JUSTITIE-OMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1874:Jo)

, JUSTITIE-OMBUDSMANNENS

EMBETS-BERATTELSE

atgifven vid lagtima riksmötet år 1874;

samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAR 11 vE GG ST ROM S BOKTRYCKERI
1874.

INNEHÅL L.

Redovisning för åtal anstälda emot Sld 1)

Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, för olaga verkställighet af straff

och oriktiga anteckningar i fånglistorna ............................................................ 1.

2) Samme Konungens Befallningshafvande, för förment olaga häktning (forts, från sidd.

15—21 i 1873 års embetsberättelse)............... .................................................... g.

3) En tillförordnad Domhafvande i Kinds härad, för utfärdande af och uttagande af

lösen för utdrag af Häradsrättens protokoll i ett ärende, deri Konungens Befallningshafvande
i länet begärt häradsboernes hörande inför Häradsrätten ............... 8.

4) En Länsman inom Norra och Södra Åsbo samt Bjäre fögderi, för underlåtandet att

verkställa en för sådant ändamål till honom aflemnad laga kraftvunnen dom (forts,
från 1873 års embetsberättelse sidd. 2—10)......................................................... 14.

5) Domhafvanden i Wendels tingslag, för olagligt ådömande af förlust utaf medborger ligt

förtroende ..................................................................................................... 14.

6) Magistaten i Gefle, för'' dröjsmål med anställande af auktion å rättigheter till för säljning

af spirituösa (forts, från 1873 års embetsberättelse sidd. 23—26) ......... 15.

7) En tillförordnad Domhafvande i Torna härad, för det att part blifvit ohörd dömd

vid en af- och tillträdeshusesyn ........................................................................... 15.

8) Radstufvurätten i Wadstena, för olagligt ådömande af förlust utaf medborgerligt för troende,

och Rådstufvu-Rättens ordförande serskildt, för felaktig expedition af utslaget.
.................................................................................................................... 17.

9) Landshöfdinge-embetet i Norrbottens län, för det ny auktion å utmätt fastighet blif vit

utlyst, innan utslaget, hvarigenom den förutgångna auktionen ogillades, vunnit
laga kraft ......................................*...................................................................... Ig.

10) Kommendanten vid Straff-fängelset i Warberg, för oriktig verkställighet af straff...... 22.

11) Polismästaren i Stockholm, för ett af honom meddeladt förment olaga beslut, i fråga

om rättighet att betjena allmänheten med körning af omnibusvagn (forts, från
1873 års embetsberättelse sidd. 36—41)............................................................... 23.

12) Radstufvurätten i Söderköping, för oriktig förvandling af böter................................. 23.

13) Domhafvanden i Hanekinds härad, för vägran att förnya inteckning för ränta å skulde bref,

emedan donna icke fanns till beloppet utsatt i protokollet öfver skuldebrefvets
företeende vid annan domstol ....................................................................... 24.

14) En tillförordnad Domhafvande i Nordingrå tingslag, för underlåtenhet att expediera

utslaget i ett afgjordt mål och för aflemnande af ofullständig dombok till ständige
Domhafvanden............................................................................................... 27.

15) Vice Pastorn i en församling inom Hernösands stift, för oriktig behandling af en

fråga om äktenskapsjäf m. m. .''............................................................................. 30.

Sid

16) Landskamreraren i Westernorrlands län, för olagligen påförd och uttagen lösen för

ett utslag................................................................-.....;........................................

17) Förutvarande Polismästaren i Stockholm, för olaga häktning m. m...................

18) Eu tillförordnad Borgmästare i Arboga, för underlåtenhet att i rätt tid uppsätta

dombok och magistratsprotokoll .........................................................................•

19) Polisintendenten i Stockholm, för oriktig tillämpning af 1846 års Stadga angående

försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer.............................................

Betraktelser angående lagskipningens tillstånd:

a) Kongl. Förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om

häradsting den 11 Maj 1872............................................................................

b) Fortsättning af den i senast afgifna embetsberättelse afhandlade fragan om pre judikat

m. .........................................................................................

Angående tolkningen och tillämpningen af Kongl. Förordningen angående utsträckt
tillämpning af straffarbete i enrum den 30 Maj 1873 och Kongl. Kungörelsen
angående Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och Tillsyningsmäns vid kronohäkten
skyldighet att å till dem för verkställighet inkommande utslag rörande häktade personer
göra vissa anteckningar den 3 Oktober 1873 ............................................

Underdåniga hemställanden:

a) Om utfärdande af arbetsordning för Kongl. Kammarrätten ..........................;........- 69-

b) Om tillägg af ett nytt moment i § 1 af Kongl. Kungörelsen om indrifning och

redovisning af böter och viten den 29 Januari 1861............................................ 80''

Summarisk uppgift å de under år 1873 inkomna och handlagda klagomål samt förord- ^

nade åtal.............................................................................................................

Embetsresan år 1873 ..........................................................................;..... ...............

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen före skifver,

af Kongl. Maj:t efter sistlidna års riksmötes början meddelad.................. 87

Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomma uppgifter, som äro intagna i Bilagan 88

BILAGA.

Uppo-ifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1873 aflåtna underdåniga
skrifvelsor och i anledning deraf hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder...... 3.

)> å de i nyssberörda unnderdåniga skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda................................... -..............;................7 .......20"

» å de genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflatna underdåniga skntvelser
anhängiggjorda ärender, hvilka i Jnstistie-ombudsmannens senaste em
betsberättelse finnes upptagna såsom i sin helhet, eller till någon del oafgjorda,

äfvensom de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna ..._.............. 22.

Tabell öfver förstberörda uppgifter....................................................................................

Berättelse, afgifven af Kommitterade för tryckfrihetens vård............................................. 37.

Till Riksdagen.

Under det sistförflutna året hafva''"utslag i nedanstående, af mig förordnade
åtal blifvit meddelade;

Vid granskning af 1869 års fångförteckningar från länsfängelset i
Malmö anmärktes, ej mindre att Tegelmästaren Anders Hansson, hvilken
den 28 Maj 1868 intagits i nämnda fängelse till undergående af honom
för förfalskningsbrott ådömdt straffarbete under ett år och nio månader
och således bort, efter behörigt afdrag i följd af straffets verkställande i
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1814 års Riksdag. 1

enrum, qvarhållas till den 14 Oktober 1869, blifvit redan den 14 Augusti sistnämnda
år frigifven; än äfven att ynglingarne Axel Larsson och Carl Johan
Isaksson, hvilka antecknats såsom dömde för första resan stöld, den förre
till tre och den senare till två månadess straffarbete, samt börjat undergå
bestraffningen den 3 Augusti 1869, blifvit ur fängelset lössläppte Axel
Larsson redan den 3 Oktober men Carl Johan Isaksson först den 3 November
samma år.

På dessa anmärkningar, som meddelades Konungens Befallningshafvande
i Malmöhus län, afgaf Landshöfdinge-embetet i länet förklaring
den 31 December 1870 och yttrade dels, i fråga om Anders Hansson, att
misstag förelupit vid uträkningen af det afdrag å strafftiden, som han, på
grund af straffets undergående i enrum, bort åtnjuta; att Fängelse-direktören
dittills ensam fått uträkna strafftiderna för de i fängelset intagne
fångar, hvaruti den förändring imedlertid sedermera blifvit införd, att berörda
uträkning verkstäldes äfven å Landskansliet under Landssekreterarens
kontroll, likasom en förändrad ordning iakttoges i afseende på kollationeringen
af de utskrifna exemplaren af fånglistorne; att öfverlemnandet
atgFängelse-direktören att sålunda verkställa hvad som rätteligen tillkoinme
Landssekreteraren härrört deraf, att den sistnämndes tid öfver höfvan upptoges
afvandra tjenstegöromål samt kontroller af hvarjehanda slag, och att
Fängelsedirektören ej allenast egde fullständig insigt i gällande föreskrifter
rörande straffs verkställande i enrum, utan ock under en lång följd af år, då
han likaledes lemnats utan kontroll, aldrig tillförene begått något misstag
af ifrågavarande art; mdels ock, beträffande Axel Larsson och Carl Johan
Isaksson, att, på sätt ett bifogadt utdrag af fångrullan för år 1869 utvisade,
någon felaktighet vid verkställandet af de dem ådömda straff icke egt rum,
enär Axel Larsson varit dömd till endast två och icke till tre månaders
straffarbete och således, då han börjat undergå straffet den 3 Augusti,
rätteligen blifvit frigifven den 3 Oktober, samt Carl Johan Isaksson, dömd
till tre månaders sådant arbete och till bestraffning intagen den 3 Augusti,
lösgifvits icke den 3 Oktober utan först den 3 November, hvilket förhållande
jemväl bestyrktes af de från fängelset afgifna dagrapporter.

Finnande denna förklaring icke tillfredsställande, yttrade jag derom
i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge: att det som i berörda förklaring i främsta rummet

ådragit sig min uppmärksamhet vore, att Direktören vid länsfängelset, efter
hvad som under förutgångna år inträffat, ännu år 1869 tillåtits att utan
kontroll å Landskansliet uträkna fångarnes strafftider och efter denna uträkning
bestämma dagen för fånges frigifvande ur häktet, utan att Konungens
Befallningshafvande tycktes hafva med dessa åtgöranden tagit

någon befattning; samt vidare att Landshöfdinge-embetet tilltrott sig uppgifva,
att bemälde Fängelsedirektör, ehuru han en lång följd af år fått på
nyssberörda sätt, utan kontroll, uträkna och bestämma strafftiden för fångarna,
likväl »aldrig tillförene begått något misstag af ifrågavarande art»;
efter det att, på sätt min till 1867 års Riksdag afgifna embetsberättelse utvisade,
vid en anmärkning, som under granskning af 1862 års fångförteckningar
från länshäktet i Malmö blifvit gjord, att en fånge, Johannes Nilsson Knall;
hvilken bort den 25 September sistnämnda ar afsluta ådömdt straffarbete, ej
förr än den 26 påföljande Oktober blifvit ur fängelset frigifven, Konungens
Befallningshafvande i den infordrade förklaringen uppgifvit den anmärktafelaktigheten
hafva tillkommit genom förbiseende af Fängelsedirektören, densamme
som vid nu ifrågakomna tilldragelse innehade nämnda befattning, samt tillika
föi f äktat den åsigt, att det vore f ängelsedirektörens, icke Konungens Befallningshafvandes,
skyldighet att uträkna och bestämma, när straff, som
verkstäldes a länshäktet, skulle börja och sluta, och att Fängelsedirektören
följaktligen vore ensam ansvarig för fel som vid straffets verkställande egde
rum, hvilken åsigt dock vid pröfningen af det åtal, jag för sistberörda oriktiga
verkställighetaf straff anstälde emot Konungens Befallningshafvande, vederlädes
i det Kong!. Hofrätten förklarade ej mindre Herr Landshöfdingen, som då redan
utöfvade detta embete, än äfven då varande Landssekreteraren och Landskamreraren,
hvar i sin moll, skyldige att ansvara för den felaktiga verkställighetsåtgärden,
hvarföre de ock fäldes att bota, de två förstnämnde hvardera
ett hundra och Landskamreraren tjugofem riksdaler; och efter det att — enligt
hvad som inhemtades af min till 1870 års Riksdag afgifna embetsberättelse
sedan vid granskningen åt 1867 års fångförteckningar för ifrågavarande
länshäkte blifvit upptäckt, att en fånge, Juliana Pettersson, hvilken bort
från ådömdt straffarbete frigifvas den 20 November sistberörda år, lösgifvits
redan den 24 September, såsom det i fångförteckningen bette, »till följd af
namnförvexling med eu annan fånge», samt åtal jemväl för detta fel blifvit af
mig förordnadt, Herr Landshöfdingen samt då varande Länsnotarie!!, hvilken
såsom Landssekreterare tjenstgjort den dag, misstaget egt rum, likaledes förmält,
att fångens förtidiga lösgifvande berott endast på misstag å samme
Fängelsedirektörs sida, men icke destomindre blifvit af Kong!. Hofrätten, genom
utslag den 25 Oktober 1869, fälde att, för underlåtenhet att med erforderlig
omtanka handhafva den Konungens Befallningshafvande omedelbart tillkommande
styrelse och inseende öfver länshäktet, i följd hvaraf ifrågakomna bestraffning
blifvit obehörigen förkortad, bota Herr Landshöfdingen ett hundra
och Länsnotaren femtio riksdaler; hvarjemte jag i samma skrifvelse anförde,
att utom de gröfre fel vid straffs verkställande å länshäktet i Malmö,
som varit att anmärka, sådana felaktigheter i fånglistorna, som de här

ofvan i fråga om Axel Larsson och Carl Johan Isaksson omförmälda,
ingalunda vore att räkna till sällsynta undantag, utan vid granskning af
nämnda listor från länshäktet i Malmö hvarje år ofta noga påträffats och
föranledt vidlyftig skriftvexling, ehuru listornas riktighet varit af vederbörande
tjensteman hos Konungens Befallningshafvande i föreskrifven ordning
bestyrkt; på grund af hvilket allt jag uppdrog åt Advokatfiskalsembetet
att inför Kongl. Hofrätten tilltala Herr Landshöfdingen samt
Landssekreteraren i Malmöhus län såväl derför att Anders Hansson
blifvit från straffarbetet frigifven två månader innan det samma bort
taga slut samt för det uppgifterna rörande de Axel Larsson och
Carl Johan Isaksson ådömda och å dem verkstälda bestraffningar varit i
fångförteckningarne på förut nämnda sätt felaktiga, som ock derför att,
ehuru, enligt Landshöfdingeembetets uppgift, förändrade anordningar
sedermera skulle blifvit vidtagna i så måtto, att uträkningen af strafftidernas
längd för de i fängelserna intagna fångar äfven verkstäldes i Landskansliet
under Landssekreterarens kontroll och annan ordning i afseende på kollationeringen
af de utskrifna exemplaren af fånglistorna blifvit införd, det
likväl inträffat, att en fånge, Gördelmakare!! Anders Andersson, intagen i
fängelset den 9 November 1870 till undergående af honom för forsta resan
stöld ådömdt fyra månaders straffarbete, lösgifvits den 7 Januari 1871, såsom
det i fångförteckningen uppgifves, »till följd af namnförvexling med annan
fånge»; af hvilket förhållande det syntes mig framgå, att Fängelsedirektören
haft och fortfarande hade bemyndigande af Konungens Befallningshafvande
ej allenast att uträkna och bestämma strafftiden för fångarna, utan
ock att lösgifva dessa, utan föregånget förhör inför Konungens Befallningshafvande
eller Landssekreteraren, enär det icke gerna vore tänkbart att, om
sådant förhör egde rum, såsom fallet vore vid andra länshäkten, fångar
gång efter annan skulle lösgifvas, »till följd af namnförvexling» eller innan
de utstått sina straff, — allt omständigheter, som vid dylika förhör, om de
med någon omsorg förrättades, borde kunna utredas.

Uti häröfver af Kongl- Hofrätten, på Advokatfiskalseinbetets anhållan,
infordrade förklaringar hafva Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren
— Indika utöfvat länsstyrelsen å de tider, då Anders Hansson
och Anders Andersson lösgåfvos, likasom Landssekreteraren serskild! haft att
hålla hand öfver de fångförteckningars upprättande, i hvilka felaktiga uppgifter
rörande Axel Larsson och Carl Johan Isacksson förekommit — hufvudsakligen
anfört:

Herr Landshufdwyen: att mängden oeh beskaffenheten af de honom serskild!
åliggande arbetsgöromål icke lemnade honom tillfälle att utöfva fullständig
kontroll öfver det stora antal mindre bestyr, som tillhörde länssty -

relsen, hvilket han förmenat icke heller höra betraktas såsom hans skyldighet,
då de båda afdelningarne af bemälda styrelse hade hvar sin ansvarige
chef, på hvilken Herr Landshöfdingen måste ega att i detaljfrågor förlita
sig; samt

Landssekreteraren; att hans tid och arbetskrafter till det yttersta toges
i anspråk aff tjensteangelägenheter, med hvilken framställning han dock
icke åsyftade att försvara det numera öfvergifna förfarandet att låta Fängelsedirektören
utan kontroll uträkna fångarnes strafftider, utan blott att
visa, det anledningen till berörda förfarande vore att söka i göromålens
mängd vid Landskansliet och icke i ringaktning för tjenstepligt hos Landssekreteraren,
som, hvad Anders Hanssons förtidiga lösgifvande ur fängelset anginge,
icke hade något vidare att till sin ursäkt åberopa; hvarjemte Landssekreteraren
till upplysning rörande förloppet vid Anders Anderssons obehörigafrigifvande
den 7 Januari 1871 —för hvilken felaktighet Fängelsedirektören blifvit
stäld under tilltal vid Rådstufvu-rätten i Malmö och genom utslag den 1 påföljande
Juni fäld, jemlikt 25 kap. 14 § Strafflagen, att bota femtio riksdaler,—
vid sin förklaring fogat Rådstufvu-rättens protokoll i nämnda mål, utvisande,
att, sedan Fängelse-direktören ifrågavarande dag tillsagt om inställelse i
expeditionsrummet af fången N:o 729 Anders Andersson, hvilkens straffarbetstid
samma dag tilländagick, men strafffången N:o 809 Anders Andersson
genom misstag i ställetblifvitinförd, Fängelsedirektören utskrifvitenafgångsförpassning
för Anders Andersson, upptagande fången N:o 729 Anders Anderssons
förbrytelse och straff med anteckning om det utslag, hvarigenom
denne fånge blifvit till straffarbete dömd, allt efter fångrullan, men deremot
N:o 809 Anders Anderssons hemort, efter den sistnämndes egen vid tillfället
lemnade uppgift, hvarefter, och sedan forpassningen blifvit till Landskansliet
uppsänd och återkommit försedd med påskrift af Landssekreterare!!,
N:o 809 Anders Andersson i stället för N:o 729 Anders Andersson ur
fängelset lösgifvits; dock hade den senare jemväl under dagen kommit på fri fot
och N;o 809 Anders Andersson den 12 i samma månad blifvit till fängelset
återförd; tilläggande Landssekreteraren slutligen, beträffande den ordning,
som följdes vid fångars frigifvande ur länshäktet, att Fängelsedirektören vid
hvarje månads början, för jemförelse med eu rulla, som, alltsedan Anders
Hansson i förtid frigafs, blifvit under Landssekreterarens kontroll förd öfver
de uti häktet till undergående af bestraffning intagna personer, å landskansliet
aflemnade förteckning öfver dem, hvilkas stafftid under månaden
tilländaginge; att af dessa fångar de, som vore försvarslöse eller tillhörde
annat län eller om hvilkas rätta hemort ovisshet förefunnes, vid strafftidens
slut instäldes till förhör inför Landssekreteraren, men att det varit brukligt,
att Fängelsedirektören för de öfrige utfärdat förpassning, som blifvit före

frigifningen uppsänd till Landskansli och, efter jemförelse med rullan,
försedd med anteckningen »vidi” och Landssekreterarens underskrift; och
förmente^Landssekreteraren, att Konungens Befallningshafvande genom att
pa nyssnämnda sätt förordna om fången N:o 729 Anders Anderssons frigifning
fullgjort hvad bemälda myndighet i detta hänseende ålegat, alldenstund,
enligt Landssekreterarens åsigt, hvarken af den i 3 § af Kongl. Reglementet
för läns- och kronofängelser i riket den 28 Maj 1867 förekommande bestämmelse,
att fängelseföreståndare skulle frigifva fånge i enlighet med
Konungens Befallningshafvandes föreskrift, ej heller af andra dithörande
stadgande!! kunde dragas den slutsats, att Konungens Befallningshafvande
hade skyldighet att genom förhör med afgående fångar göra sig förvissad
om deras identitet.

Uti afgifvet slutpåstående anförde Advokatfiskalsembetet; att, hvad
Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren, hvilken sistnämndes yttrande
i fråga om de i fånglistorna befunna felaktigheter icke syntes förtjena vidare
uppmärksamhet, andragit och åberopat, icke i någon mon innefattade
laglig ursäkt med hänsyn till de felaktigheter, som, på sätt anmärkt blifvit,
egt rum vid verkställande af de Anders Hansson och Anders Andersson
ådömda bestraffningar; att mängden af de Konungens Befallningshafvande
i Malmöhus län åliggande göromål icke kunde få gälla såsom ursäkt i förevarande
fall; att Herr Landshöfdingens förmenande, det han, i fråga om
inseendet öfver bestraffningars verkställande i länsfängelset, vore berättigad
att förlita sig på Landssekreteraren, så mycket mindre egde laglig grund,
som andra momentet af 58 § i Landshöfdinge-instruktionen innehölle, att
det åligger Landssekreteraren, närmast Landshöfdingen, att hafva tillsyn å
de i länsfängelset förvarade fångars vård och behandling, samt lierr Landshöfdingen
genom Kongl. llofrättens utslag angående åtalen dels rörande obehörig
förlängning af Knalls bestraffning dels ock Juliana Petterssons förtidiga lösgifvande
ansetts vara för dessa felaktigheter icke mindre ansvarig än Landssekreteraren;
att, då det ålåge Konungens Befallningshafvande att tillse, det
bestraffningar, som skola i länsfängelset undergås, blifva behöringen verkstälde,
och följaktligen att vidtaga de anordningar, som för sådant ändamål
erfordrades, men säkerhet i detta hänseende, enligt hvad redan före misstaget
i afseende å Anders Andersson yppat sig derutinnan, att Juliana Pettersson
i följd af nainnförvexling blifvit obehörigen frigifven, icke stode att
vinna, med mindre hvarje afgående fånge instäldes till förhör inför Konungens
Befallningshafvande, det syntes Advokat-fiskals-embetet vara fullt tydligt,
att, om än uttryckligt stadgande derom saknades, Konungens Befallningshafvande
hade skyldighet att sådana förhör anställa och att, om detta
underlätes och, såsom nu vore fallet med Anders Andersson, eu fånge komme

att lösgifvas i stället för en annan, Konungens Befallningshafvande icke
kunde undgå att derför ansvara, såsom följd hvaraf Advokatfiskalsembetet
funne sig ega full befogenhet att lägga Herr Landshöfdingen och
Landssekreteraren till last att hafva underlåtit att med erforderlig omtanka
handhafva det Konungens Befallningshafvande omedelbart tillkommande
inseende öfver länsfängelset i Malmö, hvarigenom inträffat, att Anders
Hansson och Anders Andersson blifvit ur fängelset frigifne innan de utstått
de dem ådömda straff, och Landssekreteraren serskildt, att uti fångförteckningar,
dem han haft åliggande att granska och jemväl bestyrkt,
förefunnits oriktiga uppgifter af serdeles förvillande beskaffenhet angående
Axel Larsson och Carl Johan Isaksson; hvadan Advokatfiskalsembetet,
under åberopande, såsom en försvårande omständighet, af den under en följd
af år, trots förnyade åtal och fällande utslag, fortsatta vårdslösheten och
försumligheten i handhafvandet af den Konungens Befallningshafvande
åliggande tillsyn å straffs verkställande i länshäktet och upprättandet af
föreskrifna förteckningar öfver der förvarade fångar, yrkade, att Herr Landshöfdingen
och Landssekreteraren måtte, hvar för de emot honom åtalade
felaktigheter, dömas till ansvar i öfverensstämmelse med 25 kap. 17 §
Strafflagen.

Kong], Hofrätten har under den 23 Februari 1873 meddelat utslag uppå
detta åtal; och, emedan upplyst blifvit, att den af Fängelsedirektören vid länsfängelset
i Malmö den 7 Januari 1871, då fången N:o 729 Anders Anderssons
strafftid tilländagått, å Landskansliet aflemnade afgångsförpassning för Anders
Andersson innehållit uppgift å så väl den, förbrytelse, för hvilken N:o 729
Anders Andersson undergått bestraffning, som det utslag, hvarigenom han
blifvit dömd till straffarbete, samt Konungens Befallningshafvande genom
den af Landssekreteraren verkstälda anteckning å nämnda förpassning
måste anses hafva rätteligen meddelat föreskrift om lösgifvande af’N:o729
Anders Andersson, vid hvilket förhållande och då någon skyldighet för
Konungens Befallningshafvande att anställa förhör med fånge vid hans frigifvande
icke funnes i lag bestämd, den omständigheten, att Fängelsedirektören
lösgifvit en annan fånge än den Konungens Befallningshafvandes omförmälda
föreskrift afsett, icke kunde läggas Konungens Befallningshafvande
såsom vårdslöshet till last, blefve åtalet i denna del af Kongb Hofrätten
ogillädt: man enär. beträffande åtalet i öfriga delar, det Anders Hansson för
förfalskningsbrott ådömda straffarbete, verkstäldt i enrum, der det tagit sin
början den 28 Maj 1868. skolat fortfara till den 14 Oktober 1869, men likväl
upphört redan den 14 nästförutgångna Augusti; alltså och då detålåge
Konungens Befallningshafvande såsom öfverexsekutor att hafva tillsyn derå
att ådömda bestraffningar, hvilka skola undergås i länshäktet, varda behö -

ngen verkstälda; samt hvad Herr Landshöfdingen^och Landssekreteraren
till befrielse från påföljd af åtalet i denna del anfört icke kunde såsom
lagligen gällande ursäkt antagas; pröfvade Kongl.^Hofrätten, i förmågo af
25 kap. 17 § Strafflagen, rättvist fälla dem att för underlåtenhet att med
erforderlig omtanka handhafva den Konungens Befallningshafvande omedelbart
tillkommande styrelse och inseende öfvers länshäktet, i följd hvaraf
Anders Hanssons bestraffning blifvit obehörigen förkortad, bota Herr Laudshöfdingen
två hundra riksdaler och Landssekreteraren ett hundra riksdaler,
hvilka böter tillfälle kronan; likasom, då Landssekreteraren, hvilken det
ålåge att granska fångförteckningarne från länsfängelset i Malmö, borde
ansvara för de felaktiga uppgifterna angående Axel Larsson och Carl Johan
Isaksson, Kongl. Hofrätten, jemlikt nämnda lagrum, dömde Landssekreteraren
att för vårdslöshet i detta afseende bota femtio riksdaler till kronan.

Då min senaste embetsberättelse afslutades, hade jag ännu icke fått
mottaga Kong! Maj:ts utslag uppå de af Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Höft ätten öfver Skane och Blekinge anförda underdåniga besvär öfver bemälde
Hofrätts den 18 J''i”i 1872 meddelade utslag angående ett af mig
förord nåd t åtal mot Herr Landshöfdingen i Malmöhus län samt Landssekreteraren
derstädes i följd af Bengt Larssons i Stockholmsgården samt
Johannes Anderssons i Skäggesto^härstädes i sammanhang med åtskilliga
klagomål af förre Korporalen Samuel Tullberg förda klagan öfver dem
öfvergangna föimenta rättskränkningar. Hänvisande till den redogörelse,
som i nästföregående “embetsberättelse (sidd. 15—21) lemnas för berörda
åtal och Kongl. Hofrättens omförmälda utslag, har jag nu, efter att hafva
mottagit Kongl. Maj:ts den 17 December lb72 meddelade utslag i målet,
endast att tillkännagifva, det Kongl. Maj:t funnit skäl icke vara anfördt,
som uti Hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.

A Tranemo socknemäns vägnar hade S. Larsson i Limmared öfver1
em nät ett utslag jemte skrifvelse, i hvilken till mitt bedömande hemstäldes,
huruvida, på sätt som skett, bemälde kommun kunde åläggas att samma
handling lösa.

Detta så kallade utslag befanns vara ett utdrag af domboken vid
Kinds härads lagtima sommarting den 15 Juni 1870 och innehöll hufvudsa
ngen, att sedan, tilll^föjd af beslut i kommunalstämma med Danuicke

socken, bemälde stämmas ordförande till Konungens Befallningshafvande i
Elfsborgs län ingifvit ansökning, att Konungens Befallningshafvande måtte_
tillåta kreatursmötens hållande a Dannicke Bosgårdens egor tvänne gånger
under då innevarande år, samt Kronofogden i häradet sig yttrat; så hade
Landshöfdingeembetet, uti resolution den 26 Mars 1870, med öfversändande
af handlingarne i detta ärende till Domhafvande!) i Kinds härad,
anmodat denne att inför Häradsrätten i ämnet höra häradsboerne samt med
protokoll öfver detta förhör, Häradsrättens utlåtande och de öfversända
handlingarne derefter till Konungens Befallningshafvande inkomma; att å
ofvannämnde dag, till hviken detta ärende varit utsatt och häradsboerne blifvit
medelst kungörelse kallade att genom sockneombud tillstädeskomma för att
i frågan sig yttra, ombud infunnit sig för tjugofyra af häradets socknar, inen
icke något ombud tillstädeskommit för de öfriga, och bland dem Tranemo;
att efter det ombuden sig yttrat och, med undantag af dem från Dannicke
och Twereds socknar, som förordat ansökningen, densamma afstyrka Häradsrätten
tillkännagifvit, att Rättens utlåtande skulle vid tingets slut meddelas;
varande detta utlåtande, afgifvet. den 26 påföljande Augusti, i samma
domboksutdrag intaget med tillägg, att ett exemplar af Häradsrättens protokoll
och nyssberörda utlåtande skulle till Konungens Befallningshafvande
i meranämnda län insändas; och befanns å det hit insända exemplaret af
berörda protokollsutdrag, som å Häradsrättens vägnar underskrifvits af en
tillförordnad Domhafvande, tecknadt: »Lösen Tre Riksdaler» »Tranemo socken»
samt vid slutet åt protokollsutdraget: ‘Förestående vägras att lösa J.
Molander ordförande i kommunalnämnden».

Vid S. Larssons skrift voro derjemte fogade dela ett utaf Länsmannen
B. Edil! och Mårten Johansson i Gerdarp undertecknadt utmätnings-instument
af innehåll, att den 2 Januari 1871 utmätning verkstälts hos ordföranden
« Tranemo sockens kommunalnämnd Gustaf Andersson i Gerdarp, för lösen
af Kinds Häradsrätts protokoll den 15 Juni 1870 angående kreatursmötes
hållande i Danicke Bosgården, utgörande tre Riksdaler, samt utmätningskostnad
två Riksdaler 25 öre, tillhopa fem Riksdaler 25 öre; att Gustaf
Andersson, vid förrättningen närvarande, förklarat sig icke vilja lösa protokollet
i fråga, enär vid hållen kommunalstämma församlingsboerne yttrat
sig dertill vare hvarken skyldige eller villige, helst protokollet ej blifvit
begärdt; att likväl, på förrättningsmännens tillkännagifvande, att ständige
Domhafvande!! förklarat sig icke vilja återtaga expeditionen, för
hvilken lösen derföre borde uttagas, Gustaf Andersson, vidhållande
sitt bestridande, i mät uppgifva ett silfverfickur, värderadt till femton
riksdaler, som blifvit utmätt men fått hos Gustaf Andersson qvarstanna;

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag. 3

dels ock en af bemälde Gustaf Andersson, å kommunalstyrelsens i Tranemo
vägnar, till Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län ingifveu
besvärsskrift, i hvilken såsom skäl för så väl utmätuings-åtgärdens Överklagande
som ock kommunalstyrelsens vägran att utlösa den ifrågavarande
expeditionen anfördes: att kommunen visserligen medelst kungörelse blifvit
kallad att genom ombud inför Häradsrätten afgifva yttrande i förutnämnda
fråga om kreatursmöte, men vid den i ämnet hållna kommunalstämma bestutit
att, då samma fråga vore för Tranemo kommun af ingen eller högst
ringa vigt, icke välja eller sända dylikt ombud; samt att kommunen, hvilken
sålunda afstått från sin rätt att i frågan afgifva yttrande, hvarken begärt
ej heller kunnat begära del af Häradsrättens protokoll i ärendet, vid
hvilket förhållande kommunen borde vara fritagen från skyldigheten att
utbetala lösen för en expedition, som aldrig blifvit begärd; hvarföre klagandena
yrkade, att utmätningen måtte varda ogild och kommunen tilläggas
lämplig godtgörelse för häfda kostnader; och hade Landshöfdingeembetet å dessa
besvär tecknat tergalresolution den 17 Januari 1871 och dä, jemlikt 15 §
Kongl. Förordningen den 30 November 1855, expeditionslösen borde omedelbart
utmätas, icke funnit skäl att å besvären fästa afseende.

Dessa handlingar meddelade jag den tillförordnade Domhafvande, som
underskrifvit expeditionen, och begärde hans yttrande deröfver, hvilket, afgifvet
den 13 Juli sistnämnda år, innehöll, att grunden för Domhafvandens
åtgärd att låta till Tranemo socken utskrifva ett exemplar af protokollet i
det af Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län till förhör med Kinds
häradsboer utstälda ärendet angående kreatursmötes hållande å Dannicke
Bosgårds egor, för hvilket exemplar, Domhafvande!! likväl icke uppburit lösen
eller påkallat utmätning, varit den vid Häradsrätten rörande expedierandet
af protokoll och utlåtande i ekonomimål gällande praxis, hvilken tillförordnade
Domhafvanden förmente hafva stöd af Kongl. Kungörelsen den
9 Maj 1862, men att, om jag ansåge berörde Kongl. Kungörelse icke berättiga
till en dylik åtgärd, som här egt rum, t. f. Domhafvanden icke hade
skäl att betvifla, det ständige Domhafvanden i häradet, som uppburit lösen
för expeditionen, skulle vid anfordran densamma återställa.

Af denna skriftvexling lemnade jag derefter ständige Domhafvanden
del och begärde hans yttrande, hvilket afgafs och hufvudsakligen innehöll,
att den. omständighet, att tillförordnade Domhafvanden, som förrättat ofvanomförmälda
ting, låtit »i enlighet med den troligen i alla delar af Riket
vanliga och, ? efter Domliafvandens tanka, med Kongl. Förordningen om
expeditionslösen den 30 November 1855 och Kongl Kungörelsen den 9
Maj : 1862 fullkomligt öfverensstämmande praxis,1» åt Tranemo Socken utskrifva
ett exemplar af det i förutbeskrifna ärende förda protokoll, ej syn -

tes innebära någonting klandervärd^ och att anledningen, hvarför den nästan
långt drif na sparsamhetsandan förmått S. Larsson att i en så lumpen sak
förhöra sig hos mig och påkalla mitt biträde, troligen vore den, att Domhafvanden
nästan aldrig begagnat sig af den honom tillkommande rätt att i
ekonomimål utskrifva ett exemplar af utslaget till hvarje inom häradet liggande
socken, genom hvilken efterlåtenhet Larsson troligen kommit till den
föreställningen, att lag ej funnes, som berättigade till en sportel, den Domhafvanden
ej uttagit i många förut förekomna fall, men att det icke tillkomme
ständige Domhafvanden att afgöra, huruvida den tillförordnade i denna
sak rätt förfarit: att den förres tillgörande i saken inskränkt sig till att någon
tid efter sommartingets slut och tillförordnade Domhafvandens afresa från
orten öfversända till” exsekutor för lösens indrifvande de expeditioner, som
vid tingets afslutande och under den derefter förflutna tid af tre veckor ej
blifvit uttagna; att Domhafvanden ansett det vara hvarken hans skyldighet
ej heller ens hans rättighet att dervid granska och afgöra, om vikarierande
domaren lagenligt förfarit, då han låtit utskrifva sina expeditioner, hvilken
undersökning dessutom skulle medtagit serdeles lång tid för genomläsande
af alla protokollen i hvarje ärende; att det således ej varit Domhafvandens
fel om, hvad han dock icke trodde, någon handling skulle hafva blifvit utan
behof utskrifven och lösen derför emot lagens mening utkräfd; att Domhafvanden,
som möjligen fått uppbära den ifrågasatta lösen, tre riksdaler, vore
villig att, då han för så ringa pris kunde bereda Larsson och hans socknebor
en fägnad, eftergifva till deras fördel samma belopp, hvadan de kunde,
så vida beloppet verkligen kommit Domhafvanden till godo, detsamma hos
honom återfå, förklarande likväl Domhafvanden, att då han medgåfve nämnda
återlyftning, hvilken möjligen kunde vara stödd på lag, »han dock icke erkände,
att den härflutit från något erkännande af ett begånget fel,»(?) emedan
Domhafvanden icke hade något sådant att i denna sak erkänna Af

dessa yttranden kunde jag ej annat sluta, än att förklarandena
ansåge Tranemo socknemän hafva varit lagligen förpligtigade att lösa ifrågavarande
protokollsutdrag och detta »på grund af en i alla delar af riket
vanlig, med Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November
1855 och Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1862 öfverensstämmande praxis».

Hvad nu de åberopade författningarne beträffade, så vore det väl 10
§ 7 mom. i 1855 års Kongl. Förordning, som jemte 1862 års Kongl. Kungörelsen
åsyftades, lydande sålunda:

»Allenast ett exemplar af dom, utslag, resolution, protokoll eller iu»strumont
bör Jutskrifvas för parter, som föra gemensam talan, utom i mål
»angående väg- och skjutsnings- eller andra dylika frågor, deri flera socknar
"äro delaktiga, då ett exemplar af sjelfva utslaget må utskrifvas åt hvar

■socken^ — i hvilket stadgande Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1862 tillägger
denna närmare bestämning: ''der flera socknar hafva del i mål, som
angå väg-, skjutsnings- eller andra dylika frågor, skall ett exemplar af sjelfva
utslaget utskrifvas för hvarje socken, äfven om socknen icke är kärande,
klagande eller sökande i målet.»

Redan vid första genomläsningen hade Förklarandena — syntes
det mig — bort finna att dessa stadganden icke vore tillämpliga på ifrågavarande
fall. Det till Tranemo socken utskrifna domboksutdraget, för hvilket
lösen var påförd och uppburen, innefattade icke något Häradsrättens
utslog; det innefattade endast ett af Konungens Befallningshafvande i länet
infordradt utlåtande i ett ärende, hvaruti icke Häradsrätten, utan Konungens
Befallningshafvande var behörig att meddela utslag; och hvad vidare anginge
den af förklarandena åberopade praxis, som »i alla delar af riket»
skulle vara iakttagen; så ehuru en praxis, som saknade stöd af lag och
dertill hade oskäl med sig, icke förtjente afseende, anmärkte jag likväl, att
af de flere domare, med hvilka jag haft tillfälle att samtala i detta ämne,
icke en enda afvetat något annat expeditionssätt i ärenden sådana som det
förevarande, än det enda i min tanka rätta, nemligen att Häradsrättens
protokoll och utlåtande utskrefves och insändes till Konungens Befallningshafvande,
som detsamma infordrat.

Det vore således, efter mitt omdöme, uppenbarligen ett fel, att exemplar
af merberörda protokoll med påförd lösen utskrifvits för Tranemo
socken och denna lösen sedermera uttagits; och för detta fel ansåge jag
Förklarandena bägge böra ansvara, den tillförordnade Domhafvanden, för det
han utan laglig anledning låtit utskrifva och utsätta lösen å protokollsutdraget,
och den ständige Domhafvanden, för det han bidragit till felets
slutliga fullbordande genom att låta uttaga nämnda lösen, hvaraf han tvifvelsutan
haft egen vinning, hvarom, i händelse ständige Domhafvanden
fortfarande, likasom i det till mig afgifna yttrandet, uti den punkten hade
sväfvande uppgifter, laga bevisning genom vederbörande exsekutors hörande
borde kunna vinnas.

Detta fel, hvarigenom domare beredt sig oloflig vinning, hvilken säkerligen
icke inskränkt sig till det ringa belopp, hvarmed Tranemo socken
fått bidraga, enär allt skäl saknas att antaga det protokollsutdrag skulle
hafva utskrifvits endast åt denna bland häradets socknar, som enligt handlingarna
uppgå till ett antal af mer än tjugofyra, vore redan i och för sig
anmärkningsvärdt; och då dertill komme, att ständige Domhafvandens till
mig afgifna yttrande så väl genom sitt innehåll i allmänhet som genom
den för domarens värdighet mindre passande ton, i hvilken det med afseende
på klaganden och dennes sockenbor vore hållet, föga egnade sig att

undanrödja farhågan att, derest meranämnda fel nu lemnades opåtalt, andra
af enahanda beskaffenhet kunde komma att följa, så snart och så ofta anledningar
dertill framdeles sig yppade; föranleddes jag att anmoda Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Göta hofrätt att inför Kong!. Hofrätten lagligen tilltala
ej mindre förbemälde tillförordnade än ock den ständige Domhafvanden
i Kinds härad och å enhvar af dem yrka ej allenast ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet utan ock skyldighet att, hvilkendera gälda gitte,
godtgöra Trauemo socken den kostnad, som i följd af berörda embetstid
socknen tillskyndats.

Under det skriftvexlingen i målet hos Kongl. Hofrätten pågick, har
Advokatfiskalsembetet uti skrifvelse till mig anmält, dels att ständige Domhafvande!1.
i sin förklaring till Kongl. Hofrätten tillkännagifvit, det han
frånginge de åsigter, han i yttrandet till mig uttalat i fråga om rättmätigheten
af den ifrågavarande expeditionens utskrifvande, dels ock att genom
brefvexling med underexsekutor blifvit utredt, att lösen för nyssnämnda
expedition blifvit ständige domhafvanden tillstäld men af denne derefter
återsänd för att återlemnas till klaganden Larsson, som likväl vägrat att
densamma emottaga; och har jag häruppå lemnat Advokatfiskalsembetet det
svar, att vid nyssberörda förhållanden åtalet, i hvad det rörde ständige
Domhafvanden, finge förfalla.

Kongl. Hofrätten har derefter meddelat utslag i målet den 20 December
1872 afinnehåll, att Kongl. Hofrätten, som läte bero vid Advokatfiskalsembetets
uti dess slutpåstående anmälda nedläggande af talan mot ständige Domhafvanden,
af handlingarne inhemtat, hurusom förrbemälde tillförordnade
Domhafvande i anledning af åtalet genmält, dels att grunden för den
emot honom anmärkta åtgärden varit den vid Häradsrätten rörande expedierande
af protokoll och utlåtande i ekonomimål gällande praxis, hvilken
han ansett vinna stöd af Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1862, och dels
att han i allt fall icke påkallat någon handräckning för utfående af ifrågakomma
lösen; men som tillförordnade Domhafvanden icke gittat förneka,
att han efter afslutandet af ofvannämnda ting till ständige Domhafvanden
för lösens uttagande aflemnat jemte öfrige ouilösta expeditioner från samma
ting jemväl ifrågavarande, samt det ärende densamma rörde, och hvari
Häradsrätten endast haft att meddela utlåtande, följaktligen icke vore af
beskaffenhet att tillförordnade Domhafvanden, på grund af åberopade Kongl.
Kungörelsen, egt att sagda expedition till Tranemo socken utskrifva;
alltså pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist döma tillförordnade Domhafvanden
för det felaktiga förfarande, han sålunda låtit komma sig till last, att,
jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, bota tio riksdaler; hvarförutan tillförord -

nade Domhafvande» förpligtadcs återgälda Larsson hans för Tranemo socken
häfda utgifter i följd af samma förfarande, enligt räkning, med tolf
riksdaleler -

I min senaste embetsberättelse (sidd. 2—10) redogjordes för det åtal,
jag emot Länsmannen H. förordnat, i anledning af Organisten och Klockaren
i Hjernarp P. Paul ssons klagan öfver vederbörandes underlåtenhet att
till verkställighet befordra en laga kraftvunnen dom, samt för de utslag,
Bjäre Häradsrätt samt Kongl. Iiofrätten öfver Skåne och Blekinge i detta
mål meddelat. Sistnämnda domstol hade i utslag den 21 Oktober 1872,
hvilket linnes fullständigt intaget i föregående berättelse, dömt Länsmannen
FL att för oförstånd i utöfningen af sin tjenstebefattning bota femtio
riksdaler samt att dels till Kongl. Maj t och Kronan och dels till klaganden
Paulsson utgifva vissa ersättningsbelopp. Öfver detta utslag anförde
emellertid Länsmannen II. underdåniga besvär, men Kongl. Maj:t har i nådigt
utslag den 10 Juft 1873 förklarat skäl ej vara anfördt, som i Hofrättens
öfverklagade utslag kunde verka ändring, samt ålagt Länsmannen H.
att godtgöra Paulsson hvad till lösen för ett exemplar af Kongl. Maj:ts
utslag i målet åtginge -

Vid granskning af fångförteckningarne anmärktes, att Wendels tingsslags
Häradsrätt genom utslag den 23 Oktober 1869 dömt Torparen Jan
Anderssons i Stora Myrstugan hustru, Anna Charlotta Wenngren, som
ansetts förvunnen att hafva falskeligen för menedsbrott annan vid domstol
tilltalat, att, jemlikt 16 kap. 1 § 2 mom. och 13 kap. 1 § Strafflagen, undergå
fyra månaders fängelse, hvarjemte Häradsrätten, under åberopande
af 16 § i förstnämnda kapitel, förklarat henne förlustig medborgerligt förtroende
i fem år. I sistberörde § stadgas emellertid icke sådan påföljd för
brott, hvilket medförde ringare ansvar, än straffarbete, och omförmälda beslut,
hvarigenom hustru Andersson, ehuru saker endast till fängelsestraff,
ändock förklarades förlustig medborgerligt förtroende i fem år, stode alltså
i uppenbar strid med det till stöd derför åberopade lagrum, Med föranledande
häraf förordnade jag Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Svea Hofrätt
att för den vårdslöshet i domare-embetet, hvartill Häradsrätten sålunda gjort
sig skyldig, lagligen tilltala vederbörande domare, som med Häradsrätten
fattat ifrågavarande beslut och derför ensam borde ansvara.

Sedan skriftvexling härom försiggått, har bemälde Kong!. Hofrätt
den 23 Februari 1373 meddelat utslag; och som hustru Andersson för den
förbrytelse, hvartill hon genom ofvanberörda utslag ansetts saker, icke
blifvit till straffarbete dömd och vid sådant förhållande ej varit underkastad
påföljd af förlust af medborgerligt förtroende; men Häradsrätten det'' oaktadt
förklarat henne till sådan påföljd förfallen; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten,
i förmågo af 25 kap. 17 § Strafflagen, rättvist döma Häradsrättens
ordförande, såsom för Häradsrättens beslut ansvarig, att för berörda lagstridiga
domslut bota femtio riksdaler, hvilka skulle tillfalla kronan.

Sedan, enligt hvad nästföregående embetsberättelse (sidd. 23 — 26)
utvisar, åtal blifvit utfördt emot Magistraten i Gefle för underlåtenhet att
ställa sig till efterrättelse de i Kongl. Förordningen den 21 Maj 1869, angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, gifna föreskrifter rörande anställande inom stadgad
tid af auktion å rättigheter till dylik försäljning, samt Kongl. Svea Hofrätt
genom utslag den 10 Juli 1872 för åtalade försummelsen dömt Magistratens
ordförande och ledamöter till böter, hade, såsom ock i samma
berättelse omnämndes, underdåniga besvär emot nyssomförmälda utslag
blifvit af de bötfälde anförda. Genom nådigt utslag den. 23 Januari 1873
uppå nämnda besvär har Kong!. Maj:t emellertid förklarat skäl ej vara anfördt,
som i Hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.

Med bifogande af instrumentet öfver eu den 29 Juni 1871 af en
tillförordnad Domhafvande i Torna härad med biträde af nämndemän förrättad
af- och tillträdessyn å prestgården, ett mantal Stäfvie M 15, till rättelse
emellan delegarne i boet efter aflidne Kyrkoherden i Stäfvie pastorat,
Professorn m. m. C. J. Brunius, afträdare, samt Kyrkoherden P. O. Schultz,
tillträdare, har bemälde Brunn enka, uti en skrift, den hon låtit till Justitieombudsmansexpeditionen
ingifva, fört klagan deröfver, att dels Arrendatorn
af nämnde prestgård Per Svensson blifvit i syninstrumentet upptagen såsom
vid synen närvarande å afträdande sterbhusets vägnar, ehuru han af sterbhusdelegarne
icke erhållit vare sig muntligt eller skriftligt uppdrag i berörda
afseende, dels ock sterbhusdeiegarne ej blifvit till svneförrättningen kallade,
men ändock — således ohörde — af Synerätten dömde; i anledning hvaraf
klaganden äskade åtal emot förbemälde tillförordnade Domhafvande för det

anmärkta tjenstefel och hans fällande till ansvar enligt 25 kap. Strafflagen,
hvarvid klaganden tillika anmärkt, att hon icke gjort bruk af den, enligt 25
kap. 22 §, henne tillkommande befogenhet att öfver svnerättens utslag
klaga af det skäl, att en slik klagan skulle kunnat föranleda ny syn jemte
dermed förenade kostnader och besvär, hvarföre med hennes klagan nu endast
afsåges, att Domhafvanden måtte ställas til! ansvar för sitt olagliga handlingssätt.

Af ofvanberörda syne-instrument, i hvilket Arrendatorn Per Svensson,
i enlighet med hvad klaganden här ofvan förmält, befanns vara antecknad
såsom vid synetillfället närvarande «å afträdande sterbhusets vägnar», inhemtades
för öfrigt, att Synerätten i utslag, afsagdt den 29 Juni 1871, hufvudsakligen
sig utlåtit, att till rättelse emellan delegarne i sterbhuset efter
Professorn Brunius och Kyrkoherden Schultz annat yttrande icke vore erforderligt,
än att, jemte det vissa i utslaget närmare beskrifna byggnader förklarades
dädanefter skola tillhöra prestgårdeu, sterbhusdelegarne efter Professoren
Brunius ålades att, derest de byggnaderne åsynade bristfällen icke blefve
af Arrendatorn afhulpna utan måste af Kyrkoherden Schultz i stånd sättas,
till honom i ersättning derför utbetala tjugufem riksdaler.

Sedan tillfälle blifvit lemnadt tillförordnade Domhafvanden att öfver
klagoskriften sig yttra, har han i afgifven förklaring erkänt, det han af förbiseende
underlåtit att å Professoren Brunii sterbhusdelegare utfärda kallelse
till synen, samt vidare anfört, att han icke ansett denna uraktlåtenhet
utgöra hinder för synens verkställande å den utsatta dagen, då dervid för
sterbhuset sig anmält Arrendatorn Per Svensson, hvilken med företedda
handlingar styrkte, att han å sig fått öfverlåten Professoren Brunii rättighet
till möjligen uppkommande öfverbyggnadsersättning, emot det att han
åtagit sig den Professorn åliggande byggnadsskyldighet, samt att något vidare,
efter Domhafvandens mening icke erfordrats till bestyrkande af Per
Svenssons behörighet att föra sterbhusets talan, helst som af handlingarna
tydligen framginge, att syneförrättningen för bemälde sterbhusdelegare hvarken
kunde medföra någon vinst ej heller förlust; anmärkande Domhafvanden
slutligen, med åberopande af ett förklaringen vidfogadt vittnesintyg, att
klaganden genom hennes son så tidigt erhållit del af sy ne-instrumentet, att
hon, om hon dertill funnit sig befogad, kunnat emot Synerättens åtgöranden
i laga tid fullfölja talan i Kongl. Hofrätten.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, syntes det mig, att
då, såsom af handlingarna inhemtades, merbemälde sterbhusdelegare utan
att hafva varit lagligen kallade till den ifrågavarande af- och tillträdessynen
icke destomindre i Synerättens utslag fått sig ålagd betalningsskyldighet
under ett deri antydt fall, de omständigheter, Domhafvanden uti nyss -

intagna förklaring anfört icke vore egnade att urskulda hans erkända försummelse
att till syneförrättningen kalla sterbhusdelegarne; och som ett
sådant förfarande, att döma part ohörd, vore ett fel af ganska betänklig
art, så kunde jag icke lemna det opåtaldt; hvarföre jag i skrifvelse den 3
Februari 1872 anmodade Advokatfiskalsembetet i Kongl. Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge att genom laga åtal inför Kongl. Hofrätten beifra embetsfelet
och derå yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet
föranledde.

Efter slutad skriftvexling i detta mål meddelade Kongl. Hofrätten
utslag den 23 April 1&13; och som den tillförordnade Domhafvanden medgifvit,
att han underlåtit att, på sätt ske bort, till ifrågavarande syn kalla
delegarne i boet efter Professoren Brunius, samt Synerätten, oaktadt desse,
enligt hvad ostridigt vore, icke heller utan kallelse sjelfve eller genom lagligen
befullmägtigadt ombud vid synen tillstädeskommit, genom ofvan anmärkta
utslag, för hvilket Domhafvanden ensam vore ansvarig, likväl dömt
öfver bemälde sterbhusdelegares rätt, pröfvade Kongl. Hofrätten, som funne
hvad Domhafvanden till sitt fredande från påföljd af åtalet anfört icke förtjena
afseende, rättvist att, emlikt25 kap. 17 § Strafflagen, döma Domhafvande!
att för de fel i domare-embetet, till hvilka han vid behandlingen af ifrågavarande
syne-ärende sålunda gjort sig skyldig, bota tjugofem riksdaler
riksmynt till Kronan.

Genom utslag den 6 Oktober 1869 dömde Rådstufvurätten i Wadstena
förre marinsoldaten Carl Fredrik Nilsson Krona, för det han under
bedräglig uppgift om döfstumhet tillnarra! sig penningar, att jemlik! 22
kap. 1 och 22 §§ Strafflagen hållas till fängelse i fyra månader och under
fem år vara förlustig medborgerligt förtroende; men uti det exemplar af
utslaget, hvilket Borgmästaren insändt till Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands län för att till verkställighet befordras, hade imellertid
stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende blifvit utelemnadt.

Anmärkande ej mindre att, ehuru 22 § i nämnda kap. af Strafflagen
bestämde att, vid tillämpning af 1 § i samma kap., förlust af medborgerligt
förtroende skulle ådömas endast den, som gjort sig förfallen till straff
arbete enligt samma §, Rådstufvurätten likväl genom ofvanberörda utslag,
oansedt Krona blifvit dömd blott till fängelse, icke destomindre ålagt honom
förlust af medborgerligt förtroende under viss tid, än äfven att Rådstufvurättens
ordförande och tillika expeditionshafvande uti förutnämnda
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag. 3

exemplar af utslaget uteslutit bestämningen, att Krona skulle vara förlustig
medborgerligt förtroende; uppdrog jag åt Advokatflskalsembetet i Kongl.
Göta Hofrätt att, för hvad sålunda var feladt ej allenast af Rådstufvurätten
utan ock af Borgmästaren, lagligen tilltala så väl den sistnämnde som
de ledamöter i Rådstufvurätten, hvilka i detta oriktiga beslut deltagit.

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 31
December 1872; och som Rådstufvurätten genom ifrågavarande utslag dömt
Krona endast till fängelse samt vid sådant förhållande den i utslaget jemväl
meddelade bestämmelse, att Krona skulle vara förlustig medborgerligt
förtroende, varit lagstridig; alltså och i förmåga af 25 kap. 17 § Strafflagen
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist döma Borgmästaren och de två
Rådmän, som i beslutet tagit del, för det oförstånd vid domare-embetets
utöfning, de sålunda låtit komma sig till last, att hvardera bota tjugu riksdaler
till Kronan; hvarjemte och då det exemplar af utslaget, Borgmästaren,
såsom expeditionshafvande, för verkställighet till Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands län öfversändt, varit af anmärkta felaktiga beskaffenhet,
Kongl. Hofrätten, jemlikt 7 och 17 §§ i Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, fälde Borgmästaren att
härför bota tjugu riksdaler, två tredjedelar till Kronan och en tredjedel till
Advokatfiskal.

Hemmansegaren Olof Johan Ruth har fört klagan öfver vederbörandes
åtgärder i afseende på en fastighetsförsäljning, om hvilken af de vid
klagoskriften fogade handlingar, inhemtades, bland annat:

att, sedan hemmansdelen Ve mantal1 Unby blifvit från''Peter Nordström
utmätt och på offentlig auktion den 23 November 1867 till salu utbjuden,
men antagligt anbud icke erhållits, samma hemmansdel å förnyad auktion den
4 Januari 1868 inropats af Landthandlanden W., för ett tusen sexhundrafemtio
riksdaler, hvilken senare auktionsförrättning Kronofogden C. imellertid
ofverklagat hos Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län,
under yrkande, att då han, som egde fordran, intecknad i nämnda|hemman,
icke undfått kallelse till auktionen, denna måtte förklaras ogiltig;

att, efter det, i följd häraf, Landshöfdinge-embetet genom utslag den
18 Februari 1868, enär de personer, hvilka uti hemmanet egde inteckningar,
ostridigt icke blifvit om den öfverklagade auktionen serskildt underrättade,
ogillat auktionen, Landshöfdinge-embetet i kungörelse af den 12 Mars
1868 utlyst ny auktion å hemmansdelen till den 9 nästföljande Maj, hvilken
dag auktionen jemväl förrättats af Länsmannen Ö., uppå förrbemälde

Kronofogdes ordres; och hade klaganden vid detta tillfälle gjort högsta anbudet,
tre tusen sexhundratretio riksdaler;

att Landthandlanden W. under tiden hos Kongl. Svea Hofrätt anfört
besvär öfver Landshöfdinge-embetets ofvanberörda utslag och yrkat fastställande
af auktionen den 4 Januari 1868, hvaruppå Kongl. Hofrätten genom
utslag den 10 November samma år undanröjt Landshöfdingeembetets utslag
och återförvisat målet till Konungens Befallningshafvande, som efter förnyad
pröfning af detsamma, medelst utslag den 10 Juni 1869, upphäfvit auktionen
den 4 Januari 1868;

att, i följd af W:s besvär jemväl öfver Konungens Befallningshafvandes
sistberörda utslag, Kongl. Hofrätten genom utslag den 7 December
1869 sig utlåtit: att som ostridigt vore, det Kronofogden C. blifvit såsom
inteckningshafvare kallad att öfvervara auktionen den 23 november 1867,
då fastigheten första gången till försäljning utbjöds, äfvensom att auktionsförrättaren
vid berörda tillfälle genast på stället meddelat underrättelse, att
ny auktion å hemmansdelen skulle hållas sex veckor derefter, eller den 4
Januari 1868; alltså och då bemälde Kronofogde icke, jemlikt Kongl.
Förordningen den 10 December 1823, varit berättigad att erhålla serskild
underrättelse om tiden för den andra auktionen, blefve, med ogillande af
C:s klagan öfver auktionen den 4 Januari 1868, samma auktion till efterrättelse
faststäld: hvilket Kongl. Hofrättens utslag, hvaremot C. fullföljt
underdånig klagan, är vordet af Kongl. Maj:t genom dom den 15 Juni 1870
faststäldt:

att, efter det auktionen den 9 Maj 1868 egt rum, vid hvilken klaganden
Ruth, såsom förut är nämndt, gjort högsta anbudet, W. hos Konungens
Befallningshafvande öfverklagat denna auktion, under yrkande, att
den måtte förklaras ogiltig och Ruth, som satt sig i besittning af hemmansdelen,
varda från densamma afhvst;

att, i anledning häraf, Landshöfdinge-embetet, medelst utslag den 31
December 1870, med åberopande af Kongl. Maj:ts förrberörda dom den 15
Juni 1870, upphäfvit och kraftlös förklarat auktionen den 9 Maj 1868 samt
meddelat W. handräckning af vederbörande länsman till Ruths afhysande
från hemmansdelen och W:s insättande i besittning af densamma, så i hus
som jord;

samt slutligen att, enligt intyg af Länsmannen O., Ruth blifvit den
22 Maj 1871 från hemmansdelen afhyst.

Med anledning af hvad sålunda förelupit, anförde Ruth i sin klagoskrift,
att då samma utmätta hemmansdel å serskilda auktioner för samma
skuld försålts åt två olika personer, Landshöfdinge-embetet, som, ehuru dess
beslut om upphäfvande af auktioneD den 4 Januari 1868 icke vunnit laga

kraft, likväl föranstaltat auktionen den 9 Maj samma år, gjort sig skyldigt
till felaktigt förfarande; och att, då klaganden å offentlig auktion, utlyst af
offentlig myndighet och förättad i föreskrifven ordning, inköpt merberörda
hemmansdel, Laudshöfdinge-embetet måste ega laglig skyldighet att förskaffa
honom besittningsrätten till den inköpta fastigheten eller, om detta,
såsom i förevarande fall, vore omöjligt, godtgöra Ruth all den förlust, som
kunde uppstå genom Landshöfdinge-embetets oförmåga att fullgöra sin ursprungliga
skyldighet; och anhöll Ruth förthy om åtals anställande mot
Landshöfdinge-embetet på det att vederbörande måtte varda dömde till ansvar
för det anmärkta embetsfelet samt förpligtas ersätta Ruth för hans
förlust och kostnader; hvarjemte Ruth ifrågasatte åtalets utsträckande jemväl
till Kronofogden C. och Länsmannen O., derest desse befunnes hafva varit
vållande till de mot Ruth begångna olagligheter.

Sedan jag genom Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län
infordrat yttranden öfver berörda klagoskrift ej mindre från de personer,
hvilka i egenskap af Landshöfdinge-embete beslutit och utfärdat kungörelsen
om auktionen den 9 Maj 1868, nemligen en tillförordnad Landssekreterare
och en tillförordnad Länsbokhållare, som bestridde Landskamrebefattningen,
än ock från Kronofogden C. och Länsmannen O., redogjorde i de afgifna
yttrandena tillförordnade Landsekreteraren och Länsbokhållare!! för skälen
till det utslag, hvarigenom auktionen den 4 Januari 1868 upphäfdes; hvarefter
de vidare anförde, att det icke sällan kunde inträffa, att en länsstyrelse
funne sig nödsakad att, innan ännu kändt vore, huruvida en auktions-förrättning
vunnit laga kraft, på vederbörandes anmälan, utlysa ny auktion, enär
kungörelsen derom eljest icke hunne inom stadgad tid uppläsas i länets
kyrkor, synnerligast då länet vore vidsträckt; och för öfrigt att det ofta nog
blefve omöjligt att iakttaga den skyndsamhet, lagen serskildt i fråga om
utsökningsmål anbefalde, derest länsstyrelsen, i mål af sådan beskaffenhet
som det ifrågavarande, uppehölle fordringsegarens rätt genom att invänta
utslagets delgifvande åt alla, hvilka hade deraf beroende rättigheter, såsom
iuteckningshafvare, som vore okände och oaktadt de långvarigaste efterforskningar,
icke stode att träffa; hvarjemte Förklarandena bestredo Rnths anspråk
på ersättning.

Efter att hafva af förutnämnda yttranden tagit del, fullföljde Ruth
sin klagan emot Landshöfdinge-embetet men afstod från allt yrkande mot
Kronofogden och Länsmannen, enär desse syntes hafva endast efterkommit
Landshöfdinge-embetets föreskrifter.

I den, skrifvelse jag till Advokatfiskalsembetet i Kong], Svea Hofrätt
aflat angående åtals anställande emot förrbemälde tillförordnade Landssekreterare
och Länsbokhållaren anfördes, att då Landshöfdinge-embetet, i

fall som detta, der viss tid för auktionens förnyande icke var i lag föreskrifven;
der, om ock ny auktions utsättande varit af vederbörande begärdt,
en slik begäran likväl icke åtföljts af bevis, att beslutet om den förut
hållna auktionens upphäfvande vunnit laga kraft; der följaktligen Landshöfdinge-embetet
icke visste, huruvida den’fastighet, hvilken genom auktionskungörelsen
utbjöds till försäljning, vidare tillhörde den person, från hvilken
hon blifvit utmätt, och sålunda kunde för godtgörande af hans skulder försäljas
eller icke; der, under sådant förhållande, lagens åberopade stadgande
om skyndsamhet i utsökningsmål behandling icke kunde efterkommas utan
att rättssäkerheten äfventyrades; icke destomindre utfärdat förrberörda auktionskungörelse
af den 12|Mars 1868, ansåge jag Landshöfdingeembetet derigenom
hafva gjort sig skyldigt till ansvar för embetsfel och'' till ersättnings
utgifvande till klaganden för den skada, denne visade sig hafva i omedelbar
följd af sagda embetsfel lidit.

Uti klaganden Ruths räkning upptogos kostnader i anledning
af auktionernas besökande treton riksdaler; för bevakande och utförande
af talan mot W. i> mål ''rörande , auktionen, hos Konungens ^Befallningshafvande
tjugutre riksdaler och i Kongl. Hofrätten elfva riksdaler
25 öre; för bruknings- och andra under åren 1868 till 1870, då
Ruth innehaft hemmansdelen, derå nedlagda kostnader jemte för samma
år hemmansdelen ålöpande utskylder två tusen etthundrasextionio Riksdaler
36 öre; för kostnader i anledning afl W:s| ansökning om Ruths''jafhysande
samt för skada, den Ruth lidit, i följd deraf, att han efter afhysandet och
intill den 10 Juni 1871, då han efter köpeaftal med W. ånyo^tillträdt
hemmansdelen, varit i mistning af densamma, etthundra åttatiosex Riksdaler
50 öre; för skilnaden emellan den af Ruth vid auktionen utfäste köpeskilling
och den vid köpet med W. aftalade. åttahundrasjuttio Riksdaler;
för de under åren 1868 och 1869 af Ruth gjorda afbetalningar å förstnämnda
köpeskilling jemte å dem intill den 10 Juni 1871 beräknad ränta,
tre tusensjuhundratrettiofyra riksdaler 48 öre, samt för utgifter, i anledning
af förevarande klagan, två hundra riksdaler, eller tillhopa sju tusen tvåhundrasju
Riksdaler 59 öre jemte ränta jffrån den 10 Juni 1871.

Efter förutgången skriftvexling, under hvilken Advokatfiskalsembetet,
med åberopande af hvad jag härofvan anfördt och då Landshöfdinge-embetet
med full vetskap, att utslaget den 18 Februari 1868, hvarigenom auktionen
den 4 Januari samma år ogillades, ännu icke ens kunnat vinna laga
kraft, beslutit, att ny auktion å hemmansdelen skulle hållas den 9 nästpåföljande
Maj, yrkat att förrbemälde personer, som Landshöfdinge-embetet
den tiden utöfvat, måtte fällas att bota, efter grunderna i 25 kap. 17 och 22
§§ Strafflagen, äfvensom förpligtas utgifva den skadeersättning till Ruth, som
denne enligt räkning fordrat; meddelade Kongl. Hofrätten den 17 Juni 1873

utslag af innehåll: att som Landshöfdinge-embetets ofvanberörda den 12
Mars 1868 fattade beslut vore i det af Advokatfiskalsembetet anmärkta
hänseende uppenbart oriktigt, men samma beslut icke kunde anses hafva
tillkommit annorledes, än af vårdslöshet, pröfvade Kongb Hofrätten rättvist,
i förmågo af 25 kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, döma tillförordnade
Landssekreteraren och Länsbokhållare!!, hvilka vore för beslutet ansvarige,
att för hvad dem till last kommit bota den förre femtio och den senare
tjugufem riksdaler, hvilka böter tillf olle Kronan; samt att, hvilkendera bäst
gälda gitte, godtgöra Ruth kostnaden för förklarings afgifvande i anledning af
W:s öfver Landshöfdinge-embetets utslag den 18 Februari 1868 i Kongl.
Hofrätten anförda besvär samt för utgifter i anledning af förevarande klagan
med tillhopa ett hundra riksdaler; hvaremot och enär Ruth, som
under den tid, han efter auktionen den 9 Maj 1868 och intill den 22 Maj
1871 varit i besittning af ifrågavarande bemmansdel, tillgodonjutit hela afkastningen
af densamma, vid sådant’förhållande borde sjelf vidkännas de
under nämnda tid å hemmansdelen nedlagda kostnader och belöpande utskylder,
samt Ruth hvarken visat, att honom blifvit utan laga skäl förvägradt
att återbekomma hvad han å den vid auktionen utfäste köpeskilling
hade betalt eller styrkt behörigheten af sina i öfrigt i målet framstälda
ersättningsanspråk, hvad Ruth i nu anförda hänseenden yrkat af Kongl.
Hofrätten lemnades utan afseende; och skulle tillförordnade Landssekreteraren
och Länsbokhållare!! ersätta Ruth för lösen af Kongl- Hofrättens
utslag med fem riksdaler.

Vid granskning‘ af fångförteckningarne från kronohäktet i Warberg
anmärktes, att förre båtsmannen August Nordlund, hvilken, af Kongl. Göta
Hofrätt genom utslag den 7 December 1870 dömd för tjufnadsbrott till
ett års straffarbete, den 20”i samma månad börjat undergå berörda straff
i kronohäktet, blifvit redan den 20 September 1871 derifrån frigifven, ehuru,
jemväl med behörigt afdragfå strafftiden, denna bort taga slut först den 13
påföljande Oktober.

Hörd öfver hvad sålunga förekommit, har Kommendanten vid Strafffängelset
i Warberg, hvilken tillika är Tillsyningsman vid kronohäktet derstädes,
erkänt anmärkningens riktighet; hvarefter jag uti skrifvelse uppdragit
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt att för berörda förseelse
lagligen tilltala bemälde Kommendant, uppå hvilket åtal Kongl.
Hofrätten den 5 Maj 1873 meddelat utslag och, enär Kommendanten

erkänt åtalade förseelsen, pröfvat rättvist att, med stöd af 25 kap. 17 §
Strafflagen, döma honom att bota femtio riksdaler till Kronan.

Såsom i nästföregående embetsberättelse (sidd. 36—41) omförmäldes,
hade jag den 17 April 1872 förordnat åtal mot då varande Polisintendenten
nnmera Polismästaren i Stockholm för ett af honom, å Öfverståthållareembetets
för Polisärenden vägnar, meddeladt beslut, hvarigenom nämnda
Embete återkallat det Enkan Charlotta Askling lemnade tillstånd att betjena
allmänheten med körningar medelst en så kallad omnibusvagn. Hänvisande
till den då afgifna utförligare redogörelsen för åtalets beskaffenhet
och för Kongl. Svea Hofrätts utslag i målet, liksom för de grunder, på
hvilka jag ansåg mig ej kunna åtnöjas med nämnda utslag, utan förordnade
om målets fullföljd hos Kongl. Maj:t; har jag nu endast att tillägga,
det Kongl. Maj:t, vid pröfning af de underdåniga besvär, ej mindre Advokatfiskalsembetet
i bemälde Kongl. Hofrätt än äfven Enkan Askling, hvar för sig,
anfört, genom utslag den 6 November 1873 förklarat, att Kongl. Maj:t
funnit skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens öfverklagade
utslag.

Rådstufvurätten i Söderköping dömde genom utslag den 28 Augusti
1871 Eva Charlotta Dahlgren att för misshandel hållas till straffarbete i
tre månader samt för fylleri å allmän gata jemte oljud och svordom bota
tillhopa tretio riksdaler; och förordnade tillika, att Eva Charlotta Dahlgren,
derest hon saknade tillgång till böterna, skulle jemlikt 4 kap. 7 § och 2
kap. 11 § Strafflagen umgälla dem med aderton dagars fängelse.

Detta utslag gick i verkställighet så, att Eva Charlotta Dahlgren uti
länsfängelset i Linköping undergick tre månaders straffarbete från och
med den 29 Augusti 1871 till den 29 påföljande November och derefter
rafrån sistnämnde dag aderton dagars fängelse, som tog slut den 17
December samma år.

Vid granskning i Justitie-ombudsmansexpeditionen af 1871 års fångförteckningar
från ofvannämnda fängelse anmärktes,; att förvandlingen af de
Eva Charlotta^Dahlgren ådömda böter varit emot lag stridande, enär förvandlingsstraflfet,
jemlikt de af Rådstufvurätten åberopade lagrum, bort, vid
det förhållande att den straflfskyldiga jemväl varit dömd till straffarbete,
öfvergå till sistnämnda straflfart, och Eva Charlotta Dahlgren, om så skett,

kommit, i följd af gällande föreskrift om afdrag å tiden för ådömdt straffarbete,
när detta i enrum verkstäldes, att undergå straffarbete i tillhopa
endast tre månader och 6 dagar, hvaremot hon nu varit beröfvad sin frihet
tolf dagar längre än vederbort.

I anledning häraf förordnade jag Advokatfiskalsembetet vid Kongl.
Göta Hofrätt att hos bemälde Kongl. Hofrätt anställa åtal emot de Rådstufvurättens
ledamöter, som ofvannämnda beslut fattat; och sedan skriftvexling
egt rum och Rådstufvurättens ledamöter erkänt det ifrågavarande
utslaget vara i åtalade delen felaktigt samt underkastat sig den påföljd derför,
som rättvisligen bestämdes, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 9
Juni 1873 och fann Rådstufvurättens utslag vara derutinnan felaktigt, att,
då Eva Charlotta Dahlgren genom detsamma varit dömd till straffarbete
jemte böter, dessa senare i strid mot stadgandet i 4 kap. 7 § Stranlagen
blifvit till fängelse i stället för till straffarbete förvandlade, hvarigenom ock
Eva Charlotta Dahlgren kommit att i häkte qvarhållas tolf dagar längre
än vederbort; och pröfvade alltså Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 kap.
17 § Strafflagen, rättvist döma Rådstufvurättens ifrågavarande ledamöter
att, för den vårdslöshet i domare-embetet, de sålunda låtit komma sig till
last, bota en tretio samt två hvardera femton riksdaler till kronan; hvarförutan
de förpligtades att gemensamt, eller hvilken af dem gälda gitte,''ersätta
den kostnad, som genom åtalade beslutet . Kongl. Maj:t och Kronan obehörigen
tillskyndats,''med tre riksdaler 36 öre.

Sedan Hanekinds Häradsrätt den 11 November 1845 meddelat inteckning
uti ett mantal kronoskatte augementshemman, Krokbränninge till
säkerhet för ett af Jonas Öfvedsson och hans hustru den 22 nästförutgångna
Oktober till Rikets Ståndets Bank på ett tusen fyra hundra riksdaler
banko med ränta och sextiosex riksdaler 32 skillingar samma mynt i
låne-omkostnader utgifvet skuldebref, hvilken inteckning den 12 November
1863 af Häradsrätten förnyats för då återstående ett tusen två hundra
fyratioen riksdaler 73 öre riksmynt, samt, med” begäraiCom inteckningens
förnyelse för ännu återstående kapitalbelopp jemte ränta och låne-omkostnader
till Domhafvande!! i nämnda härad, genom Konungens Befallningshafvande
i Ostergötlauds län, öfversändts utdrag af Rådstufvurättens i Stockholm
inteckningsprotokoll för den 15 Juni 1872 af innehåll, att Allmänna
Hypotheksbankens Ombudsman, i afsigt att vid vederbörlig domstol erhålla
förnyelse af beviljad inteckning, i hufvudskrift uppvisat omförmälda skuldebref,
hvarå i kapital återstodo fyrahundra sjutiofyra riksdaler 25; öre, och

att Rådstufvurätten tillika meddelat presentatum å skuldebrefvet med anteckning
om ändamålet med dess uppvisande; så hade bemälde Häradsrätt,
enligt beslut den 17 Oktober 1872, enär tio år ännu icke förflutit
sedan inteckningen senast förnyats, ytterligare upplifvat och förnyat samma
inteckning dels för återstående kapitalet, fyra hundra sjutiofyra riksdaler
25 öre, och dels för låneomkostnader till belopp af ett hundra riksdaler,
men då uti protokollsutdraget från Rådstufvurätten icke funnes intaget beloppet
af den ränta, som förskrifvits, samt inteckning icke, och följaktligen
ej heller förnyelse af sådan, finge ske utan för bestämdt belopp, förklarat
förnyelse af den för ränta meddelade inteckning för det då varande icke
kunna beviljas.

Öfver detta beslut, i hvad det angick vägrad förnyelse af den för
räntan meddelade inteckning, har Ombudsmannen vid Hypotheksbanken
hos mig fört klagan, under förmälan, att han icke haft tillfälle att i föreskrifven
ordning söka ändring i beslutet, och med den anmärkning, att,
då lagen i fråga om förnyelse af inteckning, icke medgåfve domstolen att
efterforska något annat, än huruvida tiden för förnyelse tilländagått eller
icke, anhållit, att Häradsrättens för beslutet ansvarige ordförande måtte för
det lagstridiga förfarandet varda under åtal stäld.

Efter erhållet tillfälle att i aidedning af nämnda klagan sig yttra,
har Häradsrättens ordförande i afgifven förklaring till eu början erinrat,
hurusom åtskilliga domstolar gjorde sig skyldiga till vissa ofullständigheter
i protokollsutdragen öfver uppvisade skuldebref, i thy att nämnda utdrag
stundom ej utvisade beloppet af ränta, som förskrifvits, stundom ej innehölle
uppgift å den socken, inom hvilken den intecknade fastigheten vore
belägen — en ofullständighet, hvars betydenhet lätt insåges, när kändt vore,
att flera fastigheter med samma namn finnas inom olika socknar — samt vidare
hufvudsakligen anfört, att han, som flera gånger förut på enahanda
sätt förfarit, ansåge sitt handlingssätt lagligen befogadt, emedan, så vida
icke inteckningsprotokollet hos den domstol, der förnyelsen meddelades
och gravationsbevis skulle utfärdas, angåfve räntebeloppet, domaren icke
kunde i gravationsbeviset, som skulle grundas på de sista tio årens inteckningsprotokoll,
utsätta beloppet af den ränta, för hvilken inteckning
vore meddelad och förnyad, hvithet åter, helst ränta förskrefves efter hvarjehanda
olika beräkningsgrunder, skulle oundgängligen erfordras för gravationsbevisets
fullständighet, i följd hvaraf det ock måste åligga den domstol,
som skulle meddela förnyelse, att i sitt protokoll anteckna räntebeloppet
och, i fall utredning derutinnan ej kunde af ingifven handling vinnas,
söka upplysning om beloppet eller ock för tillfället icke meddela förJusU-Ombudsmannens
Embetsberättelse till 1874 års Riksdag. 4

nyelse för räntan. Om protokollsutdraget öfver skuldebrefvets uppvisande
vid annan domstol, hvilken det enligt lag ålåge att upptaga handlingens
innehåll, vore ofullständigt, berättigade sådant icke inteckningsdomstolen
att jemväl begå fel genom att icke utsätta räntebeloppet; hvarföre klagandens
uppfattning af förnyelsedomstolens pligt i detta hänseende vore, enligt
Ordförandens förmenande, lika bristfällig, som då klaganden syntes i öfrigt
vilja antyda att, derest blott intyg blifvit lemnadt, att sk.uldebrefvet inom
laga tid uppvisats, förnyelsedomstolen icke ens skulle ega att förvissa sig
om kapitalets belopp eller om den intecknade fastighetens namn och natur
m, m., som erfordrades för dess serskiljande från andra.

I den skrifvelse till Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Göta Hofrätt,
i hvilken jag förordnade om åtals anställande emot ofvanbemälde Häradsrätts
ordförande, yttrades, att jag vid anstäld jemförelse trott mig finna,
att ofvanberörda protokoll från Stockholms Rådstufvurätt till innehållet
motsvarade de fordringar på ett slikt protokollsutdrag, 23 § Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1818, sådan denna § lyder i Kongl. Förordningen den
9 April 1861, uppstälde, vid hvilket förhållande samma protokollsutdrag,
då det af fordringsegaren hos Häradsrätten företeddes, skulle enligt nämnde
§ anses så gildt som om hufvudhandlingen der företedd blifvit, och Häradsrätten
egde alltså icke något mera att fordra, för att inteckningsförnyelsen,
sådan den söktes, bort beviljas. Den af Häradsrätten uppstälda
slutledning, att, emedan inteckning ej finge ske utan för bestämdt belopp,
inteekningsförnyelse ej heller skulle kunna annorlunda försiggå, syntes mig
sakna stöd så väl i tankelagen som i den borgerliga. Just den omständighet,
att berörda stadgande måste iakttagas vid inteckningens beviljande,
gjorde dess iakttagande vid inteckningens förnyande öfverflödigt, så snart
frågan icke gälde att skapa någon ny rättighet, utan endast att fortfarande
vid lif behålla en redan gifven. Uppstode åter vid förnyelsen fråga om
förändring, t ex. inskränkning af den redan gällande inteckningen, då kunde
tillämpning af merberörda stadgande vid förnyelsetillfället böra ega rum,
men något sådant, hvad räntebeloppet anginge, hade i förevarande fall ieke
varit åsyftadt. Det vore väl i sin ordning, fortfor jag, att domstolen, hos
hvilken inteckningsförnyelsen söktes, tillsåge, att det för sådant ändamål
företedda protokoll från den domstol, der skuldebrefvet i hufvudskrift uppvisats,
innehölle sådana bestämningar rörande den handling, för hvilken
nteckning blifvit beviljad, som erfordrades för att skilja denna handling
ifrån andra, hvilka rörde samma eller annan fastighet; men någon tvekan i
detta hänseende syntes uti förevarande fall icke hafva varit för handen.
Förklarandens påstående» att räntebeloppets upptagande i förnyelsebeslutct
vore afBSSnöden för möjligheten att, enligt de tio sist förflutua årens in -

teckningsprotokoll, utfärda gravationsbevis af den fullständighet, Förklaranden
ansåge erforderlig, innebure mera, än hvad lagen fordrade, ty i allmänhet
hade väl domaren icke skyldighet att lemna gravationsbevis,- som
vore fullständigare än inteckningsprotokollen. Om nu ofta åberopade 23
§ i 1818 års nådiga Förordning icke föranledde dertill, att det i ett uppvisadt
skuldbref föreskrifna räntebelopp ovilkorligen skulle i protokollet
öfver uppvisandet utsättas, egde den domstol, der inteckningsförnyelsen
borde ske, icke rätt att, för bristande uppgift om räntans belopp, vägra
förnyelse af inteckningen, äfven i hvad hon rörde räntan, af det skäl att
fullständigt gravationsbevis derförutan icke skulle kunna utfärdas, emedan
af ett slikt beslut, som under nyss angifna förhållande måste anses sakna
stöd af lag, långt större våda för allmän och enskild rätt uppstode, än
som af ett uti nu ifrågavarande hänseende ofullständigt gravationsbevis
kunde följa; och då Hanekinds Häradsrätts öfverklagade förfarande, hvilket
skilde sig från hvad som, så vidt mig kändt vore, i thy mål iakttoges vid
andra domstolar i riket, sålunda störde den för rättssäkerheten så vigtiga
enheten i lagskipningen, på samma gång det tillskyndade dem, som i detta
afseende nödages anlita Rätten, onödiga kostnader och, hvad värre vore,
äfventyret att oförtänkt gå miste om sin lagliga rätt, hade jag icke knnuat
undgå att för nämnda förfarande ställa Häradsrättens ordförande till
ansvar.

Efter föregången skriftvexling, under hvilken Advokatfiskalsembetet
yrkat å Häradsrättens ordförande ansvar efter 25 kap. 17 § Strafflagen,
meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 24 Juli 1873 af det innehåll, att,
vid öfvervägande af hvad sålunda och i öfrigt förekommit, Kongl. Hofrätten
väl ansäge protokollsutdraget från Stockholms Rådstufvurätt, på sätt
Häradsrättens ordförande anmärkt, vara ofullständigt derutinnan, att detsamma
icke upptoge, huru stor ränta''som i ofvanderörda skuldebref blifvit
förskrifven, men ehuru detta förhållande icke bort föranleda afslag å den
sökta inteckningsförnyelsen, hvad anginge räntan, funne Kongl. Hofrätten
dock det anmärkta förfarandet icke vara af den beskaffenhet att någon
ansvarspåföljd derför borde Häradsrättens ordförande ådömas.

Sedan nämndemannen Per Nyländer i Kettilsböle, Själevads socken,
i egenskap af syssloman uti Olof Nyländers i Nyland konkurs, till 1869
års hösteting med Nordingrå tingslag låtit instämma Hemmansegaren
Mårten Ullsten i Hvalmsta under yrkande att utbekomma en på räkning
grundad fordran jemte ränta och ersättning för rättegångskostnaderna, samt

svaranden vid målets handläggning å nämnda ting begärt uppskof för
åstadkommande af bevisning i visst uppgifvet afseende, med bifall hvartill
Häradsrätten förklarat sig låta målets handläggning anstå till nästa i tingslaget
infallande lagtima ting, så har bemälde Per Nyländer, uti eu till
Justitie-ombudsmans-expeditionen den 21 Mars 1873 ingifven skrift, förmält,
att, då ifrågavarande mål sedermera vid 1870 års vinterting förekommit,
Häradsrätten deri afkunnat utslag, hvarigenom klagandens hufvudman
blifvit tilldömd den omstämda fordran jemte ränta och rättegångskostnadsersättning,
men att klaganden under den derefter förflutna tiden icke lyckats,
oaktadt trägna påminnelser, att få lösa Häradsrättens berörda utslag;
om hvilken underlåtenhet å vederbörandes sida att på föreskrifvet sätt tillhandahålla
tvistande parter tingsexpeditionerna klaganden ansåge sig böra
hos mig göra anmälan, med begäran om sådana åtgärders vidtagande, som
kunde befordra rättelse af berörda förhållande, hvarjemte klaganden fordrade
ersättning för de genom dröjsmålet, budskickningar och resor honom
åbragta kostnader med tretio riksdaler.

Efter det jag fått utrönt, att en tillförordnad Domhafvande förrättat
1870 års vinterting med Nordingrå tingslag, lemnade jag denne tillfälle att
afgifva yttrande i anledning af hvad uti berörda klagoskrift blifvit anmärkt;
och inkom dylikt yttrande den 26 påföljande Maj, hvaruti tillförordnade
Domhafvanden anförde, att han, efter upprepade meddelanden med
den i Örnsköldsvik boende ständige Domhafvanden i tingslaget, dåmera
blifvit öfvertygad, att skulden till det öfverklagade förhållandet hvilade på
Förklaranden, i thy att vid öfverlemnandet till ständige Domhafvanden af
domboken för 1870 års vinterting den tern deraf, i hvilken ifrågavarande
mål funnes upptaget, af förbiseende icke kommit att medfölja; att någon
ursäkt derför icke kunde af Förklaranden andragas, men att han dock
ansåge sig böra nämna, att, då han icke förut fått mottaga någon underrättelse
angående den i domboken förefintliga lucka, han, när denna expedition
vid föregående tillfällen hos honom efterfrågats, förmenat sig ega
full rätt att för densammas utbekommande, hänvisa till vederbörande domhafvande,
!; och skulle Förklaranden, så snart den begärda expeditionen
blifvit klaganden tillstäld, derom till mig öfversända bevis.

Som ankomsten af ett dylikt bevis icke inverkade på saken ur den
synpukt, hvarifrån densamma i min tanke borde betraktas, ansåg jag ärendets
slutliga pröfning icke skäligen kunna i afvaktan derpå uppehållas,
utan yttrade jag, i skrifvelse den 3 Juni 1873 till Advokatfiskalsembetet i
Kong!. Svea Hofrätt, att jag funnit det ligga tillförordnade Domhafvanden
till last, dels att icke inom den tid och i den ordning, Kongl. Förordningen

angående expeditionslösen den 30 November 1855 föreskrefve, hafva hållit
vederbörande till banda ifrågakomma utslag och ej heller, oaktadt de upprepade
förfrågningarna efter berörda expedition, låtit sig angeläget vara att,
förrän anmälan om förhållandet skett hos mig och jag deröfver infordrat
tillförordnade Domhafvandens yttrande, söka utreda anledningen dertill, att
parten icke förut lyckats efter tillförordnade Domhafvandens anvisning utfå
den begärda expeditionen, dels ock att icke hafva, såsom 26 punkten i
Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 förutsatte, i fullständigt skick till
ständige Domhafvanden aflemnat den vid merberörda vinterting hållna konceptdombok,
hvarföre jag uppdrog åt Advokatfiskalsembetet att för nu angifna
fel och försummelser i domare-embetets utöfning lagligen tilltala
tillförordnade Domhafvanden och å honom yrka ej mindre ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet än ock skyldighet att godtgöra de kostnader, klaganden
uppgifvit sig hafva fått vidkännas i följd af det öfverklagade dröjsmålet,
till hvilka kostnaders bestyrkande, derest invändning emot dem
skulle göras, tillfälle och nödigt rådrum borde klaganden beredas; hvarjemte
och då det syntes mig vara af nöden, att visshet erhölles derom,
att omförmälda dombok åtminstone numera vore i fullständigt skick till
Domhafvanden aflemnad, Advokatfiskalsembetet anmodades vidtaga de åtgärder,
som för sådant ändamål erfordrades.

Uppå det åtal, Advokatfiskalsembetet i följd häraf anstalt, har Kongl.
Hofrätten den 9 Oktober 1873 meddelat utslag och, enär tillförordnade Domhafvanden,
jemlikt 14 § i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855 varit pligtig föranstalta derom att Häradsrättens
uti ifrågavarande mål vid vintertinget år 1870 hållna protokoll varit för
klaganden, såsom kärande i målet, att tillgå, innan Domhafvanden efter
tingets afslutande från tingsstaden afreste, eller ock, derest målet blifvit
handlagdt samma dag, då tinget afslutades, inom fjorton dagar derefter utlemna
berörda protokoll till den person inom tingslaget, som egde Domhafvandens
uppdrag att mottaga och vederbörande tillhandahålla outlösta
expeditioner; men tillförordnade Domhafvanden, enligt hvad han medgifvit,
icke stält sig berörda föreskrifter till efterrättelse; alltså och då utredtvore,
att tillförordnade Domhafvanden, hvilken, jemlikt 26 punkten i Kongl.
Förklaringen den 23 Mars 1807, bort före midsommaren 1871 till ordinarie
Domaren hafva aflemnat konceptdomboken för ifrågavarande ting,
till Domaren aflemnat allenast en de] af samma dombok, fält tillförordnade
Domhafvanden, i förmågo af 19 § i nämnda Kongl. Förordning den
30 November 1855, 24 kapitlet 5 § Rättegångsbalken, sådan denna § lyder
i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, samt 25 kapitlet 17 och 22 §§
Strafflagen, att bota för dröjsmålet med omförmälda protokolls utlemnande

till klaganden tjugufem daler silfvermynt med tolf riksdaler femtio öre
riksmynt, till tveskiftes mellan Kronan och Advokatfiskalen, och för sin
underlåtenhet att till ordinarie domaren aflemna fullständig konceptdombok
tjugu riksdaler, som skulle tillfalla Kronan; hvarjemte tillförordnade Domhafvanden
förpligtades att godtgöra klaganden honom genom berörda dröjsmål
tillskyndade kostnader med fordrade och obestridda tretio riksdaler:
Och ålades tillförordnade Domhafvande!! slutligen att inom två månader
till Kongl. Hofrätten inkomma med bevis dels derom att ifrågakomma protokoll
blifvit antingen klaganden tillstäldt eller ock till utlöseu aflemnadt
hos vederbörande kronobetjent inom Norditigrå tingslag, dels ock derom att
konceptdomboken för omförmälda ting blifvit i fullständigt skick af tillförordnade
Domhafvande!! till ordinarie domaren aflemnad, vid vite af etthundra
riksdaler, om den tid försutes.

Något bevis, att det tillförordnade Domhafvanden sålundagifna föreläggandet
blifvit fullgjordt, har emellertid icke, enligt hvad hos Advokotfiskalsembetet
inhemtats, inkommit till Kongl. Hofrätten inom den i utslaget
bestämda tiden.

Bryggmästaren A. ingaf till mig den 26 Juni 1872 en klagoskrift af
följande hufvudsakliga innehåll:

Sedan lysning till äktenskap emellan A- och Enkan M, blifvit tre
gånger från predikstolen i U. kyrka afkunnad, hade Skräddaren P. A. Å.,
såsom, enligt uppgift, ombud för sin syster, M- C. Å„ den 24 Februari
1872 hos Pastorsembetet i U. stads- och landsförsamling, hvilken sistnämnda
A. tillhörde anmält jäf emot berörda äktenskap; hvarvid P. A. Å- likväl
icke annorlunda styrkt sin behörighet att å sin bemälda systers vägnar
handla, än genom företeende af ett telegram från systern. Sjelfva jäfsaiimälan
hade ej heller innehållit uppgift om jäfvets beskaffenhet, utan endats
begäran, att vigsel måtte nekas, tilldess A. uppfyllt M. C. Å:s hos
honom gjorda anspråk på barnuppfostriugshjelp. På grund af berörda
anmälan hade vice Pastorn i nyssnämnda församlingar H. vägrat A:s sammanvigande
med enkan M.; men, efter det M. C. Å. till U. Häradsrätt instämt
A. med påstående allenast om utbetalande af uppfostringsbidrag för
ett af henne framfödt barn, samt A. hos vice Pastorn II. företett ett af
Häradsrättens tillförordnade ordförande utfärdadt bevis, dels att det instämda
påståendet vore sådant, som nyss blifvit omförmäldt, dels att Aicke
kunnat åläggas ingå i svaromål å M. C- A:s först under rättegången
framstälda yrkande angående äktenskapsjäf, dels ock att stämning rörande

dylikt jäf ej heller blifvit af annan person å A- uttagen, hade vice Pastorn
Fl. förrnåtts att den 15 påföljande April utfärda en attest af innehåll, att
hinder då mera icke mötte för A:s och Enkan M:s sammanvigande, hvilken
attest, underskrifven af v. Pastorn H., såsom tillförordnad Pastor, och försedd
med Pastorsembetets sigill, af Enkan M. den 17 i sistnämnda månad
öfverlemnats till tillförordnade Komministern i U. stadsförsamling H., hvilken
efter attestens mottagande lofvat att förrätta vigseln nästpåföljaude
Söndag den 21 i samma månad, till hvilken dag klockan fyra eftermiddagen
bröllopet ock blifvit utsatt, samt att för sådant ändamål infinna sig
vid sagda tid å utsatt ställe.

Sedan de till bröllopet inbjudna gäster, till ett antal af omkring 80
personer, infunnit sig och vigselförrättarens ankomst i nära tre timmar afsats,
hade tillförordnade Komministern H omsider anlända åtföljd af
vice Pastorn tf., hvilken senare genast begärt ett enskildt samtal med A.
Efter det derpå vice Pastorn fl. och A. ingått i ett serskildt rum, dit på
A:s anmodan Vaktmästaren J. A. W. medföljt, hade vice Pastorn förklarat,
att han, utan afseende på den redan utgifna vigselattesten, icke tilläte vigsel
emellan A. och enkan M-, förrän A. i barnuppfostringshjelp till M. C.
A., förutom de femhundra riksdaler, A. till henne redan utgifvit, utbetalte
ytterligare sexhundra riksdaler eller å detta belopp utgåfve förskrifning samt
dessutom forbonde sig att låta den af honom mot M. C. Å. instämda talan
om ansvar och ersättning för olaga äktenskapsjäf förfalla.

Till en början hade A. bestämdt vägrat att utfärda den äskade förbindelsen,
men då vice Pastorn H. enträget fortfarit i sin vägran att tillåta
vigseln» förrän de af honom^ föreskrifna vilkor, på hvilka, efter hvad vice
Pastorn sade sig veta, AI. C. Å:s ombud, Skräddaren P. A. A. vore villig
ingå, blifvit fullgjorda, hade A. slutligen, för brudens och gästernas skull
samt för att undvika skandal, sett sig tvungen att utgifva den fordrade skuldförbindelsen,
i hvilken jemväl intagits A:s medgifvande, att ofvanberörda
emot AI. C. Å. instämda talan finge förfalla.

Allt detta äfvensom huruledes vice Pastorn H. och tillförordnade
Komministern II. undandragit sig att låta A. få afskrift af ofvanberörda,
utaf vice Pastorn H. den 15 April 1872 utfärdade vigselattest, förmente A.
vara styrkt af åtskilliga vid klagoskriften fögade handlingar och vittnesattester;
tilläggande A. i sin skrift följande anmärkningar: ,

Ehuru således vid den ansökan om jäf emot A:s tilltänkta äktenskap
med Enkan Åt., Skräddaren P. A. Å-, å sin systers vägnar, hos
Pastorsembetet framstält, P. A. Å. för sin behörighet till slik åtgärd endast
haft att åberopa ett telegram, hvilket väl innefattade ett slags fullmakt,
men lagligen icke bort för sådan få gälla, och fastän berörda an -

mälan om äktenskapsjäf ej innehållit uppgift om beskaffenheten af jäfvet,
utan endast en anhållan, att vigsel måtte förvägras, intilldess A. uppfylt
det emot honom framstälda anspråk på barnuppfostringshjelp, så hade
vice Pastorn H. likväl upptagit samma anmälan såsom gjord af behörig
person och såsom en anmälan om äktenskapsjäf.

Det finge väl anses såsom i alla afseenden oriktigt, att prest tilläte
sig förhindra vigsel af den anledning, att en qvinna gjorde anspråk på barnuppfostringsbidrag
af den man, för hvilken lysning utfärdats. För att kunna
uppehålla vigseln, skulle väl äktenskapsjäf anföras, och dermed kunde väl
ej annat förstås än anspråk på person på grund af äktenskapslöfte, vare
sig med eller utan häfdande eller kyrkotagning såsom fästeqvinna eller
dylikt. Anspråk åter på barnuppfostringsbidrag vore endast en skuldfordran
och kunde rimligtvis aldrig hänföras till äktenskapsjäf. I följd deraf
och då M. C. Å. således i sjelfva verket icke anfört något äktenskapsjäf,
hade vice Pastorn H, icke bort fästa ringaste afseende på hennes
anmälan.

Dessa af vice Pastorn H. begångna fel voro dock, fortfor A., obetydligheter
mot vice Pastorns förfarande vid vigseltillfället den 21 April, dervid
han, lånande sig till ombud åt M. C. Å. och hennes bror samt begagnande
sig af det kritiska i A:s belägenhet för tillfället, brukat den makt
och myndighet, hans embete förlänade honom, för att tvinga A. att ingå
på de af M. C. Å., enligt vice Pastorn H:s uppgift, såsom vilkor för hennes
förnöjande uppstäda fordringar. Vice Pastorn hade dervid, enligt A:s
förmenande, förfarit brottsligt såsom embetsman, och jemväl utan hänsyn
till hans nämnda egenskap; och blottade detta förfarande en sådan våldsamhet
i lynnet, ett sådant förakt för det lagliga och anständiga, att endast
en allvarlig näpst kunde bibringa vice Pastorn insigt om nödvändigheten
deraf, att embetets helgd finge lägga band på de personliga lidelserna.

Hvad beträffade tillförordnade Komministern H., ansåge A. honom
hafva felat derutinnan, att han, hvilken åtagit sig viga A- och Enkan Mmed
stöd af den erhållna, utaf vice Pastorn H. utfärdade attesten, sedermera
uppehållit^ vigseln, tilldess bemälde vice Pastor tvungit A. att ingå på
de å M. C. Å:s vägnar uppstälda vilkor, dem tillförordnade Komministern
bort inse icke hafva varit af beskaffenhet, att vigselförrättningen rimligen
kunnat göras af deras uppfyllande beroende.

På grund af hvad sålunda förekommit hemstälde A., att jag måtte
yrka ansvar å vice Pastorn II., enligt 25 kap. 16 § Strafflagen, och å tillförordnade"
Komministern H., enligt 17 § i samma kapitel och lag; hvarförutan
och då A. och hans hustru, som efter fullbordad lysning tänkt
hålla bröllop i slutet af Februari eller senast den 3 Mars då innevarande år,

genom viceo Pastorn H:s lagstridiga förfarande att förbjuda vigseln till följd
af M C. A:s så kallade äktenskapsjäf tillskyndats icke allenast materiela
förluster, derigenom att den tillagade bröllopskosten icke kunnat för ändamålet
begagnas m- m-, utan ock ledsamheter och lidanden genom den
chikan, för hvilken de varit utsatte; A- påyrkade, å egna och*sin hustrus
vägnar, det vice Pastorn H. måtte varda ålagdt ersätta berörda förluster
[med ett hundra riksdaler samt nyssnämnda lidanden med tvåhundra
riksdaler.

Öfver A:s klagoskrift infordrade jag yttranden af vice Pastorn H. och
tillförordnade Komministern Ii., hvilka uti afgifna förklaringar hufvudsakligen
anförde:

l:o vice Pastorn IT:

Efter det skräddaren P. A- Å., å sin förrbemälda systers vägnar, den
24 Februari 1872 hos förklarande!! anmält jäf emot A:s äktenskap med
enkan M. af det skäl, att A. sammanaflat ett barn med M. C. Å. och lofvat
henne äktenskap samt att någon öfverenskommelse om äktenskapslöftets
återgång eller förlikning om ersättning för barnets uppfostran icke
träffats, och P. A. A. derjemte hos vederbörande embetsmyndighet stält
den i lagen föreskrifna borgen, borde det ej synas förunderligt, att förklaranden
hyste stora betänkligheter mot att tillåta vigsel emellan A. och enkan
M. Och sedan förklaranden efter oupphörliga öfvertalningsförsök, för
att icke säga »tredskanden», ändtligen förmåtts att, kanske nog förliastadt,
utfärda lysmngsattesten, blefvo hans betänkligheter om möjligt ännu större
vid betraktandet deraf, att M. C. Å. äfven under sjelfva rättegången, såsom
tillförene hos förklaranden, gjort anspråk på A:s person, till följd hvaraf
förklaranden, såsom Kyrkolagen i dylika fall föreskrefve, vändt sig till sin
närmaste förman, vederbörande Kontraktsprost, för inhemtande af kaus yttrande
i ämnét, hvilket dock af vissa omständigheter ej kunnat ske förr
än söndagen den 21 påföljande April eller samma dag som bröllopet blifva
utsatt. Då Kontraktsprosten ansett, att vigsel icke borde tillåtas förrän
processen vore definitivt afslutad eller förlikning skett, hvarigenom det i
laglig form gjorda äktenskapsförbudet återkallats, hade förklaranden först
uppsökt Skräddaren A. för att höra om denne vore villig att ingå förlikning
och återkalla sitt gjorda äktenskapsförbud, derefter hade förklaranden
begifvit sig till bröllopsgården, der han ingalunda, såsom A. syntes vilja
påstå, framfarit med pock och trug, utan sökt att på ett saktmodigt, stilla
och vänligt sätt framställa sina betänkligheter att, såsom saken då-stode, tillåta
förestående vigsel men att en utväg till det önskade målets vinnandegåfves,
nemligen förlikning med M. C. Å. Och då förklaranden derefter tillfrågats!
huruvida han hade sig bekant, om och på hvad vilkor Å. kunde vilja ingå
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag, 5

en sådan förlikning, hade förklaranden omtalat förliknings.vilkoren. utan att.
dervid tänka eller ana något ondt, och det så mycket mindre* som både
A;s ombud och äfven enkan M-, vid enskilda samtal med .förklaranden
yttrat, det A. vore villig erlägga 500 eller 600 riksdaler, om M- C. Åville
dermed åtnöjas- Efter det A. en stund rådgjort med Stadsfiskalen C.,
hade, på A:s anmodan, den ifrågavarande förbindelsen å 600 riksdaler
blifvit af den sistnämnde uppsatt- Utaf de många af A- ingifna mer och
mindre oriktiga intyg, huru vid nämnda tillfälle tillgått, ville förklaranden
fästa sig vid det af C. ingifna, såsom närmast med sanna förhållandet öfverensstämmande,
och hoppades, att C-, om han ville hålla sig till sanningen,
skulle kunna intyga att det tillgått så, som sagdt vore, och att A.
utan minsta tvång från förklarandens sida utfärdat ifrågavarande förbindelse,
samt att A-, sedan han fått det för sig klart, att alla tvistigheter i
denna sak blifvit fullkomligt bilagda, till och med förmält sig vara mycket
belåten- Förklaranden nödgades således helt och hållet bestrida att, såsom
A. påstått, något tvång vid tillfället utöfvats och att förklaranden yrkat, det
A. skulle utbetala 600 riksdaler; utan hade förklaranden endast tillrådt förlikning
och på tillfrågan omtalat A:s framstälda vilkor, Äfven ville förklaranden
tillägga, det han medgifvit vigseln på grund deraf, att M. C. Å. med
anledning af förlikningen återkallat sitt gjorda äktenskapförbud genom skriftligt
intyg.

Uti klagoskriften, fortfor Förklaranden, syntes A-vilja serskjldt framhålla,
att förklaranden icke varit berättigad upptaga Skräddaren A:s anmälan,
såsom stödjande sig till en början blott på eu ''-telegrafisk” fullmagt,
Förklaranden ville tillstå, det han icke vore tillräckligt bevandrad i »lagiska»
former för att veta hvilket värde en dylik fullmagt i rättsligt afseende

tillmättes- För sin del ansåge förklaranden den fullt tillräcklig, då för

densamma det obestridliga faktum läge till grund, att A- och M. C- A hade

ett barn, för hvars uppfostran A. icke sörjt, och att denne för flere

personer omtalat eller erkänt, att han lofvat M. C. A. äktenskap- Serskildt
fäste förklaranden uppmärksamheten dervid, att uti A:s klagoskrift »ej ens
ett försök att förneka sig vara fader gjordes». Och att M. C. A- i ett fall
som detta varit berättigad föra sin klagan genom annan person, syntes af
allmänna lagen 7 kap. 3 § Giftermålsbalken samt 15 kap- 26 § Kyrkolagen,
hvilka lagrum jemte 19 § af sistnämnda kap- i Kyrkolagen förklaranden
såsom stöd för sina åtgöranden åberopade.

Då A:s och enkan M:s vigsel den 21 påföljande April, hvilken varit
den utsatta brölloppsdagen, försiggått, och någon annan bröllopsdag, förklaranden
veterligen, ej varit utsatt, kunde han ej finna, att A.
lidit någon skada eller förlust genom onödigtvis tillagad bröllopskost. Li -

kasa kunde förklarande!! icke begripa hvad slags »lidande» A. och lians
nuvarande hustru utstått, som skulle kunna godtgöras eller lindras derigenom
att förklaranden till dem utbetalte tvåhundra riksdaler. Dessa ersättningsanspråk
funne förklaranden således alldeles obefogade; och han
ville ej ''tro att afsigten med hela skriften varit att aftvinga honom
penningar.

Såsom oriktigheter dels uti A:s skrift dels uti de skriften åtföljande
bilagor anmärkte förklaranden endast följande:

A. fäste sig dervid, att den hos förklaranden gjorda anmälan om äktenskapsjäf
icke innehölle något om sjelfva jäfvets beskaffenhet, utan endast en anhållan
att vigsel måtte nekas o. s. v., men A. hade här äfven bort meddela
hvad Å. talat muntligen med förklaranden i denna sak, nemligen att A.
hos förklaranden gjort anspråk på fullgörande af A:s gifna äktenskapslöfte.
Härvid finge förklaranden äfveno såsom förtydligande af sitt den 7
påföljande Mars utfärdade betyg om Å;s anförda jäf tillägga, att förklaranden
med uttrycket: »samt såsom grund derför» etc. åsyftat endast hvad
Å. lemnat förklaranden skriftligen men ej hvad han muntligen anfört, enär
A:s ombud vid detta tillfälle begärt intyg endast om det förra.

Då A. uppgifvit, att förklaranden yttrat, det han utan afseende å
den utfärdade vigselattesten icke tilläte vigseln, hade A- äfven bort återgifva
hvad förklarande!! anförde såsom orsak, nemligen fruktan att tillåta
en vigsel, genom hvilken förklaranden kunde blifva förlustig sitt embete,
och ej såsom nu skett, söka gifva saken, tvärtemot sanna förhållandet, ett
sådant sken som skulle förklaranden låtit sig ledas af lagstridiga och nedriga
afsigter. t

Till samma felaktighet gjorde äfven C. och isynnerhet W. sig skyldiga,
då de i sina vittesberättelser förmälde, att förklaranden enkannerligen
påyrkat, att A. skulle utgifva oftanämnda 600 riksdaler, ehuru sanna förförhållandet
varit, såsom förut blifvit anmärkt, att förklaranden på tillfrågen
endast omtalade M. C. A:s vilkor.

Äfvenså, tilläde slutligen förklaranden, skulle det vittnat om större
sanningskärlek, derest W- och S- i sina berättelser om besöket hos förklaranden
vid öfverlemnandet af betyget från Häradsrättens ordförande äfven
omtalat, hvilka betänkligheter förklaranden yttrat mot utfärdandet af
den då äskade vigselattesten, enär förklaranden ej kunde anse saken definitivt
afgjord, samt att förklaranden först efter mycket öfvertalande och
nödgande af W- låtit förmå sig att utfärda sistnämnda betyg.

Efter anförande häraf hemstälde förklaranden till mitt bepröfvande,
huruvida han, med fäst afseende pa lagens ytterst stränga straffbestämmelser,
i händelse vigsel tillätes utan noggrant iakttagande af lagliga for -

maliteter, kunde anses hafva i detta fall gått tillväga på ett sätt, att ansvar
derför borde honom ådömas. Efter att hafva inhemtat råd från den myndighet,
under hvilken förklaranden närmast lydde, hade han ansett
sig säkrare kunna gå tillväga med för mycken än med för liten försigtighet;
uttryckande förklaranden med anledning häraf den förhopppning,
att A:s klagoskrift icke måtte anses vara af den beskaffenhet, att något
åtal borde på grund af densamma ifrågakomma 2:o

Tillförordnade Komministern H.:

Då Bryggmästaren A. anklagat förklaranden för försumlighet i tjensten
och yrkat ansvar enligt Strafflagens 25 kap- 17 §, och då med försumlighet
i tjenst, hvarå ansvar kunde yrkas, väl förstodes att utan lof,
giltig orsak eller tillkännagifvet förfall afhålla sig från tjenstgöring; så
tillbakavisade förklaranden en dylik anklagelse såsom obefogad på följande
grunder;

a) Förklaranden hade haft giltig orsak att tills vidare underlåta att
sammanviga A. med hans nuvarande hustru.

Förklaranden, hade väl, på grund af en utaf församlingens tillförordnade
vice Pastor Ii. utfärdad och till förklaranden inlemnad lysningsattest
lofvat infinna sig å utsatt tid och ställe den 21 April 1872, för att viga
A- och hans nuvarande hustru, men en kort stund innan Förklaranden
skulle begifva sig till bröllopsgården, hade bemälde vice Pastor tillkännagifvit,
att utfärdandet af nämnda attest varit förhastadt och att förhållandena vore
sådana, att han tills vidare ej tilläte vigseln samt att han först ville rådföra
sig med vederbörande Kontraktsprost. Efter att hafva erhållit dennes
råd och tillstyrkan att icke tillåta vigsel, till dess processen vore definitivt
afslutad eller förlikning träffad, hade vice Pastorn förbjudit vigseln, samt
återfordrat och'' återtagit den ogiltig förklarade attesten. Att denna icke
längre egde betydelse för förklaranden, så att han kunnat derpå vidtaga
någon embetsförrättning, och att förklaranden tvärtemot Pastors förbud, som,i
och för sig bindande, blifvit det ännu mer genom Kontraktsprostens gifna
råd, icke utan att blottställa sig för den i lag stadgade svåra straffbestämmelse,
embetets förlust för prest, som viger sådana personer, hvilkas äktenskap
för laga hinder måste återgå, kunde viga eller kunde tvingas dertill,
vore tydligt, såsom ock att förklaranden således hade giltig orsak att afhålla
sig från vigselförrättningen Nu

hade visserligen A. anmärkt, att här icke funnits några sådana
hinder, att för dem äktenskapet behöft återgå, likasom han ock sagt, att
förklaranden bort hafva insett, att de af M. C- Å- uppstälda vilkoren ej
varit af sådan beskaffenhet, att vigselförrättningen af dem rimligtvis kunnat
anses beroende. — Dervid finge förklaranden bekänna, att han

icke haft tid att sätta sig in i denna fråga och utröna, af hvilken beskaffenhet
de anmälda hindren varit- Dessutom hade förklaranden ej funnit
sig på minsta sätt skyldig att utreda det ena eller det andra, af den enkla
orsak, att han icke varit Pastor i församlingen, hvilken ensam denna utredning
tillkommit. För förklaranden hade det varit nog, att Pastor så
föreskrifvit. Hvad förklaranden haft att göra, hade varit att viga, om
Pastor det tillåtit, eller att låta bli, då han det förbjöd, så vida förklaranden
ej velat ikläda sig Pastors ansvar; och detta senare hade han gjort om
han vigit tvärtemot Pa&tors förbud, men att förklaranden varit dertill berättigad
eller skyldig, trodde förklaranden icke kunna med något lagstadgande
bevisas b)

Förklaranden hade underrättat A., att han af giltig orsak ej kunde
komma för att viga på utsatt tid; och

c) Så snart förklaranden erhållit nytt tillstånd att viga, förrättade
han vigseln emellan de ifrågavarande personerna Och

härmed ansåge förklaranden sig hafva anfört nog till bemötande
af den mot honom gjorda anklagelsen för försumlighet i tjensteutöfning.

Beträffande åter förklarandens ifrågasatta skyldighet att lemna afskrift
af den utaf vice Pastorn H. utfärdade och till förklaranden inlemnade,
men sedermera af bemälde vice Pastor ogiltig|förklarade och återtagna
lysningsattesten, så anmärkte förklaranden, att dylika lysningsattester
icke vore officiela handlingar af den karakter att de skulle förvaras
i Pastorsembetets arkif, utan de vore den prestmans enskilda tillhörighet,
som på grund af dem verkstält vigsel, och denne kunde alltså förstöra
dem, om han så ville, eller behålla dem qvar till egen säkerhet och
att försvara sig, i fall klagomål öfver olaglig vigsel skulle uppstå. Detta
gälde om dylika attester i allmänhet, men med den här ifrågavarande inträffade
det serskilda förhållandet, att den var af utfärdaren, vice Pastorn
H,, ogiltig förklarad, hvarföre densamma ock af honom återtogs- Innan
detta skedde, hade emellertid attesten kommit att ligga hos förklaranden
några dagar, och under den tiden hade Stadstjenare!! W., för A:s räkning,
► begärt afskrift af densamma, men af ofvananförda skäl och för att icke
inblanda sig i hvad som hörde till Pastors åligganden hade förklaranden
vägrat att lemna den äskade afskriften och hänvisat W. att begära en sådan
hos Pastorsembetet.

Då förhållandena vore sådana som nu visadt blifvit, hemstälde
förklaranden till mitt bepröfvande, huruvida han rimligen kunde anses
hafva handlat vårdslöst eller försumligt i sin tjenst,

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann jag angifvelsen
emot tillförordnade Komministern H. för försummelse i tjensten i så måtto,
att han under då för handen varande förhållanden icke förr, än som skett,
sammanvigt A. och enkan M., äfvensom för det tillförordnade Kommistern
vägrat utlemna den förr omnämnda lysningsattesten, vare sig i hufvudskrift
eller afskrift, i betraktande af hvad uti den ingifna förklaringen
blifvit andraget, icke till åtal föranleda; likasom jag i afseende å enahanda
klagan emot vice Pastorn H., för det han icke ånyo utlemnat meranämnda
lysningsattest, icke ansåg någon talan kunna föras.

Hvad deremot vice Pastorn'' H=s förfarande i öfrigt vidkom, syntes
mig den deröfver förda klagan i nedanomförmälda hänseenden icke sakna befogenhet Beträffande

till en början frågan om den laga verkan, som bort tilläggas
Skräddaren A;s till Pastors-embetet ingifna ofvanomförmälda skrift,
måste svaret på denna fråga sökas i de lagens stadganden, som röra äktenskapsjäf.
Dessa voro de af vice Pastorn bl. åberopade, nemligen 7 kap.
3 § Giftermålsbalken och 15 kap. 26 § i gällande Kyrkolag, lydande förstnämnda
lagrum, i hufvundsaklig öfverensstämmelse med det senare,
sålunda:

»Vill man jäf göra mot äktenskap, å sina eller annans vägnar, gifve
»det Kyrkoherden tillkänna i tvänne mäns närvaro; ställe ock straxt bor>gcn
hos Konungens Befallningshafvande för all skada och kostnad och
»tage sedan stämning till nästa rättegångstima å den som jäf göres
»mot». — —

Vid tillämpning af detta lagstadgande borde först eftersinnas. hvad
med äktenskapsjäf förstås. Detta kunde icke vara annat, än ett sådant å
»den som jäf göres emot» riktadt anspråk, hvilket genom hans äktenskap
med en annan helt och hållet tillintetgjordes, det vill säga anspråk på att
få till äkta make den person, mot hvars tilltänkta äktenskap med en annan
jäfvet gjordes. Deremot kunde aldrig såsom lagligt äktenskapsjäf betraktas
ett anspråk på att af en person, som ämnar ingå äktenskap, utfå uppfostringshjelp
för ett med samma person förut sammanafladt barn, emedan ett
slikt anspråk likasom annan skuldfordran kunde tillgodoses lika väl efter som*
före det tilltänkta äktenskapet. I afseende åter på sättet för äktenskapsjäfs
tillkännagifvande heter det i nyssanförda lagrum, att det kan ske å egna
eller »annans vägnar» men att det skall ske i »tvänne mäns närvaro». Hvad
nu beträffade utförandet af ett slikt uppdrag >å annans vägnar», så läge
det i sakens natur, att dertill måste fordras laglig fullmakt, och såsom
sådanXerkänner vår lagskipning ännu icke ett genom telegram gifvet bemyndigande.
Vidkommande åter stadgandet om tvänne mäns närvaro vid

äktenskapsjäf^ tillkännagifvande, skulle det väl kunna sägas, att detsamma
afser uteslutande det fall, att tillkännagifvandet sker mundtligen, så att en
slik formalitet vore öfverflödig, när, såsom nu för tiden lärer vara vanligast,
dylik anmälan göres skriftligen; men i allt fall måste ettdera iakttagas,
antingen ett skriftligt anmälande, då de tvänne männen möjligen icke skulle
behöfva vara tillstädes, eller ett muntligt, då dessas närvaro vore af nöden.
Detta senare måste följaktligen ock erfordras, då det skriftliga tillkännagifvandet
är ofullständigt eller oriktigt, och tillägg eller rättelse deri muntligen
göres.

Imellertid hade, såsom ostridigt syntes vara, vice Pastorn H., — när
Skräddaren Å., utan att, så vidt handlingarne gåfvo vid handen, två män
närvarit och utan att Å. haft att förevisa annat bemyndigande till sin åtgärd
än ett telegram, till pastorsembetet inlemnade en af honom sjelf
undertecknad, till embetet stäld skrift, innehållande korteligen, att som M.
C. A. ämnade hos Pastorsembetet anmäla äktenskapsjäf mot Bryggmästaren
A., så finge A., såsom hennes ombud, anhålla, det vigsel måtte af bemälda
myndighet, pastorsembetet, nekas, till dess A. uppfyllt af Å. hos
honom gjorda anspråk på barnuppfostringshjelp, vid hvilken skrift var
fogad ett diariibevis, som styrkte, det borgen hos Konungens Befallningshafvande
blifvit stäld för den kostnad och skada, som kunde uppkomma
genom nyssberörda äktenskapsjäf, — upptagit den sålunda gjorda anmälan
såsom ett i laga ordning tillkännagifvet äktenskapsjäf, och i följd
deraf någon tid uppehållit verkställigheten af A:s tilltänkta äktenskap.

Af det ofvananförda följde, att jag måste anse ett slikt förfarande
stå i strid med lagens härförut återgifna stadgande och ej kunde såsom
laga ursäkt godkänna vare sig vice Pastorn H‘s uppgift om hvad A. vid
nämnda skrifts inlemnande muntligen andragit, då sådant icke visats hafva
skett i tvänne mäns närvaro, än mindre hvad vice Pastorn förmälde sig
hafva samtalsvis af andra personer inhemtat, såsom att A. erkänt sig vara
fader till det ifrågavarande barnet, lofvat M. G. Ä., äktenskap m. m. Härom
hade vice Pastorn i detta fall icke någon behörighet att anställa undersökning,
utan när Å. instälde sig i Pastorsexpeditionen och aflemnade
meranämnda skrift, hade vice Pastorn haft att tillse, först huruvida Å.
varit försedd med laga fullmagt att för annan uträtta ett slikt ärende, och,
om detta befunnits vara förhållandet, undersöka och bedöma, huruvida den
ingifna skriften innefattade verkligt äktenskapsjäf eller icke. Detta var
allt som ålåg och tillkom vice Pastorn vid berörda tillfälle, och, efter
hvad dervid företedde sig, egde han att handla, att lemna skriften utan afseende
eller vidtaga de åtgärder, till hvilka den ansåges föranleda.

Det tjenstefel, hvartill vice Pastorn H., i min tanke, gjort sig skyldig
genom att under ofvanangifna förhållanden såsom verkligt jäf emot A:s
tilltänkta äktenskap antaga A:s meranämnda skrift, hade kunnat anses i
någon mån afplanadt derigenom, att vice Pastorn sedermera utgaf eu lysningsattest
som undanröjde nyssnämnda olagligen tillskapade hinder för
A:s vigsel, derest vid sistberörda åtgärd fått bero; men hvad derefter af
vice Pastorn gjordes vid saken var just det som svårast läge honom
till last.

I och med nämnda lysningsattests utfärdande var vice Pastorn H:s
befattning med ifrågavarande ärende afslutad. Han hade derigenom på
embetets vägnar intygat, att vilkoret för det tilltänkta äktenskapets fullbordande
var genom verkstäld lysning uppfyldt. När attesten var utfärdad
och utlemnad till A:s ombud, inträdde vice Pastorns ansvarighet ej mindre
för den verkstälda lysningens än ock för den förestående vigselns laglighet,
så vidt äktenskapsjäf anginge, och var denna hans åtgärd förhastad, såsom
vice Pastorn efteråt synts hafva förestält sig, var den icke destomindre
fullbordad och kunde icke göras om. Detta visade sig bäst deraf att, om
A. med den honom tillhaudakomna lysningsattesten vändt sig till prest å
annan ort eller till prest, som icke stått under vice Pastorns lydno, vice
Pastorn omöjligen kunnat hindra vigselns verkställande. Förgäfves sökte
vice Pastorn för sitt förfarande efter lysningsattestens utlemnande något
stöd i de råd, Kontraktsprosten skall gifvit, innan visadt blifvit, att Kontraktsprosten
haft noggrannare kännedom om sakens rätta sammanhang, än
hans afgifna, vid vice Pastorn H:s förklaring fogade intyg antydde. Detta
intyg bekräftade egentligen endast, att vid det samtal, som om förevarande
sak egt rum, »vice Pastor H. icke yttrat någon önskan att den ena eller
»andra parten (fästehjonen eller den som mot deras äktenskap gjort förbud)
måtte vinna, utan endast ådagalagt bekymmer om hvad han borde
»göra samt fruktan att möjligen blottställa sig för det svåra ansvar som
»lag bestämmer för olaga vigsel».

Inom parentes anförde visserligen Kontraktsprosten, att »han så
»mycket mindre kuude tillstyrka vigsel, som han ingalunda sjelf skulle i
»sådan händelse som den uppgifna vågat eller ansett sig hafva rättighet att
»utfärda lysning eller viga förr, än det i laga form gjorda äktenskapsför»budet
blifvit återkalladt eller processen definitivt till fäste hjonens fördel
»afgjord;» men, såsom redan är anmärkt, det var icke tydligt och klart, om
och huru sakförhållandet i förevarande fall blifvit för Kontraktsprosten
framstäldt, huru vice Pastorn H. beskrifvit den uppgifna händelsen; om
han företett de handlingar, på hvillca han grundat sin åsigt, att ett äktenskapsförbud
i laglig form var gjordt; om han tillkännagifvit, att han redan

utfärdat och till A:s ombud utlemnat behörig lysningsattest m. m. Endast
så mycket kunde af intyget skönjas, att för Kontraktsprosten icke blifvit
företedt Domhafvandens »betyg om den i målet uttagna stämningens beskaffenhet
eller målets blifvande utgång.»

Hvad slutligen anginge uppträdet i brölloppsgården den 21 April
1872, voro väl uppgifterna i klagoskriften, de vid denna bilagda vittnesattesterna
och vice Pastorn Ii:s förklaring i någon mån skiljaktiga, dock
icke så väsentligt, att jag för utredandet af verkliga förhållandet aktade
nödigt påyrka undersökning och vittnenas afhörande vid domstol.

Vice Pastorn H. kunde nemligen hafva, såsom han sjelf uppgifvit,
»saktmodigt, stilla och vänligt,» eller med användandet af det slags tvång,
klaganden antydde, framstält nödvändigheten af en förlikning med merbemälde
M. C- Å., i fråga om det anmälda äktenskapsjäfvet, vice Pastorn
kunde hafva sjelfmant eller på tillfrågan uppgifvit de vilkor, Ä- uppstält
för förlikningens tillvägabringande, det stode icke destomindre fast, att
vice Pastorn vid ifrågavarande tillfälle, för att undanrödja verkningarne
för honom sjelf af hvad han ansåg såsom en af honom vidtagen förhastad
embetsåtgärd, använde sitt embetes makt och myndighet på ett otillständigt
och för embetets anseende serdeles förnärmande sätt.

I skrifvelse till Domkapitlet i Hernösand den 30 September 1872
yttrade jag ock deröfver, efter redogörelse för handlingarne i ärendet och
för min uppfattning af sakens beskaffenhet, att jag hos Domkapitlet tilltalade
vice Pastorn H. för embetsfel i så måtto, att han ej mindre såsom
laga äktenskapsjäf antagit skräddaren Å:s under ofvanbeskrifna omständigheter
gjorda anmälan och på sådan grund någon tid hindrat A:s tilltänkta
äktenskaps fullbordande genom vigsel, än ock, efter det han uttärdat lysningsattesten
och således formligen tillstadt berörda vigsel, förfarit på sätt
här ofvan förmäldes; och yrkade jag derför å vice Pastoru H. laga ansvar,
hvars beskaffenhet jag, efter erhållen del af vice Pastorns förklaring
öfver min anklagelseskrift, ville uti afgifvande slutpåstående närmare
angifva.

Sedan jag derefter fått del af berörda förklaring med vid densamma
fogade intyg af ofvanbemälde Kontraktsprost, af Lektorn P. W. och af Kapellpredikanten
C. S. H., aflät jag den 30 December 1872 förnyad skrifvelse
till Domkapitlet, af innehåll, att jag, i betraktande af de omständigheter,
som omförmäldes i Lektorn P. W:s och kapellpredikanten C. S H:s intyg,
hvilka syntes gifva vid handen, att vice Pastorn H:s öfverklagade förfarande
härflutit mera af obetänksamhet, än af argt uppsåt, ansåge mig
kunna inskränka mitt slutpåstående dertill, att vice Pastorn Ii. måtte för
Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag. 6

nämnda förfarande af Domkapitlet tilldelas sådan föreställning, som 1 § af
Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December 1787 omförmäldes, med tillagd förmaning
att för framtiden ställa sig till efterrättelse hvad lag och författningar
i mål som det nu ifrågakomna stadgade samt att för öfrigt uti sina åtgöranden
såsom prestman noga akta på sitt embetes befogenhet och värdighet.
Deremot ansåg jag A:s anspråk på ersättning hvarken till befogenhet, eller
till belopp vara så styrkta, att de kunde af mig understödjas.

Domkapitlet meddelade derpå utslag angående detta åtal den 29 Januari
1873 af innehåll: att hvad först beträffade vice Pastorn H:s förfarande
att såsom lagligt äktenskapsjäf upptaga Skräddaren P- A. Å:s
gjorda anmälan, då han likväl hvarken kunnat förete fullt behörig fullmakt
och icke heller, hvarken i sin till Pastorsembetet stälda skrifvelse i ämnet
ej heller muntligen, enär sådant icke med vittnen kunnat styrkas, framstält
sådana anspråk på A., att de för laga jäf bort anses, Domkapitlet funne
vice Pastorn H. derutinnan hafva handlat obetänksamt och ådagalagt bristande
insigt uti detta för pastoral-vårdens handhafvande vigtiga ämne,
ehuru på samma gång Domkapitlet ansåge förseelsen uti ifrågavarande hänseende
i någon mån förmildras deraf, att H. endast några år tjenstgjort
som prest och likväl, i anledning af den inom Hernösands stift rådande
prestbristen. måst bestrida pastoralvård. i U. folkrika församling; att
hvad vidare anginge vice Pastorn H:s sätt att gå till väga sedan han utfärdat
den begärda lysuingsattesten i det han dels återkallade densamma,
enär han ansåg dess utfärdande såsom en förhastad åtgärd, dels obehörigt
inblandade sig uti de tvistande parternas angelägenheter och satte en
öfverenskommelse mellan desse såsom vilkor för A:s sammanvigande med
enkan M, Domkapitlet funne vice Patorn H. derutinnan hafva uppträdt
på ett synnerligen olämpligt och prestembetet mindre värdigt sätt; samt
att Domkapitlet, i följd deraf och med stöd af Kongl. Cirkulärbrefven den
21 Augusti 1786 och den 7 December 1787 pröfvade skäligt, det skulle
vice Pastorn H. för ofvannämnda sitt förfarande till Domkapitlet inkallas
och erhålla föreställning för de fel, han låtit komma sig till last, samt en
allvarlig förmaning att för framtiden ställa sig till noggrann efterrättelse
hvad lag och författningar såväl i allmänhet som serskildt rörande mål som
det nu ifrågakomna, stadgade äfvensom att i öfrigt så skicka sig såsom prestman,
att han noga aktade på sitt embetes befogenhet och värdighet.

Sedan detta utslag vunnit laga kraft, var vice Pastorn H. den 23
April 1873 inkallad inför Domkapitlet och erhöll då den honom ådömda
varning och förmaning.

Sedan Länsbokhållaren Bernhard Lindberg, å Kong]. Maj:ts och Kronans
vägnar, uti ett till Landsböfdinge-embetet i Wester-Norrlands län afgifvet
memorial yrkat att, då för åtskilliga af Sjökaptenen m. m. Johan Nyberg
i Bollsta genom gåfvobref den 3 Maj 1866 till staden Hernösand donerade
belopp bevillning borde utgå samt Kongl. Maj:t och Kronan tillkomma,
Landshöfdinge-embetet måtte för sådant ändamål vidtaga nödiga
åtgärder, oeli Landshöfdinge-embetet, med anledning deraf, efter Stadsfullmäktiges
i Hernösand hörande, genom utslag den 6 Augusti 1873 förpligtat
Hernösands stad att å en del af de donerade beloppen till Kongl. Maj:t
och Kronan erlägga bevillningsafgift, samt detta utslag genom Magistraten
i nämnde stad blifvit Stadsfullmäktige tillstäldt mot fordrad och jemväl
erlagd lösen, tre riksdaler, —■ så hade Läroverksadjunkten E. O. Holmberg,
enligt honom af Stadsfullmäktige lemnadt uppdrag, hos mig fört klagan deröfver,
att det för Stadsfullmäktige utfärdade exemplar af nämnda utslag blifvit
belagd med lösen, för återbekommande hvaraf klaganden anhölle om min medverkan;
och som, enligtl2 § i Kongl. Förordningen den 30 November 1855 angående
expeditionslösen, Konungens Befallningshafvandes resolutioner eller utslag
rörande debitering af utskylder skola utgifvas till vederbörande utan lösen,
uppdrog jag genom skrifvelse den 18 September 1873 åt Advokatsfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att för den obehöriga debiteringen af lösen för ifrågakomna,
från Landskontoret utfärdade expedition tilltala vederbörande expeditionshafvande,
Landskamereraren i länet, och att å honom yrka ej mindre
ansvar efter lag oeh sakens beskaffenhet än och förpligtande att återbära
den olagliga uttagna lösen.

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag uppå
detta åtal den 12 December 1873; och som, jemlikt 12 § i ofvanåberopade
Kongl. Förordningen den 30 November 1855, ifrågavarande utslag, hvilket
anginge debitering af utskylder, bort utan lösen till vederbörande utgifvas,
men Landskamreraren, hvilket det, enligt hvad ostridigt vore, ålegat att
samma utslag expediera, för detsamma fordrat och uppburit omförmälda
lösen, blefve, i förmågo af 20 § i nyssnämnda Kongl. Förordning samt
25 kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen, Landskamreraren för hvad honom sålunda
till last kommit fäld att bota tjugu riksdaler, som sknlle tillfalla
Kronan.

Under skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten upplystes, att Landskamreraren
frivilligt till vederbörande återstält den obehörigen uppburna
lösen.

Uti en till mig ingifven skrift hade Pigan Christina Carolina Eriksson
förmält, att hon den 23 Oktober 1871 blifvit af Konstaplarne vid detektiva
j)olisafdelningen i Stockholm Claes Ludvig f Jonsson och Gustaf
Larsson beskyld för stöld, hennes byrå ransakad och hon sjelf afförd till
detektiva polisvaktkontoret, dit sedermera nämnda byrå blifvit hemtad, och
der Eriksson qvarhållits, till dess hon, efter att hafva blifvit förhörd af dåvarande
Polismästaren, påföljande dag på eftermiddagen afförts till Stockholms
läns cellfängelse, hvarest hon förvarats till dagen derefter, dåjhon9på*aftonen
blifvit utsläppt men fått sjelf från polisvaktkontoret låta hemforsla
sin byrå, hvars lås voro sönderbrutna och ur hvilken under tiden borttagits
ett fotografikort samt klagandens prestbevis; yrkande klaganden ansvar
och ersättningsskyldighet å dåvarande Polismästaren," utan hvilkens
goda minne det omförmälda våldet förmentes icke hafva kunnat
utöfvas.

Efter erhållen del af nämnda klagoskrift insände bemälde Polismästare
och åberopade dels Utdrag ur protokollet hos Ofverståthållareembetet
för polisärenden den 24 Oktober 1871, dels ock transumt af Stockholms
Rådstufvurätts protokoll den 2 December nämnda år, hvilka handlingar
skulle förklara Polismästarens öfverklagade åtgärder.

Af nyssberörda utdrag ur öfverståthällare-embeteis protokoll den 24
Oktober 1871 inhemtades; att till Ofverståthållare-embetet samma dag ingifvits
en af Poliskommissarien P. Cederborg undertecknad rapport, hufvudsakligen
innehållande, att dagen förut till Cederborg från Guldsmeden F. i
Norrtelje en skrifvelse ankommit, i hvilken omnämndes, att en tjensteflicka
vid namn Carolina Eriksson, som innehaft tjenst å krogen i huset *43 1
vid Nybrogatan här i staden, vore misstänkt att ega kännedom om en för
omkring tre år tillbaka hos J. Anderssons enka i Weda, Länna socken af
Stockholms län, hvarest Eriksson derförinnan innehaft tjenst, föröfvad stöld,
vid hvilken tillgripits, bland andra sängkläder, 2 hopsydda blågråa och
hvita bolstervar och 1 stoppadt täcke, äfvensom 4 silkesdukar, bland dem
1 röd, åtskilliga förkläden, bland dem 2 gula, diverse guldeffekter, bland
dem några släta guldringar, en guldring med hårmatta »gjord att öppna»
samt 1 par örhängen och slutligen flera linnepersedlar, bland hvilka några
servietter omnämndes. Såsom skäl för misstankarna voro angifna följande
omständigheter: att E., på sätt redan nämndt vore, innehaft tjenst hos
bemälda enka kort före stöldens föröfvande; att några E:s slägtingar, —
bland hvilka hennes fader, för det då närvarande underginge bestraffning
för tredje resan stöld, — voro misstänkte för den ifrågavarande stölden,
ehuru bevisning för deras ställande under tillta! icke kunnat anskaffas; att
E., efter hvad personer sett, innehaft bland sina tillhörigheter effekter af

ofvanbeskrifna slag, dem hon vinnlagt sig om att noggrannt dölja; samt
att hon, under det hon, efter merberölde stölds föröfvande, tjenat i Norrtelje,
derstädes sönderklippt en serviett för att med densamma laga ett
henne tillörigt snörlif, hvilken serviett hennes dåvarande husbonde icke
kunnat såsom sin igenkänna.

Sedan, med anledning häraf, förfrågningar blifvit gjorda och upplysningar
erhållits rörande E:s vistelse, så hade hon anträffats af Poliskonstaplarne
Jonsson och Larsson hos Klädmäklerskan Å- boende i huset M 1
vid Bcnickebrinken härstädes. Vid anstäld undersökning af E:s der befintliga
tillhörigheter, hade befunnits, att hon innehade 2 hopsydda blå- och
gråaktiga bolstervar, en silkesduk af öfvervägande röd färg, 2 ”gulaktiga
bomullsförkläden och I stoppadt täcke med omfärgadt yttertyg, hvilka
samtliga persedlar dock icke kunnat igenkännas, »enär den å de stulna
effekterna lemnade beskrifningen blifvit alltför knapphändigt meddelad».

Sedermera å detektiva polisafdelningens kontor hörd, hade E. bestämdt
förnekat all kännedom om ofvannämnda stöld utöfver hvad hon
genom rykten fått sig bekant, under det hon, efter det stölden skett, varit
inneboende hos eu båtsman W. i Westlösa i Länna socken; hvarjemte hon
rörande åtkomsten af de bland hennes tillhörigheter anträffade persedlarne
uppgifvit och påstått, att hon, under det hon bott hos bemälde båtsman,
derstädes sjelf väfvit tyget till bolsterna af lin, det hon sjelf odlat, medan
hon varit i tjenst hos numera aflidne Jan Ersson i Isjö uti nyssnämnde
socken, samt att hon jemväl hos båtsmannen W. af tre henne tillhöriga
klädningskjortlar förfärdigat täcket, hvars yttertyg färgats bresiljerödt af
E:s moder, som likaledes då varit inneboende hos W.; att E., troligen år
1863, under det hon innehaft tjenst i Stockholm, erhållit silkesduken till
skänks af eu numera afliden flicka med namnet Maria, hvilken tjenat i
något vid Kornhamnstorg beläget hus, det E. dock icke kunnat utvisa;
samt att E. köpt tyget till ett af förklädena i Norrtelje," under det hon
der hade tjenst, och det andra i Wäsby, Länna socken En tjensteflicka
å krogen i huset • L‘ 1 vid Nybrogatan hade på tillfrågan förklarat, att
hon, under det E samtidigt med henne varit anstäld i tjenst derstädes, vid
flera tillfällen sett E. innehafva dels en slät guldring och dels en hårring
med guldplåt, å hvilken funnits ingraveradt ordet »minne», samt dessutom,
såsom vittnet velat erinra sig, ett par gyllene örhängen. — Detta oaktadt
hade E., derom tillfrågad, förnekat, det hon innehaft andra guldeffekter än
en slät ring, hvilken hon under samma års försommar fått men sedermera
återlemnat till en i Norrtelje boende sjöman, O.; hvarjemte hon
påstått, det hon innehaft, i stället för hårring med guldplåt, en smal

klockring af silfver, samt, i stället för gyllene örhänge», ett par sådana af
stenkol] eller svart glas, hvilka senare så väl som ringen hon då mera
borttappat.

Enär värdinnan & förrberörda krog uppgifvit, att hon, under den tid
E. varit anstäld hos henne, vid flera tillfällen trott sig hafva funnit skäl
att misstänka E. för oärlighet, hvilket ock slutligen till stor del föranledt
dennes skiljande ur tjensten, samt enär E. här i staden vore i saknad af
bostad och sysselsättning, hade hon blifvit anhållen för att i Kongl. Poliskammaren
inställas.

Förutom denna redogörelse för Poliskommissarien Cederborgs rapport
innehöll nu ifrågavarande protokollsutdrag endast att, vid upprop af
målet i Poliskammaren, E. förehemtats till förhör oeh dervid, efter rapportens
uppläsande, vidhållit sina i densamma omförmälda uppgifter; hvarefter
då, enligt hvad ifrån detektiva polisafdelningen anmälts, vidare upplysningar
i målet för det då närvarande icke varit tillgängliga, Ofverståthållare-embetet
besluta hänskjuta målets vidare handläggning till vederbörlig
domstol inom Stockholms län, för hvilket ändamål handlingarne i
målet skulle till Konungens Befallningshafvande i nämnda län öfversändas;
hvarjemte E., hvilken, såsom saknande bostad och sysselsättning, förklarades
skyldig träda i häkte, skulle från liufvudstadens ransakningshäkte
varda öfverlemnad till Stockholms läns cellfängelse.

Det af dåvarande Polismästaren likaledes insända transumtet a f Stockho
tills liådstufirurätts portokoll den 2 December ^1871 gat vid handen, att
klaganden E. till samma dag uttagit stämning å Poliskonstapeln Jonsson,
— under förmälan, att Jonsson och en hans kamrat, hvilken,s namn icke
blifvit för E. uppgifvet, hiåndagen den 23 forutgångna Oktober infunnit sig,
hos Tullvaktmästaren Å., der E. tjente ''uti eu klädmäklarebod, hvilken A:s
hustru hyrde och E. i hennes ställe förestod, och tvungit E- att lemna
boden och med dem uppgå på vinden, der de visiterat och ränsa kat i hennes
byrå efter gods, hvilket de påstått hafva tillgripits vid en stöld föröfvad
i Weda inom Länna socken, samt derefter medtagit E. till vaktkontoret
för detektiva polisafdelningen, der de förhört henne oeh hållit henne
häktad hela tiden från måndags- till tisdagseftermiddagen, undantagandes
den tid, då de tagit E. emellan sig och gått att hemta hennes byrå till
vaktkontoret, — yrkat, att ej mindre Jonsson, än ock siden, som vid
uppgifna tillfället varit honom behjelplig och hvilkens* namn Jonsson borde
förpligtas uppgifva, måtte kännas skyldige till ansvar för det våld och de
olagligheter, hon öfverklagat, samt att ersätta henne skadan å byrån och värdet
af derur borttagna saker m. in., hvaruppå Rådstufvurätten meddelat det
beslut, att som upplyst vore, det E. för det då närvarende vore stäld under

tilltal för delaktighet i en stöld, hvilken skall hafva föröfvats vid lägenheten
Weda inom Länna socken och Åkers skeppslags tingrätts domvärjo
samt på utgången af berörda ransakningsmål vore beroende den talan,
E. i detta mål förde mot Poliskonstaplarne Jonsson och Larsson,
Rådstufvurätten förordnade, att med vidare behandlingen af det instämda
målet skulle anstå, till dess förenämnda ransakningsmål blifvit genom laga
kraftegande utslag afgjordt; och skulle E. ega att med företeende af berörda
utslag det instämda målet till fortsatt handläggning anmäla, om hon
dertill funne sig befogad.

Sedan klaganden af ofvanstående handlingar, dem Polismästaren såsom
förklaring i anledning af klagoskriften insända undfått del, afgaf hon påminnelser,
vid hvilka till vederläggning af uppgifter att hon skulle nakna hostad och
sysselsättning var fogadt ett intyg af Tullvaktmästaren Å., att klaganden
sedan den 7 September 1871 varit och ännu vid intygets afgifvande den
22 Januari 1872 vore i tjenst hos Å.; och anförde klaganden vidare, att
det alltså vore på grund af falsk uppgift, som hon blifvit häktad, hvarföre
hon yrkade ansvar på vederbörande; och att likaledes de öfriga uppgifterna i
förut intagna polisrapport vore sanninglösa: sålunda befunnes uppgiften,
att värdinnan å merberörda krog för misstänka om oärlighet skilt E. ur
tjensten, så mycket mer ogrundad, som E. fyra gånger måst begära sina
betyg, innan hon erhållit dem; likaså vore visserligen det uppgifva förhållandet
med E:s fader sanningsenligt, men kunde icke läggas henne till last,
då hon icke varit i föräldrahemmet sedan hon fyllt tolf år; och vore ej
heller uppgiften, det E. stode under tilltal för stöld grundad, emedan något
åtal ej varit anliänggiggjordt, när E. häktades, utan hade detta föranstaltats
sedermera för att skydda vederbörande; förmodande E, att hon blifvit från
samma åtal frikänd, emedan hon af Konungens Befallningshafvande i Stockholms
län är vorden försatt på fri fot, dock förbehölle hon sig rätt att
härom framdeles få förebringa bevisning; men som, efter hennes förmenande,
brott emot lag blifvit begånget genom hennes häktande på grund af
lögnaktiga uppgifter, att hon skulle sakna bostad och sysselsättning, så påyrkade
hon emellertid åtal i denna del af målet.

Alldenstund af hvad dittills förekommit i detta ärende tillfredsställande
utredning icke vunnits rörande några frågor, kvilka på sakens bedömande
väsendtligen kunde inverka, såsom huruvida någon stöld vid den
uppgifna tiden verkligen blifvit föröfvad hos J. Anderssons enka i Weda
och om dervid sådana persedlar, som här ofvan omnämnts, blifvit tillgripna;
i hvilken egenskap Guldsmeden F. — såsom målsegare eller angifvare
— uppträdt i saken, och hvilket afseende följaktligen bort fästas på
hans angifvelse, helst denna varit af sådan beskaffenhet, att de såsom

stulna uppgifva effekterna icke kunnat igenkännas, enär den å dem
lemnade »beskrifningen blifvit alltför knapphändigt meddelad»; samt
slutligen att uppgift saknades om grunden dertill att E- antagits vara
utan bostad och sysselsättning, hvilka omständigheter varit så mycket vigtigare
att hafva utredda, som på detta förhållande och ej på misstankan
för stölden beslutet om E:s inmanande i häkte syntes vara grundadt; fördenskull
återlemnade jag handlingarne till Ofverståthållare-embetet, på det
att vederbörande måtte blifva i tillfälle, att yttra sig öfver mina sålunda
framstälda anmärkningar.

Till dessas bemötande anförde dåvarande Polismästaren i ytterligare
skrifvelse följande:

Beträffande anmärkningarne, att handlingarne icke utvisade, det någon
stöld vid uppgifna tiden blifvit hos J. Anderssons enka i Weda föröfvad,
samt att icke antydt funnes, i hvilken egenskap Guldsmeden F. uppträdt
i saken och hvilket afseende följaktligen bort fästas på hans angifvelse: så
och då dessa anmärkningar hade med hvarandra ett visst sammanhang
troddes de kunna gemensamt hesvaras. Att ifrågavarande stöld föröfvats
hade klaganden E, vid de förhör, som med henne egt rum, icke förnekat. Hon
hade blott nekat att hon''begått stölden och att hon om densamma egde annan
kännedom, än hvad hon genom rykten fått sig bekant, under det hon,
efter det stölden skett, varit inneboende hos en båtsmannen W. i Länna
socken. Den person, som öfverlemnat Guldsmeden F:s skrifvelse, hade visserligen
uppgifvit, att han trodde sig veta, att tjufven och det stulna blifvit
efterlyst i någon af Konungens Befallningshafvandes i Stockholms län
Kungörelse för åt 1868, men det finge erkännas, att då icke något förekommit,
som gjort angifvelsen osannolik eller misstänkt, spaningar för
upptäckande af den misstänkta personen och tillrättaskaffande af godset
genast vidtagits, utan att angifvaren förstäudigats att styrka med hvad rätt
han gjort angifvelsen, eller eftersökt blifvit, i hvilken kungörelse anmälan
varit införd. Då brottet varit af beskaffenhet att höra under allmänt åtal,
hade det icke ansetts nödigt att affordra K. fullmakt eller närmare
efterforska anledningen till hans angifvelse. Enligt erhållen upplysning
från Länsmannen i den ort, der brottet skett, hade Stadsfiskalen i Norrtelje,
på anmodan af målseganden, aflåtit skrifvelsen i fråga. Upplysningsvis
finge Polismästaren äfven meddela, att anmälan om denna stöld
funnes införd i Konungens Befallnngshafvandes i Stockholms län Kungörelse
den 14 Mars 1868, men det hade ansetts öfverflödigt att införa detta
i Poliskammarens protokoll, då målet skulle handläggas vid domstolen i
den ort, der brottet skett, och brottet icke varit obekant för åklagaren,

bemäkle Länsman, hvilken begärt efterlysningen efter tjufven och det
stulna.

Vidkommande åter anmärkningen, det uppgift saknades om grunden
till antagandet, att klaganden E varit utan bostad och sysselsättning, erinrade
Polismästaren, att vid förhöret i Poliskammaren åklagaren uppgifvit,
att så varit förhållandet, hvithet äfven af klaganden då medgifvits, hvadan
någon anledning till antagande af motsatsen icke förekommit. Klaganden
hade, då hon anträffats, haft tillfällig anställning hos eu Klädmäklerska
vid namn A., hvilken då förklarat, att hon ej ville hysa klaganden; hvarom
Polismästaren åberopade följande intyg:

»Sedan skrifvelse ankommit till detektiva polisafdelningen, att en
»piga Carolina Christina Eriksson, som skulle innehafva tjenst å krogen i
y)Jfs 1 Nybrogatan, skulle vara delaktig i eller ega kännedom om en stöld
»inom Länna socken, hvilken skrifvelse för undersöknings anställande blifvit
»till oss öfverlemnad, anmälde krögerskan å sagda krog, derom tillfrågad,
»att hon varit nödsakad låta Eriksson aflytta före tjenstetidens slut, till
»följe deraf, att hon för E., som varit skänkförestånderska, mistat allt förtroende».

»Vid fortsatta undersökningar anträffade vi Eriksson hos en klädmäk»lcrska,
Eleonora Å., hvilken, då hon genom Erikssons skrik och oväsen
»blef underrättad om anledningen till vårt besök, förklarade, att, ehuru hon
»lofvat Eriksson, att denna skulle få vistas hos henne, hon under sådana
»förhållanden icke ville tillåta detsamma, helst hon uppgaf sig derförutan
»hafva serskilda skäl dertill, hvilka, såsom obestyrkta, hon dock icke kunde
»uppgifva».

»Till följe häraf medtogo vi Eriksson till förutskrifna kontor, der
»(vi), bland andra" upplysningar vi erhållit, äfven afrapporterade ofvan»skrifna
förhållanden. Stockholm den 9 Februari 1872.

Claes Ludvig Jonsson, Carl Gustaf Larsson,
Poliskonstaplar.»

»Bevittnas äfvensom intygas, att jag Johansson till Herr Polismästaren
rapporterat föreskrifna förhållanden.

Per Cederborg, A. M. Johansson

Poliskommissarie, Biträdande Poliskommissarie».

Under tiden inkom Klaganden till Justitie-Ombudsmans-expeditionen
med en ytterligare skrift, vid hvilken i afskrift voro fogade dels
Konungens Befallningshafvandes i Stockholms län skrifvelse den 27 Oktober
1871 till förbemälde Länsman, innehållande, att polisrapporten jemte prestbetyg
angående E. skulle öfversändas till Länsmannen, på det att han måtte vidJust.
-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag. 7

taga de åtgärder, till hvilka nämnda handlingar lagligen föranledde, med
tillagd underrättelse, att E., som vid förhör hos Konungens Befallningshafvande
fortfarande förnekat all kännedom om ifrågakomna stöld blifvit
stadd på fri fot och tillträdt tjenst hos hustru A-, boende i huset d\fs 2 vid
Bennickebrinken här i hufvudstaden; dels ock Länsmannens den 8 påföljande
December i ämnet afgifna memorial, hvaruti tillkännagafs, att någon
laglig åtgärd icke kunnat för det då närvarande emot E. vidtagas, hvarföre
prestbetyget till Konungens Befallningshafvande återstäldes, för den händelse
att detsamma borde till E. återgifvas; och förmälde klaganden i
sistnämnda skrift, efter att hafva anmärkt, att det i Konungens Befallningshafvandes
nyssberörda skrifvelse begagnade uttrycket, att E. tillträdt
tjenst hos hustru Å., icke riktigt uttryckte rätta förhållanaet, enär E. icke
tillträdde, utan återinträdde i nämnda tjenst, den hon sedan den 7 förutgångna
September innehaft, och att såväl de uti anklagelseskriften omförmälda
poliskonstaplar som den föregifne målsegaren Anders Jonsson i Weda af
Länna socken tillika med fjerdingsmannen Lindstedt anstält förnyad ransakan
hos Eriksson, hvarvid Anders Jonsson förklarat, att bland E:s saker
ej funnits något, som han kunde påstå vara honom tillhörigt, och att E
icke varit illa känd den tid, hon tjente hos honom.

Vidare lät klaganden sedermera ingifva ett af vederbörande Mantalskommissarie
utfärdadt intyg, att hon för år 1872 vore mantals- och
skattskrifven hos Vaktmästaren Åkerström i huset Jis 2 qvarteret Medea i
S:t Nicolai församling.

Sedan jag sålunda, med den utförlighet och noggrannhet, hvilka äro
af nöden för bedömande af så beskaffade saker som den förevarande, upptagit
alla till densamma hörande, i handlingarne vidrörda omständigheter,
kunna i en mera kortfattad framställning återgifvas de hufvudpunkter deruti,
på hvilka åtalet grundades Från

en okänd person i landsorten hade till en underordnad polistjenstensteman
här i hufvudstaden ankommit skriftlig anmälan om en för
flera år sedan i landsorten begången stöld af uppgifva persedlar, så beskrifna,
att kännetecknen på dem passade på otaliga andra persedlar af
samma slag, och en person angifvits såsom delaktig i eller medveten om besagda
stöld. Genast anstäldes, antagligen på nämnde tjenstemans tillskyndelse,
efterspaningar, och då den angifne personen tillrättafanns, företogo
sig två spanande poliskonstaplar, såsom det syntes, på eget bevåg,
husransakan i den misstänktas hem, utan att, på sätt § 16 mom. 7 i Kongl.
Förordningen om nya Strafflagens införand och hvad i afseende derå iakttagas
skall den 16 Februari 1864 förutsätter, rätter målsegande hos behörig
myndighet begärt slik ■"''fansakans anställande och med något slags

bevisning sökt styrka de skäl emot den misstänkta, som kunnat enligt nyssåberopade
lagrum berättiga till eu dylik åtgärd; utan att målsegaren sjelf
varit tillstädes och kunnat närmare beskrifva och igenkänna hvad han
mist, och, om detta icke igenfunnits, fullgöra skyldigheten att edligen betyga,
det han sitt mist häfver och ej af illvilja ransakning sökt; och slutligen
utan att de personer, som företogo sig ifrågavarande husransakan,
voro under några förhållanden till slik förrättning behöriga, enär § 7 i
instruktionen för polispersonalen i Stockholm uttryckligen förmår, att husransakan
skall verkställas af polisbefäl i två tillkallade trovärdige och ojäfvige
mäns närvaro — hvilken sistnämnda föreskrift rörande vittnen jemväl
lemnats å sido. När denna förrättning var slutad, som, enligt de obehöriga
förrättningsmännens förklarande, aflopp så, att samtlige de persedlar,
hvilka — såsom varande af samma slag som de hvilka uppgifvits halva
blifvit stulna — togos vid ransakan i betraktande, icke kunde igenkännas,
»enär den å de stulna effekterna lemnade beskrifningen blifvit alltför knapphändigt
meddelad", afförde icke destomindre konstaplarne så väl den misstänkta
personen som hennes byrå till detektiva polisafdelningens kontor.
Här förhördes hon, antagligen af vederbörande Poliskommissarie, och under
förnekande af all delaktighet i den ifrågavarande stölden, om hvilken
hon endast försport rykten, redogjorde hon nu för åtkomsten af
de saker, hvilka hos henne anträffats. Wid detta förhör syntes i öfrigt
ej hafva förekommit annat, än de uppgifter af värdinnan och pigan på förutnämnde
krog, hvilka här ofvan i polisrapporten omförmäldes, utan att af
sistnämnda handling kunde utrönas, huruvida dessa personer varit vid förhöret
närvarande och vittnat eller deras yttranden atergifvits af konstaplarne.
Efter förhöret fick den misstänkta ej återvända till sitt hem, och
hon var följaktligen häktad. Dagen derpå förehemtades hon inför Polismästaren,
»och vidhöll hon efter polisrapportens uppläsande sina deri omförmälda
uppgifter,» hette det uti det vid tillfället inför Ofverståthållareembetet
förda protokoll. Någon vidare undersökning tycktes då icke hafva
egt rum. Hvarken poliskonstaplarne ej heller förrbemälda vittnen hördes;
men märkvärdigast vore dock, att angående bostad och sysselsättning
icke någon fråga stäldes till den misstänkta, och att hustru Å., som i detta
afseende kunnat lemna det tillförlitligaste besked, icke hördes. Derom syntes ej
heller hafva uppstått någon fråga vid förhöret i detektiva polisafdelningens kontor.
Detta allt efter protokollets och rapportens ordalydelse. Polismästarens
eller Öfverståthållare-embetets beslut blef, såsom ofvan är nämdt, att, då
vidare upplysningar i målet, efter hvad frän detektiva polisafdelningen anmäldes,
icke för det då närvarande vore tillgängliga, målets vidare behandling
hänskjöts till vederbörlig domstol, och den misstänkta, hvilken, såsom

saknande bostad och sysselsättning, förklarades skyldig träda i häkte, skulle
öfverlemnas till Stockholms länsfängelse- När hon derefter varit i förhör
inför Konungens Befallningshafvande i sistnämnda län, stäldes hon på fri
fot, och då allmänna åklagaren i den ort, der den ifrågakomna stölden varit
begången, undfått genom Konungens Befallningshafvande i länet del af
Ofverståtliållareembetets protokoll med den deri intagna polisrapporten samt
befallning att vidtaga de åtgärder, till hvilka samma handling lagligen föranledde,
svarade han, att någon laglig åtgärd för det då närvarande icke
kunde emot E. företagas; och då slutligen rätte målseganden med biträde
af förutnämnde poliskonstaplar gjorde förnyad ransakning hos E., förklarade
han sig icke kunna igenkänna någon af de effekter, som skulle varit från
honom stulna.

Imedlertid hade E. blifvit störd i sin hemfrid genom olaga husransakan,
i följd hvaraf hon kunnat gå miste om »bostad och sysselsättning»,
hvilken enligt hvad polismyndigheten utan närmare undersökning antagit,
jemväl skulle hafva inträffat, ehuru genom senare tillkommen bevisning är
vordet ådagalagdt, att nämnda antagande var ogrundadt; och vidare hade
E. suttit häktad i fyra dagar, hvilket tvifvelsutan i framtiden komme att
verka menligt för hennes goda namn och rykte; hafvande sålunda en person,
som kunnat vara oskyldig, redan fått och vore för framtiden utsatt för att
få lida det, som bort drabba endast den skyldige, och detta derigenom, att
hvad lag stadgar till den oskyldigas värn och skydd blifvit af polismyndigheten
dels öfverträdt dels försummadt.

Efter öfvervägande af hvad i denna sak sålunda förekommit, aflät
jag den 25 April 1872 skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kong!. Svea
Hofrätt och anförde, att jag funnit dåvarande Polismästaren i större eller
mindre mon ansvarsskyldig i afseende på de rättsförnärmelser, som i ofvanbeskrifna
måtto tillskyndats klaganden, och för hvilka hon sökt upprättelse.

Enligt gällande instruktion ålåge det nemligen Polismästaren i Stockholm
att omsorgsfullt vårda sig om, att allmän ordning och säkerhet till person och
egendom inom hufvudstaden upprätthölles; och, såsom närmast under Öfverståthållaren
utöfvande chefskapet öfver poliskorpsen, hade samme Polismästare
skyldighet att tillse, det de till nämnde korps hörande tjensteman
och betjente i öfverensstämmelse med instruktion och arbetsordning noggrant
^ fullgjorde sina åligganden Det hade följaktligen varit Polismästarens
pligt, att, då han af ofvannämnde rapports innehåll både anledning att
misstänka, om icke rentaf antaga, det husransakan hos klaganden verkstälts
af andra personer och i annan ordning, än lag och gällande instruktion för
polispersonalen i Stockholm föreskrefve, derom genast anställa undersökning
och för den lagöfverträdelse, som egt rum, befordra vedei börande till laga

ansvar; och om ej visas kunde, att Polismästaren derutinnan så förfarit,
maste en dylik underlåtenhet betraktas såsom fel i embetets utöfning. Vidare
ansåge jag, det ligga Polismästaren till last att, ehvad klagandens inmanande
i häkte varit föranledt åt misstanke om hennes delaktighet, i en
eller annan måtto, uti den ifrågavarande stölden, eller deraf, att hon saknat
bostad och sysselsättning, hafva icke allenast lemnat opåtakl vederbörande
Poliskommissaries åtgärd att, efter slutad! förhör å polisvaktkontoret, derstädes
qvarhålla klaganden, utan ock — hvad ännu svårare måste anses
— att hafva sjelf, å Ofverståthållare-embetets vägnar, meddelat beslut om
klagandens inmanande i häkte, utan att laga skäl till häktning i någotdera af
nyssuppgifna afseende!! förefunuos; ty om klagandens delaktighet i stölden var
icke ringaste bevisning åstadkommen, och rörande den omständighet, att
klaganden skulle hafva saknat bostad och sysselsättning, det ville väl säga,
laga försvar, hade, i min tanke, behörig undersökning icke föregått beslutet,
då jag ej kunde tillmäta laga vitsord åt Polismästarens i förklaringen leinnade
uppgift, att klaganden skulle vid förhöret i poliskammaren erkänt,
det hon saknat bostad och sysselsättning, alldenstund detta förhållande icke
omförmäldes i det vid tillfället inför Ofverståthållare-embetet förda protokoll
och ej heller vore på annat sätt styrkt, utan tvärtom det förhållande
blifvit efteråt ådagalagdt, hvilket genom hennes uppgifna husbondes förhörande
genast kunnat utrönas, nemligen att klaganden vid häktningstillfället
innehade sådan laga tjenst på kortare tid, som § 1 af gällande Legostadga
tillstädja)’, och jemväl fullgjort den der omförmälda förbindelsen, att "till
nästföljande flyttningstid (och äfven längre) deri förblifva», i det hon för
då innevarande år blifvit på samma ställe, hos Tullvaktmästaren Å., såsom
piga mantals- och skattskrifven; hvarföre jag måste anse Polismästaren
hafva i denna del af ifrågavarande ärendes behandling försummat hvad
till en anhängig saks behöriga utredning erfordrats och förthy gjort sig
skyldig till ansvar för det af slik anledning tillkomna olagliga beslutet om
klagandens inmanande i häkte.

För hvad jag sålunda lade dåvarande Polismästaren till last, anmodades
derför Advokatfiskals-embetet att honom hos Kongl. Hofrätten lagligen
tilltala samt att dervid å honom yrka ej mindre ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet än ock skyldighet att godtgöra Christina Carolina Eriksson
för det lidande och den skada, henne genom den olagliga häktningen
tillskyndats, i hvilket afseende tillfälle borde henne beredas att få framställa
sina anspråk, dem Advokatfiskals-embetet hade att i mån af befogenhet
understödja.

Under fortgången af det åtal, hvilket i följd deraf anstäldes motbemälde
Polismästare, yttrade Advokatfiskals-embetet i afgifvet slutpåstående, att

Embetet, under åberopande af innehållet i 1 Kap. 7 § i gällande Instruktion
för polispersonalen i Stockholm derom, att husransakan, der sådan
lagligen finge ega rum, skulle verkställas^af polisbefäl, i närvaro af två tillkallade
trovärdige och ojäfvige män, tilltalade Polismästaren derföre,
dels att lian, ehuru inseende, att*vederbörande Poliskommissarie, som anbefalt
den hos Christina Carolina Eriksson verkstälda husransakan,_ derigenom
gjort sig skyldig till tjensteförseelse, uraktlåtit att densamma i Ofverståthållare-embetet
beifra och genom^serskildt till dess protokoll afsagdt
beslut ådöma den skyldige laga ansvar, utan i stället, på sätt Polismästaren
uppgifvit, låtit bero blott vid en Poliskommissarien, såsom det
syntes, enskildt gifven tillrättavisning, dels att Polismästaren underlåtit
att beifra polisbetjeningens förfarande att afföra Christina Carolina
Eriksson från hennes bostad till ett af polisvaktkontoren och henne derstädes
till följande dag qvarhålla, dels ock att han, å Ofverståthållare-embetets
vägnar, med åsidosättande af all närmare undersökning rörande dit
hörande omständigheter, förklarat Christina Carolina Eriksson, ehuru icke
ens skäligen misstänkt för det ifrågakomna brottet,''skyldig att träda i häkte
blott på grund af ett obestyrkt förhållande, som för öfrigt icke på beslutet
i denna del lagligen kunde något inverka, eller att bostad och sysselsättning
icke för tillfället skulle varit för Christina Carolina Eriksson att tillgå; i
anseende hvartill Advokatfiskals-embetet yrkade, att Polismästaren, för
hvad han i anförda hänseenden felat, måtte dömas till ansvar af böter,
enligt grunderna i 25 Kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen, äfvensom förpligta»
att till Christina Carolina Eriksson, bvilkens vistelseort vore okänd och som
icke närmare bestämt sina ersättningsanspråk, lemna godtgörelse med det
belopp, hvilket framdeles kunde varda i laga ordning bestämdt, för det lidande
och den skada, som genom häktningen henne tillskyndats.

Kongl. Hofrätten meddelade sedermera utslag i målet den 17 December
1873 af innehåll, att Kongl. Hofrätten, med afseende å i målet förekomna
omständigheter, funne hvad Advokatfiskals-embetet anmärkt emot
Polismästaren derutinnan, att han allena t medelst tillrättavisning bestraffat
den polisförman, på hvars befallning ifrågavarande husransakan
hos Christina Carolina Eriksson skett, icke vara af beskaffenhet att böra
såsom tjenstefel läggas Polismästaren till Hast; f följd hvaraf åtalet i
denna del icke kunde bifallas; men att, beträffande åtalet i öfrigt, så enär
vid den polisundersökning, hvilken till följd af den mot Christina Carolina
Eriksson gjorda angifvelse egt rum, icke förekommit sådana omständigheter,
att misstänka om Christina Carolina Erikssons delaktighet uti den ifrågakomna
stölden borde anses hafva varit på sannolika skäl grundad; alltså
och då vid sådant förhållande, om än, såsom Polismästaren påstått,

Christina Carolina Eriksson varit i saknad af bostad och sysselsättning,
laga anledning till beslutet om hennes inmanande i häkte icke förefunnits,
samt Polismästaren följaktligen vid fattande af nämnda beslut förfarit
oriktigt, Kongl. Ilofrätten, som ansåge Polismästarens uraktlåtenhet
att beifra polisbetjeningens förfarande att afföra Christina Carolina Eriksson
från hennes bostad till ett af polisvaktkontoren och henne derstädes till
följande dag qvarhålla, icke kunna till serskildt ansvar föranleda, dömde,
i förmågo af 25 Kapitlet 17 § Strafflagen, Polismästaren att för omförmälda
felaktighet i Polismästare-embetets utöfning bota femtio riksdaler,
som skulle Kronan tillfalla; och lemnades det"Advokatfiskals-embetet öppet att
å Christina Carolina Erikssons vägnar framdeles, om fog dertill förefunnes,
mot Polismästaren framställa och fullfölja detf ersättningsanspråk, hvartill
Christina Carolina Eriksson”Pföljd af häktningsåtgärden kunde anses
berättigad.

Då jag under 1872 års embetsresa besökte Rådstufvurättens i Arboga
arkif, yppade sig åtskilliga anledningar till anmärkning vid domböcker och
magistratsprotokoll, såsom dels att vissa domböcker icke voro behörigen
afskräde och underskrifna, dels att i andra påträffades*] uckor samt afbrott
i paragrafernas nummerföljd, dels ock att magistratsprotokollen icke voro
så ordnade, att utrönas kunde, huruvida de blifvit fullständigt uppsatta.
Jemte det jag meddelade dåvarande tillförordnade“Borgmästaren Messa anmärkningar,
lemnade jag honom tillfälle att inom utgången af nämnda år
afhjelpa de befunna bristerna; hvarförutan jag sedermera åt den under ti
den utnämnde Borgmästaren uppdrog att i sammanhang med den inventering
af Rådstufvurättens arkif, som i följd af hans tillträde till embetet
komme att företagas, meddela bevis deröfver, huruvida omförmälda domböcker
och protokoll blifvit i fullständigt skick till arkifvet öfverlemnade.

Med skrifvelse den 14 Februari 1873 insände Borgmästaren derefter
till mig instrumentet öfver en å serskilda dagar i näst förutgångna
Januari manad hallen inventering af nämnda arkif imellan ofvanbemälde
tillförordnade Borgmästare, såsom afträdare, och den nyutnämnde Borgmästaren,
såsom tillträdare; och tillkännagaf Borgmästaren i berörda skrifvelse,
att, på sätt inventeringsinstrumentet ock utvisade,*vid nämnda förrättning
saknats, bland vigtigare handlingar, Rådstufvurättens domböcker
och Magistratens protokoll för åren 1869, 1870, 187lJoch 1872 samt de
så kallade småprotokollen för åren 1835, 1837, 1838,gl839, 1840,‘1841,
1846 och 1872, af hvilka senare^dock sistnämnda års inteckningsprotokoll

efter inventeringens slut bekommits; anhållande Borgmästaren slutligen, att
åtgärder måtte af mig vidtagas för nyssuppräknade felande domböckers
och protokolls infordrande till Rättens arkif.

På grund af hvad sålunda förekommit och då Rådmannen och Magistratssekreteraren
E. vore skyldig ej mindre att till Rättens arkif öfverlemna
i fullständigt skick de felande domböckerna och protokollen för
den tid, han före den senast utnämnde Borgmästarens tillträde till embetet
på förordnande bestridt borgmästareembetet, ?n ock att, såsom den der
i egenskap af tillförordnad Borgmästare haft arkifvet under sin vård, ansvara
för tillrättaskaffandet af öfriga domböcker och protokoll, hvilka vid
inventeringen saknats, uppdrog jag genom skrifvelse den 19 Februari 1873
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att vidtaga de åtgärder,
som kunde vara erforderliga för att lagligen tillhålla bemälde Rådman att
inom lämpligen kortaste tid fullgöra sin omförmälda skyldighet; hvarvid
Advokatfiskalsembetet, derest omständigheterna föranledde dertill, att serskildt
ansvar för underlåtenhet af tjenstepligt eller försummelse i embetet
ansåges böra ifrågakomma, skulle ega att dylik talan mot vederbörande i
laga ordning utföra Sedan

Advokatfiskalsembetet derefter lemnat mig del af Rådmannen
E:s förklaring öfver det af bemälda embete mot honom till Kongl- Hofrätten
afgifna anmärkningsmemorial, yttrade jag, i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet
den 26 Augusti 1873: att, då beträffande de felande småprotokollen
för åren 1835, 1837, 1838, 1839, 1840, 1841 och 1846 Rådmannen E. bestridt,
att han under sin tjenstetid någonsin från arkifvet utlånat, begagnat
eller ens haft behof att begagna dessa handlingar, om hvilka lian derföre
icke vore i tillfälle att meddela någon upplysning, samt då det icke torde
kunna utredas, att desamma funnos i arkifvet förvarade vid den tid, då Rådmannens
ansvarighet för arkifvets vård inträdde, jag ausåge de af mig i min
skrifvelse den 19 sistlidne Februari förordnade åtgärder böra för närvarande
förfalla, så vidt fråga vore om sist uppräknade småprotokoll, hvaremot jag
funne hvad Rådmannen E. till sitt urskuldande andragit rörande öfriga vid
inventeringen saknade handlingar icke vara af beskaffenhet att i någon man
ursäkta den efterlåtenhet af tjenstepligt, hvartill Rådmannen gjort sig skyldig
genom att icke hafva fullständigt uppsatt, afslutat och till Rättens arkif
aflemnat domböcker och protokoll för en så lång tid tillbaka, som från och
med år 1869.

Uppå det åtal, Advokatfiskals-embetet i enlighet med det erhållna
uppdraget sedermera utfört, har Kongl. Hofrätten meddelat utslag den 17
December 1873, hvarigenom Kongl. Hofrätten, emedan Rådmannen É- såsom
ofvan förmälts, underlåtit att, på sätt honom lagligen ålegat, i behörig ord -

ning till Rådhus arkivet aflemna Rådstufvurättens domböcker och Magistratens
protokoll för åren 1869, 1870, 1871 och 1872 äfvensom de så
kallade småprotokollen för sistnämnda år, dömt Rådmannen, i förmågo
af 25 kap. 17 och 22 §§ Strafflagen, att för omförmälda embetsförsummelse
höta ett hundra riksdaler, som skulle tillfalla kronan, samt tillika
ålagt honom att, inom nästföljande Januari månads utgång, vid vite
af femhundra riksdaler, till Kongl. Hofrätten inkomma med bevis af
Borgmästaren i Arboga, att ifrågavarande domböcker och protokoll i
fullständigt skick blifvit till Rådhusarkivet behörigen aflemnade.

Enligt hvad Advokatsfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten sedermera
anmält, har Rådmannen E. redan aflemnat förrberörda domböcker och
protokoll i fullständigt skick till Rådstufvurättens arkif.

Sedan Stockholms Rådstufvurätt, hvarest Christian Hägerbäcks
hustru Magdalena Hägerbäck, född Lind, från Ryttaremossen inom
Amnehärads socken af Skaraborgs län varit tilltalad för stöld, genom
utslag den 28 November 1872, jemte det hustru H. förklarades ej kunna
till ansvar i målet fällas, tillika förordnat, att hon, hvilken varit häktad,
icke vidare skulle för berörda mål i häkte hållas; samt Öfverståthållareembetets
kansli genom remiss påföljande dag den 29 November öfverlemnat
hustru H. till Poliskammarens vidare förordnande; så hade Öfverståthållare-embetet
för polisärenden, efter det, med anledning häraf,
hustru H. blifvit samma dag till förhör i Poliskammaren instäld, samt
biträdande Chefen för detektiva polisafdelningen, å tjenstens vägnar,
hemstält, att hustru H. måtte såsom försvarslös behandlas och i sådant
afseende öfverlemnas till vidare förordnande af Konungens Befallningshafvande
i Skaraborgs län, hvarest hon hade sitt hemvist, men hustru
Id. och hennes jemväl tillstädesvarande man, under uppgift, att mannen
egde en hemmansdel inom Amnehärads församling, anhållit, att, enär
han på grund deraf måste anses behörig att lemna hustrun laga försvar,
denna genast måtte varda från häktet frigifven, dels genom beslut berörde
29 November yttrat, att enär det ej kunde tillkomma Öfverståthållareembetet,
att pröfva och afgöra, huruvida H., hvilken såväl som hans
hustru hade sitt hemvist inom nyssberörda församling i Skaraborgs
län och blott tillfälligtvis uppehölle sig i hufvudstaden, Ange, på grund
af sin eganderätt till en inom nämnda församling belägen hemmansdel,
hvars användbarhet till förskaffande af nödigt lifsuppehälle åt honom

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag. 8

och hans familj vore för öfverståthållare-embetet obekant, anses behörig
att lemna hustrun laga försvar, samt i öfrigt icke visats några i hustru
H:s hemort förefintliga förhållanden, som lagligen kunde åt henne bereda
försvar, utan i sådant afseende fastmera förekommit, att hustru H.
långtifrån att i hemorten hafva gjort sig känd såsom den der iakttoge
ordning och sedlighet i sitt lefverne samt sökte att efter förmåga sig
ärligen försörja, tvärtom, enligt intyg af vederbörande presterskap, vore
derstädes ansedd såsom för allmänna säkerheten vådlig; ty, och då
hustru H. ej heller annorstädes och minst i hufvudstaden veterligen
egde något lofligt näringsfång, funne Öfverståthållare-embetet hustru H.
ej kunna af öfverståthållare-embetet annorlunda än såsom försvarslös
anses och behandlas; hvarjemte Öfverståthållare-embetet, som på det
åklagaren måtto få tillfälle förete af honom åberopade handlingar,
uppskjutit ärendets vidare handläggning till den 2 påföljande December,
förklarat, att som hustru H., med afseende så väl å innehållet af förutnämnde
intyg som å hvad i öfrigt blifvit hos öfverståthållare-embetet
om henne upplyst, måste anses såsom en för allmänna säkerheten vådlig
person, hon skulle under tiden i häkte förvaras; dels, efter det Öfverståthållare-embetet
tagit kännedom om ifrågavarande handlingar, genom
beslut nyssberörde 2 December, med åberopande af § 3 mom. 1 och 2 af
Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846 angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer, föreskrifvit, att hustru H. skulle med först afgående
fångtransport . försändas till Mariestad och öfverlemnas till Konungens
Befallningshafvandes i Skaraborgs län vidare förordnande; dels,
sedan hustru H. imellertid i häktet insjuknat samt mannen H. förnyat
sin anhållan, att hon genast måtte frigifvas och öfverlemnas till mannen,
som ville lemna henne i enskild vård, genom beslut den 4 December,
med hänsyn till sitt den 29 derförutgångne November meddelade beslut,
förordnat att hustru H. skulle för erhållande af nödig vård afföras
till provisoriska sjukhuset här i staden samt efter utskrifning derifrån,
åter i Kongl. Poliskammaren inställas till Öfverståthållare-embetets vidare
förordnande; dels ock slutligen efter det hustru H. blifvit den 14 December
från sjukhuset utskrifven och med mannen H. åter förnyat sin
ofvanberörda anhållan, genom beslut samma dag förklarat, att hustru H.
skulle med näst afgående fångtransport förflyttas till Mariestad och
Konungens Befallningshafvandes i Skaraborgs län vidare förordnande;
hvarefter hustru H. den 17 i samma månad med fångtransport afsändts till
länshäktet i nyssnämnda stad, der hon dagen efter sin ankomst eller
den 19 i nämnde månad blifvit af Konungens Befallningshafvande utlemnad
till mannen.

Öfver nu omförmälda af Öfverståthållare-embetet för polisärenden
meddelade beslut och vidtagna åtgärder förde mannen Hägerbäck klagan
hos mig i två serskild^ skrifter, hvilka ingåfvos, under det ärendet var
hos öfverståthållare-embetet anhängigt.

Dessa skrifter meddelades Polisintendenten, som å Öfverståthållareembetets
vägnar handlade ärendet; och i det yttrande, han deröfver afgaf,
åberopade han Ofverståthållare-embetets här ofvan anförda beslut med
de grunder, å hvilka desamma stöddes, samt tillika

dels innehållet af Stockholms Rådstufvurätts utslag den 28 nästförutgångna
November, att ehuru besvärande omständigheter mot hustru
H. förekommit, det hon föröfvat åtalade stölden, Eådstufvurätten likväl,
enär hon, mot sitt nekande, ej blifvit derom lagligen förvunnen, funnit
henne icke kunna till ansvar i målet fällas;

dels det tillägg, som förekomme uti det för hustru H. utfärdade
prestbetyg, — som i öfrigt innehöllc, att hon vore till frej den utan anmärkning
— att betygets utgifvare, såsom nyligen flyttad till orten, ej hade
personlig kännedom om hustru H., men att af trovärdige vitnen styrktes,
det hon vore mindre väl känd och ansåges vådlig för allmänna säkerheten
;

dels att hustru H. varit jemväl under år 1870 här i staden tilltalad
för olofligt tillgrepp samt att. Rådstufvurätten i utslag den 8 Augusti
sistnämnda år, ehuru till stöd för angifvelsen åtskilliga uppgifna omständigheter
förekommit, likväl, enär hon förnekat all delaktighet i det angifna
brottet, och hvad i målet förekommit icke emot hennes nekande
utgjorde full bevisning, funnit henne icke kunna till ansvar fällas;

dels två af Chefen för detektiva polisafdelningen i Stockholm afgifna
rapporter rörande de närmare omständigheterna vid det brott, för
hvilket hustru H. senast varit vid Rådstufvurätten tilltalad;

dels en skrifvelse från Stadsfiskalen i Upsala, innehållande hufvudsakligen,
att hustru H. derstädes vistats några dagar under den då nyligen
slutade höstmarknaden men plötsligen försvunnit, sedan hon blifvit
skäligen misstänkt att hafva begått en uppgifven stöld;

dels ock slutligen eu rapport från Länsmännen i Hofva distrikt af
Skaraborgs län — till hvilket distrikt Amnehärads socken hörde — af
innehåll, att hustru H. esomoftast sällskapat med mindre väl kända
personer, under en lång följd af år varit fruktad för sin skicklighet i
ficktjufsyrket samt besökt de flesta marknader och andra ställen, der
folksamling förekommit, utan att, enligt hvad antagas måste, ega annat

mål för sina resor än bedrifvandet af fickstölder, för hvilket slag af
brott hon jemväl för något år sedan skulle hafva varit häktad i Stockholm,
ehuru hon blifvit i brist af full bevisning om sin brottslighet frikänd.

Uti den skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt,
genom hvilken förevarande åtal förordnades, upptogos, granskades
och vederlädes de nyss berörda serskilda omständigheter, som skulle
tjena att rättfärdiga Öfverståthållare-embetets öfver klagade åtgärder,
men af hvad sålunda anfördes torde, vid den utgång åtalet fått, ej mera
behöfva här återgifvas, än den sammanfattning deraf som bemälda embete
framstält i slutpåståendet till Kongl. Hofrätten. Uti detta slutpåstående
— i sammanhang hvarmed till Kong]. Hofrätten ingåfvos ej mindre
en skrifvelse från Stockholms stads Ombudsman, i hvilken denne
yrkat, att staden måtte varda ersatt med två riksdaler 25 öre för kostnaderna
vid hustru H:s qvarhållande i stadens häkte under sex dagar, än
äfven en skrift från mannen H., uti hvilken denne fordrat godtgörelse
dels för den resa, som han företagit från hemorten till Stockholm i afsigt
att vårda och hemforsla sin hustru, dels för hustruns vård å provisoriska
sjukhuset under elfva dagar, dels ock fö]- det hustrun, i följd af hemforslingen,
under påföljande vinter varit sängliggande sjuk, med tillhopa
två hundra sjuton riksdaler, rättegångskostnaderna i målet deruti inbegripna,
— har Advokatsfiskals-embetet anfört: att som öfverståthållareembetet,
då mannen H. den 29 November 1872 förklarade sig kunna
lemna hustrun laga försvar, ej var i tillfälle att pröfva mannens förmåga
i detta hänseende, eller huruvida han kunde fortfarande iakttaga
sin naturliga pligt så väl som rätt att försvara och vårda sin hustru,
och följaktligen vid det tillfället icke kunde afgöra, att hustrun, hvilkens
lefnadsomständigheter för öfrigt varit tillfyllest kända, saknade laga försvar,
så hade det ovilkorligen ålegat Öfverståthållare-einbetet att, med
bifall till mannens derom framstälda anhållan, förordna om hustruns
frigifvande ur häktet, och att, då så icke skett, utan Öfverståthållareembetet
i stället, änskönt i okunnighet, huruvida hustru H. hos sin man
hade laga försvar, icke desto mindre förklarat henne försvarslös och
skyldig att i häkte afbida ytterligare utredning i ärendet, Öfverståthållare-embetet
brutit så väl emot allmän rättegångsordning som mot
grunderna i 1846 års Stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer, äfvensom att Öfverståthållare-embetets sedermera
i ärendet fattade beslut af den 2, den 4 och den 14 December
1872 vore af enahanda skäl lagstridiga; i anseende hvartill Advokatfiskals-embetet
yrkat att Polisintendenten, såsom för ifrågavarande beslut
ansvarig, måtte, för i hvad i afseende å dem blifvit lagdt Öfver -

ståthållare-embetet till last, dömas till ansvar i enlighet med grunderna
i 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen, samt dessutom jemlikt 6 kap.
i samma lag förpligtas att så väl till mannen H. utgifva skäligt skadestånd,
som äfven godtgöra dels Kongl. Maj:t och kronan utgiften för
hustru H.s afförande till Mariestad och en dags underhåll i länshäktet
derstädes med elfva riksdaler 65 öre dels ock Stockholms stad ofvanomförmälda
underhållskostnad med två riksdaler 25 öre.

Häruppå har Kongl. Hofrätten den 19 December 1873 meddelat
utslag; och som mannen EL, på sätt ofvan förmäldes, under uppgift,
att han var hemmansegare och förthy behörig att lemna hustrun laga
försvar, hos Öfverståthållare-embetet anhållit om hennes utlemnande ur
häktet, samt vid sådant förhållande och då anledning ej förekommit,
att mannen H., hvilken vistades på fri fot, skulle vara utan laga försvar,
hustru EP icke lagligen varit underkastad behandling såsom försvarslös;
alltså funne Kongl. Hofrätten Öfverståthållare-embetet, vid
fattandet af ofvanberörda den 29 November samt den 2, den 4 och
den 14 December 1872 meddelade beslut, hvarigenom vållats, att hustru
II. utan laga skäl hållits häktad sex dagar och blifvit med fångtransport
härifrån afsäud, äfvensom att utgifter tillskyndats dels Stockholms
stad för hennes underhåll under berörda dagar dels Kongl. Maj:t och
Kronan för hennes förpassande till Mariestad och en dags underhåll i
länshäkte derstädes, hafva oriktigt förfarit, i följd hvaraf Kongl. Hofrätten
dömde Polisintendenten, hvilken vore för ''besluten ansvarig, att,
jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, för de felaktigheter i utöfningen af
sitt embete, han sålunda låtit komma sig till last, bota tjugufem riksdaler,
som tillfölle kronan, äfvensom att för omförmälda utgifter godtgöra
Stockholms stad med två riksdaler 25 öre samt Kongl. Maj:t och
Kronan med elfva riksdaler 65 öre; och skulle det derjemte åligga
Polisintendenten att ersätta mannen H. för hans kostnader i målet med
tjugufem riksdaler; hvaremot mannen H:s öfriga ersättningsanspråk
lemnades af Kongl. Hofrätten utan afseende. —

Härmed är redovisningen för åtalen afslutad.

Angående lagskipning ens _ tillstånd, hvarom, enligt instruktionens
bild, en utredning bör inflyta i hvarje embetsberättelse, har jag denna
gång först att omförmäla, det Kongl. Förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj 1872, hvilken
utan tvifvel skall på lagskipningen utöfva icke ringa inflytande,

under det sistförfluten året börjat tillämpas. Omfånget och beskaffenheten
af detta inflytande är det ännu för tidigt att bedöma, men, efter
hvad jag under årets embetsresa och i öfrigt erfarit, emotses i allmänhet
goda verkningar af lagförändringen. Samtidigt har jag likväl förnummit,
att olika åsigter yppat sig vid författningens tillämpning; och
det kan möjligen vara icke utan sin nytta att här framställa de skiljaktiga
åsigterna med deras skäl och motskäl, på det att, efter deras
tillbörliga afvägning emot hvarandra, en allmännare mening om författningens
rätta förstånd må bildas och stadga sig samt från början
leda till enhet i lagens tillämpning.

Eu och annan domare har ansett, att hvarje Rättens sammanträde
vore att betrakta såsom ett afslutadt ting och i det afseendet expedierat
saköreslängd för hvarje sådant sammanträde, under det de fleste hållit
före, att alla sammanträden imellan tjugonde-dag jul och midsommar
vore ett ting och de som hölles emellan September månads början och
Thomedag ett ting, hvarföre de endast vid nämnda tings slut utfärdat saköreslängder.
Den sistnämnda åsigten är utan tvifvel den riktiga i fråga
om tingens antal, men flera omständigheter tala för saköreslängds utfärdande
efter hvarje sammanträde. Sålunda kan det hafva sin nytta
med sig, att parter, som försutit förelägganden, få vetskap derom; åtskilliga
ådömda böter, såsom t. ex. för oloflig bränvinsutskänkning, kunna
ej snart nog uttagas, om de skola vara verksamma för sitt ändamål; och
i allmänhet är kronobetjeningen bättre i tillfälle att å rätt tid fullgöra
sina exsekutiva åtgärder, när saköreslängderna efter hand utlemnas, än
då de endast två gånger om året expedieras. Besväret åter för domaren
blifver i det närmaste enahanda; och således bör det vara att förvänta,
det praxis blifver, att för hvarje Rättens sammanträde saköreslängd
expedieras.

På ett ställe fann jag af domboken, att ständige domaren, som hållit
första sammanträdet under vårtinget men erhållit ledighet från det
andra, icke destomindre instält sig vid tingsstället å den dag, då andra
sammanträdet skulle börja, och, innan den tillförordnade domaren,
som skulle hålla detta sammanträde, intagit domaresätet, afkunnat utslag
i de mål, hvilka vid föregående sammanträdet blifvit öfverlemnade
till doms; hvarefter den tillförordnade domaren fortsatt sammanträdet.
Ett sådant förfarande synes mig icke vara med god ordning förenligt.
Vid ett dylikt ombyte af domare lärer väl fortfarande böra iakttagas,
att den domare, som med laglig befogenhet förrättar tinget, afdömer
de mål, som skola vid tinget slutligen handläggas, äfven om hand -

läggningen inskränker sig till att endast afkunna utslaget. Detta kan
väl synas oegentligt och äfven vara med svårigheter förenadt, när det
inträffar, att ny domare af en eller annan anledning får sitt förordnande
straxt före sammanträdet; men ännu oegentligare måste det dock
anses att, när. en domare är förordnad att hålla ett sammanträde,
en annan dervid utöfvar något slags domare-verksamhet. Det här anmärkta
förfarandet skulle hafva något sken af berättigande, derest lagen
tilläte att så kalladt. slutting finge hållas imellan sammanträdena;
men sådant strider uppenbarligen emot 1 mom. i 7 § af ofvanberörda
nådiga .Förordning, som bjuder, att när mål å allmänt sammanträde

blifvit till slut fördt, skall dom afkunnas vid sammanträdet,--men

eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget; från hvilket stadgande
endast det undantag göres att, när mål, som blifvit till slut
fördt å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då afgöras, med doms
afkunnande och tingets afsilande må anstå till serskildt sammanträde,
hvilket dock ej må hållas senare än medlet af Juli månad för vårtinget
och December månads slut för hösttinget. Då i andra fall uttrycket
serskildt sammanträde icke begagnas uti den nådiga förordningen,
lära de Rättens sammankomster, som imellan de allmänna sammanträdena
måste hållas, t. ex. för ransakning med häktade personer, när
någon begär förnyelse af inteckning af den orsak, att tiden för slik förnyelse
tilländagå!- före nästa lagtima sammanträde o. s. v., icke få betraktas
såsom lika beskaffade med sådana extra rättegångs dagar, *som på flera
ställen förekommit och förekomma under tiden mellan de egentliga
rättegångsdagarne och den s. k. domsdagen af lagtima tingen efter
gamla ordningen, utan äro de att anse för urtima ting hvarom 4 kap.
Rättegångsbalken handlar. Häraf följer, att vid en sådant Rättens sammanträde
icke lagligen kunna, såsom någon gång lärer skett, handläggas
ärenden, hvilka tillhöra lagtima ting, såsom intecknings beviljande, lagfart
af fastighetsköp in. m. d. Dessa sammankomster torde ock derföre
rätteligen böra, till förvillelses undvikande, benämnas urtima ting och
upptagas i den föreskrifna förteckningen å extra förrättningar. —

I den utredning af lagskipningens tillstånd, som lemnades uti den
senast afgifna embetsberättelsen, omförmäldes det menliga inflytande på
rättssäkerheten, som härflöte deraf, att högsta domstolsinstansen i dömande
nog litet toge hänsyn till förut i samma instans uti likartade
rättsfrågor gifna domslut, eller s. k. prejudikat. På samma gång
uppgafs antydningsvis ett sätt att slita tvisten mellan de mot hvarandra
stående rättsåsigterna och bereda enhet och stadga i lagbudens
tolkning och rättsgrundsatsers tillämpning för framtiden. Detta skulle

bestå deruti att, så snart omröstningen på någon division i Högsta
Domstolen visade det resultat, att genom en röst utöfver de röstandes
halfva antal eller genom äldste ledamotens utslags-röst en
rättsfråga skulle komma att afgöras, domstolen borde sammanträda in
pleno för att medelst gemensam omröstning alla domstolens ledamöter
imellan bestämma utslaget i saken, hvilket utslag jemte domstolens
protokoll vid tillfället omedelbart derefter skulle genom tryck offentliggöras
t. ex. i Svensk Författningssamling. Detta förslag var till
hufvuddragen hemtadt från livad som finnes stadgadt för konungariket
Preussen, genom Kabinettsordres den 1 Augusti 1836, ehuru jag då för
tillfället icke hade tillgång till denna handling och ej kunde meddela
de närmare bestämningar, den innehåller. Jag återkommer derföre nu
till detta ämne, sedan jag förskaffat mig samma handling, och återgifver
ur densamma följande hufvudsakliga stadganden:

Till undvikande deraf, att olika åsigter i förekommande rättsfrågor
må skapa osäkerhet i rättsförhållandena och till åstadkommande
i möjligaste måtto af enhet i rättsgrundsatsernas tillämpning i domsluten
såväl inom Högsta Domstolen (das Geheime Ober-Tribunal) som
ock i de underordnade instanserna, skola ej allenast alla domar och utslag,
meddelade i den förstnämnda instansens serskilda afdelningar, (die drei
Senate des Geheimen Ober-Tribunal) antecknas i derstädes hållna protokoll
utan ock i serskilda praejudikatsamlingar (Spruchrepertorien) upptagas
alla beslut öfver stridiga rättsfrågor, hvilka samlingar, genom ömsesidiga
meddelanden domstolsafdelningarne imellan, fullständigas på hvar
och en af dem, så att hvarje afdelning har en fortlöpande .kännedom
om de bägge andras beslut i hithörande frågor. När det så händer,
att en dornstolsafdelning genom öfvervägande röstetal fattar beslut afvikande
från en dittills iakttagen rättsgrundsats eller från en af afdelningen sjelf
eller af annan afdelning ända dittills iakttagen tolkning och tillämpning af
ett lagbud, så skall den härigenom tvistig vordna rättsfrågan dragas under
profning af domstolens alla afdelningar, samlade in pleno, och, på föredragning
der af två referenter, valda från andra afdelningar, än den,
som till plenum hänskjuta frågan, afgöras; skolande detta pleniutslag
lända vederbörande domstolsafdelning till efterrättelse i det mål, hvarom
fråga är. Skulle sedermera inträffa, att samma rättsfråga ännu en gång
på nyssbeskrifna sätt komme under Pleni pröfning och detta då fattade
ett från det föregående afvikande beslut, då bör domstolen hos Justitieministern
begära lagförklaring. Det samma eger Högsta Domstolen
göra äfven vid första pröfningen af en på ofvanberörda sätt till domstolens
plenum hänskjuten fråga, när dertill förefinnes ett stort prak -

tiskt, behof, och när det visat sig, att vid någon af första eller andra
instansens domstolar en mot Högsta Domstolens grundsatser stridande
rättsåsigt blifvit antagen. Alla sådana plenibeslut, som här blifvit omförmälda,
öfverlemnas J utdrag ur protokollet och ur preejudikatsamlingen
till Justitie-ministern, på hvilken det ankommer att meddela dem
åt öfverrätterne i landet, och att, om flere bland dessa förklara någon
lagstiftningsåtgärd i följd deraf nödig eller önskvärd, vidtaga de ytterligare
åtgärder, som deraf föranledas.

Denna framställning, som förtydligar och utvecklar mitt ofvannämnda
förslag, visar tillika, bland annat, huruledes i Preussen domaremakten
är stäld i ett närmare förhållande till den lagstiftande, än hon
är det hos oss. Så är det der högsta domaremakten, som, när behof
deraf yppar sig, väcker fråga om förklaringar och ändringar i gällande
lagar; och medgifvas måste, att icke någon annan myndighet kan göra
det med större sakkunskap och urskilning.

Hvad beträffar kungörandet af sådana Plenibeslut, som här äro i
fråga, förefinnes den skillnad imellan mitt förslag och den preussiska
lagen, att den senare föreskrifver, det sagda beslut skola meddelas endast
öfverrätterna i landsorten, då enligt mitt förslag de skulle kungöras
i offentligt tryck. Jag ansåg detta, senare bättre öfverensstämma med våra
förhållanden och tidens skick; men i sjelfva verket är skillnaden af
ringa betydelse, ty om ock lagen föreskrifver, att besluten skola meddelas
endast öfverrätterna, är det likväl att antaga, det så vigtiga tilldragelser
inom lagskipningen icke komma att lenmas obemärkta vare
sig af. den juridiska literaturen eller af pressen, så att de på dessa
vägar i alla fall komma till allmänhetens kunskap.

Men ehuru det förslag, hvartill utkastet gjordes i min senaste
embetsberättelse, i följd af nyss anförda meddelanden framträder i fullständigare
form och bättre motiveradt, torde dock, för sakens nyhets
skull, tiden icke vara inne för att det med hopp om framgång nu skulle
kunna göras till föremål för någon lagstiftningsåtgärd. Det är ej heller
omöjligt att, när saken under tiden hunnit mognare begrundas, något
bättre förslag kan uppstå eller, hvad lika ensidigt vore, all vidare
lagstiftning i ämnet göres obehöflig, derigenom att inom högsta domstolsinstansen
sådana mått och steg vidtagas, som aflägsna och tillintetgöra
alla anledningarne till den nu förda klagan. Bland sådana åtgärder
tillåter jag mig serskildt påpeka införandet af en prmjudikatsamling,
sådan som den här ofvan beskrifna. Detta blefve en lämplig''
inledning till förestående nödiga reformer i vår lagskipning.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag.

På ett till lagskip ningen närgränsande område, nemligen i fråga
om verkställighet af utslag i en del af brottmål, har lagstiftningen under
det förflutna året infört förändringar uti förut bestående förhållanden
genom två förordningar, hvilka jag har att anmäla; och då_ redan angående
dessa förordningars rätta tillämpning någon villrådighet visat
sig, har jag trott mig höra beledsaga denna anmälan med några erinringar
:

Kongl. Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbete i
enrum, den 30 Maj 1873 stadgar:

»Den, som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall,
»der så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum en sjettedel
»af den ådömda strafftiden, dock icke under sex eller öfver tolf må»nader.
Uppkommer vid bestämmande af tiden för cellstraffet brutet
»månads- eller dagantal, tages detta icke i beräkning. För den tid
»straffet sålunda verkställes i enrum skall från återstående strafftiden
»afdragas en tredjedel af den tid, hvarmed cellstraffet öfverskjuter tre
»månader; uppkommer vid afdragets bestämmande brutet månadstal,
»räknas en tredjedels månad till tio dagar».

»Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall ock, der så
»ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum tolf månader;» och

Kongl. Kungörelsen, angående Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och
Tillsy ning snians vid kronohäkte skyldighet att a till dem för verkställighet
inkommande utslag angående häktade personer gorå vissa anteckningar, den 3
Oktober 1873 föreskrifver:

att Kongl. Maj:t Befallningshafvande, då utslag, hvarigenom någon
å länshäkte förvarad blifvit till frihetsstraff dömd, till verkställighet
befordras, skola, ehvad ådömda straffet skall i länshäktet eller i allmänt
straffängelse verkställas, å utslaget utsätta dagen så väl för
straffets början, som för dess slut, i senare afseendet dock med de i
nådiga cirkuläret den 7 Mars 1855 stadgade förbehåll"), samt att enahanda
skyldighet skall åligga Tillsyningsman vid kronohäkte i fråga om
utslag, som till honom omedelbarligen för verkställighet ankomma och
röra fångar, hvilka i sådant häkte förvaras.

Vid tillämpningen af dessa författningar har, efter hvad jag förnummit,
tvekan i några fall yppat sig; hvilket föranledt mig att här *)

*) I detta afseende stadgar det åberopade nådiga cirkuläret: att derest den till frihetsstraff
dömde genom rymning eller eljest sjelf vållar hinder i hans afsändande till straffängelset eller straffets
verkställighet afbrytes, den tid, hvarunder ett sådant hinder eller afbrott eger rum, icke .må å strafftiden
afräknas.

närmare utveckla min uppfattning af de anförda föreskrifternas rätta
förstånd och tolkning.

Först och främst har uttrycket i den förra förordningen, att vid
bestämmande af tiden för cellstraffet brutet månads- eller dagatal icke
skall tagas i beräkning befunnits dunkelt och svårfattligt. Det har synts
orimligt, att den, som är dömd exempelvis till tre år och fem månader,
eller tillhopa fyratioen månaders straffarbete, skall undergå endast sex
månaders cellstraff, emedan det brutna månadstalet, fem sjettedelar, som
vid divisionen uppkommer, icke tages i beräkning, men deremot den,
som är dömd till tre år och sex dagars eller tillhopa tretiosex månaders
och sex dagars straffarbete, deremot undergå sex månaders och en
dags cellstraff, derföre att divisorn sex uppgår jemnt i såväl månadssom
dagatalet och således icke något brutet tal vare sig af månad eller dag
finnes att utelemna vid beräkningen. Detta kan icke vara lagstiftarens
mening. Om brutet månadstal skall afräkna^, måste dagar, hela eller brutna,
vara deri inbegripna, ty det brutna månadstalet är icke annat än dagar
eller brutet tal af dagar. Detta framgår ock af stadgandet i nästföljande
moment, der det heter, att för den tid straffet verkställes i enrum skall
från återstående strafftiden afdrages en tredjedel af den tid, hvarmed
cellstraffet öfverskjuter tre månader, och om vid detta afdrags bestämmande,
brutet månadstal uppkommer, en tredjedels månad räknas till tio
dagar. Här talas endast om brutet månadstal, men kunde cellstraffet
bestå i både månads- och dagatal, så skulle vid detta afdrag kunna
uppkomma jemväl brutet dagatal. Om nemligen cellstraffet vore bestämdt
till sex månader och fyra dagar, så öfversköte detta de tre månaderna,
med tre månader och fyra dagar, och tredjedelen deraf skulle
blifva en månad, en och en tredjedels dag och följaktligen någon föreskrift
finnas, huru med helt och brutet dagatal skulle förfaras. Det
nämnda iittiycket brutet månads- eller dagatal måste alltså tolkas såsom
stode der endast brutet månadstal.

Föreskriften i den senare förordningen, att Konungens Befallningshafvande
eller Tillsyningsman vid Kronohäkte skall utsätta dagen
såväl för straffets början som för dess slut, lärer vållat ovisshet, först
huruvida början och slutet ej allenast af straffet i sin helhet utan ock
begynnelsedagen och slutdagen af cellstraftet bör utsättas, i hvilket sistnämnda
fall tvifvelaktigt kunde vara, huru den bestämningen borde
blifva, när den straffskyldige icke komme att undergå cellstraffet i det
häkte, der han sutte, då han dömdes, utan skulle sändas till annat
häkte, på längre eller kortare afstånd från det förra. Det har nemligen
förekommit oegentligt att antaga, det den straffskyldige skulle kunna

anses utstå cellstraff de dagar han färdades från det ena fängelset till
det andra, hvilka dagar komme att blifva alltför olika till antalet för
t. ex. den fånge, som förflyttades från kronohäktet i Haparanda till
straffängelset å Långholmen emot för den, som forslades från länshäktet
i Stockholm eller Upsala till nyssnämnda strafifängelse. Denna ovisshet
bör dock försvinna, vid erinran derom, att den nådiga Förordningen
icke stadgar, att dagen för början och slutet af både cellstrafifet
och det öfriga straffet skall utsättas, utan endast dagen för strafftidens
begynnelse och för densammas slut i allmänhet. Jag föreställer mig
alltså, att förordningen efterlefves och den nämnda betänkligheten undanrödjes,
om påskriften å det till verkställighet insända utslaget utsätter
dagen, då straffet börjar, och den, på hvilken det tager slut, med
tillägg, att under den sålunda utsatta tiden, straffången skall förvaras
i enrum så och sä många månader, innan straffet i gemensamhetsfängelset
vidtager.

Fn annan betänklighet- emot utsättandet på förhand af dagen, så
för straffets begynnelse som för dess slut, har hemtats från det förhållande,
att straffången utom frihetsstraffet fått sig ålagda böter, rörande
hvilka det blifvit föreskrifvet, att om straffången saknar tillgång
att dem gälda, de skola aftjena^ med så eller så många dagars ytterligare
straffarbete, i hvilket fall det lätteligen kunde hända, att Konungens
Befallningshafvande eller Tillsyningsmannen, vid det tillfälle då
dagarne för straffets början och slut skola bestämmas, icke hade sig bekant,
om straffången egde eller icke egde tillgång till böterna, nätstraffet
började, eller om han möjligen under strafftiden kunde erhålla
sådan tillgång. Denna svårighet ätér synes mig kunna afhjelpas dermed
att, i de fall, då straffången, utom det urbota straffet, har sig
ålagdt ett ytterligare, som skall gå i verkställighet endast i den händelse
att ådömda böter icke kunna betalas, det tillägg göres i föreskriften
om dagarna för straffets början och slut, att, derest straffången
erlägger sagda böter, straffet slutar den eller den dagen, i stället
för den eljest bestämda slutdagen. Härförutan måste naturligtvis uti
den ifrågavarande påskriften å utslaget alltid åberopas förbehållet i
1855 års cirkulär, att, derest straffången genom rymning eller eljest
sjelf vållar hinder i hans affärdande till straff-fängelset eller straffets
verkställighet afbrytes, den tid, hvarunder ett sådant hinder eller afbrott
eger rum, icke må å strafftiden afräknas.

På det att dessa bestämningar må kunna i föreskrifven ordning
granskas, blifver det af nöden icke allenast att Konungens Befallningshafvande
i länshäktenas och Tillsyningsmännen i kronohäktenas fång -

förteckningar införa de påskrifter rörande verkställigheten, som å utslagen
blifvit tecknade, utan ock att Direktörerna vid straffängelserna
intaga samma påskrifter i de vid dessa fängelser förda fångförteckningai,
med tillkännagifvande, hvilken Konungens Befallningshafvande
eller Tillsyningsman i hvarje fall meddelat påskriften, så att fullständigt
besked i detta afseende kan inhemtas af de månadsrapporter, som
från sistnämnda fängelser insändas till Justitiekanslers-embetet och Justi
tie-ombudsmannen.

I nedanomförmälda ämnen bär jag under det sist förflutna året
hos Kongl. Maj:t gjort underdåniga hemställanden:

l.o. Den 19 och 26 Oktober 1872 besökte jag Kongl. Kammarrätten
för att, göra mig underrättad om beskaffenheten af arbetenas
anordning inom detta embetsverk. Hvad som dervid ådrog sig min
synnerliga uppmärksamhet var saknaden inom verket af en arbetsordning,
hvilken närmare föreskref sä ledamöternas som de underordnade
tjenstemännens skyldigheter och med nödiga tidsbestämningar
regelbunde arbetets gång, till ledning icke mindre för de arbetande
sjelfva, än för den eller dem, som hade skyldighet att öfvervaka arbetets.
behöriga gång. I den för Kammarrätten gällande nådiga instruktion
af den 15 Oktober 1831., hänvisade 39 § till Arbetsordningen
inom verket, och på efterfrågan förevisades mig jemväl eu dylik, upprättad,
såsom det syntes, inom verket ar 1816. Under den sedermera
förflutna långa tidrymden af mer än femtio år hade emellertid många
föiändringar inom verket försiggått och nya förhållanden uppstått, sä
att nämnda arbetsordning omöjligen kunde, och ej heller, efter hvad
jag erfor, ansåges lända till efterlefnad. Hon upptog t. ex. tjenstemän
i verket, som icke vidare funnes, men hvilken eller hvilka tjenstemän,
som numeia borde sköta deras åligganden, kunde hon naturligtvis icke
föreskrifva,, än mindre de iakttagelser, dem sedermera tillkomna förändringar
i föredragnings- och expeditionssättet gjort nödiga. Jag ansåg
mig. derföre pligtig att, såvidt på mig ankomme, söka få nu antydda
brist för. framtiden afhulpen eller att, med andra ord, få en lämplig
och tidsenlig arbetsordning för Kammarrätten utfärdad, hvarvid jag
jemväl förestälde mig, att det borde vara af Kongl. Maj:t som en dylik
arbetsordning skulle fastställas, lika som förut skett''i fråga om Rikets
Hofrätter, enär en arbetsordning i detta fall vore af den vigt och

betydelse icke blott för verket sjelf, utan ock för det allmänna samt
för hvar och en enskild, vare sig kommun eller person, hvilkas rätt
och bästa ofta nog i icke oväsentlig mån berodde på ärendenas ej onödigtvis
fördröjda behandling hos Kammarrätten, att besagda ordnings
upprättande icke borde lemnas beroende endast på verkets egna åtgöranden
och de åsigter i ämnet, som der kunde göra sig gällande, utan
öfverlåtas till Kong! Maj:t, på det att dels ämnet måtte erhålla eu mångsidigare
pröfning, än det underordnade embetsverket kunde åstadkomma,
dels ock de föreskrifter, som befunnes nödiga, skulle blifva öfverensstämmande
med dem, som i andra likartade verk gälde, dels slutligen,
på det att derigenom åt eu sådan ordningsstadga måtte vinnas den
större helgd, som tillkomme en från högsta lagstiftande makten utgången
författning.

I skrifvelse den 13 November 1872 till Herr Presidenten i Kammarrätten,
uti hvilken skrifvelse jag- jemväl framstälde andra anmäikningar,
hvartill jag vid mitt besök i Kammarrätten funnit anledning,
anförde jag, beträffande ofvan omförmälda fråga, att, då Kongl. Maj:t
tvifvelsutan förväntade en framställning om beredande af arbetsordning
för Kammarrätten i främsta rummet från embetsverket sjelf! eller dess
chef, jag derutinnan icke ville gå i förväg, utan med full tillförsigt till
Herr Presidentens behjertande af den angelägenhet, för hvilken jag sålunda
gjorde mig till målsman, öfverlemnade saken i hans händer; utbedjande
mig underrättelse om det beslut och de åtgärder, min framställning
kunde finnas påkalla.

Å denna min skrifvelse aflät Herr Presidenten svar under den 11
Januari 1873, deri Herr Presidenten, efter att hafva utförligen yttrat
sig angående de serskilda af mig gjorda anmärkningarna, slutligen öfvergick
till bemötande af min framställning om beredande af en ny
arbetsordning för Kammarrätten i stället för den nu befintliga föråldrade
af år 1816.

Att den åsigt, jag uttalat om lämpligheten af arbetsordningens utfärdande
af Kongl. Maj:t äfven tillförene varit hyllad inom Kammarrätten
utmärkte, hette det i Herr Presidentens yttrande, ett ännu y behåll varande
gammalt koncept till arbetsordning, hvilket skall blifvit författadt
af dåvarande Kammar-rättsrådet E. G. Nordblad och hade till öfverskrift:
Kongl. Maj:ts för Dess och Rikets Kammarrätt i nåder utfärdade arbetsordning,
gifven i Stockholm den---; men sedan uti nådigt bref den

21 Juni 1814, med öfverlemnande till Kammarrätten af ny instruktion,
bland annat, förordnats i 7 punkten, att Presidenten skulle ega att i
samråd med ledamöterna upprätta den arbetsordning, han för ärende -

nas gång ansåge nyttig, hade denna åsigt måst öfvergifvas, och, efter
det ett annat jemväl förvaradt koncept till arbetsordning blifvit uppgjordt
och underkastadt åtskilliga ändringar och rättelser, hade slutligen
arbetsordningen af den 16 April 1816 blifvit utfärdad, till hvilken
sedermera genom tid efter annan meddelade protokollsutdrag fogats
flera tillägg och rättelser. Då uti 33 § af den förnyade, ännnu gällande
instruktionen för Kammarrätten hänvisning lemnades till den för verket
serskildt utfärdade arbetsordning, men hvarken i berörda instruktion
ej heller i det nådiga bref, hvarmed densamma till Kammarrätten
öfverlemnades, något förekomme derom, att denna arbetsordning skulle
upprättas i annan ordning, än förut varit föreskrifvet, hade Kammarrättens
då varande President och ledamöter ansett, att i afseende deruppå
skulle förfaras på enahanda sätt, som förut varit vanligt, och derföre
icke allenast genom protokollsutdrag den 6 Februari och den 18
Oktober 1832 meddelat sådana bestämmelser, som till följd af den nya
instruktionen funnits erforderliga, utan ock på sätt ett i Herr Presidentens
förvar befintligt, efter hvad innehållet utmärkte, imellan åren 1832
och 1836 upprättadt förslag utvisade, gjort försök med upprättande af
en fullständig, ny arbetsordning, ehuru detsamma af anledning, som
vore Herr Presidenten obekant, icke ledt till något resultat. Några
med framlidne Presidenten A. von Hartmansdoi-ffs kända handstil gjorda
anteckningar å ett uti den i Herr Presidentens embetsrum befintliga
chiffonier qvarliggande hälft ark konceptpapper gåfve anledning till den
förmodan, att äfven under bemälde Presidents embetstid ett försök egt
rum att åstadkomma en ny arbetsordning för Kammarrätten; men det
syntes Herr Presidenten ej osannolikt, att de svårigheter, hvilka mött
»vid att till en redan då i många delar föråldrad instruktion foga en
tidsenlig arbetsordning» föranledt försökets öfvergifvande. För Herr
Presidenten hade åtminstone framstått klart det mindre lämpliga häruti,
då han vid sitt inträde i Kammarrätten sökt göra sig reda för de
förändringar, som den då 27 år gamla instruktionen undet den föregående
tiden undergått och hvaruppå det förmodades vara tillräckligt att
såsom exempel åberopa dem, som egt rum med de uti instruktionen
omnämnda embets- och tjenstemän, af hvilka vice Presidentsbefattningen
försvunnit år 1836, öfverköramissarie-tjensten i Öfverrevisions-departernentet
indragits genom nådiga brefvet den 13 Februari 1845, Protonotariernas
tjenstgöring förändrats genom nådiga brefvet den 17 Mars
1837 och Kammarrättens derpå grundade beslut den 21 derpåföljande
April samt sjelfva deras benämning utplånats vid den genom nådiga
Brefvet den 5 Mars 1858 påbjudna förändrade organisation af kansliet,

hvarförutan genom sistnämnda nådiga bref förordnats, att vice Advokatfiskalstj
ensten skulle indragas och kanslipersonalen förminskas från 2
protonotarie!-, 2 notarier och 5 kanslister till 3 notarier och 4 kanslister,
kanslisten i Advokatfiskalskontoret oberäknad. Med afseende häruppå
och då dertill komme, att just vid nämnda tid Kongl. Maj:t funnit för
godt tillsätta en Komité för behandlingen af frågan om förändrad organisation
af styrelseverken, och att något tvifvel derom, att det åt bemälda
Komité lemnade uppdrag jemväl afsåge Kammarrätten, så mycket.
mindre kunde förefinnas som till ledamot i Komitén jemväl insattes
en af Kammarrättens äldste och mest bepröfvade ledamöter, hade
Herr Presidenten ansett nämnde tidpunkt icke vara den rätta till företagande
af en omarbetning af Kammarrättens arbetsordning; och som
denna fråga fortfarande qvarstode på dagordningen olöst, så hade Herr
Presidenten hittills funnit sig böra afvakta förrberörda frågas lösning,
helst nödiga föreskrifter rörande arbetets gång inom Kammarrätten och
kontroll deröfver icke saknats. De förnämsta deraf funnos nemligen
intagna i instruktionen, och af hvad 1816 års arbetsordning innehölle
vore äfven icke litet ännu tillämpligt och gällande, hvarförutan Kammarrätten,
då brister i föreskrifterna yppats, sökt genom tid efter annan
gjorda tillägg desamma afhjelpa, såsom exempel hvarpå hänvisades
till införande af en utaf mig med godkännande omnämnd expeditionslista,
som nu blifvit, på sätt jag föreslagit, kompletterad. Af sådana
i senare tider tillkomna föreskrifter innefattades de väsentligaste
i Kammarrättens protokoll under åtskilliga uppgifna dagar. Om utaf
dessa föreskrifter icke funnes någon samling, som åt besökande erbjöde
en lika lätt tillgänglig och klar öfverblick som den, hvilken expeditionslistan
lemnade öfver arbetets gång, så vore de dock dels genom häfd
innötta hos Kammarrättens ledamöter och tjenstemän, dels ock till sitt
innehåll af dem nogsamt kända. Det hade derföre synts Herr Presidenten
mer angeläget att under en tid, då den ständigt vexande mängden
af mål toge Kammarrättens arbetskrafter odelade i anspråk, lägga
sig vinn om att vaka öfver arbetets fortgång, än att, till hinder deruti,
låta Kammarrätten nedlägga arbete på en arbetsordning, som, derest
den äfven, i motsats med de förut gjorda försöken, skulle lyckats att
vinna tillämpning, likväl ej kunde hafva att påräkna någon längre framtid;
och ville Herr Presidenten hoppas, att den som toge kännedom af
Kammarrättens arbetsberättelse vid den tidpunkt, då presidentsembetet
åt Herr Presidenten anförtroddes, och den för de senare åren, skulle
kunna öfvertyga sig om, att dessa bemödanden icke varit alldeles utan
frukt. Dessa berättelser utvisade nemligen, att då vid förstnämnda tid,

eller år 1858, hela antalet af inkomna mål utgjorde 1,917 och af afgärda
sådana 1,959, så inkommo år 1872 3,133 och afgjordes 3,191
mål, samt uppgick år 1871 antalet af inkomna mål till 3,199 och af afgärda
till 3,364; att härutaf det antal, som till ledamöternas föredragning
inkommit, uppgått år 1858 till 1,560, år 1870 till 2,764 och år
1871 till 2,814, hvaribland lottade balans-fiskaliska aktions-, fattigvårdsoch
bevillning^- med flera mål belöpt sig år 1858 till ett antal af 752,
år 1870 af 1,559 och år 1871 af 1,414, samt att dessa mål handlagts
af Kammarrättens till ett antal af sex uppgående ordinarie ledamöter,
utan annan förstärkning än att under vår- och höstsessionerna år 1871
Kammarrätten haft biträde af två adjungerade ledamöter, för hvilkas
aflöning kostnaden utgjort så ringa belopp, att den vid jemförelse med
hvad af statsmedel för likartad! ändamål utgifvits, till exempel till rikets
Hofrätter, ej ens förtjenade att omnämnas. Men om imellertid eu
omarbetning af Kammarrättens arbetsordning ansåges af den vigt, att
densamma borde, utan afseende på de af Herr Presidenten anförda omständigheter
genast företagas, så borde, enligt Herr Presidentens åsigt,
sådant ske i sammanhang med en omarbetning af instruktionen, hvarom
Kongl. Maj:t förmodades i nåder förordna, då Kongl. Maj:t så för
godt funne.

Detta var hvad Plerr Presidenten hade att invända mot mitt förslag
om införande af en ny arbetsordning för Kammarrätten.

Sammanfattades nu hvad i ämnet sålunda blifvit anfördt, så befanns
första invändningen gälla den åsigt, att arbetsordningen borde af
Kongl. Maj:t utfärdas; den andra åter hafva sin grund i svårigheten att
utarbeta en arbetsordning, som skulle öfverensstämma med en redan
föråldrad instruktion, hvilken bland annat innehölle stadganden rörande
embets- och tjenstemän, som icke vidare funnes in. in., i följd af hvilken
svårighet flera tid efter annan gjorda försök till ny arbetsordnings
upprättande skola öfvergifvits; den tredje föranledas deraf, att under tiden
fråga uppstått om förändrad organisation af styrelseverken, hvilken
fråga förmodades jemväl hafva afsett Kammarrätten, enär uti den Komité,
som skulle behandla samma fråga, insatts en af Kammarrättens
äldste och mest bepröfvade ledamöter och att denna frågas lösning följaktligen
borde afvaktas; och slutligen den fjerde stödja sig derpå, att,
nödiga föreskrifter funnes rörande arbetets gång inom Kammarrätten
och kontrollen deröfver dels i instruktionen, dels i 1816 års arbetsordning,
dels ock i åtskilliga tid efter annan gjorda tillägg till nämnda
instruktion och arbetsordning; och att. ehuru af dessa föreskrifter icke
förefunnes någon samling, som åt besökande kunde erbjuda klar öfver Just.

Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Bilcsdag. 10

blick öfver desamma, de likväl vore genom häfd innötta hos Kammarrättens
ledamöter och tjenstemän och vore af dem väl kända.

Den första af ofvanberörda invändningar skulle kunna förbigås,
helst Herr Presidenten vid densamma icke syntes fästa synnerlig vigt;
men så mycket kunde dock derom yttras, att då de i förklaringen omnämnda
förnyade, men alltid misslyckade försöken inom Kammarrätten
att åstadkomma eu arbetsordning nogsamt ådagalade ej blott behofvet
af en dylik ordning utan ock Kammarrättens oförmåga att detta behof
afhjelpa, och då denna oförmåga, enligt hvad likaledes i förklaringen
antyddes, härledt sig från svårigheten att sammanjemka arbetsordningen
med föreskrifterna i en föråldrad instruktion, hvilken det åter tillkomme
Kongl. Maj: t ensam att förändra och förnya, torde deraf följa,
att hvilken lagstiftningsrätt Kammarrätten i detta hänseende egde, eu
ny arbetsordning i allt fall icke kunde komma till stånd utan Kongl.
Maj:ts mellankomst. Jag hade således, ehuru jag förut var okunnig om
det åberopade stadgandet i den gamla instruktionen af år 1814 och om
de nämnda försöken inom Kammarrätten att upprätta en arbetsordning,
likväl i min skrifvelse ej fordrat annat, än hvad som visat sig vara af
omständigheterna påkalladt.

Något större vigt syntes Herr Presidenten tillägga inkastet att,
emedan vid den tid, då Herr Presidenten tillträdde presidentbefattningen
i Kammar-rätten, Kongl. Maj:t fann för godt tillsätta eu komité
för behandling af frågan om förändrad organisation af styrelseverken,
Herr Presidenten ansett sig böra afvakta berörda frågas lösning, innan
någon åtgärd vidtoges beträffande meranämnda arbetsordning. Härvid
trodde jag mig böra först och främst erinra om hvad som omöjligen
kunnat vara obekant för Herr Presidenten, den der sjelf tagit de! i ett
serskild! utskott, inom Riksdagen tillsatt för behandling af nyssnämnda
organisationsfråga, nemligen att så af nämnda komité som af eu föregående,
så af serskilda utskottet vid 1823 års riksmöte, som vid 1868
års riksdag, Kammar-rätten betraktats såsom ett af de verk, hvilka
borde bibehållas; och äfven, om så icke varit, skulle väl den omständighet,
att en fråga blifvit väckt af den beskaffenhet, som den nämnda,
hvilkens omfång och genomgripande natur ej kunde undgå att hos eu
hvar, som hade någon bekantskap med gången af dylika frågor i vårt
land, alstra den föreställning, att årtionden måste erfordras för densammas
utveckling och mognad, kunna urskulda underlåtenheten att
inom de verk, hvilkas förändring eller upphörande, vore i fråga, vidtaga
de anordningar, som under tiden funnes af-nöden för ärendenas
behöriga handläggning, afgörande och expedierande? Skulle t. ex.

Kammar-kollegium eller Kommers-kollegium, hvilka verks omorganisation
varit af samtliga ofvanberörda komitéer och utskott ifrågastäld,
kunnat stå till svars med att under den tid af mer än femtio år, som
organisationsfrågan varit å bane, i afvaktan på densammas lösning åsidpsätta
alla de anordningar af nyssberörda art, som af omständigheterna
påkallats? Ännu mindre borde då detta skäl få gälla såsom giltig ursäkt
för dylik underlåtenhet inom ett verk, hvars upphörande eller förändring,
såsom sagdt- vore, icke ingått i planen för den organisation,
som åberopats.

Men till försvar för samma underlåtenhet anfördes ytterligare, att
nödiga föreskrifter rörande arbetets gång inom Kammar-rätten och kontrollen
deröfver icke saknats, och att, ehuru af desamma icke funnes
någon samling, som kunde erbjuda »besökande» en lätt tillgänglig och
klar öfverblick öfver arbetets gång, de dock vore dels »genom häfd innötta»
hos Kammar-rättens ledamöter och tjenstemän, dels ock af dem
nogsamt kända», hvarföre Herr Presidenten ansett det vara mera angeläget
att under en tid, då den vexande mängden af mål tagit Kammarrättens
arbetskrafter odelade i anspråk, lägga sig vinn om arbetets
fortgång, än att, till hinder deruti, låta Kammar-rätten nedlägga arbete
på eu arbetsordning, som, derest den äfven, i motsats med de förut
gjorda försöken, skulle lyckas att vinna tillämpning, likväl icke kunnat
hafva att påräkna någon längre framtid. Detta var den fjerde och sista
invändningen.

Förut hade jag erinrat, att de upprepade försöken att åstadkomma
eu ny arbetsordning nogsamt ådagalade det kända behofvet af en sådan.
Det följde nu i ordningen att tillse, om och i hvad moll sagda
behof, på sätt Herr Presidenten antydde, blifvit tillgodosedt. Om nu
ock eu samling af de hos Kammar-rättens ledamöter och tjenstemän
»innötta» föreskrifterna, om hvilkas innehåll de, — såsom det hette —
tillika egde kännedom, icke behöft göras för de »besökandes» b.eqvämligbet,
tycktes dock en sådan samling hafva kunnat vara nyttig för
yngre tjenstemän, när de inträdde i verket, ty om eu dylik"samling
funnits att sätta dem i händerna, hade det alltid varit möjligt att af
dem fordra kännedom om deras skyldighet tidigare, än sådant kunnat
ske, då den tid, som erfordrats för en slik kännedoms »innötande»,
måst afvaktas. Detta vore en af de fördelar en god arbetsordning medförde.
När vidare dessa föreskrifters värde skulle bedömas, berodde
mycket derpå om de, fastän oordnade, voro fullständiga och sålunda
fylde behofvet af en arbetsordning. — 1 min skrifvelse anmärkte jag,
såsom nämndt vore, att för Kammar-rätten saknades en arbetsordning,

som med nödiga tidsbestämningar regelband arbetets fortgång, och att,
efter hvad jag erfarit, icke någon föreskrift der gälde, som motsvarade
den i Hofrätternas arbetsordning intagna, att Rättens protokoll skulle
inpm sex veckor sedan det hållits justeras och derförinnan alla i protokollet
omnämnda mål och ärenden vara expedierade. I förklaringen
vederlädes icke dessa mina anmärkningar; och om deraf Unge slutas,
att den gamla arbetsordningen med de sedermera tillkomna föreskrifterna
icke inneliölle några tidsbestämningar i ofvanantydda hänseenden,
kunde de ej heller i min tanka ersätta saknaden af en fullständig arbetsordning,
ty det tillhörde tvifvelsutan en sådan bland annat att bestämma
icke allenast ordningen, utan ock tiden för de serskilda tjensteförrättningarnes
verkställande, så att både tjenstemännen visste, hvad
de hade att iakttaga, och deras förmän och kontrollanter kunde bevisa,
när tjensteförsummelser inträffat. Detta allt hade utan tvifvel bort betänkas,
när det gälde att afgöra huruvida en ny arbetsordning, ja, till
och med endast en samling af redan gifna föreskrifter, skulle åvägabringas
eller i stället »Kammar-rättens krafter odelade egnas åt ärendenas
fortgång.» Vid ett dylikt tillfälle tycktes ock hafva bort komma i
betraktande, huruvida icke de omnämnda misslyckade försöken att
åstadkomma en dylik ordning hvar för sig utgjort en anledning att hos
Kongl. Magt begära utfärdandet af den nya arbetsordningen, och, om
detta skett, hade denna angelägenhet icke behöft försummas, och Kammar-rättens
krafter ändock kunnat odelade egnas åt ärendenas fortgång.
Men så har icke skett, det senare hade blifvit gjordt, det förra underlätet,
och följden blifvit ett vackert resultat i — arbetsberättelserna.
Med dessa i handen visade Herr Presidenten, huru målens och ärendenas
antal ökats från hans tillträde till presidentsbefattningen intill år
1872, med 50 till 100 procent efter ärendenas olika slag, och huru
dessa alla blifvit afgjorda af sex ledamöter med förstärkning endast
för år 1871 af två adjungerade ledamöter, hvilkas aflöning utgjort sä
ringa belopp, att det ej förtjente nämnas i jemförelse med hvad af
statsmedel för likartadt ändamål utgifvits t. ex. till Hofrätterna. Detta
tycktes vara kärnpunkten af Herr Presidentens försvar för sin åsigt.
Han hade sökt och lyckats vinna stor arbetsprodukt för godt pris, och
dermed var han nöjd; men just i denna punkt tyckte jag mig finna
grunden till det mindre tillfredsställande sätt, hvarpå, enligt min tanka,
arbetet inom Kammar-rätten bedrifvits, när nemligen tillbörligt afseende
fästes å det allmännas samt enskilda rättsökandes skäliga anspråk.

Det vore utan all fråga aktningsvärdt och förtjenstfullt af (Styresmannen
för ett verk att lägga sig vinn om att hålla de underordnade

embete- och tjenstemännen inom verket till deras pligters fullgörande
och att af deras krafter uttaga den största möjliga arbetsprodukt, så
att om ock göromålen ökats, eu för det allmänna kostsam förstärkning
af arbetskrafterna ändock kunnat undvikas; men för en sådan nitälskan
funnes likväl gränser, som icke borde öfverskridas, funnes olika sätt
att tillvägagå, hvilka medförde olika följder.

Den stora tillökning i göromål, som obestridligen inträffat i Kammar-rätten
under de senaste årtiondena, härledande sig derifrån, dels
att statsförvaltningen skjutit nya grenar, dels ock att de förut befintliga
erhållit ytterligare utsträckning — jag nämnde endast jernvägsbyggnads-
och trafikväsendet, telegrafinrättningen in. fl. — hvilkas hushållning
och räkenskaper skulle af Kammar-rätten granskas och kontrolleras,
måste, efter vanligt sätt att se, hafva fordrat förstärkning i
nämnda embetsverks arbetskrafter. Om, såsom Herr Presidenten uppgaf,
år 1858 inkommo 1,917 och afgjordes 1,959 mål, men år 1870 inkommo
3,133 och afgjordes 3,191 mål, om bland dessa det till ledamöternas
föredragning inkomna antal mål uppgått år 1858 till 1,560
och år 1870 till 2,764 och bland dem lottade balansmål, fiskaliska aktioner,
fattigvårds- och bevillnings m. fl. mål belöpte sig år 1858 till
752 och år 1870 till 1,559 mål; så ville det synas som — om äfven
de sex ledamöterna i Kammar-rätten haft för litet att göra år 1858,
till hvilket antagande dock icke någon grund förefunnes, — de obestridligen
haft för mycket år 1870. Det vore ej möjligt, att arbetet
varit afpassadt efter arbetskrafterna vid dessa olika tider, och när arbetsberättelserna
visade, att med få undantag icke allenast antalet af
inkomna, utan ock af afgjorda mål oupphörligt och i så betydlig mån
ökats under de senare åren, framställer sig naturligen den frågan, huru
hade samma arbetskrafter kunnat åstadkomma en sådan tillökning i
arbetsprodukten? Denna fråga kunde icke fullständigt besvaras, utan
en granskning af nämnda arbetsprodukters beskaffenhet, en granskning,
som äfven om jag egde förmåga att den utföra, skulle leda till eu alltför
stor vidlyftighet; men en förklaringsgrund till ifrågavarande förhållande
trodde jag mig hafva med mina anmärkningar lagt i dagen, den
nemligen, att expeditionen af Kammar-rättens beslut och utslag fått stå
tillbaka för föredragningen. Derigenom hade det varit möjligt att uppdrifva
den senare och öka antalet afgjorda mål i arbetsberättelsen.
Detta var nemligen det enda, hvartill en sådan ärendenas föredragning
kunde tjena, med hvilken expeditionen af besluten icke hölle jemna
steg, ty för dem, som haft mål och ärenden hos Rätten, hade någon
vinst af nämnda förfaringssätt ej uppstått,, enär för dem målen förblif -

vit oafgjorda, intill dess besluten expedierats, de må aldrig så länge
förut hafva stått i arbetsberättelse!! och rotlar antecknade såsom »föredragna
och afgjorda.)) Men, utom det att en föredragning, som icke
omedelbart åtföljdes af beslutens expedierande, såsom nyss antyddes,
icke medförde någon verklig nytta, måste densamma ofelbart verka
menligt på arbetets gång och — jag vågade påstå det — jemväl på
beskaffenheten af arbetets produkter. Jag förestälde mig —- då jagskulle
göra mig reda för möjligheten af ofvanberörda genom arbetsberättelserna
ådagalagda förhållande af ständigt ökade produkter, åstadkomna
af samma arbetskrafter -—• att i Kammar-rätten på senare tiden
så tillgått, att i den män de handläggning kräfvande målens och ärendenas
mängd mer och mer tilltagit, i samma mån hade verkets nitiske
styresman mer och mer pådrifvit ärendenas föredragning. Dag på dag
hade mål på mål föredragits, beslut på beslut fattats och de stunder
på dagen, då session ej hållits, ledamöternas tid uteslutande varit upptagen
med inläsning af mål till följande dagars föredragning. Sedan
på detta sätt eu tid fortgått, hade det ändtligen befunnits nödigt, att
tänka på de många beslutens vidare handläggning, justering och expedierande.
Utan tvifvel måste då hafva inträffat, att när föredraganden
skolat med de i afgörandet delaktig!; ledamöterna i Rätten justera de
många besluten, han tidt och ofta nödgats ånyo läsa handlingarne för
att vara säker att icke under sin egen föredragning af andra mål eller
åhörandet af kamraternas föredragning af mål, som under mellantiden
blifvit afgjorda, hafva förgätit den serskilda beskaffenheten af det,
som då vore i fråga, och lika ofta, om icke oftare, torde det händt, att
de, med hvilka beslutet skulle justeras, förlorat sammanhanget af saken,
så att det varit nödigt för föredraganden, att i kamraternas minne
återkalla hufvudpunkterna af densamma, d. v. s. ånyo föredraga saken
till justering. Efter justeringen komme sedan besluten i stor mängd
på en gång till de fåtaliga expeditionshafvandena för utskrifning af de
inneliggande exemplaren, hvilket arbete af nyss antydda orsak, tagit
sin runda tid; och lyckan hade varit god, om icke, när, efter nämnda
tids förlopp, det utskrifna exemplaret af utslaget eller beslutet legat
framför den i sakens afgörande delaktige rättsledamoten till underskrift,
denne ännu en gång måst gå tillbaka till handlingarne, för att återkalla
den föreställning om sakförhållandena, han hade i afgörandets stund.
Denna upprepade föredragning och handlingarnes omläsande gång efter
annan skulle kunna anses böra hafva ledt till sakernas så mycket grundligare
öfvervägande och pröfning; men när dessa voro många, ja, för
många i förhållande till ledamöternas antal, måste ett slikt arbetssätt,

på samma gång det föranledde tidsspillan, öfver liöfvan slita på de arbetandes
krafter och verka slappande på deras uppmärksamhet. Redan
den första föredragningen af ett mål, påverkad af den rådande brådskan,
unge gå fortare än nyttigt vore för de dervid förekommande omständigheternas
noggranna upplysning och begrundande samt beslutets mogna
öfvervägande, grundliga motiverande, tydliga och klara affattande; och
hvad derutinnan brus l e, godtgjordes icke lätteligen vid justeringen, när
dervid sakernas öfverväldigande mängd vore densamma, brådskan lika
stoj och återupprepandet af sakernas under tiden förgätna hufvudomständigheter
inkräktade på den ändock knappt tillmätta tiden för beslutens
granskning. Om följden häraf — hvad jag dock af förut anförda
skäl icke vide undersöka och följaktligen ej heller påstå — blifvit
mindre väl begrundade, motiverade och affattade beslut, borde sådant
icke väcka förundran.

Hade jag icke irrat mig. i den förutsättning jag sålunda bildat
mig om arbetenas bedrifvande inom Kammarrätten — och jag har dervid
icke tillåtit mig teckna på fri hand, om ock den ledning jag i detta
afseende kunnat förskaffa mig ej varit så fullständig som jag önskat —
så måste jag ock hafva rätt i det omdöme, att ett dylikt arbetssätt, utan
att, åstadkomma någon verklig nytta, endast tjenat att för mycket slita
på arbetskrafterna och menligt inverka på arbetsproduktens beskaffenhet.
Hvad som funnes .aktningsbjudande i ändamålet med ett sådant
arbetets ordnande hade jag redan erkänt, men sträfvandet till nämnda
mål. hade, så vidt jag förstod, gått utöfver de tillbörliga gränserna, och
tagit, eu väg, som ledt till de mindre tillfredsställande följder, som visat
sig. Om deremot, inom Kammarrätten funnits en arbetsordning, som
med nödiga tidsbestämningar regelbundit ärendenas behandling, om
endast. den enkla föreskriften funnits, att Rättens protokoll skolat justeras.
inom sex veckor sedan det blifvit hållet och inom den tiden alla
eiuti upptagna beslut varit expedierade; så skulle expedierandet hållit
någorlunda^ jemna steg med föredragningen och beslutens fattande, arbetet
fortgått jemnt och ostördt af alla förryckningar, erfarenheten steg
öi steg visat, huruvida arbetskrafterna varit vederbörligen afpassade
efter göromålens mängd och vigt, eller icke, och, om behof dertill yppats,
öi stål kning kunnat i tid anskaffas, sa att öfveransträngning och den
menliga verkan en sådan alltid måste utöfva på arbetsprodukten kunnat
undvikas. Det vore ett sådant normalt tillstånd inom-verket, jag åsyftat,
att åstadkomma, då jag ifrågasatt upprättandet af eu ny arbetsordning''
lör detsamma.

Med anförande af dessa jemte andra skäl, hvilka enligt mitt för -

menande ådagalade behofvet af en ny arbetsordning för Kammarrätten
ocli lämpligheten af densammas utfärdande af Kongl. Maj:t, hemstälde
jag i underdånig skrifvelse den 20 Mars 1873, att Kongl. Maj:t täcktes
låta*} såsom i fråga om Hofrätterna rödpil skott,, utfärda ai besoldning
för Kammarrätten, särskildt eller i sammanhang med förnyad instruktion

för samma embetsverk. — .... . . .

2:o) Kongl. Förordningen angående indrifning och redovisning eif hoter

och viten den 29 Januari 1861 stall gar i § 1 mom. 1:

»Böter, som af domstol eller annan embetsmyndighet aläggas,
»skola, utan undantag’ och till lulla beloppet, upptagas i saköreslängd,
»som skall utvisa dagen, då böterna blifvit ålagda; den pliktfäldes samt
»målsegarens och åklagarens namn och hemvist; förbrytelsen, för hvilken
»böterna ålagts; deras belopp, och i serskilda kolumner utförda fördel»ning,
samt hvad derutöfver kan vara nödigt till upplysning om hvem,
»som till böterna är berättigad och det belopp honom tillkommer».

De i eldighet med denna föreskrift upprättade saköreslängder, som
utan tvifvel motsvara det ändamål, för hvilket de tillkommit, nemligen
det att tjena till ledning vid indrifvandet och redovisandet af böter och
viten, när till dessas gäldande tillgång finnes hos de pliktfälde, hafva
deremot, då slik tillgång saknats och fråga alltså uppstått om den pliktfäldes
befordrande till det emot böterna svarande frihetsstraff, visat sig
vara i väsentlige delar ofullständiga och derigenom vållat eller åtminstone
icke kunnat förebygga misstag, hvilka i sin ordning medfört
rättsförnärmelser för enskilde och onödiga kostnader för det allmänna.

Huru detta tillgått och fortfarande tillgår, åskådliggöres bäst

genom exempel: , 1A

Vid Rådstufvurätten i Hernösand dömdes genom utslag den 10
December 1870 häktade Arbetaren Abraham Nordqvist från Nordingrå
socken till urbota bestraffning för misshandel å annan person samt derjemte
till böter för fylleri. Genom samma utslag förordnades ock, att
böterna skulle, vid bristande tillgång hos den bötfälde till böternas gäldande,
öfvergå till fängelsestraff, som med det för misshandeln omedelbart
ådömda straffet förenades; och detta sammanlagda straff utstod
Nordqvist, innan lian lemnade häktet. Någon tid derefter ankom till
Kronofogden i den orten, der Nordqvist hade sitt hemvist, eu så lydande
handling: »utdrag ur saköreslängden vid Hernösands Rådstufvu
rätt för år 187»: Dec. 10 fäldes Arbetaren Abraham Nordqvist i Nor dingrå

att för fylleri bota 10 riksdaler». Kronofogden anbefalde vederhörande
länsman alt hos Nordqvist uttaga nämnda bötesbelopp e^ei7
om tillgång dertill saknades lios Nordqvist, befordra honom till under -

gående af det frihetsstraff, som motsvarade böterna. Länsmannen, som
icke fann några tillgångar att utmäta hos Nordqvist, införpassade honom
förr nyssberörda straffs aftjenande till det flera mil från Nordingrå
belägna länscellfängelset i Idernösand. Först vid Nordqvist ankomst till
nämnda fängelse och under det förhör, som med honom egde rum inför
Konungens Befallningshafvande, uppptäcktes det, att Nordqvist undergått
det emot fylleriböterna svarande fängelsestraff i sammanhang
med det straff, som i öfrigt genom samma utslag var honom ådömdt.

Hade i detta fall saköreslängden innehållit någon antydan derom,
att de ifrågavarande böterna blifvit ådömda genom samma utslag som
den urbota bestraffningen, så skulle utan tvifvel Länsmannen föranlåtits
att efterhöra, huruvida icke böterna öfvergått i sistnämnde straff och
tillika med detta blifvit aftjenade, innan han företagit sig att till länsfängelset
införpassa Nordqvist.

Andra exempel på olägenheter, som kunna härflyta från ofullständighet
i saköreslängden, förekomma i de fall, då personer, häktade och
tilltalade för gröfre brott, vid ransakningens slut icke kunna sakfällas
för dessa, men deremot dömas till böter för ringare förbrytelser, såsom
för snatteri, oskickligt uppförande inför rätta, fylleri m. m. Det är icke
ovanligt, serdeles i hufvudstaden, att sådane bötfälde när de sakna tillgäng
till böterna, sjelfve begära att få och jemväl tillåtas att undergå
det böterna motsvarande frihetsstraff, innan de utgå ur häktet. Efter
någon tids förlopp anlända till exekutoren saköreslängder, upptagande
just nyssberörda böter, emedan den myndighet, som ådömt dem, är okunnig
om, att de redan blifvit aftjenade. och i samma okunnighet befinner
sig jemväl underexekutoren, till hvilken saköreslängden från domstolarne
på landet omedelbart försändes. Den bötfälde eftersökes då;
träffas han men saknar tillgång till böterna, så kan han visserligen undgå
insändande till fängelset genom att styrka, det han redan undergått det
frihetsstraff, som motsvarat böterna; men han kan nästan aldrig åstadkomma
en sådan bevisning, och det beror således på underexekutorens
skön, om denne vill genom brefvexling söka utreda saken eller han
föredrager att till fängelset införpassa den bötfälde; träffas åter icke
denne i den ort, han rätteligen tillhör, så öfverflyttas besväret med
böternas indrifvande efter saköreslängden på underexekutoren i den ort,
der den eftersökte veterligen vistas, och om denna ort återigen icke
är känd, får personen efterlysas o. s. v. I alla händelser är denne, när
och hvarest han ertappas, underkastad samma behandling, som här
ofvan är beskrifven, med den skillnad endast, att han i de senast tippgifna
fallen vållat flera myndigheter besvär och det allmänna större

Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse UU 1874 års Riksdag.

kostnader. I liufvudstaden äro naturligen spaningar efter bötfälde ännu
besvärligare än i landsorten, ej mindre för stadens folkrikhet än ock
förnämligast för den omständighets skull, att den lösa befolkningen, bland
hvilken de flesta medellösa bötfälde äro att finna, så ofta ombyta hemvist
och dessutom icke så sällan hafva lika namn.

Om nu i sist omförmälda fall saköreslängderna varit i så måtto
fullständigare, än gällande föreskrifter fordra, att de upptagit jemväl
det förhållande, att de bötfälde personerna varit häktade när böterna
dem ålades, skulle kanske i de flesta fall det besvär, hvarom nyss är
taladt, kunnat besparas exsekutorerne. De hade nemligen i besagda förhållande
haft en gifven anledning att ur fångförteckningen vid de häkten,
der den bötfälde förvarades då han bötfäldes, skaffa sig nödig visshet,
huruvida de böter, saköreslängderna upptogo, varit aftjenade eller icke,
innan åtgärder vidtagits till de bötfäldes efterspanande.

Genom nuj anförda exempel torde det vara ådagalagdt, att rättsförnärmelse
mot enskilde och onödiga kostnader för det allmänna med
nu gällande lagbestämmelser uti ifrågavande ämne antingen icke kunnat
förebyggas eller ock att till deras förebyggande erfordras en omtänksamhet
hos vederbörande exsekutiva myndigheter, en omtänksamhet,
hvilkens åsidosättande ej skulle, efter mitt omdöme, kunna med något
hopp om framgång göras till föremål för åtal. Ansvar för rättsförnärmelserna
och ersättning för de förnärmades lidande och för onödigt
använda omkostnader kunna således under närvarande förhållande i
slika mål icke med med lagens tillhjelp utverkas.

På ett sådant, otillfredsställande sakernas skick har jag ansett mig
pligtig fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet med underdånig
hemställan, att genom lagstiftningens mellankomst de anmärkta olägenheterna
måtte varda afvärjda, för så vidt det kan ske genom afhjelpande
af de här ofvan antydda ofullständigheter i 1861 års nådiga
förordning. Dermed skulle visst icke all fara för misstag af ofvanbeskrifna
art vara undanröjd. Så länge det tillätes — hvad väl icke
lärer kunna förbjudas — att en bötfäld, helst när han redan är i häkte,
får, vid bristande tillgång till böternas gäldande, genast och utan afbidan
af saköreslängdernas expedierande undergå det frihetsstraff, som
emot böterna svarar, sedan detta blifvit af vederbörande bestämdt; och
så länge det är lag att, när eu person på en gång dömes till urbota
bestraffning och till böter, dessa icke ovilkorligen utan endast i det
fall att böterna icke kunna uttagas, skola öfvergå till fängelsestraff och
med det öfriga straffet förenas, måste, af det skäl, att den myndighet
som ådömer böterna, icke kan på förhand veta, huruvida dessa kunna

utgöras af den böt.fälde eller icke, i saköreslängden upptagas böter,
som redan kunna vara aftjenade, hvarigenom alltid fara för misstag
qvarstår; ty, för att hon skall kunna fullständigt undanrödja, är det
oundgängligen af nöden att de dömande och verkställande myndigheternas
åtgärder sättas i det samband med hvarandra, att det icke vidare
blefve möjligt att redan aftjenade böter i saköreslängd antecknas.
Till åstadkommande åter af ett sådant samband erfordras omfattande
ändringar i så väl allmän lag som i en mängd af författningar — Indika
ändringar måhända först i förening med en ny domstolsorganisation
lämpligen låta sig genomföras.

Helt enkelt deremot och utan omgång blefve de ifrågakomna olägenheterna
afhulpna, om det kunde antagas, att det ålåge den bötfälde
att från äfventyret att genom misstag två gånger få lida straff för
samma förbrytelse sjelf värja sig på det sätt, att han förskaffade sig
vederbörligt intyg att han utstått det frihetsstraff, hvartill böterna blifva
förvandlade, likasom han tvifvelsutan förser sig med qvitto, när han
i reda penningar utbetalar böterna. Emot ett dylikt antagande finnas
dock ganska allvarsamma betänkligheter. En sådan är den från
äldre tider hos allmänheten inrotade föreställningen, att i detta och
dylika fall det är myndigheterna som skola tänka och handla för den
enskilde. Denna föreställning har skapat ett förtroende till myndigheterna,
som naturligen minskat den egna omtänksamheten. Vidare
har genom den senare tidens lagstiftning sättet för en straffarts öfvergång
till en annan blifvit genom stadganden om straffdagars multiplicerande,
dividerande och subtraherande så inveckladt, att myndigheterna
ofta nog derpå förvilla sig; så mycket snarare måste detta kunna inträffa
med den enskilde i dylika ämnen alldeles oförfarne. Häraf förklaras
det ingalunda sällsynta förhållandet, att personer, som varit på
en gång dömde till urbota bestraffning och böter, hvilka förvandlats till
frihetsstraff, icke veta när det ena af dessa straff slutat och det andra
börjat, och då de sedermera kommit på fri fot, varit sjelfva osäkra, huruvida
de aftjenat böterna eller icke. Ett exempel derpå är den ofvan
omnämnde arbetaren Nordqvist; ty det har mer än sannolikhet för sig,
att han ej skulle hafva blifvit insänd till länsfängelset, utan förut gjord
förfrågan, derest han vetat och kunnat bestämdt uppgifva, att han redan
aftjenat de böter, för hvilka han efter saköreslängden kräfdes. Om
det nu blefve i lag stadgadt, att det tillhörde den bötfälde att, på sätt
här ofvan antyddes, sjelf medelst företedt afstraffningsbevis värja sig
från att ännu en gång utstå frihetsstraff för redan aftjenade böter, och
det ändock hände, att de sålunda straffade af bristande omtänksamhet

un der läte att förskaffa sig eller att förvara och hafva till hands ett dylikt
afstraffningsbevis, när de, flera månader efteråt, för samma böter
kräfdes enligt saköreslängden, blefve sista villan värre än den första;
ty antalet obehöriga häktningar för böters aftjenande komme utan tvifvel
att ökas i samma mon som exekutorernes ansvarsskyldighet för begångna
misstag i detta afseende minskades, och följderna af misstagen
blefve icke mindre känbara derföre att de vore sjelfförvållade.

Vid öfvervägande af dessa betänkligheter synes afl fråga om någon
lagstiftningsåtgärd i senast antydda riktning böra förfalla, och vederbörande
myndigheters skyldighet att öfvervaka och ansvara för att
vid böters indrifning eller de bötfäldes befordrande till frihetsstraff, när
bötestillgång hos dem bruste, i hela sin nuvarande utsträckning tills
vidare bibehållas. Men på det att, så vidt det utan alltför omfattande
lagförändringar kan ske, några i ögonen fallande svårigheter vid nämnda
skyldighets fullgörande må undanrödjas och ofrivilliga misstag dervid
förekommas, vågade jag, på sätt redan är antydt, underdånigst hemställa,
att § 1 i 1861 års ofvan åberopade Förordning kunde erhålla ett nytt
moment, som finge sin plats näst efter det första momentet, och hade
ungefärligen följande lydelse:

År den, som pliktfälles, häktad, dier dömes han genom ett och samma
utslag till böter och fängelse eller straffarbete, sä att böterna, jemlikt 4
kap. 1 § Strafflagen, öfvergå till fängelsestraff, som med det öfriga straffet
förenas, skall sådant i saköreslängden antecknas.

Efter det nyss anförda underdåniga hemställan blifvit till Kongl.
Maj:t afgifven, har till mig inkommit eu skrift, undertecknad af personer,
som förmält sig utgöra Landsstatstjenstemärmens beredningsutskott,
i hvilken skrift anföres, att, då Rikets Landsstatstjenstemän senast vore
församlade i Augusti månad år 1872, en fråga kommit under öfverläggning,
som nära berörde så väl uppbördsmannens förmåga att, såsom
sig borde, redovisa ådömda vitesböter, som ock statens rätt i fråga ej
mindre om att utfå sin andel i slika böter, än äfven att, i afseende på
så beskaffade böter, hvilka i brist af tillgång måste med fängelse aftjenas,
åbringas minsta möjliga kostnad för den bötfäldes införande till
fängelset.

Under öfverläggningen rörande denna fråga hade yppat sig det
förhållande att, då några bland Konungens Befallningshafvande i Riket .
genast, när bevis företeddes om bristande tillgång till böterna, medde -

lade beslut om dessas förvandling, ansåge sig deremot andra af lag
hindrade att vidtaga dylik åtgärd förr än slutligt utslag i målet blifvit
meddeladt af den domstol som ådömt vitesbeloppet; hvilken senare
åsigts tillämpning medförde mångartade olägenheter, hvilkas afhjelpande,
i den män sådant kunde ske, utgjorde ett önskningsmål för
landsstatstjenstemännen, ej blott för deras enskilda del, utan jemväl i
det allmännas interesse.

Den minsta af ofvan antydda olägenheter, ehuru den beredde uppbördsmännen
i de län, der bötesförvandlingen meddelades först sedan
slutligt utslag fallit, icke ringa besvär, vore den, att räkenskaperna i
dessa län belastades med en mängd af balanser, för hvilka uppbördsmännen
i andra län ginge fria, hvarigenom omdömet om stigande eller
nedgående balans från ett år till ett annat af uppbörden i ena eller
andra länet missleddes och blefve oriktig.

För uppbördsmännen åter funnes, vid det förhållande att vitena,
tid efter annan alltefter som de ådömdes, upptoges i saköreslängden,
men icke kunde vid bristande tillgång serskildt förvandlas, icke någon
ledning för att bestämma, när tiden vore inne att söka desammas förvandling.
I civila mål, i hvilka vitesböter kunde hafva blifvit ådömda,
Unge uppbördsmännen af saköreslängden, som vore den enda handling,
efter hvilken han i detta fall hade att rätta sig, icke ringaste antydning,
när målet vore slutligen afdömdt-, och enahanda vore förhållandet
med brottmål, uti hvilka den tilltalade först ådömdes vitesböter för ohörsamhet
emot domstolens föreläggande om inställelse, men sedermera
i det slutliga utslaget befriades från ansvar i målet. Och om än saköreslängden
visade, att en person, som i uppbördshandlingarne funnes
restförd för ett eller flera vitesbelopp, blifvit vid ett följande ting dömd
till bötesstraff, så. utgjorde detta icke säkerhet för att dessa böter afsåge
samma mål, i hvilka han förut blifvit dömd till de restförda vitesböterna,
hvilket kunde hafva egt rum i ett helt annat, civilt eller kriminelt
mål; hvadan alltid och i hvilket fall som helst om de på sådant
sätt balanserade vitesböterna måste uppstå en vidlyftig skriftvexling
med domare och Konungens Befallningshafvande, hvilket esomoftast föranledde
försenad verkställighet af straff samt äfven dertill att, enär verkställighet
af ett gifvet och bestämdt straff icke finge uppehållas, en perspn,
sedan lian undergått fängelse för straffböter, måste åter gripas och
till fängelse införas för att aftjena vitesböter, ådömda i ett annat mål.

I fall domarena enades derom, att först vid det slutliga utslagets
meddelande yttra sig om tillämpningen af försutna viten, komme dessa
att uppföras i saköreslängden på samma gång som straffböterna samt,

i hvilket fall som helst, först sedan målet vore vid domstolen utageradt;
och då hade uppbördsmannen äfven klart för sig, när rätta tiden vore
inne, att begära böternas förvandling; nu förhölle det sig, efter hvad
allmänt kändt vore, så, att då en del domare förfar, såsom nyss nämndes,
ådöma deremot andra genast försutna viten, hvilka ock då genast
i saköreslängden upptagas.

Enär sålunda skiljaktiga begrepp hos de respektive myndigheterna
rådde i afseende på lagens tillämpning så väl hvad beträffade vitesböters
ådömande och införande i saköreslängderna, som ock i fråga om
förvandlingen af samma böter, borde bemälde utskottsledamöter, i enlighet
med landsstatstjenstemännens fattade beslut, fästa min uppmärksamhet
på förhållandet med begäran, det jag måtte taga under pröfning,
huruvida en till enhet och sammanhang i lagskipningen verkande
förklaring af lagen kunde genom min embetsåtgärd vinnas.

Vid pröfning af de sålunda anförda beaktansvärda förhållandena,
hvilka förut vid mina besök under embetsresorna å åtskilliga landskanslier
varit föremål för min uppmärksamhet och föranledt erinringar än i ett,
än i ett annat afseende, har jag funnit desamma icke föranleda någon
underdånig hemställan om lagförklaring. Jag anser det nemligen oförtydbart
följa af redan gifven lag, att Konungens Befallningshafvande
icke kan efter saköreslängdsutdrag förordna om förvandling till frihetsstraff
af viten eller böter, hvilka blifvit någon ålagde i mål, som ännu
icke blifvit slutligen afdömdt, eller då utslaget icke vunnit laga kraft
eller den dömde icke förklarat sig dermed nöjd, än mindre kan Konungens
Befallningshafvande derförinnan låta verkställa slikt förvandlingsstraff;
och det finnes mer än ett exempel på, att Konungens Befallningshafvande,
som häremot handlat, blifvit tilltalade och till ansvar dömde.
När så är, skola Konungens Befallningshafvande, så snart deras uppmärksamhet
blifvit fäst derpå, otvifvelaktigt alla i gemen och hvar och
en i synnerhet ställa sig lagens rätt förstådda bud till efterrättelse, och
den önskvärda enheten i lagtillämpningen hos dessa myndigheter ernås.

Hvad underdomstolarne åter angår, så finnes klar och tydlig lag
derpå, att den som käres till i brottmål, skall på Rättens bud till svars
komma, och att, om han det ej gör, han må genom Kronans eller Rättens
betjente till Rätten hemtas, så att föreläggande af vite för inställelse
i dylika mål icke lagligen kan eg a rum. Och iakttages detta,
kommer ett icke ringa antal af vitesböter att ur saköreslängderna försvinna.
Lika klar lag är ej att åberopa i fråga om det önskningsmålet,
att dessa domstolar måtte uppskjuta tillämpningen af försuttna viten
till dess att i målet slutligen dömes, men ett slikt förfarande, eller

åtminstone uppskof med dylika vitens tillämpning intilldess sig visat,
att den, som fatt sig vitet förelagdt och detsamma försutit, icke gittat,
vid nästa ting å landet eller inom en månad i stad, ådagalägga, att lian
egt laga förfall, plägar af försigtiga domare iakttagas. Det är sannt,
att derigenom förloras utvägen att genom fällande till redan stadgadt
vite och föreläggande af förhöj dt vite nödga en tredskande part eller
ett försumligt vittne att sig inställa, men då, såsom redan är anmärkt,
ett sålunda ådömdt vite ej kan vid bristande tillgång hos den sakfälde
förvandlas till frihetsstraff och detta till verkställighet befordras, innan
målet blifvit slutligen afdömdt, kan i allt fall nämnda utväg icke med
framgång användas mot andra än parter och vittnen, som kunna med
penningar gälda det försutna vitet; och när Rätten har sig bekant att
part eller vittne befinna sig i sådana förmögenhets vilkor, är ej hinder
för att begagna sagda utväg. Detta låter då sig göra utan sådan olägenhet
för underexekutor, hvarom här ofvan är taladt.

För att slutligen befria underexekutor eller uppbördsmannen från
den betungande skriftvexlingen i ändamål att få utredt, huruvida ett
utslag vunnit laga kraft eller icke, erfordras ej ny eller förändrad lagstiftning.
Det är nemligen icke. tvifvel om att, när fråga uppstår, om
en bötfäld person, som saknar tillgång till böterna, skall kunna befordras
till motsvarande frihetsstraff, det är denne sjelf som skall styrka,
det utslaget, som ålagt honom böterna, icke är laga kraftvunnen eller
hvad annat hinder han har att förebära emot straffets verkställande.
Det undseende med denna skyldighets åsidosättande, hvarom i näst föregående
uppgift talas, niåste upphöra i den moll upplysningen stiger och
enhvar lär sig inse både sina rättigheter och skyldigheter.

, Om ock, på nu anförda skäl, ofvanintagna framställning icke kunnat
föranleda någon lagstiftningsåtgärd, har hon dock väsentligen framkallat
de följder i den åsyftade riktningen, denna korta utredning af
hithörande förhållanden kan medföra.

. . Rörande de klagomål, som under år 1873 varit föremål för Justitie-ombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1873 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under

handläggning...............................•.....................................................

Under år 1873 inkommo klagomål till ett antal af........................... 63. )

Summa klagomål under handläggning år 1873 69.

Af dessa hafva:

Återkallats ................................................................................................

Utan åtgärd lemnats........................................................................

Efter vederbörandes hörande fått förfalla.............................._.....

Vid 1873 års slut såsom fortfarande under handläggning balanserats

...................................................................................

Till åtal föranledt ...........................................................................

69.

Under året hafva dessutom åtal förordnats för embetsfel och försummelser,
upptäckta:

Under fångförteckningarnes granskning ...............................................

» embetsresor eller inspektioner eller af annan orsak ......... 2.

Hvartill komma de under året förordnade åtal, som föianledts

af förd klagan .....................................................................................

Då summan af åtal, anstälda under år 1873, blifver 15.

Årets embetsresa har omfattat delar af Södermanland, Nerike,
Öster- och Westergötland, Halland, Skåne och Småland. Under densamma
hafva Häradsrätternas och Stadsdomstolarnes, likasom Länsoch
Stiftsstyrelsernas och Kongl. Göta Hofrätts arkif och diarier gianskatssamt
Läns-, Krono- och Häradshäkten tillika med Straff- och Arbetsfängelserna
i AVarberg, Landskrona och Malmö blifvit besökta. _
Några väsendtligare anmärkningar hafva härvid icke förekommit.
Vid ett och annat Landskansli och Landskontor har dröjsmål i några
få måls behandling påpekats, hos en del af Häradsrätter och Stadsdomstolar
erinran framstälts om underlåtenhet att tillhålla förmyndaie
att fullgöra • deras i lag föreskrift^ redovisningsskyldighet samt Rät -

*\ Af de under året inkomna klagoskrifterna kafva fem innefattat upprepande af klagomål,
h vilka under föregående år utgjort föremål för Justitie-ombudsmannens profning och da likasom nu
förklarats icke kunna till åtal föranleda. Vidare hafva ett klagomal vant nktadt mot en Konungens
rådgifvare, ett galt embetsåtgärd af utländsk myndighet och ett utgjort anmälan om ett begånget
tjenstefel, som redan var föremål för åtal enligt förordnande af Konungens Justitiekansler.

tenn ombudsmän i konkurser att inlemna de i 127 § af gällande

- 1 Kon&ujser au inlemna de i wi ai gananae

konkurslag omförmälda årliga uppgifter rörande vidtagna åtgärder för
konkurslorvaltmngens bringande till slut; och i två häradsarkif bär ja*
hmmt domböcker och andra till rättsskipningen hörande handlingar
för tiden före år 1736 ännu qvarliggande och derföre om deras insändande
till Kongl. Riksarkifvet, på sätt Kong], Cirkuläret den 28 September
1869 bjuder, så väl muntligen som skriftligen påmint.

Hvad fängelserna angår, befinnas läns- och krono-cellfängelserna
i det goda skick, jag förr haft tillfälle att vitsorda. Äfven vid strafffängelserna
pågå och förestå arbeten för deras omskapande till lämphga
och tidsenlie-a törvarmo-snim ht fångar, så vidt sådant later sig

, 7, ioi v aringsrum åt langar, sa vidt sådant låter sig

bibehållande till väsentlig del af de gamla för helt andra

no ivrcinridii 1,-r-r ^Öl „ IT • • 1 1 ■ • T .. -i ,

ändamål afsedda byggnaderna. Häradshäktena äro dock

n . ■ v---------- u-ucmouoATOua »iu uooiv pa mänga

stallen knappast användbara, men på de flesta af dessa ställen har lättheten
att medelst nutidens fortkomstmedel forsla fångarne till närmaste
lans- eller kronohäkte gjort häradshäktet obehöflig!., vid hvilket förhållande
jag ansett någon åtgärd för iståndsättande eller nybyggande
af det förfallna häktet obehöflig. Men deremot har jag funnit mig höra
göia framställning om anskaffande af lämpligare tingslokal på ett och
annat ställe, der sådant, bland annat, för häradsarkifvens förvarande
ansetts oundgängligen nödigt.

Hvad i öfrig! under embetsresa!! förekommit, inhemtas af det (ifver
resan förda diarium, hvilket tillika med Justitie-ombudsmans-expeditionens
diarium cell registratur kommer att öfverlemnas till Riksdagens
Lagutskott.

bj^ Hans Excellens Herr Justitie-statsministern har uppå framst.
äld förfrågan de! svar erhållits, att någon förklaring öfver lagen i
den ordning 19 § Regeringsformen bestämmer icke blifvit meddelad
under tiden från början af sistförflutna Riksdag.

i ill fullgörande af den i 14 § af instruktionen för dustitie-ombu
ds marin en lemnade föreskrift om afgifvande af en redogörelse för
behandlingen af Riksdagens hos Kongl. Magt anmälda beslut och i underdånighet
gjorda . hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementen
förskaffat mig uppgifter:

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1874 års Riksdag.

dels om de af Riksdagen år 1873 aflåtna underdåniga skrivelser
samt om de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprattad öfver
de genom nyssnämnda skrivelser anliängiggjorda ärenden, som icke
hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de sednaste Riksdagai nes till ]\.ongl.
Makt aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom i
sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ären -

de!’ uppgifter meddelade

de åtgärder, som med dem blifvit vid -

tagna under tiden

efter afgifvandet af min sednaste embetsberättelse.
Omförm äkta uppgifter tillika med eu tabell öfver de underdåniga
skrivelser, som nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj: t afl ät,
tågna i bilagan till denna berättelse.

finnas in -

Stockholm i Januari 1874.

N. A. FRÖMAN.

0. R. ''1''hernptänder.

Il I L A G A

till

RIKSDAGENS JUSTITIE-OMBDDSMANS EIBETS-BERÄTTELSE

till 1874 års Riksdag,

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-Departeiuenten på de af
Riksdagen år 1873 aflåtna underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna. *)

l:o Kongl, Justitie-departementet,

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse don 15 Februari 1878, angående beslutade
förändringar i Rikets Grundlagar. (1.)

1878 den 28 Februari meddelades nådigt svar å Rikssalen.

2:o af den 19 Februari 1873, angående verkställd omröstning öfver Högsta Domstolens
ledamöter. (2.)

1873 den 28 Februari i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingar^.

3:o af den 1 Mars 1873, angående val af Justitie-Ombudsman och hans suppleant.
(4).

1873 den 14 Mars i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingar^.

4:o af den 22 Mars 1873, om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning
till vittnen i brottmål. (8).

Kongl. Maj:t har, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, den 9 sistlidne September låtit
utfärda Kungörelse i ämnet.

■ 5:o af den 16 Maj 1873, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitél. (46.)

1873 den 23 Maj i Stats-Rådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

6:o af den 16 Maj 1873, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
förändrad bestämmelse i fråga om nedgräfva skatt, bottenfynd eller annat
dylikt, hvartill egare ej finnes. (58).

1873 den 30 Maj nådig Förordning utfärdad.

*) De vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer
i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

7:o af den 16 Maj 1873, angående utsträckning af den förvaltningsrätt, som enl.
15 kapitlet 5 § Ärlda 11 al ken, sådan den lyder uti Kong''1. Förordningen den
30 Mars 1835, uppdrages god man, som af domare förorduas att iakttaga
frånvarande arfvinges rätt. (60).

Efter Högsta Domstolens hörande har Kong!. Maj:t, med bifall till Riksdagens förslag, låtit
den 31 sistlidne Oktober utfärda Författning i ämnet.

8:o af den 16 Maj 1873, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition med
förslag till Förordning angående lagfart å fång till fast egendom m. m. (59.)
1873 den 30 Maj i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingar™.

9:o af den 23 Maj 1873, om förändringar i de vid meddelande af tillåtelse för
utländing att här i Riket förvärfva och besitta fast egendom eller idka bergsbruk
m. m. hittills följda grundsatser. (78.)

1873 den 12 Juni i Stats-Rådet anmäld och förordnade Kong!. Maj:t, dels att behandlingen
af ifrågavarande framställning, så vidt den afser tillåtelse för utländing att här i
Riket idka bergsbruksrörelse eller att bedrifva skogsafverkning utan förening med eganderätt
till jord, skulle till Civil- och Finans-departementen öfverlenmas, dels ock att JustitieStats-Ministern
skulle anbefalla Kong!. Maj:ts samtliga Befallningshafvande att införskaffa
och till Kong!. Maj:t inkomma med upplysning om de fastigheter å landet, hvilka, belägna
inom det hvarje Befallningshafvande anförtrodda län, tillhöra utländske män, samt
dervid tillika uppgifva såväl fastigheternas taxeringsvärden samt huruvida egarne äro i
Riket boende eller ej, som ock hvad i öfrigt rörande deras sätt att sköta fastigheterna
och särskildt hushållningen med skogarne, äfvensom förhållandet till underhafvande och
arbetare m. m. kunde på bedömandet af fördelame eller olägenheterna af Svensk jords
upplåtande åt utländsk man hafva inflytande. Sedan de sålunda äskade uppgifterna, med
undantag allenast för Norrbottens län, inkommit, har inom Justitiedepartementet blifvit
utarbetadt ett förslag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva
eganderätt till fastighet i Sverige. Högsta Domstolen, till hvars granskning förslaget hänskjuta,
har ännu ej deröfver sig utlåtit.

10:o af den 24 Maj 1873, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition med

förslag till dels Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med

dertill hörande Författningar, dels ock Förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning. (87.)

Sedan allmänna Kyrkomötet samtyckt till förstnämnda författningsförslag, sådant det af
Riksdagen affattats, samt Högsta Domstolen i ämnet utlåtit sig, har Kong!. Maj:t i StatsRådet
den 31 sistlidne Oktober med bifall till Riksdagens förslag låtit utfärda Förordningar
i öfverensstämmelse dermed.

1 No af den 24 Maj 1873, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition med

förslag till Förordning angående verkställighet i vissa fäll af straff, ådömdt

genom icke laga kraft egande utslag. (89.)

1873 den 30 Maj nådig Förordning utfärdad.

12:o af den 24 Maj 187o, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, med
förslag till Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande
i enrum. (90.)

1873 den 30 Maj nådig Förordning utfärdad.

13:o af den 24 Maj 1873, angående ändring af 2 kapitlet 19 § Strafflagen. (91.)
Kongl. Maj:t hav, efter det Högsta Domstolen blifvit hörd, den 31 sistlidne Oktober bifallit
ifrågavarande förslag och är Förordning i ämnet under samma dag utfärdad.

14:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det s. k. progressiva fängelsesystemet. (92.)
Kongl. Maj:t har anbefallt Fångvårdsstyrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande,
hvilket afvaktas.

15:o af den 24 Maj 1873, angående frejdebotyg om personer, Indika före 1865 ars
början blifvit för brott dömde. (93.)

Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blek'' nådig Författning i
ämnet den 28 sistlidne November utfärdad.

10:o af den 24 Maj 1873, angående ändringar i Lagen för Rikets Ständers bank
af den 1 Mars 1830. (98.)

Efter Högsta Domstolens hörande hav Kongl. Maj:t med bifall till förslaget den 26 sistlidne
Augusti låtit utfärda Författning i ämnet.

Stockholm den 23 December 1873.

Ex officio

C. F. JK Lamberg.

2:o Kongl. Utrikes-departementet,

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Maj 1873, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (47.)

1873 den 30 Maj i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet*).

3:o Kongl. Landtförsvars-departementet.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Maj 1873, angående afsöndring
af jord från ryttmästarebostället vid Skånska Dragonregementet Östra Sallerup,
för utvidgning af Östra Sallerups församlings i Malmöhus län kyrkogård. (36.)

*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes-StatsMinistern
i embetsskrifvelse af den 16 December 1873.

Hvad Kong!. Maj:t med Riksdagen härvid beslutit liar under den 30 Maj blifvit Arméförvaltningen
och Kammar-kollegium till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes
förständigande meddeladt.

19:o af den 16 Maj 1873, angående befrielse för Tygskrifvare!) 0. F. Mellbiu från
betalning af ett honom ådömdt ersättningsbelopp. (44.)

Kong!. Maj:ts med Riksdagen i detta ärende fattade beslut har under den 30 Maj blifvit
Arméförvaltuingen och Kammar-rätten till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes
förständigande meddeladt.

20:o af den 16 Maj 1873, angående regleringen af utgifterna under Riksstateus
Fjerde Hufvudtitel. (48.)

I underdånighet föredragen den 30 Maj och delgafs i sin helhet Amu*förvaltningen och
Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad hvardera rörde, hvarjemte, der sådant
af Riksdagens beslut eller anvisade anslag, påkallades, särskilda föreskrifter i afseende å
verkställigheten meddelades ej mindre Arméförvaltningen än andra vederbörande embetsmyndigheter.

I anledning af Riksdagens bifall till Kong! Maj:ts Proposition angående förlängning
af nu gällande hästvakans-kontrakt med rusthållarne vid de afsutna rusthållsregementena,
aubefaldes Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande att genom allmän kungörelse
förelägga viss tid, inom hvilken det skulle åligga de rusthållare, som icke ville med erläggande
af nu utgående hästvakansafgifter fortfara utöfver innevarande års utgång och
intill dess annorlunda kunde varda af Kongl. Maj:t förordnadt, att sådant inför Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande förklara; och borde genom samma kungörelse tillkännagifvas,
att, der rusthållare vägrade att hästvakansafgiften fortfarande erlägga, rusthållet komme
att, efter rustnings- och augmentsräntornas indragning, roteras.

21:o af den 21 Maj 1873, angående regleringen af utgifterna under Riksstateus
Nionde Hufvudtitel. (53.)

1873 den 6 Juni anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelse!), i
hvad Landtförsvars-departementet angick, detta Departement meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvars-departementet den 25 Juni; och Diet'' underrättelse
om de af Riksdagen ä allmänna indragningsstaten beviljade pensioner för åtskilliga löntagare
under Fjerde Hufvudtiteln vederbörande till de ifrågavarande personernas delgifvande
meddelad, äfvensom cirkulär med underrättelse om det af Riksdagen anvisade anslag
till understöd åt ännu från 1808 cell 1809 års krig qvarlefvande i behof stadde
landtvärnsman på vanligt sätt utfärdades till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen;
hvarjemte 17:de punkten i skrifvelsen delgafs Direktionen öfver Arméns Pensionskassa till
kännedom om de för år 1874 anvisade kreditiv till upprätthållande af pensionskassans
egen pensionering och för fyllnadspensioner, samt om tiderna för de särskilda kreditivmedlens
lyftning.

22:o af den 24 Maj 1873, angående eftergift af statens på leveranskontrakt grundade
fordringsanspråk mot C. A. Svinhufvud samt hans löftesmän C. B. Fitinghoff
och A. Hofman. (73.)

Vid underdånig föredragning häraf den 30 Maj blef Riksdagens beslut i denna fråga af
Kong!. Maj:t godkändt; oclr meddelades Arméförvaltningen Nådig föreskrift, att föreläggas
Svinhufvud och lians borgesman att, derest de ville sig af den medgifna lindringen begagna,
ej mindre ofördröjligen för det ej efterskänkta ersättningsbeloppet ställa säkerhet, som af
Arméförvaltningen godkändes, utan äfven inom 1873 års slut detsamma till Arméförvaltningen
inbetala.

23:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Denna skrifvelse anmäldes i underdånighet den 30 Maj och blef afskrift af densamma i
hvad den angår grundskatterna meddelad Chefen för Finans-departementet samt Chefen för
Landtförsvars-departementet anbefalld att uppgöra ett förslag till Arméorganisation på de
af Riksdagen i skrifvelsen anförda grunder.

Sedan till följd häraf grunddrag till ny Arméorganisation blifvit inom Generalstaben
utarbetade, har Kong!. Maj:t den 3 sistlidne Oktober i Nåder uppdragit åt en Kommitté
af högre Militärpersoner att granska och afgifva yttrande öfver desamma.

24:o af den 24 Maj 1873, angående lindring i roteringen för hemman i Offerdals
socken af Jemtlands Län. (75.)

1 underdånighet föredagen den 30 Maj; och blef hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen härutinnan
besluta Arméförvaltningen och Kammar-Collegium till kännedom samt vederbörandes
förständigande meddeladt.

Stoskholm den 31 December 1873.

Alfred Sjöberi/.

4:o Kongl. Sjöförsvars-departementet.

25:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 21 Maj 1873, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Nionde Hufvudtitel. (53.)

1873 den 6 Juni genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transumt af skrifvelsen tillika med Protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån under samma dag nödiga föreskrifter meddelades Direktionen
öfver Amiralitetskrigsmanskassan i afseende å de af Riksdagen beviljade 2:ne kreditiv för
upprätthållande af pensioneringen vid Sjöförsvaret tillhörande stater.

2fi:o af den 22 Maj 1873, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Femte Hufvudtitel. (49.)

1873 den 12 Juni i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen
delgifven vederbörande till kännedom ocli efterrättelse äfvensom föreskrifter såväl
då som sedermera meddelade i afseende å verkställighet af fattade nådiga beslut i ämnet.

Stockholm den 31 December 1873.

C. Nordenfalk.

5:o Kongl, Oivil-departementet,

''21-.o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 Mars, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående åtgärder för betryggande af skogens framtida
bestånd och bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom Westerbottens och
Norrbottens Läns lappmarker. (9).

Anmäld den 30 Maj i sammanhang med frågan om Afvittrings-Stadga för Westerbottens
och Norbottens Läns lappmarker, och blef, med godkännande af det utaf Riksdagen beslutade
tillägg till Kongl. Maj:ts nådiga proposition i förevarande ämne, bestämmelse i enlighet
härmed intagen i § 8 af den berörde dag utfärdade Afvittringsstadgan.

28:o af den 9 April, angående beräkning af allmänna vägars längd efter hela mil
och tiondedel mil samt om resekostnadsersättningars bestämmande efter samma
grund. (11.)

Anmäldes den 25 April, då Kongl. Maj:t behagade häröfver infordra Kammar-Collegii och
Stats-Kontorets underdåniga utlåtande; och har, sedan detta inkommit, ärendet till slutlig
behandling förevarit den 5 denna månad, då Författning i ämnet utfärdades.

29:o af den 22 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
upphäfvande af det stadgande uti presterskapets privilegier af den 16 Oktober
1723, enligt hvilket presterskapets samt akademie-, gymnasii- och skolebetjentes,
äfvensom deras enkors och omyndiga barns gårdar och lägenheter i
städerna förklarats fria från borgerligt besvär och tunga. (7.)

Den 25 April beslöts, att genom skrifvelse till det näst sammanträdande allmänna Kyrkomötet
skulle inhemtas dess yttrande, huruvida Kyrkomötet för sin del samtyckte till ifrågavarande
förändring i privilegierna; Och är, sedan Kyrkomötet i underdånighet anmält
sitt samtycke till förslaget, Nådig Förordning i ämnet utfärdad den 3 sistlidne Oktober.

30:o af den 19 April, angående medgifvet tillstånd för vederbörande låntagare att
få bibehålla och i stadgad ordning återgälda beviljadt statslån för uttappning
af sjön Vesan i Blekinge Län. (21.)

Vid föredragningen häraf den 2 Maj, anbefaltes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge
Län att från Vesans kärr- och sjöuttömningsbolag infordra underdånigt yttrande om
hvad säkerhet bolaget kunde ställa för ej mindre det statslån, bolaget från Riksgälds-Kontoret
undfått, än äfven det bolaget från Handels- och Sjöfarts-fonden beviljade lån, samt

med detta yttrande och eget underdånigt utlåtande inkomma. Den 18 Augusti inkom
detta utlåtande, hvari upplystes, att ärendet har sammanhang med ett på Kongl. HofRättens
öfver Skåne och Blekinge pröfning beroende mål.

3 Do af den 19 April, angående indragning af åtskilliga till utgående från manufakturmedlen
anvisade anslag. (22.)

Denna skrifvelse anmäldes den 2 Maj, då underdånigt utlåtande infordrades från Styrelsen
för Teknologiska Institutet, Direktionen för Chalmerska Slöjdskolan i Göteborg, WetenskapsAkademien
och Landtbruks-Akademiens Förvaltnings-Komité, i hvad Riksdagens framställning
hvardera angick; Och kommer till pröfning i sammanhang med Statsreglerings-Propositionen
till instundande Riksdag.

Hvad beträffade Riksdagens framställning i fråga om det till Sällskapet för inhemsk
silkesodling utgående anslaget, togs denna i öfvervägande vid pröfningen samma dag af
nämnda Sällskaps underdåniga ansökning om erhållande af fortfarande statsbidrag från och
med innevarande år, hvarvid för år 1873 beviljades Sällskapet ett anslag till enahanda
belopp som föregående åren eller 4,000 Riksdaler af bespariugarne å Sjette Hufvudtitelns
anslag till jordbruket, handeln och näringarne.

32:o af den 19 April, angående förändring i föreskrifterna rörande premier för inom
Wester-Norrlands Län tillverkade lärfter. (23.)

Anmäldes den 25 April, då Coniinerce-Collegium anbefaldes att häröfver afgifva underdånigt
utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

33:o af den 19 April, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(24.)

Anmäldes den 25 April och delgafs Styrelsen öfver Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.
34:o af den 19 April, angående beviljadt anstånd med erläggande af ränta och
kapitalafbetalning å ett till sänkning af sjöarne Kalfven och Fegen i Elfsborgs
Län från Riksgälds-Kontoret utbetaldt låneunderstöd. (25.)

Vid anmälan häraf den 25 April meddelades Nådigt förklarande i enlighet med Riksdagens
skrifvelse.

35:o af den 19 April, angående beviljadt statsunderstöd för iståndsättande af staden
Ystads genom storm skadade hamn. (26.)

Skrifvelsen anmäldes i underdånighet den 23 Maj, då till efterrättelse vid arbetenas utförande
faststäldes den af Majoren Remmer uppgjorda plan med kostnadsförslag samt
Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader anbefaltes att, derest Stadsfullmäktige
i Ystad å stadens vägnar iklädde sig de med statsanslagets emottagande förenade förbindelser,
infordra kontrakt om arbetets påbörjande före innevarande års utgång och att vidtaga
andra erforderliga åtgärder.

36:o af den 19 April, angående beviljadt anslag för åstadkommande af ny farled
från Uddevalla stads hamn ut till Kattegatt genom Björnsund och Malösund.
(27.)

Bil. Ull Just.-Ombudsmannens Embets-Bercittelse Ull 1874 års Riksdag.

Vid föredragningen häraf den 6 Juni faststäldes till efterrättelse vid arbetenas utförande
den af Majoren Lilliehöök uppgjorda plan med kostnadsförslag, hvarjemte Styrelsen för
Allmänna Väg- och Vattenbyggnader anbefaltes att,i derest Stadsfullmäktige i Uddevalla
å stadens vägnar iklädde sig de med statsanslagets emottagande förenade förbindelser, infordra
kontrakt om arbetets påbörjande före 1874 års utgång och utförande inom tid,
hvarom med vederbörande kunde öfverenskommas, samt att vidtaga öfriga erforderliga
åtgärder.

37:o af den 2 Maj, angående beviljade anslag till fortsättande af Statens Jern vägsbyggnader.
(28.)

Denna skrifvelse anmäldes den 9 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut i hvad det afveke från Kongl. Maj:ts Nådiga framställning i ämnet, dels
förordnade, att skrifvelsen skulle meddelas Stats-Kontoret till kännedom och efterrättelse,
dels och anbefalte Styrelsen för Statens Jernvägsbyggnader att uppgöra och till Kongl.
Maj:t inkomma med förslag till anordnandet af fullständiga undersökningar angående
lämpligaste sträckningen ej mindre för den del af den beslutade bredspåriga jernbanan,
som afsåge att förbinda Hybo i Helsingland och Torpshammar i Medelpad eller annan
punkt på sträckningen mellan Sundsvall och Riksgränsen, än ock för den del af den smalspåriga
tvärbanan, som, utgående från Torpshammar eller annan punkt på berörda sträckning,
'' skulle fortlöpa, vare sig i sydligare eller nordligare retning, med direkt eller indirekt
beröring med Östersund, till Aspåsnäset eller Krokom. Sedermera har Kongl. Maj:t
den 27 sistlidne Juni, efter inhemtande af sagde förslag, meddelat förordnande om berörda
undersökningar.

38:o af den 2 Maj, angående upphörande af vederbörandes skyldighet att iståndsätta
och för framtiden underhålla den med statsbidrag anlagda s. k. Beijershamu på
Öland. (29.)

Sedan Kongl. Maj:t under den 9 Maj anbefalt Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
att, efter inhemtande af Kongl. Maj:t Befallningshafvandes i Calmar Län yttrande
i ämnet, afgifva utlåtande i fråga om de vilkor, som kunde böra stadgas för vederbörandes
frikallande, på sätt Riksdagen medgift, från skyldigheten att iståndsätta och
för framtiden vidmakthålla hamn- och väganläggningen vid Beijershamn, liar Kongl.
Maj:t den 2 sistlidne September, efter det sagda yttranden blifvit afgifna och några särskilda
vilkor ansetts icke lämpligen böra fastställas, i Nåder förklarat vederbörandes skyldighet
i omförmäla hänseende hafva upphört.

39:o af den 2 Maj, angående beviljadt statsunderstöd för iståndsättande och utvidgning
af hamnen vid Cimbrishamn. (30.)

Vid underdånig anmälan häraf den 9 Maj anbefaltes Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i
Christianstads Län att infordra vederbörandes yttrande, huruvida Cim brishamns kommun
vore villig att, mot åtnjutande af det utaf Riksdagen beviljade anslag och under derför
bestämda vilkor, utföra och framgent underhålla de af Majoren Remmer i utarbetad plan
föreslagna arbeten till iståndsättande af stadens hamn, hvarefter och sedan anmäldt blifvit,

att stadens röstberättigade invånare tillförbundit kommunen härtill, Kong!. Maj:t den 4
påföljande Juli faststält Rem mers plan med kostnadsförlag, samt bemyndigat Styrelsen
för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att från vederbörande infordra kontrakt om arbetets
påbörjande innevarande år och fullbordande inom tid, som kunde öfverenskommas,
äfvensom vidtaga öfriga nödiga åtgärder.

40:o af den 6 Maj, angående beviljadt anslag för åvägabringande af vinterväg till
Norge från Jäckvik vid sjön Hornavan till Riksgränsen i rigtning mot Saltenfjord.
(33.)

Sedan Kammar-Collegium inkommit med sitt, den 1 6 Maj infordrade, utlåtande i ämnet,
har Kongl. Maj:t den 20 påföljande Juni ej mindre faststält den för åvägabringande af
vinterväg från Jäckvik till Riksgränsen samt uppförande af fjellstugor och stall vid Sädva,
Arrajokk och Mirkinis af Löjtnanten Cornell upprättade plan och kostnadsförslag, än äfven
uppdragit åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens Län att ombesörja, att arbetena
blifva i enlighet med faststälda planen verkstälda, samt att i Stats-Kontoret lyfta
det till utgående under år 1874 af Riksdagen anvisade belopp, 9,500 Riksdaler, med
skyldighet att för detsamma efter arbetets fullbordande redovisa, och under iakttagande,
att arbetena å väganläggningen från Jäckvik till Arrajokk samt uppförande af fjellstuga
och stall vid Sädva böra vara påbörjade före utgången af år 1874; hvarjemte meddelades
Nådiga förordnanden i andra med detta ärende sammanhängande frågor.

41:o af den 21 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Sjette
Hufvudtitel. (50).

Denna skrifvelse anmäldes den 30 Maj, hvarvid, med godkännande af de beslut, som blifvit
utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen fattade,
Kongl. Maj:t förordnade, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas Stats-Kontoret till kännedom
och efterrättelse i hvad på detta Embetsverk ankomme, äfvensom öfriga förvaltande
Verk, Styrelser och Chefer i de delar hvardera särskild! anginge, med bemyndigande att
hos Stats-Kontoret efter behörig reqvisition lyfta'' de af Riksdagen beviljade extra anslag;
hvarjemte, i anledning af särskilda punkter i skrifvelsen samt de framställningar, som
legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, äfvensom hvad i öfrigt förekommit,
Nådiga beslut meddelades.

Stats-Kontoret anbefaltes, att, efter inhemtande af samtlige Kongl. Maj:s Befallningshafvandes
yttranden, afgifva underdånigt förslag till fördelning af det extra anslag af
100,000 Riksdaler, som Riksdagen, enligt 8:de punkten i skrifvelsen, för provisoriskt
höjande af aflöningen för Länsbokhållare, Landskontorister och Länsmän för år 1874
anvisat till Kongl. Maj:ts disposition; Och, i öfverensstämmelse med Stats-Kontorets inkomna
förslag, har Kongl. Maj:t den 21 sistlidne November härom beslutat.

Likaså anbefaltes Stuteri-Öfver-Styrelsen att, efter rådplägning i Stuteri-Kommissionen,
inkomma med underdånigt förslag till användande af de 50,000 Riksdaler, som,
enligt 17:de punkten, Riksdagen för år 1874 anvisat till inköp af afvelsdjur för Stute -

rierna och landtbeskällare-depöterna. Sedermera har beslut om inköp fattats och inköpet
äfven blifvit utfördt.

I anledning af Riksdagens i 22:a punkten anmälda beslut om förböjning i anslaget
till »befrämjande i allmänhet af bergsbruket», gafs Commerce-Collegium befallning att
årligen kungöra viss tid, inom hvilken ansökningar om erhållande af understöd från det
till följd härarf tillgängliga anslaget af 6,000 Riksdaler till reseunderstöd åt lämpliga
personer, som önska i främmande länder förvärfva sig ökad insigt och skicklighet i hvad
till bergshandteringen hörer, borde inlemnas till Collegium, som derefter skulle ega att de
inkomna ansökningarne i början af hvarje år med eget utlåtande bos Kongl. Maj:t anmäla.

42:o af den 21 Maj, angående förändring i vilkoren för tillverkning och försäljning
af bränvin. (61.)

Den 26 Augusti anmäldes denna skrifvelse och, i sammanhang dermed, Riksdagens i underdånig
skrifvelse den 14 Maj 1872 gjorda framställning om ändring i 12 § af Förordningen
om vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, hvaröfver vederbörandes underdåniga utlåtande den 21 sistlidne Mars inkommit;
och blef, med hufvudsakligt bifall till Riksdagens särskilda framställningar, ny Förordning
i nyssnämnda hänseende utfärdad, hvarjemte Nådig Kungörelse om ändring i 12 §
1 mom. af Förordningen den 26 Juni 1871, angående vilkoren för bränvins tillverkning
utfärdades, enligt Riksdagens förslag.

43:o af den 23 Maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag.
(67.)

Denna skrifvelse anmäldes den 6 Juni, hvarvid, hvad angick det af Riksdagen anvisade
belopp för anläggning af väg från Kangis eller Gyljens bruk genom Öfver-Kalix och Gellivara
socknar af Norrbottens Län upp till den punkt, der vägen från Skröfsen till Gellivara
kyrkplats vidtager, Kongl. Maj:t, — enär vid det förhållande att de vägbyggnadsskyldige
inom så väl Öfver-Kalix som Gellivara socknar vägrat åtaga sig att, emot erhållande af
det för anläggningen af vägdelen inom Öfver-Kalix socken beviljade statsbidrag, enligt
fastställda fördelningen 32,660 Riksdaler, utföra sistberörda väganläggning, Kongl. Maj:t
den 21 Mars innevarande år förklarat frågan om tillgodonjutande af nämnda statsbidrag
hafva förfallit och att det derå till utgående under innevarande år redan anvisade beloppet
skulle till Riksdagens disposition reserveras, — i nåder förordnade, att den del af nu anvisade
20,000 Riksdaler, som enligt berörda fördelning belöpte å statsbidraget för väganläggningeu
inom Öfver-Kalix socken, eller 10,650 Riksdaler 55 öre, jemväl skulle till
Riksdagens disposition reserveras.

Beträffande öfriga af Riksdagen anvisade statsbidrag, behagade Kongl. Maj:t godkänna
Riksdagens beslut, jemväl i hvad det afvek från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, och
anbefalte Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att förständiga vederbörande
om innehållet af Riksdagens skrifvelse och i anledning deraf vidtaga på Styrelsen ankommande
åtgärder.

44:o af den 23 Maj, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende på de
statsbidrag, som under Riksdagen beviljats till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom sjösänkningar
och andra vattenaftappningsföretag'' (68.)

Anmäld den 6 Juni, då Kong! Maj:t gillade de stadganden och bestämmelser, som enligt
Riksdagens skrifvelse skulle från och med nästa år tillämpas så väl i afseende å ifrågavarande
till utgående från Stats-Kontoret anvisade bidrag, som ock i tillämpliga delar i
afseende på de från Riksgäldskontor utbetalda lån till vatteuaftappuingar, med hvilka
låns bevakande och redovisande Stats-Kontoret från och med nästa år skulle öfvertaga den
Riksgälds-Kontoret förut åliggande befattning, samt förklarade, att hvad genom Nådiga
Brefvet den 14 Maj 1868 blifvit förordnadt beträffande behandlingen af frågor rörande
beviljade statsbidrag skulle fortfarande i tillämpliga delar gälla till efterrättelse; hvarjemte
Nådig Kungörelse utfärdades om ändring i kungörelserne den 13 Juni 1845 och den 3
November 1848 angående sättet för återbetalningen af lån utaf allmänna medel för beredande
af odlingsföretag.

45:o af den 23 Maj, angående ifrågasatt inlösen för Statens räkning af Kongl.
Svenska Aktiebolaget för jernväg emellan Köping och Hult tillhöriga jernbanan
från Örebro öfver Arboga till Köping. (82.)

Anmäld den 30 Maj och meddelad Styrelsen för Statens Jernvägstrafik till kännedom och
vederbörandes förständigande.

46:o af den 24 Maj, angående . åstadkommande af en kommunal Finansstatistik för
riket. (94).

1 anledning häraf anbefaldes den 30 Maj Chefen för Statistiska Central-Byrån att inkomma
med underdånigt utlåtande, som den 4 innevarande månad blifvit afgifvet.

47:o af den 24 Maj, angående rättighet för Kronofogde att vid indrifning af resterande
kommunalutskylder anlita Fjerdingsman. (95).

Den 30 Maj infordrades yttrande i ämnet från de Kommiterade, som hafva att afgifva
utlåtande och förslag i anledning af väckt fråga om reglering af de till Landsstaten hörande
tjenster och aflöningen för desamma.

Stockholm den 23 December 1873.

C. A. Sjöcrona.

6:o Kongl, Finans-departementet.

48:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 9 April, angående val af Fullmäktige
i Riksbanken. (12.)

49:o af samma dag, angående dito af dito i Riksgäldskontoret. (13.)

Dessa två skrivelser äro den 25 sistlidne April inför Kong]. Maj:t i underdånighet anmälda
samt, såsom ej föranledande någon åtgärd, lagda till handlingarne.

50:o af den 2 Maj, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(31.)

Den 9 i samma månad i underdånighet anmäldt och Statskontoret till behörig .kännedom
meddeladt.

51:o af den 6 Maj, angående anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för
Deras Majestäter Konungens och Drottningens kröning. (34.)

Under den 9 i samma månad hafva Hans Excellens Riksmarskalken och Riksgäldskontoret
erhållit förständigande rörande ifrågavarande kostnaders godtgörande.

52:o af den 9 April, angående ändring af 7:de punkten i Kongl. Kungörelsen den
21. Oktober 1871 om bevillningsafgiften för spelkort m. m. (20.)

53:o af den 6 Maj, i anledning af väckt fråga om allmänna bevillningens och öfriga
till Riksgäldskontoret ingående uppbördsmedel leverering till Statskontoret
in. in. (32.)

I anledning af dessa båda skrivelser, som, sedan Statskontoret afgifvit deröfver infordradt
utlåtande, blifvit i ett sammanhang anmälda den 5 innevarande månad, har Kongl. Maj:t
låtit utfärda dels cirkulär till samtliga Hofrätter och Länsstyrelser angående en af Riksdagens
beslut påkallad ändring i Kongl. Kungörelsen den 11 December 1811 rörande
kontrollen å bevillningsafgiften för testamenten m. m., dels nådig kungörelse angående
bevillningsafgift för spelkort samt om kortstämplingens verkställande; hvarjemte Kongl.
Maj:t meddelat nådigt beslut om provisoriskt vidtagande af åtskilliga anordningar i afseende
på Statskontorets organisation och tjenstepersonal, som funnits vara i följd af Riksdagens
ifrågavarande beslut erforderliga.

54:o af den 16 Maj, angående 1872 års Statsrevision. (35.)

Denna skrifvelse anmäldes den 6 påföljande Juni inför Kongl. Maj:t, som anbefalde, att
innehållet deraf, hvilket uteslutande rörde andra Departement än Finans-departementet,
skulle meddelas dessa för att på deras föredragning blifva föremål för nådig pröfning.

55:o af den 16 Maj, angående eftergift af ett delegarne i sterbhuset efter båtföraren
Anders Andersson ådömdt belopp. (37.)

Den 23 i samma månad i underdånighet anmäldt och Generaltullstyrelsen till kännedom
och efterrättelse samt vederbörandes förständigande meddeladt.

56:o af den 16 Maj, i fråga om försäljning af fiskelägenheten Mellbön N:o 1 i
Undenäs socken. (38.)

Vid föredragning häraf den 23 i samma månad har Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut att någon ränta icke borde denna lägenhet åsättas, anbefalt Kammarkollegium
att med iakttagande häraf gå i författning om lägenhetens försäljande.

57:o af den 16 Maj, angående eftergift af H. Nilsson och J. Nilsson ådömd ersättning
för kronan tillskyndad förlust å arrende af indragna bostället Kärreberg
N:o 3. (39.)

Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut har den 23 i nämnda månad blifvit Kammar-kollegium
till egen och vederbörandes underdåniga efterrättelse meddeladt.

58:o af den 16 Maj, angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter åtskilliga
personer. (40.)

Med gillande af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut och förordnande, att
desamma borde meddelas vederbörande Länsstyrelser till egen och vederhörandes efterrättelse,
har Kongl. Maj:t den 23 i nämnda månad förständiga! Statskontoret, att, derest
Stadsfullmäktige i Falun skulle vara villiga att emottaga dana-arfvet efter ogifta Christina
Strömblad med dervid fästade vilkor, den nu för förlorad tullfrihet till staden årligen utgående
ersättning komme att från och med ingången af nästa år minskas med så mycket,
som motsvarade 5 procent ränta å samma dana-arf.

59’:o af den 16 Maj, angående upplåtelse till staden Halmstad af tomter, tillhörande
de fordna fästningsverken derstädes. (41.)

6:o af den 16 Maj, angående indragning till Statsverket af den åt staden Christianstad
upplåtna rätt öfver Skillinge fiskläge. (42.)

Riksdagens i dessa två mål fattade beslut hafva den 23 i nämnda månad meddelats Kammar-kollegium
till kännedom och efterrättelse samt vederhörandes förständigande.

61:o af den 16 Maj, angående eftergift till förmån för staden Halmstad af ett danaarf
efter enkan H. Stjernsten!, född Höök. (43.)

Jemte det att Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut blifvit meddeladt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Hallands län till egen och vederhörandes efterrättelse, har Kongl.
Maj:t den 23 i nämnda månad förständiga! Statskontoret att, derest Stadsfullmäktige i
Halmstad funnes villiga att emottaga ifrågavarande dana-arf med dervid fastade vilkor,
den nu för förlorad dylik frihet till staden utgående ersättning komme att med innevarande
års slut upphöra.

62:o af den 16 Maj, angående utgifterna under Riksstatens Första Hufvudtitel. (45.)
Enligt nådigt beslut den 23 i samma månad har innehållet af förevarande skrifvelse blifvit
Riksmarskalks-embetet, Kammar-kollegium och Statskontoret till kännedom och efterrättelse
meddeladt.

63:o af den 16 Maj, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskjutna belopp,
för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade. (54.)

Under den 23 i samma månad har Kongl. Maj:t bemyndigat Statskontoret att det af
Riksdagen sålunda anvisade beloppet i Riksgälds-kontoret uppbära.

64:o af den 22 Maj, angående regleringen af utgifterna under Sjunde Hufvudtiteln.
(51.)

Vid den 6 Juni skedd föredragning af denna skrifvelse, hafva underdåniga utlåtanden
blifvit infordrade från Kammar-kollegium i fråga om vidtagande af åtgärder för jordeboksarbetets
afslutaude inom en icke alltför aflägsen tid och från Skogsstyrelsen i fråga
om skogshushållningens befrämjande genom inköp af skogsmark för statens räkning, åt
hvilka utlåtanden endast det förstnämnda ännu inkommit, hvarjemte Riksdagens i öfrigt
anmälda beslut blifvit med deraf föranledda nödiga föreskrifter delgifna Statskontoret och
andra vederbörande embetsmyndigheter till kännedom och efterrättelse.

65:o af den 21 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (53.)

Denna skrifvelse har den 6 påföljde Juni blifvit i underdånighet anmäld; dervid Kongl.
Maj:t beslutat, att dels skrifvelsens innehåll borde meddelas Statskontoret och öfriga vederbörande
myndigheter till kännedom och efterrättelse, samt dels resolutioner utfärdas för
de personer, hvilka, på sätt i skrifvelsen omförmäldes, fått sig pensioner beviljade.

66:o af den 22 Maj, angående förvaltningen af skogar, tillhörande militieboställen,
som för löningsfondernas räkning utarrenderas. (57.)

Riksdagens, i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga förslag, i denna skrifvelse meddelade
beslut har den 6 sistlidne Juni blifvit delgifvet Landtförsvars-departementet och Skogsstyrelsen.

67:o af den 22 Maj, i fråga om värmelednings införande uti det nya Posthuset i
Stockholm. (55.)

Riksdagens i denna skrifvelse fattade beslut har den 6 sistlidne Juni blifvit meddeladt
General-poststyrelsen till kännedom och efterrättelse.

68:o af den 22 Maj, angående förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd
anslagna skogar. (56.)

Med anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut, har Kongl. Maj:t
den 30 samma månad låtit utfärda nådig förordning angående dessa skogars ställande
under Skogsstyrelsens förvaltning samt anbefalt Kommers-kollegium att dem rörande kartor
och beskrifningar till bemälda styrelse öfverlemna.

69:o af den 23 Maj, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från Statskontoret
utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan Direktionen för nämnda stenkolsverk afgifvit infordradt yttrande i anledning af denna
Riksdagens skrifvelse samt Kongl. Maj:t derefter under den 11 sistlidne Augusti funnit
godt meddela Justitie-kanslers-embetet befallning att vidtaga de lagliga åtgärder, som af
samma skrifvelse kunde påkallas, så har bemälda embete den 3 innevarande månad inkommit
med underdånig anmälan i frågan, som för närvarande är på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

70:o af den 22 Maj, angående afstående till förmån för Utvängstorps .socken af Kronans
rätt till ett dana-arf. (72.)

Riksdagens härom fattade beslut har den 6 påföljde Juni blifvit meddeladt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Skaraborgs län till egen efterrättelse och vederbörandes förständigande.

71:o af den 23 Maj, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret. (83.)
Hvilken skrifvelse blifvit vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 6 påföljde Juni, såsom
ej föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarne.

72:o af den 24 Maj, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (86.)

Enligt nådigt beslut af den 6 påföljde Juni har innehållet af denna skrifvelse blifvit meddeladt
Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

73:o af den 25 Maj, med ny Riksstat. (99.)

Denna stat har den 6 påföljde Juni blifvit Statskontoret för kännedom och efterrättelse
tillstäld.

74:o af den 21 Maj, angående stämpelpappers-afgiften. (62.)

Om Riksdagens enligt denna skrifvelse fattade beslut, att nu gällande stämpelpappersförordning
skall fortfara att lända till efterrättelse till slutet af det år, under hvars förlopp
ny stämpelpappersbevillning varder af Riksdagen faststäld, har Kong! Maj:t den 6
sistlidne Juni låtit utfärda nådig Kungörelse.

75:o af den 21 Maj, angående tullbevillningen. (64.)

I anledning häraf har Kong! Maj:t, efter inhemtande af Kommers-kollegii och Generaltullstyrelsens
utlåtande, den 2 sistlidne September låtit utfärda ny tulltaxa.

76:o af den 22 Maj, om antagande af förslag till förordning om beskattning af
hvitbetssockertillverkningen i riket. (65.)

Med godkännande af de utaf Riksdagen enligt förevarande skrifvelse vidtagna ändringar
i berörda förslag till förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket, har
Kong! *Maj:t den 30 sistlidne Maj låtit utfärda dels nådig förordning i ämnet, dels ock
ordningsstadga för hvitbetssockerfabrikanterna enligt af särskilda komiterade deröfver upprättadt
förslag; och har Kongl. Maj:t jemväl under samma dag meddelat nådigt beslut
om inrättande under Finans-departementet af en gemensam byrå för kontrollen å bränvinsförfattningarnes
tillämpning samt öfverinseendet öfver hvitbetssockertillverkningen, under
benämning: Byrån för kontroll å tillverkningsafgifter.

77:o af den 23 Maj, angående dels införande af bevillningstaxering i Vesterbottens
och Norrbottens läns lappmarker, dels förslag till förordning om skattläggningsmetbod
för samma lappmarker. (81.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 30 sistlidne Maj har Kong). Maj: t, med godkännande
af hvad Riksdagen beslutat angående beloppet af hemmansränta!] inom nämnda
lappmarker, i nåder utfärdat dels kungörelser om bevillningstaxerings införande i lappmarkerna
samt om nedsättning af hemmansränta!] derstädes, dels äfven förordning angående
skattläggningsmethod för samma lappmarker; hvarjemte Kongl. Maj:t den 3 sistsistlidne
Oktober, efter inhemtande af Kyrkomötets på nådig framställning meddelade
beslut, genom utfärdad kungörelse förklarat stadgandet om bevillningstaxerings införande
i lappmarkerna tillämpligt jemväl å personer, anstälda vid Ecklesiastikverket derstädes.

78:o af den 24 Maj, angående åtgärder för bevakande af statens rätt och fördel i
afseende å de egendomar 1 Norrbottens län, livilka benämnas »Gellivaraverken.
» (85.)

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t den 11 Juni infordrat Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län underdåniga utlåtande, hvilket ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommit.

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1874 års Riksdag. 3

79:o af den 24 Maj, angående allmänna bevillningen. (96.)

Med anledning häraf liar Kong! Maj:t den 17 sistlidne Oktober låtit utfärda ny bevillningsstadga
att lända till efterrättelse från och med nästkommande år.

80:o af den 23 Maj, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (79.)
Under den 18 Juli har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit i nåder utfärdad.

81;o af den 24 Maj, om antagande af ett nytt myntsystem samt om åvägabringande
af myntkonvention med Danmark. (97.)

Med anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kong! Maj:t, med förklarande
att från Sveriges sida hinder icke mötte för ratifikation af den med Danmark den 27 i
nämnda månad afslutade myntkonvention, den 30 i samma månad dels uppdragit åt Herr
Stats-ministern för Utrikes-ärendena att om berörda ratifikation föranstalta, dels, i enlighet
med de af Riksdagen i Kong!. Maj:ts förslag beslutade ändringar, låtit utfärda lagar
om Rikets mynt samt om öfvergången till det nya myntsystemet.

82:o af den 24 Maj, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna och
Indelningsverket. (74.)

Med anledning häraf har Kongl. Maj:t den 26 September förordnat Kammar-rådet F. A.
Anderson att såsom särskilt biträde i Finans-departementet afgifva yttrande och förslag,
huruledes grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären med deraf föranledda kostnader
må, på sätt Riksdagen föreslagit, kunna efter hand afskrifvas.

83:o af den 23 Maj, i fråga om tillåtelse för utländing att bedrifva skogsäfverkning
inom Riket utan förening med eganderätt af jord. (78.)

Vid föredragning häraf den 8 påföljde Juli har Kongl. Maj:t anbefalt Skogsstyrelsen att
öfver Riksdagens berörda framställning inkomma med underdånigt utlåtande, livilket ännu
afvaktas.

Stockholm den 23 December 1873.

Henne Loven.

7:o Kongl. Ecklesiastik-departemeutet,

84:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 21 Maj, angående kurhusafgiftens
upphörande och ersättande med en personlig sjukvårdsafgift. (63.)

Efter att häröfver hafva inhemtat Sundhets-kollegii underdåniga utlåtande, har Kongl.
Maj:t den 26 Augusti 1873 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

85:o af den 22 Maj, angående ändringar i Kong]. Förordningen och Reglementet
för Folkskolelärarnes pensionsinrättning. (66.)

Kong!. Maja har den 27 Maj 1873 häröfver infordrat Direktionens öfver Folkskolelärarnes
pensionsinrättning underdåniga utlåtande, hvithet den 17 påföljande November inkommit.

86:o af den 22 Maj, angående utvidgning af hospitalsvården i riket. (76.)
Häröfver hav Kougl, Maj:t den 30 Maj 1873 infordrat Serafimer-ordens-gillets underdåniga
utlåtande, hvilket den 2 påföljande December till Kongl. Maj:t inkommit.

87:o af samma dag, angående omsättning i penningar af den andel utaf kyrkotionden,
som af församlingarne utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Den 30 Maj 1873 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammar-kollegium och Statskontoret att
häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

88:o af samma dag, angående inrättande af elementarskolor för qvinlig ungdom. (77.)
Kongl. Maj:t har den 31 December 1873 beslutat till Riksdagen aflåta nådig Proposition
i detta ämne.

89:o af den 24 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (52.)

Kong]. Maj:t har den 30 Maj 1873 aflätit nådig skrifvelse i ämnet till Statskontoret och
öfrige vederbörande.

90:o af samma dag, angående åtgärder för afskaffande af de s. k. säljbara apotheksprivilegiema.
(88.)

Kongl. Maj:t har den 9 September 1873 i detta ärende fattat nådigt beslut.

91 :o af samma dag, angående anslag för ordnande af Konung Carl XY:s till Staten
testamenterade samlingar och till inköp af boksamlingen. (70.)

Den 6 Juni 1873 har Kongl. Maj:t detta ärende afgjort.

92:o af samma dag, angående förändrad anordning i vissa delar af elementarläroverken.
(84.)

Kongl. Maj:t har den 6 Juni 1873 afgjort vissa delar af detta ärende och den 31 påföljande
December förordnat, att nådig Proposition i andra delar skall till nästblifvande
Riksdag aflåtas.

Stockholm af Kongl. Ecklesiastik-departementets
nuari 1874.

Registrators-Kontor den 8 JaEx
offlcio

F. A. Westerling.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
av 1873 afiätna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid
utgången af år 1873 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl, Justitiedepartementet.

9:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 Maj 1873, om förändringar i de
vid meddelande af tillåtelse för utländing att bär i Riket förvärfva och besitta
fast egendom eller idka bergsbruk in. m. hittills följda grundsatser. (78.)

14:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det s. k. progressiva fängelsesystemet. (92.)

Kongl, Landtförsvars-departementet.

23:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Kongl. Civil-departementet.

30:o af den 19 April 1873, angående medgifvet tillstånd för vederbörande låntagare
att få bibehålla och i stadgad ordning återgälda beviljadt statslån för uttappning
af sjön Wesan i Blekinge län. (21.)

31:o af den 19 April 1873, angående indragning af åtskilliga till utgående från
manufakturmedlen anvisade anslag. (22.)

32:o af den 19 April 1873, angående förändring i föreskrifterna rörande premier
för inom Wester-Norrlands län tillverkade lärfter. (23.)

46:o af den 24 Maj 1873, angående åstadkommande af en kommunal Finansstatistik
för riket. (94.)

47:o af den 24 Maj 1873, angående rättighet för kronofogde att vid indrifning af
resterande kommunalutskylder anlita fjerdingsman. (95.)

Kongl, Finans-departementet.

64:o af den 22 Maj 1873, angående regleringen af utgifterna under Sjunde Hufvudtiteln,
(51) i hvad samma skrifvelse afser dels åtgärders vidtagande för

jordeboksarbetets afslutande inom eu icke alltför aflägsen tid och dels skogshushållningens
befrämjande genom inköp af skogsmark för statens räkning.

69:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

78:o af den 24 Maj 1873, angående åtgärder för bevakande af Statens rätt och
fördel i afseende å de egendomar i Norrbottens län, hvilka benämnas »Gellivaraverken».
(85.)

82:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning ifråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

83:o af den 23 Maj 1873, i fråga om tillåtelse för utländing att bedrifva skogsafverkning
inom riket utan förening med eganderätt afjord. (78.)

Kong], Ecklesiastik-departementet.

85:o åt den 22 Maj 1873, angående ändringar i Kongl. Förordningen och Reglementet
för Folkskolelärarnes pensionsinrättning. (66.)

86:o af den 22 Maj 1873, angående utvidgning af hospitalsvården i riket. (76.)

87:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkotionde]!, som af församlingarne utgöres dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

II.

Förteckning å sädana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
ajlätna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, Indika i Justitieombudsmannens
till nästlidna Riksdag afgifna embetsberättelse finnas upptagna
såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda; äfvensom
uppgifter å de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

l:o Kongl. Justitie-departementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lagtill
ordnande af Notarii Publici befattningar. (225.)

Ärendet bar ännu ej till slutligt afgörande förekommit.

2:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrift till betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af intecknings-säkerhet. (105.)

Kongl. Maj:t bar den 22 Februari 1873 förklarat sig icke kunna på det af utsedde
Komiterade utarbetade förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok grunda eu framställning
till Riksdagen om antagande af ny lag i förevarande ämne; hvarom underrättelse
blifvit Riksdagen meddelad.

3:o af den 11 Augusti 1860, angående införands af s. k. tjenstehjonsböcker i stället
för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November inför Kongl Maj:t i Statrådet anmäld och beror ärendet fortfarande
på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

4:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag och
författningar rörande utsökningsärenden. (144.)

Lagbyrån är sysselsatt med frågan om ändring uti förevarande lagstiftning.

5:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57.)

Detta ärende har sedan sist afgifna förteckning icke undergått vidare behandling.

6:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag om organisation
af Domkapitlen. (155).

Komitén för ombesörjande af en revision af 1686 års Kyrkolag, hvars underdåniga utlåtande
öfver Riksdagens skrifvelse infordrats, har ännu ej dermed inkommit.

7:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af
olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)

Frågan beror på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

8:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden om
skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.

9:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1868, angående indragning
till Statsverket af de åt civila embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71,)
Kongl. Maj:t, som den 16 sistlidne Augusti i nåder uppdragit åt en Komité att utarbeta
förslag till ny reglering af Häradshöfdingarnes löneförmåner, har anbefalt Komitén att
dervid taga Riksdagens framställning under öfvervägande.

10:o af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga om upphörande af sportel-aflöning
m. m. (83.)

Den under förra punkten omförmälda Komité har erhållit nådig befallning att vid utarbetande
af Komiténs förslag tillse, huruvida de af Riksdagen i denna skrifvelse angifna
grunder dervid borde komma i tillämpning.

ll:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens
upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Sedan ett förslag till Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen
och fullföljden af vissa hittills i administrativ väg handlagda mål blifvit utarbetadt,
har Högsta Domstolen deröfver afgifvit infordradt utlåtande, och är frågan beroende på
Kongl. Maj:ts vidare beslut.

12:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom. (87.)

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

13:o af den 3 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
antagande af en författning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena
Sverige och Norge. (20.)

Efter det underdåniga utlåtanden från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens och
Norrbottens Län inkommit, har Kongl. Maj:t, som funnit det vara af vigt att i Norska
lagstiftningen förfarne ombud antoges för att i Norge meddela de Svenska Lapparne råd
och biträde vid de tvister och rättegångar, som kunna uppstå emellan dem och den jordbrukande
befolkningen i nämnda rike, bemyndigat Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande
att antaga sådana ombud; och äro för ändamålet erforderliga medel ställa till
Kongl. Maj:s Befallningshafvandes disposition, äfvensom föreskrifter meddelats om vidden
och beskaffenheten af ombudens förpligtelse!''.

14:o af den 17 Maj 1871, angående ändring- i lagens stadgande om mannens målsmansrätt
öfver hustrun. (68.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.

15:o af den 15 Maj 1872, angående ändring i gällande stadganden rörande socknemännens
inbördes skyldighet att deltaga i prestgårds-byggnad. (84.)

Frågan är fortfarande beroende på Kongl. Maj:s nådiga pröfning.

Stockholm den 23 December 1873.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kon-gl. Utrikes-departementet,

16:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Maj 1868, angåeode åtgärders vidtagande
för att afhända Svenska Staten ön S:t Barthelemy. (47.)

Hinder har fortfarande mött för ärendets slutliga föredragning, enär de i ämnet inledda
underhandlingarne ännu icke medfört något resultat*).

3:o Kongl. Landtförsvars-departementet.

17:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående
ifrågasatt förändring i Militie-Boställsorduingen. (126.)

Det från vederbörande Embetsverk infordrade förslag till ny Militie Boställsordning har
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

18:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad Förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för Landt- eller Sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för
Landt- och Sjöförsvaret hafva sig att rätta, Indika, enligt Kongl. Maj:ts den 19 Juni
1866 fattade beslut, skola af Arméförvaltningen och Förvaltningen af Sjöärendena upprättas,
hafva ännu icke blifvit af dessa embetsverk afgifna.

19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse till
Landskrona stad af Kronan tillhörig jord derstädes.

Denna uppgift grnndar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes-Stats-Ministern
i embetsskrifvelse af den 16 December 1873.

Hvilar i afvaktan på slutligt afgörande af frågan rörande exercisplats för Artilleridetachementet
i Landskrona.

20:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Hvilar, i hvad Landtförsvars-deparpementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November
1868.

21:o af den 8 Maj 1872, angående upplåtelse af en del utaf bastionen Drottningen
jemte Kronan tillhörig mark i Christianstad för anläggning af en vattenledning.
(55.)

Sedan det från Stadsfullmäktige i Christianstad i anledning af denna skrifvelse infordrade
yttrande inkommit samt vederbörande embetsmyndigheter derefter blifvit hörde, har Kong!.
Maj:t under den 4 April 1873 förordna! om upplåtelse, på derför bestämda vilkor, af den
ifrågavarande delen utaf bastionen Drottningen med deri befintliga kasematter, att af
staden Christianstad, så länge vattenledningen derstädes vidmakthålles, för ändamålet afgiftsfritt
begagnas; hvarvid den vattenförbrukningsafgift, som årligen bör erläggas för Kronans
samtlige egendomar i staden samt der förlagd militärtrupp och hästar, bestämdes till
1,500 Rdr.

Stockholm den 31 December 1873.

Alfred Sjöberg.

4:o Kongl, Sjöförsvars-departementet,

22:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866, angående utarbetande
af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll. (44.)

Ärendet har sedan sednast afgifna förteckning icke undergått någon handläggning.

23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående befrielse för
visssa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar.
(62.)

24:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet
att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

Det i anledning af dessa skrifvelse!'' utarbetade förslag till ny förordning angående lotsoch
fyr inrättningen i riket har, tillika med Förvaltningens af Sjöärendena och KommersKollegii
deröfver afgifna utlåtande, blifvit, på grund af nådigt beslut den 21 Juni 1872
öfverlemnadt till särskilde Komiterade med uppdrag att, under ledning af Chefen för Sjöförsvars-departementet,
uppgöra förslag i vissa dessa ärenden rörande frågor.

25:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens
upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)

Bil- till Just.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1874 års Riksdag.

Inom Justitie-departementet är uppgjord t förslag till författning i ämnet, om behandling
hvaraf den från nämnda Departement till Riksdagens Justitie-Ombudsman afgående redogörelse
lemnar närmare upplysning.

26:o af den 17 Maj 1871, i fråga om åtgärder för en förenklad anordning af göromålen
i de till Statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter. (69.)
1 likhet med hvad sist afgifna förteckning öfver detta ärende innehåller, är detsamma fortfarande
beroende på underdånig föredragning.

Stockholm den 31 December 1873.

C. Nordenfalk.

5:o Kongl. Oivil-departementet,

27:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 28 Januari 1860. i anledning
af väckta förslag om nya byggnadslagar. (22.)

Har icke ännu förevarit till slutlig behandling.

28:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af''den 12 Maj 1868, i fråga om indragningtill
Statsverket af de åt civila embets-och tjensteman upplåtne boställen. (71.)
Sedan Kommerse-Ivollegium under den 7 Augusti 1873, i sammanhang med utlåtande i
frågan om indragning eller minskning i antalet af Bergmästaretjensterne, inkommit med
yttrande angående indragning af bergstatsboställena, kommer nu denna fråga under pröfning,
gemensamt med den förra, vid afgifvandet af propositionen till nästa Riksdag om
Statsverkets tillstånd och behof. I anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse i Girigt,
så vidt den tillhör Civil-departementets handläggning, har. vid uppkomna ledigheter
af” Kronofogde- och Häradsskrifvaretjenster, hvarmed boställen varit förenade, sedan den
18 sistlidne April förordnats om samma boställens indragning, enär genom sådan indragning,
der den utan förnärmande af enskildes rätt kunde ske, genomförandet af förestående
reglering af Landtstatens löner skulle underlättas; hvaremot Länsmansboställens indragning
ansetts tillsvidare böra bero på pröfning af derom skeende ansökningar.

29:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Inom Justitie-departementet är uppgjordt förslag till författning i ämnet, om behandlingen
hvaraf den från nämnda departement till Riksdagens Justitie-ombudsman afgående redogörelse
lemnar närmare upplysning.

30:o af den 11 Maj 1869, om ändring af gällande föreskrifter rörande skyldigheten
att hålla allmänna vägarne i farbar! stånd vintertiden. (67.)

Har ännu icke till slutlig behandling förevarit.

31:o af den 9 Maj 1870% angående regleringen åt'' Sjette Hufvudtiteln, hvad beträffar
framställningen om indragning eller minskning i antalet af Bergmästaretjensterna.
(39.)

Sedan Kommerse-Kollegii den 31 December 1872 afgifna utlåtande i ämnet den 7 sistlidne
Augusti till Kong!. Maj:t inkommit, blifver nu denna Riksdagens framställning föremål
för nådig pröfning vid afgifvande! af propositionen till nästa Riksdag angående Statsverkets
tillstånd och behof.

32:o af den 13 April 1872, angående undersökning af vattendragen inom Norrbottens
län, i och för tillgodogörandet af Statens skogstillgångar. (18.)

Efter det de från vederbörande, på sätt i förlidna års redogörelse uppgafs, infordrade utlåtanden
inkommit, och jemväl Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader blifvit i
ämnet hörd, har Kongl. Maj:t den 7 Februari 1873 förordnat, att undersökningar för det
uti Riksdagens skrifvelse omförmälda ändamål skulle å alla inom Norrbottens län befintliga
vattendrag, som kunde ifrågakomma att begagnas till flottleder, verkställes med ledning
af hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Länet föreslagit, samt planer och kostnadsförslag
för åstadkommande af ändamålsenliga flottledsbyggnader och rensningar upprättas
af två sakkunniga personer, Indika borde förordnas af skogsstyrelsen, som jemväl
både att öfvervaka verkställigheten af hvad sålunda blifvit föreskrifvet, samt, i den män
undersökningar hunne verkställas och planer upprättas, till Kongl. Maj:t afgifva underdånigt
förslag om lämpligaste sättet att åstadkomma flottledsbyggnader och rensningar.

33:o af den 24 April 1872, om ändring i Kongl. Förordningen den 7 December
1866, angående vilkoren för försäljning till förtäring på stället af vin, Öl, kaffe
eller andra icke spirituösa drycker. (31).

1873 deri 22 Februari är nådig Kungörelse i detta ämne utfärdad.

34:o af den 11 Maj 1872. angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel (14), så vidt angår 8:de och 16:de punkterna deruti.

Sedan vederbörandes yttrande inkommit i anledning af Riksdagens, enligt förstnämnde
punkt, fastade vilkor vid beviljandet af 100,000 Riksdaler till bestridande af kostnaderna
för utvidgningen af Malmö station, att nemligen det för utvidgningen behöfliga utrymmet
inom Malmö hamns område kostnadsfritt till Staten afträddes, och Kongl. Maj:t funnit
detta vilkor numera vara uppfyldt, bemyndigades den 7 Februari innevarande år Styrelsen
för Statens Järnvägstrafik att företaga de erforderliga arbetena för barngårdens utvidgning.

Efter inhemtande af Kommerse-Kollegii särskilda utlåtanden, i anledning af Riksdagens
i 16:de punkten anmälda beslut om medels anvisande till understöd för industriidkares
med fleres besök vid konst- och industriutställningen i Wien 1873, har Kongl. Maj:t
den 25 sistlidne April dels förordnat, enligt vederbörandes förslag, om ordnande af eu
Svensk byrå vid utställningen till svenska industri-idkares och arbetares tjenst genom
svenska Kommissariens försorg samt anbefalt Stats-Kontoret att det för detta ändamål
anvisade beloppet, 10,000 Riksdaler, utbetala till Kommerse-Kollegium, för att Kommissarien
tillhandahållas, — dels och fördelat de till reseunderstöd för expositionens besökande

afveckla 20,000 Riksdaler mellan 51 personer med dels 500. dels 400 och dels 300
Riksdaler till hvardera, under vissa föreskrift^ vilkor.

35:o af den 14 Maj 1872, angående förändringar i vilkoren för tillverkning och
försäljning af bränvin (77), hvad angår begärda ändringen i 12 § af Förordningen
om försäljning af bränvin in. in., beträffande den åtskilliga gästgifverier
å landet tillerkända särskilda utskänkuingsrätt.

Sedan Kammar-Kollegium med vederbörandes yttranden och eget underdånigt utlåtande
af den 21 Mars 1873 inkommit, förevar denna fråga till slutlig behandling den 26 sistone
Augusti vid utfärdandet af den förnyade Förordningen om bränvins försäljning, och
blef Riksdagens framställning hufvudsakligen bifallen.

Stoskholm den 23 December 1873.

C. A. Sjöarona.

6:o Kongl. Finans-departementet,

36:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om an.
tagande öfver hela Riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammar-kollegium och Landtmäteri-kontoret afgifva
särskilda underdåniga utlåtanden, är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning.

37:o åt den 5 Oktober 1860, i fråga om den år 1859 verkstälda revision af Statsverkets
m. it. allmänna fonders förvaltning. (136.)

Sedan vederbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar inkommit i anledning af Rikets
Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande af
nytt reglemente för mynt- och kontrollverken äfvensom ny kontrollstadga, så har
Kongl. Maj:t den 30 sistliden Maj, i anledning af då utfärdade lagar om Rikets mynt
samt om öfvergången till ett nytt myntsystem, an betålt Öfver-direktören för mynt- och
kontrollverken att, bland annat, afgifva underdånigt utlåtande och förslag till de nya föreskrifter
för myntverket rörande probering, justering o. s. v. som tilläfventyrs kunde finnas
vara af den nya lagstiftningen påkallade; varande detta utlåtande och förslag ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommet.

38:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkstälda
revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren
1858 och 1859. (61.)

Det i anledning af Rikets Ständers förevarande skrifvelse uppgjorda förslag till nytt
afskrifningsreglemente är fortfarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

39:o af flen 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt a krononybyggen. (109.)

Uti detta ärende bär Kong!. Maj:t den 6 Juni innevarande år uppdragit åt Revisionssekreteraren
E. Poignant att företaga en resa till Norrbotten och besöka Arvidsjaur,
Jockmock och Gellivara lappmarkssocknar i ändamål att angående dervarande förhållanden
inhemta de närmare upplysningar, som kunde tjena till ledning vid uppgörande af
den ifrågavarande stadgan rörande ny bygges-väsen det jemte dermed sammanhängande
ärenden.

40:o af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för Pastors-embeteua i Riket.
(171.)

Har i följd af Kong!. Maj:ts beslut om upphörande af all fribrefsrätt förfallit.

41:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk in. in. (37.)

I detta mål äro Kammar- och Kommers-kollegium genom nådiga beslut den 22 Maj
1868 och den 2 Augusti 1871 anbefaldaatt efter bergslagsintressenternas hörande inkomma
med underdånigt utlåtande, hvilket ännu afvaktas.

42:o af den 9 Maj 1868, i fråga om förnyade stadganden rörande Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (52.)

Sedan såväl Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen som Kong!. Norska Regeringen
blifvit hörda, har Kong!. Maj:t den 19 innevarande månad, med godkännande af ett uppgjordt
förslag till Ny Förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfarts förhållanden, beslutat att till Riksdagen och Storthinget aflåta nådiga Proposi-''
tioner i ämnet.

43:o af den 3 April 1869, angående kronobrefbäringens skiljande från jordbruket
m. m. (25.)

1 anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning har Kong!. Maj:t, efter
vederbörande embetsmyndigheters hörande, till innevarande års Riksdag allåtit nådig Proposition
om kronobrefbäringens upphörande med utgången af innevarande år, hvilken Proposition
föranledt Riksdagens underdåniga skrifvelse den 3 sistliden Maj.

44:o af den 7 Maj 1869, i fråga om ett nytt myntsystem, grundad! på guld. (48.)
I anledning af denna skrifvelse har Kong!. Maj:t till Riksdagen i ämnet aflåtit nådig Proposition,
som föranledt Riksdagens underdåniga skrifvelse den 24 Maj 1873.

45:o af den 11 Maj 1869, angående beskattningen och tillverkningen af hvitbetssocker
inom landet. (58.)

Sedan Kong!. Maj;t, efter vederbörande» hörande, aflåtit nådig Proposition till Riksdagen
om antagande af förslag till förordning om beskattning af hvitbetssocker-tillverkningen i
Riket, har nämnda Proposition föranledt Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet den
22 sistlidne Maj.

46:o af den 13 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (78.)

Sedan det i anledning åt denna skrifvelse lian Öfver-direktören vid mynt- noll kontrollverken
infordrade utlåtande öfver Riksdagens anhållan, att exemplar af de vid myntverket
präglade mynt och medaljer skulle utlemnas till sådana större Institutioner, som voro för
allmänheten tillgängliga, till Kong!. Maj:t inkommit, har Kong!. Magt den 1 tf innevarande
månad låtit detta ärende sig föredragas och dervid icke funnit skäl att till Riksdagens
berörda anhållan lemna nådigt bifall.

47:o af den 10 Maj 1871, angående ar 1870 verkstad revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning är 1868. (32.)

De beträffande åt Riksdagen i denna skrifvelse väckta frågor om vidtagande åt sådana
åtgärder, att dels allmänna medel icke af någon embetsmyndighet hädanefter finge, utom
i tall af tvingande omständigheter, såsom förskott utanordna^ och dels en tidigare utslutning
och revision af allmänna räkenskaper måtte ega rum, från Statskontoret och Kammar-rätten
infordrade utlåtanden hafva ännu icke till Kong!. Maj:t inkommit.

48:o af den 10 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitol. (43.)

I anledning af Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut om upphörande vid 1871
ars utgång af Statsverkets magasins- och brödbakningsrörelse i landsorterna med hvad
dermed egde sammanhang, har Kong!. Maj:t, i enlighet med det åt Riksdagen lemnade
bemyndigande, dels den 28 December 1872 och dels den 28 Februari och den 14 November
1873 meddelat beslut angående dispositionen af de kronans magasins-och bageribyggnader
i landsorterna, som icke redan voro vid föregående berättelses afgifvande
disponerade.

49:o af den 17 Maj-1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (50.)

Sedan, i fråga om Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning rörande all tjenstemanna-pensionerings
öfverlemnande till Civil-statens pensions-inrättning, Civil-statens fullmäktige
afgifva underdånigt utlåtande samt pensions-inrättningens Direktion sig yttrat,
har Kong!. Maj:t till innevarande års Riksdag afla tit nådig Proposition i ämnet, hvilken
föranledt Riksdagens svar i underdånig skrifvelse af den 21 Maj innevarande är.

5(ko af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kong!. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan den för utredning af detta ärende tillsatta Komité afgifvit underdånigt betänkande
i ämnet, har Kong!. Maj:t den 18 sistlidna April anbefalt Kammar-rätten att efter Länsstyrelsernas
och Konsistoriernas hörande deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket
ännu ej inkommit.

51:0 af den 18 Maj 1871, angående stämpelpappersafgiften. (75.)

Sedan, i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse framstälda begäran om utredning åt
vissa stämpelpappers-afgifters belopp under de senaste åren, Rikets samtlige Hofrätter
inkommit med uppgifter angående beloppen af nämnde afgifter åren 1866''—70 för handlingar,
som ingifvits till de under dem lydande Domstolar, så har Kongl. Maj:t den 30

Januari innevarande år befäl!., att samma uppgifter borde till .Riksdagens Bevillningsutskott
öfverlemnas.

52:o af den 8 Maj 1872. angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (15.)

Sedan, beträffande Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning att, vid uppgörande
af förslag till normalstater för Post- och Telegrafverken, afiöningsförmånernas särskiljande
i lön, tjenstgöringspenningar och ålderstillägg borde tillämpas äfven för de vid nämnda
Verks Styrelser anstälde tjensteman, har, sedan med iakttagande häraf förslag till 1874
års utgiftsstater för nämnda Verk till Kong]. Maj:t inkommit, nådiga Propositioner blifvit
i ämnet atiåtna och af Riksdagen besvarats i dess underdåniga skrifvelse angående Sjunde
Hufvudtiteln den 22 Maj 1873.

53:o af den 8 Maj 1872, angående den år 1871 verkstälda revision af Statsverkets
in. fl. allmänna fonders förvaltning år 1869. (53.)

Vidkommande Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning rörande ifrågasatt meddelande
af föreskrift om insättande i Bankinrättning af allmänna Verks och Inrättningars
kontanta och för löpande utgifter ej behöfliga behållningar, har, sedan Statskontoret med
utlåtande inkommit, Kong]. Maj:t vid föredragning af detta ärende den 26 Augusti innevarande
år meddelat allmän föreskrift i ämnet.

54:o af den 8 Maj 1872, angående upphörande af hofveriskyldigheten till Kungsgårdar
och Militieboställen i Skåne. (54.)

1 anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kong!. Maj:t den 24 Maj 1872 infordrat
Kammar-kollegii och Arméförvaltningens underdåniga utlåtande, hvithet ännu ej till
Kong!. Maj:t inkommit.

55:o af den 10 Maj 1872, angående förberedande undersökningar rörande Kong!.
Hofstallets förflyttning samt uppförande å Helgeandsholmen af nytt Riksdagshus
m. m. (57.)

Sedan, med anledning af ett utaf Öfverintendents-embetet afgifvet förslag till förflyttning
af nämnda stall till Artilleriplanen å Ladugårdslandet, Kong!. Maj:t infordrat Stockholms
Stadsfullmäktiges yttrande i fråga om de vilkor, hvarunder Staden kunde vara villig att
för ändamålet till Kronan öfverlåta sin rätt till tomterna N:ris 5, 6, 7 & 8 i qvarteret
Bodarne söder om berörda plan, så hafva i häröfver afgifvet utlåtande bemälde Fullmäktige
förklarat sig beredvillige att, under vissa vilkor, afstå för stall anläggningen erforderliga
delar af nämnda tomter jemte derinvid belägna del af Kaptensgatan; och har Kong!.
Maj:t, vid föredragning derefter af ärendet den 31 sistlidne Oktober, anbefalt Öfverintendents-embetet
att uppgöra ritnings- och kostnadsförslag till ifrågavarande stallbyggnader.
56:o af den 30 April 1872, i fråga om kommunalförfattningarnes tillämpning i
Norrbottens och Westerbottens län. (43.)

Sedan dels Lappmarksbefolkningarne dels ock vederbörande myndigheter inom nämnda län
blifvit hörde, liar Kong!. Maj:t den 30 Januari innevarande år aflåtit särskilda nådiga
Propositioner till Riksdagen ej mindre om införande af bevillningstaxering i Westerbot -

tens och Norrbottens läns lappmarker, än äfven angående utfärdande af förordning om
skattläggningsmethod för samma lappmarker, hvilken Proposition föranledt Riksdagens
underdåniga skrifvelse i ämnet den 23 Maj innevarande år.

Stockholm den 23 December 1873.

Henne Loven.

7:o Kongl, Ecklesiastik-departementet,

57:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 16 April 1851, angående åtgärder
för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Kongl. Maj:t har den 13 December 1872 beslutat att till den nämnd, hvilken det tillkommer
att, enligt Kongl. Förordningen den 1 November samma år, ordna presterskapets
aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar, låta öfverlemna handlingarne i
omförmälda ärende för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de nämnden i öfrigt
uppdragna göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna föranleda.

58:o af den 12 Juli 1851. angående afskaffande af handeln med apotheksprivilegier.
(94.)

Sedan Kongl. Maj:t, efter inhemtande af Sundhets-kollegii och Apothekare-societens Direktions
underdåniga utlåtanden, den 4 April 1873 till Riksdagen aflåtit nådig Proposition
i ämnet, har Kongl. Maj:t den 9 påföljande September detta ärende afgjort.

59:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande. (262.)
Sedan en i nåder förordnad Komité inkommit med underdånigt förslag till Lag angående
sundhetsförhållandenas ordnande och Sundhets-kollegium deröfver sig yttrat, fann Kongl.
Maj:t vid underdånig föredragning deraf den 30 Juni 1860 med pröfningen af berörda
förslag böra tills vidare anstå; och har, efter nådigt uppdrag, Revisions-sekreteraren Alb.
Lindhagen sedermera utarbetat förslag till författning angående allmänna helsovården i
Riket, hvilket förslag'' den 31 December 1870 inkommit.

60:o af den 16 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecklesiastik Boställsordning.
(17,)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefalt Kammar-kollegium att utarbeta och
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till Förordning -i den syftning Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse angifver samt bemälda Kollegium den 24 Maj 1865 sådant förslag
afgifva; så har Kongl. Maj:t den 9 påföljande Juni i nåder förordnat, att samtliga
Domkapitel i Riket skulle, efter det vederbörande presterskap kontraktsvis blifvit hördt,
med dess och egna underdåniga utlåtanden i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma; hvarefter
och sedan omförmälda från Domkapitlen infordrade yttranden inkommit och Kongl. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande, till följd af nådig befallning, jemväl i ämnet sig yttrat,
Kammar-kollegium den 16 Juli 1867 afgifvit anbefaldt förnyadt utlåtande i frågan.

61:o af den 16 Maj 1863, angående ändring i afseende på anställande af Medicine
Kandidat- och Licentiatexamina af 1861 års stadgar för Karolinska MedicoKirurgiska
Institutet. (88.)

Sedan Kongl. Maj:t den 11 September 1863 anbefalt Kanslersembetet vid Upsala Universitet
att, efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva utlåtande, hvilket den 4 April 1865
till Kongl. Maj:t inkommit; så har Kongl. Maj:t den 12 December 1873 detta ärende
afgjort.

62:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten.
(72.)

Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtlige Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet vid Universiteten,
till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt .utlåtande af den
23 Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Maj:t i denna fråga inhemtat Allmänna Kyrkomötets
yttrande, hvilket den 12 påföljande Oktober inkommit.

63:o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid Prestval
äfvensom vid tillsättandet af Folkskolelärare, Organister och Klockare samt
annan Kyrkobetjening. (86).

Kongl. Maj:t har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtlige Domkapitels, äfvensom
Hof- och Stockholms stads Konsistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock till Kongl. Maj:t
inkommit; Och har detta ärende den 5 Januari 1869 blifvit öfverlemnadt till behandling
af den för revision af kyrkolagen förordnade Komité.

64:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i
gällande stadganden om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för
presterlig befordran. (91.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse, jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i
ämnet, blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie-departementet till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnad, har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inhemtat underdånigt
utlåtande från Allmänna Kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober
inkommit; Och har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling
af den för revision af Kyrkolagen förordnade Komité.

65:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört den Danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
1870 den 17 Juni har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammar-Kollegium att, efter vederbörandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

66:o af den 13 Maj 1870, angående revision af stadgan för rikets elementarläroverk.
(64.)

Sedan Kongl Maj:t den 21 Oktober 1870 förordna! en Komité för verkställande af revision
af nämnda Stadga och denna Komité den 23 Juli 1872 inkommit med underdånigt
Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1874 års Riksdag. 5

Betänkande, hav Kong!. Maj:t den 3 Januari 1873'' till Riksdagen allåtit nådig proposition
i ämnet.

67:o af den 18 Maj 1871, angående förändrade föreskrifter rörande skyldighet att
deltaga i kostnaden för anskaffande och underhållande af rum för folkskolan.
(73.)

Kong!. Maj:t hav den 9 Juni 1871 i nåder anbefalt Kammar-Kollegium att, efter vederbörandes
hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 27 Oktober 1873
inkommit.

68:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Konsistorii-Notariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

1871 den 9 Juni har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt samtlige Domkapitel samt Hof- och
Stockholms stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka ock till
Kongl. Maj:t inkommit.

69:o af den 22 April 1872, angående utarrendering af enkesäte!! i Halland och
Bohus Län. (30.)

Efter att häröfver hafva inhemtat Kammar-Kollegii underdåniga utlåtande, har Kongl.
Maj:t den 9 September 1873 detta ärende afgjort.

70:o af den 30 April 1872, angående rättighet för församlingarne att bestämma
Klockares aflöning. (45.)

1872 den 24 Maj har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammar-Kollegium att, efter vederbörandes
hörande, sig i ämnet yttra; men detta yttrande har ännu icke inkommit.

71:o af den 3 Maj 1872, angående ordnandet af den medicinska undervisningen. (47.)
Kanslersembetet vid Universiteten har den 14 Juni 1873 inkommit med infordradt utlåtande
i detta ärende, hvilket den 12 påföljande December blifvit af Kongl. Maj:t afgjordt.
(Se N:o 61 här ofvan).

72:o af den 6 Maj 1872, angående skyldighet för innehafvare af sådan Statens
egendom å landet, för hvilken bevillning efter 2:a artikeln ej erlägges, att utgifva
fyllnadsbidrag till folkskolelärares aflöning. (48.)

Sedan Kongl. Maj:t den 24 Maj 1872 infordrat Kammar-Kollegii och Stats-Kontorets
underdåniga utlåtande, har Kongl. Maj:t den 2 September 1873 låtit utfärda nådig Kungörelse
i ämnet.

Stockholm af Kong!. Ecklesiastik-departementets Registrators-Kontor den 8 Januari
1874.

Ex officio

F. A. Westerling.

Tabell, utvisande, hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1873
aflåtna, i 10:de Samlingen af Bihanget till Kamrarnes protokoll för samma Riksdag'' införda
skrivelser finnas upptagna i Stats-departementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörtla samling, och det sednare
talet nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	26	35	51	64	76	86
2	2	27	36	52	89	77	88
3	*)	28	37	53 21,	25, 65	78	9, 83
4	3	29	*38	54	63	79	80
5	*)	30	39	55	67	80
6	*)	31	50	56	68	81	77
7	29	32	53	57	66	82	45
8	4	33	40	58	6	83	71
9	27	34	51	59	8	84	92
10	**)	35	54	60	7	85	78
11	28	36	18	61	42	86	72
12	48	37	55	62	74	87	10
13	49	38	56	63	84	88	90
14	*)	39	57	64	75	89	11
15	*)	40	58	65	76	90	12
16	*)	41	59	66	85	91	13
17	*)	42	60	67	43	92	14
18	*)	43	61	68	44	93	15
19	*)	44 ''	19	69	69	■94	46
20	52	45	62	70	91	95	47
21	30	46	5	71	87	96	79
22	31	47	17	72	70	97	81
23	32	48	20	73	22	98	16
24	33	49	26	74	23, 82	99	73
25	34	50	41	75	24

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksbanken.

Till

IRIIKSID Jk.C3-EZtsT -

Berättelse

Kommitterade för tryckfrihetens
år 15-0 1.

I]nder (len lrå» början af sistlidna års Riksdag förflutna tid har något ärende af beska!-

Zu £ £;!, ™"r''j<les %äni **anumnåt! hvi,“ *—«—

Stockholm den 15 Januari 1874.

N. A. FRÖMAN.

BROR. EM. H1LDEBRAND. J. J. NORDSTRÖM. JOD. ER. RYDQVIST.
J. ARRHEN1US. CARL J. SCHÖNING. FRITH. ÖRAFSTRÖM.

O. R. Themptander.

Bil. till Jmt.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1874 års Riksdag.