JUSTITIEOMBUDSMAN NEN S (Framställning / redogörelse 1925:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMAN NEN S

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1925

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1925

IVAR HASGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

2433S8

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning.............................................. 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän.

1) distriktschefen hos statens bränslekommission N. Westman och avdelningsledaren

hos kommissionen A. Modin för åtgärd att för egen räkning inköpa skog, som
sedermera med vinst överlåtits å kommissionen (ämbetsberättelsema 1922 sid.

121 och 1924 sid. 7).................................... 7

2) förste stadsfogden H. K. S. Mellström för felaktigt förfarande i utsökningsärende

(ämbetsberättelsen 1924 sid. 13)............................. 8

3) landsfiskalen G. Gustbée för olaga häktning (ämbetsberättelsen 1924 sid. 24) . . . 9

4) kamreraren hos Ö. Ä. för uppbördsärenden F. von Friesen för felaktighet vid

inleverering av stämpelmedel (ämbetsberättelsen 1924 sid. 30) .......... b

5) landsfiskalen R. Didrikson för felaktigt förfarande vid polisförhör (ämbetsberättel sen

1924 sid. 45)...................................... 9

6) landsfiskalen K. Bergström för misshandel av anhållen person (ämbetsberättelsen

1924 sid. 118)........................................ 9

7) landsfiskalen A. Fredricsson för felaktigt förfarande i utmätningsärende (ämbets berättelsen

1924 sid. 136)................................. 11

8) borgmästaren V. Y. Appelquist för försumlighet i fråga om uppsättande av dom bok

m. m........................................... 13

9) komministern K. A. Adahl för obehöriga anteckningar å skolbetyg......... 17

10) sekreteraren G. Kalén för brott mot 25 kap. 11 § strafflagen............. 22

11) landsfiskalen E. Thelander för olaga häktning...................... 28

12) landssekreteraren J. Fröberg och t. f. landskamreraren M. Falck i fråga om fel aktig

tillämpning av övergångsbestämmelserna till lagen den 9 juni 1922 om
ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen ....................... 37

13) stadsfiskalen A. Biörklund för obehörigt åtal för brott mot tryckfrihetsförord ningen

............................................. 53

14) rådhusassessorn H. Lundquist för bristande tillsyn om till rådhusrätt ingivna

handlingar.......................................... 62

15) stadsfogden W. Tegner för felaktigt förfarande i införselärenden........... 70

16) extra landsfiskalen C. A. Ekström för vårdslöst handhavande av expeditionsgö romål

............................................. 80

17) polisuppsyningsmannen E. A. Bertram för övergrepp ................. 84

18) t. f. domhavanden T. Brandt för dröjsmål med tillhandahållande av domboksex pedition

från häradsrätt.................................. 92

Sid.

19) häradshövdingen O. Wallin och t. f. domhavanden F. Tersmeden för felaktig be handling

av relaxationsärenden............................. 99

20) lantmäteriauskultanten J. A. Nyländer för försummelse att i vederbörlig ordning

kungöra sammanträde för vägförrättnings avslutande m. m.............115

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

1) Felaktig praxis i fråga om tredskodom efter uppropsförsummelse..........123

2) Fråga angående offentlighetsprincipen vid underrätt . ..................138

3) Felaktig tillämpning vid brottskonkurrens av lagen den 28 juni 1918 angående

villkorlig straffdom.....................................144

4) Utslag meddelat i mål angående avhysning, innan förklaringstiden utgått.....150

5) För höga vitesförelägganden i fattigvårdsmål ......................155

6) Dröjsmål hos länsstyrelse med företagande av exekutiv fastighetsauktion.....160

7) Oriktigt förfarande av överexekutor vid utseende av tredje skiljeman.......166

8) Fråga om magistrats behörighet att stämpelbelägga gåvodeklaration........173

9) Oriktig protokollsjustering och fråga om obehörigt undertryckande av reserva tionsrätt

............................................180

10) Dröjsmål med justering av skolrådsprotokoll.......................191

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. sådan ändring av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen, att skadestånd

må kunna tillkomma jämväl föräldrar m. fl....................196

2) » ändring i vissa delar av kungl. förordningen den 6 augusti 1894 angående

mantalsskrivning.....................................207

3) * översändande av avskrift av hovrätts dom eller utslag till underrätt, som i

målet dömt........................................214

4) » sammanslagning av Listers härads och Bräkne härads domsagor.......218

5) » minskning av kostnaden i relaxationsärenden...................226

6) » ändring av § 15 mom. 4 i kungl. förordningen den 15 juni 1923 om mo torfordon

eller av vägtrafikstadgan.........................241

7) » sammanslagning av Uppsala läns mellersta och Uppsala läns södra dom sagor

............................................249

8) » omreglering av Västerbottens södra, Umeå och Västerbottens mellersta

domsagor.........................................255

9) » omreglering av Fingspånga läns härads, Björkekinds, Östkinds, Lösings,

Bråbo och Memmings härads samt Aska, Dals och Bobergs härads domsagor.
...........................................268

10) » åtgärder för beredande av snabbare rättskipning i städer under landsrätt

ävensom angående extra sammanträde med tremansnämnd..........274

IV. Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under budgetåret

1925—1926 åt befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen 279

Sid.

V. Inspektionsresor under år 1924 ............................ 280

Ting »ordning en i Aslcims, Västra och östra Hisings samt Sävedals härads domsaga
..............................................280

VI. Under år 1924 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......291

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................294

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1924 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt riksdagens protokoll ............................296

II. Förteckning över de av 1924 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av

samma skrivelser:.....................................298

• 1) Justitiedepartementet..................................298

2) Utrikesdepartementet .................................302

3) Försvarsdepartementet.................................305

4) Socialdepartementet..................................309

5) Kommunikationsdepartementet............................313

6) Finansdepartementet..................................319

7) Ecklesiastikdepartementet................. 330

8) Jordbruksdepartementet................................334

9) Handelsdepartementet.................................344

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ären den,

som vid utgången av 1924 ännu voro i sin helhet eller till någon del på
Kungl. Maj:ts prövning beroende...........................348

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före 1924 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått under 1924:................................ 353

1) Justitiedepartementet..................................353

2) Försvarsdepartementet................. 356

3) Socialdepartementet..................................357

4) Kommunikationsdepartementet............................363

5) Finansdepartementet..................................364

6) Ecklesiastikdepartementet...............................368

7) Jordbruksdepartementet................................373

8) Handelsdepartementet.................................378

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1924 och vari under 1924
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling .... 380

Till RIKSDAGEN.

f| ämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1924. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester under tiden från och med
den 30 juni till och med den 13 augusti samt att under nämnda tid min av
riksdagen utsedde suppleant och efterträdare revisionssekreteraren Erik
Geijer förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anbefallda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Hos statens bränslekommission anställda tjänstemäns åtgärd att
för egen räkning inköpa skog, som sedermera med
vinst överlåtits å kommissionen.

I 1924 års berättelse (sid. 7 o. f.) redogöres senast för ett av mig efter
klagomål av hemmansägaren O. Königson i Krånged mot distriktschefen
hos statens bränslekommission N. Westman och avdelningsle daren hos
kommissionen A. Modin väckt åtal för att de med begagnande av sin
tjänsteställning för egen räkning inköpt skog, som de sedermera med vinst
överlåtit å kommissionen. Av redogörelsen framgår, att Degerfors tingslags
häradsrätt funnit vad som lagts Westman och Modin till last icke
vara av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar för tjänstefel och ogillat
i målet förd målsägartalan, att Svea hovrätt dömt dels Westman, som
ej längre innehade förordnande såsom distriktschef, jämlikt 25 kap. 16, 21
och 22 §§, 2 kap. 17 och 18 §§ samt 4 kap. 3 % strafflagen till böter 3,000
kronor och dels Modin, vilken ej heller hade kvar förordnandet såsom lagledare,
jämlikt samma lagrum till böter 1,000 kronor men vad anginge av
B. K. samt Königson och medparter i huvudsaken framställda ersättningsanspråk
fastställt det slut, häradsrättens utslag innehöll, samt, att besvär

över hovrättens utslag anförts av Westman samt av B. K. och övriga
målsägare.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 8 oktober 1924 yttrat följande:
Kungl. Maj:t funne de av Westman anförda besvären såsom för sent
ingivna icke kunna upptagas till prövning och fastställde hovrättens utslag
i fråga om Königsons och hans medparters yrkanden.

Vad anginge den av B. K. fullföljda talan, så enär B. K. genom de förfaranden,
för vilka Westman och Modin fällts till ansvar, lidit förlust till
belopp motsvarande skillnaden mellan de i hovrättens utslag upptagna
köpeskillingar, som enligt i målet ifrågakomna tio kontrakt erlagts till
Königson och hans medparter, utgörande tillhopa 45,929 kronor 44 öre, och
den summa, 69,048 kronor 70 öre, som B. K. fått för samma skog och virke
betala enligt riksvärderingsnämndens taxa,
samt ersättningsskyldighet för nämnda skillnad, uppgående till 23,119
kronor 26 öre, ålåge Westman såvitt anginge de av honom själv eller genom
lagledaren K. Eriksson ingångna kontrakten med 10,193 kronor 48
öre och beträffande de av Modin för Westmans räkning slutna kontrakten
med 7,435 kronor 53 öre samt Modin såvitt anginge sistnämnda kontrakt
med det sist angivna beloppet och beträffande de av Modin för egen räkning
avslutade kontrakten med 5,490 kronor 25 öre,
prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med ändring av hovrättens utslag i
förevarande del, förplikta Westman och Modin att till B. K. mot kvitto
utgiva Westman ensam 10,193 kronor 48 öre, Modin ensam 5,490 kronor 25
öre samt Westman och Modin, vilkendera gälda förmådde, 7,435 kronor 53
öre, och skulle å dessa belopp betalas 5 procent årlig ränta, som, då upplysning
saknades om stämningsdagen, skulle beräknas från den 17 maj
1920, då målet varit utsatt att första gången handläggas vid häradsrätten,
tills likvid skedde.

2. Felaktigt förfarande i utsökningsärende.

1 1924 års berättelse (sid. 13 o. f.) redogöres för ett av mig efter klagomål
av advokaten N. Söderqvist anbefallt åtal mot förste stadsfogden H. K. S.
Mellström för felaktigt förfarande i utsökningsärende. Av redogörelsen
framgår, att Stockholms rådhusrätt dömt Mellström jämlikt 25 kap. 17 och
22 §§ strafflagen till böter 25 kronor och förpliktat honom att till klaganden
utgiva viss ersättning, att Svea hovrätt ej funnit skäl göra ändring
i rådhusrättens utslag samt att Mellström däröver anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 8 juli 1924 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

3. Olaga häktning.

Enligt 1924 års berättelse (sid. 24 o. f.) lät jag efter klagomål av arbetaren
E. Persson i Ängersjö anställa åtal mot landsfiskalen G. Gustbée för
olaga häktning. Av redogörelsen framgår, att Svegs tingslags häradsrätt
dömt Gustbée jämlikt 15 kap. 10 § och 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samt 6 kap.

3 § strafflagen för olaga häktning till böter 300 kronor och för oförstånd
i tjänsten till böter likaledes 300 kronor ävensom ålagt Gustbée viss ersättningsskyldighet
gentemot Persson, att Svea hovrätt funnit skäl ej vara
anfört, som föranledde ändring i häradsrättens utslag, samt att Gustbée
däröver anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 4 februari 1924 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Felaktighet vid inleverering av stänjpelmedel.

Av 1924 års berättelse (sid. 30 o. f.) framgår, att jag förordnat om åtal
mot kamreraren hos Ö. Ä. för uppbördsärenden F. von Friesen för felaktighet
vid inleverering av stämpelmedel, att Svea hovrätt jämlikt 25 kap.
17 § samt 4 kap. 2 och 3 §§ strafflagen dömt von Friesen till böter för underlåtenhet
att inom behörig tid inleverera stämpelmedel 100 kronor och för
underlåtenhet att insända talonger till stämplar 50 kronor, tillhopa 150
kronor, ävensom förpliktat honom att till statsverket utgiva ersättning
med 5,226 kronor 3 öre samt att besvär över hovrättens utslag anförts av
von Friesen.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 23 juli 1924 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

5. Felaktigt förfarande av landsfiskal vid polisförhör.

Enligt 1924 års berättelse (sid. 45 o. f.) förordnade jag om åtal mot landsfiskalen
K. Didrikson för felaktigt förfarande vid polisförhör. Av redogörelsen
framgår, att Ala tingslags häradsrätt jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen dömt Didrikson till böter 150 kronor, varjämte Didrikson förpliktats
att till målsägare utgiva viss ersättning, att Svea hovrätt fastställt
häradsrättens beslut samt att Didrikson anfört besvär över hovrättens
utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 29 april 1924 funnit Didriksons besvär
icke förtjäna avseende.

6. Misshandel av anhållen person.

11924 års berättelse (sid. 118 o. f.) redogöres för ett av mig efter klagomål
av arbetaren O. V. Alenius i Pausele mot landsfiskalen K. Bergström

väckt åtal för det Bergström vid ett av honom med klaganden hållet polisförhör
misshandlat klaganden ävensom obehörigen anhållit honom. Av
redogörelsen framgår, att Lycksele tingslags häradsrätt dömt Bergström
jämlikt 14 kap. 13 § samt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ strafflagen för uppsåtlig
misshandel, varå ringare skada följt, till böter 400 kronor och för oförstånd
i tjänsteutövning att mista sin tjänst under 2 månader samt förpliktat
honom att till klaganden i skadestånd för misshandeln utgiva 250
kronor ävensom ersätta statsverket förskjutna vittneslöner och klaganden
för dennes rättegångskostnader med 320 kronor jämte vad han visade sig
hava utgivit i lösen och stämpel till häradsrättens protokoll i målet. Över
häradsrättens utslag anförde enligt redogörelsen klaganden och Bergström
besvär i Svea hovrätt.

Svea hovrätt har genom utslag den 15 juli 1924 yttrat följande:

Enär, enligt vad upplyst blivit, Bergström den 22 januari 1924 avlidit
samt vid sådant förhållande frågan om straff för honom förfallit, bleve
häradsrättens utslag, i vad därigenom Bergström dömts till ansvar, undanröjt.

Enär, beträffande av klaganden framställda anspråk å skadestånd för
ifrågakomna misshandel samt olovliga anhållande, i målet måste anses
utrett, att berörda misshandel, vilken förövats under synnerligen försvårande
omständigheter, för klaganden medfört svårt men å hälsan, ävensom
att Bergström saknat fog för sin åtgärd att anhålla klaganden, prövade
hovrätten rättvist att i anledning av klagandens fullföljda talan på
det sätt ändra häradsrättens utslag i denna del, att det klaganden uti ifrågavarande
hänseenden tillkommande skadeståndet bestämdes till 1,600 kronor
för nedsättning i förvärvsförmågan under de 2 närmast efter misshandeln
följande åren, till 100 kronor för klaganden tillskyndat lidande, till 25
kronor för kostnaderna för läkarundersökning samt till 30 kronor för klaganden
i följd av förvarandet å kronohäktet i Lycksele tillskyndad förlust
av arbetsinkomst eller tillhopa till 1,755 kronor.

Vad anginge rättegångskostnaderna, funne hovrätten ej skäl att göra
annan ändring i häradsrättens utslag därutinnan än att klaganden, utöver
honom av häradsrätten tilldömd ersättning för hans utgifter å målet därstädes
320 kronor jämte protokollslösen, ytterligare tillerkändes 250 kronor.

Vad genom hovrättens utslag tillerkänts klaganden skulle jämte belopp,
som förklarats skola återgäldas till statsverket, utgå av Bergströms efterlämnade
tillgångar.

Över hovrättens utslag hava besvär anförts av Bergströms stärbhusdelägare.
Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

Av 1924 års berättelse (sid. 136 o. f.) framgår att, sedan jag efter klagomål
av advokaten N. Söderqvist förordnat om åtal mot landsfiskalen A.
Fredricsson för felaktigt förfarande i utmätningsärende, Ljusdals tingslags
häradsrätt dömt Fredricsson dels jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen till
böter 25 kronor och dels att till klaganden och andra målsägare utgiva
viss ersättning ävensom gottgörelse för såväl de kostnader, som för dem
uppkommit i anledning av det hos inig anhängiggjorda ärendet, som ock
deras kostnader i målet vid häradsrätten samt att Fredricsson ävensom
klaganden och hans medparter däröver anfört besvär i Svea hovrätt.

Svea hovrätt har genom utslag den 23 maj 1924 utlåtit sig:

Hovrätten funne väl, att Fredricsson haft skäl att uppfatta klagandens
anhållan om verkställighet av vattenöverdomstolens i målet ifrågavarande
dom såsom avseende jämväl Hj. Larsson, V. Larsson och L. G. Randström.
Vid sådant förhållande hade verkställigheten, på sätt av Fredricsson
framhållits, skolat avse, förutom de av J. O. angivna belopp om tillhopa
534 kronor 88 öre, ytterligare 205 kronor 75 öre att till lika delar påföras
Hj. Larsson, V. Larsson och Randström samt till lika delar gottskrivas
J. Söderlund, O. Bäckström, J. F. Rydberg, H. Andersson, Greta Bäckström
och P. A. Bäckström, och hade i följd därav, på sätt Fredricsson
jämväl gjort gällande, kvittning bort medgivas, förutom för de belopp om
tillhopa 129 kronor 15 öre, för vilka J. O. ansett kvittning skola äga rum,
för ytterligare dels jämlikt hovrättens i målet omförmälda utslag den 16
mars 1920 och häradsrättens likaledes omhandlade utslag den 17 mars 1919
30 kronor 1 öre att gottskrivas Randström och enligt särskild fördelning
påföras J. Söderlund med flera dels ock jämlikt sist omförmälda utslag
8 kronor 41 öre att gottskrivas Hj. Larsson och till lika delar påföras O.
Bäckström, J. F. Rydberg, H. Andersson, Greta Bäckström och P. A.
Bäckström ävensom 1 krona 68 öre att gottskrivas V. Larsson mot P. A.
Bäckström. Då emellertid vid ett dylikt förfarande ej allenast det Randström
sålunda gottskrivna belopp, 30 kronor 1 öre, utan även nyssnämnda,
Hj. Larsson och V. Larsson gottskrivna belopp om tillhopa 10 kronor 9 öre
skolat avdragas från det belopp, som klaganden allenast mot borgen varit
berättigad att uppbära, vilket belopp alltså skolat uppgå till 165 kronor
65 öre, funne hovrätten Fredricsson även med tillämpning av vad sålunda
framhållits hava varit skyldig att utan borgen tillhandahålla klaganden
ett belopp av 405 kronor 73 öre.

I målet vore upplyst, att Fredricsson åtnjutit tjänstledighet från sin
landsfiskalshefattning under tiden från och med den 4 augusti 1922 till
och med den 4 september samma år och att under denna tid det utsökta
beloppet blivit berörda den 4 september till hans vikarie inbetalat. Med

hänsyn till vad av omständigheterna i målet framginge angående enkelheten
av de för själva verkställigheten i förevarande fall erforderliga
åtgärder och den jämförelsevis invecklade beskaffenheten av de därefter
följande redovisningsåtgärderna hade av Fredricssons vikarie skäligen
kunnat fordras, att han medhunnit vad som i förstnämnda hänseende behövt
åtgöras före utgången av den i 162 § utsökningslagen stadgade tid,
och kunde det icke läggas Fredricsson till last, att han för de sistnämnda
åtgärderna begagnat sig av hela den vid hans återinträde i tjänsten återstående
del av den tid, som i 137 § samma lag angåves. Däremot måste
Fredricsson vid det förhållande, att han inträtt i tjänsten, då endast en
dag av sistberörda tidrymd varit gången, anses ansvarig för det dröjsmål,
som ägt rum efter utgången av samma tidrymd den 18 september 1922.

Jämlikt 15 § i kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. hade det ålegat Fredricsson
att tillsända klaganden de influtna medlen med post, och skulle jämlikt
167 § utsökningslagen den ränta, som det ålåge Fredricsson att utgiva,
beräknas efter 6 procent.

Med hänsyn till utsökningsärendets invecklade beskaffenhet kunde Fredricsson
icke anses hava gjort sig förfallen till ansvar därigenom, att han
i stället för 405 kronor 73 öre till klaganden översänt allenast 395 kronor
64 öre. Däremot måste Fredricsson därigenom att han intill den 26 oktober
1922 underlåtit att tillställa klaganden någon del av de influtna beloppen
anses hava gjort sig förfallen till tjänstefel av beskaffenhet att föranleda
ansvar.

På grund av vad sålunda anförts och då Fredricsson genom vad honom
sålunda läge till last förskyllt det honom av häradsrätten ådömda straff,
prövade hovrätten rättvist dels fastställa det slut, häradsrättens utslag innehölle,
i vad därigenom Fredricsson dömts att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
bota 25 kronor och förpliktats att till klaganden och hans medparter
utgiva 10 kronor 9 öre, dels ock på det sätt ändra häradsrättens utslag i
fråga om den Fredricsson åliggande skyldighet att gälda ränta, att vad
Fredricsson hade att i sistberörda hänseende utgiva skulle utgå efter 6
procent å 405 kronor 73 öre från den 18 september 1922 till och med den
26 oktober samma år samt därifrån å 10 kronor 9 öre till dess betalning
skedde, och ägde Fredricsson, på sätt häradsrätten förordnat, att vid betalningens
erläggande avräkna honom tillkommande kostnad för försändelsen
den 26 oktober 1922 med 75 öre jämte portoavgift. Beträffande kostnaderna
å målet och å ärendets behandling hos J. O. funne hovrätten ej skäl
att göra ändring i häradsrättens utslag.

Över hovrättens utslag har Fredricsson anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Försumlighet i fråga om uppsättande av dombok m. m.

Vid den inspektion, som den 13 juli 1921 företogs av tjenstförrättande
J. O. hos rådhusrätten och magistraten i Laholm, anmärktes bland annat
följande:

Domboken för den 19 juli 1920 slutade med n:r 171. Under den 20 juli
hade i domboken antecknats såsom närvarande i rätten borgmästaren
V. V. Appelquist och rådmännen A. Lindström och C. J. M. Hammargren,
varjämte n:r 172 skrivits i marginalen, men därefter voro över 4 sidor
blanka. Den 26 juli hade domboken fortsatts med n:r 178 och såsom närvarande
hade antecknats ”desamma som den 23 dennes”. Rådhusrätten
syntes sålunda hava haft sammanträden såväl den 20 som den 23 juli 1920
och därvid handlagt 6 mål eller ärenden. Dessa, som bort upptagas under
n:r 172—177, voro ej uppsatta. För den 20 september slutade domboken
med n:r 226, varefter återstående delen av domboken för år 1920 ej fanns
uppsatt.

Borgmästaren Appelquist uppgav, att han icke haft tillräckliga arbetskrafter
till biträde och att han själv på grund av reumatisk värk ej kunde
skriva utan måste diktera dombok och protokoll. Han hade för det dåvarande
endast ett kvinnligt biträde och kunde först senare under hösten
1921 anskaffa flera biträden, då domboken för 1920 och 1921 skulle kompletteras.
De flesta numren i domboken funnes emellertid uppsatta på
papperslappar, vilka Appelquist företedde. Härav framgick, att följande
nummer funnos med blyerts uppsatta i koncept, nämligen n:r 232, 237, 238,
241, 247, 250, 254, 259, 261, 267, 270, 271, 272, 274, 277, 280, 287, 288, 289, 290,
291, 292, 297, 298, 299, 300, 302, 305 och 308, vilket sistnämnda nummer var
dagtecknat den 27 december 1920.

Saköreslängden för år 1920 befanns fullständigt uppsatt. Efter den 20
september hade ungefär 25 personer upptagits såsom hötfällda, och enligt
saköreslängden hade under n:r 312 i domboken sist dömts till böter. Härav
kunde slutas till att efter den 20 september handlagts minst 86 mål eller
ärenden, som ej voro uppsatta. 1921 års dombok befanns uppsatt för den 3,
den 10 och den 17 januari. Domboken för den 24 januari var uppsatt till
och med n:r 13 men var ej avslutad för dagen. Därefter fanns ingen dombok
förrän för den 29 mars, då t. f. borgmästaren J. Palm varit ordförande
i rådhusrätten och uppsatt domboken fullständigt för dagen. Först den
20 juni fanns därefter dombok uppsatt och då endast n:r 150, avseende vittnesförhör
med vissa personer rörande ett vid rådhusrätten i Malmö anhängig!
mål.

Appelquist företedde med blyerts på lösa halvark skrivna koncept till
n:r 19, 25, 27, 31, 32, 37, 43, 51, 62, 68, 69, 83, 84, 85, 90, 109, 120, 129, 132 och
144, vilket sistnämnda nummer avsåg sammanträdet den 13 juni 1921.

Saköreslängd fanns till och. med maj månad 1921.

Förutom ett stort antal smärre anmärkningar antecknades vidare följande:
N:r 124 i domboken för den 31 maj 1920 var ofullständig. Rådhusrätten
skulle under detta nummer meddelat utlåtande i ett under n:r 118
senast handlagt mål angående utgivande av barnuppfostringsbidrag, varlig
svaranden påyrkat, att käranden skulle åläggas edgång. Under n:r
124 hade endast ingressen angående parternas namn och målets beskaffenhet
antecknats, men efter ordet ”beslut” hade intet inskrivits i domboken
utan två sidor lämnats blanka. Vid nästa rättegångstillfälle den 7
juni 1920 hade rådhusrätten under ordförandeskap av Palm ånyo handlagt
samma mål. Under n:r 204 i domboken för den 23 augusti 1920 i mål mellan
Kärragårds m. fl. byars telefonförening, kärande, samt F. A. Carlsson i
Laholms Nyby, svarande, saknades fyra bilagor. I flera mål uti 1919 års
dombok hade rådhusrätten, då viten och böter ådömts, underlåtit att lämna
besvärshänvisning. Domboken för år 1919 kunde ej företes för längre tid
än till och med den 8 december, för vilken dag domboken ej heller befanns
fullständig.

Appelquist uppgav, att återstående delen av domboken eller sista ternen,
n:r 20, vore uppsatt men blivit förlagd.

I fastighetsböckerna hade införing från lagfarts- och inteckningsprotokollen
för år 1921 ej skett i åtskilliga fall. Till och med ärenden från rådhusrättens
sammanträden i februari hade ännu ej blivit införda. Enligt
förmynderskapsroteln, som saknade register, hade från förmyndare och
godemän icke inkommit redovisningsräkningar för åren 1918, 1919 och
1920. Likväl hade inga förelägganden att inkomma med sådan redovisning
givits. Angående de av rådhusrätten under år 1921 förordnade förmyndare
och godemän fanns ingen anteckning i förmynderskapsroteln.
Beträffande förmynderskapen n:r 229, 236, 238, 239 och 246 i roteln saknades
anteckning, att redovisningsräkningar någonsin avgivits. Ej heller
fanns någon annan anteckning gjord.

Appelquist erhöll vid inspektionen del av vad som anmärkts samt anmodades
att skyndsammast vidtaga åtgärder för att felande domböcker och
protokoll bleve uppsatta.

Sedermera avlät tjänstförrättande J. O. den 18 augusti 1921 en skrivelse
till Appelquist, vari han anmanades tillse, att de berörda bristfälligheterna
i domboken bleve avhjälpta, och att senast den 10 oktober 1921 hit
inkomma med bevis från domhavanden i Hallands läns södra domsaga, att
ifrågavarande arbete blivit fullgjort.

I en den 14 oktober 1921 dagtecknad skrivelse meddelade Appelquist, att
han på grund av sjukdom varit förhindrad att före den 10 oktober 1921
inställa sig hos domhavanden, medhavande domböckerna för granskning,

men att denne lovat att under påföljande vecka inställa sig i Laholm och
då verkställa granskningen.

Då därefter intet avhörts från Appelquist, anmodade jag honom i skrivelse
den 5 november 1921 att skyndsamt meddela mig, huru långt arhetet
med uppsättandet av domböckerna för åren 1920 och 1921 fortskridit, men
mottog jag icke något svar från Appelquist.

Med anledning därav anhöll jag, att t. f. domhavanden i Hallands läns
södra domsaga ville till mig inkomma med upplysning, huruvida Appelquist
meddelat sig med honom i saken samt om och i vad mån domböckerna
kunde hava blivit uppvisade för honom.

I en den 21 december 1921 dagtecknad skrivelse anförde t. f. domhavanden
Hj. Torell, att han en dag omkring den 20 augusti 1921, då han på
tjänsteresa befunnit sig i Laholm, sammanträffat med Appelquist. Torell
hade framhållit, att, därest Appelquist önskade något intyg från Torell
i det avseende, som J. 0:s skrivelse närmare angåve, Appelquist i god tid
förut borde anmäla, att han önskade granskning av domboken. På grund
av ett osedvanligt stort antal extra förrättningar inom Höks härad hösten
1921 hade Torell i genomsnitt ungefär en gång i veckan besökt Laholm
och då i de flesta fall på grund av de synnerligen dåliga tågförbindelserna
måst övernatta därstädes. Vid flera av dessa tillfällen hade Torell sammanträffat
med Appelquist, utan att Appelquist på något sätt berört föreliggande
fråga. Möjligt vore, att granskning av domboken åtminstone i
någon del kunnat verkställas vid något eller några av hesöken. Några
domböcker hade således icke uppvisats för Torell. Förste notarien i domsagan,
som under en kortare tid hösten 1921 förvaltat domarämhetet i domsagan,
hade förklarat, att Appelquist, även om han vid något samtal
berört frågan om domböckerna, icke gjort någon hemställan om granskning
av desamma i angivna avseendet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag i skrivelse den
30 december 1921 Appelquist att före utgången av januari 1922 till mig
inkomma med upplysning om huru långt arbetet med avhjälpande av de
ifrågakomna bristfälligheterna fortskridit.

Å sistherörda skrivelse erhöll jag icke något svar.

I skrivelse den 21 februari 1922 till advokatfiskalen vid Göta hovrätt
anförde jag följande:

Av hänsyn till vad Appelquist under inspektionen och i sin skrivelse
den 14 oktober 1921 upplyst hade jag dittills ansett mig böra avvakta,
huruvida Appelquist skulle ställa sig de honom givna anmaningarna till
efterrättelse. Men då Appelquist icke ens gittat besvara mina skrivelser

och uppenbarligen icke heller utfört det arbete, som blivit honom förelagt,
kunde han icke längre undgå åtal.

Av de ovanupptagna, vid inspektionen gjorda anmärkningarna avsåge
de, som rörde bristfälligbeterna i domboken, den mest omfattande försumligheten.
Men även de övriga anmärkningarna, om de än icke var för sig
skulle föranlett beivran, både tillsammans med vad som upptäckts angående
luckorna i domboken föranlett mig finna, att Appelquist ådagalagt
en betydande försummelse i utövandet av sin tjänst.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att för det tjänstefel, vartill Appelquist,
enligt vad ovan berörts, gjort sig skyldig, ställa Appelquist under
åtal inför hovrätten samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde advokatfiskalen hemställa, att hovrätten, därest
sådant skulle befinnas behövligt, måtte med utsättande av lämpligt äventyr
förelägga Appelquist att vidtaga åtgärder till rättelse i de hänseenden
sådant borde ske. Angående tidigare fall av missvårdande av tjänsten i nu
nämnda avseende hänvisade jag till J. 0:s årsberättelser till riksdagarna
1911 sid. 29 o. f., 1913 sid. 21 o. f. samt 1920 sid. 243 o. f.

Appelquist hade även gjort sig skyldig till vårdslöshet gent emot det
mig anförtrodda ämbetet. Han hade nämligen icke besvarat mina skrivelser
den 5 november och den 30 december 1921, och tillika syntes han i
sin skrivelse den 14 oktober 1921, såvitt handlingarna utvisade, hava velat
föra mig bakom ljuset. Tjänstefel av sådan beskaffenhet kunde jag icke
lämna opåaktade. Appelquists förfarande i ifrågavarande avseende vore
av samma beskaffenhet, som refererats i min årsberättelse till 1922 års
riksdag sid. 12 o. f. Jag åberopade i tillämpliga delar vad jag därstädes
anfört.

Det skulle sålunda åligga advokatfiskalen att tillika yrka ansvar å
Appelquist för vad han i sistberörda hänseende låtit komma sig till last.

Med anledning av min skrivelse blev åtal mot Appelquist anhängiggjort
vid Göta hovrätt. Under det målet var beroende på hovrättens prövning,
avled Appelquist. Sedan advokatfiskalen på grund därav frånträtt den
mot Appelquist förda ansvarstalan, blev målet av hovrätten från vidare
åtgärd avskrivet.

Hovrätten, som efter Appelquists frånfälle förordnat Palm att tillsvidare
förvalta borgmästarämbetet, föreskrev, sedan Palm anmält, att
med avseende å rådhusrättens domböcker samt lagfarts- och inteckningsprotokoll
m. m. för de sistförflutna åren befunnits, att dylika dels icke
uppsatts, dels icke underskrivits och dels icke expedierats, att Palm såsom
t. f. borgmästare skulle fullgöra vad i berörda hänseenden ålegat
Appelquist.

9. Obehöriga anteckningar av pastor å skolbetyg.

I en hit ingiven skrift anförde stuveriarbctaren Gustaf Elof Karlsson
i Halmstad klagomål över att lians den 16 december 1908 födde son Elis
blivit den 7 mars 1923, då han för erhållande av ett arbetsbetyg besökte
pastorsexpeditionen i Halmstad, av komministern K. A. Ådahl bemött på
ett olämpligt och sårande sätt.

Rörande förloppet vid tillfället hänvisades i klagoskriften till en i tidningen
”Hallandsposten” för den 8 mars 1923 under rubriken: ”Manipulation
med betyg av Halmstadpräst. Hur pastorsämbetet förföljer en odöpt. Ändrar
hans namn i skolbetyget och ditskriver: o döpt” intagen artikel, som
innehöll bland annat följande:

Å pastorsexpeditionen i Halmstad hade den 7 mars 1923 en gosse, i tidningen
kallad Persson, anhållit om ett s. k. arbetsbetyg, varvid han företett
ett i vederbörlig ordning utfärdat avgångsbetyg från stadens folkskola.
Tjänstgörande prästen hade, efter att hava sett på betyget, högljutt förklarat,
att det vore fel och att gossen icke hette Persson utan Jönsson, som
hans moder hette. Prästen hade tillagt, att gossen skulle säga till sina föräldrar
att gifta sig, så kunde han få heta Persson. Därpå hade prästen
tagit folkskolans officiella betyg och strukit ut namnet Persson och utan
vidare skrivit dit namnet Jönsson. Men för att ytterligare omöjliggöra
för gossen att kunna erhålla någon plats på ett så besynnerligt betyg, hade
han med stora bokstäver nederst å betyget skrivit: Icke döpt. Gossen hade
naturligtvis blivit ledsen. Det vore att märka, att gossens föräldrar levat
som gifta sedan många år tillbaka och bildat ett gott och lyckligt hem.
De hade emellertid den uppfattningen, att lyckan i äktenskapet icke berodde
på de former, som föreginge samlivet. De trodde icke heller på
dopets betydelse. Men detta vore en sak, som icke vidkomme någon annan
än föräldrarna själva. Genom sitt ansvarslösa tilltag hade prästen berövat
gossen utsikt att erhålla en efterlängtad plats. Det funnes nämligen
arbetsgivare, på vilka dylika prickningar och märken verkade högst oangenämt.

I klagoskriften uppgavs, att tidningsartikeln på ett riktigt och sannfärdigt
sätt skildrat det bemötande, klagandens sou rönt av Ådahl vid sitt
besök å pastorsexpeditionen. Härjämte anförde klaganden i skriften bland
annat, att klaganden sedermera från folkskoleinspektören i Halmstad erhållit
en duplett av sonens ursprungliga avgångsbetyg och att klaganden
således för sin enskilda del kunde känna sig tillfredsställd, men att emellertid
klaganden, för att ej samma sak skulle i framtiden upprepas för
andra odöpta barn, velat anmäla förhållandet för J. O. för prövning och
åtgärders vidtagande.

Vid klagoskriften var fogat ett den 15 juni 1922 dagtecknat avgångsbetyg
från Halmstads folkskola, utfärdat för Elis Karlsson, född den 16 de -

2 — Justitieombudsmannens ämbetslerättelse till 193S års riksdag.

cember 1908. I detta betyg, sådant det vid klagoskriften bifogats, både namnet
Karlsson utstrukits och i stället med annan stil skrivits namnet Östberg.
Därjämte förekom nederst å betyget en anteckning: ”fol. 2590 V. 65 T.
Icke döpt”

I avgiven förklaring anförde Ådahl följande:

Med stöd av ett för Elis Karlsson från Halmstads folkskolor utfärdat
avgångsbetyg hade en gosse å pastorsexpeditionen anhållit om intygsbok
för minderårig arbetare. Såsom sin fader hade han uppgivit stuveriarbetaren
Gustaf Elof Karlsson boende å Brogatan 37 i Halmstad, men gossen
hade ej funnits i församlingsboken upptagen såsom dennes son eller
hos honom kyrkoskriven. Gossen hade emellertid varit bokförd hos sin
moder, ogifta tjänarinnan Edla Hilma Östberg. Då även här anteckning
saknats om vem, som var fader till gossen, hade Ådahl upplyst gossen
om att han måste bära moderns tillnamn och således heta Östberg. Därefter
hade intygsboken utskrivits med detta tillnamn, och i sammanhang
därmed hade Ådahl å avgångsbetyget ändrat namnet Karlsson till Östberg
för undvikande av förväxling för framtiden. Gärna medgåves, att
det formenligt varit riktigare, om Ådahl hänvisat gossen till betygsutfärdaren
för att få tillnamnet ändrat i enlighet med församlingsboken och
först sedan med stöd av detta ändrade betyg utskrivit intygsboken. Men
en sådan procedur med tidsspillan för gossen skulle säkerligen karakteriserats
som oginhet och trakasseri. Tillnamnet å skolbetyget hade ju måst
ändras från Karlsson till Östberg, och det torde hava kommit pa ett ut, om
denna rättelse företagits av kyrkoskrivaren eller på dennes anvisning av
betygsutfärdaren. Huvudsaken vore, att gossens skolbetyg och andra betyg
för honom lydde å samma namn. Vidkommande anteckningen ”icke
döpt” å nämnda avgångsbetyg, vilken anteckning naturligtvis icke utsatts
i intygsboken, förnekade Ådahl bestämt, att den tillkommit för att
på något sätt ”pricka” gossen. Anteckningen hade blott ett expeditionellt
syfte, vilket strax folie i ögonen på den, som hade tillgång till betyget. Den
förefunnes nämligen å betygets nedre kant och i sammanhang med en uppgift
om bostad och folio i församlingsboken, och den avsåge att vid eventuell
anmälan till konfirmationsundervisning, då avgångsbetyg från folkskolan
skulle företes, bringa fortgång vid denna inskrivningsförrättning. Tilllägget
”icke döpt” vore sålunda blott angivet för att vara ett observandum
för konfirmationsläraren, då ju konfirmation alltid förutsatte dop. Nämnda
tillägg, som alltså blott hade antydda praktiska syfte, kunde Ådahl så mycket
mindre anse kränkande för gossen, som uppgift om det förhållandet,
huruvida personer vore döpta eller icke döpta, skulle angivas på officiella
betyg, som dagligen utfärdades å en större pastorsexpedition, utan
att någon därav hade rätt att känna sig kränkt. Hade emellertid gossens

målsman för Ådahl gjort den minsta antydan, att anteckningen kändes
sårande, skulle Ådahl genast gått i författning om ändring därav. Påståendet,
att anteckningen å betyget berett gossen svårigheter att få arbete,
vore obestyrkt och vederlädes genom intyg av gossens arbetsgivare. För
övrigt hade Ådahl av flera arbetsgivare i Halmstad förnummit, att vid
minderårigas anställande i arbete avgångsbetyg från folkskolan ej efterfrågades
utan endast intygsbok. Oriktig och obestyrkt vore även beskyllningen,
att Ådahl vid expedierandet av intygsboken brustit i sitt bemötande
mot gossen. Som någon anmärkning icke framställts mot den av
Ådahl utfärdade intygsboken och då den relaterade anteckningen å skolbetyget
icke kunde vara av beskaffenhet, att Ådahl därigenom skulle gjort
sig skyldig till fel i tjänsten, hemställde Ådahl, att klagoskriften måtte
lämnas utan avseende.

Vid förklaringen voro fogade

dels ett den 20 april 1923 av Halmstads Snickerifabriks Aktiebolag utfärdat
intyg, att ynglingen Elis Östberg varit i bolagets tjänst sedan den
13 mars 1923 och att vid hans anställande ej något avgångsbetyg från folkskolan
företetts utan endast vederbörligen utfärdad intygsbok för minderårig
arbetare samt att ej heller eljest vid minderårigas anställande i arbetet
uppvisande av avgångsbetyg från folkskolan av bolaget fordrades,

dels ock ett av kyrkoherden R. Cervin, expeditionsbiträdet F. Lindén och
kyrkvaktmästaren J. M. Jönsson utfärdat intyg av innehåll, att intygsgivarna,
som närvarit å pastorsexpeditionen vid det ifrågakomna tillfället,
ville till sanningens hävdande under edlig förpliktelse uttala, att
något oroligt eller något rytande från Ådahls sida gent emot gossen Östberg
icke förekommit, att Ådahl med lugnt och vänligt tilltal underrättat
gossen om hans rätta tillnamn och om anledningen därtill samt att intet
ohöviskt, olämpligt eller eljest anmärkningsvärt från någondera sidan
förekommit.

Med den förklaring Ådahl avgivit fann tjänstförrättande J. O. sig icke
kunna åtnöjas, och i följd därav blev åtal anställt mot Ådahl inför domkapitlet
i Göteborg. I den skrivelse, varigenom åtalet anhängiggjordes,
anförde tjänstförrättande J. O. följande:

Av vad i ärendet förekommit framginge, att vid ifrågakomna tillfälle,
då klagandens 14-årige son Elis, medhavande sitt avgångsbetyg från folkskolan,
infunnit sig å pastorsexpeditionen med framställning att erhålla
en intygsbok i och för arbetsanställning, Ådahl, som å tjänstens vägnar
ombestyrt denna angelägenhet, dels verkställt ändring i gossens avgångsbetyg
därhän att namnet Karlsson, varå betyget lydde, utstrukits och

ersatts med namnet Östberg, dels ock å betyget tillskrivit, förutom en anteckning
rörande bostad och folio i församlingsboken, orden ”icke döpt”.
Däremot kunde klagomålen, i vad de innefattade påstående, att Ådahl vid
tillfället skulle häftigt och obehärskat utfarit mot gossen, ej anses bestyrkta.

J. O. funne Ådahls förfarande att vidtaga ovan angivna ändring i och
tillskrift å avgångsbetyget vara ej allenast opåkallat utan även olämpligt
och sårande.

Med gossens avgångsbetyg hade Ådahl ej haft anledning taga annan
befattning än som föranletts av det ändamål, varför betyget företetts å
pastorsexpeditionen. Det hade företetts för att visa, att gossen inhämtat
sådana skolkunskaper, som vore en förutsättning jämte andra för minderårigs
anställande i visst industriellt arbete, och Ådahl hade haft att rörande
detta förhållande teckna intyg i den bok, varom gossen framställt begäran.
När betyget för ändamålet använts, hade det bort till gossen, som
givetvis själv ägde detsamma, återställas i oförändrat skick. Om Ådahl
efter jämförelse mellan avgångsbetyget och församlingsboken ansett det
ej vara styrkt, att den gosse, för vilken avgångsbetyget utfärdats, vore
identisk med den enligt församlingsboken hos sin moder Edla Hilma Östberg
kyrkoskrivne gossen, skulle han hava vägrat att utfärda den begärda
intygsboken. Då Ådahl emellertid ansett identiteten styrkt, hade det
varit hans skyldighet att utfärda intygsboken, och han hade icke haft rätt
att taga vidare befattning med avgångsbetyget. Vad Ådahl till försvar för
den vidtagna namnförändringen anfört därom att huvudsaken varit, att
gossens skolbetyg och andra betyg för gossen lydde å samma namn, förtjänade
så mycket mindre avseende, som, enligt vad Ådahl själv i annat
sammanhang framhållit, endast intygsbok och ej avgångsbetyg från folkskolan
brukade av arbetsgivarna efterfrågas vid minderårigas anställande
i arbete.

Det borde fastmera varit för Ådahl uppenbart, ej allenast att han saknat
befogenhet att vidtaga förändring i eller göra anteckningar å det för
honom företedda av annan utfärdade betyget, utan även att dylika åtgärder
vore i hög grad olämpliga. Genom strykningen av det namn, varpå
betyget lydde, och dess ersättande med annat namn hade betyget kommit
i sådant skick, att detsamma ej gärna kunde vidare användas. Olämpligheten
av att å betyget göra anteckningen ”icke döpt” läge även i öppen
dag, om man blott besinnade, att ett skolbetyg kunde komma att företes
och användas vid andra tillfällen än en inskrivningsförrättning till konfirmationsundervisning.
Det vore J. O. därför omöjligt att helt värja sig för
tanken, att Ådahls förfarande vid ifrågavarande tillfälle mindre varit
motiverat av de skäl, han till sitt försvar åberopat, än av förtrytelse över
att gossens föräldrar ej ingått äktenskap och att gossen ej blivit döpt.

Adahl borde ock hava insett, att hans förfarande måste verka i hög grad
sårande. Hans handlingssätt visade eu anmärkningsvärd brist på hänsyn
för andras känslor, och J. O. ansåge det särskilt därför vara klandervärt.

Möjligt vore likväl att, om Ådahl oförbehållsamt erkänt det felaktiga i
sitt förfarande, J. O. kunnat låta därvid bero.

Då Ådahl emellertid i sin förklaring sökt försvara sitt handlingssätt,
och det sålunda ej kunde anses uteslutet, att Ådahl skulle, om detsamma
lämnades obeivrat, komma att i andra liknande fall förfara på liknande
sätt, funne J. O. sig böra flira talan mot honom för oförstånd i tjänstens
utövning.

J. O. ställde därför Ådahl under åtal inför domkapitlet för tjänstefel och
yrkade, att domkapitlet måtte, jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889 om
straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, för vad
Ådahl i förevarande hänseende låtit komma sig till last döma honom till
det ansvar, som i nämnda lagrum vore stadgat och domkapitlet funne hans
fel förskylla.

Domkapitlet i Göteborg yttrade i utslag den 20 december 1923 följande:

Domkapitlet funne väl, att Ådahl förfarit felaktigt och ovisligt härutinnan,
att han i avgångsbetyget för ifrågavarande gosse ändrat det däri för
denne angivna tillnamnet Karlsson till Östberg, med vilket sistnämnda
namn gossen funnes antecknad i församlingsboken och inskrivits i folkskolan,
samt att han å sagda betyg tecknat orden ”icke döpt”. Med hänsyn
till vad Ådahl uppgivit rörande anledningen till ovannämnda åtgärder,
vilka uppgifter bestyrktes av i målet förekomna omständigheter, funne
domkapitlet dock, att Ådahl, som dåmera erkänt, att han förfarit felaktigt,
och förklarat sig för framtiden icke skola upprepa ett dylikt förfarande,
icke gjort sig skyldig till sådant fel i tjänsten, som borde föranleda
ansvar för ämbetsbrott jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för
ämbetsbrott av präst oqji om laga domstol i sådana mål.

Sedan Ådahl i en den 15 januari 1924 till mig inkommen skrift förklarat,
att han, efter vad i saken förekommit, för framtiden icke ämnade göra
några som helst anteckningar å skolbetyg, fann jag mig ej behöva överklaga
domkapitlets utslag, vilket vann laga kraft.

10. Brott mot 25 kap. 11 § strafflagen.

Enligt reglemente för riksgäldskontoret, utfärdat vid slutet av 1922 års
riksdag, var till avlöningar, resekostnader och expenser för J. O. och hans
expedition för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisat ett förslagsanslag,
varifrån skulle utgå dels till expenser, avlöning till icke ordinarie befattningshavare,
vikariatsersättningar m. m. ett belopp av 5,000 kronor samt
dels till kostnader för ämbetsresor, reservationsanslag, 2,000 kronor. Anslaget
fastställdes för första halvåret av år 1923 på grund av den under
år 1921 beslutade omläggningen av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni.

Jämlikt reglemente för riksgäldskontoret, utfärdat vid slutet av 1923
års riksdag, anvisades till avlöningar, resekostnader och expenser för J. O.
och hans expedition för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 ett förslagsanslag,
varifrån skulle utgå dels till expenser, avlöning till icke ordinarie befattningshavare,
vikariatsersättningar m. m. ett belopp av 10,000 kronor samt
dels till kostnader för ämbetsresor, reservationsanslag, 4,000 kronor.

Vid den år 1921 genomförda löneregleringen för riksdagens verk, uppställd
i huvudsaklig överensstämmelse med den samma år beslutade löneregleringen
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen bestämdes, att den vid justitieombudsmansexpeditionen
inrättade sekreterarbefattningen, vartill den
förutvarande registrators- och biträdande sekreterarsysslan genom beslut
av 1920 års riksdag förändrats (jfr min årsberättelse till sistnämnda riksdag
sid. 638 o. f.), skulle besättas medelst konstitutorial och tillhöra 15: o
lönegraden.

Enligt 23 § i den för J. O. gällande instruktion den 14 maj 1915 äger J. O.
antaga och entlediga tjänstemännen vid sin expedition. Dessa vare skyldiga
att efterkomma J. 0:s föreskrifter i tjänsten, och äge han att mellan
dem fördela göromålen.

Juris kandidaten G. Kalén blev den 7 februari 1920 av mig förordnad
till registrator och biträdande sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen,
och, sedan nämnda tjänst, såsom nyss berörts, genom beslut av 1920
års riksdag förändrats till en sekreterarbefattning, bibehölls Kalén å
denna befattning. Då det nya avlöningsreglementet för befattningshavare
vid riksdagens verk den 18 juni 1921 skulle träda i kraft den 1 januari
1922, utfärdade jag den 31 december 1921 för Kalén ett konstitutorial av
den lydelse att, sedan 1921 års lagtima riksdag i skrivelse den 18 juni till
J. O., angående reglering av avlöningsförhållanden m. m. vid riksdagens
verk, meddelat, att riksdagen godkänt ett vid skrivelsen fogat avlöningsreglemente
för befattningshavare vid riksdagens verk jämte vid reglementet
fogad tjänsteförteckning, omfattande bland annat justitieombudsmansexpeditionen,
så hade jag den 31 december 1921, i kraft av 23 § i den för

2 3

,J. 0. Kallande instruktion och jämlikt avlöningsreglementet, konstituerat
och förordnat Kulen att från och med den 1 januari 1922 vara sekreterare
vid justitieomhudsmansexpeditionen med de förmåner och åligganden, som
för befattningen voro eller bleve bestämda.

De ovan berörda, till J. 0. och hans expedition anslagna medlen utlevereras
från riksgäldskontor^ på följande sätt. Expensmedlen översändas
till ett belopp av 2,500 kronor åt gången någon av de första dagarna i
varje kvartal. Beloppet är åtföljt av eu anordning, å vilken J. O. personligen
tecknar erkännande, att penningarna mottagits, varefter anordningen
återställes till riksgäldskontoret. Beseanslaget översändes från riksgäldskontoret
efter rekvisition från J. O. å det belopp inom anslagets ram,
som för tillfället anses behövligt. Kvittering av detta belopp sker på
samma sätt som beträffande expensmedlen. I slutet av varje budgetår
avgives av J. O. till riksgäldskontoret redovisning för expensmedlen, åtföljd
av verifikationer och eventuellt överskott. Bedovisningen underskrives
av J. O. med kontrasignation av sekreteraren. På enahanda sätt redovisas
reseanslaget. I förhållande till riksgäldskontoret torde sålunda J. O.
ensam vara ansvarig och redovisningsskyldig för de ifrågavarande expensoch
resekostnadsmedlen.

Det bör tilläggas, att lönerna till J. O. samt till byråchefen, sekreteraren,
kanslibiträdet och expeditionsvakten vid justitieomhudsmansexpeditionen
utbetalas direkt från riksgäldskontoret till befattningshavarna och kvitteras
av var och en av dem å särskild avlöningslista.

I likhet med vad som förut gällt för registratorn och biträdande sekreteraren,
erhöll Kalén, när han tillträdde tjänsten såsom sekreterare bland
annat min föreskrift att biträda J. O. med handhavande av expens- och
resekostnadsmedlen, allt eftersom de från riksgäldskontoret utanordnades
till J. O., i den mån de icke kunde komma att disponeras av J. O. själv.
Sekreterarens övriga göromål omnämnas i min nyssberörda ämbetsberättelse
1920 sid. 638 o. f. Några skriftligen eller i tryck avfattade instruktionsbestämmelser
för sekreteraren finnas ej. Under utarbetandet av 1921
års löneregleringsförslag för riksdagens verk ansågs att, då riksdagens
ombudsmansexpeditioner voro tämligen nyoi’ganiserade, det tills vidare
vore tillräckligt med redan gällande föreskrifter. I det av 1902 års löneregleringskommitté
den 16 april 1921 avgivna betänkandet angående reglering
av löneförhållanden m. in. beträffande riksdagens verk angåvos
sekreterarens åligganden vara att mottaga de till J. O. inkommande handlingar,
öppna ankommande brev samt ansvara för förandet av de hos J. O.
brukliga diarier, att för J. O. anmäla inkomna klagomål och andra ärenden
samt, efter vederbörlig beredning, föredraga dem för J. O., att uppsätta
de skrivelser, varom J. O. giver anmodan, att på begäran meddela
klagande och andra vederbörande upplysningar om ärendenas gång samt

diariebevis och avskrifter av de å justitieombudsmansexpeditionen förvarade
handlingar, att hålla noggrann reda och förteckning på alla hos J. O.
anhängiga, ännu icke slutligen behandlade ärenden och, när så önskas, avlämna
uppgift på de infordrade svar och upplysningar, som uteblivit,
ävensom att anmäla där sådana handlingar, vilka böra till J. O. insändas,
icke inom behörig tid inkommit, att föra saköreslängd över de av J. O.
ålagda viten och inom stadgad tid avlämna densamma, att ansvara för
bokförrådet och arkivet, registraturets ordnande och inbindning, registers
författande, där sådant erfordras, med mera dylikt, att handhava de
av beviljade anslag uttagna medel och därav göra erforderliga utbetalningar,
efter föregående anmälan hos J. O. eller byråchefen besörja uppköp
för justitieombudsmansexpeditionens räkning samt före varje års
utgång upprätta J. 0:s redovisningar över beviljade anslag, att, efter
anmodan av J. O., medfölja honom å inspektionsresorna och därunder biträda
vid handläggningen av förekommande ärenden, samt att förrätta
de övriga göromål, vilka J. O. kan finna lämpligt uppdraga åt sekreteraren.

Då sålunda medel ankommit till justitieombudsmansexpeditionen, blevo
de omedelbart omhändertagna av Kalén, som enligt en gång meddelad
föreskrift plägade efter eget bedömande insätta en del å J. 0:s giroräkning
i riksbanken, använda en del till betalning av inneliggande räkningar
eller utgifter under ämbetsresor och förvara någon del i expeditionens
kassaskåp för kommande omedelbara behov. Till det fack i kassaskåpet,
vari penningarna förvarats, innehade Kalén båda de nycklar, med vilka
facket kunde öppnas. Då penningar behövt uttagas från giroräkningen,
anmäldes detta av Kalén för J. O., som personligen utfärdade och kvitterade
en check å beloppet.

I enlighet med vad ovan anförts omhänderhade Kalén de från riksgäldskontoret
till J. O. och hans expedition utanordnade expens- och resekostnadsmedlen
jämväl för det halva budgetåret 1 januari—30 juni 1923 samt
för det den 1 juli 1923 ingångna nya budgetåret.

Vid förhör inför mig den 5 december 1923 förekom följande:

Sedan byråchefen vid justitieombudsmansexpeditionen den 4 december
på kvällen för mig anmält, att han under loppet av samma dags eftermiddag
fått anledning misstänka, att brist förefunnes i expeditionens, av
Kalén omhänderhavda kassa, företogs den 5 december kl. 11 f. m. av mig
förhör med Kalén.

Till en början antecknades, att behörig redovisning för budgettioen 1
januari—30 juni 1923 sistnämnda dag avgivits till riksgäldskontoret beträffande
det för nämnda tid anvisade expensanslaget, varvid å anslaget
besparade 2,298 kronor 45 öre återburits till riksgäldskontoret kontant med

undantag av 700 kronor, som reserverats för att bestrida vissa på nämnda
budgettid belöpande, ännu ej verkställda utbetalningar.

För samma budgettid hade anslagits och från riksgäldskontoret utanordnats
2,000 kronor till J. 0:s ämbetsresor. Av anslaget hade den 30 juni
1923 endast 677 kronor åtgått för en ämbetsresa under första halvåret 1923,
och, då anslaget var reservationsanslag, hade detsamma icke behövt redovisas
nämnda dag. Vad som återstått av anslaget hade varit avsett att
komma till användning vid J. 0:s ämbetsresor under hösten 1923.

Det antecknades, att av det för budgetåret 1 juli 1923—30 juni 1924 anslagna
expensbeloppet 10,000 kronor efter berörda den 1 juli från riksgäldskontoret
enligt vedertagen praxis utanordnats kvartalsvis 2,500 kronor
eller sålunda tillhopa 5,000 kronor, vilket belopp Kalén mottagit till
förvaring.

Kalén uppgav, att han icke, såsom eljest vore brukligt, insatt någon del
av nämnda belopp å J. 0:s giroräkning i riksbanken.

I samband härmed företedde Kalén det av honom omhänderhavda häftet
med checkblanketter för uttag å nämnda giroräkning, varav inhämtades,
att något uttag å giroräkningen icke skett efter redovisningen den
30 juni. Det sista uttaget hade ägt rum nämnda dag och avsett ett belopp
av 1,500 kronor.

Kalén företedde därefter en specifikation å de utgifter för justitieombudsmansexpeditionen,
som av honom bestritts med anlitande av ovannämnda
expensmedel, 5,000 kronor, jämte vederbörliga kvitton, slutande å en summa
av tillhopa 1,805 kronor 40 öre. Då några inneliggande medel icke funnos
i kassan, utgjorde alltså bristen å expensanslaget 3,194 kronor 60 öre.

Av det för budgetåret 1 juli 1923—SO juni 1924 anvisade reseanslaget,

4.000 kronor, både efter den 1 juli 1923 från riksgäldskontoret utanordnats

2.000 kronor, vilka Kalén mottagit.

Kalén företedde 6 vederbörligen kvitterade reseräkningar å tillhopa
2,208 kronor, häri inberäknade de ovan omförmälda 677 kronor, vilket
sistnämnda belopp belöpte å ämbetsresan under första halvåret 1923. Då
Kalén alltså under år 1923 å anslag för ämbetsresor mottagit tillhopa 4,000
kronor, och inga kontanta medel å anslaget återstode, utgjorde bristen å
detta anslag 1,792 kronor.

Kalén medgav, att brist förefunnes beträffande ovannämnda medel med
beloppen 3,194 kronor 60 öre och 1,792 kronor samt dessutom med de 700
kronor, som reserverats vid redovisningen den 30 juni 1923 och av Kalén
omhänderhafts, eller sålunda med tillhopa 5,686 kronor 60 öre. Kalén medgav,
att han för egen del använt dessa penningmedel.

Orsaken till bristens uppkomst hade varit, att Kalén dragits med penningsvårigheter
till följd av gamla skulder, vilka småningom vuxit och
slutligen måst betalas. Kaléns affärer både, redan då han år 1920 tillträdde

tjänst å justitieombudsmansexpeditionen, varit dåliga, ehuru ej i sådan
grad, att de ej kunde hållas flytande. Skulderna hade ökats genom att
Kalén dels hjälpt vänner utom justitieombudsmansexpeditionen, vilka
varit i penningsvårighet, och dels själv levt högre, än hans förhållanden
medgivit. Redan under första halvåret 1923 hade i expeditionens kassa
uppstått brist, som Kalén till redovisningen den 30 juni, i den mån för
redovisningen varit behövligt, själv täckt med sin avlöning och upplånade
medel. Huru stort belopp det vid nämnda tillfälle gällt kunde Kalén icke
numera erinra sig. På fråga huru Kalén tänkt sig att en gång täcka den
nu uppkomna bristen anförde Kalén, att han ämnat förr eller senare anhålla
om sin faders bistånd och att han varit övertygad, att detta ej skulle
förvägras honom. Kalén hade ansett sig i så måtto solvent, att han förmodat,
att fadern skulle vara i stånd att ersätta förefintlig brist i expeditionens
kassa.

Därpå fick Kaléns fader företräda, och, sedan han erhållit del av vad
som vid förhöret förekommit och till vilket belopp bristen uppginge, erlade
han kl. 12,30 e. m. till mig nämnda belopp, 5,686 kronor 60 öre.

Den 6 december 1923 blev vad sålunda antecknats för Kalén uppläst och
medgav han, att detsamma vore riktigt avfattat. Samma dag blev Kalén
avstängd från tjänstgöring från och med den 7 december 1923.

Av det ovanstående framgår, att Kalén under år 1923 av de till avlöningar,
resekostnader och expenser för J. O. och hans expedition anslagna
medel förskingrat ett belopp av 5,686 kronor 60 öre, som han i tjänsten till
förvarande mottagit. Såsom redogörare i detta ords egentliga mening hade
Kalén icke innehaft penningarna. För redovisningen av desamma till riksgäldskontoret
vid slutet av räkenskapsåret torde, såsom nyss berörts, J. O.
haft att svara. Men att Kalén mottagit penningarna i sin tjänst och inför
J. O. varit skyldig redovisning för desamma torde icke vara tvivel underkastat.

Enligt 23 § i den för J. O. gällande instruktion äger J. O. entlediga
tjänstemännen vid sin expedition. Att jag, om skäl därtill förefunnits, skulle
kunnat återkalla det av mig för Kalén utfärdade konstitutorialet torde
vara uppenbart. Detta framgår vid en jämförelse med exempelvis instruktionen
för justitiékanslersämbetet den 25 oktober 1918, 13 §, enligt dess
lydelse genom lcungl. kungörelsen den 31 december 1921, samt instruktionerna
sistnämnda dag för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, 46 §,
för kontrollstyrelsen, § 33, för patent- och registreringsverket, § 39, och
för kommerskollegium, § 46. I de fyra sistnämnda verken äro sekreterarbefattningar
inrättade.

Enligt 25 kap. 11 § strafflagen, jämförd med 2 kap. 15 § samma lag, är
straffet för tjänstefel av nu ifrågavarande slag, där det förskingrade ge -

nast ersättes, såsom här skett, avsättning. Det kuitde synas att, då jag
själv ägde vidtaga samma åtgärd, som den strafflagen avser, det varit tillräckligt,
om en sådan åtgärd av mig företagits, utan att saken dragits inför
domstol. Men i ett fall av förevarande beskaffenhet ansåg jag ett dylikt
förfaringssätt icke kunna komma till användning. Enligt 1 § i den
för mig gällande instruktion åligger det mig att, om domare, ämbets- eller
tjänstemän i sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan orsak
begått någon olaglighet, dem vid vederbörlig domstol låta tilltala. I
25 kap. 11 § sista punkten är stadgat, att i sådana fall som det nu omförmälda
skall ”dömas” till avsättning.

Beträffande frågan om forum kunde Kalén, såsom ovan berörts, icke
betraktas såsom redogörare. Riksgäldskontorets räkenskaper granskas ej
av riksräkenskapsverket. Enligt grunderna för 1 § i den för kammarrätten
gällande instruktion den 17 december 1920 skall ett åtal av ifrågavarande
beskaffenhet icke dragas under dess prövning. Jämlikt de ovannämnda
instruktionerna måste forum för tjänsteman i sekreterargraden
eller 15:e lönegraden vara vederbörande allmänna underrätt.

Jag uppdrog därför åt stadsfiskalen O. G. Lidberg att vid Stockholms
rådhusrätt i laga ordning utföra åtal mot Kalén för det tjänstefel, vartill
han enligt vad ovan utvecklats, gjort sig skyldig, samt jämlikt 25 kap.
11 § sista punkten strafflagen yrka, att han måtte dömas till avsättning.

Stockholms rådhusrätt yttrade i utslag den 28 december 1923 följande:

Enär genom vad Kalén erkänt jämte vad övrigt i målet förekommit
vore styrkt, att Kalén, som genom av J. O. den 31 december 1921 utfärdat
konstitutorial förordnats att från och med den 1 januari 1922 vara sekreterare
vid justitieombudsmansexpeditionen, i vilken egenskap Kalén haft
i uppdrag bland annat att biträda J. O. med handhavande av expens- och
resekostnadsmedel, som från riksgäldskontoret till J. O. utanordnades, av
sådana medel, som han i tjänsten till förvarande mottagit, under tiden
från början av juli till början av december 1923 tillgripit och förskingrat
ett belopp av sammanlagt 5,686 kronor 60 öre, men tillika vore upplyst att,
sedan för J. O. den 4 december 1923 på aftonen anmälts, att anledning förelåge
att misstänka, att brist förefunnes i expeditionens av Kalén omhänderhavda
kassa, samt Kalén vid av J. O. påföljande dag kl. 11 f. m. anställt
förhör erkänt ifrågavarande förskingring, det förskingrade beloppet redan
kl. 12,30 e. m. sistnämnda dag blivit ersatt, dömdes Kalén, jämlikt 25 kap.
11 § strafflagen för vad han sålunda låtit komma sig till last att varda
avsatt från sin omförmälda tjänst vid justitieombudsmansexpeditionen.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

11. Olaga häktning.

I en till mig inkommen klagoskrift anförde torpardottern Elvira Persson
Larsén och hennes fader torparen Herman Persson Larsén i Kvesaruni
genom advokaten S. Lagerroth i Kristianstad såsom hefullmäktigat ombud
följande:

Landsfiskalen i Brönnestads distrikt E. Thelander hade den 11 juli 1923
häktat Elvira Persson för det hon skulle medelst inbrott olovligen tillgripit
en häst. Genom Västra Göinge häradsrätts den 20 i samma månad meddelade
utslag hade Elvira Persson, därför att hon satt sig i besittning av
hästen, dömts för egenmäktigt förfarande till böter 50 kronor, varjämte
häradsrätten förordnat, att hon genast skulle försättas på fri fot. Det hade
från början bort stå klart för Thelander, att Elvira Persson ej gjort sig
skyldig till inbrottsstöld. Sedan vid det av Thelander hållna polisförhöret
hade framgått, att det vore tvivelaktigt, vem som vore ägare till hästen.
Klagandena ville därför anmäla Thelander till åtal för olaga häktning.

Det vid ifrågavarande polisförhör hållna protokollet hade i korthet följande
lydelse:

Sedan lantbrukaren Sigurd Sjunnesson i Ynglingarum för Thelander
anmält, att natten mellan den 9 och den 10 juli 1923 en häst genom inbrott
blivit honom frånstulen, hade Thelander den 11 juli inställt sig i Ynglingarum,
där Sjunnesson berättat, att hans fader August Sjunnesson, som avlidit
i början av 1923, för omkring 3 år sedan utlämnat ifrågavarande
häst, som då var ungefär ett år gammal, till klaganden Herman Persson
på foder, att August Sjunnesson flera gånger sökt återfå hästen, men att
Herman Persson nekat att utlämna densamma. Efter faderns död hade
Sigurd Sjunnesson låtit hämta hästen, som då betade i en hage vid Kvesarum.
Detta hade skett utan Herman Perssons vetskap, varför Sigurd Sjunnesson
underrättat denne om förfarandet genom ett rekommenderat brev.
Natten mellan den 9 och den 10 juli hade hästen bortstulits under omständigheter,
som tydde på att Herman Persson stulit densamma. Tjuven
hade berett sig tillträde till en Sigurd Sjunnesson tillhörig byggnad genom
att avlyfta haspen på en dörr, som varit haspad inifrån. Därefter hade
han gått över en loge in i stallet. Här hade han slagit ned väggen till en
spilta och lett hästen tillhaka samma väg, varifrån han kommit. Därpå
hade tjuven ridande begivit sig mot Ynglingarum, ty lantbrukaren N.
Åkesson hade vid ettiden ifrågavarande natt sett en ryttare komma förbi
hans vid vägen liggande ställe. Då Herman Persson eller dennes husfolk
skäligen kunde misstänkas hava begått stölden, hade Thelander ställt färden
till Höör och därifrån, i sällskap med landsfiskalen i Höörs distrikt
C. L. Burrau och polisuppsyningsmannen i Höör N. Jönsson, till Herman
Perssons bostad i Kvesarum, som läge i Höörs landsfiskalsdistrikt. Her -

man Persson eller hans familj hade emellertid ej anträffats, men hos grannarna
hade inhämtats, att Herman Persson oeh hans hustru på morgonen
åkande begivit sig åt Hörbyhållet samt att makarna Perssons dotter
Elvira ungefär samtidigt cyklat åt samma håll. Thelander hade därför
fortsatt till Hörhy, där Elvira Persson anträffats oeh hörts samt i närvaro
av Burrau och poliskommissarien O. Sjöberg ”erkänt, att hon begått stölden
ifråga”, i följd varav hon anhållits och medförts till Thelanders landsfiskalskontor
i Sösdala, där förhöret fortsatts. Elvira Persson ”vidhöll
fortfarande — hette det ordagrant i polisprotokollet att hon natten mellan
den 9 och den 10 juli genom att med eu träpinne avlyfta en hasp på
en inifrån haspad dörr berett sig tillträde till Sigurd Sjunnessons stall,
där hon tillgrep ifrågavarande häst, varefter hon ridande begav sig till
föräldrahemmet, där hon släppte hästen på gården. Vidare uppgav den
anhållna, att hon begått stölden på inrådan av sin moder, Emma Persson,
att denna åtföljt henne ett stycke på vägen, då hon begav sig av för att
taga hästen, samt att hennes fader Herman Persson avrått henne från
att begå stölden.” Beträffande sina levnadsomständigheter hade Elvira
Persson uppgivit, att hon vore född den 14 februari 1905, alltid vistats i
hemmet hos föräldrarna, gått i skola och konfirmerats samt ej förut varit
tilltalad för brott. På grund av vad sålunda förekommit hade Thelander
funnit skäligt förklara Elvira Persson häktad och införpassat henne till
straffängelset i Kristianstad.

Då målet den 20 juli 1923 förekom inför häradsrätten, anförde Elvira
Persson, att hon vid det tillfälle, då Sigurd Sjunnesson återtagit hästen,
vistats borta från hemmet och först vid sin hemkomst några dagar därefter
fått kännedom därom. Hon hade då till sin moder yttrat: ”Ha vi
haft hästen i 3 år, så ha vi ju rätt att behålla hästen.” Modern hade varit
av samma uppfattning och rått henne att återhämta hästen. Elvira Persson
hade åhört den mellan hennes fader och numera avlidne August Sjunnesson
för ungefär 3 år sedan träffade överenskommelsen, enligt vilken
den förre skulle mottaga hästen på foder samt köra in densamma. Någon
bestämd tid därför hade icke avtalats. Hästen, som då endast varit ett år
gammal, hade varit mycket svårhanterlig. August Sjunnesson hade fördenskull
vid ett annat tillfälle till Herman Persson yttrat att, därest
denne ville vara honom behjälplig att inköpa en stadigare häst, skulle han
mot en mindre ersättning få behålla den nu ifrågavarande. Då August
Sjunnesson sedermera icke betalat någon ersättning vare sig för hästens
utfodring eller inkörande, hade Elvira Persson och hennes föräldrar icke
ansett sig skyldiga att utlämna densamma, med mindre sådan ersättning
gäldades. Därest icke modern varit så enträgen, hade Elvira Persson icke
återtagit hästen utan hellre tillrått föräldrarna att stämma Sigurd Sjunnesson
om utfående av hästen eller ock om ersättning för besväret med

densamma. Fadern hade hela tiden avrått henne från att återtaga hästen.
Att Sigurd Sjunnesson i rekommenderat brev underrättat hennes föräldrar
om att han själv återtagit hästen saknade Elvira Persson kännedom
om. Natten mellan den 9 och den 10 juli hade hon utan svårighet berett
sig tillträde till en Sigurd Sjunnessons byggnad endast genom att med en
pinne avlyfta en innanför dörren sittande hasp och sålunda öppna dörren.
Därefter hade hon över eu loge och ett loggolv begivit sig till häststallet,
där hon avtagit den översta brädan å en s. k. kalvkätte men icke
slagit ned väggen till en spilta, såsom polisförhörsprotokollet utvisade,
samt lett hästen över kätten samma väg, som hon själv begagnat vid inträdandet.
Därpå hade hon efter att först hava lett hästen ett stycke
ridande begivit sig till sitt hem, varest hon vid framkomsten släppt hästen
på gården. Föräldrarna hade då redan gått till sängs. När hon på morgonen
därpå stigit upp, hade hästen stått bunden i stallet. Om anledningen
till att hon den 11 juli, då åklagaren sökt henne i hennes hem, begivit sig
till Hörby förklarade Elvira Persson, att hon där skolat göra avbetalning
å en av henne inköpt velociped.

Lagerroth, som biträdde Elvira Persson i målet, framhöll, att om inbrottsstöld
kunde tydligen icke vara tal, då Elvira Persson utan våld eller
motstånd inträngt i Sigurd Sjunnessons byggnad och därifrån utlett hästen.
Icke heller vanlig stöld kunde anses föreligga, då Elvira Persson icke
haft för avsikt att tillägna sig hästen utan endast återställa den av Sigurd
Sjunnesson olagligen rubbade besittningen. Elvira Perssons föräldrar hade
utan någon ersättning under 3 år haft hästen i sin besittning samt fodrat
och kört in densamma. Elvira Persson hade under tiden hunnit djupt
fästa sig vid hästen, vilket förklarade hennes tilltag att återtaga densamma.
Elvira Perssons föräldrar vore tydligen berättigade till ersättning
för den tid, de haft hästen i sin vård, ävensom att behålla hästen,
tills sådan ersättning gäldats. Med hänsyn därtill inskränkte sig brottet
till egenmäktigt förfarande, vartill Sigurd Sjunnesson själv gjort sig
skyldig därigenom att han först från en av Elvira Perssons föräldrar arrenderad
beteshage återhämtat hästen. Till denna vore Sigurd Sjunnesson
icke ensam ägare, då han efter sin faders död jämte sill moder och syster
bekommit faderns kvarlåtenskap.

Sigurd Sjunnesson uppgav vid häradsrätten, att hans fader utlämnat
hästen till Elvira Perssons föräldrar för ett års tid, utan att ersättning från
någondera sidan avtalats. Omkring den 20 juni 1923 hade Sigurd Sjunnesson
av sin moder och syster köpt deras andelar i den av hans fader
efterlämnade kvarlåtenskapen, i vilken jämväl inginge nu ifrågavarande
häst. Sigurd Sjunnesson hade fördenskull ansett sig berättigad att återtaga
sin häst, vilket han jämväl gjort den 23 juni. Hästen hade då betat
i en hage, tillhörande ett av Elvira Perssons föräldrar arrenderat torp.

Thelander förmälde, att lian till häradsrätten instämt Elvira Perssons
föräldrar med påstående om ansvar för anstiftan till eller delaktighet i
det av deras dotter förövade brottet, men att han numera avstode från
fullföljd av åtalet mot Herman Persson, enär denne ieke syntes hava
någon del i saken.

Hustrun Emma Persson, hörd inför häradsrätten, bestred åtalet. August
Sjunnesson hade vid utlämnandet av hästen till Herman Persson yttrat:
”Du får ha den, du får hjälpa mig att skaffa en dygdigare häst.” Vid ett
tillfälle under år 1922 hade Emma Persson av August Sjunnesson begärt
200 kronor för det han under 3 år fått hästen utfodrad och inkörd. Denna
ersättning hade icke varit oskälig. Då hästen icke kunde anses värd mer
än 200 kronor, ansåge Emma Persson Sigurd Sjunnesson icke hava någon
rätt till densamma. Dottern hade därför varit fullt berättigad att återtaga
hästen. Emma Persson hade med dottern samtalat om denna deras
rätt till hästen men däremot icke förlett henne till att återhämta densamma.
På aftonen den 9 juli hade hon i avsikt att träffa en annan person
följt dottern ett stycke utåt den väg, som ledde till Sigurd Sjunnessons
gård, men, då hon en stund efteråt skilts från Elvira Persson, icke
haft kännedom om dennas avsikt att samma kväll återhämta hästen.
Först morgonen därpå hade Emma Persson sett hästen beta på gården
till deras torp.

Sigurd Sjunnesson medgav inför häradsrätten, att Emma Persson fordrat
200 kronor i ersättning för besvär med utfodring och inkörande av
hästen.

Burrau, vilken i målet hördes såsom vittne, omtalade, att August Sjunnesson
för omkring 1 Vi år sedan för vittnet beklagat sig över att han
till Elvira Perssons föräldrar utlämnat en häst, som dessa vanskötte men
icke ville lämna ifrån sig. Vittnet hade tillrått August Sjunnesson att
stämma dem om utfående av hästen. Då vittnet vid ett tillfälle under
hösten 1922 befunnit sig på tjänsteresa, hade vittnet begivit sig till makarna
Perssons torp, till vilket jämväl August Sjunnesson ankommit. Herman
Persson, som vid tillfället fordrat 100 kronor i ersättning för vården
av hästen, hade medgivit, att densamma tillhörde August Sjunnesson, vilken
jämväl förklarat sig villig att betala den begärda ersättningen, ehuru
han för tillfället icke vore i stånd därtill. Någon tid därefter hade August
Sjunnesson för vittnet omtalat, att det förvägrats honom att utlösa hästen.
Den 10 juli 1923 hade Sigurd Sjunnesson för vittnet anmält, att hästen
frånstulits honom, i anledning varav vittnet och polisuppsyningsmannen
Jönsson samma dag infunnit sig å makarna Perssons torp i Kvesarum,
i makarnas frånvaro uttagit hästen från stallet samt återställt densamma
till Sigurd Sjunnesson. Hästen hade vid detta tillfälle varit väl skött
och värd omkring 300 kronor.

Arbetaren K. Svensson, som bodde hos makarna Persson, vittnade vid
häradsrätten, att han hört Emma Persson yttra att, då Sigurd Sjunnesson
själv återtagit hästen från dem, hade de samma rätt därtill gentemot
honom. Herman Persson hade vid flera tillfällen yttrat att, då han haft
hästen så länge och lovat hjälpa Sigurd Sjunnesson med inköp av en
annan, vore han ägare till hästen.

Av en till häradsrätten ingiven berättelse angående vad som förekommit
vid verkställd förundersökning framgick, att Elvira Persson, som
jämte en yngre broder bodde hos föräldrarna, biträtt dem med torpets
skötsel och gjort dagsverken hos grannarna samt att modern från det
Elvira Persson fyllt 8 år och tills hon uppnått 10 års ålder varit för sinnessjukdom
intagen på hospital. I infordrade intyg hade Elvira Persson
fått goda vitsord, varemot hennes uppfostran betecknats såsom försummad
och hemmet såsom slarvigt.

Sedan utredningen vid häradsrätten avslutats, vidhöll Thelander sitt
yrkande om ansvar å Elvira Persson för inbrottsstöld och å Emma Persson
för anstiftan därtill. Thelander förmälde sig emellertid intet hava att
invända mot att Elvira Persson med hänsyn till hennes ungdom och förhållandena
i övrigt dömdes villkorligt.

I omedelbart avsagt utslag yttrade häradsrätten, att mot Elvira Perssons
påstådda antagande, att hon från Sigurd Sjunnesson endast återtagit
en hennes föräldrar tillhörig häst eller i varje fall en häst, vilken
hennes föräldrar icke varit skyldiga att till Sigurd Sjunnesson återlämna,
utan att viss dem tillkommande ersättning först gäldats, till vilket antagande,
enligt vad den i målet förehragta utredningen utvisade, anledning
förefunnits, funne häradsrätten icke ådagalagt, att Elvira Persson
genom detta sitt förfarande gjort sig skyldig till ansvar för annat brott
än egenmäktigt förfarande, och dömde henne jämlikt 10 kap. 20 § strafflagen
till böter 50 kronor. Elvira Persson skulle icke vidare i och för
målet hållas i häkte utan, därest annan anledning till hennes kvarhållande
därstädes icke förefunnes, genast försättas på fri fot. Häradsrätten funne
icke mot Emma Perssons bestridande styrkt, att hon gjort sig skyldig
till anstiftan av det av Elvira Persson förövade brottet, varför Thelanders
talan mot henne ogillades.

I den hit insända klagoskriften anfördes, att Elvira Persson vid polisförhöret
ivrigt och bestämt bestritt, att hon begått någon stöld. Av utredningen
i målet framginge tydligt, att makarna Persson betraktat sig
såsom ägare till hästen eller i varje fall ansett sig hava full rätt att behålla
densamma såsom säkerhet för sin fordran hos ägaren. Het hade
framgått, att klagandena ingalunda sökt dölja, att hästen blivit återtagen,
och att Elvira Persson på intet sätt sökt försvåra utredningen eller lämna

vilseledande uppgifter. Elvira Persson hade sanningsenligt relaterat vad
som förekommit, och, då hon vore bofast person, hade häktning ej bort
förekomma ens för det fall, att stöld verkligen blivit begången. Därjämte
måste tagas hänsyn till Elvira Perssons ungdom, som gjorde, att
Thelanders beteende måste anses vara ej blott olagligt utan även synnerligen
brutalt. Det vore påtagligt, att den behandling, för vilken Elvira
Persson varit utsatt, medfört obehag och att den tid, hon suttit häktad,
för henne bleve ett sorgligt minne för livet. Hon hade också på grund av
häktningen lidit avsevärd ekonomisk förlust, för vilken hon ansåge Thelander
höra ersätta henne.

Thelander anförde i infordrat yttrande, att av vad vid polisundersökningen
förekommit synts framgå, att Elvira Persson i uppsåt att tillgripa
hästen nattetid olovligen berett sig tillträde till Sigurd Sjunnessons bebodda
gård och där tillgripit hästen, i följd varav Thelander, enär det
kunde befaras, att hon ämnade avvika från orten, funnit skäligt förklara
henne häktad. Två med ortsförhållandena förtrogna, erfarna polismän
och åklagare, landsfiskalen Burrau och poliskommissarien Sjöberg, vilka
närvarit, då Elvira Persson anhölls, hade delat Thelanders uppfattning,
att inbrottsstöld förelåge.

I avgivna påminnelser vidhöll Elvira Persson, att hon oförbehållsamt
erkänt, att hon tagit hästen, men energiskt bestritt, att hon gjort sig skyldig
till stöld, enär hon ansett sig hava rättighet att återtaga hästen. Om
Thelander under dylika förhållanden ansåge inbrottsstöld föreligga och
verkställde häktning, borde han ej undgå åtal, på det han vid ett annat
tillfälle toge sig bättre i akt. Om Burrau och Sjöberg verkligen skulle
delat Thelanders uppfattning om att inbrottsstöld förelegat, vore detta
att beklaga.

Sedan jag infordrat yttranden från Burrau och Sjöberg, anförde Burrau,
att han medföljt Thelander från Höör till Kvesarum inom Burraus tjänstgöringsdistrikt
för förhör med Elvira Persson, vilken emellertid ej anträffats
därstädes utan först i Hörby köping. Då hon vid anträffandet
erkänt sig hava tillgripit hästen hos Sigurd Sjunnesson genom att bereda
sig tillträde till hans låsta stall, hade hon av Thelander uppmanats att
medfölja i automohil till Sösdala för fortsatt förhör, varemot hon ej gjort
någon invändning. Burrau hade varken i Hörby eller under resan till
Höör, varest han stigit av automohilen, under det Thelander fortsatt resan,
hört, att Elvira Persson anfört något motiv för sitt tillgrepp av hästen.
Då Elvira Persson erkänt att hon, sedan hon under natten berett sig tillträde
till Sjunnessons låsta stall, därifrån uttagit dennes häst, varvid hon

3 — Justitieombudsmannens umbetsberättelse till 1925 års riksdag.

måst göra våld på en brädvägg till en kalvkätte, hade Burrau betraktat
detta tilltag såsom inbrottsstöld och funne därför Thelanders åtgörande
genom häktningen och åtalet för sådant brott hava ålegat honom. Häradsrättens
utslag hade för Burrau blivit eu överraskning, och han hade funnit
egendomligt, att Tlielander icke fullföljt talan mot detsamma, något
som Burrau, därest han varit åklagare, ej skulle uraktlåtit.

Sjöberg yttrade, att Elvira Persson, sedan hon anträffats i Hörby köping,
på uppmaning infunnit sig på poliskontoret därstädes, därvid hon
i närvaro av Sjöberg och flera personer på Thelanders fråga, huruvida
hon erkände sig hava tillgripit hästen, svarat jakande utan att på något
sätt närmare angiva motivet för sin handling. Vad beträffade Thelanders
uppgift att Sjöberg delat hans uppfattning, att inbrottsstöld i förevarande
fall förelåge, sade Sjöberg, att så varit fallet vid nämnda tillfälle.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kristianstads
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Thelander. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Det är givetvis av största vikt, att polis- och åklagarmyndigheten, då
någon på sannolika skäl misstänkes för brott, snabbt och energiskt ingriper
samt vidtager de åtgärder, vilka lagligen må användas och av behovet
i varje särskilt fall påkallas. Det kan därvid icke undvikas, att
polisen ibland försättes i en vansklig situation utan tillfälle till det grundliga
övervägande, som vore önskvärt. Om man sålunda icke kan förutsätta,
att polismyndigheten alltid skall lämna prov på det osvikligt goda
omdöme, som dess ansvarsfulla och grannlaga värv egentligen kräver,
måste man dock enligt mitt förmenande fordra, att icke eftertanken får
vika för ett omdömeslöst förfaringssätt. I det förevarande fallet anser
jag, att Thelander genom att häkta Elvira Persson för inbrottsstöld visat
ett sådant oförstånd i sin tjänsteutövning, att det icke kan undgå min
beivran.

I betraktande av omständigheterna hade Thelander redan vid polisförhöret
angående den av Sigurd Sjunnesson till åtal angivna gärningen
bort inse, att den ej kunde jämställas med stöld.

Under polisförhöret blev klargjort, att Sigurd Sjunnessons fader för omkring
3 år sedan överlämnat den ifrågavarande hästen till Herman Persson
för utfodring, att denne därefter oavbrutet haft hästen i sin besittning,
att Sigurd Sjunnesson helt nyligen Persson ovetande skilt honom
från besittningen av hästen genom att låta hämta densamma, då den betade
i en hage i Kvesarum, samt att Elvira Persson därefter återställt

bésittningsförh ållandet genom att föra hästen från Sjunnessons gård till
hennes hem i Kvesarum. Det får väl antagas, att vid polisförhöret jämväl
framkommit, att Elvira Persson begivit sig till Sigurd Sjunnessons
gård för att hemföra hästen i den tron, att äganderätten till densamma
övergått till fadern eller att denne åtminstone hade nyttjanderätt till
hästen och ej behövde lämna den ifrån sig, förrän kostnaden för hästens
vård blivit gulden. Elvira Persson syntes sålunda hava trott sig vara i
sin fulla rätt, då hon återtog hästen från Sigurd Sjunnesson.

Av utredningen i målet framgick vidare, att Elvira Perssons uppfattning
rönt påverkan från såväl faderns som moderns sida. Fadern skulle
hava anfört att, då han haft hästen så länge och lovat hjälpa Sigurd
Sjunnesson med inköp av en annan, vore han ägare till hästen.

Vid förundersökningen skulle Elvira Persson hava uppgivit, att hennes
moder den 9 juli 1923 vid flera tillfällen uppmanat henne att gå till
Sigurd Sjunnessons gård och återtaga hästen, att, då Elvira Persson vid
11-tiden på kvällen begav sig på väg till Sjunnessons, modern åtföljt henne
ett stycke, att Elvira Persson haft den uppfattningen, att hennes fader
haft rättighet att behålla hästen, enär hon hört August Sjunnesson vid
ett tillfälle yttra att, därest Herman Persson vore behjälplig att inköpa
en sedig häst, skulle han mot en mindre ersättning få behålla den ifrågavarande
synnerligen svårhanterliga hästen, att hon visserligen sedermera
hört, att August Sjunnesson ändrat sig och återfordrat hästen, men att
fadern vägrat återlämna hästen annat än mot ersättning för foder under
omkring 2 års tid och för det besvär, han haft med hästens inkörning, samt
att någon uppgörelse icke kommit till stånd, utan att allt blivit som förut.

Därtill måste hänsyn tagas till Elvira Perssons ungdom och att hon, i
trots av, såsom det vill synas, en försummad uppfostran, om sin egen person
icke haft annat än goda vitsord.

Jämväl de sistberörda, inom närmaste räckhåll liggande omständigheterna
torde hava framkommit vid polisförhöret, även om de ej antecknats
i förhörsprotokollet. Ty det får antagas, att mera därvid blivit upplyst
än som intagits i nämnda protokoll. Skulle polisförhöret hava varit
så torftigt och ytligt, som protokollet ger vid handen, måste detta lända
Thelander till ytterligare men. Det ifrågavarande, av Thelander upprättade
protokollet måste nämligen betecknas såsom av synnerligen underhaltig
beskaffenhet. Med avseende å de säregna förhållandena hade det
sålunda bort stå tämligen klart för Thelander, att ägande- eller besittningsrätten
till hästen vore av ganska tvistig beskaffenhet och att Elvira
Persson, även om hon medvetet utfört en handling, som stod i strid mot
Sigurd Sjunnessons vilja, likväl ej haft för avsikt att begå en rättsstridig
gärning.

Jämlikt 10 kap. 20 § strafflagen straffas egenmäktigt förfarande med
böter eller fängelse högst 6 månader.

Enligt 19 § 6 punkten promulgationslagen till strafflagen må den, som
misstänkes hava begått brott, som ringare är, än i 5 punkten sägs, men
varå straffarbete efter lag följa kan, tagas i häkte. Haver han ämbete
eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och
kan det ej skäligen befaras, att han avviker, eller att han genom undanröjande
av bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrar, då
skall han på fri fot lämnas. Varder den, som ej haver stadigt hemvist,
misstänkt för brott, som ringare är än förut sägs, men varå dock fängelse
efter lag följa kan, och förekommer emot honom skälig anledning att han
avviker, han må ock i häkte tagas.

Då den av Elvira Persson begångna gärningen, såsom häradsrätten jämväl
funnit, icke varit av svårare beskaffenhet än att böra anses såsom
egenmäktigt förfarande, var Thelanders åtgärd att häkta henne vid en
jämförelse med nyssnämnda stadganden fullkomligt olaglig.

Enligt 8 punkten 19 § promulgationslagen till strafflagen må ej någon
såsom misstänkt häktas, där ej misstanken är grundad på sannolika skäl.
Även om sannolika skäl skulle förefunnits — något som icke var fallet —
att Elvira Persson gjort sig skyldig till inbrottsstöld, hade det ej varit
nödvändigt att häkta henne. Visserligen torde enligt praxis vid misstanke
om dylik förbrytelse häktning så gott som undantagslöst förekomma, men
de skäl Thelander åberopat till stöd för häktningsåtgärden äro ohållbara.
Elvira Persson hade stadigt hemvist. Det kunde ej skäligen befaras, att
hon skulle avvika. Och då saken i fråga om händelseförloppet vid tillfället
var alldeles klar, kunde hon ej hindra dess utredning genom undanröjande
av bevis.

Jag fann alltså, huru förhållandet än skärskådades, att Thelander i det
förevarande fallet gjort sig skyldig till ett övergrepp i tjänsten, som icke
kunde undgå påföljd. Det lidande, som därigenom tillfogats Elvira Persson,
syntes så mycket mer fordra upprättelse, som det åsamkats en minderårig
person av dittills oförvitlig vandel. Jag uppdrog därför åt åklagaren
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Thelander för det tjänstefel, vartill han genom häktningsåtgärden
gjort sig skyldig, samt därvid å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle beredas klagandena
att inställa sig i målet och föra talan, och borde av dem framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Västra Göinge häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 11 februari 1924:

Enligt vad det över Thelanders den 11 juli 1923 med Elvira Persson
hållna polisförhör upprättade protokoll utvisade, hade vid förhöret ej förekommit
sådana omständigheter, att sannolika skäl förefunnits därtill att
vad Elvira Persson låtit komma sig till last vore av beskaffenhet att kunna
såsom inbrottsstöld anses. På grund därav dömdes Thelander jämlikt 15
kap. 10 § och 25 kap. 17 och 18 §§ samt 6 kap. 3 § strafflagen att höta för
olaga häktning 50 kronor och för oförstånd i tjänsteutövning 50 kronor
ävensom att ersätta Elvira Persson dels för henne i anledning av häktningen
tillfogat lidande ävensom för mistad arbetsförtjänst med 200 kronor,
dels för i anledning av hos mig förd klagan uppkomna kostnader med
113 kronor, dels ock för inställelsen vid häradsrätten med 20 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

12. Fråga om felaktig tillämpning av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1922 om ändrad lydelse av 2 kap.

11 § strafflagen.

Genom lag den 9 juni 1922, som trädde i kraft den 1 juli samma år, erhöll
2 kap. 11 § strafflagen det innehållet, att vid sådan förvandling, som
i 10 § sägs, svare 3 dagars fängelse mot böter icke överstigande 10 riksdaler,
4 dagars fängelse mot böter utöver 10 till och med 20 riksdaler, samt
varje följande dags fängelse mot 20 riksdalers böter, dock med iakttagande,
att fängelsestraffet ej må sättas över 60 dagar, o. s. v.

Den ändring av den i 2 kap. 11 § strafflagen intagna tariff, som angiver,
huru många dagars fängelse för varje fall skola svara mot ett
ådömt bötesstraff, företogs i anledning av penningvärdets förskjutning
och innebar, att förvandlingsstraffen betydligt förkortades. Sålunda inträffar
numera ett förvandlingsstraff av fängelse 60 dagar först vid ett
bötesbelopp av över 1,120 kronor, medan det förut inträdde redan vid
böter över 560 kronor.

I de vid 1922 års lag fogade övergångsbestämmelserna stadgas, att de
enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, vilka före den
1 juli 1922 börjat verkställas, skola jämlikt därom meddelade beslut fullbordas,
men att dylikt beslut, som först sagda dag eller senare till verkställighet
förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling ske med
tillämpning av den nya lagen.

Vid föredragning av förslaget till den nya lagen anfördes i lagrådet,
att vad beträffade övergångsbestämmelsen vore att märka att, om böter

förvandlades till fängelse eller straffarbete, som sammanlades med omedelbart
ådömt frihetsstraff, verkställigheten av förvandlingsstraffet icke
vore att anse såsom påbörjad, förrän tiden för det omedelbart ådömda frihetsstraffet
gått till ända. Det vore av vikt, att detta uppmärksammades,
enär av det sagda följde, att ny förvandling skulle ske i alla de fall, då
vid tiden för lagens ikraftträdande verkställigheten påginge av ett omedelbart
ådömt frihetsstraff, varmed sammanlagts ett enligt de äldre reglerna
beräknat förvandlingsstraff.

Vid den glanskning av fångförteckningarna, som företages å justitieombudsmansexpeditionen,
har uppmärksamhet särskilt ägnats åt huruvida
den nya lagens bestämmelser och övergångsstadganden av vederbörande
myndigheter iakttagits sålunda att i de fall, då böter genom en äldre
resolution undergått förvandling i enlighet med" strafflagens lydelse före
1922 års ändring, ny förvandling jämlikt de nya mildare bestämmelserna
företagits icke blott beträffande självständigt ådömda bötesstraff, vilka
efter förvandling ej börjat verkställas före den 1 juli 1922, utan även i
fråga om bötesstraff, som varit sammanlagda med urbota straff, där det
sistnämnda icke varit helt och hållet verkställt före nyssnämnda dag.

Till följd av anmärkning vid genomseende av fångförteckningen från
kronohäktet i Karlshamn för juli månad 1922 infordrade jag från föreståndaren
för kronohäktet K. E. Mehn i hans förvar befintliga handlingar
rörande E. O. Stålberg.

Av handlingarna inhämtades följande:

Genom utslag den 22 juli 1921 dömde Listers häradsrätt Stålberg jämlikt
20 kap. 4 § strafflagen för första resan stöld i förening med inbrott
till straffarbete 4 månader samt jämlikt 4 kap. 30 § kungl. förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin att bota 500 kronor
och gälda tillverkningsskatt 26 kronor 20 öre, varjämte häradsrätten förordnade
om villkorlig straffdom. På besvär av åklagaren ålade hovrätten
genom utslag den 28 oktober 1921 med ändring av häradsrättens utslag
Stålberg att gälda tillverkningsskatt med 780 kronor samt förordnade att,
då skäl till villkorlig straffdom ej kunde anses föreligga, häradsrättens
förordnande om anstånd med de Stålberg ådömda straff undanröjdes, i
följd varav, därest Stålberg saknade tillgång till fulla gäldandet av de
honom ådömda böterna och den honom ålagda tillverkningsskatten, böterna
skulle förvandlas till straffarbete och Stålberg i sådan händelse hållas
till straffarbete 4 månader 26 dagar. Kungl. Maj:t fann efter‘besvär
av Stålberg i utslag den 27 februari 1922 ej skäl att göra ändring i hovrättens
utslag. Sedan Stålberg vid anställd undersökning befunnits sakna
utmätningsbar egendom till gäldande av såväl böterna som skatten, förordnade
t. f. tillsyningsmannen vid kronohäktet i Karlshamn, rådman -

nen J. fengbom i resolution flen 2 mars 1922, att de Stålberg ådömda strå! i
skulle taga sin början sistnämnda dag och med i lag stadgat förbehåll
sluta den 28 juli 1922.

Med skrivelse den 22 juni 1922 till K. B. i Blekinge län överlämnade
Melin i anledning av lagen den 9 juni 1922 om ändrad lydelse av 2 kap.
11 § strafflagen Kungl. Maj:ts utslag under anhållan att, då Stålberg den
2 juli 1922 avtjänat 4 månaders straffarbete och bötesstraffet i anledning
därav skulle kunna anses börja nyssnämnda dag, K. B. ville, därest ovannämnda
författning föranledde ändring i förvandlingsbeslutet angående
böterna, förordna därutinnan.

I en å skrivelsen tecknad, av landssekreteraren J. Fröberg och t. f. landskamreraren
M. Falck underskriven ”resolution” tillkännagav K. B. att, da
ifrågavarande straffbeslut till verkställighet förekommit redan den 2 mars
1922, K. B. funne ändring däri på grund av lagen den 9 juni 1922 ej böra
äga rum, och skulle skrivelsen med detta tillkännagivande återställas
till Melin.

I anledning därav anmodade jag under åberopande av de ifrågavarande
övergångsbestämmelserna och lagrådets uttalande K. B. att till mig inkomma
med yttrande.

I avgivet utlåtande anförde K. B. följande:

Den åsikt, länsstyrelsen uttalat i sin resolution på förfrågan av föreståndaren
vid kronohäktet, hade grundat sig på den tolkning, som gjorts av
övergångsbestämmelserna i lagen den 9 juni 1922. I förevarande fall förelåge
ett avstraffningsbeslut, som trätt i verkställighet, innan nämnda lag
skulle börja tillämpas, och man hade därför ansett, att det borde oförändrat
fullbordas. Hade lagrådets uttalande vid tillfället varit för länsstyrelsen
bekant, vore det väl troligt, att länsstyrelsens ”råd” i frågan
blivit annorlunda än det blivit, trots att en motsatt åsikt måst grunda
sig icke på uttryckliga bestämmelser om, utan allenast radande praxis,
att avtjänande av förvandlingsstraff, sammanlagt med omedelbart ådömt
frihetsstraff, skulle anses börja först efter det urbota straffet. Om övergångsbestämmelserna
i lagen varit formulerade i enlighet med lagrådets
uttalande, hade olika tolkningar varit uteslutna. Något fall, där länsstyrelsen
haft att med anledning av lagen den 9 juni 1922 meddela ändring
i avstraffningsbeslut hade icke förekommit men väl ändring i tidigare förvandlingsbeslut
angående böter, där verkställighet icke förekommit förrän
efter den 30 juni 1922. I förevarande fall hade eventuell ändring av
avstraffningsbeslutet ålegat tillsyningsmannen vid kronohäktet.

Sedan jag därefter infordrat yttrande från tillsyningsmannen vid kronohäktet,
rådmannen E. Lindberg, anförde denne i avgiven förklaring
följande:

Då det icke varit Lindberg, som undertecknat verkställighetsbeslutet angående
Stålberg, hade Lindberg icke haft kännedom om ifrågakomna utslag,
och då lagen den 9 juni 1922 utkommit för att redan den 1 juli 1922
träda i kraft, hade han icke kommit att tänka på, att det inom kronohäktet
kunde finnas någon fånge, som berördes av nämnda lags bestämmelser.
Lindberg ville därvid erinra om den korta tid, några få dagar, som
förflutit mellan det lagen ankommit och densamma trätt i kraft. Men
även om Lindberg granskat saken, vore det tvivelaktigt, om han med hänsyn
till K. B:s resolution ägt rätt att göra någon ändring i förvandlingsbeslutet.
Resolutionen vore nämligen mycket bestämd, och enligt Kungl.
Maj :ts skrivelse angående tillsyningsman vid kronohäktena ålåge det tillsyningsman
att under K. B:s lydnad utöva sin befattning.

Sedermera hava två andra fall av liknande beskaffenhet härstädes anmärkts.

Vid granskning av de från straffängelset i Örebro inkomna fångförteckningarna
för första kvartalet 1923 befanns i fråga om K. E. Hj. Jansson,
att han genom Glanshammars och Örebro häradsrätts utslag den 2
april 1921 dömts dels för andra resan stöld till straffarbete ett år 9 månader
jämte påföljd och dels för vartdera av två skadegörelsebrott till böter
200 kronor eller tillhopa 400 kronor, därvid böterna i händelse av bristande
tillgång till deras gäldande skulle förvandlas till straffarbete 21 dagar, i
följd varav Jansson skulle i en bot undergå straffarbete ett år 9 månader
21 dagar ävensom vara underkastad påföljd, att K. B. i Örebro län genom
resolution den 5 april 1921 förordnat, att straffet, som börjat sistnämnda
dag, skulle, om tillgång till böternas gäldande saknades, sluta den 26
januari men eljest den 5 januari 1923, samt att Jansson frigivits den 26
januari 1923.

I infordrat yttrande åberopade K. B. i Örebro län bland annat följande:

K. B. hade uppfattat övergångsbestämmelserna så, att de före den 1 juli
1922 till verkställighet förekomna straff, i vilka jämväl förvandlingsstraff
ingått, skulle fullbordas jämlikt den gamla lagens bestämmelser,
medan däremot beslut om straffverkställighet, som först efter den 1 juli
1922 skulle av K. B. handläggas, vore, jämväl med avseende å tilläventyrs
före sistnämnda dag ådömt bötesstraff, att behandla efter den nya lagens
bestämmelser. K. B. hade därvid letts av den förutsättningen, att ett före
den 1 juli 1922 avkunnat beslut om verkställighet av straff vore att betrakta
såsom avseende att omedelbart och slutligen utmäta en viss strafftid,
dock med den inskränkning att, därest bötesförvandling inginge i
straffet, K. B. uttalade sig villkorligt om strafftidens följd, vilken bleve
olika, allt efter det tillgång till de ådömda böternas fulla gäldande förefunnes
eller icke, K. B. hade därvid ansett sig hava stöd i den omstän -

digheten att, därest fånge, vilken avtjänade frihetsstraff och dessutom
vore dömd till bötesstraff, vid tiden för frihetsstraffets avslutande erlade
böterna, denna omständighet icke föranledde nytt beslut av K. B. utan
fången i anslutning till det av K. B. förut meddelade villkorliga beslutet
å angiven dag frigåves från straffängelset. K. B. ville emellertid icke bestrida,
att K. B. missuppfattat övergångsbestämmelserna. K. B. ville dock
framhålla, att deras ordalydelse vore så avfattad, att en missuppfattninglätt
kunde äga rum, ävensom att missuppfattningen aldrig kunnat förekomma,
därest i bestämmelserna klart uttryckts vad genom desamma avsetts.
Förutom beträffande Jansson hade, på den grund att ny förvandlingsresolution
ej meddelats, sex fångar kvarhållits i straffängelset en
till fem dagar längre än som vederbort. De därför inom länsstyrelsen ansvariga
tjänstemännen hade emellertid ersatt statsverket dess kostnad för
den tid, fångarna hållits i straffängelset längre än som bort ske, samt förklarat
sig villiga att gottgöra de numera frigivna fångarna, för den händelse
de anträffades, den skäliga kostnad, de kunde påfordra för motsvarande
tid.

Vid granskning av de från centralfängelset i Härnösand insända fånglistprna
för första kvartalet 1923 iakttogs rörande P. J. A. Wikström, att
han genom Falu domsagas norra tingslags häradsrätts utslag den 13 juni
1922 dömts dels för vållande till annans död till straffarbete 7 månader
och dels för 5 olika förseelser att höta tillhopa 410 kronor, därvid böterna
vid bristande tillgång till deras gäldande skulle förvandlas till straffarbete
22 dagar och Wikström sålunda i en hot undergå straffarbete 7 månader
22 dagar, att K. B. i Kopparbergs län genom resolution den 17 juni
1922 förordnat, att straffet, som börjat den 16 juni, skulle, därest böterna
gäldades, sluta den 16 januari men i annat fall den 7 februari 1923, att
Wikström den 24 juni 1922 överförts till centralfängelset i Härnösand samt
att han frigivits nyssnämnda den 7 februari 1923.

I infordrat yttrande anförde K. B. i Västernorr lands län, att under den
tid Wikström varit intagen å centralfängelset hade han varit straffånge.
Då länsstyrelsen, som icke hade att taga befattning med å centralfängelset
intagna straffångar, icke haft vetskap om att Wikström vore å centralfängelset
intagen och någon framställning hos länsstyrelsen icke gjorts
angående nytt beslut rörande verkställigheten av Wikström ådömda frihets-
och bötesstraff, hade länsstyrelsen icke kunnat meddela sådant beslut.
I övrigt ville länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen vid tidpunkten
för ikraftträdandet av lagen den, 9 juni 1922 fäst tjänstförrättande
direktörens vid centralfängelset uppmärksamhet på övergångsbestämmelserna
till lagen samt att ny förvandling av böter skulle ske i alla de fall,
då vid tiden för lagens ikraftträdande verkställighet påginge av ett omedelbart
ådömt frihetsstraff, varmed sammanlagts ett enligt de äldre reg -

lerna beräknat förvandlingsstraff. I enlighet därmed hade direktören vid
centralfängelset i förekommande fall hos länsstyrelsen gjort framställning
om nytt förordnande rörande straffverkställighet, vilket jämväl av
länsstyrelsen meddelats.

Direktören vid central fängelset E. Orstadius yttrade i infordrad förklaring
följande:

Under senare delen av juni och hela juli 1922 hade Orstadius åtnjutit
semester och vid sitt återinträdande i tjänsten erfarit, att ändring i böters
förvandling ägt rum genom lagen den 9 juni 1922. Då Orstadius sett, att
under hans frånvaro ett par utslag, vari böter blivit tillika med urbota
straff före den 1 juli 1922 ådömda och av domstol förvandlade, av ställföreträdaren
överlämnats till K. B. i Västernorrlands län, som å utslagen
tecknat ny verkställighetsresolution i enlighet med den nya lagen, hade
Orstadius ansett sig även böra tillämpa samma förfaringssätt, ehuru dess
överensstämmelse med den nya lagens övergångsbestämmelser synts honom
tvivelaktig. Orstadius hade nämligen ej haft reda på lagrådets yttrande,
vilket yttrande först genom remissen härifrån blivit Orstadius bekant.
Orstadius hade använt det sättet att i början av varje månad genomgå
utslagen för de fångar, som skulle frigivas under nästpåföljande månad,
och att, om det visade sig, att däri ådömda böter blivit förvandlade
före den nya lagens ikraftträdande, sända utslagen till K. B. för erhållande
av ny verkställighetsresolution. Detta hade emellertid under brådskan
vid årsskiftet i början av januari 1923 blivit avglömt, och det hade
varit först vid kollationering av avgångslistan för februari som Orstadius
den 31 januari upptäckt, att Wikström bort redan den 28 januari frigivas.
Orstadius hade då vänt sig till länsassessorn R. Stattin med förfrågan,
om ej K. B. kunde genom ny resolution förordna om Wikströms omedelbara
frigivande, så att han ej skulle behöva kvarbliva i centralfängelset
ända till den 7 februari, på vilken förfrågan Stattin svarat, att han knappast
trodde, att länsstyrelsen kunde meddela någon ny resolution, utan
att det nog ej vore annat att göra än att låta Wikström vara kvar i fängelset
till den av K. B. i Kopparbergs län bestämda avgångsdagen. Detta
hade också blivit fallet. Det hade sålunda varit Orstadius’ fel, att Wikström
suttit i fängsligt förvar längre än han bort göra, varför Orstadius
gottgjort honom därför, varjämte Orstadius även till statsverket inbetalat
den kostnad, som detsamma fått vidkännas för Wikströms utspisande under
10 dagar.

Av Orstadius ävensom K. B. i Örebro län lämnade uppgifter om utgiven
eller utfäst ersättning styrktes genom hit insända handlingar.

Vid det som i de båda nu omförmälda ärendena förekommit har jag
låtit bero.

I ämbetsskrivelse till K. B. i Blekinge län upptog jag därefter allt vad
som ovan anförts samt yttrade tillika följande:

Såsom K. B. i sitt yttrande anfört och länsstyrelsen i Örebro jämväl uttalat,
måste de vid 1922 års lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen
fogade övergångsbestämmelserna anses alltför knapphändigt och otydligt
avfattade. Utan tillgång till liungl. propositionen med förslag till ifrågavarande
lag och lagrådets däri intagna yttrande kunde det medföra svårighet
att i särskilda fall rätt tillämpa de nya föreskrifterna.

‘ Likväl borde ett riktigt handhavande av övergångsbestämmelserna även
utan tillgång till särskild fingervisning icke vara uteslutet. Den i lagrådets
anförande omförmälda regeln att, om böter förvandlades till fängelse
eller straffarbete, som sammanlades med omedelbart ådömt frihetsstraff,
verkställigheten av förvandlingsstraffet icke vore att anse såsom påbörjad,
förrän tiden för det omedelbart ådömda frihetsstraffet gått till ända,
vore mycket äldre än lagrådets yttrande. Visserligen vore denna regel ej
uttryckligen lagfäst, men den hade vunnit helgd i praxis. Den omnämndes
såsom oomtvistlig i Hagströmers tryckta föreläsningar i svensk straffrätt,
allmänna delen, Uppsala 1901—1905, sid. 457 och 850. Å sistnämnda
ställe återfunnes följande uttalande: ”Den tillökning i ett ådömt frihetsstraff,
som grundar sig å bristande tillgång till böter, anses först komma
till verkställighet e^ter det urbota straffet. I enlighet med denna uppfattning
äger den, som börjat undergå ett sålunda sammanlagt straff, att befria
sig från förlängningen i förvandlingsväg genom att erlägga böterna,
vilket naturligen ej kunde medgivas honom, ifall denna förlängning ansåges
även utgöra straff för det eller de urbota brotten.”

Ifrågavarande regel toge sig alltjämt uttryck i formuleringen av de av
länsstyrelserna använda verkställighetsresolutionerna, när fråga vore om
sammanläggning av ett förvandlingsstraff med ett urbota straff. Såsom
exempel kunde anföras ordvalet i den ovan intagna, av K. B. i Kopparbergs
län meddelade resolutionen: det ådömda straffet, som börjat då och
då, skulle, därest böterna gäldades, sluta då och då, men i annat fall å viss
senare dag. För övrigt hade av handlingarna framgått, att såväl föreståndaren
för kronohäktet i Karlshamn som K. B. i Västernorrlands län
varit medvetna om regelns förefintlighet.

När sålunda Melin med sin skrivelse den 22 juni 1922 till K. B. i Blekinge
län översände utslaget angående Stålberg för eventuell ändring i det
tidigare förvandlingsbeslutet angående de honom ådömda böterna, vilket
beslut icke skulle komma till verkställighet förrän den 2 juli 1922, hade
Melin otvivelaktigt varit inne på en riktig tankegång. En ny förvandlings-
och verkställighetsresolution hade bort meddelas, varigenom böterna
500 kronor, vilka förut ansetts motsvara straffarbete 26 dagar, skolat förvandlas
till straffarbete allenast 14 dagar.

Jämlikt kungl. kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande
om verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, skulle dylikt
förordnande meddelas av tillsyningsmannen vid det fängelse, där den
dömde för straffets undergående intoges. Enligt kungl. förordningen den
30 december 1876 angående förvandling av böter i särskilt fall ägde, om
böter skulle förvandlas efter 11 eller 12 § i 2 kap. strafflagen eller efter
särskild författning angående landets allmänna hushållning, tillsyningsman
vid kronohäkte att om förvandlingen förordna.

Med hänsyn till dessa stadganden hade det ålegat rådmannen Lindberg
såsom tillsyningsman vid kronohäktet i Karlshamn att under iakttagande
av övergångsbestämmelserna till 1922 års lag förordna om ny förvandlingav
det Stålberg ådömda bötesstraffet. Vad Lindberg i sin förklaring anfört
därom att han ej haft kännedom om utslaget, en kännedom, vilken
han dock såsom tillsyningsman ovillkorligen bort förskaffa sig, eller att
han ej kommit att tänka på att det inom kronohäktet funnes någon fånge,
som berördes av den nya lagens bestämmelser, förtjänade intet avseende.

Men genom att K. B. i anledning av Melins hemställan den 22 juni 1922,
såsom ovan nämnts, resolverat att, då straffbeslutet angående Stålberg till
verkställighet förekommit redan den 2 mars 1922, K. B. funne ändring
däri på grund av lagen den 9 juni 1922 ej böra äga rum, måste ansvaret
för att någon ny förvandling icke kommit till stånd anses hava övergått
på de för K. B:s ifrågavarande meddelande ansvariga. Enligt instruktionen
den 31 december 1921 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
utövades vid kronohäkten i städer, där K. B. ej hade säte, närmaste tillsyn
under länsstyrelsens ledning och i de delar, denna icke förbehållit sig
själv, av vederbörligen förordnad tillsyningsman. Enligt kungl. brevet
den 28 maj 1867 angående tillsyningsman vid kronohäktena stode dessa
under K. B:s lydnad, och, sedan K. B. genom en å Melins skrivelse tecknad
resolution meddelat sitt berörda beslut i anledning av hans framställning,
hade det ej längre funnits anledning vare sig för Mehn eller Lindberg,
därest den senare tagit del av utslaget angående Stålberg, att företaga
vidare åtgärd. Att K. B. i sitt till mig avgivna yttrande ansett sig
böra beteckna sin å Melins skrivelse i synnerligen bestämd form skrivna
resolution såsom allenast ett råd hade icke undgått att väcka min förvåning.
Det borde dock vid beskedets meddelande hava stått tämligen klart
för K. B., att den eller de, som skulle mottaga beskedet, komme att rätta
sig därefter.

Med anledning av K. B:s ifrågavarande förfarande hade Stålberg måst
undergå straffarbete 12 dagar mer än han bort. Därigenom hade Stålberg
lidit skada och statsverket fått vidkännas en onödig kostnad. Det syntes
mig icke mera än riktigt att, i likhet med vad som ägt rum i fråga om de
ovan berörda fallen från Örebro och Västernorrlands län, de för K. B:s

omförmälda beslut ansvariga, landssekreteraren Fröberg och t. f. landskamreraren
Falek, ersatte statsverket berörda kostnad och lämnade Stålberg
skälig gottgörelse eller, om lian ej kunde anträffas, tillförbunde sig
att framdeles lämna honom sådan ersättning. Därest Fröberg och Falck
till mig inkomme med underrättelse, att ersättning i nu nämnda avseenden
lämnats eller blivit utfäst, koinme jag att avskriva ärendet såsom ej
föranledande vidare åtgärd.

I en sedermera till mig inkommen skrivelse anförde Fröberg och Falck
följande:

Vad först anginge övervältandet å länsstyrelsen av ansvaret för det
Stålberg kvarhållits i häktet längre tid än sig bort enligt mitt förmenande
ansåge Fröberg och Falck sig icke utan vidare kunna godtaga detsamma.
Enligt gällande, av mig i min skrivelse åberopade bestämmelser ålåge det
tillsyningsmannen vid kronohäktet i Karlshamn att förordna om förvandling
av böter liksom ock om verkställighet av frihetsstraff, då straffen
skulle avtjänas å kronohäktet. Den omständigheten att häktets föreståndare
i förevarande fall vänt sig med sin framställning till orätt myndighet,
nämligen till länsstyrelsen i stället för till tillsyningsmannen, kunde
givetvis icke hava inverkat på saken, lika litet som enligt Fröbergs och
Falcks förmenande länsstyrelsens svar till föreståndaren kunde göra det,
helst som enligt deras uppfattning länsstyrelsen, på grund av förenämnda
bestämmelser för tillsyningsmannen, icke ens ägt befogenhet att förordna
eller meddela ”beslut” om verkställigheten. Länsstyrelsen hade också i sin
resolution använt sådan formulering, att man tänkt sig tydligen skulle
framgå, att svaret på förfrågningen icke utgjort något beslut eller någon
verkställighetsorder utan blott ett uttalande av länsstyrelsens åsikt rörande
tolkningen av en lagbestämmelse. Just användandet av ordet
”höra” i stället för ordet ”skola” eller ett mera bestämt uttryck ansåge
Fröberg och Falck innebära vad de med svaret i verkligheten åsyftat.
Den åsikten, att länsstyrelsens svar skulle betagit häktets föreståndare
eller tillsyningsmannen (den senare hade icke av länsstyrelsen erhållit
något direktiv) all anledning att deras plikt likmätigt företaga vidare åtgärd
i ärendet, kunde Fröberg och Falck under inga omständigheter dela.
På grund därav funne de icke heller, att ansvaret för det förment felaktiga
förfarandet skulle kunna åvila länsstyrelsen eller i detta fall Fröberg
och Falck. I själva tolkningsfrågan framhölles, att det av Fröberg och
Falck först senare bekanta uttalandet av lagrådet gåve uppslag till en
annan uppfattning av lagens mening än vad lagtexten i och för sig kunde
göra. Jag hade själv uttalat, att övergångsbestämmelserna måste anses
alltför knapphändigt och otydligt avfattade och att utan tillgång till propositionen
med förslag till ifrågavarande lag och lagrådets däri intagna

yttrande det kunde medföra svårighet att i särskilda fall rätt tillämpa
de nya föreskrifterna. Att sådana svårigheter förelegat visades även därav,
att länsstyrelsen icke varit ensam om den tolkning, varåt den givit
uttryck. Det kunde också ligga till hands förmoda att, då riksdagen icke
vid sitt antagande av lagen omformulerat densamma till överensstämmelse
med lagrådets uttalande, detta icke blivit av riksdagen godtaget
och att alltså lagen skulle tolkas efter dess ordalydelse utan alla kommentarer.
Det vore visserligen sant, att den icke uttryckligen lagfästa
regeln, att verkställigheten av förvandlingsstraffet, där det vore sammanlagt
med omedelbart ådömt frihetsstraff, icke skulle anses såsom påbörjad,
förrän tiden för sistnämnda frihetsstraff gått till ända, vunnit en viss
praxis, men till trots av en teoretiserande professors mening i denna riktning
skulle icke utan allt fog den åsikten kunna framkastas att, när straff
blivit sammanslagna, skulle de anses utgöra en enhet. Man kunde tänka
sig ett fall, där en person blivit dömd för första resan stöld till viss tids
straffarbete och för annat brott till någon tids frihetsstraff. Han underginge
det sammanlagda straffet under tid minst motsvarande tiden för
stöldstraffet, rymde och beginge nytt stöldbrott. Kunde han, då han icke
utstått hela det sammanlagda straffet, bliva dömd för andra resan stöld?
Det vore väl knappast troligt. Men om i detta fall det sammanlagda straffet
betraktades såsom en enhet, varför skulle det ej bliva enahanda förhållande,
om i straffsammanslagningen inginge förvandlingsstraff för böter?
Man kunde invända, att den dömde genom erläggande av böterna
kunde befria sig från förvandlingsstraffet, men motsvarande befrielse
kunde han erhålla genom avdrag å den sammanlagda strafftiden, även om
denna betraktades såsom en enhet efter sammanläggningen. Det kunde
ju, med anledning av ett påpekande, nästan använt som argument i min
skrivelse, rörande formuleringen på vissa håll av avstraffningsorder,
böra framhållas, att under många år vid länsstyrelsen i Karlskrona icke
i avstraffningsordern, som givits först efter konstaterad tillgångsbrist till
böternas gäldande, insatts något alternativ i händelse böterna erlades.
Skedde detta, ändrades avstraffningsordern, så att förvandlingsstraffet
borttoges. I fråga om tillämpningen av de övergångsbestämmelser det
gällde skulle man kunna tänka sig att, om de sammanslagna straffen icke
betraktades såsom en enhet, den dömde skulle genom ett brottsligt förfarande
kunna vinna avkortning i straffet. Förutsattes, att det omedelbart
ådömda frihetsstraffet skulle sluta den 29 juni och fången rymde samma
(lag samt fasttoges två dagar senare för fortsättning av straffet, och återstode
endast förvandlingsstraffet, då skulle han genom det på grund av
rymningen vållade uppskovet i verkställigheten av förvandlingsstraffet
vinna minskning i detta straff. Skulle även detta kunna vara lagstiftarens
mening? Fröberg och Falck hade med det sagda velat framhålla,

att fog nog kunde finnas för den tolkning av lagen, som de i föreliggande
fall gjort till sin. Till sist hemställde Fröberg oeh Falck, att jag måtte
på grund av vad de anfört eller eljest finna anledning låta bero vid det
som i ärendet förekommit. Fröberg ville framhålla, att han såsom föredragande
oeh den egentligen beslutande i ärendet måtte få anses såsom
ensam ansvarig för åtgärden i fråga.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde jag i skrivelse till
advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge följande:

Enligt landshövdinginstruktionen den 10 november 1855, § 30, ålåg det
K. B., vad fångvården beträffade, att i överensstämmelse med därom
givna föreskrifter hava inseende ej mindre å länsfängelserna och kronohäkten
än städers oeh härads enskilda fängelser.

Jämlikt § 11 i den förnyade instruktionen för landshövdingarna m. m.
den 12 april 1918 utövar länsstyrelsen tillsyn över kronohäkten samt stadsoch
häradsfängelser inom länet, förordnar om häktades inställande till
rannsakning eller förhör och om deras förflyttning för sådant ändamål
samt fullgör i övrigt vad enligt gällande bestämmelser länsstyrelsen åligger
i avseende å fångvården inom länet.

I 6 ■§ i instruktionen den 16 december 1910 för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten stadgades, att närmaste tillsyn vid kronohäktena utövades
av ortsmyndighet. Denna tillsyn, vilken jämväl hade avseende å den
ekonomiska förvaltningen, skulle vid kronohäkte, beläget i stad, där K. B.
hade sitt säte, åligga K. B., men vid annat kronohäkte utövas, under
K. B:s lydnad och i de delar, K. B. ej förbehållit sig själv, av tillsyningsman,
som Kungl. Maj:t. förordnade. I fråga om samtliga fångvårdsanstalter
tillkomme K. B. att förordna om där intagna häktade personers inställande
till rannsakning eller förhör och om deras förflyttande för sådant
ändamål till annan anstalt samt att fullgöra de övriga åligganden,
som enligt författningarna tillhörde K. B. och ägde samband med deras
ställning såsom högsta polismyndighet i länen.

Enligt 35 § i instruktionen den 31 december 1921 för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten bestå statens fångvårdsanstalter av centralfängelser,
straffängelser, transporthäkten och kronohäkten. Centralfängelserna,
straffängelserna och transporthäktena stå under fångvårdsstyrelsens omedelbara
inseende. Vid kronohäktena utövas, enligt vad därom särskilt finnes
stadgat, närmaste tillsyn, jämväl i avseende å den ekonomiska förvaltningen,
av vederbörande länsstyrelse eller vid vissa häkten, belägna i städer,
där sådan myndighet icke har säte, under länsstyrelsens ledning och
i de delar denna icke förbehållit sig själv av vederbörligen förordnad tillsyningsman.
I fråga om samtliga fångvårdsanstalter tillkommer det läns -

styrelse att, såvitt angår anstalt inom länet, förordna om där intagna
häktade personers inställande till rannsakning eller förhör och om deras
förflyttande för sådant ändamål till annan anstalt samt att fullgöra de
övriga åligganden, som enligt författningarna tillhöra länsstyrelse och
äga samband med dennas ställning såsom högsta polismyndighet i länet.

Jämlikt 3 § i kungl. kungörelsen den 23 december 1915 angående fångförteckningar
in. m. skall sådan förteckning utskrivas i ett exemplar, som
undertecknas av fängelsets direktör eller föreståndare eller, i fråga om
häradshäkte, av den landsfiskal, som har tillsyn över häktet. Förteckningen
avlämnas för centralfängelset å Långholmen och Stockholms stads
rannsakningsfängelse till Ö. Ä. samt för annat centralfängelse, straffängelse,
kronohäkte, för vilket särskild tillsyningsman ej är förordnad, ävensom
häradshäkte till K. B. inom 3 veckor efter utgången av den månad,
för vilken förteckningen är upprättad; skolande förteckningen av Ö. Ä.
och K. B. till riktigheten bestyrkas, dock i fråga om centralfängelse och
straffängelse endast såvitt angår häktade personer. För kronohäkte, för
vilket särskild tillsyningsman är förordnad, avlämnas förteckning till
denne samt för stads- eller polishäkte utom Stockholm till den underrätt
eller poliskammare, som har tillsyn över häktet, inom 14 dagar efter utgången
av den månad, förteckningen avser, varefter dylika förteckningar,
av nu nämnd myndighet eller tjänsteman till riktigheten bestyrkta, inom
3 veckor efter samma månads slut insändas till K. B.; åliggande befallningshavandena
att granska förteckningarna och i dem anteckna vad därvid
befinnes vara att anmärka.

Av nu åberopade stadganden torde med tydlighet framgå, att K. B. av
ålder haft och fortfarande har till åliggande att i synnerhet beträffande
verkställigheten öva tillsyn över fångvården inom länet. Att ett eftersättande
av skyldigheten härutinnan medfört kännbar påföljd framgår av
det i min årsberättelse 1922 sid. 144 o. f. refererade åtalet. Svea hovrätts
däri omförmälda utslag, varigenom en landssekreterare för försummelse
i utövningen av ämbetet dömts till böter ävensom skadestånd, har av
Kungl. Maj:t genom utslag den 31 januari 1923 fastställts.

I 2 kap. 13 § strafflagen är såsom huvudregel stadgat, att det åligger
K. B. att förordna om förvandling av böter efter 11 eller 12 §. Enligt § 10
i nya landshövdinginstruktionen åligger det länsstyrelsen i regel att förordna
om böters förvandling, att i förekommande fall meddela bestämmelser
rörande sammanläggning av straff samt att tillse, att laga kraftvunna
utslag i brottmål i behörig ordning befordras till verkställighet.

Angående bestämmelserna i den ovannämnda förordningen den 30 december
1876 om förvandling av böter i särskilt fall må anmärkas, att
dessa torde hava tillkommit icke för att kringskära K. B:s befogenheter
utan allenast på grund av praktiska hänsyn. J. O. anförde i sin till 1876

41)

års riksdag avgivna berättelse (sid. 52 o. f.) bland annat, att föreskriften
i 2 kap. 13 § strafflagen medfört vissa olägenheter i avseende på verkställigheten
av bötesförvandlingsstraff å kronohäkten. Om nämligen i eu
trakt eller stad, där dylikt häkte funnes, någon uppenbarligen medellös
person dömdes till böter, kunde han likväl icke insättas till undergående
av det höterna motsvarande kroppsstraff, förrän K. B:s förvandlingsbeslut
hunne utverkas, vartill erfordrades utslagets insändande till K. B.,
åtföljt av bevis över den bötfälldes bristande tillgång till böterna. Då dylika
medellösa bötfällde, innan beslutet om bötesförvandlingen ankomme,
icke lagligen kunde i häkte inmanas, inträffade som oftast att de, som
vanligen saknade stadigt hemvist, avveke från orten och sedermera måste
efterspanas samt, därest de anträffades, forslas möjligen lång väg för att
till straffet befordras, allt med kostnad för statsverket. J. O. föreslog därför,
att 2 kap. 13 § strafflagen skulle erhålla den lydelse, att om förvandling
av böter efter 10, 11 eller 12 § förordne K. B. eller, när utslag, varigenom
böter äro ådömda, ankomma för verkställighet av motsvarande
kroppsstraff till kronohäkte, den vid sådant häkte av Konungen utnämnde
tillsyningsman. Riksdagen, som upptog frågan, beslöt emellertid, att bestämmelser
i den av J. O. föreslagna riktningen skulle upptagas i en särskild
författning av samma lydelse som den sedermera utkomna 1876 års
förordning.

I betraktande av de ovan upptagna bestämmelserna och då särskilt enligt
1921 års instruktion för fångvårdsstyrelsen ”närmaste” tillsynen över
kronohäkten i städer, där K. B. ej har sitt säte, visserligen utövas av tillsyningsman
men under länsstyrelsens ledning och endast i de delar, denna
icke förbehållit sig själv, samt då jämlikt 1867 års brev tillsyningsmän
vid kronohäktena stå under K. B:s lydnad, förefaller det ej annat än riktigt,
att i det förevarande fallet Mehn, när det gällde den första tillämpningen
av en ny lag, hänsköt frågan direkt till K. B. i stället för till tillsyningsmannen
Lindberg. Detta synes hava fallit sig så mycket naturligare,
som det sedermera av Lindbergs till mig avgivna förklaring framgått,
att Mehn från Lindbergs sida knappast haft något stöd att vänta.

Sedan Mehn i skrivelse den 22 juni 1922 hemställt om eventuell ändring
av det tidigare meddelade förvandlingsbeslutet, måste det hava ålegat
K. B. att antingen meddela ny förvandlings- och verkställighetsresolution
eller, under hänvisning till 1921 års instruktion för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten samt övriga beträffande tillsyningsman vid kronohäkte
gällande författningar, översända Melins skrivelse till Lindberg med förständigande
för honom att förordna om laglig verkställighet, därvid K. B.
haft att underrätta Lindberg om den nya lagens rätta tillämpning. Den
högsta verkställande myndigheten inom länet måste givetvis lämna de
underordnade myndigheterna allt möjligt bistånd. Att, såsom Fröberg och

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1995 års riksdag.

Falck i sin senaste skrivelse antytt, länsstyrelsen skulle äga möjlighet att
på underordnad myndighets hemställan resolvera ett direktiv, vartill hänsyn
ej behövde tagas, och därmed befria sig från varje ansvar, kan jag
icke medgiva vara förenligt med grunderna för en god administration. I
detta sammanhang bör tillika framhållas att, även om K. B., då Melins
skrivelse kom K. B. tillhanda, ännu ej hunnit sätta sig in i de nya lagbestämmelsernas
tillämpning, det i allt fall bort stå klart för K. B., att
med hänsyn till grunderna för 5 § i promulgationslagen till strafflagen
Melins hemställan bort vinna den noggrannaste prövning.

I min skrivelse till K. B. medgav jag, att de vid 1922 års lag fogade övergångsbestämmelserna
måste anses knapphändigt och otydligt avfattade.
De hava dock icke visat sig mera svårförstådda, än att föreståndaren för
kronohäktet i Karlshamn, en K. B. underordnad myndighet, synes hava
uppfattat deras rätta innehåll och därom påmint K. B. Dessutom har jag
i min till K. B. avlåtna ämbetsskrivelse sökt för K. B. klargöra lagens
otvivelaktiga innebörd. Med hänsyn till vad jag i skrivelsen framhållit
hade det, enligt min mening, icke varit mer än riktigt, att K. B. medgivit,
att K. B. förfarit felaktigt, och i sammanhang därmed sökt åvägabringa
nödig rättelse. I stället har K. B. vidhållit, att K. B. förfarit rätt och till
stöd för sin mening åberopat fall av mera sällsynt beskaffenhet.

Redan i ämbetsberättelsen till 1859 års riksdag yttrade en av mina företrädare
beträffande anmärkningar vid granskning av fångförteckningarna
bland annat att, om anmärkningen gällt ett oriktigt domslut, varigenom
likväl endast en eller två dagars fängelse blivit utöver vad vederbort ådömt
den, som eljest på lagliga skäl varit i häkte insatt, hade J. O., så snart klagan
av den förorättade icke varit anmäld och felet av ovarsamhet synbarligen
tillkommit, trott sig kunna låta bero vid en sådan erinran om förhållandet,
varigenom den felande blivit gjord uppmärksam på det begångna
misstaget. Om även dagarnas antal, vid begånget misstag av ovannämnda
slag, någon gång stigit över det nämnda, dock icke med många dagar, och
den som därtill varit vållande, sedan felet blivit antytt, frivilligt gottgjort
både kronans kostnad och den enskildes lidande, hade J. O. ansett saken
därmed kunna avslutas. Så snart däremot den felande, efter erhållen del
av anmärkningen, förfäktat annan åsikt om lagens tolkning och tillämpning
än den J. O. påyrkat och frågan sålunda gällt icke allenast att bereda
upprättelse och skadeersättning, utan ock att vinna nödig stadga och enhet
i lagskipningen, hade J. O. alltid förordnat om åtal.

I det nu förevarande fallet gäller det visserligen ej lagskipningen men
däremot ett viktigt stadgande angående exekutionen. Då ett fel otvivelaktigt
blivit begånget och de, enligt min åsikt, därför ansvariga icke, trots
min erinran, velat åstadkomma nödig rättelse, finner jag dem icke kunna
undgå åtal.

Att i fråga angående verkställighet av straff K. B. dömts till ansvar för
oförstånd i ämbetsutövning, oaktat någon uttrycklig lagbestämmelse ej
blivit åsidosatt, framgår av min ämbetsberättelse till 1923 års riksdag
sid. 49 o. f.

Under åberopande av det anförda uppdrog jag därför åt advokatfiskalen
att i laga ordning ställa landssekreteraren Fröberg och t. f. landskamreraren
Falck under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt därvid å
dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskalen
mot dem framställa yrkande om ersättning för den kostnad, som
på grund av deras försummelse tillskyndats statsverket, ävensom bereda
Stålberg tillfälle att framställa de ersättningsanspråk, vartill han ansåge
sig befogad, och borde hans anspråk, i den mån de funnes berättigade,
understödjas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 28 mars 1924 att, enär bestämmelse i lag icke funnes, enligt
vilken, sedan mot böter svarande frihetsstraff blivit, på sätt i 4 kap.
7 § strafflagen stadgades, förenat med omedelbart ådömt frihetsstraff, det
förra straffet skulle verkställas först efter det att övriga frihetsstraffet
blivit verkställt, samt den praxis, som i denna riktning utvecklats, om än
i olika avseenden lämplig, ej heller kunde analogisk! hämta stöd av någon
i lag i fråga om straffverkställighet eller eljest fastslagen grundsats,
funne hovrätten vad i målet lagts Fröberg och Falck till last icke vara
av beskaffenhet att för dem kunna föranleda till ansvar och ersättningsskyldighet,
i följd varav den mot dem förda talan ogillades.

Två ledamöter av hovrätten yttrade, att de visserligen funne övergångsbestämmelsen
till ifrågavarande lag den 9 juni 1922 rätteligen böra tolkas
på det sätt, att ny förvandling av det Stålberg ådömda bötesstraffet
skolat ske med tillämpning av nämnda lag, men då övergångsbestämmelsen
ej vore så tydlig och klar, att Fröberg och Falck, genom att i K. B:s
ifrågakomna resolution, i anledning varav ny förvandling icke kommit
att äga rum, ansluta sig till en motsatt tolkning, kunde anses hava gjort
sig skyldiga till tjänstefel, funne ledamöterna den mot Fröberg och Falck
förda ansvarstalan icke kunna bifallas, i följd varav ledamöterna lämnade
framställda ersättningsyrkanden utan avseende.

Som jag icke ansåg mig böra åtnöjas med den utgång, målet fått i hovrätten,
anförde jag besvär över hovrättens utslag, därvid jag yttrade
följande:

De skäl, på vilka hovrätten byggt sitt utslag, kunde jag icke finna av -

görande. Den omständigheten, att man icke kunde peka på uttryckliga
bestämmelser i skriven lag, vilka direkt uttalade en viss rättssats eller ur
vilka man analogivis kunde utläsa densamma, borde, enligt min tanke,
icke få medföra, att samma rättssats finge av myndigheterna saklöst åsidosättas.
Den nu ifrågavarande regeln att, om böter förvandlades till fängelse
eller straffarbete, som sammanlades med omedelbart ådömt frihetsstraff,
verkställigheten av förvandlingsstraffet icke vore att anse såsom
påbörjad, förrän tiden för det omedelbart ådömda frihetsstraffet gått till
ända, torde, oaktat den icke funnes i lag utsagd, vara i vår rätt så allmänt
erkänd, att det icke syntes vara annat än rimligt, om man fordrade,
att densamma av vederbörande iakttoges. Det syntes mig vara av vikt,
att en sådan fordran upprätthölles, då det icke kunde förnekas, att regeln,
vilken uppenbarligen sträckte sina verkningar långt utöver de ifrågavarande
övergångsbestämmelserna, vore synnerligen ändamålsenlig och i
sådana fall, då tillgång till böternas gäldande yppade sig, efter det att
det omedelbart ådömda frihetsstraffet börjat verkställas, rent av oundgänglig,
om icke rättvisans och billighetens krav skulle lida avbräck. Då
emellertid Fröberg och Falck ansett sig kunna sätta denna regels giltighet
starkt i fråga samt deras sålunda intagna ståndpunkt lätteligen skulle
kunna förmenas vinna stöd i de skäl, som hovrätten i sitt utslag åberopat,
både jag redan av denna anledning ansett mig icke kunna åtnöjas med
utslaget.

Beträffande därefter nämnda regels iakttagande vid tillämpningen av
de ifrågavarande övergångsbestämmelserna läte det sig visserligen sägas,
att sistnämnda bestämmelser skulle vunnit i tydlighet, om däri någon antydan
gjorts beträffande nödvändigheten av ett sådant iakttagande. Men
samtidigt måste erkännas, att en antydan i dylik riktning mött lagtekniska
svårigheter och kanske förefallit mindre lämplig ur den synpunkten,
att övergångsbestämmelserna därmed kommit att uttala en grundsats,
vars fastslående knappast därstädes käft sin rätta plats. Lagrådet
både i bestämd form framhållit, hurusom det vore av vikt, att den ovan
berörda regeln uppmärksammades, utan att lagrådet likväl gjort någon
hemställan om att övergångsbestämmelserna måtte omredigeras eller regeln
eljest i lag fastslås. Därav syntes man vara berättigad till den slutsatsen,
att enligt lagrådets uppfattning dels regeln om tidpunkten för förvandlingsstraffets
början vore så klar och allmänt erkänd, att den även
utan uttryckligt stadgande skulle lända till efterrättelse, och dels avfattningen
av övergångsbestämmelserna vore fullt tydlig därutinnan att, om
man erkände berörda regel såsom allmängiltig, den också vid tillämpning
av nämnda bestämmelser borde komma till användning.

Då jag i enlighet därmed och med vad jag förut i målet anfört måste
finna, att Fröberg och Falck, vilka haft särskild anledning att besinna

(len omförmälda regelns tillämplighet i förevarande fall, genom vad i målet
lagts dem till last gjort sig skyldiga till tjänstefel, hemställde jag, att
Kung]. Maj :t måtte med ändring av hovrättens utslag bifalla den i målet
förda ansvarstalan.

Målet är beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

13. Obehörigt åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen.

Av handlingarna i ett genom klagomål av E. Carlsson Floodli i Stockholm
hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 23 oktober 1923 höll klaganden å arbetarföreningens salong i Söderköping
ett föredrag över ämnet: ”Få eller många barn.” I sammanhang
med föredraget utbjöd klaganden till försäljning en å Oskar Malmborgs
tryckeri i Stockholm år 1912 tryckt skrift med titeln: ”Medel mot för stor
barnskara. Bearbetning efter G. Hardy’s franska original av Hinke Bergegren.
” Som skriftens innehåll syntes strida mot stadgandena i § 3 mom. 13
tryckfrihetsförordningen, förordnade stadsfiskalen i Söderköping A. Biörklund,
vilken tillika var chefens för justitiedepartementet ombud i staden
för tillsyn över tryckta skrifters allmängörande, om kvarstad å skriften,
varefter Björklund beslagtog av klaganden innehavda 34 exemplar av densamma.

Därpå instämde Björklund klaganden till rådhusrättens i Söderköping
sammanträde den 5 november 1923 under yrkande om ansvar å klaganden
för det han dels den 21 oktober 1923 å förenämnda plats hållit föredrag
utan att därom hava gjort vederbörlig anmälan och dels vid föredraget
den 23 oktober ”genom tillkännagivande för allmänheten utbjudit och även
försålt skrift, som gåve anvisning för preventivmedels användande, och
sålunda sökt förleda till användande av dylika medel för undvikande av
havandeskap”. I målet erkände klaganden, att han den 21 oktober hållit
ett förut annonserat föredrag, till vilket allmänheten ägt tillträde, utan
att därom ingiva anmälan till magistraten. Sedan målet i denna del överlämnats
till rådhusrättens prövning, dömdes klaganden omedelbart jämlikt
13 § ordningsstadgan för rikets städer att för försummad anmälan
av föredrag, till vilket allmänheten ägt tillträde, höta 5 kronor. Beträffande
åtalet i övrigt bestred klaganden bifall till detsamma: Enligt tryckfrihetsförordningen
förelåge intet hinder för föryttrande av en icke beslagtagen
skrift. Den ifrågakomna skriften hade icke varit belagd med
kvarstad, vilket skolat ske senast 6 månader efter skriftens utgivning.
Även om skriften stode i strid mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen,
ägde icke någon åklagare att vare sig åtala eller kvarstadsbelägga

en för 11 år sedan tryckt och. utgiven skrift. Då Biörklunds åtgärder att
beslagtaga klagandens exemplar av skriften och instämma klaganden med
yrkande om ansvar för skriftens spridande vore obefogade, hemställde klaganden,
att rådhusrätten måtte ålägga Biörklund att återlämna den beslagtagna
skriften och ersätta klagandens kostnader å målet.

Enligt rådhusrättens protokoll upplyste parterna, att ”vid omstämda
tillfället” Biörklund i egenskap av chefens för justitiedepartementet ombud
belagt de 34 exemplaren av skriften med kvarstad och anmält beslagtagandet
hos chefen för justitiedepartementet, vilkens utlåtande dock ännu
ej kommit Biörklund tillhanda. Klaganden medgav, att han under föredraget
den 23 oktober för allmänheten tillkännagivit, att tryckta exemplar
av skriften funnes vid utgången från lokalen tillgängliga mot avgift.
Biörklund vidhöll sitt ansvarsyrkande, ”enär klaganden genom sitt beteende
vid föredraget och med hänsyn till innehållet i skriften under sådana
förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav komme, genom
utspridande av skrift sökt förleda till användande av föremål, som vore
avsedda att förebygga följderna av könsumgänge”, samt framhöll, att klaganden
icke genom företeende av chefens för justitiedepartementet ämbetsbetyg
eller eljest visat, att skriften varit föremål för sådan granskning,
som i tryckfrihetsförordningen omförmäldes. Målet överlämnades
därefter till rättens prövning, och det tillkännagavs, att yttrande skulle
meddelas den 12 november 1923.

Sistnämnda dag inställde sig i Biörklunds närvaro klaganden genom ombud,
som ingav en till rådhusrätten ställd skriftlig inlaga, vilken, enligt
anteckning i rådhusrättens protokoll, förutom yrkande om ersättning för
rättegångskostnaderna med 100 kronor jämte protokollslösen icke innehöll
något utöver vad förut i målet förekommit. Sedan åklagaren bestritt
nämnda ersättningsyrkande och målet ånyo överlämnats, meddelade rådhusrätten
utslag, däri yttrades följande: Enär förseelser av den art, som
i stämningen avsåges, vore att till brott mot tryckfrihetsförordningen hänföra,
och i målet icke ens påståtts, att den skrift, som vid omstämda tillfället
till föryttrande utbjudits, varit konfiskerad eller vid tillfället belagd
med gällande kvarstad, samt Biörklund icke visat bemyndigande
att vid rådhusrätten utföra åtal mot klaganden för vid omstämda tillfället
begången annan förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen, kunde målet
icke upptagas till prövning. Beträffande klagandens yrkande om ersättning
för kostnader å målet, funne rådhusrätten visserligen åtalet vara
utan skäl anställt, men enär klaganden vid första rättegångstillfället blivit
fälld till ansvar för vid omstämda tillfället begången annan förseelse,
för vilken klaganden varit skyldig svara inför rätten, samt rätten
till den 12 november utsatt målet för yttrande och vid sådant förhållande
klaganden icke haft skyldighet att iakttaga inställelse, och klaganden

sistnämnda dag icke förebragt någon omständighet utöver vad förut i
målet inkommit, kunde klagandens yrkande om ersättning för rättegångs
kostnaderna endast på det sätt bifallas, att Biörklund förpliktades ersätta
klaganden för lösen och stämpel av ett exemplar av rådhusrättens samtliga
protokoll i målet. Vid det förhållande, att Biörklund i egenskap av
chefens för justitiedepartementet ombud i Söderköping för tryckta skrifters
allmängörande belagt 34 exemplar av i målet omförmälda skrift med
kvarstad, funne rådhusrätten sig icke berättigad förordna om nämnda
kvarstads upphörande.

Mot rådhusrättens utslag blev talan icke fullföljd.

I en till mig ingiven skrift anförde Floodh klagomål mot Biörklund såväl
för det han beslagtagit den ifrågakomna skriften som ock för det han
mot klaganden anställt åtal för spridningen av skriften, vilken vore
tryckt i Stockholm och på sin tid skulle blivit vederbörligen granskad
och godkänd. I sammanhang med stämningens delgivning den 24 oktober
1923 hade Biörklund låtit tillställa klaganden en av Biörklund undertecknad
skrivelse av innehåll, att vid det av klaganden den 23 oktober hållna
föredraget till salu utbjudits den nu berörda skriften, vilken på grund
av sitt innehåll måste anses vara i strid mot tryckfrihetsförordningens
§ 3 mom. 13, varför den av Biörklund ”i hans egenskap av justitieministerns
ombud i tryckfrihetsärenden och även i hans egenskap av allmän
åklagare” förklarades konfiskerad. Klaganden anhöll, att jag måtte föranstalta
om åtal mot Biörklund för vad han i saken låtit komma sig
till last.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Biörklund att inkomma
med yttrande, anförde Biörklund följande:

Under föredraget den 23 oktober hade klaganden, då, såsom han sagt,
han på grund av lagbestämmelser vore förhindrad att muntligen lämna
upplysning om preventivmedels användande, meddelat, att sådana upplysningar
kunde erhållas genom inköp av en skrift, som av honom efter
föredraget försåldes. Denna skrift, som av Biörklund genomsetts, hade
befunnits lämna fullständiga anvisningar för preventivmedels användande.
Då klaganden vid tillfället icke ens påstått och ännu mindre visat,
att skriften ingivits till chefen för justitiedepartementet för granskning,
och ett godkännande av en så tydligt mot strafflagens 18 kap. 13 § samt
tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 13 stridande skrift för Biörklund varit
fullkomligt uteslutet, hade Biörklund belagt de 34 exemplar, klaganden
vid tillfället haft till försäljning, med kvarstad, uppsänt ett exemplar för
justitieministerns åtgärd, ett till magistraten i Stockholm och ett till Oskar
Malmborgs boktryckeri i Stockholm. Visserligen hade skriften burit

tryckningsåret 1912, men intet syntes hindra, att den legat tryckt sedan
1912 och nu utkastats i marknaden eller att den blivit tryckt nu och an tedaterad,
vadan Biörklund ansett det vara sin plikt att belägga skriften
med kvarstad för justitieministerns åtgärd, en åtgärd, som icke kunde
åsamka klaganden några som helst kostnader, även om kvarstaden av
justitieministern skulle upphävas. Justitieministerns utlåtande angående
kvarstaden hade ännu icke meddelats eller åtminstone icke kommit Biörklund
tillhanda. Det vore en ren omöjlighet att i ett dylikt fall hinna i
justitiedepartementet efterhöra, om en skrift vore ingiven för granskning.
Klaganden hade nämligen påföljande förmiddag avrest från Söderköping.
I fråga om den av Biörklund i egenskap av åklagare å klaganden
utfärdade stämningen hade den kommit att innehålla ansvarsyrkande
endast för skriftens utbjudande och försäljande men skulle givetvis hava
innefattat ansvarsyrkande för det yttrande, klaganden under föredraget
fällt vid hänvisande till skriften, genom vilket yttrande klaganden syntes
hava förbrutit sig mot strafflagens 18 kap. 13 §. Efterspanande av vittnen
för styrkande av detta klagandens yttrande hade igångsatts, och
komme åtal därför att anhängiggöras, om bevisning kunde förebringas.
Då Biörklund icke kunde finna annat än att den kvarstadsbelagda skriften
vore i uppenbar strid mot föreskrifterna i de åberopade lagrummen,
hemställde Biörklund, att klagomålen icke måtte föranleda till någon
åtgärd.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

Enligt ett till mig från registratorn i justitiedepartementet överlämnat
bevis inkom anmälan om den av Biörklund meddelade kvarstaden till
justitiedepartementet den 25 oktober 1923 men fann departementschefen
anmälningen icke föranleda till någon hans åtgärd.

Det kunde ej utrönas, huruvida jämlikt bestämmelserna i § 4 mom. 2
tryckfrihetsförordningen skriften någonsin avlämnats till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud, då den kvittensbok, i vilken bevis om
avlämnandet skulle hava tecknats, enligt uppgift från tryckeriet ej var i
behåll och något annat bevis än nämnda kvittensbok ej funnits.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Östergötlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Biörklund. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

I § 1 mom. 1 tryckfrihetsförordningen heter det, att ingen må i annan

ordning eller i annat fall, än tryckfrihetsförordningen stadgar, kunna för
tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.

Enligt § 1 inom. 12 skall det stå varje författare eller förläggare fritt
att en honom, i följd av sådan egenskap, tillhörig skrift antingen själv
eller genom andra föryttra; och vare för en skrifts föryttrande inga andra
hinder än de, som i § 4 tryckfrihetsförordningen föreskrivas.

Jämlikt § 3 mom. 13 skall såsom missbruk av tryckfriheten anses framställning,
som sårar tukt och sedlighet; utbjudande till salu av föremål,
som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge;
samt, under sådana förhållanden att allmän fara för andras
förförelse därav kommer, försök att förleda till användande av föremål,
som nu sagts, och meddelande av anvisning om sättet för deras användande;
brottet skall straffas enligt allmän lag och skriften konfiskeras.

I avseende på bevakningen över skrifters lovliga allmängörande skola
enligt § 4 tryckfrihetsförordningen följande stadganden gälla:

l:o. Chefen för justitiedepartementet skall tillkomma att både inom
huvudstaden och i orterna, antingen själv eller genom vederbörligen av
honom förordnade ombud, vaka över skrifters allmängörande, på det sätt
och i de delar, som i tryckfrihetsförordningen stadgas.

2:o: I samma stund, ej senare än en skrift till försäljning eller till spridande,
på vad annat sätt som helst, utgives, skall ett exemplar avlämnas
i Stockholm till chefen för justitiedepartementet och i varje annan ort till
hans förordnade ombud.

3:o. I alla de fall, där åtal, enligt 2 § 4 mom. samt 3 §, genom allmän
åklagare anställes, äge chefen för justitiedepartementet eller hans ombud
rättighet att, då han det nödigt prövar, en skrift med kvarstad belägga
låta, vilken sist inom 8 dagars förlopp verkställes. Börande en månad
efter den dag, då i landsort kvarstaden lagd blivit, chefen för justitiedepartementet
meddela ombudet sitt gillande eller upphävande därav. Är
uti huvudstaden kvarstad ej inom 8 dagars förlopp lagd, eller i landsorterna
chefens för justitiedepartementet gillande ej inom ovanskrivna en
månads förlopp ankommet, må kvarstad ej, utan efter laga domstols och
tryckfrihetskommitténs yttrande, gälla. Men vid alla de tillfällen, då chefen
för justitiedepartementet anser förbrytelser emot tryckfrihetsförordningen
sig yppa, och så ofta målet ej hör, vare sig, såsom blott ordningsmål,
under hans egen prövning, eller, vid personliga förolämpanden, till
den oförrättades enskilda beivrande, åligge chefen för justitiedepartementet,
antingen han funnit kvarstad äga rum, eller endast åtal vid laga
domstol, att skriften ofördröjligen och omedelbart till J. K:s laga åtgärd
överlämna.

5:o. Så snart någon förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen blivit av
chefen för justitiedepartementet hos J. K. anmäld, åligge den sistnämnde

att ofördröjligen låta förbrytelsen genom tillförordnad aktor vid behörig
domstol åklaga; och bör han dessutom, för egen del, genom vederbörande
ombud, över tryckfrihetens lagliga bruk tillbörlig uppsikt hava.

6:o. Sedan 6 månader förlupit, efter det en skrift till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud enligt mom. 2 inkommit, varöver ämbetsbetyg
genast avgivas bör, må ej av publik aktor åtal därå äga rum.
Enskild man njute, enligt allmän lag, till godo sin talan uti mål, genom
vilkas tryckning han är personligen förolämpad. Är någon skrift med
kvarstad belagd, då skall åtal ske å skriften, inom 8 dagar i huvudstaden
och i orterna 8 dagar efter det chefens för justitiedepartementet gillande
av kvarstaden blivit kunnigt. I annat fall upphöre kvarstaden och vare
skriftens försäljning obehindrad.

I § 5 mom. 8 stadgas att, om chefen för justitiedepartementet eller hans
ombud finner sig befogad att, på de grunder för kvarstad å tryckt skrift,
som i tryckfrihetsförordningen stadgade äro, förordna eller äska, det
någon skrift med kvarstad beläggas må, vare han eller det berättigad, att
sådan kvarstad erhålla medelst skyndsam handräckning, som ej får vägras
av K. B., magistrat eller kronobetjänt; börande över förloppet av
kvarstadsförrättningen och orsakerna därtill, samt i avseende på den åklagade
skriften, om och huru många exemplar då ännu finnas uti boktryckarens
värjo, anteckning trefalt författas, varav den ena tillställes chefen
för justitiedepartementet eller hans ombud, den andra magistraten i den
stad, under vilkens rådhusrätt boktryckeriet, enligt § 1, lyder, och den
tredje boktryckaren. Magistraten vare pliktig att, vid ansvar såsom för
ämbetsförsummelse, med näst avgående post, en avskrift av denna anteckning
till J. K. insända. I Stockholm varde samma anteckning, genast eller
sist inom nästföljande dags utgång, till J. K. avlämnad. J. K. må sedermera,
i Stockholm, inom 8 dagar, och i landsorterna, allra sist inom 3
veckor, efter det kvarstaden lagd blivit, hava hänvisat målet till vederbörlig
domstol och aktor förordnat, då domstolen, sist inom 8 dagar, må
pröva, om kvarstaden skall äga bestånd. Sker det ej, och är icke kvarstad
inom en månad hävd, äge boktryckare rätt i enahanda ordning, som
handräckning till kvarstadens beläggande meddelad blivit, att fordra dess
brytande, vilket icke vägras må, vid ansvar av ämbetets förlust. Chefen
för justitiedepartementet eller hans ombud äge ej makt att, annorlunda
än nu sagt är, kvarstad fordra eller vidare befattning med saken taga,
utan hänskjuta genast alltsammans till J. K., på vilkens ytterligare ämbetsåtgärd
och ansvar det ankommer, att sådana mål varda, enligt tryckfrihetsförordningen
och allmän lag, handhavda.

Enligt § 5 mom. 12 böra i frågor om kvarstad K. B., magistrat eller kronobetjänt
ovägerligen och vid ansvar biträda; dock må ej hos bokhandlare
eller annan försäljare å någon inom riket utkommen skrift kvarstad

begäras, utan att genom bevis kan styrkas, att skriften i tryckningsorten
blivit med kvarstad belagd, eller i det fall, att skriften ej blivit, enligt
4 § 2 mom., till chefen för justitiedepartementet eller hans ombud inlämnad.

I 2 § i kungl. instruktionen den 24 maj 1918 för stadsfiskalerna stadgas,
att åtal för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen må ej av stadsfiskal
i hans egenskap av allmän åklagare anställas utan vederbörande myndighets
förordnande.

De anförda bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen, lästa i sitt rätta
sammanhang, giva otvivelaktigt vid handen, att stadsfiskal allenast efter
särskilt förordnande av J. K. kan väcka talan om ansvar för brott mot
tryckfrihetsförordningen. Till yttermera visso har i stadsfiskalsinstruktionen
uttryckligen stadgats, att stadsfiskal icke äger åtala dylika brott
utan vederbörande myndighets förordnande. Med vederbörande myndighet
förstås här J. K. Att ej ens chefen för justitiedepartementet och än
mindre hans ombud äga att förordna åklagare i tryckfrihetsmål framgår
av slutorden i § 4 mom. 3 ”åligge chefen att skriften till J. K:s laga åtgärd
överlämna” och är uttryckligen utsagt i stadgandet i § 5 mom. 8:
”Chefen för justitiedepartementet eller hans ombud äge ej makt att, annorlunda
än nu sagt är, kvarstad fordra eller vidare befattning med saken
taga, utan hänskjute genast alltsammans till J. K., på vilkens ytterligare
ämbetsåtgärd och ansvar det ankommer, att sådana mål varda, enligt
tryckfrihetsförordningen och allmän lag, handhavda.”

Eätten för J. K. att ensam utöva beslutanderätten i frågor om åtal i
tryckfrihetsmål har utvecklats i Alexanderssons ”Föreläsningar över den
svenska tryckfrihetsprocéssen” sid. 98 o. f. Å sid. 104 yttras bland annat,
att av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om J. K. såsom den där
har att förordna om åtal, jämförda med § 1 mom. 1 tryckfrihetsförordningen,
följer otvetydigt, att de honom underlydande allmänna åklagarna,
stadsfiskalerna, icke äga en självständig åtalsrätt i mål av förevarande beskaffenhet.

Även i praxis bär fastslagits, att stadsfiskal icke på egen hand äger
väcka åtal för tryckfrihetsbrott. Jag hänvisar till ett i N. J. A. 1884
s. 319 refererat rättsfall, i vilket ett av stadsfiskal väckt åtal för spridande
av kvarstadsbelagd skrift avvisades.

I det den 20 december 1912 av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet
med förslag till tryckfrihetsordning anfördes i en översikt över förslagets
förhållande till gällande rätt beträffande frågan om övervakning,
kvarstad och åtal bland annat följande: De vid jämförelse med
främmande presslagar enastående stränga band, som hos oss i gällande
rätt liksom enligt de sakkunnigas förslag i tryckfrihetens intresse lades
på efterforskningen efter en åtalad skrifts eller tidningsartikels upphov,

måste, om ej intresset av ett effektivt skydd mot pressmissbruk skulle prisgivas,
motvägas av en ej allt för snävt begränsad kvarstadsrätt. Det hade
framhållits, att denna för vår pressrätt karakteristiska anordning för en
rättvis balans mellan dessa båda intressen måste sägas i det hela hava
fungerat lyckligt, något som bestyrktes därav att under senare årtionden
det icke ifrågasatts annat än att den borde i princip bibehållas. De farhågor,
som i en äldre tid understundom kommit till uttryck, att vårt övervaknings-
och kvarstadssystem skulle giva spelrum åt ett för pressens
rörelsefrihet besvärande ovist polisnit, att de skulle stå som ett hinder
för en naturligt försiggående utveckling efter förändrade åskådningars
krav, kunde icke rättvisligen sägas hava besannats. Tvärtom måste man,
om man såge saken i stort, erkänna, att exempelvis på religions- och sedlighetsbrottens
område, under trycket av en förändrad tidsuppfattning,
tryckfrihetslagens brottsbeskrivningar även från kvarstads- och åtalsmyndighetens
sida småningom fått en betydligt mera frisinnad tillämpning
än som motsvarade deras ursprungliga innebörd. Denna utveckling
hade kunnat försiggå, utan att lagbudens ordalydelse ändrats i mildrande
riktning — motsatsen vore fallet i fråga om sedlighetsbrotten — och utan
egentliga slitningar, utan att på någon tidpunkt myndigheterna kunde
sägas hava stått i motsättning mot en relativt enig allmän opinion. Det
vore emellertid anledning att överväga, vilka de faktorer varit, som medverkat
till ett så gynnsamt utvecklingsförlopp, ty i och för sig — utan
erfarenhetens motsatta vittnesbörd — kunde de nyss berörda farhågorna
för verkningarna av ett så kraftigt utbildat kvarstadsinstitut som vårt
icke frånkännas sitt berättigande. Främst bland dessa faktorer syntes visserligen
böra nämnas dels de fordringar tryckfrihetsförordningen uppställde
för kvarstadsåtgärdens bestånd, nämligen att åtgärden genast hänskötes
till domstols prövning och dessutom omedelbart följdes av anhängiggörande
och prövning av själva tryckfrihetsmålet, dels ock den garanti
mot ett envist fasthållande vid en föråldrad åskådning i fråga om tryckfrihetens
rätta gränser, som tryckfrihets juryn utgjorde. Men därbredvid
finge ej heller förbises det i sin princip lyckliga val man träffat i fråga
om övervaknings- och åtalsmyndighet. Det vore först och främst uppenbart,
vilken oberäknelig betydelse det haft, att ifrågavarande funktioner
undandragits de lokala polis- och åklagarmyndigheterna och förlagts till
en högtställd centralmyndighet. Denna betydelse läge icke endast däri, att
anspråken på takt och urskillning vid deras handhavande kunnat ställas
och uppfyllas i en helt annan grad än eljest kunnat vara fallet. Anordningen
hade ock till fromma för uppfattningen av tryckfrihetens vikt och
värde lyft vår presslags ordnings- och övervakningsföreskrifter högt över
en vanlig polisförfattnings plan. Därnäst hade utan tvivel varit lyckligt,
att ansvaret för ett kvarstads- eller åtalsbeslut icke förlagts till en fler -

til

hövdad myndighet, utan att eu ensam ämbetsman haft att i ett dylikt
beslut omedelbart insätta sin personliga auktoritet. Och slutligen hade
det i flera hänseenden varit av vikt, att till det nödiga biträdet för övervakningen
i orterna icke polismyndighet anlitats, utan särskilda ombud,
stående utom den egentliga administrationen.

I förevarande fall — anförde jag vidare - har Biörklund i egenskap av
chefens för justitiedepartementet ombud förordnat om kvarstad å en i
Stockholm år 1912 utgiven, enligt uppgift icke förut konfiskerad skrift.
För vad Biörklund i detta hänseende må hava låtit komma sig till last har
jag icke ägt väcka talan mot honom, utan hava klagomålen i denna del
icke kunnat föranleda annan åtgärd från min sida, än att jag meddelat
chefen för justitiedepartementet underrättelse om förhållandet.

Men vidare har Biörklund såsom stadsfiskal, utan att särskilt förordnande
i ämnet blivit honom meddelat, instämt klaganden till rådhusrätten
i Söderköping med yrkande om ansvar å honom för utspridande av den
ifrågakomna skriften. Genom denna åtgärd har Biörklund uppenbarligen
överskridit sin befogenhet såsom åklagare. Även om Biörklund haft klart
för sig, att skriftens innehåll vore stridande mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningens
§ 3 mom. 13, hade Biörklund, innan han föranstaltat
om åtal, bort låta sig angeläget vara att undersöka, i vad mån det kunde
tillkomma honom att föra talan mot klaganden. Att ett dylikt åtal vore
att hänföra till åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen hade Biörklund
bort inse. Även om Biörklund ej kunnat förstå det rätta sammanhanget
i gällande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, vilken ju lider av
stora hristfälligheter, hade han dock rimligtvis bort ur instruktionen för
stadsfiskalerna kunna utläsa, att ingen självständig rätt till åtal för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen tillkomme honom. Åtalet har också
av rådhusrätten avvisats, därvid Biörklund förpliktats ersätta klaganden
protokollslösen.

Jag fann sålunda, att Biörklund i egenskap av stadsfiskal förfarit felaktigt
genom att mot klaganden anställa ifrågavarande åtal. Jag uppdrog
därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Biörklund för tjänstefel samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Då utslaget i tryckfrihetsmålet
vunnit laga kraft gentemot klaganden, syntes klagandens däri bestämda
rätt till ersättning för kostnaderna å målet icke kunna ånyo göras till föremål
för domstolsbehandling.

Rådhusrätten i Söderköping, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 2 juni 192i följande:

I målet vore utrett, att Biörklund i egenskap av allmän åklagare

till rådhusrättens sammanträde den 5 november 1923 instämt klaganden
med yrkande om ansvar å honom för det han vid föredrag å arbetarföreningens
lokal i Söderköping den 23 oktober 1923 ”genom tillkännagivande
för allmänheten utbjudit och även försålt skrift, som gåve
anvisning för preventivmedels användande och sålunda sökt förleda till
användande av dylika medel för undvikande av havandeskap”, men som
det brott, för vilket Biörklund anhängiggjort och utfört talan mot klaganden,
vore att hänföra till förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen, samt
Biörklund bort inse detta, och han utan vederbörande myndighets förordnande
anställt åtalet, funne rådhusrätten Biörklund hava gjort sig skyldig
till oförstånd i sin tjänsteutövning och prövade fördenskull lagligt
döma Biörklund jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att bota 25 kronor.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

14. Till rådhusrätt ingiven växel bortkommen å dess expedition.

Av handlingarna i ett genom klagomål av godsägaren P. I. Andersson i
Brålanda härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid rådhusrätten i Malmö yrkade klaganden efter stämning, att Aktiebolaget
Julbo, vars styrelse utgjordes av Botvid Johansson i Malmö, måtte
åläggas att enligt en av bolaget accepterad växel och rekambioräkning till
klaganden utgiva 9,048 kronor jämte ränta, växelprovision och ersättning
för rättegångskostnaden. Vid målets handläggning den 17 januari 1921 å
rådhusrättens första avdelning ingav klagandens ombud dels en av klaganden
den 10 september 1920 utställd och av bolaget till betalning den
10 december samma år godkänd växel å 9,000 kronor, varå tecknats överlåtelser
av klaganden till Aktiebolaget Dalslands bank eller order samt
av banken till klaganden utan retur eller ansvar, dels protokoll, utvisande
att växeln den 13 december 1920 protesterats för utebliven betalning, och
dels en den 18 december 1920 dagtecknad rekambioräkning, slutande å
9,048 kronor. Sedan Johansson förklarat, att bolaget ville betala växeln
mot utfående av en i målet omförmäld inteckningsrevers å 5,000 kronor
samt bevis, att vissa klaganden enligt överenskommelse mellan parterna
åvilande förpliktelser fullgjorts, yttrade rådhusrätten i utslag samma dag
att, som kravet grundade sig å till betalning förfallen växel och rekambioräkning,
vilkas riktighet av bolaget medgivits, samt bolaget icke ådagalagt
någon omständighet till sin befrielse från betalningsskyldighet, bleve
käromålet i sa matto bifallet, att bolaget ålades vid tvång av utmätning
att, mot kvitto samt utfående av växeln och rekambioräkningen i huvudskrifter
med tillhörande protestprotokoll ävensom det i målet omförmälda

skuldebrev å 5,000 kronor, till klaganden genast utgiva 0,048 kronor med
6 procent ränta därå från rekambioråkningens dag den 18 december 1920,
tills likvid skedde, samt att med 70 kronor ersätta klaganden för kostnader
å målet.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

I en den 29 juni 1923 till mig inkommen skrift anförde klaganden, att
han icke kunnat från rådhusrätten återfå växeln med tillhörande rekambioräkning
och protestprotokoll, enär dessa handlingar enligt uppgift
skulle förkommit. Sannolikt hade handlingarna utlämnats till motparten
i stället för till klaganden. Inteckningen å 5,000 kronor hade däremot ej
ingivits till rådhusrätten utan endast företetts. Klaganden hade sedermera
uppburit likvid för densamma. Genom ett ombud hade klaganden tillskrivit
assessorn H. Lundquist, som uppgivit sig vara ansvarig för att växeln
ej återlämnats, samt fordrat ersättning av honom, men Lundquist hade
vägrat att lämna dylik ersättning. Klaganden erinrade, att han sålunda
i början av år 1921 innehaft ett laga kraftägande utslag å bolaget. Med
detta utslag hade klaganden säkerligen, om klaganden innehaft växeln,
kunnat tilltvinga sig betalning av bolaget genom att låta företaga utmätning
samt, om likvid därvid ej erhållits, genom att uttaga konkursansökan
å bolaget. Av ett klagoskriften bifogat brev av den 19 oktober 1923
från M. Waldenströms advokatbyrå i Malmö framginge, att två utmätningsansökningar
mot bolaget av den 21 april och den 14 juli 1921 återtaga,
förmodligen emedan vederbörande tvingat bolaget till uppgörelse.
Vid en utmätning hos bolaget den 31 augusti 1921 hade erhållits över
3,000 kronor kontant. Den 20 mars 1922 hade bolaget försatts i konkurs.
Det vore sannolikt, att i de fall, då utmätning dessförinnan skett, bolaget
tvingats till uppgörelse. Klaganden ansåge därför att, om klaganden utfått
växeln från rådhusrätten, klaganden kunnat tilltvinga sig full betalning
för densamma. Visserligen hade klaganden kunnat begära dödning
av växeln, men en dylik procedur skulle hava tagit för lång tid för att
vara till gagn. Det vore sålunda ådagalagt, att vederbörande i Malmö
rådhusrätt borde ersätta klaganden den skada, han lidit genom att han
ej återfått växeln. Genom att klaganden kunnat för indrivande av sin
fordran taga i anspråk ett å vissa av holaget hos klaganden pantsatta inteckningar
uppkommet överhypotek samt influten likvid för den förut
omförmälda inteckningen å 5,000 kronor, hade det lyckats klaganden att
nedbringa sin förlust på grund av avsaknaden av ifrågavarande växel
till 1,594 kronor 86 öre jämte 6 procent ränta från den 9 maj 1921 tills
betalning skedde. Därtill komme den ytterligare förlust, som tilläventyrs
kunde tillskyndas klaganden. Klaganden anhöll, att jag måtte förhjälpa
klaganden till utbekommande av ersättning för nämnda förlust.

Vid klagoskriften var fogad den korrespondens rörande ifrågavarande
sak, som förts mellan ombud för klaganden samt Lundquist och Johansson.

Ett från Lundquist den 16 mars 1921 till advokaten R. Bergvall i Göteborg
avlåtet brev innehöll, att det syntes Lnndquist uppenbart, att handlingarna
genom förbiseende av en rådhusvaktmästare utlämnats till Johansson.
Lundqnist hade tillskrivit Johansson med anmaning att till
Lundquist insända handlingarna. Oaktat Lundquist ej kunnat rå för
missödet, torde det vara hans skyldighet såsom expeditionshavande å avdelningen
att bära ansvaret för detsamma.

I ett från Johansson den 18 mars 1921 till Lundquist avlåtet brev syntes
Johansson vilja förneka, att växeln och rekambioräkningen blivit utlämnade
till Johansson. Johansson yttrade i brevet att, om förhållandet
vore så, att växeln å 9,000 kronor på något för Lundquist obekant sätt
kommit i annan persons hand, detta ej hade någon vidare betydelse, blott
bolaget finge tillbaka den inteckning på 5,000 kronor, som lämnats såsom
hypotek för växeln. Johansson hade intet emot att för bolagets räkning
infria hela växelutslaget å 9,000 kronor mot utbekommande av dels inteckningen
på 5,000 kronor och dels en förbindelse av Lundquist, att växeln
på obekant sätt förkommit och att Lundquist skulle hålla bolaget skadeslöst,
om densamma eventuellt skulle göras gällande mot bolaget såsom
acceptant. Johansson önskade en dylik förbindelse översänd till sig före
den 24 mars, enär Johansson nämnda dag skulle resa till Skövde och då
samtidigt uppgöra med bank om utbetalning av beloppet.

Korrespondensen utvisade vidare, att Lundquist utfärdat och till ombud
för klaganden överlämnat den av Johansson fordrade garantiförbindelsen
samt att denna jämte den omförmälda inteckningen å av Johansson
angiven dag hållits tillgänglig i bank, utan att Johansson dock låtit
sig avhöra.

Den av Lundquist utfärdade garantiförbindelsen var av följande lydelse:

”Garantiförbindelse. Sedan Malmö rådhusrätts första avdelning genom
utslag den 17 januari 1921, n:r 53, i mål mellan godsägaren P. I. Andersson
i Göteborg, kärande, och Aktiebolaget Julbo i Malmö, svarande, ålagt
svaranden att, emot kvitto samt utfående av omstämda av käranden utställda
och av svarandebolaget accepterade växel pr. den 10/i2 1920 å 9,000 kr.
med tillhörande rekambioräkning och protestprotokoll jämte en i målet
omförmäld inteckning å 5,000 kr., utgiva rekambioräkningens belopp
9,048 kr. med 6 procent ränta därå från den 18 december 1920, tills likvid
sker, samt att med 70 kr. ersätta kärandens rättegångskostnad, samt växeln
på för mig obekant sätt förkommit, men bolagets styresman direktören
Botvid Johansson icke desto mindre förbundit sig att för bolagets räkning
infria hela växelutslaget, utan att därvid påfordra utlämnandet av växeln,
så förbinder sig härmed undertecknad, som var expeditionshavande å råd -

husrättens nämnda avdelning, då växeln förkorn, att hålla bolaget skadeslöst,
om växeln eventuellt skulle framdeles göras gällande emot bolaget
som acceptant. Malmö rådhus den 21/a 1921. Hugo Lundquist.”

Vid klagoskriften var därjämte fogat protokoll över en den 25 september
1922 hos bolaget företagen utmätningsförrättning för uttagande av
6,594 kronor 86 öre jämte utsökningskostnader på grund av rådhusrättens
ifrågavarande den 17 januari 1921 meddelade utslag. Protokollet innehöll,
att advokaten E. Clementsson, som i egenskap av likvidator i bolaget var
tillstädes vid förrättningen, uppgivit, att bolaget varit i konkurstillstånd
och att bolaget saknade tillgång till skuldens gäldande. Förrättningen
avslutades med bevis att bolaget saknade utmätningsbar tillgång.

Sedan jag anmodat rådhusrättens första avdelning att infordra yttrande
från Lundquist samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande, överlämnade
avdelningen ett av Lundquist avgivet yttrande med tillkännagivande,
att avdelningen såsom eget utlåtande åberopade vad Lundquist
anfört.

Lundquist anförde följande:

Med stöd av Johanssons åtagande i brevet den 18 mars 1921 och garantiförbindelsen
hade stadsfogden i Malmö förklarat sig oförhindrad att befordra
utslaget till verkställighet. Lundquist hade också tillhandahållit
honom berörda handlingar. Att de av stadsfogden företagna förrättningarna
mot bolaget ej medfört full likvid hade icke berott därpå, att växeln
saknats, utan på bolagets från början svaga betalningsförmåga. Det
framginge ej heller eljest att, sedan saken ordnats på sätt som skett, hinder
för verkställighetsåtgärder yppats på grund av saknad av växeln.
Tvärtom syntes uppenbart, att så ej varit förhållandet, i all synnerhet
därav att numera av ursprungliga beloppet endast en summa på 1,594
kronor 86 öre återstode ogulden. Att bolaget varit en trög betalare syntes
icke vara skäl nog för klagandens anspråk, att Lundquist skulle träda i
bolagets ställe och hålla klaganden skadeslös. En helt annan sak hade
varit, om klaganden påfordrat säkerhet för den händelse växeln skulle på
något sätt komma i tredje mans hand och göras mot klaganden gällande,
för vilken risk klaganden naturligtvis, om så begärts, bort erhålla en liknande
garantiförbindelse, som erbjudits bolaget. Lundquist hemställde,
att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att orsaken till att klagandens
fordran kunnat nedbringas till 1,594 kronor 86 öre varit den, att klaganden
indrivit en de! inteckningar, som klaganden haft i sin hand såsom
säkerhet för sitt mellanhavande med bolaget. Klaganden hade, oavsett att
växeln förkommit, kunnat indriva det av klaganden innehavda hypote -

iS — Justitieombudsmannen g iimbetsberiittdse till 1925 arv riksdag.

ket av respektive fastighetsägare, ej Aktiebolaget Julbo, och behålla penningarna,
men därav följde ej, såsom Lundquist syntes tro, att klaganden
kunnat bos vederbörande myndighet begära verkställighet av växeldomen
utan att förete växeln. Av bolaget både klaganden ej erhållit någon betalning,
utan allt vad klaganden erhållit både influtit å inteckningarna.

Sedan jag därefter anmodat förste stadsfogden i Malmö J. Grootboff att
inkomma med upplysning om utgången av de utmätningsärenden, som
under tiden 1 januari 1921—1 april 1922 anbängiggjorts mot Aktiebolaget
Julbo, ävensom med det utlåtande i övrigt, vartill handlingarnas innehåll
kunde giva anledning, vitsordade Groothoff den av Lundquist lämnade
uppgiften att Grootboff, oaktat avsaknaden av den ifrågakomna växeln,
vid tillhandahållandet av de av Johansson och Lundquist utfärdade
förbindelserna, därav den förstnämnda i huvudskrift samt den sistnämnda
i dublettexemplar, ansett sig icke kunna vägra verkställighet å det på
grund av växeln meddelade utslaget. Tillika överlämnades utdrag av dagboken
i utsökningsmål rörande alla under berörda tid för verkställighet
anhängiggjorda utmätningsärenden mot bolaget.

Utdraget av dagboken utvisade, att utmätningsförsök gjorts hos bolaget
följande dagar under år 1921, nämligen den 9 mars för uttagande av 7,088
kronor 33 öre jämte ränta, den 29 april för uttagande av 1,200 kronor,
9,389 kronor 50 öre och 982 kronor 50 öre, den 24 maj för uttagande av
155 kronor 50 öre jämte ränta, den 11 juni för uttagande av 90 kronor,
den 14 juni för uttagande av 25 kronor, den 3 augusti för uttagande av
12,415 kronor jämte ränta och 42 kronor 50 öre samt under år 1922 den
26 januari för uttagande av 1,225 kronor jämte ränta ävensom 184 kronor.
En den 21 april 1921 anhängiggjord ansökan rörande uttagande av 7,088
kronor 33 öre jämte ränta hade påföljande dag återtagits. En den 14 juli
1921 gjord ansökan om avhysning av bolaget ur förhyrd lägenhet hade
den 1 augusti återkallats. I fråga om ett av advokaten K. Fagerström den
30 augusti 1921 anhängiggjort utmätningsärende rörande verkställighet
av ett av rådhusrätten den 8 augusti 1921 meddelat utslag, varigenom bolaget
förpliktats utgiva 3,105 kronor, fanns antecknat, att beloppet den 31
augusti inbetalts.

I en till advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag följande:

T 54 § utsökningslagen stadgas att, om man på grund av dom eller utslag,
varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, vill erhålla
utmätning hos denne, skall man till utmätningsmannen ingiva domen eller

utslaget samt, där fordran är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt
fordringsbevis, fordringsbeviset i huvudskrift.

Beträffande tillämpningen av lagrummet bar i Tryggers kommentar
till utsökningslagen andra upplagan sid. 171 o. f. anförts, att en fordran
först då kunde anses grundad på ett skriftligt fordringsbevis, när en
skriftlig handling upprättats och lämnats till borgenären såsom bevis för
fordringen. Fordringsbevisets ingivande fordrades icke vid det blotta förhållandet,
att fordringen varit grundad på ett dylikt bevis, utan endast
för den händelse fordringen, även efter det domen eller utslaget givits,
fortfarande vore grundad därpå. I domen eller utslaget skulle således
antingen betalningsskyldighetens utkrävande hava gjorts beroende av fordringsbevisets
återlämnande eller åtminstone såsom förutsättning antagits,
att fordringsbeviset fortfarande stode den vinnande till buds. Skulle
det fordringsbevis, varå fordringen grundades, efter domen eller utslaget
hava gått förlorat för borgenären, kunde utmätningsman ej utan
vidare företaga utmätning. Däri vore lagen klar. Mera tvivelaktigt vore,
om överexekutor i ett dylikt fall kunde bevilja verkställighet. Det rätta
syntes vara att, om domen eller utslaget stadgade fordringsbevisets återlämnande
eller avskrivning därå såsom villkor för betalningens erhållande,
överexekutor vore förhindrad att bevilja utmätning. Om däremot
domen eller utslaget icke innehölle någon bestämmelse i fråga om fordringsbeviset,
syntes utmätningsmannen böra hänvisa sökanden till överexekutor,
genom vars förordnande förutsättningen för skyldigheten att
ingiva skuldebrevet stundom kunde upphävas.

Den i 54 § utsökningslagen uppställda regeln — anförde jag vidare —
måste givetvis äga en alldeles särskild betydelse, då det gäller en utdömd
växelfordran. Växelns processuella och materiella företräden eller växelrätten
äro bundna vid växelns egen form. Växeln är bärare av den på
densamma grundade fordringsrätten och är såsom sådan ett det starkaste
fordringsbevis. Vid betalning är växelägaren pliktig att avlämna växeln
i kvitterat skick. Trassaten är berättigad att neka betalning, om han ej
får växeln till sig avlämnad. I § 38 växellagen stadgas uttryckligt, att
växelgäldenär ej är skyldig betala, där ej växeln till honom avlämnas
med påtecknat kvitto. Och i växelns egen text heter det, att betalning skall
ske ”mot denna växel”. Där sålunda i ett växelmål någon ålagts att mot
växelns återställande utgiva växelbeloppet, torde en verkställighet å utslaget
utan växelns överlämnande icke böra äga rum.

Till jämförelse må nämnas vad i 22 § finska utsökningslagen den 3 december
1895 stadgas. Där heter det att, om verkställighet äskas å dom
eller utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, och finnes
över den fordran skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, bör
beviset i huvudskrift till utmätningsmannen ingivas. Kan det ej ske, förty

att beviset förkommit, eller av annan orsak, och är beviset icke växel
eller löpande förbindelse, ankomme å överexekutor att förordna, huruvida
verkställighet ändå må äga rum. Dödande av växel eller löpande förbindelse,
som förkommit eller förstörts, kan äga rum i enlighet med bestämmelserna
i den finska lagen den 14 augusti 1901 om dödande av urkunder.
I 16 § i nämnda lag stadgas, att den som utverkat dödande av urkund,
vare behörig att med lika giltighet, som om han vore innehavare av densamma,
göra gällande den rätt, varöver urkunden utgivits, och äge tilllika
makt, där han kostnaden förskjuter, att äska utfärdande av ny urkund
i den dödades ställe med påteckning om utbytet.

Om dödning av förkommen växel enligt svensk rätt äro bestämmelser
intagna i 11 kap. växellagen och § 3 i promulgationslagen till växellagen.

I förevarande fall har den av klagandens ombud till rådhusrätten ingivna
växeln jämte rekambioräkning och protestprotokoll på ett eller annat
sätt förkommit å rådhusrättens expedition med den påföljd, att handlingarna
icke kunnat till klaganden återställas. Att Lundquist såsom
expeditionshavande är därför ansvarig torde vara ostridigt. Lundquist
har emellertid bestritt det ersättningsyrkande, som klaganden efter att
hava lyckats indriva större delen av sin fordran framställt mot Lundquist
på grund därav att klaganden icke kunnat av bolaget uttaga det honom
tilldömda beloppet i dess helhet. Till sitt försvar har Lundquist i
första hand åberopat, att möjlighet förefunnits för klaganden att jämväl
utan berörda handlingar få det av rådhusrätten meddelade utslaget verkställt
på grund av ett av Johansson under vissa villkor lämnat medgivande.
Detta medgivande torde dock icke kunna tillmätas någon betydelse.
Någon garanti för att medgivandet vidhållits vid utmätningens
företagande synes icke hava förefunnits, och tvekan torde i varje fall
kunna råda om huruvida eu på dylik grund företagen utmätning skulle
kunna anses laglig. Vidare har Lundquist åberopat, att svarandebolaget
varit insolvent, så att möjlighet redan av denna orsak varit''klaganden
betagen att av bolaget utfå sin fordran. Detta skäl synes emellertid icke
kunna fritaga Lundquist från ansvar för det förelupna felet och dess följder
för klaganden. Väl har bolaget vid ett flertal utmätningsförsök för
andra fordringar befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, men detta
torde icke kunna ställa utom tvivel, att möjlighet saknats för klaganden
att utbekomma sitt tillgodohavande, om klaganden fått tillfälle att erhålla
exekution på rådhusrättens utslag. Av förste stadsfogdens dagbok i utsökningsmål
framgår, att bolaget ännu den 31 augusti 1921 ägt möjlighet
att betala ett så stort belopp som 3,105 kronor. Huruvida ett dödningsförfarande
enligt växellagens bestämmelser kunnat inverka gynnsamt på
förhållandena torde vara ovisst. 1 alla händelser hade ett dylikt förfarande
för klaganden medfört kostnader. Att klaganden icke begagnat sig

därav torda i varje fall ej böra leda till minskning av klagandens rätt att
av Lundquist utfå den ersättning, vartill han må anses berättigad.

Då skada sålunda kunde hava uppstått för klaganden genom ifrågavarande
å rådhusrättens expedition inträffade fel och Lundquist såsom därför
ansvarig icke velat lämna klaganden ersättning, funne jag mig icke
kunna undgå att beivra felet. Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att
ställa Lundquist under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och av honom framställda ersättningsanspråk
borde, i den mån de funnes befogade, understödjas.

Med anledning av det åtal, som enligt skrivelsen anställdes, yttrade
hovrätten över Skåne och Blekinge i utslag den 13 juni 1924 att, enär i
målet vore utrett, att Lundquist i anmärkta hänseendet gjort sig skyldig
till försummelse i utövning av sin tjänst, dömdes Lundquist jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen att bota 25 kronor. Vidkommande det av klaganden framställda
ersättningsanspråk så enär av klagandens omförmälda växelfordran
hos bolaget ostridigt såsom oguldet återstode ett belopp av 1,594 kronor
86 öre, samt vad i målet förekommit icke föranledde därtill, att såsom
visst kunde antagas, att klaganden, även om ifrågavarande växel jämte
protestprotokoll och rekambioräkning vederbörligen återställts till honom,
icke kunnat av bolaget på grund av växeln utfå jämväl nyssnämnda belopp,
förpliktades Lundquist att till klaganden såsom skadestånd utgiva
1,594 kronor 86 öre jämte 6 procent ränta därå, på sätt klaganden fordrat,
från den 9 maj 1921 tills betalning skedde.

En ledamot av hovrätten var skiljaktig och yttrade:

Han vore ense med majoriteten i ansvarsfrågan. Vidkommande det av
klaganden framställda ersättningsanspråket så enär, mot den i målet förebragta
utredningen angående bolagets betalningsförmåga, klaganden ej
kunde anses hava ådagalagt förhållande, på grund varav det finge antagas,
att klaganden, om växeln med tillhörande protestprotokoll och rekambioräkning
i vederbörlig ordning tillhandahållits honom, skulle hava
av bolaget kunnat uttaga full likvid för sin fordran, prövade nämnde ledamot
rättvist ogilla klagandens ifrågavarande anspråk.

över hovrättens utslag anförde Lundquist underdåniga besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 27 november 1924 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

Ett justitieråd var av skiljaktig mening och yttrade:

Justitierådet funne ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag i an -

svarsfrågan. Vidkommande åter klagandens ersättningsanspråk så enär
emot den förebragta utredningen angående bolagets betalningsförmåga
klaganden icke kunde anses hava ådagalagt sådana förhållanden, på grund
av vilka det kunde antagas, att klaganden genom Landquists förvållande
tillskyndats förlust, prövade justitierådet rättvist att, med upphävande
av hovrättens utslag i denna del, förklara nämnda anspråk icke kunna
bifallas.

15. Felaktigt förfarande i införselärenden.

I en till mig insänd skrift anförde landsfiskalen J. Kjellman följande:

I egenskap av landsfiskal i Örebro landsfiskalsdistrikt vore klaganden
utmätningsman i distriktet, som omfattade bland andra de omedelbart till
Örebro stad gränsande Almby och Längbro socknar. Det oaktat hade
stadsfogden i Örebro W. Tegner ansett sig lagligen berättigad att vid två
arbetsställen inom landsfiskalsdistriktet meddela beslut om införsel i avlöning
för uttagande av oguldna utskylder i Örebro stad till avsevärda
belopp, påförda ett flertal arbetare, anställda vid de åsyftade arbetsställena,
tvenne skofabriker. Den ena fabriken, som vore belägen inom Almby
socken, ägdes av Svenska Skoindustri Aktiebolaget, vars styrelse hade sitt
säte i Örebro stad, och den andra vore belägen i Längbro socken och ägdes
av fabrikören S. A. Vennerlund, som hade sin bostad i Örebro. Fabrikskontoren,
där de av Tegner meddelade införselbesluten verkställdes och
avlöningsbeloppen innehölles, vore belägna i respektive socknar inom landsfiskalsdistriktet.
Ingendera fabriken hade kontor inrättat i Örebro. Enligt
uppgift från Svenska Skoindustri Aktiebolaget hade Tegner sedan
den 2 oktober 1922 meddelat beslut om införsel i avlöning beträffande vid
bolagets fabrik i Almby socken anställda arbetare till gäldande av dem
påförda, oguldna utskylder i Örebro stad till ett sammanlagt belopp av
9,425 kronor 29 öre. Införselbesluten omfattade ej mindre än 74 personer.
Indrivningsavgiften å nämnda summa uppginge till ett väsentligt
belopp. Vid samtal mellan klaganden och Tegner hade Tegner sagt,
att han vore fullt berättigad att meddela införselbeslut vid ifrågavarande
arbetsställen, alldenstund, vilket Tegner uppgivit vara enda motivet
för sin åtgärd, i ena fallet bolagets styrelse hade sitt säte i Örebro
stad och i andra fallet arbetsgivaren bodde därstädes. Tegner ansåge sålunda,
att klaganden såsom eljest varande utmätningsman inom landsfiskalsdistriktet
icke i de nämnda fallen vore rätt utmätningsman i
införselärenden. Till följd av Tegners åtgärd hade klaganden från Svenska
Skoindustri Aktiebolaget återbekommit av klaganden förut meddelade införselbeslut
för uttagande av oguldna utskylder, debiterade i kommuner
inom landsfiskalsdistriktet och påförda vid fabriken anställda arbetare.

Såsom skäl för att bolaget funnit sig förhindrat att verkställa de av klaganden
meddelade införselbesluten hade bolaget åberopat vad Tegner anfört.
Enligt klagandens förmenande finge det anses uppenbart, att endast
en utmätningsman lagligen kunde vidtaga exekutiv åtgärd å en och samma
arbetsplats, såvida icke flera utmätningsmän funnes särskilt förordnade.
Klaganden förfäktade därför den åsikten, att Tegner utan laga rätt meddelat
införselbeslut i förenämnda fall. I båda fallen innehölles nämligen
avlöningsbeloppen icke inom Örebro stad utan inom respektive socknar.
Frågan om behörigheten av Tegners åtgärd ansåge klaganden vara mycket
viktig, alldenstund ett flertal framställningar om införsel i avlöning
till gäldande av underhållsbidrag ingåves till klaganden för verkställighet
mot gäldenärer, sotm vore anställda och uppbure avlöning vid fabriker
eller andra arbetsställen inom landsfiskalsdistriktet, medan vederbörande
arbetsgivare själva bodde i Örebro stad eller, i fall arbetsgivaren vore
aktiebolag, styrelsen hade sitt säte i staden. Vore Tegners åtgärd i överensstämmelse
med lagens mening, följde därav, att klaganden dittills i
förekommande fall obehörigen handlagt införselärenden i fråga om gäldandet
av såväl underhållsbidrag som oguldna utskylder.

Klaganden åberopade ett den 20 februari 1923 dagtecknat brev från bolaget
till klaganden av följande lydelse:

”Åberopande Edert beslut om införsel i lön för K. Karlsson, A. Sartz,
K. Lindgren, C. Schultz, K. Fallberg, Ch. Meyer och A. Kallin, beklaga
vi ej kunna stå till tjänst med verkställande av detta införselbeslut, då
stadsfogden Tegner meddelat oss, att han är behörig utmätningsman på
denna plats. Vårt kontor samt fabrik är o belägna i Almby socken, således
utanför stadens gräns, men har vårt bolags styrelse sitt säte i Örebro.
På grund härav har stadsfogden Tegner nyligen meddelat beslut om införsel
i lön för 32 arbetare till en summa av kr. 2,287:49. Vi bifoga samtidigt
härmed avskrift av vår firmas registreringsbevis, varmed vi vilja
styrka, att styrelsen har sitt säte i Örebro.”

Tillika åberopade klaganden registreringsbevis för bolaget samt utdrag
ur bolagsordningen, utvisande, att bolaget skulle hava sitt säte i Örebro.

Sedan jag anmodat Tegner att inkomma med yttrande, anförde han, att
ifrågakomna införselbeslut meddelats till gäldande av utskylder, påförda
inom staden boende personer. Tegner kunde icke finna annat än att han
varit fullt berättigad att meddela dessa införselbeslut, över vilka Tegner
veterligen besvär icke blivit anförda. När Tegner mottagit en restlängd
å oguldna utskylder för indrivning, vore Tegner skyldig att, där så erfordrades,
använda sig av införselförfarandet, som vore det enda tvångsmedel
av praktiskt värde, som stode till skatteindrivarens förfogande.
Tegner hade att undersöka, huruvida i restlängden upptagna personer

hade tillgångar, vari införsel kunde beviljas. För att kunna meddela införsel
vore det nödvändigt att veta, hos vem gäldenären vore anställd.
Varest själva arbetet utfördes eller var avlöningen utbetalades vore Tegner
likgiltigt. Det vore arbetsgivaren, Tegner hade att hålla sig till. Därest
han bodde eller funnes inom staden, vore Tegner icke blott oförhindrad
att bevilja införsel utan även näppeligen berättigad att visa ärendet
ifrån sig. Det förefölle, som om klaganden förväxlat utmätning av
avlöning och införsel i avlöning. Utmätning av avlöning måste verkställas
å själva arbetsplatsen eller rättare å den plats, där avlöningen utbetalades,
enär avlöning först då gäldenären vore berättigad att lyfta densamma
vore utmätningsbar. Införsel vore däremot ett av vederbörande
utmätningsman avkunnat beslut, varigenom utmätningsmannen förordnade,
huru stort belopp av avlöningen, som i den mån densamma förfölle
till betalning skulle innehållas. Sedan arbetsgivaren erhållit underrättelse
om beslutet, vore han skyldig att ställa sig beslutet till efterrättelse
och vore även skyldig att, därest utmätningsmannen föreskreve, med
posten insända innehållna belopp. Utmätningsmannen behövde alltså icke
inställa sig å den plats, där avlöningen utbetalades, eller där vidtaga någon
åtgärd. Det vore arbetsgivaren och ej dennes underlydande personal, som
vore ansvarig för att införselbeslutet efterföljdes, och det vore arbetsgivarens
sak att lämna sin personal erforderliga förhållningsorder. Därav
syntes följa, att den utmätningsman, inom vilkens tjänsteområde arbetsgivaren
bodde eller funnes, vore behörig att bevilja införsel i hos arbetsgivaren
anställda personers avlöning. Vore arbetsgivaren ett aktiebolag,
syntes den utmätningsman vara behörig, inom vilkens område styrelsen
hade sitt säte eller verkställande direktören bodde. En annan fråga vore,
huruvida även den utmätningsman, inom vilkens distrikt arbetsplatsen
vore belägen, vore behörig att i tjänsteärenden, som berodde på hans handläggning,
meddela införsel hos samme arbetsgivare. En sådan tolkning
skulle i varje fall medföra vissa praktiska fördelar och bespara onödig
omgång och skriftväxling. Tegner åberopade ett uttalande i Tryggers
kommentar till 54 § utsökningslagen av innehåll att, om en utmätningsman
överskrede sin behörighet, bleve ej därigenom hans åtgärd utan vidare
en nullitet, utan jämlikt de grundsatser, som behärskade vår processrätt,
bleve åtgärden i alla fall giltig, därest den ej i vederbörlig ordningöverklagades.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat, att ett exempel
på huru Tegner i praktiken tillämpade sin åsikt funnes från Tegners eget
tjänsteområde, Örebro stad. Inom staden hade Aktiebolaget Växlar och
Signaler sitt kontor, sina verkstäder och sitt gjuteri belägna, men bolagets
styrelse hade sitt säte i Stockholm, där också verkställande direktö -

ron vore bosatt. På grund av Tegners åsikt i dylika fall skulle Tegner
för införsel i lön för bolagets personal påförda, oguldna utskylder till
Örebro stad göra framställning därom hos vederbörande utmätningsman
i Stockholm. Så skedde emellertid icke, utan Tegner meddelade själv dylika
beslut direkt vid bolagets verkstadskontor i Örebro. En tillämpning
av införsellagens bestämmelser i den av Tegner angivna riktningen skulle
förrycka ändamålet med lagen och tillintetgöra användningen av densamma
i viktiga delar. Vid Svenska Skoindustri Aktiebolagets omförmälda
fabrik vore exempelvis en arbetare anställd, mot vilken på sin tid
ansökan ingått till klaganden om beviljande av införsel i lians lön till gäldande
av underhållsbidrag. Vid den av klaganden verkställda undersökningen
för beviljande av den sökta åtgärden hade klaganden erhållit kännedom
om att Tegner meddelat beslut om införsel i arbetarens avlöning
till gäldande av oguldna utskylder till Örebro stad och att verkställigheten
av beslutet därom redan påginge. Gäldenärens avlöning hade ej
varit så stor, att klaganden utan att vara nödsakad att frångå stadgandet
i 6 § tredje stycket införsellagen ansett sig lagligen kunna bevilja den
sökta införseln. Bestämmelsen i 21 § 3) samma lag hade sålunda ej
fått sin tillämpning, utan förhållandet hade i stället blivit rakt motsatt
till det i lagrummet stadgade. Klaganden hade ej heller kunnat vidtaga
någon på klaganden ankommande åtgärd för att få det av Tegner meddelade
införselbeslutet upphävt. Verkställandet av Tegners ifrågavarande
införselbeslut påginge allt fortfarande. Över att klaganden icke meddelat
beslut om införsel i den åsyftade arbetarens lön till gäldande av underhållsbidraget
hade barnamodern anfört besvär hos K. B. i Örebro län.
Visserligen vore ej i utsökningslagen uttryckligt stadgat, vilken utmätningsman
vore behörig att verkställa viss utmätning, och på grund därav
hade lagberedningen ej ansett lämpligt att i införsellagen uttryckligen
angiva, vilken utmätningsman ägde meddela införsel. I överensstämmelse
med vad som ansåges gälla om utmätning både emellertid lagberedningen
vid avgivandet av sitt förslag till lag om barn utom äktenskap
m. m. anfört, att behörig utmätningsman i införselärenden syntes den
vara, inom vars tjänsteområde den huvudsakliga verkställigheten d. v. s.
avlöningsbeloppens innehållande skulle äga rum. Detta lagberedningens
uttalande hade klaganden, innan han i ärendet vänt sig till mig, framhållit
för Tegner, men denne hade avvisat klagandens påpekande endast med:
”Ja, det är deras åsikt men icke min.” Utom de andragna förhållandena
kunde klaganden icke underlåta att framhålla, att de enda sportler, landsfiskalerna
huvudsakligen åtnjöte av de vittomfattande expeditionsgöromål,
som åvilade dem i tjänsten, vore indrivningsavgiften å oguldna utskylder
eller andra allmänna medel. Dessa sportler vore ett kärkommet
tillskott för landsfiskalerna att användas vid avlöningen åt deras skriv -

biträden. Genom Tegners anmärkta åtgärd att under senare tiden vid
exempelvis Svenska Skoindustri Aktiebolagets fabrik i Almby socken meddela
införselbeslut i fråga om oguldna utskylder av ett sammanlagt belopp
av 9,425 kronor 29 öre, fördelat på 74 personer, hade klaganden gått
miste om en eljest honom tillkommande extra inkomst av sin tjänst på
flera hundra kronor. Klaganden hade svårt att frigöra sig från den uppfattningen,
att Tegners ifrågavarande åtgärd i verkligheten dikterats enbart
av vinningslystnad. Enär ärendet hade en avgjord betydelse för utmätningsmännen
i hela riket, hemställde klaganden, att jag ville vidtaga
den åtgärd, som på grund av lag och sakens beskaffenhet kunde föranledas.

Enligt vad jag inhämtat fann K. B. i anledning av de av klaganden
omförmälda besvären genom utslag den 28 mars 1923, enär, jämlikt bestämmelsen
i 21 § 3) införsellagen, införsel till gäldande av det ifrågakomna
underhållsbidraget skulle äga företräde framför införsel till gäldande
av utskylder samt det därför ålegat klaganden, inom vilkens distrikt
Svenska Skoindustri Aktiebolagets kontor, där den omförmälde arbetarens
avlöning utlämnades, vore beläget, att, oavsett att annan utmätningsman
meddelat beslut om införsel till gäldande av utskylder, så snart
begäran om införsel framställts därom fatta beslut, lagligt förständiga
klaganden att omedelbart företaga det berörda införselärendet till vidare
handläggning och därmed lagligen förfara.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Tegner. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde jag följande:

Enligt 2 § utsökningslagen är utmätningsman å landet landsfiskal, var
inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde.

I 54 § utsökningslagen stadgas att, om man på grund av dom eller utslag,
varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, vill erhålla
utmätning hos denne, må man till utmätningsmannen ingiva domen eller
utslaget.

I 2 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
stadgas, att om den, som enligt 1 § i lagen är berättigad till underhållsbidrag
till barn eller eljest är underhållsberättigad, vill erhålla införsel,
ingive till utmätningsmannen dom eller annan handling, genom
vilken bidraget blivit bestämt, med uppgift å den underhållsskyldiges
hemvist och anställning.

Enligt 6 § första stycket skall, där införsel varder beviljad, utmätnings -

mannen förordna, huru stort belopp av den underhållsskyldiges avlöning
skall, i den män densamma förfaller, innehållas till gäldande av underhållsbidraget.

I 21 § stadgas att, om någon häftar för oguldna utskylder eller allmänna
avgifter, skola beträffande sådana utskylder eller avgifter jämte stadgad
indrivningsavgift eller uppbördsprovision lagens bestämmelser om
införsel för underhållsbidrag i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med vissa närmare angivna tillägg och undantag.

I 2 § utsökningslagen är frågan om varje utmätningsmans behörighetsområde
avgjord med enkla och tydliga ord: på landet är landsfiskalen
utmätningsman inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad är stadsfogden
utmätningsman. Att landsfiskal icke äger företaga utmätning i stad och
att stadsfogde ej får verkställa utmätning å landet har ej ansetts behöva
påpekas i utsökningslagen. En tjänstemans åligganden och befogenheter
äro i allmänhet närmare utformade i den för honom gällande instruktionen.
Jag hänvisar härutinnan till § 18 i instruktionen den 14 december
1917 för landsfiskalerna.

Att, sedan i 2 § utsökningslagen varje utmätningsmans behörighetsområde
blivit bestämt, man i 54 § icke uttryckligen angivit, vilken utmätningsman
som är behörig att verkställa viss dom eller visst utslag, synes
följdriktigt. I det av Tegner ofullständigt citerade stället i Tryggers kommentar
till utsökningslagen heter det vidare, att ”detta har delvis sin förklaring
däri, att flera utmätningsmän kunna äga en dylik behörighet.
Varje utmätningsmans befogenhet är nämligen begränsad till att omfatta
blott sådan verkställighet, som skall äga rum inom hans enligt § 2
eller 4 bestämda tjänstgöringsområde. Skall själva verkställigheten äga
rum inom flera dylika områden, måste följaktligen, därest annat ej i
lagen stadgats, parten begära verkställighet hos flera utmätningsmän.
Var och en har därvid att företaga den verkställighet, som skall äga
rum inom hans distrikt. Så t. ex. vid begäran om utmätning har
varje utmätningsman att utmäta den egendom, som finns inom hans
tjänstgöringsområde.”

Ansågs det redan 1877 vid utsökningslagens tillkomst, att behörighetsfrågan
ej behövde närmare utvecklas än som då skedde, var det knappast
anledning att 40 år senare i 1917 års införsellag, där det endast gäller en
utmätningsmannens specialfunktion, giva mera ingående bestämmelser
än som meddelats i själva huvudlagen. För att intet missförstånd skulle
uppstå hos lagens handhavare, fann dock lagberedningen, såsom klaganden
framhållit, i de ledande motiven till införsellagen (förslag till lag om
barn utom äktenskap m. m. den 30 november 1915) skäligt uttala att, då
utsökningslagen ej hade något uttryckligt stadgande om vilken utmätningsman
vore behörig att verkställa en viss utmätning, det icke ansetts

lämpligt att i införsellagen uttryckligen angiva, vilken utmätningsman
ägde meddela införsel. ”1 överensstämmelse med vad som anses gälla om
utmätning lärer”, yttrade lagberedningen, ”detta vara den utmätningsman,
inom vars tjänstgöringsområde den huvudsakliga verkställigheten,
avlöningsbeloppens innehållande, skall äga rum.”

I en kommentar till barnalagarna av år 1917, utgiven 1918 på framställning
av svenska fattigvårdsförbundet av en av de ledamöter i lagberedningen,
som deltagit i utarbetandet av lagförslagen, hovrättsrådet H.
Edling, yttras bland annat under 2 §: ”Utmätningsman är å landet landsfiskal
och i stad stadsfogde. Behörig utmätningsman är den, inom vars
tjänsteområde den huvudsakliga verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens
innehållande, skall äga rum.”

I en del detaljstadganden i införsellagen är behörighetsfrågan direkt
berörd.

Sålunda stadgas i 4 § andra stycket att, om det upplyses, att den underhållsskyldige
tagit anställning å annan ort, och är i följd därav utmätningsmannen
ej vidare behörig, översände handlingarna jämte underrättelse
om vad för övrigt i ärendet förekommit till behörig utmätningsman,
och åligge det denne att ägna ärendet fortsatt handläggning.

I 9 § finnes ett motsvarande stadgande. Däri heter det: Är förordnande
om införsel meddelat, och varder upplyst, att den underhållsskyldige lämnat
den anställning förordnandet avser och blivit anställd hos annan
arbetsgivare, skall utmätningsmannen inhämta upplysningar såsom i 4 §
sägs samt, där hinder ej möter, meddela beslut om införsel i den underhållsskyldiges
avlöning för den nya anställningen. Har den underhållsskyldige
tagit anställning å annan ort, och är i följd därav utmätningsman,
som förut haft befattning med ärendet, ej vidare behörig, översände
handlingarna jämte underrättelse om vad för övrigt i ärendet förekommit
till behörig utmätningsman; och meddele denne beslut i ärendet.

Det centrala i en utmätningsförrättning är ej, att utmätningsmannen
på sitt tjänsterum beslutar företaga en utmätning, iitan det centrala är
själva förrättningens verkställande på sätt i 4 kap. utsökningslagen närmare
angives. Enligt vad lagberedningen framhållit, utgöres vid införsel
den huvudsakliga verkställigheten av avlöningsbeloppens innehållande.

Vid sådant förhållande synes det ock naturligt att, såsom lagberedningen
yttrat, behörigheten tillkommer den utmätningsman, inom vilkens tjänstgöringsområde
innehållandet skall äga rum. I fråga om en fabriksanläggning
skulle sålunda det avgörande bliva, varest fabrikskontoret, å
vilket lönerna till arbetarna utbetalas, är beläget. Är ett dylikt kontor
beläget inom ett landsfiskalsdistrikt, torde i allmänhet landsfiskalen vara
behörig utmätningsman i ärenden angående införsel i vid fabriken anställda
arbetares lön, är kontoret beläget i stad, skulle stadsfogden äga

motsvarande behörighet. Dock synes eu sådan regel böra gälla allenast
beträffande ett mera stadigvarande förhållande, d. v. s. att lönerna alltjämt
lyftas å det ifrågavarande kontoret och icke än å det ena stället och
än å det andra.

Den sålunda uttalade uppfattningen vinner stöd i stadgandet i 18 § införsellagen
att, om underhållsskyldig är anställd i tjänst eller annat arbete
hos staten eller kommun, skall vad om arbetsgivare i lagen är sagt tilllämpas
beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

Får det anses fastslaget, att i ärenden angående införsel i de från en
fabriks stadigvarande arbetskontor utbetalade arbetslönerna den utmätningsman
är behörig förrättningsman, inom vilkens tjänstgöringsdistrikt
kontoret är beläget, måste därav följa, att någon annan utmätningsman
icke jämte honom är behörig i dylika ärenden.

Under denna förutsättning kan den av Tegner hävdade uppfattningen
att, om en fabrik med sitt kontor är belägen inom ett utmätningsdistrikt
och ägaren av fabriken är bosatt inom ett annat distrikt, utmätningsmannen
därstädes ensam eller vid sidan av utmätningsmannen i det distrikt,
där fabriken ligger, skulle vara behörig att meddela införsel i de vid
fabriken anställda arbetarnas löner, icke vara riktig.

Ett dylikt förhållande skulle också leda till orimliga konsekvenser.
Vore utmätningsmannen i det distrikt, där exempelvis bolagsstyrelsen har
sitt säte, ensam behörig, skulle beträffande flera av de stora norrländska
sågverksbolagen, vilkas styrelser hava sitt säte i Stockholm men vilkas anläggningar
äro belägna långt uppe i Norrland, införsel i de därstädes anställda
arbetarnas avlöningsmedel ske i Stockholm, medförande uppenbar
olägenhet och tidsutdräkt för såväl införselsökanden och arbetsgivaren
som de förrättningsmän, genom vilkas händer ärendet skulle löpa.

Vore åter två utmätningsmän jämsides behöriga, skulle vissa bestämmelser
i införsellagen bliva alldeles onyttiga. I 3 och 4 styckena av 6 §
i lagen stadgas, att det belopp, som skall innehållas, ej må sättas så högt,
att den underhållsskyldige kommer att sakna medel till underhåll för sig
själv eller för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av
honom åtnjuta underhållsbidrag. Beviljas införsel till gäldande av bidrag
åt flera underhållsberättigade och förslår ej därtill det belopp, som må
innehållas, varde detta belopp fördelat mellan de underhållsberättigade i
förhållande till bidragens storlek. I 7 § säges att om, efter det förordnande
om införsel givits, anledning yppas till jämkning i de därvid meddelade bestämmelserna,
äge utmätningsmannen utan hinder av det förra beslutet förordna
om en sådan jämkning. I 21 § 3) heter det att, om införsel beviljas till
gäldande av såväl underhållsbidrag som utskylder eller avgifter, och förslår
ej därtill det belopp, som må innehållas, gånge detta belopp i första hand
till bidragets betalning. Huru skulle föreskrifterna kunna med framgång

tillämpas, om två utmätningsman förmedelst införsel konkurrerade om tillgängliga
avlöningsmedel? Vilkendera utmätningsmannen skulle vara behörig
att besluta om nödiga jämkningar?

Här må hänvisas till följande yttrande av lagberedningen: ”Om införsel
sökts för bidrag åt flera underhållsberättigade, böra dessa bidrag uppenbarligen
icke hava olika rätt sinsemellan efter tidsprioritet, så att den
underhållsberättigade, som först sökt införsel, i första hand erhåller betalning.
Om det belopp, som får innehållas, icke förslår till gäldande av
alla bidragen, bör det delas i förhållande till bidragens storlek. De omständigheter,
som skäligen böra inverka på avgörandet huru stor del av
avlöningen skall förbehållas den underhållsberättigade, äro så skiftande,
att ett tillfredsställande resultat icke torde kunna nås, med mindre det
överlämnas åt vederbörande exekutiva myndighet att i varje särskilt fall
träffa detta avgörande. Det kunde visserligen tänkas, att vid sidan av utmätningsmannens
prövningsrätt till den underhållsskyldiges skydd stadgades
ett minimum — en kvotdel av avlöningen eller en viss summa —
som alltid skulle förbehållas honom. Även en sådan minimibestämmelse
kunde dock medföra otillfredsställande resultat, till exempel i de fall då
gäldenären jämte den ifrågavarande avlöningen har inkomster av annat
slag, vilka icke kunna åtkommas genom utmätning. Beredningen har därför
ansett lämpligast att icke genom dylika bestämmelser binda utmätningsmannens
prövning. Denna måste givetvis ofta bliva av ganska ömtålig
natur. Genom sin ingående kännedom om levnadsförhållandena i orten
torde dock utmätningsmannen i allmänhet vara väl skickad att omhänder -hava densamma.”

Slutligen stadgas i 14 § i lagen att, om arbetsgivare i uppenbar strid
mot beslut om införsel utbetalat avlöning, äge utmätningsmannen hos
arbetsgivaren omedelbart genom utmätning uttaga det belopp, som skolat
innehållas. Under förutsättning, att en dylik utmätning bör äga rum å
fabrikskontoret, är allenast utmätningsmannen i det distrikt, där fabriken
ligger, behörig att företaga utmätningen.

I detta sammanhang torde jämväl böra anmärkas, att enligt 10 § införsellagen
utmätningsmannen, när införsel beviljats, skall låta skriftlig underrättelse
därom bevisligen tillställas arbetsgivaren. Enligt lagberedningen
kan utmätningsmannen härvid välja det mest praktiska sättet för
delgivningen. Denna behöver sålunda ej ske såsom om stämning är stadgat,
och arbetsgivarens boningsort kan i detta avseende icke hava någon
betydelse för frågan om utmätningsmannens behörighet.

Jämlikt § 11 i 1917 års restindrivningsförordning äger för indrivning
av krono- eller kommunalutskylder och därmed jämförliga avgifter den
utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits, åtnjuta ersättning
med stadgad indrivningsavgift eller uppbördsprovision. Denna provision

är bestämd i uppbördsreglementet den 14 december 1917 för kronoutskylder
till 3 respektive 6 procent och i kommunalförfattningarna för kommunalutskylder
till 3 procent. Enligt 21 § införsellagen må införsel för
utskylder jämväl omfatta stadgad indrivningsavgift eller uppbördsprovision.

Klaganden har uppgivit, att Tegner genom sitt anmärkta förfaringssätt
på klagandens bekostnad förskaffat sig en inkomst på flera hundra kronor.
Det skulle i detta sammanhang vara av intresse att veta, om Tegner
lika beredvilligt som i fråga om utskylder, förfallna inom Örebro stad,
skulle upptaga ansökningar från enskilda underhållsberättigade eller jämlikt
4 eller 9 § införsellagen från andra utmätningsmål! remitterade ärenden
angående genomförande av införsel för underhållsbidrag, utan provision
och med allt det därmed förenade besväret, beträffande exempelvis
lika många underhållsskyldiga personer, som i det förevarande ärendet
omförmälts, blott därför att arbetsgivaren vore eller ansåges bosatt i
Örebro.

Ett måste nämligen vara klart, att lagen icke kunnat lämna utrymme
åt utmätningsmannen att för egen del utvälja och behålla de lukrativa
ärendena och överlåta de övriga på andra.

I överensstämmelse med vad ovan anförts ansåg jag, att Tegner förfarit
felaktigt i det anmärkta hänseendet och att han genom att under för handen
varande förhållanden meddela införsel i de vid de ifrågavarande,
inom klagandens landsfiskalsdistrikt belägna fabrikerna anställda arbetarnas
avlöning överskridit sin befogenhet såsom utmätningsman i Örebro
stad.

Tegner hade i sin till mig avgivna förklaring vidhållit sin uppfattning.
Enligt vad klaganden anfört, hade Tegner icke ens ansett sig behöva böja
sig för det av lagberedningen givna direktivet. Som det för införsellagens
rätta handhavande syntes vara av stor vikt, att det ifrågavarande spörsmålet
vunne sin lösning, och skada eller förlust av Tegners förfarande
syntes hava uppstått, fann jag Tegner icke kunna undgå åtal.

Under åberopande av vad jag ovan anfört uppdrog jag därför åt åklagaren
att vid vederbörlig domstol i laga ordning ställa Tegner under åtal
för tjänstefel samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Genom åklagarens försorg borde tillfälle lämnas klaganden eller annan
målsägare att yttra sig i målet, och borde av klaganden eller annan
målsägare framställda ersättningsanspåk, i den mån de kunde anses befogade,
understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid Glanshammars och Örebro härads tingslags
häradsrätt, som i utslag den 19 juli 1924 yttrade följande:

Enär genom vad i målet förekommit vore utrett, att Tegner vid olika
tillfällen allt sedan maj månad 1921 meddelat beslut om införsel i arbetslöner
tillkommande ett flertal arbetare, anställda dels vid Svenska Skoindustri
Aktiebolagets i Örebro fabrik i Almby socken och dels vid Vennerlunds
skofabrik i Längbro socken, samt upplyst blivit, att avlöningarna
till vid nämnda fabriker anställda arbetare utbetalades från de vid
fabrikerna belägna fabrikskontoren ävensom att innehållandet av de i införselbesluten
föreskrivna beloppen ägt rum å samma kontor, ty och som
på grund därav endast vederbörande utmätningsman i Almby och Längbro
socknar varit behörig meddela införselbesluten i fråga, samt Tegner
genom att det oaktat i sin egenskap av utmätningsman i Örebro stad meddela
nämnda beslut uppenbarligen förfarit felaktigt, dömdes Tegner jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd i tjänsten att bota 200 kronor.

Vidkommande av klaganden framställt yrkande om ersättning, så enär
i målet av Tegner lämnats ostridigt, att han för de genom ovannämnda
införselbeslut indrivna utskylderna uppburit därför stadgad indrivningsavgift
eller uppbördsprovision med åtminstone 598 kronor 39 öre, samt
enligt 11 § i kung! förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter
om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter
med mera den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits, ägde
åtnjuta förutnämnda avgift eller provision och ifrågavarande medel uttagits
inom det distrikt, där klaganden vore utmätningsman, förpliktades
Tegner att till klaganden utgiva 598 kronor 39 öre, och skulle Tegner därjämte
ersätta klagandens kostnader å målet med 200 kronor jämte vad
klaganden visade sig hava utgivit i lösen för häradsrättens protokoll i
målet.

över häradsrättens utslag har Tegner anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

16. Vårdslöst handhavande av expeditionsgöromål
å landsfiskalskontor.

I en den 8 januari 1924 hit inkommen skrift anförde f. d. fältmusikanten
O. P. Edman i Kärrsmossen följande:

I juli månad 1923 hade klaganden, som sedan flera år tillbaka erhållit
gratifikation från invalidhusfonden, hos kung!, arméförvaltningen gjort
ansökan om dylik gratifikation för år 1923. Gratifikationen hade föregående
år utdelats i oktober månad genom landsfiskalen i Arvika distrikt.
Vid olika tillfällen hade klaganden å landsfiskalskontoret efterhört, om
några för honom avsedda penningmedel ankommit från arméförvaltningen,
men fått nekande svar. Den 24 december 1923 hade klaganden

tillskrivit arméförvaltningens pensionskontor med förfrågan, huruvida
gratifikation tilldelats klaganden. På denna fråga hade klaganden erhållit
jakande svar, varjämte meddelats, att penningarna funnes att utkvittera
hos vederbörande landsfiskal. Klaganden anhöll, att jag måtte lämna
klaganden erforderlig hjälp för gratifikationens utbekommande ävensom
föranstalta om undersökning angående vem försummelsen med gratifikationens
utbetalande läge till last.

Sedan jag anmodat landsfiskalen i Arvika distrikt G. A. Nerander att
inkomma med yttrande, anförde han följande:

Enligt det å landsfiskalskontoret förda brevdiariet över ankommande
skrivelser hade den 11 oktober 1923 dit ankommit en den 29 september
samma, år dagtecknad skrivelse från arméförvaltningen, innefattande uppgift
om två från invalidhusfonden utdelade gratifikationer, nämligen till
klaganden 200 kronor och till P. Lönn i Mangskog 20 kronor. Därjämte
hade antecknats, att i sammanhang med skrivelsen inkommit 220 kronor
att tillställas klaganden och Lönn mot kvitton. Brevdiariet innehölle jämväl
anteckning, att medlen samma dag utexpedierats till vederbörande
fjärdingsman för att tillställas gratialisterna samt att arméförvaltningens
skrivelse behörigen redovisats den 25 oktober 1923. Tjänstekasseboken innehölle
likaledes anteckning, att medlen ingått den 11 oktober samt att beloppet,
220 kronor, införts såsom utgift samma dag. Detta ärende hade
emellertid icke handlagts av Nerander utan av i distriktet anställde extra
landsfiskalen O. A. Ekström. Först den 7 januari 1924 hade Nerander på
grund av ett telefonsamtal med arméförvaltningen, varifrån förfrågan
ingått huru detta ärende låg och om medlen kommit landsfiskalskontoret
tillhanda, fått anledning undersöka ärendet. Vid samtal med Ekström
hade denne upplyst, att det möjligen förelåge ett misstag från hans sida
och att medlen av förbiseende sannolikt icke blivit av honom avsända,
helst som han ej heller kunde förete postkvitton. Redan samma dag hade
penningmedlen utsänts till vederbörande fjärdingsmän för att tillställas
gratialisterna. Behöriga kvitton från dem hade den 15 januari 1924 av
Nerander översänts till arméförvaltningen. På fråga av Nerander om gratifikationen
av klaganden eller dennes ombud efterfrågats å landsfiskalskontoret
hade Ekström upplyst, att så varit förhållandet, sannolikt under
december månad, varvid Ekström lämnat nekande svar, beroende därpå
att han på grund av tjänsteärendenas myckenhet icke haft detta särskilda
ärende i minnet.

Extra landsfiskalen Ekström vitsordade genom påteckning å Neranders
yttrande riktigheten av dess innehåll.

I avgivna påminnelser meddelade klaganden, att han den 12 januari 1924

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

bekommit gratifikationen. Den 24 december 1923 både en klagandens dotter
och den 2 januari 1924 hade en hans son å landsfiskalskontoret gjort
förfrågan, om penningarna kommit, men fått nekande svar. Vid sonens
förfrågan hade Ekström i samband med det nekande svaret tillagt, att han
skulle göra förfrågningar å pensionskontoret. Då besvär och onödiga utgifter
åsamkats klaganden, yrkade han att därför utbekomma ersättning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Värmlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ekström. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Enligt kungl. brev den 6 februari 1920 till arméförvaltningens civila departement
angående decentralisering av vissa ärenden rörande understöd
från Vadstena krigsmanshuskassa och invalidhusfonden äger sagda departement
utöva den Kungl. Maj:t förut tillkommande befogenheten att
bland annat till f. d. indelt eller annat fast anställt manskap vid armén,
som åtnjuter underhåll från krigsmanshuskassan, årligen utdela gratifikationer
ur invalidhusfonden.

Sedan beslut om gratifikationernas utdelande fattats, översändas de för
gratialisterna avsedda penningbeloppen av arméförvaltningen till vederbörande
magistrater och landsfiskaler för att mot kvitto tillställas gratialisterna.

I vissa landsfiskalsdistrikt tjänstgör såsom biträde åt landsfiskalen en
extra landsfiskal med åligganden enligt särskilda av länsstyrelserna utfärdade
instruktioner.

För de i Värmlands län anställda extra landsfiskalerna gäller en av K. B.
den 6 mars 1920 utfärdad instruktion. Enligt § 2 i denna instruktion har
extra landsfiskal att biträda landsfiskalen i det distrikt, som honom såsom
tjänstgöringsområde tilldelas, samt att därvid tjänstgöra företrädesvis
inom visst distrikt, men även, där K. B. finner omständigheterna därtill
föranleda, inom det eller de andra distrikt, som av K. B. bestämmes.
I § 11 heter det, att i den mån övriga extra landsfiskal tillkommande göromål
därtill lämna tillfälle skall han, efter anmodan av landsfiskalen, i
enlighet med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente samt författningar
angående utmätning för krono- och kommunala utskylder, allmänna
avgifter m. m. ävensom angående indrivning och redovisning av
böter, verkställa indrivning av sådana allmänna medel och avgifter samt
till landsfiskalen därför avgiva redovisning. Extra landsfiskal har tilllika
att i den omfattning eljest honom tillagda tjänstegöromål det medgiva
bland annat biträda landsfiskalen med dagbokföring och expedi -

tionsarbete i tjänsten. I § 15 stadgas, att genom extra landsfiskals anställande
befrias icke landsfiskalen från ansvaret för att allt, som tillhör landsfiskalst
jänsten, varder behörigen fullgjort.

Enligt upplysningar från länsstyrelsen har Ekström alltsedan den 1
april 1920 jämlikt årligen upprepade förordnanden varit anställd såsom
extra landsfiskal i Arvika landsfiskalsdistrikt.

I förevarande fall har Ekström den 11 oktober 1923 i nyssnämnda egenskap
mottagit de från arméförvaltningen ankomna, för klaganden och
Lönn avsedda penningmedlen. I anslutning till intruktionens bestämmelse
om åliggande för extra landsfiskal att biträda landsfiskalen med expeditionsarbete
synes Ekström haft för avsikt att på egen hand ombesörja
ärendets handläggning å landsfiskalskontoret. Ekström har sålunda i
brevdiariet och tjänstekasseboken antecknat, att medlen den 11 oktober
1923 inkommit, att de samma dag överlämnats till vederbörande fjärdingsmän
för att tillställas gratialisterna samt att arméförvaltningens skrivelse
behörigen redovisats den 25 oktober 1923. Men i verkligbeten blevo medlen
ej översända till fjärdingsmännen förrän i januari 1924, sedan Nerander
efter förfrågan från arméförvaltningen igångsatt en undersökning i
saken. Ehuruväl Ekströms åtgärd att anteckna arméförvaltningens skrivelse
såsom behörigen redovisad den 25 oktober 1923 synes mig tämligen
oförklarlig, giver dock icke handlingarnas innehåll anledning att antaga
annat än att vårdslöshet och försummelse varit orsaken till att penningarna
ej blivit å rätt tid till vederbörande avsända. Men då ärenden av
ifrågavarande slag icke torde förekomma särdeles ofta, framstår det såsom
synnerligen anmärkningsvärt, att Ekström skulle alldeles avglömt
ärendet samt att han icke, såsom han bort, vid klagandens förfrågningar
undersökt diarierna för den korta tid, varom här var fråga. Hade så skett,
hade utan tvivel det begångna felet genast upptäckts.

Den handläggning, som vederfarits ifrågavarande ärende, syntes mig
vara av den beskaffenhet, att den icke kunde undgå min beivran. Såsom
ordinarie landsfiskal vore väl Nerander ansvarig för expeditionsgöromålen
i distriktet, men då genom Ekströms anteckningar ärendet torde för
Nerander framstått såsom vederbörligen expedierat, fann jag Ekström
böra ensam ansvara för dess felaktiga behandling.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Ekström för tjänstefel. Det skulle
åligga åklagaren att angående anledningen till dröjsmålet med utbetalningen
av de ifrågavarande penningmedlen verkställa den vidare utredning,
som kunde befinnas erforderlig, samt att därefter å Ekström yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klagan -

den att bliva i målet börd, och av honom framställda ersättningsanspråk
borde, i den mån de funnes befogade, understödjas.

Jösse häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den 27
augusti 1924 följande:

Enär genom vad Ekström erkänt, jämte vad övrigt i målet förekommit,
blivit lagligen styrkt, att Ekström under den tid, han tjänstgjort såsom
extra landsfiskal i Arvika distrikt, vid handläggning av ett från kungl.
arméförvaltningen till landsfiskalskontoret den 11 oktober 1923 ankommet
ärende rörande utdelande av gratifikationer åt avskedade militärpersoner
inom Arvika landsfiskals distrikt dels verkställt anteckning i diariet
och kassajournalen, att gratifikationsmedlen samma dag expedierats till
vederbörande fjärdingsmän, dels därefter verkställt anteckning därom,
att arméförvaltningens skrivelse behörigen redovisats den 25 oktober 1923,
utan att någondera åtgärden blivit vidtagen, dels ock på av gratialisterna
efter förstnämnda tid gjorda förfrågningar om medlen hade ankommit till
landsfiskalskontoret, utan att vidtaga undersökning därom i diariet, uppgivit,
att medlen icke inkommit, samt Ekström genom berörda förfaranden
måste anses hava gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse i
tjänsten, men på grund av vad i målet förekommit anledning icke funnes
att antaga, att Ekström genom omförmälda förfaranden haft för avsikt
att undandraga gratialisterna ifrågavarande belopp och själv tillgodogöra
sig desamma, dömdes Ekström jämlikt 25 kap. 17 och 21 §§ strafflagen,
jämförda med 25 kap. 22 § samma lag, att för vad han sålunda låtit komma
sig till last höta 100 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

17. Övergrepp av polistjänstemän.

I en den 30 november 1923 hit inkommen skrift anförde G. E. Dahlström
i Bollnäs följande:

Klaganden hade nyligen bosatt sig i Bollnäs köping för att där söka
sin utkomst såsom s. k. stadsbud. Sin avsikt därutinnan hade klaganden
anmält till köpingens polisuppsyningsman E. A. Bertram, och denne hade
då icke haft något att anmärka mot klagandens tillärnade verksamhet.
Icke heller hade Bertram meddelat, att klaganden för yrkesutövningen
hade några reglementen eller andra föreskrifter att iakttaga. Någon dag
därefter hade klaganden av Bertram anmodats att från sin huvudbonad
borttaga en framtill fastsatt mässingsplåt med inskription: ”Stadsbud 1”.
Då klaganden framhållit, att han förut utövat stadsbudsverksamhet på
åtskilliga orter, utan att polismyndigheterna haft något att däremot in -

vända, hade Bertram svarat, att han icke toge hänsyn därtill, och anmärkt,
att skylten verkade till allmänhetens förvillande. Beteckningen
”expressbud” eller dylikt, blott icke ”stadsbud”, finge klaganden begagna.
Någon dag senare hade klaganden anropats av Bertram, som ånyo ålagt
klaganden att borttaga stadshudsmärket. Då klaganden fortfarande vägrat
att ställa sig Bertrams förhållningsorder till efterrättelse, hade Bertram
yttrat, att klaganden hade att åtlyda hans tillsägelser, enär det vore
Bertram, som befallde i köpingen. Den 23 november 1923, då klaganden
var på väg till Bollnäs järnvägsstation för att infinna sig vid ett ankommande
tåg, hade klaganden i närheten av järnvägsstationen hejdats av
Bertram, som i barsk ton yttrat ungefär följande: ”Har ni ändå inte tagit
bort den där plåten? Förstår ni inte, att det inte går an att sätta sig upp
mot polismyndigheten?” Klaganden hade icke inlåtit sig på något resonemang
med Bertram utan fortsatt mot stationen. Klaganden hade emellertid
icke hunnit gå många steg, förrän han anhållits av Bertram och
polismannen E. Djerwf, vilka fattat tag i var sin arm och tvingat klaganden
att vända och följa dem. Då mycket folk varit samlat på platsen och
klaganden velat undvika, att uppträdet väckte alltför stor uppmärksamhet,
hade klaganden förklarat sig ämna frivilligt medfölja. Polismännen
hade då släppt sitt tag och eskorterat klaganden, en på.var sida, fram
till Bertrams bostad. Sedan de inkommit i bostaden, hade Bertram fattat
klagandens mössa och borttagit plåten, därvid han yttrat ungefär följande:
”Nu tar jag av denna plåt i vittnes närvaro. Om ni sätter dit den
igen, blir ni stämd.” Därefter hade Bertram överlämnat plåten och mössan
till klaganden, varpå klaganden tillåtits avlägsna sig. Genom vad sålunda
förekommit ansåge klaganden, att Bertram gjort sig skyldig till
övergrepp. Klagandens anhållande hade väckt stort uppseende och givetvis
menligt inverkat på klagandens goda namn och yrke, helst klaganden
vore nykommen till orten och försökte arbeta sig in i allmänhetens bevågenhet.
Likaså ville klaganden framhålla att, enligt vad köpingsnämndens
ordförande upplyst, för Bollnäs köping icke funnes antagna några
sådana taxor eller reglementen, som avsåges i 23 § ordningsstadgan för
rikets städer, liksom även att klaganden hos länsstyrelsen hört sig för,
huruvida klaganden för sin yrkesutövning hade någon anmälnings-, registrerings-
eller annan skyldighet att iakttaga, men erhållit det besked, att
så ej vore förhållandet. Klaganden anhöll, att jag måtte ställa Bertram
under åtal för vad han låtit komma sig till last ävensom bereda klaganden
tillfälle att i målet föra talan om skadestånd.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Bertram
att inkomma med yttrande, anförde han, att han någon dag under förra
hälften av november 1923 i sin bostad uppsökts av klaganden, vilken för -

klarat sig liava för avsikt att öppna stadsbudskontor i Bollnäs. Klaganden
hade anhållit om närmare upplysningar angående där gällande bestämmelser
i ämnet. Bertram hade stått klaganden till tjänst därutinnan
och därvid bland annat omnämnt, att reglemente för dylik verksamhet
visserligen saknades, men att förslag till sådant snart nog skulle komma
under omprövning hos vederbörande kommunala myndigheter. Under
samtalet med klaganden hade Bertram fäst sig vid hans oroliga och underliga
uppträdande och i viss mån osammanhängande tal. Snart nog hade
Bertram fått den uppfattningen om klaganden, att han ej kunde anses
vara lämplig att självständigt handhava stadsbudsverksamhet, Bertram
både därför rått klaganden att söka anställning hos en stadsbudsföreståndare
i Söderhamn, vilket han förklarat sig skola göra. Därest han komme
att vidhålla sin avsikt att börja egen verksamhet i Bollnäs, skulle han
ånyo uppsöka Bertram för vidare överläggning. Samtidigt hade Bertram
uttalat såsom ett önskemål, att klaganden i så fall ej borde använda tecknet
”stadsbud” utan i stället ”bärare” eller något dylikt. Redan samma
dag hade Bertram genomgått tidningen Polisunderrättelser angående klaganden
och därvid funnit, att han avtjänat straff för förfalskningsbrott.
Omkring en vecka därefter, vilken tid klaganden vistats i Söderhamn,
hade Bertram uppmärksammat klaganden å järnvägsstationens plattform
med omnämnda tecken i mössan och tydligen i ”tjänstgöring”. Bertram
hade därför ansett såsom sin skyldighet att söka ytterligare utröna klagandens
antecedentia, varvid framkommit bland annat, att klaganden å
andra orter gjort sig mindre väl känd, att han varit straffad även för
tjuvnadsbrott, för förargelseväckande uppträdande å allmän plats och för
fylleri samt att han gjort sig skyldig till förskingring av penningar. År
1908 hade klaganden tagit fast anställning vid dragonregementet i Ystad
men efter l''A års tjänst varit Ostraffad och avskedats. Därjämte hade
han varit internerad för sinnessjukdom dels 1 år 7 månader å Lunds hospital
och dels å Ystads fattigvårdsinrättning i tvenne perioder om tillsammans
6 månader. De närmast följande dagarna hade Bertram iakttagit
klaganden å järnvägsstationen, där han tämligen regelbundet inställt sig
vid de personförande tågens ankomst och avgång. Klaganden hade uppträtt
på ett obehärskat och pockande sätt genom att attackera resande
och erbjuda sina tjänster och halvspringande fram och åter ropa ”stadsbud,
stadsbud”. Efter ungefär en veckas förlopp hade Bertram å perrongen
tilltalat klaganden och uppmanat honom att iakttaga ett mera lugnt uppträdande,
varjämte Bertram upprepat sin önskan angående mössmärket.
Därtill hade klaganden genmält, att detta icke anginge Bertram och att
klaganden gjorde som han ville. Några dagar senare hade Bertram råkat
klaganden å gatan strax utanför Bertrams bostad, där Bertram stått under
samspråk med överkonstapeln Djerwf. Bertram hade därvid förklarat

sig önska ett samtal med klaganden angående hans verksamhet. Klaganden
hade stannat ett ögonblick men sedan fortsatt. Bertram hade då tagit
ett par steg efter klaganden och hejdat honom samt upprepat sitt yttrande.
Mycket möjligt vore, att Bertram samtidigt fattat klaganden i ena armen.
Bertram hölle däremot för osannolikt, att Djerwf, som stått kvar, rört vid
någon av klagandens armar. I allt fall hade Bertram icke iakttagit något
sådant. Uppgiften att mycket folk varit samlat på platsen vore betydligt
överdriven. Bertram hade ej sett en enda människa i närheten. Sedan
Bertram hejdat klaganden, både denne förklarat sig icke hava till till
något samtal. Då Bertram påpekat för honom, att Bertram bodde i närmaste
hus, hade klaganden ändrat sig och gjort Bertram sällskap till bostaden,
där även Djerwf på Bertrams tillsägelse inställt sig. Inkommen i
bostaden, hade Bertram genast fört på tal överläggningarna i ämnet från
det föregående besöket och hemställt till klaganden, huruvida han ej skulle
kunna använda sig av något annat tecken. Samtidigt hade Bertram tagit
klagandens mössa, som han lagt ifrån sig på en stol, och under fortsatt
samtal lösgjort det på tvenne ställen löst fastsätta märket ”Stadsbud 1” för
att undersöka, om detsamma möjligen kunde ändras till ”expressbud” eller
dylikt, vilket dock lämpligen ej läte sig göra. Vid återlämnandet till klaganden
av mössan jämte märket hade Bertram framhållit, att klaganden
med endast ringa kostnad kunde anskaffa ett annat sådant. Klaganden
hade förklarat sig ämna fortfarande använda sig av det gamla märket
och avbrutit vidare samtal genom att avlägsna sig. Besöket hade varat
högst 3 minuter. Klaganden hade därefter fortfarande använt samma
märke. Han hade emellertid uppträtt på ett skickligare sätt än första
tiden av vistelsen i köpingen. Enligt Bertrams förmenande torde åtminstone
den mera resvana delen av allmänheten vara av den uppfattningen,
att en med tecknet stadsbud utrustad person vore känd för redbarhet och
ordentlighet och av offentlig myndighet antagen samt stående under denna
myndighets kontroll och uppsikt. Åt en sådan person borde man med full
tillförsikt kunna anförtro vård eller transport av värdefullt gods eller utförande
av viktiga uppdrag. I förevarande fall hade Bertram allenast
gjort sin plikt, nämligen bevakat samhällets och allmänhetens intresse.

Klaganden avgav påminnelser och åberopade beträffande tillvägagångssättet
vid klagandens anhållande ett av kontorsbiträdet N. Lindberg i
Bollnäs avgivet intyg. Vad anginge Bertrams åtgärd att med en sax eller
kniv borttaga klagandens mössmärke, ville klaganden framhålla, att det
för en var måst vara klart, att märket icke kunde på något sätt ändras.
Märket utgjordes av en metallplåt, därur bokstäverna utstansats. Avsikten
med åtgärden hade endast varit att söka giva mera eftertryck åt hotet

att genom stämning vidtaga åtgärder för att hindra klagandens yrkesutövning.

Det av Lindberg avgivna intyget var av följande innehåll:

Lindberg hade vid ifrågakomna tillfälle iakttagit Bertram, Djerwf och
klaganden å gatan, inbegripna i ett livligt samtal, varvid Bertram fört
ordet. Lindberg hade just passerat omkring fem steg förbi dem, då Bertrams
tal blivit så högljutt, att Lindberg vänt sig om. Lindberg både därvid
sett, att Bertram huggit tag i axlarna på klaganden och skakat honom,
varpå Bertram fört honom från platsen. Vid bortförandet hade även
Djerwf fattat klagandens ena arm. Klaganden hade ej gjort ringaste motstånd
utan tvärtom verkat förskrämd och hjälplös.

Härpå anhöll jag, att K. B. i Gävleborgs län ville infordra yttrande
från Djerwf samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande.

I avgivet yttrande åberopade Djerwf vad Bertram anfört i sin förklaring,
varjämte Djerwf anmärkte, att innehållet i det av Lindberg utfärdade
intyget vore vilseledande och ej med verkligheten överensstämmande.

I ett den 18 februari 1924 dagtecknat, förnyat yttrande bestred Bertram
riktigheten av Lindbergs intyg samt upplyste, att klaganden till följd av
det dåliga ekonomiska utbytet av hans berörda verksamhet dåmera avflyttat
från Bollnäs.

Landsfogden C. Björkling anförde i ett av K. B. infordrat yttrande, att
något reglemente för stadsbud eller bärare icke funnes för Bollnäs köping.
Förslag till dylikt reglemente hade upprättats och godkänts å ordinarie
stämma med köpingen den 28 december 1923, varefter fastställelse därå
begärts hos K. B. Bertrams förseelse skulle, såvitt Björkling kunde finna,
hava bestått däri, att han mer eller mindre mot klagandens vilja medtagit
denne till sin bostad och där sökt påverka klaganden att använda sig av
något annat tecken i mössan samt att han därvid lösgjort det av klaganden
använda tecknet ”Stadsbud 1”. Om man betänkte, att allmänheten betraktade
stadsbud såsom personer, vilka stode under något slags offentlig kontroll
med egenskaperna ordentlighet och pålitlighet såsom grundvillkor för
befattningen, samt att Bertram med kännedom såväl därom som om klagandens
antecedentia uppenbarligen sökt skydda ett allmänt intresse, syntes
hans åtgöranden rätt förklarliga, även om de icke precis kunde försvaras.
En erinran till Bertram, att han för framtiden borde iakttaga
större försiktighet i fall av förevarande eller liknande beskaffenhet, syntes
enligt Björklings förmenande vara nog. På något bryskt övergrepp
från Bertrams sida trodde Björkling icke.

För egen del anförde K. B. följande:

Rörande vad klaganden anfört därom, att han hos länsstyrelsen hört
sig för, huruvida han för sin yrkesutövning såsom stadsbud i Bollnäs

hade någon anmälnings-, registrerings- eller annan skyldighet att iakttaga,
och därvid erhållit det beskedet, att sådan skyldighet ej för honom förefunnes,
förhölle det sig så att ett ombud för klaganden vid något tillfälle
under november 1923 i telefon till en vid länsstyrelsen anställd kanslist
anhållit, att denne ville hos tjänstgörande länsassessorn, på vilkens föredragning
handlades ärenden rörande handelsanmälningar, efterhöra huruvida
dels för klaganden förelåge någon skyldighet att för sin stadsbudsverksamhet
söka tillstånd enligt 1864 års näringsfrihetsförordning och dels
för Bollnäs köping funnes gällande några särskilda föreskrifter för bedrivande
av dylik verksamhet, samt att tjänstgörande länsassessorn därtill
svarat att, såvitt lian hade sig bekant, några dylika föreskrifter ej funnes
ävensom att enligt hans förmenande stadgandena i näringsfriketsförordningen
icke ålade klaganden någon skyldighet att hos länsstyrelsen i
förevarande fall göra anmälan.

Under hänvisning till landsfogden Björklings yttrande anförde K. B.
vidare att, för den händelse Bertram ansett, att klaganden genom den av
honom i Bollnäs köping hedrivna verksamhet såsom stadsbud olagligen utövat
visst yrke, hade det ålegat Bertram såsom åklagare i köpingen att i
första hand taga under omprövning, huruvida icke klaganden därför borde
ställas under åtal inför domstol, och att eventuellt därutinnan inhämta
upplysningar hos förmän, något som dock ej skett. Beträffande spörsmålet,
huruvida klaganden för ifrågavarande av honom i köpingen bedrivna
verksamhet över huvud kunde ställas under åtal inför domstol, vore svaret
å denna fråga beroende på vilken tolkning som skäligen kunde givas åt
föreskriften i 9 § kungl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet, att den som ville såsom yrke utöva annan hantering än
idka grosshandel, försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller
med visst närmare angivet biträde till avsalu tillverka fabriks- och hantverksarbete
skulle skriftligen anmäla sig hos viss i lagrummet närmare
angiven myndighet. Om uti ”annan hantering” kunde anses inbegripen
jämväl stadsbudsverksamhet, hade det ålegat Bertram att i egenskap av
åklagare i köpingen mot klaganden, vilken underlåtit att gorå vederbörlig
anmälan, anhängiggöra åtal för det klaganden överskridit den rätt,
varom näringsfrihetsförordningen meddelade närmare föreskrifter. Med
”annan hantering” torde emellertid i rättspraxis avses till hantverken
ej egentligen hörande förädlingsyrken såsom bageri-, bryggeri-, slakteri-,
byggmästar-, murarmästar- m. fl. dylika yrken. Enligt denna tolkning
skulle klaganden ej hava gjort sig skyldig till någon olaglighet i och med
den av honom utövade stadsbudsverksamheten och någon åtalsplikt för
Bertram i förevarande hänseende ej hava förelegat. Ofrånkomligt vore, att
Bertram med sina åtgöranden mot klaganden och särskilt genom att utan
klagandens samtycke ur dennes mössa borttaga stadsbudsmärket uppträtt

obetänksamt och överilat Då emellertid Bertram i enlighet med av landsfogden
lämnade vitsord i sin tjänstgöring såsom polisuppsyningsman i
Bollnäs verkat till uppenbart gagn för det allmänna och fullgjort denna
sin verksamhet på ett förtjänstfullt sätt, ville länsstyrelsen hemställa, att
jag måtte låta bero vid en erinran av sådan art, som av landsfogden
ifrågasatts.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Bertram. I eu för åklagaren utfärdad instruktion
anförde jag följande:

Såsom K. B. i sitt utlåtande berört, torde en verksamhet, som endast
har till föremål att personligen mot betalning inrätta uppdrag åt allmänheten,
icke vara att hänföra till sådan hantering, i fråga om vars utövning
stadgandena i näringsfrihetsförordningen äga tillämpning.

I den mån andra bestämmelser icke lägga hinder i vägen för en yrkesmässig
utövning av sådan verksamhet, måste det sålunda stå en var fritt
att utan föregående anmälan ägna sig däråt.

Särskilda föreskrifter finnas emellertid meddelade för vissa platser,
där de ansetts av behovet påkallade.

I 23 § ordningsstadgan för rikets städer stadgas att, om i stad skulle förekomma
behov av reglementen eller taxor för åkare, hyrkuskar, dem, som
betjäna allmänheten med omnibusvagnar, stadsbud, bärarlag eller dylikt,
äger magistraten upprätta sådana reglementen och taxor samt underställa
dem K. B:s prövning. I Stockholm äger Ö. Ä. att omedelbart utfärda dessa
reglementen och taxor.

För Stockholm gäller ett den 5 augusti 1869 utfärdat reglemente angående
stadsbudsväsendet i huvudstaden. Enligt detta reglemente skall såsom
stadsbud anses en var, som medelst begagnande av särskild, dess befattning
utmärkande dräkt eller tecken på gata, torg eller annan allmän
plats inom huvudstaden söker inkomst genom att åt allmänheten mot betalning
uträtta uppdrag. Ingen må vid bot från och med 2 till och med 20
riksdaler utan Ö. Ä:s särskilda medgivande söka inkomst såsom stadshud,
med mindre han tillhör någon inom huvudstaden bestående stadsbudsexpedition
så ordnad, som i reglementet föreskrives. Detta stadgande utgör
dock icke hinder för annan person, vilken icke tillhör stadsbudsexpedition,
att å gata, torg eller annan allmän plats söka inkomst genom att mot
betalning verkställa uppdrag åt allmänheten, allenast det icke sker med
begagnande av dräkt eller tecken, varmedelst sådan hans befattning eller
avsikt utmärkes. Vid stadsbudsexpedition må ej såsom stadsbud anställas

annan än (lön, som gjort sig känd för ärlighet, pålitlighet, ordentlighet
och nykterhet samt på anmälan av expeditionens föreståndare hlivit av
ö. Ä. till stadsbud godkänd. För varje behörigen godkänt stadsbud erhåller
vederbörande föreståndare hos ö. Ä. för att stadsbudet tillställas bland
annat ett stadsbudstecken, avsett att bäras å huvudbonaden samt försett
med Stockholms vapen, ordet ”stadsbud” och nummer. Då stadsbud av
(). Ä. avsättes, fråntages honom genast stadsbudstecknet.

Enligt kungl. brev den 6 juli 1888 och den 29 september 1905 skall vad i
ordningsstadgan för rikets städer är föreskrivet om stad i tillämpliga delar
gälla för Bollnäs köping. Vederbörande myndighet i köpingen har
sålunda ägt befogenhet att upprätta och underställa K. B:s prövning reglemente
för utövande av stadsbudsverksamhet i köpingen. Ett dylikt reglemente
har den 28 december 1923 godkänts å ordinarie köpingsstämma.

Av det anförda torde framgå, att klaganden vid ifrågakomna tid ägde
rätt att utan någon föregående anmälan inom Bollnäs köping söka skaffa
sig inkomst genom att mot betalning verkställa uppdrag åt allmänheten.
Men, enligt mitt förmenande, tillkom det honom därvid icke att å huvudbonaden
bära en plåt med inskriptionen ”Stadsbud 1”, varigenom han gav
sig sken av att utöva en vederbörligen godkänd stadsbudsverksamhet. Klagandens
tilltag att å mössan bära det omförmälda märket torde dock knappast
i och för sig hava varit straffbart, så länge han icke i sitt arbete överträdde
allmän lag eller gällande föreskrifter. Såvitt handlingarna utvisa,
synes klaganden ej i Bollnäs hava gjort sig skyldig till någon sådan överträdelse.

Om man emellertid skulle betrakta klagandens uppträdande vid järnvägsstationen,
då han var iförd det ifrågavarande märket och begagnade
sådana åthävor, som i Bertrams första förklaring omförmälts, såsom förargelseväckande
beteende, var det otvivelaktigt en skyldighet för Bertram
att avvisa klaganden från stationen samt eventuellt ställa honom under
tilltal.

Men däremot synes Bertram hava saknat lagligt stöd för sitt förfarande
att den 23 november 1923, på sätt som skett och under då för handen varande
omständigheter, avföra klaganden till sin bostad och därstädes borttaga
den ifrågavarande plåten från klagandens mössa. Om Bertrams åtgärd
inskränkt sig till ett samtal med klaganden i saken, hade jag kunnat låta
vid vad i ärendet förekommit bero. Men som Bertram, då hans försök att
förmå klaganden att ur mössan borttaga stadsbudsmärket icke medfört
önskat resultat, tillåtit sig att själv borttaga märket, måste Bertrams tillvägagångssätt
mot klaganden betraktas såsom ett övergrepp av beskaffenhet
att icke kunna undgå min beivran. Väl bör en polisman ingripa med
bestämdhet och kraft, om sådant erfordras, men han får därför icke överskrida
den befogenhet, som kan tillkomma honom. Att Bertram icke ägt

att på dylikt sätt skaffa gehör för sina tillsägelser till klaganden synes
mig tämligen klart. Även om, såsom K. B. anfört, Bertram i övrigt fullgjort
sin verksamhet såsom polisuppsyningsman i Bollnäs på ett förtjänstfullt
sätt, synes mig denna omständighet icke kunna fritaga Bertram från
ansvar för vad han i förevarande fall låtit komma sig till last.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Bertram för det tjänstefel, vartill
han, enligt vad jag anmärkt, gjort sig skyldig, samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle
beredas klaganden att yttra sig i målet, och borde av klaganden framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Bollnäs domsagas häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 22 september 1924 följande:

Enär Bertram funnes hava i egenskap av polisuppsyningsman i Bollnäs
köping den 23 november 1923 utan giltig anledning till sin hostad avfört
klaganden och därpå från dennes medförda mössa avlägsnat en plåt med
inskription ”Stadsbud 1”, prövade häradsrätten, som ansåge omständigheterna
mildrande, lagligt jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen döma
Bertram att för oförstånd i utövningen av sin tjänst såsom polisuppsyningsman
höta 25 kronor, och förpliktades Bertram ersätta klaganden för
kostnader, som denne fått vidkännas såsom målsägare, med 60 kronor och
för klaganden åsamkat obehag med 20 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

18. Dröjsmål med tillhandahållande av domboksexpedition

från häradsrätt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av trävaruhandlaren J. Tideman
i Skjör härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Sedan Aktiebolaget Jämtlands Folkbank, Aktiebolaget Svenska Handelsbanken
och disponenten J. Jonssons i Dvärsätt konkursbo, samtliga i egenskap
av borgenärer i Ytterå Trälastaktiebolags konkurs, hos landsfogden
O. Tengwall angivit klaganden, som till den 11 januari 1921 i sistnämnda
bolag varit styrelsens ordförande och verkställande disponent, till åtal för
förskingring, trolöshet mot huvudman eller annat brott, som av utredningen
kunde framgå, ställde Tengwall efter stämning klaganden under
åtal vid Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt för ett flertal brott
mot 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen ävensom för brott mot 23 kap. samma

lag. Vid målets handläggning inför häradsrätten första gängen vid andra
allmänna sammanträdet under lagtima vårtinget den 9 mars 1922, då klaganden
var personligen tillstädes, biträdd av vice häradshövdingen A.
Carlson i Stockholm, bestred klaganden på anförda skäl Tengwalls ansvarspåståenden.
Sedan handläggning ägt rum, förklarade Tengwall, att
han för dagen icke vore försedd med vidare utredning i målet. Tengwall
yrkade dock, att klaganden måtte förklaras pliktig att träda i häkte. Med
bestridande av sistnämnda yrkande anhöll klaganden om uppskov med
målet för avgivande av fullständigt svaromål. Häradsrätten fann ej skäl
för det dåvarande finnas att förordna om häktning av klaganden och utsatte
målet att åter förekomma den 4 maj 1922. Vid målets handläggning
sistnämnda dag, då klaganden jämväl personligen närvar, biträdd av
Carlson, förklarade häradsrätten under ordförandeskap av vice häradshövdingen
T. Brandt, efter det utredning förehragts, klaganden pliktig att
omedelbart träda i häkte. I sammanhang därmed utsattes målet att åter
förekomma å kronohäktet i Östersund den 23 maj 1922.

Över häktningsbeslutet anförde klaganden genom Carlson den 12 maj
1922 besvär i Svea hovrätt, som i utslag, beslutat den 23 i samma månad,
fann vad i målet dittills förekommit ej vara av beskaffenhet, att klaganden
därför vidare borde hållas i häkte. Klaganden skulle, därest häradsrätten
icke meddelat nytt häktningsbeslut eller laga hinder eljest mötte,
genast försättas på fri fot.

Vid målets handläggning inför häradsrätten den 23 maj blev hovrättens
beslut, som meddelats häradsrättens ordförande, tillkännagivet för parterna,
varefter häradsrätten på klagandens begäran uppsköt målet till
allmänt tingssammanträde den 31 augusti 1922. Vid detta rättegångstillfälle
återkallade målsägarna sin mot klaganden förda ansvars- och ersättningstalan,
därvid häradsrätten lät bero. Åklagaren återkallade sin talan
i vissa avseenden men vidhöll åtalet i övrigt. Målet handlades därefter inför
häradsrätten vid ett flertal tingssammanträden. Den 3 maj 1923
meddelade häradsrätten, under ordförandeskap av häradshövdingen O.
Schough, utslag i målet. Klaganden dömdes dels jämlikt 22 kap. 14 §
strafflagen för vart och ett av fyra brott, innefattande trolöshet mot huvudman,
att hållas till straffarbete 2 månader och dels jämlikt 23 kap.
3 § 3 mom. och 4 § samma lag för uppenbar vårdslöshet mot borgenärer
att undergå fängelsestraff 4 månader eller att i en hot hållas till straffarbete
10 månader. Som klaganden under 18 dagar varit hållen i häkte,
förordnade häradsrätten, att det klaganden ådömda straffarbetet skulle
anses verkställt till en tid av 9 dagar. Klaganden ålades att ersätta statsverket
i målef förskjutna vittneslöner.

Mot detta utslag fullföljde klaganden talan i Svea hovrätt, som i utslag
den 6 februari 1924 yttrade att, enär vidkommande den mot ldaganden

förda talan om ansvar jämlikt 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen brott, varom
i nämnda lagrum förmäldes, enligt den vid tiden för påtalade förfarande
gällande lagstiftning, icke kunnat av allmän åklagare åtalas annat
än efter behörig angivelse från målsägare, samt Aktiebolaget Jämtlands
Folkbank, Aktiebolaget Svenska Handelsbanken och Jonssons konkursbo
icke vare sig i egenskap av borgenärer i trälastbolagets konkurs eller, såvitt
visats, på annan grund vore behöriga målsägare i förenämnda hänseenden,
och då i fråga om ansvar för brott jämlikt 23 kap. 3 § strafflagen,
enligt den lagstiftning, som varit gällande vid tiden för härutinnan
påtalade förfarande, talan kunnat föras allenast av målsägare, samt
häradsrätten förty icke bort till bedömande upptaga Tengwalls i förevarande
delar mot klaganden förda ansvarstalan, undanröjdes häradsrättens
utslag i vad därigenom klaganden dömts till ansvar. Klaganden befriades
från honom ålagd skyldighet att ersätta statsverket i målet förskjutna
vittneslöner, vilka i stället skulle stanna å statsverket.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

I en den 17 maj 1922 till mig inkommen skrift anförde vice häradshövdingen
Carlson å klagandens vägnar följande:

Omedelbart efter häktningsbeslutets avkunnande den 4 maj hade Carlson
hos Brandt såsom rättens ordförande anmält, att klaganden ämnade
i hovrätten fullfölja talan mot häktningsbeslutet, samt anhållit att inom
för sådant fall föreskriven tid erhålla protokoll. Brandt hade lovat att i
vederbörlig tid tillsända Carlson protokollet under hans adress i Stockholm.
Då klaganden sålunda gjort anmälan om talans fullföljd, hade klaganden
enligt lösenförordningen ägt utfå protokollet inom 6 dagar därefter.
Protokollet hade emellertid uteblivit, men då Carlson varit angelägen,
att klagandens häktningstid icke skulle genom hans underlåtenhet
förlängas, hade Carlson uppsatt besvären utan tillgång till protokollet och
ingivit dem till hovrätten den 12 maj 1922. Om protokollet inkommit i vederbörlig
tid eller åtminstone den 13 maj, hade målet, däri yrkats, att hovrätten
måtte genom telegram till K. B. förordna om klagandens frigivande,
kunnat föredragas måndagen den 15 maj, och klaganden hade samma
dag varit fri. Emellertid hade protokollet ännu den 17 maj icke kommit
Carlson tillhanda, och enligt vad vederbörande fiskal i hovrätten meddelat
hade protokollet ej heller inkommit till hovrätten. Då målets inläsande
under föredragningsvecka syntes taga minst 2 dagar och hovrätten
icke arbetade på lördag, torde klaganden kunna frigivas tidigast måndagen
den 22 i stället för måndagen den 15 maj. Emellertid syntes det
vara att befara, att protokollet icke ens inkomme i tid för föredragning
den 22 maj och att sålunda besvären bleve utan ändamål. Klaganden ville

därför hänskjuta ärendet till mitt med anhållan, att jas måtte genom telegram
infordra protokollet.

Sedan jag i anledning av klagoskriften i telefon inhämtat upplysning
från Brandt och han meddelat, att det ifrågavarande protokollet den 17
eller senast den 18 maj lomme att insändas direkt till hovrätten, anförde
Brandt i infordrat yttrande följande:

Klaganden hade uppgivit, att Carlson, efter det häradsrätten den 4 maj
meddelat beslut att klaganden skulle häktas, till Brandt gjort anmälan
om talans fullföljd mot beslutet. Det vore möjligt, att Carlsons avsikt
varit att göra en dylik anmälan, men så hade icke skett, ity att Carlson
allenast begärt att, såsom orden fallit, ”få protokoll inom tid för häktad”.
Brandt hade visserligen insett, att beslutet skulle komma att överklagas,
men, innan Brandt fått anmälan därom, hade Brandt icke haft någon skyldighet
att hava protokollet färdigt förrän en vecka före utgången av den
tid, varpå målets handläggning uppskjutits, eller senast den 16 maj 1922.
Anledningen till att protokollet ej varit att tillgå sistnämnda dag utan
först den därpå följande, då det avsänts direkt till hovrätten, hade varit,
att Brandt misstagit sig rörande den tid, Brandt haft till sin disposition
för pimtokollets uppsättande. Brandt hade nämligen varit av den uppfattningen,
att protokollet icke behövt avsändas till Carlson förrän inom
14 dagar från dagen för beslutets meddelande, och Brandt hade därför inriktat
sig på att hava det färdigt den 18 maj.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att enligt en å protokollet
gjord anteckning detsamma inkommit till hovrätten först den 19 maj 1922.
I följd därav hade, då mål med förtursrätt upptagit föredragningen den
22 maj, ifrågavarande mål icke kunnat föredragas förrän den 23 maj, då
hovrätten genom telefonmeddelande kl. 11,15 f. m. förordnat om klagandens
omedelbara försättande på fri fot, varav alltså framginge häktningsåtgärdens
obefogenhet. Hade protokollet, som för talans fullföljd rekvirerats
den 4 maj 1922, expedierats inom föreskrivna 6 dagar, hade klaganden
varit fri den 12 i stället för den 23 maj. Brandts underlåtenhet att i
laga tid expediera protokollet hade sålunda vållat, att klaganden obehörigen
kvarhållits i häkte 11 dagar, varför klaganden förbehölle sig att få,
därest åtal komme till stånd, såsom målsägare föra skadeståndstalan.
Brandt hade förut bland annat sökt genom påtryckning på åklagaren
förmå denne att häkta klaganden, och han hade såväl vid som utanför
rätten mot klaganden uppträtt fientligt. Klaganden såge i protokollets
förhållande ett utslag av förföljelse mot klaganden.

Vid påminnelserna var fogat ett av Carlson avgivet intyg av innehåll
att Carlson vid rättegångstillfället den 4 maj hos Brandt framställt be -

gäran om översändande till Carlson av protokoll i målet inom sådan tid,
som vore föreskriven för tillhandahållande av protokoll efter skedd anmälan
om avsikt att fullfölja talan mot däri intaget beslut.

I skrivelse till advokatfiskalen vid Svea hovrätt anförde jag följande:

Enligt § 16 i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
skall vid underdomstol på landet expedition, som utan särskild
begäran hör utfärdas, vara att tillgå för lagtima ting, varå förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
om häradsting äger tillämpning, för allmänt sammanträde
under tinget i mål, som då handlagts men ej blivit slutligen avgjort, å
den dag, då nästa allmänna sammanträde under tinget börjas, eller, om
allmänt sammanträde icke vidare under tinget hålles, inom 4 veckor från
den dag, då tinget avslutades, där detta ägde rum å sista allmänna sammanträdet,
men eljest å det för tingets avslutande utsatta särskilda sammanträde.
Har måls eller ärendes handläggning uppskjutits, äge part,
ändå att, enligt vad förut i paragrafen stadgats, längre rådrum för expeditions
tillhandahållande eljest är medgivet, att undfå expeditionen, där
den tid, varpå uppskov meddelats, ej överstiger 3 veckor, inom 6 dagar
men eljest inom 14 dagar från den dag, då begäran därom framställts,
likväl ej i någotdera fallet tidigare än en vecka före utgången av den tid,
varpå handläggningen uppskjutits.

För part, vilken gjort anmälan om fullföljd av talan mot utslag eller
beslut, som av underdomstol på landet meddelats, skall, änskönt att enligt
förut i samma paragraf givna stadganden längre rådrum för expeditions
utfärdande eljest är medgivet, expeditionen vara att undfå inom 6 dagar
eller, om synnerliga skäl för längre anstånd äro, inom 10 dagar från den
dag, då sådan anmälan skett.

Vidare föreskrives i nämnda paragraf att, om mål eller ärende är av
synnerligen vidlyftig beskaffenhet eller om expeditioner skola till synnerligen
stort antal utfärdas, ankomme på rätten, där för expeditions tillhandahållande
längre anstånd än förut i paragrafen sagts finnes vara
oundgängligen av nöden, att, med iakttagande därav att sådan expedition
skall hållas tillgänglig så fort ske kan, å den rättegångsdag målet
eller ärendet förevarit eller, å landet, senare under samma ting eller sammanträde
bestämma den tid, inom vilken expeditionen skall vara att tillgå,
och skall beslut härom offentligen avsägas och, då part ej varit därvid
tillstädes och ej heller så fort ske kan genom rättens försorg erhåller
särskild underrättelse om beslutet, kungörelse om detsamma anslås å rättens
dörr.

§ 16 innehåller därjämte bestämmelser om tillhandahållandet av expeditioner,
som först på begäran utfärdas för part, och heter det i sådant
avseende bland annat att, om någon, till vilken expedition i mål eller
ärende, däri han är part, allenast på av honom framställd begäran utfärdas,
äskat dylik expedition, skall sådan hållas honom tillgänglig inom
samma tid, som förut i paragrafen blivit för där avsett fall stadgad, såvida
ej begäran framställes så sent före utgången av samma tid, att utskrivandet
ej dessförinnan medhinnes, i vilken händelse expeditionen skall
tillhandahållas inom lika tid från den dag, då begäran om expeditionen
framställts, likväl ej senare än inom 14 dagar från samma dag; dock att
expedition, som begäres av häktad, skall, såframt ej längre anstånd, där
sådant, enligt vad nu sagts, är medgivet, oundgängligen erfordras, inom
6 dagar från den dag, då expeditionen äskats, avsändas till föreståndaren
vid häktet att den häktade tillställas.

I det ifrågavarande vid Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt
anhängiggjorda målet mellan Tengwall och klaganden meddelade häradsrätten
den 4 maj 1922 beslut att klaganden skulle häktas. Hans rättegångsbiträde
begärde genast efter beslutets meddelande protokoll i målet.
Vid sådant förhållande hade det ålegat Brandt, som förde ordet i häradsrätten,
att hålla klagandens expedition från sammanträdet den 4 maj tillgänglig
den 10 i samma månad. Enligt den sist omförmälda delen av
§ 16 lösenförordningen hade det nämligen, då klaganden var häktad,
ålegat Brandt att inom 6 dagar från det expeditionen äskats, avsända densamma
till föreståndaren vid häktet för att tillställas klaganden. Varken
de av klaganden eller Brandt åberopade bestämmelserna i lösenförordningen
voro tillämpliga i förevarande fall. Huruvida Brandt uppfattat,
att det var klagandens avsikt att fullfölja talan mot häktningsbeslutet,
eller ej, var sålunda utan annan betydelse än att Brandt därigenom haft
särskild orsak att se till, att protokollet bleve tillgängligt så fort som
möjligt. Även om Brandt efter tingssammanträdets avslutande varit betungad
med en del därav härrörande expeditionsgöromål, något som
Brandt icke ens påstått till försvar för expeditionens försenade utfärdande,
borde möjlighet förefunnits att inom laga tid hålla protokollet tillgängligt,
särskilt som detsamma var av tämligen ringa omfattning. Det
utgjorde visserligen i utskrift 36 maskinskrivna sidor, men därav hade
dock endast omkring 9 sidor blivit författade. Det övriga motsvarades
av i målet ingivna handlingar.

Ehuru protokollet sålunda bort vara tillgängligt den 10 maj, hade
Brandt detsamma färdigt först den 17 i samma månad och avsände det
sistnämnda dag till hovrätten, där klaganden redan den 12 maj besvärat
sig över häktningsbeslutet. Protokollet för den 4 maj inkom till hovrätten
den 19 maj, och målet föredrogs den 23 maj, då hovrätten beslöt, att

7 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1925 års riksdag.

klaganden skulle försättas på fri fot. Därest protokollet inkommit till hovrätten
den 12 eller den 13 maj, synas skäl tala för att klaganden kunnat
försättas på fri fot, om ej så tidigt som klaganden gjort gällande, så dock
omkring en vecka tidigare än som nu blev fallet.

Då den skada, som genom det omförmälda dröjsmålet synes hava tillskyndats
klaganden, varit beroende på det vid häradsrätten anhängiggjorda
målets slutliga utgång, bär jag ansett mig böra avvakta densamma.
Som klaganden numera blivit genom laga kraftvunnet utslag
frikänd, kan något sådant avdrag för häktningstiden, varom häradsrätten
i sitt utslag förordnat, ej längre inverka vid bedömandet av skadan.

Genom dröjsmålet med tillhandahållandet av expeditionen måste Brandt
anses hava gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Som vad Brandt
till sin ursäkt andragit icke kunde fritaga honom från ansvar och då
genom Brandts försumlighet skada syntes hava tillskyndats klaganden,
uppdrog jag åt advokatfiskalen att ställa Brandt under åtal inför hovrätten
för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och
av honom framställda ersättningsanspråk borde, i den mån de funnes befogade,
understödjas.

Med anledning av det åtal, som enligt skrivelsen anställdes, yttrade
Svea hovrätt i utslag den 3 oktober 1924 att, enär i målet vore upplyst,
att klagandens rättegångsbiträde omedelbart efter häktningsbeslutets meddelande
den 4 maj 1922 för klagandens räkning hos Brandt begärt utskrift
av protokollet från målets handläggning samma dag, samt det förty,
jämlikt 16 § lösenförordningen och då det icke kunde anses ådagalagt,
att, såsom Brandt gjort gällande, längre anstånd med protokollets
utlämnande oundgängligen erfordrats, ålegat Brandt att inom 6 dagar
från den 4 maj 1922 eller senast den 10 maj 1922 tillhandahålla klaganden
ifrågavarande protokoll, men protokollet först den 17 maj 1922 av Brandt
expedierats, och därigenom åstadkommits obehörigt uppskov med handläggningen
av klagandens redan den 12 i nyssnämnda månad till hovrätten
ingivna besvär över häktningsbeslutet, med påföljd att klaganden,
som genom beslut av hovrätten vid besvärens föredragning den 23 i
samma månad försatts på fri fot, kvarhållits i häkte längre tid, än eljest
vederbort, dömdes Brandt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för försummelse
vid domarämbetets utövning bota 50 kronor, varjämte Brandt
förpliktades att till klaganden utgiva ersättning för det denne genom
obehörigt kvarhållande i häkte tillskyndade lidande ävensom för kostnader
i målet med tillhopa 200 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

it»

19. Felaktig behandling av relaxationsärenden.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Riddarhytte Aktiebolag härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid Västmanlands västra domsagas häradsrätts sammanträde den 1 september
1921 handlades av klaganden gjorda ansökningar, att 23 särskilda
inteckningar, meddelade i ett stort antal klaganden tillhöriga fastigheter,
måtte dödas i 1U mantal skatte öster Kohlsva n:r 1 litt A under bibehållande
i övrigt av med inteckningarna förenad förmåns- och betalningsrätt.

Inteckningarna voro beviljade, en den 7 september 1908 och 22 den 5 juni
1919. De sistnämnda hade sökts den 10 april 1919. Sedan i inteckningsprotokollet
för den 1 september 1921 intagits åtskilliga i ärendena åberopade
handlingar, tillkännagav häradsrätten, att yttrande skulle meddelas å
första rättegångsdagen av andra allmänna sammanträdet under tinget.
Ärendena handlades ånyo inför häradsrätten den 29 september 1921, därvid
de enligt klagandens begäran uppskötos att ånyo förekomma å första
rättegångsdagen av tredje allmänna sammanträdet under tinget. I enlighet
med detta beslut företogos ärendena ånyo den 27 oktober 1921, varvid,
sedan ytterligare utredning blivit förebragt, klagandens ansökningar
biföllos.

Ärendena handlades vid rättegångstillfället den 1 september 1921 under
§§ 38—60, vid rättegångstillfället den 29 september 1921 under §§ 91—113
samt vid rättegångstillfället den 27 oktober 1921 under §§ 172—194. Rörande
ärendenas handläggning vid samtliga tre omförmälda rättegångstillfällen
tecknades bevis å de särskilda skuldebreven. Bevisen angåvo -—
enligt vad de hos Skandinaviska Kreditaktiebolaget förvarade reverserna
utvisade — för första rättegångstillfället att ansökning skett om inteckningarnas
relaxering på sätt förut omförmälts samt att yttrande utlovats
å första rättegångsdagen av andra allmänna sammanträdet under tinget,
för andra rättegångstillfället att ärendena uppskjutsa till första rättegångsdagen
av tredje allmänna sammanträdet under tinget samt för
tredje rättegångstillfället att inteckningarna blivit på i bevisen närmare
angivet sätt relaxerade. Vidare verkställdes för alla tre rättegångstillfällena
anteckningar i inteckningsboken å samtliga upplägg, där de särskilda
inteckningarna voro införda. Ifrågavarande anteckningar angåvo,
för första rättegångstillfället att inteckningarnas relaxering på omförmält
sätt blivit sökt, för andra rättegångstillfället att ärendena uppskjutits
samt för tredje rättegångstillfället att ansökningarna bifallits, därvid inteckningarna
dödats jämväl uti från hemmansdelen 1/t mantal öster
Kohlsva n:r 1 litt A upplåtna avsöndringar.

I en hit inkommen skrift anförde klaganden följande:

100

De ifrågavarande intecknade fastigheterna vore upptagna på icke mindre
än 61 skilda upplägg i fastighetsböckerna. Varje utdrag av inteckningsprotokollet
för den 1 september 1921 innehölle till en början en uppräkning
av alla de fastigheter, vari inteckningen beviljats, vilken uppräkning
upptoge 4 sidor i expeditionen. Därefter både ordagrant intagits
två äganderättsbevis rörande ifrågavarande fastigheter, upptagande
tillsammans 7 sidor, samt två gravationsbevis, upptagande tillsammans
13 sidor. Därpå både intagits inteckningshavarens medgivande till den
sökta åtgärden samt bolagets egen ansökan ävensom en del smärre anteckningar.
Slutligen följde på ett par rader resolutionen, att yttrande i
ärendet skulle meddelas å följande tingssammanträde. Vart och ett av
protokollsutdragen innehölle på detta sätt 28 sidor, och utdragen betingade
i lösen tillhopa 1,945 kronor 90 öre. I debiteringen inginge jämväl lösen
för bevis å inteckningshandlingen. Dylikt bevis syntes i ett fall som detta
vara utan betydelse. Vidare syntes det som om expeditionerna, utan att
fullständigbeten behövt bliva åsidosatt, kunnat begränsas till 4 å 5 sidor
med därav följande väsentlig minskning i lösen. Efter rättegångstillfället
den 1 september 1921 både domhavanden funnit, att ansökningarna
icke kunde bifallas, såvida icke ytterligare handlingar företeddes. Klaganden
både därför under band anmodats att anhålla om uppskov med
ärendenas slutliga avgörande till ett senare tingssammanträde. Denna
klagandens uppskovsbegäran hade intagits i protokollet för den 29 september
1921, och häradsrätten både i anledning därav resolverat, att ärendena
uppskötes till följande tingssammanträde. Protokollsutdragen för
sammanträdet den 29 september både i lösen betingat tillhopa 1,505 kronor
50 öre. Debitering både därvid skett jämväl för bevis å inteckningshandlingarna.
Vid detta tillfälle syntes dylikt bevis ännu mer onödigt.
Vid följande rättegångstillfälle den 27 oktober 1921 både i inteckningsprotokollet
intagits fyra registreringsbevis, tillhopa upptagande 3 Vi sidor
i protokollsutdraget, ytterligare medgivanden till den sökta åtgärden, som
domhavanden funnit skäligt infordra, samt vissa anteckningar rörande
ägostyckning å Vt mantal Öster Kohlsva n:r 1. Slutligen både bifall till
ansökningarna resolverats. Protokollen för detta rättegångstillfälle hade
i lösen betingat tillhopa 1,621 kronor 75 öre. I detta fall syntes varje protokollsutdrag
hava bort kunna begränsas till ett ark. Sammanlagt hade
sålunda i lösen och stämpel för ärendenas behandling måst utgivas 5,073
kronor 15 öre. Då den fastighet, V» mantal Öster Kohlsva n:r 1 litt A, däri
inteckningarna dödats, av klaganden försålts för en köpeskilling av 20,000
kronor, utgjorde ifrågavarande avgifter sålunda omkring 25 procent av
denna fastighets värde. Klaganden kunde ej finna annat än att domhavanden
med någon omtanke kunnat avsevärt minska klagandens kostnader
för dessa ärenden. Sålunda både i protokollen ordagrant intagits

101

handlingar, vilkas refererande bort vara tillräckligt. I detta avseende
hade knappast iakttagits lösenförordningens bestämmelse, att expedition
ej finge författas vidlyftigare än sakens beskaffenhet fordrade. Vidare
hade domhavanden, då han funnit utredningen ej tillfyllest, redan på förhand
bort underrätta klaganden, vilka ofantliga kostnader som skulle
uppstå, om handläggning av ifrågavarande ärenden skulle förekomma
vid icke mindre än tre tillfällen. Domhavanden hade därför bort ordna
så, att antingen ansökningarna återtagits för komplettering eller ärendena
åtminstone kunnat behandlas på två sammanträden. På grund av
vad sålunda anförts hemställde klaganden om vidtagande av de åtgärder,
som kunde finnas befogade, därvid klaganden närmast hade intresse
av att om möjligt få någon del av det erlagda lösenbeloppet restituera!

I anledning av innehållet i klagoskriften infordrade jag yttrande från
t. f. domhavanden F. Tersmeden, vilken i egenskap av häradsrättens ordförande
handlagt de ifrågavarande ansökningsärendena vid samtliga tre
omförmälda rättegångstillfällen.

Tersmeden inkom med yttrande, därvid han till en början åberopade
en av häradshövdingen i domsagan O. Wallin avgiven förklaring av följande
innehåll:

Då Tersmeden, vilken hållit första tingssammanträdet under 1921 års
höstting, under närmaste tiden därefter varit fullt upptagen med uppsättande
av domboken för sammanträdet jämte andra domargöromål, hade
Wallin för att underlätta Tersmedens arbetsbörda åtagit sig bestyret med
ifrågavarande 23 relaxeringsärenden. Sedan Wallin kommit till insikt
om att handlingarna vore i hög grad bristfälliga och behövde kompletteras,
hade Wallin satt sig i förbindelse med ombudsmannen E. F. Nyqvist i
Köping, vilken till domhavanden inlämnat handlingarna, och meddelat
Nyqvist nämnda förhållande. På Nyqvists begäran hade Wallin lovat att
uppsätta en promemoria, vari fullständigt angåves allt vad som borde
göras för att ansökningarna skulle kunna bifallas. Denna promemoria
hade Wallin någon dag därefter lämnat till Nyqvist, därvid Wallin även
bifogat en skriftlig erinran om att de felande handlingarna skulle ingivas
vid nästa allmänna tingssammanträde samt att, därest tiden ej medgåve
detta, uppskov borde vid nämnda sammanträde begäras, enär ansökningarna
i annat fall bleve avslagna och klaganden således skulle nödsakas
att vidkännas kostnaderna för intagande ånyo i protokollet av däri förut
införda handlingar. Även för avfattningen av protokollet bore Wallin
åtminstone faktiskt ansvaret, då det blivit uppsatt av Wallin. Klagandens
anmärkning i denna del hade gått ut därpå, att protokollet skulle vara
för vidlyftigt. Då klaganden emellertid icke angivit de handlingar, som
enligt klagandens mening borde hava uteslutits eller endast anmärkts i

102

protokollet, saknade Wallin anledning att angiva de grunder, enligt vilka
protokollet utformats. Efter att ånyo hava tagit del av protokollet hade
Wallin icke kunnat finna något vara att med fog erinra mot protokollet
uti avsedda hänseendet. Beträffande klagandens anmärkning mot de bevis,
som tecknats å skuldebreven, ville Wallin framhålla, att dessa bevis åtecknats
skuldebreven i enlighet med av Wallin lämnade anvisningar, vilka
stått i överensstämmelse med den av Wallin under en 35-årig utövning av
domarämhetet tillämpade praxis.

För egen del anförde Tersmeden följande:

Ansökningen om relaxation av ifrågavarande 23 inteckningar hade av
klagandens ombud Nyqvist ingivits till ordinarie domhavanden under
augusti 1921. Större delen av denna månad hade Tersmeden med erhållen
semester från sitt förordnande såsom förste notarie i domsagan vistats å
annan ort. Först ett par dagar före den 1 september 1921, då Tersmedens
förordnande att förvalta domarämhetet i domsagan tagit sin början, hade
Tersmeden återinträtt i tjänstgöring, varvid han fått kännedom om klagandens
ansökning. Därav framginge, att Tersmeden icke kunnat hava
skyldighet att före tingssammanträdet den 1 september, då ansökningen
först föredragits inför häradsrätten, underrätta klaganden om att utredningen
i ärendena ej vore fullständig samt att ansökningen på grund därav
ej kunde bifallas. Vid ansökningens ingivande hade icke inlämnats vare
sig äganderätts- eller gravationsbevis. Innan någon granskning av ärendena
kunde ske, hade sådana bevis måst uppsättas, vilket krävt ej obetydlig
tid och omtanke. Klaganden syntes hava sig själv att skylla, att kostnaderna
för ärendena blivit tre gånger större än som varit behövligt,
därest klaganden redan vid ansökningens ingivande inkommit med fullständiga
handlingar. I allt fall hade klaganden för minskning av sina
kostnader redan vid sammanträdet den 29 september 1921 bort i erforderliga
delar komplettera sin ansökning, så att den då kunnat bifallas. Med
hänsyn särskilt till det stora antal fastigheter, relaxationsåtgärderna berörde,
61 å olika upplägg upptagna fastigheter, och de därav följande
stora kostnaderna för utdrag ur fastighetsböckerna, hade det bort ligga
i klagandens intresse att utan onödigt uppskov få ärendena avgjorda.
Nämnda kostnader hade uppgått till ”4,278 kronor (1,426 kronor vid varje
sammanträde)” och sålunda utgjort största delen av det av klaganden erlagda
sammanlagda lösen- och stämpelbeloppet, 5,073 kronor 15 öre. Vad anginge
bevisen å skuldebreven för sammanträdena den 1 och den 29 september,
syntes dessa bevis fullt berättigade med hänsyn till de rättsverkningar
av en relaxationsåtgärd, vilka vore beroende på tiden för ansökan om en dylik
åtgärd. Vidkommande slutligen avfattningen av inteckningsprotokollet
för sammanträdet den 27 oktober 1921 hade därvid följts den praxis, som

i domsagan varit rådande, att i ärenden av ifrågavarande slag i protokollet
fullständigt intaga registreringsbevis och skriftliga medgivanden av
rättsägare. Någon berättigad anmärkning mot ett sådant expeditionssätt
syntes ej kunna göras.

Klaganden inkom med påminnelser, däri klaganden under vidhållande,
att domhavanden med omtanke om den rättssökande bort kunna avsevärt
nedbringa kostnaderna för klaganden, hemställde, att jag ville taga i övervägande,
huruvida ifrågavarande ansökningars behandling vore överensstämmande
med lag och gällande rättsåskådning.

Med anledning av vad som förekommit anförde jag i en den 4 december
1923 till advokatfiskal en vid Svea hovrätt avlåten skrivelse följande:

I § 6 i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
stadgas, att expedition ej må författas vidlyftigare, än sakens beskaffenhet
fordrar, och att förty handling, vars ordagranna intagande
icke är särskilt föreskrivet eller eljest behövligt, ej bör införas eller omförmälas
i vidsträcktare mån, än som för sakens utredning är nödigt.

I 22 § i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober 1912, stadgas
bland annat att, där fastighetsägaren det äskar och till rätten, ingiver
inteckningshandlingen, varde inteckningen dödad helt och hållet eller till
viss del, och teckne rätten å handlingen bevis om dödandet.

För dödande av inteckning i en viss av flera gemensamt intecknade
egendomar under förbehåll om rätt för inteckningshavaren att för vad av
intecknade fordringen, som skulle falla å denna egendom, hålla sig till de
andra egendomarna erfordras enligt 33 § i inteckningsförordningen, att
samtycke därtill lämnas såväl av ägarna av dessa egendomar som av dem,
vilka hava inteckning i egendomarna, gällande med lika eller sämre rätt
än den, om vars dödande är fråga, eller ock fordran eller rättighet, varför
egendomarna jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta.

Enligt föreskrift i 61 § inteckningsförordningen skall vid rätten i överensstämmelse
med inteckningsprotokollet föras bok så inrättad, att därav
lätteligen kan ses, bland annat, varje egendom, däri inteckning blivit sökt,
så ock, där inteckning blivit beviljad eller avslagen, förnyad, nedsatt, annorledes
förändrad eller dödad, eller ock ansökning om inteckning blivit
förklarad vilande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant
skedde.

I 62 § inteckningsförordningen stadgas, att å protokollsutdrag, som ut -

104

färdas i inteckningsärende, skall tecknas avskrift av vad om ärendet blivit
infört i inteckningsboken.

Närmare föreskrifter om förandet av inteckningsboken bava meddelats
i kungl. kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker
skola inrättas och föras med däri senare vidtagna ändringar.

Enligt 9 § i kungörelsen skall vid inteckningsboks förande iakttagas
bland annat att, om fastigheter, vilka icke finnas på ett upplägg sammanförda,
gemensamt hesväras av inteckning, denna skall på uppläggen
för en var av dessa fastigheter inskrivas med anmärkning, att för inteckningen
häftar även annan fastighet, till vars upplägg hänvisning bör
ske, samt att i inteckningsbokens för anmärkningar avsedda kolumn skall
anmärkas bland annat vad protokollet innehåller om intecknings förmånsrätt,
nedflyttning eller förändring ävensom ansökan om intecknings dödande,
där den ej genast beviljats.

Yad först angår klagandens anmärkning, att ifrågavarande ärenden
måst förekomma till handläggning vid tre särskilda rättegångstillfällen,
synes något felaktigt förfarande i denna del icke kunna läggas domhavanden
till last. Den utredning, som klaganden i ärendena självmant
förebragt, synes — såsom ofta torde vara förhållandet i inteckningsärenden
av mera invecklad beskaffenhet — hava varit alldeles otillräcklig.
Först efter anmodan från domhavanden blevo handlingarna vederbörligen
kompletterade. Vid sådant förhållande torde uppskov med ärendenas
handläggning icke hava kunnat undvikas.

Däremot synes anmärkningen, att protokollen avfattats med onödig vidlyftighet,
vara i viss mån berättigad i fråga om relaxeringarna av de inteckningar,
som varit fastställda den 5 juni 1919 och angående vilka protokollen
kunnat skrivas huvudsakligen lika.

Mot avfattningen av protokollet rörande nu omförmälda 22 relaxeringsärenden
för rättegångstillfället den 1 september 1921 torde följande anmärkningar
kunna göras. I detta protokoll hava in extenso intagits två
äganderättsbevis och två gravationsbevis. Äganderättsbevis och gravationsbevis
äro i relaxeringsärenden nödiga för vinnande av upplysning
om de rättsägare, vilkas samtycke erfordras till den sökta åtgärden, nämligen
dels ägarna av de intecknade fastigheterna (med undantag av ägare
till vissa lägenheter) samt dels innehavarna av inteckningar gällande med
lika eller sämre rätt än den, vilkens relaxering avses. Beträffande äganderättsfrågan
synes i förevarande fall hava varit tillräckligt att med ledning
av de företedda äganderättsbevisen i protokollet göra anteckning om
de förändringar i äganderätten till de intecknade fastigheterna, som ägt
rum i tiden efter det inteckningarna sökts. Då dylika förändringar ägt
rum allenast i ringa utsträckning, skulle protokollet på sådant sätt kunnat
icke obetydligt förkortas. I varje fall var onödigt att redogöra för

lor»

äganderätten till avsöndringar, som lagfarits för andra ägare före sökandet
av de ifrågavarande inteckningarna och sålunda icke häftat i ansvar
för samma inteckningar. De i protokollet intagna två gravationsbevisen
utvisa, att i de i bevisen avsedda fastigheterna icke var gällande någon
annan inteckning med lika eller sämre rätt än just de ifrågavarande 22
den 5 juni 1919 beviljade, vilka gällt med förmånsrätt efter varandra.
Detta hade utan bevisens intagande kunnat i protokollet anmärkas på
några rader. Om i stället för intagandet av äganderättsbevisen och gravationsbevisen
allenast de omförmälda anteckningarna verkställts, torde
vart och ett av de ifrågavarande 22 protokollsutdragen, som nu kommit
att bestå av 7 ark, hava kunnat förkortas med omkring 4 ark.

Mot protokollet för den 27 oktober 1921 synes vara att anmärka, att registreringsbevis
angående Riddarliytte Aktiebolag och Kohlsva Jernverks
Aktiebolag lämpligen kunnat i erforderlig mån refereras i stället för att
i protokollet i sin helhet intagas och att registreringsbevis rörande Wirsbo
Ramnäs kraftaktiebolag torde varit utan betydelse för relaxeringarna av
ifrågavarande under år 1919 beviljade inteckningar och därför icke bort
i protokollet intagas. Vidare blev klagandens skriftliga ansökan i ärendena,
vilken förut intagits i protokollet för den 1 september, ånyo intagen
i protokollet, nu försedd med skriftliga medgivanden från sju särskilda
ägare av från de intecknade fastigheterna avsöndrade lägenheter. Flera
av dessa medgivanden torde hava saknat betydelse, och i stället för handlingens
intagande i dess helhet hade anmärkning bort göras rörande de
medgivanden, vilka haft någon inverkan. Med iakttagande härav synes
vart och ett av åsyftade 22 protokollsutdrag kunnat förkortas med ett ark.

Protokollen angående relaxeringen av den under år 1908 beviljade inteckningen
äro avfattade i tämlig överensstämmelse med protokollen rörande
relaxeringarna av 1919 års inteckningar. Denna avfattning kan
emellertid beträffande 1908 års inteckning bättre försvaras. Särskilt gäller
detta intagandet av gravationsbeviset i protokollet för den 1 september
1921. För relaxeringen av 1908 års inteckning var nämligen av betydelse
att erhålla upplysning om de inteckningar, vilka efter detta år meddelats
i fastigheterna. I protokollet för såväl den 1 september som den 27
oktober 1921 hade visserligen en del sammandragningar kunnat ske, men
då expeditionerna måhända icke därigenom kunnat förkortas med ett helt
ark och det endast gällt en enstaka inteckning, torde någon anmärkning,
såvitt rörer detta inteckningsärende, ej böra framställas.

Enligt vad jag erfarit, förekommer i flertalet domsagor, särskilt när
göromålen hopat sig, att till vinnande av tidsbesparing vid protokollsuppsättningen
handlingar i sin helhet intagas såsom bilagor i konceptprotokollet
och att deras innehåll sålunda in extenso inflyter i expeditionen,
ehuru ett kortare referat varit tillräckligt, samt att därigenom vederbö -

106

rande parts eller sökandes kostnader för protokollslösen något ökas. Häremot
torde i allmänhet, då det, såsom nyss berörts, gäller enstaka ärenden,
ej vara något att erinra. Men i förevarande fall, då det gällde ett
så stort antal efter varandra följande, nästan lika lydande expeditioner
som i de inteckningsärenden, vilka först upptogos under §§ 39—60 den 1
september 1921, synes domhavanden bava bort beflita sig om att genom
en omsorgsfull utarbetning av den första paragrafen, efter vilken de följande
transumerats, med särskild noggrannhet iakttaga föreskriften i § 6
lösenförordningen att expedition ej må författas vidlyftigare än sakens
beskaffenhet fordrar. Då, enligt mitt förmenande, detta icke skett, finner
jag vederbörande därigenom hava förfarit felaktigt.

Ifrågasättas kunde för övrigt, vidkommande relaxeringarna av 1919 års
inteckningar, huruvida det icke varit tillräckligt att efter uppsättande av
fullständigt protokoll i det första dithörande ärendet, anmärkt under § 39
i protokollet för den 1 september och under § 173 i protokollet för den 27
oktober, beträffande de följande 21 ärendena i protokollet allenast göra
en hänvisning till den utredning, för vilken redogjorts i §§ 39 och 173. Att
icke så ägt rum kan emellertid ej läggas vederbörande till last såsom felaktigt
förfarande.

Beträffande frågan huruvida införingarna i inteckningsboken med
därav följande utdrag och debitering av lösen för utdragen bort äga rum
eller ej torde följande kunna anföras. Vad först angår spörsmålet, huruvida
redan det förhållandet, att relaxation blivit vid rättegångstillfället
den 1 september 1921 sökt, bort anmärkas i inteckningsboken å samtliga
61 rum, synas föreskrifterna i 9 § i 1875 års kungörelse icke härutinnan
giva en fullt tydlig ledning. Stadgandet att i kolumn 8 skall anmärkas
vad protokollet innehåller om intecknings förmånsrätt, nedflyttning eller
förändring samt ansökan om intecknings dödande, där den ej genast beviljats,
återfanns redan i det den 3 juli 1875 avlämnade, i riksarkivet förvarade
handskrivna förslaget till ifrågavarande kungörelse, men förslaget
åtföljdes ej av några motiv. Av stadgandets innehåll torde omedelbart
framgå, att ansökningen bort införas å upplägget för hemmanet Öster
Kohlsva n:r 1, då inteckningarna skulle dödas, såvitt de besvärade V*
mantal av nämnda hemman. Däremot skulle med fog kunna invändas att,
då någon rättsverkan icke torde äga rum i och med ansökningen om eu
relaxationsåtgärd, ett införande i inteckningsboken å alla de upplägg, som
icke avsåge den fastighet, beträffande vilken inteckningen skulle dödas,
varit alldeles onödigt. Men då i 1875 års kungörelse, såsom nyss nämnts,
föreskrives, att ansökan om intecknings dödande, om den ej genast beviljas,
skall införas i boken, och då en ansökan om relaxation ju innebär en
ansökan om intecknings dödning, som i viss mån inverkar på alla de gemensamt
intecknade fastigheterna, synes det ligga närmast till bands att

107

tillämpa stadgandet sålunda, att ansökan om relaxation, även om ärendets
avgörande måste uppskjutas, anmärkes å samtliga de fastigheters
upplägg, vilka komma att beröras av åtgärden i fråga. Eu dylik åskådning
överensstämmer även bäst med den uppfattning, åt vilken jag givit
uttryck i min framställning angående gravationsbevis, intagen i ämbetsberättelsen
1923 sid. 177 o. f„ vilken framställning lett till utfärdandet av
kungl. kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande
av gravationsbevis.

Jag anser mig sålunda icke kunna framställa någon anmärkning mot
att införing i inteckningsboken ägt rum å samtliga 61 upplägg rörande
ansökningen om inteckningarnas relaxering vid rättegångstillfället den
1 september 1921. Men bava införingarna behörigen ägt rum, måste enligt
62 § inteckningsförordningen avskrift därav tecknas å protokollsutdragen,
vilket i sin tur berättigat till påförande av lagstadgad lösen.

Däremot hava, enligt min åsikt, införingarna i inteckningsboken beträffande
häradsrättens den 29 september 1921 meddelade uppskovsbeslut
icke i någon mån varit betingade av gällande stadganden. Ej heller av
praktiska hänsyn eller eljest synes föreligga något skäl för inteckningsbokens
belastande med dylika anteckningar. Införingarna i inteckningsboken
av häradsrättens den 29 september meddelade uppskovsbeslut voro
så mycket mera onödiga, som införingarna för rättegångstillfället den 1
september, enligt vad protokollsutdragen giva vid handen, inskränkt sig
till ett återgivande av innehållet i ansökningarna om inteckningarnas
relaxering, utan att tillika anmärkts häradsrättens beslut angående den
dag, då yttrande i ärendena skulle meddelas. Jag finner därför, att vederbörande
förfarit felaktigt genom att i inteckningsboken verkställts införingar,
med därav följande utdrag och debitering av lösen, beträffande
häradsrättens den 29 september meddelade uppskovsbeslut.

Att häradsrättens beslut den 27 oktober 1921 skulle införas å samtliga
av beslutet berörda fastigheters upplägg i inteckningsboken torde icke
varit annat än riktigt.

Vidkommande de å inteckningshaudlingarna tecknade bevisen synes
icke något som helst skäl förefunnits för inteckningshandlingarnas förseende
med bevis om ett rent uppskovsbeslut, sådant som det vid rättegångstillfället
den 29 september meddelade. Lika litet som införing om
detta beslut bort göras i inteckningsboken, lika litet hade bevis härom
bort åtecknas reverserna. Jag finner därför vederbörande genom sin
åtgärd att förse inteckningshandlingarna med bevis om sistnämnda beslut
och därför utkräva lösen hava förfarit felaktigt. Med min nu uttalade
uppfattning hade måhända bäst överensstämt, att bevisen å inteckningshandlingarna
beträffande rättegångstillfället den 1 september inskränkts
till ett återgivande av innehållet i ansökningarna om inteckningarnas

108

relaxering utan att tillika angivits den dag, då yttrande i ärendena skulle
meddelas.

Såsom av det anförda framgår, har jag funnit, att vid behandlingen
av ifrågavarande relaxeringsärenden felaktigheter förekommit dels därutinnan
att protokollen i ärendena, såvitt de upptagits under §§ 39—60
vid rättegångstillfället den 1 september och under §§ 173—194 vid
rättegångstillfället den 27 oktober 1921, i ovan angivna hänseenden avfattats
med större vidlyftighet än som varit erforderligt samt dels därutinnan
att beträffande rättegångstillfället den 29 september 1921 införingar
i inteckningsboken med därav följande utdrag obehörigen verkställts
samt bevis likaledes ohehörigen åtecknats inteckningshandlingarna.
Härför måste Tersmeden, som i egenskap av häradsrättens ordförande
handlagt ärendena, i första hand anses ansvarig. Med hänsyn emellertid
till den befattning, häradshövdingen Wallin enligt egen uppgift tagit med
ärendena, måste även Wallin vara ansvarig i berörda hänseende. Beträffande
Wallin bör framhållas, att han, som enligt föreskrifterna i 36 §
domsagestadgan fått uppbära den av klaganden erlagda lösen, på denna
grund måste vara pliktig att till klaganden återbära de lösenbelopp,
som må finnas hava i ärendena ohehörigen uttagits.

Under hänvisning till vad ovan anförts uppdrog jag åt advokatfiskalen
att ställa Wallin och Tersmeden under åtal inför hovrätten för tjänstefel
samt å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde
tillfälle beredas klaganden att bliva i målet hörd, och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de ansåges befogade, understödjas.

Under åberopande av innehållet i min skrivelse ställde advokatfiskalen
Wallin och Tersmeden under åtal inför Svea hovrätt. Sedan klaganden
fått tillfälle att framställa ersättningsyrkanden, förklarade sig advokatfiskalen
på det sätt understödja klagandens anspråk, att han, som funne
att ifrågavarande expeditioner jämlikt de av mig angivna grunder bort
draga en sammanlagd kostnad av 3,285 kronor 50 öre, yrkade att, enär
de belopp, som påförts klaganden för samma expeditioner, frånsett kostnaden
för vissa å några av expeditionerna debiterade bevis, varom nu ej
vore fråga, sammanlagt uppgått till 4,974 kronor, Wallin och Tersmeden
måtte solidariskt förpliktas att till klaganden utgiva skillnaden mellan
nämnda båda belopp med 1,688 kronor 50 öre eller det ersättningsbelopp,
som hovrätten eljest kunde pröva skäligt bestämma.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 22 oktober 1924 följande:

Vidkommande åtalet i va,d det rörde ansvar för avfattningen av proto -

109

kollen för den 1 september oeli den 27 oktober 1921 i de 22 don 5 juni 1919
handlagda inteckningsärendena, så enär protokollen i de av mig angivna
hänseenden författats med onödig vidlyftighet oeh således i strid mot
bestämmelserna i 6 § i förordningen angående expeditionslösen, samt med
hänsyn till den befattning, som Wallin, enligt vad han i målet medgivit,
tagit med ärendena, Wallin måste jämte Tersmeden, som varit häradsrättens
ordförande vid ärendenas handläggning, anses ansvarig för protokollens
avfattning, funne hovrätten Wallin och Tersmeden hava därutinnan
visat oförstånd i ämbetet. Vad anginge åtalet i vad det avsåge
ansvar för inf öring i inteckningsboken av häradsrättens den 29 september
1921 meddelade uppskovsbeslut i 23 inteckningsärenden och expediering
av utdrag av inteckningsboken samt för tecknande av bevis å inteckningshandlingarna
rörande samma beslut, funne hovrätten väl, att nämnda
införande i inteckningsboken icke bort vidtagas och att tecknandet av sistnämnda
bevis icke varit nödvändigt, men, med hänsyn till avfattningen
av de i dessa hänseenden gällande bestämmelser, funne hovrätten Wallins
och Tersmedens förfarande i nu förevarande avseende icke böra för dem
medföra ansvar för tjänstefel. På grund av det anförda och med hänsyn
till övriga i målet förekomna omständigheter prövade hovrätten beträffande
ansvarsfrågan rättvist på det sätt bifalla det mot Wallin och Tersmeden
anställda åtal, att de för på ovan angivet sätt visat oförstånd i
ämbetet jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömdes att bota Wallin 100 kronor
och Tersmeden 50 kronor.

Vidkommande i målet framställda ersättningsyrkanden, så enär, därest
ifrågavarande 22 protokoll för den 1 september 1921 icke avfattats med
större vidlyftighet än vederbort, varje expedition omfattat åtminstone 3
ark mindre än de i ärendena utfärdade expeditionerna, men i målet icke
tillförlitligen visats att, för den händelse protokollen för den 27 oktober
1921 avfattats på sätt jag angivit, antalet ark i berörda expeditioner kommit
att minskas, prövade hovrätten rättvist på det sätt bifalla i målet
framställda ersättningsyrkanden i denna del, att Wallin och Tersmeden
förpliktades att, vilkendera gälda gitte, till klaganden utgiva ersättning
för det belopp i lösen och stämpel, som klaganden sålunda måst för mycket
utgiva för ovannämnda den 1 september 1921 hållna protokoll, med 165
kronor. Beträffande övriga i målet framställda ersättningsanspråk, så
enär sådana omständigheter icke i målet förekommit, att vare sig Tersmeden
eller Wallin kunde ådömas ersättningsskyldighet i anmärkta hänseenden,
lämnades samma anspråk utan bifall.

Då vid målets företagande till avgörande skiljaktiga meningar förspordes,
ägde omröstning rum, därvid en ledamot yttrade:

”Vidkommande åtalet i vad det rör ansvar för avfattningen av proto -

kollen för den 1 september och den 27 oktober 1921 i de 22 den 5 juni 1919
handlagda inteckningsärendena, så enär protokollen i de av J. O. angivna
hänseenden författats med onödig vidlyftighet och således i strid mot bestämmelserna
i 6 § i förordningen angående expeditionslösen, samt med
hänsyn till den befattning, som Wallin, enligt vad han i målet medgivit,
tagit med ärendena, Wallin måste jämte Tersmeden, som varit häradsrättens
ordförande vid ärendenas handläggning, anses ansvarig för protokollens
avfattning, finner jag Wallin och Tersmeden hava härutinnan visat
oförstånd i ämbetet. Vad angår åtalet i vad det avser ansvar för införing
i inteekningsboken av häradsrättens den 29 september 1921 meddelade uppskovsbeslut
i 23 inteckningsärenden och expediering av utdrag av inteckningsboken
samt för tecknande av bevis å inteckningshandlingarna rörande
samma beslut, finner jag väl, att nämnda införande i inteekningsboken
icke bort vidtagas och att tecknandet av sistnämnda bevis icke varit nödvändigt,
men med hänsyn till avfattningen av de i dessa hänseenden gällande
bestämmelser finner jag Wallins och Tersmedens förfarande i nu
förevarande avseende icke böra för dem medföra ansvar för tjänstefel. På
grund av det anförda och med hänsyn till övriga i målet förekomna omständigheter
prövar jag beträffande ansvarsfrågan rättvist på det sätt bifalla
det mot Wallin och Tersmeden anställda åtal, att de för på ovan angivet
sätt visat oförstånd i ämbetet jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömas
att bota Wallin 100 kronor och Tersmeden 50 kronor.

Vidkommande i målet framställda ersättningsyrkanden, så enär, därest
ifrågavarande 22 protokoll för den 1 september 1921 icke avfattats med
större vidlyftighet än vederbort, varje expedition omfattat åtminstone 3
ark mindre än de i ärendena utfärdade expeditionerna, men i målet icke
tillförlitligen visats att, för den händelse protokollen för den 27 oktober
1921 avfattats på sätt J. O. angivit, antalet ark i berörda expeditioner
kommit att minskas, prövar jag rättvist på det sätt bifalla i målet framställda
ersättningsyrkanden i denna del, att Wallin och Tersmeden förpliktas
att, vilkendera gälda gitter, till klaganden utgiva ersättning för
det belopp i lösen och stämpel, som klaganden sålunda måst för mycket
utgiva för ovannämnda den 1 september 1921 hållna protokoll, med 165 kronor.
Då Wallin obehörigen uppburit lösen för utdrag ur inteckningsboken
beträffande häradsrättens den 29 september 1921 i samtliga i målet
ifrågavarande 23 inteckningsärenden meddelade beslut, prövar jag skäligt
förplikta Wallin att till klaganden återgälda nämnda lösenbelopp med
1,402 kronor. Övriga i målet framställda ersättningsanspråk lämnas av
mig utan bifall.”

En ledamot anförde:

”Vidkommande åtalet i vad det rör ansvar för avfattningen av protokollen
för den 1 september och den 27 oktober 1921, får av utredningen i

målet anses framgå dels, i fråga om protokollet för den 1 september 1921,
att intagande i protokollet av förenämnda äganderätts- och gravationsbevis
i deras helhet varit onödigt samt att, därest i stället för intagande
av bevisen allenast verkställts för ärendenas handläggning behövliga anteckningar
i de av J. 0. anmärkta hänseenden, vart och ett av omförmälda
22 protokollsutdrag, som omfattat 7 ark, kunnat förkortas med åtminstone
3 ark, dels ock, i fråga om protokollet för den 27 oktober 1921, att jämväl
sistnämnda protokoll, på sätt J. 0. anmärkt, avfattats med större vidlyftighet
än som vederbort. Då avfattningen av nämnda protokoll följaktligen
skett i strid mot bestämmelserna i 6 § i förordningen angående expeditionslösen,
samt Tersmeden, som i egenskap av häradsrättens ordförande
handlagt ärendena, är ansvarig för protokollens avfattning, alltså
och då, med hänsyn till den befattning, som Wallin, enligt vad han i målet
medgivit, tagit med ifrågavarande ärenden, Wallin måste anses jämte
Tersmeden ansvarig för avfattningen av berörda protokoll, finner jag
Wallin och Tersmeden hava gjort sig förfallna till ansvar för vad de i
ovan angivna hänseenden låtit komma sig till last. Vad angår åtalet
rörande ansvar för införande i inteckningsboken av häradsrättens den 29
september 1921 i ärendena meddelade beslut och därav följande utdrag ur
inteckningsboken samt för tecknande av bevis å inteckningshandlingarna
om samma beslut anser jag väl, att i förevarande fall, där endast varit
fråga om ett av häradsrätten meddelat uppskovsbeslut, införande i inteckningsboken
och tecknande av bevis om beslutet å handlingarna icke varit
erforderligt, men med hänsyn till avfattningen av kungl. kungörelsen den
14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och
föras jämte hithörande bestämmelser i kungl. förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom finner jag nu anmärkta åtgärder
i allt fall icke vara av beskaffenhet att för Wallin och Tersmeden medföra
ansvar. På grund härav prövar jag beträffande ansvarsfrågan rättvist
på det sätt bifalla det mot Wallin och Tersmeden anställda åtal, att
de för vad dem på sätt ovan anförts i målet ligger till last jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen dömas att höta, Wallin 100 kronor och Tersmeden
50 kronor.

Vidkommande i målet framställda ersättningsyrkanden så enär, enligt
vad ovan framhållits, protokollet för den 1 september 1921 i nu ifrågavarande
22 inteckningsärenden bort så avfattas, att varje utskrift av protokollet
kunnat förkortas med åtminstone 3 ark, men i målet icke tillförlitligen
visats att, därest protokollet för den 27 oktober 1921 i nämnda ärenden
avfattats på sätt J. O. angivit, antalet ark i de utgående expeditionerna
kommit att minskas, ty och som klaganden följaktligen nödgats att
för omförmälda 22 utskrifter av protokollet den 1 september 1921 erlägga
165 kronor mer än vad bolaget sålunda rätteligen bort utgiva, alltså och

112

då, jämlikt bestämmelserna i kungl. stadgan den 22 juni 1920 med vissa
föreskrifter angående domsagornas förvaltning, Wallin fått uppbära de
erlagda beloppen och Wallin förty måste jämte Tersmeden anses pliktig
att återbära sålunda obehörigen uttagna belopp, men sådana omständigheter
i övrigt icke i målet förekommit, att vare sig Tersmeden eller Wallin
härutöver kunna ådömas ersättningsskyldighet i anmärkta hänseenden,
prövar jag rättvist allenast på det sätt bifalla i målet framställda
ersättningsyrkanden, att Tersmeden och Wallin förpliktas att, vilkendera
gälda gitter, till bolaget utgiva förenämnda belopp 165 kronor.”

En ledamot utlät sig:

”Vidkommande till en början åtalet, i vad detsamma avser yrkande om
ansvar å Wallin för ämbetsfel, är väl i målet upplyst, att Wallin för att
underlätta Tersmedens arbetsbörda åtagit sig bestyret med ifrågavarande
inteckningsärenden och i anledning därav jämväl avfattat protokollen
över inteckningsärendenas handläggning, men enär Wallin icke är för
ärendenas handläggning lagligen ansvarig och vid sådant förhållande
Wallin ej heller kan för de felaktigheter, som må hava förekommit, ådömas
ansvar för ämbetsfel, finner jag ifrågavarande mot Wallin förda ansvarstalan
icke kunna bifallas. Beträffande åtalet mot Tersmeden, i vad
detsamma rör ansvar för avfattningen av protokollen för den 1 september
och den 27 oktober 1921, får av utredningen i målet anses framgå dels,
ifråga om protokollet för den 1 september 1921, att intagande i protokollet
av förenämnda äganderätts- och gravationsbevis i deras helhet icke
varit erforderligt samt att, därest i stället för intagande av bevisen allenast
verkställts för ärendenas handläggning behövliga anteckningar i de
av J. O. anmärkta hänseenden, vart och ett av omförmälda 22 protokollsutdrag,
som omfattat 7 ark, kunnat förkortas med åtminstone 3 ark, dels
ock, i fråga om protokollet för den 27 oktober 1921, att jämväl sistnämnda
protokoll, på sätt J. O. anmärkt, avfattats med större vidlyftighet än som
vederbort. Då avfattningen av nämnda protokoll följaktligen icke står i
överensstämmelse med bestämmelserna i 6 § i förordningen angående expeditionslösen,
samt Tersmeden, som i egenskap av häradsrättens ordförande
handlagt ärendena, är ansvarig för protokollens avfattning, finner jag
Tersmeden hava genom vad sålunda ligger honom till last gjort sig skyldig
till fel i domarämbetets utövning. Vad angår åtalet rörande ansvar
för införande i inteckningsboken av häradsrättens den 29 september 1921
i ärendena meddelade beslut och därav följande utdrag ur inteckningsboken
samt för tecknande av bevis å inteckningshandlingarna om samma
beslut anser jag väl, att i förevarande fall, där endast varit fråga om ett
av häradsrätten meddelat uppskovsbeslut, införande i inteckningsboken
och tecknande av bevis om beslutet å handlingarna icke varit erforder -

ligt, men med hänsyn till avfattningen av kungl. kungörelsen den 14 september
1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas ocli föras
jämte hithörande bestämmelser i kungl. förordningen den 1(5 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom finner jag nu anmärkta åtgärder i allt
fall icke vara av beskaffenhet att för Tersmeden medföra ansvar för ämbetsfel.
På grund härav prövar jag beträffande ansvarsfrågan rättvist på
det sätt bifalla den mot Tersmeden förda talan, att Tersmeden för det
ämhetsfel, vartill han på sätt ovan anförts gjort sig förfallen, jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen dömes att höta 50 kronor.”

I fråga om framställda ersättningsyrkanden instämde denne ledamot
med den ledamot, som närmast förut yttrat sig.

Slutligen anförde en ledamot, att han vidkommande ansvarsyrkandet
mot Wallin instämde med närmast föregående ledamot, varefter han vidare
förmälde:

”Beträffande åtalet mot Tersmeden, i vad det avser ansvar för avfattningen
av protokollen för den 1 september och den 27 oktober 1921, giver
utredningen i målet vid handen, dels att intagandet i protokollet för den
1 september av förenämnda äganderätts- och gravationsbevis i deras helhet
varit onödigt samt att, därest i stället för bevisens intagande allenast
verkställts för ärendenas handläggning erforderliga anteckningar i de av
J. O. anmärkta hänseenden, vart och ett av omförmälda 22 protokollsutdrag
kunnat avsevärt förkortas, dels ock att protokollet för den 27 oktober
avfattats med större vidlyftighet än som vederbort. Tersmeden, som
är ansvarig för protokollens avfattning, har förty icke ställt sig till efterrättelse
föreskrifterna i 6 § i förordningen angående expeditionslösen,
men finner jag med hänsyn till i målet upplysta förhållanden Tersmeden
icke höra för vad sålunda ligger honom till last ådömas ansvar i målet.
Vad angår åtalet rörande ansvar för införande i inteckningsboken av
häradsrättens den 29 september 1921 i ärendena meddelade beslut och därav
följande utdrag ur inteckningshoken samt för tecknande av bevis å inteckningshandlingarna
om samma beslut anser jag väl, att i förevarande
fall, där endast varit fråga om ett av häradsrätten meddelat uppskovsbeslut,
införandet i inteckningshoken och tecknande av bevis om beslutet å
handlingarna icke varit erforderligt, men med hänsyn till avfattningen
av kungl. kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker
skola inrättas och föras jämte hithörande bestämmelser i
kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
finner jag nu anmärkta åtgärder i allt fall icke vara av beskaffenhet att
för Tersmeden medföra ansvar för ämbetsfel.

Vidkommande slutligen i målet framställda ersättningsyrkanden får i
målet anses utrett att, därest i protokollet för den 1 september 1921 om -

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

114

förmälda äganderätts- och gravationsbevis icke intagits utan i stället
gjorts erforderliga anteckningar i angivna hänseenden, vart och ett av
ifrågavarande 22 protokollsutdrag, som omfattat 7 ark, kunnat förkortas
med åtminstone 3 ark, varemot i målet icke tillförlitligen visats att, därest
protokollet för den 27 oktober 1921 avfattats på sätt J. O. angivit, antalet
ark i de utgående expeditionerna kommit att minskas. Då klaganden följaktligen
nödgats att i lösen och stämpel för omförmälda 22 utskrifter av
protokollet den 1 september 1921 erlägga 165 kronor utöver vad klaganden
rätteligen bort utgiva, samt Tersmeden, som är ansvarig för protokollens
avfattning, måste anses pliktig att till klaganden återbära det sålunda
obehörigen uttagna beloppet, men sådana omständigheter i övrigt icke i
målet förekommit, att vare sig Tersmeden, utöver vad nyss är sagt, eller
Wallin kunna ådömas ersättningsskyldighet i anmärkta hänseenden, prövar
jag rättvist allenast på det sätt bifalla i målet framställda ersättningsyrkanden,
att Tersmeden förpliktas att till bolaget utgiva förenämnda
belopp 165 kronor, med rätt dock för Tersmeden att av Wallin
utbekomma vad denne på grund av bestämmelserna i kung! stadgan den
22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning må
hava av nyssnämnda belopp uppburit.”

T. f. presidenten instämde med den ledamot, som, enligt vad nu angivits,
först utlåtit sig. På grund av denna omröstning skulle hovrättens
beslut avfattas på sätt utslaget utvisade.

Över hovrättens utslag bär jag anfört underdåniga besvär, därvid jag
yttrat följande:

Beträffande åtalet i vad det avser ansvar för införing i inteckningsboken
av häradsrättens den 29 september 1921 meddelade uppskovsbeslut
i 23 inteckningsärenden och expediering av utdrag av inteckningsboken
samt för tecknande av bevis å inteckningsbandlingarna rörande samma
beslut har hovrätten väl funnit, att nämnda införande i inteckningsboken
icke bort vidtagas och att tecknandet av sistnämnda bevis icke varit nödvändigt,
men på anfört skäl ansett Wallins och Tersmedens förfarande i
nu förevarande avseende icke böra för dem medföra ansvar för tjänstefel.

I fråga om utgången i hovrätten i nu nämnda hänseende finner jag mig
böra draga målet under Kungl. Maj:ts prövning. Hade hovrätten, jämte det
hovrätten förklarat förfarandet att verkställa ifrågavarande införingar
och utdrag samt påtecknande av bevis oriktigt, jämväl utdömt det belopp,
som med anledning av dessa åtgärder uppburits, både jag ej funnit anledning
till vidare talan, men som jag måste antaga, att den omständigheten,
att Wallin och Tersmeden ej dömts till ansvar, föranlett hovrätten

11:'')

att underkänna det på berörda felaktiga förfarande grundade ersättningsanspråket,
kan jag ej åtnöjas med utgången i denna del i hovrätten.

Vad Wallin i sin förklaring i hovrätten anfört har icke hos mig kunnat
rubba den mening, jag i åtalsinstruktionen uttalat. Wallin har i nämnda
förklaring anfört bland annat, att inteckningsboken vore avsedd att utgöra
ett register till protokollet och därigenom underlätta undersökningar i
detta samt att för tillgodoseende av nämnda syfte inteckningsboken måste
äga en viss grad av fullständighet, nämligen så till vida att protokollets
olika delar med tillhjälp av boken kunde anträffas. Detta är visserligen
sant, men inteckningsboken torde icke behöva innehålla jämväl sådana i
protokollet intagna beslut, som sakna betydelse i inteckningsärendet, och
i inteckningsboken få icke förekomma införingar, vilka icke synas hava
annan uppgift än att föranleda motsvarande utdrag med åtföljande lösen.
Ej heller böra bevis åtecknas handlingarna utan, såsom det synes, annat
ändamål än debiteringen.

Jag yrkade sålunda i besvären, att Kungl. Maj:t måtte, med ändring av
hovrättens utslag, bifalla den mot Wallin och Tersmeden i målet förda ansvarstalan
i hela dess vidd.

Jämväl av Wallin och Tersmeden samt av klaganden hava besvär anförts.
Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. Försummelse att i vederbörlig ordning kungöra sammanträde
för vägförrättnings avslutande m. m.

I en den 29 januari 1923 hit inkommen klagoskrift anförde A. P. Nordkvist,
P. Olsson, P. J. Olssons stärbhus, E. Öberg, A. F. Olson, P. A. Byström,
A. Lindström, V. Svedberg, E. Engblom, A. Molin och N. Häggström
följande:

Under år 1920 hade lantmäteriauskultanten J. A. Nyländer av K. B. i
Västernorrlands län förordnats att i enlighet med föreskrifterna i lagen
den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet till iståndsättning och framtida
underhåll såväl sommar- som vintertiden mellan vederbörande sakägare
fördela den enskilda utfartsväg, som sträckte sig från kustlandsvägen
i önska genom önska bys ägor och Utås by fram till Lindströms gård
i Fanbyn i Grundsunda socken. Förrättningen hade av Nyländer påbörjats
den 17 juni 1921 och avslutats den 30 november 1922. Enligt bestämmelserna
i lagen ålåge det förrättningsmannen att inom 30 dagar från avslutningsdagen
överlämna bestyrkt avskrift av förrättningshandlingarna
till den person, som av sakägarna därtill blivit utsedd. Sagda handlingar
hade ännu ej av Nyländer expedierats, varför sakägarnas klagorätt angående
förrättningen vore i färd att äventyras. Oavsett detta förhållande

116

kunde klagandena ej underlåta att påtala det sätt, på vilket Nyländer
ansett sig kunna sköta förrättningen i övrigt. Anmärkningsvärt vore, att
Nyländer för indelning av en omkring 1,600 meter lång väg mellan 22
sakägare behövt ej mindre än 4 sammanträden, som enligt arvodes- och
kostnadsräkningen dragit en kostnad av 587 kronor till Nyländer och 257
kronor 54 öre till gode männen. Utan tvingande omständigheter hade förrättningen
oupphörligen uppskjutits. Med allenast 2 sammanträden hade
den bort kunna fullgöras. Särskilt omotiverat hade ett sammanträde den
31 oktober 1922 varit, därvid endast besked meddelats, att Nyländer ej
hunnit räkna ut vägdelningen. Vid sådant förhållande hade sammanträdet
bort inställas. Emellertid hade det uppskjutits till den 3 eller den 4
eller senast den 6 november. Något sammanträde hade då ej blivit av.
Utan att sakägarna underrättats hade sammanträdet inställts, och utan
laglig pålysning hade förrättningsmannen ocli gode männen sedermera
återkommit den 28 november, varefter förrättningen avslutats den 30
november. Det vore klagandenas mening att i laga ordning överklaga förrättningen,
men, då handlingarna ej kommit dem tillhanda, fruktade de
att gå miste om klagorätten. Klagandena ansåge det emellertid icke nog
med att förrättningen såsom olagligen tillkommen upphävdes. Av förrättningsmannen
borde också krävas ansvar för vad honom lagts till last,
nämligen uppenbar försummelse i tjänsten genom att han icke hållit sammanträden
på rätt tid, att han hållit flera sammanträden än förrättningen
krävt och att han icke utlämnat avskrift av förrättningshandlingarna inom
i lagen bestämd tid. Klagandena anhöllo, att jag måtte mot Nyländer
vidtaga de åtgärder, omständigheterna påkallade.

I anledning av klagoskriften anmodade jag Nyländer att inom 2 veckor
efter mottagandet av remisshandlingarna inkomma med yttrande och
återställa handlingarna. På sätt framgår av min ämbetsberättelse till
1924 års riksdag sid. 134 o. f. underlät Nyländer att ställa sig såväl denna
anmodan som senare givet föreläggande att inkomma med yttrande och
handlingarna till efterrättelse, i anledning varav han på av mig föranstaltat
åtal den 25 oktober 1923 av Själevads och Arnäs domsagas häradsrätt
dömdes för vårdslöshet och försummelse i tjänsten till böter 200 kronor,
varjämte honom förelädes vid vite av 500 kronor att inom 14 dagar därefter
till mig inkomma med de upplysningar, vartill klagoskriften kunde
giva anledning, ävensom att till mig återställa remisshandlingarna.

Den 8 november 1923 inkom Nyländer med yttrande och remisshandlingarna,
Nyländer anförde, att ifrågavarande vägdelningsförrättning
egentligen utgjort två förrättningar, behandlade i ett sammanhang. Den
ena vägsträckan vidtoge nämligen, där den andra slutade. Sökande till de
olika förrättningarna hade varit Sofia Widmark i Utås och klaganden

Lindström. Vägdelningen hade egentligen önskats endast av sökandena.
Don ursprungliga orsaken till vägens indelning finge ses mot bakgrunden,
att en son till Sofia Widmark vore ägare till en lastbil liksom ock senare
en son till klaganden Lindström, vilken inköpt en sådan. Båda sönerna
hade ägnat sig åt strömmingshandel och transporterat strömmingen å
sina lastbilar å ifrågavarande väg, som vid denna tyngre trafikbelastning
visat sig vara i behov av såväl förbättring som breddning. Genom att
sökandenas omnämnda söner idkat samma näringsfång hade konkurrens
dem emellan varit rådande, ett förhållande, som otvetydigt förmärkts under
förrättningen, enär sökandena därunder på alla möjliga sätt försökt
komma varandra till livs, och detta handlingssätt hade både fördröjt och
försvårat förrättningens gång såväl vid sammanträdena som i övrigt.
Sedan Lindströms son ansett förmånligare att stationera sin bil i Husum,
7 km. från Fanbyn, hade för Lindströms del intresset för vägens iordningställande
i för Iastbilstrafik lämpligt skick svalnat. Nyländer hade försummat
utlämna förrättningshandlingama inom i lag föreskriven tid. I
anledning därav hade Lindström och hans medparter, jämte det de hos
mig anfört klagomål mot Nyländer, instämt honom till häradsrätten i
samma sak. Därigenom trodde de sig kunna få vägdelningsförrättningen
undanröjd och undkomma de med förrättningen förenade kostnaderna.
Vad Nyländer ansåge sig hava brustit vid förrättningen vore att Nyländer
icke lagligen utlyst sista sammanträdet. Telefonledes både intressenterna
underrättats därom. Om ej stämningen till häradsrätten och ifrågavarande
klagomål förekommit, hade Nyländer ämnat utlysa nytt sammanträde
vid lämplig årstid och på sådant sätt återinsätta klagandena i deras
lagliga rättigheter. Såsom yttrande i fråga om klagandenas övriga påståenden
om förmenta olagligheter från Nyländers sida hänvisades till förrättningsprotokollet
samt häradsrättens blivande utslag.

Sedan jag från domhavanden i Själevads och Arnäs domsaga inhämtat,
att vid domsagans häradsrätt påginge ett mål mellan dels klagandena
jämte andra personer, kärande, och Sofia Widmark, mellankommande part
å kärandesidan, samt Grundsunda kommun, svarande, om klander av
ifrågavarande vägförrättning, dels ock samtliga kärandeparter utom mellankommande
parten, kärande, samt Nyländer, svarande, om klander av
arvodesräkning, avseende betalning för nämnda vägförrättning, lät jag
det hos mig anhängiggjorda ärendet vila i avbidan på utgången av berörda
mål.

Den 22 december 1923 meddelade häradsrätten utslag i målet, och yttrades
däri följande: Mot förrättningen och därför debiterade arvodesräkningen
hade kärandena anmärkt dels att förrättningshandlingarna icke
av förrättningsmannen utlämnats till intressenterna, dels ock att det sam -

118

manträde den 28—den 30 november 1922, då förrättningen av förrättningsmannen
förklarats avslutad, icke behörigen kungjorts genom uppläsning
i kyrka. Men enär förrättningshandlingarna under målets handläggning
utlämnats och varit för intressenterna tillgängliga samt enbart den omständigheten,
att sammanträdet den 28—den 30 november icke vederbörligen
kungjorts, icke kunde lagligen föranleda till förrättningens och arvodesräkningens
undanröjande, helst kärandena icke i övrigt haft något
att lägga förrättningsmannen till last med hänsyn till förrättningens utförande,
bleve kärandenas talan ogillad. För att emellertid giva Nyländer
tillfälle, såsom han begärt, att lagligen avsluta förrättningen, prövade
häradsrätten lagligt att med undanröjande av vad som förekommit vid
sammanträdet den 28—den 30 november 1922 visa förrättningen åter till
förrättningsmannen, som hade att med densamma lagligen förfara.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

På förfrågan meddelade klaganden Nordkvist den 16 februari 1924, att
klagandena ännu icke erhållit någon avskrift av förrättningshandlingarna
och att förrättningen nämnda dag befunne sig i samma skick som vid tiden
för klagoskriftens insändande till mig.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Nyländer. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde jag följande:

I 6 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet stadgas, att enskild
väg, som prövas vara till stadigvarande nytta för två eller flera
fastigheter, skall av dem gemensamt underhållas.

Enligt 7 § skall skyldigheten att bygga eller underhålla väg fördelas
mellan de fastigheter, som skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning,
vari de beräknas komma att begagna sig av vägen.

Enligt 10 § skall delaktigheten i vägs byggande och underhåll, där ej
de väghållningsskyldiga annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas,
att en var av dem står i ansvar för viss sträckning å marken.

I 11 § förordnas att, om överenskommelse ej kan träffas om fastighets
skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll, skall saken företagas
till prövning vid förrättning på stället i den ordning, som i lagen
vidare stadgas.

Rätt att påkalla sådan förrättning tillkommer jämlikt 12 § för fastighet,
som saken förmenas angå, dess ägare.

Enligt 13 § skall till företagande av dylik förrättning K. B. på ansökan
förordna lantmätare, kronobetjänt eller annan person, åt vilken uppdraget
finnes kunna anförtros.

119

Förrättningsmannen skall enligt 14 §, om någon av sakägarna (let äskar,
vid förrättningen biträdas av två gode män, utsedda på i lagrummet närmare
angivet sätt.

För förrättningen äger enligt 15 § förrättningsmannen åtnjuta ersättning
i likhet med vad för lantmätare vid lantmäteriförrättning är stadgat.

116 ^ heter det, att i fråga om förrättningen skola bestämmelserna i 3 kap.
skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte,
så ock vad i 17 kap. samma stadga föreskrives angående protokoll vid
lantmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall
vad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller om lantmätare i avseende
å förrättning, varom i lagen stadgas, lämpas till förrättningsman.

I 19 § förordnas att, i den män ej enligt 18 § förening mellan sakägarna
kan åstadkommas, varde saken av förrättningsmannen med godo männen,
där han av sådana biträdes, prövad jämlikt de i lagen stadgade grunder;
och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit
genom förening avgjorda eller behörigen utredda, på grund av vad sålunda
förekommit för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken.
Härefter förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande att den
därmed missnöjde äger att, på sätt 21 § innehåller, fullfölja sin talan.

Enligt 20 § skall avskrift av förrättningsprotokollet, det i 19 § omför -mälda utlåtande och de vid förrättningen ingångna föreningar av förrättningsmannen
inom 30 dagar efter förrättningens avslutande överlämnas
till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna utses att emottaga
samma handlingar; och vare handlingarna hos honom tillgängliga
för en var, som åstundan att dem granska eller avskriva.

Jämlikt 21 § skall, om sakägare är missnöjd med förrättning, han vid
talans förlust inom 90 dagar efter förrättningens avslutande instämma
samtliga övriga sakägare till domstol.

I 11 § i skiftesstadgan den 9 november 1866 förordnas att, om någon
åstundan tjänstebiträde av lantmätare för annat ändamål än laga skifte,
såsom för vägars uppmätning och fördelning, vare berättigad att sådant
biträde erhålla.

3 kap. skiftesstadgan innehåller i 22—37 §§ bestämmelser om huru lantmäteriförrättning
kungöras och börjas skall, så ock om uppskov däri samt
om jäv mot lantmätare och god man.

I 22 § stadgas att, innan laga skifte företages, vare lantmätare skyldig
att minst 14 dagar förut å predikstolen i den socken, där skifteslaget är
beläget, genom offentlig kungörelse låta tillkännagiva dag och ställe till
första sammanträdet.

I 24 § heter det att, om under så beskaffad lantmäteriförrättning, som i
11 § omnämnes, annans rätt än sökandens är beroende, bör dag därtill utsättas
och kungöras samt alla vederbörande kallas, som i 22 och 23 §§ sägs.

120

I 27 § bestämmes att, om lagligen utsatt lantmäteriförrättning, sedan
den börjad blivit, för något laga binder uppskjutes och kan ej genast, innan
sammanträdet upplöses, dag utsättas och delägarna kungöras, när den
ånyo företagas skall, då bör förrättningen, sedan de hinder upphört, som
uppskovet vållat, så snart möjligen ske kan, utan särskilda kallelser, efter
å predikstolen 14 dagar förut skedd kungörelse, åter företagas.

I 28 § heter det att, när den till förrättningen utsatta dag infaller, skall
lantmätaren sist klockan 10 förmiddagen, jämte gode männen, publika ombud
och delägare, å förrättningsstället sig infinna. Utebliver lantmätaren
och kommer ej innan dagens slut, må gode männen, publika ombuden och
delägarna åtskiljas. Får lantmätare laga förfall, låte han därom underrätta
alla vederbörande, så fort ske kan; vare han ock i båda dessa fall
skyldig att utsätta ny förrättningsdag, på sätt i 27 § sägs. Kommer ej
lantmätaren innan klockan 12 på den utsatta dagen, och låter ban icke
laga förfall anmäla, eller försummar ban att vederbörande om inträffat
förfall underrätta, då sådant varit honom möjligt; ansvare såsom för
tjänsteförsummelse.

17 kap. skiftesstadgan, omfattande 114—116 §§, innehåller bestämmelser
om protokoll vid lantmäteriförrättning och om avlämnande av karta till
delägarna.

Enligt 114 § skall vid alla under lantmäteriförrättning förefallande sammanträden
protokoll av lantmätaren föras, däruti han redigt och fullständigt,
samt under sina rätta dagar och i särskilda, hela förrättningen igenom
löpande paragrafer, antecknar allt vad i vart och ett ämne anföres,
avhandlas och beslutes. Det protokoll bör inom 8 dagar efter varje hållet
sammanträde uppläsas och med lantmätarens, gode männens samt närvarande
delägares påskrifter förses.

I 116 § heter det att, om lantmätare, vilka, enligt skiftesstadgan, i åtskilliga
fall är ålagt att inom viss tid avlämna kartor, protokoll eller
andra handlingar eller att för delägare justera protokoll, skulle sådant
försumma, ansvare såsom för tjänstefel.

I förevarande fall synes Nyländer hava på ansökan av Sofia Widmark
och Lindström av K. B. förordnats att till iståndsättning och framtida
underhåll mellan sakägarna fördela ovan omförmälda enskilda väg. Full
klarhet har icke kunnat vinnas om huru Nyländer fullgjort det honom
lämnade uppdraget. Sålunda saknas tillräcklig utredning om vad klagandena
lagt Nyländer till last med avseende å sammanträdet den 31 oktober
1922 och inställandet av det till början av november samma år utsatta
sammanträdet. Tydligt är emellertid, att Nyländer vid förrättningen gjort
sig skyldig till försummelse i tvenne olika avseenden. Genom underlåtenhet
att på sätt i 27 § skiftesstadgan föreskrives kungöra det sammanträde,
som hållits den 28—den 30 november 1922, har Nyländer förfarit felaktigt.

Att Nyländer genom telefonpåringning underrättat ”intressenterna” synes
icke kunna fritaga honom från ansvar för berörda försummelse, lika litet
som densamma kan anses rättfärdigad därigenom, att häradsrätten i sitt
utslag i klandermålet funnit den omständigheten, att sammanträdet icke
varit vederbörligen kungjort, ej kunna föranleda till förrättningens undanröjande.
Då lagen föreskriver vissa former för eu vägdelningsförrättnings
företagande eller återupptagande efter däri skedda avbrott, måste
förrättningsmannen ställa sig de meddelade föreskrifterna till efterrättelse.

Vägdelningsförrättningen har av Nyländer förklarats avslutad vid sammanträde
den 30 november 1922. Vid sådant förhållande hade det ålegat
Nyländer att senast den 30 därpå följande december överlämna avskrift
av förrättningshandlingarna till någon i orten boende pålitlig person, som
av sakägarna därtill utsetts. Nyländer har emellertid medgivit, att han
försummat utlämna förrättningshandlingarna inom i lag föreskriven tid.
Utlämnandet har ej skett, förrän Nyländer blivit därtill nödsakad genom
att handlingarna erfordrats i den rättegång, vari förrättningen av klagandena
jämte andra blivit klandrad. Med hänsyn särskilt till de anförda
bestämmelserna i 116 § skiftesstadgan finner jag Nyländer hava genom
sin försummelse att inom föreskriven tid utlämna förrättningshandlingarna
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att höra beivras.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Nyländer för det tjänstefel, vartill
han, enligt vad jag ovan anmärkt, gjort sig skyldig, samt å honom yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Därvid skulle det åligga åklagaren
att jämväl verkställa utredning om vad klagandena i övrigt tillvitat
Nyländer såsom tjänsteförsummelse, vari klarhet hos mig icke kunnat
vinnas, samt att därefter utvidga åtalet, i den mån sådant kunde befinnas
skäligt. Då klagandena genom Nyländers försummelse kunde hava lidit
skada, borde tillfälle lämnas dem att yttra sig i målet, och borde av dem
framställda ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses befogade,
understödjas.

Själevads och Arnäs domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes
och där klagandena med undantag av Häggström, som avlidit, inställde
sig såsom målsägare, yttrade i utslag den 20 november 1924, att, enär Nyländer
erkänt, att han, som av K. B. den 30 december 1920 förordnats att i
enlighet med bestämmelserna i lagen om enskilda vägar på landet till
iståndsättande och framtida underhåll mellan vederbörande fastigheter
indela i målet ifrågakomna väg, underlåtit dels att lagligen kungöra ett
av honom hållet sammanträde den 28—den 30 november 1922, då Nyländer
förklarat vägförrättningen avslutad, dels ock att inom 30 dagar från sist -

122

nämnda dag utlämna förrättningshandlingarna till person, som av sakägarna
utsetts att mottaga desamma, samt vad Nyländer sålunda förts till
last med hänsyn till omständigheterna finge anses utgöra fortsättning av
en och samma tjänsteförseelse, dömdes Nyländer jämlikt 25 kap. 17 § samt
4 kap. 3 § strafflagen att för den försummelse, han sålunda låtit komma sig
till last, höta 75 kronor. För klaganden Nordkvists inställelse vid häradsrätten
den 26 september 1924 förpliktades Nyländer ersätta honom med 25
kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.

Under denna avdelning har jag, i likhet med de tre närmast föregående
åren, av sparsamhetsskäl intagit redogörelse för allenast ett tiotal under
år 1924 behandlade ärenden.

1. Felaktig praxis i fråga om tredskodom efter
uppropsförsummelse.

I en till mig ingiven skrift anförde advokaten E. Thorén följande:

Vid landets domstolar tillämpades i allmänhet den regeln, att en kärande,
som gjort sig skyldig till uppropsförsummelse, likväl kunde erhålla
tredskodom, därest omständigheterna i övrigt vore sådana, att en dylik
dom kunde meddelas. Vid Stockholms rådhusrätt däremot tillämpades
en motsatt praxis, i det att en kärande, som gjort sig skyldig till uppropsförsummelse,
ansåges hava förverkat möjlighet att erhålla tredskodom.
En dylik praxis innebure för såväl kärande som svarande avsevärda
nackdelar. För en advokat, som samtidigt hade att uppvakta vid
olika avdelningar av rådhusrätten, vore faran för uppropsförsummelse
stor. Ett försummande av uppropet medförde att käranden, därest han
ej föredroge att återkalla målet och instämma svaranden på nytt, måste
begära uppskov och delgiva svaranden uppskovsbeslutet. Därigenom
åsamkades honom onödig tidsspillan, kostnader och besvär, vartill
komme, att en svarande kanske icke längre kunde anträffas. Men även
för svaranden medförde denna praxis besvär och kostnader. I mål, däri
svaranden delgivits stämning, varigenom en penningfordran, som ej avsåge
skadestånd, utkrävdes, samt grunden för fordringen och tiden för
dess tillkomst tydligt och fullständigt angivits, hade svaranden rätt att
vänta, att hans för fallolösa utevaro skulle hava till följd, att tredskodom
meddelades. Ifrågavarande lagtillämpning nödvändiggjorde emellertid,
att svaranden måste vid ett senare rättegångstillfälle inställa sig för att
medgiva kravet. Den omständigheten åter, att svaranden kunde hava
närvarit vid målets påropande men underlåtit att inställa sig, då käranden
ej lät sig avhöra, syntes icke kunna åberopas såsom skäl för en dylik
praxis, ty man torde med visshet kunna antaga, att en svarande, som
hade något att invända mot käromålet, företrädde och påyrkade käromålets
ogillande ävensom ersättning för sin rättegångskostnad. Den möjlighet
svaranden jämlikt 12 kap. 2 § 4 punkten rättegångsbalken fått

124

att vid kärandens utevaro helt gå fri från käromålet torde en svarande
ej heller underlåta att begagna. Man hade därför all anledning presumera,
att en svarande, som vid målets påropande icke låtit sig avhöra,
ej heller varit tillstädes i domsalen. Ifrågavarande praxis saknade stöd
i gällande lag, ty enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken erfordrades för erhållande
av tredskodom allenast, att käranden komme till första ting
eller i staden å föresatt dag. Med sistnämnda uttryck måste förstås hela
rättegångsdagen. Det syntes för övrigt föga tilltalande, att samma lagbestämmelse
tillämpades på ett sätt vid Stockholms rådhusrätt och på
ett annat sätt vid övriga underdomstolar. Thorén hemställde, att jag
måtte antingen genom hänvändelse till rådhusrätten eller genom förslag
till förtydligande av lagen, därest så skulle anses erforderligt, söka föranleda
till en enhetlig rättstillämpning i berörda hänseende.

I infordrat utlåtande åberopade samfällda rådhusrätten innehållet i
ett av rådhusrättens sjunde avdelning i ett särskilt mål till Svea hovrätt
avgivet utlåtande. I sistnämnda utlåtande anfördes följande:

Sedan så lång tid tillbaka, som rådhusrättens äldste ledamot kunde
erinra sig, hade vid rådhusrätten undantagslöst tillämpats den praxis att,
om vid upprop av ett nyinstämt mål båda parterna underläte att inställa
sig, men käranden sedermera före rättegångstimmens slut anmälde sig
närvarande och anhöll att få målet handlagt, detta upptoges till handläggning,
även om vid då företaget nytt upprop svaranden icke komme
tillstädes, men att i sådant fall böter för utevaro icke ådömdes svaranden
och icke heller tredskodom meddelades. Denna praxis grundade sig
därpå, att åt svarandens utevaro vid det senare uppropet icke kunde tillmätas
någon betydelse. Svaranden måste nämligen anses hava haft sannolika
skäl att tolka kärandens utevaro vid det pårop av målet, som
ägt rum enligt uppropslistan, såsom ett ganska säkert tecken till att käromålet
icke komme att fullföljas, en tolkning som i de ojämförligt flesta
fall också vore den riktiga, antingen nu kärandens utevaro berodde på
att uppgörelse mellan parterna träffats efter stämningen eller därpå att
käranden kommit till insikt om att hans talan vore lönlös eller kanske
rent av obefogad. Vid sådant förhållande hade svaranden saknat anledning
såväl att företräda vid det första uppropet som ock att tillbringa
kanske en hel dag vid rätten för att avvakta, om käranden till äventyrs
skulle inställa sig vid rättegångstimmens slut. Med lagens mening torde
det heller icke överensstämma, att en kärande, som försummat inställa
sig i vederbörlig tid och därigenom åsidosatt en honom åliggande processuell
plikt, skulle, då han sent omsider infunne sig, äga samma processuella
förmåner, som om han iakttagit sina skyldigheter. Att svaranden
vore närvarande vid första uppropet utan att i kärandens utevaro

giva detta tillkänna kunde långt ifrån anses såsom eu sällsynt abstrakt
möjlighet utan vore något, som förekomme ganska ofta. Mot ifrågavarande
praxis hade ej tillförne framkommit någon erinran. Denna praxis
hade också visat sig förmånlig för alla ordentliga parter. En kärande
hade varit tämligen säker på att, i händelse han ej haft för avsikt att
fullfölja sitt mål, detsamma utan vidare avskrivits. Rådhusrätten hade
nämligen i allmänhet under hand kunnat avstyra, att en tillstädeskommande
svarande framställt några yrkanden eller påfordrat anteckningom
sin inställelse. Så skulle icke kunnat förfaras, i händelse svaranden
genom sin utevaro skulle kunna ådraga sig menliga processuella påföljder-.
En svarande åter, som i anledning av kärandens utevaro icke inställde
sig, hade kunnat vara fullkomligt säker om att, i händelse målet
ändock fullföljdes, svaranden komme att erhålla underrättelse därom
genom kärandens försorg, och rätten hade slutligen besparats en hel del
onödigt skriveri och onödiga tvister om ersättning för inställelsekostnader.
Ifrågavarande praxis stode sålunda, även om den icke direkt grundade
sig på ett lagens bud, likväl icke i strid därmed utan måste tvärtom
anses överensstämma med lagens anda och mening. Den vore därjämte
till förmån för samtliga parter och hade genom sin långvariga,
undantagslösa tillämpning så ingått i det allmänna medvetandet, att den
vunnit samma auktoritet som skriven lag.

Samfällda rådhusrätten anförde vidare:

Man torde böra giva Thorén rätt därutinnan, att stadgandena i 12 kap.
x*ättegångsbalken ej innefattade något ovillkorligt hinder att meddela
tredskodom i angivna fall. Ett annat förfaringssätt tillämpades även å
rådhusrättens tredje avdelning vid handläggning av växelmål. I övrigt
hade emellertid ifrågavarande praxis undantagslöst tillämpats å samtliga
rättegångsavdelningarna. Sessionerna å dessa avdelningar toge sin
början kl. 10 f. m., och enligt gällande föreskrifter skulle de nya målen
förekomma på uppropslistan före de uppskjutna, sålunda i regel strax
efter sessionens början. Med stöd av det anförda hemställde samfällda
rådhusrätten, att Thoréns framställning icke måtte föranleda någon
vidare åtgärd.

Vid samfällda rådhusrättens utlåtande var fogad en av rådmännen B.
S. Ch. Cavallin, K. M. Nauclér och F. A. Lind avgiven skiljaktig mening,
däri anfördes följande:

Stadgandena i 12 kap. rättegångsbalken innefattade visserligen ej något
ovillkorligt hinder att meddela tredskodom i angivna fall, men goda skäl
kunde anföras för ifrågavarande praxis. Antagandet, att en svarande,
som hade något att invända mot käromålet, ej försummade att giva sig
till känna även i fall, då käranden utebleve, ägde enligt vad erfarenheten
gåve vid handen långt ifrån det berättigande, som Thorén förmodade.

126

Det vore ingalunda ovanligt, att en oerfaren och försagd svarande underläte
att företräda, om käranden utebleve. Det hände till och med i fall,
då käranden inställde sig, att en dylik svarande för att förmås att företräda
behövde en särskild påstötning av rättens ordförande eller vaktmästaren,
som av hans beteende fått anledning antaga, att han hade
något med målet att skaffa. Ej heller vore det alldeles ovanligt, att en
utebliven svarande, som efter föreläggande inställde sig, hade åtskilligt
att invända mot käromålet. Vidare hade anmärkts, att en motsatt praxis
skulle medföra, att benägenheten för uppropsförsummelse skulle tilltaga
och den goda ordningen inför rätta därigenom äventyras. Å rådhusrättens
växelmålsrotel, där ifrågavarande praxis ej längre tillämpades, vore
också uppropsförsummelserna ytterst talrika, och uppropslistan hade så
gott som förlorat sin betydelse, ofta till stor olägenhet för part, som av
sådan anledning fått sitt mål påropat tidigare än han haft skälig anledning
att beräkna. Att orsaken till uppropsförsummelserna ej alltid vore
uppvaktning på annan avdelning framginge därav att frekvensen av
uppropsförsummelser vore större tidigt på morgonen än längre fram på
dagen. Då det emellertid ej kunde förnekas, att ifrågavarande praxis
medförde vissa olägenheter, särskilt ökade kostnader och besvär för parterna,
funnes anledning att taga i övervägande, om ej ändring däruti
borde vidtagas. Dock syntes garantier därvid böra skapas mot de olägenheter,
en dylik ändring skulle medföra. Den ökade benägenheten för
uppropsförsummelse torde kunna någorlunda verksamt bekämpas genom
att låta den försumlige till rättegångstimmens slut vänta med att få sitt
mål handlagt. Ett dylikt förfarande stode i god samklang med författningen
om uppropslistor, ökade böter för uppropsförsummelse borde
däremot ej förekomma. Svårare vore att finna någon metod att bringa
en närvarande svarande att förstå att, även om käranden utebleve vid
målets påropande, han i allt fall borde antingen då företräda eller ock
vänta till rättegångstimmens slut för att se, om käranden komme tillstädes.
Det å växelmålsroteln brukliga tillkännagivandet, att målet komme
att ”ropas senare” vore knappast tillfyllest. Eätten att, sedan tredskodom
meddelats, söka återvinning syntes i betraktande av de kostnader och det
besvär, en ny rättegång medförde, ej heller innebära ett tillfyllestgörande
skydd för svaranden.

Sedan jag med anledning av vad i ärendet förekommit lämnat styrelsen
för Sveriges advokatsamfund tillfälle att inkomma med utlåtande,
anförde styrelsen följande:

I lagtolkningsfrågan ville styrelsen uttala, att förevarande praxis enligt
styrelsens uppfattning vore stridande såväl mot lagens bokstav som
mot dess anda. Lagens bestämmelser om påföljderna av försummad in -

127

ställelse skilde på uppropsförsummelse, vilken betraktades allenast som
en förseelse mot en ordningsföreskrift och icke belädes med annan påföljd
än mycket måttliga böter, och verkligt uteblivande, som betraktades
som en processuell försummelse, vilken straffades med högre böter
och dessutom kunde medföra processuellt menliga påföljder. Den omständigheten
att käranden försummat målets upprop kunde sålunda icke betaga
honom rätten att erhålla tredskodom. Att svaranden möjligen närvarit
i rättssalen, när målet påropades, ehuru han icke brytt sig om att
framträda inför rätten, kunde omöjligen innebära, att en av förutsättningarna
för tredskodom bortfallit. Det vore inställelsen inför rätta och
icke närvaron i domsalen som vore avgörande. I annat fall skulle ju
tredskodom, även om käranden inställt sig vid uppropet, ej kunna meddelas,
därest svaranden vore tillstädes i domsalen som åhörare, t. ex. för
att övertyga sig om att yrkande om tredskodom framställdes. Det förhållandet,
att landets största underdomstol i motsats till nästan alla övriga
underrätter tillämpade en juridiskt ohållbar lagtolkning, bleve så mycket
betänkligare, när det skedde icke för att komma förbi någon moraliskt
eller praktiskt olämplig s. k. lagrelikt utan för att minska effektiviteten
i ett modernt och särdeles välbehövligt rättsinstitut. Styrelsen kunde
ingalunda dela rådhusrättens uppfattning, att dess praxis vore påkallad
av något behov att hjälpa försagda svarande. Säkerligen vore sådana
svarande mycket sällsynta. Rådhusrätten torde förblanda dem med svarande,
som icke vågade framträda och bestrida käromålet men hoppades,
att det skulle förfalla, om svaranden ej inställde sig. Verkligt försagda
parter skulle hjälpas till rätta icke genom någon tumning på materiellt
betydelsefulla rättsbud utan genom att ordna själva förfaringssättet inför
rätta, däri inbegripet rättens hänvändelser till allmänheten, på ett
vaket, vänligt och auktoritativt sätt. Styrelsen hade därigenom icke velat
antyda, att rådhusrätten skulle sakna vare sig god vilja eller förmåga
därutinnan, utan vore tvärtom övertygad, att dess ganska utsträckta
hjälpverksamhet mot oerfarna och försagda svarandeparter utövades
just på sådant sätt. Såsom ytterligare stöd därutinnan torde rådhusrätten
i varje fall icke behöva hålla på sin praxis vid tillämpandet av bestämmelserna
om tredskodom. Övriga underrätter hade visat sig kunna
undvara densamma, utan att veterligen några klagomål avhörts. Att
denna praxis möjliggjorde, att svarande, som inställde sig i kärandens
frånvaro, utan risk kunde övertalas att icke framställa något yrkande
och icke påfordra anteckning av sin närvaro, vore riktigt, men ehuru
detta förfaringssätt ofta syntes mest praktiskt, innebure det i åtskilliga
fall ett negligerande av en oerfaren svarandes rätt. När käranden utan
att därom hava underrättat svaranden utebleve, herde svaranden erhålla
ersättning för sin inställelse. Hade parterna åter överenskommit att låta

128

målet förfalla, borde ingen av dem inställa sig. Infunne sig någon av
dem det oaktat i rättssalen för att övervaka, att motparten ej sveke sitt
löfte, befunne han sig på en frivillig vakttjänstgöring, vartill ingen hänsyn
borde tagas av rätten. I varje fall syntes det icke rimligt, att rådhusrätten
för att bereda dylika eventuellt förefintliga vaktposter bekvämligheten
att lugnt kunna gå hem efter målets upprop för andra parter
inknappade på den möjlighet lagen berett dem att erhålla tredskodom.
Även med rådhusrättens uppfattning att en sådan inknappning vore lagligen
berättigad, då käranden försummat målets upprop, borde förfaringssättet
vara uteslutet, enär det vore både opraktiskt och i viss mån hänsynslöst.
I vissa fall kunde det vålla käranden en rättsförlust och förorsakade
nästan alltid endera eller båda parterna onödig tidsutdräkt, onödigt
arbete och onödiga kostnader. Även rätten ådroges ju i allmänhet
onödigt arbete.

Vidare anförde styrelsen följande:

Det vore riktigt, att uppropsförsummelser vore vanliga vid Stockholms
rådhusrätt, och troligt, att de förekomme oftare, än förhållandena behövde
föranleda. Med nuvarande rättegångsförfarande vore det emellertid
oundvikligt, att uppropsförsummelser ofta förekomme, särskilt vid en i
en stor stad belägen, på flera avdelningar samtidigt arbetande domstol.
Särskilt i början av varje rättegångstimme måste en del missöden inträffa.
Vid rådhusrätten skärptes missförhållandet av dess i och för sig
lovvärda praxis att sätta de nyinstämda målen främst å uppropslistorna.
Detta medförde nämligen, att dessa i början av varje rättegångstimme,
då många ombud hade att orientera sig på olika avdelningar och söka
ordna hjälp för att bevaka sina mål, genomlöptes med sådan snabbhet,
att kollisioner av mål icke kunde undvikas. Styrelsen ansåge, att de ofta
förekommande uppropsförsummelserna vore en omständighet, som i väsentlig
mån vore beroende på det nuvarande rättegångssystemet, enligt
vilket ett så stort antal mål samtidigt vore under behandling vid samma
domstol, så att önskvärd koncentration icke kunde åstadkommas. Utan
en genomgripande förändring därutinnan kunde säkerligen icke en tillfredsställande
ordning nås, därest man icke ville tillgripa så kraftiga
medel, att de måste medföra en utökning av arbete och kostnader, som
saken i och för sig icke vore värd. Ehuru uppropsförsummelserna tilllades
större betydelse än de förtjänade, vore emellertid påtagligt, att de
vore till men såväl för rättens som än mera för parternas och deras ombuds
arbete. Därest ett upphävande av ifrågavarande praxis skulle öka
antalet uppropsförsummelser, vore det sålunda att beklaga. Styrelsen
funne dock, att det icke borde ifrågakomma att upprätthålla denna
praxis allenast som ett stöd för kravet på god ordning. Ifrågavarande
praxis torde nämligen i och för sig utgöra ett ganska bräckligt stöd för

ordningen, vartill kommc, att det även enligt styrelsens uppfattning
borde finnas ett naturligare och effektivare medel att hålla efter försumliga
kärande, nämligen den föreslagna åtgärden att låta den, som försummat
uppropet, vänta med sitt mål till rättegångstimmens slut. Muntliga
gensägelser hade ofta gjorts inför rätta mot ifrågavarande praxis. 1
ett fall, då rådhusrättens beslut att på grund av uppropsförsummelse
vägra tredskodom överklagats (det fall, i vilket rådhusrättens sjunde avdelning
avgivit yttrande), hade emellertid Svea hovrätt ansett, att besvären
kunde komma under bedömande allenast såvitt de innefattade
klagan över att målet onödigt uppehållits, vadan, då skäl därför icke
visats, besvären lämnats utan avseende. Med denna hovrättens uppfattning
syntes det möta synnerliga svårigheter att få principfrågan prövad,
och däri läge nog det viktigaste skälet till att förevarande praxis fått
fortgå relativt ostörd så länge som skett. Med anledning av vad sålunda
andragits tillstyrkte styrelsen, att åtgärd vidtoges för undanröjande av
rådhusrättens i ärendet överklagade praxis.

I en till Stockholms rådhusrätt avlåten skrivelse anförde jag följande:

12 kap. rättegångsbalken innehåller bestämmelser om huru förfaras
skall, när stämning försittes, och om laga förfall. I 1 §, som icke efter
tillkomsten av 1734 års lag undergått ändring, stadgas att, då lagligen
är stämt, skola kärande och svarande å förelagd dag för rätten komma,
där de ej hava laga förfall. Är förfallet lagligt, skall domaren uppskjuta
saken, och parterna äro skyldiga att utan ny stämning till rätta komma.

I 2 § bestämmes, enligt den lydelse lagrummet fått genom kungl. förordningarna
den 12 mars 1830 och den 18 april 1849, att, om någon är förfallolöst
borta, då han ropas av rätten fram att kära eller svara, böte 2
daler. Kommer varken kärande eller svarande å landet innan häradstingets
slut eller i stad innan rättegångstimmen ute är, böte vardera
dubbelt. Kommer svaranden å första ting, innan det ändas, och bliver
kärande ute, böte som sagt är, och gälde han svaranden dess kostnad,
där han ej vid nästa ting å landet eller inom en månad i staden gitter
visa, att lian laga förfall haft och att han ej kunnat rätten det kungöra.
Stämmer ej käranden saken in och den fullföljer å den tid, som nu är
sagt, vare svaranden från hans käromål fri.

3 § innehåller i sin första punkt den bestämmelsen att, om käranden
kommer till första ting eller i staden å föresatt dag till den rätt, dit
saken är instämd, men svaranden ej, och låter ej laga förfall framte;
visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått, döme då rätten
i saken, efter ty som sanning däri utletas kan.

9 - Justitieombudsmannens iimbetsbcrättelse till 1925 års riksdag.

130

Med sistnämnda uttryck ”döme då rätten i saken, efter ty som sanning
däri utletas kan” torde vid 1734 års lags tillkomst hava åsyftats, att
svarandens utevaro vid första rättegångstillfället i allmänhet icke skulle
föranleda målets uppskjutande, utan att detsamma skulle å tillgängligt
bevismaterial avgöras. Men bestämmelsen har jämväl ansetts innebära,
att käromålet icke må bifallas, med mindre full bevisning för dess giltighet
förefinnes, och att det åligger rätten att granska och pröva allt vad
i målet förekommit på enahanda sätt, som om kärandens uppgifter blivit
av svaranden uttryckligen bestridda.

Denna ståndpunkt intogo jämväl lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag till rättegångsbalk. Lagkommitténs förslag stadgade i
12 kap. 6 § att, om käranden kom å utsatt tid tillstädes och styrkte, att
stämningen blivit behörigen kungjord, men svaranden vore borta utan
förfall, ägde käranden saken utföra, och skulle rätten döma på de skäl,
han företedde. Lagberedningens förslag innehöll motsvarande bestämmelse.

I lagkommitténs motiv yttrades bland annat, att följden av svarandens
frånvaro utan förfall vore ett ämne, varom man i synnerhet i andra länder
mycket tvistat. Efter somliga rättegångsordningar ansåges utebliven
svarande hava erkänt alla de fakta, på vilka käranden grundat sitt påstående.
Efter andra åter, likasom efter den svenska, ansåges han hava
ingenting medgivit, utan käranden vore pliktig att förete sina bevis, och
rätten dömde i saken på de skäl, som förekomme. Ehuru man visserligen
kunde säga, att det förra gåve lagen mera kraft, i samma mån som å ena
sidan äventyret av tredska eller försumlighet ökades och å den andra
lättheten att ernå sin rätt därigenom befrämjades, hade likväl kommittén
trott sig ej böra föreslå någon lagförändring i denna del. Då man i allmänhet
ej kunde här införa den princip, att allt vad en tillstädesvarande
part icke uttryckligen inför rätten bestrede skulle antagas vara av honom
erkänt, oaktat han icke genom bestämd tillfrågan blivit uppmanad att
däröver sig yttra, syntes något sådant generellt medgivande icke heller
skäligen kunna föras en svarande till last, för det han ej inställt sig vid
rätten. Hans uteblivande finge väl ej bereda käranden en förmån, som
eljest ej tillkommit honom. Allt vad denne med rätta kunde fordra vore,
att saken därav ej uppehölles. Samma bevisningsskyldighet, som ålegat
honom, om svaranden infunnit sig och ej uttryckligen medgivit hans talan,
borde han vara underkastad, när svaranden uteblivit. Äventyret för svaranden
borde endast bestå däri att han ej hördes över de förekommande
bevisen eller att rätten avdömde saken i det skick, den visade sig efter
blott ena sidans framställning. Så ansåge kommittén lagen rätteligen hava
menat, då det hette, att i saken skulle dömas, efter ty som sanning däri
kunde utletas, en mening som kommittén också sökt i sitt förslag klart

131

uttrycka, på det man e.j måtte föreställa sig domarens plikt vara att uppleta
de motskäl, svaranden möjligtvis skulle kunna begagna. Till domarens
ämbete hörde att pröva de skäl, käranden åberopade, och att efter sakens
beskaffenhet, sådan den då sig företedde, tillämpa lagen, ej att vara den
tredskande eller försumlige svarandens sakförare.

Nya lagberedningen åter byggde sitt förslag på svarandens skyldighet
att avgiva förklaring över kärandens i stämningen meddelade sakuppgifter,
å vilka denne grundade sitt anspråk, och framhöll att, om man lämnade
domaren öppet att, enligt det sunda förnuftets och erfarenhetens slutledning,
åt svarandens underlåtenhet att inställa sig och genmäla dessa
uppgifter giva den enkla och naturliga förklaring, att han varken kunde
eller ville bestrida dessas sanningsenlighet, vore ej behov av några tvångsmedel
för att förmå svaranden att inställa sig, därest han hade anledning
att förneka uppgifternas riktighet. Saknade han åter sådan anledning,
vore det lika onödigt som obilligt att tvinga honom till inställelse och därmed
förenade kostnader. Lagen förhjälpte käranden till hans rätt, om den
vore ostridig, och förmådde svaranden att av omsorg om sitt eget intresse
inställa sig till genmäle, om kärandens rätt vore stridig. Genom att ordna
lagstiftningen enligt denna uppfattning undginge man behovet av ett särskilt
kontumacialförfarande. Partens frånvaro utgjorde endast ett bland
de flera skäl, ur vilka domaren kunde draga den slutsats, att hans tystnad
innebure, att han icke kunde eller ville förneka sanningen av de mot honom
åberopade sakförhållanden.

När 1877 års utsökningslag trädde i kraft, bröts en förut allmänt tilllämpad
praxis, att exekutiv myndighet efter lagsökning utdömde jämväl
sådana fordringar, som icke grundade sig på skriftliga fordringsbevis, då
i 12 § utsökningslagen bestämdes, att lagsökning hos överexekutor ej kunde
företagas under annat villkor, än att borgenären till stöd för sin fordran
åberopade skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis. Följden härav
blev, att talrika mål, i vilka borgenären ej grundade sin talan på skriftliga
fordringsbevis, överflyttades från länsstyrelserna till de allmänna
domstolarna. Då domstolarna sålunda fingo övertaga lagskipningen i dessa
kravmål, blev densamma av mera invecklad beskaffenhet. Det hade förut
blivit gällande landssed, att länsstyrelserna betraktade gäldenärens uteblivande
såsom ett godkännande av kravet. Dylika mål blevo därför avgjorda
till borgenärens förmån med nödig snabbhet och tillika med ringa
kostnad för gäldenären. Med hänsyn till bestämmelsen i 12 kap. 3 § 1 punkten
rättegångsbalken ansågo sig domstolarna däremot i allmänhet ej berättigade
att döma i enlighet med denna praxis.

Detta förhållande föranledde J. O. att i sin till 1900 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse hemställa om sådana lagbestämmelser, att därigenom
beträffande skuldfordringsmål, i vilka skriftligt fordringsbevis e.j

132

åberopades, åstadkommes en ändamålsenligare lagskipning än som vore
förenlig med den i allmänhet tillämpade uppfattningen av svarandens utevaro
i målen.

J. O. anförde härvid bland annat: Om svaranden i ett dylikt mål
utebleve från rätten, fälldes han vanligen att därför bota, varefter
målet uppskötes till annan dag med föreläggande för svaranden vid vite
att då komma tillstädes, och det inträffade ej sällan, att målet upprepade
gånger uppskötes, därvid rätten meddelade vitesförelägganden samt utdömde
de försutna vitena. Om käranden, såsom väl oftast skedde, slutligen
vunne målet, hade i allt fall en dyrbar tid gått förlorad, varjämte proceduren
kostat svaranden onödiga böter samt onödigt stora rättegångskostnader.
Den nu beskrivna proceduren vore en betänklig yttring av svaghet
hos rättskipningen. Domstolen vore livligt övertygad om befogenheten
av fordringsanspråket men saknade makt att genast giva dom däröver.
Domstolen hade ett säkert stöd för sin övertygelse i erfarenheten, som
oförtydbart styrkte, att den svarande, som hade skäl att bestrida riktigheten
av fordringen, infunne sig vid rätten, varemot den svarande, som
rätteligen borde godkänna kravet, ofta utebleve i syfte att, kosta vad det
ville, draga ut på tiden med likviden. Vad som för det berörda ändamålets
vinnande behövdes vore lagbestämmelser så avfattade, att domaren därav
föranleddes att i skuldfordringsmål betrakta svarandens uteblivande vid
första rättegångstillfället och hans underlåtenhet att därvid genmäla kärandens
sakuppgifter såsom ett godkännande av kravet, därest icke omständigheterna
vore av beskaffenhet att verka en annan uppfattning.

Sedan lagutskottet tillstyrkt J. 0:s förslag, anhöll 1900 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken
i syfte att det s. k. kontumacialförfarandet skulle mera allmänt än som
ägde rum vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål, i vilka skriftligt
fordringsbevis ej åberopades. I enlighet med denna riksdagens framställning
utarbetades år 1904 ett förslag till ändrad lydelse av 12 kap. 3 §
rättegångsbalken av huvudsakligen samma innehåll, som lagrummet
nu har.

Förslaget blev emellertid vid granskning i högsta domstolen avstyrkt.
Väl vitsordades tillvaron av allvarliga missförhållanden i förevarande
avseende samt det oavvisliga behovet av deras snara avhjälpande, men
principiella anmärkningar mot förslaget blevo likväl framställda. Medan
den svenska civilprocessen dittills byggt på den grundsats, att parts underlåtenhet
att yttra sig över motpartens faktiska uppgifter icke i och för
sig befriade motparten från skyldigheten att leda sina påståenden i bevis,
och allt under det att denna grundsats förutsattes förbliva i allmänhet
gällande, ville dock förslaget för visst fall, nämligen svarandens utevaro,

133

för vissa slaf? av mål och i fråga om ett visst skede av rättegången, nämligen
första rättegångstillfället, uppställa en motsatt princip, nämligen
att kärandens uppgifter toges för goda, blott de ej vore helt orimliga.
En dylik åtgärd vore ägnad att bringa förvirring och oklarhet rörande
förutsättningarna för hevisskyldighetens inträde. Nämnda principlöshet
skulle visa sina ogynnsamma verkningar, då det gällde att taga ståndpunkt
vare sig till ett svarandens uteblivande vid ett senare rättegångstil]
fälle, efter det han vid första rättegångstillfället inskränkt sig till att
begära uppskov för svaromåls avgivande, eller till underlåtenhet av tillstå
d esk o m men svarande att yttra sig över motsidans uppgifter.

I enlighet med den sålunda inom högsta domstolen uttryckta meningen
övergavs den tilltänkta reformen, och på grund av ett i domstolen väckt
förslag utarbetades i stället och antogs lagen den 26 april 1907 om handräckning
för fordrans utfående.

Med anledning av eu motion i andra kammaren vid 1912 års riksdag
beslöt emellertid riksdagen åter skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om förslag till ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att tredskodom
måtte kunna meddelas i mål angående penningfordran, som icke avsåge
skadestånd, ändå att bevisning icke blivit förebragt, under förutsättning,
att grunden för anspråket tydligt och fullständigt angivits i stämningen
eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden. I lagutskottets
motivering anfördes bland annat, att handräckningslagen icke
vunnit sådan anslutning, som beräknats, och att detta särskilt gällde de
större städerna, där dock de överklagade olägenheterna vore mest betydande.

När dåvarande chefen för justitiedepartementet i statsrådet anmälde
denna skrivelse, anförde han bland annat följande: Vårt allmänna rättegångsförfarande
i civila mål vore anpassat för avdömande av egentliga
rättstvister men ägnade sig mindre väl för uppgiften att i fråga om den
stora mängden icke tvistiga fordringsanspråk utgöra borgenärens utväg
att få sin fordran i utmätningsgillt skick. Instämdes till domstolen ett
krav, vars giltighet svaranden icke gitte bestrida, vore det synnerligen
vanligt, att han av likgiltighet eller i syfte att fördröja saken underläte
att hörsamma stämningen och inställa sig inför rätten. Visserligen hindrade
ej svarandens förfallolösa utevaro sakens upptagande till handläggning
och ej heller avkunnande redan vid första rättegångstillfället av dom,
varigenom betalningsskyldighet ålades, men vid en strängt lagtrogen
rättstillämpning komme tredskoförfarandet att för de flesta fall helt förfela
uppgiften att bereda borgenären i ett ostridigt fordringsförhållande
en snabb och billig utväg att komma till sin rätt. Den hevisskyldighet,
som lagts på käranden, framstode såsom synnerligen hård och opåkallad
i vanliga kravmål, där fråga ej vore om skadestånd, utan kravet avsåge

134

betalningsskyldighet för köpta varor, utförd beställning, tingat arbete
o. s. v. Ty erfarenheten så hos oss som i andra länder gåve oförtydbart
vid handen, att just i dylika mål svarandens utevaro i det stora flertalet
fall vore ett uttryck för det förhållande, att han icke hade något att invända
mot kravet, och naturligen bleve så i än ytterligare ökad mån händelsen,
därest svaranden visste sig genom sitt uteblivande riskera att bliva
dömd tredskovis. I själva verket begränsade det gällande stadgandet i
12 kap. 3 § rättegångsbalken tredskoförfarandets användning till sådana
fall, där borgenären kunde åberopa skriftligt fordringsbevis. Det finge
därför praktisk betydelse väsentligen blott i växelmål, ty där kravet stöddes
på vanligt skuldebrev eller därmed jämförligt fordringsbevis, anlitades
merendels utvägen att lagsöka hos överexekutor. Departementschefen
ansåge därför att, med bibehållande av ett förfarande enligt 1907 års lag,
borde i avseende å rättegång vid domstol vidtagas sådan ändring av nyssnämnda
paragraf, som riksdagen förordat och som jämväl innehållits i
det förut omnämnda 1904 års förslag. Mot de betänkligheter, som inom
högsta domstolen anförts däremot, kunde med allt fog genmälas, att just
det förhållandet, att det föreslagna förfarandet i lagen uttryckligen begränsades
till en viss, noga fixerad klass av mål, ett visst svarandens förhållande,
nämligen hans utevaro, och ett visst rättegångstillfälle, läte detsamma
med all erforderlig tydlighet framstå såsom ett undantagsstadgande
av skarpt begränsad räckvidd. Då därtill komme att mot befogenheten
att taga kärandens obestridd lämnade uppgift för god svarade den motparten
lämnade tillgången till ett särskilt rättsmedel, återvinning vid samma
domstol, syntes så mycket mindre böra befaras, att domstolarna läte sig
förledas att utsträcka tillämpningen till skeden av rättegången, där denna
förutsättning för förfarandets användning icke vore för handen.

Mot förslaget gjordes i lagrådet ingen anmärkning, och detsamma blev
av riksdagen antaget. Enligt lag den 24 juli 1914 har sålunda i andra
punkten gjorts det tillägg till 12 kap. 3 § rättegångsbalken att, om käranden
kräver fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för
fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angiven
i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden,
varde, ändå att bevisning ej blivit förebragt, till betalning dömt, så vitt
ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är lagligen grundat. Samtidigt
vidtogos vissa förtydliganden och förändringar i samma kapitels
4 §, som innehåller bestämmelser om återvinning efter tredskodom.

Enligt de grundsatser, som uppställts i 1734 års lag, äro i civila mål båda
parterna skyldiga att å den i stämningen utsatta tid iakttaga inställelse
vid äventyr att deras uteblivande utan laga förfall kan medföra bötespåföljd,
varjämte vissa processuella olägenheter kunna uppkomma för den

uteblivne. Inställer sig ingendera parten, skulle båda enligt lagens ord
dömas till böter. Denna påföljd tillämpas dock icke, utan målet avskrives
från vidare behandling. Uteblir käranden å inställelsedagen, men koin
mer svaranden, skall enligt lagen den förre dels fällas till böter, vilket dock
ej torde äga rum, och dels förpliktas ersätta svarandens kostnad samt är
dessutom underkastad den stränga påföljd att, om han ej inom viss tid
ånyo instämmer och fullföljer sin talan, svaranden är fri från hans käromål
icke allenast i den förevarande rättegången utan för all framtid.
Kommer käranden tillstädes men uteblir svaranden och blir ej saken vid
första rättegångstillfället avdömd, fälles svaranden till böter enligt lcungl.
förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande
från underrätt. Varder saken omedelbart avdömd, skall i sådant
fall, som i lagen den 24 juli 1914 avses, käromålet i regel bifallas, ändå
att bevisning ej blivit förebragt.

Vidare har emellertid ansetts gälla, att å landet tingets eller sammanträdets
och i stad rättegångstimmens slut skall, frånsett uppropsförsummelse,
om böter därför skulle tänkas komma i fråga, avvaktas i de avseenden,
varom i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken omförmäles. Dessförinnan
får svaranden icke fällas till ansvar för förfallolös utevaro, och ej
heller får vare sig ersättningsskyldighet ådömas utebliven kärande och rätt
till vidare talan i målet eventuellt frånkännas honom eller vid svarandens
förfallolösa utevaro tredskodom enligt 3 § meddelas.

Likaledes måste, enligt min tanke, käranden anses hava förvarat sin
rätt att erhålla tredskodom, därest han kommer å landet under tingets
eller sammanträdets och i stad under rättegångstimmens lopp. Oaktat
han sålunda måhända själv får plikta för uppropsförsummelse, bör han
äga befogenhet att mot en helt och hållet utebliven svarande påyrka tredskodom.
Men en helt och hållet utebliven kärande torde icke, även om
han sedermera styrker laga förfall, kunna erhålla dylik dom mot en förfallolöst
utebliven svarande.

Beträffande kärandens rätt att trots uppropsförsummelse erhålla tredskodom
synes mig lagens ordalydelse icke giva anledning till tvivel. 12 kap.
3 § rättegångsbalken börjar med följande ord: ”Nu kommer käranden till
första ting eller i staden å föresatt dag” etc. I lagrummet måste sålunda,
likasom i 2 §, avses hela tingssammanträdet eller, i stad, hela rättegångsdagen.
Rådhusrätten har jämväl samstämmigt medgivit, att stadgandena
i 12 kap. ej innefattade något ovillkorligt hinder att meddela tredskodom
i angivna fall.

Skulle man likväl hysa någon tvekan om lagens rätta förstånd i förevarande
hänseende, borde denna tvekan försvinna vid studiet av förarbetena
till bestämmelserna i 12 kap. 3 § 2 punkten, sådana de utformats
genom lagen den 24 juli 1914. Referatet av dessa förarbeten torde oförtyd -

136

bart giva vid handen, att de strävanden, som gjort sig gällande från och
med J. 0:s framställning år 1900, gått ut på att, såsom justitieministern
år 1914 yttrade, bereda borgenären i ett ostridigt fordringsförhållande en
snabb och billig utväg att komma till sin rätt. Att en tillfällig uppropsförsummelse
skulle omintetgöra verkningarna av det nya och nyttiga rättsinstitut,
som med möda och efter motstånd arbetat sig fram i 1914 års
lag, synes mig ej tänkbart. Så ingående som lagförslaget kritiserades i
högsta domstolen och så noga som denna kritik år 1914 bemöttes av justitieministern,
hade säkerligen — därest man haft någon tanke att, för den
händelse käranden ej iakttagit inställelse vid målets upprop enligt uppropslistan,
frånkänna svarandens utevaro den betydelsen, att han ej ville
eller kunde bestrida käromålet — detta kommit till uttryck i justitieministerns
yttrande eller i lagtexten. Det synes jämväl orimligt att då, såsom
jag ovan berört, tredskodom ej får meddelas förrän vid rättegångstimmens
slut, man skulle kunna förmena en kärande, som då eller dessförinnan
inställt sig, att erhålla sådan dom. Det vore väl orättvist att uppskjuta
meddelandet av tredskodom till sammanträdets slut för att se, om
ej svaranden då eller tidigare företrädde, men undandraga käranden samma
fördel, ehuru 1914 års kontumacialförfarande tillkommit just för att
enligt en enkel och klar regel, som ej skulle kunna giva anledning till misstolkning,
förhjälpa käranden till hans oftast ostridiga rätt.

Vad samfällda rådhusrätten åberopat eller anfört synes i flera avseenden
kunna göras till föremål för gensägelse. Rådhusrätten har yttrat,
att sedan så lång tid tillbaka, som dess äldste ledamot kunde erinra sig,
den praxis tillämpats, vilkens berättigande nu kommit under diskussion.
Detta skulle kunna giva vid handen, att rådhusrätten ansett sig icke böra
rubba sin praxis, oavsett vad som förekommit i sammanhang med genomförandet
av 1914 års lag, eller att den verkliga innebörden av det då inrättade
förfarandet gått rådhusrättens uppmärksamhet förbi. I motiven
underströks dock med energi, att det gällde något nytt, som var avsett
att vrida till rätta en dittills använd, otillfredsställande lagtillämpning.
Att, såsom rådhusrätten vidare yttrat, svaranden måste anses hava sannolika
skäl att tolka kärandens utevaro vid pårop av målet enligt uppropslistan
såsom ett tecken till att käromålet ej komme att fullföljas torde
knappast hålla streck. I betraktande av de talrika uppropsförsummelser,
vartill parternas biträden, enligt vad jag försport, vid rådhusrätten göra
sig skyldiga, bör det ligga närmare till hands för svaranden att antaga,
att en vanlig uppropsförsummelse från kärandens sida föreligger. Då
rådhusrätten anfört, att med lagens mening ej torde överensstämma, att
en kärande, som försummat inställa sig i vederbörlig tid och därigenom
åsidosatt en honom åliggande prccessuell plikt, skulle, då han sent omsider
infunne sig, äga samma processuella förmåner, som om han iakttagit sina

skyldigheter, måste jag härtill genmäla, att jämlikt 2 § i 12 kap. rättegångsbalken
den strängaste processuella regeln i fråga om uteblivande,
eller att svaranden kan bliva från käromålet fri, äger tillämplighet, blott
svaranden kommer å första ting ”innan det ändas”. Om, såsom rådhusrätten
berört, det ganska ofta skulle förekomma, att svaranden vore tillstädes
i domsalen utan att i kärandens utevaro giva sig till känna, måste
jag dock betvivla, att detta äger rum i mål av den särskilda typ, som avses
i 12 kap. 3 § 2 punkten rättegångsbalken. Åtminstone torde, såsom
advokatsamfundets styrelse antytt, dylika fall vara mycket siillsynta. Rådhusrätten
har anfört dels att ifrågavarande praxis måste anses överensstämma
med lagens anda och mening samt dels att stadgandena i 12 kap.
ej innefattade något ovillkorligt hinder att meddela tredskodom i nu avsedda
fall. Men huru skulle två så vitt skilda lagtillämpningar kunna
rymmas vid sidan av varandra? Om en så konkret rättsregel som den
ifrågavarande tillämpas dels på ett sätt och dels på ett annat, som går
stick i stäv mot det första, måste väl det ena sättet vara felaktigt. Enligt
vad rådhusrätten upplyst, tillämpas icke å rådhusrättens tredje avdelning
vid handläggning av växelmål det ifrågavarande, för käranden ogynnsamma
förfaringssättet, men i övrigt följes nu berörda praxis undantagslöst
å rättegångsavdelningarna. Då käranden sålunda, trots uppropsförsummelse,
kan få tredskodom jämlikt den gamla bestämmelsen i första
punkten av 3 §, varför skall han icke, efter en sådan försummelse, kunna
få tredskodom enligt den nya bestämmelsen i andra punkten av paragrafen,
som dock avser att åstadkomma ett mera summariskt förfarande, än
det som första punkten ansetts åsyfta, och sålunda giva käranden en gynnsammare
ställning, än han förut enligt den äldre första punkten skulle
innehaft? Slutligen har rådhusrätten anfört, att enligt gällande föreskrifter
de nya målen förekomma på uppropslistan före de uppskjutna och
sålunda i regel strax efter sessionens början. Rådhusrätten torde därmed
hava avsett föreskriften i rådhusrättens egen kungörelse den 27 september
1912 om fördelning av målen mellan rådhusrättens avdelningar, vari
bland annat föreskrivits, att vid uppropslistans uppgörande följes den ordning,
att mål, som första gången förekomma till handläggning, med visst
undantag skola gå före uppskjutna mål. Det måste emellertid vara klart,
att en ordningsföreskrift icke äger förmåga att sätta allmänna lagens
stadganden ur funktion.

Med hänsyn till vad jag nu anfört måste jag, i likhet med advokatsamfundets
styrelse, beteckna rådhusrättens förevarande praxis såsom icke
överensstämmande vare sig med lagens bokstav eller med dess anda.

Då denna praxis sålunda — yttrade jag slutligen — enligt mitt förmenande
ej längre borde vinna tillämpning, syntes mig, vid föranstaltande

138

om en ändring, de synpunkter, som framkommit i reservanternas i rådhusrätten
utlåtande och i advokatsamfundets styrelses yttrande, höra uppmärksammas.
Även om ett frångående av hittills följd praxis skulle medföra
en ökning av uppropsförsummelserna, torde det likväl vara uppenbart,
att denna omständighet ej finge utgöra hinder för ett riktigt tilllämpande
av gällande lag. Den goda ordningen inför rätta måste upprätthållas
genom föreskrifter och förfaringssätt, som stode i samklang
med lagens mening. Därest rådhusrätten vid bestämmandet av inställelsetid
för parterna, såvitt möjligt, toge hänsyn till deras önskningar, och
advokatsamfundets styrelse hos sina ledamöter inskärpte vikten av ett
noggrant iakttagande av bestämda tider, torde en förbättring av förhållandena
vara att förvänta.

Med hänsyn till den stora betydelsen av tredskoförfarandet, särskilt såsom
det varit avsett att gestalta sig genom bestämmelserna i 1914 års lag,
vore det av största vikt att inga obehövliga hinder restes för erhållande
av tredskodom. Jag hade därför velat giva rådhusrätten del av min uppfattning
i förhoppning, att den framdeles måtte vinna beaktande.

Sedan min skrivelse ankommit till rådhusrätten, blev densamma föremål
för samfällda rådhusrättens överläggning den 20 september och den 24
oktober 1924. Sistnämnda dag beslöt samfällda rådhusrätten enhälligt uttala
sig för en ändring av praxis vid rådhusrätten i den riktning, som i
min skrivelse angivits.

Tillika har jag erhållit meddelande, att rådhusrätten, efter mottagandet
av min skrivelse, i ett antal fall å olika avdelningar tillämpat den princip
i fråga om meddelande av tredskodom, som jag i skrivelsen angivit såsom
riktig, och att däremot efter nämnda tid någon tillämpning av den äldre
praxis, som föranlett skrivelsens avlåtande, icke, såvitt kunnat utrönas,
förekommit,

2. Fråga angående offentlighetsprincipen vid underrätt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten W. Hellberg hos
mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Under hösten 1923 pågick vid Stockholms rådhusrätt ett därstädes anhängiggjort
rannsakningsmål mellan stadsfiskalen C. G. Lidberg, å tjänstens
vägnar, ävensom Allmänna pensionsförsäkringsbolaget, målsägare,
å ena, samt åtskilliga häktade personer, å andra sidan, vilka, sedan de hos
bolaget tjänstgjort såsom försäkringsinspektörer eller försäkringsagenter,
efter angivelse av bolaget ställts under tilltal för mot bolaget förövat bedrägeri.
Bland de åtalade voro försäkringsinspektrisen Nancy Jönsson
och försäkringsagenten N. Pehrsson.

139

I målet upplystes bland annat, att bolagets verksamhet med avseende
å nyanskaffning av försäkringar i allmänhet omhänderhades av försäkringsinspektörerna,
vilka till sitt biträde hade av bolaget anställda agenter.
Inspektörerna skulle leda agenternas arbete och åtnjöto provision å
de försäkringsbelopp, som bolaget beviljade på de försäkringsansökningar,
som upptogos av agenterna. En del inspektörer hade dessutom personlig
agentur och åtnjöto för de försäkringar, de själva upptogo, agentprovision
utöver inspektörsförmånerna. Agenterna fingo provision å de
försäkringsbelopp, bolaget beviljade på av dem upptagna försäkringsansökningar.
De överlämnade försäkringsansökningarna till vederbörande
inspektör, vilken i sin tur överlämnade ansökningarna till bolaget.
Efter det ansökningarna bifallits, ägde inspektören uppbära viss
del av honom tillkommande provision i förskott. Av denna förskottsprovision
utbetalade inspektören till agenterna så stor del, som han med dem
kunde hava överenskommit. Agenten hade därefter att till försäkringstagaren
överlämna försäkringsbrevet mot den debiterade premien. Uppburna
premier redovisades av agenterna till bolaget, därvid de voro berättigade
att göra avdrag för dem tillkommande provision. År 1923 erhöll
Nancy Jönsson anställning hos bolaget först såsom agent och därefter såsom
försäkringsinspektris. Såsom agent under henne anställdes Pehrsson.
Ett flertal försäkringar togos genom Nancy Jönssons och Pelirssons verksamhet,
och de erhöllo därför utfäst förskottsprovision.

I målet fördes talan mot Nancy Jönsson och Pehrsson för det de skulle
hava till bolaget ingivit försäkringsansökningar, å vilka tecknats fingerade
personers namn eller vilka gjorts av personer, som, enligt vad deras
förflutna syntes giva vid handen, icke ämnade vidbliva försäkringsansökningarna,
vilka sålunda skulle hava tillkommit för att obehörigen bereda
Nancy Jönsson och Pehrsson tillfälle att utfå förskottsprovision.

För att visa, att åtskilliga av de personer, av vilka Nancy Jönsson och
Pehrsson upptagit försäkringsansökningar, icke kunde antagas hava haft
för avsikt att ingå verkliga försäkringsavtal, ingav Lidberg, då målet
den 7 december 1923 var före, en promemoria rörande nämnda personers
föregående vandel. I promemorian voro upptagna 57 namngivna personer.
Angående åtskilliga av dem hade förutom födelseår och datum samt
försäkringsbeloppen antecknats exempelvis följande:

”1. Har vid 2 olika tillfällen undergått sammanlagt 1 års tvångsarbete
och frigavs sista gången den 8 oktober 1921 från tvångsarbetsanstalten i
Landskrona, varnades för lösdriveri den 25 april 1922.

11. Har undergått bestraffning för första resan stöld, frigavs 31/10—19
från centralfängelset i Växjö, varnades för lösdriveri den 4/5—23.

12. Har vid 5 olika tillfällen undergått sammanlagt 2 års tvångsarbete
och frigavs senast 26/7—23 från tvångsarbetsanstalten i Landskrona, har

140

dessutom undergått bestraffning för första resan stöld och vid kriminalavdelningen
hörts såsom misstänkt för olovligt tillgrepp.

15. Har vid 4 olika tillfällen undergått sammanlagt 2 år och 7 månaders
tvångsarbete och frigavs senast den 26/7—23 från tvångsarbetsanstalten
i Landskrona.

53. Har undergått bestraffning för femte resan fickstöld och frigavs den
5/6—23 från straffängelset i Kalmar, har dessutom undergått sammanlagt
8 månaders tvångsarbete samt vid flera olika tillfällen hörts vid kriminalavdelningen
såsom misstänkt för brott” o. s. v.

Lidberg gjorde i målet gällande, att Nancy Jönsson och Pehrsson i samråd
upptagit och till bolaget ingivit 35 ansökningar av för lösdriveri behandlade
eller för brott straffade eller misstänkta personer med vetskap
om att inga premier komme att av dem inbetalas samt att Nancy Jönsson
och Pehrsson införskaffat och ingivit ansökningarna allenast i syfte att
därigenom från bolaget tillnarra sig anskaffningsprovision, vilket skett
till betydande belopp.

För att upplysningsvis höras i målet hade Nancy Jönssons och Pehrssoris
rättegångsbiträde till nyssnämnda rättegångstillfälle den 7 december
1923 låtit inkalla några personer och bland dem tre kvinnor, upptagna i
den av Lidberg åberopade promemorian under punkterna 11, 12 och 15.
Sedan tre med deras namn undertecknade försäkringsansökningar blivit
för dem förevisade, förklarade de, att de undertecknat ansökningarna, att
de ännu icke betalat några premier för de å ansökningarna beviljade försäkringarna,
men att de hade för avsikt att fortsätta med försäkringarna.

På föranledande av Lidberg föredrogos därpå för nämnda tre personer
de under punkterna 11, 12 och 15 i promemorian antecknade uppgifterna,
och vitsordade de tre personerna riktigheten av desamma.

Lidberg yrkade beträffande nämnda tre ansökningar ansvar å Nancy
Jönsson för bedrägeri.

Vid rättegångstillfället den 14 december 1923 hördes bland andra den
under punkt 53 i promemorian upptagna personen såsom målsägare i målet.
Sedan denne upplyst, att han undertecknat eu av Pehrsson till bolaget
ingiven försäkringsansökan, men att han icke vidare ämnade fortsätta
med försäkringen, som tillkommit i överilning, föredrogos på föranledande
av Lidberg de under punkt 53 i promemorian antecknade uppgifterna,
varvid den ifrågavarande personen bekräftade riktigheten av desamma.

Lidberg yrkade beträffande sistberörda ansökning ansvar å Pehrsson
för bedrägeri.

Den 21 december 1923 meddelade rådhusrätten beträffande Nancy Jönsson
och Pehrsson utslag i målet, därvid rådhusrätten yttrade att, enär beträffande
vissa av de försäkringsansökningar, Nancy Jönsson och Pehrsson
själva upptagit, varken den omständigheten att de personer, vilkas

141

namn återfunnes under berörda ansökningar, icke kunnat vid polisundersökningen
i målet anträffas eller vad övrigt rörande dessa ansökningar
förekommit kunde mot Nancy Jönssons och Pehrssons nekande anses innefatta
full laga bevisning därom att dessa ansökningar, såsom mot dem i
målet gjorts gällande, blivit av Nancy Jönsson eller Pchrsson falskeligen
utskrivna, samt beträffande övriga av Nancy Jönsson och Pehrsson upptagna
försäkringsansökningar den omständigheten, att försäkringstagarna
vore personer, som varit straffade för brott eller dömda till tvångsarbete,
så mycket mindre kunde anses utgöra bevis för att Nancy Jönsson och
Pehrsson med avseende å dessa försäkringsansökningar handlat brottsligt
mot bolaget, som Nancy Jönsson och Pehrsson ostridigt icke haft skyldighet
att granska försäkringstagarnas vederhäftighet, samt, även om de försäkringsansökningar,
Nancy Jönsson av annan person än Pehrsson mottagit,
skulle vara falska, hon i allt fall icke blivit mot sitt nekande övertygad
att hava vid ansökningarnas inlämnande till bolaget haft kännedom
därom, fann rådhusrätten den mot Nancy Jönsson och Pehrsson i målet
förda talan icke kunna bifallas.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

I eu till mig ingiven skrift anförde klaganden, vilken i egenskap av
biträde till en av de personer, mot vilka talan förts i bedrägerimålet, närvarit
vid rättegångstillfället den 7 december 1923, att han funnit det vara
i strid mot de i promemorian upptagna och till rannsakningen inkallade
personernas intresse, att de blivit konfronterade med de i promemorian
förekommande beskyllningarna och nödgats lämna eller bekräfta uppgifter
om sina levnadsomständigheter. I en till sista plats fullsatt rättegångslokal
hade dessa personer schavotterat och nödgats vidgå, att de en gång
blivit dömda till tvångsarbete eller varit misstänkta eller dömda för brott.
Otvivelaktigt vore detta ett förfarande, som enligt lag endast för brott tilltalade
vore underkastade. Ifrågavarande personer hade genom att infinna
sig vid rannsakningen fyllt den medborgerliga förpliktelsen att bidraga
till utredningen av i målet åtalade brott. Men de hade icke infunnit sig
för att underkastas pinsamma förhör. Att personer inkallades till förhör
vid en rannsakning i avsikt att därigenom utreda av andra personer begångna
brott vore självfallet. Men att rannsakningen och protokollet däröver
komme att rubricera dessa personer såsom tjuvar, lösdrivare eller
för brott misstänkta syntes klaganden innebära ett våldförande av de rättigheter,
som strafflagens 16 kap. avsåge att skydda. Klaganden saknade
rätt att tala i annat än eget namn, men klaganden visste, att dessa pinsamma
förhör icke lämnat någon av dem oberörd, som i likhet med klaganden
bevakat de tilltalades rätt. Det syntes klaganden, som om den
kränkning av en samhällsmedlems rätt och människovärde, som i dessa
fall ägt rum, icke borde förlöpa utan anmärkning.

142

Sedan jag anmodat de ledamöter av rådhusrätten, vilka deltagit i handläggningen
den 7 december 1923 av ifrågakomna mål, att inkomma med
yttrande, anförde rådmannen V. Holmberg, t. f. rådmannen E. Ploman
och t. f. kriminalassessorn H. Salilström följande:

Då grunden för åklagarens talan varit, att den omständigheten, att försäkringstagarna
varit för brott straffade eller såsom lösdrivare undergått
tvångsarbete, givit anledning antaga, att de icke haft för avsikt att ingå
verkliga försäkringsavtal utan undertecknat ansökningarna allenast för
att förhjälpa de tilltalade att bekomma provision för försäkringarnas upptagande,
hade rådhusrätten icke ansett sig kunna förvägra åklagaren att
till utveckling av denna talan få promemorian intagen i rättens protokoll.
Ifråga om fyra av de i promemorian upptagna personerna hade åklagaren,
sedan de kommit tillstädes inför rätten och hörts angående deras undertecknande
av ansökningar, framställt begäran, att ur promemorian
skulle uppläsas de däri angående dem förekommande anteckningarna samt
fråga till dem framställas, huruvida dessa anteckningar vore riktiga. Med
bifall till denna framställning hade ur promemorian berörda anteckningar
föredragits och de fyra personerna var för sig tillfrågats, huruvida
anteckningarna vore riktiga, varvid samtliga besvarat dessa frågor
med ja. På något annat sätt hade icke ifrågavarande personer blivit nödgade
att lämna eller bekräfta uppgifter om sina levnadsomständigheter
eller underkastade pinsamma förhör. Att, sedan promemorian intagits i
rådhusrättens protokoll, förvägra åklagaren att få delar av densamma,
d. v. s. delar av protokollet upplästa både icke synts rådhusrättens ledamöter
kunna komma i fråga. Ej heller hade ledamöterna kunnat finna laglig
grund att avslå åklagarens uttryckliga begäran att efter ifrågavarande
anteckningars uppläsande få de inkallade personerna hörda rörande
anteckningarnas riktighet i vad dem anginge. Däremot ville ledamöterna
ingalunda bestrida, att visst fog funnes för den åskådning, som fått sitt
uttryck i klagandens skrift, fastän de icke kunde finna, att rådhusrätten
haft laglig befogenhet att hindra åklagaren att utföra sin talan på sätt
som skett.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat, att han varit
fullkomligt övertygad om att förklarandena, mot vilkas erfarenhet, skicklighet
och humanitet säkerligen ingen anmärkning kunde framställas,
själva känt sig ställda inför en situation, som synts dem oklar. Anledningen
till klagandens anmärkning hade också i första hand varit att
bringa till min kännedom, att inom lagstiftningen rådde vissa bristfälligheter
ifråga om rättsskyddet, vilka dels ställde domstolen inför en kollision
mellan vad utredningen i rannsakningsmål fordx-ade och vad det personliga
rättsskyddet krävde och dels medförde en kränkning av deras rätt,

som på kallelse infunne sig inför domstolen för att bidraga till utredningen.

I en skrivelse till rådhusrättens femte avdelning yttrade jag följande:

Av ålder hava rättegångsförhandlingarna vid de svenska underdomstolarna
varit offentliga. Genom ett kungl. cirkulär den 28 mars 1835 anbefalldes
vederbörande att vidmakthålla detta urgamla bruk. I kungl. förordningen
den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna blev samma bruk
lagfäst. I nämnda förordning stadgas, att vid allmän underrätt skall rättegång
hållas offentligen, och vare förty, så länge det kan ske utan trängsel
för dem, som till rätten höra eller hava med sakerna att skaffa, ej någon
förment att vara inne, medan rätten sitter, där ej överläggning till beslut
skall inom lyckta dörrar hållas, eller rätten finner förekommande mål vara
för anständigheten och sedligheten stötande eller att i följd av rättegångens
offentlighet något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet
bör hållas hemligt för främmande makt, i vilka händelser åhörarna
skola på ordförandens tillsägelse avträda.

Från denna offentlighetsprincip hava några särskilda undantag medgivits.
Sålunda äger enligt 15 kap. 6 § nya giftermålsbalken rätten, om
part det begär, förordna, att äktenskapsmål skall handläggas inom stängda
dörrar. Liknande bestämmelser finnas intagna i lagen den 14 juni 1917
om äktenskaplig börd, lagen samma dag om barn utom äktenskap och
lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap med avseende å vissa där omformälda
mål. I mål om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings
hävande må enligt 12 kap. 7 § i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap
rätten, därest den, vilkens omyndighets- eller myndighetsförklaring är i
fråga, det begär eller rätten eljest finner lämpligt, förordna, att målet
skall handläggas inom stängda dörrar. I 28 § i lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom förordnas att, om domstolen finner det vara
till avsevärt men för den tilltalade eller annan, att kännedom om personliga
förhållanden, som inför domstolen framkomma genom förundersökningen
och därmed sammanhängande utredning, i följd av rättegångens
offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna bestämma, att under
handläggningen av sådan fråga åhörarna skola avträda. Dylika föreskrifter
återfinnas jämväl i 4 § i lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga. Ytterligare
ett undantagsstadgande är infört i lagen den 19 juni 1919 med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens.

Offentlig förhandling är huvudregeln vid underrätterna. Men lagens
bokstav bör icke följas ända därhän, att den utan giltig anledning länder

144

till skada eller till en situation, vilken såväl för domstolen själv som för
åhörarna måste förefalla vansklig.

I det ifrågavarande fallet borde den omförmälda, av åklagaren till rådhusrätten
ingivna promemorian givetvis, såsom skett, intagas i rådhusrättens
protokoll. Men då åklagaren anhöll, att de fyra personer, varom
förut nämnts, skulle höras angående de i promemorian antecknade uppgifterna
om deras föregående vandel, hade, enligt mitt förmenande, denna
åklagarens anhållan icke bort vinna bifall. Dessa fyra personer voro ej
ens inkallade såsom vittnen och stodo ej under tilltal i målet. För att
identifiera dem torde ett konstaterande av deras namn, födelsedag och
försäkringsansökningar hava varit tillfyllest. Men att de, för att bidraga
till utredningen angående andras brottslighet, skulle vara pliktiga att
inför allmänheten blotta sitt eget föregående, ingalunda felfria liv synes
mig icke rimligt. Som det ej heller fanns anledning antaga, att de i promemorian
förekommande uppgifterna skulle vara oriktiga, var en förfrågan
i det angivna hänseendet även ur denna synpunkt onödig.

Då jag sålunda kommit till en annan uppfattning än rådhusrätten i det
förevarande ämnet, hade jag med anledning av klagomålen ansett mig
böra giva rådhusrätten del av min mening, och blev ärendet därmed avskrivet
såsom ej föranledande vidare åtgärd.

3. Felaktig tillämpning vid brottskonkurrens av lagen den
28 juni 1918 angående villkorlig straffdom.

Vid granskning av fångförteckningarna från straffängelset i Kalmar
fann jag anledning till anmärkning mot ett av Södra Möre häradsrätt den
27 januari 1923 under häradshövdingen N. Hellings ordförandeskap meddelat
utslag i mål angående häktade bondesonen B. Karlsson från Mortorp.
Sedan utslaget införskaffats, inhämtades därav bland annat att, enär
genom Karlssons frivilliga erkännande och vad övrigt i målet förekommit
blivit utrett, att Karlsson år 1922 dels vid midsommartiden vid sitt
hem begått otuktiga handlingar mot viss kvinna, född den 8 februari 1909,
och några dagar senare ute på marken med henne haft samlag, dels ock i
augusti 1922 mot viss annan kvinna, född den 13 juni 1910, förövat gärning,
som sårat tukt och sedlighet och varav fara för hennes förförelse
kunnat komma, häradsrätten dömt Karlsson dels jämlikt 18 kap. 8 § strafflagen
att för otukt med kvinna, som fyllt 12 men ej 15 år, hållas till straffarbete
6 månader och dels enligt samma kapitel 13 § att för otuktig gärning,
varav fara för annans förförelse kunnat komma, undergå fängelsestraff
2 månader samt tillika förklarat, att Karlsson alltså, med sistnämnda
straffs förvandling enligt 4 kap. 6 § strafflagen till straffarbete

145

eu månad, skulle i eu bot undergå straffarbete 7 månader. Därjämte både
häradsrätten enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
förordnat, att med nämnda straff skulle anstå samt att på den dömdes
uppförande under prövotiden eller 3 år från det utslaget vunnit laga kraft
och på omständigheter i övrigt, som i nämnda lag angåves, skulle bero,
huruvida straffet skulle gå i verkställighet.

Som sistherörda förordnande icke syntes stå i överensstämmelse med
föreskrifterna i 1 § i lagen angående villkorlig straffdom, anmodade
jag Helling att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Helling följande:

Den av mig avsedda bestämmelsen syntes vara: ”Dömes någon till straffarbete,
ej över 6 månader, eller fängelse ej över ett år”. Första frågan
skulle bliva, huruvida en person, som gjort sig skyldig till flera brott,
kunde erhålla villkorlig dom. Möjligheten av villkorlig dom vid brottskonkurrens
syntes tydligen framgå av bestämmelserna i lagens 1 § tredje
stycket samt 12 och 18 §§. Man finge icke läsa ovannämnda bestämmelse
sålunda: ”Dömes någon antingen till straffarbete, ej över 6 månader, eller
ock till fängelse, ej över ett år”, något som för övrigt framginge vid tilllämpning
av vanliga tolkningsregler. En person, som dömdes till både
straffarbete och fängelse, kunde med säkerhet erhålla villkorlig dom. En
annan fråga, varå svaret kunde bliva något mera tvivelaktigt, vore huruvida
villkorlig dom kunde ifrågakomma, när vid sammanläggning av straffen
enligt allmänna regler ettdera av de ovan angivna maxima överskredes.
Därvid ville Helling till en början erinra, att en brottsling dömdes
till de särskilda straffen, ej till en eventuellt av administrativ myndighet
beräknad straffsumma. I anmärkta fallet hade Karlsson dömts till straffarbete
6 månader och fängelse 2 månader, ej till straffarbete 7 månader.
De straffrättsliga reglerna syntes, då tillämpning av desamma gjorts beroende
av straffmaxima och straffminima, undantagslöst hänföra sig till
straff för enskilda brott och ej till en vid brottskonkurrens framkommen
straffsumma. Exempelvis erinrade Helling om reglerna för maxima av
fängelsestraff och av straffarbete på viss tid samt för påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen. Ovannämnda stadgande i 1 § lagen om villkorlig straffdom
vore visserligen ej intaget i strafflagen men stode dock i så nära förhållande
till densamma, att man måste vara synnerligen benägen att vid
dess tolkning tillämpa allmänna straffrättsliga regler. Lagen om villkorlig
straffdom lämnade själv ej annan ledning till frågans bedömande än
den, som möjligen kunde inhämtas av stadgandena i 1 § tredje stycket
angående brottskonkurrens mellan frihetsstraff och bötesstraff. I detta
fall omöjliggjordes tydligen ej villkorlig dom därigenom, att redan frihetsstraffet
uppgått till maximum, straffarbete 6 månader, fängelse ett

10 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1925 års riksdag.

146

år. Stadgandet hade uppenbarligen tillkommit för att framhålla, att anstånd
ej finge lämnas med bötesstraffet allena. Huruvida stycket skulle
anses i övrigt vara tillämpning av en allmän regel eller ett undantag därifrån
syntes svårligen kunna av dess lydelse avgöras, vadan detsamma
såsom tolkningsmaterial vore föga givande. Om Karlsson dömts till straffarbete
6 månader och bötesbelopp, motsvarande fängelse 2 månader, hade
någon som helst tvekan ej kunnat råda om att häradsrätten varit behörig
meddela villkorlig dom. Vid ifrågakomna utslags meddelande hade
häradsrätten varit enhällig därom, att Karlsson borde få villkorlig dom
samt att hans straff skulle utmätas så höga, som för sådant fall vore möjligt.
Därest Helling ansett sig hava anledning tolka de i 1 § angivna
straffmaxima såsom även avseende den straffsumma, som framkomme vid
eu i lagen kanske ej avsedd sammanläggning, hade de särskilda straffen
naturligen blivit därefter jämkade. Någon skada av Hellings möjligen
felaktiga tolkning kunde alltså ej uppstå i annat fall, än om Karlsson förverkade
det villkorliga anståndet. Emellertid motsåge Helling med intresse
från mig en motiverad tolkning av ifrågakomna stadgande. Därest
övertygande skäl framlades för en annan åsikt än den, vid vilken Helling
stannat, hade Helling naturligen ej anledning framdeles tillämpa densamma.

I en till Helling avlåten skrivelse anförde jag följande:

I den före 1918 års lag gällande lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
straffdom stadgades i 1 § att, om någon dömdes till straffarbete, ej
över 3 månader, eller fängelse, ej över 6 månader, ägde domstolen, när
giltiga skäl därtill vore, förordna, att med straff, som nu vore nämnt,
skulle anstå och att på villkor, som i lagen angåves, skulle bero, huruvida
straffet skulle gå i verkställighet.

Enligt 2 § kunde, där straffet bestämdes till böter, vad i 1 § vore stadgat
ock tillämpas å det straff, dock ej i annat fall, än där anledning vore,
att den tilltalade till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

I 3 § hette det att, om böter ådömdes jämte frihetsstraff, som i 1 § sades,
kunde anstånd enligt lagen lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,
men ej med bötesstraffet allena, och skulle, där anstånd beviljades,
sammanläggning av böterna med frihetsstraffet ej äga rum.

Till grund för 1906 års lag låg ett betänkande, avgivet år 1902 av en för
utredning av frågan om villkorlig straffdom m. m. tillsatt kommitté. I
motiven till 1 § i förslaget till lag angående villkorlig straffdom yttrade
kommittén, att en av betingelserna för att villkorlig dom skulle kunna
komma till användning vid frihetsstraff vore, att det ådömda straffet ej

147

överstege 3 månaders straffarbete eller 6 månaders fängelse. Omsorgen
om upprätthållande av det allmänna rättstillståndet syntes ej medgiva,
att villkorlig dom användes i fråga om brott av den svåra beskaffenhet,
att därå skulle följa straffarbete under tid, som avsevärt överstege den
kortaste tid, varå straffarbete enligt lag kunde ådömas. Kommittén hade
därför föreslagit, att villkorlig dom under inga förhållanden kunde meddelas
den, som förskyllt straffarbete över 3 månader. Med avseende å det
förhållande, vari straffarterna straffarbete och fängelse vore i lagen till
varandra ställda, hade därav blivit en följd, att kommittén funnit sig böra
föreslå, att villkorlig dom ej heller måtte kunna givas åt den, som förskyllt
fängelse över 6 månader.

I motiven till 3 § yttrade kommittén att, om böter ådömdes jämte sådant
kortare frihetsstraff, varom i 1 § vore nämnt, skulle, därest närmare bestämmelser
i lagen saknades, kunna uppstå tvekan, huru i olika fall finge
förfaras, samt särskilt om lagens tillämplighet i den händelse, att vid böternas
förvandling till frihetsstraff straffens sammanlagda tidslängd
komme att något överskjuta vad i 1 § sagts. I 3 § hade därför införts bestämmelse
om att anstånd kunde lämnas med båda straffen eller ock med
frihetsstraffet, men ej med bötesstraffet allena. Den omständighet, att
böter ådömts jämte frihetsstraffet, hade ansetts icke böra i och för sig
utgöra bestämt hinder för villkorlig doms beviljande, helst böter ofta
ådömdes för förseelser av beskaffenhet att ej utmärka någon egentlig
brottslighet i viljan. Giltigt skäl syntes däremot saknas att genom villkorlig
dom söka från förvandlingsstraff för böter bereda befrielse åt den,
som dock måste undergå honom omedelbart ådömt frihetsstraff. När
genom villkorlig dom beviljades anstånd med straff i sadant fall, som avsåges
i 3 §, borde böterna icke i domen sammanläggas med frihetsstraffet,
helst under vissa förhållanden straffens sammanläggning kunde leda
till betydande olägenheter. Därom hade uttryckligt stadgande ansetts
böra i 3 § intagas, enär i saknad av sådant stadgande domstolarna möjligen
skulle finna sig av innehållet i 4 kap. 2 och 7 §§ strafflagen föranlåtna
att på vanligt sätt meddela bestämmelser om straffens sammanläggning.

1918 års lag angående villkorlig straffdom är grundad på ett av särskilda
sakkunniga år 1917 avgivet betänkande med förslag till lag i ämnet.
I motiven till 1 § i lagförslaget, som i allt väsentligt var likalydande med
gällande lags 1 §, anförde de sakkunniga, att i denna paragraf sammanförts
det huvudsakliga av 1 § i redan gällande lag samt, i väsentligen oförändrad
avfattning, samma lags 2 och 3 §§. De sakkunniga hade i allmänhet
sökt undvika ändringar i den gällande lagens text utöver vad som
nödvändiggjorts av föreslagen övervakning och vad därmed sammanhängde,
av höjningen av maximum för frihetsstraff, där villkorlig dom

148

vore tillämplig, till straffarbete 6 månader och fängelse ett år samt av
förundersökning.

Vad kommitterade anfört i 1902 års betänkande torde giva vid banden,
att enligt 1906 års lag villkorlig dom icke varit avsedd att tillämpas, då en
tilltalad dömts till högre frihetsstraff än straffarbete 3 månader. Att kommittén
icke avsett, att villkorlig dom skulle kunna tillämpas, om en tilltalad
utöver straffarbete 3 månader dömts till fängelse, torde framgå av att
kommitténs förslag, att villkorlig dom ej skulle kunna givas åt den, som
förskyllt fängelse över 6 månader, varit grundat just på det förhållandet,
att 6 månaders fängelse vore att likställa med straffarbete i 3 månader.
Detta styrktes av kommitténs yttrande, att villkorlig dom under inga förhållanden
kunde meddelas den, som ”förskyllt” straffarbete över 3 månader.
Den som utöver sistnämnda straff dömts till fängelse, vilket i sådant
fall skulle jämlikt 4 kap. 6 § strafflagen förklaras övergå till straffarbete
viss tid, måste givetvis anses hava förskyllt straffarbete mer än 3 månader
utan avseende på om straffet ådömts för ett eller flera brott.

Genom 1918 års lag höjdes de maximistraff, vid vilka villkorlig dom
kunde komma i fråga, men någon ändring i sak torde icke gjorts beträffande
det här förevarande spörsmålet. Alltså torde enligt gällande lag
villkorlig dom icke kunna tillämpas, då en tilltalad dömts till straffarbete
6 månader samt därutöver för annat brott till fängelse eller över huvud
taget för flera brott till urbota straff, som efter sammanläggning enligt
4 kap. 5 eller 6 § strafflagen överstiger straffarbete 6 månader.

Beträffande böter har emellertid undantag gjorts i 1 § tredje stycket.
Ordalagen ”ådömas böter jämte frihetsstraff, som i första stycket sägs” —
d. v. s. straffarbete ej över 6 månader eller fängelse ej över ett år — giva
här vid handen, att villkorlig dom kan tillämpas, ändå att en tilltalad utöver
nämnda frihetsstraff dömts till böter.

I sin förklaring hade Helling yttrat — fortsatte jag — att frågan, huruvida
stadgandet i 1 § tredje stycket vore en tillämpning av en allmän regel
eller ett undantag, svårligen kunde avgöras av dess lydelse. Frågan torde
emellertid kunna anses besvarad genom vad kommittén anfört i motiven
till 1902 års lagförslag. Stadgandet torde därför vara att anse såsom ett
undantag från en allmän regel att straffet icke får överstiga straffarbete
6 månader eller fängelse ett år för tillämpning av villkorlig dom.

Den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, återfinnes jämväl i en av
professorn N. Stjernberg år 1912 utgiven kommentar till 1906 års lag om
villkorlig straffdom ävensom i: Den villkorliga domen, en straff rättslig
undersökning, utgiven 1912 av numera professorn F. P:son Wetter. I
nämnda kommentar, sid. 3, yttrar professorn Stjernberg, efter att förut
hava framhållit, att villkorlig dom komme till användning endast å så -

14''.)

dana allmänna frihetsstraff, som till straffbarhetsgraden icke överstege
3 månaders straffarbete, att sådan dom kunde även komma till användning
ifråga om konkurrensdomar, därest icke det ådömda straffet överskredo
den ovannämnda straffbarhetsgraden. Lagens ordalag i 1 § lade
icke något hinder i vägen därför. Detsamma finge dessutom anses vara
av lagen indirekt förutsatt genom stadgandena i 3 och 5 §§. Att vid reell
konkurrens i så fall det sammanlagda konkurrensstraffets storlek måste
bliva avgörande vore tydligt. Även om de ”utsättanden” av straff för
varje i konkurrensen ingående brott, varom 4 kap. 2 § strafflagen talade,
redan var för sig finge anses såsom ett ”ådömande” av straff för varje
särskilt brott, måste dock vederbörande anses dömd till högre straff än 3
månaders straffarbete resp. 6 månaders fängelse, så snart de i domen utsatta
straffen sammanlagt överskrede denna gräns. Vore en villkorlig dom
enligt denna regel användbar, måste den uppenbarligen avse hela det
ådömda frihetsstraffet. I de fall, då domstolen enligt 4 kap. 2 § strafflagen
vore skyldig att giva särskilda föreskrifter om straffens sammanläggning,
vore uppenbarligen ett annat förfarande icke möjligt, t. ex. då
det ena brottet föranlett straffarbete och det andra fängelse. I så fall uppstode
nämligen ett enhetligt straff, som även i ifrågavarande hänseende
måste enhetligt behandlas. Erfordrades åter icke enligt 4 kap. 2 § strafflagen
några särskilda sammanläggningsåtgärder från domstolens sida,
måste det likväl anses stridande mot grunderna för lagens stadgande i
1 § andra stycket att meddela förordnande om uppskov med verkställigheten
ifråga om allenast en del av de ådömda frihetsstraffen. Då lagen
därstädes förklarade villkorlig dom utesluten, därest vederbörande redan
förut undergått allmänt frihetsstraff, vore tanken därvid uppenbarligen
bland annat den, att villkorlig dom vore på sin plats endast i sådana fall,
där den kunde tjäna ändamålet att så länge som möjligt undandraga delinkventen
det allmänna frihetsstraffets menliga verkningar. Avsåge konkurrensstraffet
både frihetsstraff och böter, borde principiellt villkorlig
dom vara utesluten, ifall det sammanlagda straffet eventuellt, d. v. s. därest
böterna icke kunde till fullo utgå, skulle komma att överstiga den nyssnämnda
gränsen. Lagen gåve emellertid för detta fall i flera avseenden
särskilda regler i 3 §.

Till vad i Stjernbergs kommentar anförts synes mig kunna tilläggas
att, om det vore riktigt, att vid reell konkurrens villkorlig dom finge användas,
allenast varje brott ej förskyllt svårare straff än straffarbete 6
månader, detta skulle leda till det egendomliga resultatet, att en person,
som dömts exempelvis jämlikt 12 kap. 4 § strafflagen för vart och ett av
10 förfalskningsbrott till straffarbete 4 månader eller sålunda tillhopa
straffarbete 2 år 4 månader, ändock skulle kunna komma i åtnjutande av
villkorlig dom.

150

I förevarande fall — yttrade jag vidare — hade häradsrätten dömt den
tilltalade dels jämlikt 18 kap. 8 § strafflagen för ett brott till straffarbete
6 månader och dels jämlikt samma kapitel 13 § för ett annat brott till
fängelse 2 månader eller tillhopa straffarbete 7 månader. Vid sådant förhållande
måste jag, med hänsyn till vad ovan anförts, beteckna såsom
felaktigt, att häradsrätten därjämte, på sätt som skett, förordnat, att med
det ådömda straffet skulle anstå såsom i lagen om villkorlig straffdom
sägs.

I anseende till de i nyssnämnda lagrum bestämda strafflatituderna hade
det emellertid, såsom Helling i sin förklaring berört, legat inom häradsrättens
befogenhet att jämka det för vartdera brottet utsatta straffet, så
att det sammanlagda straffet icke kommit att överskrida det i lagen om
villkorlig dom fastställda maximum. Då Helling tillika i sitt yttrande
anfört att, om övertygande skäl framlades för en annan åsikt än den, vid
vilken Helling stannat, Helling ej hade anledning att framdeles tillämpa
densamma, funne jag, därest Helling ville underrätta mig, att han framgent
komme att tillämpa den uppfattning, varåt jag i skrivelsen givit uttryck,
ärendet kunna avskrivas såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Helling underrättat mig, att han framdeles skulle undvika att
meddela villkorlig dom vid brottskonkurrens med straffsumma, överstigande
de i förevarande lagrum nämnda maxima, avskrevs ärendet.

4. Utslag meddelat i mål angående avhysning, innan förklarings tiden

utgått.

Av handlingarna i ett genom klagomål av redaktören T. Kamp härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Enligt hyreskontrakt den 5 juli 1922 uthyrde Fastighetsaktieholaget
Trollhättan till klaganden på ett års tid från den 1 oktober 1922 i egendomen
n:r 21 i kvarteret Trollhättan med adressnummer 25 vid Regeringsgatan
i Stockholm två rum och kök mot en hyressumma för år av 1,200
kronor, som med 300 kronor skulle ritan anfordran förskottsvis betalas
sist å söckendagen näst före varje kvartals början.

Med åberopande av berörda kontrakt anhöll bolaget därefter i en den
17 juli 1923 till ö. Ä. inkommen skrift om åläggande för klaganden att till
bolaget utgiva 300 kronor, utgörande ogulden hyra för tredje kvartalet
1923, varjämte bolaget yrkade, att klaganden måtte avhysas från lägenheten.

Genom resolution samma den 17 juli föreskrev Ö. Ä., att handlingarna
skulle av bolaget uttagas och i huvudskrift eller besannad avskrift på sätt,
som för delgivande av stämning vore stadgat, delgivas klaganden, vilken

ålage att inom 14 (lagar, efter det handlingarna blivit delgivna, å ansökningen
skriftligen svara vid äventyr, om det försummades, att målet ändock
avgjordes.

Sedan bestyrkt avskrift av handlingarna den 20 juli 1923 tillställts klaganden,
anförde han i en till ö. Ä. den 1 augusti 1923 inkommen skrift, att
den till klaganden överlämnade avskriften av handlingarna åtminstone
i en del vore oriktig. Ö. Äts resolution vore enligt avskriften dagtecknad
den 17 januari 1923. Detta kunde icke vara rätt. Förhållandet gåve klaganden
anledning antaga, att avskriften även i övrigt vore otillförlitlig.
Huru som helst hade genom överlämnandet av avskriften icke fullgjorts
vad ö. Ä. förelagt genom sin resolution. Klaganden yrkade för den skull,
att vad i ansökningen anförts måtte lämnas utan avseende. För övrigt
påpekade klaganden, att enligt handlingarna ansökningen gjorts av icke
behörig person, nämligen S. Magaliff. Enligt ett handlingarna bifogat
registreringsbevis utgjordes bolagets styrelse av en person vid namn Nagaliff.

Därpå lät bolaget ånyo uttaga handlingarna från Ö. Ä. och den 8
augusti 1923 tillställa klaganden en ny bestyrkt avskrift av desamma,
varefter handlingarna återställdes till Ö. Ä. den 11 i samma månad.

Den 15 augusti 1923 meddelade Ö. Ä. utslag i målet, däri ö. Ä. yttrade
att, enär enligt åberopade kontraktet utsökta beloppet vore oguldet och
till betalning förfallet samt klaganden genom sin uraktlåtenhet i fråga
om hyresbetalningen förverkat hyresrätten till lägenheten, förpliktades
klaganden jämlikt 12, 28, 192 och 193 §§ utsökningslagen att, vid tvång av
vräkning på egen bekostnad, genast från lägenheten flytta samt att, vid
tvång av utmätning, till bolaget mot kvitto betala den för tiden från
den 1 juli till den 1 oktober 1923 oguldna hyran med 300 kronor. Det
ålåge klaganden att till bolaget utgiva ersättning för kostnaderna å målet
med 41 kronor.

över Ö. Ä:s utslag anförde klaganden besvär i Svea hovrätt. I besvären
yttrade klaganden, att de av bolaget åberopade handlingarna först den
8 augusti delgivits honom på sätt, som för delgivning av stämning vore
stadgat, därvid fogats Ö. Ä:s resolution med åläggande för klaganden att
inom 14 dagar efter det handlingarna blivit delgivna, å ansökningen skriftligen
svara, vid äventyr, om det försummades, att målet ändock avgjordes.
Tiden för klaganden att svara å ansökningen skulle sålunda hava utgått
den 22 augusti. Innan klaganden hunnit inkomma med svaromål, hade
klaganden den 18 augusti kl. 10 f. m. överraskats av domverkställaren E.
Hegardt, som med avlämnande av utmätningsunderrättelse meddelat, att
hos förste stadsfogden sökts utmätning och avhysning på grund av Ö. Ä:s
utslag den 15 augusti. Då Ö. Ä. meddelat utslag ej mindre än 7 dagar innan
tiden för svaromåls ingivande för klaganden utgått, yrkade klaganden, att

152

hovrätten måtte med upphävande av utslaget ogilla bolagets talan. Klaganden
framhöll vidare, att det varit klagandens avsikt att hos ö. Ä. med
bestridande av bolagets yrkanden åberopa vissa bifogade intyg, varav
framginge, att klaganden jämlikt lagen om nyttjanderätt till fast egendom
varit berättigad till avsevärd nedsättning av hyresbeloppet och att
klaganden oaktat talrika påminnelser hos hyresvärden ej lyckats förmå
denne att ens till någon del avhjälpa de brister, som gjorde den av klaganden
förhyrda lägenheten svårheboelig. Först sedan bostadsinspektionen
just i dagarna förständigat bolaget att avhjälpa påtalade brister, hade,
dock endast beträffande fönstren, provisoriska reparationer påbörjats. Klaganden
yrkade därför alternativt, att hovrätten måtte omedelbart förvisa
målet såsom tvistigt till Stockholms rådhusrätt. Klaganden hemställde
slutligen, att hovrätten med anledning av att Ö. Ä:s utslag icke kunde
anses hava tillkommit i den ordning, som lag stadgade, måtte hos Ö. Ä.
omedelbart anbefalla inhiberande av verkställighet av utslaget.

Klaganden företedde i hovrätten intyg av innehåll att den ifrågavarande
lägenheten varit i ett bristfälligt skick.

I sammanhang med att besvären den 24 augusti 1923 utställdes till delgivning
med bolaget föreskrev hovrätten att, intill dess hovrätten annorlunda
förordnade, Ö. Ä:s utslag icke finge verkställas.

I utslag den 27 november 1923 yttrade hovrätten, att beträffande först
bolagets ansökning om utbekommande av hyra funne hovrätten, med hänsyn
till vad klaganden i hovrätten mot kravet invänt samt vad till stöd
för denna invändning förekommit, skäligt att, med ändring av Ö. Ä:s
utslag, förvisa målet i denna del såsom tvistigt till domstol. Vad därefter
anginge bolagets yrkande om klagandens avhysande, så enär klaganden
i hovrätten uppgivit, att han dåmera avflyttat från lägenheten, föranledde
hans ändringssökande därutinnan ej något hovrättens vidare yttrande, i
följd varav hovrättens den 24 augusti meddelade beslut om provisoriskt
förbud mot verkställighet av ö. Ä:s utslag förfallit. Vidkommande kostnaderna
å målet hos ö. Ä. prövade hovrätten rättvist att, med ändring av
Ö. Ä:s utslag i denna del, befria klaganden från honom i sådant hänseende
ålagd ersättningsskyldighet.

I en den 5 september 1923 till mig inkommen skrift framhöll klaganden
att, då handlingarna i målet den 8 augusti 1923 åter ingivits till Ö. Ä. med
bevis om förnyad delgivning samma dag, ö. Ä. icke kunnat vara i okunnighet
om att klaganden skulle åtnjuta 14 dagars förklaringstid, räknad
från den 8 augusti. I betraktande av den sålunda föreskrivna förklaringstiden
hade klaganden gjort sig god tid att förbereda sin förklaring, vilken
skolat gå ut på ett kraftigt bestridande i saken. Givetvis hade Ö. Ä., sedan
bolaget åberopat ett delgivningsbevis av den 8 augusti, varit lagligen för -

hindrat att pröva och avgöra målet förrän 14 dagar efter nämnda tid.
Genom att verkställa ny delgivning och åberopa nytt delgivningshevis
hade bolaget medgivit riktigheten av klagandens invändning mot den först
gjorda delgivningen. ö. Ä:s åtgärd att det oaktat meddela utslag redan
den 15 augusti 1923 syntes klaganden innebära ett tjänstefel av den eller
dem, som vore för beslutet ansvariga.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat ö. Ä. att
inkomma med yttrande, anförde ö. Ä., att klaganden den 1 augusti 1923
till ö. Ä. inkommit med en skrift, däri han gjort invändning om att den
till honom den 20 juli överlämnade avskriften av handlingarna åtminstone
innehölle den felaktigheten, att enligt densamma ö. Ä:s kommunikationsresolution
vore dagtecknad den 17 januari 1923, varjämte klaganden gjort
invändning därom att enligt handlingarna ansökningen gjorts av icke
behörig person för bolagets räkning, nämligen S. Magaliff. Den senare
anmärkningen finge anses hava frånträtts, ty enligt ett av patent- och
registreringsverket den 7 augusti 1923 utfärdat bevis hade i det av bolaget
vid ansökningen fogade registreringsbeviset bolagets styrelseledamot felaktigt
angivits vara Nagaliff i stället för Magaliff. ö. Ä. hade också funnit
den förstnämnda felaktigheten vara av synnerligen underordnad betydelse.
Klagandens uttalade förmodan, att avskriften skulle innehålla
ytterligare felaktigheter, hade ej heller synts värd beaktande. Ämbetet
hade därför ansett den den 20 juli 1923 verkställda delgivningen vara behörigen
skedd och att skyldighet förty förelegat för klaganden att inkomma
med fullständigt svaromål senast den 3 augusti 1923 vid förelagd påföljd
i händelse av försummelse, att målet ändock avgjordes. Den omständigheten,
att klaganden ånyo fått del av handlingarna den 8 augusti,
hade ej synts böra föranleda, att tiden för avkunnande av utslaget skulle
vara beroende av den senare delgivningen, då den tidigare delgivningen
varit av beskaffenhet att förplikta klaganden att avgiva det yttrande, han
i målet aktade nödigt.

I 12 § utsökningslagen stadgas, att för fordran, som är till betalning förfallen
och grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis,
må man söka gäldenären hos överexekutor i den ort, där gäldenären har
sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.

Enligt 14 § skall lagsökning göras skriftligen och foge borgenär vid sin
inlaga besannad avskrift av den handling, vard han grundar sin fordran.

I 15 § heter det att, om ansökningen upptages, teckne överexekutor å
inlagan föreläggande för gäldenären att, inom viss tid efter det lagsök -

154

ningshandlingarna blivit honom delgivna, å ansökningen skriftligen svara,
vid äventyr, om han det försummar, att målet ändå avgöres. Därefter
åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i huvudskrift
eller besannad avskrift gäldenären delgiva på sätt, som för delgivande av
stämning är stadgat.

Jämlikt 17 § skall överexekutor för gäldenären utsätta den tid till svars
avgivande, som med avseende å orten, där gäldenären vistas, prövas nödig.

I 18 § föreskrives att, om borgenär inger bevis, att lagsökningshandlingarna
blivit gäldenär så delgivna, som i 15 § sägs, så ock samma handlingar
i huvudskrift eller besannad avskrift, och kommer ej gäldenären
inom förelagd tid med skriftligt svar, varde målet avgjort på de skäl,
som borgenären företett.

I 28 § stadgas att, om sådana skäl ej äro för handen, att målet bör såsom
tvistigt till domstol förvisas, ålägge överexekutor gäldenären betalningsskyldighet
vid äventyr av utmätning.

Enligt 192 § må, därest hyresgäst vägrar att avflytta, då bestämd legotid
är till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträtt
skyldighet att avflytta och om han ej gitter visa sannolika skäl, att han
ändock äger kvarsitta, överexekutor förordna om hans vräkande. Menar
ägaren, att hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande, som nyss
sagts, meddelas, där överexekutor finner uppenbart, att rätten är förverkad.

Enligt 194 § skall ansökning om handräckning av sistnämnda slag göras
skriftligen. Ansökningen må ej bifallas, innan tillfälle att därå svara blivit
vederparten lämnat.

I förevarande fall blev bolagets ansökan om utmätning av förfallen
hyra och om vräkning den 20 juli 1923 klaganden delgiven. Mot denna delgivning
framställde klaganden i en den 1 augusti till Ö. Ä. inkommen
skrift två formella invändningar, men båda dessa invändningar voro
uppenbarligen av beskaffenhet att böra underkännas. Efter den 1 augusti
var utsökningsmålet sålunda i skick att kunna omedelbart företagas till
avgörande. Emellertid uttogos handlingarna ånyo av bolaget, som den 11
augusti inkom med nytt delgivningsbevis, dagtecknat den 8 augusti 1923.
Det hade då bort stå klart att, även om klagandens nyss berörda formella
invändningar icke vore av betydelse, han likväl, från sin ståndpunkt sett,
hade skälig anledning antaga, att han ägde åtnjuta ny förklaringstid av
14 dagar, räknat från den 8 augusti. Om klaganden icke inom nämnda tid
inkommit med ny förklaring, hade Ö. Ä. sålunda ej bort företaga utsökningsmålet
till avgörande förrän efter utgången av den nya förklaringstiden.
När Ö. Ä. redan den 15 augusti meddelade utslag i målet, utan att
ny förklaring från klaganden inkommit, förfor Ö. Ä., enligt mitt förmenande,
oriktigt.

155

Vad klaganden i hovrätten anfört till stöd för sitt bestridande av bolagets
ansökning var uppenbarligen av betydelse i målet, eftersom hovrätten
med hänsyn därtill funnit detsamma böra såsom tvistigt gå till domstol.
Att hovrätten icke, sedan den granskat vad klaganden anfört i sak, visat
målet åter till ö. Ä. utan direkt hänskjuta detsamma till tvist, torde icke
böra uppfattas såsom ett godkännande av ö. Ä:s förfarande.

Som emellertid ö. Ä., enligt vad jag inhämtat, självt under hand förordnat
om uppskov med verkställigheten av det av Ö. Ä. meddelade utslaget
och hovrätten sedermera jämväl meddelat provisoriskt förbud mot
samma verkställighet, har någon sådan icke kommit att äga rum.

På grund därav och då sålunda, enligt vad av handlingarna framgick,
klaganden icke på grund av Ö. Ä:s ifrågavarande utslag nödgats vare sig
avflytta från lägenheten eller betala det i utslaget omförmälda hyresbeloppet
samt Ö. Ä:s åtgärd att, under för handen varande omständigheter,
företaga målet till avgörande i allt fall icke torde böra anses såsom tjänstefel
av beskaffenhet att föranleda talan om ansvar, fann jag klagomålen
ej föranleda annan åtgärd, än att jag i en skrivelse ansåg mig böra giva
Ö. Ä. del av min mening, varmed ärendet var avslutat.

5. För höga vitesförelägganden i fattigvårdsmål.

Tidningen ”Dagens Nyheter” för den 17 augusti 1923 innehöll under rubriken:
”Sjukhusvård får betalas med fängelse” en uppsats, varav syntes
framgå, att under år 1921 en i Mölndal bosatt arbetare fått sin dotter vårdad
å barnsjukhuset i Göteborg, att, då flickan efter 14 dagars vistelse å
sjukhuset återförts till sitt hem, fadern kommit att häfta i skuld till sjukhuset
med ett belopp av 6 kronor, att han sedermera blivit krävd på beloppet,
att han i målet rörande detta krav erhållit vitesförelägganden
samt att, sedan viten till ett belopp av 80 kronor utdömts, han införts till
central fängelset å Härianda för att undergå förvandlingsstraff.

Påföljande dag innehöll samma tidning under rubriken: ”Mölndalsbon
hjälptes ur fängelset” en ny artikel, däri anfördes, att några enskilda personer
erlagt det belopp, som den omförmälde fadern förpliktats utgiva i
viten, varpå han fått lämna fängelset, att det vore K. B:s i Göteborgs och
Bohus län avdelning för fattigvårdsmål, som handlagt det ifrågakomna
målet, att man visserligen ej direkt kunde klandra någon människa för
saken, då vederbörande hade lagen på sin sida, men att man dock kunde
fråga, om icke här förelåge ett sådant utslag av byråkratisk rättskipning,
att J. O. borde undersöka fallet.

156

Sedan jag i anledning av innehållet i tidningsartiklarna anmodat K. B.
att inkomma med de upplysningar, vartill innehållet kunde anses föranleda,
överlämnade och åberopade K. B. en av föredraganden i fattigvårdsmål,
länsassessorn N. Björkman lämnad redogörelse för de åtgärder, som
hos K. B. vidtagits i det uti tidningsartiklarna omförmälda målet.

I nämnda redogörelse anförde Björkman följande:

Den 31 december 1921 hade från fattigvårdsstyrelsen i Göteborg till
landskansliet inkommit en ansökning att, som Göteborgs fattigvårdssamhälle
under tiden från och med den 6 till och med den 18 juli 1921 utgivit
fattigvård åt minderåriga Dana Irene Meyer, bestående av vård och underhåll
å stadens barnsjukhus, varför kostnaden beräknats till sammanlagt
26 kronor, flickans fader, hovslagaren S. E. A. Meyer, boende i Toltorpsdalen
i dåvarande Fässhergs socken, numera Mölndals stad, vilken
uppgivits befinna sig i sådana omständigheter, att han kunde återgälda
fattigvårdssamhället hela dess nämnda kostnad, men som oaktat anmaning
underlåtit att av densamma betala mera än 20 kronor, måtte förpliktas
att till styrelsen utgiva resterande belopp 6 kronor. I enlighet med den
praxis, som i fattigvårdsmål plägade tillämpas å landskansliet, hade
Björkman kommunicerat ansökningen med Meyer på det sätt, att hand- •
lingarna översänts till landsfiskalen i Fässhergs distrikt för att mot bevis,
som införväntades, tillställas Meyer, vilken det ålåge And ATite a\^

5 kronor att inom 3 veckor från delfåendet över ansökningen inkomma
med förklaring och därvid återställa remisshandlingarna. Enligt till
länsstyrelsen inkommet delgivningshevis, vilket av Meyer egenhändigt
undertecknats och av en stämningsman bestyrkts, hade Meyer den 9
januari 1922 i behörig ordning mottagit ansökningshandlingarna med den
därå tecknade kommunikationsresolutionen. Då varken förklaring avgiAuts
eller remisshandlingarna återställts samt Meyer icke heller med anmälan
om laga förfall eller på annat sätt låtit sig avhöra, hade länsstyrelsen
den 2 september 1922 fällt Meyer att utgiva försutet vite 5 kronor
och förelagt honom And nytt vite av 25 kronor att inom 3 veckor från delfåendet
av protokoll över detta nya föreläggande inkomma med förklaring
och återställa remisshandlingarna. Detta föreläggande hade delgiAuts
Meyer den 29 september genom stadsstyrelsens i Mölndal försorg,
varom ett av Meyer egenhändigt undertecknat och av en stämningsman
bestyrkt beAris till länsstyrelsen insänts. Då icke heller detta föreläggande
haft någon ATerkan, hade länsstyrelsen den 1 december 1922 utdömt
det förelagda vitet av 25 kronor och ålagt Meyer vid nytt Ante av 50 kronor
att inom 3 veckor från delfåendet förklara sig och återställa handlingarna.
Genom stadsstyrelsens i Mölndal försorg hade även detta föreläggande
den 6 december 1922 delgivits Meyer, ATarom bevis, liksom förut
undertecknat av Meyer själv och bestyrkt av en stämningsman, inkom -

157

in it till länsstyrelsen. Ej heller denna gång både föreläggandet lett till
något resultat. Länsstyrelsen hade därför den 17 maj 1923 nödgats utdöma
det förelagda vitet av 50 kronor och ännu en gång förelägga Meyer
vid vite av 100 kronor att förklara sig och återställa remisshandlingarna.
Sedan sistnämnda föreläggande delgivits Meyer den 23 maj 1923, hade
Meyer den 28 i samma månad inkommit med såväl remisshandlingarna
som förklaring i målet, därvid han godkände kravet. Emellertid hade
Meyer icke erlagt utdömda viten, och, då han icke överklagat besluten om
vitenas utdömande, vilka samtliga beslut, då desamma delgivits honom,
varit försedda med tydlig besvärshänvisning, samt besluten sålunda vunnit
laga kraft, hade av vederbörlig myndighet gjorts försök till vitesbeloppens
uttagande. Enär därvid visat sig, att Meyer saknade medel till
vitenas fulla gäldande, hade desamma, tillhopa 80 kronor, blivit av länsstyrelsen
förvandlade till fängelse 7 dagar.

Björkman anförde vidare, att i fattigvårdsmål, därest icke länsstyrelserna
skulle betungas med att verkställa avskrifter av de vidlyftiga akterna,
handlingarna måste i original remitteras till parterna och att därför en
förklarande skulle kunna omöjliggöra målets avgörande, om tvångsmedel
saknades för att från honom återbekomma handlingarna. De senare vitesföreläggandena
liksom vitenas utdömande hade blivit en följd av Meyers
fortsatta underlåtenhet att efterkomma honom meddelade ålägganden.
Med avsikt hade likväl icke några åtgärder i sådant hänseende vidtagits,
förrän Meyers dröjsmål räckt en längre tid. Tillfällen att få behövliga
upplysningar och avlämna svaromål hade för Meyer erbjudit sig, då handlingarna
av stämningsman delgivits honom. Det hade allenast erfordrats
att han, såsom i liknande fall skett, på delgivningsbeviset tecknat en kortfattad
förklaring och återlämnat ansökningshandlingarna.

Slutligen ansåge sig Björkman böra framhålla, att det givetvis kunde
inträffa, att en persons oförmåga att förklara sig bleve uppfattad såsom
tredska. Vitesförelägganden i fattigvårdsmål mot enskild svarandepart
vore därför, ehuru andra tvångsmedel för närvarande näppeligen stode
till buds, måhända icke alltid att anse såsom lämpliga. Möjligen skulle
frågan kunna lösas genom en lagändring, exempelvis på det sätt, att den
förutgående summariska prövning, den sökande fattigvårdsstyrelsen enligt
62 och 63 §§ fattigvårdslagen förutsattes göra angående svarandens
ekonomiska ställning, ersattes med en på fattigvårdsstyrelsens initiativ
anordnad officiell undersökning, och att det bleve processförutsättning,
att denna undersökning givit vid handen, att den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller del därav icke kunde antagas komma
att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Om därefter
handlingarna ingåves i två exemplar, kunde ett förfarande, liknande detsom
begagnades vid handräckning för fordran, komma i tillämpning.

158

Då det syntes mig vara av vikt att, innan en lagändring i det av Björkman
antydda avseendet föresloges, undersöka, huruvida tillräcklig anledning
därtill förefunnes, anhöll jag, att K. B. ville till mig inkomma med
förnyat yttrande samt därvid meddela upplysning, huruvida, enligt inom
länsstyrelsen vunnen erfarenhet, ofta förekommit sådana fall som det i
handlingarna omförmälda, därvid flera vitesförelägganden efter varandra
använts.

I yttrande, dagtecknat den 19 januari 1924, anförde K. B., att före 1918
års fattigvårdslags ikraftträdande vid länsstyrelsen ytterst sällan förekommit
några mål angående krav mot enskild person för fattigvård, som
meddelats personen själv eller någon, för vilken han hade försörjningsplikt.
En följd därav hade varit, att länsstyrelsens saköreslängder och
protokoll, vilka genomgåtts för tiden alltifrån år 1914, under åren 1914—
1919 icke upptoge mer än 2 fall, då mot enskild part i fattigvårdsmål vite
utdömts. Från och med år 1920 hade i samband med en mycket avsevärd
ökning av antalet fattigvårdsmål av ifrågavarande slag jämväl utdömande
av viten och förnyade vitesförelägganden blivit vanligare. År 1920
hade 10 personer i dylika mål fällts till envar 5 kronors vite, varvid nya
vitesförelägganden å 25 kronor givits för dem samtliga. Motsvarande
siffra hade för år 1921 utgjort 3, för år 1922 15 och för år 1923 8. Utdömande
av det förhöjda vitet hade likväl icke behövt förekomma i mer än
1 fall år 1920, 4 fall år 1921, 1 fall år 1922 och 1 fall år 1923. Efter ännu
ett vitesföreläggande å 50 kronor för de 7 personer, som sålunda fått vite
å 25 kronor utdömt, hade det allenast varit 2 av dem, den i handlingarna
omförmälde och ytterligare en, som icke ställt sig föreläggandet till efterrättelse,
varför vitesheloppet å 50 kronor för dem utdömts. Ännu ett vitesföreläggande
hade i båda fallen medfört, att infordrad förklaring avgivits.
Sedan några månader tillhaka hade emellertid vederbörande föredragande
icke vid den första remissen i fattigvårdsmål mot enskild svarandepart
förelagt vite utan tillgrep denna åtgärd först efter en försummelse
i avseende å svaromåls avgivande, något som givetvis måste minska
behovet av upprepade vitesförelägganden.

I en till K. B. avlåten skrivelse anförde jag följande:

Enligt 63 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården äger fångvårdsstyrelse,
då fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård, som
enligt 1 § i lagen lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller
annan bort ansvara, att av den, vilken ansvarigheten åligger, uttaga er -

sättning för denna kostnad, i den mån styrelsen icke finner skäl till
eftergift.

Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare
eller av försörjningspliktig icke bifallas, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas
komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

I 67 § förordnas, att talan om utbekommande av ersättning enligt 63 §
skall anhängiggöra hos K. B. i länet, och gäller om målets behandling i
motsvarande tillämpning vad i 56 § stadgas.

I 56 § heter det att, då fattigvårdsstyrelse hos K. B. anhängiggjort talan
om åläggande för annat fattigvårdssamhälle att utgiva ersättning för fattigvård,
skall K. B. över ansökningen höra fattigvårdsstyrelsen i det eller
de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som eljest kunna antagas vara
ersättningsskyldiga, samt genom parterna eller själv låta införskaffa den
ytterligare utredning, som må vara behövlig för målets prövning.

Enligt § 51 mom. 2 landshövdinginstruktionen äger vederbörande föredragande
utan föregående föredragning att medelst remiss eller särskild
skrivelse infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden, som för
ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga. För underlåtenhet
att fullgöra i sådant avseende meddelad föreskrift må föredragande,
där viss påföljd ej enligt lag äger rum, för enskild part eller länsstyrelsen
underordnad tjänsteman stadga vite från och med 5 till och med 100
kronor eller äventyr att ärendet ändå företages till avgörande. Försittes
sålunda förelagt vite, äger länsstyrelsen förordna om dess utdömande.

Att i det nu förevarande fallet K. B. genom vitesförelägganden sökt
förmå Meyer att inkomma med förklaring och återställa remisshandlingarna
kan, enligt min åsikt, icke i och för sig göras till föremål för anmärkning,
då K. B., som jämlikt de anförda bestämmelserna i fattigvårdslagen
velat höra Meyer över ifrågavarande ansökning, i enlighet med
vedertagen praxis låtit för sådant ändamål till honom överlämna originalhandlingarna
i målet och ej kunnat utan tillgång till dessa företaga målet
till avgörande. Men däremot kan jag ej undgå att finna anmärkningsvärt,
att K. B. vid vitesbeloppens bestämmande icke tagit nödig hänsyn
till att det varit fråga om ett fattigvårdsmål och att det varit ett mycket
ringa värde, varom målet rört sig.

Redan åtgärden att med anledning av Meyers första försummelse att
inkomma med förklaring och remisshandlingarna förelägga ett så högt
vite som 25 kronor för att förmå honom att yttra sig och återlämna handlingarna
var, enligt min tanke, alltför sträng. Med hänsyn till kravets
beskaffenhet hade det från början bort ligga nära till hands för K. B. att
antaga, att Meyer i brist på tillgångar skulle nödgas med fängelse avtjäna
de viten, som komme att utdömas. Och ett vite av 25 kronor var

160

fyra gånger högre än kravets belopp. Men var redan K. B:s första vitesbeslut
mindre lämpligt, synes ej heller vitesbeloppets förböjning till 50
kronor hava föregåtts av ett tillräckligt övervägande av vad som varit
erforderligt för handlingarnas återskaffande och tillika uppfyllt billighetens
krav. Såväl målets egen natur som sannolikheten för att de utdömda
vitena skulle komma att förvandlas hade bort utgöra anledning
att vid vitesbeloppens fastställande förfara med varsamhet.

Såsom framgår av min till 1924 års riksdag avgivna berättelse sid. 96
o. f. har jag i visst fall föranstaltat om åtal mot en rådhusrätt, som för
att förmå svarandepart i ett vid rådhusrätten anhängigt mål till inställelse
förelagt denne viten, vilka bland annat icke stått i proportion till
tvisteföremålets värde. Genom utslag den 1 maj 1923 dömde Svea hovrätt
rådhusrättens ledamöter till ansvar och ersättningsskyldighet.

Med hänsyn emellertid till vad i det förevarande fallet vidare blivit upplyst
och då, enligt vad K. B:s senare yttrande gav vid handen, K. B. vidtagit
ändring i hittills följd praxis i nu berörda hänseende, fann jag mig
ej böra vidtaga annan åtgärd än att delgiva K. B. min uppfattning i ämnet,
varmed det härstädes anhängiggjorda ärendet var avslutat.

6. Dröjsmål hos länsstyrelse med företagande av exekutiv

fastighetsauktion.

I en den 30 november 1923 hit inkommen skrift anförde advokaten M.
Wistrand i Örebro följande:

Sedan klaganden såsom ombud för fabrikören E. Thorsell i Örebro den
16 december 1922 låtit till K. B. i Älvsborgs län ingiva ansökan om handräckning
för utbekommande i fasta egendomen 196 tunnland 27 kappland
av lägenheten Framnäs av 18,000 kronor jämte ränta på grund av tre i
fastigheten meddelade inteckningar, hade K. B. genom utslag den 7 februari
1923 fastställt de intecknade beloppen till betalning ur fastigheten
ävensom förordnat, att fastigheten skulle, efter det utslaget vunnit laga
kraft, utan föregående utmätning exekutivt försäljas, varom sökanden
ägde göra särskild ansökan. Sedan utslaget vunnit laga kraft, hade detsamma
den 10 mars 1923 ingivits till K. B. för verkställighet. De till grund
för utslaget liggande inteckningarna hade ingivits den 30 april 1923. Trots
flera påminnelser hade K. B. först omkring den 10 oktober 1923 kunnat
förmås att utsätta dag för den exekutiva auktionen, vilken därefter ägt
rum den 21 november. Sedan utslaget ingivits för verkställighet, hade
sålunda nära 8V2 månader förflutit, innan auktionen blivit förrättad. Det
vore uppenbart, vilka olägenheter och ekonomiska risker som kunde upp -

Hil

stå, därest eu på inteckning grundad panträtt i en fastighet icke kunde
inom rimlig tid realiseras. Ett så långt dröjsmål, som här förelåge, torde
ej kunna anses skäligt, om man betänkte, att mer än ett år komme att
hava förflutit mellan tiden för ingivandet av lagsökningshandlingarna
och den tidpunkt, då köpeskillingslikviden kunde äga rum. Till de svårigheter,
som särskilt i dessa ekonomiskt bistra tider kunde uppstå för eu inteckningshavare
därigenom att han icke inom rimlig tid kunde förfoga
iiver de penningmedel, soin han på grund av inteckningen ägde att ur
fastigheten utfå, tillkomme den omständigheten, att med de kraftiga
variationer i fastighetsvärden, som numera ägde rum, fara lätt uppstode,
att en inteckning, som varit i sitt fulla värde, efter ett år eller kortare
tid bleve helt eller delvis värdelös. I här föreliggande fall vore ytterst
sannolikt, att fastigheten, därest den sålts på våren eller försommaren
1923, då skörden stått lovande, lämnat eu väsentligt högre köpeskilling
än då större delen av skörden förstörts och intresset för att köpa lantfastigheter
betydligt minskats. Det borde påpekas, att fastighetens taxeringsvärde
vore 18,000 kronor samt att landsfiskalen i orten vid den i
och för den exekutiva auktionen gjorda värderingen uppskattat fastighetens
värde till samma belopp. Det oaktat hade fastigheten å auktionen
betingat endast 9,500 kronor, till vilket belopp sökanden själv nödgats
inköpa fastigheten för att undgå alltför stor förlust. Emellertid bleve
endast omkring halva beloppet av sökandens inteckningar betäckt av köpeskillingen.
Det rådde intet tvivel om att K. B:s dröjsmål varit en bidragande
orsak till den låga köpeskillingen och att sökanden därigenom möjligen
komme att lida icke oväsentlig förlust. Det hade uppgivits, att orsaken
till K. B:s dröjsmål vore att söka däri, att hos länsstyrelsen legat inne
en mängd ansökningar om exekutiva auktioner, vilka ansökningar måst
behandlas i den ordning de kommit in. Om detta kunnat vara orsak till
dröjsmålet, syntes sagda omständighet hava sin grund i en alltför stor
anhopning av dylika ärenden, som i och för sig vore anmärkningsvärd.

K. B. yttrade i avgivet utlåtande följande:

Den 10 mars 1923 hade verkställighet sökts i det ifrågakomna utsökningsärendet,
därvid dock icke jämlikt 86 § 2 stycket utsökningslagen företetts
de handlingar i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt. Klagandens
representant hade samtidigt underrättats därom att åtgärder för
verkställigheten icke komme att vidtagas, förrän enligt 198 § utsökningslagen
ett belopp av 200 kronor förskjutits till bestridande av förrättningskostnaden.
Den 23 april hade 200 kronor inbetalats, och den 30 i samma månad
hade de till grund för kravet liggande inteckningarna ingivits. Den
25 april hade skrivelse avgått till vederbörande domhavande med begäran
om gravationsbevis m. fl. handlingar. Den 26 juni både gravationsbevis

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till t92n års riksdag.

162

m. m. inkommit från domhavanden. Den 27 juni hade vederbörande landsfiskal
beordrats verkställa beskrivning och värdering av fastigheten samt
inskaffa i 79 § utsökningslagen omförmälda handlingar och upplysningar,
bland annat uppgift om innehavare av i gravationsbeviset upptagna inteckningar.
Den 30 juli hade värderingsinstrumentet inkommit. Vid därefter
företagen granskning av handlingarna i och för utsättande av auktion
hade länsstyrelsen funnit ytterligare utredning nödvändig, varför
landsfiskalen den 9 augusti anmodats att till fullständigande av värderingsinstrumentet
meddela upplysningar i vissa uppräknade avseenden, bland
annat sådana, som kunde tjäna till ledning för fastighetens identifierande
med i taxeringslängd upptagna jordregisternummer samt till närmare
utredning angående äganderättsförhållandena i övrigt. Den 20 september
hade svar ankommit från landsfiskalen. Därefter hade förarbetena för
kungörelsens utfärdande ånyo vidtagit, bestående i bland annat rätt tidsödande
undersökningar å länets lantmäterikontor. Den 12 oktober hade
ytterligare upplysningar infordrats från landsfiskalen, vilka upplysningar
inkommit den 16 i samma månad. Den 16 oktober hade kungörelse utfärdats
om auktionen, vilken hållits den 21 november 1923, varefter likviden
ägt rum den 2 januari 1924. Av vad sålunda anförts framginge, att
de första månadernas uppskov förorsakats av klaganden själv samt att
därefter såväl domhavanden som landsfiskalen legat väl länge på ärendet.
Däremot torde icke något oskäligt dröjsmål kunna tillvitas länsstyrelsen
men möjligen en underlåtenhet att påminna domhav ande och landsfiskal.
Dock borde erinras, att länsstyrelsens överväldigande arbetsbörda
näppeligen medgåve så täta granskningar av diarierna, som eljest vore
önskvärt, och att i förevarande fall, enligt vad vederbörande landskanslist
numera upplyst, ett par förfrågningar om ärendet hos honom visserligen
gjorts, men att, såvitt icke minnet helt sveke, någon framställning om
ärendets påskyndande icke gjorts hos landssekreteraren. Om detta skett,
hade påminnelse otvivelaktigt utgått till den, som för tillfället legat på
ärendet. Av meddelade data torde vidare framgå att, då vad på klaganden
ankommit fullgjorts först den 30 april 1923, någon försäljning under
våren eller försommaren icke under några förhållanden kunnat medhinnas.
Talet om den förlust, som klagandens huvudman skulle lidit genom
att nödgas inköpa fastigheten för allenast 9,500 kronor och ej tvingas upp
till 20,428 kronor 56 öre, som han behövt bjuda för att få sin fordran fullt
täckt, förefölle egendomligt. Att vara ägare av fastigheten och likväl
kunna hos personligen betalningsskyldiga göra gällande en så stor fordran
som i förevarande fall syntes dock vara en viss förmån. Klaganden hade
i sin skrift berört omfattningen av den arbetsbörda, som i form av exekutiva
auktioner åvilat länsstyrelsen. Att denna varit stor vore otvivelaktigt.
Däremot kunde länsstyrelsen icke vidgå, att den försummat vidtaga

163

nödiga åtgärder för dess avarbetande snarast möjligt. Det vore tillräckligt
att hänvisa till följande siffror: Till år 1923 balanserade ärenden avseende
ansökning om exekutiv auktion vore 23. Under år 1923 hade inkommit
67 nya dylika ärenden. Av dessa 90 ärenden hade på grund av
begäran om auktion annorstädes än å landskansli 13 överlämnats till
särskild förrättningsman. Av återstående 77 hade 51, i åtskilliga fall avseende
försäljning av ett flertal fastigheter, slutförts under året samt 26
balanserats till år 1924. I 3 av dessa 26 ärenden hade auktionen hållits
redan under år 1923, i 2 hade auktionen kungjorts före årsskiftet, i 3 hade
anstånd med verkställigheten meddelats, i 2 vore besvär över utmätningen
anförda, i 2 hade åberopat utslag ej vunnit laga kraft, i 5 avvaktades på
sökanden själv beroende åtgärd och i 9 fall antingen gravationsbevis från
domhavanden eller beskrivning och värdering från landsfiskal.

Klaganden avgav påminnelser och åberopade därvid ett intyg från kontoristen
A. Svärd, anställd å Vänersborgs juridiska byrå, av innehåll att,
sedan byrån erhållit i uppdrag av klaganden att hos länsstyrelsen efterhöra,
när kungörelse om exekutiv auktion å lägenheten Framnäs kunde
förväntas bliva utfärdad, Svärd ett flertal gånger under maj, juni, juli,
augusti, september och oktober 1923 å landskansliet efterhört, när tid
kunde förväntas bliva utsatt för auktionens hållande, samt därvid framhållit,
att ärendet vore av brådskande natur, varjämte Svärd samma dag
som till byrån ankommit ett den 19 september 1923 dagtecknat brev från
klaganden, i vilket brev han i anledning av dröjsmålet med utsättande av
tid för auktionen meddelade sin avsikt att anmäla förhållandet för mig,
delgivit brevets innehåll åt landskanslisten G. Larsson, vilken hos länsstyrelsen
hade hand om expeditionen av handlingar i ärenden rörande exekutiva
auktioner och till vilken Svärd jämväl tidigare hänvänt sig med
förfrågningar i ärendet.

Med anledning av vad som förekommit avlät jag till K. B. en skrivelse,
däri jag anförde följande:

Enligt 1918 års landshövdinginstruktion är länsstyrelsen inom länet
överexekutor för landet och för vissa städer. Såsom överexekutor har
länsstyrelsen att upptaga och pröva utsökningsmål, utöva inseendet över
underlydande utmätningsmän samt i övrigt fullgöra vad överexekutor
författningsenligt åligger. Utsökningsmål handläggas å landskansliet.
Det åligger landssekreteraren att bereda och föredraga samt till expedition
befordra de till landskansliet hörande ärenden, vilkas föredragning
icke blivit annan anförtrodd, hava tillsyn över göromålen inom lands -

164

kansliet och övervaka, att de därstädes tjänstgörande befattningshavarna
behörigen fullgöra sina skyldigheter, ävensom vaka däröver att rapporter,
uppgifter och andra handlingar, som blivit infordrade, i rätt tid inkomma.
Hos K. B. anhängiggjorda ärenden skola med all möjlig skyndsamhet
behandlas och bringas till slut. Het åligger därför föredragande
att, så fort ske kan, verkställa på honom ankommande förberedande behandling,
föredragning och expediering.

I utsökningslagen föreskrives att, om någon vill för fordran, varför fast
egendom på grund av inteckning häftar, söka betalning ur egendomen,
skall han göra det hos överexekutor i den ort, där egendomen ligger. Därest
borgenär utsökt betalning ur fast egendom och fordringen fastställes
till betalning ur egendomen, skall överexekutor tillika förordna, att egendomen
må utan föregående utmätning säljas i den ordning, som om utmätt
fast egendom stadgas, och skall det anses, som om egendomen blivit
utmätt. Då fast egendom utmätes, skall utmätningsmannen upprätta beskrivning
över fastigheten och värdera densamma samt avfordra gäldenären
de handlingar, vilka visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning
om servitut, nyttjanderätt eller rätt till annan förmån, som skall
ur egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet,
som bör vid auktionen iakttagas. Detta gäller även, när överexekutor
i fråga om fast egendom meddelat förordnande, som nyss blivit
nämnt. Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas av överexekutor,
där ej i visst fall annorledes förordnas. Den, som skall förrätta auktionen,
skall anskaffa gravationsbevis rörande egendomen ävensom de för
bestyrkande av gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning
om intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan mottagna
handlingar, vilka kunna hos rätten erhållas. Exekutiv försäljning
av fast egendom skall kungöras minst 4 veckor före auktionsdagen. Köpeskillingslikvid
skall utom i de nordligaste länen ske å fyrtioandra dagen
efter auktionen.

Av K. B:s förklaring framgår bland annat, att det ifrågavarande utsökningsärendet
vilat hos K. B. i ungefär 2 månader under avbidan på erhållandet
av gravationsbevis och andra handlingar från domhavanden.
att landsfiskalen först efter ankomsten av berörda handlingar eller den
27 juni 1923 fatt uppdrag att verkställa beskrivning och värdering av
fastigheten, att han först den 30 juli inkommit med värderingsinstrument
samt att han därefter först den 20 september 1923 lämnat vissa, den 9
augusti begärda upplysningar.

Vid betraktande av vad sålunda anmärkts — fortfor jag — har jag icke
kunnat undgå att finna, att utsökningsärendet ej behandlats med all den
skyndsamhet, som bort iakttagas.

K. B. har anfört, att oskäligt dröjsmål ej kunde tillvitas länsstyrelsen
men däremot möjligen underlåtenhet att påminna domhavande och landsfiskal.
Därvid har K. B. yttrat, att länsstyrelsens överväldigande arbetsbörda
näppeligen medgåve granskning av diarierna så ofta, som eljest
vore önskvärt, samt att sökanden visserligen gjort ett par förfrågningar
hos vederbörande landskanslist men ej någon framställning om ärendets
påskyndande hos landssekreteraren.

Vad K. B. sålunda förmält om den arbetsbörda, som åvilat länsstyrelsen,
finner jag icke i och för sig höra föranleda erinran, då jag är övertygad,
att denna arbetsbörda är mycket stor. Men däremot synes mig en
arbetsbörda, om än så betungande, ej höra utgöra hinder för att de förberedande
åtgärderna i ett ärende, vilka i allmänhet ske rent mekaniskt och
med anlitande av de mindre kvalificerade arbetskrafterna, företagas praktiskt
och planmässigt, så att de ej lända till uppskov med ärendets slutliga
handläggning.

Sålunda hade, enligt mitt förmenande, i det förevarande fallet en enträgen
hemställan till domhavanden om snabb expedition av gravationsbevis
m. fl. handlingar kunnat avlåtas. Till landsfiskalen hade order att
verkställa beskrivning och värdering av fastigheten bort avsändas samtidigt
med rekvisitionen å gravationsbeviset, vilket sedermera, i fall av
behov, kunnat överlämnas till landsfiskalen. Tillika hade landsfiskalen
vid den andi-a remissen av utsökningsärendet bort erhålla förständigande
att inkomma med erforderliga upplysningar inom viss kort tidrymd. Invändningen,
att någon framställning om ärendets påskyndande icke gjorts
hos landssekreteraren, måste lämnas utan avseende. Sedan ett ärende anhängiggjorts
hos en myndighet, åligger det densamma att förfara med all
den snabbhet, omständigheterna medgiva, oberoende av erinringar från
sökandens sida. Dessutom är upplyst, att klaganden låtit å landskansliet
göra ett flertal erinringar. Hava dessa ej framförts till landssekreteraren,
torde detta kunna tillskrivas brist i vederbörlig instruktion och övervakning
från hans sida.

I utsökningsärenden angående fast egendom synas mig snabbhet och
planmässighet i arbetets utförande av så mycket större vikt, som dylika
ärenden ändock på grund av utsökningslagens föreskrifter draga långt
ut på tiden och stora ekonomiska intressen därunder kunna stå på spel.

Visserligen har klaganden i det nu förevarande fallet ej förmått visa,
att någon skada följt av det dröjsmål med utsökningsärendets behandling,
som förekommit, men jag har likväl ansett mig höra framhålla vikten
av att handläggning av dylika ärenden icke obehörigen fördröjes.

Jag farm mig höra tillägga, att jag under mina ämbetsresor haft anledning
att vid inspektion hos flera länsstyrelser erinra om vikten av att

166

avgörandet av ärendena icke fördröjdes genom direkt eller indirekt underlåtenhet
från någon tjänstemans sida.

Det genom ifrågakomna klagomål hos mig anhängiggjorda ärendet var
därmed avslutat.

7. Oriktigt förfarande av överexekutor vid utseende av
tredje skiljeman.

I en till mig ingiven skrift anförde A. Alm å Ven, E. Wigström i Vallåkra,
P. Svensson i Glumslöv, B. Brorsson i Sege och A. Andersson i Nordanå
följande:

Den 24 maj 1923 hade Lantbrukarnes andelsexportslakteriförening i
Landskrona u. p. a. försatts i konkurs, vilken vore anhängig vid rådhusrätten
i Landskrona. Föreningen räknade omkring 1,700 medlemmar,
bland andra klagandena. Enligt de för föreningen fastställda stadgarna
hade föreningen till ändamål att för medlemmarnas gemensamma räkning
idka slakterirörelse, huvudsakligen svinslakteri. Medlem vore pliktig
att under året leverera till föreningen minst det antal svin, för vilket
han tecknat sig såsom medlem, vid äventyr att, därest han uraktläte fullgöra
den honom åliggande leveransskyldigheten, han skulle i skadestånd
till föreningen erlägga ett belopp av 30 kronor för varje svin. Tvister
mellan föreningen och styrelsen eller ledamot därav eller föreningsmedlem
angående föreningens angelägenheter skulle avgöras av skiljemän,
valda på sätt lagen därom närmare stadgade. I den mån på år 1923 fallande
leveransskyldighet icke fullgjorts redan före konkursens början,
hade leverans av svin för nämnda år i regel icke verkställts. Med anledning
därav hade konkursförvaltningen påkallat skiljedom mot de medlemmar,
vilka icke utfört leverans för år 1923, under yrkande om förpliktande
för dem att erlägga ett skadestånd av 30 kronor för svin. Konkursförvaltningen
hade i samtliga tvister till sin skiljeman utsett riksdagsmannen
J. Jönsson i Slätåker. Ett antal av mellan 300 och 400 medlemmar,
bland andra klagandena, hade för sin del till skiljeman utsett advokaten
U. Gren i Malmö. Jönsson hade den 4 februari 1924 satt sig i förbindelse
med Gren för dryftande av spörsmålet om vem som skulle utses
såsom tredje man i tvisterna. Därvid hade Jönsson föreslagit häradshövdingen
H. Warmark eller rådmannen vid rådhusrätten i Landskrona J.
Bjerstedt och samtidigt förklarat, att han icke komme att såsom tredje
man godkänna någon annan än endera av de av honom föreslagna. Gren
hade sagt sig icke kunna såsom tredje man godkänna någondera av de av
Jönsson föreslagna personerna och den 5 februari 1924 ingivit en ansökan
till K. B. i Malmöhus län om förordnande av tredje man i ett antal av
något över 200 av tvisterna. Emellertid hade jämväl konkursförvaltning -

1()7

un den 5 februari påkallat nämnande av tredje man genom ansökan hos
borgmästaren A. Munck af Rosenschöld såsom överexekutor i Landskrona.
Såväl K. B. som Munck af Rosenschöld hade förordnat om kommunikation
av ansökningarna. I förklaringar, som av ett antal medlemmar ingivits
till-Munck af Rosenschöld, hade dessa hemställt, att uppdraget icke
måtte lämnas Warmark eller Bjerstedt. Orsaken därtill hade icke varit
något misstroende mot Warmarks eller Bjerstedts domarskicklighet. Men
Warmark och Bjerstedt både tidigare såsom skiljemän deltagit i slitande
av en mängd tvister mellan föreningens styrelse och dess medlemmar, i
vilka tvister domarna så gott som alltid gått medlemmarna emot. Med
anledning därav hade klagandena såväl som övriga medlemmar funnit
angeläget, att i prövningen av det nu anhängiga stora antalet tvister såsom
tredje man deltege en person, som vore fullt obunden av eu tidigare
tillkännagiven uppfattning. Munck af Rosenschöld hade likväl, trots
vad sålunda blivit upplyst, ansett lämpligt att till tredje man förordna
Bjerstedt. Det syntes klagandena och övriga medlemmar kunna ifrågasättas,
huruvida Munck af Rosenschöld därigenom förfarit på sätt ske bort.

I klagoskriften anfördes vidare:

För klargörande av hur livligt såväl konkursförvaltningen som Jönsson
önskat Warmark eller Bjerstedt till tredje man kunde anföras, att Gren
erbjudit sig såväl till konkursförvaltningen som till Jönsson att såsom
tredje man godtaga ett justitieråd, vilket som helst som av Jönsson eller
med dennes medgivande av konkursförvaltningen komme att nämnas.
Samtidigt med detta förslags framförande hade vissa medlemmar, som
varit särskilt intresserade av en allsidig och fullt opartisk prövning av
de föreliggande tvisterna, erbjudit sig att oavsett utgången av en blivande
skiljedom stå den merkostnad, som kunde uppstå därigenom att till
tredje man förordnades ett justitieråd i stället för någon Malmö- eller
Landskronabo. Munck af Rosenschöld hade, enligt klagandenas mening,
bort fullt opartiskt och utan alla bihänsyn pröva, vem som lämpligast
skulle såsom tredje man deltaga i skiljedomstvisternas avgörande. Konsekvensen
av Munck af Rosenschölds förfaringssätt hade emellertid blivit,
att han praktiskt taget gjort sig till ensam domare i saken med det
resultat, att åtskilliga medlemmar utan att avvakta utgången av en skiljedom
inbetalt av konkursförvaltningen fordrade belopp under framhållande
att, då tredjemansförordnandet fått ovannämnda utgång, det vore lönlöst
att med utsikt till framgång föra saken under skiljedomens prövning.
Utan att vilja mot Munck af Rosenschöld göra någon anmälan på grund
av hans omförmälda förfarande hade klagandena dock velat låta saken
komma till min kännedom.

I infordrat yttrande anförde Munck af Rosenschöld följande:

168

Åtskilliga av de omförmälda förhållandena hade vid tiden för det klandrade
beslutets fattande varit Munck af Rosenschöld obekanta, och en del
av vad som anförts syntes icke vara med verkligheten överensstämmande.
Sakens beskaffenhet framginge av Munck af Rosenschölds i ärendet förda
protokoll, i vilket han, mot vad som eljest vore brukligt, särskilt motiverat
sitt val av tredje man. Det läge visserligen i sakens natur att, då vid
ett skiljedomsförfarande de av parterna utsedda skiljemännen icke kunnat
enas om tredje man, överexekutor, när valet hänskötes till honom, icke
läte det falla på någon under förhandlingarna mellan skiljemännen föreslagen
person. Man kunde befara, att bakom ett vägrat godkännande läge
kunskap om att den föreslagne icke kunde anses fullt opartisk. I förevarande
fall hade saken dock legat annorlunda. En mängd tvister mellan
slakteriet och dess delägare hade varit föremål för skiljemäns avgörande,
och åtskilliga av de nya tvisterna, dock långt ifrån alla, hade kunnat antagas
vara av samma eller liknande natur. Ur synpunkten av kontinuitet
i rättskipningen hade det under sådana förhållanden synts Munck af
Rosenschöld vara anledning att om möjligt låta samma skiljemän som
förut bedöma även de nya tvistigheterna, förutsatt att någon befogad anmärkning
icke vore att anföra mot det sätt, varpå skiljemännen dittills
fullgjort sitt uppdrag. Någon sådan anmärkning hade icke framställts.
Den omständigheten att även Jönsson ansett, att skiljedomstolen skulle
bibehålla sin förutvarande sammansättning, hade för Munck af Rosenschöld
under sådana förhållanden icke blivit något hinder för att såsom
många gånger förut till tredje man välja Bjerstedt. Munck af Rosenschöld
hade vid handläggningen av ifrågavarande skiljedomsärenden,
vilka genom sin mängd varit svårhanterliga och tvingat till en viss formell
enhetlighet i behandlingen, handlat efter bästa förstånd och tillbakavisade
ett förmodande att bihänsyn fått göra sig gällande.

Vid förklaringen var fogat ett tryckt formulär till utdrag av protokoll,
hållet inför överexekutor i Landskrona i februari 1924, angående konkursförvaltningens
ifrågavarande ansökan om utseende av tredje skiljeman,
i vilket protokoll intagits ett av konkursförvaltningens motparter avgivet
svaromål, vari bland annat anfördes att, då den av Gren till K. B.
ingivna ansökningen om förordnande av tredje man inkommit tidigare än
konkursförvaltningens till överexekutor i Landskrona ingivna framställning
och skiljemannalagen saknade närmare föreskrifter i ämnet, vore
K. B. den exekutiva myndighet, som i förevarande fall hade att träffa avgörandet,
att förklarandena i varje fall hemställde, att överexekutor ville
till tredje skiljeman utse annan person än de av Jönsson föreslagna, samt
att denna önskan delades av samtliga de över 1,000 medlemmar, mot vilka
konkursförvaltningen ansett sig befogad påkalla skiljedom.

I ett enligt protokollet meddelat beslut hade överexekutor i Landskrona

yttrat att, då konkursboet såsom part i målet i behörig ordning till överexekutor
ingivit förevarande ansökan, kunde den omständigheten, att motpartens
skiljeman samtidigt hos överexekutor i''Malmöhus län anmält
samma ärende, icke utgöra hinder för överexekutor i Landskrona, inom
vars ”domvärjo” konkursboet hade sitt hemvist, att upptaga ärendet till
prövning. Därom framställd invändning bleve alltså av överexekutor
ogillad. Beträffande valet av skiljeman hade överexekutor bemärkt, att
Bjerstedt såsom skiljeman, utsedd av föreningsmedlem eller av parternas
skiljemän, deltagit i bedömandet av ett flertal föregående tvister mellan
föreningen och dess medlemmar. Då Bjerstedt således genom ingående
kännedom om parternas rättsförhållanden syntes äga särskilda kvalifikationer
för att kunna bedöma dithörande tvister och, så vitt överexekutor
hade kunnat inhämta, vore fullständigt opartisk, funne överexekutor sig.
utan avseende på gjord invändning, höra såsom tredje man även i då
förevarande tvist utse Bjerstedt.

Klagandena avgåvo härstädes påminnelser, däri de bland annat anförde,
att Munck af Rosenschöld av deras och övriga medlemmars förklaringar
bort finna, att det förelåge ett ärende, som för många gällde betydande
belopp, upp till 9,000 å 10,000 kronor, och som vore av stor ömtålighet. I
klagandenas förklaringar hade läget relaterats, de ifrågakomna beloppen
kunde icke hava varit Munck af Rosenschöld obekanta, och upplysningar
hade för honom eljest varit lätt tillgängliga. Vid detta förhållande kunde
klagandena, trots den utom praxis fallande motiveringen i protokollet för
åtgärden att förordna Bjerstedt, som dock bland hundratals möjliga varit
en av de två, klagandena på anförda och beaktansvärda skäl icke velat godtaga,
icke anse det för sin rättskänsla tillfredsställande, att valet gjorts enligt
motpartens men mot klagandenas hemställan. Den omständigheten att
Bjerstedt vore ledamot i den magistrat, vars chef Munck af Rosenschöld
vore, hade också hort vara värd beaktande.

I en till Munck af Rosenschöld avlåten skrivelse anförde jag följande:

I 1 § i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän stadgas, att fråga av
tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, så ock fråga om
ersättning för skada, som någon tillfogat annan genom brott, må, då tvist
därom uppstått, genom avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande
av en eller flera skiljemän. Skiljeavtal om fråga av dylik beskaffenhet
kan ock avse framtida tvist, härflytande av visst rättsförhållande, som
angives i avtalet.

I 3 § heter det att, om skiljemän ej äro nämnda i skiljeavtalet och är ej

170

heller däri bestämt, till vilket antal och på vad sätt de höra utses, skola
skiljemännen vara tre, av vilka vardera parten väljer en och de sålunda
valda tillkalla den tredje.

Enligt 8 § första stycket skall, om skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet,
avsäger sig uppdraget eller icke deltager i skiljemännens arbete
på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skiljeman, såvida ej skiljeavtalet
innehåller annan bestämmelse, utses av överexekutor i den ort,
där endera parten har sitt bo och hemvist.

I 9 § heter det, att fullgöres ej vad part, som skall välja skiljeman, i sådant
avseende åligger, eller kunna i det fall, att skiljeman skall av andra
skiljemän tillkallas, dessa ej förena sig om valet, vare lag, som i 8 § första
stycket sägs.

II a § innehåller bland annat, att beslut över ansökan om utseende av
skiljeman må av överexekutor ej givas, med mindre sökandens motpart
lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet. Mot överexekutors beslut, varigenom
skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.

Förarbetena till lagen om skiljemän återfinnas i huvudsak i nya lagberedningens
den 6 juni 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning och i samma berednings den 19 februari 1885 avgivna
betänkande med förslag till lag om skiljemän. Ett skiljeavtal angående
en tvistefråga bör anses såsom en förlikning, en s. k. medelbar
förlikning, varigenom skiljemännen i stället för parterna bestämma vad
som skall träda i stället för det tvistiga rättsförhållandet. Skilj edomsförfarandet
vilar på ett frivilligt avtal mellan parterna.

Vid granskning i högsta domstolen av nya lagberedningens förslag
yttrades bland annat, att 1734 års lagstiftare endast på några få ställen
i allmänna lagen omförmält vissa fall, där det sades, att rättssaker kunde
hänskjutas till prövning och avgörande av s. k. gode män. I senare tider
hade dock ofta varit brukligt, att vid ingående av bolagsföreningar, upprättande
av entreprenadkontrakt och andra liknande avtal på förhand
överenskommits, att möjliga framtida tvister mellan de kontraherande personerna
skulle, utan anlitande av de allmänna domstolarna, slitas av vissa
skiljemän eller s. k. kompromissarie!*. Men ett sådant bruk skulle säkerligen
icke hava uppstått och i vårt land vunnit någon vidsträcktare användning,
därest icke den största frihet varit medgiven åt de kontraherande
personerna att, oberoende av lagföreskrifter, själva stifta lag för sig, huru
dylika tvister skulle avgöras likasom genom en förlikning, med vars villkor
de på förhand förklarat sig vilja åtnöjas. Svenska medborgare både
lyckligtvis under århundraden ägt i lagen ett värn för sina rättigheter
och i de av staten anordnade domstolar, med en för dem lagstadgad rättegångsordning,
haft en säker borgen för en oväldig och på erfarenhet och
sakkunskap grundad prövning av dessa rättigheters verklighet, heskaf -

171

lenhet och omfång. Men om de likväl, under vissa, förhållanden, skulle
förmena sig kunna med mindre tidsutdräkt, omkostnader och besvär få
sina rättsanspråk prövade av personer, till vilkas sunda omdöme och opartiskhet
de hyste förtroende, borde de, utan tvivel, därvid få handla med
eu vidsträckt frihet, så snart de ej ingrepe på andras rättsområden. De,
som ville avsäga sig de rättsförmåner, som den allmänna lagen erbjöde
tvistande parter, i det de i stället underkastade sig följderna av det utslag,
som kunde fällas av män, ledda allenast av deras inneboende rättskänsla
och heder, kunde gärna medgivas en sådan frihet. Dem borde ock tillåtas
att fritt få bestämma formen för sin överenskommelse och alla de villkor
och förutsättningar, varpå densamma vilade.

Det sätt, på vilket tredje skiljeman plägat av överexekutorerna utses, har
långt tillförene varit föremål för klander, varför Kungl. Maj:t i ett den
19 juni 1919 utfärdat cirkulär till samtliga överexekutorer i riket, infört
i Westrings lagedition 1924 sid. 692, erinrat dem om vissa uttalanden, som.
vid behandlingen av förslag till en samma dag utfärdad lag om ändring
i lagen om skiljemän gjorts såväl i statsrådet som av riksdagen angående
vikten av att vederbörande överexekutor före utseende av skiljemän ägnade
synnerligen omsorgsfull prövning åt frågan om de kvalifikationer, som
för den i det särskilda fallet föreliggande tvistens avgörande skäligen borde
fordras av skiljemannen.

Det i cirkuläret åsyftade uttalandet i statsrådet utgjordes av chefens
för justitiedepartementet anförande vid remiss till lagrådet av det i propositionen
n:r 384 till 1919 års riksdag upptagna lagförslaget, i vilket anförande
departementschefen bland annat yttrade, att det för parterna icke
syntes innebära någon obillighet att åtnöjas med ett avgörande av skiljenämnd,
om den så kallade tredje skiljemannen utsetts genom överenskommelse
mellan de av parterna valda skiljemännen. I detta fall hade nämligen
den av vardera parten utsedde skiljemannen givetvis haft att jämlikt
sitt uppdrag tillse, att den utslagsgivande skiljemannen ägde nödiga kvalifikationer
för sitt maktpåliggande uppdrag. Däremot kunde departementschefen
icke dölja, att frågan ställde sig mera tvivelaktig i de fall, då de
av parterna valda skiljemännen icke kunnat enas om valet av tredje skiljeman
och denne sålunda måste utses av överexekutor. Det kunde nämligen
icke förnekas, att i åtskilliga fall vederbörande överexekutor till tredje
skiljeman slentrianmässigt utsett någon sin tjänsteman utan att undersöka,
huruvida denne ägde nödiga förutsättningar att med tillbörlig sakkunskap
avgöra den tvist, som i det särskilda fallet vore i fråga. Det vore
emellertid departementschefens förhoppning, att större omsorg för framtiden
komme att i detta hänseende iakttagas, så att, där offentlig myndighet
hade att utse tredje skiljeman, därtill i varje särskilt fall måtte komma
att utses en person, som fyllde de stundom visserligen mycket stora an -

språk, vilka borde ställas på den, som både att — ofta nog såsom i realiteten
ensamt avgörande skiljedomare — slutgiltigt avgöra en rättstvist.
Sedan uppmärksamheten numera fästats å berörda missförhållande, syntes
man ock med fog kunna antaga, att vederbörande överexekutor städse
komme att före utseende av skiljeman ägna omsorgsfull prövning åt frågan
om de kvalifikationer, som för den föreliggande tvistens avgörande
skäligen borde fordras av den skiljeman, som överexekutor kunde hava
att utse.

Med anledning av detta uttalande yttrade första lagutskottet i sitt utlåtande
n:r 35, vilket av riksdagen sedermera godkändes, att utskottet ansåge
sig i anslutning till vad departementschefen anfört böra framhålla nödvändigheten
av att vederbörande överexekutor städse komme att före utseende
av skiljeman ägna synnerligen omsorgsfull prövning åt frågan om
de kvalifikationer, som för den förevarande tvistens avgörande skäligen
borde fordras av skiljemannen, detta så mycket mera, som enligt lagförslaget
överexekutors befogenhet i fråga om utseende av skiljeman väsentligen
utvidgats.

Det ovan omförmälda uttalandet inom högsta domstolen — anförde jag
vidare — syntes mig giva en god karakteristik av skiljedomsinstitutets
väsen. Då skiljedomen måste anses vila på en frivillig överenskommelse
mellan parterna och i grund och botten utgöra en förlikning mellan dem,
måste det ligga i sakens natur att, då det ankomme på överexekutor att
utse skiljemän, till sådana borde, så långt sig göra läte, väljas personer,
för vilka båda parterna kunde hysa förtroende. Att i fall, då skiljemännen
icke kunnat komma överens om tredje skiljeman, förordna någon under
förhandlingarna mellan skiljemännen å ena sidan föreslagen person, vilkens
val den andra parten motsatt sig, syntes därför, även om något uttryckligt
lagstadgande icke lade hinder i vägen, icke överensstämma med
lagens anda och mening. Munck af Rosenschöld hade själv medgivit, att
i regel överexekutor i dylikt fall icke borde låta valet falla på någon sådan
person, då man kunde befara, att bakom ett vägrat godkännande läge kunskap
om att den föreslagne icke kunde anses fullt opartisk.

Det vore därför min uppfattning, att Munck af Rosenschöld genom att
till skiljeman förordna Bjerstedt, som från konkursförvaltningens sida
föreslagits till tredje skiljeman men icke godkänts av klagandena m. fl.,
förfarit oriktigt. Jag funne detta så mycket betänkligare, som Munck af
Rosenschölds ifrågavarande beslut icke genom besvär kunnat vinna rättelse.
Vad Munck af Rosenschöld anfört såsom stöd för förordnandet av
Bjerstedt syntes mig icke hava utgjort bärande skäl för frångående av en
princip, som han själv förklarat sig eljest hylla. Då till grund för kompromissinstitutet
låge bland annat, att parterna skulle äga hänskjuta sin

sak till avgörande av personer, för vilka de å ömse sidor hyste förtroende,
borde ej till tredje man utses en person, beträffande vilken från ena sidan
bestämt sagts ifrån, att förtroendet saknades. När det enligt lagen stode
parterna fritt att genom skiljeavtal undandraga sitt mellanhavande domstols
prövning, förkvävdes en sådan frihet genom att, på sätt som skett,
påtvinga dem ett avgörande, där utslagsrösten innehades av allenast en
enstaka domstolsledamot. Och såsom än mera olämpligt måste det ifrågavarande
förordnandet betecknas, då Munck af Rosenschöld till tredje skiljeman
utsett en ledamot av den rådhusrätt, där han själv vore ordförande.
Att klagandena och deras medparter icke med tillförsikt kunnat framlägga
sina skäl för en skiljenämnd, sammansatt såsom den nu ifrågavarande,
syntes mig ganska förklarligt.

Som emellertid Munck af Rosenschölds påtalade förfarande icke kunde
anses stå i motsats till något uttryckligt lagstadgande, fann jag klagomålen
icke böra föranleda annan åtgärd än att jag gav Munck af Rosenschöld
del av min uppfattning under förväntan, att han i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet måtte hava den i minnet.

8. Fråga om magistrats behörighet att stämpelbelägga
gåvodeklaration.

I en till mig insänd framställning anförde borgmästaren i Ulricehamn
greve C. W. Spens följande:

På grund av 39 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva hade greve Spens i egenskap av borgmästare från
en i Ulricehamn bosatt person mottagit deklaration om gåva in duplo jämte
penningar till stämpel. Som greve Spens vore stämpelförsäljare, hade han
tillhandahållit de erforderliga stämplarna och verkställt stämpelbeläggningen
samt översänt deklarationen till K. B. i Älvsborgs län. Emellertid
hade landskamreraren B. Hendeberg gjort gällande, att greve Spens förfarit
felaktigt och gjort sig skyldig till förseelse enligt 49 § andra stycket
i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. Sin
ståndpunkt grundade greve Spens på lagtexten sålunda: Enligt 43 § i gåvoskatteförordningen
skulle de till en deklaration erforderliga stämplarna
köpas hos den tjänsteman, som hade att å tjänstens vägnar ”mottaga” deklarationen,
därest denne tjänsteman tillhandahölle stämplar. Enligt 39 § hade
greve Spens haft att å magistratens vägnar ”mottaga” deklarationen. Då
greve Spens tillika vore stämpelförsäljare, hade han ansett sig berättigad
att verkställa stämpelbeläggningen. I 45 § gåvoskatteförordningen förutsattes
uttryckligen, att deklaration kunde, innan den komme K. B. till
hända, förses med stämpel. Måste man ej antaga, att detta lagrum just
syftade på sådana fall som det nu förevarande? Lagrummet kunde icke

174

hänsyfta på att deklaranten skulle först hos postverket inköpa stämplarna
och sedan inlämna deklarationen stämpelbelagd till K. B. Så kunde han
svårligen förfara, enär han riskerade att, då han till K. B. avlämnade deklarationen,
träffa en tjänsteman, som tillhandahölle stämplar, och då måste
ju stämplarna köpas hos denne. Enligt Hendebergs förmenande vore magistratens
befattning med en gåvodeklaration inskränkt till att för K. B:s
räkning mottaga deklarationen, d. v. s. till en ren hantlangningsåtgärd.
Magistratens ordförande skulle sålunda icke ”mottaga” deklarationen i den
bemärkelse, 43 § åsyftade. För sin del hade greve Spens ingenting att erinra
mot att Hendebergs ståndpunkt bleve gällande, men som greve Spens hade
sig bekant, att liknande fall föranlett tveksamhet om lagens mening även
på andra håll, funne han, därest Hendebergs ståndpunkt skulle anses vara
den riktiga, ett förtydligande av författningen vara önskvärt och hemställde,
att jag ville taga under övervägande en åtgärd i sådant syfte.

Sedan landskamreraren Hendeberg anmodats inkomma med yttrande, anförde
han följande:

Efter det greve Spens i egenskap av magistratsordförande mottagit en gåvodeklaration
jämte stämpelskatt, hade han stämpelbelagt handlingen och
i sådant skick insänt densamma till länsstyrelsen, därvid stämpeldelarna
n :r 1 makulerats av ”magistratens i Ulricehamn ordförande”, under det att
stämpeldelarna n:r 2 lämnats omakulerade. På Hendebergs föredragning
hade länsstyrelsen beslutit att genom Hendeberg å tjänstens vägnar erinra
magistraten, att granskning och prövning av gåvodeklaration samt sådan
handlings förseende med stämpel läge utanför magistratens befogenhet.
Därest förfarandet finge betraktas såsom ett enstaka fall, ville länsstyrelsen
låta bero vid vad som i saken förelupit. Skulle åter magistratens tillvägagående
vara att anse såsom normerande för dess framtida handlingssätt i
liknande fall, komme länsstyrelsen att vidtaga åtgärder till avvärjande av
dylikt intrång i dess ämbetsförvaltning. Hendebergs anhållan, att magistraten
ville meddela Hendeberg sin framtida ståndpunkt beträffande behandlingen
av dylikt ärende, hade dock icke besvarats. Det i 39 § arvsskatteförordningen
givna stadgandet om skyldighet för vederbörande kronofogade
(numera landsfiskal) och magistrat att på anmodan av skattskyldig
mottaga deklaration och överlämna den till K. B. innefattade ej annat än
ett mellanhandsbestyr. Varje tvivel om stadgandets mening måste skingras
vid läsningen av betänkandet med förslag till förordning om arvsskatt
och skatt för gåva, avgivet den 19 november 1910, där kommitterade i sin
motivering till författningsförslaget å sid. 95 uttalat sig sålunda: ”Till
lättnad för de skattskyldige har medgivits, att deklaration må avlämnas
till vederbörande kronofogde eller magistrat, vilka det åligger att till
K. B. översända de mottagna handlingarna.” Det stadgande, varom nu

vore fråga, återfunnes i något förkortad form i 38 § i kommitterades förslag.
Stämpelbeläggning av eu handling muste föregås av handlingens
granskning. Att syftet ej varit att åt magistrat inrymma dylik befogenhet
beträffande gåvodeklarationer följde jämväl därav att magistrat ofta nog
saknade tillräckligt material för skattskyldighetens bedömande. Hendeberg
syftade därvid på de omständigheter, som nämndes i 36 § arvsskatteförordningen.
En person, som exempelvis begagnat sig av magistraten
som mellanhand, hade en föregående gång avlämnat sin gåvohandling
direkt till K. B. eller hade, till följd av annan bostadsort, vänt sig till
annan magistrat. Magistraten i senaste bostadsorten hade under sådana
omständigheter ej till hands de faktorer, som inverkade på bestämmandet
av den senaste gåvans skattebelopp. Stämpelbeläggningen bestämdes
av stämpelskattemyndigheten, och stämpelskattemyndighet vore den,
som enligt författningen hade sig anförtrodd granskningen och prövningen
av den stämpelpliktiga handlingen. Samma myndighet hade ock
tillsyn och beslutanderätt över stämpelskattens utgörande. Vilken denna
myndighet i förekommande fall vore, belystes med tillräcklig tydlighet
genom vederbörande departementschefs uttalande i kungl. propositionen
till riksdagen den 29 maj 1914, n:r 114, där det hette: ”Vidkommande
granskningen av underlaget för skattskyldigheten erinra kommitterade,
hurusom enligt gällande lagstiftning det ålåge vederbörande domstol att
öva tillsyn över stämpelavgiftens utgörande i alla de fall, då avgiften
skulle erläggas i samband med någon dess rättsliga åtgärd. Vad därutinnan
vore stadgat, föresloges att oförändrat bibehållas. Däremot hade det
icke ansetts möjligt eller åtminstone mindre lämpligt att utsträcka denna
domstolens övervakande myndighet till de fall, då enligt förslaget arvsskatt
eller skatt för gåva skulle uttagas utan sådant samband. Domstolens
uppgift vore icke att ombesörja statens skatteuppbörd, och dess skyldighet
att övervaka stämpelbeläggningen av de handlingar, som till densamma
ingåves, borde icke utsträckas till fall, som icke på grund av sin
natur hörde under dess handläggning. För sådana fall borde staten påkalla
medverkan av de administrativa myndigheter, vilka hade till åliggande
att verkställa eller övervaka den allmänna uppbörden. Vid valet
mellan de myndigheter, som för närvarande toge befattning med statens
uppbördsväsen, hade kommitterade för sin del ansett K. B. bäst skickade
att övertaga bestyret med deklarations mottagande och granskning samt
den därmed förenade tillsynen över skattebetalningen.” Vidare hette det
i kungl. propositionen: ”Domstol blir stämpelskattemyndigheten vid boupptecknings
inregistrerande, testamentes bevakande och fastighets av
fideikommissnatur lagfarande. K. B. blir stämpelskattemyndighet i alla
andra fall, där arvsskatt eller skatt för gåva skall utgå. Underlaget blir
i senare fall deklaration, som den skattskyldige själv avgiver, samt i fall,

176

där domstol är stämpelskattemyndighet, bouppteckning-, testamente eller
fideikommissbrev. Stämpeln lägges å deklaration, bouppteckning, protokoll
över testamentsbevakning och fideikommissbrev.”

På intet ställe — fortsatte Hendeberg i sitt yttrande — vare sig i den
gällande författningen eller i motiven till densamma vore åt magistrat
förbehållen den gransknings- eller prövningsrätt, som vore en oundgänglig
förutsättning för en handlings stämpelbeläggning. Följaktligen både
magistrat ej heller att taga befattning med anskaffande av stämplar till
dylik handling, så mycket mindre som magistrat, såsom ovan anförts, icke
alltid sutte inne med nödigt material för gåvans värdesättning. Magistrats
befogenhet i förevarande hänseende vore bestämt begränsad till ett
överlämnande till K. B. av mottagen gåvobandling. Vad greve Spens
yttrat angående 45 § i förordningen erfordrade ej annat bemötande än
en erinran, att magistraten ej hade någon beröring med detta stadgande.
Eljest torde paragrafens formulering hänföra sig till sättet för stämplarnas
tillhandahållande. Enligt 26 § i 1914 års förordning angående stämpelavgiften
vore allmänheten i tillfälle att å postkontoren förskaffa sig
stämplar av de särskilda slag, som enligt nämnda författning skulle vara
att tillgå. Eu gåvodeklarant kunde sålunda tänkas inkomma till K. B. med
en deklaration, belagd med från postverket av honom inköpta stämplar,
och en handling i sådant skick skulle givetvis av K. B. mottagas, åtminstone
i det fall, då vederbörande tjänsteman hos K. B. icke själv vore
stämpelförsäljare.

I avgivna påminnelser yttrade greve Spens följande:

Då Hendeberg framhölle, att bestämmelsen om skyldighet för landsfiskal
och magistrat att mottaga deklaration vore tillkommen för den
skattskyldiges bekvämlighet, hade han, att döma av de citerade motiven,
utan tvivel rätt. Men greve Spens kunde icke inse, att detta på något sätt
bunde till avgörande av den förevarande tvistefrågan i överensstämmelse
med Hendebergs ståndpunkt. Det vore i statens och den skattskyldiges
gemensamma intresse, att stämplar bleve lätt tillgängliga. Då den skattskyldige
anmälde sig hos landsfiskal eller magistrat, vunne han flera fördelar.
Han finge upplysning, om deklarationen vore riktig och fullständig.
Han kunde i de flesta fall omedelbart få veta stämpelbeloppet. Han
erhölle å tjänstens vägnar utgivet kvitto och han sluppe kostnaderna för
anlitande av K. B:s kommissionär. Den tjänsteman, som mottoge deklaration
och penningar, hade å andra sidan motsvarande besvär. Det syntes
ganska rimligt och antagligt, att lagstiftaren åsyftat, att den stämpelförsäljare,
som av den skattskyldige sålunda uppsöktes, skulle äga
verkställa stämpelförsäljningen och såsom ersättning för sitt besvär åtnjuta
stämpelprovisionen. I regel hade den underordnade myndigheten

177

.samma material för stämpelbeloppets bestämmande som K. B. Enligt 40 §
i gåvoskatteförordningen skulle nämligen deklarationen innehålla alla
nödiga uppgifter om tidigare gåvor. Den skattskyldige kunde för övrigt
lika gärna hava flyttat från län till län som från ort inom visst län till
annan ort inom samma län. I förra fallet vore K. B. lika väl som den
underordnade myndigheten hänvisad att lita till uppgifterna i deklarationen.
Det vore sant, att K. B. fått sig anförtrodd den slutliga granskningen
av den stämpelpliktiga deklarationen. Men 45 § i den ifrågavarande
förordningen angåve tydligt, att det icke med nödvändighet vore
K. B., som försåge deklarationen med stämpel. Endast i den mån deklarationen
icke alls vore försedd med stämpel eller försedd med stämpel till
ofullständigt belopp, hade vederbörande tjänsteman inom länsstyrelsen att
verkställa stämpelbeläggning. Det skulle vara ett egendomligt förhållande,
om K. B. måste tolerera, att den skattskyldige inköpte stämplar genom
postverket, men däremot icke skulle vara pliktig att finna sig i att magistratens
ordförande verkställde stämpelbeläggningen, då den skattskyldige
anlitade magistraten för deklarationens avlämnande. Till sist ville
greve Spens framhålla, att han komme att ställa sig till efterrättelse vad
jag i ifrågavarande avseende funne vara med lagens mening överensstämmande.

I en till greve Spens avlåten skrivelse anförde jag följande:

Jämlikt 1 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva skall den, som erhåller egendom genom arv, testamente
eller gåva, erlägga skatt till staten i förhållande till egendomens värde.
Skatten utgår i form av stämpelavgift.

Sedan i 2 kap. av förordningen upptagits stadganden om arvsskatt och
i 3 kap. föreskrifter om gåvoskatt, innehåller 4 kap. gemensamma bestämmelser.

Enligt 39 § åligger det skattskyldig att dels i vissa uppräknade, mindre
ofta förekommande fall och dels, då egendom tillfallit honom genom gåva,
avgiva deklaration till ledning vid skattens bestämmande. Deklaration
skall, då den avser gåva, avlämnas till K. B. i det län, där den skattskyldige
är bosatt.

Vidare heter det i 39 §: Vederbörande kronofogde och magistrat i annan
stad än den, där K. B. har sitt säte, vare pliktiga att på anmodan av skattskyldig
mottaga deklaration och överlämna den till K. B.

I 40 § stadgas, att deklaration skall avlämnas i 2 exemplar.

I 42 § föreskrives, att skatt enligt förordningen skall i de fall, då deklarationsplikt
enligt 39 § äger rum, erläggas vid deklarationens avlämnande

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

178

till behörig myndighet. Skatten erlägges genom stämpelbeläggning av
den handling, som ligger till grund för skattens beräkning. Den med
stämpel försedda handlingen återställes till den, som avlämnat densamma.

43 § innehåller följande: Då ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å
tjänstens vägnar emottaga handling, som enligt 42 § skall vid ingivandet
förses med stämpel, tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga
stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller
tjänstemannen verkställa stämpelbeläggningen.

45 § lyder: Är deklaration icke vid ingivandet till K. B. försedd med
stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma icke av penningar
till stämpels anskaffande, äger K. B. förordna om uttagande av skattebeloppet
i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är
stadgad.

I 53 § heter det bland annat: Hos K. B. skall föras särskild förteckning
över de ingivna deklarationerna, innehållande uppgift om den skattskyldiges
namn och hemvist samt skattens belopp ävensom, därest anstånd
med skattens erläggande blivit medgivet, anteckning härom, men må för
deklarationens innehåll vidare redogörelse icke lämnas. För kontroll å
deklarations stämpelbeläggning åligger det K. B. att för varje år inom
den 1 april det nästföljande året insända dels avskrift av förteckningen,
dels däri omförmälda deklarationer med tillhörande handlingar och de
med n:r 2 betecknade stämpeldelarna till vederbörande hovrätt, varest
granskning av den verkställda stämpelbeläggningen äger rum, skolande
efter granskningens avslutande deklarationerna till K. B. återställas.

Kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
innehåller i 26 §, att generalpoststyrelsen skall å samtliga postanstalter
tillhandahålla allmänheten stämplar, samt i 49 § att, om tjänsteman till
allmänheten försäljer stämplar i andra fall eller i större omfattning, än
förordningen medgiver, i syfte att därigenom bereda sig provision å de
sålunda försålda stämplarna, skall han straffas såsom för tjänstefel.

Förordningen om arvsskatt och skatt för gåva är grundad på ovan omförmälda
den 19 november 1910 avgivna betänkande med förslag i ämnet.
Beträffande förevarande spörsmål innehåller betänkandet vad av Hendeberg
redan anförts. Detta i förening med vad chefen för finansdepartementet
yttrat och av Hendeberg jämväl åberopats torde giva vid handen,
att den enligt 39 § åt magistrat uppdragna befattningen med deklarationer
för gåvobeskattning endast varit ämnad att avse själva mottagandet
och översändandet av deklarationen med ty åtföljande handlingar och
penningmedel.

En lösning av frågan synes emellertid kunna erhållas jämväl i förordningens
ordalag. Då i 42 § sägs, att i de fall, då deklarationsplikt enligt
39 § äger rum, skatt skall erläggas vid deklarationens avlämnande till

179

behörig myndighet, med vilket uttryck endast torde kunna avses den myndighet,
som har att bestämma och redovisa skattebeloppet d. v. s. K. B.,
samt skattens erläggande enligt samma paragraf skall ske genom stäinpelbeläggning,
torde redan därav följa, att stämpelbeläggningen måste
anses förbehållen länsstyrelsen och inom denna den tjänsteman, som är
satt att mottaga och föredraga ärenden rörande skatt för gåva.

Den i nästpåföljande paragraf meddelade bestämmelsen att, då tjänsteman,
vilken har att å tjänstens vägnar mottaga deklaration rörande gåva,
tillhandahåller stämplar, de till handlingarna erforderliga stämplarna
skola köpas hos honom, synes mig icke kunna avse någon annan än just
den nyssnämnda föredraganden i länsstyrelse.

Då i 39 § till en början sägs, att deklaration skall avlämnas till K. B.
och först därefter att vederbörande kronofogde (landsfiskal) och magistrat
i annan stad än den, där K. B. har sitt säte, vare pliktiga att på anmodan
av skattskyldig mottaga deklaration och överlämna den till K. B.,
torde också, enligt min tanke, magistratens befattning med deklarationen
få anses inskränkt till vad ordalagen angiva d. v. s. till att mottaga och
överlämna handlingen. Att av bestämmelsen i 43 § sluta sig till en rätt
för magistraten att tillhandahålla de för deklarationen erforderliga
stämplarna synes mig icke kunna ske. Enligt mitt förmenande skulle en
dylik tolkning jämväl strida mot sakens natur.

Ehuru ifrågavarande ämne väl knappast torde varit föremål för särskilt
övervägande vid gåvoskatteförordningens tillkomst och därför icke
inverkat på avfattningen av lagtexten, torde dock även kunna framhållas
att, om bestämmelserna i 39 § skulle anses inrymma befogenhet att hos
magistraten stämpelbelägga gåvodeklaration, det i nämnda paragraf förekommande
stadgandet, att magistraten skall vara skyldig att översända
deklarationen till K. B., komme i strid med föreskriften i 42 §, att efter
stämpelbeläggningen den med stämpel försedda handlingen skall återställas
till den, som avlämnat densamma. Och skulle stämpelbeläggning av
gåvodeklaration kunna äga rum än hos K. B. och än hos magistrat, bleve
det förenat med svårighet för K. B. att åstadkomma den redovisning, som
enligt 53 § åligger K. B.

Jag fann därför, att greve Spens genom att stämpelbelägga den i ärendet
omförmälda gåvodeklarationen icke förfarit riktigt. Med hänsyn till vad
i ärendet förekommit delgav jag greve Spens denna min uppfattning, och
var ärendet därmed avskrivet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

180

9. Oriktig protokollsjustering och fråga om obehörigt undertryckande
av reservationsrätt.

I en till mig ingiven skrift anförde professorerna vid Karolinska medikokirurgiska
institutet A. Pettersson, I. Holmgren och W. Wernstedt följande: Vid

institutets lärarkollegii sammanträde den 14 mars 1924 för justering
av protokollet från sammanträdet den 6 i samma månad angående yttrande
rörande omorganisation av allmänna barnhuset hade det förvägrats
Wernstedt att till protokollet skriftligen bifoga en av honom vid sammanträdet
den 6 mars anmäld reservation. Då detta beslut stode i strid mot
vedertaget bruk och ej heller syntes förenligt med föreskrifterna i de för
institutet gällande stadgar, hade klagandena funnit sig föranlåtna att fästa
min uppmärksamhet på förhållandet för att däri vinna rättelse. Enligt
stadgarna skulle vid överläggning, omröstning och fattande av beslut i
tillämpliga delar lända till efterrättelse vad allmän lag stadgade. Skulle
emellertid rätten för en medlem av kollegiet att i protokollet skriftligen
angiva sin avvikande mening i en fråga, där kollegiet fattat beslut, bliva
beroende av omröstning inom kollegiet vid varje särskilt tillfälle och sålunda
även av kollegiemajoritetens stämning gentemot reservationens
innehåll, kunde man icke längre tala varken om reservationsrätt eller om
yttrandefrihet. Klagandena ansåge det ur allmänna och principiella synpunkter
vara av utomordentlig betydelse, att yttrandefrihet och reservationsrätt
icke kringskures. Det syntes dem därför av vikt att vinna klarhet,
huruvida lärarkollegiet ägde rätt att, såsom skett, förvägra en medlem
att efter hållen omröstning reservationsvis närmare klargöra och utveckla
sin mening till protokollet och om lärarkollegiet ägde befogenhet
att över ett sådant yttrande öva censur.

Vid klagoskriften voro fogade utdrag ur de protokoll, som hållits vid
lärarkollegiets ifrågavarande båda sammanträden.

Vid sammanträdet den 6 mars 1924 närvoro rektor, professorn Hj. Forssner,
samt professorerna C. G. Santesson, C. J. G. Sundberg, J. E. Johansson,
J. A. Dalén, G. Hedrén, G. Holmgren, J. K. Almkvist, I. Holmgren, S. E. P.
Haglund, I. Jundell, C. G. Forssell, H. Ch. Jacobseus, J. A. Sjöqvist, Pettersson,
E. O. M. Ahlström, F. Henschen, Wernstedt, G. P. E. Häggqvist
och E. S. H. Key.

§ 9 i protokollet för nämnda dag, sådant det av rektor och dekanus, professorn
Sjöqvist, den 13 mars 1924 justerats, hade erhållit följande lydelse:

”Sedan kanslern för rikets universitet genom nådig remiss den 31 januari
1924 anbefallts att, efter lärarkollegiets hörande, såvitt anginge pediatriska
klinikens vid institutet behov av patienter för meddelande av undervisning
åt medicine studerande, avgiva utlåtande över en av direktionen

181

över allmänna barnhuset gjord framställning angående omorganisation
av barnhusets verksamhet, hade kanslern enligt beslut den 1 februari 1924
remitterat ärendet till kollegiet. Enligt kanslerns remiss den 5 februari
1924 hade ytterligare handlingar i ärendet till kollegiet överlämnats för
att tagas i övervägande vid avgivande av kollegiets utlåtande i ämnet.
Genom beslut den 21 februari 1924 hade kollegiet utsett rektor samt professorerna
Jundell och Wernstedt att förbereda ärendet för behandling av
kollegiet. Nu förelågo såsom resultat av den sålunda utsedda beredningskommitténs
arbete två förslag till kollegiets utlåtande i ämnet. Det ena förslaget,
uppgjort av professorerna Forssner och Jundell, var av den
lydelse Bil. F. J. vid protokollet utvisar. Det andra förslaget, vilket avfattats
av professorn Wernstedt, hade den lydelse, Bil. W. vid protokollet
utvisar.

Sedan de båda nämnda förslagen blivit upplästa, höll professorn Wernstedt
ett anförande av den lydelse, Bil. W 1. vid protokollet utvisar.

Professorn Pettersson föreslog, att kollegiets utlåtande skulle avfattas
i enlighet med professorerna Forssners och Jundells förslag, dock att å
sid. 10 i detta förslag borde efter det stycke, som slutade med orden ’mera
gagneligt syfte’, inskjutas följande: ''Efter denna allmänna översikt

---------(förslaget här uteslutet) ----------- sådana

kliniker inrättas’.

Professorn Häggqvist föreslog, att till professorerna Forssners och Jundells
förslag skulle göras följande tillägg: ''Till slut anser-----— —

(förslaget här uteslutet)------— undervisning.’

Härefter höll professorn Wernstedt ett anförande av den lydelse,
Bil. W 2. vid protokollet utvisar.

Sedan överläggningen avslutats, gav rektor propositioner på 1) bifall
till professorerna Forssners och Jundells förslag, 2) bifall till professorn
Petterssons förslag och 3) bifall till professorn Häggqvists förslag;
och förklarade rektor sig anse den under 1) angivna propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid,
i anledning varav rektor ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka därvid den under 3) antecknade med 11 röster, avgivna
av professorerna Häggqvist, Henschen, Ahlström, Sjöqvist, Jacobseus,
Forssell, Jundell, Almkvist, Hedrén, Sundberg och Santesson, mot
9 röster, avgivna för den under 2) angivna propositionen av professorerna
Key, Wernstedt, Pettersson, Haglund, I. Holmgren, G. Holmgren, Dalén,
Johansson och Forssner, antogs till kontraproposition.

I härefter anställd huvudvotering avgåvos för professorerna Forssners
och Jundells förslag 16 röster, nämligen av professorerna Key, Pettersson,
Sjöqvist, Jacobaeus, Forssell, Jundell, Haglund, I. Holmgren, Almkvist,
G. Holmgren, Hedrén, Dalén, Johansson, Sundberg, Santesson och Forss -

182

ner samt för professorn Häggqvists förslag 4 röster, nämligen av professorerna
Häggqvist, Wemstedt, Henschen och Ahlström. Kollegiet hade
alltså bifallit professorerna Forssners och Jundells förslag.

Professorn Pettersson, med vilken professorerna Dalén, G. Holmgren,
I. Holmgren, Haglund och Wernstedt instämde, reserverade sig mot kollegiets
beslut under anförande, att han ansåge kollegiets utlåtande böra
avfattas i enlighet med det av honom framställda förslaget.”

Enligt § 1 i protokollet vid sammanträdet den 14 mars 1924, då samtliga
kollegiets ledamöter närvoro, företogs frågan om godkännande av
den av rektor och dekanus verkställda justeringen av protokollet för den
6 mars, i vad detsamma anginge ärendet rörande allmänna barnhusets
omorganisation. Innan sagda justering verkställts, hade, såsom det i protokollet
för den 14 mars hette, till rektorsexpeditionen från Wernstedt inkommit
en såsom ”reservation” betecknad handling av följande lydelse:

”Av vad som framkommit under behandlingen av frågan om barnhusets
omorganisation framgår, att de båda professorerna i pediatrik enats
om ett förslag, åsyftande en reformering vid samtliga våra medicinska
högskolor av pediatrikundervisningen i organiskt samband med den sociala
undervisningen och utbildningen i barnavård i vårt land samt vissa
betydelsefulla speciella vårdanstalter för barn. Mot detta program har
den ene av professorerna i pediatrik senare börjat hysa betänkligheter och
endast med fasthet fasthållit vid det, som legat honom alldeles speciellt
om hjärtat, nämligen förbättrandet av undervisningen vid hans egen klinik.
I fråga om de krav, som i pediatrikprofessorernas gemensamma förslag
gått därutöver och alltså även i fråga om de punkter, som ligga inom
institutets speciella intressesfär, har han dock ställt sig neutral, i det att
han förklarat sig komma att ansluta sig till den mening, som den tredje
kommittéledamoten, rektor, i detta hänseende komma att omfatta. Hela
ärendets avgörande har sålunda legat, kan man säga, i rektors händer.
Därest rektor anslutit sig till kravet att åtminstone för institutets vidkommande
få hela dess pediatriska undervisning tillfredsställande ordnad,
hade fullständig enighet härskat inom kommittén och ingen torde
kunna betvivla, att fullkomlig enighet då också hade uppnåtts inom lärarkollegiet.
Kektor har emellertid av taktiska skäl, såsom han förklarat,
icke ansett sig kunna biträda förslaget i dess helhet eller i vad det angick
institutets hela pediatriska undervisningsbehov och härigenom splittrat
kommittén och därigenom lärarkollegiet. Jag beklagar, att eu stor fråga
härigenom söndersmulats, och att ett för ett stort mål betydelsefullt ståndpunktstagande
av ett enhälligt lärarkollegium omintetgjorts, och reserverar
mig mot det av en, av omröstningen att döma, knappast befintlig eller
i alla händelser mycket knapp reell majoritet fattade beslutet.”

Enligt protokollet för den 14 mars hade Wernstedt muntligen yrkat,

183

att donna handling skulle intagas i protokollet för den 6 mars såsom av
honom sagda dug avgiven reservation. Detta Wernstedts yrkande hade
justeringsmännen funnit sig icke kunna för sin del bifalla.

I protokollet för den 14 mars hette det vidare:

Sedan den justerade delen av protokollet för den 6 mars blivit uppläst,
anmärkte professorn Pettersson, att det av honom avgivna förslaget vore
i protokollet så till vida felaktigt återgivet, att protokollet icke innehölle
av honom framställt yrkande, att å sid. G i det av rektor och professorn
Jundell uppgjorda skrivelseförslaget det stycke, som började med orden
”Den allmänna” och slutade med orden ”någon jerinran”, skulle utgå. Riktigheten
av denna Petterssons anmärkning vitsordades av kollegiet, och
blev därefter protokollet i förevarande del rättat i överensstämmelse med
berörda anmärkning.

Därefter anförde professorn Pettersson, att protokollets passus ”prof. P.,

med vilken —------— — instämde, reserverade sig mot kollegiets

beslut under anförande, att han ansåge kollegiets utlåtande böra avfattas
i enlighet med det av honom framställda förslaget” icke vore riktig. Pettersson
hade icke reserverat sig mot beslutet. På förfrågan, huruvida
Petterssons förslag komme att gå med till kanslersämbetet, hade Pettersson
erhållit jakande svar. Pettersson hade då icke haft någon anledning
att reservera sig, eftersom reservationen skulle hava kommit att innehålla
just det, som stode i förslaget. Det huvudsakliga skälet hade emellertid
varit, att Pettersson ansett och fortfarande ansåge, att man icke gärna
kunde reservera sig mot ett beslut, som man biträtt, och Pettersson hade
i slutvoteringen röstat för Forssner-Jundells förslag. Vidare ville Pettersson
påpeka, att det syntes alldeles omöjligt att förvägra Wernstedt att
Infoga sin reservation till protokollet. Det hade icke kunnat bestridas,
att Wernstedt anmält sin reservation mot lärarkollegiets beslut. Skriftliga
reservationer brukade som regel avfattas, först sedan sammanträdena
avslutats, och Wernstedt hade inlämnat sin reservation före protokollets
justering. Pettersson ansåge för den skull rektor förhindrad framställa
proposition på huruvida Wernstedts reservation finge bifogas protokollet.
I händelse av röstning skulle ju denna kunna utfalla nekande, vilket vore
ett bestämt övergrepp från kollegiets sida. Då Pettersson icke ville medverka
därtill, komme lian, om sådan proposition framställdes, icke att deltaga
i omröstningen.

Wernstedt yttrade bland annat, att han icke kunde godtaga rektors förklaring,
att han skulle hava först reserverat sig genom att instämma i Petterssons
reservation och sedan hava kommit med ytterligare en reservation.
Det enda, Wernstedt i reservationsväg företagit, vore att han på
övligt sätt efter beslutets fattande helt kort sagt ifrån, att han reserverade
sig. Något ord om ett instämmande i någon annans reservation

184

hade Wernstedt icke yttrat. För att överhuvudtaget hava kunnat instämma
i en Petterssons reservation, måste Pettersson dock först själv
hava avgivit en reservation, vilket han icke gjort. Förhållandet vore ju,
att Pettersson röstat för det beslut, mot vilket Wernstedt röstat och sedan
reserverat sig. Det vore egendomligt, om Wernstedt icke skulle hava rätt
att närmare utveckla en vid sammanträdet på vanligt sätt anmäld reservation
och skriftligen foga den till protokollet. Den reservation, Wernstedt
avlämnat, hade emellertid på grund av den för sent erhållna upplysningen,
att ärendet skulle avgå tidigare, än Wernstedt beräknat, tillkommit i väl
stor hast. Wernstedt hade därför omarbetat densamma, så att den fått
annan lydelse.

Härefter var den av Wernstedt senast avfattade lydelsen av den av
honom såsom reservation betecknade handlingen intagen i protokollet.

Efter en stunds ytterligare diskussion, därvid Wernstedt haft ännu ett
anförande, framställde rektor proposition på 1) godkännande av den verkställda
justeringen med ovan omförmälda rättelse samt 2) godkännande
av protokollet i den av rektor och dekanus justerade lydelsen, dock med
sagda rättelse samt med intagande i protokollet såsom reservation av den
av professorn Wernstedt avlämnade handlingen, och förklarade rektor
sig anse den under 1) antecknade propositionen med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid och anställdes omedelbart. Därvid avgåvos
för bifall till den under 1) antecknade propositionen 14 röster, nämligen
av professorerna Häggqvist, Henschen, Ahlström, Sjöqvist, Jacohaeus,
Forssell, Jundell, Almkvist, Hedrén, B. E. Gadelius, Johansson, Sundberg,
Santesson och Forssner samt för bifall till den under 2) antecknade propositionen
en röst, nämligen av professorn I. Holmgren. Professorerna
Key, Wernstedt, Pettersson, Haglund, G. Holmgren, Dalén och J. H. Åkerman
deltogo icke i omröstningen, därvid professorn Pettersson anhöll att
få till protokollet antecknat, att han ansåge proposition i en fråga sådan
som den förevarande icke kunna framställas. Professorn Åkerman erinrade,
att han vid sammanträdet den 6 mars icke närvarit vid behandlingen
av ärendet angående allmänna barnhusets omorganisation.

Kollegiet hade alltså beslutat godkänna den verkställda justeringen
med ovan omtalade redan beslutade rättelse.

Professorn I. Holmgren reserverade sig mot kollegiets nu fattade beslut
och hade därvid ett anförande, varefter Wernstedt ännu en gång yttrade
sig.

Sedan jag med anledning av innehållet i berörda handlingar anhållit,
att rektor, professorn Forssner, ville från dekanus, professorn Sjöqvist,
samt från professorerna Santesson, Sundberg, Johansson, Gadelius, Hedrén,
Almkvist, Jundell, Forssell, Jacohaeus, Ahlström, Henschen och Häggvist

ävensom från sekreteraren vid institutet, kanslirådet N. Löwbeer, infordra
yttranden samt till mig inkomma därmed ävensom med eget utlåtande,
inkom Forssner med sådana yttranden och eget utlåtande.

Professorerna anförde i sitt yttrande följande:

Då förklarandena genom sitt beslut den 14 mars 1924 förvägrat Wernstedt
rätt att såsom reservation till protokollet av den 6 mars 1924 bifoga
en av honom under beteckning ”reservation” inlämnad skrivelse, hade förklarandena
icke fattat detta beslut för att dymedelst förvägra en medlem
av lärarkollegiet att mot ett beslut av kollegiet avgiva sin reservation.
Beslutet hade fastmer varit grundat på följande synpunkter angående
befogenhet att avgiva reservation till ett protokoll. Vid sammanträdet den
6 mars hade Wernstedt mot kollegiets då fattade beslut avgivit reservation
genom instämmande i den av Pettersson avgivna reservationen. Något
undertryckande av Wernstedts reservationsrätt kunde icke hava ägt
rum därigenom att Wernstedt vid justeringstillfället den 14 mars förvägrats
rätt att till protokollet av den 6 mars såsom reservation bifoga sin
ovan berörda skrivelse. Vid omröstningstillfället den 14 mars hade förklarandena
ansett och vidhölle alltjämt, att det varit icke blott förklarandenas
rättighet utan deras plikt att söka förhindra, att enbart beteckningen
”reservation” å en inlämnad skrivelse skulle få utgöra tillräcklig
grund för skrivelsens karaktär av reservation, oaktat skrivelsens innehåll
omfattade frågor, vilka icke varit föremål för behandling vid det
sammanträde, som protokollet avsåge. Då den inlämnade skrivelsen dessutom
innehölle kränkande uttalanden mot medlemmar av lärarkollegiet
samt oriktiga påståenden angående de motiv, som legat till grund för enskilda
kollegiemedlemmars avgivna vota i ärendet, hade förklarandena
ansett och ansåge fortfarande denna omständighet utgöra ytterligare skäl
mot att låta en dylik skrivelse få under benämning reservation i ärendet
bifogas protokollet. Visserligen saknades i lag eller författning bestämmelser
angående beskaffenhet av ett yttrande för att detsamma skulle
kunna tillerkännas karaktär av reservation mot ett fattat beslut, men
enligt parlamentarisk hävd och god sedvänja ansåges en reservation böra
vara såväl fri från uttalanden, vilka saknade motsvarighet i ärendets föregående
handläggning inom den beslutande församlingen, som jämväl fri
från personliga anfall och kränkande antaganden. Det syntes förklarandena,
även om andra till äventyrs hyste en motsatt mening, ingalunda
vara ägnat befordra ett ärendes sakliga handläggning, därest eu sådan
på väl grundad erfarenhet utvecklad hävd och sedvänja skulle förbjudas
tillämpning vid de sammanträden, som ålåge lärarkollegiet.

Löwbeer anförde i sitt yttrande, bland annat, att genom kollegiets beslut
den 22 november 1923 bestämts, att kollegiets protokoll skulle justeras av

186

rektor ock dekanus, varefter kollegiet hade att vid närmast följande sammanträde
avgöra frågan om den sålunda verkställda justeringens godkännande.
Emellertid avginge av kollegiets beslut föranledda expeditioner
ofta, utan att den på rektor och dekanus ankommande justeringen verkställts
och såsom regel utan att kollegiets godkännande av justeringen avvaktades.
Denna ordning vore med kollegiets arbetssätt ofrånkomlig, i det
att då kollegiet normalt sammanträdde högst 2 gånger i månaden, ett
oskäligt fördröjande av ärendena skulle bliva följden, om kollegiets justeringsbeslut
skulle avvaktas, innan expedieringen ägde rum. Önskade ledamot
av kollegiet att till protokollet i ett ärende foga skriftligt yttrande
eller reservation, som ej förelåge utarbetad vid sammanträdet, hade städse
plägat gälla, att ledamot därom gjorde anmälan vid sammanträdet och
med sekreteraren överenskomme om den tid, inom vilken yttrandet eller
reservationen borde vara till sekreteraren inlämnad. Vad anginge det av
kollegiet den 6 mars 1924 för dess vidkommande avgjorda ärendet rörande
allmänna barnhusets omorganisation hade detta varit av brådskande natur,
varför Löwbeer vidtagit åtgärder för att ärendet skulle kunna expedieras
från institutet i början av påföljande vecka. För sådant ändamål
hade Löwbeer till den 11 mars i koncept uppsatt kollegiets protokoll för
den 6 mars i förevarande del. Konceptet hade haft den lydelse, som ovan
omförmälts. Vid Löwbeers ankomst till rektorsexpeditionen den 11 mars
hade ett biträde å rektorsexpeditionen till Löwbeer överlämnat en samma
dag eller dagen förut från Wemstedt inkommen, såsom ”reservation” betecknad
handling samt meddelat, att Wernstedt begärt, att handlingen
skulle intagas i protokollet för den 6 mars såsom en av honom då avgiven
reservation till kollegiets beslut i barnhusfrågan. Då Wernstedt enligt
Löwbeers uppfattning vid sammanträdet den 6 mars reserverat sig mot
nämnda beslut sålunda, att han instämt i den av Pettersson vid samma
tillfälle avgivna reservationen, och Löwbeer ansett uppenbart, att två
reservationer av olika innehåll icke kunde av honom avgivas till ett och
samma beslut, samt för övrigt det av Wernstedt avlämnade aktstycket
icke haft någon motsvarighet i vad som förekommit vid sammanträdet,
hade Löwbeer funnit sig förhindrad att giva protokollet den av Wernstedt
önskade lydelsen. Detta hade Löwbeer meddelat Wernstedt, varvid Wernstedt
vidhållit sin fordran under förklaring, att Löwbeer icke rätt uppfattat
hans reservation vid sammanträdet den 6 mars. Vid sådant förhållande
hade för Löwbeer intet annat återstått än att hänskjuta frågan till
vederbörande justeringsmän.

I avgivet utlåtande anförde Forssner att, då beslutet skulle fattas den
6 mars, tre förslag förelegat, nämligen Jundell—Forssners, Petterssons
och Häggqvists. I den första voteringen hade Petterssons och i huvudvo -

1H7

teringen Häggqvists förslag utslagils. Forssner liacle i likhet med Liiwbeei
haft den uppfattningen, att Pettersson efter voteringen reserverat sig till
förmån för sitt förslag, eu uppfattning, som kollegiets flertal sedan visat
sig dela. Vid sammanträdet hade åt Löwbeer till ledning vid protokollets
avfattande överlämnats ett papper, där professorerna Dalén, G. Holmgren,
I. Holmgren, Haglund och Wernstedt egenhändigt skrivit sina namn såsom
instämmande i Petterssons förslag. Vid justeringen hade Pettersson
förklarat, att han icke reserverat sig och icke kunnat göra detta, då han
i slutvoteringen i-östat för det förslag, som vunnit majoritet. Forssner
kunde emellertid ej finna något hinder för att personer, vilka velat hava
antaget ett förslag, som blivit utslaget redan i första voteringen, efter
frågans avgörande läte till protokollet anteckna, att de ansett fragan hava
bort avgöras enligt förstnämnda förslag, oaktat de vid slutvoteringen sett
sig tvungna rösta för ett annat. Denna uppfattning måste ock de instämmande
hava haft, då de i första voteringen röstat för Petterssons förslag.
För Petterssons vidkommande kunde ett sådant förfarande visserligen
anses onödigt, då han varit förslagsställare och således av voteringsprotokollet
framginge, vilket förslag han ansett kollegiet böra hava tagit. För
de fem instämmande åter, Wernstedt inbegripen, framginge icke detta av
protokollet, och deras åtgärd att låta anteckna, att de instämde med Pettersson,
hade varit fullt befogad såsom ett medel att utvisa, vilket av de
tre förslagen, de helst önskat antaget. Forssner hade den bestämda uppfattningen,
att Pettersson låtit göra sådan anteckning till protokollet, och
Pettersson syntes ej heller hava bestritt detta i sitt yttrande till protokollet
vid justeringen. Att de fem övriga låtit anteckna, att de instämde med
Pettersson, antingen detta nu gällde Petterssons anteckning till protokollet
eller direkt gällde hans förslag, framginge utan möjlighet till gensägelse
av deras egenhändigt undertecknade skrivelse. Forssner hade därför ej
kunnat få annan uppfattning, när Wernstedt anmält reservation och omedelbart
framlämnat förut omtalade instämmande med Pettersson, än att
detta varit hans reservation. Följaktligen hade Forssner ej ansett Wernstedt
formellt berättigad att till protokollet få en reservation n:r 2, varom
han intet sagt. I lärarkollegiet hade Wernstedt funnit lämpligt att i
skarpa ordalag klandra Jundell, för att han, påverkad av en icke sakkunnig,
frånträtt det förslag, som de två sakkunniga gemensamt utarbetat.
Forssner hade ansett onödigt att bemöta Wernstedts uppfattning om sakkunskapens
ställning i en dylik fråga men funnit sig vara Jundell skyldig
att inför kollegiet redogöra för den verkliga gången av förhandlingen i
arbetsutskottet, slutande med att även Wernstedt biträtt Forssners och
Jundells mening i den avgörande punkten, till vilket Wernstedt intet annat
genmält, än att Forssner syntes hava underskattat hans förmåga av självbehärskning.
Då ingen därav kunnat få den uppfattningen och Wernstedt

188

själv på intet sätt angivit, att lian ämnat taga dessa sina vederlagda beskyllningar
mot Jundell till protokollet, både Forssner ej ansett behövligt
att göra detta med sitt beriktigande. Wernstedts sedermera framställda
begäran att få beskyllningarna mot Jundell bifogade såsom reservation
måste Forssner därför beteckna såsom inkorrekt, men Forssner hade givetvis
ej kunnat avslå hans begäran av detta skäl. Hans i samma reservation
intagna framställning, där han ville göra gällande, att lärarkollegiet, som
dock i avskrift på förhand fått del såväl av remisshandlingarna som bägge
förslagen till dess besvarande, icke skulle handlagt frågan ur saklig synpunkt
utan påverkats och vilseletts av rektors auktoritet, hade varit något,
som alldeles ej förekommit i kollegiet. Även om detta icke kunde anses
förtjänt av ett bemötande, kunde det enligt Forssners mening ej vara rätt
att låta detsamma medfölja såsom reservation till protokollet, då detta
skulle innehålla vad vid sammanträdet förekommit och Wernstedt ej ens
vågat påstå, att så varit förhållandet. Vid justeringen hade Wernstedt
framlagt en ny reservation, vilken bland annat innehållit allt vad i den
gamla stått. Något yrkande, att denna skulle upptagas till proposition,
hade han icke gjort, och mot voteringspropositionen, sådan den i protokollet
av den 14 mars funnes intagen, hade ingen anmärkning gjorts. Varje
försök att göra gällande, att kollegiets majoritet eller Forssner skulle försökt
undertrycka Wernstedts mening, måste falla på sin egen orimlighet.
Wernstedts förslag jämte tvenne digra yttranden av honom under sammanträdet
funnes bifogade protokollet och likaledes en förklaring av honom,
att han instämde i Petterssons förslag. Den omstridda reservationen
hade Wernstedt erbjudits att likaledes, såsom sitt särskilda yttrande n:r 3,
få medtaga i protokollet, ehuru han vid sammanträdet icke sagt allt vad
daruti stode och ej begärt att få den bifogad. Det enda, som förvägrats
honom, vore att medtaga sistnämnda skrivelse såsom reservation, framför
allt därför att den innehölle en för kollegiets ledamöter kränkande framställning
av deras sätt att handlägga frågan, vilken han icke framställt
i kollegiet, på grund varav de angripna icke kunnat, om de så önskat, tillbakavisa
beskyllningarna.

Klagandena inkomma med påminnelser, däri de bland annat anförde
följande:

En reservation utgjorde en kritik av majoritetens beslut och sålunda
hven av majoriteten själv. Skulle samma majoritet bestämma, om kritiken
vore för densamma kränkande, och, i fall den funne så vara förhållandet,
hava rätt att undertrycka reservationen, vore vägen öppen för det
fullständigaste godtycke. Likaså måste förhållandet bliva, om majoriteten
kunde vägra eu reservations införande i protokollet på den grund, att
den innehölle sådant, som icke yttrats vid sammanträdet. Det torde väl

18!)

ofta vara fallet, att flen skriftliga reservationen skilde sig mer eller mindre
från vad vederbörande yttrat vid sammanträdet. Om emellertid kollegiet
kunde anses hava rätt att vägra införandet av en reservation i protokollet
med motivering, att den innehölle för den beslutande majoriteten kränkande
uttalanden eller att den innehölle annat än som förekommit, så
vore påtagligt, att denna rätt i det föreliggande fallet missbrukats på ett
sätt som måste beivras. Klagandena veterligt hade ett undertryckande
av eu reservation på grund av dess innehåll icke förut förekommit vid
Karolinska institutet, i varje fall icke under klagandenas professorstid
och detta trots att reservationerna utan tvivel ofta innehölle ett och annat
utöver eller avvikande från vad som yttrats vid sammanträdena. Med det
arbetssätt, vid vilket man vore van vid Karolinska institutet och som för
övrigt torde allmänt begagnas, nämligen att utarbeta reservationerna
skriftligt under dagarna efter sammanträdet, vore dylika inkongruenser
oundvikliga.

Slutligen framhöllo klagandena, att professorn Pettersson vid justeringssammanträdet
bestritt, att han avgivit någon reservation. Mot detta bestridande
hade ingen av dem, som enligt rektors och de vid sammanträdet
den 14 mars röstande kollegiemedlemmarnas åsikt skulle instämt i Petterssons
reservation, opponerat sig. Påståendet, att Pettersson skulle hava
reserverat sig, grundade sig därpå, att vid sammanträdet den 6 mars efter
röstningen för införande i protokollet till sekreteraren inlämnats en skrivelse,
å vilken professorerna Dalén, G. Holmgren, I. Holmgren, Haglund
och Wernstedt tecknat sina namn. Denna skrivelse hade förutom undertecknarnas
namn endast innehållit orden ”1 prof. Petterssons förslag instämma”.
Efter Petterssons bestämda bestridande av att han reserverat
sig och Wemstedts bestridande av att han instämt i någon annans reservation
måste det anses ådagalagt, att varken Pettersson eller Wernstedt
avsett, att ifrågavarande till protokollet lämnade papper skulle betraktas
som en reservation. Under sådana omständigheter kunde det ej vara korrekt,
att en majoritet beslöte, att det ändock vore en reservation, och gjorde
detta i syfte att skaffa sig formella skäl att vägra intagandet av den skrivelse,
som Wernstedt själv avsett såsom reservation. Det finge icke tolereras,
att en eventuell formell blunder av en i parlamentariska former mindre
bevandrad kollegieledamot toges till intäkt att beröva honom rätten att
få sin skriftliga reservation intagen i protokollet. Om formella hinder
därför förelegat, hade det varit rektors skyldighet att undanröja dessa.

Med anledning av vad som förekommit avlät jag till rektor, professorn
Forssner en skrivelse, däri jag anförde följande:

190

Efter att hava tagit noggrann del av handlingarnas innehåll, har jag
sökt bilda mig en uppfattning, huru vid lärarkollegiets sammanträde den
6 mars 1924 i verkligheten tillgått och om vad därvid anförts. Men som,
enligt vad handlingarna visa, ej ens de ledamöter, vilka vid nämnda sammanträde
närvarit, därom haft en sammanstämmande mening och då mot
varandra stridande uppgifter framkommit, har det icke varit mig möjligt
att ur papperen vinna erforderlig klarhet.

En sak synes emellertid ostridig, nämligen att professorn Pettersson vid
justeringssammanträdet den 14 mars anfört, att han icke reserverat sig
mot kollegiets den 6 mars fattade slutliga beslut. Då Pettersson yttrat
detta vid sammanträdet den 14 mars, hade vad han sålunda anmärkt bort
tillmätas vitsord. Ty även om den allmänna meningen varit, att Pettersson
vid sammanträdet den 6 mars sagt, att han reserverat sig mot kollegiets
beslut, hade, såvitt jag förstår, hans förnekande därav vid justeringen
i allt fall bort leda därhän, att han ansåges hava frånträtt en tidigare till
äventyrs uttalad muntlig skiljaktighet. Att protokollet för den 6 mars
justerats sålunda, att professorn Pettersson varit skiljaktig från pluralitetens
beslut, ehuru han vid justeringen bestritt, att han varit skiljaktig,
kan jag därför icke finna vara riktigt.

Med utgångspunkt från att Pettersson icke reserverat sig mot kollegiets
den 6 mars meddelade beslut, saknar den anteckning i protokollet, att
Wernstedt och fyra andra av kollegiets ledamöter instämt i Petterssons
reservation, reellt underlag. Att de under sammanträdets lopp tecknat
sina namn å ett papper, som innehållit, att de instämde i Petterssons sedermera
bortvoterade förslag till tillägg å lärarkollegiets utlåtande i anledning
av den då föreliggande remissen, måste anses utan avgörande betydelse.

Vad därefter beträffar den i professorernas yttrande behandlade principfrågan
angående befogenheten att avgiva reservation mot ett kollegiets
beslut anser jag, i motsats till vad professorerna i sitt yttrande anfört,
uppenbart att, om Wernstedt vid lärarkollegiets sammanträde den 6 mars
sagt, att han reserverade sig mot kollegiets beslut, i avsikt att sedermera
till protokollet avlämna en skriftlig reservation, Wernstedt ägt rätt att
få den skriftliga reservationen såsom sådan Inlagd protokollet, även om
dess innehåll eller avfattning ej stått i överensstämmelse med vad pluraliteten
ansett höra i en dylik reservation lämpligen inflyta. Skulle den
uppfattning vinna hävd, som synes hava gjort sig gällande i professorernas
yttrande, nämligen att kollegiet ägde bestämmanderätt över vad som
finge uttalas i en dylik reservation, skulle detta, enligt min tanke, kunna
lända till ett undertryckande av avvikande meningar, vilket ingalunda
kunde anses överensstämmande med yttrandefrihetens grundregler.

191

Såsom .jag nyss berört — anförde jag vidare — både emellertid, med
hänsyn till de stridiga uppgifter, vilka i ärendet framkommit, icke med
full klarhet blivit utrönt, huru Wernstedt vid sammanträdet den 6 mars
1924 verkligen reserverat sig.

Och i varje fall syntes den omständigheten, att måhända en missuppfattning
om vad Wernstedt sagt eller haft för avsikt att säga kommit att
ligga till grund för protokollets avfattning och slutliga justering, icke
vara av beskaffenhet att påkalla mitt ingripande.

Jag fann därför klagomålen ej böra föranleda annan åtgärd, än att jag
genom min skrivelse meddelade Forssner min mening i det förevarande
ämnet.

10. Dröjsmål med justering av skolrådsprotokoll.

I en den 9 januari 1924 hit inkommen skrift anförde ledamoten av Eldsberga
församlings skolråd D. Dellien följande:

I vederbörlig ordning hade beslut fattats om inrättande av fortsättningsskolor
inom Eldsberga skoldistrikt. Skolrådet i församlingen hade jämväl
beslutat, att dessa skolor skulle börja med vårterminen 1924, och tillika
förordnat lärare för skolorna. Reglemente hade fastställts av domkapitlet
den 30 maj 1923. Vid skolrådets sammanträde den 17 december 1923, då
lärarna förordnats, hade emellertid, på grund av uppkommen tvist mellan
skolrådets ordförande och några av dess ledamöter om en fortsättningsskolorna
ovidkommande fråga, justeringsmän icke blivit utsedda att justera
skolrådets protokoll. Kyrkoherden R. Conricus, som vore ordförande
i skolrådet, hade icke därefter sammankallat skolrådet för justering av
berörda protokoll. Conricus hade tillika begagnat sig av den omständigheten
att protokollet icke blivit justerat för att förhindra fortsättningsskolornas
öppnande. Enligt reglementet skulle de taga sin början den 7
januari 1924. Undervisningen vid folkskolorna skulle börja först 5 veckor
därefter eller sedan fortsättningsskolorna upphört. Men utan att skolrådet
därom fattat beslut, hade Conricus förordnat, att folkskolorna skulle börja
den 8 januari 1924, på grund varav undervisning i fortsättningsskolorna
för vårterminen 1924 omöjliggjorts. Då Conricus genom sitt förfarande
tillfogat skolundervisningen, som han vore pliktig att befrämja, stort avbräck,
anhöll klaganden, att jag måtte vidtaga erforderliga åtgärder.

Vid klagoskriften voro fogade utdrag av protokoll, hållna vid skolrådets
sammanträden den 13 april och den 17 december 1923. Vid det förstnämnda
sammanträdet hade enligt protokollet beslutats, att fortsättningsskola
i församlingen skulle börja med vårterminen 1924. Av det senare
protokollet framgick, att vid början av sammanträdet den 17 december

192

1923 under Conricus’ ordförandeskap samtliga skolrådets ledamöter närvarit
samt att av protokollets tre paragrafer de två första innehöllo beslut
om förordnande av lärare i Fladje och Stjärnarps fortsättningsskolor. Enligt
den tredje paragrafen i protokollet hade vid behandling av fråga om
skollokalernas upplåtande för andra ändamål än det därmed avsedda ledamoten
skolläraren G. Thorin yttrat sig före en annan ledamot, som tidigare
begärt ordet. Då Conricus, efter att hava protesterat däremot och upplyst
om att en annan ledamot hade ordet, med klubbslag sökt återställa ordningen,
hade Thorin samt klaganden och två andra ledamöter lämnat
sammanträdet. Som skolrådet därefter icke varit beslutmässigt, hade detsamma
av Conricus upplösts.

Vid klagoskriften var ytterligare fogat ett förslag till reglemente för
fortsättningsskolorna i Eldsberga skoldistrikt, innehållande bland annat
att skolrådet i skoldistriktet skulle utgöra styrelse för fortsättningsskolorna,
att reglementet skulle tillämpas från den dag skolstyrelsen bestämde
samt att undervisningen skulle pågå mellan den 7 januari och den 10
februari i s. k. heldagsskola och mellan den 11 februari och den 17 mars i
s. k. aftonskola.

Därjämte visade klaganden ett den 2 januari 1924 av Conricus utfärdat
meddelande av innehåll att, som en del av ledamöterna av skolrådet vid
dess senaste sammanträde avlägsnat sig före sammanträdets slut, så att
skolrådet icke längre varit beslutmässigt, förordnande av lärare vid fortsättningsskolorna
icke kunnat utfärdas. På grund därav kunde fortsättningsskolorna
icke börja sin verksamhet på beräknad tid. Conricus ansåge
sig därför av praktiska skäl kunna låta undervisningen vid de vanliga
folkskolorna börja såsom dittills och kungjorde, att denna undervisning
började den 8 januari.

I avgivet yttrande bestred Conricus, att undervisningen lidit avbräck.
Resultatet av dröjsmålet med protokolls justeringen inskränkte sig till att
imder 2 veckors tid fortsättningsskolan och folkskolan fått byta plats,
utan att någondera därigenom förlorat en enda undervisningstimme. Conricus
hade visserligen förordnat om detta byte såsom ett provisorium, men
han hade handlat så just för att förhindra det avbräck, som eljest blivit
en följd av klagandens och några andra skolrådsledamöters beteende, vilket
både den 17 december 1923 och vid andra tillfällen varit av den art,
som brukade kallas obstruktion. Att Conricus icke verkställt ett beslut,
innan det blivit justerat, kunde icke kallas olagligt. Vid skolrådssammanträdet
den 17 december hade lärare i fortsättningsskolorna förordnats, men
klaganden och tre andra ledamöter av skolrådet hade demonstrativt avlägsnat
sig, innan justeringsmän i vanlig ordning hunnit utses. I klagoskriften
hade skyllts på en uppkommen tvist mellan skolrådets ordförande

och några dess ledamöter. Detta vore i strid mot sanningen. Väl hade
meningarna i en viss fråga varit delade mellan några ledamöter inbördes,
men någon tvist hade icke förekommit. Ordningen hade varit fullt parlamentarisk,
intill dess Thorin hrutit den. Conricus hade högst obetydligt
deltagit i denna överläggning, och vad han yttrat hade gått ut på att söka
uppnå eu sammanjämkning. Thorin hade emellertid, da han för sitt beteende
måst kallas till ordningen, avlägsnat sig och därvid åtföljts närmast
av klaganden och därefter av två andra skolrådsledamöter. När skolrådet
icke längre varit beslutmässigt och justering icke kunnat ske i vanlig
ordning, hade Conricus provisoriskt skaffat sig de kvarvarande ledamöternas
vitsord om protokollets rätta avfattning. Vid sammanträde med skolrådet
den 14 januari 1924 hade protokollet för den 17 december 1923 förklarats
justerat. Vid samma tillfälle, som denna justering beslutats, hade
Conricus föredragit frågan om åtgärder till hotande av den oreda, som
uppstått. Det kunde måhända invändas, att Conricus omedelbart efter
sammanträdet den 17 december 1923 bort utlysa nytt sammanträde för att
få beslutet om lärarförordnandena justerat. Men lika gärna kunde påstås,
att en ordförande vore skyldig att åter och åter kalla till nya sammanträden,
även om okynne förhindrade dessas hållande. I klagoskriften ordades
om justeringssammanträde, men därom innehölle lagen i detta sammanhang
intet. För brådskande fall kände den endast till justering genast
eller genom utsedda justeringsmän, men båda dessa åtgärder hade klaganden
och de övriga ledamöter, som avlägsnat sig, förhindrat. I övrigt hänvisade
författningen till nästa sammanträde, d. v. s. det sammanträde, som
därnäst i alla fall komme att hållas. Även om Conricus genast kallat till
nytt sammanträde, vore det tämligen klart att, då det förut under år 1923
varit svårt att hålla skolrådet beslutmässigt tillsammans, det sannolikt
blivit ännu svårare under dagarna mellan jul och trettondagen. Conricus
hade därför låtit denna tid gå förbi, i all synnerhet som han därunder såsom
ensam och ålderstigen präst i ett vidsträckt pastorat med två församlingar
och två kyrkor haft många andra ämbetsåligganden, som tagit hans
krafter i anspråk.

Enligt i vederbörlig ordning fastställt reglemente, anförde Conricus
vidare, skulle fortsättningsskolorna börja den 7 januari 1924. Jämlikt likaledes
fastställt och ännu gällande reglemente skulle den vanliga folkskolan
börja den 8 januari 1924. Klagandens uppgift, att den enligt reglementet
skulle börja 5 veckor senare, vore felaktig. Men enligt skolrådets beslut
den 17 maj 1923, fattat efter samråd med statens folkskolinspektör, skulle
folkskolans termin provisoriskt framflyttas 5 veckor eller till den 11
februari, under förutsättning dock att fortsättningsskolorna började den 7
januari 1924. Då detta icke kunnat ske, hade Conricus handlat i bokstavlig
överensstämmelse med beslutets ordalydelse. Conricus hade ansett, att

13 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

194

denna hans åtgärd häst gagnade skolväsendet och att det varit i både föräldrarnas
och lärarnas intresse, att skolterminens slut icke onödigtvis fördröjdes
inpå sommaren.

Vid förklaringen funnos fogade protokollsutdrag bland annat från skolrådets
sammanträden den 17 maj 1923 och den 14 januari 1924. Vid förstnämnda
sammanträde hade skolrådet enligt protokollet beslutat att, såvitt
fortsättningsskolorna komme att arbeta å föreslagna tider, skulle, så
snart deras verksamhet började, försöksvis och tills vidare tillämpas följande
terminsindelning i de egentliga folkskolorna, nämligen från och med
den 11 februari till och med den 17 juni samt från och med den 20 augusti
till och med den 20 december. Enligt protokollet vid det senare sammanträdet
hade Conricus anmält att, då till följd av oredan vid sammanträdet
deri 17 december 1923 fortsättningsskolan icke kunnat börja på bestämd tid,
han i stället låtit folkskolan börja såsom dittills, och hade Conricus yrkat,
att skolrådet skulle fatta särskilt beslut om nödiga jämkningar i skolornas
lästid. Skolrådet hade beslutat, att fortsättningsskolorna skulle år 1924
börja den 21 januari samt därefter fortgå planmässigt samt att i folkskolornas
vårtermin skulle göras därav betingat avbrott, dock att terminen
i Fladje mellanskola skulle utan avbrott fortsättas.

I en till Conricus avlåten skrivelse anförde jag följande:

I § 22 kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd stadgas, att skolrådet tillkommer bland annat att
utöva vården och befattningen med folkskolan och fortsättningsskolan
samt därmed sammanhängande angelägenheter-.

Enligt § 23 i samma förordning skall kyrkoherden eller den hans ämbete
förestår vara ordförande i skolrådet. Antalet av ledamöterna i skolrådet
må, ordföranden inberäknad, icke understiga fem.

T § 25 föreskrives, att skolråd sammanträder på ordförandens kallelse
så ofta han finner nödigt eller då minst halva antalet av ledamöterna därom
gör framställning.

Enligt § 26 må skolrådet icke handlägga ärende, där icke mer än hälften
av hela ledamöternas antal är tillstädes.

I § 32 föreskrives, att protokoll och beslut skola antingen genast eller
sist vid skolrådets nästa sammanträde justeras; dock kan, särskilt för
varje gång, uppdragas åt två eller flera av ledamöterna att, jämte ordföranden,
verkställa justeringen. Sedan protokollet blivit justerat, skall
tillkännagivande därom ske från predikstolen i kyrkan nästa sön- eller
lielgdag, då gudstjänst hålles.

Jämlikt §§ 41 och 42 räknas från sistnämnda dag besvärstid i avseende å
skolråds beslut.

Av vad i ärendet förekommit liar framgått, att vid skolrådets sammanträde
den 17 december 1923 förordnande för lärare vid Fladje och Stjärnarps
fortsättningsskolor beslutats, att klaganden och tre andra ledamöter av
skolrådet därefter avlägsnat sig, innan justeringsmän hunnit utses, att,
som skolrådet till följd därav icke längre var beslutmässigt, Conricus upplöst
sammanträdet samt att, ehuru undervisningen i fortsättningsskolorna
skolat börja redan den 7 januari 1924 och förordnandena dessförinnan bort
vara i justerat skick till lärarna expedierade, Conricus sedermera icke kallat
skolrådet till nytt sammanträde förrän den 14 januari.

Gent emot vad Conricus anfört — fortfor jag funne jag uppenbart,
att Conricus under de förevarande omständigheterna box t kalla skoliadet
till nytt sammanträde i så god tid, att fortsättningsskolorna utan hinder
av vad som förekommit den 17 december kunnat börja å fastställd dag.
Justering av skolrådsprotokoll skulle, såsom ovan sagts, verkställas sist vid
skolrådets nästa sammanträde. Föreskrift om viss tidrymd, inom vilken
detta sammanträde skulle hållas, funnes visserligen icke, men det läge i
sakens natur, att det vore en skolradsordförandes plikt att tillse, att skolrådets
protokoll bleve justerade i så god tid, att beslut, som innefattades i
protokollen, kunde verkställas å avsedd tid. Vilka de motiv än varit, som
föranlett pluralitet^! av skolrådets ledamöter att före sammanträdets slut
den 17 december avlägsna sig från sammanträdet, syntes Conricus’ dröjsmål
med att utlysa nytt sammanträde icke försvarligt. Jag kunde ej finna,
att tiden mellan jul- och nyårshelgerna skulle vara i något avseende olämplig
för sammanträdes hållande. Ej heller vad Conricus i övrigt anfört både
jag funnit förtjäna avseende. Även om Conricus, då han utlyste sammanträdet
den 14 januari 1924, ännu icke erhållit kännedom om de hos mig anförda
klagomålen, hade han i allt fall genom sin försummelse föranlett, att
fortsättningsskolan icke kunnat börja å fastställd tid.

Som emellertid, sedan klagomålen hit inkommit, rättelse i det med klagomålen
avsedda förhållandet vunnits genom det vid skolrådets sammanträde
den 14 januari fattade beslutet, samt den omständigheten, att protokollet för
den 17 december 1923 icke hunnit att i rätt tid justeras, ej blott berott på det
dröjsmål med utlysande av nytt sammanträde, som förekommit, utan i
första hand därpå att klaganden och tre andra skolradsledamöter avlägsnat
sig under pågående sammanträde, fann jag klagomålen ej föranleda annan
åtgärd än att jag delgav Conricus min uppfattning i ämnet under förväntan,
att han i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet måtte
hava den i minnet.

196

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående sådan ändring av bestämmelserna i 6
kap. 4 § strafflagen, att skadestånd må kunna tillkomma
jämväl föräldrar m. fl.

Deri 25 februari 1924 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 skrivelse den 4 mars 1913 hemställde riksdagen, det täcktes Eders
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt, som i detta lagrum
är medgiven maka och barn efter dödad person, måtte tillkomma jämväl
den dödades föräldrar.

Detta ärende är fortfarande beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning.
Då det emellertid tyckes mig synnerligen angeläget, att åtgärder i det av
riksdagen angivna syftet vidtagas, har jag icke velat underlåta att fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på frågan.

T riksdagsskrivelsen framhölls, att i allmänhet i vår lagstiftning skadeståndsskyldigheten
på grund av brott principiellt vore inskränkt till av
brottet omedelbart härflytande skada. Sådan skada vore den brottslige
pliktig ersätta, vare sig brottet skett med uppsåt eller av vållande.

I fall av uppsåtlig! förorsakande av eller vållande till annans död skall
sålunda enligt allmänna grunder gärningsmannen väl kunna bliva pliktig
att ersätta sådan skada, som den döde före frånfälle! till följd av gärningen
lidit i sin förmögenhet, men däremot icke kännas skyldig att lämna
gottgörelse för medelbar skada, som tredje man kan lida genom dödsfallet.
Ersättning kan sålunda tänkas komma att utgå till den dödes stärbhusdelägare
exempelvis för kostnad för läkarvård under den sjukdom, som gärningsmannen
orsakat och som lett till den skadades frånfälle, och för förlust
av arbetsförtjänst under sådan sjukdom — domstolspraxis är dock
härutinnan icke stadgad — men, såsom fyrfaldiga gånger fastslagits, ej
för begravningskostnad. Ej heller utdömes exempelvis ersättning till
änkekassa eller livförsäkringsbolag, som gå miste om premier och som
tidigare än eljest nödgas börja utbetala pension eller utgiva livförsäkringsbelopp,
till kompanjon, som mister sin medarbetare, till kreditorer, som gå
miste om möjligheten att utfå betalning för sina fordringar o. s. v.

Emellertid har i 6 kap. 4 § strafflagen skadeståndsplikten för den, som
orsakat annans död, för visst fall utsträckts även till medelbar skada, som

1!)7

tillskyndats tredje man. Nämnda lagrum lyder enligt lagen den 14 juni
1917, varigenom i samband med genomförandet av lagstiftningen om adoption
adoptivbarn i detta avseende likställdes med barn: Komma make, barn
eller adoptivbarn efter den, som dödad blivit, att genom hans frånfälle
sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med avseende a såväl den
brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas
såsom skadestånd vad för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna;
och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång
eller å särskilda tider.

Detta stadgande, utom beträffande adoptivbarn, infördes i vår rätt
genom knngl. förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp och
annan misshandel samt inflöt sedermera i 1864 års strafflag. Enligt därförut
gällande lag ägde i mål, som angingo dråp, skadestånd ej rum, när
dråparen straffades till livet. I övriga fall erliöll ej heller målsägare, som
ej i visst fall förliktes med dråparen, någon egentlig ersättning utan endast
andel i böter, vartill den brottslige fälldes. Ett stadgande av likartat innehåll
som i 6 kap. 4 § strafflagen återfinnes i lagkommitténs förslag till
straffbalk. I motiven anförde kommittén att, då dödad persons make eller
barn kunde genom hans frånfälle komma i saknad av nödigt underhåll,
både rättvisa och billighet krävde att, när döden blivit genom uppsåtlig
gärning eller grovt vållande orsakad, såsom skadestånd tillädes nämnda
målsägare vad för dem skäligen tarvades, intill dess de sig eljest kunde
försörja. Enahanda stadgande upptogs i lagberedningens förslag till straffbalk.
Enligt såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag skulle förutsättning
för skadeståndsskyldighet gentemot de nämnda efterlevande
vara, att dessa genom den dödades frånfälle komme att sakna nödigt underhåll,
vilket även hlev gällande rätt.

Att billighetshänsyn fått vara bestämmande vid utformningen av ifrågavarande
rättsregel torde framgå av den däri förekommande föreskriften,
att skadeståndets belopp skall beräknas med hänsyn till såväl den brottsliges
tillgångar som andra omständigheter. Denna föreskrift, som icke
fanns i vare sig lagkommitténs eller lagberedningens förslag, men som infördes
i 1861 års förordning, blev vid 1862—1863 års riksdag föremål för
kritik. Det ansågs, att det väl kunde vara billigt, att den rike dömdes till
större ersättning än den mindre bemedlade, men att den brottsliges förmögenhetsvillkor
icke utgjorde en så viktig och huvudsaklig omständighet,
att den ensam framför alla andra borde i lagen nämnas. Föreskriften
antogs dock oförändrad av tre av stånden.

Emellertid måste — framhölls i den omförmälda riksdagsskrivelsen —
de skäl, som föranlett lagstiftningen att tillerkänna maka och barn efter
dödad person rätt att av den brottslige utbekomma skadeersättning, anses
i lika hög grad gälla i fråga om andra personer, som för sin utkomst varit

198

helt och hållet beroende av den dödade. Den rättvisa och billighet, som av
lagkommittén åberopats såsom grund för skadeståndsrätt för dödad persons
maka och barn, syntes med samma fog påkalla dylik rätt för dennes
övriga närmaste, vilka ägt att av honom komma i åtnjutande av försörjning.
Riksdagen, som likväl ansåg, att man vid en utvidgning av
ifrågavarande från de allmänna skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser
borde framgå med försiktighet, föreslog — som förut nämnts
— en utsträckning av skadeståndsrätten till att avse jämväl föräldrar.

Erinras må även om en vid januaririksdagen år 1914 inom första kammaren
väckt motion om sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den
rätt till skadestånd, som enligt detta lagrum tillkommer make och barn
efter den, som blivit dödad, skulle utsträckas till dennes alla skyldeman i
rätt upp- och nedstigande led. Lagutskottet, som hemställde, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, motiverade denna
hemställan med hänvisning till den föregående året avlåtna riksdagsskrivelsen
i ämnet. Utskottet ansåg en ändring av ifrågavarande lagrum för
närvarande icke böra företagas i vidare mån än riksdagen redan hos
Kungl. Maj:t begärt. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den alltför snäva avfattningen av ifrågavarande lagrum har beaktats
även i litteraturen. I sitt år 1907 utkomna arbete ”Om skadestånd” framhöll
professor Winroth, att strafflagens sjätte kapitel i flera avseenden
bröte mot billigheten just i sådana sina bestämmelser, som haft densamma
till mål. Så lände exempelvis dess 4 § i alltför stort omfång till befrielse
från skadeståndsansvar.

För det allmänna rättsmedvetandet måste det ock, enligt min tanke,
vara i hög grad otillfredsställande att den, som för sin gärning ådragit
sig straff — gärningen må nu hava inneburit uppsåtlig! dödande eller av
oaktsamhet vållande till annans död — icke skall kunna förpliktas utgiva
ersättning till den dödades föräldrar, vilka till följd av gärningen
berövats sitt stöd. Det synes oförklarligt hårt, att till den personliga förlust,
som drabbat ålderstigna eller sjukliga föräldrar, skall läggas bördan
av ekonomiska bekymmer, uppkomna till följd av att deras försörjare
ryckts bort. Orättvist måste det förefalla att den, som förorsakat kroppsskada,
varav icke följt livets förlust, förpliktas utgiva full ersättning för
uppkommen skada, men att den, som blivit orsak till annans död, skall
även i dylika ömmande fall kunna undgå att lämna ekonomisk upprättelse.

Denna brist i vår lagstiftning belyses av flera fall i domstolspraxis.
Allenast ett par exempel må här anföras. En torpares 20-årige son hade
blivit ihjälskjuten under sådana omständigheter, att gärningsmannen ansågs
skyldig till 6 års straffarbete. Likväl kunde fadern icke av den brottslige
tillerkännas någon ersättning åt sig och sin hustru för underhåll och
vård, som de genom sonens död mistat. Under ett slagsmål hade ende

199

sonen till eu ogift moder blivit dödad. Dråpet medförde för gärningsmannen
straffarbete 3 år, men modern, vilkens enda stöd den döde varit och
som i flora år av honom erhållit underhåll, fick sitt anspråk på skadestånd

avvisat.

Sin icke minsta betydelse skulle eu lagändring i föreslagen riktning få
med avseende på den särskilda skadeståndsplikt, som vid sidan om de allmänna
skadeståndsreglerna finnes stadgad i eu del speciella lagar, nämligen
1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och
1922 års lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart. I dessa
lagar bestämmes omfattningen av skadeståndsplikten genom hänvisning
till bland annat ifrågavarande stadgande. Ehuru i 8 § av sjölagen hänvisning
till strafflagen ej göres, torde omfattningen av däri för redare
stadgade skadeståndsskyldighet vara att bedöma efter samma grunder.

Senare tids svenska lagstiftning står icke främmande för den tanke, som
ligger till grund för den av riksdagen föreslagna lagändringen. Redan i
kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, stadgas att, om skada, i anledning
av vilken eljest enligt förordningen ersättning utgår, medfört döden
samt den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men fader, moder eller
minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende, skall till fader eller moder eller, om bägge leva, till dem
gemensamt utgivas en årlig livränta till angivet belopp och till varje
minderårigt syskon utgå viss årlig livränta. I lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete föreskrives att, om olycksfallet medfört
arbetarens död, i ersättning skall utgivas livräntor till efterlevande, nämligen
till änka eller änkling, till minderårigt barn eller adoptivbarn samt
till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller,
om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen
beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett
årligt belopp, motsvarande högst en fjärdedel av arbetsförtjänsten. Från
år 1923 är att anteckna en den 1 juni utfärdad kungl. förordning, enligt
vilken under eljest enahanda förutsättningar som i 1916 års lag en årlig
livränta tillförsäkras föräldrar till svensk medborgare, som avlidit till
följd av olycksfall, förorsakat av krigsförhållandena under 1914—1919 års
världskrig och inträffat i arbete för statens räkning eller under andra,
närmare angivna omständigheter.

Bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag om viss rätt för den
avlidnes föräldrar till livränta tillkom på initiativ av vederbörande riksdagsutskott,
som ansåg, att i lagen borde intagas ett stadgande av i huvud -

200

sak samma innehåll som det ovan refererade i 1909 års ersättningslag.
Det syntes nämligen utskottet hårt, om ej den avlidnes föräldrar, då de
varit väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle komma i åtnjutande
av någon ersättning, åtminsone i de fall, då annan därtill mera
berättigad icke levde.

Genom detta erkännande av rätt till livränta åt föräldrar till en genom
olycksfall i arbetet omkommen arbetare har betydelsen av den föreslagna
ändringen av 6 kap. 4 § strafflagen i visst avseende minskats. Oberoende
av om arbetsgivaren genom underlåtenhet att vidtaga föreskrivna skyddsanordningar
eller eljest varit vållande till den omkomnes död, utgår ersättning
enligt 1916 ars lag. Men utan verkan skulle lagändringen icke
härutinnan bliva. Ty dels är föräldrars rätt till ersättning enligt 1916 års
lag beroende av att annan till livränta berättigad ej finnes, och dels äro
de, även om de äga rätt till ersättning enligt nämnda lag, ej därav hindrade
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av olycksfallet må tillkomma dem enligt allmän lag.

I den utländska lagstiftningen har i allmänhet åt de efterlevande i förevarande
hänseende givits en förmånligare ställning än i gällande svensk
rätt. Enligt den tyska civillagen är i det fall, att den dödade jämlikt lag
varit underhållsskyldig eller kunnat bliva underhållsskyldig mot någon,
den enligt allmänna grunder skadeståndspliktige skyldig att utgöra återkommande
ränteprestationer, motsvarande vad den dödade under sin
antagliga livstid skulle varit skyldig utgiva i underhåll. Tysk rätt torde
sålunda bygga på den dödades lagliga underhållsskyldighet, men denna
synes ej behöva hava varit aktuell före dödsfallet. Såsom exempel anföres
i Oertmanns kommentar till Biirgerliches Gesetzbuch bland annat,
att den dödade varit en lärling, som ännu ej blivit i stånd att själv förvärva
sitt uppehälle, men som sannolikt snart skolat ernå förmåga att
lämna sina gamla föräldrar underhåll.

Enligt den schweiziska civillagen skall den, som genom dödandet förlorar
sin försörjare, erhålla skadestånd. Skadeståndsskyldighet torde inträda
oberoende av om den dödade varit rättsligen pliktig att utgiva
underhåll eller ej, blott han vid tiden för dödsfallet faktiskt försörjde
någon och denna försörjning kan antagas skola hava fortsatt, och det har
ansetts, att skadeståndsskyldighet förelegat jämväl dä den dödade ännu
icke försörjde sin familj, men det med hänsyn till föreliggande omständigheter
kunde antagas, att han skulle hava blivit dess försörjare och
stöd. Icke heller torde i praxis för skadestånds utdömande fordras, att den
dödade svarat för annans fullständiga försörjning. Skadeståndets beskaffenhet
och omfång bestämmer domaren efter vällandets storlek och övriga
omständigheter.

Ett med den schweiziska civillagens bestämmelse likartat stadgande

201

återfinnes i promulgationslagen till den norska strafflagen av år 1902:
”Er ved den vorvoldte död nogen berovet sin forsorger, bliver der for det
tab, som han derved antages åt lide, hos den erstatningspligtige åt tilkjende
ham saadan erstatning, som retten under hensyn till den udviste
skyld og omstamdighederne forovrigt finder billig.” Även här inträder sålunda
skadeståndsskyldigliet, om den dödade faktiskt försörjde någon —
d. v. s. icke oregelbundet gav ett väsentligt bidrag till någons underhåll —
utan hänsyn till om underhållsplikt ålåg den dödade eller icke. Om underhållsplikt
ålegat den dödade, har ersättning ansetts böra utgå, även om
den dödade icke vid tiden för den rättsstridiga handlingen faktiskt försörjde
vederbörande.

Det ifrågavarande ämnet har länge varit föremål för min uppmärksamhet.
En direkt anledning att npptaga detsamma till behandling har jag
fått genom att i en till mig ingiven skrift advokaten G. Branting hemställt,
att jag måtte framlägga förslag om en lagändring. Advokaten
Branting har framhållit, att han under ett flertal år haft tillfälle iakttaga,
huru med nu gällande lag i ämnet den reglering av hithörande förhållanden,
som för rättsmedvetandet syntes naturlig, icke vore möjlig att
ernå. Det ifrågavarande lagstadgandet komme givetvis icke så ofta i tilllämpning,
då någon blivit med avsikt dödad, men ägde däremot omfattande
social betydelse efter sådana olycksfall i arbete, där vållande kunde
läggas arbetsgivaren till last, i det att erforderliga skyddsanordningar
saknats. De som i sin dagliga gärning bragtes i kontakt med hithörande
förhållanden, exempelvis advokater och tjänstemän i fattigvården, borde
kunna bestyrka, huru föga sällsynt det vore, att ett gammalt arbetsfolk
eller den efterlevande av tvenne dylika makar, som under ett långt och
hårt liv strävat för sammanhållning av familjen och för sitt barns uppfostran.
genom en olyckshändelse såge sig plötsligt berövade sitt huvudsakliga
hopp och stöd på gamla dagar. Det barn, vilket liksom sin far
måst taga anställning vid fabriken eller gruvan, hade där ljutit döden,
kanske på grund av uppenbart åsidosättande från arbetsledningens sida
av lagstadgade säkerhetsföreskrifter. Det vore uppenbart, att föräldrar
kunde vara lika ekonomiskt beroende av sina barn som dessa av föräldrarna.
Och det måste förefalla så mycket onaturligare, att föräldrar icke
kunde erhålla skadestånd, när barnen dödats, som föräldrarna ofta underkastat
sig försakelser för barnens skull för att kunna tillförsäkra dem en
frisk kropp och bästa möjliga utbildning.

Beaktas måste även, såsom det synes mig och jämväl framhållits i motiven
till den utländska lagstiftningen, den betydelse, som en utvidgning
av skadeståndsplikten kunde få i allmänt preventivt hänseende. Det bör
icke förbises, att en skärpt skadeståndsskyldighet måste mana till större
försiktighet i fall, då fara för annans liv kan föreligga.

202

Då det numera skulle gälla att föreslå eu ändrad lydelse av 6 kap. 4 §
strafflagen, uppkommer den frågan, huruvida man bör stanna vid den
av riksdagen år 1913 föreslagna ändringen eller om det icke skulle anses
lämpligt att ytterligare utsträcka skadeståndsrätten. Att därvid gå så
långt som skett i schweizisk eller norsk eller ens i tysk rätt torde med
hänsyn till vad riksdagen i sin skrivelse yttrade icke höra ifrågakomma.

I riksdagsskrivelsen åberopades, att den i svensk rätt anförvanter åliggande
försörjningsplikten i § 3 av den då gällande kungl. förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården bestämts sålunda, att envar, som
vore arbetsför, skulle försörja sig själv och sina minderåriga barn, så ock
arbetsför man sin hustru, och ålåge i övrigt föräldrar och barn att i mån
av behov, å ena, och förmåga, å andra sidan, försörja varandra. Riksdagen
framhöll att, därest skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 § strafflagen
utvidgades att omfatta även föräldrar, denna rätt komme att omfatta
alla de fall, där försörjningsplikt inom familjen enligt lag förelåge.

Det torde emellertid böra ifrågasättas, huruvida denna ståndpunkt fortfarande
bör bibebållas.

Nyssnämnda stadgande i fattigvårdsförordningen, vilket väl endast
hade till ändamål att bestämma försörjningsplikten inom familjen i förhållande
till samhället, torde hava vilat på förutsättningen av en motsvarande
privaträttslig underhållsskyldighet. Denna privaträttsliga underhållsskyldighet,
som likväl icke i alla avseenden fanns utstakad i då
gällande civilrättsliga lagbestämmelser, var sålunda att betrakta som det
för försörjningsplikten grundläggande. Det synes därför ligga nära till
hands att undersöka, huruvida icke såsom norm för eu utvidgad rätt till
skadestånd i fall, som avses i 6 kap. 4 § strafflagen, borde läggas den
privaträttsliga underhållsskyldigheten inom familjen. Att hänsyn i förevarande
sammanhang skulle tagas till en underhållsskyldighet, som icke
faller inom familjerättens område, synes icke böra sättas i fråga.

Under den tid, som förflutit, sedan riksdagen avlät sin ovan omtalade
skrivelse, hava — delvis med ändring av förut gällande rätt — uttömmande
lagbestämmelser givits rörande den familjerättsliga underhållsskyldigheten.
Sålunda stadgas i nya giftermålsbalken 5 kap. 2 och 7 §§,
att man och hustru äro pliktiga att, var efter sin förmåga, bidraga till att
bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må
anses tillbörligt. Därtill skall räknas bland annat vad som erfordras för
den gemensamma hushållningen samt för tillgodoseende av vardera makens
särskilda behov. Leva makar på grund av söndring åtskilda, skall
ändock make enligt nyss angivna grunder bidraga till andra makens
underhåll, men om ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens
hävande, må andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans
underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Efter återgång av

äktenskap iiro makarna enligt 10 kap. 7 § nya giftermålsbalk^! ej pliktiga
att försörja varandra. Jämlikt 11 kap. 25 § har make efter vunnen
hemskillnad fortfarande skyldighet att bidraga till den andres tillbörliga
underhåll, dock med motsvarande inskränkning som gäller för det fall,
att makar utan hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda. Vidare
stadgas i sistnämnda kapitels 2G § att, om makar bliva skilda i äktenskapet
och den ene finnes efter skillnaden bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga
underhåll, rätten äger ålägga andra maken utgöra sådant bidrag,
efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter prövas;
skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make, som huvudsakligen
bär skulden till skillnaden. Periodiskt bidrag upphör, om den berättigade
träder i nytt gifte.

I fråga om föräldrars och barns underhållsskyldighet mot varandra
gäller enligt lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap, 13 och 16 §§, att
föräldrarna äro skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och
utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Denna underhållsskyldighet
upphör ej, innan barnet erhållit den utbildning, som med hänsyn till föräldrarnas
villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig, och ej i något
fall, förrän barnet fyllt 16 år. Är barnet, sedan dess rätt till underhåll
enligt vad sålunda sagts upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik
orsak ur stånd att själv försörja sig, äro föräldrarna i mån av förmåga
skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. Enahanda underhållsskyldighet
åligger barnet emot fader eller moder, som av sjukdom eller annan
dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. Beträffande styvbarn
stadgas i lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot
andra makens barn att, om make har under sin vårdnad barn i tidigare
gifte eller barn utom äktenskap, är den andre maken, så länge äktenskapet
består, jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets
underhåll. Detta stadgande medför ej ändring i den underhållsskyldighet,
som må åligga den andre av barnets föräldrar. Med avseende å adoptant
och adoptivbarn föreskrives i lagen den 14 juni 1917 om adoption,

13 §, att adoptant och adoptivbarn hava samma plikt att underhålla varandra
som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten gift, har hans
make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet, som åligger make mot
andra makens barn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att bidraga till dess
underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur
stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. Slutligen stadgas i lagen den

14 juni 1917 om barn utom äktenskap, 3 och 6 §§, att barnet njute av föräldrarna
uppehälle och uppfostran, efter ty med avseende å båda föräldrarnas
villkor må anses skäligt. Denna rätt till underhåll upphör ej, förrän
barnet fyllt 16 år, ej heller senare än det fyllt 18 år, där ej barnets anlag
och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt ut -

204

bildning. Sedan nämnda rätt till underhåll upphört, har barnet motsvarande
rätt till underhåll av sina föräldrar som barn i äktenskap. Barn
utom äktenskap har samma underhållsskyldighet gentemot sina föräldrar
som barn i äktenskap.

I lagen om barn utom äktenskap stadgas jämväl, att fader till sådant
barn är skyldig att bidraga till moderns underhåll under viss tid före och
efter nedkomsten, vilken tid under i lagen angivna förutsättningar kan
komma att utsträckas till sammanlagt 13 månader.

I sitt i februari 1915 avgivna förslag till lag om fattigvården framhöll
fattigvårdslagstiftningskommittén — på tal om avfattningen av den bestämmelse,
som skulle motsvara § 3 i 1871 års fattigvårdsförordning •— att
det vOre önskvärt, att fattigvårdslagens regler därutinnan så nära som möjligt
anslöte sig till civillagens. Kommittén anförde emellertid att, som
civillagen vore under omarbetning bland annat i punkter, som berörde
underhållsplikten, därav följde, att bestämmelserna om försörjningsplikt i
förslaget till fattigvårdslag finge en provisorisk karaktär. Av sådan anledning
hade kommittén funnit sig böra göra minsta möjliga förändringar
i fattigvårdsförordningens bestämmelser i denna del. Efter införandet i
civillagstiftningen av nya bestämmelser i ämnet syntes i allt fall bliva
nödigt att upptaga fattigvårdslagens stadganden till förnyat skärskådande.

Vid framläggandet av det år 1918 av riksdagen antagna förslaget till fattigvårdslag
betonade även departementschefen önskvärdheten av att fattigvårdslagens
stadganden om enskild försörjningsplikt anslöte sig till civillagens
samt anförde vidare, att det därför kunde ifrågasättas att i anledning
av de i det föregående refererade ändringarna i civillagen i fråga
om reglerna för makars underhållsskyldighet (efter vunnen hemskillnad
och efter äktenskapets upplösning) vidtaga motsvarande ändringar i kommitténs
förslag till fattigvårdslag. Då emellertid den civila underhållsskyldigheten
på en del andra punkter vore föremål för revision, syntes
lämpligast att tillsvidare låta anstå med försörjningspliktens utformande
efter civilrättens stadganden. Därtill komme, att åtskilliga invändningar
kunde göras såväl mot införande av en offentligrättslig försörjningsplikt
mellan makar, vilkas äktenskap slutligen upplösts, som mot den begränsning
i hemskilda makars försörjningsplikt, som civillagen innehölle. Till
äventyrs läte en närmare anslutning till civillagen sig icke göra utan en
fullständigare omläggning av försörjningsplikten.

I 3 § av 1918 års fattigvårdslag, sådant lagrummet lyder enligt lagen
den 20 maj 1921, stadgas följande:

Föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja
sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man
gentemot hustrun. I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av
behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de

ej falla fattigvården till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger oek
Imstrn gentemot mannen. Har make under sin vårdnad barn i tidigare
gifte eller utom äktenskap, är, så länge äktenskapet består, andra maken
jämte honom skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej
faller fattigvården till last. Vad sålunda stadgats medför ej ändring i den
försörjningsplikt i förhållande till det allmänna, som må åligga den andre
av barnets föräldrar. Adoptant och adoptivbarn hava samma skyldighet
att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja varandra, som, enligt
vad i paragrafen sägs, åligger föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har
lians make den försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet, som, på sätt
ovan förmäles, åligger make gentemot andra makens barn. Adoptivbarnets
föräldrar äro i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullgöra
försörjningen, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva
nr stånd därtill.

Den offentligrättsliga försörjningsplikten för anhöriga sammanfaller
sålunda icke för närvarande med den familj er ättsliga underhållsskyldigheten.
I 1 § av fattigvårdslagen bestämmer samhället sin skyldighet att
lämna fattigvård till att omfatta allenast det underhåll och den vård,
som äro erforderliga, samt för minderåriga, d. v. s. de som icke fyllt 16 år,
jämväl uppfostran. Därav följer, att samhället gentemot den enskilde,
som skall sörja för den behövande, i fattigvårdslagen ej kan uppställa
annat krav än att det nödtorftiga behovet fylles, så att samhällets inskridande
blir obehövligt. Försörjningsplikt torde ej heller föreligga i varje
fall, då underhållsskyldighet förefinnes. Sålunda äro makar, vilkas äktenskap
upplösts, icke försörjningspliktiga i förhållande till varandra. Någon
motsvarighet till den fader till barn utom äktenskap för visst fall åliggande
skyldigheten att bidraga till underhåll åt barnets moder finnes icke
i stadgandet om försörjningsplikt. Omvänt torde makar, som vunnit hemskillnad
eller utan hemskillnadsdom på grund av söndring leva åtskilda,
vara försörjningspliktiga i förhållande till varandra, mannen ovillkorligt
cell hustrun villkorligt, då däremot underhållsskyldighet dem emellan ej
behöver föreligga.

Då nu den familjerättsliga underhållsskyldigheten, sådan den utformats
i de ovan åberopade bstämmelserna i nya giftermålsbalken och barnalagarna,
sträcker sig betydligt längre än till det nödtorftiga behovet, nämligen
till vad som med hänsyn till angivna förhållanden må finnas tillbörligt
eller skäligt, synes man, med hänsyn jämväl i viss mån till de
citerade yttrandena från åren 1915 och 1918, icke böra stanna vid att fortfarande
sammankoppla den ifrågavarande skadeståndsrätten med det nödtorftiga
behovet. Det i 6 kap. 4 § strafflagen förekommande uttrycket
”nödigt underhåll” torde därför böra underkastas en sådan ändring, att
därav framgår, att det är fråga ej blott om vad som enligt fattigvårds -

206

lagstiftningen kan anses nödigt utan om sådant underhåll, som efterlevande
enligt familjerättsliga regler ägt åtnjuta av den döde.

Oavsett att lagstiftningens egen utveckling torde fordra denna konsekvens,
då det gäller att föreslå en ändring av det ifrågavarande stadgandet,
synes det vara mest tilltalande för rättskänslan att, därest den, som
varit vållande till en familjeförsörjares död, äger tillräckliga tillgångar,
han förpliktas ersätta de efterlevande icke blott så mycket, att de ej falla
fattigvården till last, utan till och med så mycket, som de av den döde
ägt bekomma, om han fått leva. Att hänsyn till skäligheten ändock skulle
tagas, bleve ju utsagt om orden ”efter ty med avseende å såväl den brottsliges
tillgångar som andra omständigheter skäligt prövas” finge stå kvar
eller utbyttes mot något lämpligare uttryck.

Såsom en olägenhet skulle dock kunna framhållas, att det i skadeståndsprocessen
någon gång kunde bliva svårt att avgöra, om underhållsskyldighet
verkligen ålegat den döde, exempelvis då han i livstiden på grund
av söndring levat skild från sin maka och domstols beslut om hans förpliktande
att utgiva underhåll icke föreligger. Enahanda svårigheter
torde emellertid kunna uppkomma även med den lydelse, 6 kap. 4 § strafflagen
nu har.

I enlighet härmed skulle åt 6 kap. 4 § strafflagen kunna givas den
innebörden att, om någon varder dödad och underhållsskyldighet enligt
lag ålegat honom mot make, barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptant,
makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn
eller mot den, med vilken den döde förut varit gift eller utom äktenskap
avlat barn, och komma de sålunda efterlämnade att genom hans frånfälle
sakna det underhåll, som de av honom ägt åtnjuta, då skall, efter ty
med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter
skäligt prövas, tilläggas dem skadestånd, vilket må sättas att utgå på en
gång eller å särskilda tider.

Den slutliga, mera kortfattade formuleringen av lagtexten torde emellertid
ej böra ske, förrän spörsmålet varit föremål för den ytterligare
utredning, som må anses behövlig och som icke här kunnat äga rum.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag i underdånighet
inför Eders Kungl. Maj:t förelägga frågan till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Enligt vad jag försport, lärer frågan om ersättning för förlust av försörjare
skola förekomma å trettonde nordiska juristmötet, som år 1925 skall
hållas i Helsingfors.

207

2. Framställning angående ändring i vissa delar av kungl. förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning.

Den 10 mars 1924 skrev jag till Konungen följande:

”Enligt § 3 i kungl. förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
gäller såsom allmän regel, att envar skall mantalsskrivas, där
lian är bosatt.

Jämlikt § 7 skola vid mantalsskrivningen tillstädesvara bland andra
pastor eller, om lian har förfall, någon av honom förordnad lämplig person,
helst annan inom församlingen tjänstgörande präst. Pastor eller hans
ombud skall vid förrättningen tillhandahålla församlingsboken, i vilken
alla sedan sista mantalsskrivning timade förändringar skola, såvitt på
pastor ankommit, hava blivit fullständigt införda, och därur meddela erforderliga
upplysningar. Han skall oek meddela vad han har sig bekant
rörande inflyttning till församlingen av personer, som icke avlämnat flyttningsbetyg,
eller om andra mantalsskrivningen angående förhållanden,
varom hehöriga uppgifter icke inkommit.

Enligt mom. 3 i samma paragraf bör genom vederbörande kommunalombud
vid mantalsskrivningen avlämnas dels av fattigvårdsstyrelsen uppgjord
förteckning å dem, som inom distriktet åtnjuta fattigunderstöd, dels
av kommunalstyrelsen efter fattigvårdsstyrelsens hörande upprättad förteckning
å de personer inom distriktet, som till följd av fattigdom eller
sjuklighet böra från erläggande av mantalspenningar befrias.

* Vid mantalsskrivningen skola, såsom framgår av § 8 mom. 1, i enlighet
med församlingsboken och efter granskning av avlämnade uppgifter samt
med ledning jämväl av de upplysningar, som av de vid förrättningen närvarande
kunna meddelas, i mantalslängden uppföras, särskilt för en var
fastighet, till namn och födelseår samt yrke eller tjänst alla de personer,
vilka böra där mantalsskrivas.

Därvid skall bland annat iakttagas vissa föreskrifter, angivna i nio särskilda
i lagrummet upptagna punkter, av vilka här må intagas följande:

6:o) att, därest någon man, vilkens ålder vid slutet av det år, mantalsskrivningen
avser, ej understiger 21 år, icke är kyrkoskriven i församlingen,
anteckning härom göres i längden;

7:ol att särskild beteckning (ny) införes för alla män av sistnämnda
ålder, vilka vid senaste mantalsskrivningen ej voro mantalsskrivna inom
distriktet;

8:o) att likaledes särskild beteckning (ftg) införes för dem, vilka finnas
upptagna å den i § 7 mom. 3 omförmälda, av fattigvårdsstyrelsen uppgjorda
förteckning.

1 § 8 mom. 3 heter det, att av de i nästföregående års mantalslängd
upptagna personer må, utom den, som avlidit, och den, som bosatt sig å

208

utländsk ort, icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än
den, som under årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till
annat distrikt avflyttat eller vid förrättningen styrker, att han för det
kommande året, enligt de i fråga om behörig mantalsskrivningsort bestämda
grunder, bör vara mantalsskriven inom annat distrikt; dock att
den, som jämlikt gällande förordning angående kyrkoböckers förande
skall från församlingsboken överföras till boken över obefintliga, skall
vid mantalsskrivningen utelämnas.

För ändamål, som i § 10 avses, bär pastor enligt § 8 mom. 5 att å särskild
längd upptaga de personer, vilka blivit mantalsskrivna vid förrättningen
men icke avlämnat flyttningsbetyg; dock med undantag för dem,
som jämlikt § 3 mom. 1 tredje punkten uppgivit sig komma att först senare
inflytta från annat distrikt.

§ 10 bar följande lydelse:

Mom. 1. Före den 15 januari varje år skall pastor tillställa vederbörande
magistrat eller häradsskrivare dels den i § 8 mom. 5 omförmälda
längd, försedd med anteckning om dem, vilka, efter det mantalsskrivning
föregående år förrättades, till pastor avlämnat flyttningsbetyg, dels enligt
förordningen bifogat formulär n:r 4 upprättad förteckning på alla
efter nämnda förrättning intill årets slut i mantalsskrivningsdistriktet
födda och döda samt med flyttningsbetyg från annat distrikt dit inflyttade,
förut ej där mantalsskrivna personer ävensom från distriktet utflyttade
personer, de sistnämnda dock endast såvida de under förenämnda
tid uttagit flyttningsbetyg till annan församling och från pastor därstä^
des eller på annat tillförlitligt sätt underrättelse erhållits om att de dit
inflyttat.

Underlåter pastor att inom stadgad tid tillställa mantalsskrivningsförrättaren
nyssnämnda handlingar, skall mantalsskrivningsförrättaren genast
härom göra anmälan bos K. B., som har att vid lämpligt vite förständiga
vederbörande pastor om skyndsamt fullgörande av berörda
skyldighet.

Där några förändringar icke inträffat mellan mantalsskrivningen och
årets slut, skall även sådant inom den stadgade tiden och vid äventyr,
som ovan sägs, hos mantalsskrivningsförrättaren anmälas.

Mom. 2. I mantalslängden införas de rättelser och tillägg, som föranledas
av ovan omförmälda längd och förteckning, därvid beträffande dem,
för vilka i mantalslängden gjorts anteckning, att de ej äro i församlingen
kyrkoskrivna, men vilka numera avlämnat flyttningsbetyg, anteckningen
härom överstrykes; och skola nyssnämnda handlingar biläggas mantalslängden.

Det i lagrummet åberopade formulär n:r 4 har följande rubrik: ”Tillläggsförteckning,
upptagande de förändringar genom döda, födda, in- och

209

utflyttade personer, som efter mantalsskrivningen den 5 december 1894
intill samma års slut inträffat i N. N. socken (stad).”

Enligt § 11 skall mantalslängden före den 5 mars av mantalsskrivningsförrättaren
avlämnas till vederbörande pastor, vilken har att med församlingsboken
jämföra mantalslängden och därvid särskilt uppmärksamma,
huruvida person, för vilken i längden gjorts anteckning, att han
ej är i församlingen kyrkoskriven, dåmera avlämnat flyttningsbetyg. De
vid granskningen förekomna anmärkningar skola upptagas å förteckning,
som bifogas mantalslängden; och skall denna senast den 15 mars av pastor
återställas till mantalsskrivningsförrättaren. Sedan i anledning av pastors
anmärkningar vederbörliga rättelser och tillägg ägt rum i mantalslängden,
skall längden anses justerad; dock må den, som jämlikt § 3 mom. 1
tredje punkten anmält inflyttning under året från annat distrikt, äga att
inom maj månads utgång hos mantalsskrivningsförrättaren medelst intyg
av pastor i mantalsskrivningsorten styrka uppgift om namn och
ålder; och skall, där så sker, för honom i längden gjord anteckning, att
han icke är i församlingen kyrkoskriven, överstrykas.

I § 3 i kungl. förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande stadgas, att alla, som äro inom församlingen bosatta, skola bokföras
i församlingsboken.

Enligt § 33 åligger det person, som avflyttar från församling, där han
är bokförd, till annan församling inom riket, att före utflyttningen å
pastorsexpeditionen uttaga flyttningsbetyg och därvid uppgiva församling,
till vilken han flyttar, samt såvitt möjligt hlivande bostad i församlingen.
Betyget skall så snart ske kan och senast inom en månad efter inflyttningen
eller, om inflyttningen skett under hösten, senast vid vederbörligt
husförhör eller för-skrivning, inlämnas till pastor i inflyttningsorten.
Har någon inflyttat under tiden mellan nämnda förrättning och
årets slut, skall han sist på åttonde dagen efter inflyttningen hava till
pastor avlämnat betyget.

I § 12, som innehåller bestämmelser om inflyttningsbokens förande, stadgas,
att såsom inflyttad antecknas i inflyttningsboken den, som enligt § 3
skall bokföras i församlingen och som anmäler sin inflyttning med avlämnande
av flyttningsbetyg från församling inom riket. Så snart flyttningsbetyg,
utfärdat till församling inom riket, inlämnats å pastorsexpedition,
åligger det pastor att härom underrätta pastor i den församling,
från vilken hetyget utfärdats.

I § 13 stadgas, att i utflyttningsboken införas år för år i kronologisk
eller alfabetisk ordning alla under året från församlingen utfärdade flyttningsbetyg.
För den, som uttagit flyttningsbetyg till församling inom
riket, skall i utflyttningsboken antecknas såväl den dag, då flyttningsbetyget
utfärdas, som den, då det, enligt underrättelse, som jämlikt § 12 in -

14 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1925 års riksdag.

210

går, inlämnats i annan församling, vilken sistnämnda dag skall räknas såsom
utflyttningsdag.

I en till mig inkommen skrift har styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening
anfört, att under den tid, gällande kyrkobokföringsförordning
tillämpats, de fall betydligt ökats, då personer blivit på mer än ett ställe
mantalsskrivna på grund därav att, sedan de eidiållit flyttningsbetyg, de
likväl ej betraktades såsom utflyttade, förrän avis inkommit om inflyttningen,
varvid såsom inflyttningsdag räknades den dag, då betyget inlämnades
till pastorsämbetet i inflyttningsorten. Mellan dagen för flyttningsbetygets
utfärdande och dagen, då avis om inflyttningen anlände,
kunde mången gång förflyta flera månader, och inträffade därunder den
för mantalsskrivning så viktiga perioden 16 november—31 december,
kunde olyckan lätt vara framme, att sådana personer bleve dubbelskrivna.
För att få detta missförhållande avhjälpt hemställde styrelsen, att jag
måtte föreslå Eders Kung! Maj:t ett tillägg till mantalsskrivningsförordningen
i form av särskilt moment under § 10, så lydande: ”Om pastor
efter avsändandet av tilläggsförteckningen genom avis från pastor i annan
församling vinner kännedom om att person, som uttagit flyttningsbetyg
under föregående år, inlämnat detta till pastor i inflyttningsorten
före sagda års utgång, åligger det pastor i utflyttningsorten att härom
ofördröjligen underrätta mantalsskrivningsförrättaren därstädes för nödig
rättelse i mantalslängden till förebyggande av dubbel mantalsskrivning”.
Samtidigt påvisade styrelsen dels att den i § 10 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen
omförmälda tilläggsförteckningen borde upptaga meddelande
om ingångna äktenskap under tiden från mantalsskrivningen till
årets slut även beträffande personer inom socknen och dels att bestämmelserna
i § 8 mom. 1 7:o) och 8:o) i samma förordning borde utgå eller
ändras i överensstämmelse med andra senare tillkomna författningar.

På min begäran har kung! kammarrätten avgivit utlåtande i ärendet
och därvid anfört följande:

Beträffande det ifrågasatta nya momentet i § 10 mantalsskrivningsförordningen
ansåge sig kammarrätten till en början böra erinra därom,
att enligt § 11 samma förordning skulle den av mantalsskrivningsförrättaren
upprättade mantalslängden före den 5 mars avlämnas till vederbörande
pastor, vilken hade att med församlingsboken jämföra mantalslängden
och därvid särskilt uppmärksamma, huruvida person, för vilken
i längden gjorts anteckning, att han ej vore i församlingen kyrkoskriven,
dåmera avlämnat flyttningsbetyg. De vid granskningen förekomna anmärkningar
skulle upptagas å förteckning, som bifogades mantalslängden;
och skulle denna med tillhörande handlingar senast den 15 mars av
pastor återställas till mantalsskrivningsförrättaren. Därefter skulle i anledning
av pastors anmärkningar göras vederbörliga rättelser och till -

lägg. Enligt detta stadgande ålåge det tydligen pastor att vid granskning
av mantalslängden anmärka bland annat, om rörande viss där upptagen
person, som utflyttat före föregående års utgång, från pastor i
annan församling, efter det tilläggsförteckningen avsänts, underrättelse
ankommit att personen i fråga dit inflyttat. Fullgjorde pastor i utflyttningsorten
denna honom åliggande skyldighet, syntes den av styrelsen
för häradsskrivarföreningen påstådda faran för dubbel mantalsskrivning
vara så gott som utesluten. Skulle emellertid ett förtydligande anses erforderligt,
syntes det ligga närmast till hands att till förebyggande av
dubbel mantalsskrivning i § 11 mantalsskrivningsförordningen infördes
ett stadgande, innefattande en erinran till pastor om hans skyldighet i
nu berörda avseende, av exempelvis följande lydelse: Mantalslängden -—
---- — — avlämnat flyttningsbetyg eller huruvida rörande person,
som uttagit flyttningsbetyg under föregående år till annan församling,
från pastor därstädes eller på annat tillförlitligt sätt underrättelse,
att han dit inflyttat före föregående års utgång, erhållits efter avsändandet
av den i § 10 mom. 1 omförmälda förteckning. I varje fall syntes
åt ett stadgande av nu ifrågavarande innebörd böra givas en avfattning,
som mera anslöte sig till lydelsen av sista delen av första stycket i § 10
mom. 1 mantalsskrivningsförordningen än vad den av styrelsen för bära
dsskri var föreningen föreslagna avfattningen gjorde. Anmärkningen
att tilläggsförteckningen borde upptaga meddelande om ingångna äktenskap
under tiden från mantalsskrivningen till årets slut även beträffande
personer inom socknen syntes kammarrätten befogad, särskilt som det
ur taxeringssynpunkt vore önskvärt, att mantalslängden även i berörda
avseende vore fullt korrekt. Rättelse syntes lämpligen kunna vinnas genom
att i § 10 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen före ordet ”födda”
insattes ordet ”gifta”. I sammanhang därmed syntes det vid mantalsskrivningsförordningen
fogade formulär n:r 4 böra vederbörligen kompletteras.
Bestämmelserna i § 8 mom. 1 7:o) och 8:o) hade tillkommit genom
kungl. förordning den 22 oktober 1909 (sv. f. n:r 121) såsom en följd av
de år 1909 utfärdade bestämmelserna om rösträtt vid och röstlängd för
val till riksdagens andra kammare och både, såsom Kungl. Majrts proposition
till riksdagen år 1909 n:r 96 gåve vid handen, jämte åtskilliga
andra samtidigt i mantalsskrivningsförordningen vidtagna ändringar
varit betingade av önskvärdheten av att mantalslängden skulle i möjligaste
mån kunna utgöra en tillförlitlig grund för röstlängden. Beteckningen
”ny” i mantalslängden avsåge att utgöra en erinran därom, att så
betecknad person icke ägde rösträtt utan att det styrktes, att honom i
hans föregående mantalsskrivningsort påförda under sistförflutna kalenderåret
till betalning förfallna utskylder blivit erlagda eller att han icke
detta år haft att erlägga några sådana utskylder. Då denna förutsätt -

212

ning för politisk rösträtt numera bortfallit, kunde tydligen punkten 7:o)
i § 8 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen utgå. Valrätt vid val till
riksdagens andra kammare finge enligt § 16 riksdagsordningen ej utövas
av den, som vore av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning. Enligt 5 § i kungl. kungörelsen den 29 januari 1921 (n:r 14)
om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och
av kommunal röstlängd samt angående den i avseende härå vissa myndigheter
åliggande uppgiftsskyldighet ålåge det i varje kommun utom
Stockholm och Göteborg fattigvårdsstyrelsen att årligen meddela uppgift,
upptagande varje man eller kvinna, vilken uppnått eller under kalenderåret
uppnådde en ålder av 23 år och den 10 juni vore av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning. Det tillkomme i Stockholm
Ö. Ä. och i Göteborg magistraten att utfärda de särskilda föreskrifter,
som erfordrades för meddelande till stadens röstlängdsupprättare av
nyssnämnda upplysningar. Vid sådant förhållande syntes någon ändring
icke höra vidtagas i punkt 8:o) i § 8 mom. 1 i mantalsskrivningsförordningen.
Däremot syntes sådan ändring i § 7 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen
höra vidtagas, att orden ”dels av fattigvårdsstyrelsen uppgjord
förteckning å dem, som inom distriktet åtnjuta fattigunderstöd,
dels” utbyttes mot orden ”dels av fattigvårdsstyrelsen uppgjord förteckning
å dem, som inom distriktet äro av allmänna fattigvården omhändertagna
för varaktig försörjning, dels”. Kammarrätten ville slutligen
betona, att kammarrätten icke ansett sig hava på grund av föreningsstyrelsens
skrift haft anledning att ingå på en närmare undersökning,
om till äventyrs flera bestämmelser i mantalsskrivningsförordningen på
grund av likartad anledning, som förekommit beträffande § 7 mom. 3
och punkt 7:o) i § 8 mom. 1, vore i behov av revision.

Vad styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening anfört synes mig värt
ett visst beaktande. Utan tvivel torde åtskilliga fall, där någon blivit
för samma år mantalsskriven i mer än ett distrikt, hava sin grund i
de av styrelsen påpekade omständigheterna.

Mantalsskrivning på mer än ett ställe torde även i regel åtföljas av dubbelbeskattning
av den mantalsskrivne och sålunda för honom medföra
icke blott olägenhet och ofta direkt skada utan jämväl förargelse och tidsspillan
samt dessutom för vederbörande myndigheter föranleda ett vidlyftigt
och betungande arbete till rättelses vinnande. För undvikande av
missförhållanden i berörda avseende synes mig varje välbetänkt åtgärd
böra vidtagas. Varje föreskrift, som kan lända till en bättring härutinnan,
torde böra meddelas.

Emellertid synes icke erforderligt att, såsom styrelsen för häradsskri -

varföreningen ifrågasatt, företaga en ändring i § 10 mantalsskrivningsförordningen.
På sätt kammarrätten anmärkt, åligger det enligt § 11
vederbörande pastor att vid den åt honom uppdragna granskningen av
mantalslängden särskilt uppmärksamma, huruvida person, för vilken i
längden gjorts anteckning, att han ej är i församlingen kyrkoskriven,
sedermera avlämnat flyttningsbetyg. I detta pastors åliggande, vilket
givetvis måste förutsättas bliva fullgjort med största omsorg och noggrannhet,
hör, såsom kammarrätten påpekat, jämväl ingå skyldigheten
att anmärka om rörande viss i mantalslängden upptagen person, som utflyttat
före föregående års utgång, från pastor i annan församling, efter
det tilläggsförteckningen avsänts, underrättelse ankommit att nämnda
person dit inflyttat. Då denna granskning äger rum så sent som i mars
månad och det åligger pastor i den församling, dit inflyttningen skett,
att, så snart flyttningsbetyg inlämnats å pastorsexpeditionen, därom
underrätta pastor i utflyttningsorten, synes mig den senare böra vid
granskningen äga kännedom om de på mantalslängden inverkande inflyttningar
till andra församlingar, som ägt rum, sedan tilläggsförteckningen
avsänts.

Men utan tvivel skulle ett förtydligande, på sätt kammarrätten ifrågasatt,
av bestämmelserna i § 11 om pastors skyldigheter i förevarande hänseende
vara av betydelse. Det av kammarrätten föreslagna tillägget till
sistnämnda lagrum torde vara av beskaffenhet att böra komma till användning.

Beträffande den ifrågasatta ändringen av bestämmelserna i § 10 mom. 1
mantalsskrivningsförordningen torde, såsom kammarrätten jämväl anfört,
en ändring vara av behovet påkallad. Såsom kammarrätten föreslagit,
torde den erforderliga ändringen kunna ske genom insättandet av ordet
”gifta” före ordet ”födda”. I sammanhang därmed skulle det vid förordningen
fogade formulär n:r 4 kompletteras.

I § 8 mom. 1 torde, såsom framhållits, punkt 7: o) kunna utgå, varemot,
enligt vad kammarrätten påvisat, bestämmelserna i punkt 8:o) fortfarande
äga betydelse. Däremot vore önskvärt, att ordalagen i § 7 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen
bragtes i närmare överensstämmelse med § 16
riksdagsordningen. Den av kammarrätten i sådant avseende föreslagna
ändringen torde vara av beskaffenhet att böra vinna bifall.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållande till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Genom kungl. förordningen den 16 maj 1924 om ändrad lydelse av § 11
i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning (sv. f. n:r 110)
har den av mig förordade ändringen i nämnda lagrum vidtagits.

214

3. Framställning angående översändande av avskrift av hovrätts
dom eller utslag till underrätt, som i målet dömt.

•

I 1924 års berättelse (sid. 277 o. f.) redogöres för en av mig i detta ämne
avlåten framställning. Över densamma infordrades hovrätternas utlåtande.

Svea hovrätt anförde följande:

I princip funne hovrätten sig icke hava något att erinra mot förslaget.
Det vore att antaga, att underdomarna i regel med intresse följde de av
dem avdömda målens gång genom instanserna, och om den ifrågasatta anordningen
komme till stånd, skulle detta intresse helt naturligt stegras
och underdomarna säkerligen taga del av dem tillhandahållna expeditioner
rörande målens behandling i högre instans. Givetvis skulle det då i
många fall medföra fördelaktig verkan, att vederbörande underdomare
erhölle tillförlitlig kännedom om utgången i överrätt av ett av honom avdömt
mål. Även om kostnaderna för utskrivande av eu extra kopia av
hovrätternas utslag och domar icke kunde beräknas komma att uppgå till
något avsevärt belopp, kunde det dock icke helt bortses från att anordningen
skulle komma att för hovrätternas notarier och kontorsbiträden medföra
ökat arbete. Denna synpunkt borde dock enligt hovrättens förmenande
icke i avgörande mån inverka på frågans bedömande. Hovrätten ifrågasatte
emellertid, huruvida icke översändandet till underrätterna av hovrätternas
domar och utslag skulle kunna inskränkas till att avse allenast
de domar och utslag, i vilka hovrätterna ändrade eller med annan motivering
fastställde underrätternas domslut. Att även i mål, däri hovrätterna
ej funnit skäl att göra ändring i underdomstolarnas beslut, översända
avskrifter av domar och utslag kunde synas onödigt. Största vikten
syntes ligga däruppå, att underrätterna erhölle kännedom om hovrätternas
beslut i de fall, där dessa beslut icke överensstämde med den av
underrätten uttalade mening. Därest hovrätterna ålades att allenast i nu
angiven utsträckning till vederbörande underrätt översända avskrift av
hovrättens dom eller utslag, skulle arbetet med utskrivandet och expedierandet
av dylika avskrifter minskas och jämväl kostnaderna därför nedbringas.
Hovrätten ville ock ifrågasätta, huruvida det icke kunde få ankomma
på vederbörande hovrätt att meddela föreskrift angående omfattningen
av de avskrifter, som skulle komma att översändas till underdomarna.
Givetvis borde sådan avskrift alltid upptaga dels hovrättsexpeditionens
inledning, innehållande, bland annat, parternas namn och dagen
för underrättens beslut, dels ock hovrättens domslut i målet med skälen
därtill. Men därest det mötte svårighet att samtidigt med övriga utskriftsexemplar
även utskriva en för underdomaren avsedd kopia, syntes

2 IT)

det vara tillfyllest att för sistnämnda ändamål utskriva allenast ett transumt
av berörda omfattning. Vid utskrivandet å skrivmaskin av en expedition
samtidigt i 4 exemplar bleve visserligen även det underst liggande
exemplaret fullt läsligt, men i de fall, då expeditionen vore av större omfattning
och 4 utskrifter erfordrades, kunde arbetet lämpligare utföras på
det sätt, att samtidigt utskreves allenast 3 fullständiga exemplar och att
det för underdomaren avsedda exemplaret utskreves särskilt för sig samt
då allenast i transumt.

Göta hovrätts pluralitet yttrade:

Den föreslagna anordningen skulle vålla ökade kostnader för statsverket
och ej obetydligt besvär för vederbörande tjänstemän i hovrätterna.
Enheten i underdomstolarnas rättskipning syntes tillfyllest tillgodoses
genom nytt juridiskt arkivs och svensk juristtidnings prejudikatsamlingar.
T. f. domhavandena finge enligt den föreslagna anordningen ofta, nämligen
då de förflyttades till ny tjänstgöringsort, ej kännedom om hovrätternas
utslag i de mål, däri de dömt. I de fall, då hovrätten i sak gillade
underrättens utslag men funne, att dess domsskäl erhållit mindre lycklig
avfattning, förekomme ej sällan, att utslagen fastställdes utan omskrivning
av skälen. Därigenom vunnes — till gagn för hovrättens arbetsprodukt
— tid, som eljest skulle åtgå till diskussion om huru motivering bäst
borde avfattas. Därest förslaget genomfördes och alltså alla av hovrätten
meddelade domar och utslag skulle sändas till underdomstolarna att där
studeras och förvaras, skulle hovrätten utan tvivel känna sig föranlåten
att i de fall, varom nu vore fråga, nedlägga tid på att söka finna en bättre
form för domsskälens avfattning. Den föreslagna anordningen skulle således
giva anledning till ökat arbete för hovrättens ledamöter och därigenom
föranleda minskning i antalet mål, som hovrätten årligen hunne
avgöra. På sålunda anförda skäl hemställdes, att min framställning ej
måtte föranleda någon åtgärd.

Referenten i Göta hovrätt, med vilken presidenten instämde, anförde
emellertid, att han funne föreskrifter i det hänseende, som avsåges i min
framställning, vara ägnade att medverka till grundande av enhet och
stadga i rättskipningen. Av framställningen framginge dock ej med tydlighet,
huruvida det borde åläggas hovrätt att även i sådana fall, då till
hovrätten inkommet mål eller ärende i första instans avgjorts av annan
myndighet än allmän underrätt, till vederbörande myndighet översända
avskrift av hovrättens utslag. För vinnande av det ändamål, som avsåges
med de ifrågasatta nya bestämmelserna, borde de innehålla, att i alla de
fall, då hovrätt avgjort mål eller ärende i andra instans, avskrift av hovrättens
dom eller utslag skulle översändas till domstol eller myndighet,
som i första instans dömt i målet eller ärendet. Vid utarbetande av berörda
nya bestämmelser borde emellertid hänsyn tagas till att redan en -

216

ligt nu gällande stadganden skyldighet funnes för hovrätt att i vissa till
hovrätten fullföljda mål till vederbörande underdomare översända hovrättens
beslut, avskrift därav eller underrättelse om dess innehåll. Under
hänvisning till vad nu anförts tillstyrktes utfärdande av författning i
den av mig angivna riktningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fann, att det obestridligen borde
vara av intresse för underrätt, som dömt i mål, vilket dragits under hovrätts
prövning, att erhålla kännedom om hovrättens beslut i målet. Att
genomförandet av den föreslagna anordningen i viss mån skulle kunna
vara till gagn i avseende å rättskipningens fasthet kunde ock antagas.
Hovrätten hade alltså intet att erinra mot bifall till framställningen.
Dock kunde ifrågasättas, att dess syfte skulle vinnas, även om den begränsning
gjordes, att skyldighet för hovrätt att översända avskrift avdom
eller utslag till vederbörande underrätt icke stadgades för andra fall,
än då hovrätten i sak ändrat eller i fråga om motiveringen omskrivit underrättens
utslag.

Krigshovrätten ansåg förslaget beaktansvärt. Genomförandet av detsamma
skulle helt visst verka till vinnande av enhet och stadga i rättskipningen
särskilt i fall, där frågor av principiell betydelse kommit under
krigsöverdomstols bedömande. Det borde också ligga i krigsrättsledamöternas
intresse att i mål, som dragits under krigshovrättens prövning,
vinna kännedom om dessa måls avgörande i högre instans, och sannolikt
skulle i allmänhet överdomstolens uttalande vinna beaktande, då i framtiden
mål av likartad beskaffenhet hos krigsrätten komme under behandling.
Jämlikt 73 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
gällde beträffande krigsöverdomstols utslag som regel, att detsamma översändes
till vederbörande befälhavare för att delgivas part. Med denna
anordning för utslags expedierande medförde det blott obetydlig ökning
av expeditionsarbetet, om ytterligare ett exemplar av utslaget, vilket nu
i regel utginge i högst 2 exemplar, utskreves och bilades de andra exemplaren
för att tillställas den krigsrätt, som dömt i målet i första instans.
Och vid nämnda förhållande syntes knappast anledning förefinnas att,
såsom annars kunnat ifrågasättas, begränsa den föreslagna expeditionsskyldigheten
till att omfatta endast de utslag, i vilka överrätt ändrade
eller med annan motivering fastställde underrätts domslut. Mot en sådan
begränsning talade dessutom den omständigheten, att det jämväl kunde
vara av intresse och till ledning för underrätten att erfara utgången i
mål, däri underrätts utslag fastställts eller där talan mot detsamma icke
upptagits till prövning av formella skäl, vilket senare till exempel kunde
hava sin grund däri att underrätten meddelat ofullständig eller olämpligt
formulerad hänvisning för talans fullföljd. Emellertid syntes det böra
lämnas krigsöverdomstolen öppet att i fall av svårighet med utskrift av

217

utslag i (less helhet till krigsrätt översända allenast ett lämpligt transiimt
av detsamma. Avgörandet av frågan, vilken av krigsrättens civila
ledamöter utslaget av vederbörande befälhavare borde tillställas, vore beroende
av lämplighetsskäl i olika fall. Vore krigsdomaren bosatt å samma
ort som befälhavaren, borde utslaget tillställas krigsdomaren, i annat fall
borde auditören bekomma utslaget, om hans boningsort sammanfölle med
befälhavarens. Även förekomme fall, då i krigsrätt endast en civil ledamot
vore närvarande, vilket städse vore förhållandet vid fältkrigsrätt. I
varje fall. borde stadgas skyldighet för den, som mottagit utslaget, att
vid nästa krigsrättssammanträde delgiva övriga ledamöter av krigsrätten
innehållet av utslaget, som sedermera borde förvaras i krigsrättens
arkiv. Krigsbovrätten hemställde därför att, därest framställningen
vunne bifall, det måtte överlämnas åt krigsöverdomstol att meddela närmare
bestämmelser uti ifrågavarande hänseende.

Sedan tillfälle beretts mig att i ärendet inkomma med erinringar, anförde
jag följande:

”Av utlåtandena framgår, att det av mig väckta förslaget omfattats
med sympati ej blott av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
samt krigshovrätten utan jämväl av en minoritet i Göta hovrätt. Detta
har för mig varit anledning till synnerlig tillfredsställelse, då, såsom i
min underdåniga framställning berörts, jag vågat hysa den förhoppningen,
att en åtgärd av sådan beskaffenhet som den ifrågasatta skulle
medföra en ganska stor och fördelaktig verkan. Allt vad som göres för
att i vårt vidsträckta land minska känslan av avstånd från centrum borde
jämväl kunna vara ägnat att öka andens inflytande över arbetet samt
skärpa vakenheten och intresset i det dagliga värvet för det gemensamma
bästa.

Vad beträffar den inom Göta hovrätt framkomna anmärkningen, att
den föreslagna anordningen skulle vålla ökade kostnader och ej obetydligt
besvär för vederbörande tjänstemän, må framhållas, att Svea hovrätt
yttrat, att kostnaden icke kunde beräknas komma att uppgå till något avsevärt
belopp och att det förhållandet, att arbetet ökades för hovrätternas
notarier och kontorsbiträden, icke i avgörande mån borde inverka på frågans
bedömande. Om vidare, såsom i Göta hovrätts utlåtande berörts,
därest alla domar och utslag skulle sändas till underrätterna, hovrätterna
skulle känna sig föranlåtna att oftare än nu är förhållandet omskriva
skälen i mål, där hovrätten i sak gillade underrättens utslag, vore detta
enbart till fördel ur den synpunkten att, såsom känt, en allmän klagan
förspörjes över den knappa domsmotiveringen i vår process. Men meningen
vore ju, att den föreslagna anordningen skulle medföra, att vid

218

underrätterna ett större arbete nedlades just på domars och utslags avfattning,
så att de ej behövde korrigeras.

Lika med krigshovrätten anser jag obetingat, att expeditioner till underrätterna
och gärna — såsom i skiljaktigheten i Göta hovrätt berörts —-jämväl till annan myndighet, som dömt i första instans, skulle avsändas
även i de fall, då första instansens beslut utan vidare fastställts. Om i
varje fall, då hovrätten avgjort ett mål eller ärende i andra instans, avskrift
av hovrättens dom eller utslag översändes till den domstol eller
myndighet, som i första instans dömt i målet eller ärendet, skulle undvikas,
att förfarandet finge den karaktär av allenast kritik eller klander,
varav det eljest lätt kunde få en bismak. Det är i allmänhet mera tillfredsställande
att se sitt arbete gillat än underkänt, och ambitionen ökas
icke genom enbart kritik.

Såsom Svea hovrätt och jämväl krigshovrätten ifrågasatt, skulle det
kunna ankomma på vederbörande hovrätt att meddela föreskrift angående
omfattningen av de avskrifter, som skulle översändas. Men det synes böra
framhållas, att själva rubriken i domen eller utslaget är avsedd att utgöra
en logisk beskrivning på målets innehåll och kärna och att det, särskilt
när första instansens domslut ändras, kan vara av vikt, att den erhåller
en klar bild av vad den i verkligheten dömt om.”

Genom kungl. cirkulär till hovrätterna om översändande i vissa fall av
avskrift av hovrätts dom eller utslag (sv. f. n:r 85) har Kungl. Maj:t förordnat,
att i fall, då ej redan enligt gällande bestämmelser hovrätts beslut
eller avskrift därav skall genom hovrättens försorg tillställas domstol eller
annan myndighet, som i första hand fattat beslut i målet eller ärendet,
det skall åligga vederbörande expeditionshavande i hovrätt att till sådan
myndighet översända en avskrift av hovrättens dom eller utslag.

Cirkuläret skall äga tillämpning å domar och utslag, som av hovrätt utfärdas
efter den 31 maj 1924.

4. Framställning angående sammanslagning av Listers härads
och Bräkne härads domsagor.

I denna fråga har jag den 7 april 1924 till Konungen avlåtit följande
framställning:

”Allt eftersom riktlinjerna för den blivande processreformen börja
skönjas, torde det vara av betydelse att vidtaga sådana åtgärder, vilka
ej blott i och för sig synas ändamålsenliga utan jämväl äro av beskaffenhet
att leda till ett främjande av processreformens genomförande. Ett
steg i sådan riktning torde hava varit det för 1924 års riksdag framlagda
förslaget till lag om stads förläggande under landsrätt.

En annan åtgärd synes mig även böra bliva föremål för övervägande,
nämligen, i fall av vakans, de minsta domsagornas uppgående i större
enheter.

Jag vågar därför framkasta det spörsmålet, huruvida icke, eftersom
häradshövdingämbetet i Listers härads domsaga är ledigt, nämnda domsaga
borde sammanslås med den angränsande Bräkne härads domsaga.

Före år 1848 bildade dessa båda domsagor tillsammans en domsaga, varför
en sammanslagning av dem skulle utgöra en återgång till vad som
förut varit. Sedan uråldriga tider var Blekinge intill år 1688 indelat i
tvenne domsagor. Sistnämnda år sammanslogos dessa till en hela länet
omfattande domsaga, som bibehölls till 1770- eller 1780-talet, då den ånyo
uppdelades på två domsagor, den ena bestående av Listers och Bräkne
härad och den andra av Medelsta och Östra härad. Sedan på 1830-talet
fråga uppkommit om en förändrad reglering av domsagorna i Blekinge
län, förordnade Kungl. Maj:t år 1834, att vardera av de två domsagorna
skulle vid dåvarande ordinarie domares avgång klyvas i två domsagor,
så att varje av länets fyra härad komme att utgöra en domsaga. Först
år 1848, då häradshövdingämbetet i Listers och Bräkne härads domsaga
blev ledigt, skedde delningen av sistnämnda domsaga. Den 11 april 1849
utnämndes häradshövdingar i Listers härads och Bräkne härads domsagor.

Det synes, som om det vore synnerligen lämpligt, att de båda domsagorna
återförenades till en domsaga. De tillhöra de minsta i riket. Enligt statistiska
centralbyråns senaste uppgifter utgjorde folkmängden vid 1923
års ingång 24,953 personer i Listerdomsagan och 22,475 personer i Bräknedomsagan.
Genom den ifrågasatta sammanslagningen skulle den nya domsagan
erhålla en folkmängd av omkring 47,500 personer, vilket antal väl
överstiger en medelstor domsagas folkmängd men dock överträffas i ett
stort antal domsagor. Beträffande arbetsbördan framgår av arbetsredogörelserna
för år 1923, att under nämnda år handlagts:

i Listers härads domsaga:

tvistemål och brottmål............................................. 300

konkurser och konkursärenden...................................... 42

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 1,042

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 459

1,843

i Bräkne härads domsaga:

tvistemål och brottmål............................................. 219

konkurser och konkursärenden...................................... 15

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 714

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 363

1,311

220

Om en sammanslagning av domsagorna redan ägt rum, skulle antalet
mål, konkurser och ärenden under år 1923 i den större domsagan utgjort
3,154. Det torde med säkerhet kunna antagas, att en dylik arbetsbörda icke
skulle bliva för stor. Till en jämförelse må nämnas, att målens och ärendenas
antal i de nybildade Linköpings- och Mjölby domsagorna (min årsberättelse
1923 sid. 210 o. f.) för år 1921 beräknades uppgå till resp. 3,028
och 2,942.

Lister domsagan upptager den västligaste fjärdedelen av Blekinge län.
Bräkne härads domsaga ligger öster om Listerdomsagan. En sammanslagning
skulle i geografiskt hänseende giva den nybildade domsagan en
synnerligen lämplig form. I areal skulle den ej komma att utgöra mer än
134,907 hektar, ett ingalunda stort ytinnehåll för en domsaga. Den angränsande
Medelsta härads domsaga har ett ytinnehåll av 101,928 hektar.

Tanken på en återförening av Lister- och Bräknedomsagorna är icke ny.
I sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
ifrågasatte nya lagberedningen en sammanslagning av dem till en
domsaga under benämning Karlshamns domsaga. Nya lagberedningen
anförde, att häradena syntes med avseende på deras belägenhet och ringa
areal böra sammanläggas till en domsaga med tingsställe och rannsakningshäkte
i Karlshamn, dit icke någon av domsagans invånare finge mer
än vid pass 4 mil och samfärdseln underlättades genom järnväg, som ginge
i gränsen mellan häradena.

Det hade nog varit önskligt, att den sammanslagna domsagan fått bilda
ett tingslag med tingsställe i Karlshamn, som onekligen också vore den
för domarkansliets förläggande lämpligaste platsen i domsagan. Mot en
sådan anordning talar emellertid den omständigheten, att i båda de nuvarande
domsagorna finnas nya och goda tingshus. I Sölvesborg har sålunda
så sent som år 1921 uppförts ett modernt och ändamålsenligt inrett
tingshus, som torde hava dragit en högst avsevärd kostnad. Kommer därtill
att detsamma inretts med hänsyn till att häradshövdingen i domsagan
däri skulle erhålla rymliga kanslilokaler och hostad, så synes det böra
förordas, att domsagan får tingsställe i Sölvesborg, och jämväl lämpligt,
att domarkansliet förlägges dit. Även Bräknedomsagan har å tingsstället
i Bräkne-Hoby ett i gott stånd varande tingshus. I sitt nuvarande skick
innehåller detta till största delen bostadsvåning åt häradshövdingen, medan
tingssalen är liten, endast omkring 6 X 12 m., liksom kanslilokalerna
torde vara trånga.

Då man måste bortse från Karlshamn såsom den lämpligaste tingsstaden
och invånarna i Bräknedomsagan skulle i förhållande till vad nu är
fallet få tämligen lång väg till tingen, om dessa helt och hållet förlädes
till Sölvesborg, synes lämpligast, att den sammanslagna domsagan bildade
två tingslag, bestående av Listers och Bräkne härad, därvid sistnämnda

221

härads tingslag skulle behålla sitt tingsställe i Bräkne-Hoby. Genom att
häradshövdingens intill tingssalen belägna boställsvåning bleve överflödig
skulle tingssalen därstädes kunna erhålla eu välbehövlig utvidgning.
Med nuvarande goda kommunikationer och då i allt fall flertalet ärenden
hos domliavanden mellan tingen torde uträttas per post eller telefon,
borde det icke bliva förenat med någon avsevärd olägenhet för invånarna
i Bräkne härad, därest domarkansliet förlädes från Bräkne-Hoby till
Sölvesborg.

Om den sammanslagna domsagan indelades i två tingslag, skulle det
måhända anses lämpligt med allenast 5 allmänna sammanträden i vartdera
tingslaget, utom slutsammanträdena, i stället för att i vardera domsagan
nu hållas 10 sammanträden om året. Detta förhållande kunde synas
utgöra en nackdel av domsagornas sammanslagning, nämligen så att
snabbheten i rättskipningen skulle lida avbräck. Men redan nu torde ofta
förfaras så att mål, som uppskjutas, icke utsättas till nästa utan till därpå
följande sammanträde, varigenom de komma att handläggas på vartannat
sammanträde med 8 veckors mellanrum, eller såsom fallet skulle
bliva, om domsagorna efter en sammanslagning bildade var sitt tingslag
med tingssammanträde varannan gång. För att häradsborna icke skulle
få möjligheten minskad till en snabb handläggning av småprotokollsärenden
och jämväl övriga ärenden, som angivas i 1 § i lagen den 7 maj 1918
om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,
kunde tingssammanträden med tremansnämnd inrättas mellan de allmänna
tingssammanträdena å tid, som utsattes till någon dag efter allmänt
sammanträde i det andra tingslaget. Härigenom skulle vartdera
tingslaget erhålla tingssammanträden i ungefärligen samma utsträckning
som nu. För häradsnämnderna skulle en sådan anordning medföra
en icke oväsentlig minskning av deras tjänstgöringsskyldighet. En motsvarande
anordning tillämpas numera i flera domsagor med två tingslag.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
åtgärder böra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare utvecklats,
av eu sammanslagning av Listers härads och Bräkne härads domsagor.
”

Sedan vederbörande myndigheter och häradsborna blivit hörda, yttrade
proeesskommissionen, från vilken utlåtande jämväl infordrades, följande:

Proeesskommissionen hade i avseende å den framtida organisationen av
våra underdomstolar tänkt sig, att varje domsagas område borde göras
så stort, att domsagans förvaltning kunde giva fullt arbete åt flera fast
anställda domare ävensom att göromålen i domsagan efter kvalitativa
grunder uppdelades mellan de särskilda domarna. Vid en blivande dom -

222

kretsindelning i enlighet därmed syntes en av de domsagor, i vilka Blekinge
skulle komma att uppdelas, böra omfatta Listers och Bräkne härads
domsagor jämte städerna Karlshamn och Sölvesborg med tingsställe och
domarkansli i Karlshamn, som finge anses vara en centralpunkt för orten.
J. 0:s förslag innebure en sammanslagning av nämnda två domsagor till
en domsaga, och sammanslagningen skulle således innefatta en åtgärd av
beskaffenhet att främja processreformens genomförande, i det att den ändring
i indelningen, som denna reform antagligen skulle medföra, redan
nu skulle delvis företagas. J. O. hade emellertid icke ansett sig höra räkna
med möjligheten att förena domsagorna till en domkrets med gemensamt
tingsställe utan föreslagit, att vardera domsagan skulle ingå i den förenade
domsagan såsom eget tingslag med bibehållande av nuvarande tingsställe
och med tingshållning enligt huvudregeln i 1872 års förordning,
vilket skulle medföra, att antalet allmänna tingssammanträden om året
i vartdera tingslaget skulle komma att utgöra allenast 5, i stället för
att nu i vardera domsagan hållas 10 allmänna sammanträden. Denna
J. 0:s ståndpunkt hade föranletts av vissa ortsförhållanden, och på grund
av dessa förhållanden syntes det heller icke nu höra ifrågasättas att sammanslå
domsagorna till ett tingslag med tingsställe i Karlshamn. Men en
anordning sådan som J. O. föreslagit skulle, på sätt från olika håll framhållits,
innefatta en betydande försämring i nu gällande ordning för rättskipningens
handhavande. En sådan anordning ansåge processkommissionen
icke höra vidtagas. Utan att i övrigt ingå på bedömande av verkningarna
av en nu företagen sammanslagning, ansåge processkommissionen
alltså den av J. O. föreslagna ändringen ej böra komma till stånd.
Beaktas borde ock, att ur synpunkten av en processreforms genomförande
någon större olägenhet av det lediga häradshövdingämbetets i Listers domsaga
tillsättande icke gärna kunde uppkomma, enär häradshövdingen i
Bräkne härads domsaga senast om 9 år skulle avgå från sitt ämbete och tillfälle
alltså då förefunnes att åter upptaga frågan. På grund av vad sålunda
anförts ansåge sig processkommissionen icke böra tillstyrka bifall till
framställningen.

Från utlåtandet var ledamoten av kommissionen, häradshövdingen K.
Schlyter av skiljaktig mening och anförde:

J. 0:s framställning utginge från det principiella uttalandet, att i fall
av vakans de minsta domsagorna borde uppgå i större enheter. Han ansåge
åtgärder för åstadkommande därav ej blott i och för sig ändamålsenliga
utan jämväl av beskaffenhet att leda till ett främjande av processreformens
genomförande. Beträffande denna fråga ville häradshövdingen
Schlyter erinra om följande, som under de senare åren förekommit. Vid
1920 års riksdag hade Kungl. Maj:t föreslagit delning av tvenne stora dom -

223

sagor, Gästriklands och Västerbottens läns södra, vardera i tvenne nya.
Samma år hade förslag framlagts om inrättande av biträdande domarsysslor
i de större domsagorna. I en i första kammaren väckt motion
hade häradshövdingen Schlyter yrkat avslag å förslaget om domsagornas
delning under hänvisning till att en bättre arbetsfördelning skulle uppnås
genom tillsättande av biträdande domare i båda domsagorna. I andra
kammaren hade förslaget om domsagodelningarna avslagits med stor majoritet,
medan första kammaren bifallit propositionen, och vid gemensam
votering hade första kammarens mening segrat med någon rösts övervikt.
Beträffande verkningarna av den sålunda vidtagna åtgärden, vad anginge
Västerbottens södra domsaga, hänvisade häradshövdingen Schlyter till
en av häradshövdingen I. Kramer till J. O. ingiven promemoria, återgiven
i denna ämbetsberättelse sid. 261 o. f. Frågans utfall i riksdagen år
1920 torde till väsentlig del hava föranletts av då rådande brist på juridisk
arbetskraft, vilken särskilt gjort sig kännbar i de norrländska domsagorna.
Att riksdagen icke avsett att i princip uttala sig för domsagodelningar
i stället för en arbetsfördelning inom större domsagor mellan
häradshövding och biträdande domare hade framgått även av diskussionen
i första kammaren. Efter år 1920 hade någon delning av domsagor icke
förekommit. Tvärtom hade statsmakterna tagit ställning mot denna princip,
i det att, sedan Svea hovrätt föreslagit delning av rikets största domsaga,
Södra Roslags, Kungl. Maj:t i stället vid 1923 års riksdag föreslagit
biträdande domarsysslan i domsagan förstärkt till en inskrivningsdomartjänst,
vilket förslag av riksdagen bifallits. Vid samma års riksdag hade
även tagits konsekvensen av denna ståndpunkt i fråga om sammanslagning
av små domsagor vid uppkommen ledighet, i det att riksdagen på
förslag av Kungl. Maj:t efter framställning av J. O. beslutit uppdelning
av en liten östgötadomsaga, Vifolka, Valkeho och Gullbergs, mellan granndomsagorna.
Efter dessa riksdagens beslut hade J. O. tagit tvenne initiativ
till fortgående på den sålunda inslagna vägen, nämligen dels år 1923
beträffande Inlands härads domsaga, som J. O. föreslagit uppdelad mellan
granndomsagorna, dels år 1924 beträffande Listers domsaga. Förslaget
beträffande Inlandsdomsagan, varöver processkommissionen icke blivit
hörd, hade avslagits antagligen främst på den grund att en del av domsagan
skulle hava tillagts Askims m. fl. härads domsaga, som redan förut
hade eu mycket stor arbetsbörda. När J. O. nu i sammanhang med frågan
om Listers härads domsaga i princip uttalat sig för vidtagande av åtgärder
för de minsta domsagornas uppgående i större enheter i fall av vakans,
syntes det vara av betydelse att, oberoende av utgången av det speciella
fall som nu förelåge till bedömande, frågan om den uppställda principens
riktighet prövades. De ord med vilka J. O. avslutat sin framställning tydde
även på att han lagt större vikt vid den principiella utredningen än vid

224

ett bifall till den gjorda framställningen beträffande Listers härads domsaga.
För sin del hyste häradshövdingen Schlyter på grund av sina erfarenheter
från domsagoarbetet den bestämda uppfattningen att, alldeles
oberoende av en framtida rättegångsreform, det utgjorde ett aktuellt önskemål,
att de minsta domsagorna, så långt detta ur geografiska synpunkter
vore möjligt, måtte försvinna och i stället en rationell arbetsfördelning
genomföras inom större domsagor. Förande de skäl som talade därför
kunde häradshövdingen Schlyter alltjämt hänvisa till utredningen i sin
motion vid 1920 års riksdag. I korthet kunde dessa skäl så sammanfattas,
att de små domsagorna icke gåve tillräckligt kvalificerat arbete åt eu
ämbetsman, som uppfyllde de anspråk på utbildning och duglighet, man
borde ställa på en häradshövding, samt att man genom en minskning av
antalet häradshövdingtjänster hade utsikt att så småningom erhålla dessa
domarplatser besatta med mera kvalificerade innehavare, särskilt om man
vid sidan av dem inrättade ordinarie inskrivningsdomartjänster, så att
icke alla aspiranter på domarbanan måste befordras till häradshövdingar.
Det borde icke heller lämnas utan avseende, att det ur statsfinansiell synpunkt
icke vore riktigt att använda överkvalificerad arbetskraft för mindre
kvalificerat arbete och att en indragning av ett antal häradshövdingtjänster
och dessas ersättande med biträdande domare i de genom sammanslagningarna
åstadkomna större domsagorna måste leda till icke obetydliga
besparingar. En genomgång av landets domsagor torde giva vid handen,
att icke mindre än ett 20-tal skulle kunna på detta sätt försvinna
genom sammanslagning med eller uppdelning mellan granndomsagor. Av
vad häradshövdingen Schlyter anfört framginge, att han till fullo gillade
utgångspunkten för J. 0:s framställning, och detta redan och framför allt
ur synpunkten av vad som just nu vore ändamålsenligt. Att detta sedan
sammanfölle med den utveckling processkommissionen tänkt sig, hade endast
den betydelse, att processkommissionens arbete ej lade hinder i vägen
för genomförande redan nu av en klok och praktisk organisation av domsagorna.
Däremot ansåge häradshövdingen Schlyter processkommissionens
ännu icke av statsmakterna prövade planer beträffande den framtida
domstolsorganisationen icke i och för sig ägnade att nu föranleda några
positiva åtgärder för domsagornas omorganisation. Vad därefter anginge
fiirslaget om en sammanslagning av Listers och Bräkne härads domsagor
vore häradshövdingen Schlyter ense med processkommissionens majoritet
därutinnan, att en sammanslagning ej borde ske på det sätt, att de
båda förutvarande domsagorna komme att bilda två skilda tingslag med
allenast 5 allmänna tingssammanträden om året i vartdera. Däremot
ansåge han icke ådagalagt att, såsom bl. a. yttrats, arbetsbördan skulle
vara för stor, för att det skulle kunna åläggas häradshövdingen i den förenade
domsagan att hålla 10 sammanträden om året i varje härad. En dy -

225

lik ordning ägde nämligen rum i Frosta och Eslövs tingslags domsaga,
vars arbetsbörda icke torde understiga den sammanlagda i Listers och
Bräkne. Icke heller en organisation med två tingslag och 10 allmänna
tingssammanträden i vartdera syntes fullt tillfredsställande. Förutsättningen
för att alla de med eu sammanslagning förenade fördelarna skulle
komma till stånd vore, att den nya domsagan bildade ett enda tingslag
med tingshus och kansli förlagt till domsagans huvudort, i detta fall Karlshamn.
För sin del kunde häradshövdingen Sehlyter icke i den omständigheten
att Listers härads domsaga så nyligen som år 1921 låtit bygga ett
stort och dyrbart tingshus i Sölvesborg eller att Bräkne härads tingshus
i Bräkne-Hoby ännu vore fullt användbart finna något hinder för statsmakterna
att genomföra en ur allmänna synpunkter lämplig domsagoindelning.
I varje fall borde tingshuset i Sölvesborg även framdeles kunna
finna användning för hållande av tremansting, även om den sammanslagna
domsagans allmänna tingssammanträden hölles i Karlshamn. Om
häradshövdingen Sehlyter sålunda funne allmänna synpunkter tala för en
sammanslagning av Listers och Bräkne härads domsagor till en med tingsställe
i Karlshamn, funnes dock en ganska allvarlig betänklighet mot
denna anordning, nämligen det förhållandet att, då i framtiden jämväl
Karlshamns stad torde komma att förenas med denna domsaga, det kunde
vara olämpligt att nu uppföra ett nytt tingshus i Karlshamn utan samverkan
med staden. Denna synpunkt syntes böra leda till att den sammanslagna
domsagan provisoriskt organiserades så, att de allmänna tingssammanträdena
hölles i Bräkne-Hoby, där domhavanden för närvarande
hade sin bostad och där han, så länge nytt tingshus icke uppförts i Karlshamn,
fortfarande syntes böra få hava kansliet förlagt, medan tingssammanträden
med tremansnämnd varje månad hölles å tingshuset i Sölvesborg.
Begränsades sålunda handläggningen i Sölvesborg till tremanstingsmål,
skulle den ordinarie domhavanden icke behöva betungas med tingsresorna.
Det mest vägande skäl, som anförts mot att nu verkställa en
sammanslagning av domsagorna, syntes ligga i den av häradshövdingen
i Bräkne härads domsaga åberopade sjuklighet, på grund varav han uttalat,
att det skulle bliva honom personligen ytterst svårt, kanske omöjligt,
att på ett tillfredsställande sätt förvalta domarämbetet i den nya domsagan.
För den händelse detta skäl skulle komma att finnas avgörande,
löpte man emellertid risken att, därest frågan om sammanslagningen sålunda
uppskötes till tiden för häradshövdingens i Bräkne härads domsaga
avgång, ett liknande skäl mot en sammanslagning då jämväl kunde åberopas
av Listerdomsagans dåvarande innehavare. Möjligen skulle detta
kunna undvikas därigenom att Kungl. Maj:t redan nu föreskreve, att vid
nuvarande häradshövdingens i Bräkne härads domsaga avgång de båda
domsagorna skulle sammanslås till en, men uppsköte meddelandet av de -

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1925 års riksdag.

226

talj hestämmel ser angående den nya domsagans organisation. Emellertid
syntes det vara mera ändamålsenligt att sammanslagningen finge omedelbart
träda i kraft, men att häradshövdingen erhölle den hjälp av biträdande
domare, som erfordrades för att arbetsbördan ej skulle bliva honom
för tung.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrkte häradshövdingen Schlyter
för sin del på det sätt bifall till min framställning, att han hemställde,
att åtgärder måtte vidtagas för sammanslående av Listers
och Bräkne härads domsagor till en, utgörande ett tingslag med tingsställe
och kansli från tidpunkt, som Kungl. Maj:t framdeles hestämde,
förlagda till Karlshamn, att, intill dess Kungl. Maj:t meddelade bestämmelse
om tingsställets och kansliets förläggande till Karlshamn, dessa
måtte få förbliva i Bräkne-Hoby, samt att i domsagan årligen måtte hållas
10 allmänna tingssammanträden å tingsstället i Bräkne-Hoby och 12
tingssammanträden med tremansnämnd å tingshuset i Sölvesborg.

Genom beslut den 21 november 1924 fann Kungl. Maj :t, med hänsyn till
vad som blivit upplyst i de över framställningen avgivna yttrandena, densamma
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

5. Framställning angående minskning av kostnaden
i relaxationsärenden.

I detta ämne avlät jag den 2 juni 1924 till Konungen en framställning
av följande lydelse:

”Under senare tider har man sökt befordra bildandet av självständiga
småbruk och egna hem bland annat genom att underlätta de nya fastigheternas
befrielse från ansvar för stamfastighetens gäld.

Stadgandena i 1875 års inteckningsförordning voro i sådant avseende
till en början föga tillfredsställande. Den nybildade fastigheten svarade
i förhållande till sitt värde för de inteckningar, som, innan lagfart å densamma
sökts, meddelats i den odelade stamfastigheten, och detta vare sig
den nya fastigheten tillkommit genom jordavsöndring, ägostyckning eller
hemmansklyvning. Därest en i den odelade fastigheten meddelad inteckning
föranledde exekutiv försäljning, måste ntsökningsförfarandet drabba
även den nybildade fastigheten. Då inteckningshavaren icke kunde vara
betjänt med en obetydlig förtidsbetalning å sin fordran och det tillika var
vanskligt att bestämma den del av fordringen, som borde belöpa på den
nybildade fastigheten, kunde man knappast räkna med att lägenhetshavaren
genom att betala någon del av den intecknade gälden skulle kunna
få inteckningen dödad i sin fastighet. Det återstod därför endast att genom
avtal med samtliga intressenter genomföra en partiell dödning av
inteckningen på sådant sätt, att stamfastigheten blev ansvarig för gäl -

227

dens hela belopp. Erfarenheten torde emellertid hava visat, att i detta
avseende svårigheter ofta uppstodo icke blott från en eller annan inteckningshavares
utan även från vederbörande fastighetsägares sida, i all
synnerhet då stamfastigheten efter den nybildade fastighetens tillkomst
helt eller delvis bytt ägare.

I skrivelse den 8 maj 1900 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under övervägande, i vad mån utan skada för fastighetskrediten
ägare av frånstyckad hemmansdel eller avsöndrad lägenhet kunde beredas
lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt
besvärade denna och den fastighet, från vilken styckningen eller avsöndringen
skett, samt förelägga riksdagen det förslag till lagändring, vartill
förhållandena kunde giva anledning.

Ändrade lagbestämmelser, föranledda av riksdagens skrivelse, kommo
till stånd under år 1909. Dessa bestämmelser innehöllo i huvudsak följande: Då

nybildning av fastighet skett genom jordavsöndring, skulle, därest
avsöndringen ägt rum efter utgången av år 1909, stamfastigheten svara
primärt för alla före avsöndringen tillkomna inteckningar i den odelade
fastigheten, under det att den avsöndrade lägenheten skulle svara allenast
subsidiärt. Detta subsidiära ansvar skulle, därest flera lägenheter
avsöndrats, i första hand uttagas av lägenhet, som senare lagfarits. Om
lagfart sökts samma dag å flera lägenheter eller om lagfart ej alls blivit
sökt, skulle den sist avsöndrade lägenheten först gå i betalning. Hade
lagfart, respektive avsöndring skett å samma dag, skulle lägenheterna
vara jämnställda. Tillika bereddes innehavare av inteckning, för vilken
stamfastighet och lägenhet ansvarade på sätt nyss sagts, den lättnad att
för dödning av inteckningen i lägenheten icke längre skulle krävas inteckningshandlingens
uppvisande i huvudskrift inför inteckningsdomstolen,
utan det skulle vara tillräckligt, att protokollsutdrag, utvisande att
inteckningshandlingen för nämnda ändamål uppvisats vid annan domstol,
företeddes i dödningsärendet.

Dessa stadganden hava oförändrade bibehållits med allenast det av 1912
års intecknings- och utsökningslagstiftning föranledda tillägget, att inteckning,
som på nyss angivet sätt subsidiärt besvärar avsöndrad lägenhet,
må dödas däri utan lägenhetsägarens samtycke.

Genom lag den 18 maj 1921 gjordes de omförmälda bestämmelserna tilllämpliga
jämväl i det fall, att fråga är om fastighet, som i stad nybildats
genom avstyckning och tillika kommit i ny ägares hand.

Genom den sålunda genomförda lagstiftningen har vunnits dels att avsöndrad
lägenhet — för enkelhetens skull talas i det följande blott om
genom avsöndring, ej genom avstyckning nybildade fastigheter — endast
i undantagsfall torde komma att tagas i anspråk för stamfastighetens

228

gäld och dels att ägaren till den avsöndrade lägenheten har möjlighet att,
då inteckning i stamfastigheten har ett betryggande läge, utverka inteekningshavarens
samtycke till en definitiv befrielse från ansvaret genom
inteckningens dödande, i vad den besvärar lägenheten.

Men brister finnas ännu. Sålunda äro förhållandena oförändrade
beträffande småfastigheter, som tillkommit genom hemmansklyvning
eller ägostyckning enligt lagen den 27 juni 1896. Härutinnan torde emellertid,
såsom lagutskottet vid 1909 års riksdag framhöll, generella regler
av nu berörd art svårligen kunna genomföras utan en omläggning
av inteekningslagstiftningens allmänna principer.

Gällande bestämmelser lida även av den bristen, att avsöndrad lägenhet
kan i sin helhet tagas i anspråk för i stamfastigheten intecknad
gäld och att sålunda härför kan tillgripas jämväl den värdeökning, som
efter det avsöndring skett tillförts lägenheten genom förbättringar, åstadkomna
av lägenhetsägaren. I detta avseende har utredning påkallats
redan av 1909 års riksdag i samband med att riksdagen godkände den
ovan berörda lagstiftningen. Denna fråga, som ännu är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, har av Kungl. Maj:t under år 1921 överlämnats till jordabalkssakkunniga.

Slutligen lida de genomförda lagändringarna av den bristen, att de icke
torde medföra de avsedda fördelarna för lägenheter, avsöndrade från stamfastigliet,
som gemensamt med annan fastighet besväras av inteckning för
gäld. Den förmån, den nybildade fastigheten åtnjuter genom att dess ansvar
är subsidiärt, kan gå till spillo därigenom att någon annan av de
.intecknade fastigheterna än stamfastigheten kan befinnas icke räcka till
för den därå belöpande delen av gälden, i vilket fall den eventualiteten
kan inträffa, att den suhsidiära ansvarigheten måste tagas i anspråk.
Vidare finnes här en mera begränsad möjlighet för lägenhetsägaren att
utverka partiell dödning av inteckning genom överenskommelse med allenast
inteckningshavaren. Genom att tillåta dödning av inteckningen i
lägenheten utsätter sig denne för risken att icke kunna uttaga vad som
brister i stamfastigheten ur annan intecknad fastighet, och det oavsett
storleken av det belopp, vilket, om lägenheten fortfarande häftat för gälden,
skulle kunnat därur uttagas. I detta fall är nämligen inteckningshavaren
ur stånd att styrka i vad mån brist skulle hava uppstått, om
jämväl lägenheten fortfarande häftat för intecknade beloppet. Lägenhetsliavaren
torde därför bliva nödsakad att söka få en relaxation genomförd
och i dödningsärendet visa alla vederbörandes samtycke till förklaring,
att inteckningen må gälla för oförändrat belopp och med oförändrad förmånsrätt
i hela den återstående delen av det intecknade fastighetskomplexet.

Såväl vid partiell dödning av gemensam inteckning i flera egendomar,

229

ii tan att sådant förbehåll ägt ruin, som omförmäles i 33 § inteckningsförordningen,
som vid relaxation av dylik inteckning, da förbehåll enligt nyss
nämnda paragraf blivit gjort, torde i praxis i allmänhet den svårigheten
tillkomma, att eu sådan åtgärd är förenad med högst väsentliga protokollskostnader,
kostnader som i vidrigt fall kunna uppgå till större belopp än
lägenhetens värde. Denna svårighet framträder till följd av växlande
praxis med olika styrka i olika domsagor.

De kostnader, som för närvarande kunna uppkomma i ett dödningsärondo,
äro följande: För utdrag av inteckningsboken erlägges en expeditionslösen
av 2 kronor för första utdraget och 1 krona för vart och ett a\
de följande. Vidare utgå i protokollsavgifter 2 kronor i lösen och 2 kronoi
i stämpel för första arket samt 1 krona i lösen och 1 krona 50 öre i stämpel
för varje av de följande, varjämte en lösenavgift av 50 öre debiteras för
det bevis, som angående den vidtagna åtgärden tecknas å den företedda
inteckningshandlingen. Därest inteckningshandlingen uppvisas vid annan
domstol än inteckningsdomstolen, tillkomma liisen och stämpel i ärendet
angående uppvisningen.

Utgår man från det för lägenhetsägaren mest ogynnsamma expeditionssättet
eller att beslut om partiell dödning eller relaxation antecknas a
varje i inteckningsboken förekommande upplägg, varå den gemensamma
inteckningen uppförts, och i enlighet härmed beräknar kostnaden i ett fall,
då stamfastigheten gemensamt med 99 andra fastigheter besväras med tio
inteckningar, erhållas för varje särskild inteckning följande siffror. Stämpel-
och lösen kostnader till själva protokollsutdraget, som kan beräknas
omfatta fyra ark, uppgå till 11 kronor 50 öre, lösen för bevis å inteckningshandlingen
utgör 50 öre och lösen för utdragen ur fastighetsboken belöper
sig till 101 kronor. Sammanlagda kostnaderna för en inteckning utgöra
alltså 113 kronor och för tio inteckningar 1,130 kronor.

Det här tagna exemplet torde ej utgöra något undantagsfall. I fråga
om de stora trävarubolagen tillhöriga skogshemmanen kan det inträffa,
att ett långt större antal sådana äro besvärade av en och samma inteckning,
meddelad till säkerhet för ett bolagets obligationslån. Till de nämnda
kostnaderna komma vidare utgifter för gravations- och äganderättsbevis
samt ofta högt tilltagna arvoden för advokatbiträde. Härav torde framgå,
att en relaxationsåtgärd icke med fördel kan komma ifråga, så snart de
gemensamt intecknade fastigheterna nått ett större antal.

Såsom nyss berörts tillämpas inom olika domsagor olika praxis vid behandling
av partiella dödningar och relaxationer. I de domsagor, angående
vilkas praxis jag ansett mig böra inhämta upplysningar, eller Södertörns,
Uppsala läns norra, Södersysslets, Öster-Närkes, Väster-Närkes,
Nora, Lindes, Falu, Hedemora, Norra Hälsinglands, Västra Hälsinglands,
Ångermanlands södra, Åse, Viste, Barne och Laske härads samt Kinne -

230

fjärdings, Kinne och Kållands härads domsagor, tillämpas i allmänhet det
förfaringssättet, att anteckning om dödningsåtgärden göres å samtliga
upplägg, å vilka inteckningen uppförts. I Södersysslets och Västra Hälsinglands
domsagor sker anteckning på sådant sätt vid relaxation, medan
anteckning om partiell dödning göres allenast å upplägget för det hemman,
från vilket den i dödningsärendet avsedda lägenheten avsöndrats. I
Kiuncfjärdings, Kinne och Kållands härads domsaga sker anteckning å
samtliga uppläggen vid relaxation, medan man icke haft anledning att
taga ståndpunkt till frågan huru skall förfaras vid partiell dödning. I
Södertörns, Ångermanlands södra samt Åse, Viste, Barne och Laske härads
domsagor göres vid såväl relaxation som partiell dödning anteckning
allenast å upplägget för det stamhemman, varifrån den i dödningsärendet
avsedda lägenheten avsöndrats.

Vad nu anförts ger vid handen, att gällande bestämmelser i ämnet eller
åtminstone den praxis, som härutinnan för närvarande torde vara den
härskande, måste verka i hög grad hindrande på egnahemsbildningen.
Erinringar om behovet av ändrade bestämmelser hava ej heller saknats.

Sålunda har föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksföreningar
i en till mig ingiven framställning — under erinran om de
betydande kostnader, som kunde vara förenade med en partiell dödning
av inteckning även i det fall, att dödningen icke vore förbunden med förbehåll
enligt 33 § inteckningsförordningen — påkallat min medverkan för
att få utrönt dels huruvida, då en för flera fastigheter gemensam inteckning
söktes dödad i lägenhet, avsöndrad efter år 1909 från en av de intecknade
fastigheterna och utan att dödningsåtgärden vore förenad med
förbehåll av nyss berörd art, skyldighet ålåge domare att göra anteckning
om åtgärden å flera upplägg i inteckningshoken än å upplägget för
lägenhetens stamfastighet, dels huruvida, därest sagda spörsmål besvarades
jakande, domaren vore pliktig att i den utskrivna expeditionen göra
utdrag från samtliga de upplägg, varest åtgärden antecknats, och dels
slutligen, därest jämväl sistnämnda spörsmål besvarades jakande, huruvida
icke de mången gång onaturligt höga kostnaderna skulle kunna nedbringas,
därvid tillika framhållits, att expeditionssättet borde kunna göras
mindre omständligt än det nuvarande.

Av de häradshövdingar, till vilka jag direkt vänt mig för att erhålla
upplysning angående praxis vid partiell dödning eller relaxation, har visserligen
endast en, nämligen häradshövdingen i Ångermanlands södra
domsaga, förklarat sig hava försport klagomål över de dryga kostnader,
som äro nödvändiga för att få lägenhet befriad från ansvar för stamhemmanets
gäld i här ifrågavarande fall. Häradshövdingen i Falu domsaga
har anfört, att han i ett fall, då det av honom i allmänhet tillämpade förfaringssättet
skulle hava medfört en kostnad för vederbörande av flera

tusen kronor, dels på grund av uti tillgängen på arbetskrafter i domsagan
var knapp och dels för att möjliggöra dödningsåtgärdens genomförande,
gjort anteckning om densamma allenast på upplägget för den fastighet,
varifrån lägenheten avsöndrats, samt tillagt att, om ett jämförligt fall
ånyo skulle förekomma, enahanda förfaringssätt nog skulle komma till
tillämpning. Häradshövdingarna i Öster-Närkes och Norra Hälsinglands
domsagor hava vitsordat, att de nuvarande relaxationskostnaderna äro
allt för stora, för att relaxationer i någon större utsträckning skulle kunna
komma till stånd. Häradshövdingen i sistnämnda domsaga har därvid —
under erinran att på senare tid hos de norrländska trävarubolagen gjoit
sig gällande en tydlig tendens att avhända sig sådana fastigheter eller
delar av fastigheter, som icke lämpligen borde behållas för drivandet av
den huvudsakliga näringen, trävaruindustrin — framhållit, att en lättnad
i avseende å relaxationsåtgärder vore av behovet påkallad ej blott i fråga
om avsöndrade lägenheter utan även i fråga om hemmansdelar. I samband
därmed bär'' häradshövdingen bland annat anfört, att i de köpehandlingar
rörande försäljning av bolagsjord till enskilda, vilka häradshövdingen
varit i tillfälle att iakttaga, undantagslöst stadgats, att det säljande
bolaget förbunde sig ansvara för i den sålda fastigheten gällande
inteckningar, men att köparen icke ägde påfordra desammas dödande, sa
vitt den försålda fastigheten anginge. Åtminstone i vissa fall hade man
försökt hjälpa upp saken med en skriftlig förklaring av den bank, som
innehade inteckningarna, att den fritoge den försålda fastigheten från ansvarigheten
för inteckningarna. Då därefter köparen, i förlitande på
ordalagen i köpehandlingen och på bankens förklaring samt i okunnighet
om inteckningslagens stadganden om gemensamma inteckningar, sökte
att i en bankinrättning belåna en efter köpet fastställd inteckning i den
köpta fastigheten, möttes han av avslag under hänvisning till gravationsbeviset,
som utvisade, att fastigheten, låt vara jämte ett par hundratal
andra fastigheter, svarade för inteckningar till belopp av milliontals kronor.
Tydligt vore att, om försäljningen skulle ske under omförmälda villkor,
en övergång av bolagsjorden i böndernas ägo icke komme att få någon
synnerligen stor omfattning.

Uppenbart torde vara, att de svårigheter, varmed genomförandet av partiella
dödningar eller relaxationer för närvarande äro förenade, väsentligen
bero på det expeditionssätt, som tillämpas, och att en förenkling därav
i syfte att minska kostnaderna är önskvärd. Därvid torde dock först
höra undersökas, huruvida det nu i allmänhet tillämpade förfaringssättet
är riktigt eller icke.

Föreskrifterna härom återfinnas i 9 § i kungl. kungörelsen den 14 sep -

232

tember 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras.
Detta stadgande, som direkt avser inteckningsböcker på landet men enligt
16 § i kungörelsen skall gälla även i avseende å fastighetsböcker i stad,
innehåller, att vid inteckningsböckers förande särskilt skall iakttagas, att
om fastigheter, vilka icke finnas på ett upplägg sammanförda, gemensamt
besväras av inteckning, denna skall på uppläggen för en var av dessa
fastigheter inskrivas med anmärkning, att för inteckningen häftar även
annan fastighet, till vars upplägg hänvisning bör ske, samt att i inteckningsbokens
kolumn 8 (anmärkningskolumnen) skall antecknas bland annat
vad protokollet innehåller om intecknings förmånsrätt, nedflyttning eller
förändring. Någon tydlig ledning till avgörande av det här behandlade
spörsmålet innehålla dessa stadganden synbarligen icke. Den senare bestämmelsen
är säkerligen formulerad utan särskild hänsyn till det fall,
att det är fråga om inteckning, som införts å flera upplägg.

En något bättre ledning lämna måhända de vid kungörelsen fogade
formulären. Sålunda finnas i de ursprungliga formulären, fogade vid
sv. f. 1875 n:r 70, å upplägget för ”Balsta, 6 mtl frälse säteri, jämte underlydande
hemman Damkärr It mtl kronoskatte rusthåll, Enga 1 mtl kronoskatte
samt Flathult 1 mtl rå och rör, i Balsta socken” upptagna två
under den 19 december 1860 och den 15 december 1875 meddelade inteckningar,
beträffande vilka i kolumn 8 anmärkts: ”Inteckning meddelad
även i annan fastighet: Se Carlstorp.” I kolumn 8 finnes vidare anmärkt,
att inteckningarna den 19 juni 1879 dödats, såvitt de rörde 1 mtl Enga,
men att i stället inteckning meddelats i Granhult Amegården och Granhult
Bosgården. Upplägget för Carlstorp innehåller i anmärkningskolumnen
anteckningar om att inteckning meddelats jämväl i Balsta samt i
Granhult Arnegården och Granhult Bosgården, medan å detta upplägg
ingen antydan gjorts om dödningsåtgärden. Å upplägget för Granhult
Arnegården 1 mtl krono (något upplägg för Granhult Bosgården liar ej
med tagits i formulären) är i anmärkningskolumnen allenast antecknat,
att inteckning jämväl beviljats i annan egendom, varom hänvisas till
”Balsta, Carlstorp och Granhult Bosgården”.

Av dessa formulär synes sålunda framgå att, då flera fastigheter gemensamt
intecknats, anteckning om dödning i en av de intecknade fastigheterna
skall, åtminstone då dödningsåtgärden ej är förenad med förbehåll
enligt 33 § inteckningsförordningen, ske endast å denna fastighets upplägg.
Möjligt men knappast sannolikt är, att man vid formulärens upprättande
tänkt sig olika förfaringssätt, allt eftersom den partiella dödningen
avsett all å ett visst upplägg uppförd fast egendom eller icke. I varje
fall saknas anledning antaga, att vid partiell dödning i lägenhet -- då
i allmänhet inteckningen kvarstår i annan, å upplägget uppförd fastighet
annat förfaringssätt än det i formulären närmast anvisade skulle

hava åsyftats. Detta torde framgå därav att före 1909 års lagändring
den avsöndrade lägenhetens ansvar för inteckningen var alldeles likartat
med stamfastighetens. En dödning i lägenheten hade samma betydelse
för inteckningshavarens rätt gentemot återstående intecknade fastigheter
som en dödning i stamhemmanet. Men den omständigheten, att lägenhetens
ansvar i förhållande till stamhemmanets genom 1909 års lagstiftning gjorts
snbsidiärt, kan i nu ifrågakomna avseende icke gärna hava medfört någon
förändring. I förhållande till de jämte stamfastigheten intecknade fastigheterna
svarar nämligen lägenheten på samma sätt som förut. Brist, som
uppkommer i stamfastigheten, kan icke uttagas ur de övriga intecknade
fastigheterna i vidare män än den kvarstår jämväl efter det lägenhetens
ansvarighet tagits i anspråk.

Med hänsyn till avfattningen av de ursprungliga formulären skulle man
sålunda komma till det resultatet, att den praxis, som i flertalet av de
ovan uppräknade domsagorna tillämpas beträffande anteckning om partiell
dödning utan förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, icke
stode i överensstämmelse med vad som åsyftats i 1875 års kungörelse. Mot
denna uppfattning strider icke den omständigheten, att en partiell dödning
i befriande riktning påverkar eu var av de fastigheter utom stamhemmanet,
vilka svara för inteckningen. Ty vid avfattningen av kungörelsen
har man säkerligen åsyftat att genom ett system av hänvisningar
göra anteckningarna i fastighetsböckerna så kortfattade som möjligt, och
genom att följa förefintliga hänvisningar å uppläggen för en fastighet,
som påverkas av en viss åtgärd, kan man ju utan svårighet erhålla kännedom
om åtgärden.

Det torde ej heller kunna göras gällande, att den praxis, som utvecklat
sig, medför så stora fördelar, att de skulle kunna motivera eu avvikelse
från vad som från början må hava varit avsett. Den egentliga fördelen
torde vara den, att man genom en fullständig redovisning av alla med en
inteckning vidtagna åtgärder på samtliga för inteckningen använda upplägg
skulle underlätta utarbetandet av gravationsbevis. Och det kan icke
förnekas, att ifrågavarande praxis medför en fördel härutinnan. Om man
sålunda, såsom på sina håll lär förekomma, å alla gemensamt intecknade
fastigheters upplägg gör samtliga anteckningar lika lydande, skulle man
kunna upprätta gravationsbevis å en av inteckningen besvärad fastighet
endast med tillhjälp av dess upplägg i inteckningsboken. Och om man, såsom
gällande bestämmelser väl närmast avse, gör åtminstone anteckningarna
om de övriga fastigheter, vari inteckningen meddelats, genom hänvisning
till uppläggen för dessa fastigheter, blir det möjligt att med tillhjälp
av fastighetens upplägg samt vederbörande inteckningsprotokoll
erhålla alla för gravationsbevisets utarbetande erforderliga uppgifter.
Härför är dock en förutsättning, att alla inteckningen rörande åtgärder

234

fullständigt refereras å varje upplägg och icke blott redovisas genom eu
hänvisning av typen: ”Angående partiell dödning, se Balsta”. Tydligt är
emellertid, att det betydande införings- och justeringsarbete, som ett dylikt
tillvägagångssätt medför, måste bliva väsentligt mera tidsödande än
den säkerligen på ganska kort tid verkställda undersökningen av samtliga
upplägg, som med motsatt tillvägagångssätt bleve nödvändig för utfärdande
av gravationsbevis. Därtill kommer, att en fullständig redovisning
på alla uppläggen gör inteckningsböckerna svåröverskådliga och
ökar risken för fel vid införingarna. I det sistnämnda avseendet bör särskilt
framhållas, att den kontroll av en införings riktighet, vilken vid införingar,
som beröra allenast ett upplägg, i regel erhålles genom utdragets
kollationering mot protokollet, här icke kan nås på den grund att
anmärkningskolumnen på alla utdrag utom det första redovisas genom
en hänvisning till detta. Men denna kontroll har sin stora betydelse, framför
allt under tiden intill dess den granskning ägt rum, som föreskrives i
kungl. kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande
av gravationsbevis.

Att emellertid i avseende å egentliga relaxationer med förbehåll enligt
33 § inteckningsförordningen någon ledning icke kan erhållas av de vid
1875 års kungörelse fogade formulären torde framgå därav att inteckningsförordningen
i dess ursprungliga lydelse icke behandlade sådana relaxationer.
Den omständigheten, att en relaxation innebär en ökad belastning
av de kvarstående fastigheterna, gör även antagligt, att man velat behandla
relaxationen på samma sätt som ny inteckning.

En dylik uppfattning torde jämväl hava kommit till uttryck i det förslag
till kungörelse, innefattande närmare föreskrifter huru fastighetslån
skall inrättas och föras m. m., som bifogats andra delen av lagberedningens
förslag till jordabalk. I de till kungörelseförslaget hörande formulären
till fastigbetsbok (s. 667) bar nämligen relaxation antecknats
jämväl å annat upplägg än upplägget för den fastighet, vari inteckningen
dödats. Denna ståndpunkt synes till äventyrs också hava legat till grund
för de formulär, som äro fogade vid kungl. kungörelsen den 28 november
1913 om ändrad lydelse av bland annat 9 § i 1875 års kungörelse (sv. f. s.
1031 och 1035; jfr Lamm: Inteckning för fordran i fast egendom s. 147).

I avseende å relaxationer torde man sålunda böra komma till det resultatet,
att den praxis, som i allmänhet tillämpas, är i överensstämmelse
med gällande föreskrifter. Anmärkas må i detta sammanhang, att det
givetvis kan tänkas, att till grund för kungl. kungörelsen den 28 noveml)er
1913 i själva verket skulle ligga en annan uppfattning än som kommit
till uttryck i de vid 1875 års kungörelse fogade formulären och att
man sålunda skulle kunna antaga, att vad som gäller om relaxation numera
skulle kunna äga tillämpning även å partiell dödning. Jag anser

det emellertid icke berättigat att förmoda, att man på ett så otydligt sätt
velat genomföra eu ändring, utan bär därför förutsatt, att de båda kungörelserna
skola antagas stå i överensstämmelse med varandra.

Av det anförda torde framgå, att eu ändring av nu gällande bestämmelser
vore nödvändig, om man på ett effektivt sätt ville underlätta relaxationernas
verkställande. Det synes som om det enklaste och mest
lämpliga sättet vore att stadga, att anteckning om dödning av gemensam
inteckning, vare sig förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen ägt rum
eller ej, skall göras allenast å upplägget för den fastighet, där dödningen
sker.

Andra utvägar äro visserligen möjliga, såsom att nedsätta den för varje
särskilt utdrag utöver det första bestämda lösen, att fastställa en maximilösen
för utdrag i relaxationsärenden eller att föreskriva, att utdrag icke
alls eller i mindre utsträckning skola göras i sådana ärenden. Men de tvä
förstnämnda utvägarna lida av det felet, att lösen, respektive maximilösen
måste bestämmas helt godtyckligt och att det ej kunde undvikas, att man
i en del fall skulle komma till otillfredsställande resultat. Dessutom skulle
bestämmelserna om lösen för utdrag i sin helhet bliva ganska inkonsekventa,
därest man ej ville göra motsvarande ändring beträffande lagfarts-
och inteckningsärenden i allmänhet. Den tredje utvägen skulle innebära,
att domaren bleve tvungen att utan ersättning göra ett stort antal
införingar, något som, oavsett huruvida han därtill må vara pliktig
eller icke, måste framstå såsom en orättvisa mot de domare, i vilkas domsagor
relaxationer i större utsträckning kunna antagas förekomma.

Med några egentliga olägenheter synes den nu föreslagna utvägen knappast
vara förenad. Att domare, vilka till äventyrs äro vana vid att uppsätta
gravationsbevis angående avsöndrad lägenhet med tillhjälp av fastighetsbokens
upplägg för allenast lägenhetens stamhemman, eventuellt
jämte inteckningsprotokollet, skulle, efter det ändrade bestämmelser genomförts,
av gammal vana underlåta att vid gr avationshe visens utfärdande
granska samtliga de upplägg, vari lägenheten besvärande inteckningar
finnas, får icke antagas. Däremot skulle det kunna tänkas, att man
vid uppsättandet av gravationsbevis skulle, då eu relaxation innefattat intecknings
dödning i hela den fastighet, ett visst upplägg omfattar, kunna
förbise den på detta upplägg förefintliga anteckningen angående förbehåll
enligt 33 § inteckningsförordningen. Enligt gällande bestämmelser
skall ju i dylikt fall i dödningskolumnen antecknas dagen för relaxationen,
och ett inteckningsrum, vars dödningskolumn är ifylld, kan lätt förbises.
För att förhindra ett dylikt förbiseende torde därför böra föreskrivas,
att i här omförmälda fall i dödningskolumnen jämväl skall göras
en lätt skönjbar hänvisning, t. ex. med rött bläck, till anmärkningskolumnen.

236

Vid utfärdandet av gravationsbevis kan väl, såsom redan antytts, det
nu förordade förfaringssättet medföra någon ökning i arbetet i sådana
domsagor, där man förut utfärdat gravationsbevis på grundvalen av vederbörande
hemmans upplägg och eventuellt inteckningsprotokollet. Den
föreslagna ändringen synes därför giva anledning att i detta sammanhang
ånyo upptaga frågan om en höjning av lösen för gravationsbevis,
en reform, varför i och för sig finnas mycket starka skäl och som väl snarast
borde vinna en lösning. För min del har jag härutinnan intet att
tillägga till vad som redan anförts i jordabalkssakkunnigas utlåtande den
22 februari 1921 och i det betänkande, som den 28 februari 1923 avgivits
av sakkunniga för behandling av frågan om lönereglering för befattningshavarna
i domsagorna m. m. Huruvida en höjning av lösen för gravationsbevis
jämväl borde medföra en höjning av lösen för äganderättsbevis
är en fråga, varpå jag i detta sammanhang icke torde böra ingå.

Den förordade anordningen skulle framför allt medföra den fördelen,
att den minskade kostnaden för en relaxation. Huru väsentlig denna kostnadsminskning
skulle bliva, framgår därav att i det förut angivna exemplet
kostnaden för varje särskilt relaxationsärende skulle minskas med 99
kronor samt den totala kostnaden — frånsett vad som åtginge till gravations-
och äganderättsbevis samt juridiskt biträde — skulle nedgå från
1,130 till 140 kronor. Därtill komme, att den föreslagna anordningen skulle
möjliggöra en minskning av införingarna i fastighetsböckerna, vilket
borde ej blott innefatta en lindring av domarens arbetsbörda utan även
göra böckerna mera lättöverskådliga. Tydligt är emellertid, att förslaget
liksom gällande kungörelse om fastighetsböckers förande närmast utgår
från att man vid införing av inteckning, som besvärar flera fastigheter,
hänvisar från det ena upplägget till det andra.

Uppenbarligen skulle den föreslagna anordningen medföra en minskning
av löseninkomsten för de häradshövdingar, i vilkas domsagor större
relaxationer då och då förekomma, och denna minskning skulle måhända
ej för dem alla uppvägas genom den ökning av inkomsten, som en ökning
av antalet relaxationer måste medföra. Därvid får ej förbises, att den föreslagna
bestämmelsen skulle komma till tillämpning, även då inteckningsdödningen
avser fastighet, som tillkommit genom ägostyckning eller hemmansklyvning.
Emellertid synes häri ligga en ytterligare anledning att
såsom en kompensation företaga en höjning av lösen för gravationsbevis.

Den nu förordade reformen torde lämpligen kunna ske genom en ändring
av 9 § i 1875 års kungörelse samt en ändring av rubriken gravationsbevis
i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen.

Med den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Med anledning av denna min framställning hava utlåtanden infordrats
Iran hovrätterna, varjämte tillfälle beretts styrelserna för föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare att avgiva yttrande.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anförde följande:

Av den utredning, som lämnats av mig rörande kostnaderna för relaxation
och partiell dödning av gemensam inteckning, framginge otvivelaktigt,
att dessa kostnader i vissa fall kunde uppgå till mer än skäliga
belopp och att därför ändrade bestämmelser i syfte att nedbringa dessa
kostnader vore behövliga. Då anledningen till den anmärkta olägenheten
läge däri att dödningsåtgärd, som träffade eu av flera gemensamt intecknade
och å olika upplägg i inteckningsboken införda fastigheter, anmärktes
å alla uppläggen, så att expeditionen i ärendet innefattade utdrag av
samtliga dessa upplägg, läge det närmast till hands att, såsom jag föreslagit,
sådana bestämmelser meddelades, att dödningsåtgärden anmärktes
allenast å upplägget för den fastighet, i vilken dödning ägt rum. Frågan
gällde då om detta i sin ordning skulle medföra olägenheter eller svårigheter.

Den gjorda utredningen ådagalade, bland annat, att enligt praxis i eu
del domsagor anteckningarna infördes å alla de gemensamt intecknade
fastigheternas upplägg, att gällande lagstiftning icke träffat något direkt
avgörande i frågan utan varken påbjöde eller lade hinder i vägen för detta
förfaringssätt samt att detsamma hade till syfte att för domaren underlätta
uppsättande av gravationsbevis, i det att han därigenom på varje
upplägg funne upplysning om alla de dödningsåtgärder, för vilka inteckningen
varit föremål. Han skulle sålunda, menade man, för gravationsbevis
angående en av fastigheterna icke behöva undersöka uppläggen för
de övriga intecknade fastigheterna. Givetvis innebure detta en lättnad,
men förfarandet vore dock icke under alla förhållanden fullt riskfritt, ty
dels förefunnes ett osäkerhetsmoment redan däri, att införandet på inteckningens
samtliga upplägg icke vore en domaren åliggande skyldighet och
icke heller av alla domare iakttoges, dels kunde, även där omförmälda
praxis vore fullt genomförd, omständigheter rörande en av fastigheterna
inträffa, som förändrade den gemensamma inteckningen, utan att dödningsåtgärd
förekommit eller anteckning å de särskilda uppläggen ägt
rum. Så vore exempelvis förhållandet, då inteckningen på grund av underlåten
förnyelse förfallit i någon av de gemensamt intecknade fastigheterna.
Ovisst torde också vara, om den gemensamma inteckningens postponering
i någon av fastigheterna brukade antecknas på annat än denna
fastighets upplägg.

Styrelsen funne sålunda, att för utfärdande av gravationsbevis angående
en av de gemensamt intecknade fastigheterna undersökning av inteckningens
samtliga upplägg knappast kunde undvikas, och vid sådant

238

förhållande samt med hänsyn till de stora kostnader, som vid relaxation
och partiell dödning bleve följden av bruket att därvid göra anteckningom
åtgärden å inteckningens alla upplägg, ansåge styrelsen, även om genom
nämnda bruks avskaffande en viss lättnad i kontrollen bortfölle,
sig dock icke kunna göra någon erinran mot mitt förslag om stadgande
att anteckning om partiell dödning eller relaxation av gemensam inteckning
skulle göras allenast å upplägget för den fastighet, där dödningen
skedde. Därjämte borde, såsom också föreslagits, bestämmelse meddelas att,
då relaxation innefattat intecknings dödning i hela den fastighet, ett visst
upplägg omfattade, en lätt skönjbar hänvisning till anmärkningskolumnen
gjordes i dödningskolumnen.

På de av mig anförda skäl finge styrelsen slutligen hemställa, att i sammanhang
därmed höjning av lösen för såväl gravationsbevis som äganderättsbevis
ägde rum, därvid särskilt framhölles, att båda dessa slag av
bevis i regel behövde utfärdas för relaxationsärenden. Genom höjning av
denna lösen skulle i någon mån gottgörelse erhållas för bortfallandet av
den löseninkomst, som hittills uppburits i relaxationsärende för ett flertal
utdrag ur inteckningsbok. Såsom ytterligare skäl till sådan gottgörelse
anfördes den omständigheten, att ett relaxationsärende, i synnerhet då det
gällde större egendomskomplex, ofta ställde ganska vittgående anspråk
på domarens tillmötesgående mot sökanden och beredvillighet att under
hand lämna underrättelser om de handlingar, som behövdes för bifall till
ansökningen. Den utredning, som i dylikt fall presterades av sökanden,
vore nämligen mycket ofta, även när advokatbiträde anlitades, särdeles
bristfällig och i behov av komplettering med domarens bistånd. Uppsättande
av gravationsbevis för större egendom, bestående av ett flertal fastigheter,
vore ofta mycket tidsödande, särskilt där bolag sammanköpt en
mängd olika fastigheter, och i själva verket måste då särskilda gravationsbevis
utarbetas för varje fastighet för sig, innan resultatet kunde
sammanföras i ett gemensamt bevis. Det vore tydligt, att i dylikt fall, då
för övrigt lösenbeloppets storlek hade eu rätt underordnad betydelse för
ägaren, nu gällande högsta lösensats 15 kronor icke kunde anses motsvara
arbetets omfattning. Med hänsyn därtill syntes bestämmelse om visst belopp
såsom högsta lösen för ett gravationsbevis icke böra förekomma.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrade:

Den av mig väckta frågan vore, enligt vad handlingarna utvisade, av
sociala grunder mycket betydelsefull. Denna synpunkt gjorde sig emellertid
knappast i högre grad gällande för städernas vidkommande, enär
ifrågavarande slag av inteckningsärenden i allmänhet ej ofta förekom me
vid stadsdomstolarna. Styrelsen ansåge sig på frågans nuvarande stadium
böra inskränka sig till det uttalande, att lagstiftning å området syntes
erforderlig såväl för vinnande av den av mig åsyftade och för egnahems -

239

bildningen, särskilt å landsbygden, betydelsefulla lättnad vid relaxeringar
som oek för ernående av eu enhetlig praxis vid domstolarna uti ifrågavarande
avseende. Vid frågans lösning borde emellertid ock beaktas nödvändigheten
av ett sådant införingssystem, som gjorde fastighetsböckerna
lätt överskådliga samt väl ägnade att läggas till grund för utfärdande,
utan större tidsutdräkt, av tillförlitliga gravationsbevis.

Styrelsen ansåge sig jämväl höra uttala att, ehuruväl rådande sportelsystem
icke finge utgöra hinder för lösning av en ur social synpunkt så
betydelsefull fråga som den förevarande, vid lagstiftning i ämnet behörighänsyn
likväl borde tagas till de sportelberättigades intressen. Styrelsen
hade helt nyligen i underdånig skrivelse rörande förlängning av gällande
stadganden rörande tillfällig förhöjning av vissa tariffer i 1883 års lösenförordning
framhållit den stora betydelse avlöningen medelst sportler ägde för
ett stort antal stadsdomare samt ansåge sig böra jämväl i detta sammanhang,
ehuru frågan i nu förevarande fall ägde sin största betydelse för lantdomarna,
ånyo erinra därom. Styrelsen hade ock med tillfredsställelse uppmärksammat,
att jag i min skrivelse berört jämväl denna sida av saken
och därvid uttalat, att den av mig föreslagna ändringen syntes giva
anledning att ånyo upptaga frågan om en höjning av lösen för gravationsbevis,
en reform, varför enligt min mening, däri styrelsen till alla
delar instämde, i och för sig funnes mycket starka skäl.

Efter att hava tagit del av de yttranden, som avgivits av de båda styrelserna,
avgav Svea hovrätt följande utlåtande:

Hovrätten, som funne ändrade bestämmelser i syfte att nedbringa kostnaderna
för relaxation och partiellt dödande av gemensam inteckning behövliga,
ansåge sig höra lämna sitt förord åt den av mig gjorda framställningen.
Genom ändring av 9 § i 1875 års kungörelse borde alltså, på
sätt jag föreslagit, sådana bestämmelser meddelas, att dödningsåtgärd,
som berörde en av flera gemensamt intecknade och å olika upplägg i inteckningsboken
införda fastigheter, anmärktes allenast å upplägget för den
fastighet, i avseende å vilken dödningsåtgärd ifrågakomme. På sätt jag
framhållit, borde emellertid sörjas för att, när relaxation innefattat intecknings
dödande i hela den fastighet, ett visst upplägg omfattade, en i
uppläggets anmärkningskolumn eventuellt förefintlig anteckning om förbehåll
enligt 33 § inteckningsförordningen icke måtte förbises; och hemställde
hovrätten, att genom ett stadgande i sådan riktning, som jag föreslagit,
eller annan lämplig föreskrift ett dylikt förbiseende måtte så vitt
möjligt förebyggas.

Beträffande den av mig i detta sammanhang berörda frågan om höjning
av lösen för gravationsbevis vidhölle hovrätten den ståndpunkt, som
därutinnan av hovrätten intagits uti de av hovrätten avgivna särskilda
utlåtanden över det av sakkunniga inom justitiedepartementet den 24

240

september 1921 avgivna betänkande rörande frågan om avskaffande av
sportelsystemet såsom avlöningsform för domare m. m. och över de av
sakkunniga inom samma departement den 28 februari 1923 avlämnade
betänkande angående lönereglering för befattningshavare i domsagorna
in. m. Hovrätten, som sålunda, oberoende av de nu föreslagna ändringarna
i gällande föreskrifter om fastighetsbokföringen, ansåge en höjning
av lösen för domhavandes gravationsbevis böra ifrågakomma, funne ett
ytterligare skäl för sådan höjning ligga i det ökade besvär för domhavandena,
som gravationsbevisens uppsättande komme att medföra i händelse
mitt förslag genomfördes.

Göta hovrätt yttrade, att hovrätten icke hade något att erinra mot förslaget
om minskning av kostnaderna i omförmälda inteckningsärenden
och det sätt, som förordats i fråga om åvägabringande av sådan minskning.
Vad anginge förslaget om höjning av lösen för gravationsbevis
syntes det hovrätten, att genomförandet av förslaget om minskning
av kostnaderna vid partiella dödningar av gemensamma inteckningar
och relaxationer av dylika inteckningar icke i och för sig borde föranleda
en höjning av den lösen, som för närvarande utginge för
gravationsbevis. Inteckningsärenden av ifrågakomna beskaffenhet torde
nämligen icke förekomma i större antal uti de flesta domsagorna.
Därest häradshövdingarna i de domsagor, varest ett motsatt förhållande
vore rådande, skulle anses berättigade att erhålla gottgörelse
i anledning därav, att de efter den förordade reformens genomförande
komme att lida en minskning i sina inkomster, kunde dylik ersättning
lämpligare beredas dessa häradshövdingar förmedelst en ökning av den
till dem utgående lönefyllnad. Hovrätten, som vid avgivande av underdånigt
utlåtande över det betänkande med förslag till lönereglering för
befattningshavarna i domsagorna m. m., vilket den 28 februari 1923 framlagts
av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, förordat avskaffande
av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare, hölle före,
att ett godtagande av förslaget om höjning av lösen för gravationsbevis
skulle innebära ett stadfästande av berörda system och att, då frågan
om en slutlig reglering av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden
stode på dagordningen, frågan om höjning av lösen för gravationsbevis
herde, även om den lösen, som för närvarande utginge för gravationsbevis,
möjligen kunde betraktas såsom något för låg, anstå för att först i samband
med en sådan reglerings verkställande komma under behandling.

Två ledamöter av hovrätten anförde, att de icke hade något att erinra
mot det av mig framlagda förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarade, att hovrätten icke hade
något att erinra mot min framställning, men hovrätten ansåge det kunna

241

ifrågasättas, att ändring i bestämmelserna om lösen för gravationsbevis
borde meddelas först i samband med slutlig reglering av häradshövdingarnas
löneförmåner.

Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. Framställning angående ändring av § 15 mom. 4 i kungl.
förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon eller
av vägtrafikstadgan.

Den 28 juni 1924 avlät jag till Konungen en så lydande skrivelse:

”1 § 11 i 1916 års automobilförordning stadgades, att automobil, varmed
avsågs jämväl motorcykel, vilkens vikt översteg 50 kilogram, allenast
finge föras av den, som därtill innehade gällande tillstånd (körkort).

Enligt § 12 mom. 1 hade K. B. i det län, där den, som ville erhålla körkort,
var mantalsskriven, eller, om sökanden icke var i riket mantalsskriven,
K. B. i det län, där han för tillfället vistades, att efter viss prövning
utfärda körkort. Dylikt körkort skulle gälla för färd i hela riket.

över utfärdade körkort skulle K. B. enligt § 12 mom. 2 föra anteckning
i liggare eller kortregister. Därvid skulle för varje körkort antecknas
nummer å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens
namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist, så ock angivas, huruvida
körkortet avsåge automobil i allmänhet eller allenast motorcykel.

I mom. 3 stadgades att, om förare befunnes hava vid färd med automobil
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, varit berusad eller visat likgiltighet
för andra människors liv eller egendom eller om eljest sådana förhållanden
förelåge, att förare måste anses olämplig att föra automobil,
kunde K. B., som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss
tid eller ock för alltid. Beslut, varigenom K. B. återkallat körkort, skulle
antecknas i liggaren eller kortregistret och genom K. B:s försorg för rikets
polismyndigheter kungöras på sätt Konungen förordnade. Det ålåg jämväl
K. B. i övriga län att i särskild avdelning av liggaren eller kortregistret
göra anteckning om dylika beslut, som för polismyndigheterna kungjorts.
På enahanda sätt skulle förfaras med avseende å beslut, varigenom,
efter anförda besvär, återkallelse av körkort upphävts eller ändrats.

Jämlikt § 12 mom. 4 ålåg det åklagaren, om förare dömts till straff för
förseelse mot förordningen eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda
lagrum avsåg automobiltrafik, att ofördröjligen insända utslaget
i målet till den länsstyrelse, som utfärdat körkort för föraren.

§§ 28—40 innehöllo föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

Genom kungl. förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon (sv. f. n:r

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

242

281), som trädde i kraft den 1 januari 1924, upphävdes 1916 års au tom obilförordning.

Vid en jämförelse av innehållet i nämnda förordningar märkes, att
vissa i 1916 års förordning upptagna föreskrifter rörande automobiltrafik
saknas i den nu gällande förordningen. Dessa föreskrifter hava i stället
införts i en likaledes den 15 juni 1923 utfärdad kungl. stadga om trafiken
å vägar och gator (vägtrafikstadgan; sv. f. n:r 282).

Sålunda bestämdes i § 16 mom. 3 i 1916 års förordning, att vid körning
med automobil ålåge det föraren att iakttaga all den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av olyckshändelse av omständigheterna betingades,
ävensom att i övrigt uppträda hänsynsfullt mot andra trafikanter
och vid trafikleden boende.

I mom. 4 var förare ålagt att, när så erfordrades för att väcka vä g faran
des eller gåendes uppmärksamhet, i tid giva varningssignal, att vid
möte och när körbanan ej kunde fritt överskådas hålla till vänster samt
att hålla till höger, när annan trafikant förbikördes, dock att förbikörning
finge verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning
kunde fritt överskådas.

Mom. 5 innehöll bestämmelser om åliggande för förare att vid möte med
åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet icke
kunde äga rum, föra automobilen tillbaka till därför lämplig plats, såvida
icke för föraren förefunnes avsevärt större svårighet att backa än för
den åkande att genom lämplig åtgärd komma förbi, att, då automobil
mötte eller upphunne ridande eller körande eller person, som ledde djur,
och den, som hade hand om djuret, i tid på otvetydigt sätt gåve föraren
varningstecken eller denne själv bleve uppmärksam på att djuret visade
rädsla, dels stanna automobilen för att lämna den ridande eller åkande
tillfälle att stiga av, dels ock, om så begärdes eller eljest visade sig behövligt,
avstänga motorn och vara behjälplig att föra djuret förbi automobilen
samt i övrigt möjliggöra all rimlig åtgärd till förekommande av
olycksfall, att även eljest, då kreatur befunnes i omedelbar närhet av
automobilen, iakttaga den varsamhet, som till förekommande av olycksfall
kunde anses erforderlig, samt att vid sammanstötning eller annan
olyckshändelse icke avlägsna sig från platsen, innan namn och hemvist
uppgivits och andra nödiga upplysningar lämnats samt de åtgärder i
övrigt vidtagits, vartill händelsen skäligen kunde föranleda.

I mom. 6 hette det, att på anmodan eller tecken av polisman skulle förare
genast stanna och beredvilligt lämna de upplysningar angående automobilen,
som polismannen äskade, ävensom tillåta denne att avläsa automobilens
namnskylt och hastighetsmätare, där sådan funnes anbragt å
automobilen.

243

överträdelser av nämnda föreskrifter voro i §§ 30 och 31 belagda med
straff.

Vid utarbetandet av förordningen om motorfordon och vägtrafikstadgan
överfördes i huvudsak dessa föreskrifter i § 16 automobilförordningcn
till vägtrafikstadgan, där de återfinnas i §§ 6, 7 och 8.

I § 6 i denna stadga heter det, att det åligger bland annat vägfarande,
som framför motorfordon, att hålla till vänster vid möte så ock för att
tillåta upphinnande fordon att passera förbi (omkörning). Omkörning må
ske allenast när körbanan kan fritt överskådas och må ej äga ram i skarpare
vägkrökar. Omkörning skall ske till höger. Möte med och omkörning
av spårvagn skall, om spårens läge det medgiver, ske till vänster.
Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett annat
fördons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra sida, låta
detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen förare av
fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande
körbana.

Enligt § 7 mom. 1 skall varje vägfarande iakttaga all den omsorg och
varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna.
Han skall efterkomma polismans anvisningar till trafikens ordnande
och stanna, när polisman därtill giver tecken. Förare av motorfordon
skall vid vägkorsningar och vägkrökar eller eljest, då utsikten över
vägen är skymd eller då gående eller den, som åker velociped, kälke eller
sparkstötting, befinner sig i fordonets väg, i tid giva varningssignal. Vid
sammanstötning eller annan olyckshändelse må förare icke avlägsna sig
från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder.
Ej heller må han undandraga sig att uppgiva namn och hemvist
eller lämna övriga nödiga upplysningar om händelsen.

För förare av motorfordon gäller enligt § 8 dessutom följande: Vid möte
med körande å sådan plats, att förbikörning i följd av vägens beskaffenhet
icke kan äga rum, skall motorfordonet föras tillbaka till härför lämplig
plats, såvida icke för detta fordon förefinnes avsevärt större svårighet
att backa än för den mötande att genom lämplig åtgärd komma förbi.
Möter eller upphinner motorfordon ridande eller körande eller person,
som leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna motorfordonet
och lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Om så begäres
eller eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren
vara behjälplig att, vid möte, leda djuret förbi motorfordonet och, vid
omkörning, vidtaga annan erforderlig åtgärd. Även eljest, då kreatur finnes
i närheten av motorfordon, skall föraren iakttaga den varsamhet, som
kan anses erforderlig till förekommande av olycksfall.

§ 12 innehåller bestämmelser om ansvar för den, som bryter mot föreskrifterna
i bland annat § 6, § 7 mom. 1 och § 8 i stadgan. Där förseel -

244

sen sker vid framförande av motorfordon, är straffet böter från och med
10 till och med 1,000 kronor. Ej må dock straff enligt § 12 tillämpas, om
förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Förordningen om motorfordon och vägtrafikstadgan äro grundade på
ett av särskilda sakkunniga den 28 oktober 1922 avgivet betänkande, vari
bland annat åberopades en av mig den 28 februari 1921 till Eders Kung!.
Maj:t avlåten framställning angående vissa synpunkter vid en revision
av automobilförordningen m. m. (se exempelvis sid. 78, 106, 113, 131 och 181
i betänkandet; jfr min årsberättelse till 1922 års riksdag sid. 244—265).

I en sammanfattning av de sakkunnigas förslag yttrades, att de sakkunniga
ansett en väsentlig del av de trafikregler, som innehölles i 1916
års automobilförordning, böra överflyttas till en allmän stadga om trafiken
å vägar och gator, till vilken förslag jämväl framlades. I de speciella
motiven till nämnda stadga anförde de sakkunniga beträffande bestämmelserna
i de ovan omförmälda §§ 7 och 8 (§§ 8 och 9 i förslaget)
bland annat, att till dessa lagrum sammanförts de allmänna regler, som,
förutom vissa tidigare berörda, synts böra meddelas angående vägtrafik
med olika slags fordon, varvid till § 9 sammanförts de körregler för automobil,
vilka ansetts böra upptagas i den allmänna trafikstadgan. Med avseende
å den föreslagna § 8 borde framhållas, att i första stycket upptagits
en allmän föreskrift om iakttagande av omsorg och varsamhet till
förekommande av olyckshändelse samt om hänsynsfullt uppträdande mot
andra vägfarande och vid vägen boende. Liknande stadganden beträffande
automobiltrafiken innehölles i § 16 mom. 3 av 1916 års automobilförordning.
Då förevarande åliggande uppenbart borde gälla alla vägtrafikanter,
hade detsamma ansetts böra ingå såsom ett led i de allmänna trafikreglerna.
I anslutning till de åligganden för trafikant att efterkomma
polismans anvisningar och tecken för trafikens ordnande, som funnes såväl
i gällande automobilförordning (§ 16 mom. 3) som i ordningsstadgan
för rikets städer, hade bestämmelser införts i trafikstadgan om sådan
skyldighet för alla vägfarande o. s. v.

De av mig först omförmälda bestämmelserna i § 12 i 1916 års automobilförordning
om körkort och körkortsregister hava i huvudsak upptagits i
§ 15 i förordningen om motorfordon.

Mom. 4 i denna paragraf har följande lydelse: Har förare ådömts straff
för förseelse mot denna förordning eller mot 18 kap. 15 § strafflagen eller
mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik,
åligger det domstolen att ofördröjligen om utslaget meddela underrättelse
till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för föraren.

De sakkunniga, vilka föreslagit, att utslag skulle insändas till vederbörande
länsstyrelse, endast om förare dömts till 100 kronors böter eller
slängare straff, yttrade i motiven till § 15 mom. 4, att jämlikt 1916 års

au tomobil förordning ålåge det vederbörande allmänna åklagare att, om
förare dömts till ansvar enligt automobilförordningen eller 11 kap. 15 §
strafflagen, ofördröjligen insända utslaget i målet till den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet för föraren. Enligt vad de sakkunniga förnummit,
skulle denna föreskrift i hög grad eftersättas, delvis kanske beroende på
att man tyckt det rätt så meningslöst att insända en mängd utslag över
småförseelser, där bötesbeloppet utgjort t. ex. 5 å 10 kronor och de omständigheter,
under vilka förseelsen begåtts, icke rimligen synts kunna
föranleda till körkortets indragning. De sakkunniga föresloge därför, att
allenast i svårare fall utslagen skulle insändas, t. ex. vid ett minimistraff
av 100 kronors böter. I sammanhang med denna ändring och för vinnande
av större säkerhet för att utslagen i dylika mål verkligen komme vederbörande
länsstyrelse till hända hade föreslagits, att insändandet av utslagen
måtte ankomma på vederbörande domstol i stället för på åklagaren.

I den till 1923 års riksdag avlåtna propositionen n:r 124 fick mom. 4
sin gällande lydelse. Vid propositionens avlåtande anförde chefen för kommunikationsdepartementet,
att bestämmelsen i § 12 mom. 4 i 1916 års förordning
tillkommit i syfte att bereda länsstyrelserna tillgång på material
för bedömande av frågor om indragning av körkort. I likhet med ett
stort antal hörda myndigheter ansåge departementschefen den föreslagna
begränsningen beträffande utslagens insändande ej lämplig, helst även
ett upprepat antal smärre förseelser ofta borde kunna utgöra anledning
till återkallande av körkort. Departementschefen föresloge därför bibehållande
av det gällande stadgandet, dock med tillägg att meddelande
borde lämnas även. om utslag angående förseelse mot 18 kap. 15 § strafflagen.
Stadgandet syntes dock böra givas sådan innebörd, att domstolarna
skulle kunna på det sätt, som funnes lämpligast, således vare sig
genom avskrift av utslaget eller annorledes, om detsamma meddela underrättelse
till länsstyrelserna.

Någon motsvarighet till bestämmelsen i § 15 mom. 4 i förordningen om
motorfordon finnes icke i vägtrafikstadgan.

Det anförda ger vid handen, att det enligt gällande lag åligger domstol
att, då förare dömts till straff för förseelse mot förordningen om motorfordon,
därom meddela underrättelse till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet
för föraren, men att en dylik underrättelseplikt icke föreligger, då
föraren dömts till straff för överträdelse av vägtrafikstadgan. Enligt vad
förut berörts, hava åtskilliga föreskrifter, som voro upptagna i 1916 års
automobilförordning och vilkas överträdande, om det medförde fällande
utslag, jämlikt § 12 mom. 4 i sistnämnda förordning bragtes till vederbörande
länsstyrelses kännedom, överflyttats till vägtrafikstadgan. Därav
har blivit en följd, att överträdelser av samma föreskrifter numera

246

synas kunna bliva föremål för bestraffning huru ofta som helst, utan att
den länsstyrelse, som omhänderhar rätten att återkalla den brottslige
förarens körkort, därom erhåller vederbörlig underrättelse.

I en till mig ingiven skrivelse har stadsfiskalen N. O. Valentin framhållit,
att skyldigheten enligt 1916 års förordning omfattade översändande
av utslag beträffande alla i förordningen upptagna förseelser, sålunda
även dem, som nu upptoges i vägtrafikstadgan, och att någon rimlig anledning
icke förefunnes att undandraga vederbörande länsstyrelse kännedom
om de senare. Under den tid, Valentin varit åklagare i Stockholm,
hade vid rådhusrätten och, efter vad Valentin inhämtat, även vid polisdomstolen
det ojämförligt största antalet åtal för förseelser mot automobilförordningarna
avsett ansvar för just ovarsamt framförande av automobil
samt de övriga förseelser, som uppräknades i vägtrafikstadgan. Det
vore uppenbarligen av största vikt, att länsstyrelserna erhölle meddelande
om fällande utslag jämväl vid åtal för förseelser mot berörda stadga.

Vad stadsfiskalen Valentin sålunda anfört synes vara värt synnerligt
beaktande.

Det nu omförmälda underrättelsesystemet är av stor betydelse. Då, såsom
yttrades redan av 1909 års sakkunniga i ämnet, många för att ej säga
de flesta olyckshändelser vid automobiltrafik bero på förarens vårdslöshet
och oskicklighet, liksom mången gång en samvetsgrann och skicklig
förare avvänt en överhängande fara, måste de ledande principerna vid
kontrollen över automobiltrafiken vara ej blott att på förhand söka vinna
garantier, att icke olämpliga personer tillåtas föra automobil, utan även
att, sedan en person undfått en sådan rätt, övervaka att han uppehåller
sina kvalifikationer.

I min förutberörda, år 1921 avgivna underdåniga framställning yttrade
jag bland annat: ”Gent emot en vårdslös framfart med motorfordon kunna
enbart straffbestämmelser, huru stränga de än i lagen fastställas, aldrig
bliva tillräckligt effektiva. En förare, som saknar tillgångar, bekymrar
sig icke mycket om storleken av de böter, som ådömas honom, och för
den förmögne private automobilägaren har bötesstraffet förlorat alla dimensioner.
Däremot måste indragning av körkort kunna medföra åsyftad
verkan. Om det i automobilförarens medvetande blir klart inpräntat,
att ett åsidosättande av givna bestämmelser för honom medför förlust av
rätten att allt framgent eller för lång tid föra automobil eller motorcykel,
torde detta bliva honom en ständig maning att iakttaga varsamhet. Beträffande
dem, som i egentlig mening äro yrkeschaufförer och vilkas hela
existens är beroende av meddelat trafiktillstånd, torde ett återkallande
härav eller indragning av körkort endast böra företagas efter noggrann
prövning och då verkligt bärande skäl för en sådan åtgärd föreligga. För
en yrkeschaufför är ett avstängande från utövningen av yrket en mycket

svårare påföljd än för dem, vilka vid sidan av förarskapet utöva ett annat
yrke eller färdas med motorfordon enbart för egen nyttas eller eget nöjes
skull. Däremot torde indragning av körkort för lastautomobilförare oeb
privata utövare av motorsporten kunna äga ruin i större utsträckning. Eu
lastautomobilförare är väl ofta samtidigt lagerarbetare eller dylikt. Och
exempelvis eu person, som vid begagnandet av sin motorcykel gör ohägn
för andra trafikanter, synes saklöst böra berövas möjligheten därtill. För
att indragning av körkort må kunna ske på ett så effektivt och rättvist
sätt som möjligt, borde emellertid sådana föreskrifter meddelas, att det
bleve möjligt för länsstyrelserna att för varje innehavare av körkort föra
fullständiga anteckningar om alla de förseelser, varför eu förare var som
helst i riket blivit lagförd.”

Vilken vikt jag vidare ansett böra fästas därvid att det ifrågavarande
underrättelsesystemet fungerar oklanderligt framgår därav att, då jag
vid inspektion av underdomstolar funnit, att föreskrifterna i § 12 mom.
4 i 1916 års automobilförordning icke efterföljdes, jag i eu den 18 november
1922 till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse hemställde om förständigande
för åklagare att iakttaga samma bestämmelser (se min årsberättelse
till 1923 års riksdag sid. 225 o. f.). I nämnda skrivelse framhöll jagsärskilt
hurusom, då körkort gällde för färd i hela riket och körkort kunde
av den länsstyrelse, som utfärdat detsamma, under de i mom. 3 i nyssnämnda
paragraf angivna omständigheter återkallas för förare, som dömts
till straff för förseelse mot automobilförordningen eller mot 11 kap. 15 §
strafflagen, och därmed uppenbarligen avsåges bland annat utslag, meddelade
av vilken som helst häradsrätt eller rådhusrätt i riket, det vore
nödvändigt, att länsstyrelsen omedelbart erhölle kunskap om samtliga
utslag, som rörde de av länsstyrelsen med körkort utrustade personer.
Allenast genom att K. B. hölles underrättad om varje förseelse, för vilken
en förare blivit fälld till ansvar vid färd såväl inom länet som var som
helst eljest i landet, bleve K. B. i stånd att rättvist och effektivt tillämpa
den s. k. straffpåföljden, att körkortet indroges. Det vore uppenbart, att
genom försummelse att till vederbörande länsstyrelse insända utslag i mål
angående berörda förseelser hela det 1916 uppbyggda systemet med utlämnande
av körkort och befogenhet för K. B. att, när förhållandena därtill
givit anledning, återkalla desamma bragtes ur funktion.

Genom beslut redan den 30 november 1922 förordnade Eders Kungl.
Maj:t, att avskrifter av min skrivelse skulle överlämnas till justitiekanslern
och samtliga länsstyrelser till kännedom samt för vederbörande underlydande
åklagarmyndigheters underrättande.

De fall, då en länsstyrelse erhåller kännedom om fällande utslag angående
de automobilförare, för vilka den utfärdat körkort, böra sålunda ej
inskränkas till förseelser av grövre beskaffenhet eller till allenast över -

248

trädelser av förordningen om motorfordon. Förseelser mot de i vägtrafikstadgan
meddelade föreskrifterna torde väl ofta kunna betraktas såsom
av mindre betydelse, men de synas dock icke vara så obetydliga, att icke
ett upprepat antal dylika borde, såsom chefen för kommunikationsdepartementet
antytt, utgöra anledning till återkallande av körkort. De i § 12
vägtrafikstadgan bestämda böterna kunna ju uppgå ända till 1,000 kronor.
Det synes därför förefinnas synnerlig anledning, att även fällande till
straff för förseelser mot vägtrafikstadgan bringas till länsstyrelsernas
kännedom, och detta så mycket mer, som flertalet dylika bestraffningar
nu kommit att undandragas länsstyrelsernas vetskap endast därigenom,
att vissa stadganden i lagstiftningen överförts från automobilförordningen
till vägtrafikstadgan. Beträffande föreskrifter i §§ 6, 7 och 8 vägtrafikstadgan,
vilka icke förut varit upptagna i 1916 års automobilförordning,
synas jämväl dessa liksom övriga i stadgan intagna föreskrifter,
vilkas överträdande belagts med straff, vara av sådan beskaffenhet, att
utslag, varigenom automobilförare dömts för förseelse mot dem, böra bekantgöras
för kontrollmyndigheten.

För genomförande av den nu ifrågasatta anordningen skulle endast erfordras
en sådan ändring av § 15 mom. 4 i förordningen om motorfordon,
att den domstol däri ålagda underrättelseskyldigheten utsträcktes att gälla
även utslag, varigenom förare dömts till straff för förseelse mot vägtrafikstadgan.
Skulle det befinnas lämpligare, kunde ett stadgande av berörda
beskaffenhet införas i vägtrafikstadgan.

Då det uppenbarligen är av betydelse, att länsstyrelserna erhålla kompletta
straffregister rörande varje kör kortsinnehavare, torde kunna ifrågasättas
att genom en cirkulärskrivelse eller annorledes åt ett dylikt stadgande
gåves retroaktiv verkan från den 1 januari 1924.

Med den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållande till den åtgärd, Eders
Kung]. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Genom kungl. förordningen den 11 juli 1924 om ändrad lydelse av § 15
mom. 4 och § 28 mom. 1 i förordningen om motorfordon (sv. f. n:r 380) har
förstnämnda lagrum erhållit den avfattning att, om förare ådömts straff
för förseelse mot motorfordonsförordningen eller mot 18 kap. 15 § strafflagen
eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser
automobiltrafik, eller för förseelse, begången vid förande av motorfordon,
mot stadgan om trafiken å vägar och gator den 15 juni 1923, åligger det
domstolen att ofördröjligen om utslaget meddela underrättelse till den
länsstyrelse, som utfärdat körkortet för föraren.

249

7. Framställning angående sammanslagning av Uppsala läns
mellersta och Uppsala läns södra domsagor.

Den 28 november 1924 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 underdånig skrivelse den 19 oktober 1922 hemställde jag, huruvida ej
vid den då snart inträffande vakansen i häradshövdingämbetet i Vifolka,
Valkebo och Gullbergs härads domsaga åtgärder borde vidtagas för åstadkommande
av domsagans uppdelning och sammanslagning med Lysings
och Göstrings härads samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads
domsagor.

Genom beslut den 8 juni 1923 förordnade Eders Kungl. Maj:t om en
dylik uppdelning av Vifolkadomsagan.

I underdånig skrivelse den 6 september 1923 hemställde jag, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas för åstadkommande, på sätt i skrivelsen närmare utvecklades,
av Inlands härads domsagas uppdelning och sammanslagning med
Orusts och Tj örns härads samt Askims m. fl. härads domsagor.

Den 7 april 1924 tillät jag mig att i en underdånig framställning föreslå
en sammanslagning av Listers härads och Bräkne härads domsagor.

På grund av särskilda förhållanden hava sistnämnda båda framställningar
befunnits icke böra bifallas.

Då jag likväl fortfarande vågar hysa den uppfattningen att, i fall av
vakans, frågan om de minsta domsagornas uppgående i större enheter
bör bliva föremål för övervägande, dristar jag mig framkasta det spörsmålet,
huruvida icke, eftersom häradshövdingämbetet i Uppsala läns
södra domsaga är ledigt, nämnda domsaga borde sammanslås med den
angränsande Uppsala läns mellersta domsaga.

Uppsala läns södra domsaga är till invånarantalet den näst minsta domsagan
i riket, och den mellersta domsagan tillhör även de mindre domsagorna.
Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter utgjorde folkmängden
den 31 december 1923 21,267 personer i den södra samt 27,811 personer
i den mellersta domsagan, därav i Tiunda tingslag 23,476 personer
och i Lagunda härad 4,335 personer. Om en sammanslagning komme till
stånd, skulle den nya domsagan erhålla en folkmängd av omkring 49,000 personer.
Detta invånarantal överstiger väl en medelstor domsagas folkmängd
men är dock mindre än exempelvis folkmängden i den angränsande Uppsala
läns norra domsaga, som vid sagda tid utgjorde 55,055 personer. Beträffande
arbetsbördan framgår av arbetsredogörelserna för år 1923, att under
nämnda år handlagts:

i Tiunda tingslag:

tvistemål och brottmål.............................................. 325

konkurser och konkursärenden...................................... 25

250

lagfarts- och inteckningsärenden.............

andra ärenden, slutligt handlagda............

i Lagunda härad:

tvistemål och brottmål.......................

konkurser och konkursärenden...............

lagfarts- och inteckningsärenden.............

andra ärenden, slutligt handlagda............

1,502

367

2^219

175

322

i Uppsala läns södra domsaga:

tvistemål och brottmål.............................................. 308

konkurser och konkursärenden...................................... 13

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 965

andra ärenden, slutligt handlagda................................... 378

1,664

Om en sammanslagning av domsagorna redan ägt rum, skulle antalet
mål, konkurser och ärenden under år 1923 i den större domsagan utgjort
4,205.

En uppdelning av mellersta domsagan sålunda att Lagunda härad överfördes
till Uppsala läns södra domsaga och Tiunda tingslag sammansloges
med Uppsala läns norra domsaga vore väl tänkbar, men en sådan anordning
skulle uppenbarligen möta hinder på grund av den redan nu stora
arbetsbördan i sistnämnda domsaga. Enligt arbetsredogörelsen för år 1923
handlades under nämnda år i norra domsagan sammanlagt 3,393 mål, konkurser
och ärenden. Om Tiunda tingslag därunder varit sammanslaget
med Uppsala läns norra domsaga, skulle hela antalet mål, konkurser och
ärenden under år 1923 i den utvidgade norra domsagan uppgått till ej mindre
än 5,612, medan antalet mål, konkurser och ärenden i den med Lagunda
härad utvidgade södra domsagan skulle stannat vid 1,986. Genom en dylik
reglering av domsagorna i länet skulle även folkmängdeni de nybildade domsagorna
komma att stå i en olämplig proportion till varandra, i det norra
domsagan skulle erhålla en folkmängd av omkring 78,500 personer och södra
domsagan endast omkring 25,600 personer, eller mindre än den nuvarande
mellersta domsagans folkmängd. Efter en förening av mellersta och södra
domsagorna bleve däremot länets båda domsagor någorlunda likställda i
fråga om arbetsbörda och folkmängd.

En sammanslagning av länets mellersta och södra domsagor skulle även
i geografiskt hänseende giva den nya ”södra” domsagan ett lämpligt utseende.
Uppsala läns mellersta domsaga ligger i länets hela sträckning
från öster till väster norr om den nuvarande södra domsagan. Lagunda
härad gränsar därvid närmast till den södra domsagan. De båda domsa -

gornas sammanlagda areal skulle komina att utgöra 241,358 hektar, medan
Uppsala läns norra domsaga bär ett ytinnehåll av ej mindre än 287,2315
hektar.

1 Uppsala läns södra domsaga hållas årligen 10 allmänna tingssammanträden
enligt nya tingsordningen samt 3 sammanträden med tremansnämnd.
Tingsstället är förlagt till Enköping, där jämväl domarkansliet
finnes.

Beträffande Uppsala läns mellersta domsaga må anföras följande:

1 eu den 21 oktober 1899 avlåten framställning hemställde J. O., att Kungl.
Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida samtliga härad inom domsagan
måtte förenas till ett tingslag med tingsställe i Uppsala. Genom beslut den
7 december 1900 förklarade Kungl. Maj:t att, då upplyst blivit, att Lagunda
häradsbor under år 1896 låtit med avsevärd kostnad uppföra ett nytt, ändamålsenligt
tingshus för häradet i Örsundsbro, samt vid sådant förhållande
och då därjämte nämnda härad saknade direkt järnvägsförbindelse med
Uppsala, en förening av ddtta härad med domsagans övriga härad till
ett tingslag icke borde mot häradsbornas bestridande genomföras, men sådan
anordning i domsagan, att med bibehållande av Lagunda härad såsom
eget tingslag övriga fem härad förenades till ett tingslag med tingsställe i
Uppsala, kunde utan avsevärd olägenhet äga rum, samt genom en sådan
anordning det med J. 0:s framställning avsedda syftemål att bereda de
rättssökande fördelen av en snabbare rättskipning borde i beaktansvärd
mån ernås, funne Kungl. Maj:t gött förordna, att domsagan skulle indelas i
två tingslag sålunda, att Lagunda härad bibehölles såsom eget tingslag med
tingsställe i Örsundsbro samt Vaksala, Ulleråkers, Rasbo, Hagunda och Bälinge
härad förenades till ett tingslag, benämnt Tiunda tingslag, med tingsställe
i Uppsala. Lagunda härad fick sålunda behålla sin särskilda jurisdiktion,
och Kungl. Maj:t förordnade sedermera genom beslut den 11 april
1902, att inom Lagunda härad årligen skulle hållas 3 lagtima ting, ett vinterting,
ett sommarting och ett höstting, samt inom Tiunda tingslag ett
vårting med 4 och ett höstting med 3 allmänna sammanträden.

Den 8 december 1913 gjorde J. O. en förnyad framställning i samma
ämne. I denna framställning anförde J. O., att i motiveringen till Kungl.
Maj:ts beslut den 7 december 1900 givits en antydan därom, att en förening
av Lagunda härad med domsagans övriga härad till ett tingslag skulle
kunna genomföras framdeles vid en mera lämplig tidpunkt. Enligt J. 0:s
uppfattning borde denna tidpunkt anses vara kommen. I 1900 års beslut
hade bland annat erinrats om det förhållandet, att Lagixnda härad saknade
direkt järnvägsförbindelse med Uppsala. Detta hinder hade sedermera
blivit undanröjt, i det att järnväg dåmera funnes från Uppsala till
Lagunda härad. Vid örsundsbro vore järnvägsstation, och avståndet därifrån
till Uppsala vore allenast 27 km. I 1900 års beslut hade vidare åberopats,
att Lagunda häradsbor låtit med avsevärd kostnad uppföra ett

252

tingshus i örsundsbro. Enligt vad J. O. inhämtat, hade häradet å detta
tingshus, som kostat inemot 40,000 kronor, en återstående skuld av allenast
10,807 kronor 68 öre. Av dessa siffror syntes framgå att, om Lagunda
häradsbor sålde sitt tingshus, köpeskillingen ej blott skulle betäcka nämnda
skuld utan borde lämna ett avsevärt kapital i överskott. På grund av
vad sålunda anförts syntes kunna påstås, att frågan om Lagunda härads
förening med domsagans övriga härad till ett tingslag kommit i ändrat
läge. J. O. kunde ej finna, att någon antaglig grund skulle kunna åberopas
för bibehållandet av en särskild jurisdiktion för Lagunda härad.
Däremot torde det ej kunna bestridas, att ett kraftigt skäl för upphävande
av den nämnda särskilda jurisdiktionen förelåge i den omständigheten,
att denna jurisdiktion vållade, att rättskipningen vore alltför långsam i
Lagunda härad samt långsammare än nödigt i Tiunda tingslag. Uppenbart
syntes vara, att en särskild jurisdiktion icke utan mycket tvingande
skäl borde upprätthållas för ett härad med en så ringa folkmängd som
Lagunda härad. Kungl. Maj:t hade i beslutet den 7 december 1900 uttalat,
att det med J. 0:s framställning år 1899 avsedda syftemål att bereda
de rättssökande fördelen av en snabbare rättskipning borde i beaktansvärd
mån ernås genom ifrågavarande domsagas fördelning i två tingslag.
Sanningen därav kunde ej bestridas, men då berörda syftemål utan någon
verklig olägenhet kunde så fullständigt, som gällande lag medgåve, vinnas
genom en sammanläggning av domsagans båda tingslag, hemställde
J. O., att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida Tiunda tingslag
och Lagunda härad kunde förenas till ett tingslag med tingsställe i
Uppsala.

över sistnämnda framställning infordrades från myndigheterna och
ortsbefolkningen yttranden, däri den av J. O. ifrågasatta föreningen avstyrktes.
Häradshövdingen i domsagan anförde därvid bland annat, att
Lagunda härad hade sina intressen och kommunikationer inriktade icke
åt Uppsala till utan helt och hållet åt Enköpingshållet. Från Örsundsbro,
som läge vid häradets norra gräns, vore det blott omkring P/2 mil till
Enköping men 2''A mil till Uppsala. Lagunda härad hörde därför naturligare
samman med länets södra domsaga, som hade sitt tingsställe i Enköping,
och det måste anses alldeles stridande mot ortsbefolkningens önskningar
och verkliga behov att förlägga häradets tingsställe till Uppsala.
Då år 1900 den omständigheten, att Lagunda häradsbor låtit år 1896 med
avsevärd kostnad uppföra ett nytt tingshus, ansetts utgöra ett skäl mot
Lagunda härads förening med de övriga häradena, syntes denna omständighet
fortfarande böra tillmätas betydelse. Föreningens genomförande
skulle göra det nödvändigt för Lagunda härad att lösa till sig andel i
Tiunda tingshus i Uppsala och för detta ändamål försälja tingshuset i
Örsundsbro, men en sådan försäljning kunde svårligen ske annat än med

25:5

stor förlust. Därtill komrne, att häradet icke kunde utan vidare förfoga
över den mark, vara tingshuset stode och som utgjorde ett område om 24
kappland, hörande till förra komministerbostället Knyllinge n:r 2 om Y<
mantal. Enligt kungl. brev den 15 december 1893 hade nämligen lämnats
nådigt medgivande, att till byggnadstomt för nytt tingshus för Lagunda
härad finge för alltid avsöndras ifrågavarande område.

J. 0:s sistberörda framställning vann icke bifall. Tingsordningen av den
11 april 1902 gäller därför fortfarande. Dock hållas numera sammanträden
med tremansnämnd i Tiunda tingslag 2 gånger och i Lagunda härad 3
gånger om året.

Beträffande tingslagsindelningen i den nya domsagan synes det mig,
även om det i allmänhet torde vara mest önskvärt, att domsagorna bilda
ett tingslag, i förevarande fall vara lämpligt att frångå denna ståndpunkt.

Det torde väl vara att antaga, att invånarna i Lagunda härad alltjämt
hysa samma önskan som förut om häradets bibehållande såsom eget tingslag.
Därigenom skulle emellertid den nya domsagan komma att bestå av
tre tingslag, en anordning som inåste anses föga ändamålsenlig. De skäl,
som av J. O. år 1913 anfördes mot bibehållandet av särskild jurisdiktion
för Lagunda härad, torde gälla med oförminskad styrka. Enligt mitt förmenande
bör därför nämnda särskilda jurisdiktion upphävas och den nya
domsagan indelas i två tingslag. Vid en sammanslagning av södra och mellersta
domsagorna står emellertid den utvägen till huds att låta Lagunda
härad bilda ett tingslag med den södra domsagan i stället för, såsom förut
föreslagits, med Tiunda tingslag, vilket senare skulle komma att i oförändrat
skick utgöra det andra tingslaget i domsagan. Jag hänvisar till
vad häradshövdingen i mellersta domsagan uttalade redan i anledning av
J. 0:s framställning den 8 december 1913. Ur flera synpunkter torde en
sådan lösning av tingslagsfrågan vara möjlig och önskvärd. Uppsala läns
södra domsaga har i Enköping ett omkring 25 år gammalt tingshus, vilket
lär befinna sig i gott skick och lämna tillräckligt utrymme för en eventuell
utvidgning av arbetet i domsagan. För invånarna i Lagunda härad torde
det icke utgöra någon större olägenhet att få tingsställe i Enköping i stället
för i örsundsbro. Sedan länge har Enköping utgjort den egentliga utfartsorten
för häradet. Genom detsamma går Uppsala—Enköpings järnväg,
med vilken man från häradets nuvarande tingsställe kan komma
till Enköping på mindre än en halv timme (avståndet är 17 km.). Jämväl
omnibustrafiken torde hava än mer minskat avståndet mellan staden och
den kringliggande landsbygden. Då det kan antagas, att Lagunda härads
tingshus numera hör kunna utan större svårighet avyttras till annat ändamål
och häradet därför sannolikt endast skulle vinna på att få inlösa sig
i Uppsala läns södra domsagas tingshus, som icke torde behöva genomgå
någon förändring för tingslagets utökning med samma härad, tvekar jag

254

icke att förorda en förening av Lagunda härad med den nuvarande södra
domsagan till ett tingslag.

Den nya domsagan hör sålunda enligt mitt förmenande bilda två tingslag
på sätt jag nu angivit. För att emellertid invånarna icke genom sammanslagningen
skola vidkännas minskning i antalet tillfällen till behandling
av sina rättsärenden och snabbheten i rättskipningen icke må bliva
lidande, torde i den nya domsagan böra genomföras en sådan tingsordning,
som redan nu gäller i Frosta och Eslövs tingslags domsaga med
årligen 10 allmänna ti n gssa m in ant rä den i vartdera tingslaget. Med bibehållande
av sammanträdena med tremansnämnd skulle det södra tingslaget
erhålla ting i samma utsträckning, som nu gäller. Beträffande
Tiunda tingslag skulle detta genom en dylik tingsordning erhålla en ökning
av de allmänna tingssammanträdena. Därigenom skulle sammanträden
med tremansnämnd i detta tingslag möjligen bliva överflödiga.

Beträffande domarkansliet synes detta lämpligast böra förläggas till
Tiunda tingslags tingshus i Uppsala, där tillräckliga lokaler finnas. Någon
olägenhet därav för invånarna i den nuvarande södra domsagan torde
knappast uppstå, då i allt fall flertalet ärenden hos domhavanden mellan
tingen uträttas med post eller telefon. Kommunikationerna till Uppsala
äro också synnerligen goda. Anmärkas må även, att ännu år 1899 dåvarande
häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga hade sitt kansli i
Orresta, som är beläget i den västligaste utkanten av domsagan. Då södra
domsagans invånare sålunda ej kunna anses sedan gammalt invanda att
hava sitt domarkansli i Enköping, torde en förflyttning av detsamma till
Uppsala ej höra möta något hinder.

Sammanslagningen av domsagorna torde i och för sig icke göra arbetsbördan
i den nya domsagan större, än att den kan bäras av häradshövdingen
med biträde av en förste och en andre notarie. Till en början efter
sammanslagningen och till dess arbetet i den nya domsagan blivit organiserat
efter lämpliga riktlinjer torde emellertid häradshövdingen i mellersta
domsagan, som skulle komma att övertaga häradshövdingämbetet
i den nya domsagan, behöva hjälp av en biträdande domare. I anledning
av eu av mig gjord framställning har Eders Kungl. Maj:t genom kungörelse
den 5 juli 1928 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis
förordnat, att det skall åligga häradshövding att inom viss
närmare angiven tid jämföra de i inteckningshöckerna gjorda anteckningar
med inteckningsprotokollen samt därvid i böckernas anmärkningskolumner
verkställa anteckning om de avvikelser, som må finnas föreligga.
Enligt vad för mig uppgivits, lärer det sålunda föreskrivna gransk -ningsarbetet ännu icke hava påbörjats i Uppsala läns södra domsaga. Då
nämnda arbete för en ny domare torde komma att kräva betydligt längre
tid än för den, som själv handlagt större delen av de inteckningsärenden,

255

vilkas antecknande i inteckningsboken skall kontrolleras, synes inig uppenbart,
att en biträdande domare till en början måste anställas i den nya
domsagan.

Därest i framtiden Enköpings stad skulle komma att förläggas under
landsrätt, torde en dylik omständighet icke behöva inverka på frågan om
lämpligheten att nu sammanslå ifrågavarande domsagor. Enligt arbetsredogörelsen
för år 1923 utgjorde sammanlagda antalet vid rådhusrätten
i Enköping handlagda mål, konkurser och ärenden nämnda år allenast
700. En ökning av så liten omfattning torde arbetsbördan jämväl i den
sammanslagna domsagan kunna tåla.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
icke åtgärder böra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare utvecklats,
av en sammanslagning av Uppsala läns mellersta och södra domsagor
till en domsaga.”

Skrivelsen har remitterats till Svea hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande.

8. Framställning angående omreglering av Västerbottens södra,
Umeå och Västerbottens mellersta domsagor.

Den 6 december 1924 avlät jag till Konungen en skrivelse av följande
lydelse:

”Västerbottens södra domsaga omfattade före år 1921 tre tingslag nämligen
Nordmalings och Bjurholms tingslag med tingsställe i Nyåker, Umeå
tingslag med tingsställe i Umeå och Degerfors tingslag med tingsställe i
Degerfars. Västerbottens västra domsaga, som genom Kungl. Maj:ts beslut
den 29 juni 1883 utbröts ur Västerbottens södra domsaga, bestod vid
samma tid av två tingslag, Lycksele lappmarks tingslag med tingsställe i
Lycksele och Åsele lappmarks tingslag med tingsställe i Åsele. De inom
dessa domsagor varande långa avstånden till tingsställena, långsamheten
i rättskipningen samt den under årens lopp allt mer ökade arbetsbördan
föranledde vid upprepade tillfällen framställningar till Kungl. Maj:t om
omreglering av domsagorna eller ändring av där tillämpad tingsordning.
I en den 17 maj 1902 avlåten framställning hemställde J. O., att Kungl.
Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
för åstadkommande av en delning av Västerbottens södra domsaga,
vilken delning syntes lämpligast kunna verkställas på det sätt, att den
ena domsagan komme att omfatta Umeå tingslag samt den andra domsagan
komme att bestå av Degerfors samt Nordmalings och Bjurholms
tingslag. Genom beslut den 6 mars 1903 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla

256

framställningen. Beträffande Västerbottens västra domsaga föreslog J. 0.
i en den 6 december 1912 avlåten framställning, att åtgärder borde vidtagas
för åstadkommande av en delning av domsagan i två domsagor, därav den
ena domsagan skulle bestå av två tingslag, omfattande det ena Vilhelmina
och Dorotea socknar och det andra Åsele och Fredrika socknar, samt den
andra domsagan skulle utgöras av tre tingslag, omfattande ett Lycksele
och örträsks socknar, ett Stensele och Tärna socknar samt det tredje Sorsele
socken. Kungl. Maj:t förordnade den 2 mars 1917, att Västerbottens
västra domsaga skulle indelas i tre tingslag sålunda, att Lycksele
lappmarks tingslag bibehölles såsom särskilt tingslag under benämningen
Lycksele tingslag med tingsställe i Lycksele och Åsele lappmarks
tingslag uppdelades i två tingslag, nämligen Åsele tingslag, bestående av
Åsele och Fredrika socknar, med tingsställe i Åsele samt Vilhelmina tingslag,
omfattande Vilhelmina och Dorotea socknar, med tingsställe i Vilhelmina.
Denna indelning trädde i kraft den 1 januari 1922. I en den 31 december
1917 avlåten framställning väckte J. 0., med framhållande bland annat,
att frågan om södra domsagans samt västra domsagans uppdelning i tre
domsagor vore förtjänt av att framdeles komma under omprövning och
bliva föremål för närmare utredning, förslag att med tillämpning av stadgandet
i 11 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting i Umeå tingslag skulle
införas tingsordning med 5 allmänna tingssammanträden om året. Genom
Kungl. Maj:ts besliit den 25 oktober 1918 blev framställningen bifallen.

Umeå och Degerfors tingslag gränsa i norr till Västerbottens mellersta
domsaga, som består av två tingslag, Nysätra tingslag, omfattande Bygdeå,
Nysätra och Lövångers socknar, med tingsställe i Nysätra samt Burträsks
tingslag, omfattande Burträsks socken, med tingsställe i Burträsk.

I en den 4 oktober 1919 avlåten underdånig framställning, intagen i min
årsberättelse till 1920 års riksdag sid. 492 o. f., föreslog jag, efter att hava
redogjort för den omfattning domargöromålen enligt arbetsredogörelserna
nått i omförmälda domsagor, vissa åtgärder för lindrande av häradshövdingens
arbetsbörda i Västerbottens södra domsaga. I framställningen
anförde jag bland annat, att lösningen av denna fråga måhända kunde
vara att finna i en överföring av Degerfors tingslag till Västerbottens
mellersta domsaga. I och för sig borde folkmängden och arbetsbördan i
nämnda domsaga icke lägga hinder i vägen för en sådan anordning. Folkmängden
hade den 1 januari 1918 utgjort 25,055 personer och skulle med
tillägg av invånarantalet i Degerfors tingslag hava uppgått till 33,497
personer. Antalet mål, konkurser och konkursärenden ävensom slutligt
handlagda andra ärenden hade under år 1918 utgjort 1,750. Motsvarande
summa för Degerfors tingslag hade utgjort 707. Domargöromålen borde

2f)7

sålunda icke bliva av sådan omfattning, att de icke lämpligen kunde besörjas
av en domare. Angående tingslagsindelningen i den sålunda utökade
mellersta domsagan syntes emellertid svårigheter uppstå. Å ena
sidan borde rättskipningen i de dåvarande tingslagen i domsagan genom
dess utökning icke bliva sämre än vad förhållandet för närvarande vore,
men å andra sidan vore det angeläget att inom Degerfors tingslag ordna
rättskipningen på bästa möjliga sätt. Skulle en sammanslagning av detta
tingslag med Burträsks tingslag äga rum, vilket med hänsyn till folkmängden
icke borde möta hinder, skulle 1872 års tingsordning kunna komma
att tillämpas i hela domsagan. Därvid bleve likväl svårt att utvälja lämplig
plats för ett tingsställe. Med den stora areal, tingslagen innehölle, syntes
hinder därutinnan möta, särskilt då avseende måste fästas vid att vartdera
tingslaget ditintills haft ett centralt beläget tingsställe, till vilket
avståndet från yttersta delarna av tingslagen icke varit alltför avsevärt.
Det skulle vid sådant förhållande vara lämpligast, att tingslagen bibehölles
i sin nuvarande omfattning. Som 1872 års tingsordning redan tilllämpades
i Nysätra tingslag och Burträsks tingslag, borde någon förändring
därutinnan icke äga rum. Däremot skulle i Degerfors tingslag allt
fortfarande såsom dittills hållas 3 lagtima ting enligt 1734 års tingsordning.
Men detta kommc att innebära, att inom den sålunda utvidgade domsagan
skulle under året hållas ej mindre än 10 allmänna sammanträden
och 3 ting förutom slutsammanträdena. Med hänsyn till de dåliga kommunikationerna
i denna del av länet, bleve detta, såvitt jag kunnat finna,
ogörligt. Dessutom skulle de ofta förekommande tingsresorna, som till
största delen måste företagas å landsvägen, för domhavanden medföra en
så väsentlig ökning av kostnaderna, att densamma säkerligen överstege
den höjning av inkomsterna, som det nytillkomna tingslaget skulle kunna
innebära. Västerbottens mellersta domsaga vore redan en av de svagaste
vad den behållna inkomsten därav beträffade.

Emellertid återstode — yttrade jag vidare — den utväg, som anvisats
redan i J. 0:s framställning år 1902, nämligen en uppdelning
av södra domsagan i tvenne, varav den ena skulle bestå av
Umeå tingslag och den andra av Nordmalings och Bjurholms tingslag
samt Degerfors tingslag. Den tanken syntes likväl icke böra vara
främmande, att en sådan delning av Västerbottens södra domsaga,
som jag satte i fråga, skulle framdeles befinnas oläglig. Komme de
principer att följas, som varit ledande vid utarbetandet av kungl. stadgan
den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning,
borde någon minskning av de nuvarande domsagornas omfattning icke
vara önsklig. Snarare skulle tendensen gå i motsatt riktning. Under sådana
förhållanden vore det måhända opraktiskt och förenat med alltför
mycken omgång utan motsvarande nytta att företaga en delning av den

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

258

ifrågavarande domsagan, om dess tingslag framdeles skulle finnas åter
böra sammanslås med varandra eller sammanslutas med andra områden.
Då behovet av arbetsbördans lättande för domhavanden likväl icke längre
kunde lämnas utan beaktande, syntes åtminstone möjlighet böra beredas
till anställande i Västerbottens södra domsaga av två förste notarier, mellan
vilka på lämpligt sätt fördelades de uppgifter, som enligt domsagestadgan
kunde dem anförtros. På grund av vad jag sålunda anfört hemställde
jag, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
ej åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en delning av
Västerbottens södra domsaga, på sätt närmare utvecklats, i två domsagor,
eller, därest en delning av denna domsaga skulle befinnas ej böra äga rum,
huruvida icke möjlighet borde beredas till anställande i domsagan av två
förste notarier.

Över min framställning hördes vederbörande myndigheter och tingslagsbor.

Vid sammanträde inför domhavanden förklarade samtliga tillstädesvarande
ombud för tingslagsborna i Umeå, Nordmalings och Bjurholms samt
Degerfors tingslag, att de ej hade något att erinra mot den föreslagna delningen
av Västerbottens södra domsaga. Ombudet för Hörnefors socken,
vilken socken delvis hörde till Umeå tingslag och delvis till Nordmalings
och Bjurholms tingslag och hade 3,700 invånare, framställde dock det yrkande,
att socknen i sin helhet måtte läggas till endera av de blivande domsagorna.
En var av häradsrätterna i Umeå, Nordmalings och Bjurholms
samt Degerfors tingslag förklarade sig sakna anledning motsätta sig den
föreslagna delningen av domsagan.

Svea hovrätt yttrade:

Av vad i ärendet förekommit framginge, att göromålen i södra domsagan
vore av den omfattning, att de icke lämpligen kunde av en domare
ombesörjas. Och då tillika blivit upplyst, att de kommuner, av vilka domsagan
bestode, befunne sig i kraftig tillväxt i avseende å folkmängd och
utveckling i övrigt, läge däri en ytterligare maning att vidtaga åtgärd för
avhjälpande av de olägenheter, som måste följa av den gällande indelningen.
Den i sådant hänseende av mig alternativt föreslagna utvägen att
bereda anställande i domsagan av två förste notarier syntes så mycket
mindre böra tillgripas, som tillgången på aspiranter till sådana platser,
särskilt i de norrländska domsagorna, vore så begränsad, att de flesta häradshövdingarna
i dessa domsagor måste undvara biträde av förste notarie.
Den förutvarande häradshövdingen i södra domsagan hade i ett till
mig avgivet yttrande, som återfunnes i min ämbetsberättelse till 1920 års
riksdag, givit en bjärt skildring av svårigheterna därutinnan. I ett av
särskilda sakkunniga den 9 januari 1920 avgivet betänkande angående partiell
löneförbättring för häradshövdingarna hade föreslagits, att i de mera

259

arbetstyngda domsagorna skulle anställas biträdande domare, vilka skulle
hava att på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens handläggning.
Under rådande förhållanden vore det synnerligen ovisst, om
tillräckligt antal aspiranter till sådana befattningar skulle förefinnas, särskilt
i de norrländska domsagorna. Och i allt fall måste vid valet mellan
en sådan anordning och delning av en domsaga, som vore för stor att
skötas av en person, den senare utvägen anses hava ett bestämt företräde.
Att uppskjuta en såsom nödig befunnen delning i avvaktan på en ny rättegångsordning,
om vars blivande innehåll man intet visste och som icke
ännu på länge kunde förväntas bliva verklighet, syntes olämpligt. Den
utredning, som i ärendet förebragts angående sättet för en förändrad
indelning, gåve vid handen, att en sådan lämpligast verkställdes såsom
jag föreslagit.

Processkommissionen anförde däremot, att en förutsättning för att en
domsaga lämpligen borde delas vore att på grund av domsagans stora
omfång det befunnes vara av trängande behov påkallat, att ett särskilt
domarkansli upprättades i den del av domsagan, som ifrågasatts för utbrytning.
Denna förutsättning förelåge icke beträffande Västerbottens
södra domsaga. Tvärtom hade t. f. domhavanden i avgivet utlåtande uttalat,
att tingslagsbornas gemensamma intresse krävde förläggning av båda de
ifrågasatta domsagornas kanslier till Umeå stad. Under sådana förhållanden
syntes det såväl ur kostnadssynpunkt som med hänsyn till rådande
svårighet att anskaffa erforderlig biträdeshjälp vara att föredraga, att i
Umeå behölles ett för de tre dåvarande tingslagen gemensamt kansli. På
grund av vad sålunda anförts avstyrkte processkommissionen den ifrågasatta
delningen och hemställde att, sedan hos 1920 års riksdag äskats anslag
till arvoden åt biträdande domare i rikets större domsagor, en dylik
domare måtte anställas i Västerbottens södra domsaga med de arbetsuppgifter,
Kung! Maj:t funne skäligt föreskriva.

I proposition n:r 334 till 1920 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
bland annat att, för möjliggörande av delning av Västerbottens
dåvarande södra domsaga sålunda, att Umeå tingslag med undantag av
den del av Hörnefors socken, som hörde till detta tingslag, skulle bilda
en domsaga, benämnd Umeå domsaga, samt återstående delen av domsagan
skulle bilda en domsaga med bibehållande av den dåvarande domsagans
namn, i 1921 års riksstat höja det under andra huvudtiteln uppförda
ordinarie anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat
med angivet belopp m. m.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
bland annat att man, då praktiska skäl i särskilda fall syntes tala för en
delning, icke av principiella betänkligheter med hänsyn till framtiden
borde avhålla sig från utvägen att genom en delning bereda häradshöv -

260

dingarna lättnad i arbetet och därmed även tillgodose rättskipningen. Sådana
skäl för delning ansåge departementschefen föreligga i ifrågavarande
fall. Under de senare åren hade rått en kännbar brist på rättsbildade biträden
i domsagorna, och denna brist hade i särskilt hög grad gjort sig gällande
i de nordligare delarna av riket. Det syntes knappast kunna förväntas,
att det under den närmaste tiden komme att förefinnas någon större
tillgång på personer, som lämpligen kunde ifrågakomma att erhålla förordnande
såsom biträdande domare. Vid sådant förhållande kunde det
medföra uppenbara vådor att särskilt i fråga om de nordligare domsagorna
för rättskipningens handhavande i alltför hög grad lita till biträdande
domare eller andra biträden. I allt fall måste det med hänsyn till
möjligheten att behörigen upprätthålla rättskipningen innebära en mycket
avsevärd fördel, att domsagorna icke bleve större, än att den ordinarie
häradshövdingen personligen kunde utföra en betydande del av de förefallande
göromålen. Och då vart och ett av tingslagen även efter delningens
genomförande kunde begagna sitt dåvarande tingshus, syntes några
särskilda kostnader icke komma att förorsakas tingslagen genom delningen.

I en i första kammaren väckt motion hemställdes, att riksdagen ville
avslå Kungl. Maj:ts begäran om anslag för delningen av domsagan, och
statsutskottet, som hade att avgiva utlåtande i ämnet, hemställde, att
riksdagen måtte med bifall till berörda motion avslå propositionen i vad
densamma avsåge delning av Västerbottens södra domsaga.

Vid gemensam omröstning i kamrarna segrade Kungl. Maj:ts förslag.
Genom beslut den 22 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att Västerbottens
södra domsaga från och med den 1 januari 1921 skulle vara delad
i två domsagor på sätt i propositionen angivits. Därjämte bestämde
Kungl. Maj:t, att Umeå domsaga skulle utgöra ett tingslag samt den nybildade
Västerbottens södra domsaga två tingslag, nämligen Nordmalings
och Bjurholms tingslag samt Deger fors tingslag. Till häradshövdingar
i de nybildade domsagorna utnämndes, i Umeå domsaga I. Kramer och i
Västerbottens södra domsaga E. Rönquist.

I Umeå domsaga hållas numera 10 allmänna tingssammanträden om
året. Såväl tingsställe som kansli är förlagt till Umeå, där domsagans
tingshus är beläget.

I vartdera av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag
hållas årligen 5 allmänna tingssammanträden. Tingsställena äro förlagda
till Nyåker och Degerfors. Å båda platserna finnas, enligt vad som
uppgivits, tidsenliga tingshus. Domsagans kansli är med nådigt tillstånd
förlagt till Umeå, där häradshövdingen jämväl är bosatt.

VästeiUottens mellersta domsaga består, såsom förut nämnts, av två

tingslag, Nysätra tingslag med tingsställe i Nysätra (Nybyn) och Burträsks
tingslag med tingsställe i Burträsk (Gammelbyn). I båda tingslagen
hållas årligen 5 allmänna sammanträden enligt nya tingsordningen. Domsagans
kansli är förlagt till Åniiset i närheten av Nybyn.

I en till mig den 18 juni 1924 inkommen skrivelse har häradshövdingen
Kramer med bifogande av en promemoria i ämnet hemställt att, som göromålen
i Umeådomsagan vore av alltför ringa omfattning, en utredningborde
äga rum angående återförening av de båda nybildade domsagorna
till en domsaga.

I promemorian förklarade häradshövdingen Kramer bland annat, att
han med stöd av den erfarenhet, han under de 3 år han förvaltat Umeå
domsaga vunnit, utan tvekan vågade påstå, att målens och ärendenas antal
och beskaffenhet i de olika tingslagen medgåve en sammanslagning,
utan att den för sådant fall uppkommande arbetsbördan bleve för stor.
Den sedan år 1921 i Umeå domsaga tillämpade ordningen med 10 sammanträden
om året i stället för 5 hade beträffande domboksgöromålen medfört
den naturliga påföljden, att antalet mål vid varje sammanträde betydligt
minskats, så att vid vart och ett sammanträde såsom regel numera icke
förekomme mer än 20—30 uppskjutna mål. Detta hade medfört, att ett
sammanträde vanligen icke droge längre tid än 114 dag och att domboken
utan svårighet kunde expedieras redan på fjortonde dagen efter sammanträdets
hållande. Då sammanträdena i Degerfors samt Nordmalings och
Bjurholms tingslag, därest icke extra ordinära förhållanden betingat
annat, avslutats i Degerfors tingslag på första dagen och i det senare tingslaget
på andra dagen samt ett fördubblande av antalet rättegångstillfällen
för nämnda tingslags vidkommande säkerligen skulle medföra samma påföljd,
som visat sig i Umeå tingslag, eller att antalet uppskjutna mål, vilkas
handläggande efter erfarenheten droge längsta tiden, minskades, kunde
man antaga, att antalet uppskjutna mål efter en förening av tingslagen
till ett icke skulle uppgå till mer än 40—50 vid varje sammanträde,
ett antal som syntes, utan att svårigheter därav uppstode, förefinnas vid
ett flertal häradsrätter. För samtliga ifrågavarande tingslag gällde, att
rannsakningar och extra förrättningar förekomme i mindre utsträckning.
Fn granskning av statistiska uppgifter för de senaste åren bekräftade
riktigheten av det sagda. Den visade, att antalet mål vid Degerfors tingslags
häradsrätt vore synnerligen ringa samt att målens sammanlagda
antal vid nämnda häradsrätt samt Nordmalings och Bjurholms tingslags
häradsrätt vore ungefär lika med de vid Umeå domsagas häradsrätt. Beträffande
antalet extra judiciella ärenden hade dessa under de senaste
åren i Umeå domsaga varit förhållandevis många, och arbetet med de s. k.
småprotokollen hade därför tagit en jämförelsevis lång tid i anspråk.
Dock hade utan svårighet expeditionerna kunnat tillhandahållas i laga

tid eller sålunda till nästa sammanträde. Då antalet dylika ärenden i de
båda andra tingslagen vida understege antalet sådana i Umeå domsaga,
syntes det vara utom tvivel, att med någon ökning av arbetskrafterna det
ökade antalet småprotokollsärenden, som komme att tillföras från de båda
nämnda tingslagen, icke skulle medföra svårigheter för arbetets behöriga
och jämna gång. Därvid borde anmärkas, att såväl i Umeå som i Västerbottens
södra domsaga regelmässigt varit anställd allenast en notarie, vilken
dessutom tidvis icke varit behörig att hålla allmänt sammanträde.
Slutligen vore att märka, att fråga väckts om inkorporering med Umeå
stad av visst område inom Umeå socken, vilken inkorporering med all
säkerhet komme till stånd inom den närmaste framtiden. Denna inkorporering
skulle innebära, att från domsagan till staden omfördes 1,136
personer. Då i sakens natur läge, att inkorporeringsområdet, såsom det ur
många synpunkter, särskilt i fråga om lagfarts- och inteckningsärenden,
livaktigaste, hade åsamkat arbete vida utöver vad proportionen mellan områdets
folkmängd och domsagans folkmängd utvisade, komme arbetet inom
Umeå domsaga att i och med inkorporeringen betydligt minskas.

Beträffande kommunikationerna i orten uppgavs i promemorian följande:
Norra stambanan genomlöpte ungefär på mitten Nordmalings och
Bjurholms tingslag med Nordmalings och Hörnefors socknar på den östra
sidan och Bjurholms socken på den västra och fortsatte mitt igenom Vännäs
socken in i Degerfors socken, som genomskures med större delen av
socknen på den västra sidan om järnvägen. Från Vindelns station i Degerfors
socken ginge genom socknens västligaste del den snart färdiga bibanan
till Lycksele. Från Vännäs station ginge den ungefär 3 mil långa bibanan
till Umeå. Längs kustlandsvägen, som genomlöpte Nordmalings, Hörnefors,
Umeå och Sävar socknar upprätthölles daglig automobilomnibustrafik
med Umeå.

I ett av mig infordrat utlåtande anförde häradshövdingen Rönquist bland
annat att, därest det kunnat förutses, att tillgången på juridiskt bildad
arbetskraft i domsagorna skulle bliva så god, som den varit under de
senaste åren, hade det icke varit av nöden att år 1920 uppdela dåvarande
Västerbottens södra domsaga i två domsagor. Häradshövdingen Rönquist
biträdde sålunda häradshövdingen Kramers åsikt, att det med hänsyn
till målens och ärendenas antal och beskaffenhet samt tillgången på arbetskraft
icke borde möta några särskilda svårigheter att för närvarande sköta
arbetet, därest de båda domsagorna återförenades till en domsaga. Det
syntes likväl kunna ifrågasättas, huruvida redan nu, så kort tid efter domsagedelningen
och innan större erfarenhet om verkningarna därav vunnits,
åtgärder borde vidtagas för ett återförenande av domsagorna. Den
under de senare åren rådande depressionen hade säkerligen medfört, såväl
att arbetsbördan blivit mindre som ock att tillgången på juridiskt bildad

arbetskraft i domsagorna, särskilt de norrländska, blivit bättre, än som
kunde förväntas bliva fallet i tider av uppåtgående konjunkturer. Därjämte
framhöll häradshövdingen Rönquist vissa andra betänkligheter mot
en sammanslagning av Umeådomsagan och Västerbottens södra domsaga.
Under alla omständigheter syntes Rönquist uppenbart, att en sammanslagning
till ett tingslag med tingsställe i Umeå av domsagornas tre
tingslag icke borde komma till stånd. Ett sådant tingslag komme säkerligen
inom få år att bliva det till folkmängden största i riket näst Södra
Roslags domsaga och med en folkmängd mångdubbelt överstigande medeltalet
för rikets tingslag. Tingslaget skulle komma att innehålla en landareal
av icke mindre än omkring 8,100 kvadratkilometer och därutinnan
endast överträffas av åtta tingslag i riket, nämligen Hammerdals tingslag,
Undersåkers och Offerdals tingslag, Lycksele tingslag, Åsele tingslag, Arjeplougs
lappmarks tingslag, Jokkmokks lappmarks tingslag, Gällivare lappmarks
tingslag och Jukkasjärvi lappmarks tingslag. Att märka vore, att
samtliga sistnämnda åtta tingslag inom sina områden hade vidsträckta
obebodda fjälltrakter, något som icke vore förhållandet med vare sig Umeå
domsaga eller Västerbottens södra domsaga. Det syntes därför tydligt,
att det föreslagna tingslaget komme att till arealen bliva allt för stort. Väl
vore sant, att tingsställena i Degerfors samt Nordmalings och Bjurholms
tingslag vore belägna på allenast omkring 3 timmars järnvägsresa från
Umeå, men redan nu torde för t. ex. en fattig skogstorpare, bosatt vid
lappmarksgränsen, en inställelse vid nuvarande tingsställen i Nyåker och
Degerfors by te sig betungande, och ett förläggande av tingsstället till
Umeå skulle för honom medföra, utom ökade kostnader för resa, även i de
flesta fall kostnader för ytterligare en eller ett par dagars uppehåll vid
tingsstället utöver vad för närvarande erfordrades. Från Hörnefors socken
och östra delen av Nordmalings socken funnes daglig omnibustrafik till
Umeå endast om somrarna, och då vid denna årstid livlig automobiltrafik
rådde även mellan dessa trakter samt Bjurholm och Nyåker, syntes ingalunda
med fog kunna påstås, att Hörnefors socken och östra delen av Nordmalings
socken hade bekvämare förbindelser med Umeå än med det relativt
närbelägna Nyåker. Det torde visserligen förhålla sig så, att ett förenande
av tingslagen till ett tingslag i ett stort antal fall skulle medföra
något minskade utgifter för parterna i och för vederbörande ombuds inställelser
vid tingen, men den kostnadsbesparing, som därigenom skulle
vinnas, komme säkerligen att mer än uppvägas av ökade kostnader för
inställelser av vittnen och parterna själva. De störa avstånden i Norrland
syntes i allmänhet försvåra utredningen av målen. Häradshövdingen Rönquist
höll före, att ett förenande av tingslagen till ett med tingsställe i
Umeå icke vore ägnat att förbättra detta missförhållande, såvitt Nordmalings
och Bjurholms samt Degerfors tingslag anginge.

264

Häradshövdingen Kramer inkom till mig med erinringar, däri han till
bemötande av den av häradshövdingen Rönquist uttalade farhågan för
minskad tillgång på juridisk arbetskraft under uppåtgående konjunkturer
bland annat anförde, att ett förnuftigt ordnande av domsagearbetet krävde,
att en väsentlig del av arbetet avlastades från de tillfälligt anställda, i
rask följd växlande notarierna, för att i stället övertagas av ett fast anställt,
icke juridiskt bildat biträde med för arbetet erforderliga kvalifikationer.
Det lede intet tvivel, att en stor del av arbetet med fördel kunde
överlåtas å mindre kvalificerade krafter. För att en rationell arbetsfördelning
mellan juridisk och icke juridisk arbetskraft skulle kunna genomföras,
erfordrades emellertid i många fall, och bland annat för nu ifrågavarande
domsagors vidkommande, förstorade domsagor, så att full sysselsättning
kunde givas alla i domsagan anställda, en var inom sitt arbetsområde.
Då vid en anordning sådan som den föreslagna följden skulle bliva
ett något minskat behov av rättsbildade biträden, skulle, även om tillgången
på juridisk arbetskraft i en framtid komme att minskas, detta mer
än väl motverkas av det minskade behovet av dylik arbetskraft i domsagorna.
Vad häradshövdingen Rönquists betänkligheter på grund av den
stora folkmängden i en återförenad domsaga beträffade, kunde Kramer
icke dela desamma, då arbetsbördans storlek borde vara den avgörande
och denna icke kunde beräknas efter folkmängden. Befolkningen i de båda
domsagorna, till övervägande del bondebefolkning, vore av ett lugnt, eftertänksamt
och fridsamt kynne och hade på grund därav visat sig icke i
otid draga sina tvister inför rätta. Nämnda egenskaper och väl även den
stora anslutningen till nykterhetsrörelsen förklarade ock, att brottmålen
vore relativt få. Tingshuset i Umeå innehölle utom kanslilokaler (3 rum
och arkiv) och tingssal allenast 3 rum, därav ett användes såsom samlingsrum
för nämnden, ett av åklagare och advokater samt ett av allmänheten.
Då utrymmet för åklagare och advokater således vore allt för
knappt, hade det av Kramer ifrågasatts att utöka nämnda utrymmen, men
på grund av andra nödvändiga reparationer hade därmed tills vidare fått
bero. Tingshusen i Nyåker och Degerfors lede emellertid av lika eller
större utrymmesbrist. Det vore en given förmån, om den tillbyggnad, som
för alla tre tingslagens vidkommande vore erforderlig, gjordes på ett ställe
i stället för på tre ställen.

Sedan denna skriftväxling ägt rum, har häradshövdingämbetet i Västerbottens
mellersta domsaga blivit vakant. Denna omständighet ger mig, i
betraktande av vad häradshövdingarna Kramer och Rönquist anfört om
lämpligheten av en återförening av Umeå domsaga och Västerbottens
södra domsaga, anledning upptaga frågan om en reglering av nämnda tre

265

domsagor genom uppdelning av den södra domsagan på de bada andra
domsagorna.

Jag finner mig därvid ånyo böra väcka den av mig i framställningen
år 1919 framförda tanken på ett införlivande av Degerfors tingslag med
Västerbottens mellersta domsaga. Återstoden av den södra domsagan,
d. v. s. Nordmalings och Bjurholms tingslag, borde i sådant fall sammanslås
med Umeå domsaga.

Den år 1920 företagna delningen av den gamla södra domsagan skedde,
såsom av det föregående framgår, huvudsakligen på grund av den vid
nämnda tid rådande bristen på juridiskt bildade biträden i domsagorna.
I min framställning den 4 oktober 1919 hade jag såsom ett andra alternativ
föreslagit en ökning av arbetskrafterna i den odelade domsagan.
Att meningarna om vilket alternativ, som borde föredragas, voro delade
framgår av riksdagsförhandlingarna. Delningen beslöts efter gemensam
omröstning med knapp majoritet. Även om det kan ifragasättas, huruvida
det är lämpligt att redan nu företaga en ny reglering av de nybildade domsagorna,
synas likväl så goda skäl tala för en dylik åtgärd, att jag ansei
mig böra framlägga spörsmålet inför Eders Kungl. Maj:t. Sedan 1920 års
beslut tillkom, hava förhållandena ändrats därhän, att tillgången på juridiskt
bildad arbetskraft torde vara större än behovet. Ej ens i de längst
norrut belägna domsagorna lärer det vara någon svårighet att erhålla
biträden. Det torde ej heller vara att antaga annat än att detta förhållande
skall komma att framdeles en längre tid fortfara. Genom det alltmera
ökade bruket av motorfordon av olika slag hava jämväl kommunikationsförhållandena
förbättrats och olägenheten av de stora avstånden minskats.

Folkmängden i domsagorna vid 1928 års slut utgjorde i Umeå domsaga
29,365 invånare, i Västerbottens södra domsaga 26,768 invånare, därav
17,635 personer i Nordmalings och Bjurholms tingslag och 9,133 personer
i Degerfors tingslag, samt i Västerbottens mellersta domsaga 26,100 invånare,
därav 16,216 personer i Nysätra tingslag och 9,884 personer i Burträsks
tingslag. Genom den ifrågasatta regleringen skulle den utvidgade
Umeådomsagan eller den nyaste södra domsagan erhålla ett invånarantal
av omkring 47,000 personer och den nya mellersta domsagan omkring
35,200 invånare.

Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna framgår av arbetsredogörelserna
för år 1923, att under nämnda år handlagts:

i Umeå domsaga:

tvistemål och brottmål ............................................ 485

konkurser och konkursärenden .................................... 45

266

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 1,665

andra ärenden, slutligt handlagda ................................. 569

2J64

i Nordmalings och Bjurholms tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 246

konkurser och konkursärenden .................................... 18

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 641

andra ärenden, slutligt handlagda................................. 268

1,173

i Degerfors tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 161

konkurser och konkursärenden .................................... 21

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 424

andra ärenden, slutligt handlagda................................. 176

782

i Nysätra tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 143

konkurser och konkursärenden .................................... 9

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 761

andra ärenden, slutligt handlagda ................................. 353

1,266

i Burträsks tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 106

konkurser och konkursärenden .................................... 10

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 731

andra ärenden, slutligt handlagda ................................. 191

1,038

Om en uppdelning av den nuvarande södra domsagan redan ägt rum,
skulle sålunda det sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden under
år 1923 utgjort i Umeådomsagan 3,937 samt i den nya mellersta domsagan
3,086. Det torde kunna antagas, att arbetsbördan i de båda utvidgade domsagorna
icke skulle bliva för stor genom den ökning i göromålen, som
ifrågavarande reglering måste medföra.

Den egentliga svårigheten vid regleringens genomförande torde, såsom
jag i min skrivelse den 4 oktober 1919 berörde, yppa sig i fråga om tingslagsindelningen
i den nya mellersta domsagan. Om denna skulle finnas böra
bestå av tre tingslag, skulle, då vart och ett av Nysätra, Burträsks och
Degerfors tingslag redan har 5 sammanträden och någon försämring av
tingsordningen i dem icke finge ifrågakomma, detta medföra, att i domsagan
årligen komme att hållas 15 allmänna sammanträden och 6 slutsammanträden.
Med hänsyn till de ofta förekommande, långa tingsresorna

267

skulle eu dylik tingsordning bliva orimligt betungande för häradshövdingen.
Det torde därför bliva nödvändigt att vidtaga sådana anstalter,
att domsagan komme att bestå av allenast tva tingslag.

Re dan nya lagberedningen föreslog i den plan för rikets judiciella indelning,
som åtföljde dess år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning, att Västerbottens mellersta domsaga, vilken
då bestod av fyra tingslag, nämligen Bygdeå, Nysätra, Lövångers och Burträsks
tingslag, skulle bliva en domkrets med tingsställe i Nybyn. När år
1894 fråga upptogs om Bygdeå, Nysätra och Lövångers tingslags förening
till ett tingslag, yttrade dåvarande häradshövdingen, att enligt hans åsikt,
grundad på den erfarenhet, han under en mer än 25-årig verksamhet inom
domsagan förvärvat, domsagans fyra tingslag ändamålsenligast och lämpligast
skulle kunna förändras till ett tingslag med tingsställe i Nybyn.
Den nuvarande tingslagsindelningen i mellersta domsagan beslutades den
24 maj 1895.

Det enklaste vore att följa vad som redan för 40 år sedan föreslogs och
att sålunda förena Burträsks tingslag med Nysätra tingslag med gemensamt
tingsställe i Nysätra. Häremot talar emellertid det förhållandet, att
den västliga delen av Burträsks tingslag eller socken komme att ligga
alltför långt från tingsstället och att tvärsigenom denna del norra stambanan
löper söderut i riktning mot Degerfors. Åtminstone för de delar av
området, som ligga väster om stambanan och närmast öster om densamma,
torde förbindelserna till Degerfors vara bättre än såväl till Burträsk redan
nu som eventuellt till Nysätra framdeles.

En sammanslagning av hela Burträsks tingslag och Degerfors tingslag
synes på grund av vad jag år 1919 anfört ej böra ifrågakomma. Vare sig
Burträsk eller Degerfors bleve gemensamt tingsställe, skulle detta medföra
en betydande försämring för en stor del av tingslagsinvånarna.

Under sådana förhållanden torde frågan kunna lösas på det sätt, att
den västliga, omkring stambanan liggande delen av Burträsks tingslag,
begränsad från Umeå tingslags nordligaste hörn av en linje, som utgjorde
en fortsättning av Degerfors tingslags nuvarande sydöstra gräns vidare
i nerdnordostlig riktning upp till gränsen av Västerbottens norra domsaga,
överfördes till Degerfors tingslag, under det att den östra delen av
Burträsks tingslag överfördes till Nysätra tingslag.

Tingsställena för de nya Nysätra och Degerfors tingslag skulle bliva i
Nysätra och Degerfors med 5 allmänna tingssammanträden i vartdera
tingslaget förutom slutsammanträden. Därest det skulle befinnas erforderligt,
kunde ett par sammanträden om året med tremansnämnd hållas i
Burträsk.

I länets nya södra domsaga eller Umeådomsagan torde icke några svårigheter
möta beträffande tingslagsindelningen. Nordmalings och Bjur -

268

holms tingslag borde alltjämt bilda eget tingslag med tingsställe i Nyåker.
En förening av tingslaget med Umeå domsaga till ett tingslag skulle medföra,
att det gemensamma tingsstället skulle bliva i Umeå. Då emellertid
Nyåker är beläget ungefär mitt i Nordmalings och Bjurholms tingslag
med relativt goda förbindelser från tingslagets olika delar, skulle ett utbyte
av tingsställe därstädes mot ett i Umeå sannolikt uppväcka motstånd
från tingslagsbornas sida. Tingslaget borde därför bestå för sig, och i detsamma
skulle såsom hittills hållas 5 allmänna sammanträden. Den nuvarande
Umeå domsaga borde utgöra den nya domsagans andra tingslag
med tingsställe i Umeå. Givetvis böra invånarna i detta tingslag icke
genom domsageregleringen erhålla minskat antal tingssammanträden.
Detta torde medföra, att i Umeå tingslag fortfarande skulle hållas 10 allmänna
sammanträden. I domsagan skulle sålunda komma att hållas 15
allmänna sammanträden och dessutom 4 slutsammanträden. Mot en sådan
tingsordning torde beträffande denna domsaga icke möta samma hinder
som mot den först ifrågasatta tingsordningen i den mellersta domsagan.
Av berörda sammanträden skulle nämligen 12 komma att hållas i Umeå,
där häradshövdingen har kansli och bostad. Den nya domsagan borde
enligt mitt förmenande kallas Västerbottens södra domsaga och icke Umeå
domsaga dels emedan i länet finnas, förutom den västra, såväl den mellersta
som den norra domsagan och dels till undvikande av förväxling mellan
domarkansliet och myndigheterna i Umeå stad.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att intet hinder
torde behöva möta, att häradshövdingen i södra domsagan vid en överflyttning
till den nya mellersta domsagan allt fortfarande såsom hittills erhåller
tillstånd att bo och hava kansli i Umeå.

Under åberopande av vad jag nu anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
icke åtgärder böra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare
utvecklats, av Västerbottens södra domsagas uppdelning och sammanslagning
med Umeå domsaga och Västerbottens mellersta domsaga.”

Skrivelsen har remitterats till Svea hovrätt att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande.

9. Framställning angående omreglering av Finspånga läns härads,

Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads
samt Aska, Dals och Bobergs härads domsagor.

Den 9 december 1924 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Vid en av mig den 8 oktober 1924 företagen inspektion av Finspånga
läns härads domsaga anförde häradshövdingen i domsagan H. Joachimsson,

att domsagan måste anses vara för liten för att giva fullt arbete åt en
häradshövding och att den i framtiden lämpligen borde sammanslås med
den angränsande Björkekinds, östkinds, Lösings, Brabo och Memmings
härads domsaga. Vid senaste tingssammanträdet, som tagit en tid av
endast 4 å 5 timmar, hade handlagts 14 mål samt 8 lagfarts- och 10 intcclo
ningsärenden. Om en sammanslagning av domsagorna komme till stånd,
skulle arbetet i den nya domsagan likväl kunna medhinnas av häradshövdingen
samt eu förste och en andre notarie. Den nya domsagan skulle även
i geografiskt hänseende erhålla ett lämpligt utseende med goda järnvägsförbindelser
från alla delar av densamma in till Norrköping. Finspånga
läns härads domsagas tingshus i Hällestad vore byggt av trä på 1870-talet
och vore av synnerligen anspråkslöst slag. Om sa befunnes lämpligt, kunde
dock tingssammanträden med tremansnämnd hållas därstädes eller ännu
hellre i Finspång. Vid en omreglering av domsagorna kunde emellertid
den västligaste delen av Finspånga läns härads domsaga, omfattande Godegårds
och Tjällmo socknar, överföras till Aska, Dals och Bobergs härads
domsaga. Dessa kommuner hade nämligen goda järnvägs- och landsvägsförhindelser
med Motala, där sistnämnda domsaga hade sitt tingsställe.

Sedan genom häradshövdingen Joachimssons nyligen timade frånfälle
häradshövdingämbetet i Finspånga läns härads domsaga blivit vakant,
finner jag mig höra inför Eders Kungl. Maj:t framlägga den av honom
väckta frågan.

Finspånga läns härads domsaga bestod före år 1879 av två tingslag,
nämligen Bisinge tingslag med tingsställe vill Finspång samt Hällestads
och Tjällmo tingslag med tingsställe i Tjällmo. Sedan ett flertal invånare
i domsagan i underdånig ansökan hemställt att, enär domsagans indelning
i två tingslag vållade, att dess invånare icke finge åtnjuta förmånerna av
den skyndsammare lagskipning, som enligt 1872 års tingsordning tillkomme
domsaga, utgörande allenast ett tingslag, Kungl. Maj :t täcktes medgiva en
förening av tingslagen, förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 17
november 1876, att tingslagen skulle från och med år 1879 förenas till ett
tingslag med tingsställe vid Hällestads järnvägsstation. I domsagan hållas
10 allmänna tingssammanträden om året förutom slutsammanträden.

Jämväl Björkekindsdomsagan bestod tidigare av två tingslag, i det att
Björkekinds och Östkinds härad bildade ett tingslag samt Lösings, Bråbo
och Memmings härad ett tingslag. Genom beslut den 5 juli 1901 förordnade
Kungl. Maj :t, att tingslagen skulle förenas till ett tingslag med tingsställe
i Norrköping. Denna tingslagsindelning trädde i kraft år 1904. I
domsagan hållas 10 allmänna tingssammanträden om året jämte slutsammanträden.

Angående Aska, Dals och Bobergs härads domsaga blev efter framställning
av J. O. genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1903 förordnat, att

270

domsagan skulle utgöra ett tingslag med tingsställe i Motala. Jämväl i
denna domsaga hållas 10 allmänna tingssammanträden om året förutom
slutsammanträden.

Efter en av mig gjord underdånig framställning fann Eders Kungl.
Maj:t den 8 juni 1923 gott förordna, att en annan av de små Östgötadomsagorna,
nämligen Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga skulle
från och med den 1 januari 1924 uppdelas å Lysings och Göstrings härads
domsaga samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga. De
förhållanden, som nu äro under bedömande, synas mig snarlika de omständigheter,
vilka lågo till grund för Eders Kungl. Maj:ts nyssberörda
beslut. Det starkaste vittnesbörd om att en domkrets icke bör självständigt
bestå torde väl vara att finna däri, att häradshövdingen själv ansett
arbetet av alltför ringa omfattning för att skänka erforderligt innehåll åt
ämbetet. Och redan vad häradshövdingen Joachimsson vid inspektionen i
Finspånga läns härads domsaga anförde torde visa, att en omreglering
av nämnda domsaga vore önskvärd.

Finspånga läns härads domsaga gränsar i öster till Björkekindsdomsagan,
närmast Bråbo och Memmings härad. Av domsagan gränsa de
längst i väster belägna delarna, Godegårds och Tjällmo socknar, i söder
till Aska och Bobergs härad. Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter
utgjorde folkmängden vid 1923 års slut i Finspånga läns härads
domsaga 26,550 personer, av vilka 2,433 personer tillhörde Godegårds och
2,829 personer Tjällmo socken. Björkekindsdomsagan hade vid samma tidpunkt
29,388 invånare och Äskadomsagan ett invånarantal av 28,466 personer.
Om Godegårds och Tjällmo socknar överfördes till sistnämnda domsaga
samt återstoden av Finspånga läns härads domsaga sammanlades
med Björkekindsdomsagan, skulle Askadomsagan erhålla en folkmängd
av omkring 33,700 personer och Björkekindsdomsagans invånarantal bliva
omkring 50,600.

Beträffande arbetsbördan i domsagorna framgår av arbetsredogörelsema
för år 1923, att under nämnda år handlagts:

i Finspånga läns härads domsaga:

tvistemål och brottmål............................................. 250

konkurser och konkursärenden..................................... 31

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 816

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 398

1,495

i Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads domsaga:

tvistemål och brottmål............................................. 310

konkurser och konkursärenden..................................... 30

lagfarts- och inteckningsärenden .
andra ärenden, slutligt handlagda

271

1,116

424

1,880

i Aska, Dals och Bobergs härads domsaga:

tvistemål och brottmål....................................

konkurser och konkursärenden............................

lagfarts- och inteckningsärenden..........................

andra ärenden, slutligt handlagda.........................

214

1,474

481

2,186

I min framställning angående Vifolkadomsagans uppdelning på Åkerbooch
Lysingsdomsagorna beräknade jag sammanlagda antalet mål och ärenden
i sistnämnda tre domsagor till 5,970. Sammanlagda antalet mål och
ärenden i Finspånga läns, Björkekinds- och Askadomsagorna utgjorde
under år 1923 allenast 5,561.

Om huru många mål och ärenden i Finspånga läns härads domsaga,
som belöpa å Godegårds och Tjällmo socknar, kan man icke erhålla upplysning
ur arbetsredogörelsen, som avser hela domsagan. Men om man
beräknar nämnda antal efter socknarnas folkmängd i förhållande till hela
domsagans, skulle å båda socknarna tillsammans belöpa 296 och å återstoden
av domsagan 1,199 mål och ärenden. Om en uppdelning av Finspånga
läns härads domsaga redan ägt rum, skulle efter nämnda beräkning sammanlagda
antalet mål, konkurser och ärenden under år 1923 utgjort i den
nya Björkekindsdomsagan 3,079 samt i den utvidgade Askadomsagan 2,482.

Vid Vifolkadomsagans uppdelning beräknade jag antalet mål och ärenden
i de nya Åkerbo- och Lysingsdomsagorna till respektive 3,028 och
2,942. Under det arbetsbördan i den utvidgade Björkekindsdomsagan sålunda
skulle bliva i det närmaste jämställd med den, som finnes i den nya
Åkerbo- eller Linköpingsdomsagan, skulle arbetet i den förstorade Askadomsagan
fortfarande bliva mindre än i den nya Lysings- eller Mjölbydomsagan.
I detta sammanhang torde kunna nämnas, att jag vid inspektion
under hösten 1924 i Linköpings- och Mjölby domsagorna tillfrågade
häradshövdingarna, om den utökade arbetsbördan känts betungande, men
att de därvid förklarade att, sedan de nya förhållandena blivit ordnade,
någon avsevärd svårighet att medhinna arbetet ej funnes.

Redan tidigare har frågan om en reglering av Björkekindsdomsagan
och Finspånga läns härads domsaga förts på tal. I sitt år 1884 avgivna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslog nya lagberedningen
en förening av Björkekinds och östkinds härad, Lösings, Bråho
och Memmings härad samt Risinge, Hällestads och Tjällmo tingslag till
en domsaga under benämning Norrköpings domsaga. Om det redan år 1884

272

ansågs lämpligt att företaga en dylik sammanslagning, borde möjligheten
till den nu ifrågasatta föreningen ej vara mindre.

Emellertid synas mig de båda förut omnämnda socknarna böra läggas
till Askadomsagan. Vid bedömandet av till vilket jurisdiktionsområde en
socken bör föras har man att taga i beaktande de avstånd och de förbindelser,
som socknens invånare hava till tingsstället och till domsagans
kansli. I detta hänseende torde följande vara att beakta i fråga om de
olika delarna av Finspånga läns härads domsaga. Genom Godegårds socken
går järnvägen Hallsberg—Motala—Mjölby, vilken för socknens invånare
utgör eu god förbindelseled till Motala. Vägen till Norrköping, som
leder över Motala och Linköping, är däremot lång och tidsödande. Tjällmo
socken ligger öster om Godegårds socken. Den genomskäres icke av någon
järnväg och har till stor del ungefär lika nära till järnvägen Hallsberg—
Motala—Mjölby som till järnvägen Örebro—Pålsboda—Finspång—Norrköping.
I stort sett ligger socknen dock något närmare sistnämnda järnväg,
och för resor till Norrköping torde Tjällmoborna företrädesvis anlita
denna bana. Avståndet till Norrköping är emellertid rätt stort. Tämligen
påtagligt är därför, att ett domarkansli i Motala ligger bättre till för båda
dessa socknar. Motala torde också vara att anse såsom den egentliga utfartsorten
för nämnda socknar. Beträffande övriga socknar i domsagan
är det däremot tämligen uppenbart att, med anlitande av järnvägarna
Örebro—Pålsboda—Finspång—Norrköping eller Katrineholm—Norrköping,
ett domarkansli i Norrköping är mera lättillgängligt än ett sådant i
Motala. I sammanhang därmed är att märka, att Finspånga läns härads
domsagas kansli sedan många år varit förlagt till Norrköping, varför man
redan nu är van vid att hava kansliet där.

Beträffande tingsställena må anföras följande. Björkekindsdomsagan
har i Norrköping ett omkring 20 år gammalt tingshus, som kan anses uppfylla
ganska stora anspråk på beskaffenheten av ett dylikt. Såväl tingssal
som kanslilokaler och arkivrum torde vara fullt tillräckliga för domsagans
utvidgning. Finspånga läns härads domsagas tingshus är, såsom
redan förut berörts, av ganska anspråkslöst slag. Domsagans tingsställe
vid Hällestads järnvägsstation å järnvägen mellan Finspång och Pålsboda
torde vara centralt beläget. Trots detta torde dock för Godegårds
socken och någon del av Tjällmo socken ett tingsställe i Motala genom
järnvägen Hallsberg—Motala och för den längst norrut belägna Skedevi
socken ett tingsställe i Norrköping genom järnvägen Katrineholm—Norrköping
vara minst lika lätt tillgängligt som tingsstället i Hällestad. För
Vänga socken, belägen väster om sjön Glan, borde Norrköping genom
järnväg vara lika lätt tillgängligt som Hällestad. För Regna, Risinge och
Hällestads socknar samt en del av Tjällmo socken är däremot förhållan
det motsatt. Men det synes sannolikt, att det ej ens för invånarna i sist -

273

nämnda socknar skulle utgöra någon större olägenhet att liava tingsställe
i Norrköping. Denna stad torde vara deras huvudsakliga utfartsort,
och tingsbesök därstädes kunna lämpligen förenas med andra ärenden.
Om invånarna i berörda socknar för sina rättegångar behöva juridiskt
biträde, torde de väl i allmänhet anlita Norrköpingsadvokater, och
vid sådant förhållande borde tingsställets förflyttning till Norrköping
åstadkomma eu minskning av inställelsekostnaderna.

Det anförda torde giva vid handen, att en sammanslagning av Finspånga
läns härads domsaga med undantag av Godegårds och Tjällmo
socknar samt Björkekindsdomsagan till eu domsaga vore lämplig. Domsagan
borde därvid utgöra ett tingslag med tingsställe och kansli i Norrköping,
varvid invånarna i de båda nuvarande domsagorna alltjämt skulle
komma i åtnjutande av 10 allmänna tingssammanträden om året förutom
slutsammanträden. Om det funnes behövligt, kunde därjämte sammanträden
med tremansnämnd hållas i Hällestad. Genom Godegårds och Tjällmo
socknars överförande till Askadomsagan erhölle invånarna i dessa
socknar tingssammanträden i samma utsträckning som nu.

De nya domsagorna torde enligt mitt förmenande böra benämnas Östergötlands
norra och Östergötlands västra domsagor. Benämningarna Norrköpings
domsaga och Motala domsaga, vilka möjligen kunde komma att
ifrågasättas, synas mig icke lika lämpliga, då de leda till förväxling mellan
domarkanslien och myndigheterna i respektive städer samt en förväxling
av dylik art, i synnerhet sedan konkursdomarinstitutionen blivit införd,
torde böra undvikas. Jag tror mig veta, att de nya namnen Linköpings
domsaga och Mjölby domsaga icke vunnit popularitet.

Under åberopande av vad jag nu anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
icke åtgärder böra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare
utvecklats, av Finspånga läns härads domsagas uppdelning och sammanslagning
med Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads
samt Aska, Dals och Bobergs härads domsagor.”

Skrivelsen har remitterats till Göta hovrätt att efter vederbörandes hörande
avgiva utlåtande.

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

274

10. Framställning angående åtgärder för beredande av snabbare
rättskipning i städer under landsrätt ävensom angående extra
sammanträde med tremansnämnd.

I dessa ämnen avlät jag den 10 december 1924 till Konungen följande
framställning:

”1 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden stadgas, att i tingslag, där Konungen
med hänsyn till ortsförhållandena så prövar nödigt, skall häradsrätten
under eller mellan de lagtima tingen, dock ej å eller i omedelbart samband
med allmän rättegångsdag, hålla sammanträde för handläggning allenast
av mål och ärenden av följande slag:

1. mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är
belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor, dock ej mål av beskaffenhet
att talan däri kan föras av målsägande;

2. växelmål samt mål angående återgångsfordran på grund av check;

3. andra mål angående penningfordran, som ej avser skadestånd, där
grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt
angivits i stämningen eller i bilagd räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse
å ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs, angående skyldighet
för gäldenär att avlägga utmätningsed samt angående boskillnad;

5. ärenden, som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, dock ej
sådana till protokollet över ärenden angående förmynderskap och godmanskap
hörande ärenden, där fråga är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd
eller talan fullföljts mot något överförmyndarens beslut;

6. ärenden angående årsstämning, dödförklaring, vittnesförhör rörande
tillkomsten av skriftligt testamente, föreläggande att söka lagfart eller att
ingiva bouppteckning, avläggande av domared, stämningsmannaed och
sådan ed, som avses i 21 § skiftesstadgan, samt ärenden angående sådant
medgivande, som omförmäles i 3 eller 4 kap. i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad.

Vid sammanträde, som ovan sägs, vare häradsrätten domför, ändå att
ej flera än tre av nämnden äro i rätten närvarande.

Mål av omförmälda beskaffenhet må allenast första gången det förekommer
handläggas å sammanträde med tremansnämnd. Därvid må jämväl
i målet väckt genstämningstalan komma under behandling.

Enligt 7 § skola sammanträden, som avses i lagen, hållas i den ort och
å de tider Konungen bestämmer.

Lagen den 7 maj 1918 tillkom — sedan 1915 års riksdag i skrivelse an -

hållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande bland annat, huruvida
genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens hållande
och därmed sammanhängande åtgärder rättskipningen å landet kunde
göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande, med särskild
hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning — på förslag av
Kungl. Maj:t i proposition n:r 4 till 1918 års lagtima riksdag.

Vid remiss till lagrådet av ett i ämnet upprättat lagförslag, vilket sedermera
undergick vissa ändringar, anförde chefen för justitiedepartementet,
att den genom kungl. förordningen den 17 maj 1872 införda nya tingsordningen
syntes i stort sett alltjämt på ett tillfredsställande sätt tillgodose
kravet på snabbhet i rättskipningen vad anginge rena lantdomsagor,
bestående av ett enda tingslag. Det i städerna förefintliga behovet av
större snabbhet hade dittills i allmänhet tillgodosetts genom städernas
särskilda jurisdiktion. För de mindre städernas del hade emellertid denna
särskilda jurisdiktion länge ansetts föga tillfredsställande, och det hade
för den skull på senare tider blivit regel att vid beviljande av stadsrättigheter
den nyvordna staden förklarats fortfarande skola lyda under landsrätt.
Till de städer av äldre typ, vilka sedan gammalt lytt under landsrätt,
Borgholm och Haparanda, hade sålunda under senare år kommit Tidaholm,
Huskvarna, Arvika, Eslöv, Trollhättan, Djursholm, Nässjö, Hässleholm,
Katrineholm och Sollefteå. De närmare skälen till att egen jurisdiktion
ej beviljats dessa städer framginge av 1915 års lagutskotts utlåtande
n:r 29, i vilket utskottet icke blott anslutit sig till den allmänna uppfattningen,
att upphov ej borde givas åt nya rådhusrätter, utan jämväl
uttalat den meningen, att åtgärder borde vidtagas till befordrande därav,
att mindre städer med egen jurisdiktion successivt avstode därifrån. Nu
syntes det emellertid ej kunna bestridas, att för städer med livligare samfärdsel,
vilka lydde under landsrätt, de med gällande tingsordning sammanhängande
olägenheterna kunde vara nog så betydande. Högsta antalet
tingssammanträden, som lagligen finge hållas i något tingslag, vore 10
allmänna sammanträden om året och 2 sammanträden för tingens avslutande.
Detta ringa antal rättegångstillfällen innebure en särskilt kännbar
olägenhet i fråga om lagfarts- och inteckningsärenden samt ordningsmål,
vilka mål och ärenden ofta kunde vara av brådskande natur. Därtill
komme, att växelmål icke finge upptagas vid häradsrätt utan allenast vid
stadsdomstol.

Såsom av det anförda framgår, skrevs 1918 års lag till stor del för att
åvägabringa möjlighet till snabbare rättskipning i de under landsrätt
lydande städerna. Då lagen nu varit gällande några år, torde det spörsmålet
kunna framställas, om den möjlighet, lagen sålunda varit avsedd
att erbjuda, blivit i tillräcklig utsträckning tillvaratagen.

Med stöd av 1 och 7 §§ i lagen hava kungörelser utfärdats om samman -

276

träden med tremansnämnd i ett flertal tingslag. Av vad sålunda stadgats
i förening med förut gällande bestämmelser inhämtas beträffande de under
landsrätt lydande städernas tingsförhållanden följande:

Under nedannämnda häradsrätter lyda följande städer, nämligen under
Södra Roslags domsagas häradsrätt Djursholm med vid 1923 års slut 5,376
invånare, under Jösse häradsrätt Arvika med 7,259 invånare, under Tveta,
Vista och Mo härads domsagas häradsrätt Huskvarna med 7,956 invånare
och Nässjö med 8,828 invånare, samt under Flundre, Väne och Björke
härads domsagas häradsrätt Trollhättan med 16,668 invånare. Med samtliga
nämnda häradsrätter hållas, bortsett såväl här som i det följande
från slutsammanträdena, årligen 10 allmänna sammanträden och 11 sammanträden
med tremansnämnd. Med undantag för Djursholm och Huskvarna
hållas sammanträdena med tremansnämnd i respektive städer. I
Trollhättan och Arvika hållas därjämte häradsrätternas allmänna sammanträden.

I Frösåkers tingslag, där östhammar med 1,012 invånare och Öregrund
med 1,174 invånare äro belägna, hållas årligen 5 allmänna sammanträden
och 11 sammanträden med tremansnämnd. Av de senare hava för år 1924
6 blivit utsatta att hållas i öregrund och 5 i Östhammar, som jämväl är
tingsställe.

Med Mjölby domsagas häradsrätt, varunder Mjölby stad med ett invånarantal
av 6,098 personer lyder, samt Vartofta och Frökinds härads domsagas
häradsrätt, under vilken Tidaholm med 4,536 invånare lyder, hållas
årligen 10 allmänna sammanträden i respektive städer och 3 sammanträden
med tremansnämnd. De senare hållas i Mjölbydomsagan i Ödeshög och
i Vartoftadomsagan i Tidaholm.

Katrineholms stad med 7,575 invånare är belägen i Oppunda härad,
Tranås med 6,055 invånare i Norra Vedbo härads tingslag och Värnamo
med 3,755 invånare i östbo härads tingslag. I dessa tingslag hållas årligen
5 allmänna sammanträden och 5 sammanträden med tremansnämnd, alla
i respektive städer.

Städerna Ludvika, 4,282 invånare, Vetlanda, 3,365 invånare, och Hässleholm,
3,341 invånare, äro belägna i respektive Västerbergslags domsaga.
Östra härads domsaga (Jönköpings län) och Västra Göinge domsaga. I
dessa domsagor, som hava sina tingsställen i en var av nämnda städer,
hållas 10 allmänna sammanträden om året men däremot inga sammanträden
med tremansnämnd.

Torneå tingslags häradsrätt, varunder staden Haparanda, 2,699 invånare,
lyder, sammanträder därstädes 5 gånger om året, varjämte 3 sammanträden
med tremansnämnd hållas.

I Folkare härad, som i sig innesluter staden Avesta, 5,177 invånare, och
i Ölands norra mot, i vilket Borgholm, 1,288 invånare, är beläget, hållas

277

endast 5 allmänna sammanträden om året. Ölands norra mots häradsrätt
har tingsställe i Kosenfors och Folkare häradsrätt i Krylbo.

Med Sollefteå tingslags häradsrätt, under vilken Sollefteå stad med 2,775
invånare lyder, är förhållandet detsamma. Endast 5 allmänna sammanträden
hållas. Tingsstället är förlagt till staden.

I Över-Lnleå tingslag, där staden Boden med ett invånarantal av 6,739
personer är belägen, hållas årligen 3 ting samt dessutom 3 sammanträden
med tremansnämnd, alla i Boden.

En stad under landsrätt bildar eget tingslag, nämligen Eslöv, som har
ett invånarantal av 5,930 personer. Med tingslagets häradsrätt hållas årligen
10 allmänna sammanträden och 2 sammanträden med tremansnämnd.

Mest gynnad av ifrågavarande städer är Mölndal, 15,067 invånare, som
lyder under Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsagas
häradsrätt. Med denna häradsrätt hålles allmänt sammanträde varje
tisdag under vår- och hösttingen, d. v. s. mellan den 7 januari och midsommar
samt mellan den 24 augusti och den 21 december. Mellan midsommar
och den 24 augusti hålles varje tisdag sammanträde med tremansnämnd.
Enda tingsfria tid äro veckorna mellan Tomedag och den 7 januari. Antalet
allmänna sammanträden uppgår sålunda under år 1924 till 41 och antalet
tremansting till 9.

Av det sagda framgår, att Mölndal för närvarande blivit väl tillgodosett
i fråga om möjlighet till snabb rättskipning. Men detsamma torde knappast
kunna anses gälla beträffande de övriga städerna. Av dem hava fem,
belägna i domsagor, som vardera bilda ett tingslag, sammanträden 21
gånger om året. I de fall, då städerna äro belägna i domsagor, som bestå
av två eller tre tingslag, äro rättegångstillfällena färre. Antalet sammanträden
växlar här mellan 5 och 16. Icke mindre än sex städer hava ansetts
alldeles sakna behov av flera sammanträden än de allmänna.

Många av dessa s. k. fögderistäder äro dock av vida större betydenhet
än ett flertal städer med egen jurisdiktion, vilka hava rättegångsdag en
dag i veckan. Flera av fögderistäderna äro stora industricentra, och det
är den kraftiga uppblomstringen därstädes av handel och näringar, som
föranlett tillkomsten av dessa städer. Även om det finge antagas, att i städer
av sådan storlek som Arvika, Huskvarna, Nässjö och Trollhättan kravet
på snabb rättskipning blivit hjälpligt tillgodosett med 21 sammanträden
om året, slutsammanträdena oräknade, torde särskilt beträffande de städer,
som ej i någon mån jämlikt 1918 års lag kommit i åtnjutande av
ökning i rättegångstillfällena, åtgärder för åvägabringande därav böra
anses påkallade. Såväl Katrineholm, Tranås och Värnamo som Ludvika,
Vetlanda och Hässleholm torde med ganska stor visshet kunna antagas
vara i behov av flera än 10 tillfällen om året till behandling av rättsärenden
vid domstol. Detsamma torde i ännu högre grad gälla om Avesta,

278

Sollefteå och Boden, vilka ej hava tillgång till mer än 5 till 6 sammanträden
om året.

Vid förut omförmälda remiss till lagrådet yttrade chefen för justitiedepartementet
bland annat, att sammanträden med tremansnämnd borde
kunna hållas ej blott under de lagtima tingen utan jämväl mellan tingen,
t. ex. i domsagor med nya tingsordningen under tiden mellan vårtingets
avslutande och hösttingets början. Liksom genomförandet av den nya
tingsordningen enligt 1872 års förordning varit helt beroende på Kungl.
Maj:t, hade enligt det år 1918 framlagda förslaget jämväl lagts i Kungl.
Majrts hand att efter förhållandena å varje särskild ort förordna, huruvida
sammanträden med tremansnämnd skulle hållas eller icke, samt, där de
skulle hållas, att bestämma antal och tider för dem. Endast på detta sätt
kunde en naturlig utveckling efter varje orts behov komma till stånd. Då
beträffande varje särskild domsaga, där fråga uppstode om inrättande av
sammanträden med tremansnämnd, Kungl. Maj:ts beslut givetvis komme
att föregås av en allsidig utredning, syntes icke någon risk föreligga, att
sammanträden med tremansnämnd komme att införas i vidsträcktare omfattning
än som kunde ske utan häradshövdingens eller nämndens oskäliga
betungande. Någon maximigräns för antalet sammanträden med tremansnämnd
hade därför icke ansetts behövlig. I allmänhet torde sådana sammanträden
ej komma att hållas till större antal än de allmänna sammanträdena,
men det syntes ej föreligga något skäl att genom lagbestämmelse
hindra, att de i särskilda fall hölles oftare. Omöjligt vore icke, att även
i de största domsagorna, under förutsättning av biträdesfrågans lösning,
den bästa arbetsfördelningen skulle komma att uppnås genom sammanträden
med tremansnämnd varje vecka.

De mål och ärenden, som kunna förekomma till behandling på sammanträde
med tremansnämnd, äro i regel av beskaffenhet att fordra ett snabbt
avgörande. Möjligheten därtill beror i hög grad på huru ofta domstolen
sammanträder. Att detta i vad angår fögderistäderna icke på alla ställen
sker i sådan utsträckning, som kan anses motsvara tidens krav, torde
framgå av vad ovan anförts. Då utvecklingen på samhällslivets skilda områden
i nämnda städer får antagas fortfara, synes uppenbart, att de böra
erhålla tillfälle till den bästa rättegångsordning, som för närvarande kan
bjudas. Därför torde frågan om inrättande av sammanträden med tremansnämnd
eller ökning av antalet dylika sammanträden till förmån för
städerna under landsrätt böra upptagas till prövning.

I detta sammanhang tillåter jag mig även påpeka ett förhållande, däri
eu önskan om ändring från olika håll uttalats. Enligt 20 § i kungl. förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom kan, därest
tiden, inom vilken inteckning i egendom å landet bör förnyas, går till ända

279

innan nästa lagtima ting, inteckningen förnyas på urtima ting, vilket
domaren har att på anmälan av inteckningens innehavare och på hans
bekostnad inom sagda tid hålla, med skyldighet dock för inteckningshava
ren att å nästa lagtima ting förete inteckningshandlingen eller rättens
bevis om förnyelsen att i inteckningsprotokollet införas, vid äventyr att
förnyelsen är utan verkan.

Då hållande av urtima eller extra sammanträde med tremansnämnd icke
medgivits i lagen den 7 maj 1918, måste för intecknings förnyelse jämlikt
ovanberörda bestämmelse hållas urtima ting med minst sju nämndemän
och ty åtföljande högre kostnader för sökanden. Då eljest alla slag av
inteckningsåtgärder, sålunda även förnyelse i vanlig ordning, kunna företagas
vid sammanträde med tremansnämnd, torde det icke vara mer än
rimligt, att även förnyelse enligt anförda bestämmelse i inteckningsförordningen
må kunna äga rum i närvaro av allenast tre nämndemän. Som
kostnaderna i inteckningsärenden, vilka i sista hand drabba fastighetsägaren,
böra nedbringas så långt sig göra låter, synes därför en sådan lagändring
böra vidtagas, att inteckningsförnyelse av nu omförmälda slag
jämväl må kunna äga rum å extra sammanträde med tremansnämnd.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållanden till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

Skrivelsen har remitterats till hovrätterna och vederbörande länsstyrelser,
varjämte tillfälle lämnats svenska stadsförbundet att yttra sig i
ärendet.

IV. Framställning till riksdagen angående dyrt! ds tillägg under
budgetåret 1925—1926 åt befattningshavare vid justitieombuds mansexpeditionen.

I anledning av en till 1924 års riksdag av mig avlåten framställning
medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge för tiden från och med den 1
juli 1924 utgå till justitieombudsmannen och befattningshavare vid justitieombudsmannens
expedition enligt de grunder, som beträffande budgetåret
1924—1925 av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Justitieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av
förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

280

Nämnda grunder äro angivna i kungl. kungörelsen den 15 juni 1923
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör
sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för budgetåret 1925—192(5
ville bereda befattningshavare vid justitieombudsmannens
expedition dyrtidstillägg; och torde härför
fastställas samma grunder, som kunna varda stadgade
för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller lika vördsamt, att denna framställning måtte hänvisas till
vederbörande utskott.

V. Inspektionsresor under år 1924.

Tingsordningen i Askims, Västra och östra Hisings samt Sävedals

härads domsaga.

Mina ämbetsresor under år 1924 hava ägt rum i Södermanlands och
Östergötlands län, varjämte inspektion ägt rum hos rådhusrätten och magistraten
i Södertälje samt å österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars
kanslier. Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit
lämnas i det därunder förda diariet, som jämte justitieombudsmannens
diarium och registratur kommer att för granskning överlämnas till
riksdagens första lagutskott.

• Enligt kungl. kungörelsen den 26 oktober 1923 angående allmänna sammanträden
med häradsrätten i Askims, Västra och Östra Hisings samt
Sävedals härads domsaga (sv. f. n:r 382) hållas allmänna tingssammanträden
i domsagan varje tisdag under vår- och hösttingen, d. v. s. mellan
den 7 januari och midsommar samt mellan den 24 augusti och den 21
december. Mellan midsommar och den 24 augusti hålles varje tisdag tingssammanträde
med tremansnämnd. Enda tingsfria tid äro veckorna mellan
Tomedag och den 7 januari. Antalet allmänna tingssammanträden
uppgick under år 1924 till 41 och antalet tremansting till 9.

Om de organisatoriska och processuella anordningarna i Askimsdomsagan
höll häradshövdingen i domsagan K. Schlyter den 3 oktober 1924 i
Stockholms juristförening ett föredrag, vilket i sammandrag innehöll
följande:

281

I organisatoriskt hänseende är ordförandeskapet å de allmänna sammanträdena
i princip så uppdelat, att häradshövdingen å varje dylikt
sammanträde handlägger sådana mål och ärenden, som icke få förekomma
på tremansting, medan övriga mål och ärenden handläggas av
antingen biträdande domaren eller förste notarien, vilka jämväl hålla alla
tremansting under sommaren. För år 1924 gällde enligt Göta hovrätts
förordnande följande arbetsfördelning: Häradshövdingen handlade själv,
utöver nyssnämnda viktigare mål och ärenden å alla allmänna sammanträden,
alla rannsakningar med häktade och syner såsom ordförande i
synerätt. Med fastighetsväsendet tog han den befattning, att han verkställde
den i 1923 års kungörelse angående gravationsbevis föreskrivna
granskningen av fastighetsböckerna, ledde arbetet med uppläggande av
nya fastighetsböcker såsom för stad för vissa delar av domsagan samt
utförde jordregisterarbetet. Slutligen hade han att besvara Kungl. Maj:ts
och hovrättens remisser. Förste notarien, som ännu icke var helt tingsmyndig,
handlade å vartannat tingssammanträde småprotokollsärendena
och övriga tremanstingsmål, utfärdade gravationsbevis, som begärts i
samband med av honom handlagda lagfarts- och inteckningsärenden, samt
fungerade såsom konkursdomare, allt vid sidan om utförandet av de till
förstenotarietjänsten hörande göromålen. Biträdande domaren uppehöll
häradshövdingämbetet i övrigt, även vad angick skiftesärenden, och hade
sålunda bland annat att handlägga tremanstingsmål och ärenden på vartannat
ting och utfärda flertalet gravationsbevis. Fastighetsregisterarbetet
för Mölndal utfördes av en särskilt förordnad vikarie.

Den permanenta uppdelningen av ordförandeskapet å tingen — anfördes
vidare i föredraget — är av stor betydelse för dessas skyndsamma
expedierande, i det att häradshövdingen kan få ostört ägna sig åt neddikterandet
av sin dombok samtidigt med att extra ordföranden justerar småprotokollen,
vilka utgöra väsentligaste delen av dennes arbetsbörda. Kesultatet
har blivit, att domboksexpeditionerna i regel kunna utlämnas
till parterna på åttonde dagen efter varje ting och småprotokollsexpeditionerna
inom 14 dagar. Dombokens snabba utskrift befrämjas även därigenom
att varje uppskjutet mål införes i sin särskilda tern, i vilken protokollen
från de olika rättegångstillfällena samlas. I de löpande domboksternema
protokolleras blott sådana mål och ärenden, som slutbehandlas
vid ett och samma rättegångstillfälle. Beträffande uppskjutna mål innehålla
de allenast hänvisningar till vederbörande särskilt numrerade terner.
De allmänna domboksternerna uppsättas för övnings skull av de yngre
notarierna. Samtliga småprotokoll uppsättas av fast anställda skrivbiträden,
två kvinnliga för lagfarts- och inteckningsprotokollen och ett äldre
manligt biträde för de övriga. De yngsta notariernas befattning med
dessa protokoll är ordnad övervägande med hänsyn till deras utbildning.

282

Lagfarts- och inteckningsprotokollens justering och inf öring i böckerna
sker successivt under veckans lopp, så att införingen undantagslöst är avslutad
före nästa tisdag. Efter 8 dagar kunna sålunda gravationsbevis utfärdas
med stöd av införingarna i böckerna.

Är ordförandeskapets uppdelning av obestridligt gagn för protokollens
snabba expedierande, så bar den dock sin förnämsta betydelse därigenom
att den möjliggör för häradshövdingen att kontinuerligt, d. v. s. utan att
ombyte på ordförandeplatsen äger rum, handlägga alla mera kvalificerade
mål. I den mån detta kunnat genomföras, har ordningen i hög grad
befrämjat målens enhetliga handläggning och snabba avgörande genom
minskning av antalet rättegångstillfällen.

För att koncentrera de olika ordförandenas tjänstgöring söker man fördela
tviste- och brottmålen så, att tremanstingsmål komma på vartannat
ting och övriga mål på de däremellan liggande. Därigenom kunna, så
länge notariernas tingssittningsrätt kvarstår, de menliga verkningarna av
denna i huvudsak förebyggas, i det att växling i ordförandens person i de
särskilda målen undvikes, därigenom att notariernas tingssittning begränsas
till de allmänna sammanträdena med huvudsakligen tremanstingsmål.
Emellertid hava de mellanliggande, häradshövdingen förbehållna tingen
genom denna arbetsfördelning blivit så överbelastade med mål, att nämnda
fördelningsprincip icke undantagslöst kan upprätthållas, då tingen draga
för sent ut på kvällen till men för parter och nämndemän.

Kontinuiteten i nämndens tjänstgöring är tillgodosedd på det sätt, att
de trettiosex nämndemännen äro uppdelade i fyra grupper om nio nämndemän,
som tjänstgöra var fjärde vecka. Genom att vid behov uppskjuta
målen 4 veckor erhålles samma nämnd vid deras handläggning.

För genomförande av nämnda tingsordning har erfordrats Kungl.
Maj:ts förordnande beträffande antalet allmänna tingssammanträden och
tingssammanträden med tremansnämnd samt hovrättens godkännande av
arbetsfördelningen. På det processuella området har gällande lag givit
tillräckliga hjälpmedel för vissa förbättringars genomförande.

Förberedande granskning av varje stämningsansökan. Eu genomgående
grundsats för vinnande av en snabb och rationell handläggning av
målen är, att varje mål behandlas individuellt, så att man icke inskränker
sig till att följa schablonmässigt uppställda regler. Denna individuella
behandling börjar, när stämningsansökningen ingives å domarkansliet.
Alla stämningsansökningar i vanliga kravmål granskas bland annat för
övervakande, att de äro så avfattade beträffande uppgift om grunden för
fordringen och tiden för dess tillkomst, att tredskodom kan meddelas på
grund av ansökningen. Detta har bland annat sin betydelse i det avseende
att, om part uteblir, han icke på grund av en brist i ansökningen, som
hindrar tredskodom, behöver hötfällas för utevaro och målet uppskjutas.

283

Alla dylika stämningar, vilka avse mål, som kunna förekomma på tremansting,
uppföras å stämningslistorna för vartannat ting, då dylika
mål handläggas.

Övriga stämningsansökningar företes för häradshövdingen, som granskar
deras innehåll och, om detta anses alltför ofullständigt för att ligga
till grund för målets behandling, sätter sig i förbindelse med vederbörande
partsombud för att om möjligt få stämningsansökningen utbytt mot eu
fullständigare. Finnes målet vara av beskaffenhet, att parternas personliga
avhörande skulle lända till upplysning om sakförhållandet, anmodas
redan i stämningsresolutionen parterna att komma personligen tillstädes.
Så sker exempelvis i alla barnuppfostringsmål. Är målet av mera invecklad
beskaffenhet, begäres en kopia eller tages eu avskrift av stämningsansökningen,
vilken kvarstannar å kansliet.

Förberedelse och huvudförhandling. Vid tinget sönderfaller målens handläggning
i två stadier, förberedelsen och huvudförhandlingen. Åt förberedelsen
är framför allt ägnad den första inställelsen i målet, men denna
muntliga förberedelse kan även kompletteras med skriftväxling.

Å första inställelsedagen i målet

1) avskiljas först och främst de ”icke tvistiga” målen, d. v. s. sådana, i
vilka tredskodomar eller utslag på grund av omedelbart medgivande avkunnas,

2) avgöras processuella invändningar,

3) företages förlikningsförsök därigenom att parterna till eu början få
fritt utveckla sina synpunkter och möjligheten till förlikning undersökes,

4) skrides till huvudförhandling i sådana mål, i vilka parterna äro beredda
att överlämna målet till rättens prövning utan uppskov för vittnesförhör
eller annan utredning eller i vilka framställt uppskovsyrkande
avslås,

5) förberedes i de mål, som icke slutbehandlas vid första rättegångstillfället,
huvudförhandlingen därigenom att a) parterna å ömse sidor fixera
sina ståndpunkter, i det käranden fullständigt angiver de faktiska omständigheter,
som ligga till grund för hans talan, och svaranden yttrar
sig över vad käranden sålunda andragit, b) vardera parten angiver sina
bevismedel, nämligen vilka vittnen han önskar åberopa och vad varje
vittne skall höras om, därvid parterna upplysas om att alla personer, som
sitta inne med kunskap om saksammanhanget kunna höras, även om de
äro jäviga att vittna, såvitt ingendera parten motsätter sig detta, c) behovet
av skriftväxling undersökes i det att, om målet är av mera invecklad
beskaffenhet, överenskommelse med parterna träffas om att de å vardera
sidan inom viss, efter vars och ens behov lämpad tid — 1, 2 eller 3
veckor — skola till kansliet i två exemplar ingiva en utveckling av sin
talan, samt d) tillses att endera eller båda parterna erhålla föreläggande

284

att komma personligen tillstädes, när sanningens utletande därigenom kan
främjas.

Hela denna procedur förutsätter, att parterna redan vid första rättegångstillfället
inställa sig helst personligen med eller utan rättegångsbiträde
eller ock genom i målet verkligen väl underrättade ombud.

Skriftväxlingen och huvudförhandlingens förberedande i övrigt. Någon
gång hemställes redan i sammanhang med stämningsresolutionen, när
målets beskaffenhet därtill ger anledning, att svaranden, därest han vill
bestrida kärandens talan, viss tid före första rättegångstillfället måtte till
kansliet i två exemplar ingiva skriftligt svaromål, varigenom antingen
möjliggöres att taga huvudförhandling redan vid första rättegångstillfället
eller i varje fall att detta bättre utnyttjas för målets muntliga förberedande.
Understundom hinner käranden efter svaromålets mottagande
ingiva en ny skrift med fullständig utveckling av käromålet, innan målet
ännu förekommit vid rätten, och det har till och med hänt, att ett intresserat
svarandeombud hunnit bemöta denna kärandens skrift genom ett
nytt genmäle, varigenom tre rättegångstillfallen inbesparats. Vid dylik
skriftväxling före första rättegångstillfället, liksom när vid tinget överenskommelse
träffats om skriftväxling, övervakar kansliet, att skrifterna
inkomma å bestämda tider, och gör vid behov påminnelser, varefter den
inkomna skriften tillhandahålles motparten.

När skriftväxlingen avslutats, studeras skrifterna av ordföranden, vilken
därav kan föranledas att i telefon eller genom likalydande brev
sätta sig i förbindelse med parternas ombud för överläggning rörande
huvudförhandlingens anordnande eller för att meddela anvisningar beträffande
denna. Om skrifterna skola uppfylla sitt ändamål, böra de vara
så avfattade, att ordföranden med ledning av dem kan sätta sig fullständigt
in i målets såväl sakliga som rättsliga sida. Ofta nog giva de tillräcklig
ledning för uppsättande av ett utkast till utslag. Syftet med dem
är bland annat, att målet vid huvudförhandlingen skall icke blott kunna
av parterna överlämnas till rättens prövning utan även avdömas.

Huvudförhandlingen. Sedan målet å den för huvudförhandlingen utsatta
dagen uppropats och parterna inställt sig, undersökes först, att alla
åberopade vittnen kommit tillstädes. Fattas därvid någon, som skulle
kunna komma till rätten senare på dagen, uppskjutes handläggningen till
dess. Understundom har överenskommits, att hela handläggningen skulle
uppskjutas till annan dag, därför att part, som personligen borde höras,
eller vittne uteblivit. Äro alla närvarande, få vittnena avlägga ed samt
avträda, innan de hört parternas anföranden. Ingives en skrift, varav motparten
ej tagit del, ajourneras målet, och parterna få efter handläggning
av ett eller flera andra mål anmäla, när de tagit del av varandras skrifter
och äro beredda att muntligen bemöta dem.

Härefter framlägges å vardera sidan målet muntligen inför domstolen,
som tillser, att alla sakuppgifter från endera sidan bliva antingen vitsordade
eller bemötta från motsidan. Tydligtvis framträder på detta stadium
ännu mera än vid första inställelsen behovet av väl underrättade ombud.
Skola parterna höras personligen, erinras de om sin sanningsplikt enligt
14 kap. 8 § rättegångsbalken. Efter vittnesförhören få parterna ordet för
att diskutera vad som förekommit och framställa slutpåståenden.

Protokollering. Förhandlingarna störas ej av någon diktamen till protokollet.
För notarien utgör det ett prov att kunna anteckna allt vad som
är av betydelse. Men ordföranden gör därjämte själv alla de anteckningar,
han behöver för att sedan kunna diktera protokollet. Dessa
anteckningar göras med stenografi, varigenom inga avbrott uppstå i ledningen
av förhandlingarna.

Ordförandens anteckningar om vad part eller vittne vid förhör anfört
uppläsas vid förhörets slut och inflyta sedermera ordagrant i protokollet,
varigenom ingen onödig tid behöver spillas på avfattningen vid protokollsdiktamen.

Parternas rättsliga utläggningar antecknas i regel icke, endast deras
faktiska uppgifter, yrkanden, medgivanden o. s. v. Vilja parterna hava
några rättsliga synpunkter till protokollet, få de i allmänhet nedskriva
dem i sina skrifter. En viss skillnad i detta liksom i andra avseenden råder
mellan mål, i vilka parternas talan föres av rättsbildade ombud, och
mål, i vilka parterna själva utföra sin talan.

Uppskov. Begär part uppskov, förhöres han mycket noga om anledningen
därtill, och de anförda skälens bärighet prövas av rätten. Uppskov
för konferens med huvudmannen har knappast förekommit. Ombuden
veta att, om huvudmannens yttrande skulle behövas för målets prövning,
får han personligen inställa sig vid rätten. Uppskov för rättsliga utläggningar
eller för vidare utveckling av partens talan beviljas icke, med
mindre alldeles särskilda omständigheter föreligga. Uppskov för vittnens
hörande beviljas endast efter angivande av vittnenas namn och vad de
skola höras över, sedan det prövats, att deras vittnesmål äro relevanta,
och giltiga skäl befunnits föreligga till att vittnena ej instämts till den
utsatta huvudförhandlingen. Några alldeles bestämda regler, efter vilka
uppskov beviljas eller avslås, torde dock icke kunna formuleras. Vanligen
bliva ordföranden och partsombuden ense, så att något avslagsbeslut
icke behöver meddelas av rätten. Vad som framför allt är av vikt till
undvikande av onödiga uppskov är icke tvångsåtgärder mot parterna
och deras ombud utan dels att rättens ordförande väl förbereder sig till
handläggningen av varje mål och dels att ombyte i ordförandens person
vid de olika rättegångstillfällena undvikes.

Uppskovsbeslutet innebär vanligen åläggande för båda parterna att

286

förebringa all den utredning, varav de ytterligare vilja begagna sig för
erhållande av häradsrättens dom i målet samma dag. Likaledes tillses vid
uppskovs beviljande, att personlig inställelse ålägges parterna, om målets
utredning därav skulle gagnas.

Domens avkunnande. Dom meddelas nästan undantagslöst samma dag,
som målet av parterna överlämnats till häradsrättens prövning. I större
mål drager sig rätten omedelbart efter förhandlingens slut in i sitt enskilda
rum för överläggning, varefter domen avkunnas i fritt muntligt
anförande utan ovillkorlig bundenhet vid en slutlig avfattning. Mindre
mål samlas på hög och genomgås antingen vid en förmiddagspaus eller
vid rättegångstimmens slut. Nämnden tillgodogör sig på ett helt annat
och vida bättre sätt vittnesbevisningen, när överläggning till dom sker
samma dag, som vittnena hörts, än om den skulle ske 4 veckor senare.

Statistiskt resultat. Vid en på försommaren år 1924 verkställd statistisk
undersökning beträffande tvistemålen befanns, att under januari—
maj dom meddelats i alla mål utom ett samma dag, som målen överlämnats
till rättens prövning, att under samma tid — bortsett från icke bestiga,
d. v. s. omedelbart medgivna eller tredskovis avdömda mål — 82
procent avdömts inom 2 månader och 18 procent (inklusive edgångsmål)
inom 2—5 månader från första rättegångstillfället samt att under april
och maj alla tvistemål utom ett avdömts inom 2 månader. Vid maj månads
utgång fanns — bortsett från edgångsmål —- blott ett uppskjutet
mål. I de under januari—maj avdömda målen utgjorde antalet rättegångstillfällen
i 81 procent (inklusive 66 procent icke tvistiga mål) 1, i
14 procent 2—3 och i 5 procent (inklusive edgångsmålen) fler än 3.

I sitt föredrag yttrade häradshövdingen Schlyter vidare följande:

14 kap. 1 § rättegångsbalken ger uttrycklig hemul åt kravet på muntlig
rättegång samt åt rätt och plikt för domstolen att pröva behovet av
skrifters ingivande. I detta lagrum stadgas: I underrätt bör käromålet
muntligen föreställas, där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter
ej fordra, att det skriftligen ske må; och varde då parterna
ej tillåtet att flera än en skrift vardera inlägga, där saken ej är av dess
större vikt.

Strävandena att förmå parterna att genast och i ett sammanhang framlägga
sin utredning stödjas av 14 kap. 3 §, som säger: Käranden skall,
evar rättegången börjas, alla dess skäl och bevis genast framte, och svaranden
sammaledes.

För parternas skyldighet att sanningsenligt inför rätten framlägga vad
de hava sig bekant kan åberopas 14 kap. 8 §, som stadgar: Skriver någon
eller talar inför rätta det han vet ej sant vara och vill domaren därmed
förleda; varder han därom övertygad, höte i underrätt 10 daler eller mera,
allt som domaren det prövar.

287

Domstolens rättighet att förelägga part personlig inställelse även i civila
mål är fastslagen i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, där det bland annat
heter: I ringare brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman
kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta komma, när domaren
det fordrar.

Ett uttryckligt uttalande mot onödiga uppskov innehåller 24 kap. 1 §
rättegångsbalken, som stadgar: Domare bör sakens slut ej uppehålla med
uppskovsdom, utan så är, att vissa omständigheter det oundgängligen
kräva.

Vad angår frågan om doms avkunnande vid det sammanträde, där målet
slutbehandlats, innehåller 1872 års förordning om häradsting i 7 §
följande: När mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, skall dom
avkunnas, innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan.

Om — anförde häradshövdingen Sclilyter slutligen — man skulle sammanfatta
det karakteristiska för den rättegångsordning, häradsrätten sökt
tillämpa, kunde det sägas vara att densamma, i närmaste anslutning till
vår gamla, folkliga organisation av häradsrätten, moderniserad genom
tätare sammanträden och genom en rationell arbetsfördelning, strävade
att med stöd av ännu gällande lagbestämmelser och med tillämpning av
en stark processledning koncentrera handläggningen inför rätta till en
muntlig och okonstlad förhandling, om möjligt utan uppskov, förberedd,
där så erfordrades, genom skriftväxling mellan parterna, vid vilken förhandling
alla tillgängliga upplysningskällor, främst parternas personliga
hörande, utnyttjades för sanningens utletande och vilken omedelbart efterföljdes
av överläggning och dom i målet.

Sedan häradshövdingen Schlyter hållit nämnda föredrag, reste jag till
Göteborg och övervar Askims m. fl. härads domsagas häradsrätts sammanträde
den 21 oktober 1924, då häradshövdingen Schlyter satt såsom
ordförande, utom beträffande mål och ärenden av beskaffenhet att kunna
förekomma vid tremansting, vilka handlades under ordförandeskap av
biträdande domaren.

Till en början visade häradshövdingen Schlyter mig en av honom upprättad
promemoria angående handläggningen av civila mål vid häradsrätten.
Denna promemoria innehöll följande:

1. Varje stämningsansökan granskas antingen av förste notarien, som
i mål, vari tredskodom kan givas, tillser, att alla för tredskodoms meddelande
erforderliga uppgifter innehållas i ansökningen, eller ock av häradshövdingen.
Skulle i något fall en ansökan befinnas ofullständig eller eljest
otjänlig att läggas till grund för rättegången, hemställes hos käranden
eller dennes ombud om ansökningens komplettering eller förbättring i
närmare angivna hänseenden.

288

2. Är målet av beskaffenhet, att det kan antagas, att ett skriftligt
svaromål skulle främja utredningen, hemställes i sammanhang med stämningsresolutionen,
att svaranden ville inom viss tid till domsagans kansli
ingiva dylikt svaromål i två exemplar, varav det ena tillställes käranden.
Av stämningsansökningen bevaras i dylikt fall en avskrift på kansliet.
Till käranden kan antingen i sammanhang med stämningsresolutionen
eller genom påteckning å det skriftliga svaromålet hemställas att till kansliet,
likaledes i två exemplar, ingiva en fullständig utveckling av käromålet.
Finnes, sedan en dylik skriftväxling ägt rum, ytterligare förberedelse
till huvudförhandlingen ej erforderlig, göras parterna uppmärksamma
på att de böra redan vid första rättegångstillfället förebringa all
sin utredning i målet.

3. Varje part är pliktig att genast vid rättegångens början uttömmande
och sanningsenligt yttra sig över av motparten uppgivna faktiska omständigheter
samt besvara framställda frågor rörande fakta av betydelse
för målets bedömande. Likaledes böra parterna i den förberedande skriftväxlingen
eller, om sådan icke äger rum, vid första inställelsen angiva
alla de bevismedel, av vilka de önska begagna sig i målet, samt vad de
med varje särskilt bevismedel önska styrka, och böra de omedelbart framlägga
alla av dem kända aktstycken rörande tvisten.

4. Parterna kunna till stöd för lämnade uppgifters riktighet åberopa
såväl eget som motpartens personliga avhörande. Redan i sammanhang
med stämningsresolutionen eller med anledning av förberedande skriftväxling
kan domaren till endera eller båda parterna hemställa att komma
personligen tillstädes vid rätten. Erfordras uppskov övérväger rätten
städse, huruvida personlig inställelse bör åläggas någondera eller båda
parterna. Härvid beaktas jämväl betydelsen av parts personliga närvaro
för åstadkommande av en skälig förlikning.

5. Även vittnen, som på grund av släktskapsförhållande till part eller
delaktighet i saken äro jäviga att vittna, kunna åberopas, och kunna de
höras antingen på ed eller upplysningsvis, när parterna därom enas. Rätten
tillser, att a ömse sidor all vittnesbevisning om möjligt förebringas
vid ett och samma rättegångstillfälle. Begäres uppskov för vittnes hörande,
prövar rätten, huruvida vad vittnet uppgives kunna intyga är av
betydelse för målets bedömande, samt avslår, om så ej är fallet, uppskovsyrkandet.

6. Blir målet ej förlikt eller eljest slutligen handlagt vid första inställelsen,
genomgås vid denna, alla tvistepunkterna med parterna i syfte att
målet om möjligt må kunna slutbehandlas vid nästa rättegångstillfälle.
Parterna kunna härvid överenskomma om målets ytterligare förberedande
genom skrifters inlämnande till kansliet i två exemplar på av rätten fastställda
tider. Att parterna enas om uppskov fritager icke rätten från

289

skyldighet att pröva behovet härav. I uppskovsbeslut stadgas såsom regel,
att parterna å ömse sidor vid nästa rättegångstillfälle skola vara beredda
att slutligen utföra sin talan för erhållande av häradsrättens dom i målet
samma dag. Part, som vållar onödigt uppskov, blir ersättningsskyldig
härför, även om han vinner i huvudsaken.

7. Erhåller part kännedom om omständighet, som är ägnad att förhindra
måls slutförande vid rättegångstillfälle, då så beräknats kunna ske,
bör anmälan härom göras hos rättens ordförande, som vid behov vidtager
åtgärd för hela förhandlingens uppskjutande. Part, som önskar till rätten
ingiva skriftlig framställning eller andra handlingar i målet, bör ingiva
dessa till kansliet, om möjligt i två exemplar, i så god tid före tinget, att
motparten hinner taga del av dem och förbereda sig till deras slutliga
bemötande.

8. Vid den slutliga förhandlingen i målet före domens avkunnande framlägges
muntligen inför rätten genom parterna eller deras ombud under
ledning och med bistånd av ordföranden allt vad som i skriftväxlingen
eller eljest under förberedelsen eller vid tidigare förhandling inför rätten
framkommit av betydelse för målets prövning, bevisningen förebringas
och parterna dryfta denna samt utveckla härutöver sin talan i mån av
behov. Vad som muntligen andrages, sedan utredningen i målet behörigen
protokollförts, antecknas ej i vidare mån än ordföranden finner behövligt.

9. Före varje ting beräknas så noggrant som möjligt med hänsyn till
innehållet i förd skriftväxling, tidigare protokoll i målet eller inhämtade
upplysningar, huru lång tid handläggningen i de olika målen kan komma
att kräva, och indelas med ledning härav målen å uppropslistan i olika
grupper att handläggas efter vissa klockslag, därom partsombuden underrättas
dagen före tinget.

10. Dom beslutas om möjligt i varje mål samma dag målet överlämnats
till rättens provning och bör undantagslöst meddelas under ordförandeskap
av samme domare, som lett den föregående handläggningen av
målet.

Därefter åhörde jag förhandlingarna vid häradsrätten, vilka pågingo
från kl. 10 f. m. till kl. 6,30 e. m. Under häradshövdingen Schlyters ordförandeskap
handlades 37 mål och ärenden. Av dessa avgjordes 34 och
uppskötos 3.

Det slog mig genast med vilket levande intresse förhandlingarna från
ordförandestolen leddes, ett intresse som hade förmåga att sprida sig ej
blott till envar av nämndens ledamöter utan jämväl till parter och ombud.
Att en tingsordning sådan som den, vilken vunnit tillämpning i
Askimsdomsagan, borde vara ägnad att lyfta handläggningen upp på ett
högre plan än det vanliga syntes mig otvivelaktigt. Bestämmelser i 1734

19 — Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1925 års riksdag.

290

års lag, genom långa tiders praxis bragta ur funktion, hade åter fått liv
och kommit till sin ursprungliga rätt.

Då jag emellertid blott vid ett enda rättegångstillfälle sett ifrågavarande
tingsordning fungera, torde ej vara lämpligt att nu ingå på en utförligare
redogörelse för min ytterligare erfarenhet därav, en erfarenhet, som
ännu är alltför ringa. Men två fördelar måste framhållas. Genom målens
grundliga förberedande kan domaren, med vetskap om vad saken verkligen
rörer och med kunskap i förväg om vad lagen i det förevarande fallet
har att säga, vid huvudförhandlingen utöva en starkt processledande
verksamhet till målets slutliga, fullständiga klarläggande såsom den alltid
nödvändiga förutsättningen för en riktig dom. Genom att parterna
höras personligen och antalet rättegångstillfällen till följd av domarens
ingripande reduceras till det minsta behövliga, måste processen förbilligas
och den osed försvinna, som består däri, att rättegångsombud begära
uppskov allenast därför att de just ingenting hava sig i målet bekant.

I vad mån de principer, vilka lagts till grund för tingsordningen i
Askimsdomsagan och som rimligtvis ej ens i denna domsaga hunnit få
sin slutliga prövning, skola kunna komma till användning vid underrätterna
i allmänhet, därom torde för närvarande icke kunna lämnas något
exakt omdöme". Två gynnsamma förutsättningar finnas i Göteborgsdomsagan.
Nämnden består av trettiosex personer, vilka i grupper om nio
kunna tjänstgöra i tur och ordning, och de advokater, som uppvakta vid
häradsrätten, torde vara bosätta i staden och äro sålunda i nära förbindelse
med domarkansliet.

Emellertid har — något som jag anser vara av synnerlig betydelse —
den ifrågavarande processordningens tillämplighet redan gjorts till föremål
för överläggning vid rikets största underdomstol.

Sålunda har Stockholms magistrat genom beslut den 24 oktober 1924 i
anledning av häradshövdingen Schlyters föredrag och en därom av
magistratssekreteraren upprättad promemoria beslutat utse fem delegerade
att med de representanter för Sveriges advokatsamfunds Stockholmsavdelning,
som för sådant ändamål kunde komma att utses, överlägga i de
spörsmål, varom i promemorian förmäldes. I anledning därav har styrelsen
för advokatsamfundet utvalt fem personer att såsom representanter
för samfundet förhandla med magistratens deputerade. Förhandlingarna
pågå.

Jämväl vid rådhusrätterna i Göteborg och Jönköping lärer, enligt vad
för mig uppgivits, spörsmålet hava upptagits till prövning.

Jag tvekar ej uttala den uppfattningen, att det vore till stort allmänt
gagn ju vidsträcktare undersökningen bleve, om ock i vad mån tingsordningen
i Askimsdomsagan kunde vinna efterföljd.

29]

VI. Under år 1924 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1924 — däri inbegripna
23 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till.. 559
Vid 1924 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest
mot tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning
härstädes ................................................. 48

Under år 1924 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av .......................... 355

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av .... 30

Summa från år 1923 balanserade och under år 1924 inkomna ärenden 433
Av berörda 433 ärenden hava under år 1924:

1) såsom återkallade avskrivits.................................. 8

2) till annan myndighet överlämnats .......................... 10

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla...................... 103

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits .............. 80

5) utan åtgärd avskrivits........................................ 120

6) till åtal hänvisats............................................. 15

7) föranlett annan åtgärd än åtal................................ 42

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t .................... 1

och äro vid 1924 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande
vilande .................................................... 44

10) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut
vilande ........................................................ 5

11) på prövning beroende ........................................ 5

Summa 433

Under år 1924 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 15
ärenden, varav 2 ärenden avsett vardera 3 personer, beslutits anställande
av åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan......................................... 16

av annan anledning.............................................. 3

Summa åtal 19

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) assessor vid rådhusrätt för bristande vård om till rådhusrätten ingivna
handlingar (sid. 62 o. f.);

2) t. f. domhavande för dröjsmål med tillhandahållande av domboksexpedition
(sid. 92 o. f.);

‘292

3) t. f. domhavande för felaktigt förfarande i fråga om persons omyndighetsförklaring
;

4) lantmätare för försummelse i fråga om vägförrättning (sid. 115 o. f.);

5) häradshövding för obehörigt expeditionssätt i syfte att uttaga högre
ersättning än i lösenförordningen är medgivet samt för obehörigt utövande
av kommissionärsskap m. m.;

6) t. f. domhavande för felaktiga lagfartsförelägganden m. in.;

7) t. f. domhavande för felaktig behandling av inteckningsärenden;

8) komminister för utfärdande av olagligt prästbevis;

9) stadsfiskal för obehörigt åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen
(sid. 53 o. f.);

10) polisuppsyningsman för övergrepp (sid. 84 o. f.);

11) extra landsfiskal för vårdslöst handhavande av expeditionsgöromål
(sid. 80 o. f.);

12) landskamrerare för bristande tillsyn över göromålen å landskontor;

13) länsassessor för dröjsmål med föredragning av ärende hos länsstyrelse; 14)

landsfiskal för försummelse att återställa remisshandlingar till länsstyrelse; 15)

förste polisintendent för olaga häktning;

16) häradshövding för felaktigt förfarande i lagfartsärende;

17) landsarkivarie för brott mot tryckfrihetsförordningen;

18) kyrkoherde för agitation vid lärarinneval; och

19) t. f. domhavande för dröjsmål med tillhandahållande av gravationsbevis.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1924 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Maj:t aphängiggjorda ärenden, vilka vid 1924 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1924,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade

29ö

förteckningar. Såsom Inlagor äro även intagna eu tabell över de skrivelser,
1924 års riksdag avlåtit till Knngl. Maj:t (bil. 1), och en förteckning över
ärenden, som hos Knngl. Maj:t anhängigjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1924 och vari under ar 1924 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Knngl. Maj:ts
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1925.

NILS LILIENBERG.

Gösta Stenlund.

294

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1925.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1924 haft att pröva 23 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden om indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Krig mot krig och militarism. En appell
till Sverges arbetare!” (indragen 4 gånger), ”Till den värnpliktiga arbetarungdomen”
(indragen 2 gånger), ”Tänk först, handla sedan! Kamrat i
soldatrock och arbetsblus!” (indragen 4 gånger), ”Aldrig mera krig!”, ett
löst blad ur ”En krigsministers ord”, ”Etthundrafyrtio dagars värnplikt
och över hundra miljoner kronor till den borgerliga militarismen!” (indragen
2 gånger), ”Öppet brev till värnpliktiga vid årets höstmanöver” (indragen
5 gånger), ”Ned med kapitalismens militärmakt!” (indragen 2
gånger), ”Till Klassbröderna i vapenrocken!”, ”Norrskensflamman”, n:r
233, för den 7 oktober 1924, ”Brand”, n:r 42, för den 18 oktober 1924, ”Lögnen
om Gustav Adolf”, ”Sista kriget. Tidning mot krig och militarism”,
”Värnpliktiga kamrater!” och ”Fortsatt försvarsfientlighet! En kampskrift
med anledning av de s. k. sakkunnigas betänkande”.

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Svea livgarde, Andra
livgrenadjärregementet, Södermanlands regemente, Dalregementet, Ålvsborgs
regemente, Västmanlands regemente, Norrbottens regemente, Västerbottens
regemente, Värmlands regemente, Jämtlands fältjägarregemente,
Vaxholms grenadjärregemente, Skånska husarregementet, Gotlands artillerikår,
Göta ingenjörkår, Svea trängkår och Intendenturkompaniet i
Boden.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, med ett undantag funnit höra
äga bestånd, varom kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Falun hade anmält, att om -

295

budet på framställning av tillförordnade chefen för Dalregementet förordnat
om indragning av tidningen ”Brand”, n:r 42, för den 18 oktober 1924.

Vid prövning av ärendet den 5 november 1924 beslöt kommittén, att det
givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Sedan statsrådet Nothin i anledning av sin utnämning till statsråd
och chef för justitiedepartementet avsagt sig uppdraget att vara en av de
kommitterade, företog kommittén den 5 november 1924 i överensstämmelse
med § 70 riksdagsordningen, jämförd med § 108 regeringsformen,
val av kommitterad i det lediga rummet.

Därvid beslöt kommittén enhälligt att till ledamot av kommittén välja
förutvarande statsministern Trygger, till vilken särskild kallelse avläts.

Stockholm i januari 1925.

NILS LILIENBERG.

TEOFRON SÄVE. E. A. KARLFELDT. ERNST TRYGGER,
HENRIK SCHACK. ELIEL LÖFGREN. N. STJERNBERG.

Gösta Stenlund.

296

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1924 års riksdag avlåtna skrivelser m. in. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1			172	19	3)	48	363	77	185	106		266	132		139
2	A		3	20	361	49	306	78	186	107		65	133	54,	373
2	B		46	21	2	50	307	79	187	108	66	96,	134		101
3			56	22	305	51	10	80	316		131,	196,	135		201
4	A		61	23	60	52	364	81	129, 315		267,	317,	136		102
4	B		83	24	4	53	308	82	64		369		137		143
5	A		92	25	4)	54	4)	83	93	109		53	138		374
5	B		122	26	4\ )	55	2)	84	188	no		197	139		319
6	A		127	27	5	56	262	85	189	in		19	140		320
6	B		163	28	43 )	57	4)	86	190	112		97	141		321
rf	A		179	29	4)	58	309	87	367	113		198	142	268,	322
7	B		247	30	173	59	11	88	51	114		370	143	144,	202
8	A		269	31	174	60	12	89	264	115		371	144		145
8	B		303	32	175	61	13	90	14	116		199	145		323
9	A		332	33	89, 260	62	263	91	94	117		99	146		71
9	B		360	34	90	63	180	92	15	118		100	147		270
10	A		366	35	124	64	181	93	191	119		68	148		271
10	B		381	36	125	65	310	94	192	120		69	149	146,	324
11	A	67	98,	37	126	66	365	95	52	121		70	150		203
	132,	200,	38	362	67	128	96	130	122		133	151		204
11	318.	372,	39	261	68	182	97	193	123		134	152		147
B		257	40	91	69	311	98	16	124		135	153		21
12			49	41	176	70	312	99	95	125		136	154		22
13			170	42	177	71	313	100	17	126		137	155		104
14		50,	171	43	178	72	314	101	18	127		138	156		105
15			304	44	6	73	183	102	265	128	103,	140	157		148
16			58	45	7	74	62	103	194	129		141	158		375
IT			59	46	8	75	184	104	368	130		142	159		106
18			1	47	9	76	63	105	195	131		20	160		107

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

Kil

102

103

104

105

100

107

108

109

170

171

172

173

174

175

170

177

178

179

180

181

182

183

184

185

180

187

188

189

190

191

192

297

108	193	283	225	222	257	70	289	100	318	117
55	194	72	220	335	258	no	290	101	319	41
23	195	73	227	33(»	259	234	291	350	320	118, 301
205	190	74	228	337	200	292	292	119	321	244, 353
200	197	109, 211	229	338	201	293	293	248	322	354
207	198	212	230	223, 339	202	157	294	120, 104	323	245, 355
208	199	149	231	224, 340	263	i i	295	249	324	356
24	200	150	232	341	204	78	290	47	325	357
25	201	29	233	280	205	33	297	121	320	105, 251
20	202	30	234	287	200	235	298	250	327	100
27	203	151	235	288	267	294	299	302	328	107
28, 209	204	75, 213	230	289	208	295	300	380	329	240
154	205	no	237	225	209	290	301	84	330	108
327	200	214	238	290	270	297	302	85	331	42
328	207	in	239	226	271	236	303	48, 80	332	43
329	208	284, 376	240	227	272	358	304	87	333	44, 352
330	209	152	241	228	273	359	305	88	334	45
331	210	285	242	115	274	243	306	57, 81,	335	253
325	211	377	243	113	275	229, 342		162, 240,	330	254
326	212	153	244	31	276	230		298, 351,	337	123
272	213	155	245	114	277	150		379	338	252
273	214	112	240	32	278	343	307	299	339	*)
274	215	333	247	231	279	158	308	241	340	258
275	210	216	248	4)	280	79	309	242, 300	341	2)
276	217	217	249	4)	281	159	310	34	342	259
210	218	378	250	232	282	344	311	35	343	169
277	219	218	251	4)	283	345	312	36	344	255
278	220	215	252	4)	284	346	313	37	345	250
279	221	334	253	233, 291	285	347	314	38
280	222	219	254	237	286	348	315	39
281	223	220	255	238	287	349	316	40
282	224	221	250	239	288	80	317	82

298

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1924 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande
av vissa brottmål. (18.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 februari 1924 (sv. f. n:r 23).

2. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3, 5, 6, 7, 9, 10, 14 och 17 §§ i lagen
den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter. (21.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 februari 1924 (sv. f. n:r 26).

3. den 26 februari, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924
—1925 under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 A.)

Den 21 mars och den 20 juni 1924 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad
vederbörande.

4. den 29 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (24.)

Den 14 mars 1924 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

5. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (27.)

Den 14 mars 1924 i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

6. den 11 mars, i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta. (44.)

Ett i anledning av skrivelsen upprättat lagförslag har den 12 december 1924
remitterats till lagrådet för yttrande. Proposition i ämnet torde komma att
avlåtas till 1925 års riksdag.

29‘J

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen. (45.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 mars 1924 (sv. f. n:r 62).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen m. m. (46.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 mars 1924 (sv. f. n:r 47 och 49).

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning rörande statskontroll över truster och andra
monopolistiska sammanslutningar av företag inom vårt näringsliv. (47.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

10. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majtts proposition angående försäljning
av två till Hanekinds häradsbor anslagna, i Kärna socken belägna
lägenheter. (51.)

Den 11 april 1924 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

11. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län
m. m. (59.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 mars 1924 (sv. f. n:r 51 och 52).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 50, 54, 80, 91, 93, 124, 132 och 133 §§ i
lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag. (60.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 mars 1924 (sv. f. n:r 45).

13. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om ändring i 10 § andra stycket förordningen den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom. (61.)

Ett i anledning av skrivelsen upprättat lagförslag har den 31 december 1924

remitterats till lagrådet för yttrande. Proposition i ämnet torde komma att

avlåtas till 1925 års riksdag.

14. den 9 april, i anledning av väckt motion om upphävande av legostadgan.
(90.)

Yttrande i ärendet infordrat från socialstyrelsen. Yttrandet ännu ej inkommet.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs län m. m. (92.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1924 (sv. f. n:r 82—84).

16. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 26 maj 1909 om tjänstgöringen
i Kungl. Maj:ts lagråd. (98.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. n:r 86).

17. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag omändrad
lydelse av 17 och 18 §§ i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura. (100.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 maj 1924 (sv. f. n:r 132).

300

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura m. m. (101.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1924 (sv. f. n:r 88—91).

19. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av kostnaderna för anskaffande av valkuvert m. m. (111.)

Den 16 maj 1924 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

20. den 3 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående rättsskydd för alster av konsthantverk och konstindustri. (131.)

Sedan patent- och registreringsverket avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har

detsamma remitterats till kommerskollegium för yttrande. Kommerskollegiets

yttrande bär ännu ej inkommit.

21. den 10 maj, i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar
beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
angelägenheter. (153.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

22. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 §
regeringsformen. (154.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. (163.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1924 (sv. f. n:r 130).

24. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914. (168.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1924 (sv. f. n:r 140).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad in. m. (169.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 maj 1924 (sv. f. n:r 142—144).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 183, 185, 186, 193 och 198 §§ utsökningslagen.
(170.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1924 (sv. f. n:r 131).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss egendom
(171.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1924 (sv. f. n:r 141).

28. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förmynderskap m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
(172.)

Författningar i ämnet utfärdade den 27 juni 1924 (sv. f. n:r 320—342).

29. den 23 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfidei -

kommissens upphävande eller fideikomissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Ett inom departementet utarbetat förslag i ämnet har remitterats till vissa

myndigheter för yttrande.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen.
(202.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1924 (sv. f. n:r 173).

31. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. (244.)

Lagar i ämnet utfärdade den 6 juni 1924 (sv. f. n:r 204—210).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. in. (246.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 juni 1924 (sv. f. n:r 369—373).

33. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att kostnader, som föranledas av den av riksdagen antagna
lagen om förmynderskap, må bestridas av vissa anslag under andra
huvudtiteln. (265.)

Den 20 juni 1924 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

34. den 6 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående
förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast
egendom dels ock i ämnet väckta motioner. (310.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 188).

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning rörande förbud att i fråga om äganderätt
till fastighet vara bulvan för annan. (311.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner med förslag till dels lag
om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock lag om viss inskränkning
i rätten till jordavsöndring. (312.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juli 1924 (sv. f. n:r 302 och 303).

37. samma dag, i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utvidgning av tillämplighetsområdet för den nuvarande lagstiftningen
i ämnet. (313.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt. (314.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1924 (sv. f. n:r 259).

39. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående social arrendelag. (315.)

302

Departementschefen har, jämlikt nådigt bemyndigande, tillkallat sakkunniga att

biträda inom departementet vid utredningen av berörda fråga.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels vanhävdslag,
dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet.

Lag i ämnet utfärdad den 11 juli 1924 (sv. f. n:r 360).

Ärendet i övrigt är föremål för behandling av de i nästföregående punkt

omförmälda sakkunniga.

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om val till riksdagen. (319.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 20 juni 1924 (sv. f. n:r 384—394).

43. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner. (332.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 189—190).

44. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående dels lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt av jord
utav krono- eller ecklesiastik natur, dels ock ordnandet av kreditgivning
åt innehavare arv med åborätt upplåten jord. (333.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med^förslag till
lag om viss panträtt i spannmål. (334.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1924 (sv. f. n:r 298).

46. den 10 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

Den 20 juni 1924 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande
av tryckningskostnader. (296.)

Den 20 juni 1924 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

48. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag för inredning av
bostäder i en fängelsebyggnad i Karlskrona. (303.)

Skrivelsen överlämnad till försvarsdepartementet.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

49. den 17 januari 1924, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 7 februari 1924.

303

50. den 5 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet
som lagligt betalningsmedel i Sverige. (14.)

Anmäld den 19 mars 1924, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade svenske ministern
i Kristiania att för Sveriges del med vederbörligen befullmäktigade representanter
för danska och norska regeringarna underteckna en tilläggsartikel till
myntkonventionen den 27 maj 1873 och tilläggskonventionen den 16 oktober
1875 samt beslöt att fullmakt skulle i vanlig ordning för ministern utfärdas.

51. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratificering
av vissa ändringar i stadgan för den internationella arbetsbyrån.
(88.)

Anmäld den 25 april 1924, därvid Kungl. Maj:t dels beslöt att för Sveriges
del ratificera de av fjärde internationella arbetskonferensen antagna ändringarna
i stadgan för den internationella arbetsorganisationen rörande sammansättningen
av den internationella arbetsbyråns styrelse (art. 393 av Versaillestraktaten),
dels ock förordnade, att Kungl. Maj:ts ratifikation av sagda ändringar
skulle i vanlig ordning utfärdas för att genom ministerns för utrikes ärendena
försorg deponeras hos Nationernas förbunds generalsekretariat i Genéve.

52. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till dem, som i arvsmål, handlagda av utrikesdepartementet,
lidit förluster genom bankirfirman Knauth, Nachod & Kuhnes i New
York konkurs. (95.)

Anmäld den 30 maj 1924, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att skrivelsen skulle
delgivas statskontoret för kännedom och efterrättelse, i vad på detta ämbetsverk
ankomme.

53. den 26 april, angående godkännande av att traktater rörande inrättande
av undersöknings- och förlikningsnämnder avslutas mellan Sverige
samt Danmark, Finland och Norge. (109.)

Anmäld den 20 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att för Sveriges del underteckna konventioner med Danmark,
Finland och Norge rörande inrättande av undersöknings- och förlikningsnämnder
för internationella tvisters behandling.

54. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union avslutet handelsavtal. (133.)

Anmäld den 9 maj 1924, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för sin del ratificera
nämnda handelsavtal ävensom förordnade, att ratifikationsinstrument skulle i
vanlig ordning utfärdas för att utväxlas med motsvarande instrument från regeringen
för de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union.

55. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 159, angående
ratificering för Sveriges del av den i Paris den 9 februari 1920
undertecknade internationella traktaten om Spetsbergen. (162.)

Anmäld den 27 juni 1924, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
förenämnda traktat ävensom förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle i vanlig ordning utfärdas för att genom ministerns i Paris försorg deponeras
hos Franska Republikens regering.

56. den 4 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgif -

304

terna under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

Anmäld den 13 juni 1924, varvid Kungl. Maj:t fann gott, med godkännande
av riksdagens i nämnda skrivelse anmälda beslut, i vad desamma skilde sig
från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet,

dels förordna, att skrivelsen skulle delgivas statskontoret för kännedom och
till efterrättelse, i vad på detta ämbetsverk ankomme,

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för utrikesdepartementet,

dels fastställa stat för utrikesdepartementet, att tillämpas från och med den
1 juli 1924,

dels förordna, att det av riksdagen för budgetåret 1924—1925 beviljade extra
anslag å 30,000 kronor till uppehållande av en speciell handelsavdelning inom
utrikesdepartementet skulle användas i överensstämmelse med vad i riksdagens
skrivelse förutsattes,

dels även, i anledning av riksdagens i ärendet gjorda hemställan, i samband
härmed förklara, att Kungl. Maj:t ville vid förnyad anmälan av ärendet utfärda
bestämmelser angående föranstaltande av en ny allsidig och i ett sammanhang
företagen utredning angående ordnande av den statliga kommersiella informationsverksamheten
och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredning
kunde föranleda,

dels bestämma antalet befattningshavare å övergångsstat för utrikesdepartementet,

dels fastställa övergångsstat för utrikesdepartementet, att tillämpas från och
med den 1 juli 1924,

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar
och konsulat,

dels fastställa stat för avlöning utom ortstillägg vid beskickningar och konsulat,
att tillämpas från och med den 1 juli 1924,

dels fastställa stat för ortstillägg vid beskickningar och konsulat, att tillämpas
från och med den 1 juli 1924,

dels bestämma antalet befattningshavare å övergångsstat för utrikesrepresentationen,

dels fastställa övergångsstat för utrikesrepresentationen, att tillämpas under
tiden 1 juli—30 september 1924,
dels i samband härmed förklara

ej mindre beträffande befattningshavare, tillhörande diplomatisk eller konsulär
personal, att de till en tjänsteman i lönegraden B: 20 och en tjänsteman
i lönegraden B: 16 från förslagsanslaget utgående löner skulle från och med
den 1 juli 1924 och tillsvidare intill dess de erhölle annan lönad statstjänst
eller beviljades avsked, dock ej längre än till dess de uppnått den i 5 § av
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
stadgade ålder av 67 år, bestridas av förslagsanslaget övergångsstat för departementet,

än även beträffande befattningshavare, tillhörande inom utrikesförvaltningen
anställd övrig personal, att de till en tjänsteman i lönegraden B: 15 och eu
tjänsteman i lönegraden B: 13 utgående löner skulle tillsvidare bestridas av
samma anslag, »

dels förklara, att det av riksdagen för budgetåret 1924—1925 anvisade extra
förslagsanslaget av 240,000 kronor till arvoden och ortstillägg åt viss extra

305

personal i utrikesrepresentationen skulle användas i enlighet med vad i riksdagens
skrivelse förutsattes,

dels, med hänsyn till vad av riksdagen anförts beträffande av dess revisorer
gjort uttalande i deras berättelse om den år 1923 av dem verkställda granskningen
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1922 rörande det under tredje huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till rese- och flyttningsersättning, inspektioner, tillfälliga uppdrag,
förklara, att Kungl. Maj:t ville vid förnyad anmälan av ärendet utfärda
bestämmelser angående verkställandet av en undersökning, huruvida till minskning
av utgifterna å förevarande anslag den av revisorerna ifrågasatta begränsningen
i rätten till flyttningsersättning borde kunna genomföras,

dels även föreskriva, att riksdagens beslut beträffande iordningställande av
beskickningshuset i Köpenhamn skulle delgivas utrikesdepartementets personaloch
administrativa avdelning för den åtgärd, som av detsamma kunde föranledas,

dels slutligen, i anledning av riksdagens i skrivelsen meddelade beslut rörande
bestridande av vissa utgifter för reparationer å statens fastighet i Leningrad
förklara, att utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning skulle
delgivas riksdagens ifrågavarande beslut för den åtgärd, som på sagda avdelning
kunde ankomma.

Vad beträffade Kungl. Maj:ts ovan anförda beslut rörande ordnande av den
statliga kommersiella informationsverksamheten är denna fråga föremål för utredning
inom utrikesdepartementet och handelsdepartementet, och vad angår
Kungl. Maj:ts beslut rörande det under tredje huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till rese- och flyttningsersättning, inspektioner, tillfälliga uppdrag
pågår utredning i denna fråga inom utrikesdepartementet.

57. den 6 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (306.)

Anmäld den 27 juni 1924, i vad skrivelsen avsåg till utrikesdepartementet
hörande ärenden, varvid erforderliga åtgärder beslötos.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

58. den 12 februari 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1924 års
klass m. m. (16.)

Anmäld den 22 februari 1924, därvid utfärdats tre lagar (sv. f. n:r 12—14).
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om överföring till hären av vissa marinen tilldelade värnpliktiga
av 1923 och 1924 års klasser. (17.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 februari 1924 (sv. f. n:r 15).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 4 mars, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar under rubriken:
»Lantförsvaret: Vapen och ammunition». (23.)

Anmäld den 14 mars 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

20 — Justitieombudsmannens Embetsberättelse till 1925 års riksdag.

306

61. den 29 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924
—1925 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4 A.)

Anmäld den 11 april 1924, varvid, bland annat, utfärdats en kungörelse (sv.
f. n:r 87).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av anslag
till ersättande av vissa genom eldsvåda å Galärvarvet förstörda
inventarier. (74.)

Anmäld den 11 april 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm. (76.)

Anmäld den 11 april 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

64. samma dag, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande
till vissa värnpliktiga, vilka omkommit vid en järnvägsolycka
vid Jörlanda. (82.)

Anmäld den 25 april 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 26 april, i anledning av vissa framställningar rörande pensionsförbättring
åt vissa i försvarets tjänst anställda eller förut anställda
personer. (107.)

Anmäld den 16 maj 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

66. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (108.)

Anmäld den 13 juni 1924, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 2 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—
1925 under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 13 och den 20 juni 1924, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankommer, varvid två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 192 och 283)
samt i övrigt erforderliga åtgärder beslutits.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning i fråga om anslag
till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1924
—1925 m. m. (119.)

Anmäld den 9 maj 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
provisorisk giltighet av avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för offl -

307

cerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat in. fl. vid armén och marinen. (120.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 maj 1924 (sv. f. n:r 120).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

70. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tjänstårsberäk
ningen för den personal, som deltagit i yachten Fidras världsomsegling.
(121.)

Anmäld den 9 maj 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt område i Mölltorps socken av Skaraborgs
län. (146.)

Anmäld den 6 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av kostnader för inköp av segelfartyget G. D. Kennedy m. m.
(194.)

Anmäld den 30 maj 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till förbättringar
å vissa skjutbanor. (195.)

Anmäld den 30 maj 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning om anvisande av medel för
inköp av ett intill Södermanlands regementes övningsfält gränsande
område invid Strängnäs. (196.)

Anmäld den 30 maj 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

75. den 27 maj, i anledning av riksdagens år 1923 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1922. (204.)

Ärendet är, i vad detsamma ankommer på försvarsdepartementets föredragning,

fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning,

76. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av § 2 i kungörelsen den 15 juni 1923
(n:r 200) angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén
och marinen m. fl. (257.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. nrr 191).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av eu varmbadinrättning vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang
i Skövde. (263.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

308

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare
vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg. (264.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Brunflo socken av Jämtlands
län. (280.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner n:r 20 angående
försvarsväsendets ordnande och n:r 21 med förslag till värnpliktslag
ävensom vissa i dithörande ämnen väckta motioner. (288.)

Anmäld beträffande punkten 1 den 6 juni 1924 samt beträffande punkterna
2—5 den 13 juni 1924, varvid, bland annat, beslutits tillkallande av sakkunniga
för utredande av de under punkterna 3—5 angivna frågor.

Skrivelsen är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser
det under punkten 6 upptagna ärende.

81. den 6 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (306.)

Anmäld den 27 juni 1924, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om befrielse för vissa marinen tilldelade värnpliktiga från viss
tjänstgöringsskyldighet. (317.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 193).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 10 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet. (4 B.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

84. samma dag, i anledning av Kung], Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande vissa anslag under fjärde huvudtiteln.
(301.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag till försvarsdepartementet, marinförvaltningen och försvarsväsendets
lönenämnd. (302.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag för inredning av
bostäder i en fängelsebyggnad i Karlskrona. (303.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer, icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

309

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande anslag
till flottans ersättningsbyggnad. (304.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande sjöförsvarets anslag
till tryckningskostnader. (305.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

89. den 29 februari 1924, i anledning av väckta motioner om beredande
av ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag m. m. (33.)

Anmäldes den 20 juni 1924, i vad skrivelsen tillhörde socialdepartementets
handläggning, och utfärdades därvid lagar i ämnet (sv. f. n:r 351—353).

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets handläggning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

90. samma dag, i anledning av väckt motion om rätt för stadsfullmäktige
att välja två vice ordförande. (34.)

Anmäldes den 27 september 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 432).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

91. den 4 mars, i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
ändrad lydelse av 18 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918. (40.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 356).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

92. den 5 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924
—1925 under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 A.)

Anmäldes den 11 april 1924, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

. Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

93. den 8 april, i anledning av väckt motion med förslag till lag om polisväsendet
i riket. (83.)

Anmäldes den 20 juni 1924, varefter revisionssekreteraren S. Lawski tillkallades
för att inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan
om omorganisation av polisväsendet i riket. Sedermera hava jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 14 september och den 31 oktober 1924 tillkallats, förstnämnda
dag fyra sakkunniga och sistnämnda dag fem andra sakkunniga för att
inom departementet biträda med granskning av inom departementet utarbetat
förslag till omorganisation av polisväsendet i riket. Ifrågavarande granskningsarbete
blev den 8 december 1924 slutfört.

94. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av internationella arbetskonferensen
åren 1922 och 1923 fattade beslut. (91.)

Socialstyrelsen har den 6 maj 1924 anbefallts avgiva utlåtande i ärendet.

310

95. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i lagen
den 19 juni 1917 angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli
1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. (99.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 243).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

96. den 26 april, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvud
titeln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (108.)

Anmäldes den 20 juni 1924, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

97. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ortopediska institutet. (112.)

Anmäldes den 20 juni 1924, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

98. den 2 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—
1925 under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pen
sions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäldes den 20 juni 1924, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av paviljonger för oroliga sjuka vid Östersunds hospital. (117.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
av statsmedel för handräckning i vissa fall enligt 72 § i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården. (118.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 255).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

101. den 6 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter
enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Anmäldes den 10 oktober 1924, därvid pensionsstyrelsen anbefalldes att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen angivna
avseendet.

102. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
understödsföreningar. (136.)

Anmäldes den 20 juni 1924, och anbefalldes därvid socialstyrelsen att efter
slutförandet av den inom styrelsen pågående undersökningen rörande förekomsten
av understödsföreningar, vilka enligt nu gällande bestämmelser icke äro
registreringspliktiga, till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och förslag i av
riksdagen angivet avseende.

103. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag.
(128.)

Skrivelsen har överlämnats till kommunikationsdepartementet för handläggning.

104. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i grunderna för förvaltningen av den i 19 § av lagen den 1 <
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omförmälda fond in. in.
(155.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att inkomma
med förslag till de bestämmelser, som i anledning av riksdagens i
berörda skrivelse innefattade medgivande kunde finnas erforderliga, Sedan sådant
förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 20 juni 1924, och beslotos
då och sedermera under året erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet. (156.)

Anmäldes den 23 maj 1924, och beslötos då och sedermera under året erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits provning.

106 samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete. (159.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 155).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen
den 19 juni 1919. (160.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 15A.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring. (161.) ,

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r lbOJ.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits provning.

109. den 23 maj, i anledning av väckt motion om befrielse för länsassessorn
A. Adler m. fl. från viss dem ålagd återbetalningsskyldighet. (197.5

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

110. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majits under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag dels för
uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus, dels ock för driften
av epidemisjukhus jämte i ämnet väckta motioner. (205.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

p Hl samma dag, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan. (207.)
Anmäldes den 10 oktober 1924, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
socialdepartementet att tillkalla tre sakkunniga för att inom departementet bi -

312

tråda med den utav riksdagen begärda utredningen. I enlighet härmed tillkallade
departementschefen samma dag tre sakkunniga.

112. den 30 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående viss utvidgning av statens anstalt för pensionering °av folkskollärare
m. fl. (214.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande.
Sedan sådant utlåtande avgivits, har styrelsen för statens anstalt för
pensionering av folkskollärare m. fl. avgivit infordrat utlåtande.

113. den 31 maj, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa delar
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (243.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid beslöts, att ifrågavarande skrivelse skulle
överlämnas till statens besparingskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det kommittén lämnade uppdraget.

Skrivelsen kommer ej vidare att särskilt bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

114. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition avser
nedan närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Anmäldes den 6 juni 1924 utom vad beträffar av riksdagen begärd utredning
på vad sätt och efter vilka grunder understöd utan fattigvårds karaktär må
kunna beredas änkor, vilka äro i behov därav för sina barns uppfostran; och
utfärdades nämnda dag lagar i ämnet (sv. f. n:r 361—363).

115. den 3 juni, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens sociala
nackdelar. (242.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet.

116. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till dyrtidshjälp
åt distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor jämte i ämnet
väckta motioner. (258.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos (sv. f. n:r
241 och 242).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

117. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om landsting m. m. jämte sex i ämnet väckta motioner. (318.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 349
och 350).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

118. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 150, i
vad densamma avser förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen
den 13 juni 1919 om kommunalförbund, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
n:r 152 med förslag till lag om ändring i vissa delar av förord -

ningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
m. in. (320.)

Anmäldes den 13 juni 1924, i vad skrivelsen innefattade förslag till lag om
ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund, och
utfärdades därvid lag i ämnet (sv. f. n:r 364).

Skrivelsen kommer ej vidare, i vad på socialdepartementets handläggning
beror, att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

119. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(292.)

Anmäldes den 15 juni 1924, och beslötos nämnda dag, den 20 i samma månad
och senare under året erforderliga åtgärder (sv. f. n:r 262).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

120. samma dag, i anledning utav dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för färdigställande av vissa utav Södra Sveriges Statsarbeten
påbörjade arbetsföretag, dels väckta motioner om anslag för arbetslöshetens
bekämpande. (294.)

Skrivelsen har överlämnats till kommunikationsdepartementet för handläggning.

121. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(297.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj;ts prövning.

122. den 12 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

Anmäldes den 27 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

123. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa befattningshavare vid statens bakteriologiska
laboratorium m. fl. (337.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

124. den 4 mars 1924, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för kapitalökning
för budgetåret 1924—1925 i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk. (35.)

Anmäldes den 28 mars och den 20 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

125. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för teckning av aktier i Ostkustbanans aktiebolag.
(36.)

314

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsfonder. (37.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid en kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
293) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

127. den 15 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924
—1925 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Anmäldes den 28 mars 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

128. den 2 april, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt aktiebolaget
Torv. (67.)

Skrivelsen har remitterats till kammarrätten, som ännu ej inkommit med utlåtande.

129. den 4 april, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
och understöd. (81.)

Anmäldes den 25 april 1924, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (p. 1), därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

130. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
byggnader och reparationer. (96.)

Anmäldes den 2 maj 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

131. den 26 april, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(108.)

Anmäldes den 20 juni 1924, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (p. 11), därvid erforderlig åtgärd
beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

132. den 2 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—
1925 under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäldes den 20 juni 1924, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (p. 5), därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

133. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförande
av vissa fiskehamnar. (122.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

315

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införande
av värmeledning i östra flygelbyggnaden till Gävle slott m. m. (123.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

135. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av vissa lokaler i förutvarande straffängelset i Stockholm åt riksarkivet
och statens historiska museum. (124.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

136. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för postverkets räkning av tomt i Umeå. (125.)

Anmäldes den 16 maj 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

137. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital
för telegrafverket. (126.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

138. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
av ett statens kraftverk vid Norrforsen i Ume älv. (127.)

Anmäldes den 20 juni och den 4 juli 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

139. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utförande och nyttjande av elektrisk anläggning för telegrafering
eller telefonering utan tråd m. m. (132.)

Anmäldes den 16 maj 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 12l).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

140. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag.
(128.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 176).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

141. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:tsi statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande anslag till väganläggning Parkajoki—Muonionalusta.
(129.)

Anmäldes den 23 maj 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

142. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ett bangårdspostkontor i Stockholm. (130.)

Anmäldes den 11 juli 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

143. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och områden från de
under styrelsens förvaltning ställda fastigheter m. m. (137.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

316

144. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 § i lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet. (143.)

Skrivelsen har den 14 juni 1924 överlämnats till finansdepartementet.

145. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Skrivelsen har remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna,
men hava samtliga utlåtanden ännu ej inkommit.

146. den 10 maj, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd. (149.)

Anmäldes den 23 maj 1924, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (p. 1—-9), därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader i samband med domstolsbehandling av
frågan om tillstånd till Vänerns reglering. (152.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

148. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för amortering och förräntning av statslån till Hultsfred—Västervik—
Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag. (157.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

149. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av postmedel till centralkassan för postpersonalens fackliga och ekonomiska
sammanslutningar m. m. (199.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

150. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av visst av postsparbanksmedel felaktigt utbetalat belopp m. m.
(200.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

151. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (203.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att i vissa i
skrivelsen angivna hänseenden verkställa utredning och avgiva förslag. Nämnda
utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

152. samma dag, angående skydd mot avlyssnande av telefonsamtal. (209.)
Anmäldes den 25 juli 1924, därvid telegrafstyrelsen anbefalldes verkställa utredning
och avgiva förslag angående de åtgärder, som må anses erforderliga
för telefonhemlighetens skyddande. Sedan nämnda utredning och förslag inkommit,
har Kungl Maj:t den 19 december 1924 utfärdat kungörelse angående
ändrad lydelse av 2 § i telefonreglementet (sv. f. n:r 519).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

317

153. samma dag, angående skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor
till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker.
(212.)

•Medan åtskilliga myndigheter och korporationer avgivit yttrande i ärendet, är

detsamma beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

154. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående postgirorörelse. (173.),

Anmäldes den 11 juli 1924, därvid förordning utfärdades (sv. f. n:r 378) och

i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

155. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att träffa förlikning i tvister med
Lilla Edets pappersbruksaktiebolag m. fl. (213.)

Anmäldes den 30 maj 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

156. den 3 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa inrikes postavgifter, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till viss ändring i postavgiften vid postabonnemang å tidning jämte
en i ämnet väckt motion. (277.)

Anmäldes den 25 juli 1924, därvid två kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. n:r

381 och 382).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

157. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av medel till vissa statens järnvägsbyggnader i Norrland jämte i ämnet
väckta motioner. (262.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

158. samma dag, i anledning av väckta motioner om undantag för vissa arbetsåkdon
från bestämmelserna i lagen angående bredden å hjulringar
å arbetsåkdon. (279.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n.r 260).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

159. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa telegrafverket och statens järnvägar tillhöriga markområden.
(281.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj-.ts prövning.

160. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av stadgan om skjutsväsendet den
22 juni 1911. (289.)

Anmäldes den 11 juli 1924, därvid två förordningar i ämnet utfärdades (sv. f. n:r

379 och 380).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

161. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet jämte i ämnet väckta motioner.
(290.)

318

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 257).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

162. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (306.)

Anmäldes den 24 juli 1924, i vad skrivelsen avsåge till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (p. 15), därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

163. den 10 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 B.)

Anmäldes den 27 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

164. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade
arbetsföretag, dels väckta motioner om anslag för arbetslöshetens
bekämpande. (294.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 317).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

165. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta
motioner. (326.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
258). Den i skrivelsen berörda frågan om automobilskattemedlens uppförande
å riksstaten är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

166. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående viss
ändring i planen för ämbetsbyggnaden å tomten n:r 3 i kvarteret Murmästaren
i Stockholm. (327.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

167. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
bidrag till vägunderhållet på landet. (328.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för färdigställande av vissa påbörjade arbeten för telegrafverkets
samt statens järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande
av arbetslösheten. (330.)

Anmäldes den 20 juni 1924, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

169. samma dag, angående utredning i syfte att möjliggöra fastställandet av
provisoriska hamntaxor för nyanlagda hamnar m. m. (343.)

Anmäldes den 25 juli 1924, därvid kommerskollegium anbefalldes att i samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställa utredning och avgiva förslag
i ämnet. Sedan kommerskollegium hemställt, att kollegium måtte bemyndigas
fastställa provisoriska taxor samt att riksdagens skrivelse i övrigt måtte överlämnas
till kollegium för att tagas i övervägande vid kollegium tidigare anbefalld
utredning om sjöfartsavgifterna i allmänhet, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

170. den 29 januari 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
gillande av den riksbanken meddelade frihet från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld. (13.)

Anmäld den 1 februari 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

171. den 5 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet
som lagligt betalningsmedel i Sverige. (14.)

Anmäld den 28 mars 1924, då fullmäktige i Sveriges riksbank beretts tillfälle
yttra sig över två författningsförslag. Efter det att yttrande inkommit, bar
ärendet ånyo anmälts den 11 april 1924, därvid en lag och tre kungörelser utfärdats
(sv. f. n:r 68—71).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

172. den 26 februari, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av
utgifterna under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 7 mars 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

173. den 29 februari, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å
ostron. (30.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 mars 1924 (sv. f. n:r 36).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

174. samma dag, i anledning av väckt motion om sänkta tullsatser för
ur. (31.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. n:r 98).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

175. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i rubriken n:r
403 i tulltaxan. (32.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. n:r 98).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

176. den 7 mars, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897. (41.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1924 (sv. f. n:r 40).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

177. den 8 mars, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa delar
av förordningen angående försäljning av tillagade alkoholfria drycker
samt maltdricka. (42.)

Anmäld den 6 juni 1924, därvid Ö. Ä. och samtliga länsstyrelser anbefallts avgiva
utlåtande. Sedan utlåtandena inkommit, har ärendet den 28 oktober 1924
remitterats till kontrollstyrelsen för avgivande av utlåtande.

178. samma dag, i anledning av väckt motion om tillägg till viss del av § 5
i förordningen med tulltaxa för inkommande varor. (43.)

320

Kungörelse i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. n:r 97).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

179. den 12 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—
1925 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 A.)

Anmäld den 25 april och den 13 juni 1924. Sistnämnda dag har bland annat

eu kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 231).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

180. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående utsträckning i särskilda fall av den i § 13 mom. 5
i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor
föreskrivna tidsfristen av två år för utförsel eller uppläggning på restitutionsupplag
av tullrestitutionsgods. (63.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 mars 1924 (sv. f. n:r 54).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

181. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av § 12 i förordningen den 9 juni 1911
med tulltaxa för inkommande varor. (64.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 11 april 1924 (sv. f. n:r 67).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

182. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (68.)

Anmäld den 31 mars 1924, då två kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 55 och

56), samt den 27 juni 1924, då ytterligare en kungörelse utfärdats (sv. f.

n:r 282).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

183. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (73.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 286).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

184. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1925
av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (75.)

Anmäld den 11 april 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

185. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:s proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1925 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst
m. m. (77.)

Förordning i ämnet utfärdad den 10 oktober 1924 (sv. f. n:r 449).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

186. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 19 § 9 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker. (78.)

Förordning i ämnet utfärdad den 6 juni 1924 (sv. f. n:r 180).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

187. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående
vissa alkoholhaltiga preparat. (79.)

Förordning i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. n:r 103).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

188. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts preposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
i vad avser elvte huvudtiteln. (84.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 286).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

189. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom. i förordningen den
23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter. (85.)

Förordning i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. n:r 100).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

190. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 13 april
1922 om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
(86.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 maj 1924 (sv. f. n:r 115).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

191. den 10 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skatteutjämning för synnerligt skattetyngda städer m. m.
(93.)

Anmäld den 6 juni 1924, då Ö. Ä. och samtliga länsstyrelser anbefallts avgiva
utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse, varjämte styrelserna för Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
beretts tillfälle att avgiva yttrande över samma skrivelse. Samtliga yttranden
hava numera inkommit. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

192. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande
av medel till täckande av brister i räkenskaperna för vissa
kungl. slott m. m. (94.)

Anmäld den 25 april och den 30 maj 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

193. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillägg
till instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken
jämte en i ämnet väckt motion (97.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. nrr 99).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

194. den 16 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nrr 80) med tulltaxa
för inkommande varor fogade tulltaxa. (103.)

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

322

Kungörelse i ämnet utfärdad den 25 april 1924 (sv. f. n:r 98).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

195. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående transitering av införselförbjudna varor m. m. (105.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 maj 1924 (sv. f. n:r 119).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

196. den 26 april, i anledning av vissa framställningar rörande el vte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (108.)

Anmäld den 23 maj 1924 och överlämnad till justitie-, försvars-, social-, kommunikations-,
ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen för handläggning
i vad på nämnda departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

197. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka. (110.)

Förordning i ämnet utfärdad den 6 juni 1924 (sv. f. n:r 18l).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

198. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor. (113.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 maj 1924 (sv. f. n:r 114).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

199. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (116.)

Anmäld den 9 maj 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

200. den 2 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—
1925 under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 23 maj 1924, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f.
n:r 136).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

201. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående handel med brännved och
annat virke i löst mått m. m. (135).

Anmäld den 9 maj 1924, då en förordning utfärdats (sv. f. n:r 118.)

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

202. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 § i
lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. (143.)

Ärendet, som överlämnats från kommunikationsdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

203. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsmonopolet
å tobakstillverkningen i riket, ävensom en i ämnet väckt
motion. (150.)

32:5

Anmäld den 16 maj och den 20 juni 1924. Sistnämnda dag hava bland annat

tre förordningar och tre kungörelser utfärdats (sv. f. n:r 245—250).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

204. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, m. m.
(151.)

Anmäld den 16 maj 1924, därvid tre förordningar utfärdats (sv. f. n:r 109
—111).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

205. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 om utgörande av en särskild stämpelavgift i
vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.
(164.)

Förordning i ämnet utfärdad den 23 maj 1924 (sv. f. n:r 129).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

206. samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av den i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa
bolag. (165.)

Anmäld den 6 juni 1924, då kammarrätten anbefallts att avgiva utlåtande
över riksdagens ifrågavarande skrivelse jämte det förslag till bestämmelser, vartill
utlåtandet kan föranleda.

207. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit m. m. (166.)

Anmäld den 23 maj 1924, därvid tre förordningar utfärdats (sv. f. n:r 123
—125).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

208. samma dag, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922
om automobilskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (167.)

Anmäld den 23 maj 1924, därvid två förordningar och en kungörelse utfärdats
(sv. f. n:r 126—128).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

209. den 17 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förmynderskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(172.)

Ärendet har, i vad på finansdepartementets föredragning beror, anmälts den 27
juni 1924, därvid två lagar utfärdats (sv. f. n:r 335 och 339), samt den 27
september 1924, då bank- och fondinspektionen anbefallts avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagen i omförmälda skrivelse anfört beträffande ändring i lagen
den 29 juni 1923 om sparbanker i syfte att bereda möjlighet för förmyndare
och gode män att i sparbank verkställa sådan nedsättning av värdehandlingar,
som enligt lagen om förmynderskap skall ske i riksbanken eller annan bank;
och hava fullmäktige i Sveriges riksbank ävensom styrelserna för Svenska bankföreningen
och Svenska sparbanksföreningen beretts tillfälle att avgiva yttrande

324

i ärendet. Yttrandena hava numera inkommit. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

210. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Anmäld den 13 juni 1924, därvid bland annat uppdragits åt allmänna civilförvaltningens
lönenämnd att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning
av spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen.

211. samma dag, i anledning av väckt motion om befrielse för länsassessorn
A. Adler m. fl. från viss dem ålagd återbetalningsskyldighet. (197.)

Anmäld den 4 juli 1924, därvid Ö. Ä. och vissa länsstyrelser anbefallts inkomma
med uppgifter rörande utbetalning till kontrolltjänstemän av dyrtidstillägg
å naturaförmåner. Sedan dylika uppgifter inkommit, bar statskontoret
avgivit utlåtande i ärendet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

212. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923
(n:r 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (198.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

213. den 27 maj, i anledning av riksdagens år 1923 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1922.
(204.)

Anmäld den 6 juni 1924, därvid ärendet överlämnats till försvarsdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

214. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa kvinnliga skrivbiträden. (206.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 juni 1924 (sv. f. n:r 315).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

215. den 28 maj, angående särskild skatt å bensin, som finnes i riket den
1 juni 1924. (220.)

Anmäld den 28 maj 1924, då bland annat en förordning utfärdats (sv. f.
n:r 137).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

216. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16
maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. (216.)

Förordning i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 224).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

217. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner i vissa fall
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst av samma grad, dels ock höjda

325

pensioner åt pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, som
pensionerats enligt äldre bestämmelser. (217.)

Anmäld den 13 juni 1924. Ärendet är föremål för utredning av 1921 års pensionskommitté.

218. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Anmäld den 27 september 1924. Jämlikt Kungl. Majrts då givna bemyndigande
har chefen för finansdepartementet uppdragit åt en sakkunnig person
att inom departementet biträda med utredning i fråga om ekonomiska föreningars
sparkasserörelse.

219. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 11 § och 15 § 4 mom. av förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering. (222.)

Förordning i ämnet utfärdad den 27 juni 1924. (Sv. f. n.r 343).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926, m. m. (223.)

Anmäld den 10 oktober 1924, då två förordningar och en kungörelse utfärdats
(sv. f. n:r 450, 451 och 453).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

221. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1923 om begränsning av den myckenhet brännvin, som må framställas
i sammanhang med pressjästberedning, ävensom en i ämnet
väckt motion. (224.)

Förordning i ämnet utfärdad den 20 juni 1924 (sv. f. n:r 230).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

222. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften ävensom en i ämnet väckt motion.
(225.)

Förordning i ämnet utfärdad den 27 juni 1924 (sv. f. n:r 270).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare, i vad rör jordbruksärenden.
(230.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 286).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

224. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (n:r 265) med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m., i vad
rör jordbruksärenden (231.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

326

225. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till vissa vintillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget
i Stockholm. (237.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

226. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader.
(239.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

227. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden.
(240.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

228. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(241.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående infö rande

av tull å vissa frövaror m. m. (275.)

Ärendet har den 11 juni 1924 överlämnats till jordbruksdepartementet.

230. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni
1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker m. m.
(276.)

Anmäld den 20 juni 1924, då bland annat en förordning och en kungörelse
utfärdats (sv. f. n:r 228 och 229).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

231. den 4 juni, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (247.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

232. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (250.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen, jämte i ämnet väckta motioner. (253.)

Anmäld den 13 juni 1924, då en kungörelse utfärdats (sv. f. n:r 285) och
ärendet överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning av viss på
nämnda departements föredragning ankommande fråga.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

327

234. samma dag, i anledning av väckt motion om efterskänkande av kronans
rätt till danaarv efter tvätterskan Lovisa Karolina Pettersson. (259.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer oj vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

235. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926 m. m. (266.)

Förordning i ämnet utfärdad den 10 oktober 1924 (sv. f. n:r 452).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

236. samma dag, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(271.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

237. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923
(n:r 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m., i vad den angår pensions- och indragningsstaterna,
jämte i ämnet väckta motioner. (254.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

238. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den
15 juni 1923 (n:r 266) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, jämte i ämnet
väckta motioner. (255.)

Anmäld den 13 juni 1924, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f.
n:r 220).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

239. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. (256.)

Anmäld den 13 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

240. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

. (306.)

Anmäld den 20 juni 1924, därvid bland annat ärendet överlämnats till utrikes-,
försvars-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen
för handläggning i vad på vederbörande departement ankommer.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

241. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(308.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 285).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

328

242. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa professorer m. fl., i vad avser elvte huvudtiteln.
(309.)

Anmäld den 20 juni 1924 och överlämnad till ecklesiastikdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

243. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913
angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, m. m. ävensom en i
ämnet väckt motion. (274.)

Anmäld den 27 juni 1924.

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

244. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa kvinnliga skrivbiträden, i vad den rör nionde
huvudtiteln. (321.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 juni 1924 (sv. f. nrr 315).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

245. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (323.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1924 (sv. f. n:r 285).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

246. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m. (329.)

Anmäld den 13 juni 1924 och remitterad till lagrådet, varefter ärendet ånyo
anmälts den 20 juni 1924, då tre lagar, ett cirkulär och fem kungörelser utfärdats
(sv. f. n:r 225—227 och 275—280).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

247. den 10 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld den 27 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

248. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statistiska centralbyrån och dess verksamhet under budgetåret 1924—
1925 m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (293.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

249. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd. (295.)

Anmäld den 13 juni och den 12 december 1924. Sistnämnda dag hava författningar
utfärdats angående förändrad handläggning av vissa besvärs- och anmärkningsmål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

329

250. samma dag i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(298.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

251. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta
motioner. (326.)

Ärendet bär, i vad på finansdepartementets föredragning beror, anmälts den
12 september 1924, då riksräkenskapsverket anbefallts avgiva utlåtande rörande
automobilskattemedlens uppförande på riksstaten. Sedan riksräkenskapsverket
avgivit sådant utlåtande, hava jämväl statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgivit utlåtanden i samma ärende.

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

252. den 12 juni, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(338.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

253. den 13 juni, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1924
—1925 m. m. (335.)

Anmäld den 13 juni 1924, därvid bland annat en förordning och eu kungörelse
utfärdats (sv. f. n:r 222 och 223).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

254. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (336.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

255. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1924—1925. (344.)
Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

256. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1924—1925.
(345.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

257. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens el vte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld den 27 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

258. samma dag, med reglemente för riksgäldskontoret. (340.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

259. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elvte huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till allmänna
indragningsstaten. (342.)

Anmäld den 20 juni 1924.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

330

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

260. den 29 februari 1924, i anledning av väckta motioner om beredande
av ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. (33.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet i vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer och därvid utfärdat två lagar (sv. f. n:r 354 och 355).

261. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån. (39.)

Kungl. Maj:t har den 14 mars 1924 avgjort ärendet.

262. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående inredning och
möblering av nybyggnaden för folkskoleseminariet i Umeå m. m. (56.)

Kungl. Maj:t har den 2 maj 1924 avgjort ärendet.

263. den 21 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen
angående beredande åt i ödemarkerna i rikets två nordligaste stift anställda
präster av ökade möjligheter att vinna befordran inom andra
stift. (62.)

Vederbörande domkapitel och länsstyrelser hava hörts i ärendet, vilket sedermera
den 8 november 1924 remitterats till kammarkollegiet, som ännu icke
avgivit yttrande.

264. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 20 november 1863
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm samt förslag
till förordning om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm. (89.)

Lag och kungörelse utfärdade den 16 maj 1924 (sv. f. n:r 134 och 135), varigenom
ärendet avgjorts.

265. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 6 § 8 mom. i lagen den 9 december
1910 om kyrkofond. (102.)

Lag utfärdad den 16 maj 1924 (sv. f. n:r 196), varigenom ärendet avgjorts.

266. den 26 april, i anledning av väckta motioner angående inrättande av
en ny professur i kemi vid Lunds universitet m. m. (106.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

267. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (108.)

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1924 avgjort ärendet i vad angår ecklesiastikdepartementet.

268. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t om beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Ärendet sammanhänger med en i 1920 års riksdags skrivelse n:r 179 gjord
framställning, vilken fortfarande är föremål för Kungl. Majrts prövning.

269. samma dag, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kungl. Maj:t har den 30 maj, den 6, den 13, den 20 och den 27 juni, den 4
och den 11 juli, den 8 augusti, den 3 ocli den 10 oktober samt den 28 november
1924 avgjort skilda delar av ärendet och därvid utfärdat den 30 maj
nio kungörelser (sv. f. n:r 201, 233—237, 305—307), den 20 juni fyra kungörelser
(sv. f. n:r 238, 240, 308 och 309) och den 3 oktober en kungörelse (sv.
f. n:r 439).

Dock äro nedannämnda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 132 angående anslag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Skolöverstyrelsen anbefalldes den 30 maj 1924 att, med beaktande av utav
riksdagen anförda synpunkter, ej mindre verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med av riksdagen begärd utredning rörande avlöning och statsbidrag
till lärare på småskolestadiet, än även utarbeta och till Kungl. Maj:t avgiva
förslag till ändring av gällande bestämmelser i fråga om hyresersättning åt
manlig lärare. Kungl. Maj:t har den 12 december 1924 utfärdat kungörelse
om ändrad lydelse av § 12 mom. 2 i kungörelsen den 18 september 1918
(n:r 792) angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor
(sv. f. n:r 535). I övrigt har utredning ännu icke inkommit från skolöverstyrelsen.

Punkten 139 angående folkskolebarns ferie- och studieresor.

Järnvägsstyrelsen den 30 maj 1924 anbefalld utredning i fråga om nedbringande
av biljettavgifterna för ferie- och studieresor för folkskolebarn till överensstämmelse
med statsbanornas självkostnader har ännu icke inkommit.

270. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag
till materiell för det fysikalisk-kemiska laboratoriet vid universitetet i
Uppsala m. m. (147.)

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1924 avgjort ärendet.

271. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel till gäldande av statens anstalts för pensionering av folkskollärare
m. fl. förvaltningskostnader. (148.)

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1924 avgjort ärendet.

272. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkt 117 av åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående
kommunala mellanskolor ävensom en i anledning härav väckt motion. (181.)

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1924 avgjort ärendet.

273. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arvode
till ytterligare en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets
kemiska institution m. m. (182.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1924 avgjort ärendet.

274. samma dag, i anledning av väckt motion om anvisande ytterligare av
visst belopp för uppförande av nya byggnader för folkskoleseminariet
i Linköping. (183.)

Kungl. Maj:t har den 31 december 1924 fastställt ritningar för ifrågavarande
nybyggnader samt uppdragit åt byggnadsstyrelsen att omedelbart gå i författning
om utförande av byggnadsarbetena. Ärendet är därmed avgjort.

275. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. (184.)

Kungl. Maj:t har den 5 november 1924 avgjort ärendet samt därvid utfärdat
två kungörelser i ämnet (sv. f. n:r 468 och 469), dock att frågan om delak -

332

tighet i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. för föreståndarinna
vid skolhem eller arbetsstuga inom de finsktalande delarna av Norrbottens
län alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

276. samma dag, i anledning av väckt motion angående omorganisation av
Skytteanska lappfolkskolan i Tärna. (185.)

Ärendet är under utredning.

277. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöning
åt pastorn vid svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. (187.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1924 avgjort ärendet.

278. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av byggnad, omfattande vaktmästarbostad och amanuensrum, vid
patologisk-anatomiska institutionen vid universitetet i Lund m. m. (188.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1924 avgjort ärendet.

279. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till täckande av brist å tekniska högskolans anslag till bränsle, lyshållning
m. m. för tiden 1 januari 1923—30 juni 1924. (189.)

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1924 avgjort ärendet.

280. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnader för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers
tekniska institut. (190.)

Det för budgetåret 1924—1925 beviljade anslaget har ännu icke ställts till
förfogande.

281. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
läroverksadjunkten J. A. Kjellander att för uppflyttning i högre lönegrad
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (191.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1924 avgjort ärendet.

282. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsättande
av viss ämneslärarbefattning vid institutet för blinda å Tomteboda.
(192.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

283. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
kurser vid lärlingsskola med syfte att förbereda till inträde i teknisk
fackskola. (193.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

284. den 27 maj, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916 med
vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Ärendet har den 14 september 1924 remitterats till kammarkollegiet men har
ännu ej återkommit.

285. samma dag, angående statsbidrag i vissa fall för underlättande av långt
från skolan boende skolpliktiga barns skolgång. (210.)

Ärendet är under utredning.

286. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt viss nordiska museets och livrustkammarens personal. (233.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

333

287. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyr tidstillägg

åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder. (234.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

288. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyr tidstillägg

åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för
yrkesundervisning. (235.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyr tidstillägg

åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter
jämte en i ämnet väckt motion. (236.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 utfärdat tre kungörelser i ämnet (sv. f. n:r

252—254).

290. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1924—1925 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner jämte en i ämnet väckt motion. (238.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 utfärdat två kungörelser i ämnet (sv. f.

n:r 312 och 313).

291. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen jämte i ämnet väckta motioner. (253.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa professorer m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner. (260.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

293. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
punkterna 121 och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
angående lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda
läroanstalter samt tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken.
(261.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal. (267.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

295. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren. (268.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1924—1925
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (269.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. n:r 311).

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen un -

334

. der åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående höjda stipendier
åt elever vid folkskoleseminarier jämte en i ämnet väckt motion. (270.)
Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

298. den 6 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (306.)

Kungl. Maj.t har den 27 juni 1924 avgjort ärendet i vad angår ecklesiastikdepartementet.

299. samma dag, angående viss ändring i gällande stadga för fortsättningsskolan.
(307.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

300. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa professorer m. fl., i vad avser elvte huvudtiteln.
(309.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

301. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 150, i
vad densamma avser förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen
den 13 juni 1919 om kommunalförbund, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
n:r 152 med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
m. in. (320.)

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1924 utfärdat fyra lagar (sv. f. n:r 365—368).

302. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (299.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

303. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 avgjort ärendet.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

304. den 15 februari 1924, angående vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1924—1925 i vad angår jordbruksärendena. (15.)

Anmäldes den 22 februari 1924, därvid Kungl. Maj:t dels förordnade, att riksdagens
ifrågavarande skrivelse skulle meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse, dels ock utfärdade kungörelse angående utlämnande av förlagslån
från jordförmedlingsfonden (sv. f. n:r 19) samt fattade i övrigt av skrivelsen
föranledda beslut.

305. den 29 februari, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (22.)

Anmäldes deu 7 mars 1924, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och
efterrättelse, samt utfärdade kungörelser dels angående ändrad lydelse av 2 §

i kungörelsen den 19 augusti 1921 (n:r 515) angående statsbidrag till avlönande
av jordbrukskonsulenter (sv. f. n:r 37), dels angående tid för ingivande
av ansökningar om ytterligare statsanslag för 1924 för utlämnande av premielån
till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten (sv. f. n:r 39)
och dels om ändrad lydelse av mom. l:o i kungörelsen den 10 december 1920
(n:r 824) angående statsbidrag till vissa åtgärder för fiskerinäringens befrämjande
(sv. f. n:r 38), ävensom fattades i övrigt erforderliga beslut.

306. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (49.)

Anmäldes den 28 mars 1924, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen och övriga vederbörande till
kännedom (sv. f. n:r 59).

307. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 12, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (50.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse
samt för vederbörandes underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut
fattades.

308. samma dag, i anledning av väckt motion om förbud under viss tid
mot jakt å örn. (53.)

Anmäldes den 28 mars 1924, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen. Sedan
yttrande inkommit samt vetenskapsakademien efter remiss avgivit utlåtande i
ärendet, anmäldes detsamma ånyo den 27 september 1924, därvid kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 435).

309. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
från statens domäners fond till skogsvårdsstyrelsen inom Kopparbergs
läns landstingsområde för uppförande av en fröklängningsanstalt m.m. (58.)

Anmäldes den 21 mars 1924, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, varjämte i övrigt
erforderliga beslut i ämnet fattades.

310. den 26 mars, i anledning av väckta motioner om anslag till räntefria
lån för inköp av vårutsäde. (65.)

Anmäldes den 28 mars 1924, därvid Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse angående
lån för inköp av vårutsäde (sv. f. n:r 53) samt meddelade i övrigt erforderliga
beslut i ärendet.

311. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från återbetalning av utanordnad del av beviljat statsbidrag till
utdikningsföretag inom krononybygget Bredträsk eller Petersudde n:r 1
i Norrbottens län. (69.)

Anmäldes den 25 april 1924, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderligt beslut fattades.

312. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 35, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (70.)

336

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t godkände det i skrivelsen
under punkt 4 anmälda beslutet, i den del det avveke från Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet, samt förordnade, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande, ävensom fattade i övrigt erforderliga beslut.

313. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående undantag
från gällande bestämmelser för bidrag från norrländska avdikningsanslaget
beträffande ett företag, avseende reglering av Keräsjoki och
Vuomajoki vattendrag i Karl Gustavs socken av Norrbottens län. (71.)

Anmäldes den 25 april 1924, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till villkor för åtnjutande av statsbidrag
till företaget ävensom det belopp, vartill statsbidraget borde bestämmas.
Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med det infordrade förslaget, anmäldes
ärendet ånyo den 8 augusti 1924, därvid Kungl. Maj:t fattade i ärendet
erforderliga beslut.

314. samma dag, i anledning av väckt motion om utsträckt befogenhet för
Kungl. Maj:t att bevilja betalningsanstånd eller annan lättnad för köpare
av kronojord. (72.)

Anmäldes den 4 april 1924, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att riksdagens i
skrivelsen anmälda beslut skulle meddelas domänstyrelsen och övriga vederbörande
till kännedom (sv. f. n:r 65).

315. den 4 april, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd. (81.)

Anmäldes den 25 april 1924 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, nämligen beträffande punkten 2, därvid förordnades, att
tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till domänstyrelsen för kännedom
och iakttagande samt för vederbörandes underrättande i vad anginge
nämnda punkt.

316. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförselbevis
för råg och vete. (80.)

Skrivelsen, vari riksdagen anmälde, att Kungl. Maj:ts proposition i ämnet icke
föranlett någon riksdagens åtgärd, anmäldes den 25 april 1924, därvid förordnades,
att riksdagens tillkännagivande skulle meddelas lantbruksstyrelsen, kommerskollegium
och generaltullstyrelsen till kännedom.

317. den 26 april, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (108.)

Anmäldes den 13 juni 1924 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, nämligen beträffande punkterna 3, 13 och 14, därvid Kungl.
Maj:t godkände de i dessa ärenden anmälda besluten, i vad desamma blivit
fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, samt förordnade,
att tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till vederbörande för
kännedom och iakttagande samt för vederbörandes underrättande i vad anginge
nämnda punkter.

318. den 2 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifter för budgetåret 1924—

1925 under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

337

Anmäldes den 20 juni 1924 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdeparte
mentets handläggning, nämligen beträffande punkten 8, därvid Kungl. Maj:t
förordnade, att tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till statskonto
ret och domänstyrelsen för kännedom och iakttagande i vad anginge nämnda
punkt.

319. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av en lägenhet från kronoegendomen Ekeberg i Skaraborgs län.
(139.)

Anmäldes den G juni 1924, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas länsstyrelsen i Skaraborgs län till kännedom
och för vederbörandes underrättande, varjämte i övrigt erforderliga beslut i
ämnet fattades.

320. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande
till Mala kommun av visst område av den vid avvittringen
inom Malå socken till kyrkstad avsatta mark. (140.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas länsstyrelsen i Västerbottens län till kännedom
och efterrättelse, varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

321. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 72, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (141.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t godkände det av riksdagen
beträffande punkten 2 i propositionen anmälda beslutet i den del detsamma
avveke från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet samt förordnade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat beträffande i punkterna 1—9 och 11 i propositionen
angivna ärenden skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efter
rättelse samt för vederbörandes underrättande, ävensom fattade i övrigt erfor
derliga beslut.

322. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t om beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

323. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 35, angående

försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar, punkt 8. (145.)

324. den 10 maj, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
och understöd. (149.)

Anmäldes den 6 juni 1924 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, nämligen beträffande punkten 10, därvid Kungl. Maj:t för
ordnade, att tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till domänstyrelsen
för kännedom och iakttagande samt för vederbörandes underrättande i vad
anginge nämnda punkt.

2*2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års riksdag.

338

325. den 23 maj, i anledning av väckta motioner om anslag för bearbetande
av taxeringsmaterialet från den 1923 verkställda inventeringen av skogarna
i Småland och Dalarna. (179.)

Anmäldes den 30 maj 1924, därvid Kungl. Maj:t anbefallde styrelsen för skogshögskolan
och statens skogsförsöksanstalt att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till plan för ifrågavarande arbetes utförande. Sedan nämnda styrelse
inkommit med det sålunda infordrade förslaget och domänstyrelsen efter remiss
yttrat sig över detsamma, anmäldes ärendet ånyo den 10 oktober 1924, därvid
Kungl. Maj:t uppdrog åt en särskild nämnd att handhava bearbetningen av det
vid ifrågavarande taxering insamlade materialet, samt fattade i övrigt av skrivelsen
föranledda beslut.

326. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till riksskogstaxeringen. (180.)

Anmäldes den 30 maj 1924, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att arbetena vid
ifrågavarande taxering skulle utföras i huvudsaklig överensstämmelse med av
domän styrelsen i skrivelse den 14 april 1924 till Kungl. Maj:t ingiven plan
och föreskrifter för ifrågavarande taxering, varjämte Kungl. Maj:t fattade i övrigt
erforderliga beslut.

327. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (n:r 212). (174.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t dels utfärdade lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (sv. f. n:r 182)
och dels anbefallde domänstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till de ändringar i gällande instruktion för domänverket, som av berörda lag
föranleddes. Sedan domänstyrelsen inkommit med det infordrade förslaget, anmäldes
ärendet ånyo den 31 december 1924, därvid erforderliga beslut i ämnet
fattades.

328. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns lands
tingsområden av förordningen den 15 juni 1923 (n:r 213) angående
skogsvårdsstyrelser och till förordning om ändrad lydelse av 5 § i för
ordningen den 11 oktober 1912 (n:r 275) om skogsvårdsavgift. (175).

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t utfärdade förordningar dels
om tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden av för
ordningen jden 15 juni 1923 (n:r 213) angående skogsvårdsstyrelser (sv. f. n:r
183) och dels om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912
(n:r 275) om skogsvårdsavgift (sv. f. n:r 184).

329. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för främjande av skogsvård å enskilda skogar i Västerbottens
och Norrbottens län samt Särna och Idre socknar. (176.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t anbefallde dels statskontoret
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser, som utöver vad
i riksdagens beslut i sådant avseende föreskreves borde meddelas rörande utlämnande
och återbetalning av i skrivelsen omförmälda förskott till skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, dels ock domänstyrelsen att
avgiva förslag till de bestämmelser, som borde av Kungl. Maj:t meddelas rörande
användandet för angivet ändamål av det i skrivelsen omförmälda extra

339

reservationsanslag å 20,000 kronor. Sedan såväl statskontoret som domänstyrelsen
inkommit med begärda förslag, anmäldes ärendet ånyo den 27 september
1924, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

330. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid av avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket.
(177.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t dels utfärdade kungörelse angående
förlängd giltighetstid av avlöningsreglementet den 22 juni 1920 (n:r 493)
för tjänstemän vid domänverket m. m. (sv. f. n:r 185), dels fastställde, att
gälla från och med den 1 januari 1925, ej mindre förteckning över befattningar
vid domänverket, vilkas antal enligt avlöningsreglementet för tjänstemän
vid detta verk skall fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen, än även
antalet ordinarie befattningar vid domänverket för manliga befattningshavare
inom 1—4 lönegraderna samt för kvinnliga befattningshavare, dels ock före
skrev, att skogsingenjörs- och tillsyningsmansbefattningar vid uppkommande
ledighet icke skulle återbesättas. Tillika anbefallde Kungl. Maj:t domänstyrelsen
att till chefen för jordbruksdepartementet inkomma med dels utredning
huruvida och eventuellt med vilket belopp felräkningspenningar borde tillerkännas
kassören hos domänstyrelsen, dels ock förslag till de ändringar i instruk
tionen för domänverket samt i de av Kungl. Maj:t för samma verk utfärdade
avlöningsbestämmelser m. m., som med hänsyn till innehållet i riksdagsskrivelsen
eller eljest funnes påkallade. Sedan domän styrelsen inkommit med infordrad
utredning och förslag, anmäldes ärendet ånyo den 19 december 1924,
därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

331. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (178.)

Anmäldes den 6 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t förklarade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas statskontoret och stuteriöverstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, samt meddelade bestämmelser beträffande
användningen av viss del av det belopp å 75,000 kronor av hästavelsfondens
avkastning, som ställts till Kungl. Maj:ts förfogande, varjämte Kungl. Maj:t anbefallde
stuteriöverstyrelsen att inkomma med förslag angående disponerandet
av återstoden av beloppet. Sedan stuteriöverstyrelsen inkommit med det infordrade
förslaget, anmäldes ärendet ånyo den 31 oktober 1924, därvid återstoden
av beloppet fördelades.

332. den 28 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar samt i ämnet
väckta motioner. (9 A.)

Anmäldes den 30 maj 1924 i sin huvudsakliga del, därvid Kungl. Maj:t godkände
de anmälda besluten, i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit, samt förordnade, att tryckt exemplar av skrivelsen
skulle överlämnas till vederbörande för kännedom och efterrättelse, ävensom
utfärdade kungörelse dels angående ändrad lydelse av § 2 i reglementet
den 28 februari 1914 (n:r 24) för de med statsmedel understödda utbildnings
kurser för kontrollassistenter (sv. f. n:r 165), dels angående ändrad lydelse av
§§ 1 och 5 i instruktionen den 16 januari 1920 (n:r 11) för statens veterinärbakteriologiska
anstalt (sv. f. n:r 168), dels om ändring i viss del av kungörelsen
den 19 juni 1919 (n:r 498) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande
av de i staten för statens veterinärbakteriologiska anstalt för ordinarie

befattningshavare upptagna avlöningar (sv. f. n:r 166), dels angående dyrtidstillägg
åt vissa distriktsveterinärer (sv. f. n:r 167) och dels angående statsbidrag
till avlönande av sekreterare hos hushållningssällskap (sv. f. n:r 164), varjämte
Kungl. Maj:t fattade i övrigt erforderliga beslut. De delar av skrivel
sen, vilka icke anmäldes förenämnda dag, hava sedermera under årets lopp
blivit föremål för Kungl. Majrts beslut.

333. den 30 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående pensionering av betjäningen vid Flyinge hingstdepå och
stuteri samt Strömsholms hingstdepå. (215.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t fann gott att — med återkallande
av överdirektören P. J. G. Laurin lämnat uppdrag att verkställa utredning
och uppgöra förslag rörande lämpligaste sätt för beredande av pensiousrätt
åt stallbetjänte m. tl. extra befattningshavare vid statens hingstdepåer
anbefalla statskontoret att, med ledning av vad riksdagsskrivelsen innehölle,
i samråd med stuteriöverstyrelsen verkställa utredning och uppgöra förslag
angående pensionering av icke-ordinarie befattningshavare vid Flyinge
hingstdepå och stuteri samt Strömsholms hingstdepå. Sedan statskontoret därmed
inkommit, har 1921 års pensionskommitté efter remiss avgivit yttrande
över detsamma. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

334. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till lindring av fraktkostnaderna
för kalk jämte i ämnet väckta motioner. (221.)

Anmäldes den 27 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t fattade i ämnet erforderliga
beslut (sv. f. n:r 314).

335. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrät
tände av en spannmålslagerhusfond. (226.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t dels förordnade, att tryckt
exemplar av skrivelsen skulle överlämnas till statskontoret för kännedom och
efterrättelse i vad på statskontoret berodde, dels ock utfärdade kungörelse an
gående allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålslagerhusfonden
(sv. f. n:r 231).

336. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar ävensom i ämnet väckta motioner. (227.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen
omförmälda besluten, i vad de blivit fattade utöver vad Kungl. Maj:t i ämnet
föreslagit, samt förordnade, att tryckt exemplar av samma skrivelse skulle
överlämnas till vederbörande för kännedom och efterrättelse, ävensom utfärdade
kungörelser dels angående ökat understöd åt lantmannaskolor för läsåret 1923
—1924 (sv. f. n:r 215), dels angående ökat understöd åt lanthushållsskolor för
läsåret 1923—1924 (sv. f. n:r 216), dels angående ändrad lydelse av § 2 i
reglementet den 28 augusti 1917 (n:r 590) för de med statsmedel understödda
utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna (sv. f.
n:r 218), dels ock angående förhöjda understöd av statsmedel för läsåret 1924
—1925 åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter (sv. f. n:r
217), varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

337. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning angående tillgodogörande av landets kalk
tillgångar. (228.)

341

Anmäldes den 13 juni 1024, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Maj:t inkomma. Utredningen är
ännu icke slutförd.

338. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts i statsverkspropositionen un
der nionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till allmänt
svenskt lantbruksmöte jämte en i ämnet väckt motion. (229.)

339. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare, i vad rör jordbruksärenden.
(230.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

340. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (n:r 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m.
i vad rör jordbruksärenden. (231.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

341. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillskott
till dyrtidstillägg för lantbruksingenjörer, lantbruksstipendiater och lånt
mätare. (232.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser dels
angående tillskott till dyrtidstillägg för lantbruksingenjörer m. fl. (sv. f. n:r
212), dels ock angående tillskott till dyrtidstillägg m. m. för vissa lantmätare
(sv. f. n:r 213), varjämte i övrigt av skrivelsen föranledda beslut fattades.

342. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införande
av tull å vissa frövaror m. m. (275.)

Skrivelsen, vari anmäldes att Kungl. Maj:ts proposition icke vunnit riksdagens
bifall, anmäldes den 13 juni 1924, och förordnade Kungl. Maj:t, att riksdagens
tillkännagivande skulle meddelas lantbruksstyrelsen, generaltullstyrelsen och
kommerskollegium till kännedom.

343. den 4 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förekommande av skadegörelse å ungskog. (278.)

Sedan domänstyrelsen den 29 december 1924 inkommit med infordrat yttrande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

344. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till befrämjande i allmänhet av
jordbruk och lantmannanäringar. (282.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t godkände det i skrivelsen
omförmälda beslut, i vad det fattats med ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit,
samt förordnade, att skrivelsen skulle meddelas vederbörande för kännedom
och efterrättelse.

342 ■

345. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till Sveriges utsädesförening jämte
en i ämnet väckt motion. (283.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen
omförmälda besluten, i vad de blivit fattade med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit, samt förordnade, att skrivelsen skulle meddelas vederbörande för
kännedom och efterrättelse, ävensom fattade i övrigt av skrivelsen föranledda
beslut.

346. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inrättande
av statens centrala frökontrollanstalt m. m. (284.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t dels godkände riksdagens
beslut i ämnet, i vad de blivit fattade med ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit,
dels föreskrev, att statens centrala frökontrollanstalt skulle från och med
oktober 1924 inrättas å kronoegendomen Bergshamra n:r 1 i Stockholms stad
och län, dels fastställde avlöningsstat för frökontrollanstalten och dels fattade
i sammanhang härmed erforderliga beslut i ämnet. Tillika anbefallde Kungl.
Maj:t lantbruksstyrelsen att dels inkomma med förslag till stadgar för frökontrollanstalten,
dels ock avgiva yttrande huruvida den av staten utövade till
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet förlagda potatisinspektionen
lämpligen kunde överflyttas till frökontrollanstalten. Sedan lantbruksstyrelsen
inkommit med förslag till berörda stadgar samt riksräkenskapsverket
och styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet avgivit
infordrade yttranden över förslaget, anmäldes ärendet i denna del den 8
september 1924, därvid Kungl. Maj:t utfärdade stadgar för statens centrala
frökontrollanstalt (sv. f. n:r 403). I frågan om potatisinspektionens överflyttande
har lantbruksstyrelsen ännu icke inkommit med yttrande.

347. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands län.
(285.)

Skrivelsen, vari riksdagen anmälde, att Kungl. Maj:ts proposition icke vunnit
riksdagens bifall, anmäldes den 13 juni 1924, därvid beslöts, att riksdagens
tillkännagivande skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, samt förordnades,
att i kronans ägo kvarvarande lotter av det s. k. Köpingskomplexet
skulle vid löpande arrendeperiods slut genom domänstyrelsens försorg ånyo
utarrenderas.

348. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och aktiebolaget Överums bruk. (286.)

Skrivelsen, vari tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition av riksdagen avslagits,
anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att riksdagens
i skrivelsen gjorda anmälan skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och för aktiebolaget Överums bruks underrättande.

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ls proposition angående försäljning
av vissa delar av Bäckaskogs kungsgård i Kristianstads län.
(287.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid föreskrevs, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, varjämte i övrigt
erforderliga beslut i ämnet fattades.

350. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n:r 158, angå -

ende försäljning av vissa kronoegcndomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (291.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen gemensamt beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande, varjämte
Kungl. Maj:t fattade i övrigt av skrivelsen föranledda beslut.

351. den 6 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(306.)

Anmäldes den 13 juni 1924 i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, nämligen beträffande punkten 19, därvid Kungl. Maj:t
godkände det under punkten 19 a anmälda beslutet, såvitt detsamma avveke
från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, samt förordnade, att skrivelsen i angivna
del skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

352. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående dels lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt av jord
utav krono- eller ecklesiastik natur, dels ock ordnandet av kreditgivning
åt innehavare av med åborätt upplåten jord. (333.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet.

353. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa kvinnliga skrivbiträden, i vad den rör nionde
huvudtiteln. (321.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

354. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyr
tidstillägg åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor
samt lantbruksskolor ävensom vid lanthushållningsseminariet å Kimforsa.
(322.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t dels godkände de i skrivelsen
anmälda besluten, i vad de blivit fattade med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit, dels utfärdade kungörelse angående beräkning, rekvisition och utbetalning
av dyrtidstillägg åt lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor
samt lantbruksskolor för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 (sv. f. n:r 214), dels
ock fattade i övrigt erforderliga beslut i ämnet.

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (323.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

356. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa professorer m. fl., tillhörande under nionde
huvudtiteln uppförda verk och myndigheter. (324.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen
omförmälda besluten, i vad de blivit fattade med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit, samt fattade i övrigt av skrivelsen föranledda beslut.

357. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.
(325.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t dels godkände riksdagens

344

i skrivelsen anmälda beslut, i vad detsamma fattats med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit, dels förordnade, att skrivelsen skulle meddelas vederbörande
för kännedom och efterrättelse, dels ock fattade i övrigt i ärendet
erforderligt beslut.

358. den 12 juni, i anledning av väckta motioner om anslag till upprätthållande
av den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna praktiskt
vetenskapliga verksamheten. (272.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att till
Kungl. Maj.t inkomma med förslag till de bestämmelser, vilka borde av Kungl.
Maj:t meddelas för åtnjutande av anslaget. Sedan lantbruksstyrelsen inkommit
med det sålunda infordrade förslaget, anmäldes ärendet ånyo den 31 oktober
1924, därvid anslaget under vissa villkor ställdes till firman W. Weibulls
förfogande samt chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla högst
två sakkunniga personer för verkställande inom jordbruksdepartementet av utredning
i syfte att klarlägga såväl under vilka förutsättningar staten hädanefter
borde understödja den inom landet bedrivna växtförädlingsverksamlieten
i allmänhet som även huruvida och eventuellt på vad sätt Weibullsholms växtförädlingsanstalt
lämpligen måtte kunna inordnas i den statligt understödda
verksamheten på ifrågavarande område. De sakkunniga hava ännu icke slutfört
sitt uppdrag.

359. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning
i vad angår kronoegendomar av föreslagen lag om återköpsrätt
till fast egendom. (273.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t dels förordnade, att tryckt
exemplar av ifrågavarande riksdagsskrivelse skulle överlämnas till domänstyrelsen
för kännedom, dels ock fattade i övrigt av skrivelsen föranledda beslut.

360. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäldes den 27 juni 1924, därvid Kung], Maj:t gav innehållet av skrivelsen
statskontoret tillkänna.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

361. den 22 februari 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 27
april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (20.)

Anmäld den 7 mars 1924, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 31).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

362. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för lån till svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen. (38.)

Anmäld den 14 mars 1924, därvid skrivelse i ämnet avläts till fullmäktige i
riksgäldskon toret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

363. den 14 mars, i anledning av Kung!. Maj:ts i punkt 17 under tionde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (48.)

Anmäld den 21 mars 1924, därvid skrivelse i ämnet avläts till lotsstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

364. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (52.)

Anmäld den 28 mars 1924, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium och
domänstyrelsen (sv. f. n:r 58).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

365. den 28 mars, i anledning av väckt motion om livränta åt plåtslagare
F. A. Pettersson. (66.)

Anmäld den 11 april 1924, därvid skrivelse i ämnet avläts till riksförsäkringsanstalten.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

366. den 9 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—
1925 under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 A.)

Anmäld den 25 april 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

367. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.
(87.)

Anmäld den 2 maj 1924, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 104).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

368. den 16 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, och Schweiz träffad provisorisk handelsöverenskommelse.
(104.)

Anmäld den 25 april 1924, därvid skrivelse i ämnet avläts till generaltullstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

369. den 26 april, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, (108.)

Anmäld den 6 juni 1924, därvid skrivelse i ämnet avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

370. den 30 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för verkställande av undersöknings- och försvarsarbeten å områden, som
äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade, m. m. (114.)

Anmäld den 9 maj 1924, därvid riksdagens beslut meddelades Sveriges geologiska
undersökning och kommerskollegium för kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

371. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt för
bergmästaren C. O. Norelius att övergå å den för bergsstaten nu gällande
avlöningsstaten. (115.)

346

Anmäld den 9 maj 1924, därvid skrivelse i ämnet avläts till kommerskollegium.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

372. den 2 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—
1925 under riksstatens elvte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (l 1 A.)

Anmäld den 20 juni 1924, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

373. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och. de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union avslutet handelsavtal. (133.)

Skrivelsen har i och för vidtagande av åtgärder för avtalets ratificering överlämnats
till utrikesdepartementet.

374. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (138.)

Anmäld den 6 juni 1924, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 177).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

375. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av ett statens isbrytarfartyg. (158.)

Anmäld den 23 maj, den 1 augusti och den 28 november 1924, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

376. den 27 maj, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916 med
vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

.Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

377. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av
en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

Anmäld den 6 juni 1924, därvid kommerskollegium och socialstyrelsen erhållit
i uppdrag att gemensamt verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag i ämnet.

378. den 30 maj, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 2
mom. c) i förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig. (218.)

Anmäld den 13 juni 1924, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. n:r
199) samt skrivelse avläts till riksförsäkringsanstalten.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

379. den 6 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (306.)

Anmäld den 27 juni 1924, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på handelsdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

380. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tryckningskostnader. (300.)

H47

Anmäld den 20 juni 1924, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

381. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 B.)

Anmäld den 20 juni 1924, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

348

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckning en under bilaga II. här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1924 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 11 mars 1924, i anledning av väckta motioner med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om införsel i
avlöning, pension eller livränta. (44.)

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning rörande statskontroll över truster ock andra
monopolistiska sammanslutningar av företag inom vårt näringsliv. (47.)

13. den 21 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om ändring i 10 § andra stycket förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom. (61.)

14. den 9 april, i anledning av väckt motion om upphävande av legostadgan.
(90.)

20. den 3 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående rättsskydd för alster av konsthantverk och konstindustri.
(131.)

21. den 10 maj, i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar
beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
angelägenheter. (153.)

22. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 §
regeringsformen. (154.)

29. den 23 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfidei
kommissens upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

35. den 6 juni, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning rörande förbud att i fråga om äganderätt
till fastighet vara bulvan för annan. (311.)

37. samma dag, i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utvidgning av tillämpligketsområdet för den nuvarande lag
stiftningen i ämnet. (313.)

39. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående social arrendelag. (315.)

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels
vanhävdslag, dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastig
het. (316.)

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i lagen om val till riksdagen. (319.)

44. samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående dels lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt av jord
utav krono- eller ecklesiastik natur, dels ock ordnandet av kreditgiv -ning åt innehavare av med åborätt upplåten jord. (333.)

2. Utrikesdepartementet.

.Riksdagens skrivelse

56. den 4 juni 1924, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av
utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen
till utrikesdepartementet. (3.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

75. den 27 maj 1924, i anledning av riksdagens år 1923 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1922.
(204.)

i. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

93. den 8 april 1924, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
polisväsendet i riket. (83.)

94. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av internationella arbetskonferensen
åren 1922 och 1923 fattade beslut. (91.)

350

102. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
understödsföreningar. (136.)

111. den 27 maj, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan. (207.)

112. den 30 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående viss utvidgning av statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl. (214.)

114. den 31 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition avser
nedan närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

115. den 3 juni, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens sociala
nackdelar. (242.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

128. den 2 april 1924, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt
aktiebolaget Torv. (67.)

145. den 7 maj, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

151. den 27 maj, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(203.)

153. samma dag, angående skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor
till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker.
(212.)

165. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta
motioner. (326.)

169. den 12 juni, angående utredning i syfte att möjliggöra fastställandet
av provisoriska hamntaxor för nyanlagda hamnar m. m. (343.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

177. den 8 mars 1924, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa
delar av förordningen angående försäljning av tillagade alkoholfria drycker
samt maltdricka. (42.)

191. den 10 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skatteutjämning för synnerligt skattetyngda städer m. m
(93.)

201. den 6 maj, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående handel med brännved och
annat virke i löst mått m. m. (135.)

202. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 § i
lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. (143.)

206. den 16 maj, i anledning av väckt motion om upphävande av den i
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för
vissa bolag. (165.)

209. den 17 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förmvnderskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

(172.)

210. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

211. samma dag, i anledning av väckt motion om befrielse för länsassessorn
A. Adler m. fl. från viss dem ålagd återbetalningsskyldighet. (197.)

217. den 30 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner i vissa fall

åt f. d. befattningshavare i statens tjänst av samma grad, dels ock
höjda pensioner-åt pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst,
som pensionerats enligt äldre bestämmelser. (217.)

218. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

251. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta
motioner. (326.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

263. den 21 mars 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Konungen angående beredande åt i ödemarkerna i rikets två nordligaste
stift anställda präster av ökade möjligheter att vinna befordran inom
andra stift. (62.)

268. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t om beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

269. samma dag, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverks -

352

propositionen under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

275. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. (184.)

276. samma dag, i anledning av väckt motion angående omorganisation av
Skytteanska lappfolkskolan i Tärna. (185.)

280. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnader för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers
tekniska institut. (190.)

285. samma dag, angående statsbidrag i vissa fall för underlättande av långt
från skolan boende skolpliktiga barns skolgång. (210.)

291. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen jämte i ämnet väckta motioner. (253.)

299. den 6 juni, angående viss ändring i gällande stadga för fortsättnings
skolan. (307.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

333. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående pensionering av betjäningen vid Flyinge hingstdepå och
stuteri samt Strömsholms hingstdepå. (215.)

337. den 31 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning angående tillgodogörande av landets kalk
tillgångar. (228.)

343. den 4 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förekommande av skadegörelse å ungskog. (278.)

346. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statens centrala frökontrollanstalt m. m. (284.)

358. den 12 juni, i anledning av väckta motioner om anslag till upprätthållande
av den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna prak
tiskt vetenskapliga verksamheten. (272.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

377. den 27 maj 1924, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

353

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhä7igiggjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1924 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift
om den behandling, dessa ärenden undergått under år 1924''.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under 1898. (81.)

Den 12 december 1924 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t, enär ärendet
blivit behandlat i det av särskilda sakkunniga den 26 november 1923 avgivna
betänkandet med förslag till lag om vård av sinnessjuka m. fl. författningar
(statens off. utredn. 1923:24), funnit framställningen ej föranleda annan åtgärd,
än att handlingarna skola överlämnas till socialdepartementet.

2. den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas
från ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1924 ej varit föremål för behandling.

6. den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberällelse till 1925 års riksdag.

354

7. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av
husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

8. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap. 4
§ strafflagen. (21.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 2 mars 1914, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet
åt folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande
skolhus. (54.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är fortfarande beroende
på Kungl. Majrts prövning.

11. den 6 maj 1916, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

12. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

13. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

14. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Lag om ändring i lagen om skiljemän, avseende förhindrande av obstruktion
vid skiljemannaförfarandet, utfärdad den 19 juni 1919 (sv. f. nrr 354). I övrigt
är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

15. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Ärendet, som den 2 november 1921 överlämnats från jordbruksdepartementet,
är beroende på Kungl. Majrts prövning.

16. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Majrt angående beredande av mera betryggande skydd för får
på betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

17. den 7 maj 1919, angående utfärdande av en förordning, innefattande
vissa bestämmelser rörande saluförande av tvättmedel. (172.)

Sedan kommerskollegium och patentlagstiftningskommittén avgivit infordrade
utlåtanden i ärendet, har Kungl. Majrt den 12 december 1924 förklarat skrivelsen
icke skola till vidare Kungl. Majrts åtgärd föranleda.

18. samma dag, angående åstadkommande av utredning till förhindrande
av spel om penningars värde. (178.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

19. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gäl
lande lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland
i fråga om rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av §
26 regeringsformen. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder till främjande av
skandinaviskt samarbete i lagstiftningsfrågor m. m. (449.)

Den 28 november 1924 i statsrådet anmäld, därvid beslöts, att skrivelsen icke

skulle till ytterligare Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol
i brottmål. (132.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 februari 1924 (sv. f. n:r 23).

27. den 8 juni 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
en lag angående skyldighet för de svenska storbankerna att offentligt
framlägga uppgifter rörande av dem behärskade näringsföretag. (290.)

Den 21 november 1924 i statsrådet anmäld, därvid beslöts, att skrivelsen

skulle överlämnas till 1924 års bankkommitté.

28. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående begränsning av rätten att publicera referat av domstolsförhandlingar
angående vissa grövre brott/ (314.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring i tryckfrihetsförordningens
stadganden om hemlighållande av protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m. (315.)

Den 5 december 1924 har departementschefen, jämlikt nådigt bemyndigande,

tillkallat en sakkunnig att biträda inom departementet vid utredning av frågan.

30. den 8 april 1922, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående möjliggörande av försäljning i vissa fall utav med
kvarstad belagd lös egendom. (105.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1924 (sv. f. n:r 131).

356

31. den 26 april 1922, i anledning av väckt motion med förslag till ändring
i vissa delar av lagen om handelsbolag och enkla bolag. (117.)

Ett i anledning av skrivelsen upprättat lagförslag har den 27 september 1924
remitterats till lagrådet för yttrande. Proposition i ämnet torde komma att
avi åt as till 1925 års riksdag.

32. den 27 maj 1922, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 93 § i lagen den 12 augusti 1910
om aktiebolag, dels ock i anledning därav väckta motioner. (199.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 mars 1924 (sv. f. n:r 45).

33. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 § strafflagen. (265.)

Den: 28 november 1924 i statsrådet anmäld, därvid beslöts, att skrivelsen skulle
överlämnas till sakkunniga för behandling av vissa strafflagstiftningsfrågor för
att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag.

34. den 7 mars 1923, i anledning av väckt motion om upphävande eller
omarbetning av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. (42.)

Sedan infordrade yttranden i ärendet inkommit, är detsamma beroende på
Kungl. Majrts prövning.

35. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till
lag om upplagsbevis. (207.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

36. den 25 maj 1923, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för fortsatt uppehållande
av processkommissionens verksamhet. (212.)

Den 2 januari 1924 i statsrådet anmäld i samband med statsverkspropositionen
till 1924 års riksdag.

37. den 30 maj 1923, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter. (260.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 februari 1924 (sv. f. nrr 26).

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1, 17, 23, 26, 27, 30, 32, 33, 36 och
37 omförmäldä av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret. (63.)

Det under punkten 22 i skrivelsen upptagna ärendet är vilande och torde upptagas
till behandling i samband med fråga om ny inkvarteringsförordning.

2. den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmelser för användningen av kronans område å viss del av Yaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Majrts prövning.

357

3. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 15 juni 1917, angående utvidgning av flottans station i Stockholm
in. m. (3(i6.)

Ärendet är slutligt prövat av Kungl. Maj:t den 1 februari 1924 i samband
med avlåtande av proposition till riksdagen angående försvarsväsendqts ordnande.

5. den 27 april 1918, angående vidtagande av åtgärder för den värnplik
tiga ungdomens utbildning i yrkestekniska ämnen. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 5 juni 1918, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen. (281.)

Ärendet är slutligt prövat av Kungl. Maj:t den 1 februari 1924 i samband
med avlåtande av proposition till riksdagen angående försvarsväsendets ordnande.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4 och 6 omförmälda av Kungl. Maj:t
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende. ■.

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Det av riksdagen uttalade önskemålet har i huvudsaklig del redan vunnit beaktande.
Sedan Kungl. Maj:t den 24 november 1922 återkallat det åt den i
ämbetsberättelsen till nämnda års riksdag omförmälde sakkunnige givna uppdraget,
är skrivelsen i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande inrättande
av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Sedan socialstyrelsen avgivit utlåtande, har Kungl. Maj:t genom beslut den 1
augusti 1924 funnit vad- i ärendet förekommit för närvarande icke föranleda
någon- Kungl. Maj:ts vidare åtgärd, men föreskrivit, att det skulle ankomma på
socialstyrelsen att, därest förhållandena skulle framdeles därtill föranleda^ upptaga
frågan till förnyad behandling.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

3. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Sedan den i 1913 års ämbetsberättelse omförmälda kommittén avgivit ett deii
21 november 1919 daterat betänkande, har chefen för socialdepartementet uppdragit
åt sakkunnig person att inom departementet biträda med erforderlig
överarbetning och komplettering av det utav nämnda kommitté avgivna betänkande
och förslag samt avgiva de förslag, vartill den sålunda fullständigade
utredningen kunde föranleda. :

i. åen 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
1 Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

358

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag omförmälda sakkunniga slutfört
sitt arbete, har Kungl. Maj:t genom proposition (n:r 150) förelagt nämnda
års riksdag förslag till lag om samhällets barnavård m. m., vilket förslag med
vissa ändringar av riksdagen antagits.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Sedan utlåtanden över 1919 års lappkommittés förslag angående lapparnas renskötsel
m. m. infordrats från ett flertal myndigheter, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungi.
Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels
idkande å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål
för utredning inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till
arbetstidskommittén, i vad skrivelsen avsåg frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté avgivit förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Kungl. Maj:t har uppdragit åt medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till
anordnande å vissa förutvarande militära övningsplatser av anstalter för vård
av kroniskt sinnessjuka och av för omgivningen vådliga och synnerligen störande
sinnesslöa. Detta uppdrag är ännu icke helt slutfört.

8. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Sedan det åt den i ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag omförmälde sakkunnige
givna uppdraget återkallats genom Kungl. Majts beslut den 24 november
1922, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröning.

9. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande
emigrationen ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka
kunde finnas påkallade. Detta uppdrag har ännu icke slutligt fullgjorts. vJfr
ärendet under punkten 44 här nedan.)

10. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommu
nernas arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Sedan socialstyrelsen den 28 juli 1924 avgivit utlåtande, har ifrågavarande
riksdagsskrivelse jämte infordrade utlåtanden överlämnats till de den 6 juni
1924 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av
förslag beträffande motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna
arbeten m. m. (Jfr ärendet under punkten 37 här nedan.)

11. den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder

359

för tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinal styrelsen

icke inkommit med slutligt förslag rörande samtliga de åtgärder, till

vilka skrivelsen ansetts böra föranleda.

12. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med de sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande
av förslag till åtgärder med avseende å de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden, har Kungl. Maj:t den 23 april 1920, på framställning av
socialstyrelsen, medgivit, att med anordnandet av ifrågavarande utredning finge
anstå tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t på anmälan av socialstyrelsen annor
lunda bestämde.

13. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Sedan skrivelsen överlämnats från jordbruksdepartementet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård i
vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Kungl. Maj:t har dels den 10 februari 1922 föreskrivit, att den medicinalstyrelsen
anbefallda utredningen i ärendet skulle uppskjutas tills vidare intill
dess Kungl. Maj:t, på anmälan av styrelsen, annorlunda förordnade, dels ock
den 24 november 1922 återkallat medicinalstyrelsen givet bemyndigande att
anlita sakkunniga till biträde vid berörda utredning.

15. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning inom socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit med
förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete av
män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit med
förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Riksarkivarien har ännu ej inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

18. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och flickor,
har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921 års riksdag.
I övrigt torde ärendet komma att behandlas av den jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 20 juni 1924 tillkallade sakkunnige för verkställande av utredning

360

och avgivande av förslag beträffande, bland annat, upprättandet av anstalter för
vuxna vanartade sinnesslöa.

19. den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungl.
kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Det pensionsstyrelsen beträffande ifrågavarande riksdagsskrivelse lämnade uppdraget
är ännu icke fullgjort.

21. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Arbetstidskommitténs betänkande i ämnet jämte vissa däröver infordrade yttranden
hava remitterats till socialstyrelsen, som ännu icke avgivit utlåtande.

22. den 12 juni 1917, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Sedan skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen och fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
avgivit utlåtanden, har ärendet för yttrande remitterats till föreningen
för folkbad.

24. den 11 maj 1918, angående utredning rörande den nuvarande legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform. (200.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet och handlägges i samband
med den under punkten 40 här nedan upptagna skrivelsen.

25. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av uppfostringsanstalter
för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa flickor,
har, på grundval av detta betänkande, förslag i ämnet förelagts 1921 års riksdag
och antagits av denna. Efter det nämnda sakkunnigas uppdrag genom
Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1924 förordnats skola upphöra, är ärendet
i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Anmäldes den 20 juni 1918, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. n:r 460).
Beträffande de åtgärder, varom enligt 27 § av samma lag skall förordnas av
Konungen, har betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om
könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. den 9 mars 1921 avgivits av
tillkallade sakkunniga. Detta betänkande har remitterats till skolöverstyrelsen
för avgivande av utlåtande efter samråd med medicinalstyrelsen, men har sådant
^utlåtande ännu ej inkommit.

27. den 22 mars 1919, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

Sedan provinsialläkardistriktskommittén inkommit med betänkande angående
läkarmottagningar utom läkarstationen samt medicinalstyrelsen häröver avgivit
utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 19 mars 1920, i anledning av väckt motion om ändring av 24 § i
förordningen om landsting. (83.)

Kungl. Maj:t har genom proposition (n:r 188) förelagt 1924 års riksdag förslag
till lag om landsting m. m., vilket förslag med vissa ändringar antagits av
riksdagen.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 24 mars 1920, i anledning av väckta motioner om ändring i § 1 av
förordningen om landsting. (103.)

Skrivelsen har handlagts i samband med riksdagens skrivelse n:r 83, anmärkt
under punkten 28 här ovan, vartill hänvisas.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av
förordningen om landsting. (104.)

Skrivelsen har handlagts i samband med riksdagens skrivelse n:r 83, anmärkt
under punkten 28 här ovan, vartill hänvisas.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande den 8 juli 1921, har
ärendet remitterats till medicinalstyrelsen för avgivande av utlåtande.

32. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för beredande av bättre
bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

Sedan socialstyrelsen den 8 juli 1921 inkommit med infordrat utlåtande, har
ärendet remitterats till länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län för utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas.

33. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samlingslokaler,
avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och kulturella strävanden.
(163.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ny överläkarbostad vid Göteborgs hospital. (182.)

Sedan vissa utlåtanden inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 18 maj 1920, i fråga om enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar. (202.)

Kungl. Maj:t har den 7 december 1923, med hänsyn till vissa inom statens
besparingskommitté pågående arbeten, avseende, bland annat, frågan om socialförsäkringens
ekonomiska förutsättningar, förordnat, att arbetet inom den med
anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse tillsatta kommittén och dess
arbetsutskott skall vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas.

36. den 5 juni 1920, angående begäran om övervägande och eventuellt för -

362

slag beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m. (298.)

Anmäldes den 19 november 1920, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva utlåtande
i ämnet. Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

37. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Sedan socialstyrelsen den 28 juli 1924 avgivit utlåtande, har ifrågavarande
riksdagsskrivelse överlämnats till de den 6 juni 1924 tillkallade sakkunniga för
verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande motverkande
av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten m. m. (Jfr ärendet
under punkten 10 här ovan.)

38. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion angående ett mera effek
tivt tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars
rätt. (131.)

Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén och statens fattigvårdsinspektör avgivit
infordrade Utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 uppdragit åt landshövdingen Hj. Hammarskjöld
att inom socialdepartementet biträda med verkställande av en
allmän, i huvudsak formell revision av gällande förordningar om kommunal
styrelse på landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i
nämnda förordningar och med dem sammanhängande författningar, vartill revisionsarbetet
må giva anledning.

40. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Kungl. Maj:t har den 27 september 1924 förordnat, att den i 1924 års ämbetsberättelse
omnämnda utredningen skall återupptagas, samt uppdragit åt socialstyrelsen
att verkställa utredningen och till Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

41. den 24 maj 1922, i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet
för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av
sinnessjuk eller sinnesslö. (172.)

Anmäldes den 9 juni 1922, därvid Kungl. Maj:t anbefallde medicinalstyrelsen
att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda
utredningen.

42. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Sedan medicinalstyrelsen den 28 oktober 1924 avgivit utlåtande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Anmäldes den 8 juni 1923, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att snarast
möjligt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen
angivna avseendet ävensom med det förslag, vartill nämnda utredning
kunde föranleda.

44. den 30 maj 1923, angående åtgärder för stödjande av emigrerande medborgare.
(203.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet.

45. den 31 maj 1923, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning, avseende medgivande
i vissa fall av undantag från ympningsplikten. (272.)

Medicinalstyrelsen har den 8 december 1924 avgivit infordrat utlåtande i ärendet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 4 och 28—30 omförmälda av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283.)

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenhyggnadsstyrelsen, efter svenska
järnvägsföreningens hörande, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de enskilda
järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 10 maj 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag ‘till utförande av vissa fiskehamnar
jämte i ämnet väckta motioner. (139.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt med lantbruksstyrelsen och
med biträde av tillkallade sakkunniga verkställt den av riksdagen begärda utredningen
rörande statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet och de ekonomiska förutsättningarna
för densamma samt avgivit därav föranledda förslag, har Kungl.
Maj:t framlagt förslag i ämnet i propositioner n:r 114 till 1923 års riksdag
och n:r 157 till 1924 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 25 maj 1923, i anledning av väckta motioner om ändrade bestäm
melser rörande uppbörd av landstingsområdenas bidrag till skjutsentreprenaderna.
(218.)

Sedan samtliga länsstyrelser, efter hörande av vederbörande landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, har Kungl.
Maj:t i proposition, n:r 197, för 1924 års riksdag framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 2 juni 1923, angående avskaffande av rätt till fribiljetter och fria
frakter vid statens järnvägar. (262.)

Sedan järnvägsstyrelsen avgivit infordrat utlåtande över riksdagens ifrågavarande
skrivelse, har ärendet anmälts den 22 februari 1924, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3—5 upptagna av Kungl. Maj:t slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

364

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse :

1* den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897,
i vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till
tullverkets personal för övertidsarbete. (103.)

Generaltullstyrelsen bar ännu ej avgivit infordrat utlåtande.

2. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904,
i vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara
oriktigt uppdebiterats m. m. (22.)

Kommerskollegium, som anbefallts avgiva utlåtande över 1914 års tullkommissions
betänkande III, innefattande bland annat frågan om ordnande av rättsförhållandet
mellan tullverket och varuemottagaren vid feldebitering eller oriktig

tullbehandling, har ännu icke inkommit med utlåtande.

•

4. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202).

Ärendet har varit remitterat till tull- och traktatkommittén och har, sedan
kommitténs arbete upphört, återställts till finansdepartementet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Sedan sakkunniga den 19 februari 1912 avgivit förslag till lag, innefattande
särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 3 maj 1913, angående kungl. djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

O. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

7. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. , v /

365

9. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och

kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.)

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 oktober 1924 har statsrådet
och chefen för finansdepartementet tillkallat en sakkunnig person att stå till
statens besparingskommittés förfogande för utredning rörande begränsningar i
det statistiska arbetet och angående den officiella statistikens organisation.
Därjämte hava, delvis på grund av statistiksakkunnigas betänkande, besparingsåtgärder
i avseende å statistiken m. m. vidtagits inom de olika departementen.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställningar
om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å
statens järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner.
(186.)

Frågan om finansiering av statens produktiva företag är fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Ärendet har varit remitterat till tull- och traktatkommittén och har, sedan
kommitténs arbete upphört, återställts till finansdepartementet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Ärendet har varit remitterat till tull- och traktatkommittén och har, sedan
kommitténs .arbete upphört, återställts till finansdepartementet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarhete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 12 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående längden å saluhållen ved. (369.)

Anmäld den 14 mars 1924 i samband med proposition n:r 191 med förslag
till förordning med vissa bestämmelser angående handel med brännved och
annat virke i löst mått, m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

366

18. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1922 tillkallade
sakkunniga avgivit utredning jämte förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande
av statens värdetryck, har de sakkunnigas betänkande den 29 juni 1923
anmälts och remitterats till fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
samt till generalpoststyrelsen, vilka numera inkommit med yttranden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 10 april 1920, i anledning av väckt motion angående stiftelsen
»Lars Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt inkomst-
och förmögenhetsskatt. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
U77.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Ärendet är föremål för utredning av 1921 års pensionskommitté.

22. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23.. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av bostäder för tullverkets personal vid Värtahamnen i Stockholm.
(386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

24. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta
motioner. (444.)

Den av Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 tillsatta »1921 års kommunalskattekommitté»
har den 15 oktober 1924 avgivit betänkande med förslag till kommunalskattelag.
Betänkandet har den 31 oktober 1924 remitterats till verk
och myndigheter m. fl.

25. den 10 maj 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag rörande brännvinsförsäljningsbolagens befriande
från kommunal skattskyldighet. (198.)

1921 års kommunalskattekommitté har i sitt den 15 oktober 1924 avgivna betänkande
med förslag till kommunalskattelag yttrat sig i den i omförmälda
skrivelse väckta frågan. Nämnda betänkande har den 31 oktober 1924 remitterats
till verk och myndigheter m. fl.

26. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Anmäld den 23 maj 1924. Jämlikt Kungl. Maj:ts då givna bemyndigande har
chefen för finansdepartementet den 13 juni 1924 tillkallat tre personer att så*

3<i7

som sakkunniga inom finansdepartementet verkställa utredning angående åtgär
der till åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.

27. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 53 § i förordningen om landsting m. m. (319.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Sedan chefen för finansdepartementet den 20 oktober 1923 och den 12 januari
1924 bemyndigats uppdraga åt två sakkunniga personer att inom departementet
verkställa ifrågavarande av riksdagen begärda utredning, hava de sakkunniga
med skrivelse den 20 februari 1924 överlämnat utlåtande och förslag i vissa,
statsrevisionens verksamhet berörande avseenden. Efter det de sakkunnigas
förslag överlämnats till justitiedepartementet, har detsamma i viss del lagts
till grund för Kungl. Maj:ts proposition n:r 149 till 1924 års riksdag med förslag
till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen, vilket förslag antagits så
som vilande i grundlagsenlig ordning.

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Den 27 februari 1924 hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgivit
infordrat gemensamt utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 17 april 1923, angående tjänstledighetsavdrag i visst fall för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
statsförvaltningen. (68.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Anmäld den 1 september 1923 och den 27 september 1924. Ärendet är föremål
för övervägande hos 1923 års taxeringssakkunniga och 1924 års uppbördssakkunniga.

32. den 3 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
24 februari 1922 angående särskild skatt å tobaksvaror, m. m. (135.)

Anmäld den 14 mars 1924 i samband med avlåtande av proposition n:r 192
angående statsmonopolet å tobakstillverkningen i riket.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den. 15 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (173.)

Den 21 juni 1924 har kontrollstyrelsen anbefallts verkställa den utredning,
varom riksdagen uti omförmälda skrivelse anhållit, samt inkomma med det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.

34.. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga om pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

368

Anmäld den 13 juni 1924. Ärendet ingår i 1921 års pensionskommittés uppdrag.

35. den 30 maj 1923, angående sulfitspritens utnyttjande som nationellt
motorbränsle. (205.)

Anmäld den 14 mars 1924 i samband med avlåtande av proposition n:r 193
med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918
angående handel med skattefri sprit, m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 5 §
av förordningen den 19 november 1920 angående särskilda grunder för
utgörande av 1921—-1924 års allmänna kommunalutskylder m. m. (263.)

Anmäld i viss del den 7 mars 1924 i samband med avlåtande av proposition
n:r 165 med förslag till förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926
m. m. Riksdagens ifrågavarande skrivelse har sedermera den 24 oktober 1924
överlämnats till 1924 års uppbördssakkunniga för att vid fullgörande av det
åt de sakkunniga lämnade uppdraget tagas i övervägande såvitt angår frågan
om utbrytande ur kommunalförfattningarna av stadganden rörande debiteringsförfarandet.
i och för meddelande av dylika bestämmelser i administrativ ordning.

37. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskolavgiften.
(315.)

Kammarrätten har, efter länsstyrelsernas hörande, den 4 november 1924 avgivit
infordrat utlåtande, varjämte vissa föreningsstyrelser, som beretts tillfälle
att yttra sig, inkommit med yttranden i ämnet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 17, 32 och 35 omförmälda av Kung!.
Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896.
(84.)

Riksräkenskapsverket den 22 februari 1924 lämnat uppdrag att inkomma med
utredning rörande universitetens bokföring har ännu icke fullgjorts.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

3. den 31 maj 1907, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag härom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Ärendet är, i den del det icke tidigare avgjorts, fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

6. den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk av
tobak och kafle. (80.)

Skolöverstyrelsen har ännu icke inkommit med de förslag, som den 25 februari
1922 anbefallts överstyrelsen att avgiva.

7. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling att
utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet, som den 13 oktober 1916 anbefallts
att genom en kommission av sakkunniga låta utarbeta förslag till ifrågavarande
handledning och överlämna det till Kungl. Maj:t, har den 22 oktober
1924 meddelat, att arbetet fortskridit så långt, att det beräknades kunna maskinskrivet
överlämnas till skolöverstyrelsen före december månads utgång 1924.

12. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 192» års riksdag.

370

Av det för år 1917 beviljade anslaget har Kungl. Maj:t den 16 maj 1924
ställt 3,000 kronor till förfogande. 2,400 kronor äro odisponerade.

13. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än en
församling. (42.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 4 juni 1917, angående utredning i fråga om folkskoleväsendet i de
finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

Kungl. Maj:t avlät den 14 mars 1924 proposition i ämnet till riksdagen
(n:r 170).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Utredning i ärendet har ej inkommit från skolöverstyrelsen.

16. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11
mars 1923 inkommit med sitt betänkande samt detta blivit tryckt, har det den
24 mars 1924 remitterats till åtskilliga myndigheter, av vilka ännu icke alla
inkommit med svar.

17. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet
deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare
lager till godo m. m. (201.)

Utlåtande från chefen för nationalmuseum har ännu ej inkommit.

19. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda fall
av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa
studier och levnadsbanor. (268.)

Skolöverstyrelsen den 29 juni 1923 anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

20. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn
i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Efter det av departementschefen tillkallade sakkunniga den 16 april 1923 inkommit
med sitt betänkande samt detta blivit tryckt, har det den 9 juli 1924
remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar.

22. den 11 juni 1919, angående åvägabringande av utredning och förslag i
fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5371

23. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Panlcten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmusei chef att efter
samråd med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande
av publikationer rörande skön konst. Sådant förslag har ännu ej
inkommit.

24. den 4 maj 1920, angående beredande av möjlighet för folkskollärare att
genom självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Skolöverstyrelsen har den 5 april 1922 inkommit med infordrat yttrande i
ärendet, varefter detta är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik jords
styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk. (179.)

Sedan arrendesakkunniga den 10 mars 1923 inkommit med yttrande i ärendet,
är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

Sedan av professorn C. Lindskog verkställd överarbetning av folkbildningssakkunnigas
betänkande blivit tryckt och utlåtanden avgivits över betänkandet,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Någon utredning
om bibliotek å fartyg har icke inkommit från skolöverstyrelsen.

27. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande av
byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 22 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och småskollärare.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 15 juni 1921, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 227, angående anslag för anskaffande av litteratur till kurser i medborgarkunskap
samt till utarbetande och utgivning av textupplagor av grundlagarna,
vallagen och författningar av kommunal natur.

Ärendet är alltjämt, i vad angår utgivande av textupplagor av omförmälda
lagar och författningar, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

372

32. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 10 maj 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nya byggnader för folkskoleseminariet i Linköping. (123.)

Kungl. Maj:t ställde den 31 december 1924 återstående för ifrågavarande ändamål
anvisade medel till förfogande.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

34. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 27 maj 1922, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920.
(185.)

Sedan sakkunniga för utredning rörande omorganisation av A. Abrahamsons
stiftelse å Näs den 26 januari 1924 inkommit med sitt betänkande samt länsstyrelsen
i Älvsborgs län därom yttrat sig, har detsamma den 16 oktober 1924
remitterats till skolöverstyrelsen, som ännu icke inkommit med svar.

36. den 21 mars 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nybyggnad för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers tekniska
institut. (61.)

Av riksdagen anvisat anslag har genom beslut den 21 augusti 1924 ställts till
förfogande.

37. den 7 april 1923, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar. (8 A.)

Punkten 142, angående anslag till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor
vid privatläroverken.

Med anledning av 1924 års riksdags behandling av bl. a. frågan om tillfällig
löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid privatläroverken tillkallades sakkunniga,
vilka den 15 december 1924 avgivit betänkande angående vissa frågor
rörande privatläroverken. Betänkandet är under tryckning.

Punkten 156, angående anslag till nya byggnader för folkskoleseminariet i Linköping.

Anslaget har genom beslut den 31 december 1924 ställts till byggnadsstyrelsens
förfogande.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

38. den 17 april 1923, angående nedbringande av kostnaderna för gymnastikinspektionen
vid folkskolorna. (66.)

Över av skolöverstyrelsen den 8 december 1923 avlämnad utredning hava yttranden
avgivits, varefter ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 20 april 1923, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § anlagen
om emeritilöner för präster. (104.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 12 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
på Sverige ankommande årsavgifter till den internationella unionen för
geodesi och geofysik. (158.)

373

Efter förslag av vetenskapsakademien fastställde Kungl. Maj:t den 21 mars

1924 stadgar för en svensk nationalkommitté för geodesi och geofysik.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från
ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Kammarkollegium har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande i ärendet.

42. den 7 juni 1923, angående utredning om statens övertagande av de utav
landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

Skolöverstyrelsen, som den 22 juni 1923 anbefallts att verkställa den ifrågavarande,
av riksdagen begärda utredningen, har ännu icke inkommit med utlåtande.

Av dessa ärenden äro alltså de under 14, 33, 36 och 40 omförmälda av
Kung]. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj
1900 infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka
Kung], Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i

förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ej slutfört sitt
uppdrag i denna del. De sakkunnigas arbete har av Kungl. Maj:t förklarats
skola vila.

374

7. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från vissa länsstyrelser, remitterades
ärendet den 20 oktober 1920 till jordkommissionen, som, sedan kommissionens
arbeten upphört, återställt ärendet till departementet.

8. den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Domänbokföringssakkunnigas betänkande i ämnet, över vilket ett flertal myndigheter
yttrat sig, har remitterats till domänstyrelsen för förnyat yttrande.

9. samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning.
(263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen har ännu
icke inkommit.

10. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Sedan den i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda kommittén numera avgivit
betänkande, däri här ifrågavarande ärende behandlats, har ärendet överlämnats
till socialdepartementet.

11. den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m. (273.)

Sedan de i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda utlåtanden över kolonisationskommittens
betänkande inkommit, uppdrog Kungl. Maj:t den 11 november
1923 åt domänstyrelsen att, i samråd med verkställande ledamoten av statens
kolonisationsnämnd och statens egnahemsinspektör, verkställa bearbetning av
kolonisationskommitténs betänkande samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit (statens off. utr. 1924:
43) samt yttranden däröver avgivits av ett flertal myndigheter, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.

(68.)

Sedan de i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga överlämnat andra
delen av sitt betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna
rörande jakt och fågelskydd samt utlåtanden däröver inkommit från ett flertal
myndigheter och korporationer, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning

13. den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Kammarkollegium, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu
icke inkommit med sådan utredning.

14. den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

Sedan de i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga i december 1922

375

avlämnat betänkande i ämnet, anmäldes ärendet den 22 februari 1924, därvid

beslöts proposition till riksdagen, n:r 57. Endast beträffande kylhusväsendet

är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 25 april 1917, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädsproduktionen i landet. (103.)

Lantbruksstyrelsen har numera slutfört den i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda
utredning (statens off. utr. 1922: 18 och 1924: 2), vilken icke föranleder
någon Kungl. Maj:ts särskilda åtgärd.

16. den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering
av landsbygden m. m. (302.)

Sedan de i 1918 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga numera inkommit
med slutligt förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

17. samma dag, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets behov
tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkande är fortfarande på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

18. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Den i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda, från kammarkollegium infordrade
utredningen har ännu icke inkommit.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående längden å saluhållen ved. (369.)

Sedan de i 1919 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga inkommit
med infordrad utredning i ämnet, har ärendet överlämnats till finansdepartementet.

20. den 13 juni 1918, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om kraftigare befrämjande av kolonisationen
å bondejord i Norrland. (342.)

Ärendet har anmälts den 10 mars 1923, därvid beslöts propositioner till riksdagen,
n:r 144 och 174. Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel åt
föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
ävensom i ämnet väckta motioner rörande nämnda kredit samt övrig
fastighetskredit. (416.)

Ärendet anmäldes i viss del den 11 april 1924, därvid beslöts kungörelser dels
angående ändrad lydelse av § 14 i kungörelsen den 18 juni 1915 (n:r 236)
angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit
(sv. f. n:r 73), dels ock angående ändrad lydelse av §§ 8, 17 och
29 i kungörelsen den 18 juni 1915 (n:r 237) angående godkännande från det

376

allmännas sida av vissa jordbrukskassor (sv. f. n:r 74). Ärendet är i övrigt
till den del det tillhör jordbruksdepartementets föredragning beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

22. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

Sedan de i 1920 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga slutfört sitt utredningsarbete
och avgivit betänkande samt åtskilliga myndigheter och korporationer
däröver avgivit utlåtanden, anmäldes ärendet i viss del den 5 december
1924, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt domänstyrelsen att med järnvägsstyrelsen
upptaga förhandlingar rörande eventuellt överlåtande på domänverket
av statens järnvägars slipersfaktori i Piteå samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med anmälan rörande resultatet av förhandlingarna ävensom eget utlåtande i
ärendet. Sådant har ännu icke inkommit. I övrig del är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 21 maj 1920, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för tryggande av potatisodlingen i riket. (270.)

Sedan de i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda myndigheterna inkommit med
utlåtanden samt lantbruksstyrelsen efter remiss avgivit förnyat utlåtande i
ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruket.
(364.)

Den i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda utredningen har ännu icke
slutförts av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

25. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion.
(322.)

Ärendet har remitterats till de i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga. Dessas arbete
har av Kungl. Maj:t förklarats skola vila tillsvidare.

26. samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av elektrisk energi för landsbygden i det område, som
omfattas av sydsvenska kraftaktiebolaget. (327.)

Se under 16 här ovan.

27. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en flottledslånefond.
(426.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat utlåtande
i ärendet.

28. den 1 juni 1922, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande visst tillägg till förordningen angående kontroll vid införsel
till riket av köttvaror och djurfett m. m. (244.)

Ärendet anmäldes i viss del den 17 maj 1923, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. n:r 125). I övrig del anmäldes ärendet den 5 december 1924,
därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

29. den 25 maj 1923, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för budgetåret 1923—1924 i vad angår jordbruksärendena. (209.)

I (Ten del ärendet icke tidigare avgjorts (se 1924 års ämbetsberättelse) nämligen
beträffande punkten 7 i skrivelsen har, sedan med anledning av viss i
ämnet gjord framställning länsstyrelsens i Västerbottens län samt lantbruksstyrelsens
yttranden inhämtats, Kungl. Maj:t meddelat beslut den 27 juni 1924
och därvid ställt det till 50,000 kronor uppgående anslaget till nämnda länsstyrelses
förfogande. Av anslaget finge 25,000 kronor såsom lån utlämnas till
innehavarna av visst företag för kalktillverkning inom Bergsbyn i Skellefteå
socken, under förutsättning att företaget ombildades till ekonomisk förening
eller aktiebolag samt under de villkor, som av Kungl. Maj:t efter vidare utredning
fastställdes såväl för vinnande av garantier, att lantbrukarna genom
företaget komme i åtnjutande av avsedd förmån av tillgång till billig kalk,
som i övrigt. Beträffande återstående 25,000 kronor förklarade sig Kungl.
Maj:t vilja, sedan närmare utredning verkställts rörande åvägabringande av
företag för kalktillverkning inom Vilhelmina socken, meddela vidare beslut rörande
de villkor, varunder låneunderstöd måtte kunna beredas jämväl sådant
företag; och skulle länsstyrelsen föranstalta om och till Kungl. Maj:t inkomma
med dylik utredning samt förslag till lånevillkor. Sedermera har länsstyrelsen
meddelat, att avsett företag inom Vilhelmina socken icke kunnat bildas, varför
anslaget i denna del icke kunde tagas i anspråk.

30. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj;ts propositioner med förslag
till skogsvårdslag och förslag till lag angående vård av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och
sällskaps skogar, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (278.)

Anmäldes den 7 mars 1924, därvid beslötos propositioner till riksdagen, n:r
95—97. En i riksdagsskrivelsen gjord framställning om utarbetande och framläggande
för riksdagen av förslag till vissa ändringar i lagen den 13 juni 1908
angående vård av enskildes skogar inom Gotlands län är fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skogsvårdsstyrelser ävensom i ämnet väckta motioner.
(280.)

Vid anmälan av denna skrivelse den 15 juni 1923 har Kungl. Maj:t funnit
gott att, med godkännande av den av riksdagen för dess del antagna förordning
i ämnet, utfärda förordning angående skogsvårdsstyrelser (sv. f. n:r
213). Sedan med anledning av en av riksdagen i skrivelsen gjord framställning
om utredning angående möjligheten och sättet att med bevarande av
skogs vårdsstyrelsernas nödiga självständighet åstadkomma bättre samverkan
och större enhetlighet i deras lagtillämpning samt framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda, länsstyrelserna i samtliga
län, där skogsvårdsstyrelser finnas, med undantag av Gotlands län avgivit
infordrade utlåtanden, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående skyddsskogar. (283.)

Anmäldes den 15 juni 1923, därvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen
att efter vederbörande skogsstatstjänstemäns hörande avgiva utlåtande i anledning
av en av riksdagen i skrivelsen gjord framställning, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning i vissa av riksdagens särskilda utskott i utlåtande
n:r 6 angivna hänseenden samt därefter för riksdagen framlägga nytt på

378

berörda utredning grundat förslag till ny lag angående skyddsskogar. Sådant
utlåtande har numera inkommit, och är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 15, 20 och 28 omförmälda av Kungl.
Maj:t slutligen behandlade, de under 10 och 19 upptagna överlämnade till
annat departement samt de övriga på prövning beroende.

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet,
har lotsstyrelsen den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande.
Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

2. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. I detsamma beröres även frågan om tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

3. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri, i vilken fråga, enligt vad
nedan under 7 sägs, viss utredning för närvarande pågår.

4. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

5. den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna, (144.)

Efter verkställd utredning har Kungl. Maj:t den 19 mars 1924 till riksdagen
avlåtit proposition, n:r 156, angående anskaffande av ett statens isbrytarfartyg,
vilken proposition av riksdagen bifallits.

Riksdagens här ifrågavarande skrivelse kommer ej vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätten förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforder -

371»

liga bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
vilket betänkande för yttrande remitterats till vederbörande myndigheter. De
infordrade yttrandena hava ännu icke avgivits.

7. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (u2.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet föremål
för vidare utredning inom handelsdepartementet.

8. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av varukredit åt vissa nödlidande länder. (405.)

Det i riksdagens ifrågavarande skrivelse åt Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet
att ikläda svenska staten betalningsansvar till ett belopp av högst 10 miljoner
kronor för varukredit åt vissa nödlidande länder har sedermera, på framställning
av Kungl. Maj:t, av 1921 års riksdag återkallats. Av 1920 års riksdag
lämnat bemyndigande, avseende betalningsansvar för ytterligare högst 15
miljoner kronor, kommer enligt av Kungl. Maj:t den 12 december 1924 meddelat
beslut icke att av Kungl. Maj:t tagas i anspråk.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat ett
reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Maj:t den 29 april 1921,
den 14 september 1923 samt den 9 maj och den 12 december 1924 ställt vissa
delar av anslaget till kommitténs förfogande för fullgörande av det åt kommittén
givna uppdrag. Kommitténs uppdrag är ännu icke slutfört.

11. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2
i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911. (284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5 och 9 omförmälda av Kungl. Maj:t
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

380

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majd anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1924 och
vari under år 1924 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj ds prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (n:r 255), angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (n:r 47) och 1910 den 7 januari (n:r 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (n:r 399), 1910 den 8 november (n:r 577), 1912
den 8 januari (n:r 35), 1913 den 17 februari (n:r 79) och 1918 den 27
december (n:r 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning, (justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (n:r 88), angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Skrivelsen bar överlämnats till socialdepartementet. Ärendet är beroende på

Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1915 den 29 september (n:r 321), angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över till urbota bestraffningar dömda,
icke häktade personer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1915 den 31 december (n:r 589), angående meddelande av särskilda bestämmelser
rörande hemliga handlingars förvarande hos civila myndigheter
m. m.

Skrivelsen har överlämnats till en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig
för frågan om ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars

offentlighet. (J ustitiedepartementet.)

7. 1916 den 31 oktober (n:r 604), angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj;ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1921 den 14 januari (n:r 119), angående åtgärder till förbättrande av
stadsdomarnas ställning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

9. 1921 den 27 september (n:r 400), angående indrivning och redovisning
av kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

10. 1922 den 16 maj (n:r 280), angående bestämmelser om delgivning med
utebliven svarande av uppskovsbeslut.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1922 den 31 maj (n:r 308), angående sättet för kronodebetsedlarnas avlämnande
från härad sskrivarna till postverket.

Sedan generalpoststyrelsen avgivit infordrat utlåtande, har ärendet remitterats
till Sveriges häradsskri varförening, som ännu ej inkommit med yttrande. (Kommunikationsdepartementet.
)

12. 1922 den 25 augusti (n:r 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen » Polisunderrättelser ».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1922 den 20 november (n:r 560), angående avlöning till advokatfiskalerna
vid rikets hovrätter.

Anmält den 31 december 1924 i samband med frågan om uppflyttning i lönegrad
av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden m. m.
Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.
)

14. 1922 den 18 december (n:r 607), angående lag om slakt.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1923 den 5 juni (n:r 271), angående skyldighet för domstol att i mål, vari
förordnats om rättsmedicinsk obduktion å död människas kropp, avbida
medicinalstyrelsens yttrande, innan målet avgöres.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1923 den 12 juni (n:r 280), angående förbud mot efterbildning av riksbankens
sedlar i reklamsyfte m. m.

Sedan professorn J. Thyrén i egenskap av sakkunnig för revision av strafflagen
avgivit infordrat yttrande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1923 den 20 juni (n:r 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

18. 1923 den 26 juni (n:r 303), angående ändring av bestämmelserna om
gåvobeskattning i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

382

19. 1923 den 6 september (n:r 108), angående omreglering av Inlands härads
m. fl. domsagor.

Kungl. Maj:t har den 1 februari 1924 förordnat, att Inlands domsaga skulle
från och med dag, som Kungl. Maj:t ville framdeles bestämma, vara indelad
i två tingslag sålunda, att Inlands Nordre och Inlands Fräkne härad skulle
bilda ett tingslag under benämning Inlands västra tingslag med tingsställe i
eller invid Stenungsund samt Inlands Södre och Inlands Torpe härad skulle
bilda ett tingslag, benämnt Inlands östra tingslag, med tingsställe i eller invid
Kungälv; och fattades i övrigt för tingslagsförändringen erforderliga beslut i
ärendet. (J ustitiedepartementet.)

20. 1923 den 14 november (n:r 500), angående omskrivning av fastighetsböckerna
i Frosta tingslag.

Kungl. Maj:t har den 21 november 1924 funnit gott dels förordna, att tills
vidare intill 1925 års slut biträdande domare finge vara anställd i Frosta och
Eslövs domsaga med åliggande jämväl bland annat, där ej hovrätten för viss
tid eller för särskilt fall annorlunda bestämt, att efter häradshövdingens anvisningar
biträda denne i arbetet med fastighets- och jordregistren inom domsagan
ävensom med omskrivningen av domsagans fastighetsböcker och i samband
därmed stående arbete, dels bemyndiga hovrätten att efter framställning
av häradshövdingen tills vidare intill 1925 års slut förordna en extra notarie
i domsagan med de åligganden, som enligt domsagestadgan ålåge andre notarie,
och dels medgiva, att på statsverkets bekostnad finge i domsagan tills vidare
under ett år räknat från och med den 1 december 1924 vara anställd ett
kvinnligt biträde med avlöning enligt andra lönegraden av den i 6 § i kungl.
kungörelsen den 31 december 1921, n:r 772, intagna löneplanen för kvinnliga
tjänstemän; och fattades i övrigt erforderliga beslut i ärendet. (Justitiedepartementet.
)

21. 1923 den 11 december (n:r 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kung], förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

22. 1923 dm 22 december (n:r 569), angående ersättning av statsmedel till
polismyndighet i. stad för viss handräckning enligt 72 § i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården.

Bestämmelser införda genom kungl. kungörelsen den 20 juni 1924 angående
ersättning av statsmedel för handräckning i vissa fall enligt 72 § i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården (sv. f. n:r 255). (Socialdepartementet.)