning
för sina utgifter å målet i hovrätten, skulle själv vidkännas samma
utgifter.

En ledamot var beträffande ansvarsfrågan av skiljaktig mening på sätt
följande av nämnda ledamot avgivna yttrande utvisar:

”Beträffande Roséns handläggning av det honom såsom landsfiskal
genom omförmälda resolution den 24 november 1919 meddelade uppdrag
har Rosén, som den 26 i samma månad överlämnat remisshandlingarna till
Hansson, icke ens uppgivit sig hava sedermera och till i juni 1923 för uppdragets
fullgörande vidtagit andra åtgärder än att Rosén dels den 10
januari 1920, efter att hava satt sig i förbindelse med Hansson, telefonledes
anmält till tjänsteman å landskontoret att handlingarna ännu ej återbekommits
från Hansson, dels ännu en gång samma år uppmanat Hansson
att återställa handlingarna, därvid Rosén emellertid fått till svar, att Hansson
trots ivrigt sökande icke kunnat återfinna dem, dels ock i juni 1921

102

och juni 1922, efter erinringar från landskontoret, hos Hansson gjort förnyade
framställningar i saken, därvid Hansson uppgivit handlingarna
fortfarande vara förlagda, varefter Rosén härom telefonledes lämnat meddelanden
till tjänstemän å landskontoret. Jag finner väl icke i målet framgå,
att efter det Rosén i juni 1921 på förfrågan lämnat tjänsteman å landskontoret,
visserligen blott telefonledes, meddelande av nyss nämnt innehåll,
vilket meddelande Rosén emellertid skäligen ägt förutsätta skola komma
till dens kännedom, som å landskontoret vore ansvarig för ärendets behöriga
gång, Rosén gjort sig skyldig till underlåtenhet av tjänsteplikt av
beskaffenhet att för honom medföra ansvar, men enär Rosén under tiden
före nyssangivna förfrågan måste anses hava vid handläggningen av
ifrågavarande ärende brustit i den omsorg och det nit, han bort ådagalägga
för att få remisshandlingarna åter från Hansson och ärendet behörigen
bragt till slut genom redovisning till K. B., samt Rosén förty gjort
sig skyldig till försummelse i sin tjänst, prövar jag, jämlikt 25 kap. 17 och
22 §§ strafflagen, lagligt att, med ändring av häradsrättens utslag i ansvarsfrågan,
döma Rosén att höta 50 kronor, vilka böter skola tillfalla
Kronan.”

13. Fråga om olaga häktning.

Handlingarna i ett härstädes anhängiggjort ärende utvisa följande:

Den 5 oktober 1916 avslutade B. Banck i egenskap av verkställande direktör
i rederiaktiebolaget Orient certeparti med firman W. Colding & C:o i
Köpenhamn, enligt vilket aktiebolaget tillhöriga ångfartyget ”Orion” befraktades
att för W. Colding & C:os räkning från Amerika till en, två
eller tre hamnar antingen i Sverige eller i Danmark efter befraktarens
val överföra eu last oljekakor mot viss överenskommen frakt för ton.
Sedan fartyget med last i oktober 1916 avgått från Amerika till Danmark,
varest lasten utlossats i Köpenhamn, Odense och Kallundborg, å vilken
sistnämnda ort fartyget slutlossats den 12 december 1916, ställde stadsfiskalen
C. G. Lidberg Banck under tilltal vid Stockholms rådhusrätt
bland annat för det Banck utan vederbörligt tillstånd låtit under förenämnda
tid med ”Orion” fortskaffa gods mellan utrikes orter. Därjämte
yrkade Lidberg, att Orient måtte åläggas utgiva den för ångfartygets
ifrågavarande resa betingade frakten.

Genom utslag den 29 juni 1918 dömde rådhusrätten Banck jämlikt 2 ^
i lagen den 8 juli 1916 om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods
med svenskt fartyg mellan utrikes orter att för vad Banck låtit komma
sig till last bota 500 kronor, varjämte rådhusrätten, då Orients vinst å
ångfartygets ifrågavarande resa finge anses uppgå till 220,343 kronor 52

103

öre, jämlikt samma lagrum förpliktade bolaget att till kronan utgiva sistnämnda
belopp.

Svea hovrätt, där Banck och Orient besvärade sig, fastställde i utslag
den 23 mars 1920 rådhusrättens ifrågavarande beslut.

I utslag den 29 april 1921 fastställde Kungl. Maj:t hovrättens utslag i
nu förevarande avseende.

Genom avtal den 11 november 1919 mellan Banck och verkställande
direktören i rederiaktiebolaget Transatlantic, skeppsredaren G. Carlsson,
överläts aktiemajoriteten i Orient å Transatlantic. Vid en därefter den 27
januari 1920 hållen extra bolagsstämma med aktieägarna i Orient utsågs
ny styrelse för bolaget och valdes till ledamöter däri Carlsson, bankdirektören
C. Bergström och konsuln Gustaf Sandström med skeppsredaren I.
Lignell och ingenjören B. Sörman såsom suppleanter. Sedan Transatlantic
därefter förvärvat återstående aktier i Orient, beslöts den 26 mars 1920
å extra bolagsstämma med sistnämnda bolag, att bolaget skulle träda i
likvidation. Till likvidator utsågs Carlsson och till suppleant för honom
Gustaf Sandström.

På ansökan av Orient i likvidation utfärdade därefter rådhusrätten i
Göteborg den 25 maj 1920 bestämning å bolagets okända borgenärer. Vid
årsstämningstidens utgång den 6 juni 1921 hade fordringar bevakats av
dels kronouppbördskassören i Göteborg, vilken bevakat de kronoutskylder
och andra allmänna avgifter, som i samband därmed kunde varda för år
1921 gäldenären påförda, och dels kommunalupphördskassören, som bevakat
de i staden utgående utskylder och pensionsavgifter för åren 1920 och
1921, vilka redan vore eller kunde bliva gäldenären påförda.

Vid extra bolagsstämma den 16 juni 1921 med Orient beslöts, sedan likvidatorn
meddelat, att bolagets alla kända skulder vore betalda, att bolagets
tillgångar skulle tillskiftas Transatlantic.

För verkställighet av Kungl. Majrts utslag den 29 april 1921 lät förste
stadsfogden i Stockholm H. Malström den 24 och den 31 januari 1923 hos
Banck såsom representant för vissa förutvarande aktieägare i Orient, de
s. k. Orients intressenter, verkställa utmätning av åtskilliga värdehandlingar,
vilka för utmätning framlämnades av Banck. De sålunda företagna
utmätningarna överklagades emellertid av advokaten G. Rubin och rederiaktiebolaget
Banco i likvidation. I anledning därav förklarades de i mät
tagna tillgångarna tvistiga, och Rubin och Banco hänvisades att instämma
Kungl. Maj:t och kronan till domstol för tvistefrågans utredande.

I skrivelse den 1 december 1923 till Ö. Ä. anmälde Mellström vad som
förekommit i utsökningsärendet och framhöll därjämte, efter att hava
redogjort för likvidationen av Orient, att det, oaktat kronans fordran icke
syntes hava behörigen anmälts, efter det bestämning å bolagets borgenärer
utfärdats, torde vara ställt utom tvivel, att skulden vid den tiden

104

varit känd för likvidatorn Carlsson, varpå också vissa förhållanden tydde.
För kronans del syntes det på grund därav vara fördelaktigare att söka
utfå ifrågavarande fordran genom att vända sig mot Orients förutvarande
tillgångar. Detta kunde möjligen ske genom att göra krav gällande mot
likvidatorn i bolaget. Man kunde nämligen tänka sig att ett belopp, motsvarande
kronans fordran, avsatts under likvidationen, och i allt fall
kunde likvidatorn tvingas att med ed betyga, att kronans fordran icke
varit för honom känd. Mellström hemställde, att Ö. Ä. måtte översända
handlingarna i ärendet till länsstyrelsen i Göteborg med begäran att beloppet
måtte dels i exekutiv väg avfordras Carlsson, dels ock, därest beloppet
icke bleve inbetalat, Carlsson förmås att jämlikt § 12 i kungl. förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning
med ed betyga, att kronans ifrågavarande fordran var för honom under
likvidationsförfarandet obekant.

För det ändamål, som omförmäldes i Mellströms skrivelse, överlämna le
ö. Ä. den 6 december 1923 samma skrivelse jämte därvid fogade handlingar
till K. B. i Göteborgs och Bohus län, som i sin ordning anmodade
magistraten i Göteborg att vidtaga de av Mellström äskade åtgärderna.
Genom resolution den 28 januari 1924 anmodade magistraten Carlsson att
antingen till magistraten inbetala ifrågakomna 220,343 kronor 52 öre eller
avlägga den fordrade eden.

Med anledning därav inställde sig Carlsson åtföljd av ombudsmannen
hos Transatlantic, e. o. hovrättsnotarien U. Hasselblad, den 14 februari
1924 inför rådhusrättens i Göteborg första avdelning. I en till rådhusrätten
ingiven skrift anförde Carlsson att, då han i egenskap av likvidator
för Orient saknat varje kännedom om berörda fordran före utgången av
den i årsstämningen å bolagets okända borgenärer utsatta inställelsedag
den 6 juni 1921 och då kronan underlåtit att sist å nämnda dag giva sin
fordran an samt något belopp till betalning därav icke blivit av bolaget
avsatt, vägrade Carlsson att betala kronans fordran. Under sådant förhållande
vore Carlsson beredd att avlägga den honom avfordrade eden och
anhöll att få inför rådhusrätten med ed betyga, att kronans fordran icke
varit för honom känd före utgången av den inställelsetid, som angivits i
den i anledning av Orients likvidation utfärdade årsstämning.

Carlsson fick därefter med ed inför rådhusrätten betyga, att kronans
omförmälda fordran icke varit för honom känd före utgången av nyssnämnda
inställelsetid.

Sedan Carlsson den 28 februari 1924, med bifogande av rådhusrättens
protokoll rörande edgången, hos magistraten anmält, att han vägrade betala
det fordrade beloppet, redovisades ärendet till Ö. Ä. medelst handlingarnas
överlämnande.

105

I skrivelse den 3 maj 1924 till Ö. Ä. anmälde Mellström att, efter det
Mellström erhållit kunskap om den av Carlsson avlagda eden, följande
fakta kommit till hans kännedom, nämligen dels att den 19 februari 1920
i aktiebolagsregistret intagits en uppgift om ledamöter och suppleanter i
Orients styrelse i överensstämmelse med valet den 27 januari samma år,
dels att den 26 mars 1920 beslutats om likvidation av bolaget och att
Carlsson valts till likvidator, dels att Gustaf Sandström och Lignell den
14 april 1920 för Orient utfärdat en fullmakt för fullföljande av talan mot
Svea hovrätts omförmälda utslag den 23 mars 1920, dels ock att den 1 juni
1921 till Kungl. Maj:ts nedre justitierevision ingivits en av Carlsson såsom
likvidator i Orient underskriven, den 30 maj 1921 dagtecknad ansökan,
att Kungl. Maj:t av nåd måtte befria bolaget från att utgiva det kronan
tillerkända beloppet 220,343 kronor 52 öre. Då nämnda fakta icke syntes
kunna förenas med det av Carlsson med ed betygade förhållandet, att han
icke känt till ifrågavarande skuld före den 6 juni 1921, anmälde Mellström
saken för Ö. Ä. för vidtagande av de åtgärder, som av omständigheterna
kunde anses påkallade.

Mellström bifogade i original den omförmälda nådansökningen, vilken
var av följande lydelse:

”Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t enligt utslag den 29 april 1921 i mål mellan
undertecknade bolag m. fl., å ena, samt stadsfiskalen C. G. Lidberg, å
andra sidan, jämlikt 2 § i lagen den 8 juli 1916 om förbud i vissa fall mot
fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter m. m. förpliktat
oss att genast till kronan utgiva 220,343 kronor 52 öre, få vi härmed
i underdånighet framställa följande nådeansökan. Ovannämnda lag
tillkom, såsom dess motiv giva vid handen, på grund av inverkan av förhållandena
under det störa världskriget för att tillförsäkra nödigt tonnage
för upprätthållande av export och import av varor till och från Sverige.
Kedan vid lagens tillkomst var det emellertid avsett, att licenser
från lagens tillämpning skulle kunna göras, i den mån det egna landets
intressen kunde så medgiva. På sätt i ovannämnda mål upplysts, befann
sig ångaren ”Orion” i september 1916 i Amerika. Sedan bolaget förgäves
sökt erhålla tillstånd att gå i fraktfart mellan Amerika och Spanien, hade
fartyget efter ett stillaliggande i amerikansk hamn slutligen blivit befraktat
av spannmålshandlaren J. A. Olsson i Landskrona för en resa
från Amerika till Landskrona. Bemälde Olsson kunde emellertid icke anskaffa
last inom avtalad tid. För att skydda Olsson mot förlust och då
annan last ej stod att erhålla, blev ”Orion” bortfraktad till firman W.
Colding & C:o i Köpenhamn, därvid befraktaren förbehöll sig rätt att
avlämna lasten i svenska eller danska hamnar efter eget val. Först 3 å 4
dagar efter fartygets avgång från den amerikanska hamnen, erhöll bola -

106

get genom befälhavarens avgångstelegram underrättelse om att fartyget
dirigerats till dansk hamn. Bolaget anmälde omedelbart förhållandet för
statens handelskommission samt anhöll om godkännande av den utförda
resan, vilken ansökan dock avslogs av handelskommissionen. I detta sammanhang
vill bolaget erinra, att resan till Danmark icke för bolaget innebar
någon vinst i jämförelse med om resan gått till svensk hamn, utan
tvärtom, då bolaget förlorade kursskillnaden mellan svenska och danska
kronvalutan. Genom antagandet av ifrågavarande befraktning undvek
rederiet ett längre stillaliggande i Amerika, vilket eljest hade blivit en
följd, samt fick båten åter till skandinaviska farvatten, där densamma
lätteligen kunde begagnas för lastning av svenska exportartiklar. Dessutom
undgick genom befraktningen ovannämnde svenske affärsman eu
stor förlust, då bolaget eljest måst hålla sig till honom för fautfrakt för
det gods, som han icke enligt avtalet med honom tillhandahöll. Enär bolaget
genom ifrågavarande befraktning icke torde på något sätt hava
kränkt de intressen, vars värnande utgjorde syftemålet med ifrågavarande
lagstiftning, och då det utdömda beloppet i varje fall måste anses stå i
orimligt förhållande till den förseelse, som hegåtts, får bolaget i underdånighet
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes av nåd befria bolaget
från att utgiva beloppet.

Underdånigst

Rederiaktiebolaget Orient i likvidation
G. Carlsson.

egenhändiga namnteckningen bevittna
O. F. Ericson. G. Karlsson.

Stockholm den 30 maj 1921.”

Genom utslag den 4 juli 1921 fann Kungl. Maj:t anledning ej förekomma
att lämna bifall till nådansökningen.

För den åtgärd, vartill handlingarnas innehåll kunde föranleda, överlämnade
Ö. Ä. den 3 maj 1924 handlingarna till K. B. i Göteborgs och
Bohus län. K. B. översände den 5 i samma månad handlingarna till poliskammaren
i Göteborg för den åtgärd, vartill ärendet kunde giva anledning,
med tillkännagivande tillika att K. B. i sinom tid införväntade besked
om vad i ärendet företagits.

Den 8 maj 1924 uppdrog poliskammaren åt poliskommissarien C. Rliedin
att verkställa utredning i saken.

Med anledning härav anmodades Carlsson den 9 maj 1924 att samma
dag kl. 2,30 e. m. infinna sig hos detektivpolisen. Carlsson infann sig å
utsatt tid å detektivstationen och erhöll därstädes del av innehållet i handlingarna.
Vid det förhör, som därefter ägde rum, förekom enligt en den
10 maj 1924 dagtecknad polisrapport följande:

107

Carlsson berättade, att han någon gång på hösten 1919 mottagit erbjudande
att köpa aktiestocken i Orient för Transatlantics räkning. Efter eu
del underhandlingar hade Carlsson den 11 november 1919 rest till Stockholm
och träffat slutligt avtal med Banck om köp av samtliga aktier i
Orient för Transatlantics räkning. Banck, som innehaft aktiemajoriteten
i Orient, hade haft fullmakt från en del av de övriga aktieägarna i bolaget
att sälja dem tillhöriga aktier. Carlsson hade inlåtit sig på affären
endast av den anledning, att han åt Transatlantic velat förvärva de Orient
tillhöriga ångfartygen ”Orion” och ”Freden”. För att undvika, att Transatlantic
efter övertagandet av aktiestocken i Orient skulle få något bråk
eller besvär med detta bolags tidigare förbindelser och affärer, hade Carlsson
förbundit sig att betala en viss summa till Banck utöver det belopp,
som aktierna ansetts värda, på det att Banck därmed skulle avveckla alla
Orients tidigare förbindelser, uppkomna genom haverier, rättegångar och
dylikt. Det belopp, som för nämnda ändamål tillförsäkrats Banck och som
uppgått till 1,076,000 kronor, hade Transatlantic utbetalt till Banck samtidigt
med likviden för aktiestocken eller någon dag i januari 1920. Det
hade givetvis varit meningen, att Banck med det erhållna beloppet
1,076,000 kronor även skulle betala vad som eventuellt kunde komma att
ådömas Orient i det då pågående målet mellan bolaget och stadsfiskalen
Lidberg. Carlsson kunde nu icke erinra sig, om det vid affärsuppgörelsen
varit tal mellan honom och Banck om det ifrågavarande målet, men ”vore
det dock icke uteslutet något tvivel om att så skett”. Enär Transatlantic
endast velat förvärva de uppgivna fartygen och icke haft något intresse
av Orients fortsatta existens, hade Carlsson, efter att hava valts till styrelseledamot
i Orient, den 26 mars 1920 anmält, att bolaget trätt i likvidation
och att Carlsson utsetts till bolagets likvidator. Med det vid den
tiden pågående, nu ifrågakomna målet hade Carlsson icke haft något att
göra, utan Banck hade skött alla därmed förenade angelägenheter. Banck
hade visserligen emellanåt skickat Carlsson olika inlagor i målet för
underskrift, men Carlsson hade knappast läst igenom dessa, då hans undertecknande
av desamma blott varit av formell natur eller i egenskap av
likvidator i Orient. Beträffande nådansökningen ville Carlsson, efter att
hava sett handlingen, medgiva, att han undertecknat densamma, vadan
skenet läge emot honom, att han den dag, då årsstämningen på bolagets
okända fordringsägare utgått, känt till kronans fordran. Vad handlingen
innehållit hade Carlsson dock knappast haft vetskap om före förhöret,
enär han med all sannolikhet icke läst densamma, innan han undertecknat
den, eller i varje fall läst igenom den så flyktigt, att dess innehåll icke
fastnat i hans minne. Det hade sedermera föresvävat Carlsson, att han
vid något tillfälle undertecknat en nådansökning för Orients räkning, men
han hade haft för sig, att ansökningen rört sig om återfående av något

108

redan erlagt belopp och att beloppet, om ansökningen bifölles, skolat tillfalla
Banck. Intill dess det ifrågakomna beloppet någon dag i januari
1924 genom exekutiv myndighet i Göteborg avkrävts honom, hade han fullt
och fast trott, att Banck klarerat alla de Orients skulder före den tidpunkt,
då dess aktier övergingo till Transatlantic, som det varit meningen
att Banck skulle betala. Carlsson hade därför blivit i högsta grad bestört
över kravet, som han, då det framställdes, absolut icke känt till eller
vetat om, och detta så mycket mindre som kronan icke bevakat sin rätt
därutinnan före likvidationens avslutande. Utan betänkande och fullt
medveten om att han före den 6 juni 1921 icke känt till ifrågakomna
fordran hade han vägrat betala beloppet och förklarat sig beredd att avlägga
den ed, som avfordrades honom. Hans vägran att betala beloppet
hade förestavats därav att Orient varit slutlikviderat, då kravet framställdes,
och att kronan icke bevakat sin rätt under likvidationen. Utöver
det belopp, som lämnats Banck för avveckling av Orients tidigare förbindelser,
hade icke något belopp avsatts för betalande av nu ifrågakomna
fordran. Fortfarande i full förvissning om att han icke känt till något
om denna fordran den 6 juni 1921 eller före denna tid hade han den 14
februari 1924 inställt sig hos rådhusrätten och begärt att få avlägga den
ed, som avfordrats honom. Sedan detta beviljats, hade han gått eden.
Carlsson förnekade bestämt, att han därvid mot bättre vetande avgivit
falsk utsaga. Då det kunde synas egendomligt, att en man i Carlssons
ansvarsfulla ställning kunnat underteckna en handling utan att närmare
känna till dess innehåll eller i varje fall så gott som genast förgäta detta,
ville Carlsson framhålla, att han i egenskap av chef för ett stort bolag
dagligen måste underteckna en mängd handlingar, utan att han förut kunnat
noga gå igenom desamma, för vilket hans tid icke räckte till, samt att
han vid undertecknandet av nådansökningen ansett detta vara mera av
formell natur, vilket ytterligare bidragit till att han icke fäst sig vid ansökningens
innehåll. Hos bolaget vore anställd en jurist, e. o. hovrättsnotarien
Hasselblad, som granskade varje handling av juridisk natur, innan
handlingen förelädes Carlsson till undertecknande. Efter att under
förhöret hava tagit del av bolagets korrespondens med Banck hade Carlsson
fått klart för sig, att Hasselblad även handlagt ärendet rörande nådansökningen.
Då Carlsson i regel icke brukade läsa igenom handlingar,
som vore av mera formell natur, sedan de granskats av Hasselblad och av
denne förelagts Carlsson till undertecknande, styrktes han i sin förut uttalade
uppfattning, att han icke känt till nådansökningens innehåll vid
undertecknandet av densamma. När det ådömda beloppet avkrävts Carlsson,
hade han konfererat med Hasselblad, därvid denne, efter att hava
granskat de hos bolaget förvarade handlingarna i ärendet, förklarat, att
kravet icke bevakats före årsstämningstidens utgång och att Carlsson på

109

den grund kunde vägra betala fordringen. Efter ytterligare konferens
med Hasselblad hade Carlsson beslutat sig för att avlägga den fordrade
eden. Hasselblad hade därpå uppsatt eu skrift till rådhusrätten, däri
Carlsson gjorde framställning om att få gå eden. Då Hasselblad, oaktat
han närmare handlagt ärendet hos bolaget, icke haft någon erinran att
göra mot Carlssons beslut att gå eden, sannolikt beroende därpå att icke
heller Hasselblad erinrat sig nådansökningen, vore det, enligt Carlssons
förmenande, icke så besynnerligt, att Carlsson, som dock rent formellt
undertecknat handlingen, kunde hava glömt den.

Jämväl Hasselblad hördes inför polisen. Efter att hava erhållit del av
Carlssons berättelse anförde Hasselblad, att det vore riktigt, såsom Carlsson
uppgivit, att Hasselblad varit den som närmare handlagt det ifrågakomna
ärendet hos bolaget. När krav framställts mot Carlsson att betala
det ådömda beloppet, hade Hasselblad icke haft något minne av att han
expedierat nådansökningen. Efter att hava tagit del av hos bolaget förefintlig
korrespondens hade han först sedan Carlsson anhållits fått klart
för sig, att han expedierat en dylik handling. Handlingen i fråga, som
upprättats av Banck eller något dennes ombud och nedskickats från
Stockholm för underskrift, hade återsänts samma dag den kommit. Då
Carlsson blivit krävd på beloppet, hade Carlsson, synbarligen icke ihågkommande
varpå kravet grundade sig, uppdragit åt Hasselblad att verkställa
en undersökning därutinnan. Sedan Hasselblad tagit del av de
handlingar, som funnits på Göteborgs rådhuskansli, hade han delgivit
Carlsson, att kravet grundade sig på det Kungl. Majrts utslag, som omförmäldes
i handlingarna. Då Hasselblad fått den uppfattningen, att kravet
endast varit ett formellt försök av vederbörande myndighet att utfå
beloppet av Carlsson, och Hasselblad ansett, att kravet varit Carlsson
fullkomligt ovidkommande, hade Hasselblad delgivit Carlsson denna sin
uppfattning. Carlssons vägran att betala kravet hade skett efter överläggning
med Hasselblad, och Hasselblad hade, såsom saken legat till för
honom, icke haft något att erinra mot Carlssons senare tillkännagivna
beslut att gå den ed, som fordrades. Det hade varit Hasselblad, som satt
upp skriften till rådhusrätten, däri Carlsson begärde att få gå eden. Hasselblad
hade även varit Carlsson följaktig till rådhusrätten, då eden avlades.
Det vore Hasselblads bestämda uppfattning, att Carlsson vid edens
avläggande varit i god tro.

I polisprotokollet antecknades, att Carlsson vore född den 30 juni 1887 i
Göteborg. År 1904 hade han fått anställning som kontorist hos dåvarande
skeppsredaren W. R. Lundgren, som kort därefter bildat Transatlantic, i
vilket bolag Carlsson fått anställning. Han hade sedermera varit kvar
hos bolaget och avancerat till kontorschef år 1911 och till verkställande
direktör på hösten 1914. Denna anställning innehade han fortfarande.

Carlsson inställdes den 10 maj 1924 inför poliskammaren i Göteborg.
Enligt poliskammarens resolution samma dag, varmed polisrapporten med
tillhörande handlingar överlämnades till ordföranden å rådhusrättens i
Göteborg femte avdelning, ”vidhöll Carlsson vid förhör inför poliskammaren
sina i rapporten antecknade uppgifter med tillägg att vid i målet
omförmälda årsstämnings inställelsedag icke någon fordringsägare anmält
sig” samt förklarades häktad, varpå Carlsson införpassades till centralfängelset
å Härianda.

Den 15 maj 1924 rannsakades Carlsson inför rådhusrätten. Såsom åklagare
i målet inställde sig stadsfiskalen A. JBenktander, vilken jämväl anmälde
sig såsom ombud för Kungl. Maj:t och kronan i egenskap av målsägare,
Carlsson biträddes i målet av advokaten E. Leman.

Vid rannsakningen förekom bland annat följande.

Benktander yrkade ansvar å Carlsson enligt 13 kap. 1 § strafflagen för
mened, varjämte han yrkade att, därest Carlsson i målet fälldes till ansvar,
han måtte förpliktas att till Kungl. Maj:t och kronan utgiva omför -mälda beloppet 220,343 kronor 52 öre.

Carlsson bestred ansvarsyrkandet men medgav att, om han bleve i målet
fälld till ansvar, betala Kungl. Maj:t och kronan nyssnämnda belopp.

Benktander ingav till rådhusrätten ytterligare en av Bhedin den 13 maj
1924 avgiven polisrapport av i huvudsak följande innehåll:

Hörd om vad Carlsson vid tiden för köpet av aktiestocken i Orient haft
sig bekant om den då pågående rättegången mellan stadsfiskalen Lidberg
och Orient, hade Carlsson uppgivit, att han vid tiden i fråga visserligen
haft sig bekant, att det pågått rättegång eller rättegångar mellan Lidberg
och ett eller flera av Bancks bolag, men att Carlsson nu icke kunde erinra
sig, om han då känt till, att rättegången eller rättegångarna berörde
Orient. Tillfrågad på vad sätt slutredovisning skett, då Orients likvidation
avslutats, hade Carlsson uppgivit, att han trodde, att någon särskild
redovisning icke upprättats, enär eu sådan varit obehövlig vid det förhållande,
att Transatlantic ägde samtliga aktierna i Orient och detta då icke
haft andra tillgångar än två ångare, vilka redan tidigare övertagits av
Transatlantic, samt att Orients enda av Carlsson kända skuld, nämligen till
rederilånefonden, då varit ordnad på så sätt, att Transatlantic övertagit
betalningsansvaret därför. Med anledning av uppgiften i Mellströms skrivelse,
att Gustaf Sandström och Lignell den 14 april 1920 undertecknat en
fullmakt för fullföljande av talan mot hovrättens utslag, hade Carlsson
på fråga, varför icke han undertecknat fullmakten, förklarat, att han sannolikt
vid den tidpunkten vistats utrikes, förmodligen i London, och att
han före förhöret aldrig hört talas om berörda fullmakt. I övrigt hade
Carlsson hänfört sig till skriftliga anteckningar, som han medhaft till

förhöret och däri han med avseende å kronans fordran framhöll, att han,
såvitt han vid edgångstillfället mindes och nu kunde erinra sig, vid årsstämningstidens
slut icke haft någon kännedom om densamma. Men
Carlsson hade före den tidpunkt år 1919, då aktierna i Orient förvärvades
av Transatlantic, på något sätt erfarit, att kronan mot antingen Orient
eller rederiaktiebolaget Banco, i vilket bolag Banck jämväl varit huvudintressent,
eller mot bådadera dessa bolag framställt krav, grundande sig
å brott mot någon krigshandelslag. Carlsson hade emellertid aldrig haft
anledning taga närmare kännedom om dessa kravmål eller om utgången
av desamma, då de varit Carlsson och Transatlantic ovidkommande. Att
kronan vid årsstämningstidens slut hade en fordran av Orient hade Carlsson
vid sagda tids slut icke vetat. Carlsson hade däremot då haft för sig,
att Banck gjort försök att av kronan återfå något större belopp, som
Banck av en eller annan anledning erlagt.

Vice verkställande direktören i Transatlantic Bernhard Sandström både
vid polisförhöret den 13 maj 1924 uppgivit, att han med ledning av hos
bolaget förvarad korrespondens kunnat se, att Carlsson den 14 april 1920,
då fullmakten undertecknats, vistades i London.

Lignell och Gustaf Sandström hade vid polisförhöret den 13 maj 1924
sammanstämmande uppgivit, att de under samma tid, som de haft förut
omförmälda befattningar i bolaget Orient, varit styrelseledamöter i Transatlantic
och att det då allt som oftast, när Carlsson vistades på resor,
hänt, att de för underskrift fått sig tillskickade olika slags handlingar
från Transatlantic. Beträffande den förut berörda fullmakten hade denna
sannolikt tillskickats dem för underskrift från Transatlantics kontor. De
medgåve, att de undertecknat densamma, fastän de nu icke hade den
ringaste hågkomst därav. De kunde icke heller erinra sig, att de sedermera
någonsin talat med Carlsson om fullmakten, och de liölle för sannolikt,
att så icke skett.

Hasselblad hade den 12 maj 1924 inställt sig å detektivstationen och fått
komplettera sina i rapporten av den 10 maj intagna uppgifter. Hasselblad
hade därvid berättat, att Carlsson någon dag i början av februari
1924 anmodat Hasselhlad att komma in i Carlssons rum. Sedan Hasselblad
inkommit, hade Carlsson meddelat, att han genom stadstjänare fått
del av några handlingar, men att han därvid endast fått avskrift av några
resolutioner. Då Carlsson ej känt till vad saken rörde, hade han anmodat
Hasselhlad att företaga undersökning. Hasselhlad hade i anledning därav
gått till rådhusrättens kansli och där tagit del av handlingarna i ärendet.
Troligen före men möjligen efter det Hasselhlad uppsökt Carlsson hade
Hasselblad i en hos honom förvarad akt rörande Orients likvidation konstaterat,
att kronan under årsstämningstiden icke bevakat den fordran,
för vilken likvid i handlingarna begärdes. Då Hasselhlad meddelat Carls -

112

son vad ärendet rörde, hade Carlsson genast svarat: ”Det har jag alls ingen
kännedom om, det kan jag svära på” eller något liknande uttryck. Sedan
Hasselblad någon dag senare utlånat handlingarna från rådhusrättens
kansli, hade han uppsatt ett förslag till skrift till rådhusrätten samt företett
detta förslag för Carlsson. Mot detsamma hade Carlsson dock gjort
vissa erinringar, i det han påfordrat, att i skriften skulle insättas någon
utförligare motivering, varför Hasselblad uppsatt nytt förslag därtill.
Det nyuppsatta förslaget hade förelagts Carlsson av Hasselblad och underskrivits
av Carlsson. Några dagar därefter hade Carlsson i Hasselblads
närvaro inställt sig å rådhusrättens första avdelning och ingivit sagda
handling samt avlagt eden. Carlsson hade icke uppmanat Hasselblad att
göra några andra undersökningar än nu nämnts, och Hasselblad hade
själv icke vidtagit några sådana, då han icke funnit desamma erforderliga
vid det förhållande, att Carlsson, genast han fått reda på vad saken rörde,
varit så fullständigt säker på att han icke kände till fordringen. Hade
Carlsson visat den minsta tvekan, hade Hasselblad givetvis, även om
Carlsson icke uppmanat honom därtill, företagit ingående undersökningar.
Hasselblad hade tillträtt sin anställning hos Transatlantic först den 3 november
1920 och sålunda ej varit där anställd, när affärstransaktionen
mellan Transatlantic och Orient uppgjordes. Hasselblad hade ej heller
under sitt arbete hos bolaget haft någon anledning att sätta sig närmare
in i nämnda affär. Då Hasselblad gjort undersökningen och uppsatt skriften
till rådhusrätten, hade han icke haft något minne av någon nådansökning.
I den akt, däri han förvarade Orients likvidation rörande handlingar,
hade icke funnits några brev eller avskrifter av brev eller några
anteckningar, som kunnat giva någon erinran om en dylik ansökning. På
eftermiddagen den 9 maj hade Carlsson i telefon från detektiva polisen
påringt Hasselblad och meddelat honom, att Carlsson tagits i förhör, samt
frågat Hasselblad, om denne hade någon kännedom om någon nådansökning,
vartill Hasselblad svarat, att han icke kunde erinra sig något därom.
Senare samma afton hade Hasselblad haft ett telefonsamtal med vice
verkställande direktören hos Transatlantic Bernhard Sandström och därunder
frågat Sandström, om denne visste något om någon nådansökning.
Sandström hade då svarat, att han ville erinra sig, att Banck någon gång
till Transatlantic inskickat någon handling rörande en ansökan om nåd,
men att han för övrigt icke hade något minne av saken. I anledning av
denna upplysning hade Hasselblad tidigt påföljande morgon gjort eu
undersökning i Transatlantics korrespondens och därvid funnit brev och
brevkopior, varav framgått, att Transatlantic den 30 maj 1921 från N.
Settervalls advokatbyrå i Stockholm mottagit ett formulär till en nådansökning
”att undertecknas av styrelsen för rederiaktiebolaget Orient”, vilken
därefter skulle återsändas, samt brev av påföljande dag, undertecknat

113

för Transatlantic av Bernhard Sandström och Hasselblad, att den med
brevet av den 30 maj 1921 mottagna nådansökningen återginge behörigen
underskriven. Hasselblad hade då kommit ihåg, att en dylik handling
blivit av honom vid sagda tid expedierad, men kunde icke erinra sig något
med avseende å handlingens innehåll. Hasselblad kunde ej heller erinra
sig, att vid den tid, då handlingen underskrivits av Carlsson, eller sålunda
den 31 maj 1921 eller senare mellan honom och Carlsson förts något samtal
angående sagda nådansökning, men liölle för troligt att, om så skett, han
skulle hava erinrat sig detta.

I rapporten den 13 maj 1924 hette det vidare, att det skulle antecknas,
att Carlsson dels vid av förste polisintendenten I. Ekström den 9 maj 1924
på eftermiddagen företaget förberedande förhör och dels vid poliskammarens
session påföljande dag medgivit, att Carlsson vid edgångstillfället
visserligen känt till, att ifrågavarande fordran funnits före årsstämningstidens
utgång, men att han, när Banck åtagit sig att gälda såväl denna
som övriga bolagets skulder och statsverket ej bevakat fordringen före
sagda tids utgång, trott fordringsanspråket hava upphört och därför ansett
sig kunna avlägga eden. Vid det förberedande förhöret hade Carlsson
förklarat, att statens ifrågavarande krav i anledning av ”Orions” resa
från Newyork väckt uppseende i redarkretsar och varit föremål för artiklar
i dagspressen. Då denna Carlssons uppgift stode i strid mot hans förut
antecknade uppgifter, hade Carlsson den 13 maj 1924 blivit hörd därom.
Carlsson hade därvid förklarat, att han icke, såvitt han kunde erinra sig,
flÄlt det antecknade yttrandet, och förmält, att han i stället uppgivit, att
han vid köpet av Orient haft sig bekant, att kronan haft processer med
och en fordran på Banek, d. v. s. på något eller några av de Banckska bolagen,
men att han icke känt till några detaljer i denna sak, samt att han,
då Banek åtagit sig att gälda alla Orients skulder och staten icke bevakat
fordran före årsstämningstidens utgång, senare icke haft anledning tro, att
någon fordran förefunnits. Carlsson hade framhållit, att den möjligheten
förefunnes, antingen att Ekström sammanblandat begreppen Banek och
Orient eller att Carlsson missförstått någon av Ekströms till honom framställda
frågor och som svar därå lämnat en uppgift, som Ekström tolkat
på sätt han gjort. Om missförståndet ägt ram från Carlssons sida, hade
detta berott på den upprörda sinnesstämning, vari han befunnit sig. På
särskild fråga, om icke Carlsson vid edgången avsett att beediga, att han
vid affärsuppgörelsen med Banek känt till, att den uppgivna fordringen
förefunnits, men att, då staten ej bevakat den före årsstämningstidens utgång,
Carlsson känt sig övertygad om att fordringen ej längre existerade,
hade Carlsson genmält, att han icke avsett att beediga något sådant, utan
han hade avsett att beediga innehållet i den vid edgångstillfället medhavda
skriften.

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

114

Inför rådhusrätten uppgav Carlsson, att han vid det i polisrapporten den
10 maj 1924 avsedda polisförhöret ej sagt, att det icke ”vore något tvivel
om” att vid uppgörelsen med Banck målet mellan Lidberg och Orient varit
på tal mellan Carlsson och Banck, utan Carlssons åsyftade yttrande hade
haft den innebörd, att det vore möjligt, att vid uppgörelsen målet varit
på tal mellan Carlsson och Banck. Ej heller hade Carlsson vid förhöret
sagt, att Banck emellanåt skickat Carlsson för underskrift olika inlagor i
målet, utan Carlsson hade yttrat, att Banck möjligen gjort så. De av Carlsson
inför Ekström den 9 maj 1924 fällda yttranden, vilka enligt anteckning
i polisrapporten den 13 maj 1924 skulle strida mot av Carlsson senare
lämnade uppgifter, hade fällts i den upprörda sinnesstämning, vari Carlsson
blivit försatt genom Ekströms strax förut gjorda tillkännagivande, att
Carlsson sannolikt bleve häktad dagen därpå. Carlsson kunde därför lätt
hava missuppfattat Ekströms frågor, och det vore möjligt, att Ekström,
som ej varit närmare inne i saken, kunnat missförstå Carlssons svar.

Beträffande transaktionen mellan Orient och Transatlantic anförde Carlsson
vidare inför rådhusrätten bland annat, att Transatlantic önskat att av
Orient förvärva fartygen ”Orion” och ”Freden”. Förhandlingarna därom
mellan Carlsson och Banck hade därför till en början rört sig om värdet
å fartygen, varom enighet uppnåtts. Banck hade emellertid förklarat, att
Banck och hans huvudmän önskade, att överlåtelsen av fartygen skulle
ske i form av försäljning av aktierna i Orient. Carlsson hade gått med
därpå under villkor, att Transatlantic ej därigenom skulle behöva betala
mer än det förut överenskomna värdet på fartygen, vilket villkor Ban#k
godkänt. Banck hade bestämt priset på aktierna till 1,650 kronor för varje.
Utöver aktiepriset skulle Transatlantic betala 1,076,000 kronor, vilket belopp
uppkommit genom att från fartygens avtalade värde dragits dels det
av Banck bestämda priset på alla aktierna och dels ett belopp av 62,500
kronor, avseende ett Orients lån ur rederilånefonden, vilket lån Transatlantic
skulle infria. Carlsson mindes ej alls, huruvida vid förhandlingarna
med Banck varit tal om ifrågavarande mål mellan stadsfiskalen Lidberg
och Orient, men ansåg ej uteslutet, att man då talat därom. Carlsson hade
redan vid överenskommelsen med Banck om dennes övertagande av betalningsskyldigheten
för Orients skulder haft fullt klart för sig, att Orient
icke därigenom juridiskt blivit i förhållande till sina borgenärer befriat
från skulderna. Däremot hade Carlsson ansett, att överenskommelsen praktiskt
taget befriat Orient från skulderna. Banck hade då varit en förmögen
person.

Leman visade vid rådhusrätten ett den 2 januari 1920 mellan Orient och
Banck ingånget avtal, vari bland annat överenskommits att, för att på det
för bolaget gynnsammaste sätt få bolagets gamla förbindelser, haverier,
rättegångar m. m. avvecklade, bolaget skulle till Banck överlåta alla sina

115

den 11 november 1919 ägande tillgångar med undantag av ångarna ”Orion”
och ”Freden” ävensom samtliga sina rättigheter samma dag mot skyldighet
för Banck att ansvara för och gälda alla bolagets skulder samma dag
med undantag av bolagets lån ur rederilånefonden å 62,500 kronor.

Jämväl åberopade Leman ett av Banck utfärdat intyg, däri denne vitsordade,
att det avtal, varigenom aktiemajoriteten i Orient försålts till
Transatlantic, i realiteten avsett överlåtelse av Orients tonnage, ångarna
”Orion” och ”Freden”, men ingenting annat, att enligt köpeavtalet Transatlantic
icke skulle övertaga andra Orients skulder än dem, som belöpt sig
på tiden efter ”Orions” blossning i Villa Constitucion i oktober 1919 och
ångaren ”Fredens” leverans från varv samt ett rederilån å 62,500 kronor,
att Orients alla övriga skulder, av vad beskaffenhet dessa måtte vara,
skulle likvideras av säljarna samt att köparna för reglering av dessa skulder
skulle till säljarna betala ett belopp av 1,076,000 kronor, att vid försäljningen
icke var tal om storleken eller beskaffenheten av de skulder,
som skulle stanna hos säljarna, samt att varken före eller efter försäljningen
till Transatlantic den ifrågavarande skulden till kronan figurerat
i Orients böcker.

Inför rådhusrätten beedigade Banck, hörd såsom vittne, innehållet i intyget
och tilläde, att Carlssons vid rådhusrätten lämnade redogörelse för,
huruledes ifrågakomna beloppet å 1,076,000 kronor beräknats, vore riktig.
Innan Banck begivit sig till sammanträdet för avslutandet av försäljningen
av aktierna i Orient, hade han upprättat en förteckning över
Orients skulder, vilka däri upptagits till sitt verkliga belopp, där detta
varit för Banck känt, och eljest, såsom exempelvis i fråga om skatter, till
approximativt belopp. Orients skuld å 220,343 kronor 52 öre enligt Stockholms
rådhusrätts utslag den 29 juni 1918 hade icke upptagits i förteckningen,
emedan Banck varit övertygad om att, även om nämnda utslag
bleve fastställt, skulden komme att av nåd efterskänkas. Banck hade icke
visat Carlsson förteckningen eller för honom omtalat dess innehåll. Någon
tid efter den 23 mars 1920, då Svea hovrätt meddelat sitt utslag, hade
Banck till förste stadsfogden i Stockholm överlämnat en av Banck utfärdad
förbindelse att själv betala beloppet, såvitt han mindes, till kronan.
Banck hade icke omnämnt förbindelsen för Carlsson eller förrän genom
översändandet av kontexten till nådansökningen av den 30 maj 1921
underrättat Carlsson om Orients ifrågavarande skuld. Såvitt Banck mindes,
hade skulden icke funnits antecknad i Orients styrelse- eller bolagsstämmoprotokoll
eller handelsböcker eller i någon av de handlingar, som
från Orient överlämnats till Transatlantic. Enligt Bancks uppfattning
hade Carlssons undertecknande av nådansökningen av Carlsson betraktats
såsom en ren formsak.

Leman framhöll att, då avtalet med Banck gått ut på att han skulle

116

betala Orientbolagets före år 1920 uppkomna skulder, Carlsson icke haft
någon anledning att taga reda på, till vem bolaget då häftade i skuld och
storleken av envars fordran.

Benktander genomgick under rannsakningens förlopp de av Orients
handelshöcker, som enligt uppgift överlämnats till Transatlantics kontor,
utan att däri finna någon anteckning om Orientbolagets ifrågavarande
skuld.

Såsom vittnen hördes inför rådhusrätten i Göteborg, förutom Banck,
bland andra, legitimerade läkaren E. G. Belfrage och detektivöverkonstapeln
S. Moberg.

Belfrage intygade bland annat, att Carlsson den 6 juni 1921 besökt Belfrage
för sömnlöshet, att det stode livligt för Belfrages minne, hur ”nedkommen”
Carlsson då varit, samt att Belfrage ansåge det högst förklarligt,
att Carlsson under sådana förhållanden kunnat glömma en handling,
som förelagts honom till undertecknande den 31 maj 1921.

Moberg, vilken vid utredningen hos detektivpolisen lett förhöret med
Carlsson, bekräftade på ed ett intyg av följande innehåll:

På förmiddagen den 9 maj 1924 hade Moberg telefonerat till Carlsson och
med uppgift att Moberg beordrats sköta utredningen av en affär rörande
Orient anmodat Carlsson att komma till detektivstationen kl. 2,30 e. in.
Varom saken rörde sig hade Moberg icke meddelat, och Carlsson hade
icke heller gjort någon fråga därom, utan, som det föreföll Moberg, med
glättig röst lovat att infinna sig på utsatt tid. Moberg hade fått det intrycket,
att Carlsson icke tycktes förstå eller hava en aning om vad ärendet
verkligen gällde, och Moberg hade varit belåten därmed, enär det
i de flesta fall vore lättare för en förhörsledare att få fram sanningen,
om den som skulle höras vore oförberedd på svaromål i saken. Då Carlsson
ankommit till stationen, hade detta Mobergs intryck stärkts, i det
Moberg, sedan Carlsson själv fått läsa den i rapporten den 10 maj intagna
skrivelsen från förste stadsfogden i Stockholm och den med Carlssons
namn undertecknade nådansökningen, tydligt märkt, att Carlsson, trots
den behärskning han ålade sig, blivit i hög grad förvånad och upprörd.
Vid ett förberedande förhör, som därpå omedelbart börjat, hade Carlsson
genast vidkänt sin namnunderskrift på nådansökningen, men förklarat,
att han icke hade något minne av handlingen och att han icke heller haft
detta vid edgångstillfället. Carlsson hade därefter i störa drag berättat,
huru affären med "Orient uppkommit och fortlupit, därvid han särskilt
poängterat, att han efter affärsuppgörelsen levat i den föreställningen, att
Banck med därtill erhållna medel avvecklat Orientbolagets tidigare förbindelser.
Vid det slutliga förhöret, som börjat en stund senare, och efter
det Carlsson fått samtala med Ekström och efterskicka å Transatlantics
kontor förvarade handlingar rörande Orient hade Carlsson lämnat de upp -

117

gifter, som funnes antecknade i rapporten av den 10 maj. Dessa uppgifter
hade Carlsson, om än icke så detaljerade, lämnat redan vid det förberedande
förhöret, och uppgifterna hade avgivits på ett så klart, bestämt
och från all tvekan och slingring fritt sätt, att Moberg fått en stark känsla
av att Carlssons uppgift vid edgångstillfället, att han vid årsstämningstidens
slut icke kände fordringen, varit sann.

Från Carlssons sida ingavs jämväl ett av justitieborgmästaren B. Lindberg
avgivet intyg om vad som förekommit å rådhusrättens första avdelning
den 14 februari 1924, då Carlsson avlade eden. Intyget innehöll
följande:

Sedan Lindberg i egenskap av ordförande uppläst den skrift, vari Carlsson
anhållit få avlägga eden, hade Lindberg, sannolikt med anledning därav
att Lindberg funnit det anmärkningsvärt, att Carlsson såsom bolagets
likvidator icke haft kännedom om ifrågavarande betydande skuld, till
Carlsson ställt en del frågor för att få fullt klart, att något missförstånd
angående edens innehåll icke förelåge. Vad Lindberg frågat kunde Lindberg
nu ej erinra sig. Men Lindberg hade erhållit rediga och bestämda
svar, som klargjort förhållandena och varav, efter vad Lindberg ville
erinra sig, framgått, att Carlsson icke haft kännedom om skulden, förr än
betalning avfordrats honom. Det hade icke förekommit något, som Lindberg
funnit behövligt anteckna till protokollet, och Lindberg ville särskilt
framhålla att, om det på något sätt framgått eller antytts, att Carlsson
förut hört talas om skulden, Lindberg skulle gjort närmare förfrågningar
därom och låtit anteckna hans uppgifter i protokollet. Efter de av Carls
son lämnade upplysningar hade icke någon tvekan funnits hos Lindberg,
att Carlsson på ed kunde betyga, att kronans ifrågavarande fordran icke
var för Carlsson känd före utgången av den inställelsetid, som angivits i
den i anledning av Orients likvidation utfärdade årsstämning. och Lindberg
vore fortfarande förvissad om att Carlsson därmed icke beedigat
något, om vars riktighet han icke var fullt övertygad.

Leman anförde slutligen, att det aldrig kunde tänkas, att en man med
så klart förstånd som Carlsson skulle, om han vetat av den av honom
underskrivna nådansökningen, kunnat avlägga eden, ty han hade ju samtidigt
måst hava full vetskap om att det funnits ett stort antal personer,
som vetat, att hans uppgift varit oriktig, och han hade måst förstå, att
han utsatte sig för att det med lätthet kunde påvisas, att hans edliga utsaga
vore mot bättre vetande. Därtill komme emellertid, att det vore fullgod
anledning antaga, att Carlsson icke endast icke erinrat sig, att han
undertecknat nådansökningen, utan också att Carlsson aldrig tagit del av
densamma. Hade så ej skett, förefunnes icke ens det objektiva rekvisitet
för menedsbrott, utan Carlssons beedigade utsaga vore då riktig.

Sedan målet å ömse sidor överlämnats till prövning, yttrade rådhusrät -

118

ten i Göteborg i samma dag meddelat utslag, att i målet väl vore upplyst
att, sedan Kungl. Maj:t genom utslag den 29 april 1921 förpliktat Orient
att till kronan utgiva 220,343 kronor 52 öre, Carlsson i egenskap av förutvarande
likvidator för bolaget den 14 februari 1924 inför rådhusrätten,
å första avdelningen, med ed betygat, att kronans berörda fordran icke
varit för Carlsson känd före utgången den 6 juni 1921 av den inställelsetid,
som angivits i den i anledning av bolagets likvidation utfärdade årsstämningen
å bolagets okända borgenärer, men enär annat förhållande
än vad Carlsson sålunda edligen intygat icke blivit styrkt, ogillades det
mot honom framställda ansvarsyrkandet, vid vilket förhållande även
Kungl. Maj:ts och kronans yrkande om åläggande för Carlsson att till
Kungl. Maj:t och kronan utgiva förenämnda belopp lämnades utan bifall.
Carlsson skulle icke vidare hållas häktad i målet.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

Med anledning av vad som i tidningspressen förekommit angående rannsakningsmålet
anmodade min företrädare i ämbetet poliskammaren att
inkomma med upplysning om de omständigheter, som kunde hava föranlett
poliskammarens beslut att för mened låta häkta och åtala Carlsson.

Med tillkännagivande att förste polisintendenten Ekström vore ensam
ansvarig för poliskammarens beslut, anförde poliskammaren i avgivet
yttrande följande:

Enligt Carlssons uppgift hade Transatlantic vid övertagandet av aktiestocken
i Orient till JBanck jämlikt avtal överlämnat 1,076,000 kronor med
förpliktelse för denne att betala samtliga Orients skulder. Genom detta
avtal hade Orient och Transatlantic såsom innehavare av aktierna i
Orient icke gentemot fordringsägarna befriats från gäldande av sistnämnda
bolags skulder. Det hade därför ålegat Transatlantics ledning
att till skyddande av sina intressenter övervaka, att Orients skulder verkligen
bleve betalda. Det syntes tvivelaktigt, huruvida avtalet med Bände
kunde anses medföra skyldighet för denne att gälda den skuld, som kunde
uppkomma genom det mot honom väckta åtalet. Så mycket större anledning
hade Transatlantics ledning haft att med intresse följa gången av
den redan år 1917 anhängiggjorda processen, i vilken framställts krav på
Orient till ett så betydande belopp som 220,343 kronor 52 öre. Carlsson hade
inför Ekström medgivit, att han ägde kännedom om rättegången, så mycket
mer som densamma väckt uppseende inom redarkretsar. Skyldigheten
och intresset för Transatlantics ledning att med uppmärksamhet följa processens
fortgång måste i särskilt hög grad hava förefunnits hos Carlsson,
som var verkställande direktör i Transatlantic och sedan början av år 1920
innehade uppdraget att vara först styrelseledamot och därefter ende likvidator
i Orient. I sin ansökan om årsstämning å Orients okända borge -

119

närer kunde Carlsson, i vad rättegången anginge, med rätta uppgiva, att
några kända fordringsägare ej funnes, enär det i rättegången framställda
kravet ännu var svävande, men då Carlsson fått sig förelagd den uppsatta
skriften till Kungl. Maj:t med ansökan, att Kungl. Maj:t av nåd måtte
befria Orient från utgivande av det genom Kungl. Maj:ts utslag den 29
april 1921 utdömda beloppet, hade han, även om han förut icke ägt kännedom
om utslaget, blivit underkunnig om, att det förut svävande kravet
övergått till eu skuld, som det ålåg Orient att gälda. Man kunde omöjligen
antaga, att icke Carlsson i likhet med andra personer i ansvarsfull
ställning toge noggrann del av de handlingar, han undertecknade, och
detta i all synnerhet beträffande en så viktig handling som en nådansökning.
Man måste i stället taga för givet att, om Carlsson icke tidigare
ägt kännedom om den genom Kungl. Maj:ts utslag fastslagna skulden,
densammas förefintlighet genom nådansökningen för alltid etsats in i
hans minne, även om han ej vid tillfället vidtagit den naturliga åtgärden
att låta bokföra densamma eller därom göra en minnesanteckning.
Att Carlsson vid tiden för nådansökningens undertecknande varit sjuk,
så att hans uppmärksamhet och iakttagelseförmåga varit nedsatta, hade
han icke ens uppgivit under den häktningen föregående utredningen inför
polismyndigheten. Därigenom att Carlsson skiftat Orients tillgångar
utan att taga hänsyn till den genom utslaget uppkomna skulden, hade han
i förhållande till fordringsägaren blivit personligen ansvarig för skuldens
gäldande. Det syntes poliskammaren jämväl högst osannolikt att, sedan
en i redarkretsar uppmärksammad rättegång om ett krav mot Orient på
ett så betydande belopp som 220,343 kronor 52 öre pågått inom alla instanser,
Carlsson, som varit bolagets styrelseledamot sedan februari 1920 och
ende likvidator sedan mars 1920 och som kort före årsstämningstidens utgång
undertecknat en ansökan till Kungl. Maj:t om befrielse från den
genom det slutliga utslaget ådömda skulden, skulle två och ett halvt år
därefter hava så fullständigt avglömt skulden, att han kunde i god tro
edligen betyga, att han icke före årsstämningstidens utgång ägt kännedom
om densamma. Den möjligheten hade synts föreligga, att Carlsson,
trots sin framskjutna ställning som affärsman, föreställt sig, att Orient
på grund av uppgörelsen med Banck ej varit förpliktat att gälda skulden,
samt att Carlsson därför uppfattat edens avläggande utom rättegång såsom
fullgörandet av en formalitet. En sådan föreställning hos Carlsson
hade ej kunnat befria honom från ansvar utan endast utgöra en förmildrande
omständighet. Därvid hade ock kunnat antagas, att Carlsson för
att befria sig själv och Transatlantic från gäld avlagt eden. Inför Ekström
hade Carlsson också förklarat, att han visserligen tidigare känt till
ifrågavarande krav och rättegången därom, men att han ansett sig kunna
gå eden på den grund att, enär Banck åtagit sig att likvidera alla Orients

120

skulder, han antagit, att kronans ifrågavarande fordran ej längre existerat
mot Orient, och att han gjort detta antagande så mycket hellre som
samma fordran ej bevakats i Orients likvidation. Förvissat sig om, att
fordringen verkligen upphört, hade han ej. Då poliskammaren sålunda
funnit sannolika skäl föreligga för att Carlsson gjort sig skyldig till brott
mot 13 kap. 1 § strafflagen, hade poliskammaren ej kunnat underlåta att
förklara Carlsson häktad och förordna om åtal mot honom.

Carlsson avgav påminnelser, däri han framhöll, att förutsättningen för
ett berättigande av den av poliskammaren företagna åtgärden måste vara,
att poliskammaren haft skälig anledning antaga, att den av Carlsson den
14 februari på ed lämnade uppgiften varit medvetet falsk. Poliskammaren
hade därom i sitt yttrande uppgivit endast, att de föreliggande omständigheterna
givit anledning misstänka, att utsagan även varit medvetet
falsk. Carlsson åberopade däremot vad han vid polisförhöret före
häktningsbeslutet uppgivit samt vad därvid hörda personer upplyst med
de förklaringar, Carlsson under rannsakningen lämnat i anledning av
polisrapporternas avfattning. Därav syntes, i motsats till vad poliskammaren
ansett framgå, att den av Carlsson under ed lämnade uppgiften
icke kunnat vara medvetet falsk.

I en till justitiekanslersämhetet den 19 juli 1924 avlåten skrivelse redogjorde
poliskammaren för viss utredning, som efter det rådhusrättens i
Göteborg utslag vunnit laga kraft företagits rörande den av Carlsson avlagda
eden. Poliskammaren meddelade därjämte, att poliskammaren hos
Benktander anhållit om besked, huruvida han komme att göra underdånig
framställning om resning i målet mot Carlsson i anledning av nämnda
utredning, men att poliskammaren till svar därå erhållit meddelande, att
de omständigheter, som efter rådhusrättens utslag framkommit, icke syntes
kunna innefatta sådana nya skäl, att anledning till begäran om målets
återupptagande förefunnes. Då det syntes poliskammaren otänkbart, att
Carlsson enligt den vunna utredningen icke skulle hava ägt kännedom
om kronans ifrågavarande fordran före utgången av den inställelsetid,
som angivits i den i anledning av Orients likvidation utfärdade årsstämningen,
och nya skäl för åtalet mot honom genom den åvägabragta utredningen
framkommit, överlämnade poliskammaren för den åtgärd, vartill
handlingarnas innehåll kunde föranleda, till justitiekanslersämhetet rådhusrättens
protokoll i målet mot Carlsson och handlingarna rörande den
nya utredningen.

Genom resolution den 30 juli 1924 fann justitiekanslersämhetet poliskammarens
skrivelse icke föranleda någon åtgärd från ämbetets sida.

121

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Lilienberg följande:

I 13 kap. 1 § strafflagen stadgades att, om någon, mot bättre vetande,
burit falskt vittnesbörd eller eljest avgivit falsk utsaga och det vittnesbörd
eller den utsaga med laga edgång inför domstol eller annorstädes
efter domstols förordnande bekräftat, skulle han dömas för mened till
straffarbete från och med 2 till och med 6 år.

119 § promulgationslagen till strafflagen mom. 5 föreskreves bland annat,
att den, som misstänktes hava begått brott, varå straffarbete, dock ej
under 2 år, efter lag kunde följa, skulle i häkte tagas.

Enligt mom. 8 i samma paragraf finge ej någon såsom misstänkt häktas,
där ej misstanke på sannolika skäl grundad vore.

För att den, som inför domstol med ed bekräftat en oriktig utsaga,
skulle kunna anses hava gjort sig skyldig till ansvar enligt 13 kap. 1 vj
strafflagen fordrades, såsom lagens ord otvetydigt gåve vid handen, icke
blott att utsagan varit objektivt oriktig, utan även att den, som beedigat
utsagan, därvid varit medveten om oriktigheten av densamma. För menedsbrott
jämlikt 1 § i 13 kap. fordrade lagen dolus d. v. s. uppsåt att avgiva
en osann edlig utsaga. Den subjektiva förutsättningen för menedsbrottet
hade angivits genom orden ”mot bättre vetande”. Lagrummet inrymde
däremot icke något slag av culpa. Den, som av oförsiktighet eller
vårdslöshet edfäst en oriktig, positiv utsaga, straffades icke för mened.
Ej heller om t. ex. resultatet av en verkställd undersökning eller efterforskning
edfästes med en objektivt falsk utsaga, behövde mened föreligga,
ty utsagan kunde vara avgiven i okunnighet, förorsakad av brist
på noggrannhet vid undersökningen.

Bestämmelserna om häktning gåve vid handen, att den, som vore misstänkt
för mened enligt 13 kap. 1 § strafflagen, skulle tagas i häkte. Den
allmänna förutsättningen därför vore emellertid, såsom framhållits i § 19
mom. 8 promulgationslagen till strafflagen, att misstanken grundats på
sannolika skäl. I detta avseende kunde sålunda icke vara tillfyllest, att
någon blott befunnits hava på ed avgivit en objektivt falsk utsaga. Skulle
en häktningsåtgärd anses motiverad, måste föreligga sannolika skäl för
att den, som avgivit utsagan, gjort det mot bättre vetande.

I förevarande fall syntes vad som förekommit vid det i polisrapporten
av den 10 maj 1924 omförmälda förhöret icke hava inneburit sannolika
skäl för misstanke, att Carlsson vid edens avläggande varit medveten om
dess oriktighet. Tvärtom tydde, såvitt polisrapporten utvisade, de vid förhöret
framkomna omständigheterna enligt J. 0:s mening på motsatsen.

Sedan polisförhöret med Carlsson påbörjats den 9 maj 1924 kl. 2,30 e. in.,
hade han redan följande dag inställts inför poliskammaren, där han, såsom
det hette i poliskammarens samma dag meddelade häktningsresolu -

122

tion, ”vidhöll sina i polisrapporten antecknade uppgifter med tillägg att
vid i målet omförmälda årsstämnings inställelsedag icke någon fordringsägare
anmält sig”. Någon grundligare utredning inför poliskammaren
syntes icke hava ägt rum. Oaktat saken bort förefalla egendomlig och
ovanlig, hade poliskammaren ej ansett nödigt att före häktningsbeslutet
mera ingående höra vare sig Hasselblad eller de andra personer, som kunnat
antagas hava upplysningar att lämna. I stället hade poliskammaren
förklarat Carlsson häktad och remitterat målet till rådhusrätten.

Enligt J. 0:s uppfattning vore det ägnat att väcka synnerlig förvåning,
att poliskammaren på den ringa anledning till misstanke om Carlssons
brottslighet, som kunde hämtas av polisrapporten, ansett sig böra meddela
sitt häktningsbeslut. Att tiden icke skulle medgivit en fullständigare utredning,
innan detta beslut meddelades, hade poliskammaren ej ens påstått.
Dess underlåtenhet att företaga en noggrannare undersökning syntes
J. O. så mycket mera anmärkningsvärd, som det i förevarande fall
gällt en anklagelse för ett svårt brott mot en man, vilkens föregående
oförvitliga vandel varit poliskammaren bekant. J. O. måste därför finna,
att poliskammaren genom sin åtgärd att för ett brott, angående vars förefintlighet
sannolika skäl ej framkommit, häkta och låta åtala Carlsson
förfarit olagligt.

Vad poliskammaren anfört till försvar för sin berörda åtgärd förtjänade
enligt J. 0:s åsikt ej avseende. Det hade sålunda icke varit av betydelse
vad Carlsson såsom styrelseledamot i Orient eller såsom dess likvidator
eller såsom verkställande direktör i Transatlantic bort veta, utan
vad han verkligen vetat. Även om oaktsamhet hos Carlsson skulle förefunnits
och även om Hasselhlad såsom Carlssons juridiska biträde gjort
sig skyldig till glömska eller brist på uppmärksamhet, hade icke därigenom
förutsättningarna för ett menedsbrott uppstått. Snarare skulle man
kunna säga, att den brist på omsorg, som syntes hava kännetecknat den
av Hasselhlad, innan eden avlades, företagna undersökningen, skyddat
Carlsson från att begå den mot bättre vetande. Det syntes emellertid
finnas skäl till antagande att, såsom Carlssons biträde i rannsakningsmålet
berört, den av Carlsson avlagda eden jämväl rent objektivt varit
riktig. J. O. hade icke heller kunnat undgå den tanken, att poliskammarens
förfarande i viss mån haft sin grund i en felaktig tolkning av strafflagens
bestämmelser om mened. De av poliskammaren vidtagna åtgärderna
för erhållande av resning i målet mot Carlsson tydde på att poliskammaren
ej kommit till klar insikt om strafflagens fordran med avseende
på menedshrottets subjektiva förutsättning.

Polismyndigheten skulle givetvis fullgöra sin tjänsteplikt, oberoende av
person eller samhällsställning. Men den måste dock handla med urskill -

123

ning och förstånd. Och fordringarna därutinnan vore rimligtvis större,
ju högre grad polismyndigheten innehade.

Då det enligt J. 0:s instruktion särskilt ålåge J. O. att beivra sådana av
tjänstemän begångna fel, vilka beredde en allmän osäkerhet för medborgares
rättigheter, fann J. O. sig böra lagföra det av poliskammaren i förevarande
fall begångna felet. För poliskammarens beslut var förste polisintendenten
Ekström ansvarig. J. O. uppdrog därför åt advokatfiskal
att ställa Ekström under åtal inför hovrätten för tjänstefel och å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
Carlsson att bliva i målet hörd, och av honom framställda ersättningsanspråk
borde, i den mån de funnes befogade, understödjas.

I forumfrågan hänvisade J. O. till vad han därom anfört i ämbetsberättelsen
1922 sid. 100 o. f.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 11 april 1925 att, enär med hänsyn till
vad i målet förekommit Ekström genom åtalade beslutet icke kunde anses
hava gjort sig skyldig till åtgärd av beskaffenhet att böra för honom föranleda
ansvar, ogillades åtalet. Av Ekström framställt yrkande om ersättning
för kostnaderna å målet lämnades av hovrätten utan avseende.

Över hovrättens utslag har Ekström anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. Brott mot tryckfrihetsförordningen.

I 1924 års ämhetsherättelse sid. 155 o. f. redogöres för behandlingen av
ett i slutet av år 1922 dels genom framställning från landsarkivarien J.
Sandström i Uppsala och dels genom klagomål av innehavaren av Genealogiska
hyrån därstädes Ella Heckscher hos J. O. anhängiggjort ärende.

Av redogörelsen, vilken här i dess helhet åberopas, framgick bland annat,
att vid landsarkivet i Uppsala utöver de i § 9 i instruktionen den 1
november 1918 för landsarkiven föreskrivna diarier över inkommande och
utgående brev och skrivelser förts dels en konceptbok med titeln: ”Koncept
till utfärdade intyg jämte summariska innehållsredogörelser för verkställda
utredningar 1/i 1921—31/io 1922”, i vilken införts koncept till alla
vid landsarkivet utfärdade intyg ävensom till ett flertal intyg eller utredningar,
som i enlighet med bestämmelserna i § 8 mom. 2 i nyssnämnda
instruktion utförts av de vid landsarkivet anställda befattningshavarna
utom tjänstetid och mot särskild ersättning, dels ock ett mindre ”diarium
över utredningar, avskrifter, intyg m. m.”, i vilket de i konceptboken införda
koncepten förtecknats samt vissa anteckningar verkställts.

I det ifrågavarande ärendet upplystes, att Sandström vägrat Ella bleck -

124

scher att taga del av berörda konceptbok och diarium. Till stöd för denna
sin vägran både Sandström beträffande konceptboken anfört, att nämnda
volym, vari koncepten till de av landsarkivet utfärdade officiella bevisen
inginge, tillika innehölle koncept till eller innehållsredogörelser för
sådana utredningar, som på privatpersoners begäran av vid landsarkivet
anställda personer utförts utom tjänstetid och mot särskild ersättning och
i fråga om vilka utredningar det sålunda syntes vara tvivelsamt, huruvida
de vore att betrakta såsom offentliga handlingar, samt att bland de
officiella intygen funnes sådana på begäran av offentlig myndighet ur
kyrkoböcker utfärdade intyg, vilkas meddelande åt allmänheten, enär de
innehölle uppgifter, vilka kunde lända enskilda personer i avseende å
deras leverne och seder till skada eller förklenande, syntes förbjudas av
tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4. I fråga om det s. k. diariet hade
Sandström yttrat, att detsamma icke tillhörde de i § 9 i instruktionen föreskrivna
ämbetsböcker utan innehölle anteckningar, gjorda för bättre överskådlighets
vinnande i vissa hänseenden, och för den skull icke syntes
vara att anse såsom offentlig handling samt att i diariet förekomme anteckningar
rörande av de vid landsarkivet anställda personer enligt frivilligt
åtagande utom tjänstetid och mot särskild ersättning verkställda
arkivaliska undersökningar och att det kunde vara tveksamt, om Sandström
ägde att till ovidkommande person om dessa undersökningar meddela
andra upplysningar än dem, vilka avsåge Sandströms eller övriga
tjänstemäns befattning därmed i tjänsten.

Däröver anförde Ella Heckscher i det berörda ärendet klagomål samt
förmälde tillika, att Sandström någon av de första dagarna i november
1922 utfärdat en bestämmelse, att i landsarkivet befintliga volymer ur
kyrkoarkiv icke finge till allmänheten utlämnas för genomgående, om de
innehölle anteckningar för tiden efter år 1830.

I ett i redogörelsen återgivet yttrande anförde Sandström beträffande
kyrkoböckernas offentlighet, att den vid landsarkivet tillämpade praxis,
fri tillgång till kyrkoböcker, avslutade före år 1830, och prövning från fall
till fall av begäran om rätt att själv undersöka kyrkobok, avslutad efter
sagda år, samt, där sådan rätt ej kunde medgivas, omedelbart och avgiftsfritt
meddelande ur begärd kyrkobok av önskad uppgift, som enligt
lag finge meddelas, syntes vara den för de upplysningssökande bästa tänkbara,
om hänsyn skulle tagas till tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser.
Det stode emellertid för Sandström klart, att den historiska
forskningen hade berättigade krav på att materialet icke onödigtvis
undanhölles densamma. Det kunde därför icke undgås, att arkivvårdaren
i stor utsträckning i avseende å kyrkoböckernas begagnande nödgades
eftersätta en effektiv kontroll, ehuru de så gott som undantagslöst innehölle
uppgifter, som ej i strid mot tryckfrihetsförordningen finge med -

125

delas i annan ordning än lag eller författning utstakade. Ock det kunde
icke undvikas, att kyrkoböckernas utlämnande till genomgång på egen
hand från arkivvårdarens sida bleve en akt av förtroende. Då nu vid
landsarkivet i avseende å kyrkoböckers utlämnande till upplysningssökandes
fria begagnande följdes den praxis, att sådana böcker, som avslutats
före år 1830, utan vidare utlämnades till såväl klaganden som andra,
folie under denna kategori den ojämförligt största delen av i landsarkivet
förvarade kyrkoböcker. I fråga om andra kyrkoböcker innebure nämnda
praxis, att Sandström förbehållit sig att för varje fall avgöra, huruvida
den upplysningssökande själv finge undersöka en volym eller om de upplysningar,
han önskade, skulle meddelas honom av den expeditionshavande.
Varje gräns av denna art bleve dock på så sätt godtycklig, att
dess dragande berodde på den ansvarige tjänstemannens prövning.

Med anledning av berörda framställning och klagomål avlät justitieombudsmannen
Lilienberg den 31 oktober 1923 till Sandström en i 1924 års
ämbetsberättelse (sid. 1G6 o. f.) intagen skrivelse, för vilken, ehuruväl densamma
i det efterföljande åberopas, jag av utrymmesskäl anser mig icke
böra bär ånyo lämna redogörelse. Anmärkas må allenast, under hänvisning
till nämnda ämbetsberättelse,att J.O.i skrivelsen slutligen yttrade följande:

På grund av vad J. O. i skrivelsen anfört måste J. O. finna Sandströms
förfarande att alldeles undanhålla den ifrågavarande konceptboken ävensom
diariet över utredningar m. m. felaktigt. Vad beträffade de i landsarkivet
förvarade kyrkoböckernas utlämnande syntes visserligen det av Sandström
omförmälda tillvägagångssättet, tillämpat med urskillning, icke
lämna rum för anmärkning, varemot, såsom J. O. i skrivelsen förut berört,
ett fastlåsande av böckernas tillgänglighet vid ett visst årtal principiellt
sett icke läte sig försvaras. Som Sandström emellertid redan innan klagomålen
hit inkommit anhållit att få del av J. 0:s mening i ämnet, ansåge
J. O. sig i första hand böra lämna honom tillfälle att vidtaga rättelse av
de begångna felaktigheterna genom att tillhandahålla klaganden ifrågavarande
offentliga handlingar i den mån de, enligt vad J. O. anfört, borde
utlämnas till klaganden. Därest Sandström till J. O. inkomma med upplysning,
att klaganden i sådan män beretts tillfälle att därur verkställa
eller erhålla avskrift, funne J. O. sig, med stöd av 3 § i den för J. O. gällande
instruktion, kunna låta vid sålunda vunnen rättelse bero.

Sedan Sandström vid en till J. O. insänd skrift bifogat avskrift av ett
till Ella Heckscher avlåtet brev, däri han meddelat, att hinder från
Sandströms sida ej längre mötte för klaganden att, i den mån J. O. i sin
skrivelse funnit ifrågavarande handlingar böra till klaganden utlämnas,
taga del av ”koncept till utfärdade intyg jämte summariska innehållsredogörelser
för verkställda utredningar” liksom av ”diarium över utred -

126

ningar, avskrifter, intyg m. m.”, vilken sistnämnda volym klaganden redan
den dag, brevet daterats, begärt och fått till sig utlämnad, avskrev J. O.
ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

I en den 11 januari 1924 till J. O. inkommen klagoskrift anförde Ella
Heckscher följande:

Oaktat Sandström i sin till J. O. insända skrift förklarat sig skola ställa
sig J. 0:s anvisningar till efterrättelse, hade dock visat sig, att Sandström
dels uppenbarligen åsidosatte desamma och dels genom allehanda
undanflykter och förhalningar alltjämt sökte hindra klaganden från att
utbekomma offentliga handlingar, av vilka klaganden för sina forskningar
vore i behov. Sedan klaganden den 6 november 1923 erhållit del av J. 0:s
skrivelse till Sandström, hade klaganden den 9 november begärt att utfå
diariet över utredningar, avskrifter, intyg m. m. Denna volym hade också
utlämnats till klaganden. Samma dag hade klaganden även begärt
Snavlunda församlings dödbok 1778—1860 och Lännäs församlings dödböcker
1843—1894 men av den expeditionshavande underrättats, att dessa
volymer icke kunde till klaganden utlämnas, innan de blivit av Sandström
genomgångna, dock att utdrag därur kunde av den expeditionshavande
verkställas. Samma dag hade klaganden skriftligen begärt att själv få
taga del av dessa handlingar och följande dag erhållit svar, att den expeditionshavande
riktigt framfört klagandens begäran. Dessa arkivalier
vore ännu den 8 januari 1924 icke utlämnade till klaganden, och ej heller
hade något meddelande om att så kunde ske kommit klaganden tillhanda.
Samma den 9 november hade klagandens biträden å Genealogiska byrån
begärt följande handlingar till låns, nämligen Häggeby församlings vigselbok
1765—1861, Håtuna församlings dödbok 1808—1851 samt Bro församlings
födelsebok 1794—1840. Beträffande vigselboken hade därom framställd
begäran omedelbart och utan undersökning av volymen avslagits,
och först sedan forskaren framhållit det olagliga i detta förfaringssätt
och begärt en undersökning, hade en sådan blivit utlovad att möjligen
verkställas följande dag. Volymen hade dock trots påminnelse ännu icke
utlämnats, och ej heller hade meddelats, huruvida så komme att ske. De
begärda död- och födelseböckerna skulle enligt den expeditionshavandes
utsago genomgås av Sandström. Den 16 november hade påminnelse därom
skett, men de hade ännu icke utlämnats, ej heller meddelande lämnats,
om så komme att ske eller ej. Den 10 november hade klaganden begärt att
till genomgång erhålla som lån landsarkivets konceptbok över utredningar
och intyg, men den expeditionshavande hade upplyst, att boken icke kunde
utlånas, då Sandström icke vore att träffa, emedan han gått ut. Ej heller
kunde den expeditionshavande upplysa, när sagda bok kunde bliva tillgänglig,
ty även Sandströms närmaste man hade varit utgången och arki -

127

vets skötsel uteslutande beroende på det extra biträde, som tjänstgjorde
såsom expeditionshavande och som saknade varje kunskap om utlåningen.
Icke heller sedan Sandström omkring en timme därefter återkommit hade
klaganden erhållit något meddelande, och klagandens upplysning, att klaganden
”fordrade” få underrättelse, när handlingarna ställdes till klagandens
förfogande, hade besvarats med att landsarkivarien ej toge emot
några fordringar. Klaganden hade därefter avlägsnat sig och givit ett av
sina biträden order att till den expeditionshavande framföra, att klaganden
vore att träffa på ett visst uppgivet telefonnummer, men intet meddelande
hade kommit, innan klaganden själv på middagen samma dag förfrågat
sig. Följande dag hade klaganden erhållit ett skriftligt meddelande,
att klaganden den 12 november kl. 2,30 e. m. kunde taga del av volymen.
Den 12 november hade konceptboken blivit utlämnad till klaganden, men
då hade en del handlingar befunnits förseglade därigenom att över dem
placerats papper, som fastsatts med 6—8 lacksigill. På så sätt förseglade
hade även varit ett flertal koncept å till pensionsstyrelsen avlåtna officiella
intyg, t. ex. n:r 45, 88, 171 för år 1921 samt 66, 67, 76, SO, 121 m. fl.
för år 1922. Under den tid, klaganden själv och klagandens biträde genomgått
volymen, hade de på Sandströms order blivit bevakade av två av
arkivets tjänstemän utom den expeditionshavande, och bevakningen hade
skett under de mest kränkande former. Någon dag senare i november hade
en av Genealogiska byråns medarbetare till låns begärt Kamnäs församlings
födelsebok 1775—1843, men denna hade omedelbart och utan någon
som helst genomgång från arkivtjänstemännens sida blivit henne nekad.
Den 25 november hade klaganden ånyo efter föregången skriftlig begäran
erhållit konceptboken till låns, denna gång bevakad av endast en tjänsteman
vid arkivet, men, då Sandström beordrat honom till denna vakthållning,
hade det skett med uttrycklig tillsägelse att se till, att förseglingarna
ej brötes. Sandströms åtgärd att försegla en del av koncepten till av pensionsstyrelsen
begärda intyg syntes klaganden innebära ett avvikande
från J. 0:s anvisningar. Vad åter anginge tillhandahållandet av kyrkoböcker,
vilket för klaganden vore av utomordentligt stor praktisk betydelse
för bedrivandet av Genealogiska byråns verksamhet, syntes Sandström
även hava åsidosatt J. 0:s anvisningar. Han hade nekat omedelbar
utlåning av volymer, som enligt förefintliga förteckningar endast
innehölle dödboksanteckningar, ehuru J. O. förklarat, att uppgifter
ur kyrkoböckerna ej längre än under en persons livstid syntes
kunna hindra från offentliggörande av vad honom kunde röra. Sandström
hade icke heller utlämnat födelsehöcker, där anteckningarna icke vore
förda längre fram i tiden än till 1840 eller 1843, och det vore uppenbarligen
omöjligt, att mödrar till i dessa böcker eventuellt antecknade oäkta
barn skulle kunna tänkas fortfarande vara i livet. Även i de fall, där det

128

möjligen skulle kunna anses nödvändigt att genomgå en volym, innan
densamma utlämnades, borde detta rimligen kunna ske omedelbart eller
med högst en dags dröjsmål. Att under ett par månader, såsom nu vore
fallet, undanhålla en volym, som sedermera visade sig vara fullt offentlig,
syntes klaganden innebära ett obehörigt fördröjande av handlingens
utlämnande med därav åtföljande straffansvar. Under åberopande av vad
sålunda förekommit anhöll klaganden dels att J. O. måtte föranstalta om
åtal mot Sandström för det dröjsmål, han, i trots av J. 0:s skrivelse den
31 oktober 1923, låtit komma sig till last vid utlämnandet till klaganden
av enligt sagda skrivelse såsom offentliga förklarade handlingar, dels om
J. 0:s medverkan till att förseglingen på koncepten till pensionsstyrelsens
intyg måtte brytas pell dessa koncept tillhandahållas klaganden samt dels
att alla dödböcker oberoende av den tid de omfattade och alla födelse- och
vigselböcker fram till 1845 måtte tillhandahållas klaganden och att den
undersökning av andra kyrkoböcker, som möjligen kunde anses erforderlig,
måtte verkställas omedelbart efter det framställning gjorts och i varje
fall under loppet av den eller de närmaste dagarna efter densamma.

Vid klagoskriften var fogat ett av Sandström den 9 november 1923 till
klaganden avlåtet brev, däri Sandström i anledning av en av klaganden
samma dag framställd begäran om erhållande till genomgång på stället
av Snavlunda församlings dödbok 1778—1860 och Lännäs församlings dödböcker
1843—1894 meddelade, att klaganden, om hon omedelbart önskade
upplysning ur nämnda kyrkoböcker, hade att, såsom genom den expeditionshavande
muntligt samma dag meddelats klaganden, hos den expeditionshavande
anhålla om dessa upplysningars meddelande på sätt tidigare
i liknande fall förfarits. Ett utlämnande till klagandens fria genomgång
av sagda volymer kunde ske först sedan Sandström förvissat sig om
att desamma icke innehölle något, som ej i strid mot § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
finge meddelas allmänheten. Då behövlig genomgång
kunde verkställas först i den mån andra tjänstegöromål medgåve, kunde
någon viss tidpunkt därför icke fastställas. I

I infordrat yttrande åberopade Sandström till försvar för sin vägran att
låta klaganden och hennes biträden själva få genomgå ifrågakomna kyrkoböcker
detsamma, som han i det tidigare anhängiga ärendet anfört, Därutöver
yttrade Sandström, att beträffande förekomsten i kyrkoböckerna
av sådana uppgifter, som icke mot förbudet i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
finge meddelas eller publiceras, framginge av tryckfrihetsförordningens
ordalydelse, att i densamma icke fastställts någon viss tidsbegränsning.
Ej heller läge någon sådan begränsning i de villkor, tryckfrihetsförordningen
uppställde för sekretessens inträde. Uppgiften skulle
vara av beskaffenhet att lända enskild person till skada eller förklenande.

129

I avseende å död man kunde det första fallet icke sägas föreligga men
väl det senare. Ehuru sålunda en avlidens anhöriga icke kunde hindra
publiceringen av en sådan uppgift ur kyrkobok på den grund, att densamma
skulle lända dem till förklenande, vore en slutsats, att publiceringshindret
för den skull upphörde med vederbörandes död, förhastad.
Det syntes ingalunda orimligt att antaga, att tryckfrihetsförordningens
förbud mot meddelande av ifrågavarande kyrkoboksuppgifter gåve ett vidsträcktare
skydd åt privatlivets helgd än det skydd, som kunde beredas
genom den enskildes möjlighet att enligt 16 kap. strafflagen åtala en ärekränkning.
Den ståndpunkt, varpå strafflagen för närvarande stode i
fråga om ärekränkning mot död man, ogillades av såväl modern straffrättsvetenskap
som allmänna rättsmedvetandet. Den princip i svensk
straffrätt, som kommit till uttryck i dess saknad av bestämmelser om
straff för ärekränkning mot död man, torde därför böra med varsamhet
anföras, då fråga vore om tolkning av tryckfrihetsförordningens nämnda
stadgande. Vore det sålunda förhållandet, att det skydd, som tryckfrihetsförordningen
i § 2 mom. 4 gåve den enskilde, då den förbiöde att meddela
eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården
och kyrkodisciplinen rörande handlingar i avseende å hans leverne och
seder, så vitt de lände honom till förklenande, gällde även efter den enskilde
personens död, följde därav, att det ansvar, som tryckfrihetsförordningen
stadgade för ett meddelande av sådan uppgift i annan ordning
än allmän lag och gällande författningar utstakade, åvilade arkivvårdaren
i fråga om alla kyrkoböcker utan avseende på deras avslutningsår.
Uppgifter av nu ifrågavarande beskaffenhet funnes, så långt Sandströms
under 17 års tjänstgöring i Uppsala landsarkiv förvärvade erfarenhet
sträckte sig, i praktiskt taget varje kyrkobok. För att kunna belysa detta
hade Sandström genomgått samtliga kyrkoböcker, vilkas genomgång klaganden
eller hennes biträden påfordrat. I fråga om samtliga hade resultatet
blivit, att de innehölle sådana uppgifter, vilkas meddelande och
publicering av tryckfrihetsförordningen förbjödes. I dödböckerna förekomma
sådana uppgifter icke blott i avseende å den dödes leverne och
seder. I fråga om utom äktenskap födda, i tidigare år avlidna barn angåves
i genomgångna fyra dödböcker de avlidna efter formeln: N. oäkta
son (dotter) till N. N., eller: N. N:s oäkta barn N. Rörande vigselboken
för Häggeby märktes, att för en stor procent av brudparen pastor gjort
anteckningen: ”Bägges leverne lättfärdigt”. Av Sandströms vid klagoskriften
fogade brev framginge, att Sandström icke kunnat bifalla klagandens
däri omlörmälda anhållan, som avsett ett utlämnande samma
dag till klaganden för fri genomgång av tre uppgivna kyrkoböcker. Sandström
hade tillagt, att ett sådant utlämnande kunde ske först sedan Sandström
förvissat sig därom, att sagda volymer icke innehölle något, som ej

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

130

i strid mot tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 finge meddelas allmänheten.
Då behövlig genomgång kunde verkställas först i den mån andra
ämbetsgöromål medgåve, hade någon viss tidpunkt därför icke kunnat
fastställas. Att Sandström på detta sätt, fastän under framhållande, att
det ej kunde bestämmas, när Sandström för andra ämbetsgöromål kunde
medhinna sådan genomgång, och sålunda alltid den möjlighet förelåge,
att tillfälle därtill aldrig komme att givas, dock ställt i utsikt att, om
tillfälle funnes, sådan genomgång skulle ske, hade berott på Sandströms
önskan att visa allt möjligt tillmötesgående. Sandström hade därvid utgått
från den självfallna förutsättning, att en sådan begäran om genomgång
blott undantagsvis skulle förekomma. Denna förmodan hade emellertid
visat sig oriktig. Under den eller de båda följande dagarna hade
nämligen klaganden eller hennes biträden låtit till Sandström inbära
ytterligare ett antal volymer med hälsning, att de ”fordrade” dessa volymers
genomgång av landsarkivarien. På detta sätt hade inom ett par tre
dagar inalles 8 kyrkoböcker förelegat till Sandströms genomgång. Det
syntes utan vidare klart, att en genomgång i denna omfattning aldrig
skulle kunnat ske, utan att Sandström nödgats åsidosätta övriga tjänstegöromål,
desto mer som landsarkivet i Uppsala lede en stor, av riksarkivet
och löneregleringskommittén intygad brist å nödiga arbetskrafter. Det
torde måhända kunna påstås, att Sandström bort meddela klaganden, att
en genomgång i den begärda omfattningen av kyrkoböcker för den skull
icke vore möjlig, men det torde däremot icke kunna läggas Sandström till
last, att Sandström icke på tjänstetid verkställt densamma. Sedan Sandström
funnit önskvärt att kunna inför J. O. verkligen visa, huru genomgående
förekomsten i kyrkoböckerna vore av uppgifter, som enligt tryckfrihetsförordningen
ej finge meddelas, och för den skull utom tjänstetid
undersökt ifrågavarande böcker, hade Sandström, på sätt framginge av
en yttrandet bifogad avskrift av en till klaganden den 31 januari 1924 avlåten
skrivelse, underrättat klaganden om resultatet av undersökningen.

Den av Sandström åberopade skrivelsen den 31 januari 1924 till klaganden
innehöll följande:

Sedan Sandström för sitt yttrande till J. O. undersökt såväl de dödböcker,
vilkas utlämnande till klaganden för fri genomgång klaganden
begärt den 9 november 1923, som även de 5 andra kyrkoböcker, vilkas
genomgång av landsarkivarien klaganden eller hennes biträden vid samma
tid påfordrat, meddelades klaganden, att Sandström, enär samtliga dessa
kyrkoböcker innehölle sådana upplysningar, som enligt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
ej finge meddelas i annan ordning än allmänna lagen
och gällande författningar utstakade, funne ett utlämnande till klaganden
av dessa böcker för fri genomgång ej böra ske. Såsom redan i Sandströms
skrivelse den 9 november 1923 anmärkts, lämnades de upplysningar

131

ur sagda böcker, som klaganden kunde önska, under förutsättning att de
vore av beskaffenhet att enligt lag få meddelas, om hänvändelse gjordes
till landsarkivets
ske kunde. Skulle klaganden av någon anledning finna sig förhindrad
att begagna sig av detta Sandströms medgivande, stode klaganden naturligen
den av tryckfrihetsförordningen anvisade vägen öppen att mot
vederbörlig lösen erhålla bestyrkta utdrag.

Beträffande förseglingen i konceptboken anförde Sandström i sitt yttrande
följande:

Att Sandström valt utvägen att försegla de utdrag ur kyrkoböcker, som
icke finge meddelas allmänheten, i stället för att låta en tjänsteman sitta
bredvid klaganden och vända bladen i volymen samt, genom att över sådana
utdrag hålla exempelvis ett papper, hindra klaganden att taga kännedom
om desamma hade berott dels därav att Sandström, med den kännedom
om klaganden, Sandström under årens lopp förvärvat, med full
visshet förutsett, att det sistnämnda förfaringssättet skulle leda till ett
uppträde, som i såväl klagandens som landsarkivets intresse borde undvikas,
dels därav att Sandström önskat kunna ovedersägligen visa, vad
som undandragits hennes kännedom. Yad som förseglats vore blott sådana
meddelanden ur kyrkoböcker, som enligt tryckfrihetsförordningen icke
finge meddelas allmänheten. Klagandens påstående, att ett förseglande av
sådana utdrag, vare sig ställda till pensionsstyrelsen eller annan myndighet,
skulle strida mot vad J. 0. i sin skrivelse den 31 oktober 1923 yttrat,
syntes bero på ett påtagligt missförstånd av vad J. 0. tydligt och klart
anfört. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden, bland annat, att Sandström
varken till klaganden eller i sitt till J. O. avgivna yttrande angivit, av
vilkpt år eller av vad art de anteckningar i de rekvirerade kyrkoböckerna,
som icke i strid mot tryckfrihetsförordningen finge meddelas, skulle vara.
Klaganden tilläde, att klaganden den 16 februari 1924 vid rekvisition omedelbart
erhållit förut omförmälda födelsebok från Ramnäs församling
men den 25 i samma månad fått en liknande lånebegäran avslagen. Likaså
hade ett av klagandens biträden i oktober 1923 nekats lån av Nämndö församlings
dopbok 1772-—1845, medan densamma den 18 februari 1924 tillhandahållits
henne och den 26 i samma månad ånyo nekats henne. Sedan
hon sistnämnda dag hegärt landsarkivets genomgång av volymen, hade
hon erhållit det begärda lånet. Av detta landsarkivets vacklande tillvägagångssätt
framginge, att Sandström icke så noggrant följde de principer,
han förfäktade, utan att godtycklighet präglade hans förfarande. Beträffande
den av klagandens biträden önskade vigselboken för Häggeby församling
1765—1861 hade Sandström icke meddelat, vilka år de av honom

132

funna anteckningarna angående lättfärdigt leverne hos kontrahenterna
vore att finna, varför det ingalunda kunde anses styrkt, att dessa anteckningar
avsåge personer, som fortfarande kunde tänkas vara i livet. Klaganden
ville påpeka, att Sandström ansåge sig berättigad att undandraga
allmänheten alla kyrkoböcker, som innehölle uppgifter från senare tid än
år 1830, även om de endast till en ringa del omfattade tiden efter nämnda
år, oberoende av huru långt tillhaka i tiden de började. Detta förhållande
syntes klaganden vara av alldeles särskilt stor praktisk betydelse, då i
landsarkivet förekomme en mängd kyrkoböcker, som omfattade 100 år
eller mera. Såsom exempel kunde nämnas Ärentuna församlings födelsebok,
omfattande åren 1714—1861 och Helga Trefaldighets församlings vigselbok
1705—1839, vilka Sandström ansett sig hava rätt undandraga klaganden
och hennes medarbetare. Den senare av dessa båda volymer hade
Sandström sedermera utlånat efter att först hava nekat klaganden och hennes
biträden lån därav åtskilliga månader. Grundlagen bestämde uttryckligen,
att kyrkoböcker icke finge undandragas offentligheten annat än i
vad de innehölle sådant som vore kränkande för enskild person, vilket
J. O. närmare preciserat till att gälla nu levande person. Enligt klagandens
mening kunde icke heller det av Sandström åberopade förhållandet,
att icke kyrkoböckerna vore så förda, att de delar, som finge publiceras,
vore strängt skilda från de delar, som icke finge offentliggöras, kunna äga
tillämpning, ty här vore ju dessa delar fullt åtskilda i så måtto, att alla
anteckningar före exempelvis år 1830 givetvis måste vara offentliga, och
det borde väl vara Sandströms ovillkorliga skyldighet att genom förseg
lingar av anteckningar rörande senare årtionden eller på annat sätt göra
dessa handlingar tillgängliga för forskning av envar. Om Sandström ansåge
sig berättigad att neka utlåning av exempelvis de sista 25 åren av
Ärentuna församlings födelsehok, måste dock de föregående 122 åren vara
fullt offentliga, då de icke kunde ens tänkas innehålla något kränkande
om nu levande personer. Sandströms tillmötesgående att i stället låta forskare
genom den expeditionshavande erhålla upplysningar, som vore av
art att kunna meddelas, hade en ganska ringa betydelse. Dessa utdrag vore
ofta felaktiga. Till bevis därför hade klaganden utvalt tre sådana utdrag,
alla relativt nyligen erhållna, vilka klaganden för kontrollens skull begärt
få vidimerade. Alla tre vore felaktiga. Då alltså forskaren aldrig kunde
fullt lita på de utdrag, som utan avgift erhölles, kunde han bliva nödsakad
att för varje upplysning, som hämtades ur en kyrkobok, begära en
vidimerad avskrift till ett pris av 2 kronor. Upplysningar ur kyrkoböcker
genom vidimerade utdrag kunde icke heller alltid vara tillfyllest. Klaganden
kunde understundom behöva genomgå en volym för att konstatera,
om några upplysningar i den sak, klaganden hade under arbete, funnes
eller ej, utan att exakt kunna uppgiva det år, de eventuellt skulle kunna

133

finnas. En sådan genomgång utfördes icke av arkivtjänstemännen annat
än på enskild tid och mot särskild ersättning.

Vid påminnelserna voro fogade dels tre skriftliga uppgifter, som klaganden,
då hon å landsarkivet icke själv fått genomse de kyrkoböcker,
varur uppgifterna hämtats, skulle hava erhållit utan avgift, dels oek tre
av Sandström vidimerade utdrag ur kyrkoböckerna rörande samma uppgifter,
varav vid jämförelse inhämtades, att i eu av förstnämnda uppgifter
namnet Ollenborg felaktigt angivits såsom Alenborg, att i en annan
uppgift av förstnämnda slag ortsnamnet Stårkiär upptagits såsom Bårkiär
samt att i den tredje utan avgift erhållna uppgiften meddelats, att en viss
persons ”hustru” avlidit den 9 juni 1790 och begravts den 13 ”jusden”, vilka
citerade ord enligt det vidimerade utdraget rätteligen skulle vara ”husfru”
och ”ejusdem”.

Sedan klaganden i en till riksarkivet den 18 mars 1924 inkommen skrift,
med överlämnande av en avskrift av sina till J. O. ingivna påminnelser
och under framhållande att desamma, förutom den rent principiella frågan
om kyrkoböckernas karaktär av offentliga eller hemliga handlingar,
berörde landsarkivets skötsel i skilda avseenden, jämväl hos riksarkivet
anfört klagomål mot Sandström samt skriftväxling därstädes ägt rum,
överlämnade riksarkivet med skrivelser den 19 april och den 5 juli 1924
för J. 0:s kännedom handlingarna i det av klaganden därstädes anhängiggjorda
ärendet samt anhöll, att J. O., sedan klagomålen hos honom blivit
avgjorda, måtte meddela, i vilka avseenden klagomålen från J. 0:s sida
föranlett åtgärd. Därjämte överlämnade riksarkivet till J. O. ett vid en av
t. f. riksarkivarien J. A. Almquist den 15 januari 1924 företagen inspektion
å landsarkivet i Uppsala fört protokoll.

I nämnda protokoll fanns bland annat antecknat följande:

På begäran av klaganden den 9 november 1923 om utbekommande av
vissa kyrkoböcker hade samma dag avgått skriftligt svar av den lydelse,
som landsarkivets koncept N. 288 utvisade. Däri i utsikt ställd granskning
av omskrivna arkivalier hade ännu icke blivit verkställd. Anledningen
därtill uppgavs vara, att nya rekvisitioner inlämnats, vilkas genomgående
på grund av deras stora antal skulle förryckt övriga arkivarbeten.
T. f. riksarkivarien fann, att den utlovade granskningen bort ske, något
som beträffande de först rekvirerade volymerna utan olägenhet kunnat
medhinnas på kortare tid än de 2 månader, som sedan dess förflutit. Och
då kyrkoböckerna endast under vissa förutsättningar och delvis vore av
hemlig natur, kunde deras utlämnande till sökandens fria genomgång ej
förvägras, med mindre dessa förutsättningar vore för handen. Bortsett
från de olika tolkningar, som gjort sig gällande angående de lagliga hind
ren för kyrkoböckernas fulla offentlighet, funnes ostridigt kyrkoböcker

134

även av sen dato, rörande vilka sådana hinder ej förelåge. Eftersom skyldigheten
att hålla dessa tillgängliga även genom utlämnande vore tydligt
stadgad, syntes, i den mån arkivvårdaren funne en förutgående granskning
erforderlig, även en sådan vara ofrånkomlig och höra utan onödigt
dröjsmål verkställas i den utsträckning, som betingades av nödig hänsyn
till övriga göromål, varvid dock noga borde iakttagas, att sistnämnda medgivande
icke gjordes till förevändning för oskäligt uppskov.

Efter det skriftväxlingen avslutats, infordrade J. O. de ifrågakomna
kyrkoböckerna från Snavlunda, Lännäs, Häggeby, Håtuna, Bro, Ramnäs
och Nämndö församlingar och tog del av deras innehåll. Likaledes infordrade
J. O. konceptboken, i vilken följande koncept voro förseglade, nämligen
n:r 45, 88, 132, 164, 171 för år 1921 samt n:r 14, 27, 32, 49, 52, 58 (delvis),
63, 64, 66, 76, 80, 95, 121, 124, 143 för år 1922. Sedan förseglingen, vilken
enligt av Sandström lämnad upplysning var densamma, som gjorts
före bokens utlämnande till klaganden, härstädes blivit avlägsnad, tog
J. O. del av innehållet i de förseglade koncepten.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade min företrädare
i ämbetet K. B. i Uppsala län att förordna särskild åklagare att vid vederbörande
underrätt i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Sandström.
I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O. följande:

”Kyrkoskrivningens första början i vårt land torde hava varit antecknandet
i en dopbok av de döpta barnen men har under tidernas lopp utvecklats
därhän, att kyrkoböckerna numera innehålla ej blott för kyrkliga
ändamål erforderliga uppgifter om varje person utan även ett fullständigt
civilståndsregister. Några allmänna bestämmelser om kyrkoskrivningen
torde icke hava förefunnits förrän i 1686 års kyrkolag, där
knapphändiga föreskrifter givits i kap. 2 § 10, kap. 3 § 12 och kap. 24 § 8.
I kap. 2 § 10 föreskrevs för landsbygden, att prästerna skulle hålla vissa
längder på alla sina åhörare, hus från hus, gård från gård. Kap. 3 § 12
innehöll, att prästen skulle i kyrkoboken anteckna orten och dagen, var
och när ett barn vore fött, såsom ock, när det blivit döpt, jämväl barnets,
dess föräldrars och deras namn, som varit vittnen till döpelsen. I kap. 24
§ 8 stadgades, att i kyrkoböckerna, som vid biskopsvisitation borde företes,
skulle under vissa blad och titlar införas alla brudfolk med deras och föräldrarnas
namn samt underrättelse, vadan de voro komna och vad vittnesbörd
de hade haft, alla barns, så äktas som oäktas, med deras föräldrars
och faddrars namn, födelse- och döpelsedag, så ock orten där de voro födda,
de avlidnas namn, som i kyrkan eller på kyrkogården voro begravna, med
kort underrättelse om deras lägerställen, stånd, villkor, leverne och ålder,
deras namn, som tid efter annan flyttade in uti eller ur församlingen, med

135

efterrättelse, vadan de voro komna, huru de sig förhållit och vart de foro,
ävensom att vid visitationer skulle förevisas skrifteboken, eller förteckning
på socknefolket under hy och bolag. Dessutom föreskrevs i samma
Lagrum, att i kyrkoböckerna skulle införas ”hvad sälsamt i Sochnen sig
tildragit häfver, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde
bedrift, eller och thet, som utom Naturens ordentelige skickelse, i Elernenterne,
eller på cimolit och dödt, sig teer och vijsar, som värdt är att
upteckna”.

För de sålunda i kyrkolagen föreskrivna anteckningarna funnos varken
i lagen eller på annat sätt några formulär fastställda, varav följden blev,
att kyrkoskrivningen även efter kyrkolagens utfärdande i rikets skilda
delar verkställdes efter olika formulär eller alldeles utan något sådant.
Detta förhållande medförde olägenheter, vilka gjorde sig kännbara ej
blott i kyrkligt hänseende utan även i avseende å de borgerliga förhållanden,
som delvis grundades på kyrkoskrivningen, i främsta rummet
mantalsskrivningen och befollon ngsstatistiken.

Bristen på enhet i kyrkoskrivningen måste, med hänsyn till såväl kyrk
liga som borgerliga intressen, göra sig allt mer kännbar, och 1846 års
kyrkolagskommitterade avgåvo även förslag till gemensamma formulär
för ministerialböcker, vilket förslag dock ej ledde till någon påföljd. Den
praktiska lösningen av frågan började först vinnas, sedan en kommitté
för avgivande av förslag om inrättandet av ett statistiskt ämbetsverk år
1856 hos Kungl. Maj:t gjort hemställan angående formulär för dop-, vigsel-
och begravningsböcker samt husförhörs- jämte in- och utflyttningslängder.
Sedan tabellkommissionen erhållit uppdrag att utarbeta förslag
till dylika formulär, avgav kommissionen efter överläggning med delegerade
från prästståndet år 1857 en ”plan för insamlande av uppgifterna till
Sveriges befolkningsstatistik”, vilken även innehöll förslag till formulär
av ifrågavarande slag. I sammanhang med utfärdandet av en kungl. kungörelse
den 4 november 1859 angående meddelande av uppgifter till rikets
officiella statistik och i anledning av skiljaktiga meningar mellan tabellkommissionen
och prästståndet angående formulären till ministerialböcker
anmodades chefen för statistiska centralbyrån att efter överläggning med
delegerade från prästståndet avgiva förslag till de förändringar i formulären,
som kunde befinnas ändamålsenliga. I kungl. cirkulärskrivelse till
domkapitlen den 27 april 1860 fastställdes därefter avgivna förslag till
formulär för in- och utflyttnings- samt husförhörslängder, varemot beträffande
övriga ministerialformulär till konsistorierna överlämnades att,
efter samråd med stiftets prästerskap, välja mellan olika alternativ med
rätt att däri vidtaga mindre förändringar.

Några allmängiltiga formulär för födelse- och dopböcker, lysnings- och
vigselböcker samt död- och begravningsböcker funnos icke förrän i kungl.

136

förordningen den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers förande. Då de
kyrkoböcker, varom nu är fråga, äro av äldre datum, äro de år 1894 fastställda
formulären liksom de i senare förordningar om kyrkobokföringen
fastställda utan betydelse i nu förevarande avseende.

Såsom av det anförda framgår torde de under första hälften av 1800-talet förda kyrkoböckerna innehålla sådana uppgifter, som angivits i 1686
års kyrkolag. I födelse- och dopböckerna torde sålunda i allmänhet vara
antecknat de födda barnens namn och födelsedag, föräldrarnas namn, därvid
särskilt anmärkts, om barnet fötts utom äktenskap, dagen för dopet
och faddrarnas namn. Lysnings- och vigselböckerna innehålla upplysning
om kontrahenternas namn, hemvist och ålder, dagarna för lysning och
vigsel ävensom giftoman för kvinnan. Stundom synas särskilda anteckningar
hava gjorts om de vigdas vandel. Död- och begravningsböckerna
torde i allmänhet innehålla uppgifter om de avlidnas namn och ålder,
dagen för dödsfallet och dödsorsaken samt vanligen namnen på deras föräldrar.
Om den avlidne varit född utom äktenskap, har detta förhållande
brukat särskilt anmärkas. Härav följer, att ur såväl födelse- och dopböcker
som död- och begravningsböcker upplysningar kunna erhållas bland
annat därom att kvinna utom äktenskap fött barn.

I förevarande fall är upplyst att, sedan klaganden den 9 november 1923
å landsarkivet anhållit att till genomgång på stället få låna Snavlunda
församlings dödbok 1778—1860 samt Lännäs församlings dödböcker 1843—
1860 och 1861—1894, Sandström till en början förklarat, att ett utlämnande
till klaganden av nämnda kyrkoböcker kunde ske först sedan Sandström
förvissat sig om, att desamma icke innehölle något, som ej i strid mot § 2
mom. 4 tryckfrihetsförordningen finge meddelas allmänheten, och att, då
behövlig genomgång kunde verkställas först i den mån andra ämbetsgöromål
det medgåve, någon viss tidpunkt därför icke kunde fastställas, varjämte
klaganden hänvisats att hos den expeditionshavande å landsarkivet
anhålla om de utdrag ur böckerna, som kunde meddelas. På liknande sätt
blev av klagandens biträden samma dag gjord framställning om erhållande
till genomgång på stället av Häggeby församlings vigselbok 1765—
1861, Håtuna församlings dödbok 1808—1851 och Bro församlings födelsebok
1794—1840 avslagen, varjämte en någon dag senare i november månad
gjord anhållan om utbekommande till genomgång på samma sätt av Ramnäs
församlings födelsebok 1775—1843 omedelbart avslogs. I skrivelse till
klaganden den 31 januari 1924 meddelade Sandström att, då samtliga ovannämnda
kyrkoböcker innehölle sådana upplysningar, som enligt § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen ej finge meddelas i annan ordning än allmänna
lagen och gällande författningar utstakade, Sandström funne ett utlämnande
till klaganden av nämnda böcker för fri genomgång ej böra ske. I

137

samma skrivelse lämnade Sandström enahanda besked beträffande ytterligare
en kyrkobok, varmed torde hava avsetts den i klagandens påminnelser
omförmälda Nämndö församlings dopbok 1772—1845.

De omständigheter, som vanligen utgöra hinder för visande av kyrkoböckerna,
torde vara däri intagna uppgifter om börd utom äktenskap. Såsom
jag i min skrivelse den 31 oktober 1923 utvecklat, synes beträffande
ds lik bord, såvitt kan antagas, att en moder till ett utom äktenskap fött
barn fortfarande lever, denna omständighet i allmänhet böra lägga hinder
i vägen för ett visande av kyrkoböckerna, i vad de lämna upplysning om
ett sådant förhållande, varemot en upplysning i samma hänseende icke bör
utgöra hinder för kyrkoböckernas visande, därest man vet eller kan antaga,
att modern är död. Om barnet självt lever eller ej, torde i nu förevarande
hänseende ej vara av avgörande betydelse. Grunderna för denna
uppfattning synas mig tillräckligt angivna i min förenämnda skrivelse.
Vad Sandström anfört till stöd för en annan åsikt torde kunna lämnas
utan avsende. Även om det må anses utgöra en lucka i svensk straffrätt,
att en avliden persons goda namn och rykte ej genom straffbestämmelser
skyddats, måste tryckfrihetsförordningen läsas efter sina egna ord i jämförelse
med gällande rätt.

För att utröna, huruvida upplysningar av dylikt slag stode att vinna i
de ifrågavarande åtta kyrkoböckerna har jag låtit å min expedition genomgå
dem i erforderliga delar, varvid framgått följande.

Beträffande Snavlunda församlings dödhok 1778—1860 kan till eu början
utan vidare antagas, att mödrar till utom äktenskap födda barn, som avlidit
tidigare än år 1850, icke längre äro i livet. För åren 1850—1860 hava i
ett tiotal fall de avlidna angivits såsom födda utom äktenskap. Då i dessa
senare fall icke med säkerhet kan antagas, att de avlidnas mödrar ej äro
i livet, torde dödhoken i vad den avser dessa avlidna böra undandragas
offentligheten och, om svårighet uppstår att övervaka, att en forskare vid
fri genomgång av anteckningarna för åren 1850—1860 icke skulle tillgodogöra
sig berörda upplysningar, genomgång av sistnämnda anteckningar
med skäl kunna vägras. Däremot hade anteckningarna för åren 1778—1849
bort utan tidsutdräkt till klaganden utlämnas. Att dessa anteckningar
återfinnas i samma band som anteckningarna för åren 1850—1860 hade icke
bort utgöra något hinder, då de senare anteckningarna genom omslag av
en bred pappersremsa runt bladen och pärmen eller annorledes lätt kunnat
förseglas för sig. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att den företagna
undersökningen å min expedition givit vid handen, att ett konstaterande
av i vilka särskilda fall i den ifrågavarande boken uppgifter om oäkta börd
funnes under aren 1850 1860 kunnat medhinnas på en tid av en timme.

Lännäs församlings dödbok för åren 1843—1860 har vid den härstädes
verkställda genomgången visat sig efter år 1849 i ett tiotal fall innehålla

138

upplysning om avlidna barn utom äktenskap, vilkas mödrar skulle kunna
antagas vara i livet. Samma församlings dödbok för åren 1861—1894 innehåller
i ett flertal fall sådana uppgifter. Klaganden hade sålunda bort beredas
tillgång till anteckningarna i förstnämnda dödbok intill år 1850, varemot
en vägran att visa dödböckerna för åren 1850—1894 kan försvaras.

I Häggeby församlings vigselbok 1765—1861 bär vid undersökningen härstädes
beträffande 18 under åren 1840—1861 ingångna äktenskap antecknats,
att kontrahenternas leverne varit lättfärdigt. Med hänsyn till en var
av de åsyftade 36 personernas ålder vid äktenskapets ingående torde kunna
antagas, att icke någon av dem varit i livet år 1923. Endast beträffande 7
av dem skulle åldern understigit 99 år, och den yngste personen skulle hava
uppnått en ålder av 92 år.

Beträffande Håtuna församlings dödbok 1808—1851 torde saklöst kunna
antagas, att ingen moder till där omförmälda barn utom äktenskap kan
vara i livet.

Detsamma gäller i fråga om Bro församlings födelsebok 1794—1840 och
Ramnäs församlings födelsehok 1775—1843 ävensom om Nämndö församlings
dopbok 1772—1845.

Några anteckningar av annat slag än de nu berörda, som skulle kunna
tänkas utgöra hinder för kyrkoböckernas visande för vem som helst, hava
ej återfunnits i de granskade kyrkoböckerna.

I sammanhang härmed må nämnas, att granskningen å min expedition
av berörda kyrkoböcker i erforderliga delar kunnat göras på en tid av
mindre än 7 timmar.

Såsom av det anförda framgår, torde icke något hinder hava förelegat
för att till klaganden och hennes biträden till fri genomgång på stället utlämna
Snavlunda församlings dödbok i vad angår åren 1778—1849, Lännäs
församlings dödbok i vad angår åren 1843—1849, Häggeby församlings vigselbok
1765—1861, Håtuna församlings dödbok 1808—1851, Bro församlings
födelsebok 1794—1840, Ramnäs församlings födelsebok 1775—1843 och
Nämndö församlings födelsebok 1772—1845. Genom sin vägran att lämna
klaganden och hennes biträden fri tillgång till innehållet i nämnda kyrkoböcker,
såvitt nu angivits, måste Sandström anses hava förfarit felaktigt.
Att Sandström erbjudit klaganden att utan kostnad därur erhålla äskade
upplysningar, kan icke fritaga Sandström från ansvar för det begångna
felet. Den i tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 var och en tillförsäkrade
rätten till fri tillgång att få på stället avskriva eller avskriva låta offentliga
handlingar, är nämligen, såsom tidigare utvecklats, endast inskränkt
därav, att sådan tillgång skulle medföra betydande hinder i expeditionelit
hänseende. Allenast i dylikt fall kan handlingarnas vårdare vara berättigad
att i stället utlämna avskrift. Något sådant hinder torde i nu förevarande
fall icke hava förelegat. Därtill kommer beträffande Sandströms er -

139

bjudande om kostnadsfri upplysning, att detta varit inskränkt till meddelande
av sådana upplysningar, som klaganden enligt Sandströms oriktiga
uppfattning om tolkningen av § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen vore
berättigad erhålla. Oavsett huruvida dylika upplysningar plägat vara tillförlitliga
eller ej, torde det för klaganden kunna vara av vikt att vid forskningen
själv få genomgå en kyrkobok och ej behöva åtnöja sig allenast
med svar på framställda frågor.

Beträffande konceptboken må till en början anmärkas, att klagandens
uppfattning, att hon skulle vara berättigad att taga del av samtliga däri
inskrivna koncept till intyg och utredningar in. in., icke står i överensstämmelse
med vad jag yttrat i skrivelsen den 31 oktober 1923. Jag framhöll
nämligen, efter att hava fastslagit konceptbokens karaktär av offentlig
handling, att därvid måste göras det förbehållet att, såvitt särskilda
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen i allmänhet lade hinder i vägen
för en handlings utlämnande till publicering, beskaffenheten av de i konceptboken
intagna intyg och uppsatser finge därefter bedömas.

Mot den av Sandström gjorda förseglingen av vissa koncept, innan boken
utlämnades till klagandens fria begagnande, kan därför icke göras någon
anmärkning ur generell synpunkt. Men vid härstädes företagen granskning
av de koncept, som av Sandström förseglats, har visat sig, att Sandström,
i överensstämmelse med sin oriktiga tolkning av § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen,
förseglat vissa koncept, av vilkas innehåll klaganden
utan tvivel varit berättigad att taga del. Sålunda har det obeliörigen förvägrats
klaganden att taga del av koncepten n:r 88/1921, 164/1921. 171/1921,
32/1922, 49/1922, 80/1922, 95/1922 och 143/1922.

Av dessa har n:r 32/1922 visat sig utgöra koncept till en enligt § 8 mom. 2
i instruktionen för landsarkiven verkställd utredning, av vilken framgick,
att eu viss person varit född utom äktenskap av eu namngiven moder, vars
födelseår var 1821. De övriga av berörda koncept hava befunnits utgöra
koncept till intyg, som utfärdats på begäran av pensionsstyrelsen eller
pastorsämbeten. Samtliga innehöllo upplysning om födelsetid för och moder
till vissa personer, som voro födda utom äktenskap under åren 1833,
1840, 1841, 1842, 1845, 1847 och 1849. I samtliga dessa fall torde med största
säkerhet kunna antagas, att modern icke var i livet år 1923. Då det ej får
anses, att de anförda upplysningarna kunnat lända någon levande person
till skada eller förklenande, torde därav följa, att klaganden varit berättigad
att erhålla del av dem. Jag finner därför, att Sandström jämväl
genom att vägra klaganden tillgång till konceptbokens innehåll i de delar,
som upptagits under de av mig nu omförmälda nummer, förfarit felaktigt.”

Under åberopande av vad ovan anförts uppdrog J. O. åt åklagaren att
vid vederbörande underrätt anhängiggöra och utföra åtal mot Sandström

140

för tjänstefel och å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och av henne
framställda ersättningsanspråk borde, i den mån de fnnnes befogade,
understödjas.

Rådhusrätten i Uppsala, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 27 april 1925 följande:

Enär Sandström icke haft skäl att antaga, att vare sig i målet ifrågakomna
kyrkoböcker för Snavlunda, Lännäs, Häggeby, Håtuna, Bro, Bamnäs
och Nämndö församlingar under i stämningen angivna år eller de i
målet omförmälda koncept till utfärdade intyg innehölle någon upplysning
av beskaffenhet att lända nu levande person till skada eller förklenande,
samt Sandström icke visat, att honom åliggande plikt att övervaka, att klaganden
icke obehörigen toge kännedom om i nämnda församlingars ifrågavarande
kyrkoböcker för följande år möjligen förekommande upplysningar
av dylik beskaffenhet, icke kunnat fullgöras utan allt för stor olägenhet
och hinder i hans övriga tjänstegöromål; ty och som det i följd därav
ålegat Sandström att vid anfordran lämna klaganden fri tillgång till såväl
ifrågavarande kyrkoböcker i den uti stämningen angivna omfattning
som till förut omförmälda koncept till intyg, men Sandström ostridigt avslagit
klagandens vid särskilda tillfällen i sådant hänseende gjorda framställningar,
prövade rådhusrätten lagligt, jämlikt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
och 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 3 § samma
lag, döma Sandström för fortsatt tjänstefel att höta 100 kronor ävensom förplikta
Sandström att gottgöra klaganden ej mindre de kostnader, som för
henne uppkommit i och för den anmälan till J. O., vilken föranlett åtalet,
med skäliga ansedda 225 kronor än även hennes kostnader i rättegången
med skäliga ansedda 75 kronor, jämte vad hon visade sig hava utgivit för
lösen av och stämpel till rådhusrättens utslag i målet, varemot klagandens
anspråk på gottgörelse för hennes kostnader i anledning av en tidigare till
J. O. ingiven anmälan av rådhusrätten lämnades utan bifall.

över rådhusrättens utslag bär Sandström anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

15. Felaktigt förfarande i lagfartsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av hemmansägarna G. Georgsson,
O. Olsson, O. Nilsson och G. Johansson i Kärna härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande:

Till Gotlands södra härads domsagas häradsrätts sammanträde den 20
november 1922 under ordförandeskap av häradshövdingen Hugo Krok in -

141

gavs med begäran om lagfart för Herta fiskeriförening u. p. a. eu så
lydande handling:

”Protokoll hållet å Herta fiskeläger å ordinarie
sammankomst lördagen den 26 oktober 1867.

§ 1- Som Herta fiskeläger haver varit och är anlagt på Kärna hemman
i Burs och som för närvarande ingen handling eller protokoll finnas, som
utvisar, vad stor summa eller årligt i arrende Kärna hemmansägare har
haft eller skall hava för fiskelägret, så haver vi samteliga fiskare å Herta
fiskelager överenskommit med Kärna hemmansägare i Burs således, att
all den sandjord, Kärna äger å Herta fiskeläger ifrån och med den så kallade
udden i väster på fiskelägret och som sträcker sig därifrån i öster
till och med fyrarna å fiskelägret samt väg öster om södra fyren till
den norra och till länningar (landningsplatser) för båtarna ifrån ovannämnde
udde i väster nuvarande stenvast och som sträcker sig därifrån
åt öster till landgången eller bryggan och som utgör i areal omkring 30
kvadratrev länningar oräknade, överlåtas och försäljas till fiskeläger med
rättighet för de nuvarande och de tillkommande inskrivna fiskare till
fiskelägret att som deras egendom nyttja och begagna och hava för evärdelig
tid. dock så att för 50 års tid räknas från ovanstående dato, betalas
för fiskelägret med en årlig summa stor 66 öre riksmynt av varje inskriven
fiskare till fiskelägret som innehar bodplats, Y> i binning och bredning
(torkplats för fisknät) som innehåller 7 stänger 2 fot i längd och 1
stång 3 fot bred och att 2 eller 3 fot emellan bredningar som av ordningsmännerna
bestämmas och att fiskelägret ansvarar för gärdesgårdarna.
Dock så att Kärna hemmansägare förbehåller sig ett stycke jord söder av
Jacob Olofssons Hemmor nuvarande strandbod och sträcker sig där ifrån
i öster utmed fyrarna till 4 stängers längd söder från södra fyren till upplagsplats
för deras släke samt rättighet till all släke eller havstång vid
Herta fiskeläger. Och förbinder vi Kärna åboar oss att den tid, som fisket
bedrives, hålla länningar fria från havstång samt att fiskareredskapen
icke far förstöras, då havstången bortföras, och då fisket upphörer om
hösten anläggas båtarna så av fiskarna, att en 8 fot bred väg till vardera
nuvarande detta havstångs stycke, och för fisket bedrivande förbehållas
de länningar, som av oss nu begagnas, att med samma rättighet som hamnordningen
för fiskelägen av den 30 juli 1866 § 7 utvisar.

§ 2. Anmärkas, att för år 1867 skall hyran för fiskelägret betalas med
75 öre riksmynt av varje inskriven fiskare, som innehar ovanstående rättighet,
men ifrån och med 1868 för 50 års tid med ovanstående rättighet
betalas 66 öre årligt av varje fiskare.

Vårföre vi tillåter att till framtida säkerhet för fiskarna å Herta fiskeläger
för vad i ovanstående § 1 utvisar rättighet att utan våra vidare
hörande hos Södra häradsrätt taga inteckning uti 1 mantal Kärna i Burs,

142

som allt med våra namn och bomärken bestyrkas. Burs och Amunde den
9 november 1867.

Jacob Jacobsson och Olof Mårtensson 2/o mantl. Kärna. Mårten Olofsson
Kärna äger V27 Kärna. Lars Larsson Kärna äger 2/27 mtl. Kärna. Gustaf
Kärna äger 1la Kärna. Jonas Persson äger 1/» Kärna. M. Gustafsson
Kärna äger V12 Kärna. Jacob Lindahl Kärna äger Via mantl. Kärna.
Jacob Pehrsson Kärna äger 1U mantl. Kärna.

Med ovanstående överenskommelse och beslut angående avgifter till
Kärna hemman för strandlägenheterna vid Herte fiskeläge under de nästkommande
50 åren förklara vi oss, därtill av fiskeläget enligt fastställd
hamnordning utsedde ordningsmän fullt nöjde och förbinder oss och
varje fiskeidkare att allt enligt nämnde beslut noggrant fullgöra. Bestyrkas
som ovan.

C. V. Bondarve i Burs. Lars Larsson Hemmor När. Fredrik Häglund
Enges. Jacob Jacobsson Amunde Burgs. Johan Ollofsson Galitungs Burgs.

Att såväl Kärna hemmans åboer, som Herte fiskeläges ordningsmän
noga överenskommit och avslutat förestående kontrakt samt detsamma
med sina egenbändiga namn och bomärken bestyrkt betyga undertecknade
på en gång närvarande vittnen:

Som ovan. C. H. Löfveberg skollärare i Burs. M. L. Kajuta i Roline
Sjukvår dsbåtsman.”

Å berörda handling funnos tecknade bevis, att den 21 oktober 1868 meddelats
inteckning i ovannämnda hemmansdelar till säkerhet för handlingens
innehåll samt att inteckningen förnyats åren 1878 och 1887.

Därjämte företeddes K. B:s i Gotlands län resolution den BO juli 1866 i
anledning av en utav åtskilliga personer gjord ansökan att, ”som på sednare
tider och synnerligen efter upphörande av de forna s. k. hamnrätterna
många oordningar och missbruk börjat inrota sig vid fiskerihandteringens
bedrivande såväl under själva fisket ute i sjön som ock i land
vid fisklägena, ej mindre sådana ordningsmän, som uti kungl. fiskeristadgan
den 29 juni 1852, § 45, omförmälas, måtte genom Konungens Befallningshavandes
försorg varda utsedde vid vartdera av härefter nämnde
på Gotlands sydöstra kust belägna fiskelägen, där strömmingsfisket bedreves
på samma sätt och nära nog i samma eller angränsande fiskevatten,
nämligen Djupdy och Kapellets i Närs socken, Herta och Tomteboda
i Burgs, Hus, Nystrand och Djupkrok i Rone och Eke socknar, samt Grötlingboudde,
Flunting och Slesbod i Grötlingbo, än även en tjänlig instruktion
för fiskeriernas bedrivande till noggrann efterlevnad varda antagen
och stadfästad.”

Genom berörda resolution fastställdes vissa å allmänt sammanträde med
vederbörande fiskeriidkare antagna ordningsregler för fiskets bedrivande
och ordningens upprätthållande vid respektive fiskelägen.

143

I ordningsreglerna hette det bland annat:

”§ 1. Vid varje fiskeläge böra finnas ordningsmän, högst 5, som hava
att övervaka iakttagande av ordning och skick vid fiskelägena samt tillse
att gällande författningar, såsom t. ex. 1''iskeristadgan, sjölagen, strafflagen,
ävensom dessa ordningsreglor noga efterlevas och i motsatt fall
beivra varje överträdelse därav, varförutan de även handhava fiskelägets
ekonomiska och andra allmänna angelägenheter. Ordningsmännen väljas
av de fiskande för minst två år, förses med förordnande och instruktion
av Konungens Befallningsliavande och anses i och för tjänstgöringen lika
med dem, som Konungens ämbetsmäns eller Rättens ärenden gå.

§ 2. Tvänne ordinarie sammankomster skola årligen hållas vid varje
fiskläge: den ena i maj månad i och för den redovisning ordningsmännen
då äro skyldige att lämna över användandet av de under förra året influtna
medlen, över kassans ställning och behov m. in., ävensom för beslutande
och erläggande av nödiga avgifter till fiskelägets kassa, för inskrivning
av nykomna fiskare, vilka erlägga eu inträdesavgift, som av varje
fiskeläge bestämmes efter förhanden varande förhållanden, samt för avsyning
av fiskebodar, eldstäder och gärdesgårdar m. in., den andra i oktober
månad i och för vägsyning, val av ordningsmän och revisorer för
räkenskapernas granskning, där så anses nödigt, samt vad annat, som då
kan anses vara av behovet påkallat. Extra sammankomst hålles när ordningsmännen
anse sådant nödigt. Alla sammankomster skola utlysas
genom i socknens kyrka uppläst kallelse, som utfärdas av ordningsmännen.
Vid fiskeläget inskriven fiskare är pliktig att underkasta sig de beslut,
som fattas vid behörigen utlyst sammanträde, även om han icke därvid
är närvarande. Å sammankomst beslutat sammanskott för fiskelägets
behov skall vid tillsägelse genast erläggas, vid äventyr att medlen på den
tredskandes bekostnad uttagas genom kronofogdes ämbetshandräckning.

§ 3. Personer, vilka, utan att vara inskrivna fiskare vid fiskeläge, likväl
tillfälligtvis därstädes idka fiske och begagna sig av dess fördelar,
skola till fiskelägets kassa erlägga en efter omständigheterna lämpad skälig
avgift, som av ordningsmännen bestämmes.

§ 7. Lottägare i varje storbåt hava tillsammans en ländning, såvida
utrymmet sådant medgiver. Innehar någon flera ländningar eller breddningar,
vare han skyldig att åt annan fiskare, som visar sig vara i behov
därav, hyra eller sälja dem, vilka icke äro av nöden för eget fiskes bedrivande;
och böra ordningsmännen, om överenskommelse ej kan träffas
rörande priset, detsamma bestämma.

§ 11. Dessa ordningsreglor skola vara till efterlevnad förbindande för
envar, som idkar strömmingsfiske vid någondera av ovannämnde fiskelägen
eller i deras fiskevatten, och kunna icke på något enskilt fiskeläges
begäran, utan de övrigas hörande, förändras eller upphävas.”

144

Vid ansökningen fanns därjämte fogat utdrag av protokoll, liållet hos
K. B. i Gotlands län den 11 mars 1920, enligt vilket 5 namngivna personer
förordnats att tillsvidare vara ordningsmän vid Herta fiskeläge med åliggande
att i enlighet med vad därom i 1 § av de genom K. B:s resolution
den 30 juli 1866 fastställda ordningsregler för fiskets bedrivande och ordningens
upprätthållande vid, bland andra, ifrågavarande fiskeläge funnes
föreskrivet vaka däröver att allmänna författningar och berörda ordningsregler
noga efterlevdes.

Häradsrätten antecknade dels från inteckningsprotokollet den 21 oktober
1868 vad då ansetts upplyst rörande upplåtarnas äganderätt till stamhemmanet,
dels ock från domboken i ett till häradsrättens sammanträde
den 10 januari 1922 instämt och genom utslag den 25 september samma
år av häradsrätten avgjort mål mellan O. Olsson, kärande, samt fiskarne
A. Lingström och K. A. Lingström i Gläves, svarande, angående avhysning
m. m., att den 8 augusti 1921 i föreni ngsregistret för länet införts anmälan
därom, att den 21 maj samma år antagits stadgar för Herta fiskeriförening
u. p. a., ävensom uppgift å föreningens styrelse och firma m. m.,
som därmed sammanhängde.

Härefter tillkännagav häradsrätten, att utslag i ärendet skulle meddelas
den 19 december 1922.

Vid lagfartsärendets företagande till avgörande sistnämnda dag åberopade
sökanden jämväl urminnes hävd samt hänvisade därutinnan till
vittnesmål, som avlagts i det nyssnämnda målet angående avhysning.
Häradsrätten antecknade, att parterna i berörda mål den 28 augusti 1922
låtit såsom vittnen avhöra fjärdingsmannen P. J. Lindström samt hemmansägarna
L. Andersson och J. Jakobsson ävensom att vittnena anfört
följande:

1) Lindström: Vittnet, som vore född i Burs år 1849, hade under nästan
hela sin levnad varit bosatt å Enges. Vittnet kunde vitsorda att, så länge
vittnet mindes, fiskarne vid Herta fiskeläge där haft sina bredningar.
Som ytterligare bevis på nämnda fiskares av ålder respekterade rätt till
fisket i fråga ville vittnet framhålla dels att, då han år 1867 erhållit anställning
i Sixarve hos en bonde, kallad Mattias, denne vid ett tillfälle
på tal om fiskerätten yttrat att, så länge han kunde minnas, fiskarne bedrivit
fiske och haft sina bredningar och länningar vid Herta udde, och
dels att, då vittnet för omkring 40 år sedan inköpt en strandbod av en
gammal fiskare L. Olsson i Galtungs, denne uppgivit, att han i alla tider
fiskat i fiskeläget och där haft tillgång till bredning och länning.

2) Andersson: Vittnet, som vore 73 år gammal, hade sedan sitt åttonde
år vistats på Hemmor i När. Vittnet själv hade varit inskriven fiskare
och såsom sådan fiskat i Herta fiskeläge och även haft bredning och
betalat avgift därför i enlighet med det år 1867 mellan ägarna av Kärna

145

hemman och fiskarne i Herta fiskeläge upprättade kontraktet. Vittnet hade
emellertid upphört med fisket för omkring 4 eller 5 år sedan. För omkring
40 år sedan hade vittnet köpt en strandbod i fiskeläget av en omkring
SO år gammal fiskare. Denne hade berättat för vittnet att, så
långt tillbaka han kunde minnas, hade fiskarne bedrivit sitt fiske vid
Herta och där haft sina bredningar och länningar. Ävenså hade vittnet
av sin fader hört, att fiskarne fiskat vid Herta under faderns barndom
på enahanda sätt.

3) Jakobsson: Vittnet vore född år 1857 på Kärna hemman. Så länge
vittnet kunde minnas tillbaka, hade fiskarne i fiskeläget bedrivit sitt fiske
och haft sina bredningar och länningar vid Herta. Vittnet hade varit
inskriven fiskare från sitt nittonde till sitt sextionde år, och därefter hade
vittnets måg fortsatt med fisket. Vittnets fader, som ej själv vore fiskare,
uppbure avgäld av fiskarne, vilken avgäld enligt uppgift av fadern betalades
i fiske.

I protokollet över lagfartsärendet lät häradsrätten jämväl intaga sitt
den 25 september 1922 i nyssnämnda mål meddelade utslag, vilket lydde
sålunda:

I målet syntes ostridigt, dels att käranden vid laga delning år 1919 å
samsjord till 1 mantal Kärna fått sig tilldelad den lott, varå svarandena
haft sin bredning och varifrån käranden ville avhysa svarandena, dels
att vid Herta fiskeläge inskrivna fiskare i alla tider fiskat därstädes och
där haft sina ländningar och bredningar, dels ock att Kärna åboar genom
avhandling den 9 november 1867 till Herta fiskeläge med äganderätt försålt
den mark, därå fiskeläget vore beläget. Av vad i målet sålunda förekommit
funne häradsrätten, att fiskarne vid fiskeläget haft urminnes
hävd till nyttjande av den mark, varå fiskeläget vore beläget, och att
det kunde ifrågasättas, om icke fiskeläget vore ägare av samma mark,
ehuru frågan om avgäld icke vore lagligen avgjord. På grund därav ogillade
häradsrätten av käranden framställt avhysningsyrkande men prövade
lagligt förplikta svarandena, vilken bäst gälda gitte, att enligt medgivande
till käranden utgiva fordrad avgäld för 3 år med 15 kronor. I
anseende till sakens beskaffenhet kvittades kostnaderna i målet parterna
emellan.

Häradsrätten antecknade vidare, att parterna å ömse sidor erlagt vad
mot detta utslag.

Slutligen inhämtade häradsrätten dels från inteckningsboken, att den
inteckning, som meddelats till säkerhet för kontraktet den 26 oktober
1867, blivit dödad den 6 juli 1921, och dels från lagfartsboken, att efter
sistnämnda dag endast ett fång på Kärna lagfarits, nämligen å 19/u->s
mantal den 25 september 1922 för K. Nyman på grund av köp den 11
november 1921 av T. Mårtensson.

10 — Justitieombudsman!tern umbetsberättelse till 1926 års riksdag.

146

I häradsrättens protokoll hette det vidare:

”Slutligen antecknades dels såsom för rätten känt, att vid Hertas fiskeläge
inskrivna fiskare numera omorganiserats och utgjorde Herta fiskenförening
u. p. a. och dels att ordföranden genom nämndemannen J. Wahlgren
i Bogs låtit underrätta Kärna hemmansägare om förevarande ärendes
handläggning denna dag.

Lagfart meddelades därefter å en lägenhet, utgörande omkring 30
kvadratrev mark, benämnd Hertas fiskläge, under 1 mantal Kärna i Burs
socken, vilken lägenhet Herta fiskeriförening u. p. a. enligt avhandling
den 26 oktober 1867 och på grund av urminnes hävd mot årlig avgäld förvärvat
sig från samtliga stamhemmansägare.”

Handlingarna i ärendet utvisa ytterligare, att vid ett år 1880 avslutat
laga skifte i tredje skifteslaget inom Burs socken av Gotlands södra härad
såsom samfälld mark för delägarna i hemmanet 1 mantal kronoskatte
Kärna undantagits vissa ”utmål” vid Herta fiskeläge, i areal utgörande
43 kvadratrev. Några av ifrågavarande ”utmål” bildade den ”samsjord”,
varom talades i 1867 års avhandling. Genom särskilda köpehrev den 1
december 1919 försålde samtliga delägare i hemmanet 1 mantal Kärna
från samsjorden två jordområden, det ena om 1,18 hektar till O. Nilsson
och K. Jakobsson samt det andra om 0,60 hektar till K. Jakobsson. Lagfart
å dessa båda köp meddelades den 7 februari 1921 under ordförandeskap
av Krok. Återstoden av samsjorden blev i december 1919 av lantmätare
delad mellan hemmansägarna. Förrättningen, som avslutades den 11 december
1919, fastställdes av ägodelningsrätten i Gotlands södra härad den
31 augusti 1920. Samtliga de i ett mantal Kärna ingående hemmansdelarna
hava bytt ägare sedan år 1867. I

I en till J. O. insänd skrift anförde klagandena klagomål i anledning
av ifrågavarande lagfartsheslut under förmälan, att genom en felaktig
och oförståndig behandling av lagfartsärendet deras andelar i samsjorden
blivit dem frånhända. Klagandena yrkade, att Krok måtte ställas till
ansvar samt förpliktas att till klagandena utgiva skadestånd.

Klagandena anförde huvudsakligen följande:

Det vore uppenbart, att 1867 års avhandling endast inneburit upplåtelse
av nyttjanderätt till ifrågavarande område. Detta framginge såväl av
ordalagen i handlingen som av omständigheterna vid dess tillkomst. Vid
det år 1880 avslutade laga skiftet hade Kärna hemman fått behålla samsjorden,
och under den tid av cirka 10 år, som åtgått för skiftet, hade ingen
som helst invändning gjorts mot hemmanets anspråk på samsjorden. Denna
hade också under år 1919 blivit i vederbörlig ordning skiftad mellan
hemmansägarna, och skiftesförrättningen hade fastställts av ägodelnings -

147

rätten. T en under år 1919 vid häradsrätten anhängiggjord rättegång
mellan O. Olsson m. fl. delägare i hemmanet Kärna, å ena, samt fiskaren
J. Pettersson, å andra sidan, angående skadestånd för olovligt begagnande
av en hredning å samsjorden m. m., hade häradsrätten, under ordförandeskap
av annan domare, genom utslag den 20 oktober 1919 funnit,
att 1867 års avhandling icke inneburit upplåtelse med äganderätt. Därtill
komme, att häradsrätten genom sitt utslag den 25 september 1922 i
rättegången mellan O. Olsson, å ena, samt A. Lingström och K. A. Lingström,
å andra sidan, förklarat, att äganderätten till samsjorden vore
tvistig. Sistnämnda utslag hade meddelats under ordförandeskap av Krok.
Det oaktat hade Krok utan att avvakta, att talan om bättre rätt till området
bleve av domstol avgjord, beviljat ifrågavarande lagfart. Anteckningen
i lagfartsprotokollet, att det vore för häradsrätten känt, att vid
Herta fiskeläge inskrivna fiskare numera omorganiserats och utgjorde
Herta fiskeriförening u. p. a., vore icke riktig. Därom innehölles intet
i föreningens stadgar. Vid Herta fiskeläge inskrivna fiskare hade icke
kunnat erhålla lagfart på grund av 1867 års avhandling, då de icke namngivits
i handlingen, och det vore icke visat, att fiskarne år 1867 utgjort
en förening, som kunnat förvärva fast egendom. Under år 1921 hade
häradsrätten meddelat lagfart för andra personer å delar av den jord,
varå föreningen nu fått lagfart. Klagandena hade icke erhållit laga kallelse
till det sammanträde, då lagfartsärendet skulle avgöras.

Klagandena företedde stadgar för Herta fiskeriförening u. p. a., utvisande
bland annat, att föreningen omfattade Burs och Närs socknar å
Gotland samt hade till ändamål att verka för fiskets höjande vid Herta
fiskeläge och att i övrigt tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen.

Därjämte företedde klagandena utdrag av domboken i målet mellan O.
Olsson m. fl., å ena, samt J. Pettersson, å andra sidan. Olsson och hans
medparter hade dels yrkat ansvar å Pettersson för det han olovligen låtit
en ko beta å samsjorden, dels ock fordrat ersättning för den skada, som
åstadkommits genom betningen, samt för det Pettersson begagnat en badning
å samsjorden. Pettersson bestred motparternas talan, enär dessa icke
vore ägare eller innehavare av samsjorden, vilken i stället innehades av
de personer, som bedreve fiske vid Herta fiskeläge. Någon handling, som
bestyrkte fiskarnes påståenden därutinnan, funnes visserligen icke, men
området hade sedan urminnes tid hävdats av fiskarne. I ändamål att
vederlägga påståendet om urminnes hävd samt för att visa, att ägarna
av hemmanet Kärna upplåtit rätten till ifrågavarande område åt de
personer, vilka idkade fiske å platsen, men att denna rätt dåmera vore
tilländalupen, åberopade Olsson och hans medparter 1867 års avhandling
ävensom en handling, innefattande bevis om uppsägning av 1867
års avtal. Sedan härefter Pettersson gjort gällande, att Herta fiskare

148

genom 1867 års avhandling förvärvat äganderätt till området i fråga,
genmälde Olsson och hans medparter bland annat, att de, som fiskat vid
Herta år 1867, ej längre vore fiskare och att fiskarne år 1867 icke varit
sammanslutna till en förening med rättskapacitet. Pettersson förklarade
slutligen sig anse, att Olsson och hans medparter, innan målet avgjordes,
vore skyldiga att i enlighet med stadgandet i 10 kap. 6 § byggningabalken
anställa särskild rättegång rörande äganderätten till området. Häradsrätten
meddelade den 20 oktober 1919 utslag, däri häradsrätten bland annat
anförde, att det vore ådagalagt, att den i målet ifrågavarande marken
bestode av ett till hemmanet Kärna hörande område, vilket vid skifte
undantagits för delägarnas allmänna behov. Det vore vidare utrett
angående det den 26 oktober 1867 träffade avtalet, vilket ej kunde avse
äganderätt, att arrendetiden dåmera gått till ända samt att uppsägning
av avtalet ägt rum den 30 januari 1917, vilken uppsägning med hänsyn
därtill, att i fråga om densamma bestämmelserna i 2 § i länsstyrelsens den
30 juli 1866 meddelade resolution angående utlysning av sammankomst
och utevaro från sådan finge anses hava varit tillämpliga, måst vara
bindande, till följd varav 1867 års avtal dåmera ej vore gällande, och
vore det ej visat, att svaranden på annan grund ägde någon mot kärandena
gällande rätt till ifrågavarande mark. På ytterligare anförda skäl
blev likväl käromålet ogillat. Häradsrättens utslag vann laga kraft. I

I avgivet yttrande framhöll Krok, att de av häradsrätten i utslagen den
20 oktober 1919 och den 25 september 1922 gjorda uttalandena rörande
äganderätten till ifrågavarande område endast vore domsskäl och sålunda
icke kunde vinna laga kraft. Krok hade några dagar efter den 19 december
1922, då häradsrättens beslut i lagfartsärendet avkunnats, meddelat
klagandenas juridiska ombud, sakföraren A. C. Stenmark i Visby, beslutet,
och Stenmark hade inom besvärstidens utgång erhållit protokoll i
lagfartsärendet. Därjämte hade Krok vid samtal med två bönder i Kärna
gjort fullt klart för dem, att beslutet i lagfartsfrågan icke hindrade anhängiggörandet
av en äganderättstvist. Man finge den uppfattningen av
klagoskriften, att klagandena ansåge, att beslutet i lagfartsfrågan gåve
äganderätt. Krok vågade tvivla på att klagandena i den delen vore i god
tro. Dessutom funnes ju bestämmelser i 25 kap. 10 § rättegångsbalken.
Krok medgåve, att klagandena icke erhållit laglig kallelse t ill sammanträdet,
då lagfartsfrågan förekom, men, såvitt Krok kunde förstå, hade
kallelse ej erfordrats. Krok hade icke kunnat finna någon bestämmelse
därom i lagfartslagen. Beträffande påståendet om dubbel lagfart vore
sant, att åboarna, ehuru de vetat, att området vore omtvistat, sålt delar
därav till några av dem själva och att köparna fått lagfart. I köpehandlingarna,
som vore intagna i rättens protokoll, omtalades verkligen, att

149

de köpta delarna tillhörde sarnsjorden vid Herta fiskeläge. Emellertid
syntes det vara omöjligt att i sådana fall förebygga dubbellagfarter.
Domaren kunde omöjligen hinna undersöka äldre lagfarter av föreliggande
slag. Annat vore förhållandet vid mantalsförsäljningar. Krok medgåve,
att meningarna rörande innebörden av den år 1867 gjorda upplåtelsen
kunde vara delade. Men klagandena syntes icke vilja ”vidhålla, att
Herta fiskare och Herta fiskeriförening u. p. a. ej vore samma samfund”.
Lagfarten hade ej meddelats år 1867 utan år 1922. Vad som kunnat ske år
1867 vågade Krok ej yttra sig om. Klagandena eller deras tillskyndare
hade synbarligen icke förstått själva kärnpunkten i ärendet. Den vore
det faktum, att lagfart meddelats å fiskeläget, oaktat upplåtarnas liemmansdelar
övergått till och lagfarits för andra. Detta framginge ej av
protokollen i lagfartsärendet, men så vore förhållandet. Lagfart hade kunnat
meddelas på grund av tillämpningen av 12 § lagfartslagen. Avhandlingen
av år 1867 vore nämligen väl känd för alla Kärna åboar. Och avhandlingen
till K. Nyman, som efter inteckningens dödning vore den ende,
som köpt hemmantal i Kärna, stadgade undantag från köpet av jorden
vid Herta fiskeläge.

Krok fogade till sin förklaring dels ett den 11 november 1921 dagtecknat
köpebrev, varigenom T. Mårtensson till K. Nyman sålt 10/i72s mantal
Kärna ”utom hemmansdelens tilldelade skifte vid Herta fiskläger, som
undantagits i köpet som avsöndring för evärdelig tid”, dels ock utdrag ur
1923 års mantals- och taxeringslängder för Burs socken, enligt vilket klagandena
ägde följande andelar i hemmanet 1 mantal Kärna, nämligen G.
Georgsson 14%72 mantal, O. Olsson (Olofsson) SA> mantal, O. Nilsson 165/6?2
mantal och G. Johansson ‘/i» mantal. I

I avgivna påminnelser anförde klagandena, att det visserligen vore sant,
att beviljandet av lagfart icke i och för sig vore avgörande för äganderätten.
Men det kunde icke förnekas, att meddelandet av lagfart hade
betydelse ur många synpunkter. Så kunde man icke gärna sälja en fastighet
utan att förete handlingar, varigenom man hade eller kunde få lagfart.
Vidare hade lagfarten betydelse vid meddelandet av inteckning m. m.
Det vore sant, att det funnes stadgat i 25 kap. 10 § rättegångsbalken om
nullitetsbesvär. Men att detta stadgande skulle berättiga en domstol att
döma part ohörd, kände klagandena icke till. Då Krok själv medgåve, att
meningarna om innehållet i kontraktet av år 1867 vore och kunde vara
delade, förefölle det just av detta skäl, som om ärendet bort kommuniceras
med klagandena eller i allt fall att lagfartsärendet bort förklaras vilande.
Det kunde icke vara riktigt, som Krok påstode, att det gåves fall, då dubbellagfart
icke kunde undvikas. Utginge man från den synpunkten, vore
denna lagfartshistoria lätt att förstå. Men hyste man en motsatt uppfatt -

150

ning, syntes det, som om här begåtts ett fel, och detta fel komma att ådraga
klagandena kostnader för dess avhjälpande. Klagandena vidhölle, att fiskeriföreningen
varken haft eller hade att göra med de fiskare, som år
1867 avslutat arrendekontrakt med Kärna åboar.

Sedan klagandena, efter påpekande från J. 0:s expedition, under åberopande
av 25 kap. 10 § rättegångsbalken i Svea hovrätt anfört besvär över
häradsrättens ifrågavarande lagfartsbeslut, har hovrätten i utslag den 28
mars 1924, vilket vunnit laga kraft, enär den genom åberopade avhandling
gjorda upplåtelse måste anses hava avsett allenast nyttjanderätt till ifrågakomna
område, undanröjt den av häradsrätten meddelade lagfarten.

Jämväl det av häradsrätten den 25 september 1922 avdömda målet mellan
O. Olsson, å ena, samt A. Lingström och K. A. Lingström, å andra sidan,
har fullföljts till hovrätten, som i dom samma den 28 mars 1924 yttrat att,
enär den genom ifrågavarande avhandling år 1867 till inskrivna fiskare
vid Herta fiskeläge gjorda upplåtelsen måste anses hava avsett allenast
nyttjanderätt för evärdlig tid till omförmälda jordområdet, ty och som såväl
jordägaren som nyttjanderättshavaren ägt att efter 50 års förlopp
efter uppsägning frånträda avtalet, alltså och då uppsägning av avtalet,
såvitt Olssons vederparter rörde, åtminstone genom delgivningen av stämningen
i målet den 16 december 1921 från jordägarens sida i behörig ordning
skett, samt A. Lingström och K. A. Lingström, då avtalet avsåge upplåtelse
för annat ändamål än jordbruk, förty haft skyldighet att avflytta
den 14 mars 1923, prövade hovrätten rättvist att, med ändring av häradsrättens
utslag i denna del av huvudsaken, ålägga A. Lingström och K. A.
Lingström att den 14 mars 1925 till Olsson avträda omstämda så kallade
bredning å ägolotten litt. Cq samt därifrån bortföra där tilläventyrs befintligt,
A. Lingström eller K. A. Lingström tillhörigt gods vid äventyr,
att utslaget eljest bleve på deras egen bekostnad verkställt. Beträffande
huvudsaken i övrigt funne hovrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens
utslag, såvitt A. Lingström och K. A. Lingström därigenom förpliktats
att, vilkendera gälda gitte, till Olsson utgiva avgäld med 15 kronor.
Hovrättens dom vann laga kraft.

Klagandena hava sedermera på det sätt bestämt sin ersättningstalan, att
de yrkat förpliktande för Krok att till dem utgiva sammanlagt 486 kronor
75 öre, utgörande kostnader, som tillskyndats klagandena genom det felaktiga
lagfartsbeslutet. I

I skrivelse till advokatfiskalen vid Svea hovrätt anförde min företrädare
i ämbetet följande:

151

”1 det ifrågavarande lagfartsärendet har häradsrätten funnit, att 1867
års avhandling inneburit avhändelse av äganderätten till det jordområde,
varå häradsrätten meddelat lagfart. Denna tolkning kan jag icke finna
vara riktig.

I ingressen till avhandlingen förklarades, att området redan tidigare
varit upplåtet från Kärna hemman, men att någon handling eller något
protokoll, som utvisade storleken av det arrende, som hemmansägarna dittills
uppburit eller framdeles skulle komma att uppbära, icke funnes. För
att avhjälpa detta synes 1867 års avhandling hava tillkommit. Visserligen
hette det i avhandlingen, att området ”överlåtes och försäljes till fiskeläger
med rättighet för de nuvarande och de tillkommande inskrivna
fiskare till fiskelägret att som deras egendom nyttja och begagna och hava
för evärdelig tid”, och dessa uttryck kunde ju, därest de betraktades fristående,
tala för att upplåtelse med äganderätt avsetts. Omedelbart därefter
förekom emellertid bestämmelse om viss årlig avgift under 50 år,
vilken avgift ytterligare fastställdes i § 2, där densamma kallades hyra. I
sista stycket av nämnda paragraf medgåvo hemmansägarna fiskarne att
till säkerhet för den genom avhandlingen dem tillerkända rätt erhålla inteckning
i stamhemmanet. Och de personer, vilka å fiskarnes vägnar
undertecknade avhandlingen, förklarade sig nöjda med överenskommelsen
angående avgifter under de nästkommande 50 åren. Detta torde otvetydigt
utvisa, att äganderättsupplåtelse icke varit avsedd. Fiskarne hava
ju också sökt och erhållit inteckning samt två gånger låtit förnya densamma,
varav framgår, att de själva icke ansett sig hava förvärvat äganderätt.
Detta bestyrkes jämväl av det till synes ostridiga förhållandet, att
fiskarne varken vid det år 1880 avslutade skiftet eller vid 1919 års lantmäteriförrättning
framställt anspråk på äganderätt till området.

I detta sammanhang är vidare att märka, att svarandeparterna i målet
mellan O. Olsson, kärande, samt A. Lingström och K. A. Lingström, svarande,
angående avhysning m. m., till stöd för sitt påstående om äganderätt
till ifrågavarande jordområde till en början åberopat allenast urminnes
hävd och icke 1867 års avhandling. Denna företeddes i stället av käranden
till styrkande av att motparterna endast haft nyttjanderätt till området
och att denna upphört. Häradsrätten fann i sitt utslag den 20 oktober
1919 — under ordförandeskap likväl av annan domare — att 1867 års
avtal icke kunnat avse upplåtelse med äganderätt. Krok torde vid prövningen
av lagfartsfrågan haft kännedom om sistnämnda utslag men har
gjort gällande, att det uttalande, häradsrätten gjort år 1919, endast varit
domsskäl, som icke kunnat vinna laga kraft. Detta är visserligen riktigt,
men innehållet i berörda utslag, sammanställt med ovan anförda synpunkter,
hade dock bort för Krok tydliggöra, att lagfartssökandens anspråk, i
vad det grundade sig på 1867 års avhandling, vore tvistigt, och detta desto

152

hellre som häradsrätten under Kroks ordförandeskap i det den 25 september
1922 avgjorda målet angående avhysning m. m. funnit, att fiskarne
haft ”urminnes hävd till nyttjande” av den mark, varå fiskeläget vore
beläget, och att det kunde ”ifrågasättas”, om icke fiskeläget vore ägare av
samma mark. Vid nu angivna förhållanden synes, därest häradsrätten
ansett sig icke kunna omedelbart avslå lagfartsansökningen, densamma
hava bort av häradsrätten förklaras vilande och sökanden hänvisas att i
särskild rättegång föra talan om bättre rätt till området.

Att häradsrätten kommit till en oriktig uppfattning av innebörden av
1867 års avhandling har jag väl funnit anmärkningsvärt men dock icke
enbart vara av beskaffenhet att motivera ett åtal. Emellertid har häradsrätten
enligt min åsikt vid prövningen av lagfartsärendet jämväl i andra
hänseenden förfarit oriktigt, och de felaktigheter, häradsrätten därutinnan
låtit komma sig till last, äro av mera betänklig art.

Härvid är att anteckna, att häradsrätten även grundat sitt lagfartsbeslut
därpå att urminnes hävd till området förelåge. Såsom ovan nämnts,
har nämligen föreningen, säkerligen i känsla av att dess anspråk på
äganderätt till området icke vore tillräckligt styrkt genom 1867 års avhandling,
gjort gällande, att föreningen vunnit urminnes hävd till detsamma.
Påståendet om urminnes hävd framkom redan i målet mellan O.
Olsson m. fl. samt J. Pettersson, i det att Pettersson till sitt fredande åberopade,
att ifrågavarande mark sedan urminnes tid hävdats av de personer,
som idkade fiske vid Herta. Häradsrätten synes emellertid i sitt utslag
den 20 oktober 1919 hava funnit, att berörda påstående icke vore
styrkt, och någon bevisning, som kunnat kullkasta denna häradsrättens
uppfattning, har icke därefter förekommit. Visserligen har i lagfartsärendet
åberopats vittnesberättelser, som avlagts i avhysningsmålet, men dessa
äro av ringa värde. I allt fall är det klart, att desamma icke kunnat åberopas
till stöd för att fiskeriföreningen, som bildats först år 1921, vunnit
hävd till området. Härtill kommer det felaktiga att i ett lagfartsärende
pröva fråga om urminnes hävd. I denna del finnes ett klart prejudikat
från år 1909, N. J. A. sid. 642, anmärkt under 5 § lagfartslagen i Westrings
lagedition, däri förklarats, att det icke tillkomme underrätt såsom lagfartsdomstol
att avgöra, huruvida lagfartssökande kunde anses hava på grund
av urminnes hävd vunnit äganderätt till viss fastighet.

Men även om häradsrättens uppfattning, att 1867 års avhandling i förening
med urminnes hävd kunde medföra äganderätt till ifrågavarande
mark, varit riktig, hade lagfarten ändock icke bort meddelas.

Den ifrågavarande lagfartssökanden, Herta fiskeriförening u. p. a., åberopade
såsom fångeshandling allenast 1867 års avhandling. Denna avsåg
emellertid enligt ordalagen nuvarande och tillkommande inskrivna fiskare
vid fiskeläget och var undertecknad icke av dem, som år 1867 idkade fiske

153

vid Herta, utan av vissa enligt fastställda ordningsregler utsedda ordningsmän.
Tydligt borde vara, att nämnda upplåtelse icke i och för sig
kunnat grunda någon rätt till ifrågavarande område för fiskeriföreningen,
vilken bildats först år 1921. På grund av 1867 års avhandling torde lagfart
icke kunnat meddelas ens för de personer, som då idkade fiske vid
Herta, enär dessa personers namn icke funnos angivna i handlingen, och
än mindre för tillkommande fiskare vid fiskeläget. Jag hänvisar i sistnämnda
del till ett rättsfall, N. J. A. 1906 sid. 487, varav framgår, att lagfart
vägrats å handling, varigenom fastighet överlåtits till viss persons
varande eller blivande barn.

Häradsrätten har emellertid, i ändamål att styrka sambandet mellan
dem, till vilka upplåtelsen skedde år 1867, och fiskeriföreningen, antecknat
”såsom för rätten känt, att vid Hertas fiskläge inskrivna fiskare numera
omorganiserats och utgjorde Herta fiskeriförening u. p. a.”. Av ordalagen
i denna anteckning, jämförda med Kroks uttalande i förklaringen,
att klagandena syntes icke vilja ”vidhålla, att Herta fiskare och Herta
fiskeriförening u. p. a. ej vore samma samfund”, synes framgå, att häradsrätten
ansett, att området i fråga år 1867 förvärvats icke av de enskilda
fiskarne personligen utan av ett slags samfund ”Herta fiskare”, vilket
sedermera omorganiserats till Herta fiskeriförening, och häradsrätten har
beträffande sistnämnda förening antecknat, att densamma under år 1921
inregistrerats såsom ekonomisk förening med stadgar och styrelse. I fråga
om samfundet ”Herta fiskare” saknas likväl varje upplysning. Möjligen
har häradsrätten ansett, att nämnda samfund konstituerats genom K. B:s
den 30 juli 1866 meddelade resolution.

Det oriktiga i detta betraktelsesätt synes dock ligga i öppen dag. Med
anledning av klagandenas framhållande av att, då i 1867 års avhandling
icke bestämt angivits till vilken eller vilka personer upplåtelsen skett eller
att densamma skett till någon förening, den sökta lagfarten lagligen icke
kunnat meddelas, har Krok allenast anfört, att lagfarten meddelats år
1922 och icke år 1867. ”Vad som kunnat ske sistnämnda år” har Krok ej
velat yttra sig om. Krok synes mena att, om det än funnes tvivelaktigt,
huruvida ”Herta fiskare” år 1867 kunnat med laga verkan förvärva äganderätt
till området, hade i allt fall nämnda sammanslutning numera erhållit
så fasta former, att densamma fått rättskapacitet och följaktligen kunde
erhålla lagfart. Frånsett att sambandet mellan ”Herta fiskare” och Herta
fiskeriförening icke blivit ådagalagt, måste den uppfattning, varåt Krok
sålunda får anses hava givit uttryck, betecknas såsom oriktig. Det utslagsgivande
måste vara, huruvida en sammanslutning vid tiden för avtalets
ingående haft rättslig handlingsförmåga eller ej. Brister något härutinnan,
kan detta icke avhjälpas genom senare vidtagna åtgärder. I denna
riktning går avgörandet i flera rättsfall, exempelvis det i N. J. A. 1912

154

sid. 567 refererade. Anmärkas må för övrigt att, såvitt handlingarna utvisa,
sökanden i lagfartsärendet icke ens påstått, att eu sammanslutning
”Herta fiskare” existerat. I målet mellan 0. Olsson, å ena, samt A. Lingström
och Iv. A. Lingström, å andra sidan, uppgåvo svarandena vid målets
handläggning den 10 januari 1922 själva, att av fiskarne gjord ansökning
om expropriation av ifrågavarande område blivit fördröjd därigenom att
de ännu icke varit ”lagligen organiserade”, och vid ett senare rättegångstillfälle
företeddes ett från fiskarnes ombud i expropriationsärendet avlåtet
meddelande av innehåll, att såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som justitiekanslersämbetet avstyrkt ansökningen huvudsakligen på den
grund, att de sökande ej utgjorde en sådan korporation, som kunde förvärva
fast egendom.

Beträffande äganderätten till stamhemmanet inskränkte sig häradsrätten
i lagfartsärendet till att från inteckningsprotokollet den 21 oktober
1868 anteckna vad då ansetts utrett därom. Det är emellertid upplyst, att
samtliga upplåtarnas hemmansdelar och därmed även dessas andelar i
samsjorden numera övergått till och lagfarits för andra personer. Krok
har i sin förklaring medgivit detta förhållande. Jämlikt 12 § lagfartslagen
hade följaktligen de senare fången på grund av vunnen lagfart skolat
äga företräde framför 1867 års upplåtelse. Ifrågavarande stadgande
har emellertid icke ansetts tillämpligt, när den eller de, som sist erhållit
överlåtelse, därvid icke varit i god tro. Krok har till sitt fredande anfört,
att de personer, som senast förvärvat delar av samsjorden, väl känt till
1867 års avhandling och att vid sådant förhållande hinder för beviljande
av den sökta lagfarten icke förelegat. I sista punkten av omförmälda paragraf
finnes dock stadgat att, därest tvist uppstår om företrädet mellan
olika fång, skola bestämmelserna i 10 § lagfartslagen iakttagas, d. v. s. rätten
skall förklara lagfartsansökningen vilande och hänvisa sökanden att
vid domstol anhängiggöra rättegång i saken. Tvist om bättre rätt till fastighet
kan sålunda icke prövas i ett lagfartsärende. Om häradsrätten ansett
sig kunna avgöra eu dylik fråga i ansökningsväg, hade åtminstone i
lagfartsprotokollet bort intagas redogörelse för de förhållanden, på grund
av vilka häradsrätten ansett sig kunna fatta sitt beslut. Härom saknas i
protokollet varje upplysning.

Klagandena hava slutligen anmärkt, att de icke erhållit laga kallelse till
det tingssammanträde, då lagfartsfrågan skulle avgöras. Krok har vitsordat
anmärkningens riktighet men förklarat, att kallelse icke erfordrats.
Väl är det sant, att någon bestämmelse härutinnan icke finnes i lagfartslagen,
men det ligger i sakens natur, att i förevarande fall, då Krok redan
förut ägde kännedom om att ifrågavarande jordområde sedan flera år till
baka var föremål för tvist och den rättsgrund, som sökanden åberopade
till stöd för ansökningen, enligt Kroks tidigare uttalade uppfattning icke

155

var klar, ansökningen bort utställas till kommunikation med vederbörande
hemmansägare. Det torde kunna antagas att, om dessa fått yttra sig i
ärendet, lagfarten icke kommit att beviljas.

Handläggningen av ifrågavarande lagfartsärende ter sig sålunda, såsom
jag ovan anfört, klandervärd i flera hänseenden och synes vittna om
brist på noggrannhet och jämväl skicklighet i domarämhetets utövning.
Vad Krok låtit komma sig till last kan därför icke undgå min beivran.
Krok har erinrat därom, att klagandena haft möjlighet att besvära sig i
hovrätten över lagfartsbeslutet samt att nämnda beslut i allt fall icke avgjort
frågan om äganderätten till området, utan att klagandena varit oförhindrade
att vid domstol anhängiggöra talan om bättre rätt till detsamma.
Detta är visserligen riktigt. Hovrätten har även, på sätt förut nämnts, i
anledning av anförda besvär undanröjt häradsrättens beslut, och klagandena
hava sålunda icke genom häradsrättens felaktiga förfarande lidit
någon för framtiden bestående rättsförlust. Men klagandena torde till följd
av det oriktiga lagfartsbeslutet hindrats i sitt förfogande över ifrågavarande
område och hava fått vidkännas utgifter för att få beslutet undan
röjt.”

J. O. uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Krok under åtal inför
hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klagandena att bliva i målet hörda,
och av dem framställda ersättningsanspråk borde, i den mån de funnes befogade,
av advokatfiskalen understödjas.

Med anledning av det åtal, som enligt skrivelsen anställdes, yttrade Svea
hovrätt i utslag den 19 maj 1925 att, enär föreningens på 1867 års avhandling
grundade anspråk på äganderätt till det område, varå lagfart söktes,
uppenbarligen varit tvistigt, samt häradsrätten förty icke bort, på sätt som
skett, bifalla lagfartsansölmingen utan jämlikt 10 § i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom förklara densamma
vilande och förvisa tvisten till särskilt utförande i laga ordning, prövade
hovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Krok, vilken vore
för häradsrättens ifrågavarande beslut ansvarig, att för det oförstånd i
domarämbetets utövning, vartill han sålunda gjort sig skyldig, bota 100
kronor. Däremot funne hovrätten vad i övriga av J. O. anmärkta hänseenden
förts Krok till last icke visa sådan brist på noggrannhet eller sådan
oskicklighet i domarämbetets utövning, som vore av beskaffenhet att för
Krok föranleda ansvar, i följd varav advokatfiskal^ därutinnan förda
talan icke kunde av hovrätten bifallas. Vidkommande klagandenas ersättningsanspråk
så, enär Krok lämnat utan erinran klagandenas uppgift, att
de för vinnande av ändring uti häradsrättens ifrågavarande beslut fått vid -

156

kännas kostnader till belopp av 261 kronor 75 öre, men deras anspråk på
ersättning för mistad höskörd vid det förhållande, att samma beslut icke
utgjort lagligt hinder för dem att nyttja ifrågavarande område, icke kunde
anses berättigat, bleve klagandenas talan allenast i så måtto bifallen, att
Krok förpliktades att emot kvitto till klagandena utgiva nyssnämnda belopp,
261 kronor 75 öre. Krok skulle ersätta klagandena dels för deras utgifter
å målet hos J. O. med 115 kronor dels ock vad de visade sig hava
utgivit för en gemensam avskrift av hovrättens utslag.

Över hovrättens utslag har Krok anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

16, 17 och 18. Obehörigt expeditionssätt föranledande högre ersättning
än i lösenförordningen är medgivet och obehörigt utövande
av kommissionärsskap ävensom felaktiga
lagfartsförelägganden m. m.

Den 5 oktober 1923 företog justitieombudsmannen Lilienberg inspektion
å Rönnebergs. Onsjö och Harjagers härads domsagas kansli. Vid inspektionen
närvoro bland andra t. f. domhavanden, vice häradshövdingen
C. Ehrenborg, förste notarien T. Gider och andre notarien E. T. F.
Scholander.

Ordinarie domhavanden, f. d. revisionssekreteraren H. Warmark åtnjöt
för tillfället tjänstledighet.

Vid inspektionen fann J. O. anledning till ett flertal anmärkningar, särskilt
beträffande avfattningen av häradsrättens inteckningsprotokoll, varigenom
expeditionerna syntes hava blivit vidlyftigare, än sakens beskaffenhet
erfordrade, och de rättssökande sålunda drabbats av för stor kostnad.
En vid häradsrätten vedertagen praxis i fråga om behandlingen av
vissa lagfartsärenden syntes även felaktig. Jämväl i andra hänseenden
fann J. O. anledning till anmärkningar, vilka antecknades i det vid inspektionen
förda diariet.

Sedan J. O. på grund av vad som förekommit anmodat revisionssekreteraren
Warmark att till J. O. avgiva yttrande, inkom Warmark därmed
den 8 december 1923.

Vid inspektionen genomgicks till en början inteckningsprotokollet för
vårtinget 1923, omfattande 1,161 paragrafer, därvid bland annat antecknades
följande.

Vid sammanträdet den 15 januari 1923 under ordförandeskap av Warmark
hade, enligt § 105 i protokollet, agronomen F. Larsson i Löddeköpinge
ingivit ett av O. Rosen och Maria Rosen den 21 januari 1921 utgivet skul -

157

debrev å 20,000 kronor med ränta, till säkerhet varför häradsrätten den
11 april 1921, § 557, fastställt inteckning i Håkantorp n:r 2, mtl (27),
37/i28 mtl (211) och 3/256 mtl (219), samt anhållit, att inteckningen måtte
dödas, såvitt den besvärade en från 3/62 mtl n:r 2 Håkantorp avsöndrad
lägenhet Håkantorp 222 under villkor, att inteckningen med orubbad förmånsrätt
och till oförminskat belopp skulle kvarstå i återstående pantfastigheterna.
Larsson hade enligt protokollet ingivit ett i protokollet i
dess helhet intaget skriftligt medgivande till den äskade åtgärden av O.
Rosen och Maria Rosen såsom ägare till stamhemmanen samt likaledes
en skriftlig anhållan om åtgärden av E. Nilsson och Anna Fors såsom
ägare till lägenheten. I protokollet hade därefter i deras helhet intagits
två av Warmark den 11 januari 1923 utfärdade gravationsbevis å dels
lägenheten Håkantorp 222 och dels stamhemmanen samt ett samma dag
av Warmark utfärdat äganderättsbevis å de intecknade fastigheterna,
varav bland annat framgick, att lagfart den 2 oktober 1922 första gången
meddelats å lägenheten. Därjämte hade Larsson ingivit de i stamhemmanen
gällande inteckningarna med sämre rätt än den ifrågavarande
under förmälan, att han såsom skuldebrevens innehavare gåve sitt samtycke
till relaxationen. På grund därav hade ansökningen bifallits.

På samma sätt hade förfarits i de följande §§ 106 och 107 vid lossning
av ytterligare två inteckningar i lägenheten Håkantorp 222, vilka paragrafer
till största delen transumerats från § 105.

Av de intagna gravationsbevisen syntes det bevis, som avsåge lägenheten,
hava varit utan betydelse för ärendenas behandling och sålunda
onödigtvis ökat kostnaden för sökanden. Genom bevisets intagande och
det jämväl onödiga intagandet i deras helhet av de mer än en sida upptagande
skrifterna från fastighetsägarna, av vilka dessutom endast ett
medgivande från ägarna till stamhemmanen torde hava erfordrats, syntes
protokollen hava fördyrats med lösen och stämpel för åtminstone ett
ark till expeditionerna.

Enligt § 267 i inteckningsprotokollet för den 12 mars 1923, vilken dag
Warmark fört ordet i häradsrätten, hade — sedan häradsrätten den 4
oktober 1920, § 402, fastställt inteckning i Hassle n:r 6 lÅ mtl litt G, n:r 7
w/i« mtl litt Ha, n:r 8 ki mtl litt I, n:r 11 V3 mtl litt M, n:r 12 y3 mtl
litt N, n:r 13 % mtl litt O, n:r 14 % mtl litt P, n:r 15 % mtl litt
Q samt n:r 19 %ss mtl litt Uf till säkerhet för 56,000 kronor med ränta
och kostnader enligt skuldebrev den 29 september 1920 av Rönneholms
Jordbruksaktiebolag till Skånska hypoteksföreningen eller order _ om budsmannen

I. Löwegren i Lund -— med anhållan att inteckningen måtte
dels dödas för ett belopp av 500 kronor med ränta, dels dödas såvitt den
besvärade den från k5 mtl n:r 11 Hassle litt M (ll1) avsöndrade lägenheten
Hassle ll2 om 32,050 kvm., Hassle n:r 12 V« mtl litt Na, V30 mtl

158

litt Nb, Ve o mtl litt Nc, V« mtl litt Nd och den från 19/i2o mtl n:r 12 Hassle
litt Ne avsöndrade lägenheten Hassle 127 om 1,680 kvm., Hassle n:r 15 Vs»
mtl litt Qb, V*s mtl litt Qc och den från 3/i» mtl n:r 15 Hassle litt Qa (152)
avsöndrade lägenheten Hassle 155 om 1,690 kvm. samt Hassle n:r 19 V»»
mtl litt Ufa, V?2 mtl litt Ufb och Vass mtl litt Ufc, med villkor dock att inteckningen
finge kvarstå med orubbad förmånsrätt och till oförminskat
belopp i de återstående pantfastigheterna, dels ock förnyas för återstående
55,500 kronor med ränta m. m. — under expeditionstiden till domaren
ingivit berörda skuldebrev i huvudskrift.

Enligt det i ärendet förda protokollet hade Löwegren vidare ingivit följande
handlingar, vilka i sin helhet intagits i protokollet, nämligen

1) skriftliga medgivanden av J. Y. Persson och hans hustru Elvira Persson
till inteckningens dödning i Vao mtl n:r 12 Hassle litt Nb och lägen
heten Hassle ll2, av E. Andersson och hans hustru dåra Andersson till
inteckningens dödning i Via mtl n:r 12 Hassle litt Na, av J. Molin och
hans hustru Teolina Molin till inteckningens dödning i Vs» mtl n:r 12
Hassle litt Nd och Vso mtl n:r 15 Hassle litt Qb samt av Elina Schultz till
inteckningens dödning i V»« mtl n:r 19 Hassle litt Ufa;

2) skriftligt medgivande av huvudfastigheternas ägare, A. Olsson, till
den sökta dödningsåtgärden;

8) åldersbetyg för bemälde Olsson, utvisande att han vore ogift;

4) sex den 10 mars 1923 av Warmark utfärdade äganderättsbevis, nämligen
för J. V. Persson och Elvira Persson å lägenheten Hassle ll2 och
Va» mtl n:r 12 Hassle litt Nb, för E. Andersson och dåra Andersson å
V12 mtl n:r 12 Hassle litt Na, för A. Olsson å Hassle n:r 6 V» mtl (61), n:r 7
31/i« mtl litt Ha (72), n:r 8 V» mtl (81), n:r 11 Va mtl (ll1), n:r 12 V»o mtl litt Nc
och 19/i20 mtl litt Ne, n:r 13 Va mtl (131), n:r 14 Va mtl (141), n:r 15 3/io mtl
litt Qa och V»» mtl litt Qc samt n:r 19 V?s mtl litt Ufb och Vass mtl litt Ufc,
för J. Molin och Teolina Molin å 1la\ mtl n:r 12 Hassle litt Nd och Vso mtl
n:r 15 Hassle litt Qb, för Stehags kommun å lägenheterna Hassle 127 och
Hassle 153 samt för Elina Schultz å Vm mtl n:r 19 Hassle litt Ufa;

5) gravationsbevis å de enligt förenämnda äganderättsbevis A. Olsson
tillhöriga fastigheterna, varav inhämtades, att desamma besvärades av,
förutom ifrågavarande den 4 oktober 1920, § 402, meddelade inteckning,
24 inteckningar med sämre rätt än denna;

6) gravationsbevis å lägenheten Hassle ll2 och V»» mtl n:r 12 Hassle
litt Nb;

7) gravationsbevis å Via mtl n:r 12 Hassle litt Na;

8) gravationsbevis å V24 mtl n:r 12 Hassle litt Nd och Vso mtl n:r 15
Hassle litt Qb;

9) gravationsbevis å lägenheterna Hassle 127 och Hassle 156; och

10) gravationsbevis å Vi« mtl n:r 19 Hassle litt Ufa.

159

Dessutom hade Löwegren ingivit 11) de i förstnämnda gravationsbevis
omförmälda skuldebrev med sämre inteckningsrätt än ifrågavarande med
tillkännagivande, att han såsom innehavare av dem gåve sitt samtycke
till lossningsåtgärden.

Sedan i protokollet antecknats, att lägenheterna Hassle 127 och Hassle
155 avsöndrats efter den 1 januari 1910, hade häradsrätten beslutat i enlighet
med den av Löwegren framställda begäran.

J. O. anmärkte vid inspektionen, att de ingivna handlingarna lämpligen
kunnat i korthet refereras i stället för att i sin helhet intagas i protokollet.
Då lägenheterna Hassle 127 och Hassle 155 avsöndrats efter den
1 januari 1910, syntes varje skäl hava saknats att intaga äganderättsbevis
angående dem. Gravationsbevisen upptogo i protokollet 16 sidor, varav
13 kommo på de fem sist omförmälda bevisen. För ärendets behandling
hade endast erfordrats gravationsbevis å de fastigheter, i vilka inteckningen
fortfarande skulle gälla. Vilka inteckningar, som besvärade de
fastigheter, i vilka inteckningen skulle dödas, syntes hava varit utan
någon betydelse i ärendet. Intagandet i protokollet av de fem sistnämnda
gravationsbevisen hade därför ej behövts utan endast fördyrat protokollet.
Om de utskrivits och debiterats sökanden, utan att han självmant
därom framställt begäran, torde ytterligare onödiga kostnader hava åsamkats
vederbörande. Ehuru sålunda ett flertal för ärendets behandling obehövliga
gravationsbevis upprättats sannolikt just för behandlingen av
detta och andra därmed sammanhängande, under §§ 268—287 behandlade
ärenden, hade i huvudgravationsheviset erforderliga uppgifter utelämnats.
I beviset hade sålunda meddelats, att Olssons fastigheter icke besvärades
av andra inteckningar än t. ex. den, som den 4 oktober 1920, § 403 —
med förmånsrätt efter den under § 402 beviljade — meddelats i Olssons
ifrågavarande fastigheter jämte andra fastigheter till säkerhet för 68,300
kronor med ränta och kostnader. Men vilka dessa andra fastigheter vore,
därom hade ej meddelats upplysning, ehuru detta syntes hava varit av
betydelse för ärendets behandling. Av övriga gravationsbevis framginge
väl, att den berörda inteckningen, vars rätt försämrades genom den ifrågavarande
lossningsåtgärden, besvärade de fastigheter, i vilka inteckningen
skulle dödas, men däremot icke, om den besvärade andra fastigheter, i
vilka den fortfarande skulle gälla.

På liknande sätt hade under §§ 268—27214 samt 273—287 behandlats
ärenden rörande relaxation av ytterligare 21 i samma fastigheter gällande
inteckningar, vilka beviljats den 4 oktober 1920, § 403, och den 14 mars
1921, §§ 308—327.

Vid sammanträdet den 7 maj 1923 under ordförandeskap av Warmark
hade på enahanda sätt sökandens kostnader, såsom det syntes, utan skäl
fördyrats genom intagande av onödiga handlingar i vissa under §§ 935—

160

938 behandlade ärenden rörande relaxation av fyra i 3/s mtl Värlinge n:r 9
m. fl. fastigheter beviljade inteckningar i vissa från de intecknade fastigheterna
ägostyckade eller avsöndrade områden.

Vid sammanträdet den 12 mars 1923 hade, enligt § 366 i inteckningsprotokollet,
förre landstingsmannen C. Jönsson i Köstånga ingivit ett av O.
Andersson och Johanna Olsson den 28 oktober 1901 till innehavaren utgivet
skuldebrev å 2,000 kronor med ränta, till säkerhet varför häradsrätten
den 28 oktober 1901, § 213, fastställt och den 14 februari 1921, § 155,
senast förnyat inteckning i 407/327ii8 mtl n:r 5 Ask, samt anhållit, att inteckningen
skulle dödas, såvitt den besvärade den från samma fastighet avsöndrade
lägenheten Ask 534. Å skuldebrevet fanns medgivande till den
sökta åtgärden tecknat av Andersson och Johanna Olsson. I protokollet
hade intagits dels ett av Warmark den 10 mars 1923 utfärdat gravationsbevis
å lägenheten Ask 534, dels ock ett av Warmark samma dag utfärdat
äganderättsbevis för Andersson och Johanna Olsson å den intecknade fastigheten,
utvisande att lägenheten Ask 534 avsöndrats därifrån och första
gången lagfarits den 12 februari 1923 för Hj. Falk. Efter intagandet av
nämnda bevis hade inteckningen dödats, såvitt den besvärade lägenheten
Ask 534.

För behandlingen av Jönssons ansökan syntes såväl gravationsbeviset
som, då lägenheten med sannolikhet avsöndrats efter den 1 januari 1910,
äganderättsbeviset hava varit utan betydelse. Då medgivande ej lämnats
av lägenhetens ägare, hade endast erfordrats en anteckning ur lagfartsboken,
att lägenheten försålts från stamhemmanet efter den 1 januari 1910.

Enligt vad som framgick av §§ 888—891 hade vid sammanträdet den

7 maj 1923 under ordförandeskap av Warmark förfarits på enahanda sätt
vid dödning av vissa i V32 mtl n:r 3 Sibbarp gällande inteckningar, såvitt
de besvärade en från 4“/288 mtl samma hemman litt A efter den 1 januari
1910 avsöndrad lägenhet Sibbarp 328. Under §§ 892 och 893 hade vissa i
nyssnämnda och 7/5«4 mtl samma hemman beviljade inteckningar lossats i
lägenheterna Sibbarp 325 och Sibbarp 328, av vilka jämväl den förra avsöndrats
efter den 1 januari 1910. Därvid hade förfarits på enahanda sätt,
så att i protokollet intagits två äganderättsbevis å de intecknade hemmanen
och två gravationsbevis å lägenheterna.

Vid häradsrättens sammanträde den 3 september 1923 under ordförandeskap,
såvitt angick småprotokollsärenden, av förste notarien Gider hade
under § 170 i inteckningsprotokollet behandlats en av ombudsmannen
Löwegren gjord anhållan, att en den 6 juni 1883, § 343, beviljad och den

8 maj 1922, § 589, senast förnyad inteckning i 1 mtl n:r 1 Torup till säkerhet
för 23,000 kronor med ränta och kostnader enligt skuldebrev den 30
maj 1883 av P. Persson till Skånska hypoteksföreningen måtte dels dödas,

1Q1

såvitt den besvärade de från 1 mtl Torup avsöndrade lägenheterna Torup
l7, Torup l8, Torup l9, Torup l10 och Torup l11, dels ock förnyas. I protokollet
därom hade i sin helhet intagits fyra särskilda å nämnda lägenheter
av Cider den 1 september 1923 utfärdade gravationsbevis, omfattande
tillhopa 18 sidor. Efter intagandet av gravationsbevisen hade ansökningen
bifallits. På samma sätt hade förfarits i de under §§ 171—176
upptagna ärendena angående vidtagande av enahanda åtgärder med ytter
ligare sex i 1 mtl n:r 1 Torup beviljade inteckningar.

De nämnda gravationsbevisen syntes hava varit utan betydelse för ärendenas
behandling och sålunda onödigtvis ökat sökandens kostnader.

Vid anmärkandet härav upplyste Gider, att Löwegren under inspektionens
gång i telefon satt sig i förbindelse med Gider och anfört klagomål
över expeditionernas längd. Avfattningen av protokollet hade skett efter
av Warmark lämnade föreskrifter.

Granskningen av inteckningsprotokollen gav i övrigt vid handen att,
då i inteckningsärenden företetts bevis av ett eller annat slag, dessa i allmänhet
intagits i protokollet i stället för att kort refereras, varigenom
expeditionerna blivit vidlyftigare än som erfordrades.

I sitt över anmärkningarna avgivna yttrande anförde Warmark följande: Behandlingen

av relaxationsärendena såväl i formellt som i all synnerhet
i materiellt hänseende skulle numera äga rum efter särdeles inveck
lade bestämmelser, som icke syntes medgiva eftersättande av något krav,
som kunde vara ägnat att leda till säkerställande av ärendets riktiga
handläggning och avvärjande av de ekonomiska risker, som kunde vara
förenade med åtgärden att meddela beslut i ärendet. Detta gällde
redan i fråga om ett relaxationsärende i dess rena ursprungliga form.
Warmark avsåge därmed de fall, då vederbörande ägare av den fastighet,
som det gällde att få frigjord från en densamma gemensamt
med andra fastigheter graverande inteckning, själv uppträdde såsom sökande
till åtgärden. Enligt praxis i domsagan — en praxis som i jämförliga
delar överensstämde med vad som förekomme i alla andra där anhängiggjorda
ansökningsärenden — upptoges i ett relaxationsärende av
nyss angivna beskaffenhet, sedan den inteckning identifierats, som ansökningen
avsåge, sökandens begäran, därvid hans uppgifter, såväl att han
vore ägare av den fastighet, som åtgärden avsåge, som att den inteckning,
han ville hava lossad från nämnda fastighet, graverade densamma, verk
ficerades genom äganderätts- resp. gravationsbevis. Därefter utreddes
dels förekomsten i ärendet av vederbörliga medgivanden enligt 22 § in
teckningsförordningen, dels stamfastighetens gravationer, jämväl med

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

hänsyn till fordran och rättighet enligt såväl 11 kap. 2 § jordabalken som
17 kap. 9 § 3 mom. liandelsbalken, dels oek medgivanden enligt 32—37 §§
inteckningsförordningen, sistnämnda paragraf jämförd med särskilt sista
stycket av 1 § promulgationsförordningen den 11 oktober 1912, varefter,
på grundvalen av vad därutinnan i ärendet upptagits, beslut avfattades
och meddelades. I anledning av vad som enligt diariets innehåll vid inspektionen
för J. O. uppgivits i fråga om instruktioner, som av Warmark
skulle hava meddelats för vederbörande rättsbildade biträden i domsagan,
ansåge sig -Warmark böra upplysa, att dessa instruktioner såsom sådana
icke innefattade annat eller mera än ett återgivande och sammanfattande
av inteckningsförordningens föreskrifter i dithörande ämnen samt vid
särskild framställd förfrågan ett uttalande av Warmarks åsikter om tilllämpningen
av dessa föreskrifter i ett på prövning beroende fall. Därvid
visste Warmark emellertid icke med sig att någon enda gång hava givit
föreskrift i fråga därom, huruvida en handling borde i protokollet refereras
eller i sin helhet däri intagas, ett förhållande, vars bedömande, vare
sig det varit lämpligt att så skett eller icke, kommit att bero på dens omdöme,
som uppsatt konceptprotokollet. Till förklaring av benägenheten
att i protokollet intaga eu företedd inlaga i stället för att referera innehållet
däri ville Warmark anföra, att ett referat av en inlaga, som part
eller sökande ingivit till myndighet, förutsatte en med visst tränat omdöme
parad noggrannhet, vilken i regeln knappast presterades av de yngre
rättsbildade biträden, åt vilka uppsättningen av underrättsprotokollen,
särskilt småprotokollen, anförtroddes. Den skyndsamhet, varmed justeringen
av småprotokollen i en större domsaga måste äga rum, därvid
uppmärksamheten, efter föregången hastigast möjliga materiella prövning
av ärendet, nästan uteslutande måste inriktas på kontrollerandet av
data och siffror, medgåve i allmänhet icke tid till någon tillräckligt ingående
granskning av gjorda referat, för att garanti skulle föreligga mot
att vid refererandet begångna felaktigheter icke bleve uppmärksammade
och rättade. Det vore alltså i sökandens eget och i rättssäkerhetens intresse,
som referat undvekes. Av myndighet utfärdade bevis syntes i allmänhet
vara med avseende å innehållet så koncentrerade, att icke mycket
kunde vara att vinna på ett referat av dem. Hade part själv formulerat
sin i inlagan gjorda framställning, torde det knappast kunna förväntas,
att han hade något emot, att hans egna ord belastade protokollet. Ofta
vore en sådan framställning kanske icke heller fullt korrekt till innehållet,
så att ordalagen tilläventyrs kunde föranleda mer än en tolkning.
Myndigheten vore i sådant fall vanligtvis böjd för att se litet genom fingrarna
med skröpligheten i framstiillningen, men den torde naturligtvis
få göra detta på eget ansvar. Inlagor av nu angiven beskaffenhet lämpade
sig tydligen icke för ett referat. Formulär och en viss schablon

163

måste för övrigt i förenklande syfte vid behandlingen av lagfarts- och inteckningsärenden
utöva ett avsevärt inflytande på huru protokoll rörande
dessa ärenden skulle avfattas, och likformighet vore därvid högst eftersträvansvärd.
En metod, en form vid ena ärendets behandling och en annan
vid handläggningen av ett annat ärende syntes böra undvikas. Att
vid justeringen av ett ärende kasta om och föreskriva referat av handlingarna,
då ett sådant sätt att återgiva dem vid protokollets uppsättning
icke använts, kunde äventyra färdigställandet av tinget å föreskriven
tid i avseende å vederbörande småprotokoll, säkerligen till avsevärd
skada i många fall för den rättssökande allmänheten. En sådan förändrad
anordning av protokollets avfattning syntes förty knappast kunna försvaras
i annat fall, än då med tämligen stor säkerhet kunde förutses, att
ökad kostnad för vederbörande sökande genom förändringen skulle undvikas.
Inom vissa gränser mötte det praktiskt sett dock stor svårighet att
förutsäga, huruvida en utskriven expedition av ett ärende under en paragraf
i småprotokollen — särskilt då däri intagits en handling i transumt
eller dess helhet — komme att omfatta ett ytterligare ark, om handlingen
intoges i protokollet i stället för att däri refereras, vilket ju för övrigt
kunde ske på olika sätt. I de flesta fall föranledde nog intagandet i protokollet
av en sådan handling som en relaxationsansökan, ett medgivande
eller ett äganderätts- och gravationsbevis av normal längd väl en ökad
kostnad för vederbörande expeditionshavande, om utskriftskostnaden skulle
utgå efter visst pris per sida, men icke för sökanden i ärendet — Warmark
menade i de fall, då allenast en å två sidor av sista arket fullskreves
vid ett referat av inlagorna. Till Warmark hade ännu aldrig någon
rättssökande framställt anmärkning däremot, att åt honom utskriven expedition
skulle hava avfattats vidlyftigare, än sakens beskaffenhet krävde,
och att på grund därav vederbörande sökande i ärendet onödigtvis skulle
hava tillskyndats kostnad. I den mån sådan kostnad uppkommit, hade
Warmark då varit i tillfälle att gottgöra kostnaden därför och åvägabringa
rättelse för framtiden.

Vidare anförde Warmark att, enligt vad innehållet i §§ 105—107 av inteckningsprotokollet
för den 15 januari 1923 gåve vid handen, agronomen
Larsson sagda dag till häradsrätten ingivit dels en skriftlig av E. Nilsson
och Anna Fors gjord ansökan, att fyra uppgivna inteckningar måtte dödas
i den sökandena enligt uppgift tillhöriga lägenheten Håkantorp 222, och
att Larsson till stöd för ansökningen tillika ingivit medgivande till dödningen
enligt 22 § inteckningsförordningen ävensom vissa stamhemmanet
enligt uppgift graverande inteckningar med tillkännagivande, att samtycke
till deras dödande lämnades av Larsson såsom skuldebrevens innehavare
under förbehåll, som omförmäldes i 33 § inteckningsförordningen. I överensstämmelse
med vad förut sagts hade uppgifterna om sökandenas på -

164

stådda äganderätt till lägenheten ävensom därom, att denna skulle besväras
av de inteckningar, som dödningsåtgärden omfattade, verificerats
genom äganderätts- resp. gravationsbevis. Warmark ville i anslutning
därtill nämna, att under Warmarks verksamhet såsom underrättsdomare
förekommit fall, då Warmark vid utfärdande av gravationsbevis funnit,
att i ett relaxationsärende, däri gravationsbevis å den lägenhet, som relaxationen
avsåge, icke utfärdats och åberopats i ärendet, en inteckning
dödats i samma lägenhet, utan att sagda inteckning besvärade lägenheten.
Såvitt Warmarks erfarenhet gåve vid handen, förelåge dessutom, Warmark
trodde sig kunna säga undantagslöst, hos ägaren av den genom relaxation
från inteckning eller inteckningar frigjorda fastigheten eu
önskan att erhålla gravationsbevis å densamma efter åtgärdens vidtagande.
Att i sammanhang med relaxationsärendets uppsättande uppgöra
gravationsbevis å den fastighet, som skulle frigöras från inteckning,
medan den, som uppsatte ärendet och justerade detsamma vore fullt inne
i fastighetens inteckningsförhållanden, vore från praktisk synpunkt sett
till avsevärt gagn såväl för arbetet som för fastighetsägaren, vilken
sluppe vänta på att han skulle komma i tur till erhållande av ett rekvirerat
gravationsbevis. Tillfälle att få utfärda gravationsbevis, som icke
begärts eller eljest vore obehövliga, söktes förvisso icke i Warmarks dom
saga, där under året i medeltal utfärdats omkring 100 gravationsbevis i
månaden och det oaktat städse ett avsevärt antal rekvisitioner å gravationsbevis
legat inne i avvaktan på expedition, som enträget begärts skola
ske, så snart möjligt vore. Det kändes för övrigt icke särskilt lockande
att i sammanhang med justering av inteckningsprotokollet övergå till
uppgörande av gravationsbevis, varför detta förvisso icke skulle hava
skett, för den händelse beviset icke ansetts behövligt. Ehuru genom att i
inteckningsprotokollet intagits den av Nilsson och Anna Fors undertecknade
inlagan framginge, att sökande i de av Larsson såsom ombud anhängiggjorda
ärendena om frigörande av lägenheten Håkantorp 222 från
inteckningar vore bemälde Nilsson och Anna Fors i deras uppgivna egenskap
av ägare till sagda lägenhet, hade vid inteckningsprotokollets avfattande
Larsson i egenskap av ombud för vederbörande inteckningsliavare
upptagits såsom sökande i ärendet. Detta hade naturligtvis icke sket.
efter instruktion av Warmark, ehuru Warmark vid justering av inteckningsprotokollet
tydligen icke ansett sig böra låta föranstalta om förändrad
avfattning av detsamma. Enligt Warmarks uppfattning vore nämligen
ägaren av den fastighet, som avsåges skola bliva befriad från eu
densamma graverande inteckning, alltid rätt sökande i ärendet. Relaxationsåtgärdens
företagande skedde tydligen i hans intresse och på hans
föranstaltande, då inteckningshavare, såsom fingerad sökande, med åtgärden
skulle syfta till något för sitt intresse så främmande som att under -

165

kasta sig kostnad och besvär för att få säkerheten för sin intecknade fordran
i större eller mindre grad reducerad. Nu förekomnie emellertid ett
mycket stort antal relaxationer, i vilka vederbörande inteckningshavare
formellt uppträdde såsom sökande. Syftemålet med denna fiktion vore
att i ett och samma ärende få flera olika relaxationsåtgärder handlagda
och prövade. Ett dylikt sammanförande under gemensam handläggning
av flera var för sig så komplicerade åtgärder vore naturligtvis ägnat att
i hög grad försvåra ett sådant ärendes behandling samt föranledde, att
protokollet däröver bleve synnerligen omfattande samt mycket invecklat
och oöverskådligt. Därvid vore emellertid att märka, att stämpelkostnad
och lösen för expeditionen torde fördelas mellan ägarna till de fastigheter,
i vilkas intresse och på vilkas föranstaltande åtgärderna vidtoges.
Något eftergivande i fråga om de krav, vilka såsom garanti för riktig behandling
av den enklare relaxationen uppställts, syntes icke höra ifrågakomma
i detta av en massa relaxationsåtgärder sammansatta ärende.

Emot avfattningen av §§ 267—287 i inteckningsprotokollet för den 12
mars 1923 hade — anförde Warmark vidare — bland annat anmärkts, att
rörande lägenheterna Hassle 127 och Hassle 155, därom i inteckningsprotokollet
antecknats, att de avsöndrats efter den 1 januari 1910, saknats
skäl att i protokollet intaga äganderättsbevis angående dem, liksom att
det i protokollet saknades upplysning, huruvida de å vederbörande stamfastigheter
utfärdade gravationsbevisen upptoge alla de inteckningar, vilkas
rätt försämrades genom de vidtagna lossningsåtgärderna. Befogenheten
av dessa anmärkningar kunde icke underkännas. I protokollet borde
hava funnits anteckning därom, att de åberopade gravationsbevisen upptoge
alla de inteckningar, som rönte inflytande av lossningsåtgärden. Då
enligt 37 § 4 mom. första stycket inteckningsförordningen inteckning, som
avsåges i 3 mom. av samma paragraf, finge, såvitt den besvärade lägenheter,
som avsöndrats efter den 1 januari 1910, dödas, ändå att lägenhetens
ägare icke visades hava samtyckt till åtgärden, samt något samtycke
av vederbörande ägare icke lämnats, syntes det för dödningsåtgärden
i förevarande fall hava varit utan betydelse att känna, att Stehags
kommun erhållit lagfart å lägenheten. Därutinnan hade tydligen ett förbiseende
förelupit. Däremot syntes dagen, då avsöndringarna skett och
lagfart å dem meddelats, hava varit av betydelse i ärendet för att, med
anledning av innehållet i 37 § 3 mom. inteckningsförordningen, utröna,
huruvida samtycke till lossningsåtgärderna beträffande Hassle 127 och
Hassle 156 skolat lämnas av ägare till andra sådana efter 1909 års utgång
från stamfastigheterna avsöndrade lägenheter, som med hänsyn till tiden
för ansökan om lagfart å sistnämnda lägenheter eller tiden för deras upplåtelse
skulle samtidigt med eller efter lägenheterna Hassle 127 och Hassle
155 gå i betalning för den eller de inteckningar, från vilka sistnämnda

166

båda lägenheter lossats. Utredning därom borde genom fullständigande
av åberopade äganderättsbeviset liava förebragts i ifrågavarande ärenden,
för vilkas prövning alltså än flera äganderättsbevis bort vara utfärdade.

Vidare yttrade Warmark följande:

Av det anförda framginge, att i all synnerhet ett relaxationsärende,
som omfattade ett flertal relaxationer, avseende fastigheter, vilka, sedan
inteckning däri gemensamt beviljats, delats dels genom ägostyckning och
dels genom jordavsöndring, i sistnämnda hänseende därtill på sådant sätt,
att det uppstått lägenheter, avsöndrade såväl före den 1 januari 1910 som
efter 1909 års utgång, ställde så stora krav på grundligheten av erforderlig
materiell prövning och granskning av protokollets formella avfattning
att, om ärendenas behandling skulle äga rum på sätt, som uteslöte
berättigad anmärkning, avsevärt längre tid, än nu vore fallet, måste stå
till förfogande för vederbörande expeditionshavande vid ärendenas justering,
för den händelse icke uppsättandet av protokollet skett av ett syn
nerligen förfaret och kunnigt juridiskt bildat biträde. I avseende å den
tid, som i angivet hänseende i mars 1923 stått Warmark till förfogande,
ville Warmark nämna, att han — efter det han med stöd av innehållet i
20 § domsagestadgan under en månads tid åtnjutit partiell ledighet, därunder
bland annat tre syner av Warmark hållits under tiden från och
med den 28 februari till och med den 2 mars 1923 samt utslag av War
mark uppsatts i alla ärenden och mål, däri sådant utlovats till vårtingets
tredje allmänna sammanträde, vilket tagit sin början den 12 mars 1923 —
den 10 mars samma år återinträtt i utövningen av domarämbetet i dess
helhet samt förrättat berörda sammanträde utan undantag för några mål
och ärenden. Därefter hade Warmark själv uppsatt alla till domboken
hörande mål och ärenden, omfattande omkring 10 maskinskrivna terner,
å centralfängelset i Malmö hållit rannsakning med häktad person den 20
mars 1923 samt själv uppsatt urtima tingets protokoll och verkställt all
därav härflytande expedition ävensom hållit fyra särskilda extra sammanträden,
därav ett den 28 mars 1923 med de tingshusbyggnadsskyldige, samt
besörjt protokollsuppsättning och expedition i anledning därav. Därutöver
hade Warmark utfärdat en avsevärd del av de mer än 125 gravationsbevis,
som under månaden expedierats, samt haft att verkställa all
justering av småprotokollen. Under trycket av denna arbetsbörda hade
Warmark, som numera fyllt 60 år, arbetat å domarkansliet dagligen —
även söndagar — med en arbetstid i allmänhet från klockan 9 f. m. eller
kort därefter intill klockan 9 e. m. eller ändå senare timme utan annat
uppehåll än för intagande av måltid och njutande av någon kortare tids
vila under dagens lopp. Det hade icke varit Warmark möjligt att under
sådana förhållanden åt justeringen av småprotokollen ägna längre tid än

1G7

som skett. Deri granskning, Warmark varit i tillfälle att utöva, särskilt
beträffande relaxationsärendena hade icke kunnat utsträckas att omfatta
även, huruvida den utskrivna expeditionen kommit att upptaga ett ark
mera eller icke, därigenom att i nämnda ärenden företedda handlingar
vid uppsättande av protokollet intagits däri i stället för att refereras.
Warmark vore naturligtvis villig att gottgöra envar, som därom gjorde
framställning, det belopp, som han genom Warmarks krafters otillräcklighet
i nu angivet hänseende visade sig hava fått erlägga. I den mån
Warmark så förmådde, skulle Warmark hädanefter, sedan Warmarks uppmärksamhet
inriktats på förhållandet, söka undvika ökad expeditionskostnad
för part, därigenom att erforderliga handlingar intoges i protokollet i
stället för att däri refereras.

Itönneholms Jordhruksaktieholag, vars rätt berördes av behandlingen
av de under §§ 267—287 i inteckningsprotokollet för den 12 mars 1923 upp
tagna inteckningsärendena, anförde i till J. O. den 15 februari 1924 ingivna
påminnelser, att bolaget icke kunnat undgå göra den iakttagelsen,
hurusom särskilt inteckningsexpeditionerna vid Eönnehergs, Onsjö och
Harjagers häradsrätt alltid ställt sig dyrare än vid andra häradsrätter.
Vad särskilt beträffade de nyssnämnda ärendena ville bolaget framhålla,
att utskrivandet av de fem gravationsbevisen, vilka synts J. O. onödiga,
icke skett på därom av sökanden självmant framställd begäran, utan att
sökanden endast begärt, att de för bifall till ansökningen erforderliga bevisen
måtte genom domarens försorg utskrivas. Häradsrättens ordförande
hade i sitt yttrande framhållit, att han på grund av bristande tid icke
varit i tillfälle att i varje särskilt fall avgöra, huruvida expeditionerna
blivit längre än nödvändigt. Även om ordföranden velat i protokollet intaga
gravationsbevis beträffande alla de i ärendet ifrågakomna fastigheterna,
borde han ju kunnat spara tid genom utfärdande av ett gemensamt
gravationsbevis beträffande dem alla, varigenom arbetet med såväl utskrift
som kollationering kunnat betydligt minskas. Även genom förfarandet
att utfärda särskilda äganderättshevis hade onödiga kostnader tillskyndats
sökanden d. v. s. i sista hand bolaget. Bolaget ville därjämte
ytterligare framhålla ett fall, där genom oriktigt förfarande vid bekand
ling av småprotokollsärenden onödig kostnad tillskyndats bolaget. Den
6 juni 1921, §§ 405—408, hade vid häradsrätten handlagts fyra lagfartsärenden,
för vilka bolaget såsom säljare fått bära halva kostnaden. Därvid
hade registreringsbevis för bolaget i sin helhet intagits i protokollet,
vilket medfört, att expeditionerna gått över på andra arket. Var och en
av expeditionerna hade genom detta mot lösenförordningen stridande förfarande
fördyrats med 2 kronor 50 öre. Då de merkostnader, som bolaget
på grund av dessa och liknande felaktigheter under årens lopp nödgats

168

utgiva, uppginge till höga belopp, förbehölle sig bolaget rätt att, sedan
det oriktiga i nu ifrågavarande förfarande blivit fastslaget, göra gällande
krav på restitution av dessa belopp. Warmark hade i sitt yttrande förklarat
sig villig att gottgöra en var, som därom gjorde framställning, det
belopp, som han onödigtvis fått utgiva. Beträffande lösenbeloppet syntes
sålunda intet binder för restitution möta. Bolaget ansåge emellertid lämpligast
att tillsvidare avvakta J. 0:s åtgärder.

Beträffande handläggningen av lagfartsärenden antecknades vid inspektionen,
att vid särskilda sammanträdet för vårtingets avslutande den 5
juli 1921 under ordförandeskap av t. f. domhavanden T. Ryde förelägganden
meddelats för ett stort antal delägare i dödsbon att söka lagfart å av
dem ärvda fastigheter. Sålunda både under n:r 731 i domboken föreläggande
givits för delägarna i boet efter avlidne Nils Bengtsson att söka
lagfart å 11 % kappland jord, avsöndrad från n:r 2 Munkagårda. I anledning
därav hade vid häradsrättens sammanträde den 5 september 1921
under ordförandeskap av Ryde på grund av bouppteckning efter Nils
Bengtsson lagfart sökts för Bengt Nilsson, Per Nilsson Linde, Lars Nilsson,
Olof Nilsson Nordin, Håkan Nilsson, Axel Nilsson, Bror Nilsson,
Peter Weiss’ hustru Ingrid Nilsson, O. Bengtssons hustru Karolina Nilsson
och Johanna Nilsson å ifrågavarande fastighet. Häradsrätten hade
därvid under §§ 173—182 upptagit ansökningen såsom avseende Vio av
fastigheten för en var av dödsbodelägarna, varigenom tio expeditioner
kommit att utfärdas i stället för en gemensam för delägarna i boet. Dessutom
hade alla ansökningarna förklarats vilande. Det oriktiga i att, då
arvskifte ej förrättats, på dylikt sätt uppdela fastigheten framgick tydligt
vid jämförelse därmed, att lagfart samma dag under § 172 i protokollet
sökts å samma fastighet för Elna Bengtssons, född Larsson, oskiftade
dödsbo, vari delägarna voro änklingen Nils Bengtsson och barnen
Bengt Nilsson, Per Nilsson Linde, Lars Nilsson, Olof Nilsson Nordin,
Håkan Nilsson, Axel Nilsson, Bror Nilsson, Peter Weiss’ hustru Ingrid
Nilsson, O. Bengtssons hustru Karolina Nilsson samt Johanna Nilsson,
men jämväl förklarats vilande.

På enahanda sätt hade förfarits beträffande delägarna i boet efter avlidna
hustrun Oliva Andreasson, född Persson, för vilka lagfartsföreläggande
meddelats under n:r 740 i domboken för den 5 juli 1921. Häradsrätten
hade den 5 september 1921 på grund av bouppteckning efter Oliva
Andreasson beviljat lagfart under § 188 i lagfartsprotokollet för Anders
Andreasson å “U2 mtl n:r 6 Ask och under §§ 189—195 för var och en av
Emil Persson, Gunnar Persson, Rudolf Persson, Klara Persson, Sture
Persson, Inez Persson och Martha Persson å 5/«8 mtl av samma fastighet

169

samt under §§ 196 och 197 för Bernhard Andersson och Augusta Andersson
å Viss mtl var av fastigheten.

Lagfartsprotokollet för den 5 september 1921 upptog 540 ärenden, varav
ett stort antal anhängiggjorts i anledning av de lagfartsförelägganden,
som meddelats vid det särskilda sammanträdet för avslutande av 1921 års
vårting.

Med anledning av sistnämnda anmärkningar anförde Warmark följande: Sedan

mera än 10 år förflutit, från det Warmark tillträtt domsagan,
hade Warmark funnit det av förekomna anledningar erforderligt att söka
få till stånd en undersökning, huruvida i avseende å inskrivningsväsendet
i domsagan rådde en ordning, som stode i överensstämmelse med föreskrifterna
i 2 § lagfartsförordningen. Warmarks uppmärksamhet hade
nämligen bland annat fästats därå att, då för utrönande av vem som vore
ägare till en fastighet äganderättsbevis rörande densamma begärdes, ex
empelvis för utsökande av förfallen ogulden ränta å intecknad gäld, det
utfärdade beviset icke sällan kommit att såsom fastighetens ägare angiva
en för länge sedan avliden person. Ävenledes hade Warmark inhämtat,
hurusom det inträffat, att i dödsbon, där bland tillgångarna funnits fastighet,
som icke lagfarits, försummelsen därutinnan föranlett, att stärbhusdelägare,
som genom testamente tillerkänts äganderätt till fastigheten,
undgått att erlägga den avgift för stämpel, varmed vid lagfarts sökande
å den genom testamente bortgivna fastigheten fängesliandlingen skolat
beläggas. Dessutom hade Warmark i nu ifrågavarande hänseende påverkats
av det förhållandet, att vid granskning av rotlarna över förmynderskap
ävensom godmanskap för å okänd ort vistande befunnits, att förmyndarräkning
i ett ganska stort antal fall icke avlämnats på grund därav
att vederbörande dödsbon uppgivits vara oskiftade. Av de myndigheter,
vilka fått sig ålagd vårdnaden över förmynderskap och godman
skap för å okänd ort vistande, hade nämligen upprepade gånger såsom ett
beaktansvärt missförhållande anmärkts, att redovisning av förmyndare
eller god man icke kunde lämnas, så länge vederbörande myndling eller
å okänd ort vistande blott hade andel i oskiftat bo. Då detta tillstånd ofta
fortfore i åratal, bleve, enligt vad nämnda myndigheter vidare framhållit,
granskningsgodemännen ur stånd att bedöma de förhållanden, som
deras tillsyn avsåge att kontrollera, vartill komme, att för dem icke sällan
uppgåves, att tillgångar saknades, ehuru sådana dock funnes i det
oskiftade boet. Det hade vidare från kompetent håll vitsordats med avseende
å sammanlevnaden i bo oskifto, att det förekommit icke få exempel
på förluster, tillskyndade omyndiga under en sådan förvaltning, och
det hade till och med gjorts gällande, att dylik förvaltning ofta före

170

komme blott för att undandraga förvaltningen gode männens kontroll. I
början av år 1921 hade Warmark föranstaltat om en undersökning genom
särskilt för ändamålet använt biträde rörande den omfattning, vari —
med avseende å bouppteckningar inregistrerade under femårsperioden
före den 1 januari 1919 — förelåge underlåtenhet att söka lagfart å arvfallen
fast egendom. Warmark både emellertid genom överansträngning
ådragit sig sjukdom, så att Warmark hlivit nödsakad att söka vila och
lämplig behandling. På grund därav hade Warmark icke kommit att
taga närmare del av frågan om lagfartsföreläggande i de dödsbon, där
enligt den åvägabragta utredningen fastighet upptagits bland tillgångarna
utan att lagfart blivit sökt, oaktat mera än 2 Vi år förflutit från det
bouppteckning upprättats. Vad de ärenden anginge, som i diariet över
ämbetsresan särskilt upptagits, kunde Warmark sålunda icke lämna
någon annan uppgift än vad Warmark iakttagit eller att bland stärbhusdelägarna
efter de avlidna personer, efter vilka de bouppteckningar förrättats,
som i ärendena åberopats, funnits antingen omyndiga eller a
okänd utrikes ort vistande stärbhusdelägare.

Beträffande de regler, som i domsagan plägade lända till efterrättelse,
då lagfart skulle meddelas å fastighet i dödsbo, lämnade Warmark följande
redogörelse: I avseende å tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap.
1 § ärvdabalken framginge av det anförda vad som ansetts böra lända till
efterrättelse. Då någon skriftlig överenskommelse emellertid endast i sällsynta
undantagsfall plägade kunna företes om överenskommelse att leva
i bo oskifto samman, hade den ordningen plägat tillämpas att, så snart
begäran framställts om gemensam lagfart för stärbhusdelägare under uppgift
att de levde samman i bo oskifto, nämnda begäran bifallits, så framt
någon särskild anledning icke förekomme till antagande, att förmyndare
eller god man däremot hade att inlägga någon gensaga. Hade begäran om
gemensam lagfart för i bo oskifto icke, såvitt uppgivits, sammanlevande
dödsbodelägare ej framställts, hade bestämmelserna i § 11 andra stycket
i lösenförordningen tillämpats. Förfarandet att, utan att skriftligt upprättad
avhandling, innefattande arvskifte, företetts, med ledning av bouppteckning
meddela lagfart å stärbhusdelägares arvfallna andelar av
boets fastighet, beräknade i full överensstämmelse med arvslagarnas föreskrift,
hade oavbrutet tillämpats i domsagan alltsedan senare hälften av
1870-talet under revisionssekreteraren A. Anderbergs, hovrättsassessorn

O. Bergius’ och revisionssekreteraren C. Mobergs ämbetstid. Sedan Warmark
övertagit domsageförvaltningen, hade vid ett par tillfällen förändring
i nämnda praxis sökt genomföras, i det att anspråk uppställts på
skriftligt upprättat arvskifte, då lagfart icke skolat meddelas för arvingar,
som levde samman i bo oskifto. Senaste försöket i sådan riktning hade
gjorts under vårtinget 1922. Emellertid hade missnöje därmed försports.

171

Sålunda hade en av de äldre mera förfarna pappersinlämnarna vid häradsrätten
besökt Warmark i anledning därav, att beslut i nu nämnd riktning
kort förut meddelats i ett lagfartsärende, och framställt anmärkning mot
att hans begäran om lagfart icke av häradsrätten vunnit bifall, enär, enligt
avfattningen av beslutet, icke visats, att vederbörande stärbliusdelägares
”andel i arvfallen fastighet genom lagligen upprättat arvskifte
utbrutits”. Sådant arvskifte kunde, enligt vad för Warmark uppgivits
vid tillfället, då icke komma till stånd, och en till förmånligt pris gjord
försäljning av vissa stärbhusdelägares andelar i fastigheten hade löpt fara
att gå åter. Avsevärd ekonomisk förlust för stärbliusdelägarna vore på
grund därav att befara genom förändring av ett förfarande i avseende å
lagfarts meddelande, varefter man sedan mera än 40 år tillbaka inrättat
sig i domsagan. Under det fortsatta samtalet om förenämnda praxis hade
framhållits, att sammanlevnaden i bo oskifto lika väl som bodelning förutsatte
därom upprättad skriftlig avhandling, att lagfart det oaktat utan
sådan handling beviljades för oskift dödsbo allenast på muntlig uppgift
om sammanlevnaden i bo oskifto, att, när dylik lagfart meddelats samt
en av delägarna i det oskiftade dödsboet avlidit utan att skriftligt arvskifte
upprättats, i bouppteckning efter denne upptoges samt sedermera
lagfores den avlidnes efter arvslagarna bestämda andel i den oskiftade
fastigheten samt att mot någon arvinges bestridande hans andel i fastigheten
praktiskt taget icke kunde bestämmas annorlunda än till förut
nämnd kvotdel. Med anledning av uppgiften, att lagfartsprotokollet för
den 5 september 1921 upptoge 540 ärenden, funne Warmark sig föranledd
upplysa att, såvitt Warmarks erfarenhet gåve vid handen, vore lagfarternas
antal i Rönnebergsdomsagan, om hänsyn toges till domsagans omfattning
och arbetsbördan där i andra hänseenden, icke stort i jämförelse
med vad förhållandet vore i andra domsagor, och Warmark hade den upp
fattningen, att särskilt antalet lagfarter på grund av arv vore osedvanligt
lågt. Antalet paragrafer i lagfartsprotokollet hade utgjort sammanlagt
för vår- och hösttinget: år 1913 912, 1914 951, 1915 967, 1916 904,1917 955,
1918 1127, 1919 1108, 1920 1028, 1921 1334 och 1922 874. Under vårtinget
1923 hade i lagfartsprotokollet förekommit 533 paragrafer, medan inteckningsprotokollet
omfattat 1161 paragrafer. Därav framginge, att det under
de uppgående konjunkturerna åren 1918—1921 förekommit viss höjning i
lagfarternas antal, varpå under därefter följande depressionstid tillbaka
gång åter inträtt. I

I infordrat yttrande anförde Ryde, att lagfartsföreläggandena, såsom
jämväl framginge av Warmarks yttrande, tillkommit på initiativ av Warmark.
Därvid hade tillgått så, att under början av år 1921 ett biträde å
kansliet av Warmark erhållit uppdrag att med ledning av inregistrerade

172

bouppteckningar ävensom fastighetsböckerna uppsätta förelägganden att
söka lagfart å arvfallen fast egendom i de fall, detta underlåtits. Dessa
förelägganden hade av biträdet inskrivits i terner utan angivande av vid
vilket sammanträde eller under vilka domboksnummer desamma komme
att behandlas. Sedan Ryde, som varit förste notarie i domsagan under
tiden från och med den 19 augusti 1920 till och med den 10 april 1922,
erhållit förordnande att hålla särskilda sammanträdet för avslutande av
1921 års vårting, hade Ryde av Warmark fått order att upptaga de sålunda
redan färdigskrivna föreläggandena till behandling vid nämnda
sammanträde, varvid Rydes uppdrag förnämligast gått ut på, förutom
datering och paragrafering, att tillse, att föreläggandena meddelats rätta
personer och att underlåtenhet att söka lagfart verkligen förelegat. Den
sålunda givna ordern hade Ryde ansett sig skyldig åtlyda. Sedan i anledning
av de gjorda föreläggandena ett stort antal lagfartsansökningar
å i bouppteckningar upptagna fastigheter inkommit till första sammanträdet
av 1921 års höstting, vid vilket sammanträde Ryde förordnats att
såsom särskild ordförande i häradsrätten handlägga sådana mål och
ärenden, som omförmäldes i 1 § av lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,
hade Ryde av Warmark erhållit närmare instruktioner om huru Warmark
önskade, att lagfarter för dödsbon skulle behandlas. Därvid hade
Warmark utvecklat samma resonemang som i sitt yttrande till J. O. Då
det varit Ryde bekant, att i sådana fall, då stärbhusdelägarna icke upp
givit sig leva i bo oskifto och ej heller sådana omständigheter, som omförmäldes
i § 11 andra stycket i förordningen angående expeditionslösen,
förelegat, praxis i domsagan sedan långa tider tillbaka varit att meddela
särskild lagfart för envar av stärbhusdelägarna å hans andel av den arvfallna
fasta egendomen, hade Ryde icke funnit anledning ifrågasätta riktigheten
av det av Warmark önskade förfaringssättet, varför Ryde behandlat
ärendena på sätt som skett. Efter numera företaget studium i frågan
vore Ryde villig medgiva, att det av J. O. vid inspektionen hävdade
sättet för behandling av dylika lagfartsärenden syntes vara det riktiga.
Ryde anhöll, att J. O. vid behandlingen av anmärkningarna mot honom
måtte taga i betraktande den i viss mån osjälvständiga ställning, en förste
notarie intoge gentemot häradshövdingen, samt de svårigheter, som måste
uppkomma för honom att motsätta sig häradshövdingens önskningar, särskilt
i ett fall som förevarande, då häradshövdingen åberopat gammal
praxis och förefallit hava stöd i lag för sitt betraktelsesätt.

Vid inspektionen antecknades vidare, att bland fastigheterna i domsagan
funnes fideikommissegendomen Barsebäcks säteri, som omfattade följande
fastigheter, nämligen Barsebäcks säteri n:r 43 4 mtl, Barsebäck n:r 2—41,

varje å 9/i« mtl, 45—48, 53, 58, 60 och 62, torp, allt i Barsebäcks socken,
Lundåkra n:r 1—5, vart och ett 9/ie mtl, vilka fem senare enligt kungl.
kammarkollegii resolution den 7 juni 1916 därefter skulle benämnas Lundåkra
n:r 7, Hofterup n:r 12 3A mtl, n:r 13 3U mtl, n:r 14 5/s mtl, n:r 15 3/8 mtl,
n:r 16 6/s mtl, n:r 17 Vs mtl och n:r 19 V» mtl samt Lundåkra n:r 6, torp,
allt i Hofterups socken, Ålstorp n:r 7 Vs mtl och n:r 9, kvarntorp, i Västra
Karahy socken. Samtliga dessa fastigheter voro i en äldre inteckningshok
för Barsebäcks socken uppförda å ett för hela egendomen gemensamt upplägg.
Egendomen graverades endast av tre inteckningar, beviljade den 5
juni 1906, § 729, den 14 mars 1910, § 397, och den 16 februari 1914, § 133,
vilka funnos införda å nyssnämnda för egendomen gemensamma upplägg.
Inteckningarna hade senast förnyats den 7 maj 1923, §§ 694, 695 och 696.
Till denna tid hade egendomen emellertid överförts till en särskild inteckningshok,
därvid de olika fastigheterna upptagits å skilda upplägg. Följden
därav hade blivit att, när utdrag ur inteckningsboken rörande nämnda
inteckningar skulle göras, lösen komme att debiteras för ett 60-tal utdrag
ur inteckningsboken i stället för såsom förut endast ett.

Härutinnan anförde Warmark i sitt yttrande, att i kungl. kungörelsen
den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckuingsböcker skola inrättas
och föras stadgades i 2 §, att i vardera av lagfarts- och inteckningsböckerna
skulle göras ett upplägg för varje under särskilt nummer i jordeboken
uppfört hemman, torp eller annan lägenhet m. in., dock att hemman
eller lägenheter, som vore sammanslagna till eu egendom, borde föras
på ett gemensamt upplägg, där det lämpligen ske kunde, med iakttagande
likväl att jordeboksnummer, varav endast en del vore med annan fastighet
sammanslagen, icke finge i gemensamt upplägg intagas. Förhållandet
syntes vara, att fastighetshöckerna i olika domsagor upplagts på väsentligen
olika sätt. Sålunda torde exempelvis i eu av Sveriges största domsagor,
östra Värends domsaga, enligt vad för Warmark uppgivits, utan
undantag ett upplägg hava gjorts för varje inom domsagan förekommande
hemman, lägenhet in. in., ehuru ett stort antal fastigheter i domsagan
sedan lång tid tillbaka tillhört samma ägare såsom eu egendom, t. ex. Lessebo
Aktiebolags fastigheter in. fl. Åtgärden att på ett upplägg föra sam
man ovan omförmälda fastigheter i Barsebäcks m. fl. socknar syntes vara
föranledd av att å dessa fastigheter, som i brukningshänseende icke utgjorde
eu egendom, kunde vara fästad fideikommissegenskap, varigenom
fastigheterna ansetts vara sammanslagna till en egendom. Emellertid hade
genom Kungl. Maj:ts utslag den 24 april 1908 den fideikommissegenskap,
som kunde vara fästad vid vissa i mantal bestämda andelar av några
utav dessa hemman, överflyttats på andra fastigheter, vilka sålunda fått
fideikommissnatur, under det att de liemmansdelar, varifrån fideikom -

174

missegenskapen överflyttats, icke längre utgjorde en egendom med de fastigheter,
som ännu innehades med fideikommissrätt. Därjämte hade genom
samma utslag från ett under särskild littera å kartan upptaget skiftesområde,
omfattande hela Barsebäcks fiskläge, som enligt ett den 7 december
1832 fastställt laga skifte gemensamt tillhörde 40 av de till fideikommisset
hörande hemmanen, ”överflyttats” den fideikommissegenskap, som kunde
hava varit fästad vid skiftesområdet. Då nu de jordeboksnummer, varav
endast en del vore med annan fastighet sammanslagen, icke finge intagas
i gemensamt upplägg, hade överföringen, enligt kungörelsens föreskrift,
skett av ifrågavarande fastigheter till särskilda upplägg. En stor del
andra fastigheter inom domsagan, i avseende varå likartade förhållanden
förelåge, hade på samma sätt måst överföras till särskilda upplägg, och
ett av Warmark för ändamålet anställt och avlönat icke rättsbildat biträde
hade varit sysselsatt å skilda tider med sådan överföring. Innan överföringen
från upplägg i inteckningsboken skett beträffande Barsebäckshemmanen,
hade samma upplägg upptagit mera än 50 rum. Beträffande
kostnadsfrågan, som dock icke finge vara bestämmande för huruvida
ifrågavarande föreskrifter i kungörelsen den 14 september 1875 skulle
iakttagas, ville Warmark nämna att, sedan förnyelse av inteckningarna i
fideikommisset skett, under nästföljande 10 år ingen kostnad i inskrivningshänseende
vore att förutse för dem. Då avgifterna i sammanhang
med inskrivningsväsendet, i den mån de överstege självkostnaden — därtill
jämte annat finge räknas jämväl den utgift, som uppstått i följd av
särskild personals anställande och avlönande i och för överföringsåtgärden
— ansetts och syntes få anses innefatta nödigt bidrag till kostnaden för
upprätthållande av rättsväsendet i övrigt, torde det bidrag för angivna
ändamålet, som från ifrågavarande fastigheter utgått, icke överstiga utan
väsentligen understiga, vad som i sådant hänseende beräknades böra i allmänhet
belöpa på fastigheterna i domsagan.

Då vidare vid inspektionen enligt anteckning i marginalen till lagfartsprotokollet
och upplysning av Ehrenborg befunnits, att för lösen och anskaffande
av taxeringsbevis debiterades tillsammans 4 kronor, anförde
Warmark i sin förklaring till försvar därför, att han på sin tid genom
anslag å tingsstiillet i Åkarp fäst vederbörande rättssökandes uppmärksamhet
å föreskriften i 10 § stämpelförordningen den 19 november 1914,
att taxeringsbevis eller debetsedel, upprättad enligt gällande uppbördsreglemente
ävensom, där för fast egendom icke funnes särskilt taxeringsvärde,
intyg av trovärdiga män om det värde, vartill egendomen skattades,
borde såvitt möjligt vid stämpelbeläggningen företes. I samband därmed
hade Warmark särskilt påpekat att, där så i allt fall icke skedde,
komme för undvikande av dröjsmål med begärd inskrivningsåtgärds vid -

175

tagande anskaffande av taxeringsbevis att äga rum genom kommissionärer!
i alla fall, där icke vid stämpelbeläggningen önskan om iakttagande
av annat förfaringssätt för dylikt bevis’ tillhandahållande gåves tillkänna.
I fiåga om ersättningen för kommissionärens uppdrag att å sökandes vägnar
anskaffa taxeringsbevis, vilket biträde av kommissionären icke lämnades
enligt föreskrifterna i domsagestadgan, innefattade uppdraget, enligt
Warmark meddelad uppgift, dels att för sökanden hos vederbörande
häradsskrivare i god tid göra skriftlig rekvisition å taxeringsbevis med
noggrant angivande av den fastighet, som beviset skulle avse, dels att i
händelse av behov lämna kompletterande upplysningar rörande fastigheten,
om ägare och mantal icke överensstämde med de i taxeringslängderna
förekommande, dels att, sedan påminnelse om nödvändigheten av bevisets
erhållande dessutom ofta måst göras, å vederbörande postkontor avhämta
och förskottera avgiften för av häradsskrivaren expedierad postförskottsförsändelse,
vilken avgift, då ett bevis rekvirerats och expedierats, utginge
med 3 kronor 10 öre, dels att granska beviset och, därest någon felaktighet
förelupit vid rekvisitionen, vilket flera gånger inträffat, vidkännas
kostnaden för vad som förskotterats, dels ock att till domaren ingiva
beviset. Då enligt domsagestadgan redan ingivandet till domaren av eu
handling betingade en avgift av 1 krona, syntes en ersättning av 2 kronor
för uppdiaget i dess helhet, när allenast ett bevis rekvirerades, icke ens
kunna anses tillräcklig. Vid rekvisition av flera taxeringsbevis på en gång
kunde däremot en nedsättning i omkostnaderna åvägabringas. Enär domsagans
fastigheter hörde till två olika häradsskrivardistrikt, av vilkas innehavare
den ene vore bosatt i Eslöv och den andre i Lomma, samt antalet
taxeringsbevis mycket växlade både i avseende å sammanlagda antalet
och beträffande fördelningen mellan de särskilda häradsskrivarna,
kunde aldrig mindre än två rekvisitioner ifrågakomma. I regeln gjordes
emellertid flera rekvisitioner för varje sammanträde. Under sådana förhållanden
och då olika pris för olika taxeringsbevis icke borde ifrågakomma,
ställde Warmark sig tveksam, huruvida anmärkning med fog
kunde framställas mot skäligheten av eu genomsnittlig ersättning för
varje bevis av 2 kronor. För en till detta belopp uppgående kostnad syntes
sökanden själv icke — även om hänsyn icke toges till besväret med
rekvisitionen av beviset, påminnelser om detsammas expedierande, utlösen
av postförskottsförsändelse och vidaresändandet av beviset till domaren
kunnat anskaffa beviset. Enligt av kommissionären lämnad upp
gift mottoge denne icke sällan begäran av personer, exempelvis i samband
med rekvisition av gravationsbevis, om biträde jämväl för anskaffande
av taxeringsbevis, ehuru detta bevis icke skulle användas för något
hos domaren eller häradsrätten anhängigt ärende. Kommissionären, vilken
icke vore phktig utföra ett sådant uppdrag, avböjde i allmänhet mot -

176

tagandet av detsamma, enär en ersättning för bevisets anskaffande a\
2 kronor icke innefattade nöjaktig gottgörelse för besvär och förskottslikvid.

Med anledning därav att särskilt höga kommissionärsarvoden syntes
uttagas av allmänheten anställde J. O. vid inspektionen förhör med de å
kansliet närvarande, varvid upplystes, att första skrivbiträdet å kansliet,
fröken Judith Winberg, som haft anställning därstädes sedan år 1913, vore
av Warmark förordnad till kommissionär i domsagan. vKommissionärsarvodena
beräknades sålunda, att för varje uppdrag, som Judith Winberg
erhölle, debiterades jämlikt 44 § domsagestadgan för handlingars ingivande
1 krona och för uttagande och översändande av expeditioner jämte
ingivna handlingar likaledes 1 krona. Samma debitering användes, då
uppdraget avsåge såväl ingivande som uttagande och översändande av
handling och expedition. Det arvode, som på detta sätt inflöte, ingingc
emellertid i häradshövdingens kassa, under det att Judith Winberg endast
erhölle 50 öre för varje uppdrag eller sålunda, då det vore fråga om ett
ärende, avseende såväl ingivande som uttagande av handling, 50 öre i stället
för debiterade 2 kronor. Utginge arvodet för erhållet uppdrag med
högsta tillåtna belopp eller 15 kronor, uppbure Judith Winberg 5 kronor
därav. För en månad med normal omsättning å kommissionärsskapet brukade
inflyta omkring 380 kronor, därav Judith Winberg själv finge behålla
ungefär 120 kronor.

Vid jämförelse mellan sportellistan och kommissionärens postförskottsbok
antecknades såsom exempel på vad som debiterades i arvode och porto
följande från år 1923:

2ST:r i postförskotts-	expeditionens beskaffenhet	lösen och stäm
boken 187.	1 domboksexpedition.............	pel .... 16:50
258.	1 stämning.......................	.... 3: —
310.	1 avskrift ........................	.... 2: —
316.	1 konkurs- och myndighetsbevis . .	.... 5:25
319.	1 påskrift å gravationsbevis......	.... 2: —
321.	1 syneprotokoll..................	.... 16:50
325.	8 gravationsbevis.................	.... 26: —
326.	4 äganderättsbevis...............	.... 25:99
327.	2 stämningar....................	.... 6: —
328.	1 gravationsbevis ...............	.... 12:25
348.	3 gravationsbevis................	.... 9:75
391.	1 gravationsbevis................	.... 3:25

uttaget

belopp

19:30
5:70
4:35
8:95
4:70
19:60
35:90
31:90
9:90
14:85
14: 45
5: 85

J. O. anmärkte, att de arvoden, som sålunda syntes uttagas av kornmis
sionären, väsentligt överstege de i domsagestadgan bestämda. Det orik -

tiga i den tillämpade anordningen med delning av inkomsterna av kommissionärsskapet
mellan häradshövdingen och kommissionären syntes
ligga i öppen dag, och förfarandet, sådant det framställts, stode jämväl i
strid med bestämmelserna i domsagestadgan.

Till förklaring å anmärkningarna i sistnämnda del anförde Warmark,
att kommission är sskapet i domsagan vid Warmarks tillträde av densamma
varit så ordnat, att det utförts av det juridiskt bildade biträde, som numera
motsvarades av andre notarien. Warmark ville minnas, att behållna inkomsten
av kommissionärsskapet då skattats till omkring 300 kronor om
året. Sedermera hade kommissionärsskapet uppdragits åt ett par kvinnliga
biträden å domarkansliet, intill dess Judith Winberg år 1913 anställts
såsom kommissionär med biträde i arbetet av de då å domarkansliet tjänstgörande
icke rättsbildade biträdena enligt Warmarks närmare föreskrifter,
därvid behållna inkomsten av kommissionärsskapet av Warmark proportionellt
fördelats mellan dem. Avgiften till kommissionären hade då
utgått efter följande grunder: till expeditionens lösenbelopp lades en
krona i arvode med tillägg av porto, postförskotts- och assurans- eller annan
därmed likartad avgift, med viss förhöjning i arvodet för flera ären
den till en och samma mottagare. Medan ännu kommissionärsskapet omhänderhades
av andra biträdet, vars arbetskraft samtidigt påkallades för
uppgifter av betydelse för tingsarbetet, hade icke sällan förekommit anmärkning
mot att uppdragens utförande icke skedde utan tidsutdräkt
eller i allt fall icke med den snabbhet, som omständigheterna påkallade.
En annan olägenhet hade varit, att nödig kontinuitet saknades i handhavandet
av kommissionärsskapet, utan vilken denna syssla icke kunde
komma helt till sin rätt, då bland annat noggrann kännedom i personhänseende
och rörande förhållandena i orten vore oavvisligen av nöden.
Förhållandet hade också blivit att, då allmänheten börjat bliva bättre betjänad
genom kommissionären, uppdragens antal hastigt och avsevärt
ökats. Då 1918 års domsagestadga utkommit och i nämnda stadga förordnats,
att från och med den 1 januari 1919 i varje domsaga skulle finnas en
kommissionär med åliggande att tillhandagå allmänheten, samt taxa fastställts
för kommissionären, hade Warmark bestämt, att den sålunda utfärdade
taxan skulle i domsagan lända till efterrättelse från och med
juli månads ingång år 1918. Arvodesbeloppens storlek hade i taxan varit
fastställd under den förutsättning, att kommissionären icke behövde förskottera
ersättning för stämpelpapper, lösen, porto och rekommendationsavgift
samt att även stadgat arvode förskottsvis skulle till kommissionären
erläggas. Uppginge till kommissionären på förhand erlagt belopp icke
till vad hon sålunda hade rätt att fordra, ålåge det kommissionären att
därom skyndsamt meddela underrättelse till den, som anlitat henne. År -

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

178

vodet för handlingars ingivande m. m. hade då utgått med 75 öre, till vilket
belopp jämväl fastställts ersättning för meddelande av underrättelse.
Under åberopande av nu anmärkta bestämmelser hade Judith Winberg i
sin egenskap av kommissionär uti en till dem, som i nämnvärd omfattning
begagnade sig av hennes tjänster i egenskap av kommissionär, i juli
1918 avlåten cirkulärskrivelse hemställt, huruvida vederbörande — i stället
för att avvakta underrättelse antingen därom att till kommissionären
i samband med uppdragets lämnande erlagt belopp icke uppginge till vad
denne för uppdragets utförande hade rätt att fordra eller, då, i enlighet
med vad förut tillämpats, intet belopp alls till kommissionären insänts i
samband med uppdragets lämnande, rörande sammanlagda avgiften för
arvode m. m. samt därefter förskottsvis insända uppgivet belopp — önskade,
att samtliga kostnader förskotterades och att därefter hela beloppet uttoges
genom postförskott mot särskild ersättning, som emellerid icke beräknades
uppgå till eller i varje fall icke komme att överstiga kostnaden
för underrättelse om beloppet av den avgift, som skulle insändas, med
porto, samt rekommendations- eller annan avgift för penningars översändande.
Genom den föreslagna anordningen hade avsetts att för vederbörande
uppnå väsentlig besparing av tid och arbete utan ökad kostnad med
bibehållen rätt för den, som i stället önskade insända förhandslikvid, att
begagna sig av dylik form för att bliva betjänad av kommissionären. För
att icke— vid övergången till en förändrad form för fullgörande av kommissionärsuppdraget,
sådan som den i domsagestadgan föreskrivna, vilken
ju innefattade såsom villkor för att mot avgifterna enligt taxan fa
begagna sig av kommissionärens medverkan för uppdrags utförande insändande
av förhandslikvid — dröjsmål, som kunde lända till förlust och
olägenhet för rättssökande, skulle uppstå, hade kommissionären i cirkulärskrivelsen
meddelat att, därest icke i enlighet med domsagestadgans föreskrifter
likvid insändes i samband med överlämnande av uppdrag till kommissionären,
komme tillsvidare och, intill dess besked inginge till kommissionären,
att även vid utebliven förhandslikvid vederbörande i allt
fall åsyftade erhållande av sådan underrättelse, som i 45 § domsagestadgan
föreskrivits för det fall, att inbetalt belopp understege vad rättssökande
vore skyldig erlägga, samtliga kostnader, i likhet med vad dittills
skett, att uttagas genom postförskott under iakttagande av den förhöjning,
varom ovan förmälts. Det hade nämligen ansetts uppenbart, att det föreslagna
expeditionssättet, som uppfyllde ett av de enligt vunnen erfarenhet
viktigaste önskemålen vid kommissionärsuppdragens utförande, nämligen
skyndsam behandling utan varje genom underrättelses meddelande
föranledd tidsutdräkt, vore att föredraga för den rättssökande, när det
icke vore förenat med ökade kostnader och i allt fall medförde den avsedda
större snabbheten vid betjänandet. Anslutning till det expeditionssätt, som

179

föreslagits, hade också lämnats, enligt uppgift, utan undantag antingen
genom direkt avgiven skriftlig förklaring, att förslaget godkändes, eller
genom fortsatt underlåtenhet att insända föreskriven förhandslikvid vid
uppdrags lämnande utan därtill fogat meddelande, att underrättelse om
kostnadsbeloppet avvaktades före uppdragets fullgörande i och för insändande
av förhandslikvid. Sedermera hade, enligt vad som uppgivits, de
rättssökande hlivit betjänade genom kommissionären i enlighet med de
villkor, som sålunda angivits. Alltså hade endast i det fall, att förhandslikvid
icke till något belopp insänts, oavsett därom meddelad föreskrift,
och begäran ej heller framställts om uppgift å kostnadsbelopp, sådan
underrättelse icke meddelats utan sagda belopp med angiven förhöjning
uttagits enligt postförskott i syfte att undvika dröjsmål. Något missnöje
med detta förfaringssätt hade icke dittills för Warmark anförts. Uppfattningen
om att högre avgift skulle hava av kommissionären uttagits, än
domsagestadgan medgåve, syntes bero därpå, att kännedom saknades om
att nämnda avgifters utgående förutsatte förhandslikvid, ävensom, för den
händelse inbetalt belopp understege, vad rätteligen skulle erläggas, underrättelse
om kostnadsbeloppet. Då kommissionären icke disponerade erforderliga
medel till gäldande av stämpelpapper och lösen för expedition
eller andra handlingar, vilkas översändande begärts, hade det varit en förutsättning
för tillämpande av en anordning att expediera meddelade uppdrag
på sätt nyss blivit nämnt att, i enlighet med vad förut skett, alla
expeditioner ocli handlingar, vilkas utfående förutsatte sådana avgifters
erläggande, utlämnades till kommissionären utan att expeditionshavanden
erhölle lösen därför, men med anspråk naturligtvis på att få uppbära avgifterna,
så snart desamma inflöte. Redovisning därutinnan kunde uppenbarligen
icke ifrågasättas skola ske beträffande varje lösenpliktig handling
i samband därmed att kommissionären, till vilkens mottagande postförskottsbeloppet
ställdes, uppburit det på postförskottsärendet belöpande
totala avgiftsbeloppet, utan i likhet med vad förut skett anordnades redovisning
månadsvis. Det sade sig självt, att i valet mellan om influtna penningar,
vilka till utan jämförelse största beloppet tillhörde expeditions
havanden, skulle disponeras av denne eller kommissionären intill redovisningsdagen,
valet icke gärna kunde falla på någon annan än expeditionshavanden,
av vilkens kassa för övrigt förskjutits portoavgift och alla
övriga i samband med kommissionärsuppdragets fullgörande uppkomna
kostnader. Senast första helgfria dag i månaden skedde därefter avräkning
för sistförfluten månaden med kommissionären, vilken, om hon så
önskade, vore berättigad att under månadens lopp av expeditionshavanden
erhålla de förskott å kommissionärsarvodet, som tilläventyrs behövdes. Av
de Wa.rmarks privata räkenskaper, som Warmark ännu hade i behåll,
hade han inhämtat, att Warmark under loppet av 3 år från och med de -

180

cember månad .1920 till och med november 1923 vid de månadsvis skeende
avräkningarna till kommissionären utbetalt sammanlagt 11,647 kronor 50
öre i 36 olika poster, varav den högsta för en månad varit 407 kronor och
den lägsta 246 kronor. Av mänadsbeloppen understege 10 stycken 300 kronor,
5 av dessa belopp dock allenast med mindre än 10 kronor. Sedan 3 år
tillbaka hade Warmark sålunda — jämte det Warmark vidkänts alla med
kommissionärsuppdraget iörenade utgifter samt berett kommissionären
tillfälle till kostnadsfri semester, av vilken förmån kommissionären likväl
på grunder, vilka. Warmark stode helt och hållet utanför, underlåtit
att begagna sig sedan sommaren 1921, utan att dock för Warmark därav
uppkommit minskade utlägg — utbetalt till kommissionären i medeltal årligen
ett nettobelopp av 3,882 kronor 50 öre. Vad sålunda rörande kommissionärsskapet
uppgivits hade till riktigheten vitsordats av fröken Winberg
i hennes förenämnda egenskap av kommissionär och syntes tillrättalägga
uppfattningen om i domsagan rådande anordning med delning av
inkomsterna av kommissionärsskapet mellan häradshövdingen och kommissionären.
Enligt lösenförordningen syntes Warmark icke vara pliktig
att utlämna expedition, som vore påförd lösen, stämpel eller annan avgift,
annat än mot erhållande av det expeditionen åtecknade ersättningsbeloppet,
där ej expeditionen överlämnades till vederbörande för utmätning.
Genom iakttagande av vad sålunda gällde, komme icke någon sammanblandning
till stånd mellan medel, som tillhörde Warmark och kommissionären.
Warmark hade för den skull nu träffat anstalt om att få en förändring
i vad dittills tillämpats till stånd i enlighet därmed, varigenom
också nödvändiggjordes — åtminstone inom vissa gränser — en tillämpning
efter ordalagen av domsagestadgans föreskrifter rörande underrättelse
till dem, som anlitat kommissionären, om förhandslikvidsbeloppets
storlek, varigenom domsagestadgans syftemål också uppnåddes, att kommissionärens
försändelser icke komme att befordras mot postförskottsavgift
utan i betalta brev. Warmark hade själv icke tagit del i postförskottsavgiftsbeloppens
bestämmande, varför Warmark icke kände till, huru arvoden,
porto och andra avgifter uträknats i de särskilda fall, som i diariet
upptoges. Kommissionären hade emellertid på Warmarlts förfrågan uppgivit,
att förhandslikvid icke i något av dessa fall insänts, utan att post
förskottsavgiften bestämts i enlighet med de grunder, som tillämpats, då
intet belopp blivit inbetalt.

Vid yttrandet var fogat ett av Judith Winberg den 1 december 1923 avgivet
intyg av följande innehåll:

Judith Winberg hade under tre år, omfattande tiden från november 1920
till motsvarande tid år 1923, av Warmark i särskilda poster, som beräknats
och utbetalts första helgfria dag varje månad, uppburit tillhopa
11,647 kronor 50 öre. På sätt Warmark uppgivit, varierade de 36 poster,

181

vari nämnda belopp erlagts, från högst 407 kronor till lägst 246 kronor.
Vad Judith Winberg sålunda uppburit i förening med de utgifter, Warmark
fått vidkännas därigenom att han, utöver vad till Judith Winberg
kontant erlagts, bestritt omkostnader för kommissionärssliapet, omfattade
full redovisning för vad som influtit i arvode för kommissionärsskapet
under omförmälta tid. jämte ersättning för det arbete, som av Judith Winberg
därunder utförts. Judith Winberg hade noga genomläst det yttrande,
som av Warmark avgivits, såvitt yttrandet anginge vad som anmärkts
mot ersättning för anskaffande av taxeringsbevis, debitering av för höga
kommissionärsarvoden och den antagna delningen av inkomsterna av kom -missionärsskapet mellan Warmark och Judith Winberg, varvid Judith
Winberg funnit vad Warmark uppgivit tillfullo överensstämma med verk
liga förhållandet och den uppfattning Judith Winberg hade därom.

Efter att hava fått taga de! av vad i sistnämnda avseende förekommit
anförde ombudsmannen vid kungl. järnvägsstyrelsens administrativa byrå
C. A. Hallström i en den 10 januari 1924 hit ingiven skrift följande:

Vid tingssammanträde med Eönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt
den 5 september 1921 hade Hallström utfört kungl. järnvägsstyrelsens
talan i tre vid häradsrätten anhängiga mål. Därvid hade Hallström anhållit,
att expeditionerna i målen måtte tillsändas Hallström med posten.
Den 19 oktober 1921 hade Hallström erhållit de sålunda begärda expeditionerna,
inneslutna i en från kommissionären i domsagan avsänd postförsändelse,
för vilken, såsom framginge av ett närslutet kuvert till densamma,
begärts postförskott med 16 kronor 50 öre. Då lösen beloppen för
de översända expeditionerna icke belöpt sig till mer än tillsammans 11 kronor
samt postportot icke uppgått till mer än en krona 10 öre, hade Hallström
i en till kommissionären ställd skrivelse samma dag begärt upplysning,
efter vilken grund kommissionärsarvodet beräknats. Därefter hade
Hallström erhållit skrivelsen åter, försedd med påteckning av innehåll,
att kommissionären hänvisade till svensk författningssamling 1920, n:r
343, 44 och 45 §§ ävensom vad i övrigt förekomme under rubriken ”om
handlingars ingivande till domaren och om kommissionär”. Då Hallström
icke velat avhända sig kommissionärens svar, både Hallström tagit en avskrift
av sin förenämnda skrivelse med kommissionärens påteckning å densamma
och översänt denna avskrift till kommissionären med påteckning
att det varit just med anledning av 44 och 45 §§ i den åberopade författningen,
som Hallström ansett önskligt att erhålla upplysning efter vilken
grund eller på vad sätt kommissionären beräknat sitt arvode. Hallström
hade tillagt att, såvitt Hallström kunnat finna, kommissionärens arvode
icke skolat utgöra mer än 2 kronor under det att av kommissionären uttagits
ett belopp av 4 kronor 40 öre. Från kommissionären hade Hallström

182

icke erhållit något svar i anledning av denna påteckning, men då Hallström
någon tid därefter infnnnit sig inför häradsrätten för bevakande av
talan i förenämnda mål, hade häradsrättens ordförande, revisionssekreteraren
Warmark, efter det förhandlingarna i målen i fråga blivit förda till
slut, tagit upp den av Hallström framförda anmärkningen mot kommissionärens
debitering och därvid, ehuru i kortare ordalag, anfört samma
försvar för den verkställda debiteringen, som han framfört i sin till J. O.
avgivna förklaring. Hur ohållbart Hallström än funnit det av Warmark
presterade försvaret, hade Hallström — av skyldig hänsyn till rättens anseende
och värdighet — ansett sig icke höra, inför sittande rätt, ingå på
ett meningsskifte med ordföranden i en i sportelhunger bottnande fråga.
Med hänsyn till situationen hade Hallström sedermera ansett lämpligast
att icke forcera frågan om det oberättigade i kommissionärens debitering.
Någon återbetalning av det obehörigen debiterade beloppet, 2 kronor 40
öre, hade dittills icke ägt rum. I sin förklaring hade Warmark uppgivit,
att hos honom icke anförts något missnöje med det inom domsagan praktiserade
förfaringssättet beträffande beräknandet av domsagekommissionärens
ersättning. Hallström ville icke uttala något omdöme, huruvida
denna uppgift efter de upplysningar, Hallström lämnat, kunde anses vara
överensstämmande med sanningen.

Vid skriften funnos fogade såväl det av Hallström omförmälda kuvertet
som den med kommissionären förda brevväxlingen.

Vid inspektionen antecknades slutligen, att domsagans tingsställe vore
beläget i Åkarp nära Marieholms järnvägsstation på järnvägslinjen Landskrona—Eslöv.
Enligt vad som upplystes plägade Warmark beräkna reseersättning
för resor till tingsstället på sådant sätt, att han debiterade ersättning
för järnvägsbiljett från Landskrona till den närmare Landskrona
belägna stationen Teckomatorp samt skjutsersättning från sistnämnda
ställe till Äkarp. Kostnaden för resan bleve därigenom högre, än då ersättning
beräknades för resa över Marieholm.

Sedan Warmark jämväl härutinnan avgivit förklaring och J. O. inhämtat
ytterligare upplysningar, fann J. O. sistberörda anmärkning ej höra
från J. 0:s sida föranleda vidare åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde justitieombudsman
nen Lilienberg i skrivelse till advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne
och-Blekinge följande:

”1 § 6 lösenförordningen stadgas, att expedition ej må författas vidlyftigare,
än sakens beskaffenhet fordrar, och att förty handling, vars

183

ordagranna intagande icke är särskilt föreskrivet eller eljest behövligt,
ej bör införas eller omförmälas i vidsträcktare mån, än som för sakens
utredning är nödigt.

I 22 § inteckningsförordningen stadgas bland annat att, om fastighetsägaren
det äskar och till rätten ingiver inteckningshandlingen, varde
inteckningen dödad helt och hållet eller till viss del, och teckne rätten
å handlingen bevis om dödandet. Äskas sådan åtgärd av annan än fastighetsägaren,
må ock inteckningen dödas, där det visas, att fastighetsägaren
samtyckt till åtgärden.

För dödande av inteckning i någon av flera gemensamt intecknade
egendomar under förbehåll om rätt för inteckningshavaren att för vad
av intecknade fordringen, som skulle falla å denna egendom, hålla sig till
de andra egendomarna erfordras enligt 33 § inteckningsförordningen, att
samtycke därtill lämnas såväl av ägarna av dessa egendomar som av
dem, vilka hava inteckning i egendomarna, gällande med lika eller sämre
rätt än den, om vars dödande är fråga, eller ock fordran eller rättighet,
varför egendomarna jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta.

Enligt 37 § 3 mom. skall, om intecknad fastighet blivit delad genom
jordavsöndring, stamfastigheten svara för hela intecknade beloppet och
lägenheten allenast för vad därav icke kan utgå ur köpeskillingen för
stamfastigheten; dock att inteckningshavaren äger att på en gång söka
betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Äro från stamfastigheten
flera lägenheter avsöndrade, gånge lägenhet, varå lagfart senare är sökt,
i betalning före den, varå lagfart sökts tidigare. Har å samma dag lagfart
sökts å flera lägenheter eller är fråga om lägenheter, varå lagfart
ej blivit sökt, gånge den, som senare överlåtits, förr i betalning. Äro lägenheterna
överlåtna samma dag, vare ansvarigheten dem emellan fördelad
efter de grunder, som i 32 § äro stadgade.

I 4 mom. heter det, att inteckning, som avses i 3 mom., må, såvitt den
besvärar lägenheten, dödas, ändå att lägenhetens ägare icke visas hava
samtyckt till åtgärden.

Enligt promulgationslagen den 11 oktober 1912 till inteckningslagen
skola bestämmelserna i 37 § 3 och 4 mom. icke tillämpas i fråga om avsöndring,
som skett före den 1 januari 1910.

Vad som förekommit vid inspektionen i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
härads domsaga torde giva vid handen, att häradsrättens inteckningsprotokoll
icke i alla avseenden förts på ett sätt, som kan anses stå i
överensstämmelse med den omförmälda föreskriften i lösenförordningen.
Handläggningen av relaxationsärenden synes karaktäriseras av en fordran
på företeende från sökandens sida av sådana bevis, som ej äro nödvändiga
för ärendenas avgörande. Protokollet avfattas alltför vidlyftigt, särskilt
därigenom att åtskilliga handlingar in extenso intagas i stället för att i

184

korthet refereras. Det må vara sant att, såsom revisionssekreteraren Warmark
yttrat, behandlingen av relaxationsärenden skall äga rum efter invecklade
bestämmelser, vilka icke medgiva eftersättande av något krav,
som kan säkerställa ärendenas riktiga handläggning. Men därifrån och
till den behandling, som i domsagan kommit dylika ärenden till del, torde
steget vara rätt långt. Ett påstående, att en uppsättning av protokollet
enligt de av mig vid inspektionen antydda reglerna skulle erfordra alltför
mycken tid och större kvalifikationer hos de rättsbildade biträdena,
än som brukar finnas, torde sakna berättigande såsom skäl för det i domsagan
tillämpade förfaringssättet, i all synnerhet som det vill synas vara
detta förfarande, vilket till stor del åstadkommit ökning av arbetsbördan
utöver vad eljest behövt vara fallet. Funnes någon grund för ett dylikt
påstående, borde förhållandet hava medfört en liknande behandling av
relaxationsärenden i andra domsagor, något som i allmänhet ej torde
vara fallet.

Naturligtvis förekommer, särskilt när göromålen hopat sig, att till vinnande
av tidsbesparing vid protokollsuppsättningen handlingar i sin helhet
intagas såsom bilagor i konceptprotokollet och att deras innehåll sålunda
in extenso inflyter i expeditionen, ehuru ett kortare referat varit
tillräckligt, samt att därigenom vederbörande parts eller sökandes kostnad
för protokollslösen något ökas. Häremot torde i allmänhet, då det gäller
enstaka ärenden, ej vara något att erinra. Men i sådana fall, då det är
fråga om ett stort antal efter varandra följande nästan lika lydande expeditioner,
synes domhavanden böra beflita sig om att genom en omsorgsfull
utarbetning av den första paragrafen, efter vilken de följande transumeras,
med särskild noggrannhet iakttaga föreskriften i § 6 lösenförordningen
att expedition ej må författas vidlyftigare än sakens beskaffenhet
fordrar. Sker icke detta, förfar han enligt min åsikt felaktigt.

I fråga om de i protokollet intagna bevisen måste såsom anmärkningsvärt
betecknas tillvägagångssättet att vid anhållan om dödning av inteckning
i någon av flera intecknade fastigheter medelst gravationsbevis angående
densamma verificera uppgiften, att den besväras av inteckningen.
Det måste rimligtvis åligga domaren att vid ansökning om dödning av
en inteckning i viss fastighet ur böckerna inhämta, huruvida fastigheten
är belastad med inteckningen. Enligt mitt förmenande är det därför felaktigt
att för nyssnämnda ändamål utskriva gravationsbevis å den fastighet,
i vilken inteckningen skall dödas, och därigenom åsamka den rättssökande
en extra kostnad, som ytterligare ökas genom att beviset inflyter i
protokollet. Den av Warmark intagna ståndpunkten, att det hos fastighetens
ägare skulle finnas en önskan att efter relaxationen erhålla gravationsbevis
å den befriade fastigheten och att det därför vore praktiskt att
uppgöra gravationsbevis i sammanhang med relaxationen, är fullständigt

185

ohållbar. Då ett dylikt gravationsbevis, utfärdat före relaxationen, upptager
jämväl den ifrågavarande inteckningen såsom graverande den fastighet,
varifrån inteckningen skall lossas, och ägaren sålunda efter relaxationen
måste för särskild kostnad förskaffa sig ett tillägg å gravationsbeviset,
torde en förmodad önskan hos fastighetsägaren att utfå gravationsbevis
efter åtgärdens vidtagande icke böra göras till intäkt för utskrivandet
av ett sådant redan före relaxationsärendets behandling. Kommer
därtill, att det utfärdade gravationsbeviset i original inhäftas i protokollet,
torde detta föranleda fastighetsägaren att anse sig böra lösa ett
fullständigt nytt gravationsbevis efter relaxationens vidtagande.

I fråga om dödningen av inteckningarna i Håkantorp n:r 2, såvitt de
besvärade lägenheten Håkantorp 222, måste Warmark, vilken därvid fört
ordet i häradsrätten, anses hava, på sätt jag vid inspektionstillfället berört,
förfarit felaktigt dels genom att utfärda och i protokollet intaga
gravationsbevis å lägenheten, dels genom att intaga den av lägenhetsägarna
undertecknade ansökningen om relaxation och dels genom att ej
allenast referera medgivandet från stamlastighetens ägare.

Beträffande behandlingen av de under §§ 267—287 i inteckningsprotokollet
för den 12 mars 1923 upptagna relaxationsärendena torde de vid inspektionen
gjorda anmärkningarna äga giltighet. Warmarks yttrande att
ännu flera äganderättsbevis än de å lägenheterna Hassle 127 och 155 meddelade
bort utfärdas bemötes därmed att, om några efter år 1909 avsöndrade
lägenheter funnits, som skolat gå i betalning samtidigt med eller
efter de ifrågavarande, medgivanden från ägarna till dessa lägenheter
visserligen erfordrats, men att i sådant fall äganderättsförhållandena beträffande
sistnämnda lägenheter bort utredas i ett å stamfastigheterna utfärdat
äganderättsbevis, vars innehåll sedermera för korthetens skull refererats
i protokollet. Angående tiden för de ifrågavarande två lägenheternas
avsöndring hade anteckning kunnat göras ur lagfartsboken, eftersom
lägenheterna voro där upptagna. Avgörande för när avsöndringen
skall anses hava skett är icke när lägenheterna första gången lagfarits
utan dagen för utgivandet av den fångeshandling, varigenom de frånsålts
eller på annat sätt avskilts från stamfastigheten. Det å lägenheten
Hassle ll2 och Vso mtl n:r 12 Hassle litt Nb utfärdade äganderättsbeviset
hade på samma grund kunnat i varje fall inskränkas till att omfatta allenast
hemmansdelen.

I sina påminnelser har Rönneholms Jordbruksaktiebolag upplyst, att de
i nyssnämnda ärenden intagna, av mig såsom obehövliga betecknade gravationsbevisen
utskrivits utan därom framställd begäran. Såväl därigenom
som genom intagandet av bevisen i protokollet torde onödig kostnad
hava tillskyndats bolaget. Jag finner sålunda, att Warmark i relaxations -

186

ärendena rörande liemmanet Hassle förfarit felaktigt i de av mig vid
inspektionen anmärkta hänseendena.

I sin förklaring har Warmark icke särskilt yttrat sig i fråga om anmärkningarna
mot behandlingen av övriga vid inspektionen antecknade
inteckningsärenden. Jag måste beteckna Warmarks förfarande jämväl i
dessa ärenden såsom felaktigt i de vid inspektionen berörda avseenden.

Vad som anförts om inteckningsärendenas behandling torde icke vara
någon enstaka företeelse utan framstå såsom yttringar av ett i domsagan
genomfört system. Med hänsyn till vad förut anförts och då Warmark icke
kunnat åberopa någon antaglig grund för det anmärkta förfaringssättet,
vilket medfört en obehörig ökning av de rättssökandes utgifter, måste detsamma
beivras.

Beträffande den handläggning, som under ordförandeskap av förste notarien
Gider den 3 september 1923 kommit de under §§ 170—176 företagna
inteckningsärendena till del, torde visserligen vad Gider vid inspektionen
anfört om att avfattningen av protokollet skett efter Warmarks föreskrifter
vara med verkligheten överensstämmande. Men att utskriva och däreiter
i vart och ett av sju olika ärenden intaga ett flertal för ärendenas
behandling onödiga gravationsbevis, omfattande ej mindre än tillhopa 18
sidor, synes så orimligt att, även om Gider i sin tjänstutövning stått under
inflytande av Warmark, Gider bort inse det felaktiga i ett dylikt handlingssätt
och i känsla av eget ansvar för ärendenas behandling förfara
riktigare. Givet är, att protokollet i nämnda ärenden icke behövt i utskrift
upptaga mer än ett första ark i varje. Med den avfattning, protokollet
erhållit, har varje expedition kommit att omfatta ej mindre än sex
ark och förfarandet, oberäknat kostnaden för själva gravationsbevisen,
åsamkat sökanden mångdubbla kostnader utöver de nödvändiga. För behandlingen
av nu ifrågakomna inteckningsärenden är Gider såsom häradsrättens
ordförande ansvarig. Vad han anfört till stöd för det felaktiga
förfaringssättet torde icke kunna fritaga honom från denna ansvarighet.

Men jämväl Warmark synes den sistberörda felaktigheten böra räknas
till men. Giders förfarande har letts av de av Warmark hävdade principerna,
och dessutom har Gider i viss mån även såsom t. f. domhavande
haft skäl att ställa sig till efterrättelse av Warmark beträffande tjänstgöringen
meddelade föreskrifter, vilket torde framgå vid en jämförelse
mellan 3 och 8 §§ domsagestadgan. Beträffande Warmark bör tillika framhållas,
att han, som enligt föreskrifterna i 36 § domsagestadgan fått uppbära
lösen, på den grund måste vara pliktig att återbära de lösenbelopp,
som må befinnas hava obehörigen uttagits. I

I fråga om de under Rydes ordförandeskap meddelade föreläggandena

187

för delägare i dödsbon att söka lagfart å av dem ärvda fastigheter och behandlingen
av de därav föranledda lagfartsärendena må anföras följande:

Enligt 2 § lagfartsförordningen skall lagfart sökas å landet sist vid det
lagtima ting, som infaller näst efter 6 månader, sedan fånget skedde, och
skall vid arv tiden för lagfarts sökande räknas, där för arvslottens bestämmande
bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning
hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

I B § heter det att, om lagfart ej sökes inom den i 2 § stadgade tid, äge
rätten, på framställning av allmänna åklagaren eller av den, vars rätt är
beroende därpå att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att
fullgöra sitt åliggande.

Härjämte må antecknas, att enligt J. 0:s ämbetsberättelse till 1902 års
riksdag sid. 29 o. f. Svea hovrätt genom laga kraftvunnet utslag den 22
april 1901 efter av J. O. anbefallt åtal, enär den i målet omförmälda häradsrätten
icke haft laglig anledning att, såsom skett, meddela lagf artsförelägganden,
utan att framställning därom gjorts av allmän åklagare eller enskild
sakägare samt utan att de stärbhusdelägare, åt vilka föreläggandena
givits, blivit hörda, samt tillika blivit upplyst, att en del stärbliusdelägare
fått vidkännas kostnad för lösen, som påförts expeditionerna angående
föreläggandena, dömt en t. f. domhavande såsom häradsrättens ordförande
för fel i domar ämbetet till böter.

I sin i 1912 års ämbetsberättelse intagna utredning angående lagskip
ningens tillstånd anmärkte J. O., att en häradsrätt på framställning av
allmän åklagare ålagt två personer att inom viss tid efter delgivning av
häradsrättens beslut vid vite söka lagfart å angiven fastighet, utan att,
såvitt domboken utvisade, tillfälle lämnats dem att yttra sig över åklagarens
framställning.

I flertalet fall, där föreläggande skett den 5 juli 1921, torde skifte hava
erfordrats för bestämmande av arvslotternas storlek. Men innan skifte ägt
rum, hade dödsbodelägarna icke varit skyldiga att söka lagfart å i boet
befintlig fastighet. Någon viss tid för arvskiftes fullgörande finnes ej i
lag föreskriven, och, såsom i Nordlings föreläsningar över ärvdabalken
uttalats, kan sammanlevnad i bo oskifto äga rum antingen på grund av
överenskommelse eller utan sådan.

Om man skulle söka försvara den anmärkta åtgärden med att avsikten
varit att åstadkomma skifte i dödsbon, i vilka funnes omyndiga delägare,
men det visar sig, att man sedermera vid lagfartsärendenas behandling
icke i vidare mån fullföljt denna avsikt, än att man på grund av bouppteckning
meddelat lagfart för en var av bodelägarna på delar av i boet
varande fastighet och därigenom faktiskt undanröjt en anledning till skiftes
företagande, framlyser det underhaltiga i ett dylikt försvar. Lagfarts -

188

förelägganden torde ej kunna framtvinga skifte i dödsbon, då det i allt
fall står dödsbodelägarna fritt att skifta endast boets fasta egendom och
söka lagfart å denna.

Det nyssnämnda förfarandet att på grund av bouppteckning meddela
lagfart å dödsbodelägarnas arvfallna andelar av boets fastighet, beräknade
”i överensstämmelse med arvslagarnas föreskrift”, måste anses felaktigt.
Att en sådan praxis länge tillämpats i domsagan bör lämnas utan
avseende. Med hänsyn till den försiktighet, Warmark förklarat sig nödgas
iakttaga i fråga om inteckningsärendenas behandling, synes förvånansvärt
att han, då det står dödsbodelägarna fritt att skifta huru de
vilja, ansett sig kunna lagligen uppdela en fastighet mellan delägarna
med risk att någon tid därefter lagfart begäres på ett arvskifte, varigenom
fastigheten blivit delad på ett helt annat sätt än det av häradsrätten antagna
eller ock i sin helhet tillskiftats en av delägarna. Jag hänvisar till
vad som förekommit i min ämbetsberättelse till 1924 års riksdag sid. 184 o. f.

Beträffande själva föreläggandena framgår av såväl Warmarks som
Rydes förklaring, att de ägt rum på Warmarks initiativ. Ett bland handlingarna
befintligt, utskrivet föreläggande för stärbhusdelägarna efter
Nils Bengtsson från Munkagårda synes visserligen antyda, att detsamma
skulle skett på yrkande av allmän åklagare, men det torde icke kunna
frånkommas, att ärendena upptagits ex officio. Vid sådant förhållande
hava de ägt rum i strid mot bestämmelserna i 3 § lagfartslagen. Tillika
synas föreläggandena, som varit förenade med vitespåföljd, hava, likasom
i det ovan beskrivna rättsfallet, meddelats, utan att tillfälle dessförinnan
lämnats dödsbodelägarna att yttra sig. Huruvida föreläggandena för dödsbodelägarna
medfört utgift i form av lösen eller delgivningskostnad torde
av Eder böra bliva föremål för utredning.

Ett särskilt upprörande fall synes det i lagfartsprotokollet för hösttinget
1921 under §§ 173—182 behandlade ärendet förete. Enligt vad bouppteckningen
utvisade, var fastigheten värderad till 900 kronor och boets behållning
till 248 kronor 54 öre. Icke desto mindre uttogos av dödsbodelägarna
allenast för lagfartsärendenas behandling vid häradsrättens sammanträde
den 5 september 1921 64 kronor, och ändock blevo lagfarterna ej beviljade
utan förklarades vilande.

För de felaktigheter, som ägt rum i fråga om de berörda lagfartsföreläggandena
och lagfartsärendena är Ryde såsom häradsrättens ordförande
i första hand ansvarig. Men på de skäl, som jag åberopat beträffande förhållandet
mellan Warmark och Gider, måste vad som befunnits oriktigt
angående föreläggandena och lagfarterna jämväl läggas Warmark till last.

Skulle de fel, vilka, enligt vad nu utvecklats, måste anses vidlåda behandlingen
av de ifrågavarande, under Rydes och Giders ordförandeskap
handlagda ärendena, icke finnas böra medföra särskilt ansvar för War -

189

mark, måste de i allt fall framstå såsom försvårande omständigheter vid
bedömandet av vad eljest mot Warmark i övriga avseenden förekommit.

Föreskrifter om förandet av fastighetsböckerna hava meddelats i kungl.
kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningshöcker
skola inrättas och föras med däri senare vidtagna ändringar.

I 1 § stadgas, att de böcker, som jämlikt kungl. förordningarna angående
lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan egendom böra
vid häradsrätt finnas, skola för varje tingslag uppläggas och föras, särskilt
för lagfarts- och särskilt för inteckningsärenden, samt benämnas, den
ena lagfartsbok och den andra inteckningsbok.

Enligt 2 § 1 mom. skall i vardera av dessa fastighetsböcker göras ett
upplägg för varje av de inom tingslaget belägna, under särskilda nummer
i jordeboken uppförda hemman, kvarnar, fisken och torp eller andra
lägenheter med undantag av dem, som äro anslagna till boställen eller
fromma stiftelser eller för Kungl. Maj:ts och kronans räkning utarrenderade
eller eljest under dess omedelbara disposition.

Jämlikt 2 mom. skall lägenhet, som enligt författningarna om jordav
söndring blivit till full ägo upplåten, ändå att den är under särskilt nummer
i jordeboken antecknad, föras på stamhemmanets upplägg. Dock må
så beskaffad lägenhet, där den uppkommit genom avsöndring från flera
hemmansnummer, upptagas på särskilt upplägg.

I 3 mom. heter det, att inom samma tingslag belägna hemman eller
lägenheter, som äro sammanslagna till en egendom, böra, ehuru i jordeboken
särskilda, föras på ett gemensamt upplägg, där det lämpligen ske
kan. Dock må jordeboksnummer, varav endast en del är med annan fastighet
sammanslagen, icke i gemensamt upplägg intagas. Äro särskilda egen
domar bildade av delar utav flera jordeboksnummer och kan ej utredas,
huru stor del av varje nummer tillhör eu var av egendomarna, eller äro
jordeboksnummer eller delar därav till följd av ödeshemmans eller lägenhets
inläggande till annat eller andra hemman oskiljaktigt förenade, skola
dessa jordeboksnummer föras på ett gemensamt upplägg, där sådant finnes
lämpligt.

Vid fastighetsböckernas förande iakttages enligt 7 §, bland annat, att
jordeboksnummer, som helt och hållet eller till någon del genom köp eller
annat laga fång skiljes från egendom, varmed det har gemensamt upplägg,
skall på nytt upplägg överföras.

Vid sin förklaring av åtgärden att å särskilda upplägg i inteckningsboken
överföra de till fideikommissegendomen Barsebäcks säteri hörande
fastigheterna, vilka förut varit upptagna å ett för hela egendomen gemensamt
upplägg, har Warmark bland annat anfört, att det i 2 § 3 mom.
nämnda kungörelse hette, att hemman eller lägenheter, som vore samman -

190

slagna till en egendom, borde, där det lämpligen kunde ske, föras på ett
gemensamt upplägg. I förevarande fall torde lämpligheten av ett sammanförande
av fastigheterna å gemensamt upplägg få anses oomtvistlig.
Vad angår uttrycket ”bör” i lagtexten, torde med detta ingalunda hava
avsetts att alldeles överlämna i domarens skön att avgöra, huruvida fastigheterna
skulle upptagas på ett gemensamt upplägg eller ej, då förutsättningarna
därför eljest förelåge. Till jämförelse må framhållas, att i
1 § i kungörelsen talas om de böcker, som enligt lagfarts- och inteckningsförordningarna
”höra” vid häradsrätt finnas. Vad Warmark anfört om
det gemensamma uppläggets sammanhang med fastigheternas fideikommissegenskap
torde liksom frågan om fastigheterna i brukningshänseende
utgöra en egendom eller ej sakna avgörande betydelse.

Från kammarkollegium har jag undfått bevis, att samtliga fastigheter,
av vilka Barsebäcks säteri enligt det ursprungliga upplägget i inteckningsboken
bestått, äro i jordeboken uppförda under särskilda, hela nummer.
Under sådant förhållande kunde det måhända ansetts lämpligt, att de fastigheter,
vilka genom Kungl. Maj:ts utslag den 24 april 1908 frigjorts från
fideikommissegenskapen, därest de frånsålts säteriet, samt möjligen Barsebäcks
fiskläge och till äventyrs någon annan fastighet, som frånsålts fideikommisset,
överförts till nya upplägg i inteckningsboken. Men i varje fall
synes anledning hava saknats att, såsom skett, uppföra envar av fastigheterna
på särskilt upplägg. Stadgandena i 1875 års kungörelse hava ej
fått tillämpas sålunda, att möjligheten att i blivande inteckningsärenden
rörande egendomen erhålla ökad lösen för ett stort antal utdrag ur inteckningsboken
inverkat på beslutet att låta var och en av fideikommissets
delar uppföras på skilda upplägg.

Enligt anteckningar å tillgängliga utdrag av inteckningsprotokollet för
den 7 maj 1923, §§ 694, 695 och 696, då de ovan omförmälda tre inteckningarna
i egendomen förnyades, har dock Warmark i lösen för de ur inteckningsboken
gjorda utdragen rörande nämnda åtgärd — vilka utdrag blivit
verkställda på ett synnerligen ofullständigt och för en granskning av expeditionerna
uppenbarligen värdelöst sätt — uppburit ej mindre än tillhopa
186 kronor. Enligt mitt förmenande har Warmark genom uppförandet, på
sätt som skett, av ifrågavarande fastigheter å skilda upplägg gjort sig
skyldig till fel i domarämbetets utövning.

Beträffande Warmarks förfarande att för anskaffande av taxeringsbevis
i vissa ärenden debitera 4 kronor för varje bevis må anföras följande:

I 10 § 1 mom. stämpelförordningen stadgas att, då stämpelavgift skall
utgå efter värdet av fast egendom, må detta icke upptagas lägre än nästföregående
årets taxeringsvärde.

I 3 mom. heter det, att de bevis och intyg samt övriga upplysningar, som

191

prövas nödiga för styrkande av värdet av i paragrafen omförmäld egendom,
skola av den avgiftsskyldige tillhandahållas vederbörande myndighet,
vid äventyr att de eljest på den avgiftsskyldiges bekostnad införskaffas.

Av sistnämnda, stadgande torde framgå att, då i ärenden, där bevis om
värdet av fast egendom erfordras, dylikt icke företetts vid häradsrätten,
det åligger ordföranden att skaffa taxeringsbevis å fastigheten. Vid sådant
förhållande kan det icke anses tillåtet för honom att för bevisens införskaffande
anlita ett förfaringssätt, varigenom sökandens kostnad ökas.
Att biträde med taxeringsbevis’ anskaffande icke ligger inom ramen för
de i domsagorna anställda kommissionärernas uppgifter torde vara tydligt,
och vad Warmark anfört till stöd för påförandet av en anskaffningskostnad
av 2 kronor för varje bevis förtjänar icke något som helst avseende.
Nämnda kostnad måste anses icke blott oskälig utan jämväl olagligt
tillkommen. Enligt vad jag erfarit, uttaga häradshövdingarna i de s. k.
Stockholmsdomsagorna icke någon ersättning för anskaffande av taxeringsbevis.

Jag finner sålunda, att Warmark handlat felaktigt även i nu omförmälda
hänseende, och i betraktande av att Warmark, enligt vad som framkommit
rörande hans befattning med kommissionärsskapet, synes själv
hava tillgodogjort sig största delen av anskaffningskostnaden, måste hans
förfarande anses så mycket mera betänkligt.

Kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas
förvaltning innehåller i 38—47 §§ bestämmelser om handlingars
ingivande till domaren och om kommissionär.

I 39 § stadgas, att i varje domsaga skall finnas anställd en kommissionär
med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå dem, som
muntligen eller skriftligen därom framställa begäran, med ingivande till
domaren av ansökningar och andra handlingar, med uttagande och översändande
av expeditioner och ingivna handlingar samt med anskaffande
och översändande av avskrifter och bevis. Har rättssökande hos rätten
eller domaren begärt att få viss expedition sig tillsänd med posten, skall
expeditionens uttagande och översändande ske genom kommissionären.

Förordnande för kommissionär meddelas jämlikt 40 § av häradshövdingen.
Till kommissionär må jämväl kvinna förordnas.

Kommissionär skall på grund av stadgande i 43 § föra diarium över de
uppdrag, som lämnats honom.

Enligt 44 § äger kommissionären att i arvode åtnjuta: för handlingars
ingivande 1 krona; för uttagande och översändande av expeditioner jämte
ingivna handlingar 1 krona; för anskaffande och översändande av avskrift,
bevis eller annan handling 1 krona; samt för meddelande av underrättelse

192

1 krona. Avser uppdrag att ingiva ansökning även anskaffande av diariebevis
om dess ingivande eller meddelande av underrättelse eller översändande
av expedition i ärendet, eller skall gravationsbevis uttagas och
översändas i sammanhang med lagfarts- eller inteckningsprotokoll, eller
skall lagakraftsbevis eller bevis om anmält vad anskaffas i sammanhang
med uttagande och översändande av utslag i målet, eller grundas flera
ansökningar på samma handling, eller erhåller kommissionären eljest av
samma person samtidigt flera uppdrag rörande samma ärende eller uppdrag
att tillhandagå i flera ärenden, utgår arvodet med 50 öre för varje
uppdrag eller ärende utöver det första, dock ej med sammanlagt högre belopp
än 15 kronor. Vid samtidigt meddelande av underrättelser rörande
flera uppdrag eller ärenden må dock arvode ej beräknas för mera än ett
meddelande.

I 45 § heter det, att kommissionären är berättigad att förskottsvis utbekomma
stadgat arvode jämte ersättning för stämpelpapper, lösen, porto
och rekommendationsavgift. Understiger det inbetalda beloppet vad sålunda
skall erläggas, vare kommissionären skyldig att därom skyndsamt
underrätta den, som anlitat honom.

47 § har följande lydelse: översändes expedition av domaren utan anlitande
av kommissionären, utgår ej arvode härför. Meddelar domaren
underrättelser angående mål eller ärende, må det ske genom tjänstebrev.

Beträffande anmärkningarna rörande kommissionärsskapets utövande i
Rönnebergsdomsagan torde av vad som förekommit tydligt framgå, att
Warmark för egen del tillgodogjort sig en stor, för att icke säga största
delen av de influtna kommissionärsarvodena. Warmark har funnit lämpligt
att med intyg av Judith Winberg söka visa, att hon för tiden november
1920—november 1923 uppburit visst belopp, sannolikt vad Warmark
ansett hennes avlöning såsom hans biträde å kansliet böra uppgå till, men
huru mycket som i sin helhet influtit av kommissionärsskapet har Warmark
icke vidrört. Judith Winbergs uppgift i intyget att det av henne
för nämnda tid uppburna beloppet ”i förening med de utgifter, Warmark
fått vidkännas därigenom att han, utöver vad till henne kontant erlagts,
bestritt omkostnaderna för kommissionärsskapet, omfattade full redovisning
för vad som intlutit i arvode lör kommissionärsskapet under omförmälda
tid jämte ersättning för det arbete, som av Judith Winberg därunder
utförts”, kan icke tillmätas något vitsord. Man måste antaga, att
Judith Winberg, oaktat hon varit förordnad till kommissionär, icke utövat
befattningen på sätt, som i domsagestadgan avses. Av vad som förekommit
torde i stället uppenbarligen framgå, att Warmark själv genom
henne handhaft kommissionärsskapet. Därigenom liar Warmark gjort sig
skyldig till överträdelse av bestämmelserna i 47 § domsagestadgan.

Härtill kommer, att Judith Winberg med Warmarks begivande eller

193

kanske rättare på anmodan av Warmark synes hava uttagit väsentligt
högre arvoden än de i domsagestadgan medgivna. Vad Warmark i sin förklaring
därom anfört förtjättar icke ringaste avseende. Det torde ingalunda
vara Warmark obekant, att kommissionärsskapets utövande i stor
utsträckning sker genom översändande av begärda handlingar medelst
postförskott. Med säkerhet kan antagas, att bestämmelserna icke tillkommit
för att möjliggöra en sådan anordning som den i domsagan vidtagna.
Den i 44 § domsagestadgan medgivna ersättningen för underrättelse torde
ej avse ersättning för underrättelse enligt 45 § att uppdragsgivare skall
insända förskottsbetalning. För dylik underrättelse torde kommissionär
icke äga rätt att uttaga mer än självkostnaden. Såsom fullkomligt otill -låtligt måste betecknas det i domsagan praktiserade förfarandet att — på
ett antagande att en uppdragsgivare skulle önska att i stället för att insända
förskottsbetalning få handlingarna sig tillställda mot postförskott
— uttaga eu godtycklig ersättning för ej blott en underrättelse, som
aldrig avsänts, utan jämväl för vad som skulle åtgått, om likviden verkligen
överskickats i förskott. Värdet av Warmarks påstående, att inga
klagomål avhörts, belyses av vad ombudsmannen Hallström i sina påminnelser
anfört.

Det torde vara utrett, att Warmark, som själv handlat såsom kommissionär
i sin domsaga, förfarit lagstridigt jämväl genom uttagande av för
höga kommissionärsarvoden, en omständighet, som måste anses försvårande
vid bedömandet av hans överträdelse av 47 § domsagestadgan. För
vad Warmark i omförmälda avseenden förbrutit sig i ämbetet måste Warmark
komma under åtal.

Jag bar haft under övervägande att ställa även Judith Winberg till ansvar,
men då bon, enligt vad ovan anförts, icke torde hava utövat kommissionärsskapet
i egentlig mening utan endast biträtt Warmark och därvid
handlat under tvånget av hans vilja, bar jag funnit mig icke böra
mot henne vidtaga någon åtgärd.

I detta sammanhang må nämnas, att genom Kungl. Maj:ts utslag den
4 maj 1923 en domhavande dömts till ansvar för det han betingat sig
arvode för översändandet av expeditioner (N. J. A. not. B. n:r 273).”

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att ställa Warmark under åtal för de
felaktigheter, vilka han, enligt vad J. O. ovan stycke efter stycke anfört,
låtit komma sig till last. För vinnande av erforderlig bevisning rörande
Warmarks befattning med kommissionärsskapet borde advokatfiskalen
eventuellt anhålla att få såsom vittnen inför hovrätten avhörda de personer,
som kunde antagas därom äga kännedom. Det finge jämväl bero
på advokatfiskalen att utvidga åtalet, i den mån han funne sådant böra
äga rum. Därefter hade advokatfiskalen att å Warmark yrka ansvar en -

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

194

ligt det eller de lagrum i 25 kap. strafflagen, som kunde befinnas tilllämpliga.

Vidare uppdrog J. O. åt advokatfiskal® att ställa jämväl Hyde och
Cider, vilka fört ordet i häradsrätten, Ryde den 5 juli och den 5 september
1921 och Gider den 3 september 1923, under åtal för vad de, enligt vad
J. O. anfört, låtit komma sig till last med avseende på behandlingen av
omförmälda lagfarts- och inteckningsärenden samt å dem yrka ansvar,
dock allenast enligt 25 kap. 17 § nyssnämnda lag.

Tillika borde advokatfiskal! bereda de personer, vilka han funne såsom
målsägare vilja föra talan i målet, tillfälle att yttra sig samt understödja
deras ersättningsanspråk, i den mån de kunde finnas befogade.

Sedan åtalet blivit vid hovrätten över Skåne och Blekinge anhängiggjort,
anförde advokatfiskal i en den 13 november 1924 inkommen skrivelse
att, med hänsyn till vad som meddelats advokatfiskalen vid undersökningar,
som av honom företagits, det syntes böra ifrågasättas, huruvida
Warmark icke borde ställas under åtal jämväl för det sätt, varpå
han debiterat reseersättning för extra sammanträden å tingsstället i
Åkarp.

Till utveckling därav yttrade advokatfiskalen följande: Tingsstället i
Åkarp läge inom Marieholms municipalsamliälle med Marieholms järnvägsstation,
på ett avstånd från denna station av, om man toge den kortare
vägen, 600 å 650 meter och, om man toge den längre vägen, cirka 800
meter, i varje fall sålunda på kortare avstånd än en kilometer. Teckomatorps
järnvägsstation läge enligt Warmarks uppgift på ett avstånd av
mellan 5 och 6 kilometer från tingsstället. Under åren 1921, 1922 och de
3 första månaderna 1923 hade Warmark, man kunde säga undantagslöst,
rest till Marieholms station, där tingsvaktmästaren mött. Sedan tingsvaktmästaren
i april 1923 skaffat sig automobil och rätt att tillhandagå
allmänheten med skjutsar, hade Warmark avslutat järnvägsresan i Teckomatorp,
därifrån och till tingsstället samt åter till järnvägsstationen
tingsvaktmästaren skjutsat honom för 5 kronor. Såsom resekostnad, bortsett
från dagtraktamente, syntes Warmark, så vitt av advokatfiskalen tillhandakomna
protokoll och honom av Warmark lämnade uppgifter framginge,
hava debiterat, under år 1921 15 kronor 80 öre, under januari och
februari 1922 14 kronor 80 öre, under tiden från och med den 1 april 1922
till utgången av samma år 8 kronor 20 öre, dock vid ett par tillfällen 15
kronor 20 öre, vid ett par tillfällen 6 kronor 25 öre och vid ett tillfälle
18 kronor 50 öre, i januari och i februari 1923 8 kronor 60 öre och i april
1923 17 kronor 55 öre. Under nämnda tid hade skjutsavgiften för en häst
frånsett åkdonslegan icke överstigit 4 kronor 50 öre för 10 kilometer, och
med en åkdonslega av en krona för samma våglängd hade Warmark till -

195

kommande skjutsersättning sålunda icke överstigit en krona för varje
kilometer. Under januari och februari 1921 hade priset å första klass biljett
med järnväg från Landskrona till Teckomatorp utgjort en krona 90
öre och från Landskrona till Marieholm 2 kronor 60 öre. Under sistnämnda
tid hade sålunda ersättningen enligt tredje klass i resereglementet för
resa till Åkarp och åter över Teckomatorp utgjort 15 kronor 80 öre och
över Marieholm 5 kronor 20 öre. Efter februari 1921 hade priset å nämnd
biljett varit för resa till Teckomatorp eu krona 65 öre och för resa till
Marieholm 2 kronor 10 öre, vadan ersättningen enligt nämnda klass då
utgjort för resa över Teckomatorp 15 kronor 30 öre och för resa över
Marieholm 4 kronor 20 öre. Även om Warmarks mening, att han varit berättigad
att, oavsett huru resan företagits, debitera resekostnad efter det
sätt och den väg, han ägt resa, godtoges, något som i varje fall icke kunde
komma i fråga beträffande resor efter den 1 mars 1922, syntes Warmarks
mening, att han ägt resa Landskrona—Teckomatorp—Åkarp, icke kunna
godtagas, flen omständigheten, att Warmark för att komma från Marieholms
järnvägsstation till tingsstället nödgats gå några hundra meter i
riktning motsatt den, han kommit, medförde enligt advokatfiskal^ mening
icke rätt för honom att stanna vid en tidigare station, utan han hade
varit skyldig att fortsätta resan till den station, som varit avsedd för den
ort, som varit resans mål, i förevarande fall, då målet för resan varit
Åkarp inom Marieholms municipalsamhälle, Marieholms station. Warmark
torde sålunda hava gjort sig skyldig till fel i ämbetet därigenom
att han uttagit ersättning för resa Landskrona—Teckomatorp—Åkarp. ett
fel som syntes än uppenbarare i de fall, då Warmark icke rest nämnda
väg utan Landskrona—Marieholm—Åkarp. Även vad anginge debiterade
beloppen och särskilt belopp, som debiterats efter den 1 mars 1922, syntes,
såsom framginge av vad ovan sagts, anledning till anmärkning föreligga.
Advokatfiskalen tilläde, att Warmark vid utsättande av konkurssammanträden
tydligen tillämpat principen: varje sammanträde sin särskilda
dag och att sålunda under t. ex. december 1922 sammanträden hållits i
Åkarp den 1, 13, 18, 20, 21, 27, 29 och 30. Slutligen ville advokatfiskalen
ock nämna, att Warmark åtminstone i ett av de fall, där han, på sätt han
i förklaring till J. O. anfört, återburit debiterad reseersättning, återfordrat
återburna beloppet.

Med hänsyn till vad advokatfiskalen sålunda anfört anmodade J. O.
honom att utvidga det mot Warmark anhängiggjorda åtalet att avse jämväl
de förhållanden, advokatfiskalen i sin skrivelse berört, i den mån advokatfiskalen
funne Warmark hava gjort sig skyldig till tjänstefel, och detta
icke blott i vad Warmark uttagit för hög resekostnadsersättning utan
jämväl i vad han utan giltig anledning utsatt konkurssammanträden till

196

olika dagar. Tillika borde advokatfiskal bereda de personer, vilka han
på grund av åtalets utsträckande funne såsom målsägare vilja föra talan
i målet, tillfälle att yttra sig samt understödja deras ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade.

Under målets handläggning inför hovrätten hölls av hovrätten muntligt
förhör med Warmark, varjämte vittnesförhör med ett flertal personer
ägde rum. På grund av vad därvid framkom yrkade advokatfiskalen,
utöver vad J. O. anbefallt, ansvar å Warmark dels för det han underlåtit
att tillse, att expeditioner, som rättssökande varit berättigade att utfå,
funnits tillgängliga även då Judith Winberg, som omhänder Imf t desamma,
ej varit närvarande å kansliet, och dels för det Warmark å omslag till konkursakter,
vilka omslag enligt advokatfiskal^ förmenande måste anses
såsom delar av protokollet i konkursärenden, enär å omslagen antecknats
domarens kostnader i respektive konkurser, varom protokollet ej innehölle
någon uppgift, utplånat eller ändrat sådana anteckningar samt jämväl
tillagt uppgift, som visat sig strida mot sanna förhållandet.

Under målets vidare handläggning utröntes därjämte, att vid den tid,
då Warmark till särskilda upplägg låtit överföra de till fideikommissegendomen
Barsebäcks säteri hörande fastigheterna, egendomen besvärats av
tre inteckningar, vilka samtliga förnyats av häradsrätten den 7 maj 1923,
§§ 694, 695 och 696. Ehuru endast ett fåtal av ifrågavarande fastigheter då
hunnit överföras till särskilda upplägg, hade Warmark, som vid nämnda
sammanträde varit häradsrättens ordförande, låtit i expeditionerna i
nämnda ärenden verkställa utdrag av inteckningsboken som om samtliga
fastigheter redan varit överförda till särskilda upplägg och av sökanden
uttagit lösen för utdrag i enlighet därmed.

I målet framställdes ersättningsanspråk av kungl. järnvägsstyrelsen, P.
Johannsen i Tulesbo, Rönneholms Jordbruksaktiebolag samt Bror T. Nilsson
i Stävie och Per Nilsson Linde i Malmö, de båda sistnämnda för dödsbodelägarna
efter Nils Bengtsson från Munkagårda och hans hustru.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 12 juni 1925
följande:

Hovrätten funne i målet vara utrett: att Warmark, ehuru Judith Winberg
varit förordnad till kommissionär i domsagan, uppburit samtliga av
kommissionärsskapet inflytande medel och till Judith Winberg för hennes
sysslande såsom kommissionär och arbete i övrigt å domsagans kansli
ur sin kassa utbetalt viss ersättning, genom vilken anordning Warmark
för egen räkning tillgodogjort sig en väsentlig del av inkomsterna från
kommissionärsskapet; att Judith Winberg vid sitt liandliavande av kommissionärsskapet
på föranledande av Warmark uttagit avsevärt högre

197

kommissionärsarvoden än som varit medgivet; att Warmark låtit färdiga
expeditioner å kansliet förvaras på sådant sätt, att hinder i åtskilliga fall
mött för rättssökande att utbekomma sådana annorledes än genom anlitande
av kommissionären och mot ersättning; att Warmark, då sökande i
lagfartsärende underlåtit att styrka fastighetens taxeringsvärde, för anskaffande
av taxeringsbevis av sökanden uttagit särskild ersättning utöver
de kostnader, Warmark i sådant hänseende fått vidkännas; att Warmark
för resor mellan Landskrona och tingsstället i Åkarp för extra förrättningar
uttagit resekostnadsersättning med högre belopp än som skolat
utgå för färd å järnväg mellan Landskrona och Marieholm, vilket fortskaffningssätt
varit lämpligast såväl med hänsyn till resans ändamål som
för åstadkommande av minsta resekostnad, och att dylik högre ersättning
uttagits även i sådana fall, då Warmark begagnat sig av nämnda fortskaffningssätt;
att Warmark själv eller på föranledande av honom i domsagan
anställt biträde utsatt konkurssammanträden att å tingsstället hållas
å olika dagar, även då de lämpligen bort hållas samma dag, varigenom
orsakats ökade konkurskostnader; att Warmark låtit till särskilda upplägg
i inteckningsboken överföra icke blott sådana å Barsebäcks fideikommissegendoms
gemensamma upplägg i nämnda hok införda jordeboksnummer,
som helt och hållet eller till någon del frånskilts egendomen och sålunda,
jämlikt föreskriften i 7 § 4 mom. i kungl. kungörelsen den 14 september
1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras,
skolat på nya upplägg överföras, utan jämväl övriga till egendomen hörande
jordehoksnummer; att å expeditionerna rörande tre i häradsrättens
inteckningsprotokoll för den 7 maj 1923 under §§ 694—696 antecknade
ärenden angående förnyelse av tre i nyssnämnda fideikommissegendom
fastställda inteckningar, vilka expeditioner å häradsrättens vägnar under
tecknats av Warmark, debiterats och av sökanden i ärendena uttagits lösen
för utdrag av inteckningsboken som om samtliga till egendomen hörande
jordehoksnummer varit förda å särskilda upplägg, ehuru å varje utdrag
antecknats numret å allenast det ursprungliga upplägget i inteckningsboken
och i allt fall endast ett fåtal av jordeboksnumren varit överförda
till nya upplägg; att Warmark vid behandling av ärenden angående relaxering
av inteckningar åsamkat sökandena onödiga kostnader genom
att utfärda och i protokollet intaga bevis, som icke varit erforderliga för
ärendenas behandling, i vilket hänseende särskilt vore upplyst, att Warmark
utfärdat och i protokollet intagit, beträffande samtliga i målet anmärkta,
av honom handlagda relaxationsärenden, gravationsbevis rörande
sådana fastigheter, som skolat frigöras från inteckning, beträffande vissa
av ärendena under §§ 267—27214 och 273—287 i protokollet för den 12 mars
1923 av advokatfiskal anmärkt äganderättshevis angående två lägenheter
samt beträffande ärendena under §§ 366—367 i protokollet för den

198

12 mars 1923 och 888—893 i protokollet för deri 7 maj 1923, som avsett dödning
utan förbehåll av inteckning, såvitt densamma besvärade lägenhet,
avsöndrad efter 1909, av advokatfiskalen anmärkta äganderättsbevis rörande
pantfastigheterna; att, vidkommande de av Cider den 3 september
1923 handlagda relaxationsärendena, Gider utfärdat och i protokollet intagit
gravationsbevis, som med hänsyn till vad ovan sagts icke varit erforderliga
för ärendenas behandling, varigenom sökanden åsamkats avsevärt
höjda kostnader; att Giders nämnda förfarande skett i anledning av
utav Warmark lämnade föreskrifter; att häradsrätten vid sammanträde
den 5 juli 1921, då Ryde var ordförande, meddelat föreläggande vid vite
för delägarna i ett stort antal dödsbon — däribland dödsboet efter Nils
Bengtsson — att söka lagfart å fastigheter, som upptagits i vid häradsrätten
registrerade bouppteckningar, utan att framställning därom gjorts
av allmän åklagare eller enskild sakägare och utan hörande av de dödsbodelägare,
åt vilka föreläggande givits, och att, sedan i anledning av
föreläggandena ett stort antal bouppteckningar vid häradsrättens sammanträde
den 5 påföljande september ingivits för lagfart, häradsrätten,
jämväl under ordförandeskap av Ryde, i åtskilliga fall, då skifte av boets
tillgångar icke ägt rum, utan framställd begäran behandlat ansökningen
— såsom skett med dödsbodelägarnas efter Bengtsson vid sammanträdet
ingivna — som om lagfart sökts för varje dödsbodelägare å så stor del
av boets fasta egendom, som ansetts enligt lag belöpa å honom, därvid
särskild expedition utfärdats för varje dödsbodelägare; att nämnda förelägganden
tillkommit på initiativ av Warmark samt föreläggandena och
lagf artsärendena behandlats i enlighet med av Warmark givna föreskrifter;
att Warmark, såsom advokatfiskalen anmärkt, vid behandling av inteckningsärenden
i protokollet intagit bevis och andra handlingar i deras
helhet, även då desamma lämpligen bort allenast refereras; samt att Warmark
mellan de allmänna tingssammanträdena hållit första borgenärssammanträdet
i konkurser å tingsstället även i sådana fall, då dylika sammanträden
lämpligen kunnat hållas i Landskrona; varigenom föranletts
ökade konkurskostnader.

Beträffande först Warmarks förfarande i sistnämnda två hänseenden
funne hovrätten detsamma, ehuru felaktigt, icke böra för Warmark föranleda
ansvar. Vad åter anginge övriga ovan angivna förfaranden, för
vilka Warmark ensam ställts under tilltal, så kunde Warmark visserligen
icke anses övertygad att hava i något av berörda hänseenden uppsåtligen
förbrutit sig i sitt ämbete, men hade Warmark genom vad han i dessa hänseenden
låtit komma sig till last visat synnerligt oförstånd i ämbetet. Vidkommande
därefter vad Cider och Ryde enligt vad ovan upptagits låtit
komma sig till last, så hade därigenom såväl de som Warmark, vilken med
hänsyn till den del lian haft däri måste anses jämte Gider och Ryde där -

199

för ansvarig, gjort sig förfallna till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen.
På grund av vad sålunda anförts prövade hovrätten, som funne vad i
målet i övrigt lagts Warmark till last med hänsyn till vad däri förekom
mit icke förtjäna avseende, rättvist döma Warmark, jämlikt 25 kap. 17 §
och 4 kap. 3 § strafflagen, att rmder ett år vara i mistning av sitt ämbete
samt Cider och Hyde, jämlikt förstnämnda lagrum, att höta envar 25
kronor.

Beträffande i målet framställda ersättningsanspråk vore däri utrett, att
järnvägsstyrelsen i arvode åt kommissionären för översändande av tre av
styrelsen begärda expeditioner nödgats utgiva 4 kronor 40 öre under det
att arvodet bort utgå med allenast 2 kronor, att Bönneholms Jordbruksaktiebolag
för envar av de expeditioner, som utfärdats i ovannämnda den
12 mars 1923 under §§ 267—2721-2 och 273—287 handlagda inteckningsärenden
fått utgiva lösen och stämpel för tre ark mera än som blivit fallet,
därest i protokollen icke intagits de bevis, som enligt vad ovan sagts icke
varit erforderliga för ärendenas prövning, samt att dödsbodelägarna efter
Bengtsson i anledning av häradsrättens ovanberörda felaktiga förfarande
den 5 juli och den 5 september 1921 fått vidkännas en utgift av 74 kronor.
På grund därav prövade hovrätten rättvist förplikta dels Warmark att
utgiva till järnvägsstyrelsen 2 kronor 40 öre och till bolaget 165 kronor
dels ock Warmark och Hyde, en för båda och båda för en, att till ovannämnda
dödsbodelägare utgiva 74 kronor; varemot och enär P. Johannsen
icke visat, om eller i vad mån han i uppgivna hänseenden lidit förlust,
hans ersättningsanspråk lämnades utan bifall.

Då vid målets företagande till avgörande skiljaktiga meningar förspordes,
ägde omröstning rum, därvid en ledamot utlät sig på sätt hovrättens
utslag sedermera avfattades.

En ledamot förklarade sig ense med föregående ledamot i fråga om vad
denne funnit i målet vara utrett, och ledamoten instämde med honom i fråga
om bedömandet av såväl de Warmarks förfaranden, som han funnit, ehuru
felaktiga, icke böra för Warmark föranleda ansvar, som ock de förfaranden,
för vilka Gider och Hyde samt i samband därmed Warmark ställts under
tilltal. Ledamoten bestämde alltså det ansvar envar av Gider och Hyde
förskyllt till böter 25 kronor. I fråga åter om ansvaret för Warmark för
de felaktiga förfaranden, vilka ledamoten i likhet med föregående ledamot
ansåge vara av beskaffenhet att medföra ansvar, funne ledamoten,
att flertalet av dessa felaktiga förfaranden varit ägnade att för Warmark
medföra en icke oväsentlig ökning i inkomsterna från domsagan, ävensom
att Warmark därigenom berett sig ekonomisk vinning. Då det emellertid,
med hänsyn särskilt till i målet avlagda vittnesberättelse!’, icke kunde anses
uteslutet, att Warmark, därest han varit fullt medveten om det rätts -

200

stridiga i dessa förfaranden, avstått från deras tillämpning, samt Warmark
förty icke kunde anses övertygad att i något av ifrågavarande avseenden
uppsåtligen hava begått förbrytelse i sitt ämbete, funne ledamoten
Warmark icke kunna ådömas ansvar enligt strängare lagrum än 25 kap.
17 § strafflagen, men då, särskilt med hänsyn till dels antalet av de olika
felaktiga förfarandena, dels den omfattning, vari dessa kommit till användning,
och dels det ovan angående ekonomisk fördel sagda, omständigheterna
vore att anse såsom synnerligen försvårande, bestämde ledamoten
det straff Warmark jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen förskyllt till avsättning
från häradshövdingämbetet i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads
domsaga. I övriga delar av målet instämde ledamoten med i öregående
ledamot.

Ledamoten tilläde därjämte:

”Beträffande Warmarks förfarande att vid behandling av ärenden angående
relaxering av inteckningar utfärda och i dess helhet i protokollet
intaga såväl gravationsbevis som äganderättsbevis angående den eller de
fastigheter, vilka genom dödningsåtgärden skulle befrias från ansvar för
inteckningen, tillåter jag mig särskilt anföra följande: Warmark har till
sitt försvar härutinnan anfört, att han ansett sig vara pliktig att utfärda
gravationsbevis till verificerande av uppgiften att inteckningen besvärade
fastigheten samt äganderättsbevis till styrkande av äganderätten till fastigheten.
I händelse rättssäkerheten kan anses fordra, att dessa förhållanden
under alla omständigheter styrkas i ett relaxationsärende, torde
det dock åligga vederbörande expeditionshavande att nogsamt iakttaga
att tillgodoseendet av detta krav icke sker på sådant sätt, att vederbörande
sökande därigenom mer än nödigt betungas. I ett flertal domsagor utfärdas
fördenskull, enligt vad jag har mig bekant, vid bl. a. relaxationsärenden
äganderättsbevis, som, ställda i förhållande till den inteckning, vars
partiella dödande avses, innehålla samtidigt uttalande såväl om äganderätten
till resp. fastigheter som därom att dessa fastigheter utgöra pant
för inteckningen. Genom utfärdandet av ett sådant äganderättsbevis tillgodoses
rättssäkerhetens krav på behörigt sätt samtidigt som, jämte det
sökandens kostnader för relaxationsärendet bliva mindre, expeditionshavanden
otvivelaktigt befrias från en ej oväsentlig del av det arbete, som
sammanhänger med utfärdandet av bevis i samband med småprotokollsärenden.
Warmark har i målet vidgått, att detta förfaringssätt icke varit
honom obekant, men tillika påstått, att detsamma förutsatte särskild därom
framställd begäran, vilket Warmarks påstående emellertid icke förtjänar
avseende. Warmark har också i en del fall, om utan eller efter särskild
begäran framgår ej, utfärdat sådana bevis, för vars utfärdande 3 § expeditionslösenförordningen
jämväl ger stöd. Jag anser förty, att det ålegat
Warmark att i dödningsärenden, då gravationsbeviset icke haft annat

201

ändamål än att verificera uppgiften om att den inteckning, vars dödande
avsåges, besvärade fastigheten, utfärda ett på angivet sätt avfattat äganderättsbevis
i stället för att utfärda två bevis, ett äganderättsbevis och ett
gravationsbevis. Warmarks förfarande att i varje relaxationsärende ut
färda och i sin helhet i protokollet intaga gravationsbevis angående fastigheten,
vari inteckningen skall upphöra att gälla, är förty felaktigt. Om
Warmark emellertid utfärdat gravationsbevisen för det av honom uppgivna
ändamålet, har det i allt fäll ålegat honom, jämlikt 6 § expeditionslösenförordningen,
att tillse det anteckning från de utfärdade gravationsbevisen
gjordes i inteckningsprotokollet om det relevanta faktum, så att
icke, vilket skett, de mången gång avsevärt vidlyftiga gravationsbevisen
i sin helhet inflöte i protokollet. I fallen Ask har gravationsbevisets intagande
i stället för antecknings verkställande förorsakat, att expeditionen
kommit att omfatta två ark; i fallen Sibbarp har för det relevanta
förhållandets konstaterande intagits ett 3 sidor långt gravationsbevis; i
fallen Hassle fem gravationsbevis om tillhopa 13 sidor samt i fallen Värlinge
två gravationsbevis om tillhopa 5 sidor. Vad särskilt de i sin helhet
intagna äganderättsbevisen angår, så ha de i fallen Ask och Sibbarp utfärdade
varit för det av Warmark uppgivna ändamålet fullständigt onödiga,
så vitt de avse stamfastigheterna, enär relaxationen skett utan förbehåll,
och såvitt de avse lägenheterna, enär dessa avsöndrats efter 1909.
Om äganderättsbevisen innehållit uppgift om när resp. lägenheter avsöndrats,
hade de kunnat tjäna något nyttigt ändamål, men härom innehålla
de intet; i fallen Sibharp har sådan anteckning skett i protokollet, under
det att anteckning därom saknas i fallen Ask. I fallen Hassle, vilka avsett
relaxation med förbehåll, ha äganderättsbevisen så vitt nu är i fråga varit
onödiga, så vitt de avsett allenast lägenheter avsöndrade efter 1909 och icke
innehållit uppgift om när resp. lägenhet avsöndrats. Det liar vidare varit
felaktigt, att såsom skett i fallen Hassle och Värlinge utfärda i fallen
Hassle sex och i fallen Värlinge tre äganderättsbevis; det har nämligen
ålegat Warmark att, jämlikt 3 och 6 §§ expeditionslösenförordningen, till
undvikande av onödig kostnad för sökandena utfärda ett gemensamt äganderättsbevis
för samtliga fastigheter, som gemensamt intecknats, och detta
även om särskild uttrycklig begäran därom icke i det särskilda fallet blivit
framställd.”

En ledamot anförde, att han vore ense med förstnämnda ledamot utom
såtillvida, att ledamoten ansåge Warmark hava gjort sig skyldig till ansvar
för oförstånd i ämbetet jämväl därigenom, att han mellan de allmänna
tingssammanträdena hållit konkurssammanträden å tingsstället i
stället för i Landskrona i andra fall än sådana, då det av någon särskild
anledning kunde hava varit lämpligare att de hållits å tingsstället. Det
hade upplysts, att i s. k. fattigkonkurser sammanträden hade hållits å do -

202

marekansliet. Då Warmark hållit konkurssammanträden å tingsstället i
stället för i Landskrona, hade anledningen därtill uppenbarligen varit
Warmarks önskan att därigenom bereda sig en inkomst. Därigenom hade
tydligen vållats ökade konkurskostnader. Dessutom hade, vilket ledamoten
tillmätte större betydelse, Warmark genom onödiga och tidsödande resor
i stor utsträckning hindrats att sköta domaregöromålen i övrigt. Då Warmark,
oaktat staden Eslöv under hans tid frånskilts domsagan, sett sig
nödsakad att trots sin kända stora arbetsförmåga begära anställande av
biträdande domare, läge det nära till hands att antaga, att en väsentligt
bidragande orsak därtill varit det ökade arbete i domsagan, som uppstått
genom Warmarks resor till konkurssammanträden. Warmark hade påstått,
att konkurssammanträden enligt 1862 års konkurslag åtminstone
alltsedan 1890-talet hållits å tingsstället med undantag för sammanträden
i fattigkonkurser. I vilken utsträckning detta skett under Warmarks närmaste
företrädares tid vore, med hänsyn till ett i målet avgivet vittnesmål,
ej klart. Däremot trodde ledamoten sig känna till, att denne senares
företrädare icke — frånsett möjligen något fall, då särskild anledning därtill
förelegat — mellan tingssammanträdena hållit konkurssammanträden
av något slag å tingsstället. Under den tid under åren 1896—1900, då ledamoten
tjänstgjort såsom notarie i domsagan, hade alla konkurssammanträden
mellan tingssammanträdena hållits i Landskrona; om de skulle hållits
å tingsstället, hade arbetskrafterna i domsagan ej räckt till. I fråga
om det straff, Warmark förskyllt, var ledamoten ense med förstnämnda
ledamot.

En ledamot instämde med den ledamot, som, enligt vad nu angivits, först
utlåtit sig, utom däri, att enligt ledamotens mening i nedannämnda delar
av åtalet följande uttalanden bort göras:

”Av utredningen i målet framgår, att kommissionärsverksamheten i
domsagan varit så anordnad, att, ehuru Judith Winberg innehaft vederbörligt
förordnande i dylikt hänseende, grunderna för verksamhetens bedrivande
bestämts i samråd med eller efter direktiv av Warmark, till vilkens
tjänsterum inom kanslilokalerna jämväl Judith Winbergs arbete
varit förlagt, samt att Judith Winberg till Warmark redovisat bruttoinkomsten
av kommissionärsskapet och för sin befattning därmed och för
sitt arbete i övrigt å domsagans kansli av Warmark erhållit viss ersättning,
under det att Warmark själv tillgodofört sig en väsentlig del av inkomsterna
i nu angivet hänseende. Vid kommissionärsverksamhetens utövande
hava de i kungl. stadgan med vissa föreskrifter angående domsagornas
förvaltning fastställda arvoden för fullgörandet av kommissionärens
åligganden i allmänhet överskridits, därvid i ett flertal i åtalet utredda
fall en förhöjning av de lagligen medgivna arvodesbeloppen ägt
rum med 50 % och ej obetydligt därutöver. För anskaffande av taxerings -

203

bevis har Warmark utöver den kostnad, som vederbörande käradsskrivare
betingat sig för lösen av bevis och viss mindre ersättning för deras översändande
till domaren, i regel uttagit en ersättning, som icke understigit,
men i flertalet fall överstigit 75 öre för varje bevis.”

Presidenten yttrade:

”Det är icke till fullo styrkt, att Warmark uppsåtligen hindrat rättssökande
att utbekomma expeditioner annorledes än genom anlitande av kommissionär
och mot särskild ersättning, i följd varav åtalet i denna del av
mig ogillas. Vad i målet rätteligen lagts Warmark till last därutinnan,
att han i vissa inteckningsärenden angående relaxering intagit äganderättsbevis
och att i åtskilliga fall Warmark själv eller på föranledande av
honom i domsagan anställt biträde utsatt konkurssammanträden att å
tingsstället i Åkarp hållas å olika dagar, ehuru de kunnat hållas samma
dag, finner jag icke vara av beskaffenhet att kunna föranleda till ansvar
för ämbetsfel. Likaledes lämnar jag utan bifall åtalet, så vitt det avser
ansvar å Warmark för det han mellan de allmänna tingssammanträdena
hållit konkursförhör å tingsstället i Åkarp och icke i Landskrona. Ej heller
anser jag den omständigheten, att häradsrätten meddelat i målet omförmälda
lagfartsförelägganden, utan att vederbörande förut vid häradsrätten
gjort uttrycklig framställning därom, kunna betraktas såsom ämbetsfel.
”

I övrigt var presidenten beträffande ansvarsfrågorna ense med den ledamot,
som först utlåtit sig, utom därutinnan, att den tid, varunder Warmark
skulle vara i mistning av sitt ämbete, av presidenten bestämdes till
6 månader. I ersättningsfrågorna biträdde presidenten samma ledamots
mening.

Över hovrättens utslag har tjänstförrättande J. O. anfört underdåniga
besvär under yrkande dels att Warmark måtte fällas till ansvar jämväl
i de fall, där hovrätten funnit hans förfarande, ehuru felaktigt, icke föranleda
någon påföljd, dels ock att Warmark för vad hovrätten i övrigt
lagt honom till last måtte ådömas strängare straff, än det hovrätten utmätt.
Jämväl av Warmark och Hyde hava besvär anförts. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

| 19. Obehörigt beslag av med kvarstad belagd skrift.

Av handlingarna i ett genom klagomål av redaktören O. Grimlund härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid granskning av n:r 230 för torsdagen den 2 oktober 1924 av den från
Politikens tryckeri i Stockholm utkommande periodiska skriften ”Folkets

204

Dagblad Politiken” fann chefen för kungl. justitiedepartementet en i
samma tidningsnummer intagen artikel med överskrift ”Kriminalpolisen
snokar efter beslagtagna flygblad” vara straffbar enligt § 3 mom. 7 tryckfrihetsförordningen.
Med anledning därav förordnade departementschefen
samma den 2 oktober om kvarstad å tidningsnumret och anmodade genom
telegram länsstyrelserna att skyndsamt belägga detsamma med kvarstad.
Därjämte överlämnade departementschefen ett exemplar av tidningsnumret
till justitiekanslersämbetet för laga åtgärd mot tidningens ansvarige
utgivare journalisten J. S. von Gegerfelt.

I en till J. O. ingiven skrift anförde klaganden, att stadsfiskalen i Askersund
J. F. Löndborg vid verkställandet av justitieministerns befallning
att lägga beslag å berörda tidningsnummer överträtt sin befogenhet därigenom,
att Löndborg hos tre enskilda personer inträngt i deras bostäder
och där tagit i beslag de exemplar av tidningsnumret, som de i egenskap
av prenumeranter erhållit genom postverket. Då denna åtgärd saknade
stöd i tryckfrihetsförordningen, hemställde klaganden, att J. O. måtte föranstalta
om åtal mot Löndborg.

Vid klagoskriften var fogat ett å stadsfiskalskontoret i Askersund den
2 och den 3 oktober 1924 av Löndborg hållet protokoll vid undersökning
för verkställande av anbefalld kvarstad å ifrågakomna tidningsnummer.
Protokollet, däri till en början fanns intaget ett från K. B. i Örebro län
till stadsfiskalen ankommet telegram med anmodan till denne att kvarstadsbelägga
tidningsnumret, innehöll bland annat, att den 3 oktober anträffats
och belagts med kvarstad ett exemplar hos envar av F. Pettersson
i gården n:r A 8, E. Andersson i gården n:r A 75 och Artur Wallin i gården
n:r 197, vilka på fråga förklarat, att de i egenskap av prenumeranter
bekommit tidningsexemplaren genom postverket. De med kvarstad belagda
tidningsexemplaren hade översänts till K. B.

Sedan Löndborg i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats att
inkomma med yttrande, anförde Löndborg i avgivet utlåtande, att han
den 2 oktober 1924 från K. B. erhållit order att med kvarstad belägga
ifrågavarande skrift. Då tryckfrihetsförordningen icke innefattade stadgande
om i vilken omfattning anbefalld kvarstad skulle verkställas, hade
Löndborg ansett sig böra verkställa kvarstaden i den omfattning, som
skett, dock utan att han därvid, såsom i angivelsen åsyftades, mot vederbörandes
vilja inträngt i någons hemvist eller på annat bryskt sätt frånhänt
någon hans exemplar av skriften.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

205

Efter förordnande av justitiekanslersämbetet ställde t. f. stadsfiskalen
B. Lundberg von Gegerfelt under åtal vid Stockholms rådhusrätt.

Rådhusrätten yttrade i utslag den 8 januari 1925 att, enär den jury,
som varit utsedd att pröva lagligheten av den i målet åtalade, uti tidningen
”Folkets Dagblad Politiken” n:r 230 för den 2 oktober 1924 intagna
artikeln med överskrift ”Kriminalpolisen snokar efter beslagtagna
flygblad”, med nej besvarat de till juryn framställda frågor angående
brottsligheten av artikelns innehåll, bleve den av åklagaren mot von
Gegerfelt såsom ansvarig utgivare av nämnda tidning i målet förda talan
av rådhusrätten ogillad.

Svea hovrätt gillade i utslag den 30 mars 1925 rådhusrättens utslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Örebro
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Löndborg. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen upptog jag till en början bestämmelserna i § 1
mom. 12, § 4 och § 5 mom. 8, 12 och 13 tryckfrihetsförordningen samt anförde
därefter följande:

Eu jämförelse mellan de anförda lagrummen torde giva vid handen, att
enligt tryckfrihetsförordningen en kvarstadsåtgärd avser att hindra spridningen
av den skrift, som belagts med kvarstad. Åtgärden, vilken ingår
såsom ett led i ”bevakningen över skrifters lovliga allmängörande” och av
lagstiftaren riktats emot boktryckare ävensom bokhandlare samt andra
försäljare och utspridare, torde alltså icke få ifrågakomma gentemot den,
som av den kvarstadsbelagda skriften redan bekommit ett exemplar, vilket
han för egen räkning förskaffat sig. En motsatt uppfattning skulle leda
till den konsekvensen, att husrannsakan finge företagas hos alla prenumeranter
på en kvarstadsbelagd tidning. Ett dylikt förfarande skulle givetvis
innebära ett obehörigt ingrepp i den allmänna medborgerliga rätten
till hemmets okränkbarhet, grundad på den urgamla bestämmelsen i § IG
regeringsformen, att Konungen bör ingens fred i dess hus störa eller störa
låta, och skyddad genom straffbestämmelser i 11 kap. strafflagen. I den
svenska lagstiftningen förefinnes väl en beklaglig brist på bestämmelser
angående husrannsakan. Dock utgöra de anförda bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
just några av de få stadganden, som finnas i ämnet.
Enligt dessa bestämmelser måste emellertid, såsom ovan nämnts, rätten
att företaga husrannsakan för beslagtagande av skrift, som blivit belagd
med kvarstad, anses inskränkt till boktryckare, bokhandlare samt andra
försäljare och utspridare.

I förevarande fall — anförde jag vidare — är upplyst, att Löndborg för
verkställande av mottagen order att med kvarstad belägga förut omför -

206

mälda tidningsnummer den 3 oktober 1924 inställt sig hos tre enskilda
personer i deras hem och hos envar av dem beslagtagit ett exemplar av
tidningsnumret, som de i egenskap av prenumeranter bekommit genom
postverket. På grund av vad jag ovan anfört finner jag, att Löndborg
därigenom överskridit sin befogenhet såsom stadsfiskal.

Som vad Löndborg till sin ursäkt andragit icke syntes mig kunna fritaga
honom från ansvar, fann jag mig böra beivra det anmärkta förfarandet.
Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Löndborg för tjänstefel
samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Rådhusrätten i Askersund, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 6 juli 1925 att, ehuru väl Löndborg genom att med kvarstad belägga
ifrågavarande tryckalster, som befunnit sig i enskild ägo, finge anses hava
överskridit sin befogenhet; likväl och då tydliga stadganden rörande dylik
kvarstad icke funnes givna samt Löndborgs åtgärd i övrigt icke kunde
anses såsom olovlig husrannsakan, funne rådhusrätten Löndborg icke
kunna till ansvar fällas.

Som tjänstförrättande J. O. icke ansåg sig böra åtnöjas med den utgång
målet fått i rådhusrätten, uppdrog J. O. åt advokatfiskal vid Svea hovrätt
att därstädes anföra besvär. I en skrivelse till advokatfiskalen anförde
J. O. bland annat följande:

Genom berörda utslag hade rådhusrätten förklarat Löndborg icke kunna
fällas till ansvar för tjänstefel. Som skäl därför hade rådhusrätten anfört,
att tydliga stadganden rörande kvarstad icke funnes givna. Rådhusrätten
hade dock tillika uttalat som sin mening, att Löndborg överskridit sin befogenhet,
då han beslagtagit ifrågavarande i enskild ägo befintliga exem
plar av den med kvarstad belagda skriften. Löndborg både emellertid
gjort gällande en rakt motsatt åsikt och detta i så bestämda ordalag, att
det icke syntes vara att förvänta annat än att han, om han icke bleve fälld
till ansvar, även i fortsättningen komme att, när tillfälle gåves, följa
samma åsikt. Att han själv funne den av honom hävdade uppfattningen
stå i strid med ett gängse ”bruk, som i folkmeningen fått karaktär av lag”,
syntes icke ägnat att inverka på honom i återhållande riktning.

Det torde emellertid icke vara utan mycket goda skäl, detta bruk slagit
rot i det allmänna rättsmedvetandet. I rättsmedvetandet inginge som en
obestridlig grundregel, att hemmet och de föremål, som därtill hörde, vore
okränkbara. De undantag, denna regel vore underkastad, hölles strängt
inom de snäva gränser, skriven eller oskriven lag utstakade. Beträffande
rätten att taga tryckta skrifter i beslag gällde vad tryckfrihetsförord -

207

ningen uttryckligen stadgade. Denna förordning omnämnde beslag hos
bokhandlare och försäljare på sådant sätt, att därav framginge såsom till -låtet att under vissa förutsättningar verkställa beslag hos dylika distributörer.
Något medgivande att taga i enskild ägo befintliga, enstaka och
till privat bruk avsedda exemplar i beslag torde däremot icke kunna ur
tryckfrihetsförordningen utläsas. Vid sådant förhållande torde det få anses
vittna om oförstånd att, på sätt Löndborg syntes hava gjort, medvetet
handla i strid med hävdvunnen praxis.

Dessbättre torde Löndborgs förfarande vara mycket sällsynt om också
icke alldeles enastående. Det syntes J. O. emellertid vara av stor vikt, att
den i förevarande mål väckta talan om ansvar för tjänstefel icke lämnades
utan bifall. Ansåges det nämligen ej straffbart att taga de enskildas
exemplar av kvarstadsbelagda skrifter i beslag, torde det bliva svårt att
med framgång beivra husrannsakningar, som företoges i avsikt att åtkomma
dylika exemplar. Därmed skulle dock, syntes det, i ett icke oväsentligt
avseende beredas en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.

J. O. anhöll, att advokatfiskalen vid talans fullföljande måtte yrka, att
Löndborg skulle fällas till ansvar för det tjänstefel, som han låtit komma
sig till last genom att utsträcka kvarstaden till de ifrågavarande i enskild
besittning varande exemplaren av den kvarstadsbelagda skriften.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

20. Dröjsmål med tillhandahållande av gravationsbevis.

I eu den 12 februari 1924 hit inkommen skrift anförde advokaten S. de
Maré i Göteborg följande:

Sedan K. B. i Älvsborgs län på ansökan av klaganden förpliktat lantbrukaren
J. A. Strandberg och hans hustru Anna Kristina Strandberg att
till klaganden utgiva 8,000 kronor jämte ränta och kostnadsersättning samt
till betalning ur deras fastighet ”/250 mantal Hagen Norre i Bolstads socken
fastställt klagandens fordran, allt på grund av två av makarna Strandberg
gemensamt utfärdade och i nämnda fastighet intecknade skuldebrev,
vartdera å 4,000 kronor jämte ränta, hade klaganden den 6 april 1923, med
bifogande av K. B:s laga kraftägande utslag, till kommissionären hos
K. B. översänt ansökan om fastighetens exekutiva försäljning. Från kommissionären
hade klaganden erhållit bevis om ärendets diarieför ing den
7 april 1923, varefter klaganden den 12 i samma månad översänt 200 kronor
såsom förskott å uppkommande kostnader. Därefter hade klaganden
telefon- och brevledes förhört sig hos kommissionären om ärendet och uppmanat
honom att söka påskynda fortgången därav. Kommissionärens svar

208

under juli och augusti 1923 hade inneburit, att dröjsmålet berodde på domhavanden
i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga, vilken icke insänt
gravationsbevis m. fl. handlingar. I anledning av en klagandens förnyade
förfrågan i november 1923 hade kommissionären upprepat, att K. B.
trots påminnelser ännu icke erhållit handlingarna, som rekvirerats den
10 april, varjämte kommissionären meddelat, att dröjsmålet enligt lämnad
upplysning berodde därpå, att äganderättsförhållandena vore mycket
krångliga”. Efter detta meddelande hade klaganden icke hört av ärendet
på annat sätt, än att domhavanden telefonledes anmodat klagandens kontorspersonal
att meddela klaganden, att hans ansökning lämpligen borde
återtagas, enär någon ägoförblandning eller förväxling vid fastighetens
införande i jordregistret ägt rum. Då mer än 10 månader förflutit, sedan
klaganden ingivit sin ansökan, utan annat resultat, än att vederbörande
domare gjort ett enskilt muntligt uttalande, hemställde klaganden om

J. 0:s medverkan för ärendets utredning.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat K. B. i
Älvsborgs län att inkomma med yttrande, anförde K. B. i avgivet utlåtande,
att K. B. med anledning av J. 0:s remiss, som kommit länsstyrelsen
tillhanda den 14 februari 1924, påföljande dag avlåtit en skrivelse till
förutvarande t. f. domhavanden i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga,
numera häradshövdingen i Inlands domsaga C. E. Lagergren, däri

K. B., under hänvisning till sina tidigare såväl muntliga som skriftliga
hänvändelser till honom i det i klagoskriften omförmälda ärendet, anhållit,
att han måtte snarast möjligt inkomma med en skriftlig redogörelse
för de förhållanden, som föranlett det långa dröjsmålet med översändande
av begärda gravations- och äganderättsbevis m. fl. handlingar, och för de
åtgärder, som av honom vidtagits. Den 26 februari hade K. B. från Lagergren
erhållit de begärda bevisen och handlingarna, bestående av två utdrag
ur Nordals och Sundals häradsrätts lagfartsprotokoll, ävensom en av
Lagergren den 25 februari 1924 avgiven promemoria av följande innehåll:

Sedan länsstyrelsen i skrivelse den 10 april 1923 anhållit att, för exekutiv
försäljning av ”den för Strandberg och hans hustru senast eller den
27 augusti 1918 lagfarna fastigheten ”/sos mantal Hagen Norre (av l8, l9,
l12 och l16), i Bolstads socken”, så snart ske kunde mot lösen utbekomma
gravationsbevis, äganderättsbevis samt avskrift av fånges- och nyttjanderättsavhandlingar
rörande fastigheten, hade vid en av Lagergren omedelbart
verkställd undersökning uppstått tvekan, vilka delar av jordregisterenheterna
vore att hänföra under detta hemmantal samt under det
40/536 mantal Norra Hagen, varå andre delägaren L. P. Andersson den 1
maj 1917 erhållit lagfart. Därvid hade befunnits, att de under registernumren
l8 och l9 avsedda hemmansdelarna efter inskrivningen i lagfarts -

209

boken undergått ägostyckningar, om vilka varken lagfartsprotokollet eller
fastighetsböckerna lämnade upplysning. För utredning därom hade erfordrats
tillgång till kartor och handlingar. Lagergren hade fördenskull
beslutat att framdeles, när de överhängande göromålen för uppsättande
av protokoll och domböcker från de tätt på varandra följande tingssammanträdena
och expedierandet av alla de under våren alltjämt inkommande
beställningarna å brådskande gravationsbevis lämnade tid till särskild
undersökning, verkställa en sådan å lantmäterikontoret. hinder hand
hade det emellertid kommit till jordägarnas kännedom, att Strandbergs
fastighet skulle bliva föremål för exekutiv försäljning. I augusti eller
september hade förutvarande ägaren av Strandbergs fastighet A. Ek i
Brålanda jämte Andersson infunnit sig å domarkansliet, därvid Ek uppgivit,
att lotterna troligen blivit förväxlade ”vid lantmäteriet” och att
Andersson riskerade, att några av hans å marken hävdade lotter komme
att utmätas för Strandbergs intecknade gäld. I anledning därav hade Ek
anmodats inkomma med tillgängliga kartor och handlingar angående ägostyckningarna,
för att Lagergren skulle bliva i tillfälle att utreda saken.
Efter någon tid hade Andersson och Ek ånyo infunnit sig och då medhaft
kartor och handlingar angående tre år 1916 avslutade ägostyckningar. De
hade dock icke kunnat klargöra läget eller förstå sammanhanget mellan
kartorna och ägostyckningsakterna eller dessas relation till köpebreven, i
anledning varav Lagergren utlovat att, i den mån övriga göromål lämnade
honom tid och tillfälle därtill, söka utreda om möjligen fel vid ägostyckningarna
begåtts. Sedan åter någon tid förlupit, hade Lagergren vid
granskningen kommit till det resultatet, att Ek vid utfärdandet av köpebrev
till Andersson den 24 maj 1916 däri insatt hemmantalet 19/5so mantal
i tanke att detta skulle motsvara det inägoområde, som han enligt uppgift
å marken anvisat Andersson, men därvid icke förstått att, när sagda
område bleve styckat, på sätt han enligt ägostyckningsakten begärt, lantmätaren
måste tillse, att Strandberg, som inköpt återstående 43A>56 mantal,
därför erhölle proportionell andel icke blott i utmarken utan jämväl i
sagda inägor, allt på sätt skiftesförfattningarna föreskreve. Uppmärksamgjorda
därå och inseende, att felet icke läge hos ägostyckningsförrättaren
utan hos kontrahenterna själva, hade dessa ombett Lagergren att söka
ordna förhållandena. Om Lagergren utan vidare meddelat ett gravationsbevis,
utvisande att mantal Hagen Norre (del av l8, l9, l12 och 116L
som tillhörde makarna Strandberg, besvärades av de tre i gravationsbevis
å fastigheten först omförmälda inteckningar, så skulle ett dylikt gravationsbevis
varit felaktigt dels däri, att under sagda mantal icke ingingc
någon del av jordregisternummer T16 om 4%3o mantal litt Aa, och dels så
tillvida, att av gravationsbeviset icke framginge, vare sig att förutvarande
jordregisternumren l8 och l9 och sålunda jämväl de delar av dessa num -

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberäittelse till 1926 års riksdag.

210

mer, som tillhörde Andersson, besvärades av de meddelade inteckningarna
eller att å andra sidan de båda inteckningar, vilka beviljats i 49/ö36 mantal
Norra Hagen till säkerhet för Anderssons skuld å 6,000 kronor med ränta,
besvärade det 9/s3o mantal litt Aab 1, 2, 3 av förutvarande Norra Hagen l16,
som genom ägostyckningen utbrutits och i fastigbetsboken införts under
jordregisternuminer l23 samt anvisats åt Strandberg. Vidare skulle i anledning
av utmätningsutslaget länsstyrelsen med ledning av ett dylikt gravationsbevis
för tillfredsställande av utmätningssökandens anspråk å likvid
bos Strandberg blivit nödsakad förordna om värdering och försäljning jämväl
av Anderssons andelar i omförmälda jordregisternummer l8 och l9 med
påföljd, att denne efter besvär över utmätningsförfarandet, som fördenskull
kommit att undanröjas, måst hänvisas att tvista vid domstol. Till förekommande
av sådant besvär och för att med formellt tillvägagångssätt
ändock åstadkomma rättelse av de misstag, vilka jordregisterväsendet
jämväl i detta fall medfört, skulle åter erfordrats, att vederbörande jordägare
anförde besvär i hovrätten över de laga kraftvunna inteckningsbesluten
inom natt och år från det de därom erhållit vetskap. Då icke heller
ett dylikt förfarande skulle förhjälpt utmätningssökanden till realiserandet
av inteckningsrätten inom rimlig tid, hade Lagergren på uppdrag
av kontrahenterna annorledes tänkt ordna förhållandena samt vidtagit åtgärder,
vilka ännu icke avslutats och om vilka Lagergren icke hade anledning
göra något närmare uttalande i vidare mån än att med tillmötesgående
från utmätningssökandens sida saken skulle kunna ordnas vid tingssammanträde
med Nordals och Sundals häradsrätt den 10 mars 1924. Sedan
Lagergren kort före julhelgen år 1923 och de instundande sluttingen i domsagan
fått mottaga en länsstyrelsens den 10 december dagtecknade förnyade
rekvisition av handlingarna, hade han omedelbart inställt sig hos
landssekreteraren G. Lidströmer och med framläggande av kartor och
handlingar sökt för honom klargöra läget och det resultat, vartill ett vidhållande
av det inledda exekutivförfarandet skulle föranleda. Lagergren
hade tillika uttalat en förhoppning att, sedan klaganden vunnit kännedom
om sakens sammanhang, han komme att anhålla om ärendets avskrivning
och, sedan förhållandena ordnats, eventuellt ingiva ny ansökan, avseende
rätta hemmansdelar. För sådant ändamål hade Lagergren dels vid två
särskilda tillfällen telefonledes sökt få tala vid klaganden, men, då denne
uppgivits icke vara å sitt kontor och ej kunna besväras, begärt och erhållit
samtal med en hos klaganden anställd kamrer, som i mycket onådig
ton tagit del av vad saken gällde och lovat underrätta klaganden, dels ock,
då intet därifrån avhörts, slutligen lyckats få ett telefonsamtal med klaganden
personligen och sökt ej mindre klargöra läget än även begärt, att
klaganden om möjligt måtte resa till Vänersborg för att taga del av läget,
vartill dock klaganden förklarat sig förhindrad.

211

För egen del anförde K. B. följande:

Klagandens ansökan hade inkommit till länsstyrelsen den 7 april 1923,
och den 10 april hade brev avlåtits till domhavanden med begäran om
gravationsbevis m. fl. handlingar. Sedermera hade Lagergren, som varit
och ännu vore bosatt i Vänersborg, vid flera tillfällen och särskilt efter
varje klagandens förfrågan hos kommissionären dels i telefon och dels vid
personliga sammanträffanden erinrats om handlingarnas expedierande
snarast möjligt men därvid framhållit nödvändigheten att först slutföra
en igångsatt utredning beträffande intrasslade äganderättsförhållanden.
Bet av Lagergren omtalade personliga besöket hos landssekreteraren Lidströmer,
därvid Lagergren med kartskisser och annan utredning sökt giva
en föreställning om huru med de felaktiga lagfarterna förhölle sig, hade,
enligt vad Lidströmer tyckte sig minnas, ägt rum långt tidigare än Lagergren
uppgivit. Vid detta sammanträffande och dessutom vid minst ännu
ett tillfälle hade under samtalets gång framhållits vikten av ett arbete i
samförstånd med klaganden. Länsstyrelsen hade icke haft skäl antaga annat
än att ett dylikt kommit till stånd. Då klaganden genom kommissionären
fått veta, att dröjsmålet berodde på domhavanden, hade man icke
kunnat antaga annat, än att klaganden, om han vore intresserad av ärendets
påskyndande, skulle sätta sig i förbindelse med domhavanden. Först
efter klagandens senaste förfrågan hos kommissionären hade Lidströmer
kommit till den uppfattningen, att möjligen förfrågningarna, vilka förut
ansetts gjorda i ändamål att giva domhavanden en påstötning om påskyndande
av utredningsarbetet, i själva verket gåve vid handen, att klaganden
svävade i okunnighet om de svårigheter, som mött. Detta hade också
bekräftats av Lagergren, som meddelat, att han ringt upp klagandens kontor
men icke träffat klaganden själv. Efter klagandens senaste förfrågan
hade även ansetts lämpligt att avlåta en skriftlig påminnelse till Lagergren.
Den 10 december 1923 hade därför till Lagergren expedierats en
skrivelse, däri K. B. anmodade Lagergren att snarast möjligt inkomma
med de rekvirerade handlingarna. Detta hade skett jämväl i den förhoppningen,
att resultatet skulle bliva, om ej handlingarna, så dock en skriftlig
redogörelse från Lagergren om resultatet av verkställd utredning, vilken
redogörelse då lämpligen kunnat i avskrift sändas klaganden, som sålunda
skulle fått en påstötning att inkomma med det i länsstyrelsen väntade
återtagningsbeviset. Skriftligt svar från Lagergren hade ankommit
först den 26 februari 1924, men dess huvudsakliga innehåll hade redan
förut meddelats vid personliga samtal. K. B. hade översänt en avskrift av
Lagergrens skrivelse och promemoria samt av gravations- och äganderättsbeviset
till klaganden med förständigande för denne att, innan vidare åtgärd
för fastighetens försäljande vidtoges, inkomma med det yttrande och

212

den framställning i ärendet, vartill han kunde finna omständigheterna
föranleda.

Lagergren inkom därefter till J. O. med yttrande.

Av handlingarna i det ifrågakomna utsökningsärendet inhämtades att,
sedan Lagergren den 26 februari 1924 inkommit med begärda handlingaL''
samt vederbörande landsfiskal verkställt beskrivning och värdering av
fastigheten, vilken därvid saluvärderats till taxeringsvärdet 8,000 kronor,
fastigheten den 18 juni 1924 å exekutiv auktion försålts till klaganden för
6,800 kronor, att auktionen vunnit laga kraft, att fördelning av köpeskillingen
ägt rum den 30 juli 3924 samt att denna fördelning vunnit
laga kraft.

I en till advokatfiskal vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Lilienberg följande:

”Enligt 97 § utsökningslagen skall auktion å utmätt fast egendom i regel
förrättas av överexekutor. A nktionsförrättaren skall, enligt bestämmelse
i 100 §, anskaffa gravationsbevis rörande egendomen ävensom de för bestyrkande
av gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysningom
intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan mottagna
handlingar, vilka kunna hos rätten erhållas. I 101 och 102 §§ meddelas bestämmelser
om auktionens kungörande och om sammanträde för förhandling
om rättsägares anspråk samt villkoren för försäljningen. Vid början
av auktion, som icke föregåtts av dylikt sammanträde, skall, enligt 106 §,
auktionslörrättaren uppläsa bland annat gravationsbevis och de övriga
handlingar, som i 100 § nämnas, och anmana dem, vilka hava fordran eller
rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Hålles
sammanträde, som i 102 § sägs, skall vad sålunda föreskrivits iakttagas
vid det sammanträde. Sedan förhandlingen avslutats, åligger det enligt
107 § auktionslörrättaren att uppgöra borgenärsförteckning, vari bland
annat skall upptagas fordran, varför egendomen på grund av inteckning
eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, där fordringen finnes upptagen
bland annat i de i 100 § omiörmälda handlingar. Jämväl intecknade nyttjande-,
avkomst- och servitutsrätter samt rätt till elektrisk kraft skola
upptagas.

I förevarande fall är upplyst att, sedan klaganden den 7 april 1923 låtit
till K. B. ingiva ansökan om exekutiv försäljning av den för makarna
Strandberg lagfarna fastigheten “Aso mantal Hagen Norre (av l8, l9, 1“
och l16) i Bolstads socken, Lidströmer i skrivelse den 10 april 1923 till domhavanden
i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga anhållit att, så

213

snart ske kunde, mot lösen bekomma gravations- och äganderättsbevis
ävensom avskrift av fångeshandlingar rörande fastigheten. Lagergren
synes därefter, då bevisen icke blevo utfärdade, hava upprepade gånger
från länsstyrelsens sida mottagit erinringar om rekvisitionen. Då Lagergren
ändock icke utfärdade expeditionerna, avlät K. B. den 10 december
1923 eu skrivelse till domhavanden, däri han anmodades att snarast möjligt
inkomma med de rekvirerade handlingarna. Först efter det Lagergren
erhållit kunskap om att klagomål hit inkommit, synes lian hava utfärdat
bevisen och övriga handlingar och med promemorian den 25 februari
1924 översänt dem till K. B., som därpå, efter att hava lämnat klaganden
tillfälle att yttra sig i ärendet och ombesörjt värdering av fastigheten,
vidtagit åtgärder för auktionens hållande den 18 juni 1924.

Beträffande klagomålen i vad de rikta sig mot K. B. finner jag väl, att
utsökningsärendet icke behandlats med all den skyndsamhet, som bort
iakttagas. Då jag emellertid redan i ett hos mig mot samma länsstyrelse
anhängiggjort ärende av liknande beskaffenhet i skrivelse den 7 maj 1924
(årsberättelsen till 1925 års riksdag sid. 160 o. f.) lör K. B. framhållit vikten
av att handläggning av utsökningsärenden angående fast egendom
icke obehörigen fördröjes samt den inom länsstyrelsen nu uppkomna förseningen
huvudsakligen haft sin grund i Lagergrens dröjsmål att tillhandahålla
de begärda handlingarna, har jag, såvitt klagomålen må anses
riktade mot K. B., funnit dem ej föranleda vidare åtgärd.

Däremot kan jag icke undgå att finna Lagergrens försumlighet i fråga
om tillhandahållande av de begärda handlingarna synnerligen anmärkningsvärd.

Enligt § 16 kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
skall expedition, som utfärdas till annan än part i mål eller
ärende, vara att tillgå genast eller så snart som möjligt, likväl, där ej till
följd av särskilda omständigheter längre rådrum är oundgängligen erforderligt,
inom 14 dagar från den dag, då begäran om expeditionen framställts.

Nämnda stadgande i § 16 lösenförordningen hade ursprungligen den
lydelse, att expedition, som begärdes av annan än part, skulle vara att
tillgå genast eller så snart som möjligt. I det till grund för 1883 års förordning
liggande, den 30 september 1882 avlämnade kommittéförslaget
hade emellertid stadgandet tänkts skola lyda, att dylik expedition skulle
vara att erhålla så snart som möjligt och senast inom 30 dagar.

I en vid 1884 års riksdag inom andra kammaren väckt motion föreslogs,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att § 16 lösenförordningen
måtte i förevarande avseende erhålla den lydelse, att expedition,
som begärdes av annan än part, skulle vara att tillgå genast eller
sist inom 14 dagar, såvida därför icke mötte hinder, som det icke berodde

214

på expeditionshavanden att undanröja och om vars beskaffenhet han vore
skyldig att, om sådant begärdes, utan ersättning lämna sökanden skriftlig
uppgift.

Såsom skäl härför anförde motionären, att enligt § 16 skulle expedition,
som begärdes av annan än part, vara att tillgå genast eller så snart som
möjligt. Till sådan expedition syntes utom andra handlingar vara att
hänföra gravationsbevis. Av trovärdiga personer hade motionären erfarit,
att ganska ofta, sedan gravationsbevis blivit begärt, oaktat upprepade
påminnelser, det dröjt länge, i två, tre, ja liera månader, innan beviset
utlämnats. Att olägenhet och skada kunde härav uppstå vore uppenbart,
och motionären hade sig bekant, att fall inträffat, då för den, som begärt
men icke erhållit gravationsbevis förrän efter flera månaders väntan, i
följd därav uppkommit rätt betydande ekonomisk förlust. Stadgandet, att
sådan expedition skulle vara att tillgå genast eller så snart som möjligt,
syntes motionären icke heller nog bestämt. Motionären föreställde sig därför,
att lämpligt vore, om i lag stadgades någon viss tid, inom vilken begärd
expedition borde utlämnas, allenast med undantag för de fall, då
för expeditionens uppsättning mött binder, som det icke berott på tjänstemannen
att undanröja. Ett sådant stadgande skulle icke vara till olägenhet
för den ordentlige tjänstemannen, som toge hänsyn till allmänhetens
gagn och insåge, att han icke vunne något i tid genom att uppskjuta ett
arbete, som i allt fall måste göras. Den försumlige däremot skulle av
stadgandet lära att bättre förstå vad som vore lians plikt och allmänheten
undgå olägenheter, som icke sällan följde av väntan på ett gravationsbevis
eller annan begärd expedition.

Andra kammarens tillfälliga utskott anförde, att mot de i förutvarande
förordning om expeditionslösen befintliga bestämmelserna därom att beslut,
som icke utgåves efter anslag eller muntligen meddelats, borde ”utan
uppskov” erhållas och att sådan expedition i allmänhet, som endast på
särskild begäran utfärdades, skulle ”genast eller så snart som möjligt
vore” tillhandahållas, vilka bestämmelser blivit bland gällande stadganden
bibehållna, hade redan de kommitterade anmärkt, att bestämmelser
av en dylik svävande natur lätteligen kunde giva anledning till obehörig
tidsutdräkt, och ansett sig böra föreslå, att för bägge de omförmälda fallen
ett bestämt rådrum av 30 dagar, varöver expeditionen icke finge fördröjas,
skulle bestämmas. Enligt vad utskottet inhämtat, hade Svea hovrätt
i underdånigt utlåtande den 16 februari 1883 däremot erinrat att, då
å ena sidan för utfärdandet av expeditioner av dessa slag endast undantagsvis
torde erfordras så lång tid som 30 dagar och nämnda tidsbestämmelse
således finge anses hava tillkommit för angivande av den yttersta
gräns, varöver med expeditions tillhandahållande ej finge fördröjas, men
å andra "sidan torde kunna i något fall inträffa, att denna tidrymd måste

•215

överskridas, en sådan tidsbestämmelse synts olämplig, synnerligen som en
dylik föreskrift möjligen kunde giva anledning till den missuppfattning,
att expeditionshavande ansvarslöst ägde att under de bestämda 30 dagarna
dröja med utlämnande av expedition, som genast eller inom jämförelsevis
kort tid bort kunna tillhandahållas, i vilken händelse föreskriften
skulle hava en motsatt verkan till den, som därmed åsyftades. Av lösenförordningen,
vilken lämnat de ifrågavarande bestämmelserna oförändrade,
framginge, att Kungl. Maj:t icke funnit sig böra fästa avseende
vid kommitterades berörda förslag. Utskottet kunde emellertid icke Unna
annat än att det av motionären framställda förslaget vore behjärtansvärt.
Om än, enligt gällande bestämmelser, en expeditionshavande icke ägde
rätt att godtyckligt och utan laga ansvar såsom för tjänstefel fördröja
utfärdandet av en begärd expedition, så vore det dock i de allra flesta
fall för den enskilde parten omöjligt att bevisa tillvaron av ett obehörigt
dröjsmål, vare sig detta räckte i en, två eller tre månader, och vore han
sålunda tvungen att låta sig nöja med expeditionshavandens uppfattning
om vad som med ”så snart som möjligt vore” rätteligen skulle förstås. En
bestämd tidsgräns, utöver vilken begärd expeditions utfärdande ej borde
få fördröjas, vore, såsom kommitterade även medgivit, av ett verkligt behov
påkallad, och, då Svea hovrätt med sin sakkunskap vitsordat, att
endast undantagsvis en så lång tid som 30 dagar erfordrades för eu expeditions
utfärdande, hade utskottet ansett sig böra för sin del biträda motionärens
förslag, synnerligen som bestämmelsen däri ”såvida därför icke
mötte hinder, som det icke berodde på expeditionshavanden att undanröja”,
borde komma att förhindra, att expeditionshavande genom en sådan
bestämmelse förpliktades att fullgöra det omöjliga. Med stöd av vad sålunda
anförts hemställde utskottet, att motionen måtte bifallas.

Kamrarna stannade emellertid vid frågans behandling i olika beslut,
varför densamma förföll.

I det anförda stycket i § 16 skedde sedermera icke någon ändring förrän
genom kungl. kungörelsen den 2 juni 1916 om ändring i vissa delar av förordningen
angående expeditionslösen, då stycket erhöll sin nuvarande
lydelse.

Denna kungörelse grundades i huvudsak på en av J. O. den 14 augusti
1913 gjord underdånig framställning, däri J. O., som från häradshövdingar
och rådhusrätter inhämtat yttrande, i vilken mån jämkning av bestämmelserna
i lösenförordningen kunde anses önskvärd, anförde, att i fråga
om berörda stadgande från ett par håll erinrats, hurusom uppsättande
av gravationsbevis vore av alltför tidsödande och ansvarsfull art, för att
sådant bevis skulle kunna fås så att säga genast på begäran. Stockholms
rådhusrätt hade yttrat, att redan i motiven till 1883 års förordning om
expeditionslösen anmärkts olämpligheten av en bestämmelse av så svä -

216

vande natur som den ifrågavarande och föreslagits ett bestämt rådrum
av 30 dagar, varutöver expeditionen icke finge fördröjas. Rådhusrätten
hade funnit sig höra instämma i första delen av detta yttrande. Då emellertid
den tid, inom vilken part ägde utbekomma expedition, av rådhusrätten
i regel föreslagits till högst 14 dagar, hade det synts rådhusrätten,
som om — under förutsättning av jämkning för exceptionella fall — maximitiden
även i nu förevarande fall kunde sättas till 14 dagar. Rådhusrätten
hade därför under nämnda förutsättning föreslagit, att i avseende å
expeditioner, som begärdes av annan än part, måtte stadgas, att desamma
skulle vara att tillgå genast eller så snart som möjligt, dock senast inom
14 dagar.

Såsom av det anförda framgår, är en domhavande endast i fall, då till
följd av särskilda omständigheter längre rådrum är oundgängligen erfor
derligt, berättigad att för utfärdande av gravations- eller äganderättsbevis
eller av avskrifter av handlingar använda längre expeditionstid än
14 dagar. Behovet i allmänhet av snabb expedition av gravationsbevis
behöver icke särskilt framhållas. Tydligt är, att detta behov måste vara
ännu större, då beviset skall användas vid exekutiv försäljning av fast
egendom.

Med hänsyn till gällande bestämmelser måste det anses hava ålegat
Lagergren, som under ifrågakomna tid förvaltade häradshövdingämbetet
i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga, att genast eller så snart
som möjligt och senast inom 14 dagar efter mottagandet av Lidströmers
skrivelse den 10 april 1923 tillhandahålla de i skrivelsen begärda expeditionerna.
Dessa blevo emellertid först den 25 februari 1924 av Lagergren
översända till länsstyrelsen.

Såsom anledning till dröjsmålet har Lagergren åberopat, att den ifrågakomna
fastigheten skulle i fastighetsböckerna hava erhållit felaktiga jordregisterbeteckningar
med påföljd, att lagfart och inteckningar jämväl blivit
beviljade under felaktiga beteckningar. Den lagfarna och intecknade
hemmansdelen skulle ej heller överensstämma med vad av jordägaren brukades
å marken.

Vad Lagergren sålunda andragit till sitt försvar kan jag icke godtaga.

Bestämmelser om jordregister äro meddelade i kungl. förordningen den
13 juni 1908 angående jordregister. Kap. 2 i förordningen innehåller särskilda
bestämmelser för registrets uppläggande. Om det domhavande därutinnan
åliggande arbetet förmäles i § 24.

I ändamål att överensstämmelse snarast möjligt måtte vinnas mellan de
beteckningar, under vilka en fastighet upptages i jordregistret samt i lagfarts-
och inteckningsprotokoll jämte fastighetsböcker, har i 1 § i kungl.
kungörelsen den 25 juni 1909 om införande i fastighetsbok av beteckning,
varunder fastighet upptagits i jordregistret, bestämts, att i sammanhang

217

med verkställandet, jämlikt § 24 i förordningen angående jordregister,
av anteckningar uti den förteckning å fastigheter, som skall upprättas i
enlighet med det vid fbrordniugen fogade formulär E, åligger det vederbörande
domhavande att, så vitt ske kan, i fastighetsbok införa registerbeteckningen
för varje där upptagen fastighet, som i jordregistret är upptagen
under gällande registernummer, domhavanden obetaget att från
jordregistret i fastighetsbok införa registerbeteckningen även för de fastigheter,
vilkas registernummer icke äro gällande, därest han finner sådant
vara ägnat att bereda lättnad i arbetet vid utfärdande av gravationsbevis.

I 4 § i kungörelsen stadgas att, sedan registerbeteckning för fastighet
blivit införd i fastighetsbok, skall domhavanden för betecknande av fastigheten
tillsvidare använda både fastighetens äldre beteckning enligt boken
och registerbeteckningen.

Vid den granskning, som enligt § 24 jordregister förordningen skall verkställas
av domhavanden, måste i regel uppgöras s. k. åtkomstledningar
för konstaterande av vem, som senast erhållit lagfart å varje med särskilt
jordregisternummer betecknad fastighet. Då vid utfärdande av gravationsbevis
genom upprättande av s. k. åtkomstledning i allmänhet måste
konstateras vem som var ägare av fastigheten vid tiden för beviljandet
av en viss inteckning, kunna de vid jordregisterarbetet upprättade ledningarna
givetvis vara till gagn. Till utnyttjande av denna förmån utfärdades
de anförda bestämmelserna i kungörelsen den 25 juni 1909, att
jordregisterbeteckningarna skulle införas i fastighetsböckerna, samt lämnades
medgivande att införa även ”icke gällande” registerbeteckningar,
där sådant kunde lända till lättnad i arbetet vid utfärdande av gravationsbevis.
Oberoende av de införingar av registerbeteckningarna,
som sålunda kunna hava gjorts, bar emellertid domhavanden att
göra den åtkomstledning, som må erfordras för utfärdande av gravationsbevis.
Finner han därvid, att en uppgift om jordregisterbeteckning i
fastigbetsboken är felaktig, bör han vidtaga åtgärd för dess rättande,
men, om detta skulle vara förenat med tidsutdräkt, har lian att för gravationsbevisets
utfärdande förfara, som om intet jordregister funnes. Möjligen
torde lian, om han anser sig böra upptaga jordregisterbeteckningarna
i gravationsbeviset, kunna anmärka den felaktighet, som observerats.

När sålunda Lagergren ansett sig hava funnit, att en jordregisterbeteckning
vore felaktig, hade detta icke bort hindra honom att utlärda de begärda
bevisen. Felaktigheten hade han, såsom också skett, kunnat anmärka,
men detta hade ej fått medföra uppskov med bevisens utfärdande.”

Det anförda — yttrade J. O. vidare — syntes giva vid handen, att Lagergren
saknat anledning att låta med utfärdande av ifrågakomna gravations-
och äganderättsbevis anstå i avbidan på åtgärder för åstadkomnian -

218

de av rättelse av möjligen förefintliga felaktigheter i fastighetens jordregisterbeteckning.
Då ej heller några särskilda omständigheter, som gjort
längre rådrum än 14 dagar erforderligt för tillhandahållande av nämnda
bevis samt övriga handlingar rörande fastigheten, torde förelegat, fann

J. O., att Lagergren genom sitt förfarande att först den 25 februari 1924
tillhandahålla de ifrågavarande, i skrivelse den 10 april 1923 begärda
expeditionerna gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

J. O. uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Lagergren under åtal
inför hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet
hörd, och av honom framställda ersättningsanspråk borde, om och i den
mån de funnes befogade, understödjas.

Göta hovrätt, varest åtalet anhängigjordes, yttrade i utslag den 26
oktober 1925 att, enär i målet vore utrett, att Lagergren i det hänseende,
åtalet avså ge, gjort sig skyldig till försummelse i domar ämbetet, dömdes
Lagergren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att höta 25 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

21. Felaktigt förfarande vid röstsammanräkning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av E. Lindström i Dottevik härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 26 oktober 1922 verkställdes inför K. B. i Värmlands län sammanräkning
av de röster, som avgivits vid val samma år av 25 kommunalfullmäktige
i Arvika landskommun för tiden den 1 januari 1923—den 31 december
1926. Under partibeteckningen ”Liberala och moderata listan” hade
avgivits 456 röster och under partibeteckningen ”Arbetarepartiet” 293 röster.
Fördelningen av platserna mellan partierna skedde vid sammanräkningen
sålunda, att det parti, som röstat under förstnämnda beteckning,
tilldelades 16 platser och partiet under beteckningen ”Arbetarepartiet”
9 platser.

över valet blevo besvär icke anförda. I

I en till J. O. insänd klagoskrift anförde klaganden, att ordföranden i
kommunalfullmäktige, folkskolläraren F. Björn i skrivelse till K. B. fäst

K. B:s uppmärksamhet därpå, att ovan omförmälda sammanräkning vore
felaktig så tillvida, att med de angivna rösttalen partiet under beteckningen
”Liberala och moderata listan” bort erhålla endast 15 och ”Arbetarepartiet”
10 platser. Till svar å Björns skrivelse hade K. B. meddelat
att, då röstsammanräkningen vunnit laga kraft, K. B. saknade befogenhet

219

att vidtaga någon ändring av densamma. Då klaganden ansåge, att vederbörande
tjänstemän hos länsstyrelsen vid sammanräkningen gjort sig skyldiga
till försummelse av sådan art, att den icke borde förbigås med tyst
nåd och att dessutom den oriktiga platsfördelningen i sin mån finge vissa
kommunalpolitiska konsekvenser, hade klaganden velat bringa saken till
J. 0:s kännedom. Ehuru det i ett fall som detta icke gällde rättegång i
vanlig mening, ansåge klaganden dock, att gällande bestämmelser om resning
borde tillämpas. Det syntes nämligen vara rätt svårt för väljarna att
vid alla val inom föreskriven tid med visshet kunna konstatera, om en felaktighet
ägt rum, och lagens mening syntes klaganden icke kunna vara,
att en felaktig placering, som uppenbart endast vore en följd av en tjänstemans
försummelse, icke skulle kunna rättas, därför att sammanräkningen
vunnit laga kraft. På grund härav anhöll klaganden, att det av vederbörande
tjänstemän begångna tjänstefelet på lämpligt sätt måtte beivras
samt att J. O. måtte föranstalta därom, att ny sammanräkning av de vid
valet år 1922 avgivna rösterna måtte verkställas.

Sedan J. O. anmodat K. B. att inkomma med yttrande, överlämnade och
åberopade K. B. ett av länsbokhållare!! H. Lindell, vilken såsom t. f. landssekreterare
handlagt ifrågavarande röstsammanräkning, med instämmande
av extra länsnotarien B. Julin, som i egenskap av t. f. landskamrerare deltagit
i förrättningen, avgivet yttrande.

Lindell anförde, att han vidginge det fel, som begåtts vid ifrågakomna
sammanräkning och som medfört, att platsfördelningen mellan de tvenne
partierna i Arvika landskommun ”liberaler och moderata” samt ”arbetarpartiet”
angivits vara 16—9 i stället för rätteligen 15—10. Då jämförelsevis
lång tid förflutit efter sammanräkningen, kunde Lindell icke längre
minnas detaljförloppet vid densamma. Det vore Lindell således omöjligt
att lämna någon förklaring till det begångna felet, vilket för Lindell framstode
desto oförklarligare som Lindell med bestämdhet mindes, att alla
räkneoperationer kontrollerats. Ehuru det givetvis icke kunde förändra
det beklagliga fel, som av Lindell blivit begånget, ville Lindell dock framhålla,
att enligt Björns till länsstyrelsen ingivna skrift den nu påtalade
oriktigheten i platsfördelningen mellan partierna hela tiden varit känd av
denne, vilket tydde på att även andra haft den saken klar för sig, och att
det då förefölle Lindell egendomligt, att sammanräkningsförrättningen
icke överklagats, då rättelse ännu kunnat vinnas. Lindell anmärkte, att
Julin icke i sak bure någon skuld till den begångna felaktigheten.

Vid Lindells yttrande var fogat transumt av en av Björn den 11 augusti
1924 till K. B. avlåten skrivelse, däri Björn anförde, att under förutsättning
att de siffror, som återfunnes i en notis i ”Nya Wermlands Tidningen”,
vore riktiga, fördelningen av platserna mellan partierna i Arvika sockens

220

kommunalfullmäktige skulle vara oriktig. Detta förhållande hade för
Björn under hela tiden stått klart men, då ingen fråga under den del av
mandatstiden, som förlupit efter valet år 1922, inom fullmäktige avgjorts
med sådana voteringssiffror, att den felaktiga placeringen spelat någon
roll, hade Björn ej ansett det nödigt påtala upptäckten av felet.

Klaganden avgav påminnelser, däri han särskilt framhöll, att en rättelse
av det begångna felet vore ofrånkomlig, då i annat fall väljarna vid
kommande val torde känna sig nödsakade att i laga tid förvissa sig om
att sammanräkningarna vore riktiga genom att taga del av länsstyrelsernas
protokoll. Det vore uppenbart, att ett sådant kontrollsystem vore allt
annat än lämpligt och föga behagligt för respektive myndigheter.

Med anledning av vad som förekommit anförde jag i en den 20 april 1925
till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse följande:

Bestämmelser rörande val av kommunalfullmäktige äro meddelade i 29 §
i kungi. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.
Sedan valet ägt rum, skall K. B. vid offentlig förrättning sammanräkna
de avgivna rösterna. De närmare föreskrifterna härom återfinnas i 30 och
31 §§ i förordningen.

I 31 § stadgas bland annat att, om vid kommunalfullmäktigval två eller
flera platser skola besättas, de skola fördelas mellan de olika partierna
sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det parti, vilket för varje
gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal. Plats, som blivit
ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets första plats tillerkännes
den, vars namn är det första i ordningen inom partiet, partiets
andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, partiets tredje plats
den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund,
ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats
från ett eller flera andra partier. Jämförelsetalet är lika med partiets rösttal,
så länge partiet ännu icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas
jämförelsetalet för varje gång så, att partiets rösttal delas med
det tal, som motsvarar antalet av partiet tilldelade platser, ökat med 1.
Har samma person erhållit platser från två partier, skall dock, vid beräkning
av det antal platser, som utdelats, vardera platsen anses blott såsom
en halv plats; har någon erhållit platser från tre partier, anses varje sådan
plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund. Har
ett parti redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
antalet namn å partiets valsedlar, varde det från vidare jämförelse uteslutet.

221

I 33 § föreskrives att, om någon är missnöjd med valet, han däröver må
hos Konungen anföra besvär; och skall han, vid talans förlust, sist inom
en månad efter den dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen
ställda besvär till K. B., som efter åtgärd för inhämtande av förklaring
har att insända besvären till Konungen att i dess regeringsrätt skyndsamt
föredragas och avgöras.

I förevarande fall har vid sammanräkning inför K. B. i Värmlands län
det ena av två politiska partier genom felaktig sammanräkning på bekostnad
av det andra partiet erhållit en plats för mycket bland kommunalfullmäktige
i Arvika landskommun. Till förklaring av det begångna felet hava
Lindell och Julin, vilka i egenskap av respektive t. f. landssekreterare och
t. f. landskamrerare å länsstyrelsens vägnar verkställt sammanräkningen,
icke kunnat angiva några särskilda omständigheter.

Vid granskning av en till protokollet över sammanräkningen hörande
”tabell, utvisande fördelningen av platserna mellan partierna” har jagfunnit,
att felaktigheten torde hava uppkommit på följande sätt. Med
rösttalen 456 och 293 hade partiet under beteckningen ”Liberala och moderata
listan” till en början riktigt tilldelats första, tredje och fjärde platserna
samt ”Arbetarepartiet” andra och femte platserna. Vid sjätte platsfördelningen
hade jämförelsetalet för det förstnämnda partiet utgjort 114.
Vid uträkningen av jämförelsetalet för ”Arbetarepartiet”, som förut erhållit
två platser, hade delningstalet, d. v. s. det tal, varmed partiets rösttal
skolat delas för erhållande av jämförelsetalet, i tabellen riktigt angivits
till 3. Det oaktat hade emellertid jämförelsetalet uträknats till 73 K i stället
för 97 Va. Uppenbarligen hade därvid rösttalet delats med fyra i stället
för med 3. Sjätte platsen hade därefter tilldelats partiet ”Liberala och
moderata listan”. Som jämförelsetalet för sistnämnda parti i allt fall varit
störst, hade visserligen det gjorda räknefelet ej inverkat vid fördelningen
av denna plats. Däremot hade så blivit fallet vid sjunde platsfördelningen.
”Liberala och moderata listan” hade då erhållit jämförelsetalet 91 V-,. Då
”Arbetarepartiets” jämförelsetal fortfarande felaktigt angivits såsom 73 V*,
hade platsen tilldelats ”Liberala och moderata listan”. Om ”Arbetarepartiets”
jämförelsetal riktigt upptagits till 97 2A, skulle platsen i stället hava
tilldelats detta parti. Det begångna felet hade dock utjämnats vid fördelningen
av nionde platsen, vilken tillfallit ”Arbetarepartiet”; för detta hade
nämligen alltjämt angivits jämförelsetalet 73 A, under det att för ”Liberala
och moderata listan”, som tidigare erhållit en plats för mycket, jämförelsetalet
till följd av sistnämnda förhållande sjunkit ända till 65''!?. Dä
man skridit till den tionde platsfördelningen, hade sålunda det dittills ernådda
resultatet, trots det begångna felet, varit i sak riktigt. Vid uträkning
av ”Arbetarepartiets” jämförelsetal för tionde platsens besättande
hade man emellertid — möjligen under påverkan av det felaktigt uträk -

222

nade jämförelsetalet 73 V\ — utgått från siffran 5 såsom delningstal, ehuru
det för samma parti närmast förut upptagna delningstalet varit 3 samt
partiet dittills erhållit blott 3 platser. Detta hade haft till följd, att Arbetarepartiet”
gått miste om den tionde platsen, som rätteligen bort tilldelas
detsamma. Vid samtliga de följande uträkningarna hade ”Arbetarepartiets”
delningstal upptagits med en enhet för mycket. Detta hade vid
flertalet platsfördelningar förryckt utgången än i den ena än i den andra
riktningen. Avvikelserna hade dock motvägt varandra så, att ännu efter
den tjugufjärde platsfördelningen det dittills uppnådda resultatet varit
riktigt. Den tjugufemte och sista platsen hade emellertid tillfallit partiet
under beteckningen ”Liberala och moderata listan”, ehuru denna plats rätteligen
bort tillfalla ”Arbetarepartiet”. Sistnämnda parti hade nämligen
med felaktig utgångspunkt från delningstalet 11 erhållit ett jämförelsetal
av allenast 267/n, vilket understigit det tävlande partiets jämförelsetal
28 Va, i stället för 29 3/i», med vilket jämförelsetal ”Arbetarepartiet” rätteligen
bort erövra den tjugufemte platsen.

Vad först beträffade — anförde jag vidare — det av klaganden framställda
yrkandet, att jag måtte föranstalta om ny röstsammanräkning, så
enär det icke lagligen tillkomme mig att vidtaga sådan åtgärd, bleve klagomålen
härutinnan lämnade utan avseende.

Vad därefter anginge frågan om ansvar för de förelupna felaktigheterna
borde ihågkommas, att det vid ifrågakomma röstsammanräkning gällt en
angelägenhet av synnerlig vikt för det allmänna och att följaktligen
stränga fordringar måste ställas på ett noggrant iakttagande av lagens
föreskrifter i ämnet. Även om det torde kunna antagas, att felaktigheterna
tillkommit allenast av ovarsamhet, syntes mig likväl denna med hänsyn
till felens beskaffenhet och det oriktiga valresultatet icke kunna undgå
min beivran. För det felaktiga förfarandet måste Lindell och Julin båda
anses ansvariga. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Lindell
och Julin under åtal inför hovrätten för tjänstefel och å dem yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 27 november 1925 att, enär Lindell och
Julin medgivit, att vid ifrågakomna, under deras ledning verkställda röstsammanräkning
förelupit felaktigheter, som föranlett i målet anmärkta
oriktiga valresultat, samt Lindell och Julin därigenom gjort sig skyldiga
till vårdslöshet i sina ämbeten, Lindell dock i högre grad än Julin, prövade
hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma Lindell och
Julin att höta, Lindell 100 kronor och Julin 50 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

223

22. Felaktigt ådömande av disciplinär bestraffning (varning).

Av handlingarna i ett genom klagomål av revisorerna i riksräkenskapsverket
R. Sangberg och E. Wibom härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

Under § 31 i riksdagens revisorers berättelse angående av dem år 1924
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 gjorde
revisorerna med utgångspunkt från ett av riksräkenskapsverket till Kungl.
Maj:t överlämnat förslag till ny instruktion för ämbetsverket, avseende
bland annat förändringar i räkenskapsgranskningens omfattning, följande
uttalanden i fråga om balansen av ogranskade räkenskaper i riksräkenskapsverket
(Del I, sid. 50—53):

Revisorerna, som från riksräkenskapsverket låtit inhämta uppgifter
rörande den i nämnda ämbetsverk den 1 oktober 1924 förefintliga balans
av ogranskade räkenskaper och av berörda uppgifter funnit, att en betydande
räkenskapsbalans, i många fall hänförande sig till åren 1921 och
1922, därstädes förefunnes, ville för sin del i likhet med riksräkenskapsverket
framhålla, att det självfallet icke kunde anses tillfredsställande,
att en del av statsverkets räkenskaper icke bleve föremål för granskning.
Särskilt betänkligt måste revisorerna finna, att ej ens de räkenskaper,
som icke i vederbörande ämbetsverk underkastats revision, i full utsträckning
skulle undergå granskning inom riksräkenskapsverket. Några positiva
förslag till åtgärder för avhjälpande av ett sådant missförhållande
både revisorerna visserligen icke ansett sig böra framlägga med hänsyn
därtill, att nu angivna instruktionsändringar för närvarande vore föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Revisorerna hade dock tagit i övervägande,
om icke några anordningar skulle kunna träffas i syfte att åtminstone i
någon mån motverka nu påpekade olägenheter. Enligt revisorernas mening
kunde det ifrågasättas, om ej detta syfte skulle kunna ernås genom
införande av rätt till anmärkningsarvode för riksräkenskapsverkets revisionspersonal.
Den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till dylikt
arvode hade upphört genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 17 december
1920 (834), vari bland annat förordnats, att där enligt gällande avlöningsreglementen
eller eljest meddelade föreskrifter statens tjänstemän ägde
uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode icke skulle utgå för belopp,
som återburits eller inbetalts på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande
ämbetsverk ingivits efter utgången av år 1920. Utfärdandet av
denna kungörelse hade föranletts av riksdagens skrivelse den 18 juli 1920
(387), däri riksdagen för Kungl. Maj:t anmält sitt beslut angående upphävande
av den vissa tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens

224

järnvägar, statens vattenfallsverk och postsparbanken tillkommande rätt
till anmärkningsarvode. Såsom skäl för detta sitt beslut hade riksdagen
anfört: ”De huvudskäl, som anförts till stöd för anmärkningsarvodets
avskaffande, resp. bibehållande, hava av departementschefen sammanfattats
sålunda: Mot anmärkningsarvodets bibehållande talar huvudsakligen,
att rätten till dylikt arvode kan befaras försvåra eu lämplig arbetsfördelning
inom vederbörande ämbetsverk, leda till revisionens ensidiga
inriktande på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant
arvode, samt inbjuda till ökad formalism vid anmärkningsförfarandet.
Till förmån för anmärkningsarvodets bibehållande åter åberopas behovet
av en extra lockelse för underlättande av revisionernas rekrytering och
en särskild sporre till arbetsflit och vaksamhet vid revisionsarbetets utförande.
Riksdagen har för sin del funnit de övervägande skälen tala
för, att systemet med anmärkningsprovision avskaffas, och vill riksdagen
härvid särskilt framhålla, hurusom detta system lider av den väsentliga
bristen, att provisionen icke står i förhållande till det arbete, som nedlägges
på räkenskapsgranskningen, utan ofta är beroende på tillfälligheter.”
Revisorerna ville visserligen icke göra gällande, att rätten till anmärkningsarvode
borde återinföras i samma utsträckning som tidigare, men
ansåge dock — utan att på något sätt vilja uttala sig om anordnandet
av eller intensiteten i arbetet inom riksräkenskapsverket — att med hänsyn
till nu omförmälda svårigheter för riksräkenskapsverket att medhinna
ens granskningen av sådana räkenskaper, som icke förut undergått vederbörlig
revision, det borde tagas under övervägande att införa rätt för
nämnda ämbetsverks reviderande personal att efter en med hänsyn till
vunnen erfarenhet och förhandenvarande omständigheter väl avpassad
procentskala uppbära sådant arvode. Genom den ökade intensitet, som
efter allt att döma därigenom skulle kunna åstadkommas i revisionsarbetet
inom riksräkenskapsverket, syntes den befarade eventualiteten, att
vissa räkenskaper skulle bli ogranskade, kunna om ej helt så dock i betydande
grad förebyggas. Genom införande av rätt till anmärkningsarvode
för den reviderande personalen inom riksräkenskapsverket skulle
dessutom i viss mån åstadkommas ändring i det enligt revisorernas mening
mindre tilltalande förhållandet, att inom riksräkenskapsverket tjänstgjorde
viss icke-ordinarie personal utan annan avlöning än under tillfälliga
förordnanden uppburen vikariatsersättning. Nämnda oavlönade personal
utgjorde för närvarande enligt från riksräkenskapsverket meddelad uppgift
8 manliga och 3 kvinnliga befattningshavare.

I anledning av vad revisorerna anfört avgav riksräkenskapsverket den
10 december 1924, därvid i ärendets handläggning deltogo generaldirektören
Chr. L. Tenow samt byråcheferna K. Beckman och A. Litzén, underdånig
förklaring (Riksdagens revisorers berättelse del III, sid. 100—105),

225

i vilken ämbetsverket i fråga om balansen av ogranskade räkenskaper
bland annat framhöll, att densamma sedan riksräkenskapsverket trädde i
funktion ännu icke ökats, utan tvärtom i stort sett minskats, varjämte
granskningen högst väsentligt fördjupats och blivit jämnare, så att många
viktiga delar av räkenskapsmaterialet, åt vilka före ämbetsverkets tillkomst
föga eller ingen uppmärksamhet ägnats, numera underkastades
en ingående granskning, vilka förbättringar hade möjliggjorts genom den
förändring av själva organisationen, som huvudsakligen bestod i sammanförande
av den centrala bokföringen med den centrala revisionen. Men
det energiska arbete, som alltsedan ämbetsverkets tillkomst bedrivits för
att fullständigt avarbeta den redan då befintliga avsevärda balansen av
ogranskade räkenskaper — ett arbete, som vore på god väg att tillfredsställande
fullföljas — hade förryckts och omöjliggjorts genom de stora
indragningar av personal hos riksräkenskapsverket, som ägt rum genom
beslut av såväl 1923 som 1924 års riksdag.

Beträffande riksdagens revisorers förslag i fråga om anmärkningsprovisionen
anförde riksräkenskapsverket bland annat, att olämpligheten av
att i ett ämbetsverk med så skiftande arbetsuppgifter som de riksräkenskapsverket
åliggande införa en avlöningsform, vilken, såsom anrnärkningsprovisionen,
endast skulle hänföra sig till en snävt begränsad del
av verksamheten och endast komma en viss personalgrupp till godo, läge
i öppen dag. Anmärkningsarvode kunde icke — enligt något dittills känt
system eller procentskala — utmätas, såvida icke medel inflöte, på vilka
sådan provision överhuvud kunde beräknas. Den personal, som hade att
förekomma anmärkningsanledningar och bringa ordning i statsförvaltningen
och räkenskapsväsendet, där oreda uppstått, utförde icke det intellektuellt
minst krävande eller på arbetskraftens uthållighet minst pressande
arbetet inom riksräkenskapsverket. För sådant arbete skulle emellertid
icke anmärkningsarvode kunna tillgodoräknas men däremot för anmärkningsanledningar,
som kanske med ett minimum av möda och ett
minimum av intelligens rent tillfälligtvis och mekaniskt komme till synes.
Riksräkenskapsverket hade naturligtvis icke därmed velat säga, att icke
också uppspårande av anmärkningsanledningar och fullföljandet av anmärkningsmålen
i regel krävde både intelligens, skicklighet och uthållighet,
utan hade endast velat framhålla, att detta arbete knappast vore mera
krävande och mera värt belöning än fullgörandet av övriga lika kvalificerade
arbetsuppgifter i statens tjänst. Icke heller kunde man med fog
säga, att revisionsarbetet vore mera ansträngande och enformigt än annan
tjänsteutövning inom ämbetsverken. Rätt bedrivet och uppburet av en
god anda vore revisionsarbetet tvärtom synnerligen omväxlande och animerande.
Det omspunne i en rik, ständigt skiftande mångfald alla områden
av statslivet.

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

226

Vidare förklarade riksräkenskapsverket, att det på nämnda och ytterligare
angivna skäl ansåge sig på det bestämdaste böra avstyrka ett återinförande
av anmärkningsprovision för revisionstjänstemännen. Däremot
såge sig ämbetsverket i stånd att, med utgångspunkt från det av statsrevisorerna
framställda förslaget om anmärkningsprovisionens återupptagande,
lämna en underdånig anvisning, huru frågan skulle kunna tillfredsställande
lösas, åtminstone tillsvidare. De medel, som enligt statsrevisorernas
förslag skulle utbetalas såsom anmärkningsprovision, borde, enligt
riksräkenskapsverkets åsikt, användas till direkt och effektiv förstärkning
av ämbetsverkets arbetskrafter. Riksräkenskapsverket hemställde slutligen
att statsrevisorernas framställning måtte föranleda Kungl. Maj:t
att föreslå riksdagen medgiva, att 15 procent av de medel, som till följd
av anmärkningar eller andra åtgärder från riksräkenskapsverkets sida
kontant tillflöte statens kassa, måtte från och med år 1925 såsom förstärkning
tillföras det under anslaget (1923—1924 VII B 15) för riksräkenskapsverket
uppförda, obetecknade anslaget ”Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m.”, vilket anslag i samband därmed också, med hänsyn
till syftet med förstärkningen — att slutföra ett arbete, som under olika
år krävde olika lång tid att utföra — borde erhålla reservationsanslags
natur.

Sedermera ingåvo Sangberg och Wibom den 12 januari 1925 till Kungl.
Maj:t en underdånig skrift av följande lydelse:

”Till Konungen.

Riksdagens revisorer hava i sin senast avgivna berättelse påtalat den
stora balansen bos riksräkenskapsverket av ogranskade räkenskaper, i
anledning varav Eders Kungl. Maj:t infordrat ämbetsverkets yttrande i
ärendet. Detta yttrande, vilket avgavs den 10 sistlidne december, giver
anledning till åtskilliga erinringar.

Att å en officiell skrift ovillkorligen bör läggas den fordran, att den är
med sanningen överensstämmande, torde väl få anses såsom självfallet.
Om riksräkenskapsverkets yttrande kan tyvärr icke sägas annat, än att
de upplysningar, som däri lämnas, i ringa grad äro med sanningen överensstämmande.

Om den av statsrevisorerna påtalade balansen säges, att den ''sedan riksräkenskapsverket
trädde i funktion ännu icke ökats utan tvärtom i stort
sett minskats’ och å annat ställe, att ''balansen av ogranskade räkenskaper
var större vid tidpunkten för anmärkningsprovisionens borttagande’ ■—
den tidpunkt, då riksräkenskapsverket trädde i verksamhet — ''än den är
nu’. Huru verkschefen, såsom den inför Eders Kungl. Maj:t närmast och
väl i realiteten såsom auctor och föredragande ensam ansvarige, kunnat
lämna en sådan upplysning, är ofattbart. En jämförelse av förteckningen

över de räkenskaper, som verket från kammarrätten övertog ogranskade,
med den senast till herr justitiekansler!! avgivna balansförteckningen giver
genast vid handen upplysningens bristande överensstämmelse med sanningen.
Tvärtom är förhållandet, att balansen i betydande grad ökats.
Till riksräkenskapsverket överlämnades från kammarrätten granskningsmaterial,
vilket helt naturligt icke kunnat inom kammarrätten granskas,
enär räkenskaperna i allmänhet i laga ordning inkommo först sedan eu
avsevärd del av arbetsåret förflutit, alltså — med obetydligt undantag —
granskningsmaterial avseende räkenskapsåret 1919, inkommet under år
1920, kammarrättens sista år såsom revisionsverk. Då dessa räkenskaper,
därest kammarrättens revision fortgått, skulle varit inom därför bestämd
tid eller senast ett år, sedan de inkommit, granskade, bar riksräkenskapsverket
från kammarrätten icke övertagit annat än det för arbetets behöriga
fortgång nödvändiga arbetsmaterialet. Detta har emellertid icke
hindrat riksräkenskapsverket att härom förklara, att det fått övertaga
en avsevärd eller betydande balans. Av sammanhanget i riksräkenskapsverkets
yttrande framgår uppenbart avsikten att skjuta skulden för verkets
verkligt betydande balans på kammarrätten. Senast till herr justitiekanslern
avgivna balansförteckning visar, att ännu den 1 mars 1924 funnos
ogranskade betydande partier av räkenskaperna för år 1921. Därest balansen
verkligen minskat, skulle 1921 års räkenskaper aldrig förekommit
i sistnämnda balansförteckning. Till upplysning om balansens tillväxt
må här ytterligare blott nämnas, att först vid utgången av år 1924 1921
års taxeringslängder för riket —■ taxeringslängderna utgöra ett synnerligen
omfångsrikt räkenskapsmaterial — blivit slutgranskade. Verket har
alltså under loppet av fyra arbetsår icke hunnit granska på långt när
tre års taxeringslängder. Och så viktiga partier av räkenskaperna som
debiterings- och uppbördsredogörelserna samt bötesredogörelserna, omfattande
en avsevärd del av rikets samlade uppbörd, liava hittills i verket
icke undergått kameral granskning. Samtliga dessa redogörelser från och
med år 1920 äro sålunda — utom delvis i fråga om enbart siffermässigheten
—- ogranskade. Man jämställe härmed uppgiften i riksräkenskapsverkets
yttrande, att ''många viktiga delar av räkenskapsmaterialet, åt
vilka före äpibetsverkets tillkomst föga eller ingen uppmärksamhet ägnades,
numera underkastas en ingående granskning’. Förhållandet synes i
avseende å nyssnämnda redogörelser alldeles motsatt. Balanserna inom
riksräkenskapsverket hava för övrigt tidigare varit föremål för påtalande
inom pressen, till bevis varom bilägges ett exemplar av Stockholms Dagblad
för den 17 juni 1923.

I ämbetsverkets yttrande säges vidare följande: ''Icke heller kan man
med fog säga, att revisionsarbetet är mera ansträngande och enformigt än
annan tjänsteutövning inom ämbetsverken. Rätt bedrivet och uppburet

228

av en god anda är revisionsarbetet tvärtom synnerligen omväxlande och
animerande.’

I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 22 augusti 1922 angående anslagsäskanden
för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 bär ämbetsverket däremot
yttrat följande: ''Det erbjuder i och för sig stora svårigheter att kvarliålla
dugande krafter inom revisorskåren, enär arbetet ofta är ganska enformigt
och, såsom övervägande negativt, sinnesdeprimerande’ (se Riksdagstrycket
för år 1923 1 saml. 3 band, sjunde huvudtiteln sid. 42 och 43). Sistnämnda
yttrande avser att motivera ett bibehållande vid dess förutvarande
storlek av anslaget till ''förstärkning av arbetskrafterna hos riksräkenskapsverket
m. in.’, medan det nu avgivna yttrandet om revisionsarbetets
animerande beskaffenhet tydligen är avsett att förhindra ett återinförande
av anmärkningsprovisionen för revisionstjänstemännen. Den bristande
samstämmigheten mellan dessa båda yttranden — i handläggningen av
båda ärendena har verkschefen deltagit — är — det må i förbigående
anmärkas — alls icke någon enstaka företeelse.

Även åtskilligt annat i ämbetsverkets senaste yttrande vore värt ett
bemötande, men anse vi oss för närvarande böra inskränka oss till det
anförda såsom tillräckligt vägande erinringar.

Det vill synas, som om yttranden av ett ämbetsverk, satt att övervaka
efterlevnaden av givna föreskrifter och författningar, i särskilt hög grad
borde utmärkas av objektiv sanning. Vi hava velat i underdånighet fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å förhållandet till den åtgärd, Eders
Kungl. Maj:t kan finna påkallad, och hemställa, att kammarrättens yttrande
måtte inhämtas i avseende å omfattningen av de från detta ämbetsverk
övertagna räkenskaperna.

Tillika utbedja vi oss att, sedan denna skrift kommunicerats med riksräkenskapsverket,
därvid yttrande måtte avfordras förste revisorerna såsom
särskilt sakkunniga i hithörande frågor, vi måtte bliva satta i tillfälle
att andraga vad vi ytterligare anse nödigt. Stockholm den 12 januari
1925.

Underdånigst

Einar Wibom. Robert Sangberg.

f. v. kammarrättsrevisorer.” ,

Vid skriften var fogat ett löst blad ur tidningen "Stockholms Dagblad”,
n:r 161, för den 17 juni 1923, vari fanns intagen en uppsats under rubriken
"Hr Tenows revisionsberättelse. Amper kritik från statstjänstemän.” och
undertecknad: ”Rättänkande statstjänstemän”.

I ett över Sangbergs och Wiboms skrift den 26 januari 1925 avgivet
underdånigt utlåtande anförde riksräkenskapsverket följande:

Beträffande först frågan, huruvida riksräkenskapsverket i sin den 10

229

december 1924 avgivna förklaring lämnat oriktiga nppgifter beträffande
arbetsbalansen, hänvisade riksräkenskapsverket till revisionsbyråchefens
anförande till protokollet vid ärendets handläggning i plenum den 26
januari 1925. Vad den remitterade skriften i övrigt inneliölle av lösryckta
citat i känd presspolemisk stil och av utläggningar i tydligt tendentiöst
syfte saknade riksräkenskapsverket givetvis all anledning att hos Kungl.
Maj:t bemöta. Däremot ansåge sig riksräkenskapsverket böra understryka
det i högsta grad otillbörliga i, att tvenne tjänstemän i ämbetsverket opåkallade,
och uppenbarligen utan andra bevekelsegrunder än lusten att
skada sina egna förmän, inför Kungl. Maj:t uppträdde som något slags
allmän åklagare och därvid icke aktade för rov att söka giva sitt framträdande
sken av att vara ett uttryck för allmänt spritt missnöje genom
att åberopa anonyma tidningsartiklar, rörande vilkas tillkomst de själva
icke torde sväva i okunnighet. Detta syntes ämbetsverket vara ett tillvägagångssätt
som borde bestraffas.

Revisionsbyråchefens i utlåtandet åberopade anförande vid ärendets
föredragning i riksräkenskapsverket innehöll följande:

Vid varje uppskattning av det ogranskade räkenskapsmaterialet vid tidpunkten
för kammarrättsrevisionens upphörande och den vid årsskiftet
1924—1925 hos riksräkenskapsverket befintliga arbetsbalansen vore det
nödvändigt att väl hålla i minne de olika faktorer, som försvårade eller
omöjliggjorde en på specifika siffror grundad jämförelse av arbetsbalansernas
storlek vid de båda tidpunkterna. Räkenskapsgranskningen i riksräkenskapsverket
bedreves delvis efter andra linjer än på kammarrättens
tid. Vidare finge erinras om den övergång från årsräkenskaper till månatliga
räkenskapsavslutningar, som i överensstämmelse med statsbokföringsreformens
principer alltsedan ämbetsverkets tillkomst hölle på att
successivt genomföras, samt om räkenskapsårets omläggning till ett från
kalenderåret skilt budgetår, vilken omläggning i sin tur fört med sig
halvårsräkenskaper under övergångsåret, vartill slutligen komme alla de
nya räkenskaper, som vore en följd av den avsevärda utvidgningen av
riksräkenskapsverkets arbetsområde. Med de från kammarrätten mottagna
ogranskade eller endast delvis granskade drs-räkenskaperna för 1918 och
1919 samt ett antal smärre räkenskaper för år 1920 hade man alltså att
jämföra vid 1924 års slut befintliga ogranskade års- och widaads-räkenskaper
för kalenderåret 1922, halvårs- och mdnads-räkenskaper för hudgetåret
1/1—30/6 1923, års- och månads-räkenskaper för budgetåret 1923—1924
samt slutligen mdnads-räkenskaper för dittills förfluten del av budgetåret
1924—1925. Evalverad i siffror skulle denna jiimförelse kunna giva en
ytlig betraktare stöd för den av Wibom och Sangberg i den remitterade
skrivelsen uttalade uppfattningen, att arbetsbalansen sedan ämbetsverkets
tillkomst i betydande grad ökats. De av riksräkenskapsverket i dess för -

230

klaring den 10 december 1924 gjorda uttalanden rörande arbetsbalansens
storlek vore emellertid icke grundade på en siffermässig uppskattning av
inkommensurabla storheter utan på ett efter såväl kvantitativ som kvalitativ
värdesättning av räkenskapsmaterialet fotat bedömande. Och riksräkenskapsverket
hade därvid kommit till den slutsatsen, att ”balansen
sedan riksräkenskapsverket trädde i funktion ännu icke ökats utan tvärtom
i stort sett minskats, varjämte granskningen högst väsentligt fördjupats
och blivit jämnare”. Att vissa delar av det väldiga räkenskapsmaterialet
korn mit, att vid granskningsarbetets fördelning få stå tillbaka förandra
vore visserligen sant, ävensom att balansen av ogranskade räkenskaper
speciellt på skattekonto^ ökats, men det måste samtidigt beaktas,
att vad sålunda på ett håll förlorats mer än uppvägdes av vad som på
andra håll vunnits. Taxeringslängderna, speciellt de för krigskonjunkturskatt,
hade under kammarrättsrevisionens och anmärkningsprovisionens
sista år varit föremål för särskild uppmärksamhet, då denna granskning
på grund av högkonjunkturens abnorma inkomst- och beskattningsförhållanden
ur provisionssynpunkt varit mest givande. Nu vore såväl inkomster
som skatter återigen mera normala och, ehuru skattegranskningen vore
en viktig del av riksräkenskapsverkets arbetsområde, funnes det dock andra
delar, som vore ändå viktigare. De personer, som nu kritiserade riksräkenskapsverket,
glömde alldeles att tala om vad verket i sin granskning medhunnit
på dessa områden. Vad slutligen anginge påståendet, att samtliga
debiterings- och uppbördsredogörelser från och med år 1920 skulle vara —
utom delvis i fråga om enbart siffermässigheten — ogranskade, så vore
denna uppgift oriktig. Ifrågavarande del av räkenskapsmaterialet hade
icke blott i största utsträckning varit föremål för granskning utan även
genom upprättande av sammandrag underkastats en omfattande kontroll
i övrigt. Då beträffande arten av den verkställda granskningen påstodes,
att densamma icke varit ”kameral” utan endast ”siffermässig”, förtjänade
att erinras, att en dylik distinktion i detta sammanhang vore i högsta grad
missvisande och ägnad att bibringa den felaktiga uppfattningen, att den
väsentliga delen av revisionen blivit eftersatt. Men den väsentliga delen
av revisionen av debiterings- och uppbördsredogörelserna vore på grund
av dessas egen natur just den siffermässiga granskningen, varmed givetvis
icke finge förstås ett blott mekaniskt kontrollsummerande. Kesultatet
av det utförda granskningsarbetet på detta område återfunnes för övrigt
i de talrika anmärkningsskrivelser, som från riksräkenskapsverket utgått
rörande felaktigheter i debiterings- och uppbördsredogörelserna.

Kungl. Maj:t fann genom beslut den 30 januari 1925 Sangbergs och
Wiboms skrift icke föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.

Enligt § 1 i protokollet, hållet hos riksräkenskapsverket samma dag,

231

förekallades Sangberg och Wibom, varefter generaldirektören Tenow till
dem i byråcheferna Beckmans och Litzéns närvaro å ämbetsverkets vägnar
riktade följande ord:

”Ni hava i en av Eder gemensamt underskriven, till Kungl. Maj:t den
12 innevarande månad ingiven skrift yttrat Eder i hög grad kränkande
om ämbetsverkets styrelse, speciellt dess chef. Uppenbarligen utan andra
bevekelsegrunder än lusten att skada Edra förmän hava Ni inför Kungl.
Maj:t uppträtt såsom något slags allmän åklagare mot dem, och Ni hava
därvid icke aktat för rov att söka giva Edert framträdande sken av att
vara ett uttryck för allmänt spritt missnöje genom att åberopa anonyma
tidningsartiklar, rörande vilkas tillkomst Ni själva icke lära sväva i okunnighet.

Denna otillbörlighet förtjänar bestraffning.

Ämbetsverket har haft under övervägande, huruvida icke för det grova
tjänstefel Ni sålunda hava begått och den vanvördnad Ni visat suspension
under viss tid från tjänst och lön vore den strafform, som borde tillgripas.
Från de vägande skäl, som tala härför, har ämbetsverket emellertid funnit
sig böra bortse, i förhoppning att Ni skola låta Eder rättas, men om Ni
ännu en gång göra Eder skyldiga till förseelser av detta eller annat slag,
hava Ni att vänta en mera kännbar bestraffning.

Riksräkenskapsverket tilldelar Eder alltså nu endast en allvarlig föreställning
och varning för vad Ni låtit komma Eder till last och anmodar
Eder att för framtiden iakttaga ett uppförande, som bättre står i överensstämmelse
med den anda av lojal pliktuppfyllelse och ansvarskänsla, som
sedan gammalt plägat utmärka den svenska tjänstemannakåren.

Tillika meddelar ämbetsverket Eder att Kungl. Maj:t denna dag funnit
Eder omförmälda skrift icke föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.”

Sangberg och Wibom tillsades därefter att avträda. I

I en till mig ingiven klagoskrift anförde däretter Sangherg och Wibom
följande:

Riksräkenskapsverkets förklaring över statsrevisorernas anmärkningar
rörande arbetsbalansen hos ämbetsverket hade givit klagandena anledning
att till Konungen ingiva en skrift, innehållande kritik av vissa uppgifter,
som förekommit i förklaringen och vilka stått i rak strid mot verkets
egna helt nyligen lämnade uppgifter rörande samma förhållanden. Denna
kritik hade från ämbetsverkets sida föranlett ovan omförmälda straffrättsliga
åtgärder mot klagandena. Såsom motiv därför hade anförts, att klagandenas
framträdande skett utan andra bevekelsegrunder än lusten att
skada deras förmän, och deras handlande hade betecknats såsom grovt
tjänstefel och vanvårdnad mot förman. Ingivandet till Konungen av en
kritik över ett verkets yttrande syntes icke kunna betraktas såsom tjänste -

232

fel, än mindre såsom grovt sådant. Klagandenas handlande hade icke
skett i tjänsten eller å tjänstens vägnar utan med den rätt, som tillkomme
varje svensk medborgare att öva kritik. Någon vanvördnad mot förman
kunde icke föreligga, då klagandena icke i tjänsten brustit i den vördnad,
som tillkomme förman. Såsom ett led i motiveringen för bestraffningsåtgärden
inginge, att klagandena åberopat anonyma tidningsartiklar. Det
syntes klagandena uppenbart, att tryckfrihetsförordningens föreskrifter
därigenom blivit åsidosatta. Vad som för klagandena i hög grad förvärrat
den vidtagna bestraffningsåtgärden vore det förhållandet, att densamma
genom pressen kommit till så allmän kännedom, som gärna vore möjligt.
Detta offentliggörande, som skett i strid mot eljest vedertagen praxis,
vore så mycket mer ägnat att skada klagandena, som beslutet om bestraffningen
erhållit en synnerligen uppseendeväckande utformning. Klagandena
hemställde därför, att jag måtte lämna dem det bistånd i saken, som
syntes påkallat för att klagandena skulle erhålla upprättelse.

I infordrat yttrande anförde generaldirektören Tenow samt byråcheferna
Beckman och Litzén, vilka deltagit i riksräkenskapsverkets beslut
om tilldelande av varning åt klagandena, följande:

För att samarbete mellan flere personer skulle bliva fruktbärande måste
den fordran uppställas, att underordnad icke offentligen smädade den
institution, han tillhörde, eller dess styrelse. Att vaka däröver vore vederbörande
styrelses plikt. Inom privat verksamhet fullgjordes denna plikt
utan på förband givna direktiv, men vid statens verk anvisades därför i
den paragraf av instruktionen, som avsåge ordningens upprätthållande,
vissa disciplinära förfoganden, som verkets styrelse ägde vidtaga. Ifrågakomna
ärende hade uppkommit därigenom, att klagandena i den underdåniga
skriften den 12 januari 1925 beskyllt riksräkenskapsverket för att
hava i ett underdånigt utlåtande lämnat Kung! Maj:t upplysningar, som
vore ”i ringa grad med sanningen överensstämmande”, och därvid utpekat
verkets chef såsom den därför närmast ansvarige. Sedan innehållet i denna
skrift blivit i underdånigt utlåtande bemött, hade frågan om skriftens
form kvarstått. I detta hänseende hade konstaterats, att icke blott ovan
citerade ord utan hela den ton, som genomginge skriften, vore kränkande
för riksräkenskapsverket och dess styrelse. Förgripligt måste också anses,
att underordnade tjänstemän i skrivelse till Kungl. Maj:t åberopade anonyma
tidningsartiklar, innehållande angrepp mot ämbetsverkets tjänsteutövning
och mot dess chef. Mot sådant åsidosättande av den yttre anständigheten
hade det ålegat styrelsen att vidtaga korrektiv, och styrelsen
hade därvid valt tilldelandet av varning såsom den mildaste av de disciplinära
åtgärder, som i § 35 av instruktionen anvisades till användning vid
fall av vanvördnad mot förman.

233

Klagandena avgåvo var för sig påminnelser. Sangberg anförde, att han
funne förklarandenas yttrande att för att samarbete mellan flere personer
skulle bliva fruktbärande den fordran måste uppställas, att underordnad
icke offentligen smädade den institution, han tillhörde, eller dess styrelse,
vara ett egendomligt uttalande, då det alldeles icke varit fråga om smädelse
mot
klagandena handlat i bästa avsikt. Det stode för Sangberg uppenbart, att
riksräkenskapsverket i föreliggande ärende tilldelat bestraffning, där ingen
förseelse förelåge. I den underdåniga skriften den 12 januari 1925 hade
klagandena endast anslutit sig till vad verket tidigare än i sitt yttrande
den 10 december 1924 självt i visst avseende uttalat. Vidare hade verket i
sitt yttrande över klagandenas underdåniga framställning beträffande de
i denna påtalade arbetsbalanserna till och med ansett sig kunna gärna
medgiva, ”att det vid ett ytligt betraktande kan se ut, som skulle arbetsbalanserna
ha ökats”. I samma yttrande medgåve verket det vidare vara
riktigt, att mycket fått stå tillbaka och att särskilt skattekontorets arbetsbalans
ökats. Riksräkenskapsverket hade kommit till för att till övervägande
del granska och anmärkningsvis kommentera vad som på vissa
områden skedde inom statsförvaltningen. Verket vore framför andra uppbyggt
på den princip om öppen handläggning och fri talan, varpå statens
hela verksamhet med få undantag vilade, men att riksräkenskapsverket
skulle självt vara undantaget från granskning och kritik vore en tydlig
orimlighet, och än orimligare vore, att endast meningar, vilka vore färgade
av själva saken ovidkommande omständigheter, finge göra sig hörda
men alldeles icke åsikter från tjänstemannahåll, där man finge anses
känna det egna verkets förhållanden bättre än utomstående och där man
efter långvarig granskningsverksamhet måste förutsättas hava förvärvat
icke blott vana utan även ett yrkesmässigt behov att utjämna fel och motsatser
samt fastställa det rätta. Sangberg reagerade bestämt mot det uttryck
”beskyllt”, som förklarandena använt i fråga om klagandenas framträdande
den 12 januari 1925. Verkliga förhållandet vore, att klagandena
till den kraft och verkan det hava kunde med sina namn gått i god för vad
klagandena i vissa avseenden funnit vara riktigt i för riksräkenskapsverket
som offentlig institution viktiga frågor. Att någon tjänsteman inom
verket i egenskap av motpart finge en del allt för subjektiva förnimmelser
inför klagandenas nitälskan om sanningen, borde i rättvisans namn
icke få komma till uttryck i en officiell skrivelse. Det i klagandenas underdåniga
skrift använda uttrycket: ”1 ringa grad med sanningen överensstämmande
vore i sin mån blott ägnat bestyrka, att klagandena fört
talan med full visshet om att företräda en riktigare mening än den man
från verkets sida sagt sig hysa. Att verkets chef vidare skulle vara den

234

närmast ansvarige för av verket till Kungl. Maj:t lämnade uppgifter framginge
av gällande instruktion.

När man från riksräkenskapsverkets sida, anförde Sangberg vidare, sökte
göra gällande att hela klagandenas framställning till Kungl. Maj:t varit
hållen i en för verket kränkande ton, måste ett sådant påstående ses mot
bakgrunden av en subjektivt fattad och subjektivt färgad partsställning
— främst bos verkets chef — som icke lämnade rum för någon annans
avvikande mening. Oriktigt måste man också finna att klagandenas sätt
att i en underdånig skrift åberopa anonyma tidningsartiklar betecknades
som förgripligt. Med sådana förutsättningar folie påståendet om någon
tjänstemans eller några tjänstemäns hos riksräkenskapsverket rätt att mot
klagandena vidtaga disciplinära åtgärder enligt den åberopade instruktionens
35 §, som handlade om ”åtal och ansvar för tjänstefel”. Klagandena
hade icke begått något tjänstefel i de delar, som berördes i detta ärende.
Bortsett därifrån ville Sangberg framhålla det oformliga däri, att riksräkenskapsverkets
tydligt begränsade bestraffningsrätt skulle kunna gripa
in på områden för Kungl. Maj :ts maktutövning — till och med utöver ett
tydligt Kungl. Maj:ts beslut — och däri, att samma rätt skulle råda över
tryckfrihetsförordningens bestämmelser. I sistberörda avseende menade
Sangberg närmast sagda grundlags § 1 punkt 7, enligt vilken utgivare av
dagblad och periodiska skrifter i avseende på ansvaret alltid skulle anses
såsom författare. Även om klagandena hade författat åsyftade tidningsartiklar
och undertecknat dem, skulle sålunda intet ansvar kunnat drabba
klagandena.

Wibom anförde, att anledningen till att klagandena till Kungl. Maj:t
ingivit ifrågavarande skrift med vissa erinringar mot riksräkenskapsverkets
förklaring över statsrevisorernas berättelse för budgetåret 1923—1924,
såvitt den rörde arbetsbalansen inom ämbetsverket, ingalunda varit en
önskan att därigenom nedsätta verkets styrelse. Med vad i förevarande
avseende av statsrevisorerna anförts hade nämligen sammanhängt en för
statens revisionsväsende så betydelsefull fråga som återinförandet av tjänstemännens
rätt till anmärkningsprovision, och det hade synts klagandena
vara av vikt, att denna angelägenhet icke komme att avgöras med stöd av
ämbetsverkets utlåtande. Till förhindrande därav hade klagandena ansett
sig böra i skrivelse till Kungl. Maj:t framlägga vad klagandena visste
vara sant och rätt i saken. Klagandena hade nämligen funnit, att vad
ämbetsverket i sin underdåniga förklaring gjort gällande varit oriktigt
i fråga om dels arbetsbalansens ökning dels ock revisionsarbetets beskaffenhet.
Att arbetsbalansen verkligen ökats och detta i betydande grad
framskymtade redan av verkets egen revisionsberättelse för år 1923 (sid.
51, sista stycket), vari framhölles risken därav, att balanserna av ogranskade
räkenskaper oavbrutet vilse månad efter månad. Indirekt hade

235

verket självt i sin förenämnda underdåniga förklaring erkänt sanningen
av klagandenas påståenden, då verket uttalade, att balansen av ogranskade
räkenskaper och den från kammarrätten övertagna arbetsbördan vore
inkommensurabla storheter. Till stöd för riktigheten av vad klagandena
i sin skrift framhållit angående arbetsbalansens ökning åberopade Wibom,
att flere utav förste revisorerna i riksräkenskapsverket Ahmée, Schultzberg
och Andersson under åren 1923,1924 och 1925 ingivna tjänstememorial
eller promemorior utvisade, att verkets arbetsbalans alltjämt ökats och
för närvarande vore högst väsentlig. Klagandena hade emellertid redan
från början haft att stödja sig på vad statsrevisorerna i sin berättelse om
förhållandet anmärkt, och det hade varit klagandenas avsikt att, sedan
styrelsen insänt sitt yttrande över klagandenas underdåniga framställning,
avgiva påminnelser i ärendet och därvid med berörda tjänsteuttalanden
av verkets förste revisorer styrka sina påståenden. I svensk rättspraxis
gällde i allmänhet regeln, att man företedde bevisning, först sedan
motparten bestritt vad man påstått. En särskild anledning till att klagandena
underlåtit att vid den underdåniga skriften till bevisning foga avskrifter
av nämnda promemorior m. m. hade varit att söka i den omständigheten,
att det mött stora svårigheter för klagandena att få taga del av
dem. Därjämte framhöll Wibom, att enligt uppgift i tidningspressen statsrevisorernas
ordförande i förevarande fråga skulle hava förklarat, att vad
klagandena i sin underdåniga skrivelse framställt i huvudsak vore riktigt.

Wibom anförde vidare, att riksräkenskapsverket enligt § 35 mom. 2 i
gällande instruktion för verket ägde befogenhet att på angivet sätt bestraffa
tjänsteman, som visat vanvördnad mot förman. Sådan vanvårdnad
måste helt naturligt hava ådagalagts i tjänsten. Därest en tjänsteman på
t. ex. en allmän plats eller vid ett enskilt samkväm visade vanvårdnad mot
förman, folie den under sådana förhållanden begångna förseelsen helt naturligt
icke under verkets domsrätt. Frågan ställde sig alltså på följande
sätt: Kunde klagandena genom avlåtandet av ifrågavarande skrift till
Kungl. Maj:t anses hava handlat i tjänsten eller icke? Wibom bestrede,
att denna klagandenas åtgärd innefattade en tjänstehandling från klagandenas
sida. För att så skulle vara förhållandet hade helt naturligt erfordrats,
att det i deras egenskap av tjänstemän i riksräkenskapsverket
ålegat klagandena att avlåta samma skrift, eller ock att klagandena i densamma
åberopat sig på nämnda tjänsteställning. Ingendera av dessa förutsättningar
förelåge. Ifrågavarande skrift hade av klagandena avlåtits i
deras egenskap av enskilda personer, alltså med stöd av den rätt att hos
Kungl. Maj:t i underdånighet göra framställningar eller erinringar i visst
ärende, vilken tillkomme varje svensk medborgare, Kungl. Maj:t helt naturligt
obetaget att därvid fästa det avseende, som funnes skäligt. Redan
av denna anledning kunde det sålunda icke hava tillkommit riksräken -

236

skapsverket att till prövning upptaga och avgöra frågan om tjänstefel
från klagandenas sida. Även om emellertid klagandena kunde anses hava
handlat å tjänstens vägnar vid avlåtandet av skriften, syntes riksräkenskapsverket
hava saknat befogenhet att, i den ordning som skett, avgöra
ärendet. Den vanvördnad mot förman, vartill klagandena skulle hava gjort
sig skyldiga, hade ju varit riktad mot generaldirektören Tenow samt byråcheferna
Beckman och Litzén, vilka samtliga sedermera deltagit i det beslut,
varigenom klagandena tilldelats bestraffning för vanvördnad mot
förman m. m. Emellertid torde generaldirektören Tenow samt bemälda
byråchefer såsom själva målsägande hava varit jäviga att handlägga frågan
om klagandenas bestraffning. Enligt kungl. brev den 18 december
1752 skulle de jäv, som i rättegångsbalken stadgades i avseende å domare
vid de allmänna domstolarna, även gälla för domare i administrativa mål.
Jämväl från denna synpunkt syntes riksräkenskapsverkets ifrågavarande
beslut kunna påtalas. Slutligen kunde ifrågasättas, huruvida något tjänstefel
från klagandenas sida kunde anses föreligga, även om klagandena
handlat å tjänstens vägnar. Klagandena hade nämligen i den underdåniga
skriften gjort gällande, att riksräkenskapsverket i sin förklaring i anledning
av statsrevisorernas anmärkning liimnat oriktiga uppgifter, samt
hade numera ådagalagt, att detta påstående varit riktigt, Det syntes inom
den svenska statsförvaltningen icke vara ovanligt, att en tjänsteman påstode
och visade, att det ämbetsverk, han tillhörde, i ett visst avseende
enligt hans åsikt förfarit oriktigt, utan att han därför lagligen kunde
anses hava gjort sig förfallen till straff. Klagandena hade ålagts ansvar
för ”grovt tjänstefel och vanvördnad mot förman”. Det syntes alldeles
uppenbart, att denna karaktärisering av den förmenta förseelsen vore oriktig.
Något sammanträffande av brott kunde under inga förhållanden anses
föreligga, och riksräkenskapsverket hade icke ens gittat klargöra, vari
det grova tjänstefelet skolat bestå. För övrigt kunde under inga omständigheter
grovt tjänstefel — d. v. s. sådant brott i tjänsten, som kunde medföra
straffarbete eller avsättning, ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller andra arter av infamia — anses föreligga. Därest klagandena genom
sitt ifrågavarande förfarande verkligen skulle kunna anses hava gjort
sig saker till förseelse i tjänsten, skulle densamma påtagligen hava varit
av den ringare art, som avsåges i 25 kap. 17 § strafflagen. Utan avseende
därå hade riksräkenskapsverkets styrelse emellertid funnit lämpligt hänföra
klagandena till grova brottslingar. Enligt Wiboms förmenande saknade
ifrågavarande bestraffningsåtgärd mot klagandena laga fog.

Sedermera har Wibom till ytterligare upplysning åberopat statsutskottets
utlåtande den 17 april 1925 (n:r 49), däri utskottet beträffande balansen
av ogranskade räkenskaper i riksräkenskapsverket yttrat:

237

Det av riksdagens revisorer påpekade förhållandet, att i riksräkenskapsverket
förefunnes en högst avsevärd balans av ogranskade räkenskaper,
måste enligt utskottets mening vara ägnat att väcka uppmärksamhet, särskilt
i betraktande av de betydande olägenheter, som därigenom uppstode
för statsförvaltningen i dess helhet. Beträffande orsakerna till denna, i
huvudsak under de senaste åren uppkomna balans, vilken vid tiden för
revisionsberättelsens avlåtande innefattat räkenskaper även för år 1921,
ansåge sig utskottet visserligen icke kunna göra något mera bestämt uttalande,
men ville det dock synas utskottet, som om åtminstone eu av anledningarna
till det ogynnsamma läget vore att söka i själva planläggningen
av räkenskapsgranskningen. Huru därmed än månde förhålla sig, syntes
det nödvändigt, att åtgärder vidtoges för ernående av ett snabbare resultat
av det inom riksräkenskapsverket bedrivna granskningsarbetet. I
sådant avseende ville utskottet meddela, att, enligt vad utskottet under
hand från chefen för riksräkenskapsverket inhämtat, denne numera vidtagit
sådana dispositioner, att den inom verket förefintliga räkenskapsbalansen
till stor del redan under innevarande år samt balansen i dess helhet under
första halvåret 1926 borde kunna hava avarbetats. Med hänsyn till de upplysningar,
utskottet sålunda erhållit, syntes några särskilda åtgärder icke
för det dåvarande vara påkallade för balansens avveckling; och hade utskottet
på grund därav allenast ansett sig böra vad sålunda förekommit
för riksdagen omförmäla. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

I instruktionen för riksräkenskapsverket den 12 december 1924, vilken
trätt i kraft den 1 januari 1925, avhandlar § 35, enligt denna paragraf åsatt
rubrik, ”åtal och ansvar för tjänstefel”. I paragrafen stadgas, att verket,
därest annan ordinarie befattningshavare än generaldirektör eller byråchef
gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad
mot förman eller olydnad, äger efter omständigheterna antingen tilldela
honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst 30 dagar
eller ock suspendera honom på högst 3 månader från tjänst och lön.

Har den felande, heter det vidare i samma paragraf, icke låtit sig därav
rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, värde,
där béfattningen är tillsatt genom fullmakt, ställd under åtal inför vederbörande
underrätt samt, där befattningen är tillsatt genom konstitutorial,
antingen åtalad som nu sagts eller av verket skild från tjänsten.

I § 36 mom. 3 stadgas, att över varning klagan icke må föras.

Riksräkenskapsverkets styrelse utgöres enligt § 10 av en generaldirektör,

238

såsom chef för verket, och två byråchefer, såsom ledamöter i styrelsen och
chefer var för sin byrå.

I § 13 stadgas, att generaldirektören i främsta rummet är Kung! Maj:t
ansvarig för fullgörandet av riksräkenskapsverkets åligganden och hör
tillse, att verkets personal med nit och noggrannhet fullgör sina skyldigheter,
ävensom att lian med de undantag, varom i § 18 förmäles, äger
ensam beslutanderätt i de ärenden, i vilkas prövning han deltager.

Enligt § 18 skola ärenden, som angå befattningshavares i verket fel och
försummelser i tjänsten, behandlas och avgöras i plenum.

Riksräkenskapsverkets plenum består enligt samma paragraf av generaldirektören
och styrelsens två ledamöter.

Att beslut om varning, som tilldelas befattningshavare vid riksräkenskapsverket,
icke får överklagas, vilar på en i de för statens verk och inrättningar
gällande instruktioner allmänt genomförd princip. Denna princip
är i sin ordning uppenbarligen grundad i ett stort förtroende för omdömesförmågan,
objektiviteten och taktkänslan hos de personer, i vilkas
hand man lagt ifrågavarande disciplinära bestraffningsrätt. Det förväntas
av dem, att de skola handhava densamma på sådant sätt, att hos en omdömesgill
och opartisk iakttagare ingen tvekan bör kunna uppstå om det berättigade
i den bestraffningsåtgärd, som vidtages, vare sig med avseende å
myndighetens behörighet i det särskilda fallet att ådöma bestraffningen
eller i fråga om förutsättningarna i övrigt för meddelande av varning.

I det beslut om varning, varom nu är fråga, har riksräkenskapsverkets
styrelse såsom anledning till nämnda beslut angivit dels att klagandena
skidle gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel och dels att de skulle visat
vanvördnad mot styrelsen och i synnerhet mot verkets chef. Det förfarande,
som enligt styrelsens förmenande förskyllt bestraffning ur berörda
två synpunkter, har bestått däri, att klagandena i ovan atergivna, den 12
januari 1925 till Kungl. Maj:t ingivna skrift med därvid fogade bilaga på
ett, enligt styrelsens åsikt, förgripligt sätt vänt sig emot innehållet i en
tidigare av styrelsen avlåten underdånig skrivelse, innefattande förklaring
i anledning av vissa av riksdagens revisorer gjorda uttalanden.

Vad först angår frågan, huruvida styrelsen haft fog för sin åtgärd att
varna klagandena för tjänstefel, finner jag för min del ganska uppenbart,
att denna fråga måste besvaras nekande. Med klagandenas tjänsteställning
har icke varit förbunden någon skyldighet vare sig att avgiva ifrågavarande
yttrande till Kungl. Maj:t eller att underlåta dess avgivande. Att
till den verkan, det kan hava, i frågor, som ankomma på Kungl. Maj:ts
prövning, yttra sin mening och framföra sina synpunkter torde vara en
rättighet, som tillkommer varje medborgare alldeles oavsett, huruvida han
är statstjänsteman eller icke. Och om en statstjänsteman begagnar denna
rättighet, lärer icke den omständigheten, att han i sin framställning av -

239

handlar förhållanden, vilka beröra det verk, han tillhör, eller den befattning,
han innehar, i och för sig medföra, att han vid framställningens avgivande
skall anses handla i sin egenskap av tjänsteman. Det kan dock
naturligtvis inträffa, att en tjänsteman genom en dylik framställning
ådrager sig ansvar för tjänstefel, om han nämligen genom framställningen
på något sätt missbrukar sin tjänsteställning. Detta kan tänkas ske t. ex.
därigenom, att i framställningen beröras och därmed åt offentligheten
prisgivas förhållanden, om vilka tjänstemannen just på grund av sin
tjänsteställning erhållit kännedom men som böra hållas hemliga. Till något
missbruk av sin tjänsteställning i sådant eller annat hänseende har jag
emellertid icke kunnat finna, att klagandena genom sin ifrågavarande
framställning gjort sig skyldiga.

Styrelsen avsåg emellertid, såsom nämnts, med sin varning jämväl bestraffning
för visad vanvördnad mot styrelsen. Frågan, om varningen i
denna del kan anses hava varit befogad, torde böra bedömas med hänsyn
till dels huruvida vanvördnad av beskaffenhet att falla inom vederbörande
verksstyrelses disciplinära hestraffningsområde över huvud kan tänkas
visad genom en sådan framställning som den av klagandena den 12 januari
1925 avgivna och dels huruvida innehållet i nämnda framställning i och
för sig är sådant, att vanvördnad i nyss omförmälda bemärkelse därigenom
kan anses ådagalagd.

I det förstnämnda av dessa två hänseenden må framhållas, hurusom det
lärer vara uppenbart, att rätten att meddela varning för mot förman visad
vanvördnad tillskapats med tanke närmast på att bereda möjlighet att
i tjänsten upprätthålla den nödvändiga disciplinen. Men klagandenas hos
Kungl. Maj:t gjorda framställning torde, såsom ovan anförts, icke kunna
anses vara avgiven i tjänsten. Å andra sidan är dock framställningen
riktad mot riksräkenskapsverkets styrelse i anledning av en underdånig
skrivelse, som av styrelsen avlåtits i tjänsten. Detta förhållande kan möjligen
tänkas åberopat som stöd för att, därest framställningens innehåll
kunde anses vanvördigt mot styrelsen, vanvördnaden skulle anses straffbar
i disciplinär väg. Emellertid synes det mig i förevarande fall förhålla
sig så att, även om sistnämnda åsikt finge anses riktig, styrelsen i allt
fall begått ett allvarligt misstag vid bedömandet av skrivelsens innehåll,
när styrelsen funnit detta vara ett sådant uttryck för vanvördnad, som
styrelsen ägt i disciplinär ordning bestraffa.

Det lärer utan tvivel gälla såsom allmän regel, att den underordnades
skyldighet att icke brista i vördnad mot förmannen ingalunda innebär
skyldighet att under alla förhållanden avhålla sig från kritik av förmannens
åtgöranden. Intet berättigat intresse, vare sig allmänt eller enskilt,
torde förefinnas, som skulle gagnas av att de underordnade ansåges förpliktade
att, då det gällde deras förmän, ställa sig till efterrättelse något

240

slags ofelbarhetsdogm. En annan sak är, att förstnämnda skyldighet tydligen
kan anses åsidosatt, om kritiken tager sig uttryck i vanvördiga ord
eller åthävor eller eljest på grund av ett olämpligt framförande kommer
att framstå såsom ett uttryck för vanvördnad. Kan åter i dessa hänseenden
ingen befogad anmärkning framställas, torde det vara uteslutet att göra
den framställda kritiken — densamma må i och för sig vara befogad eller
obefogad — till föremål för disciplinär bestraffning genom att meddela
varning för vanvördnad mot förman. Den underordnades kritik av förmannens
handlingar kan otvivelaktigt i många fall icke blott vara sakligt
riktig utan också vara framsprungen ur fullt legitima bevekelsegrunder.
Icke ens om den underordnade framför helt obefogade beskyllningar mot
förmannen, vilka gå å dennes heder och ära, lärer han emellertid kunna
varnas för vanvördnad, under förutsättning att han i fråga om själva
framförandet av kritiken iakttager den yttre anständighetens krav. Härmed
är dock naturligtvis ingalunda sagt, att den underordnade skulle i
sådant fall gå straffri, blott han undveke att göra sig skyldig till vanvördnad.
Uppenbarligen är han för det ärekränkningsbrott, han låtit
komma sig till last, underkastad det ansvar, som lag stadgar. Härom tillkommer
det emellertid domstol att döma. Säkerligen vore det också orimligt,
om man ville göra gällande, att en med disciplinär bestraffningsrätt
i fråga om vanvördnad utrustad förman städse skulle äga meddela varning,
så snart han ansåge, att en underordnad förgripit sig mot honom eller
mot annan sin förman med ärekränkning, t. ex. beskyllt förmannen för
fel i tjänsten. Det inses ju nämligen lätt, att en sådan beskyllning kan
vara fullkomligt fri från varje anstrykning av vanvördnad. I dylikt fall
skulle det ju också vara för rättskänslan stötande om den, mot vilken beskyllningen
riktats, skulle få döma i fråga om ett mot honom själv begånget
ärekränkningsbrott. Till jämförelse kan erinras om stadgandet i 14 kap. 7 §
rättegångsbalken. ”Talar eller skriver någon”, heter det i detta lagrum,
”vanvördeligen mot domaren; böte —.—.—.—.—.—.— allt som domaren,
där det skett är, skäligt prövar.” Men strax därefter heter det, att ”böter
eller undsäger han domaren, eller giver honom smädelig ord eller griper
honom an till heder och ära”, då skall hovrätten låta den brottslige där
anklagas och denne straffas enligt strafflagen. I

I förevarande fall hava klagandena i sin underdåniga framställning
gjort vissa erinringar mot riksräkenskapsverkets förklaring i anledning
av riksdagens revisorers uttalanden i fråga om verkets arbetsbalans och
därmed sammanhängande förhållanden. Därvid hava klagandena bestritt
riktigheten av uppgifter, som styrelsen lämnat och med vilka enligt klagandenas
uppfattning avsåges bland annat att skjuta skulden för verkets
betydande balans över på kammarrätten, och vidare sökt vederlägga dessa

241

uppgifter samt tillika uttalat sin förvåning över att de enligt deras förmenande
icke med sanningen överensstämmande uppgifterna kunnat framkomma.
Vidare hava klagandena framhållit, hurusom de funnit nyssnämnda
förklaring, såvitt anginge däri gjord karaktäristik av revisionsarbetet,
stå i direkt strid med ett av verket tidigare gjort uttalande, därvid
klagandena, med anmärkning, att generaldirektören Tenow deltagit i båda
ärendena, tillagt, att den bristande samstämmigheten mellan berörda båda
yttranden alls icke vore någon enstaka företeelse. Att riksräkenskapsverkets
styrelse från sin synpunkt sett funnit klagandenas inblandning misshaglig
må vara förklarligt. Detta lärer emellertid vara en sak för sig,
som på intet sätt kan skänka berättigande åt styrelsens bestraffningsåtgärd.
Klagandenas framställning är, såvitt jag kunnat finna, även om
densamma innefattar vissa för styrelsen mindre fördelaktiga uttalanden,
likväl hållen i en fullt saklig ton, som utesluter varje tal om att densammas
innehåll skulle kunna anses utgöra ett straffvärt uttryck för vanvördnad
mot styrelsen. Icke heller torde det kunna påstås, att klagandena så varit
i avsaknad av sakliga motiv för sitt handlingssätt, att man därav i likhet
med styrelsen skulle nödgas sluta till en avsikt hos dem att visa styrelsen
vanvördnad. Med det sist sagda är det icke min mening att fälla något
omdöme beträffande frågan, i vad mån klagandenas framställning i sak
må hava varit befogad eller icke. Det räcker med att erinra, hurusom
klagandena i sin egenskap av förutvarande kammarrättsrevisorer väl
kunna tänkas hava haft ett visst intresse av, om den förefintliga arbetsbalansen
skulle tillräknas kammarrätten, samt hurusom de framför allt
måste antagas hava varit intresserade av den av riksdagens revisorer upptagna
frågan om återinförande i viss utsträckning av systemet med anmärkningsarvode.

I stället för att själv sätta sig till doms över klagandena hade enligt
min mening styrelsen, därest den ansett klagandenas framställning för sig
så kränkande, att bestraffning borde följa, varit ovillkorligen hänvisad
till att gå i författning om denna frågas hänskjutande till domstols prövning.
Frånsett att klagandenas handlingssätt, rent begreppsmässigt taget,
icke bort rubriceras som vanvördnad, hade, synes det mig, känslan för
det passande bort avhålla styrelsen från att i denna sak själv döma.

Vid varningens meddelande har styrelsen särskilt lagt klagandena till
last, att de skulle sökt giva sitt framträdande sken av att vara ett uttryck
för allmänt spritt missnöje genom att åberopa anonyma tidningsartiklar,
rörande vilkas tillkomst de själva icke torde sväva i okunnighet. Klagandena
hade, såsom förut nämnts, vid sin underdåniga framställning fogat
ett löst blad ur tidningen ”Stockholms Dagblad” i avsikt, enligt deras eget
tillkännagivande i framställningen, att visa, hurusom balanserna inom
riksräkenskapsverket tidigare varit föremål för påtalande i pressen. Att

ie — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

242

detta åberopande hos Kungl. Maj:t av innehållet i ifrågavarande tidning
icke kan i och för sig betecknas vare sig såsom tjänstefel eller vanvårdnad
synes mig uppenbart. Styrelsen har icke heller bestraffat enbart själva
åberopandet. Enligt varningens ordalag synes bestraffningsåtgärden hava
riktats mot detta åberopande sammanställt med det förhållandet, att klagandena
antagits icke sväva i okunnighet om ifrågavarande tidningsartikels
tillkomst. Styrelsen lärer härmed icke kunna antagas hava åsyftat
annat än att klagandena på något sätt deltagit i tidningsartikelns författande
eller förmedlat dess intagande i tidningen. Denna förmodade delaktighet
i tillkomsten av tidningens innehåll har styrelsen funnit sig oförhindrad
att upptaga såsom ett led i det förfarande, vilket genom varningen
bestraffats. Härvid synes mig styrelsen hava gjort sig skyldig till det
felet att handla i strid med tryckfrihetsförordningen, varest i § 1 föreskrives
bland annat: i punkt 1, att ingen må i annan ordning eller i annat
fall, än nämnda lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas
eller straffas, samt i punkt 7, att utgivare av dagblad och periodiska skrifter
alltid skola, i avseende på ansvaret, anses såsom författare.

Om sålunda på ovan anförda grunder åtgärden att meddela varning
måste anses helt obefogad, synas mig vägande anmärkningar jämväl i
övrigt kunna riktas mot det sätt, varpå ifrågavarande ärende av styrelsen
handlagts.

I sådant avseende vill jag till en början framhålla såsom anmärkningsvärt,
att intet som helst förhör med klagandena synes hava föregått varningens
meddelande. Hade dylikt förhör hållits, så skulle styrelsen förmodligen
erhållit t. ex. sådana upplysningar beträffande klagandenas intresse
för frågan om anmärkningsarvodets återinförande m. m., att på
grund därav styrelsen funnit sig icke böra, såsom nu skett, påbörda klagandena
såsom enda motiv en deras lust att skada sina förmän.

Vidare synes mig varningens avfattning olämplig så till vida som den
lätt torde kvarlämna ett intryck av att utöver själva varningen något
slags villkorlig straffdom meddelats. Varningens ordalag torde nämligen
giva vid handen, att styrelsen i förevarande fall funnit sig kunna i viss
mån låta nåd gå före rätt, men att klagandena hava att för framtiden
bereda sig på en strängare bestraffning än varning, icke blott om de upprepa
vad som i förevarande fall lagts dem till last utan även om de över
huvud taget göra sig skyldiga till någon som helst förseelse. Enligt min
mening hade styrelsen, då möjligheten av framtida bestraffningar berördes,
bort vinnlägga sig om en formulering, som bättre ådagalagt en riktig
insikt hos styrelsen om plikten att städse för varje särskilt fall avväga
bestraffningen med hänsyn till förseelsens svårhetsgrad.

Allt som allt fann jag, med stöd av vad ovan i olika hänseenden anförts,

243

styrelsens beslut att meddela klagandena den ifrågavarande varningen
hava inneburit ett så betänkligt missbruk av den disciplinära bestraffningsrätten,
att detsamma icke kunde undgå min beivran. Styrelsens bestraffningsåtgärd
föreföll mig särskilt stötande ur den synpunkten, att den innefattat
ett angrepp på den allmänna yttrandefriheten. Jag uppdrog därför
åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa generaldirektören Tenov samt
byråcheferna Beckman och Litzén under åtal för tjänstefel samt å dem
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Tillika borde advokatfiskalen bereda Sangberg och Wibom tillfälle att
yttra sig samt understödja de ersättningsanspråk, som av dem kunde
komma att framställas, i den mån desamma funnes befogade.

Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den 7 december
1925 följande:

Enär åt de i §§ 18 och 35 i gällande instruktion för riksräkenskapsverket
upptagna stadganden, enligt vilka det tillkomme ämbetsverket att efter
beslut i plenum tilldela befattningshavare varning, icke kunde givas vidsträcktare
tolkning än att ämbetsverket ägde allenast, då fråga vore om
förhållande i tjänsten, utöva nämnda befogenhet, men Sangbergs och
Wiboms omförmälda underdåniga framställning icke av dem avgivits i
eller för deras tjänst, samt — även om Sangberg och Wibom finge anses
hava låtit komma sig till last, att de genom vissa i skriften använda
uttryckssätt visat bristande vördnad mot ämbetsverket eller dess chef —
Sangberg och Wibom i allt fall icke vare sig därigenom eller genom
skriftens innehåll i övrigt eller överhuvudtaget genom framställningens
ingivande till Kungl. Maj:t kunde anses hava åsidosatt eller överskridit
något av vad dem i egenskap av befattningshavare i ämbetsverket ålegat
eller tillkommit, alltså och då vid dessa förhållanden sådant fall icke varit
för handen, att ämbetsverket ägt tilldela varning, funne hovrätten, att
Tenow och hans medparter, vilka vore för beslutet om varning ansvariga,
hade genom varningens tilldelande visat oförstånd i ämbetet. Då därtill
komme, att Tenow och hans medparter underlåtit att, på sätt ske bort,
lämna Sangberg och Wibom tillfälle att, innan beslutet om varning fattats,
avgiva yttrande rörande de förhållanden, som med varningen avsåges, samt
Tenow och hans medparter jämväl genom denna underlåtenhet visat oförstånd
i tjänsten, men Tenow och hans medparter icke kunde anses hava i
andra av mig anmärkta hänseenden än ovan sagts gjort sig skyldiga till
ämbetsfel, prövade hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, lagligt att
på det sätt bifalla åtalet, att Tenow och hans medparter för det oförstånd
i sin ämbetsutövning, vartill de, enligt vad sålunda anförts, i särskilda
hänseenden gjort sig skyldiga, dömdes att bota Tenow 300 kronor samt
envar av Beckman och Litzén 150 kronor.

244

Därjämte förpliktade hovrätten Tenow och hans medparter, en för alla
och alla för en, att ej mindre i ersättning för det lidande, som genom varningen
finge anses hava tillfogats Sangberg och Wibom, utgiva 500 kronor
till envar av dem, än även gottgöra Wibom hans kostnader hos mig med
150 kronor samt Sangberg hans kostnader härstädes ävensom hans utgifter
å målet i hovrätten med likaledes 150 kronor.

Då vid målets företagande till avgörande skiljaktiga meningar förspordes,
ägde omröstning rum, därvid först en ledamot, vars mening sedermera
biträddes av ytterligare två ledamöter, yttrade sig på sätt hovrättens
utslag sedermera avfattades.

En ledamot yttrade:

”Enligt § 35 i gällande instruktion för riksräkenskapsverket äger ämbetsverket
tilldela sådana befattningshavare som Sangberg och Wibom varning
i de fall, att befattningshavaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad. Då Sangbergs
och Wiboms ifrågavarande framställning till Kungl. Maj:t icke av dem
avgivits i och för deras tjänst, samt Sangberg och Wibom ej heller med
hänsyn till sina befattningar vid ämbetsverket kunna anses hava varit
förhindrade att hos Kungl. Maj:t yttra sig i de ämnen, varom fråga varit,
finner jag Tenow och hans medparter, vilka äro ansvariga för riksräkenskapsverkets
ifrågakomna beslut om varning, hava genom att såsom
grovt tjänstefel beivra Sangbergs och Wiboms åtgärd att till Kungl. Maj:t
avlåta en framställning med det sakliga innehåll, som ifrågavarande skrift
haft, visat oförstånd i sin ämbetsutövning. Vidkommande spörsmålet,
huruvida riksräkenskapsverket ägt att i allt fall upptaga frågan, om Sangberg
och Wibom med hänsyn till avfattningen av den utav dem till Kungl.
Maj:t ingivna skriften borde bestraffas för vanvördnad mot förman, finner
jag väl åt anförda stadgande i instruktionen för riksräkenskapsverket böra
givas den tolkning, att allenast i tjänsten visad vanvördnad mot förman
må av ämbetsverket bestraffas, men finner jag, med hänsyn till författningsrummets
avfattning — särskilt vid jämförelse med stadganden i några
ännu intill senaste tid för centrala ämbetsverk gällande instruktioner,
såsom instruktionen för arméförvaltningen den 11 oktober 1907 och instruktionen
för marinförvaltningen den 20 september 1919, i vilka såsom föremål
för beivran medelst varning angivits, att tjänsteman i tjänsten an>-tingen gör sig skyldig till fel eller försummelse eller visar vanvördnad
mot förman eller brister i lydnad — att Tenow och hans medparter icke
helt saknat fog för den uppfattningen, att enligt ovannämnda § 35 i
instruktionen vanvördnad mot förman, jämväl då den visats utanför
tjänsten, vore att anse såsom tjänsteförseelse, vid vilket förhållande den
omständighet, att varning i nu föreliggande fall tilldelats för vanvördnad,

245

ieke bör för Tenow och hans medparter föranleda till ansvar för ämbetsfel.
Vid handläggningen av påtalade bestraffningsärendet anser jag Tenow
och hans medparter hava visat oförstånd i ämbetet därutinnan, att de
före varningens meddelande icke, såsom ske bort, givit Sangberg och
Wibom tillfälle att yttra sig rörande de förhållanden, som med varningen
avsåges. I övriga av J. O. anmärkta hänseenden finner jag Tenow och
hans medparter icke hava gjort sig saker till ämbetsfel.”

På grund av det anförda prövade ledamoten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
rättvist på det sätt bifalla den mot Tenow och hans medparter förda
ansvarstalan, att Tenow och hans medparter för det oförstånd i ämbetet,
vartill de i angivna två hänseenden gjort sig skyldiga, dömdes till de straff,
varom den ledamot, som först yttrat sig, hemställt. I övriga delar av målet
instämde ledamoten med samma ledamot.

Presidenten yttrade:

”Enär Sangberg och Wibom icke varit av sina tjänstebefattningar förhindrade
att hos Kungl. Maj:t eller eljest offentligen yttra sig i de ämnen,
om vilka i deras den 12 januari 1925 till Kungl. Maj:t ingivna skrift är
fråga, finner jag Tenow och hans medparter hava saknat fog att, på sätt
som skett, meddela Sangberg och Wibom varning i anledning av det
sakliga innehållet i sagda skrift; och anser jag Tenow och hans medparter
hava genom beslutet om den i sådant hänseende meddelade varningen visat
straffbart oförstånd i tjänsten. Såsom dylikt tjänstefel måste enligt min
mening även anses Tenows och hans medparters underlåtenhet att före
fattande av beslutet om Sangbergs och Wiboms varnande lämna dem tillfälle
att avgiva yttrande rörande de förhållanden, som med varningen
avsåges. Däremot kan jag ej såsom straffbart tjänstefel anse, att Tenow
och hans medparter såsom anledning till varningen åberopat, att den av
Sangberg och Wibom ingivna skriften skulle innehålla vanvördiga uttalanden
om riksräkenskapsverkets styrelse. Med hänsyn till avfattningen
av 35 § i gällande instruktion för riksräkenskapsverket måste — särskilt
om sagda paragraf jämföres med motsvarande bestämmelser i vissa för
andra ämbetsverk meddelade, men numera upphävda instruktioner från
äldre och nyare tid — Tenow och hans medparter anses hava ägt fog för
den uppfattningen, att vanvördnad mot förmän, även då den, såsom här
är fallet, visats utanför tjänsten, vore en tjänsteförseelse, som kunde medföra
varning, vid vilket förhållande och med hänsyn till den i form mindre
passande avfattningen av Sangbergs och Wiboms skrift Tenow och hans
medparter, även om lämpligheten av att i sådant hänseende meddela varning
måste ifrågasättas, icke skäligen kunna dömas till ansvar för vad
därutinnan av dem åtgjorts. I andra av J. O. anmärkta hänseenden än
de av mig nu berörda finner jag i likhet med kungl. hovrättens övriga
ledamöter Tenow och hans medparter icke hava gjort sig saker till tjänste -

246

fel. För det oförstånd i tjänsteutövning, vartill Tenow och hans medparter
enligt min mening i två särskilda, här förut omförmälda hänseenden gjort
sig skyldiga, prövar jag jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma dem
att till Kronan höta, Tenow 250 kronor samt Beckman och Litzén vardera
125 kronor. I fråga om de mot Tenow och hans medparter framställda
ersättningspåståenden instämmer jag med kungl. hovrättens övriga ledamöter.
”

247

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, m. m.

Under denna avdelning har jag, i likhet med vad som skett de närmast
föregående åren, av sparsamhetsskäl intagit redogörelse för allenast några
under år 1925 behandlade ärenden.

1. Oriktig avfattning av vederhäftighetsbevis beträffande löftesmän,
som avses i 48 § utsökningslagen.

I en hit inkommen klagoskrift anförde handelsbolaget under firma
Tohin & Hagerlings fiskaffär följande:

Genom dom den 23 augusti 1920 hade Stockholms rådhusrätt förpliktat
kommanditbolaget Wedin & Ramstedt i Stockholm att till klaganden utgiva
4,200 kronor jämte 6 procent ränta därå från den 10 september 1919,
till dess betalning skedde, ävensom rättegångskostnad med 1,500 kronor
jämte protokollslösen. Nämnda dom hade av klaganden överlämnats till
förste stadsfogden i Stockholm för verkställighet. För undvikande av utmätning
hade emellertid kommanditbolaget, som i Svea hovrätt fullföljt
talanj mot rådhusrättens dom, till stadsfogden överlämnat en av grosshandlaren
C. D. Danielsson och försäljaren T. Molander, båda i Stockholm,
utfärdad borgensförbindelse. Borgensmännens vederhäftighet hade intygats
av Ö. Ä. enligt påtecknat bevis av den 11 september 1920. Sedan hovrätten
i dom den 14 juli 1922 fastställt rådhusrättens dom, hade vid verkställighet
av hovrättens dom såväl gäldenären som borgensmannen Da
nielsson befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Båda vore numera i
konkurs. Då undersökning sedermera verkställts beträffande Molanders
betalningsförmåga, hade även denne befunnits vara insolvent. Det hade
därjämte utrönts, att Molander den 31 maj 1917 försatts i konkurs, vilken
avskrivits av brist på tillgångar. Enligt uppgift från ö. Ä. för uppbördsärenden
hade Molander taxerats till respektive bevillning samt inkomstoch
förmögenhetsskatt år 1918 för 1,750 kronor och 1,700 kronor, år 1919
för 2,400 kronor och 2,200 kronor samt år 1920 för 3,230 kronor och 2,870
kronor. Molander hade icke erlagt honom påförda kommunalutskylder
bl. a. för år 1920. Därav syntes uppenbart, att Molander varken vid tiden
för vederhäftighetsbevisets utfärdande eller sedermera kunnat anses vederhäftig
för den tecknade borgensförbindelsen, vilken aldrig av klagan
den godkänts. Då ö. Ä:s åtgärd att utfärda vederhäftighetsbevis för en
uppenbarligen ekonomiskt ovederhäftig person, vilket bevis utmätnings

248

mannen varit skyldig godtaga, förorsakat, att klaganden icke kunnat utfå
ens någon del av sin fordran, anliöll klaganden, att J. O. måtte vidtaga
de åtgärder, vilka sakens beskaffenhet kunde anses föranleda, samt bereda
klaganden tillfälle att föra skadeståndstalan.

Vid klagoskriften var fogad eu med därå tecknat vederhäftighetsbevis
så lydande borgensförbindelse:

”För fullgörande av kommanditbolaget Wedin & Eamstedts betalningsskyldighet
till firman Tobin & Hagerlings fiskaffär på grund av Stock
holms rådshusrätts den 23 augusti 1920 meddelade dom utgörande kapital
Kr. 4,200: —, ränta 6 % därå från den 10 september 1919 ävensom kostnadsersättning
Kr. 1,559: 50, samt övrig förrättningsersättning gå undertecknade
en för båda och båda för en i borgen såsom för egen skuld, så ock
för den skada, som genom uppehållet med verkställigheten kan vållas.
Stockholm den 10 september 1920.

Carl D. Danielsson. , T. Molander.

Grosshl. Heleneborgsgatan 20,

Villa Alnäs, Djurgården. Stockholm.

Bevittnas:

C. Andersson. K. Nilson.

Att Grosshandlaren Carl D. Danielsson och Försäljaren T. Molander av

Överståthållare-Ämbetet anses..............................vederhäftiga

för å denna handling tecknade förbindelse; betygas

Stockholm i Överståthållare-Ämbetets Kansli den 11 September 1920.

På Överståthållare-Ämbetets vägnar:

Hj. Grafström.

/A. Boalt.”

Vidare åberopade klaganden en av Stockholms rådhusrätt den 5 december
1922 meddelad dom i mål mellan klaganden, å ena, samt Danielsson, å
andra sidan, genom vilken dom rådhusrätten på grund av ovanberörda
borgensförbindelse förpliktat Danielsson att till klaganden mot kvitto och
återbekommande av förbindelsen i huvudskrift utgiva 5,759 kronor 50 öre
jämte 6 procent årlig ränta å 4,200 kronor från den 10 september 1919, tills
betalning skedde, ävensom att ersätta klagandens rättegångskostnader
med 102 kronor 20 öre jämte vad klaganden visade sig hava utgivit till
lösen av rättens protokoll i målet. Domen var försedd med två av förste
stadsfogden i Stockholm den 29 december 1922 och den 16 januari 1924
utfärdade bevis att vid försök till verkställighet av domen nämnda dagar
någon utmätningsbar tillgång icke anträffats lios Danielsson.

249

I infordrat yttrande anförde Ö. Ä., inom vilket ärenden rörande utfärdande
av vederhäftighetsbevis handläggas av underståthållaren, att ämbe -tet vid det förhållande, att Danielsson vid tiden för vederhäftighetsbevisets
utfärdande varit taxerad för en årsinkomst av 24,840 kronor samt att
Danielsson ej häftat i skuld för oguldna utskylder, haft fullt fog för sin
åsikt att Danielsson och Molander tillsammans varit vederhäftiga för den
av dem ingångna borgen. Något utlåtande över Molanders vederhäftighet
i och för sig hade ämbetet ej avgivit. I 48 § utsökningslagen stadgades,
att löftesskrift finge omhändertagas av den, till vars säkerhet den
gällde. Detta stadgande syntes hava tillkommit för att vederbörande skulle
kunna vara i tillfälle att själv övervaka, att säkerheten icke, efter det den
ställts, bleve försämrad. Uti ifrågavarande fall hade klaganden i september
1920 uttagit borgensförbindelsen från förste stadsfogden. Då efter år
1920 Danielssons ekonomiska förhållanden hastigt blivit dåliga, hade klaganden
bort uppmärksamma detta och hos stadsfogden söka ny verkställighet
å rådhusrättens dom.

Klaganden framhöll i avgivna påminnelser, att Ö. Ä. icke givit veder -häftighetsbeviset den formen att ordet ”tillsammans” förekomme i beviset
och att beviset väl ej kunde anses hava avsett att endast intyga Danielssons
vederhäftighet. Beviset skulle väl innehålla ett uttalande angående
respektive däri nämnda personers vederhäftighet. Vore endera uppenbart
och stadigvarande ovederhäftig, borde ej vederhäftighetsbevis för honom
utfärdas. Klaganden hade uppenbarligen förlorat varje möjlighet
att utfå sin fordran av den anledningen, att Ö. Ä. givit Molander intyg om
vederhäftighet. Bestämmelsen i lagen att borgensmännen skulle vara två
till antalet förutsatte säkerligen, att båda vore vederhäftiga, och syntes
hava tillkommit för att minska risken för rättsförluster. Ö. Ä. hade antingen
genom misstag på person eller genom oriktigt utfärdat bevis gjort
klagandens fordran illusorisk och syntes på denna grund vara skadeståndsskyldigt.

Sedan J. O. anmodat Ö. Ä. att inkomma med förnyat yttrande samt därvid
särskilt meddela upplysning, huruvida avfattningen av berörda vederhäftighetsbevis
och de i Ö. Ä:s redan avgivna yttrande gjorda uttalandena
vore grundade i en hos Ö. Ä. i allmänhet gällande praxis, anförde Ö. ä.
följande:

Stadgandet i 48 § utsökningslagen att löftesmän skulle borga eu för
alla och alla för en uteslöte icke att borgen av en ensam vederhäftig per
son i förekommande fall skulle godtagas. Därav måste följa, att lagstiftaren
icke kunde hava avsett att för fall, som i utsökningslagen avsåges,
kräva sådan styrka hos ställd borgen, att de personer, som tecknade sig

250

för densamma, skulle var för sig vara för skulden vederhäftiga. Stadgandets
innebörd syntes i stället vara avsett att hindra ett uppdelande gentemot
utmätningssökande eller annan, för vars säkerhet borgen ställts, av
ansvaret för förbindelsen på flera händer. Sålunda syntes det icke kunna
eftergivas att minst en person vore vederhäftig för hela det med borgensförbindelsen
avsedda beloppet. I det fall, varom här vore fråga, hade ö. Ä.
i och för vederhäftighetsbevisets utfärdande haft att bedöma, huruvida
borgensmännen var för sig kunnat anses vederhäftiga för skulden. Ämbetet
hade emellertid funnit så icke vara förhållandet, varemot den ene
borgensmannen befunnits så god, att han ensam ansetts fullt vederhäftig
för hela skulden. I den stämpel, som av Ö. Ä. användes för vederhäftighetsbevis,
hade den rad, som i förekommande fall plägade användas för
orden ”var för sig”, lämnats oifylld, varav måste förstås, att ämbetet funnit
borgensmännen vara allenast tillsammans vederhäftiga för beloppet.
Ämbetet hade, då en av borgensmännen befunnits vederhäftig för hela
skulden, ansett sig icke kunna vägra att medgiva utfärdandet av bevis
att de personer, som tecknat borgen, finge anses vederhäftiga för skulden.
Det hade nämligen icke synts ämbetet möjligt, att den omständigheten
att icke fullt vederhäftig person tecknat borgen vid sidan av den godkände
kunnat förringa borgens värde, då densamma, efter vad ovan antytts,
torde hava måst godkännas, om den av ämbetet såsom fullgod ansedde ensam
och med annan formulering undertecknat densamma; ej heller hade
ämbetet med hänsyn därtill ansett förhållandena påkalla, att vederhäftighetsbevis
utfärdats för allenast den godkände.

Ämbetet tillkännagav slutligen, att ämbetet vid utfärdandet av veder
häftighetsbevis alltid gjort den distinktion mellan dylika bevis, som av
det ovan anförda framginge, och att, så vitt för ämbetet vore känt, något
misstag på denna punkt tidigare icke uppstått.

På förfrågan har klaganden slutligen upplyst, att klaganden haft för
avsikt att i samma mål, däri Danielsson förpliktats att utgiva det med
borgensförbindelsen avsedda beloppet, instämma jämväl Molander med
yrkande om enahanda åläggande för denne, men att, då Molander icke
kunnat anträffas för stämningens delgivning, stämningen förfallit gentemot
honom. I annan mån hade klaganden icke på rättslig väg sökt utfå
ifrågavarande fordran av Molander. I

I en till ö. Ä. den 20 maj 1925 avlåten skrivelse anförde jag följande:

I 39 § utsökningslagen stadgas att, om betalningsskyldighet är någon
ålagd, utmätningsman utan särskilt bemyndigande äger hos den tappande
verkställa utmätning ändå att ändring i domen sökes. Ej må dock utmät -

251

ning å underrätts dom ske förr än den vunnit laga kraft, där den, som
tappat, ställer pant eller borgen för vad honom ålagt är, så ock för skada,
som genom uppehållet kan vållas, eller ock styrker, att han, till fullgörande
av domen, hos K. B. nedsatt penningar, svarande mot vad dömt
blivit.

Bestämmelserna rörande den säkerhet, som sålunda skall lämnas, finnas
i 48 § utsökningslagen, varest föreskrives att, om någon för verkställighet
av dom eller eljest enligt nämnda lag skall ställa pant eller borgen,
och säkerheten ej är av vederparten godkänd, densamma skall prövas av
myndighet, hos vilken den ställes. Löftesmän skola borga en för alla och
alla för en. Den pant bjuder, vare, där myndighet, som den pröva skall,
det föreskriver, pliktig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man, som
åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas av den, till vars
säkerhet den gäller.

I Tryggers kommentar till utsökningslagen andra upplagan s. 155 o. f.
anföres i fråga om tolkningen av sistnämnda lagrum, att angående beskaffenheten
av den pant, som ställdes, ingen särskild föreskrift funnes,
utan därom gällde blott, att genom dess realisation kunde täckas den förpliktelse,
som den vore avsedd att garantera. I fråga om borgen fordra
des dock ytterligare, visserligen ej att den vore ingången av flere,1 men
om så vore fallet, att löftesmännen iklätt sig solidarisk ansvarighet, d. v. s.
en för alla och alla för en. Dessutom skulle borgen i de i paragrafen sär
skilt uppräknade fallen vara s. k. proprieborgen, d. v. s. såsom för egen
skuld. Någon särskild prövning av att panten eller borgen uppfyllde nu
angivna fordringar ägde dock icke rum, om vederparten godkänt den
samma, men däremot utan tvivel även i den händelse, att från vederpar
tens sida någon anmärkning däremot ej blivit gjord. Med vederparten
måste förstås alla dem, i vilkas intresse panten eller borgen blivit ställd.
Utan tvivel ägde man icke rätt att av uttrycket i förevarande paragraf
att prövning av säkerheten ägde rum, när den ej av vederparten godkänts,
draga den slutsatsen, att godkännandet uteslöte prövning av panten eller
borgen, blott vad anginge dess förmåga att ställa säker gäldenärens förpliktelse,
men att prövning under alla omständigheter skulle ske därav,
att borgen uppfyllde de särskilda formella fordringar, som vore föreskrivna.
Orden ”myndighet, hos vilken säkerheten ställes” visade, att lagstiftaren
i paragrafen använt ordet ”säkerhet” såsom gemensam beteckning
för pant eller borgen och icke blott såsom uttryck för en viss beskaf- * i]

1 Penna tolkning, som stödes av ett av Trygger åberopat rättsfall i N. J. A. 1888 sid.
420, synes dock ej vara obestridd. Sålunda har i det numera tillgängliga arbetet Lärobok

i] rättskunskap för blivande landsfiskaler, Lund 1925, del IV, avd. 3, sid. 22—23, justitierådet
N. Alexanderson i detta avseende uttalat följande: »För att godkännas måste borgen
vara solidarisk (lagen förutsätter alltså att löftesmännen äro flera än en)>.

252

fenhet hos dessa. Alltså, godkändes borgen av vederparten, behövde den
varken vara en solidarisk eller en proprie borgen. Skedde emellertid ej
godkännande av panten eller borgen, utan skulle prövning äga rum, verk
ställdes denna av överexekutor, utmätningsman eller K. B., beroende på
om säkerhetens ställande vore förutsättning för den enes eller andres
åtgärd.

I förevarande fall — anförde jag vidare — vore upplyst att, sedan Danielsson
och Molander en för båda och båda för en ingått borgen såsom
för egen skuld enligt ovanintagna förbindelse, Ö. Ä. å förbindelsen tecknat
bevis, att Danielsson och Molander av ämbetet ansåges vederhäftiga för
förbindelsen. Därmed hade ämbetet avsett att uttrycka att, alldenstund en
av borgensmännen, Danielsson, befunnits ensam vederhäftig för den ingångna
borgen, Danielsson och Molander, om vilkas vederhäftighet var
för sig ämbetet icke käft för avsikt yttra sig, jämväl tillsammans ansetts
vederhäftiga. Den, som utan en mera ingående kännedom om hithörande
lagbestämmelsers innebörd och den bos Ö. Ä. tillämpade praxis vid utfärdande
av sådana vederhäftighetsbevis, varom bär vore fråga, läste det förevarande
beviset tillsammans med borgensförbindelsen, torde dock knappast
kunna förmoda annat än att ämbetet ansett vilkendera som helst av borgensmännen
ensam vederhäftig för borgensförbindelsens innehåll. Nämnda
förbindelse innehölle ju nämligen, att såväl den ene som den andre av borgensmännen
skulle ansvara för det hela, och genom vederhäftighetsbevisets
ordalag måste, syntes det mig, anses intygat, utan reservation i något
hänseende, att borgensmännen ansetts vederhäftiga för denna sin förbindelse.
Vore man däremot förtrogen med den, efter vad det ville synas,1
riktiga tolkningen av lagstadgandena i ämnet, enligt vilken utsökningslagen
icke uppställt fordran på att borgen ingåtts av mera än en person,
och vore man därjämte icke främmande för den möjligheten, att vederhäftighetsbevisets
utfärdare vid bevisets avfattning kunnat taga hänsyn
till nyssnämnda tolkning, då vore man, det måste medgivas, icke nödsakad
att av beviset draga en längre gående slutsats än den av ö. Ä. avsedda,
nämligen att åtminstone en av borgensmännen ansetts vederhäftig för
det hela.

Enligt min mening kunde det emellertid knappast vara riktigt och i varje
fall icke lämpligt att, såsom i detta fall skett och, enligt Ö. Ä:s utsago, i
liknande fall hos ämbetet brukade ske, giva beviset en avfattning, som,
för att icke missförstås, hos vederbörande förutsatte eu sådan i allmänhet
dock icke förefintlig insikt i hithörande förhållanden, som ovan antytts.
Intet giltigt skäl syntes mig vara för handen att här frångå den i sakens
natur grundade regeln, att ett vederhäftighetsbevis av ifrågavarande slag

Jfr dock not 1 å sid. 251.

253

borde såväl avfattas som tolkas i full anslutning till borgensförbindelsens
innehåll. Hade denna regel följts i det fall, varom nu närmast vore fråga,
hade beviset bort erhålla en avfattning, som på ett eller annat sätt tydligt
givit tillkänna, att Ö. Ä. icke avsett att intyga, att Molander ensam
för sig ansetts vederhäftig för den ingångna förbindelsen.

Den praxis, som i förevarande hänseende hos Ö. Ä. utbildat sig, syntes
mig oegentlig och förknippad med vissa vanskligheter. Det oegentliga bestode
enligt min mening — förutom i den bristande överensstämmelsen i
räckvidd mellan borgensförbindelsen och vederhäftighetsbeviset, sådant
det senare vore avsett att tolkas — huvudsakligen däri, att avgörandet,
huruvida borgensförbindelse av allenast en person skulle godtagas, vilket
avgörande rätteligen ej torde hava något med vederhäftighetsbevisets utfärdande
gemensamt, föregrepes av den, som utfärdade vederhäftighetsbeviset,
samt att vidare, med det praktiserade förfaringssättet, vederhäftighetsbeviset
icke, såsom sig borde, lämnade upplysning, i vad mån borgensmännen
var för sig befunnits vederhäftiga eller icke vederhäftiga. Eu
icke oväsentlig praktisk synpunkt torde vara, att bristfälligheten hos beviset
i sistberörda hänseende kunde tänkas bidraga till att borgenären
åsamkades onödiga processuella kostnader därigenom att han icke av bevisets
avfattning erhölle tillräcklig ledning i frågan, mot vem eller vilka
av borgensmännen han lämpligen borde rikta sitt krav. Därtill komme att,
om borgenären exempelvis i valet mellan två borgensmän först vände sig
mot en från början insolvent borgensman, den solvente borgensmannen
under tiden för aktionen mot den förre kunde komma på obestånd och
borgenären sålunda tillskyndas skada även i sak.

Klagandens mening, att skada i förevarande fall tillskyndats klaganden
genom den lydelse, vederhäftighetsbeviset erhållit, syntes vara grundad
på den uppfattningen, att anstånd med verkställigheten av rådhusrättens
den 23 augusti 1920 meddelade dom icke kunnat erhållas med mindre bor
gen företetts av två var för sig fullt vederhäftiga borgensmän. Enligt vad
ovan anförts, torde nämnda uppfattning icke vara hållbar,1 utan syntes
man hava skäl antaga att, även om åt vederhäftighetsbeviset givits en
enligt min ovan uttalade mening riktig avfattning, händelseförloppet likväl
skulle hava utvecklat sig i huvudsak på samma sätt, som nu blivit fallet.
1 2 Klaganden, som för övrigt aldrig i laga ordning fullföljt rättsliga
åtgärder mot Molander lör utkrävande av dennes betalningsskyldighet på
grund av borgensförbindelsen, syntes fördenskull icke få antagas hava

1 Jfr dock not 1 å sid. 251.

2 Enligt vad förste stadsfogden i Stockholm på^förfrågan frånjjustitieombudsmansexpeditionen
meddelat plägar i Stockholm för erhållande av uppskov med verkställighet av dom
godkännas borgensförbindelse av allenast en för förbindelsen vederhäftig person.

254

lidit någon skada, för vilken såsom orsak kunde åberopas det ifrågavarande
vederhäftighetsbeviset.

På grund därav och då vad i förevarande fall med avseende å vederhäftighetsbevisets
avfattning förekommit syntes hava innefattat allenast tilllämpningen
av en hos ö. Ä. vedertagen, tidigare icke anfäktad praxis, fann
jag ifrågavarande klagomål ej föranleda annan åtgärd än att jag bragte
min ovan uttalade uppfattning till ö. Ä:s kännedom.

2. Fängelsemyndigheternas fullgörande av den i § 143 inskrivningsförordningen
omförmälda uppgiftsskyldighet.

Av handlingarna i ett härstädes genom klagomål av C. G. Lundin anhängig
jor t ärende inhämtas följande:

Klaganden, vilken varit anställd såsom volontär vid fälttelegrafkåren
från och med den 1 februari 1918, hade genom utslag av kårens regementskrigsrätt
den 17 september 1919 blivit dömd till straffarbete 5 månader
10 dagar. I anledning därav hade klaganden från och med den 21 september
1919, jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten, blivit skild från sin anställning
vid krigsmakten och därvid blivit överförd till Norrköpings
västra rullföringsområde n:r 27. I ett vid sistnämnda tid utfärdat utdrag
ur stamrullan beträffande klaganden hade antecknats, att klaganden utflyttade
till sin hemort, Norrköpings norra församling. Efter utståendet
av ovannämnda straff hade klaganden sedermera genom utslag av Stockholms
rådhusrätt den 20 september 1920 dömts att hållas till straffarbete
2 år samt att intill dess 2 år förflutit, från det han efter utståndet straff
blivit frigiven, vara underkastad sådan påföljd, som omförmäles i 2 kap.
19 § strafflagen. Det klaganden sålunda ådömda straffarbete hade han
undergått å centralfängelset å Långholmen, varifrån han frigivits den
29 september 1922. I oktober 1922 hade jämlikt föreskriften i § 143 i kungl.
förordningen den 25 oktober 1918 angående inskrivning och redovisning
av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen)
från nämnda fängelse till ö. Ä. avsänts uppgift å de till frihetsstraff
dömda värnpliktiga, vilka ankommit eller avgått under tredje kvartalet
år 1922. Denna uppgift hade i fråga om klaganden innehållit anteckning
bland annat om den honom ådömda påföljd och tiden för densamma samt
därom att klaganden vore kyrkobokförd i fälttelegraf kårens församling i
Stockholm. Däremot hade kolumn 6, avseende inskrivningsnummer såsom
värnpliktig, i den för uppgiften använda blanketten icke blivit beträffande
klaganden ifylld. På grund av anteckningen om kyrkobokföringsort
hade ö. Ä. sedermera i november 1922 översänt utdrag ur uppgiften
beträffande klaganden till befälhavaren för Stockholms stads rullförings -

25»

område n:r 45. I februari 1923 hade befälhavaren för Norrköpings västra
rullföringsområde n:r 27, till vilken då ännu icke ankommit meddelande
om den klaganden ådömda påföljden, gått i författning om att till den
12 mars 1923 inkalla klaganden för att i Stockholm fullgöra värnpliktstjänstgöring
vid fälttelegrafkåren. Sedan klaganden sistnämnda dag för
berörda ändamål inställt sig vid kåren, hade han emellertid, sedan vederbörande
fått kännedom om den honom ådömda påföljden, blivit hemförlovad
efter allenast 3 dagars tjänstgöring.

I en den 25 september 1924 hit inkommen skrift anförde sedermera klaganden,
att den nyssberörda felaktiga inkallelsen till värnpliktstjänstgöring
förorsakats av, att vederbörlig upplysning om klagandens straff
och den därmed förenade påföljden icke avlåtits från centralfängelset å
Långholmen, samt att klaganden ansåge sig hava genom inkallelsen tillskyndats
skada.

I ärendet avgavs infordrat yttrande av, bland andra myndigheter, fångvårdsstyrelsen,
som i ett den 17 januari 1925 avgivet utlåtande anförde
bland annat följande: De flesta värnpliktiga fångar saknade vid ankomsten
till fängelset inskrivningsböcker och de vore sällan i stånd att lämna
pålitlig upplysning om inskrivningsnummer. Det skulle fördenskull bliva
oskäligt betungande för vederbörande fängelsemyndigheter att genom särskild
skriftväxling för envar införskaffa tillförlitliga upplysningar i anmärkta
hänseende. Om den i § 143 inskrivningsförordningen stadgade
skyldighet för fängelseföreståndare att efter visst formulär upprätta och
insända uppgifter rörande värnpliktiga skulle anses innebära åliggande
för föreståndare att i varje kolumn, även där upplysningar vid fängelset
saknades, ifylla formuläret och ansvara för uppgifternas riktighet, torde
detta lämpligen böra genom särskild av Kungl. Maj:t given bestämmelse
fastslås. Fångvårdsstyrelsen hemställde därför, att klagomålen, såvitt de
avsåge befattningshavare vid fångvården, icke måtte föranleda vidare
åtgärd.

Vid utlåtandet var fogat ett av direktören vid centralfängelset å Långholmen
P. Harling avgivet yttrande, däri anfördes bland annat, att utelämnandet
av inskrivningsnummer i förevarande fall berott därpå, att
klaganden, enligt vad förteckning över hans till fängelset medförda persedlar
och effekter utvisade, icke medhaft någon inskrivningsbok och på
förfrågan ej kunnat erinra sig eller uppgiva sitt inskrivningsnummer. Till''
ytterligare belysning av detta förhållande kunde meddelas, att den kvartalsuppgift
å värnpliktiga, varom här vore fråga och vilken omfattat inalles
63 fångar, icke kunnat lämna besked om värnpliktsnummer för flera
än 13 stycken. Då icke ens dessa nummers tillförlitlighet, i saknad av offi -

256

ciell bekräftelse, vore kontrollerbar, hade deras intagande i värnpliktsuppgiften
skett allenast för att i möjligaste mån tillmötesgå det genom blankettens
uppställning uttalade önskemålet härom.

I en till fångvårdsstyrelsen den 30 juni 1925 avlåten skrivelse anförde
jag följande:

I § 10 värnpliktslagen stadgas, att värnpliktig, vilken på grund av honom
ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen, ej må fullgöra honom åliggande tjänstgöring,
och att sådan värnpliktig anses likställd med den, som erhållit
uppskov med tjänstgöringen.

I § 143 inskrivningsförordningen föreskrives, att föreståndare eller befälhavare
för fångvårdsinrättning eller tvångsarbetsanstalt skall under april,
juli, oktober och januari månader upprätta och till K. B. i länet insända
uppgift (formulär n:r 30) å de till straffarbete, fängelse eller tvångsarbete
dömda värnpliktiga, vilka under de 3 närmast föregående kalendermånaderna
ankommit, avlidit, frigivits eller rymt; börande, därest straffpåföljd,
som utestänger från behörighet och rättigheter, vilka omförmälas i 2 kap.
19 § strafflagen, ådömts, uppgiften innehålla såväl anteckning därom som
uppgift å för vilken tid ifrågavarande påföljd ådömts; och åligger det
K. B. att skyndsamt sända utdrag av uppgiften till befälhavaren för de
rullförings- eller sjörullföringsområden, dit de värnpliktiga höra.

Det i paragrafen omförmälda formulär n:r 30 är av i huvudsak enahanda
innehåll som den blankett, vilken använts vid avlåtande från centralfängelset
å Långholmen av uppgift beträffande klaganden.

Den ståndpunkt, fångvårdsstyrelsen i sitt ovan omförmälda utlåtande
företrätt, har jag ansett mig icke kunna helt biträda. Att i ett i vederbörande
författning till användning anbefallt formulär de kolumner böra
av vederbörande myndighet ifyllas, beträffande vilka myndigheten innehar
erforderliga upplysningar eller kan anses pliktig att inom behörig tid
skaffa sådana upplysningar, torde vara uppenbart, även utan att denna
skyldighet skall behöva uttryckligen fastslås genom särskild bestämmelse.
Har myndigheten icke erforderliga upplysningar till hands, synes mig icke
heller någon tvekan kunna råda därom, att det i regel utan vidare måste
anses åligga myndigheten att, i den mån det kan ske, införskaffa desamma,
åtminstone i sådana fall då de saknade upplysningarna äro av mera framträdande
vikt för det ändamål, som avses med formulärets ifyllande.

Vad nu angår de kvartalsuppgifter, om vilka här är fråga, så avse ju
dessa bland annat att säkerställa, att de värnpliktiga, som avtjänat frihetsstraff
eller undergått tvångsarbete, måtte efter frigivandet med avseende
å värnpliktstjänstgöringen bliva behandlade i riktig ordning. Så -

257

binda har man velat förebygga, att någon, som är underkastad påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen, skall bliva inkallad till tjänstgöring. De lämnade
uppgifterna skola fördenskull i sista hand tillställas befälhavarna
för respektive rullföringsområden. Enligt vad man på vederbörligt båll
meddelat mig, är det för nämnda befälhavare av stor betydelse till underlättande
av deras arbete med att i rullorna återfinna de med de inkomna
uppgifterna avsedda personerna, om dessa personers inskrivningsnummer
finnas angivna i uppgifterna. Inskrivningsnumret består som bekant av
ett helt och ett delat tal. Det hela talet angiver den värnpliktiges ordningsnummer
inom det rullföringsområde, som han tillhör vid inskrivningen
eller vid överföring från fast anställning vid krigsmakten till beväringen
eller landstormen. Av det delade talet angiver det övre siffertalet
rullföringsområdets nummer och det nedre det år, under vilket inskrivningen
eller överföringen ägt rum. Det inskrivningsnummer, värnpliktig
en gång erhållit, behåller han under hela sin värnpliktstid. Det synes
mig ligga i sakens natur, att de upplysningar, inskrivningsnumret sålunda
innehåller, måste, såsom det uppgivits, vara ägnade att verka därhän,
att vederbörande med större lätthet och säkerhet återfinnes i rullorna; och
det ligger i öppen dag, att inskrivningsnumrets upptagande i uppgifterna
därför också befrämjar det ovannämnda syftet med uppgifternas överlämnande.

Det nyss sagda gäller emellertid icke blott, där uppgiften i riktig ordning
ankommit till det rullföringsområde, där den värnpliktige är upptagen
i rullorna. Det har en kanske ännu större betydelse i sådana fall som
det ovan relaterade. Hade i detta fall upplysning om klagandens inskrivningsnummer
631 27/1919 influtit i den översända uppgiften, är det åtminstone
icke osannolikt, att just detta skulle hava förebyggt det nu förelupna
misstaget i fråga om klagandens inkallande till tjänstgöring, därigenom
att befälhavaren för Stockholms stads rullföringsområde n:r 45 då erhållit
en påtaglig anledning att icke lämna den möjligheten till sakens utredande
obegagnad, som bestod i att sätta sig i förbindelse med befälhavaren för
Norrköpings västra rullföringsområde n:r 27.

Fångvårdsstyrelsens uttalande — anförde jag vidare — att det skulle
bliva oskäligt betungande för vederbörande fängelsemyndigheter att, där
tillförlitlig upplysning om inskrivningsnummer saknades, genom skriftväxling
införskaffa sådan upplysning, kunde jag, oaktat jag insåge det
behjärtansvärda i att myndigheterna icke betungades med onödiga skrivgöromål,
icke lämna oemotsagt. Vid det i ärendet upplysta förhållandet,
att uppgiften för tredje kvartalet 1922 från centralfängelset å Långholmen
icke omfattade mera än 63 fångar, syntes mig arbetet med att söka skaffa
dylika upplysningar sannolikt icke behöva bliva allt för överväldigande.

17 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1926 års riksdag.

258

Enligt gällande föreskrifter skulle värnpliktig när som helst kunna ur
minnet uppgiva sitt inskrivningsnummer. Sveke nu vederbörandes minne
eller hade man anledning betvivla riktigheten av lämnad uppgift och medhade
ej fången sin inskrivningsbok, syntes mig kunna ifrågasättas, om icke
i första hand den utvägen borde såsom den enklaste anlitas, att inskrivningsboken
införskaffades. I allmänhet torde väl fångarna kunna lämna
upplysning om, var deras inskrivningsböcker förvarades. Ginge det i ett
eller annat fall ej på denna väg, återstod© att göra efterforskning hos
myndigheterna. I detta sammanhang kunde också framhållas, hurusom det
förefölle mest praktiskt, att fångens inskrivningsnummer fastsloges redan
före frigivningen, även ur den synpunkten, att tillgång då ännu funnes
till det upplysningsmaterial, som fången själv vore i stånd att muntligen
lämna.

Då, i enlighet med vad ovan anförts, upplysningen om inskrivningsnummer
måste anses i förevarande sammanhang vara av icke ringa vikt,
ansåge jag mig höra framhålla såsom enligt min tanke synnerligen önskvärt,
att fångvårdsstyrelsen på lämpligt sätt för vederbörande befattningshavare
vid fängelserna ville framhålla den skyldighet, som författnings
enligt torde förefinnas att i fall av behov söka införskaffa upplysning i
berörda hänseende.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit fann jag, såvitt anginge de
myndigheter, vilkas verksamhet faller inom området för min ämbetsutövning,
mig emellertid ej böra i anledning av klagomålen vidtaga annan
åtgärd än att jag gav fångvårdsstyrelsen del av min ovan uttalade uppfattning
och skälen för densamma.

På grund av den befattning, vissa myndigheter, vilka höra under M. 0:s
tillsyn, tagit med klagandens värnpliktsförhållanden m. in., överlämnade
jag därefter handlingarna i ärendet till M. O. för det övervägande, M. O.
kunde finna ifrågavarande ärende för sin del kräva.

Med anledning av vad jag i min skrivelse till fångvårdsstyrelsen anfört
har fångvårdsstyrelsen i cirkulär den 14 juli 1925 till samtliga direktörer
och föreståndare vid statens fångvårdsanstalter, efter att hava redogjort
för skrivelsens innehåll, anmodat nämnda befattningshavare att i fall av
behov söka, på sätt jag angivit, införskaffa upplysning om värnpliktiga
fångars inskrivningsnummer.

3. Fråga om polismyndighets befogenhet att i samband med utredning
angående brott bereda sig tillgång till å enskilt sjukhem

förda sjukjournaler.

Under början av år 1925 förekommo i pressen en del uppgifter och uttalanden,
vilka syftade till att polismyndigheten under då pågående, av

259

landsfogden A. Hägg ledd utredning angående det s. k. Hammarbymordet
skulle hava obehörigen låtit bero vid att vederbörande läkare å Solna
sjukhem vägrat till polismyndigheten utlämna därstädes förd sjukjournal.

Genom skrivelse den 30 januari 1925 begärde jag, att K. B. i Stockholms
län ville låta verkställa utredning för erhållande av sådana upplysningar,
som kunde klargöra dels vilken grad av betydelse för polisundersökningen
angående berörda brott, polismyndigheten haft anledning tillmäta omförmälda
sjukjournal, och dels vilka hinder tilläventyrs ansetts möta för
polismyndigheten att förskaffa sig tillgång till samma journal.

K. B. anförde sedermera i en till mig avlåten skrivelse att, då någon
tvekan icke kunde råda därom, att å Solna sjukhem förda journaler icke
vore att anse såsom offentliga handlingar, kunde de icke i annan form
tvångsvis utbekommas än genom av polismyndigheten företagen husrannsakan.
Förutsättningen för att en sådan i ett givet fall skulle kunna företagas
vore uppenbarligen dels att fråga vore om grovt brott och dels att
polismyndigheten ansåge, att genom verkställande av husrannsakan kunde
vinnas sådana upplysningar, som kunde vara av betydelse för brottets upp
dagande. Med den uppfattning, Hägg hyste om journalens ringa betydelse
i nyssnämnda hänseende, torde det vara förklarligt, att Hägg icke ansett
sig böra tillgripa den särskilt i detta fall allvarliga åtgärd, som verkställande
av husrannsakan skulle hava inneburit, utan låtit tills vidare bero
vid föreståndarens för sjukhemmet vägran att utlämna journalen.

Den ståndpunkt, vederbörande polismyndighet enligt det sålunda anförda
intagit, fann jag efter granskning av förebragt utredning ej skäl
gorå till föremål för vidare åtgärd från min sida.

4. Fråga om rätta förfarandet vid restitution av kronoutskylder.

Av handlingarna i ett genom klagomål av J. Johnsson i Rödjan härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

På grund av eftertaxering för år 1920 påförde 1922 års prövningsnämnd
för Jönköpings län Johnsson inom Tofteryds socken bevillning med 23
kronor 10 öre samt inkomst- och förmögenhetsskatt med 1,477 kronor 15 öre.
Efter besvär av Johnsson fann kungl. kammarrätten i utslag den 13
februari 1924 ej skäl göra annan ändring i prövningsnämndens beslut än
att Johnsson förklarades pliktig att på grund av eftertaxering för år 1920
erlägga bevillning med 20 kronor 88 öre samt inkomst- och förmögenhetsskatt
med 1,305 kronor 10 öre. I

I en hit inkommen klagoskrift anförde Johnsson, att han med anledning
av kammarrättens utslag vänt sig till landskontoret i Jönköpings län med
begäran om restitution av vad han för mycket erlagt i skatt. Till svar å

260

den gjorda framställningen hade klaganden erhållit en skrivelse från
landskontoret med åläggande för klaganden att visa, att kammarrättens
utslag vunnit laga kraft gentemot Tofteryds kommun, vilket åläggande
klaganden emellertid icke ansåge sig skyldig att efterkomma. Klaganden
anhöll om J. 0:s bistånd för utbekommande av det belopp, som borde
restitueras.

Vid klagoskriften var fogad en av landskamreraren K. Gislén på tjänstens
vägnar den 16 december 1924 till klaganden avlåten skrivelse, däri
klaganden med anledning av sin till landskontoret insända ansökning om
restitution av kronoutskylder anmodades att till landskontoret insända
intyg därom, att Tofteryds kommun fått del av utslaget, samt vederbörligt
bevis att nämnda utslag icke av kommunen överklagats eller komme
att överklagas. Utslaget bifogades men skulle med det infordrade beviset
återställas.

I infordrat yttrande anförde Gislén, att av ett regeringsrättens utslag,
refererat i regeringsrättens årsbok 1924 sid. 1, syntes framgå, att den, som
vunnit nedsättning i taxering, icke vore berättigad att erhålla restitution,
innan det beslut, varigenom nedsättning skett, vunnit laga kraft. Enligt
kungl. förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. finge vid restitution ränta icke utgå för längre
tid, än till dess 30 dagar förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmål
meddelats eller underordnad myndighets beslut däri tagit åt sig laga
kraft. Ur denna föreskrift syntes böra utläsas den tolkningen, att restitution
ej borde medgivas, innan det beslut, på vilket ansökning om restitution
grundats, vunnit laga kraft. K. B. i Jönköpings län fordrade därför,
att den, som sökte restitution, styrkte, att av honom åberopat utslag eller
beslut vunnit laga kraft. För att förhindra, att besvärstiden utsträcktes
längre tider genom den vinnandes försummelse att delgiva vederbörande
kommun taxeringsmyndighetens beslut, brukade K. B. numera, så snart
kammarrättens utslag ankommit, låta delgiva detta med vederbörande kommun.
Denna praxis hade icke börjat tillämpas, då kammarrättens ifrågavarande
utslag ankommit till K. B. Med anledning av vad sålunda anförts,
hemställde Gislén, att klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

I sedermera avgivet förnyat utlåtande meddelade Gislén. att klagandens
rätt till restitution på grund av kammarrättens ifrågakomna utslag blivit
försåld å exekutiv auktion samt att, sedan Smålands enskilda bank, som
inköpt rättigheten, å landskontoret styrkt, att Tofteryds kommun icke
komme att överklaga utslaget, den skatt, som på grund av utslaget borde
restitueras av K. B., blivit den 3 juni 1925 utbetald till banken.

261

I en till Gislén avlåten skrivelse anförde jag följande:

I § 21 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 stadgas, att envar,
som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda kronoutskylder,
är berättigad att, efter ansökning hos K. B. i det län, varest debiteringen
skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt.

Enligt kungl. förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid
restitution av utskylder in. m. skall envar, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld
eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld
eller avgift, vid återbekommande! av det belopp, han för mycket erlagt,
tillika äga erhålla ränta därå efter 5 för 100 om året från och med den
dag, beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes;
dock att ränta ej må utgå för längre tid än till dess 30 dagar förflutit,
efter det Kung]. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad
myndighets beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Av de anförda bestämmelserna har Gislén ansett framgå att, om på
grund av kammarrättens utslag sökes restitution av kronoutskylder, K. B.
är berättigad att avvakta, att utslaget vinner laga kraft, innan det belopp,
som bör restitueras, av K. B. utanordnas. Denna uppfattning vinner jämväl
stöd i det av Gislén åberopade rättsfallet i regeringsrättens årsbok
1924. Detta rättsfall torde dock icke vara ägnat att bekräfta den av Gislén
i övrigt hävdade uppfattningen i förevarande ärende.

Enligt regeringsrättens årsbok förekom i det refererade fallet följande:

Genom beslut vid sammanträde den 7—den 9 augusti 1919 hade Kristianstads
läns prövningsnämnd eftertaxerat Rederiaktiebolaget Herman för
år 1918 i Åhus köping till bevillning för 165,907 kronor inkomst, till inkomst-
och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av 164,800 kronor samt
till krigskonjunkturskatt för en merinkomst av 122,700 kronor, i anledning
varav bevillning påfördes bolaget med 165 kronor 90 öre, inkomst- och förmögenhetsskatt
med 10,077 kronor 75 öre, extra inkomst- och förmögenhetsskatt
med 7,126 kronor 5 öre, tilläggsskatt med 8,175 kronor 65 öre ävensom
krigskonjunkturskatt med 26,789 kronor, tillhopa 52,332 kronor 35 öre, som
av bolaget erlagts. Sedan bolaget häröver anfört besvär hos kammarrätten,
hade kammarrätten genom utslag den 28 juni 1923, med ändring av
prövningsnämndens beslut, undanröjt ifrågavarande beskattningsåtgärder.
Däröver hade vederbörande kronoombud anfört besvär hos Kungl. Maj:t.
Under åberopande av kammarrättens berörda utslag hade bolaget emellertid
den 21 augusti 1923 hos K. B. i Kristianstads län anhållit om restitution
av omförmälda av bolaget guldna utskyldsbelopp. Sedan vederbörande
länsbokhållare förklarat sig icke kunna tillstyrka ^anordnande av de
återsökta utskylderna, enär kammarrättens utslag icke vunnit laga kraft,
hade K. B. enligt resolution den 30 augusti 1923 på grund av vad länsbok -

262

hållaren anfört funnit sig förhindrad att förordna om utbetalning av
ifrågavarande medel. På besvär av bolaget hade kammarrätten i utslag
den 12 september 1923 yttrat att, som jämlikt § 21 uppbördsreglementet den
14 december 1917 den omständigheten, att kammarrättens ovanberörda utslag
icke vunnit laga kraft, icke utgjort hinder för K. B. att meddela
vederbörlig restitution av ifrågavarande utskylder, funne kammarrätten
skäligt att med undanröjande av K. B:s resolution visa målet åter till K. B.
för ny laglikmätig behandling. Över detta utslag hade t. f. landskamreraren
B. Nordqvist anfört underdåniga besvär under yrkande, att Kungl.
Maj:t måtte med upphävande av kammarrättens utslag fastställa K. B:s
resolution. Kungl. Maj:t fann i utslag den 11 januari 1924, vid det förhållandet
att mot kammarrättens utslag den 28 juni 1923 hos Kungl. Maj:t
anförts besvär, vilka vore på prövning beroende, skäligt att med ändring
av kammarrättens utslag den 12 september 1923 fastställa K. B:s i malet
meddelade resolution.

Av rättsfallet torde, såvitt nu är i fråga, icke kunna utläsas annat än
att ett kammarrättsutslag av regeringsrätten ansetts böra hava vunnit
laga kraft, innan den, som därigenom erhållit befrielse från eller nedsättning
i skatt, vore berättigad att erhålla restitution. Med hänsyn till stadgandet
i § 21 uppbördsreglementet att dylik person skall kostnadsfritt åter ■
bekomma vad han för mycket erlagt torde det däremot icke kunna åläggas
honom att styrka, att kammarrättsutslaget vunnit laga kraft. Anses
för sådant ändamål delgivning av utslaget med kommun, i vilken taxering
skett, erforderlig, synes därför, såsom sker beträffande kronoombudet, delgivningen
böra ombesörjas av K. B. Denna fordran synes så mycket meia
berättigad, som i annat fall den restitutionssökande mången gång skulle
riskera att drabbas av delgivningskostnader, vilka väsentligt överstege det
belopp, som han på grund av utslaget hade rätt att återbekomma.

Men uti ifrågavarande hänseende måste enligt min tanke göras en bestämd
åtskillnad mellan restitution av belopp, påfört såsom bevillning,
samt belopp, påfört såsom inkomst- och förmögenhetsskatt. Beträffande restitution
av skatt, som erlagts på grund av taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,
torde det vara uppenbart, att man icke kan uppställa fordran
på att vederbörande kammarrättsutslag skall efter delgivning hava
vunnit laga kraft gentemot den kommun, där taxeringen skett. Av innehållet
i 39, 49 och 60 §§ i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering torde nämligen otvetydigt
framgå, att kommun icke äger föra talan mot beskattningsmyndighets utslag
i fråga om taxering av sistnämnda slag. Ett kammarrättsutslag torde
därför i vad det avser taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt kunna
taga åt sig laga kraft alldeles oberoende av hur kommunen ställer sig till
detsamma, och att i sådant fall delgiva detsamma med kommunen synes

263

meningslöst, såvida icke jämväl bevillningstaxeringen därigenom ändrats.
Men även om i sistnämnda händelse utslaget anses böra delgivas kommunen,
synes i allt fall anledning saknas att i avbidan därpå vägra den restitutionsberättigade
utbekomma vad han för mycket erlagt i inkomst- och
förmögenhetsskatt.

I förevarande fall, där kammarrättens utslag torde hava vunnit laga
kraft mot vederbörande kronoombud, hade klaganden berättigats att åter
bekomma, förutom 2 kronor 22 öre på grund av nedsatt taxering till bevillning,
ej mindre än 172 kronor 5 öre på grund av nedsatt taxering till inkomst-
och förmögenhetsskatt. Även med godtagande av den av Gislén
hävdade uppfattningen att kammarrättsutslaget borde vinna laga kraft
mot Tofteryds kommun, innan bevillningen restituerades, synes det, i enlighet
med vad jag ovan anfört, uppenbart, att det förhållandevis stora beloppet,
som klaganden erlagt för mycket i inkomst- och förmögenhetsskatt,
bort oberoende av delgivning med kommunen utanordnas av K. B. Någon
anledning, varför icke detta belopp skulle kunnat för sig utanordnas, torde
näppeligen kunna påvisas.

På grund av vad jag sålunda anfört — yttrade jag vidare — syntes det
mig hava stått i mindre god överensstämmelse med uppbördsreglementets
syfte, då Gislén såsom villkor för att klaganden skulle erhålla restitution
av bevillningen uppställt förut omförmälda fordran på att klaganden själv
skulle låta ombesörja delgivning av ifrågakomna kammarrättsutslag.
Vidare fann jag Gislén hava handlat oriktigt genom att icke på klagandens
begäran utan avvaktande av att utslaget bleve delgivet med Tofteryds
kommun föranstalta om utanordning till klaganden av den av honom
för mycket erlagda inkomst- och förmögenhetsskatten. Då emellertid
skattebeloppen sedermera blivit restituerade och, enligt vad Gislén upp
lyst, kammarrättens utslag i taxeringsmål, som fullföljts från prövningsnämnden
för Jönköpings län, numera genom K. B:s försorg plägade del
givas vederbörande kommuner, samt följaktligen personer, som vunnit befrielse
från eller nedsättning i erlagd bevillning, syntes kunna kostnadsfritt
återbekomma vad de för mycket erlagt i skatt, fann jag mig kunna
låta bero vid vad i ärendet förekommit, därvid jag emellertid förväntade,
att vad jag ovan anmärkt i fråga om restitution av inkomst- och förmögen
hetsskatt av Gislén ihågkommes i framtida fall av liknande beskaffenhet.

5. Felaktigt förfarande vid nämndemäns fällande till böter för
olovlig utevaro från ting.

Vid inspektion den 20 juni 1925 å Själevads och Arnäs domsagas kansli
antecknade jag, att domsagans häradsrätt under ordförandeskap av härads -

264

hövdingen A. Hult genom beslut den 22 november 1924 jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen dömt nämndemännen J. Näslund, Cbr. Jonsson och J. Åström
att för utevaro från rätten samma dag bota envar 5 kronor. Före beslutets
meddelande både i domboken antecknats, att de ifrågavarande nämndemännen
tjänstgjort i rätten under det pågående tingssammanträdets båda
första rättegångsdagar den 20 och den 21 november och haft skyldighet
att tjänstgöra jämväl den 22 samma månad men uteblivit sistnämnda
dag utan att göra anmälan om sin utevaro, med påföljd, att rätten icke
varit domför med övriga till buds stående nämndemän. Rättens förhandlingar
både kunnat börjas, först sedan genom ordförandens försorg extra
nämndemän tillkallats i de frånvarandes ställe.

Jag framhöll vid inspektionen för Hult, att det syntes anmärkningsvärt,
att häradsrätten upptagit frågan om ansvar å bemälda nämndemän utan
att yrkande därom framställts av vederbörande åklagare och att nämndemännen
syntes hava blivit dömda ohörda.

Sedermera inkom till mig en skrivelse från Hult, däri Hult anförde bland
annat: Det vore visserligen obestridligt, att nämndemännen dömts utan
att hava fått tillfälle att svara i saken, men Hult både genom övriga i
rätten tjänstgörande nämndemän förvissat sig om, att de dömda icke ämnade
inställa sig ifrågavarande dag. Hult hade omedelbart därefter satt
sig i telefonförbindelse med Åström, som erkände förseelsen och förklarade
sig beredd att underkasta sig det ådömda bötesansvaret. Hult hade också
sökt komma i förbindelse med Näslund, men kunde ej erinra sig, om detta
lyckats. För de närvarande nämndemännen hade Hult gjort klart, att de
dömda måste underrättas om beslutet i så god tid, att de finge tillfälle
att överklaga detsamma, om de önskade, och de närvarande hade utlovat
att underrätta de dömda. Hult både insett, att det rent formellt sett icke
vore överensstämmande med gällande lag, att de uteblivna dömdes ohörda
och utan yrkande av allmänna åklagaren. Av hänsyn till de uteblivna
och för att göra minsta möjliga väsen av saken, hade Hult förfarit såsom
han gjort, helst som Hult icke ansett, att någon oförrätt kunde tillskyndas
de dömda. För framtiden skulle Hult tillse, att i dylika fall gällande
former bleve iakttagna.

Sedermera inkom från Hult ytterligare en skrivelse, vid vilken fogats två
bilagor. Den ena av dem utgjordes av ett intyg av nämndemännen Näslund
och Å ström, i vilket de förklarade, att de utan anmält laga förfall uteblivit
från tjänstgöring ifrågavarande dag och att de icke ansett sig hava
anledning att överklaga häradsrättens beslut att ådöma dem böter för utevaron.
Den andra bilagan utgjorde ett brev från nämndemannen Jonsson
till Åström. I detta brev anförde Jonsson, att anledningen till att han ej
undertecknat intyget vore, att han trodde sig hava haft laga förfall att

265

utebliva från tinget ifrågavarande dag till följd av ingående av äktenskap.
Enligt vad de vid rätten närvarande nämndemännen meddelat Jonsson,
både Hult vid bötesbeslutets avkunnande icke varit okunnig om denna
orsak till utevaron. I skrivelsen vitsordade Hult, att anledningen till
Jonssons utevaro varit känd i nämnden och omtalats vid tillfället. Jonsson
hade dock avlägsnat sig utan att för häradsrätten tillkännagiva sin avsikt
att utebliva och utan att anskaffa någon vikarie.

Till utredning av frågan om rätta förfarandet vid nämndemans fällande
till ansvar för olovlig utevaro har jag antecknat följande.

1734 års lag stadgade i 9 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämndeman, som
uteblev från ting, skulle bota 3 daler. För en dag skulle bötas 8 öre. Denna
straffbestämmelse upphävdes vid strafflagens utfärdande 1864.1 I stället
gäller nu det allmänna stadgandet i 25 kap. 17 § strafflagen om ämbetsmans
försummelse i ämbetet. Enligt detta stadgande, jämfört med 21 § i samma
kapitel, utgör straffet böter från och med 5 till och med 1,000 kronor eller
mistning av ämbetet på viss tid. Vid synnerligen försvårande omständigheter
må dömas till avsättning. Detta lagrum har också i det förevarande
fallet tillämpats av häradsrätten, som därvid ådömt det lägsta straffet, 5
kronors böter.

Ett spörsmål, som tidigare varit föremål för tvekan, är, huruvida häradsrätt
är behörig att upptaga fråga om straff å nämndeman för olovlig
utevaro. Då lagen i 8 kap. 2 § rättegångsbalken stadgar, att underdomares
ämbetsbrott skall dömas av hovrätten omedelbart, kunde det tänkas, att
häradsrätt ej vore rätt domstol i detta fall. Spörsmålet har varit före i
ett till högsta domstolen fullföljt mål (N. J. A. 1878 sid. 9). Högsta domstolens
pluralitet fann åtal mot nämndeman för uteblivande från ting icke
tillhöra hovrätts omedelbara prövning utan häradsrätt vara behörig att
fälla nämndeman till ansvar för sådan försummelse. Anteckning härom
gjordes i högsta domstolens minnesbok. I överensstämmelse med den sålunda
uttalade rättsuppfattningen har häradsrätten i förevarande fall varit
behörig att handlägga frågan om ansvar å de uteblivna nämndemännen.

Däremot måste, såsom jag vid inspektionen antydde, häradsrätten anses
hava förfarit oriktigt, då den dels upptog den föreliggande frågan utan
att yrkande om ansvar framställts av vederbörande åklagare och dels avgjorde
målet utan att de uteblivna nämndemännen däri hörts. Häradsrättens
förfarande i dessa avseenden berör två av de grundläggande principerna
för straffrättskipningen.

1 Jfr 3 och 18 §§ promulgationslagen till strafflagen.

266

För vårt brottmålsförfarande, sådant det numera utvecklat sig, gäller
den regeln, att domstol ej själv må taga initiativ till rättegång mot någon
för brott. För att rättegång skall komma till stånd fordras, att åtal väckes
av allmän åklagare eller annan, som är behörig att påstå ansvar för brottet.
Härifrån stadgar visserligen lagen ett väsentligt undantag i 4 kap. 1 §
rättegångsbalken, enligt vilket lagrum rätten, då allmänt rykte uppkommer
om grovt brott, må hålla rannsakning, ändå att ingen kärar å brottet. Detta
stadgande har emellertid alltmer kommit ur bruk, och det har satts i fråga,
huruvida det längre kan anses tillhöra gällande rätt. Då någon häktats
för brott, anhängiggöres visserligen icke rättegången genom stämning eller
annat formligt ansvarsyrkande, men domstolens upptagande av målet föranledes
av åklagarens anmälan om häktningen, och åklagaren utför åtal
vid rätten. Bortsett från dessa förhållanden förekommer undantagsvis,
att åtal ej fordras för ansvars ådömande för brott. Sålunda anses domstol
vid handläggning av mål äga utan särskilt yrkande döma part till ansvar
för smädligt skrivsätt.

Grundsatsen att ingen må dömas ohörd har av ålder med anmärkningsvärd
stränghet upprätthållits i svensk rätt. Regelmässigt fordras sålunda,
för att dom skall få meddelas angående ett brott, ej blott att den tilltalade
kallats att svara i målet utan även att han inställt sig vid rätten själv
eller genom ombud. Även från denna regel finnas emellertid några begränsade
undantag. Sålunda må enligt 25 kap. 19 § strafflagen ämbetsman,
som längre tid avhållit sig från tjänstgöring, dömas till avsättning, oaktat
han ej kunnat träffas med kallelse eller inställas. Enligt 220 § konkurslagen
må konkursgäldenär, som avvikit, dömas för brottsligt förfarande, som han
kan hava förövat mot sina borgenärer. Ännu ett exempel föreligger, i
det hovrätt enligt kungl. skrivelsen den 4 februari 1768 må fälla underdomare
utan dennes hörande till ansvar för underlåtenhet att insända protokoll
till hovrätten. Ett praktiskt viktigt undantag, vartill jag i det följande
skall återkomma, kan sägas vara förhanden vid utdömande av böter
för parts och vittnes utevaro från rätten.

Grundsatserna om åtal såsom villkor för brottmåls upptagande av domstol
och om den tilltalades hörande i målet äro av så stor betydelse för
brottmålsrättskipningen, att en avvikelse från dem ej bör få ske, med
mindre stöd härför finnes i uttrycklig lagbestämmelse eller eljest synnerligen
starka skäl kunna anföras för att ett undantag från nämnda grundsatser
skulle föreligga enligt svensk rätt. Beträffande nämndemans fällande
till ansvar för utevaro förefinnes intet stadgande i lag om avvikelse
från gängse förfarande. Anledning synes visserligen ej alldeles saknas att
antaga, att stadgandet i 9 kap. 2 § rättegångsbalken i äldre tid kan hava
tillämpats så, att en utebliven nämndeman omedelbart av rätten fällts i

267

sin frånvaro.1 Emellertid måste det beaktas, att den ifrågavarande förseelsen
genom att hänföras under det allmänna stadgandet i 25 kap. 17 §
strafflagen ej längre av lagen uppfattas som ett egenartat brott utan bedömes
såsom all annan försummelse, vartill den, som bekläder en offentlig
funktion, kan göra sig skyldig. Förseelsen synes då liksom övriga hithörande
fall böra i processuellt hänseende behandlas efter allmänna grundsatser.

Såsom nyss antytts företer förfarandet vid parts eller vittnes dömande
till straff för olovlig utevaro vissa skiljaktigheter från vad i allmänhet
gäller med avseende å den tilltalades hörande inför rätta. Det kunde då
möjligen sättas ifråga, huruvida icke samma förfarande horde få tillämpas
vid beivrande av nämndemans olovliga frånvaro från rätten.

1734 års lag stadgade fixa böter för parts och vittnes utevaro. Såvitt
svarandepart angår hava dessa böter genom kungl. förordningen den 6
oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt
och lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts uteblivande
i brottmål höjts och kunna av domstolen bestämmas inom en i författningarna
angiven latitud. Samtidigt har den jämkning vidtagits, att böter
ådömas endast om av svarandens utevaro vållas uppskov med målet. Lagens
stadganden om böter för käranden torde väl numera knappast någonstädes
tillämpas. Böter för vittne torde ej heller av alla domstolar ådömas.

Regelmässigt torde allmänna åklagaren vid rätten framställa yrkande,
att den utehlivne skall fällas att bota. Detta yrkande delgives ej den uteblivne,
och rätten dömer i frågan redan vid samma rättegångstillfälle.

Det är emellertid att märka, att den summariska behandlingen av frågor
av detta slag sammanhänger med vissa säregna omständigheter, som ej
föreligga med avseende å nämndemans uraktlåtenhet att tjänstgöra i
rätten. Sålunda har en fråga om parts eller vittnes hötfällande icke karaktären
av ett självständigt mål utan är en i en pågående rättegång uppkommen
bifråga. Vid dennas processuella behandling gör sig den synpunkten
gällande, att den utehlivne anses hava inkallats till rätten vid
äventyr att böter kunna ådömas honom, om han ej hörsammar kallelsen.
Ofta innehåller stämningen en erinran härom. Vad särskilt angår svaranden,
hava böterna för hans utevaro genom nyssnämnda lagändringar
fått eri egenartad karaktär. De äro icke längre i främsta rummet ett straff
för partens tredska eller hans mot rätten visade vanvördnad. Deras uppgift
är numera huvudsakligen att utgöra ett tvångsmedel, varigenom
partens inställelse skall kunna framkallas i sådana fall, då målet icke
därförutan kan avgöras. Men vid sådant förhållande måste straffet tyd -

1 Jfr Abrahamssons anmärkningar mot förslaget till rättegångsbalk vid 1734 års riksdag,
Sjögren Vill sid. 201.

268

ligen kunna omedelbart ådömas utan uppskov för partens hörande. Straffets
verkan såsom tvångsmedel i processen är beroende av att så kan ske.

Av det nu anförda torde framgå, att förfarandet vid parts eller vittnes
bötfällande för olovlig utevaro ej kan analogiskt tillämpas på det fall, som
här är i fråga.

Det synes mig sålunda obestridligt, att häradsrätten i anmärkta hänseenden
förfarit oriktigt vid behandlingen av förevarande mål. Målets
i och för sig ringa beskaffenhet kan ej ursäkta, att viktiga rättsgrundsatser
lämnas åsido. Vad särskilt angår kravet på den tilltalades hörande är det
uppenbart, att även i mål av detta slag tillfälle måste beredas honom att
framföra vad han kan vilja andraga till sitt försvar, vare sig detta kan
leda till frikännande eller påverka straffmätningen.

Då likväl i detta fall någon skada ej syntes hava uppkommit av det
begångna felet och Hult förklarat sig komma att framdeles i liknande fall
förfara riktigt, ansåg jag mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit.

6. Fråga om tilldelande av polismans befogenhet och skydd.

I en den 15 augusti 1925 hit inkommen klagoskrift anhöll A. Berggren i
Kalmar, att jag måtte ingripa i anledning av magistratens i Kalmar beslut
att under kommunalarbetarkonflikten därstädes förläna polismans
skydd och befogenhet åt ett antal medlemmar av föreningen Samhällshjälp,
vilka under berörda konflikt arbetat vid gasverket och biträtt vid
renhållningsarbetet.

I skriften anförde Berggren tillika följande:

Det skydd, som enligt lag tillkomma polisman, torde huvudsakligen bestå
i ökat straffskydd under tjänsten. Såsom av hithörande bestämmelser
i strafflagen framginge, förutsattes för dylikt särskilt straffskydd, att
vederbörande förrättade offentligt arbete, och skyddet gällde endast, när
polisman vore i tjänsteutövning. Det folie av sig självt, att den verksamhet,
som de nämnda medlemmarna av föreningen Samhällshjälp utövat,
icke kunde hänföras till polismans tjänsteförrättning. Magistratens ovannämnda
beslut syntes därför sakna laglig grund. I

I anledning härav anmodades K. B. i Kalmar län att infordra yttrande
från magistraten i Kalmar samt hit inkomma därmed ävensom med eget
utlåtande.

I avgivet yttrande anförde därefter magistraten följande:

Såvitt magistraten hade sig bekant, funnes ej i lag eller författning angivet,
i vilka fall tilldelning av polismans skydd och befogenhet finge^ke.
Magistraten hade emellertid ansett sig kunna följa den praxis därutinnan,

269

som sedan avsevärd tid tillbaka utbildat sig och som inneburit, att vid
arbetskonflikter av större omfattning eller av mera samhällelig betydelse
såsom skördestrejker och dylikt polismans skydd och befogenhet tilldelats
vissa av dem, som under dylika konflikter utfört nödvändiga arbeten. I
förevarande fall, där det gällt utförande av arbete för uppehållande av
de samhällsviktiga funktionerna och där det sålunda med fog kunde sägas,
att det varit av mera allmänt intresse, att arbetet kunnat ostört fortgå,
hade magistraten ansett det vara av vikt, att polismans skydd och befogenhet
under arbetet tilldelats de däri deltagande medlemmarna av föreningen
Samhällshjälp. Det borde därjämte erinras, att i en skrivelse,
däri K. B. meddelat, att från K. B:s sida intet hinder mötte för att genom
föreningen Samhällshjälps försorg inkallad arbetskraft finge biträda vid
gasverkets skötsel, K. B., som enligt det för stadens poliskår fastställda
reglementet hade högsta inseendet över stadens polisväsende, yttrat, att
magistraten ägde förordna om polismans skydd och befogenhet för de inkallade
medlemmarna av föreningen Samhällshjälp.

Vid magistratens yttrande hade fogats bland andra handlingar utdrag
av protokoll, hållet hos magistraten den 29 juli 1925 och utvisande, att för
magistraten föredragits följande till magistraten från K. B. i bestyrkt avskrift
inkomna handling:

”Till Herr ordföranden i Kalmar stads gas- och elektricitetsverks
styrelse.

Med anledning av Eder i skrivelse den 27 juli gjorda framställning får
länsstyrelsen, som över nämnda framställning infordrat yttrande från
magistraten i Kalmar samt direktören i Kalmarkretsen av föreningen
Samhällshjälp meddela, att från länsstyrelsens sida intet hinder möter för
att genom sagda förenings försorg inkallad arbetskraft må, i mån av oundgängligt
behov, ställas till Edert förfogande för att biträda vid gasverkets
skötsel.

Samtidigt vill länsstyrelsen meddela att föreningen såsom villkor härför
förutsatt att de inkallade tillförsäkras polismans skydd och befogenhet,
varom magistraten i staden äger förordna, samt att de erhålla skälig
avlöning. Föreningen har vidare anhållit att erhålla meddelande om det
antal arbetskrafter, som erfordras, ävensom om tiden för deras inställande.
Kalmar i landskansli den 29 juli 1925.

John Falk.

E. T. Lidman.”

Vidare hade vid magistratens yttrande fogats sex utdrag av protokoll,
hållna hos magistraten den 4, den 6, den 8 och den 10 augusti 1925, utvisande,
att magistraten på ansökan av direktören i Kalmarkretsen av
föreningen Samhällshjälp förordnat dels att 27 namngivna personer,
vilka enligt anmälan till magistraten utsetts att tillsvidare biträda vid

270

skötseln av gasverket i Kalmar, i sin omförmälda tjänstgöring skulle åtnjuta
polismans skydd och befogenhet, dels ock att 12 namngivna personer,
vilka enligt anmälan till magistraten utsetts att tillsvidare biträda
vid renhållningen i Kalmar och andra kommunala arbeten, som vore oundgängligen
erforderliga för att samhällets funktioner skulle kunna behörigen
fullgöras, skulle i sin omförmälda tjänstgöring åtnjuta polismans
skydd och befogenhet. Enligt protokollsutdragen hade magistraten beslutat
utfärda särskilda förordnanden för bemälda personer,

nämligen för de 27 först nämnda enligt följande formulär:

”Sedan hos Magistraten anmälts, att utsetts att

tillsvidare biträda vid skötseln av härvarande gasverk, beslöt Magistraten
förordna, att i sin omförmälda tjänstgöring skulle

åtnjuta polismans skydd och befogenhet. Kalmar den

På Magistratens vägnar:”

och för de 12 övriga enligt ett så lydande formulär:

”Sedan hos Magistraten anmälts, att utsetts att

tillsvidare biträda vid renhållningen i staden och andra kommunala arbeten,
som äro oundgängligen erforderliga för att samhällets funktioner ma
kunna behörigen fullgöras, beslöt Magistraten förordna, att
i sin omförmälda tjänstgöring skulle åtnjuta polismans skydd och befogenhet.
Kalmar den

På Magistratens vägnar:”

Vid av K. B. avgivet utlåtande hade fogats ett exemplar av stadgar för
föreningen Samhällshjälp. I dessa stadgar hade under § 2 intagits en sa
lydande bestämmelse:

”Då föreningen avser allenast att vid trängande samhällsbehov bringa
en tillfällig hjälp men icke att i övrigt ingripa i enskildes eller sammanslutningars
göranden och låtanden, sker tillhandahållandet genom föreningen
av arbetskraft eller materiel endast efter begäran av statsman
dighet, varmed i dessa stadgar förstås Regeringen eller Konungens Befallningshavande.
”

Dessutom hade vid K. B:s utlåtande fogats bestyrkt avskrift av följande
skrivelse:

”Till Länsstyrelsen i Kalmar län.

Med anledning av från Länsstyrelsen idag infordrat yttrande, huruvida
och i så fall när och på vilka villkor samt med huru stor styrka
föreningen Samhällshjälp eventuellt kan ställas till förfogande för gas\erkets
skötsel, ev. andra oundgängliga kommunala arbeten, får jag vördsamt
meddela, att Samhällshjälpen med den tidsfrist, som oundgängligen
erfordras för arbetskrafters inkallande, står till Länsstyrelsens förfogande
till det antal, varom föreningen vördsamt anhåller att i varje förekommande
fall bliva underrättad.

Föreningen förutsätter, att de inkallade erhålla skälig avlöning samt
tillförsäkras polismans skydd och befogenhet.

Kalmar den 29 juli 1925.

Axel Jegerschöld.

Direktör i Kalmarkretsen av Föreningen Samhällshjälp.”

Såsom eget utlåtande anförde K. B. följande:

På sätt framginge av ovan intagna skrivelse från direktören i Kalmarkretsen
av föreningen Samhällshjälp, hade föreningen såsom villkor för
sitt biträde i och för utförande av vissa kommunala arheten under kommunalarbetarkonflikten
i Kalmar förutsatt, bland annat, att dess inkallade
medlemmar tillförsäkrades polismans skydd och befogenhet. I ovan
intagna, av K. B. till ordföranden i stadens gas- och elektricitetsverks styrelse
den 29 juli 1925 avlatna skrivelse hade Iv. B. i anledning därav meddelat,
att föreningen, bland annat, uppställt ett dylikt villkor; och hade
K. B. jämväl på given anledning, då frågan såsom gällande stad ej hemfallit
under K. B:s avgörande, tillagt, att magistraten ägde att därom
förordna.

Med anledning av vad som förekommit avlät jag till magistraten eu
skrivelse, däri jag anförde följande:

Enligt 6 § 1 mom. i kungl. instruktionen den 12 april 1918 för landshövdingarna
i rikets län m. fl. är länsstyrelsen länets högsta polismyndighet.
1 sådan egenskap tillkommer det enligt samma stadgande länsstyrelsen
att hava ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt övervaka,
att allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthållas och
att, i händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder
vidtagas.

Enligt sedvana tillkommer ledningen av polisväsendet i stad, där magistrat
finnes men polismästarbefattning ej inrättats, magistraten. En erinran
om magistratens handhavande av polisväsendet har gjorts i 53 § av
kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. Jämlikt
48 § i samma förordning tillsätter magistraten de vid stadens förvaltning
anställda tjänstemän och hetjänte, såvitt ej särskilda författningar
eller reglementen stadga annorlunda.

En närmare reglering av magistraternas befogenheter och åligganden
med avseende å stadens polisväsende har i många fall givits i särskilda
reglementen eller instruktioner. Enligt ett av K. B. i Kalmar län den 14
september 1874 fastställt reglemente för polisen i Kalmar tillkommer så -

272

lunda K. B. högsta inseendet över stadens hela polisväsende, under det att
den administrativa och disciplinära styrelsen därav tillhör magistraten.

På grund av den befattning med polisväsendet, som sålunda utövas av
länsstyrelser och magistrater, har det varit vanligt att dessa myndigheter,
där behov därav ansetts vara för handen, utfärdat förordnanden, enligt
vilka personer, ehuru icke anställda vid polisväsendet, tillagts polismans
befogenhet och skydd. Regelmässigt torde sådana förordnanden hava tilldelats
personer, som inom visst område med avseende å ordningens upprätthållande,
förhindrandet av förbrytelser eller eljest skolat utöva verksamhet
av polistjänsts natur. Då polismans skydd förklarats tillkomma
den förordnade, torde därmed avsetts det straffskydd gentemot misshandel,
smädelse och missfirmlig gärning, som enligt 10 kap. 5 § strafflagen
åtnjutes av tjänstemän m. fl.

Enligt de av magistraten under kommunalarbetarkonflikten i Kalmar
den 4, den 6, den 8 och den 10 augusti 1925 meddelade beslut, om vilka här
är fråga, har magistraten förordna!, att 39 namngivna personer, vilka
genom förmedling av föreningen Samliällshjälp utsetts att tillsvidare biträda,
en del vid skötseln av gasverket och de övriga vid renhållningen
och andra kommunala arbeten, som vore oundgängligen erforderliga för
att samhällets funktioner skulle kunna behörigen fullgöras, i sin omför -mälda tjänstgöring skulle åtnjuta polismans skydd och befogenhet.

De sålunda meddelade förordnandena förefalla i flera avseenden anmärkningsvärda.
Polismans befogenhet synes enligt sakens natur ej höra
tilldelas annan än den, som har att utöva en verksamhet, vilken kan hänföras
under någon av de samhällsuppgifter, som polisväsendet har till
ändamål att bestrida. Och det är tydligen av vikt, att i förordnandet så
noga, som omständigheterna medgiva, angivas arten och omfattningen
av den polisverksamhet, som den förordnade skall utöva.

Dessa anspråk uppfylla ej de av magistraten i förevarande fall utfärdade
förordnandena. Den verksamhet, som under alla förhållanden företrädesvis
skolat utövas av de förordnade personerna, nämligen gasverltsoch
renhållningsarbete med mera sådant, synes ju omöjligen kunna hänföras
till polistjänst liksom nämnda verksamhet icke heller eljest torde
vara av beskaffenhet att medföra straffskydd enligt 10 kap. 5 § strafflagen.
Ett förordnande av innebörd, att den, som utför sådant arbete,
därvid skall äga polismans befogenhet, kan uppenbarligen ej göra arbetet
till en polisfunktion. Fattade efter ordalydelsen, synas därför förordnandena
om polismans befogenhet i förevarande fall vara utan mening.

Därest avsikten till äventyrs varit att åt de förordnade uppdraga att
vid förefallande behov upprätthålla ordning på arbetsplatsen, hava förordnandena
obestridligen avsett en polisverksamhet, som i och för sig
torde vara av beskaffenhet att kunna motivera ett tilldelande av polis -

273

mans befogenhet. Ett sådant uppdrag både likväl då bort tydligt angivas
och avgränsas i förordnandena, för att dessa ej måtte föranleda ovisshet
om de befogenheter, som tilldelats de förordnade.

Rent sakligt måste emellertid lämpligheten av förordnanden sådana som
de ifrågavarande sättas i fråga. Det åligger magistrat att sörja för ordningens
upprätthållande i staden. Väl måste medgivas, att det för fullgörandet
av denna skyldighet kan, då den tillgängliga polisstyrkan ej är
tillfyllest, tänkas vara erforderligt, att magistraten förordnar utanför densamma
stående personer att med polismans befogenhet biträda vid ordningens
upprätthållande. På grund av förhållandena vid en arbetskonflikt
synes det mig likväl med hänsyn till önskvärdheten av samtliga
polisfunktionärers fullständiga opartiskhet böra, såvitt möjligt, undvikas
att härtill förordna de arbetsvilliga. I förevarande fall synes dessutom
av handlingarna framgå, att förordnandena i främsta rummet föranletts
knappast av ett föreliggande behov att i sådan utsträckning som skett
utöka polisstyrkan utan snarare därav, att föreningen Samhällshjälp förklarat
sig förutsätta en sådan anordning som den vidtagna vid dess tillhandahållande
av arbetskraft. I enlighet härmed synas förordnanden
hava givits samtliga genom nämnda förening anställda arbetsvilliga och
efter allt att döma utan föregående prövning av vars och ens personliga
förutsättningar för uppdrag av detta slag. Ett sådant förfarande måste
under alla omständigheter anses mindre lämpligt.

Av nyss anförda och andra omständigheter vill det emellertid synas,
som om syftet med ifrågavarande förordnanden egentligen icke varit, att
de förordnade skulle utöva andra funktioner än dem, som ålegat dem såsom
kommunala arbetare i vanlig mening. Förordnandena synas hava utfärdats
huvudsakligen för att tillförsäkra de arbetsvilliga i deras arbete
polismans skydd i mening av straffskydd enligt 10 kap. 5 § strafflagen.

Frågan om vem som åtnjuter sådant straffskydd är avgjord genom
nämnda lagrum. Med ledning därav har domstol att vid åtal för brott
pröva, huruvida den, mot vilken brottet förövats, är att hänföra till någon
av de kategorier, som avses i lagrummet, eller icke. Det tillkommer uppenbarligen
icke myndighet att vid sidan av nämnda lagbud tillförsäkra
någon dylikt straffskydd. Vad myndighet i sådant avseende föreskriver
är icke bindande för domstol. En förklaring från myndighets sida att
någon tillägges polismans skydd lärer därför, i den mån vederbörande
icke alls äger utöva polismans verksamhet, icke hava någon laglig verkan.
I den mån åter någon genom förordnande tillagts polismans funktioner,
synes ett tillägg i förordnandet att den förordnade skall äga polismans
skydd icke liava annan betydelse än att utgöra en erinran om att
straffbudet i 10 kap. 5 § strafflagen omfattar förgripelse!1 mot personer i
den ifrågavarande ställningen. En dylik erinran om förhandenvaro av

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

274

polismans skydd kan tydligen icke anses vara på sin plats, med mindre
sådant skydd verkligen enligt lag tillkommer den ifrågavarande personen
till följd av den verksamhet, han är satt att utöva.

Efter det ifrågavarande förordnanden av magistraten utfärdats — anförde
jag vidare — hade Kungl. Maj:t den 26 september 1925 utfärdat polisreglemente
för riket, vilken författning, såvitt stad anginge, trädde i kraft
den 1 januari 1926. Då vissa stadganden i detta reglemente syntes ägnade
att tjäna till belysning av frågan om riktigt förfarande även tidigare vid
meddelande av förordnande om polismans befogenhet och skydd, hade jag
velat i förevarande sammanhang erinra om desamma.

Enligt 18 § i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket skulle polisbevakning
kunna anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid
viss tillställning eller eljest i särskilt fall. Enligt 21 § i det nyss omförmälda
polisreglementet kunde myndighet, som ägde att tillsätta extra befattningshavare
vid polisväsendet, meddela vederbörande förordnande att
utöva den för sådan bevaknings ombesörjande erforderliga polisverksamheten.
Dylikt förordnande skulle angiva nämnda verksamhets art och omfattning
ävensom under vems förmanskap den förordnade ordningsvakten
skulle stå. Förordnande finge ej meddelas annan än den, som prövades
lämplig att utöva den polisverksamhet, varom fråga vore, och kunde när
som helst återkallas. Polismyndighet finge, enligt samma paragraf, icke
i annat fall än nu sagts meddela förordnande, avseende att tillförsäkra
annan än befattningshavare vid polisväsendet sådant skydd, som jämlikt
10 kap. 5 § strafflagen tillkomma polisman.

Med hänsyn till att vid tiden för de nu ifrågavarande förordnandenas
meddelande vägledande bestämmelser saknats, och då praxis i ämnet syntes
hava varit ganska växlande, ansåg jag mig kunna låta bero vid att
delgiva magistraten ovan angivna synpunkter på frågan.

7. Fråga huruvida kyrkostämmas förhandlingar äro offentliga.

Av handlingarna i ett genom klagomål av lantbrukaren S. Westrin i
Östansund, Munsö, härstädes anhängigjort ärende inhämtas följande:

Sedan bland andra Westrin hos domkapitlet i Uppsala anfört besvär
över ett av kyrkostämman i Munsö församling den 12 oktober 1924 fattat
beslut angående tillsättande av folkskollärar- och småskollärarinnetjänster
vid en församlingens skola, hade domkapitlet i ärendet låtit infordra förklaring
från församlingens icke klagande medlemmar. För avgivande
av det begärda yttrandet hade därefter församlingens icke klagande röstberättigade
medlemmar kallats till kyrkostämma den 7 december 1924.

275

Vid denna stämma hade infunnit sig även Westrin och andra klagande
församlingsmedlemmar. Då en av stämmans ledamöter föreslagit Westrin
till att, jämte ordföranden, verkställa justering av protokollet, förklarade
vice pastorn K. Rudberg i egenskap av stämmans ordförande, att Westrin
såsom klagande icke ägde rätt att deltaga i stämman, samt uppmanade
Westrin och övriga klagande att avlägsna sig ur skolsalen, där stämman
hölls.

I en hit insänd skrift anhöll Westrin, att J. 0. ville mot Rudberg vidtaga
lämpliga åtgärder, då Rudberg icke ägt att avvisa de klagande, bland
annat, av den anledningen att stämman varit att anse såsom offentlig.

I infordrat yttrande anförde Rudberg följande:

Kyrkostämman vore ett sammanträde mellan kyrkoförsamlingen och
kyrkoherden. Ett sådant sammanträde vore icke någon offentlig sammankomst.
Personer från andra församlingar hade icke rätt att där
närvara. Endast de, som enligt § 4 i kungl. förordningen den 21 mars
1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd ägde deltaga i stämmans
överläggningar och beslut, hade sådan rätt. Att deltaga och att närvara
vore samma sak. Detta framginge därav, att beslut å stämman skulle i
första hand fattas genom ja- och nejrop. Finge personer, som icke vore
röstberättigade, närvara, skulle dessa genom deltagande i ropen kunna
vilseleda ordföranden i dennes uppfattning om stämmoviljan. Denna fara
vore särskilt stor, då i kommunernas samlingssalar icke funnes några
åhörarläktare, dit allmänheten kunde hänvisas, utan de till deltagande
icke berättigade komme att sitta mitt ibland de röstberättigade. I föreliggande
fall hade till stämman kallats de icke klagande röstberättigade.
Stämman kunde därför icke ens anses såsom en egentlig kyrkostämma.
Enligt ett Kungl. Maj:ts utslag den 15 november 1872 ägde klagande ej
deltaga i kyrkostämma, som hölles för avgivande av förklaring över hans
besvär. Ett närvarande vid nu ifrågavarande stämma hade varit liktydigt
med ett deltagande, då i följd av särskilda förhållanden de närvarande
kunnat utöva påtryckningar å de röstberättigade. Det hade också för
ordningens skull varit nödvändigt att avvisa de klagande.

Kyrkostämmans vice ordförande och fem andra församlingsmedlemmar
anförde i en sedermera hit inkommen skrift, att de ansåge Rudberg hava
ägt fullt fog att avvisa de klagande, enär ordningen vid stämman icke
på annat sätt skulle kunnat upprätthållas.

Westrin avgav påminnelser, däri framhölls bland annat, att Rudberg
icke iakttagit det i kyrkostämmoförordningen § 20 föreskrivna förfarandet
vid oordningar.

276

Några uttryckliga bestämmelser om kyrkostämmas offentlighet torde
icke finnas vare sig i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd eller i annan lag eller författning. Visserligen
innehåller strafflagens 11 kap. 9 § stadgande om våldsgärning
”vid valförrättning, upphörds-, kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör,
lantmäteriförrättning eller annan sådan offentlig sammankomst eller då
allmänt ärende eljest föreliaves”. Härav torde emellertid några slutsatser
icke kunna dragas beträffande nu förevarande fråga, om andra än församlingsmedlemmar
eller röstberättigade församlingsmedlemmar äga närvara
vid kyrkostämma. Ty även om endast församlingens röstberättigade
medlemmar hade tillträde till kyrkostämma, skulle väl denna ändå med
fog kunna hänföras till sådan offentlig sammankomst, som i anförda stadgande
avses.

Emellertid torde frågan om kyrkostämmas offentlighet i allt fall kunna
tillförlitligen besvaras.

Enligt § 36 mom. 4 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet skola kommunalfullmäktiges förhandlingar vara
offentliga, dock med möjlighet för fullmäktige att för någon särskild fråga
besluta, att överläggningen skall inom lyckta dörrar hållas. Kommunalfullmäktiges
sammanträden kunna sålunda i regel åhöras av envar, som det
åstundar. Då den mindre kommunala representationens förhandlingar äro
offentliga, lärer samma princip enligt sakens natur höra anses gälla även
när kommunens beslutanderätt utövas av den större församlingen, kommunalstämman.
Möjlighet att för särskilda fall hålla kommunalstämma inför
slutna dörrar torde väl få anses utesluten redan på grund av den principiellt
omfattande karaktär, som begreppet stämma har i kommunallagarna.
Såväl kommunal- som kyrkostämma hava utvecklat sig ur den tidigare
sockenstämman. Kyrkostämmoförordningens bestämmelser angående kyrkostämmas
sammanträden äro med de undantag, som föranledas av de
avvikande uppgifterna, ofta av ungefär samma innehåll och form som
bestämmelserna i kommunalförordningen för landet angående kommunalstämma.
Då kommunalstämmans sammanträden på nyss angiven grund
böra anses vara offentliga, torde detsamma få anses vara fallet med kyrkostämmans.

Denna uppfattning vinner jämväl stöd därav, att i fråga om offentligheten
av den till år 1914 bestående kyrkofullmäktiginstitutionens i Stockholm
förhandlingar kungl. förordningen den 20 november 1863 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd därstädes i § 20 mom. 13 innehöll ett
med ovan anförda bestämmelse i § 36 mom. 4 av kommunalförordningen
för landet nästan likalydande stadgande.

Likaledes hava kyrkofullmäktiges i Göteborg förhandlingar på samma
sätt föreskrivits vara offentliga enligt § 12 av kungl. förordningen den

277

5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. Ingen
anledning synes föreligga att antaga, att offentlighetsprincipen icke skulle
äga tillämpning jämväl å kyrkostämmorna i dessa städer. Yad som gäller
i fråga om dessa kyrkostämmor torde emellertid höra anses gälla även
beträffande kyrkostämmorna i rikets övriga församlingar.

Det må också nämnas, att i det av tillkallade sakkunniga den BO december
1922 avgivna förslag till lag om församlingsstyrelse i fråga om offentligheten
av den där föreslagna kyrkofullmäktiginstitutionens förhandlingar
i § 31 återfinnes samma bestämmelse som den beträffande kommunalfullmäktiges
sammanträden gällande, varemot stadgande om offentligheten
av kyrkostämmans förhandlingar saknas. Det torde knappast hava
varit de sakkunnigas mening, vare sig att kyrkostämma skulle vara undantagen
från offentlighetsprincipen eller att i detta hänseende göra någon
ändring i vad för närvarande gäller, utan synes det kunna antagas, att
de ansett kyrkostämmas offentlighet ställd utom allt tvivel.

Att kyrkostämmas förhandlingar äro offentliga bestyrkes ytterligare
därav, att den forna sockenstämmans sammanträden kunde åhöras även
av personer, vilka icke ägde deltaga i stämmans överläggningar och beslut.
I kungl. förordningen den 29 augusti 1843 om socknestämmor i riket
funnos nämligen i § 13 bestämmelser angående skyldighet för ledamot av
sockenstämma att vid överläggningarna iakttaga ordning och anständighet,
vilka bestämmelser i samma paragraf förklarades även skola gälla
”dem, lrwilka vid Socknestämma äro närvarande, utan att der wara röstägande
Ledamöter”; sådana personer kunde ordföranden därjämte låta
”från sammanträdet afföra, derest de sig oskickligt förhålla”. Kyrkostämmoförordningen
innehåller i § 20, liksom kommunalförordningen för landet
i § 26, liknande bestämmelser om ordförandens befogenhet att övervaka
ordningen vid stämma. Någon skillnad göres dock icke där mellan röstägande
deltagare och annan närvarande person. Av sistberörda omständighet
lärer emellertid icke kunna slutas till att endast röstberättigade
skulle äga tillträde. Enligt vad av 1859 års betänkanden och förslag till
de nuvarande kommunallagarna framgår, innehålla nämligen, bland andra,
ifrågavarande paragrafer regler, för vilka särskild motivering av kommitterade
förklarades överflödig, då de ”hafva nära likhet med dem, som hittills
för förfarandet vid socknestämmor varit till rättesnöre meddelade”.
Detta innebär i viss mån ett stöd för det antagandet, att man icke avsett
att göra någon ändring i den dittillsvarande principen om stämmas
offentlighet.

I förevarande fall var enligt domkapitlets anmodan kyrkostämma utlyst
att hållas med församlingens icke klagande medlemmar. De klagande
ägde därför icke deltaga i stämmans överläggningar och beslut. Detta vinner
stöd förutom av Kungl. Maj:ts av Kudberg åberopade utslag (Wenn -

278

bergs samling av kungl. brev m. m. n:r 334) jämväl av ett regeringsrättens
utslag den 4 december 1912 (regeringsrättens årsbok sid. 324). Denna inskränkning
i de röstberättigades antal synes emellertid icke kunna påverka
stämmans egenskap av offentlig.

I rättspraxis har vidare frågan om kommunalstämmas offentlighet varit
före i ett fall, som refereras i Wennbergs nyssnämnda samling n:r 1105.
I detta fall hade Munsö socken vid kommunalstämma den 22 december
1889, som blivit utlyst för kommunens röstberättigade invånares hörande
över en av kyrkoherden N. J. Thunblad hos K. B. i Stockholms län gjord
ansökning om åläggande för kommunen att till Thunblad utgiva hyresbidrag
för avlidna fattighjonet Katarina Andersson, beslutit, att Thunblad,
som infunnit sig för att övervara stämmans förhandlingar, icke
skulle äga att därvid närvara. Thunblad hade hos K. B. överklagat berörda
beslut såsom kränkande hans enskilda rätt. I resolution den 31 december
1889 yttrade enligt referatet K. B. — jämte det K. B. av anförda
orsaker fann kommunalstämman liava saknat befogenhet att i förevarande
fall besluta, det Thunblad ej finge vid stämman vara närvarande — vidare
att, då Thunblad med avseende på det särskilda ändamål, för vilket ifrågavarande
kommunalstämma blivit utlyst, icke ägt att vid densamma föra
talan eller utöva rösträtt och överklagade beslutet således icke kunnat
inverka på behandlingen av det vid stämman förehavda ärende eller på
det i samma ärende av stämman fattade beslut, Iv. B. funne besvären ej
föranleda vidare yttrande. Kungl. Maj:t fann, efter besvär av Thunblad,
i resolution den 3 juli 1890 ej skäl att göra ändring i K. B:s resolution, i
vad den blivit överklagad.

Enligt vad de i riksarkivet förvarade handlingarna i omförmälda mål
utvisa, hade K. B. i sin resolution jämväl yttrat att, då kommunalstämmas
förhandlingar måste anses vara av offentlig natur och borde hållas inför
öppna dörrar, samt enligt § 26 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet endast den, som sig oskickligt förliölle och
ej iakttoge erhållen varning därför, kunde från dylik stämma utvisas, funne
K. B. kommunalstämman hava saknat befogenhet att i förevarande fall
besluta, att Thunblad ej finge vid stämman vara närvarande.

På grund av vad jag ovan anfört fann jag, att ifrågavarande kyrkostämma
liksom varje annan sådan stämma varit att betrakta såsom offentlig
sammankomst, dit envar, som det åstundade, ägde tillträde, och att
Rudberg följaktligen icke ägt befogenhet att i annan ordning än § 20 i
kyrkostämmoförordningen föreskriver avvisa vid stämman närvarande
person.

Enligt sistnämnda stadgande kan kyrkostämmans ordförande, som vakar
över ordningen vid stämman, efter varning, låta utvisa envar, som sig

279

oskickligt förhåller. Då emellertid i förevarande fall något oskickligt beteende
icke syntes kunna läggas de klagande till last och Rudberg i allt
fall icke torde hava varnat dem, fann jag, att Rudberg genom att avvisa
dem från stämman förfarit felaktigt. Med hänsyn till ofullständigheten
av de i ämnet gällande lagbestämmelserna och då, såvitt i ärendet blivit
upplyst, någon skada icke torde hava uppkommit av Rudbergs förfarande,
fann jag emellertid detsamma icke behöva föranleda annan åtgärd än att
jag i skrivelse till Rudberg delgav honom min mening under förväntan,
att den framdeles av Rudberg beaktades.

8. Försummelse i fråga om utfärdande av fattigdomsbevis, som
omförmäles i 30 kap. 22 § rättegångsbalken.

Den 23 november 1923 meddelade Svea hovrätt dom i ett från Jokkmokks
lappmarks tingslags häradsrätt efter vad fullföljt mål mellan arbetarna
A. V. Nyström och A. A. R. Nyström, båda i Murjek, kärande, samt Aktiebolaget
Ytterstfors-Munksund, svarande, angående bättre rätt till fast
egendom.

I en hit inkommen klagoskrift anförde A. V. Nyström och A. A. R.
Nyström, bland annat, att, sedan de för fullföljd av talan mot nämnda
dom bos landsfiskalen Y. E. Ström hemställt om fattigdomsintyg, det
av Ström utfärdade intyg icke varit av i lag föreskrivet innehåll, att
ytterligare intyg, som Ström i anledning av förnyade framställningar åt
dem utfärdat, ej heller varit av sådant innehåll samt att först det fjärde
av de av Ström utfärdade intygen möjligen uppfyllt lagens föreskrifter,
men att sistnämnda intyg kommit dem för sent till banda och att det icke
tillåtits dem att hos Kungl. Maj:t fullfölja talan i målet.

Av härstädes tillgängliga handlingar inhämtades, att klagandena i en
den 24 december 1923 till Svea hovrätt ingiven skrift anmält missnöje
med hovrättens ovanherörda dom och därvid åberopat ett av Ström den
19 i samma månad utfärdat intyg om fattigdom av innehåll, att klagandena
vore medellösa samt att de efter gäldandet av 300 kronor, utgörande revisionsskilling
och nedsättning av motparts rättegångskostnader hos Kungl.
Maj:t, saknade medel till nödtorftigt uppehälle; att hovrätten genom beslut
den 27 december 1923 förelagt klagandena att senast den 3 januari 1924
till hovrätten inkomma med intyg om fattigdom av det innehåll, som i 30
kap. 22 § rättegångsbalken föreskrives; att klagandena den 2 januari 1924
till hovrätten inkommit med ett av Ström den 29 december 1923 utfärdat
fattigdomsintyg, vilket av hovrätten godtagits; samt att, sedan klagandena
till Kungl. Maj:t ingivit ansökning om tillstånd att utan hinder därav, att
nedsättning till säkerhet för motparts kostnadsersättning icke ägt rum, få

280

fullfölja talan i målet, densamma blivit av Kungl. Maj:t den 8 mars 1924
avslagen.

I infordrat yttrande anförde Ström bland annat följande:

Enligt vad Ström kunde erinra sig, hade i saken tillgått på följande sätt.
Den första och den andra gången, intyg skulle hava rekvirerats, hade
icke angivits, vartill intyget skulle användas, eller också — Ström kunde
icke med bestämdhet erinra sig vilketdera — hade klagandena rekvirerat
intyg var för sig eller uppgivit felaktigt namn. Den tredje gången hade
Ström visserligen haft klart för sig, vartill intyget skulle användas, men
då Ström icke gjort personligt besök hos klagandena eller ens känt dem
personligen, hade Ström icke på de upplysningar, Ström förskaffat sig,
kunnat intyga, att klagandena vid tillfället icke ägt tillgångar till gäldande
av 300 kronor, men väl att de då varit medellösa, varmed Ström avsett,
att de saknat egendom utöver sådan, som i 65 § utsökningslagen omtalas
såsom från utmätning fri, samt att de efter gäldandet av sagda 300 kronor
skulle sakna medel till nödtorftigt uppehälle. Den fjärde gången hade klagandena
kommit med fullständiga upplysningar om sina familjeförhållanden
och sin ekonomiska ställning, men hade rekvisitionen den gången, efter
vad Ström kunde erinra sig, kommit så sent, att det varit fråga om, att
Ström skulle sända intyget direkt till något klagandenas ombud, för att
det skulle kunna ingivas till hovrätten inom föreskriven tid. Ström hade
för princip att såvitt möjligt omgående expediera alla rekvisitioner och
brev, och Ström vore förvissad om, att något obehörigt dröjsmål från hans
sida i ifrågavarande fall icke förelegat.

Vid Ströms förklaring var fogat ett av biträdande landsfiskalen K. Alltfort
utfärdat intyg av innehåll, att Ahlfort tydligt erinrade sig, hurusom
Ström vid utfärdande av fattigdomsintyg till klagandena någon gång i
slutet av år 1923 till Ahlfort yttrat, att Ström icke vore övertygad om, att
klagandena saknade tillgång till gäldande av 300 kronor, samt att, efter
vad Ahlfort erinrade sig, de av klagandena rekvirerade intyg expedierats
omgående.

I en till Ström avlåten skrivelse anförde jag följande:

Enligt 30 kap. 22 § rättegångsbalken skall part, som anmäler missnöje
med hovrätts utslag men icke kan förete bevis om nedsättning såväl av
stadgad fullföljdsavgift som av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, vid sin missnöjesanmälan foga av K. B. eller
underrätten eller häradshövdingen eller borgmästaren eller landsfiskalen
eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, lappfog -

281

den i den ort, där revisionssökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att
han icke äger tillgång till gäldande av 150 kronor eller efter gäldande
därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Äro för den myndighet, hos
vilken sådant intyg sökes, sökandens förmögenhetsvillkor icke kunniga,
uppdrage myndigheten åt trovärdig man att hålla undersökning därom
och give sedan intyg, där det prövas kunna ske. Har part i rätt tid ingivit
vederbörlig myndighets intyg om fattigdom, men är intyget ej av det innehåll,
här ovan sägs, värde parten förelagt att inom viss tid inkomma med
behörigt intyg, vid äventyr att, där sådant intyg icke är i hovrätten tillgängligt,
då missnöjesanmälan företages till prövning, parten skall hava
förlorat sin talan.

Närmare bestämmelser angående i förenämnda lagrum omförmälda fattigdomsintyg
äro givna i en särskild kungl. kungörelse den 1 oktober 1915.
1 § i denna innehåller, att när sådant intyg sökes hos myndighet, som
förut nämnts, och myndigheten, efter det undersökning hållits rörande
sökandens förmögenhetsvillkor, finner det vara utrett, att den grad av
fattigdom föreligger, varom i 30 kap. 22 § rättegångsbalken talas, intyg
därom hör utfärdas enligt ett i samma paragraf i kungörelsen intaget
formulär. Enligt detta formulär intygar vederbörande myndighet med
stöd av den undersökning rörande sökandens förmögenhetsvillkor, som på
myndighetens uppdrag hållits av person, vilkens namn i intyget angives,
att sökanden icke äger tillgång till gäldande av 150 kronor eller att sökanden
efter gäldande av 150 kronor skulle sakna nödtorftigt uppehälle. 2 §
innehåller, att, därest den myndighet, hos vilken intyg om fattigdom sökes,
äger tillförlitlig kunskap om sökandens förmögenhetsvillkor, ändå att särskild
undersökning därom ej hållits, och myndigheten finner sig kunna
meddela det begärda intyget, detta bör avfattas enligt ett i paragrafen
intaget formulär, som i allt överensstämmer med det i 1 § intagna utom
därutinnan, att enligt formuläret i 2 § utsäges, att intyget grundas å den
kännedom, myndigheten äger om sökandens förmögenhetsvillkor, under
det att, såsom förut nämnts, enligt det i 1 § intagna formuläret intyget
gives med stöd av särskild därom verkställd undersökning. Jämlikt 3 §
skall, därest enligt av hovrätten lämnad hänvisning sökanden är pliktig
nedsätta såväl fullföljdsavgift som kostnadsersättning och den i 1 § omförmälda
undersökning giver vid handen eller det eljest är för myndigheten
kunnigt, att sökanden visserligen kan gälda 150 kronor men icke äger
tillgång till gäldande av 300 kronor eller efter gäldande därav skulle
sakna nödtorftigt uppehälle, myndigheten uppfordra sökanden att hos K.
B. nedsätta 150 kronor till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, och
skall, sedan nedsättning sålunda skett, myndigheten meddela intyg, som i
1 eller 2 § sägs.

I sin förklaring har Ström anfört, att, då klagandena tredje gången hem -

■282

ställde om intyg, Ström visserligen både klart för sig, vartill intyget skulle
användas, men att, då Ström icke gjort personligt besök hos klagandena
eller ens kände dem personligen, Ström icke kunde på de upplysningar,
han förskaffat sig, intyga, att klagandena icke ägde tillgångar till gäldande
av 300 kronor. Vidare har Ström anfört, att klagandena fjärde gången
kommo med fullständiga upplysningar om sina familjeförhållanden och
sin ekonomiska ställning och att Ström då utfärdade ett nytt intyg. Såsom
förut nämnts, har detsamma sedermera av hovrätten godtagits. Av vad
Ström sålunda anfört frestas man antaga, att, enligt Ströms förmenande,
i 30 kap. 22 § rättegångsbalken omförmäld myndighet är skyldig utfärda
intyg av nu ifrågavarande slag,. endast för såvitt sökanden förebringar
fullständig utredning rörande sina förmögenhetsförhållanden eller dessa
eljest äro för myndigheten kända. Det förefaller som om Ström alldeles
förbisett de ovan åberopade stadganden, enligt vilka det åligger den myndighet,
hos vilken intyg av ifrågavarande slag begäres, att, därest sökandens
förmögenhetsvillkor icke äro för myndigheten kunniga, uppdraga åt
trovärdig man att hålla undersökning därom och sedan, därest undersökningen
giver vid handen, att den grad av fattigdom föreligger, varom i
30 kap. 22 § rättegångsbalken talas, giva vederbörligt intyg om fattigdom.

Synnerligen anmärkningsvärt synes mig vidare Ströms förfarande att,
ehuru han, enligt egen utsago, visste, för vilket ändamål intyget skulle
användas, likväl utfärda ett intyg av sådant innehåll som intyget av den
19 december 1923. Man hade nämligen haft rätt att vänta, att Ström varit
fullt medveten om, att detta intyg för berörda ändamål saknade praktiskt
värde och att ett intyg i förevarande fall bort innehålla, att klagandena
icke ägde tillgång till gäldande av 150 kronor eller efter gäldande
därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Då klagandena enligt av hovrätten
lämnad hänvisning varit pliktiga nedsätta såväl fullföljdsavgift
som kostnadsersättning, d. v. s. tillhopa 300 kronor, hade det enligt tydliga
stadganden ålegat Ström att, såframt han funnit, att klagandena visserligen
kunde gälda 150 kronor, men icke ägde tillgång till gäldande av 300
kronor eller efter gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle, dels
uppfordra dem att nedsätta 150 kronor till säkerhet för motpartens kostnadsersättning
och dels, sedan nedsättning sålunda skett, meddela intyg
avseende oförmåga att gälda ytterligare 150 kronor. I stället har Ström
i intyget av den 19 december 1923 behandlat beloppet 300 kronor såsom en
i ifrågavarande hänseende odelbar prestation.

Ett sådant åsidosättande från vederbörande myndigheters sida av de i
ämnet givna bestämmelser, som Ström i förevarande fall låtit komma sig
till last, kan för revisionssökande lätteligen medföra rättsförluster. Den
tid, som stål* vederbörande parter till buds för anskaffande av de för talans
fullföljande erforderliga handlingar, är icke så rundligt tillmätt, att den

283

icke behöver väl tillvaratagas. En uraktlåtenhet från parts sida att förete
intyg, varom nn är fråga, kan som bekant medföra, att parten förlorar sin
talan; och det är därför uppenbarligen av synnerlig vikt, att de myndigheter,
vilka det åligger att utfärda sådana intyg, äro väl förtrogna med
och ställa sig till noggrann efterrättelse hithörande bestämmelser.

I förevarande fall — fortfor jag — hade väl behörigt fattigdomsintyg
slutligen kommit hovrätten tillhanda å sådan tid, att klagandenas talan
förvarats och deras ansökan om tillstånd att fullfölja talan i målet blivit
av Kungl. Maj:t prövad. Att den felaktiga behandling, Ström ägnat ärendet,
sålunda icke lett till att talan gått förlorad, vore dock ett förhållande,
som knappast i någon mån syntes kunna räknas Ström till förtjänst.
Nämnda förhållande i förening därmed, att Ströms handlingssätt icke
syntes vara att tillskriva någon vrång avsikt utan väl närmast finge
antagas äga sin grund i bristande författningskännedom och eftertanke,
föranledde emellertid mig att för denna gång låta i saken bero vid att giva
Ström del av ovanstående under förväntan, att han i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet måtte förfara i enlighet med författningarnas
på detta område klara och tydliga föreskrifter.

9. Underlåtenhet av allmän åklagare att fullfölja påbörjad utredning
och anhängiggjort åtal rörande brott.

I tidningen ”Karlstads-Tidningen” för den 23 juli 1925, varav ett exemplar
insänts till J. O., fanns under rubriken ”Mannamån” införd en artikel
av i huvudsak följande innehåll:

Vid rådhusrätten i Karlstad hade handlagts ett mål mot en del för ett
störande uppträde vid järnvägsstationen i nämnda stad åtalade idrottsmän.
Det slut, målet erhållit, vore ägnat att väcka en obehaglig uppmärksamhet.
Då idrottsmännen vid det i målet ifrågakomna tillfället skulle återresa
till Stockholm med nattåget, vilket avgick från Karlstad vid A 1-tiden,
hade de uppträtt högröstat och överlägset avvisat tjänstförrättande stationsinspektorens
erinringar om skyldigheten att iakttaga tystnad. Som bekant
vore en hel del mått och steg av olika slag vidtagna för att de resande,
som behövde sova å tåget, icke skulle bliva oroade, och om nyssomförmälda
idrottsmän uppfört sig så, som vederbort, skulle de genast hava ställt sig
erinringarna från stationsbefälet att respektera dessa ordningsföreskrifter
till efterrättelse. I stället hade de bemött dessa erinringar med allehanda
dumma kvickheter och överord samt trotsat dem genom att uppstämma
hurrarop från tåget. De hade sålunda sannerligen gjort sig ärligt förtjänta
av ett åtal. Men den 20 juli 1925, då målet åter var före, hade deras
ombud upplyst, att de skulle komma att diskvalificeras såsom idrottsmän,

284

om de bleve dömda, och denna upplysning både haft den verkan, att allmänna
åklagaren återkallat sin talan och målet avskrivits. Detta syntes
vara ett prejudikat av allra betänkligaste slag. Hur skulle det vara, om en
var, som, när han åtalades för en förseelse, kunde anföra, att vissa obehag
skulle bliva en följd av att han bleve dömd, därigenom utan vidare befriades
från straff? Man kunde ju medgiva, afl straffet borde lindras så mycket
som möjligt, då särskilt ömmande omständigheter förelåge. Men ingen
med något omdöme kunde väl se eu sådan omständighet i diskvalifikation
i fråga om bandytävlan. Aktningen för lag och rätt fordrade, att inga
sådana undantag som det angivna finge förekomma. En annan gång ställde
kanske andra personer till ett liknande oväsen vid stationen. Skulle de då
straffas, därför att de icke kunde till sitt försvar anföra en hotande diskvalifikation?
Och bleve de straffade, kunde de icke blott beskylla det borgerliga
samhällets rättskipning för mannamån, utan de kunde göra det med
all rätt. För övrigt hade det vid ett par uppmärksammade tillfällen inträffat,
att personer blivit bötfällda i Karlstad för hurrarop vid nattåget.
Principiellt finge alltså denna lilla ”affär” genom det sätt, varpå den blivit
avslutad, en ganska stor betydelse. Ordningsmyndigheternas oväld
finge icke ens betvivlas, än mindre finge den komprometteras av sina egna.
Det tillhörde vederbörande vaktliållare över lagarnas efterlevnad att tillse,
att något så betänkligt icke tillstaddes.

I anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodade tjänstförrättande
J. O. stadsfiskalen i Karlstad A. Nelson att inkomma med upplysning, huru
med de i tidningsartikeln uppgivna omständigheter förhölle sig. T avgi
ven förklaring anförde Nelson bland annat följande:

Nelson vore med ”Karlstads-Tidningen” ense därom, att i den sak, varom
vore fråga, mannamån blivit begången, men icke på det sätt tidningen påstått.
Efter rapport från tågklareraren för tåg n:r 31 den 1—2 mars 1925,
stationsskrivaren E. Kjellenberg, hade stationsinspektoren vid Karlstads
station den 9 i samma månad hos t. f. stadsfiskalen P. Zandén anhållit om
”undersökning och eventuellt åtal mot den eller dem, som hurrat och därigenom
stört nattron för de i tåget varande sovvagnsresande”. Uti nämnda
rapport hade uppgivits, att ett lag bandyspelare, tillhörande Järva idrottsförening,
vid uppstigande i sovvagnen — en tredjeklass vagn, som gått sist
i tåget — varit ganska högljudda samt när tåget avgått utbringat ett rungande
hurrarop, vilket måste hava verkat störande på de i vagnen varande
sovvagnsresande. T. f. stadsfiskalen hade översänt skrivelsen till polismyndigheten
i Solna med begäran om utredning i saken. Av denna utredning
liksom av senare verkställda förhör i Stockholm framginge, att bandyspelarna
från Järva till Karlstads station åtföljts av ett liknande idrottslag
från Karlstad samt att vid tågets avgång, på sätt som alltid bland

285

idrottsmännen vore brukligt, de båda lagen ”hurrat för varandra”. Ett
flertal av Järvalaget hade erkänt, att de deltagit i hurrarop, men förklarat,
att detta skett på ett så diskret sätt, att det svårligen kunnat störa de
medresande. Av utredningen i övrigt framginge, bland annat, att Karlstadslagets
medlemmar börjat med hurraropen, att de å tåget utbragta
hurraropen, vilka betecknats som diskreta, näppeligen kunnat störa andra
resande, särskilt som de skett från sista vagnen i tåget, samt att tågbetjäningen
icke framställt någon anmärkning eller erinran vare sig beträffande
hurraropen eller ordningen i övrigt. Utan att låta verkställa någon vidare
undersökning vare sig angående Karlstadslagets påstådda delaktighet i
hurraropen eller det sätt, varpå dessa framhragts, hade t. f. stadsfiskalen
anställt åtal mot dem, som sålunda erkänt sin delaktighet, med yrkande om
ansvar för oljud å allmän plats. Vid målets handläggning den 20 juli 1925
hade svarandena företrätts av en advokat i Karlstad, vilken erkänt, att
svarandena deltagit i hurrarop, men bestritt, att detta kunde betraktas såsom
någon straffbar handling. Han hade bekräftat, att det bland idrottsmän
alltid vore brukligt, att de olika lagen ”avhurrade” varandra vid avresa
från tävlingar. Vid det ifrågavarande tillfället hade svarandeombudet
varit närvarande, och han hade förklarat sig kunna på heder och samvete
intyga, att ”avhurrandet” mellan de båda idrottslagen skett under värdiga
former och, med hänsyn till den sena tiden, på ett diskret sätt. Han hade
även tillagt, att stationsskrivaren Kjellenberg synts rent av hava försökt
provocera oordningar vid järnvägsstationen. Svarandeombudet hade därför
hemställt, att åtalet måtte nedläggas, samt därvid tillagt, att i händelse
av fällande dom de åtalade idrottsmännen, i enlighet med gällande
stadgar, komme att diskvalificeras. Med anledning av vad sålunda förekommit
och då Nelson ansett, att mannamån begåtts därigenom, att ingen
av Karlstadslagets medlemmar, alltså de i flera avseenden mest skyldiga,
blivit ställda under åtal samt särskilt med hänseende till förseelsens
ytterst obetydliga beskaffenhet — om över huvud taget någon förseelse
förelåge -— hade Nelson ansett sig rättvisligen böra för det dåvarande
nedlägga åtalet. Någon möjlighet att efter 5 månaders förlopp vinna
klarhet, om vilka av Karlstadslagets medlemmar, som deltagit i hurraropen,
förefunnes knappast. Det stode emellertid åklagarmyndigheten
öppet att på nytt upptaga målet i hela dess vidd, men fråga torde vara,
huruvida detta kunde vara någon upprättelse för det ”kränkta” rättsmedvetandet.

Sedan från rådhusrätten i Karlstad införskaffats utdrag av rättens
samtliga protokoll i ifrågakomna mål, inhämtades av desamma följande:

Den i Nelsons förklaring omnämnda rapport från stationsskrivaren
Kjellenherg till stationsinspektoren i Karlstad var av denna lydelse:

286

”Stationsinspektoren, Karlstad.

Med tåg 31 natten 1—2 mars avreste ett lag bandyspelare tillhörande
Järva idrottsförening. Samtliga både köpt 3 klass sovplats och då de vid
instigandet i sovvagnen voro ganska högljudda tillsade jag dem att vara
tysta, vilken uppmaning besvarades med spydiga repliker. När tåget avgick
utbringade bandyspelarna stående dels i sovvagnen och dels på vagnens
fotsteg ett rungande hurrarop, vilket måste inverka störande på de
i vagnen varande sovvagnsresande. Som vittnen till händelsen får jag
åberopa distriktschef A. G. Samuelsson, Karlstad samt de å stationen
patrullerande konstaplarna Larsson och Johannesson. Karlstad den 7 mars.

E. Kjellenberg.
tågklarerare för tg 31.”

Sagda rapport översändes av stationsinspektoren till t. f. stadsfiskalen
Zandén med en å rapporten tecknad anhållan om undersökning och eventuellt
åtal mot den eller dem, som hurrat och därigenom stört nattron för
de i tåget varande sovvagnsresande. Efter framställning av Zandén hölls
därefter inför polismyndigheterna i Solna, Lidingö villastad och Stockholm
förhör med elva personer, vilka uppgivits vara de idrottsmän, som
natten till den 2 mars 1925 avrest från Karlstad. Av de hörda bestred en,
att han medföljt å den ifrågakomna färden. En annan uppgav, att han
vid avfärden från Karlstad besvärats av svår tandvärk och därför omedelbart
efter ankomsten till järnvägståget uppsökt sin sovplats och att
han icke hört, att bandylagen hurrat för varandra vid tågets avgång. En
tredje anförde, att han anlänt till järnvägsstationen så sent, att han icke
kunnat deltaga i några hurrarop. Samtliga övriga, som hörts, vitsordade,
att de båda idrottslagen vid avresan hurrat för varandra. Ledaren för
det avresande idrottslaget berättade därom närmare bland annat: Vid
stationen hade det kombinerade bandylag, mot vilket de hemresande
under besöket spelat, infunnit sig för att taga avsked. Då tåget sattes i
gång, hade det på stationsplattformen stående bandylaget hurrat, och
hade även det på tåget stående bandylaget, på sätt som alltid brukades,
som avskedshälsning hurrat. Det hade hurrats mycket diskret, och alla
medlemmarna hade icke deltagit i ropen. De hemresande hade befunnit
sig på efterstå plattformen å tågets sista vagn, vilken varit den sovvagn,
vari de skulle åka. Dörren till vagnen hade stått öppen, och några av
medlemmarna hade uppehållit sig i korridoren. Det hade därför icke kunnat
undvikas, att ljuden hörts in i vagnen, och likaså hade naturligtvis
buller uppstått, då samtliga begivit sig in i vagnen, medhavande väskor
och bandyklubbor. Konduktören hade icke till någon av sällskapet framställt
anmärkning mot deras uppförande, vilket icke heller skulle hava
varit befogat. Några av medlemmarna hade genast gått till vila och de
flesta efter en kort stund. Vid framkomsten till Kristinehamn hade samt -

287

liga gått till vila. Övriga, vilka vidgått, att de båda idrottslagen hurrat,
hava lämnat skildringar av händelseförloppet, vilka i allt väsentligt
överensstämma med förestående berättelse. En av de i saken hörda har
rörande den närmare beskaffenheten av de utbragta hurraropen uppgivit:
”Då tåget satt sig i gång, hade de på stationsplattformen kvarstående
idrottsmännen utbringat ett ’leve’ för de avresande, vilket på övligt sätt
åtföljts av taktmässiga hurrarop. Det avresande lagets spelare, som varit
placerade dels ute på vagnsplattformen och dels inne i korridoren närmast
vagnsdörren, hade besvarat denna hälsning på enahanda sätt. ----

---De båda hälsningarna hade växlats under synnerligen diskret

form.” De hörda hava varit angelägna att framhålla, att det vore bruk
ligt vid besökande idrottsmäns avresa från en ort, att de där bosatta och
de hemresande idrottsmännen hurrade för varandra. De flesta av idrottsmännen
uppgåvo därjämte vid förhören inför polismyndigheterna, att
hurraropen vid ifrågakomna tillfälle varit ”diskreta”. En idrottsman berättade,
att en person strax efter det hurraropen uppstämts från sin sovkupé
sagt till, att han ville sova, och en annan av idrottsmännen, att,
sedan tåget satts igång, några av dem kvarstannat en kort stund i vagnskorridoren
under lågmält samtal, varvid en resande öppnat dörren till
sin kupé och uppmanat dem att icke röka i korridoren. Sex av de hörda
erkände, men de övriga bestredo, att de deltagit i hurraropen. De sex
förstnämnda instämdes av Zandén till rådhusrätten i Karlstad med yrkande
om ansvar för oljud å allmän plats, därav fem till den 29 juni 1925
och den sjätte till den 20 juli 1925. Sagda den 29 juni inställde sig Zandén
såsom åklagare, varemot icke någon av de instämda fem idrottsmännen
kom tillstädes vid rätten. Någon bevisning förebragtes icke, och uppskötos
samtliga fem ifrågavarande mål till den 20 juli. Sistnämnda dag, då
alltså handlades dels de nyssnämnda fem uppskjutna målen och dels det
nyinstämda målet, inställde Nelson sig såsom åklagare och alla svarandena
utom en, som uteblev, genom ombud, advokaten I. Lindholm i Karlstad.
Ej heller vid detta rättegångstillfälle förebragtes bevisning i något
av målen; och förklarade Nelson inför rådhusrätten, att han avstode från
fullföljd av målen. Beträffande det av omförmälda sex mål, som den 20
juli först handlades, har i protokollet närmare angivits vad vid rätten
föregått berörda återkallelse. Protokollet i fråga lyder i hithörande delar
sålunda: ”Svarandeombudet uppgav, att han själv varit närvarande vid
det tilllälle, då i rapporten omförmälda bandyspelare och således även
svaranden med tåg avreste från härvarande järnvägsstation. Ombudet
medgav, att svaranden vid tillfället instämt uti ett fyrfaldigt hurrarop,
vilket svaranden och övriga avresande bandyspelare uppstämt som svar
på ett liknande och föregående hurrarop från de kvarstannande Karlstadsspelarna.
Hurraropet hade icke varit särskilt kraftigt och ansåg ombudet,

288

att detsamma icke kunde betraktas som oljud. På grund därav bestred
ombudet åtalet. Åklagaren ansåg att förmildrande omständigheter förelåge
och anhöll om lindrigt straff. Sedan emellertid ombudet Lindholm
upplyst, att svaranden, om han dömdes till böter, skulle bliva diskvalificerad
som idrottsman förklarade åklagaren, att han avstode från målets
fullföljd. På grund härav blev målet från vidare handläggning ur domboken
avskrivet.” Protokollen för den 20 juli i de fem återstående av
ifrågavarande mål innehålla helt kort, att Nelson avstod från fullföljd av
målen och att dessa i anledning därav blevo från vidare handläggning ur
domboken avskrivna.

I en till Nelson avlåten skrivelse anförde tjenstförrättande J. O., bland
annat, följande:

Enligt 2 § i kungl. instruktionen den 24 maj 1918 för stadsfiskalerna
vore stadsfiskal allmän åklagare i stad i alla de fall, där icke åtalsrätten
på grund av gällande stadganden uteslutande tillkomme annan åklagarmyndighet
eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet förordnad
för visst mål, och vore stadsfiskal i denna egenskap skyldig att
utan dröjsmål beivra förbrytelser och överträdelser av lag eller särskilda
stadganden. Liknande bestämmelser vore i fråga om landsfogdar och
landsfiskaler med avseende å deras tjänstgöringsområden givna i 6 § i
kungl. instruktionen den 14 december 1917 för landsfogdarna och 13 § i
kungl. instruktionen sistnämnda dag för landsfiskalerna.

Den för allmän åklagare sålunda föreskrivna skyldighet att beivra förbrytelser
och överträdelser av lag eller särskilda stadganden innefattade
en plikt för honom dels att åtala alla under allmänt åtal hörande eller av
målsägande hos honom angivna brott, vilka ej vore av beskaffenhet att
kunna åtalas endast av målsägande, dels ock att fullfölja ett i sådan ordning
anhängiggjort åtal. I fråga om åklagares skyldighet att fullfölja
ett åtal för brott, som hörde under allmänt åtal, funnes någon inskränkning
icke i lag uttalad. Härav följde emellertid självfallet icke, att en
åklagare icke under några omständigheter skulle äga att nedlägga ett
dylikt åtal. Detta spörsmål vore att bedöma efter i huvudsak samma grunder
som de för åklagarens skyldighet att anställa åtal gällande. Skulle
exempelvis, sedan ett åklagarmål någon tid varit anliängigt vid domstol,
åklagaren finna, att han misstagit sig i fråga om den åtalade handlingens
straffbarhet, ägde åklagaren icke blott rätt utan även skyldighet att
skyndsamt nedlägga sin talan. På enahanda sätt måste bedömas det fall,
att åklagaren efter målets anhängiggörande funne, att bevisning av beskaffenhet
att kunna motivera ett åtal icke kunde förebringas.

289

Även andra exempel på fall, då åklagare otvivelaktigt måste anses berättigad
att nedlägga ett redan anställt åtal, skulle kunna påvisas. Nu
förevarande fall syntes J. 0. emellertid icke vara ett dylikt.

Enligt vad de från rådhusrätten i Karlstad införskaffade protokollen
utvisade, hade Nelson avstått från fullföljd av ifrågakomna mål om ansvar
å en del idrottsmän för oljud på den grund, att, enligt vad vid handläggningen
av målen uppgivits, svarandena, därest de fälldes till ansvar,
skulle bliva diskvalificerade såsom idrottsmän. I sin förklaring till «T. 0.
syntes Nelson vilja såsom ytterligare skäl åberopa, att idrottsmännen
från Karlstad, som börjat med hurraropen, icke blivit åtalade och att det
numera, efter så lång tids förlopp, knappast funnes utsikt att med framgång
anställa åtal mot dem, alt någon utredning icke funnes om, afl
svarandena med sina hurrarop stört någon av de resande, under det att
däremot svarandenas ombud, som medföljt å tåget, intygat, att de båda
idrottslagens ”avhurrande” skett under värdiga former och, med hänsyn
till den sena tiden, på ett ”diskret” sätt, att det vore brukligt, att idrottslag
vid avresa från tävlingar hurrade för varandra, samt att det hela syntes
Nelson vara en ren obetydlighet.

Intet av vad Nelson sålunda anfört hade emellertid berättigat honom
att utan vidare nedlägga åtalen.

Vad först beträffade den av Nelson vid nedläggandet av åtalen åberopade
omständigheten, att svarandena i händelse av en fällande dom skulle
bliva diskvalificerade såsom idrottsmän, så saknade den givetvis betydelse
för avgörandet av frågan, huruvida åtalet mot svarandena skulle
fullföljas eller icke. Att straffet för den dömde medförde kännbara följder,
även utöver de med straffet avsedda, vore en icke ovanlig företeelse,
och även om vederbörande domstol i vissa fall kunde taga hänsyn därtill
vid målets prövning, medgåve gällande lagstiftning icke av sådan
orsak straffrihet.

Nelson hade vidare anfört, att myndigheterna skulle gjort sig skyldiga
till mannamån, därest svarandena blivit dömda för att de fört oljud,
under det att idrottsmännen från Karlstad, som förfarit på samma sätt,
skulle undgått åtal. Detta syntes icke tarva annat uttalande än att, därest
de sistnämnda fört oljud, åklagarmyndigheten otvivelaktigt försummat
sin plikt, då den icke ställt idrottsmännen från Karlstad under åtal. Det
vore emellertid förvånande, att ett sådant skäl kunnat av Nelson åberopas
för återkallelse av de anställda åtalen.

Nelson hade i sin förklaring ytterligare anfört, att utredningen i målen
icke visade, att svarandena fört oljud. Huru därmed förhölle sig kunde
möjligen vara föremål för någon tvekan. Samtliga svarandena hade erkänt,
att de hurrat, men de flesta av dem hade tillagt, att hurrandet skett
på ett ”diskret” sätt. En av svarandena hade om hurraropen yttrat, att

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

290

de vant ”taktmässiga”, en annan hade berättat, att en person, strax efter
det hurraropen uthragts, från sin sovkupé sagt till, att han ville sova.
Även andra i saken förekomna omständigheter gåve anledning till antagande,
att svarandena icke i lika hög grad, som de själva gjort gällande,
vinnlagt sig om tystlåtenhet. Även om den vid tiden för åtalens
nedläggande föreliggande utredningen icke skulle kunna anses innefatta
full bevisning om, att svarandena fört oljud, så vore dock därmed ej sagt,
att en sådan bevisning icke skulle kunna förebringas. Det vore högeligen
anmärkningsvärt, att Nelson återkallat sin talan utan att dessförinnan i
saken höra någon annan än svarandena och deras vid utbringandet av
hurraropen tillstädesvarande rättegångsombud. Givetvis skulle angivaren,
stationsskrivaren Kjellenberg, kunnat lämna för sakens utredning värdefulla
upplysningar. I angivelseskriften åberopades därjämte såsom vittnen
en distriktschef och två vid järnvägsstationen patrullerande poliskonstaplar.
Det syntes vara så stor sannolikhet för att nämnda personer ägt
kännedom om för sakens bedömande betydelsefulla omständigheter, att
Nelsons återkallande av åtalet, utan att de hörts, måste betraktas såsom
ett mindre omsorgsfullt handliavande av åklagarkallet.

Att det vore brukligt, att idrottsmän vid avresa från tävlingar utbragte
hurrarop för varandra, kunde väl vara sant. Men även om ett sådant bruk
kunde lämnas utan anmärkning, så länge det icke verkade störande, vore
det uppenbart, att det icke kunde befria någon från skyldighet att taga
vederbörlig hänsyn till andras berättigade anspråk på ostörd vila.

Nelson åberopade slutligen i sin förklaring såsom skäl för, att han nedlagt
åtalet, och till och med såsom det viktigaste skälet, förseelsens ytterst
obetydliga beskaffenhet. Förvisso vore det i och för sig icke av stor betydelse,
om någon, som fört oljud, skulle lyckas undgå ansvar därför.
Men här vore fråga om något annat, nämligen om eu tjänstemans åtgärd
att, trots den för honom stadgade plikten att beivra brott, utan giltig
grund återkalla anställt åtal. Om nämnda plikt ordentligen fullgjordes
eller icke, kunde för det allmänna icke vara likgiltigt. Det kunde väl
sägas, att en åklagares underlåtenhet att fullgöra sin åtalsplikt bleve än
betänkligare, om därigenom ett svårare brott skulle undgå beivran, än
om så skulle ske med en ringa förseelse. Men varje underlåtenhet av en
åklagare att beivra ett brott vore i och för sig betänklig, ej minst därför,
att den så lätt kunde uppväcka en misstanke om ett avsiktligt gynnande
av den eller de till brottet skyldiga, om ett åsidosättande av grundsatsen
om likheten inför lagen. Särskilt allvarlig bleve en dylik underlåtenhet,
då den finge formen av en återkallelse av ett åtal, som redan vore föremål
för handläggning vid domstol.

Att under föreliggande omständigheter — fortfor J. O. — och på de av

291

Nelson anförda skäl återkalla berörda talan, innan tillgänglig utredning
förebragts, funne J. O. vittna om ett oförstånd, vilket vore så mycket
betänkligare som Nelson icke ens, sedan hans uppmärksamhet fästs därå,
syntes hava insett detsamma. Innan J. O. vidtoge vidare åtgärd i ärendet,
hade J. O. emellertid velat delgiva Nelson sin ovan uttalade uppfattning
och bereda Nelson tillfälle att inkomma med förnyat yttrande i ämnet.

Sedan Nelson därefter inkommit med förnyat yttrande jämte tillhörande
handlingar, varav framgick, att flertalet av de nedlagda åtalen återupptagits,
fann jag ytterligare åtgärd i ärendet från min sida icke påkallad.

Enligt mig tillhandakommet utdrag av rådhusrättens protokoll för den
V december 1925 hava sistnämnda dag de personer, mot vilka åtal sålunda
ånyo anställts, jämlikt 11 kap. 15 § strafflagen dömts att bota en var 15
kronor för deltagande i de omförmälda hurraropen.

10. Rättegångsreformer på lagtillämpningens väg.

I 1925 års berättelse (sid. 280 o. f.) redogjordes för den i Askims, Västra
och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga tillämpade tingsordningen,
vilken avser att med begagnande av de möjligheter, som gällande
lag i sådant hänseende erbjuder, åstadkomma ett mera tidsenligt rättegångsförfarande.
Under det senast förflutna året har den reformtanke,
som däri kommit till uttryck, vunnit en betydande anslutning från svenska
domares och advokaters sida.

Sålunda godkände samfällda rådhusrätten i Göteborg den 13 mars 1925
innehållet i en av särskilda delegerade för förberedande av reformer av
civilprocessen vid rådhusrätten upprättad promemoria angående utförande
av talan i och handläggning av civila mål vid Göteborgs rådhusrätt. Promemorian
innehöll följande:

Bestämmelserna äro avsedda att gälla såsom ledande principer, men avvikelser
därifrån äro förutsedda i kommissionsmål samt i övrigt där sådant
av särskilda lämplighetsskäl påkallas.

1. Stämningsansökan bör innehålla ej blott kärandens yrkande utan
även en klar och sammanhängande framställning av de omständigheter,
varpå käromålet huvudsakligen grundas, med angivande av de handlingar,
som åberopas.

Upptager ansökningen flera yrkanden, böra de angivas och motiveras
vart för sig. Varje särskilt yrkande bör lämpligen betecknas eller rubriceras
med en bokstav eller siffra, till vilka beteckningar rätten och parterna
kunna hänvisa under förhandlingarna om de särskilda yrkandena.

292

2. Vid inlämnandet av stämningsansökan tillses å aktuariekontoret att,
därest tredskodom på grund av ansökningen kan ifrågakomma, alla uppgifter,
som erfordras för sådan doms meddelande, innehållas i ansökningen
eller vid densamma fogade handlingar.

Innan stämningen utfärdas, underkastar rättens ordförande ansökningen
en förberedande granskning. Finner han ansökningen ofullständig eller
otydlig eller eljest otjänlig att läggas till grund för rättegången, bör han,
där så lämpligen kan ske, lämna käranden eller dennes ombud tillfälle
att komplettera eller ändra ansökningen i angivna avseenden.

Är stämningsansökningen vidlyftig, hör jämväl inlämnas en kopia därav,
avsedd att stanna hos ordföranden.

I stämningsresolutionen förelägges svaranden att vid första rättegångstillfället
avgiva fullständigt svaromål.

3. Vid första inställelsen bör svaranden skriftligen eller muntligen avgiva
fullständigt svaromål punkt för punkt i samma ordning, vari yrkandena
upptagits i stämningen, angiva i vad mån motpartens uppgifter vitsordas
eller bestridas, meddela grunden för bestridandet ävensom i övrigt
framföra sina invändningar.

4. Uppskov bör begäras i minsta möjliga utsträckning och av rätten ej
beviljas med mindre vägande skäl anföres.

Att parterna äro ense om uppskov utgör icke hinder för rätten att pröva
behovet därav.

Part, som vållar onödigt uppskov, blir — även om lian vinner i huvudsaken
— ersättningsskyldig för den kostnad, som genom uppskovet tillskyndas
motparten.

5. Beviljas uppskov och finnes utredningen kunna främjas genom skriftväxling
mellan parterna, bestämmas tider för skrifters avlämnande före
nästa rättegångstillfälle.

Av varje skrift med bilagor ingives minst ett exemplar till rätten (avlämnas
å aktuariekontoret) och översändes samtidigt ett exemplar till motparten.

Under skriftväxlingen åligger det vardera parten att avgiva bestämt
yttrande om alla motpartens påståenden och frågor av betydelse i målet,
så att full klarhet erhålles om vad som är stridigt och ostridigt, och bör
rätten tillse, att detta av parten iakttages. Dessutom bör parten under
skriftväxlingen i största möjliga utsträckning angiva de omständigheter,
varom han vill böra vittnen och sakkunniga.

Part, som eljest önskar till rätten ingiva skriftlig framställning eller
andra handlingar, bör inlämna dessa å aktuariekontoret i god tid före
nästa rättegångstilltälle och samtidigt tillställa motparten avskrift därav.

6. Efter skriftväxling koncentreras målet till ett enda eller så få rättegångstillfällen
som möjligt. Därvid bör tillfälle beredas parterna att under

293

ordförandens ledning genomgå tvistepunkterna och att inför rätten dryfta
såväl sakfråga som rättsfråga i målet.

7. Inkomna skrifter föredragas endast i den mån detta anses kunna
bidraga till klarhet och utredning i målet.

8. Angivande och förebringande av skriftliga bevismedel bör ske sä
tidigt under rättegången som möjligt. Förhör med båda parternas samtliga
vittnen hör äga rum vid ett och samma rättegångstillfälle, om möjligt först
efter skriftväxlingens avslutande. Uppstår hinder för vittnes hörande å
utsatt dag, bör anmälan därom göras hos rätten i så god tid förut, att om
så befinnes lämpligt annan dag för vittnesförhöret kan utsättas.

9. Vid uppsättande av protokoll tillser protokollsföranden, huruvida
utredning erfordras i något avseende, samt gör därom anteckningar, som
jämte protokollet överlämnas till ordföranden.

10. Vid bestämmandet av ersättning för rättegångskostnad tages särskild
hänsyn till stämningens avfattning, koncentration och klarhet i utveckling
av parts talan samt parts beredvillighet att bidraga till målets
utredning.

11. Dom meddelas, om så lämpligen kan ske, samma dag som målet
överlämnas till rättens prövning och i varje fall inom kortast möjliga tid.

Stockholms samfällda rådhusrätt har för tillämpning från och med den
1 januari 1926 godkänt en av särskilda av Stockholms magistrat ocli
Sveriges advokatsamfund utsedda delegerade upprättad promemoria
ifråga om behandlingen vid rådhusrätten av civila mål ävensom brottmål,
i vilka allmän åklagare icke för talan. Av promemorians innehåll
har jag antecknat följande, vilket gäller civila mål och i tillämpliga delar
även beträffande brottmål, i vilka allmän åklagare icke för talan:

A. Allmänna bestämmelser.

1. Stämningsansökningen bör så tydligt och uttömmande angiva kärandens
yrkande jämte grunderna därför, att fullständigt svaromål kan avgivas
vid första rättegångstillfället.

Om flera yrkanden framställas, höra dessa förses med (bokstavs- eller
siffer-)beteckning, avsedd att underlätta hänvisningar i protokoll och
skrifter.

Vid uppsättande av stämningsansökningen iakttages att parternas namn
däri angivas så vitt möjligt fullständigt samt att kärandeombudets namn,
adress och telefonnummer åtecknas ansökningen.

År stämningsansökningen vidlyftig, inlämnas samtidigt med stämningens
uttagande en avskrift av densamma att kvarligga hos rätten.

Stämningsansökningarna granskas av stämningsgivaren, som fäster ve -

294

derbörandes uppmärksamhet å eventuellt förefintliga fel eller brister, särskilt
i avseende å förutsättningar för tredskodom.

I stämningsresolutionen anmanas svaranden att vid första rättegångstillfället
avgiva fullständigt svaromål. I mål av sådan beskaffenhet, att
svårigheter kunna beräknas möta för beredande av fullständigt svaromål
under lagstadgad stämningstid, bör stämningen om möjligt uttagas och
delgivas så tidigt, att svaranden kan beräknas medhinna att ställa sig
nyssnämnda anmaning till efterrättelse.

2. över processuell invändning gives i regel beslut samma dag den
framställes. Skulle i särskilt fall så icke kunna ske, meddelas dylikt beslut
snarast möjligt.

3. Vid första rättegångstillfället, då förhandling i själva saken äger
rum, bör svaranden avgiva fullständigt svaromål. Är icke genom stämningsansökningen
och svaromålet till fullo utrett, vad som är stridigt och
ostridigt parterna emellan, bör rätten genom muntlig förhandling med
parterna söka fastställa detta. Utebliver svaranden, eller underlåter han,
ehuru han iakttager inställelse, att tillfredsställande svara, förelägger rätten
honom i regel till därpå följande rättegångstillfälle att vid äventyr
av verkande vite avgiva fullständigt svaromål.

4. Uppskov bör begäras i minsta möjliga omfattning. Om en av parterna
bestrider uppskovsyrkande, medgives ej anstånd med mindre vägande
skäl därtill föreligga. Där bägge parterna eller ena parten med den
andres begivande begära uppskov, förvägras icke anstånd med mindre
särskilda skäl därtill föranleda.

5. När så befinnes erforderligt för vinnande av tillfredsställande utredning,
förelägges part — företrädesvis på andra partens yrkande — att
iakttaga personlig inställelse.

6. All vittnesbevisning koncentreras såvitt möjligt till ett rättegångstillfälle
— där skriftväxling förekommit, närmast efter dess avslutande.

Genom meddelande på lämpligt sätt — i regel för bägge parter samtidigt
— av förelägganden att slutföra bevisning, resp. talan, tillser rätten, att
kravet på koncentration i båda dessa hänseenden i görligaste mån upprätthålles.

7. Dom meddelas, om så lämpligen kan ske, ‘samma dag som målet överlämnas
till rättens prövning och i varje fall inom kortast möjliga tid.

8. Vid bestämmande av rättegångskostnadsersättning fästes icke övervägande
avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten
av det arbete i dess helhet, som från vederbörande parts sida
nedlagts å målet.

Part, som vållar onödigt uppskov, blir, även om han vinner i huvudsaken,
ersättningsskyldig för den kostnad, som genom uppskovet tillskyndas
motparten.

295

9. Genom vidtagande av ändamålsenliga förändringar i uppropslistornas
uppställning och andra lämpliga åtgärder söker rätten verka för att
parters och vittnens väntan i samband med inställelse begränsas.

10. Vid vittnesförhör antecknas till protokollet avbörda vittnens ålder
och bostadsadress.

11. Vid uppsättande av protokoll tillser protokollsföraren, huruvida utredning
erfordras i något avseende, samt gör därom anteckningar, som
jämte protokollet överlämnas till ordföranden.

B. Särskilda bestämmelser om måls handläggning i s. k.
skriftväxlingsordning.

Sedan svaromål avgivits, må, om parterna det begära och rätten så
finner lämpligt, handläggning av målet äga rum i särskild skriftväxlingsordning.
För densamma tillämpas huvudsakligen följande särskilda regler,
om vilka parterna böra inför rätten och med dess begivande träffa
överenskommelse att intagas i protokollet:

a) Under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, skola parterna
— enligt av rätten vid varje särskilt rättegångstillfälle meddelade anvisningar
— skriftligen såväl utveckla sin talan som ock besvara framställda
frågor.

b) Under skriftväxlingstiden förekommer endast ingivande av skrifter
och handlingar ävensom meddelande av rättens uppskovsbeslut.

c) Uppskovstiden begränsas i regel till tre veckor.

d) Skrift ävensom i möjligaste mån däri åberopade bilagor ingivas i två
exemplar — det ena avsett för rätten och det andra för motparten -— antingen
å rättens expedition före den dag, då målet handlägges, eller senast
vid handläggningen.

e) Part, som endast har att emottaga skrift av motparten, skall, därest
han ej iakttager inställelse, senast å dagen efter handläggningen avhämta
skrift och göra sig underrättad om rättens beslut.

Om under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, handläggning
i vanlig ordning av någon anledning blir oundviklig, exempelvis för avhörande
av vittne på grund av sjukdom eller bortresa, åligger det part, som
ämnar påkalla dylik handläggning, att därom i tid underrätta såväl rätten
som motparten.

Mål, som handläggas i skriftväxlingsordning, utsättas å rättens uppropslista
i en grupp för sig att handläggas å för ändamålet särskilt bestämd
tid.

Handläggning i skriftväxlingsordning upphör, närhelst rätten därom
förordnar, skolande beslut om upphörande alltid på parternas samstämmiga
begäran meddelas.

Sedan handläggningen i skriftväxlingsordning upphört, vidtager ånyo

296

handläggning i vanlig ordning, därvid tillämpas de ovan under A angivna
regler, med iakttagande att till det rättegångstillfälle, som följer närmast
efter skriftväxlingens avslutande, i regel meddelas slutligt föreläggande
för bevisning, men däremot ej slutligt föreläggande i övrigt, med mindre
särskilda omständigheter skulle därtill föranleda.

Före bestämmandet av tid för vittnesbevisnings förebringande beredas
parterna tillfälle att yttra sig därutinnan.

Jämväl de båda sammanslutningarna mellan domarne på landet och i
städerna hava under år 1925 vidtagit åtgärder för främjande av en snabbare
rättskipning. Sålunda har föreningen Sveriges häradshövdingar vid
sammanträde den 10 oktober 1925 beslutat offentliggöra en promemoria av
följande lydelse:

”P. M. Frågan om koncentration i rättegång, så att denna ej genom onödiga
uppskov förlänges mer än skäligt, men utredningen ändock blir den
bästa möjliga, har under senaste tid varit föremål för ett allmännare livligt
intresse särskilt med anledning av de anordningar, som i Askims in. fl.
häraders domsaga vidtagits av häradshövdingen, numera statsrådet Karl
Schlyter. Detta intresse har bl. a. tagit sig uttryck i de promemorior, som
godkänts för tillämpning i Stockholm, Göteborg och Malmö av vederbörande
rådhusrätter, och föreningen har nu ansett sig böra taga ställning
till denna fråga samt undersöka i vad mån föreningen skulle kunna vid -taga åtgärder i angivna syfte.

Då det här gäller reformer .inom ramen av gällande lagstiftning och
denna sedan lång tid tillbaka lämnar domaren befogenhet att under fria
former utöva en starkt processledande verksamhet, måste det beaktas, att
det är ganska naturligt, att utövningen av denna befogenhet i ifrågavarande
syfte blivit i hög grad beroende av det individuella initiativet i de olika
domstolarna, och att en viss tradition i ett eller annat avseende tryckt sin
prägel på rättegångsförfarandet i skilda delar av landet. Härvid bär utan
tvivel det rådande vikariatsystemet bidragit till att på eu del håll detta
initiativ icke kommit att göra sig gällande i önskvärd omfattning.

De maktmedel, som främst stå domaren till buds för rättegångens koncentration,
äro dels föreläggande för part att vid visst vite eller äventyr av
målets avgörande inkomma med slutligt yttrande eller bevisning, dels vägran
att bevilja uppskov, då vägande skäl för sådant icke kunnat anföras,
dels inkallande av part för personligt hörande, då anlitat ombud icke kunnat
lämna tillfredsställande förklaringar eller erforderliga upplysningar.
Där dessa maktmedel med kraft och urskilning användas och domaren
dessutom leder förhandlingarna så, att de avgörande punkterna bli snarast
möjligt klarlagda, torde i huvudsak vara gjort vad som under gällande rättegångsordning
kan å domarens sida åtgöras för rättegångens koncentra -

297

tion. Härtill kunna emellertid läggas de i promemoriorna omnämnda åtgärderna
att vid bestämmande av rättegångskostnaderna icke övervägande
fästa avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten
av det arbete i dess helhet, som å vederbörande parts sida nedlagts
å målet, samt att ålägga den part, som vållar onödigt uppskov, att,
även om han är vinnande i huvudsaken, ersätta motparten den kostnad,
som genom sådant uppskov tillskyndats denne.

Utöver vad här sagts lärer det egentligen ankomma på parterna själva
och deras ombud att tillse, att rättegången till tiden hålles inom så trånga
gränser som möjligt, och i den mån varken lagstadganden eller rättens bestämmelser
räcka till, blir man således hänvisad till parternas och deras
ombuds goda vilja. Härutinnan innehålla utan tvivel promemoriorna och
den offentliggjorda redogörelsen för förhållandena i Askimsdomsagan goda
uppslag, och det är att hoppas, att dessa med stöd av den inflytelserika
ställning, som Sveriges advokatsamfund numera intager, skola småningom
vinna erkännande och allmän tillämpning. Vad som här åsyftas är huvudsakligen,

att stämningsansökningen göres tydlig och fullständig,
att i vidlyftigare mål en avskrift av stämningsansökningen avlämnas å
domsagans kansli,

att fullständigt svaromål avgives vid första rättegångstillfället,
att, där det finnes lämpligt, målet före huvudförhandlingen förberedes genom
skriftväxling parterna emellan

samt att det även mellan rättegångstillfällen beredes parterna tillfälle till
skriftväxling, då det finnes lämpligt.

Den för Stockholm antagna s. k. skriftväxlingsordningen, enligt vilken
efter överenskommelse med parterna dessa vid ett eller flera rättegångstillfällen
endast ingiva skrifter utan att inlåta sig i förhandling, torde emellertid
icke kunna ifrågasättas såsom användbar vid häradsrätt.

I syfte att genom här omnämnda åtgärder medverka till ett allmännare
iakttagande av behövlig koncentration i rättegång vill föreningen beträffande
behandlingen vid häradsrätt av civila mål och av brottmål, i vilka
allmän åklagare icke för talan, göra följande uttalande:

1. Stämningen. Stämningsansökan bör angiva kärandens yrkanden och
grunderna därför så tydligt och uttömmande, att med ledning därav fullständigt
svaromål kan avgivas.

Om flera yrkanden framställas, böra dessa förses med bokstavs- eller
sifferbeteckning, avsedd att underlätta hänvisningar i protokoll och
skrifter.

I stämningsansökan böra parters namn, yrke och hemvist uppgivas så
tydligt som möjligt, likaså kärandeombudets namn, adress och telefonnummer.

298

Samtidigt med stämningens uttagande bör å domsagans kansli lämnas
avskrift av ansökningen.

Stämning bör om möjligt uttagas och delgivas så tidigt, att svaranden
kan beräknas ha tillfälle att avgiva fullständigt svaromål å inställelse -dagen.

Vid mottagande av stämningsansökan bör stämningsgivaren efter gransk
ning av densamma, i händelse målet är av beskaffenhet att kunna avdömas
tredskovis, men någon av de formella förutsättningarna härför saknas, underrätta
vederbörande härom för att lämna tillfälle till komplettering innan
stämning utfärdas.

2. Skriftväxling. Om svaranden ämnar avgiva skriftligt svaromål, bör
detta helst inom viss i stämningsresolutionen utsatt tid å domsagans
kansli avlämnas före inställelsedagen, samtidigt varmed ett exemplar till -ställes käranden. Finner sig käranden böra bemöta svaromålet skriftligen,
är det önskvärt, att även kärandens inlaga före inställelsedagen delgives
såväl domsagans kansli som motparten.

Om skriftväxling mellan två rättegångstillfällen anses ägnad att påskynda
rättegången, bör efter överenskommelse med parterna av rätten
bestämmas viss tid, inom vilken den ena och den andra parten har att
inlämna sin inlaga sålunda, att domsagans kansli och motparten vardera
bekommer ett exemplar.

Skriftlig inlaga, som ingives vid rättens sammanträde, bör lämnas i två
exemplar, varav det ena omedelbart överlämnas till motparten.

3. Förelägganden. Underlåter svaranden att tillfredsställande svara,
förelägger rätten honom allt efter omständigheterna vid vite att vid nästa
rättegångstillfälle avgiva fullständigt svaromål eller komma personligen
tillstädes, men rätten kan ock, om det anses lämpligt, giva parterna slutligt
föreläggande, d. v. s. förelägga dem att vid nästa rättegångstillfälle
förebringa all den utredning och bevisning, som de akta nödig, vid äventyr
att vidare uppskov för sådant ändamål icke beviljas eller vid äventyr
att rätten ändå finner sig oförhindrad att avgöra målet i befintligt skick.

4. Uppskov bör i regel beviljas endast på begäran av part, som kan
anföra vägande skäl härför. Om uppskov begäres för vittnesförhör, bör
angivas vittnets namn och vad vittnet skall höras om, varefter rätten
prövar, om detta är av betydelse för målet. Äro parterna ense om uppskov,
bör sådant ej förvägras med mindre särskilda skäl därtill föranleda.

5. Därest part anlitar ombud, som icke är fullständigt underrättat om
målet eller som ej kan på tillfredsställande sätt lämna erforderliga förklaringar
och uppgifter, eller om eljest skäl därtill föreligga, kan rätten
inkalla parten till personlig inställelse.

6. Vid bestämmande av rättegång gskostnadsersättning fästes icke övervägande
avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och be -

299

skaffenheten av det arbete i dess helhet, som från vederbörande parts
sida nedlagts å målet. För part, som vållat onödigt uppskov, kan rätten
■efter omständigheterna nedsätta ersättningen för rättegångskostnaderna.”

Föreningen Sveriges stadsdomare har jämväl verkat för utbredd tilllämpning
av ifrågakomma principer. Å sammanträde den 6 november 1925
hava representanter för föreningens styrelse, vissa rådhusrätter samt
Sveriges advokatsamfund, efter granskning av Stockholms- och Göteborgspromemoriorna
enhälligt godkänt en promemoria för civila mål samt i
tillämpliga delar även för brottmål, i vilka allmän åklagare icke för talan.
Promemorian, som godkänts av föreningens styrelse och är avsedd att om
möjligt från och med 1926 års början tillämpas vid stadsdomstolarna, innehåller
följande:

1. Stämningsansökningen bör så tydligt och uttömmande angiva kärandens
yrkanden jämte grunderna därför, att fullständigt svaromål kan avgivas
vid första rättegångstillfället. Vid ansökningen böra fogas avskrifter
av de handlingar, på vilka käromålet huvudsakligen grundas.

Upptager ansökningen flere yrkanden, böra de angivas och motiveras
vart för sig. Varje särskilt yrkande bör lämpligen betecknas med en
bokstav eller siffra, till vilka beteckningar rätten och parterna kunna
hänvisa under förhandlingarna om de särskilda yrkandena.

I stämningsansökningen böra parters namn, yrke och adress uppgivas
så tydligt som möjligt, likaså kärandeombudets namn, adress och telefonnummer.

Är stämningsansökningen vidlyftig, inlämnas samtidigt med stämningens
uttagande en avskrift av densamma att kvarligga hos rätten.

2. Stämningsansökningen granskas av stämningsgivaren, som fäster vederbörandes
uppmärksamhet å möjligen förefintliga fel eller brister, särskilt
i avseende å förutsättningar för tredskodom.

I stämningsrcsolutionen anmanas svaranden att vid första rättegångstillfället
avgiva fullständigt svaromål. För att han skall kunna medhinna
att ställa sig sådan anmaning till efterrättelse bör i vidlyftigare mål
längre än laga stämningstid begäras och utsättas samt delgivning snarast
möjligt verkställas.

3. Vid första rättegångstillfället, då förhandling i själva saken äger
rum, bör svaranden avgiva fullständigt svaromål, angiva i vad mån motpartens
uppgifter vitsordas eller bestridas, meddela grunden för bestridandet
ävensom i övrigt framföra sina invändningar. Ämnar svaranden avgiva
skriftligt svaromål, bör exemplar därav om möjligt senast två dagar
förut avlämnas till rätten och käranden.

Är icke genom stämningsansökningen och svaromålet till fullo utrett

300

vad som är stridigt och ostridigt parterna emellan, bör rätten genom muntlig
förhandling med parterna söka fastställa detta.

4. Över invändning, som kräver särskilt beslut, gives sådant i regel
samma dag invändningen framställes. Skulle i särskilt fall så icke kunna
ske, meddelas beslut snarast möjligt.

5. Uppskov bör begäras i minsta möjliga utsträckning och av rätten ej
beviljas med mindre vägande skäl anföres.

Att parterna äro ense om uppskov utgör icke hinder för rätten att
pröva behovet därav; dock bör uppskov ej förvägras med mindre särskilda
skäl därtill föranleda.

6. När så finnes erforderligt för vinnande av tillfredsställande utredning
bör part föreläggas att iakttaga personlig inställelse.

7. Beviljas uppskov och finnes utredningen kunna främjas genom skrift -växling mellan parterna, bestämmas tider för skrifters avlämnande före
nästa rättegångstillfälle.

Av varje skrift med bilagor ingives minst ett exemplar till rätten och
översändes samtidigt ett exemplar till motparten.

Part, som eljest önskar till rätten ingiva skriftlig framställning eller
andra handlingar, bör inlämna dessa i god tid före nästa rättegångstillfälle
och samtidigt tillställa motparten avskrift därav.

8. Efter skriftväxling koncentreras målet till ett enda eller så få rättegångstillfällen
som möjligt. Därvid bör tillfälle beredas parterna att under
ordförandens ledning genomgå tvistepunkterna och att inför rätten dryfta
såväl sakfråga som rättsfråga i målet.

9. Angivande och förebringande av skriftliga bevismedel bör ske så
tidigt under rättegången som möjligt. Förhör med båda parternas samtliga
vittnen bör äga rum vid ett och samma rättegångstillfälle, om möjligt
först efter skriftväxlingens avslutande. Om part av oförutsedd anledning
önskar avhöra vittne å dag, till vilken vittnesförhör i målet ej utsatts, bör
han anmäla sådant hos rätten sist två dagar före den, då handläggningen
skall äga rum, och samtidigt därom underrätta motparten.

10. Genom ändamålsenlig uppställning av uppropslistorna och andra
lämpliga åtgärder bör rätten verka för att parters och vittnens väntan i
samband med inställelse begränsas.

11. Vid uppsättande av protokoll tillser protokollsföraren, huruvida ut -

301

redning eller uppgift erfordras i något avseende, samt gör därom anteckningar,
som jämte protokollet överlämnas till ordföranden.

12. Vid vittnesförhör antecknas till protokollet avhörda vittnens ålder,
yrke och adress.

13. Vid bestämmande av rättegångskostnadsersättning fästes icke övervägande
avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten
av det arbete i dess helhet, som från vederbörande parts sida
nedlagts å målet. Särskild hänsyn tages till stämningens avfattning, koncentration
och klarhet i utveckling av parts talan samt parts beredvillighet
att bidraga till målets utredning.

Vållar part onödigt uppskov, bör vid utdömande till honom av rättegångskostnad
hänsyn tagas till den kostnad, som därigenom tillskyndats
motparten.

14. Dom meddelas, om så lämpligen kan ske, samma dag, som målet
överlämnas till rättens prövning, och i varje fall inom kortast möjliga tid.

Vid sistnämnda promemoria hava fogats de i Stockholmspromemorian
upptagna särskilda bestämmelserna om måls handläggning i s. k. skriftväxlingsordning.

Strax före tryckningen av denna ämbetsberättelse har meddelande ingått,
att Stockholms samfällda rådhusrätt genom beslut den 2 januari 1926
för omedelbar tillämpning godkänt föreskrifterna i den av styrelsen för
föreningen Sveriges stadsdomare antagna promemorian, dock att beträffande
skriftväxling jämväl må (efter överenskommelse) tillämpas de i
Stockholmspromemorian upptagna särskilda bestämmelserna om måls
handläggning i s. k. skriftväxlingsordning.

302

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående åtgärder för åstadkommande av
snabbare rättskipning i Härjedalens domsaga.

Den 29 augusti 1925 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Klagomålen över långsamheten i rättskipningen å landet äro av gammalt
datum, liksom ock det i samband därmed yppade kravet på tätare
sammanträden av häradsrätterna. Vittnesbörd härom lämnar redan ett av
lagkommittén år 1815 avgivet betänkande angående domstolarnas organisation.
Denna kommitté ansåg, att den främsta nödvändiga reformen för
undanröjande av de nästan allmänt hörda och välgrundade klagomålen
över rättegångars långsamhet vore domsagornas omreglering, så att varje
domsaga komme att bestå av ett tingslag med ett tingsställe. Därigenom
bleve det möjligt för häradsrätterna att oftare sammanträda, en
gång i veckan eller åtminstone en gång i månaden. En sådan förändring
vore enligt kommitténs mening ett nödvändigt grundvillkor för en ordentlig
och grundlig lagskipning.

Såsom ett led i arbetet för åvägabringande av en snabbare rättskipning
på landet har i många fall ingått den gamla tingsordningens upphävande
och ersättande med 1872 års tingsordning. I samband därmed
hava i domsagor, som bestått av två eller flera tingslag, dessa senare vanligen
sammanslagits till ett eller två tingslag. Ännu återstår dock ett flertal
domsagor, i vilka gamla tingsordningen fortfarande, åtminstone delvis,
är gällande. Huruvida rättskipningen i dessa domsagor med avseende
på snabbheten kan anses motsvara nutida krav, är förvisso ett spörsmål,
som alltjämt förtjänar att med uppmärksamhet beaktas.

En av de domsagor, som jag därvid till en början funnit giva anledningtill
åtgärd från min sida, är Härjedalens domsaga. Denna domsaga består
av tre tingslag, nämligen Svegs tingslag med tingsställe i Svegsmon,
Hede tingslag med tingsställe i Hede kyrkoby och Bergs tingslag med
tingsställe i Österåsen. I de båda sistnämnda tingslagen gäller fortfarande
gamla tingsordningen med allenast två ting om året i vartdera tingslaget.
Beträffande däremot Svegs tingslag har Kungl. Maj:t genom nådigt brev
den 19 mars 1915 förordnat, att i detta tingslag skulle från och med år
1916 årligen hållas ett vårting och ett höstting, att under dessa ting skulle
hållas allmänna sammanträden, under vårtinget två gånger och under
hösttinget likaledes två gånger, att under vårtinget sammanträdena skulle
börja första sammanträdet å första måndagen i februari och andra sam -

303

manträdet å första måndagen i maj samt under hösttinget första sammanträdet
å första måndagen i september och andra sammanträdet å
första måndagen i november, eller, om helgdag infälle å sålunda bestämd
måndag, å nästkommande söckendag, samt att förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
skulle i tillämpliga delar vara gällande i tingslaget.

Redan för ett tiotal år sedan upptogs av en min företrädare i ämbetet
frågan om icke en sammanslagning av tingslagen i Härjedalens domsaga
borde äga rum. På grund av de stora avstånden och dåliga kommunikationerna
i domsagan fick emellertid frågan för det dåvarande förfalla.
Numera har emellertid genom fullbordandet av järnvägarna Östersund—
Mora över Sveg samt Mede—Sveg frågan i nämnda hänseende kommit i
ett så förändrat läge, att dess återupptagande synts mig berättigat.

Vid en av mig den 9 juni 1925 företagen inspektion av Jämtlands västra
domsaga tillsporde jag därför häradshövdingen i denna domsaga O.
Schougli, med anledning därav att han under åren 1912—1923 varit häradshövding
i Härjedalens domsaga, huruvida icke det förhållandet, att gamla
tingsordningen tillämpades i Hede och Bergs tingslag och nya tingsordningen
med fyra tingssammanträden om året i Svegs tingslag, medförde,
att rättskipningen i domsagan bleve alltför långsam, och huruvida icke
en sammanslagning av tingslagen till två tingslag med nya tingsordningen
skulle vara till fördel för åstadkommande av snabbare rättskipning.

Häradshövdingen Schough upplyste, att enligt hans erfarenhet målen
vid Bergs tingslags häradsrätt, med vilken, liksom med Hede tingslags
häradsrätt, ting hölles endast två gånger om året, bleve tämligen gamla,
innan de avgjordes av häradsrätten, vilket givetvis vore en följd därav
att, då uppskov erfordrades, sex månader förflöte mellan varje gång målet
kunde handläggas. I Svegs tingslag, där den största delen av domsagans
invånare bodde, sammanträdde dock häradsrätten fyra gånger om
året, och hade enligt häradshövdingen Schoughs uppfattning detta antal
rättegångstillfällen varit tillfyllest i nämnda tingslag. Om en reglering
av tingslagen skulle komma till stånd, borde denna ske så, att Hede tingslag
med undantag av Storsjö socken sammansloges med Svegs tingslag,
medan däremot nämnda socken, vilken genom ett snöfjäll vore skild från
den övriga delen av Hede tingslag, överfördes till Bergs tingslag. Genom
den nyanlagda järnvägen Hede—Sveg skulle invånarna i förstnämnda del
av Hede tingslag utan större svårighet kunna inställa sig vid tingsförhandlingar
i Svegsmon, och invånarna i Storsjö socken, av vilka flertalet
bodde i dalgången omkring Ljungan, skulle genom nämnda dalgång få
en tämligen god utfartsväg till österåsen i Bergs tingslag. Vintertiden

304

hade Storsjöborna visserligen lättare att å en vinterväg över snöfjället
taga sig fram till Hede kyrkoby, men ovannämnda anordning med socknens
överflyttning till Bergs tingslag syntes i allt fall häradshövdingen
Schough lämplig.

Påföljande dag verkställde jag inspektion av Härjedalens domsaga. Därvid
upptog jag med häradshövdingen i domsagan f. d. hovrättsrådet friherre
T. Hummerhielm ånyo frågan, om icke åtgärder tarvades för ernående
av snabbare rättskipning i domsagan.

Friherre Hummerhielm förklarade, att han beträffande Hede tingslag
ansåge det nuvarande antalet ting tillräckligt, enär vid tingslagets häradsrätt
förekomma mest brottmål, därav huvudsakligen jaktmål, och endast
få civila mål. Utökning av antalet ting i nämnda tingslag vore därför
alldeles obehövlig. Däremot ansåge friherre Hummerhielm, att ett ökat
antal ting med Bergs tingslags häradsrätt, vid vilken ett stort antal
civila mål förekomme, vore av nöden. Malen vid sistnämnda häradsrätt
bleve ofta rätt gamla, innan de kunde avgöras. Enligt vad friherre Hummerhielm
hade sig bekant ansåge advokaterna i Östersund, vilka plägade
anlitas såsom ombud vid denna häradsrätt, att tre tingssammanträden
med häradsrätten om året skulle vara tillfyllest för ernående av den snabbare
rättskipning, som kunde anses önskvärd, och friherre Hummerhielms
egen mening därutinnan överensstämde fullkomligt med advokaternas.

Friherre Hummerhielm visade för mig handlingarna i två mål, vilka
skulle företagas till avgörande å Bergs tingslags häradsrätts slutsammanträde
den 22 juni 1925.

Av handlingarna inhämtades, att i det ena målet födorådstagaren Anders
Jönsson i Kvarnsjö till den 27 september 1921 erhållit stämning å
handlanden Halvar Eklund i Klövsjö med yrkande om åläggande för Eklund
att utgiva födorådsförmåner. Målet hade förekommit vid nio rättegångstillfällen,
senast vid årets vinterting i mars, då det överlämnades
till rättens prövning.

Det andra målet, i vilket Åsarnas kommun till den 21 september 1922 erhållit
stämning å bondesonen Sven Sundvisson i Österåsen med yrkande
om åläggande för honom att till kommunen utgiva 2,047 kronor 50 öre,
hade förekommit sex gånger, innan det vid vintertinget överlämnats till
avgörande.

Härefter redogjorde jag för vad häradshövdingen Schough yttrat vid
inspektionen dagen förut och tillsporde friherre Hummerhielm om hans
mening rörande en tingslagsändring på sätt häradshövdingen Schough
ifrågasatt.

Friherre Hummerhielm anförde med anledning därav följande: Hede
tingslag bestode av fyra socknar, Hede socken med 1,715 invånare vid 1925
års ingång, Yemdalens socken med 1,337 invånare, Tännäs socken med

305

2,058 invånare och Storsjö socken med ett invånarantal vid nämnda tidpunkt
av 640 personer. En förening av tingslagen på sätt häradshövdingen
Schough ifrågasatt skulle stöta på ett starkt motstånd från ortsbefolkningen
i Hede tingslag, särskilt Hede socken, i vars mitt tingsstället
vore beläget med järnväg delvis genom Vemdalens socken till Sveg.
Beträffande Hede socken ansåge friherre Hummerhielm väl, att Hedeborna
kunde medelst nämnda järnvägsförbindelse inställa sig vid ting i
Svegsmon, som under alla omständigheter måste förutsättas förbliva tingsställe
i Svegs tingslag, men tågförbindelserna vore olämpliga, åtminstone
om man ansåge möjlighet böra förefinnas för de tingsbesökande att återvända
hem på dagen. Tänkbart vore ju dock, att vid tingen extra tågförbindelser
kunde anordnas mellan Hede och Sveg. Beträffande Vemdalens
socken skulle invånarna i denna med tåg till och med lättare kunna inställa
sig i Svegsmon än i Hede. Huvudorten i Tännäs socken vore Funäsdalen,
7 mil från Hede kyrkoby, med vilken Funäsdalen endast hade landsvägsförbindelse.
Automobiltrafik vore emellertid tillåten å berörda landsväg,
och postdiligens uppehölle regelbunden trafik mellan de båda orterna
en gång om dagen med en körtid av omkring tre timmar.

Vidkommande Storsjö socken ansåg friherre Hummerhielm det uteslutet
att lägga densamma till Svegs tingslag på grund av socknens genom snöfjäll
därifrån avskilda läge. Storsjöborna måste väl taga sig över fjället
även för att komma till Hede kyrkoby men, om de därifrån skulle nödgas
fara ytterligare till Svegsmon för inställelse vid tingen, skulle tingsresorna
bliva alltför besvärliga. Fn ödebygdsväg vore för närvarande under
byggnad mellan Hede och Särvsjö, 4 mil, och enligt uppgjord plan skulle
denna väg sedermera utsträckas ytterligare till det 3 mil längre norrut
belägna Storsjö kapell. Denna väg kunde befaras med hästskjuts men
däremot icke med automobil. Att lägga Storsjö socken till Bergs tingslag
syntes däremot gå väl för sig, och ur kommunikationssynpunkt skulle en
sådan anordning till och med vara till fördel för socknens invånare. Storsjö
kapell vore medelst en 9 mil lång automobilväg genom Ljungans dal
gång förenat med Österåsen vid Åsarnas järnvägsstation. En olägenhet
vore väl, att Storsjö socken bildade ett landsfiskalsdistrikt med Tännäs
socken, men en reglering av landsfiskalsdistrikten kunde ske i sammanhang
med en eventuell tingslagsreglering.

På fråga av mig uppgav friherre Hummerhielm, att han för egen del
ansåge, att målet, snabbare rättskipning, skulle kunna vinnas med allé
nast den förändringen, att man införde ytterligare ett ting i Bergs tingslag.
Även om Storsjö socken överflyttades till detta tingslag, skulle nämligen
dylik ökning av tingens antal vara tillräcklig. Målen från Storsjö
socken vore nämligen så få, att därifrån härrörande tillskott av mål sak
nade betydelse. Sålunda hade av å uppropslistan vid senaste tinget med

20 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1926 års riksdag.

306

Hede tingslags häradsrätt upptagna 46 mål endast 2 mål varit från Storsjö
socken. På given anledning förklarade friherre Hummerhielm, att en
sammanslagning av Bergs och Svegs tingslag icke syntes lämplig. Ett förslag
i sådan riktning skulle också röna mycket stort motstånd från ortsbefolkningens
sida.

Tingshuset i Svegsmon, som var uppfört av trä, befanns vid inspektionen
vara i gott skick. Tingssalen syntes vara tillräckligt stor för att kunna
i oförändrat skick användas även om Svegs tingslag utökades med Hede
tingslag. Å platsen framför tingshuset hade år 1925 uppförts en ny byggnad
av sten, innehållande kanslilokaler, bostadsrum för notarier och landsfiskaler
samt häradshäkte. Till kansliet hörde ett större brandfritt
arkivrum.

På fråga av mig, i vilket skick tingshusen i Hede kyrkohy och Österåsen
befunne sig, upplyste friherre Hummerhielm, att de vore uppförda
av trä på 1890-talet samt att tingshuset å förstnämnda plats vore i gott
stånd och tillräckligt för sitt ändamål. Beträffande Bergs tingslags tingshus
vore det meningen att detta, som nu vore beläget i österåsen 2 kilometer
från Åsarnas järnvägsstation, skulle ombyggas vid Åsarna. Kitningar
till det nya tingshuset vore uppgjorda, och K. B. hade redan beslutat,
att tingsstället skulle förflyttas från Österåsen till Åsarna.

Landsfiskalen O. Bromée, vilken sedan år 1886 varit kronolänsman och
sedermera landsfiskal i orten, hade på anmodan kommit tillstädes å domsagans
kansli och tillfrågades nu av mig om sin mening i förevarande
ämne. Bromée framhöll därvid, att enligt hans uppfattning flera tingssammanträden
än för närvarande icke erfordrades inom Svegs tingslag. Vid
Hede tingslags häradsrätt vore de förekommande målens antal så litet,
att en ökning av antalet tingssammanträden icke syntes erforderlig. Inom
Bergs tingslag förekomme väl flera mål, men Bromée hade icke försport
någon önskan inom tingslagen om ökat antal ting. Bromée hade icke från
någotdera av tingslagen hört några klagomål över långsamhet i rättskipningen
därstädes. Dock hade han ej heller bragt denna fråga på tal någonstädes
i orten.

På fråga uppgav friherre Hummerhielm, att tingssammanträdena i
Svegs tingslag brukade pågå 3—4 dagar samt tingen i Hede tingslag 2 och
tingen i Bergs tingslag 3 dagar, därvid förhandlingarna brukade avslutas
klockan omkring 9 på kvällen i Bergs och Svegs tingslag samt något tidigare
i Hede tingslag.

Folkmängden i de olika tingslagen vid 1924 års slut utgjorde i Svegs
tingslag 10.443 invånare, i Hede tingslag 5,750 invånare och i Bergs tingslag
7,181 invånare.

307

Beträffande arbetsbördan i de särskilda tingslagen framgår av arbetsredogörelserna
för år 1924, att under nämnda år handlagts:

i Svegs tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 428

konkurser och konkursärenden..................................... 43

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 705

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 280

1,45(3

i Hede tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 129

konkurser och konkursärenden..................................... 5

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 344

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 153

631

i Bergs tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 208

konkurser och konkursärenden..................................... 15

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 460

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 193

876

De anförda siffrorna torde utan tvivel giva vid handen, att ur synpunkten
av arbetsbördans storlek inga skäl förefinnas, som kunna tala för ett
bibehållande av de nuvarande tingslagen i Härjedalens domsaga såsom
särskilda jurisdiktionsområden. En domsaga med Härjedalens domsagas
arbetsbörda bör ur nyssnämnda synpunkt givetvis kunna bilda endast ett
tingslag. Erfarenheten lärer tydligt hava visat, att i domsagor med vida
större arbetsbörda arbetet medhinnes även om domsagan utgör ett tingslag
med allmänna sammanträden tio gånger om året. Den större snabbhet
i rättskipningen, som en dylik anordning medgiver, torde också i och
för sig tala för en sammanslagning av tingslagen.

Men andra skäl kunna ställa sig hindrande i vägen för en eljest önskvärd
tingslagsreglering. I de flesta fall torde väl vissa lokalintressen i den
ort, som skulle mista sin gamla tingsstad, motsätta sig en tingslagsförening,
som medför dylik påföljd. Men då rättskipningens ändamålsenliga
ordnande är ett viktigt statsintresse, synes staten i sådana frågor böra
göra sin myndighet gällande emot mer eller mindre ensidiga och delvis
måhända mera på känsloskäl än på verkliga sakskäl grundade bygdeintressen.
Dessa intressen torde därför icke böra få hindra en eljest möjlig
och lämplig sammanslagning av tingslag. Hinder, som emellertid ej kunna

308

lämnas obeaktade, äro däremot de, som bestå i domsagornas i geografiskt
hänseende vidsträckta omfattning i förening med de på sina ställen dåliga
kommunikationsförhållandena.

Beträffande Härjedalens domsaga torde hinder av sistnämnda slag förefinnas
mot en sammanslagning av tingslagen till ett tingslag. Däremot
synes mig en sammanslagning av Svegs och Hede tingslag med undantag
av Storsjö socken vara möjlig. I dylikt fall borde Storsjö socken överflyttas
till Bergs tingslag. Den fördel, som skulle vinnas genom eu dylik
anordning, vilken, om den kommer till stånd, synes böra föra med sig
nya tingsordningens tillämpande i båda tingslagen, lärer motivera en när
mare undersökning av möjligheterna att genomföra densamma. För invånarna
i såväl Hede som Bergs tingslag skulle en sådan anordning medföra
ett ökat antal tingssammanträden, en förmån som måste antagas till
stor del uppväga de olägenheter, vilka skulle vållas invånarna i vissa
delar av Hede tingslag därigenom, att tingsresorna bleve besvärligare än
för närvarande. Skulle det emellertid visa sig, att sistberörda eller andra
nackdelar av en sammanslagning bleve alltför stora, torde genom undersökningen
dock kunna utrönas, huruvida icke ett ökat antal rättegångs -tillfällen är erforderligt i Hede och Bergs tingslag. Det synes mig näppeli
gen överensstämmande med nutida förhållanden, att i en särskild domkrets
icke gives tillfälle till rättegångsförhandlingar mer än två gånger om året.

Beträffande Bergs tingslag synes i allt fall redan vad som förekommit
vid den av mig verkställda inspektionen utvisa, att en ökning av tingens
antal därstädes är erforderlig.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag i underdånighet
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållanden till
den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Skrivelsen bär remitterats till Svea hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande.

2. Framställning angående ändring av bestämmelserna om
uppgifter från prästerskapet rörande häktades
levnadsomständigheter.

Den 31 augusti 3925 skrev jag till Konungen följande:

”1 kungl. förordningen den 11 juli 3753 huru delinkventers kunskap i kristendom
skall vid domstolarna inhämtas stadgas, att kronobetjäningen, så
snart någon för begånget brott gripes, skall taga bevis av prästerskapet i
socknen, där den angivne vistats, hurudan hans kunskap i kristendomen är
samt huru hans leverne och förhållande varit, vilket bevis bör, då den

309

brottslige för rätta ställes, hos domaren ingivas och sedan rannsakningen
åtfölja.

I kungl. kungörelsen den 30 mars 1901 om uppgifter från prästerskapet
angående häktades levnadsomständigheter föreskrives, att då, sedan någon
blivit för brott häktad, allmänna åklagaren eller domstolen hos pastorsämbetet
i församling, vilken den häktade tillhör eller tillhört, begär uppgift
angående hans levnadsomständigheter, sådan uppgift skall avfattas i
överensstämmelse med ett vid kungörelsen fogat formulär och därå befintliga
anvisningar.

Det i kungörelsen åberopade formulärets tryckta text angiver till eu början,
att formuläret avser en uppgift angående en för brott häktad person,
samt innehåller därefter följande 12 punkter, avsedda att vid formulärets
användning ifyllas eller överstrykas, nämligen: ”1. Tillnamn: 2. Förnamn:

3. Befattning eller yrke: 4. Födelsetid: 5. Födelseort: 6. Inflyttad från

........den........7. Uttagit utflyttningsbetyg till........den........

8. Föräldrarnas namn: 9. Födsel: Utom Inom äktenskapet. 10. Civilstånd:
Ogift. Gift. Änkling. Änka. Frånskild. 11. Kristendomskunskap: 12. Brott,
varför personen blivit före den 1 januari 1901 dömd eller under framtiden
ställd, med uppgift å domstolen, dagen, då utslag meddelats, och ådömt
straff eller annan ansvarspåföljd, ävensom å straffanstalt, där den dömde
intagits, och dagen, då bestraffningen avslutats:”.

Börande prästbevis i allmåxnhet finnas bestämmelser intagna i § 38 i
kungl. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande.
Enligt nämnda lagrum skola flyttnings-, ålders- och arbetsbetyg, äktenskapsbetyg,
lysningsbevis och vigselbevis ävensom utdrag av födelse- och
dop-, konfirmations-, lysnings- och vigsel- samt död- och begravningsböckerna
utfärdas enligt förordningen bilagda formulär. Vid utfärdande
av betyg, för vilket formulär icke finnes fastställt, skall alltid det ändamål,
för vilket betyget utfärdas, däri angivas.

Att bestämmelserna om uppgifter angående häktades levnadsomständigheter
upptagits i en särskild kungörelse och icke inarbetats i 1915 års förordning
angående kyrkoböckers förande torde bero därpå, att 1901 års kungörelse
från början förlänats giltighet tills vidare intill utgången av år
1915. Genom en kungl. kungörelse den 23 december 1915 har emellertid förordnats,
att de i 1901 års kungörelse lämnade föreskrifter skola jämväl
efter utgången av år 1915 tills vidare lända till efterrättelse.

Såsom av 1901 års kungörelse med full tydlighet framgår, har densamma
avseende endast å uppgifter angående häktade personers levnadsomstän
digheter. Om åklagarmyndigheten eller domstolen beträffande någon för
brott misstänkt eller tilltalad person, vilken icke förklarats häktad, önskar
hos vederbörande pastorsämbete inhämta uppgift angående den misstänk
tes eller tilltalades levnadsomständigheter, medgiva icke ordalagen i 1901

310

års kungörelse, att uppgift väte sig rekvireras eller expedieras enligt
samma kungörelse. Av de övriga för prästbevis fastställda formulären är
intet uppställt med särskilt avseende å dylika fall. Vid sådant förhållande
torde det vara formuläret till åldersbevis, som närmast kan tänkas böra
komma till användning, därest icke den utvägen begagnas att begära och
utfärda betyg, för vilket formulär icke finnes fastställt. Åldersbevisen,
vilka innehålla uppgifter om födelsetid och födelseort, äro emellertid icke
i fråga om vederbörandes levnadsomständigheter på långt när så upplysande
som de uppgifter, vilka lämnas enligt det i 1901 års kungörelse omförmälda
formuläret.

Det synes vid närmare övervägande knappast vara ändamålsenligt att,
på sätt nu framhållits, fastställda formulär saknas för sådana fall, då
närmare upplysningar kunna finnas av behovet påkallade angående vederbörandes
levnadsomständigheter, oaktat denne icke är häktad.

Behovet av sådana upplysningar kan till en början ingalunda antagas
föreligga blott i fall, då det brott, varom fråga är, föranleder häktning.
Det är som bekant blott de allra svåraste brotten som utgöra ovillkorlig
häktningsanledning. Beträffande övriga brott tagas, då det gäller frågan,
huruvida häktning skall ske, i betraktande jämväl en hel del andra omständigheter
än brottets svårbetsgrad, och det kan därför lätt inträffa, att
av två lika svåra brott det ena leder till häktning men det andra icke eller
till och med att den, som begått ett jämförelsevis ringare brott, varder
häktad, under det att den, som gjort sig skyldig till ett svårare brott, till
följd av särskilda omständigheter såsom stadigt hemvist eller dylikt lämnas
på fri fot. Uppenbarligen utgör i dylika fall den omständigheten, att
häktning icke äger rum, intet bevis för att närmare upplysningar från
pastorsämbetet om vederbörandes levnadsomständigheter kunna undvaras,
medan sådana upplysningar anses behövliga i fråga om dem, som häktas.
Häktningen såsom sådan kan därför näppeligen anses såsom ett fullt till -förlitligt särmärke för sådana fall, då behov av upplysningar av nyss omförmäld
beskaffenhet måste antagas vara för handen.

Härtill kommer emellertid ett kanske ännu viktigare skäl, som talar för
att icke tillmäta häktningen en avgörande betydelse i berörda hänseende.
Jag syftar härvid på det förhållandet, att häktningsåtgärd mången gång
äger rum vid en tidpunkt, då redan under en jämförelsevis betydande tidrymd
undersökning rörande brottet ägt rum och den till brottet skyldige
eller för detsamma misstänkte hållits i förvar hos polismyndigheten utan
att vara häktad. Det torde vara uppenbart, att i dylika fall det ofta kan
vara av vikt för undersökningen, att man redan på ett tidigt stadium av
densamma och innan häktning ännu kunnat företagas lätt kan förskaffa
sig tillgång till de tillförlitliga upplysningar angående den såsom brotts -

311

ling utpekade personens levnadsomständigheter, som ett prästbevis innehåller.

Behovet av tillgång till dylika upplysningar torde sålunda icke kunna
anses tillräckligt uppmärksammat genom 1901 års kungörelse, vilken dels
icke alls avhandlar sådana fall, där häktning icke äger rum, och dels icke
har något avseende på den del av en brottsutredning, som infaller före en
häktningsåtgärd.

I praktiken har också nämnda behov gjort sig gällande på sådant sätt,
att 1901 års kungörelse synes hava fått en icke obetydligt vidsträcktare
tillämpning än dess ordalag egentligen medgiva. Att döma av de jämförelsevis
talrika fall, som kommit under mina ögon dels vid prövning av
hit inkomna klagomål och dels vid i samband med inspektionsresor företagen
domhoksgranskning, är det en ingalunda ovanlig företeelse, att det
i nämnda kungörelse omförmälda formuläret kommer till användning även
beträffande sådana personer, som icke äro häktade. Den väg, utvecklingen
sålunda tagit, är emellertid förenad med vissa olägenheter. Därom bära,
såsom nyss antytts, ett flertal hit inkomna klagoskrifter nogsamt vittne.
Det synes nämligen alltsomoftast inträffa, att nämnda formulär användes
utan att den tryckta texten i detsamma underkastas ändring med hänsyn
till det förhållandet, att vederbörande icke är häktad. Man kan icke förtänka
den person, som med uppgiften avses, om han finner sig illa berörd
av att på dylikt sätt utan grund bliva i ett offentligt intyg, som måhända
inflyter i domstolens rättegångsprotokoll, betecknad såsom för brott häktad.
Å andra sidan lärer ett sådant felgrepp i regel icke kunna läggas
vederbörande tjänstemän allt för hårt till last. Det torde ofta tillgå så,
att åklagarmyndigheten rekvirerar ett prästbevis utan att tydligt upplysa
om att häktning av den person, det gäller, icke föregått, varefter vederbörande
prästman, utan att närmare reflektera över detta förhållande, begagnar
sig av det enda för honom tillgängliga formulär, som direkt har
avseende å för brott misstänkta personer. Misstaget kan sålunda lätt
komma till stånd utan att vare sig den, som rekvirerat prästbeviset, eller
den, som expedierat detsamma, kan läggas till last något tjänstefel av
beskaffenhet att kunna föranleda ansvar. Fastmera synes felet i allmänhet
till väsentlig del vara att tillskriva det ovan anmärkta förhållandet,
att formulär av lämplig avfattning icke finnes för alla hithörande fall
samt att det i 1901 års kungörelse omförmälda formuläret innehåller den
i och för sig ganska onödiga och — i de, efter vad det vill synas, ofta förekommande
fall, då formuläret kommer till en från början icke avsedd användning
— vilseledande och olämpliga uppgiften, att den person, som
med beviset avses, är för brott häktad.

Vad nu senast anförts torde vara tillfyllest för att ådagalägga, att det
behov av formulär, som otvivelaktigt lärer förefinnas även för en del

312

sådana fall, där vederbörande befinner sig på fri fot, icke bör lämnas utan
annan hjälp än den, som ligger i möjligheten att använda det i 1901 års
kungörelse omförmälda formuläret med iakttagande av erforderlig rättelse
av den tryckta texten. Erfarenheten synes nämligen hava visat, något
som för övrigt är helt naturligt, att dylik rättelse i allt för många fall
uraktlåtes, med påföljd att de utfärdade bevisen, till förargelse och obehag
för dem, som därav beröras, få ett felaktigt innehåll i förut anmärkta
hänseende.

Den nu gällande ordningen har emellertid även i ett annat avseende
visat sig otjänlig. Enligt vad hos mig anförda klagomål bestyrka, torde
det mer än en gång inträffa, att i mål, där den tilltalade hålles häktad,
uppskov med utslags avkunnande ioranledes allenast därav, att prästbevis
angående den tilltalade ännu icke kommit domstolen tillhanda. Även om
sådant aldrig kan helt undvikas, ligger det nära till hands att antaga, att
antalet dylika fall skulle i någon män nedbringas, om de på området gäl
lande föreskrifterna avfattades så, att det framstode som en möjlighet och
därmed även i en del fall som en skyldighet för polis- och åklagarmyndigheterna
att i god tid och utan att avvakta beslut om häktning införskaffa
erforderliga prästbevis. Den ovan anmärkta förordningen av år 1753 ålägger
visserligen kronobetjäningen att ”så snart någon för begånget brott
gripes, taga bevis av prästerskapet”. I belysning av 1901 års kungörelse
torde detta åliggande lätt uppfattas såsom varande för handen först då
häktning ägt rum, ehuru det med skäl synes kunna ifrågasättas, om icke
därigenom 1753 års förordning erhåller en snävare tillämpning än från
början egentligen varit avsett. Enligt lagen den 2 juni 1922 om tiden för
företagande av rannsakning med häktad skall sådan rannsakning börjas
snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt
senast å fjortonde dagen från den dag, anmälan om häktningen inkommit
till ordföranden i vederbörande domstol. För det fall, att rannsakningen
icke kan slutföras vid ett rättegångstillfälle, innehåller nämnda
lag föreskrifter avsedda att säkerställa, att målet utan varje onödigt uppskov
varder så snart ske kan slutbehandlat. Det torde icke kunna förnekas,
att syftet med berörda bestämmelser till någon del kan komma att
äventyras, om i sådant fall, då rannsakningen skulle kunna företagas och
slutföras mycket snart efter häktningen, erforderligt prästbevis, såsom
ordalagen i 1901 års kungörelse förutsätta, rekvireras först efter häktningsbeslutet.

I detta sammanhang må påpekas, hurusom nyssnämnda lag om tiden för
företagande av rannsakning med häktad innehåller jämväl andra bestämmelser,
vilka i sin mån tala för lämpligheten av att rekvisitionen av präst
beviset om möjligt sker före häktningen. I 1 § stadgas, att anmälan om
häktningen, vilken anmälan skall göras ofördröjligen, skall innefatta upp -

313

gift bland annat om den häktades ålder och att, om tillförlitlig upplysning
därom icke genast kan vinnas, i anmälan skall upptagas vad den
häktade därutinnan om sig själv uppgivit. Dessa föreskrifter synas förutsätta
såsom önskvärt, att redan dä beslut om häktning meddelas åldersbevis
i varje fall är tillgängligt; och vid sådant förhållande torde det
mången gång vara lämpligast att för undvikande av två rekvisitioner tätt
på varandra redan från början beställes prästbevis av den mera utförliga
typ, som i 1901 års kungörelse avses.

På grund av vad ovan anförts synes det mig behövligt, att föreskrifterna
i 1901 års kungörelse underkastas ändring därhän, att rekvisition och
expedition av sådana uppgifter från prästerskapet, som i kungörelsen avses,
icke längre blir beroende av att häktning förelupit, samt att i överensstämmelse
därmed det i kungörelsen omförmälda formulärets tryckta
text icke kommer att innehålla, att detsamma har avseende å häktad person.
Som förutsättning för uppgifternas utfärdande torde i stället för
häktning kunna angivas annat förhållande, exempelvis att upplysningar
angående den ifrågavarande personens levnadsomständigheter ansetts erforderliga
för en pågående brottsutredning.

Det torde även, med tanke närmast på att den nyss föreslagna ändringen
räknar med rekvisition av uppgift från prästerskapet redan under ett
tidigt skede av polisutredningen, kunna sättas i fråga, huruvida icke rät
ten att verkställa rekvisition bör uttryckligen tillerkännas, förutom allmän
åklagare och domstol, vilka i sådant avseende äro nämnda i 1901 års
kungörelse, jämväl annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om
häktning. Till jämförelse må i detta hänseende erinras om stadgandet i
8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, enligt vilket lagrum, sådant
detsamma lyder enligt lag den 6 juni 1924, fullständigt utdrag av
straffregistret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol,
K. B. eller allmän åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag
äger förordna om häktning, eller av riksdagens justitieombudsman eller
dess militieombudsman. Möjligen kan det anses önskvärt att mellan de
båda författningarna åvägabringa större likformighet än nu är rådande.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

Min framställning har remitterats till fångvårdsstyrelsen, som i avgivet
utlåtande yttrat, att de skäl, jag anfört för den av mig föreslagna ändring
en av föreskrifterna i kungörelsen den 30 mars 1901 om uppgifter från
prästerskapet angående häktades levnadsomständigheter, funne fångvårds -

314

styrelsen synnerligen beaktansvärda; och finge styrelsen för sin del tillstyrka
såväl ifrågavarande ändringsförslag som den av mig ifrågasatta
utsträckningen av rätten att rekvirera uppgift från prästerskapet. Till
förebyggande av möjliga nackdelar för den person, som avsåges i uppgiften,
syntes denna kunna förses med exempelvis endast följande rubrik:
”uppgift enligt kungl. kungörelsen den 30 mars 1901”. I övrigt syntes upp
giften kunna avfattas i överensstämmelse med det nu använda formuläret
för ”uppgift angående för brott häktade”.

3. Framställning angående ändring av lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar.

Den 29 oktober 1925 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 en hit inkommen skrift anförde styrelsen för allmänna svenska sjuksköterskeföreningen
följande:

Enligt § 1 i för föreningen gällande stadgar hade föreningen bland annat
till ändamål att genom upprättande av sjuksköterskebyrå förmedla
anställning i sjukvårdsarbete åt dem av sina medlemmar, som vore sjuksköterskor,
samt att genom anordnande av sjuksköterskehem bereda bostad
åt föreningens sjuksköterskemedlemmar ävensom möjlighet för dessa
att på hemmet erhålla sina måltider. Föreningens ändamål vore sålunda
i nämnda avseenden att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Såsom
framginge av dess stadgar vore föreningen organiserad såsom en ekonomisk
förening och horde därför kunna såsom sådan bliva registrerad
jämlikt lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. Av följande
skäl mötte dock därför hinder. Föreningen, som innehade av staten godkänd
sjuksköterskebyrå, måste såsom villkor därför hava sin styrelse sammansatt
enligt bestämmelserna i § 7 mom. a i kungl. kungörelsen den 30
april 1920, däri bland annat föreskreves, att föreningens styrelseledamöter
icke finge utses för mindre tid än 3 år. Däremot stadgade gällande lag
om ekonomiska föreningar i 20 §, att styrelseledamot i dylik förening icke
finge utses för längre tid än 2 år. Mellan de nämnda bestämmelserna före
läge alltså en uppenbar inkongruens, som omöjliggjorde en önskad registrering
av föreningen. Då bevarandet av ett mera kontinuerligt styrelse
sätt vore för en förening av nu ifrågavarande art särskilt önskvärt, torde
vederbörande myndigheter icke finna det lämpligt, att sagda kungörelse i
berörda hänseende ändrades i överensstämmelse med stadgandet i 20 § i
lagen om ekonomiska föreningar, änskönt föreningen genom de mot varandra
stridande bestämmelserna tydligen befunne sig i en sämre rättsställning,
än den, som eljest kunde tillkomma densamma. Genom den jämförelsevis
fasta organisation, en registrering både förutsatte och beredde,

315

skulle föreningen se sig bättre i stånd att möta det förtroende, som från
statens sida blivit densamma visad i och med godkännandet av dess sjuksköterskebyrå.
Förutom den förening, styrelsen företrädde, vore följande
sammanslutningar i sjukvårdens tjänst innehavare av utav staten godkända
sjuksköterskebyråer, nämligen Röda korset, Sofiahemmet, Fredrika
Bremerförbundet, Uppsala akademiska sjukhus’, Södra Sveriges samt Örebro
städs och läns lasaretts sjuksköterskeföreningar. Såvitt styrelsen hade
sig bekant, hade från dessa sammanslutningar icke några åtgärder blivit
vidtagna för desammas registrerande, ett förhållande, som säkerligen
funne sin förklaring däruti, att nämnda sammanslutningar förnämligast
hade till ändamål att utbilda sjuksköterskor, vadan behovet för dem av eu
genom behörig registrering förstärkt rättsställning icke gjort sig särskilt
gällande. Allmänna svenska sjuksköterskeföreningen, som vore en förening
sammansatt av sjuksköterskor, utgångna från de olika sjuksköterskeskolorna
i riket, hade jämte sin ideella uppgift huvudsakligen till ändamål
att främja sina sjuksköterskemedlemmars intressen genom att förmedla
anställning i sjukvårdsarbete ävensom bereda dem värdiga hem.
Nämnda förenings verksamhet måste sålunda vara av största ekonomiska
betydelse för dess medlemmar. Den försämring i rättsligt avseende, nu
påtalade bristande överensstämmelse mellan kungörelsen den 30 april 1920
och lagen om ekonomiska föreningar medförde för föreningen, måste därför
av denna erfaras särskilt kännbar, icke blott i betraktande av det personliga
ansvar, som dess styrelseledamöter därigenom hade att ikläda sig
för föreningens ekonomiska förpliktelser, utan även med hänsyn till det
hinder, nämnda förhållande i vissa avseenden uppreste för föreningens
utvecklingsmöjligheter. Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde
styrelsen, att J. O. måtte framlägga förslag om sådan ändring i
gällande lag om ekonomiska föreningar, att hinder icke mötte för sjuksköterskeförening,
som innehade av staten godkänd sjuksköterskebyrå,
att bliva registrerad såsom ekonomisk förening.

Vid skriften funnos fogade dels tryckt exemplar av föreningens stadgar,
varav inhämtades, att föreningen hade till ändamål, att genom upprättande
av en sjuksköterskebyrå förmedla anställning i sjukvårdsarbete åt
dem av sina medlemmar, som vore sjuksköterskor, att tillvarataga och
främja medlemmarnas intressen, i vad avsåge sjuksköterskekallets höjande
såväl i intellektuellt och tekniskt som i socialt och etiskt hänseende, samt
att genom anordnande av sjuksköterskehem bereda bostad åt föreningens
sjuksköterskemedlemmar ävensom möjlighet för dessa att på hemmet erhålla
sina måltider, och dels avskrift av chefens för socialdepartementet
skrivelse den 4 november 1921 till medicinalstyrelsen angående godkän
nande av föreningens sjuksköterskebyrå m. m., utvisande att Kungl. Maj:t
godkänt nämnda sjuksköterskebyrå för en tid av 5 år.

316

I 20 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar stadgas, att
för ekonomisk förening skall finnas en styrelse, bestående av en eller flera
ledamöter, som äger att i enlighet med vad i samma lag är stadgat förvalta
föreningens angelägenheter. Styrelsen väljes å föreningssammanträde.
Dock må i föreningens stadgar kunna bestämmas, att styrelsen eller
ledamot av densamma skall på annat sätt utses.

Enligt samma lagrum må styrelseledamot ej utses för längre tid än 2 år.
Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått
till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.

1 § 6 i kungl. kungörelsen den 30 april 1920 med bestämmelser angående
statens godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer förordnas
att, om förening, vilken har till ändamål att förmedla anställning
åt sjuksköterskor, för denna verksamhet upprättat särskild byrå, sådan
byrå må kunna på närmare angivet sätt erhålla Kungl. Maj:ts godkännande
(godkänd sjuksköterskebyrå).

För att dylikt godkännande må lämnas, erfordras, enligt § 7, att för föreningen
finnes en av densamma för en tid av minst 3 år i sänder vald styrelse,
bestående av minst fem personer, av vilka minst en skall vara legitimerad
läkare och en sjuksköterska, som fullständigt genomgått godkänd
sjuksköterskeskola; att ledningen av byråns verksamhet utövas av en utav
nämnda styrelse tillsatt föreståndarinna, vilken fullständigt genomgått
sådan sjuksköterskeskola, varom nyss är sagt, och som för sin verksamhet
icke åtnjuter annan ersättning än av föreningen bestämd fast avlöning;
samt att byråns verksamhet icke må tillföra föreningen eller dess
medlemmar någon vinst utöver vad som åtgår till täckande av kostnaderna
för byråns förvaltning och till bildande av en i förhållande till
byråverksamhetens omfattning skälig reservfond.

Enligt § 10 är förening, som för av densamma anordnad sjuksköterskebyrå
erhållit Kungl. Maj:ts godkännande, pliktig att mot avgift, som efter
förslag av föreningen fastställes av medicinalstyrelsen, genom byrån förmedla
anställning i sjukvårdsarbete åt sjuksköterskor, vilka fullständigt
genomgått godkänd sjuksköterskeskola.

Ovannämnda kungörelse är grundad på ett av särskilt tillkallade sakkunniga
år 1916 avgivet betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden. I detta betänkande anfördes
bland annat, att platsförmedlingen för sjuksköterskor för det dåvarande
icke vore systematiskt ordnad och att den, även bortsett från att
den ofta vore för dyr, lämnade åtskilligt övrigt att önska. En förbättring
av förhållandena på detta område borde framför allt gå ut på att så vitt
möjligt utesluta det privatekonomiska intresset från ledningen av sjuksköterskornas
platsförmedlingsbyråer. Erfarenheterna från utlandet angående
den fria förmedlingen av arbete i sjukvård och särskilt en del

317

företeelser, som visat sig vid vissa sjuksköterskehem med tillhörande platsförmedling,
hade med all tydlighet ådagalagt, hur önskvärt det vore att
få en platsförmedling för sjukvård, som vore helt undandragen det enskilda
ekonomiska intresset. Visserligen hade man i vårt land endast enstaka
gånger sett så svårartade förhållanden i detta avseende, som man
fått exempel på utomlands, men vad man redan sett vore dock tillräckligt
för att visa, att sjukvårdsförmedling hos oss ej alltid skötts tillfredsställande,
och ingenting garanterade, att icke svårartade förhållanden på
detta område kunde inträda även i vårt land. Med hänsyn därtill skulle
det kunna sättas i fråga att ordna arbetsförmedlingen för sjukvården helt
som eu offentlig angelägenhet med förhud för enskilda personer att syssla
med sådan förmedling. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore emellertid
förhållandena ännu icke mogna för en dylik offentlig organisation av
sjukvårdsförmedlingen. Däremot syntes det de sakkunniga, att staten
borde ingripa i arbetsförmedlingen på det sätt, att den meddelade sitt
godkännande åt de platsförmedlingsbyråer, som ägde förutsättningar att
på ett mönstergillt sätt sköta arbetsförmedling i sjukvård. Sådant godkännande
borde dock endast komma de byråer till del, som dreves av föreningar
utan ekonomiska biavsikter. För att erhålla godkännande borde
vederbörande förening styrka, att dess förmedlingsbyrå hade en sakkun
nig och stabil ansvarig ledning, samt garantera, att arbetsförmedlingen
handhades på ett för sköterskorna rättvist och så litet som möjligt betungande
sätt. Godkänd byrå borde vara skyldig att föra dagbok över
sin verksamhet och att till medicinalstyrelsen insända årsrapport över
densamma, allt enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Därjämte
borde godkänd byrå stå under medicinalstyrelsens inspektion, utövad
genom en inspektris över sjuksköterskeväsendet. För att förmå platsbyråerna
att söka godkännande borde vissa förmåner tillerkännas godkända
byråer. Fn lämplig sådan förmån vore, om föreståndarinna för
godkänd byrå erhölle rätt att räkna de år, under vilka hon tjänstgjort å
byrån, såsom år i offentlig sjukvårdstjänst, och för dessa år erhölle bidrag
av statsmedel till sin pensionering enligt samma grunder, som föreslagits
att gälla för i offentlig tjänst anställd sköterska.

Frågan om godkännande av sjuksköterskebyråer upptogs, ehuruväl det
skulle ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter därom, i samband
med andra dithörande spörsmål i proposition n:r 260 till 1919 års
riksdag. Vid propositionens avlåtande anförde chefen för civildepartemen
tet bland annat, att de sakkunnigas förslag att arbetsförmedlingen inom
sjukvården skulle regleras genom statligt godkännande på vissa villkor
av vederhäftiga sjuksköterskebyråer syntes departementschefen erbjuda
eu lämplig grundval för denna arbetsförmedlings ordnande på ett såväl
för allmänheten som för sjuksköterskorna tillfredsställande sätt. T likhet

318

med de sakkunniga ansåge departementschefen, att godkännande borde
meddelas endast åt sådana byråer, som dreves av sjukvårdsföreningar
utan ekonomiska biavsikter. Bland villkoren för godkännande syntes böra
uppställas vissa fordringar på sammansättningen av vederbörande byrås
styrelse och på organisationen av den utav byrån bedrivna arbetsförmedlingen.
Godkänd sköterskebyrå torde böra stå under inspektion av medicinalstyrelsen,
utövad genom den inspektris över sjuksköterskeväsendet,
om vars anställande departementschefen komme att framställa förslag.
Genom denna inspektion syntes en viss kontroll kunna utövas över de vid
byrån anställda privatsköterskornas arbetsförhållanden i syfte att motverka
ett obehörigt utnyttjande av dess sköterskors arbetskraft. Det syntes
kunna fordras, att godkänd sköterskebyrå vore försedd med ett arbetsreglemente,
däri bestämmelser vore meddelade angående vederbörande
sjuksköterskors rättigheter och skyldigheter gent emot arbetsgivarna. Om
detta reglemente tillställdes var och en, som från byrån rekvirerade
arbetskraft, och byråns föreståndarinna övervakade, att reglementets bestämmelser
följdes, syntes därigenom vinnas den garanti mot överansträngning
av privatsköterskor, som det för närvarande vore möjligt att
åstadkomma.

Det anförda torde giva vid handen, att förening, som driver godkänd
sjuksköterskebyrå, bör anses fylla ett synnerligen allmännyttigt ändamål.
Om det därför kan vara till gagn för en sådan förening, att densamma
registreras såsom ekonomisk förening, synas, därest föreningens ändamål
i övrigt är av beskaffenhet att medgiva registrering, skäl tala för att icke
från det allmännas sida resa hinder däremot. Så sker dock genom stadgandet
att styrelse för dylik förening skall utses för 3 år, medan däremot
ledamot av ekonomisk förenings styrelse ej får utses för längre tid än 2 år.

Vill man sålunda undanröja det påtalade hindret för registrering av
förening av ifrågakomna slag, kan detta ske på olika sätt. En tänkbar
lösning av spörsmålet är givetvis att genom ändring i kungörelsen nedsätta
styrelseledamöternas mandattid till 2 år. Mot denna anordning talar
emellertid den omständigheten att, såsom styrelsen för allmänna svenska
sjuksköterskeföreningen anfört, bevarandet av ett mera kontinuerligt styrelsesätt
är för en förening av nu ifrågavarande slag särskilt önskvärt.

En annan lösning är ju att i förevarande hänseende företaga en ändring
i lagen om ekonomiska föreningar. Ifrågakomna bestämmelse i 20 § i
denna lag hade sin motsvarighet i 23 § i den förut gällande lagen den 2S
juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet och i 15 §
i ett av en för ändamålet tillsatt kommitté år 1890 avgivet förslag till lag
om föreningar för ekonomisk verksamhet, vilket förslag låg till grund för
1895 års lag. I motiven till 15 § i lagförslaget, däri stadgades, att val av

319

styrelseledamot ej finge avse längre tid än 2 år, anförde kommittén att,
enär förening icke syntes hava behov att utse styrelsemedlemmar för
längre tid, såsom fallet vore t. ex. med disponenten eller verkställande
direktören för aktiebolag, hade man ansett styrelseledamot i förening ej
böra väljas för längre tid än 2 år i sänder, naturligtvis med rätt för föreningen
att omvälja den avgående.

Så framt skälen, varför styrelseledamot ansetts ej höra utses för längre
tid än 2 år, ej varit mera vägande än de nyssnämnda, torde, sedan det numera
visat sig att behov kan förefinnas att utse styrelse för längre tid,
en höjning av maximitiden för styrelseledamöternas mandat icke få anses
opåkallad. Om emellertid en generell höjning av nämnda maximitid
icke skulle befinnas lämplig, lärer mandattidens höjning kunna inskränkas
till sådana fall, då på grund av bestämmelse i annan lag eller författning
längre mandattid för styrelseledamot är erforderlig.

4. Framställning angående ändring av bestämmelserna om resekostnadsersättning
i kungl. förordningen den 12 juli 1878
angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämnings män m.m.

Den 11 december 1925 skrev jag till Konungen följande:

”Allmänna resereglementet den 18 juni 1925 innehåller bestämmelser om
resekostnadsersättning för förrättningar i statens ärenden. Vid dessa bestämmelsers
utfärdande har, såsom naturligt är, hänsyn tagits till de under
senare tid på samfärdselns område, bland annat genom motorfordonens
allt mera utbredda användning, i grunden ändrade förhållandena; och
med ledning av gångna tiders erfarenhet har man sökt utforma de nya
bestämmelserna så, att resekostnadsersättningen må bliva, såvitt möjligt,
för varje fall rättvist avvägd. Det synes mig av behovet starkt påkallat,
att de sålunda genomförda tidsenliga principerna med det snaraste vinna
beaktande även på vissa områden, där allmänna resereglementet icke
äger tillämpning.

I nyssnämnda reglemente äro numera följande fem sätt att färdas upptagna,
nämligen med järnväg, fartyg, spårväg, taxeautomobil och hästskjuts,
varmed likställes annat färdsätt än ovan nämnts.

I 4 § i reglementet stadgas, att resekostnadsersättning utgår efter det
eller de olika sätt att färdas, som för resan verkligen använts, dock att

320

ersättningen icke inå beräknas med högre belopp än som skulle liava utgått,
därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt,
som med hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande av minsta
sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast.
Vid beräknandet av denna sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas,
även om sådant icke utgår till förrättningsmannen av statsmedel.
Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de
därav föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden
för statsverket i största möjliga mån nedbringas.

I 5 § stadgas, att för färd, som ej överstiger 1 kilometer, utgår icke resekostnadsersättning.
Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg,
fartyg eller spårväg utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som
äger rum utom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda
område. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett
planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område,
utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger rum
inom det planlagda området.

När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande
personer hava att färdas samma väg med taxeautomobil, hästskjuts eller
fortskaffningsmedel, för vilket enligt 1 § ersättning beräknas såsom för
hästskjuts, skall enligt 8 §, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat
att nedbringa resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen anskaffa
för samtliga förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel och
mot ersättning förskjuta kostnaden därför, inberäknat utgifter för hämtning
av skjuts, åkdonslega samt s. k. beställnings- och väntpenningar.

Enligt 25 § skall såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning
lämnas oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning
än som enligt reglementet bör utgå.

Genom dessa och övriga bestämmelser i reglementet synas tämligen
säkra garantier hava skapats för att resekostnader i statens ärenden skola
hållas inom skälighetens gränser. Men i fråga om kostnader för av tjänstemän
företagna förrättningsresor, som skola gäldas av enskilda personer,
synas dylika garantier i stor utsträckning saknas. Detta torde vara fallet
beträffande den betydande grupp av tjänsteresor, om vilkas ersättande
föreskrifter lämnas i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. m. Härunder falla i främsta rummet tjänsteresor i utsökningsärenden,
vilka som bekant äro synnerligen talrikt förekommande och
beträffande vilka därför resekostnadernas reglerande i enlighet med skälighetens
grundsatser torde få anses i hög grad angeläget.

I 1 § i nämnda förordning stadgas, att för utmätning, försäljning av
utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning eller annan förrättning eller

321

handräckning, som i utsökningslagen avses, erlägges till utmätningsman,
som förrättningen verkställer, 2 kronor. För handräckning enligt lagen om
avbetalningsköp utgår ersättning med samma belopp. För värdering i
andra fall än vid utmätning eller handräckning enligt lagen om avbetal
ningsköp så ock för besiktning tillgodonjuter, enligt 2 §, den, som förrättningen
verkställer, 2 kronor.

I 3 § förordnas, att vittne, som vid förrättning biträder, erhåller för
varje förrättning 1 krona.

Enligt 4 § skall för delgivning av stämning, domstols, myndighets eller
tjänstemans beslut eller kallelse eller annan handling jämte bevis om del
givningen erläggas till vardera av de stämningsmän eller betjänte, som
delgivningen verkställa, för varje person, som av handlingen undfår del,
75 öre.

I 5 §, varom nu närmast är fråga, heter det att, om resa för verkställande
av förrättning å landet eller i stad utom stadens planlagda område erfordras,
äro förrättningsman och vittne berättigade till ersättning, vardera
för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar verkställas under
samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan
samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd
från förrättningsmannens och vittnets hemvist.

Genom att sistnämnda stadgande endast upptager ett färdsätt, liästs"kjuts,
hava, allt eftersom trafikmedlen under senare tider vunnit större
utbredning och fulländning, möjligheter i allt större omfattning yppat sig
för förrättningsmän, som erhålla resekostnadsersättning enligt 187S års
förordning, att för resor med andra fortskaffningsmedel än hästskjuts
uttaga ersättning, som väsentligt överstiger den verkliga kostnaden och
sålunda även vad som kan anses såsom nödig kostnad.

Detta förhållande och olägenheterna därav påpekades redan år 1891 i
en underdånig framställning av eu min företrädare i ämbetet. Vid nämnda
tid gällde resereglemente! den 11 februari 1881, däri stadgades, att resekostnadsersättning
utginge efter det eller de i reglementet angivna olika
sätt att färdas, nämligen med skjuts, på ångfartyg eller på järnväg, som
för resan verkligen begagnats. Tillika föreskrevs, att det skulle anses
såsom tjänstefel, om ämbets- eller tjänsteman i reseräkning upptoge gottgörelse
för ett med högre kostnad förenat befordringssätt än det av honom
under resan använda. Dessa bestämmelser återfinnas i näst förut gällande
resereglemente av den 10 november 1865 men däremot icke i det äldre
resereglementet av den 31 oktober 1851, där allenast resa med skjuts
omtalas.

I berörda år 1891 avlåtna framställning anförde J. O., att de genom omförmälda
föreskrifter uttalade grundsatser, att resekostnadsersättning
skulle utgå efter det i verkligheten begagnade befordringssättet och att

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

322

det betraktades såsom tjänstefel om en tjänsteman beräknade sig ersättning
för ett dyrare befordringssätt än han begagnat, syntes böra genomföras
så, att de ägde tillämplighet på varje fall, då ämbets- eller tjänsteman hade
rätt att åtnjuta resekostnadsersättning. Den av Kungl. Maj:t den 12 juli
1878 utfärdade nådiga förordning angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän in. in. innehölle
i 5 §, att, om resa erfordrades för verkställande av förrättning, vore förrättningsman
och vittne berättigade till ersättning, vardera för skjuts efter
en häst. Där omnämndes icke någotdera av de båda andra i resereglemen
tet angivna befordringssätten. Ej heller funnes därutinnan någon hänvisning
till förutnämnda bestämmelser i resereglemente!. Följaktligen syntes
den, som verkställde förrättning, för vilken gottgörelse enligt grunderna
i 1878 års förordning skulle utgå, vara för sin resa berättigad till ersättning
för skjuts, oavsett om han i verkligheten färdats på järnväg eller ångfartyg.
Likaså vittne, som vid dylik förrättning biträdde. Hos J. O. hade
klagomål anförts däröver, att kronofogde vid utmätning tillgodo beräknat
sig ersättning för skjuts, ehuru han rest på järnväg. Men J. O. hade ansett
sig under dåvarande förhållanden ej kunna för slik beräkning anställa
åtal. Före ifrågavarande förordning av den 12 juli 1878 hade i samma
ämne gällt nådiga förordningen den 30 november 1855, som i dess punkt 2
bestämt, att förrättningsman och dennes biträde vid förrättning skulle
vardera åtnjuta skjuts för en häst. Då denna förordning utfärdats, hade
resereglementet av den 31 oktober 1851 varit gällande. Detsamma hade angivit
skjuts såsom det enda befordringssättet. Någon anledning hade då
icke varit att vid utfärdandet av 1855 års författning meddela föreskrifter
rörande annat befordringssätt. Däremot då 1878 års författning utarbetats
och vid den tiden resereglementet av år 1865, som upptog de ovannämnda
tre befordringssätten, sedan mer än 10 år tillämpats, syntes anledning hava
förefunnits att bestämma, huru resekostnadsersättning till förrättningsman
och vittne vid utmätningar m. fl. i 1878 års författning angivna förrättningar
borde utgå i de fall, då resan verkligen gjordes på ångfartyg
eller på järnväg. Att så icke skett syntes hava sin grund däri, att 1855 års
författning endast omförmält skjuts såsom fortskaffningsmedel. Efter det
sedermera järnvägar framdragits i alla riktningar inom landet och ångfartyg
trafikerade en mängd vattendrag, användes dessa fortskaffningsmedel
ofta av dem, som verkställde utmätningar och andra likartade förrättningar.
Föreskrifter syntes således alltmera bliva behövliga för att
hindra, att ett slag av fortskaffningsmedel begagnades, men ersättning
krävdes för ett annat, dyrare. Det kunde jämväl tagas i betraktande, att
utmätningar vanligen gjordes hos fattiga personer, vadan särskilt borde
tillses, att utmätningarna skedde med minsta kostnad. J. O. hemställde
slutligen, huruvida icke Kungl. Maj:t skulle finna för gott att meddela

323

bestämmelser dels efter vilka grunder resekostnadsersättning i de fall,
omförmälda förordning av den 12 juli 1878 avsåge, skulle utgå, när resan
verkligen skedde på ångfartyg eller på järnväg, dels ock att det skulle
anses såsom tjänstefel, om förrättningsman fordrade gottgörelse för ett
med högre kostnad förenat befordringssätt än det av honom under resan
begagnade.

Sedan statskontoret till Kungl. Maj:t inkommit med eget underdånigt
utlåtande samt infordrade yttranden från K. B. i samtliga län, hade Kungl.
Maj:t, jämlikt en av statsrådet och chefen för civildepartementet till J. O.
avlåten skrivelse, vid föredragning av ärendet den 9 februari 1894 funnit
den gjorda framställningen icke till någon vidare åtgärd föranleda. I statsrådets
nyssnämnda skrivelse anfördes det av K. B. i Skaraborgs län avgivna
yttrande, vilket sålunda synes hava ansetts vara av särskild vikt för
frågans bedömande. Detta yttrande innehöll huvudsakligen, att enkelhet
och reda främjades samt anledningar till tvister undvekes, om vid meddelande
av bestämmelser angående ersättning av ifrågavarande slag endast
ett beräkningssätt kunde stadgas, varför föreskrift om beräkning allenast
efter det oftast begagnade fortskaffningssättet syntes vara både lämplig
och önskvärd, såvida icke ett sådant beräkningssätt kunde antagas i något
fall bliva oskäligt betungande för den betalningsskyldige och på samma
gång medföra obehörig vinst för dem, som skulle uppbära ersättningen;
att vid bedömandet av frågan därom först borde ihågkommas, att för
ifrågavarande förrättningar fortskaffning med ångfartyg eller på järnväg
icke kunde förekomma uti städerna eller inom de fögderier och länsmans
distrikt, som saknade sådana kommunikationsmedel, vadan de ifrågasatta
föreskrifterna skrälle för alla dessa förvaltningsområden bliva utan ringaste
betydelse; att, då vid förrättningar inom övriga fögderier eller länsmansdistrikt
resa icke kunde sträckas utom förvaltningsområdets gränser, väglängden
syntes icke gärna kunna bliva av sådan betydenhet, att ersättning
för skjuts efter en häst kunde anses oskäligt betungande för den betalningsskyldige
eller i avsevärd mån överskjutande den kostnad, som skulle uppstå,
därest ångfartyg eller järnväg begagnades för hela eller, såsom i de
allra flesta fall bleve förhållandet, endast för någon del av resan, vid vilket
förhållande förrättningsmannen ej heller kunde genom att beräkna ersättning
för skjuts, men resa med ångfartyg eller på järnväg, bereda sig någon
nämnvärd vinst, utom i de fall, då han vore boende vid en station och förrättningen
försigginge å eller alldeles invid en annan station, i vilket
ytterst sällsynta fall reseersättningen dock icke kunde bliva oskäligen betungande
för den betalningsskyldige och den obetydliga vinsten till fullo
motvägdes därav, att arvode för förrättningen utginge med ett så ringa och
i många fall otillräckligt belopp som 2 kronor; att då kronofogdar och länsmän
måste för undvikande av onödig tidsspillan söka ordna förrättning -

324

ar av ifrågavarande slag sålunda, att två eller flera verkställdes på en dag
eller ock sådan förrättning företoges i sammanhang med annan resa i
tjänsten, skjuts måste, för att sådant skulle kunna ske, i de allra flesta fall
begagnas; samt att genom meddelande av föreskrift rörande ersättning för
annat fortskaffningssätt hos de betalningsskyldige skulle väckas anspråk
på användande av detta fortskaffningssätt i alla de fall, då detsamma bleve
i någon, även den ringaste, mån billigare, vilket åter otvivelaktigt skulle
framkalla svårighet för förrättningsmännen att ordna förrättningarna på
det för deras tjänstgöring i övrigt lämpligaste sätt.

Under den tid, jag förvaltat justitieombudsmansämbetet, har jag vid behandlingen
av några ärenden rörande klagomål mot utmätningsmän iakttagit,
att kostnaderna för av dem företagna tjänsteresor uppgått till belopp,
som ej stått i rimlig proportion till storleken av den gäld, för vilken utmätning
skett eller skolat företagas. Jag har därvid funnit, att denna omstän
dighet till icke ringa del berott just på de missförhållanden, som påpekades
i berörda underdåniga framställning och som numera, då, frånsett de alltmera
utvecklade järnvägs- och ångbåtsförbindelserna, även åtskilliga nya
färdsätt finnas att tillgå mot avsevärt mindre kostnader än för hästskjuts,
naturligen framträda i ännu högre grad än vad fallet kunde vara för omkring
35 år sedan.

Till vad J. O. i berörda framställning anfört därom, att 1881 års resereglemente
icke ägde tillämpning beträffande förrättningsresor, för vilka
ersättning skulle utgå enligt 1878 års förordning, må endast tilläggas, att
berörda uppfattning sedermera jämväl i domstolsväg uttalats i ett av
Kungl. Maj:t genom utslag den 5 november 1912 avgjort mål (N. J. A.
1912 s. 479). Tillkomsten av 1907 och 1925 års resereglementen torde icke
hava medfört någon ändring i det förhållande, vari resereglemente! sålunda
ansetts stå till 1878 års förordning. Det torde alltså kunna tagas
för givet, att ej heller 1925 års resereglemente äger tillämpning beträffande
förrättningsresor av nyssnämnda slag. Jag har fördenskull funnit
mig föranlåten att ånyo upptaga frågan, huruvida icke de i 1878 års förordning
meddelade bestämmelserna om resekostnadsersättning snarligen
böra göras till föremål för en revision i mera tidsenlig riktning.

Till närmare belysning av de missförhållanden, jag nu berört, vill jag
i korthet redogöra för ett par av mig denna dag slutbehandlade ärenden
rörande kostnader för exekutiva förrättningar.

Handlingarna i det ena ärendet utvisa följande:

För verkställande av Aspelands och Handbörds tingslags häradsrätts
utslag den 9 februari 1925, varigenom R. Andersson i Alsterbro förpliktats
att till E. Löfgren i Oskarshamn utgiva 200 kronor jämte 5 % ränta

325

därå från den 8 december 1924, tills betalning skedde, samt 60 kronor i
rättegångskostnader, företog landsfiskalen i Virserums distrikt J. Holm
den 4 mars 1925 jämte en såsom vittne anlitad person en resa från Virse
rum till Alsterbro. Då gäldenären och dennes hustru vid tillfället voro
bortresta, överlämnade Holm till en tjänsteflicka hos gäldenären skriftlig
underrättelse om den sökta utmätningen. Den 16 mars företog Holm tillsammans
med vittne en ny resa till Alster bro, och verkställdes nu utmätning,
varvid viss lösegendom togs i mät. Sedan utmätningen vunnit laga
kraft, förrättade t. f. landsfiskalen H. Belford den 1 april 1925 i gäldenärens
bostad i närvaro av från Virserum medhaft vittne auktion å det utmätta
godset, som försåldes för tillhopa 295 kronor. Efter auktionen verkställde
Belford undersökning, huruvida gäldenären ägde någon utmätningsbar
egendom till gäldande av resterande skuld eller någon del därav,
därvid emellertid någon sådan egendom icke anträffades. De vid auktionen
influtna medlen redovisades — efter avdrag av kostnaderna för det
exekutiva förfarandet, 219 kronor 69 öre — till Löfgren med 75 kronor
31 öre.

Berörda kostnader för det exekutiva förfarandet hade uppkommit på
följande sätt. För underrättelse enligt 59 § utsökningslagen den 4 mars
1925 hade Holm, efter fördelning med annat utmätningsärende, beräknat
såsom ersättning dels resekostnad för sig själv och vittne VirserumAlsterbro,
5,8 mil, och åter 54 kronor 48 öre och dels arvode för underrättelsen
75 öre. För utmätningsförrättningen den 16 mars hade, likaledes
efter fördelning med annan förrättning, beräknats reseersättning för
Holm och vittne med 54 kronor 48 öre samt ersättning för förrättningen
med 2 kronor till Holm och 1 krona till vittnet. Slutligen hade Belford
för auktionsförrättningen beräknat ersättning för dels resa med skjuts
Virserum—Alsterbro och åter med 47 kronor 74 öre för sig själv och med
lika stort belopp för vittnet samt dels förrättningskostnad med 2 kronor
till sig själv och 1 krona till vittnet, vartill kom kungörelsekostnad 8
kronor 50 öre.

Samtliga resor hade företagits med automobil.

Löfgren anförde hos K. B. i Kalmar län klagomål beträffande förrättningskostnaderna
under påpekande av bland annat, att det stått utmätningsmännen
öppet att färdas å järnväg från Virserum till Alsterbro och
åter för omkring 12 kronor 50 öre, att delgivning kunnat ske på billigare
sätt än genom en extra resa, samt att, då fjärdingsman funnits att tillgå
i förrättningsorten, det varit onödigt att dit medtaga vittne från Virserum.

I avgiven förklaring anförde Holm, att enligt kungl. förordningen den
12 juli 1878, som icke kände till annat färdsätt än med skjuts, hade Holm
ingen skyldighet att resa på annat sätt, och Holm ansåge sig till och med
handla fullt lagenligt, om icke direkt honnett, om han vid utmätnings -

32G

resa kunde begagna sig av järnväg och toge ersättning efter skjuts. Holm
hade fullt exakt fördelat kostnaden för ifrågavarande resor. Skulle Holm
resa med järnväg över Målilla—Berga—Sandbäckshult eller över ÄsedaSavsjöström—Älghult,
toge en dylik resa 3 dagar och detta för ett utmätningsarvode
av 3 kronor. Vem skulle betala vivre och logi samt tidsspillan?
Löfgren hade upprepade gånger vänt sig till Holms vikarie för att
få en förlikning till stånd, men Holm hade ingen anledning villfara hans
begäran, då Holm handlat rätt enligt sin uppfattning.

Bellord hemställde likaledes att, då såväl han som vittnet varit berättigade
till ersättning för skjuts efter en häst samt vägsträckorna vore riktigt
angivna, Löfgrens klagomål icke måtte föranleda någon åtgärd.

Landsfogden i länet A. Lilja anförde i avgivet utlåtande att, såvitt Lilja
kunde finna, hade ingen olaglighet från vare sig Belfords eller Holms sida
blivit begången. Det kunde visserligen tyckas, att till vittne bort anlitas
i förrättningsorten boende person, varigenom kostnaden skulle nedbringats,
men någon skyldighet i sådant hänseende förelåge icke, och förfaringssättet
vore mycket vanligt.

K. B. yttrade därefter i resolution den 25 maj 1925, att som vederbörande
utmätningsman varit berättigad att för ifrågavarande förrättningar för
sig och biträdande vittne beräkna ersättning i enlighet med bestämmelserna
i kungl. förordningen den 12 juli 1878 samt, enligt vad utrett blivit,
anledning till anmärkning mot de beräknade ersättningsbeloppen ej före
funnes, alltså funne K. B. anmälan lagligen ej kunna till någon K. Bas
vidare åtgärd föranleda. K. B. hade emellertid i anledning av vad som
förekommit funnit skäl erinra utmätningsmännen i länet om angelägenheten
av att vid resor i utmätningsärenden söka, så långt möjligt vore, tillgodose
vederbörande fordringsägares berättigade intressen i avseende å
kostnadernas för förrättningarna nedbringande samt att särskilt, där så
ske kunde, vid förrättningarna anlita på platsen boende vittne.

Därefter anförde Löfgren i en den 3 juni 1925 hit inkommen skrift klagomål
hos mig i fråga om förut omförmälda förrättningskostnader.

På anmodan inkom K. B. med infordrade yttranden från Holm och Belford
ävensom med eget utlåtande, däri K. B. under hänvisning till ovanberörda
resolution hemställde att, då den däri uttalade uppfattningen syn
tes lagligen grundad, klagomålen icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Tillika meddelade K. B., att Löfgren erhållit underrättelse om att han,
därest han med nämnda resolution vore missnöjd, ägde att antingen i vanlig
ordning anföra besvär över densamma eller ock, om han hellre så
önskade, instämma saken till vederbörlig domstol.

Holm och Belford anförde i huvudsak detsamma som i förut omförmälda
yttranden till K. B.

I det andra ärendet utvisa handlingarna följande:

327

Med anhållan om verkställighet ingav kommissionären O. Jönsson i
Söderhamn till landsfiskalen i Söderala distrikt R. Didrikson en av Ala
tingslags häradsrätt den 12 januari 1923 meddelad dom, varigenom G.
Gustafsson i Lynäs förpliktats att till Aktiebolaget Bröderna Hansson utgiva
107 kronor 25 öre jämte 5 % ränta därå från den 18 december 1922,
tills betalning skedde, ävensom rättegångskostnad med 50 kronor 45 öre
jämte protokollslösen. I anledning därav företog Didrikson eu resa med
automobil från Söderhamn till Lynäs, 4 mil. Vid företagen undersökning
befanns gäldenären sakna utmätningsbara tillgångar, och sökanden fick
betala kostnaderna för förrättningen med 42 kronor 50 öre, varav 19 kronor
utgjorde reseersättning till Didrikson, ett lika stort belopp reseersättning
till medföljande vittne, 3 kronor förrättningsarvoden till Didrikson och
vittnet samt 1 krona 50 öre ”remissarvode”. Såsom vittne tjänstgjorde
åkeriägaren G. Johansson i Söderhamn, som själv förde den för resan begagnade
automobilen.

Hos K. B. i Gävleborgs län anförde Jönsson klagomål beträffande den
debiterade resekostnadsersättningen. Jönsson anförde i ärendet, att Didrikson
hade sitt hemvist i Söderhamn, som med flera tåglägenheter om
dagen stode i förbindelse med Bergviks järnvägsstation, från vilken avståndet
till gäldenären Gustafssons bostad endast vore omkring 34 mil. En
fjärdingsman J. Glad vore bosatt mindre än 34 mil från förrättningsstället,
varför det syntes anmärkningsvärt, att reseersättning debiterats för
vittne från Söderhamn. Jönsson upplyste ävenledes, att kostnaden för
järnvägsresa från Söderhamn till Bergvik och åter uppginge till 3 å 4
kronor.

I avgivna yttranden anförde Didrikson, att någon skyldighet icke förelåge
för utmätningsman att vid tjänsteresa begagna sig av järnväg. För
att medhinna alla expeditionsgöromål måste Didrikson förlägga tjänsteresorna
till eftermiddagarna och därvid för resorna använda sig av automobil.
Fjärdingsmannen Glad, vilken icke närvarit såsom vittne, vore bosatt
omkring 6 kilometer från förrättningsstället. Det ginge av många
orsaker i regel ej för sig att använda fjärdingsmännen såsom vittnen. Då
det kunde ske, brukade Didrikson dock ofta anlita dem.

Landsfogden i länet C. Björkling anförde i avgivet utlåtande, att enligt
1878 års förordning vore Didrikson berättigad till ersättning för skjuts
efter en häst från sitt hemvist. Enahanda bestämmelser gällde beträffande
vittnet. Då icke visats, att Didrikson överskridit vad sålunda vore stadgat,
syntes Jönssons anmälan icke höra till vidare åtgärd föranleda.

I resolution den 8 oktober 1924 yttrade K. B. att, som Didriksons ifrågavarande
ersättning beräknats i enlighet med bestämmelserna i 5 § i kungl.
förordningen den 12 juli 1878, funne K. B. den gjorda framställningen icke
till någon K. B:s vidare åtgärd föranleda.

328

I en sedermera hit ingiven skrift anförde Jönsson härstädes klagomål
i samma hänseenden som hos K. B. Jönsson anmärkte, att Didrikson för
förrättningen begagnat sig av bilskjuts från Söderhamn för sig och vittnet,
oaktat förrättningen kunnat ombesörjas för endast en bråkdel av
denna kostnad, om blott Didrikson ansett med sina intressen förenligt att
begagna järnväg till Bergviks station och därifrån taga landsvägs- eller
bilskjuts. Om än Didrikson icke enligt 1878 års förordning varit pliktig
att begagna järnväg, hade han likväl på grund av sakens natur varit
pliktig att tillse, att den utmätningssökandes och därmed även gäldenärens
intressen bleve tillgodosedda på sådant sätt, att alla onödiga kostnader
inbesparades. Didriksons påstående, att Glad bodde på ett avstånd av 6
kilometer från förrättningsstället vore icke riktigt, då avståndet icke torde
överstiga hälften av denna sträcka. Det torde knappast behöva påpekas,
att det för den rättssökande allmänheten måste framstå såsom anstötligt,
då en tjänsteman begagnade sin ställning till uttagande av oskäliga reseersättningar
även om dessa vid noggrann granskning läte sig försvaras.
I nu förevarande fall kunde det emellertid icke anses försvarligt att, såsom
här skett, tillkalla ett vittne 2 mil från förrättningsstället, då ett vittne,
som själv vore fjärdingsman och enligt instruktion både att närvara vid
utmätningar, kunnat tillhandagå efter kallelse. Genom att begagna gemensam
bilskjuts för sig själv och vittnet hade Didrikson kunnat uttaga en
förrättningsersättning, som vore högre än varje annan ersättning, som
utgått, om annat kommunikationsmedel begagnats. Det vore just detta
förhållande, som gjorde Didriksons debitering så osympatisk.

Didrikson uppgav i infordrad förklaring, att Glad vore bosatt 7 kilometer
från förättningsstället och att ingen skjutsanstalt funnes inom Söderala,
vadan möjlighet att uppbringa skjuts där ej stode till buds. Under
sådana förhållanden vore det nödvändigt att vid förrättningsresa av nu
ifrågavarande art anskaffa färdmedel å Didriksons bostadsort. Åkaren
Johansson hade då för ändamålet anmodats och uppburit den ersättning,
som av honom fordrats.

Sedan Jönsson avgivit påminnelser, anförde Didrikson, med översändande
av ett intyg från Johansson, att denne i ”vittneskostnad” uppburit
20 kronor eller för skjutsen 4 mil 19 kronor samt i vittnesersättning 1
krona, vilket ”utgjorde just hans lagliga ersättning”.

Johanssons intyg innehöll, att han för den resa, som omnämndes i Jönssons
sak mot Didrikson, uppburit 20 kronor. Av Johansson hade fordrats
18 kronor, men Johansson hade därutöver erhållit ytterligare 2 kronor.

Sedan jag anmodat K. B. att inkomma med yttrande, anförde K. B., med
överlämnande av ytterligare förklaring från Didrikson, att K. B. underrättat
Jönsson, att han ingalunda vore genom länsstyrelsens ovannämnda
resolution betagen rätten att i enlighet med sista punkten i 207 § utsök -

329

ningslagen efter stämning till domstol utföra sin talan, ehuru hänvisning
därtill i resolutionen icke meddelats. K. B. hemställde, att klagomålen
icke måtte föranleda någon min vidare åtgärd.

I sistberörda förklaring upplyste Didrikson, att fjärdingsmannen Glad
på förfrågan erinrat om, att han på förrättningsdagens morgon telefonledes
anmodats närvara som vittne, men att lian måste anmäla förhinder,
enär han hade viktiga tjänsteförrättningar i Vansäter, där avlöning förestått.
Givetvis hade ej annat lämpligt vittne funnits att tillgå i trakten.
När tid och omständigheter sådant tilläte, anmodades fjiirdingsmännen
biträda som vittnen, men dessa voro ibland förhindrade, särskilt då de
måste passa avlöningarna å de olika industrierna. Vid dylika tillfällen
nödgades Didrikson medtaga vittne från sitt hemvist.

I ytterligare avgivna påminnelser anmärkte Jönsson, att vad som utbetalats
till Johansson icke varit någon reseersättning till vittnet utan
helt enkelt vanlig automobiltaxa för förrättningsmannen ensam. Didrikson
hade endast på visst sätt beräknat en reseersättning till vittnet och själv
tillgodogjort sig vittnets reseersättning.

På grund av nu gällande bestämmelsers innehåll har jag funnit vad i
berörda ärenden lagts utmätningsmännen till last icke kunna för dem
medföra ansvar såsom för tjänstefel, och har jag på grund därav funnit
de av Löfgren och Jönsson härstädes anförda klagomålen icke från min
sida föranleda någon åtgärd mot utmätningsmännen.

De i 1878 års förordning meddelade bestämmelserna om resekostnadsersättning
hava emellertid giltighet även beträffande andra förrättningsresor
än de i samma förordning omförmälda. Sålunda stadgas exempelvis i
kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen att,
om för verkställande av notarialprotest å landet eller till stad hörande lantområde
erfordras resa, äro förrättningsman och vittne berättigade till
arvode och reseersättning efter samma grunder, som i fråga om ersättning
för utmätning äro gällande.

Jämväl beträffande ersättning för dylik resa hava klagomål nyligen
anförts hos mig. Docenten A. Uhler i Lund och legitimerade läkaren O.
Th. Hellsten i Hälsingborg påkallade nämligen i en den 7 november 1925
hit inkommen skrift mitt ingripande med anledning därav, att stadsnotarien
i Lund S. Bergsten för verkställande av notarialprotest hos en person,
boende å en fastighet, belägen å Lunds stads icke planlagda område,
den 23 september och den 17 oktober 1925 jämte en såsom vittne anlitad
person företagit resor till förrättningsstället och för en var av dessa resor
fram och åter debiterat ersättning med 9 kronor 40 öre.

I infordrat yttrande anförde Bergsten, att avståndet från Lunds rådhus
till förrättningsstället vore omkring 1,370 meter samt avståndet mellan

330

gränsen för det planlagda området och samma ställe omkring 835 meter.
Till och med fågelvägen mellan rådhuset och förrättningsstället överstege
i längd 1 kilometer. Enligt expeditionslösenförordningen § 3, rubriken
”Protest-, notariat”, punkt b) vore förrättningsman och vittne berättigade
till reseersättning, under förutsättning att förrättningen verkställdes å landet
eller till stad hörande lantområde samt att resa erfordrades. Bergsten
veterligen funnes icke några ytterligare villkor meddelade för rätten till
arvode och ersättning, varom vore fråga. Uhler och Hellsten förmenade
visserligen, att resereglementets bestämmelser skulle lända till efterrättelse,
men så syntes icke vara fallet. Det vore styrkt, att platsen för
klandrade förrättningarna vore belägen utom Lunds stads planlagda
område. Det första villkoret för rätten till ifrågakomna arvode och
reseersättning hade sålunda varit för handen. Den andra förutsättningen
vore, att resa erfordrades. Det vore sålunda behovet av resa, som
vore avgörande för frågan, huruvida arvode och ersättning enligt 1878
års förordning finge debiteras för förrättning utom planlagt område. Sådant
behov av resa finge enligt Bergstens mening anses föreligga, så snart
förrättningsmannen kunde anses äga ett skäligt intresse av att begagna
fordon för färd till förrättningsstället. När fråga vore om växelprotester,
syntes detta vara fallet, då förrättning utom planlagt område — därest
vägen till förrättningsstället tillryggalades till fots — komme att taga i
anspråk en tid, som i jämförelsevis avsevärd mån överstege den, som förrättning
i mera avlägsna delar av det planlagda området erfordrade. Det
borde nämligen beaktas att den, som verkställde växelprotester, i allmänhet
dagligen hade att verkställa ett flertal dylika förrättningar, ofta på
vitt skilda ställen inom det planlagda området. Det kunde då, enligt Bergstens
mening, icke rimligen dessutom fordras av förrättningsmannen, att
han för måhända blott en enda förrättning utom planlagt område skulle
spilla kanske inemot en timma av en jämväl av andra göromål strängt
upptagen tid, då samma förrättning, därest fordon anlitades, kunde verkställas
på bråkdelen av den eljest erforderliga tiden. Den vanliga ersättningen
för en notarialprotest, 1 krona 50 öre, i vilket belopp jämväl inginge
ersättning till vittne, kunde knappast heller anses utgöra en skälig gottgörelse
för förrättning utom planlagt område i de fall, då enligt Bergstens
angivna åsikt reseersättning borde utgå. Skulle emellertid visst med ett
tal uttryckt minimiavstånd till förrättningsstället, exempelvis 1,000 meter,
anses utgöra en nödvändig förutsättning för rätt till reseersättning, borde
avståndet, i saknad av uttrycklig bestämmelse i annan riktning, räknas
ifrån den naturliga utgångspunkten för färden, nämligen förrättningsmannens
tjänstelokal. Uttrycket ”förrättningsmannens och vittnets hemvist”
i § 5 av 1878 års förordning syntes även bekräfta denna åsikt. Av det
sålunda anförda torde framgå, att för verkställande av klandrade förrätt -

331

ningarna resa erfordrats. Bergsten hade sålunda varit lagligen berättigad
påföra förrättningssökanden arvode och reseersättning för sig själv och
vittnet i enlighet med bestämmelserna i 1878 års förordning.

Sist berörda klagomål har jag icke funnit kunna föranleda någon min
åtgärd mot Bergsten, alldenstund, även om olika meningar kunna tän
kas beträffande frågan, huruvida resa erfordrats, utkrävandet av reseersättning,
på sätt som skett, i allt fall icke lärer, i betraktande av nu
gällande föreskrifter i ämnet, kunna bedömas såsom tjänstefel av beskaffenhet
att föranleda ansvar. Då enligt 27 § i stadgan den 22 juni 1911 om
skjutsväsendet skjuts intill ''A mil skall betalas såsom för ''A mil, erbjuder
emellertid detta fall ett exempel på att den begränsning till allenast ett
färdsätt, hästskjuts, som gäller enligt 1878 års förordning, även då fråga
är om kortare resor, på ett icke önskvärt sätt kan verka till resekostnadsersättningens
böjande utöver vad med nutida tillgång till olika slag av
fortskaffningsmedel kan anses rimligt.

Vad som förekommit i nu berörda tre ärenden torde tydligt ådagalägga,
att bestämmelserna om resekostnadsersättning i 1878 års förordning snarast
böra bringas i närmare överensstämmelse med de i resereglemente!
innefattade bestämmelserna. Enligt mitt förmenande saknas varje som
helst skäl att bibehålla rätten för de förrättningsmän, som erhålla ersättning
enligt 1878 års förordning, att uttaga ersättning för hästskjuts, huru
de än färdas. Genom upptagandet i nya resereglemente! av bestämmelser
om ersättning för färd med taxeautomobil lärer hava avsetts, bland annat,
att vid resor, å vilka nämnda reglemente är tillämpligt, förhindra att vid
användandet av sagda färdsätt uttaga en större ersättning för skjuts
efter häst. Enligt 1878 års förordning kan sådan ersättning uttagas icke
blott för automobilresa utan även för en vanligen ännu billigare järnvägsresa.
Om förrättningsmän och vittne resa samma väg efter skjuts, finnes
i nämnda förordning icke stadgad någon skyldighet att vid ersättningens
beräknande taga hänsyn till att resan kunnat göras billigare genom användande
av gemensamt fortskaffningsmedel. Orimligheten häri torde
ligga i öppen dag. Det kan ingalunda, synes det mig, ligga i det allmännas
intresse eller ens vara försvarligt att på dylikt sätt lämna exempelvis
utmätningsmännen tillfälle att på de rättssökandes bekostnad förskaffa
sig ökade inkomster genom uttagande av resekostnadsersättningar, som
vida överstiga vad som är nödig resekostnad. Betänker man, att denna
kostnad i regel drabbar gäldenären och att denne vanligen befinner sig i
ekonomiska svårigheter, framträder förhållandet i ännu mindre tilltalande
dager. Detsamma torde i huvudsak kunna sägas beträffande kostnaderna

332

för resor i och för verkställande av notarialprotester och delgivning av
stämningar.

Den ändring av bestämmelserna i 5 § i 1878 års förordning, som sålunda
uppenbarligen torde vara påkallad, synes mig lämpligen kunna vidtagas
på det sätt, att för i nämnda stadgande avsedda resor ersättning bestämmes
skola utgå enligt grunderna i det allmänna resereglemente! med angivande
av de modifikationer, som i ett eller annat hänseende tilläventyrs
kunna befinnas erforderliga. De skäl, som beträffande resor i statens ärenden
påkallat de i resereglemente! upptagna föreskrifterna, torde nämligen
kunna antagas i allmänhet äga giltighet, även då fråga är om andra förrättningsresor,
ett antagande, som synes mig vinna påtagliga stöd i de
ovan anförda exemplen. Frågan i vad mån modifikationer kunna vara
behövliga synes icke utan närmare utredning kunna tillförlitligen besvaras.

Förutom en revision i antydd riktning av gällande föreskrifter synes
mig emellertid böra tagas under övervägande att i samband därmed meddela
jämväl vissa andra bestämmelser, som avse rätten att över huvud
taget erhålla ersättning för resor i utsöknings- och därmed likställda
ärenden.

Därmed syftar jag till en början på spörsmålet i vad mån reseersättning
bör utgå till vittne. Det synes mig klart, att det rent principiellt sett icke
kan vara med rätt och billighet överensstämmande, att dylik ersättning
utgår i annat fall än, då vittne icke kunnat anskaffas på förrättningsplatsen,
eller att ersättningen beräknas för längre resa än som erfordrats, så
framt närmast boende person, som kunnat ifrågakomma, anlitats. Svårighet
yppar sig emellertid helt naturligt, då det gäller att angiva de grunder,
efter vilka det må kunna avgöras, om det ena eller andra varit händelsen.
Även om det visar sig omöjligt att fastställa dylika grunder, synes det
dock kunna ifrågasättas, om det icke vore ändamålsenligt att åtminstone
meddela en bestämmelse av innehåll, att reseersättning till vittne icke må
utgå i den mån vittnets resa uppenbarligen med hänsyn till möjlighet att
anlita närmare boende person varit helt onödig eller onödigt dyrbar. För
sådana fall, då medföljande skjutskarl eller chaufför av förrättningsmannen
tillika anlitas såsom vittne, torde knappast någon betänklighet möta
att stadga förbud mot uttagande av resekostnadsersättning för vittnet.

Vad som förekommit i det här ovan först omförmälda utmätningsärendet
giver mig emellertid anledning att påpeka jämväl ett annat missförhållande,
som, då detsamma icke torde vara en enstaka företeelse utan
snarare ofta förekommande, synes mig påkalla uppmärksamhet. Jag avser
härmed den av landsfiskalen Holm den 4 mars 1925 företagna resan, då
endast underrättelse om den sökta utmätningen kunde meddelas gäldenären.

333

Enligt 59 § utsökningslagen må, därest gäldenären ej är tillstädes, då
utmätningsman infinner sig för att verkställa utmätning för fordran på
grund av dom eller utslag, förrättningen ändock företagas, om underrättelse
därom, att utmätning för fordringen är sökt, blivit efter ty i 60 §
sägs meddelad, eller anledning förefinnes, att gäldenären håller sig undan
eller rest bort, förty att han väntar utmätning.

I 60 § stadgas, att underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses
giltig, meddelas gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen,
av utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären
annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat där
anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller
husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr, vare det ock
gillt.

Såsom av de anförda bestämmelserna framgår är förutgången underrättelse
om den sökta verkställigheten icke någon nödvändig förutsättning
för utmätningens företagande, därest gäldenären är tillstädes vid förrättningen.
Men då utmätningsmannen i regel saknar vetskap, huruvida
gäldenären skall vara att anträffa, då han inställer sig å förrättningsorten,
synes det mig med skäl kunna ifrågasättas, om icke lämpligen underrättelse
enligt 59 § alltid, då resa måste företagas till förrättningsstället, bör
om möjligt på förhand meddelas gäldenären, till undvikande av att, om
vid utmätningsmannens ankomst gäldenären ej är tillstädes, utmätningsmannen
nödgas inskränka förrättningen till ett meddelande av dylik underrättelse
och senare göra en ny resa till förrättningsstället för den egentliga
förrättningens företagande. Det kan enligt mitt förmenande ingalunda
anses tillfredsställande, att borgenären eller gäldenären skall drabbas av
en extra kostnad för en av utmätningsmannen, måhända med vittne, företagen
resa, vilken icke resulterat i annat än ett meddelande av underrättelse
om den sökta verkställigheten.

Av ordalagen i 60 § utsökningslagen framgår, att underrättelse kan
meddelas utan att utmätningsmannen behöver själv inställa sig hos gäldenären.
Det heter visserligen i lagrummet, att underrättelse skall, för att
anses giltig, meddelas gäldenären genom utmätningsman, men i fortsättningen
av samma lagrum stadgas vidare att, om av utmätningsman
skriftligen utfärdad underrättelse bevisligen kommit gäldenären annorledes
tillhanda, vare det ock gillt. Härav torde tydligt framgå, att underrättelse
med full giltighet kan med allmänna posten översändas till gäldenären;
och att ett dylikt meddelande av underrättelse kan, förmedelst mottagningsbevis
eller dylikt, göras fullt bevisligt lärer vara ställt utom allt
tvivel.

Då sålunda underrättelse kan med laga verkan meddelas gäldenären
genom översändande med posten av skriftligt meddelande, synes mig önsk -

334

värt att denna utväg anlitas, så snart något lika billigt eller billigare
sätt icke står till buds och anledning är till antagande, att med hänsyn
till ovan anmärkta stadganden onödig resekostnad därigenom kan komma
att inbesparas. Det synes mig kunna sättas i fråga, om icke detta önskemål
skulle på ett ändamålsenligt sätt främjas, därest man bland bestämmelserna
om ersättning åt utmätningsmän och vittnen införde en föreskrift
av innebörd, att i sådana fall, då till följd av gäldenärens frånvaro ingen
annan förrättning kunnat företagas än meddelande av underrättelse om
att verkställighet sökts, reseersättning icke skall utgå med högre belopp
än som motsvarar den lägsta kostnad, för vilken dylik underrättelse bort
kunna av utmätningsmannen meddelas. I sammanhang därmed torde böra
tagas under övervägande, om ej ett lämpligt mindre arvode bör tillerkännas
vederbörande för bestyr med underrättelse genom posten.

Skulle vid ett nedbringande på ovan i olika avseenden antytt sätt av
resekostnadsersättningen de arvoden, som nu utgå för själva förrättningen,
tilläventyrs anses för knappt tillmätta, då resa måste företagas, torde möjlighet
förefinnas att genom höjning av arvodena bereda lämplig gottgörelse.
Måhända kan det då visa sig lämpligt att inom vissa gränser
göra arvodets storlek beroende av den tid, som åtgår för förrättningen,
resan inbegripen.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

5. Framställning angående åtgärder för snabbare rättskipning
inom Gällivare domsaga.

I detta ämne avlät jag den 21 december 1925 till Konungen följande
framställning:

”1 underdånig skrivelse den 2 december 1901 väckte K. B. i Norrbottens
län förslag därom, att inom nämnda län en ny domsaga, med benämning
Gällivare domsaga, måtte bildas genom utbrytning av Enontekis och
Jukkasjärvi lappmarkers tingslag från Torneå domsaga, Gällivare lappmarks
tingslag från Kalix domsaga och Jokkmokks lappmarks tingslag
från Luleå domsaga. Till stöd för detta förslag framhöll K. B., hurusom
under den tid, som förflutit från år 1876, då Norrbottens län erhöll sin
gällande judiciella indelning, de förhållanden, på vilka denna indelning
grundats, undergått väsentlig förändring. Sålunda hade genom norra stambanans
utsträckning länets skilda delar blivit närmare förbundna med
varandra och det övriga riket. Vidare hade genom anläggning av järnväg
mellan Luleå och Gällivare de rika malmtillgångarna i Gällivare malm -

335

berg kunnat bliva föremål för bearbetning, och de förhoppningar, vilka
anknöte sig till den under anläggning varande järnvägen mellan Gällivare
och Ofoten, både framkallat liv och rörelse i trakter, som för några få
år sedan utgjort fullkomliga ödemarker. Den inträdda utvecklingen åskådliggjordes
bäst av den ökning i länets folkmängd, som efter ovanberörda
tidpunkt ägt rum. Folkmängden å länets landsbygd, vilken den 31 december
1875 utgjort endast 78,109, hade den 31 december 1900 uppgått till 121,062, utvisande
en ökning av omkring 55 procent. Till denna ökning hade länets
lappmarker i främsta rummet bidragit, enär folkmängdssiffrorna därstädes
vid nyssberörda båda tidpunkter utgjort respektive 12,509 och 27,976,
motsvarande en ökning av i det närmaste 124 procent. Denna ökning
i folkmängd hade helt naturligt framkallat ökning i de göromål, vilka vore
förenade med de särskilda domsagornas förvaltning. K. B. erinrade vidare,
att vid bedömandet av föreliggande fråga hänsyn borde tagas ej blott till
folkmängden samt antalet mål och ärenden inom de särskilda domsagorna
utan även till dessas areal. Ju större omfattning en domsaga hade, i desto
större utsträckning upptoges domarens tid av resor inom domsagans skilda
delar, under vilka domaren bleve mer eller mindre otillgänglig för dem,
vilka vore i behov av hans ämbetsåtgärder. Om därtill toges i betraktande,
att förhållandena numera oavvisligen påkallade ökat antal lagtima ting i
Jukkasjärvi, i Gällivare och i Jokkmokks lappmarkers tingslag, varigenom
vederbörande domares tid och krafter komme att ytterligare tagas i anspråk,
måste en ändring i länets nuvarande judiciella indelning anses av
behovet i hög grad påkallad. Den föreslagna nya domsagan komme visserligen
att omfatta en väsentligt större areal än någon av de nuvarande
domsagornas, men då densamma till övervägande del utgjordes av ovan
odlingsgriinsen belägna öde kronoöverloppsmarker, samt dess invånarantal
till en början icke mycket komme att överstiga 20,000 och dess olika
delar bleve genom järnväg förbundna med varandra, hade K. B. ansett
den ifrågasatta nya domsagans vidsträckta omfattning ej böra tilläggas
någon avgörande betydelse vid ärendets prövning.

Svea hovrätt anförde i infordrat underdånigt utlåtande bland annat,
att en ökning av tingens antal i Jukkasjärvi och Gällivare lappmarkers
tingslag syntes ej kunna vidare uppskjutas. I likhet med K. B. ansåge
hovrätten därför tiden vara inne för en omreglering av domsagorna i
länet. Emellertid skulle, därest den nya domsagan komme att omfatta,
förutom Enontekis, Jukkasjärvi och Gällivare lappmarker, jämväl Jokkmokks
lappmark, domsagans område enligt hovrättens omdöme bliva alltför
vidsträckt. Hovrätten ansåge därför, att den nya domsagan borde
omfatta endast Enontekis och Jukkasjärvi samt Gällivare lappmarkers
dåvarande tingslag.

I den till 1903 års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets

336

tillstånd och behov föreslog Kungl. Maj:t riksdagen, att i och för bildande,
genom utbrytning av Enontekis och Jukkasjärvi lappmarkers tingslag från
Torneå domsaga samt Gällivare lappmarks tingslag från Kalix domsaga,
av en ny domsaga med benämning Gällivare domsaga anslaget till häradshövdingarna
under Svea hovrätt måtte ökas med visst angivet belopp.

Propositionen blev i denna del bifallen av riksdagen, varpå Kungl. Maj:t
genom beslut den 26 juni 1903 förordnade om domsagans inrättande.

Sedan Kungl. Maj:t infordrat vissa yttranden rörande anordningen av
tingen i den nybildade domsagan, anförde häradshövdingen i Torneå domsaga
G. Kronlund bland annat, att av de tre tingslag, Gällivare, Jukkasjärvi
och Enontekis lappmarkers tingslag, som skulle tillhöra Gällivare domsaga,
syntes sistberörda tingslag, med hänsyn till dess ringa folkmängd och de
högst obetydliga ämbetsgöromål tingslaget erbjöde, lämpligen höra bibehållas
vid den dåvarande ordningen med ett årligt lagtima ting. Vad
däremot anginge övriga tingslag syntes den dåvarande tingsanordningen
eller ett årligt lagtima ting i Jukkasjärvi lappmarks tingslag och två
inom Gällivare lappmarks tingslag icke motsvara berättigade krav på
en tidsenlig rättskipning. Folkmängden, den materiella utvecklingen och
rörelsen hade inom dessa tingslag under senare åren högst ansenligt ökats,
gruvarbetarcentra sådana som Malmberget i Gällivare socken och Kiruna
i Jukkasjärvi socken hade på kort tid vuxit ut till stora stadsliknande
samhällen, Malmberget med en folkmängd av omkring 7,000 personer och
Kiruna med omkring 3,000 personer; ytterligare tvenne dylika samhällen
syntes med sannolikhet vara att påräkna, nämligen vid Svappavaara och
Sjangeli stora malmfält i Jukkasjärvi socken, då dessa betydande gruvfält
bleve föremål för en ordnad gruvdrift. Dessa förändrade förhållanden
syntes med nödvändighet påkalla anordnandet av tätare tingssammanträden
inom tingslagen ävensom förflyttning av tingsstaden i Jukkasjärvi
lappmarks tingslag från Vittangi till Kiruna. Den omständigheten att
Kiruna vore medelpunkten för en storartad gruvdrift och att dit med all
sannolikhet komme att koncentreras en alltjämt växande folkmängd, trafik
och rörelse men att däremot den östliga delen av tingslaget, där tingsstället
för det dåvarande vore beläget, vore jämförelsevis glest befolkat och
erbjöde mindre utvecklingsmöjligheter och betydligt sämre kommunikationer
än Kiruna, utgjorde goda skäl för tingsställets förflyttning. Alltsedan
bosättningen och byggnadsverksamheten i Kiruna börjat på allvar och
Ofotenhanan närmat sig sin fullbordan, hade Kronlund förlagt de flesta
urtima ting inom tingslaget för rannsakning med häktade personer till
Kiruna, där redan en rätt rymlig tingslokal funnes för ändamålet upplåten
av Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag.

Häradshövdingen i Kalix domsaga Fr. Appelherg förklarade i avgivet
utlåtande, att det syntes honom lämpligast, att Gällivare domsaga för -

337

delades i två tingslag, omfattande det ena Gällivare lappmarks dåvarande
tingslag och det andra Jukkasjärvi och Enontekis lappmarkers dåvarande
tingslag; att Gällivare lappmarks tingslag behölle sin dåvarande tingsstad
i Gällivare kyrkoby, men att i Jukkasjärvi och Enontekis lappmarkers
tingslag, i anseende till det nya tingslagets stora ytvidd och dåliga kommunikationer,
inrättades två tingsställen, det ena i Vittangi, den dåvarande
tingsstaden för Jukkasjärvi lappmarks tingslag, och det andra i
Kiruna, samt att i överensstämmelse med kungl. förordningen den 17
maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
inom vartdera tingslaget årligen hölles två lagtima ting med det antal
sammanträden i varje, som i samma förordning vore stadgat, därvid borde
iakttagas, att i Jukkasjärvi och Enontekis lappmarkers förenade tingslag
under vartdera tinget ett sammanträde, enligt Appelbergs förmenande
lämpligast det andra, hölles i Vittangi. Genom denna anordning komme
visserligen de rättssökande, som tillhörde Enontekis dåvarande tingslag,
att erhålla en betydligt förökad väglängd till sin tingsstad, men fördelarna
av en snabbare rättskipning syntes mer än uppväga denna olägenhet,
som i alla händelser komme att drabba endast en mindre del av det nya
tingslagets innebyggare.

I avgivet utlåtande anförde K. B. bland annat, att beträffande den av
häradshövdingen Appelberg ifrågasatta sammanslagningen av Enontekis
lappmarks tingslag med Jukkasjärvi lappmarks tingslag och handläggning
av rättssakerna från det förra tingslaget å tingsstället i Jukkasjärvi lappmarks
tingslag hade nog en dylik åtgärd goda skäl för sig, enär förhandlingarna
vid Enontekis lappmarks tingslags häradsrätt vore föga vidlyftiga
och i allmänhet plägade inskränka sig till handläggning av några få
mindre betydande civila mål samt meddelandet av ett eller annat förmyndarförordnande
och inregistrering av ungefär lika många bouppteckningar
ävensom undantagsvis handläggning av något lagfarts- eller inteckningsärende.
Även domhavanden i Torneå domsaga hade tidigare väckt
fråga om en dylik sammanslagning, ehuru han ej uttalat sig därom i sitt
nu avgivna yttrande.

Därefter hördes vederbörande tingslagsbor och häradsrätter i ärendet.

Tingslagsborna i Enontekis lappmarks tingslag anförde inför tingslagets
häradsrätt den 20 januari 1904, att de under inga förhållanden ville medgiva
tingslagets sammanslagning till gemensam rättskipning med Jukkasjärvi
lappmarks tingslag på annan ort än i Karesuando, i synnerhet som
hållande av ting därstädes vore, såsom orden därvid folio, den enda inrättning,
som för Enontekis lappmarks tingslagsbor i deras avskilda läge
från övriga delen av riket vore ägnad att närmare befästa känslan av
samband med fäderneslandet i dess helhet, samt därigenom lämpligast
skulle kunna motarbetas det för fosterlandskänslan främmande inflytande,

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

338

som för tingslagsborna med samma språk och gemensamma intressen i
övrigt med befolkningen i närliggande storfurstendömet Finland nödvändigtvis
gjorde sig gällande.

Enontekis lappmarks tingslags häradsrätt yttrade i utlåtande påföljande
dag att, ehuru visserligen med hänsyn till de få mål och ärenden, som för
det dåvarande förekomme till behandling vid häradsrätten, Enontekis
sockens bibehållande såsom ett särskilt tingslag icke kunde anses behövligt
för rättskipningen inom socknen, likväl och som den av tingslagsborna
inför häradsrätten i ärendet uttalade synpunkten måste anses synnerligen
beaktansvärd, funne häradsrätten sig böra från nämnda synpunkt tillstyrka,
att socknen tillsvidare fortfarande bibehölles såsom ett särskilt
tingslag med tingsställe i Karesuando.

Vid sammanträde med Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätt den
25 januari 1904 hade invånarna i tingslaget beretts tillfälle att yttra sig
i ärendet. Därvid förklarade t. f. kronolänsmannen F. Bergström såsom
sin mening att, då bibehållandet av Enontekis socken såsom ett särskilt
tingslag ej kunde anses vara från rättskipningens synpunkt nödvändigt,
nämnda socken och Jukkasjärvi socken borde sammanslås till ett gemensamt
tingslag med två ting årligen, innefattande vartdera två sammanträden,
av vilka halva antalet borde hållas i Vittangi och andra hälften
i Kiruna. Disponenten Hj. Lundbolim i Kiruna anförde däremot, att Enontekis
sockens invånare skulle oskäligt betungas, ifall de skulle bliva nödsakade
att infinna sig i Vittangi eller Kiruna för sina rättegångar samt
fastställelse av renmärken, vilka sistnämnda ärenden på grund av att
nästan alla invånarna vore renägare berörde dem samtliga och för dem
vore av synnerlig vikt, samt att för övrigt bibehållandet av Enontekis
socken såsom ett särskilt tingslag vore önskvärt även från synpunkten
därav, att hållandet av ting inom socknen bidroge till försvenskandet av
dessa trakter.

Häradsrätten yttrade i utlåtande den 25 april 1904 att, då de av Lundbohm
anförda skälen för bibehållandet av Enontekis socken såsom särskilt
tingslag syntes häradsrätten beaktansvärda och då i allt fall rättskipningen
inom Jukkasjärvi socken måste anses tillräckligt tillgodosedd genom anordnandet
av två ting årligen, varje ting innefattande två allmänna sammanträden,
samt å ena sidan Kiruna, vars till antalet övervägande befolkning
berördes av de flesta mål och ansökningsärenden inom sistnämnda
socken, såväl från denna som från kommunikationssynpunkt för det dåvarande
bäst lämpade sig till tingsstad för Jukkasjärvi lappmarks tingslag,
men å andra sidan det skulle för invånarna i Vittangi och trakten däromkring
bliva en avsevärd fördel, om ting hölles jämväl i Vittangi, funne
häradsrätten sig böra tillstyrka dels att Enontekis lappmark fortfarande
bibehölles såsom särskilt tingslag dels ock att med Jukkasjärvi lappmarks

339

tingslag i överensstämmelse i tillämpliga delar med förordningen den 17
maj 1872 årligen anordnades ett vårting och ett höstting med två allmänna
sammanträden under vartdera tinget samt att ett av dessa sammanträden
hölles i Vittangi och de övriga ävensom de särskilda sammanträden, som
för tingens avslutande möjligen erfordrades, i Kiruna.

Tingslagsborna i Gällivare lappmarks tingslag hördes inför vederbörande
häradsrätt den 8 mars 1904, därvid kronolänsmannen A. Wallgren
och extra kronolänsmannen B. Lamm, vilka såsom ombud för Gällivare
socken ensamma förde talan i ärendet, anförde, att enligt deras förmenande
tingslagets invånare vore med avseende på rättskipningens snabbhet
tillräckligt tillgodosedda, ifall årligen inom tingslaget anordnades två
lagtima ting, vartdera innefattande två allmänna sammanträden, samt
att för övrigt, därest Enontekis socken komme att bibehållas såsom särskilt
tingslag — något som ombuden funne lämpligt — det icke skäligen
kunde ifrågasättas, att domarens tid skulle medgiva, att flera allmänna
sammanträden än nu angivits hölles inom Gällivare lappmarks tingslag;
och ansåge ombuden, att annan tingsstad än den nuvarande i Gällivare
kyrkoby icke kunde ifrågakomma.

Häradsrätten meddelade utlåtande i överensstämmelse med vad sockenombuden
anfört.

Därefter hördes nyutnämnde häradshövdingen i Gällivare domsaga B.
Hellborn, vilken anförde bland annat följande:

Lösningen av frågan om de lagtima tingens anordning i den nybildade
domsagan vore närmast beroende därav, huruvida Enontekis lappmarks
tingslag skulle bibehållas såsom ett särskilt tingslag eller, såsom det blivit
ifrågasatt, förenas med Jukkasjärvi lappmarks tingslag till ett gemensamt
tingslag. Därvid vore att märka, att, enligt vad den officiella statistiken
visade, antalet mål och ansökningsärenden, som handlades vid ting med
Enontekis lappmarks tingslag, vore synnerligen litet; och anledning att
förvänta någon väsentlig ändring i detta hänseende förefunnes icke. Ej
heller kunde det med fog påstås, att det skulle för invånarna i Enontekis
lappmarks tingslag bliva så synnerligen betungande att för sina rättssaker
besöka tingsstad inom Jukkasjärvi lappmarks tingslag. Hellborn tvekade
därför icke att såsom sin åsikt uttala, att bibehållandet av Enontekis lappmark
såsom ett särskilt tingslag icke vore för rättskipningen inom orten
behövligt. Från befolkningens egen sida hade emellertid förslaget att indraga
meranämnda tingslag mötts av en kraftig opposition. Såsom grund
för denna hade anförts, att hållande av ting å den gamla tingsstaden i
Karesuando för befolkningen i denna vår nordligaste bygd stärkte känslan
av samhörighet med det övriga Sverige och motverkade det inflytande,
som till försvagande av fosterlandskänslan kunde göra sig gällande från
det närliggande storfurstendömet Finland. Enligt vad Hellborn bland

340

annat genom samtal med kyrkoherden i Karesuando övertygat sig om, vore
denna synpunkt väl värd att beaktas. Och då icke heller anordnandet av
rättskipningen inom de övriga tingslagen syntes Hellborn för det dåvarande
påkalla indragning av Enontekis lappmarks tingslag såsom särskilt
tingslag, ville Hellborn från ovannämnda särskilda synpunkt hemställa,
att detsamma tillsvidare bibeliölles samt att, i likhet med vad dittills skett,
ett lagtima ting årligen hölles i Karesuando. Den lämpligaste tiden därför
vore, såvitt Hellborn kunnat finna, januari månad, då de nomadiserande
lapparna enligt gammal sedvana uppehölle sig i Karesuando kyrkoby.

Sedan K. B. avgivit förnyat utlåtande, däri K. B. förklarade sig finna
den synpunkt, som av såväl tingslagsborna som häradsrätterna och Hellborn
framhållits till stöd för bibehållandet av Enontekis socken såsom särskilt
tingslag, förtjänt av beaktande, anförde Svea hovrätt i avgivet utlåtande
bland annat, att hovrätten, med avseende å vad domhavanden yttrat,
ansåge sig böra förorda bifall till det av honom avgivna, av vederbörande
häradsrätter och av K. B. i dess senaste utlåtande ävensom av flertalet av
de tingslagsbor, som i ärendet yttrat sig, understödda förslaget.

Genom nådig skrivelse den 30 september 1904 förordnade Kungl. Maj:t,
att den dittills gällande tingsordningen inom Enontekis lappmarks tingslag
fortfarande skulle äga tillämpning; att inom vartdera av Jukkasjärvi
och Gällivare lappmarkers tingslag årligen skulle hållas ett vårting med
två och ett höstting med likaledes två allmänna sammanträden; att Gällivare
lappmarks tingslag skulle bibehålla sitt dåvarande tingsställe i Gällivare
kyrkoby men att inom Jukkasjärvi lappmarks tingslag tillsvidare
skulle finnas två tingsställen, ett i Vittangi kyrkoby och ett i Kiruna; att
i Jukkasjärvi lappmarks tingslag första allmänna sammanträdet under
vårtinget skulle hållas i Vittangi kyrkoby men de övriga allmänna sammanträdena
ävensom de särskilda sammanträden, som kunde erfordras för
tings avslutande, i Kiruna; att beträffande tiderna för tingen i sistnämnda
båda tingslag, vilka ting skulle årligen taga sin början i Jukkasjärvi lappmarks
tingslag, de i förordningen den 17 maj 1872, för det fall att två tings
lag vore förenade till en domsaga, meddelade föreskrifter skulle tillämpas
allenast med den ändring i fråga om vårtingen, att andra allmänna sammanträdet
i Jukkasjärvi lappmarks tingslag skulle hållas å den måndag,
som infölle 12 veckor från början av första allmänna sammanträdet i
samma tingslag, och följaktligen andra allmänna sammanträdet i Gällivare
lappmarks tingslag å måndagen 4 veckor från början av nämnda
andra allmänna sammanträde i Jukkasjärvi lappmarks tingslag, med iakttagande
tillika att, därest helgdag infölle på någon av nämnda måndagar,
rätten skulle träda samman nästa söckendag därefter; samt att i övrigt
bestämmelserna i omförmälda förordning skulle beträffande tingen uti
ifrågavarande båda tingslag lända till efterrättelse. Den nya tingsord -

341

ningen i Jukkasjärvi och Gällivare lappmarkers tingslag skulle tillämpas
från och med år 1905.

Genom nådigt brev den 25 oktober 1907 förordnades, att det officiella
namnet Enontekis skulle i rikets administrativa, judiciella och ecklesiastika
indelning liksom i kommunalt hänseende utbytas mot namnet Karesuando.

Sedan Kungl. Maj:t den 4 juni 1913 utfärdat lag om ändrad lydelse av,
bland andra, de i nådiga skrivelsen den 30 september 1904 omförmälda föreskrifterna
i förordningen den 17 maj 1872 samt Svea hovrätt avgivit infordrat
utlåtande beträffande frågan huruvida den nya lagen borde föranleda
ändring i de av Kungl. Maj:t med stöd av 11 § i förordningen meddelade
särskilda bestämmelser för vissa under hovrätten lydande tingslag,
förklarade den 24 juli 1914 Kungl. Maj:t, som funnit de i den nådiga skrivelsen
stadgade tider för tingen i Jukkasjärvi och Gällivare lappmarkers
tingslag böra bibehållas, att beträffande tiderna för dessa ting skulle fortfarande
gälla följande: I Jukkasjärvi lappmarks tingslag skulle hållas
under vårtinget första allmänna sammanträdet tjugondedag jul, då den på
måndag infölle, men eljest nästa måndag därefter och andra allmänna
sammanträdet den måndag, som infölle 12 veckor från början av första allmänna
sammanträdet i tingslaget, samt under hösttinget första allmänna
sammanträdet första måndagen i september och andra allmänna sammanträdet
den måndag, som infölle 8 veckor från början av sistberörda
allmänna sammanträde. I Gällivare lappmarks tingslag skulle under vartdera
tinget sammanträdena hållas de måndagar, som infölle 4 veckor från
början av varje allmänt sammanträde i Jukkasjärvi lappmarks tingslag.
Därest helgdag infölle på någon av nämnda måndagar, skulle rätten träda
samman nästa söckendag därefter.

I kungl. kungörelsen den 25 oktober 1918 angående tingssammanträden
med tremansnämnd har sedermera stadgats, att sammanträden med tremansnämnd
skola hållas i Jukkasjärvi lappmarks tingslag å sjunde måndagen
och i Gällivare lappmarks tingslag å sjätte måndagen efter början
av första allmänna sammanträdet under vårtinget. Tremanssammanträdena
i Jukkasjärvi lappmarks tingslag skulle hållas å tingsstället i Kiruna.

Vid en av mig den 14 september 1925 företagen inspektion av Gällivare
domsaga tillsporde jag häradshövdingen i domsagan J. M. Larson, huruvida
icke med gällande tingslagsindelning och tingsordning rättskipningen
i domsagan bleve alltför långsam och om icke åtgärder tarvades för ernående
av snabbare rättskipning.

I anledning härav anförde häradshövdingen Larson, att det tydligen
icke kunde undvikas, att med de få rättegångstillfällen, som stode till buds,
målen understundom icke kunde bringas till slut så fort som önskvärt vore.
Om en reglering av tingslagsindelningen och någon ökning av antalet

342

tingssammanträden kunde företagas, skulle detta naturligtvis kunna innebära
en förbättring därutinnan. Det största bindret därvid syntes vara
de stora avstånden inom domsagan. En sammanslagning av alla tre tingslagen
till ett tingslag vore sålunda ur denna synpunkt icke lämplig. En
dylik anordning måste enligt Larsons förmenande förutsätta en förläggning
av det gemensamma tingsstället till Kiruna. Gällivare syntes nämligen
i dylikt fall icke lämpligt såsom tingsställe, enär det skulle bliva
alltför betungande för invånarna i det nuvarande Karesuando lappmarks
tingslag att nödgas företaga tingsresor ända till Gällivare. Å andra sidan
kunde man ej heller ifrågasätta, att invånarna i Gällivare med kringliggande
byar skulle vara tillfreds med en förflyttning av tingsstället från
nämnda ort till Kiruna. Om sålunda hinder syntes möta mot en sammanslagning
av tingslagen till ett tingslag, stode det dock öppet att genomföra
en reglering så, att domsagan komme att bilda två tingslag. Enligt
Larsons förmenande kunde nämligen Jukkasjärvi lappmarks tingslag och
Karesuando lappmarks tingslag lämpligen förenas till ett tingslag samt
Gällivare lappmarks tingslag därvid fortfarande bibehållas såsom eget
tingslag.

På fråga av mig uppgav häradshövdingen Larson, att såväl mellan
tingsställena i Karesuando och Vittangi som mellan tingsställena i Vittangi
och Kiruna funnes allmän väg, varå automobiltrafik vore tillåten.
Avståndet mellan de båda förstnämnda tingsställena vore omkring 13 mil
och mellan de båda senare ungefär 8 mil. Båda vägsträckorna trafikerades
av s. k. turautomobil. I Karesuando funnes visserligen ett tingshus,
men detta hade icke på flera tiotal år använts för sitt ändamål.
Tingen plägade i stället hållas i en folkskolebyggnad. Tingshuset i Kiruna
vore däremot i synnerligen gott skick och så rymligt, att det skulle kunna
användas även om Karesuando lappmarks tingslag förenades med Jukkasjärvi
lappmarks tingslag.

På given anledning upplyste häradshövdingen Larson vidare, att tingssammanträdena
i Gällivare lappmarks tingslag och Jukkasjärvi lappmarks
tingslag plägade taga åtskillig tid. Sammanträdena brukade i regel
utsättas på 3 dagar men räckte icke sällan 4 dagar, ehuru förhandlingarna
i allmänhet påginge till mellan kl. 8 och 11 på kvällen. Det kunde
därför ifrågasättas, om icke under alla omständigheter antalet sammanträden
under vårtingen i nämnda tingslag borde ökas till tre i vartdera
tingslaget. Såsom förhållandena nu vore, kunde det understundom hända,
att avgörandet av somliga mål droge ganska långt ut på tiden. För närvarande
funnes dock icke många sådana mål anhängiga vid dessa två
tingslags häradsrätter.

Vid granskningen av Karesuando lappmarks tingslags häradsrätts dombok
antecknades, att nämnda häradsrätt vid 1922 års ting första gången

343

handlagt ett mål mellan Hilda Isaksson i Parkajoki samt hemmansägaren

I. I. Niemelä i egenskap av förmyndare för avlidne hemmansägaren V.
Zaekrissons i Kitkiojärvi omyndiga barn, å ena, samt hemmansägaren A.
Rattamaa i Idivuoma, å andra sidan, angående klander av testamente. Parterna
hade därvid anhållit om uppskov för förlikning. Målet hade i anledning
därav uppskjutits till 1923 års ting. Vid detta ting hade uppskov
begärts och erhållits för vittnesförhör. Vid 1924 års ting hade kärandena
uteblivit, till följd varav målet uppskjutits till 1925 års ting. Vid sistnämnda
ting hade ingendera parten inställt sig, och häradsrätten hade då
avskrivit målet från vidare handläggning.

Till 1923 års ting med samma häradsrätt hade tjänarinnan Hilma Sofia
Efraimsdotter Töyrä i Nuulanki undfått stämning å arbetaren E. Johansson
Paninen i Övre Soppero med yrkande om utfående av barnuppfostringsbidrag.
Svaranden hade icke inställt sig vid häradsrätten, t ill följd
varav målet uppskjutits till 1924 års ting. Svaranden hade emellertid även
då uteblivit med påföljd, att målet måst uppskjutas till 1925 års ting. Vid
1925 års ting hade svaranden kommit tillstädes genom ombud, och utslag
hade då meddelats.

Såsom jag redan tidigare i en av mig avlåten underdånig framställning
angående åtgärder för åstadkommande av snabbare rättskipning i Härjedalens
domsaga berört, har som ett led i arbetet för åvägabringande av
en snabbare rättskipning på landet i många fall ingått den gamla tingsordningens
upphävande och ersättande med 1872 års tingsordning. I samband
därmed hava i domsagor, som bestått av två eller flera tingslag,
dessa senare vanligen sammanslagits till ett eller två tingslag.

Vad som förekom vid den av mig företagna inspektionen i Gällivare
domsaga synes utvisa, att åtgärder torde erfordras för att jämväl i denna
domsaga åstadkomma en snabbare rättskipning. Såsom av ovanstående
redogörelse framgår består domsagan av tre tingslag, i vilka gamla tingsordningen
tillämpas i Karesuando lappmarks tingslag och 1872 års tingsordning
med två sammanträden under vår- och två sammanträden under
hösttinget i de båda övriga. Härförutom hållas i vartdera av sistberörda
tingslag årligen ett tingssammanträde med tremansnämnd.

Folkmängden i de olika tingslagen vid 1924 års slut utgjorde i Karesuando
lappmarks tingslag 1,033 invånare, i Jukkasjärvi lappmarks tingslag
15.625 och i Gällivare lappmarks tingslag 18,575 invånare.

Beträffande arbetsbördan i de särskilda tingslagen framgår av arbetsredogörelserna
för år 1924, att under nämnda år handlagts:

344

i Karesuando lappmarks tingslag:

3
0
9
19

i Jukkasjärvi lappmarks tingslag:

tvistemål och brottmål............................................... 356

konkurser och konkursärenden....................................... 16

lagfarts- och inteckningsärenden .................................... 395

andra ärenden, slutligt handlagda.................................... 207

974

i Gällivare lappmarks tingslag:

tvistemål och brottmål............................................... 353

konkurser och konkursärenden....................................... 28

lagfarts- och inteckningsärenden..................................... 375

andra ärenden, slutligt handlagda.................................... 256

1,012

Redan den omständigheten, att såväl invånarantal som arbetsbörda i
Karesuando lappmarks tingslag äro så ytterst obetydliga i förhållande
till de båda övriga tingslagens folkmängd och arbetsbörda, synes mig utgöra
tillräckligt skäl att ifrågasätta lämpligheten av att upprätthålla
särskild jurisdiktion i tingslaget. Såsom denna nu är ordnad med endast
ett ting om året synes det därjämte uppenbart, att rättskipningen i tingslaget
måste bliva avsevärt fördröjd och ingalunda kan motsvara de berättigade
krav på snabbhet, som nu stå på dagordningen. Att part, därest
uppskov i ett mål befinnes nödvändigt, icke skall kunna få detsamma
ånyo handlagt förrän efter ett helt års förlopp, synes i vår tid fullständigt
orimligt. Olägenheterna därav torde ligga i öppen dag. Jag behöver
endast påpeka den möjlighet, som en dylik tingsordning erbjuder sva
randepart i mål, däri tredskodom icke kan ifrågakomma, att genom utevaro
från häradsrätten vid det ena tillfället efter det andra år efter år
omöjliggöra för en kärandepart att mot honom erhålla en verkställbar
dom. Vad som förekommit i de av mig vid inspektionen antecknade målen
torde belysa olägenheterna av den gällande tingsordningen.

Ett annat förhållande, som synes mig här böra påpekas, är, att i ett
tingslag, där ting hålles endast en gång om året och i januari månad,
det icke synes möjligt för domstolen att iakttaga de i gällande lag om
förmynderskap meddelade bestämmelserna rörande vårdnaden över för -

tvistemål och brottmål...........

konkurser och konkursärenden . .,
lagfarts- och inteckningsärenden .
andra ärenden, slutligt handlagda

345

mynderskap. I 9 kap. 10 § förmynderskapslagen stadgas att, om förmyndare
försummar att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller sluträkning
eller anmälan, varom i 4 § sägs, överförmyndaren skall anmäla
försummelsen hos rätten eller domaren, och att rätten skall äga genom
vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Dylika förelägganden
höra av vårdnadsdomstolen givas snarast möjligt och ej senare än
under årets första hälft. Detta har särskilt framhållits av lagberedningen
i motiven till ovannämnda lagrum. Om årets enda ting hålles redan före
redovisningstidens utgång och sammanträden för tingens avslutande ej
hållas, torde förmyndarförelägganden exempelvis för år 1924 icke kunna
givas förrän i januari 1926, och förelagt vite, som försittes, skulle ej kunna
utdömas förrän i januari 1927, då nytt föreläggande skulle ske. Det olämp
liga häri torde icke behöva närmare utvecklas.

Enligt vad häradshövdingen Larson upplyst, torde emellertid icke endast
vid Karesuando lappmarks tingslags häradsrätt utan jämväl vid domsagans
övriga häradsrätter förekomma, att målen på grund av den långa
tid, som måste förflyta mellan varje rättegångstillfälle, då uppskov är
av nöden, icke kunna företagas till avgörande så snabbt som önskvärt vore.
För att avhjälpa de brister, som sålunda synas vidlåda rättskipningen i
Gällivare domsaga, torde en reglering av tingslagen höra ske.

På grund av de störa avstånden inom domsagan i förening med dåliga
kommunikationer torde man emellertid från början kunna utgå från, att
en sammanslagning av tingslagen till ett tingslag icke lämpligen kan äga
rum. I god överensstämmelse med vad jag ovan anfört skulle däremot
stå att, med bibehållande av Gällivare lappmarks tingslag, förena Karesuando
lappmarks tingslag med Jukkasjärvi lappmarks tingslag. Denna
tanke är icke ny. Såsom av redogörelsen för tillkomsten av den nuvarande
tingslagsindelningen framgår höjdes redan vid tiden för genomförandet
av denna flera röster för en sammanslagning av det dåvarande Enontekis,
numera Karesuando, lappmarks tingslag med Jukkasjärvi lappmarks
tingslag. Domhavanden i Kalix domsaga föreslog en dylik sammanslagning
och framhöll därvid, att fördelarna av eu snabbare rättskipning
syntes mer än uppväga den olägenhet, som bestod däri, att de rätts
sökande från Enontekis socken skulle erhålla en betydligt ökad våglängd
till sin tingsstad. Domhavanden i Gällivare domsaga uttalade utan tvekan,
att bibehållandet av Enontekis lappmark såsom ett särskilt tingslag
icke vore för rättskipningen inom orten behövligt. Särskilt synes mig böra
framhållas, att tingslagsborna inom Enontekis lappmarks tingslag inför
häradsrätten endast förklarade, ”att de under inga förhållanden ville medgiva
tingslagets sammanslagning till gemensam rättskipning med Jukkas
järvi lappmarks tingslag på annan ort än i Karesuando”. Tingslagets hä
radsrätt ansåg ej heller Enontekis sockens bibehållande såsom ett särskilt
tingslag behövligt för rättskipningen inom socknen.

346

Vad som avgjorde Enontekis sockens bibehållande såsom särskilt tingslag
torde huvudsakligen hava varit de på nationella förhållanden grundade
känsloskäl, som framfördes från tingslagshornas sida. Om, såsom jag
nu skulle vilja ifrågasätta, Karesuando lappmarks tingslag förenades med
Jukkasjärvi lappmarks tingslag, men häradsrätten i det förenade tings
laget liksom nu en gång om året finge sammanträda å det gamla tings
stället i Karesuando, skulle uppenbarligen en snabhare rättskipning kunna
åstadkommas, utan att de av tingslagshorna framhållna känslosynpunkterna
bleve i någon mån åsidosatta. Liksom häradsrätten i Jukkasjärvi
lappmarks tingslag nu håller sammanträden både i Vittangi och i Kiruna,
synes mig häradsrätten i ett av Karesuando och Jukkasjärvi lappmarker
bestående tingslag kunna sammanträda i Karesuando, Vittangi och
Kiruna. Genom en dylik anordning skulle invånarna i Karesuando socken
icke blott få behålla sitt tingsställe — och i viss mån även till namnet sin
egen häradsrätt, om det nya tingslaget exempelvis benämndes Jukkasjärvi
och Karesuando lappmarkers tingslag — utan även erhålla en för närvarande
icke förefintlig möjlighet att få sina rättsangelägenheter behandlade
vid tingssammanträdena i Vittangi och Kiruna. I stället för ett rättegångstillfälle
om året, skulle Karesuandohorna få minst fem rättegångstillfällen.
Även om många rättssökande skulle föredraga att avvakta tingssammanträdet
i Karesuando för sina ärenden vid domstolen, torde dock
böra märkas, att möjlighet alltid skulle förefinnas att få de till de s. k.
småprotokollen hörande ärendena behandlade vid häradsrätten genom ansökningshandlingarnas
översändande med post till domhavanden eller
kommissionären i domsagan. Därigenom skulle Karesuandohorna vid
flera olika tider på året på ett enkelt sätt och utan större kostnader kunna
få sina lagfarts- och inteckningsärenden ävensom förmynderskaps- och
bouppteckningsärenden handlagda vid tingssammanträdena i Vittangi och
Kiruna. Och från det allmännas synpunkt hör anses såsom en fördel, att
det av mig bär ovan anmärkta missförhållandet med avseende på domstolens
vårdnad över förmynderskapen genom samma anordning skulle
undanröjas.

På grund av vad som anfördes i sammanhang med den nuvarande tingslagsindelningens
tillkomst synes det mig lämpligt att, om en sammanslagning
kommer till stånd, i januari månad hålles ett allmänt tingssammanträde
enligt nya tingsordningen i Karesuando. Med hänsyn till vad
häradshövdingen Larson vid min inspektion upplyst torde emellertid —
oavsett att det nuvarande Jukkasjärvi lappmarks tingslag sålunda genom
införlivandet av Karesuando socken skulle erhålla ett extra rättegångstillfälle
i Karesuando, varav Jukkasjärviborna väl dock icke kunna antagas
i allt för stor utsträckning komma att begagna sig — antalet tingssammanträden
i det förenade tingslaget lämpligen böra ökas med ett sam -

347

manträde, så att i detsamma komme att årligen hållas fyra sammanträden
under vårtinget. Detta senare sammanträde borde enligt mitt förmenande
hållas i Kiruna. Av de fyra sammanträdena skulle alltså två hållas
i Kiruna, ett i Vittangi och ett i Karesuando. Vad som vid inspektionen
förekom torde även giva vid handen, att en ökning av tingssammanträdena
under vårtinget i Gällivare lappmarks tingslag till tre icke kan
anses opåkallad. Min uppfattning om behovet av ytterligare ett sammanträde
under vårtinget såväl i det av mig nu ifrågasatta nya tingslaget som
i Gällivare lappmarks tingslag torde även vinna stöd av de uppgifter om
arbetsbördan inom Jukkasjärvi och Gällivare lappmarkers tingslag, som
jag ovan lämnat. Så framt de vanliga tingssammanträdenas antal utökas
på sätt nu nämnts, torde därav följa, att sammanträdena med tremans -nämnd bliva obehövliga.

Under åberopande av vad jag nu anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
icke åtgärder höra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare utvecklats,
av snabbare rättskipning inom Gällivare domsaga.”

Skrivelsen har remitterats till Svea hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande.

IV. Inspektionsresor under år 1925.

Mina ämbetsresor under år 1925 hava ägt rum inom Jämtlands, Väster -norrlands och Norrbottens län. Redogörelse för vad under inspektionerna
förekommit lämnas i det därunder förda diariet, som jämte justitieombudsmannens
diarium och registratur kommer att för granskning överlämnas
till riksdagens första lagutskott.

V. Under år 1925 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1925 — däri inbegripna
48 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 652,
vilket antal i jämförelse med nästföregående år innebär en ökning av 93
ärenden.

Vid 1925 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
.............................................................. 54

348

Under år 1925 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av............................ 394

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av..... 60

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän ...... 508

Av berörda 508 ärenden hava under år 1925:

1) såsom återkallade avskrivits .................................. 10

2) till annan myndighet överlämnats ............................ 12

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla...................... 110

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits............... 105

5) utan åtgärd avskrivits........................................ 153

6) till åtal hänvisats............................................. 14

7) föranlett annan åtgärd än åtal................................ 51

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t...................... 6

och äro vid 1925 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande
vilande.................................................... 32

10) i avbidan på annan utredning eller domstols eller myndighets

beslut vilande ...................................................... 7

11) på prövning beroende......................................... 8

Summa 508

Under år 1925 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 14
ärenden, varav 1 ärende avsett 4 personer, 1 ärende 3 personer, 2 ärenden
vartdera 2 personer samt 2 ärenden en och samma person, beslutits anställande
av åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot .................................... 19

av annan anledning mot........................................... 1

Summa 20

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) stadsfiskal för obehörigt beslag av med kvarstad belagd skrift
(sid. 203 o. f.);

2) länsstyrelse för felaktigt förfarande vid röstsammanräkning (sid.
218 o. f.);

3) distriktslantmätare för felaktigt förfarande vid lantmäteriförrättningar; 4)

styrelse för centralt ämbetsverk för felaktigt ådömande av disciplinär
bestraffning (sid. 223 o. f.);

5) t. f. landsfiskal för felaktigt förfarande vid polisundersökning;

6) landsfiskal för åsidosättande av stadgandet i 11 § landsfiskalsinstruktionen
in. m.;

349

7) t. f. landsfiskal för liknande förseelse;

8) landsfiskal för obehörigt nedtagande av anslag, innehållande förklaring
om blockad och bojkott;

9) landsfiskal för underlåtenhet att tillhandahålla protokoll över utmätning
m. m.;

10) landsfiskal för olaga häktning;

11) landsfogde för olaga häktning m. in.;

12) division i hovrätt för underlåtenhet vid måls avdömande att tillse
hovrättsaktens fullständighet;

13) t. f. domhavande för felaktigt upptagande av vissa ärenden till handläggning
å tremansting; och

14) landsfogde för underlåtenhet att tillhandahålla vederbörande rättsägare
penningar, som genom rån frånhänts ägaren och vid av landsfogden
ledd undersökning rörande nämnda brott tillrättaskaffats.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1925 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1925 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1925,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1925 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1925 och vari under år 1925 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 11 januari 1926.

EKIK GEIJER.

Gösta Stenlund.

350

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1926.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1925 haft att pröva 47 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden om indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Stormklockan”, n:r 1, för den 3 januari 1925,
”En krigsministers ord med kommentarer av rödgardist” (indragen 18
gånger), ”Aldrig mera krig!” (indragen 4 gånger), ”Till kamraterna vid
Flottan!”, ”Massornas dag”, ”Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg”, ”På
kustvakt”, ”Revolutionens unga avantgarde!”, ”Fortsatt försvarsfientlighet!
En kampskrift med anledning av de s. k. sakkunnigas betänkande”,
"Fram för soldatråd!”, ”Röda kampsånger”, ”1 arbetets tecken”, ”Bilder
ur Stormklockan VII”, ”Mot fascismen och nyaktivismen!”, ”Bort med
skojet!”, ”Till kamraterna i vapenrocken!” (indragen 3 gånger), ”Stormklockan”,
n:r 18, för den 2 maj 1925, ”Branting som borgarklassens försäkringspremie”,
”Vill socialdemokratin försvara arbetarklassen? Borgerlig
mil i ta rism eller proletärt försvar”, ”Bär arbetarna är härskande klass
Sanningen om Sovjet-Ryssland berättad av Englands fackliga ledare”,
”Wallenbergarnas fosterland och Per Albins inilitarism”, ”Vänd vapnen
mot förtryckarna! Borgerlig militarism, klassrättvisa och demokrati” (indragen
3 gånger), ”Stormklockan”, n:r 31, för den 1 augusti 1925, ”Till alla
som kalla sig fredsvänner och antimilitarister! Till kamp mot all militarism
— fram för avväpning!”, ”Överste krigsdåres lilla korta katekes för
militarister”, ”Bekämpa militarismen!”, ”Sverges flagga”, ”Arbetare, kamrat!”,
”Till arbete! Kämpa mot varje form av krig och militarism!”,
”Armén och Flottan. Soldatinstruktion. 1925 års upplaga” (indragen 14
gånger), ”Manskapsbladet. Organ för militärmanskapet. Manövernummer”
(indragen 10 gånger), ”Öppet brev till manskapet vid årets fält -tjänstövningar” (indragen 9 gånger), ”Stormklockan”, n:r 36, för den 5
september 1925, ”Soldatsång” och ''”Guldkungen’ från Norden skövlade,
brände och mördade”.

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Svea livgarde, Göta liv -

351

garde, Livregementets grenadjärer, Upplands infanteriregemente, Södermanlands
regemente, Kronobergs regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente,
Älvsborgs regemente, Bohusläns regemente, Västmanlands regemente,
Norrbottens regemente, Västerbottens regemente, Värmlands regemente,
Jämtlands fältjägarregemente, Vaxholms grenad järregemente, Västernorrlands
regemente, Skånska dragonregementet, Göta artilleriregemente,
Norrlands artilleriregemente, Upplands artilleriregemente, Smålands
artilleriregemente, Bodens artilleriregemente, Karlsborgs artillerikår,
Skånska trängkåren, Västmanlands trängkår, Intendenturkompaniet
i Boden, de i 1925 års fältmanöver inom Östergötland deltagande trupperna,
flottans station i Stockholm, sjömanskåren i Karlskrona, Vaxholms
kustartilleriregemente och Karlskrona kustartilleriregemente.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, med fem undantag funnit höra
äga bestånd, varom kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Jönköping hade anmält, att
ombudet på framställning av regementsbefälliavaren vid Smålands artilleriregemente
förordnat om indragning av tretton skrifter, därav fyra
med följande titlar: ”Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg”, ”Revolutionens
unga avantgarde!”, ”Röda kampsånger” och ”Mot fascismen och
nyaktivismen”.

Vid prövning av ärendet den 30 april 1925 beslöt kommittén, att det
givna förordnandet beträffande nyssberörda skrifter icke skulle äga bestånd.

Chefens för justitiedepartementet ombud i Strängnäs hade anmält, att
ombudet förordnat om indragning av sex av befälhavaren för Södermanlands
regemente till ombudet översända skrifter, därav två med följande
titlar: ”Vill socialdemokratin försvara arbetarklassen? Borgerlig rnilitarism
eller proletärt försvar” och ”Bär arbetarna är härskande klass Sanningen
om Sovjet-Ryssland berättad av Englands fackliga ledare”.

Vid prövning av detta ärende beslöt kommittén den 5 augusti 1925, att
förordnandet beträffande nämnda skrifter icke skulle äga bestånd.

Vidare hade chefens för justitiedepartementet ombud i Västerås anmält,
att ombudet på framställning av chefen för Västmanlands regemente förordnat
om indragning av två skrifter, därav en med titeln: ”Sverges
flagga”.

Vid prövning av ärendet den 19 september 1925 beslöt kommittén, att
förordnandet beträffande sagda skrift icke skulle äga bestånd.

Samma ombud hade vidare anmält, att ombudet på framställning av

352

samme regementschef förordnat om indragning av två skrifter, den ena
med titeln: ”Arbetare, kamrat!” och den andra med titeln: ”Till arbete!
Kämpa mot varje form av krig och militarism!”

Vid prövning av detta ärende beslöt kommittén den 21 september 1925,
att det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Slutligen hade chefens för justitiedepartementet ombud i Östersund anmält,
att ombudet på framställning av chefen för Jämtlands fältjägarregemente
förordnat om indragning av två skrifter, därav en med titeln:
” ''Guldkungen’ från Norden skövlade, brände och mördade”.

Vid prövning av ärendet den 17 november 1925 beslöt kommittén, att förordnandet
beträffande nämnda skrift icke skulle äga bestånd.

Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärende:

M. Olsson i Malmö hade för redaktionen av tidningen "Stad och land”
anhållit, att tryckfrihetskommittén jämlikt § 108 regeringsformen måtte
avgiva yttrande, huruvida en skrift med titeln: "Ny intressant pristävlan!”
finge med hänsyn till föreskriften i § 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen
intagas såsom annons i nämnda tidning.

Kommittén fann sig icke äga anledning att åtaga sig det ansvar för
annonsens befordrande till trycket, som på grund av § 108 regeringsformen
kunde ifrågakomma.

Sedan filosofie doktorn Erik Hedén avlidit, företog kommittén den 6 och
den 9 november 1925 i överensstämmelse med § 70 riksdagsordningen, jämförd
med § 108 regeringsformen, val av kommitterad i det lediga rummet.

Därvid beslöt kommittén enhälligt att till ledamot av kommittén välja
lektorn vid statens högre lärarinneseminarium i Stockholm, filosofie doktorn
Odal Ottelin, till vilken särskild kallelse avläts.

Stockholm i januari 1926.

E. A. KARLFELDT.
ELIEL LÖFGREN.

ERIK GEIJER.
ERNST TRYGGER.
N. STJERNBERG.

HENRIK SCIIÖCK.
ODAL OTTELIN.

Gösta Stenlund.

353

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1925 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelsenia upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1	204	19	4)	48	13	77	321	106	195, 322	131	112
2 A	27	20	182	49	370	78	18	107	196, 323	132	268
2 B	47	21	63	50	186	79	19	108	197, 324	133	113
3	58	22	64	Öl	145	80	191	109	198, 325	134	28, 56,
4 A	67	23	4	52	146	81	150	no	260		70, 114,
4 B	90	24	183	53	256	82	151	in	261		206, 269,
5 A	116	25	52, 98	54	147	83	20	112	326		375
5 B	138	26	6	55	148	84	192	113	327	135	115
6 A	165	27	4)	56	187	85	193	114	23, 55,	136	29
6 B	175	28	4)	57	14, 54	86	152		68, 108,	137	330
7 A	199	29	7	58	314	87	194		161, 201,	138	57
7 B	232	30	4)	59	15, 371	88	153		262, 328,	139	270
8 A	259	31	4)	60	315	89	101		374	140	271
8 B	311	32	65	61	316	90	102	115	162, 329	141	272
9 A	331	33	s)	62	149	91	103	116	202	142	273
9 B	358	34	'')	63	188	92	104	117	203	143	274
10 A	376	35	2)	64	317	93	105	118	69	144	275
10 B	384	36	5	65	66	94	106	119	263	145	276
11 A 91,	139,	37	184	66	189	95	107	120	205	146	277
176, 241,	38	185	67	318	96	155	121	264	147	207
310,	385	39	8	68	257	97	156	122	265	148	163
11 B	247	40	53, 99	69	16	98	157	123	266	149	208
12	50	41	9	70	17	99	158	124	267	150	332
13	181	42	10	71	190	100	159	125	109	151	164
14	1	43	144	72	258	101	373	126	no	152	209
15	)	44	100	73	4)	102	200	127	24	153	30, 278
16	2	45	12	74	319	103	160	128	25	154	210
17 51,	369	46	313	75	320	104	21, 154	129	26	155	211
18	3	47	11	76	372	105	22	130	in	156	212

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— 3) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

23— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1926 års riksdag.

354

157 71,	117,	189	78	223
213		190	79	224
158 72,	118,	191	80	225
214,	335	192	221	226
159	215	193	222	227
160	279	194	218	228
161	333	195	169	229
162	334	196	223	230
163	216	197	59, 378	231
164	219	198	60, 379	232
165	119	199	224	233
166	31	200	81	234
167	120	201	82	235
168	73	202	380	236
169	336	203	126	237
170	217	204	171	238
171	166	205	225	239
172	167	206	283	240
173	121	207	33	241
174	220	208	226	242
175	74	209	284	243
176	75	210	285	244
177	76	211	286	245
178	168	212	287	246
179	32	213	288	247
180	280	214	289	248
181	281	215	227	249
182 122	,282	216	34	250
183	123	217	127	251
184	377	218	172	252
185	170	219	228	253
186	124	220	381	254
187	125	221	233	255
188	77	222	83	256

257	354	291	4)	325		46
258	355	292	4)	326		240
259	360	293	250	327		140
260	'')	294	4)	328		92
261	296	295	4)	329	93	177
262	130	296	49	330		364
263	37	297	143	331		48
264	234	298	312	332		246
265	235	299	356	333		141
266	129	300	297	334		242
267	236	301	39	335		94
268	298	302	40	336		243
269	299	303	174	337		367
270	300	304	306	338	309	365
271	301	305	133	339		366
272	302	306	134	340		251
273	303	307	135	341		252
274	304	308	307	342		244
275	305,382	309	357	343		95
276	308	310	88	344		245
277	132	311	89	345		368
278	38	312	41	346		96
279	87	313	61	347		178
280	383	314	62	348		142
281	131	315	136	349		253
282	237	316	42	350		254
283	238	317	43	351		179
284	248	318	44	352		97
285	4)	319	45	353		180
286	4)	320	137	354		255
287	4)	321	361	355		2)
288	249	322	362
289	4)	323	363
290	4)	324	239

290

229

230

231

173

337

338

339

340

341

342

291

128

292

343

293

344

294

345

295

359

346

347

348

349

350

351

352

353

355

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1925 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 februari 1925, angående förordnande för revisionssekreteraren
E. G. Geijer att vara riksdagens justitieombudsman. (14.)

Den 13 februari 1925 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

2. den 7 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa
län. (16.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 februari 1925 (sv. f. n:r 26).

3. den 11 februari, angående val av t. f. expeditionschefen C. W. Aschan
till riksdagens justitieombudsmans efterträdare. (18.)

Den 20 februari 1925 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

4. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 38 § rättegångsbalken. (23.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 februari 1925 (sv. f. n:r 39).

5. den 17 februari, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(36.)

Den 27 februari 1925 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

6. den 20 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (26.)

Den 27 februari 1925 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

7. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (29.)

Den 27 februari 1925 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

356

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni
1922. (39.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 februari 1925 (sv. f. n:r 49).

9. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(41.)

Den 27 februari 1925 meddelades härå svar å rikssalen.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag m. m. (42.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 februari 1925 (sv. f. n:r 47 och 48).

11. den 25 februari, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(47.)

Den 27 februari 1925 meddelades härå svar å rikssalen.

12. den 27 februari, angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter. (45.)

Den 13 mars 1925 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående
förfarande vid slakt. (48.)

Den 24 april 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts remiss till vissa myndigheter
och sammanslutningar. Sedan yttrandena i ärendet inkommit, är detsamma
föremål för behandling inom justitiedepartementet.

14. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 an
gående bekämpandet av den vita slavhandeln och dels en internationell
konvention av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln
med kvinnor och barn. (57.)

Den 20 mars 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts, att skrivelsen skulle
överlämnas till utrikesdepartementet.

15. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (59.)

Skrivelsen har den 18 mars 1925 överlämnats till handelsdepartementet.

16. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8 och 21 §§ i lagen den 14
juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta, dels ock i
ämnet väckta motioner. (69.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 april 1925 (sv. f. n:r 71).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894
angående jordfästning. (70.)

Sedan 1925 års kyrkomöte hörts i detta ärende, har Kungl. Maj:t den 31
december 1925 beslutit skrivelse till riksdagen i ämnet.

18. den 18 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 om

357

ägors fredande emot skada av annans hemdiur samt om stängselskyldighet.
(78.)

Den 24 april 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts remiss till vissa myndigheter
och sammanslutningar. Sedan yttrandena inkommit, är frågan föremål
för behandling inom justitiedepartementet.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 och 4 §§ vattenlagen.
(79.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 mars 1925 (sv. f. n:r Öl).

20. den 31 mars, i anledning av väckt motion med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. (83.)

Skrivelsen har enligt beslut i statsrådet den 23 oktober 1925 överlämnats till
de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för behandling av vissa
strafflagstiftningsfrågor.

21. den 1 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag i anledning av Sveriges anslutning till de internationella konventionerna
angående godsbefordring å järnväg samt angående befordring
å järnväg av resande och resgods. (104.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

22. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, dels

ock en i anledning av propositionen väckt motion. (105.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1925 (sv. f. n:r 96).

23. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114.)

I statsrådet anmäld den 22 maj 1925 och föreskrift meddelad vederbörande.

24. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för slag

till lag rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län.

(127.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1925 (sv. f. n:r 102).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för slag

till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa
mål. (128.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1925 (sv. f. n:r 103).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom. (129.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1925 (sv. f. n:r 97)-

27. den 24 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 8 maj 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

358

28. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslaget till pensions- och indragningsstaterna. (134.)

I statsrådet anmäld den 26 juni 1925, därvid föreskrift meddelades vederbörande.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136.)

Den 29 maj 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts remiss till vissa myndigheter
och sammanslutningar. Sedan yttrandena i ärendet inkommit, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 5 maj, i anledning av väckt motion om införande av proportionellt
valsätt vid val till och inom kyrkofullmäktige i Göteborg. (153.)

Skrivelsen har den 11 maj 1925 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

31. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag dels till
hyra m. m. för uppfostringsanstalt för minderåriga kvinnliga förbrytare,
dels ock till bespisning och beklädnad m. m. åt elever vid dylik
anstalt. (166.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 193, 194, 195 och 212 §§ utsökningslagen
m. m. (179.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1925 (sv. f. n:r 142 och 143).

33. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning.
(207.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

34. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(216.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

35. den 27 maj, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Skrivelsen har den 4 juni 1925 remitterats för yttrande till vissa ämbetsmyndigheter
och korporationer. Sedan vissa yttranden inkommit, är frågan beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av
lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla
laga skifte inom vissa områden, dels ock eu i ämnet väckt
motion. (229.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 222).

37. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän
m. m. (263.)

Lagar i ämnet utfärdade den 6 juni 1925 (sv. f. n:r 174—180).

359

38. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till högsta
domstolen och regeringsrätten. (278.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

39. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).
(301.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 183).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen. (302.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1925 (sv. f. n:r 152).

41. den 3 juni, i anledning av väckta motioner om offentligheten av vissa
handlingar. (312.)

Skrivelsen har den 17 juni 1925 remitterats för yttrande till vissa myndigheter
och sammanslutningar. Yttrandena hava ännu ej inkommit.

42. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock i anledning därav väckta
motioner. (316.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 334 och 335).

43. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
(317.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 219 och 220). I övrigt
har ärendet genom beslut den 12 juni 1925 remitterats för yttrande till vissa
myndigheter och sammanslutningar. Sedan vissa yttranden inkommit, är ärendet
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar
dels ock i ämnet väckta motioner. (318.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 223).

45. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om bulvanförhållande i fråga om fast egendom dels ock i ämnet
väckta motioner. (319.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 22l).

46. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(325.)

Den 10 juni 1925 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

47. den 4 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

Den 26 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tid för ikraftträdande av lagen den 22 juni 1923,
innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava

360

statstjänst och annat allmänt uppdrag, samt lagen den 22 juni
1923, innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken,
(331.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 165).

49. den 9 juni, angående skyldighet för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll
till fångvårdsanstalterna och till de villkorligt dömdas övervakare.
(296.)

Den 3 juli 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts remiss till vissa myndigheter.
Samtliga yttranden hava ännu ej inkommit.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

50. den 21 januari 1925, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 20 februari 1925.

51. den 10 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Polen avslutat handels- och sjöfartsavtal.
(17.)

Föredragen den 20 februari 1925, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för sin del
ratificera förenämnda handels- och sjöfartsavtal jämte slutprotokoll ävensom
förordnade, att ratifikationsinstrument skulle i vanlig ordning utfärdas för att
utväxlas med motsvarande instrument från polsk sida.

52. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens i Genéve år 1921 antaget förslag till konvention angående
obligatorisk läkarundersökning av barn och unga personer, som
användas till arbete ombord å fartyg. (25.)

Föredragen den 6 juni 1925, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ratificera förenämnda
förslag till konvention ävensom bemyndigade Kung]. Maj:ts minister
i Bern att till Nationernas förbunds generalsekreterare för vederbörlig registrering
överlämna ratifikationsinstrumentet.

53. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens i Genéve år 1921 antaget förslag till konvention
angående minimiålder för eldare och kollämpare ombord å fartyg. (40.)

Föredragen den 6 juni 1925, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ratificera förenämnda
förslag till konvention ävensom bemyndigade Kungl. Maj:ts minister i
Bern att till Nationernas förbunds generalsekreterare för vederbörlig registrering
överlämna ratifikationsinstrumentet.

54. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående god"
kännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående
bekämpandet av den vita slavhandeln och dels en internationell
konvention av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln
med kvinnor och barn. (57.)

Sedan Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för justitiedepartementet den 20
mars 1925 beslutat överlämna skrivelsen till utrikesdepartementet för dess vi -

361

dåre åtgärd, beslöt Kungl. Maj:t den 27 mars 1925 att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konventioner, varjämte Kung]. Maj:t förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle i vanlig ordning utfärdas för att deponeras beträffande
den förstnämnda konventionen hos franska regeringen, beträffande den
senare hos Nationernas förbunds generalsekreterare.

55. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114.)

Anmäld den 15 maj 1925, i vad skrivelsen avsåg till utrikesdepartementet hörande
ärenden, varvid erforderliga åtgärder beslötos.

56. den 24 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (134.)

Anmäld den 18 juni 1925, i vad skrivelsen avsåg till utrikesdepartementet
hörande ärenden, varvid erforderliga åtgärder beslötos.

57. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
av beskickningshus i Washington. (138.)

Anmäld den 30 april 1925, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att riksdagens ifrågavarande
skrivelse skulle för vidare åtgärd överlämnas till ministern för utrikes
ärendena.

58. den 19 maj, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3.)

Föredragen den 18 juni 1925, varvid Kung], Maj:t fann gott med godkännande
av riksdagens i nämnda skrivelse anmälda beslut, i vad desamma skilde
sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet,

dels förordna, att skrivelsen skulle delgivas statskontoret för kännedom och
till efterrättelse, i vad på detta ämbetsverk ankomme,

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för utrikesdepartementet
från och med den 1 juli 1925,

dels fastställa stat för utrikesdepartementet, att tillämpas från och med den
1 juli 1925,

dels förordna, att det av riksdagen för budgetåret 1925—1926 beviljade extra
anslag å 30,000 kronor till uppehållande av en speciell handelsavdelning inom
utrikesdepartementet skulle användas i överensstämmelse med vad som skett
under löpande budgetår,

dels bestämma antalet befattningshavare å övergångsstat för utrikesdepartementet,

dels fastställa övergångsstat för utrikesdepartementet, att tillämpas från och
med den 1 juli 1925,

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar
och konsulat från och med den 1 juli 1925,

dels fastställa stat för avlöning utom ortstillägg vid beskickningar och konsulat,
att tillämpas från och med den 1 juli 1925,

dels fastställa stat för ortstillägg vid beskickningar och konsulat, att tillämpas
från och med den 1 juli 1925,

dels förklara att det av riksdagen för budgetåret 1925—1926 anvisade extra
förslagsanslaget av 240,000 kronor till arvoden och ortstillägg åt viss extra
personal i utrikesrepresentationen skulle användas i överensstämmelse med vad
som skett under löpande budgetår,

362

dels bemyndiga ministern för utrikes ärendena att vidtaga erforderliga åtgärder
för inköp av beskickningshus i Rom,

dels slutligen, sedan riksdagen till bestridande av kostnader under budgetåret
1925—1926 för hyra av fastighet för beskickningen i Moskva anvisat ett
extra anslag av 40,000 kronor, förklara, att chefen för utrikesdepartementets
personal- och administrativa avdelning skulle delgivas riksdagens ifrågavarande
beslut för vidare åtgärd.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Tjeckoslovakiska republiken avslutat
handels- och sjöfartsavtal. (197.)

Föredragen den 22 maj 1925, varvid Kungl. Maj:t dels beslöt att för Sveriges
del ratificera förenämnda avtal jämte slutprotokoll ävensom förordnade, att
ratifikationsinstrument skulle i vanlig ordning utfärdas för att i sinom tid utväxlas
med motsvarande instrument från tjeckoslovakisk sida, dels ock bemyndigade
ministern för utrikes ärendena att med Tjeckoslovakiska republikens regering
träffa överenskommelse om det ifrågavarande avtalets ikraftträdande
under avvaktan på nämnda regerings beslut med avseende å avtalets ratificering.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Spanien avslutat handelsavtal. (198.)

Föredragen den 22 maj 1925, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för sin del ratificera
förenämnda handelsavtal med slutprotokoll ävensom förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle i vanlig ordning utfärdas för att utväxlas med motsvarande
instrument från spansk sida.

61. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Tyskland och Sverige avslutad skiljedoms- och
förlikningskonvention. (313.)

Anmäld den 18 juni 1925, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda konvention med slutprotokoll ävensom förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle i vederbörlig ordning utfärdas för att med motsvarande
instrument från tysk sida utväxlas.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens godkännande av vissa å allmänna konferenserna för samfärdsels-
och transiteringsfrågor i Barcelona och O ene ve antagna överenskommelser
jämte en i anledning av propositionen väckt motion. (314.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

63. den 11 februari 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1925 års
klass m. m. (21.)

Anmäld den 20 februari 1925, därvid utfärdats tre lagar (sv. f. n:r 40—42).

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad tid för fullgörande av repetitionsövning för vissa värnpliktiga.
(22.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 februari 1925 (sv. f. n:r 43).

363

65. den 17 februari, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar. (32.)

Anmäld den. 6 mars 1925.

66. den 10 mars, i anledning av väckta motioner om vissa ersättningar i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. (65.)

Anmäld den 27 mars 1925.

67. den 2 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1925—
1926 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 A.)

Anmäld den 24 april och den 6 juni 1925, varvid, bl. a., utfärdats en kungörelse
(sv. f. n:r 159).

68. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114).

Anmäld den 6 juni 1925, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

69. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar rörande frivilliga skytteväsendets
befrämjande, remontering och truppförbandens övningar. (118.)

Anmäld den 30 april 1925.

70. den 24 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (134.)

Anmäld den 18 juni 1925, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

71. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari
—30 juni 1923. (157.)

Anmäld den 21 november 1925 beträffande viss del av punkten 4.

Ärendet är i övrigt, i vad detsamma ankommer på försvarsdepartementets
föredragning, fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. samma dag, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923
—30 juni 1924. (158.)

Ärendet är, i vad detsamma ankommer på försvarsdepartementets föredragning,
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspensioner
å allmänna indragningsstaten åt regementsveterinären H. A.
Bengtsons änka och minderåriga barn. (168.)

Anmäld den 6 juni 1925.

74. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av oljeeldning å jagarna Wrangel och Wachtmeister. (175.)

Anmäld den 6 juni 1925.

364

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för sergeanten vid Livgardet till häst G. P. E. Andéhn från viss
ersättningsskyldighet. (176.)

Anmäld den 6 juni 1925.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för skräddarmästaren T. A. Dahlström från skyldighet att gälda visst
skadeståndsbelopp. (177.)

Anmäld den 6 juni 1925.

77. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
provisorisk giltighet av avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid armén och marinen. (188.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 juni 1925 (sv. f. n:r 160).

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
m. m. av en oljeförrådsanläggning å Fjäderholmarna. (189.)

Anmäld den 6 juni 1925.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av vissa medel för inläggande av nytt matsalsgolv i kasern III
å Skeppsholmen. (190.)

Anmäld den 6 juni 1925.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående befrielse för flaggmaskinisten R. L. Sjöberg och underofficeren
av andra graden J. E. Fredin från skyldighet att gälda vissa skadeståndsbelopp.
(191.)

Anmäld den 6 juni 1925.

81. samma dag, i anledning av väckta motioner om pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets tjänst anställda personer.
(200.)

Anmäld den 18 juni 1925.

82. samma dag, i anledning av särskilda utav Kungl. Ma.j:t gjorda framställningar
rörande pensioner åt dels vissa i försvarsväsendets tjänst
anställda eller förut anställda personer, dels ock efterlevande till vissa
i försvarsväsendets tjänst anställda personer. (201.)

Anmäld den 18 juni 1925.

83. den 25 maj, i anledning av väckt motion angående beräknandet av
tjänstetid i lönehänseende för de officerare och underofficerare, som fullgjort
uppdrag att organisera Persiens gendarmeri. (222.)

Anmäld den 6 juni 1925.

84. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Kalmar regementes förutvarande mötesplats Hultsfred. (241.)

Anmäld den 12 juni 1925.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en å Bodens fästnings område belägen tomt med tillhörande
gatumark. (242.)

Anmäld den 12 juni 1925.

365

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande sjöförsvarets anslag till
tryckningskostnader. (246.)

Anmäld den 12 juni 1925.

87. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande provisorisk
löneförbättring för reservstatspersonalen samt i fråga om anslagen
till arméns och marinens reservstater. (279.)

Anmäld den 18 juni 1925 gemensamt med riksdagens skrivelse den 5 juni
1925, n:r 346, varvid två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 289 och 290) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslutits.

88. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner n:r 50 angående
försvarsväsendets ordnande och n:r 51 med förslag till värnpliktslag
ävensom vissa i dithörande ämnen väckta motioner. (310.)

Anmäld den 12 juni 1925, varvid Kungl. Maj:t, med godkännande av den av
riksdagen för dess del antagna värnpliktslag, beslöt utfärdande av sådan lag
(sv. f. n:r 337) samt godkände riksdagens under avdelning I, punkten l:o) fattade
beslut beträffande försvarsväsendets ordnande; och skulle närmare bestämmelser
angående övergången till den nya försvarsorganisationen, ävensom i
övrigt bestämmelser rörande ikraftträdandet och tillämpningen av ifrågavarande
beslut meddelas framdeles.

Vidare anbefallde Kungl. Maj:t chefen för generalstaben att uppgöra förslag
till arméns indelning i fred samt landets indelning i arméfördelnings-, inskrivnings-,
rullförings- och landstormsområden ävensom att i samband därmed verkställa
den av riksdagen begärda utredningen angående inordnandet i arméorganisationen
och landets militäradministrativa indelning av de båda infanteriregementen,
som enligt riksdagens beslut skola bibehållas utöver de i Kungl. Maj:ts
proposition beräknade.

Med godkännande av riksdagens under avdelning II, punkterna 2:o) och 3:o),
fattade beslut angående de värnpliktigas avlöning samt angående gottgörelse i
visst fall för färd till och från värnpliktstjänstgöring anbefallde Kungl. Maj:t
slutligen arméförvaltningens civila departement och marinförvaltningen att inkomma
med förslag till härav föranledda ändringar i gällande författningar.

Skrivelsen är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser
det under avdelning II, punkten 4, upptagna ärendet.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
(311.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 338).

90. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4 B.)

Anmäld den 18 juni 1925.

91. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens elfte
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

366

Anmäld den 18 juni 1925, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer,
varvid en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 268) samt i övrigt erforderliga
åtgärder beslutits.

92. samma dag, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde
huvudtitel i avseende å budgetåret 1925—1926. (328.)

Anmäld den 12 juni 1925.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation
av byggnadsstyrelsen m. m. (329.)

Anmäld den 18 juni och den 24 juli 1925, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare vid
flottans station i Karlskrona oriktigt utbetalta dyrtidstillägg. (335.)

Anmäld den 12 juni 1925.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförbättring
åt regementsveterinären i fältveterinärkårens reserv F. A.
Setterbom. (343.)

Anmäld den 18 juni 1925.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
löne- och pensionsförbättring för reservstatspersonalen m. m., i
vad angår pensionsförhållanden. (346.)

Anmäld den 18 juni 1925 gemensamt med riksdagens skrivelse den 31 maj
1925, n:r 279, varvid två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 289 och 290) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslutits.

97. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande grunder för pensionering av arméns och flottans befäl och
underbefäl med vederlikar. (352.)

Anmäld den 18 juni 1925.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

■ 98. den 13 februari 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens i Geneve år 1921 antaget förslag till konvention
angående obligatorisk läkarundersökning av barn och unga personer,
som användas till arbete ombord å fartyg. (25.)

Anmäldes den 6 mars och den 6 juni 1925, och ratificerades vid sistnämnda
tillfälle konvention i ämnet.

99. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens i Genéve år 1921 antaget förslag till konvention angående
minimiålder för eldare och kollämpare ombord å fartyg. (40.)
Anmäldes den 6 mars och den 6 juni 1925, och ratificerades vid sistnämnda
tillfälle konvention i ämnet.

367

100. den 25 februari, i anledning av väckta motioner om tillstånd för lasarettsläkaren
H. Grseve att kvarstå i tjänst utöver inträdd pensionsålder
m. m. (44.)

Anmäldes den 27 februari 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

101. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad
pensionering av sjuksköterskor. (89.)

Anmäldes den 17 april 1925, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.
inkomma med förslag till vissa tillämpningsföreskrifter. Sedan dylikt förslag
inkommit, hava erforderliga åtgärder beslutits.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt
för vissa befattningshavare vid statens uppfostringsanstalter för
sinnesslöa. (90.)

Anmäldes den 17 april 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

103. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av högre pensioner
åt vissa kommunalt eller f. d. kommunalt anställda barnmorskor.
(91.)

Anmäldes den 17 april 1925, varvid uppdrogs åt statskontoret att i samråd
med medicinalstyrelsen och styrelsen för statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl. verkställa utredning i ämnet. Sådant förslag har sedermera
inkommit;.

104. samma dag, i anledning av väckt motion om införande i fattigvårdslagen
av bestämmelse om skyldighet för hemortskommun att erlägga
ränta å av vistelsekommun till understödstagare utgivet belopp. (92.)

Ärendet är föremål för utredning inom socialdepartementet.

105. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 32 § i lagen
om allmän pensionsförsäkring. (93.)

Anmäldes den 8 april 1925, därvid Kungl. Maj:t beslöt, att lagrådets yttrande
skulle inhämtas. Sedan detta yttrande inkommit, har Kungl. Maj:t den 24
april 1925 utfärdat lag i ämnet (sv. f. n:r 98).

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården. (94.)

Anmäldes den 8 april 1925, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 82).

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt för parter i kommunala mål samt i fattigvårdsoch
barnavårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och övriga
handlingar. (95.)

Anmäldes den 8 april 1925, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f.
n:r 83—85).

108. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114.)

Anmäldes den 29 maj 1925, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

368

109. den 21 april, i anledning av väckta motioner om ändring av 7 § i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (125.)

Ärendet har varit föremål för utredning i samband med frågan om olycksfallsförsäkringens
omorganisation.

110. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring. (126.)

Anmäldes den 30 april 1925, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 99).

111. samma dag, i anledning av väckt motion angående förrättande av kommunal-
och stadsfullmäktigeval vid samma förrättning som val av landstingsmän.
(130.)

Sedan utlåtanden i ärendet inhämtats av ett flertal myndigheter, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

112. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
att vid val av suppleanter för landstingsmän utse personliga suppleanter.
(131.)

Anmäldes den 20 juli 1925, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med utarbetande
av förslag till ändrade bestämmelser i det i riksdagens skrivelse
omförmälda hänseendet.

113. den 24 april, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Konungen
angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård
och barnavård. (133.)

Anmäldes den 26 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande beredande
av pensionsrätt för föreståndare och föreståndarinnor vid fattigvårds- och barnavårdsanstalter.

114. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (134.)

Anmäldes den 26 juni 1925, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärende, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

115. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen
den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

Anmäldes den 26 juni 1925, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i av riksdagen i förevarande skrivelse närmare
angivet avseende.

116. den 5 maj, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 A.)

Anmäldes den 8 maj 1925, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

369

117. deri 12 maj, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari
—30 juni 1923. (157.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

118. samma dag, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923
—30 juni 1924. (158.)

Anmäldes den 26 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla en sakkunnig att biträda vid omarbetning av kungörelsen
den 28 maj 1886 angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement
och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter.

119. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförande
av vissa nybyggnads- och förbättringsarbeten beträffande ekonomibyggnader
vid statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister. (165.)

Anmäldes den 22 maj 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

120. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till uppförande av och driftkostnaderna vid en för Norrbottens
län avsedd tuberkulossjukvårdsanstalt (centralsanatorium). (167.)

Anmäldes den 18 juni 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

121. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till medicinalstyrelsen.
(173.)

Anmäldes den 29 maj 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

122. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
dels lag angående ändrad lydelse av §§ 37 och 49 i förordningen den
23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm och dels lag angående
ändrad lydelse av § 3 i lagen den 15 maj 1903 angående folkskoleväsendet
i Stockholm. (182.)

Anmäldes den 29 maj 1925, och utfärdades därvid lagar i ämnet (sv. f. n:r
147 och 148).

123. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för uppförande
eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter jämte en i ämnet
väckt motion. (183.)

Anmäldes den 6 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

124. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till lån till föreningen till minne av
Konung Oscar I och Drottning Josephina m. m. (186.)

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret lämnats tillfälle att avgiva yttrande i
visst avseende, anmäldes skrivelsen den 12 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

125. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag
till pensionsstyrelsen och dess verksamhet m. m. (187.)

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

370

Anmäldes den 29 maj 1925, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
föreskrifter.

126. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 92 med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915
om övergångsbestämmelser i anledning av lag den 30 juni 1913 om
allmän pensionförsäkring. (203.)

Anmäldes den 29 maj 1925, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 139).

127. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(217.)

Anmäldes den 6 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

128. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
för statsverkets räkning av elektrisk anläggning å landsflskalsboställe.
(237.)

Anmäldes den 12 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

129. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till polisväsendet i riket m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (266.)

Anmäldes den 26 juni 1925, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder (sv. f. n:r 342).

130. den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om polisväsendet i riket, dels ock i ämnet väckta motioner.
(262.)

Anmäldes den 6 juni 1925, i vad skrivelsen tillhörde socialdepartementets handläggning,
och utfärdades därvid författningar i ämnet (sv. f. n:r 170—173).

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets handläggning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

131. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till avtal mellan å ena sidan staten och å den andra en var av städerna
Stockholm och Göteborg rörande nämnda städers övertagande av
hela sin sinnessjukvård. (281.)

Anmäldes den 18 december 1925, därvid förslag till definitiva avtal med städerna
Stockholm och Göteborg av Kungl. Maj:t godkändes.

132. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen m. m. (277.)

Anmäldes den 18 juni 1925, och beslötos nämnda dag och den 26 i samma
månad erforderliga åtgärder (sv. f. n:r 296).

•

133. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland avslutad konvention rörande
renar i gränsområdena m. m. (305.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj.
1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena. (306)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

371

135. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby. (307.)

Anmäldes den 6 juni 1925, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 181.)

136. den 3 juni, i anledning av väckta motioner rörande förhöjning av livräntor
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete. (315.)

Anmäldes den 26 juni och den 24 juli 1925, och anbefalldes vid sistnämnda
tillfälle riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen att gemensamt verkställa
utredning i ämnet. Sedan sådan utredning inkommit, har ärendet remitterats
till försäkringsrådet.

137. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring. (320.)

Anmäldes den 12 juni 1925. Frågan har förfallit.

138. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 B.)

Anmäldes den 26 juni 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

139. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens
elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

Anmäldes den 3 juli 1925, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

140. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till
sjukkasseväsendets befrämjande samt till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd.
(327.)

Anmäldes den 12 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

141. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny definitiv
lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare vid länsstyrelserna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (333.)

Anmäldes den 12 juni 1925, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

142. den 8 juni, i anledning av väckt motion angående årligt understöd åt
köksförestånderskan av l:a klass vid Stockholms hospital Alma Paulina
Lindgren. (348.)

Anmäldes den 18 juni 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

143. den 9 juni, om utredning rörande vissa åtgärder för beredande av ökat
antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

372

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

144. den 25 februari 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förhöjning för år 1925 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare
och lantbrevbärare utgående understöd. (43.)

Anmäldes den 20 mars 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

145. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder. (51.)

Anmäldes den 20 mars 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

146. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfalls verk. (52.)

Anmäldes den 20 mars 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag
m. m. (54.)

Anmäldes den 30 april och den 11 september 1925, därvid erforderliga åtgärder

beslötos.

148. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter. (55.)

Anmäldes den 20 mars 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

149. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa telegrafverket och statens järnvägar tillhöriga markområden.
(62.)

Anmäldes den 3 april 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

150. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förste postil jonen E. G. Samuelsson m. fl. från skyldighet att
gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp. (81.)

Anmäldes den 3 april 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

151. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av postmedel till centralkassan för postpersonalens fackliga och ekonomiska
sammanslutningar m. m. (82.)

Anmäldes den 3 april 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

152. den 26 mars, i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i
förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av körkort.
(86.)

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter Svenska

järn vägsföreningens hörande, avgivit gemensamt yttrande, är ärendet beroende

på Kungl. Maj:ts prövning.

153. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels
säkerheten för ett Östra centralbanans järnvägsaktiebolag år 1916 beviljat
statslån, dels ock reglering av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags
skuld till staten. (88.)

Anmäldes den 30 april 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

373

154. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag i anledning av Sveriges anslutning till de internationella konventionerna
angående godsbefordring å järnväg samt angående befordring
å järnväg av resande och resgods. (104.)

Skrivelsen har den 6 juni 1925 överlämnats till justitiedepartementet.

155. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel till uppförande av ett bangårdspostkontor i Stockholm
m. m. (96.)

Anmäldes den 17 april 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden.
(97.)

Anmäldes den 8 april 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

157. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
medel för lån till egnahemsbyggnader för statens järnvägars personal
vid Notviken och Ulriksdal. (98.)

Anmäldes den 8 april 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

158. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskriv ning

av förfallen del av statslån till Slite—Roma i äril vägsaktie bolag
m. m. (99.) *

Anmäldes den 30 april 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

159. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående antalet
av ordinarie befattningar såsom byrådirektör vid statens vattenfallsverk.
(100.)

Anmäldes den 8 april 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

160. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (103.)

Anmäldes den 6 juni 1925, därvid två kungörelser utfärdades (sv. f. n:r 270
och 271) och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

161. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114.)

Anmäldes den 15 maj 1925, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (p. 12—14), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

162. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd. (115.)

Anmäldes den 30 april 1925, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (p. 1—9), därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

163. den 28 april, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk
ansvarsförsäkring för motorfordon m. m. (148.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

374

164. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ersättning åt aktiebolaget Torv. (151.)

Anmäldes den 15 maj 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

165. den 12 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1925—
1926 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Anmäldes den 22 maj 1925, och har ärendet då och sedermera under året
slutligen handlagts utom beträffande nedanhämnda delar:

Punkten 21 angående behovet av utfartsvägar till inlandsbanan från de väster
om banan belägna bygderna.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med av riksdagen begärd
utredning och förslag i ämnet, är denna fråga beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 23 i vad den avser frågan om behovet av och kostnaderna för
iordningställande av fiskehamnen i Vitemölla.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anbefallts avgiva av riksdagen begärd
utredning och förslag i ämnet, men har sådan utredning och förslag ännu icke
inkommit.

166. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 11 juli 1924
angående postgirorörelse. (171.)

Anmäldes den 29 maj 1925, därvid förordning utfärdades (sv. f. n:r 140).

167. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (172.)

Anmäldes den 29 maj och den 18 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag dels för anläggning av ödebygdsvägar,
dels ock för ersättning åt direktionen för statens järnvägars änke- och
pupillkassa för vissa postavgifter. (178.)

Anmäldes den 22 maj 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

169. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inrikes postavgifter ävensom en i ämnet väckt motion. (195.)

Anmäldes den 29 maj 1925, därvid två kungörelser utfärdades (sv. f. n:r 149
och 150) samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

170. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av förfallna räntor å statslån till järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda.
(185.)

Anmäldes den 29 maj 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

171. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för telegrafverkets räkning av fastighet i Oskarshamn. (204.)

Anmäldes den 29 maj 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

172. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(218.)

Anmäldes den 6 juni 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

375

173. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrämjande
av lufttrafik. (227.)

Anmäldes den 29 maj, den 6 och den 12 juni 1925, därvid vissa erforderliga
åtgärder beslötos, och den 29 juni 1925, därvid en kungörelse utfärdades (sv.
f. n:r 340).

174. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 41 i förordningen den 15 juni 1923 om
motorfordon. (303.)

Anmäldes den 6 juni 1925, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 151).

175. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 B.)

Anmäldes den 12 juni 1925, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

176. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens elfte
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

Anmäldes den 26 juni 1925, i vad den avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (p. 7), därvid erforderlig åtgärd beslöts.

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
omorganisation av byggnadsstyrelsen m. m. (329.)

Anmäldes den 12 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

178. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser om pensionering av icke-ordinarie
personal vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk.
(347.)

Anmäldes den 18 juni 1925, därvid tre kungörelser utfärdades (sv. f. n:r
216—218.)

179. samma dag, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckta
motioner. (351.)

Anmäldes den 18 juni 1925, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 215),
varjämte Kungl. Maj:t uppdrog åt 1921 års pensionskommitté att verkställa av
riksdagen begärd utredning och avgiva förslag i fråga om rätt för vissa rikstelefonister
att för erhållande av hel avgiftspension erlägga vissa tilläggsavgifter.
Sådan utredning och förslag hava ännu ej inkommit.

180. den 9 juni, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik. (353.)

Sedan yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser ävensom några korporationer,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

181. den 31 januari 1925, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av § 1 i instruktionen för riksdagens revisorer
vid riksbankens avdelningskontor i orterna. (13.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 februari 1925 (sv. f. n:r 29).

182. den 10 februari, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897. (20.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 februari 1925 (sv. f. n:r 25).

183. den 13 februari, i anledning av väckt motion om utsträckning av tiden
för återutförsel och ansökan om tullrestitution vid återutförsel av vissa
varor m. m. (24.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 februari 1925 (sv. f. n:r 44).

184. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (37.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 169).

185. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående övergångsbestämmelser i anledning av
blivande beslut om uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört
förutvarande andra normalgraden m. m. (38.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 juni 1925 (sv. f. n:r 271).

186. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1926 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst
m. m. (50.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 maj 1925 (sv. f. n:r 156).

187. samma dag, i anledning av väckt motion om höjning av tullsatsen för
lösa glas till termosflaskor. (56.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 mars 1925 (sv. f. n:r 60).

188. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares
avlönings- och pensionsförhållanden jämte i ämnet väckta motioner.
(63.)

Anmäld den 6 juni 1925, därvid tre kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 270, 271

och 273).

189. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
i vad avser elfte huvudtiteln. (66.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 169).

190. den 13 mars, i anledning av väckta motioner om tullfrihet för konstgjorda
garvningsmedel. (71.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 189).

377

191. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (80.)

Anmäld den 3 april 1925.

192. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj
1923 om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp,
byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. (84.)

Förordning i ämnet utfärdad den 3 april 1925 (sv. f. n:r 77).

193. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrivning. (85.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 maj 1925 (sv. f. n:r 252).

194. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl., i vad den angår pensions- och indragningsstaterna. (87.)

Anmäld den 8 april 1925.

195. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående övergångsbestämmelser i anledning av
blivande beslut om uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört
förutvarande andra normalgraden m. m., i vad rör jordbruksärenden.
(106.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 juni 1925 (sv. f. n:r 271).

196. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare, i vad rör jordbruksärenden.
(107.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 169).

197. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl., i vad rör jordbruksärenden. (108.)

Anmäld den 17 april 1925.

198. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares
avlönings- och pensionsförhållanden jämte i ämnet väckta motioner,
allt i vad rör jordbruksärenden. (109.)

Anmäld den 6 juni 1925, då tre kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 270,

271 och 273).

199. den 2 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1925—
1926 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 A.)

Anmäld den 29 maj 1925.

200. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av återbetalningsskyldigheten beträffande till kontrolltjänstemän
oriktigt utbetalda dyrtidstillägg. (102.)

Anmäld den 8 april 1925.

378

201. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114.)

Anmäld den 30 april 1925, därvid ärendet överlämnats till justitie-, utrikes-,
försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen
för handläggning i vad på vederbörande departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

202. samma dag, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å grammofoner
m. m. (116.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 189).

203. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908
(n:r 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
(117.)

Förordning i ämnet utfärdad den 8 maj 1925 (sv. f. n:r 123).

204. den 21 april, angående regleringen för budgetåret 1925 —1926 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 30 april 1925.

205. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till kontrollstyrelsen.
(120.)

Anmäld den 6 juni 1925.

206. den 24 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (134.)

Anmäld den 8 maj 1925, därvid ärendet överlämnats till justitie-, utrikes-,
försvars-, social-, ecklesiastik- och handelsdepartementen för handläggning i vad
på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

207. den 28 april, i anledning av väckt motion om höjning av tullen å ledbultkättingar
av mindre diameter än 6 mm. ledbult. (147.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 8 maj 1925 (sv. f. n:r 107).

208. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med föreskrifter angående medgivande i vissa fall av undantag
från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt
in. m. (149.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 maj 1925 (sv. f. n:r 155).

209. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker m. m. (152.)

Anmäld den 8 maj 1925, då bland annat två förordningar utfärdats (sv. f. n:r
119 och 120).

210. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911
(n:r 80) med tulltaxa för inkommande varor. (154.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 maj 1925 (sv. f. n:r 118).

379

211. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 11 juni 1920
(n:r 277) angående försäljning av odenaturerad sprit, framställd ur avfallslut
vid sulfltcellulosatillverkning. (155.)

Förordning i ämnet utfärdad den 8 maj 1925 (sv. f. n:r 121).

212. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående restitution av sockerskatt eller befrielse från sådan
skatt för socker, som använts vid tillverkning av exportvaror. (156.)

Förordning i ämnet utfärdad den 15 maj 1925 (sv. f. n:r 117).

213. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari
—30 juni 1923. (157.)

Anmäld den 22 maj 1925, därvid ärendet överlämnats till försvars- och socialdepartementen
för vidtagande av de åtgärder, som på nämnda departement
må ankomma.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

214. samma dag, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923
—30 juni 1924. (158.)

Anmäld den 22 maj 1925, därvid ärendet överlämnats till försvars-, social- och
jordbruksdepartementen för vidtagande av de åtgärder, som på nämnda departement
må ankomma.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

215. samma dag, i anledning av väckta motioner med förslag till ändrad
instruktion för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken.
(159.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 maj 1925 (sv. f. n:r 144).

216. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förslag till konvention angående motarbetande av smuggling
av alkoholvaror m. m. (163.)

Anmäld den 6 november 1925, därvid Kungl. Maj:t beslutat bland annat, att
ifrågavarande konvention jämte slutprotokoll skulle för Sveriges del ratificeras.
Sedan underrättelse ingått, att ratifikationsinstrumenten för Sverige, Norge och
Finland deponerats i Hälsingfors, har ärendet ånyo anmälts den 27 november
1925, därvid en lag och två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 463—465).

217. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. (170.)

Anmäld den 22 maj 1925, då bland annat en lag i ämnet utfärdats (sv. f.
n:r 154).

218. den 15 maj, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående
skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

380

den 12 juni 1925, då statskontoret anbefallts att avgiva utredning
och förslag i det ämne, varom riksdagen uti omförmälda skrivelse hemställt
Statskontoret har den 31 oktober 1925 utlåtit sig i ämnet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter Anna Karolina Sillén. (164.)

Anmäld den 22 maj 1925.

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1926
av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (174.)

Anmäld den 22 maj 1925.

221. samma dag, angående ändring av rubriken 1294 i gällande tulltaxa. (192.)
Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 189).

222. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (n:r 383) angående stämpelavgiften, (l93.)

Förordning i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 256).

223. den 16 maj, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka. (196.)

Anmäld den 29 maj 1925, därvid Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen att
efter länsstyrelsernas och övriga vederbörandes hörande avgiva utredning och
förslag rörande sådan ändring i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka,
varom riksdagen uti omförmälda skrivelse hemställt. Kontrollstyrelsen
har den 12 december 1925 inkommit med berörda utredning och förslag.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

224. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (n:r 80) med tulltaxa
för inkommande varor fogade tulltaxa. (199.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1925 (sv. f. n:r 262.)

225. den 20 maj, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(205.)

Anmäld den 29 maj 1925.

226. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj
1923 (n:r 115) om begränsning av den myckenhet brännvin, som må

framställas i sammanhang med pressjästberedning. (208.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 maj 1925 (sv. f. n:r 158).

227. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (215.)

Anmäld den 6 juni 1925.

228. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tryckningskostnader. (219.)

Anmäld den 6 juni 1925.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (224.)

Anmäld den 6 juni 1925.

381

230. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden
m. m. (225.)

Anmäld den 6 juni 1925.

231. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(226.)

Anmäld den 6 juni 1925.

232. den 27 maj, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld den 12 juni 1925.

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1925—1926 m. m.
jämte en i ämnet väckt motion. (221.)

Anmäld den 29 maj och den 6 juni 1925. Sistnämnda dag har en kungörelse
utfärdats (sv. f. n:r 270).

234. den 31 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning om
och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt en särskild kommission
att i överensstämmelse med vad av chefen för finansdepartementet till
statsrådsprotokollet angivits ombesörja de utredningar och underhandlingar rörande
vissa ekonomiska mellanhavanden mellan staten och Stockholms stad,
som avses i riksdagens skrivelser den 31 maj 1925, n:r 264 och 265.

235. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av en
överenskommelse mellan staten och Stockholms stad angående ökat bidrag
från stadens sida till vägar och parker å Djurgården i Stockholm.
(265.)

Anmäld den 12 juni 1925. Se ovan under n:r 234.

236. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (267.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 261).

237. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om återbetalning av tillfälliga lånemedel. (282.)

Anmäld den 6 juni 1925.

238. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i
förordningen den 18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel
m. m. (283.)

Anmäld den 6 juni 1925.

239. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (324.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 261).

382

240. den 4 juni, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
bestämmelser om tull å automobiler och automobildelar. (326.)

Anmäld den 12 juni 1925, då en kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 189),
varjämte kommerskollegium och generaltullstyrelsen anbefallts att gemensamt
avgiva utredning och förslag i frågan, huruvida sådan ändring i nu gällande
bestämmelser angående rätt till tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av
utländsk vara borde vidtagas, att dylik restitution möjliggjordes för värdefull
underkastade varor. Sedan ämbetsverken den 28 oktober 1925 avgivit förslag
i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

241. den 5 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens elfte
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

Anmäld den 12 juni 1925, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r
188), och ärendet i vissa delar överlämnats till försvars-, social-, kommunikations-,
ecklesiastik- och handelsdepartementen för handläggning i vad på vederbörande
departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

242. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmänt resereglemente ävensom i ämnet väckta motioner. (334.)

Anmäld den 18 juni 1925, då bland annat allmänt resereglemente samt en
kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 354 och 355).

243. samma dag, angående anvisande av anslag för avsättning till statsverkets
fond av rusdrycksmedel. (336.)

Anmäld den 12 juni 1925.

244. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer ävensom med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer
m. m. (342.)

Anmäld den 18 juni 1925, då två kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f. n:r
275 och 280), varjämte Kungl. Maj:t anbefallt 1921 års pensionskommitté att
verkställa av riksdagen åsyftad utredning angående pensionsförhöjning åt viss
icke-ordinarie personal samt till Kungl. Maj:t inkomma med det yttrande och
förslag, vartill utredningen må föranleda. Pensionskommittén har ännu icke
avgivit sådant yttrande och förslag.

245. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(344.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 261).

246. den 6 juni, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1925
—1926 m. m. (332.)

Anmäld den 6 juni 1925, då bland annat tre förordningar och en kungörelse
i ämnet utfärdats (sv. f. n:r 161—164).

383

247. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld den 20 juli 1925.

248. samma dag, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (284.)

Anmäld den 18 juni 1925.

249. samma dag, angående val av ordförande och fyra fullmäktige i riksgäldskontoret
ävensom av tre suppleanter för fullmäktige i samma
verk. (288.)

Anmäld den 18 juni 1925.

250. samma dag, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter för dem. (293.)

Anmäld den 18 juni 1925.

251. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1925—1926. (340.)
Anmäld den 12 juni 1925.

252. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1925—1926.
(341.)

Anmäld den 26 juni 1925.

253. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
civil tjänstepensionslag. (349.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 277
och 278), samt ånyo anmäld den 18 juni 1925, då en kungörelse utfärdats
(sv. f. n:r 279). Förstnämnda dag har Kungl. Maj:t tillika anbefallt 1921 års
pensionskommitté att i samband med behandlingen av den åt kommittén överlämnade
frågan om pensionering av viss icke-ordinarie personal, efter verkställd
utredning, taga under förnyat övervägande, huruvida jämväl vid allmänna civilförvaltningen
tjänstepension lämpligen skulle kunna för samma syfte som vid
kommunikationsverken uppdelas i statspension och avgiftspension, samt avgiva
det förslag, vartill kommittén kunde finna anledning. Pensionskommittén har
i betänkande den 30 november 1925 avgivit berörda förslag, varefter ärendet
remitterats till åtskilliga verk och myndigheter.

254. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2, 5, 6, 7, 13 och 16 §§ i lagen den
11 oktober 1907 (n:r 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension. (350.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 276).

255. den 9 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (354.)

Anmäld den 12 juni 1925.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

256. den 4 mars 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån.
(53.)

Anmäld den 20 mars 1925.

384

257. den 10 mars, i anledning av väckt motion angående beredande av
möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i åtnjutande
av emeritilön. (68.)

Skrivelsen den 16 oktober 1925 anmäld och remitterad till kammarkollegiet
och statskontoret, vilka ännu icke inkommit med yttranden.

258. den 13 mars, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
att i större landskommuner överflytta vårdandet av folk- och fortsättningsskoleväsendet
till den borgerliga kommunen. (72.)

Skrivelsen den 27 mars 1925 anmäld och remitterad dels till skolöverstyrelsen
för hörande av samtliga länsstyrelser, domkapitel och folkskolinspektörer, dels
ock till svenska landskommunernas förbund. Av de sålunda infordrade yttrandena
har endast det sistnämnda hittills inkommit.

259. den 31 mars, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kung], Maj:t har den 15 och den 22 maj, den 6, 12, 18 och 26 juni, den

10 och 17 juli, den 11 september, den 16 oktober samt den 6 och den 21
november 1925 avgjort skilda delar av ärendet och därvid utfärdat den 22
maj fem kungörelser (sv. f. n:r 286, 302—305), den 12 juni en kungörelse
(sv. f. n:r 169), den 26 juni tre kungörelser (sv. f. n:r 307, 308 och 313), den

11 september en kungörelse (sv. f. n:r 411) samt den 16 oktober en kungörelse
(sv. f. n:r 421).

Dock äro nedannämnda punkter ännu icke slutbehandlade:

Punkten 132 angående bidrag till täckande av utgifter, som skola bestridas
av ljus- och vedkassan vid allmänt läroverk.

Anmäld den 22 maj 1925, därvid Kungl. Maj:t anbefallde skolöverstyrelsen
att, därest överstyrelsen funne sig böra tillstyrka bidrag från ifrågavarande
anslag åt läroverk för höstterminen 1925, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
i sådant hänseende. Genom beslut den 9 oktober 1925 har Kungl. Maj:t
utdelat dylika bidrag för höstterminen 1925 och därvid tillika anbefallt överstyrelsen
att, därest statsbidrag ansåges böra utgå beträffande vårterminen
1926, före den 1 maj 1926 till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag
i ämnet.

Punkten 144 angående bestridande av hyresersättning till rektorerna vid
vissa folkskoleseminarier.

Anmäld den 22 maj 1925, därvid Kungl. Maj:t dels fastställde vissa hyresersättningsbelopp,
och dels förklarade sig vilja framdeles, på därom gjord framställning,
meddela beslut i fråga om anvisande av ytterligare medel från förenämnda
anslag.

Punkten 164 angående avlönande av lärare åt vid vanföreanstalter och kustsanatorier
intagna barn i skolåldern.

Anmäld den 22 maj 1925, därvid Kungl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles,
efter därom gjord ansökning, i varje särskilt fall meddela beslut angående
statsbidrag till avlönande av lärare vid sådana anstalters och sanatoriers skolor.

Punkten 176 angående ökat understöd åt folkhögskolor.

Anmäld den 22 maj 1925, därvid Kung!. Maj:t förklarat sig vilja framdeles
meddela beslut ifråga om beviljandet till folkhögskola av sådant statsbidrag,
som avses i § 10 I) och II) mom. 2) och 3) av kungörelsen den 31 december
1919 (n:r 864).

385

Punkten 197 angående anslag till beredande av ytterligare medel till expenser,
bränsle m. m. för tekniska läroverk.

Anmäld den 22 maj 1925, därvid Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, på framställning
av vederbörande, framdeles besluta ifråga om anvisande av medel
från omförmälda anslag.

Punkten 214 angående vissa anslag till nykterhetens främjande.

Anmäld den 22 maj 1925 och därvid slutligt avgjord utom beträffande det
till Kungl. Maj:ts disposition stående extra reservationsanslaget till främjande
i övrigt av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder, ifråga om
vilket Kungl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles meddela beslut.

Punkten 218 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Anmäld den 22 maj 1925, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga om anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

260. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs församling.
(no.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har K.
B. i Kopparbergs län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta om ny
värdering av området m. m. Denna värdering har ännu icke slutförts.

261. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett inom Vetlanda stad beläget, klockaren och organisten i
Vetlanda församling på lön anslaget jordområde. (111.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
K. B. i Jönköpings län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta om
ny värdering av området m. m. Denna värdering har ännu icke slutförts.

262. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna (114.)

Kungl. Maj:t har den 22 maj 1925 meddelat beslut i anledning av skrivelsen
så vitt densamma ankommer på ecklesiastikdepartementets föredragning.

Skrivelsen kommer i nämnda delar ej vidare att bliva föremål för Kungl.
Majrts prövning.

263. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnader
för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers tekniska
institut. (119.)

Anmäld den 28 augusti 1925.

264. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till
dels landsarkiven, dels undervisning i manlig slöjd vid de allmänna
läroverken, dels ock understödjande av idrotten, ävensom en i sistnämnda
ämne väckt motion. (121.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1925 avgjort ärendet i vad detsamma berör landsarkiven,
den 18 juni 1925 i vad det berör undervisning i manlig slöjd vid de
allmänna läroverken samt den 26 juni 1925 i vad detsamma berör understödjande
av idrotten.

265. samma dag, i anledning av väckt motion angående reglering av biskopslönen
i Lunds stift. (122.)

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

386

Den 3 juli 1925 anmäld och remitterad till kammarkollegiet för vederbörandes
hörande. Den sålunda begärda utredningen har ännu icke inkommit.

266. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny stat
för tandläkarinstitutet. (123.)

Anmäld den 8 maj 1925.

267. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skolundervisning
åt lots- och fyrpersonalens barn jämte en i ämnet väckt
motion. (124.)

Kungl. Maj:t har den 22 juli 1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. n:r 351).

268. den 24 april, angående ändring av gällande bestämmelser rörande barns
skolålder. (132.)

Kungl. Maj:t har den 8 maj 1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. n:r 109).

269. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (134.)

Anmäld den 18 juni och den 31 juli 1925.

270. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnadsarbeten
vid kungl. biblioteket. (139.)

Anmäld den 8 maj 1925.

271. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1925—1926 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (140.)

Kungl. Maj:t har den 12 juni 1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. n:r 287).

272. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt biskoparna i Härnösands stift E. F. Lönegren och i
Luleå stift O. Bergqvist in. m. (141.)

Anmäld den 15 maj 1925.

273. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnadsarbeten
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet. (142.)

Anmäld den 8 maj 1925.

274. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Lunds stad av vissa byggnader å förutvarande tomten för
folkskoleseminariet i Lund m. m. (143.)

Anmäld den 29 maj 1925.

275. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av viss del av folkskoleseminariets i Karlstad tomtområde mot annan
mark. (144.)

Skrivelsen anmäld den 18 juni 1925, varvid K. B. i Värmlands län anbefallts
att dels med vederbörande myndighet i Karlstad träffa avtal om utbytet, dels
ock därefter underställa det sålunda upprättade avtalet Kungl. Maj:ts prövning
och stadfästelse.

387

276. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av fortsättningsskola med endast en årskurs. (145.)

Kungl. Maj:t har den 20 juli 1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat kungörelser
i ämnet (sv. f. n:r 352 och 353).

277. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel för iordningställande av trädgården vid vårdanstalten i
Lund för blinda med komplicerat lyte. (146.)

Anmäld den 26 juni 1925.

278. den 5 maj, i anledning av väckt motion om införande av proportionellt
valsätt vid val till och inom kyrkofullmäktige i Göteborg. (153.)

Ärendet är fortfarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

279. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för befattningshavare vid rikets universitet samt
karolinska mediko-kirurgiska institutet, i vad avser användningen utav
de till universitetet i Uppsala hörande åkerlotternas avkastning. (160.)

Anmäld den 6 juni 1925.

280. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ i lagen den 9 december 1910
om reglering av prästerskapets avlöning. (180.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 21 november
1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat lag och kungörelse i ämnet (sv. f.
n:r 458 och 459).

281. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag dels
till lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga
befattningar inom Härnösands och Luleå stift, dels ock till lag
angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom
vissa delar av Härnösands och Luleå stift. (181.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 21 november
1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat två lagar och en författning i ämnet
(sv. f. n:r 455—457).

282. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
dels lag angående ändrad lydelse av §§ 37 och 49 i förordningen den
23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm och dels lag angående
ändrad lydelse av § 3 i lagen den 15 maj 1903 angående folkskoleväsendet
i Stockholm. (182.)

Kungl. Maj:t har den 29 maj 1925 — på socialdepartementets föredragning
— avgjort ärendet och därvid utfärdat lag i ämnet (sv. f. n:r 148).

Skrivelsen kommer, i vad ecklesiastikdepartementet angår, ej vidare att bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

283. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till privatläroverken m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner.
(206.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni och den 3 oktober 1925 avgjort ärendet med
undantag av viss utav riksdagen begärd utredning samt därvid den 18 juni
1925 utfärdat tre kungörelser i ämnet (sv. f. n:r 326—328). Beträffande den
av riksdagen begärda utredningen har skolöverstyrelsen, jämlikt beslut den 18

388

juni 1925, numera inkommit med dylikt yttrande och förslag. Skrivelsen är
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

284. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående över
flyttning av domkyrkotunnomedel från Kalmar domkyrka till Växjödomkyrka
jämte en i ämnet väckt motion. (209.)

Anmäld den 26 juni 1925.

285. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående avlöning samt provisoriskt lönetillägg
åt chefen för rasbiologiska institutet. (210.)

Anmäld den 12 juni 1925.

286. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till de allmänna läroverken. (211.)

Anmäld den 12 juni 1925.

287. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
lektorn vid folkskoleseminariet i Strängnäs H. E. Scholander att för
uppflyttning i lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (212.)

Anmäld den 12 juni 1925.

288. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa småskollärares
och småskollärarinnors rätt till löneturs- och tjänsteårsberäkning. (213.)

Kungl. Maj:t har den 12 juni 1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. n:r 345).

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
föreståndare och ordinarie ämneslärare vid folkhögskola att tillgodoräkna
sig tjänstgöring vid svensk folkhögskola i utlandet. (214.)

Anmäld den 21 augusti 1925.

.290. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande
av folkskolebarns ferie- och studieresor jämte en i ämnet
väckt motion. (223.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1925 avgjort ärendet.

291. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av komministerbostället Klockargården n:r 1 i Skinnskattebergs
socken. (236.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 13 november
1925 avgjort ärendet.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Jönköpings stad av vissa rektor vid högre allmänna läroverket
i Jönköping på lön anslagna jordområden. (238.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 21 november
1925 avgjort ärendet.

293. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av klockarbostället i Osby församling m. m. (240.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
Kungl. Maj:t den 21 november 1925 anbefallt K. B. i Kristianstads län att
föranstalta om ny värdering av nämnda områden m. m. Denna värdering har
ännu icke slutförts.

389

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss mark från kyrkoherdebostället i Vilhelmina församling
till Vilhelmina socken. (244.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 13 november
1925 avgjort ärendet.

295. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(247.)

Anmäld den 12 juni 1925.

296. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för befattningshavare vid rikets universitet samt
karolinska mediko-kirurgiska institutet ävensom åtskilliga i ämnet väckta
motioner. (261.)

Anmäld den 6 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t dels fastställt stater m. m. för
universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, dels utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. n:r 272), dels ock anbefallt kanslersämbetet för rikets
universitet att, jämte annat, efter vederbörandes hörande till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till sådana ändringar i gällande föreskrifter eller till sådana
bestämmelser i övrigt, vilka kunna föranledas av den utav riksdagen
beslutade löneregleringen och äro av beskaffenhet att böra av Kungl. Maj:t
utfärdas. Denna utredning har ännu icke inkommit till Kungl. Maj:t.

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för befattningshavare vid rikets universitet samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet, i vad avser punkterna IV och V i
föredragande departementschefens hemställan. (300.)

Sedan kyrkomötets yttrande i viss del inhämtats, har statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet den 28 oktober 1925 anmodat kanslersämbetet för
rikets universitet att beträffande denna del av ärendet införskaffa viss utredning
m. m. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

298. den 31 maj, i anledning av väckt motion om anslag till folkliga musikskolan
i Arvika. (268.)

Skolöverstyrelsen har den 26 juni 1925 anbefallts att i samråd med musikaliska
akademien verkställa utredning angående villkor och bestämmelser för
utgående av ifrågavarande anslag. Sedan denna utredning inkommit, har Kungl.
Maj:t den 11 december 1925 avgjort ärendet.

299. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till de kommunala mellanskolorna m. m. jämte vissa i ämnet väckta

motioner. (269.)

Anmäld den 6 juni 1925.

300. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1925—1926
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (270.)

Anmäld den 12 juni 1925.

301. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren. (271.)

Anmäld den 12 juni 1925.

390

302. samma dag, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal. (272.)

Anmäld den 12 juni 1925.

303. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
under riksstatens åttonde huvudtitel till tillfälligt lönetillägg åt vissa
vaktmästare. (273.)

Anmäld den 26 juni 1925.

304. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
under riksstatens åttonde huvudtitel till dyrtid stillägg åt befattningshavare
i statens tjänst. (274.)

Anmäld den 22 maj 1925.

305. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
av medel från reservationerna å anslaget till uppehållande av
försäkringsinspektionens verksamhet för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsmatematik och matematisk statistik.
(275.)

Ärendet har den 5 juni 1925 överlämnats till handelsdepartementet.

306. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m. (304.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 21 november
1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat fyra lagar (sv. f. n:r 447—450), en
förordning (n:r 452), tre kungörelser (n:r 451, 453 och 454) och tre cirkulär.

307. samma dag, i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910. (308.)

Anmäld den 12 juni 1925 och därvid överlämnad till en inom ecklesiastikdepartementet
tillkallad sakkunnig för beredandet av vissa ecklesiastika jordfrågor.
Sedan denne sakkunnige slutfört sitt uppdrag, har hans utlåtande och
förslag den 2 november 1925 överlämnats till kammarkollegiet för yttrande.
Detta yttrande har ännu icke inkommit.

308. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 127, gjorda framställning angående
arvoden åt extra och vikarierande lärare vid de allmänna läroverken.
(276.)

Anmäld den 18 juni 1925.

309. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av publik
jord. (338.)

Sedan ifrågavarande skrivelse, i vad densamma avser den ecklesiastika jorden,
överlämnats till ecklesiastikdepartementet, har Kungl. Maj:t efter i ärendet
verkställd utredning i skrivelse den 23 oktobor 1925 till kyrkomötet begärt
dess yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del godkände ett vid skrivelsen
fogat förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord. Kyrkomötet har i skrivelse den 6
november 1925 anmält, att kyrkomötet för sin del godkänt förevarande lagförslag.
Kungl. Maj:t har den 31 december 1925 beslutat avlåta proposition
i ämnet till riksdagen. Skrivelsen är därmed slutbehandlad i vad på ecklesiastikdepartementets
åtgärd ankommer.

391

310. den 5 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens elfte
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1925 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärendena med
undantag av anslaget till bidrag till pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter, beträffande vilket anslag Kungl. Maj:t den
26 juni 1925 förklarat sig vilja framdeles, på skeende framställning, besluta.

311. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld den 26 juni 1925.

312. den 9 juni, angående ändring i 51 § av folkskolestadgan. (298.)
Kungl. Maj:t har den 18 juni 1925 avgjort ärendet och därvid utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. n:r 306).

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

313. den 25 februari 1925, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (46.)

Den 6 mars 1925 i statsrådet anmäld, därvid — med undantag för de under
punkterna 4 och 21 i skrivelsen omförmälda ärendena — erforderliga beslut
fattades. Vad angår ärendet under punkten 4 har detsamma, sedan lantbruksstyrelsen
till Kungl. Maj:t inkommit med visst i ämnet infordrat förslag, den
21 augusti 1925 ånyo anmälts, därvid Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse (sv.
f. n:r 395). I fråga om det under punkten 21 omförmälda ärendet har beslut
däri av Kungl. Maj:t meddelats den 18 september 1925.

314. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 11, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (58.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

315. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 28, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (60.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (61.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande
(sv. f. n:r 91).

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av en kronans fordran mot jägmästaren i Kristinehamns revir
E. Danielsson. (64.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

392

318. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av vissa icke-ordinarie befattningshavare vid Fly inge hingstdepå
och stuteri samt Strömsholms hingstdepå. (67.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld, därvid kungörelse i ämnet utfärdades

(sv. f. n:r 87) samt i övrigt erforderliga föreskrifter meddelades vederbörande.

319. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående disposition
av till skolväsendet upplåtna byggnader vid Strömsholms hingstdepå
m. m. (74.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

320. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal om försäljning av statens spannmålslagerhus i Roma.
(75.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

321. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till riksskogstaxeringens fullföljande m. m. (77.)

Den 17 april 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

322. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående övergångsbestämmelser i anledning av blivande
beslut om uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande
andra normalgraden, m. m., i vad rör jordbruksärenden. (106.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

323. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare, i vad rör jordbruksärenden. (107.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl., i vad rör jordbruksärenden. (108.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

325. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings-
och pensionsförhållanden jämte i ämnet väckta motioner, allt
i vad rör jordbruksärenden. (109.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

326. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 §
i skogsvårdslagen den 15 juni 1923. (112.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 april 1923 (sv. f. n:r 94).

327. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 57, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar samt en i ämnet väckt motion. (113.)

Den 8 april och den 21 november 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift

meddelad vederbörande.

328. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114.)

393

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld till den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning (punkterna 15—21) och föreskrift meddelad
vederbörande.

I vad ärendet rör jordbruksdepartementet kommer detsamma ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövnihg.

329. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd. (115.)

Den 8 maj 1925 i statsrådet anmäld till den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning (punkterna 10 och 11) samt föreskrift meddelad
vederbörande.

I vad ärendet rör jordbruksdepartementet kommer detsamma ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

330. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti
för ett obligationslån, avsett att upptagas av Torne och Muonio gränsälvars
flottningsförening. (137.)

Den 30 april och den 26 september 1925 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga
beslut i ämnet fattats.

331. den 28 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

I vissa delar i statsrådet anmäld den 15 maj 1925, därvid författningar utfärdades
(sv. f. n:r 191—197 och 293) samt meddelades i övrigt erforderliga
beslut. I återstående delar — utom vad angår det under punkten 124 ornförmälda
ärendet, vilket fortfarande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende -—
har skrivelsen anmälts i statsrådet den 29 maj, den 6, 12, 18 och 26 juni,
den 3 och 10 juli, den 18 september, den 2 oktober samt den 4 december 1925,
därvid föreskrifter meddelats vederbörande. Den 18 och 26 juni 1925 utfärdades
tillika kungörelser (sv. f. n:r 294 och 295).

332. den 29 april, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående kolonisationsfrågans inriktande på rikets kolonisation.
(150.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga att biträda inom departementet vid utredning
av frågan.

333. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
m. m. åt vissa krön ojägare i Villingsbergs revir, i vad angår
pensionsväsendet. (161.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

334. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande
av statens centralfryshus i Hallsberg. (162.)

Den 8 maj 1925 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga beslut fattades.

335. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923
—30 juni 1924. (158.)

Den 4 september 1925 i statsrådet anmäld till den del skrivelsen tillhörde
jordbruksdepartementets handläggning (punkt 4), därvid domänstyrelsen anbe -

394

falides verkställa utredning av frågan, i vad män åtgärder genom ökad skogsodling
och skogsföryngring behöva vidtagas för att förebygga en minskning av
statens skogskapital.

336. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av befattningshavare hos svenska betes- och vallföreningen. (169.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1925 (sv. f. n:r 198).

337. den 27 maj, i anledning av väckt motion om kontrollstämpling å kött
av importerade levande idisslande djur. (230.)

Anmäld i statsrådet den 6 juni 1925, därvid beslöts remiss till medicinalstyrelsen.
Sedan utlåtande därifrån inkommit, har ärendet remitterats till lantbruksstyrelsen
och kommerskollegium, från vilket sistnämnda ämbetsverk yttrande
ännu icke inkommit.

338. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1925—1926 i vad angår jordbruksärendena. (231.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

339. samma dag, i anledning av väckta motioner om utsträckning av återbetalningstiden
för lån från kraftledningslånefonden. (232.)

Den 6 juni och den 20 juni 1925 i statsrådet anmäld. Sistnämnda dag utfärdades
kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 366).

340. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av moment 6 i villkoren för lån från gödselvårdslånefonden. (233.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 juni 1925 (sv. f. n:r 186).

341. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för lån från allmänna nyodlingsfonden. (234.)

Den 6 juni och den 21 augusti 1925 i statsrådet anmäld. Sistnämnda dag utfärdades
kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 396).

342. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (235.)

Den 6 juni och den 23 oktober 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad
vederbörande.

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för N. A. Svanberg och P. Larsson från viss skadeståndsskyldighet
jämte i ämnet väckta motioner. (239.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens
beslut i vad detsamma skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet samt föreskrift
meddelades vederbörande.

344. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
överlåtande av utgården Graneberg under Ultuna egendom i Uppsala län
mot erhållande av viss annan egendom. (243.)

Den 6 november 1925 i statsrådet anmäld, därvid erforderligt beslut i ämnet
fattades.

345. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av Norra Vedbo häradsallmänning i Jönköpings
län. (245.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

395

346. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa egnahemsrörelsen
rörande frågor. (249.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt de,
jämlikt den 6 juni 1925 givet bemyndigande, tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisationen å mark
i enskild ägo att verkställa den av riksdagen i skrivelsen ifrågasatta utredningen
m. m.

347. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidtagande av
åtgärder till förhindrande av vidare utplantering och spridning inom
landet av den tyska haren. (250.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att
skrivelsen skulle överlämnas till för utredning rörande vissa ändringar i gällande
jaktförfattningar m. m. tillkallad sakkunnig för att av honom tagas i
övervägande vid uppdragets fullgörande.

348. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnandet
av en allmän jordbruksräkning under 1925. (251.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid statistiska centralbyrån och lantbruksstyrelsen
anbefalldes att verkställa förnyad utredning rörande jordbruksstatistikens
ordnande.

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt föreningar för jordbrukskredit. (252.)

Den 6 juni 1925 anmäld i statsrådet, därvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. n:r 203—205) samt i övrigt erforderliga föreskrifter meddelades vederbörande.

350. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av det å 1915 års riksstat uppförda anslaget till hydrografisk-biologiska
undersökningar i Atlantiska oceanen. (253.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

351. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Säveåns regleringsföretag. (254.)

Den 21 augusti 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

352. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring
i betalningsvillkoren för lån från dräneringsfonden. (255.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 juni 1925 (sv. f. n:r 185).

353. samma dag, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för laxfiskets upphjälpande. (256.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes
verkställa utredning i ämnet.

354. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
m. m. åt vissa kronojägare i Villingsbergs revir. (257.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

355. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till förekommande
av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt om
beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad skada å växande
gröda. (258.)

396

Skrivelsen har överlämnats till för utredning rörande vissa ändringar i gällande
jaktförfattningar m. m. tillkallad sakkunnig för att av honom tagas i övervägande
vid uppdragets fullgörande.

356. den 30 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående kolonisation
å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte i ämnet väckta
motioner. (299.)

I statsrådet anmäld dels den 6 juni 1925, därvid åt domänstyrelsen uppdrogs
att låta verkställa utredning rörande frågor om upplåtelser av skogstorp och
odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen,
dels den 12 juni 1925, därvid domänstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i anledning av utav riksdagen ifrågasatt särskild lagstiftning angående
dispositionsrätten över skogen å vissa kolonat. Sedan utlåtande härom inkommit
samt skogsvårdsstyrelsernas förbund däröver yttrat sig, är ärendet i denna
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I övriga delar anmäldes skrivelsen
den 26 juni 1925, därvid utfärdades kungörelser i ämnet (sv. f. n:r 291 och
292) samt meddelades i övrigt erforderliga beslut.

357. den 2 juni, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
frilösning av arrendejordbruk m. m. (309.)

Den 21 augusti 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t uppdrog dels
åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juni 1925 tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisation
å mark i enskild ägo att verkställa utredning, i vilken omfattning och
under vilka former bistånd bör av staten lämnas arrendatorer för avhjälpande
av de med frilösningen av arrendejordbruk förknippade finansiella svårigheter,
dels ock åt ordföranden hos förutnämnda sakkunniga att jämte två av chefen
för jordbruksdepartementet för ändamålet tillkallade sakkunniga personer verkställa
undersökning rörande enskilda jordägares benägenhet att avyttra arrendejordbruk
till respektive brukare samt mark för bildande av nya jordbruk liksom
för utvidgning av ofullständiga jordbruk.

358. den 3 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Den 31 december 1925 i statsrådet anmäld och skrivelsens innehåll meddelad
vederbörande.

359. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen, nionde
huvudtiteln, gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.
(248.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

360. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nrr 206, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (259.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Majrt anbefallde domänstyrelsen
att inkomma med yttrande beträffande de i punkterna 7 och 13 i
propositionen angivna frågor ävensom fattade av skrivelsen i övrigt erforderliga
beslut. Sedan med anledning av nämnda anbefallning domänstyrelsen yttrat
sig beträffande viss under punkten 7 berörd fråga, anmäldes ärendet i denna
del den 30 oktober 1925. I vad ärendet avser punkten 13 har, sedan

397

domänstyrelsen inkommit med yttrande, beslut däri meddelats den 31 december
1925.

361. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. (321.)

Anmäld i statsrådet den 6 juni och den 23 oktober 1925, därvid utfärdades författningar
i ämnet (sv. f. n:r 382 och 437) samt meddelades i övrigt erforderliga
beslut.

362. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till befrämjande av växtförädling m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(322.)

Den 26 juni och den 31 juli 1925 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga beslut i
ämnet fattades utom vad angår användningen för annat statsändamål av den
å Alnarps egendom uppförda byggnaden för Lunds universitets institution för
ärftlighetsforskning efter institutionens förflyttning till Svalöv, i vilket ämne
lantbruksstyrelsen anbefalldes inkomma med förslag.

363. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrämjande
av lufttrafik, i vad rör anslag för komplettering av den officiella
väderlekstjänsten. (323.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

364. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skogsvårdens befrämjande jämte i ämnet väckta motioner. (330.)

I vad ärendet avser anslag till skogsvårdsstyrelserna i riket anmäldes detsamma
i statsrådet den 18 juni och den 31 december 1925, därvid erforderliga beslut
fattades. I vad ärendet avser anslag till en sammanslutning mellan skogsvårdsstyrelserna
har anmälan i statsrådet ägt rum samma den 18 juni ävensom
den 14 augusti 1925, därvid erforderliga beslut fattades.

365. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av publik
jord. (338.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att
tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till ecklesiastikdepartementet
för handläggning i vad på nämnda departement ankomme. Efter gemensam
beredning med nämnda departement anmäldes skrivelsen ånyo i statsrådet den
26 juni 1925, därvid kammarkollegium och domänstyrelsen anbefalldes att efter
vederbörandes hörande gemensamt verkställa den i skrivelsen begärda utredningen.
Sedan sådan verkställts och den 22 september 1925 till Kungl. Maj:t
ingivits, har ärendet i vad avser den ecklesiastika jorden överlämnats till ecklesiastikdepartementet.
I den del ärendet avser kronans jordbruksdomäner har,
sedan domänstyrelsen inkommit med ytterligare utredning, proposition till riksdagen
beslutats den 31 december 1925.

366. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förkortning
av tiden för vissa arrenden. (339.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

398

367. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av
mul- och klövsjukeepizootien inom landet, jämte i ämnet väckta motioner.
(337.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels utfärdade kungörelse
i ämnet (sv. f. n:r 226) samt meddelade vissa av skrivelsen föranledda
beslut, dels ock förklarade sig vilja framdeles meddela beslut beträffande den
av riksdagen ifrågasatta utredning om och på vad sätt statens medverkan
måtte kunna lämnas för försäkringsverksamhet mot mul- och klövsjuka. I
denna del anmäldes ärendet ånyo den 17 juli 1925, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga för utredningens verkställande.

368. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse samt förlängd giltighetstid av avlöningsreglementet för tjänstemän
vid domänverket m. m. (345.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid utfärdades kungörelser i ämnet
(sv. f. n:r 250 och 251) och fattades i övrigt erforderliga beslut.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

369. den 10 februari 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Polen avslutat handelsoch
sjöfartsavtal. (17.)

Skrivelsen har i och för vidtagande av åtgärder för avtalets ratificering överlämnats
till utrikesdepartementet.

370. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923
angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift. (49.)

Anmäld den 13 mars 1925, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 58).

371. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (59.)

Anmäld den 27 mars 1925, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium och
domänstyrelsen.

372. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (76.)

Anmäld den 27 mars 1925, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 67).

373. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för verkställande av undersöknings- och försvarsarbeten å områden, som
äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade. (101.)

Anmäld den 8 april 1925, därvid riksdagens beslut meddelades Sveriges geologiska
undersökning för kännedom.

374. den 18 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (114.)

Anmäld den 15 maj 1925, därvid skrivelser i ämnet avlätos till statskontoret.

399

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

375. den 24 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (134.)

Anmäld den 26 juni 1925, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning
heror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

376. den 15 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1925
—1926 under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 A.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

377. den 19 maj, i anledning av Kungl.1 Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva lindringar i villkoren
för lån från fonden för torvindustriens befrämjande. (184.)

Anmäld den 29 maj 1925, därvid riksdagens beslut meddelades kommerskollegium,
statskontoret och lantbruksstyrelsen för kännedom.

378. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Tjeckoslovakiska republiken avslutat
handels- och sjöfartsavtal. (197.)

Skrivelsen har i och för vidtagande av åtgärder för avtalets ratificering överlämnats
till utrikesdepartementet.

379. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Spanien avslutat handelsavtal. (198.)

Skrivelsen har i och för vidtagande av åtgärder för avtalets ratificering överlämnats
till utrikesdepartementet.

380. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning åt vissa personer
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig. (202.)

Anmäld den 6 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

381. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(220.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

382. den 31 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående avsättande
av medel från reservationerna å anslaget till uppehållande av
försäkringsinspektionens verksamhet för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsmatematik och matematisk statistik.
(275.)

Anmäld den 12 juni 1925. Skrivelsen har remitterats till försäkringsinspektionen
för utlåtande, vilket ännu ej inkommit.

383. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1925—1926 till kommerskollegium samt de under kollegium
lydande myndigheter och kårer jämte i ämnet väckta motioner. (280.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium.

400

384. den 4 juni, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 B.)

Anmäld den 18 juni 1925, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

385. den 5 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens
elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

Anmäld den 18 juni 1925, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

401

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sadana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1925 ännu voro i sin helhet
eller till någon del pa Kungl. Maj ds prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertal utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 27 februari 1925, i anledning av väckta motioner med förslag till
lag angående förfarande vid slakt. (48.)

18. den 18 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande
emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet. (78.)

29. den 24 april, i anledning av väckta motioner om ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (l 36.)

35. den 27 maj, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

41. den 3 juni, i anledning av väckta motioner om offentligheten av vissa
handlingar. (312.)

43. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

49. den 9 juni, angående skyldighet för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll
till fångvårdsanstalterna och till de villkorligt dömdas
övervakare. (296.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

62. den 3 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens godkännande av vissa å allmänna konferenserna för
samfärdsels- och transiteringsfrågor i Barcelona och Genéve antagna
överenskommelser jämte en i anledning av propositionen väckt motion
(314.)

26 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

402

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

71. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
januari—30 juni 1923. (157.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

103. den 31 mars 1925, i anledning av väckt motion om beredande av högre

pensioner åt vissa kommunalt eller f. d. kommunalt anställda barn morskor.

(91.)

109. den 21 april, i anledning av väckta motioner om ändring av 7 § i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (125.)

111. den 22 april, i anledning av väckt motion angående förrättande av

kommunal- och stadsfullmäktigeval vid samma förrättning som val av
landstingsmän. (130.)

112. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet

att vid val av suppleanter för landstingsmän utse personliga suppleanter.

(131.)

113. den 24 april, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Konungen
angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom fattigvård
och barnavård. (133.)

115. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen

den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning

och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

117. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 januari—
30 juni 1923. (157.)

403

133. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland avslutad konvention rörande
renar i gränsområdena m. m. (305.)

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj

1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena. (306.)

136. den 3 juni, i anledning av väckta motioner rörande förhöjning av livräntor
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete. (315.)

143. den 9 juni, om utredning rörande vissa åtgärder för beredande av ökat
antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

152. den 26 mars 1925, i anledning av väckt motion om viss skärpning av
de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av
körkort. (86.)

163. den 28 april, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk ansvarsförsäkring
för motorfordon in. m. (148.)

165. den 12 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1925—

1926 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 A.)

179. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckta
motioner. (351.)

180. den 9 juni, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik. (353.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

218. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

223. den 16 maj, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka. (196.)

234. den 31 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning om
och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

404

235. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av en
överenskommelse mellan staten och Stockholms stad angående ökat
bidrag från stadens sida till vägar och parker å Djurgården i Stockholm.
(265.)

240. den 4 juni, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
bestämmelser om tull å automobiler och automobildelar. (326.)

244. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer ävensom med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl.
pensionärer m. m. (342.)

253. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
civil tjänstepensionslag. (349.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

257. den 10 mars 1925, i anledning av väckt motion angående beredande
av möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i
åtnjutande av emeritilön. (68.)

258. den 13 mars, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
att i större landskommuner överflytta vårdandet av folk- och fortsättningsskolväsendet
till den borgerliga kommunen. (72.)

259. den 31 mars, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

260. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs
församling. (110.)

265. den 22 april, i anledning av väckt motion angående reglering av biskopslönen
i Lunds stift. (122.)

275. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av viss del av folkskoleseminariets i Karlstad tomtområde mot annan
mark. (144.)

278. den 5 maj, i anledning av väckt motion om införande av proportionellt
valsätt vid val till och inom kyrkofullmäktige i Göteborg. (153.)

283. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till privatläroverken m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner.
(206.)

293. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av klockarbostället i Osby församling m. m. (240.)

405

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för befattningshavare vid rikets universitet samt
karolinska mediko-kirurgiska institutet, i vad avser punkterna IV och V
i föredragande departementschefens hemställan. (300.)

307. den 2 juni, i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910. (308.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

331. den 28 april 1925, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

332. den 29 april, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående kolonisationsfrågans inriktande på rikets kolonisation.
(150.)

337. den 27 maj, i anledning av väckt motion om kontrollstämpling å kött
av importerade levande idisslande djur. (230.)

346. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa egnahemsrörelsen
rörande frågor. (249.)

347. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidtagande av
åtgärder till förhindrande av vidare utplantering och spridning inom
landet av den tyska haren. (250.)

348. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnandet
av en allmän jordbruksräkning under 1925. (251.)

353. samma dag, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för laxfiskets upphjälpande. (256.)

406

356. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kolonisation
å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte i ämnet väckta
motioner. (299.)

357. den 2 juni, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
frilösning av arrendejordbruk m. m. (309.)

362. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till befrämjande av växtförädling m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(322.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

382. den 31 maj 1925, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående
avsättande av medel från reservationerna å anslaget till uppehållande
av försäkringsinspektionens verksamhet för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsmatematik och matematisk statistik.
(275.)

407

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1925 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift
om den behandling, dessa ärenden undergått under år 1925.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Ett i ärendet upprättat lagförslag är föremål för behandling inom departementet.

4. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan. (117.)

Kungl. Maj:t har den 21 november 1925 beslutit låta inhämta yttranden från
vissa myndigheter och sammanslutningar rörande behovet av revision av gällande
lagstiftning om förlagsinteckning.

5. den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Sedan yttranden inkommit över ett av försäkringslagstiftningskommittén upprättat
lagförslag i ämnet, är ärendet föremål för vidare behandling inom departementet.

6. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av
husdjur vid slakt. (152.)

En framställning från 1925 års riksdag i ämnet har den 24 april 1925 remitterats
för yttrande till vissa myndigheter och sammanslutningar. Sedan
yttrandena inkommit, är ärendet föremål för behandling inom departementet.

408

7. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap. 4
§ strafflagen. (21.)

Kungl. Maj:t har den 30 oktober 1925 beslutit avlåta proposition i ämnet till
1926 års riksdag.

9. den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt
folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande
skolhus. (54.)

Skrivelsen har överlämnats från ecklesiastikdepartementet efter det i anledning
av densamma vissa åtgärder där vidtagits. Sedan professorn J. C. W. Thyrén
i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet för revision av strafflagen
avgivit yttrande över skrivelsen, har Kungl. Maj:t den 27 november 1925
bestämt, att densamma icke skall till någon ytterligare Kungl. Maj:ts åtgärd
föranleda.

10. den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värn
pliktiges skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Sedan socialstyrelsen avgivit yttrande i ärendet, anmäldes detsamma i statsråd
den 12 juni 1925, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle föranleda någon vidare
Kungl. Maj:ts åtgärd.

11. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

12. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Den 18 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts remiss till vissa myndigheter.
Yttrandena hava ännu ej inkommit.

13. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Den 23 juni 1925 har skrivelsen, i vad den icke blivit besvarad genom förut
vidtagna åtgärder, remitterats för yttrande till vissa myndigheter och sammanslutningar.
Yttrandena hava ännu ej inkommit.

14. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Sedan av inkomna yttranden framgått, att annan åtgärd icke synts böra ifrågakomma
än utfärdande av vissa föreskrifter med avseende å kommunikationsleder,
har skrivelsen överlämnats till kommunikationsdepartementet.

15. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får
på betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

16. den^ maj 1919, angående åstadkommande av utredning till förhindrande
av spel om penningars värde. (178.)

409

Sedan professorn J. C. W. Thyrén i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet
för revision av strafflagen avgivit yttrande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§
72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

18. den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Lag om ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen utfärdad den 6 juni 1925
(sv. f. n:r 152); chefen för justitiedepartementet har därefter den 16 oktober
1925, med stöd av nådigt bemyndigande, tillkallat sakkunniga för verkställande
av vidare utredning i ärendet.

19. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga om rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26
regeringsformen. (395.)

Ärendet är beroende på Kuugl. Maj:ts prövning.

21. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Sedan förberedande utredning företagits i ärendet, är detsamma föremål för vidare
behandling av de inom justitiedepartementet tillkallade s. k. religionsfrihetssakkunniga.

23. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående begränsning av rätten att publicera referat av domstolsförhandlingar
angående vissa grövre brott. (314.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts att med hänsyn till vissa
i ämnet gjorda uttalanden av Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen
skrivelsen icke skulle föranleda till någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring i tryck»
frihetsförordningens stadganden om hemlighållande av protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m. (315.)

Den 5 december 1924 har chefen för justitiedepartementet, jämlikt nådigt
bemyndigande, tillkallat en sakkunnig att biträda inom departementet vid utredning
av frågan.

25. den 26 april 1922, i anledning av väckt motion med förslag till ändring
i vissa delar av lagen om handelsbolag och enkla bolag. (117.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 februari 1925 (sv. f. n:r 47 och 48).

26. den 7 mars 1923, i anledning av väckt motion om upphävande eller
omarbetning av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. (42.)

Ett inom justitiedepartementet upprättat lagförslag i ämnet har den 11 december
1925 remitterats till lagrådet för yttrande.

410

27. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till
lag om upplagsbevis. (207.)

Den 9 januari 1925 förordnade Kungl. Maj:t en sakkunnig att biträda inom
departementet vid utredning av frågan.

28. den 11 mars 1924, i anledning av väckta motioner med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta. (44.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 april 1925 (sv. f. n:r 71).

29. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående lagstiftning rörande statskontroll över truster och andra monopolistiska
sammanslutningar av företag inom vårt näringsliv. (47.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 223).

30. den 21 mars 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om ändring i 10 § andra stycket förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom. (61.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1925 (sv. f. n:r 97).

31. den 9 april 1924, i anledning av väckt motion om upphävande av legostadgan.
(90.)

Vissa inom justitiedepartementet upprättade lagförslag i ämnet hava den 18 december
1925 remitterats till lagrådet för yttrande.

32. den 3 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående rättsskydd för alster av konsthantverk och konstindustri.
(131.)

Kungl. Maj:t har den 23 oktober 1925 beslutit avlåta proposition i ämnet till
1926 års riksdag.

33. den 10 maj 1924, i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar
beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag
i utrikespolitiska angelägenheter. (153.)

Kungl. Maj:t har den 6 november 1925 förordnat en sakkunnig att biträda inom
departementet vid utredning av frågan.

34. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 §
regeringsformen. (154.)

.Kungl. Maj:t har den 6 november 1925 förordnat en sakkunnig att biträda
inom departementet vid utredning av frågan.

35. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Sedan lagrådet den 30 mars 1925 avgivit utlåtande över ett inom justitiedepartementet
upprättat lagförslag i ämnet, är frågan beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

36. den 6 juni 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning rörande förbud att i fråga om äganderätt
till fastighet vara bulvan för annan. (311.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 221).

411

37. samma dag, i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utvidgning av tillämplighetsområdet för den nuvarande lagstiftningen
i ämnet. (313.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1925 (sv. f. n:r 334 och 335).

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående social arrendelag. (315.)

Ärendet är under behandling av särskilda inom departementet tillkallade sakkunniga.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels
vanhävdslag, dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet.
(316.)

Ärendet är under behandling av särskilda inom departementet tillkallade sakkunniga.

40. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om val till riksdagen. (319.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående dels lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt av jord
utav krono- eller ecklesiastik natur, dels ock ordnandet av kreditgivning
åt innehavare av med åborätt upplåten jord. (333.)

Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 8, 9, 10, 14, 23, 25, 28, 29, 30,
32, 36, 37 och 41 omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

00. den 4 juni 1924, angående reglering för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3.)

På grundval av den utredning rörande ordnandet av den statliga informationsverksamheten,
som pågått inom utrikes- och handelsdepartementen, framlade
Kungl. Maj:t i en den 20 mars 1925 dagtecknad proposition (n:r 186) ett förslag
i ärendet, till vilket riksdagen i skrivelse n:r 3 den 19 maj 1925 givit
sin anslutning. Nämnda riksdagsbeslut har den 18 juni 1925 inför Kungl.
Maj:t anmälts.

Sedan i anledning av riksdagens skrivelse n:r 3 den 4 juni 1924 utredning
inom utrikesdepartementet verkställts, huruvida icke till minskning av utgifterna
under reseanslaget begränsning i rätten till flyttningsersättning borde
genomföras, har Kungl. Maj:t vid förnyad anmälan av ärendet den 26 september
1925 utfärdat bestämmelser angående ersättning för flyttnings- och resekostnader
åt diplomatiska och konsulära tjänstemän.

Ärendet är därmed slutligen behandlat.

412

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret. (63.)

Vid anmälan den 10 juli 1925 av det under punkten 22 i skrivelsen upptagna
ärendet fann Kungl. Maj:t detsamma icke för det dåvarande föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmelser för användningen av kronans område å viss del av Vaxön
jämte en .i ämnet väckt motion. (265.)

Kungl. Maj:t har den 27 november 1925 beslutit tillkallande av sakkunniga för
att verkställa dels värdering av vissa av enskilda innehavda, kronan tillhöriga
tomter i Vaxholm dels ock utredning rörande rätt att friköpa dessa tomter
ävensom disponerande annorledes av kronan tillhörig mark i Vaxholm.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för den värnpliktiga
ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Enligt beslut den 10 juli 1925 fann Kungl. Maj:t riksdagens förevarande skrivelse
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

5. den 27 maj 1924, i anledning av riksdagens år 1923 församlade revi*
sorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1922.
(204.)

Anmäld den 6 februari 1925, varvid Kungl. Maj:t, med hänsyn därtill, att erforderlig
rättelse vidtagits uti det i riksdagsskrivelsen avsedda hänseende, fann
skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

6. den 5 juni 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner n:r 20
angående försvarsväsendets ordnande och n:r 21 med förslag till värnpliktslag
ävensom vissa i dithörande ämnen väckta motioner. (288.)

Skrivelsen, som fortfarande varit beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad
avser det under punkten 6 upptagna ärende, har slutligt prövats av Kungl.
Maj:t den 20 februari 1925 i samband med avlåtande av proposition till riksdagen
angående försvarsväsendets ordnande.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 2, 4, 5 och 6 omförmälda av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade samt det under 3 upptagna på prövning beroende.

413

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

I fråga om de åtgärder, som ännu kunna återstå att vidtaga, har ärendet under
år 1925 varit föremål för utredning inom socialdepartementet.

2. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag omförmälda utredningen
avslutats, har departementschefen infordrat uppgifter angående apoteksinrättningarnas
omsättning och nettovinst m. m. under år 1924. Ifrågavarande uppgifter
äro för närvarande föremål för bearbetning inom socialdepartementet.

3. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Sedan utlåtanden över 1919 års lappkommittés förslag angående lapparnas renskötsel
m. m. infordrats från ett flertal myndigheter, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels
idkande å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål
för utredning inom socialstyrelsen, bär berörda utredning överlämnats till
arbetstidskommittén, i vad skrivelsen avsåg frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté avgivit förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Med hänsyn till de beslut, som Kungl. Maj:t numera fattat uti de i riksdagens
skrivelse behandlade frågorna, har Kungl. Maj:t den 4 december 1925 funnit
skrivelsen ej föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

6. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Då de åtgärder, som ännu återstå att vidtaga i ifrågavarande ärende, ankomma
på ecklesiastikdepartementets handläggning, har skrivelsen överlämnats till
nämnda departement.

7. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande
emigrationen ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka
kunde finnas påkallade. Detta uppdrag har ännu icke slutligt fullgjorts. (Jfr
ärendet under punkten 40 här nedan.)

8. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

414

Sedan de i ämbetsberättelsen till föregående års riksdag omförmälda sakkunniga
den 24 juli 1925 avgivit betänkande med förslag till motverkande av
arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten samt därvid återställt
ifrågavarande riksdagsskrivelse jämte däröver infordrade utlåtanden, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 33 här
nedan.)

9. den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder
för tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har Kungl. Maj:t
genom beslut den 4 december 1925 med hänsyn till de åtgärder, som numera
vidtagits i berörda fråga, funnit riksdagens skrivelse icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

10. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med de sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande
av förslag till åtgärder med avseende å de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden, har Kungl. Maj:t den 23 april 1920, på framställning av
socialstyrelsen, medgivit, att med anordnandet av ifrågavarande utredning finge
anstå tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t på anmälan av socialstyrelsen annorlunda
bestämde.

11. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Sedan skrivelsen överlämnats från jordbruksdepartementet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Kungl. Maj:t har dels den 10 februari 1922 föreskrivit, att den medicinalstyrelsen
anbefallda utredningen i ärendet skulle uppskjutas tills vidare intill
dess Kungl. Maj:t, på anmälan av styrelsen, annorlunda förordnade, dels ock
den 24 november 1922 återkallat medicinalstyrelsen givet bemyndigande att
anlita sakkunniga till biträde vid berörda utredning.

13. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning inom socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit
med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit med
förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

415

15. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Riksarkivarien har ännu ej inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

16. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och
flickor, har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921
års riksdag. I övrigt torde ärendet komma att behandlas av den jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 20 juni 1924 tillkallade sakkunnige för verkställande av utredning
och avgivande av förslag beträffande, bland annat, upprättandet av
anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa.

17. den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 4 december 1925 med hänsyn till numera
i ifrågavarande avseende rådande förhållanden funnit riksdagens skrivelse icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

18. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungl.
kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter
och epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Det pensionsstyrelsen beträffande ifrågavarande riksdagsskrivelse lämnade uppdraget
är ännu icke fullgjort.

19. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Socialstyrelsen har avgivit utlåtande i ärendet i samband med betänkande
den 2 november 1925 angående reviderad lag om arbetarskydd.

20. den 12 juni 1917, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Genom beslut den 4 december 1925 har Kungl. Maj:t med hänsyn till de efter
riksdagsskrivelsens avlåtande för andra ändamål upplagda premieobligationslån
samt till de åtgärder, som numera vidtagits för bostadsproduktionens understödjande,
funnit riksdagens skrivelse ej föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

21. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Sedan jämväl föreningen för folkbad samt svenska nationalföreningen mot tuberkulos
avgivit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform. (200.)

Inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om upphävande av legostadgan
har genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1925 remitterats till
lagrådet.

416

Skrivelsen kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets handläggning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av uppfostringsanstalter
för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa flickor,
bär, på grundval av detta betänkande, förslag i ämnet förelagts 1921 års riksdag
och antagits av denna. Efter det nämnda sakkunnigas uppdrag genom
Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1924 förordnats skola upphöra, är ärendet
i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan skolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ämnet, har ärendet den
7 mars 1925 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

25. den 22 mars 1919, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

Sedan provinsialläkardistriktskommittén inkommit med betänkande angående
läkarmottagningar utom läkarstationen samt medicinalstyrelsen häröver avgivit
utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 4 juni 1919, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion. (284.)

Riksdagens skrivelse har den 22 maj 1925 överlämnats till den sakkunnige för
överarbetning av förslag till lag om lösdrivares behandling m. m. för att i
visst avseende tagas under övervägande vid fullgörande av det den sakkunnige
lämnade uppdraget.

27. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan medicinalstyrelsen den 19 januari 1925 avgivit utlåtande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

Sedan länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt domänstyrelsen
och statskontoret inkommit med utlåtanden i ärendet, har detta
den 9 november 1925 överlämnats till jordbruksdepartementet.

29. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samlingslokaler,
avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och kulturella
strävanden. (163.)

Socialstyrelsen har den 19 december 1925 avgivit utlåtande i ärendet.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital. (182.)

Sedan medicinalstyrelsen med anledning av vad riksdagen i förevarande skrivelse
anfört inkommit med nya förslag till uppförande av överläkarbostad, har
Kungl. Maj:t genom beslut den 4 december 1925 förklarat, att förslagen ifråga
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

417

31. den 18 maj 1920, i fråga om enhetlig organisation av den svenska
socialförsäkringens olika grenar. (202.)

Sedan statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivit betänkande
angående socialförsäkringens organisation, bar Kungl. Maj:t dels den 20 juli
och dels den 16 oktober 1925 tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda vid behandling av frågorna om olycksfallsförsäkringens och sjukförsäkringens
organisation.

32. den 5 juni 1920, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag
beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m. (298.)

Socialstyrelsen bar den 19 december 1925 avgivit utlåtande i ämnet.

33. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag omförmälda sakkunniga den
24 juli 1925 avgivit betänkande med förslag till motverkande av arbetslöshet
genom anordnande av allmänna arbeten samt därvid återställt ifrågavarande
riksdagsskrivelse, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning, (jfr ärendet
under punkten 8 här ovan.)

34. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars
rätt. (131.)

Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén och statens fattigvårdsinspektör avgivit
infordrade utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 uppdragit åt landshövdingen Hj. Hammarskjöld
att inom socialdepartementet biträda med verkställande av en
allmän, i huvudsak formell revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i
nämnda förordningar och med dem sammanhängande författningar, vartill revisionsarbetet
må giva anledning.

36. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Kungl. Maj:t har den 27 september 1924 förordnat, att den i 1924 års ämbetsberättelse
omnämnda utredningen skall återupptagas, samt uppdragit åt socialstyrelsen
att verkställa utredningen och till Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

37. den 24 maj 1922, i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet
för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård
av sinnessjuk eller sinnesslö. (172.)

Medicinalstyrelsen har den 24 november 1925 avgivit utlåtande, varöver yttranden
infordrats från länsstyrelser och landsting.

38. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Sedan medicinalstyrelsen den 28 oktober 1924 avgivit utlåtande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27 — Justitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1926 års riksdag.

418

39. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts att snarast möjligt verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen angivna avseendet
ävensom med det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

40. den 30 maj 1923, angående åtgärder för stödjande av emigrerande
medborgare. (203.)

Socialstyrelsen har den 15 juni 1923 anbefallts att verkställa utredning och
avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet.

41. den 31 maj 1923, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning, avseende
medgivande i vissa fall av undantag från ympningsplikten. (272.)

Medicinalstyrelsen har den 8 december 1924 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet.

42. den 8 april 1924, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
polisväsendet i riket. (83.)

Kungl. Maj:t har genom proposition (n:r 58) förelagt 1925 års riksdag förslag
till lag om polisväsendet i riket m. m., vilket förslag med vissa ändringar antagits
av riksdagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 9 april 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av internationella arbetskonferensen
åren 1922 och 1923 fattade beslut. (91.)

Sedan infordrade utlåtanden avgivits, har Kungl. Maj:t den 21 november 1925
utfärdat föreskrifter i ämnet.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka
efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Sedan pensionsstyrelsen inkommit med infordrad utredning, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
understödsföreningar. (136.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med infordrad utredning, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 oktober 1924 hava tre sakkunniga
tillkallats för att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda
utredningen.

47. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående viss utvidgning av statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl. (214.)

Genom proposition (n:r 84) har Kungl. Maj:t för 1925 års riksdag framlagt
förslag angående utvidgad pensionering av sjuksköterskor, vilket antagits av
riksdagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

419

48. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kung], Maj:ts proposition med
förslag till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser nedan närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna
proposition innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 §
i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda
ämne väckta motioner. (245.)

Anmäldes den 6 juni 1924 utom vad beträffar av riksdagen begärd utredning
på vad sätt och efter vilka grunder understöd utan fattigvårds karaktär må
kunna beredas änkor, vilka äro i behov därav för sina barns uppfostran. Jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 17 april 1925 har pensionsstyrelsen den 19 oktober
1925 avgivit utredning i berörda avseende.

49. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Socialstyrelsen har den 20 juni 1924 anbefallts att verkställa utredning och
avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 6, 9, 17, 20, 22, 24, 28, 30, 42, 43 och
47 omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Ärendet, som överlämnats från justitiedepartementet, är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

2. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal
(283.)

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska
järnvägsföreningens hörande, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 2 april 1924, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt
aktiebolaget Torv. (67.)

Sedan kammarrätten avgivit infordrat utlåtande i ärendet, bar Kungl. Maj:t i
proposition, n:r 169, för 1925 års riksdag framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Skrivelsen har remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna,
och hava utlåtanden inkommit från samtliga myndigheter med undantag
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

420

6. den 27 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (203.)

Sedan järnvägsstyrelsen och fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit med
utredning och förslag i vissa i skrivelsen angivna hänseenden, har Kungl. Maj:t
i proposition, n:r 47, för 1925 års riksdag framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. samma dag, angående skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor
till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker.
(212.)

Sedan infordrade yttranden avgivits, har ärendet anmälts den 13 mars 1925,
därvid Kungl. Maj:t beslutat avlåta proposition, n:r 114, till riksdagen med
förslag till förordning om ändrad lydelse av § 41 i förordningen den 15 juni
1923 om motorfordon.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 10 juni 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet
väckta motioner. (326.)

Beträffande den i skrivelsen berörda frågan om automobilskattemedlens uppförande
å riksstaten har av riksdagen begärd utredning verkställts och har i
statsverkspropositionen till 1925 års riksdag framlagts förslag till automobilskattemedlens
uppförande å riksstaten för budgetåret 1925—1926.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 12 juni 1924, angående utredning i syfte att möjliggöra fastställandet
av provisoriska hamntaxor för nyanlagda hamnar m. m. (343.)

Sedan kommerskollegium efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgivit yttrande i ärendet, har Kungl. Maj:t den 13 februari 1925 bemyndigat
kommerskollegium att fastställa provisorisk taxa å hamnavgifter vid sådan statens
fiskehamn eller annan hamn, som är färdig att öppnas för trafik, varjämte
Kungl. Maj:t anbefallt kollegium att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
angående åstadkommande av förenkling vid handläggning av taxeärenden
rörande lånt- och fiskehamnar i samband med kollegium tidigare anbefalld
undersökning rörande sjöfartsavgifterna i allmänhet.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4 samt 6—9 upptagna av Kungl. Maj:t
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(103.)

Ärendet är, i vad avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

421

2. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
(87-)

Ärendet är, i vad avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara
oriktigt uppdebiterats m. m. (22.)

Kommerskollegium, som anbefallts avgiva utlåtande över 1914 års tullkommissions
betänkande III, innefattande bland annat frågan om ordnande av rättsförhållandet
mellan tullverket och varuemottagaren vid feldebitering eller oriktig
tullbehandling, har den 28 mars 1925 avgivit sådant utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är, i vad angår margarintillverkningens behov av tullskydd, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet är, i vad det innefattar fråga om särskilda bestämmelser om ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, föremål för utredning genom
sakkunnig inom finansdepartementet.

6. den 3 maj 1918, angående kungl. djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

7. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Kungl. Maj:t har den 9 januari 1925 anbefallt statistiska centralbyrån att med
stöd av den erfarenhet, som numera må hava vunnits rörande de för den
kommunala finansstatistiken fastställda formulärens verkningar i fråga om anordnande
av kommunernas bokföring, avgiva förnyat utlåtande i detta ärende.
Statistiska centralbyrån har den 21 december 1925 avgivit sådant utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.)

422

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 oktober 1924 har statsrådet
Och chefen för finansdepartementet tillkallat en sakkunnig person att stå till
statens besparingskommittés förfogande för utredning rörande begränsningar i
det statistiska arbetet och angående den officiella statistikens organisation. I
en till finansdepartementet den 16 juni 1925 ingiven promemoria har kommittén
angivit vissa riktlinjer för en undersökning rörande förenkling av den
officiella statistikens organisation.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställningar
om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å
statens järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner.
(186.)

Frågan om finansiering av statens produktiva företag är fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av
tullen å galosch er. (241.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom eu
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Kammarkollegium har den 6 maj 1925 avgivit av riksdagen i omförmälda
skrivelse begärd utredning, om och i vad mån den rättsliga omvårdnaden av
kronans fasta egendom måtte kunna uppdragas åt kollegium.

Ärendet, som sedermera överlämnats från jordbruksdepartementet, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

423

19. den 10 april 1920, i anledning av väckt motion angående stiftelsen
»Lars Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt
inkomst- och förmögenhetsskatt. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns
medverkan vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Ärendet är föremål för utredning av 1921 års pensionskommitté, som framlagt
förslag i viss del av ämnet.

22. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

. beredande av bostäder för tullverkets personal vid Värtahamnen i Stockholm.
(386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta
motioner. (444.)

Sedan verk och myndigheter m. fl. avgivit yttranden över 1921 års kommunalskattekommittés
betänkande med förslag till kommunalskattelag, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 10 maj 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag rörande bränn vinsförsäljningsbolagens befriande
från kommunal skattskyldighet. (198.)

1921 års kommunalskattekommitté har i sitt betänkande med förslag till kommunalskattelag
yttrat sig i den i omförmälda skrivelse väckta frågan. Sedan
verk och myndigheter m. fl. avgivit yttranden över nämnda betänkande, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunniga inom finansdepartementet
(1924 års uppbördssakkunniga).

27. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 53 § i förordningen om landsting m. m. (319.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Sedan chefen för finansdepartementet den 20 oktober 1923 och den 12 januari
1924 bemyndigats uppdraga åt två sakkunniga personer att inom departementet
verkställa ifrågavarande av riksdagen begärda utredning, hava de sakkunniga

424

med skrivelse den 20 februari 1924 överlämnat utlåtande och förslag i vissa,
statsrevisionens verksamhet berörande avseenden. Efter det de sakkunnigas
förslag överlämnats till justitiedepartementet, har detsamma i viss del lagts
till grund för Kungl. Maj:ts proposition n:r 149 till 1924 års riksdag med förslag
till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen, vilket förslag numera blivit
i grundlagsenlig ordning antaget.

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsflnansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet har den 8 april 1925 remitterats till sakkunniga för revision av gällande
tulltaxa.

30. den 17 april 1923, angående tjänstledighetsavdrag i visst fall för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
statsförvaltningen. (68.)

Sedan statskontoret ävensom allmänna civilförvaltningens, kommunikationsverkens
och försvarsväsendets lönenämnder avgivit infordrade utlåtanden, har
ärendet anmälts den 26 juni 1925, då två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 356
och 357).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet har behandlats uti det av 1923 års taxeringssakkunniga den 30 juni
1925 avgivna betänkandet angående omorganisation av taxeringsväsendet och
är vidare föremål för övervägande hos 1924 års uppbördssakkunniga.

32. den 15 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (173.)

Kontrollstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning och förslag.

33. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga om pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

1921 års pensionskommitté har den 30 november 1925 avgivit två särskilda
betänkanden i ämnet, vilka remitterats till vissa verk och myndigheter.

34. den 30 maj 1923, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i 5 § av förordningen den 19 november 1920 angående särskilda grunder
för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder
m. m. (263.)

.Riksdagens ifrågavarande skrivelse har överlämnats till 1924 års uppbördssakkunniga
för att vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget
tagas i övervägande såvitt angår frågan om utbrytande ur kommunalförfattningarna
av stadganden rörande debiteringsförfarandet i och för meddelande av
dylika bestämmelser i administrativ ordning.

35. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

425

36. deri 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning.

37. den 8 mars 1924, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa
delar av förordningen angående försäljning av tillagade, alkoholfria
drycker samt maltdricka. (42.)

Sedan O. A. och samtliga länsstyrelser avgivit utlåtanden samt kontrollstyrelsen
efter remiss avgivit utlåtande och förslag i ämnet, har ärendet anmälts
den 6 mars 1925, därvid proposition n:r 141 avlåtits med förslag till förordning
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker
m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 10 april 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skatteutjämning för synnerligt skattetyngda städer
m. m. (93.)

Ärendet har behandlats uti en av byråchefen C. W. U. Kuylenstierna inom
finansdepartementets skatteberedning verkställd utredning angående den kommunala
skatteutjämningen (Statens ofientliga utredningar 1925 : 35). Den 30
november 1925 hava statskontoret, Ö. Ä. och samtliga länsstyrelser anbefallts
avgiva utlåtanden över sagda utredning, varjämte Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle
att avgiva yttrande i samma ärende.

39. den 6 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser angående handel med brännved
och annat virke i löst mått m. m. (135.)

Anmäld den 9 maj 1924, då en förordning utfärdats (sv. f. n:r 118). Ärendet
har ånyo anmälts den 18 juni 1925, då bland annat två förordningar utfärdats
(sv. f. n:r 258 och 259).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 §
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. (143.)

Frågan om vägbördans fördelning har behandlats i en av assessorn i kammarrätten
E. Geijer inom finansdepartementets skatteberedning i anledning av 1921
års kommunalskattekommittés betänkande angående den kommunala beskattningen
verkställd undersökning om vägbeskattningens ordnande (Statens offentliga
utredningar 1925 : 31). Nämnda undersökning har den 17 oktober 1925
remitterats till verk och myndigheter m. fl. för yttrande.

41. den 16 maj 1924, i anledning av väckt motion om upphävande av
den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt
för vissa bolag. (165.)

Kammarrätten har den 4 december 1924 avgivit infordrat utlåtande över riksdagens
ifrågavarande skrivelse.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

426

42. den 17 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förmynderskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(172.)

Sedan bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i Sveriges riksbank ävensom
styrelserna för Svenska bankföreningen ocli Svenska sparbanksföreningen
avgivit yttranden i anledning av vad riksdagen i omförmälda skrivelse anfört
beträffande ändring i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker i syfte att bereda
möjlighet för förmyndare och gode män att i sparbank verkställa sådan
nedsättning av värdehandlingar, som enligt lagen om förmynderskap skall ske
i riksbanken eller annan bank, har ärendet anmälts den 13 mars 1925, därvid
till lagrådet remitterats förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1923
(n:r 286) om sparbanker. Efter det lagrådet avgivit yttrande, har proposition
(n:r 184) i ärendet avlåtits till 1925 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag
till tullverket jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ännu icke inkommit med anbefalld
utredning av spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen.

44. samma dag, i anledning av väckt motion om befrielse för länsässessorn
A. Adler in. fl. från viss dem ålagd återbetalningsskyldighet. (197.)

Sedan Ö. Ä. och vissa länsstyrelser inkommit med uppgifter rörande utbetalning
till kontrolltjänstemän av dyrtidstillägg å naturaförmåner samt statskontoret
avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma anmälts den 20 februari 1925,
därvid proposition (n:r 79) avlåtits till 1925 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 30 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner i
vissa fall åt f. d. befattningshavare i statens tjänst av samma grad,
dels ock höjda pensioner åt pensionerade f. d. befattningshavare i statens
tjänst, som pensionerats enligt äldre bestämmelser. (217.)

1921 års pensionskommitté har den 14 februari 1925 avgivit betänkande med
förslag till kungörelser angående ny pension för vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt angående allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer. Berörda
betänkande jämte förslag har därefter legat till grund för Kungl. Maj:ts
proposition den 6 mars 1925, n:r 198.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunnig inom finansdepartementet.

47. den 7 juni 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli
1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel m. m. ävensom en
i ämnet väckt motion. (274.)

427

Sedan inom finansdepartementet verkställts av riksdagen begärd utredning i
fråga om ordnandet av avsättningarna till statsverkets fond av rusd ryck smedel,
har ärendet anmälts den 2 januari 1925 i statsverkspropositionen till 1925
års riksdag under »Utgifter för kapitalökning» punkt 2:o).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 10 juni 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i
ämnet väckta motioner. (326.)

Sedan riksräkenskapsverket, statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgivit utlåtanden rörande automobilskattemedlens uppförande på riksstaten,
har ärendet anmälts den 2 januari 1925 i statsverkspropositionen till 1925 års
riksdag under »Inkomsterna». Ärendet har sedermera överlämnats till kommunikationsdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 30, 37, 39, 42, 44, 45, 47 och 48
omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Kanslersämbetet för rikets universitet den 2 januari 1925 lämnat uppdrag att
avgiva yttrande rörande förslag till universitetens bokföring har ännu icke fullgjorts.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

3. den 31 maj 1907, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag härom, fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

428

Ärendet är, i den del det icke tidigare avgjorts, fortfarande beroende på KungL
Maj:ts prövning.

6. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Skrivelsen har den 24 december 1925 av socialdepartementet överlämnats till
ecklesiastikdepartementet och är nu, i vad på sistnämnda departement ankommer,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk
av tobak och kaffe. (80.)

Genom beslut den 24 februari 1922 anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag dels till de bestämmelser, vilka
kunde böra utfärdas i anledning av sådana uti ett den 19 oktober 1918 avlämnat
betänkande framställda önskemål och förslag, som berörde överstyrelsens
verksamhetsområde, dels ock till de övriga åtgärder, som kunde böra vidtagas
i anledning av sagda önskemål och förslag. Tillika förordnade Kungl.
Maj:t, att betänkandet skulle överlämnas dels till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
samt till statsrådet och chefen för socialdepartementet för
vidtagande av de åtgärder, som i anledning av de utav de sakkunniga i frågan
framställda önskemål och förslag kunde ankomma på respektive departement,
dels ock till skolkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande av
förut lämnat uppdrag. Skolöverstyrelsen har ännu icke inkommit med de förslag,
som genom ovanberörda beslut den 24 februari 1922 anbefallts överstyrelsen
att avgiva.

8. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Sedan statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 12 juni
1925 lämnat bemyndigande, tillkallat en sakkunnig för att inom departementet
biträda med beredandet av vissa ecklesiastika jordfrågor, hava handlingarna i
ärendet överlämnats till denne sakkunnige, som ännu ej i denna del slutfört
sitt uppdrag.

12. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

429

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Maj:t inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade anslaget har Kungl. Maj:t den 16 maj 1924
ställt 3,000 kronor till förfogande. 2,400 kronor äro odisponerade.

14. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än
en församling. (42.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Utredning i ärendet har ännu ej inkommit från skolöverstyrelsen.

16. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11 mars
1923 inkommit med sitt betänkande samt detta blivit tryckt, har det den 24
mars 1924 remitterats till åtskilliga myndigheter m. fl., av vilka ännu icke alla
inkommit med svar.

17. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet
deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare
lager till godo m. m. (201.)

Utlåtande från chefen för nationalmuseum har ännu ej inkommit.

19. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda
fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till
vissa studier och levnadsbanor. (268.)

Skolöverstyrelsen den 29 juni 1923 anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

20. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn
i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

430

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet för ändamålet tillkallade sakkunniga
inkommit med sitt betänkande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

22. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Efter det av departementschefen tillkallade sakkunniga den 16 april 1923 inkommit
med sitt betänkande samt detta blivit utgivet från trycket, har det
den 9 juli 1924 remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar, av
vilka ännu icke alla inkommit med svar.

23. den 11 juni 1919, angående åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmusei chef att efter
samråd med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande
av publikationer rörande skön konst. Sådant förslag har ännu ej
inkommit.

25. den 4 maj 1920, angående beredande av möjlighet för folkskollärare
att genom självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik jords
styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk. (179.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 12 juni 1925 lämnat
bemyndigande, tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
beredandet av vissa ecklesiastika jordfrågor, hava handlingarna i ärendet överlämnats
till denne sakkunnige, som ännu ej i denna del slutfört sitt uppdrag.

27. den 29 maj 1920, angående åtgärder för eu vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

Ärendet är, sedan skolöverstyrelsen den 16 december 1924 avgivit utlåtande
om bibliotek å fartyg, beroende på Kungl. Maj:ts inövning.

28. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan ytt*anden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

431

31. den 22 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och småskollärare.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 15 juni 1921, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående anslag för anskaffande av litteratur till kurser i medborgarkunskap
samt till utarbetande och utgivning av textupplagor av grundlagarna,
vallagen och författningar av kommunal natur.

Ärendet är alltjämt, i vad angår utgivande av textupplagor av omförmälda
lagar och författningar, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 §
2 mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 27 maj 1922, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1920. (185.)

Sedan sakkunniga för utredning rörande omorganisation av A. Abrahamsons.
stiftelse å Nääs den 26 januari 1924 inkommit med sitt betänkande samt länsstyrelsen
i Älvsborgs län och skolöverstyrelsen därom yttrat sig, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 7 april 1923, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar. (8 A.)

Punkten 142, angående anslag till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor
vid privatläroverken.

Sedan inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga avgivit betänkande
angående vissa frågor rörande privatläroverken, har Kungl. Maj:t i proposition
den 20 mars 1925 (n:r 214) för riksdagen framlagt resultatet av denna
utredning.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

37. den 17 april 1923, angående nedbringande av kostnaderna för gymnastikinspektionen
vid folkskolorna. (66.)

Över av skolöverstyrelsen den 8 december 1923 avlämnad utredning hava yttranden
avgivits, varefter ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 20 april 1923, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § av
lagen om emeritilöner för präster. (104.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

432

39. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från
ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Kammarkollegiet, som den 22 juni 1923 anbefallts efter vederbörandes hörande
avgiva utlåtande i ärendet, har ännu icke inkommit med dylikt utlåtande.

40. den 7 juni 1923, angående utredning om statens övertagande av de
utav landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

Skolöverstyrelsen, som den 22 juni 1923 anbefallts att verkställa den ifrågavarande,
av riksdagen begärda utredningen, har ännu icke inkommit med utlåtande.

41. den 21 mars 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen
angående beredande åt i ödemarkerna i rikets två nordligaste
stift anställda präster av ökade möjligheter att vinna befordran inom
andra stift. (62.)

Sedan vederbörlig utredning i ärendet företagits, har Kungl. Maj:t den 20 mars
1925 till riksdagen framlagt proposition (n:r 213) med förslag dels till lag angående
särskilda lönetillägg (ödebygd stillägg) vid vissa prästerliga befattningar
inom Härnösands och Luleå stift, dels ock till lag angående anlitande av kyrkofonden
för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och
Luleå stift.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

42. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t om beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

43. samma dag, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 132, angående anslag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Skolöverstyrelsen anbefalldes den 30 maj 1924 att, med beaktande av utav
riksdagen anförda synpunkter, ej mindre verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med av riksdagen begärd utredning rörande avlöning och statsbidrag
till lärare på småskolestadiet, än även utarbeta och till Kungl. Maj:t avgiva
förslag till ändring av gällande bestämmelser i fråga om hyresersättning åt
manlig lärare. Kungl. Maj:t har den 12 december 1924 utfärdat kungörelse
om ändrad lydelse av § 12 mom. 2 i kungörelsen den 18 september 1918 (n:r
792) angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor (sv.
f. n:r 535). I övrigt har utredning ännu icke inkommit från skolöverstyrelsen.
Punkten 139, angående folkskolebarns ferie- och studieresor.

Sedan vederbörlig utredning i ärendet företagits, har Kungl. Maj:t den 20
mars 1925 till riksdagen framlagt proposition (n:r 208) angående understödjande
av folkskolebarns ferie- och studieresor. Punkten är därmed slutbehandlad.

44. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. (184.)

Sedan Kungl. Maj:t den 26 juni 1925 avgjort frågan om delaktighet i statens

433

anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. för föreståndarinna vid skolhem
eller arbetsstuga inom de finsktalande delarna av Norrbottens län och därvid
utfärdat en kungörelse (sv. f. n:r 323), är skrivelsen numera endast beträffande
frågan om utarbetandet av en läsebok för folkskolorna fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av väckt motion angående omorganisation av
Skytteanska lappfolkskolan i Tärna. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnader för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers
tekniska institut. (190.)

Kungl. Maj:t har den 28 augusti 1925, jämte annat, ställt det för budgetåret
1924—1925 beviljade anslaget till förfogande av Chalmerska byggnadskommittén.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

47. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Kammarkollegiet den 14 september 1924 anbefalld utredning har ännu icke
inkommit.

48. samma dag, angående statsbidrag i vissa fall för underlättande av långt
från skolan boende skolpliktiga barns skolgång. (210.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 4 juni 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen jämte i ämnet väckta motioner. (253.)

Ärendet är numera slutligen avgjort av Kungl. Maj:t.

50. den 6 juni 1924, angående viss ändring i gällande stadga för fortsättningsskolan.
(307.)

Sedan vederbörlig utredning i ärendet företagits, har Kungl. Maj:t den 27 februari
1925 till riksdagen framlagt proposition (n:r 73) angående anordnande av
fortsättningsskola med endast en årskurs.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 36, 41, 46, 49 och 50 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj
1900 infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl.
Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

28 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års riksdag.

434

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i

förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

5. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta
Sverige. (114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ej slutfört sitt
uppdrag i denna del. De sakkunnigas arbete har av Kungl. Maj:t förklarats
skola vila.

7. den 24 maj 1912, ifråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från vissa länsstyrelser, remitterades
ärendet den 20 oktober 1920 till jordkommissionen, som, sedan kommissionens
arbeten upphört, återställt ärendet till departementet.

8. den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Den 8 april 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t fann gott låta bero
vid vad i ärendet förekommit.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, angående åtgärder mot jordknlturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen bär ännu
icke inkommit.

10. den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. in. (273.)

I statsrådet anmäld den 6 mars 1 925, därvid beslöts proposition till riksdagen,
n:r 90.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.
(68.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

435

12. den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Sedan kammarkollegium inkommit med i ämnet infordrad utredning och ett
flertal myndigheter yttrat sig över densamma, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

13. den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m.

U«9.) . ..

I den del ärendet icke tidigare avgjorts, nämligen beträffande kylhusvasendet,
anmäldes detsamma den 11 december 1925, därvid Kungl. Maj:t fann av lagerhus-
och kylhuskommittén i ämnet väckta förslag icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering
av landsbygden m. m. (302.)

Sedan Kungl. Maj:t den 30 september 1922 förordnat, att de i 1918 års ämbetsberättelse
omförmälda sakkunnigas (elektrifieringskommittén) arbeten skulle
upphöra med utgången av maj 1923 samt Kungl. Maj:t sedermera uppdragit åt
tekniska avdelningschefen bos nämnda sakkunniga civilingenjören N. Ekwall
att i egenskap av sakkunnig inom jordbruksdepartementet fullfölja de sakkunniga
ålagda utredningar, har nämnde sakkunnige jämte generaldirektörerna A.
af Jochnick och P. Insulander, vilka av departementschefen anmodats att överlägga
med den sakkunnige i frågan om de elektriska distributionsföretagens
ekonomiska förhållanden, inkommit med betänkande i sistnämnda fråga.
Ärendet torde komma att i proposition underställas 1926 års riksdag.

15. samma dag, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkande är fortfarande på Kungl.
Maj;ts prövning beroende.

16. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Ärendet har överlämnats till finansdepartementet.

17. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel åt
föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt
övrig fastighetskredit. (416.)

I den del ärendet tillhör jordbruksdepartementets föredragning och icke tidigare
avgjorts har detsamma anmälts den 13 mars 1925, därvid beslöts proposition
till riksdagen, n:r 207.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

436

18. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

De i 1925 års ämbetsberättelse nämnda förhandlingarna rörande eventuellt
överlåtande på domänverket av statens järnvägars slipersfaktori i Piteå hava
ännu icke slutförts. I övrig del är ärendet fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

19. den 4 maj 1920, angående vidtagande av åtgärder för beredande av
bättre bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

Ärendet, vilket den 9 november 1925 överlämnats från socialdepartementet, är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning, och torde förslag i ämnet komma att underställas
1926 års riksdag.

20. den 21 maj 1920, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för tryggande av potatisodlingen i
riket. (270.)

Anmäld i statsrådet den 31 december 1925, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig
icke finna skäl vidtaga någon ytterligare åtgärd i ärendet.

21. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för
jordbruket. (364.)

Sedan av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande (st. off. utr. 1925:32), avvaktas utlåtande
i ärendet från anstaltens styrelse.

22. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt
motion. (322.)

Ärendet har remitterats till de i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga. Dessas arbete
har av Kungl. Maj:t förklarats skola vila tillsvidare.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av elektrisk energi för landsbygden i det område,
som omfattas av sydsvenska kraftaktiebolaget. (327.)

Anmäld i statsrådet den 31 december 1925, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

24. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en flottledslånefond.
(426.)_

Sedan domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statskontoret avgivit
infordrade utlåtanden i ärendet, anmäldes detsamma den 21 augusti
1925, därvid Kungl. Maj:t fann skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

25. den 25 maj 1923, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för budgetåret 1923—1924 i vad angår jordbruksärendena.
(209.)

I den del ärendet icke tidigare slutligt avgjorts (se 1924 års ämbetsberättelse),
nämligen beträffande punkten 7 - i skrivelsen, har Kungl. Maj:t meddelat beslut
den 13 februari 1925, därvid Kungl. Maj:t, som fann ärendet i vad detsamma
avsåge statsunderstöd för åvägabringande av kalktillverkning inom

437

Vilhelmina socken icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd, beviljade
föreningen Bergsbyns kalkbruk u. p. a. ett låneunderstöd av 25,000 kronor för
kalktillverkning inom Bergsbyn i Skellefteå socken.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till skogsvårdslag och förslag till lag angående vård av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och
sällskaps skogar, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (278.)

I den del ärendet icke tidigare avgjorts, nämligen beträffande en i riksdagsskrivelsen
gjord framställning om utarbetande och framläggande för riksdagen
av förslag till vissa ändringar i lagen den 13 juni 1908 angående vård av enskildes
skogar inom Gotlands län, har ärendet anmälts den 30 januari 1925,
därvid beslöts proposition till riksdagen, n:r 34.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående skogsvårdsstyrelser ävensom i ämnet väckta motioner.
(280.)

I den del ärendet icke tidigare avgjorts (se 1925 års ämbetsberättelse), anmäldes
detsamma den 13 mars 1925, därvid beslöts proposition till riksdagen,
fa:r 182. ,

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående pensionering av betjäningen vid Flyinge hingstdepå
och stuteri samt Strömsholms hingstdepå. (215.)

Skrivelsen anmäldes den 30 januari 1925, därvid beslöts proposition till riksdagen,
n:r 45.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majtts prövning.

30. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Maj:t inkomna. Utredningen är
ännu icke slutförd.

31. den 4 juni 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog. (278.)

Sedan infordrade yttranden avgivits av domänstyrelsen samt samtliga länsstyrelser
och skogsvårdsstyrelser, anmäldes ärendet den 17 juli 1925, därvid
Kungl. Maj:t, med hänsyn till vad i ärendet förekommit, fann skrivelsen ej
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inrättande
av statens centrala frökontrollanstalt m. m. (284.)

438

I den del ärendet icke tidigare avgjorts (se 1925 års ämbetsberättelse), nämligen
beträffande potatisinspektionens ifrågasatta överflyttande till statens centrala
frökontrollanstalt, har Kungl. Maj:t, sedan lantbruksstyrelsen och styrelsen
för försöks väsendet på jordbruksområdet avgivit yttranden, den 11 december
1925 meddelat beslut och därvid förklarat vad i ärendet förekommit icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

33. den 6 juni 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående dels lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt
av jord utav krono- eller ecklesiastik natur, dels ock ordnandet av
kreditgivning åt innehavare av med åborätt upplåten jord. (333.)

I ärendet, som överlämnats från justitiedepartementet, har proposition till
riksdagen beslutats den 31 december 1925.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 12 juni 1924, i anledning av väckta motioner om anslag till upprätthållande
av den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna
praktiskt vetenskapliga verksamheten. (272.)

Sedan de i 1925 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga inkommit med
betänkande, anmäldes ärendet den 23 mars 1925, därvid beslöts proposition
till riksdagen, n:r 172.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 8, 10, 13, 17, 20, 23—27, 29,
samt 31—34 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade, det under 16 upptagna
överlämnat till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Kiksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet,
har lotsstyrelsen den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande.
Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

2. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. I detsamma beröres även frågan om tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

3. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri, i vilken fråga, enligt vad
nedan under 6 sägs, viss utredning för närvarande pågår.

439

4. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

5. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt eu
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till departementet inkommit med betänkande i ämnet, vilket
betänkande för yttrande remitterats till vederbörande myndigheter. Sedan de
infordrade yttrandena numera avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet föremål
för vidare utredning inom departementet.

7. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på
Kungl. Maj.ts prövning.

8. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat
ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Maj:t vid olika tillfällen
under åren 1921—1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs förfogande
för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Kommitténs uppdrag
är ännu icke slutfört.

9. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.
(284.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 maj 1924, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)
Kommerskollegium och socialstyrelsen, som den 6 juni 1924 anbefallts att gemensamt
verkställa utredning i ämnet, hava ännu icke inkommit med sådan
utredning.

Dessa ärenden äro sålunda samtliga på provning beroende.

440

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1925 och
vari under år 1925 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (n:r 255), angående'' upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (n:r 47) och 1910 den 7 januari (n:r 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (n:r 399), 1910 den 8 november (n:r 577), 1912
den 8 januari (n:r 35), 1913 den 17 februari (n:r 79) och 1918 den 27
december (n:r 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (n:r 88), angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1915 den 29 september (n:r 321), angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över till urbota bestraffningar dömda,
icke häktade personer.

Kungörelse i ämnet är utfärdad den 15 maj 1925 (sv. f. n:r 128). (Justitiedepartementet.
)

6. 1916 den 31 oktober (n:r 604), angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Skrivelsen anmäldes i statsrådet den 18 juni 1925, därvid beslöts, att med

hänsyn till medicinalstyrelsen förut lämnat uppdrag att verkställa utredning i

ämnet skrivelsen icke skulle till ytterligare Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

(Justitiedepartementet.)

7. 1921 den 14 januari (n:r 119), angående åtgärder till förbättrande av
stadsdomarnas ställning.

Sedan, såsom förut omförmälts, vissa åtgärder i ärendet vidtagits, har skri -

441

velsen den 20 juli 1925 anmälts i statsrådet, därvid beslöts, att densamma
ej skulle till vidare åtgärd föranleda. (Justitiedepartementet.)

8. 1921 den 27 september (n:r 400), angående indrivning och redovisning
av kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

9. 1922 den 16 maj (n:r 280), angående bestämmelser om delgivning med
utebliven svarande av uppskovsbeslut.

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 april 1925 (sv. f. n:r 127). (Justitiedepartementet.
)

10. 1922 den 31 maj (n:r 308), angående sättet för kronodebetsedlarnas avlämnande
från häradsskrivarna till postverket.

Sedan generalpoststyrelsen avgivit infordrat utlåtande, har ärendet remitterats
till Sveriges häradsskrivarförening, som ännu ej inkommit med yttrande. (Kommunikationsdepartementet.
)

11. 1922 den 25 augusti (n:r 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen »Polisunderrättelser».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1922 den 18 december (n:r 607), angående lag om slakt.

En av 1925 års riksdag i ämnet avlåten skrivelse har den 24 april 1925 anmälts
i statsrådet, därvid beslöts remiss till vissa myndigheter och sammanslutningar.
Sedan yttrandena i ärendet inkommit, är detsamma föremål för behandling
inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

13. 1923 den 5 juni (n:r 271), angående skyldighet för domstol att i mål,
vari förordnats om rättsmedicinsk obduktion å död människas kropp,
avbida medicinalstyrelsens yttrande, innan målet avgöres.

Cirkulär i ämnet utfärdat den 30 januari 1925 (sv. f. n:r 28). (Justitiedepartementet.
)

14. 1923 den 12 juni (n:r 280), angående förbud mot efterbildning av riksbankens
sedlar i reklamsyfte m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1923 den 20 juni (n:r 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt
m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1923 den 26 juni (n:r 303), angående ändring av bestämmelserna om
gåvobeskattning i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

17. 1923 den 11 december (n:r 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl. förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Ärendet har den 29 maj 1925 överlämnats till kontrollstyrelsen för att tagas i

29 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1926 års riksdag.

442

övervägande vid verkställande av utredning om vissa ändringar i förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Kontrollstyrelsen har
den 12 december 1925 avgivit berörda utredning och förslag. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

18. 1924 den 25 februari (n:r 132), angående sådan ändring av bestämmelserna
i 6 kap. 4 § strafflagen, att skadestånd må kunna tillkomma
jämväl föräldrar m. fl.

Kungl. Maj:t har den 30 oktober 1925 beslutit avlåta proposition i ämnet till
1926 års riksdag. (Justitiedepartementet.)

19. 1924 den 2 juni (n:r 271), angående minskning av kostnaden i relaxationsärenden.

Kungl. Maj:t har, med anledning av . framställningen, den 20 juli 1925 utfärdat
kungörelse om ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen (sv. f. n:r 362). (Justitiedepartementet.)

20. 1924 den 28 november (n:r 509), angående sammanslagning av Uppsala
läns mellersta och Uppsala läns södra domsagor.

Proposition kommer att avlåtas till 1926 års riksdag, (justitiedepartementet.)

21. 1924 den 6 december (n:r 525), angående omreglering av Västerbottens
södra, Umeå och Västerbottens mellersta domsagor.

Den 21 november 1925 i statsrådet anmäld, därvid beslöts, att skrivelsen icke
skulle föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. (Justitiedepartementet.)

22. 1924 den 9 december (n:r 529), angående omreglering av Finspånga läns
härads, Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads
samt Aska, Dals och Bobergs härads domsagor.

Proposition kommer att avlåtas till 1926 års riksdag. (Justitiedepartementet.)

23. 1924 den 10 december (n:r 532), angående åtgärder för beredande av
snabbare rättskipning i städer under landsrätt ävensom angående extra
sammanträde med tremansnämnd.

Kungörelse i ämnet är utfärdad den 30 oktober 1925 (sv. f. n:r 434). (Justitiedeparte
men tet.)