JUSTITIE-OMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1881:Jo)

JUSTITIE-OMBUDSMANNENS

• •

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1881;

samt

Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HjEGGSTRÖMS boktryckeri
1881.

INNEHÅLL.

lledovisning för anstälda åtal emot

1) Den ständige och två tillförordnade Landssekreterare i Wermlands län, för olagligen

uppburen provision å influtna medel för försåld skog från ett militieboställe ........... 2

2) En tillförordnad Ordförande i Hammarkinds Häradsrätt, för förment origtigt förfarande

i ett lagfartsärende................................................................................................... 18

3) En tillförordnad Polisintendent i Stockholm, för olagligt beslut om en persons förvisande
från hufvudstaden ............................................................................................ 23

4) En tillförordnad Ordförande i Skiuskattebergs bergslags Häradsrätt, för skymfligt tillmäle
emot en part.................................................................................................... 32

5) Landshöfdingen och en tillförordnad Landssekreterare i Kronobergs län, för det att

svensk man, häktad för mord begånget å svensk man i Danmark, blifvit till dansk
polismyndighet utlemnad........................................................ 34

6) Läkaren vid länsfängelset i Hernösand, för oskäligt dröjsmål med afgifvande af utlå tande

angående en fånges sinnesbeskaffenhet (forts, från 1880 års embetsberättelse
sid. 50) .................................................................................................................. 38

7) Landshöfdinge-embetet i Vesternorrlands län, för det ett mål, som tillhörde domstols

handläggning, blifvit af Landshöfdinge-embetet upptaget och afgjordt (forts, från 1880
års embetsberättelse sid. 3) .............................................................-........................ 39

8) Stadsfiskalen i Söderhamn, för förment olaga häktning................................................ 39

9) Länsmannen i ltebbelberga distrikt af Kristanstads län, för våld emot häktad person 43

Framställning till Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län, om vidtagande af åtgärder
att förmå häradsboer att bekosta inbindning af domböcker och protokoll i Härads arkiven.

.................................................................................................................... 46

Angående lagskipningens tillstånd................................................................................... 49

Hemställan i lagstiftningsärenden:

a) angående förvaltningen af omyndiges egendom ........................................................... 50

ItJ » tillägg i gällande föreskrifter rörande ändrings sökande i Underrätts utslag,

hvarigenom sökt inteckning blifvit utslagen .............................................. ... 72

c) * tillägg i 19 kap. 14 § Strafflagen ............................................................... 77

d) » tillägg i 23 kap. Strafflagen....................................................................... 81

e) y> gällande föreskrifter om straffs verkställande...................... ........................... 83

f) » sättet för expedierande hos likets Hofrätter af s. k. revisionsutslag............... 91

Uppgift å antalet af de under år 1880 till Justitieombudsmannen inkomna klagomål och

af honom förordnade åtal ....................................................................................... 95

Utdrag ur Högsta Domstolens minnesbok ....................................................................... 96

Arets embetsresa ............................................................................................................ 96

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad under tiden efter början af sistlidna

års Riksdag............................................................................................................. 97

Om de från Kong]. Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna i Bilagan...... 97

BILAGA.

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1880 aflåtna underdåniga

skrifvelse!'' och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder............ 3

» å de i berörda underdåniga skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit

afbörda .......................................................................................................... 15

» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrivelser ankängiggjorda ärenden,
hvilka i Justitie-ombudsmannens seuaste embetsberättelse finnas upptagna,
såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera
blifvit med dem vidtagna ....................................................................... 17

Tabell öfver merberörda uppgifter.................................................................................... 30

Berättelse, afgifven af Komiterade för tryckfrihetens vård................................................... 31

Rättelser:

Sid. 2 raden	12	står:	hafva origtigt förfarit	läs: origtigt förfarit
» 9 »	4	»	framstält	» framställa
•> 35 »	1	»	10 kapitlet 32 §	» 10 kapitlet 22 §
» 46 »	28	»	döma	» rättvist döma
» 62 »	6	»	120	» 160
» 75 »	8	»)	1865	» 1875

Dessutom förekomma några bokstafsfel och origtigheter i kommatering, hvilka, såsom icke vållande
otydlighet, torde af läsaren benäget öfverses.

Till Riksdagen.

De åtal, som emot domare samt andra ernbets- och tjensteman blifvit
af mig anställa, och i hvilka, efter det senaste embetsberättelsen afgafs,
åtminstone en domstols utslag meddelats och kommit mig tillhanda, redo O

O 7

visas här sålunda:

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag.

Uti en till mig* ingifven skrift hade Löningsdirektionen vid Kongl.
Wermlands regemente anfört, att af de skriften bilagda handlingar kunde
inhemtas, huruledes Direktionen sökt att återbekomma de belopp, som
af Wermlands läns landskansli blifvit innehållna såsom provision å levererade
försäljningsmedel för skog från f. d. kaptensbostället Torp, hvilka
medel, enligt Kongl. Brefvet den 14 September 1869, skolat till bemälda
regementes löningsfond ingå, förmenande Löningsdirektionen, att då, enligt
föreskriften i Kongl. Kungörelsen den 23 September 1870, någon provision
å berörda medel icke bort beräknas, utan hela beloppen oafkortade
tillgodokomma löntagarne vid regementet, Landssekreteraren i länet,
hvilken såsom chef för Landskansliet tillgodoräknat sig och innehållit
nämnda provision, derutinnan hafva origtigt förfarit; hvarföre Direktionen,
som hade att bevaka samtlige löntagarnes rätt, ansett sig böra
detta förhållande hos mig anmäla och med öfverlemnande af handlingarna
i målet anhålla, det jag mot Landssekreteraren måtte anställa den
talan, hvartill handlingarne kunde föranleda, samt derjemte yrka åläggande
för bemälde Landssekreterare att de obehörigen innehållna provisionsbeloppen
jemte ränta derå till Löningsdirektionen utbetala.

Af de åberopade handlingarne inhemtades att, sedan Kongl. Maj:t i
nådigt bref den 14 September 1869 förordnat, bland annat, att skogen
till det för Wermlands regementes löningsfonds räkning utarrenderade
f. d. kaptensbostället Torp borde vid förestående ny utarrendering uteslutas
från arrendet och i sin helhet ställas under Skogsstyrelsens vård
och förvaltning, och att den behållna årliga afkastningen af skogen skulle
till berörda löningsfond ingå; så hade Konungens Befallningshafvande i
Wermlands län genom auktion å Landskansliet derstädes den 12 December
1871 låtit till försäljning utbjuda 15,013 sågblocksträd och 100 långvedar
till kolved tjenliga, vindfälda och förtorkade träd; och enligt det
vid auktionen hållna protokoll hade Bruksegaren K. stannat för högsta
anbudet 90,293 riksdaler 50 öre för sågblocksträden, hvilket anbud godkänts,
hvaremot de gjorda anbuden å kolveden då icke antagits, utan
denna efter auktionen försålts för eu krona per famn. I auktionskungörelsen
hade dessutom blifvit bestämdt, att af köpeskillingen 20 procent
skalle erläggas vid auktionen, 30 procent den 1 Maj 1872, 30 procent
den 1 Maj 1873 och återstoden den 1 November sistnämnda år,
men deremot hvarken i auktionskungörelsen ej heller i auktionsprotokollet
tillkännagifvits, hvarest dessa liqvider borde verkställas.

Sedan försäljningssumman för sågblocksträden till landtränteriet influtit,
och redogörelse för denna uppbörd från landtränteriet aflemnats
till Wermlands regementets Boställsclirektion — hvilken den tiden för -

valtade de indragna militieboställena — hade denna Direktion den 3
November 1873 till Kongl. Maj:t ingått med underdånigt memorial, hvaruti
anförts, att Direktionen genom nämnda redogörelse inhemtat, att af
ofvanberörda influtna försäljningssumma, 91,057 riksdaler 50 öre, afförts
såsom utgift: »provision till landskansli», beräknad efter två procent
å försäljningssumman, med tillhopa 1,821 riksdaler 14 öre, men då Kong!.
Maj:ts nådiga Cirkulär till samtlige Dess Befallningshafvande i riket med
föreskrifter i afseende på åtskilliga skogsförvaltningen rörande ämnen
den 23 September 1870 innehölle, bland annat, att någon provision för
försäljning af virke från skogar, hvilkas afkastning inginge till lömngsfonderna,
icke bestodes auktionsförrättare^ att försäljningsmedel för
sålda effekter från sådana skogar skulle, der ej bland auktionsvilkoren
stadgats, att de borde omedelbart från köparen till ränteri inbetalas,
genom kronans uppbördsman indrifvas och redovisas; samt att vederbörande
uppbördsman af medel för försäljning för skog, hvars afkastning
icke binge till statsverket, egde att beräkna sig till godo två procent
provision å levererade beloppet; hade Boställsdirektionen ansett Landssekreteraren
i Wermlands län hafva saknat rätt till uppbärande och
innehållning af provision å ofvan omförmälda skogsförsäljningsmedel,
hvilka enligt, köpvilkoren skulle till Konungens Befallningshafvande i
Wermlands län, såsom auktionsförrättare, inbetalas; på grund hvaraf och
då tillika försäljningsmedlen blifvit af köparen omedelbart till Konungens
Befallningshafvandes kassa eller landtränteriet levererade, Boställsdiiek
tionen underdånigst anhöllc, att Kongl. Maj:t, med ogillande af Landssekreterarens
åtgärd att beräkna sig till godo provision å ifrågavarande
medel, i nåder täcktes förklara, att den innehållna provisionen skulle till
Landtränteriet återbäras för att till Boställsdirektionen redovisas med

1,821 kronor 14 öre. .

Öfver detta underdåniga memorial infordrade KongL M_aj:t genom
Kongl. Arméförvaltningen Landssekreterarens förklaring, vid insändande
hvaraf Kongl. Arméförvaltningens civildepartement för egen del yttrade,
att då jernlikt ofvanberörda nådiga Cirkulär den 23 September 1870
skogsförsäljningsmedel af sådan beskaffenhet, hvarom här vore fråga,
skulle, der sådant bland auktionsvilkoren stadgats, omedelbart från köparen
till ränteriet inbetalas, men i annat fall indrifvas och levereras
af kronans uppbördsman, hvilka egde att derför tillgodoberäkna sig två
procent å det levererade beloppet, samt, hvad anginge de af Boställsdirektionen
omförmälda, regementets löningsfond från bostället Torp tillflutna
försäljningsmedel, om hvilkas omedelbara inbetalning af köparen
till länets ränteri föreskrift icke funnes uti den angående försäljningen

utfärdade kungörelse meddelad, dessa voro, på sätt den af Ränteriet afgifna
räkning utvisade, dit levererade genom Landskansliet, hvaraf, enär
annat förhållande icke vore visadt, måste följa, att medlen blifvit af köparen
till Landssekreteraren inbetalda och af honom, som det ålåge att
för tjenstens erhållande ställa föreskrifven uppbördsborgen, medelst den
till Landtränteriet verkstälda levereringen redovisade, Arméförvaltningen
funne, sig ej kunna Boställsdirektionens förevarande underdåniga framställning
understödja.

Genom nådig resolution den 10 Februari 1874 förklarade Kongl.
Maj:t frågan om Landssekreterarens skyldighet att utbetala ifrågavarande,
af honom innehållna medel icke vara af beskaffenhet att tillhöra Kono-1.
Maj:ts omedelbara pröfning.

Under upprepande af de i ofvan berörda underdåniga memorial
omförrnälda förhållanden och med det tillägg att, utom den provision,
1,821 riksdaler 14 öre, som beräknats å de åren 1871, 1872 och 1873
influtna medel för försäljningen af sågblocksträd från Torps kaptensboställes
skog, dylik .provision jemväl utbetalts till Landskansliet för medel,
hvilka blifvit till Landtränteriet levererade åren 1874 och 1875 för
försalda andra skogsalster från samma boställe, utgörande dessa provisionsbelopp
447 riksdaler för år 1874 och 221 riksdaler 94 öre för år
1875, hade Löningsdirektionen ingått till Konungens Befallningshafvande
i Wermlands län med en skrift, i hvilken Direktionen anhållit, att då,
enligt hvad det ville synas af Ränteriets räkenskaper, jemförda med
virkesköparnes vid liqvidernas fullgörande dit ingifna reversal, Ränteriet
origtigt förfarit icke blott derutinnan, att det bland utgifter för skogen
upptagit och affbrt nämnda provisionsbelopp, utan jemväl derutinnan
att, sedan medlen af köparena blifvit till Ränteriet inlevererade, Ränteriet
till Landssekreteraren utbetalt den af honom beräknade provisionen
och följaktligen utan. behörig anordning från Konungens Befallningshafvande
denna utbetalning verkstält, Konungens Befallningshafvande, under
hvilkens .inseende Ränteriet stode, måtte ålägga Landtränteriet att samma
medel, tillhopa 2490 kronor 8 öre, till Löningsdirektionen genast utbetala,
för att de sålunda måtte komma löntagarne vid regementet
till godo.

I den af vederbörande Landträntmästare deröfver afgifna förklaring
anfördes att, hvad först anginge sättet för i fråga varande medels bokföring,
de medel, som influtit under åren 1871, 1872 och 1873, icke,
såsom , det ville synas af de Löningsdirektionens skrifvelse bilagda reversal,
blifvit i Landtränteriet levererade af Bruksegaren K., utan af Landskansliet
med begagnande af de utaf K. afgifna reversal, å hvilka alla

Landskansliet verkstält enahanda påskrifter om afdrag af provision, som
det Löningsdirektionens skrifvelse bilagda reversalet af den 29 April
1872 utvisade, ehuru å de öfriga reversalen påskriften skett endast å
det exemplar, som stannat i Landtränteriet och åtföljt dess räkenskaper
såsom verifikation, hvadan de skrifvelsen bilagda afskrift^, hvilka erhållits
från Bruksegaren K., om detta förhållande icke lemnade upplysning.
Dessa provisionsafdrag hade verkstälts före levereringen, hvadan i
Landtränteriet influtit endast nettobeloppen; men då Landskansliet begagnat
ett sådant sätt för levereringen, emot hvilket det icke tillkommit
Landträntmästaren att göra anmärkning, hade denne måst qvittera bruttobeloppen,
enär K. naturligtvis egt rätt att undfå qvitto å de honom till
leverering åliggande och af honom till landskansliet aflemnade belopp
oafkortade. När sålunda Räntmästaren i räkenskapens debet måst upptaga
de belopp, han qvittera!, hade deraf blifvit en följd, att han jemväl
måst i credit såsom utgift afföra de af Landskansliet innehållna provisionsbeloppen,
hvilka alla verificerades med Landskansliets anteckningar
å leveringsreversalen.

Vidkommande derefter Löningsdirektionens yrkande, att Landtränteriet
måtte varda ålagdt återbära provisionsafdragen, fäste Landträntmästaren
Konungens Befallningshafvandes uppmärksamhet derå att, ehuru
Löningsdirektionen på andra sidan af sin skrifvelse rätteligen uppgåfve
till 1,821 kronor 14 öre de provisionsbelopp, som uti Landtränteriets
räkenskaper öfver nämnda medel för ifrågavarande år vore synliga, dock
på sista sidan af skrifvelsen provisionsafdragen uppgåfvos hafva till hela
det af Löningsdirektionen beräknade belopp eller 2,490 kronor blifvit
»i räkenskaperna upptagna samt afbörda såsom Landskansliets provision»,
ett påstående som icke vore med rätta förhållandet öfverensstämmande,
enär Landtränteriet, om provisioner för åren 1874 och 1875 af Landskansliet
beräknats, med dem icke haft ringaste befattning, utan hade de
i sådant fall blifvit af Landskansliet afdragna före levereringen af medlen
till Landtränteriet. Och då Landtränteriets redogörelser för ifrågavarande
medel blifvit af den myndighet, som vederborde, eller Kongl.
Kammarrätten, granskade, utan att desamma gifvit anledning till anmärkning
emot Landtränteriet, hemstälde Landträntmästaren, att Konungens
Befallningshafvande å Löningsdirektionens framställning i dess helhet
icke måtte fästa afseende. I resolution den 24 September 1878 förklarade,
med afseende å det ifrågavarande ärendets beskaffenhet, Konungens
Befallningshafvande detsamma icke tillhöra Konungens Befallningshafvandes
handläggning och pröfning. Öfver denna resolution besvärade
sig Löningsdirektionen hos Kongl. Svea Hofrätt, som i utslag den 17

Januari 1879 yttrade, att Kongl. Hofrätten ej funne skäl att i den öfverklagade
resolutionen göra ändring.

I den förklaring, jag affordrade Landssekreteraren öfver berörda
klagoskrift, yttrades hufvudsakligen, att sedan anmälan blifvit gjord af
vederbörande Jägmästare, att de skogseffekter, som i Konungens Befallningshafvandes
ofvan omnämnda kungörelse omförmäldes, skulle å auktion
försäljas från militiebostället Torps skog, det berott på Konungens
Befallningshafvande att antingen beordra vederbörande Kronofogde
att förrätta auktionen eller ock låta densamma inför sig verkställas.
Med afseende å det betydliga virkesparti, som skulle försäljas, hade
Konungens Befallningshafvande trott, att det skulle vara icke blott för
spekulanter utan ännu mera för säljarne förmånligt, att auktionen förrättades
i Carlstad och således inför Konungens Befallningshafvande,
hvilket ock af sådan anledning hade skett. Vid bestämmandet dervid
af vilkoren hade det visserligen icke varit någon skyldighet för Konungens
Befallningshafvande att lemna anstånd med betalningen af någon
del utaf köpeskillingen och sålunda underkasta sig det särskilda ansvar,
som med en kreditförsäljning oundgängligen vore förenadt, men köpeskillingens
fulla inbetalning vid auktionen skulle otvifvelaktigt i väsentlig
mån hafva inskränkt spekulanternas antal och således betydligt nedtryckt
prisen. Konungens Befallningshafvande hade derföre bestämt,
på sätt kungörelsen närmare utvisade, särskilda betalningsterminer så
afpassade, att en köpare möjligen skulle genom afverkning och försäljning
af den inköpta skogen, derifrån åtminstone i någon mån kunna
hemta tillgångar till de följande inbetalningarna.

Af det sålunda anförda förmodade Herr Landssekreteraren, att jag
skulle finna, det Konungens Befallningshafvande icke underlåtit något,
som på Konungens Befallningshafvande berott, för att befrämja Wermlands
regementes bästa. Till ytterligare bevisning i detta hänseende ansåge
Landssekreteraren sig böra nämna, att Konungens Befallningshafvande,
som icke antagit det vid auktionen gjorda anbud å då utbjudna
100 kolvedar, i stället kungjort, att skriftligt anbud å dem skulle inom
viss bestämd tid emottagas, hvarigenom en ytterligare om ock jemförelsevis
obetydlig tillökning i köpeskillingen vunnits.

Men ehuru Konungens Befallningshafvande sökt att på bästa sätt
tillgodose Regementets bästa, hade dock någon särskild fördel icke tillskyndats
Landssekreteraren utan statsverket genom den innehållna provisionen.
Det vore nemligen bekant, att Kongl. Maj:t till 1874 års Riksdag
hade aflåtit nådig proposition om särskild! anslag, på det att de
Landssekreterare, hvilkas inkomster i medeltal under ett visst antal före -

gående år icke uppgått till GOOO kronor, skulle erhålla ett dyrtidstillägg
motsvarande bristen; med anledning hvaraf Riksdagen dertill beviljat ett
visst belopp. Af den noggranna uppgift, Landssekreteraren lemnat, hade
det visat sig, att hans inkomster, oaktadt ifrågavarande provision, så långt
den influtit, deri inberäknats, icke uppgått till nämnda medeltal, och
Landssekreteraren i Wermland hade derföre i den Kongl. propositionen
upptagits till erhållande af ett mot bristen svarande dyrtidstillägg. Om
nu berörda provision icke influtit, hade en deremot svarande tillökning
i dyrtidstillägget uppenbarligen kommit Landssekreteraren till godo.

Hvad sedermera hufvudfrågan, eller Landssekreterarens rätt till den
provision, han uppburit, beträffade, så tillstode han gerna, att det högligen
förvånat honom, att en så upplyst myndighet, som Wermlands
Regementes Boställsdirektion kunnat hysa och ännu mer, att samma Regementes
Löningsdirektion kunnat framhärda med en åsigt, som efter
Landssekreterarens uppfattning saknade allt stöd af gällande författningar.
Det vore härvid nödigt erinra, det Landssekreteraren icke, på sätt
bemälda myndigheter syntes hafva antagit, beräknat och tillgodonjutit
någon provision för sjelfva auktionsförrättningen, emedan Landssekreteraren
i sådant fall skulle, på sätt före år 1870 vid Landskansli i
Carlstad skett, af den vid auktionen verkstälda afbetalningen genast afdragit
provision å hela köpeskillingen, utan Landssekreteraren hade i
full öfverensstämmelse med stadgandet i 3 punkten andra stycket af
Kongl. Kungörelsen den 23 September 1870 för indrifningen af köpeskillingen
beräknat två procent å det belopp, han under den tid han
varit i tjenstgöring emottagit och, med afdrag af denna provision, i
Landtränteri insatt. Berörda stadgande innehölle ett oförtydbart medgifvande
»för vederbörande uppbördsman» att för indrifning af medel för
försäljning från sådana skogar, hvilkas afkastning ej inginge till statsverket,
tillgodoräkna sig två procent af levererade beloppet. Med »vederbörande
uppbördsman» skulle naturligtvis förstås den person, som hade
till åliggande att vaka öfver betalningens fullgörande och att, i händelse
af försummelse i det hänseendet, vidtaga erforderliga åtgärder för medlens
indrifning. Skulle åter med »uppbördsman», såsom angifvarne i denna
sak på någon för Landssekreteraren oförklarlig grund syntes vilja antaga,
endast förstås »kronans uppbördsman», så hade väl i allt fall Landssekreteraren
lof att ställa sig i deras led, eftersom han hade skyldighet att
ställa uppbördsborgen, och Justitieombudsmannen antagligen icke funnes
benägen att frigöra Landssekreterare från det strängare ansvar, som
egenskapen af kronans uppbördsman medförde. Att inbetalningen till
följd af särskild öfverenskommelse alltid åtföljdes af köparens på Landt -

ränteriet strida reversal, kunde naturligtvis icke inverka på förevarande
fråga, utan åsyftade endast att underlätta liqviden och framför allt att
bereda köparen ett qvitto, nemligen af Landtränteriet, som vore fullt
betryggande. Den omständigheten, att inbetalningarna ordentligen verkstälts,
hade otvifvelaktigt varit lika lyckligt för Landssekreteraren, som
hade till tjenstepligt att vaka öfver fullgörandet i nämnda hänseende,
som för säljaren, men om någon försummelse i berörda hänseende egt
rum, och Landssekreteraren underlåtit något af hvad på honom då ankommit
för att tillhålla köparen att uppfylla sin förbindelse, skulle de,
som haft till åliggande att bevaka Jöntagarenas vid Wermlands Regemente
rätt, helt visst icke förglömt, att då, men med mera fog än
nu, mot Landssekreteraren framställa de strängaste anspråk på godtgörelse.

Löningsdirektionen, som vid sin anklagelseskrift fogat afskrifter af
liera mer och mindre upplysande handlingar, hade deremot icke ansett
angeläget att för frågans fullständiga utredning förskaffa sig en lätt erhållen
afskrift af Kongl. Arméförvaltningens underdåniga utlåtande i
ärendet, då detsamma hos Kongl. Maj:t förevarit till behandling. Då
Kongl. Arméförvaltningen vid den tiden hade högsta inseendet öfver
vården och förvaltningen af arméens boställen, borde dess uppfattning
om tillämpningen af ofvan åberopade 1870 års kungörelse, hvilken uppfattning
stode i rak motsats till den Wermlands Boställs- och Löningsdirektioner
hyste, icke saknat betydelse, och Landssekreteraren bifogade
derföre en afskrift af omförmälda underdåniga utlåtande (till hufvdsakliga
innehållet redan intaget här ofvan i sammanhang med redougörelsen
för ärendets behandling hos Kongl. Maj:t).

Det hade varit för Landssekreteraren synnerligen angeläget att inför
mig söka ådagalägga halten och beskaffenheten af Boställs- och Löningsdirektionernas
mot honom framstälda lika oväntade som svåra angifvelse,
att hafva olagligen innehållit lönetillgångar, dem dessa direktioner ansett
rättvisligen tillkomma Wermlands Regementes löntagare, och för hvilken
särdeles förnärmande tillvitelse Landssekreteraren antagligen icke hade
att förvänta någon upprättelse, men detta hade visserligen icke varit
behöfligt för att tillintetgöra bemälda Direktioners afsigt att för Landssekreterarens
förfarande få honom under särskildt åtal. Landssekreteraren
förmodade nemligen det vara obestridligt, att Kongl. Kammarrätten
vore behörig domstol för pröfning af mål af förevarande beskaffenhet,
efter åtal af de allmänna åklagare, som i dylika mål i Kongl. Kammarrätten
förde talan. Nu hade emellertid Landtränteriets räkning för åren
1871—1875, som lemnade fullständig upplysning om anmärkta förhål -

Jandet, undergått granskning ej blott af Kongl. Kammarrätten utan äfven
åt Riksdagens revisorer utan anmärkning; och då ingen af dessa allmänna
åklagare funnit anledning att, på sätt mot andra auktionsförrättare, då
provision orätt blifvit beräknad, skett, mot Landssekreteraren fram stält
yrkande om återbäring, borde talan derom emot Landssekreteraren i annan
ordning få anses lika obefogad som oberättigad.

Slutligen fäste Landssekreteraren uppmärksamheten derpå, att hvarken
Kongl Maj:t ej heller Kongl. Svea Hofrätt, efter det Landssekreterarens
förfarande, blifvit hos Kongl. Maj:t och sedermera genom en vidunderlig
tillställning af Löningsdirektionen hos Kongl. Hofrätten anmäldt,
tunn it anledning förordna om anställande af åtal emot Landssekreteraren,
hvarföre häri hyste den säkra förhoppningen, att jag dertill skulle finna
lika litet skäl.

anfört^ ^ör^^ar‘Dg hade klagandena afgifvit påminnelser och

Landssekreterarens yttrande sönderfölle dels i en relation om förloppet
vid auktionen å Torpsskogen dels uti ett försök till bevisföring om rättighet
för honom att tillgodoräkna sig provision, på sätt som skett,
livad deri förra delen vidkomme, så vore den alldeles öfverflödig, då
något klander aldrig vant framstäldt mot sättet för auktionens hållande
och den förtjenst derutinnan, som kunde tillkomma Landssekreteraren*
unge gerna vara huru stor stor som helst, men om meningen varit att
härigenom ådagalägga befogenheten till erhållande af provision, så vore
denna afsigt förfelad. Att en sådan myndighet som Konungens Befallningshafvande
skulle på ett lojalt sätt och ined fullkomligt iakttagande
åt säljarnes rätt och bästa genomföra försäljningsuppdraget, hade väl icke
åt någon dragits i tvifvelsmål, och ordandet derom vore således lindrigast
sagdt omotiveradt.

. Landssekreterarens uppgift, att genom innehållande af provisionen
någon fördel icke tillskyndats honom utan statsverket, vore alltför naiv
för att erfordra någon belysning. Den finge stå för Landssekreterarens
rakning; för andra syntes motsatsen komma sanningen närmare.

Beträffande senare delen af Landssekreterarens anförande, syntes det
vara uppenbart, att liqviden för de försålda skogseffekterna utan nå^ot
det ringaste tillgörande från Landssekreterarens sida ingått, hvarföre det
ock förefölle högst egendomligt, att Landssekreteraren gjort sig till »unnbordsman,
som indnfvit beloppen», något som icke vore med verkliga
förhållandet öfverensstämmande, då ibland auktionsvilkoren stadgats att
försäljningssumman borde af köparen inbetalas omedelbart till°Konungens
Lefallnmgshafvandes kassa eller Landtränteri, dit liqviden också

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 2

enligt Landssekreterarens egen uppgift ingått och hvarvid de särskilda
inbetalningarna endast »till följd af särskild öfverenskommelse» alltid åtföljts
af köparens på Landtränteri stälda reversal, hvarmed enligt Landssekreterarens
förklaring åsyftats endast att underlätta liqviden och framför
allt att bereda köparen ett qvitto, nemligen af Landtränteri, som
vore fullt betryggande. Och om af någon oförutsedd anledning köparen
icke kunnat fullgöra sina ingångna förbindelser utan förlust uppstått för
säljarne, icke skulle väl då betalningsskyldigheten för bristen kunnat,
åläggas Landssekreteraren; så att, om med denna antydda ansvaisskyldighet
för liqvidens erläggande åsyftats att vinna ett skäl för motsva
rande fördel genom provisions erhållande, en sådan slutföljd måste bestridas
såsom saknande stöd af gällande lag, likasom Landssekreterarens
tillämpning på sig af uttrycket »kronans uppbördsman)) strede emot
ordalydelsen i den åberopade Kongl. Kungörelsen den 23 September 1870,
der det uttryckligen stadgades, att försäljningsmedel för försålda effekter
från nu ifrågavarande skogar skulle, derest ej bland auktionsvilkoren stadqats,
att de* borde omedelbart af köparen till ränteriet inbetalas, genom
kronans uppbördsman indrifvas och redovisas, samt att vederbörande
uppbördsman för dylik indrifning egde att beräkna sig till godo tva procent
å levererade beloppet.

Hvaruti hade nu de åtgärder »för indrifning af köpeskillingen», genom
hvilka Landssekreteraren funnit sig likstäld med »kronans uppbördsman»,
och för hvilka han ansett sig berättigad att tillgodoräkna sig provision,
rätteligen bestått? Enligt handlingarne bifogade afskrift^ af rånteriets
qvittenser hade de särskilda köpeskillingsbeloppen blifvit åt koparen
omedelbart levererade till ränteriet samt derstädes qvitterande,
hvarefter Landssekreteraren instält sig. derstädes och uppburit provision
samt derom gjort anteckning a ränterireversalen.

Om också Landssekreteraren omedelbart af köparen skulle emottaga
nåo-on enda afbetalning å köpeskillingen och sedermera inlevererat denna
tilf ränteriet, kunde väl detta icke föranleda till det antagandet, att Landssekreteraren
»indrifvit» hela köpeskillingsbeloppet eller berättiga honom
att för denna åtgärd beräkna sig provision å hela köpeskillingen såsom

nu Speått_und de(. 0fvan anförda och under åberopande af allt hvad
den enligt handlingarne tillförene i detta ärende andragit, framhärdade
Löningsdirektionen i sin förut gifna anhållan om fullföljande af det begärda°åtalet
emot bemälde Landssekreterare. .

Till utveckling och bestyrkande af sin klagan hade Löningsdirektionen
derefter ingifvit följande handlingar:

1 :o Landshöfding e-Embetets skrifvelse till Borgviks aktiebolag den 11
Januari 1872 med underrättelse, att Konungens Befallningshafvande antagit
bolagets anbud å den kolved å f. d. kaptensbostället Torps skog,
som omförmäldes i Konungens Befallningshafvandes kungörelse den 10
November 1871 och jemväl i här ofvan anmärkta protokollet vid auktionen
den 12 December nämnda år;

2:o Protokoll, hållet inför Konungens Befallningshafvande i Landskanslist
den 16 Januari 1814, då till försäljning utbjöds utstämpladt sågtimmer
och virke från nyss berörda Torps skog, livilket inropades af
Bruksegaren N. för ett värde af 30,000 kronor. Betalningsvilkoren voro,
att-3,000 kronor skulle erläggas vid auktionen och af återstoden en tredjedel
den 1 Maj och den 1 Oktober samma år samt slutliqviden den 1
April 1875. Hvarest, eller till hvilken betalningen skulle erläggas, omnämndes
hvarken i protokollet ej heller i den dervid fogade auktionskungörelsen
af den 12 December 1873.

3:o Utdrag ur Wermlands läns Landtränteris specialräkningar för
åren 1871—1815 öfver medel för försåld skog från f. d. Kaptensbostället
Torp.

Af detta utdrag inhemtades, att »Landskansliet»

1871 den 13 December godtgjorts

1872 » 24 Januari »

» » 1 Maj »

1873 » 2 Maj »

» » » »
» » 1 November »

1874 » 16 Januari »

» »28 April »

» » 1 Maj »

» » 1 Oktober »

1875 » 12 April »

» » 3 Maj »

18,058,70 och samma dag påförts 361,17 (reversal N:o 1)

360,oo	»	» 7,20 (	»	N:o 2)
27,088,05	»	» 541,7 6 (	»	N:o 1)
27,088,05		» 541,7 6 (	»	N:o 1)
404,oo		» 8,08 (	»	N:o 3)
18,058,70		»^. 361,17 (	»	N:o 1)
2,940,oo		(		N:o 4)
l,323,oo		(	»	N:o 4)
8,820,oo		(	»	N:o 4)
8,820,oo		(	»	N:o 4)
8,820,oo		(	»	N:o 5)
5,055,oo		(	»	N:o 5)

Den omständighet, att vid inbetalningarna till ränteriet under åren
1874 och 1875, hvilka inbetalningar äfven verkstälts genom »Landskansliet»,
det vill säga Landssekreteraren, några återbetalningar af provisionsbelopp
— ty det vore uppenbarligen sådana, som under åren 1871,

1872 och 1873 för hvarje inbetald och Landskansliet godtgjord post i
ofvanberörda räkenskaper påförts Landskansliet — icke funnes antecknade,
härledde sig deraf, att inbetalningarna under åren 1871, 1872. och

1873 åtföljts af skogsköparens reversal, stälda på hela det köpeskillingsbelopp,
som för tillfället inbetalts, hvadan hela beloppet måst, till köparens
säkerhet, af Räntmästaren qvitteras och i räkenskaperna upp -

debiteras, hvaremot det af Landssekreteraren uppburna och å reversalet
qvitterade. provisionsbeloppet i räkenskapen krediterades, på sätt Räntmästaren
i sin ofvan intagna förklaring närmare utredt. Under åren
1874 och 1875 skedde åter inbetalningarna på det sätt, att Landssekreteraren
emottagit och qvitterat skogsköparens inbetalningar, dem han
sedan, efter det provisionen afdragits, medelst reversal i eget namn till
ränteriet inlevererat.

4:o Af skrifter af de reversal, upprättade dels af sko g sköparen, dels af
tjenstgörande Landssekreteraren, hvilka åtföljde inbetalningarna till Landtränteriet.

Dessa utvisade, huru inbetalningarna till Landtränteriet af de ifrågavarande
skogsmedlen tillgått. De med Bruksegaren K:s namn undertecknade
reversalen hade jag bekommit i afskrifter från bemälde Bruksegare.
Af dem vore det endast ett, det under den 1 Maj 1872 utstälda, å
hvilket Landssekreteraren qvitterat den afdragna provisionen, men å alla
de exemplar af samma reversal, som bifogats Landtränteriets räkenskaper
och förvarades i Kongl. Kammarrätten, funnes Landssekreterarens ungefärligen
lika lydanda qvitto tecknadt, på sätt i Räntmästarens förut åberopade
förklaring tillika omnämndes. De bekräftade ock, att med liqviderna
och provisionens afdragande så tillgått, som i sagda förklaring beskrefves.
De liqvider åter, som verkstälts under åren 1874 och 1875, voro
ej åtföljda af skogsköparens reversal, utan hade den förändring i liqvidationssättet
vidtagits, att, såsom förut vore anmärkt, tjenstförrättande
Landssekreteraren sjelf utfärdat qvitto till skogsköparen å hela det inbetalda
beloppet, derefter afdragit provisionen och sedermera till Landtränteriet
inlemnat återstoden, åtföljd af reversal, som af honom underskrifvits.

5:o Skriftligt intyg af Bruksegaren K., att han på grund af Konungens
Befallningshafvandes vid auktionsförrättningen den 12 December lemnade
föreskrift till Landtränteriet levererat köpeskillingen för det virke från
f. d. Kaptensbostället Torp, som han vid detta tillfälle inköpt.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag den af Löningsdirektionen
förda klagan, som onekligen rörde ett ämne af vigt
men hittills icke lyckats att göra sig hörd, förtjent att bringas under
laglig pröfning, hvarföre jag ej borde undandraga mig att dertill lemna
Direktionen erforderligt bistånd.

Innan till närmare granskning upptoges, hvad Landssekreteraren till
försvar för det öfverklagade förfarandet andragit, syntes det mig lämpligt
att i min skrifvelse till Advokatfiskalsembetet, genom hvilket laga
åtals anställande förordnades, införa de stadgande!! i 1870 års ofvan åbe -

ropade nådiga Cirkulär, hvilka såväl af den klagande Direktionen som
af Landssekreteraren blifvit åberopade, och på hvilkas rätta tolkning och
tillämpning frågan om klagomålets befogenhet eller obefogenhet väsentligen
vore beroende.

Mom. 2 af nämnda cirkulär innehåller bland annat, att då försäljning
af virke skall ske från någon af kronans olika slags skogar eller
från sådana boställsskogar, från hvilka afkastningen ingår till statsverket
eller till vissa löningsfonder, Konungens Befallningshafvande har att utsätta
tid och ort för auktionen, stadga anktions- och betalningsvilkoren
samt utfärda auktionskungörelsen; att sådan auktion i allmänhet bör
hållas i orten, der skogen är belägen, af kronobetjent, som Konungens
Befallningshafvande förordna!1, dock att, särdeles då virkesparti af större
betydelse skall försäljas, det ankommer på Konungens Befallningshafvande
att låta auktionen inför sig förrättas, men att någon provision till auktionsförrättaren
ej bestås; hvarefter stadgas

i mom. 3: »Fö rsä Ijn ing smedel för sålda effekter från ofvanberörda
skogar indrifvas och levereras af kronans uppbärdsmän, der ej bland auktionsvilkoren
stadgats, att de skola omedelbart från köparen till liänteriet
inbetalas».

För indrifning af försäljningsmedel för effekter från sådana skogar,
hvilkas behållna afkastning helt och hållet ingår till statsverket, bestås
ingen särskild provision, men »för indrifning af dylika medel för försäljning
från öjriga ofvan berörda skogar eg er vederbörande uppbördsman att
sig till godo beräkna två procent af levererade beloppet».

Landssekreteraren började sin förklaring med ett omständligt ordande
om hvad Konungens Befallningshafvande genom bestämmande af den
förmånligaste platsen för auktionens hållande och genom medgifvande
af längre betalningstid gjort till främjande af säljarens, Wermlands regementes,
bästa, hvilket allt Landssekreteraren räknade sig till förtjenst;
men Konungens Befallningshafvande, eller Landssekreteraren, hade underlåtit
att i ett annat afseende tillgodose regementets fördel, då han icke
bland auktionsvilkoren uttryckligen stadgade, att försäljningsmedlen skrälle
omedelbart frän köparen till liänteriet inbetalas. Om detta skett, hade
regementets Löningsdirektion utbekommit nämnda medel oafkortade, ty
något anspråk på provision hade då icke ens kunnat väckas, än mindre
göras gällande, och Direktionen hade undsluppit allt det besvär och obehag,
den sedermera fått vidkännas. I stället hade Landssekreteraren,
enligt Bruksegaren K:s intyg, vid auktionstillfället meddelat köparen
föreskrifter om stället och sättet för köpeskillingens erläggande. Detta
måste i min tanke hafva samma verkan, som om föreskriften funnits i

auktionskungörelsen eller i auktionsprotokollet omförmäld, derest Landssekreteraren
vidginge rigtigheten af K:s berörda intyg, ty det nådiga Cirkuläret
bestämde ej någon viss form för auktionsvilkorens tillkännagifvande,
men, derest Landssekreteraren förnekade sannfärdigheten af K:s intyg,
och det icke kunde ådagaläggas, att någon föreskrift om stället för liqvidens
erläggande meddelats, finge underlåtenheten att bland auktionsvilkoren
i kungörelsen eller protokollet utsätta orten och sättet för betalningens
verkställande skenet af att vara uppsåtlig och tillkommen för
att bereda Landssekreteraren en förevändning att åtkomma den nämnda
provisionen.

Derefter sökte Landssekreteraren visa, att provisionen icke kommit
honom utan statsverket till godo; men svårligen kunde Landssekreteraren
under åren 1871, 1872 och 1873, då han uppbar provisionen, känna
innehållet af Kong!. Maj:ts år 1874 afgifna, af Landssekreteraren omförmälda
proposition, och detta således utgöra bevekelsegrunden för provisionens
uppbärande. I allt fall hade det väl varit både orättvist och obilligt,
att Wermlands regementes löntagare, och icke statsverket, skulle
betala löneförhöjning åt Landssekreteraren i Wermlands län.

Hvad hufvudfrågan, eller Landssekreterarens rätt att uppbära provision,
beträffade, yttrade Landssekreteraren, så ville han erinra, det han
icke åtnjutit någon provision för sjelfva auktionsförrättningen, utan hade
han i full öfverensstämmelse med stadgandet i 8:e punkten af 1870 års
Cirkulär för »indrifningen» af köpeskillingen beräknat två procent å det
belopp, han emottagit och, efter afdrag af denna provision, i Landtränteriet
insatt. Men \ detta fall hade ju icke någon »indrifning» kommit
i fråga. De bifogade reversalen och qvittenserna å de gjorda inbetalningarna,
jemförda med de utsatta betalningstiderna, ådagalade, att gäldenären
före eller på de bestämda förfallodagarne infunnit sig med reda
penningar. Landssekreterarens åtgärd dervid hade inskränkt sig till att
emottaga penningarna, uträkna och afdraga provisionen och sedan insätta
penningarna i Ränteriet. Detta kunde väl icke kallas »indrifning» af
medlen. Och äfven detta besvär syntes Landssekreteraren kunnat undvika,
om han tillsagt dem, som kommo med penningarna, att i öfverensstämmelse
med hvad vid auktionen blifvit tillkännagifvet, aflemna medlen
till Ränteriet. Det vore en hittills outredd fråga, hvarföre de betalningsskyldige
någonsin infunnit sig med penningarna i Landskansli, då
reversalen, som åtföljde liqviderna, voro stälda på Ränteriet, men derom
förmodades Landssekreteraren kunna lemna närmare besked.. Hurudan
Landssekreteraren betraktat sin ställning till dessa liqvider, bevisades bäst
af den förklaring, han gifvit öfver det anmärkningsvärda förhållandet, att

»inbetalningarna till följd af särskild öfverenskommelse alltid åtföljdes
af köparens på Landtränteriet stälda reversal i två exemplar». Dermed
skulle »endast hafva åsyftats att underlätta liqviden och framför allt att
bereda köparen ett qvitto, nemligen af Landtränteriet, som vore fullt
betryggande». Detta ådagalade ju, att Landssekreteraren ansag sig uti
ifrågavarande fall icke hafva handlat ex officio, icke såsom »vederbörande
uppbördsman», emedan eljest hans qvitto väl varit lika betryggande som
Landtränteriets. Härigenom nedsjönke Landssekreterarens befattning med
dessa liqvider till ett sysslomanskap för enskilda personer,. för hvilket
han tillerkänt sig ett rätt hederligt arfvode i förhållande till besväret,
samt låtit andra personer än de, för hvilka han sysslade, betala detsamma.
Detta allt oaktadt gjorde Landssekreteraren anspråk på att betraktas
såsom »kronans uppbördsman», och detta hufvudsakligen på den
grund, att han vid tillträdande af sin befattning haft skyldighet att ställa
uppbördsborgen. Men icke vore denna skyldighet ett kännetecken, som
uteslutande tillkomma kronans uppbördsman. Många andra tjensteman
hade enahanda skyldighet; och den som läste merberörda nådiga Cirkulär
utan afsigt att deri finna annat, än som der funnes, skulle omöjligen
kunna tänka sig Landssekreteraren i länet vara åsyftad, då der talas om
»kronans uppbördsman» och »vederbörande uppbördsman». Detta läge
ock i sakens natur. Det ifrågavarande cirkuläret talade om försäljningsmedlens
»indrifning»; men med indrifning af eu fordran menades, väl
i ordets vanliga bemärkelse fordringens uttagande ej endast på frivillighetens
väg utan jemväl och företrädesvis genom lagsökning. Lagsökning
åter skedde hos Konungens Befallningshafvande, som med .Landssekreteraren
afgjorde dylika mål. Icke kunde det väl då vara i .sin ordning,
att Landssekreteraren uppträdde såsom sökande. Utan tvifvel menade
det nådiga Cirkuläret med uttrycket »kronans uppbördsman», hvad. som
dermed vanligen förstodes, nemligen Kronofogden eller Kronobetjente,
dem Konungens Befallningshafvande dertill förordna!., såsom i cirkuläret

omförmäldes. .

Den omständigheten, att inbetalningarna ordentligt verkstäldes, kunde
ej utföra någon grund för Landssekreterarens anspråk pa den omtvistade
provisionen och hade derföre ej behöft omnämnas. Detsamma vore
förhållandet med Kongl. Arméförvaltningens åberopade yttrande. Detta
vore endast ett återupprepande af de skäl, Landssekreteraren andragit
till försvar för nyssberörda anspråk, samt stode och folie med nämnda

försvarsskal. , „ - ,

Att Landssekreterarens af mig såsom olagligt betraktade förfarande
undfått Kongl. Kammarrättens revisorers och åklagares samt statsrevi ''

O o

sorernas uppmärksamhet lade i min tanke ej hinder för min talan derå;
och då jag ansett Landssekreteraren uti ifrågavarande hänseende ej hafva
handlat såsom kronans uppbördsman och ej lågt honom till last att hafva
tillgripit eller förskingrat allmänna medel, men deremot funnit honom i
egenskap af Landssekreterare hafva begagnat sin embetsställning för att
tillskansa sig orättmätig inkomst, hölle jag före, att han borde ställas
tid ansvar inför den domstol, som egde döma öfver Landssekreterares
embetsfel.

Härmed, fortfor jag vidare, hade jag slutat vederläggningen af hvad
Landssekreteraren i sin förklaring anfört. Men efter det nämnda förklaring
var afgifven, hade Löningsdirektionen till mig inkommit med
ytterligare handlingar, af hvilka inhemtades, att två tillförordnade Landssekreterare
i Vermlands län, nemligen Länsnotarien M. och Auditören R.
gjort sig skyldige till enahanda embetsfel eller uppbärande af provision
å medel, som, senare till tiden, men under likartade förhållanden, influtit
för försåldt virke från Torps skog. I betraktande af de omstäncligheter,
undei hvilka dessa tillförordnade felat, kunde de dock icke be~
traktas såsom anstiftare eller hufvudman för det lagstridiga förfarandet,
utan endast såsom deltagare deri. Jag hade derföre ansett det mindre
nödigt och endast ledande till tidsutdrägt att på förhand, innan saken
till domstols pröfning öfverlemnades, infordra deras yttranden, dem de
under sakens lopp komine i tillfälle att afgifva.

Vid jemförelse af ofvanberörda utdrag ur Landtränteriets specialräknmgar
och reversaler visade det sig, att af det olagligen uppburna
provisionsbeloppet 2,490,09

Ständige Landssekreteraren uppburit ............... 1,813,07

Länsnotarien M. » ............... (jgg 94

Auditören R. » ............... g’os

2,490,09;

olagliga förfalagligen
tilltala

och uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet att för det
rande, jag på anförda grunder ansett hafva egt rum,
ständige Landssekreteraren samt de tillförordnade Landssekreterarne,
Lansnotarien M. och Auditören R., hvarvid likväl, enär det anmärkta
embetsfelet ej torde böra svårare anses än efter 25 kapitlet 17 § strafflagen,
vid livilket förhållande laga tid för ansvars ådömande, hvad den
hufvudsakligen felande, nemligen den ständige Landssekreteraren vidkomme,
i följd af Löningsdirektionens sentida angifvelse, vore försutten,
annat yrkande ej skulle framställas än det, att bemälde Landssekreterare,
Länsnotarie och Auditör måtte förpligta till Vermlands

Regementes Löningsdirektion återbära den provision å ifrågavarande till
ränteriet influtna skogsförsäljningsmedel, de, hvar för sig, olagligen beräknat
och uppburit, med laga ränta å de särskilda beloppen från den
dag, på hvilken de uppburits, till den, på hvilken de blefve återstälda.

Uppå det åtal, Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade
Kong!. Hofrätten efter slutad skriftvexling utslag den 10 November
1880 af innehåll, att, hvad anginge den af Landssekreteraren och Länsnotarien
framstäld invändning att, då hvad i målet blifvit dem lagdt till last
innefattade anmärkning angående bristande redovisning för omhänderhafda
uppbördsmedel, det ej tillkomme Kongl. Hofrätten att med målet
taga befattning, Kongl. Hofrätten, med hänsyn till beskaffenheten af Advokatfiskalens
talan, funne berörda invändning ej förtjena afseende.

Vidkommande sjelfva målet, så emedan, genom hvad deri förekommit,
blifvit upplyst, att sedan från ifrågavarande boställsskog, hvaraf behållna
årliga afkastningen skulle, enligt af Kongl. Maj:t meddelad föreskrift,
ingå till Kongl. Verrnlands Regementes löningsfond, åtskilliga skogseffekter
blifvit af Konungens Befallningshafvande i nämnda län försålda
dels genom auktion å Landskansliet den 12 December 1871 till Bruksegaren
K. för nittiotusen tvåhundra nittiotre kronor femtio öre, dels
genom dylik auktion den 16 Januari 1874 till Bruksegaren N. för trettiotusen
kronor, dels ock under hand den 17 Januari 1872 till Borgviks
aktiebolag för fyratusen tvåhundra elfva kronor, berörda medel blifvit
af köparne aflemnade å Landskansliet till den vid tillfället tjenstgörande
Landssekreteraren, dervid de under 1871, 1872 och 1873 inbetalda medlen
åtföljts af till Landtränteriet stälda reversal, och att Landssekreteraren
derefter af samma medel tillgodoberäknat sig såsom provision för deras
indrifning två procent och derpå till länets ränteri inlevererat allenast
återstoden, samt Landssekreteraren, Auditören R. och Länsnotarien M.,
under hvilkas tjenstgöring såsom Landssekreterare omförmälda medel influtit,
vidgått, att den provision, de sålunda i förenämnda afseende tillgodoberäknat
sig och uppburit, uppgått till de af Advokatfiskalen angifna
belopp; ty och som det af Landssekreteraren V., Auditören R. och Länsnotarien
M. till stöd för deras anmärkta förfarande åberopade stadgande
i ofvanberörda cirkulär, angående rätt för kronans uppbördsman att för
indrifning af ifrågavarande slags medel tillgodoberäkna sig viss procent
å hvad som levererades, desto mindre vore på förevarande fall tillämpligt,
som det icke hörde till Landssekreterares befattning att verkställa den
indrifning och leverans, som i berörda cirkulär afsåges, och i allt fall
någon indrifning af ifrågavarande medel icke kunde anses hafva egt ruin,
enär utan att, såvidt uppgifvet vore, någon laga åtgärd i sådant hän Just.

-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 3

seencle ifrågakomma, köparne, såsom ofvan omförmäldes, inbetalt medlen
å Konungens Befallningshafvandes einbetslokal, fastän desamma dervid af
tjenstförrättande Landssekreteraren omhändertagits och icke, på sätt ske
bort, till ränteriet omedelbart öfverlemnats; pröfvade Kong!. Hofrätten
rättvist, med bifall till Advokatfiskal^ talan, förpligta Landssekreteraren
V., Auditören R. och Länsnotarie!! M. att hvar för sig till Vermlands
regementes Löningsdirektion återbära förrberörda olagligen uppburna provisionsbelopp,
Landssekreteraren Y. med tillhopa niohundra tio kronor
tretton öre, Auditören R. med tillhopa niohundra elfva kronor ett öre
och Länsnotarie!! M. med tillhopa sexhundra sextioåtta kronor nittiofyra
öre*) jemte sex procent ränta derå från de tider de särskilda provisionsbeloppen
uppburits till dess återbäring egde rum, hvarjemte Kongl. Hofrätten
lemnade utan afseende Landssekreteraren V:s, Auditören R:s och
Länsnotarien M:s framstälda anspråk på godtgörelse för lösen af Kongl.
Hofrättens utslag i målet.

Friherren F. hade uti en till mig ingifven klagoskrift anfört, att
sedan han till Kaptenen N. försålt den honom tillhöriga fasta egendomen
Kullerstad med underlydande inom Mogata och Drothems församlingar
i Hammarkinds härad, så hade berörda fång blifvit af köparen lagfaret
vid 1878 års hösteting med nämnda härad, dervid till styrkande af klagandens
eganderätt till den försålda fastigheten blifvit företedt instrument
öfver en den 14 Juli 1852 hållen bouppteckning och ett den 21
Oktober samma år förrättadt arfskifte efter klagandens fader, genom
hvilket arfskifte klaganden fått sig tilldelad ifrågavarande egendom, i
enlighet med ett af klagandens fader den 13 Januari 1851 upprättadt
testamente, som bestämde, att klaganden skulle på sin arfslott bekomma
samma egendom. Häradsrätten hade likväl, innan den af köparen sökta
lagfarten beviljades, ansett sig under åberopande af Kongl. Förordningen
den 16 Juni 1875 först böra meddela klaganden lagfart å fastigheterna
på grund af nyssnämnda testamente, hvarigenom klaganden tillskyndats
en kostnad af 433 kronor 30 öre, utgörande lösen för lagfartsbevis och
lagfartsprotokoll samt stämpelpapper å testamentet m. m.

Men då klagandens fader aflidit redan den 16 April 1852, hvarefter
testamentet bevakats den 10 Maj samma år, borde, alldenstund lagfart
å fång af fast egendom, som genom testamente bekommits, blifvit föreskrifven
först genom Kongl. Förordningen den 21 December 1857, samt
dessutom någon egendom utöfver klagandens arfslott icke blifvit honom

*) Under skriftvexlingen i Kongl. flofrätten har det blifvit utredt, att summan af de uppburna
provisionerna rätteligen bort fördelas på detta sätt.

genom testamentet tilldelad, klaganden ej hafva varit skyldig lagfara
fastigheten på grund af testamentet; hvarföre han under yrkande att
återbekomma den kostnad, 433 kronor 30 öre, som honom tillskyndats,
anmält förhållandet för den åtgärd, jag kunde finna skäligt vidtaga.

Vid denna skrift var fogad utom andra handlingar afskrift af Kongl.
Maj:ts utslag den 24 April 1872 uppå Advokatfiskal^^ i Kongl. Svea
Hofrätt besvär öfver samma Kongl. Ilofrätts utslag, hvarigenom det
blifvit förklaradt, att en person, som genom testamente, hvilket var bevakadt
och laga kraftvunnet innan förrberörda 1857 års förordning utfärdats,
bekommit eu fastighet, icke vore skyldig att med samma fastighet
lagfara; och innehöll detta Kongl. Maj:ts utslag, att Kongl. Maj:t icke
funnit skäl vara anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens utslag.

Klagandens berörda skrift meddelade jag den tillförordnade Domhafvande,
som vid ifrågavarande ärendes behandling fört ordet i Hammarkinds
häradsrätt; och androg denne i afgifvet yttrande att, sedan till
ständige domaren i orten ingifvits det köpebref, hvarigenom klaganden
till Kaptenen N. försålt två mantal Ivullerstad in. in., utan att vid
köpebrefvet varit fogade några åtkomsthandlingar till bestyrkande af
klagandens eganderätt till de försålda fastigheterna, bemälde domare till
t. f. Domhafvanden, efter det denne erhållit Kongl. Hofrättens förordnande
att förrätta 1878 års hösteting med Hammarkinds härad, öfverlemnat
berörda köpebref, dervid omnämnande, att han trodde, att klaganden
bekommit fastigheterna genom testamente af sin fader, hvilket
testamente borde finnas intaget i lagfartsprotokollet för något af de nästföregående
årens ting, då det varit för lagfart företedt. Af lagfartsprotokollet
för den 14 September 1876 hade t. f. Domhafvanden också
inhemtat, att på grund af ifrågavarande testamente Häradsrätten beviljat
Friherrinnan J., född F., lagfart å vissa af henne och hennes man sedermera
försålda fastigheter.

Med anledning deraf och i enlighet med den åsigt, t. f. Domhafvanden
hyste i afseende på tolkningen af Kongl. Förordningen den 21 December
1857 —■ en åsigt, hvilken enligt hvad af Kongl. Maj:ts den 24
April 1872 gifna, af klaganden åberopade utslag inhemtades, Advokatfiskal
i Kongl. Svea Hofrätt delat — underrättade Domhafvanden klagandens
ombud, Befallningsmannen Magnus Jonsson vid Kullerstad, då
denne vid ett tillfälle besökte Domhafvanden för att aflemna i afskrift
det efter klagandens fader upprättade arfskifte, derom att Domhafvanden
ansåge nödvändigt, att klaganden först undfinge lagfart å det fång, hvarigenom
han åtkommit de försålda fastigheterna innan sådan kunde köparen
beviljas. Ett par dagar derefter hade bemälde Jonsson infunnit

sig och öfverlemnat testamentet med begäran om lagfart derå för klagandens
räkning.

o Detta hade tilldragit sig före Domhafvandens afresa till tingsstället.
A första rättegångsfel agen föredrogs ärendet med anmälan, att testamentet
blifvit för lagfart till t. f. Domhafvanden inlemnadt, hvarefter Häradsrätten,
sedan klagandens åtkomst blifvit behörigen styrkt, den 30 Oktober
beviljat honom lagfart.

Häradsrättens af klaganden klandrade beslut, hvarigenom honom beviljats
lagfart å de genom testamentet honom tilldelade fastigheterna —
ty att han fått den genom testamente och icke såsom arf innehölle uttryckligen
det klagoskriften åtföljande arfskiftet efter hans fader — hade
alltså tillkommit till följd af ansökan; och att testamentet, då det för
lagfart företeddes, jemväl måst beläggas med stämpladt papper till visstbelopp,
ville väl ej ens klaganden bestrida, då tydliga föreskrifter derom
förefunnos i gällande stämpelpappersförordning.

Enär klaganden, om han ansett sig berättigad att återfå det belopp,
till hvilket testamentet blifvit kartebelagdt, helt enkelt kunnat till vederbörande
Hofrätt ingå med en ansökan om restitution deraf; och enär
Domhafvanden förestålde sig, att »hvarken klaganden eller hans juridiska
biträde kunnat vara nog förmätna att vilja försöka få såsom embetsfel
beifrad den Häradsrättens åtgärd att hafva, då ej laga hinder mött, beviljat
eu sökt lagfart», kunde Domhafvanden ej på annat sätt förklara
tillkomsten utaf den af klaganden till mig inlemnade klagoskriften än
såsom eu följd af hans afsigt att- vilja bestrida det af Domhafvanden
förda protokoll vitsord; och hänvisade derföre Domhafvanden till ett
yttrandet bilagdt, af förrbemälde Magnus Jonsson utfärdadt bevis, på
grund af hvilket allt Domhafvanden yrkade, att den ingifna klagoskriften
icke måtte till någon min åtgärd föranleda.

Magnus Jonssons nyss åberopade bevis innehöll, att han, som för
lagfart till Domhafvanden inlemnat ofvan omförmälda köpebref, efter
erhållen underrättelse att, på det lagfart skulle kunna Kaptenen N. å
berörda köp beviljas, det vore nödvändigt, att klaganden först undfått
lagfart på grund af det testamente, hvarigenom han åtkommit de försålda
fastigheterna, till bemälde Domhafvande före början af 1878 års
hösteting inlemnat samma testamente med begäran om lagfart å de deri
klaganden tilldelade fastigheter.

I den skrifvelse till Advokatfiskalsembetet, i Kong! Göta Hofrätt,
genom hvilken jag förordnade om åtal mot merbemälde t. f.
Domhafvande, yttrades hufvudsakligen, att af hvad Domhafvanden anfört,
syntes framgå, att klaganden blifvit betungad med utgifter, som

icke lagligen kunnat honom påläggas, samt att Domhafvande!! varit dertill
vållande, hvarföre jag anmodade Advokatfiskalsembetet att lagligen
tilltala honom, dervid dock i betraktande af de omständigheter, som
varit för handen, annat yrkande ej borde framställas än att Domhafvande!!
skulle förpligtas att, så snart klaganden återstälde det stämplade papper,
som blifvit pålagdt det ifrågavarande testamentet samt lagfartsprotokollet
och beviset, till honom återbära det belopp, han utgifvit för lösen och
stämpelpapperet.

(ifver det åtal, som i anledning deraf anstäldes, meddelade Kongl.
Hofrätten utslag den 29 December 1879 af innehåll, att Kongl. Hofrätten
väl funne, då upplyst vore, att det ifrågavarande testamentet bevakats
och vunnit laga kraft innan Kongl. Förordningen den 21 December 1857
angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen
vore, blef till efterlefnad gällande, klaganden icke hafva varit pligtig
att lagfara med den honom genom testamentet tillerkända fasta egendom;
men emedan emot t. f. Domhafvanden annat icke förekommit än
att, efter det Magnus Jonsson före början af år 1878 års hösteting med
Hammarkinds härad infunnit sig hos Domhafvanden och med öfverlemnande
af testamentet anhållit, att lagfart för klaganden å den honom
deri gifna egendomen måtte vid tinget meddelas, Domhafvanden, som
hållit samma ting, anmält ärendet hos Häradsrätten, som beviljat klaganden
uppbud å sagda egendom, samt denna Häradsrättens åtgärd,
fastän lagfarten icke erfordrats, ej vore af beskaffenhet att böra till
någon påföljd för Domhafvanden föranleda; ty och då den omständighet,
att Domhafvanden på enskild förfrågan af Magnus Jonsson meddelat
honom, att enligt hans åsigt berörda Kongl. Förordning borde i förevarande
fall tillämpas, icke förtjenade afseende, pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist att Advokatfiskalsembetets emot Domhafvanden förda talan
ogilla.

Då jag ansåg mig ej kunna åtnöjas med den utgång målet sålunda
i Kongl. Hofrätten erhållit, uppdrog jag i skrifvelse den 27 Januari 1880
åt Advokatfiskalsembetet att fullfölja målet hos Kongl. Maj:t. I berörda
skrifvelse yttrades hufvudsakligen, att den omständigheten, att en domare
gifvit origtigt svar å eu, låt vara enskildt, framstäld förfrågan, när detta
svar förledt den frågande eller hans hufvudman till en onödig kostnad,
hade jag icke i likhet med Kongl. Hofrätten kunnat anse vara oförtjent
af allt afseende. Den icke lagkunnige, som framstälde frågan, hade
vändt sig till Domhafvanden, icke såsom sin juridiska rådgifvare, utan
såsom tjenstgörande domare i orten. Domhafvanden hade vid detta förhållande
kunnat lemna frågan obesvarad, men när han gaf svaret, iklädde

han sig utan tvifvel ett slags ansvar för dess rigtighet. Emellertid hade
jag icke såsom embetsfel stämplat, att han gaf rådet eller att detta var
origtigt, jag hade endast ifrågasatt, hvad hans rättskänsla bort bjuda
honom att sjelfmant göra, nemligen, att i sin mån medverka till att
skaffa den af det ovisa rådet förledde godtgörelse för den skada, denne
i följd deraf fått vidkännas.

Men derför att jag gjorde detta, att jag yrkade, det Domhafvande!!
borde förpligtas, på nyssnämnda skäl, att tillhandagå klaganden med de
åtgärder, som för återbekommande af den honom olagligen pålagda
stämpelafgiften erfordrades, och Kongl. Hofrätten ansåg detta mitt yrkande
obehörigt, borde väl klaganden icke gå miste om nämnda ersättning.
Att vinnandet af sådan ersättning var hufvudsyftemålet för klagandens
talan hos mig, likasom för min åtgärd att förordna om åtal
och att deremot sättet för ersättningens utbekommande endast var en
bisak, syntes Kongl. Hofrätten icke hafva bort förbise. Derom nämndes
emellertid icke ett ord i utslaget, ehuru Kongl. Hofrätten förmälde
sig hafva funnit, det klagandet icke varit skyldig att med den testamenterade
egendomen lagfara, och således ej heller att vidkännas de med
lagfarten förenade kostnader. Att det likväl funnits en utväg att tillgodose
klagandens rätt, utan att domaren, som bragt honom på den
onödiga kostnaden, för ändamålet besvärades, framginge af Kongl. Svea
Hofrätt^ utslag i ett likartadt mål, för hvilket redogjordes i Justitieombudsmannens
embetsberättelse för år 1864 — sidd. 68 och följande —
i hvilket utslag sistbemälde Kongl. Hofrätt förklarat, att det då ifrågavarande
testamentet ej bort med stämpel beläggas och att förty sakegaren
vore berättigad att återbekomma de af domaren till Kong!. Hofrätten
insända kontrollstämpla]-, hvarom han egde vända sig till Kongl.
Hofrättens Ådvokatfiskalsembete. Detta Kongl. Hofrättens utslag faststäldes
af Kongl. Maj:t genom nådigt utslag den 19 Januari 1864.

På nu anförda grunder anmodades Advokatfiskalsembetet att hos
Kongl. Maj:t söka ändring uti Kongl. Hofrättens ifrågavarande utslag så,
att den derstädes förda talan måtte vinna nådigt bifall eller ock att
Kongl. Maj:t täcktes i nåder förklara, att klaganden egde, på sätt i nyss
omförmälda mål stadgades, att hos Advokatfiskalsembetet sig anmäla för
återbekommande af de kontrollstämplar, vederbörande Domhafvande i
förevarande lagfartsärende till Kongl. Hofrätten insändt.

De underdåniga besvär. Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anförde,
har Kongl. Maj:t, enligt nådigt utslag den 11 November 1880, funnit
icke föranleda till ändring i Kongl. Hofrättens utslag.

Handlanden af mosaiska trosbekännelsen Marcus Fenchel hade uti
en till mig ingifven klagoskrift anfört, att han den 2 Oktober 1879 varit
till Kongl. Poliskammaren inkallad i anledning af sin i Stockholm
idkade handel med ur, dervid tjenstförrättande Polisintendenten ålagt
honom att inom tre dagar lemna hufvudstaden vid äfventyr att varda
häktad och hemskickad. Detta beslut hade afkunnats, oaktadt Fenchel
deremot protesterat och upplyst, att han vore Norsk medborgare och
enligt i Poliskammaren företedt bevis af Handels- och Ekonomicollegium
egde »rättighet att här i staden idka handel. Kongl. Förordningen angående
utvidgad näringsfrihet af den 18 Juni 1864 stadgade i fråga om
den rätt till idkande af handel eller annat näringsyrke, som kunde förvärfvas
af utländing, att »norsk man och norsk qvinna skola vara berättigade
att utan särskildt tillstånd i riket vistas och sig bosätta»
(detta stadgande förekommer likväl icke i ofvan åberopade författning
utan i Kongl. Förordningen den 4 Juni 1868). När dertill komme, att
Fenchel under tolf års tid varit här bosatt och ordentligen utbetalt alla
sina utskylder, samt mot honom under nämnda tid ej ringaste anmärkning
förefunriits, kunde väl ingen förundra sig öfver, att Polisintendentens
sagda beslut, såsom Fenchel förmodade af obetänksamhet tillkommet,
skulle kännas för Fenchel desto smärtsammare, som han vore familjefader
med hustru och fyra minderåriga barn, hvilka utan hans
hjelp, finge anropa allmänhetens bistånd; och då Fenchel icke kunde
anse Polisintendenten berättigad att fatta ett så lagstridigt beslut, anhöll
Fenchel om åtals anställande emot bemälde Polisintendent och hans
befordrande till laga ansvar för hvad honom till last läge.

Efter erhållet tillfälle att i anledning af nämnda klagan sig yttra,
har t. f. Polisintendenten i afgifven förklaring anfört:

Af Kongl. Poliskammarens protokoll och Stadsfiskalen P. Cederborgs
memorial, hvilka voro bifogade Polisintendentens yttrande, skulle, förmodade
han, framgå, att Fenchel vore en personlighet, hvilken måste
anses för länge sedan hafva beträdt staffbaidietens område, ehuru han i
brist af fulla bevis ej kunnat af vederbörande ställas till ansvar för de
många förseelser, för hvilka han varit angifven. Då det på goda grunder
vore att befara, att dessa angifvelsers antal skulle ökas, derest Fenchel
ej oskadliggjordes för samhället, hade Polisintendenten ansett det
vara sin pligt, att på det enda sätt, som i detta fall förmentes kunna
användas såsom korrektiv, sätta samhället i skydd mot en person, som
visat sig vara af en så farlig beskaffenhet. Antagligen skulle Polisintendenten
dervid kunnat företaga en ännu strängare åtgärd, nemligen
att omedelbarligen häkta och hemförpassa Fenchel, hvarföre det val ej

borde läggas Polisintendenten till last, att han med uppskjutande af
denna strängare åtgärd beredt Fenchel rådrum att sjelf och med mindre
obehag godvilligt lemna staden. Att afgöra till hvilken nation Fenchel,
som under en god del af sitt lif kringflackat i Europa och Amerika,
rätteligen hörde, vore säkerligen icke lätt, och till dato hade Polisintendenten
ej ansett sig derom behöfva ingå i pröfning. Vore Fenchel
tysk på grund af sin födsel, så tycktes det Polisintendenten vara temligen
visst, att han egt afvisa en så samhällsvådlig person, då denne
sjelf erkänt, att han såsom utländing ej vunnit stärskildt tillstånd att i
riket vistas. Vore han åter norsk undersåte, hvilket hans hos mig, men
icke inför Polisintendenten, förevisade pass tycktes gifva vid handen, så
borde han väl derigenom ej vinna större frihet och vidsträcktare rättigheter
än en svensk undersåte utan i analogi med en sådan behandlas.
Hade han varit svensk, så hade Polisintendenten ansett honom hafva
tillhört den kategori af misstänkte och lösdrifvande personer, som det
vore polismyndighetens både rättighet och skyldighet att fångförpassa
till hemorten. Det vore visserligen sant, att hans s. k. handel gåfve
honom ett sken af laga försvar, men att kalla den, såsom den af honom
enligt angifvelserna bedrefves, för ett ärligt näringsfång, det tvekade åtminstone
Polisintendenten att göra. Fenchel hade visserligen anmält
sin handel hos vederbörlig myndighet, men detta vore också enligt Polisintendentens
tro den enda lagliga egenskap hans handel besutte. Polisintendenten
ville fästa min särskilda uppmärksamhet dervid, att Fenchel
före förständigandet icke för Polisintendenten företett sitt norska
pass. Den i Handel- och Ekonomicollegii protokoll intagna bilaga utvisade,
att till och med norska myndigheter tvekat om de skulle anse
honom för norsk undersåte eller ej, och det hade först efter skriftvexling
blifvit fråga om att villfara Fenchels begäran att få norskt pass.
Troligt vore väl äfven att Fenchel, inseende svårigheten för sig att eljest
utverka sig tillstånd att vistas här i riket, endast för uppnående af
detta ändamål sökt blifva förklarad för norsk undersåte, då det väl
blefve svårt för honom att visa, att han i öfrigt sökt tillgodogöra sig
någon af de rättigheter, som åtföljde den norska medborgarerätten.
Nämnda pass hade emellertid varit Polisintendenten obekant, och det
kunde derföre starkt ifrågasättas, om Polisintendenten vid beslutets meddelande,
derest det blifvit af nöden att afgöra Fenchels nationalitet, behöft
anse honom för annat än tysk. Med detta ville Polisintendenten
hafva sagt, att han, oafsedt om Fenchel befunnits vara tysk eller norsk
undersåte, ansett sig vara berättigad att, i betraktande af hans samhällsvådliga
beskaffenhet, det gifna förständigandet meddela, och den slut -

liga pröfningen af hans nationalitet behöfde ej ifrågakomma förr än vid
äfventyrets tillämpande, antingen han då komme att med fångskjuts eller
genom vederbörande Ministers eller Generalkonsuls försorg förskaffas till
hemorten.

Slutligen anhöll Polisintendenten, att jag måtte vid den sålunda afgifna
förklaringen låta bero, helst som Polisintendenten, sedan Fenchel
förklarat sig med beslutet missnöjd, meddelat honom besvärshänvisning
att inom tretio dagar klaga hos Kongl. Maj:t i Civildepartementet, och
det således ej kunde ifrågakomma att tillämpa äfventyret förr än beslutet
tagit åt sig laga kraft, hvarjemte Polisintendenten upplyste, att sedan
förständigandet gifvits, det blifvit kändt, att Fenchel nyligen dömts
till fyra månaders fängelsestraff för utspridande af falskt rykte om en
person, att denne begått stöld, hvaraf förmodades blifva en följd att
tillämpningen af utvisningsförständigandet ej kunde ifrågakomma, åtminstone
förr än berörda utslag, om det vunne laga kraft, blifvit
verkstäldt.

De här ofvan åberopade, vid Polisintendentens yttrande fogade handlingar
innehöllo hufvudsakligen:

A. Utdrag ur protokollet, hållet hos Ofver ståthällar e-embetet för polisärenden
den 2 Oktober 1879,

att, enligt en af Stadsfiskalen. P. Cederborg afgifven rapport, fem
uppgifna personer hos detektiva Polisafdelningen anmält, att Fenchel å
särskilda tider och ställen inom hufvudstaden till hvar för sig af angifvarne
utbjudit och försålt fickur, dem han föregifvit vara af franskt
guld, men hvilka sedermera befunnits vara tillverkade af messing och
icke värda en tredjedel af hvad Fenchel för dem begärt och erhållit;

att vid det i anledning deraf med Fenchel i poliskammaren hållna
förhör denne förnekat, att han utgifvit uren för att vara af guld eller
af annat ämne, än de verkligen befunnits vara;

att ej allenast de två bland angifvarne, som voro i poliskammaren
närvarande, utan äfven åklagaren förklarat, att de ej kunde leda i bevis,
att Fenchel vid urens försäljning uppgifvit dem vara af bättre beskaffenhet
än de efteråt befunnits vara, hvarföre de förmält sig icke vilja
emot Fenchel framställa annat yrkande än om återgång af köpet, hvilket
yrkande Fenchel bestridt;

att Fenchel, tillspord om sin nationalitet, uppgifvit, att han vore
född den 6 Juli 1844 i Memel uti Ostpreussen, hvarest lian uppehållit
sig till uppnådda fjorton års ålder, då han begifvit sig till England och
sedermera till Nordamerika; att han år 1867 första gången anländt till
Stockholm, efter hvilken tid han, utan att hvarken då eller sedermera

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 4

hafva utverkat sig rätt att såsom utländing bär i riket vistas, uppehållit
sig mestadels här i Stockholm, tidtals i landsorten på marknadsresor
samt åren 1875 och 1876 under ett och ett hälft års tid i Norge, hvarest
han förmenade sig hafva förvärfvat norsk medborgarerätt; att han
år 1876 på hösten återvändt hit till staden, hvarest han vistats sedan
dess, med undantag af åtskilliga mellantider, då han kringrest i landsorten,
alltjemt försörjande sig med urhandel;

att han härstädes blifvit jemte familj mantalsskrifven och hade sin
bostad i huset N:o 24 vid Götgatan; och

att Fenchel till bestyrkande af dessa sina uppgifter ingifvit:

Utdrag ur protokollet vid Stockholms Handels- och Ekonomikollegium
den 18 September 1876 af denna lydelse:

»S. d. föredrogos och intogos i protokollet följande den 15 i denna
månad ingifna skrift och betyg:

Till Stockholms Handels- och Ekonomikollegium. Med åberopande
af innehållet uti härhos bilagda handlingar får undertecknad härmed
ödmjukast anmäla sig vilja dels här i staden idka handel för försäljning
af varor i bod och dels utom den ort nemligen i Stockholm, der jag är
bosatt, sjelf kringföra varor till salu annorledes än å marknad; och anhåller
jag om protokollsutdrag öfver denna min anmälan. Stockholm
den 15 September 1876, Marcus Fenchel.

Rese-expediten Marcus Fenchel, som enligt ståthållarebetyg härstädes
vistats under åtta år, är född 1844 i staden Memel i Preussen, han
tillhör mosaiska trosbekännelsen och har såvidt mig kändt är uppfört
sig moraliskt; som härmed intygas. Stockholm den 3 November 1875,
D:r L. Levysohn Rabbin (sigill); och voro dervid fogade följande handlingar
:

l:o. Ett af Mantalskommissarien O. E. Nystedt den 29 November
1875 utfärdadt bevis, att Marcus Fenchel vore för året mantalsskrifven
här i staden.

2:o. Ett af Magistraten i Christiania utfärdadt bevis, att Marcus
Fenchel blifvit antagen och inskrifven såsom handelsborgare i Christiania.

3:o. En handling så lydande:

Öfversättning. Afskrift af skrifvelse från Kongl. Norska regeringens
Justitie- och Polisdepartement till Stiftsamtmannen i Christiania den 30
Augusti 1876.

Från Handelsborgaren Marcus Fenchel i Christiania har hit direkt
inkommit ansökan att blifva antagen till norsk undersåte, hvilket upp -

gifves vara nödigt för honom för erhållande af betryggande pass i och
för eu förestående resa till Sverige i handelsangelägenheter.

I anledning häraf — — — tillkännagifves, att det för att erhålla
egenskap af norsk undersåte icke erfordras något officielt erkännande
såsom sådan. Enligt hvad af Fenchel blifvit upplyst, att han har fast
bostad i Christiania, der han uppehållit sig sedan September månad förlidet
år, och der han äfven synas hafva förvärfvat handelsborgerskap,
finner Departementet det icke vara tvifvel underkastadt, att han bör
anses såsom norsk undersåte, och att ett intyg härom bör kunna intagas
i hans pass. Den sökandes härvid insända borgerskapsbref återställes,
här bifogadt, och torde honom tillställas. In fidem C. F. Irgens
Steen. Rätt afskrifvet från originalet, betygar Stockholm den o2 September
1876. Ex officio Ferd. Svensson Not. Publ. (stämpel). År och
dag som ofvan. På Collegii vägnar P. L. Eurenius»;

att efter uppläsande af denna handling och uppå fråga, om Fenchel
då vore försedd med annan handling till bestyrkande af sin nationalitet,
Fenchel sagt sig endast åberopa här ofvan intagna protokollsutdrag, och
att, på upprepad fråga om sitt lagliga näringsfång, Fenchel svarat, att
han och hans familj uteslutande närde sig af dpn handel, han bedrefve
här och i landsorten såsom kringgående handlande;

att åklagaren derefter yttrat, att han med afseende å dels beskaffenheten
af de i rapporten omförmälda angifvelserna och dels den omständigheten,
att mot Fenchels bestridande bevisning saknades om, att
denne uppgifvit de försålda uren vara af guld, ej ansåge sig böra yrka
ärendets hänskjutande till domstol; men att han med kännedom om
Fenchels person och den minst sagdt tvetydiga handel, Fenchel under
loppet af flera år bedrifvit, ansåge sig böra yrka, att Fenchel, äfven om
han ej kunde behandlas såsom försvarslös, likväl måtte förständigas att
snarast lemna staden, hvilket yrkande af Fenchel bestreds, enär han
förmente sig såsom norsk undersåte vara berättigad att här qvarstanna;
och

att, då ytterligare i ärendet ej förekom, de tillstädesvarande angifvarne
hänvisades att efter befogenhet sin talan emot Fenchel genom
stämning vid laga domstol anhängiggöra, och Fenchel förständigades,
med anledning af hvad mot honom sålunda förekommit, att senast tre
dagar derefter hafva från hufvudstaden afrest vid äfventyr att eljest
varda med fångskjuts förpassad till den ort, som pröfvades vara hans
rätta hemort.

B. Stadsjiskalen P. Cederborgs den 6 Oktober 187.9 afgifna memorial: -

att förutom de angifvelser mot Fenchel, hvilka i rapport af den 2
i nyssnämnda månad funnes meddelade, en mängd af klagomål hos polismyndigheten
tid efter annan anförts, ehuru dessa, såsom hvar för sig
icke särskildt vidkommande nämnda myndighet, -icke förr än de blifvit
allt för många föranledt till någon åtgärd; hvarefter liera dylika angifvelser
rörande bedräglig handel med ur i memorialet uppräknades;

att de ur, med hvilka Fenchel handlade, voro af utländsk tillverkning,
och att Fenchel förty bort för denna handel erlägga bevillning,
enär norrmän vore frikallade från bevillning endast då de handlade med
norska produkter, men att Fenchel till följd af tveksamhet icke åtalats
för sin handel; men

att derföre berättigandet vore så mycket större att tillse, det Fenchel
behandlades enligt de lagar, hvilka på honom otvifvelaktigt vore
tillämpliga, och att förty, då svensk man, som saknade laga fång och
utkomst, vore skyldig att uppehålla sig i sin hemort, utländsk man måste
vara underkastad enahanda stadgande.

I. de påminnelser, klaganden häröfver afgaf, anfördes bland annat,
att vid genomläsandet af Polisintendentens yttrande, man ej kunde annat
än förvåna sig öfver den öfversittareton, i hvilket det vore hållet
och den bestämdhet, med hvilken Polisintendenten beskylde för brott en
person, som ej begått annat, än att han haft den olyckan att, på grund
af illvilja och grundlösa rykten, hafva blifvit kallad inför poliskammarens
skrank. Underligt syntes det ej heller klaganden, att en person,
som i egenskap af embetsman tilläte sig ett sådant språk, som det i
yttrandet begagnade, icke vore sig sjelf mägtig, utan kunde göra sig
saker till afkunnandet af ett. beslut sådant som det öfverklagade. Om
någon yttrade om en annan, att denne, utan att någon bevisning derutinnan
förekommit, »långt för detta beträdt straffbarhetens område»,
att »den enda lagliga egenskap hans handel besitter, är att vara anmäld
för vederbörande myndighet», in. fl. dylika uttryck, så skulle en sådan
person för sina beskyllningar otvifvelaktigt vara hemfallen till straff;
och ännu mera måste detta blifva händelsen, då en embetsman i en officiel
handling gjorde sig skyldig till en så beskaffad ärekränkning, hvadan
klaganden ansåge sig både skyldig och berättigad att derför å Polisintendenten
yrka ansvar.

Sedermera hade klaganden till mig inlemnat Kongl. Maj:ts den 21
November 1879 meddelade nådiga resolution uppå klagandens underdåniga
besvär öfver öfverståthållare-embetets för polisärenden merornnämnda
beslut den 2 derförutgångna Oktober; innehållande denna nådiga
resolution, att Kong]. Maj:t funnit hvad i besvärsmålet emot kla -

}

ganden förekommit icke vara af beskaffenhet, att på grund deraf klaganden,
hvilken visat sig vara norsk undersåte, lagligen bort förvisas
från Stockholm, der klaganden sedan flera år tillbaka varit bosatt och
erlagt honom påförda krono- och kommunalutskylder, och blefve förty
öfverklagade beslutet upphäfdt.

Efter öfvervägande af hvad sålunda i ärendet förekommit, uppdrog
jag i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt åt bemälda
embete, att lagligen tilltala tjenstförrättande Polisintendenten B.
för de rättsförnärmelser, som syntes mig hafva tillskyndats klaganden.

I berörda skrifvelse yttrades hufvudsakligen, att genom Kongl. Maj:ts
ofvanberörda resolution af den 21 November 1879 olagligheten af Polisintendentens
ifrågavarande beslut vore ådagalagd; och då det aldrig
kommit till verkställighet, skulle saken dervid kunnat bero, derest icke
under densammas handläggning i Kongl. Poliskammaren och i det försvar
för nämnda beslut, Polisintendenten uti sitt ofvan anmärkta yttrande
sökt åstadkomma, trädt i dagen ej mindre en vårdslöshet i ärendets
behandling än ock en godtycklighet i beslutet, som måste ingifva
farhåga, att Polisintendenten framdeles kunde göra sig .skyldig till likartade
olagligheter med möjligen svårare påföljder, om hans nu öfverklagade
olagliga förfarande skulle lemnas opåtaldt.

Skälen till hvad jag sålunda haft att anmärka, så i ena som andra
hänseendet, framginge ur en granskning af Polisintendentens nyssnämnda
yttrande. Der hette genast i början, att Fenchel vore en personlighet,
hvilken kunde anses länge sedan hafva på mångfaldigt sätt beträdt
straffbarhetens område, ehuru han i brist af fulla bevis ej kunnat
ställas till ansvar, och att det på goda grunder vore att befara, att angifvelsernas
antal skulle ökas, derest ej Fenchel oskadliggjordes för samhället.
Detta innebure tydligen om Fenchels brottslighet eu förut fattad
mening, som likväl erkändes sakna inför lagen giltig grund. Med en
sådan utgångspunkt kunde Polisintendentens följande handlingssätt svårligen
blifva lagenligt, och det blef det ej heller i detta fall. Åt alla
håll tycktes Polisintendenten hafva sett sig om för att finna någon förevändning
att åtkomma Fenchel och, för att göra honom oskadlig för
samhället, icke dragit i betänkande att göra den myndighet, han för
tillfället företrädde, skadlig genom att göra henne förhatlig. Sedan det
visat sig overkställbart att bringa Fenchel under åtal för det brott, som
emot honom var angifvet, hade Polisintendenten velat försöka hvad emot
honom kunde uträttas i följd af dels haris utländska börd dels ock det
sätt, hvarpå han sig försörjde, hvarigenom han förmodades kunna såsom
försvarslös behandlas. Frågan om Fenchels nationalitet hade Polisinten -

denten funnit svår att lusa, men genom företeende af det i Öfverståthållare-embetets
protokoll den 2 Oktober 1879 intagna protokoll hos
Stockholms Handels- och Ekonomikollegium den 18 September 1876
hade Fenchel betydligen underlättat denna svårighet, genom att vederbörligen
styrka sig vara norsk undersåte; och att han såsom sådan ansågs
af kollegium, bevisades af den omständighet, att kollegium upptagit
hans anmälan om handels idkande här i staden, hvilket tvifvelsutan
icke skett, derest Fenchel betraktats såsom en utan vederbörligt tillstånd i
landet sig uppehållande utländing. Troligen hade det varit i förlitande
på denna bevisnings tillräcklighet som Fenchel ansett det vara onödigt
att framvisa i Kongl. Poliskammaren det norska pass, han innehade,
och nekande besvarat Polisintendentens vid samma tillfälle framstälda
fråga, »huruvida Fenchel vore försedd med annan handling till bestyrkande
af sin nationalitet». När Kongl. norska regeringens Justitie- och
Polisdepartement uti den i Handels- och Ekonomikollegii protokoll införda
skrifvelsen till Stiftsamtmannen i Christiania den 30 Augusti 1876
yttrat, att »departementet funnit det icke vara tvifvel underkastadt, att
Fenchel börda* anses såsom norsk undersåte och att intyg derom borde
kunna intagas i hans pass», skulle väl en hvar kunnat lika med Fenchel
anse öfverflödigt, att medelst passets framlemnande ytterligare styrka
nämnda förhållande. Men detta vore icke Polisintendentens åsigt. Han
fäste mer än en gång min särskilda uppmärksamhet på den enligt hans
förmenande särdeles vigtiga omständigheten, att det norska passet ej
företeddes vid förhöret i Kongl. Poliskammaren. Men hvartill skulle
det tjena, att detta pass eller någon nationaliteten rörande handling vid
nämnda tillfälle företeddes, då, såsom Polisintendenten i sitt yttrande
vidare andragit, frågan om nationaliteten ej behöfde afgöras före meddelande
af Öfverståthållare-cmbetets beslut, ja, då Polisintendenten ansett
sig ej ens »tills dato» — det vill säga till den dag, då yttrandet
afgafs — hafva behöft derom ingå i pröfning. Denna Polisintendentens
tankegång vore för mig obegriplig. För det beslut, Ofverståthållareembetet
fattade, att förvisa Fenchel från hufvudstaden, funnes, såvidt jag
kunnat uttänka, icke någon annan giltig grund än den, att Fenchel varit
en utländing, som utan lof vistades i landet, i hvilket fall han likväl
skulle hafva förvisats icke blott hufvudstaden utan riket, något som
äfven syntes hafva föresväfvat Polisintendenten, då han talade om Fenchels
öfverlemnande till främmande magts minister eller generalkonsul.
För försvarslöse och Jösdrifvare vore deremot icke ett sådant utan ett
helt annat behandlingssätt föreskrifvet. Alltså för att förvisa Fenchel
var det nödigt att hafva utredt först, att han vore en utländing, och

för att veta, hvart han skulle förvisas, vidare hvilket land han tillhörde
eller med andra ord hans nationalitet. Utan att en sådan utredning
föregått, funnes för förvisningsbeslutet icke någon giltig grund. Enligt
hvad Polisintendenten på ett annat ställe i sitt yttrande förklarat, skulle
detta ej vara nödvändigt förr än nämnda beslut skulle verkställas. Men
hvartill skulle det tjena att besluta hans förvisning, om, när detta skulle
ske, det kunde inträffa, att beslutet befunnes olagligt? Ett sådant beslut
blefve för det embete, i hvars namn det gifvits, nedsättande, ty ett hot,
som icke kunde bringas till verkställighet, återfölle såsom smälek på
den hotande, och för en sådan skymf finge ett embete ej utsättas.

I sitt ofta åberopade yttrande sökte Polisintendenten vidare göra
sig till godo gällande författningar om försvarslösa personer och deras
behandling. I förbigående kunde anmärkas, att detta syntes oegentligt,
enär Fenchel uppenbarligen behandlats såsom utländing, icke såsom försvarslös.
Sålunda antoge Polisintendenten, att Fenchel vore norsk undersåte,
men anmärkte tillika att, om så ock vore, Fenchel likväl ej derigenom
borde vinna större frihet och vidsträcktare rättigheter än en
svensk undersåte. Hade han varit svensk, så skulle Polisintendenten ansett
honom hafva tillhört den kategori af misstänkte] och lösdrifvande
personer, som polismyndigheten borde fångförpassa hem. Det vore visserligen
sant, att Fenchels s. k. handel gåfve honom ett sken af laga
försvar. Han hade visserligen anmält denna handel hos vederbörlig
myndighet, men det vore också enligt Polisintendentens tro »den enda
lagliga egenskap hans handel besutte». Det syntes deraf som skulle Polisintendenten
väl medgifva, såsom rätt och skäligt varit, att Fenchels
hos Handels- och Ekonomikollegium verkstälda anmälan om handels
idkande verkligen gifvit honom laga försvar, men att det sätt, hvarpå
han bedrefve denna handel, skulle beröfva honom sagda försvar. Men
derest anmälan om handels idkande gåfve laga försvar, så fortfore detta
försvar, till dess det förverkats, och det förverkades icke genom svek och
bedrägeri i handelns bedrifvande förr än dessa brott vore lagligen bevisade,
åtminstone så till vida, att Fenchel kunnat för dem lagforas.
Då först kunde fråga uppstå om förlust af det försvar, handelsrättigheten
medförde. Således äfven i detta afseende vore Polisintendentens omdöme
förvilladt af den förut fattade meningen om Fenchels''brottslighet.

Vore nu, fortfor jag slutligen, Fenchel norsk undersåte, och det hade
han bevisat utan att förete det mycket omtalade norska passet, och hade
han på grund af anmälan hos Handels- och Ekonomikollegium rätt att
idka handel, så hade han ock derigenom laga försvar, hvilket han ej
förverkat genom det sätt, hvarpå han bedrefve sin handel, då han icke

kunnat öfverbevisas om svek och bedrägeri, för hvilket brott lian''var
angifven. Således fanns icke någon laglig grund för att behandla honom
såsom försvarslös och »fångförpassa honom till hemorten!» Och hvarest
var hemorten, om ej i Stockholm, der han, såsom af den Kongl. Resolutionen
jemväl syntes, »flera år varit bosatt och erlagt honom påförda
krono- och kommunalutskylder» — allt omständigheter, dem Polisintendenten
bort hafva utredt, innan han ens kunnat tala om Fenchels behandling
såsom försvarslös och fångförpassande till hemorten.

Med det sålunda anförda trodde jag mig hafva tillräckligt ådagalagt
den vårdslöshet, med hvilken detta ärende varit af Polisintendenten
handlagdt och det godtycke, han i beslutet inlagt; och lade jag slutligen
Polisintendenten till last, att han, på sätt klaganden i sina påminnelser
angifvit, uti det till mig aflåtna yttrandet om klaganden begagnat smädliga
och missfirmliga utlåtelse!'', som icke utan laga påföljd borde för
honom aflöpa.

På det åtal, Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten den 11 Maj 1880 utslag af innehåll, i hithörande
delar, att som vid ofvan omförmälda förhör inför Kongl. Poliskammaren
emot Fenchel, hvilken enligt den i ofvan berörda, af honom vid förhöret
åberopade utdrag ur Handels- och Ekonomikollegi protokoll intagna
skrifvelse från Kongl. norska Justitie- och Polis-Departementet måste
anses såsom norsk undersåte, icke förekommit någon omständighet af
beskaffenhet att på grund deraf ifrågavarande, genom nu åtalade beslutet
Fenchel gifna föreläggande lagligen bort meddelas, pröfvade Kongl.
Hofrätten rättvist, i förmåga af 25 kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen,
döma tillförordnade Polisintendenten, att för hvad han sålunda låtit
komma sig till last, bota femtio kronor, som Kronan tillfölle; och förpligtades
Polisintendenten derjemte att ersätta Fenchel för hans utgifter
och besvär med ett skäligt jemkadt belopp af tvåhundra kronor; men
då de af Polisintendenten i hans till Justitieombudsmannen afoifna för 0

klaring om Fenchel begagnade uttryck med afseende å ändamålet med
förklaringen icke vore att anse såsom smädliga, funne Kongl. Hofrätten
det emot Polisintendenten i fråga derom väckta ansvarsyrkande ej kunna
bifallas.

Hemmansegaren Anders Persson i Bysala klagade hos mig skriftligen
deröfver, bland annat, som till någon min åtgärd icke ansågs föranleda,
att en tillförordnad Domhafvande, hvilken fört ordet vid Skinskattebergs
bergslags Häradsrätts sammanträde den 3 Juni 1879, under handlägg -

lång af ett, mål emellan Snickaren Carl Erik Pettersson i Svennby, å ena,
samt klaganden, å andra sidan, angående redovisning för arfsmedel, skulle
på ett domaren ovärdigt sätt uppfört sig mot klaganden, i det att lian
slagit handen i bordet och oqvädat klaganden med benämningen »lymmel»;
och fans å den ingifna klagoskriften tecknadt intyg af Arrendator!]
Petter Pettersson, att han, som varit närvarande i tingssalen vid det
tillfälle, hvarom fråga vore, kunde vitsorda rigtigheten af klagandens
derom meddelade uppgifter.

I det yttrande, som jag i anledning deraf infordrade från t. f. Domhafvanden,
anförde denne hufvudsakligen, att då klaganden under målets
handläggning uppträdt på ett. oanständigt och vanvördigt sätt, Domhafvanden
derför tillrättavisat honom och yttrat, att klaganden betett
sig som en »lymmel», samt att Domhafvande!), sedan Rätten fält klaganden
att bota för hans oskickliga uppförande, slagit på dombordet med
ena handen, men att detta skett för att Domhafvande!! icke skulle blifva
öfverröstad af klaganden och för att låta denne förstå, att det icke vore
endast han, som egde rätt att tala vid domstolen; och då klaganden
undergått bestraffning för falsk angifvelse samt af såväl Häradsrätt som
Hofrätt dömts till straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende
för åverkan, hade Domhafvande!), som val medgåfve, att ett bättre uttryck,
än det här ofvan omfbrmälda, kunnat väljas, förestält sig, ått
klaganden icke varit så finkänslig, att detsamma kunnat förtörna honom;
hvarjemte vid Domhafvandens yttrande fanns fogadt utdrag af Häradsrättens
protokoll för den 3 Juni 1879, som visade att, sedan Rättens ordförande
till klaganden framstält några frågor för erhållande af närmare utredning
af den tvistefråga, som förevar till behandling, klaganden i en gäckande
ton upprepat frågorna och i öfrigt uppträdt på ett sätt, som kränkt
domstolens värdighet, hvarföre Rätten, i förmågo af 11 kap. 6 § Strafflagen,
jemförd med 2 och 5 §§ i samma kapitel, fält honom att bota
tjugufem kronor; samt att klaganden efter utslagets meddelande uppträdt
på ett ännu mera hetsigt och besinningslöst sätt, gått fram och åter på
golfvet och tillsport Rätten, om han vore af starka drycker öfverlastad,
eftersom han blifvit bötfäld, samt vid sitt tal på ett förnärmande sätt
höjt rösten; hvarförutom å berörda protokollsutdrag fanns tecknadt intyg
af Häradsdomaren och tvenne Nämndemän, af innehåll, bland annat, att
de, som öfvervarit förhandlingarne i niålet, kunde vitsorda rigtigheten
af protokollet, samt att klaganden genom sitt retsamma, högröstade
och opassande uppförande vid tillfället i fråga föranledt ordföranden
att slå handen i bordet och förklara, det klaganden burit sig åt som en
»lymmel».

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 urs Riksdag.

I de påminnelser, som klaganden häröfver afgifvit, anfördes i de
delar, hvarom nu vore fråga, hufvudsakligen, att han bestrede, det han
vid förenämnda rättegångstillfälle uppfört sig på ett oskickligt sätt; att
han icke ville tillerkänna något vitsord åt ofvan anmärkta protokoll, som
icke blifvit i hans närvaro justeradt, samt att de kraftåtgärder, Domhafvanden
mot honom vidtagit icke öfverensstämde med lag eller domarereglerna,
hvilka sistnämnda bjöde, att domaren skulle visa saktmod och
ej mot någon part utfara i hårda ord.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, hade jag funnit mig
icke kunna åtnöjas med den förklaring, Domhafvanden afgifvit. Enär
han nemligen erkänt, det han med ett skymfligt tillmäle förfördelat klaganden
samt under rättegångsförhandlingen slagit handen i bordet, ansåg
jag mig destomindre böra undandraga klaganden det biträde, hvaraf
han vore i behof, för att få sitt anspråk på upprättelse lagligen pröfvadt,
som Domhafvandens ifrågavarande beteende icke kunde rättfärdigas af
det mer eller mindre oskickliga uppträdande inför domstolen, hvartill
klaganden möjligen gjort sig skyldig, eller deraf, att klaganden tillförene
blifvit för begångna förbrytelser sakfäld, samt saken dessutom i min
tanke gälde icke blott den enskildes rätt, utan jemväl domare-embetets
anseende, till hvars bevarande det vore af vigt att förgätenhet och åsidosättande
af embetets tillbörliga värdighet icke lemnades obeifrade; och
uppdrog jag derföre i skrifvelse den 18 December 1879 åt Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt, att ställa Domhafvanden under laga åtal
samt emot honom föra den talan, hvartill lag och sakens beskaffenhet
föranledde.

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten clen 57 April
1880 utslag af innehåll, att emedan tillförordnade Domhafvanden til! last
läge, att han vid ofvan omförmälda tillfälle fält ifrågakomna yttrande,
och detsamma innefattat ett skymfligt tillmäle, funne Kongl. Hofrätten
skäligt med tillämpning af 25 kapitlet 17, 21 och 22 §§ Strafflagen döma
honom att bota tjugu kronor, som tillfölle kronan.

Sedan till min kunskap kommit, att Frans August Johansson i Harkeboda,
Linneryds socken af Kronobergs län, hvilken vid Taastrup på vägen
emellan Roeskilde och Köpenhamn i Danmark mördat sin landsman Johan
Olsson från Gränum i Kristianstads län, blifvit i sitt hemvist gripen af
danska polisbetjente och, efter det han bekant sitt brott, affärd till Danmark,
begärde jag i skrifvelse den 8 December 1879 till Konungens
Befallningshafvande i Kronobergs län underrättelse, på hvilken grund

nämnda myndighet, såsom det ville synas i strid mot 10 kapitlet 32 §
Rättegångsbalken, tillåtit Johanssons öfverlemnande till främmande inagts
utskickade.

Till svar derå förmälde Konungens Befallningshafvande i skrifvelse
den 11 i nämnda månad

att, sedan Overpolitibetjenten Jensen, som jemte eu annan Politibetjent,
enligt derom till Yexiö aflåtet telegram, fått sig af Polisdirektören
i Köpenhamn anförtrodt att efterspana bemälde Frans August
Johansson, för det han skulle den 6 förutgångne November i Danmark
bragt svenske Arbetaren Johan Olsson om lifvet, hos Konungens Befallningshafvande
anhållit om handräckning i berörda hänseende, Konungens
Befallningshafvande förordnat t. f. Stadsliskalen F. Rehnström att
sådan handräckning lemna;

att Frans August Johansson, hvilken derefter såsom skäligen misstänkt
för det brott, för hvilket han angifvits, af Rehnström häktats, vid
ytterligare med honom hållet förhör erkänt sig vara dertill skyldig;

att de omständigheter, som icke allenast gjorde uppenbart, att det
angifna brottet vore begånget och närmare qvalificerade detsamma, utan
äfven styrkte tillförlitligheten af Frans August Johanssons uppgifna bekännelse,
syntes Konungens Befallningshafvande icke kunna säkrare eller
med mindre tidsutdrägt och kostnad utredas och ådagaläggas, än genom
omständlig ransakning af vederbörande myndighet i den ort, der brottet
vore begånget;

att Frans August Johansson af sådan anledning, enligt Polisdirektörens
derom gjorda begäran, öfverlemnats till förenämnda danska polistjenstemän
för att till polismyndigheterna i Köpenhamn afföras;

att Konungens Befallningshafvande emellertid, med afseende å stadgandena
i 1 kapitlet 1 § Strafflagen samt 10 kapitlet 22 § Rättegångsbalken,
anmodat Polisdirektören ombesörja, att Frans August Johansson
måtte med möjligaste första, sedan nödig polisundersökning försiggått,
till Yexiö länsfängelse återsändas; och

att Frans August Johansson, som, enligt derom erhållet meddelande,
vore att ofördröjligen till Wexiö återförväntas, genast derefter komrae
att vid Konga Häradsrätt ransakas och dömas i afseende å ifrågavarande
brott.

Denna skrifvelse var undertecknad af Herr Landshöfdingen samt
kontrasignerad af Länsnotarie!!, såsom vid tillfället tjenstgörande Landssekreterare.
*

Af skrifvelsens innehåll, sådant det här ofvan vore återgifvet, framginge,
att icke något tvifvel funnes derom, att de ifrågavarande perso -

nerna, Johansson och Olsson, vid deri tid, då brottet begicks, begge voro
svenske undersåtar, vid hvilket förhållande skrifvelsens innehåll i öfrigt
syntes mig icke rättfärdiga Konungens Befallningshafvandes förfarande.

Det vore en allmänt erkänd grundsats i folkrätten, att icke någon
stat på en annan stats begäran till denna utlemnade någon sin undersåte,
äfven om denne vore anklagad att hafva begått brott i den andra
staten, vare sig emot staten sjelf eller någon dess undersåte, för hvilket
han eljest skulle i det främmande landet och efter dess lagar dömas och
straffas. I de särskilda, stater emellan upprättade konventioner, genom
hvilka de ömsesidigt förbundo sig att, den ena till den andra, på dennes
begäran utlemna missdådare, som till den förre tagit sin tillflygt,
hette det derföre, att från utlemnande undantagas egna undersåtar.
Hvarje stats undersåtar hade sålunda hos sin regering rättmätigt anspråk
på ett sådant skydd, som nyss nämndt vore. Huru mycket rättmätigare
vore icke då ett sådant anspråk af den svenske undersåte, som väl begått
brott i främmande land men emot svensk man, för hvilket brott
han skulle vid svensk domstol dömas och efter svensk lag straffas, ensligt
de i Konungens Befallningshafvandens skrifvelse åberopade lagrum,
1 kap. 1 § Strafflagen samt 10 kap. 22 § Rättegångsbalken.

Detta oaktadt hade Konungens Befallningshafvande uppå Polisdirektörens
i Köpenhamn begäran utlemnat Johansson, sedan han bekant sitt
brott, till danska polistjenstemän, som genast utfört honom ur riket till
polismyndigheten i Köpenhamn.

Såsom grund till detta förfarande, anförde Konungens Befallningshafvande,
att det syntes som de omständigheter, hvilka icke endast
gjorde uppenbart, att det angifna brottet vore begånget och närmare
qvak fl c era de detsamma, utan äfven styrkte tillförlitligheten af Johanssons
afgifna bekännelse, icke kunde säkrare eller med mindre tidsutdrägt och
kostnad utredas och ådagaläggas än genom omständlig ransakning af vederbörande
myndighet i den ort, der brottet vore begånget.

Det syntes först och främst kunna sättas i fråga, huruvida Konungens
Befallningshafvande i detta fall haft befogenhet att afgöra, om och
hvilka af de uppgifna omständigheterna, utöfver hvad polismyndigheten
i Danmark vid den efter mordets upptäckt hållna undersökning bragt i
dagen, då mera, efter det Johansson aflagt sin bekännelse, behöfde utredas,
för att han skulle kunna för sitt brott dömas, eller om icke detta
afgörande bort lemnas åt den domstol, inför hvilken Johansson skulle
lagforas; men om än Konungens Befallningshafvande haft befogenhet att
i nyssberörda hänseenden något besluta, vore ändock Johanssons utlemnande,
på sätt som skett, olagligt. Det i folkrätten grundade förbud

för eu stat att till en annan stat utlemna egna undersåtar gälde ej och
kunde ej gälla endast utlemnande för att dömas och straffas, utan måste
gälla utlemnande för hvilken orsak som helst, således äfven för undergående
af förhör eller ransakning, ty utlemnandet innebure alltid ett
öfverlåtande af personen, att i fängsligt förvar forslas, i häkte hållas,
till förhör och ransakning inställas och dervid behandlas efter andra lagar
än det lands, hvilket han tillhörde, och af personer och myndigheter,
som icke voro inför hans lands lagar för sina åtgärder ansvarige. Sedan
han sålunda råkat i det främmande landets våld, hvilken säkerhet förefunnes,
att han icke der blefve både dömd och straffad samt aldrig mera
åtcrkomme till sitt land? Detta allt kunde hända, men dermed vore
icke sagd!, att det händt eller skulle hända, men det vore för blotta
möjligheten, att det skydd, en stat vore sina undersåter skyldig, på
nämnda sätt skulle kunna kränkas, som folkrätten stadgat .det förbud
mot undersåtars utlemnande till främmande magt, hvarom här ofvan
talats.

Hvad som således i förevarande fall ålegat Konungens Befallningshafvande
i Kronobergs län, hade endast varit att, utan afseende å Polisdirektörens
i Köpenhamn framstälda begäran, befordra Johansson till
ransakning vid Häradsrätten i den ort, der han fångades.

Såsom det nu tillgått, kunde dessutom svenska statsverket ej undgå
kostnad för Johanssons olagliga forslande till och från Köpenhamn.

På de af mig sålunda utvecklade grunder, uppdrog jag i skrifvelse
den 23 December 1879 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt
att lagligen tilltala Herr Landshöfdingen samt den vid ifrågavarande
ärendes behandling hos Konungens Befallningshafvande tjenstförrättande
Landssekreteraren för det fel i embetsutöfning, hvartill jag funnit dem
skyldige och å dem yrka ej mindre ansvar efter lag och sakens beskaffenhet-än
ock förpligtande att ersätta den kostnad, Johanssons forslande
till och från Köpenhamn för svenska statsverket medfört.

På det åtal, Advokatsfiskalsembetet i anledning deraf anstälde, meddelade
Hofrätten den 15 November 1880 utslag af innehåll, att som stadgandet
i 1 kapitlet 1 § Strafflagen, att svensk man skulle dömas efter
Sveriges lag och vid svensk domstol för brott emot svensk man utom
riket, uppenbarligen innefattade förbud mot dylika förbrytares utlemnande
till främmande magt för hvad orsak som helst, samt Frans August
Johanssons öfverlemnande till en dansk polisman, äfven om, såsom
Herr Landshöfdingen och tjenstförrättande Landsekreteraren uppgifvit,
dermed endast afsetts anställande af polisundersökning i hans närvaro
å den ort, der brottet föröfvats, och vid utlemnandet fästats det vilkor,

att Frans August Johansson skulle efter undersökningen hit återsändas,
följaktligen varit stridande mot sagda lagstadgande, pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist döma Herr Landshöfdingen och tjenstförrättande Landssekreteraren,
hvilka vore för beslutet ansvarige, att jemlikt 25 kapitlet
17 § 1 mom. Strafflagen för den förseelse i embetet, de sålunda låtit
komma sig till last, hvardera till kronon bota femtio kronor, hvarjemte
och enär Herr Landshöfdingen och bemälde Landssekreterare vore pligtige
att ersätta kronan den kostnad, som af den felaktiga åtgärden varit
en följd, de förpligtades eu för begge och begge för en att ersätta
statsverket kostnaden för Frans August Johanssons återförande från Köpenhamn
till Wexiö med tretiotre kronor 40 öre, hvartill samma kostnad
ostridigt uppgått.

Uti min embetsberättelse till sistlidna års Riksdag (sid. 50) redogjordes
för ett åtal mot Läkaren vid länsfängelset i Hernösand, för oskäligt
dröjsmål med afgifvande af betyg angående en fånges sinnesbeskaffenhet.
På de besvär, jag anförde mot Rådstufvurättens i Hernösand utslag af
den 15 September 1879, har Kong]. Svea Hofrätt meddelat utslag den
26 Maj 1880 af innehåll, att Kongl. Hofrätten funnit Läkarens anmärkta
förfarande, att sedan Konungens Befallningshafvande i Westernorrlands
län genom resolution den 17 Juni 1878 anmodat honom att afgifva utlåtande
angående Handlanden D:s sinnesbeskaffenhet, hafva sådant utlåtande
afgifvit först den 1 Oktober samma år, icke, med hänsyn till den
förklaring, Läkaren deröfver afgifvit, och hvad i målet för öfrigt förekommit,
kunna hänföras till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i embetet eller eljest vara af beskaffenhet att kunna till ansvar
eller ersättningsskyldighet för honom föranleda, i följd hvaraf Kongl.
Hofrätten ej funnit skäl att göra ändring i det slut, hvari Rådstufvurätten
stannat.

Jag ansåg mig ej heller kunna åtnöjas med den utgång, saken sålunda
hos Kongl. Hofrätten erhållit. I skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i
Kongl. Svea Hofrätt den 1 Juni 1880, anförde jag derföre hufvudsakligen
att, det fall, att fullgörandet af ett tjensteuppdrag fördröjts så länge
utöfver den tid, landets i ty mål företrädesvis sakkunniga myndighet,
eller Medicinalstyrelsen, ansett dertill erforderlig, att samma myndighet
funnit sig böra anmäla berörda dröjsmål såsom tjensteförsummelse till
laga åtal, men samma dröjsmål med hänsyn till föreburna ursäkter, dem
bemälda styrelse frånkänt allt afseende, ändock af domstolarne förklarats
icke kunna hänföras till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskick -

lighet i embetet eller eljest vara af beskaffenhet att kunna till ansvar eller
ersättningsskyldighet för den till dröjsmålet skyldige föranleda, vore eu
företeelse inom lagskipningen af den anmärkningsvärda art, att jag dervid
icke kunde låta bero, utan att anlita den utväg, som ännu återstode, att
i sådant beslut vinna rättelse; och jag uppdrog derföre åt Advokatfiskalsembetet
att genom underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t söka ändring i
Kongl. Hofrättens berörda utslag; och då, hvad Fängelseläkaren i sin till
Kongl. Hofrätten ingifna förklaring anfört, icke innefattade nya omständigheter,
som förändrade sakens förut varande skick, eller bättre ursäkter
för det anmärkta dröjsmålet än de, som vore utförligen upptagna
och bemötta i min angående besvärs fullföljande i Kongl. Hofrätten till
Advokatfiskalsembetet aflåtna skrifvelse, borde Advokatfiskalsembetet i
de underdåniga besvären åberopa samma skrifvelse och i underdånighet
fortsätta de ansvars- och ersättningspåståenden, hvilka i skrifvelsen framstäldes.

I min embetsberättelse till sistlidna års Riksdag (sid. 3) redogjorde
jag för ett åtal, som anstalts mot Landshöfdingeembetet i Westernorrlands
län, för det ett-mål, som tillhörde domstols pröfning, blifvit af Landshöfdinge-embetet
upptaget och pröfvadt. Sedan Kongl. Svea Hofrätt genom
utslag af den 7 Mars 1879 — intaget å nyss antydda ställe — förklarat
Landskamreraren A., som deltagit i handläggningen af omförmälda
ärende, för hvad han i angifna hänseendet låtit komma sig till last, saker
till ansvar jemlikt 25 kapitlet 17 § 1 mom. Strafflagen, men hänvisat
målets vidare handläggning till Kongl. Kammarrätten, der Landskamreraren
vore under tilltal för åtskilliga andra förseelser i embetet, så har
sist bemälde Rätt genom utslag den 26 Maj 1880 dömt Landskamreraren,
likmätigt 25 kapitlet 5, 16 och 17 §§ Strafflagen att, för de förbrytelser,
till hvilka han ansetts förvunnen, i ena bot vara från landskamrerarebefattningen
i Westernorrlands län afsatt samt ovärdig att i rikets tjenst
vidare nytjas. I

I egenskap af målsman för sin omyndige son, Johan Gustaf Johansson,
klagade N. A. Johansson i Stockholm uti en till mig ingifven skrift deröfver
—- utom annat, som till någon min åtgärd ej ansågs föranleda —
att sedan klaganden, som skulle innehafva handelsrättigheter i hufvudstaden
och under flera år drifvit handel å Söderhamn med landtmannavaror
m. m., dem han i liufvudstaden uppköpt, låtit sin bemälde son

resa till sistnämnde stad för att emottaga och försälja de varor, klaganden
ditsände, så hade Johan Gustaf Johansson, medan han varit upptagen
med utförande af det uppdrag, klaganden honom lemnat, blifvit
den 17 April 1880 i Söderhamn gripen, under förevändning, att lian
saknade laga försvar, samt affärd till polisvaktkontoret derstädes och,
efter det honom fråntagits en inedhafd plånbok med deri förvarade handlingar
och särskildt ett för klaganden utfärdadt tillståndsbevis att idka
handel, insatt uti ett intill vaktkontoret beläget fängelse, der han förvarats
till den 19 i samma månad, då han med fångskjuts afsändts landvägen
till Konungens Befallningshafvande i Gefleborgs län för vidare
transport till Stockholm, hvilken sistnämnda åtgärd dock icke kommit
till verkställighet, enär Konungens Befallningshafvande genast stält ynglingen
på fri fot och tillåtit honom återvända till Söderhamn; och som
Johan Gustaf Johansson, hvilken aldrig varit straffad för brott, ej heller
legat samhället till last och således icke kunnat betraktas såsom försvarslös,
hållits häktad i fyra dagar och forslats lik en förbrytare med fångskjuts,
yrkade klaganden, det polismyndigheten i Söderhamn, som icke
återstält förenämnda plånbok med deri inneslutna handlingar, måtte för
sitt berörda olagliga förfarande varda åtalad samt förpligtas ersätta den
skada, klagandens son genom häktandet lidit.

Sedan jag genom Konungens Befallningshafvande infordrat vederbörandes
yttrande öfver berörda angifvelse, fick jag emottaga ett af
Stadsfiskalen i Söderhamn undertecknadt utlåtande, i hvithet han, jemte
meddelande, att Johan Gustaf Johansson blifvit af honom häktad och
till Konungens Befallningshafvande införpassad, bestridt klagandens behörighet
att föra talan i saken, enär denne ej styrkt sig vara fader till
Johan Gustaf Johansson, men för den händelse ej något afseende skulle
fästas vid denna invändning, vidare anförde, att Johan Gustaf Johansson
visserligen för Stadsfiskalen uppgifvit, men icke på något sätt styrkt, att
hans fader egde någon handelsrättighet eller att Johansson vistats i
Söderhamn för att ombesörja fadrens affärer; att Stadsfiskalen till berörda
uppgifter ansett sig desto mindre kunna sätta någon tillit, som
Johansson, under den tid han uppehöll sig i Söderhamn, ständigt synts
sysslolös i och utanför ett af stadens utskänkningsställen eller ock på
stadens torg, sällskapande i de flesta fall med mindre väl kända personer,
. i följd hvaraf polispersonalen sedan flera dagar före häktandet
kommit att vid Johansson fästa sin uppmärksamhet; att sedan Johansson
fyra eller fem dagar före häktningstillfället af Stadsfiskalen uppmanats
att antingen skaffa sig sysselsättning eller ock begifva sig från staden,
men denne icke stält sig Stadsfiskalens tillsägelse till efterrättelse, så

hade Johansson på eftermiddagen den 17 i förenämnde April månad, då
han varit stående sysslolös på ett af stadens torg och icke, på sätt klaganden
uppgifvit, uppehållit sig hos en handlande i och för klagandens
affärer, afförts till polisvaktkontoret och, på uppmaning att förete sina
betyg, ur fickan upptagit eu plånbok, som endast innehållit en för honom
utfärdad konfirmationsattest, utdrag af Magistratens i Söderhamn
protokoll för den 16 Juli 1877, enligt hvilket en person vid namn
Carolina Gustafva Johansson anhållit om plats på dervarande salutorg
för försäljning af matvaror, samt åtskilliga bref, undertecknade med orden
»hulde fader», i hvilka Johansson på flera ställen erhållit skarpa
förebråelser för lätja och förbjudits att komma hem till föräldrarne;
att Johansson, som icke innehaft några penningar eller varor, förändrat
sina först derom meddelade uppgifter derhän, att han ämnade försälja
varor, dem hans fader lofvat tillsända honom vid första öppet vatten,
men att han för det dåvarande endast skulle indrifva fordringar, som
fadern egt i staden, samt att Johansson på uppmaning att förete de
fordringsbevis, för hvilka han skulle utsöka liqvid, eller ock namngifva
de personer, hos hvilka fadern egde fordringar, slutligen erkänt, att
egentliga afsigten med hans vistelse i Söderhamn varit att afvakta sjöfartens
öppnande, då han hoppades erhålla hyra på något fartyg; och
ansåge Stadsfiskalen, att han på grund af nu uppgifna förhållanden haft
laga skäl för den af honom vidtagna åtgärden att häkta och till länsfängelset
införpassa Johansson. I fråga om ofvan omförmälda plånbok
uppgaf Stadsfiskalen slutligen, att densamma med deri förvarade handlingar
råkat att. af förbiseende blifva qvarliggande i polisvaktkontoret,
men att Stadsfiskalen derom icke egt någon vetskap, förr än han erhållit
del af klagoskriften.

Då de omständigheter, på grund af hvilka Stadsfiskalen trott sig
kunna häkta och till länsfängelset införpassa bemälde Johansson, icke
syntes innefatta tillräcklig anledning att behandla denne såsom försvarslös
och han alltså genom Stadsfiskalens berörda förfarande blifvit sin frihet
olagligen beröfvad, ansåg jag, som fann Stadsfiskalens invändning, att
klaganden ej styrkt sig vara fader till Johan Gustaf Johansson, icke utgöra
hinder för mig att upptaga dennes klagan till pröfning, att det
missbruk af tjenstemyndigheten, hvartill Stadsfiskalen sålunda syntes
hafva gjort sig skyldig, icke borde lemnas obeifradt; och anmodade derföre
i skrifvelse den 20 Maj 1880 Konungens Befallningshafvande att
förordna lämplig person att inför Rådstufvurätten i Söderhamn lagligen
tilltala Stadsfiskalen för hvad han sålunda låtit komma sig till last och
å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt förpligtelse

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Bni:sdag. 6

att återställa ofvannämnda plånbok med deri förvarade handlingar; hvarförutom
det ersättningsanspråk klaganden, i saken hörd, kunde framställa,
borde i mån af befogenhet understödjas.

Under handläggningen inför Rådstufvurätten af det åtal, som i anledning
häraf anhängiggjordes mot Stadsfiskalen, lät denne såsom vittnen
höra flere af de vid polishöret närvarande polisbetjente, hvilka intygat,
att Johan Gustaf Johansson i fråga om anledningen till sin vistelse i Söderhamn
uppgifvit än att han skulle sälja varor och inkassera fordringar
för sin faders räkning och än att han afvaktade öppet vatten för att
erhålla anställning å något fartyg, men att vittnena ej hört Johansson
uppgifva sig hafva någon annan fordran för faderns räkning att indrifva
än hos en handlande, som varit försatt i konkurs, eller att han vid tillfället
innehaft några varor till försäljning, utan endast att han väntade
få sådana sig tillskickade från fadern, hvarefter, och sedan jemväl klaganden
låtit höra vittnen, af hvilkas berättelse det framgått, att Johan
Gustaf Johansson vid tiden för häktningen verkligen innehaft varor för
faderns räkning likasom ock fordringar för försålda sådana, Rådstufvurätten
meddelade utslag den 29 November 1880 af innehåll, bland annat,
att enär det blifvit upplyst, att Johan Gustaf Johansson, hvilken af Stadsfiskalen
tagits i förvar den 17 April och den 19 i samma månad införpassats
till Konungens Befallningshafvande i länet, vid flera tillfällen derförinnan
varit synlig å allmänna platser i staden utan sysselsättning och
i sällskap med mindre väl kända personer; att bemälde Johansson vid
anhållandet icke varit försedd med några penningemedel till sitt uppehälle;
att han, som varit omyndig, icke på något sätt gjort bevisligt
eller sannolikt, att han af egna tillgångar eller genom andras vårdnad
egde sin bergning, utan att fastmera af Johannssons innehafda bref framgått,
att hans fader, som förebrått honom för lätja och bristande redovisning,
förklarat, att Johansson, om han ville komma hem, sjelf finge
förtjena penningar till hemresan; och att Johansson, hvilken haft olika
uppgifter om ändamålet med sin vistelse i Söderhamn, ej heller gittat
förete någon handling till bestyrkande deraf, att vare sig hans fader
eller moder der egde handelsrätt; alltså och då jemlikt 1 § i Kongl.
Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer
den 29 Maj 1846 Stadsfiskalen således icke saknat anledning att anse
och behandla Johan Gustaf Johansson såsom försvarslös, funne Rådstufvurätten
den mot Stadsfiskalen förda ansvars- och ersättningstalan icke
kunna bifallas; hvarjemte och då målseganden medgifvit, att han vid
handläggning af ett annat vid Rådstufvurätten anhängig^ mål återfått

förenäimida plånbok med deri förvarade handlingar, Rådstufvurätten
lemnade målsegandens i fråga derom frainstälda yrkande utan afseende.

Efter hvad som vid Rådstufvurätten blifvit närmare utredt och tillförlitligen
styrkt, i fråga om de omständigheter, som vid häktningstillfället
voro kända och efter hvilka ensamt Stadsfiskalens förfarande borde
bedömas, samt förhållandet med den såsom förlorad uppgifna plånboken
vore nöjaktigt förklaradt, har jag ansett mig icke ega skäl att vidare
fullfölja detta mål.

Straffången Johan Nilsson Sjödahl hade vid det besök, jag under
embetsresa år 1879 gjorde i Kristianstads läns cellfängelse, anmält att,
sedan han den 12 Juni 1879 i Engelholm blifvit gripen af tvenne poliskonstaplar
och affärd till Stadsfiskalen derstädes samt Länsmannen T.,
som någon stund derefter på kallelse af Stadsfiskalen jemväl kommit
tillstädes, med honom anstalt förhör rörande en häststöld, så hade T.,
enär klaganden ej kunnat lemna de upplysningar, T. äskat, utfarit i
vredesmod emot klaganden och tilldelat honom flera slag, »så att blod
fallit ner för öronen och en tid derefter hindrat hörseln», och att då
klaganden hos Stadsfiskalen begärt skydd, såsom varande häktad, denne
genmält, att han öfverlemnade klaganden åt Länsmannen T.; åberopande
klaganden såsom vittnen, till hvad sålunda förelupit, Stadsfiskalen, ofvan
omförmälde poliskonstaplar och eu hos Stadsfiskalen anstäld Skrifvare.

Sedan Länsmannen T. erhållit tillfälle att öfver denna klagan
sig yttra, anförde han, uti afgifvet utlåtande, hufvudsakligen, att vid
det förhör, T. efter klagandens häktande med honom anstalt, denne,
hvilken T. vetat kort förut hafva blifvit frigifven ur fängelset efter utståndet
straff för fjerde resan stöld, icke kunnat förmås uppgifva sitt
namn eller yrke annorlunda, än att han föregifvit sig vara grosshandlande
från Malmö, hvarförutom han ohöfligt bemött T., oaktadt denne vid
tillfället varit iklädd uniform, och kallat honom än ni och än du; samt
att, då klaganden slutligen dragit knif mot T., denne, för att afvärja en
honom öfverhängande fara, uti flera vittnens närvaro tilldelat klaganden
med flata handen först ett slag på venstra och sedan ett på högra kinden,
hvarefter han pålagt honom handbojor samt affört honom till kronohäktet,
och bestred Länsmannen T., som förmenade, det han endast begagnat
sig af ett lindrigt sjelfförsvar, i öfrigt sanningsenligheten af klagandens
uppgifter.

Med afseende å innehållet af Länsmannen T:s berörda yttrande, begärde
jag hos Konungens Befallningshafvande i Kristianstads län, att

genom vederbörande Kronofogde förhör måtte anställas med de flere
personer, som skulle varit närvarande vid tillfället, då det öfverklagade
våldet föröfvats; och erhöll jag sedermera del af det protokoll, som
förts vid ett af Kronofogden B. af nämnda anledning hållet förhör med
nedan omförmälde personer, dervid, enligt hvad af samma protokoll inhemtades,
uppgifvits af

l:o) förrhemälde Stadsfiskal: att sedan han, som haft sig bekant, att
klaganden varit af Länsmannen T. efterspanad såsom misstänkt för häststöld,
under marknaden i Engelholm den 12 Juni 1879 låtit gripa och
till sig uppföra klaganden, Länsmannen T., som emellertid på kallelse
derstädes sig infunnit och tilltalat klaganden, men blifvit ohöfviskt bemött,
tilldelat klaganden ett slag på kinden; samt att, då klaganden
dervid stuckit handen i ena byxfickan, likasom för att upptaga något
tillhygge, Stadsfiskalen fattat tag i klagandens hand och T. samtidigt
gifvit klaganden ytterligare en örfil; och hade dessutom en s. k. fällknif
fråntagits klaganden, utan att Stadsfiskalen iakttagit, hvilken det varit,
som vridit knifven utur klagandens hand;

2:o) Stadsvaktmästaren L.: att L. tillika med Väktaren Gren ofvanberörda
dag, på befallning af Stadsfiskalen, anhållit klaganden samt fört
honom till Stadsfiskalens bostad, uit Länsmannen T. strax derefter jemväl
anländt; att T. gått direkte fram till klaganden och yttrat, såsom
orden fallit: »nu har jag dig ändtligen, din fähund», men blifvit på ett
sturskt sätt bemött af klaganden, hvilken kallat T. än du och än ni samt
dermed fortfarit, oaktadt T. visat på sin länsmansmössa och upplyst klaganden,
hvilken han vore; att T. strax derpå gifvit klaganden en örfil,
hvarvid denne stuckit handen i ena byxfickan, liksom för att upphemta
något, men derifrån hindrats af en person, som fattat om klagandens
hand och ur den vridit eu fällknif; samt att T. derunder tilldelet klaganden
ytterligare eu örfil och tillika yttrat: »drar du knif, din fähund»;

3:o) Väktaren Gren: att han icke hade annan upplysning att i saken
meddela, än att han tillsammans med ofvanbemälde L. gripit klaganden
och affört honom till Stadsfiskalen, hvarefter Gren begifvit sig till Länsmannen
T. och anmodat honom infinna sig hos Stadsfiskalen;

4:o) Nämndemannen Per Persson: att han, som under några dagar
före ofvannämnda marknad biträdt Länsmannen T. vid dennes spaningar
efter klaganden och varit T. följaktig, då denne på kallelse af Gren infunnit
sig hos Stadsfiskalen, hört klaganden på T:s fråga, hvilken klaganden
vore, svara på ett sturskt och ohöfviskt sätt samt kalla T. än
du och än ni samt dermed fortsätta, sedan T. visat på sin länsmansmössa
och gifvit tillkänna, hvilken han vore; att T. derefter tilldelat

klaganden cn örfil, hvarvid denne blifvit alldeles ursinnig och nr fickan
upptagit cn knif, hvilkens ena blad han sökt få upp, men att Per Persson
fattat klaganden i nacken och någon annan af de närvarande gripit fast
om klagandens ena hand; och hade klaganden ytterligare fått en örfil
af T.;

5:o) Landtbrukaven Jöns Andersson: att han, som vid ifrågavarande
tillfälle anländt till Stadsfiskalens bostad strax efter Länsmannen T., likaledes
hört klaganden yttra sig på ett högst oförskämdt sätt mot T., då
denne tillsport klaganden, hvilken han vore, samt, bland annat, sagt,
»det angår eder ej», och detta ehuru T. visande på sin länsmansmössa
upplyst, hvilken T. vore; samt att Jöns Andersson, hvilken derefter aflägsnat
sig på en stund, vid sin återkomst sett en knif vridas ur klagandens
hand och Länsmannen gifva klaganden en örfil; samt

6:o) Bierhandlanden Carl Persson: att äfven han varit närvarande vid
merberörda tillfälle och hört klaganden vara ohöflig mot Länsmannen T.,
men icke sett denne tilldela klaganden någon örfil förr än i det ögonblick,
då en knif blifvit vriden ur denne sistnämndes hand; hvarförutom
af protokollet slutligen inhemtades, att den af klaganden omförmälde
Skrifvaren varit eu minderårig skolyngling.

På grund af hvad sålunda blifvit i målet ådagalagdt, anmodade jag
i .skrifvelse Konungens Befallningshafvande i Kristianstads län att förordna
lämplig person att vid Rådstufvurätten i Engelholm åtala Länsmannen
T., för hvad lian i ofvan berörda måtto låtit komma sig till last,
hvarjemte jag i den instruktion för den blifvande åklagaren, som jag
bifogade min ofvan berörda skrifvelse till Konungens Befallningshafvande,
hufvudsakligen anförde, att jag funnit det vara ådagalagdt, att Länsmannen
T. vid ifrågavarande tillfälle handlat å tjerrstens vägnar. Icke
destomindre hade han med åsidosättandet af den sjelfbeherrskning och
värdighet, som det ålåge tjenstemannen att vid tjerrstens utöfning städse
iakttaga, till ert början förfördelat klaganden genom att tilltala honom
med en oskicklig benämning, samt, då klaganden, hvilken deraf synbarligen
blifvit försatt i vredgad sinnesstämning, å sin sida på ett ohöfligt
sätt bemött T., tilldelat honom ett slag på kinden. Då detta slag tillfogats
klaganden, innan denne på något sätt visat afsigt att våldföra sig
å T., och då, om än klaganden derefter syntes hafva velat göra bruk af
ert knif, den han tagit upp ur siit ficka, tillstädesvarande personer likväl
genast bemägtigat sig klagandens person och satt honom ur stånd att
förgripa sig på T., hade denne uppenbarligen icke varit satt i nödvändighet
att vidtaga någon särskild åtgärd för skyddande af sirr personliga
säkerhet, hvadan han till urskuldande af de våldsgerningar, klaganden

emot honom angifvit, icke med skäl kunde åberopa den rätt till nödvärn,
lagen i vissa fall tillstadde; och då nämnda våldsgerningar lika
litet rättfärdigades af det mer eller mindre opassande uppförande, klaganden
vid merberörda tillfälle kunde hafva visat eller af de origtiga
uppgifter, han på T:s frågor om klagandens person afgifvit, ansåge jag
mig desto mindre kunna lemna den angifna förseelsen obeifrad, som
våldet varit rigtadt mot eu häktad person, hvilken i följd af denna sin
ställning bort kunna påräkna skydd mot våldsamheter; och uppdrog jag
i anledning deraf åt den blifvande åklagaren att lagligen tilltala Länsmannen
T. för det våld, han under tjensteutöfning emot klaganden föröfvat
samt, sedan målet vunnit behörig utredning, å honom yrka det
ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde.

På det åtal, som i anledning deraf anstäldes mot Länsmannen T.,
meddelade Rådstufvurätten i Engelholm utslag dm 29 December 1879 af
innehåll, att enär såväl af Länsmannen T:s till Riksdagens Justitieombudsman
afgifna förklaring, som af hvad i öfrig! i målet förekommit,
vore uppenbart, att det varit å tjenstens vägnar Länsmannen den 12 Juni
1879 instält sig hos Stadsfiskalen i Engelholm, samt Länsmannen i allt
fall före uppträdet mellan honom och angifvaren erhållit kunskap om
ändamålet med hans tillkallande, funne Rådstufvurätten Länsmannens
invändning, att då Stadsfiskalen först sedermera til! honom öfverlemnat
angifvarens person och han ej derförut borde anses hafva varit i utöfning
af sin tjenst, målet ej finge till pröfning upptagas, icke förtjena
afseende; och som Länsmannen vidgått och afbörda vittnen intygat, att
lian, efter det angifvaren ohöfviskt besvarat Länsmannens framstälda
frågor och angifvaren ur fickan framtagit eu knif, tilldelat angifvaren
med handen tvenne slag af lindrigare beskaffenhet i ansigtet, pröfvade
Rådstufvurätten jemlikt 25 kapitlet 16 § Strafflagen döma Länsmannen
T. att för sådan af förhastande i tjensten begången förbrytelse höta
femtio kronor. I

I sammanhang härmed har jag att redogöra för ett ärende, som väl
icke kan betraktas såsom ett åtal, men i hvilket jag af embetspligt funnit
mig manad att anlita offentlig myndighet för att bereda skydd åt
allmän egendom.

Det är icke sällsynt och var för ett och annat årtionde sedan ännu
mindre sällsynt, att i domstolarnes arkiv påträffa betydliga samlingar af
domböcker, lagfarts- och intecknings- med flera slags protokoll äfvensom
bouppteckningar i mer och mindre oordnadt skick, och der de äro

efter tidsföljden någorlunda ordnade, beiinnas de dock för det mesta
endast hopbundtade, någon gång läsligt sammanhäftade. Detta sätt
att förvara handlingar af den stora vigt för eganderättens och andra
lagligen förvärfvade rättigheters bestånd, medförer alltid fara för deras
förskingring och förstörelse, och då deras omsorgsfulla vårdande är en
angelägenhet ej blott fö)1 en och annan enskild person utan för hela samhället,
äro dessa handlingar att betrakta såsom allmän egendom. Om
eu dylik handling vid något tillfälle behöfver uttagas ur den blindt, der
hon sålunda förvaras, och sedan icke lägges tillbaka i bundten eller icke
lägges på sitt ställe, kan hon möjligen icke återfinnas, när hon en annan
gång behöfves. Och en handling, som icke påträffas, när hon eftersökes,
är en förlorad handling. Äfven mot förstörelse af fukt, mått och mal
äro handlingar bättre förvarade när de äro inbundna, likasom de ock i
sådant skick lättare kunna räddas och oförskingrade undanskaffas vid
inträffande eldfara eller annan hotande förstörelse.

Af dessa skäl har jag under embetsresorna vid mina besök i arkiven,
der jag funnit handlingarne i nyss beskrifna otillfredsställande skick,
framhållit nödvändighet af deras behöriga ordnande och inbindande
samt anmodat domarena att om denna angelägenhet göra framställning
till vederbörande stads-, härads-, eller tingslags innevånare, och i
de flesta fäll hafva dessa framställningar ledt till det önskade målet, så
att i detta som i andra afseende!) domstolsarkiven nu mera äro bättre
ordnade och mot förskingring och förstörelse betryggade, än under förra
tider.

Någon gång hafva väl dylika framställningar rönt just icke motstånd,
men större eller mindre liknöjdhet eller bristande tillmötesgående
hos dem, Indika saken närmast angått, men då i ett härad häradsboerna
rent af vägrat allt anslag för besagda ändamål, under förklarande,
att ifrågavarande handlingar kunde framgent förvaras på lika sätt
som hittills, har jag funnit mig föranlåten att med åberopande af 12 § i
Landshöfdinge-instruktionen, som ålägger denna myndighet att tillse huru
domstolsarkiven inom länet vårdas och underhållas, vända mig till vederbörande
Konungens Befallningshafvande på sätt och med den utgång
af saken,'' som inhemtas af följande

»Landshöfdingeembetets uti Elfsborgs län och Dalsland utslag i anledning
deraf, att, sedan Riksdagens Herr Justitieombudsman anmodat
Domhafvande)! i Nordals, Sundals och Valbo häraders domsaga att vidtaga
erforderliga åtgärder i ändamål, att de i häradsarkiven vid Melleruds
och Östebyns tingsställen förvarade domböcker och protokoll, Indika till
största delen befunnits oinbundna, blefve sammanhäftade och med band

försedda, samt domhafvande!! till svar derpå åberopat utdrag ur dombokens
vid nästlidna års lagtima vinterting med dessa härader, utvisande,
att sockneombuden för Sundals härad, med undantag af ett, åtagit
sig att gemensamt bekosta ifrågavarande handlingars inbindning, med
belopp ej öfverstigande 300 kronor, men ombuden för socknarne inom
Nordals härad under enhälligt uttalande af det förmenande, att de till
arkivet hörande handlingar borde kunna, liksom dittills, bevaras utan
att vara inbundna, bestridt att uti i frågakomna hänseende pålägga häradet
någon utgift; så och efter det Herr Justitie-ombudsmannen med
åberopadt stöd af 12 § i Kongl. instruktionen för Landshöfdingarne i
Rikets län samt de vid länsstyrelsen anstälde tjensteman den 10 November
1855, hit öfverlemnat handlingarna i ärendet för den vidare åtgärd,
hvartill lag och omständigheterna föranledde, hafva häradsborne blifvit
ånyo inför Häradsrätterna vid innevarande års vinterting hörde, hvarvid
enhällige beslut fattats af Nordals häradsbor, att af häradskassan, som
innehölle 400 kronor, 200 kronor finge af Konungens Befallningshafvande
eller Domaren uttagas och till kostnaderna för ifrågavarande arbete,
emot redovisning, användas, samt af Sundals häradsbor, att till enahanda
ändamål ett belopp af högst 300 kronor finge användas, dock med vilkor
att beloppet uttaxerades efter fyrktal; hvarefter Domhafvanden, på anmodan
af Konungens Befallningshafvande, uppgifvit att, efter ungefärlig
beräkning, den ifrågakomna inbindningenskostnaden utgjorde omkring
300 kronor för Nordals och 450 kronor för Sundals härad. Gifvet Venersborg,
i Landskansliet, den 1 September 1879.

Hvad sålunda förekommit har Landshöfdingeembetet tagit i öfvervägande;
och då, på sätt Herr Justitie-ombudsmannen jemväl anfört,
det måste anses vara för rättstillståndets uppehållande och lagliga
rättigheters bevarande af vigt, att de i härad sarkiven förvarade domböcker
och protokoll hållas i fullständigt skick, hvilket åter, enligt hvad
erfarenheten visat, icke låter sig göra med mindre handlingarna äro
sammanhäftade och med band försedda, samt kostnaden derför icke skäligen
bör drabba någon annan än dem, hvilkas rättigheter, genom nämnda
handlingars förvarande, företrädesvis betryggas; alltså pröfvar Landshöfdingeembetet
lagligt förpligta häradsborna i Nordals och Sundals härader
att efter de grunder, som i fråga om utgörande af tingshusbyggnad
finnas i 26 kapitlet 4 § Byggningabalken stadgade, bekosta hvad som
för ifrågavarande domböckers och protokolls inbindning kan komma att
åtgå, Nordals häradsbor dock öppet lemnadt att af redan tillgängliga
medel samma kostnad bestrida; skolande Domhafvanden i ofvannämnda.
härader i skrifvelse anmodas att förfoga om de ofvannämnda handlin -

garnes inbindning samt att räkning å kostnaden derför hit insända,
hvarefter Landshöfdingeembetet framdeles vill om samma kostnaders uttagande
i laga ordning förordna.

Häröfver eger enskild part inom trettio dagar, men menighet inom
fyratiofem dagar från delfåendet uti Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium
anföra besvär» o. s. v.

Detta utslag har enligt inkomna bevis blifvit uppläst med besvärshänvisning
å predikstolarna i de till ofvan nämnde härad hörande församlingar
dels den 9 dels den 16 November 1879 och, enligt vederbörligt
intyg från Kongl. Kammarkollegii Registratorskontor den 16 Mars 1880,
hade icke några besvär öfver utslagit dit inkommit. Det är alltså att
betrakta såsom laga kraft vunnet.

Till utredning af lag släpning ens tillstånd, hvarom det åligger mig att
i den årliga redogörelsen för embetets förvaltning afgifva yttrande, har jag
denna gång ej annat bidrag att lemna, än hvad som kan inhemtas af
den nyss afslutade redovisningen för anstälda åtal emot felande eller
försumlige domare och andra embets- och tjensteman, hvilkas verksamhet
i större eller mindre mån haft inflytande på lagarnas tillämpning.
I öfrigt hafva under det förflutna årets lopp icke några företeelser framträda
som varit egnade att rubba eller förändra de åsigter och omdömen,
jag i mina föregående embetsberättelser rörande detta ämne
uttalat.

Beträffande åter lagstiftningen, går jag nu att »anmärka åtskilliga
brister i lagar och författningar samt allmänna hushållningen», hvilka
dels genom anförda klagomål dels på annan väg kommit till min kunskap.
De »förslag till förbättring», jag pligtskyldigt sökt, efter mina
krafters mått, åstadkomma, äro till följd af ämnenas natur sådana, som
tillhöra dels Konungs och Riksdags afgörande, dels Konungens ekonomiska
lagstiftningsområde. Till de förra höra föreslagna ändringar och
tillägg i Förordningen angående förvaltningen af omyndigs egendom, i
Förordningen angående inteckning i fast egendom samt i Strafflagens 19
och 23 Kapitel; till de senare åter underdåniga framställningar rörande
nödiga iakttagelser vid eu förestående revision af föreskrifterna angående
straffs verkställande samt i fråga om sättet för expedierande af så kallade
revisionsutslag i Rikets Hofrätter.

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag.

Angående förvaltningen af omyndigs egendom.

Två under det förflutna årets lopp hos mig anmälda klagomål föranleda
mig att fästa lagstiftarens uppmärksamhet på en betänklig ofullständighet
i föreskrifterna uti Kongl. Förordningen angående tillsyn ä förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861, rörande
omfånget och beskaffenheten af de åligganden, som tillhöra de i
förordningens 3 § omförmälda Gode män, eller den| nämnd, som, der
dylika Gode män icke blifvit utsedde, har att utöfva sådan tillsyn å
förmynderskap, hvarom förordningen handlar.

Enligt den först ingifna klagoskriften i detta ämne, hade en God
man för tillsyn å förmynderskap hos vederbörande Häradsrätt vid 1879
års hösteting skriftligen anmält, att en förmyndare så oordentligt och
vårdslöst handhade sina ekonomiska angelägenheter, att icke förvaltningen
af andras, minst omyndiga barns, angelägenheter borde vara honom
anförtrodd, hvarföre Gode mannen föreslagit, att för den uppgifne förmyndarens
myndlingar, som vore dennes egna barn, annan namngifven
person måtte förordnas till förmyndare. Härpå meddelade Häradsrätten
det utslag, att ärendet uppskjötes till första rättegångsdagen af näst följande
lagtima ting, då det ålåge Gode mannen, vid vite af tio kronor,
att förete bevis derom, att detta Häradsrättens protokoll och beslut
blifvit inom laga stämningstid före tinget behörigen delgifvet ej mindre
förmyndaren än den till hans efterträdare föreslagne person, hvilka, vid
äfventyr att eljes anses hafva till ansökningen lemnat bifall, skulle å
sagde dag i ärendet afgifva yttranden. Detta protokoll och utslag tillstäldes
klaganden genom socknens fjerdingsman, som affordrade klaganden
lösen derför, tre kronor.

I den andra klagoskriften anmälde ordföranden i en kommunalnämnd,
att till nämndens granskning blifvit ingifven en förmyndareredogörelse
af innehåll hufvudsakligen, att, enär mellan förmyndaren,
som var de omyndiges fader, och deras aflidna moder inbördes testamente
varit upprättadt, enligt hvilket den efterlefvande maken skulle
qvarsitta i orubbadt bo, de omyndige ännu icke bekommit några arfsmedel,
för hvilka redovisning borde lemnas; och att i anledning häraf
Kommunalnämnden hos Häradsrätten hemstält, huruvida icke, med hänseende
till stadgandet i § 1 af Kongl. Förordningen angående hvad i
testamente gifvas må den 21 December 1857, bemälde förmyndare borde
åläggas skifta boet och redovisa bröstarfvingarnes laglott; hvaruppå
Häradsrätten resolverat, att det ålåge Kommunalnämndens ordförande,
så vida nämnda hemställan skulle till vidare åtgärd föranleda, att bevis -

ligen tillställa förmyndaren Häradsrättens protokoll och beslut, hvarigenom
det blifvit honom förelagdt att, vid vite af fem kronor, å första
rättegångsdagen af nästa i häradet infallande lagtima ting hos Häradsrätten
afgifva yttrande i ärendet. Detta protokoll hade Kommunalnämnden
fått lösa med tre kronor.

Öfver detta domstolarnes sätt att förfara hade förrbemälde Gode
man och Kommunalnämnds ordförande klagat, förmenande sig, genom
den gjorda anmälan hos Rätten angående förmyndarenas olämplighet för
sitt kall eller obehöriga förhållande emot de omyndige hafva fullgjort
hvad dem enligt lag ålegat, och att de icke varit skyldige »att lösa
protokoll, gå Rättens ärenden eller i mål, som vore dem främmande,
föra processer».

Vederbörande domare, hvilkas yttranden öfver klagomålen jag infordrat,
hafva hufvudsakligen andragit, att det vore svårt att förstå,
huruledes 1861 års Förordning skulle, i det hänseende, som här kommit
i fråga, tillämpas, derest icke tillämpningen finge ske på det sätt, Häradsrätternas
här ofvan intagna beslut angåfve. Då nemligen anmälan hos
Rätten blifvit gjord i ett ämne, som rört de omyndige eller förmyndarens
handhafvande af deras rätt och bästa, hade naturligtvis förmyndarne
deröfver bort höras, hvarför angifvelserna utstälts till deras förklaring.
Att domstolens ledamöter ej kunde anses skyldige att verkställa dessa
kommunikationsbeslut förmodade Domhafvandena vara obestridligt. Ej
heller kronobetjeningen egde skyldighet dertill, enär ärendet vore af
enskild natur. Det funnes således för Häradsrätterna ej annan utväg än
att låta den, som anmälde ärendet hos Rätten, verkställa den ifrågavarande
kommunikationen, helst anmälaren sjelf borde vara tillstädes vid
Rätten, när förmyndaren hördes, för att yttra sig öfver hvad denne hade
att andraga. Att Gode mannen eller Kommunalnämnden i följd deraf,
att den gjorda anmälan kommunicerades med förmyndarena, skulle komma
att »föra process i ett för dem främmande mål» vore väl icke nödvändigt,
likasom ett dylikt mål för dem, som borde utöfva tillsyn öfver
förmynderskapets förvaltning, ej heller kunde anses så alldeles främmande;
och att, beträffande slutligen den öfverklagade lösen, som blifvit
å protokollsutdragen tecknad, hvarken i expeditionstaxan ej heller i
stämpelpappersförordningen funnes något stadgande, som fritoge dylika
expeditioner från lösen och stämpladt papper.

De paragrafer i 1861 års Förordning, som innehålla föreskrifter om
så väl de ifrågavarande Gode männens som Rättens befattning med tillsynen
å förmynderskapen äro af följande lydelse:

»§ 4. Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt det

han har om händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges
reda penningar utsatta äro, och ingifve, vid början af följande år,
den räkning, jemte ett utdrag derur, innehållande summarisk uppgift af
den omyndiges behållning, så i fast som lös egendom, till Gode männen
eller socknenämnden. Det utdrag, hvarom nu sagdt är, skall, försedt
med Gode männens eller socknenämndens intyg, att förmyndareräkning
jemväl aflemnad blifvit, till förmyndaren återställas och''af honom ingifvas
i stad till Rättens ordförande eller den, som å Rätteng vägnar
handlingar emottaga bör, före den 1 September, och å landet till Domhafvanden
före eller senast å första rättegångsdagen af sista tinget året
näst efter det, då räkningen afslutas bort, eller, der allenast ett ting om
året hålles, före slutet af samma ting. Sker det ej, förelägge Rätten
förmyndaren, vid lämpligt vite, att sin omförmälda skyldighet fullgöra,
och förfare i öfrigt efter omständigheterna. — Öfver hvad sålunda förekommit,
skall anmärkning göras i den förteckning, hvarom ofvan är
stadgadt.»

§ 5. »Gode män eller socknenämnd åligge att inkommen förmyndareräkning
granska och, om de finna, att förmyndare den omyndiges egendom
ej rätteligen förvaltat, derom skyndsamligen göra anmälan hos Rätten,
som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan förmyndare för--ordnas må. Anse Gode män eller socknenämnd nödigt, att förmyndaren
lernnar inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos honom
innestå, anmäle det för Rätten, och förordne derom Rätten, efter förmyndarens
hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.»

Enligt sist anförda lagrum äro Gode männens åligganden icke andra,
än att, sedan de granskat inkommen förmyndareräkning och dervid funnit,
att förmyndare den omyndiges egendom ej rätteligen förvaltat, derom
göra anmälan hos Rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida
annan förmyndare förordnas må, och, om Gode männen anse nödigt att
förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel, som
hos honom innestå, sådant anmäla för Rätten, som derom bör, efter
förmyndarens hörande, förordna, såsom nödigt och skäligt pröfvas.
Detta är allt hvad förordningen uttryckligen ålägger Gode män eller
socknenämnd. Rätten deremot har sig ålagdt, utom hvad i § 5, såsom
nyss bemäld! är, förekommer, äfven, enligt § 4, att, derest förmyndare
underlåter att förmyndareredogörelse till Gode männen ingifva
och ett summariskt utdrag derur till Rätten inlemna, förelägga förmyndaren
vid lämpligt vite att sin omförmälda skyldighet fullgöra och i
öfrigt efter omständigheterna förfara.

I alla dessa fall är det af nöden att Rättens beslut meddelas för -

myndaren, men genom hvilkens försorg delgifningen skall verkställas,
derom finnes icke någon föreskrift. När, såsom i städerna, Rätten har
sina egna betjente att sända med dylika meddelanden, möta härvid icke
så stora svårigheter, men domstolarne på landet sakna helt och hållet
för slika ändamål användbare egna tjenare. Att till dylikt uppdrag anlita
Kronans betjente tillhör strängt taget icke domstolen. När således dessa
domstolar äro urståndsätta att på nämnda sätt bringa sitt beslut till utförande,
måste det antagas, att lagstiftaren tänkt sig en annan utväg för
ändamålets vinnande, och denna kan näppeligen hafva varit någon annan
än den, domstolen i ofvan uppgifna fall begagnat. Lagstiftaren har ålagt
Gode männen och socknenämnden eller, såsom de med gemensamt namn
kunna kallas, Granskningsmännen, att hos domstolen göra anmälan i de
fall, Förordningen angifver. Denna föreskrift måste innebära, att Granskningsmännen
hafva skyldighet att fullgöra hvad som erfordras för att
få den gjorda anmälan behörigen pröfvad, det vill säga, ombesörja att
anmälan meddelas den person, emot hvilken densamma är rigtad, när
domstolen anser dennes hörande af nöden, och att vid förhöret tillhandagå
med de upplysningar, som ytterligare föranledas af den förklaring, hvilken
den anmälde förmyndaren afgifver. Så långt torde icke oskäligen
kunna fordras, att den Granskningsmännen ålagda skyldighet att »hafva
tillsyn å förmynderskap» bör sträcka sig, men icke längre. Skulle det
nemligen visa sig, att deri gjorda anmälan föranleder ytterligare åtgärder,
t. ex. rättegång mot förmyndaren, så lärer Rätten utan tvifvel finna nödigt
att förordna ny förmyndare eller särskild God man att de omyndiges
talan utföra.

Kostnaderna, som äro förenade med dessa åtgöranden från Granskningsmännens
sida, såsom lösen och stämpladt papper till kommunikationsresolutionen
samt delgifningskostnad böra väl Granskningsmännen förskjuta,
till dess det visat sig, huruvida den gjorda anmälan befinnes grundad,
eller icke, hvarefter Rätten skiljer emellan den anmälande och förmyndaren,
hvilkendera bör vidkännas berörda utgifter.

Med dessa åsigter fann jag ej skäl att i de uppgifna fallen förordna
om åtal emot domarena. Då jag emellertid till stöd för mina åsigter
ej kunnat åberopa något lagrum, är det min skyldighet ej blott att anmärka
en sådan brist i lagstiftningen utan ock att »uppgifva förslag till
bristens afhjelpande». Detta kunde lätteligen ske på det sätt, att i den
nådiga förordningen infördes ett uttryckligt stadgande, att i de fall, der
Granskningsmännen fått sig ålagdt, att göra anmälan hos Rätten emot
förmyndares sätt att sköta förmynderskapet och emot deras vederhäftighet,
Granskningsmännen skola hafva skyldighet att vidtaga alla de åt -

gärder, som erfordras för att den gjorda anmälan skall i laga ordning
komma under pröfning, samt att förskjuta de för detta ändamål erforderliga
kostnader, hvilka skulle kunna minskas derigenom, att Rättens
kommunikationsresolutioner i dessa mål, likasom de förelägganden, Rätten
gifver förmyndare, som försummat sin redovisningsskyldighet, befriades
från stämpelbeläggning; men det finnes, i min tanke, andra väsentligare
brister i lagstiftningen rörande detta ämne, brister ej allenast i formelt
utan jemväl i materiel! hänseende af den beskaffenhet, att de fordra den
ifrågavarande författningens nästan fullständiga omarbetande.

De formela brister i Förordningen, dem jag i föregående embetsberättelser
till 1862, 1868 och 1869 års riksmöten påpekat, hafva bestått
deruti:

att föreskrifter saknades i fråga om, hvilken Rätt bör hafva vårdnad
å förmynderskap i vissa fall, såsom då en omyndig icke haft eller hade
käjid fader, det vill säga, vore född utan äktenskap m. m.;

att svårighet mötte för upprättandet af förteckningar öfver förmyndarena,
när icke den regel, 1861 års förordning faststält i fråga om forum
för förmynderskap alltid funnits eller efterlefvats, i följd hvaraf den
Rätt, som enligt förordningens stadgande skulle hafva vårdnad å förmynderskapet,
icke alltid förordnat förmyndaren, och således icke kunnat
uppföra honom i sin förteckning öfver förmyndare, och den Rätt
åter, som förordnat förmyndaren, funne sig af förordningens föreskrift
hindrad att öfver förmynderskapet utöfva vårdnad, och derföre icke upptoge
förmyndaren å sin förteckning, hvaraf följden måst blifva, att förmynderskap
funnes, öfver hvilka icke någon Rätt hade vårdnad;

att tillförlitligheten af denna förteckning alltid måste förblifva vansklig,
så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare skulle hos Rätten
anmäla, när myndling blifvit myndig, dött, eller när qvinlig myndling
ingått gifte;

att föreskrift felades derom, hvilken kommuns Granskningsmän skulle
granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att de omyndige
efter fadrens död flyttat till annan kommun, låt vara under samma
Rätts domvärjo, och i den kommun, dit de flyttat, egde fastighet, ja all
sin förmögenhet; »

att ovisshet rådde, huruvida förmyndare-redovisning borde afslutas
efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas från den dag, på hvilken
förmyndaren blifvit förordnad eller emottagit förmynderskapet;

att icke stadgadt blifvit, huru domstol å landet hade att förfara
med delgifvande! af föreläggande för förmyndare, som försummat sin
redovisningsskyldighet; och

att alltför otillräckliga föreskrifter blifvit gifna angående förfaringssättet,
då Granskningsraännen anmält, att det vore nödigt att förmyndaren
lemnade inteckning i sin fasta egendom eller annan säkerhet för de
förmyndaremedel, som hos honom innestode, enär af den hitförande 5 §
det icke kunde inhemtas, huru en sådan skriftlig handling borde upprättas,
som för intecknings ernående erfordrades, ej heller huru den intecknade
handlingen eller annan lemnad säkerhet skulle förvaras, derest
förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen beviljats, eller hvilken
leinnat säkerheten, fortfarande bibehölles vid förmynderskapets förvaltning.

Vid 1869 års riksmöte aflat Riksdagen rörande detta ämne underdånig
skrifvelse, i hvilken ofvanberörda anmärkningar och mina i sammanhang
dermed framstälda förslag till förändrad lydelse af uppgifna §§
i 1861 års nådiga'' förordning omförmäldes, hvarjemte, i anledning af
andra hos Riksdagen gjorda framställningar, vidare anfördes, att den
genom nyss åberopade förordning föreskrifna kontroll å förmyndarevården
väl kunde anses hafva verkat derhän, att vårdslöshet vid förmyndareförvaltningen
någorlunda förekommits; men då förmyndare i allmänhet
egde innehafva och i sin rörelse begagna myndlingens penningar
utan att derför ställa säkerhet; då frestelsen för förmyndaren att använda
myndlingens i hans vård befintliga skuldsedlar och andra värdepapper
till afhjelpande af egna penningbehof ofta vore alltför stark, för
att kunna emotstås; och då den, enligt nu varande lag myndlingen tillkommande
förmånsrätt hos förmyndaren i de flesta fall funnes vid dennes
obestånd vara otillfredsställande, så syntes gällande föreskrifter ingalunda
lemna nöjaktigt skydd emot följderna af förmyndarens bristande
vederhäftighet och den oredlighet, som ej sällan dermed stode i sammanhang.
Den utväg, lagen anvisade, att hos Rätten påfordra inteckning eller
annan säkerhet för de hos förmyndare innestående medel, syntes ej vara
af synnerligt värde, helst antagas kunde, att i de flesta fall, då misstanke
mot förmyndarens vederhäftighet föranledde en dylik anmälan,
dennes affärsställning redan vore sådan, att någon verklig säkerhet af
honom icke kunde vinnas. Förluster af omyndigas tillgångar hade, synnerligen
under senare tiders allmänna osäkerhet i affärsförhållanden, ej
sällan inträffat, och till förekommande af dylika för framtiden vore lagstiftarens
kraftiga mellankomst oafvisligen påkallad.

£gf -^Riksdagen ansåge det åsyftade ändamålet åtminstone i hufvudsaklig
mån kunna vinnas derigenom, att för hvarje domkrets eller annat lämpligt
område tillsattes en af erforderligt antal skicklige och vederhäftige
personer bestående nämnd, till hvilken förmyndare hade att aflemna

myndlingarnes penningetillgångar antingen kontant eller i sådana värdepapper,
som af nämnden kunde godkännas. Hade myndlingen fordringar,
hvilka nämnden ansåge osäkra och följaktligen ej ville öfvertaga, så
skulle det tillkomma förmyndaren att indrifva desamma och penningarne
till nämnden öfverlemna. Nämnden skulle det åligga att för myndlingarnes
gemensamma räkning utlåna medlen och, efter afdrag af oundgängliga
förvaltningskostnader, på utsatta terminer till förmyndarne utbetala
den på deras myndlingar belöpande räntan. I den mån denna
öfverstege myndlingens behof, komme den att läggas till det hos nämnden
innestående kapitalet; om åter förmyndaren behöfde för myndlingens
räkning uttaga någon del af kapitalet, borde Rättens samtycke dertill
erfordras. Kontrollen å förmyndarevården skulle fortfarande utöfvas af
de enligt nu gällande lag för sådant ändamål tillsatte Gode män, hvilka
följaktligen jemväl hade att tillse, att förmyndare fullgjorde sin skyldighet
i afseende på medlens öfverlemnande till nämnden; hvarigenom nämndens
befattning blefve af särdeles enkel beskaffenhet och närmast öfverstämmande
med den, som hittills på ett i allmänhet tillfredsställande sätt utöfvats
af styrelserna för de i flera orter inrättade sparbanker, hvilka möjligen
skulle kunna, der det lämpligt funnes, med de föreslagna inrättningarne
förenas.

Mot detta förslag kunde visserligen invändas — hette det vidare i den
underdåniga skrifvelsen — att när förmyndarebefattningen ej vidare medförde
fördelen att innehafva myndlingarnes medel, den stundom redan
nu befintliga obenägenheten att emottaga sådan befattning skulle blifva
ännu större, men då förmyndare kunde komma att åtnjuta företrädesrätt
att såsom lån erhålla dessa medel, om han derför stälde nöjaktig säkerhet,
samt i händelse han detta ej förmådde, han ingalunda borde under
nu varande lagstiftning anses vederhäftig för förmynderskapet, syntes
omförmälda invändning icke förtjena afseende. Deremot vore det uppenbart,
att förmyndaremedlens sammanslående till en gemensam kassa och
förvaltning under den allmänna kontroll, som sålunda möjliggjordes,
väsentligen komme att befordra de omyndiges säkerhet på samma gång
som förmyndaren befriades å ena sidan från skyldigheten att ombesörja
en utlåning, som ej sällan vore förknippad med stora svårigheter, och
å andra sidan från frestelsen att för medlens användande inlåta sig i
stundom olycksbringande spekulationer. Öfvertagande af förmynderskap
blefve ej heller, såsom någon gårig inträffade, ett eftersökt medel att
åtkomma penninglån utan att behöfva derför ställa säkerhet; men genom
den föreslagna anordningen skulle tillfälle för säkra lånsökande att erhålla
lån på längre tid betydligt underlättas.

För utarbetande af fullständigt lagförslag i detta afseende erfordrades
dock icke allenast längre tid, än den som stode till Riksdagens förfogande,
utan äfven åtskilliga upplysningar om lokala förhållanden m. in.,
dem Riksdagen icke vore i tillfälle att förskaffa sig; hvarföre Riksdagen
anhöll att Kongl. Maj:t täcktes, med afseende å behofvet af betryggande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt
öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i ofvan angifna syftning
borde meddelas samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag i ämnet.

Vid denna underdåniga skrifvelses föredragning hos Kongl. Maj:t
den 19 November 1876 förklarades densamma icke föranleda någon
åtgärd.

Detta beslut torde dock få antagas icke innebära underkännande af
det behof af någon lagstiftningsåtgärd i den uti Riksdagens skrifvelse
antydda retning. Andra omständigheter kunde hafva föranledt Kongl.
Maj:t att tills vidare låta bero vid sakens då varande skick.

Sedan dess har en tid af ganska allmänt ekonomiskt betryck inom
landet bragt till förnyad hågkomst den bristfällighet, hvarmed lagstiftningen
i förevarande ämne är behäftad, och detta med sådant eftertryck,
att sakens återupptagande deraf torde få anses rättfärdigadt.

I äldre tider var det, såsom bekant är, slägten, hvilken uteslutande hade
rätt och pligt att granska förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.
Det var endast i den händelse, att fränder till den omyndige ej funnos,
eller att dessa vägrade åtaga sig en sådan tillsyn, som domaren hade
skyldighet att förordna andra granskare i deras ställe. Dessa grundsatser
upptogos och stadfästes i 1734 års lag. För öfrigt hade domaren
att tillse, det förmyndare tillsattes för de omyndiga. Denna skyldighet
inskärptes ytterligare genom Kongl. Förordningen den 31 Maj 1793,
hvilken tillika, för att underlätta fullgörandet af denna domarens skyldighet,
föreskref, att presterskap^! skulle till hvarje lagtima ting inlemna
uppgift på de under tiden efter närmast föregående ting timade dödsfall.

Sedan slägtbandet så småningom slappats, har omvårdnaden om hvad
som tillhörde slägtens minderårige, eller till handhafvande af egna tillgångar
oförmögne slägtmedlemmar, mer och mer aftagit. Litet hvar har
ansett sig hafva nog att tänka på, att syssla med sitt eget. På det att
under sådant förhållande de, som icke sjelfva förmådde sköta sig och
sina egodelar, ej skulle blifva i saknad af nödig eftersyn och hjelp, måste
det större samhället, kommunen eller staten, träda emellan och taga på
sig en slik omvårdnad. Dervid uppstod naturligen frågan, huru och på
hvilk-et sätt staten eller kommunen skulle i detta hänseende ändamåls Just.

-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag''.

enligast förfara. Två vägar framstälde sig såsom ledande till det föresätta
målet: den ena, att genom inrättande af förmyndarekamrar bereda
så väl nödig tillsyn öfver förmyndarenas förvaltning af omyndigas tillgångar
som betryggande förvaring af dessa tillgångar; den andra åter,
att söka vinna samma mål endast genom den enskilda förmyndarevårdens
ställande under allmänt inseende och kontroll. Då frågan blef föremål
för lagstiftarnes öfverläggningar vid 1834 års riksdag, erkände Rikets
Ständer den förra bland nämnda vägar såsom den lämpligaste, men den
komité, åt hvilken Kongl. Maj:t, på grund af Rikets Ständers begäran,
uppdrog att utarbeta förslag angående förmyndarekamrars organisation
och åligganden, sökte deremot i afgifvet utlåtande ådagalägga, att inrättandet
af sådana kamrar icke vore af behofvet påkalladt eller kunde
verkställas utan att medföra olägenheter. Följden häraf blef, att hvad
Rikets Ständer begärt ej kom till utförande. Under 1844 års riksdag
hade Kongl. Maj:t ånyo upptagit saken och i afgifven proposition föreslagit
förändrad lydelse af 20 kap. 7 § samt 23 kap. 1 § af Arfdabalken.
Vid öfverläggningarna hos Rikets Ständer angående detta ämne uttalades
den åsigt, att största säkerhet visserligen bereddes de omyndige genom
införande af förmyndarekamrar, om dessa ock finge egenskapen af endast
kommunalanstalter, men att tiden derför ej vore inne; hvarföre,
genom bifall till Kongl. Maj:ts framställning, ofvan berörda ändringar i
nyss nämnda lagbud antogos och genom Kongl. Förordningen den 10
Maj 1845 kungjordes. I denna förordning stadgades, att stad, socken
och härad skulle ega utse Gode män, en eller flere, att hafva tillsyn
öfver förvaltningen af dithörande omyndiges egendom och utöfva enahanda
granskningsrätt, som vore närmaste fränder tillagd. Härmed inträdde
i lagstiftningen den nya grundsatsen, att kommunen egde ingripa
i den slägten förut uteslutande förbehållna förvaltningen af de omyndige
slägtmedlemmarnes tillhörigheter. Det dröjde likväl icke mer än några
få år innan vid 1850 års riksdag klagan förspordes, att kommuner underlåtit
att, i enlighet med nyss nämnda lagstadgande, taga befattning med
uppsigten öfver förmyndareförvaltningen, och yrkanden framstäldes åter
om inrättande af förmyndarekamrar eller ock utfärdande af ovilkorligt
påbud för kommunerna att fullgöra berörda uppsigt. Denna riksdags
lagutskott fäste sig vid det senare bland nyss anförda yrkanden och
föreslog Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t göra underdånig anhållan
om utarbetande af förslag till ordnande af förmyndareväsendet, i enlighet
med vissa uppgifna grunder, men denna utskottets hemställan vann
ej Rikets Ständers bifall.

Sedan derefter den på Rikets åren 1856—58 församlade Ständers

begäran förordnade komité för utarbetande af förslag till ny Konkurslag
och förändrad lagstiftning i andra dermed sammanhängande ämnen, jemväl
afgifvit förslag till »förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndiges egendom», och enskild riksdagsman vid näst följande
riksdag upptagit detta förslag såsom sitt och påyrkat det, sammas
antagande, blef detta förslag af Rikets Ständer godkändt och af Kongl.
Maj:t faststäldt samt kungjordes genom ofta åberopade Kongl. Förordningen
den 24 September 1861.

Denna Förordning har, såsom här ofvan blifvit visadt, ej lyckats
tillfredsställa det behof, för hvilket hon tillkommit. Hennes formela brister
äro redan anmärkta, men om äfven dessa varda afhulpna, och Författningens
föreskrifter noggrant efterlefvas, vinnes dermed ej annat eller
mera, än att årliga redogörelser för förmyndareförvaltningen kunna
frambringas och att förmyndarena derigenom erinras om och hafva för
ögonen sin affärsställning i förhållande till myndlingarne. Aro då förmyndarena
ärlige och redbare män, så tillse de, att de omyndiges tillgångar
ej sammanblandas med deras egna, så att, om förmyndarena skulle
råka komma på obestånd, de omyndige icke oskyldigtvis deri indragas,
men, om förmyndarena sakna nämnda egenskaper och af liknöjdhet eller
i ondt uppsåt underlåta att sätta de omyndigas tillgångar i säkerhet
för de faror, som hota dem sjelfva, lärer det ej kunna undvikas, att de
omyndigas medel gå förlorade med den oredlige förvaltarens egodelar.
Det är visserligen Gode männen för granskning af förmyndareredogörelse
ålagdt, att, om de anse nödigt att, förmyndare lemnar inteckning eller
annan säkerhet för de medel, som hos honom innestå, derom göra anmälan
hos Rätten, som efter förmyndarens hörande »förordnar såsom nödigt
och skäligt pröfvas», men det skydd, lagstiftaren afsett att dermed
bereda de omyndige, är af ringa om ens något värde. Först och främst
mötes eu sådan åtgärd af betydliga formela svårigheter. För vinnande
af inteckning erfordras eu »handling, på grund hvaraf inteckning äskas».
Huru skall .en sådan erhållas? Att utgifva till myndlingen ett skuldebref
på eu bestämd summa, dertill lärer förmyndaren icke vara villig,
och en afgifven förmyndareredogörelse är väl i allmänhet en för slikt
ändamål föga lämplig handling, men dertill kommer, att in.teckningsförordningen
föreskrifver, det »inteckning för fordran ej må ske utan till
visst belopp i penningar eller varor». Ett sådant visst belopp kan väl
bestämmas efter en afslutad, ostridig förmyndareredogörelse, men detta
belopp är »visst» endast, den dag, redogörelsen är afslutad. Det kan
ökas eller minskas betydligt innan nästa redogörelse afslutas. Om emellertid
inteckning, detta oaktadt, kan vinnas, är det mer än troligt, att

denna åtgärd kominer för sent, för att kunna tjena myndlingen till nytta,
då i de aldra flesta fall densamma icke vidtages förr, än tecken visat
sig till förmyndarens stundande obestånd, och derförinnan har denne
utan tvifvel anlitat utvägen att inteckna sin egendom så högt, att af
dess värde intet mer återstår att inteckna. Och om en inteckning, som
innebär verklig säkerhet, erhålles, hvem skall förvara densamma i den
händelse, att förmyndaren ändock fortfar i utöfningen af sitt förtroendeuppdrag?
— och ett sådant förhållande synes lagbudets lydelse ej förhindra

— och hvem skall förvara den säkerhet af annan art, som det ålägges förmyndaren
att under enahanda omständigheter lemna? Skall det vara
gäldenären sjelf, eller, med andra ord, skall den, som förpligtas lemna
säkerheterna, sjelf emottaga dem? Hvilken större trygghet beredes dermed
de omyndiga? —

Detta är just den hufvudsakliga bristen i den rättsanstalt, som genom
1861 års förordning skulle bringas till verksamhet, utvecklas och
stadgas, att den nemligen icke förmår att bereda säkerhet för bevarandet
af de omyndiges tillgångar i reda penningar, fordringsbevis och
andra värdepapper.

Enhvar, som gjort sig förtrogen med äldre tiders lagstiftning i detta
ämne och känner den sorgfällighet, med hvilken förmyndares pligter
emot de omyndige voro utstakade och öfvervakade, samt den försigtighet
och omtanke, som först egnades åt bevarande af de omyndiges medel för
förskingring och förstöring, genom förmyndares försumlighet eller oredlighet
— hvilken omvårdnad kortast och kraftigast fann sitt uttryck i
den bekanta satsen: ))ej må barnagods eller penningar sjunka eller brinna))

— och sedan, när en förmånsrättsordning i lagen infördes, satte de omyndiges
rätt framför deras, som för sina fordringar hade inteckning i förmyndarens
fasta egendom, måste förvånas att i vår tid sist berörda rätt
med ett penndrag kunnat beröfvas de omyndige, utan annat vederlag,
än den säkerhet, som 1861 års Förordning erbjuder och hvilkens halt
och värde nyss blifvit skärskådad. Hvad sålunda hände, har likväl sin
förklaring deri, att de omyndiges nyssnämnda så kallade tysta förmånsrätt
utgjorde ett förargelseväckande hinder för realkreditens utveckling.
Utan att denna kredits stora vigt och betydelse för landets modernäring
underskattas, må dock det omdöme kunna uttalas, att ifrarne för denna
reform ådagalade nog mycken otålighet i genomdrifvandet af sitt syftemål,
då detta påyrkades, innan fullt ändamålsenliga åtgärder vidtagits för
betryggande af de omyndiges rätt, hvars förnämsta stöd undanrycktes
genom den nämnda förmånsrättens förflyttande efter den, som tillkom intecknade
fordringar. Detta betryggande kunde efter då rådande åsigter ej åstad -

kornmas annorlunda än genom inrättandet af förmyndarekamrar, och dertill
fordrades tid och afskräckande kostnader. I vårt glest befolkade land
måste nemligen för afståndens skull förmyndarekamrarne blifva flera, än
eljest nödigt varit, och ju flera, som erfordrades, ju ringare antal förmynderskap
en hvar af dem således Ange att förvalta, desto större
blefve förvaltningskostnaden för hvarje förmynderskap, ja, sannolikt så
stor, att de omyndige ej skäligen kunde åläggas att densamma bestrida.

Detta förhållande ensamt synes mig förklara, huru och hvarföre lagstiftningen
angående förvaltningen af de omyndiges medel kunnat blifva
sådan hon för det närvarande är.

Då emellertid detta hennes tillstånd måste anses otillfredsställande,
lärer det vara oundgängligt att ju förr desto heldre taga i öfvervägande,
huru en för ändamålet lämpligare lagstiftning i detta ämne må kunna
tilivägabringas. Svårigheten är, såsom redan blifvit antydt, att finna
något sätt, hvarpå de omyndiges medel må utan äfventyr af förskingring
bevaras och förkofras. Klart torde vara, att detta ej kan ske med mindre
alla dylika medel, tillhörande de omyndige inom en ort, omhändertagas
af ett fåtal personer, vid hvilkas utväljande större afseende kan fästas
på deras insigter, förmåga och lämplighet för ett sådant uppdrag, än som
kan göra sig gällande vid tillsättningen af en hvar bland de många på
skilda ställen af ett område bosatta förmyndarena, och på hvilka personers
gemensamma, på ett ställe utöfvade verksamhet noggrannare uppsigt
kan hållas. Detta är grundtanken för inrättandet af förmyndarekamrar,
men denna tanke bör kunna förverkligas utan anlitande af de
tunga former, under hvilka vi äro vana att se förmyndarekamrar utöfva
sitt kall. Att sådana under enklare former verkande inrättningar kunna
åstadkommas i ett land med en fåtalig befolkning utspridd på vidt utsträckta
områden visar vårt grannland Norges exempel. Förmyndareväsendet
är der i landet ordnadt på ett sätt, som i flera afseenden kan
tjena oss till föresyn. Det torde derföx^e vara på sin plats att här intaga
en kortfattad redogörelse för den der rådande anordningen.

Förvaltningen af de omyndiges medel tillhörde i detta land, likasom
hos oss, af ålder deras slägt, och förmyndare (Vserger) voro de
omyndiges slägtingar. I brist på slägtingar kunde oskylde personer till
förmyndare förordnas; men redan tidigt tog det allmänna hand om denna
angelägenhet i så måtto, att tillsynen öfver förmyndarenas förvaltning af
de omyndiges medel uppdrogs i städerna åt särskilda dertill utsedde
Öfverförmyndare och på landet åt Sorenskriveren (Häradshöfdingen).
Sjelfva denna förvaltning af de omyndiges medel öfvergick dock småningom
omedelbart till Öfvermyndarena, och genom en lag af den 28

September 1857 bestämdes, såsom allmän grundsats, att de egentliga
förvaltarena af de omyndiges medel skola vara Öfverförmyndarena, Indika
dock kunna tillåta förmyndarena att utöfva densamma under Öfverförmyndarenas
tillsyn och ansvar. Enligt lagen af den 25 April 1863 ega
förmyndarena alltid om händer hafva de omyndiges medel af mindre belopp
än 40 speciedaler eller 120 kronor, likväl under Öfverförmyndarenas
tillsyn.

I städerna utnämnas Öfverförmyndare af Magistraten och »Formandskabet»
(Stadsfullmägtige) och på landet af Sorenskriveren och »Formandskabet»
(Kommunalstämman). I regeln utgör hvarje stad och hvart tingslag
eget Öfverförmyndareskapsområde, dock kan, om ett tingslag innehåller
flera »formandskab», eu hvar af dessa utgöra ett Öfverförmyndareområde,
likasom flera tingslag kunna förenas till ett dylikt område.
Antalet af Öfverförmyndare är både i städerna och på landet två för
hvart förmyndareskapsområde, och tiden för deras uppdrag fyra år; dock
så, att hvartannat år afgår den bland dem, som längst tjenstgjort, på
det att aldrig på eu gång två nya må väljas. Öfverförmyndarena äro
berättigade att afsåga sig alla andra offentliga uppdrag och kunna undandraga
sig nytt val till öfverförmyndare under så lång tid efter sedan
de utöfvat slikt uppdrag som den, under hvilken de utöfvade detsamma,
så att den, som utöfvat öfverförmyndareskap t. ex. under fyra år, kan
under de derefter följande fyra åren undandraga sig återval. De åtnjuta
godtgörelse af kommunen för'' hvad de utlägga för protokollsföring och
för skrifmaterialier likasom ersättning till skrifvarebiträde, men i öfrig! erhålla
de icke någon godtgörelse för sitt arbete, utom i ett och annat
uppgifvet område.

De omyndiges till Öfverförmyndarena inleverade kapital fingo i äldre
tider utlånas endast mot pant i fastighet, dock på hvarje fastighet icke högre
belopp än 2/3 af densammas uppskattade värde, (för de medel, som en
efterlefvande maka kunde vara skyldig sin aflidna makas bröstarfvingar,
skulle antagas hvilken annan säkerhet som förmyndaren med Ofverförmyndarenas
bifall godkände), men, enligt föreskrifterna i förr åberopade
1857 års lag, kunna Öfverförmyndarena i förening med förmyndaren och
Häradshöfdingen, eller i stad Magistraten, besluta förmyndaremedlens
placering i Norske Hypotheksbanksobligationer eller insättande å Sparbank.
De omyndiges värdepapper förblifva i Öfverförmyndarenas händer.

Hvad de omyndige ega, förutom penningar, öfverlemnas till förmyndarenas
förvaltning under Öfverförmyndarenas tillsyn. Statsobligationer,
Bankaktier, Pantobligationer (inteckningar?) och dylika värdepapper samt
lösören, som undantagsvis blifvit orealiserade vid utredningen af arflåta -

rens dödsbo och såsom arf tillfallit de omyndige, pläga i allmänhet icke
säljas; men likasom vigtiga frågor böra af förmyndaren underställas
Öfverförmyndarenas pröfning, så är det genom 1857 års lag bestämdt, att
Häradshöfdingen på landet och Magistraten i staden skall deltaga i besluten,
huruvida omyndiges fastigheter böra försäljas eller icke, andra
de omyndiges tillgångar förblifva osålda, samt osäkra fordringar tills
vidare lemnas omdrifna. Räntan och afkomsten af de omyndiges egendom
kunna användas till dessas behof, utan att för sådana medels användning
några verifikationer behöfva fogas till Öfverförmyndarenas räkenskaper;
men hvad af räntorna, som icke tarfvas för de omyndiges
behof, skall göras fruktbärande såsom kapital, och derest hela eller någon
del af kapitalet erfordras till myndlingens uppfostran eller i öfrigt
för hans behof, skola Häradshöfdingen eller Magistraten deltaga i beslutet
om en sådan anordning af kapitalet.

Öfverförmyndarena hafva i regeln att skaffa endast med förvaltningen
af de omyndiges medel i den ordning redan sagdt är, hvaremot de omyndiges
angelägenheter i öfrigt ombesörjas af förmyndarena, hvilka alltså
uppträda som de omyndiges målsmän vid arfskiften. Först sedan arfsmedlen
blifvit de omyndige tilldelade, hvarom Skifteretterne (skiftesförrättarena)
gifva Öfverförmyndarena besked, medelst öfverlemnande af lottsedlar
å hvad vid arfskiftet tillfallit de omyndige samt dem tilldelade
penningar och värdepapper, vidtager dessas befattning med medlens förvaltning.
Förmyndarena skola vidtaga alla åtgärder, som erfordras för
bevakande af de omyndiges rätt och bästa, vid alla tillfällen uppträda
såsom deras laga målsmän och tillhanda gå Öfverförmyndarena med alla
upplysningar, desse behöfva för upprättande af deras räkenskaper öfver
de omyndiges tillgångar. Uteblifva förmyndare från de årliga förmyndaretingen,
som hållas af Häradshöfdingen eller Magistraten i förening
med Öfverförmyndarena, eller afgifva förmyndarena icke de upplysningar,
Öfverförmyndarena af dem äska, äro de underkastade böter. På den
andra sidan åter hafva Öfverförmyndarena att meddela förmyndarena
underrättelse om förvaltningen af de medel, dem de för de omyndiges
räkning omhänder hafva. Detta sker genom att tillställa förmyndarena
en motbok, kallad »Vsergebok», så att Öfverförmyndare och förmyndare
utöfva å hvarandra ömsesidig kontroll.

Förmyndare hafva genom 1857 års lag förlorat det efter äldre lagar
dem tillkommande arfvode (Vicrgepenge), utgörande !/:, af de omyndiges
nettoinkomst för året, dock kunna Öfverförmyndarena i förening med Häradshöfding
eller Magistrat, under vissa förhållanden, tillägga förmyndarena
lämplig godtgörelse af de omyndiges medel.

Utom de till åldern omyndiges arfsmedel hafva Öfverförmyndarena
att omhändertaga frånvarande arfvingars och straff arbets fångars; äfvenledes
sådana arfsmedel, som efter arflåtarens förordnande, skola stå under
Öfverförmyndarenas förvaltning, äfven sedan bröstarfvingarne uppnått
myndig ålder; likaså färsvunna och andra frånvarande personers
medel, då de förre icke få betraktas såsom döde, och de senare icke
förordnat någon person att deras egendom vårda eller lemnat efter sig
äkta maka, som boet förestår. Om förvaltningen af dessa medel gäller,
i tillämpliga delar, hvad om omyndiges arfsmedel är föreskrifvet.

För förmyndares motbok, »Vtergebok», är formulär faststäldt genom
Kongl. resolutionen den 25 Januari 1853 och för Öfverförmyndarenas bokföring,
genom Kongl. resolutionen den 8 December 1858.

De böcker, Öfverförmyndarena skola föra, förutom räkenskaperna,
äro: Dagbok (journal), Kopiebok, Förteckning öfver förmynderskapen
(»Overformynder-Rulle»), Förteckning öfver Pantobligationer, Kassabok
och Förhandlingsprotokoll.

Öfverförmyndarena skola aflägga räkenskap för hvarje kalenderår
före utgången af Mars månad det påföljande år.

Revisionen af dessa räkenskaper verkställes af två Revisorer för
hvarje amt (län) och hvarje stad. För landet väljes revisorerne af Amtsformandskapet
(Landstinget) och för städerna af Magistraten och Formandskabet
(Stadsfullmägtige). De anmärkningar, som dervid göras,
meddelas Öfverförmyndarena, som dem besvara, hvarefter de möjligen
uppkomna tvistefrågorna afgöras, för landet,» af Amtmannen och två af
landstinget utvalde Decisorer, och för städerna, af Magistraten och Stadsfullmägtige.
Skulle Öfverförmyndarena dröja öfver den utsatta tiden med
räkenskapernas afslutande eller med besvarande af Revisorernes anmärkningar,
eller desse med anmärkaingarnes afgifvande, så är en dagabot af
fyra kronor bestämd, hvilken pålägges och indrifves af Amtmannen och
tillfaller de fattige. Till Revisorerne skola Skifteretterne (arfskiftesförrättarena)
insända uppgift, på de medel, som under året blifvit till Öfverförmyndarena
aflemnade för omyndiges, frånvarande arfvingars med fleres
räkning. Revisorerne åter skola till Kongl. Justitiedepartementet ingifva
korta utdrag ur de särskilde Öfverförmyndarenas afgifna redogörelser,
och efter dessa utdrag har Justitiedepartementet under de senare åren
utarbetat uppgifter öfver de af rikets samtlige Öfverförmyndare förvaltade
medel, hvilka uppgifter influtit i Norges offlciela statistik.

Denna korta framställning af förmyndareväsendets ordnande i Norge,
skall, hoppas jag, med tillräcklig tydlighet ådagalägga, hvilken omvårdnad
i detta land egnats de omyndiges angelägenheter, och, ståld bredvid

denna, visar sig vår lagstiftning i detta ämne, sådan den funnit sitt uttryck
i 1861 års förordning, ofullständig och underhaltig. Och likväl
fanns den förra i sitt utvecklade skick på den tid, då vårt lands lagstiftare
hade att se sig om efter lämpliga stadganden för att åt våra omyndiga
bereda någon ersättning för det rättsskydd, som undanrycktes dem genom
borttagande af deras tysta förmånsrätt i-förmyndarens fasta egendom.

Vilja vi nu söka godtgöra hvad sålunda blifvit försummadt, framställa
sig såsom förr tvänne utvägar, den ena att i möjligaste måtto
fullända och göra verksamma de föreskrifter 1861 års förordning innehåller;
den andra, att åstadkomma förmyndarekamrar eller med dem likartade,
enklare anstalter. I förra afseendet blefve det då nödigt att, på sätt i
1869 års underdåniga skrifvelse var föreslaget, bereda förordningen den
formela fulländning, att visshet erhölles derom att förmyndareförteckningarne
blefve, så vidt möjligt vore, fullständiga och tillförlitliga, samt att
i förordningen inrymdes nödiga föreskrifter, som gåfve åt Granskningsmännen
en mera omfattande verksamhet, så att domstolarne egde att påräkna
deras biträde för fullgörande af hvad dessa hafva sig ålagdt, i fråga om
försumlige förmyndares befordrande till laga ansvar för underlåtenhet att i
rätt tid afgifva förmyndareräkningar och om vidtagande af de åtgärder,
som erfordrades för att i rätt tid skaffa de omyndige inteckning i mindre
vederhäftige förmyndares egendom. Jag måste dock bekänna, att hvad
på denna väg kan uträttas i min tanke blifver endast halfgjordt arbete,
så länge någon utväg ej beredes till betryggande förvaring af de omyndiges
penningar och värdepapper.

Det är således endast på den senare af ofvan uppgifna vägar, som
ett eftersträfvansvärdt mål kan uppnås; men af skäl, som förut blifvit
anförda, måste målet sökas och vinnas på ett enklare sätt, än genom
inrättande af förmyndarekamrar. I detta afseende ,är redan anfördt,
huruledes enligt Riksdagens skrifvelse år 1869, detta skulle låta sig
göras, och de nyss beskrifna anordningar i Norge gifva i samma syftemål
vinkar, som förtjena att beaktas.

Med ledning af dessa i åtskilliga punkter sammanstämmande anvisningar
har jag sökt bilda mig en föreställning om, huruledes dessa angelägenheter
skulle kunna med någon förändring af redan befintliga inrättningar
ordnas på ett efter närvarande förhållanden lämpadt sätt; och
går jag nu att i korthet framställa mina tankar i ämnet.

De nuvarande Gode Männen för tillsyn å förmynderskapens förvaltning
skulle utbytas mot två Öfverförmyndare inom ett visst bestämdt
område. Detta åter kunde bestämmas, efter sig företeende omständigheter
och förhållanden, till eu eller flere kommuner eller ett härad eller

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag.

tingslag. Öfverförmyndarena skulle tillsättas å kommunalstämma, och, när
flere kommuner inginge i ett öfverförmyndareområde, finge de å de särskilda
stämmorna afgifna röster sammanräknas, och de två personer, som
sålunda erhållit de flesta rösterna, anses valda. De skulle väljas för en tid
af fyra år, men aldrig mer än eu ny, så att, när två år efter det första valet
förlupit, den ene borde afgå, efter skedd lottning, men kunna återväljas.

Desse Öfverförmyndares befattning skulle på landet sålunda anordnas,
att de

l:o Genast vid tillträde till befattningen emottoge från domaren
förteckning å alla till deras område hörande förmynderskap, så upprättad,
som det fastst.älda formuläret föreskrifver. Dessa förteckningar skulle
Öfverförmyndarena framgent omhänderhafva och i dem införa de nya förmynderskap,
som tillkomme, de förändringar, som inträffade i förmyndarepersonalen,
allt efter uppgifter, dem domaren inom viss tid efter
hvarje ting eller månadssammanträde dem tillsände. Öfverförmyndarena
skulle vaka öfver, att alla förmyndarne i rätt tid ingåfve sina förmyndareredogörelser,
och, när förmyndare härutinnan försummade sig, derom
göra anmälan å det förmyndareting, som här nedan skall beskrifvas.

2:o Öfverförmyndarena skola vid första tillträdet till befattningen
genast från alla förmyndare infordra de omyndiges reda penningar, fordringsbevis,
obligationer, aktier och andra värdepapper, derest förmyndaren
för ett förmynderskap innehade mera än ett hundra kronors värde,
och sedermera, så snart någon ny förmyndare blefve utnämnd, hans
myndlingars tillgångar af nyss beskrifna slag. Alla dessa de omyndigas
tillgångar skulle Öfverförmyndarena hafva i sitt förvar, utlåna de reda
penningarne emot säkra inteckningar eller för dem inköpa goda obligationer
eller insätta medlen i säker bankinrättning. De omyndiges räntor
eller andra inkomster skulle Öfverförmyndarena tillhandahålla de omyndiges
förmyndare helst på vissa dagar om året, eftersom de utfalla, och
för bättre reda och ordning i dessa liqvider med förmyndarena, kunde
motböcker dem tillställas, i hviika de omyndiges tillgångar vore upptagna,
likasom alla utbetalningar, dem Öfverförmyndarena lemnade förmyndarena.
Uppstode fråga om att för de omyndige utbetala något af
deras tillgångar, utom de årliga räntorna, eller om försäljning af de
omyndiges fasta egendom, om inköp af obligationer eller andra dylika
värdepapper, borde sådan fråga underställas förmyndaretingets pröfning.
Allt hvad af influtna inkomster icke erfordrades, för de omyndigas uppfostran
eller underhåll, borde läggas till kapitalet. Beträddes förmyndare
med vårdslöshet och visade sig oskicklig att förmynderskapet väl handhafva,
egde Öfverförmyndarena derom gorå anmälan hos förmyndaretinget.

3:o Öfverförinyndarena borde gå förmyndaretinget till hända med
att tillställa förmyndare kallelser till tinget och dervid bevaka den omyndiges
rätt emot förmyndaren till dess tinget funne för godt att annan
förmyndare förordna. Vid alla andra tillfällen skulle förmyndaren företräda
den omyndiges person och bevaka hans rätt, när helst fråga derom
förekomrne. Kostnaderna för förmyndares kallande till tinget för intecknings
vinnande borde förskjutas af Öfverförinyndarena, som derför åtnjöte
ersättning, efter förmyndaretingets förordnande, af förmyndaren eller al
de omyndiges medel, derest icke öfverförinyndarena visades hafva, af ondt
uppsåt, oskäligen besvärat förmyndare med inställelse vid tinget eller
i annan måtto.

4:o Öfverförinyndarena borde granska alla förmyndares räkningar,
äfven deras, hvilkas myndlingar ej hafva så stora tillgångar att dessa
behöfde antvardas till Öfverfönnyndarenas vård.

5:o Öfverförinyndarena skull åtnjuta för sitt besvär eu procent af de
omyndiges årliga inkomster.

Häradshöfdingens skyldighet skulle vara:

l:o att fortfarande såsom hittills noggrant tillse, att hvarje omyndig
blefve med förmyndare försedd;

2:o att, då Öfverförinyndarena första gången tillträdde denna befattning,
förse dem med förteckning öfver alla inom det dem tillagda område
befintliga förmynderskap, upprättad enligt det för dessa förteckningar
faststälda formulär, samt sedermera efter hvarje tings eller månadssammanträdes
slut tillställa Öfverförinyndarena uppgift på förmynderskap,
som inom deras område tillkommit, och på de förändringar i förmyndarepersonalen,
som kunde hafva inträffat; hvaremot Häradshöfdingen
befriades från vidare besvär med dylika förteckningars upprättande och
förande;

3:o att en dag efter hvarje tings- eller månadssammanträdes slut
med Rätten handlägga ärenden, som af Öfverförinyndarena anmäldes, såsom
om försummelse med förinyndareräkningars afgifvande, om försäljning
af omyndiges fasta egendom, om användande af medel utöfver de
årliga inkomsterna till de omyndiges uppfostran och underhåll samt
hvad Öfverförinyndarena kunde hafva att anmäla i fråga om förmyndares
sätt att förvalta de omyndigas tillgångar samt möjligen sig yppande
klagomål öfver Öfverförmyndarenas sätt att sköta deras vigtiga uppdrag.
Denna rättegångsdag skulle kallas förmyndareting, hvarvid ej mindre
Öfverförinyndarena än ock förmyndarne för de omyndiga, om hvilkas tillgångars
förvaltning fråga förekomrne, skulle sig inställa och i saken
höras.

Förmyndarens skyldigheter borde förblifva desamma som i allmän
lag och 1861 års förordning äro stadgade, med de ändringar, som af
detta förslag föranledas.

De omyndiges fränder förbehölles samma rätt, som de enligt nu gällande
författningar ega. Hade de talan att föra emot förmyndare eller
Ofverförmyndare, borde den handläggas å förmyndaretinget.

I städerna, der förmyndarekamrar icke funnes, skulle likaledes Öfverförmyndare
tillsättas två i hvarje stad eller visst område af stad genom
val af Stadsfullmägtige eller, der sådana icke finnas, af allmän Rådstufva.
Tjenstetiden borde bestämmas till fyra år, med iakttagande att en af
Ofverförmyndarena afginge hvartannat år, men kunde omväljas. Öfverförmyndares
i staden befattning blefve lika med Öfverförmyndares på
landet. Rådstufvurätten skulle här hafva samma befattning med förmyndareärenden
som Häradshöfdingen å landet.

I hvarje län och i hvarje stad, som hade eget landsting, borde detta
för hvart år välja två Revisorer att öfverse och granska Öfverförmyndarenas
förvaltning af det dem lemnade förtroende-uppdrag. Öfver hvad
vid revisionen blifvit anmärkt, afgåfve sedan Revisorerne berättelse till
landstinget. Dessa berättelser borde aflemnas till Konungens Befallningshafvande
i länet så tidigt, att Konungens Befallningshafvande hunne
deröfver, om så nödigt pröfvades, infordra Öfverförmyndarenas yttranden,
hvilka jemte revisionsberättelsen sedermera af Konungens Befallningshafvande
öfverlemnades till näst sammanträdande lagtima landsting.
Funne landstinget skäl att, i anledning af hvad anmärkt blifvit,
ställa Ofverförmyndare under laga tilltal, borde anmälan derom göras
hos Konungens Befallningshafvande, som förordnade allmän åklagare att
sådant åtal utföra vid den domstol, under hvilken Öfverförmyndaren
hörde. Skulle sedan Rätten, på grund af åtalet, skilja Öfverförmyndaren
från hans befattning, och detta beslut vunne laga kraft, ålåge det den
allmänna åklagaren att härom göra anmälan hos vederbörande Ordförande
i kommunalstämma eller hos Stadsfullmägtige, hvilken hade att
om val af annan Ofverförmyndare foga anstalt.

Kostnaden för nu nämnda revision borde bestridas med landstingsmedel.

Fn sådan anordning som den jag nu i allmänna drag korteligen
framstält, synes mig kunna utan alltför stora svårigheter åstadkommas och
i icke ringa mån bidraga till betryggande af de omyndigas rätt och bästa.

Att, i enlighet med hvad i 1869 års underdåniga skrifvelse föreslagits,
åt en nämnd uppdraga att ombestyra förvaltandet af de omyndiges
reda penningar och förvarandet af deras värdepapper har synts

mig mindre ändamålsenligt än det sätt, hvarpå saken är ordnad i Norge.
Arbetet lärer ej blifva vidlyftigare än att det kan skötas af två personer.
Den större trygghet för medlens säkra förvarande, som flere
personers deltagande deri skulle medföra, torde vara mera skenbar än
verklig. Att dermed skulle vinnas en bättre förvaltning af penningemedlen
kunde väl vara möjligt, men då jag förestält mig, att härvid
motande mera invecklade förhållanden, såsom uppskattandet af rätta värdet
å obligationer, som ifrågakomma att inköpas, äfvensom af inteckningar,
på hvilka penninglån söktes, har jag trott att Öfverförmyndarena
i dylika mål borde söka råd hos förmyndaretinget. Men det i min tanke
vigtigaste skälet, att inskränka Öfverförnryndarenas antal inom hvarje område
har varit omsorgen att kunna erbjuda dem eu skälig ersättning
för deras arbete. 1 detta afseende är föreslaget, att den nu utgående
afgiften till Gode männen för tillsynen öfver förmynderskapens förvaltning,
eller ep procent af de omyndiges inkomster för året, skulle tilläggas
dessa Öfverförmyndare, hvilka komme att öfvertaga bemälde Gode
mäns uppdrag. Denna ersättning blefve naturligen ringare för hvar och
eu, om hon _ delades mellan flere, än om hon tillfölle endast två personer.
Men desse Öfverförmyndare finge utan tvifvel ett mera omfattande och
ansvarsfullt uppdrag än det Gode männen hittills haft. De kunde derföre
hafva anspråk på större ersättning. Denna ökade ersättning synes mig
dock icke, om den bör ega rum, kunna skäligen läggas på de omyndige,
hvilka dessutom skola utgifva fem procent af sin årsinkomst till deras förmyndare.
Snarare vore en annan fördelning af arfvodet mellan förmyndare
och Öfverförmyndare, så att de förre finge färre, de senare flere procent
af årsinkomsterna, förtjent att tagas i öfvervägande, hvarderas rätt i detta
afseende beroende derpå, om de omyndiges tillgångar bestode i fast
egendom eller i reda penningar. Förvaltningen af den förra folie nämligen
företrädesvis på förmyndaren, af de senare åter på Öfverförmyndarena.
Skulle åter härigenom svårighet att erhålla förmyndare uppstå,
finge väl kommunerna lemna något bidrag till Öfverförmyndarena för
bestridande af deras utgifter för skrifvarebiträde och skrifmaterialier.

Fn annan lättnad, som utan särskild kostnad kunde medgifvas desse
Öfverförmyndare vore befrielse från andra oaflönade kommunala uppdrag,
under den tid de tjenstgjorde såsom Öfverförmyndare. Denna frihet är
den enda ersättning, som i Norge bestås Öfverförmyndarena. I grunden
är väl detta det rigtlga: att kommunalt uppdrag icke aflönas, men dess
tunga fördelas rättvist emellan kommunens medlemmar, och den som
får ett uppdrag, som medtager en större del af hans tid, än ett annat,
bör derföre njuta befrielse från andra om äfven af mera lättskött be -

skaffenhet. När nu kommunen i nyare tider trädt i stället för slägten
och i följd deraf inträdt i slägtens skyldigheter, kan den värnlöse, den
omyndige, som fått kommunen i stället för sin slägt till beskyddare, ega
något anspråk på att ej behöfva köpa skyddet dyrare af den ena än af
den andra beskyddaren. Men sedan hos oss kommunen redan försäkrat
sig om den betalning för sitt skydd, som nu utgår i form af arfvode åt
Gode männen för tillsyn å förrnynderskapen — en utgift för de omyndige,
som var okänd den tid slägten ensam utöfvade dylik tillsyn —
och, sedan desse kommunens förtroendemän eu gång fått sig tillerkänd
godtgörelse för detta uppdrag, vore det sannolikt fåfängt att ifrågasätta,
det Öfverförmyndarena skulle utföra sitt värf utan någon ersättning.
Deremot lärer det vara kommunens skyldighet att, när den sålunda
medelbarligen låter betala sig för skyddet, tillse att detta blifver mera
betryggande än det nu är; och om dertill fordras större aflöning till
Öfverfö rmyndarena, bör derföre aflöningens förhöjning, i hvilken form
hon än kan komma att utgå, af kommunen bekostas.

Det besvär, domarena nu hafva med hållandet af förteckning öfver
förrnynderskapen och införandet i denna förteckning af alla de i hundratal
årligen inkommande utdragen ur afgifna förmyndareräkningar, har
varit mycket öfverklagadt ej mindre för den tid, det upptager och det
arbete, det medför, än ock synnerligast derföre, att en hvar, som gjort
sig reda för, huru ringa den nuvarande anordningen betryggar de omyndiges
rätt och bästa, eller, med ett ord sagdt, huru liten nytta allt detta
besvär medför, funnit huru ändamålslöst arbetet och tidspillan varit.
Också hafva förslag varit väckta om domarenas befriande från detta arbete.
För min del har jag hyst och jemväl uttalat betänklighet emot
att detta vigtiga bestyr, som dock alltid måste vara förenadt med tillsynen
öfver förmyndares förvaltning af de omyndiges egendom, huruledes
än denna tillsyn ordnas, skulle, såsom det varit ifrågasatt, lemnas
i händerna på de nuvarande Gode männen för slik tillsyn, det vill säga
i händerna på okontrollerade och oansvarige kommunala förtroendemän.
Men om Öfverförmyndare med de skyldigheter och den kontroll,
jag tillåtit mig föreslå, varda tillsatta och emottaga från domarena ordentligt
och efter formulär upprättade förteckningar öfver de till hvarje
Ofverförmyndareområde hörande, nu befintlige förmynderskap, och sedermera
för hvarje ting likaledes från domarena erhålla uppgifter på tillkomna
förmynderskap, och Revisorerne årligen tillse, att uppgifterna ankommit
och blifvit i förteckningarne ordentligt införda, torde icke någon
betänklighet vidare finnas emot en sådan anordning. Och enär Öfverförmyndareområdena
äro af ringa omfång och folkmängd, i jemförelse

med domsagorna, och enär Öfverförmyndarena hafva att med särskild
uppmärksamhet följa handhafvandet af de till området hörande omyndiges
angelägenheter, komme de utan tvifvel i tillfälle att bättre, än domarena
det kunnat, kontrollera förteckningarnes fullständighet och tillförlitlighet.
Nu uppstode väl för domarena ett nytt besvär, som utan
tvifvel komme att tillika medföra åtskilliga svårigheter, besväret nemligen,
att ur de befintliga förmyndareförteckningarne, hvilka vanligen omfatta
hela härad, stundom hela domsagan, låta göra utdrag för de olika
öfverförmyndarenas. områden, när dessa icke vore desamma som häradena
eller tingslagen; men jag gör mig förvissad, att domarena utan missnöje
underkasta sig detta besvär, när de på samma gång för framtiden befrias
från skyldigheten att hålla förteckningarne och i dem införa de
många utdragen ur förmyndarenas afgifna redogörelser.

Det är redan nu i lag stadgadt, att vid fråga om försäljning af
omyndigs fastighet, domstolens tillåtelse skall sökas, och det är icke
utan exempel, åtminstone i några landsändar, att domstolens tillstånd
begäres ej allenast att till de omyndigas uppfostran och underhåll använda
mera, än deras årliga inkomst, utan till och med att till sagda
ändamål anlita den årliga inkomsten. Frågan om försäljning af fastighet
och tillgripandet af de omyndigas kapital af annat slag har derföre ansetts
böra jemväl framgent underställas domstolens pröfning, då denna
sammanträder såsom förmyndareting. Till en slik pröfning har jag trott
att äfven fråga om inköp af obligationer och värdepapper borde hänskjuta^,
emedan hos domstolen kunde förutsättas större insigt i slika
frågor, än som kan väntas hos Öfverförmyndare i allmänhet. Möjligen
skulle dock den utvägen vara lämpligare, att i lag bestämdes, hvilka
slag af värdepapper för detta ändamål ansågos goda och betryggande.

Olägenheten deraf att, såsom här ofvan utförligen omförmäles, domstolarne
på landet sakna utväg att, till fullgörande af den dem åliggande
tillsyn öfver förmyndare, meddela förelägganden och kallelser till Rätten,
har jag förestält mig kunna lämpligast afhjelpas genom att ålägga Ofverförmyndarena
skyldighet att derutinnan gå doinstolarne till hända, likasom
de böra förskjuta de härtill erforderliga kostnader, intilldess det varder
af domstolen bestämdt, hvilken som slutligen bör vidkännas dessa
kostnader.

Det begagnade uttrycket: förmyndareting är endast en förkortning
af Häradsrätt, som på en särskild rättegångsdag handlägger förmyndareärenden.
Att en särskild dag dertill föreslagits har sin orsak deri, att
då Öfverförmyndarena böra vara tillstädes vid de lagtima tingen, det synts
lämpligt att göra denna skyldighet för dem så litet betungande som

möjligt derigenom, att de på förhand kunna veta, hvilken dag de dem
rörande mål skola förekomma.

Dessa äro, i korthet sammanfattade, mina tankar i förevarande ämne.
Riksdagens under 1869 års riksmöte aflåtna underdåniga skrifvelse i ämnet,
hvilkens hufvudsakliga innehåll här ofvan blifvit intaget, slutade
med angifvande af de omständigheter, som hindrat Riksdagen att utarbeta
ett fullständigt lagförslag i ämnet. Samma omständigheter, i förening
med billigt misstroende till min förmåga, vågar jag åberopa såsom
ursäkt för det ofullständiga skick, hvaruti mitt förslag framträder. Saken
är dock af den vigt och betydelse, att jag icke "bort tveka, att så
vidt på mig berott, söka bringa densamma på »dagordningen», i det }ag
vördsamt tillåter mig föreslå, att Riksdagen behagade i förnyad underdånig
skrifvelse anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes med afseende å behofvet
af betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndigas medel
taga i nådigt öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i ofvan angifna
eller annan syftning borde meddelas, samt i sådant fall låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet.

Angående tillägg i gällande föreskrifter rörande ändrings sökande i
underrätts utslag, hvarigenom sökt inteckning blifvit af slagen, hvilket tillägg
är af nöden, derest fullt tillförlitliga gravationsbevis alltid skola kunna
utfärdas.

Genom en hos mig anhängiggjord klagan har min uppmärksamhet
blifvit fäst på en brist i lagstiftningen, som kan vålla att ett så kalladt
gravationsbevis, utfärdadt i enlighet med gällande föreskrifter, likväl i
ett visst fall kan vara otillförlitligt och vilseledande samt derigenom
förorsaka köparen af en fastighet oförskyld skada och förlust.

Huru detta kan inträffa visar bäst en närmare redogörelse för det
rättsfall, som utgjorde föremål för den hos mig förda klagan.

Sedan Johannes Olsson i Prestbohl vid Wedbo Häradsrätt den 15
Maj 1867 sökt inteckning i bland annat ^fyffjidelar af hemmanet Torpane
i Backe socken, som då egcles af en person vid namn Anders Nilsson,
till säkerhet för den borgensförbindelse, Anders Nilsson jemte andra personer
iklädt sig för ett skuldbelopp af 1241 kronor 34 öre jemte ränta,
men Häradsrätten förklarat, genom beslut den 17 Augusti 1868, att emot
ifrågavarande fordran jäf förekommit af sådan beskaffenhet, att samma
fordran måste anses tvistig och förty hänvisat sökanden att utföra sin
talan om inteckning genom stämning till domstolen, i den ordning då
gällande 9 § af Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 föreskref, såliade

Häradsrätten, dit saken derefter blifvit behörigen instämd, genom utslag
den 2G April 1871 på anförda skäl ogillat käromålet. Kongl. Göta Hofrätt
åter hade genom utslag den 26 Januari 1872 med ändring af Häradsrättens
utslag i hufvudsaken förpligtat förr bemälde löftesmän att en för alla
och alla för en gälda skuldbeloppet, med förklarande tillika, att Johannes
Olsson egde fullfölja sin vid Häradsrätten gjorda ansökning, såvidt
den afsåge inteckning till säkerhet för utdömda beloppet jemte ränta,
hvarefter Häradsrätten, der Johannes Olsson den 8 Maj 1872 fullföljt
berörda ansökan, den 14 påföljande Augusti meddelat inteckning till säkerhet
för ofvannämnda skuldbelopp i, bland annat, Anders Nilssons ofvanomförmälda
^§yf§j:delar af hemmanet Torpane. Emellertid hade såväl
denna hemmanslott som Anders Nilssons derförutom egda —indelar i
samma hemmansnummer blifvit redan den 16 Mars 1871 utmätta till
gäldande af en annan Anders Nilssons i båda hemmanslotterna intecknade
skuld, men i det gravationsbevis öfver samma hemmansdelar, hvilket
vederbörande Domhafvande på begäran af Utmätningsförrättaren utfärdade
den 14 Juni 1871, var ej omnämnd den ansökan om inteckning,
som, på sätt omförmäldt är, anhängiggjordes redan den 15 Maj 1867 uti
den ena af hemmansdelarne. Båda dessa försåldes sedermera å exsekutiv
auktion den 13 September 1871 och inropades af Bruksförvaltaren A. P.
Thorsell, som redan den 16 derpå följande Oktober öfverlät köpet å
Rättaren Johannes Andersson; och hade enligt företedda intyg köpeskillingsliqviden
för de båda sistnämnda köpen verkstälts i öfverensstämmelse
med sagda gravationsbevis af den 14 Juni 1871. På ansökan
af P. A. Kjellin, såsom innehafvare af Johannes Olssons ofvannämnda,
i åvilat idel ar af hemmanet Torpane intecknade fordran å 1,241
kronor 34 öre, blef sedermera den 1 November 1872 Johannes Anderssons
berörda hemmanslott tagen i mät samt, efter det den öfverklagade
utmätningsåtgärden af Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län
faststälts, å exsekutiv auktion försåld.

Såsom här ofvan nämndes, innehöll gravationsbeviset af den 14 Juni
1871 icke någon uppgift, att inteckning blifvit sökt till säkerhet för den
förbindelse, en föregående egare af hemmanet sig åtagit; men då sedermera,
Johannes Andersson oåtspord, för samma förbindelse faststälts inteckning,
som till och med haft till påföljd, att den hemmanslott, som
intecknades, blifvit för gäldande af berörda förbindelse från Johannes
Andersson utmätt, måste orsaken dertill sökas antingen i något felaktigt
förfarande från domarens sida vid gravationsbevisets utfärdande eller
ock i någon lucka uti den derför gällande lagstiftningen. Uti allmänna
lagen, likasom, så vidt jag vet, uti de särskilda författningar, som röra

.Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 10

detta ämne, finnas icke bestämda föreskrifter gifna i afseende på de uppgifter,
gravationsbevisen skola innehålla, och den form, under hvilken
de skola meddelas. Endast i Kongl. Svea Hofrätts cirkulär angående iakttagande
af erforderlig fullständighet vid utfärdande af gravationsbevis å
fast egendom den 29 Mars 1820, har Hofrätten, med föranledande af
Direktionens för Allmänna Brandförsäkringsverket anmälan derom, att
gravationsbevisen sällan innefattade underrättelse, huruvida någon inteckning
inom de tio sista åren blifvit sökt och vore på vederbörande
domstols pröfning beroende, antydt underlydande domare, att uti gravationsbevisen
skulle upptagas icke allenast de inom tio år beviljade inteckningar
utan ock de inom samma tid vid domstolen om inteckning
gjorda ansökningar. Men med behörigt afseende å detta cirkulär och å
gravationsbevisets ändamål, lärer dock kunna antagas, att ett sådant bevis
bör, så fullständigt som tillgängliga rättsurkunder det medgifva, innehålla
uppgift på de inteckningar, som vid en viss’ tidpunkt vidlåda en
fastighet, samt de intill samma tidpunkt vidtagna åtgärder af beskaffenhet
att kunna medföra eu förmånsrätt, som gäller från någon dag före
den, på hvilken beviset utfärdas. Men de urkunder, ur hvilka dessa uppgifter
skola hemtas, äro naturligtvis inteckningsprotokollen med dertill
hörande inteckningsbok samt Rättens dombok, för den i § 10 af Kongl.
Förordningen om inteckning af fast egendom af den 16 Juni 1875 omförmälda
händelse, att ett inteckningsärende blifvit såsom tvistigt hänvisadt
till domstols pröfning. Då emellertid, såsom i förevarande fäll inträffat,
en inteckningsansökan, som i följd af derom meddelad föreskrift genom
stämning dragits under domstols pröfning, sedermera varder af Rätten
ogillad, och ärendet således ej vidare kan sägas vara på domstolens pröfning
beroende, synes det ej kunna läggas domaren till last, att han i
gravationsbeviset icke upptagit en dylik ansökning, särdeles som det ej
kan åligga honom att efterforska, om domstolens beslut blifvit i högre
Rätt öfverklagadt. Om så är, lärer orsaken till en slik ofullständighet
i ett gravationsbevis, böra sökas icke hos domaren, utan i lagen, som
saknar för ett dylikt fall lämpliga föreskrifter. I 9 § af 1818 års inteckningsförordning
fanns visserligen föreskrifvet, att då inteckningsansökan, som
förklarats tvistig, blifvit genom stämning dragen under domstols pröfning,
sökanden skall, der han vinner saken, i stad inom tre månader och
på landet å det ting, som infaller näst efter tre månader, sedan domen
vunnit laga kraft, den i Rättens inteckningsprotokoll låta anteckna, och
i 65 § af Kongl. Förordningen den 16 Juni 1875 har detta stadgande
blifvit ytterligare utveckladt derhän, att om beslut, hvarigenom Underrätt
helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om inteckning,

blifvit till följd af besvär ändradt af högre Rätt, sökanden är pligtig att
inom sagda tid från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, förete
detsamma hos Underrätten, vid äfventyr att i annat fall den inteckning,
som på grund af utslaget beviljats, gäller såsom vore den sökt först å
den dag, utslaget vid Underrätten företes. Men i de fall, som omförmälda
lagbud afse, saknar vederbörande domare all kännedpm om ärendet från
den dag, Underrättens utslag meddelades, och till dess en sådan anmälan
som föreskrifves i den åberopade 65 § af 1865 års inteckningsförordning,
eger rum; och om under denna tid ett gravationsbevis rörande
den fastighet, ansökan afser, skall af domaren utfärdas, kan dennes bristande
kännedom om det skick, hvaruti inteckningsärendet befinnes, föranleda
till eu sådan ofullständighet i gravationsbeviset, som blifvit hos
mig till åtal emot domaren anmäldt. Det kan visserligen invändas, att
denna felaktighet i gravationsbeviset undvikes, om jemväl en afslagen
ansökan i beviset upptages, men egaren af fastigheten i fråga bör kunna
fordra, att uti beviset ej införes annat än det, som graverar eller kan
komma att gravera egendomen, och i det fall att Underrättens beslut i
inteckningsärendet vunnit laga kraft, skulle en sådan anteckning varit
fullkomligt obehörig. Icke heller lärer det kunna fordras, att fastighetsegaren
skall anskaffa intyg om, huru med en af Underrätt afslagen inteckningsansökan
vidare aflupit, enär bevisningsskyldigheten i detta afseende
väl bör åligga sökanden och ej förklaranden.

Med hänsyn till den stora betydelse, gravationsbevisen hafva för realkrediten,
måste hvarje ofullständighet och otydlighet i desamma högst
menligt tillbakaverka på kreditförhållandena och det i samma mån vara
angeläget att sådana åtgärder vidtagas, hvarigenom en dylik ofullständighet
varder förebygd.

Uti rättegångsordningen för mål, som från Domkapitlen dragas under
högre Rätts pröfning, finnas föreskrifter, som torde förtjena uppmärksamhet,
då fråga uppstår, huruledes den anmärkta ofullständigheten
i lagstiftningen rörande förevarande ämne lämpligen skall kunna afhjelpas.
I Kongl. Förordningen angående fullföljd af besvär mot Domkapitels
utslag af den 29 Juli 1812 är det nemligen stadgadt, att den som vill
söka ändring i Domkapitlens utslag, vare sig i de mål, som omedelbart
dragas under Kongl. Maj:ts pröfning, eller sådana, hvilka gå till vederbörande
Hofrätter, skall ej mindre inom besvärstidens utgång underrätta
Domkapitlet om denna sin föresats än äfven inom utgången af lika lång
tid derefter med bevis inför Domkapitlet styrka, att han sina besvär i
laga tid och ordning ingifvit, allt vid äfventyr att besvären eljest icke
varda till pröfning upptagna. Ändamålet med dessa bestämmelser an -

gifves i förordningen uttryckligen vara det, att lemna Domkapitlen kännedom
om de af dem meddelade utslag vunnit läga kraft eller kommit genom
besvär under högre Rätts pröfning; och då det just är en sådan
kännedom, som för underdomarena är nödig för undvikande af här ofvan
framhållna ofullständigheten i gravationsbevis^!, synes mig jemväl enahanda
utväg kunna i detta fall anlitas. Om ock rättegångsordningen
härigenom i någon mån invecklas, lärer den olägenheten ej" böra gälla
såsom hinder för beredande af erforderlig fullständighet åt gravationsbevisen,
på hvilkas tillförlitlighet så vigtiga intressen äro beroende. De
fall, der dylika försigtighetsmått behöfva komma i fråga, äro dessutom
jemförelsevis fåtaliga. Men dessutom, och då god ordning fordrar, att
allt, som skall inflyta i gravationsbevisen, bör återfinnas i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken, bör anmälan, att besvär mot Underrättens
utslag anförts i högre Rätt, ske hos Rätten och anteckningar
derom göras i nämnda protokoll och bok. När dylik anmälan skall ske
hos domstol på landet, kan det väl inträffa, att tingen eller domstolssammanträdena
så infalla, att anmälan icke karl göras inför sittande Rätt,
och bör i så fall detta''kunna ske jemväl hos domaren, som har att vid
näst påföljande ting sådant för Rätten tillkännagifva.

Enahanda anmälan lärer ock blifva af nöden, derest underdåniga
besvär öfver Hofrätts utslag i mål af nu i fråga varande beskaffenhet
tillernas och fullföljas. Derest någon ändring i Underrättens beslut icke
vinnes, och ändringssökanden följaktligen ej hos Underrätten fullföljer
sin inteckningsansökan, lärer det ankomma på den i fråga varande fastighetens
egare att med bevis hos Rätten eller Domaren styrka detta
förhållande, derest han önskar, att fastigheten uti de derefter öfver densamma
utfärdade gravationsbevis icke skall besväras med anteckning om
en gravation, som ej längre eger rum.

På grund af hvad sålunda är vordet anfördt, vågar jag föreslå, det
Riksdagen för sin del beslutar, att 65 § af Kongl. Förordningen om inteckning
i fast egendom den 16 Juni 1875 må ändras till ungefärligen
nedanstående lydelse, eller ock att särskild förordning af enahanda innehåll
må utfärdas:

»Vill någon söka ändring i beslut, hvarigenom Underrätt eller Hofrätt
helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om intecknings beviljande,
åligge det honom att derom före utgången af besvärstiden göra
anmälan hos Underrätten eller å landet hos vederbörande domare, som
då har att vid näst påföljande ting gifva Rätten besked om samma anmälan,
hvarom anteckning göres i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.
Inom trettio dagar efter besvärstidens slut, styrke ock klaganden

hos Rätten eller Domaren att besvären blifvit i laga tid fullföljda, hvarom
anmälan hos Rätten och anteckningar, på sätt nyss sagdt är, verkställas.
Varder dylikt beslut af högre Rätt ändradt, vare sökanden pligtig
att, å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader och
i stad inom tre månader från det utslaget vunnit laga kraft detsamma
hos Underrätten förete. Försummar sökanden något af hvad sålunda
blifvit föreskrifvet, kommer den inteckning, som på grund af Öfverrättens
utslag beviljas, att gälla såsom vore den sökt först å den dag, utslaget
vid Underrätten företes.»

I Strafflagens 19:de kapitel, som handlar »om eldskada af uppsåt
eller vållande så ock annan skadegörelse å egendom», innehåller:

§ 11. »Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å de
samma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten
å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan
skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid kanal-
eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt farlig öfversvämning
deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete från och med två till och
med sex år. Kom deraf ej olycka, och var faran ringa; då må tiden
för straffarbetet till sex månader nedsättas.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling
af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka deraf var
att befara; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från
och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i senare fallet, till
straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen ej af sådan beskaffenhet,
som nämnd är, men fick annan deraf svår kroppsskada eller
död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning; varde gerningsmannen
dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.»

§ 12. »Gör man uppsåtligen å verk, byggnad eller anläggning, som
i 11 § sägs, eller å tillbehör dertill, skada, den der, utan att kunna medföra
sådan fara eller olycka, som i samma § nämnd är, likväl åstadkommer
väsendtligt hinder eller uppehåll i verkets, byggnadens eller
anläggningens begagnande, eller vidtager man eljest åtgärder, som till
sådant hinder eller uppehåll leda; dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst två år. I ringare fall må till böter dömas.»

§ 13. »Hvar som uppsåtligen förstörer eller skadar Statens telegrafinrättning,
någon dess beståndsdel eller tillhörighet, eller vidtager åtgärder,
hvarigenom telegrafering hindras eller störes; dömes till fängelse

i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Var skadan ringa,
och förorsakades ej derigenom något hinder i telegraferingen, må till böter
dömas.»

§ 14. »Hvad i 11, 12 och 13 §§ om Statens kanal- eller slussverk,
annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning är stadgadt,
må ock å dylik, af enskilda personer, menigheter eller bolag inrättad
anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning
skall lika skydd, som Statens, njuta.

§ 21. »Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller
försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom eller till skeppsbrott,
eller till sådan skada eller öfversvämning, som i 11 § nämnd är,
eller dertill att fara uppstått för begagnade af verk, byggnad eller anläggning,
som i sagda § omförmäles, straffes med fängelse i högst sex
månader eller böter.»

»År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk
eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med
böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som i 12
eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs; vare bot högst
två hundra riksdaler.»

Med anledning af här ofvan anförda 14 §, har Kongl. Maj:t, uppå
gjorda underdåniga framställningar, utfärdat fridlysningsstadgar för en
mängd sådana anläggningar, som i näst föregående §§ omförmälas.

Nu har derefter inträffat vid särskilda tillfällen att, t. ex. å jernväg,
tillhörig enskildt bolag, personer gjort sig skyldige till sådana åtgärder,
som i 11 och 12 §§ förbjudas, och att, då de blifvit vid domstol tilltalade,
det icke kunnat bevisas, att de uppsåtligen föröfvat hvad dem till
last legat, och hafva de då blifvit från allt ansvar frikände. Om ett
sådant fall heter det i Högsta Domstolens Minnesbok för år 1879:

»Två personer åtalades för att de ouppsåtligen genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse vållat att hinder och fara uppstått
för begagnande af en enskild jernväg, hvilken till följd af Konungens
förordnande, eger åtnjuta lika skydd, som, enligt 19 kap. 11, 12
och 13 §§ Strafflagen, tillkommer dylik af staten utförd anläggning; och
sedan Underrätten, enär, äfven om de tilltalade kunde anses öfvertygade
om berörda förfarande, sådant likväl icke vore med afseende å sagda
jernvägsanläggning belagdt med ansvar, ogillat åtalet, samt vederbörande
Hofrätt förklarat skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i Underrättens
utslag, så har Högsta Domstolen ej funnit skäl att i Hofrättens
utslag göra ändring.

21 § i förenänmda kapitel ansågs således icke i detta fall tillämplig.»

Då samma fara för skada å eller förlust af menniskolif och egendom,
hvilken föranledt lagstiftaren att med straff belägga vissa åtgärder,
i fråga om statens anläggningar af ofvan beskrifna art, förefinnes vid
enahanda anläggningar, åstadkomna af enskilda personer, menigheter eller
bolag, och denna fara icke i väsentlig mån minskas derigenom, att de
med straff belagda åtgärderna ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsigtighet
eller försummelse inträffa, lärer icke något giltigt skäl kunna anföras,
hvarföre icke samma lagstadganden böra gälla om statens och enskildas
anläggningar. Den här ofvan intagna 14 § synes ock vara tillkommen
för att bereda en dylik likställighet i lagstiftningen, när Konungen
finner dessa enskilda anläggningar vara af den art och betydenhet
att de tarfva enahanda skydd som statens och derom förordnar, men
genom något förbiseende har denna § erhållit sådan ordalydelse, att den
åsyftade likställigheten eger rum endast i de fall, då de farliga åtgärderna
härflutit från ondt uppsåt hos gerningsmannen. I nämnde § uppräknas
nemligen endast 11, 12 och 13 §§ såsom de, under hvilkas skydd
Konungen må ställa de enskilda anläggningarna lika med statens, hvilka
§§ alla handla om uppsåtlig skadegörelse, hvaremot 21 §, som handlar
om dylik skada, tillfogad ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsigtighet
eller försummelse, der icke omnämnes; och deraf härleder sig utan tvifvel
den åsigt, som i ofvan anförda, af Högsta Domstolen faststälda domslut
gjort sig gällande, att slik ouppsåtlig skadegörelse icke vore af lagen
med straff belagd.

Före Strafflagens utfärdande gälde i förevarande ämne Kongl. Kungörelsen
om en fridlysningsstadga för allmänna kanal-, sluss- jernvägs- och
telegrafinrättningar den 18 Januari 1855, i hvilken stadga återfinnas väsentligen
samma stadganden, som influtit i ofvan anförda 11, 12 och 13
§§ af 19 kap. Strafflagen, likasom ock hvad i 14 § stadgas om lika skydd
för enskilda anläggningar som för statens, om Konungen derom förordnar,
men med den skillnad, att vid en hvar af berörde stadgas §§, som
motsvara de i Strafflagen införda, tillika utsättes ansvaret för de förbudna
åtgärderna, när dessa ouppsåtligen, af vårdslöshet tillkommit,
hvadan det skydd, som efter Konungens förordnande tillerkännes enskilda
anläggningar, icke inskränkes till de fall, der de förbudna åtgärderna
äro uppsåtligen föröfvade, utan sträcker sig äfven till dem, som härflutit
från vårdslöshet, oförsigtighet och försummelse.

Nu äro under tiden emellan nämnda allmänna fridlysningsstadgas
utfärdande, år 1855, och Strafflagens trädande i kraft, år 1865, många
särskilda fridlysningsstadgar af Kongl. Maj:t utfärdade för kanal-, sluss-,
jernvägs- och telegraf-inrättningar, anlagda af enskilda personer, menig -

heter eller bolag, genom hvilka stadgar dessa enskilda inrättningar ställas
under samma skydd som statens lika beskaffade inrättningar ega, enligt
den åberopade allmänna fridlysningsstadgan, det vill säga, skydd för
både uppsåtlig och ouppsåtlig skadegörelse; men om nämnda allmänna
fridlysningsstadga måste anses upphäfven genom 2 § i Kongl. Förordningen
om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall den 16 Februari 1864 och i stället Strafflagens hit hörande stadganden
vara på de under mellantiden fridlysta enskilda anläggningarna
tillämpliga, skulle dessa lida en minskning i omfånget af den fridlysning,
som blifvit dem förunnad, hvilket förhållande väl utgör ett tydligt bevis
att något förbiseende, vid affattande! af mera nämnda 14 ''§ egt rum.
År nu detta sålunda uppenbart, framställer sig frågan, huru verkningarna
af förbiseendet skola afhjelpas. Detta tyckes vid första tankan
derpå vara helt lätt och låta sig verkställas genom att i merberörda 14
i. efter de uppräknade 11, 12 och 13 §§, tillägga 21 §; men härmed
blifva de nämnda verkningarna afhulpna endast för framtiden, det vill
säga i afseende på de särskilda fridlysningsstadgar, som Kongl. Maj:t
efter denna lagförändring komme att utfärda. Beträffande åter den störa
mängd af dylika stadganden, som äro utfärdade dessförinnan, skulle eu
sådan lagförändring icke utöfva något inflytande. För att ett sådant
skall kunna åvägabringas, måste alltså någon annan utväg påtänkas. En
sådan vore, att jemte det i 14 §, utom de der redan omförmälde 11,
12 och 13 §§, äfven upptages den 21 §, hvarigenom fullständigt skydd
bereddes de enskilda anläggningar, för hvilka Kongl. Maj:t dädanefter
komme att utfärda fridlysningsstadgar, tillika för erforderlig utvidgning
af det skydd, som redan blifvit dylika enskilda anläggningar genom Kongl.
Maj:ts förordnanden tilldelade, antyddes genom tillägg till 11, 12 och 13
§§ i Strafflagens 19 kapitel, att de åtgärder, som der förbjudas, vore
underkastade straff ej allenast när de vidtagas uppsåtligen, utan äfven,
när sådant skedde af vårdslöshet, oförsigtighet och försummelse. Så
kunde tilläggas

efter 11 § 1 inom.:

»Vållas sådan skada genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
straffes den vållande efter ty i 21 § 1 inom. skils»;
efter 12 §:

»Hvar, som ouppsåtligen, af vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse
är vållande till sådan skada eller uppehåll, som i denna §
sägs, straffes på sätt i 21 § 2 mom. stadgas»; och
efter 13 §:

»Har någon, ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller för -

summelse vållat sådan skada eller förorsakat, att telegrafering blifvit
hindrad eller störd; vare ansvaret sådant, som 21 § 2 mom. stadgar.»

Nu kunde det likväl hända, att när, efter det en sådan lagförändring
egt rum, å enskild jernvägs- eller annan dylik anläggning skadegörelse,
tillkommen genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
åtalades, domstolarne funne betänklighet att tillämpa meranämnda §§ i
deras förändrade lydelse, i händelse det befunnes, att den för den i fråga
komna anläggningen gällande fridlysningsstadga vore af äldre datum, än
de förändrade §§:nas nya lydelse, emedan fridlysningsstadgan hänvisade
till dessa §§ i den lydelse, de förut hade, då de förbjödo eller med straff
beläde endast uppsåtligen tillfogad skadegörelse. Jag har derföre tänkt
mig, att det åsyftade målet skulle kunna vinnas med ännu obetydligare
ändring i lagtexten, derest Riksdagen för sin del beslutade, att meranämnde
14 § i 19 kap. Strafflagen skulle erhålla denna förändrade lydelse:

»Hvad i 11, 12, 13 samt 21 §§ h är nedan, om Statens kanal- eller
slussverk, annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning
är stadgadt, må ock å dylik, af enskilda personer, menigheter eller
bolag inrättad, anläggning tillämpas, om Konungen förordnar, att sådan
anläggning skall lika skydd, som Statens, njuta»,

och Riksdagen tillika, i den underdåniga skrifvelse, med hvilken
detta beslut öfverlemnades, anhölle, att Kongl. Maj:t, derest beslutet vunne
nådig fastställelse, täcktes genom allmän kungörelse förordna, att sedan
allmänna lagen i berörda § undergått nyss nämnda förändring, alla förut
utfärdade ej mindre på ofvan nämnda 1855 års allmänna fridlysningsstadga,
än ock på 14 § i 19 kap. Strafflagen, grundade fridlysningsstadgar
för i fråga varande af enskilda personer, menigheter eller bolag inrättade
anläggningar, skulle, utan att förnyade ansökningar derom erfordrades,
medföra det skydd, nämnda § i sin förändrade lydelse innebure.

Ett aktiebolag, hvars bolagsordning var af Kongl. Magt faststäld,
och som hade till ändamål att förädla, tillgodogöra och realisera skogseffekter
samt idka handel med lifsmedel, blef försatt i konkurstillstånd.
Uti den för borgenärerna af Gode männen framlagda berättelse anmäldes,
att bolaget fört kapitalbok, kassabok, afräkningsbok, protokollsbok,
aktiebok och journal, men att brefbok saknades, samt att åtskilliga raderingar
och öfver strykning ar förekomme i räkenskaperna, särdeles i kassaboken.

Enligt bolagsordningen ålåg det bolagets förvaltare att föra bolagets
räkenskaper.

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse, till 7881 års Riksdag.

Åtskillig^ borgenärer framstälde hos Konkursdorastolen yrkande om
ansvar å förvaltaren, som tillika varit delegare och styrelseledamot i bolaget,
för det han visat uppenbar vårdslöshet emot bolagets borgenärer,
bland annat derigenom att han, på sätt Gode männen hade anmält, icke
ordentligen fullgjort bolagets bokföring.

Förvaltaren bestred åtalet, under förmenande, att han uti ifrågavarande
hänseende icke gjort sig skyldig till någon försummelse, som enligt
lag medförde ansvar; men enär förvaltaren visat uppenbar vårdslöshet
mot bolagets borgenärer derigenom, att han icke fört någon brefbok,
samt att han, som enligt bolagsordningen haft åliggande att föra bolagets

'' o o ö oö o

räkenskaper, uti dem verkstält åtskilliga raderingar och öfverstrykningar,
pröfvade Häradsrätten — som ansåg förvaltaren jemväl i andra hänseenden
hafva visat vårdslöshet mot borgenärerna — jemlikt 23 kap. 3 §
3 och 4 mom. Strafflagen rättvist döma förvaltaren att hållas fyra månader
i fängelse.

Uppå förvaltarens besvär förklarade Kongl. Svea Hofrätt, med ändring
af Häradsrättens utslag, att förvaltaren icke kunde svårare anses,
än att han, såsom förvunnen att ej hafva ordentligen fullgjort den bokföringsskyldighet
honom ålegat, skulle för sålunda visad uppenbar vårdslöshet
mot bolagets borgenärer, jemlikt 23 kap. 3 § Strafflagen, hållas i
fängelse två månader.

Förvaltaren anförde häröfver underdåniga besvär; och vid målets
föredragning i Högsta Domstolen den 19 Januari 1880 förenade sig de
fleste ledamöterna om detta yttrande:

»Enär med den oordentlighet i fullgörandet af stadgad bokföringsskyldighet,
hvarför ansvar är stadgadt i 23 kap. 3 § Strafflagen, afses
vårdslöshet som gäldenär, hvilken kommit i konkurstillstånd, mot sina
borgenärer visat, men till sådant brott icke är att hänföra den vårdslöshet,
som klaganden må hafva ådagalagt i sitt åliggande att i egenskap
af ifrågavarande aktiebolags förvaltare föra bolagets böcker, blef, med
ändring af domstolarnes beslut, klaganden från det honom i målet ådömda
ansvar befriad.»

Grunden till detta domslut kan ej vara någon annan än den, att aktiebolaget
betraktats såsom en persona moralis och såsom sådan icke underkastad
ansvar efter Strafflagen, men då äro ock med detsamma ett
aktiebolags borgenärer helt och hållet beröfvade det skydd, ofvan åberopade
kapitel är afsedt att bereda borgenärer i allmänhet, emot konkursgäldenärs
bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet; och det kan icke väcka
undran, om i vårt land, der under de senare åren antalet och betydenheten
af aktiebolag och deras affärsförhållanden vunnit så stor tillväxt

och der dylika bolags iråkade obestånd ej längre hör till sällsyntheterna,
nämnda domslut framkallat oro och bekymmer. Jag har derföre ansett
det vara min pligt att på förhållandet fästa lagstiftarens uppmärksamhet,
på det att, genom förtydligande eller tillägg, otydligheten eller ofullständigheten
i den gällande lagstiftningen må varda afhulpen.

I detta afseende har det synts mig ändamålsenligast att, efter 3 § 4
mom. i 23 kap. Strafflagen ett stadgande tillägges af ungefärligen detta
innehåll:

»Hvad i denna och de två föregående §§ af detta kapitel är stadgadt
om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs, galle ock, i tilllämpliga
delar, om den eller dem, som i aktiebolag, hvars egendom
blifvit till borgenärer afträdd, haft sig anförtrodt att bolagets angelägenheter
ornhänderhafva och förvalta.»

I fråga om gällande föreskrifter angående straffs verkställande aflat
jag den 1 Juni sist förflutna året underdånig framställning till Kongl.
Maj:t, af hufvudsakligen följande innehåll:

Uti underdånig skrifvelse den 9 Maj 1880 anhöll senast församlade
Riksdag, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, om och
under Indika vilkor tiden för straffarbetes fullgörande i cell inom rikets
fängelser kunde utsträckas, äfvensom huruvida ej för dem, Indika icke
utan fara för sitt helsotillstånd kunde underkastas cellstraff, denna straffart
skulle kunna mot annan sådan utbytas.

Såsom skäl, hvarföre icke, på sätt föreslaget varit, Riksdagen formligen
affattat lydelsen af de lagbud, som för det afsedda ändamålets vinnande
skulle sättas i stället för de nu gällande, hade Lagutskottet, der
ärendet inom Riksdagen behandlats, anfört, att det väckta förslaget vore
af djupt ingripande betydelse för vårt straffsystem och fängelseväsende,
och att frågan syntes, före sin lösning, erfordra en mera omfattande och
mångsidig utredning, än som inom Riksdagen kunde åstadkommas.

Delande denna Lagutskottets åsigt hölle jag före att, derest Riksdagens
nyss berörda underdåniga framställning vunne nådigt afseende,
en utredning af de med straffsystemet och fängelseväsendet sammanhängande
förhållanden skulle ifrågakomma af ett sådant omfång, att de iakttagelser
inom denna förvaltningsgren, jag under en temligen lång följd
af år haft skyldighet och tillfälle att göra, kunde blifva af någon användbarhet;
hvarföre jag trodde mig böra sammanföra och, till det afseende
det kunde finnas förtjena, öfverlemna det väsentligaste af hvad
erfarenheten, på sätt nämndt vore, gifvit mig vid handen, och som tid

efter annan varit omförmäldt i mina embetsberättelse!1, förnämligast i
den till 1878 års riksdag afgifna.

Härvid^ borde i första rummet komma i betraktande nådiga Förordningen
angående sträf''arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den
December 1857 och hvad under densammas tillämpning befunnits anmärkningsvärdt.

Redan vid 1 §, hvarest stadgas, att »den som till straffarbete på två år
eller kortare tid dömd år, skall, der så ske kan, under straffarbetet hållas i
enrum», hade tvekan uppstått, huru strängt efter bokstafven tidsbestämningen
tva eu bolde ta^as. Några bland Konungens Befallningshafvande tilllämpade
detta stadgande sa, att om en fånge, som vore dömd till två års
straffarbete, tillika bli f vi t dömd till böter, hvilka, förvandlade och sammanlagda
med nämnda straffart, ökade strafftiden med endast några få dagar
öfver två år, sändes fången genast till gemensamhetsfängelse; andra
åter höllo strängare på uttrycket dömd, än på de två åren, och förmenade,
att då den straffskyldige vore dömd till endast två års straffarbete,
och den tillökning i tid, som böternas förvandling till straffarbete medfört,
härflutit från den tillfälligheten, att den bötfälde saknat tillgång
att böterna gälda, fången borde i enrum fortfarande hållas, äfven om
straffarbetet i enrum komme att öfverskrida två år. För den förra åsikten
kunde, utom bokstafliga lydelsen af stadgandet om strafftidens längd,
anföras, att då lagstiftaren veterligen med hufvudsakligt afseende å den
menliga inverkan på fångens helsa, som en längre tids qvarhållande i
enrum, ansetts kunna medföra, utsatt längsta tiden för straffarbete i enrum
till två år, och sådan verkan vore att befara af strafftidens utsträckning
öfver nämnda gräns, för hvilken orsak än utsträckningen egde rum,
lagens stadgande borde efter bokstafven tillämpas. För den senare åsigten
kunde, såsom redan anmärkt vore, lagens bokstaf jemväl åberopat,
men dessutom den vigtiga omständigheten, att vid granskning af Strafflagen
och den dit hörande nådiga Förordningen om samma lags införande,
det uppenbarligen visade sig, att straffbestäinningcn, straffarbete
i två år, utgjorde en gränsskilnad emellan brottens svårare och lindrigare
art, såsom tydligast framginge af hvad nyss berörda nådiga förordning
angående Strafflagens införande uti 19 § innehölle i fråga om personers
inmanande i häkte för misstanke om begångna brott. Ehvad nu
berörda gränsskilnad i någon mån inverkat på bestämmandet af två år
för fångens hållande i enrum under strafftiden, eller icke, vore det dock
obestridligt, att det i vår nyare lagstiftning tydligt framträdande sträfvande!
att genom straffet ej blott afskräcka från brott, utan äfven främja
brottslingens förbättring, blifvit i icke ringa mån understödt derigenom,

att nybörjarena på brottets bana fått i de allra flesta fall undergå straffet
i enrum och dermed undgått besmittelsen af samvaron inom gemensamhetsfängelserna
med äldre, förhärdade brottslingar.

Vidare hade rätta förståndet af det i samma- § förekommande uttrycket:
»hållas i enrum» varit i fråga satt. När t. ex. en fånge, som i
enrum underginge straff, blifvit sinnesrubbad eller råkat i så beskaffad
sjukdom, att han ansetts icke kunna vårdas inom fängelset utan blifvit
försänd till hospital eller allmänt sjukhus, der han måst stanna i veckor,
månader, någon gång år, borde han, när han återkomme, få räkna sig
till godo på strafftiden den sålunda utom fängelset, men dock i allmänt
förvar — särledes på hospitalen — tillbragta tid? En annan fånge
hade insjuknat under sin strafftid, men ej svårare än att han kunnat
vårdas inom fängelset, der dock en annan person, fånge eller fri, måst
såsom skötare vistas med den sjuke i cellen, dag och natt. Kunde den
sjuke under sådant förhållande betraktas såsom den der i enrum utstode
sitt straff och således få på strafftiden afräkna de dagar eller veckor
han varit sjuk? —

Förr bemälda 1857 års förordning innehåller vidare i 2 §: »Straffarbete,
som endast omfattar en tid af högst tre månader, skall oafkortadt
verkställas, utan afseende derpå, att den dömde under tiden hålles i
enrum. År sådant arbete för längre tid ådömdt, varde, då detsamma
jemlikt 1 § verkställes i enrum, från den del af ådömda strafftiden, som
öfverskjuter tre månader, en fjerdedel afdragen. Uppkommer i sådant
afdrag brutet månadstal, varde fjerdedels månad till sju dagar räknad.
Skall afdrag i dagatal ske, och uppkommer i afdraget brutet tal, varde
för det tal hel dag å strafftiden afräknad.»

Här mötte första gången, så vidt mig kändt vore, ett allmänligt
stadgande om afdrag eller minskning i eu uti lag utsatt och genom domstols
laga kraft vunna utslag bestämd strafftid.

Nästa steg i samma rigtning utgjorde nådiga Förordningen, angående
utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i enrum den 30 Maj
1873, hvarest stadgas :

»Den, som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall,
der så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum eu sjettedel
af den ådömda strafftiden, dock icke under sex eller öfver tolf månader.
Uppkommer vid bestämmandet af tiden för cellstraffet brutet månads-
eller dagatal, tages detta icke i beräkning. För den tid, straffet
sålunda verkställes i enrum, skall från återstående strafftiden afdragas
en tredjedel af den tid, hvarmed cellstraffet öfverskjuter tre månader;
uppkommer vid afdragets bestämmande brutet månadstal, räknas eu

tredjedels månad till tio dagar. Den, som är dömd till straffarbete på
lifstid, skall ock, der så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum
tolf månader.»

Att ett genom domstols laga kraft vunna utslag bestämdt straff icke
verkställes i enlighet med utslagets föreskrift, måste i allmänhet betraktas
såsom en betänklig sak. Hos dem, som icke kände denna, bredvid
den allmänna lagen gällande lagstiftning — och desse vore i många fall
ej mindre de, livilka saken närmast rörde, eller de till straff dömde, än
ock målsegande, som för liden rättskränkning sökt och vunnit lagens
näpst å rättskränkaren — måste det helt visst väcka förvåning, när
exempelvis förbrytaren, som varit dömd till två års straffarbete, frigåfves
såsom den der utstått sitt straff, efter ett år, sex månader och tjuguen
dagar. Att en annan myndighet än den, som har att tolka och tilllämpa
lagen, eller domaremagten, kunde och finge ingripa och förkorta
den strafftid, lag och laga domstol utsatt, kunde ej undgå att i de okunniges
ögon nedsätta domaremagtens helgd och anseende. Ett sådant
fåkunnighetens föreställningssätt finge dock lemnas utan afseende, derest
bjudande nödvändighet kunde uppvisas för den verkställande magtens
behörighet att afvika från laga kraft vunna domars tydliga föreskrift,
men en sådan nödvändighet syntes mig icke vara för handen. Den hade
obestridligen en gång funnits, den tid nemligen, då enrum eller celler
icke varit att tillgå i de fängelser, der straffarbete eller fängelsestraff
på kortare tid borde verkställas. Rättvisa och billighet fordrade då,
att den fånge, som utstode sitt straff i enrum — hvilket i allmänhet ansågs
och fortfarande anses svårare än straffets undergående tillsammans
med andra fångar eller i så kalladt gemensamhetsfängelse — tillerkändes
någon ersättning för en sådan straffets skärpning genom detsammas förkortande
till tiden. Detta förhållande egde numera icke rum, sedan i
alla län funnes ett, i några flera, cellfängelser. Det kunde visserligen
ännu hända, att af två eller flere, som voro dömde till lika lång strafftid,
någon af en eller annan orsak icke Ange utstå sitt straff i enrum,
men detta blefve ett undantagsförhållande, för hvilket särskild lag kunde
finnas, men att straffets förkortande, när det verkställes i enrum, skulle
vara regel, detta syntes mig icke någon nödvändighet fordra.

Vore nu dylika förkortningar eller afdrag å den i lagen och domstolarnes
utslag bestämda strafftiden, som efter gällande föreskrifter alltid
skola tillämpas så ofta den straffskyldige utstår sitt straff i enrum,
icke nödvändiga och oundvikliga, så borde de ju förr desto hellre afskaffas.
Knappast någon, som icke haft befattning med nämnda föreskrifters
tillämpning eller med denna tillämpnings öfvervakande, kunde

föreställa sig alla de svårigheter, som dervid sig yppade. Det vore isynnerhet
efter tillkomsten af 1873 års ofvan intagna förordning som antalet
svårlösliga uppgifter i berörda afseende ökats, hvarpå det framdeles
blefve tillfälle att anföra några exempel. Men äfven före år 1873 hade
meningarna varit delade och vore det ännu i den till utseendet enkla
frågan, huruvida den tillökning i straffarbetstiden, som tillika med straffarbete
ådömda böters förvandling till dylikt arbete medförde, vore föremål
för sådant afdrag, som nyss nämndes, eller icke. I grunden enahanda
skäl, som ofvan omförmäldes i fråga om rätta förståndet af tidsbestämningen
»två år» i la § af 1857 års förordning, anfördes äfven här förde
olika meningarna. A den ena sidan åberopades, att fången ursprungligen
ej vore dömd till den genom bötesförvandlingen tillkomna ökade strafftiden
och att derföre afdrag för den sålunda tillagda tiden ej borde
medgifvas; och å den andra sidan deremot, att straffarbetet vore lika
svårt, för hvilken orsak än fången detsamma underginge, och att han
förty borde njuta det stadgade afdraget jemväl för den genom böternas
förvandling tillkomna strafftiden.

1 3 § af 1857 års förordning stadgas:

»År någon, enligt 1 §, till fullgörande af ådömdt straff insatt, och
varder han, innan det straffet fullbordadt är, för annat brott, begånget
före eller efter bestraffningens början, dömd till ytterligare straffarbete
under tid, som, sammanlagd med den förut ådömda, ej öfverstiger två
år; varde jemväl senare straffet i enrum verkstäldt, under iakttagande
af enahanda afdrag, som skulle hafva egt rum, om båda straffen varit
samtidigt ådömda. öfverskjuter den sammanlagda strafftiden två år, då
skall fången, innan han i annat fängelse insättes, i enrum utsitta den
tid, som mot det först ådömda straffet svarar.»

Denna paragrafs tillämpning hade i icke ringa mån försvårats efter
tillkomsten af 1873 års förordning. I det uti paragrafen sist omförmälda
fall, eller det, då genom det senare domslutet den redan till
straffarbete i enrum hållne förbrytaren ålades ny strafftid, som, sammanlagd
med den förut ådömda, öfversköte två år, uppstode fråga, huruvida
nyss nämnda 1873 års förordning — som bjuder att den, som är
dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall vid strafftidens
början hållas i enrum en sjettedel af strafftiden, mot åtnjutande af afdrag
å det öfriga straffet med en tredjedel af den tid, hvarmed straffet
öfverstiger tre månader — borde tillämpas, eller icke. Emot en sådan
tillämpning kunde anmärkas dels den omständighet, att cellstraffet skulle
aftjenas »vid bestraffningens början», hvilket här ej kunde ske, då fången
redan förut underginge cellstraff, dels ock det kända förhållande,

som föranledde denna förordnings utfärdande, nemligen att det visat sig,
hurusom förbrytare med fullt uppsåt sökt skärpa sina förbrytelsers straffbarhet
af den stundom öppet erkända bevekelsegrund, att derigenom
blifva dömde till straffarbete på längre tid än två år och få aftjena straffet
i gemensamhetsfängelse, samt ''sålunda undgå cellstraff. Att bringa ett
sådant ondt anslag hos förbrytaren på skam kunde i detta fall ej hafva
ansetts vara af nöden och påkalla ny lagstiftning, då ett sådant stadgande
redan funnes, som det i nyss intagna § af 1857 års förordning förekommande,
att om någon, som för fullgörande af redan ådömdt straff redan
vore i enrum insatt för annat brott, begånget före eller efter strafftidens
början, dömdes ytterligare till straffarbete, vare sig att detta, sammanlagdt
med det förut ådömda, öfver- eller understege två år, han likväl icke
skulle insättas i annat fängelse, innan han i enrum utstått det först
ådömda straffet; hvilket stadgande visligen betoge fången frestelsen att
genom begående af brott under fängelsetiden söka undkomma cellstraffet
och få öfverflytta till gemensamhetsfängelse. Detta gälde likväl endast
i det fall, att å det cellstraff, fången underginge vid den tid, då han för
nytt brott dömdes, återstode så lång tid som en sjettedel eller minst
sex månader af tiden för det nya straff, hvartill han dömdes, sammanlagd
med återstoden af den förut.ådömda strafftiden. Vore detta icke
händelsen, då måsté fråga om tillämpning af 1873 års förordning obestridligen
uppstå, och dermed uppstode tillika åtskilliga andra invecklade
frågor. Skulle nämnda sjettedel beräknas å hela det sammanlagda straffet
eller endast å den del deraf, hvartill fången icke vore förut dömd? och,
i sist nämnda fall, skulle denna tid för cellstraffet alltid bestämmas till
sex månader? Efter hvilken grund skulle det stadgade afdraget beräknas?
A det först ådömda straffet, som alltid till fullo skulle aftjenas,
borde väl afdraget verkställas efter 1857 års förordning med en fjerdedel
af den strafftid, som öfverstege tre månader och detta afdrag göras
på cellstraffet. Ä det dermed sammanlagda nya straffet åter borde lika
ostridigt afdraget ske med en tredjedel af den del, hvarmed cellstraffet
öfverstege tre månader, men detta afdrag skulle göras å den återstående
strafftiden, det ville väl säga, å den del af strafftiden, som fången skulle
aftjena i gemensamhetsfängelse. Hvilka invecklade räkneuppgifter kunde
härvid ej förete sig!

Utan tvifvel härflöte alla dessa föreskrifter från det sorgfälligaste
sträfvande att äfven i de minsta omständigheter tillgodose rättvisans
kraf; men en annan fråga vore, om icke den vinst för rättvisan, som
söktes genom en dylik, i de minsta omständigheter ingående lagstiftning,
i många fall ginge förlorad genom de misstag i tillämpningen, som före -

skrifternas invecklade beskaffenhet måste föranleda, och hvilka med den
strängaste kontroll ej kunde i rätt tid förekommas, helst då det icke
kunde begäras, att den straffskyldige sjelf skulle kunna bedöma, om rätt
vederfarits honom eller icke, och i senare fallet deröfver föra klagan.

När det inträffade, hvarom nyss nämndes, att en fånge under pågående
strafftid tilltalades för annat brott, begånget före eller under
strafftiden, gåfve detta anledning till en meningsskiljaktighet hos vederbörande
myndigheter, hvilken icke borde lemnas obemäld. De olika
meningarne rörde den tidpunkt, då det föregående straffet borde afbrytas,
och fången ånyo betraktas och behandlas såsom ransakningsfånge.
Vid några fängelser antoges nämnda tidpunkt vara inne i samma stund
det nya brottet blifvit för Konungens Befallningshafvande eller Tillsyningsmanen
vid häktet anmäldt och samtidigt ransakning om detta nya
brott hos domaren äskad; vid andra åter afbrötes det pågående straffet
icke förr än samma dag fången instäldes för ransakningsdomstolen eller
dit afsändes. Dessa olika förfaringssätt inverkade icke så obetydligt på
fängelsetiden i dess helhet, synnerligast när angående det nya brottet skulle
ransakas af domstol på landet, der ransakningen icke bchöfde företagas
förr än tre veckor efter det densamma blifvit hos domaren begärd;
hvarföre någon föreskrift i ämnet syntes erforderlig.

Till de redan anmärkta kunde läggas åtskilliga andra omständigheter,
som vid straffs verkställande förekomme och förtjente att omnämnas.

Antalet dagar i den uti straffdomar ofta utsatta tidsbestämningen
månad hade af ålder beräknats till antingen tretio eller tjuguåtta, men
genom nådiga Förordningen den 13 November 1860 föreskrefs:

»Då tid för ådömdt straffarbete skall räknas efter månad eller år,
varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt nummer i månaden
motsvarar den, från hvilken tidräkningen börjas; börjas den på dag, mot
hvilken ej någon svarar i den månad, hvarunder räkningen slutas, varde
sista dagen i den månad för slutdag ansedd; samma lag vare i afseende
på fängelsestraff, der ej annan beräkningsgrund finnes särskildt i lag
stadgad.»

Härmed infördes sålunda ett tredje räknesätt, hvarigenom månaden
stundom erhölle tretioen dagar. Detta förhållande vore ej tillfredsställande;
och då på en så kort strafftid som t. ex. två månader kunde
uppstå en skilnad af tre dagar till men för den, som befordrades att
undergå straffet under Juli och Augusti månader, i jemförelse med den,
som finge utstå straffet under Januari och Februari eller Februari och

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag.

Mars månader, saknades ej skäl att taga i öfvervägande, huruvida icke
tidsbestämningen månad borde helt och hållet försvinna ur lagar och
författningar samt i stället endast tidsbestämningens år och dagar användas,
såsom ock i en del främmande länders lagstiftning vore vedertaget.
Derigenom undvekes ock anledning att begagna det alltid mer
och mindre oegentliga och otydliga uttrycket: »brutet månads- och dagatal».
En hel dag vore ju ett brutet månadstal och det samma vore väl
och bråkdelen af en dag.

Såsom undantag från Strafflagens föreskrift att, när hos den bötfälde
tillgång saknas till gäldande af ådömda böter, dessa skola efter
faststäld tarif förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, vore i 9 §
af nådiga Förordningen om Strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 16 Februari 1864 stadgadt, att »de i särskilda
lagar och författningar angående landets hushållning utsatta böter skola
förvandlas till fängelse efter de särskilda föreskrifter, som i sådan lag
eller författning må finnas meddelade».

Dylika lagar och författningar, som tillkommit före år 1864 och
ännu gälla, äro, så vidt jag har mig bekant, endast: Grufvestadgan den
12 Januari 1855; Förordningen angående förbud emot lotteri-inrättningar
den 21 Mars 1844; Legostadgan den 23 November 1833; och Förordningen
angående tillverkning, vård och försäljning af krut den 1
Oktober 1858.

Dessa förordningar, som i afseende på grunden för böternas förvandling
och den straffart, till hvilken förvandlingen skulle ske, skilde
sig ej allenast från allmänna lagen, utan ock från hvarandra, vore äfven
skiljaktiga i fråga om strafftidens beräkning, i det Grufvestadgan och
Förordningen angående tillverkning in. m. af krut antogo tretio, men
Lotteriförordningen endast tjuguåtta, dagar i månaden.

God ordning och följdrigtighet i lagstiftningen syntes fordra, att de
i dessa författningar bestämda böter, när tillgång till deras gäldande hos
den sakfälde saknades, borde förvandlas i likhet med andra böter, enligt
Strafflagen, ehvad fängelse vid vatten och bröd blefve såsom allmänt
förvandlingsstraff bibehållet eller ett annat satt i dess ställe.

En alldeles egen ställning intoge nådiga Förordningen angående ansvar
för den, som falskeligen å sig bekänner missgerning af mindre svår
art, än att den dödsstraff förtjenar, den 1 Mars 1830, i det denna förordning
stadgade, att den som till nämnda förbrytelse gjort sig skyldig
skall »plikta med fängelse vid vatten och bröd efter omständigheterna».
Detta vore, så vidt jag kände, det enda nu gällande lagbud,

som foreskrefve, att fängelse vid vatten och bröd skulle någon omedelbarligen
åläggas.

Då emellertid nämnda straffart icke funnes bland dem, som uppräknas
i Strafflagens 2 kap. 1 §, utan omtalades i 10 § af samma kapitel
endast såsom ett straff, hvartill böter vid bristande tillgång till deras
gäldande skulle förvandlas, syntes ifrågavarande stadgande om straffartens
ådömande omedelbarligen icke stå väl tillsammans med den gällande
allmänna lagen.

Beträffande sättet för expedierandet vid Rikets Hofrätt er af sa kallade
revisionsutslag har jag under den 30 November sistlidna år hos Kongl.
Maj:t gjort underdånig framställning och dervid hufvudsakligen anfört:

Genom klagomål, som till mig inkommit, hade min uppmärksamhet
blifvit fäst på olikheten i sättet att expediera så kallade revisionsutslag
hos Rikets Hofrätter.

Nämnda klagomål hade haft sin grund i det förhållande att, sedan
klaganden och en annan borgenär i en konkurs, hvar för sig, i Kongl.
Göta Hofrätt fullföljt vad emot konkursdomstolens utslag, men öfrige
borgenärer i konkursen, såsom svarande, i bemälde Kongl. Hofrätt uteblifvit,
och, efter det Kongl. Hofrättens dom fallit, den andre borgenären
sökt att få Kongl. Maj:ts pröfning i underdånighet hemställa Kongl.
Hofrättens dom; så hade klagandens ombud blifvit öfver nämnda ansökning
hördt och derefter så kalladt revisionsutslag expedierats ej mindre
till revisionssökanden, än ock till klaganden, hos hvilken lösen för utslaget
utmätningsvis uttagits; hvilket allt klaganden funnit desto, mera
anmärkningsvärdt, som, enligt hans förmenande, både han och revisionssökanden
varit att anse såsom kärande parter hos Kongl. Hofrätten, och
de öfrige borgenärerna såsom rätte svarande.

Oberoende af det afseende klagandens anmärkning, att han icke bort
såsom svarande part i hufvudsaken betraktas, kunde förtjena, visade.det
använda expeditionssättet, att hos nämnde Kongl. Hofrätt den åsigt gjort
sig gällande, att utslag uppå eu revisionsansökning bort utfärdas ej allenast
till sökanden utan äfven till hans vederpart, och detta antagande
vunne bekräftelse af det yttrande, jag från vederbörande expeditionshafvanden
i Kongl. Hofrätten infordrat och fått emottaga, hvaruti anfördes,
att då klaganden i Kongl. Hofrättens dom funnits upptagen såsom tillstädeskommen
svarande emot revisionssökanden,. och klagandens ombud
blifvit öfver revisionsansökningen hördt, expeditionshafvanden ansett sig
vara pligtig att, i enlighet med stadgandet i 24 kap. 7 § Rättegångs -

balken och i öfverensstämmelse med inom Kong!. Hofrätten vedertaget
bruk, af ifrågavarande, efter anslag gifna utslag utskrifva mot lösen äfven
ett exemplar till klaganden.

Ett likartad! förfaringssätt vid expedierandet af revisionsutslao'' iakttages,
efter hvad jag inhemta!, i Kong!. Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge.

I Kongl. Svea Hofrätt deremot hade, äfven före år 1855, då nu gällande
expeditionstaxa utfärdades, revisionsutslag expedierats endast till
revisionssökanden.

Vid bedömandet af det ena eller andra expeditionssättets öfverensstämmelse
med meningen och grunden i hithörande lagstadganden borde
följande omständigheter tagas i betraktande:

I 10 § af Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30
November 1855 uttalades denna allmänna grundsats:

»Kärande, klagande eller sökande vare skyldig att mot lösen uttaga
Rättens^ eller embetsmyndiglietens dom, utslag eller resolution, äfvensom yrotokolt,
då beslutet utan rubrik utskrifves»; hvarefter i följande 11 § stadgades:

»Svarande eller förklarande, som begär expedition, erlägge derför
lösen efter samma grund som kärande, klagande eller sökande.»

Dessa föreskrifter syntes hafva all erforderlig tydlighet. »Den som
söka vill, att Konungen må pröfva Hofrätt^ dom och utslag, som i
hufvudsaken fallit», såsom det heter i 30 kap. 1 § Rättegångsbalken,
vore ostridigt en »sökande», och hans vederpart, som öfver denna ansökning
hördes och finge sig yttra, vore »förklarande»; den förre vore således
skyldig att mot lösen uttaga Kongl. Hofrättens utslag eller resolution
på ansökningen, den senare hade icke skyldighet att lösa en slik
resolution, men rätt att få expeditionen emot lika lösen, när lian det
begärde.

Men kort efter det ofvan berörda 1855 års förordning blifvit utfärdad,
hade ett Kongl. Bref af den 15 Januari 1856 utkommit, hvaruti
förordnandes att, »vid tillfällen då, enligt 24 kap. 7 § Rättegångsbalken
och nådiga Brefvet den 19 Augusti 1761» — som bjuder, att hos Konungen
eller i Hof- och Ufverrätter domar i tvistemål icke skola offentligen
afsägas, utan ett enda och lika expeditionssätt, nemligen det skriftliga,
brukas »två exemplar af domar eller utslag skola utskrifvas för att
parterna emot lösen delgifvas;« denna lösen, äfven hvad beträffar svarande
eller förklarande parts exemplar, borde beräknas att utgå till det belopp,
»som för dom eller utslag vore i expeditionstaxan bestämdt».

Härigenom tycktes uppfattningen af expeditionstaxans ofvan anförda
klaia föreskrift, att endast sökanden vore skyldig att lösa Rättens reso -

lution hafva blifvit vilseledd. Orsaken till förvillelsen skulle då vara
lydelsen i 7 § i 24 kap. Rättegångsbalken, der det heter: »alle Rättens
domar eller utslag, som efter kungörelse å Rättens dörr afsägas eller
utgifvas, höra förut tvefaldt färdiga skrifvas utan fel, att delomännen
måge dem, med Rättens underskrift och insegel, utan uppskof undfå mot
den lösen, som särskildt stadgadt är». Här talades nemligen om domars
och utslags utgifvande »efter kungörelse å Rättens dörr», eller, såsom
det vanligast hette, »efter anslag»;''och som det af ålder varit brukligt,
att revisionsutslag utgifvits efter anslag — ett bruk, som iakttoges jemväl
i Kongl. Svea Hofrätt, der likväl, detta oaktadt, såsom redan nämndt
vore, endast ett exemplar af revisionsutslag expedierades, nemligen till
revisionssökanden — alltså skulle revisionsutslag utskrifvas i två exemplar,
eller till begge delomännen. När emellertid detta antagande närmare
undersöktes, visade det sig, att revisionsutslags anslående före utgifvandet
sannolikt icke hade sin orsak i stadgandet uti 7 § af 24 kap.
Rättegångsbalken, utan i ett annat stadgande, och att anslåendet i detta
fall jemväl hade ett annat ändamål. I Kong!. Brefvet till sarntlige Hofrätterna
den 24 April 1754 stadgades nemligen:

»Som Kongl. Maj:t, till förekommande af tidens utdrägt med rättegångssaker,
som stundom derigenom förorsakades, att en del parter, då
de erhållit tillstånd att draga deras tvistemål under Kongl. Maj:ts skärskådan,
ehuru de väl hos Hofrätten ingifva stämpladt. papper och lösen
till handlingarnes afskrifvande, dock draga ut, den ena tiden efter den
andra, att sådant papper och lösen till protokollernas afskrifvande inlemna,
i nåder funnit godt att derom låta en allmän förordning utfärdas;
och Kongl. Maj:t jemväl aktar nödigt att parterna varda om deras skyldighet
härutinnan af Hofrätten vid revisionssökandet påminte; alltså har
Hofrätten att genom öppna anslag på vanligt slät hädanefter alltid kungöra
de revisionssökande parter deras, efter detta Kongl. Maj:ts nådiga
förordnande, åliggande skyldighet i detta mål, samt dem dessutom, enär
revisionssökandet beviljas, derom erinra.»

Det syntes vara ganska sannolikt, att det vore från detta stadgande
bruket att anslå revisionsutslag före utgifvandet uppkommit, om än det
kunde vara tvifvelaktigt, huruvida icke 1754 års nådiga Bref åsyftat ett
annat anslag, än det nu brukliga, hvilket endast innefattade kungörelse
om utgifvande påföljande dag af revisionsutslag i det eller det målet.
Skulle nemligen anslaget tjena det i nämnda Kongl. Bref uppgifna ändamål
att kungöra de revisionssökande deras skyldigheter, så borde anslaget
vara beständigt och innehålla allmänna, för alla dylika mål gäl -

laude föreskrifter, eller ock skulle för hvarje särskildt mål sjelfva utslaget
vara anslaget och ej endast kungörelsen om utslagets utgifvande.

Att föreskriften i 24 kap. 7 § Rättegångsbalken om domars och utslags
utgifvande efter kungörelse å Rättens dörr icke kunde gälla om
revisionsutslag, ådagalade dessutom ett sådant utslags tillkomst, beskaffenhet
och form. Revisionssökandet, sådant det beskrefves i 30 kap.
1 § Rättegångsbalken, och Hofrättens förfarande dervid vore närmast att
förlikna med parts missnöjesanmälan eller vads erläggande vid underdomstol
och domstolens meddelande af besvärshänvisning eller vadebevis;
och likasom dylik hänvisning eller sådant bevis meddelades endast den
part, som missnöje anmält eller vad erlagt, och ej hans vederpart, så
syntes revisionsutslag behöfva expedieras endast till revisionssökanden.
Att Hofrätten hade sig ålagdt, hvad som eljest tillhörde Öfverrätten,
eller att pröfva, huruvida den ändringssökande fullgjort de vilkor, som
honom i sådant hänseende blifvit föreskrifna, och att vederparten deröfver
egde att yttra sig, tycktes ej böra ändra förhållandet, enär vederparten
vid revisionssökandet hade samma rätt, om han det begärde, att
lösa revisionsutslaget, som vederparten i underrätten att der lösa utslaget
med besvärshänvisning eller vadebevis. Här vore således fråga om
utslag i ett ansökningsärende, icke i ett tvistemål.

Beträffande åter formen för revisionsutslag, så meddelades sådana
vid samtliga Hofrätterna genom protokollsutdrag, underskrifvet af protokollsföranden,
såsom syntes af det Kongl. Göta Hofrätts utslag, hvaröfver
klagan hos mig blifvit förd, och af blanketter till dylika utslag, hvilka
jag från Kongl. Svea Hofrätt, samt Kongl. Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, förskaffat och vid denna min underdåniga berättelse fogade.
De domar och utslag åter, som, enligt 24 kap. 7 § Rättegångsbalken,
efter kungörelse å Rättens dörr och tvefaldt färdiga skrifna till delomännen
utlemnades, vore med »Rättens underskrift och insegel» försedda.

Slutligen borde ej lemnas alldeles ur sigte vanskligheten för vederparten,
att, ehuru han till sist vunnit i hufvudsaken, bekomma ersättning
för lösen af det exemplar af revisionsutslaget, som blifvit honom
påtrugadt. Hofrätten kunde ej pålägga revisionssökanden, hvilkens ansökning
blifvit bifallen, skyldighet att ersätta vederparten lösen för revisionsutslaget,
och om det ock vore möjligt att i Högsta Domstolen
honom tillerkändes en rättegångskostnads-ersättning, som omfattade äfven
denna utgift, vore det dock alldeles säkert, att lian ginge miste derom
i de fall, der revisionssökanden ej fullgjorde prestanda eller annorledes
förlorade förmånen att få sin talan i Högsta Domstolen pröfvad.

Med hvad här ofvan vore anfördt syntes det mig vara ådagalagdt,

att något hinder i lag eller gällande författning ej mötte för revisionsutälagets
expedierande endast till revisionssökanden, äfvensom att erhållandet
af ett exemplar af slikt utslag i allmänhet ej vore för revisionssökandens
vederpart mera af nöden än erhållande af särskildt exemplar
af utslaget hos underrätt i mål, der han varit svarande part, enär han
i begge fallen bekomme sitt exemplar af utslaget, när han det begärde;
men, å andra sidan, vore det väl saknaden af uttryckligt stadgande
i ämnet, som vållat uppkomsten och fortvaron af ett häremot
stridande bruk vid två af Rikets Hofrätter; och denna ofullständighet
eller otydlighet i gällande föreskrifter, som hos mig framkallat betänklighet
emot att genom åtal söka åstadkomma rättelse i ett, efter mitt
omdöme, origtigt förfaringssätt, ansåge jag påkalla lagstiftarens mellankomst
för att genom ett tillägg i expeditionstaxan eller ett i annan
ordning utfärdadt lagstadgande tillvägabringa eu ur alla synpunkter önskvärd
enhet i sättet för ifrågavarande utslags expedierande hos samtliga
Hofrätterna; och det vore derom jag, med stöd af 19 § i instruktionen
för Justitie-ombudsmannen, vågade hos Kongl. Maj:t göra underdånig
hemställan, till den uppmärksamhet, Kongl. Maj:t i nåder funne sådant
föranleda.

Rörande de klagomål, som under år 1880 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här nedan följande öfversigt:
Vid 1880 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning .......................................................................................... 3

Under år 1880 inkommo klagomål till ett antal af ................................ 91

Summa klagomål under handläggning år 1880 94.

Af dessa hafva

Utan åtgärd lemnats ...........................................................................................

lifter vederbörandes hörande fått förfalla.....................................................

Återkallats.................................................................................................................

Öfverlemnats till Justitiekanslern.....................................................................

Föranledt framställning i denna embetsberättelse om ändring eller

tillägg till gällande lagar och författningar.............................................

Vid 1880 års slut såsom fortfarande under handläggning balanserats
Till åtal hänvisats...................................................................................................

5
5

Summa 94.

Dessutom hafva under året åtal förordnats för embetsfel upptäckta

under granskning af fångförteckningarna..................................................... 2

Hvartill komma de under året förordnade åtal, som föranledts af
förd klagan........................................................................................................... 5

Summa åtal 7.

Utdrag ur den Minnesbok, som, jemlikt Kongl. Stadgan den 21 April
1876, blifvit i Högsta Domstolen förd under år 1880.

Sedan August Johansson med flere efter stämning å Styrelsen för
Halmstad—Jönköpings jernvägsaktiebolag vid Rådstufvurätten i Halmstad
yrkat att af bolaget utfå ersättning för skada, som genom antändning
från lokomotiv å bolagets jernväg den 6 Augusti 1878 uppkommit å de
förres intill jernvägen belägna skogsmark; men Rådstufvurätten enligt
utslag ansett det icke vara visadt, att Styrelsen vid jernvägens befarande
med lokomotiv underlåtit vidtaga de försigtighetsåtgärder, som ålegat
Styrelsen för Skyddande af andras eg or mot eldskada, och förty ogillat
nämnda yrkande, samt Göta Hofrätt ej gjort ändring i Rådstufvurättens
utslag; så har Högsta Domstolen, enär af hörda vittnens berättelser
framginge, att jernvägen angränsande mark vid flera andra tillfällen än
det nu ifrågavarande blifvit antänd af gnistor, som ymnigt utstrålat från
lokomotiven, samt häraf vore uppenbart, att trafiken å bolagets jernväg
icke blifvit ombesörjd med nödig försigtighet till förekommande af eldsolycka,
med ändring af domstolarnes beslut förpligtat bolaget att godtgöra
omförmälda skada.

(Afgjordt af Högsta Domstolen in pleno den 8 November 1880.)

Under det sist förflutna årets embetsresa har jag besökt Gotland,
IJelsingland, Medelpad, Ångermanland, Westerbotten och Norrbotten.
Hos Länsstyrelserna, Stiftsstyrelserna, landt- och stadsdomstolarne har
jag i allmänhet funnit ärendenas gång nöjaktigt främjad och ernbetsarkiven
i temligen ordnadt och bevaradt skick. Vid fängelsernas skötsel
har ingenting väsentligt varit att anmärka, och några grundade klagomål
från fångarnes sida hafva icke påkallat min embetsåtgärd. Vid förmyndare-
och konkursförteckningarnas granskning hafva på ett och annat
ställe visat sig någon försumlighet hos förmyndare och Rättens ombudsmän
att i rätt tid afgifva redovisningar och föreskrifna årsuppgift.er och
hos domare att för dylika försummelser gifva förelägganden, hvarom på -

ininnelser af mig meddelats, men blott en domare bär låtit komma sig till
last underlåtenhet att för de senare åren fullfölja dessa förteckningars ordentliga
förande, i hvilket ämne skriftvexling pågår. De i Kongl. Förordningarna
angående lagfart å fång till fast egendom och inteckning i
dylik egendom den 16 Juni 1845 föreskrifna fastighets- och inteckningsböckernas
granskning har för hela riket under nämnda embetsresa afslutats,
efter att under de senast förflutna fem åren hafva fortgått. Det
slutliga resultat, denna granskning gifvit vid handen, är, att af alla
domstolar och domare, som icke för hinder, dem särskilda förhållanden
i orterna medfört, fått genom Kongl. Maj:ts förordnande anstånd med dylika
böckers uppläggande sig förunnadt, har endast en domare på landet
till någon del brustit i fullgörande af denna skyldighet, hvilken försummelse
är under beifran. Rörande sättet, hvarpå domstolar och domare
i allmänhet fullgjort detta grannlaga och mödosamma arbete, har det sist
förflutna årets erfarenhet ej föranledt någon ändring i det fördelaktiga
omdöme, jag i min embetsberättelse till 1880 års Riksdag uttalade.

Det under embetsresa!! förda diarium likasom Justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur varda såsom vanligt till Riksdagens
Lagutskotts granskning öfverlemnade.

Från Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet
har, uppå derom framstäld fråga, det svar erhållits, att någon förklaring
öfver lagen, i den ordning 19 § Regeringsformen utstakar, icke blifvit
meddelad under den tid, som efter början af sistlidna års Riksdag förflutit.

Till fullgörande af den i § 14 af instruktionen för Justitie-ombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kong]. Statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1880 aflåtna underdåniga skrivelser
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrifvelse anhängiggjorda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 13

Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom
i sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ärenden
uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvande af min senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrivelser, nästlidna års Riksdag till Kongl Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1881.

N. A. FRÖMAN.

B. G. Restadius.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JDSTITIE-ÖMBDDSIANS EMBETS-BERÄTTELSE

till 1881 års Riksdag.

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-Departementen på de af Riksdagen
är 1880 aflåtna underdåniga skrivelser jemte anteckningar om de
åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna.*)

l:o. Kong!. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 28 Februari 1880, angående val af
Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (1.)

1880 den 19 Mars i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingar^.

2:o af den 10 Mars, angående förändrad lydelse af sista punkten i 1 § af 24 kapitlet
Byggningabalken. (6.)

Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef förordning i ämnet
den 15 sistlidne Oktober utfärdad.

3:o af den 21 April, om ändring i 67 § Konkurslagen. (19.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 30 innevarande månad å förslaget
vägrat sanktion.

4:o af den 24 April, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till Yexellag, samt till förordning om nya Vexellagens införande och hvad
i afseende derå iakttagas skall. (22.)

1880 den 7 Maj författningar utfärdade.

5:o af den 3 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordning angående äktenskaps afslutande i visst fall inför borgerlig myndighet.
(25.)

Sedan Högsta Domstolens yttrande öfver förslaget blifvit inhemtadt, blef förordning i ämnet
under den 15 sistlidne Oktober utfärdad.

6:o af den 9 Maj, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande i
enrum, samt om ombyte, i vissa fall, af nämnda straffart mot annan sådan. (40.)
Frågan afvakta!’ Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

*) De vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

7:o af deri 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
Hufvudtitel. (30.)

1880 den 28 Maj i Statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

8:o af den 13 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordning, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning af jernväg, så ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs,
samt till förordning om förändrad lydelse af 16 § i förordningen den 16 Juni
1875, angående inteckning i fast egendom. (54.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t låtit under den 15 sistlidne Oktober
utfärda Förordning i ämnet; och är äfvenledes under den 19 November utfärdad nådig
kungörelse om särskilda föreskrifter angående inrättande och förande af fastighetsbok i
fråga om vissa jern vägar.

9:o af den 14 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund med flera dermed
sammanhängande förordningar. (70.)

1880 den 30 December äro förordningar i ämnet utfärdade.

Stockholm den 31 December 1880.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o. Kongl. TJtrikes-departementet.

10:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 Maj 1880, angående reglering af
utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (31.)

1880 den 28 Maj i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.*)

3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet.

ll:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17 April 1880, med anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga propositioner angående lag om allmänna värnpligten samt
om antagande af en lag angående flottan tillhörige värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet
under fredstid. (18.)

I underdånighet föredragen den 19 Juni, då Kongl. Maj:t, med anledning af denna skrifvelse
samt hvad för öfrigt i försvarsfrågan hos Riksdagen förekommit, behagade tillsätta
två särskilda komitéer, med uppdrag att utarbeta fullständiga förslag, den ena till landtförsvarets
och den andra till sjöförsvarets ordnande, hvilka komitéer skulle ega att öfver *)

Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes
ärendena i embetsskrifvelse af den 15 December 1880.

lägga så väl med hvarandra som med den redan i verksamhet varande skattejemkningskomitén.

12:o af den 14 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde
Hufvudtitel. (32.)

I underdånighet föredragen den 2''8 Maj och meddelades i dess helhet Arméförvaltningen
och Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på dessa embetsverk ankomme,
samt medelst transsumt, i de delar der sådant erfordrades, andra vederbörande.

I öfverensstämmelse med Riksdagens beslut i l:a punkten af skrifvelsen utfärdades,
att lända till efterrättelse från 1881 års ingång, ej mindre stat för Arméförvaltningen
än äfven kungörelse angående vilkoren för åtnjutande af de i denna stat faststälda nya aflöningsförmåner;
hvarjemte särskilda aflöningsstater faststäldes för personalen vid utredningsförrådet
i Stockholm samt vid slotts- och proviantmagasinet derstädes.

Med anledning af Riksdagens i 20:e punkten uttalade önskan om förvärfvande redan
nu af hela det för skjutfält åt artilleriet af Generalfälttygmästare!! föreslagna område, anbefalde
Kongl. Maj:t Arméförvaltningen att, efter samråd med Skogsstyrelsen, inkomma
med förslag till de åtgärder, hvartill det af Riksdagen i denna punkt af skrifvelsen lemnade
svar på Kongl. Maj:ts förslag kunde föranleda; hvarefter Kongl. Maj:t den 23 innevarande
December, på Finansdepartementets föredragning, beslutat anbefalla Skogsstyrelsen
att vid de inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark uti ifrågavarande
trakt, som framdeles kunde förekomma, fästa afseende jemväl derå, att artilleriets behof
af skjutfältets utvidgande genom köpet befrämjades.

13:o af den 14 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (37).

I underdånighet anmäld genom Finansdepartementet den 21 Maj och transsumt af skrifvelsen,
i hvad den tillhörde Landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement
meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvarsdepartementet den 4 Juni; och jemte det resolutioner
å beviljade pensioner utfärdades, blefvo de föreskrifter, som af Riksdagens beslut för
öfrig! påkallades, vederbörande embetsmyndigheter meddelade, äfvensom cirkulär till Länsstyrelserna
i vanlig ordning utfärdades angående anslaget till understöd åt qvarlefvande
landtvärnsmän.

14:o af den 11 Maj, i anledning af Riksdagens år 1879 församlade revisorers
berättelse, angående verkstäld granskning af Statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1877. (38).

I underdånighet anmäld genom Finansdepartementet den 21 Maj och transsumt af skrifvelsen,
i hvad den tillhörde Landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement
meddeladt.

Remitterades till underdånigt utlåtande af Arméförvaltningen den 9 Juni. Remissen
besvarad den 18 November,

Frågan, som rörer en å munderingsanslaget för Husarregementet Konung Carl XV
anmärkt brist, är ännu ej inför Kongl. Maj:t föredragen.

Stockholm den 31 December 1880.

Alfred Sjöberg.

4:o. Kongl. Sjöförsvars-departementet.

1 5:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 Maj 1880, angående regleringen
af utgifterna under Riksstätens Femte Hufvudtitel. (33.)

Den 21 Maj 1880 i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen
delgifven vederbörande till kännedom och underdånig efterrättelse, äfvensom föreskrifter
meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut.

16:o af den 14 Maj, angående väckt fråga om befrielse för fartyg öfver tjugu till
och med fyrtio tons från skyldighet att taga lots. (57.)

Efter inbemtande af vederbörande embetsverks underdåniga utlåtanden föredrogs den 6
Augusti innevarande år ärendet inför Kong!. Maj:t, som täcktes meddela nådigt beslut
derutinnan på sätt den samma dag utfärdade kungörelsen utvisar.

17:o af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstätens Nionde
Hufvudtitel. (37.)

Den 21 Maj, genom Finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemuade till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån den 4 derpåföljde Juni nådiga föreskrifter vederbörande till
efterrättelse meddelades.

Stockholm den 31 December 1880.

C. Nordenfalk.

5:o. Kongl. Civil-departementet.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Mars 1880, angående Norbergs
jernvägs nya aktiebolag. (5.)

Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län till följd af nådig remiss till
Kongl. Maj:t inkommit med eget underdånigt utlåtande och jernvägsbolagets Styrelses förklaring,
hvari meddelats att vid bolagsstämma den 24 Maj 1880 beslut blifvit fattadt,
att, så fort bolagets tillgångar sådant medgåfve, verkställande direktören skulle ega att
deraf å rullande matevielens konto insätta det belopp, 3,175 Kronor, hvilket jemlikt föreskriften
i Kongl. Brefvet den 31 Maj 1878 bort till den i bolagets räkenskaper å sagda
konto redovisade fond afsättas, blef ärendet anmäldt den 2 Juli, då Kongl. Maj:t behagade
vid den af Styrelsen för Norbergs jernvägs nya aktiebolag afgifna förklaring för närva -

rande låta bero; hvarjemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i nämnda län erhöll nådig
befallning att från bemälde Styrelse infordra och till Kongl. Maj:t inkomma med bevis,
att anmärkta beloppet, 3,175 Kronor, blifvit till ifrågavarande fond afsatt.

Omförmälda intyg har sedermera inkommit och blifvit den 15 Oktober inför Kongl.
Maj:t anmäldt samt, såsom ej erfordrande vidare åtgärd, lagdt till handlingarue.

19:o af den 17 April, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
hamn- och brobyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom sjösänkningar
och andra vattenaftappningsföretag. (14.)

Skrifvelsen anmäldes den 30 April, då Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
bemyndigades att, hvad anginge väganläggningar mellan Lycksele och Stensele kyrkor
samt från Sorsele kyrka till Strycksele by jemte sidoväg från Lycksele till Ruskträsk
äfvensom sänkning af sjöarne Hjelmaren och Qvismaren, bestämma och meddela Statskontoret
underrättelse om terminerna för lyftning af de till sagda företag beviljade understödsbelopp;
hvarjemte bemälda Styrelse erhöll nådig befallning dels att, i anledning af
Riksdagens beslut i öfrigt, vidtaga de på Styrelsen ankommande åtgärder, dels ock att
vid afgifvande af yttrande och förslag rörande anvisande af statsbidrag af beskaffenhet,
att deras utförande af Styrelsen kontrollerades, taga i öfvervägande huruvida särskilda
vilkor och kontroller utöfver de i Riksdagens skrivelser den 23 Maj 1873, den 23 April
1874, den 5 Maj 1876, den 20 Maj 1878 och den 17 Maj 1879 angifna och nu i
Riksdagens först omförmälda skrifvelse till ett sammanförda, syntes böra för hvarje särskilt
företag föreskrifvas.

20:o af den 17 April, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(15.)

Anmäld den 30 April och meddelad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.
21:o af den 17 April, i fråga om indrifvande af resterande bidrag från delegarne i
brandstodsinrättning å landet. (17.)

Vid föredragning häraf den 12 Juni anbefaldes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i samtliga
länen att afgifva utlåtande i ämnet; och äro utlåtanden ännu icke från alla inkomna.
22:o af den 24 April, angående beviljadt anslag till fortsättning af Statens jernvägsbyggnader
samt i fråga om sättet för utgående af Jemtlands läns landstings
bidrag till byggande af tvärbanan genom Jemtland. (23.)

Skrifvelsen anmäldes den 30 April och delgafs ej mindre Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader,
än ock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län,, för landstingets
derstädes förständigande, i afseende å sättet för utgående af det utaf landstinget
beslutade bidrag 900,000 Kronor till byggande af tvärbanan genom Jemtland.

23:o af den 4 Maj, angående uppskof med och förnyad granskning af Kongl. Förordningen
den 22 November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg.
(26.)

Anmäldes den 6 Augusti och beslöts utfärdande af Förordning rörande ändring i vissa delar
af Kongl. Förordningen angående befälet å svenska handelsfartyg den 22 November 1878.

24:o af den 7 Maj, angående åtgärder för utredning af näringarnes ställning. (28.)
Skrifvelsen anmäldes den 21 Maj och erhöll den af Kong!. Maj:t under den 29 September
1876 tillsatta komité för utarbetande af förslag till ny tulltaxa nådigt uppdrag att
verkställa den af Riksdagen äskade undersökning.

25:o af den 14 Maj, angående utgifterna under Riksstatens Sjette Hufvudtitel. (34.)
Anmäldes den 28 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t lät bero vid de beslut, som blifvit utöfver
eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen fattade, samt, med förklarande
att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade tillfälliga löneförbättringar
skulle lända till efterrättelse hvad derom redan vore eller blefve föreskrifvet,
förordnade, att innehållet af Riksdagens skrifvelse skulle meddelas Statskontoret till kännedom
och efterrättelse äfvensom öfrige vederbörande förvaltande verk, Styrelser och Chefer
i de delar, som dem särskilt anginge, med bemyndigande att hos Statskontoret lyfta beviljade
extra anslag; hvarjemte, i anledning af särskilda punkter i skrifvelsen samt de
framställningar, som legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, äfvensom
hvad i öfrigt förekommit, nådiga beslut meddelades.

26:o af den 9 Maj, i fråga om gäldande af sådan ersättning, som omförmäles i 13
kapitlet Skiftesstadgan. (39.)

Anmäldes den 14 Maj, då Landtmäteri-styrelsen anbefaldes att i anledning af denna skrifvelse
afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 17 Juni inkommit.

27:o af den 12 Maj, angående ifrågasatt beviljande af anstånd med föreskrift^ ränteoch
kapitalafbetalningar å de Wessman-Barkens jernvägsaktiebolag beviljade
statslån. (46.)

Anmäldes den 21 Maj och blef innehållet af Riksdagens skrifvelse genom Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Kopparbergs län Styrelsen för Wessman-Barkens jernvägsaktiebolag
till behörig kännedom meddelad.

28:o af den 12 Maj, angående beviljadt låneunderstöd för reglering af afbrända delar
utaf Hudiksvalls stad. (47.)

Anmäldes den 21 Maj och blef innehållet af Riksdagens skrifvelse deigifvet dels Riksgäldskontoret
och dels Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län för vederbörandes
förständigande.

29:o af den 13 Maj, om ändring af § 5 i Förordningen om Landsting den 21
Mars 1862. (53.)

Anmäldes den 28 Maj, och beslöts, med bifall till Riksdagens förslag, utfärdande af kungörelse
om vissa ändringar i sagde § af nådiga Förordningen om Landsting den 21 Mars

1862.

30:o af den 14 Maj, angående ändring i 23 och 38 §§ åt gällande Fiskeristadga. (55.)
Sedan Vetenskapsakademien och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län i ärendet afgifvit underdåniga utlåtanden, blef den 10 December utfärdad kungörelse
angående ändrad lydelse af 23 och 38 §§ i Fiskeristadgan den 29 Juni 1852.

31:o af den 14 Maj, angående ändring af 1 § i Kong! Förordningen den 21 Mars
1844 om förbud mot lotteriinrättningar. (56.)

I ärendet afvaktas Kong!. Maj:ts nådiga beslut.

32:o af den 14 Maj, angående sättet för utgående af de till statens jernvägar beviljade
anslag. (58.)

Skrifvelsen anmäldes den 28 Maj och blef innehållet deraf för behörig kännedom och
iakttagande delgifvet Styrelserna för statens jernvägstrafik och öfver statens jernvägsbyggnader.

Stockholm den 31 December 1880.

E. von Krusenstjerna.

6:o. Kongl. Finans-departementet.

33:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17 Mars 1880, angående val af
Fullmäktige i Riksbanken. (8.)

34:o af samma dag, angående val af dito i Riksgäldskontoret. (9.)

Dessa två skrivelser äro den 16 April inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarne.

35:o af den 13 Mars, angående förändringar dels i taxeringen af guld- och silfverförsändelser,
som genom postverket befordras, dels ock i postverkets ansvarsskyldighet
för oassurerade bref. (7).

Den 16 April har nådig kungörelse i ämnet blifvit utfärdad.

36:o af den 17 April, angående de i Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor. (16.)
Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda beslut har den 30 April till kännedom meddelats
Statskontoret.

37:o af den 28 April, angående anvisande af statspension åt f. d. Statsministern
Friherre L. De Geer. (24.)

Den 30 April har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut i ärendet, meddelat
detsamma Statskontoret till efterrättelse, hvarjemte resolution i ämnet blifvit för
Herr Friherre De Geer utfärdad.

38:o af den 4 Maj, angående pinglande af guldmynt å fem kronor. (27.)

Sedan Kongl. Norska och Danska regeringarne förklarat sig villige att träda i underhandling
om ett sådant tillägg i den emellan Sverige, Norge och Danmark gällande myntkonvention,
att guldmynt å fem kronor blefve lagligt betalningsmedel i de tre rikena, samt
Myntdirektören den 24 sistlidne Oktober afgifvit yttrande och förslag till bestämmelser
rörande ifrågavarande myntstyckens storlek, balt, vigt och remedium, har Kongl. Maj:t den
3 innevarande December förordnat, att ett inom Finansdepartementet upprättadt förslag till
till äggs artikel till ofvannämnda myntkonvention skulle jemte öfriga handlingarne i ärendet
Bih. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 2

öfverlemnas till Utrikesdepartementet för inhemtande af Kongl. Norska och Danska regeringarnes
yttranden angående nyssnämnda förslag till tilläggsartikel.

39:o af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Första Hufvudtiteln.
(29.)

Enligt nådigt beslut den 21 i samma månad har innehållet af förevarande skrifvelse blifva
meddeladt Riksmarskalksembetet och Statskontoret till kännedom och underdånig efterrättelse.

40:o af samma dag, dito af dito under Sjunde Hufvudtiteln. (35.)

Vid föredragning den 21 i samma månad af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t,
med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln i hvad
besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle delgifvas Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på detta embetsverk
ankomme äfvensom att innehållet af skrifvelsen i de delar, som rörde andra embetsverk
och myndigheter skulle dessa meddelas.

Sedan, beträffande Riksdagens i skrifvelsen uttryckta önskan om definitivt ordnande
snarast möjligt af domänförvaltningen, Chefen för Finansdepartementet, enligt nådigt bemyndigande,
uppdragit åt särskilde personer att gemensamt med chefen för den byrå i
nämnda departement, inom hvilken domänärenden handlades, uppgöra förslag till domänförvaltningens
ordnande, hafva bemälde personer den 3 nästlidne November afgifvit förslag
i ämnet.

Öfver detta förslag har Kongl. Maj:t den 26 November infordrat yttranden från såväl
Kammarkollegium, efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes hörande, som ock från
Skogsstyrelsen.

41 :o af samma dag, angående Riksdagens revisorers berättelse om granskning af
statsverkets m. fl. fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1 877. (38.)
Jemte det transsumt af skrifvelsen i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement
än Finansdepartementet, för sådant ändamål blifvit till vederbörande departement
öfverlemnade, har Kongl. Maj:t den 21 Maj förständigat Statskontoret att gå i författning
derom att, på sätt Riksdagen begärt, en förteckning å Upsala universitets fasta
och lösa egendom blefve upprättad och bilagd den tablå öfver statens egendom, som, jemlikt
Kongl. Brefvet den 30 December 1874, borde hvart nionde år uppgöras.

42:o af samma dag, angående eftergift af Kronans rätt till vissa danaarf. (42.)
Den 21 Maj har Kongl. Maj:t till kännedom och underdånig efterrättelse meddelat vederbörande,
att Riksdagen bifallit Kongl. Maj:ts nådiga framställningar om eftergift af kronans
rätt till danaarf efter arkitekten Folke Birger Oppman och efter torparen Erik
Larsson.

Då Riksdagen deremot icke funnit skäl medgifva att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
kronan skulle till förmån för Ingeborg Mathilda Pfeiff afstå från anspråk på qvarlåtenskapen
efter Maria Mattsson, har den hos Kongl. Maj:t härom gjorda ansökning förklarats
icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

43:o af samma dag, angående förlängning af arrenderätten till indragna militiebostället
Smuttan. (43.)

Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda beslut har den 21 Maj meddelats Kammarkollegium
till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

44:o af den 12 Maj, angående post- och telegrafverkens förening. (49.)

Sedan Generalpoststyrelsen och Telegrafstyrelsen hvar för sig afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande i ärendet, har Kongl. Maj:t den 22 innevarande December anbefalt nämnda
embetsverk att inkomma med gemensamt utlåtande och förslag dels till stat för den ifrågasatta
gemensamma styrelsen för post- och telegrafverken dels ock till ordnande af de båda
verkens pensionsväsende.

45:o af den 14 Maj angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Den 22 Oktober har nådig kungörelse blifvit utfärdad angående stämpelpappersafgiften
samt hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas.

Beträffande Riksdagens framställning i fråga om utarbetande af förslag till ny
stämpelpappersförordning har Chefen för Finansdepartementet, hvilken den 21 Maj bemyndigats
att för utarbetande inom vederbörande byrå af ett dylikt förslag tillkalla två sakkunnige
personer, den 24 September anmodat Häradshöfdingen in. m. A. A. Lilienberg
och f. d. Advokatfiskal m. m. T. Arvid Billbergh att i omförmälda hänseende biträda.

46:o af samma dag, angående allmänna bevillningen. (69.)

Enligt Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 15 Oktober
utfärdat särskilda nådiga kungörelser angående dels den af 1880 års Riksdag åtagna allmänna
bevillning dels ock angående särskild tilläggsbevillning för år 1881, hvarjemte
Kongl. Maj:t, beträffande Riksdagens i skrifvelsen framstälda anhållan att Kongl. Maj:t
måtte taga i öfvervägande, huruvida icke de för en rättvis och jemlik beskattning menliga
följderna af den bristande enheten emellan landets administrativa och ecklesiastika indelning
skulle kunna undanrödjas samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till de ändringar
i bevillningsstadgan, Indika för ändamålets vinnande kunde finnas erforderliga, anbefait
Statskontoret och Kammarrätten att, efter Statistiska Centralbyråns och öfrige vederbörandes
hörande, afgifva det förslag, ifrågavarande skrifvelse afsåge.

47:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under Nionde Hufvudtiteln. (37.)
Vid föredragning den 21 Maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att skrifvelseu
skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än Finansdepartementet,
för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas samt att innehållet
af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas Statskontoret, hvarjemte
Kongl. Maj:t vidare föreskrifvifc, dels att Riksdagens beslut i fråga om pension för
sekreteraren hos Kammarkollegium Carl Johan Hassell och notarien derstädes Carl Edvard
Ljungberg, äfvensom för kanslisten hos Kollegium Johan Fredrik Platin skulle vederbörande
delgifvas dels ock att Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts framställning att ersättningen
till Civilstatens och Arméns pensionskassa skulle till närmast högre krontal utjem -

nas borde delgifvas direktionerna för nämnda kassor; och hafva för f. d. rektorn Carl Johan
Bohman och litteratören Per Thomasson, h vilka, i anledning af inom Riksdagen väckta
förslag, tillagts, den förre en årlig pension af 2,000 kronor och den senare ett årligt
understöd af 1,200 kronor, pensionsresolutioner blifvit i vanlig ordning utfärdade.

48:o af samma dag, angående upprättande af nytt reglemente för Riksgäldskontor.
(59.)

Den 21 Maj i underdånighet anmäld och, såsom ej påkallande åtgärd, lagd till handlingarne.

49:o af den 15 Maj, med ny riksstat. (65.)

Ifrågavarande riksstat har den 21 Maj meddelats Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

50:o af den 14 Maj, angående vissa delar af den under innevarande års riksdag
verkstälda statsreglering. (66.)

Den 21 Maj i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till handlingar™.

51:o af samma dag, angående tullbevillningen. (67.)

Sedan Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen, efter Landtbruksakademiens förvaltningsutskotts
hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen
beslutade införseltull å humle, majs och ost samt rörande inregistreringsafgift för hvetemjöl,
gryn och bönor, har Kong!. Maj:t den 3 innevarande December låtit utfärda ny tulltaxa,
att lända till efterrättelse från början af nästa år.

52:o af den 15 Maj, angående försäljning af den till häradsskrifvarebostället Alby
N:o 1 och fideikommissegendomen Wernberg gemensamt hörande qvarnlägenhet.
(60.)

Den 28 Maj har Kongl. Maj:t aubefalt Kammarkollegium att höra egaren af ofvannämnde
fideikommissegendom och derefter till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande angående de
köpevilkor, som för qvarnens försäljning ansåges böra bestämmas.

53:o af samma dag, angående jordafsöndring för folkskolans behof från regementschefsbostället
Brevik. (61.)

Riksdagens beslut i förevarande ärende bär den 28 Maj meddelats Kammarkollegium till
kännedom och underdånig efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

54:o af den 15 Maj, angående upplåtelse till Wisby stad af den inom staden belägna
så kallade landtränteritomten. (62.)

Sedan Stadsfullmäktige i Wisby uti infordradt yttrande förklarat sig förhindrade att för
närvarande på de af Kong]. Maj:t och Riksdagen bestämda vilkor förvärfva sig eganderätt
till ifrågavarande tomt, har Kongl. Maj:t den 3 innevarande December, enligt Karamarkollegii
hemställan, förordnat att berörda tomt skulle å offentlig auktion försäljas.

55:o af samma dag, angående jordafsöndring från Rådmansö kungsgård samt indragna
militieboställena Ödhult N:ris 1 och 2 äfvensom Grönkulla. (63.)

Hvad Riksdagen i förestående ärende beslutat har den 28 Maj meddelats Kammarkollegium
till kännedom och underdånig efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

56:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (64.)
Innehållet af förevarande skrifvelse har den 28 Maj meddelats Statskontoret.

57:o af den 12 Maj, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (50.)
Enligt Riksdagens begäran har nådig kungörelse härom blifvit den 18 Juni utfärdad.
Stockholm den 31 December 1880.

Wilh. Lilliestråle.

7:o. ICongl. EcMesiastik-departemeritet.

58:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 21 April 1880, om förändrad lydelse
af 15 § i Förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871. (20.)
Kongl. Maj:t har den 14 Maj anbefalt Kammarrätten att häröfver afgifva underdånigt
utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl Maj:t inkommit.

59:o af den 21 April, i anledning af väckta förslag om anvisande af nationalbelöningar
åt deltagarne i den med ångaren Vega fullbordade kringseglingen af
Asien. (21.)

Kongl. Maj:t har den 7 Maj meddelat Statskontoret Riksdagens beslut och i anledning
deraf meddelat särskilda föreskrifter.

60:o af den 14 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (36.)

Den 28 Maj har Kongl. Maj:t meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf föranledda
föreskrifter.

61:o af den 11 Maj, i anledning af väckt fråga om indragning af inspektorsbefattningen
vid de så kallade Yisingsö skolegods m. m. (41.)

Kongl. Maj:t har den 21 Maj anbefalt Kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande,
i denna fråga afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

62:o af den 10 Maj, angående anmälan om folkskolelärares afgång från sin befattning.
(44.)

Den 21 Maj har Kongl. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitlen, Stockholms stads Consistorium
samt Öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor att, efter vederbörande
folkskoleinspektörers hörande, häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, af hvilka eu del till
Kongl. Maj:t inkommit.

63:o af den 10 Maj, angående röstberäkning vid val af folkskolelärare. (45.)

Efter det samtliga Domkapitlen och Stockholms stads Consistorium blifvit i ämnet hörda,
har Kongl. Maj:t den 10 December afgjort detta ärende medelst utfärdad nådig kungörelse
angående ändring i 6 § 3 mom. af Kongl. Stadgan om folkundervisningen i riket.

64:o af den 12 Maj, angående väckt förslag om förändrad lydelse af § 48 mom.
1 i Kongl. Förordningen om fattigvården. (48.)

Kongl. Maj:t har den 21 Maj anbefalt Kammarrätten att, efter vederbörandes hörande,
häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

65:o af den 13 Maj om ändring i gällande föreskrifter rörande formen för vals förrättande
å kyrkostämma. (52.)

Kongl. Maj:t har den 12 Juni låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

Stockholm den 7 Januari 1880.

Ex officio

J. Schröderheim.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
är 1880 aflåtna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid
utgången af år 1880 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Ma:jt
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitie-departementet.

6:o "Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 9 Maj 1880, angående utsträckning af tiden
för straffarbetes fullgörande i enrum, samt om ombyte i vissa fall af nämnda
straffart mot annan sådan. (40.)

Kongl. Landtförsvars-departementet.

14:o af den 11 Maj, i anledning af Riksdagens år 1879 församlade revisorers berättelse
angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1877. (38.)

Kongl. Sjöförsvar s-departementet.

17:o af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde Hufvudtitel.
(37.)

Kong! Civil-departementet.

21 :o af den 17 April, i fråga om indrifvande af resterande bidrag från delegarne i brandstodsinrättning
å landet. (17.)

31:o af den 14 Maj, angående ändring af 1 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844
om förbud mot lotteriinrättningar. (56.)

Kong!. Finans-departementet.

38:o af den 4 Maj, angående pinglande af guldmynt å fem kronor. (27.)

40:o af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Sjunde Hufvudtiteln. (35.)

44:o af den 12 Maj, angående post- och telegrafverkens förening. (49''.)

45:o af den 14 Maj, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

46:o af samma dag, angående allmänna bevillningen. (69.)

52:o af den 15 Maj, angående försäljning af den till häradsskrifvarebostället Alby N:o 1
och fideikommissegendomen Wernberg gemensamt hörande qvarnlägenhet. (60.)

Kongl. Ecklesiastik-departementet.

58:o af den 21 April, om förändrad lydelse af 15 § i Förordningen angående fattigvården
i riket. (20.)

61:o af den 11 Maj, i anledning af väckt fråga om indragning af inspektorsbefattningen
vid de så kallade Wisingsö skolegods m. m. (41.)

62:o af den 10 Maj, angående anmälan om folkskolelärares afgång från sin befattning. (44.)

64:o af den 12 Maj, angående väckt förslag om förändrad lydelse af § 48 mom. 1 i
Kongl. Förordningen om fattigvården. (48.)

II.

Förteckning på sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
afiåtna underdåniga skrivelser anhängig gjorda, ärenden, hvilka i Justitieombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda,
äfvensom uppgift å de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

Kongl. Justitie-departementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lagtill
ordnande af Notarii-publici-befattningen. (225.)

Detta ärende är, på sätt uti den år 1876 afgifna förteckning omförmäles, beroende på
handläggning af Nya Lagberedningen.

2;o af den 11 Augusti 1860, angående införande af så kallade tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November i Statsrådet anmäld; och beror ärendet fortfarande på Kongl.
Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af
olycksfall vid jern vägstrafik. (90.)

Frågan afvaktan fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

4:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring i
gällande stadganden rörande socknemän inbördes skyldighet att deltaga i
prestgårdsbyggnad. (84.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

5:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det så kallade progressiva fäugelsesystemet. (92.)
Frågan hvilar fortfarande i afvaktan på Fångvårdsstyrelsens infordrade underdåniga utlåtande.

6:o af den 10 Maj 1875, i fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande
flottled. (39.)

På sätt annan denna dag upprättad förteckning förmäler, är författning i ämnet utfärdad.

Bill. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 3

7:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större
städerna i Sverige. (44.)

Detta ärende är, pa sätt föregående förteckningar omförmäla, fortfarande beroende på Nya
Lagberedningens handläggning.

8:o af den 21 Maj 1875, rörande förändrad lagstiftning om prsescription för klander
å jordafång.

Sedan Nya Lagberedningen, till hvars handläggning, på sätt i föregående förteckningar
omförmäles, ärendet blifvit öfverlemnadt, inkommit med förslag till Förordning angående
tioårig och tjuguårig häfd samt till Förordning om ändring i vissa delar af Kongl. Förordningen
den 16 Juni 1875, angående lagfart å fång till fast egendom, och till Förordning
om tillägg till 60 § i Kongl. Förordningen af nyssnämnda dag, angående inteckning
i fast egendom, har Högsta Domstolen öfver förslagen afgifvit infordra»!!, underdånigt
utlåtande; och afvaktar frågan Kongl. Maj:ts vidare beslut.

9:o af den 28 April 1877, i fråga om ändring af 3 kap. 23 § i Kongl. Stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den 29 Maj
1846. (35.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

10:o af den 19 Maj 1877, angående tillerkännande af laga vitsord åt telegram. (64.)
Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, beroende på Njra Lagberedningens
handläggning.

11 :o af den 23 Maj 1878, angående framläggande af förslag till lag om säkerhet
i jernväg^!'' och dermed jemförliga anläggningar. (62.)

På sätt annan, denna dag upprättad förteckning omförmäler, är lag i ämnet utfärdad.

12:o af den 1 Maj 1879, om lagstadganden angående rätt till borgerligt äktenskap
för vissa inom kyrkan qvarstående medlemmar. (23.)

På sätt annan, denna dag upprättad förteckning förmäler, är lag i ämnet utfärdad.

13:o af den 17 Maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning
och äktenskap. (54.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

14:o af samma dag, angående förändrade lagstadganden beträffande förfallolöst uteblifvande
af part eller vittne. (56.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

15:o af samma dag, angående revision af gällande förlagsförfattningar samt medgifvande
af rätt till underpant i lös egendom åt alla näringar. (58.)

1880 den 10 December i Statsrådet anmäld; och förordnade Kongl. Maj:t om tillsättande
af en komité för utarbetande af förslag till erforderliga stadganden i ämnet.

Stockholm den 31 December 1880.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

Kong!. Landtförsvars-departementet.

16:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 5 Oktober 1860, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöföisvaiets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för
landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, till följd af Kongl. Majrts den 19 Juni
1866 fattade beslut, böra af numera Armé- och Marinförvaltningarne upprättas, hafva
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt
fråga om den s. k. administrativa domsrätteus upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89.)

Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November
1868.

18:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Under den 19 Juni 1880 har en komité blifvit af Kongl. Maj:t tillsatt, för att, enligt
de i denna skrifvelse anförda grunder för försvars- och skattefrågornas lösning, utarbeta
fullständigt förslag till landtförsvarets ordnande.

Stockholm den 31 December 1880.

Alfred Sjöberg.

Kongl. Sjöförsvars-departementet.

19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående befrielse
för vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar.
(62.)

20:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet
att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

Till följd af Kongl. Maj:ts, uppå innevarande års Riksdags framställning, under den 6
sistlidne Augusti utfärdade nådiga kungörelse om befrielse för vissa fartyg att taga lots,
komma Riksdagens ifrågavarande skrivelser icke att erfordra någon Kongl. Maj:ts vidare
åtgärd.

21:o af den 17 Maj 1879, angående utläggning af ett fyrskepp å grundet Kopparstenarne.

Sedan vederbörande blifvit hörde, anmäldes ärendet inför Kongl. Maj:t den 3 innevarande
December, hvarvid, med anledning af då väckt förslag att anordna belysning af grundet

Kopparstenarne, medelst utläggande derstädes af en sjelfverkande mistklocka, försedd med
lysboj, Kongl. Maj:t förklarade Lotsstyrelsens hemställan att hos Riksdagen begära anslag
till anskaffning af ett fyrfartyg för grundet Kopparstenarne och till åstadkommande af
vissa förändringar af fyrarna å Gotska Sandön, för närvarande icke böra till någon Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

22.o af den 20 Maj 1879, i anledning af Riksdagens år 1878 församlade revisorers
berättelse om granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1876.

Det, enligt senaste uppgift, från Marinförvaltningen den 30 September 1879 afgifna underdåniga
utlåtandet öfver Riksdagens i 2:dra punkten af dess underdåniga skrifvelse gjorda
framställning föredrogs inför Kongl. Maj:t den 9 Januari detta år i sammanhang med
regleringen af utgifterna under Femte Hufvudtiteln, och blifver Riksdagens framställning
ej vidare föremål för nådig pröfning.

Stockholm den 31 December 1880.

C. Nordenfalk.

Kong! Civil-departementet.

23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Maj 1876, i fråga om beredande
af ökad kontroll å arbetare, som utom deras hemort taga anställning i
arbete. (74.)

Utlåtanden ännu icke inkomna från samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

24:o af den 17 Maj 1879, angående ändring i gällande stadganden om hemmansklyfning
och jordafsöndring. (55.)

Under den 27 December 1879 har Kammarkollegium till Kong], Maj:t inkommit med
infoidiade underdåniga yttranden från samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande samt
eget underdånigt utlåtande; och är ärendet pa Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

Stockholm den 31 December 1880.

E. von Krus enstjernå.

Kongl. Finans-departementet.

25:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande
öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Sedan Kongl. Majrt den 20 Juni 1879 uppdragit åt en skatteregleringskomité att, efter
fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket, uppgöra förslag till eu på denna
utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna, hafva till bernälde komité öfver -

lemnats så väl förestående skrifvelse som vederbörande myndigheters deröfver afgifna underdåniga
utlåtanden för att åt komitén tagas i öfvervägande vid behandlingen af de till
komitén hänskjutna frågor.

26:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt å krön onybyggen. (109.)

Sedan ett af Revisionssekreteraren E. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af
länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till Kammarkollegium samt bemälda kollegium
inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

27:o Riksdagen underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande al
arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna erhållit nådig befallning att, efter bergslagsintressenternas
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t
den 24 Augusti 1875, med bifall till bemälda kollegiers framställning, förklarat, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län egde, då han af kollegierna för
utredning af denna fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer att på stället
verkställa uppskattning af värdet utaf Sala bergslags och Sala stads samtliga med grufvedriften
och silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för så vidt icke dessa
vore till beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda, samt att derom afgifva
berättelse och utredning.

28:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstad! revision af statsverkets
med flere allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Beträffande Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan om åstadkommande af
eu tidigare utslutning och revision af allmänna räkenskaper har • Kongl. Maj:t den 12
December 1879, efter vederbörandes hörande, låtit utfärda nådiga kungörelser angående
dels förändrade bestämmelser i afseende å tiden för åtskilliga räkenskapers aflemnande
till granskning i Kammarrätten m. m., dels tiden för redovisande af förskott, som af
embetsverk, myndighet eller redogörare till underlydande utlemnas och för reqvisition af
ersättning för förskottsvis bestridda utgifter, dels ock förändrade bestämmelser i afseende
å tiden för aflemnande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och insändande till Skogsstyrelsen
af den lokala skogsförvaltningens räkenskaper, hvarjemte Kongl. Maj:t, för att
åvägabringa öfverensstämmelse mellan länsräkenskaperna och de förvaltande verkens räkenskaper
i afseende å tiden för deras afsilning och insändande till Kammarrätten, uppdragit
åt Chefen för Finansdepartementet att låta utarbeta förslag till de räkenskapsformulär
och föreskrifter för redovisningen inom länen, som för nämnda ändamål kunde
anses erforderliga.

På grund af detta bemyndigande har Chefen för Finansdepartementet den 26 Januari
innevarande år uppdragit åt Statskommissarie!] m. m. P. M. Nilsson att tillsammans med
Landskamereraren H. N. E. Amnéus och Länsbokhållaren A. Westrin deltaga i utarbetande

af förslag till de formulär och öfriga föreskrifter, som kunna anses erforderliga för länsräkenskapernas
anordnande på sätt som möjliggör deras afslutning och insändande till
granskning så tidigt, att riksbokslutet må kunna senast inom nio månader efter räkenskapsårets
slut varda afslutadt, och detta sfi väl under förutsättning att, i öfverensstämmelse
med Riksdagens uti ofvannämhda skrifvelse gjorda framställning, föreskrift skulle varda
meddelad om uppbördsredogörelsernas afslutande med kalenderår utan redovisning för resultatet
af de efter utgången af kalenderåret inträffande uppbördsstämmorna, som ock särskildt
under antagande att i motsats härtill, enligt ett af Kammarkollegium, Statskontoret
och Kammarrätten uti gemensamt underdånigt utlåtande af den 12 December 1878 väckt
och af sist nämnda båda embetsverk uti underdånigt utlåtande den 24 Maj 1879 närmare
utveckladt förslag, beslut skulle fattas om samtliga allmänna räkenskapers, och således
jemväl landtränterispecialräkningarnes med flere, nu kalenderår omfattande redogörelsers
afslutande å en med det nuvarande uppbördsårets utgång och fögderiräkenskapermas
afslutning mera sammanfallande tidpunkt; hvarjemte Chefen för Finansdepartementet
åt ofvannämnde personer uppdragit att taga i öfvervägande huruvida någotdera af de på
förut omförmälda grunder upprättade förslag till länsräkenskapernas uppställning må ega
företräde framför det andra samt att deröfver afgifva yttrande.

29:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kong!. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan Kammarrätten den 19 April 1880 till Kong!. Maj:fc inkommit med underdånigt
yttrande öfver det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglerande af landsstatens
löner m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kong]. Maj:ts pröfning beroende.

30:o af den 8 Maj 1872, angående upphörande af hofveriskyldigheten till kungsgårdar
och militieboställen i Skåne. (54.)

Detta ärende, deri Kammarkollegium och Arméförvaltningen den 22 Februari 1875 afgifva
underdånigt utlåtande, är på nådig pröfning beroende.

31:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna den 23 November 1876 afgifvit utlåtande
angående den dem anbefalda utredning samt Kong!. Maj:t häröfver infordrat yttrande från
Direktionen för nämnda stenkolsverk, har detta yttrande den 1 Mars 1880 till Kongl.
Maj:t inkommit.

32:o af den 24 Maj 1873, angående åt gärder för bevakande af statens rätt
och fördel i afseende å de egendomar i Norrbottens län, hvilka benämnas
»Gelli varaverken». (85.)

Sedan Kammarkollegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver Riksdagens i förestående
skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 17 innevarande December,
med afseende ej mindre å de upplysningar, hvilka numera förelåge angående de åt Gellivaraverken
upplåtna egendomarnes tillstånd och det sätt, hvarpå desamma af nuvarande innehafvaren
sköttes, än äfven å de förändrade förhållanden, som efter aflåtandet af Riksdagens

skrifvelse i ämnet inträdt genom de i Kammarkollegii utlåtande omförmälda, under de
senare åren utfärdade stadgande^ förklarat sig icke finna andra åtgärder i det af Riksdagen
antydda hänseendet för närvarande påkallade än dem, som redan funnes föreskrift^
i allmän lag och gällande författningar.

33:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket.

På sätt förut är nämndt har Kong!. Maj:t den 20 Juni 1879 uppdragit åt en skatteregleringskomité
att, efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket, uppgöra
förslag till en på denna utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna; och hafva
såväl Kammarrådet A. Anderssons betänkande af den 15 September 1874 angående sättet
och vilkoreu för grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning med
deröfver af vederbörande embetsverk afgifvet underdånigt utlåtande som ock förberedande
skattejemkningskomiténs den 20 Oktober 1876 afgifna underdåniga betänkande angående
medlen för genomförande af förslagen om grundskatternas afskrifning in. m. jemte af
vederbörande myndigheter deröfver afgifna underdåniga utlåtanden blifvit till komitén
öfverlemnade för att tagas i öfvervägande vid behandlingen af de till komitén hänskjuta
frågor.

34:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Detta ärende, deri Kontrolldirektören den 12 Mars 1878 afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

35:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof framställa förslag angående allmänna
bevillningen. (94.)

Sedan, i anledning häraf Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af landsstatens löner tillsatta komité att inkomma dels med utlåtande
öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i riksstat och
statsverkets räkenskaper för det år, då bevillningen inflyter, dels ock med förslag till förändringar
i bevillningsstadgan m. m., har utlåtande härom blifvit af bemälde komité afgifvet
i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13 Oktober 1876 angående
uppbörds- och redovisningsväsendet för länen.

Efter det Statskontoret den 25 påföljde November afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver komiténs betänkande, i hvad det rörde skatternas upptagande i riksstaten
och räkenskaperna ett år senare än nu eger rum, är målet på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

36:o af den 16 April 1875, i fråga om anskaffande af ny lokal för Riksbanken. (18.)
Sedan Fullmäktige i Riksbanken dels uti skrifvelse den 7 Juni 1879 hos Kongl. Maj:t
anhållit om meddelande, huruvida och i sådant fall till hvilket bestämdt belopp i penningar
den Kongl. Maj:t och Kronan tillhöriga, för hofstallets behof upplåtna egendomen
N:o 1 i qvarteret Sjöhästen i Stockholms stad skulle kunna få af Riksbanken förvärfvas
för att derå uppföra eu byggnad för Riksbanken, dels ock i skrifvelse den 20 November

1879 anhållit, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande två af Fullmäktige alternativt
framställa förslag till ordnande af de å Helgeandsholmen uppförda hofstallbyggnaderna
för att derigenom bereda plats för uppförande derstädes af en bankbygguad och, för den
händelse något af nämnda förslag tillvunne sig Kongl. Maj:ts bifall, meddela Fullmäktige
mot hvilken ersättning i penningar och under hvilka vilkor i öfrigt Riksbanken kunde
förvärfva någondera af de två alternativt föreslagna platserna å nämnda holme, bar Kongl.
Maj:t, efter inhemtande af såväl Riksmarskalksembetets som Öfverintendentsembetets yttrande
i ärendet, vid föredragning den 3 innevarande December af Fullmäktiges berörda
framställningar funnit förslaget om öfverlåtande till Riksbanken af den för hofstallets räkning
disponerade tomt i qvarteret Sjöhästen för närvarande icke kunna bifallas.

Hvad beträffar Fullmäktiges hemställan huruvida och på hvilka vilkor Kongl. Maj:t
kunde finnas benägen att, under förutsättning af samtliga de nuvarande stallbyggnadernas
å Helgeandsholmen ombyggnad och hufvudstallets förläggande parallelt med Norrbro tilllata
Riksbanken att till byggnadsplats förvärfva den sålunda och genom bazarbyggnadens
nedrifvande afröjda östra delen af holmen, har Kongl. Maj:t funnit, att det utrymme, som
på detta sätt skulle för stallbyggnaderna och stallgården erhållas, icke blefve för ändamålet
tillräckligt.

Vidkommande Fullmäktiges framställning om förvärfvande till byggnadsplats för Riksbanken
af allenast den del af Helgeandsholmen, som skulle frigöras dels genom nedrifvande
af bazarbyggnaden, dels derigenom att den öster ut gående flygeln af stallbyggnaden
samt vagnbodarne bortflyttades och, med bibehållande af stallets hufvudbyggnad, förlädes
i en halfrundel åt vester, har Kongl. Maj:t låtit genom Öfverintendentsembetet upprätta
kostnadsförslag öfver såväl hofstallets sålunda föreslagna ombyggnad som holmens ordnande
i öfrigt, hvilket förslag blifvit Fullmäktige till kännedom meddeladt.

Då emellertid mot eu sådan anordning af holmen flere anmärkningar kunde göras,
har Kongl. Maj:t ånyo tagit i öfvervägande ett af särskildt utsedde komiterade den 14
December 1876 afgifvet förslag om de å Helgeandsholmen befintliga stallbyggnaders förflyttning
till Artilleriplanen jemte uppförande af ett vaktstall i Kongl. slottets omedelbara
närhet; och har Kongl. Maj:t meddelat Fullmäktige de vilkor, på hvilka Kongl. Maj:t,
under förutsättning af Riksdagens samtycke till ett nytt hofstalls inrymmande å Artilleriplanen
och densamma omgifvande tomter, vore villig att låta från holmen bortflytta samtliga
för hofstallets räkning använda, staten tillhöriga byggnader samt till Fullmäktiges
förfogande för uppförande af riksbanksbyggnad öfverlemna de staten derstädes tillhöriga
tomter.

37:o af den 19 Maj 1875, angående väckt fråga om vidtagande af åtgärder i af- ''
seende å de privilegierade stockfångstskogarna. (50.)

Vid föredragning den 17 innevarande December af förestående skrifvelse har Kongl. Maj:t,
med afseende å hvad af Kammarkollegium och öfrige vederbörande blifvit anfördt, funnit
Riksdagens ifrågavarande framställning icke till annan åtgärd föranleda än att Kongl.
Maj:t dels förklarat, att i de särskilda fall, då Skogsstyrelsen, antingen på sågverksegarens

derom gjorda ansökning eller på vederbörande skogstjenstemans anmälan, finner att å sågverk
tilldeladt vederlagsområde timmerafverkning till afsevärdt belopp utöfver den redan
medgifna kan ega rum, bemälde styrelse skall ega att, efter derom hos Kongl. Maj:t gjord
framställning och på af Kongl. Maj:t faststälda vilkor, med sågverksegaren ingå öfverenskommelse
om afrakning af timmeröfverskottet under viss tid, dels ock förständiga! sine
Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och Vesternorrlands län att, efter verkstäld
undersökning, huruvida den åt de privilegierade sågverken upplåtna stockfångst behörigen
vid dessa sågverk försågades, vidtaga de åtgärder, som af undersökningen kunde
finnas påkallade för återvinnande åt Kronan af de åt dylika sågverk mot skogsråtta utbrutna
stockfångstområdeu.

38:o af den 22 Maj 1875, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Sedan Statskontoret anmält, att ett tillräckligt antal nya beläggningsstämplar numera vore
färdiga, hafva nådiga kungörelser utfärdats dels den 14 sistlidne Maj angående utlemnande
af dylika beläggningsstämplar, dels ock den 3 innevarande December angående viss preskriptionstid
för utbyte af beläggningsstämplar af äldre modell.

39:o af deri 11 Maj 1876, i anledning af den år 1875 verkställa granskning af
statsverkets med flera allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Öfver Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan om förändring i vissa till
störa barnhuset med flera inrättningar utgående anslag, har Kongl. Maj:t den 19 Maj
1876 infordrat Statskontorets underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

40:o af den 16 Maj 1876, om åtgärd för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning. (75.)

Denna skrifvelse är på nådig pröfning beroende.

41:o af den 17 Maj 1877, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin. (54.)

Sedan den af Kongl. Maj:t, enligt Riksdagens anhållan, tillsatta komité för öfverseende af
gällande författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin den 22 April 1879
ingifva underdånigt betänkande med förslag till författningar i ämnet samt såväl Öfverståthållareembetet
som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen blifvit i ärendet hörde,
bär Kong]. Maj:t den 5 nästlidne November anbefalt Högsta Domstolen att afgifva underdånigt
yttrande öfver de i komiténs författningsförslag förekommande nya eller förändrade
bestämmelser af kriminalrättslig natur.

42:o af den 24 Maj 1877, i anledning af väckt fråga om rätt till lyftning af de
till begrafningshjelp afsedda innehållningar å löner. (75.)

Sedan Statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t
den 30 December 1878 förklarat, att med pröfning af Riksdagens berörda framställning
skall tills vidare anstå.

43:o af den 15 Maj 1878, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och

Bill. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1881 års Riksdag. 4

ordningen för anmärkningsmåls utförande mot enskild person i fråga om för
högt uppburen liqvid. (41.)

Medelst nådig remiss den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t öfver Riksdagens förevarande
framställning infordrat Kammarrättens underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke
inkommit.

44:o af den 12 Maj 1879, angående reglering af kronans och bolaget P. A. Norstedt
& Söners till hvarandra gränsande tomter å Riddarholmen. (34.)

Den 19 nästlidne November hafva handlingarne i detta ärende öfverlemnats till Fullmäktige
i Riksgäldskontoret för att vara att tillgå vid den utredning angående lämplig plats
för uppförande af ett nytt riksdagshus, helst å Riddarholmen, Riksdagen åt Fullmäktige
uppdragit, hvarjemte Fullmäktige anmodats att vid handlingarnes återställande, till Kongl.
Maj:t afgifva yttrande, huruvida de ansåge bolaget P. A. Norstedt & Söners tomter höra
för uppförande af nytt riksdagshus användas samt om Fullmäktige ämnade i sådant hänseende
till Riksdagen göra framställning.

45:o af den 19 Maj 1879, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel (46.)

Den 20 Juni 1879 har Kongl. Maj:t, med bifall till Riksdagens derom gjorda hemställan,
uppdragit åt eu komité att, efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket,
uppgöra förslag till en på denna utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna.

46:o af den 20 Maj 1879, angående verkstäld granskning af statsverkets med
flere allmänna fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876. (59.)
Med anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda anhållan, att föreskrift måtte meddelas
derom, att förteckningar å de i statens embetsverk eller annorstädes befintliga, staten tillhöriga
möbler och andra värdefullare inventarier skulle upprättas samt expens- och aflöningsräkningarue
biläggas, har Kongl. Maj:t den 30 Maj 1879 aubefalt Kammarrätten
att afgifva underdånigt utlåtande i ämnet.

Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

47:o af samma dag, i fråga om afsättande till kronopark af indragna ryttmästarebostället
Kolleberga N:ris 1 och 2. (64.)

Sedan Kammarkollegium, efter Skogsstyrelsens hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
har Kongl. Maj:t den 12 Juni, enär, med afseende å hvad Skogsstyrelsen anfört,
af de till ifrågavarande boställe hörande inegor och byggnader endast de i norra delen af
egendomen invid Rönneån belägna gräsmader syntes kunna för skogsskolans behof undvaras,
förordnat att bostället i öfrig! skulle öfverlemnas till Skogsförvaltningen för att användas
till kronopark och för skogsskolans räkning, hvarjemte Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium
att, sedan omförmälda mader blifvit på kollegii föranstaltande uppmätta och
å karta affattade, desamma i vanlig ordning från den 14 Mars 1881 för statsverkets räkning
utarrendera.

48:o af samma dag, angående allmänna bevillningen.

Vid föredragning den 20 sistlidne Augusti af Riksdagens i förenämnda skrifvelse gjorda
anhållan, det Kongl. Maj:t måtte för de år, då ny fastighetsbevillning allmänneligen egt
rum, låta utarbeta och offentliggöra öfversigter öfver bevillningstaxeringen i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med en genom Finansdepartementets försorg utarbetad och åt trycket
utgifven öfversigt af 1876 års bevillningstaxering, har Kongl. Maj:t förklarat, att frågan
om anordnandet af regelbundet återkommande öfversigter af bevillningstaxeringen för nämnda
år borde anstå tills vidare och intill dess en närmare erfarenhet om den för sådana öfversigter
lämpligaste form blifvit vunnen, i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t, på framställning
af skatteregleringskomitén, från vederbörande infordrat åtskilliga uppgifter rörande
1879 års bevillningstaxering.

Stockholm den 31 December 1880.

Wilh. Lilliestråle.

Kong].. Ecklesiastik-departementet.

49 :o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående åtgärder
för eu förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 beslutit att till nämnden för ordnande åt
presterskapets aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar låta öfverlemna handlingarna
i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de nämnden i öfrig! uppdragna
göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunde föranleda, så kar
nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande, som den 30 samma
månad remitterats till Stockholms stads Konsistorium, för att, efter vederbörande presterskaps
hörande, deröfver afgifva underdånigt yttrande; och har detta yttrande den 25 Februari
1876 till Kongl. Maj:t inkommit.

50:o af den 12 Juni 1866, ifråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten. (72.)
Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet vid
universiteten, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt utlåtande af
den 3 Juli 1868 afgifvit, har Kong!. Maj:t i denna fråga inhemtat allmänna kyrkomötets
yttrande, hvilket den 12 påföljande Oktober inkommit.

51:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i
stadgandena om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för presterlig
befordran. (91.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i
ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad,
har Kongl. Maj:t den 21 samma månad häröfver inhemtat underdånigt utlåtande
från allmänna kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit; och se -

dan Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling afkyrkolagskomitén,
hvars förslag den 20 Mars 1874 till Justitiedepartementet inkommit, har
samma förslag jemte de af Domkapitlen deröfver afgifna yttranden blifvit af Högsta Domstolen
granskadt enligt deröfver fördt protokoll, som till Kongl. Maj:t inkommit.

52:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Sedan ej mindre Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, än äfven Kanslersembetet
för Lunds universitet och Lunds Domkapitel häröfver afgifvit infordrade underdåniga
utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 26 Oktober 1880 anbefalt Domkapitlet i Göteborg att
sig i ämnet yttra, hvilket yttrande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

53:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitel samt Hof- och Stockholms
stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka till Kongl.
Maj:t inkommit.

54:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf kyrkotionden,
som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Den 30 Maj 1873 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret att
efter vederbörandes hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

55:o af den 19 Maj 1874, angående, bland annat, ändring i stadgandena om val
till folkskoleläraretjenster. (74.)

Sedan denna skrifvelse blifvit den 14 Oktober 1874 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnad för handläggning af frågan om ändrade föreskrifter angående val af
folkskolelärare, har Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1874 i detta ärende från Domkapitlen
infordrat utlåtanden, hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit; hvarefter Kongl. Maj:t den
10 December 1880 afgjort detta ärende medelst utfärdad nådig kungörelse om ändring
i 6 § 3 mom. af Kongl. Stadgan om folkundervisningen i riket.

56:o af den 10 Maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Sedan ett i ärendet utarbetadt förslag, enligt Kongl. Maj:ts beslut den 1 November 1878,
blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige män och dessa den 20 Maj
1879 till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet, hafva Kongl.
Maj:ts samtliga Befallningshafvande äfvensom Domkapitlen erhållit befallning att häröfver
afgifva underdåniga utlåtanden, af hvilka en del till Kongl. Maj:t inkommit.

57:o af den 14 Maj 1876, angående ordnande af döfstumeun der visningen i riket. (71.)
Efter det den af Kongl. Maj:t den 30 December 1876 förordnade komité den 23 Augusti
1878 inkommit med underdånigt betänkande i ämnet och Kongl. Maj:t den 24 i sistnämnda
månad häröfver från samtliga landsting .och från stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping infordrat underdåniga utlåtanden, bvilka blifvit till kornitén
öfverlemnade, bär komitén med underdånigt yttrande i ämnet den 2 December
1879 till Kongl. Maj:t inkommit.

58:o af den 24 April 1878, angående upphörande eller nedsättning af lärarinnornas
årsafgift till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa. (15.)

Efter det Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning häröfver afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 20 Februari 1880 till Riksdagen aflåtit nådig
framställning i ämnet, hvarefter och sedan denna framställning blifvit af Riksdagen bifallen,
ärendet blifvit afgjordt genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 12 Juni 1880
angående ändringar i reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

59:o af den 20 Maj 1879, i anledning af Riksdagens år 1878 församlade Revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1876. (59).

Sedan denna skrifvelse, i hvad den rörer kostnaderna för folkskoleinspektionen, den 10
Juni 1879 blifvit från Finans- till Ecklesiastikdepartementet öfverlemnad, har Kongl.
Maj:t den 15 Augusti 1879 anbefalt Statskontoret att i denna fråga afgifva underdånigt
utlåtande, hvilket till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 7 Januari 1881.

Ex officio

J. Schröderheim.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1880
aflåtna, i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag
införda skrivelser, finnas upptagna i Statsdepartementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare talet
nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	19	3	37	13, 17, 47	55	30
2	*)	20	58	38	14, 41	56	31
3	*)	21	59	39	26	57	16
4		22	4	40	6	58	32
5	18	23	22	41	61	59	48
6	2	24	37	42	42	60	52
7	35	25	5	43	43	61	53
8	33	26	23	44	62	62	54
9	34	27	38	45	63	63	55
10	*)	28	24	46	27	64	56
11	*)	29	39	47	28	65	49
12	*)	30	7	48	64	66	50
13	*)	31	10	49	44	67	51
14	19	32	12	50	57	68	45
15	20	33	15	51	***)	69	46
16	36	34	25	52	65	70	9
17	21	35	40	53	29
18	11	36	60	54	8

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontor.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vård
afgifven år 1881.

Sedan sistförflutna Eiksdags början bär icke något ärende rörande tryckfrihetens
vård hos Komiterade förevarit; hvilket förhållande Komiterade bort hos Riksdagen
anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1881.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. J. ARRHENIUS.

FRTTH. GRAFSTRÖM. J. F. EKLUND.

CARL J. SCHÖNING.
R. M. BOWALLIUS.

D. G. Restadius.