JUSTITIE-OMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1872:Jo)

JUSTITIE-OMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE.

afgifven vid lagtima

riksmötet år 1872;

samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse,

STOCKHOLM,

G. W. Blom q vists Boktryckeri, 1872.

INNEHÅLL.

Inledning.................. . j ''

Redovisning för åtal anstälda emot

1) Borgmästaren i Strömstad, för underlåtenhet att ordna och förteckna Rådstufvu rättens

arkif............... 2

2) Rådstufvurätten i Engelholm, för försummel

konkurs-förteckningar.......

3) Polismästaren i Stockholm, för olaga häktning

skingrat sin konkursmassas egendom (forts, från sid. 14 i 1871 års embetsberättelse)
................... 2 g

5) En tillförordnad Ordförande uti Wartofta häradsrätt i Slättängs tingslag, för för dröjdt

expedierande af utslag rörande häktad person...........

ö) Den ständige och eu tillförordnad Domhafvande i Walla, Wilske och Skånings härad,

för enahanda försummelse, som nyss nämndes...........19_

7) Landshöfdinge-embetet i Elfsborgs län, för försummelse och oriktigt förfarande i

ett ärende rörande senaste riksdagsmannavalet i Ås och Gäseneds härads valkrets 24.

8) Domhafvande!! i Films och Dannemora tingslag, för förment oriktigt beslut, i fråga

9) Länsmannen i Inlands södre härad i Göteborgs och Bohus län, för olaga häktning 29.

10) En tillförordnad Domhafvande i Alfta tingslag, för olaga beslut i fråga om en till talad

persons inmanande i häkte................33

11) Landskamreraren i Westmanlands län, för oriktig expedition af Konungens Befall ningshafvandes

utslag rörande fördelning af betalningsskyldigheten, i fråga om
ett af allmänna medel beviljadt odlingslån, (forts, från 1871 års embetsberättelse
sid. 56)........................ 40.

12) Ständige Domhafvanden i Gotlands norra härad, för orätt dom.......41.

13) En tillförordnad Domhafvande i Sjuhundra härad och tillika ordförande uti Råd stufvurätten

i Norrtelje samt sistbemälde Rätts ledamöter, för dröjsmål med insändande
för verkställighet af utslag rörande häktade personer......42.

14) Borgmästaren i Söderhamn, för vållande dertill, att ransakning rörande häktad per son

vid bemälde Rådstufvurätt blifvit oskäligen fördröjd........46.

15) En tillförordnad Domhafvande i Öfver Luleå tingslag, för förment oriktigt domslut

i fråga om rättegångskostnader................48.

16) Konungens Befallningshafvande LWermlands län, för oriktigt beslut rörande verk ställande

af straff.....................55.

17) Rådstufvurätten i Sundsvall, för dröjsmål med utfärdande af fullmagt för riksdags mannen

i Andra kammaren från valkretsen Sundsvall—Östersund.....63.

18) Eu tillförordnad Domhafvande i Norra Möre härad, för dröjsmål med insändande

för verkställighet af utslag rörande häktad person..........66.

19) En tillförordnad Domhafvande i Bollnäs tingslag, för oriktigt beslut om faststäl lande

af ackord i konkurs..................68.

20) Magistraten i Luleå, för olaga beslut, hvarigenom till två serskilda personer upp låtits

en och samma staden tillhörig tomt m. m...........73.

<1 Oi

Sid.

Angående lagskipniugens tilllstånd.................78.

Underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t: _

a) angående förtydligande af Kongl. Brefvet den 19 Januari 1864 rörande ansvar för

beväringsskyldig vid Gotlands nationalbeväring, som förfallolöst uteblifver från
vapensyn, mönstring eller vapenöfning samt om delgifning af beslut uppå permissionsansökningar
.....................

b) rörande skyndsammare befordrande till verkställighet af utslag angående häktade per y''

»'' Q <"*

spner.........................

c) angående upphäfvande eller ock förtydligande af hvad Kongl. Förordningen den 21

September 1860 innehåller i fråga om pass för utländske handelsresande . . 89.

Sammandrag af Revisionssekreterarnes arbetsredogörelse för år 1870 ^......92.

Anmälan om de under år 1871 inkomna klagomål och förordnade åtal.....94.

Embetsresan.........................

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen före skrifver,

af Kongl. Maj:t sedan sistförflutna riksmötes början meddelad ... 95.

Om de från Kongl. Stats-departementen inkomna uppgifter, som öro intagna i Bilagorna —

BILAGOR:

Uppgifter från Kongl. Stats-departementen på de vid lagtima Riksdagen år 1871 aflåtna
underdåniga skrifvelse!'' och de i anledning deraf hos Kongl. Maj:t vidtagna

åtgärder....................... •

» å de i nyssberörda underdåniga skrivelser omförmälde ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda.....................

» å de under förutgångna riksmöten till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser
rörande ärenden, hvilka i Justitie-ombudsmannens embetsberättelse!'' för förflutna
år finnas upptagna såsom helt och hållet eller till någon del oafgjorda,
äfvensom å de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna . . . .

Tabell öfver förstberörda uppgifter.......''..........

Berättelse, afgifven af Kommitterade för tryckfrihetens vård.........

20.

22.

37.

39.

Till Riksdagen.

Deri utredning af lagskipningens tillstånd i riket, liyilken det åligger Justitieombudsmannen,
jemlikt 14 § i deri för honom utfärdade instruktion, att
uti allmänna redogörelsen för embetets förvaltning inrymma, må, enligt
vedertaget bruk, börjas med redovisning för de åtal, som, förnämligast för
fei eller försummelser ^lagskipning^, blifvit emot embets- och tjensteman
anstälda, och hvilka nått den utveckling att de varit föremål åtminstone
för en domstols slutliga behandling.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1872 års Riksdag. 1

Den uppmärksamme betraktaren skall af en sådan redovisning, bättre
än af ett i allmänna ordalag uttaladt omdöme, bilda sig eu föreställning om
lao-arnes handhafvande, han må nu forska efter lagskipning^ fortjenster
och brister, eller efter måttet af insigter, skarpsinnighet, oväld och rättvisa
hos de personer, som hafva sig. anförtrodd lagarnes tillämpning.

Det är visserligen sannt, att till åtal föranleda, icke alla angitvelser
eller iakttagelser utan endast de, som äro af någon vigt och kunna lagligen
bevisas; lika sannt är ock, att endast ett högst ringa antal
som med lagtillämpning hafva befattning, på detta satt, för sina germngar
och åsicter kommer under skärskådande; men om det är endast pa tillforlit
libell utredda sakförhållanden och icke på obestyrkta angivelse!-, förmodanden
och rvliten som samvetsgranna omdömen kunna grundas ; om det nu, såsom
det under åratal visat sig, befinna, att, oaktadt det mest obegränsade.tillf alle
till ano-ifvelser emot embets- och tjensteman som tillvaron åt Justitie-om
budsmans-embetet erbjuder, jemföreisevis få dylika angifvelse!- förekommit
och dessa, då de varit så bestyrkta att något afseende a dem lagligen kunnat
fästas rört för det mesta försummelser eller fel af ringa betydelse ur sed ig
synpunkt betraktade, kunna tvifvelsutan icke ovigtig» slutsatser i fråga om
lagskipningens tillstånd, så i det ena som andra af ofvan antydda hanseenden,
utaf dessa redovisningar dragas.

Vid mitt besök, under 1867 års embetsresa, uti Rådstufvurattens i
Strömstad arkif anmärktes, att Magistratsprotokollen och de till Iladstutvurätten
ingifna Bouppteckningar icke voro sa ordnade, att urskiljas kunde,
för Indika år dylika handlingar funnos eller icke funnos, äfvensom att förteckning
öfver arkifvets innehåll saknades. Borgmästaren, vid tillfallet närvarande,
åtog sig att afhjelpa nämnda brister; och da han i skrifvelse den
23 September berörda år derom erinrades, uppgå* han, under den 30 nastpåföljande
Oktober, att Magistratsprotokollen från ar 1849, da Borgmästaren
tillträdde embetet, vore, likasom Rådstufvurättens Dombocker och Smapro
tokoll, inbundna uti serskild» band, och att Bouppteckningar för de forsta
åren af Borgmästarens tjenstetid funnes hoplagda i serskild» pundtal toi
hvarje år men för senast förflutna åren infästa i domböckerna, i hyll k a alltså
alla till Magistraten och Rådstufvurätten hörande protokoll och handlingar
vore förvarade; men enär, beträffande ordnandet af arkifvet för Borgmästarens
företrädares tid och upprättande af inventarium deröfver, dithörande handlingar
förvarades i ruin, som icke kunde eldas, och Borgmästarens helsa icke
medgåfve längre vistande i kyla, anhölle Borgmästaren, att med sagda ordnande

och inventarii-förtecknings upprättande måtte lennias anstånd till blidare
årstid. På min skrifvelse sedermera den 18 September 1868, i hvilken jag,
eftersom den utlofvade förteckningen ej inkommit, påminte Borgmästaren
om hvad han i berörda hänseende sig åtagit, erhölls, under den 4 November
samma år, det svar, att uppteckning af arkifvet påginge, och att förteckningen
öfver detsamma ofördröjligen skulle til! mig insändas; men, ehuru
jag den 30 December 1869 ånyo erinrat Borgmästaren om fullgörande af
hvad ifråga om arkifvet honom ålåge, hade likväl något meddelande från honom
ej inkommit, då jag den 27 Augusti 1870 åt Advokatnskals-embetet i Kongl.
Göta Hofrätt uppdrog att tilltala Borgmästaren för hans underlåtenhet att
behörigen ordna och förteckna ifrågavarande arkif, hvilket åtal bemälda
embete genom memorial den 20 påföljande September anhängiggjorde.

I sin till Kongl. Iiofrätten afgifna förklaring anförde Borgmästaren:
att arkifvet från 1849 års början, då han tillträdde Borgmästarebefattningen,
vore, beträffande såväl Rådstufvurättens och Magistratens protokoll som ingifna
Bouppteckningar, fullständigt och ordnadt; att han förnekade sig varaskyldig
att afhjelpa och ordna de af hans företrädare i tjensten begångna
fel och efterlemnade brister, hvilket, enligt Borgmästarens åsigt, vore ett
Strömstads stads men icke hans åliggande; att han visserligen vid min inspektion
förklarat sig villig tillmötesgå min önskan med afseende på ordnandet
och förtecknandet af arkifvet, i anseende hvartill han jemväl, sedan
Stadsfullmäktige afslagit hans framställning om arbetets utförande på stadens
bekostnad, åt två personer uppdragit att, mot ersättning af Borgmästaren
enskilda ordna och förteckna arkifvet intill Borgmästarens tjenstetid;
att desse personer dock, med afseende å uppdragets vidd, dermed upphört
och frånsagt sig fortsättningen af arbetet; samt att Borgmästaren icke destomindre
vore villig att, för infriande af sitt gifna löfte, ordna ifrågavarande
arkif och derå upprätta förteckning jemväl för tiden intill Borgmästarens
tillträde af sin befattning, förutsatt likväl, att arbetet'' inskränktes till förtecknandet
af protokoll och bouppteckningar, men att, derest arbetet ansåges
böra vidare utsträckas, Borgmästaren hemstälde, att serskild person, på
stadens bekostnad, måtte dertill förordnas.

I slutligt memorial har Advokatfiskals-embetet, för bemötande af
Borgmästarens sålunda uttryckta åsigt, att han ej skulle hafva åliggande
att föranstalta om arkifvets bringande i ordnadt skick, anfört att, beträffande
Häradsrätterna, så väl 2 Kap. 7 § Rättegångsbalken innefattade föreskrift
om förvarande i häradskistan af allmänna stadgar och handlingar,
som häradet anginge, och förbud för Häradshöfding att något deraf skingra
för den, som efter honom i embetet trädde, som ock 5 § i LandshöfdingeInstruktionen
den 4 November 1734 utvisade, att öfver alla sådana hand -

lingar skulle vara upprättad förteckning eller, såsom orden lydde, »ett riktigt
register», hvaraf ett exemplar borde tillställas Landshöfdingen, som eftersåge,
att allt »oförryckt» blefve behållet och förvandt; att 12 § i nu gällande
Instruktion för Landshöfdingarne i Rikets län af den 10 November 1855
innehölle bestämmelse derom, att Stadsdomstolarnes ej mindre än Iläradsrätternes
arkif borde »i god ordning förvaras med deröfver upprättade förteckningar;»
att Advokatfiskals-embetet ansåge det hafva tillkommit Borgmästaren,
att vid tillträdet af Borgmästarebefattningen hos vederbörande hafva
gjort framställning om inventering af arkifvet samt upprättande af inventeringsinstrument
till ådagaläggande af det skick, hvari han mottagit arkifvet;
att, enär Borgmästaren emellertid sådant förgätit, han ock, då redovisning
rörande arkifvets skick honom nu affordrades, till slik redovisningsskyldighet
måste vara förbunden; och att Advokatfiskals-embetet ej kunde tillstyrka
bifall till en sådan begränsning, med afseende å ordnandet och förtecknandet
af arkifvet, som Borgmästaren åsyftat, helst, utom protokoll och
bouppteckningar, andra handlingar, såsom arfskiften, auktionsprotokoll m. m.,
hvilka förvarades i arkifvet, borde noggrannt vårdas; hvarjemte Advokatfiskals-embetet
yrkat, att Borgmästaren måtte, för underlåtenhet att ordna
och förteckna ifrågavarande arkif, fällas till bötesansvar efter 17 § i 25
kap. Strafflagen samt förpligtas vid lämpligt äfventyr att inom tid, som
Kong!. H of rätten bestämde, visa. det han berörda arbete fullgjort.

Sedan Borgmästaren inkommit med förklaring öfver detta slutpåstående,
har Kongl. Hofrätten, genom utslag clen 15 Juni 1871 sig utlåtit: att
alldenstund af stadgandena uti de af Advokatfiskals-embetet åberopade lagrum,
jemförda med hvarandra, måste anses följa skyldighet för Borgmästaren,
som icke ifrågasatt, att Rådstufvurättens och Magistratens i Strömstad arkif
omhänderhafts af annan än Borgmästaren, att ordna och förteckna de till
arkifvet hörande handlingar; fördenskull och emedan Borgmästaren, vid
det förhållande att han, enligt hvad hans förklaring utmärkte, försummat
att vid sitt tillträde af Borgmästaretjensten föranstalta om inventering i
behörig ordning af arkifvet, måste vidkännas de olägenheter, som af dylik
försummelse kunde blifva eu följd; ty och då Borgmästaren underlåtit att,
i enlighet med hvad jag i serskilda skrivelser till honom påkallat, ordna
arkifvet och förteckna dit hörande handlingar, samt han härigenom ådragit
sig ansvar för tjenstefel; pröfvade Kongl. Hofrätten lagligt att, jemlikt 25
Kap. 17 § Strafflagen, döma Borgmästaren för den honom af Advokatfiskals-embetet
till last lagda försummelse bota tjugo riksdaler till kronan;
och förpligtades Borgmästaren, vid vite af femtio riksdaler, att före den 1
derpåföljande November antingen med vederbörligt intyg i Kongl. Hofrätten
visa, att Rådstufvurättens och Alagistratens domböcker och protokoll

blifvit behörigen ordnade samt förteckningar öfver af Magistraten vfcrkstälda
arfskifte!! och til! Rådstufvurätten ingifna bouppteckningar upprättats, eller
ock, derest laga hinder härför mötte, sådant hos Kong!. Hofrätten anmäla.

Då jag under embetsresa år 1868 besökte Engelholm, anmärktes, att
bland Rådstufvurättens i nämnde stad handlingar saknades sådana förteckningar
öfver förmynderskap och konkurser, som, enligt 2 § i Kongl. Förordningen
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs gods den
24 September 1861 och 127 § i Konkurslagen den 18 September 1862, böra
af Rätten i stad föras. Då sedermera Rådstufvurätten underlät åt inom
viss för sådant ändamål förelagd tid hos mig anmäla, att de saknade förteckningarne
blifvit fullständigt upprättade, och det följaktligen måste antagas,
att den anmärkta försummelsen icke var afhulpen, uppdrog jag, i
skrifvelse den 24 Maj 1869, åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge att hos Kong!. Hofrätten lagligen tilltala
Rådstufvurättens ordförande och ledamöter för hvad dem i nyssnämnda
hänseende till last läge; hvarefter bemälda embete i ett den 21 Juni sistnämnda
år till Kongl. Hofrätten ingifvet memorial anmält sig till utförande
af åtal mot Rådstufvurätten för uraktlåtenhet att hålla ofvanberörda förteckningar.

I anledning häraf hafva Borgmästaren samt de personer, hvilka såsom
ständige ledamöter suttit i Rådstufvurätten från och med år 1862, uti infordrad
och afgifven förklaring — med företeende af två af Rådmannen i
Helsingborg vice Häradshöfdingen C. utfärdade intyg, daterade den 26 Juli
1869 och innehållande det ena: att Borgmästaren i Engelholm förevisat
behörigen upprättade diarier öfver förmynderskaps- och konkursärenden vid
Rådstufvurätten i nämnde stad, och det andra; att för C. blifvit företedt
diarium öfver så väl de förmynderskap, som från och med år 1862 förekommit
vid samma Rätt, som ock öfver de derstädes från och med år
1864 till dagen för bevisets utgifvande anhängiga konkursmål — hufvudsakligen
andragit: att förteckningar öfver förmynderskap och konkurser vid
Rådstufvurätten blifvit förda jemväl innan de uti vice Häradshöfdingen C:s
intyg om förmälda diarier upprättades, ehuru förteckningen öfver förmynderskap
varit »mindre systematisk», samt förteckningen öfver konkurser
endast bestått i anteckningar å omslaget till hvarje konkursakt; på grund
hvaraf och då ifrågavarande förteckningar dåmera vore upprättade i behörigt
skick, Rådstufvurätten förväntat, att åtalet skulle förfalla; hvarförutan
Rådstufvurättens trenne ledamöter, till sitt fredande från påföljd af åtalet,

serskild andragit, att de om tillvaron af ofvaubcrörda lagstadganden erhållit
kännedom först genom Advokatfiskals-embetets nyssnämnda memorial.

i slutpåståendet anförde Advokatfiskals-embetet: att genom de af
vice Häradshöfdingen C. utfärdade intyg väl finge anses vara ådagalagdt
att, hvad vidkomme förteckningen öfver konkurser, anmärkta försummelsen
blifvit af Rådstufvurätten afhulpen; hvaremot, då innehållet af ofvanberörda
Kongl. Förordning den 24 September 1861 tydligen utmärkte, att den i
2 § af samma Kongl. Förordning föreskrifna förteckning borde upptaga
jemväl de förmynderskap, som vid den tidpunkt, då Förordningen blef till
efterlefnad gällande, från föregående tiden stodo under Rättens vårdnad,
men, att sluta af vice Häradshöfdingen C;s omförmälda bevis, endast de
efter 1862 års ingång tillkomna förmynderskap blifvit i den af Rådstufvurätten
upprättade och C. förevisade förmyndareförteckning anmärkta, Rådstufvurätten,
enligt Advokatfiskals-embetets förmenande, icke visat sig
hafva, med hänsyn till sistberörda förteckning, fullgjort hvad bemälde Rätt
ålegat; hvadan och då hvarken hvad Rådstufvurättens ordförande och ledamöter
i sin förklaring uppgifvit rörande anteckningar, som, i stället för de
i lag stadgade förteckningar öfver förmynderskap och konkurser, skola blifvit
vid Rådstufvurätten förda, eller hvad ledamöterne i Rådstufvurätten till
sitt urskuldande serskildt i förklaringen andragit, vore af beskaffenhet att
kunna tillvinna sig något afseende vid bedömandet af åtalet, Advokatfiskalsembetet
yrkade, det måtte Borgmästaren samt Rådstufvurättens ledamöter
ej mindre dömas att med bötesansvar, enligt 25 Kap. 17 § Strafflagen,
umgälla det dröjsmål med upprättande af ifrågavarande förmynderskapsoch
konkursförteckningar, som ostridigt egt rum, än äfven föreläggande
meddelas Rådstufvurätten att, vid lämpligt äfventyr, inom viss tid hos Kongl.
Hofrätten styrka, att förmyndareförteckningen i ofvanantydda hänseende
blifvit satt i fullständigt skick; och hafva Borgmästaren och Rådstufvurättens
ledamöter uti härefter afgifven ytterligare förklaring, under åberopande
af hvad de förut anfört, bestridt det af Advokatfiskals-embetet yrkade
ansvar.

Sedan, i anledning af eu utaf bemälda embete den 28 Oktober
1870 ingifven skrift, Kongl. Hofrätten genom skrifvelse sagde dag från
Rådstufvurätten infordrat den uti vice Häradshöfdingen C:s intyg omförmälde
förteckning öfver förmynderskap, och densamma derefter för närmare
granskning till Advokatfiskals-embetet öfverlemnat, har nyssbemälda embete
uti en den 3 påföljande December inlemnad senare skrift, enär infordrade
förmyndareförteckningen funnits omfatta jemväl förmynderskap, som, då
Kongl. Förordningen den 24 September 1861 blef till efterlefnad gällande,

från föregående tiden stodo under Rättens vårdnad, frånträdt anmärkningen
om förteckningens ofullständighet i detta hänseende.

Genom utslag den 10 Mars 1871 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit
och emedan 2 § i Kongl. Förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom den 24 September 1861, jemförd med 4 §i
samma Förordning, samt 127 § i Konkurslagen den 18 September 1862
uttryckligen föreskrefve, att Rådstufvurätt i stad skall föra serskild förteckning
så väl öfver de under dess vårdnad stående förmynderskap som öfver
alla der anhängiga konkurser, samt derjemte tydligen angåfve hvad samma
förteckningar böra innehålla; men Rådstufvurätten, enligt hvad ostridigt vore,
allt från de tider, ofvanåberopade Kongl. Förordning och konkurslag blifvit
till efterlefnad gällande, intill anställandet af ifrågavarande åtal, eftersatt
skyldigheten att hålla så beskaffade förteckningar, som nämnda lagrum
bjöde; ty och som afseende ej kunde fästas å hvad Borgmästaren samt
Rådstufvurättens ledamöter till sitt urskuldande gemensamt andragit rörande
anteckningar, som i stället för förteckningar öfver förmynderskap och konkurser
skvdle blifvit vid Rådstufvurätten förda, eller å hvad de tre sistnämnde
till sitt fredande från påföljd af åtalet serskildt anfört angående
deras obekantskap med tillvaron af ofvanberörda lagstadganden; så, och då
dröjsmålet med behöriga upprättandet af ifrågavarande förteckningar således
måste, såsom försummelse i utöfningen af domare-embetet, föras till
last ej mindre Borgmästaren än äfven Rådstufvurättens ofvanomförmälde
ledamöter, hvilka tre sistnämnde, enligt hvad upplyst vore, tjenstgjort den
ene allt sedan 1862 års ingång, den andre under åren 1862, 1863 och 1864,
samt den tredje från och med år 1865, pröfvade Kongl. Hofrätten, som
lät bero vid Advokatfiskals-embetets frånträdande af anmärkningen i fråga
om ofullständighet i den af Rådstufvurätten numera upprättade förteckning
öfver förmynderskap, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen, rättvist döma Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter att för berörda försummelse till
kronan bota, Borgmästaren etthundra riksdaler, eu ledamot tjugu riksdaler
samt de begge andre ledamöterne hvardera tio riksdaler, allt riksmynt.

Oskar Rudolf Möllman klagade uti en den 11 Maj 1868 till mig
ingifven skrift deröfver, att han, som dels varit handlande i Stockholm dels
derefter och fortfarande vore handlande i Arboga, vid besök här i hufvudstaden
för uppgörande af en arfsangelägenhet och för att sedermera resa
utomlands, blifvit, utan att hafva på ringaste sätt förgått sig, uti Poliskammaren
uppkallad, hvarest Polismästaren förbjudit honom att vistas i

hufvudstaden; hvarefter Möllman, enär han ansett sig icke behöfva ställa
sig nämnda förbud till efterrättelse, är vorden i häkte insatt för att till
Arboga hemskickas; anmälande Möllman detta Polismästarens förfarande
såsom olagligt och stridande emot 16 § Regerings-formen till laga beifran,
under vrkande, att genast varda på fri fot stäld och fä tillgodonjuta sina
på intet sätt förminskade rättigheter.

Sedan denna skrift blifvit Ofverståthållare-embetet för polisärenden
meddelad, för infordrande af Polismästarens yttrande, och innan något sådant
yttrande inkommit, lät Möllman den .SO Maj berörda år till mig ingifva
''en ny skrift, i hvilken han ytterligare förde klagan deröfver, att han den
26 i meranämnde månad ånyo blifvit, på Polismästarens befallning, häktad
för att den 2 påföljande Juni med fångtransport återsändas till Arboga.

Med Polismästarens yttrande i ämnet insände Ofverståthållare-embetet
för polisärenden jemväl dess protokoll i förevarande ärende den 23
April samt den 6 och 26 Maj 1868, för hvilkas innehåll här korteligen
bör redogöras, innan Polismästarens yttrande återgifves och skärskådas.

Enligt protokollet den 23 April 1868 hade vederbörande poliskommissarie
rapporterat, det Möllman — hvilken år 1867 varit vid Rådstufvurätten
härstädes tilltalad men i brist af fullständig laga bevisning icke kunnat
sakfällas, samt, jemlikt rapport af den 16 September sistnämnda år,
då instälts i poliskammaren, för det han här i hufvudstaden uppehölle sig
utan att derom hafva gjort behörig anmälan, och förständiga^ att begifva
sio- till hemorten — vistades i hufvudstaden, utan att hafva sadant anmält,
och bodde hos sin broder, sjömannen A. F. Möllman; hvarföre Möllman
blifvit kallad till Poliskammaren. Vid förhöret derstädes hade Möllman
vidgått riktigheten af de uppgifter, Poliskommissariens rapport innehölle,
med det tillägg, att han hvarken gjort anmälan om sin bostad ej heller då
kunde uppgifva skälig anledning till sitt vistande i hufvudstaden: hvarförutan
Möllman medgifvit, att han i hufvudstaden saknade laga tjenst och
sysselsättning likasom ock sadana tillgångar, att han uteslutande af dem
kunde sig uppehålla; och då det ansetts vara upplyst, att Möllman borde
betraktas såsom eu för den allmänna säkerheten vådlig person, hade Poliskammaren
gifvit honom föreläggande, att inom utgången af en vecka lemna
hufvudstaden, vid äfventyr att eljest varda med fångskjuts till hemorten
befordrad.

Protokollet den 6 påföljande Maj innehöll åter, att Möllman, i trots
af nyssberörda föreläggande, då ännu vistades i hufvudstaden, hvarest han
sysslolös omkringströke samt derföre blifvit häktad och instäld i Poliskammaren,
der, på grund af de vid förra förhöret erhållna upplysningar och af

det

det Moll man då gifna föreläggande, vederbörande Poliskommissarie yrkat, att
Moll man, hvilken vore att anse såsom försvarslös och icke innehade sådant
tillståndsbevis, som, enligt gällande stadga för försvarslöse, erfordrades för
slik persons vistelse utom sin hemort, måtte varda till hemorten Arboga
af sänd; hvaruppå Ofverståthållare-em betet, med afseende å hvad sålunda
förekommit, och då Möllman, som i brist af full laga bevisning blifvit frikänd
från ansvar för inbrottsstöld, vore eu för allmänna säkerheten vådlig
person, beslutit, det Möllman skulle med nästa fångtransport afsändas till
Konungens Befallningshafvande i Westmanland.

Af protokollet för den 26 i nämnde manad inliemtades slutligen, att
vederbörande Poliskommissarie rapporterat, det Möllman, som återkommit
till hufvudstaden och den 22 i månaden erhållit föreläggande att före den
25 i samma månad begifva sig från hufvudstaden, icke hörsammat detta
föreläggande, hvarföre han vore till Poliskammaren inkallad; att vid det
derpå hållna förhör med Möllman, denne, på fråga om anledningen till hans
vistelse denna gång i hufvudstaden, uppgift, dels att han kommit hit för
att skaffa arbetare åt en hans broder i Arboga, hvilket dock icke lyckats,
dels att han hitrest för sitt nöje, dels ock att han vore stadd på resa till’
Amerika; och hade Möllman till sist yttrat, att som han ämnade återvända
till sin hemort i Arboga, så önskade han att få resa på fångskjuts,
emedan detta vore så billigt, och han i sådant fall befriades från att betala
kostnaden för hemresan. Ofverståthållare-embetet förklarade derpå
— sedan af Möllman lemnats obestridd att han hvarken innehade tjenst
eller idkade handel, landtbruk eller dylikt näringsfång eller genom andras
omvårdnad egde sin bergning ej heller vore känd såsom den der iakttoge
ordning och sedlighet i sitt lefverne och efter förmåga sökte sig ärligen
försörja, — att Möllman, hvilken i brist af bevis icke kunnat till ansvar
för stöld fällas, skulle, såsom senast mantalsskrifven i Arboga, då lika som
den 6 Maj med fångskjuts öfversändas till Konungens Befallningshafvande
i Westmanlands län, till hvilkens vidare förordnande han öfverlemnades.

De två serskilda förklaringar — den ena af den 30 Maj och den
andra af den 5 November 1868 — Indika Polismästaren till mig afgifvit,
innehöllo hufvudsakligen detsamma som nyssanförda protokoll med några
tillägg, om Indika här nedan närmare skall förmälas; och må här anmärkas,
att vid den ena af förklaringarne var fogad afskrift af Stockholms Rådstufvurätts
utslag den 18 Maj 1867, enligt hvilket Möllman, ehuru besvärande
omständigheter emot honom förekommit om delaktighet i inbrottsstöld,
likväl, i brist af full laga bevisning, icke kunnat emot sitt nekande
till ansvar fällas.

Ju,,st.-Ombudsmannen« Embetsberättelse till 1872 års Riksdag.

‘2

Vid öfvervägande af nu anförda handlingars innehåll tyckte jag mig
finna, att Ofverståthållare-einbetet grundat sitt anmärkta förfarande derpå,
att Möllman varit att anse såsom försvarslös person, hvilken bort efter
föreskrifterna i Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallna personer den 29 Maj 1846 behandlas; men detta både, efter
min tanka, skett utan att ett sådant förhållande varit fullständigt utredt
och utan att försöken till detsammas utredande med allvar bedrifvits. Då
imellertid nyssåberopade Stadga föreskrefve väsentliga inskränkningar i den
personliga friheten, hade det varit ett oeftergiflig! vilkor för samma stadgas
tillämpning, att den ifrågavarande personens egenskap af försvarslös blifvit
fullkomligen ådagalagd; och det var detta vilkor som öfverståthållareembetet
syntes hafva förbisett.

Den 23 April 1868 greps Möllman och instäldes till förhör i Poliskammaren,
såsom det ville synas, af den orsak, att Möllman den 16
September 1867 erhållit föreläggande af Ofverståthållare-embetet att begifva
sig till hemorten. Huru länge han derefter uppehållit sig i hufvudstaden,
eller om han stannat här hela tiden, var i protokollen icke uppgifvet.
I sin förklaring af den 30 Maj 1868 förmälde Polismästaren, att Möllman
anländt från Arboga till hufvudstaden i början af sistnämnde månad, hvilken
uppgift visserligen icke öfverensstämde med protokollet för den 23 April,
men som kunde antagas betyda, att Möllman ankommit kort före sistberörde
dag. Vid förhöret, som då hölls med Möllman, upptog protokollet
denne till last, att han icke gjort behörig anmälan om sin bostad, icke
kunnat uppgifva skälig anledning för sin vistelse i hufvudstaden, att han
der saknade laga tjenst och sysselsättning m. m.; men tillhörde Möllman
annan ort, så hade Ofverståthållare-embetet icke att fordra, det han i hufvudstaden
skulle vara i besittning af hvad som för laga försvar derstädes
var af nöden. När det icke kunde tillvitas Möllman, att han begått brott eller
i hufvudstaden besvärat allmänheten med betlande, tycktes mig Ofverståthållare-embetet
hafva saknat laglig anledning att taga någon befattning med
Möllman, så vida icke utredt och styrkt varit, att denne i sin hemort saknade
laga försvar och derifrån olofligen sig begifvit. Härom hade likväl,
så vidt protokollen visade, fråga icke uppstått vid de med Möllman hållna
förhör. I sin förklaring af den 5 November 1868 yttrade deremot Polismästaren,
att Möllman visserligen, enligt uppgift, gjort anmälan hos Magistraten
i Arboga, att han derstädes ämnade idka handel — hvilket åter
icke instämde med Möllmans till mig ingifna klagoskrift — men att, enligt
hvad förre Stadsfiskalen i nämnde stad skulle hafva upplyst, sådan rörelse
der icke utöfvats af Möllman. När och huruledes dessa uppgifter, den ena
som den andra, erhållits, derom lemnade handlingarne icke något närmare

besked Äfven i denna fråga hade det likväl varit af vigt att veta, när
Möllman anmält sig till handels idkande, och när Stadsfiskalen afgifvit den
upplysning, att Möllman icke utöfvade handel, emedan klart vore att, omnämnda
upplysning lemnades kort tid efter det Möllman gjort sin berörda
anmälan, denne då ännu icke kunnat vara i ordning med sin rörelse. Anmärkningsvärd!
syntes det mig ock, att förre Stadsfiskalen afgifvit nämnda
upplysning, utan att någon sådan blifvit begärd, likasom att Ofverståthållareembetet,
om det sökt upplysning i ämnet, sökt densamma hos förre Stadsfiskalen
och icke hos den tjenstgörande eller, ännu naturligare, hos Magistraten
i Arboga. — Detta om Möllmans första afsändande till Konungens
Befallningshafvande i Westmanlands län.

När Möllman derefter ännu eu gång till hufvudstaden återkom, syntes
omständigheterna ovilkorligen hafva påkallat närmare underrättelsers infordrande
ifrån bemälde Konungens Befallningshafvande, innan någon åtgärd
emot Möllman vidtogs.

Med det nu anförda hade jag ej velat förneka, det Möllman tilläfventyrs
var en försvarslös person, med hvilken kunnat förfaras efter ofvanåberopade
Stadga, men det syntes mig ligga Ofverståthållare-embetet till
last att, innan ett sådant förhållande blifvit till fullo ådagalagdt, samma
Stadgas föreskrifter rörande försvarslöse personers behandling på Möllman
tillämpades, emedan, med den åsigt om meranämnda stadgas tillämplighet
som Ofverståthållare-embetet i förevarande fäll lagt i dagen, snart sagdt
hvilken som helst i hufvudstaden sig uppehållande, annan ort tillhörande
person kunde löpa fara att blifva såsom försvarslös behandlad; och då Ofverståthållare-embetet
haft tillräckligt rådrum att styrka befogenheten af de
klandrade åtgärderna men sådant underlåtit, såg jag mig nödsakad att för
samma åtgärder ställa embete! till ansvar, och jag anmodade förthy uti
skrifvelse af nyss anförda innehåll Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea
Hofrätt, att emot Polismästaren, hvilken å Ofverståthållare-embetets vägnar
klandrade åtgärderne vidtagit och för den borde ansvara, anhängiggöra
laga åtal.

Under målets handläggning i Kongl. Hofrätten, och sedan Polismästaren
med förklaring dit inkommit, samt Möllman haft tillfälle att sig
yttra, har Advokatfiskals-embetet — under förmälan, hurusom genom nämnda
förklaring och dervid fogade handlingar syntes vara styrkt, att Möllman,
som, enligt Magistratens i Arboga skrifvelse till Advokatfiskals-embetet den
25 November 1869, redan den 30 September 1867 derstädes anmält sig
till utöfvande af handel, likväl under år 1868, eller vid den tid, då Polismästarens
anmärkta beslut fattades, icke idkat sådant yrke, och att Möllman
således, med afseende jemväl å hvad i öfrigt emot honom förekommit,

vid samma tid vant att anse såsom försvarslös; och hurusom Möllman,
hvilken af Polismästaren fordrat ersättning med fem hundra riksdaler bindande,
ärekränkning och förluster, hvilka genom Polismästarens öfverklagade
beslut skulle hafva tillskyndats honom, icke på något sätt ådagalagt
eller ens närmare uppgifvit beskaffenheten af samma ärekränkning och
förluster — i skrifvelse den 14 December 1869 till mig hemstält, huruvida
åtalet emot Polismästaren borde fullföljas; hvarjemte Advokatfiskalsembetet
med bifogande af ofvanåberopade handlingar anmält att, enligt
fångförteckningarne från Stockholms stads ransakningshäkte för år 1869,
Möllman tillika med hans broder under sommaren nämnda år åter varit
häktad och vid Stockholms Rådstufvurätt tilltalad för stöld, samt att Rådstufvurätten
genom utslag den 24 Augusti samma år, förklarat Möllman
icke kunna till ansvar i målet fällas, hvaremot brödren dömts för stöld första
gången.

I den skrifvelse, med hvilken jag besvarade Advokatfiskals-embetets
nyssberörda hemställan, upptog jag till granskning och bemötande, på sätt
som följer, de hufvudsakligaste punkterna af Polismästarens mig sålunda
meddelade, till Kongl. Hofrätten stälda förklaring.

I densamma anfördes till en början hufvudsakligen detsamma som i
den till mig afgifna förklaringen, såsom att Möllman, innan de klandrade
åtgärderna med honom vidtagits, syslolös och under en lättsinnig och osedlig
lefnad uppehållit sig i hufvudstaden; att han förut varit tilltalad men
i brist af laga bevisning icke kunnat sakfällas för inbrottsstöld; att han
medgifvit sig sakna laga tjenst och sådana tillgångar, att han med dem
uteslutande kunde sig uppehålla; samt att han i Poliskammaren icke ens
föregifvit än mindre visat, att han i hemorten Arboga eller annorstädes
hade laga försvar.

På sätt jag redan i min förra skrifvelse antydt, upprepade jag nu.
att, för hvad Polismästaren sålunda emot Möllman anmärkt, denne icke lagligen
kunnat häktas och till sin hemort försändas med mindre han der
saknade laga försvar; och bevisningsskyldigheten i detta afseende ålåge,
trodde jag, icke Möllman utan den myndighet, som förgripit sig på hans
personliga frihet, häktat och hemsändt honom. I förut åberopade Kongl.
Stadgan angående försvarslöse lydde nemligen 3 § 2 mom. sålunda: »anträlfas
försvarslös i annan stad eller socken, än personen tillhör, utan gällande
pass eller tillståndsbevis — — — hafve Konungens Befallningshafvande
makt att den försvarslöse, förpassa eller, der då nödigt pröfvas, förordna,
att personen varder med fångskjuts till rätt hemort afsända Detta
stadgande innebure, så vidt jag förstode, att, innan sistberörda åtgärd finge
vidtagas, vederbörande myndighet skulle hafva utredt, att personen, om

hvilken fråga vore, verkligen saknade laga försvar. I detta fall åter hade
Öfverståthållare-erabetet, eller Polismästaren, börjat med att anse Möllman
såsom försvarslös och låtit uppkalla honom i Poliskammaien för det att
han utan derom gjord anmälan uppehållit sig i hufvudstaden. Vid förhör
i Poliskammaren hade Möllman icke förnekat de omständigheter, som här
förut vore beskrifna, och hvilka ausåges utmärka försvarslöshet; och på
grund deraf, samt emedan Möllman ansetts för allmänna säkerheten vådlig,
både han blifvit försänd med fångskjuts till Konungens Befallningshafvande
i Westmanlands län. — Detta enligt beslutet den 6 Maj 1868.

Men Möllman hade snart återkommit till hufvudstaden och den 26
i nyssnämnde månad åter förevarit inför Poliskammaren. På fråga, hvarföre
han uppehölle sig här i staden, hade Möllman då lemnat hvarjehanda
uppgifter men slutligen förklarat, att han ämnade återvända till hemorten
dock önskande att få resa med fångskjuts, emedan det vore så billigt;
hvarefter, sedan Möllman lemnat obestridt, att han hvarken innehade tjenst
ej heller idkade handel, landtbruk eller annat dylikt näringsfång, och icke
genom egna tillgångar eller genom andras vårdnad egde sin bergning samt
ej heller vore känd såsom den der iakttoge ordning och sedlighet i sitt
lefverne och efter förmåga sökte att sig ärligen försörja, Öfverståthållareembetet
beslutit hans försändande ännu en gång till Konungens Befallningshafvande
i Westmanlands län.

I dessa alla omständigheter skulle Öfverståthållare-embetet eller Polismästaren,
efter dess åsigt, haft goda grunder för sitt beslut, såvida Möllman
icke tillika genom uttryckande af sin önskan att erhålla fri hemresa
minskat vigten'' och trovärdigheten af hvad han till sin nackdel ''lemnat
obestridt», hvilket bort mana Polismästaren till varsamhet jemväl ur synpunkt!
af det allmännas kostnad för Möllmans framforslande gång efter

annan.

Det hade väl varit vid nyssberörda tillfälle som Möllman haft den
uppgift, om hvilken Polismästaren i sin förklaring till mig den 25 November
1868 förmält, ehuru derom ingenting förekomme i Öfverståthållareembetets
protokoll, nemligen att lian, Möllman, hos Magistraten i Arboga
anmält sig till handels idkande der i staden; hvilken uppgift åter i sin
ordning föranledt det förr omnämnda telegramet till förre Stadsfiskalen i
Arboga, hvarpå till svar lemnats, att Möllman i nämnde stad ej idkade
dylik rörelse. Denna telegramvexling jemte den som, enligt Polismästarens
förklaring till Kongl. Hofrätten, sedermera egt rum emellan honom och
Magistraten .j i Arboga, och hvilken framkallat det knapphändiga svar, som
funnes bland handlingarne, afgifvet af Borgmästaren i Arboga, tycktes vara
allt hvad Ofverståthållare-embetet sökt utreda i fråga om Möllmans laga
försvar.

Vid sådant förhållande kunde jag ej annat än fortfarande lägga Öfverståthällare-einbetet
eller Polismästaren till last att, då nyssnämnda frågas
utredande, efter min tanka, bort hafva föregått de åtgärder, som emot Möllman
vidtagits, icke utförligare och noggrannare underrättelser rörande Möllmans
person och laga försvar, än sådana som kunnat genom telegrafen
begäras och erhållas, blifvit infordrade från Magistraten i Arboga, innan
Moll man första gången afsändes till Konungens Befallningshafvande i Westmanlands
län, och — hvilket utan tvifvel varit af omständigheterna ännu
mera påkalladt — från sistbemälda myndighet, innan Möllman andra gången
till samma myndighet öfversändes.

Obesvaradt, — yttrade jag vidare, — borde icke lenmas hvad som
Herr Polismästaren i sin förklaring ytterligare andragit, i det han förmält
att, då han icke kunde antaga, det jag velat tillvita honom, att han emot
bättre vetande behandlat Möllman såsom försvarslös, han också trodde sig
knappast behöfva erinra, det han, med den uppfattning han egde af föreskrifterna
i Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846, för sin del, funnit hvad som
i nu förevarande sak förekommit och blifvit upplyst för honom fulltygande,
att Möllman varit att såsom försvarslös anses och behandlas; och denna
Polismästarens uppfattning förestälde han sig endast i det fall kunna blifva
föremål för laga beifran och ansvarspåföljd, attjnågot lagstridigt beslut eller
åtgörande deraf blifvit en följd, hvilket i förevarande fall ville säga, att
Möllman, ehuru egande laga försvar, blifvit såsom försvarslös behandlad.

Härvid anmärkte jag, att de skäl redan voro anförda, som hindrade
mig att dela Polismästarens åsigt, att 1846 års nådiga Stadga varit på
Möllman tillämplig vid de ifrågakomma tillfällena, och bland dessa skäl
stälde jag främst det, att Möllmans försvarslöshet ej var fullständigt utredd.
Att jag hide Polismästaren till last de åtgärder, han under nämnda förhållande
“emot Möllman vidtagit, innebure icke någon tillvitelse emot honom
att han skulle hafva emot bättre vetande ansett Möllman såsom försvarslös,
det innebure endast, att jag funnit Polismästaren i ärendets behandling
icke hafva iakttagit den omtänksamhet i afseende på det verkliga förhållandets
noggranna utredning och den varsamhet, som varit af nöden, då fråga
var om en persons frihet. Skulle åter, såsom Polismästaren syntes antyda,
oriktig uppfattning af Stadgan angående försvarslöse^personer eller åsidosättande
af nödig varsamhet i frågor, som rörde den personliga friheten, icke
vara föremål för laglig beifran eller leda till ansvarspåföljd, så snart det
efteråt visat sig, att den person, som varit föremål för olaglig behandling
af myndigheterna, förtjent allt hvad honom öfvergått, kunde jag icke hjelpa,
att jag af en sådan åsigt hos vederbörande myndigheter befarade vådliga
följder för den personliga friheten i hufvudstaden ej mindre än annorstädes,

helst om dermed förenade sig den äfvenledes uttalade föreställningen, att en
person, hvilken såsom försvarslös antastades inom annan kommun, än den
han tillhörde, alltid skulle vara pligtig och färdig att genast styrka, det
han i sin hemort åtnjöte laga försvar. Härigenom skulle nemligen dels ansvarigheten
för godtyckligt förfarande emot personers frihet, till uppenbar
våda för rättstillståndet, göras beroende endast och allenast af dessa personers
vilja och förmåga att efteråt af vederbörande myndighet utkräfva upprättelse.
dels ock nödvändigheten för enhvar, äfven den icke försvarslöse,
som reste utom sin hemort, att förse sig med pass eller annat betyg, hvarmed
styrktes, att han vore i åtnjutande af laga försvar, på en omväg återinföras.

Sedan, i anledning af denna min föreskrift, Advokatfiskals-embetet
fullföljt åtalet, meddelade Kongl. Hofrätten omsider utslag den. 14 Februari
1871 och, emedan, vid det med Möllman inför Ofverståthållare-embetet den
23 April 1868 hållna förhör, Möllman, som icke uppgifvit skälig anledning
till sin dåvarande vistelse i Stockholm, vidgått, att han derstädes saknade
sysselsättning äfvensom nödiga tillgångar för sitt uppehälle, och icke ens
åberopat, det Möllman skulle i sin hemort, Arboga stad, ega laga försvar;
samt Möllman icke heller vid det senare förhöret den 26 Maj, då han val
lemnat åtskilliga förklaringar om ändamålet med sin nyss förut skedda återkomst
hit till staden, men tillika uttryckt önskan att få med fångskjuts
återvända till hemorten, meddelat angående sin lefnadsställning någon upplysning,
som föranledde till antagande att Möllman hade laga försvar; tv
och som, med afseende härå, jemte hvad i ifrigt i målet förekommit, Polismästaren
icke kunde anses hafva saknat anledning att med Möllman såsom
försvarslös person förfara, fann Kongl. Hofrätten Advokatfiskalens ifrågavarande
talan icke kunna bifallas.

Med detta domslut har jag icke kunnat åtnöjas. Alla de omständigheter,
som uppräknades och med afseende å hvilka Polismästaren ansetts icke
hafva saknat anledning att med Möllman såsom försvarslös person förfara,
hade förut under skrifvexlingen varit skärskådade, och jag hade om dem
uttalat min tanka. Vid sakens fullföljande hade jag nu endast att tillägga
det berörda omständigheter vore af betydelse hufvudsakligen allenast hos den
myndighet uti en ifrågakommen persons hemort, som egde att pröfva, huruvida
personen hade laga försvar eller icke. Således om Stadsfiskalen i
Arboga hos Konungens Befallningshafvande i Wcstmanlands län anmält
Möllman med yrkande, att denne skulle efter Stadgan rörande försvarslöse
personer behandlas, då hade, jemlikt nämnda stadgas 1 och 6 §§, de
ifrågavarande omständigheterna skolat af Konungens Befallningshafvande
pröfvas Här hade deremot det fall varit för handen, som beskrefves i 3 §
af samma stadga, att nemligen försvarslös person anträffats i annan stad eller

socken, än personen tillhörde. T detta fall hade polismyndigheten i den
ort, der personen anträffats, icke att efter hans förhållanden å denna fremmande
ort bestämma, huruvida samma person vore att anse såsom försvarslös
eller icke, utan den omständighet, att personen verkligen vore försvarslös och
nppehölle sig i annan stad eller socken, än den han tillhörde, utgjorde enda
grunden för polismyndigheten å den ort, der personen anträffades, att behandla
honom såsom försvarslös. Således hade, efter min tanka, Ofverståthållareembetet
icke haft befogenhet att ens uppkalla Möllman i Poliskammaren ecb
der förhöra honom, innan Ofverståthållare-embetet egt i sin hand tillförlitliga
bevis, att Möllman i sin hemort Arboga var försvarslös. Hade deremot
Ofverståthållare-embetet skaffat sig laglig visshet om nämnda förhållande,
då skulle bemälda embete varit oförhindradt att med Möllman
förfara efter 6 § i ofta åberopade Stadga, äfven om Möllman icke fört ett
syslolöst, lättsinnigt och osedligt lefverne i hufvudstaden. Men för det att
en person, hvilken såsom fremling uppehälle sig i hufvudstaden, gjorde sig
skyldig till ett sådant, visserligen fördömligt lefnadssätt, kunde icke Ofverståthållare-embetet
ega befogenhet att i Poliskammaren uppkalla personen
och underkasta honom förhör rörande sådana omständigheter, som bestämde
hans egenskap af försvarslös, eller att, när han i dessa afseenden icke
kunnat eller velat lemna nöjaktiga uppgifter, med fångskjuts försända honom
till hemorten: Ofverståthållare-embetet kunde, sade jag, icke ega en slik
befogenhet, utan att polismyndigheten finge en utsträckning, som i den till
stöd för åtgärden åberopade lag icke egde någon grund, och som i våra
dagar uti ett fritt land icke fördroges. På hvad Kongl. Hofrätten tillika anfört
derom, att Möllman dels icke åberopat, att han i sin hemort Arboga
egde laga försvar, dels ock att han vid förhöret den 26 Maj 1868 uttryckt
önskan att få med fångskjuts återvända till hemorten, tilläte jag mig genmäla
att, enligt Polismästarens egen uppgift, Möllman åberopat, att han i
Arboga anmält sig till handels idkande, och att, hvad berörde önskan anginge,
densamma väl svårligen kunde betraktas annorlunda än som ett gyckel från
Möllmans sida, hvilket af Polismästaren icke rimligtvis bort uppfattas såsom
något giltigt skäl för Möllmans hemsändande.

I följd häraf syntes mig nu omförmälda omständigheter icke hafva
bort föranleda dertill, att Advokatfiskal^^ talan ogillades.

Men Kongl. Hofrätten åberopade tillika, såsom domskäl, »hvad för
öfrigt i målet förekommit». Detta ansåge jag syfta på förhållandena med
Möllman antingen jure den tid, då han var föremål för den öfverklagade behandlingen
från Ofverståthållare-embetets sida, eller efter nämnde tid eller
ock på beggedera. T förra afseende^ förekomme, att Möllman varit tilltalad

men

men i brist af fullständig bevisning icke kunnat fällas för inbrottsstöld!
och att han kort derefter, eller den 16 September 1867, varit uppkallad i
Poliskammaren för det han här i hufvudstaden uppehölle sig utan att
hafva gjort behörig anmälan och då förständigats att begifva sig till hemorten.
Hvad nu först ett slikt förständigande anginge, så, äfven om detsamma
laglighet icke ifrågasattes, hvartill skäl ej helt och hållet saknades,
kunde väl detsamma icke gälla för all framtid sedan Möllman, såsom det
syntes,^ en gång stält sig detsamma till efterrättelse och en längre tid varit
borta från hufvudstaden. Beträffande åter följden deraf, att Möllman förut
varit tilltalad för ett groft brott, hvartill han dock icke kunnat sakfällas,
vore denna, enligt meråberopade Stadga angående försvarslöse, icke någon
annan än den, som omförmäldes uti samma stadgas 6 § och bestode deruti,
att för eu så beskaffad person, så vida han befunnes försvarslös, och fråga
uppstode om hans dömande till allmänt arbete — allt förutsättningar, som
i detta fall icke inträffat 1— arbetstiden skulle bestämmas till två år, då
lian i annat fall kunnat undkomma med slikt arbete på ett år eller sex
månader. Tillmättes åt detta förhållande i afseende på Möllman någon
annan verkan än den nu beskrifna, så vore sådant endast ett nytt exempel
på det mindre välbetänkta nit, som icke så sällan hos vederbörande myndighetei
visat sig, att i tid och otid, likt och olikt, förfölja ej allenast de
olycklige, hvilka en gång gjort sig förfallne till brott, ehuru de för dem lidit
lagens straff, utan äfven dem, som en gång blifvit för brott tilltalade, om
de än, enligt lagens bevisningsgrunder, icke kunnat anses straffskyldige och
derför borde få njuta sin oskuld till godo, genom hvilken förföljelse de
olyckliges återupprättelse och förbättring försvårades, om icke omöjliggjordes,
under det den nyare lagstiftningen och det nya fängelsesystemet hade till
väsentligt syftemål de i brott fallnes återupprättelse och förbättring. Ifråga
åter om förhållandet med Möllman efter den tid, då hans försändande till
Konungens Befallningshafvande i Westmanland gång efter annan egde rum,
sa hade ej annat, så vidt mig kunnigt vore, inträffat, än att dels Magistraten
i Arboga uti förut anförda skrifvelsen till Advokatfiskals-embetet i
Kongl. Ilofrätten den 25 November 1869 yttrat, det Möllman på uppgifne
grundei varit att anse såsom försvarslös den tid, Öfverståthållare-embetets
öfveiklagade åtgärder med honom vidtagits, dels ock Möllman, enligt Advokatfiskals-embetets
uppgift, efteråt varit ånyo under tilltal för stöld men
äfven, då. icke. sakfälts- Hvad nu förstberörda omständighet vidkomme,
ville jag icke ifrågasätta nämnde Magistrats vitsord i besagda ämne, men
då detsamma sattes i bredd med Konungens Befallningshafvandes förfarande
att, ehuru Möllman hos bemälde myndighet två gånger instäldes, likväl
/list.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1812 års Riksdag. 3

försätta honom på fri fot utan att på honom tillämpa gällande föreskrifter
om försvarslöse personers behandling, funne jag förhållandet anmärkningsvärdt
och upprepade hvad jag förut erinrat om vådan af den åsigt, enligt
hvilken en persons behandling såsom försvarslös, innan ett sådant förhållande
blifvit fullständigt utredt, skulle rättfärdigas dermed att personen
efteråt befunnits hafva saknat laga försvar; tilläggande jag, i fråga om den
omständighet, att Möllman efteråt varit om igen tilltalad för stöld och ej
sakfäld, att denna väl icke kunde medföra annan verkan på Möllmans försvarslöshet
än det föregående åtalet, hvarom jag redan yttrat mig.

Under den 1 December 1870 har Kongl. Maj:t meddelat nådigt utslag
uppå de besvär, Advokatfiskals-embetet i bemälde Hofrätt, efter förordnande
af mig, anfört öfver Kongl. Göta Hofrätts utslag den 18 Mars
1870 i anledning af åtalet emot Rådstufvurätten i Sköfde, för oriktig dom
rörande gäldenär, som uppsåtligen förskingrat konkursmassans egendom,
för hvilket åtal redovisas i min till 1871 års Riksdag afgifna embetsberättelse
(sid. 14 och följande); och har Kongl. Maj:t, med afseende å det
åtalade tjenstefelets beskaffenhet, pröfvat skäligt Uofrättens utslag på det
sätt ändra, att tillförordnade Ordföranden och eu ständig samt eu tillförordnad
Rådman, för hvad dem till last läge, fäldes, jemlikt det af Hofrätten
åberopade lagrum, att bota, tillförordnade Ordföranden ett hundrafemtio
riksdaler samt bemälde Rådmän hvardera femtio riksdaler -

Uti det åtal emot en tillförordnad Domhafvande i Wartofta härad,
hvarom i embetsberättelse!! till 1871 års Riksdag (sidan 18) förmäles, har,
uppå underdåniga besvär, dem ej mindre Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Göta Hofrätt än ock Domhafvande!! anfört öfver bemälde Kongl- Hofrätts
utslag den 30 Maj 1870, Kongl. Maj:t under den 19 Januari 1871 meddelat
nådigt utslag och ej funnit skäl att beträffande sjelfva målet i Hofrättens
utslag göra ändring; men då det af Domhafvande!! i Hofrätten begagnade
skrifsätt ej kunde anses innefatta smädliga yttranden emot Justitie-ombudsmannen,
blefve Domhafvande!! befriad från det honom i sådant afseende
ådömda ansvar.

Vid granskning i Justitie-ombudsrnans-expeditionen af de för år 1867
inkomna fångförteckningar från Skaraborgs län anmärktes dröjsmål med
expedierande i och för verkställighet af nedannämnda utaf Walle, Wilske
och Skånings Häradsrätter under sagda år meddelade utslag angående
häktade personer, i det att samma utslag till Konungens Befallningshafvande
ankommit: Walle Häradsrätts utslag af den 18 Juli angående drängen
Alexander Petersson först den 2 påföljande Augusti, samt af den 10
i sistnämnde månad angående Johan Andersson Sjöberg först den 15
påföljande September; Wilske Häradsrätts utslag af den 3 September
angående Carl Andersson och Anders Gustaf Johansson Flod först den 21
i samma månad, och af den 11 September angående Lars Johan Lundgren
först den 28 September; samt Skånings Häradsrätts utslag af den
3 Augusti angående Arbetskarlen Johan Larsson Lindroth först den 21
Augusti, och af den 16 Oktober angående Josef Andersson först den 4
November; och har jag i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta
Hofrätt, under åberopande deraf, att, enligt Kongl. Brefvet den 16 December
1819 och med tillämpning af grunderna för 14 § i Kongl. Förordningen
angående expeditionslösen den 30 November 1855, utslagen bort för verkställighet
till exsekutor expedieras inom sex dagar från afkunnande^ anmodat
Advokatfiskals-embetet att för det sålunda förelupna dröjsmålet anställa
åtal emot vederbörande Domhafvande. Uti serskilda memorial af
den 4 Maj och den 15 Oktober 1869 anhängiggjorde Advokatfiskals-embetet
talan emot ej mindre ständige Domhafvanden i bemälda härad, i
afseende på Skånings Häradsrätts utslag af den 16 Oktober 1867 angående
Josef Andersson, än ock emot en tillförordnad Domhafvande, som
fört ordet i ofvanuppräknade Häradsrätter, då de öfriga ifrågakomna utslagen
meddelades.

Sedan under skriftvexlingen i Kongl Hofrätten blifvit upplyst: att
Alexander Petersson vid Walle Häradsrätt förmält sig vilja föra klagan
öfver utslaget angående honom; och att utslagen angående Lundgren, Carl
Andersson och Flod blifvit underställa Kongl. Hofrättens pröfning; så har
Advokatfiskals-embetet i slutligt memorial, efter inhemtande af vidare föreskrift
från mig och i enlighet med denna, frånträdt åtalet så vidt det afsåge
utslagen angående Alexander Petersson, Lundgren, Carl Andersson och
Flod, men yrkat, att såväl den ständige som den tillförordnade Domhafvanden
måtte, för det de uraktlåtit att inom den tid af sex dagar, såsom
enligt grunderna för 14 § mom. b i Kongl Förordningen den 30 November
1855 samt Kongl. Brefvet den 16 December 1819 bort ega rum, expediera
utslagen angående Josef Andersson, Sjöberg och Lindroth, dömas till
bötesansvar efter 19 § af förstnämnda Kongl. Förordning, 24 kap. 5 §

Rättegångsbalken och Kongl. Förordningen den 18 April 1849, jemförda
med 17 § i 25 kap. Strafflagen, med förpligtande derjemte för Domhafvandena
att ersätta Kongl. Maja och Kronan den kostnad, som genom
dröjsmålen uppkommit för nämnde fångars underhåll i häkte, hvilken kostnad
med afdrag för den tid, som antagits hafva åtgått till utslagens fortskaffande
med posten, borde beräknas för Josef Andersson från och med
den 26 Oktober till och med den 4 November, för Lindroth från och med
den 12 Augusti till och med den 21 i samma månad samt för Sjöberg
från och med den 20 Augusti till och med den 15 September; och har
bemälda embete derförutan, beträffande ersättning till de häktade för deras
lidande, yttrat: att embetet öfverlemnade till Kongl. Hofrättens bedömande
huru stort belopp, som borde tillerkännas Josef Andersson, hvilken i sådant
afseende fordrat femton riksdaler; att Sjöberg endast påkallat att å sin
strafftid få afkorta den tid han obehörigen fått afbida utslag, hvarom Advokatfiskals-embetet
förmodade det icke tillkomma Kongl. Hofrätten att
meddela något utlåtande; samt att, enär Lindroth icke kunnat anträffas, då
yttrande rörande hans anspråk på ersättning skolat honom affordras, det
borde lemnas denne öppet att för sitt lidande sersluldt föra den talan,
till hvilken han kunde anse sig befogad.

Kongl. Hofrätten meddelade ■utslag den 7 Februari 1871 och fann de
af mig åberopade stadgande!! i Kongl Förordningen angående expeditionslösen
icke ega tillämplighet i förevarande fall: och ehuru af bestämmelserna
i Kongl. Brefvet den 16 December 1819 följde att, der utslag angående
häktad person kunde före besvärstidens utgång verkställas, det ålåge
domaren att för sådant ändamål skyndsamt insända utslaget till Konungens
Befallningshafvande, likväl och då med expedierande af utslagen angående
Josef Andersson och Lindroth sådant dröjsmål icke kunde anses hafva egt
rum, att det borde föranleda ansvar för domaren, blef åtalet härutinnan
ogilladt; hvaremot och då tillförordnade Domhafvande!! icke förebragt giltig
ui-säkt för det längre dröjsmål, som egt ruin med expedierande af utslaget
angående Sjöberg, hvilken äfven i betraktande af de öfriga embetsgöromål
med hvilka bemälde Domhafvande närmast efter utslagets meddelande varit
upptagen, lätteligen bort kunna medhinnas så tidigt, att utslaget till Konungens
Befallningshafvande ankommit före besvärstidens utgång, Kongl.
Hofrätten, i förmågo af 25 kap. 17 § Strafflagen, pröfvade lagligt döma
denne Domhafvande, för den försummelse han sålunda låtit komma sig
till last vid utöfningen af domare-embetet, att bota tjugo riksdaler till
Kronan äfvensom att ersätta Kongl. Maja och Kronan för Sjöbergs underhåll
i häkte från och med den 31 Augusti till och med den 15 September
med tre riksdaler 44 öre: men Sjöbergs framställning om afkortning i straff -

tiden ansåg Kongl. Hofrätten innefatta ett ämne, som icke tillhörde Kongl.
Hofrättens pröfning.

I detta utslag, för så vidt det rörde frågan om expedierandet af utslagen
rörande Josef Andersson och Lindroth, ansåg jag mig böra söka
ändring, och i den skrifvelse, i hvilken jag anmodade Advokatfiskals-embetet
att i underdånighet fullfölja saken hos Kongl. Maj:t, anfördes:

För utvecklingen af skälen till mitt missnöje med Kongl. Hofrättens
domslut i detta mål funne jag en lämplig utgångspunkt i Kongl. Hofrättens
medgifvande, att den möjlighet för verkställande af utslag före besvärstidens
utgång, som 1819 års Kongl Bref beredt, måste hafva till följd
domarens åliggande att för berörda ändamål skyndsamt insända utslaget
till Konungens Befallningshafvande. Härutinnan sammanstämde Kongl.
Hofrättens åsigt med den af mig förfäktade; men, när fråga blefve om
hvad med skyndsamhet i detta afseende förstodes, skilde åsigterne sig betydligt.
Min åsigt, den jag utvecklat under skriftvexlingen ej mindre i
detta än ock i de flera åtal af samma syftning, dem jag förut låtit utföra
och för hvilka jag i mina till Riksdagen afgifna embetsberättelser redovisat,
hade varit och vore fortfarande, att i brist af lagbud, som uttryckligen
stadgade, inom hvilken tid utslag angående häktade personer skola
för verkställighet till Konungens Befallningshafvande insändas, anledning till
eu sådan tidsbestämning kunde vara att söka uti de af mig åberopade
stadganden i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen. Den tidsbestämning,
som der funnes, syntes mig förena egenskaperna af korthet,
så att anspråket på nödig skyndsamhet tillfredsstäldes, och verkställbarhet,
enär den expedition, som här vore i fråga, bestode endast och allenast i
ett transsumt af utslaget, innehållande, för hvilket brott och till hvilket
straff den tilltalade och häktade blifvit dömd, samt på hvilka lagrum domslutet
grundats, en expedition, hvilken sällan kunde upptaga mer än ett
hälft ark och obestridligen vore den enklaste och lättast verkställbara
bland dem, som föranleddes af sådan extra förrättning, om hvilken 14 §
mom. b i nyss åberopade Kongl. Förordning handlade. Men de af mig
sålunda till sina grunder åberopade stadganden i nämnda Förordning förklarade
Kongl. Hofrätten icke ega tillämpning på förevarande fall. Hvilken
tidsbestämning antoge då Kongl Hofrätten såsom i dylika fall tillämplig?
Derom gåfve Kongl. Hofrättens utslag icke uttryckligt besked; men af
den omständighet, att åtalet emot ständige Domhafvande!!, för det att
Skånings Häradsrätts utslag angående Josef Andersson inkommit först på
nittonde i dagen efter det samma utslag meddelades, ogillats, »emedan sådant
dröjsmål icke ansetts hafva egt rum, att det borde föranleda ansvar
för Domaren», i förening med den, att tillförordnade Domhafvanden, som

icke förr än den 15 September 1867 insändt Walle Häradsrätts utslag den
10 förutgångna Augusti rörande Sjöberg, förpligtats ersätta Kongl. Maj:t
och Kronan för Sjöbergs underhåll i häktet från och med den 31 Augusti
till och med den 15 September, — och således icke under de tjugo dagar,
som förflutit från den 10 till den 31 Augusti —ville det synas som Kongl.
Hofrätten ansett domare kunna ansvarsfritt underlåta insändandet till Konungens
Befallningshafvande för verkställighet af utslag rörande häktad
person ända till besvärstidens slut. Vore det alltså lagens stadgande om
besvärstiden som Kongl. Hofrätten ansåge lända till efterrättelse i fråga
om insändande af dylika utslag; så vågade jag, i min ordning, det omdöme,
att berörda stadgande ej vore i detta fall tillämpligt; och jag
skulle derjemte göra, hvad Kongl. Hofrätten icke gjort, nemligen söka att
gifva skäl för eu sådan min åsigt. 25 kap. 5 § Rättegångsbalken bjöde,
att den, som icke nöjdes åt underrätts dom, finge besvära sig deröfver i
Hofrätten inom hälften af den tid, som lagvadda saker der fullföljas borde.
Vadetiden åter vore, enligt samma kap. 9 §, i fråga om Häradsrätt i Skaraborgs
län fyratio dagar och besvärstiden följaktligen tjugo dagar. Vidare
föreskx-efves i 38 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 att, om
det mål, hvarföre den brottslige blifvit dömd, vore urbota, och han derföre
hölles i fängelse, skulle, i händelse han begärde del af ransakningen och
domen, men Domaren ej medhunne eller eljest ej kunde utlemna den till
honom, innan han afsändes till det allmänna fängelset, nämnda ransakning
och dom skickas af Domaren till Konungens Befallningshafvande i länet sa
tidigt, att den sakfälde kunde, innan besvärstiden ginge till ända, få deraf
del samt inlemna sina tilltänkta besvär till bemälde Konungens Befallningshafvande,
som egde att ofördröjligen öfversända dem till vederbörande öfverrätt.
Uti nu ifrågavarande fall vore icke föregifvet än mindre styrkt, att de
dömde och häktade brottslingarne begärt del af ransakningen och domen, eller
att ransakningen och domen af annan anledning blifvit utskrifna; följaktligen
hade här laglig anledning icke förefunnits att tillämpa den längsta expeditionstid,
som i fråga om utslag rörande häktad person kunde domare medgifvas.
Och äfven om de förutsättningar varit för handen, som här saknades,
hade åtminstone ständige Domhafvanden icke fullgjort hvad honom
ålegat, då utslaget först dagen före den, på hvilken besvärstiden slutade,
inkommit till Konungens Befallningshafvande, hvilket uppenbarligen ej varit
så tidigt, att den sakfälde kunnat, innan besvärstiden gick till ända, få
af utslaget del samt inlemna sina tilltänkta besvär. Deremot vore här för
handen de omständigheter, under hvilka 1819 års nådiga Bref förutsatte
utslagets verkställighet före besvärstidens utgång. Icke någon hade begärt
del af ransakningen och dom för besvärs anförande: de dömde voro alltså

nöjde med utslaget och likaså åklagare och målsegande; hvadan fråga ej
egde rum om högre ansvar, än hvartill dörndt blifvit. Här hade det alltså
enligt Kongl. Hofrättens egen uttalade åsigt, ålegat domaren att skyndsamt
insända utslaget för verkställighet; och sådant ålåge alltid domaren, så
snart han icke till sin ursäkt hade att åberopa, att han icke kunnat det
derföre, att den dömde eller åklagaren eller målsegaren begärt del af ransakningen
och domen, och domaren ej medhunnit expeditionen förr, än så tidigt
före besvärstidens utgång att den dömde kunde få del af nämnda handlingar
och inlemna sina besvär, innan besvärstid! gånge till ända; ty om
och när, i annat fäll, 7 819 års Kongl. Bref kunde och finge tillämpas, vore
domaren naturligtvis icke i tillfälle att bedöma, utan berodde denna tillämpning
på exsekutoren, Konungens Befallningshafvande eller Kronohäktenas
Tillsyningsman. Skulle nu den möjlighet, som 1819 års nådiga Bref
hade till syftemål att bereda för utslags verkställande i fråga om häktade
personer utan afvaktan af besvärstidens förlopp, blifva en verklighet; så
finge det ej vara lemnadt åt underdomarenas godtycke att genom utslagens
fördröjda expedierande alltintill besvärstidens slut ansvarsfritt omintetgöra
nämnda möjlighet. Innan 1819 års Kong], Bref utkommit, kunde, jag medgåfve
det, domaren vara försvarad dermed, att han insände för verkställighet
utslag rörande häktad person nätt och jemt till den dag, då besvärstid!
utginge, ty utslaget kunde ej före den dagen verkställas; och om än
det kunde anmärkas att, då nämnda nådiga Bref utkom, på samma gång
föreskrift bort lemnas om tiden för ifrågavarande utslags insändande, kunde
dock, å andra sidan, med skäl genmälas, att det tydligen läge i sakens natur,
att sådant borde ske så skyndsamt som möjligt, derest det nådiga Brefvets
syftemål skulle ernås. Det läge likaledes i sakens natur, att ett lagstadgande
skulle efterlefvas, och att denna efterlefnad ej kunde af domaren,
efter hans godtycke, omöjliggöras; hvadan domarens handlingssätt i detta
som i andra hänseenden ofelbart stode under lagens dom och medförde laglig
ansvarighet. För denna ansvarighet hade jag sökt och trodde mig hafva
funnit eu lämplig begränsning i grunderna för de af mig åberopade stadganden
i Kongl. Förordningen om expeditionslösen; ty expedition af dylika
utslag på kortare tid än fyra eller sex dagar kunde, i skyndsamhetens
namn, vid många tillfällen med skäl fordras, men en senare deremot, i nyssberörda
namn, icke tillåtas. Imellan denna tidpunkt och slutet af besvärstiden
— hvilket jag trodde mig hafva visat icke kunna i detta fall utgöra
en antaglig tidsbestämning — läge, så vidt jag förstode, endast godtycke,
och på det området kunde väl tillfredsställande grund för ett lagligt domslut
icke vara att söka.

Förevarande fråga vore af icke ringa vigt ej mindre derföre, att hon
inverkade på fängelsetidens längd för inånga fångar och dermed jemväl
på det allmännas kostnad för deras underhåll, än ock derföre att, om
Kongl. Göta Hofrätts ifrågavarande utslag vunne laga kraft, de domare,
som lydde under bemälde Hofrätt, skulle få sig tillerkänd en annan och
längre tid för insändande till verkställighet af utslag rörande häktade personer,
än den, Kongl. Svea Hofrätt vid bedömande af flera åtal,"dem jag
der för enahanda försummelser anhänggiggjort, i enlighet med^mitt yrkande
bestämt.

Uppå de underdåniga besvär, Advokatfiskals-embetet med anledning
af min här ofvan intagna skrifvelse anfört, har Kongl. Maj-.t under den
19 Oktober 1871 meddelat nådigt utslag och förklarat skäl icke vara anfördt,
som kunde föranleda ändring i Iiofrättens öfverklagade utslag *).

Denna utgång af förevarande åtal har föranledt den underdåniga
hemställan, som återfinnes längre fram i denna berättelse.

Efter det val till riksdagsman i Riksdagens andra kammare för Ås
och Gäseneds härad i Elfsborgs län hållits den 29 Juli 1869, men detta
val blifvit öfverklagadt och genom Jjandshöfdinge-embetets i nämnda län
utslag deu 24 påföljande Augusti ogilladt, och nytt riksdagsmannaval för
bemälde valkrets icke företagits förr än den 30 December samma år, har

*) Från detta beslut voro två af Högsta domstolens ledamöter skiljaktige och förenade
sig om följande yttrande: »Som uti frågavarande bägge utaf Skånings Häradsrätt afdömda
mål, der de tilltalade förklarat sig med Häradsrättens utslag nöjde, bemälde rätts ordförande haft
åliggande att skyndsamligen till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utslagen insända; samt vid
jemförelse med § 14 i gällande expeditionstäxa detta afsändande af utslagen bort ske sist å sjette
dagen efter deras afkunnande, hvarefter desamma, med afseende å hvad angående postgången
förekommit, kunnat komma Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillhanda sist å tredje dagen
efter afsändande!; men i förevarande fall Skånings Häradsrätts under ofvanbemälde tillförordnade
Domhafvandes ordförandeskap den 3 Augusti 1867 angående Lindroth meddelade
utslag icke blifvit afsändt förr än den 19 samt framkommit den 21 i samma månad, och
Häradsrättens med ständige Domhafvanden såsom ordförande den 16 Oktober 1867 angående
Josef Andersson afkunnade utslag afsändts först den 1 och framkommit den 4 nästpåföljande
November, pröfvade bemälde Justitieråd, med ändring af Hofrät-tens utslag, skäligt att, enligt
25 kap 17 § Strafflagen, döma tillförordnade Domhafvauden att för omförmälda, honom till
last förda dröjsmål, jemte det hvartill han af Hofrätten i målet ansetts saker, bota tillhopa
tretio riksdaler, samt ständige Domhafvanden, för hvad honom i enahanda måtto till last
kommit, att plikta tjugo riksdaler, hvarjemte dem ålades, hvar i hvad honom angick, att för
de häktades utöfver hvad vederbort förlängda underhåll i fängelset ersätta kronan, tillförordnade
Domhafvanden — utom hvad Hofrätten honom ådömt — med eu riksdaler 94 öre, och ständige
Domhafvanden med två riksdaler 20 öre».

jag öfver detta dröjsmål infordrat bemälda Landshöfdinge-embetes förklaring
och af densamma m bo in Lat, bland annat, att Landshöfdinge-embetets utslag,
hvangenom förstberörda val ogillades, och i sammanhang dermed föreskrift
om nytt vals anställande meddelades, är vordet offentliggjordt genom allmän
kungörelse, som utfärdats den 22 påföljande September; att i skrifvelse den
2 oktober utslagets innehåll delgitvits ortens Domhafvande, »i det afseende
18 § Riksdagsordningen förmådde»; hvarefter, i ordres samma dag vederbörande
Kronofogde erhållit befallning att införskaffa och till Domhafvanden
insända bevis, att nyssomförmälda kungörelse blifvit i valkretsens
samtlig kyrkor uppläst; samt slutligen att, uppå Domhafvande!» i skrifvelse
den 17 November gjorda förfrågan, Landshöfdinge-embetet den 20 i
samma månad . aflatit det svar, att underdåniga besvär öfver dess förutnämnda
utslag icke till embetet inkommit

Vid detta Landshöfdinge-embetets förfarande trodde jag mig ega skäl
att anmärka, dels det dröjsmål, som förelupit med delgifvande af~förutnämnda
utslag från den 24 Augusti till den 22 September ofvanberörda
ar, dels ock den oriktiga föreskrift, Landshöfdinge-embetet gifvit att bevisen
öfver meranämnda kungörelses uppläsande i valkretsens kyrkor skulle
insändas till Domhafvande!!, i stället för att samma bevis bort insändas
till Konungens Befallningshafvande, som, efter det tiden för underdåniga
besvärs anförande förlupit, utan att sådana besvär till Konungens Befallningshafvande
inkommit, skolat derom underrätta Domhafvande!!, för det
ändamål ofvanåberopade § i Riksdagsordningen omförmälde; hvaremot Domhafvanden
nu fått afbida slik underrättelse under mer än sex veckor
och intilldess han derom sjelf erinrat, hvarigenom ytterligare betydlig tidspillan
inträffat; hvarföre jag, i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Bota Hofrätt, med framställande af nyssanförda anmärkningar, anmodade
bemälda embete att för hvad sålunda förekommit lagligen tilltala de personer,
hvilka i egenskap af Landshöfdinge-embete låtit "komma sig till last
nämnda dröjsmål och oriktiga föreskrift.

De peisoner, emot hvilka åtalet sedermera riktades, voro den ständige
och eu tillförordnad Landssekreterare samt den ständige och en tillförordnad
Landskamererare.

Under skriftvexling^! i Kongl. Hofrätten anfördes, bland annat:

af ständige Landssekreteraren: att, då han efter åtnjuten tjenstledighet
den 13 September 1869 inträdt i tjenstgöring, han tillsett, att förreiörda
kungörelse blifvit utfärdad; att, i fråga om bevis rörande utslao-s
kungörande, lagen icke inneliölle något stadgande, hvadan föreskriften om
bevisens insändande till Domhafvande!! icke kunde anses såsom oriktig och ej
Jks!.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1812 art- Riksdag. 4

heller, då anmärkta förfarandet härutinnan varit en tidsbesparande genväg,
föranledt något dröjsmål; att Domhafvande!], försedd med bevis, att kungörelsen
blifvit behörigen offentliggjord, kunnat trygga sig dervid, att någon kungörelse
om anförda besvär öfver utslaget icke afhörts; hvarförutan denne,
för vinnande af visshet i nämnda hänseende, bort omedelbart efter besvärstidens
utgång hos Konungens Befallningshafvande inhemta underrättelse,
huruvida besvär inkommit, utan att dermed dröja intill den 17 November;
och att följaktligen tillvitelsen för dröjsmål borde drabba Domhafvande!!;

af den tillförordnade Landssekreteraren: att det visserligen ålegat
Landshöfdinge-embetet och företrädesvis honom, såsom föredragande och
expeditionshafvande, att genast efter utslagets meddelande ombesörja dess
behöriga delgifvande, men att, sådant blifvit af honom förbisedt intill den
22 September;

af ständige Landskamreraren: att, då ifrågavarande ärende handlagts
å landskansli, han icke kunde göras ansvarig för expeditionen; och att
han, beträffande anmärkningen mot det beslut, hvartill han bidragit -— nemligen
att föreskrifva det bevisen öfver kungörelsens uppläsande skulle insändas
till Domhafvande!! — instämde i Landssekreterarens förklaring; samt

af den tillförordnade Landskamreraren, som med tillförordnade Landssekreteraren
beslutit utslaget den 24 Augusti: att han icke haft någon
skyldighet att ingripa uti eller kontrollera sjelfva expeditionen å landskansli.

Sedan Advokatfiskals-embetet i dess afgifna slutpåstående frånträdt
talan emot den tillförordnade Landskamreraren men yrkat ansvar af böter,
jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, emot de öfrige förklarandena; så har Kongl.
Hofrätten meddelat utslag den 21 Februari 1871 och, med förklarande att
vid Advokatfiskals-embetets frånträdande af talan emot tillförordnade Landskamreraren
finge bero, i öfrigt yttrat: att, emedan tillförordnade Landssekreteraren
från den 23 Augusti’ till den 22 September 1869 åsidosatt den
honom, i hans nyssnämnda egenskap, åliggande pligt att låta behörigen delgifva
Landshöfdinge-embetets ofvanberörda utslag, samt ständige Landssekreteraren
och Landskamreraren, enligt hvad af Riksdagsordningen den
22 Juni 1866 tydligen framginge, bort till Konungens Befallningshafvande
infordra förutnämnda bevis, hvadan de oriktigt förfarit derutinnan, att de
meddelat föreskrift till vederbörande Kronofogde om bevisens insändande
till Domhafvanden; ty, och då den försumlighet och felaktighet bemälde
förklarande vid embetsutöfning sålunda låtit komma sig till last, vållat
obehörigt dröjsmål med handläggningen af ett ärende, som, jemlikt i lag
gifna föreskrifter, bort skyndsamt bringas till slut; pröfvade Kongl. Hofrätten,
i förmågo af 25 kaj). 17 § Strafflagen, lagligt döma dem att bota

tillförordnade Landssekreteraren tretio samt ständige Landssekreteraren och
Landskamreraren, hvar för sig, tjugu riksdaler, hvilka böter skulle tillfalla
Kronan.

Sedan Konungens Befallningshafvande i Upsala län, i skrifvelse till
Domhafvande!! i Films och Dannemora Tingslag — med tillkännagifvande,
hurusom vid polisundersökning, hvilken, i anledning af skedd anmälan det
åtskilliga nidingsdåd och våldsbragder under våren och sommaren år 1868
vid Dannemora grufvor föröfvats, blifvit af KonungensBefalIningshafvande
hållen, utrönts, att natten till den 17 Maj nämnda år sextiofyra fruktträd
och unga björkar uti Grufveförvaltarens trädgård blifvit afbarkade; att under
närmast följande tiden intill början af Augusti månad funnits i närheten af
bemälde Grufveförvaltares bostad utlagda skrifvelser, stälda till denne och
innehållande hotelser om hämnd och död; att natten till den 7 Augusti
eu på något afstånd från den af Grufveförvaltaren bebodda byggnad uppförd
mindre plan af bräder på underlag af timmer och försedd med omslutande
stängsel blifvit söndersprängd, sannolikt medelst användande af
nitroglycerin; samt att den 16 i samma månad, då Grufveförvaltaren klockan
emellan 10 och 11 på aftonen varit på väg till sin bostad, stenar
kastats efter honom, i anledning hvaraf, och då vid undersökningen sannolika
skäl förekommit att misstänka Grufarbetaren Gustaf Lönnbom att hafva
under synnerligen försvårande omständigheter uppsåtligen skadat annans
egendom, Lönnbom blifvit i häkte inmanad för att till undergående af ransakning
befordras, — anmodat Domhafvande!!, att med Lönnbom denna
ransakning anställa; samt Films och Dannemora Tingslags Häradsrätt, der
ransakning med Lönnbom angående omförmälda förbrytelser hållits vid
urtima ting den 14 September samt den 1 och den 19 Oktober 1868,
dels genom särskilda beslut förstnämnda två dagar efter hållen ransakning
återförpassat Lönnbom till länsfängelset, dels ock medelst utslag berörde
19 Oktober funnit Lönnbom icke kunna till ansvar i målet fällas utan
honom från åtalet frikänt och ur häktet lösgifvit; så, och efter det Lönnbom
i en till mig ingifven skrift fört klagan bland annat deröfver att, ehuru
någon bevisning om de brott, för hvilka han angifvits, icke skulle förekommit,
han likväl blifvit i häktet qvarhållen, med yrkande tillika, att Domhafvanden,
som förrättat ofvannämnda urtima ting, måtte varda ålagdt i
ersättning för Lönnboms lidande utgifva visst belopp för hvarje dag Lönnbom
varit häktad; samt Domhafvande!! i ett öfver berörda skrift till mig
afgifvet yttrande anfört att, då Häradsrätten hade skyldighet att ställa

sig till efterrättelse omförmälda af Körningens Befallningshafvande till
L)omhafvanden aflåtna anmodan om företagande åt ransakning med Lönnbom,
det icke kunde tillkomma Häradsrätten att, innan alla de skäl och
bevis, som af den utaf Konungens Befallningshafvande sei skildt förordnade
åklagaren i målet iramdragits, blitvit pröfvade, meddela utlåtande om Lönnboms
frigifvande ur häktet, helst Lönnbom icke blifvit i följd af Domhafvandens
begäran eller Domstolens beslut deri inmanad, samt Lönnbom dessutom
icke under ransakningens fortgång vid Häradsrätten derom framstäf
något yrkande, och att de i målet hörda vittnens berättelser utvisade, att
skäliga anledningar till den allmänna misstänka, som föranledt hans häktande,
icke saknats; anmodade jag Advokatfiskals-embetet vid Kong], Svea
Hofrätt att emot Domhafvande!! anställa åtal. och anmärkte att, ehuru
vid urtima tingen den 14 September och den 1 Oktober afhörts, vid det
förra, tjugusju och vid det senare sex vitnen, utan att genom deras berättelser
någon bevisning emot Lönnbom till stöd för anklagelsen förekommit»
Häradsrätten likväl återsändt Lönnbom till häktet; att, jemlikt 19
§ 18 mom. i Kongl. Förordningen angående Strafflagens införande och
hvad i afseende dera iakttagas skall den 16 Februari 1864, Rätten varit
oförhindrad att om häktad persons lösgifvande förordna äfven då ett slikt
lösgifvande skulle medföra rubbning af Rättens eget förut fattade beslut
och följaktligen så mycket mera egt makt att upphäfva ett så beskaftädt
af polismyndighet fattadt beslut; samt att den omständighet, att Lönnbom
ej framstält serskildt yrkande om befrielse ur häktet, icke syntes utgöra
giltig ursäkt för Rättens underlåtenhet att lemna Lönnbom det skydd till
sin personliga frihet, som lagligen tillkomme honom, ehvad han sjelf förstått
att sådant yrka eller icke.

Efter det Advokatfiskals-embetet med anledning häraf inför Kongl.
Hofrätten tilltalat Domhafvande!! för hvad, på sätt förmäldt är, blifvit lagdt
Häradsrätten till last såsom felaktigt förfarande, hvarigenom vållats, att
Lönnbom man laga skäl blifvit i häkte qvarhållen under tiden emellan den
14 September 1868 och deri 19 nästpåföljande Oktober, samt yrkat, att
Domhafvanden måtte härför dömas att bota, jemlikt grunderna i 25 kap.
17 och 21 §§ Strafflagen, samt förpligtas ej mindre godtgöra Kongl. Maj:t
och Kronan kostnaderne för Löiinboms skjutsande från första tinget till
länshäktet, vidare till och från det andra tinget samt till det tredje tinget
jemte hans underhåll i häktet och pa tingsresorna under förenämnde tid med
tillhopa femtiotre riksdaler 39 öre, än äfven till Lönnbom utgifva skäligt
skadestånd för lidande och förlust genom hans fångenskap, i hvilket hänseende
Lönnbom i eu vid memorialet fogad skrift sill talan utfört; så har
Kongl. Hofrätten genom atdag den 27 Mars 1871, efter det Domhafvanden

med förklaring inkommit, sig utlåtit att, med afseende å hvad under ransakningen
med Lönnbom förekommit, Häradsrättens åtgärd att vid ifrågavarande
urtima ting den 14 September och den 1 Oktober 1868 icke förordna
om Lönnboms lösgifvande ur häktet utan honom till länsfängelset
återförpassa ej vore af beskaffenhet att till ansvar såsom för tjenstefel för
Domhafvande!! föranleda; utan blefve Domhafvande!! från den emot honom
i detta mål anstälda ansvars- och ersättningstalan befriad.

Enär detta åtal, i följd af Lönnboms klagan, blifvit anhängiggjordt
och rörde den personliga friheten, angående hvilken senaste tidens lagstiftning
infört stadganden mera betryggande än de förut gällande, stadganden,
på hvilkas rigtiga uppfattning och tillämpning från början den största vigt
läge, har jag, som ansett Häradsrättens förfarande uti nu ifrågakomna fall
vara felaktigt, icke bort åtnöjas med Kongl. Hofrättens nyss anförda utslag;
hvarföre jag anmodat Advokatfiskals-embetet att genom underdåniga besvär
söka den ändring i nämnda utslag, att den talan Advokatfiskals-embetet efter
mitt förordnande hos Kongl. Hofrätten utfört, måtte varda i nåder bifallen;
vid fullgörande af hvilket uppdrag bemälda embete, enär Kongl. Hofrätten
för sitt domslut icke åberopat annat skäl än »hvad under ransakningen emot
»Lönnbom förekommit , hade att upprepa det som jag rörande de vid samma
ransakningen förekomna omständigheter uti min första skrifvelse till embetet
angående förevarande åtal yttrat.

Uti en till mig ingifven skrift har Drängen Johannes Thorbjörnsson
fört klagan deröfver att, på färgaren J. Sundbergs i Wigstorp angifvelse,
Länsmannen i Inlands södre härad i Göteborgs och Bohus län, M. Hammarstrand,
låtit i Juli månad år 1866 häkta och insända klaganden till Göteborgs
läns cellfängelse, der han i tjugusju dagar qvarhållits; yrkande Thorbjörnsson
att bemälde Länsman måtte befordras till laga ansvar och tillförbindas
att ersätta Thorbjörnsson för hans undergångna skymf och lidande.

Vid klagoskriften voro fogade:

Do en till Konungens Befallningshafvande i nyssberörda län stäld
skrift af deri 8 April 1868, i hvilken klaganden närmare beskref det honom
öfvergångna våld, hufvudsakligen sålunda: att färgaren Sundberg den 8 Juli
1866 gjort ofvanberörda angifvelse emot klaganden först hos Landsfiskalen

A. Fagerdahl, sorn likväl förklarat laga bevisning till styrko för angifvelse!!
icke förefinnas; att Sundberg derefter vänd! sig till Länsmannen Hammarstrand,
som utan några skäl endast på den obestyrkta beskyllningen anbefalt
Kronorättaren Olaus Lhorbjörusson i Torp att genast gripa klaganden, hviD

ket krouorättaren på det våldsammaste sått verkstält genom att släpa klaganden
från sitt arbete ute ä marken utan att låta,;honom återvända till
sitt hem; att klaganden sedermera blifvit förd till åtskilliga ställen och
omsider till Länsmannen Hammarstrand, som »i vredesmod» förpassat klaganden
till Kongelfs häkte, hvarifrån denne dagen derpå forslats till cellfängelset
i Göteborg, der han förvarats till dess han utsändes till Inlands
södre Häradsrätt, som den 4 påföljande Augusti försatte honom på fri fot;
påfordrande klaganden jemväl uti nu ifrågavarande skrift åtal emot Länsmannen
Hammarstrand och dennes förpligtande att godtgöra klaganden för

hans lidande. .

I den förklaring, Konungens Befallningshafvande i anledning af sist berörda

skrift från Länsmannen Hammarstrand infordrat, hade denne yttrat:
att, sedan Johannes Thorbjörnsson. boende hos sin fader inhysesmannen
Thorbjörn Andersson i Wigstorp, hvilket hemman, som vore militieboställe,
arrenderats af färgaren Sundberg, oafbrutet legat i fejd med Sundberg samt
jemväl varit stähl under tilltal vid domstolen i orten för, bland annat, skarpa
skotts aflossande utifrån in genom fenstren i det af Sundberg bebodda rum,
utan att vid domstolen hafva iakttagit inställelse; så hade Sundberg en
dag i Juli månad år 1866 ankommit till Hammarstrand och med skriftlig6
angifvelse begärt åtal emot Johannes Thorbjörnsson för hemgång samt
yrkat, att denne, som rådde sig sjelf, vore utan stadig sysselsättning och
i viss mon saknade laga försvar, måtte blifva i häkte inmanad. Hammarstrand
hade då tagit saken i öfvervägande och i betraktande af hvad ofvan
anfördt vore, på grund af den åberopade och med uppgifna vittnen behörigen
undertecknade angifvelseskriften samt, med stöd af 6 mom. i 19
§ af Kong!. Förordningen om nya Strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, ansett sig utan ansvar
och risque kunna i förvar taga Johannes Thorbjörnsson, hvadan Hammarstrand
aflåtit skrifvelse till kronorättaren i socknen Olaus Thorbjörnsson
i Torp att, enär Hammarstrand af andra tjenstegöromål sjelf vore förhindrad
att afresa till stället, gripa Johannes Thorbjörnsson och föra
honom till Hammarstrand, emedan, enligt Sundbergs uppgift, saken fordrade
skyndsamhet, så vida icke Johannes Thorbjörnsson skulle undkomma;
hvarefter denne införpassats till länscellfängelset; att Hammarstrand ej
vore i tillfälle bifoga den omnämnda angifvelseskriften, emedan denna blifvit
inlemnad till domstolen, hvarest Thorbjörnsson stode under tilltal; anhållande
slutligen Hammarstrand att, enär Thorbjörnsson vore oförhindrad
att vid domstol sjelf åtala såväl Hammarstrand som den person, hvilken
vid häktandet skulle hafva misshandlat Thorbjörnsson, Konungens Befallningshafvande
måtte lemna dennes klagoskrift utan afseende; hvaruppå

Konungens Befallningshafvande, i resolution den 28 April 1868, förklarat
att den ifrågavarande angifvelsen emot Länsmannen Hammarstrand icke
föranledde till åtgärd eller annat yttrande, än att Johannes Thorbjörnsson
egde sjelf vid laga domstol emot Hammarstrand^. anhängiggöraJoch utföra
den ansvarstalan, hvartill han funne sig befogad.

2:o Lltdrag af Inlands Södre Häradsrätts dombok för den 4 Augusti
och den 13 November med utslag af den 14 December 1866 samt för den
18 Juni med utslag af den 12 Augusti 1868. Ur dessa handlingar borde
här intagas:

ur domboksutdraget för den 4 Augusti 1866, dels färgaren Sundbergs
till Länsmannen Hammarstrand inlemnade angifvelseskrift emot Johannes
Thorbjörnsson, på grund af hvilken den förre anbefalt den senares häktande,
innehållande denna skrift hufvudsakligen, att Johannes Thorbjörnsson inträngt
i Sundbergs boningsrum samt med hugg och slag af ett trädstycke
öfverfallit Sundberg och tillfogat honom större och mindre blodviten, såsom
bilagdt läkarebetyg vitsordade, hvarföre Sundberg yrkade att Johannes Thorbjörnsson
måtte till åtal befordras; och som Sundberg förut egde mål emot
Johannes Thorbjörnsson om ansvar för våld och fensters sönderskjutande,
i hvilket mål denne icke afgifvit svaromål, samt fara vore för handen, att
Thorbjörnsson, såsom icke innehafvande laga tjenst, möjligen afveke från
orten, så begärde Sundberg att Johannes Thorbjörnsson måtte på Sundbergs
ansvar i häkte inmanas, hvarjemte två vittnen uppgåfvos; dels ock det
åberopade läkarebetyget, som vitsordade, att Sundberg haft högra handen
uppsvullen och yttre huden på handbaken söndersliten omkring en tums
storlek samt å ändan af högra handens lillfinger eu spricka, ur hvilken
blod utsipprat, å yttre huden på venstra handen ett mindre skrubbsår och
vid början af lillfingret ett obetydligt sår;

ur domboksutdraget för den 13 November, Johannes Thorbjörnssons
prestbevis af den 27 Oktober 1866, som visade, att denne var son af Arrendatoren
Thorbjörn Andersson i Wigstorp och hade fört anständig och ostrafflig
vandel samt aldrig förr varit för någon förbrytelse tilltalad;

ur domboksutdraget för den 4 Augusti 1866, Häradsrättens beslut,
hvarigenom, efter de i Sundbergs ofvanintagna angifvelseskrift åberopade
vittnens hörande, förklarats, att det brott, för hvilket Johannes Thorbjörnsson
blifvit vid ifrågavarande tillfälle häktad, icke vore af beskaffenhet, att
han borde för detsamma längre i häkte hållas, utan blefve han frigifven; och

ur domboksutdraget den 12 Augusti 1868, Häradsrättens slutliga utslag,
hvarigenom alla emot Johannes Thorbjörnsson i målet framstälda
ansvarspåståenden blifvit lemnade utan afseende.

I betraktande af hvad sålunda förekommit, ansåg jag ^åtal emot Länsmannen
Hammarstrand för tjenstefel hora ega rum och anförde i den skrifvelse
till Konungens Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, i
hvilken jag begärde att allmän åklagare måtte förordnas att slikt åtal vid
laga domstol anhängiggöra och utföra: att jag funnit Länsmannen Hammarstrand
hafva felat derutinnan, att han, utan att hafva hört Johannes Thorbjörnsson
än mindre de emot denne åberopade vittnen och således utan
behörig undersökning angående verkliga beskaffenheten af det brott, för
hvilket Johannes Thorbjörnsson skulle i häkte inmanas, förordnat om dennes
gripande, och derefter, då den häktade hos Hammarstrand instäldes,
ej heller, efter hvad som ville synas af Thorbjörnssons ofvanintagna till
Konungens Befallningshafvande i länet år 1868 ingifna klagoskrift och
Hammarstrands deröfver afgifna förklaring, sökt genom närmare utredning
af förhållandena vid det angifna brottets begående fullgöra hvad som i
detta afseende dittills blifvit försurnmadt. Hvad Hammarstrand åter i nyssberörda
förklaring till sitt försvar andragit, syntes mig icke förtjena afseende,
emedan först och främst Hammarstrands uppgift, att Johannes Thorbjörnssen
skulle »råda sig sjelf», vara utan stadig sysselsättning och i viss mon
sakna laga försvar, stode i strid med prestbevisets innehåll, att Johannes
Thorbjörnsson vore hemmason hos fadren, som åter benämndes arrendator;
och emedan vidare den af Hammarstrand till stöd för häktningens befogenhet
åberopade 6 punkten i 19 § af Kongl. Förordningen den 16 Februari
1864 ej vore tillämplig med mindre det Johannes Thorbjörnsson tillvitade
brottets beskaffenhet varit behörigen utredd, så att skönjas kunnat, att straffarbete
efter lag bort å samma brott följa; och en sådan utredning hade,
på sätt redan blifvit anmärkt, icke föregått häktningen. Obetydligheten
af de skador, som enligt läkarebetyget tillfogats Sundberg, vittnade till och
med emot antagandet, att det ifrågavarande brottet varit af sådan svårare
art. När dessutom Johannes Thorbjörnsson, enligt prestbetyget, hade stadiet
hemvist och, för faran att han skulle afvika eller genom undanrödjande
af bevis hindra sakens tillbörliga utredning, icke annan sannolikhet
förefunnits, än Sundbergs obestyrkta föregifvande, att Johannes Thorbjörnsson,
såsom icke innehafvande laga tjenst, möjligen afveke från orten,
så hade Thorbjörnsson, just på grund af det åberopade lagbudet, bort på fri
fot lemnas, äfven om brottet varit sådant, att straffarbete derå kunnat följa.
På dessa skäl ansåge jag Länsmannen Hammarstrands öfverklagade förfarande
utmärka en sådan vårdslöshet och egenmäktighet i tjensteutöfning
och en så betänklig ringaktning för den personliga friheten, att dess lagliga
beifrande ej borde lemnas beroende på enskild persons åtgärd. Och borde

det

den allmänne åklagare, hvilken förordnande jag genom nu^anförda skrifvelse
askade, efter det Thorbjörnsson blifvit i saken hörd%ch fått sina
anspråk pa ersättning uppgifva och styrka, samt kostnaden för dennes
orsling till och från länshäktet och för underhållet derstädes blifvit utrönt
emot Lansmannen Hammarstrand föra den ansvars- och ersättningstalan’
till hvilken lag och sakens utredda beskaffenhet, föranledde.

Sedan på grund häraf åtal blifvit af tillförordnad allmän åklagare
anhangiggjoixh vid Inlands södre Häradsrätt emot Länsmannen-''Hammarstrand,
och makt vid derå ting förevarit, hvarunder Johannes Thorbjörnsson
framstält yrkande att för honom öfvergången skymf och tillfogade !i(
ande erhålla ersättning i ett för allt med sjuhundrafemtio riksdaler- meddelade
Häradsrätten utslag den 27 April 1871 och utlät sig, att, ehuru det
blott som k argaren Sundberg uti sin till svaranden, Länsmannen Hammarstrand,
afiemnade angifvelseskrift tillvitat Johannes Thorbjörnsson, kunnat
under försvårande omständigheter, och derest dess verklighet ådagalagts
oi Johannes Thorbjörnsson medföra bestraffning af straffarbete, och svaranden
jemväl kunnat haft anledning befara, att Johannes Thorbjörnsson
s u le från orten afvika; likväl och då svaranden utan föregången undersökning
om verkliga förhållandet vid brottets begående förordnat om Johannes
i horbjörnssons gripande, och anklagelsen emot honom blifvit af
Häradsrätten ogillad; pröfvade Häradsrätten, jemlikt 25 kap. 16 § Strafflagen,
lagligt döma svaranden att för den underlåtenhet i tjenstens utöfning,
som i berörda hänseende läge honom till last, bota femtio riksdaler
kronans ensak; hvarförutan Häradsrätten förpligtade svaranden att ej mindre
ersätta Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Johannes Thorbjörnssons
forslande till häktet och underhåll derstädes med tillsammans sexton riksdaler
15 öre än äfven godtgöra Johannes Thorbjörnsson för hans lidande
med femtio riksdaler och för hans kostnader med femton riksdaler samt
att med uppgiga belopp ersätta vittnen för deras tingsresor.

Med detta utslag har jag åtnöjts, men Thorbjörnsson har anfört besvär
i kongl. Höta Hofrätt.

Af förekommen anledning infordrade jag utdrag af domboken vid
lagtima vartinget med Alka tingslag den 18 Februari 1870 angående Bonden
Jonas Jonssons i Wiken hustru, Kjerstin Ersdotter, tilltalad och nämnde
dag af Häradsrätten införpassad till länsfängelset i Gefle, för det hon skulle
genom grof vårdslöshet hafva vållat två sina nyfödda barns död.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse filt 1872 års Riksdag. 5

Sedan nämnda domboksutdrag kommit mig tillhanda, har jag deraf
inhemtat hufvudsakligen, att vid ofvanberörda rättegångstillfälle, hvartill
Kjerstin Ersdotter var genom stämning af allmänne åklagaren, Länsmannen
i socknen, inkallad, tillstädeskommit så väl Kjerstin Ersdotter som åklagaren,
hvilken sistnämnde till Häradsrätten ingifvit:

l:o Protokoll, hållet den 1 nästförutgångne Januari vid polisförhör
med Kjerstin Ersdotter, ur hvilket protokoll här må intagas följande:

Bemälde Länsman, åtföljd af fjerdingsmannen Jon Andersson och bonden
Erik Olsson i Wiken, hade nämnde dag infunnit sig hos Jonas Jonsson
i nyssberörde by, för att, i anledning af ett allmänt gängse rykte, att dennes
förrbemälda hustru skulle hafva afdagataga ett den 19 December nästförflutna
år framfödt gossebarn, med henne anställa förhör. Vid detta förhör
hade Kjerstin Ersdotter berättat: att, sedan hennes man nyssberörde
19 December om morgonen begifvit sig på resa till Söderhamn, Kjerstin
vid pass klockan elfva på aftonen börjat blifva illamående och omkring
en timma derefter framfödt ett gossebarn, hvilket dock redan fjorton dagar
förut känts vara dödt i moderlifvet; att Kjerstin vid förlossningen icke
efterskickat någon bland grannarna af den orsak, att hennes sextonåriga
dotter varit rädd att för sådant ändamål begifva sig ut i mörkret; men att,
den 22 i samma månad, ofvanbemälde Jon Anderssons hustru, Karin Persdotter,
blifvit tillkallad och anmodad att bära det döda barnet till Långhed,
en by i grannskapet, för att läggas i samma kista som en der afliden qvinna,
hvilken anmodan Karin Persdotter efterkommit i det hon påföljande dag burit
barnet till Långhed; att Kjerstin vid mannens hemkomst den 22 December,
icke omtalat för honom hvad som under hans frånvaro tilldragit sig men på
erinran af merbemälda Karin Persdotter, att mannen borde derom underrättas,
skickat henne att uppsöka Jonas Jonsson, hvilken, då han anträffats
i en granngård och underrättats om, att hans hustru födt barn på söndagen
samt anmodat Karin Persdotter att bära barnet till Långhed, utbrustit:
»hon måtte väl aldrig hafva gjort af med barnet, när hon ej talat om för
mig att det var dödt»; att Kjerstin icke omtalat för sin man eller eljest
för någon annan, att barnet fjorton dagar före födseln saknat lif; och hade
hon förtegat alla dessa omständigheter för mannen, i anseende till hans
supighet, oordentlighet och elakhet inom hus. Mannen Jonas Jonsson, vid
förhöret närvarande, hade vitsordat hustruns uppgift, det hon för honom
icke omtalat, att barnet varit dödt fjorton dagar före födseln och ej heller
vid hans hemkomst omnämnt barnets födelse; hvarjemte han medgifvit, att
han vid emottagandet af underrättelsen om barnets födelse och död fält
ofvan omförmälda yttrande, med hvilket han dock förklarat sig icke hafva
haft någon mening;

2;o Protokollet vid den af Provincialläkaren den 22 Januari 1870
förrättade besigtning och liköppning ä ifrågavarande barn tillika med samma
läkares öfver förrättningen afgifna utlåtande af innehåll korteligen: att Kjerstin
Ersdotters den 19 December 1869 framfödda gossebarn varit fri 11-gånget; att detsamma någon kort stund efter födseln lefva! och andats,
ehuru icke fullständigt; att orsaken till barnets död varit blodkongestion
till hjernan samt ofullständig andedrägt; och att icke något spår af yttre
våld å barnets lik vid obduktionen iakttagits;

3:o Prestbevis för Kjerstin Ersdotter, innehållande, bland annat, att
hon och hennes man begge blifvit år 1855 inför kyrkorådet varnade för
oenighet i äktenskapet; och att Kjerstin Ersdotter år 1863 serskild! af
bemälda myndighet varnats för otillbörligt uppförande emot sin svärmoder,
men att Kjerstin Ersdotter aldrig varit vid domstol för brott tilltalad.

Då Kjerstin Ersdotter derefter inför Häradsrätten afgaf redogörelse
för sina lefnadsomständigheter hade hon, bland annat, förmält: att hon vid
tjuguett års ålder trädt i äktenskap med sin mer omförmälde man, Jonas
Jonsson; att detta äktenskap, i anseende till mannens begifvenhet på starka
drycker och våldsamma sinnelag, under många år varit serdeles olyckligt;
samt att hon framfödt åtta barn och bland dessa år 1868 en son, som efter
något mer än ett dygns lefnad aflidit.

Angående sistomförmälde sons födelse och död, hade Kjerstin Ersdotter
berättat: att hon en lördag under sommaren år 1868 hastigt insjuknat
och vid middagstiden samma dag födt ett gossebarn, innan en vid Kjerstins
insjuknande efterskickad grannqvinna, vid namn Märta Fröjd, hunnit
komma Kjerstin till hjelp; men straxt efter barnets födelse hade bemälda
Märta ankommit och tagit i sin vård barnet, som varit blått och ej visat
tecken till lif förr än det af Märta blifvit »rulladt», hvarefter detsamma
qvidit och varit sjukt till dess det påföljande dags eftermiddag aflidit,
vårdadt af Märta. Under natten emot söndagen hade likväl Kjerstin sjelf
vakat öfver och skött barnet, hvilket då varit så sjukt, att Kjerstin redan
på söndagsmorgonen trott detsamma vara dödt, ehuru det vid närmare efterseende
befunnits lefvande och först på söndagseftermiddagen aflidit.

Beträffande derefter yngsta barnets födelse den 19 December 1869,
hade Kjerstin Ersdotter inför Häradsrätten yttrat: att hon, som under den
förutgångna hösten varit sjuklig och på den sista tiden ej förmärkt någon »qvickning»
af fostret — hvilket hon, i följd deraf, trott vara dödt — på aftonen
sistnämnde dag, då hennes man varit borta, och någon annan än hon och
hennes barn ej funnits i gården, hastigt insjuknat och med anledning deraf
bedt äldsta dottern tillkalla någon af grannqvinnorna, för att vid den väntade
förlossningen biträda; men att, änskönt en qvinna, som plägade vid

barnforlossnmgar vara till hjelp, bott endast ett stenkast från Kjerstin Ersdotters
hemvist, bemälda dotter, för räddslas skull, vägrat att begifva sig
ut i mörkret; att samma dotter icke, och än mindre den yngre, förstått
att vid förlossningen på något sätt biträda modern, hvilken likväl, just
som hon framfödt barnet, ropat på dottern att komma och hjelpa henneatt
innan dottern hunnit efterkomma denna tillsägelse, Kjerstin Ersdotter’
i följd af plagorna, afdånat, och då hon, utan all kännedom, huru länge
hennes sanslösa tillstånd varat, åter kommit till medvetande, hade dottern
statt vid sangen men ej vetat att gorå något vid det framfödda barnet,
hvithet, liggande pa sida emellan moderns lår, denna, sedan hon lindat af
nafvelstrangen, som suttit omkring barnets hals, tagit till sig; hvarefter
hon,,jemte det hon öppnat och rengjort barnets mun, med en af dottern
pa tillsägelse, hemtad sax afklippt nafvelsträngen, den hon, enär han icke
blodt, ej aktat nödigt att förbinda, helst som hon hvarken vid födseln ei
heller efteråt förmärkt något lif hos barnet, hvilket dottern derefter burit
fram till spiselden utan att hos detsamma förmärka något tecken till lifhvadan
ock barnet, såsom dödfödt, någon stund derefter blifvit lagdt å
sido i ett tillstötande obebodt och ooldadt rum; att Kjerstin Ersdotter,
som ortfarande legat till sängs, i afbidan på mannens hemkomst, ej medi
e åt någon hvad som handt; att när mannen sedermera hemkommit, han
vant sa drucken att Kjerstin Ersdotter, änskönt mannen delat säng med
henne ej kunnat lemna honom någon underrättelse angående den tirnade
barnsborden; och att, då mannen påföljande morgon uppstigit och klädt
S[g’ Vjer*tm eJ heller samtalat med honom, enär hon trott, att han icke
s lille ga längre bort an ti l stallet och derföre snart återkomma; men att
nar sa icke skett, hon skickat dottern till förrbemälda Karin Persdotter
för att bedja denna om ett besök, i följd hvaraf Karin infunnit sig den 22
u i sistnämnde manad pa aftonen, då Kjerstin för henne berättat, hurusom
hon ett par dagar förut framfödt ett dödfödt gossebarn,''hvarom Karin sedermera
underrättat Kjerstins man. ”‘se

Häradsrätten hörde derefter följande vittnen, som berättade:

isns 1:° Marta FrÖJ<!''\, a1tt’ sedan vittuet en lördagseftermiddag under

då kortrSföremKar ^ ki ®^ .infunmt si§ hos Kjerstin Ersdotter, hvilken
, kort foie vittnets ankomst, i närvaro af endast sina minderåriga döttrar

ramfodt ett gossebarn, vittnet öppnat och rengjort munnen samf afklippt
nafvelstrangen a barnet, som då ännu qvarlegat emellan moderns
de bamet, hvars hela kropp vant blå, visat ringa tecken till lif och ofull böriaf1

§anda^ b'' skakat 0ch rullat detsamma, hvarefter det

boijat andas och röra sig men dock, när vittnet på qvällen begifvit sig

hem, vant sjukt och svagt; att, då vittnet påföljande morgon åter instält

sig och frågat, huru barnet sig befunne, Kjerstin Eisdotter genmält, att
det vore bra med barnet, enär det undernatten ahidit; hvarjemte Kjerstin,
som skötte sina svslor i dagliga stugan, der barnets vagga nästförutgångna
afton stått, uppgifvit, att barnet då funnes i den så kallade »herrstugau»,
dit vittnet, med anledning deraf, sig begifvit och funnit barnet liggande i
sin vagga lefvande ehuru mycket sjukt, hvarefter det icke förr än klockan
half fem samma dags eftermiddag aflidit; och hade Kjerstin Ersdotter,
som förmält, det hon och mannen under natten legat i herrstugan och haft
barnet hos sig, vid underrättelsen om att detta ännu lefde, visat ledsnad
deröfver, att hon så misstagit sig;

2:o Karin Persdotter: att, sedan Kjerstin Ersdotter under nästförutgångna
höst flere gånger samtalat med vittnet angående sitt hafvande-tillstånd
och jemväl någon vecka före yngsta barnets födelse omförmält, det
hon trodde fostret vara dödt, Kjerstins dotter Karin den 22 förutnämnde
December på morgonen kommit till vittnet och bedt henne besöka Kjerstin
för att sedermera åt denna gå ett ärende till Långhed, med anledning
hvaraf vittnet på qvällen samma dag begifvit sig till Kjerstin, som då legat
till sängs och på fråga angående helsotillståndet uppgifvit, det hon stundom
vore bättre stundom sämre, stundom uppe stundom sängliggande, men
när vittnet, som på grund af nämnda upplysningar, trott Kjerstins nedkomst
vara nära förestående, yttrat, det hon vid sådant förhållande icke ville dröja
qvar, hade Kjerstin omtalat, det hon några dagar förut fått, såsom orden
fallit, s-en engel, hvilken dock varit dödfödd och den hon derföre ville,
att vittnet skulle bära till Långhed och lägga i likkistan hos en der afliden
hustru, som påföljande söndag komrne att begrafvas, hvarefter Kjerstin inburit
och visat vittnet det i ett tillstötande rum insatta barnet, samt, på
fråga af vittnet, huruvida Jonas —- Kjerstins man — sett barnet och visste
hvad som händt, yttrat, att Jonas derom ingenting kände, enär han vid
hemkomsten från Söderhamn varit så oredig och påföljande morgon utgått
så hastigt, att Kjerstin ej kunnat samtala med honom; att vittnet, med
anledning häraf hos en närboende granne sökt och träffat Jonas Jonsson samt
bedt honom, som vid tillfället varit något drucken, följa med hem, »enär han
och vittnet» — såsom dettafyttrat — »skulle på begrafning», hvarvid Jonas
Jonsson, som genast tycktes hafva fattat, hvilken begrafning vittnet åsyftat,
bestört utbrustit: »åj, åj, åj och det har hon icke tält om för mig; hon
måtte väl aldrig hafva gjort af med barnet»; hvarefter Jonas, under yttrande,
att han ej kunde tro, det hustrun afdagatagit barnet, åtföljt vittnet hem,
der Kjerstin Ersdotter, — jemte det hon, på fråga af mannen, hvarföre
hon för honom ej omnämt barnsbörden, urskuldat sig dermed, att han på
morgonen gått så hastigt ut — till mannen framburit det döda barnet,

hvilket denne flere gånger kysst; och hade vittnet dagen derpå burit barnet
till Långhed, der vittnet fått lägga det i kistan hos förrbemälda aflidna hustru.

3:o Bonden Erik Olsson och fjerdingsmannen Jon Andersson, hvilka
varit tillstädes vid det förut omnämnda polisförhöret, den 7 Januari 1870,
sammanstämmande:

att vid nyssberörda förhör så förelupit som det dervid hållna, här
förut till väsentligaste delen intagna protokollet innehölle; dock att Kjerstin
Ersdotter vid förhöret synbarligen icke egt kännedom om Jonas Jonssons
yttrade misstänka, det hon skulle gjort af med barnet; tilläggande
vittnena dels, att Jonas Jonsson vid serskilda tillfällen någon tid förut
omtalat, hurusom han, på hustruns enträgna begäran, varit hos Provincialläkaren
och tillbjudit honom penningar, på det denne vid blifvande obduktion
å barnets döda kropp icke skulle”meddela något för henne, Kjerstin Ersdotter,
besvärande utlåtande; dels ock att Jonas Jonsson, under förmälan,
att hustrun stått utanför i ett stall, medan han varit inne hos Doktorn,
vidare yttrat, det penningar till mutor, då Jonas Jonsson för några år sedan
stulit hö, helt och hållet saknats, men att nu, när det gälde hustrun,
sådana funnes att tillgå.

Allmänne åklagaren, som förklarat sig anse Kjerstin Ersdotters uppgift,
det hennes döttrar vägrat att den 19 December 1869, då modern var
i barnsnöd, tillkalla någon grannqvinna till hjelp, så mycket mindre sannolik
som en qvinna, hvilken allmänneligen plägade vid barnförlossningar
biträda, bodde alldeles invid Kjerstin Ersdotters hemvist, hade dels begärt
uppskof med målet till annat rättegångstillfälle, för att kunna åstadkomma
vidare bevisning, dels ock hemstält, det Kjerstin Ersdotter, med afseende
å de besvärande omständigheter, som emot henne förekommit, mätte förklaras
skyldig att genast träda i häkte; och hade Häradsrätten, med bifall
till denna hemställan, uppskjutit målet till dag, som framdeles skulle utsättas,
då åklagaren egde förete den vidare bevisning, han ville begagna,
samt Kjerstin Ersdotter, som imedlertid till länsfängelset i Gefle införpassades,
borde hos Häradsrätten åter inställas.

Detta Häradsrättens beslut syntes mig icke öfverensstämma med lag.
Kjerstin Ersdotter hade varit tilltalad för det hon genom grof vårdslöshet
skulle hafva vållat två af henne framfödda barns död, och genom den bevisning,
som före nämnda besluts fattande åstadkommits, hade någon svårare
brottslighet, än den Kjerstin Ersdotter sålunda tillvitade, så mycket
mindre blifvit ådagalagd som nämnda bevisning ej ens gjorde det fullt
sannolikt, det hon varit skyldig till den grad af brottslighet, allmänna åklagaren
lagt henne till last. Å denna art af brott följde efter lag ansvar af
böter, fängelse eller straffarbete, det sistnämnda dock icke för längre tid

än två år, och 5 punkten af 19 § i Kongl. Förordningen om nya strafflagens
införande m. m. den 16 Februari 1864 hade följaktligen ej varit på
detta fall tillämplig. Nämnde §:s 6 punkt tilläte visserligen, att »den, hvilken
misstänkes för brott, som ringare är, än i 5 punkten sägs, men hvarå dock
straffarbete efter lag följa kan, må i häkte tagas; men», -— heter der vidare
— »häfver han embete eller tjenst, eller fast egendom,heller eljest stadigt
hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han afviker, eller
att han genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga
utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.

I det fall, hvarom här var fråga, ådagalade handlingarne, att den
misstänkta och tilltalade hustrun hade fast egendom eller åtminstone stadigt
hemvist, och skälig anledning, att hon skulle afvika eller genom undanrödjande
af bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindra, förefanns
icke. Bemälde hustru hade följaktligen, jemlikt slutorden i nyss
anförda lagrum, bort på fri fot lemnas.

På grund häraf uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea
Hofrätt att lagligen tilltala den tillförordnade Domhafvanden, som med
Alfta Häradsrätt fattat ofvanberörda lagstridiga beslut, och derför å honom
yrka ej allenast ansvar efter lag och sakens beskaffenhet utan ock skyldighet
att ersätta den genom nämnda beslut vållade skada, för utredande
af hvars belopp uppgifter borde infordras ej mindre om den tid, Kjerstin
Ersdotter för ifrågavarande sak hållits häktad samt om antalet af de gånger
hon under tiden forslats från tingsstället till länshäktet samt tvärtom med
de häraf för det allmänna härflutna underhålls- och forslingskostnader, än
ock om den godtgörelse, Kjerstin Ersdotter för tidsspillan och lidande fordrade;
hvarefter Advokatfiskals-embetet hade att påyrka det allmännas rätt
och, efter befogenhet, understödja Kjerstin Ersdotters anspråk.

Efter att härom hos Kong]. Hofrätten skriftvexling föregått, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 16 Mars 1671 och förklarade att, med
afseende å de besvärande omständigheter, som vid ransakningstillfället den
18 Februari 1870 mot Kjerstin Ersdotter förekommit, Häradsrättens då
fattade beslut om Kjerstin Ersdotters inmanande i häkte icke kunde anses
vara af beskaffenhet, att det finge till ansvar för Häradsrättens ordförande
föranleda, i följd hvaraf den mot honom förda talan icke kunde bifallas.

Missnöjd med denna utgång af saken anmodade jag Advokatfiskalsembetet
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet fullfölja den af Kong], Hofrätten
ogillade talan och dervid åberopa hvad hos Kongl. Hofrätten blifvit
i målet hufvudsakligen andraget.

Uppå denna sålunda fullföljda talan meddelade Kongl. Maj:t under
den 21 /September 1871 nådigt utslag; och som hvad i omförmälda emot

Kjerstin Ersdotter anhängiggjorda mål vid ransakningstillfället den 18 Februari
1870 förekommit icke innefattat sannolika skäl för misstanke derom,
att Kjerstin Ersdotter uppsåtligen afdagatagit något af sina ifrågakomna
foster, hvarom ej heller angifvelse blifvit emot henne framstäld, samt, om
än sannolika skäl kunde antagas hafva varit för handen till antagande deraf,
att. Kjerstin Ersdotter genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse
varit vållande till sina omförmälda fosters död, Kjerstin Ersdotter likväl,
vid det förhållande att hon haft stadigt hemvist och ej skäligen kunnat
befaras, att hon skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis eller
egendom hindra målets tillbörliga utredning, bort, jemlikt 6 punkten i 19
§ af Förordningen den 16 Februari 1864, på fri fot lenmas; alltså och då
Häradsrättens förstnämnde dag fattade beslut angående Kjerstin Ersdotters
häktande följaktligen varit felaktigt, och Domhafvande!! såsom Häradsrättens
ordförande vore för samma beslut ansvarig; alltså pröfvade Kong!. Maj:t
skäligt, med ändring af Hofrättens öfverklagade utslag, att, jemlikt 25 kap.
17 § Strafflagen, falla Domhafvande!! att för berörda oriktiga domslut bota
femtio riksdaler riksmynt samt förpligta Domhafvande!! att ersätta Kongl.
Maj:t och kronan kostnaden för Kjerstin Ersdotters underhåll och forsling
under hela ransakningen med etthundrafyra riksdaler 85 öre.

Sedan, på sätt i min till 1871 ars riksmöte afgifna embetsberättelse
(sidd. 56 och följande) närmare förmäles, genom underdåniga besvär ändring
blifvit sökt i Kongl. Svea Hofrätts den 18 November 1870 meddelade
utslag uppå det åtal, Advokatfiskals-embetet i nämnde Kong!. Hofrätt
efter mitt förordnande anstalt emot Landskamreraren i Westmanlands län,
för öfverträdelse af Kong]. Förordningen angående expeditionslösen den 30
November 1855; så har Kongl. Maj:t,.uppå nämnda besvär, meddelat nådigt
utslag den 26 April 1871; och som uti det ifrågavarande af Kommissarierne
i Riksgälds-kontoret hos Konungens Befallningshafvande anhängiggjorda
ärende, der icke någon af de betalningsskyldige jordegarena begärt att af
Konungens Befallningshafvandes utslag undfå del, Landskamreraren vid
sadant föi hållande saknat stöd af lag för den anmärkta åtgärden att påföra
jordegarena lösen för de transsumt af Konungens Befallningshafvandes utslag
i nämnda ärende, som Landskamreraren ansett sig böra expediera för
verkställighet af den utaf Kommissarierne gjorda begäran om beslutets delgifvande
åt de betalningsskyldige; alltså funne Kongl. Maj:t, på grund af
20 § i ofvanåberopade 1855 års förordning samt 25 kap. 17 § Strafflagen,

skäligt

skäligt att, med ändring af Hofrättens utslag, fälla Landskamreraren att,
för livad lian sålunda vid embetets utöfning låtit komma sig till last, bota
tjugufem riksdaler; men enär icke någon af de personer, som ifrågavarande
lösen erlagt, så vidt visadt blifvit, framstält begäran om densammas återbekommande,
blefve Advokatfiskal--embetets i nämnda hänseende mot Landskamreraren
i detta mål förda ersättningstalan lemnad utan afseende.

Sedan Arbetskarlen Hans Petter Jacobsson vid Bron, hvilken undergått
bestraffning för första resan snatteri, blifvit inför Gotlands Norra
Häradsrätt ånyo tilltalad för olofligt tillgrepp, så hade Häradsrätten genom
utslag den 29 September 1869, med åberopande af 4 kap. 2 § samt 20
kap. 2, 9 och 18 §§ Strafflagen, dömt Hans Petter Jacobsson, såsom förvunnen
att hafva å tre serskilda ställen och tider medelst inbrott tillgripit
gods till värde af sammanlagdt tretton riksdaler 48 öre, att för de tre serskilda
inbrotten undergå straffarbete under sex månader samt att för andra
resan snatteri å tre serskilda ställen af egendom till nyssnämnda värde
bota tretio riksdaler till kronan äfvensom att under fem år vara medborgerligt
förtroende förlustig; hvarjemte Häradsrätten förordnat, att, i händelse
Hans Petter Jacobsson saknade tillgång till böterna, han i stället
skulle undergå tre dagars straffarbete, så att han i ena bot komme att
undergå straffarbete i sex månader och tre dagar.

Efter det, vid granskning i Justitie-ombudsmans-expeditionen af de
från Gotlands länsfängelse inkomna fangförteckningar, anmärkningar emot
berörda utslag förekommit, samt ärendet blifvit till Advokatfiskals-embetet
vid Kongl. Svea Hofrätt för åtals anställande öfverlemnadt, har bemälda
embete, enligt lemnad föreskrift, hos Kongl. Hofrätten fullföljt berörda
anmärkningar och anfört: att, enligt 6 och 7 §§ af 20 kap. Strafflagen, för
tillgrepp medelst inbrott skolat, äfven om värdet af det tillgripna icke uppgått
öfver femton riksdaler, dömas till straffarbete från sex månader till
fyra år; att, enligt 12 § 2 mom. i samma kap., jemfördt med 4 kap. 3 §
Strafflagen, de af Hans Petter Jacobsson föröfvade flera inbrottsstölder bort,
i motsats mot hvad Häradsrätten, med förment stöd af 2 § i sistberörda
kap. antagit, anses utgöra fortsättning af ett och samma brott och vara
en försvårande omständighet vid straffets bestämmande för brottet, föranledande
till straffarbetets ökande med högst ett år; hvadan Hans Petter
Jacobsson, som redan genom första inbrottsstölden varit förfallen till minst
sex månaders straffarbete, bort för brottets upprepande få den förhöjning
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1872 års Riksdag. 6

i straffet, som i lag vore föreskrifven; samt att deremot hans fallande till
serskilda böter för snatteri ej bort ega rum och, om sådana böter kunnat
ådömas, dessa, jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 6 och 7 §§ Strafflagen
skolat, då de voro bestämda till tretio riksdaler, förvandlas till nio
i stället för tre dagars straffarbete: och har Advokatfiskals-embetet yrkat,
att Domhafvande!!, såsom för utslaget ansvarig, måtte för de anmärkta felaktigheterna
dömas till böter.

Genom utslag den 22 Juni 1871 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit:
att som Häradsrättens utslag vore, på sätt Advokatfiskals-embetet anmärkt,
uppenbarligen mot lag stridande, och sålunda Domhafvanden, hvilken vore
för samma utslag ansvarig, gjort sig skyldig till förseelse, som i 25 kap. 17
§ Strafflagen omtalas, så funne Kongl. Hofrätten skäligt, med tillämpning
af nyssnämnda lagrum, döma honom att bota fyratio riksdaler, som tillfölle
Kronan.

Vid granskning af de från kronohäktet i Norrtelje inkomna fångförteckningarne
har, i afseende på nedanomförmälde derstädes förvarade fångar,
blifvit anmärkt:

att Sjuhundra häradsrätts utslag den 11 Juli 1868 angående förre
Bonden Jan Erik Ersson i Kundby ankommit till häktet först den 25 i
samma månad;

att Rådstufvurättens i Norrtelje utslag den 11 April 1868 angående
Carl Erik Jansson och Matts Ma:tsson i Norrtelje samt Drängen Gustaf
Jansson i Söderby till häktet inkommit ej förr än den 28 i samma månad;

att bemälde Rådstufvurätts utslag den 15 Juni 1868 angående förre
Bonden Matts Mattsson från Wätö ankommit till häktet först den 11 påföljande
Juli;

att samma Rådstufvurätts utslag den 23 Juni sistnämnda år angående
Gesällen August Bernhard "Wall in till häktet ankommit ej förr än den 1 ]
påföljande Juli;

att samma Rådstufvurätts utslag den 8 Oktober meranämnda år angående
Carl Otto Albrechtsson ankommit till häktet först den 25 i sagde
månad;

att samma Rådstufvurätts utslag den 6 Mars 1869 angående Johan
Lindberg i Norrtelje inkommit till häktet ej förr än den 25 i sistberörda
månad;

att samma Rådstufvurätts utslag den 13 Mars 1869 angående förre
Gardisten Carl Johan Bergin från Gefle till häktet anländt först den 25
i sagde månad; samt

att samma Rådstufvurätts utslag den 11 November 1869 angående
Sjömannen Olaus Eklund till häktet ankommit först den 29 i sistnämnde
månad.

Då öfver nämnda anmärkningar infordrade yttranden icke inkommo,
förordnade jag åtal ej mindre emot tillförordnade Domhafvande!! i Sjuhundra
härad, hvilken, efter serskildt förordnande, fört ordet jemväl uti Rådstufvurätten
i Norrtelje vid ofvanuppgifna tillfällen, än ock emot tre ständige
och en tillförordnad ledamot i sistbemäldc Rätt. Advokatfiskals-embetet i
Kongl. Svea Hofrätt, som erhöll uppdrag att berörda åtal utföra, yttrade
uti afgifvet memorial, i enlighet med den föreskrift jag gifvit: att då, enligt
Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den BO November 1855,
ifrågavarande utslag skolat vara att tillgå, i fråga om det af Häradsrätten
meddelade, sist å sjette dagen, och, i fråga om de af Rådstufvurätten
gifna, senast å fjerde dagen efter det besluten i Rätten afkunnats, men
samma utslag likväl, på sätt här ofvan är antecknadt, icke till kronohäktet
ankommit förr än långt senare, samt genom berörda försummelse de sakfälde
således längre än vederbort varit sin frihet beröfvade; Advokatfiskalsembetet
funne sig böra yrka, att förrbemälde Domhafvande, hvilken, såsom
redan är vordet antydt, på grund af serskilda förordnanden vid ofvanoinförmälda
rättegångstillfällen fört ordet sa val i Häradsrätten som ock i
Rådstufvurätten och derföre i första rummet haft skyldighet att egna tillsyn
å och äfven ombesörja ifrågavarande utslags expedierande inom behörig
tid, samt Rådmännen, hvilka deltagit i fattandet af ofvanuppräknade af
Rådstufvurätten meddelade utslag men underlåtit tillse, det utslagen blifvit
inom behörig tid expedierade, och sålunda vant i anmärkta försummelser
delaktige, måtte dels. jemlikt ofvannämnda Kongl. Förordning den 30 November
1855 samt 24 kap. 5 § Rättegångsbalken, sådan den lyder i Kongl.
Förordningen den 18 April 1849, dömas att bota efter tjugufem daler silfver
rn ynt eller tolf riksdaler 50 öre för hvarje utslag, hvari de deltagit och
hvars utgifvande blifvit, på sätt berördt vore, försumrnadt, dels ock förpligtas
ej allenast ersätta Kongl. Maj:t och Kronan, för fångarnes underhåll
i kronohäktet den tid de måst derstädes längre än vederbort afbida Domstolarnes
utslag, med uppgifvet belopp, utan äfven på enahanda sätt till
fångarne utgifva ersättning för deras lidande, i följd af den obehöriga förlängningen
uti fångenskapen, med de belopp, som i detta hänseende kunde
pröfvas skäliga.

Sedan härom skriftvexlats, har Kongl. Hofrätten meddelat utslag den
29 November 1871, och emedan, vidkommande utslaget angående Matts
Mattsson i Norrtelje, Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 i 38 punkten

irmehölle att, för det fall häktad person mot underdomarens utslag anmält
missnöje, utslaget skall honom tillhandahållas så tidigt att han må kunna
mom besvärstrdens slut af detsamma undfå del och sina tilltänkta besvär
till Konungens Befallningshafvande aflemna, och Matts Mattsson, hvilken,
etter hvad upplyst vore, varit med det om honom af Rådstufvurätten i
Norrtelje den 11 April 1868 fälda utslag missnöjd, fått detsamma sig tillstått
den 28 i nyssnämnde månad och således tre dagar före besvärstidens
utgång, vid hvilket förhållande något obehörigt dröjsmål med expedierandet
åt detta utslag icke kunde anses hafva egt rum, samt, hvad anginge utslagen
öfver Carl Erik Jansson, Gustaf Jansson, Wallin, Carl Otto Albreclitsson,
Bergm, Lindberg, Ekelund och Jan Erik Ersson, anledning icke, så
vidt handhngarne utmärkte, förekommit dertill, att verkställighet å dessa
utslag lagligen kunnat före besvärstidens utgång ega rum, och samtliga
namnda utslag dessförinnan till häktet ankommit; ty funne Kong]. Hofrätten,
som ansåge det af Advokatfiskals-embetet åberopade stadgande i
vongi. horordningen den 30 November 1855 angående expeditionslösen
lcke, ega tillämplighet i fråga om insändande för verkställighet af utslag
angående häktad person, åtalet i nu omförmälda delar icke kunna bifallas.

nr xx Betlr7anl(!er åter det af Rådstufvurätten i Norrtelje angående Matts
Mattsson från Wåtö den 15 Juni 1868 afsagda utslag, så ehuru icke heller
detta utslag, savidt handlingarna föranledde, kunnat gå i verkställighet under
besvärstiden, detsamma likväl, enär denna tid, i anseende till mellankommande
helgedag tilländagick den 6 påföljande Juli, bort från sistnämnde
dag vara för verkställighet i häktet tillgängligt, men utslaget icke dit ankommit
förr an den 11 Juli, i följd hvaraf bemälde Matts Mattssons fängelsetid
bhfvit obehörigen förlängd med fem dagar; ty och som Rådstufvurattens
til förordnade Ordförande och tillika expeditionshafvande i första
rummet alegat att besörja det utslaget blifvit inom besvärstidens utgång
till kronohäktet aflemnadt, samt den ständige och den tillförordnade Rådmannen
hvilka såsom Rättens ledamöter deltagit i beslutet och således
haft skyldighet att a expeditionen hafva tillsyn, genom underlåtenhet derutinnan
maste anses delaktige i den försummelse i embetet, tillförordnade
Ordföranden latit komma sig till last; pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist
att, 1 forma g o af 25 kap. 17 § samt 6 kap. 1 § Strafflagen, döma nyssbemalde
Ordförande att bota tjugufem riksdaler samt de begge Rådmännen,
hvar for sig, tio riksdaler äfvensom förpligta Ordföranden och Rådmännen
alt gemensamt eller hvilkendera gälda gitte, ersätta Kongl. Makt och
Kronan kostnaden för Matts Mattsons underhåll i häktet den tid lian, på
satt namndt vore, längre än vederbort måst i afvaktan på utslaget hållas

häktad, med eu riksdaler 75 öre, så ock utgifva godtgörelse för Matts
Mattsson derigenom tillskyndadt lidande med tio riksdaler *).

*) Vid afgörandet af detta mål yppade sig skiljaktighet bland Kongl. Hofrättens ledamöter,
och yttrade

En ledamot:

»I fråga om utslaget angående Matts Mattsson i Norrtelje är jag med Referenten» —
i enlighet med hvilkens mening utslaget är expedieradt — »ense, men emedan missnöje med
någotdera af öfriga ifrågavarande af dels Rådstufvurätten i Norrtelje oeli dels Sjuhundra
Häradsrätt meddelade utslag icke, så vidt handlingarna föranleda, blifvit af någon bland
parterne anmäldt, samt vid sådant förhållande dessa utslag bort med föranledande af Kongl.
Brefvet den 19 December 1819 skyndsamt efter deras afkunnande för verkställighet till
exsekutor insändas; och med afseende derå, att häktet der de saktande höllos förvarade är
beläget inom Norrtelje stad, der vice Häradshöfdingen L. hade sin bostad, äfvensom att icke
ens] uppgifvet är, att till följd af ransakningarnes vidlyftighet eller annan orsak det skäligen
kan antagas att, på sätt Advokatfiskal beräknat, berörda utslag bort hinna tillhandahållas
exsekutor, de af Rådstufvnrätten meddelade inom fyra dagar och det af Häradsrätten gifna
inom sex dagar, räknadt för hvartdera utslaget efter tiden för dess afkunnande; men likväl
obehörigt dröjsmål i berörda hänseende under de af Advokatfiskal anmärkta tider egt rum,
hvaraf föranledts att de sakfälde, hvilkas bestraffning emedlertid måst uppskjutas, kommit
att hållas i häkte längre än vederbort, och i följd deraf Kongl. Maj:t och Kronan fått för
deras underhåll vidkännas större kostnader, än eljest blifvit händelsen, ty och som vid de
tillfällen, då ifrågakomma utslag meddelades, vice Häradshöfdingen L. varit tillförordnad Ordförande
i så väl Häradsrätten som Rådstufvurätten och tillika, efter hvad såsom ostridigt
förekommit, expeditionshafvande i sistnämnde Rätt, i anseende hvartill anmärkta försumligheten
med expedierandet af dessa utslag bör, jemväl hvad beträffar de af Rådstufvurätten gifna,
L. ensam tillräknas; alltså och med ogillande af åtalet mot Rådmännen W., S. och A. samt
extra Rådmannen E., pröfva!'' jag i förmfigo af 25 kap. 17 och 21 §§ samt 6 kap. 1 §
Strafflagen rättvist döma vice Häradshöfdingen L. att för hvad honom i målet till last kommit
bota etthundrafemtio riksdaler, hvilka böter Kronan tillfalla, äfvensom att ej mindre ersätta
Kronan kostnaden för de sakfälldes underhåll i häktet under den tid, de, på sätt nämndt
är, längre än vederbort måst i afvaktan på utslagen hållas häktade, med tretionio riksdaler
sextiofyra öre, än ock utgifva godtgörelse för de sakfälda i berörda hänseende tillskyndadt
lidande i enlighet med hvad desse fordrat; — — —

En annan ledamot:

»Enär vice Häradshöfdingen L. såsom Ordförande i Rådstufvurätten, då Rådstufvuvättens
ifrågavarande utslag meddelades, efter mitt omdöme, är för försummelse att inom laga
tid hålla utslagen vederbörande för verkställighet tillhanda ensam ansvarig, varder åtalet emot
Rådmännen W., S. och A. samt extra Rådmannen E. af mig ogilladt. I öfrigt instämmer
jag med Referenten».

En tredje ledamot:

»Då enligt hvad upplyst är, Matts Mattsson från Norrtelje varit med ifrågakomna af
Rådstufvurätten derstädes angående honom fäkta utslag missnöjd samt icke ens uppgifvet
är att utslaget, hvilket, enligt föreskriften i 38 punkten af Kongl. Eörklaringen den 23 Mars
1807, före besvärstidens utgång kommit Matts Mattsson tillhanda, blifvit af honom mera än
fyra dagar derförinnan begärdt, finner jag åtalet i hvad det bemälde Matts Mattsson angår
icke kunna bifallas; men emedan, beträffande åtalet i öfriga delar, det vid jemförelse af stad -

Då i detta ämne underdånig hemställan, på sätt här ofvan (sidan
24) förmäles, egt ruin, bär jag låtit detta utslag vinna laga kraft.

Konungens Befallningshafvande i Gefleborgs län insände till mig i
skrifvelse den 5 December 1870 eu af straff-fången Nygårds Matts Ersson
till Konungens Befallningshafvande aflemnad skrift, i hvilken klagan fördes
deröfver, att Matts Ersson, som af Rådstufvurätten i Söderhamn blifvit
den 17 Oktober nämnda år för första resan stöld dömd att hållas till straffarbete
i tre månader och under fem år vara förlustig medborgerligt förtroende,
skall, under den förutgångna ransakningen hållits häktad längre tid
än behöfligt varit, hvarigenom honom tillskyndats oförtjent och orättvist

gandena i nämnde punkt af nyss åberopade Kongl. Förklaring, Kongl. Brefvet den 16 December
1819 och Kongl. Förordningen den 30 November 1855, måste anses åligga domaren att
för verkställighet af ådömdt straff tillhandahålla vederbörande exsekutor utskrift af domstolens
angående samfäld och häktad person meddelade utslag så fort sådant låter sig gorå; samt
med afseende derå att häktet der ofvanbemälde Carl Erik Jansson, Gustaf Jansson, Wallin,
Matts Mattsson från Wätö, Carl Otto Albreclitsson, Bergin, Lindberg, Ekelund och Jan Erik
Ersson höllos förvarade, är beläget i Norrtelje, der jemväl vice Häradshöfdingen L. hade sin
bostad, äfvensom att icke ens uppgifvet är, att till följd af ransakningarnas vidlyftighet eller
af annan orsak hinder mött för desammas expedierande inom den tid efter hvarje afslutad
förrättning, eller fyra dagar för stadsdomstol och sex dagar vid Häradsrätt, hvarinom, enligt
hvad sistnämnda förordning förutsätter, protokoll och utslag i allmänhet böra kunna vara
uppsatta, det må antagas att utslagen angående sistbemälda sakfälde personer, af hvilka ingen
emöt samma utslag anmält missnöje, bort inom nämnde tid efter deras afkunnande vara till
häktet öfversända; men obehörigt dröjsmål i berörda afseende under de af Advokatfiskal
anmärkta tider likväl egt ruin, och till följd deraf de sakfälde i afvaktan på verkställighet
af straffet kommit att längre än vederbort i häktet qvarhåilas, samt Kongl. Maj:t och Kronan
fått vidkännas kostnad för deras underhåll under den sålunda förlängda fängelsetiden; ty och
som vice Häradshöfdingen L. varit Ordförande så väl i Sjuhundra Häradsrätt som uti Rådstufvurätten
i Norrtelje, då ifrågakomna utslag afkuunades, samt ehuru, hvad utslagen ifrån
sistnämnda Katt angår, vice Häradshöfdingen L., såsom derjemte expeditionshafvande i främsta
rummet är skyldig att för dem ansvara, Rådmännen W., S. och A. samt vice Rådmannen
E., hvilka såsom ledamöter i Rådstufvurätten jemte vice Häradshöfdingen L. deltagit uti
berörda utslag, — — följaktligen äfven haft skyldighet att angående utslagens expedierande
hafva tillsyn; alltså pröfvar jag, i förmågo 25 kap. 17 och 21 §§ samt 6 kap. 1 § Strafflagen,
rättvist döma vice Häradshöfdingen L. samt Rådmännen W., S. och A. äfvensom vice
Rådmannen E. för hvad dem sålunda i målet till last kommit bota L. etthundra riksdaler,
A. tjugu riksdaler, W. och S. hvardera femton riksdaler och E. tio riksdaler, hvilka böter
tillfalla Kronan, hvarförutan de förpligtas att gemensamt eller hvilkendera bäst gälda gitter
ersätta ej mindre Kongl. Maj:t och Kronan för omförmälda åtta sakfäldes underhåll i häktet
under den obehörigen förlängda fängelsetiden, nemligen — —- — än äfven nyssnämnde åtta
sakfälde för det dem tillskyndade lidande i enlighet med hvad desse fordrat, och i sådant
afseende utgifva — — —-

lidande. Klaganden förmälde nemligen, att han den 31 nästförutgångne
Augusti blifvit i häkte inmanad samt påföljande dag instäld för Rådstufvurätten
till ransakning, hvarvid klaganden, frivilligt och utan att bevisning
förebragtes, erkänt sitt brott; men först den 17 Oktober, således efter det
han hållits inspärrad en månad och sexton dagar, hade han för sitt brott
blifvit dömd, och det ehuru klaganden sanningsenligt uppgifvit, det hans
prestbetyg vore att tillgå uti Pastors-expeditionen i Gagnefs socken af
Kopparbergs län, i hvilken socken han städse varit mantalsskrifven, hvadan
häraf ej någon skälig anledning kunnat hemtas till dröjsmål med ransakningens
afdömande; yrkande derföre klaganden, att han måtte varda godtgjord
med fem riksdaler för hvarje dag han sålunda hållits häktad utöfver hvad
erforderligt varit.

Vid klagoskriftens öfversändande meddelade Konungens Befallningshafvande
tillika att, sedan Rådstufvurätten, uti en til! Konungens Befallningshafvande
den 3 September 1870 ankommen skrifvelse, anhållit, bland
annat, om infordrande af prestbevis angående Matts Ersson, samt Konungens
Befallningshafvande införskaffat och i skrifvelse den 13 i samma månad
till Rådstufvurätten öfversändt det reqvirerade prestbeviset, Rådstufvurätten
uti skrifvelse den 10 Oktober uppgifvit sig icke hafva erhållit berörda
bevis och derföre förnyat sin ofvanberörda anhållan, i anledning hvaraf
Konungens Befallningshafvande sistnämnde dag icke allenast underrättat
Rådstufvurätten, att beviset redan vore till Rådstufvurätten öfversändt, utan
äfven från Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs län infordrat nvtt
prestbevis, som derefter den 21 Oktober till Rådstufvurätten öfversändts,
hvaremellertid Matts Ersson dock den 20 Oktober intagits på länsfängelset,
sedan han den 17 Oktober blifvit af Rådstufvurätten dömd till ansvar för
ofvanberörda brott.

Efter det Rådstufvurätten blifvit anmodad att i anledning häraf med
yttrande till mig inkomma, har Borgmästaren, å Rådstufvurättens vägnar,
afgifvit sådant yttrande och dervid erkänt uppgifternas riktighet samt att det
anmärkta dröjsmålet härflutit derifrån, att remissen af det infordrade prestbeviset
rörande Matts Ersson kommit att bland flera andra ankomna remisser
blifva förbisedd. Rådstufvurättens skrifvelse till Konungens Befallningshafvande
hade expedierats samma dag Matts Ersson häktades eller den 31
Augusti och, sedan ovanlig tid förflutit utan att svar eller den reqvirerade
handlingen förmärktes, hade Borgmästaren skrifvit i ämnet den 25 September
till pastors-embetet i Gagnefs socken och den 10 Oktober till Konungens
Befallningshafvande; men, innan svar hunnit ankomma, hade Borgmästaren
den 16 Oktober upptäckt det reqvirerade prestbetyget, hvilken att döma af

den åtföljande skrifvelsens datum den 13 September, hade ankommit den
14 i samma månad.

Då det sålunda var utredt, att Konungens Befallningshafvandes skrifvelse
med prestbetyg angående Matts Ersson kommit Borgmästaren, såsom
Rättens Ordförande, tillhanda redan den 14 September, hade Matts
Ersson bort till ransakning inför Rådstufvurätten förekomma senast påföljande
måndag, eller den 19 September, och samma dag antagligen kunnat
dömas, hvadan han, genom Borgmästarens förvållande, fått tjuguåtta dagar
längre än vederbort i häkte afvakta Rådstufvurättens utslag; och uppdrogjag
derföre åt Advokatfiskals-embetet vid Kongl. Svea Hofrätt, att hos
Kongl. Hofrätten lagligen tilltala Borgmästaren, som syntes ensam vara
skulden till ifrågavarande måls fördröjda handläggning och till den derigenom
vållade skada, samt å honom yrka ansvar, enligt lag, samt förpligtelse
att ersätta dels Matts Ersson för hans lidande med det belopp, som vid
pröfning af hans framstälda ersättningsanspråk kunde befinnas skäligt, dels
ock Kongl. Maj:t och Kronan för Matts Erssons underhåll den tid han,
enligt ofvan gjorda beräkning, längre än vederbort i häkte hållits.

Genom utslag den 22 Juni 1871 förklarade Kongl. Hofrätten: att som
upplyst och ostridigt vore att, efter det ransakningen med Matts Ersson
blifvit den 1 September 1870 för infordrande af prestbevis uppskjuten,
samt sådant bevis den 14 September 1870 kommit Borgmästaren tillhanda,
Borgmästaren, som der efter bort företaga ransakningen senast nästpåföljande
måndag den 19 September, likväl dermed dröjt till den 17 Oktober 1870,
och Matts Ersson följaktligen hållits häktad tjuguåtta dagar längre än vederbort;
så pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmågo af 25 kap. 17 §
Strafflagen, döma Borgmästaren för sålunda ådagalagd försummelse i domareembetets
utöfning att bota tjugufem riksdaler, hvarjemte han förpligtades
ersätta Söderhamns stad kostnaden för Matts Erssons underhåll i häktet
under tjuguåtta dagar, enligt deröfver afgifven räkning, med tjuguen riksdaler
äfvensom godtgöra Matts Ersson för det honom genom fängelsetidens
förlängning tillskyndade lidande efter tre riksdaler om dagen med tillhopa
åttiofyra riksdaler.

Hos mig har Inhysesmannen Per Andersson Lundmark i Korsträsk
Piteå socken skriftligen klagat deröfver, att, uti ett vid Öfverluleå tingslags
vinter- och vårting af Häradsrätten den 25 Mars 1869 afdömdt mål
emellan Lundmark kärande samt delegarena i sterbhuset efter Kronofogden

()., svarande, angående redovisning för utslag i skuldfordringsmål, hvilka
för utmätnings verkställande blifvit till bemälde Kronofogde i lifstiden öfverlemnade,
Lundmark, ehuru i hufvudsaken vinnande, icke fått sig någon ersättning
för rättegångskostnaden tillerkänd: i anseende hvartill Lundmark
påstått ansvar å den tillförordnade Domhafvande, som i Häradsrätten vid
tillfället fört ordet, äfvensom dennes förpligtande att utgifva den rättegångskostnad,
Lundmark, enligt afgifven räkning, utaf sina vederparter äskat.

Af de vid klagoskriften fogade handlingar inhemtades:

att klaganden först hos Konungens Befallningshafvande i Norrbottens
län yrkat att — emedan klaganden till Kronofogden O. för laga verkställighet
öfverlemnat ej mindre, enligt 0:s bevis den 28 Augusti 1856, Piteå
Häradsrätts utslag den 22 Januari 1853, hvarigenom Johan Hedman i
Elfsby förpligtats utgifva dels till Lundmark fyra riksdaler 32 skillingar
dels till två andra personer, som på Lundmark öfverlåtit sin rätt, tillhopa
elfva riksdaler 16 skillingar, allt banco; än ock, jemlikt Kronofogden 0:s bevis
den 11 Mars 1865, nyssbemälde Häradsrätts utslag den 23 Maj 1861, hvarigenom
aflidne Johan Johanssons i Fliviken och hans jemväl aflidna hustrus
arfvingar ålagts till Erik Stridsman i Korsträsk eller hans hustru — hvilka
åter i sin ordning på Lundmark öfverlåtit en tredjedel af sin nyssberörda
fordran hos Johan Johanssons arfvingar — utbetala så stor del af två
blindrå riksdaler, utgörande köpeskilling för Flivikens kronohemman, som
svarade emot deras lott i boet efter Johan Johansson, jemte ränta derå
från den 8 Juli 1859 — Kronofogden O., som underlåtit att för nämnda
utslag redovisa, måtte åläggas till Lundmark utgifva tvåhundratolf riksdaler
69 öre, enligt räkning, upptagande dels hans ofvannämnde på utslagen
grundade fordringar dels kostnader för lösen, resor in. m., hvilka utgifter
skulle tillskyndats honom genom Kronofogden 0:s försummelse i redovisningen
och den deraf föranledda lagsökning; öfver hvilket yrkande Landshöfdinge-embetet,
genom utslag den 30 Juni 1866, sig utlåtit: att som
Kronofogden O. med företeende af bevis, utfärdadt af Länsmannen C. O.
Wikström den 12 Mars sistnämnda år, derom, att Lundmark erhållit redovisning
för sin fordran enligt åberopade utslaget af den 22 Januari 1863,
äskat, att förhållandet måtte vid domstol utredas, och Landshöfdinge-embetet
ansåge sig icke kunna sådant förvägra; så lemnades frågan i denna
del beroende på utredning och afdömande vid laga domstol; samt, vidkommande
Lundmarks klagan öfver saknad redovisning för hvad Lundmark
tillkomme på grund af förrberörda utslag den 23 Maj 1861, att, enär Kronofogden
O. anmärkt, det samma utslag icke kunnat af honom verkställas,
emedan visst belopp icke är vordet till gäldande utdömdt hos hvar och
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1872 års Riksdag. 7

en af ofvanbemälde Johan Johanssons arfvingar, och Landshöfdinge-embetet
inhemtat, att beslutet’ härutinnan ej innehölle sådana bestämmelser, att
Kronofogden på grund deraf lagligen kunnat lemna handräckning, ogillades
Lundmarks påstående i denna del;

att Lundmark derefter till 1867 års vårting med Luleå sockens tingslag
låtit instämma Kronofogden O. med enahanda påståenden, som af Lundmark
hos Konungens Befallningshafvande framstälts, eller om utbekommande
af tvåhundratolf riksdaler 69 öre jemte ränta och ersättning för
rättegångskostnader:

att vid nämnda ting Lundmark, uti då afgifveu räkning, upptagit
sina fordringar, enligt förutnämnda två utslag, samt godtgörelse af kostnader
och besvär i och för medlens utsökande till fyrahundrasextiotre riksdaler
12 öre, dem Lundmark alltså yrkat, att O. måtte förpligtas utgifva,
hvilket yrkande åter bemötts å svarandesidan endast med påstående om
föreläggande för Lundmark att i målet jemväl instämma Länsmannen Wikström
eller, enär denne blifvit omyndig förklarad, hans laga målsman; vid
hvilket förhållande, och då Häradsrättens tjenstförrättande ordförande vore
förmyndare för Wikström, Häradsrätten förklarat ordföranden jäfvig att
med målet taga vidare befattning;

att vid 1867 års hösteting Lundmark förklarat, det han då, likasom
vid förra tinget, bestridde all skyldighet för sig att i målet instämma Wikström,
helst denne dåmera vore död; utan äskade Lundmark målets afgörande
genast samt ersättning för ytterligare kostnader deri, enligt räkning,
men att Häradsrätten, utan afseende å Lundmarks yrkande, i anseende till
svarandens uteblifvande, hvarför dock laga förfall icke anmälts, uppskjutit
målet till nästa lagtima ting;

att vid vårtinget år 1868, då O. väl styrkt förfall att personligen
tillstädeskomma men icke för sig stält ombud, Häradsrätten, jemte det O.
dömdes att derför utgifva försuttet vite, ånyo uppskjutit målet till nästpåföljande
ting;

att vid 1868 års hösteting, derförinnan Kronofogden O. aflidit, Lundmark
frånträdt käromålet, i hvad det rörde utslaget den 23 Maj 1861,
samt i afseende å sitt återstående fordringsanspråk ingifvit och åberopat
en deröfver uppgjord räkning, slutande å femhundraåttationio riksdaler 18
öre, dem han yrkade att af 0:s efterlemnade egendom utbekomma, i anseende
hvartill Häradsrätten förelagt Lundmark att till svaromål instämma
delegarena i sterbhuset efter O. till nästa lagtima ting i tingslaget; samt

att, sedan, till följd häraf, Lundmark uttagit och fortstält stämning
å 0:s många och på åtskilda håll aflägse boende arfvingar och från svarandesidan
återigen försök gjorts att uppehålla målet genom den invändningen,

att alla Ö:s .arfvingar icke blifvit stämde, ehuru, uppå Lundmarks erinran,
att genom 0:s testamente enkan fått sig tillagdt hela boet, sådant af svarandeombudet
medgifvits, samt Lundmark derefter yrkat, det bemälda enka
måtte förpligtas att till honom utgifva förut fordrade femhundraåttationio
riksdaler 18 öre tillika med godtgörelse såväl för sedermera häfda kostnader
och besvär i målet, enligt räkning, som äfven, derest målet först vid
tingets slut afgjordes, för en ytterligare tingsresa; så afkunnades å sista
rättegångsdagen den 25 Mars 1869 Häradsrättens utslag af innehåll: att
då Lundmark afstått från sitt yrkande om redovisning för Piteå Häradsrätts
den 23 Maj 1861 meddelade i målet företedda utslag, Häradsrätten
funne något yttrande i anledning af samma yrkande icke erfordras; men
alldenstund obestridt vore att, på sätt Lundmark påstått, Kronofogden
O. år 1856 för verkställighet emottagit Piteå Häradsrätts utslag den 22
Januari 1853, hvarigenom Johan Hedman i Heden blifvit ålagdt till Lundmark
utgifva fyra riksdaler 32 skillingar, till Anna Westerberg fem riksdaler
16 skillingar och till Lars Hedlund sex riksdaler, allt banko, hvilka
två sistnämnde belopp på Lundmark öfverlåtits, samt emot Lundmarks
bestridande icke vore ådagalagdt vare sig att Lundmark för berörda utslag
i laga ordning erhållit redovisning eller att hinder för detsammas verkställande
mött; fördenskull, och då Kronofogden 0:s enka, hvilken på grund
af testamente blifvit innehafvare af all i boet vid 0:s död befintlig qvarlåtenskap,
vid sådant förhållande måste anses lagligen pligtig att för betalningen
af Lundmarks på omförmälda utslag grundade fordran ansvara,
förpligtades enkan O., vid tvång af utmätning, att till Lundmark emot
qvitto ofördröjligen utgifva tjugufyra riksdaler riksmynt; hvaremot och då
Lundmark icke styrkt, att redovisning för berörda utslag Kronofogden O.
affordrats förr än, på sätt i målet ingifne handlingar utvisade, ansökning
derom hos Konungens Befallningshafvande i länet inlemnades, Häradsrätten
ausåge Lundmarks yrkande om ränta icke: kunna i vidsträcktare mon bifallas,
än att enkan O. skulle å utdömda beloppet erlägga sex procents
ränta från den 30 Juni 1866, då Konungens Befallningshafvandes utslag
uppå berörda ansökning meddelades; och skulle vid denna utgång af målet
rätteg ång skostnad er ne, jemlikt 21 kap. 4 § Rättegångsbalken, parterr^ emellan
qvittas.

Ett så oväntadt slut i fråga om rättegångskostnaden syntes mig vara
i behof af godt stöd i beskrifven lag för att freda domarens rättskänsla
och oväld från omilda omdömen, men jag hade ej lyckats finna något sådant
stöd. För att nemligen, enligt åberopade 21 kap. 4 § af Rättegångsbalken,
qvittning skulle ega rum, fordrades att i saken varit »åtskilliga
käromål», och att parterne deri ömsom vunnit och tappat; men i detta

mål hade Lundmark ensam varit kärande och något genkäromål icke anhängiggjordt-
Den omständigheten, att Häradsrätten icke ansett Lundmark
berättigad till ränta för så lång tid som han beräknat, kunde, lika litet
som den, att han i stämningen, som grundlagt rättegången, omnämnt redovisning
för två utslag, vid det förhållande att han under rättegången frånträdt
sitt yrkande i afseende på det ena, om hvilket alltså Häradsrätter undgått
att yttra sig, betraktas, hvar för sig eller tillsammans, såsom något af
Kronofogden 0:s arfvingar vunnet eller af Lundmark tappadt käromål.
Sålunda vore detta af Häradsrätten åberopade lagstadgande, som i sjelfva
verket utgjorde endast ett undantag från den i nyssnämnda kapitels 3 §
uttalade regel, att »den, som tappar, skall gälda sin vederpart det allt åter,
som han trängd varit derå kosta», i förevarande fäll icke tillämpligt. Något
hinder i lag förefunnes alltså icke för att göra rättvisa åt Lundmarks anspråk
på ersättning, hvilka dessutom grundade sig på sådana omständigheter
som att hans sak varit från början fullkomligt klar, så att den kunnat
och bort redan af Konungens Befallningshafvande afgöras, att Kronofogden
O. icke destomindre under sin lifstid genom obehöriga invändningar och
förfallolöst uteblifvande sökt oskäligen draga saken på tiden, och att, efter
0:s död, hans enka genom sitt ombud, såsom det tycktes, i fullt medvetande
af sin skyldighet att såsom ensam testamentstagare till hela boet
jemväl svara för dess gäld, nödgat den obemedlade vederparten att till
svaromål instämma Kronofogden 0:s många öfriga aflägse boende sterbhusdelegare
med en kostnad, som, sammanräknad med den han förut måst
i saken vidkännas, betydligt öfversteg det belopp, hvarom tvisten fördes o. s. v.

Det vore icke någon så ovanlig sak för den som med sin uppmärksamhet
följde lagskipningen att finna anmärkningsvärda beslut i fråga om
rättegångskostnader. Stundom förekomme det nästan så, som om dessa
beslut icke skulle för domaren hafva lika vigt som besluten i tvistefrågorna,
såsom om godtycket skulle i de förra kunna hafva spelrum, eller, hvad
troligast vore, såsom om uttrycket: »qvitta rättegångskostnaden», icke blifvit
till sin betydelse riktigt och klart uppfattadt; ty om icke någon dylik
oklarhet förefunnes, skulle väl icke en oväldig domare, i strid mot rättskänslans
maning och lagens bud i nyssanförde 3 § i 21 kap. Rättegångsbalken,
såsom stundom hände, ålägga den part, som hade rätt, skyldighet
att betala kostnaden för sin rätts värjande, på samma gång som den, hvilken
hade orätt, hvilken kränkt den andres rätt, undsluppe med att endast
vidkännas sina för sistnämnda syftemål häfda utgifter. Sällan om någonsin
hade jag likväl funnit ett fall, der ett slikt qvittningsbeslut stått i så
uppenbar strid mot vanligt begrepp om rätt och billighet som det nu ifrågavarande;
och då detta blifvit hos mig formligen angifvet, hade jag funnit

migj skyldig fatt beifra det fel ‘XJagskipningen, hvilket jag ansåg vara begånget,
''hvarföre jag, på nu antydda grunder, anmodade Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att anställa åtal emot den tillförordnade
Domhafvande, som med Häradsrätten fattat det anmärkta domslutet, och
å honom yrka ej'' allenast ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, utan
ock, jemlikt grunderna i 6 kap. J § Strafflagen, skyldighet att ersätta klaganden
de kostnader, denne varit trängd att i saken göra.

Under skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten anförde bemälde Domhafvande
hufvudsakligen, att, då Lundmarks talan afsett att af Kronofogden
Ö. utbekomma tvåhundratolf riksdaler 69 öre och deraf kunnat Lundmark
tilldömas endast tjugufyra riksdaler jemte ränta derå, samt den omständigheten
att Lundmark vid slutet af rättegången frånträdt sitt yrkande
om redovisningfföUutslaget af den|23$jMaj 1861, hvilket dock skulle hafva
skett i anledning af erinran, som af Domhafvanden till Lundmark framstälts
derom, att samma yrkande blifvit af Konungens Befallningshafvande
i länet genom utslag, som vunnit laga kraft, pröfvadt, icke inverkade på
frågan om rättegångskostnaden, Häradsrättens beslut stode i öfverensstämmelse
med lagens stadgande i 21 kap. 4 § Rättegångsbalken, helst en annan
tolkning af nämnda lagrum skulle leda derhän, att om en kärandepart uti
en rättegång anhängiggjorde flera påståenden af sins emellan olika beskaffenhet,
deraf de flesta vore obefogade, men parten hade nog urskilning
att, innan målet till pröfning öfverlemnades, frånträda sin talan i dessa
delar, rättegångsersättning ändock borde honom tilläggas, allenast han i den
fullföljda delen" vunnit, och en sådan tillämpning skulle, efter Domhafvandens
förmenande, ofta komma att strida emot vanligt begrepp om rätt och
billighet vida mera än det åtalade qvittningsbeslutet.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 29 Augusti 1871 och fann
hvad emot Domhafvanden i afseende å ifrågavarande domslut blifvit anmärkt
icke vara af beskaffenhet att”till ansvar eller ersättningsskyldighet
för honom föranleda.

Med detta utslag har jag icke åtnöjts utan i skrifvelse den 23 September
sistnämnda år anmodat förrbemälda Advokatfiskals-embete att öfver
samma utslag anföra underdåniga besvär på skäl, dem jag sålunda antydde:

Då Kongl. Hofrätten icke närmare, än omförmäldt vore, angifvit grunderna
för sitt utslag, Unge desamma sannolikt sökas i de invändningar,
Domhafvanden under skriftvexlingen i Kongl. Hofrätten framstäf n Dessa
hade varit, att, då Lundmarks talan afsett att af Kronofogden O. utbekomma
tvåhundratolf riksdaler 69 öre, af detta belopp endast tjugufyra
riksdaler jemte ränta kunnat Lundmark tilldömas, samt den omständighet,
att denne vid slutet af rättegången frånträdt sitt yrkande om redovisning

för Konungens Befallningshafvandes utslag den 23 Maj 1861, hvilket skulle
skett i anledning af Domhafvandens erinran, det samma yrkande blifvit
af Konungens Befallningshafvande genom utslag, som vunnit laga kraft,
pröfvadt, icke inverkade pa fragan om rättegångskostnaden, Häradsrättens
beslut stode i öfverensstämmelse med lagens stadgande i 21 kap. 4 § Rättegångsbalken,
helst en annan tolkning af nämnda lagrum skulle leda derhän
att, om en kärandepait uti en rättegång anhängiggjorde flera påståenden
af sinsemellan olika beskaffenhet, af hvilka de flesta vore obefogade, men
samma part både nog urskilning att, innan målet till pröfning öfverlemnades,
frånträda sin talan i dessa delar, ersättning för rättegångskostnaden
ändock borde honom tilläggas, allenast han i den fullföljda delen vunnit,
och en sådan lagtillämpning skulle, efter Domhafvandens förmenande, ofta
komma ^att strida emot vanligt begrepp om rätt och billighet vida mera,
än det åtalade qvittningsbeslutet.

I dessa invändningar återfurmes, i min tanka, samma hufvudgrund som
i Häradsrättens atalade beslut, den nemligen att Lundmark fordrat tvåhundratolf
riksdaler 69 öre, men ej kunnat få sig tilldömdt mer än tjugufyra
riksdaler med ränta. Härigenom skulle då, enligt Domhafvandens
förmenande, Lundmark hafva tappat, och hans vederpart vunnit skillnaden
emellan den förra och den senare summan. Detta åskådningssätt hade jag
i min sknfvelse rörande atalets anställande bestrida och jag ansåge fortfarande
detsamma icke kunna öfverensstämma med lagstiftarens, då denne
i 21 kap. 4 § Rättegångsbalken talade om, att parterna ömsom’vinna och
tappa. Hade parterna stämt å ömse sidor med ömsesidiga påståenden
emot hvarandra, eller hade åtminstone svaranden medgifvit det instämda
krafvel i hvad det rörde den fordringspost, som blef af Häradsrätten godkänd,
men bestridt detsamma i öfrigt, och Häradsrättens dom utfallit såsom
den utföll, så hade uttrycken »tappa» och »vinna», kunnat i viss mon
begagnas om begge parterne, och något stöd för beslutet om rättegångskostnadens
qvittning från det åberopade lagrummet hemtas; men detta hade
icke skett, Käi anden hade framstäf yrkande om utbekommande af en
summa, i hvilken ingått dels fordringsanspråk, grundade på saknad redovisning
för de två till verkställighet lemnade utslagen, dels ock påståenden
om ersättning för kostnader, dem käranden före rättegången haft hos Konungens
Befallningshafvande för utsökande af redovisning så för ena som
andra utslaget; svaranden åter hade ingenting medgifvit, ingenting uttryckligen
bestridt, endast gång efter annan från Rätten uteblifvit eller gjort
invändning om flere parters instämmande. Imedlertid hade käranden frånträdt
sitt anspråk på den del af det fordrade beloppet, som grundades på
det ena af de nämnda utslagen — om detta frånträdande skett på döma -

rens erinran eller oberoende af någon sådan trodde jag icke inverka på
saken — så att, när utslaget skulle afkunnas, Häradsrätten hade att yttra
sig endast om det anspråk, som härflöt från det andra utslaget, och detta
anspråk hade befunnits ostridigt samt faststälts genom Häradsrättens utslag,
hvaruti icke ett ord yttrats eller vid förhanden varande omständigheter kunnat
yttras derom att svaranden något vunnit, eller käranden något tappat, men
der icke destomindre, till stöd för rättegångskostnadens qvittning åberopats
ett lagrum, enligt sin ordalydelse tillämpligt endast då parterne ömsom
vunnit och tappat.

Af det nu anförda undanröjdes ock, enligt min tanka, Domhafvandens
uttalade farhåga, att begreppen om rätt och billighet kunde förnärmas,
derest rättegångskostnad skulle tillerkännas en kärande som framstäf en
mängd olika påståenden, af Indika de flesta voro obefogade, så snart samme
part haft tillräcklig urskilning att, innan målet öfverlemnades till pröfning,
frånträda sin talan i de delar af käromålet, som vore obefogade. Dervid
syntes mig endast följande fall kunna inträffa: antingen att svaranden medgåfve
den eller de delar af käromålet, som vore befogade, och bestrede de
öfriga; och då kunde skäl till qvittning af rättegångskostnaden finnas,
emedan antagligen rättegången kunnat undvikas, så vida käranden framstå
It endast befogade fordringar; eller ock förfore svarande så som han
gjort i förevarande fall och sökte undanflygter eller ock bestrede han både
hvad befogadt och obefogadt vore i käromålet, och då borde alltid käranden
åtnjuta ersättning för hvad han varit trängd att kosta på den del af
käromålet, som varit befogadt. emedan då klarligen visat sig, att lian icke
utan rättegång kunnat komma till sin rätt.

I fångförteckningen från länshäktet i Carlstad för år 1869 förekom
anteckning derom, att Drängen Olof Andersson från Björnmyren, intagen
i nämnda häkte den 29 Januari 1869, den 10 påföljande Mars undfått
del af Jösse Häradsrätts utslag den 5 i samma månad, hvarigenom Andersson
dömdes, för första resan stöld, att undergå tre månaders straffarbete
och under fem år vara förlustig medborgerligt förtroende, och att
Andersson omedelbart derefter, eller den 10 Mars, börjat bestraffningens
undergående, sedan han med utslaget förklarat sig nöjd; men att, den 29
påföljande Maj, till Konungens Befallningshafvande i Wermlands län ankommit
Kongl. Hofrättens den 19 i samma månad meddelade utslag, hvarigenom
Kong!. Hofrätten, uppå Anderssons besvär, ändrat Häradsrättens
utslag och nedsatt straffarbetstiden för Andersson till två månader; och

att, i anledning häraf. Konungens Befallningshafvande derpå den 2 Juni
med Andersson anstalt förhör, hvarvid, sedan Andersson, som, på sätt
nämndt är, redan förklarat sig med Häradsrättens utslag nöjd och börjat
undergå bestraffningen, förmält, det han hvarken sjelf, ej heller genom ombud
anfört några besvär hos Kongl. Hofrätten, Konungens Befallningshafvande
förordnat, att Andersson skulle fortfarande hållas på bestraffningen
till den 10 uti då innevarande månad, hvilken dag det honom af Häradsrätten
ådömda straffarbete toge slut.

Omförmälda anmärkningsvärda förhållanden föranledde mig att infordra
Konungens Befallningshafvandes protokoll vid nyssberörda tillfälle,
och befanns detta protokoll innehålla hufvudsakligen: att, sedan bemälde
Andersson, för det han varit annan person behjelplig vid olofligt tillgrepp
af spannmål, blifvit genom Jösse Häradsrätts utslag den 5 Mars 1869
dömd, på sätt här ofvan nämndt är, samt Andersson, ehuru han vid utslagets
afkunnande emot detsamma anmält missnöje, likväl sedermera, efter
det utslaget till häktet inkommit, den 10 i nyssnämnda månad förklarat
sig med detsamma nöjd och förty redan den dagen börjat undergå straffarbetet,
hvilket alltså skulle upphöra den 10 påföljande Juni; så hade Kongl.
Hofrätten med skrifvelse, som den 29 Maj till Konungens Befallningshafvande
ankommit, för verkställighet öfversändt sitt den 19 i sistnämnda
månad meddelade utslag, hvarigenom, uppå besvär, dem Andersson skulle
hafva anfört öfver Jösse Häradsrätts förutnämnda utslag, Kongl. Hofrätten,
med ändring af det öfverklagade utslaget, förklarat, att Andersson borde,
för den delaktighet han uti det ifrågavarande brottet tagit, hållas till straffarbete
allenast i två månader; att, af denna anledning, Andersson vid ifrågavarande
tillfälle förehemtats inför Konungens Befallningshafvande, hvarvid
han, som erhållit del af Kongl. Hofrättens utslag, förmält, det han, såsom
påskriften på Häradsrättens utslag visade, förklarat sig med detsamma
nöjd och icke haft att deröfver anföra besvär, likasom Andersson ock förklarat,
det han icke undertecknat någon besvärsskrift och hvarken sjelf
föranstaltat om besvärens författande och ingifvande till Kongl. Hofrätten
ej heller lemnat någon annan person fullmagt eller ens muntligt uppdrag
att å hans vägnar anföra besvär, utan vore det honom alldeles obekant,
huru desamma tillkommit; hållande dock Andersson för möjligt, att hans
fader, Torparen Anders Nilsson i Björnmyren, hvilken fått besöka Andersson
i häktet den 20 Mars, i dennes namn anfört de ifrågakomna besvären,
enär fadren tillstyrkt Andersson att föra klagan öfver Häradsrättens utslag,
hvarvid likväl denne, som varit angelägen att få utstå sitt straff, för att
icke i afbidan på slutligt utslag förlänga fängelsetiden, bestämdt förklarat,

det han icke ämnade besvära sig, helst som han redan underkastat sio- det
honom ådömda ansvar och börjat undergå bestraffningen; och att, efter
det i protokollet antecknadt blifvit, att de ifrågakomma besvären ej heller
af klaganden till Konungens Befallningshafvande ingifvits, Konungens Befallningshafvande
beslutat, att vid det upplysta förhållandet, att Andersson
icke anfört nämnda besvär, denne skulle fortsätta bestraffningen till den
10 uti då innevarande månad, hvilken dag Andersson uttjent det honom
af Häradsrätten ådömda straffarbetet.

Med anledning af uppgifterna uti berörda protokoll, som var underskrift
af tillförordnade Landssekreteraren, förskaffade jag mig från Kongl.
Svea Hofrätt handlingarna uti ifrågavarande besvärsmål och fann bland dem
dels en besvärsskrift, daterad »Carlstads cellfängelse den 19 Mars
1869», underskrifven med namnet Olof Andersson samt försedd med skriftligt
förklarande af Anders Nilsson i Björnmyren, att denne »såsom fader
och målsman till minderårige Olof Andersson förenade sig till alla delar
uti dennes besvär», och ingifven till Kongl. Hofrätten den 25 Mars 1869;

dels ock två af Konungens Befallningshafvande i Wermlands län
till Kongl. Hofrätten aflåtna skrivelser i anledning af Olof Anderssons
besvär: den ena af den 13 April 1869, i hvilken Konungens Befallningshafvande,
som, pa Kongl. Uofrättens derom framstälda begäran, ombesörjt,
att de vid besvären fogade afskrifter af Häradsrättens protokoll i ransakningsmalet
röiande Olof Andersson blifvit af vederbörande Domhafvande
till riktigheten bestyrkta, återsändt nämnda afskrifter; och den andra af den
13 påföljande Maj, i hvilken Konungens Befallningshafvande till Kongl. Hofrätten
insändt Länsmannen J. E. Pallins infordrade förklaring i nämnda mål.

Med framställning af nyssberörda förhållande yttrade jag i skrifvelse
till Konungens Befallningshafvande i Wermlands län, att jag funnit anmärkningsvärd^
det Konungens Befallningshafvande under så beskaffade
omständigheter kunnat ifrågasätta, att icke besvär emot Häradsrättens utslag
blifvit af Olof Andersson verkligen anförda, och på sådan grund underlåta
att verkställa Kongl. Hofrättens utslag; och, enär den vid tillfället
såsom Landssekreterare tjenstgörande Länsnotarien dåmera aflidit, anmodade
jag Konungens Befallningshafvande att från den person, som jemte bemälde
Länsnotarie utöfvat Landshöfdinge-embetet den 2 Juni 1869, infordra utlåtande
i ämnet; hvaruppå Konungens Befallningshafvande anmälde, att,
sedan Landskamreraren förklarat, det han icke deltagit uti Konungens Befallningshafvandes
förutnämnda beslut, Konungens Befallningshafvande öfversändt
min skrifvelse till Landshöfdingen i Jönköpings län, hvilken vid den
uppgifna tiden varit Landshöfding i Wermlands län.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse Ull 1872 års Riksdag.

I det utlåtande, bemälde Landshöfding sedermera afgaf, meddelades
först den upplysning, att Kongl. Hofrättens ofvanberörda utslag af den 19
Maj 1869 ankommit till Konungens Befallningshafvande i Wermlands län
lördagen den 29 i nämnde månad och samma dag expedierats till länshäktet,
men att nästpåföljande tisdag, den 1 Juni, af förrbemälde Länsnotarie
blifvit hos Herr Landshöfdingcn anmäldt, att Olof Andersson befunnits
redan hafva påbörjat det honom af Häradsrätten ådömda straff,
hvilket skulle sluta den 10 i månaden; samt att Herr Landshöfdingcn tillika
med Länsnotarien nämnde 1 Juni — tv det utskrifva protokollet hade
genom misstag fått datum den 2 Juni — begifvit sig till länsfängelset för
att genom förhör med Olof Andersson söka utreda sakens rätta sammanhang,
hvarvid så förelupit som det vid tillfället förda, härofvan till innehållet
hufvudsakligen intagna protokollet omförmälde.

Herr Landshöfdingen anförde vidare i samma utlåtande, korteligen
återgifvet:

att, enär Kongl. Hofrättens ofvanåberopade skrifvelse den 6 April
1869 icke innehållit annat än begäran, att en skrifvelsen följaktig afskrift
af Jösse Häradsrätts protokoll och utslag rörande Olof Andersson, hvilken
icke vore till riktigheten bestyrkt, måtte genom Konungens Befallningshafvandes
försorg i behörig ordning besannas eller annan afskrift från domaren
anskaffas, Herr Landshöfdingen saknat anledning att fästa serskild
uppmärksamhet på meranämnda afskrift^ innehåll, helst Kongl. Hofrättens
skrifvelse icke utmärkt, att Olof Andersson var häktad; att expeditionen
till domaren i detta ärende verkstälts af sedermera aflidne ständige Landssekreteraren,
utan att denne, som för sjuklighet hade tjenstledighet under
Mars månad 1869, lika litet som Herr Landshöfdingen, hvilken var frånvarande
på resa, när Häradsrättens utslag rörande Olof Andersson inkom
till Konungens Befallningshafvande den 10 i nyssnämnda månad, haft sig
bekant, att Olof Andersson redan börjat undergå det honom af Häradsrätten
ådömda straff; att det icke kunde af Herr Landshöfdingen utredas, huruvida
den till Kongl. Hofrätten ingifva besvärsskriften åtföljde Kongl. Hofrättens
första skrifvelse rörande förutnämnda afskrift, men att samma besvärsskrift
deremot otvifvelaktigt åtföljde den andra skrifvelsen af den 20
April, i hvilken äskades, att Länsmannen Pallins förklaring öfver besvären
skulle af Konungens Befallningshafvande infordras, ehuru, eftersom ej heller
i denna skrifvelse om,förmäldes, att Olof Andersson var häktad, Herr Landshöfdingen
äfven då icke haft anledning att taga kännedom om besvärsskriftens
innehåll; att Landssekreteraren, som expedierade skrifvelsen om
infordrandet af Pallins förklaring, icke för märkt, att saken rörde någon i
länshäktet förvarad person, hvilket destomindre kunnat misstänkas, som be -

svärsskriften icke ingått till Kongl. Hofrätten genom Konungens Befallningshafvande,
och Olof Andersson redan förklarat sig med utslaget nöjd och
sålunda ej längre var upptagen bland rausakningsfångarne; att, när Pallins
förklaring den 12 Maj inkom till Konungens Befallningshafvande, hvarifrån
hon påföljande dag expedierades till Kongl. Hofrätten, ständige Landssekreteraren
åtnjutit tjenstledighet, hvarföre expeditionen verkstälts af Länsnotarien,
hvilken var obekant med hvad i målet förut tilldragit sig; att Herr
Landshöfdingen visserligen öppnat båda de från Kongl. Hofrätten ankomna
ofvanomförmälda skrifvelserna och underskrifvit de af dem föranledda expeditioner,
men att han förmodade, att det icke skäligen kunde fordras, att
en landshöfding i ett större län, der dagligen en stor myckenhet expeditioner
förekomme till underskrift, skulle medhinna att taga kännedom af
och behålla i minnet ärenden af blott handräckningsnatur; samt att Herr
Landshöfdingen först, sedan Olof Andersson ur fängelset lösgifvits, fatt
kunskap derom, att den vid besvären fogade afskrift af Häradsrättens protokoll
och utslag gått igenom Konungens Befallningshafvandes händer för
att blifva af Domhafvande!! bestyrkt, likasom Herr Landshöfdingen af min
anmärkningsskrifvelse först erfarit, att den omförmälda besvärsskriften varit
daterad: »Karlstads cellfängelse». Konungens Befallningshafvande hade —
fortfor Herr Landshöfdingen — sålunda vid det tillfälle, då förhöret med
Olof Andersson verkstäldes i cellfängelset, icke för sig klart, att någon skriftvexling
angående hans besvär egt rum vidare än att Länsmannen Pallins
yttrande i målet blifvit genom Konungens Befallningshafvande infordradt,
hvilket af utslaget inhemtats; och då Olof Andersson enständigt försäkrat,
att han icke undertecknat någon besvärsskrift och hvarken sjelf föranstaltat
om besvärens författande och ingifvande till Kongl. Hofrätten ej heller
Klimat till någon annan person fullmagt eller muntligt uppdrag att å hans
vägnar anföra besvär, hade Konungens Befallningshafvande ansett sig ega
giltiga skäl för sin uppfattning, att de besvär, på grund af hvilka Kongl.
Hofrättens utslag tillkommit, icke blifvit af Olof Andersson sjelf anförda,
om hvilken uppfattnings riktighet Herr Landshöfdingen fortfarande vore
öfvertygad. Det syntes ock Herr Landshöfdingen fortfarande såsom icke
något skäl förefunnits att ifrågasätta sanningsenligheten af hvad Olof Andersson
försäkrat, helst han vidhållit sitt förnekande, oaktadt hans uppmärksamhet
blifvit fäst derpå, att det skulle vara hans fördel att hålla sig
till besvären och sålunda komma i åtnjutande af den strafflindring, Kongl.
Hofrätten medgifvit. Minderårig i kriminelt hänseende hade Olof Andersson
då ej varit, och å de besvär, som möjligen af hans fader anförts, hade
afseende icke skäligen kunnat af Konungens Befallningshafvande fästas.
Olof Andersson hade dessutom förklarat, att hans fader ej vore skrifkunnig

utan blott tecknade sitt namn; och att Konungens Befallningshafvande i
denna sak handlat fullkomligen bona fide, förmodade Herr Landshöfdingen
framgå deraf, att Konungens Befallningshafvande i skrifvelse den 2 Juni
1869 anmält förhållandet hos Kong! Hofrätten med hemställan, att handlingarne
i målet måtte Konungens Befallningshafvande tillställas, på det
att den som i Olof Anderssons namn anfört besvären utan dertill erhållen
fullmagt kunde varda till laga ansvar befordrad. Den omständighet att
besvärsskriften varit daterad »Carlstads cellfängelse» förmodade Herr Landshöfdingen
ej kunna utgöra bevis, att hon från fängelset verkligen utgått;
men en annan fråga vore, tilläde slutligen Herr Landshöfdingen —
huruvida Konungens Befallningshafvande äfven med visshet derom, att besvären
icke blifvit af Olof Andersson anförda, ändock bort tillämpa Kongl.
Hofrättens utslag och således genast ställa Olof Andersson på fri fot. Att
så icke skett, medgåfve Herr Landshöfdingen möjligen hafva varit ett misstag,
hvilket han dock trodde finna sin förklaring af de i målet sammanträffande
egna omständigheter äfvensom och förnämligast deraf, att Olof
Andersson sjelf icke påyrkat att varda efter samma utslag behandlad utan
förmält sig vilja hålla sig till Häradsrättens angående honom meddelade
utslag.

Hvad Herr Landshöfdingen sålunda andragit syntes mig icke undanrödja
anledningen till min anmärkning vid sättet för verkställigheten af
Olof Anderssons bestraffning. Till en början anmärkte jag dervid, att Herr
Landshöfdingens uppgift, det Kongl. Hofrättens skrifvelse den 20 April
1869 med begäran om infordrande af Länsmannen Pallins förklaring öfver
Olof Anderssons besvär. icke innehållit, att Olof Andersson varit häktad,
vederlädes af samma skrifvelse, i hvilken omförmäldes ej mindre att nämnda
besväi v oi o daterade »Carlstads cellfängelse» än ock att Olof Andersson var
häktad, så att, om Konungens Befallningshafvande åt skrifvelsens innehåll
egnat den minsta uppmärksamhet, detsamma bort föranleda den undersökning
om de ifrågavarande besvärens tillkomst, som först sedermera, när
Kongl. Hofrättens utslag anländt, företogs, hvarigenom Konungens Befallningshafvande
skulle undgått att, såsom nu skett, genom en dylik undersöknings
företagande, sedan öfver besvären dömdt blifvit, göra sig skyldig till uppenbart
åsidosättande af Kongl. Hofrättens föreskrift om utslagets verkställande
och på samma gång till obehörigt förlängande af Olof'' Anderssons strafftid.

Till den sålunda klandrade åtgärden skulle Konungens Befallningshafvande
blifvit förledd af Olof Anderssons utsago och försäkran vid ofvanberörda
förhör, att han hvarken sjelf eller genom annan föranstaltat om
besvärens författande och ingifvande till Kongl. Hofrätten; men, om ock
Konungens Befallningshafvande, som i detta fall handlade endast i sin

egenskap af^exsekutor, icke återhållits af eu i min tanka tillbörlig betänklighet
från att ingå i pröfning af de förutsättningar, på hvilka det till
verkställighet af Kongl. Hofrätten öfversända utslaget hvilade, och detta
med den påföljd att utslagets verkställighet åsidosattes, så borde dock vid
eu sådan pröfning deri omständighet icke lemnats ur sigte, att Olof Andersson,
jemte det han förnekade sin åtgärd vid och delaktighet i de ifrågavarande
besvärens tillkomst, yttrat den förmodan, att hans fader i sonens
namn kunde hafva anfört besvär i målet. Att denna omständighet icke
vann behörigt afseende kunde möjligen förklaras genom hvad Herr Landshöfdingen
i det nyssintagna utlåtandet yttrat derom, att Olof Andersson
icke varit kriminelt minderårig, hvarföre afseende icke skäligen kunnat fästas
pa de besvär Olof Anderssons fader möjligen »emot sonens uttryckta vilja”,
i dennes namn anfört. Häruti läge, efter min tanka, det oriktiga i uppfattningen
af de förevarande omständigheternas betydelse.

Då nemligen i 15 kap. 1 § Rättegångsbalken stadgades, att i brottmål,
der efter lag straffarbete följa kan, den som anklagad är, väl skall sjelf svara,
men att mannen må hustrun och målsman den omyndige i thy fall bistånd
gorå; och grunden till detta stadgande icke kunde vara någon annan än
den, att den omyndige förutsattes icke ega det förstånd och den erfarenhet,
iakttagandet af hans rätt kräfde, hvaraf naturligen följde, att målsmannen
i sitt görande och låtande för den omyndige icke kunde vara bunden
af dennes -uttryckta vilja”; och då, enligt hvad af handlingarne inhemtades,
Olof Andersson var född den 19 Oktober 1849 och således i
Mars månad sistnämnda år icke uppnått myndig ålder, var det, i min tanka,
fullkomligt klart, att Olof Anderssons fader och laga målsman var behörig
att honom i rättegången bistånd göra och således med laga verkan kunde
i sonens namn öfverklaga Häradsrättens angående denne gifna utslag, och
att Konungens Befallningshafvande saknat giltigt skäl att frånkänna Olof
Anderssons förmodan, att hans fader i sonens namn anfört besvär, all
betydelse och på ett sådant frånkännande i större eller mindre mou grunda
sitt anmärkta olagliga förfarande.

Finnande sålunda det som Herr Landshöfdingen anfört icke innebära
giltig ursäkt för nämnda förfarande, lade jag Konungens Befallningshafvande
fortfarande till last att hafva såsom exsekutor underlåtit ställa
sig till efterrättelse Kongl. Hofrättens angående Olof Andersson meddelade
utslag, hvilken enär deruti det Olof Andersson af Häradsrätten ådömda
straffarbete i tre månader blifvit nedsatt till två månader dylikt arbete, och
således, då Olof Andersson den 10 Mars börjat detsamma undergå, skolat
taga slut den 10 derpåföljande Maj, ofelbart bort föranleda Olof Anderssons
uttagande genast från bestraffningen; genom hvilken underlåtenhet

Konungens Befallningshafvande tillika vållat, att Olof Anderssons lidande,
i följd af det serskilda förhållandet, att han, omedelbart efter det Häradsrättens
utslag ankommit, fatt börja straffets undergående, bfifvit olagligen
förlängd från den 29 Maj, då Kong]. Hofrättens utslag ankommit, till den
10 påföljande Juni.

På dessa grunder anmodade jag Advokatfiskals-embetet att anställa åtal
emot bemälde Herr Landshöfding, hvilken, i följd af den i det anmärkta
olagliga förfarandet delaktige tjenstförrättande Landssekreterarens sedermera
timade död, vore för samma förfarande ensam ansvarig, och dervid påyrka
ansvar efter lag och skyldighet att ersätta dels Kong! Maj:t och Kronan
för Olof Anderssons underhåll i häktet dels Olof Andersson för hans förlängda
lidande under ofvanuppgifna tolf dagar.

Sedan härom varit skriftvexladt inför Kong! Hofrätten, meddelades
Kongl. Hofrättens utslag den 20 Oktober 1871 och innehöll: att, som upplyst
vore, att förrbemälde Herr Landshöfding, hvilken den 29 Maj 1869
emottagit Kongl. Hofrättens ifrågavarande utslag, deruti tiden för det straffarbete
Olof Andersson för sitt brott borde undergå, blifvit från tre månader,
såsom Häradsrätten stadgat, nedsatt till två månader, icke, på sätt vederbort,
genast vid utslagets emottagande, då Olof Andersson, hvilken allt sedan
den 10 nästförutgångna Mars varit till straffarbete hållen, således
redan undergått två månaders sådant arbete, anbefalt Olof Anderssons frigifvande,
utan i stället förordnat om bestraffningens fortsättande i enlighet
med Häradsrättens utslag, eller till den 10 påföljande Juni, och derigenom
vållat, att Olof Anderssons lidande blifvit olagligen förlängdt; alltså och
då hvad Herr Landshöfdingen såsom orsak till berörda förfarande uppgifva
icke innefattade giltig ursäkt för hans underlåtenhet att ställa sig till
efterrättelse Kongl. Hofrättens angående Olof Andersson gifna utslag; pröfvade
Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 kap. 17 § Strafflagen, det skulle
Herr Landshöfdingen för den felaktighet i embetets utöfning, han i anförda
måtto låtit komma sig till last, bota tjugufem riksdaler, som skulle tillfalla
Kronan, hvarjemte Herr Landshöfdingen förpligtades att ersätta ej mindre
Olof Andersson för det lidande, honom genom anmärkta förfarandet olagligen
tillskyndats, äfvensom för lösen af ett exemplar utaf Kongl. Hofrättens
utslag med ett skäligen jemkadt belopp af femtio riksdaler riksmynt,
än äfven Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Olof Anderssons underhåll
den tid af tolf dagar, derunder han efter ankomsten af Kongl. Hofrättens
utslag obehörigen måst i straff-fängelset qvarstanna, hvilken kostnad,
enligt till riktigheten obestridd räkning, utgjort tre riksdaler 56 öre riksmynt.

Riksdagsmannen för valkretsen Sundsvall och Östersund har fört
klagan deröfver, att, ehuru riksdagsmannaval förrättats den 15 Februari
1871, och valprotokollet från Östersund redan den 18 i nämnde månad
kommit Magistraten i Sundsvall tillhanda, bemälde Magistrat likväl icke
förr än den 3 påföljande Mars utfärda fullmagt för klaganden att såsom
ledamot i Riksdagens andra kammare inträda.

Häröfver infordrade jag Magistratens i Sundsvall yttrande, hvilket,
afgifvet den 31 Mars nämnda år och den 5 påföljande April till mig inkommet,
innehöll: att, sedan Konungens Befallningshafvande underrättat
Magistraten, att val till riksdagsman efter aflidne Borgmästaren M. Ahlgren
erfordrades, Magistraten låtit, i likhet med hvad vid t vän ne föregående
riksdagsmannaval egt rum, kungöra tid och ort för valet, utan att i samma
kungörelse bestämma tiden för valets slutliga handläggning; men att, då
Magistraten, nagra timmar efter det valprotokollet ankommit från Östersund,
sammanträdt i och för ärendets vidare handläggning, uppmärksamheten
inom Magistraten fästs på den uppfattning om rätta tydningen utaf
föreskrifterna uti 18 och 20 §§:na af gällande Riksdagsordning, som Högsta
Domstolen uttalat vid pröfning af ett besvärsmål rörande riksdagsmannaval
inom valkretsen Wadstena, Söderköping, Skenninge och Grenna (Tidskrift
för lagstiftning in. m. af Ch. Naumann för år 1870 sid. 193) nemligen,
att Magistraten i den stad, som hade största folkmängden inom valkretsen,
ålåge att utsätta och låta i kyrkorna tillkännagifva tiden dels för rösternas
afgifvande dels ock för valets slutliga handläggning; och att, i anledning
häraf, Magistraten beslutat att låta uti valkretsens kyrkor kungöra dagen
för valets slutliga handläggning, hvilken dag, med afseende derå, att bevis
om kungörelsens uppläsande i Östersunds kyrka icke kunde med säkerhet
komma Magistraten till hända förr än den 2 Mars, Magistraten bestämde
till derpå följande dag; förmenande Magistraten, att jag, af hvad som sålunda
blifvit anfördt, skulle finna, det Magistraten rätteligen förfarit, ehuru
det icke undgått Magistraten, att det kunde ifrågasättas, huruvida det icke
skulle vara lämpligt att i kungörelse om tid och ort för valet äfven bestämma
tid för valets slutliga handläggning, hvilken åsigts tillämpning likväl,
efter Magistratens tanka, komme, synnerligen i Norrland, att mota så
stora praktiska svårigheter, att den icke borde förtjena vidare afseende.

I den skrifvelse, af den 8 uti sistnämnda månad, genom hvilken jag
anmodade Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att anställa åtal
emot Magistraten i Sundsvall för det sålunda anmärkta dröjsmålet med
utfärdande af riksdagsmannafullmagt för klaganden, anförde jag: att de
två serskilda sätt för verkställande af riksdagsmannaval, om hvilka Magistraten
i sitt nyssanförda yttrande förmälde — det ena, det som vid de två

närmast föregående valen inom ifrågavarande valkrets tillämpats, enligt
hvilken efter det kungörelsen om tid och ort för valet utfärdats, valet försiggått
och protokoll deröfver inkommit till Magistraten i Sundsvall, som
bland valkretsens städer hade största folkmängden, Magistraten genast företagit
valförrättningens afsittande medelst de afgifna rösternas hopräknande
och utfärdande af fullmagt för den person, som flesta rösterna erhållit;
och det andra, det i ofvanåberopade prejudikat förordade, hvilket skilde
sig från det nyss beskrifva endast deruti, att i den rörande valet utfärdade
kungörelsen utsattes ej allenast tid och ort för sjelfva valet, eller rösternas
afgifvande, utan äfven tiden för valets slutliga handläggning, eller rösternas
hopräknande och fullmagtens utfärdande för den valde riksdagsmannen —
vore, om än det senare förfaringssättet af andra skäl bort föredragas,
dock i det afseendet lika, att de icke behöfde medföra onödig tidsspillan,
så snart de, det ena som det andra, följdriktigt tillämpades, men det vore
detta som i förevarande fall icke skett. Magistraten hade icke tillämpat
någotdera af de beskrifna förfaringssätten helt och hållet, utan i stället ett
tredje förfaringssätt, sammansatt i viss mon af de andra begge. Magistraten
hade i kungörelsen om tid och ort för valet eller för rösternas afgifvande
icke tillika utsatt tiden för valets slutliga handläggning, men ändock, när
valprotokollen inkommit, icke genast företagit rösternas hopräkning och
fullmagtens utfärdande för den utsedde riksdagsmannen, utan vid detta tillfälle,
och först då, beslutat utfärdande af kungörelsen om tiden för valets
slutliga handläggning, för hvilken kungörelses uppläsande i valkretsens kyrkor
och afbidande af bevis öfver samma uppläsande åtgått en tid af tolf
dagar, från den 18 Februari till den 3 påföljande Mars. Denna tid, med
afräkning måhända af en eller annan dag, hade, i min tanka, blifvit onödigtvis
förspild, enär det syntes otvifvelaktigt att lika väl som detta val,
med iakttagande af det vid de två närmast forutgångna följda förfaringssättet,
kunnat afslutas den 18 Februari, då valprotokollet från Östersund
ankom, lika väl skulle ock, på en eller annan dag när, tiden för valets afsilande
kunnat på förhand till samma dag utsättas i kungörelsen om tid
och ort för valet eller för rösternas afgifvande.

När nu i 15 § 2 mom. af Riksdagsordningen stadgades: förordnar
Konungen nya val, eller afgår eljest Riksdagsman för Andra Kammaren
innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit, verkställes ofördröjligen
nytt val för den återstående tiden; syntes mig Magistraten i
Sundsvall hafva felat emot detta grundlagsbud och sådant under den försvårande
omständighet, att riksmöte pågick, der förthy den nyvalde riksdagsmannen
ju förr desto heldre bort sig inställa, hvarföre jag förordnade,

att

att åtal emot Magistratens ordförande och ledamöter, livilka i handläggningen
af det ifrågavarande valärendet tagit del, skulle anställas, och ansvar enligt
lag och sakens utredda beskaffenhet påyrkas Kongl.

Hofrätten meddelade utslag den 12 Oktober 1871 och fann,
vid jemförelse af Riksdagsordningens föreskrifter rörande riksdagsmannaval,
det Magistraten i målet till last lagda förfarande icke vara af beskaffenhet
att höra till ansvar för Magistratens ledamöter föranleda.

Icke nöjd med denna sakens utgång, uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet
att hos Kong]. Maj:t i underdånighet söka ändring i Kongl. Ilofrättens
utslag samt anförde i min skrifvelse härom: att jag till en början
måste beklaga, att Kongl. Hofrätten icke närmare, än som skett, angifvit
grunden för sitt domslut. Samma föreskrifter som jag åberopat för anklagelsen,
åberopade Kongl. Hofrätten för frikännelsen. Jag hade dock angifvit
ett bestämdt lagrum, nemligen 15 § 2 mom. i Riksdagsordningen,
som bjöde att, då riksdagsman för Andra Kammaren afgår, innan den tid,
för hvilken han är vald, tilländalupit, nytt val för den återstående tiden
ofördröjligen skall anställas, hvarmed öfverensstämde 20 § i samma grundlag,
som stadgade, att för den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra
Kammaren, fullmagt ofördröjligen skall utfärdas. Kongl. Hofrätten åter
hade icke angifvit något serskildt stadgande i Riksdagsordningen, som inskränkte
verkan af det till stöd för anklagelsen anförda, utan beropat sig
på en jemförelse af alla Riksdagsordningens föreskrifter om riksdagsmannaval.
Jag hade genomläsa och åter genomläsit nämnda föreskrifter
och försökt mer än eu gissning, huru Kongl. Hofrätten jemfört och samrnanstält
Riksdagsordningens stadganden, för att ur dem kunna härleda
friande domskäl, men jag har dertill icke funnit någon sannolikare förklaringsgrund,
än den Magistraten antydt i sitt till mig afgifna yttrande.
Kongl. Hofrätten skulle då hafva tänkt sig saken sålunda: enligt 18 § i
Riksdagsordningen åligger det den myndighet, som förrättar riksdagsmannaval,
att låta tid och ort för valet i kyrkorna kungöras; detta hade Magistraten
fullgjort; vidare har Kongl. Maj:t i serskildt af Magistraten åberopadt
fall förklarat, att med nyssomförmälda åliggande måste förstås skyldighet
för den valförrättande myndigheten att utsätta och kungöra tid dels
för rösternas afgifvande inom enhvar af de till valkretsen hörande städer
inför dess magistrat, dels ock för den slutliga handläggningen af valet hos
den valförrättande Magistraten; denna föreskrifts senare del vore visserligen
icke, i början och innan valprotokollet från Östersund dit inkommit, iakttagen
af Magistraten i Sundsvall men den verkstäldes omedelbart derefter, och
sålunda hade Magistraten äfven i detta afseende fullgjort sitt åliggande. —
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1S72 Ars Riksdag. 9

Men jag frågade, var dermed Riksdagsordningens föreskrift om valets verkställande
och afsilande ofördröjligen samt om fullmagtens utfärdande ofördröjligen,
såsom vederbort, verkstäld? Denna fråga måste, efter min tanka,
nekande besvaras. När tiden för valets slutliga handläggning icke utsattes
på samma gång som tiden för rösternas afsittande, uppkom •— fortfor jag
— i följd deraf ett dröjsmål, som icke var nödvändigt; och således Idel''
det ifrågakomma ri k sdags in annaval et icke afslutadt, fullmagten icke utfärdad
ofördröjligen, såsom de anförda grundlagsbuden fordrade. Vore nu detta
obestridligt, så följde deraf, att den utläggning af 18 § Riksdagsordningen,
som uti Kongl. Maj:ts ofvanberörda nådiga beslut i serskildt mål meddelades
och genom hviiket förklarades, att valförriittande myndighets åliggande
att utsätta tid och ort för valet innebure skyldighet att utsätta och
kungöra tid dels för rösternas afgifvande dels ock för valets slutliga handläggning,
icke finge annorlunda tolkas och förstås än så, att nämnda serskilda
tidsbestämningar måste utsättas i en och samma kungörelse. När
alltså Magistraten i Sundsvall försummade att i kungörelsen om tid och ort
för ifrågavarande riksdagsmannaval tillika utsätta tid för valets slutliga
handläggning, men icke destomindre, efter det valprotokollen inkommit,
uppskjöt valets afsittande och utfärdandet af fuilrnagt för den valde, handlade
Magistraten i strid mot nyssanförda grundlagsbud rörande dessa förrättningars
ofördröjliga fullgörande, om också Magistraten iakttog den från
merberörda prejudikat härledda skyldighet att kungöra tiden jemväl för
valets slutliga handläggning; och syntes mig detta handlingssätt hafva förrådt
så stor brist på eftertänksamhet, att Magistratens synbara bemödande
att vid frågavarande valtillfälle noggrannare, än vid de två närmast föregående,
söka ställa sig till efterrättelse Riksdagsordningens rätta mening
och grund, icke finge anses tillräckligt att urskulda den skedda lagöfverträdelsen.

Huruvida Magistraten kunnat, utan att blottställa sig för laga ansvar,
vid detta likasom vid de föregångna valtillfällena, slutligen handlägga valet
omedelbart efter det valprotokollet från Östersund inkommit, behöfde bär
icke undersökas, endast det kunde anmärkas, att i sådant fall åtminstone
icke någon Riksdagsordningens uttryckliga föreskrift blifvit öfverträdd.

Vid granskning af de för år 1869 inkomna fångförteckningar från
länshäktet i Kalmar anmärktes, att Norre Möre Häradsrätts den 22 Februari
samma år gifna utslag, hvarigenom häktade Peter Persson från Kulla
blifvit dömd till ansvar för stöld, först den 15 påföljande Mars för verk -

ställighet kommit Konungens Befallningshafvande i länet tillhanda. Sedan
den tillförordnade Domhafvande, hvilken vid tillfallet fort ordet i Häradsrätten
och således vore för utslagets expedierande ansvarig, biifvit hörd
och sig förklarat, har jag uti skrifvelse till Advokatfiskals-embetet vid Kongl
Göta Hofrätt, med åberopande af samma skäl, jag vid åtals anställande i
likartade fall förut utvecklat, och med hänvisande till Kongl. Brefvet den
16 December 1819 samt 14 § mom. b och c af Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, uttryckt den åsigt, att
utslaget bort för verkställighet till exsekutor expedieras inom sex dagar
efter afkunnandet, och att således, med beräkning, att två dagar åtgått
för utslagets fortskaffande med posten, detsamma skolat vara för verkställighet
i länshäktet tillgängligt inom åtta dagar efter afkunnandet; samt
förty uppdragit åt Advokatfiskals-embetet att lagligen tilltala tillförordnade
Domhafvande!! för det anmärkta dröjsmålet och å honom yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet samt åläggande att ersätta ej mindre Kongl.
.Maj:t och Kronan kostnaden för fångens underhåll under den tid utöfver
åtta dagar efter utslagets afkunnande, han fått afbida utslagets ankomst
och straffets begynnelse, än ock fången för det obehörigen förlängda lidande,
som under samma tid honom tillskyndats.

Öfver det anmärkningsmemorial, Advokatfiskals-embetet med anledning
häraf'' den 14 April 1871 till Kongl. Hofrätten ingifvit, har bemälde
tillförordnade Domhafvande sig förklarat och vid sin förklaring fogat
dels skriftligt, af två personer bevittnadt intyg från Peter Persson, att han
erhållit godtgörelse för det genom anmärkta dröjsmålet honom tillskyndade
lidande, dels ock bevis, att den Kongl. Maj:t och Kronan genom samma
dröjsmål förorsakade kostnad för Peter Perssons underhåll under den tid,
han utöfver åtta dagar efter utslagets afkunnande fått afbida straffets begynnelse,
hvilken kostnad Landshöfdinge-embetet i infordradt utlåtande uppgifvit
till fyra riksdaler 13 öre, biifvit i Kalmar läns landtränteri nedsatt.

I derefter afgifvet slutligt memorial har Advokatfiskals-embetet, under
åberopande af do grunder, hvilka biifvit af mig i ofvanberörda skrifvelse
angifva, yrkat, att tillförordnade Domhafvanden måtte, för det expeditionen
af ifrågavarande utslag biifvit obehörigen fördröjd, fallas till bötesansvar
efter 19 § i förutnämnda Kongl. Förordning samt 24 kap. 5 §
Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den
18 April 1849, men förklarat, att, då tillförordnade Domhafvanden godtgjort
ej mindre Kongl. Maj:t och Kronan ofvannämnda kostnad, än äfven Peter
Persson för hans lidande, vidare yttrande derom ej erfordrades; och
har tillförordnade Domhafvanden, häröfver hörd, hemstält huruvida icke,

på grund af stadgandena i 5 kap. Strafflagen, straff för åtalade förseelsen
borde anses hafva förfallit.

Genom utslag den 1 nästlidne December bär Kongl. Hofrätten, enär
genom förevarande åtal förts tillförordnade Domhafvande!! till last en med
bötesstraff belagd försummelse, men åtalet icke blifvit anstäldt inom två
år från den tid, då försummelsen skulle egt rum, under åberopande af 5
kajr. 18 § Strafflagen, förklarat straffet för densamma hafva förfallit, äfvensom,
då tillförordnade Domhafvande!! genom nedsättning i landtränteriet
af kostnaden för Peter Perssons underhåll i häktet under tretton dagar
och genom Peter Perssons förnöjande för det honom tillskyndade lidande,
fullgjort den ersättningsskyldighet, som kunnat tillförordnade Domhafvande!!
i följd af den anmärkta försummelsen åligga, låtit dervid bero.

Derest tillförordnade Domhafvande», då han till mig afgaf förklaring
i ämnet, visat sig hafva godtgjort såväl Kongl. Maj:t och Kronan, som
fången på sätt ofvan förmärs, skulle, i enlighet med det förfarande, jag
vid liera dylika tillfällen förut iakttagit, något åtal icke hafva blifvit af
mig förordnadt; och har jag i följd deraf icke heller funnit skäl att emot
Kongl. Hofrättens utslag fullfölja talan.

Uti eu till mig ingifven skrift hafva Grosshandlanden H. samt Grosshanclelsboget
T. & IL, påkallat min uppmärksamhet å den lösning, två vigtiga
och i rättsväsendet djupt ingripande frågor erhållit under behandlingen
af ett konkursärende vid 1870 års lagtima hösteting med Bollnäs tingslag,
hvilka frågor anginge: den ena, huruvida rättegångsombud, hvars fullmagt
icke innehölle bemyndigande att ingå förlikning eller antaga ackord, icke
destomindre kunde vara berättigadt att rösta för så kalladt tvångsaekords
antagande i konkurs; och den andra: huruvida beslut, som vid häradsting
å landet muntligen afkunnades, borde skriftligen uppsättas och expedieras
så tidigt, att part kunde hos öfverrätt fullfölja klagan emot beslutet.

Beträffande den första af nämnda frågor förekomme, på sätt ett vid
skriften fogadt utdrag af Häradsrättens protokoll utvisade, att, sedan klagandena
jemte andra personer den 28 December 1869 utfärdat en på innehafvaren
stöld fullmagt att vid alla sammanträden med borgenärerna uti
Handlanden F:s konkurs så inom som utom domstol föra deras talan och
deras rätt bevaka, så hade Kaptenen L., försedd med denna fullmagt, infunnit
sig vid det sammanträde inför Rättens ombudsman i nämnde konkurs, delfrågan
om det af gäldenären erbjudna ackord behandlades, och å fullmagtsutgifvarenas
vägnar röstat för ackordets antagande, oaktadt desse af anförda

skäl nekat att på ackordet ingå; och då de hos Konkursdomstolen, Häradsrätten
i Bollnäs tingslag, deröfver klagat och yrkat, att ackordet såsom
obehörigen tillkommet icke måtto fastställas, hade Häradsrätten genom
muntligen afkunnad dom vid höstetingets början den 8 Oktober 1870 faststält
ackordet, på den grund att ifrågavarande fullmagt lagligen borde anses
innefatta bemyndigande för B att fullmagtsutgifvarcnas talan utföra jemväl
i fråga om antagande af det erbjudna ackordet, som, enligt hvad konkurslagen
skulle gifva vid handen, ej vore till förlikning att hänföra; men, efter
klagandenas tanka, innehölle konkurslagen icke något stadgande, som gåfve
stöd åt den åsigt, Häradsrätten sålunda uttalat, emedan ackord, i allmänhet
innebärande eftergift af fordran till större eller mindre del, efter allmänna
rättsgrunder otvifvelaktigt måste hänföras till förlikning; och då konkurslagen
icke innehölle något stadgande, att ackord i konkurs skulle ikläda
sig annan egenskap, syntes deraf följa, att ackord vore förlikning, för hvars
ingående således uttryckligt bemyndigande för ombudet, enligt lag, erfordrades;
hvilken uppfattning ock, så vidt klagandena kände, gjort sig gällande
vid konkurslagens tillämpning hos alla domstolar och bestämdt hos Stockholms
Rådstufvurätt, der den jemförelsevis största erfarenhet i konkursmåls
behandling vunnits, och hvarest icke ett enda tvångsackord blifvit
faststäldt, så snart i någon fullmagt specielt bemyndigande för ombudet
att antaga det erbjudna ackordet saknats.

Vidkommande åter den andra frågan, eller den om Häradsrättens
utslags uppsättande och utlemnande så tidigt, att klagan deröfver af missnöjd
part kunnat i öfverrätt'' fullföljas, anförde klagandena, att expeditionstaxan
visserligen innehölle det allmänna stadgande, att vid Häradsrätt Doinhafvanden
icke behöfde aflemna expeditionen förr än han efter afslutadt
ting från tingsstaden afreste, men det vore påtagligt, att detta stadgande
icke afsåge sådana beslut, som vid målets handläggning muntligen afkunnades,
livilka, på sätt om annan domstol eller embetsmyndighet vore stadgadt,
borde inom fyra dagar efter beslutets fattande utlemnas. I annat
fall skulle det ligga i domarens skön att, på sätt i förevarande mål också
skett, betaga den missnöjde parten möjligheten att öfverklaga beslutet.
Klagandena både nemligen genom ombud flere gånger begärt hos Domhafvanden
att få utlösa expeditionen i ändamål att öfverklaga beslutet, men
alltid erhållit det svar, att expeditionen ej kunde före tingets slut utbekomtnas.
Vid tingets slut hade också expeditionen visserligen bekommits;
men tiden för beslutets Överklagande hade då redan tilländagått. Ett sådant
förfarande af domaren kunde icke undgå att väcka rättmätigt missnöje.
Det syntes nemligen klagandena som borde domaren icke ogerna se,

att frågor, om k vilka olika tankar kunde uppstå, finge af högre rätt pröfvas,
så att enhet i lagskipningen vunnes.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då af flera skäl det
vore af vigt, att de frågor, som sålunda kommit å bane, vunne en lösning,
anhöllo klagandena, att jag måtte öfver deras klagan infordra vederbörande
Domhafvande» förklaring och, derest densamma icke befunnes tillfredsställande,
låta i laga ordning åtala bemälde Domhafvande för hans felaktiga
förfarande uti ifrågavarande mål.

Denna klagoskrift har jag meddelat den Domhafvande, som med
Bollnäs Häradsrätt handlagt ofvanberörda mål; och har han, i anledning
deraf, uti afgifvet yttrande hufvudsakligen andragit: att,

hvad anginge den omständighet, att de skäl, på hvilka nyssbemälde
Häradsrätts dom den 8 Oktober 1870 sig grundade, icke öfverensstämde
med klagandenas åsigter och interessen, Domhafvande:! förmodade, att i
sakens nu befintliga skick derom ej annat vore att säga, än att något remedium
juris derför ej vidare förefunnes, sedan klagandena försummat emot
domen i laga ordning erlägga vad och fullfölja talan, hvilken försummelse
å klagandenas sida Domhafvande!!, då desse ansåge sill rätt förnärmad,
måste beklaga, änskönt lian dertill ej vore i någon mon vållande;

samt vidkommande klagan deröfver, att Domhafvande!! ej skulle i
behörig tid tillhandahållit klagandenas ombud omförmälde dom, utan munt- ''
ligen förständigat ombudet, att domen finge lösas vid tingets slut, dessa
uppgifter vore från början till slut uppdiktade, hvilket Domhafvande!!, om
det erfordrades, förmälde sig kunna på uppgifvet sätt styrka.

Sedan detta utlåtande någon tid hållits tillgängligt för klagandena
till kännedom och påminnelsers afgifvande, men några sådana icke inkommit,
togs ärendet i öfvervägande, hvarvid klagan öfver förment olaga dröjsmål
med domens expedierande lemnades utan afseende, enär densamma
vore obestyrkt, och i allt fall klagandenas underlåtenhet att i laga tid och
ordning erlägga vad emot domen, men icke dennes sentida expedierande,
utgjort hindret för sökande af ändring i meranämnde dom. Hvad deremot
anginge Häradsrättens öfverklagade beslut, syntes mig detta sakna stöd
af lag- 15 kap. 7 § Rättegångsbalken innehölle nämligen, att »fullmäktig
ej må saken förlika utan han häfver der uttryckligen lof till", och
klagandenas för deras ombud utfärdade fullmakt innefattade icke uttryckligt
lof för ombudet att sluta förlikning, följaktligen ej heller att antaga
erbjudet ackord. I Häradsrättens beslut hette det visserligen, att antagande
af ackord i konkurs ej vore, enligt konkurslagen, att hänföra till förlikning,
men riktigheten af denna åsigt både klagandena i sin klagoskrift bestridt
på skäl, dem Domhafvande!! i sin förklaring ej gittat i ringaste mon veder -

lägga; och då jag vid jemförelse af nvssberörda lags stadgande» om förlikning
och om ackord i konkurs ej funnit någon anledning att antaga,
det allmänna lagens ofvanbcmälde fordran, att ombud borde ega sin hufvudmans
uttryckliga lof att förlika saken, skulle gälla vid fråga om förlikning
mer än vid fråga om ackord i konkursmål, utan tvärtom att dessa
begge former för eftergifvande af borgenärernes lagliga rätt måste i nämnda
afseende betraktas såsom fullkomligt lika till art och betydelse; syntes det
mig uppenbart, att Häradsrätten genom det öfvcrklagade beslutet felat emot
tydlig lag, och att det sålunda begångna felet hvarken minskades till sin
betydelse ej heller urskuldades genom den omständighet, att klagandena
underlåtit fullfölja talan emot och på sådant sätt vinna ändring i Häradsrättens
beslut.

Med anförande af dessa grunder, anmodade jag i skrifvelse den 8
April 1871 Advokatfiskals-embetet i Kongh Svea Hofrätt, att hos Korigl.
Hofrätten lagligen tilltala förrbemälde Domhafvande för Häradsrättens öfverklagade
beslut och derför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling parterne emellan, meddelade Kongl. Hofrätten
utslag den 7 November 1871; och emedan, om äfven ackord emellan
gäldenären och borgenärer i konkurs och förlikning borde, på sätt anmärkt
bl i hvit, lagligen betraktas lika i det hänseendet, att ombud icke finge utan
uttryckligt lof af hufvudmannen i förlikning eller på ackord ingå, samt
följaktligen, derest talan emot Häradsrättens ifrågavarande beslut blifvit i
laga tid och ordning fullföljd, ändring deri kunnat vinnas, Häradsrättens
förfarande att, i öfverensstämmelse med den af Häradsrätten uttalade åsigt,
meddela fastställelse å det af Handlanden F. åt hans borgenärer erbjudna
ackord, i allt fall, då för denna åsigt kunnat i viss mon hemtas stöd af
de skiljaktiga bestämmelser konkurslagen i fråga om förlikning och ackord
innehölle, icke kunde anses vara af beskaffenhet att till ansvar såsom för
embetsfel föranleda; funne Kongl. Hofrätten det af Advokatfiskals-embetet
emot Domhafvande» i målet väckta påstående ej kunna bifallas *).

Med detta utslag, som uttryckligen gillade min åsigt uti den rättsfråga,
hvilken utgjorde föremål för åtalet, skulle jag kunnat åtnöjas, såvida icke
samma fråga vore af så stor vigt, och en oriktig uppfattning af densamma

*) Referenten i målet var från detta beslut skiljaktig och yttrade: »Emedan ackord
emellan gäldenär och borgenärer i konkurs är att såsom förlikning anse, samt H:s likasom
T. & H:s ombud följaktligen icke varit behörigt att på grund af den af bemälde hufvudmän
utfärdade fullmakt, deri desse icke uttryckligen gifvit ombudet lof att för dem i konkurssaken
träffa förlikning, vid ifrågavarande sammanträde å deras vägnar rösta för det erbjudna ackordets
antagande, ty och som, vid det förhållande att öfrige vid nåmnda sammanträde närvarande

kunde leda till så vådliga följder. Derföre uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet
att genom underdåniga besvär fullfölja den i Kongl. Hofrätten förda
talan, dervid anmärkande till eu början, att föremålet för åtalet i detta fall
icke egentligen vore öfverträdelse af något visst enstaka lagbud, utan vore
det en vigtig rättsgrundsats, som blifvit förbisedd eller missförstådd. Denna
grundsats uttalades i 15 kap. 7 § Rättegångsbalken med de orden: »ej må
fullmägtig saken förlika, utan lian häfver der uttryckligen lof till». Nu yttrades
i Kongl. Hofrättens utslag, att för Häradsrättens åsigt, det ackord ej vore
att till förlikning hänföra, i viss mon stöd kunde liemtas af de skiljaktigabestämmelser,
konkurslagen i fråga om förlikning och ackord innehölle. Detta
kunde jag icke erkänna. Om ock i nämnda lag skiljaktiga bestämningar
förefunnes i fråga om förlikning och ackord, berörde dessa dock icke ofvanomförmälda
grundsats angående omfånget af fullmägtigs befogenhet. Gälde
ock rörande ackord i konkurs andra föreskrifter än om förlikning i konkurs;
om ock det förra, i olikhet med den senare, kunde åstadkommas i
trots af en eller flera borgenärers bestridande, berodde dock en sådan utgång
på omröstning, vid hvilken fullmägtigens obehöriga eftergifvande af
sin hufvudmans rätt kunde medföra lika skadlig verkan för denne som en
förlikning i eller utom konkurs. Detta syntes mig vara så tydligt och klart,
att en domare, som missförstode denna grundsats, icke borde kunna undgå
det ansvar, 25 kap. 17 § Strafflagen stadgar för oförstånd i embetet.

Vådan af att ett slikt missförstånd finge ansrarsfritt aflöpa, båge, såsom
förevarande rättsfall utvisade, deruti att, i händelse ombudet missbrukade
sin fullmakt, och dess åtgärd icke destomindre af domstolen gillades,
det icke vore att vänta, det ombudet skulle förvara sin hufvudmans rätt
att söka ändring i ett sådant domstolens beslut, det vill säga, undanrödja
följden af missbruket. Hufvudmannen, som i förlitande derpå, att hans
utgifna fullmakt, hvilken icke innehölle ett ord om förlikning eller ackord,
ej heller kunde tydas så, att han det oaktadt rnedgifvit fullmäktigen rätt
att ingå på ackord, skulle naturligen finna sig bedragen och i sin rätt
kränkt vid upptäckten, att han måste nöja sig med hvad ett sålunda tillkommet
ackord lemnade honom i utdelning. Det vore klart, att den emot

borgenärer icke bevakat fordringar till så stort belopp, som 99 § konkurslagen för ackords
antagande föreskrifver, merberörda ackord lagligen icke hade bort af Häradsrätten fastställas;
alltså och då Domhafvande!!, under hvilkens ordförandeskap Häradsrättens ifrågavarande dom
meddelats, skall för Häradsrättens anmärkta förfarande ansvara, pröfvar jag för min del rättvist
att, jemlikt 25 kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, fälla Domhafvanden för hvad honom sålunda
till last kommit att bota tio riksdaler».

det

det så kallade tvångsackordet redan obenägna stämningen i landet ej skulle
förbättras, om det visade sig, att ett sådant fel, som det nu åtalade, icke
ledde till något ansvar för domaren.

_ _Uti en till Justitie-ombudsmans-expeditionen ingifven skrift klagade
Postiljonen C. F. Eklund deröfver att, sedan Magistraten i Luleå till honom
insynat en tomt vester om uva elementarläroverkshuset derstädes, i qvartett
Dufvan, hvilken tomt Magistraten, medelst beslut den 4 April 1864,
till bebyggande åt honom upplåtit; samt Eklund, i förlitande på detta beslut,
hvilket icke blifvit öfverklagadt utan vunnit laga kraft, låtit till den
upplåtna platsen framföra eu mängd byggnadsmaterialier och å densamma
uppfört ett boningshus; men Landshöfdingen B„ hvilken icke vid sjelfva synetillfället
eller annorledes protesterat emot platsens upplåtande åt Eklund,
genom uttagen stämning till Luleå Rådstufvurätt yrkat Eklunds förpligtande
att afträda den ifrågavarande platsen, hvilken skulle tillförene vara åt Landshöfdingen
upplåten, och genast bortföra den byggnad, Eklund uppfört, äfvensom
det derstädes upplagda virke; så hade Rådstufvurätten genom utslag
den 4 September 1865 ålagt Eklund att lägenheten till Landshöfdingen

B. afträda och att derifrån afföra det der befintliga byggnadsvirke, ehvad
detsamma vore till byggnads uppförande användt eller icke; hvilket utslag
Kongl. Svea Hofrätt, der Eklund fullföljt talan, gillat; hvarefter Landshöfdinge-embetet
i Norrbottens län, uppå ansökning af Landshöfdingen B.,
beordrat Magistraten att verkställa nämnde dom, och vederbörande exsekutor
nedrifva den af Eklund å tomten uppförda byggnad: anförande Eklund vidare
att, då han genom vederbörande myndigheters förvållande och olagliga förfarande
sålunda drabbats af en för honom kännbar förlust, han sago sig
föranlåten till beifran anmäla den olaglighet, vederbörande i denna sak
låtit komma sig till last, samt yrka, att antingen Magistraten eller Rådstufvurätten
i Luleå eller ock andre vederbörande, som varit till Eklunds
förlust vållande, måtte derför fällas till laga ansvar samt förpligtas ersätta
Eklund alla genom det olagliga förfarandet honom åbragta kostnader, enligt
vid klagoskriften fogad förteckning, med 815 riksdaler riksmynt.

Af handlingar, dels fogade vid klagoskriften dels ock sedermera mig
tillhandakomma, äfvensom af det utaf Magistraten till mig afgifna utlåtande
i anledning af samma skrift, hvilket utlåtande var undertecknadt af Rådmännen
J. A. H. och A. H., samt L., inhemtades hufvudsakligen: att Landshöfdingen
B. i eu till Magistraten i Luleå den 4 Maj 1863 ingifven ansökning
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1872 års Riksdag. 10

begärt, att en inom det å Luleå stads nya karta uppdragna qvarter, som
vore beläget vester om nya skolhusqvarteret och till största delen upptoges
af Landshöfdingen dåmera tillhöriga så kallade Myrgärdan, i nordöstra
hörnet befintlig stenbacke, derå några bodar funnes uppförda och hvilken
mark troligen tillhörde staden, måtte emot vanlig jordskatt få af Landshöfdingen
inhägnas och intagas för att sammanläggas med Myrgärdan och
inhägnas intill de å kartan på östra och norra sidorna uppdragna gator,
hvilken ansökning utstälts till kommunikation med egarne till omförmälda
bodar; att klaganden Eklund den 1 Juni samma år hos Magistraten
sökt tillåtelse att till bebyggande få intaga eu tomtplats vester om nya
skolhuset eller i qvarteret Dufvan; att Rådmannen J. A. H. och dåvarande
Rådmannen och Magistratssekreteraren B., i anledning af sistnämnda ansökning
och efter förordnande af Magistraten, den 27 Juni 1863 förrättat
syn och besigtning å den af Eklund omförmälda tomtplats, dervid denne
förmält sig önska intaga den å stadens faststälda karta utlagda östra tomtplatsen
af qvarteret Dufvan, hvilken tomtplats enligt kartan befunnits utgöra
i söder och norr 187 fot samt på östra och vestra sidorna 132 fot; att
Magistraten den 5 Augusti 1863, i närvaro af sedermera aflidne Borgmästaren
C. samt Rådmännen J. A. H., B. och A. IL, företagit Landshöfdingen
B:s ansökning, försedd med anteckningar, enligt hvilka Landshöfdingen skulle
tillhandlat sig de byggnader, nemligen ett vagnslider och en badstuga,
som å den i ansökningen omförmälda plats förefunnes, och, sedan enligt
protokollets ordalydelse J. A. H. och B., hvilka förrättat syn å en af Eklund
begärd tomtplats, som ansetts vara den af Landshöfdingen sökta lägenheten,
utredt, att densamma icke vore insynad åt Eklund, samt Landshöfdingens
ansökning blifvit ånyo föredragen, åt honom upplåtit den sökta
lägenheten emot erläggande af de avgifter till kronan och staden, som då
utginge eller framdeles åsättas kunde; att Magistraten vidare den 4 April
1864, i närvaro af Borgmästaren C. samt Rådmännen J. A. H. och L. äfvensom
extra ledamoten, Färgaren S„ sedan, såsom protokollet innehåller, J. A.
H. och B. hållit syn å eu tomt, som Eklund begärt få intaga och derom
beskrifning den 29 Juni 1863 blifvit till Magistraten inlemnad, samt med
ärendets afgörande fått anstå, emedan Landshöfdingen B. ansetts förut
hafva gjort anspråk på den af Eklund sökta platsen, men hvilket sedermera
befunnits icke vara förhållandet, upplåtit den för Eklunds räkning
insyuade tomten åt honom emot erläggande af de afgifter, som för sådana
lägenheter nu utginge eller framdeles kunde åsättas; att derefter, och sedan
Landshöfdingen B. vid Rådstufvurätten i Luleå efter stämning framstält
ofvanomförmälda yrkande emot Eklund, hvarvid Landshöfdingen jemväl
styrkt, att han erhållit uppbud å den enligt Magistratens protokoll den 5

Augusti 1863 åt honom upplåtna tomtplats, äfvensom å eu der belägen
badstuga med tillhörande tomt, som Landshöfdingen af enkan Magdalena
Boberg sig tillhandlat; men Eklund deremot åberopat den åt honom genom
Magistratens beslut den 4 April 1864 gjorda upplåtelse, Rådstufvurätten
genom utslag den 4 September 1865 funnit det vara utredt, att ifrågavarande
plats blifvit åt både Landshöfdingen B och Eklund upplåten, samt
förklarat Landshöfdingen, hvilken först fått tomtplatsen åt sig upplåten
och jemväl inköpt den del, som förut varit i enskilda personers ego, samt
dermed lagfarit, berättigad att framför Eklund vara vid samma plats bibehållen,
äfvensom ålagt Eklund att lägenheten till Landshöfdingen afträda
samt afflytta ditsändt byggnadsvirke, ehvad detsamma kunde vara till byggnads
uppförande användt eller icke; samt att, efter det Ivongl. Svea Hofrätt
genom dom den 24 Maj 1866, som vunnit laga kraft, gillat Rådstufvurättens
utslag, nämnde dom blifvit verkstäld, i det att vederbörande
exsekutor nedrifvit den af Eklund uppförda byggnad.

Med anledning af hvad sålunda förekommit och då fullständigt utredt
vore, att Alagistraten i Luleå upplåtit samma tomt först till Landshöfdingen
B. och derefter, utan att Landshöfdingen från sin rätt afstått, till Eklund,
ansåg jag mig böra lemna denne senare det biträde han begärt för att få
sin talan emot Magistratens ledamöter lagligen anhängiggjord och pröfva^
samt uppdrog derföre, genom serskilda skrivelser den 10 September 1869
och den 13 Mars 1870, åt Advokatfiskals-embetet vid Kongl. Svea Hofrätt
att lagligen tilltala Magistratens ledamöter för hvad dem i berörda måtto
till last" läge och derför å dem påstå det ansvar, hvartill lag och sakens
beskaffenhet kunde föranleda; hvarjemte Advokatfiskals-embetet borde, i moll
af befogenhet, understödja Eklunds ersättningsanspråk. ^

Advokatfiskals-embetet tilltalade i följd häraf Rådmännen J. A. H.,

A. H. och L., Magistratssekreteraren B, och Färgaren S. för felaktig
behandling i Magistraten af ifrågavarande ärende och anmärkte i slutligt
memorial den 7 September 1870, i afseende ä Magistratens beslut den 5
Augusti 1863, dels att, ehuru Magistraten vid företagande nämnde dag. af
Landshöfdingen B:s ansökning om tillåtelse att få intaga en staden tillhörig
tomtplats förestält sig möjligheten att denna lägenhet kunde vara densamma,
som åsyftades i Eklunds enahanda ansökning, Magistraten likväl icke
"enom förordnande af vederbörlig undersökning på stället eller annorledes
förskaffat sig säker upplysning i detta hänseende, utan deremot ärendet i
befintligt, för Alagistraten outredt skick genast till afgörande företagit, hvartill
förnämligast bidragit Rådmannen J. A. H. och Magistratssekreteraren

B. , hvilka hållit syn å den af Eklund begärda tomten och nu i Magistraten
uppgåfvo, att den lägenhet, å hvilken Landshöfdingen B. gjorde anspråk,

icke vore den sålunda besigtigade; dels ock att, enär, på sätt sedermera
vore ådagalagdt, den af Rådmannen J. A. II. och 13. besigtigade tomten
jemväl innefattade just den lägenhet, Landshöfdingen B. begärt, sjelfva
beslutet, så vidt derigenom Eklunds anspråk på samma lägenhet icke kommit
under pröfning, utan blifvit helt och hållet förbisedt, följaktligen likaledes
varit felaktigt och Eklunds rätt förnärmande; samt, i afseende å Magistratens
beslut den 4 April 1864, att Magistraten äfven nu utan någon
förutgången utredning af förhållandet, men med förlitande endast på hvad
vid föregående tillfället i Magistraten förekommit, fattat beslut, hvarigenom
till Eklund upplåtits den åtta månader förut annan man redan tillagda
lägenheten och dessutom en annan plats inom samma tomt, hvilken senare
plats icke var staden utan enskild person tillhörig; i anseende hvartill
Advokatfiskals-embetet yrkade, att, med afseende å den vårdslöshet i tjensteutöfning,
som sålunda hage eu hvar af de tilltalade till last, de måtte
jemlikt 25 kapitlet 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, dömas att bota, Rådmannen
J. A. H., som deltagit i båda besluten och, jemte Magistratssekreteraren
B., genom oriktiga uppgifter hufvudsakligen varit vållande till
ifrågakomna ärendes felaktiga behandling, sjutiofem riksdaler, Magistratssekreteraren
B. femtio riksdaler samt Rådmännen A. H. och L. äfvensom
extra ledamoten S. hvardera femton riksdaler; hvarjemte beträffande Eklunds
eisättningsansprak, i serskilda poster enligt räkning upptagna till ett
belopp^ af åttahundrafemton riksdaler, Advokatfiskals-embetet hemstälde,
att, då nämnda anspråk syntes fullt befogade, åtminstone i hvad anginge
de kostnader, som Eklund fatt vidkännas för lagfart å den honom upplåtna
tomten, för den af upplåtelsen föranledda rättegång, för anhängiggörandet
och bevakandet af Eklunds förevarande klagan, för byggnadsmaterialier forslande
till tomtplatsen, och för upptimring derstädes af en stugubyggnad samt
densummas söndertagande och bortförande, de tilltalade jemväl måtte varda
ålagdt att gemensamt, eller hvilkendera gälda gitte, godtgöra Eklund nämnda
kostnader, så vidt de funnes upptagna i den af Eklund afgifna ersättningsräkning.
°

Genom utslag den 12 nästlidne December har Konejl. Hofrätten sig
utlåtit: att som, vid det förhållande att, då Landshöfdingen B:s ansökning
om upplåtelse af eu tomtplats i Luleå den 5 Augusti 1863 till handläggning
förekommit, Rådmannen J. A. H. och dåvarande Rådmannen B.,
hvilka enligt Magistratens förordnande den 27 förutgångne Juni förrättat
syn å den tomtplats, Postiljonen Eklund begärt att få åt sig upplåten,
meddelat, att den i Land diöfdingens ansökning omförmälda tomtplats icke
vore insynad åt Eklund, det icke kunde läggas Magistraten till last, att
den, utan att förordna vidare undersökning på stället eller annorledes för -

skaffa sig upplysning, huruvida Landshöfdingens och Eklunds ansökningar
afsågc samma tomtplats, företagit ärendet till afgörande; alltså och då ej
heller anledning förefunnes till antagande, att den omständigheten, att Eklund
sökt få samma plats åt sig upplåten, lagligen bort föranleda till annat
slut i frågan, än Magistratens beslut den 5 Augusti 1863 iunehölle, funne
Kong!. Hofrätten, det Radmännen J. A. II, och A. H. samt Rådmannen
B. icke för hvad i afseende å nyssnämnda beslut blifvit mot dem anmärkt
kunde ansvar ådömas; men emedan, i anledning af Eklunds ansökning att
få intaga östra tomtplatsen af det vester om nya skolhuset belägna qvarteret
Dufvan, hvilken tomtplats, enligt den af J. A. H. och B. derå förrättade
besigtning, utgjorde å norra och södra sidorna etthundraåttatiosju
fot och å östra och vestra sidorna etthundratrettiotvå fot, Magistraten den
4 April 1864 upplåtit åt Eklund den insynade tomtplatsen, hvilken, enligt
hvad utredt vore, utgjordes af den förut åt Landshöfdingen B. upplåtna
plats med den derå befintliga badstuga jemte tillhörande tomt, som Landshöfdingen
af Enkan Boberg sig tillhandlat, hvarförutom i betraktande af
de af synemännen uppgifna mått uppenbart vore, att den åt Eklund upplåtna
tomtplats jemväl omfattat eu del af den Landshöfdingen tillhöriga
Myrgärdan; ty och då J. A. IL, L. och S„ hvilka i sistnämnda beslut deltagit,
sålunda till last läge att hafva utan vederbörlig undersökning åt
Eklund upplåtit icke allenast sådan stadens mark, som varit åt annan person
upplåten, utan ock egendom, som tillhörde enskild person, samt J. A.
IL och B., derigenom att de efter förrättad syn å stället, såsom förr vore
nämndt, inför Magistraten uppgifvit, att Landshöfdingen B:s och Eklunds
ansökningar icke afsåge samma plats, måste antagas hafva hufvudsakligen
bidragit dertill, att Magistraten utan närmare utredning af rätta förhållandet
meddelat Eklund ifrågavarande upplåtelse, pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist döma J. A. H., L„ S. och B. för vårdslöshet i tjensteutöfning att,
likmätigt 17, 21 och 22 §§ i 25 kapitlet Strafflagen, bota H. sjutiofem
riksdaler, L. och S. hvardera femton riksdaler och B. femtio riksdaler,
hvilka böter skulle tillfalla Kronan, äfvensom Eklunds ersättningsanspråk
blefve i så måtto bifallet, att IL, L., S. och B. förpligtades att gemensamt
eller hvilkendera gälda gitte godtgöra Eklund kostnaden å rättegången vid
Rådstufvurätten emot Landshöfdingen B., för uppförandet af Eklunds ofvanberörda
byggnad, för takets påläggande, för byggnadens nedrifvande jemte
dervid förstörda materialier, tegel och inredning samt för besvär med den
hos mig gjorda angifvelsen med skäligen ansedda Trehundra riksdaler.

Emot detta utslag har jag ej fullföljt talan.

Uti det här ofvan (pag. 27) omförmälda åtal emot Domhafvande!! i
Films och Dannemora Tingslag har Kongl. Maj:t uppå de underdåniga
besvären meddelat utslag den 29 November 1871, hvarigenom i nåder förklarats,
att Kongl. Maj:t ej funnit skäl göra ändring i Hofrättens utslag.

Angående lag släpning ens tillstånd åberopar jag hvad derom i föregående
embetsberättelse!’ är yttradt *).

Rörande ändring och förtydligande af gällande lagstiftning har jag
under det senast förflutna året till Kongl. Maj:t ingifvit följande tre underdåniga
framställningar:

l:o. Genom klagomål hade hos mig blifvit anmäldt följande förhållande: Sedan

Konungens Befallningshafvande i Gotlands län uti kungörelse
den 7 April 1870 angående mönstringar med länets nationalbeväring dels
tillkännagifvit, bland annat, att beväringsskyldige, hvilka kunde hänföras
till den i »konventionen» — Kongl. Brefvet den 5 Februari 1811 — omnämnde
klass: vhögst oumbärliga biträden», och som af detta skäl önskade
befrielse från årets vapenöfningar, skulle senast den 28 Maj nämnda år
hafva inlemnat sina ansökningar till vederbörande batteri- och kompagnibefälhafvare,
dels ock erinrat, att genom Kongl. Brefvet den 19 Januari
1864 vore stadgadt, det beväringsskyldig, som utan laga förfall uteblefve
från behörigen kungjord vapensyn, mönstring eller vapenöfning, skulle vara
underkastad vite, för första gången, fem riksdaler, andra gången, tio riksdaler,
samt tredje och följande gånger till de belopp, Konungens Befallningshafvande
kunde finna skäligt att i sadant afseende bestämma; sa hade
klaganden till Befälhafvare!! för Stenhumla kompagni, inom den i nyssberörda
kungörelse stadgade tid, inlemnat eu till Militärbefälhavare!! på
Gotland stäld ansökning om befrielse för Trädgårdsmästaren O., som vore

‘) I stället för det ofvanstående skulle här hafva influtit ett utförligare, i det närmaste
utarbetadt yttrande angående lagskipning ens tillstånd och berörande företrädesvis den dithörande,
af mig jemväl förut behandlade, vigtiga frågan om prejudikat och deras betydelse ej mindre
för den högsta domstolsinstansen, från hvilken de utgått, än ock för lagskipningen i öfrigt
samt för rättstillståndet i allmänhet inom landet; men några veckors sjukdom, som fortfar
ännu när detta tryckes, har hindrat mig att lägga sista handen vid nämnda arbete samt deråt
egna den slutliga granskning, som borde föregå dess offentliggörande.

i klagandens tjenst anstäld, från deltagande i årets vapenöfning. På denna
ansökning hade något svar icke erhållits, hvarföre klaganden, efter att fåfängt
hafva gjort förfrågan hos en af kompagniets underbefäl, huru bemälda
ansökning utfallit, begifvit sig till Militärbefälhafvare-expeditionen
för att vinna besked i nyssberörda hänseende men der fått det svar, att
permissionsrullan för ifrågavarande kompagni blifvit lemnad till kompagniets
befälhafvare, som hade sin bostad utom kompagniets distrikt. Att klaganden
derefter sökt kompagni-befälhafvaren i dennes bostad utan att träffa
honom ansåge klaganden mindre höra till saken; men såsom eu följd af
allt det nu anförda, och enär en klagandens närmaste granne fått en lika
beskaffad ansökning bifallen, hade klaganden låtit O. med sitt arbete fortfara
utan att inställa sig till den utlysta vapenöfningen, i förmodan att
befrielseansökningen jemväl för denne blifvit bifallen. . _

Imedlertid hade kompagni-befälhafvaren, sedan det visat sig, att O., som
tillhörde jägareklassen af beväringen, icke instält sig till vapenöfningarne,
begärt hos Konungens Befallningshafvande handräckning för 0:s hemtande
tilf nämnda öfningar, hvilket haft till följd, att O. af en stadstjenare från
Wisby hemtats till exercisplatsen, fått till länsmannen i tinget erlägga
kostnaden för berörda hemtmng med tre riksdaler 50 öre och, efter vapenöfningarnes
slut, den 26 påföljande Augusti blifvit inkallad till Konungens
Befallningshafvande och bötfäld för uteblifvande från vapenöfningarne.

Med anledning af hvad sålunda förelupit, pakallade klaganden
min embetsåtgärd till hedrande, bland annat, som jag icke funnit förtjena
afseende, af

l:o Kompagni-befälkafvarens underlåtenhet att lemna klaganden besked
om utgången af hans ansökning rörande 0:s befrielse från årets vapenöfning;
förmälande klaganden, i afseende härå, att under hans tjenstetid
såsom kompagni-chef vid Gotlands nationalbeväring, dylika ansökningar besvarats
så, att utdrag ur permissionsrullan, i hvad hon rörde hvarje afdelning,
öfverlemnats till afdelnings-underofficerarne med befallning till dem
att underrätta hvar och eu åt de sökande inom afdelningen, huru hans
ansökning blifvit afgjord, hvilket förfaringssätt ännu skulle begagnas inom
alla. kompagnier af nationalbeväringen, »der närvarande tids brist på ordning
icke gjort alltför stora framsteg»; samt

2:o Konungens Befallningshajvundes åtgärd att, på kompagni-bcfälhafvarens
begäran om handräckning, låta hemta och till vapenöfning inställa
jägaren ()., oaktadt Konungens Befallningshafvande sjelf i ofvananförda
kungörelse, med åberopande af nådiga Brefvet den 19 Januari 1864, tillkännagifvit,
att påföljden för beväringsskyldig^ uteblifvande från vapenöfning
vore endast böter; hvarförutan Konungens Befallningshafvande, en -

ligt klagandens förmenande, gjort sig skyldig till en ytterligare lagstridighet
derigenom att, ehuru O. hemtats till vapenöfningarne och i dem deltagit
till dess de afslutades, han icke destomindre pliktfälts för uteblifvande
från samma öfningar.

Af. dessa klagomål har jag lemnat vederbörande del och tillfälle att
i saken sig yttra; och hafva,

rörande frågan om delgifning en af Militärbefalka fvarens beslut uppå
klagandens ansökning om 0:s befrielse frän 1S70 års vapenöfning av,

yttranden afgifvits ej mindre af

Kompagni-befälhafvaren, som anfört hufvudsakligen, att han å sista
dagen af befälsmötet inför fronten tillkännagifvit, hvilka två jägare bland
alla dem, som sökt befrielse från årets vapenöfningar, sådan erhållit, »hvilken
tillsägelse dock» — enligt hvad kompagni-befälhafvaren vid det sedermera,
uppå Militärbefälhafvarens befallning, af Bataljonschefen den 3 Juni
1871 hållna förhör närmare förklarat — »lemnats icke såsom en ordre till
»vederbörande underbefäl med skyldighet för dem att den framföra till de
■nämnde jägarena, utan för att sätta underbefälet i tillfälle att kunna benvara
frågor härom, framstälda till dem af vederbörande perinissions»sökande»;
än ock af

Militärbefalka fv ar en, som, på min uttryckligen framstälda begäran
om underrättelse, huruvida några och, i så fall, hvilka serskilda föreskrifter
i detta ämne kunde förefinnas, eller huruledes, i brist af dylika föreskrifter,
förfaringssättet i detta afseende sig utbildat, lemnat det svar, att några
serskilda föreskrifter icke vore utfärdade för ansökningar om befrielse från
värnepligtens fullgörande, utan hade Militärbefälet, för vinnande af nödig
ordning, meddelat stadganden härom, af hvilka de senaste, utfärdade under den
7 Maj 1864, voro i afskrift fogade vid Militärbefälhafvarens nu ifrågavarande
yttrande; hvarefter Militärbefälhafvaren vidare anfört, att sedan de i nyssberörda
föreskrifter anbefalda permissionsrullor —• om delgifningen af Militärbefälhafvarens
beslut fanns icke någonting stadgadt i nämnda föreskrifter,
hvadan det som derom här nedan förmäles endast visar huru förfaringssättet
utbildat sig inkommit till Militärbefälhafvarens stabsexpedition, och bifall
eller afslag blifvit påtecknadt, samma rullor före det så kallade befälsmötets
slut återgått till kompagnibefälhafvaren, som för det vid mötet
tillstädesvarande underbefälet tillkännagifvit de personers namn, för hvilka
den sökta befrielsen bifallits, och som sedermera, der så medhunnits, af
kompagni-underbefälet härom erhållit underrättelse; hvaremot de, hvilkas
ansökningar icke kunnat bifallas, eller de, som icke kunnat anträffas,
haft den omtankan att sjelfmant infinna sig till vapenöfning och der afvaktat

beslutet;

beslutet; hvilken skyldighet att infinna sig vid vapenöfning, om än svar
å permissionsansökning ej ingått, val icke kunde bortadvoceras; — innehållande
det vid nyssomförmälda förhör förda protokoll, hvilket var Militärbefälhafvarens
utlåtande bilagdt, i öfrigt, att det vid förhöret närvarande
underbefälet vid Stenhumla kompagni, uppå Bataljonschefens fråga: »huru
i allmänhet förut tillgått vid nämnda kompagni vid meddelanden af befrielse
från möten», genmält, att alla beväringsskyldige, således äfven de,
för livilka permission blifvit sökt, plägat inställa sig vid första uppställningen
till mötet, och att då meddelats åt dem, livilka erhållit Militärbefälhafvarens
befrielse, att de vore fria från mötet; att det dock ej sällan
händt, att sådant meddelande föregått, i hvilket fall de från mötet befriade
icke infunnit sig vid uppställningen, alldenstund de kunnat hafva erhållit
underrättelse om sin befrielse från mötet genom förfrågan hos kompagnichefen
eller befälhafvare!! eller hos afdelningens underbefäl, hvars tillsägelse
derom ansetts tillfyllestgörande, eller ock har ett sådant meddelande kunnat
ske tillfälligtvis, då någon af vederbörande befäl sammanträffat med underlydande,
som sökt och vunnit dylik befrielse.

Beträffande åter frågan om Konungens Befallningshafvandes åtgärd
att låta hemta och till 1870 års komgagni-möte inställa jägaren Ö. samt om
dennes fällande till vite för uteblifvande frän behörigen kungjord vapenöfning
och uttagande hos honom af hemtningskostnaden,

har Landshöfding e-embetet afgifvit utlåtande, hvari Landshöfding en,
som uti nu ifrågavarande åtgärd deltagit, i det yttrande han, i egenskap
af Militärbefälhafvare på Gotland, afgifvit, förklarat sig instämma.

I nämnda utlåtande anförde Landshöfdinge-embetet: att bland de
många egendomliga förhållandena vid inrättandet af Gotlands nationalbeväring
år 1811 visserligen kunde räknas det, att icke något äfventyr
bestämdes för den, som förfallolöst undandroge sig uppfyllandet af beväringspligten.
Troligen hade då för tiden ingen tänkt, att någon skulle vilja försumma
en skyldighet, som ansågs nödvändig för landets försvar; men andra
tider hade följt, då den åsigten uppkommit och vunnit insteg, att egen
nytta och beqvämlighet finge sättas framför den åtagna och åt folkets
rättskänsla, hvad utförandet anginge, öfverlemnade skyldigheten att bidraga
till landets försvar; och med denna åsigts utbredande hade benägenheten
att utan skäl och erhållet tillstånd undandraga sig påbjudna vapenöfningar
tilltagit. Då någon påföljd för ett sådant förfarande ej funnits stadgadt,
hade myndigheterna icke kunnat vidtaga annan åtgärd emot de sålunda
tredskande, än att de, som kunnat anträffas under vapenöfningstiden, hemtats
till tjenstgöring, och de uteblifne inkallats till förhör hos Konungens
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1872 års Riksdag, 11

Befallningshafvande, som dock icke egt i sin makt att göra annat än meddela
föreställningar om det oriktiga uti att undandraga sig fullgörandet af
en medborgerlig pligt. Detta tillstånd, hvars oefterrättlighet mer och mer
framstått, hade föranledt Konungens Befallningshafvande att hos Kongl.
Maj:t göra framställning om behofvet af något stadgande, som innebure
tvång för de beväringsskyldige att fullgöra sina åligganden; och Kongl.
Maj:t hade derefter uti nådigt bref den 19 Januari 1864 meddelat, bland
annat, det stadgande, att beväringsskyldig, som utan laga förfall uteblefve
från behörigen kungjord vapensyn, mönstring eller vapenöfning, skulle vara
underkastad vite, första gången, af fem riksdaler, andra gången, åt tio
riksdaler samt tredje och följande gånger af det belopp, som af Konungens
Befallningshafvande bestämdes.

I denna olika uppfattning af nyssanförda stadgandes betydelse läge

__fortfor Landshöfdinge-embetet — grunden för Konungens Befallnings hafvandes

och klagandens olika bedömande af de anmärkta åtgärdernas
behörighet och laglighet i det serskilda fall, hvarom klagoskriften handlade.
Konungens Befallningshafvande ansåge för sin del, att berörda stadgande
afsåge bestämmandet af ett äfventyr för den, som utan förfall undandroge
sig sin beväringspligt, för att dermed förmå honom att samma pligt
fullgöra, men icke ett straff, hvarmed någon begången, i lag förbjuden handling
skulle försonas, än mindre eu afgift, genom hvilkens erläggande den
beväringsskyldige kunde friköpa sig från fullgörandet af beväringspligten.
Denna uppfattning stödde sig så väl på afsigten med detta stadgandes
tillkomst och på; betydelsen af det begagnade ordet vite — hvarmed väl
måste förstås ett medel för framtvingande af eu skyldighet, hvilken åter
ej kunde anses fullgjord derigenom att tvånget föraktades — som ock derpå,
att en annan tolkning skulle leda till så orimliga och oförnuftiga följder,
att deras åstadkommande ej finge förutsättas hafva legat i lagstiftarens
afsigt. Klaganden åter tycktes anse, att meningen med ifrågavarande stadgande
varit att bestämma ett straff för förfallolöst uteblifvande från vapenöfning
m. in., genom hvars undergående den försumlige försonat sin förseelse,
och på samma gång en afgift, genom hvilkens erläggande en beväringsskyldig
kunde befria sig från utgörande af sin beväringspligt. En
sådan uppfattning gjorde visserligen beväringspligten lätt för den enskilde
men verkade på samma gång alldeles upplösande på hela beväringsinrättningen,
då den tilläte hvar och en enskild att bestämma, huruvida lian
ville infinna sig till öfning för vinnande af eu färdighet, på hvilken eu
så vigtig omständighet som samhällets försvar emot fiender berodde, eller
han ville till egen nytta och beqvämlighet använda den för sagda ändamål
anslagna tiden emot erläggande af fem riksdaler det första året och tio

riksdaler det andra. Denna samhällsupplösande afsigt borde ingen vilja
inlägga uti det åberopade nådiga brefvet,

Om —• hette det vidare — denna Konungens Befallningshafvandes
uppfattning af det nådiga brefvet vore riktig, och en annan tolkning skulle
hvarken dess ordalydelse ej heller ett vanligt sundt omdöme kunna tillåta,
hade Konungens Befallningshafvande deruti ett stöd för de vidtagna åtgärder,
dem klaganden stämplat såsom olagliga och våldförande en medborgares
frihet och rätt. Dessa åtgärder hade, under sådan föreställning,
framgått såsom en enkel följd af det nådiga brefvets stadgande, i hvad
som afsåge så väl 0:s hemtande till fullgörande af den honom lagligen
åliggande vapenöfning, som ock uttagandet hos honom af ersättning för
hemtningskostnaden och hans fällande till föresatt vite för förfallolöst uteblifvande
från behörigen kungjord vapenöfning. —

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, hade jag i första rummet
fäst mig vid frågan om sistberörda omständigheter, eller jägaren 0:s
hemtanele till vapenöfning, uttagandet hos honom af kostnaden för samma
hemtning och hans bötfällandé för uteblifvande frän vapenöfning, ehuru han
i densamma deltagit.

Landshöfdinge-embetet hade i nyssanförda utlåtande redogjort ej mindre
för tillkomsten af meråberopade nådiga Brefvet den 19 Januari 1864,
hvars föreskrifter Konungens Befallningshafvande i förevarande fall tillämpat,
än ock för sin uppfattning af samma nådiga brefs innehåll, enligt
hvilken uppfattning de öfverklagade åtgärderna i afseende på O. skulle
fullkomligt öfverensstämma med stadgandena i det nådiga brefvet, så att
till och med en annan tolkning deraf icke skulle tillåtas vare sig af ordalydelsen
eller af ett vanligt sundt omdöme.

Då jag imedlertid, i olikhet med Landshöfdinge-embetet, trott mig
finna ordalydelsen af det stadgande, om hvars rätta förstånd fråga vore,
sådan, att den medgåfve, om icke rent af påkallade en annan tolkning,
än den Landshöfdinge-embetet åt densamma gifvit; och då jag hyst betänklighet
vid att tillmäta det "vanliga omdömet», huru sundt det än månde
vara, så vidsträckt befogenhet, att det i en föreskrift kunde få inlägga
något mera, än ordalagen uttryckte, så snart detta mera syntes för föreskriftens
fulla verksamhet behörigt och önskligt; hade jag, såsom den bästa
ledning för tolkningen af 1864 års ofta åberopade nådiga bref, sökt att
vinna närmare upplysning, än den Landshöfdinge-embetets utlåtande innehölle,
angående de omständigheter, som föranledt detsammas utfärdande,
och för sådant ändamål förskaffat mig del af Konungens Befallningshafvandes
i Gotlands län underdåniga skrifvelse den 15 December 1863 och
af samma skrifvelse inheintat, att Konungens Befallningshafvande, fram -

hållande, huru vigtigt det vore, att de olägenheter, som följde deraf, att
1811 års så kallade konvention icke innefattade någon ansvarsbestämmelse
för beväringsskyldiges förfallolösa uteblifvande från vapensyn, mönstring
och vapenöfning, undanröjdes, så framt icke innevånarenas på Gotland skyldighet
att deltaga i öns försvar skulle blifva beroende på hvar och en
enskilds godtycke, och hela nationalbeväringens tillvaro sättas på spel, i
underdånighet föreslagit: dels att beväringsskyldig, som obehörigen undandroge
sig . vapenöfning, skulle för hvarje år, han sålunda sig undanhölle,
vara skyldig att i nationalbeväringens jägareklass qvarstå och i densammas
vapenöfningar deltaga ett motsvarande antal år, dels ock att på nämnda
beväring skulle tillämpas de stadganden, Kong!, kungörelserna angående
allmänna beväringen af den 13 November 1860 och den 9 Februari 1861
innehölle, rörande påföljd för uteblifvande från mönstring m. m., nemligen
§ 18 i 1860 års samt § 3, § 11 mom. 5 och 6 af 1861 års kungörelse,
med de förändringar, som af de serskilda förhållandena med Gotlands nationalbeväring
föranleddes, och hvilka iakttagits i de af Konungens Befallningshafvande
uppstäda och i den underdåniga skrifvelsen intagna förslag till
nämnda paragrafers och moments blifvande lydelse.

bill svar på denna Konungens Befallningshafvandes underdåniga
skrifvelse hade Kongl. Maj:t i merbemälda nådiga Bref den 19 Januari
1864 meddelat, »att då sådan förlängning i tjenstgöringstid vid beväringens
»jagareklass, som Konungens Befallningshafvande föreslagit till påföljd för
»underlåtenhet att deltaga i vapenöfning, icke öfverensstämde med de ålders»stadganden,
som med afseende å beväringens tjenstbarhet vore gifna, Kongl.
»Maj.t funnit någon annan föreskrift rörande påföljden af beväringsskyldigs
»försummelse icke böra i nader meddelas, än att», — såsom redan här ofvan
»är anfördt — »beväringsskyldig, som utan laga förfall uteblifver från be»hårig
en kungjord mönstring, vapenöfning eller vapensyn, skall vara under»kastad
vite för första gången af fem riksdaler, andra gången, af tio riks»daler''
samt tredje och följande gånger till det belopp, som Konungens Bestallning
skaf vande kan finna skäligt att i sådant hänseende bestämma».

Vid jemförande af Konungens Befallningshafvandes nyssanförda underdåniga
skrifvelse och Kongl. Maj:ts å densamma meddelade nådiga svar
framträdde, i min tanka, en omständighet af största vigt, som i Landshöfdinge-embetets
till mig afgifna ofvaniutagna utlåtande icke vidrördes,
nemligen den, att Konungens Befallningshafvande i den underdåniga framställning,
som föranledde 1864 års nådiga bref, uttryckligen ifrågasatt, att
för Gotlands nationalbeväring skulle stadgas samma ‘påföljd för förfallolöst
uteblifvande från vapenöfning, mönstring m. m., som för den allmänna beväringen
i riket vore gällande, det ville säga utom vitesbot jemväl äfven -

tyret för den uteblifne att å egen bekostnad varda hemtad till fullgörande
af sin skyldighet; men när på en sådan framställning svaret blef, att Kongl.
Maj;t ej fann skäl att meddela annan föreskrift rörande påföljden för beväringsskyldigs
försummelse i berörda hänseende, än den i det nådiga brefvet
intagna, syntes det mig, enligt sund lagtolkningsslära, vara att antaga, det
någon hemtning i slikt fall icke föreskrifvits. Denna mening och icke
någon annan uttrycktes också genom de i den lemnade föreskriften begagnade
ordalag, emedan om dessa skulle tolkas så som Landshöfdinge-embetet antagit,
eller såsom tillika innebärande, att hemtningspåföljd i det ifrågakomna
fallet skulle tillämpas, visste jag icke, huru den enkla satsen, att
på den förhanden varande försummelsen endast vite Ange tillämpas, skulle
hafva varit uttryckt för att rätt förstås.

Af nu anförda skäl fann jag Landshöfdinge-embetets försvar för
Konungens Befallningshafvandes åtgärder med jägaren Ö. icke tillfredsställande
och höll det för mer än möjligt att, om nämnda åtgärder gjordes
til! föremål för åtal, desamma kunde leda till ansvarspåföljd för Konungens
Befallningshafvande; men eu sådan möjlighet ansåg jag böra undvikas, i
anseende till de betänkliga verkningar hon skulle hafva med sig. Lika
med Landshöfdinge-embetet fruktade jag nemligen att, om den exsekutiva
myndigheten genom hotande ansvarspåföljd afskräcktes från att hädanefter
såsom hittills medelst hemtning inställa de försumlige och tredskande beväringsskyldige
till vapenöfningarne, nationalbeväringens nytta och betydelse
för öns försvar i väsentlig mon skulle tillintetgöras, enär vitena, vid ett
sådant förhållande, tvifvelsutan allt mer och mer komme att betraktas såsom
köpeskilling för befrielsen från vapenöfningarne, hvilken köpeskilling
af de bemedlade utan olägenhet kunde erläggas, men af de obemedlade
skulle aftjenas i — länshäktet, till kostnad för det allmänna, som sålunda
erhölle fångar att föda i stället för vapenöfvade försvarare att i nödens
stund använda; för att icke tala om den menliga inverkan i öfrigt på andan
och manstukten hos de värnepligtige, som genom ett slikt missbruk skulle
åstadkommas I

betraktande häraf trodde jag det vara med en riktig uppfattning
af Justitie-Oinbudsmans-embetets begrepp och ändamål bättre öfverensstämmande
att vid detta ärendes behandling taga till ledning 19 § af den för
embetets innehafvare gällande instruktion, än den 1 § i samma instruktion,
som handlade om åtal, hvarföre jag i underdånig skrifvelse den 18 Juli
1871, till den uppmärksamhet Kongl. Maja i nåder kunde finna sådant
förtjena, hemstälde, huruvida icke Kongl. Maja skulle täckas, i den ordning
Kongl. Maja funne lämplig, med afseende å de serskilda förhållanden, som
egde rum med Gotlands nationalbeväring, till förtydligande af föreskriften

i oftaberörda Kongl. Bref den 19 Januari 1864, meddela bestämdt förklarande,
att beväringsskyldig vid nämnda nationalbeväring, som förfallolöst
uteblifver från behörigen kungjord vapensyn, mönstring eller vapenöfning,
skall, utom redan stadgadt ansvar, vara underkastad påföljden att, på egen
bekostnad, varda hemtad till fullgörande af sin skyldighet.

Beträffande slutligen frågan om sättet för delgifvande af Militärbefälkafvarens
beslut i anledning af inkomna ansökningar om befrielse för beväringsskyldig
frän vapenöfning, så hade klaganden visserligen icke anfört
skäl, som kunnat föranleda åtal emot vare sig kompagni-befälhafvaren eller
Militärbefälhafvaren, likasom jägaren 0:s underlåtenhet att under då förevarande
förhållanden inställa sig till vapenöfning tvifvelsutan med skäl
ansetts såsom förfallolöst uteblifvande; men emedan de i denna fråga afgifna
utlåtanden otvetydigt gåfve vid handen, att nödiga föreskrifter i be^
rörda hänseende saknades; och då det vore obestridligt att derutinnan, lika
väl som i fråga om sättet för dylika ansökningars ingifvande och behandling,
klart och tydligt funnes utstakadt hvad sökandena hade att iakttaga;
ifrågasatte jag underdånigst, huruvida icke nådig befallning skulle kunna
meddelas Militärbefälhafvaren att likasom i fråga om ingifvande och behandling
af ofvanberörda slags ansökningar äfven rörande delgifningen af
de uppå ansökningarne gifna beslut utfärda och allmänneligen kungöra
nödiga föreskrifter, vid hvilkas meddelande syntes böra afses, att nämnda
delgifning kunde ske så tidigt, så allmänt och med så ringa besvär för
sökandena, som förhållandena medgåfve, synnerligast med afseende på sådana
långt från mötesplatserna bosatte sökande, hvilkas ansökningar blifvit
bifallna, och som förthy borde befrias från mödan och kostnaden att utan
ändamål färdas till mötesplatserna.

I anledning häraf har Kongl. Maj:t täckts uti nådigt bref den 25
Augusti 1871 förklara, att de föreskrifter, som på grund af underdånig
framställning om ansvarspåföljd för beväringsskyldigs uteblifvande från
mönstring, vapenöfning eller vapensyn, blifvit af Kongl. Maj:t under den
19 Januari 1864 meddelade, icke utgjorde hinder för Militärbefälet att,
till befrämjande af behörig ordning vid berörda förrättningar, låta uteblifven
beväringsskyldig dertill på egen bekostnad herntas; samt att, hvad
anginge min framställning i afseende a delgifvandet af Militärbefälhafvarens
beslut öfver ansökningar om befrielse från vapenöfning, Kongl. Maj:t ville
låta densamma i kornmandoväg till nådig pröfning förekomma.

2:o. Enligt hvad som inhemtas af de redogörelser, Indika jag såväl i
denna, som i föregående embetsberättelse!'' lemnat för anstälda åtal, har under

en följd af år min uppmärksamhet fäst sig vid det dröjsmål med verkställandet
af ådömda bestraffningar, som förorsakats deraf, att underdomstolarne,
äfven då de sakfälde suttit häktade, ofta underlåtit att förr än närmare
besvärstidens slut till verkställighet insända utslagen; och detta, ehuru i
nådiga Brefvet den 16 December 1819 stadgas, att, då en tilltalad, efter
erhållen del af det angående honom gifna utslag, förklarat sig dermed nöjd
och vid ett sådant förklarande förblifver, samt fråga ej heller eger rum
om högre ansvar, än hvartill döindt blifvit, något hinder för verkställigheten
af samma utslag icke bör möta deraf att tiden till ändrings sökande
ej ännu förflutit. Då genom nämnda dröjsmål tillskyndades så väl den sakfälde
ökadt lidande, i följd af fängelsetidens förlängning, som ock det allmänna
kännbar tillökning i det förut så kostsamma fåugunderhållet, äfvensom
utrymmet i fängelserna obehörigen upptoges, har jag ansett det vara
af vigt, att för ett så beskaffad! missbruk en gräns sattes. Jag har derföre
framstält anmärkning, så snart jag funnit dröjsmål hafva egt rum med
expedierandet och insändandet af dylikt utslag till exsekutor, och när dröjsmålet
varit alltför långt eller anmärkningens befogenhet blifvit ifrågasatt,
har jag förordnat om åtal mot den, som gjort sig till slik försummelse
skyldig; och då, enligt mom. b och c i 14 § af Kong!. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, i de der omfdrmälda fall,
i hvilka mer än vanlig skyndsamhet synts vara af nöden, expeditionerna skola
finnas att tillgå vid Häradsrätt inom sex dagar och vid Rådstufvurätt inom
fyra dagar, har jag trott dessa tidsbestämningar vara tillämpliga äfven i fall,
som i Expeditionstaxan icke uttryckligen omnämnas, men der lika stor,
om icke större skyndsamhet af omständigheterna påkallas, såsom då sakfäld
och häktad person afvaktar domstolens utslag för att få börja straffet,
så att expeditionshafvanden skulle vara skyldig att inom nyssberörda kortare
tid af sex dagar vid Häradsrätt och fyra dagar vid Rådstufvurätt hafva
expeditionen färdig och densamma genast derefter till exsekutor insända.
Under förutsättning alltså, det redan befintliga lagar, rätt tillämpade, skulle
vara tillräckliga till undanrödjande af den anmärkta långsamheten, har jag,
såsom nämndt är, förordnat åtal mot åtskilliga expeditionsliafvande så väl
vid Häradsrätt som Rådstufvurätt, och jag har i mina embetsberättelse!''
redogjort för utgången af dessa åtal, hvilka, afdömda i Kong], Svea Hofrätt,
fått det slut, att expeditionshafvandena ansetts, på grund af de utaf
mig ofvanåberopade lagrum, skyldige till ansvar och ersättnings utgifvande
för de åtalade försummelserna. Deremot har i lika beskaffad! åtal mot
domare under Kongl. Göta Hofrätt, för hvilket blifvit redogjordt här ofvan
(pag. 19), bemälde Hofrätt förklarat sig finna de af mig åberopade stadganden
i förordningen angående expeditionslösen icke ega tillämplighet,

utan ogillat åtalet, hvilket Hofrättens utslag blifvit af Kongl. Maj:t i nåder
faststäldt.

Då jag genom den skiljaktiga utgången hos olika domstolar af de
sålunda utaf mig förordnade åtalen ansett det vara ådagalagdt, att de lagbestämningar
i ämnet, som, enligt min, i flera Kongl. Svea Hofrätts utslag
gillade åsigt, redan förefinnes, sakna den tydlighet och fullständighet,
som erfordras för tillvägabringande öfver hela riket af öfverensstämmelse
i fråga om tiden, inom hvilken domare och domstolar skola till exsekutor
insända utslag angående häktade personer, har jag funnit mig föranlåten
att, i enlighet med föreskriften i 19 § af instruktionen för Justitie-Ombudsmannen,
uti underdånig skrifvelse den 27 December 1871 detta förhållande
till Kongl. Maj: t i underdånighet anmäla, till den uppmärksamhet Kongl.
Maj:t kunde i nåder finna detsamma förtjena.

I sammanhang dermed har jag tillåtit mig, i fråga om sättet att afhjelpa
berörda otillfredsställande förhållande, åberopa den underdåniga framställning,
jag under den 31 Oktober 1870 till Kongl. Maj:t afgifvit angående
behofvet af förändrade stadgande nrörande verkställighet af straff, och
i underdånighet erinrat, hurusom jag då anfört, att vid Stockholms Rådstufvurätt
sedan långliga tider varit brukligt att, när häktad person blifvit
sakfäld, en så kallad promemoria expedierats samma dag från Rätten till
Ofverståthållare-embetet, hvilken promemoria upptagit fångens namn, det
brott, för hvilket han blifvit sakfäld, och det ådömda straffet. Denna promemoria
hade sedermera ländt till efterrättelse vid straffets verkställande,
så snart detta skett i stadens ransakningshäkte, och fången icke förts till
annat ställe, i hvilket fall utslag fått afbidas; och då detta bruk visat sig
ändamålsenligt att befordra straffens skyndsamma verkställighet, hade det
synts mig förtjent att upphöjas till lag, så att detta expeditionssätt blefve
föreskrifvet i alla de städer, der häkte funnes, i hvilket sådant straff, som
ådömdt vore, finge verkställas. För de städer åter, der dylikt häkte icke
funnes, och för landsbygden, från hvilka begge ställen den dömde, ehvad
han varit till domstolen förpassad från allmänt häkte och skulle dit återföras
eller ock af domstolen blifvit i häkte inmanad, borde till häkte insändas
åtföljd af förpassning, skulle, i närmaste öfverensstämmelse med
hvad om promemorior redan vore yttradt, stadgas, att i dylik förpassning
alltid borde införas eller derå tecknas, för hvilket brott, till hvilket straff
och efter hvilka lagrum fången blifvit dömd, samt dessutom huruvida åklagare
och målsegande vore med utslaget nöjde eller icke, hvilka uppgifter
skulle vara af Rättens ordförande underskrifna; allt i ändamål att dels
det ådömda straffet, när den dömde jemte åklagare och målsegande med

utslaget

utslaget åtnöjdes, skulle kunna genast verkställas, dels oek föreskrifna anteckningar
om utslagets innehåll i fånglistorna införas. Blefve då tillika
formulär för dessa promemorior och fångförpassningar upprättade och faststälda,
så underlättades besväret med deras uppsättande, på samma gång
som fullständigheten af deras innehåll betryggades; och anförde jag vidare
uti min senast ingifna underdåniga skrifvelse, att, ehvad Kongl. Maj:t kunde
finna det af mig sålunda i underdånighet framlagda förslag vara lämpligt
och verkställbar! eller Kongl. Maj:t ansåge ändamålet bättre befrämjas genom
bestämdare föreskrifter i gällande expeditionstaxa, än de hittills befintliga,
om hvad underdomstolarne hade att iakttaga för expedierande till
verkställighet af utslag angående häktade personer, det dock syntes mig
angeläget, att någon föreskrift i ämnet af Kongl. Maj:t i nåder meddelades;
erinrande jag slutligen i underdånighet, att den inverkan, som hittills genom
anmärkningar och åtal kunnat åstadkommas till ett skyndsammare expedierande
af utslag än det förut vanliga, nu måste, sedan öfverdomstolarne
i flera fall från ansvar frikallat de af mig för dröjsmål härutinnan åtalade
tjensteman, komma att upphöra, och att det skulle vara utan ändamål att
vidare fortsätta med dylika bemödanden, så framt ej den nu ådagalagda
otillräckligheten af befintliga föreskrifter i ämnet blefve genom ytterligare
bestämningar afhulpen.

3:o. Uti en till jmig ingifven skrift klagade Handelsresanden Jolns
Thöl från Hamburg deröfver, att vederbörande embetsman i Ystad vägrat
att, på sätt som skett i öfriga städer inom riket, dem klaganden förut
besökt, påteckna det af klaganden företedda bevis öfver erlagd bevillning
enligt 16 § i gällande bevillningsförordning för rättighet att här i landet
utbjuda,'' eller sluta handel om utländska varor, och i stället påtvingat klaganden
ett serskild! af Magistraten utfärdadt pass, det han fått lösa.

Sedan tillfälle blifvit lemnadt att öfver klagoskriften sig yttra, inkom
Borgmästaren i Ystad med förklaring i ämnet, hvaraf inhemtades, bland annat,
hurusom klagandens skyldighet att vara försedd med pass af Magistraten
ansåges oeftergiflig, enär Kongl- Förordningen den 21 September 1860 om
upphäfvande af skyldigheten för resande att vara försedda med pass innehölle
det uttryckliga förbehåll: »att hvad angående skyldighet att vara försedd
med sådant pass, som inne fattar intyg om rättighet att under resa idka
handel, finnes föreskrifvet, fortfarande kommer att gälla». De af vederbörande
kronouppbörd smän för utländska handelsresande utfärdade qvittenilust.
-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1S72 års Riksdag. .12

ser öfver erlagd bevillning kunde Borgmästaren ej anse vara för pass att
antaga, ehuru han hade sig bekant, att myndigheterna i flera af rikets
städer läte dem såsom sädana gälla, och han omnämnde dessutom, att
Magistraten blifvit genom en serskild skrifvelse från Konungens Befallningshafvande
i Malmöhus län erinrad att tillse, det omförmälda föreskrift
i 1860 års förordning blefve tillämpad. Den sålunda åberopade skrifvelse!],
af hvilken jag från Konungens Befallningshafvande förskaffade mig en afskrift,
befanns vara af den 12 Januari 1864, vid hvilket tillfälle lika lydande
skrivelser jemväl aflåtits till Magistraterna i Lund, Malmö, Landskrona
och Helsingborg, och hade det innehåll, att, som till Konungens Befallningshafvandes
kännedom kommit, att ofvanintagna föreskrift i Kongl.
Förordningen den 21 September 1860 icke allestädes iakttagits, Konungens
Befallningshafvande anmodade Magistraten tillse, att, jemte det utländska
handelsresande för idkande af handel erlade bevillning till stadens uppbördskontor,
desamma jemväl försåge sig med behörigt pass för handelsrättighetens
utöfvande.

Då jag ansåg det vara af vigt att få utredt, huru lagstiftningen i detta
ämne uppfattades och tillämpades på de andra orter, der utländske handelsresande
företrädesvis inkomma i riket och frågor af den beskaffenhet som
förevarande oftast blifva föremål för pröfning, anmodade jag Ofverståthållareembetet
samt Konungens Befallningshafvande i Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län att meddela underrättelse om det förfarande, som med dylika
handelsresande uti nu ifrågavarande hänseende iakttoges i Stockholm, Malmö
och Göteborg. Af de meddelanden, jag i följd deraf fick emottaga, erfor
jag, att de handelsresande, som å kronouppbördskontoret i Malmö erlade
bevillning för rätt att i riket idka handel, jemväl plägade förse sig med
behöriga, af Konungens Befallningshafvande utfärdade pass för handelsrättighetens
utöfvande, men att någon kontroll deröfver icke egt rum, åtminstone
ej under de sednare åren; samt att, då till Göteborg ankommen
utländsk handelsresande, med företeende af vederbörligt intyg derom, att
han erlagt stadgad bevillningsafgift, i stadens rådhuskansli anmälde, att
han ämnade i staden en dylik rättighet utöfva, samt begärde att derom
erhålla bevis, sådant af Magistratssekreteraren, å Magistratens vägnar, honom
meddelades, men att annat pass för utländsk handelsresande icke af Magistraten
t utfärdades. Rörande förfarandet i detta hänseende i Stockholm upplyste
Ofverståthållare-embetets skrifvelse, att, på grund af det i Kongl.
Förordningen den 21 September 1860 förekommande serskilda stadgande
i fråga om sådant pass, som innefattade intyg om rättighet att under resa
idka handel, pass för handelsresande, med iakttagande af de serskilda föreskrifterna
i Kongl. Circuläret den 30 November 1841 om aflemnande till

deri handelsresande af ett skriftligt sammandrag utaf de författningar, som
egde tillämpning på utländsk mans handelsfrihet, samt angående anteckning^
i passet såväl derom, som att afgiften blifvit betald m. m., blifvit
af Ofverståthållare-embetet utfärdade, så länge Kongl. Kungörelsen den 6
April 1858 angående den af Rikets Ständer åtagna bevillning fortfor att
gälla, varande nemligen i berörda kungörelse beträffande utländska handelsresande
stadgadt, att, innan den bestämda afgiften blifvit erlagd, hvarom
bevis borde å den resandes medhafvande pass meddelas, pass för resans
fortsättande inom landet eller för återresa ur riket icke finge utfärdas; men
att, sedan uti den derefter den 17 Maj 1861 utfärdade kungörelse rörande
bevillningen intagits ett förändradt och i sedermera utkomna enahanda
kungörelser bibehållet stadgande i förevarande ämne, dervid, utan att pass
i ett eller annat afseende omförmäldes, föreskrifvits, att för den afgift, som
den resande skulle till Kronans vederbörande uppbördsman erlägga, qvittens
skulle tecknas å tryckta blanketter, som, innehållande jemväl erinran om
stadgandena rörande dylik handel, på reqvisition borde af Riksgälds-kontoret
tillsändas Konungens Befallningshafvande, för att Kronans uppbördsmän i
städerna tillhandahållas, åliggandet för den handelsresande att vara försedd
med pass icke vidare af Ofverståthållare-embetet ansetts vara på någon
gällande författning grundadt, utan den resandes förseende dermed vara
beroende af hans egen begäran, såsom följd hvaraf och då någon handelsresande
sedermera icke anmält sig derom, sådant pass, efter hvad Ofverståthållare-embetets
passjournaler utvisade, icke blifvit af Öfverståthållareembetet
utfärdadt efter ingången af år 1862 eller det år, då 1861 års
omförmälda kungörelse trädde i gällande kraft.

Då af förestående redogörelse framgiuge, hvilken skiljaktighet gjort
sig gällande hos olika myndigheter i uppfattningen af hvad som uti ifrågavarande
hänseende för gällande lag vore att anse, en skiljaktighet, hvilken
syntes mig så väsentlig, att, med hänsyn jemväl till de olägenheter, som
deraf kunde härflyta för utländningar, hvilka på olika orter inom riket
kunde blifva föremål för olika behandling, lagstiftningen, enligt mitt förmenande,
borde träda emellan antingen för att upplifva de föreskrifter,
hvilka Kongl. Förordningen den 21 September 1860 afsåg att i detta fall
bibehålla, eller ock för att upphäfva hela detta undantagsstadgande, hvilket
numera syntes icke kunna ega någon betydelse i fråga om inländska handelsresande,
då Kongl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den
18 Juni 1864 uti § 2 innehölle bestämningar om deras skyldighet i detta
afseende, fann jag mig föranlåten, med stöd af 19 § i gällande instruktion
för Justitieombudsmannen, att uti underdånig skrifvelse den 27 December
1871 hos Kongl. Maj:t om behofvet af eu lagstiftningsåtgärd i sådan syft -

ning göra underdånig anmälan, till den uppmärksamhet, hvaraf Kongl.
Maj:t i nåder kunde finna densamma vara förtjent.

Likasom i mina föregående embetsberättelse!- intages här:

Sammandrag af Revisions-sekreterarnes arbctsredogörelse för år 1870.

Balans vid slutet af år 1869:

Revisionssaker.................................... 185.

Skiftesmål ............................................ 50.

General-auditörs-ärender ................. 1.

Besvärs- och ansökningsmål ............ 208.

Tillkomne under år 1870:

Revisionssaker...................................... 494.

Skiftesmål................................................ 83.

General-auditörs-ärender..................... 8.

Kammarrättsmål ............................. 5.

Hemstälda brottmål............................. 5.

Besvärs- och ansökningsmål ............ 1098.

Kabinettsmål......................................... 124.

Af gjorda under år 1870:

Revisionssaker...................................... 510.

Skiftesmål................................................ 91.

General-auditörs-ärender...................... 8.

Kammarrättsmål ................................. 2.

Hemstälda brottmål.............................. 5.

Besvärs- och ansökningsmål ............ 1151.

Kabinettsmål.......................................... 124.

Balans till år 1871:

Revisionssaker....................................... 169.

Skiftesmål................................................ 42.

General-auditörs-ärender..................... 1.

Kammarrättsmål ...... 3.

Besvärs- och ansökningsmål............ 155.

Balansen, som vid början af 1870 utgjorde 444
och vid årets slut ............................................. 370

444.

L817. 2.261.

1891.

370- 2,261.

har således under årets lopp minskats med 74 mål.

Af denna minskning belöper på

Revisionssaker.......................... 16.

Skiftesmål................................. 8.

Besvärs- och ansökningsmål 53. 77.

Deremot har balansen ökats med

Kammarrättsmål............................ 3. 74 ui;ll.

Af de till 1871 balanserade 169 revisionssakerna hafva 7 inkommit
under år 1869, men alla de öfriga 162 under år 1870.

Tabell öfver de under sistförflutna fem år.

			Inkomna mål.		Afgärda mål.
		tÖ cn ro SO < PT* w’ <TD —. -i O * D	Skiftes- mål.	Hem- stälde brottmål.	Andra mål.	Summa	Revisions- saker.	CO Bog -1 • CO	Hem- stälde brottmål.	Audra mål.	Summa
år	1866 ..........................	456	101	6	1207	1770	503	105	7	1300	1915
»	1867 ..........................	402	99	2	1181	1684	496	in	2	1213	1822
»	1868 ...........................	446	118	2	1203	1769	469	107	2	1248	1826
»	1869 ...........................	518	102	2	1294	1916	479	95	2	1232	1808
»	1870 ...........................	494	83	5	1235 1817	510	91	5	1285	1891

vid slutet	af år	1860	897
»	))	1861	862
»	b	1862	801
»	•)	1863	572
»	»	1864	317
n	»	1865	310
))	»	1866	263
»	»	1867	169
))	))	1868	146

35.

61.

229.

255.

47.

94.

23.

Summa minskning under 8 år 751.

Under 1869 ökades balansen med ...................................

hvaremot den under 1870 minskats med ..........................

så att minskningen från 1860 till 1870 års slut utgör

39.

16.

23.

728.

Föredragningen af lagärenden i

under år 1870.........

» 1869..........

» 1868.........

1867..........

» 1866,...

Högsta Domstolen upptog

...............10 dagar.

................15 »

................ 9 »

................16

................17 »

Balansen, som under år 1869, i olikhet med hvad förhållandet varit
de åtta närmast förutgångna åren, icke så obetydligt ökats, visar sig, enligt
den här lemnade redogörelsen, under år 1870 ånyo vara i nedgående.

Rörande antalet af de under året till mig inkomna klagomål samt af de
åtal, som af sådan eller annan orsak blifvit anstälda, har jag att meddela:

under år 1871

inkommo klagomål till ett antal af................................. 44.

bland hvilka

utan all åtgärd lemnats ............................................ 16.

efter vederbörandes hörande fått förfalla............... 12.

föranledt till underdånig framställning ................. 2.

vid årets slut under handläggning.......................... 9.

till åtal föranledt ....................................................... 5. 44.

Dessutom hafva under året åtal förordnats för embetsfel och försummelser,
upptäckta:

under fångförteckningarnes granskning ........................... 8.

hvartill komma ofvanstående åtal

föranledda af klagomål, inkomna under året ............... 5.

och ett åtal, som egt rum på grund af klagomål, inkommet
under näst föregående år................................... 1.

Summa 14.

Sistförflutna års embetsresa har omfattat Stockholms, Upsala och
Westmanlands län; hvarjemte jag besökt Kongl. Krigs-hofrätten, Ofverståthållare-embetet,
Rådstufvurätten och Konsistorium här i hufvudstaden.
Hvad dervid förekommit inhemtas af resediariet, hvilket tillika med Justitieombudsmans-expeditionens
diarium och registratur kommer att öfverlemnas
till Riksdagens Lagutskott.

Från Hans Excellens Herr Jnstitie-statsministern bär uppå''framstå kl
förfrågan det svar erhållits, att efter sistförflutna riksmötes början någon
förklaring öfver lagen icke blifvit, i den ordning Regeringsformens 19 §
bestämmer, meddelad.

Till fullgörande af den i 14 § af instruktionen för Justitie-ombudsmannen
lemnade föreskrift, angående redovisningen för behandlingen af
Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och underdåniga hemställningar,
har jag från Kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter:

dels på de så beskaffade beslut och hemställningar, som under sistförflutna
års riksmöte till hvart och ett af nämnda departement inkommit
och blifvit af Kongl. Maj:t gillade, utfärdade och i verket stälda: varande,
i enlighet med berörde uppgifter, förteckning upprättad jemväl öfver de
Riksdagens beslut och hemställningar, som icke blifvit afgärda;

dels ock rörande de äldre beslut och hemställningar, som i min berättelse
till sistförflutna års riksdag''''upptogos såsom helt och hållet eller
till någon del. omgjorda, samt rörande de åtgärder, Indika med desamma
under tiden blifvit vidtagna.

Nämnda uppgifter tillika med eu tabell öfver de underdåniga skrifvelse^
som vid nästlidna års riksmöte af Riksdagen aflätos, finnas intagna
i bilagorna till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1872.

FRÖMAN.

O. R. Themptander.

Bilaga

till 1872 års riksdag.

STOCKHOLM,

G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1872.

■

✓

5.''v : • * * V ; %

-''/i! -''s :■ '' ; v''

- %.!>

‘II f % J, J~$''

■fp

Uppgifter från de serskild a Kongl. Stats-Departementen pa de vid lagtima
Riksdagen är 1870 ajlåtna underdåniga skrivelser, jemte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning deraf blifuit vidtagna *).

l:o Motig!. .Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 3 Mars 1871, i anledning af Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition med förslag till författning, angående vissa förändrade
föreskrifter i afseende å beräkning af tid för klagan mot Höfrätts
Utslag i brottmål. (1).

1871 den 24 Afars nådig Förordning utfärdad.

2:o af den 4 Mars 1871, angående val af Justitie-Ombudsman och hans
Suppleant. (2).

1871 den 17 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

3:o af den 29 Mars 1871, i anledning af Kongl. Majrts nådiga Proposition
med förslag till författning angående föråndradt stämningssätt i vissa fall. (16).
1871 den 5 April nådig Förordning utfärdad.

4:o af den 29 Mars 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om antagande af en författning angående förändrad lydelse af 10 Kap. 1 §
Rättegångs-Balken. (17).

1871 den 5 April nådig Förordning utfärdad.

5:o af den 2 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med
förslag till Förordning om förändrad lydelse af 2 Kap. 11 § Strafflagen. (19).
1871 den 12 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

») De vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i
Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

— 4 —

6:o af den 3 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående antagande af en författning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena
Sverige och Norge. (20).

1871 den 12 Maj i Statsrådet anmäldt, dervid Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Westerbottens och Norrbottens Län, hvar för sig, anbefalldes att, efter utredning
rörande de åtgärder, som må kunna lämpligen vidtagas för att förskaffa de Svenska
Lapparne nödigt biträde vid de tvister och rättegångar, som under deras vistande
i Norge kunde emellan dem och den derstädes jordbrukande befolkningen uppstå,
med underdånigt utlåtande och förslag i ämnet till Kougl. Maj:t inkomma; och är
berörde nådiga befallning ännu icke af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fullgjord.
7:o af den 6 Maj 1871, om utarbetande af en lag angående upplag af produkter
och varor. (23).

1871 den 9 November i Statsrådet anmäld, dervid ett inom Justitie-departementet
upprättadt förslag till förklaring af 17 Kap. 3 § Ilandels-Balken angående företrädesrätt
till betalning ur lös pant remitterades till Högsta Domstolens utlåtande.
8:o af den 10 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel. (43).

1871 den 19 Maj i Ståtsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

9:o af den 10 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående afträdande till Warbergs stad af ett till Warbergs f. d. fästning
hörande jordområde. (29).

1871 den 19 Maj i Statsrådet anmäld och föreskrift i ämnet vederbörande meddelad.
10:° af den 11 Maj 1871, angående upphäfvande af 2 Kap. 5 och 6 §§ Giftermåls-Balken.
(51).

Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd, har Kongl. Maj:t i Statsrådet
den 22 sistlidne Augusti å detsamma vägrat sanktion, hvarom Riksdagen uti nådi oskrifvelse
den 29 sistlidne September blifvit underrättad.

11:° af den 11 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om antagande af en författning angående sparbanker. (24).

1871 den 19 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

12:o af den 17 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
med förslag till förändrad lydelse af 72 § Regerings-formen. (65).

1871 den 25 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

13:o af den 17 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om antagande af en ny föreningsakt mellan Sverige och Norge. (66).

1871 den 9 November i Statsrådet anmäid och lagd till handlingarne.

14:o af den 17 Maj 1871, angående ändring i lagens stadgande om mannens
målsmansrätt öfver hustrun. (68).

Kongl, Maj;t8 nådiga beslut i ämnet afvaktas,

— 5 —

15:o af den 17 Maj 1871, i fråga om åtgärder för en förenklad anordning
af göromålen i de till Statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter.
(69).

1871 den 26 September i Statsrådet anmäld, dervid Kongl. Maj:t förklarade, att,
sedan, beträffande Fångvårds-Styrelsen, frågan om tjenstepersonalens antal och aflöning
så nyligen varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, att framställning derom
gjordes till sednast församlade lagtima Riksdag, hvilken densamma med vissa förändringar
godkände, ifrågavarande skrifvelse i hvad anginge under Justitie-departementet
lydande förvaltningsverk och myndigheter ej komme att till någon Kongl.
Maj:ts åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 December 1871.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kongl. Utrikesdepartementet.

16:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Maj 1871, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (44).

1871 den 18 Augusti i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.

3:o Kongl. liandtförsvars-departementet.

l7:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 30 Maj 1871, i anledning af
år 1870 verkstäld revision af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning
år 1868. (32).

Det af denna skrifvelse^från Finans-departementet’ till Landtförsvars-departementet
öfverlemnade transumt, innefattande Riksdagens gjorda anhållan, det Kongl. Maj:t
täcktes föreskrifva sådana åtgärders vidtagande, att rättelse kunde ernås uti det
af Riksdagens revisorer anmärkta förhållande, att uti 1868 års hufvudbok öfver
kreditivmedlen för försvarsverkets fullständigare ordnande ett belopp af 59,558 R:dr
7 öre blifvit affördt till förändring af fästningverken i Waxholm och Carlskrona,
ehuru, enligt hvad verhikationerne gåfve vid handen, detta belopp utgått till fästningsbyggnadsarbeten
vid Carlsborg, föredrogs den 4 Juli 1871, och anbefalldes
Arméförvaltningen att med underdånigt utlåtande häröfver inkomma, hvarefter,
och sedan detta utlåtande inkommit, ärendet ånyo förevar den 15 Augusti 1871,
då nämnda Embetsverk meddelades föreskrift att i innevarande års räkenskaper

— 6 —

låta uppdebitera det anmärkta beloppet å extra anslaget för fästningsarbetena vid
Carls borg och derefter afföra detsamma såsom användt för en förrådsbyo-onad
derstädes.

18:o af den 10 Maj 1871, angående afsöndring afjord från Mönsterskrifvarebostället
Gösslunda knektegården vid Westgöta-Dals regemente till skolhusplan
och planteringsland för Gösslunda församlings folkskola. (34).

I underdånighet anmäld den 19 Maj 1871, och Kong!. Maj:ts med Riksdagen i
detta ärende fattade beslut Armé-förvaltningen cell Kammar-collegium till kännedom
och vederbörandes förständigande meddeladt.

19:o af den 17 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde hufvudtitel. (45).

I underdånighet föredragen den 25 Maj 1871 och meddelades Armé-förvaltningen
och Statskontoret äfvensom i nödiga delar öfrige vederbörande till kännedom och
efterrättelse, hvarjemte särskilda föreskrifter i afseende å de byggnader, hvartill
Riksdagen beviljat medel, blefvo dels t. f. General-fälttygmästaren och Chefen för
Artilleriet, dels Befälhafvaren för Fortifikationen meddelade.

Frågan om närmare samband emellan de topografiska, ekonomiska och geologiska
karteverken skulle framdeles inför Kongl. Maj:t vidare till nådig pröfning
anmälas.

Under den 15 December 1871 blef denna fråga, efter föregången beredning
inom Landt- och Sjöförsvars- samt Civil-departementen, genom sistnämnda Departement
inför Kongl. Maj:t ånyo anmäld, hvarvid nådiga föreskrifter angående
karteverkens inbördes samband m. in. af Kongl. Maj:t meddelades.

20:o af den 17 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde hufvutitel. (50).

Den 9 Juni 1811 anmäld genom Finans-departementet och transumt af skrifvelsen,
i hvad Landtförsvars-departementet angick, detta Departement meddeladt.

1871 den 11 Juli föredragen genom Landtförsvars-departementet, och blef
underrättelse om de af Riksdagen beviljade pensioner för Furiren vid Första Lifgrenadier-regementet,
Sergeanten C. I. A. Gyllenhammar och för Löjtnanten vid
Kalmar regemente Th. von Krusenstjerna vederbörande meddelad.

För öfrigt utfärdades i vanlig ordning nådigt Cirkulär till Öfverståthållaren
i Stockholm och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Länen angående det af Riksdagen
anvisade anslag till understöd åt sådane efter 1808 och 1809 års krig qvarlefvande
landtvärnsman, som deraf äro i behof; hvarjemte direktionen öfver Arméens
pensionskassa meddelades underrättelse om de af Riksdagen för Arméens pensionering
anvisade särskilda kreditiv.

21:o af den 16 Maj 1871, dels i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till
Riksdagen angående landtförsvarets ordnande, dels angående reglering af
en del utgifter under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (63).

I underdånighet föredragen den 20 Juni 1871, hvarvid Kong], Maj:t, med gillande
af'' Riksdagens beslut i frågan om Marin-regementcts öfverflyttande till landtförsvaret,
täcktes i nåder förordna, att transumt af skrifvelsen i denna del skulle
Arméförvaltningen och Förvaltningen af Sjöärendena hvar för sig meddelas, med
föreskrift om vidtagande af de för'' verkställighet af Kong]. Maj:ts med Riksdagen
i detta ämne fattade beslut nödiga åtgärder; hvarjemte, för beslutets meddelande
åt vederbörande under Sjöförsvars-departementet lydande myndigheter, protokollsutdrag
skulle till nämnda Departement afgå.

För öfrigt blefvo i de delar, som till åtgärd föranledde, transumt af skrifvelsen,
jemte för verkställigheten erforderliga föreskrifter, meddelade ej mindre
Arméförvaltningen, än äfven t. f. Generalfälttygmästaren och Chefen för Artilleriet
samt Befälhafvare!! för Fortifikationen, i hvad hvardera rörde, äfvensom, i fråga
om Krigsskolan, Hans Kongl. Höghet Inspektören för Militärläroverken, för att
Krigsundervisnings-kommissionen samt Chefen för Krigsskolan delgifvas.

22:o af den 17 Maj 1871, i fråga om åtgärder för en förenklad anordning
af göromålen i de till Statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter.
(69).

Den 9 Juni 1871 anmäld genom Civil-departementet och meddelad Landtförsvarsdepartementet
genom protokollsutdrag.

1871 den 9 November föredragen genom Landtförsvars-departementet; Och
enär det under detta Departement omedelbarligen lydande administrativa embetsverk,
Arméförvaltningen, endast för få år tillbaka erhållit sin nuvarande organisation
och en derpå grundad arbetsordning, hvaruti det icke syntes lämpligt att
redan nu vidtaga eller anbefalla några förändringar, samt för öfrigt frågan, så vidt
den rörde Departementets Kansli-expedition, lämpligen borde komma under pröfning
i sammanhang med ordnandet af göromålen inom öfriga Expeditioner af
Kongl. Maj:ts Kansli, ansågs Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, i hvad Landtförsvars-departementet
rörde, icke höra till särskild åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 December 1871.

N. A. Var emus.

4:o Kongl. Sjöförsvars-departementet.

23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Maj 1871, angående befrielse
för Timmermannen Anders Johnsson från honom ådömd ersättnings O skyldighet

för skadad proviant. (37).

Den 19 Maj 1871 inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragen och Förvaltningen
af Sjöärendena förständigad att, med anledning af Riksdagens beslut, ur Flottans

— 8 —

räkenskaper i behörig ordning afskrifva det ersättningsbelopp, som blifvit Anders
Johnsson ådömdt för den genom hans förvållande Kronan tillskyndade förlust af
proviant under 1870 års expedition med korvetten af Chapman.

24:o af den 17 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Femte Hufvudtitel. (46).

Den 9 Juni 1871 i underdånighet föredragen, och, jemte det innehållet af denna
underdåniga skrifvelse delgafs vederbörande till kännedom och efterrättelse, hafva
nödiga föreskrifter meddelats i afseende å verkställighet af dervid fattade beslut.
25:o af den 17 Maj 1871, i fråga om åtgärder för en förenklad anordning
af göromålen i de till Statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter.
(69).

Den 9 Juni 1871 i underdånighet anmäld genom Civil-departementet och transsumt
deraf genom Protokollsutdrag öfverlemnadt till Sjöförsvars-departementet,
hvarest frågan ännu är hvilande i afvaktan på underdånig föredragning.

26:o af den 16 Maj 1871, angående dels Kongl. Propositionen rörande Landtförsvarets
ordnande, dels regleringen af en del utgifter under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (63).

Den 20 Juni 1871 anmäld genom Landtförsvars-departementet och i de delar, som
angingo Riksdagens beslut om Marin-regementets öfverflyttande på Landtförsvaret
och detsammas indragning, uti transsumt medelst Protokollsutdrag öfverlemnad till
Sjöförsvars-departementet, hvarifrån under samma dag nådiga föreskrifter meddelades
Förvaltningen af Sjöärendena i afseende å de åtgärder, som med anledning
af Kongl. Maj:ts med Riksdagen i ämnet fattade beslut erfordrades.

27:o af den 17 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (50).

Den 9 Juni 1871 i underdånighet anmäld genom Finans-departementet och, i hvad
den angick Kongl. Maj:ts Nådiga framställning om pension å Allmänna Indragningsstaten
för extra Bataljonsläkaren vid Kongl. Flottan J. G. M. Browalls enka
Anna Lovisa Ulrika Browall, född Svensson, samt 2:ne kreditiv för upprätthållande
af pensioneringen vid Sjöförsvaret tillhörande stater, öfverlemnad till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån under samma dag utfärdades resolution å pension för bemälda
enka Browall och nödiga föreskrifter meddelades Direktionen öfver Amiralitetskrigsmanskassan
samt öfriga vederbörande, beträffande de af Riksdagen beviljade
2:ne kreditiv.

Stockholm den 30 December 1871.

C. Nordenfalk.

5:o

— 9

5:o Kong!. Civil-departementet.

28:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 1 April, rörande utarbetande
af ny taxa för passageraretrafiken å Statens jernvägar. (15).

Sedan Styrelsen för Statens järnvägstrafik afgifvit, under den 14 April infordradt,
underdånigt utlåtande, har Kong], Maj:t den 9 påföljde Juni, i anledning af Riksdagens
framställning, besluta om förhöjning i priset för biljett i tredje klassens
vagn till 30 öre milen, att ega tillämpning från den dag, då luden Carlstad—Arvika
öppnades för allmän trafik.

29:o af den 27 April, angående redovisningenfför användandet af den rikets
stapelstäder tillkommande tolagsersättning. (18).

Med anledning af denna skrifvelse, anbefalldes Kommerce-kollegium den 12 Maj
att afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 16 innevarande månad inkommit;
och kommer ärendet nu att i underdånighet föredragas.

30:o af den 5 Maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och andra
vattenaftappningsföretag. (21).

Den 12 Maj i underdånighet anmäld, då Kongl. Maja, med godkännande af Riksdagens
beslut, i hvad det icke öfverensstämde med Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i ämnet, förordnade, att samma beslut skulle Styrelsen för Allmänna Vägoch
Vattenbyggnader meddelas, för vidtagande af de på Styrelsen ankommande
åtgärder.

31:o af den 5 Maj, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende
på de statsbidrag, som beviljats för väganläggningar och vägförbättringar
bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag.
(22).

Anmäld den 12 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t godkände de af Riksdagen stadgade
vilkor och bestämmelser, hvilka meddelades Styrelsen för Väg- och Vattenbyggnader
till kännedom, med förklarande, att hvad genom nådiga Brefvet den 14 Maj
1868 blifvit förordnadt skall fortfarande lända till efterrättelse beträffande nu beviljade
statsbidrag.

32:o af den 10 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
upplåtande åt Calmar landsförsamling under ständig besittningsrätt af en
jordrymd från Landshöfdingebostället Skälby till skolhusplan och planteringsland
för en fast folkskola. (26).

Denna skrifvelse anmäldes den 19 Maj, då nådigt beslut i enlighet dermed utfärdades.

Bil. till Just. Ombudsmannens Embetsberättelse till 1872 års Riksdag.

— 10 —

33:o af den 10 Maj, rörande förslagsanslaget till teknisk-ekonomisk beskrifning
öfver Statens jernvägsbyggnader. (40).

Med gillande af Riksdagens härutinnan anmälda beslut, förordnade Kong!. Maj:t,
» vid föredragning deraf den 19 Maj, att detsamma skulle Styrelsen öfver Statens
jernvägsbyggnader till kännedom och efterrättelse meddelas.

34:o af den 10 Maj, angående medgifvande, att ett till vägförbättringsarbete
i Christianstads Län beviljadt statsanslag får utgå, ehuru intressenterne i
arbetsföretaget genom underlåtenhet att i rätt tid börja arbetet förverkat
statsbidraget. (41).

Vid föredragningen häraf den 19 Maj medgafs, i öfverensstämmelse med Riksdagens
beslut, att det till ifrågavarande arbetsföretag beviljade statsbidraget finge utgå,
dock med vilkor att arbetet påbörjades före innevarande års utgång.

35:o af den 10 Maj, angående regleringen af utgifterne under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel. (47).

Anmäldes i underdånighet den 9 Juni, hvarvid Ivongl. Maj:t, med godkännande
af de beslut, som i afseende å Sjette Hufvudtiteln blifvit, med afvikelse från hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, af Riksdagen fattade, i nåder förordnade, att afskrift af
Riksdagens skrifvelse skulle meddelas Stats-kontoret till kännedom och efterrättelse
i hvad på detta embetsverk ankomme, äfvensom innehållet deraf delgifvas öfriga
vederbörande förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar, som dem särskildt
anginge; hvarjemte, i anledning af hvad särskildt förekommit i afseende å vissa
delar af ifrågavarande skrifvelse, deraf föranledda beslut blifvit meddelade.

I sådant hänseende fastställdes under nämnde dag stat för Slöjd-skolan i
Stockholm för år 1872; hvarjemte, i anledning af Riksdagens i 15:de och 16:de
punkterne af ifrågavarande skrifvelse anmälda beslut om medels anvisande dels
för anordnande vid Malmö navigationsskola af undervisning i läran om ångmaskiners
konstruktion och behandling, och dels för åstadkommande, enligt Kongl. Maj:ts
förslag, af undervisning för lokomotivförare- och maskinist-elever i allmänhet,
Kongl. Maj:t, efter det erforderliga upplysningar blifvit inhemtade, under den 23
sistlidne September förklarat, att vid Malmö navigationsskola undervisning tillsvidare
borde anordnas för bildande ej allenast af ångfartygsbefälhafvare, utan äfven
af maskinister å passagerare-ångfartyg och af lokomotivförare, och att jemväl vid
navigationsskolorna i Stockholm och Göteborg undervisningen af lokomotivförareelever
skall från och med nästkommande år ega rum; i afseende å hvilken undervisning
allmän nådig kungörelse samma dag utfärdades.

36:o af den i 3 Maj, angående erforderliga medel för inredning af embetslokäler
åt Styrelsen för Statens jernvägsfrafik. (53).

Skrifvelsen anmäldes i underdånighet den 25 Maj, hvarvid Styrelsen för Statens
jernvägstrafik bemyndigades att, med användande af för ändamålet anvisade medel,

— 11 —

låta verkställa ifrågavarande inredningsarbete i hufvudsaklig’ öfverensstämmelse
med ingifven ritning och dertill hörande kostnadsförslag.

37:o af den 13 Maj, angående erforderliga medel till anskaffande af rörlig
materiel vid Statens jernvägar. (54).

Anmäld den 25 Maj och meddelad Styrelsen för Statens jernvägstrafik, med befallning
att föreslå det sätt, hvarpå de utaf Riksdagen beviljade medlen borde, med
iakttagande af det i skrifvelsen stadgade vilkor, ändamålsenligast användas. Styrelsen
har sedermera afgifvit ett sådant förslag, hvilkot den 28 sistlidne Juli af
Kongl. Maj:t gillades, då äfven Stats-kontoret bemyndigades att, uppå Styrelsens
i mon af behof skeende reqvisitioner, i Riksgälds-kontoret lyfta och till Styrelsen
utbetala de för innevarande år anslagna 1,000,000 Riksdaler, och att efter 1872
års ingång tillhandahålla Styrelsen de för sistnämnda år till ändamålet anslagna
600,000 Riksdaler.

38:o af den 16 Maj, angående förhöjning i legan för Kungs- och Kronoskjuts.
(59).

Den 25 Maj infordrades i anledning häraf Armé-förvaltningens och Förvaltningens
af Sjöärendenas underdåniga utlåtanden; och, sedan dessa inkommit, är under den
9 December nådig kungörelse i ämnet utfärdad.

39:o af den 16 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
upplåtande till Skede socken af en jordrymd från Länsmansbostället.
y2 mantal Ekckull Lillegården N:o 3 till skolhusplan och planteringsland
för en folkskola. (62).

Anmäld den 25 Maj, och Riksdagens beslut meddeladt Kongl. Maj;ts Befallningshafvande
i Jönköpings Län för vederbörandes förständigande.

40:o af den 17 Maj, om åtgärder för en förenklad anordning af göromålen
i de till statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter. (69).
Anmäld den 9 Juni, då vederbörande Departements-chefer anbefalldes att, hvar
för sin förvaltningsgren, taga i öfvervägande, hvilka åtgärder den underdåniga
skrifvelsen må kunna föranleda.

41:o af den 17 Maj, angående beviljade anslag och låneunderstöd till Statens
samt enskilda jernvägsanläggningar. (70).

Skrifvelsen anmäldes den 25 Maj och meddelades Stats-kontoret till kännedom;
hvarjemte transsumt deraf, i hvad den angick anslag till fortsättande af arbetena
på norra och östra stambanorna, meddelades Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader,
samt skrifvelsens innehåll i öfrigt delgafs Styrelsen för Allmänna Väg-och
Vattenbyggnader, med befallning att inkomma med underdånigt förslag till de vilkor
och bestämmelser, som, utöfver de af Riksdagen fastställda, lämpligen borde stadgas
vid meddelande af försträckning för understödjande af enskilda jernvägsföretag.

Sedan sistnämnde Styrelse i detta ämne sig yttrat, har Kongl. Maj:t den
15 sistlidne September, för jernvägsanläggning från Carlskrona till Emmabodaoch

— 12 —

derifrån öfver Lessebo bruk till Wexiö järnvägsstation, åt det för ändamålet bildade
bolag anvisat ett försträckningsbelopp af 2,600,000 Riksdaler, att utgå af de
10,000,000 Riksdaler, Riksda gen för understödjande af enskilda jernvägsanläggningar
ställt till Kongl. Maj:ts disposition, och derutöfver tilldelat bolaget såsom
anslag utan återbetalningsskyldighet hela det af Riksdagen anvisade särskilda beloppet
1,100,000 Riksdaler.

Vidare har Kongl. Maj:t, i sammanhang med lemnad concession till anläggning
och trafikerande af jernväg från Fahlun till Göteborg, i särskilda afdelningar
med bibanor dels till den under byggnad varande Nora—Carlsskoga-jernvägen och
dels från Dalelfvens fall vid Domnarfvet till Insjön, under den 26 September tillförsäkrat
det aktiebolag, som bildat sig för anläggning af jernväg från Ludvika
eller annan lämplig plats å Frövi—Ludvika-banan till Kihls station å nordvestra
stambanan, utgörande andra afdelningen af förstnämnde bansträckning, att, under
vissa vilkor och förutsättningar, komma i åtnjutande af försträckning till belopp,
ej öfverstigande 5,000,000 Riksdaler af sagde understödsmedel.

42:o af den 18 Maj, rörande ändring i Kongl. Förordningen den 7 December
1866, angående vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af vin, Öl,
kaffe m. in. (74).

Sedan Kommerce-kollegium häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är
under den 22 sistlidne Augusti utfärdad nådig kungörelse angående af Riksdagen
begärd och andra erforderliga ändringar uti omförmälde Förordning.

43:o af den 19 Maj, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin. (82).

Vid föredragning af denna skrifvelse den 25 Maj blef, enär det af Riksdagen afgifna
förslaget till ny Förordning angående tillverkning af bränvin i väsendtlig
mån afvek från då gällande Författning i ämnet samt förutsatte en fullständig omarbetning
af ordningsstadgan för brännerierna, en komité i nåder förordnad, med
uppdrag att tillse, hvilka förändrade eller nya reglementariska föreskrifter kunde,
i händelse Riksdagens omförmälda förslag blefve till lag antaget, derförutom blifva
erforderlige, och att afgifva förslag till ny ordningsstadga. Derjemte anbefalltes
dels Högsta Domstolen att afgifva underdånigt yttrande öfver de i Riksdagens
förslag till bränvinstillverknings-förordning förekommande nya bestämmelser af
privat- eller kriminalrättslig natur, dels förbemälde komité att ej mindre afgifva
utlåtande i anledning af hvad Riksdagen yttrat om instrument för uppmätning af
tillverkadt bränvins kannetal och angifvande af dess styrka, än äfven föreslå de
särskilda ytterligare vilkor, som kunde vara erforderliga för beviljande af tillstånd
till bränvinstillverkning för prässjästberedning under tid, då slik tillverkning icke
är i allmänhet tillåten. Tillika anbefalltes Styrelsen för Teknologiska Institutet
att inkomma med underdånigt utlåtande med aidedning af hvad Riksdagen anfört
i fråga om förändrade bestämmelser beträffande restitution af erlagda afgifter vid

13 —

utförsel till utrikes ort af inom landet tillverka^ bränvin. Detta utlåtande har
ännu icke inkommit.

Efter det Högsta Domstolens yttrande inkommit, utfärdades den 26 Juni, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Riksdagens förslag, ny Förordning angående
vilkoren för tillverkning af bränvin, att genast lända till efterrättelse; hvarjemte
nådig kungörelse angående de af Riksdagen begärda förändringar i Kongl. Förordningen
den 21 Maj 1869 angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker blef utfärdad, att tillämpas från början af 1872.

Förnyad Ordningsstadga för Bränvinsbrännerierna fastställdes af Kongl. Maj:t
den 18 sistlidne Augusti, innehållande tillika, enligt komiténs förslag, de vilkor,
som ansetts erforderliga för medgifvande af rätt till bränvinstillverkning under
sommarmånaderna i och för prässjästberedning.

44:o af den 19 Maj, angående förhöjning i afgiftsrestitutionen vid utförsel
af bränvin. (83).

I öfverensstämmelse med, hvad Riksdagen härutinnan beslutit, utfärdades den 26
Juni nådig kungörelse i ämnet.

45:o af den 19 Maj, angående tiden för tillämpningen af Riksdagens beslut
i afseende på förhöjning af nu gällande bränvinstillverkningsafgift. (86).
Anmäldes den 26 Juni i sammanhang med Riksdagens förslag till Förordning angående
vilkoren för tillverkning af bränvin, och blef Riksdagens beslut, att förhöjningen
i bränvinstillverkningsafgiften borde såsom tilläggsafgift jemväl under
innevarande år utgå, af Kongl. Maj:t godkändt.

46:o af den 10 Maj, i anledning af år 1870 verkställd revision af Statsverkets
med flere allmänna fonders förvaltning år 1868, i hvad denna skrifvelse
innefattar anmärkningar vid räkenskaperne öfver Statens jernvägsbyggnader.
(32).

Sedan Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader, i anledning häraf, under den 2
denna månad afgifvit underdånigt utlåtande, blir nuj Riksdagens framställning föremål
för nådig pröfning.

Stockholm den 20 December 1871.

C. A. Sjöcrona.

ti:o Kongl. Finans-departementet.

47:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 Mars, angående val af
Fullmäktige i Riksbanken. (7).

48:o af samma dag angående dito af dito i Riksgäldskontoret. (8).

Dessa två skrivelser äro den 25 sistlidne April inför Kongl. Maj:t i underdånighet
anmälda samt, såsom Ay påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarne.

— 14 —

49:o af den 10 Maj, angående öfverlåtande på Blida församlings fattigvård
af kronans rätt till qvarlåtenskapen efter aflidne arbetskarlen Peter Bengtsson
i Köpmanholm. (25).

50:o af samma dag, angående eftergift till förmån för staden Halmstad af
Kronans rätt till danaarf efter enkan L. Sundeil, född Grundberg. (27).
Riksdagens i förestående tvänne ärenden fattade beslut hafva den 25 sistlidna Maj
meddelats Kong], Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms och Hallands län till
kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.

51:o af den 10 Maj, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter
klockaren C. P. Bergstedts aflidna hustru Anna Maria Bergstedt, född
Reis. (28).

Efter inhämtande af Kammar-advokatfiskals-embetets underdåniga yttrande, har
Kongl. Maj:t den 26 sistlidne Juli äfven för sin del medgifvit, det den rätt, Kronan
kunde ega till ifrågavarande medel, finge efterskänkas till förmån för Gerdhems
kommun inom Elfsborgs län, hvilket blifvit vederbörande till efterrättelse meddeladt.
52:o af den 10 Maj, angående eftergift till hemmansegaren N. P. Jonssons
i Hässjö konkursmassa af bränvinstillverkningsafgift. (30).

53:o af den 10 Maj, angående afskrifning ur Kronans jordebok af Böle
kronolaxfiske. (31).

Riksdagens i dessa tvänne mål fattade beslut hafva den 19 sistlidna Maj blifvit meddelade,
det förra Stats-kontoret och det sednare Kammar-kollegium till egen och
vederbörandes kännedom och efterrättelse.

54:o af den 10 Maj, angående år 1870 verkställd revision af Statsverkets m. fl.
allmänna fonders förvaltning år 1868. (32).

Denna skrifvelse har blifvit inför Kongl. Maj:t anmäld den 14 nästlidna Juni;
och, jemte det dervid beslutats, att de delar deraf, som icke rörde Finans-departementet,
skulle genom transumt meddelas vederbörande andra Departementer för
att på deras föredragning blifva föremål för nådig pröfning, har Kongl. Maj:t tillika
beträffande de i skrifvelsen gjorda, till förstnämnda Departements handläggning
hörande underdåniga framställningar om vidtagande af sådana åtgärder, att dels
allmänna medel icke af någon embetsmyndighet hädanefter finge, utom i fall af
tvingande nödvändighet, såsom förskott utanordnas, och att dels en tidigare afslutning
och revision af allmänna räkenskaper måtte ega rum, bifallit föredragande
Departementschefens anhållan att framdeles få i ett sammanhang med andra ifrågasatta
förändringar i sättet att bokföra Statens medel föreslå de åtgärder, som
lämpligen kunde vidtagas för ernående af de utaf Riksdagen i berörda hänseenden
åsyftade ändamål; Och har derefter ett förslag till formulär för Sjöförvaltningens
hufvudbok blifvit inom Finans-departementet på nya grunder utarbetadt och bemälda
Förvaltning genom nådig Remiss den 5 sistlidna Oktober anbefallts att
deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

55:o af (lön 10 Maj, angående skattefrihet för kapellpredikantsbostället i
Malå församling af Westerbottens län. (35).

Riksdagens härutinnan fattade beslut har den 19 sistlidne Maj blifvit meddeladt
Kammarkollegium till egen samt vederbörandes kännedom och efterrättelse.

56:o af den 10 Maj, angående eftergift af den rätt Kronan kunde ega till
qvarlåtenskapen efter aflidna Emma Ulrika Welin. (36).

Om detta Riksdagens beslut har Kongl. Maj:t den 25 sistlidne Maj underrättat
Kong], Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande.

57:o af den 10 Maj, angående ett å staden Stettins vägnar framstäldt förlikningsanbud
uti ett af nämnde stad mot Kongl. Maj:t och Kronan instämdt
skuldfordringsmål. (39).

Sedan Kammarkollegium i ärendet afgifva inlordradt underdånigt utlåtande, har
Kongl. Maja den 9 innevarande månad enligt Kollegii hemställan beslutat antaga
ifrågavarande förlikningsanbud och i följd deraf förordnat, att den summa, som
Riksdagen för ändamålet ställt till Kongl. Majas disposition, skulle till staden
Stettins ombud utbetalas.

58:o af den 10 Maj, angående regleringeu af utgifterna under Riksstatens
Första Hufvudtitel. (42).

Enligt nådigt beslut af den 25 sistlidne Maj har innehållet af förevarande skrifvelse
blifvit Statskontoret och Riks-marskalks-embetet till kännedom och efterrättelse
meddeladt.

59:o af den 10 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (48).

I underdånighet föredragen den 14 sistlidne Juni; och har Kongl. Maja, beträffande
hronomagasinerna, låtit Riksdagens beslut om upphörande vid innevarande
års utgång af Statsverkets mägasins- och brödbakningsrörelse i landsorten med
hvad dermed egde sammanhang meddelas Statskontoret till egen och vederbörandes
efterrättelse samt derjemte dels anbefallt bemälde myndighet att inkomma med yttrande
och förslag rörande de förändringar inom verket, som af magasins- och
bagerirörelsens upphörande kunde blifva en följd, dels förständigat Ofverintendentsembetet
att afgifva förslag i fråga om försäljning eller disposition för framtiden af
magasinsbyggnaderna, dels ock förklarat sig vilja på vederbörande Departementers
föredragning till pröfning företaga frågan om sättet för anskaffande efter 1872 års
ingång af bröd åt fångarne i Göteborgs och Bohus läns fängelser och i Landskrona
samt åt manskapet vid åtskilliga garnisoner i landsorterna.

Vidkommande derefter Postverket, har Kongl. Maja förenämnda dag fastställt
detta verks utgiftsstat för år 1872, sådan den blifvit af Riksdagen beslutad,
och dervid meddelat föreskrifter i afseende å beviljad förhöjning i anslaget till
skrifvarebiträde i Marstrand och tvänne resepostinspektörers aflöning, hvarjemte

16 —

Kongl. Maj:t beträffande Riksdagens beslut i fråga om pension för Postmästaren
i Gagnef A. J. Aschan, efter inhemtande af Direktionens för Civilstatens Pensionsinrättning
yttrande, den 18 sistlidna Augusti beviljat Aschan nådigt afsked med
pension dels från nyssnämnda inrättning och dels å postverkets stat.

I afseende å Telegrafverket har Kongl. Maj:t dels förrberörda den 14 Juni
meddelat fastställelse å stat för detta verk under nästa år, dels ock, beträffande
Riksdagens anhållan, att frågan om post- och telegrafverkens sammanslagning måtte
upptagas till förnyad pröfning, den 3 påföljda November förklarat sig anse denna
anhållan icke för närvarande påkalla någon åtgärd.

I fråga om Tullverket har Kongl. Maj:t delgifvit General-tullstyrelsen den
för tullverket af Riksdagen, enligt Kongl. Maj:ts förslag, gillade stat för instundande
år samt dervid meddelat åtskilliga i sammanhang dermed stående bestämmelser.

Vidkommande derefter Riksdagens beslut om anvisande af ett extra anslag
till liqviderande af Kongl. Theaterns gäld har Kongl. Maj:t meddelat föreskrifter
dels om öfverlåtelse till Statsverket af det s. k. Dramatiska Theaterhuset, samt
dels om förvaltningen för framtiden af nämnda fastighet och om inseendet öfver
densamma tillhörande lösegendom.

Varande slutligen hvad Riksdagen beslutat i fråga om andra nu icke särskildt
omförmälda delar af Hufvudtiteln vederbörande embetsverk och myndigheter
till kännedom och efterrättelse meddeladt.

60:o af den 11 Maj, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrift^ kreditivsummor.
(52).

Den 19 samma månad i underdånighet anmäldt och Stats-kontoret till behörig
kännedom meddeladt.

61 :o af den 17 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (50).

Denna skrifvelse har den 9 sistlidna Juni blifvit i underdånighet anmäld; och har
Kongl. Maj:t i fråga om Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning rörande
all tjenstemannapensionerings öfverlemnande till Civilstatens Pensionsinrättning
förklarat pröfningen häraf böra anstå till närmare tiden för fullmäktiges i
berörda inrättning nästa sammanträde, hvarjemte dels innehållet af Riksdagens
skrifvelse i öfrigt blifvit Stats-kontoret och öfriga vederbörande embetsmyndigheter
meddeladt till kännedom och efterrättelse och dels Resolutioner utfärdats för de
personer, hvilka, på sätt i skrifvelsen omförmäles, fått sig pensioner eller dylika
personelle anslag beviljade.

62:o af den 16 Maj, angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter
åtskilliga i Westervik aflidna personer. (57).

Efter

— 17 —

Efter inlimmande af Kammar-Advokatfiskals-embetets underdåniga yttrande i anledning
af Riksdagens i denna fråga fattade beslut, bar Kongl. Magt, vid föredragning
af detta ärende den 26 sistlidna Juli, funnit godt äfven för sin del medgifva,
att Kronans rätt till förberörda medel finge efterskänkas till förmån för den i
Westervik bildade fond till inrättande af en slöjdskola för gossar; hvilket nådiga
beslut blifvit vederbörande till kännedom och efterrättelse meddeladt.

63:o af den 16 sistlidna Maj, angående upplåtelse af mark från Carlbergs
och Haga kungsgårdar till utvidgning af nya kyrkogården utanför Stockholm.
(58).

Riksdagens härom fattade beslut har den 25 sistlidne Maj blifvit meddeladt Kammarkollegium
och Ofverståthållare-embetet till kännedom och efterrättelse samt öfriga
vederbörandes förständigande.

64:o af den 16 Maj, om ändring i Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855
angående grunderna och sättet för markegångsprisernas bestämmande. (60).
Med nådigt bifall till vidtagandet af ifrågavarande af Riksdagen beslutade ändring
i ofvanberörda författning, har Kongl. Maj:t under den 18 sistlidne Augusti, efter
Kammar-kollegii hörande, låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

65:o af den 16 Maj, angående försäljning af ett Postverket tillhörigt kolmagasin
i Ystad. (61).

Med anledning af Riksdagens härom anmälda beslut har Kongl. Maj:t den 25 i
samma månad bemyndigat General-poststyrelsen att gå i författning om försäljning
af ifrågavarande magasin.

66:o af den 17 Maj, angående ersättning för sådana af Stats-kontoret. förskottsvis
bestridda utgifter, för Indika statsanslag ej blifvit beviljade. (64).
Under den 25 i samma månad hafva Stats-kontoret samt Fullmäktige i Riksgäldskontoret
erhållit nådigt förständigande rörande utbetalningen af härför af Riksdagen
anvisade medel.

67:o af den 19 Maj, med ny Riksstat. (76).

Enligt nådigt beslut af den 25 nästlidne Mai har denna stat blifvit Stats-kontoret
till kännedom och efterrättelse meddelad.

68:o af den 19 Maj, angående det af Kongl. Maj:t föreslagna lån å 15 millioner
R-.dr (79).

Denna Riksdagens skrifvelse har under den 25 i samma månad blifvit inför Kongl.
Maj:t i underdånighet anmäld samt, såsom icke föranledande till någon åtgärd,
lagd till handlingarne.

69:o af den 19 Maj, angående upprättadt nytt Reglemente för Riksgäldskontoret.
(80).

Hvilken skrifvelse blifvit vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 25 i samma
månad, såsom ej föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarne.

Bil. till Just. Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1872 års Riksdag.

— 18

70:o af den 19 Maj, angående beräkning af statsverkets inkomster. (81).
Vid föredragning den 9 sistlidna Juni af Riksdagens omförmälda underdåniga
skrifvelse, har Kongl. Maj:t, med gillande af Riksdagens beslut om tackjernstiondens
upphörande, såvidt samma beslut afviker från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
förslag, dels förordnat om upphörandet med utgången af innevarande år af nämnda
tionde jemte ännu qvarstående skatte- och hyttcgälsjernsafgifter, dels anbefallt
Kammar-kollegium att föranstalta om de åtgärder, som erfordrades för verkställande
af Riksdagens beslut i fråga om de afgifter och skyldigheter, hvilka såsom
ersättning för de sålunda upphörande tackjcrnsafgifterna borde hemman och lägenheter
i privilegierade bergslagsorter åläggas, dels ock låtit i ämnet utfärda nådig
Kungörelse.

Och har under samma dag kungörelse blifvit utfärdad jemväl angående
folksko]eafgiftens sammanslående med den personliga skyddsafgiften, hvarefter såväl
Riksdagens förevarande skrifvelse i dess helhet som Kongl. Maj:ts i anledning deraf
fattade beslut meddelats Stats-kontoret till kännedom och efterrättelse.

71:o af den 19 sistlidna Maj, angående folkskoleafgiften för år 1871. (78).
I anledning häraf har Kongl. Maj:t den 25 sistlidna Maj meddelat Stats-kontoret
nådig föreskrift rörande nämnda afgifts redovisande,

72:o åt den 24 Mars, angående omarbetning af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6).

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 innevarande månad, har Kongl. Maj:t
funnit godt tillsätta en komité för att i den af Riksdagen angifna syftning omarbeta
nu gällande mantalsskrifningsförordning.

73:o af den 18 sistlidna Maj, angående stämpelpappersafgiften. (75).

Efter inhemtande af Stats-kontorets och Kammar-rättens underdåniga utlåtande
har Kongl. Maj:t under den 18 sistlidna Augusti låtit utfärda ny stämpelpappersförordning
enligt Riksdagens beslut, men med några utaf bemälde Kollegier föreslagna
ändringar i 9 och 11 §§; hvarjemte Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens
begäran om utredning af stämpelpappersafgiftens belopp under de senaste
åren, anbefallt Rikets samtliga Hof-rätter att, med ledning af underdomstolarnes
protokoll, verkställa och till Kong], Maj:t inkomma med dylik utredning för åren
1866—1870.

t4:o af den K Maj, angående förhöjd afgift för stämpling af spelkort samt
om ersättning af statsmedel till en del barmhertighetsinrättningar, hvilka
af samma afgift åtnjuta andelar m. m. (72).

I anledning häraf har, sedan Fullmäktige i Riksgälds-kontoret och Kommerskollegium
blifvit hörda, kungörelse i ämnet utfärdats den 21 sistlidna Oktober.

75:o af den 19 Maj, angående tullbevillningen. (84).

Efter inhemtande af Konuners-kollegii och General-tullstyrelsens underdåniga utlåtande
har Kong], Maj:t den 18 sistlidna Augusti låtit utfärda ny tulltaxa, att
från och med år 1872 lända till efterrättelse.

19 —

76:o af den 19 Maj, angående tiden för tillämpningen af Riksdagens beslut
i afseende å förhöjning af vissa tullsatser. (85).

Med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse har Kong!. Maj:t under den
25 sistlidna Maj och 26 Juni låtit utfärda nådiga Kungörelser angående de tidpunkter,
då de af Riksdagen enligt denna skrifvelse beslutade tullförhöjningar
skulle börja att tillämpas.

77:o af den 19 Maj, angående allmänna bevillningen. (87).

I anledning häraf har kungörelse under den 25 sistlidna Maj blifvit i nåder utfärdad.

78:o af den 19 Maj, angående utgörande af en särskild tilläggsbevillning. (88).
Med godkännande af hvad Riksdagen i afseende på sättet för debitering, uppbörd
och redovisning af ifrågavarande afgift beslutat, har Kongl. Maj:t under den 25
sistlidna Maj låtit i ämnet utfärda nådig kungörelse.

79:o af den 16 Maj, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning.
(55).

Under den 18 sistlidna Augusti har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit i
nåder utfärdad.

Stockholm den 28 December 1871.

Henne Lovén.

7:o Kougi. Silcciesiastik-departeiiieiitet.

80:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Maj 1871, angående eftergift
af den Riksarkivet genom testamente af Sekreteraren i Krigs-Hofrätten
Grefve C. E. L. W. Posse tillagda rätt till en de! af hans qvarlåtenskap. (33).
Kongl. Maj:t har den 9 Juni 1871 till Ofverståthållare-embetet aflåtit nådigt Bref
i ämnet.

8l:o af samma dag, angående försäljning af en Göteborgs hospital tillhörig
qvarnlägenhet i Forsström af Ahle härad och Elfsborgs län. (38).

Hvad Riksdagen beslutat har Kongl. Maj:t den 9 Juni 1871 meddelat vederbörande
till underdånig efterrättelse.

82:o af den 17 Maj 1871, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvudtitel. (49).

Kongl. Maj:t har den 9 Juni 1871 aflåtit nådiga skrivelser i ämnet till Statskontoret
och öfrige vederbörande.

83:o af den 17 Maj 1871, angående understöd af allmänna fattigvårdsmedel
åt arbetsföre Svenske medborgare, hvilka i nödstäld belägenhet aflemnas å
svensk gränsort. (71).

Kongl. Maj:t har den 9 Juni 1871 låtit utfärda nådig Kungörelse i ämnet.

20 —

84:o af flen 18 Maj 187], med förslag till Förordning angående fattigvården.
(67).

Kong!. Maj:t har den 9 Juni 1871 låtit utfärda nådig Förordning i ämnet.

85:o af den 18 Maj 1871, angående förändrade föreskrifter rörande skyldighet
att deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll af rum för folkskolan.
(73).

Kong!. Maj:t har den 9 Juni 1871 i nåder anbefallt Kammar-kollegium att, efter
vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande, hvithet ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

86:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande KonsistoriiNotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77).

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t i nåder anbefallt samtliga Domkapitel samt
klöf- och Stockholms stads Konsistorium att häröfver inkomma med underdåniga
utlåtanden, af hvilka dock icke alla ännu till Kongl. Maj:t inkommit.

Förteckning öfver de i föregående uppgifter intagna, af Riksdagen
fattade beslut och gjorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet
föredragna eller i nåder afgärda.

Kolig''!. Jnstitie-departementet

6:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 3 Maj 1871, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående antagande af eu författningrörande
Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge. (20).
7:0 af den 6 Maj 1871, om utarbetande af en lag angående upplag af produkter
och varor. (23).

14:o af den 17 Maj 1871, angående ändring i lagens stadgande om mannens
målsmansrätt öfver hustrun. (68).

Kong!. Sjöförsvars-departeinentet.

25:o af den 17 Maj 1871, i fråga om åtgärder för en förenklad anordning
af göromålen i de till Statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter.
(69).

— 21

Kongl. Civil-departementet.

29:o af den 27 April 1871, angående redovisningen för användande af den
rikets stapelstäder tillkommande tolagsersättning. (18).

40:o af den 17 Maj 1871, om åtgärder för en förenklad anordning af göromålen
i de till statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter. (69).
46:o af den 10 Maj 1871, i anledning af år 1870 verkstäld revision af Statsverkets
med flera allmänna fonders förvaltning år 1868, i hvad denna skrifvelse
innefattar anmärkningar vid räkenskaperna öfver Statens jernvägsbyggnader.
(32).

Kongl. Finans-departementet.

54:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkställd revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32).

61:o af den 17 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (50).

72:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetning af Kongl. Förordningen
om mantals- och skattskrifningars förrättande. (6).

Kongl. Bcclesiaslik-departementet.

85:o af den 18 Maj 1871, angående förändrade föreskrifter rörande skyldighet
att deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll af rum för
folkskolan. (73).

86:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Consistoriinotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77).

— 22 —

II.

Förteckning d de vid de senaste Riksdagavne till Kongi Maj:t aflätna
underdåniga skrifvelser, hvilka i Justitie-ombudsmannens förut afgifna embetsberättelser
finnas upptagna såsom helt och hållet eller till någon del hos Kongi.
Maj:t oafgjorda; äfvensom uppgifter ä de åtgärder, hvilka sedermera blifvit
med dem vidtagna.

Iso Kongi. Jiistitie-departementet.

1=0 Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om
lag till ordnande af Notarii Publici befattningar. (225).

Ärendet har ännu ej till slutligt afgörande förekommit.

2:o af den 2 April 1860, angående Sveriges och Norges ömsesidiga förhållanden.
(49).

På sätt Riksdagens underdåniga i annan denna dag afgifven förteckning upptagna
skrifvelse af den 17 sistlidna Maj utvisar, har Ivongl. Maj:ts i ämnet aflätna nådiga
Proposition icke blifvit af Riksdagen bifallen; och bär i följd deraf frågan om
vidare åtgärd i detta ärende förfallit.

3:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrift till betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105).

Ärendet har sedan sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling.

4:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110).

1860 den 2 November inför Kongi. Maj:t i Statsrådet anmäld, och beror ärendet
fortfarande på Kongi. Majrts vidare pröfning.

5:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag
och författningar rörande utsökningsärenden. (144).

Den, på sätt förteckningen af den 18 December 1868 utvisar, förordnade Komité
har numera i ämnet afgifvit underdåniga förslag, hvilka på Kongi. Maj:ts befallning
blifvit till trycket befordrade.

6:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57).

— 23 —

Öfver det i sist afgifna förteckning omnämnde underdåniga förslag i ämnet har
Högste Domstolen afgifva infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kong!. Maj:ts
vidare beslut.

7:o af den II November 1863, angående upprättande af förslag om organisation
af Domkapitlen. (155).

Underdånigt utlåtande i ämnet afvaktan från den i nåder förordnade Komitén för
ombesörjande af en revision af 1686 års Kyrkolag.

8:o af den 28 Maj 1866 angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningen
å landet. (55).

Detta ärende har sedan sist afgifna förteckning icke undergått vidare behandling.
9:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jernvägstrafiken. (90).

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

10:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden
om skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108).

Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.

11 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1868, angående indragning
till Statsverket af de åt civila embets- och tjensteman upplåtna
boställen (71).

Frågan beror på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

12:o af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga om upphörande af sportelaflöning
m. m. (83).

Kong], Maj:ts nådiga beslut i äpnnet afvaktas.

13:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89).

Ärendet är fortfarande under beredning till föredragning.

14:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom. (87).

Frågan är fortfarande beroende på Kong]. Maj:ts nådiga pröfning.

Stockholm den 20 December 1871.

Ex offlcio

C. F. W. Lamberg.

— 24

2:o Kongl. Utrikes-departementet.

15:o) Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Maj 1868, angående åtgärders
vidtagande för att afhända Svenska staten ön S:t Barthelemy. (47).
De i ämnet inledda underhandlingarne hafva ännu icke ledt till något resultat.

16:o) af den 13 April 1870, angående försäljning af Kronans egendom i
Tanger. (8).

Ärendet i nåder afgjordt den 12 Maj 1871, då hos Kong]. Maj:t i underdånighet
anmäldes, att den ifrågavarande egendomen blifvit försåld, samt nådigt beslut meddelades,
att köpeskillingen skulle till Fullmäktige i Riksgäldskontoret öfverlemnas,
bvilket egde rum den 23 i samma månad.

17:o) af den 9 Maj 1870, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel, i hvad rörde önskvärdheten deraf att någon
väsentligare inskränkning i utgifterna för kustbevakningen kunde beredas
genom framkallande af en förändrad lagstiftning från Danska sidan, egnad
att försvåra tillfällena till den olofliga införsel af spritdrycker från Seeland,
som nu i stor skala bedrifves och gjorde eu talrik kustbevakningspersonal
på Skånska kusten oundgängligen nödig. (40).

Detta ärende har blifvit på det sätt afgjordt, att Ivongl. Maj:ts Minister i Köpenhamn
jemte Danske Utrikes-ministern den 28 September 1871 undertecknat och
utvexlat en deklaration, afsedd, bland annat, att hämma ofvannämnda olofliga
införsel.

3:o Kong!. Landtförsvars-departementet.

18:o) Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860,
angående ifrågastälda förändringar i Militie-boställs-ordningen. (126).

Det från vederbörande Embetsverk infordrade förslag till ny Militieboställsordning
har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

19:o) af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146).

De förslag dels till förnyad Förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och
öfverbesigtningar, då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof
efter kontrakt levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner
för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, enligt Kongl. Maj:ts
den 19 Juni 1866 fattade beslut, skola af Arméförvaltningen och Förvaltningen af
sjöärendena upprättas, hafva ännu icke blifvit af dessa embetsverk afgifna.

— 25 —

20:o) Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse
till Landskrona stad af Kronan tillhörig jord derstädes. (35).
Kommer att föredragas i sammanhang med en annan fråga rörande Militär-etablissementet
i Landskrona, derom yttrande från Chefs-embetet vid Fortifikationen införväntas.

21 :o) af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89).

Ilvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November
1868.

22:o) af den 11 Maj 1869, angående landtförsvarets organisation. (57).

Sedan Arméförvaltningen anmält att vid de, till följd af Kong!. Maj:ts den 25 Februari
sistlidet år meddelade föreskrift, hållna sammanträden med rusthållarne vid
indelta kavalleriet, i fråga om Kronans öfvertagande af anskaffning och underhåll
af beklädnads-, bevärings-, remtygs-, häst- och sadelmunderingspersedlarne under
så väl fred som krig, mot viss årlig afgift, att. af rusthållarne erläggas, de tillstädeskomne
rustande nästan enhälligt förkastat det till dem framställda förslaget,
har Kong!. Maj:t ansett denna fråga icke för närvarande till vidare åtgärd föranleda.
23;o) af den 9 Maj 1870, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (37).

Frågan om de topografiska, ekonomiska och geologiska karte verkens förbindande
med hvarandra, — sedan särskildt utsedde Kommitterade med gemensamt underdånigt
utlåtande deröfver inkommit och efter det ärendet vidare blifvit inom
Landt- och Sjöförsvars- samt Civil-departementen till föredragning beredt, — under
den 15 December 1871 genom sistnämnde Departement inför Kongl. Maj:t ånyo i
underdånighet anmäld, hvarvid nådiga föreskrifter angående karteverkens inbördes
samband m. in. af Kongl. Maj:t meddelats.

24:o) af den 9 Maj 1870, angående reglering af utgifterna under Riks-statens
Nionde Hufvudtitel. (42).

Sedan Stats-kontoret inkommit med infordradt yttrande i fråga om öfverlemnande
till Statsverket af den å anslaget för blesserade Öfver- och Under-officerare befintliga
reservation, och Kongl. Maj:t deraf inhemtat, bland annat, att, enligt den
afslutade Rikshufvudboken för år 1868, reservationen å ifrågavarande anslag utgjorde
38,466 Riksdaler 32 öre och uppginge vid 1870 års början, efter en hos
Stats-kontoret gjord beräkning, till 42,836 Riksdaler 32 öre, deraf 41,000 Riksdaler
utgjordes af räntebärande obligationer och återstoden af kontanta medel; samt att
årliga utgifterna från anslaget, nemligen dels pensioner till ett belopp af 3,300
Riksdaler, dels gratifikationer, beräknade i medeltal till 1,305 Riksdaler, således
motsvarade en summa af 4,605 Riksdaler, för bestridande af hvilka utgifter det
Bill. till Just. Ombudsmannens Embets-berättelse till 1872 års Riksdag. 4

— 26 —

af Riksdagen senast uppförda anslag 5000 riksdaler alltså vore fullt tillräckligt,
har Kongl. Maj:t den 29 December 1870 förordnat, att reservationen å ifrågavarande
anslag, så val uti räntebärande obligationer som i kontanta penningar, skulle med
ett belopp af i rundt tal 42,300 riksdaler till Riksgäldskontor öfverlemnas; och
kommer, såsom följd häraf, den i Kongl. Brefvet den 24 September 1845, i afseende
å förräntande af uppkommande besparingar å anslaget, gifna föreskrift icke
vidare att blifva gällande.

Stockholm den 23 December 1871.

JV. A. Varenius.

4:o Kongl. Sjöförsvars-departeinentet.

25:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866, angående
utarbetande af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll. (44).
Ärendet har, sedan senast afgifna förteckning, ej undergått vidare handläggning.
26:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Mars 1868, angående lindring
eller aflösning af båtsmanshållet. (51).

Det betänkande, som den för frågans utredning i nåder tillsatta Komité under den
20 December 1868 afgifvit, har, i sammanhang med underdånig hemställan till
Kongl. Maj:t om nådig proposition till urtima Riksdagen 1871, angående förändrade
bestämmelser i fråga om rote- och rusthållsinrättningen vid Sjöförsvaret, i vissa
delar varit understäldt Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, men är i öfrigt beroende å
vidare anmälan.

27:o af den 13 Maj 1868, angående befrielse för vissa fartyg att vid utklarering
till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar. (62).

Den i senast afgifna förteckning omförmälda Komité för omarbetande af Kongl.
Förordningen den 9 Juli 1862, angående Lots- och Fyrinrättningen i Riket, har
den 14 Mars innevarande år inkommit med underdånigt betänkande. Utlåtande
öfver detsamma är genom nådig remiss den 25 derpå följande April infordradt från
Förvaltningen af Sjöärendena och Kommers-kollegium, hvilkas yttrande i ämnet
afvaktas.

28:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89).

Förvaltningens af Sjöärendena under den 16 Oktober 1868 häröfver infordrade och
den 23 December 1869 afgifna underdåniga utlåtande är, tillika med ärendet i
öfrigt, ännu beroende på underdånig föredragning.

29:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss
drägtighet att vid ingående taga lots och erlägga lotspenningar. (54).

Sedan denna skrifvelse blifvit öfverlemnad till den här ofvan under N:o 3 omförmälda
Komité för omarbetande af 1862 års nådiga Förordning, angående Lots-och
Fyrinrättningen i Riket, är densamma tillika med Komiténs underdåniga betänkande
under handläggning hos Förvaltningen af Sjöärendena och Kommers-kollegium.

30:o af den 11 Maj 1869, angående Landtförsvarets organisation och ifrågasatt
indragning af Marinregementet. (57).

Såsom af den senast öfver detta ämne afgifna berättelse inhemtas, har Kongl. Maj:t
vid föredragning den 14 Januari 1870, med tillkännagifvande, att Riksdagens hemställanden
uti förevarande skrifvelse icke föranledde till någon åtgärd, förr än den
af Kongl. Maj:t gjorda framställningen om öfverflyttning till Landtförsvaret dels af
vissa båtsmanskompanier och nummér deraf dels af Marinregementet hunnit af
Riksdagen pröfvas, förklarat detta ärende böra derefter ånyo anmälas.

Sedermera har Kongl. Maj:t med Riksdagen beslutat, att Marinregementet
skall från och med 1872 till Landtförsvaret öfverflyttas, hvarjemte Kongl. Maj:t
senast till urtima Riksdagen innevarande år framställt förslag om öfverflyttning af
vissa båtsmanskompanier till Landtförsvaret; vid hvilket förhållande de uti ifrågavarande
skrifvelse!'' väckta frågor varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.
Stockholm den 30 December 1871.

C. Nordenfalk.

5:o Kongl. Civil-departementet.

31:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 28 Januari 1860, i anledning
af väckta förslag om nya byggnad slagar. (22).

Skall slutligen anmälas i sammanhang med ett på Ecclesiastik-departementets
handläggning beroende ärende.

32:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1868, i fråga om indragning
till Statsverket af de åt civile embets- och tjensteman upplåtna
boställen. (71).

Den 3 Februari 1871 är infordradt Kommerse-kollegii yttrande rörande ifrågasatt
indragning af de uti Kammar-kollegii och Stats-kontorets förut afgifna underdåniga
utlåtande i ämnet omförmälda bergslagsboställen. Detta yttrande har ännu icke
inkommit.

33:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden
(89).

Ärendet under beredning till föredragning.

28 —

34:o af den 10 Maj 1869, angående förändrade föreskrifter i afseende på
ekonomiska besigtningar. (55).

Det från Armé-förvaltningen och Kammar-kollegium infordrade utlåtande i frågan
har den 18 Juli 1871 inkommit.

35:o af den 11 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten
att hålla allmänna vägarna i fargildt stånd vintertiden. (67).
Ärendet är under beredning till föredragning.

36:o af den 9 Maj 1870, angående regleringen af utgifterne under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel, hvad beträffar framställningen om indragning
eller minskning i antalet af Bergmästaretjensterne. (39).

Det från Kommerse-kollegium den 3 Juni 1870 infordrade underdåniga utlåtandet
i frågan har ej ännu inkommit.

Stockholm den 20 December 1871.

C. A. Sjöcrona.

G:o Kong!. Finans-departementet.

37:o) Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 27 Februari 1858, angående
reglering af utgifterna under Riks-statens 9:de Hufvudtitel, i hvad
samma skrifvelse angår frågan om ordnande af pensionsväsendet i allmänhet.
(229).

I detta ämne har ny framställning blifvit af Riksdagen gjord i dess underdåniga
skrifvelse den 17 nästlidne Maj. (50).

38:o) af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande öfver hela riket af mantalet
såsom enhet vid skatteberäkningar och reducerande af mantalsbråken
till decimalbråk. (76).

Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammar-kollegium och Landtmäterikontoret
afgifvit särskilda underdåniga utlåtanden, är fortfarande beroende på
Kongl. Majrts nådiga pröfning.

39:o) af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord
och skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier. (143).

Sedan den af Kongl. Maj:t förordnade kommité för afgifvande af förslag till ordnande
af de Norrländska skogsförhållanderna, efter erhållen nådig befallning att
taga under behörigt öfvervägande jemväl frågan om förevarande privilegier i såväl
Norrbottens som Westerbottens län, inkommit med särskild! betänkande i detta
ämne, är berörda fråga på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

40:o) af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkställda revision
af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136).

29 —

Rikets Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande
af nytt reglemente för Mynt- och Kontrollverken äfvensom ny kontrollstadga
är, sedan samtliga vederbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar
i ämnet inkommit, fortfarande på Kongl. Majds nådiga pröfning beroende.

41 :o) af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861
verkställda revisioner af Statsverkets in. fl. allmänna fonders förvaltning
under åren 1858 och 1859. (61).

Till följd af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse gjorda underdåniga hemställan
om utfärdande af nytt, fullständigt och tidsenligt afskrifningsreglemente har
förslag till nytt dylikt reglemente blifvit på nådig befallning afgifvet af Statskontoret,
Krigs-kollegium och Förvaltningen af sjöärendena samt är på nådig pröfning
beroende.

42:o) af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109).

Sedan uti detta ärende Skogskommittén afgifvit särskilt underdånigt betänkande,
har Kongl. Maj:t den 5 nästlidne Juni deröfver infordrat Kammar-kollegii underdåniga
utlåtande, hvilket ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

43:o) af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för Pastors-embetena
i riket. (171).

Denna skrifvelse är beroende på nådig pröfning i sammanhang med ett af Gen eral -post-styrelsen afgifvit underdåningt förslag till allmän poststadga.

44:o) af den 5 Juni 1866, angående upphörande af tionde för tillverkning
af metaller m. in. (61).

Sedan Kommers-kollegium inkommit med yttrande i ämnet, har Kongl. Maj:t den
10 nästlidne Mars anbefallt Kammar-kollegium att, i afseende å alla sådana verk
för bearbetning af andra mineralrikets alster än jern, Indika åtnjöto några privilegier
af särskilda friheter eller förmåner, med undantag af Sala silfververk, låta inhemta
vederbörande egares eller innehafvares yttranden, om och på hvilka vilkor
de kunde vara villiga att, emot upphörande af den från verken utgående tionde,
afstå från verkens privilegier, äfvensom att, efter utredning häraf, gemensamt med
Kommers-kollegium afgifva utlåtande rörande de vilkor, hvarunder tiondens upphörande
för hvardera af de privilegierade verken skulle kunna medgifvas, hvilket
utlåtande den 22 innevarande månad till Kongl. Maj:t inkommit.

45:o) Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 April 186i, angående befrielse
för skeppare å inrikes gående fartyg och båtar att lägga till tullstation,
belägen utanför destinationsorten. (32).

Sedan General-Tullstyrelsen, som medelst nådig remiss den 10 Maj 1867 erhållit
förständigande att i ämnet sig yttra, uti skrifvelse den 28 December nästlidna år
afgifvit förslag till ändring af Tull-stadgan uti den af Riksdagen antydda syftning,

30 —

har Kong!. Magt den 14 nästlidna Juni hufvudsakligen gillat samma förslag och
derom utfärdat kungörelse.

46:o) af den 2 Maj 1868, angående upphörandet af arrendet utaf Sala silfververk
m. m. (37).

Sedan Kongl. Maj:t medelst nådig remiss af den 22 Maj 1868 anbefallt Kommerskollegium
att, sedan ej mindre intressenterna i Sala Bergslag blifvit genom Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län ånyo hörda, om och på hvilka vilkor
de kunde finnas villiga att afstå från arrendet af silfververket, utan äfven i öfrigt
erforderlig utredning af ämnet hos Kollegium egt rum, till Kongl. Maj:t inkomma
med underdånigt utlåtande, har uppå framställning af Kollegium Kongl. Maj:t den
2 nästlidne Augusti meddelat åtskilliga närmare föreskrifter om sättet för verkställande
af frågans utredning samt anbefallt Kammar-kollegium att deruti jemte
Kommers-kollegium deltaga.

47:o) af den 9 Maj 1868, i fråga om förnyade stadganden rörande Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (52).

Uti detta ärende, som den 28 September 1869 blifvit öfverlemnadt till utlåtande
af Kongl. Norska Regeringen, har, sedan bemälde Regering inkommit med yttrande
i fråga om tullbehandlingen af varor, som på jernväg försändes från det ena
af de förenade Rikena till det andra, och General-Tullstyrelsen blifvit deröfver
hörd, Kongl. Maj:! den 12 sistlidne Oktober med hufvudsakligt gillande af det
förslag Kongl. Norska Regeringen afgifvit. låtit i ämnet utfärda nådig kungörelse;
och har sedermera den Kongl. Norska Regeringens utlåtande uti Ofri ga delar af
förevarande ärende den 28 innevarande månad inkommit och blifvit samma dag
remitteradt till Kommerse-kollegium och General-Tullstyrelsen.

48:o af den 3 April 1869, angående kronobrefbäringens skiljande från jordbruket
in. m. (25).

Sedan Kammar-kollegium, efter vederbörandes hörande, inkommit med underdånigt
förslag rörande såväl sättet för kronobrefbäringens skiljande från jordbruket, som
den ersättning, hvilken billigtvis kunde böra tilläggas dem, som af dylik brefbäring
egt att hittills sig begagna, så har detta ärende den 7 sistlidne Oktober blifvit
remitteradt till General-Poststyrelsens underdåniga utlåtande, hvilket ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommit.

49:o af den 7 Maj 1869, i fråga om ett nytt myntsystem, grundadt på guld. (48).
Sedan enligt förslag af den för ämnets utredning nedsatta komité nådig proposition
om ändring af 72 § Regeringsformen varit vid innevarande års lagtima Riksdag
aflåten, men af Riksdagen funnits icke böra bifallas, har någon vidare åtgärd i
detta ärende icke vidtagits.

50:o af den 11 Maj 1869, angående beskattningen och tillverkningen af
hvitbetsocker inom landet. (58).

— 31

Efter det Adjunkten i Kemi vid Kongl. Universitetet i Lund, J. Lang, hvilken,
enligt uppdrag af Kommers-kollegium, i främmande länder inhemtat kännedom
om derstädes använde methoder för beskattning af hvitbetsockertillverknineren
afgifvit redogörelse för sina derom gjorda iakttagelser, har Kongl. Maj:t under den
12 sistlidne Oktober uppdragit åt en kommission att i fråga om lämpligaste grunderna
för ifrågavarande beskattning till Kongl. Maj:t afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket ännu ej inkommit.

51:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (78).

Det i anledning af denna skrifvelse från Ofver-direktören vid Mynt- och Kontrollverken
infordrade utlåtande öfver Riksdagens förslag, att exemplar af vid Myntverket
präglade mynt och medaljer skulle utlemnas till sådane större institutioner,
som vore för allmänheten tillgängliga, har ej till Kongl. Maj:t inkommit.

52:o af den 13 Maj 1869, angående grundräntornas förvandling i pennino-ar
in. m. (82).

I anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning om upphörande
af Statsverkets magasins-, spanmåls- och brödbakningsrörelse, har Kongl. Maj:t efter
vederbörande Embetsmyndigheters hörande till innevarande års lagtima Riksdag
i ämnet aflåtit nådig proposition, hvilken besvarats uti Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 10 nästlidne Maj.

53:o af den 13 April 1870, angående försäljning af indragne kronoinspektorsbostället
i Avesta. (10).

Sedan Kongl. Maj:t den 26 April 1870 anbefallt Kammar-kollegium att om ifrågavarande
boställes försäljning å offentlig auktion föranstalta, och de blifvande auktionsanbuden
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställa, har Kongl. Maj:t, vid
pröfning af sådant anbud den 10 Mars innevarande år, bemyndigat kollegium att
å berörda boställe utfärda köpebref, så snart köpeskillingen blifvit erlagd.

54:o af den 13 April 1870, i fråga om bestämmande i penningar af arrendeafgifterna
för Statens egendomar. (12).

Riksdagens genom förevarande underdåniga skrifvelse anmälda beslut har, sedan
Kammar-kollegium och Stats-kontoret derom afgifvit underdånigt utlåtande, blifvit
af Kong]. Maj:t den 14 Januari innevarande år i nåder gilladt och bemälde kollegier
till underdånig efterrättelse meddeladt.

55:o af den 6 Maj 1870, angående nedsättning utaf porto för svaråtelegram. (30).
I betraktande af hvad Telegrafstyrelsen uti infordradt underdånigt yttrande anfört,
har Kongl. Maj:t, vid föredragning af detta ärende den 20 Januari innevarande
år, förklarat Riksdagens omförmälda framställning icke kunna bifallas.

56:o af den 9 Maj 1870, angående de i Riksstaten uppförda indelta ränteanslag
samt indelta och oindelta spanmålsanslagen. (33).

— 32 —

Sedan Stats-kontoret i ämnet afgifvit infordradt underdånigt förslag samt ej mindre
Armé-förvaltningen och Förvaltningen af Sjöärendena än äfven Kammar-kollegium
blifvit deröfver hörda, har den 5 Oktober 1871 utfärdats nådig kungörelse med
föreskrifter för verkställighet af Kongl. Förordningen den 23 Juli 1869 angående
förändring af grundräntan och kronotionde.

57:o af den 10 Maj 1870, angående befrielse för Skillinge fiskeläges åboer
från erläggande af nu utgående afgäld till Borgmästaren i Kristianstad. (54).
Sedan Kammar-kollegium i anledning häraf i underdånighet afgifvit infordradt
utlåtande, har Kongl. Magt, vid anmälan af detta ärende den 14 sistlidne k ebruari,
funnit godt, innan detsamma till slutligt afgörande förekomme, anbefalla Sin Befallningshafvande
i Kristianstads län att anskaffa och till Kongl. Maj:t insända
karta i tomtskala öfver ifrågavarande lägenheter jemte uppgift å lägenheternas
innehafvares namn och åtkomst äfvensom å skatternas nuvarande fördelning, hvilken
karta och uppgift ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

58:o af den 12 Maj 1870, angående postväsendet. (51).

Innehållet af denna skrifvelse är med undantag af de delar, hvarom nådiga kungörelsen
den 16 December 1870 handlar, fortfarande beroende på nådig pröfning,
i sammanhang med frågan om utfärdande af en allmän poststadga.

Stockholm den 28 December 1871.

Henne Loven.

7:o Ii»ngl. Ecclesiastik-departementet.

59:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående
åtgärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60).

Sedan, till följd af nådig befallning, Öfverståthållare-embetet den 31 Mars 1863
till Kongl. Maj:t inkommit med ej mindre samtliga territorialförsamlingarnes underdåniga
yttranden, än ock eget utlåtande rörande det af serskilt förordnade kommitterade
afgifna förnyade yttrande i ämnet; så har Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning
den 1 December 1865 uti vissa delar af ifrågavarande ärende meddelat
nådigt beslut, samt uti andra delar uppdragit åt Hof- samt Stockholms stads Consistorium
att infordra de större församlingarnes yttranden och i nåder anbefallt
bemälda Consistoriel'' att afgifva underdånig berättelse om de åtgärder, som i ärendet
vidtagas, äfvensom inkomma med underdånig hemställan i afseende å sådana
frågor, som kunna böra utgöra föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; och har
sådant yttrande ännu icke från Stockholms stads Consistorium inkommit.

60:o af den 12 Juli 1851, angående afskaffande af handeln med apoteksprivilegier
(94).

Vid

Vid underdånig föredragning den 22 December 1851 remitterades ärendet till Sundhets-kollegium,
som den 25 Januari 1853 deröfver

Sedan Apotekare-societetens Direktion den 30 April 18(13 inkommit med underdånig
framställning i ämnet och Sundhets-kollegium den 29 påföljande December
deröfver sig yttrat, har genom nådig remiss samma dag hemälda Direktion blifvit
hörd i anledning af Sundhets-kollegii sistnämnda utlåtande och med yttrande den
i5 November 1864 inkommit; hvarefter Kong]. Maj:t, som funnit Direktionens underdåniga
förslag i dess dåvarande skick icke kunna bifallas, den 12 November
1869 beslutat låta lemna Direktionen tillfälle att, efter förnyad behörig behandling
af detta ärende, till Kong! Magt inkomma med ytterligare framställning i ämnet,
till följd hvaraf Direktionen den 20 September 1870 inkommit med nytt försko- 1
ämnet, hvaröfver Kong], Maj:t samma dag infordrat Sundhets-kollegii underdåniga
utlåtande, hvilket den 1 Juli 1871 inkommit.

61:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kong], och Hvitfeldska
Stipendiigodsens tillstånd och förvaltning m. m. (77).

Vid ärendets föredragning den 9 sistlidne December, har Kougl. Maj:t, med förklarande,
att stipendiihemmanens ifrågasatta upplåtande till åboerne under eganderätt
icke kunde bifallas, tillika förordnat, att åborätt till dylikt hemman må under
vissa vilkor kunna öfverlatas pa annan än medlem af gamla åbostammen samt
tagas i inåt för åbos gäld; äfvensom öfverlemnat frågan om förändrade föreskrifter
för stipendii-inrättningens förvaltning till stipendii-kuratorernes förnyade behandling.
62:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande.
(262).

Sedan en i nåder förordnad Komité inkommit med förslag till Lag angående sundhetsförhållandenas
ordnande och Sundhets-kollegium deröfver sig yttrat, fann Ivongl.
Maj:t, vid underdånig föredragning den 30 Januari 1860, med pröfningen af bemälda
Komités förslag i ämnet böra tillsvidare anstå; och har Revisions-sekreteraren
Alb. Lindhagen, som, enligt Kong!. Maj:ts uppdrag, besökt åtskilliga städer
dels inom, dels utom Sverige, i ändamål, bland annat, att i detta ämne inhemta
tillgängliga upplysningar, utarbetat förslag till författning angående allmänna helsovården
i riket, hvilket förslag den 31 December 1870 inkommit.

63:o af den 28 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecclesiastik
Boställsordning (17).

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefallt Kammar-kollegium att utarbeta
och till Kong]. Maj:t inkomma med förslag till Förordning i den syftning Rikets
Ständers ofvanberörda underdåniga skrifvelse angifver samt bemälda Kollegium
den 24 Maj 1865 sådant förslag afgifvit; så har Kongl. Maj:t den 9 påföljande
Juni i nåder förordnat, att samtliga Domkapitel i riket skulle, efter det vederbörande
presterskap kontraktsvis blifvit bonit, med dess och egna underdåniga utBil.
till Just. Ombudsmannens Ernbets-Berättelse till 1872 års Riksdag. 5

låtanden i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma; hvarefter och sedan omförmälda från
Domkapitlen infordrade yttranden inkommit och Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande,
till följd af nådig befallning, jemväl i ämnet sig yttrat, Kammar-kollegium
den 16 Juli 1867 afgifvit anbefaldt förnyadt utlåtande i frågan.

64:o af den 26 Mars 1863, angående tillägg i Kongl. Förordningen den 13
Juli 1853 om fattigvården i riket. (64).

Afgjord i sammanhang med N;o 15 (so nedan).

65:o af den 11 April 1863, angående utredning, om och på hvilka vilkor
åboerne å de Wisingsö skolegodshemman, som äro af krononatur, må kunna
förvärfva eganderätt till dessa hemman. (77).

Sedan ifrågavarande utredning skett, har Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning
den 9 sistlidne December, förklarat Domkapitlet i Wexiö ega att, derest åbo å
skolegodshemman af krononatur framställer anbud å skatteköp deraf, som befinnes
för Wisingsöfonden och dess ändamål fördelaktigt, derom hos Kongl. Maj:t göra
anmälan.

66:o af den 16 Maj 1863, angående ändring, i afseende på anställande af
Medicine Kandidat- och Licentiat-examen, af 1861 års stadgar för Karolinska
Medico-Kirurgiska Institutet. (88).

Kongl. Maj:t har den 31 September 1863 anbefallt Kanslers-embetet vid Upsala
Universitet att, efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket den 4 April 1865 till Kongl. Maj:t inkommit.

67:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. Prebendepastoraten
(72).

Sedan Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet
vid rikets Universitet, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, med
underdånigt utlåtande den 23 Juli 1868 inkommit, har Kongl. Maj:t öfver denna
fråga inhemtat allmänna kyrkomötets yttrande, hvilket den 24 påföljande September
afgifvits.

68:o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid
Prestval, äfvensom vid tillsättande af Folkskolelärare, Organister, Klockare
och annan Kyrkobetjening. (86).

Kongl. Maj:t har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtliga Domkapitels, äfvensom
Hot- och Stockholms stads Konsistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock till
Kongl. Maj:t inkommit; och har detta ärende blifvit den 5 Januari 1869 öfverlemnadt
till behandling af den för revision af Kyrkolagen förordnade Komité.

69:o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om fattigvården
i riket den 13 Juli 1853. (117).

Afgjord i sammanhang med N:o 15 (se nedan).

— 35

70:o af den 24 April 1867, angående upphäfvande af stadgandet om hembjudande
af till skatte försålda hospitalshemman, då de försäljas utom
börd. (30).

Kong!. Maj:t har den 10 Maj 1867 häröfver i nåder infordrat Serafimer-OrdensGillets
underdåniga utlåtande, hvilket den 11 Maj 1869 till Kongl. Maj:t inkommit;
hvarefter Kongl. Maj:t den 25 påföljande November i ämnet infordrat Kammar-kollegii
underdåniga utlåtande, som till Kong], Maj:t inkommit den 25 Oktober
1870.

71 :o af den 14 Maj 1867, angående ändring i gällande stadganden om prestoch
pastoralexamina, samt om andra vilkor för presterlig befordran. (91).
Sedan denna underdåniga skrifvelse, jemte från vederbörande infordrade utlåtanden
i ämnet, blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecclesiastik-departementet
öfverlemnade, har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inhemtat underdånigt
utlåtande från allmänna kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande
Oktober inkommit; och har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta
ärende till behandling af den för revision af Kyrkolagen förordnade Komité.

72:o af den 7 Maj 1869, angående Theater-censurens upphörande. (50).
Kong!. Maj:t har vid underdånig föredragning den 21 Oktober 1869 i nåder anbefallt
Öfverståthållare-embetet och Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande att
häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.

73:o af den 13 Maj 1869, om revision af Kongl. Förordningen om fattigvården
och Stadgan rörande försvarslöse m. m. (69).

Sedan ärendet i hvad angår Stadgan rörande försvarslöse in. m. blifvit den 20
Mars 1871 öfverlemnadt till Justitie-departementets behandling, har Kongl. Maj:t
den 9 Juni samma år låtit utfärda nådig Förordning angående fattigvården.

74:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna
i de provinser, som fordom tillhört Danska monarkien, utgående afgifter. (53).
Den 17 Juni 1870 har Kongl. Maj:t i nåder anbefallt Kammar-kollegium, att, efter
vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

75:o af den 13 Maj 1870, angående revision af Stadgan för rikets elementarläroverk.
(64).

* Kongl. Maj:t har den 21 Oktober 1870 i nåder förordnat en Komité, som har att
verkställa revision af nämnda Stadga och de serskilda tid efter annan meddelade
föreskrifter rörande denna Stadgas tillämpning.

%,,

Tabell, utvisande, hvarest åtgärderna i anledning åt'' de vid lagtima Riksdagen
år 1871 aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till Kamrarnes
protokoll för samma riksdag införda skrifvelse!- finnas upptagna
i Stats-departementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare

		talet	nummern i	förenäimida	förteckningar.)
1	1	23		7	45	19	67	84
2	2 ■	24		11	46	24	68	14
3	*)	25		49	47	35	69	15,22,25, 40
4	*)	26		32	48	59	70	41
5		27		50	49	82	71	83
6	72	28		51	50	20, 27, 61	72	74
7	47	29		9	51	10	73	85
8	48	30		52	52	60	74	42
9	*)	31		53	53	36	75	73
10	*)	32	17, 46.	54	54	37	76	67
11	*)	33		80	55	79	77	86
12	*)	34		18	56		78	71
13	*)	35		55	57	62	79	68
14	*)	36		56	58	63	80	69
15	28	37		23	59	38	81	70
16	3	38		81	60	64	82	43
17	4	39		57	61	65	83	44
18	29	40		33	62	39	84	75
19	5	41		34	63	21, 26	85	76
20	6	42		58	64	66	86	45
21	30	43		8	65	12	87	77
22	31	44		16	66	13	88	78

•) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksbanken,

Till

Riksdagen.

B e r it 11 e 1 s e

Kommittera''!** lör Tryckfrihetens vård
år 1812.

Sedan sistförflutna lagtima Riksdags början bär något ärende icke
blifvit till Kommitterades handläggning anmäldt; hvilket Kommitterade
härmed skolat hos Riksdagen tillkännagifva.

Stockholm den 15 Januari 1872.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND.
JOHAN ER. RYDQVtST.
CARL J. SCHÖNING.

J. J. NORDSTRÖM.

J. ARRHENIUS.
FRITH. GRAFSTRÖM.

O. R. Themptander.