JUSTITIE-OMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1867:Jo)

JUSTITIE-OMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksdagen år 1867;

iiUika med Mterättelne från Trt/ekfrihettt-Mommitlén.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. WESTRKM, 1867.

INNEHÅLL.

Inledning ....................''.....

Redovisning för åtal, anstå Ida emot

1) Justitiarien i Waxholm, för underlåten redovisning 3f burskaps- eller horgare-afgifter

samt saköresmedel, tillkommande Waxholms stad . . • • • • • • • •

2) Öfverståthållare-Embetel för Polisärender, för långsamhet i uppgifna ärendens be handling

(forts, från 1865 års Berättelse) ...•••••••''••

3) Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs län, för oriktigt verkställande af straff

4) Rådstufvurätten i Lindesberg, för oriktig behandling af ett mål rörande förment

utspridande af falskt mynt (forts, från 1865 års Berättelse) ■ • • • ’ 2

5) Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, för oriktigt verkställande af straff

6) Domhafvanden i Vestra och Östra Hisings härad, för det han öfver inlemnandet

af utdrag ur förmyndare-räkningar expedierat domboksutdrag och, utan derom
framstäld begäran, låtit dem tillställas förmyndarena (forts, från 1865 års Berättelse)

7) Landshöfdinge-Embetet i Örebro län, ifråga om lösen för resolution rörande utflytt ningshjelp

vid laga skifte.........'' . ''

8) En Länsman, för obehörig kungörelses utfärdande, och en vice Pastor, for underlå tenhet

att föra protokoll vid kyrkostämma .....-••••••

9) En tillförordnad Domhafvande i Norra Asbo härad, för oriktigt domslut i fråga om

ansvar för underlåtenhet att lagfara fastighetsköp • • • • • • • • • ;

10) Rådstufvudrätten i Malmö, för oriktigt beslut i fråga om förvandling al böter i

tullmål, der beslagarena efterskänkt sin bötes-ande) .... . • - • • •

11) En tillförordnad Exsekutions-förrättare i Gefle, för oriktigt verkstäld utmätning .

12) En tillförordnad Domhafvande i Wesslands och Elfkarleby tingslag, för underlå tenhet

att i rätt tid aflemna dombok till ständige Domhafvanden.....

13) Rådstufvurätten i Luleå, för två oriktiga domslut •■••••••• •

14) En tillförordnad Domhafvande i Gottlands norra härad, för olagligt beslut om en

persons inmanande i häkte m. ............• • •. • •

15) En tillförordnad Domhafvande i Rättviks och Ohre tingslag, för oriktigt domslut.

16) Domhafvanden i Binnebergs tingslag af Wadsbo härad, för det han inför Härads rätten

föredragit en förmyndares, i följd af föreläggande, ingifna förmyndareräkning
och deröfver utfärdat domboks-utdrag . . • • ■ • • • • •

17) Vice Pastorn i en församling inom Göteborgs stift, lör vägran att uppläsa Ofver befälhafvarens

för en Skarpskytteförening kungörelse angående vapenöfmngar a
eu söndagseftermiddag (forts, från 1865 års Berättelse) . , , • •

Ig) Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län, för dröjsmål med ett besvärsmål
afgörande å Landskontoret......... • • • • • • •

19) Domhafvanden i Fjäre härad, för två oriktiga beslut rörande böters förvandling .

20) En tillförordnad Domhafvande i Bjäre härad, för vårslöshet vid domare-embetets

21) Rådstufvurätten i Mariestad, för nnderlåterhet att lörvandla böter, ådomda i sam mang

med fängelsestraff..............,.....

22) En Notarie vid Stockholms Rådstufvurätt, för det han, då flere personer i en gemensam

skrift bevakat testamente, uppsatt, utfärdat och uppburit lösen för protokollsutdrag
serskild! för hvar och en af de bevakande ...... . • ■

23) En Länsman, för försumlighet i fullgörandet af erhållet förordnande att föra en lifstids fånges

talan uti en rättegång.................

Std.

15.

42.

43.

45.

47.

48.

49.

51.

53.

Angående erhållet svar på underdånig hemställan rörande en omorganisation inom

Ofverståthållare-Embetets kansli................ 64_

Underdånig hemställan angående omarbetning af Instruktionen för Öfver-Ståthållaren m. m. 65.
Angående Lagskipningens tillstånd:....................

a) nya Strafflagen.................

b) Konkurslagen............... g4_

» Fängelseväsendet.................... 95

» Lagstiftningen:...... 392.

a) om beskaffenheten al den fråga, som i tryckfrihetsmål skall af dom stolen

till Juryn framställas.....*..........393,

b) utslag efter anslag..................

c) Embets- och tjenstemäns skyldighet att ersätta skada, vållad genom em betslel,

äfven sedan tiden för ansvarslalan för felet är försuten.....105.

Stads- och Häradarkifven samt om förflyttning af äldre domböcker och handlingar
till hufvudstaden................

Sammandrag af Revisions-Sekreterarnes arbets-redogörelser för år 1865 ..... ’’

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regerings-Formen

föreskrifven, al Kong!. Maj:t meddelad.............108.

Om förvandling af böter för underlåtenhet att aflemna dels flyttningsbetyg till pastor,

dels uppgift till mantalsskrifning...............

Arets embetsresa ..........................

De från Stats-departementen inkomna uppgifter, som äro intagna bland Rilagorna . . 116.

BILAGOR:

Uppgifter från Kongh Stats-departementen på Rikets Ständers under riksdagen år 1865
och 1866 aflåtna underdåninga skrifvelser och de i anledning deraf hos Kong!.

Maj:t vidtagna åtgärder................... j.

De i föregående uppgifter förekommande ännu oafgjorda ärenden ....... 25.

Förteckning a Rikets Ständers, till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser, hvilka
i Justitie-Ombudsmannens föregående Embetsberättelser finnas upptagna såsom i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, äfvensom uppgift åt de åtgärder, som vid

desamma ägt rum ....................27.

Tabell öfver förstberörda uppgifter....................

Det Irländska eller Croftonska straffsystemet.

Protokoll i Kongl. Maj:ts Högsta Domstol den 2 Maj 1866, innefattande prejudikat i
tryckfrihetsmål.

Tryckfel och Ni Helst1 r

Sid.	47	raden	17	uppifrån	står:	Hofrättens	läs:	Hofrätten
))	76	»	4	nedifrån	»)	Mariefred	})	Mariestad
»	80	))	2	»	»	förtroendet	V	förtroende
»	91	»	3	uppifrån	»	vore		vare
»	95	»	12	»	»	en eller	»	en eller annan
»	98	»	17	nedifrån	X)	uppstått	»	uppstått och
»	109	))	1	uppifrån	»	1865	))	1864
»	—	»	18	»	»	utan i våda	»	utan våda
					/. Bilagorna:
I. »	12		4	nedifrån	»	förslagslånefonden	»	förlagslånefonden
»	14	»	20	uppifrån	))	Juni		Juli
))	—	»	1	nedifrån	»	Juni	»	Juli
>i	25	»	12	»	))	uteslutande	))	utarbetande
II. »	32	>)	7	uppifrån	»	reglemente	»	rese-reglemente
»	32	»	3	nedifrån	»	November	»	November 1866
III. »	11	»	1	»	»	var	))	ur
»	17	»	7	uppifrån	»	vidare	J)	vida
)>	))	))	6	nedifrån	))	men återvände	))	återvände
»	18	»)	11	))	»	ögonblick	»	öfverblick

Dessutom förekomran några bokstafsfel och oriktigheter i kommatering, hvilka dock icke
böra vålla otydlighet.

Till Riksdagen,

Jemlikt 14 § af gällande instruktion, åligger det Justitieombudsmannen
att till hvarje riksdag afgifva en embetsberättelse, och i den, som härmed
vördsamast öfverlemnas, har jag, enligt vedertagen ordning, i första rummet
att redogöra för de åtal, som, anstälda mot embets- och tjensteman för fel
eller försummelse i utöfning af embete eller tjenst, blifvit slutligen afgjorda
eller åtminstone af en domstol pröfvade efter den tid, senast afgifna embetsberättelse
omfattade. , ''

Just.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1867 års Riksdag.

Uppå klagan af Handlanden J. Wirström, Garfvaren E. Holmström
m- fl. Waxholms stads innevånare, att Justitiarie!! i nämnda stad skulle
hafva, utan att han kunnat förmås att visa laglig rätt dertill, underlåtit
redovisa de staden Waxholm tillkommande burskaps- eller borgareafgifter
och saköresmedel samt dessa medel för egen räkning behållit, hade Justitieombudsmannen
i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt
den 22 Juni 1861 förordnat, att berörda angifvelse skulle i sammanhang med
det åtal för andra tjenstefel, som, enligt hvad kändt vore, på Justitiekanslersembetets
befallning redan blifvit anhängiggjordt, bringas under Kongl. Hofrättens
pröfning. Sedan detta vidlyftiga mål varit af Kongl. Hofrätten eu
(gång afgjordt, men blifvit af Kongl. Maj:t dit återförvisadt, har Kongl. Hofrätten
den 19 Juni 1866 meddelat utslag och, beträffande den talan Justitie-Ombudsmannen
sålunda låtit utföra, yttrat, att då, efter hvad Konungens
Befallningshafvande i Stockholms län upplyst, under den tid,
för hvilken Waxholms städs räkenskaper varit för Konungens Befallningshafvande
tillgängliga, det förhållande ägt rum, att Justitiarie!! fått för egen
räkning uppbära såväl stadens andel i sakören som burskaps- och borgareafgifter,
och, enligt Magistratens i Waxholm protokoll den 21 Maj 1781,
borgerskapet i staden, med förnyande af ett tillförene fattadt beslut om
viss årlig afgift af arbetskarlar, förordnat, att denna afgift jemte stadens andel
i sakören och borgare-inskrifningsafgifter skulle såsom hjelp till skrif- och
resekostnader i embetsärende!! tillfalla Justitiarie^ Kong!. Hofrätten ansåge
Justitiarie!! i denna del af målet icke kunna till ansvar fällas.

1 min till sistförflutna riksdag afgifna embetsberättelse (sid. 53 och
följande) redogjordes för ett åtal, anstäldt emot Ofverståthållare-embetet
för Polisärenden i fråga om långsamhet i uppgifna ärendens handläggning
m. in. Målet var då afgjordt i Kongl. Svea Hofrätt och af mig, på anförda
skäl, fullföljdt genom underdåniga besvär hos Kong]. Maj;t. Under deu
14 Februari 1866 har Kongl. Maj:t i detta mål meddelat nådigt utslag
och funnit skäl ej vara anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens
öfverklagade utslag.

Vid granskning af de till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen från Skaraborgs
länsfängelse inkomna fångförteckningar för åren 1861 och 1862 hade
blifvit anmärkt:

att Lars Larsson från Hulegården, hvilken genom Kongl. Maj:ts nådiga
utslag den 13 Juli 1859 blifvit för dråp med mera dömd att mista lifvet,

men af nåd förskonats från dödsstraffet och tillåtits umgälla sitt brott med,
bland annat, två års fängelse i cell, samt den 24 nästpåföljande Augusti
börjat detta fängelsestraff, är vorden först den 13 Augusti 1861 »med Konungens
Befallningshafvandes beslut frigifven», ehuru Lars Larsson, enligt
4 § i Kongl, Förordningen den 21 December 1857 angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum, ägt att, då Kongl. Maj:t ej annorlunda
förordnat, åtnjuta sådant afdrag i strafftiden, som 2 mom. i 2 § af
samma Kongl Förordning stadgade, och således bort den 17 Mars 1861,
eller fyra månader tjugusju dagar förr, än som skett, från denna bestraffning
lösgifVas *);

att Svante Larsson från Norrtelje, dömd till ett år och sex månaders
straffarbete samt insatt på bestraffningen den 22 December 1859, utlemnades
den 24 Januari 1861 »med Konungens Befallningshafvandes beslut» till en
hemmansägare, som gifvit Larsson laga försvar, ehuru denne sistnämnde
ej förr, än den 1 Alars 1861, bort från straffarbetet frigifvas; hvadan han
undergått dylikt arbete en månad och åtta dagar kortare tid, än vederbort;

att Johannes Andersson Hagan från Ostorp, hvilken varit dömd att straffas
med ett år och sex månaders straffarbete, börjat detta arbete den 23
Januari 1860 och redan den 25 Februari 1861 »med Konungens Befallningshafvandes
beslut» frigifvits, ehuru Hagan rätteligen ej kunnat sluta straffarbetet
förr, än den 2 nästpåföljande April, och således undergått dylikt
arbete under en månad och fem dagar kortare tid, än tillbörligt varit;

att Pigan Anna Katarina Andersdotter från Smedtofta, dömd till två
års arbete å tukthus, den 25 September 1859 börjat tukthus-arbetet, men
derifrån icke frigifvits förr, än den 8 September 1861, ehuru detta arbete,
med iakttagande af behörigt tids-afdrag, bort sluta den 18 nästförutgångne
April, hvadan hennes bestraffning med fyra månader tjugunio dagar öfverskjutit
strafftiden, rätt beräknad;

att Lars Nilsson från llärjevad, dömd till två års straffarbete, är vorden
på denna bestraffning insatt den 30 November 1860 och redan den 9 Alars
1862 derifrån frigifven, ehuru, jemlikt ofvan åberopade Kongl. Förordning
och Kongl. Cirkuläret den 30 Augusti 1859, bestraffningen, med iakttagande
af fem månader och sju dagars afdrag från strafftiden, ej bort afslutas förr,
än den 23 Juni 1862;

*) Den åsigt, som föranledde nämnda anmärkning, men som långt före detta aktionsmåls afgörande är vorden
frånträdd, grundade sig derpå, att då 4 § i 1857 års Kongl. Förordning hänvisar till 2 § 2 mom. i samma
Kongl. Förordning; men sistnämnda § icke befinnes sönderdelad i moment, utan hvart och ett utmärkes genom nytt
stycke, i Svensk Författningssamling — hvilket åter icke iakttages i de vanliga lagboksupplagorna — andra
punkten i 2 § blifvit tagen för andra mom. Detta misstag synes mig visa nödvändigheten deraf, att i lagparagrafer,
som innefatta serskilda moment, dessa utmärkas på ett sådant sätt, att skillnaden emellan momenten icke
utplånas genom paragrafernas skrifning eller tryckning i ett sammanhang.

att Johan Elak Bengtson från Jähla, dömd till två års straffarbete, börjat
denna bestraffning den 1 September 1860 och således bort, med iakttagande
af nyssnämnda afdrag å strafftiden, sluta bestraffningen den 25 Mars
1862, men det oaktadt frigifvits redan den 8 nästförutgångna Februari, eu
månad och sjutton dagar för tidigt;

att Daniel Svensson från Rud, som blifvit dömd till straffarbete under
ett år och sex månader, är vorden å bestraffningen insatt den 13 December
1860 samt derifrån frigifven redan den 16 Januari 1862, ehuru, efter behörigt
afdrag å strafftiden med tre månader tjuguen dagar, samma bestraffning
bort hafva slutat den 20 Februari sistnämnda år, eller en månad och
sju dagar senare; samt

att Anders Jonsson från Klefva, hvilken den 25 Februari 1861 börjat
undergå ett år och fyra månaders straffarbete, och

Pigan Maria Kristina Johansdotter från Wing, som den 25 Juni 1861
intagits å länsfängelset för undergående af ett år och två månaders straffarbete,
blifvit qvarhållna till straffarbetets fortsättande längre tid, än enligt
gällande föreskrifter vederbort, nemligen Anders Jonsson, som skolat sluta
bestraffningen den 18 Mars 1862, men först den 16 påföljande April lösgifvits,
i tjugunio dagar, och Maria Kristina Johansdotter, som bort sluta straffet
den 1 Juni 1862, men ej förr än den 7 i samma månad frigifvits, i sex dagar.

Efter meddelande af dessa anmärkningar hafva dels från Landshöfdinge-Embetet,
dels ock från Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs
län till mig inkommit förklaringar, i Indika blifvit anfördt: att några sådana
beslut, som beträffande Svante Larsson och Johannes Andersson Hagan i
fånglistan vore antecknade, icke någonsin blifvit af Konungens Befallningshafvande
meddelade; att anteckningen om Svante Larsson ej kunde afse
annat, än att dåvarande Fängelsedirektören, på förfrågan om den häktades
behandling såsom försvarslös vid straffarbetstidens slut, möjligen erhållit
muntligt besked, att denne då, men ingalunda dessförinnan, finge utan föregånget
kansliförhör till försvarsgifvaren utlemnas, likasom anteckningen
rörande Hagan ej heller afsåge något annat, än att, såsom i fråga om
andra straff-fångar någon gång händt, Fängelsedirektören möjligen, på framstäld
förfrågan, huruvida Hagan borde, efter strafftidens slut, såsom försvarslös
behandlas, erhållit muntligt svar, att i detta hänseende hinder för
hans frigifvande icke mötte; att, då Fängelsedirektören, som haft befallning
att i enlighet med utslagen verkställa straffen, sedermera låtit Svante Larsson
och Hagan, med betyg om utståndna straff, afgå från häktet, innan
strafftiden tilländalupit, detta vore ett fel, hvilket, härledande sig från bristande
uppmärksamhet vid strafftidernas beräknande, borde Fängelsedirektören
enskildt tillräknas, helst detsamma svårligen kunnat af kontrollerande

myndighet förekommas; att Anna Katarina Andersdotter, såsom en af
Fängelsedirektören undertecknad, vid förklaringen fogad skrift innehölle, i
följd af förbiseende vid utslagets Verkställande, kommit att undergå, i stället
för tukthus-arbete, enkelt fängelse med arbete och sålunda icke fått tillgodonjuta
den i 4 § af Kongl. Förordningen den 21 December 1857 stadgade
afkortning i Strafftiden för dem, hvilka i cell underginge tukthus-arbete; att
Lars Nilsson, Johan Erik Bengtson och Daniel Svensson, af hvilka dock
den förstnämnde frigifvits den 9 Maj och ej, såsom anmärkt vore, den 9
.Mars 1862, alla, i följd af Fängelsedirektörens vårdslöshet och försummelse,
blifvit tidigare lösgifne, än ,vederbort, oansedt Fängelsedirektören erhållit,
i fråga om Lars Nilsson muntlig, men eljest skriftlig befallning att från
straffarbetstiden för hvar och en af dem afkorta till antalet bestämda månader
och dagar, till stöd för hvilken uppgift åberopats dels ett af Fängelsedirektören
utfärdadt, vid förklaringen bilagdt intyg af innehåll, att han under
loppet af åren 1859 och 1860, vid hvarje serskild straff-fånges intagande
till undergående af ådömdt straff, erhållit muntligt eller skriftligt uppdrag
att, i enlighet med berörda Kongl. Förordning, verkställa domstolarnes
utslag, med iakttagande af föreskrifven afkortning i strafftiden, samt att
Fängelsedirektören således jemväl blifvit förständigad att, i afseende å det
Lars Nilsson ådömda straffarbete i två år, tillgodoräkna honom afdrag med
fem månader och sju dagar, dels ock de utslag, på grund af hvilka Johan
Erik Bengtson och Daniel Svensson till straff befordrats, å hvilka utslag
verkställighetsordres funnes af Landssekreteraren tecknade, nemligen å det
ena, den 4 Augusti 1860, af innehåll, att fem månader och sju dagar skulle
afdragas från det Johan Erik Bengtson ådömda två års straffarbete, och
å det andra, den 5 December samma år, att tre månader och tjuguen
dagar borde afkortas från den Daniel Svensson ålagda strafftid; att Maria
Kristina Johansdotter, hvilken bort afgå från henne ådömdt straffarbete
den 1 Juni 1862, men enligt anteckning i fånglistan slutat straffarbetet
den 7 i samma månad, varit, enligt hvad af de vid förklaringen bilagda
betyg kunde inhemtas, såväl före som efter nämnda dagar sängliggande sjuk,
så att hon ej kunnat utan våda för helsan från häktet afföras före den 30
Juni, då hon såsom försvarslös blifvit forslad till Wenersborg och till vidare
behandling af dervarande Länsstyrelse öfverlemnad, hvadan anteckningen
i fånglistan om tiden, då hennes straffarbete slutat, kunde sägas
vara utan betydelse, helst hon, såsom sjuk, icke kunnat underkastas den
strängare behandling, hon i egenskap af straff-fånge bort undergå, samt i
följd af sjukdomen måst i häktet qvarstadna jemväl efter den tid, då,
enligt samma anteckning, hennes straff upphört; samt att Anders Jonsson
— hvilken blifvit dömd, för det han, bland annat, hämnats å sin vederpart,

att straffas med ett års arbete å fästning och att bota femtio riksdaler
eller, om han ej förmådde böterna gälda, arbeta fyra månader derutöfver,
först varit intagen till undergående af ett års straffarbete, hvilket börjats
den 25 Februari 1861 och, med tillämpadt afdrag af två månader och sju
dagar, slutats den 18 December samma år, hvarefter Anders Jonsson för
böterne undergått fyra månaders fängelse med arbete, utan afdrag, hvilket
arbete således bort sluta den 18 April 1862, så att Anders Jonsson följaktligen
frigifvits två dagar tidigare, än vederbort, enligt berörda strafftillämpning,
hvilken förmentes vara riktig.

I de skrifvelse!- till Advokatfiskals-embetet i Kong!. Göta Hofrätt,
genom livilka åtal emot Konungens Befallningshafvande förordnades, yttrade
jag, bland annat, att den uti förklaringarne rörande Svante Larsson, Hagan
och Anna Katarina Andersdotter uttryckta åsigt, att Fängelsedirektören
skulle ensam vara ansvarig för behörig verkställighet af de bestraffningar,
som i länsfängelset ägde ram, saknade stöd af lag, enär Kongl. Instruktionen
för Landshöfdingarne i Rikets län samt de vid Länsstyrelserna anstälde
tjensteman af den 10 November 1855 föreskrefve, i 14 §, att det ålåge
Konungens Befallningshafvande vaka deröfver, att utslag i brottmål, sedan
de vunnit laga kraft, blefve till verkställighet befordrade, samt, i 30
§ och 58 § 2 mom. af samma Instruktion, att Konungens Befallningshafvande
borde hafva inseende öfver länsfängelset, och Landssekreteraren, närmast
Landshöfdingen, handhafva tillsynen å de i länsfängelset förvarade fångars
vård och behandling samt tillse Fångförteckningars upprättande och insändande
i föreskrifven ordning; att berörda inseende och tillsyn försummats,
då Fängelsedirektören tillåtits att, utan kontroll, beräkna strafftiderna och
ur straff-fängelset frigifva fångar, innan desse förut blifvit till förhör inför
Konungens Befallningshafvande instälde, samt då eu fånge under två års
tid fatt undergå ett annat straff, än det ådömda; att anmärkningsvärd vore
den olikhet, som förefunnes emellan fångförteckningarne och nyssanförda
förklaringar, enär uti de förra vore antecknadt, dels att det varit »med
Konungens Befallningshafvandes beslut» som de Svante Larsson och Iiagan
ålagda bestraffningar blifvit på det sätt och på de dagar afslutade, som
ofvan förmäldes, dels ock att Anna Katarina Andersdotter, enligt fånglistan
för Januari månad år 1861, varit intagen till» två års arbete å tukthus»
samt, enligt hvad de påföljande månadernas listor till och med den för
September , månad utvisade, aftjenat straffarbetet, men uti förklaringarne
väsentligen olika uppgifter härutinnan förekomme, hvadan, då samtliga berörda
anteckningars riktighet blifvit i fångförteckningarne med Landssekreterarens
underskrift bekräftad, nu anmärkta förhållandet läge honom serskildt
till last; att hvarken förut omnämnda, af Fängelsedirektören utfärdade

intyg, äfven om det knnde anses innefatta vitsord derom, att afdraget å
den Lars Nilsson ådömda bestraffning blifvit af Landssekreteraren uträknadt
och bestämdt till fem månader och sju dagar, ej heller de verkställighetsordres,
hvilka blifvit af Landssekreteraren tecknade å utslagen angående
Johan Erik Bengtson och Daniel Svensson, vore af beskaffenhet, att Konungens
Befallningshafvande derigenom befriades från ansvarighet för de vid verkställigheten
begångna fel, då i betraktande toges, att muntliga ordres ej
vore tillräckliga till ledning vid verkställighet af en bestraffning, som skulle
fortgå aderton och tre fjerdedels månaders tid, att, då verkställighetsföreskrifterna
upptaga blott, huru många månader och dagar, som borde från
hvarje bestraffning afgå, men icke dagen, då bestraffningen skulle börjas
eller slutas, möjligheten för missräkning härutinnan ej blifvit undanröjd,
såsom erfarenheten jemväl vitsordat, samt att det dessutom ålegat Konungens
Befallningshafvande att hafva tillsyn deröfver, att de meddelade föreskrifterna
efterlefdes, helst Fängelsedirektören ingalunda, i fråga om verkställigheten
af bestraffningar, vore att anse såsom någon sjelfständig, på eget
ansvar handlande tjensteman, utan hela ansvaret i fråga om straffs verkställande
livilade i första rummet på Konungens Befallningshafvande, hvars
bud och befallningar Fängelsedirektören i detta afseende hade att ställa
sig till efterrättelse; att, om ock, efter hvad ådagalagdt blifvit rörande
Maria Kristina Johansdotters helsotillstånd vid den tid, då det henne
ådömda straffarbete tilländagått, antagas kunde, att den oriktiga beräkningen
af strafftiden icke medfört ökadt lidande för henne eller kostnad för det
allmänna, förhållandet med henne dock lemnade ett ytterligare bidrag till
de förut talrika bevisen om den synnerliga vårdslöshet, hvarmed, vid ifrågavarande
tid, bestyret med straffens verkställande och med fånglistornas upprättande
blifvit vid länsfängelset handhafdt, äfvensom huru föga de derstädes
förda fånglistor undergått granskning, innau de blifvit af Landssekreteraren
bestyrkta; att, hvad anginge Anders Jonsson, 18 kap. 7 § Missgerningsbalken,
sådant detta lagrum lydde i Kong]. Förordningen den 20 Januari
1779, bestämde ansvaret för den af Anders Jonsson begångna förbrytelse,
vid den tid densamma föröfvades, till ett års fängelse å fästning med eller
utan arbete, efter omständigheterna, och böter, ett hundra daler, med stadgande
derjemte att, ,om den brottslige ej orkade bota, han utöfver nämnda
tid skulle »arbeta» i fyra månader, hvilket stadgande således innehölle, för
deruti förutsatt fall, en utsträckning i fästningsstraffet till ytterligare fyra
månader, hvadan detta förvandlingsstraff följaktligen icke kunde hänföras
till sådant fängelse å fästning eller tukthus utan arbete äfvensom enkelt
fängelse med eller utan arbete, som i 5 § af Kongl, Förordningen den 21
December 1857 omförmäldes, och hvaruti, jemlikt 6 § i samma Förordning,

något afdrag ej ägde ruin, utan vore att anse lika med »arbete å tukthus
eller fästning», i livilket slags straff åter, enligt Förordningens 4 §, enahanda
afdrag å tiden, som vid straffarbete, skulle tillämpas; samt att, vid detta
förhållande, Konungens Befallningshafvande bort hafva så tidigt låtit undersöka,
huruvida tillgång till böterna funnits eller icke, att Anders Jonsson
kommit att i ett sammanhang undergå hela straffet, med det afdrag, som
å detsamma i dess helhet, eller å sexton månaders strafftid, följa bort; —
och för hvad i dessa afseenden Konungens Befallningshafvande till last
läge, uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet att emot bemälda myndighet
inför Ivongl. Hofrätten anställa laga åtal.

Under skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten och sedan Advokatfiskalsembetet,
framställande nyssnämnda anmärkningar, begärt, att vederbörande
fångar, som för länge suttit häktade, måtte höras och få sina anspråk på skadestånd
utföra samt förbehållit sig rätt att, då en del fångars bestraffningar ej
blifvit till fullo verkstälda samt Kong]. Maj:t och Kronan således kunde
fa vidkännas serskilda kostnader för bemälda personers förnyade inställande
vid länsfängelset för att deras återstående straff utstå, äfvensom fångarne sjelfve
ej heller undginge att deraf möjligen erfara olägenhet och skada, framdeles
få serskildt utföra talan emot vederbörande angående de ersättningsanspråk,
Indika i följd häraf kunde uppkomma, har uti häröfver afgifna
förklaringar, blifvit än vidare anfördt

af Landssekreteraren, att det i afseende på Lars Larsson åberopade
stadgande uti 2 § 2 inom. af förut omförmälda Kongl. Förordning den
21 December 1857 icke handlade om något afdrag i strafftiden, hvarom
föreskrift funnes meddelad i f inom. af samma §; att 4 § i denna Kongl.
J örordning innehölle, att om Konungen förordnade det någon, i stället
för annat ådömdt straff, borde under viss tid undergå fängelse i cell, i
afseende på sådan fånge skulle gälla hvad i 2 § 2 mom. stadgades, livilket
inom. dock innefattade endast bestämmelse om sättet för fångens behandling
i häktet, hvaremot icke på något ställe i förordningen nämndes, att
dylik fånge skulle njuta afdrag i den strafftid, Konungen bestämt, på
grund hvaraf Landssekreteraren bestridde, att någon felaktighet härutinnan,
såsom anmärkt blifvit, ägt rum *); att, då Landssekreteraren år 1859
tillträdde sin befattning hos Konungens Befallningshafvande, det varit antagen
sed att, när utslag till Fängelsedirektören för verkställighet aflemnades,
endast muntliga ordres derom meddelades, hvadan Landssekreteraren,
i början af sin tjenstetid, enär denna sed då ännu icke visat sig
medföra våda i tillämpningen, ej vidtagit åtgärd för åstadkommande af

ändring

*) Se not. sid. 3.

ändring härutinnan, hvaremot efter omkring ett års förlopp stadgades, att
Direktören ej Unge för framtiden intaga någon till bestraffning, f innan hän
å det till grund för straffet meddelade utslag erhållit skriftliga ordres
rörande verkställigheten; att, af denna anledning, de angående Johannes
Andersson Hagan och Anna Katarina Andersdotter gifna utslag icke blifvit
med någon påskrift om verkställighet försedda, utan hade, ''såsom ett
bilagdt, af Fängelsedirektören utfärdadt intyg skulle visa, muntlig föreskrift
honom meddelats om fångarnes afstraffande, i enlighet med Kongl. Förordningen
den 21 December 1857, men att å utslaget rörande Svante
Larsson fullständig föreskrift funnes tecknad om sättet för strafftidens beräkning;
att, genom att sålunda till Fängelsedirektören, medj föreskrift
om sättet för straffets verkställande, öfverlemna de i afseende å nyssnämnda
personer meddelade utslag, Landssekreteraren ansåge sig hafva fullgjort
föreskriften i 14 § af ofvanåberopade Instruktion den 10 November
1855, helst verkställigheten af de Fängelsedirektören meddelade ordres
tillkomme honom ensam, samt af den kontrollerande myndigheten såsom
sådan ej skäligen kunde begäras mera, än att hon skulle i förefallande mål
till Fängelsedirektören utfärda bestämda ordres och, då det till myndighetens
kunskap komme, att de icke efterlefdes, vidtaga åtgärd till den felaktiges
bestraffande; att de medel, som stode den kontrollerande myndigheten
till buds, vore dels dagliga rapporter från häktet, i hvillca, enligt
formulär, upptoges de förändringar i fångantalet och de förflyttningar från
ett straff till ett annat, som ägt rum, dels muntliga förhör med fångar,
som borde afgå, dels ock slutligen de månadtliga fångförteckningarne; att,
när vid genomseende af dagrapporten en fånge funnes antecknad såsom
frigifven, utslaget angående honom visserligen kunde från häktet infordras,
men att, om vid granskning blefve utrönt, att han undergått större eller
mindre straff än vederbort, sådant då ej stode att hjelpa, enär i ena fallet
hvad han för mycket lidit ej kunde honom besparas och, i det andra, det
svårligen vore med lag förenligt att, utan serskild föreskrift, låta återhemta
en lösgifven fånge för att fortsätta en redan afbruten bestraffning; att den
andra utvägen, eller att med afgående fångar hålla muntligt förhör, väl skulle,
i händelse Fängelsedirektören erhölle föreskrift att alltid, innan fånge frigåfves,
låta honom till förhör inställas, och denna föreskrift noggrant efterlefdes,
kunna leda till målet, men att dylika nästan dagligen återkommande
förhör med hvarje afgående eller från ett till annat straff öfverflyttad
fånge, blefve mera tidsödande, än att det kunde stå väl tillsammans med
behöriga fullgörandet af alla de öfriga skyldigheter, som ålåge Landssekreteraren,
hvadan Fängelsedirektören tillåtits, att med så kalladt afgångsbetyg,
Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 2 •

efter utståndet straff, frigifva alla sådana fångar, livilkas föregående lefnadsförhållanden
icke gåfve anledning att behandla dem såsom försvarslöse;
att, för ett dylikt förfarande, Landssekreteraren hemtat anledning dels af
den öfvertygelse, att fångarnes qvarhållande i häktet under den enligt lag
och gifna föreskrifter bestämda strafftid borde åligga Fängelsedirektören,
på eget ansvar, dels ock af stadgandet i den af mig åberopade 30 § i berörda
Kougl. Instruktion rörande skyldighet för Konungens Befallningshafvande
att anställa de förhör med till länsfängelset afsända häktade personer,
som kunde vara af behofvet påkallade, hvilket stadgande just visade,
att fall funnes, der dylika förhör icke behöfdes, — och beliöflige kunde de
väl, om Fängelsedirektören ägde någon sjelfständig verksamhet, strängt taget,
ej sägas vara vid andra tillfällen, än då serskilda orsaker dertill föranledde —
att, då fångförteckningarne för en föregående månad författningsenligt icke
behöfde från fängelset till granskning aflemnas förr, än fjorton dagar efter
månadens slut, och granskningen derefter lagligen kunde fortgå i ytterligare
femton dagar, innan förteckningarne borde till vederbörlig ort insändas,
uppenbart vore, att fångar kunde af Fängelsedirektören obehörigen frigifvas,
utan att sådant genom granskning af fångförteckningarne förekommes,
likasom ej heller någon kontroll kunde ovilkorligen hindra Fängelsedirektören
att för tidigt lösgifva eller någon tid längre, än vederborde, qvarhålla
en fånge, såvida icke med kontroll skulle förstås öfvertagandet af den speciel,
fångbevakningen, hvadan det ej borde tillräknas Landssekreteraren
såsom fel, att Svante Larsson och Hagan blifvit från de dem ådömda straff
för tidigt lösgifna; att, hvad anginge Anna Katarina Andersdotters behandling
inom häktet på annat, lindrigare sätt, än gällande författning om tukthusarbete
stadgade, tillräckliga skäl saknades att påbörda Landssekreteraren
delaktighet i Fängelsedirektörens felaktiga förfarande dervid, helst då eu
kontroll, åsyftande att, såsom 58 § 2 mom. i nämnda Kongl. Instruktion
innehölle, handhafva tillsynen öfver de i länsfängelset förvarade fångars
vård och behandling, under vanliga förhållanden och då angifvelse om olagligheter
ej skedde, icke kunde behöfva utöfvas annorlunda, än genom tidtals
återkommande visitationer inom häktet och samtal med fångande. i ändamål
att utröna, huru de behandlades, om dem ådömda straff författningsenligt
verkstäldes samt om i fångförteckningen och å den tafla, som funnes
vid celldörren anbragt, straffet blifvit riktigt antecknadt,och då dessutom vid de
af Landssekreteraren äfvensom af Landshöfdingen gjorda besök i häktet ej
kunnat utrönas, att Anna Katarina Andersdotter annorlunda, än enligt lag
och författningar, behandlades; att, i slutet af Maj månad 1861, då April
månads fångförteckning granskades, felet väl bort kunna upptäckas, men att,
äfven om detta skett, Landssekreteraren svårligen kunnat tillåta, att Anna

Katarina Aiidersdotter fatt ur häktet frigifvas, innan hon fullständigt undergått
det lindrigare fängelsestraff, hon, i stället för straffarbete, kommit
att utstå, vid hvilket förhållande hon i allt fall fatt qvarsitta i två år utan
afdrag; att Landssekreteraren, i den öfvertygelse, att Anna Katarina Andersdotter
verkligen underginge tukthusarbete, icke kunnat annat än vitsorda
anteckningen i samtliga fånglistorna till och med den för April månad 1861,
att hon vant till sådant arbete intagen; att, vid granskning af sistsagde månads
lista, det visserligen bort upptäckas, att hon ej blifvit, enligt utslaget,
rätt behandlad, hvarom anmärkning i listan då skolat inflyta, men att sådant
vid granskningen undgått Landssekreterarens uppmärksamhet, hvadan
han underkastade sig det ansvar, Kongk Hofrätten kunde anse böra honom
drabba för det på förbiseende grundade intyg angående Andersdotter, hvilket
funnes meddeladt i de sex följande månadernas fånglistor; att, i fråga om
anteckningarne rörande Svante Larsson och Hagan, Landssekreteraren, med
det i fångförteckningen förekommande uttrycket: »anteckningen är riktig»,
velat intyga, att det straff, fångförteckningen för dem upptoge, öfverensstämde
med de dem rörande utslag, äfvensom att dessa fångar afgått från häktet
å den dag, som i fångförteckningen omförmäldes; att, vid granskning af
fångförteckningarne för Januari, Februari och Maj månader år 1862, de
anmärkta felaktigheterna vid Lars Nilssons, Johan Erik Bengtsons och
Daniel Svenssons bestraffningar blifvit upptäckta, men att, då denna granskning
först kunnat äga rum i slutet af den påföljande månaden för hvardera
af de näst föregående, all rättelse af de begångna felen, sedan fångarne
redan lemnat häktet, varit omöjlig; att den Fängelsedirektör, som kunnat
lösgifva fångar, hvilka det blifvit honom anbefaldt att förvara viss tid, med
afdrag af bestämdt antal månader och dagar, innan nämnda tid tilländagått,
lika väl kunnat åsidosätta befallningen att qvarhålla dem tilldess eu tydligen
utsatt dag inträffat, hvadan Landssekreteraren ingalunda, lika med mig,
ansåge otydligheten uti de af Landssekreteraren meddelade skriftliga befallningar
om Johan Erik Bengtssons och Daniel Svenssons afstraffande
hafva föranledt de dervid begångna felaktigheter, helst, såvidt Landssekreteraren
hade sig bekant, ordres om verkställighet af utslag i brottmål ej
hos någon länsstyrelse tydligare eller med utsättande af bestämd dag, då
straffet borde sluta, meddelades; att, enär, såsom jag inedgifvit, Maria Kristina
Johansdotters qvarhållande i häktet utöfver den 1 Juni 1862, clå hon
bort lösgifvas, icke medfört ökadt lidande för henne eller kostnad för det
allmänna, den omständighet, att fångförteckningen upptoge den 7 Juni såsom
sista dagen i den henne ådömda straffarbetstid, icke vore i någon mån mera
anmärkningsvärd, än hvarje annat i en dylik förteckning förekommande
skriffel, som ej borde föranleda annan åtgärd, än rättelse af felet; samt

att, vidkommande Anders Jonsson, uti hela brottmålslagstiftningen något
stadgande ej förekomme, som gåfve anledning dertill, att böter, i brist af
tillgång hos den sakfälde, skulle förvandlas till egentligt fästningsarbete,
enär böter vore enligt lag den lindrigaste straffarten, och då de, för den
sakfäldes fattigdoms skull, måste med annat straff aftjenas, den grundsats
i lagstiftningen gjort sig gällande, att i utbyte borde väljas den med böter
närmast jemförliga straffart, såsom följd hvaraf föreskriften i det vid utsättande
af ifrågavarande, Anders Jonsson ådömda straff åberopade lagrum,
18 kap. 7 § Missgerningsbalken, enligt dess lydelse i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1779, »arbete fyra månader derutöfver», borde efter Landssekreterarens
åsigt så tillämpas, att, om tillgång till böterna saknades, den
brottslige i stället skulle hållas till fyra månaders arbete inom fängelset,
men att till grund för hans behandling under arbetstiden ej borde läggas
de strängare föreskrifterna i 2 § af Kongl. Förordningen den 21 December
1857, utan de mildare bestämmelserna i 6 § af samma Kongl. Förordning,
hvarförutan Landssekreteraren, enär närmaste öfveruppsigten öfver häktet,
enligt åberopade Kongl. Instruktionen, ålåge honom, hvilken det ock lagligen
och jemlikt gammal sedvänja, bekräftad genom Fångvårdsstyrelsens
instruktion för Direktören vid Mariestads länsfängelse, tillkomme att meddela
påskrift om verkställighet af utslag i brottmål och i följd deraf utöfva
den kontroll härutinnan, som med 14 § i den Kongl. Instruktionen öfverensstämde,
hemstält att, förden händelse att hvad i detta åtal blifvitsåsom fel emot
Konungens Befallningshafvande anmärkt ansåges vara af beskaffenhet att böra
medföra någon påföljd, densamma måtte drabba Landssekreteraren ensam; och
af Herr Landshöfdingen, att, då Landssekreteraren, såsom lian sjelf
medgifva, samt Herr Landshöfdingen, med stöd af Fångvårdsstyrelsens berörde
Instruktion och Kongl. Instruktionen den 10 November 1855, äfven
förmente vara deri förres skyldighet, meddelade påskrift om verkställighet
af alla till Länsstyrelsen inkomna utslag i brottmål och således borde i
berörde hänseende lemna behöriga föreskrifter samt tillse efterlefnaden af
desamma, så vidt författningarne dertill gåfve anledning, och Landssekreteraren,
som enligt sistnämnda Instruktion ensam hade skyldighet att ansvara
för granskningen af fångförteckningarne, skäligen syntes jemväl ensam böra
vidkännas påföljden för de felaktigheter i anmärkta hänseenden, som genom
hans underlåtenhet kunde hafva inträffat, Herr Landshöfdingen anhölle att
varda från åtalet skild; hvarjemte Herr Landshöfdingen, i afseende å Anna
Katarina Andersdotter, under åberopande af hvad Landssekreteraren i
denna del yttrat, anfört, att vid de tjenstebesök i häktet Herr Landshöfdingen
förrättat, under det Anna Katarina Andersdotter derstädes förvarades,
något fel i hennes behandling ej kunnat upptäckas.

Sedan uppgift blifvit infordrad å de kostnader Kongl. Maj:t och Kronan
fått vidkännas derigenom, att fängelsetiden för en del af ofvannämnde
fångar blifvit förlängd, och från nyssbemälde fångar yttranden inkommit,
utvisande, att endast Anders Jonsson fordrat ersättning, för det honom genom
förlängdt fängelse öfvergångna lidande, med en riksdaler för hvarje
dag, eller tjugunio riksdaler, samt Advokatfiskalsembetet afgifvit slutpåstående
och, efter bemötande af hvad i ofvan intagna förklaringar är vordet
anfördt, vrkat ansvar jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken å ej min- *
dre Landssekreteraren än ock Herr Landshöfdingen; så bär Kong!. Hofrätten
den 5 Februari 1866 meddelat utslag, och då 2 § 2 inom. i Kong]. Förordningen
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21
December 1857, hvartill 4 §, i afseende å den fånge, som enligt Konungens
förordnande skall undergå, i stället för annat ådömdt straff, fängelse i cell
under viss tid, hänvisar, icke handlar om afdrag i straffet, utan endast om
fångens behandling i häktet, samt Förordningen ej heller i öfrigt innehåller
något stadgande, att dylik fånge skall tillgodonjuta afdrag i fängelsetiden,
funnit, att det af Kongl. Maj:t för Lars Larsson bestämda straff af två års
fängelse i cell rätteligen bort oafkortadt verkställas; hvarföre åtalet härutinnan
af Kongl. Hofrätten ogillades*).

Med anledning åter af de uti Kongl. Instruktionen för Landshöfdingarne i
Riket samt de vid Länsstyrelsen anstälde tjensteman den 10 November 1855 gifna
stadganden, i 14 § 1 mom, att Konungens Befallningshafvande åligger vaka deröfver,
att utslag i brottmål, sedan de vunnit laga kraft, varda till verkställighet befordrade,
i 30 §, att Konungens Befallningshafvande häfver inseende öfver länsfängelserna
och bör med dit afsända häktade personer anställa de förhör, som
kunna vara afbehofvet påkallade, och i 58 §2 inom., att Landssekreteraren skall
närmast Landshöfdingen handhafva tillsyn å de i länsfängelset förvarade fångars
vård och behandling, funne Kongl. Hofrätten Konungens Befallningshafvande
vara pligtig att dels skriftligen meddela tydliga föreskrifter i afseende å
verkställigheten af de straff, som i utslagen afses, dels genom besök i fängelset
och medelst anställande af förhör, då anledning dertill yppas, tillse att fångarne
enligt lag och gifna föreskrifter behandlas, dels ock jemväl meddela serskildt
beslut om straff-fånges frigifvande; och alldenstund rörande verkställigheten af
de Johannes Andersson Ilagan, Anna Katarina Andersdotter och Lars Nilsson
ådömda bestraffningar endast muntliga ordres lemnats, samt, beträffande såväl
dem som Svante Larsson, Johan Erik Bengtsson och Daniel Svensson, det förekomme,
att Fängelse-direktören lemnats tillfälle att utan föregången anmälan och
afvaktan af Konungens Befallningshafvandes beslut, på eget bevåg frigifva dem
alla; fördenskull och emedan Konungens Befallningshafvande genom åsido -

*j Se rot. sidan 3 härofvan.

sättande af sina skyldigheter rörande tillsynen å behöriga verkställandet af
de straff, som Svante Larsson, Hagan, Lars Nilsson, Johan Erik Bengtsson,
Daniel Svensson och Anna Katarina Andersdotter skolat undergå, måste
anses vållande dertill, att de fem förstnämnde frigifvits tidigare, än vederbort,
samt att Anna Katarina Andersdotter qvarhållits i fängelse fyra månader
och tjuguen dagar för länge; ty och som, hvad anginge Anders Jonsson,
det lagrum, enligt hvilkct han blifvit dömd till ett års arbete å fästning
jemte böter, femtio riksdaler, eller att vid bristande bötestillgång, »arbeta
fyra månader derutöfver», tydligen utmärker, att sistnämnda bestraffning,
då den komme att äga rum, vore en fortsättning af fästningsarbetet och således ej
kunde betraktas såsom eu serskild straffart, samt Konungens Befallningshaf- ''
vande följaktligen bort hafva så tidigt låtit undersöka, huruvida Anders Jonsson
ägt tillgång till böterna, att han, för den händelse, som nu inträffat, att dylik
tillgång saknats, kommit att i ett sammanhang undergå hela straffet med det
afdrag, som å detsamma i dess helhet, eller sexton månaders strafftid, skolat äga
rum, men genom KonungensBefallningshafvandes felaktiga förfarande härutinnan
Anders Jonsson fått qvarstanna i fängelset tjugunio dagar för länge; alltså
och då, enligt åberopade Kongl. Instruktionen den 10 November 1855, Herr
Landshöfdingen varit lika skyldig so''» Landssekreteraren att tillse, det utslagen
angående förenämnde fångar blifvit riktigt verkstälda och att i sådan
måtto behöriga föreskrifter meddelats, vid hvilket förhållande Herr
Landshöfdingens invändning, att Landssekreteraren borde ensam ansvara
för de fel, som härutinnan blifvit begångna, icke förtjenade afseende, pröfvade
Kong! Hofrätten rättvist döma Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren att,
för hvad dem i egenskap af Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs län
uti ifrågavarande hänseende till last läge, jemlik! 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
hvardera bota ett hundra riksdaler till treskiftes emellan Kronan, ILasslerörs
tingslag af Wadsbo härad, hvarinom länsfängelset vore beläget, och Advokatfiskalsembetet;
hvarjemte Kongl. Hofrätten förpligtade Herr Landshöfdingen
och Landssekreteraren att godtgöra ej mindre Kongl. Maj:t och
Kronan för de genom Anna Katarina Andersdotters och Anders Jonssons
obehöriga qvarhållande i fängelset uppkomna kostnader med fyratio riksdaler
53 öre, än ock Anders Jonsson, som fordrat ersättning för det honom
dymedelst tillskyndade lidande, med tjugunio riksdaler.

Beträffande det emot Landssekreteraren serskild! framstälda ansvarspåsiående,
så, enär fångförteckningarne i afseende på Svante Larsson, Johannes
Andersson Hagan, Anna Katarina Andersdotter och Maria Kristina
Johansdotter innehållit, såsom anmärkt blifvit, felaktiga uppgifter, men
samma förteckningar det oaktadt blifvit af Landssekreteraren, hvilken granskningen
af dem ålegat, till riktigheten bekräftade, dömde Kongl. Hofrätten

Landssekreteraren att härför, enligt 10 § i Kongl. Kungörelsen angående fångförteckningars
upprättande och insändande den 25 Oktober 1839 jemte 1
kap. 12 § Rättegångsbalken, plikta Tjugufem Riksdaler, till enahanda fördelning,
som nyss nämnd blifvit; finnande Kongl. Hofrätten i anledning af
Advokatfiskals-embetets gjorda förbehåll om rättighet att utföra serskild
talan rörande de ersättningsanspråk, Indika, enligt hvad ofvan funnes upptaget,
framdeles möjligen kunde uppkomma, något yttrande nu icke erforderligt.

1 den till 1865 års riksdag afgifna Embetsberättelse omförmäldes (sid.
43) ett åtal, anstäldt emot Rådstufvurätten i Lindesberg, i fråga om behandlingen
af ett mål, hvaruti drängen Johan Hagberg var tilltalad för utspridande
af förment falskt mynt. På anförda skäl hade jag fullföljt nämnda
åtal genom underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t; men genom nådigt utslag
den 16 Januari 1866 förklarades skäl icke vara anfördt, som kunde verka
ändring i Hofrättens öfverklagade utslag.

Vid granskning af de från länshäktet i Malmö inkomna fångförteckningen
för år 1862 anmärktes, att Johannes Nilsson Knall, dömd genom
Rönnebergs häradsrätts utslag den 19 December 1861 för inbrottsstöld
att undergå nio månaders straffarbete, blifvit den 9 Februari 1862
å nämnde bestraffning insatt, men ej förr än den 26 Oktober sistnämnda
år från fängelset frigifven, ehuru, med iakttagande af det tidsafdrag, Kongl.
Förordningen den 21 December 1857 stadgar, för den händelse, som med
Knall inträffat, att straffarbetet i enrum verkstäldes, berörda straff bort
sluta redan den 25 September 1862.

Sedan denna anmärkning blifvit meddelad, hade Konungens Befallningshafvande
i Malmöhus län uti skrifvelse den 13 November 1862 erkänt,
att Knall verkeligen, genom förbiseende af Fängelse-direktören, kommit att
undergå straffarbete en månad längre tid, än hvartill han blifvit dömd, men
hemstält, att, enär Fängelse-direktören, enligt qvittenser, godtgjort såväl Knall,
för hans lidande, som , Kongl. Maj:t och Kronan, för den ökade underhållskostnaden,
anmärkningen icke måtte till vidare åtgärd föranleda. Härpå
genmälde jag, uti ytterligare skrifvelse, att genom Konungens Befallningshafvandes
nyssanförda skrifvelse ej vore ådagalagdt, huru ifrågavarande
felaktighet tillkommit, eller huru densamma kunnat undgå Konungens

Befallningshafvandes uppmärksamhet, ej allenast under utöfvandet af det
inseende öfver länshäktet, som, enligt 4 mom. af §/l uti Kong! Kungörelsen
angående fångförteckningars upprättande och insändande den 25 Oktober 1839,
vore Konungens Befallningshafvande ålagdt, utan ock vid den granskning
af fångförteckningarne, som, jemlikt 3 mom. af samma §, måste föregå deras
bestyrkande, hvadan, och då den omständighet, att en fånge kunnat i
fängelse qvarhållas eu månad längre än vederbort, syntes vara så eftertänklig,
att en närmare utredning af förhållandet borde äga rum, jag begärde
underrättelse ej mindre, huruvida icke Konungens Befallningshafvande
af ofvanberörda lagrum funnit sig förpligtad att meddela bestämda föreskrifter
rörande verkställighet af de bestraffningar, som å länsfängelset skulle
äga rum, samt att kontrollera, det strafftiderna blefve rätt beräknade, eller
om denna skyldighet, — nu mer än förr magtpåliggande, sedan ofvanberörda
1857 års Kong! Förordning föreskrift åtskilliga iakttagelser vid straffs
verkställande i enrum, — vore öfver!einnad åt Fängelse-direktören, att, utan
någon kontroll från Konungens Befallningshafvandes sida, ombestyras, än
ock huru den granskning af fångförteckningarne verkstäldes, som föreginge
deras bestyrkande, helst ett dylikt bestyrkande, utan anmärkning om ifrågakomma
förhållande med Knall, funnes af vederbörande Landssekreterare
tecknadt å fånglistorna för September och Oktober månader år 1862.

J det svar, Landshöfdinge-embetet härpå aflat, lemnades uppgift, huru
med förordnandet om bestraffningars verkställande tillginge, uttrycktes den
åsigt, hvilken Chefen för Fångvårdsstyrelsen, afuppgifven anledning, förmodades
jemväl hysa,att oaktadt det allmänna inseende, Konungens Befallningshafvande
hade sig ålagdt öfver länets alla häkten, det skulle ankomma på Fängelse-direktören
att bestämma tiden för eu bestraffnings början och att uträkna, när
den borde sluta, och anfördes vidare, bland annat, att af det inträffade misstaget
i straffberäkningen icke finge slutas, att, genom detta ärendes öfverlemnande
till Fängelse-direktören, vare sig det allmännas eller de häktades
rätt och bästa i någon eftertänklig måtto blifvit åsidosatta, helst en dylik
missräkning kunnat inträffa, äfven om Konungens Befallningshafvande varit
den som verkställt berörda uträkning; att de föreskrifter, som lemnades i
ofvan åberopade 1839 års Kongl. Kungörelse, vore, i fråga om Konungens
Befallningshafvandes uppsigt öfver häktena och granskning af fångförteckningarne,
gifna i så allmänna och obestämda uttryck, att det mycket väl
kunde ifrågasättas, huruvida den tolkning, jag gjort, läte sig bestämdt och
ovilkorligen deraf härledas; att det deremot vore säkert och obestridligt,
att med den ringa personal, staten aflönade vid Landskanslierna i riket,
omöjligen kunde med bästa vilja medhinnas, åtminstone i ett så stort

distrikt

distrikt som Malmöhus län, att till de fängelser, Indika stode under Konungens
Befallningshafvandes uppsigt, sträcka en så omständlig tillsyn som
den jag tycktes fordra, såvida icke en mängd andra göromål skulle eftersättas;
Indika omständigheter Landshöfdinge-embetet tillförsåge sig skola,
om de toges i välvilligt öfvervägande, hafva till påföljd, att anmärkningen,
som dessutom förmentes ensamt böra gälla Landssekreteraren, finge förfalla;
att de förteckningar, som för hvarje månad aflemnades från Cellfängelset,
blefve behörigen å Landskansli granskade och jemförda med Fångjournalen
vid häktet, innan de, försedda med Landssekreterarens påskrift,
afginge till vederbörande embetsverk, och att eu sådan granskning af September
månads lista för år 1862 äfven ägt rum; men, då samma lista ej
bort ingå till Konungens Befallningshafvande förr, än den 14 Oktober, och
Konungens Befallningshafvande derefter haft tid på sig att granskningen
verkställa ända till den 28 i samma månad, sista dagen för afsändandet af
fånglistan till Kong!. Ilofrätten, skulle det i allt fall, äfven om vid sådan granskning
upptäckts, att Knall fått för lång strafftid, — en upptäckt som dock icke
inträffat, — hafva varit för sent att i det förelupna misstaget bereda
rättelse, enär Knall redan den 26 Oktober blifvit frigifven.

Häruppå förordnade jag, i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, laga åtal emot Konungens Befallningshafvande,
och till vederläggning af den åsigt, att Fängelse-direktören vore en i
dylika frågor sjelfständigt beslutande embetsman, och att honom, icke Konungens
Befallningshafvande, tillkomme att bestämma samt ålåge ansvarighet för
det sätt, hvarpå straffen blefvo i länsfängelset verkstälda, åberopade jag dels att
i 1734 års Landshöfdinge-instruktion vore föreskrifvet, att »om all rätts fullbordan,
utmätning och exsekution föranstaltarLandshöfdingen» dels att föreskrifter,
dermed öfverensstämmande, förekomme på serskilda ställen i Straffbalken, dels
ock att 1 § mom. 3 i 1839 års Kongl. Kungörelse innehölle, att »fångförteckningarne
underskrifvas af den, som till fångvårdens bestridande är antagen,
och bestyrkas till riktigheten af den eller dem, som hafva styrelsen och inseendet
öfver häktet», och 4 mom., att "sådant tillkommer i allmänhet Konungens
Befallningshafvande, och för de häkten, som ej äro stäldaunder deras omedelbara
tillsyn, Poliskammaren eller underdomstol»; samt vidare, att det Provisoriska
Reglementet för de nya Länsfängelserna den 24 November 1846 stadgade, i inledningen,
att Konungens Befallningshafvande ägde öfver de nya länsfängelserna
inseende såsom öfver andra läns- och kronohäkten,och, i 1 mom.,att»Fängelse-direktören
är ansvarig för allt hvad till fängelsets disciplin och ekonomi liörer
samt har att besörja de göromål, som åligga vaktmästarne vid öfriga länshäkten»;
att i § 14 mom. 1 af Landshöfdinge-instruktionen den 10 Novem Just.

-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1867 års Riksdag. 3

ber 1855 föreskrefves,att »det åligger Konungens Befallningshafvande vaka deröfver,
att utslag i brottmål, då de vunnit laga kraft, varda till verkställighet befordrade
— — då den dömde skall undergå straff uti fängelse inom länet, genom
fängelsets styresman», —hvilket sistnämnda uttryck förmodades syfta på sådan
tillsyningsman, som af Kongl. Maj:t förordnas vid de så kallade kronohäktena,
hvilka vore, utom länshäktet, de enda fängelser inom länet, der straff
numera verkstäldes, såvida icke dermed afsåges någon tjensteman, som
framdeles kunde varda tillsatt, med större magt och ansvar, än Fängelsedirektörer,
hvilka, såsom förut anmärkts, vore ansvarige endast för f ängelsets
»disciplin och ekonomi», hvartill icke kunde räknas bestämmandet af sättet
för bestraffningars verkställande —; att, under nuvarande förhållanden, Konungens
Befallningshafvande sjelf måste anses såsom styresman öfver det under
hans omedelbara tillsyn stälda länshäktet, då han, enligt det ur 1839 års Kongl.
Kungörelse förut anförda stadgande, öfver dylikt häkte hade »styrelsen och inseendet»,
hvilket än ytterligare bekräftades af 2 mom. i 58 § af Landshöfdinge-instruktionen,
som innehölle, att »det åligger Landssekreteraren, närmast
Landshöfdingen, att hafva tillsyn å de i länsfängelset förvarade fångars
vård och behandling»; ty det kunde väl icke, fortfor jag, antagas, att
en myndighet, som vore skyldig att utöfva tillsyn öfver fångars vård och
behandling i öfrigt och således ansvarig för hvad derutinnan eftersattes
eller felades, skulle vara ansvarsfri, derest samma fångar, i följd afbristande
tillsyn, uti häktet underginge olaglig bestraffning; att göromålens mängd och
tjenstepersonalens fåtalighet icke kunde med större skäl af Konungens Befallningshafvande
åberopas såsom ursäkt för en försummelse i förevarande fall, än
i andra embetsåligganden; att derest förstärkning i arbetskrafter varit af nöden,
Konungens Befallningshafvande ej bort underlåta att derom göra underdånig
hemställan, och att,först när detta blifvit utan framgång försökt, LandshöfdingeEmbetets
i detta hänseende anförda ursäkt förtjente något afseende; att, om
straffets bestämmande och uträknande verkstäldes genom Konungens Befallningshafvande,
sådant måste medföra större säkerhet, att fel, härflytande från
okunnighet om lag eller oförstånd i lagens tillämpning, icke inträffade, än som
ägde rum,derest åt Fängelse-direktören, hvilken ej behöfde äga lagkunskap eller
vana vid lagtillämpning, anförtroddes ett slikt uppdrag, och han för detsammas
utförande gjordes ensam ansvarig; att Landshöfdinge-Embetets erinran, att, om
vid granskningen af fångförteckningen, sedan hon till Landskansli inkommit,
missräkningen blifvit upptäckt, det dock varit för sent att förekomma
det begångna felet, utgjorde blott ett ytterligare bevis för nödvändigheten
af en flitigare och noggrannare tillsyn öfver fångarnes vård och behandling;
och att af detta allt följde att, enär någon myndighet måste äga bestämma
och i följd deraf vara ansvarig för det sätt, hvarpå bestraffningar i läns -

fängelserna verkstäldes, denna myndighet icke kunde vara någon annan, än
Konungens Befallningshafvade, hvadan, och då förevarande fråga afsåge icke
blott ett tillfälligt förbiseende vid fånglistans bestyrkande, utan fastmera
Konungens Befallningshafvandes uraktlåtenhet att utöfva den honom åliggande
uppsigt och kontroll öfver fångvården inom länshäktet och öfver
straffens verkställande derstädes, jag, med afseende på ofvan anförda stadgande
i 58 § af Landshöfdinge-instruktionen, icke kunde godkänna den åsigt, att
ansvaret i detta fall borde uteslutande drabba Landssekreteraren.

Öfver det memorial, som Advokatfiskals-embetet i anledning häraf aflåta,
hade Herr Landshöfdingen uti serskildt yttrande anfört, att han från
och med den 25 September till den 8 Oktober 1862, hvarunder hans tid
varit upptagen af sammanträden och andra för länet vigtiga angelägenheter,
endast tillfälligtvis sjelf bestridt länets styrelse, samt, i anseende till kort
derefter företagen resa till Stockholm för bevistande af då förestående riksmöte,
från och med sistnämnda dag till tiden för Knalls frigifvande icke
tjenstgjort såsom Landshöfding, hvadan han yrkade, att varda från åtalet
skild; och hade Landssekreteraren och Landskamreraren uti deras afgifva
förklaring, med vitsordande af nyssberörda uppgifter, uttryckt den åsigt, att
åtalet uteslutande rörde Landshöfdinge-Embetet samt fortfarande vidhållit
den mening, att verkställigheten af ifrågavarande straff uti länshäktet helt
oeh hållet ankommit på Fängelse-direktören, och att denne ensam vore ansvarig
för de felaktigheter, som dervid kunde hafva ägt rum, till stöd för
hvilket antagande i förklaringen åberopats, dels att verkställigheten af de
fordna, svårare än straffarbete ansedda, spö- och risstraffen berott icke på
Konungens Befallningshafvande utan på vederbörande underexekutorer, såsom
Kronolänsmän och Stadsfiskaler, med livilka tjensteman Fängelsedirektören
förmentes kunna, i hvilket hänseende som helst, sättas i jemnbredd,
dels ock den omständighet, att den af Staten aflönade tjenstemannapersonal,
hvaröfver Konungens Befallningshafvande hade att förfoga, oaktadt
derom gjorda framställningar, icke ökats i förhållande till den ständigt
vexande mängden af göromål, som ålåge nämnda myndighet —; hvarefter Advokatfiskals-embetet
uti afgifvet slutpåstående bemött hvad sålunda blifvit
ytterligare anfördt och tillika yttrat, att den anmärkta felaktigheten vid
verkställandet af Knalls bestraffning borde tillräknas dem, af hvilka länsstyrelsen
varit under tiden utöfvad, så mycket heldre som en serskild anledning
till noggrann tillsyn å dylika bestraffningars verkställande funnits
deruti, att den afkortning å strafftiden, som enligt Kongl. Förordningen den
21 December 1857 borde äga rum, fått bestämmas af Fängelse-direktören,
ehuru, såsom Landshöfdinge-Embetet medgifva, det tillhört Konungens
Befallningshafvande att före bestraffningens början stadga det afdrag, som

borde ifrågakomma; och att, enär Herr Landshöfdingen under tiden från
den 25 September till den 8 Oktober ej varit i åtnjutande af tjenstledighet,
Advokatfiskals-embetet icke kunde låta åtalet, hvad honom beträffade, förfalla,
utan yrkade ansvar såväl å Herr Landshöfdingen som å Landssekreteraren
och Landskamreraren.

Sedan bemälde vederbörande sig häröfver förklarat, har Kong! Hofrätten
den 6 Februari 1866 meddelat utslag; och emedan det Johannes
Nilsson Knall ådömda straffarbete, vid det förhållande, att detsamma blifva
verkstäldt i enrum, skolat upphöra den 25 September 1862, men likväl
fatt fortfara till den 26 nästpåföljande Oktober; ty och som, jemlikt de
af mig åberopade författningar, det åligger Konungens Befallningshafvande,
såsom öfver-exsekutor, att hafva tillsyn derå att bestämda bestraffningar,
hvilka skola undergås i länshäktet, varda behörigen verkstälda; samt Herr
Landshöfdingen varit tjenstgörande från och med den 25 September 1862
till den 8 påföljande Oktober, från och med hvilken dag länsstyrelsen utöfvats
af Landssekreteraren och Landskamreraren; alltså, och då hvad af
Herr Landshöfdingen samt Landssekreteraren och Landskamreraren till befrielse
från påföljd af åtalet är vordet anfördt icke kunde såsom lagligen
gällande ursäkt antagas, pröfvade Kong! Hofrätten rättvist, i förmågo af
25 kap. 17 § Strafflagen, fälla bemälde personer att för underlåtenhet att
med erforderlig omtanka handhafva Konungens Befallningshafvande omedelbart
tillkommande styrelse och inseende öfver länshäktet, hvarigenom
den Johannes Nilsson Knall ådömda bestraffning blifvit obehörigen förlängd,
hvar för sig bota, Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren, etthundra
riksdaler samt Landskamreraren tjugufem riksdaler, hvilka böter skulle
tillfalla Kronan; men då styrkt blifvit, att Fängelse-direktören förnöjt Knall
för det honom tillskyndade lidande samt i Landtränteriet nedsatt sju riksdaler
26 öre, utgörande kostnaden för Knalls förplägning under den
olagligen förlängda fängelsetiden, erfordrades i dessa delar icke vidare utlåtande,
än att Kongl. Maj:t och Kronan tillerkändes berörda, nedsatta medel,
för hvilket ändamål nedsättnings-beviset borde till Konungens Befallningshafvande
öfverlemnas.

I den till sistförflutna riksdag afgifna berättelse (sid. 31 och följande)
omförmäldes ett åtal, anstäldt emot Domhafvanden i Vestra och Ostra Hisings
härad, för det han öfver inlemnandet af utdrag ur förmyndare-räkningar
expedierat domboks-utdrag och, utan derom framstäld begäran, låtit
samma utdrag emot lösen tillställas vederbörande förmyndare. Öfver Kongl.

Göta Hofrätts utslag i nämnpa mål anförde Domhafvanden underdåniga
besvär; men genom nådigt utslag den 5 December 1865 har Kongl. Maj:t
förklarat skäl ej vara anfördt, som i Hofrättens utslag kunde verka ändring.

Uti en till mig ingifven skrift hafva elfva utflyttningsskvldige hemmansinnehafvare
inom Torpa bys skifteslag i Ervalla socken af Örebro län fört
klagan deröfver, att, ehuru 3 § i Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse den 27
September 1861 medgåfve hemmansinnehafvare, som vid laga skifte förpligtas
till utflyttning, rätt att utbekomma det honom af allmänna ,medel
förunnade utflyttningsunderstöd, utan nation kostnad, Landskontoret i Örebro,
dit en ansökning, underskrifven af samtlige ofvan omförmälde elfva utflyttningsskyldige
ingifvits, ej allenast vägrat emottaga ansökningen, såsom icke
attattad serskildt för enhvar af sökandena, utan ock, efter det hvar och eu
inlemnat serskild ansökning, expedierat och uttagit lösen för elfva resolutioner,
med två riksdaler 25 öre för hvar och eu, men deremot, för medlens
lyftning i Landtränteriet, upptagit alla sökandenas namn i eu anordning,
såsom det förmodades, af det skäl, att sistnämnda handling icke behöfde
lösas.

För detta sätt att förskaffa sig inkomst, genom minst tio obehöfliga
expeditioners utfärdande och beläggande med lösen, yrkade klagandena, att
Landskontoret i Örebro eller expeditionshafvanden derstädes mätte ställas
till ansvar och tillika förpligtas återbära den obehörigen tagna lösen samt
utgifva ersättning för klagandenas kostnader i öfrigt.

Uti det öfver denna klagan infordrade och af Landshöfdinge-embetet
i ofvannämnda län afgifna utlåtande anfördes, att den af klagandena åberopade
3 § i Kongl. Kungörelsen den 27 September 1861, angående understöd
af allmänna medel för utflyttningar i följd af laga skiften, vore så
lydande: »när utflyttande delägare vill lyfta utflyttningsunderstöd af all»männa
medel, skall han derom hos Konungens Befallningshafvande göra
»ansökning, hvarvid bifogas bevis af Häradsskrifvaren i orten, att sökanden
»innehar det hemman eller den hemmansdel eller utjord, hvars åbyggnader
»skola utflyttas, äfvensom huru stort hemmanets eller hemmansdelens för»inedlade
mantal är, eller, derest om utjord är fråga, om denna är skatt»lagd:
Konungens Befallningshafvande skall derefter bestämma understödets
»belopp och detsamma anordna samt låta, mot behörigt qvitto, i Landträn»teriet,
utan någon kostnad för hemmansinnehafvaren, utbetala»; genom hvilket
stadgande Landshöfdinge-embetet funne tydligen ådagalagdt, att det
vore hvarje delägare i skifteslag, som ville lyfta utflyttningsunderstöd, ålagdt

att derom till Konungens Befallningshafvande ingifva serskild ansökning,
på det att, efter granskning af vederbörande Landtmätares uppgift om de
utflyttningar, som vid skiftet blifvit beslutade, jemte öfriga handlingar, det
måtte kunna, i öfverensstämmelse med författningens föreskrift, bestämmas,
om och till hvad belopp understöd borde honom beviljas. Ett annat förfaringssätt
härutinnan skulle, efter Landshöfdinge-embetets förmenande, leda
till oreda och besvär, synnerligast vid räkenskapernas upprättande och granskning;
hvarföre klagandena säkerligen af denna orsak blifvit hänvisade att,
enligt författningens föreskrift, inkomma med serskilda ansökningar, derest
de till Konungens Befallningshafvande inlemnat den klagoskriften vidfogade,
af klagandena samfält underskrifna, gemensama ansökningen, hvilken för
Landskamreraren ej förr, än vid utlåtandets afgifvande, varit känd.

I fråga om lösen för de utgifna resolutionerna, anmärkte Landshöfdingeembetet,
att ofvan intagne § icke stadgade att desamma skulle utan lösen
utfärdas.

Väl hade, fortfor Landshöfdinge-embetet, Rikets Ständer uti deras underdåniga
skrifvelse till Kong! Maj;t den 20 Oktober 1860, angående förändrade
föreskrifter rörande vilkoren för erhållande af understöd utaf allmänna
medel till utflyttning i följd af laga skifte, intagit följande bestämning:

”När utflyttande hemmansinnehafvare vill lyfta utflyttningsuuderstöd af
allmänna medel, skall han derom hos Konungens Befallningshafvande göra
ansökning, hvarvid bifogas bevis af Häradsskrifvaren i orten, att sökanden
innehar det till utflyttning dömda hemmanet och huru stort dettas mantal
är, hvithet betyg utan lösen skall utgifvas. Konungens Befallningshafvande
skall derefter, utan v dijon sökandens kostnad, bestämma utflyttningsunderstödets
belopp och detsamma anordna samt mot behörigt qvitto i Landtränteriet
låta utbetala»; men då rörande detta ämne åtskilliga andra bestämmelser
påkallades, i följd af det öfliga redovisningssättet för statens
utgifter, hade Rikets Ständer, som af sådan anledning ansåge sig icke böra
upprätta förslag till författning i frågan, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
utfärda eu förordning, innefattande, enligt de af Rikets Ständer angifna
grunder, förenklade föreskrifter rörande vilkoren och sättet för erhållande
af understöd utaf allmänna medel till utflyttningar, i följd af laga skiften;
men — såsom Landshöfdinge-embetet vidare erinrade — den af Kongl.
Maj:t den 27 September 1861 »i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
af Rikets Ständer föreslagna grunder» utfärdade Nådiga Kungörelse stadgade,
efter hvad härofvan redan visadt vore, hvarken att Häradsskrifvarens bevis
skall utgifvas ''utan lösen, ej heller att detålåge Konungens Befallningshafvande
att »utan någon sökandens kostnad, bestämma, understödets belopp». Rikets
Ständers förslag hade alltså, enligt Landshöfdinge-embetets åsigt, i dessa

delar icke vunnit Kongl. Maj:ts nådiga bifall, och, såsom följd häraf, hade
vanlig lösen blifvit tagen för de resolutioner, som meddelats på ingifna ansökningar
om utflyttningsunderstöds bestämmande, då deremot, i enlighet
med författningens föreskrift, icke någon kostnad blifvit sökandena påförd
i och för medlens lyftning i Landtränteriet.

Sedan klagandena med påminnelsen vid denna förklaring inkommit, har
jag, genom skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt den
20 Maj 1864, förordnat om åtal och i samma skrifvelse anfört, att af 3 punkten
i Rikets Ständers ofvan berörda underdåniga skrifvelse, hvilken Landshöfdinge-embetet
i dess utlåtande åberopat, otvetydigt följde, att utflyttningsskyldig
hemmansinnehafvare ägde utbekomma det honom förunnade
understöd af allmänna medel, utan någon hans kostnad, dill och med det
bevis af Häradsskrifvaren, hvilket borde biläggas hans ansökning till Konungens
Befallningshafvande, skulle utgifvas till honom utan lösen. Jemfördes
med berörda skrifvelse den af klagandena åberopade Kongl. Kungörelse
den 7 September 1861, så befunnes, i den emot nyssnämnda punkt
svarande §, stadgandet om frihet från lösen för Häradsskrifvarens bevis
visserligen utelemnadt och således af Kongl. Maj:t icke godkändt, hvaremot
orden: »utan någon kostnad för hemmansinnehafvaren» vore bibehållna i den
Kongl. Kungörelsen, men intagna på ett annat ställe i meningen, än det,
der de i den underdåniga skrifvelsen förekomme. På denna omflyttning
af besagda ord hade Landshöfdinge-embetet lagt afgörande vigt, dock, efter
hvad som mig syntes, utan giltigt skäl. Dessa ord, så som de i den Kongl.
Kungörelsen vore stälda, måste hafva samma betydelse, som de skolat äga,
om de fått behålla den plats, de i den underdåniga skrifvelsen innehade,
emedan de eljest komme att sakna all betydelse. Det vore nemligen kändt,
ej allenast att ifrågavarande medels utbetalning från Landtränteriet, redan
före nämnda kungörelses tillkomst, icke varit förenad med någon kostnad
för understödstagaren, utan ock att, enligt gällande expeditonstaxa, utfäidad
före nämnda kungörelse och i denna punkt oförändrad, anordningar äro från
lösen befriade. Endast för bestämmandet af understödets belopp skulle således
någon betalning kunna i fråga komma, och det vore följaktligen derom,
som de anförda orden handlade. Lämpligare, än som skett, kunde väl
denna mening hafva varit uttryckt både i deri underdåniga skrifvelsen och
i den Kongl. Kungörelsen, men af sammanhanget borde densamma dock
förstås. De gifna föreskrifterna antydde nemligen, hvad som också läge i
sakens natur, att bestämmandet af understödets belopp, detsammas anordnande
och utbetalande utgjorde en enda sammanhängande åtgärd, i detta
likasom i andra, Konungens Befallningshafvande tillhörande anordningsärenden.
Af detta allt följde, att Landshöfdinge-embetet, som gjort bestämmandet

af understödets belopp till ett serskildt ärende, deröfver utfärdat resolution
och för denna uppburit lösen af understöd stagarena, dymedelst betungat
dessa med en utgift, den de efter lag icke rätteligen skolat vidkännas.

Hvad åter beträffade frågan, huruvida Landshöfdinge-embetet bort expediera
nyssnämnda resolution i ett gemensamt exemplar eller i ett serskildt förhvar
och eu af sökandena, saknade i detta fall, der klagan hufvudsakligen åsyftade
att återvinna den af vederbörande olagligen uppburna lösen, nämnda
fråga betydelse i vidsträcktare man, än så, att klagandena återbekomme
all den lösen, de erlagt.

På nu anförda skäl uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet, att, sedan
förr''berörda expeditioner, Indika för utbekommande af understödsbeloppen
uppgifvits vara å Landtränteriet i Örebro aflemnade, blifvit infordrade, hos
Kongl. Hofrätten lagligen tilltala ej mindre Landskamreraren, som på det
angifna sättet påfört och uppburit expeditionslösen i mål, der slik lösen icke
lagligen ägt rum, än ock Herr Landshöfdingen, Landssekreteraren, eller
hvilken annan person, som, efter hvad utredt blefve, jemte Landskamreraren,
å Konungens Befallningshafvandes eller Landshöfdinge-embetets vägnar, underskrifvit
någon eller några af de ifragakomna, med lösen obehörigen belagda
resolutionerna och såmedelst kunde anses hafva i någon mån godkänt
eller gjort sig delaktig i slikt olagligt expeditionssätt, samt för hvad
feladt vore, i mån af hvars och ens förseelse, påyrka ansvar, efter lag och
sakens beskaffenhet, så ock serskildt Laudskamrerarens förpligtande att den
för expeditionerna uppburna lösen till klagandena återbära och deras kostnader
godtgöra.

Under skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten hafva vederbörande till sitt
försvar ytterligare andragit:

Landskamreraren: att bestämmandet af understödsbeloppet vore en från
utbetalningen skild åtgärd, hvaröfver, jemlikt 6 § i förr åberopade 1861 års
Kongl. Kungörelse, likasom öfver betalningsåtgärden, serskild klagan finge
föras i Kongl. Statskontoret; att, om besvär icke anfördes öfver den förra
åtgärden, ändring derutinnan icke kunde vinnas genom besvär öfver utbetalningsåtgärden;
och att, då således bestämmandet af understödsbeloppet skulle
verkställas genom beslut, hvaröfver klagan finge föras, innan utbetalningen
ägde rum, samt förbud icke gifvits att expeditionen om detta beslut emot
lösen utfärda, Landskamreraren icke kunde finna åtalet lagligen grundadt,
och 06 ö

Landssekreteraren: att, då af de i fråga varande resolutioners innehåll icke
följde, att sökandena skulle drabbas af någon kostnad, och Landssekreteraren -

raren icke vore ansvarig för Landskontorets expeditionssätt, Landssekreteraren
trodde sig böra från allt ansvar befrias.

Kong!. Idofrätten meddelade utslag den 20 November 1865, och, hvad
anginge Advokatfiskal^^ emot Landskamreraren förda talan, ansåge väl
Kong!. Hofrätten, att förenämnda elfva resolutioner, jemlikt grunderna i
Kong! Kungörelsen den 27 September 1861, bort utan lösen och stämpelafgift
till sökandena utgifvas, och att Landskamreraren, som, enligt hvad
ostridigt vore, denna lösen och afgift med två riksdaler 25 öre för hvarje
resolution påfört och uppburit, sålunda i detta hänseende felaktigt förfarit;
men funne, i betraktande af ordställningen i 3 § af nyss åberopade Kungörelse
och hvad Landskamreraren, på sätt ofvan är förmäldt, anfört, samt,
enär hvad Advokatfiskal! i öfrigt fört Landskamreraren till last, icke förtjente
afseende, Landskamreraren, hvars anmärkta felaktiga förfarande ej
ens uppgifvits hafva emot bättre vetande tillkommit, icke kunna till ansvar
i målet fällas; dock att det ålåge Landskamreraren dels att den obehörigen
uppburna lösen återbära och i sådant afseende till hvardera af sökandena
utgifva två riksdaler 25 öre dels ock att ersätta bemälde personer de dem för
rättelses vinnande åbragta kostnader med tillhopa femtio riksdaler.

Beträffande åter åtalet, i hvad det Landssekreteraren rörde, så, enär
denne icke derigenom, att han jemte Landskamreraren å Landshöfdingeembetets
vägnar undertecknat ifrågavarande resolutioner, eller, så vidt visadt
vore, annorledes deltagit i beslut om påförande af lösen och stämpelafgift
för desamma, blefve Landssekreteraren af Kongl. Hofrätten från åtalet
befriad.

Organisten och Klockaren i Hjernarps och Tostarps pastorat P. Paulsson
hade uti en till mig ingifven skrift anfört, att sedan från äldre tider af det
gemensama helgonskyldskornet inom pastoratet till Helsingborgs lärdomsskola
årligen utgått värdet af 2 tunnor efter markegångspris, men Paulsson
icke åtnjöte lika mycket dylikt korn, som hans företrädare i klockaretjensten
uppburit, utan 20 tunnor deraf numera tillkomme pastoratets folkskolor,
och han, som af nämnda skäl ansett sig icke vara skyldig, att
ensam betala allt kornet till Helsingborgs skola, medelst anhängiggjord
rättegång, sökt utverka, att berörda folkskolor måtte åläggas uti afgiften
till Helsingborgs skola deltaga, i den mån de erhölle helgonskyldskorn, samt
Paulsson sålunda befrias från erläggande af mera, än som svarade emot
den andel af kornet, som han uppbure ;så, och efter det ordföranden i Hjernarps
Ju st.-Ombudsmannens limhets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 4

kommunalstyrelse föreslagit en förlikning emellan Paulsson och. församlingen
å kommunalstämma den 16 December 1863, der frågan skulle förberedas
för att sedan å kyrkostämma slutligen afgöras, hade vid först
nämnda stämma vice Pastor B. uppträdt, ehuru han enligt Paulssons förmenande
dertill icke varit berättigad, och protesterat emot förlikningsförslaget
samt påstått, att Paulsson voi’e skyldig ensam betala förutnämnde
afgift, enär härpå skulle finnas Kongl. Maj:ts beslut, i anledning hvaraf förlikningsförslaget
jemväl blifvit förkastadt, och Paulsson nödsakad att utbetala
hela helgonskyldsafgiften till Helsingborgs skola för år 1863; att derefter,
och sedan Paulsson, som sålunda hindrats att i godo med församlingen
öfverenskomma, varit föranlåten fullfölja besvär i målet, samt vice
Pastorn B. af Landshöfdinge-embetet i Malmöhus län undfått föreskrift
att utlysa kyrkostämma, på det att församlingen måtte afgifva förklaring
öfver nämnda besvär, sådan stämma blifvit utlyst till den 24 Januari 1864,
men, då omröstning begärdes, uppskjuten till påföljande dag, den 25, och ytterligare
till söndagen den 31 Januari, hvilken dag omröstning ägt rum, utan
att sistnämnda sammanträde varit samma dag ånyo pålyst; och att vid
sistnämnda sammanträde ordföranden,vice Pastorn B., skullehafva gjort sig till
åtskilliga af Paulsson uppgifna olagligheter skyldig, så att, bland annat,
då Paulsson efter förrättningens slut framträdt och begärt del af protokollet
— hvaruti namnen på dem, som röstat för Paulsson bort vara upptagna —
samt tillika anhållit att få se handlingarne och de ingifna fullmagterna, vice
Pastorn B., ehuru Paulsson varit röstägande ledamot i kyrkostämman, likväl
vägrat efterkomma denna Paulssons begäran, i följd hvaraf Paulsson ännu,
då klagoskriften insändes, icke fått emottaga nämnda handlingar; yrkande
Paulsson, på grund af detta allt, att vice Pastorn B. måtte befordras till
laga ansvar för sitt ofvanbeskrifna förfarande samt förpligtas att ensam erlägga
den omnämnda helgonskylden till Helsingborgs lärdomskola.

Bland de vid klagoskriften fogade handlingar befanns en af Länsmannen
T. den 27 December 1863 utfärdad och samma dag i Tostarps sockens
kyrka uppläst kungörelse, hvarigenom samtlige tiondegifvare inom nämnda
socken uppmanades att, emedan Klockaren Paulsson i Hjernarp då ännu
ej betalt de honom sist påförda afgifter till Helsingborgs lärdomsskola, icke
erlägga till bemälde Paulsson de honom tillkommande helgonskyldsafgifter
förr, än vidare underrättelse af Länsmannen meddelades.

Jemte det jag anmodade Konungens Befallningshafvande i Christianstads
län att affordra vice Pastorn B. yttrande öfver klagoskriften äfvensom
protokollet vid förr berörda kyrkostämma den 24, 25 och 31 Januari 1864,
hemstälde jag tillika, huruvida icke Konungens Befallningshafvande funne
skäl att infordra Länsmannen T:s förklaring i afseende på ofvan omför -

malda kungörelse och, i händelse det befunnes, att T., utan laglig anledning,
af sjelftagen myndighet kungörelsen utfärdat, med honom förfara, enligt
stadgandet i 1 kap. 7 § Utsökningsbalken.

I anledning af sistnämnda hemställan har Konungens Befallningshah
vande pröfvat Länsmannen T:s nyss omförmälda förfarande, i sammanhang
med andra emot honom gjorda angifvelse!’, samt den 29 Mars 1865 meddelat
utslag och, på grund deraf, bland annat, att T., utan att hafva hos Paulsson,
i laga ordning, förrättat utmätning, eller, om utmätning skett, deröfver
upprättat instrument, likväl genom förrberörda kungörelse den 23 December
1863 sökt sätta Paulsson ur tillfälle att uppbära honom tillkommande helgonskyld,
den der då icke i laga ordning varit med qvarstad belagd eller
i mät tagen, dömt T., som samtidigt var för vårdslöshet och försummelse
i tjensten tilltalad, i ena bot till suspension från tjenst och lön under tre
månader.

Sedan vice Pastor B:s förklaring derefter till mig inkommit och under
någon tid hållits klaganden till hända för påminnelsers afgifvande, utan
att denne af en sådan förmån sig begagnat, har jag, under den 20 Oktober 1865,
till Domkapitlet i Lund aflåtit en skrifvelse, hvaruti jag anfört, att sedan
Klockaren Paulsson hos mig klagat deröfver, bland annat, att vice Pastor B.
— vid kyrkostämma i Hjernarps församling, som varit utlyst till den 24
Januari 1864, i ändamål att inhemta församlingens utlåtande i anledning
af Paulssons besvär öfver Konungens Befallningshafvandes i länet utslag
rörande Paulssons skyldighet att af den helgonskyld, hvilken såsom ldockarelön
tillkomme honom, utgifva stadgadt belopp till Helsingborgs lärdomsskola—
dels, efterdet votering blifvit begärd, uppskjutit stämman till påföljande
dag och, enär betänklighet då yppat sig i fråga om stämmans behörighet,
alldenstund hon icke varit till sistnämnde dag utlyst, ytterligare
uppskjutit densamma till påföljande söndag, den 31 i nämnde månad,
samt då, utan att pålysning derom samma söndag skett, hållit och afslutat
stämman; dels ock, vid sistnämnda tillfälle, då Paulsson efter stämmans
slut begärt utfå det i ärendet förda protokoll, sådant honom vägrat;
så har jag af berörda klagan lemnat vice Pastor B. del och begärt hans yttrande;
hvarefter han uti afgifven förklaring rörande nu i fråga varande ämne andraga
att »enär det varit praxis att på kyrkostämma inhemta dylika förklaringar»
(som den här i fråga varande öfver Paulssons besvär rörande
afgiften till Helsingborgs skola) »vice Pastorn låtit äfven denna förklaring
antaga kyrkostämmas form, men ej dess egenskaper;» att af ingen annan
orsak än den, att tiden ej medgifva omröstningens verkställande den 24
Januari, stämman uppskjutits till påföljande dag. och att, då vice Pastorn
»låtit förklaringsgifvandet antaga kyrkostämmas form, det endast varit till

följd af befarad olaglighet som lian ånyo uppskjutit stämman till
söndagen derpå, den 31 Januari, då ärendet afslutats»; att, enär intet afgörande
ägt rum på de föregående stämmorna, vice Pastorn icke ansett
nödigt öfver dessa affatta något protokoll; att vice Pastorn ansåge osannolikt,
att han den 31 Januari ej utlyst stämman, »då han derom påmints
af den annars ur kyrkan gående menigheten», men att, huru härmed ock
förhölle sig, stämman dock varit för församlingen bekant; och har jag, i anledning
häraf, vidare andragit: att, enär Paulsson icke uppgifvit än mindre visat,
att han, sedan ofvan berörda protokoll blifvit uppsatt och kunnat utlemnas,
begärt,men icke erhållit samma protokoll, jag funne klagomålet i denna del icke
förtjena vidare afseende; men som det ärende, hvarom fråga vore, jemlikt 2 § i
Kongl. Förordningen om kyrkostämma m. in. den 21 Mars 1862, syntes hafva
tillhört kyrkostämmas upptagande, och en förrättning »med kyrkostämmas
form utan att hafva dess egenskaper» hvarken i nämnda Kongl. Förordning
ej heller, så vidt mig kändt vore, annorstädes i gällande lag eller författning
omförmäldes, hvarföre ock det som i nyss åberopade Kongl. Förordning
om kyrkostämma stadgas uti förevarande fall tycktes hafva varit
tillämpligt, så, och då samma Kong!. Förordning föreskrifver, i 12 § 3 mom.,
att, om kyrkostämma är utsatt till dag, då gudstjenst hålles, kungörelse
derom skall den dagen ånyo uppläsas, samt i 17 § att ordföranden (som,
enligt 8 §, är Kyrkoherden eller den hans embete förvaltar) skall vid kyrkostämman
föra, eller på eget ansvar låta föra protokoll, upptagande ämnet
för öfverläggningen och beslutet med skälen dertill, hvilket protokoll
sedermera skall justeras, från predikstolen uppläsas och hållas eu hvar tillhanda
för afskrifts tagande, ansåge jag vice Pastor B. hafva i detta ärendes
behandling felat derutinnan, att han, dels, såsom af hans förklaringtycktes
kunna slutas, när i fråga varande kyrkostämma uppsköts till den
31 Januari 1864, som var söndag, icke ånyo uppläste kungörelsen om samma
stämma, dels ock underlät att föra protokoll vid kyrkostämmans sammanträden
den 24 och 25 i sistnämnda månad; hvarföre jag, till förekommande
för framtiden af slika försummelser, hemstälde, huruvida icke Domkapitlet
skulle finna skäligt, att på lämpligt sätt förständiga v. Pastorn B. att framdeles
ställa sig ofvan åberopade Kongl. Förordning i nu omförmälda delar
till noggrannare efterrättelse.

Häruppå meddelade Domkapitlet utslag den 15 November 1865 och,
hvad först vidkomme det emot vice Pastorn B. angifna förhållandet, att han
söndagen den 31 Jannari 1864, då kyrkostämma var utlyst att hållas med
Hjernarps församling, icke uppläste kungörelsen om samma stämma, så, och
enär, för så vidt de till Domkapitlet öfverlemnade handlingar utvisade, angifvelsen
härom vore obestyrkt, och vice Pastorn B. förklaringsvis icke med -

gifvit angifvelsens befogenhet, utan snarare, uppå anförd grund ansett det
angifna förhållandet osannolikt, funne Domkapitlet angifvelsen i denna del
icke förtjena afseende; hvaremot och då vice Pastorn B. medgifvit, att han,
på sätt angifvet blifvit, underlåtit att i sin egenskap af ordförande vid kyrkostämmo-tillfällena
den 24 och 25 Januari 1864 föra protokoll, Domkapitlet
pröfvade skäligt erinra honom, vice Pastorn B., att för framtiden ställa sig
föreskriften i 17 § af Kongl. Förordningen om kyrkostämma den 25 Mars
1862 till noggrannare efterrättelse.

Sedan, vid granskning af 1863 års Fångförteckningar från Christianstads
länshäkte, anmärkt blifvit, att Nils Pålsson i Hagstad, Bengt Andersson
i Ugglarp och Per Nilsson i Röke, till följd af Norra Åsbo Häradsrätts
utslag den 21 April 1863, uti nämnda häkte undergått fängelse vid vatten
och bröd, såsom saknande tillgång till gäldande af böter, ådömda, jemlikt
Kongl. Förordningen angående förfalskning så ock om bedrägeri och annan
oredlighet den 7 September 1858, för det bemälde personer underlåtit att
å fastighetsköp taga uppbud och dervid utgifva hvad i stadgad stämpelafgift
utgå bort, hvilken afgift derigenom blifvit Kongl. Maj:t och Kronan
undanhållen, har jag infordrat utslaget i målet samt derefter anmodat den
tillförordnade Domhafvande, som i Häradsrätten fört ordet, då nämnda utslag
beslöts, att meddela mig utlåtande rörande grunden dertill att, ehuru
Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800, angående lagfart och börd af jord
på landet, stadgade det ansvar, som borde följa på underlåtenhet att inom
föreskrifven tid söka uppbud å försåld fastighet, Häradsrätten likväl ansett
berörda lagrum icke vara på det i fråga varande fallet tillämpligt, utan i
stället ådömt ett strängare ansvar, hemta dt från ofvanberörda 1858 års Kongl.
Förordning. ,

Af handlingar^ i målet inhemtades, att, under handläggningen vid
Norra Åsbo Häradsrätt af ett der anhängig! mål emellan Ola Johnsson i
Wiarp, kärande, samt ofvan bemälde Bengt Andersson och Nils Pålsson,
svarande, angående skyldighet att hålla Ola Johnsson skadeslös för det han
icke kommit i åtnjutande af den å honom öfverlåtna besittningsrätt till eu
från krono-rusthållshemmanet ,38 mantal J\e 6 Hagstad afsöndrad torplägenhet,
allmänne åklagaren, med anledning af de omständigheter, som yppats i
denna rättegång, väckt åtal emot ofvanbemälde Per Nilsson jemte Bengt
Andersson och Nils Pålsson, för det de skulle hafva underlåtit att taga
uppbud å berörda hemman, af hvilket de, hvar efter annan, genom köp
blifvit ägare, och såmedelst undanhållit de Kong]. Maj;t och Kronan till -

kommande afgifter i stämpladt papper: att Häradsrätten, genom utslag
den 21 April 1863, i sammanhang med pröfningen af omförmälda tvistfråga
och jemte det Nils Pålsson, med stöd af 36 § i Kong!. Förordningen den 7
September 1858, fäldes att, för det han sålt tvem ett, plikta femtio riksdaler, beträffande
den af allmänne åklagaren i ofvan berörda måtto anstäldatalan sig
utlåtit och som upplyst vore, att, sedan Nils Pålsson erhållit behörig lagfart å i
frågavarande hemman, hvilkethan köpt af Sven Jönsson, Nils Pålsson försålt
detsamma till Per Nilsson emot en köpeskilling, som i det derom den 15
December 1860 upprättade köpekontrakt upptagits till 3,583 riksdaler 33
öre, att Per Nilsson genom köpebref den 7 Januari 1861 afyttrat hemmanet
till Bengt Andersson för 4,416 riksdaler 66 öre, och att desse parter
den 7 September 1861 aftalat, att Nils Pålsson skulle återfå hemmanet
emot en högre köpeskilling, än han vid försäljningen sjelf bekommit, hvilket
allt måste såsom köp betraktas, ehuru köpebref i föreskrifven ordning
vid åtalade försäljningen till Nils Pålsson icke blifvit ntfärdadt, alltså, och
då Nils Pålsson derefter afyttrat hemmanet till Sven Jönsson, hvilken för
sig begärt lagfart ä köpet och för vinnande af sådan icke företett annan
handling, än det för Nils Pålsson den 26 Juni 1860 utfärdade fastebref,
samt det icke ens blifvit i fråga satt, att Sven Jönsson fått emottaga de
mellanliggande köpeafhandlingarne, förklarat Per Nilsson, Bengt Andersson
och Nils Pålsson hafva icke blott försummat, att inom behörig tid taga
uppbud å köpen och dervid till Kongl. Maj:t och Kronan erlägga stadgad
stämpelafgift, utan äfven undanhållit Kongl. Maj:t och Kronan samma afgift,
och förthy, jemnlikt 22 § i Kongl. Förordningen den 7 September 1858,
dömt Per Nilsson, Bengt Andersson och Nils Pålsson att, för sådant sviklikt
förfarande, hvar för sig höta femtio riksdaler til! tveskiftes, hvarjemte
de förpligtades att ersätta Kong). Maj:t och Kronan stämpelafgiften, Per
Nilsson med 21 riksdaler 40 öre, samt Bengt Andersson och Nils Pålsson,
hvardera med 26 riksdaler 40 öre; varande tillika genom utslaget stadgadt,
att de sakfälde, vid oförmåga att utgifva de dem ådömde böter, borde undergå
fängelse vid vatten och bröd, de två förstnämnde hvardera tio, och
Nils Pålsson sjutton dagar.

I det utlåtande, tillförordnade Domhafvande.!!, på min begäran afgå!
rörande grunden för Häradsrättens ofvan intagna utslag, anfördes hufvudsakligen,
att som Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 syntes honom tillämplig
på sådana fall, der de köpehandlingar, å hvilka lagfart skulle sökas,
vore i behåll och kunde företes, då fråga om försummad lagfart uppstode,
men icke på sådana, der genom köpares eget vållande köpehandlingarne
förfarits eller undanhölles, då ansvar yrkades för uraktlåtenhet att lagfara,
samt afsigten med handlingarnes hållande ur vägen visat sig vara den att

undslippa stämpelafgift och andra med lagfarten förenade utgifter — ett förhållande
som icke sällan skulle hafva varit synbart inom domsagan— så
hade t. f. Domhafvande, som funnit nu åtalade förfarande vara att hänföra
till de senare af ofvan beskrifna fall, ansett 22 § i Kongl. Förordningen
den 7 September 1858 vara här tillämplig.

Min skrifvelse, hvarigenom åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge uppdrogs att anställa åtal emot den tillförordnade
Domhafvande!!, som med Norra Åsbo häradsrätt fattat ofvan
intagna beslut, innehöll hufvudsakligen, att, till eu sådan skillnad, som 1.1.
Domhafvande!! i sitt utlåtande uppställt, någon anledning, efter min tanka,
icke förefunnes i den Förordning, som ostridigt syntes vara den på förevarandefall
enda tillämpliga, nemligen ofvan aberopade 1800 års Förordning.
T denna förekomme följande hithörande stadgande: »slutligen finner Kongl
Maj:t ock nödvändigheten deraf, att en viss tid utstakas, inom hvilken all
handel af fastigheter, så i städerna som på landet, bo;- till uppbuds erhållande
vid domstolen företes; och hav Kongl■ Maj:t derföre velat förordna,
att uppbud skall tagas i staden inom 4rc månader samt a landet sist vid det
ting, som infaller efter sex månader, sedan köpet slutadt blef; försummas
detta, böte köparen så mycket som svarar mot värdet af det stämplade papper,
hvarmed köpebref vet förses hör, socknens fattiges omak, oek fullgöra lika fullt
skyldigheten att med behörig charta sigillata sitt atkoluktbref belägga —;

varande sedermera, genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, föreskrifvet,
att dylika böter för försummad lagfart fördelas till tveskifte emellan
åklagaren och socknens fattige.

Att för en dylik försummelse hafva låtit straffbarheten bestämmas deraf,
om försummelsen timat af glömska, större eller mindre vållande eller svikligt
uppsåt, skulle, i min tanka, hafva varit vanskligt, enär dylika omständigheter
måste vara betydligt svårare att utreda och styrka vid eu försummelse
än vid eu begången förseelse. Häradsrätten hade icke desto mindre —
utan afseende på ofvan anförda lagstadgande, hvilket serskildt tillkommit
i ändamål att förebygga försummelser sådana som de åtalade — på dessa
tillämpat ett annat lagrum, hvilket tydligen gäfve åt försummelsen en bestämd
egenskap af svikligt förfarande, och derpå lagt ett straff, som till
och med skulle kunnat blifva urbota, — allt detta, utan att Häradsrättens utslag
eller t. f. Domhafvandens deröfver meddelade utlåtande lade i dagen,
att de tilltalade voro om det svek, för hvilket de straffades, lagligen öfvertygade;
och det hade varit till förekommande för framtiden af eu dylik oriktig
lagtillämpning som jag ansett åtal böra förordnas.

Under skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten har t. f. Domhafvande!!
vidare utvecklat sitt försvar och, under åberopande af Häradsrättens pro -

tokoll, antört, att de å företedda köpeafliaudlingarne tecknade påskrifter,
livilka skulle innefatta bevis om köpens återgång, vore vilkorliga och, enligt
t. f. Domhafvande^ uppfattning, beroende af omständigheter, förinnan
hvilkas inträffande de icke ägde någon gällande kraft; att vid köpens återgång
högre köpeskilling blifvit utfäst, än förut varit gifven; att, om än
några köpeaf hand lingar möjligen varit de rätta, hvilket motsades af berättelserna
om derå tecknade qvittenser öfver gjorda afbetalningar, åtminstone
det till Per Nilsson utstälda köpebref undanhållits och af säljaren Nils
Pålsson förnekats; samt att, ehuru den omständighet, att köpare af jord
densamma återsålde, icke fritoge honom frän skyldighet att, jemlikt 4 kap,
1 § Jordabalken, med sitt köp lagfara, hvarken Per Nilsson eller Bengt
Andersson sökt uppbud å sina köp, ej heller Per Nilsson och Nils Pålsson
lagfarit med återköpen, Indika ansåges rätteligen icke, i annan ordning och
på annat sätt än sjelfva köpen, kunna slutas, utan Nils Pålsson, detta oafsedd
lemnat Sven Jönsson hemmanet och åtkomsthandlingarne, såsom hade
hemmanet förut icke varit i annans hand, än Nils Pålssons, till följd hvaraf
Sven Jönsson erhållit uppbud, utan att med mellanliggande köp lagfarits
och Kronan af dem erhållit stämpelafgift, — ett förfarande, hvilket t. f. Domhafvande!]
ansett vara svikligt af Nils Pålsson och befrämjadt af Per Nilsson
och Bengt Andersson.

Häruppå har Advokatfiskals-embetet i afgifvet slutpåstående andragit,
att hvad t. f. Domhafvanden anfört och åberopat, äfven om det icke, såsom
fallet vore, i åtskilliga delar saknade grund, ej kunde tillerkännas giltighet
såsom bevisning om svikligt uppsåt hos de tilltalade, samt att under målets
handläggning vid Häradsrätten icke förekommit något, som kunde berättiga
till antagande, att sådant uppsåt förefunnits i det hänseende, hvarom
fråga vore, helst det blifvit upplyst, att aftalet om återgång af köpsluten
emellan såväl Nils Pålsson och Per Nilsson som den sistnämnde och Bengt Andersson
träffats i ändamål att bilägga rättegångar, hvilka uppstått i anledning
af samma köp, hvadan, och då Advokatfiskals-embetet således icke ens
kunde medgifva, att de vid Häradsrätten sakfälde varit öfvertygade att
hafva uti förevarande fall svikligen förfarit, samt t. f. Domhafvanden för
ifrigt icke gjort försök till någon vederläggning af de skäl, på hvilka jag
grundat mitt klander af Häradsrättens ofvan omförmälda beslut, Advokatfiskals-embetet
yrkat, att t. f. Domhafvanden skulle dömas till det bötesansvar,
som vore med lag och sakens beskaffenhet förenligt.

Kongl. Hofrätten har meddelat utslag den 9 Mars 1866, och, emedan
påföljden för försummelse att inom föreskrifven tid söka uppbud å inköpt
fastighet funnes uttryckligen bestämd i Kongl. Förordningen om lagfart

+ och

och börd af jord på landet den 13 Juni 1800; ty och som Per Nilsson,
Bengt Andersson och Nils Pålsson, uti det vid Häradsrätten emot dem
väckta åtal för underlåtenhet att med köp lagfara, icke blifvit om bedrägeri
öfvertygade; samt Häradsrätten således saknat laglig anledning att,
med tillämpning af 22 § i Kongl. Förordningen den 7 September 1858,
döma de tilltalade till ansvar för svikligt förfarande; alltså och då t. f. Domhafvanden,
såsom ordförande i Häradsrätten, vore för åtalade beslutet ensam
ansvarig, har Kongl. Hofrätten pröfvat, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen,
rättvist döma t. f. Domhafvanden att för sålunda af oförstånd begånget
lagskipningsfel höta tjugufem riksdaler riksmynt.

Vid granskning af fångförteckningarne yppades nedan anförda förhållande,
som föranledde åtal.

Sedan Rådhusrätten i Malmö, som i utslag den 13 November 1861
dömt Pigan Gustava Hansson att för oloflig varuinförsel höta ett hundra
tjugutvå riksdaler 97 öre, hvaraf en fjerdedel skulle tillfalla Kong!. Maj:t
och Kronan samt tre fjerdedelar Tullvaktmästarena J. Andersson och J.
Pettersson, i egenskap af beslagare, medelst beslut den 1 Oktober 1862
förklarat Gustava Hansson, hvilken befunnits sakna tillgångar till gäldande
af nämnda böter, i stället böra straffas med fängelse i en månad, så, och
efter det beslagarena efterskänkt sin andel i böterna, samt Konungens Befallningshafvande,
på grund deraf,begärtny förvandling,har bemälde Rådstufvurätt,
genom beslut den 26 Augusti 1863, under åberopande af 193 § i Tullstadgan
den 7 December 1860, jemförd med Kongl. Brefvet den 5 Februari
1768, förordnat, att Gustava Hansson skulle aftjena den Kongl. Maj:t och
Kronan tillkommande bötesandel, tretio riksdaler 74 öre, med en veckas
fängelse.

Med erinran derom, att uti Kongl. Brefvet den 27 Oktober 1820 stadgas,
att den målsäganden medgifna rättighet, att i mål, deri förlikning
äger rum, efterskänka en del af den bestraffning, hvartill den brottslige
gjort sig skyldig, icke må, så framt ej derom i serskilda fall är annorlunda
förordnadt, på allmän åklagare tillämpas, anmodade jag Rådstufvurätten
att underrätta mig, på hvilken grund Rätten, i strid med detta stadgande,
meddelat ofvan berörda ändring i den genom beslutet den 1 Oktober
1862 gifna föreskrift angående de ifrågakomna böters förvandling.
I häröfver afgifvet utlåtande förklarade Rådstufvurätten att, enär beslagarena
i vanliga fall icke kunde hänföras till allmänne åklagare, utan efter Rådstufvurättens
förmenande vore att betrakta såsom angifvare eller målsägare,

Just.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1867 års Riksdag. 5

helst hvarje enskild person, genom hvars bevisligen skedda angifvelse beslagsåtgärd
föranleddes, enligt Tullstadgan, ägde tillgodonjuta beslagares
rätt, Rådstufvurätten ansåge sig hafva i anmärkta hänseendet lagenligt förfarit.

Häremot anförde jag, uti en senare skrifvelse, att det sålunda till stöd
för det anmärkta beslutet ytterligare andragna skäl, eller att beslagarena
vore att betrakta såsom angifvare eller målsägare, icke syntes tillfredsställande.
Af den omständighet, hvarpå Rådstufvurätten förnämligast grundat
berörda antagande, nemligen att en hvar enskild person, som genom bevisligen
skedd angifvelse föranledt beslagsåtgärd, ägde tillgodonjuta beslagares
rätt, följde, enligt min åsigt, så mycket mindre att beslagare vore att anse
såsom målsägare som beslagaren i sjelfva verket hade af brottet en fördel,
då deremot begreppet målsägare, åtminstone ibland lagfara^, alltid haft den
bestämning, hvilken Strafflagen i 6 kap. 8 § sålunda uttrycker: målsägande
är den, emot hvilken brott begånget är, eller som deraf förnärmad blifvit, eller
skada lidit; så ock den, som för den förnärmade eller skadade målsmansrätt
äger eller eljest satt är att talan föra. Skulle någon målsägande finnas i
mål, hvarom fråga vore, eller tullmål, så kunde denne icke vara någon annan,
än det allmänna. För den händelse, att Rådstufvurätten, vid åberopande
här ofvan af Tullstadgan, syftat på föreskriften i 167 §, att beslagare,
eller den genom hvars första angifning eller åtgärd oloflig in- eller utförsel
af varor upptäckes, är berättigad a,tt till målets utförande biträde af kronoåklagaren
njuta, der lian det äskar, och förmenat, att beslagare af denna
orsak skulle vara att anse lika med målsägande i allmänhet, som äfvenledes
åtnjuta dylik rätt till biträde, anmärkte jag, att nämnda stadgande
snarare innebure, att beslagaren i sjelfva verket vore rätte åklagaren, men
ägde fritt val att utföra åtalet antingen ensam eller med biträde. Vore nu
förhållandet sådant, att beslagare kunde vara åklagare, så vore den del af
böterna, som tillfölle honom, åklagareandel, och funnes således i dessa mål
icke andra bötesandelar att eftergifva eller förvandla, än Kronans och åklagarens.
Det ofvan åberopade 1820 års Kongl. Bref stadgade, att hvad som
i det likaledes åberopade 1768 års Bref föreskrefves om målsägandens rätt
att efterskänka sin bötesandel icke kunde på allmän åklagare tillämpas, och
till grund för detta förbud androges bland andra skäl det, att, om det finge
ankomma på åklagaren, hvilken efter serskilda författningar erhölle stundom
tredjedelen, stundom hälften af böterna och stundom hela beloppet,
att till större eller mindre del eller helt och hållet eftergifva bestraffningen,
sådant kunde föranleda till missbruk. Annan påföljd trodde jag ej heller vara att
förvänta, derest angifvare och beslagare i tullmål skulle, efter godtfinnande,
kunna efterskänka sina bötesandelar och derigenom med ända till trefjerdedelar
nedsätta brottslingens straff. En sådan lagtolkning, hvars verknin -

gar dessutom komme att hädanefter visa sig ännu besynnerligare, vid jemförelse
med grundsatserna i den nya brottmålslagstiftningen, der ej ens den
förnärmade målsägaren bar magt, att, genom eftergifvande af sin rätt, lindra
brottslingens straff, kunde icke öfverensstämma med lagens rätta mening
och grund samt borde följaktligen icke af mig lemnas oantastad, i
fall Rådstufvurätten fortfarande vidhölle de åsigter, som i ofvanberörda skrifvelse
blifvit uttalade, och således tillämpade dem i framdeles förekommande
fall. Härom ville jag dock lemna Rådstufvurätten tillfälle att vidare sig yttra.
I det svar, Rådstufvurätten på denna min framställning afgaf, yttrades, att vid
fattandet af i fråga varande beslut Rådstufvurätten handlat efter mogen öfverläggning
och bästa öfvertygelse men tilltrodde sig icke att på förhand
bestämma, huruvida Rätten, vid framdeles förekommande likartadt fall, an~
såge sig böra fortfarande tillvägagå på det af mig klandrade sätt, helst
Rådstufvurätten vid en dylik frågas framtida afgörande möjligen kunde bestå
af andra medlemmar, än de nuvarande.

Då jag icke kunde uppfatta detta yttrande såsom ett bestämdt svar
på min fråga, fann jag mig nödsakad att genom domaremagtens anlitande
söka bereda tillbörligt erkännande åt min åsigt om vätta förfaringssättet i
det fall, hvarom fråga vore, och jag uppdrog derföre åt Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge att för ofvan nämnda såsom
felaktigt ansedda förvandlingsbeslut bos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala
de Rådstufvurättens ledamöter, hvilka i nämnda beslut deltagit.

Under skriftvexlingen i målet åberopade Rådstufvurättens bemälde
ledamöter hvad de i förklaringen till mig förut andragit, men tilläde, till
ytterligare stöd för åsigten, att beslagare icke borde såsom åklagare anses,
att uti den för Tullfiskalen i Södra Tulldistriktet den 11 Juni 1828 utfärdade
instruktion funnes stadgadt, att, i alla Tullverket rörande mål, som
vid underdomstolarna inom distriktet förekomme, det ålåge Tullfiskalen att
såsom aktor bevaka verkets lagliga rätt och bästa.

Häremot anmärkte Advokatfiskals-embetet att, för så vidt med Rådstufvurättens
nyss anförda tillägg åsyftades att visa, det åtal för öfverträdelse
af tullförfattningarne icke finge af annan än Tullfiskalen utföras, på hvilket
antagande Rådstfvurätten tycktes grunda sitt försvar, en sådan åsigt
stode i uppenbar strid med gällande Tullstadga, som tydligen medgåfve
beslagaren rätt att sjelf utföra åtal af i fråga varande beskaffenhet; hvarjemte
Advokatfiskals-embetet åberopade hvad jag i ämnet anfört.

Den 9 Maj 1866 meddelade Kongl. Hofrätten utslag i målet; och, enär
lagen i 20 kap. 4 § Rättegångsbalken endast tillåter målsägande att i brottmål
förlikas om sin rätt i böter, samt Kongl. Brefvet den 27 Oktober 1820
innehåller, att den i Kongl. Brefvet den 5 Februari 1768 målsägande med -

gifna rättighet att i mål, der förlikning äger rum, efterskänka en del af
den bestraffning, hvartill den brottslige gjort sig förfallen, icke finge på
allmän åklagare tillämpas; ty, och då såsom målsägande icke kunde anses
annan, än den mot hvilken brott blifvit begånget eller som deraf förnärmad
blifvit eller skada lidit, samt de ifrågakomna beslagarena således icke kunde
till målsägande hänföras, pröfvade Kong!. Ilofrätten rättvist förklara, det
Rådstufvurättens beslut den 26 Augusti 1863, hvarigenom Gustava Hansson
undgått en del af den henne ådömda bestraffning af fängelse, måste
för oriktigt anses; men i öfrigt funne Kongl. Hofrätten berörda af Rådstufvurätt
begångna misstag icke vara af beskaffenhet, att ansvar derför enligt lag
kunde Rådstufvurättens ledamöter ådömas.

Uti en till mig insänd skrift hade straff-fången K., som förvarades vid
Straff- och arbetsfängelset å Långholmen, fört klagan deröfver, att då, kort
efter K:s häktande i Gefle år 1860, Stadsfiskalen derstädes, i egenskap af
tillförordnad Stads-exekutor, verkställt utmätning hos K., bemälde Stadsfiskal
skulle, utan Iv:s medgifvande, hafva från K. afhemtat och till underpris
försålt två säckar turkiska livetegryn och ett parti franskt hvetemjöl, livilka
varor K. innehaft i kommission till försäljning, och af hvilka hvetegrynen
skulle hafva kostat omkring sextio riksdaler per säck, men sedermera af
Stadsfiskalen försålts eller bortslumpats för fem till sex riksdaler, allt riksmynt;
i följd hvaraf Iv. måst ikläda sig skyldighet att till rätte ägaren
betala^ dryg mellangift.

Öfver denna klagan infordrade jag Stadsfiskalens utlåtande tillika med
protokoll öfver utmätningen och auktionen; och, sedan jag bekommit dessa
handlingar, inhemtade jag

af utmätning protokollet, hållet den 4 September 1860: att Stadsfiskalen
med biträde af en Polisbetjent samma dag instält sig å cellfängelset i Gefle,
för att, i enlighet med Magistratens ordres och på grund af Konungens
Befallningshafvandes i länet utslag, hos Iv. uttaga en fordran, som med
lagsökningskostnad utgjorde 1,309 riksdaler; att vid detta tillfälle K., sedan
han bekommit en afskrift af nämnda utslag, yttrat sig vara sinnad att deröfver
anföra besvär, samt, då Stadsfiskalen tillkännagifvit, att utmätning
icke destomindre komme att för sig gå, invända att han saknade tillgång;
men att, detta oaktadt, enär förrättningsmännen visste, det K., som förut
idkat spannmåls- och mjölhandel, ännu hade i behåll, bland annat, en del
af spanmåls- och mjöllagret, förvandt i ett hyrdt magazin, samma lager,
hvilket K. då uppgifvit utgöra aderton säckar mjöl, blifvit jemte annan

egendom förklarad! i mät till betäckande, så långt det försloge, af förutnämnda
skuld;

af vidraget ur auktionsprotokollet den 21 November och don 11 December
1860: att nämnda dagar blifvit å Stads-auktionskammaren i Gefle, uppå
ansökan af Stadsfiskalen såsom t. f. Exsekutionsförrättare, försåldt gods,
utmätt från K. och bestående af tolf säckar mjöl, fyra gröpe, två sådor,
en gryn och en rågkli, tillsammans tjugu säckar; samt

af Stad,fiskalens utlåtande: att olikheten emellan nyss omförmälda utmätnings-instrument
och auktionsprotokoll, i fråga om säckantalet — i det
att det senare upptoge 20 och det förra endast 18 säckar — skulle härleda
sig deraf, att säckarna, Indika, intilldess K:s besvär i skuldfordringsmålet
blifvit uti Kongl. Hofrätten afgjorda, qvarstått i magasinet, så sönderätits
af råttor, att innehållet måst vid afhemtningen fyllas på flera säckar;
att åter olikheten i meranämnda säckars innehåll, sådant det beskrefves i
utmätningsprotokollet och sedermera i auktionsprotokollet, berott »på K:s
osanna uppgift, att alla säckarne innehölle mjöl, i god tro på hvilken i
utmätnings-instrumentet skrefs mjöl, men utmätningen afsåg det oaktadt
den spannmål, som fanns, oberoende af benämningen»; att »skäl till klagan
häröfver icke förekom, helst partiet, om K:s uppgift angående innehållet
varit sann, haft vida högre värde, än nu varit fallet»; att uppgiften om »det
franska hvetemjölet» och »de turkiska grynen» vore för Stadsfiskalen en
gåta, och om dessa varor funnits, desamma väl, likasom hela partiet för
öfrigt, varit skadade, men att Stadsfiskalen måste bestrida, det sådana varor
blifvit utmätta eller försålda; och att rörande »den slump gryn», som försåldes,
och hvilken, enligt hvad som vid auktionen berättats, K. skulle hafva
för Fångbevakningen uppgifva såsom varande turkiska gryn, ett vid utlåtandet
fogadt skriftligt intyg utvisade, att dessa gryn varit »bäska, skämda
och till matlagning alldeles odugliga.»

Sedan klaganden undfått del af dessa handlingar, anmärkte han i afgifna
påminnelser, bland annat, att auktionsprotokollet utvisade, det Stadsfiskalen
låtit försälja mera, än han utmätt, enär nämnda protokoll omförmälde
tjugu, och utmätnings-instrumentet endast aderton säckar; att detta
öfverskott utgjorde just en del af de i klagoskriften omnämnda två säckar
turkiskt hvetegryn och två säckar franskt hvetemjöl, Indika icke vore K.
tillhöriga, utan i kommission till försäljning för annans räkning emottagna
och för tillfället insatta hos Vaktmästaren vid Arbetshuset i Gefle; att, om
äfven Stadsfiskalen tagit för gifvet, att nämnda parti tillhört K., det likväl
varit olagligt att utan utmätning tillgripa och bortslumpa detsamma; att
uppgiften, det de utmätta varorna vid försäljningen befunnits skämda, och
säckarne af råttor uppätna, endast bevisade, huru vårdslöst och liknöjdt

Stadsfiskalen förfarit med det utmätta godset, hvilket han haft i sill disposition
flera månader före försäljningen; att, beträffande qvaliteten af det å
auktionen försålda godset, auktionsprotokollet upptoge icke mindre än sju
säckar innehållande kli, gröpe och sådor, men utmätnings-instrumentet
omförmälde endast mjöl; att Stadsfiskalen, för att tillskynda sig sjelf fördel
eller K. förlust, sålt annan och sämre vara, än som varit utmätt, m. m.;
hvarföre K. å Stadsfiskalen yrkade ansvar och ersättningsskyldighet.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, syntes mig bemälde
Stadsfiskal hafva, såsom Stadsexsekutor, felat derutinnan, att han, med åsidosättande
af föreskrifterna i 5 kap. 3 § Utsökningsbalken och Kong].
Förordningen den 19 Maj 1845, angående upprättande af behörig förteckning
öfver och värdering af det gods, som utmättes, icke ens gjort sig underrättad
om verkliga beskaffenheten af samma gods; och som deraf följt, att
den sedermera uppkomna frågan, huruvida det gods, som vid nämnda tillfälle
utmättes, varit detsamma, som sedermera försåldes, eller icke, dåmera
ej kunde utan laga undersökning tillförlitligen afgöras, så ansåg jag, för
sanningens utredande och möjligen ogrundade misstankars vederläggande,
oundvikligt, att en dylik undersökning vex-kstäldes.

För detta ändamål anmodade jag, i skrifvelse den 8 November 1864,
Konungens Befallningshafvande i Gefleborgs län att utse och förordna vederbörande
Landsfiskal eller annan lämplig och närboende person att, i egenskap
af allmän åklagare och med ledning af den instruktion, jag vid nämnda
skrifvelse fogade, denna sak hos Rådstufvurätten i Gefle lagligen anhängiggöra,
och, sedan undersökningen med tillbörlig noggrannhet blifvit hållen,
emot Stadsfiskalen framställa påstående om laga ansvar för ofvanberörda
försumlighet och vårdslöshet vid utmätnings verkställande, samt för hvad
i öfrig! kunde finnas ligga honom till last; och borde, enligt förrberörda
instruktions innehåll, sedan K. genom åklagarens försorg blifvit underrättad
om dagen, då saken hos Rådstufvurätt förekomme, på det K. måtte kunna,
der han så nödigt funne, befullmägtigadt ombud för sig ställa, den talan,
som sålunda å K:s vägnar fördes, efter befogenhet, af den tillförordnade
åklagaren understödjas.

Saken förevar derefter vid Rådstufvudrätten i Gefle första gången den
9 December 1864. Vid detta tillfälle företedde den till åtalets utförande
af Konungens Befallningshafvande förordnade Landsfiskalen jemväl fullmagt
af K., att hans målsägande talan utföra och bevaka. Sedan målet derefter
varit handlagdt vid nio rättegångstillfällen under loppet af år 1865, och
vittnen till stor mängd blifvit hörda, afkunnades den 8 December sistnämnda
år Rådstufvurättens utslag, som innehöll, beträffande hufvudsaken,
att Rådstufvurätten funne det vara utredt, att, efter det svaranden, i sin då

varande egenskap af exsekutor, vid en den 4 September 1860 hos den å
länsfängelset i staden då förvarade straff-fången K. förrättad utmätning till
gäldande af en K:s skuld, utgörande, förutom räntor och expenser, ett tusen
trehundra riksdaler riksmynt, i mät tagit, bland annat, hvarom fråga icke
vore, ett parti spannmål och mjöl, hvilket, enligt hvad K. vid utmätningstillfället
sjelf uppgifvit, utgjorde aderton säckar mjöl, svaranden, utan att
omhändertaga eller besigtiga det utmätta godset, låtit under hösten 1860 från
arbetskasernen i staden afhemta och till auktionskammaren forsla ett parti
mjöl m. m., som skulle vara det här ofvan nämnda, och hvilket vid offentliga
auktioner den 27 November och den 11 December samma år i tjugutvå
olika poster, mot tillsammans två hundra sjutionio riksdaler 74 öre riksmynt,
som ostridigt K. till godo kommit, blifvit försåldt; och som ej i någon
mån kunde anses Styrkt, att svaranden uti berörda hänseende oärligen sig
förhållit eller låtit annan förseelse komma sig till last, än att ej behörigen
förteckna och omhändertaga utmätta godset, så pröfvade Rådstufvurätten, då
ej heller visadt vore, om eller i hvad mån någon skada K. orsakats, rättvist
i så måtto bifalla hvad yrkadt blifvit, att svaranden, med tillämpning
af 1 kap. 7 § Utsökningsbalken samt 25 kap- 17 § Strafflagen och 5 §
af Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 om nya Strafflagens införande,
fäldes att, för hvad honom sålunda till last läge, höta femtio riksdaler riksmynt,
Kronans ensak; hvarförutan svaranden, som vid första rättegångstillfället
vidgått hvad emot honom i saken förekommit, förpligtades ersätta
kostnaderna för stämningens delgifvande, med fordrade tjuguen riksdaler
23 öre, och för tillförordnade åklagarens inställelse vid första handläggningen
af målet med enahanda summa, tillsammans fyratiotvå riksdaler
46 öre; hvaremot och då K., genom sina vilseledande påståenden och uppgifter,
måste antagas hafva varit till målets uttänjande och dermed förenade
kostnader vållande, K. ansåges skyldig till åklagaren erlägga det återstående
beloppet af denna kostnadsräkning äfvensom att ersätta vittnena.

Under min embetsresa år 1864 fann jag, vid undersökning af Wesslands
och Elfkarleby tingslags arkif å tingsstället i Skärplinge, att domboken
för 1859 års sommarting saknades. Då jag härom gjorde efterfrågan
hos ständige Domhafvande!!, upplystes, att nämnda ting varit förrättadt af
en tillförordnad Domhafvande, som ännu icke aflemnat den dervid hållna
dombok.

I anledning häraf erinrade jag, i skrifvelse den 17 September 1864,
sistbemälde Domhafvande om nämnda förhållande och lemnade honom

en månads tid, hvarinom lian skulle med ständige Domhafvandens intyg
hos mig styrka, att den i fråga komna domboken blifvit i fullständigt skick
aflemnad.

Efter det sagda tid hade blifvit försutten, och skedd påminnelse jemväl
lemnats obesvarad, förordnade jag, i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt den 6 April 1865, åtal emot den försumlige Domhafvanden
med yrkande om ansvar och tillika om förpligtande för honom,
vid verksamt äfventyr, att ifrågavarande dombok inom bestämd tid och i
fullständigt skick till Häradsarkifvet aflemna.

Sedan skriftvexling i detta mål föregått, har Kongl. Hofrätten meddelat
utslag den 31 Januari 1866, och som, jemlikt 26 punkten i Kongl.
Förklaringen den 23 Mars 1807, det ålegat den tillförordnade Domhafvanden
att före midsommaren år 1860 hafva till ordinarie Domaren aflemna!
konceptdomboken för det af honom, efter förordnande, förrättade
1859 års sommarting med Wesslands och Elfkarleby tingslag; men, enligt
hvad upplyst och medgifvet vore, bemälde tillförordnade Domhafvande, oaktadt
serskilda af Rikets Ständers Justitie-Ombudsman dels den 17 September
1864 och dels den 8 Mars 1865 till honom aflåtna skrivelser med
erinran om hans berörda skyldighet, ännu den 29 Augusti 1865, då han
sin förklaring öfver Advokatfiskals-embetets första memorial i ämnet aflåtit,
icke aflemnat domboken, samt, på grund af hans den 28 Oktober 1865 öfver
Advokatfiskals-embetets senare memorial afgifna förklaring, deri han förmält
sig icke heller då kunna styrka, att domboken blifvit till arkifvet öfverlemnad,
vidare måste antagas, att dröjsmålet med dombokens aflemnande
då ännu fortfore; alltså och emedan, ehvad nu dröjsmålet härledt sig derifrån,
att domboken ej varit uppsatt eller från annan orsak, den tillförordnade
Domhafvanden i allt fall icke ens uppgifva någon omständighet
af beskaffenhet, att den utgjort laga hinder för honom att i rätter tid aflemna
domboken i fullständigt skick, eller eljest anfört något, som kunde
lända honom till ursäkt, i afseende å den försummelse han, på sätt berördt
vore, låtit komma sig till last; ty pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i
förmåga af 25 kap. 17 och 22 §§ Strafflagen, att döma samme tillförordnade
Domhafvande att, för sagda försummelse, bota sjutiofem riksdaler riksmynt,
hvilka böter skulle tillfalla Kronan; äfvensom, och då, så vidt kändt vore,
han ännu ej fullgjort sin skyldighet i omförmälda hänseende, honom förelädes
att med bevis, hvilket borde till Kongl. Hofrätten ingifvas inom en
månad derefter, vid vite af ett hundrafemtio riksdaler riksmynt, styrka, att
ifrågavarande dombok, fullständigt uppsatt och afslutad, blifvit till ordinarie
Domaren i Wesslands och Elfkarleby tingslag aflemnad.

1 den skrifvelse, hvarmed Kong! Hofrättens nyssanfördä utslag af
Advokatfiskals-cmbetet till mig öfverlemnades, bifogades jemväl ett intyg,
utfärdadt af ständige Domhafvanden i nyssnämnda tingslag den 28 Februari
1866, af innehåll, att sistbemälde Domhafvande med posten samma dag
emottagit ifrågavarande dombok uti fullständigt skick samt behörigen afslutad
och underskrifven jemte tillhörande saköreslängd.

Till följd af anmärkningar vid fångförteckningarnes granskning förordnades
åtal emot Rådstufvurätten i Luleå, för det bemälde Rådstufvurätt

dels uti ett mål angående Finske undersåten Henrik Maunu från Kemi
socken, tilltalad för olofligt tillgrepp, i utslag den 28 Mars 1863, hvarigenom
Maunu dömdes, jemlikt 1 och 9 §§ af Kongl. Förordningen den 4
Maj 1855, för första resan stöld af gods till värde af femton riksdaler tre
öre, att undergå straffarbete och bota fyratiofem riksdaler nio öre, förklarat,
det Maunu, i brist af tillgång till böterna, skulle undergå sex, i stället för
tio, dagars fängelse vid vatten och bröd, som förvandlingsstraffet, jemlikt
5 kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, bort
utgöra;

dels och uti ett annat mål angående Drängen August Andersson, å hvilken
ansvar varit yrkadt för annan persons uppsåtliga misshandlande å allmän
gata, genom utslag den 17 April förstnämnda år, jemte det Andersson ansetts
om åtalade förbrytelsen förvunnen, under åberopande af 21 kap. 7 § Missgerningsbalken
och 14 § i Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861, dömt honom
att för våldet hållas till sex månaders straffarbete, samt att dessutom för gatufridsbrott
bota tjugu riksdaler eller, i brist af tillgång dertill, undergå tolf dagars
fängelse vid vatten och bröd; livilket domslut ansetts felaktigt ej mindre derutinnan,
att serskildt ansvar blifvit Andersson ådömdt för gatufridsbrott,
enligt 21 kap. 7 § Missgerningsbalken, hvilket lagstadgande, i fall som det
här omförmälda, måste betraktas såsom genom nyssnämnda 1861 års Kongl.
Förordning upphäfvet, än ock i så måtto, att det Andersson för våldet ålagda,
straff är vordet bestämdt till straffarbete, oaktadt, enligt den af Rådstufvurätten
åberopade § i sistberörda Kongl. Förordning, svåraste straffarten vore
fängelse.

Sedan härom blifvit hos Kongl. Svea Hofrätt skriftvexladt, meddelade
Kongl. Hofrätten den 7 Juli 1866 utslag; och som Rådstufvurätten, genom sitt
utslag den 28 Mars 1863, i afseende å ofvanbemälde Henrik Maunu förklarat,
att han, i brist af tillgång till de honom för första resan stöld af

Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 6

gods till värde af femton riksdaler tre öre ådömda böter, fyratiofem riksdaler
nio öre, skulle, enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, undergå
sex dagars fängelse vid vatten och bröd, samt genom utslaget den 17 April
samma år, med åberopande af 21 kap. 7 § Missgerningsbalken och 14 §
i Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861, dömt Drängen August Andersson
att för uppsåtlig misshandel å allmän gata hållas till straffarbete i sex
månader samt att bota för gatufridsbrott tjugu riksdaler, men, på sätt anmärkt
blifvit, de Maunu ådömda böter rätteligen bort förvandlas till tio
dagars fängelse vid vatten och bröd, samt Andersson hvarken bort, med
afseende å stadgandet i 50 § i sistnämnda Kongl. Förordning, till serskildt
ansvar för gatufridsbrott dömas, ej heller för våldet, enligt den af Rådstufvurätten
åberopade 14 § i samma Författning, fällas till svårare straff, än sex
månaders fängelse; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, det Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter, för den vårdslöshet de sålunda vid utöfningen
af domare-embetet låtit komma sig till last, skulle, jemlikt 1 kap.
12 § Rättegångsbalken, hvilken lag då förseelsen ägde rum ännu var gällande,
bota Ordföranden och en extra Rådman, som till begge besluten bidragit,
den förre sextio, den senare tretio riksdaler, samt de Rådmän, som bidragit
till endast ettdera af de felaktiga besluten, hvar för sig, femton riksdaler,
till treskiftes emellan Kronan, Luleå stad och Advokatfiskal i Kong].
Hofrätten.

Till följd af anmärkningar, som blifvit gjorda under fångförteckningarnes
granskning, förordnades åtal emot en tillförordnad Domhafvande i Gottlands
norra härad, för det Häradsrätten i nämnda härad dels genom utslag den 18
Augusti 1862, med tillämpning af 33 § i Kongl. Förordningen om förfalskning
så ock om bedrägeri och annan oredlighet den 7 September 1858, dömt en
hemmansägare — som ansetts förvunnen att hafva, oaktadt hans hemmansdel
varit för skuld utmätt, åt annan person genom!afhandling upplåtit nytjanderätten
till en hemmansdelen tillhörig skogstrakt, -— att bota tjugu riksdaler
eller vid bristande tillgång till böter undergå fem dagars fängelse vid vatten
och bröd; dels och, medelst utslag den 23 Maj 1863, jemte det en qvinnsperson
dömdes för snatteri att bota tio riksdaler eller i brist af böter undergå
sju dagars fängelse vid vatten och bröd, förordnat, att samma qvinna, såsom
försvarslös, skulle införpassas till länshäktet, i enlighet med hvilket beslut
Domhafvanden för henne utfärdat förpassning. I anseende härtill, och då
å den förseelse, hvarom ofvannämnde hemmansägare ansetts öfvertygad, 8
kap. 8 § Utsökningsbalken bort, i stället för det af Häradsrätten åberopade

lagrum, tillämpas, samt det icke tillkommit Häradsrätten att förordna om
nyssbemälda qvinnas inmanande i häkte såsom försvarslös, framstälde Advokatfiskals-embetet
yrkande, att Domhafvanden måtte för de anmärkta
felaktiga besluten dömas till böter efter 25 kap. 17 § Strafflagen samtförpligtas
ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för ifrågavarande qvinnas
underhåll i häktet från och med den 24 Maj 1863 till den 20 påföljande
Juni, då hon börjat undergå fängelsestraffet.

Kongl. Svea Hofrätt meddelade utslag den 19 Oktober 1865 och faun
Häradsrättens förfarande att å den förseelse, hvarom ofvanbemälde hemmansägare
, ansetts förvunnen, tillämpa det af Häradsrätten åberopade lagens
rum icke vara af beskaffenhet att till ansvar för Domhafvanden föranleda;
hvaremot, och då, vid det förhållande, att merbemälda qvinsperson icke
blifvit genom förutnämnda utslag den 23 Maj 1863 dömd för brott, hvarför
hon, som då vistats på fri fot, bort i häkte inmanas, Häradsrätten saknat
laglig anledning att om hennes införpassande till länshäktet förordna, samt
hon, till följd af samma förordnande, hållits i häkte från nämnda dag intill
den 20 påföljande Juni, Kongl. Hofrätten pröfvade, jemlikt 1 kap. 12 §
Rättegångsbalken, rättvist döma Domhafvanden, för hvad han, såsom Häradsrättens
ordförande, uti ifrågavarande hänseende låtit komma sig till last,
att bota femton riksdaler riksmynt till treskiftes emellan Kongl. Maj:t och
Kronan, Advokatfiskal^! oeh Gottlands norra härad; hvarförutan Domhafvanden
förpligtades ersätta Kronan kostnaden för fångens underhåll i häktet
under förut nämnda tid af tjugusju dagar med det belopp, åtta riksdaler
tre öre, hvartill, enligt det af vederbörande Fängelse-direktör afgifna intyg,
samma kostnad uppgått.

Vid urtima ting hade Rättviks och Ohre tingslags Häradsrätt, der en
tillförordnad Domhafvande fört ordet, medelst utslag den 8 Juli 1863 dömt
eu qvinna — som ansetts förvunnen att hafva den 28 nästförutgångna Maj
olofligen tillgripit en till blekning å marken utlagd väf, uppskattad till
tretton riksdaler 16 skillingar riksgäldssedlar, och, i en oläst byggnad, ett
stycke bolstervar, värderadt till en riksdaler samma sedelslag — att, jemlikt
1, 2, 3 och 20 §§ i Kongl. Förordningen om ansvar för stöld och snatteri
samt rån den 4 Maj 1855, 5 kap. 4 § Straffbalken samt Kongl. Förordningarne
den 10 Juni 1841 och den 21 December 1857, dels för stöld ute
å marken af omförmälda„väf bota tre gånger väfvens värde med fyratio
riksdaler och hållas till straffarbete fyra månader, dels ock, för snatteri
af gods värdt en riksdaler, bota fem riksdaler eller, i saknad af till -

gång till de ådömda böterna, i stället undergå elfva dagars fängelse vid
vatten och bröd.

Om detta utslag erhöll jag kunskap genom granskning af fångförteckningarne;
och, enär detsamma, efter min tanka, stode i strid med den i
15 § af förenämnda Kongl, Förordning den 4 Maj 1855 stadgade grundsats,
att å särskilda ställen föröfvade tillgrepp, om hvilka någon blifver''öfvertygad,
böra anses i samma gerning inbegripna och, der det tillgripnas sammanlagda
värde öfverstiger tio daler silfvermynt, såsom stöld bedömas, i
enlighet hvarmed uti förevarande fall den tilltalade bort, med tillämpning
af 1, 3 och 20 §§ i samma Kongl. Förordning, dömas för stöld af gods,
värdt fjorton riksdaler 16 skillingar, att, jemte undergående af straffarbete,
bota tre gånger nämnda belopp med fyratiotre riksdaler eller, i brist af
tillgång dertill, hållas till fängelse vid vatten och bröd allenast nio dagar,
samt Häradsrätten således af oförstånd eller vårdslöshet fält uppenbart orätt
dom och derigenom vållat, att bemälda qvinna undergått fängelse vid vatten
och bröd två dagar längre, än vederbort; har jag förordnat Advokatiiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att emot Domhafvande!!, som vore för nämnda
utslag ansvarig, anställa åtal och påyrka laga ansvar samt skyldighet att
ersätta fången för förlängdt lidande och Kronan för ökad underhållskostnad.

Efter det åtalet blifvit utfördt, har Kongl. Hofrätten den 30 Oktober
1865 meddelat utslag och, som af stadgandena i 15 § af ofvannämnda
Kongl. Förordning den 4 Maj 1855 oförtydbart följde, att ifrågavarande
qvinna, såsom förvunnen om berörda olofliga tillgrepp, bort, jemlikt 1, 3
och 20 §§ i samma Kongl. Förordning samt Kongl. Förordningen den 10
Juni 1841, dömas för stöld att, jemte undergående af straffarbete, bota det
tillgripna godsets sammanlagda värde tredubbelt med fyratiotre riksdaler
eller, i brist af tillgång dertill, hållas till fängelse vid vatten och bröd nio
dagar, men Häradsrätten genom det meddelade utslaget dömt nämnda qvinna
både för stöld att bota fyratio riksdaler och för snatteri att bota fem riksdaler
eller, i brist af böter, undergå elfva dagars fängelse vid vatten och
bröd; alltså, och då ostridigt vore, att qvinnan undergått det henne af
Häradsrätten ådömda förvandlingsstraff af fängelse vid vatten och bröd,
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, likmätigt 25 kap. 17 § Strafflagen, det
skulle . Domhafvande!!, som i Häradsrättens dom deltagit och derför vore
ansvarig, för berörda orätta dom bota femton riksdaler och ersätta fångens
underhåll i häktet två dagar med det belopp,* som, enligt hvad visadt vore,
dertill åtgått, eller femton och ett hälft öre, äfvensom godtgöra fången förenämnda
henne genom den olagliga domen tillskyndade förlängning i fängelse *
straffet och i sådant afseende utgifva tio riksdaler riksmynt.

På sätt jag antydt uti min till senaste riksdag afgifna embetsberättelse
(sid. 36 not,), hade hos mig blifvit till laga beifran anmäld en sak, deruti
nedanstående omständigheter förekommo.

Sedan Gustaf Johansson i Åkersäter försummat att, i enlighet med
föreskriften i Kongl. Förordningen den 24 September 1861 angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, till vederbörande Domhafvande
inom stadgad tid aflemna utdrag af 1862 års räkningar öfver honom
anförtrodda förmynderskap för två uppgifne personer, samt, i följd deraf,
Häradsrätten i Binnebergs tingslag af Wadsbo härad den 12 December
1 1863 förelagt Gustaf Jobausson, vid vite, att å viss dag af näst påföljande
ting, vid upprop, sin omförmälda skyldighet fullgöra; så, och efter
det Gustaf Johansson den 8 Mars 1864 till Häradsrätten inlemnat behörigt
transsumt af 1862 och 1863 års räkningar öfver nämnda förmynderskap,
hade utdrag af Häradsrättens förmyndarskaps-protokoll för sist berörde dag,
angående hvad då i ärendet förekommit, blifvit på stämpladt papper till
Gustaf Johansson utskrifvet och honom emot lösen tillstäldt.

Af denna anmälan har jag lemna! vederbörande Domhafvande del, i
anledning hvaraf han insändt skriftligt yttrande och deruti anfört, bland
annat, att omförmälda protokollsutdrag hvarken blifvit tillstäldt eller påtrugadt
Gustaf Johansson utan hos Domhafvande!! utlöst.

I den skrifvelse till Advokatfiskal-embetet i Kongl. Göta Hofrätt, hvarmedelst
åtal emot bemälde Domhafvande förordnades, yttrade jag, att sådan
bevisning visserligen icke vore förebragt att, emot Domhafvandens nekande,
det kunde anses styrkt, att han, utan Gustaf Johanssons begäran, åt denne
utfärdat i frågavarande protokollsutdrag samt emot lösen tillstält eller påtrugat
honom detsamma, men att jag ändock funne Domhafvanden skyldig
till en förseelse, som väsentligen förauledt utfärdandet af berörda protokollsutdrag
och vållat Gustaf''Johanssons betungande med lösen för detsamma,
i hvilket afseende jag anförde, att Kong!. Förordningen den 24 September
1861 stadgar, i 2 §, att Rätten i stad och domaren på landet skola hålla
öfver förmynderskap serskild förteckning, och, i 4 §, att deri omförmälda
utdrag af förmyndare-räkningar skola ingifvas i stad till Rättens ordförande
eller den, som å Rättens vägnar handlingar emottaga bör, och å landet till
domhafvanden, att, om det ej sker, Rätten skall förelägga förmyndaren, vid
lämpligt vite, sin omförmälda skyldighet fullgöra, och att öfver hvad sålunda
förekommit anmärkning skall göras i den förteckning, hvarom i 2
§ talas; att den »omförmälda skyldigheten» för förmyndaren följaktligen vore,
att å landet till Domhafvanden, ej till Häradsrätten, ingifva nämnda utdrag; att
här ofvan omnämnda, till Gustaf Johansson meddelade föreläggande emedlertid
innefattade, att han skulle »å första rättegångsdagen af nästa lagtima ting,

vid upprop, sin omförmälda skyldighet fullgöra», i stället för att föreläggandet
endast bort innehålla, att Gustaf Johansson skulle, vid stadgadt vite,
inom viss utsatt tid till Domhafvanden aflemna nämnda utdrag af förmyndareräkningen;
att, genom detta i strid med nyss anförda stadgande!! vidtagna
förfarande inträffat, att ett ärende, som tillhörde Domhafvanden,
blifvit draget till Häradsrätten; och att, om det äfven antoges, att Gustaf
Johansson begärt bevis öfver föreläggandets fullgörande, han dock fått lösa
detsamma med det högre belopp, som vore stadgadt för protokolls-utdrag,
i stället för det lägre, som borde erläggas för ett bevis öfver ingifna handlingar.

I anledning häraf yrkade Advokatfiskals-embetet i afgifvet memorial,
att Domhafvanden måtte för ofvan anmärkta felaktiga förfarande dömas till
bötesansvar, enligt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken och Kongl. Förordningen
angående expeditionslösen den 30 November 1855, äfvensom att återgälda
Gustaf Johansson skillnaden, en riksdaler 50 öre, emellan den af honom
för protokolls-utdraget den 8 Mars 1864 erlagda lösen, två riksdaler, samt
den lösen, somför bevis öfver ingifven handling lagligen kunnat honom påföras;
hvarefter Domhafvanden, i förklaring häröfver, med anmärkning, att Gustaf
Johansson icke af Domhafvanden begärt något så beskaflädt bevis öfver
förmyndare-räkningens aflemnande, som jag omnämnt, i hvilket fäll sådant
bevis, och ej utdrag af protokollet, skulle honom af Domhafvanden meddelats,
för öfrigt anfört, att Häradsrättens såsom felaktigt anmärkta förfarande,
att meddela Gustaf Johanson föreskrift om ingifvande till Rätten
af utdrag ur i fråga komna förmyndare-räkningar, vore öfverensstämmande
med det hos åtminstone största antalet af Rikets underdomare antagna
bruk; och att Domhafvanden sålunda förfarit, dels under förutsättning att då,
iföljd af en förmyndares försummelse i omförmälda hänseende, Häradsrätten
meddelat denne föreläggande att sin skyldighet härutinnan iakttaga, Häradsrätten
ock haft att tillse, det samma föreläggande fullgjordes, dels ock af
det skäl, att Domhafvanden ansett sådant förfarande åstadkomma större
reda vid dylika ärendens behandling, än det af mig antydda.

Kongl. Hofrätten har meddelat utslag den 4 April 1866; och emedan
Häradsrätten saknat stöd af lag för den Gustaf Johansson den 12 December
1863 meddelade föreskrift, att vid upprop till Häradsrätten inlemna utdrag
af räkningarne öfver de honom anförtrodda förmyndare-befattningar, samt
denna föreskrift föranledt dertill, att ärendet blifvit i Häradsrättens protokoll
för den 8 Mars 1864 å nyo infördt, oaktadt det vid handlingarne fogade
protokolls-utdrag för nämnde dag visade, att, hvad då i ärendet förekommit,
icke påkallat någon åtgärd af Häradsrätten, utan endast bort af Domhafvanden
i förmyndare-förteckningen anmärkas; ty pröfvade Kongl. Hofrätten,

i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist döma Domhafvande!],
för det af honom i egenskap af ordförande i Häradsrätten sålunda begångna
fel, att bota tjugu riksdaler till treskiftes emellan Kronan, Advokatfiskalsembetet
och Binnebergs tingslag, dock så, att den lott af tingslagets andel
i böterna, som Häradshöfdingen bort åtnjuta, skulle tillfalla; vederbörande
lazarett i Skaraborgs län; men enär Gustaf Johansson ej framstäf något
ersättningsanspråk i målet, lemnades Advokatfiskals-embetets yrkande härutinnan
utan afseende.

Det åtal, jag anstalt inför Domkapitlet i Göteborg emot vice Pastorn
S., för det han vägrat att i Lindome och Elfsåkers socknars kyrkor, söndagen
den 2 April 1865, uppläsa en kungörelse, hvarigenom Ofverbefälhafvaren
för Norra Hallands frivilliga skarpskytteförening kallade bemälda
socknars afdelningar af nämnda förening till vapenöfning efter gudstjenstens
slut påföljande söndag, och för hvilket åtal redogörelse lemnades i min till
sistförflutna riksdag afgifna embetsberättelse (sid- 84 och följande), blef,
på der anförda skäl, af mig draget under Kongl. Göta Hofrätts pröfning.
Genom utslag^ den 14 Maj 1866 har Kongl. Hofrättens sig utlåtit, och, emedan
bemälde Öfverbefälhafvare måste anses såsom en med offentlig myndighet
beklädd person, vid hvilket förhållande stadgandena om presterskapets rätt och
pligt att granska och pröfva, huruvida aflemnade kungörelser vore till sitt innehåll
tjenliga att uppläsas, icke i afseende å den i fråga komna kungörelsen ägt
tillämplighet, utan vice Pastorn S., enligt 2 kap 5 § Kyrkolagen och
Kongl. Förordningen den 8 Maj 1849, haft ovilkorlig skyldighet att, söndagen
den 2 April 1865, i Lindome och Elfsåkers kyrkor uppläsa samma
kungörelse, ty, och då S. likväl sådant underlåtit, pröfvat, i förmågo
af 1 § i Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 jemte Kongl.
Cirkulärbrefvet den 7 December 1787, rättvist döma S., för det af honom
sålunda begångna fel i embetes utöfning, att af Domkapitlet erhålla skriftlig
varning.

W. Kyhne och Lars Nilsson klagade, uti en den 13 April 1865 daterad
och den 18 i samma månad till Justitie-Ombudsmans-expeditionen
ingifven skrift, deröfver att, uppå de besvär, klagandenajemte andra personer
den 4 Marsl863 hos Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län anfört
öfver den å kommunalstämma i Kung Carls socken den 25 Februari 1863

beslutade debitering af samma års fattigvårdsafgifter, utslag ännu icke
vid tiden för klagoskriftens ingifvande, dem veterligen, vore meddeladt,
fastän infordrade påminnelser redan den 22 Juni 1863 till Konungens Befallningshafvande
inkommit, och saken alltså varit färdig till afgörande
nära ett och trefjerdedels år.

Öfver denna klagan hördes Konungens Befallningshafvande och anförde
i afgifvet utlåtande, hurusom ifrågakomna besvärsmål blifvit den 10 April
1865, och således före klagoskriftens emanerande, af Konungens Befallningshafvande
afgjordt; att utslaget blifvit af klagandenas ombud utlöst den 19
i samma månad, eller dagen före den, på hvilken Konungens Befallningshafvande
af remissen erhållit del; samt att klagandena förut hvarken hos
expeditionshafvanden anmält sig för erhållande af bevis, att expeditionen
blifvit begärd, men ej utbekoinmits, ej heller hos Konungens Befallningshafvande
eljest påyrkat målets skyndsamma afgörande.

Då denna förklaring syntes mindre nöjaktig, förordnades åtal, efter hvars
utförande, Kongl. Svea Hofrätt, i utslag den 26 September 1865, förklarade
att, som upplyst vore, det Konungens Befallningshafvande, sedan i fråga
komna besvärsmål blifvit till afgörande färdigt, låtit längre tid förflyta,
innan utslag deruti meddelades, samt å hvad Herr Landshöfdingen och Landskamreraren
till sin ursäkt anfört afseende'' ej kunde fästas, Kongl. Hofrätten
alltså pröfvade rättvist, i förmåga af 25 kap. 17 § Strafflagen, döma Herr
Landshöfdingen samt Landskamreraren, hvilka vore för det förelupna dröjsmålet
hvar för sig ansvarige, att, för den försummelse i embetets utöfning,
de sålunda låtit komma sig till last, bota hvardera tjugu riksdaler riksmynt,
hvilka böter skulle Kronan tillfalla.

Af fångförteckningarne inhemtades, att dels Fjäre Häradsrätt, genom
utslag den 13 Maj 1863, under åberopande af grunderna i 13 § af Kongl.
Förordningen angående mord, dråp och annan misshandel den 29 Januari
1861, fält Carl Johan Andreasson i Walaberg att, för det han misshandlat
annan person, bota sjutiofem riksdaler riksmynt eller, om han ej kunde
erlägga dessa böter, i stället undergå tjuguåtta dagars fängelse vid vatten
och bröd: dels ock Wiske Häradsrätt, medelst utslag den 5 November 1863,
jemlikt 14 och 16 §§ i samma Kongl. Förordning, dömt Anders Petter
Andersson i N:o 1 Stuf att, för uppsåtlig misshandel, plikta tjugu riksdaler
riksmynt eller, vid bristande tillgång till böternas gäldande, straffas med
tolf dagars fängelse vid vatten och bröd.

Enär

Enär berörda förvandlingsstraff, hvilka blifvit å Kronohäktet i Kongsbacka
verkstälda, syntes vara i så måtto oriktigt bestämda, som, jemlikt
75 § i omförmälda Kongl. Förordning, — som stadgar, att då den bötfälde
saknar tillgång till böter, som efter samma Förordning blifvit ådömda, dessa
skola förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, motsvarande en tredjedel
af det ådömda bötesbeloppet — jemförd med 5 kap. 4 § Straffbalken, såsom
detta lagrum lydde i Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, Carl
Johan Andreasson och Anders Petter Andersson, då de ej förmått utgifva
de dem ådömda böter, rätteligen bort undergå den förre fjorton och den
senare fem dagars fängelse vid vatten och bröd, hvadan de, i följd af Häradsrätternas
oriktiga förvandlingsbeslut, obehörigen utstått, Carl Johan Andreasson
fjorton och Anders Peter Andersson sju dagars sådant fängelse,
anmodade jag Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt att, för hvad
sålunda anmärkt blifvit, lagligen tilltala ständige Domhafvanden i berörda
härads domsaga, som i begge de omförmälda utslagen deltagit och för dem
borde ansvara.

Under skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten styrktes, att såväl Kronan
undfått ersättning för ökad underhållskostnad, som ock fångarne för sitt
lidande, i följd af den obehörigen förlängda fängelsetiden.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 10 Januari 1866 och, som
Häradsrätternes ifrågavarande beslut vore i anmärkta hänseenden emot lag
stridande, så pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist att, för den felaktighet
vid domare-embetets utöfning, Domhafvanden, såsom Häradsrätternes ordförande,
sålunda låtit komma sig till last, döma honom, jemlikt 1 kap. 12
§ Rättegångsbalken, att bota femtio riksdaler, deraf en tredjedel skulle
tillfalla Kronan, en tredjedel Advokatfiskal, samt återstoden fördelas lika
emellan Fjäre och Wiske härad, dock så, att den andel af häradenas lott
i böterna, som Häradshöfdingen skolat åtnjuta, borde tillfalla Hallands Norra
Läns-lazarett; men, vid det förhållande, att Domhafvanden redan utgifvit
ersättningar till Kronan och fångarne, erfordrades icke derutinnan något
yttrande.

Till följd af anmärkning vid granskningen af fångförteckningen från
Engelholms Kronohäkte för år 1864, infordrade jag Bjäre Häradsrätts den
19 Augusti nämnda år meddelade utslag angående Drängen Johannes Nilsson
i Ollöf och inhemtade deraf, att Häradsrätten genom sagda utslag,
under åberopande af Kongl. Förordningarne den 10 Juni 1841 angående fensterinslagning
och den 16 November samma år rörande fylleri, dömt beJusl.
-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 7

mälde Johannes Nilsson att bota för fensterinslagning tjugu och för fylleri
fem riksdaler samt tillika förklarat att, om Johannes Nilsson saknade tillgång
till nämnda böters gäldande, han i stället borde undergå tjuguen dagars
fängelse vid vatten och bröd.

Då likväl nämnda böter, som motsvarade femtio daler silfvermynt,
jemlikt 5 kap. 4 § Straffbalken, sådant berörda lagrum lydde i Kongl. Förordningen
den 10 Juni 1841, rätteligen bort förvandlas till endast fjorton
dagars fängelse vid vatten och bröd, samt Johannes Nilsson således, i följd
af Häradsrättens nyssberörda beslut, måst undergå dylikt fängelse sju dagar
längre, än vederbort, uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge att för berörda oriktiga förvandlingsbeslut
lagligen tilltala den tillförordnade Domhafvande, som vid tillfället fört ordet
i Bjäre Häradsrätt.

Under skriftvexlingen inför Kongl. Hofrätten anförde tillförordnade
Domhafvande!! i sin afgifna förklaring hufvudsakligen, att den anmärkta
bötesförvandlingen varit med lag öfverensstämmande, enär Johannes Nilsson
genom det ifrågavarande utslaget, sådant det vid ransakningstillfället afkunnades,
jemväl blifvit fäld att, för bot med lifsfarligt vapen, plikta femtio
riksdaler, hvilken straffbestämmelse tagits i beräkning vid förvandlingsstraffets
utsättande, men genom förbiseende vid utslagets införande i protokollet
icke kommit att deri inflyta, till stöd för hvilken uppgift vid förklaringen
fogades ett af dåvarande Domhafvanden i Bjäre härad utfärdadt embetsbevis
rörande meranämnda utslags lydelse i det vid ransakningen förda,
uti häradsarkifvet förvarade memorialprotokoll.

Sedan Advokatfiskals-embetet, med öfverlemnande af nyssanförda förklaring
och bevis, hos mig begärt de föreskrifter, som i följd af målets
sålunda förändrade skick kunde anses nödiga, och jag, i anledning deraf,
genmält, det jag icke funnit annat tillägg till de förut gifna föreskrifter
erforderligt, än att Advokatfiskals-embetet ägde i slutpåståendet framställa
yrkande, att, för den händelse Kongl. Hofrätten, på grund af hvad sålunda
förekommit, skulle anse tillförordnade Domhafvanden icke hafva felat i
fråga om den anmärkta bötesförvandlingen och således icke gjort sig skyldig
till det ansvar och till utgifvande af de ersättningar, som deraf skolat
föranledas, han dock, till följd af den i allt fall felaktiga anteckningen i
domboken och deraf härflytande oriktiga expeditionen af Häradsrättens meromförmälda
utslag, borde dömas till ansvar för vårdslöshet i domäre-embetets
utöfning, förenad med den försvårande omständighet, att han för likartad
förseelse sakfäldes genom Kongl. Hofrättens utslag den 1 December
1863; så har Kongl. Hofrätten i detta mål meddelat utslag den 25 Maj
1866 och som,, med afseende å innehållet af det utaf tillförordnade Dom -

hafvande!! hos Kongl. Hofrätten företedda bevis samt hvad han i förklaringen
anfört, det måste anses vara tillförlitligen utredt, att Häradsrättens utslag
angående Johannes Nilsson blifvit vid ransakningstillfället beslutadt och för
parterne afkunnadt sådant det uti minnesprotokollet funnes uppfattadt, alltså,
och då Häradsrättens förvandling af de böter, till hvilka, Johannes Nilsson
blifvit fäld genom ifrågavarande utslag, sådant detsamma uti minnesprotokollet
nedskrifvits, vore lagligen grundad, funne Kongl. Hofrätten ansvar
icke kunna tillförordnade Domhafvanden ådömas för det han skulle hafva
genom meddelande af omförmälda förvandlingsbeslut fält orätt dom; men
enär han, genom underlåtenhet att tillse, det den af honom såsom Häradsrättens
ordförande undertecknade och för verkställighet af det Johannes
Nilsson ådömda straff utlemnade afskrift af Häradsrättens den 19 Augusti
1864 gifna utslag i anmärkta delen varit öfverensstämmande med samma
utslag, sådant det vid ransakningstillfället af Häradsrätten beslutats och
för vederbörande afkunnats, ådagalagt vårdslöshet i domare-embetets utöfning,
samt de af honom i förklaringen anförda omständigheter icke kunde
utgöra laga ursäkt för den felaktighet, han i förevarande fall låtit komma
sig till last, thy pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen,
rättvist att för den vårdslöshet vid domare-embetets utöfning, hvartill
tillförordnade Domhafvanden sålunda gjort sig skyldig, döma honom att
höta tjugu riksdaler riksmynt, hvilka skulle tillfalla Kronan.

Uti en med posten till mig insänd skrift hade häktade Bagaregesällen
Ejlert Martin Larsen från Oster-Risöer och Nedenses amt i konungariket Norge
förmält att, sedan han, genom utslag den 7 Augusti 1865, blifvit af Rådstufvurätten
i Mariestad dömd att för fylleri höta fem riksdaler och för våld
å stadsbetjent, stadd i tjenstutöfning, undergå två månaders fängelse, med
hvilket utslag han den 17 i nämnda månad förklarat sig nöjd; så hade han,
detta oaktadt, icke förr, än den 10 påföljande September, fått börja bestraffningen;
och hade han vid kansliförhör hos Konungens Befallningshafvande
i Skaraborgs län erfarit, att orsaken till nämnda dröjsmål med bestraffningens
verkställande skulle hafva varit den, att Rådstufvurätten icke, såsom
vederbort, förvandlat de Larsen ådömda fylleriböter till motsvarande fängelse,
på sätt Konungens Befallningshafvande, med anmälan om Larsens oförmåga
att böterna gälda, äskat, i följd hvaraf Konungens Befallningshafvande måst
öfverlemna ärendet till pröfning af Kongl. Göta Hofrätt, som meddelat beslut,
att det tillkomme Rådstufvurätten ifrågavarande bötesförvandling verkställa;
yrkande, på grund häraf, Larsen, att Ordföranden uti Rådstufvurätten

i Mariestad måtte åläggas ersätta Larsen för dennes qvarliållande i häkte,
från den 17 Augusti till den 10 September 1865, med Tjugutre Riksdaler
Riksmynt.

Vid denna skrift voro fogade

dels Rådstufvurättens ofvanomförmälda utslag den 7 Augusti 1865,
hvarigenom Rådstufvurätten, under åberopande af 10 kap. 1 och 5 §§ samt
18 kap. 15 § Strafflagen, dömt Larsen att för fylleri höta fem riksdaler samt
för våld och misshandel å stadsbetjening i tjensteärende undergå två månaders
fängelse; varande å utslaget tecknade bevis ej mindre, att Larsen
den 17 i nyssnämnda månad förklarat sig med utslaget nöjd, än ock att
Larsen »ej ägde det ringaste», hvarmed han kunde gälda de honom ådömda
böter;

dels en skrifvelse till Rådstufvurätten den 6 påföljande September, hvaruti
Konungens Befallningshafvande — med öfverlemnande af Kongl. Göta Hofrätts
utslag, meddeladt den 1 i sistnämnda månad, uppå Konungens Befallningshafvandes
hemställan om förvandling af de Larsen ådömda böter,
enligt hvilket utslag Kongl. Hofrätten funnit skäligt att, med ogillande af
Rådstufvurättens den 18 nästföregångna Augusti gifna beslut, visa ärendet
åter för vidare laglikmätig behandling — begärt, att Rådstufvurätten måtte
skyndsamt verkställa de ifrågavarande böternas förvandling, på det att Larsens
lidande ej vidare skulle obehörigen förlängas;

dels och utdrag ur Rådstufvurättens dombok den 8 September nämnda
år af innehåll hufvudsakligen, att — sedan Rådstufvurätten fått emottaga
Kongl. Hofrättens nyssberörda utslag, hvarigenom Kongl. Hofrätten förklarat
att, vid det förhållande, att Larsen blifvit dömd på en gång till böter och
till fängelsestraff, samt han till böterna saknade tillgång, det, jemlikt 4 kap.
8 § Strafflagen, tillkommit Rådstufvurätten att meddela erforderlig bestämmelse
om böternas förvandling, hvadan Rådstufvurättens den 18 förutgångna
Augusti meddelade beslut upphäfdes, och ärendet återförvistes till Rådstufvurätten,
som hade att dermed lagligen förfara — Rådstufvurätten, med anledning
häraf beslutat, att Larsen skulle, jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ samt
4 kap. 7 § Strafflagen, i stället för fylleriböterna, fem riksdaler riksmynt,
oafkortadt undergå nio dagars fängelse.

Hörd öfver denna anklagelse, afgaf Rådstufvurätten yttrande och åberopade
till sitt försvar först de skäl, som läge till grund för Rådstufvurättens
nyssomförmälda den 18 förutgångna Augusti, uppå Landshöfdingeembetets
uti skrifvelse den 17 i samma månad framstälda begäran, — att
Rådstufvurätten, med hänseende till 4 kap. 8 § Strafflagen, måtte meddela
erforderlig bestämmelse för verkställande af de Larsen ådömda serskilda
straff af böter och fängelse, hvilka, enär Larsen i saknad af böter måste

förvandling,svis dem aftjena, lagligen borde undergå förändring —- gifna beslut,
att då, enligt 4 kap. 2, 5 och 7 §§ i Strafflagen, någon förändring
af de Larsen ådömda straff af böter och fängelse icke skulle äga rum, något
serskildt bestämmande i afseende på böternas förvandling icke erfordrades.
Vidate anförde Rådstufvurätten, att i 2 kap. 13 § Strafflagen vore ovilkorligen
stadgadt, att Konungens Befallningshafvande skall förordna om förvandling
af böter enligt 10, 11 och 12 §§ i samma kapitel; att 4 kap. 7 §
föreskrefve lika bestämdt, tydligt och o vilkorligt att, om någon, som gjort
sig skyldig till fängelse, tillika blifvit ådömd böter, till hvilkas fulla gäldande
tillgång hos honom saknas, bötesstraffet då skall öfvergå till fängelse, efter
thy i 2 kap 11 § sagdt är, hvilket fängelsestraff skall, under iakttagande
af grunderna i 4 kap. 5 och 6 §§, med det öfriga straffet förenas; att, då
det Larsen jemte böterna ådömda fängelse icke öfverstege två år, samt
det fängelsestraff, Larsen i stället för böterna skulle undergå,'' ej heller
kunde komma att uppgå till två år, icke den ringaste anledning förefunnes
att hvarken öka eller minska de fängelsestraff, Larsen för hvardera brottet
skulle undergå, utan borde de oafkortade och oförändrade honom ådömas;
att, i följd häraf, förvandlingen af böterna vore så enkel, att den, enligt
Rådstufvurättens förmenande, både kunnat och, jemlikt 2 kap. 13 §, bort
af Konungens Befallningshafvande verkställas; att, hvad beträffade det i
4 kap. 8 § förekommande stadgande, att domstolen åligger, i händelse
någon förändring af straffen skall, efter hvad förut i berörda kapitel är
nämndt, äga rum, derom meddela erforderliga bestämmelser, så syntes
uppenbarligen detta stadgande, äfven om det skulle kunna tydas såsom ett
undantag från allmänna föreskriften i 2 kap. 13 §, likväl icke innehålla
en ovilkorlig föreskrift för domstolen att, då flera brott sammanträffade och
straffen skulle sammanläggas, verkställa förvandling af böter, utan förmentes
sådant, efter §:s tydliga ordalydelse skola ske endast då någon förändring
af straffen ifrågakomme, hvilket, i afseeede på Larsens straff, ansåges
icke hafva varit förhållandet; att Rådstufvurätten trott och fortfarande
trodde, det uttrycket: »meddela erforderliga bestämmelser», ingalunda vore,
5 åtminstone icke ovilkorligen, liktydigt med att verkställa förvandling af

böter; att ordet: »derom» uppenbart hade afseende endast på den förut i
meningen omtalade förändring af straff, och att de bestämmelser, hvilka
domstolen skulle meddela, således ovilkorligen måste afse endast förändring
af straffen, efter hvad 4 kap. föreskrifver, men icke någon förvandling af
böter, såvida nemligen förvandlingen icke kunde komma att medföra annat,
större eller mindre, fängelsestraff, än det, som, enligt 10, 11 och 12 §§ af
2 kap., i allmänhet motsvarade bötesbeloppet; att endast i så fall det blefye
en förändring af straffen, och att endast i så fall det, efter Rådstufvu -

rättens förmenande, ålåge domstolen att, »derom meddela erforderliga bestämmelser»;
men att, »då ingen sådan förändring kunde ifrågakomma, det
måste vara alldeles tillräckligt, (och någon annan bestämmelse erfordrades
bestämdt icke, än) att domstolen förklarade sådant till efterrättelse för
Konungens Befallningshafvande, i afseende på förvandlingen, hvilken Konungens
Befallningshafvande derefter vore och måste vara alldeles oförhindrad
att verkställa, i enlighet med uttryckliga föreskrifterna i strafflagen»;
att på dessa skäl Rådstufvurätten ansåge sitt beslut af den 18„ofvannämnde
Augusti vara fullkomligt lagenligt, så att det icke vore Rådstufvurättens
fel, att Larsen »suttit häktad mer än han behöft»; hvarföre Larsens emot
Rådstufvurättens ordförande framstälda ersättningspåstående helt och hållet
bestreds.

I anledning af hvad sålunda förekommit, anförde jag, uti, skrifvelse
till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt den 13 November 1865,
hurusom det syntes mig klart, att den bötesförvandling, hvarom här vore
fråga, icke kunde hänföras till sådana, som omförmälas i 2 kap. 10, 11 och
12 §§ af Strafflagen, och hvilka äro de enda, som enligt 13 § af samma
kap. skola af Konungens Befallningshafvande verkställas. Här vore nemligen
den sakfälde dömd icke allenast till bötér utan ock omedelbart till
frihetsstraff. Deremot inpassade till alla delar på förevarande bötesförvandling
stadgandet i 4 kap. 7 § Strafflagen, der det heter: »är någon, som
gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid, tillika förfallen
till böter, och saknar han tillgång till deras fulla gäldande, då skall bötesstraffet
— — öfvergå till fängelse.» I derpå följande 8 § af samma kapitel
stadgas rörande nyssnämnda och de i föregående §§ af kapitlet omförmälda
föreningar eller förändringar af straff, att domstolen skall utsätta de serskilda
straff, som å hvarje brott följa bör, och derefter, i händelse någon förändring
af straffen, efter hvad förut sagclt är, skall äga rum, derom meddela
erforderliga bestämmelser. Härvid invände visserligen Rådstufvurätten,
att någon förändring af straffen ej ifrågakomma, enär de begge — det
omedelbart ådömda två månaders fängelset och det genom förvandlingen
uppkomna fängelset under nio dagar — skulle oafkortade aftjenas, men detta
påstående grundade sig uppenbarligen på ett missförstånd, ty två månaders
nio dagars fängelse vore väl ett annat straff, än två månaders fängelse och
fem riksdalers böter, eller två månaders fängelse och tre dagars fängelse
vid vatten och bröd, såsom Larsens bestraffning skulle hafva blifvit, när
han saknade tillgång till böterna, derest icke stadgandet i ofvannämnda 7
§ af 4 kap. i Straffbalken hade funnits. En förändring i straffet påkallades
sålunda af nyssberörde §:s lydelse, och derom skulle, efter den här ofvan
likaledes åberopade 8 §:s uttryckliga stadgande, domstolen meddela erfor -

derliga bestämmelser, hvilket bort ske i sammanhang med utslagets afkunnande
den 7 Augusti 1865.

Då sådant emedlertid icke skett; då Rådstufvur ätten, utan afseende
på den erinran härom, som innefattades i Konungens Befallningshafvandes
skrifvelse den 17 i sistnämnde Augusti månad, icke fullgjort sin skyldighet,
i berörda afseende, samt tillika genom det yttrande, som här ofvan funnes
intaget, låtit förstå, att Rätten, äfven efter erhållen kännedom af Kongl.
Hofrättens förut omförmälda beslut den 1 September ifrågavarande år, icke
vidkändes nämnda skyldighet, i följd hvaraf antagas måste, att Rådstufvurätten
vid framdeles förekommande likartade fall ämnade på samma sätt
förfara; och då det klaganden Larsen tillkommande skadestånd för olagligen
förlängdt lidande likasom ersättningen till Statsverket för Larsons underhåll
i häktet längre tid, än vederbort, i brist af godvillig betalning, ej kunde på
annat sätt utbekommas, anmodade jag Advokatfiskals-embetet att hos Kongl.
Hofrätten lagligen tilltala Rådstufvurättens ordförande och ledamöter, hvilka
i besluten rörande Larsen den 7 och 18 Augusti 1865 tagit del, samt att,
för hvad sålunda anmärkt blifvit, å dem yrka ej mindre ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet än ock förpligtelse att utgifva till Larsen det skadestånd,
han fordrat, samt till Kongl. Maj:t och Kronan ersättning för Larsens
underhåll i häktet från den 17 Augusti till den 10 September 1865
eller tjugutre dagar.

Sedan härom varit skriftvexladt inför Kongl. Hofrätten, derunder Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter hufvudsakligen upprepat hvad de
i ofvanintagna yttrande andragit, har Kongl. Hofrätten den 14 Juni 1866
meddelat utslag, och emedan det, enligt föreskrifterna i 7 och 8 §§ af 4
kap. Strafflagen, ålegat Rådstufvurätten att, då Larsen, som gjort sig skyldig
till fängelse, jemväl varit förfallen till böter, i sammanhang med utsättandet
af dessa serskilda straff, för den händelse, som inträffat, att Larsen
saknat tillgång till böternas gäldande, meddela bestämmelse angående
begge straffens förening, hvarom Konungens Befallningshafvande ej ägt att
förordna, men Rådstufvurätten icke allenast åsidosatt detta sitt åliggande,
utan äfven, då sådan bestämmelse af Konungens Befallningshafvande påkallats,
vägrat att densamma meddela, samt häraf följt, att Larsen, om
hvars lösgifvande ur häktet Rådstufvurätten i utslaget den 7 Augusti 1865
ej heller lenmat föreskrift, oaktadt omständigheterna dertill föranledt, blifvit
utan giltigt skäl, i häkte qvarhållen, samt att obehörig kostnad Kongl. Maj:t
och Kronan tillskyndats; thy pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmåga af 25
kap. 17 § Strafflagen, rättvist döma Rådstufvurättens ordförande och ledamöter
att, för denna uppenbarligen af oförstånd tillkomna felaktighet i
domare-embetets utöfning, hvar för sig bota tio riksdaler, som skulle tillfalla

Kronan, och gemensamt ej mindre återgälda Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden
för Larssons underhåll i häkte från den 17 Augusti till den 10 September
1865, eller tjugutre dagar, med det belopp, Fyra riksdaler 83 öre,
hvartill samma kostnad, enligt den till Kongl. Hofrätten insända uppgift,
beräknats, än ock till Larsson utgifva ersättning för hans lidande med
fordrade Tjugutre riksdaler jemte hvad till lösen för hans exemplar af Kongl.
Hofrättens utslag åtginge.

Fn här i hufvudstaden afliden person hade genom testamente, upprättadt
den 11 Januari 1865, hvartill under den 8 derpåföljande Februari
muntligt tillägg är vordet fogadt, förordnat, att nio serskilde personer skulle
efter hans död bekomma åtskilliga uppräknade förmåner. Genom serskilda
fullmagter uppdrogo desse testamentstagare åt ett ombud, att berörda testamentshandlingar
till bevakning hos Rådstufvurätten härstädes anmäla, hvilket
verkstäldes medelst en med samtlige testamentstagarenas namn undertecknad
inlaga, som ingafs till Rådstufvurätten den 9 Augusti 1865. Häruppå
meddelade Rådstufvurätten resolution den 5 derpåföljande September,
hvilken af Rådstufvurättens expeditionshafvande Notarie utfärdades i nio
exemplar, hvaraf åtta innefattade testamentena i deras helhet och voro så
affattade, som hade hvarje testamentstagare serskildt för sig verkstält bevakningen;
varande lösen för hvart och ett af dessa åtta exemplar påförd
med Fyra riksdaler 50 öre riksmynt, och för det nionde, som upptog endast
det muntliga tillägget till testamentet, med Två riksdaler 25 öre- Förrbemälda
ombud, som hyste den åsigt att, då hufvudmännen förde gemensam
talan, endast ett exemplar af Rådstufvurättens protokoll och resolution
bort i detta ärende utfärdas och med lösen beläggas, och att det vore ett
ytterligare fel af expeditionshafvanden, att denne så affattat protokollet, som
skulle testamentstagärena, hvar för sig, testamentena bevakat, ansåg sig böra
göra saken till föremål för min uppmärksamhet; hvarföre han frainstälde
densamma i en till mig inlemnad skrift, åtföljd af Rådstufvurättens protokoll
och resolution med flera handlingar.

Sedan jag lemnat förrbemälde Expeditionshafvande i Rådstufvurätten
del af nämnda skrift med bilagor, anförde denne i afgifvet utlåtande hufvudsakligen,
att han icke kunde instämma i ombudets uttalade åsigt, att
dess hufvudmän vid i fråga varande tillfälle fört gemensam talan, utan
hölle före, att samme hufvudmän tvertom, med afseende på de dem genom
testamentena tillagda förmåner, i hvilka, enligt testamentets innehåll gemensamhet -

samhet dem emellan ej ägde rum, hvar för sig fört serskild talan, i följd
hvaraf, och då dessutom ombudets befattning med saken grundat sig icke
på ett af hufvudmännen gemensamt lemnadt bemyndigande, utan på serskilda,
af dem hvar för sig utfärdade fullmagter, Expeditionshafvanden —
enär den omständighet, att ombudet, såsom med dess beqvämlighet mest
förenligt, ingifvit endast en bevakningsskrift, icke synts Expeditionshafvanden
kunna i någon mån förändra ombudets hufvudmäns ställning i denna fråga
— ansett merbemälde hufvudmän ej kunna annorlunda betraktas, än såsom
hvar för sig sökande och, jemlikt 10 § i gällande Expeditionstaxa, skyldige
att protokoll emot lösen uttaga; hvarjemte Expeditionshafvanden trott sig
icke böra lemna oanmärkt, att af ena eller andra expeclitonssättet i förevarande
fall Kronans rätt i afseende på stämpladt papper vore beroende.

I den skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, hvarigenom
åtal emot förrbemälde Expeditionshafvande af mig förordnades,
anförde jag, hurusom, enligt min tanka, icke någon lagens fordran borde
sträckas utöfver densammas ändamål. Denna fordran, när frågan gälde ett
testamentes bevakning, inskränkte sig dertill att, jemlikt 18 kap. 1 § Arfdabalken,
hvar och en, som något testamente fått häfver, skall vara skyldig, att,
inom föreskrifven tid, inför domaren uppvisa detsamma och tillika ingifva en
riktig afskrift, som arfvingarne tillställas bör. Äridamålet härmed syntes vara
att få ådagalagdt, att den, som testamentet undfått, ville sig deraf begagna,
och tillika att arfvingarne måtte erhålla kunskap om testamentets tillvaro,
om testamentstagarens derpå grundade anspråk och om tiden, inom hvilken
klandertalan emot nämnda anspråk finge anhängiggöras. För detta ändamåls
uppnående erfordrades åter icke något annat eller mera, än hvad som
i förevarande fall blifvit iakttaget, nemligen att testamentstagarena, som
ville af det i fråga varande testamentet sig begagna, i en till domaren eller
domstolen stäld skrift anmält denna sin åstundan och tillika ingifvit testamentet
med afskrift deraf. För fullgörandet af hvad derefter återstode,
eller testamentets delgifvande med testators arfvingar, vore ett exemplar af
domstolens protokoll och resolution tillräckligt.

Vore detta lagens rätt förstådda fordran och den i fråga varande åtgärdens
uteslutande ändamål, så syntes det mig icke vara tillåtet, att åt de
föreskrifter, gällande Expeditionstaxa eller Stämpelpappers-förordning, rörande
lösen till expeditionshafvanden och stämpel å utgående expeditioner, innehölle,
gifva en häremot stridande tolkning och tillämpning. Den kontroll
å nämnda författningars efterlefnad, som tillkomme en expeditionshafvande,
innebure, enligt mitt sätt att se, icke något bemyndigande att, efter godtfinnande
samt till och med tvärtemot den eller de testamentsbevakandes
Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 8

åstundan, fordra för slik bevakning den eller den formen, än mindre att
åt bevakningen gifva en annan form, än som af de bevakande sjelfve blifvit
begagnad.

Häraf följde, att jag ansåge Expeditionshafvanden i detta fall hafva
bort utfärda allenast en expedition, då ansökningen varit en, och sökandenas
ombud dessutom sådant uttryckligen fordrat.

Men när Expeditionshafvanden icke desto mindre funnit lämpligt att
utfärda serskild expedition åt hvar och en af de bevakande, borde dock detta
hafva skett på ett sådant sätt, att synbart varit, huru bevakningen verkligen
tillgått, att nemligen dervid så förfarits, att de flere bevakande i en skrift
och med företeende af testamentena allenast i ett exemplar fullgjort bevakningen.
Nu deremot hade protokollet sådan lydelse, som skulle testamentstagarena,
hvar för sig, i föreskrifven ordning bevakat testamentena. Om af
ett slikt expeditionssätt finge slutas, att Expeditionshafvanden ansett sistomförmälda
förfarande vid testamentes bevakning hafva varit det rätta —
och någon annan orsak tycktes ej hafva bort föranleda honom att, tvärtemot
sökandenas af deras ombud framstälda önskan, utfärda nio resolutioner
på en ansökning — hade han genom det använda expeditionssättet för arfvingarne
undanhållit och dolt det fel, som vid bevakningens verkställande
sålunda skulle hafva förelupit. Såsom redan vore antydt, betraktade jag
icke den skedda bevakningen såsom felaktig och anmärkte derföre protokollets
mindre noggranna uppställning endast såsom en vårdslöshet af Expeditionshafvanden.

Deremot betraktade jag såsom ett fel af samme Expeditionshafvande,
att han i åtta af ifrågavarande expeditioner infört testamentet i dess
helhet, ehuru enhvar af testamentstagarena, så snart desse ansetts hvar för
sig bevaka testamentet, icke bort antagas hafva bevakat annat eller mera,
än den eller de punkter af testamentet, som rörde honom. Huru många och
hvilka dessa punkter vore, kunde någon gång befinnas svårt att i afseende
på hvar och en af testamentstagarena urskilja, då i testamenten punkter
förekomme, som på en gång rörde alla, några eller blott en testamentstagare
och derföre icke utan olägenhet ur sitt sammanhang utbrötes,
men sådant hade icke förhållandet varit med det testamente, som här
ifrågakommit. Detta erkände ock Expeditionshafvanden, som på denna omständighet
stödde sin åsigt, att testamentstagarena borde betraktas såsom
förande talan hvar för sig. Att, såsom nu skett, i hvarje expedition hela
det vidlyftiga testamentet blifvit infördt, tycktes mig derföre stridande emot
6 § af gällande expeditionstaxa.

På grund af hvad jag sålunda anmärkt, och enär, jemlikt § 5 mom. 8
uti Arbetsordningen för embets- och tjenstemännen vid Stockholms Råd -

stufvurätts första afdelning den 19 December 1856, Protokollsnotarierne
skola i de mål och ärenden, i Indika de föra protokoll och besörja expeditionen,
såsom domare Rådstufvurätten biträda, i följd hvaraf Expeditionshafvanden
syntes vara i detta mål att betrakta såsom underdomare och förthy,
i förmågo af 8 kap. 2 § Rättegångsbalken, böra för embetsbrott i Hofrätt
anklagas, uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet att inför Kongl. Idofrätten
lagligen tilltala merbemälde Expeditionshafvande samt å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet jemte skyldighet att återställa hvad
han i lösen och för stämpladt papper af klaganden eller hans hufvudmän
olagligen uppburit. Sedan skriftvexling i målet hos Kongl. Idofrätten i vanlig
ordning försiggått, har Kongl. Hofrätten den 18 Juni 1866 meddelat utslag och,
emedan upplyst vore att, sedan ofvanbemälde nio testamentstagare låtit i eu
den 9Augusti 1865 till Rådstufvurätten ingifven skrift gemensamt anmäla till
bevakning ofvanberörda två testamenten, Expeditionshafvanden, hvilken på
grund af sin notariebefattning deltagit i ärendets behandling vid Rådstufvurätten
den 5 derpåföljande September och ombesörjt detsammas expedierande, i stället
att, på sätt ske bort, i protokollet införa, att alla testamentstagarne bevakningen
gemensamt verkstält, och till dem utfärda emot lösen allenast ett utdrag af
Rådstufvurättens protokoll, deremot uppsatt protokollet sålunda, som skulle
hvarje testamentstagare serskildt testamentet bevakat och derefter till hvar
och eu af dem emot lösen utfärdat ett protokollsutdrag, hvarigenom ådragits
bemälde testamentstagare eu kostnad af, enligt hvad utredt vore, Tretiotvå
riksdaler 75 öre utöfver hvad de för bevakningen bort vidkännas; ty
pröfvade Kongl. Hofrätten, som ansåge serskildt ansvar för det att i hvarje
af de åtta expeditionerna det skriftliga testamentet blifvit infördt i sin helhet,
icke äga rum, rättvist döma Expeditionshafvanden för det han, på sätt berördt
vore, i nämnda hänseende felaktigt förfarit, att, jemlikt 25 kap. 17 §
Strafflagen, höta Tjugufem riksdaler och att derjemte ersätta bemälde testamentstagare
omförmälda belopp Tretiotvå riksdaler 75 öre rmt.

Öfver detta ^utslag har Expeditionshafvanden i underdånighet sig besvärat;
och har Kong]. Maj:t i nådigt utslag den 8 November 1866 yttrat,
att, då klaganden icke i detta mål varit tilltalad för annat, än sitt
förfarande såsom Rådstufvurättens Expeditionshafvande, och expeditionssättet,
enligt hvad handlingarne utmärkte, icke varit afvikande från uppställningen
i Rådstufvurättens protokoll, Kongl. Maj:t pröfvade rättvist, med
ändring af Hofrättens utslag, förklara åtalet icke till någon påföljd föranleda.*)

*; Frän detta beslut var en af Högsta Domstolens ledamöter sålunda skiljaktig, att enär Advokatfiskalsembetet
i sin hos Hofrätten förda talan, med åberopande af de utaf Rikets Ständers Justitie-Ombudsman gjorda
»märkningar emot uppställningen och innehållet af Rådstufvurättens ifrågavarande protokoll, äfvensom af
Justitie-Ombudsmannens i sammanhang dermed gjorda erinran derom, att enligt gällande föreskrifter, Protokolls -

■

Detta domslut antyder, att något fel förelupit i åtalets utförande, och
detta fel skall väl bestå deri, att icke nog tydligt blifvit utmärkt, det Expeditionshafvanden
tilltalades jemväl såsom domare och deltagande i beslutet
om uppställningen af Rådstufvurättens.protokoll uti ifrågavarande
ärende, samt möjligen tillika deruti, att åtalet icke varit riktadt jemväl emot
Rådstufvurättens öfrige ledamöter, som; till nämnda beslut bidragit. I
förra afseendet åberopar jag till mitt försvar hvad som är anfördt i min
här ofvan intagna skrifvelse till xVdvokatfiskals-embetet rörande åtalets anhängiggörande
samt fullständigt och klart uppfattadt och utveckladt i den
skiljaktiga mening, hvilken (yttrades inom Högsta Domstolen; i .senare
afseendet åter har jag endast att anmärka, det jag, med den kännedom
jag hade om dylika ärendens behandling i Rådstufvurätten, der protokollsföranden
varit på en gång föredragande, i beslutet deltagande och expeditionshafvande,
och der, i fråga om expeditioner, som icke ens underskrifvas
af Rättens ordförande och ledamöter, desse svårligen, utan att med ett misstroende,
hvartill skäl sannolikt icke förefunnits, serskildt bevaka utskrifningen
af expeditionerna och dessas utlemnande till rättsökande, kunnat kontrollera
fel af den beskaffenhet, som det här åtalade, ansåg Expeditionshafvanden
billigtvis böra för nämnda fel ensam ansvara.

Imedlertid, på det att sjelfva sakens pröfning icke må af dylika anledningar
vidare undanskjutas, har jag förordnat nytt åtal ej allenast emot
Expeditionshafvanden, i hans egenskap af ledamot i Rådstufvurätten, utan
äfven emot bemälda Rätts öfriga ledamöter för den del, de må kunna anses
äga i den angifna förseelsen.

Uti en af Direktören vid Straff- och arbetsfängelset i Landskrona till
mig insänd skrift både eu i berörda fängelse förvarad lifstidsfånge, vid namn
Jonas Jonsson, anfört att, sedan han år 1861 till Aspelands Häradsrätt
instämt förre Nämndemannen Petter Jonsson i Häggarp, med påstående

notarierne hos Stockholms Rådsturätt skola i de mai och ärenden, i Indika de föra protokoll och besörja expeditionen,
såsom domare Rådstufvurätten biträda, i följd hvaraf Expeditionshafvanden vore att i detta mål betrakta
såsom domare, lågt honom till last protokollets förment felaktiga uppställning och innehåll, Herr Jas tit mrå det för sin
del ansåge detta mål höra betraktas såsom innefattande åtal emot Expeditionshafvanden för den delaktighet, lian,
såsom .Rådstufvurättens ledamot, ägde i det Rådstufvurättens förfarande, hvarigenom testaments-bevakningarne
kommit att i protokollet såsom åtskilda ärenden upptagas, med den påföljd, att serskild expedition blifvit för
hvarje testaments-bevakning utfärdad; hvadan Herr Justitierådet för sin del vore beredd att öfver en så beskaffad ansvnintalan
emot Expeditionshafvanden för hans förfarande i domare-embetet. afgifva yttrande; men enär, i följd af
Högsta Domstolens flesta ledamöters mening, eu sådan pröfning icke komme att äga rum ; återstode för Herr Jnstitieradej;
endast det förklarande, att da expeditionssättet i förevarande fall icke varit afvikande från uppställningen
i Rådstufvurättens ^protokoll, något ansvar för Expeditionshafvandens åtgärd \ expeditionen af protokollsutdrageu
icke kunde honom ådömas.

om dennes förpligtande att redovisa för 750 riksdaler riksmynt, som blifvit
tilldömda klagandens dåmera aflidna moder såsom arf efter hennes broder,
men af hvilket belopp Petter Jonsson tillegna! sig hälften, på den grund,
att han skulle af klagandens föräldrar, under deras lifstid, fått uppdrag att
arfsmedlen i rättegångsväg utsöka, och bemälde Häradsrätt, enär Petter
Jonsson ej med fullt bevis kunnat styrka en åberopad skriftlig öfverenskommelse
derom, att klagandens moder för besväret med ifrågavarande arfs utsökande
afstått hälften deraf, eller 375 riksdaler, genom utslag ålagt Petter
Jonsson att till klaganden aflemna redovisning för återstoden af omförmälda
750 riksdaler jemte ränta, men Petter Jonsson efter erlagdt vad dragit målet
under Kongl. '' Göta Hofrätt, som genom dom återförvisat detsamma, till
Häradsrätten, hvaruppå Häradsrätten, genom utslag den 24 Mars 1864,
ogillat klagandens instämda talan och förpligta! honom ersätta rättegångskostnaderna.
i målet med 100 riksdaler; så, och efter det klaganden i
rätter tid häremot vädjat, genom Länsmannen S., som af Konungens
Befallningshafvande i [valmar län vid rättegångens början förordnats att
klagandens talan utföra, har förrbemälde Kong]. Hofrätt i dom den 1/
Januari 1865 förklarat, det klaganden sin talan förlorat; hvarefter Kongl.
Maj:t genom nådigt utslag den 9 November samma år afslagit klagandens
underdåniga ansökning om resning i nämnda dom; förmenande klaganden,
att Ordföranden i Häradsrätten jemte Länsmannen S. varit till nämnda
utgång af hans rättegång vållande, i så måtto, att de underlåtit tillställa
honom handlingarne i målet, i följd hvaraf han blifvit urståndsätta att det
emot Häradsrättens utslag anmälda vad i föreskrifven tid och ordning
fullfölja.

Öfver denna klagoskrift infordrade jag, genom ofvanbemälde Konungens
Befallningshafvande, Länsmannen S:s förklaring tillika med eget yttrande af
Konungens Befallningshafvande.

Af de i följd häraf till mig inkomna, äfvensom af de vid klagoskriften
fogade handlingar och utlåtanden inhemtades, att, uppå begäran af Direktören
vid Straff-fängelset i Landskrona, der Jonas Jonsson då varit och
fortfarande vore såsom lifstidsfånge förvarad, Konungens Befallningshafvande
uti skrifvelse den 31 Mars 1863 förordnat Länsmannen S. att i nämnda
mål vara Jonas Jonssons ombud, i hvilket afseende till S. öfversändts dels
Kong]. Hofrättens ofvan omnämnda återförvisningsdom i bestyrkt afskrift
dels ock ett skriftligt anförande af Jonas Jonsson; varande genomnämnda
skrifvelse S. förständigadt, att honom dläge, derest Häradsrättens utslag %
någon män ginge Jonas Jonsson emot, genom vad bevara dennes rätt till ändring
ssökande samt, i hvilket fall som helst, i god tid till Konungens Befallningshafvande
insända protokoll och utslag i makt; att sedermera, då ofvan -

bemälde i ängelsedirektör i skrifvelse den 20 April 1864 hos Konungens
Befallningshafvande begärt upplysning, huru långt målet emellan klaganden
och förutnämnde Petter Jonsson framskridit, Konungens Befallningshafvande
den 13 Maj samma år till Fängelsedirektören öfversändt ett från Länsmannen
S. infordradt och den 9 Maj afgifvet memorial, hvaruti denne förmält,
att ifrågavarande mål blifvit af Häradsrätten den 24 nästförutgångna
Mars afgjordt, på sätt ofvan berördt är; att S. för det då närvarande icke
vore i tillfälle att sända rättegångshandlingarne af det skäl, att, då han,
som förut för Jonas Jonssons räkning måst lösa flera utslag, vid tingets
slut hos tillförordnade Domhafvande!! hemstält, om icke Jonas Jonssons
expedition kunde erhållas gratis, helst denne vore en obemedlad fånge,
tillförordnade Domhafvande!! återtagit expeditionen för att inhemta ordinarie
Domhafvandens yttrande; att, då S. vid påföljande ting härom förfrågat sig
hos sistbemälde Domhafvande, denne svarat, att han ej mindes, huru med
saken sig förhölle, samt att möjligt vore, det ifrågavarande expedition för
lösens uttagande hos Jonas Jonsson redan blifvit afsänd, hvarom närmare
besked framdeles skulle lemnas; utvisande eu Konungens Befallningshafvandes
skrifvelse till merbemälde Fängelsedirektör den 23 Juni 1864, att
tre utslag, och deribland ett af den 24 förutgångna Mars, då öfversändes
för lösens uttagande hos Jonas Jonsson.

I den förklaring, Länsmannen S., öfver klagoskriften hörd, till mig
afgifvit, åberopade S. ofvanberörda memorial den 9 Maj 1864 och androg
derjemte att, sedan han nödgats med egna medel lösa flera protokoll i målet,
så hade han till Domhafvande!! gjort framställning att erhålla Häradsrättens
ifrågakomma utslag den 24 Mars 1869 utan lösen, på det sätt och med''
den framgång nyssberörda memorial omförmälde, hvadan S. tagit för gifvet,
att nämnda utslag blifvit på vanligt sätt afsändt för att Jonas Jonsson tillhandahållas;
att S. förthy ansåge ingenting hafva blifvit försummadt af
honom i detta mål, deri han till alla delar skulle hafva fullgjort hvad på
honom ankommit; att hvad Jonas Jonssons "förmenta och inbiilade arf» vidkomme,
denne aldrig kunnat hoppas att något vinna af Petter Jonsson,
såsom rättegångshandlingarne skulle utvisa, och att, i händelse Jonas Jonssons
mening vore, att emot S. väcka anspråk på ersättning för hvad lian
trodde sig hafva förlorat, S. bestrede ett sådant hans påstående såsom
mycket obefogad!

Vid öfvervägande af hvad i målet förekommit, fann jag Jonas Jonssons
klagan emot domhafvanden icke föranleda någon åtgärd, och vid det förhållande,
att hvarken genom biläggande af protokoll och utslag uti den
ifrågavarande rättegången ej heller i annan måtto vore utredt och styrkt
det anspråk, som framstäldes på ersättning af skada, den Jonas Jonsson

skulle hafva lidit genom Länsmannen S:s anmärkta försummelse, svntes
mig någon talan i den delen icke kunna föras, men då uppenbart vore, att,
sedan Konungens Befallningshafvande i skrifvelse den 31 Mars 1863 förordnat
Länsmannen S. att Jonas Jonssons talan uti ofvan omförmälda rättegång
utföra samt tillika föreskrifvit, att, derest Häradsrättens blifvande
utslag i någon mån gånge Jonas Jonsson emot, S. då skulle genom vad
bevara sin hufvudmans rätt till ändrings sökande, och, i hvad fall som
helst, i god tid till Konungens Befallningshafvande insända protokoll och
utslag i målet, S. genom att, efter det Häradsrättens utslag fallit och vad
deremot af honom vaiåt erlagdt, låta Jonas Jonssons rätt till ändrings sökande
gå förlorad, utan att hos Konungens Befallningshafvande anmäla
det hinder, som för utbekommande af Häradsrättens utslag sig yppat, eftersatt
hvad honom i detta mål befaldt varit och förthy sin tjenstpligt försummat,
yrkade jag i skrifvelse till Konungens Befallningshafvande den 19
Mars 1866, det Konungens Befallningshafvande måtte med S. förfara, enligt
1 kap. 7 § Utsökningsbalken.

Häruppå har Konungens Befallningshafvande meddelat utslag den 5
Maj 1866; och enär upplyst och erkändt vore att, sedan Konungens Befallningshafvande
under den 31 Mars 1863 förordnat S. att Jonas Jonssons
talan uti den ifrågavarande rättegången vid Aspelands Häradsrätt utföra,
dervid S. fått uttrycklig befallning ej allenast att, derest Häradsrättens
utslag i någon mån gånge Jonas Jonsson emot, genom vad bevara dennes
rätt till ändrings sökande, utan äfven att, i hvad fall som helst, i god tid
till Konungens Befallningshafvande insända protokollen och utslaget i målet,

S. likväl, efter det Häradsrätten genom slutligt utslag underkänt Jonas
Jonssons käromål, visserligen erlagt vad emot beslutet, men deremot först,
efter det tiden för vadets fullföljande tilländalupit, och, i följd af erhållen
påminnelse, till Konungens Befallningshafvande insändt Häradsrättens pro- »

tokoll och utslag, samt S. till ursäkt för denna försummelse icke haft annat
att anföra, än att vederbörande Domhafvande icke velat till S. utan lösen
utlemna berörda handlingar, men härvid, äfven under antagande, att denna
uppgift vore grundad, förekomme, att det, till följd af hans erhållna ordres,
ovilkorligen ålegat S. att i god tid hos Konungens Befallningshafvande
anmäla målets utgång och det yppade hindret för utfående af protokoll
och utslag, genom hvilken anmälan, om den skett, åtgärd kunnat af Konungens
Befallningshafvande vidtagas för undanrödjande af sagda hinder
eller för bevarande på annat sätt af Jonas Jonssons rätt till målets fullföljd
i högre domstol; alltså, och med stöd af 1 kap. 7 § Utsökningsbalken,
jemförd med 67 § i Kongl. Maj:ts Instruktion för Landshöfdingarne i riket
den 10 November 1855, pröfvade Konungens Befallningshafvande rättvist

att för den vårdslöshet och försummelse i sin tjensts utöfning, som S. sålunda
låtit komma sig till last, fälla honom att höta en månads lön med
femtioåtta riksdaler 33 öre riksmynt, som skulle tillfalla de fattige i Wirserums
socken.

Efter det redogörelsen för anstälda åtal sålunda blifvit afslutad, följer
att redovisa för de underdåniga In inställanden, till hvilka jag af 19 § i
gällande instruktion för Justitie-Ombudsmannen hemtat anledning. Jagmeddelade
i min senast afgifna embetsberättelse (sidan 103 och följande)
två dylika framställningar angående omorganisationer dels inom Ofverståthällare-embetet
för Polisärenden dels ock inom öfverståthållare-embetets kansli.
Å den förra hemställan har nådigt svar ännu icke ingått, ehuru åtgärder
i den åsyftade riktningen blifvit vidtagna, såsom nämnda berättelse (sid.
108 not) utvisar.

Rörande den senare åter, som angick förändring uti Ofverstäthällareembetets
kanslis organisation, förnämligast i fråga om exsekutionsväsendet,
har jag från Chefen för Kong!. Civildepartementet fått emottaga skrifvelse
af den 13 Oktober 1865 innehållande att, sedan jag uti skrifvelse den
25 förutgångna Juni hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning
i fråga om ordnandet af hufvudstadens exsekutionsverk, samt Öfverståthållare-embetet,
uti underdånigt utlåtande häröfver, förmält det vara af
nöden att, för öfvervakandet och ledningen af exsekutiva verkställighetsåtgärder
inom Ofverståthållare-embetet, en tjensteman anstäldes, hvilken,
med benämning Exsekutions-kommissarie eller Stadsfogde, i exsekutiva ärenden
skulle hafva samma åliggande, som Kronofogdarne på landet, eller att
af allmänheten, emottaga utslag i och för utmätning eller bysättning, på
grund hvaraf Ofverståthållare-embetet hemstält om anvisande af arfvoden
för nämnda tjensteman och ett kanslibiträde åt honom; så hade Kong!.
Maj:t förutnämnde 13 Oktober 1865 låtit berörda ärende sig föredragas, i
sammanhang med frågan om regleringen af Riksstatens sjette hufvudtitel,
samt dervid beslutat föreslå Rikets Ständer att anvisa de af Ofverståthållareembetet
begärda arfvoden, nemligen 3,000 riksdaler för en tjensteman, som
under benämning Exsekutionskommissarie eller Stadsfogde skulle biträda
såsom underexsekutor, och 1,000 riksdaler till ett tjenstebiträde åt honom;
hvarjemte Kongl. Maj:t förklarat min ofvanberörda skrifvelse i öfrigt icke
till någon åtgärd föranleda.

Som

Såsom bekant är, blef Kongl. Maj:t nyssomförmälda nådiga framställning
icke bifallen af Rikets Ständer.

Äfven under sistförflutna år har jag sett mig föranlåten till en dylik
underdånig hemställan i ett med de förra närbeslägtad! ämne, nemligen
rörande omarbetning af Instruktionen för Ö(verståthållaren äfven i hvad den
rörer Under ståthållaren, Fogaten och Polismästaren. Min skrift i detta ärende
var af följande hufvudsakliga innehåll:

Två åtal, dem jag anstalt emot Ofverståthållare-embetet, i dess egenskap
af dels exsekutor dels polismyndighet, hade redan under år 1865 föranledt
underdåniga hemställanden till Kongl. Maj:t angående omorganisationer
inom bemälda embetes kansli och inom Ofverståthållare-embetet för
Polisärenden. Nämnda framställningar, som lyckats vinna nådigt afseende,
hade till föremål brister, dem jag funnit vidlåda sättet och formen för bemälda
embetsmyndighets verksamhet i uppgifna förvaltningsgrenar, men den
slutliga utgången af ofvanberörda åtal, som för det ena af dem inträffade
först under år 1866, syntes mig antyda, att någon ofullständighet måste
förefinnas äfven i de lagar och författningar, hvilka bestämma ansvaret för
förseelser eller försummelser i r embetspligters utöfvande inom nämnda verk,
synnerligast då verkets chef, Ofverståthållaren, i berörda hänseenden felat.

Annorlunda hade jag ej kunnat för mig förklara det förhållande, att,
ehuru åtalen gält långsamhet i ärendenas handläggning inom verkets serskilda
grenar, föranledd af underordnade embets- och tjenstemäns försumlighet,
och ehuru denna försumlighet varit i så måtto bevisad, att bemälde embetsoch
tjensteman derför blifvit till ansvar fälde, verkets styresman, Ofverståthållaren,
som dock bevisligen under en längre tid haft sig bekant tillvaron
af en dylik försumlighet, icke destomindre undgått all ansvarighet; helst
detta hade skett samtidigt som Landshöfdingar, i detta liksom i andra
afseenden närmast jemförlige med Ofverståthållaren, hvilken i allmänna
lagen derföre också benämnes »Konungens Befallningshafvande i Stockholm»,
på grund af åtal för långsamhet i ärendenas gång å landskansli och landskontor,
blifvit tillika med deras underordnade, Landssekreterare och Landskamrerare,
till ansvar dömde.

I det ena af nämnda åtal, rörande försumlighet i flera grenar af Öfverståthållare-embetets
kanslis verksamhet och just i den gren, som under
skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten uppgifvits och af Ofverståthållaren.
erkänts hafva, efter ärendenas antagna fördelning, tillhört Ofverståthållarens
serskilda omvårdnad, nemligen de »publika handräckningsärendena», hade
Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 9

blifvit anförda och godkända såsom ursäkter för Öfverståthållaren »mängden
och omfånget af hans embetsåligganden.» Detta både föranledt min underdåniga
framställning rörande en omorganisation af Ofverståthållare-embetets
kansli i den syftning, att nyssnämnda och öfriga handräckningsärenden
måtte ställas under någon underordnad tjenstemans särskilda tillsyn.

Det andra åtalet rörde försumlighet, bland annat, dels i expedierande
inom behörig tid af remisser, hvarigenom undersökningar, förehafda hos
Ofverståthållare-embetet för polisärenden angående för brott häktade personer,
till domstol hänskjuta, dels ock i besvarande af embetsskrifvelser,
hvilken sistnämnda försumlighet bestått deri, att en skrifvelse afbiten den
10 December 1861 och innefattande anmärkningar i nyssberörda ämne ej
hade blifvit besvarad förr, än den 3 Mars 1862, och synnerligast, att en
annan skrifvelse i samma ämne aflåten den 22 Augusti 1862 först den 6
Juni 1863 besvarats.

I min nyssberörda skrifvelse till Ofverståthållare-embetet den 10 December
1861 hade jag begärt bemälda embetes utlåtande, huruvida hinder,
af beskaffenhet att ej kunna undanrödjas, motverkade införandet af en ordning
öfverensstämmande med den åsigt, att i de alldraflesta fall en tid af
högst åtta dagar för ofvanomförmälda remissers expedierande till domstolarne
vore fullt tillräcklig, och endast undantagsvis — då om orsaken dertill
serskild anteckning i fånglistan borde göras — eu eller annan dag ytterligare
för besagda ändamål kunde erfordras. I det svar härpå, hvilket
innefattades i ett af dåvarande Polismästaren afgifvet yttrande, som jemte
skrifvelse från Ofverståthållare-embetet af den 1 Mars 1862 till mig ankommit,
hade förmälts, att ändring i anmärkta hänseendena blifvit anbefald,
så att för framtiden obehörigt dröjsmål med remisshandlingarnes afsändning
ej skulle komma att äga rum. Uti min andra härofvan likaledes
omnämnda skrifvelse den 22 Augusti 1862 hade jag anfört, hurusom
granskningen af förteckningarne öfver polisarrestanter i Stockholm, under
tiden från den 1 Mars til! den 1 Juli nämnda år, tvärtemot hvad Öfverståthållare-embetet
i skrifvelsen af förstberörda dag utlofvat, ådagalagt, att
den stadgade expeditionstiden af åtta dagar blifvit öfverskriden i några
och femtio fall, hvarföre jag begärde underrättelse om orsakerna härtill,
enär dessa ej varit i fångförteckningen anmärkta. Härpå hade omsider
den 6 Juni 1863 ingått svar med förklaringar i ämnet, afgifna af begge
Polismästarne. I dessa förklaringar hade påpekats försumlighet hos expeditionshafvandena
såsom orsak till större delen af de uppgifna remissernas
fördröjda expedition; men då ej tillika blifvit upplyst, om och hvilka åtgärder
vidtagits till beifrande af dylik försumlighet eller till förekommande
af densammas förnyelse, hade jag uti skrifvelse den 27 i sistnämnda månad

äskat närmare besked härom och den 17 påföljande Augusti undfått det
svar, att de expeditionshafvande, hvilka till den anmärkta försumligheten
gjort sig skyldige, erhållit förständigande att för framtiden noggrannt iakttaga
de föreskrifter, som i fråga om expedierandet af remisser angående
häktade personer blifvit af Ofverståthållare-embetet gifna. Hvilka idessa
föreskrifter varit, hade jag sedermera inhemtat af den förklaring, Ofverståthållaren
afgifvit, sedan saken blifvit föremål för åtal i Kongl. Hofrätten,
Det hette, nemligen i berörda förklaring att Ofverståthållaren, som ansett
den genom min ofvannämnda skrifvelse den 10 December 1861 och
svaret derpå den 1 Mars 1862 träffade så. kallade öfverenskommelse, angående
förkortad tid för polisremissernas expedierande, utgöra endast ett personligt
åtagande af Polismästaren, likväl »upphöjt detta till regel», så att hvad jag
i nyssnämnda .skrifvelse fordrat och hvilket Ofverståthållaren på ett annat
ställe i samma förklaring förmält sig gilla, skulle lända vederbörande expeditionshafvande
till efterrättelse. Imellertid hade vid granskning af fångförteckningarna
under tiden från slutet af Juni månad år 1862 till slutet
af Maj 1863 yppat sig dröjsmål utöfver den för expedition af remisser stadgade
tid i åttatiotre fall eller, enligt de upplysningar sedermera afgifna förklaringar
innehållit, ostridigt i sextiotre fall, af hvilka flertalet inträffat efter
det Ofverståthållaren skulle hafva meddelat expeditionshafvandena ofvan
berörda förständigande.

I fråga om den åtalade försummelsen med besvarandet af skrifvelsen
den 22 Augusti 1862, hvars innehåll här ofvan hufvudsakligen återgifvits,
hade Ofverståthållaren i nyssnämnda förklaring anfört, att skrifvelsen rörde
mål, som icke varit af Ofverståthållaren handlagda; att de infordrade förldaringarne
hvarken kunnat eller bort afgifvas af andra, än de embetsmän,
som målen handlagt; att, om af de förklaringsskyldige nödig skyndsamhet
icke iakttagits, jag ägt, jemlikt den för Justitie-Ombudsmannen gällande instruktions
innehåll, att genom föreläggande af vite dem till förklarings afgifvande
tillhålla; att det följaktligen varit mig, icke Ofverståthållaren, det
ålegat att tillse det förklaring inom rätt tid afgifvits o. s. v. Häremot hade
jag erinrat, bland annat, att min ifrågakomna skrifvelse varit stäld till Öfverståthållare-embetet
och förthy bort af samma embete besvaras; att jag
icke kunnat dermed vända mig till någon af embets- och tjenstéinännen
inom verket, emedan fångförteckningen icke utvisat, hvilken eller hvilka
bland nämnda embets- och tjensteman handlagt de anmärkta målen, å Ofverståthållare-embetets
vägnar; att, om Ofverståthållare-embetet för den
äskade förklaringens afgifvande haft af nöden att infordra upplysningar från
en eller flera underordnade embets-, och tjensteman, ett af dessa två fall
måste hafva inträffat: antingen att Ofverståthållare-embetet haft i sin magt

att, derest någon eller någre al bemälde embets- och tjensteman tredskats>
förmå dem på lämpligt ,yis till de erforderliga upplysningarnes meddelande
i behörig tid; eller att Ofverståthållare-embetet icke ägde eu slik magt. I
förra fallet skulle embetet hafva begagnat sin magt för det uppgifva ändamålet
och det i rätt tid; i senare fallet åter hade embetet, likaledes i
rätt tid, bort hos den myndighet, som begärt förklaringen, hafva tillkännagifvit
sin oförmåga att af den eller den uppgifna personen förskaffa sig
sådana upplysningar, som för besvarandet af nämnda myndighets skrifvelse
erfordrats. Under de förhållanden, som varit för handen, hade den myndighet,
som begärt förklaringen, om hon funnit vites föreläggande hafva
varit af nöden, likväl icke kunnat använda detta medel emot Öfverståthållare-embetets
underordnade embets- och tjensteman, emedan hon icke
vetat, hvilken eller hvilka, som tredskats. Det måste således alltid hafva
biff vit Ofverståthållare-embetet, och icke någon af dess underordnade, som
skulle fått vitet sig förelagdt, för dröjsmål att besvara en till embetet stäld
skrifvelse.

I anledning af detta och hvad i öfrigt uti målet förekommit, hade jagansett
mig befogad, under skriftvexlingen i Kong!. Ilofrätten, yttra, att
det tillstånd, hvaruti alla disciplinförhållanden, hela det disciplinära sammanhanget,
inom Ofverståthållare-embetet tycktes hafva råkat, väckt min
synnerliga uppmärksamhet, så vidt som i detta afseende varit tillåtet
att draga slutsatser af de föreställningar om förmanskapets rättigheter och
skyldigheter, som uti vederbörandes förklaringar trädt i dagen. Högste styresmannen,
Öfverståthållaren, hade synts osäker om gränserna för sin magt
och, i följd deraf, tveksam hvad, när och hvilka personer han kunnat och
skolat befalla, samt huru han bort göra sina befallningar gällande. Han hade
likaledes icke velat vidkännas något ansvar, härflytande från förmanskapets
uraktlåtna utöfning, enär lian fritagit sig från all skuld och delaktighet uti
försummelser, som timat i de mål, dem han icke sjelf omedelbart händigt.
Vederbörande Polismästare, följande detta föredöme, hade förklarat
sin befattning med meranämnda polisremisser hafva upphört i samma stund,
de lemnat dem från sig justerade, och för det dröjsmål, som ägt rum före
remissens, inlemnande till justering eller efteråt vid expeditionen, hade sknlden
skjutits på Notarier och Kanslister, »hvilka i deras egenskap af tjensteman
vore pligtige att efter lag ansvara för hvad de eftersatt och försummat.
»

Kong]. Hofrätten, som genom utslag den 29 Åugusi 1865 fält begge
Polismästarena till ansvar för dröjsmål med polisremissers expedierande och
den ena af dem derjemte för den försummelse i embetsutlåtandes afgifvande,
hvilken vållat dröjsmålet med besvarandet af ofvannämnda skrifvelse

den 22 Augusti 1862 hade yttrat, att »Öfverståthåll aren, hvilken icke kunde
»anses hafva genom åsidosättande af sin pligt såsom förman eller annorledes
till det i mål, med hvilkas handläggning han icke haft befattning,
»inträffade dröjsmål med expeditionen af remisser varit vållande eller deri
»delaktig, eller i fråga om besvarandet af merberörda skrifvelse den 22
»Augusti 1862 låtit någon försummelse komma sig till last, befriades från
»åtalet i alla delar»; och, på mina underdåniga besvär häröfver, hade Kongl.
Maj:t genom nådigt utslag den 14 Februari 1866 förklarat skäl icke vara
anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens utslag.

Nästan samtidigt hade jag förordnat åtal emot Konungens Befallningshafvande
i ett län af den anledning, att jag vid besök å landskansli derstädes
funnit nödig skyndsamhet icke vara iakttagen i ärendenas handläggning.
Under skriftvexlingen i detta mål inför Kongl. Hofrätten hade Landshöfdingen
i nämnda län till sitt försvar anfört, bland annat, att han, som
väl insett sin pligt att befrämja skyndsam expedition vid det under honom
lydande landskansli, äfven verkat derför, ehuru icke med önskad framgång,
hvadan han ej heller kunnat hjelpa, att, såsom anmärkt blifvit, en del af
målen fått hvila längre tid, innan de blifvit slutligen handlagda; att orsaken
till berörda dröjsmål varit Landssekreterarens vacklande helsa och
tillfällig brist på arbetsbiträde; att Landshöfdingen sjelf författat alla utlåtanden,
som Konungens Befallningshafvande haft att afgifva i allmänna
frågor, och, så vidt de honom personligen tillhörande embetsförrättningar
det medgifvit, egnat arbete åt göromålen vid både Landskansli och Landskontoret;
att icke blott ärendenas antal utan och deras beskaffenhet gjort
expeditionen vid Landskansliet arbetsam och tungskött; att Landssekreteraren,
ehuru sjuklig, dock sträfvat att sina göromål fullgöra och ej heller
sparat kostnader för att skaffa sig ökadt biträde, så ofta tillfälle dertill sig
yppat; att Landshöfdingen, som icke någon gång funnit med Landssekreteraren
vårdslöshet, lätja och liknöjdhet, ansett sig icke hafva ägt fog att
emot honom väcka åtal för det att några af de vid Landskansliet anhängiga
mål och ärenden, under sådana förhållanden, ej blifvit så skyndsamt
afgjorda, som önskligt varit o. s. v. Landssekreteraren hade aflidit under
åtalets lopp. I sitt utslag hade Kongl. Hofrätten, under förklarande, att
åtalet, så vidt det rörde Landssekreteraren, af nyss anförda orsak förfallit,
yttrat, hvad anginge den emot Landshötdingen förda talan, att,
emedan, enligt hvad upplyst vore, uti ifrågavarande mål och ärenden, de
der alla bort, jemlikt 49 § i Kongl. Maj:ts Instruktion för Landshöfdingarne
i Rikets län den 10 November 1856, med all möjlig skyndsamhet behandlas
och med slut afhjelpas, obehörigt dröjsmål ägt rum, i afseende på dels
beredningen dels ock slutliga handläggningen och expedierandet af beslut

deri, ty, och som Landshöfdingen, hvilken, jemlikt åberopade nådiga instruktionen,
ensam hade beslutanderäd uti här ifrågakomna mål och ärenden,
följaktligen ock varit pligtig vaka deröfver, att desamma i laga ordning och
utan onödigt uppehåll blifvit handlagda, men Landshöfdingen, oaktadt livad
som ofvan förmäldes, i afseende på behandlingen af nämnda mål och ärenden,
uppenbarligen hafva kommit vederbörande föredragande till last, dock
icke, på sätt 66 § i merberörda instruktion föranleder, vidtagit någon åtgärd
för lagligt beifrande af försummelsen, i följd hvaraf Landshöfdingen
måste för densamma ansvara; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist,
med stöd af I kap. 12 § Rättegångsbalken, härför fälla Landshöfdingen
att bota.

Orsaken till den olika utgång, dessa åtal fått, ansåge jag böra utan
tvifvel sökas i de instruktioner, efter hvilka de tilltalade Styresmännens försummelser
blifvit bedömda. Försummelsen hade nemligen varit enahanda,
bestående i underlätet beifrande af en i ärendenas gång inom det ena och
andra embetsverket inrotad långsamhet. I fråga om Ofverståthållaren hade
hans befrielse från ansvar hufvudssakligen grundats på den omständighet,
att han icke haft befattning med handläggningen af de mål i hvilkas expedierande
dröjsmål ägt rum; beträffande åter den omförmälde Landshöfdingen,
hade Kongl. Hofrätten i första rummet fäst afsende derpå, att han,
enligt sin instruktion, ensam haft beslutande rätt i de mål, i hvilkas afgörande
dröjsmål varit anmärkt, utan att i betraktande synts hafva kommit,
huruvida Landshöfdingen med handläggningen af målen tagit befattning,
eller icke. Det vore dock en känd sak, att Ofverståthållaren, enligt den för
honom gällande instruktion, innehafver en lika obegränsad rätt att ensam
afgöra mål, hvilka tillhöra Ofverståthållare-embetet, som Landshöfdingen
att besluta i dem, som höra till Landskansli och Landskontoret, och att,
likasom underordnade embetsmål!, t. ex. Underståthållaren, Fogaten och Polismästaren,
å Öfverståthållare-embetets vägnar, besluta i de till embetet hörande
mål, så besluta ock Landssekreteraren och Landskamreraren, å Landshöfdinge-embetets
vägnar, i mål, som äro hos Konungens Befallningshafvande
anhängige. Vid sådant förhållande vore det ej lätt att finna skälet
till den skillnad i detta afseende, som blifvit gjord vid bedömandet af vederbörande
Styresmäns ansvarsskyldighet för ärendenas gång i hvarderas
embetsverk, såvida icke detta skäl bestode deruti, att Kongl. Hofrätten haft
att, såsom grund för merbemälde Landshöfdings ansvarsskyldighet uti ifrågavarande
hänseende, åberopa 66 § af ofvan berörda Landshöfdinge-instruktion,
— som innehåller, bland annat, att om Landssekreterare, eller Landskamrerare
i tjensten beträdes med uppenbar orätt, egennytta, vårdslöshet
eller försummelse — — den felaktige skall ställas under tilltal inför ve -

derbörlig domstol, — men ett deremot svarande stadgande saknats i den för
Öfverståthållaren gällande instruktion af den 25 Augusti 1791. Jag hade
visserligen under skriftvexlingen i de åtal, jag emot Öfverståthållaren anstalt,
sökt att ådagalägga, det eu sådan skyldighet att beifra underordnades
försummelser i tjensteutöfning vore med förmanskapet oskiljaktigt förenad
och förthy icke kunde af en förman ansvarsfritt åsidosättas, men, såsom
Kongl. Ilofrättens och Kongl. Maj:ts ofvan anförda utslag visade, detta
mitt bemödande hade icke tillvunnit sig något afseende; och, om jag icke misstoge
mig i min åsigt, att en sådan skyldighet måste vara af synnerlig vigt
för en embetsman i den ställning, hvaruti Öfverståthållaren sig befunne,
såsom styresman för ett så betydande och omfattande verk som hufvudstadens
polis- och exsekutionsväsende, följde deraf, att Öfverståthållarens
nyssnämnda instruktion ej allenast vore uti ifrågavarande afseende ofullständig,
utan ock att denna ofullständighet icke utan men kunde lemnas
oafhulpen.

En annan väsentlig brist uti nämnda instruktion hade jag tillika trott
mig finna deruti, att Öfverståthållaren saknade vid sin sida ansvarige rådgifvare,
sådana som t. ex. en Landshöfding ägde uti Landssekreteraren och
Landskamreraren. Öfverståthållaren vore ej skyldig att vara lagfaren, i egentlig
mening, och ägde ändock att på eget ansvar utöfva ett slags både lagstiftande
och lagskipande myndighet vid utfärdandet åt hvarjehanda påbud
och vitesstadganden samt vid afgörande af utsökningsmål in. in. Nämnda
instruktion förcskrifver visserligen i 29 §, att Sekreteraren föredrager alla
inkommande politie- och ekonomi-mål samt kontrasignera!- alla bref, berättelser
och publikationer, som i Öfverståthållarens namn utgå, men han
skall, »efter Öfverståthållarens godtfinnande»n författa resolutionerna • öfver
ofvannämnda mål, och der omnämnes ej, att Öfverståthållaren bär skyldighet
att inhemta föredragandens mening, eller att denne är berättigad att, ifall
hans mening icke godkännes, densamma i protokollet anteckna. Visserligen
saknade icke Öfverståthållaren lagkunnige rådgifvare, ty han ägde sådana
i Underståthållaren, Fogaten, Polismästaren och Sekreteraren, hvilka, så
vidt jag kände, städse varit lagfarne män; men han saknade ansvarig
rådgifvare, deruti olik alla andra embetsmål! i vårt land, med hvilka han,
på sätt nämndt vore, i öfrigt kunde jemföras.

Det vore omöjligt att annorlunda, än på historisk väg, förklara en sådan
embetsställning, som den Öfverståthållaren sålunda innehade. Han vore
styresman för ett betydande embetsverk, men ansåges icke äga någon ansvarighet
för ärendenas gång inom samma verk; han kunde, utan att behöfva
vara i egentlig mening lagfaren, stifta och skipa lag, i den mån här ofvan
antyddes, utan att behöfva inhemta råd af någon person, som för sina råd -

slag stode i ansvar. Detta måste utan tvifvel betraktas såsom en anmärkningsvärd
företeelse inom ett lagbundet och konstitutionelt samhällskick.

De anmärkningar, som sålunda träffade merberörda instruktions föreskrifter
för Ofverståthållaren, gälde ock i fråga om Under stålhallar en, om
hvilken det heter i ,25 § att »han, i Ofverståthållarens frånvaro, eller då
denne är hindrad, Ofverståthållarens embete förvaltar och hans ställe företräder
på alla rum, der det utöfvas.» Underståthållaren hade dock, såsom
ofvan nämndes, plägat vara lagfaren.

Föga mindre otillfredsställande vore instruktionen i afseende på fullständigheten
af de föreskrifter, som deri innefattas rörande Fogatens och
Polismästaren* verksamhet. Sålunda stadgas, i 27 § rörande Fogaten, att
honom åligger, enär Ofverståthållaren eller Underståthållaren af andra embetssysslor
äro förhindrade, förrätta allt hvad till exekutionsverket hörer,
såsom vore Ofverståthållaren sjelf närvarande, på sätt Förordningen för
exekutionsverket i Stockholm den 26 Juni 1720 förmår och innehåller, isynnerhet
tillkommer honom hushållningen och uppsigten vid Riddarholmskyrkan,
andra kronans hus, trädgårdar, vedgårdar, fångar och fängelserum
samt arrestanters afstraffande efter som de dömda varda; och, i 28 § angående
Polismästaren, att honom tillkommer vid alla tillfällen Ofverståthållareembetet,
enär erfordras, tillhandagå uti hvad politiväsendets underhållande
i dess utstakade skick för a ngeläget pröfvas; såsom ock, då Ofverståthållaren,
Underståthållaren och Fogaten äro hindrade, vid exekutionsverket lägga
hand, enligt nyss åberopade 1720 års Förordning; isynnerhet åligger honom
att hafva det närmare inseendet på stadens Fiskaler och Politibetjeningen
samt vid borgerskapets societeter och handtverkarnes sammankomster och
gillen,; å Öfverståthållare embetets vägnar, vara tillstädes, så ofta det honom
anbefaldt varder, för att tillse, det dervid skickligen må tillgå, och Ofverståthållare-embetet
derigenom hafva tillfälle att närmare inhemta hvarje
societets och embetes belägenhet och tillstånd och så mycket lättare vara
i stånd att med Magistraten rätta alla missbruk och befordra borgerskapets
förmån ej mindre än det allmänna bästa. —- Så kortfattad och knapphändig
vore hela och enda instruktionen för dessa vigtiga och vidtomfattande embetens
innehafvare. Visserligen förekomme i spridda författningar föreskrifter,
som rörde dessa embetsman, serdeles Polismästaren, men en
instruktion, som någorlunda fullständigt och i sammanhängande ordning utstakade
Fogatens och Polismästarens Skyldigheter och rättigheter förefunnes,
mig veterligen, icke.

Men vore den ifrågavarande instruktionen för Ofverståthållaren bristfällig
i ofvan omförmälda och andra stycken, så innehölle densamma deremot -

emot föreskrifter i stor mängd, som numera vore öfverflödiga, såsom rörande
Öfverståthållarens befattning med »Konungens hus och trädgårdar
inom Stockholms staquet», med inköp af vedbrand för »KongL Maj:ts slott
och lustslott samt Dess och Rikets Kollegier samt andra verk och stater»,
med »handtverksskråen» m. m., så att äfven ur denna synpunkt en omarbetning
af samma instruktion måste anses behöflig Vore

nu förhållandet sådant, som jag sökt visa, att bristande föreskrifter
i gällande instruktion hindrat domstolarne att binda Öfverståthållare!!
till ansvarighet för, bland annat, eu af honom fullkomligen och länge känd
långsamhet i ärendenas gång inom det honom anförtrodda verk, förorsakad
af underordnades försumlighet, så borde det ej kunna bestridas, att en sådan
brist tarfvade skyndsamt afhjelpande. Att ärendena utan försummelse
handlades vore af vigt i alla embetsverk, men förnämligast i ett sådant
som, i likhet med Öfverståthållare-embetet, hade att utöfva den omedelbara
handläggningen af exsekutions- och polis-väsendet i hufvudstaden.
Detta verk sysselsatte många personer, i högre och lägre grader och i olika
grenar, verksame. Skulle denna verksamhet fortgå ordnad och oafbruten,
så erfordrades alfvarlig och vaksam tillsyn samt klok ledning från de öfverordnades
sida, tjenstenit och lydnad å de underordnades. Hade nu Styresmannen,
som borde öfvervaka och leda det hela, icke någon ansvarighet
för ärendenas gång, vore det honom möjligt att utan något äfventyr låta
underordnades försumlighet och åsidosättandet till och med af hans egna
befallningar förblifva onäpsta eller opåtalta, så kunde deraf ej annat följa,
än att förmannens myndighet förlorade i inflytande och anseende; ty endast
den embetsman, som verkligen hade ansvaret för ärendenas gång inom
ett embetsverk, kunde med något eftertryck derpå utöfva inflytande. Häraf
blefve åter en annan följd, nemligen den, att hvarje dylikt verk sönderfölle
i så många hvar för sig sjelfständigt delar som der funnes ansvarige embets-
och tjensteman. Och huru långt eu sådan delning skulle komma att
sträcka sig inom Öfverståthållare-embetet vore svårt att säga, då, såsom
ofvan visadt vore, ej allenast Öfverståthållaren undandroge sig allt ansvar,
för det han lemnat anmärkta försummelser opåtalta, utan äfven Polismästarena
skjöte från sig skulden på Notarier och Kanslister., Skulle således
inom Öfverståthållare-embetet ansvarigheten icke finnas hos öfverståthållaren
utan hos hans närmaste underordnade Underståthållaren, Fogaten och Polismästaren,
lcomme Öfverståthållarens embete^ magt och anseende att deraf
så väsentligen lida, att behofvet af sjelfva embetet till och med kunde dragas
i tvifvelsmål. Naturligtvis vore här uteslutande fråga om ärendenas gång
i allmänhet inom verket och vederbörandes dervid ådagalagda nit eller förJust.
-Ombudsmannens Bmbets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 10

sumlighet; ty att Öfverstathallaren skulle ansvara för beslut, i hvilka han
ej deltagit, äfven om de å hans vägnar blifvit fattade, eller för andra fel,
i hvilka han ej hade någon skuld, eller dem han ej kunnat afveta, hade af
mig aldrig varit yrkadt. Men om i ett embetsverk, sådant som Öfverståthallare-embetet,
ansvaret för ärendenas gång och för tjenstemännens kända,
men ändock icke beifrade försumlighet ej hvilade hos högste styresmannen,
utan i hvarje fall skulle af en utom verket stående åklagaremagt uppsökas
och utkräfvas än hos den ene än hos den andre underordnade tjenstemannen,
antydde utan tvifvel detta, att i verkets organisation någon väsentlig
brist förefunnes, som tarfvade afhjelpande.

Vore det vidare förhållandet, att Öfverståthållaren, som icke behöfde
vara lagfaren i egentlig mening, ändock kunde befatta sig med lagstiftningsoch
lagsökningsärenden, på sätt här ofvan vore antydt, utan att vid sin
sida hafva ansvarige rådgifvare, så syntes dervid det allmännas rätt ej vara
på ett tillfredsställande sätt tillgodosedd. Detsamma ansåges äfven kunna
sägas om Underståthållaren, Fogaten och Polismästaren, då de stiftade eller
skipade lag, å Ofverståthållare-embetets vägnar, i den mån slik rätt embetet
tillkommer, ty, om äfven desse embetsman vore lagkunniga, hade dock vårt
rättsmedvetande vant sig att finna mer än en persons deltagande i så vigtiga
handlingar erforderligt. Vore också allenast en person beslutande, så
älskade likväl nämnda medvetande att se honom hafva vid sin sida eu om
icke flera personer med rätt och pligt att upplysa och råda samt uttala
sin mening, äfven då den vore från den beslutandes skiljaktig.

Vore det slutligen förhållandet, att gällande instruktion för Öfverståthållaren
innefattade många stadgande!!, hvilka den senare tidens förändringar i
landets administration och kommunala lagstiftning undanröjt, så vore detta
ett ytterligare skäl till samma instruktions omarbetning; helst nyssnämnda
förändringar medfört för Öfverståthållaren och hans underordnade flera nya
förpligtelser, som icke omnämndes i den gällande instruktionen.

Dessa förhållanden, anförda med närmaste syftemål att ådagalägga
angelägenheten af en förnyad instruktion för Öfverståthållaren samt för Underståthållaren,
Fogaten och Polismästaren, syntes mig dock, i förening med
dem jag i mina föregående underdåniga framställningar rörande Öfverståthållare-embetet
omförmäla påkalla en vidare utsträckt reorganisation af nämnda
embete i dess helhet och dess serskilda grenar. I saknad af erforderlig
kännedom om alla dithörande detaljer vågade jag lika litet bedöma frågan
om en dylik reorganisations gränser som till densammas genomförande framlägga
något förslag; men de inom meranämnda embetsverk förefinna och
anmärkta förhållanden vore af den natur att, ehuru de i första rummet
ledde tanken på omarbetning af den för Öfverståthållaren gällande instruk -

tion med hvad densamma innehåller rörande Underståthållare^ Fogaten och
Polismästaren, de dock tillika antydde behofvet af en allmännare omdaning
och ett omfattande ordnande af verkets sammansättning och verksamhet.
Och, då jag funnit mig af embetspligt manad att, med stöd af 19 § i den
för Justitie-Ombudsmannen gällande instruktion, göra underdånig anmälan om
angelägenheten af åtgärders vidtagande till de sålunda anmärkta bristernas
afhjelpande, borde jag åt samma framställning gifva all den utsträckning,
som af omständigheterna kunde finnas påkallad.

På denna underdåniga framställning har nådigt svar ännu icke blifvit
meddeladt.

Lag släpning ens tillstånd har, under den korta tid, som förflutit, sedan
jag afgaf min senaste embetsberättelse, icke kunnat i någon väsentlig mån
förändras; hvarföre jag om detta tillstånd i allmänhet åberopar det omdöme,
jag förr uttalat.

Under denna tid har dock ökad erfarenhet varit att vinna i afseende
på tillämpningen af de mera omfattande nya lagar, som under de senaste
åren trädt i verksamhet Den

vigtigaste af dessa lagar är otvifvelaktigt den nya Strafflagen.
Om dennas tillämpning har jag hufvudsakligast genom granskning af fångförteckningarne
kunnat göra mig underrättad. Det är dock uppenbart, att
en sådan granskning icke kan lemna fullständig ledning för sakens bedömande,
ty fångförteckningarne upptaga endast brottens allmänna beskaffenhet
och straffen, ej de närmare omständigheterna vid brottens begående, hvilka
i en lagstiftning med latityd i straffbestämningarna så väsentligt inverka
på domstolarnes utslag. I följd häraf bevisar icke det förhållande, att
nämnda granskning ej föranledt anmärkningar af någon betydenhet, att lagens
tillämpning varit i allt öfrigt felfri. Så mycket kan dock anses dermed
ådagalagdt, att icke genom straffens skärpande eller mildrande lagens bokstaf
blifvit öfverskriden.

Bötesförvandlingens öfverflyttning från domstolarne till Konungens Befallningshafvande,
som ägde rum samtidigt med den nya lagens införande,
då naturligtvis en mängd af nya och invecklade rättsfall skulle uppstå, har
visserligen medfört åtskilliga misstag och oriktigheter, dock icke derå, än
man haft skäl att befara. Eget nog hafva dervid domstolarne nästan lika
ofta som Konungens Befallningshafvande misstagit sig. Sålunda har mer

än en af de förra förbisett stadgandet i 4 kap. 8 § Strafflagen, angående
den domstolarne ännu åliggande skyldighet att, i der uppgifna fall, meddela
erforderliga bestämmelser om straffens förändring. Ett sådant förbiseende
hafva vederbörande sökt försvara dermed, att, t. ex. i händelse en person,
som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid, tillika varit
förfallen till böter, någon förändring af straffet ej skulle i fråga komma
förr, än utredt blifvit, huruvida den sålunda sakfälde ägde tillgång till böterna,
eller icke, och att följaktligen domstolen, i okunnighet härom, icke
kunde eller borde meddela de nämnda bestämmelserna. Kongl. Förklaringar
den 23 Mars 1807 punkten 27 stadgade i detta hänseende: »Un»derrätt,
som fäller någon till böter, bör tillika efterfråga och söka inhemta
»underrättelse, huruvida den sakfälde kan betala böterna eller icke, hvarom
»anteckning bör i protokollet införas. Förekommer anledning dertill, att
»böterna ej kunna utgå, skola de i utslaget så väl som i saköreslängden
»icke dess mindre utsättas, men det tillika*^/?,ast föreskrifvas, huru nämnda
»böter må i sådan händelse förvandlas uti motsvarande kroppsstraff.» Det
är visserligen sannt, att den skyldighet, som vid tiden för berörda nådiga
förklarings utfärdande ålåg domstolarne, upphört, i följd af strafflagens
föreskrifter i ämnet; men de skäl, på hvilka samma skyldighet grundades,
qvarstå dock oförändrade, nemligen dels att domstolen icke skulle behöfva
sammanträda serskildt för förvandlingens verkställande, dels ock hufvudsakligen
att icke, genom brist på föreskrift om böternas förvandling, verkställigheten
af domslutet borde uppehållas längre eller kortare tid, till men
ej mindre för det allmänna än ock för den sakfälde, då denna är häktad.
Om förut, då vid domstolarne ifrågakom förvandling af böter, ådömda en
person, som icke var till fängelse eller straffarbete förfallen, någon ©grannlagenhet
kunnat ligga i ett beslut, som förvandlade till kroppsstraff böter fölen
mindre förseelse och af ringa belopp, hvilket den sakfälde personen utan
svårighet förmådde gälda, fastän domstolen derom ej tick göra sig förvissad,
innan behörig undersökning skett, kan dock eu sådan betänklighet numera
icke förefinnas, då domstolen ej har att förvandla andra böter, än sådana,
som jemte straffarbete eller fängelse äro ådömda. Och någon annan giltig
orsak för domstolarne att undandraga sig böternas förvandling genast, uti
i fråga varande fall, synes mig icke vara för handen. Också har förebärandet
af det här ofvan antydda skäl för den ifrågavarande åtgärdens underlåtande
ej kunnat afvända det ansvar för slik underlåtenhet, som
jag i det här f örut (sid. 51) omförmälda åtal emot Rådstufvurätten i Mariefred
påyrkade. Några fall hafva ock förekommit» der domstolarne tagit befattning
med sådan bötesförvandling, som uteslutande tillhör Konungens Befallningshafvande!
såsom då endast böter och icke något straff derjemte varit de

tilltalade ådömda, men tvifvelsutan skola dylika misstag upphöra, utan vidare
åtgärd, än de erinringar, som blifvit vederbörande meddelade.

Det anmärktes här ofvan, att öfverflyttningen från domstolarne till Konungens
Befallningshafvande af bestyret med böters förvandling i alla de
fall, der icke annat straff jemte böter blifvit ådömdt, i begynnelsen vållat
ett och annat misstag. Dessa hafva dock varit af föga betydenhet; och då
de ledt till lindring i den sakfäldes straff, eller frågan härom varit tvifvelaktig
— såsom då fången fått några dagars fängelse vid vatten och bröd
i stället för några flera dagars fängelse, — och klagan ej varit förd, samt felet
sådant, att dess förnyande icke bort befaras, hafva de ansetts ej föranleda till
åtal. Utan tvifvel skola ock dylika fel om icke alldeles försvinna, dock
blifva färre än förut, i följd deraf, att dessa straff-förvandlingar, hvilka förut
verkstäldes vid alla underrätter i riket af mer och mindre erfarne domare,
numera bestämmas af jemförelsevis få personer — Konungens Befallningshafvande
i länen och Ofverståthållare-embetet i Stockholm, — hvilka, efter inhemtande
af någon vana vid detta göromål, väl endast undantagsvis skola deri
fela, hvarigenom arbetet med fångförteckningarnes granskning till icke så ringa
del minskas. Anmärkningarne vid nämnda förteckningar hafva nemligen till
betydlig del rört fel i böters förvandling; och i stället för att skriftvexlingen
härom förut måst föras med en mängd domare och stadsdomstolar, inskränder
den sig hädanefter till Ofverståthållare-embetet och de serskilde Konungens
Befallningshafvande, hvaraf äfven blifver en följd, att numertalet i
Justitie-Ombudsmannens diarium icke så obetydligt nedgår. Till sistnämnda
resultat har ock i sin mån redan bidragit det förhållande, att, under de
senare åren, äfven den andra klassen af anmärkningar emot fångförteckningarne,
nemligen sådana som hafva sin grund i ofullständigheter, missskrifningar
och andra oriktigheter uti nämnda förteckningar, något aftagit i
myckenhet, sedan vederbörande Fängelsedirektörer, som med fångförteckningarnes
upprättande hafva befattning, blifvit mer förtrogne med detta arbete,
eller ock noggrannare tillsyn deråt egnats vid den granskning af förteckningarne,
som enligt föreskrift skall ske å Landskanslierna. I detta afseende
återstår dock ännu icke så litet att önska. Största svårigheten består
deri, att fångförteckningarnes fösfattare ej alltid förstå att ur utslaget
anteckna de omständigheter, som inverka på straffbestämningen. Sålunda,
för att anföra ett af de vanligaste exemplen, förekommer icke sällan den
anteckning, att en person är dömd för första resan stöld till mer än sex
månaders straffarbete, utan att någon orsak till detta öfverskridande af straffmaximum
för nämnda brott är angifven. När då utslaget infordras och
granskas, befinnes det, att stölden varit förenad med inbrott, eller föröfvats
på olika ställen och tider, eller i annor måtto varit qvalificerad. Om nödig

urskilning i nämnda och dylika fall icke får begäras af Fängelsedirektören,
bör en sådan dock förväntas hos den person, som af Konungens Befallningshafvande
sättes att öfverse de upprättade förteckningarne.

Icke så mycket genom fångförteckningarnes granskning som icke mer
af hvad jag under embetsresor och i öfrigt erfarit, har jag förnummit, att
villrådighet i mer än ett afseende uppstått vid tillämpningen af Strafflagens
föreskrifter i fråga om förlust af med borgerligt förtroende.

Redan under förarbetena till lagstiftningen i detta ämne yppades stridiga
åsigter, huruvida den vanära, som för hvarje sedligt sinne alltid synes
oskiljaktig från vissa slag af brott, skulle anses outplånlig eller åtminstone
fortvarande någon viss tid efter det förbrytaren utstått det straff,
hvarmed lagen belägger brottet, eller ock, om genom straffets aftjenande
brottets vanära äfven skall vara utplånad och ej vidare qvarstå såsom ett
hinder för förbrytarens återinträdande i sina medborgerliga rättigheter, hvaraf
i väsentlig mån hans framtida moraliska förbättring är beroende.

Denna tvistefråga är icke fullständigt afgjord genom den nya lagstiftningen
i ämnet, hvilken endast sökt åstadkomma en bemedling emellan de tvistande,
men derigenom också blottstält sig för anmärkningar från begge
sidorna. Hennes förtjenster, likasom hennes fel, blifva äfven i följd häraf
halfva. Till de förra bör ostridigt räknas det uttryckliga bestämmandet
af de brott, som medföra vanfrejd, och af vanfrejdens begrepp: till de senare
åter, att nyssnämnda bestämningar icke omfatta alla förbrytare, utan endast
dem, som efter strafflagen varda dömda. Hela skaran af äldre förbrytare
är utesluten från all den försonlighet, som den nya lagstiftningen
visar dem, som deremot bryta. T afseende på dessa äldre brottslingar är
icke ens stadgadt, med hvilka brott vanfrejd skall anses förenad. Detta
synes dock hafva varit af nöden; då vanfrejdsbegreppet hittills varit sä
sväfvande; då Kong!,. Förordningen avg fiende förändrade stadgande^ i afseende
ä frejdbetyg, som af ''pr est er skap et meddelas den 20 Januari 1865,
som i allmänhet stadgar, att i de fall, då enligt serskilda författningar det
är presterskapet anbefaldt att meddela betyg om personers frejd, dermed
allenast förstås intyg, huruvida den i fråga varande personen, vid den tid
då frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols utslag förlustig medborgerligt
förtroende för alltid eller på viss tid, till slut innehåller, att samma
nådiga Förordning icke äger tillämpning i fråga om anteckning i prestbevis
rörande brott, hvarför någon genom utslag, deri ändring ej skett, blifvit dömd
före början af nämnda år, i 11 v i 1 k e * fall kommer att förfaras i enlighet med
hvad dittills varit iakttaget; då Kongl. Förordningen, af samma dag, angående
tillägg till Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1855 rörande vissa, uppgifter
till presterskapet, föreskrifver, att uti de uppgifter, som enligt nämnde

kungörelse böra presterskapet tillhandakomma, jemväl skall, i händelse en
sakfäld blifvit förklarad förlustig medborgerligt förtroende, omförmälas den tid,
för hvilken nämnda påföljd blifvit honom ådömd, hvarigenom således berörda
1855 års Kongl. Kungörelse bevisas hafva fortfarande giltighet; och då, enligt
samma Kongl. Kungörelse och den likaledes under den 4 Maj 1855 utfärdade
Kongl. Förordning angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande,
uppgifter skola af vederbörande till presterskapet aflemnas rörande,
bland andra, sådane sakfälde personer, som gjort sig skyldige till
dödsstraff, men af nåd njuta förskoning till lifvet, eller till hel eller half
mansbot, eller till straff för det de obetänkt eller af hastighet lastat Gud,
Hans heliga ord eller Sakramenten, eller för rån, der ej dödsstraff derå
följer, för stöld eller snatteri, för tvegiftesbrott, för blodskam eller lägersmål
i förbudna leder, om dödsstraff derför ej äger rum, för hor eller lönskaläge,
för det någon varit drucken eller eljest gjort oljud i kyrka under
gudstjenst eller annorstädes, der gudstjenst hållits, eller slagit eller smädat
sina föräldrar, äfvensom kona, som blifvit dömd för vållande till fosters död
efter senare mom. i 16 kap. 1 § Missgerningsbalken, sådan den lydde i
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779.

Många af de sålunda uppräknade brotten äro nemligen hvarken i Strafflagen
eller i allmänna tänkesättet stämplade såsom vanfrejdande, och ändock
komma de att allt framgent omförmälas i frejdbetygen och sålunda medföra
ett slags vanfrejd, så snart straffen för dem äro ådöinda före år 1865.
Det torde dock vara att förmoda, det de myndigheter, som i serskilda fall
hafva att pröfva personers frejd, vid denna pröfning skola, så vidt ske kan,
i fråga om vanfrejdens rätta begrepp låta sig ledas af de grundsatser, strafflagen
uttalat.

Men om ock, vid första påseendet, en orättvisa synes hafva blifvit begången
emot dessa äldre förbrytare ej allenast derutinnan, att Strafflagen,
angående deras återinsättande i medborgerliga rättigheter efter förloppet af
en viss tid från det att de förbrutit sig, icke innehåller något stadgande,
utan ock genom det i ofvan anförda nådiga förordning rörande frejdbetyg
föreskrifna undantag, i afseende på brott, för hvilka någon blifvit dömd före
1865 års början, hvilka fortfarande böra i frejdbetygen antecknas, visar det
sig dock, vid närmare eftersinnande, att så snart en förmedling af de ofvannämnda
två stridiga åsigterna skulle åstadkommas, föga annan väg för
lagstiftningen var att beträda, än den nu valda, då de äldre förbrytarena
icke följdriktigt kunde med ens befrias från all påföljd af vanfrejd för deras
brott, på samma gång som de, hvilka senare förbrutit sig, fingo vidkännas
nämnda påföljd, och detta så mycket mindre, som förlusten af det
medborgerliga förtroendet icke skulle blifva lika långvarig för alla, utan

lämpas efter brottets art samt de dermed förenade mildrande eller skärpande
omständigheter. Jag tillåter mig att i afseende härpå återgifva en
ledamots yttrande i Högsta Domstolen, då förslaget till ofvannämnda Kong],
Förordning om frejdbetyg der behandlades, i hvad nämnda yttrande rörer
förevarande ämne, så mycket heldre som detsamma är vordet åberopadt
af Hans Excellens Herr Justitie Statsministern vid samma ärendes underdåniga
föredragning inför Kong!. Maj:t.

Bemälde ledamot af Högsta Domstolen anförde, att emot berörda förslag
blifvit framkastad, bland andra, den anmärkning, att uti författningen
saknades föreskrifter angående intyg om sådana personer, som före den nya
strafflagens trädande i kraft blifvit för vanfrejdande brott dömda; men det
vore välbetänkt, att förslaget icke befattat sig med den fråga, hvarpå samma
anmärkning syftade. Visserligen vore uti rättskipningen den grundsats allmänneligen
erkänd, att i händelse en ny strafflag införer mildring uti den
äldre lagens straffbestämmelser, eu sådan mildring skulle tillgodokomma
dem, som icke hunnit att för sina brott dömas, innan den nya lagen trädde
i verksamhet. Men ett försök att, i afseende på brottslingar, som derförinnan
blifvit slutligen dömde, tillämpa den sagde mildringsgrundsatsen blefve
både olämpligt och overkställbart. Olämpligt, ja orätt, derföre att en mildare
strafflag icke kunde tillerkännas allmän retroaktiv verkan på brott, föröfvade
före densammas tillkomst; overkställbar, derföre att man svårligen
torde kunna utfinna någon allmängiltig regel, efter hvilken straffdomarne
efter den svårare brottmålslagen kunde böra reduceras under den mildare
strafflagens bestämmelser; — aldraminst torde böra komma i fråga, att åt
ett icke lagkunnigt presterskap öfverlemna bedömandet häraf. Der feladt
kunde vara eller rättelse eljest tarfvades, finge lijelpen derutinnan endast
bero af benådningsrätten i de serskilda fall, der den anlitas.

Imedlertid har den nya lagstiftningen i ämnet vållat betänkligheter.
Sålunda har jag hört domare vara tveksame, huruvida viss tids förlust af
medborgerligt förtroende kunde och borde ådömas personer, som i följd af
redan begångna brott vore förlustige slikt förtroende för alltid. Denna tvekan,
huru befogad han än må vara, torde dock få vika för lagens klara
bud, som föreskrifva i utsatta fall dylik påföljd, utan att medgifva något
afseende på brottslingens förutgångna lefverne.*) Häraf har i allt fall under

*) Detta gäller väl också i fråga om fö lust af medborgerligt förtroende, enligt 14 kap. 4C § Straffbalk^!
för dem som, efter 1 § i samma kap., blifvit för mord till döden dömde. Lagens föreskrift är klar5 och Lagkommittéens
samt Lagberedningens förslag i samma ämne stadgade en straffpåföljd motsvarande förlust af medborgerligt
förtroendet för mord, äfven dådet bestraffades med lifvets förlust, och det nu befintliga alternativet: straffarbete
på lifstid, ej var medgifvet.

tiden

tiden uppstått den föreställningen att, då en för lifstiden vanfrejdad person
ådömes vissa års vanfrejd, detta skulle alstra frestelse för äldre förbrytare
att genom ett nytt brotts begående vinna förkortning i lifstidsvanfrejden.
Så bär en prestman uti en till mig insänd skrift — med förmälan, att inom
hans församling två personer, som förut voro straffade för andra resan stöld
och följaktligen, efter allmänt rådande begrepp, vanfrejdade för lifstiden,
genom att begå slik förbrytelse tredje gången, blifvit dömda att, förutom
stadgad bestraffnings undergående, vara förlustige medborgerligt förtroende
i tio år, hvarigenom de förmentes hafva vunnit en för dem önskvärd förkortning
i den tid, hvarunder vanfrejden borde räcka — hemstält, om icke,
till förekommande af den befarade möjligheten, att andra för lifstiden vanfrejdade
brottslingar kunde tillgripa samma utväg att förkorta tiden för
vanfrejden, »en amnestiförordning vore af nöden, som tillerkände missger»ningsbalkens
offer samma lindring af gräns för vanäran, hvilken tillkommer
»nya strafflagens öfverträdare.» — Jag har här ofvan påpekat de svårigheter,
som möta en lagstiftning i den sålunda äskade syftningen, och tilllägger
nu endast, att den fördel, eu före år 1865 straffad förbrytare skulle
hafva af ett nytt brotts begående för vinnande af förkortning i sin eljest
lifstidslånga vanfrejd, synes vara minst sagdt tvifvelaktig; ty om han också
icke löpte fara att, med afseende på sina redan förut begångna brott, ådraga
sig en på uttryckligt lagbud grundad förlust af medborgerligt förtroende för
alltid, så finge han dock, jemlikt det i ofvananförda Kongl. Förordningen
angående frejdbetyg den 20 Januari 1865 stadgade undantag för brott, som
blifvit före nämnda års början bestraffade, i sitt prestbevis fortfarande bibehålla
de anteckningar, som deri funnes före år 1865.

Sålunda återstår för desse förbrytare icke någon annan säker utväg
att vinna befrielse från en vanfrejd, som i följd af äldre brott dem vidlåder,
än den att söka Kongl. Maj:ts nåd, hvilken utväg ock, efter hvad jag inhemtat,
lärer flitigt anlitas och det med framgång, så snart en med strafflagens
stadganden i likartade fall jemförlig tid förflutit efter bestraffningens
slut, och den nådsökande har att förete trovärdiga intyg om ett godt uppförande
under samma tid. Detta kunde gifva anledning befara, att pröfningen
af dylika nådansökningar skulle komma att upptaga mer än skäligt af Högsta
Domstolens och Statsrådets tid, men en sådan föreställning torde icke vinna
bekräftelse. Antalet af dem, som känna behof af och med hopp om framgång
kunna söka en dylik nåd, är visst icke obegränsadt, ty dels har mängden
af desse olycklige äldre förbrytare beklagligen icke öfvergifvit brottets
bana, och de hafva icke någon nytta af det medborgerliga förtroendet,
der de framsläpa sitt lif i fängelserna eller vid de allmänna arbetsinrättJust.
-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. It

ningarne, dels ock underkastas den nådsökandes vandel och uppförande efter
straffets aftjenande en granskning, hvilken mer än en af desse olycklige
kan hafva skäl att icke påkalla. Det är således troligen endast till en
början dylika ansökningar i någon anmärkningsvärd mängd tillströmma.

En annan betänklighet, som yppat sig under tillämpningen af den ifrågavarande
straffpåföljden, har haft sin grund i stadgandet, att dä dylik
påföljd för viss tid stadgad är, densamma vid ej under fem. och ej öfver
tio är ådömas. När det nemligen inträffat, att en person, som varit för
en förutgången förbrytelse dömd till förlust af medborgerligt förtroende i
t. ex- sex år, efter ett eller annat års förlopp, gjort sig skyldig till ett nytt
brott, som medförer slik förlust på viss tid, har man frågat, huru en sådan
rätteligen borde dömas.

Här kan tvekan först uppstå, huruvida, i det fall att förhöjning i
ansvaret för ett brott bör äga rum till följd af iterationen, denna förhöjning
kan tillämpas, innan straffet för det föregående brottet blifvit, genom den
ådömda straffpåföljdens, vanfrejdens, utstående under den derför stadgade
tid, fullständigt verkstäldt. 4 kap. 11 § Strafflagen upprepar nemligen
den i vår brottmålslagstiftning förut gällande grundsats, att, »der lagen ut»sätter
serskildt straff för den, som ånyo begår brott, det straff ej skall
»ådömas, utan då sådant återfall skett, sedan den brottslige till fullo undergått
»det för brottet honom ådömda straff.» — Det bör dock märkas, att detta
lagbud handlar om straff, icke om straffets påföljd. Skillnaden åter emellan
sjelfva straffet och nu nämnda påföljd blifver fullt tydlig, om man
erinrar sig grunden till den ifrågavarande påföljdens stadgande i lag, hvilken
icke är någon annan, än lagstiftarens bemödande, att till begrepp och omfång
bestämma den, enligt allmänhetens omdöme, vissa brottsliga gerningar
åtföljande vanära. Skulle nu den omständighet, att tiden för ådömd förlust
af medborgerligt förtroende icke tilländagått, hafva till verkan, att förbrytaren
undginge det förhöjda ansvar, brottets .förnyande eljest borde medföra,
så tillskyndades genom denna straffpåföljd en fördel åt den förhärdade brottslingen,
som minst saknade hvad han genom påföljdens ådömande förlorat,
och hvilken fördel blefve större, för ju längre tid det medborgerliga förtroendet
vore honom fråndömdt, samt störst, om förlusten af detta förtroende
vore honom ålagd för lifstiden, hvarigenom han således på en gång befriades
från de eljest oundvikliga verkningarne af brotts förnyande. Vid
eftersinnande häraf torde all tvekan, huruvida en förbrytare, som förnyat
sitt brott, innan tiden för den redan ådömda vanfrejden förlupit, skall undgå
den förhöjning, som brotts iteration eljest medförer eller icke, böra försvinna.
— Svårare kan synas vara att afgöra frågan, huru dömas skall,
när den, som en gång, på sätt här ofvan exempelvis är vordet antaget,

förklarats förlustig medborgerligt förtroende, begår nytt brott, — vare sig
af samma art som det förra eller af annan, dock i begge fallen-ett sådant,
som medförer dylik förlust endast för viss tid — efter det t. ex. mer än
fem år förflutit från det tiden för vanfrejden tog sin början. Han bör ej
gerna undslippa med kortare tids förlust af det medborgerliga förtroendet,
sedan lian återfallit i brott, än den, som ålades honom, då lian första gången
förbröt sig; men ålägges honom efter återfallet lika lång tids dylik förlust,
eller också endast minimum deraf eller fem år, så öfverstiga dock dessa
tider sammanlagda de tio åren. Denna svårighet löses dock genom en riktig
tolkning af ofvananförda lagstadgande. När deri föreskrifves, att då påföljden,
förlust af medborgerligt förtroende, är stadgad för viss tid, densamma
må ej under fem och ej öfver tio år ådömas, menas nemligen dermed,
att på en gång slik förlust ej får ådömas för kortare tid än fem eller för
längre än tio år, men icke, att dessa inskränkande tidsbestämningar, när
en person gång efter annan beträdes med brott, som medförer slik förlust
för viss tid — ehvad förbrytaren mellan brottens föröfvande utstått längre
eller kortare eller hela tiden för redan ådömd straffpåföljd — skola utgöra
hinder för att döma honom hvarje gång till dylik påföljd under ett
antal år inom de utsatta gränserna af fem och tio år, oberoende deraf,
att de serskilda tiderna, då de sammanläggas, öfverstiga nämnda maximum
af tio år. Det är nemligen förbrytarens ådagalagda ostadighet i det goda,
som bestraffas, och för den dertill skyldige bör ingalunda gälla den mildring i
straffpåföljden, som lagstiftaren åsyftat, då han stadgade maximum af tio år,
hvilket, såsom lagen nu lyder, kan tillämpas äfven på den som första och
möjligen enda gången förbryter sig.

Vid tillämpningen af den straffpåföljd, hvarom nu är fråga, har visat
sig ett annat förhållande, som förtjena!’ uppmärksamhet, det nemligen, att
tiden för förlust af medborgerligt förtroende ej blifvit utsatt till flera år, än
den dömde förbrytaren skolat hällas till straffarbete. Det är visserligen sannt,
att bestämmandet af vissa års vanfrejd, såsom det nu sker i sammanhang
med straffets ådömande, icke kan hafva sin grund i någon kännedom om
eller pröfning af förbrytarens sinnelag, huruvida detta visat tecken till besinning
och förbättring eller icke, och att följaktligen vanfrejdstidens förlopp,
lika litet som förbrytarens benådning, innefattar borgen för en hos
honom inträffad förändring till det bättre, hvilket utan tvifvel är en om
ock oundviklig brist i denna lagstiftning; men icke destomindre är det obestridligt,
att det allmänna tänkesättet, af undseende hvarför meranämnda
straffpåföljd väsentligen tillkommit, tager anstöt deraf, att förbrytaren, med
detsamma han lemnar fängelsets portar, inträder i enahanda rättigheter,
som den ostraffade. När, såsom nämndt är, icke något slags pröfning af

förbrytarens sinnesbeskaffenhet föregår hans återinträdande i medborgerligt
förtroende, synes det som tiden, under hvilken han skulle vara ett slikt
förtroende förlustig, hade bort utsättas att beräknas från den dag, han
lemuade fängelset, ty såsom fånge hade han naturligtvis icke behof af
nämnda förtroende; men ett sådant stadgande skulle tvifvelsutan i verkställigheten
mött betänkliga svårigheter. Desto angelägnare är det derföre,
att af domstolarne tiden för vanfrejden så tilltages, inom de stadgade gränserna,
att något deraf återstår, då fången skall ånyo inträda i samhället.

Den andra nya lag af större vigt och omfång, som under de senare
åren trädt i verksamhet, är Konkur slag en/tf den 18 September 1862 jemte
dermed sammanhängande författningar. Äfven i denna lag hafva nya grundsatser
af genomgripande art gjort sig gällande, och svårigheter vid densammas
tillämpning hafva sålunda varit att förutse. Anmärkningsvärdt nog
hafva dock sådana af större betydenhet, mig veterligt, icke yppat sig. Visserligen
har denna lag befunnits icke lika väl lämpad för landsbygden som
för städerna, — troligen i följd deraf att lagstiftaren icke kunnat tänka
sig, att konkurser skulle uppstå på landet i sådan myckenhet, som de senare
årens erfarenhet visat — men de olägenheter häraf, som trädt i dagen,
hafva dock varit jemförelsevis ringare och kunnat afhjelpas. Bland dylika
hafva domare, inom hvilkas domsagor Lappmarkstingslag finnas, angifvit
en, som stadgandet i 7 § 2. mom. skulle medföra. Nämnda moment innehåller
nemligen att, när å landet konkursansökning är gjord af borgenär,
Domhafvande!! skall förelägga gäldenären lämpligen kortaste tid, och der
denne är aflägse boende, högst en verka efter derfåendet, att deröfver sig
förklara; att sökanden bör tillställa domaren bevis öfver delgifvandet sist
inom fjorton, dagar, efter det ansökningen gjord är, vid äfventyr, att ansökningen
eljest skall vara förfallen, der ej sökanden styrker, att gäldenären
icke anträffas kunnat; och att, om gäldenären gör jäf emot ansökningen
eller han blifver med förklaring ute, saken bör hänskjutas till Rätten; varande
i 4 mom, af samma § stadgadt att, om konkursmål skall af Rätten
handläggas, urtima ting bör af domaren utsättas så fort ske kan och sist
inom fjorton dagar, der ej lagtima ting inom samma tid infaller, eller sökanden
önskar, att ärendet ändå må till lagtima ting anstå, och sådant af
gäldenären ej bestrides. — Dessa tidsbestämningar hafva visat sig omöjliga
att efterlefva i nämnda aflägsna landsorter, till följd dels af lappmarksbefolkningens
kringirrande lefnadssätt i de vidsträckta skogstrakterna, belägna
ända till tretio, ja fyratio mil från domarens bostad, dels af de bristfälliga
kommunikationsanstalterna, dels ock slutligen af den långsamma och osäkra
postgången. Nu äro visserligen konkurser bland lappmarkens befolkning
sällsynta, och, hvad beträffar konkursansökningens delgifvande, lagens stad -

gande icke så o vilkorligt bjudande, då det medgifver bevisning, att gäldenären
icke kunnat anträffas, en bevisning, som under nyss anförda förhållanden
ej bör blifva svår att åstadkomma, så vida den icke skall fullgöras,
inom de utsatta fjorton dagarne; men värre är det med otillräckligheten
af den tid, som är gäldenären förunnad till förklarings afgifvande, och den
påföljd, som är bestämd för försklaringen uteblifvande, nemligen att urtima
ting skall hållas inom fjorton dagar efter det tiden för förklarings ingifvande
förflutit; ty icke ringa kostnad och besvär äro förenade med ett dylikt
urtima ting, till hvars förrättande domaren kan komma att resa sextio till
åttatio mil. Inträffar behofvet af ett sådant urtima ting på eu tid, då ständige
domaren är sysselsatt med lagtima ting i annat tingslag, eller han häfver
annat laga förfall, och serskild domare måste förordnas, så blifver det
rentaf omöjligt att ens hinna få ett sådant förordnande utverkadt inom nämnda
tid, och, om den tillförordnade domaren är bosatt på annan ort, blifva hans
resor ännu vidlyftigare och kostsammare. Endast för att sammankalla nämnd
och parter är den sagde tiden i många fall otillräcklig. Och all denna
kostnad, allt detta besvär måste domare och nämnd underkasta sig, innan
ens kändt är, om gäldenären medgifver borgenärens ansökning eller icke,
då han ej haft tillräckligt rådrum att derom sig yttra, och än mindre, i
hvad mån boet räcker till att bestrida konkurs-omkostnaderna.

Dessa förhållanden synas verkligen påkalla någon åtgärd från lagstiftarens
sida, t. ex. en författning, som för lappmarkstingslagen stadgade längre
fatalietider i de fall härofvan blifvit vidrörda samt derjemte föreskrefve
att, då konkurssak i nämnda orter skall af Rätten handläggas, sådant alltid
bör ske å lagtima ting, derest icke sökanden i thy mål uttryckligen
begär urtima ting och för kostnaden ställer antaglig säkerhet.

1 allmänhet är det väl en olägenhet på landet, synnerligast i de vidsträcktare
domsagorna, att domaren är svår att träffa, icke endast derföre,
att afståndet till hans bostad för en större eller mindre del af domsagans
innevånare är långt, utan äfven af det skäl, att den eusame domaren så
ofta måste vara på resor inom domsagan. Denna olägenhet ökas naturligtvis
derigenom, att konkurslagen infört större skyndsamhet i dithörande
ärendens behandling och kortare fatalietider. Detta har utan tvifvel bidragit
till att öka behofvet af någon förändring i domstolsväsendets ordnande
med syftemål att antingen få domstolarne å landet ständige och domaren
bosatt vid det enda tingsstället inom en till området inskränkt domsaga,
eller att, såsom lämplig öfvergång dertill, åstadkomma domare-embetets
fästande vid domarenas bostad, så att der alltid må finnas domaren sjelf
eller eu hans ställföreträdare, utrustad med behörighet att å embetets vägnar
handlägga extrajudiciel angelägenheter, såsom intecknings-, förrnyn -

derskaps- med flera ärenden samt de förberedande åtgärderna i konkursmål.
En förebild till en dylik anordning finnes inom brödrariket Norge i
den den der vedertagna inrättning, att åtminstone i de större domsagorna
domaren har till sitt biträde en s. k. Fullmäktig, som i alla afseenden och
samtidigt är med den ständige domaren lika behörig till ärendenas handläggning,
med det undantag, att ständige domaren skall förrätta de
lagtima tingen; och vi sakna icke inom landet någonting liknande, t. ex. i
pastorsembetena inom hvarje församling, hvarest dithörande ärenden handläggas,
äfven om den ständige Pastorn är af en eller annan orsak frånvarande,
endast hans medhjelpare är tillstädes. Då de extrajudiciela ärendena hos
oss sannolikt icke aftaga i mängd, och domarens arbete med dem, redan drygt
och tidsödande, i följd af, bland annat, de föreskrifna statistiska uppgifternas
afgifvande,förmyndare-förteckningarnes upprättande, m.m., än ytterligare kommer
att ökas, när, såsom snart torde vara att förvänta, så kallade Hypotheksböckers
upprättande och förande påbjudas, lärer någon sådan inrättning,
som här ofvan är vorden antydd, svårligen kunna undvaras.

Bland frågor, som uppstått under tillämpning af konkurslagen, är äfven
den, huruvida till Rättens ombudsman kan förordnas en person, som sjelf
är fordringsägare eller fordringsägares ombud eller pa hvilken något eif de
öfriga i 13 kap. Rättegångsbalken uppräknade jäf är tillämpligt. Närmaste
anledningen till denna frågas framställande är hemtad från en af trycket
utgifven skrift, hvaruti förmäles, att i en konkurs Rätten förordnat till
ombudsman en person, som icke allenast vid första förhöret i konkursen
uppträdde såsom ombud för ett större antal borgenärer utan äfven framgent
bibehöll detta ujjpdrag, till och med sedan han blifvit Rättens ombudsman,
i följd hvaraf han, vid det sammanträde, der borgenärerna skulle
höras öfver gäldenärens ackordsförslag, hade att både göra och besvara
frågan, huruvida nämnda förslag antoges af borgenärerna eller icke.

Såsom bekant är, har befattningen af Rättens ombudsman blifvit bildad
för att hos oss motsvara det uppdrag, som tillkommer »juge-commissaire»,
enligt Franska lagen; men, med afseende på våra domstolars, förnämligast
häradsrätternas, sammansättning, har hos oss ej kunnat föreskrifvas, att
Rättens ombudsman skall, såsom den franske juge-commissarie, vara ledamot
af rätten och föredragande i konkursmålet. I följd häraf har ofvanstående
fråga kunnat framställas, ty vore Rättens ombudsman föredragande
ledamot i den domstol, der konkursmålet blifvit anhängiggjordt, så funnes
icke något tvifvel om hans egenskap af domare, och han skulle då vara
jäfvig i de fall, der annan domare måste såsom jäfvig anses. Iinellertid
föreskrifver konkurslagen, att Rättens ombudsman skall aflägga domare-ed,
innan han tillträder sin befattning, i fall han icke förut denna ed svurit.

Deri uppsigt, han skall utöfva öfver gäldenären, öfver gode män och syssloman
och i allmänhet öfver konkursmassans förvaltning framställer honom
visserligen såsom ett slags ombud för borgenärerne, men för alla borgenärerne;
hvaremot hans befattning, då t. ex. anmärkningar emot bevakade fordringar
skola pröfvas, hans skyldighet att dervid söka förlika parterna om
det stridiga, samt slutligen hvad han har att gorå vid ackordsförslags pröfning
gifva honom egenskapen af eu Rättens ombudsman i strängare mening och
af ett slags domare, — låt vara med begränsad behörighet—emellan gäldenären
och hans borgenärer eller dessa sinsemellan. Tages detta allt i betraktande,
lärer det ej kunna nekas, att Rättens ombudsman befinner sig i
en menlig och besvärad ställning, vare sig till gäldenären, borgenärerna eller
Rätten, derest han häfver i saken del eller af de nämnda åtgärderna kan
vänta sig nytta eller skada, omedelbart, om han sjelf är borgenär, och medelbart,
om han är ombud för borgenärer eller med dem eller med gäldenären
i närmare skyldskap eller svågerlag m. in.

Det kan å den andra sidan anmärkas, att Rätten, synnerligast på landsbygden,
ofta nog är i förlägenhet att finna en lämplig ombudsman, äfven
om vilkoret af ojäfaktighet icke förutsättes, och att, med antagande af
detta vilkor, en dylik persons anträffande stundom skulle vara nära nog
omöjligt- Farhågan för något sådant torde hafva afhållit lagstiftaren från
att meddela närmare bestämningar i detta ämne. Han har velat lemna åt
domstolen att i detta fall handla efter omständigheterna, men till förebyggande
af de olägenheter, ett misstag på person kunde medföra, lagt i
domstolens hand en obegränsad magt att, när så skäligt pröfvas, entlediga
den tillsatte ombudsmannen och förordna en annan i stället. Härmed må
nu vara huru som helst, så mycket lärer dock vara ostridigt, att den domstol
handlar riktigast, som vid tillsättande af Rättens ombudsman fäster
behörigt afseende på föreskrifterna i 13 kap. Rättegångsbalken rörande jäf
emot domare, synnerligast i hvad det rörer den som har i saken del eller
deraf kan hafva nytta eller skada, och icke till sådan befattning förordnar
en i nämnda hänseenden jäfvig person, såvida någon annan lämplig finnes
att tillgå.

Ett missbruk, som icke har sin grund i konkurslagen, men som förekommit
vid konkursmåls behandling och derföre här må omtalas, består
deri att, när domare å landet i och för nämnda måls handläggning måste
•röra lånare eller kortare resor, flere bland dem affordra konkursmassan er O

sättning ej allenast för skjuts och dagtraktamente under rese- och förrättningsdagarne
utan äfven för slikt traktamente under en eller två expeditionsdagar.
För sistberörda fordran har jag icke kunnat finna någon laglig
grund, och domare, hvilkas yttrande derom jag inhemtat, hafva ej heller

vetat att åberopa något lagstadgande, som rättfärdigade sagda ersättningsanspråk.
Jag bär derföre gjort denna fråga till föremål för domstols pröfning
i sammanhang med annan förseelse, för hvilken åtal emot en domare
är vordet förordnadt.

Det har äfven visat sig någon osäkerhet om rätta förfarandet, när i
stad borgenärer sökt, att gäldenärs egendom afträdas må, och Rätten, enligt
6 § 2 mom. i konkurslagen, skall höra gäldenären genast, eller, der
han ej träffas kan, sist inom två dagar En de! af stadsdomstolarne och
i allmänhet domarena på landet hafva i sådant fall å det ena exemplaret
af borgenärens ansökning tecknat, såsom kommunikations-resolution, kallelsen
å gäldenären; andra hafva ansett binder härför möta i den föreskrift,
att alla handlingar, som i konkurssak ingifvas, skola finnas i två exemplar,
befarande att, derest gäldenären underläte att återställa det exemplar, som
honom sålunda delgåfves, icke någon skulle finnas, som vore skyldig att
lösa det dupplett-exemplar, hvilket, enligt stadgandet i 141 §, borde anskaffas,
hvarföre dessa domstolar utskrifvit serskild kallelse å gäldenären, och en
stadsdomstol har i det fall, att borgenären invändt, det han, enligt expeditionstaxan,
ej vore skyldig att lösa slik kallelse, vidtagit den utvägen att
låta inför sittande Rätt föredraga borgenärens ansökning och derpå besluta,
hvilken dag ärendet skulle förekomma, samt att borgenären om detta
beslut borde undersätta gäldenären, genom utdrag af Rättens protokoll,
hvilket för sådant ändamål blifvit till honom expedieradt. Nu är det visserligen
sannt, att expeditionstaxan, under rubriken kallelse, upptager endast
»s- k. Terminsedel å part och kallelse å kronans ombudsman eller å borgenär
i konkursmål», hvilka begge slag af kallelser ej äro fullkomligt enahanda
med den här i fråga varande, och det första slaget dertill ej brukligt
hos underrätt. Det torde dock vara förhastadt att häraf sluta, det någon
lösen icke får tagas för den skriftliga handling, hvarigenom gäldenär kallas
att svara i thy mål, helst samma taxa stadgar lösen för stämning och för
kommunikations-resolution i enskilda mål, som ej äro af brottmåls egenskap
Med dessa äro väl dylika kallelser närmast jemförliga; och mig synes, att
de äfven böra hafva samma form. En på gäldenären utfärdad kallelse, som
endast underrättar honom, att en uppgifven person å honom sökt konkurs,
utan att angifva grunderna för en slik ansökning, lemnar ej tillräcklig ledning
för det svaromål, gäldenären kallas att afgifva. Han är berättigad att
få veta, huru beskaffade de anspråk äro, som emot honom blifvit anhängiggjorda,
och han bör förthy hafva del af ansökningent hela innehåll. Detta
vinnes med minsta kostnad för parterna derigenom, att Rätten eller den
som å Rättens vägnar handlingen emottaga bör, på det ena exemplaret af

borgenärens

borgenärens ansökning tecknar kommunikations-resolution. Bekymret åter
om utbekommande af lösen för den afskrift af ansökningen, som kunde erfordras,
lärer försvinna, vid erinran derom, att, i händelse gäldenären, ehuru
kallad, uteblifver och ej återställer det honom delgifna exemplar af borgenärens
ansökning, Rätten ändock pröfvar sökandens skäl. Leder denna
pröfning dertill, att gäldenären anses skyldig afträda sin egendom, utgår
väl nämnda lösen, likasom andra konkursomkostnader, utur massan; afslås
deremot borgenärens ansökning och någon konkurs följaktligen icke uppstår,
så lärer dupplett af ansökningen knappt vara *af nöden. Lagens föreskrift
är nemligen uppfyld, så snart ansökningen är tvefald inlemnad.

Kallelse å gäldenären, som vid andra tillfällen under konkursens lopp
må erfordras, såsom till boupptecknings-eds afläggande, upplysningars meddelande
m. m., är väl närmast att förlikna vid »kallelse å Kronan ombudsman
eller borgenärerne» och bör följaktligen draga lika lösen med sistnämnda
slags kallelse.

Genom de exempel, jag här framställt på osäkerhet i tillämpningen af
nämnda nya lagar anser jag mig hafva långtifrån uttömt detta ämne; men
i en berättelse som denna har eu dylik framställning sina gifna gränser.
[lön har ej att beröra andra eller flera hithörande omständigheter, än dem,
som i en eller annan måtto varit föremål för uppmärksamhet, under utöfningen
af det embete, hvars verksamhet skall redovisas, så snart nemligen
väsentligare förändringar i lagarne icke ifrågasättas, hvilket naturligtvis ej
lärer väntas, då dessa lagar äro så nya, att om deras verkningar en alltför
kort erfarenhet varit att inhemta. Under tiden bör man hafva all anledning
att hoppas, det, likasom vid den nya konkurslagens tillämpning god
ledning kunnat hemtas af den deröfver tidigt utgifna kommentar, så skall
äfven mycken nytta tillskyndas brottmålslagskipningen af den kommentar
öfver nya strafflagen, som i dessa dagar utkommit. Dylika arbeten hafva
alltid en gifven förtjenst derutinnan, att de bereda likhet och sammanhållning
i lagskipningen, så att de fel, lagen äger, och de missvisningar, som äfven
den bästa kommentar i en eller annan punkt innehåller, träda öppet i dagen,
och rättelse i tid kan åstadkommas. —

Till upplysning om lagskipningeus tillstånd länder äfven i sin mån
förhållandet med de till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen inkomna klagomål.
Dessa hafva under tiden från den 1 Oktober 1865 till samma dag
år 1866 utgjort 72, af hvilka nio varit ingifna af en person och sju af en
annan. Treton af dessa klagomål hafva vid tiden för denna berättelses
tryckning redan föranledt åtals anställande, 35 deremot varit af den beskaffenhet,
att de icke ens påkallat delgifning med dem, emot hvilka de

Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1807 års Riksdag. 12

varit riktade. Till deras antal höra icke mindre än tio ansökningar om
Riksrätt, på den grund, att Högsta Domstolen afslagit resningsansökningar;
varande härvid klagan förd deröfver, bland annat, att för afslaget skäl
icke blifvit anförda, på sätt 24 kap. 3 § Rättegångsbalken bjuder. Det är
anmärkningsvärdt i afseende på de klagomål, som sålunda inkomma, att de
tidtals äro af alldeles enahanda beskaffenhet och ofta tyckas vara tillkomna
mindre för sakens skuld, än för någon synbar biafsigt. Så klagas stundom
öfver likt och olikt, för att »förvara fatalier» eller för att göra en domare
jäfvig, eller, såsom i fråga Om resningsansökningarne, för att i Riksrätten
få en ny instans- Troligen beror detta på de för tillfället rådande åsigter
hos en och annan af de mindre lagkunnige bland hufvudstadens sakförare.
Icke sällan tillhöra klagandena denna olyckliga klass af menniskor,
hvilka till följd af stridslystet lynne eller af någon tillfällig anledning, ofta
nog en ursprungligen liden orättvisa, som sedan icke kunnat godtgöras,
valt processandet till sitt lits uppgift, den de fullfölja med en ihärdighet,
värdig ett bättre föremål. Desses anspråk på rättvisa står det ej i mensklig
magt att tillfredsställa, och icke destomindre medtager blotta inhemtandet
af deras anspråk och de förmenta grunderna derför ofta nog icke ringa
tid och arbete.

Men, utom de klagomål, som sålunda till Justitie-Ombudsmans-expeditionen
ingifvas, förekomma i de allmänna tidningarne icke sällan sådana
rörande magtmissbruk eller andra olagligheter, begångna af embetsmyndigheter
eller af enskilde embets- och tjensteman, hvilka klagomål anbefallas
än till Justitie-Ombudsmannens, än till Justitie-Kanslerens, än till bägges
synnerliga uppmärksamhet, någon gång med antydan om bristande vaksamhet
och tillsyn å lagarnes efterlefnad från dessa embetsmäns sida. Och
detta oaktadt förspörjes icke någon verkan af dylika hemställanden. Ett
sådant förhållande torde påkalla en närmare förklaring.

Den allmänna tillsynen öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad
af domare, embets- och tjensteman har af mina företrädare likasom
af mig hufvudsakligen varit utöfvad genom besök i domstolar och embetsverk,
så inom som utom hufvudstaden, och derunder anstäld undersökning
rörande ärendenas gång och behandling hos domstolen eller i embetsverket.
Att vid dessa förrättningar anmärkningar äro gjorda samt befunna brister
och olagligheter blifvit beifrade inhemtas dels af de reseberättelser, som
af Justitie-Ombudsmannen vid hvarje riksdag ingifvas till Lagutskottet dels
ock af de genom tryck offentliggjorda embetsberättelserna; och hvar och
en, som med uppmärksamhet följt denna gren af embetsverksamhet under
de sistförflutna årtiondena, skall säkerligen icke förneka, att under denna
tid ej mindre Justitie-Ombudsmannens än ock Justitie-Kanslerens embetsresor

erhållit en förut okänd betydelse både genom deras utsträckning och deras
följder. Denna betydelse ligger dock icke så mycket i mängden och vigten
af de fel och brister — vore sig inom lagskipningen eller förvaltningen —
hvilka sålunda blifvit uppdagade, som icke mer i den omständighet att,
genom dessa täta och omfattande inspektionsresor, vederbörande domare
och förvaltande myndigheter aldrig under längre tider kunna göra sig
säkra för dylika besök, hvaraf alstrats en nästan öfverallt märkbar åhåga
hos bemälde vederbörande, att hafva sina saker så ordnade att dessa besök
utan olägenhet emottagas. Men om ock genom detta sätt att utöfva
ofvannämnda allmänna tillsyn några brister och olagligheter kunna upptäckas
och åtalas samt andra förebyggas, är det dock gifvet, dels att dessa
resor och besök icke få uteslutande upptaga sistbemälde embetsmäns hela
tid, hvilken måste delas af andra icke mindre vigtiga göromål, som tillhöra
deras kall, dels ock att, till och med utan någon sådan delning af tiden
emellan olika embetspligter, desse tillsyningsman icke alltid kunna vara
allestädes inom ett så vidsträckt land samt upptäcka eller förekomma
alla de missbruk och olagligheter, som möjligen äga rum. Inseende detta
har lagstiftaren,'' som ordnat dessa embetsmäns verksamhet, när han tillika,
såsom för visst lärer få antagas, icke tänkt sig, att hvad som kunde
komma att brista i meranämnda allmänna tillsyn borde ersättas genom
anlitande af ett förhatligt spionsystem, i stället påbjudit, att hvar och en
af landets innevånare, hög och låg, fattig och rik, skall äga tillfälle och
obetingad rätt att, utan någon afgift, hos bemälde embetsman anföra klagomål
öfver alla olagligheter och rättsförnärmelser, som begås af embets- och
tjensteman under desses utöfning af embete eller tjenst. Men sådan klagan
har lagstiftaren förestält sig böra föras af den, som lidit rättsförnärmelsen
eller åtminstone af en person, som kan om förnärmelsens art och förlopp
lemna trovärdig berättelse, förete nödiga handlingar, uppgifva vittnen eller
annan bevisning, med ett ord, biträda med sakens lagenliga utredande. Derföre
är det stadgadt i 9 § af Justitie-Ombudsmannens instruktion: »Klagar någon
»hos Justitie-Ombudsmannen öfver domares, embets- och tjenstemäns åtgärder,
»och sin klagan, skriftligen författad, med fullständiga handlingar och bevis
»söker styrka, må Justitie-Ombudsmannen, om han finner sakens beskaffenhet
»och vigt det fordra, åtala eller åtala låta sådana åtgärder etc.» Samma
instruktions 7 § innehåller tillika: »Om, emot förmodan, Justitie-Ombuds»mannen
skulle någon domare, embets- eller tjensteman utan skäl tilltala
»eller tilltala låta, eller genom obehöriga tillmålen och olagliga påståenden
»förolämpa; vare han till ansvar och plikt derför lika med aktörer i all»mänhet,
efter lag och författningar, skyldig.» Enhvar lärer inse, att Justitieombudsmannen
med skyldigheten att efterlefva nyssanförda stadganden svår -

ligen kan förena den, att taga berättelser och klagomål i tidningarne till
grund för sina embetsåtgärder, såsom ofta nog påyrkats, helst som erfarenheten
visat, att understundom dylika berättelser, der de icke saknat all
grund, varit i afseende på de vigtigaste omständigheter otillförlitliga, ja
stundom på sanningens bekostnad vrängda och öfverdrifna. Härigenom har
det tvifvelsutan någon gång händt, att grundade klagomål ej vunnit det
afseende de förtjenat, men orsaken dertill har varit det oriktiga sätt, hvarpå
klagomålen blifvit anhängiggjorda. Hade nemligen den förorättade i dessa
fall vändt sig till någon af de nämnda öfvervakande myndigheterna med
sin klagan, så kunde han hafva erhållit upprättelse, der hans klagan befunnits
grundad, och, hvad lika vigtigt varit, den felande embets- eller
tjenstemanncn blifvit tillrättavisad för sina olagligheter. Sådant skulle icke
hafva behöft hindra den klagande att samtidigt genom pressen söka vinna
allmänhetens deltagande för sin sak; men genom att tillgripa ensamt denna
utväg att frambära sin klagan har han gått miste om verklig upprättelse
och skadestånd, den förorättande kommit ansvarsfri frän sitt fel, och den
öfvervakande myndigheten, som af anförda skäl ingenting kunnat göra vid
saken, fått bära skulden för hvad som skett.

Med dessa anmärkningar åsyftas icke någon inskränkning af pressens
verksamhet äfven i detta afseende. Det är obestridligt, att en fri press
genom sin vaksamhet att upptäcka och frimodighet att bekantgöra orättvisa
och missbruk i landets lagskipning och förvaltning uträttat och kan
uträtta mycket godt. Men pressen utöfvar ej enahanda verksamhet, som
de nämnda, serskildt tillsatta öfvervakande myndigheterna. Pressens verksamhet
är på samma gång vidsträcktare och inskränktare, än deras.
Han kan vidröra fel och missbruk, som icke äro åtkomliga för åtal: han
får och kan handtera sitt ämne med lättare hand. Inom pressen uppträder
utan olägenhet den anonyme författaren, som stundom af aktningsvärda skäl
icke vill vara angifvare. Saker och förhållanden, som förtjena offentlighet,
men som eljest skulle hafva förblifvit dolda, komma på denna väg i dagen.
Men pressens verksamhet är inskränktare i så måtto, att han ej kan skaffa
den förorättade annan upprättelse, än den, som ligger i allmänhetens deltagande.
Han kan dessutom ej befordra den förorättande till verkligt ansvar
och ersättningsskyldighet. Detta kunna deremot myndigheterna; men de
handla med större eget ansvar; och, emedan följderna af deras åtgärder
äro vigtigare, måste de handla med mera omsigt och varsamhet. De föra
äfven sin talan inför noggrannare profvande och strängare domare, än den
stora allmänheten, inför hvilken pressen uppträder.

Af detta allt följer, att den fria pressen och de öfvervakande myndigheterna
sträfva till samma mål: missbrukens och olagligheternas utrotande.

Mellan dem böra således enighet och samverkan vara rådande, och detta
sker, när hvar och en af dem icke misskänner sin kallelse, rätt utstakar
sin verksamhet, och den ena ej fordrar af den andra annat eller
mera, än hvad han kan uträtta. Dit hörer ock, att, när klagan öfver orättvisa
och förnärmelse!’, begångna af domare och embetsman, föres, t. ex. hos
en tidningsredaktion, denna i sådant fall, så vidt ske kan och klagomålen
pr öfva.s vara af den beskaffenhet att de kunna och böra i laga ordning beifras,
hänvisar och uppmanar den klagande och förorättade att i vederbörlig
ordning vända sig med sin klagan till de öfvervakande myndigheterna, i
stället för att ställa uppmaningen till dessa att göra hvad på dem ankommer,
hvilket i de flesta fall är — intet, i följd af saknad tillgång till de
upplysningar, bevis och handlingar, som erfordras för ett åtals lagliga anhängiggörande
och utförande. —

Till framställningen af lagskipningens tillstånd hörer äfven teckningen
af ett förhållande, som på senare tider mer än en gång vållat både exsekutorer
och domstolar bekymmer, då de sett sig vanmäktige att uppehålla
lag och rätt emot ett med alltmera ökad djerfhet och fintlighet öfvadt bedrägeri.
Frågan rörer handel med fastigheter; och det sätt, hvarpå denna
handel bedrifves skildras sålunda af Konungens Befallningshafvande i Westmanlands
län uti en till länets innevånare utfärdad varning, hvarur följande
må här intagas.

»Det har visat sig, att det medel, hvarigenom egendomshandlarne,
oftast i kompagni med hvarandra, underhålla rörelsen, består förnämligast
i värdelösa inteckningar, livilka erhållas på det sätt, att eu af yrkesbröderna
som händelsevis lyckats öfverkomma en obetydlig egendom, för syns skull
säljer denna för flerdubbla värdet till en annan, som derpå utfärdar köpeskillingsreverser,
livilka, sedan det låtsade köpet lagfarits, blifva intecknade.
Med dessa inteckningar, som delas emellan köparen och säljaren, börjas
nu rörelsen i större omfång på aflägsna orter, der inteckningarnes verkliga
beskaffenhet mindre lätt kan kontrolleras. Egendomshandlaren uppträder
här vanligtvis vår- eller sommartiden, då grödan ännu växer, med rundliga
köpeanbud på egendomarne, under vilkor att dessa genast få tillträdas med
gröda, kreatur och inventarier. Då det blir fråga om handpenning, har
han väl icke tillgång på reda penningar, men erbjuder i stället en inteckning
af ofvannämnda slag, som, utan att gravations- eller taxeringsbevis å
den intecknade egendomen efterfrågas, emottages af den oförsigtige säljaren.
Sedan köpet sålunda är uppgjordt, och egendomshandlaren väl kommit i besittning
af sitt rbf, vidtagas skyndsamligen alla mått och steg, för att realisera
och göra sig utan kända tillgångar, innan säljarens efterräkningar
komma. Så uppgöres genast lösöresköp om kreatur och inventarier, den

växande grödan, liksom den afbrukade skogen, säljes till underpris för att
få kontant betalning, åbyggnader och gärdesgårdar nedrifvas och bortföras,
egendomen, som först utarrenderas till någon kompanjon, då i kontraktet
arrendet för flera kommande år qvittens, börjar ändtligen gå i köp på
papperet ur hand och i hand fram och tillbaka inom yrkesbröderna, för
att försvåra möjligheten för säljaren, att i sinom tid, då första afbetalningstermineu
är inne, utan att penningar vankas, och lagsökning i följd deraf
måste vidtagas, få reda på verklige ägaren. Säljaren, som nu först anar
oråd, vänder sig till den exsekutiva myndigheten med begäran »om åtgärders
vidtagande till skyddande af hans rätt;» men exsekutors makt är begränsad
af lagen, och som egendomshandlarne, med tillhjelp af illa kända
advokater, väl förstått att iakttaga alla lagliga former, för att göra den
inköpta lösa egendomen oåtkomlig för utmätning, återstår endast den slcöflade
fasta egendomen, som, sedan utslag fallit samt utmätning försiggått
och blifvit öfverklagad i alla instanserna, ändtligen efter åratal säljes å
exsekutiv auktion för hälften af dess ursprungliga värde och, först sedan
jemväl auktionen blifvit öfverklagad och egendomshandlaren efter långvarigt
trassel och obehag blifvit vräkt, får af den nye ägaren tillträdas.»

Dylika bedrägerier hafva äfven afhörts från andra trakter af landet,
och de äro ej heller okända i hufvudstaden, ehuru de der bedrifvas under
former till eu del olika de nu beskrifna.

Men det är ej endast säljare af fastigheter som uppehållas i sin
rätt att utfå intecknad fordran ur fast egendom, i följd af fastigheternas
ofvanbeskrifna »gående i köp på papperet ur hand och i hand fram och
tillbaka inom yrkesbröderna»; hvar och en innehafvare af inteckning i en
fastighet, som kommit i besagde yrkesbröders händer, lider af samma olägenhet.
lön allmän klagan förspörjes öfver de svårigheter och omgångar,
som äro förenade med utsökandet af intecknade fordringar, och detta förhållande
utgör väl ett af de förnämligaste skälen till den misskredit, hvari
dylika säkerheter råkat, eu misskredit så mycket mera att beklaga som
jordbruket, hvars mäktigaste häfstång realkrediten anses vara, för närvarande
arbetar med en betänklig kris. Exsekutorerna hafva äfven varit i villrådighet,
huru de skulle anse saken, när den lagsökte ägaren af en pantförsklufven
egendom invändt och visat, att han sålt egendomen till en annan
person, och så undan för undan. Någon gång har exsekutor ansett den,
till hvilken egendomen senast blifvit lagfaren, för rätte ägaren. Denne har
naturligtvis ingenting haft att invända emot det kraf, som gält en pant,
den han längesedan på annan person öfverlåtit, och utmätningen har försiggått,
men derefter har den person, som innehade egendomen, när utmätningen
skedde, fört klagan, att samma egendom, den han betydligen

påkostat och bättrat, utan lians hörande blifvit utmätt för en fordran,
emot hvilken han hade hvarjehanda att invända o. s. v. Och alla dylika
invändningar vid lagsökning, emot utmätning och emot auktion hafva fullföljts
alla instanser igenom, med den gillra fördelen lör gäldenären, att
utbetalningen af den intecknade skulden uppehållits.

Det skulle leda till en alltför stor vidlyftighet att uppgifva alla de
otaliga sätt, på Indika bedrägeri och trakasserier med fastighetsköp och
inteckningar bedrifvas. I många fall är det visserligen oförsigtighet eller
bristande omtänksamhet, som vålla förluster och stundom ofärd, men äfven
den lagfarna klokheten undgår icke alltid försåten, eller måste genom långvariga
och kostsamma rättegångar, och alltid med någon förlust, tillkämpa
sig siu rätt. Felet ligger djupare, än att det med ändring af en eller
lagparagraf låter fullständigt bota sig. Det bär sin grund deri, att den
fasta egendomen under de senare årtiondena antagit eu rörlighet, blifvit föremål
för en omsättning, som skyndat långt framför vår lagstiftnings förutsättningar,
bygda på ärfda begrepp om fastigheten såsom orörlig grund för
slägtens anseende och för en stor del af den enskilde personens statsrättsliga
och medborgerliga rättigheter, hvilken grund ej var en handelsvara,
utan fasthölls vid slägten, till dess att nöden tvingade till föryttring.. En
så genomgripande förändring i åsigter och förhållanden, som den, hvilken
sålunda inträdt, påkallar en omfattande reform i lagstiftningen. Detta
behof har föranledt tillsättandet af den kommitté, som under den 6 Februari
1865 blifvit af Kongl. Maj:t förordnad för utarbetande af förslag
till förändrade stadganden för betryggande af besittningsrätt till fast egendom
och af inteckningssäkerhet; och resultaten af denna kommittés verksamhet
emotses säkerligen med spänd väntan af alla, som i större eller
mindre mån hafva intresse af realkreditens återupprättande och stadgande
för framtiden. —

Efter denna korta teckning af åtskilliga förhållanden, som stå i sammanhang
med rättskipningen i landet, må några ord egnas åt Fängelseväsendet,
hvilket jemte lagskipningen utöfvar ett icke ovigtigt inflytande på rättstillståndet
inom landet.

Det är af min företrädare liksom af mig vitsordadt, huru mycket blifvit
för fångvården uträttadt under de senare årtiondena; men jag har tillika
i en föregående berättelse antydt, att icke så litet återstår att göra i detta
hänseende. Hvad hittills blifvit gjordt, har, om man undantager uppbyggandet
af det nyligen fullbordade straff-fängelset i Carlskrona, förnämligast
bestått i ransakningsfängelsers uppförande uti alla länen samt dessutom
några kronohäktens inrättande. De stora uppoffringar, landet för detta
ändamål underkastat sig, hafva burit och skola otvifvelaktigt fortfarande

komma att bära göda frukter. Samma förmånliga verkan bör ock vara att
förvänta af de uppoffringar, som sannolikt än vidare måste göras för att
fullborda det stora verket genom straff-fängelsernas försättande i lika godt
skick, som ransaknmgshäktena, savida nemligen detta sker med samma
omtanke och klokhet, som ledt den hittills åstadkomna fängelsereformen.
Men här vidtaga nya svårigheter. Det system, som legat till grund för
ransakningsfängelsernas inrättande, nemligen det Pensylvanska eller isoleringssystemet,
torde ej vara i alla delar tillämpligt, när fråga blifver om
fångens qvarhallande i fängelse under flera år, stundom för lifstiden. Man
bär derföre i andra länder försökt antingen det s. k. Auburnska systemet
ensamt, som tillåter flere fångar att vistas tillsammans, men under vissa
vilkor, t. ex. så, att de sysselsättas med arbete i samma lokal eller på
samma plats, om dagarne, och tillbringa nätterna i gemensamma sofrum,
utan tillåtelse att samtala, vare sig dag eller natt, eller ock nyssnämndasystem
sammansatt med det Pensylvanska på sådant sätt, att fångarne,
under enahanda förbud emot samtal, arbeta gemensamt om dagarne, men
under nätterna förvaras, hvar för sig, i celler o. s. v.

Hos oss har hitintills det Auburnska systemet hufvudsakligen varit
tillämpadt inom straff-fängelserna, så att fångarne under förbud emot samtal
arbeta tillsammans, vare sig i verkstäder och fabriker eller under bar
himmel, samt tillbringa nätterna i gemensamma logementer, utan att få
samtala; lifstidsfångarne dock alltid befriade från sistnämnda tvång.

Vi hafva sålunda sökt att hålla jemna steg med andra länder; och,
att döma af livad jag varit i tillfälle att inhemta rörande fremmande länders
fängelseväsende, har det synts mig som skulle vårt land, i fråga om ransakning
shäkten, stå framför andra deruti, att samtliga nämnda häkten numera
äro dels inrättade efter cellsystemet, — hvilket för detta slag af fängelser
obestridligen är det ändamålsenligaste — dels ock spridda öfver hela landet,
så att fångarne icke behöfva föras alltför långa vägar, då de skola inforslas
till häktena eller utsändas till ransakning vid domstolarne, och, beträffande
straff-fängelserna, icke stå fremmande länder mycket efter, synnerligast om,
såsom skäligt är, afseende fästes mera på fångarnes behandling, än på tjenlig
lokaler för deras förvaring. Men en ofullkomlighet delar vårt fångvårdssystem
med de flesta andra länders, nemligen den, att för litet är vordet
sörjdt för de på viss tids fängelse eller straffarbete dömde fångars beredande
till återinträde i samhället efter strafftidens slut. Möjligen drabbar
denna förebråelse oss i vidsträcktare män än flera andra länder, som, åtminstone
i afseende på fångarnes undervisning i bokliga öfningar samt i yrken
och slöjder, gjort och göra mer, än vi. Hos oss är nemligen den bokliga

undervisningen

undervisningen hufvudsakligen inskränkt till religionsämnen, hvarförutan isynnerhet
de yngre fångarne öfvas i skrifning och räkning. Likaså finnas vid fängelserna
boksamlingar för fångarne att tillgå, dock förnämligast i religiösa ämnen.
Deremot i vårt närmaste grannland, Danmark, sträckes fångarnes undervisning,
åtminstone vid de större fängelserna, till åtskilliga andra ämnen, såsom
historia och geografi m. m., och undervisningen bestrides af serskildt anstälde
lärare; då hos oss densamma meddelas endast af fängelsepredikanterne, af
hvilka, knappt aflönade som de äro, icke kan begäras, att de skola offra
hela sin tid åt detta åliggande. När en gång dryga anslag icke vidare behöfvas
för fängelsers byggande och inredande, skola helt visst äfven hos
oss de större omkostnader, en i berörda måtto förbättrad fångvård kräfver,
icke sparas.

Men litet mer eller mindre i detta afseende inverkar icke afgörande på
hufvudsaken, som är fångarnes beredande till deras återinträde i samhället.
Det är nemligen icke nog att fången med mensklighet behandlas i fängelset,
att honom bibringas nödigt kunskapsmått, att hos honom väckas
ångrens känsla och föresats till bättring; han måste så stadfästas i det goda,
hans moraliska styrka och sjelfbeherrskning så utbildas och härdas, att, när
han eu gång lemnar fängelset, han må kunna emotstå de frestelser, som
derutauför vänta, kunna stå fast vid sina föresatser och förblifva stadig i
det goda. Ett fångvårdssystem, som åstadkommit en sådan fångarnes —
naturligtvis icke allas men mångas, flertalets — förberedelse till friheten,
har uppfyllt sin bestämmelse; och det blifver samhällets sak att bereda den
sålunda återupprättade brottslingen möjlighet till nyttig verksamhet, att icke
undanhålla honom arbete och genom arbete nödig utkomst.

Hvar och en som samtalat med fångar om deras framtid efter fängelseårens
slut, har varit i tillfälle att erfara, med hvilket bekymmer, med
hvilken till förtviflan gränsande hopplöshet de alfvarligare bland dem emotse
denna tid. Isynnerhet är detta händelsen med dem, som förut varit i
straff-fängelse intagne och för återfall i brott kommit dit tillbaka. De
skildra den erfarenhet, de haft af svårigheterna för den en gång straffade
att kunna ärligen sig försörja, på ett sätt, som måste väcka medömkan.
Den som för sitt lifs uppehälle uteslutande beror af arbete, som tillika har
kraft och håg att arbeta och stadgadt uppsåt att sålunda skaffa sig sin utkomst
ärligen, men ändock ej allenast icke kan få arbete, utan öfverallt
bemötes med misstroende och hån, en sådan förtjenar att beklagas. Han
har föga annat val, än att svälta till döds — eller återfalla i brott. Jo,
en annan utväg finnes, men den leder äfven tillbaka till fängelset. Han
kan ingå såsom frivillig vid arbetsfängelserna eller kronoarbetskorpsen; men
Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 13

hurudan framtid är detta? Icke kan densamma tillfredsställa den till besinning
väckte, ångerfulle brottslingen, som genom redligt arbete ville söka
att afplana sin samvetsskuld och förkofra sin bättre menniska. Ej heller
kan en sådan utväg tillfredsställa samhället, som — i stället för en fri arbetare,
hvilken söker att återförtjena samhällets aktning och derföre med
nit och möda sträfvar att godtgöra hvad han brutit och hvad han af vanart
och lättja försummat -— får en fånge åter, hvilken hopplös och förtvinande
har till sitt mål endast att döda tiden och stilla lifvets oundgängligaste behof.

Utan att omfatta den lära, hvilken man ej sällan ser framställas mer
och mindre obeslöjadt, att samhället, icke individen, har skulden för de
brott som ske, emedan samhället ej dragit försorg derom, att de timliga
håfvorna äro jemnare fördelade, och att alla samhällsmedlemmar undfått
lika god uppfostran och bildning — fordringar, dem säkerligen icke något
menskligt samhälle förmår att fullständigt motsvara — kan man dock påstå,
att, vid utöfningen af straffrätten, det är Statens pligt att tillse, det större
skada för den straffade ej uppstår, än som för straffets ändamål är af nöden,
så att vissa års förlust af friheten ej medförer lifslång tillintetgörelse
af en menniskas timliga lycka och väl, helst när en sådan omvårdnad om
den straffade brottslingen påkallas icke blott af samhällets moraliska pligt,
utan äfven af dess egna rätt förstådda interesse, då det derigenom har en
fiende mindre att skydda sig för, och en usling mindre att försörja. Denna
skyldighet har, när den af samhället lemnats ouppfyld, i flera länder öfvertagits
af föreningar, bildade af nitiske menniskovänner i ändamål att omhändertaga
och understödja frigifna fångar. Sådana föreningar hafva äfven
hos oss uppstått finnas ännu t. ex. i Christianstad, i Göteborg samt.
i afseende på qvinliga fångar, äfven i Stockholm; och de hafva obestridligen,
efter mättet af sina krafter, uträttat mycket godt; men för att en
dylik verksamhet skall i någon större mån motsvara behofvet, fordras framför
allt många och nitiska deltagare inom alla yrken och spridda öfver hela
landet, ja det fordras, snart sagdt, att hela landet skall utgöra en dylik
förening. Och ändock blifver denna verksamhets framgång väsentligen beroende
derpå, huru beskaffade fångarne äro, då de lemna fängelserna, huru
de blifvit beredde att återvinna friheten och rätt bruka henne *). Såsom
våra fängelser nu äro inrättade och med den behandling, fångarne der röna,
blifva desse visst icke försämrade; der väckas utan tvifvel de fleste till besinning
af sitt förderf, till ånger öfver sin framfarna lefnad och öfver sina

•) Härmed är icke menadt, att dylika föreningar i mindre skala äro öfverflödiga och obehÖfliga. Tvärtom,
Det är kärnorna, omkring hvilka frukterna sätta sig och växa ut, och dessa små föreningar skola säkert vidga
sig och vinna betydenhet, i den mån nödvändigheten af större omvårdnad om frigifna fångar mer och mer kommer
att inses och behjerta». Deras verksamhet skall också helt säkert blifva hugnerikare och tacksammare allteftersom
skyddlingarue från fängelserna utlemuas bättre förberedde på den vunna frihetens rätta bruk.

brott; ja kanske hos flertalet bland dem vaknar ej blott uppsåt till bättring, utan
goda föresatser utbilda sig och vinna en mognad tillräcklig att emotstå de ringa
frestelser, som inom fängelsets murar möta dem; men nämnda frestelser
äro för svaga, för få, i jemförelse med dem, som vänta utanför fängelsets
portar, och det är dock med dessa senare, som kampen skall segrande genomföras,
innan den fallne kan anses återupprättad, innan medmenniskors en
gång svikna förtroende återkommer, innan den genom brottet vanärade kan
återinträda i den ställning inom samhället, hvilken han en gång förverkat.
Hvad som sålunda ännu fattas vårt och de flesta andra länders fångvårdssystem,
det är en utväg att redan inom fängelset så utbilda och stadga
fångens fattade föresats till bättring, att han kan utan fara möta och
med sjelfförtröstan bestå striden emot de frestelser, som åtfölja den återvunna
friheten. Och till åstadkommande af eu sådan fångarnes förberedelse
äro anmärkningsvärda försök gjorda under de sistförflutna tio åren
inom Irlands fängelser.

I November månad år 1855 ingaf Ordföranden i Irländska Fängelsedirektionen,
Kaptenen Crofton, till Engelska regeringen en skrift, deruti han
föreslog de mått oeh steg, som borde vidtagas för att införa ett nytt fängelsesystem.
De flesta brottslingars förbätterlighet (reformabilité) — yttrade
han i nämnda skrift — är utrönt och erkänd redan år 1850 af eu då utaf
Underhuset nedsatt serskild kommitté, som efter den mödosammaste undersökning
kom till ett sådant resultat, och denna åsigt är bekräftad genom
en mängd fakta och siffror. Det är också erkändt, att målet för all
penitentiär behandling af fångar är att förena afskräckandet från brottet
med fångens moraliska förbättring. Det bestående fängelsesystemet börjar
med afskräckandet och och slutar med en till fångens förbättring syftande
disciplinär behandling. Försökom då en förmedlingsplan (stage intermediaire),
som förenar de begge nyssnämnda behandlingssättens karakterer,
men i hvilken det förbättrande elementet är öfvervägande, likasom det affliktiva
har öfverliandeij i det förr använda. Den största svårighet — fortfor
Crofton — som frigifne fångar hafva att bekämpa, är brist på arbete. Så länge
denna svårighet finnes till, skola brottslingarne, förbättrade eller icke, bilda
en serskild klass inom samhället. Det första att göra blifver sålunda att
söka medel till undanrödjande af denna klass-skilnad. Man har fordrat af
allmänheten, att hou skall emottaga och använda den delen af straffade
brottslingar, som är förbättrad, erbjudande såsom borgen för desses ånger
och omvändelse ett exemplariskt uppförande inom fängelset. Men allmänheten
anser icke såsom ett tillräckligt bevis på förbättring ett sådant
intyg, förvärfvadt på långt håll från de frestelser, för hvilka de frigifne
fångarne äro utsatta i verlden. Man tillerkänner således icke något värde

100

åt ett dylikt vittnesbörd om fångarnes uppförande inom fängelset, och då
man af dylikt skäl vägrar att taga i arbete dessa fångar, förskjuter man
dem, som äro verkligen förbättrade, tillika med dem, som icke äro det.
Den föreslagna planen till fångarnes förbättring har till syftemål att försätta
fången i en sådan ställning, att han är utsatt för frestelsernas magt
och på samma gång för allmänhetens uppmärksamhet, som med sina ögon
följer hans moraliska förvandling, hans arbetsamhet och duglighet för arbete.
Det fordras icke mer än full visshet härom för att yrkesidkaren och
handtverkare!! skola närma sig den frigifne fången, som söker och förtjena!-att erhålla arbete. Detta pröfningsstadium för fångarne skall blifva ett
säkert medel att urskilja de verkligt förbättrade, och de förmåner, desse
åtnjuta, skola utöfva på de öfriga ett inflytande, hvars värde icke kan nog
uppskattas.»

Engelska regeringen biföll Sir Croftons framställning, och han sattes i tillfälle
att utföra sin plan. För att visa, huru detta skett, och hvilka resultat
deraf framgått, har jag ansett lämpligt att såsom bilaga till denna berättelse
foga en kortfattad framställning af det Irländska eller Croftonska straffsystemet
*).

Hvad, som i nämnda framställning utan tvifvel i första rummet skall
ådraga sig uppmärksamhet, är de stränga anmärkningar, som uttalas emot
isolerings- eller cellsystemet. Dessa träffa dock icke med all sin stränghet
den användning af nämnda system, som hos oss är vedertagen. Genom
kloka modifikationer i systemet äro hos oss de mest öfverklagade olägenheterna
deraf förebygda. Så hafva i de Svenska fängelserna visat sig jemförelsevis
få tecken till det värsta onda, hvartill en för långt drifven isolering
leder, nemligen sinnesrubbning hos fångarne. Ett sådant förhållande
kan visserligen till någon del förklaras genom lynnets tröghet hos nordbon,
men väsendtligen har det dock sin orsak deri, att så snart fången i sin
ensamhet visar sinnesoro eller ovanligt svårmod, hans behandling lämpas
derefter. Han erhåller längre tids rörelse i friska luften, än som vanligen bestås,
han förses med arbete, han bekommer böcker till läsning, han besökes
flitigare af fängelseföreståndaren och predikanten och, der försök till
sjelfmord befaras, gifves honom en annan fånge till sällskap i cellen. Härigenom
hindras i de flesta fall sinnessjukdomens utbrott. Med en sådan
behandling blifver det möjligt att utan märklig olägenhet utsträcka tiden
för ensamhetsfängelset så långt, som nu sker, då t. ex. straffarbete i ända
till två år der skall aftjenas. På straffarbetstiden, då densamma aftjenas i cell,
åtnjuter väl fången afkortning af en fjerdedel i tiden, sedan tre månader

'') Bilagan III.

101

förflutit, d. v. s. två års straffarbete förkortas med fem månader och sju
dagar, men inberäknas den tid, fången tillbragt i häktet, medan ransakningen
pågått, stiger icke sällan hela fängelsetiden till fulla två år och derutöfver.
Å fängelsestraff åtnjutes icke dylikt afdrag; men så har fången,
efter regel, då icke suttit häktad under ransakningstiden.

Vidare föreställer jag mig, att hvar och en, som tager kännedom om
nyssärnnda straffsystem, skall göra sig den frågan, huruvida dess införande
hos oss vore lämpligt och verkställbar!. Beträffande denna fråga
tillåter jag mig anföra hvad van der Brugghen, f. d. Justitieminister i Nederländerna,
vid afstötande! af sin skrift: »Études sur le Systems penitentiaire
Irlandais», yttrar, angående nämnda systems öfverflyttande till andra länder.
»Jag skulle icke — säger han — fatta någon hög tanke om en styrelse, som
affärdade utskickade till Dublin endast för att taga ritning af öfvergångsfängelsernas
byggnader, uppgöra beräkningar öfver de arbeten, som blifvit
utförda vid Spike Island och vid Dusk (de förnämsta öfvergångsfängelserna)
och samla formulär till fångförteckningar, arbetsräkningar och frisedlar, sådana
de der begagnas. Ingenting skulle vara lättare, men också ingenting lumpnare
och gagnlösare än en dylik efterapning. På Europas fastland äro befolkningens
seder, karakter och vanor icke desamma, som i Irland. Man har
icke öfverallt valet af de medel, af Indika man der begagnat sig. Att genom
en blott mekanisk åtgärd öfverflytta dessa från det gröna Erm till
fängelserna i det alfvarliga Holland, i det glada och sorglösa Frankrike,
skulle vara ett misstag i flera afseenden, och resultaten blefve ingalunda desamma.
» Aled den skildring af Irlands straffsystem, han i nämnde skrift
framstält, hade meningen varit, att genom Irlands exempel, och genom den
lyckliga tillämpning systemet der vunnit, sanningen af några allmänna
grundsatser, indika beherrska den lika vigtiga som intressanta frågan om
förbättringsfängelser, måtte blifva lagd i dagen. Dessa grundsatsers sanning
gälde alltid och öfverallt, och frågan vore blott att finna den enklaste och
med de på hvarje ställe förhandenvarande omständigheter mest förenliga
tillämpning deraf.

Om således en slafvisk efterapning af detta system hos oss icke vore
lämplig, så lärer sådant icke hindra, att vid den ytterligare utvecklingen af
vårt fångvårdssystem riktning och ledning kunna och böra hemtas af de erfarenheter,
detta Irländska system redan lemnat, om de äfven framdeles bevisa
sig goda. Och, i fråga om verkställbarheten af ett sådant närmande till sistnämnda:
system, synas icke några oöfvervinneliga svårigheter möta. Yi hafva
våra kronoarbets-korpser, som sysselsättas med arbeten, till en del desamma,
som utföras vid Spike Island och Fort Camden, under jemförelsevis
större frihet än straff-fångar åtnjuta. Till liknande arbeten, men med eu

102

organisation närmare lämpad efter Irländska öfvergångsfängelsernas skulle
dylika korpser kunna bildas af straff-fångar, som under föregående straffstadier
blifvit derpå förberedde. — Vi hafva vidare icke få frigifne fångax-, som
kunna i viss mån hållas lika med de i Irland på frisedel lösgifna (-ticket.
of leave-men»), jag menar lifstidsfångar, benådade under det vanliga vilkoret.
att återinsättas i lifstidsfångenskapen, derest de begå brott, som störa den
allmänna säkerheten. Detta förhållande kunde vidare utbildas till likhet
med det i Irland motsvarande. Kostnaderna vid en dylik förändring skulle
måhända icke befinnas så afskräckande, men en betänklig svårighet, den
nemligen att finna och städse kunna bibehålla fullt skicklige och lämplige
personer att genomföra och vidmagthålla reformen, återstår ändock; ty onekligen
är systemets framgång nog mycket beroende på de personer, som
skola handhafva detsamma, Äfven denna svårighet torde dock icke vara oöfvervinnelig,
om tankarne deråt riktas, samt tid och tillfälle lemnas de flere
personer, som på sednare tider egnat sig åt fångvården, att för detta vigtiga
och ansvarsfulla kall mer och mer utbilda sig.

För att i någon mån verka för ett sådant ändamål, och på det att äfven
andra personer, som kunna hafva skyldighet att lägga hand vid eller
besluta i hithörande frågor, men icke haft tillfälle att deråt egna serskildt
studium, måtte erhålla en öfversigt af hvad i denna gren af samhällsutvecklingen
föregår inom andra länder, har jag ansett ofvanberörda framställning
här vara på sin plats.

Till förändring i lagstiftningen har jag denna gång icke något nytt förslag
att framlägga. Jag har förut antydt ej mindre några af de omständigheter,
som i våra dagar försvåra fullgörandet af den i Justitie-Ombudsmannens
instruktion stadgade skyldighet att, i sammanhang med de anmärkningar,
han må finna skäl att framställa rörande brister uti lagar, författningar
och allmänna hushållningen, uppgifva förslag till deras förbättring''»
än ock de förhållanden, som numera göra både anmärkningarne och
dylika förslag mindre nödvändiga, än i förra tider. Till dessa omständigheter
och förhållanden hafva nya tillkommit, i följd af den närmare vexelverkan
emellan de så kallade begge statsmakterna, som uppstått genom
riksdagens sammanträdande hvai-je år. Härigenom förökas tillfällena att
framställa förefunna brister i ofvanberörda hänseenden, likasom utvägarne
att få dessa brister i tid afhulpna, Naturligtvis får Justitie-Ombudsmannens
uppmärksamhet på lagstiftningens tillstånd för nämnda orsakers skull icke
eftersättas, men det är onekligen en af denna reforms förtjenster, att olägen -

103

heterna för det allmänna af bristande skarpsynthet och nitälskan hos denne
väktare härigenom förminskats.

Några äldre af mig väckta frågor tillhörande lagstiftningen, hvilka icke
ännu erhållit sin lösning, anser jag mig dock böra återkalla i minnet.

I främsta rummet tager jag mig friheten att erinra om det ämne, jag
vidrörde i min år 1864 utgifua embetsberättelse (sid. 87), eller om beskaffenheten
af den fråga, som i trgkcfr ihet smed skall af domstolen till juryn framställas,
enligt 5 ''§ i Tryckfrihets-förordningen. Tvist har nemligen uppstått,
huruvida nämnda fråga skall innefatta en hemställan till juryns pröfning, endast
om den åtalade skriften är brottslig efter den eller den § i Tryckfrihets-förordningen,
eller om, i händelse den åberopade § i Tryckfrihets-förordningen hänvisar
till allmänna lagen, frågan till juryn jemväl skall upptaga det eller de allmänna
lagens rum, somithy mål böra tillämpas; det vill med andra ord säga,
huruvida, efter det en åtalad skrifts brottslighet efter Tryckfrihets förordningen
blifvit bestämd, juryn skall tillika bestämma det eller de allmänna
lagens rum, som böra tillämpas, eller om detta uteslutande ankommer på
domstolens pröfning. Häraf torde frågans vigt kunna tillbörligen uppfattas.

En serskild anledning till denna saks framdragande ånyo har jag funnit
i den meningsskiljaktighet, som yppat sig i Högsta Domstolen vid ett
tryckfrihetsmåls afgörande den 2 Maj sistlidne år; och har jag trott mig
böra medelst aftryckande af Högsta Domstolens protokoll rörande detta
mål *) fullständiga den samling af prejudikat i ämnet, som är påbegynt i
en bilaga till förrberörde 1864 års berättelse.

Till hvad jag i detta ämne yttrade i nyss åberopade berättelse, har
jag nu ej annat att tillägga, än att detta nya prejudikat i sin mån bidrager
att ytterligare lägga i dagen behofvet af den lagstiftande niaktens mellankomst
till att förebygga dessa meningsstrider, som nästan i hvarje tryckfrihetsmål
rörande förevarande fråga uppstå i Högsta Domstolen, och den
rättsosäkerhet, som deraf alstras.

Bland de frågor om lagförändringar, som af mig omnämndes i den till
sistförflutna riksdag afgifna berättelse var en rörande Rädstufvurätternes
samt » Konungens Befallning skaf''vandes i Stockholm» (Ofverståthållare-embetets)
utslag efter anslag. '' Min framställning i förra delen af detta ämne vann Rikets
Ständers bifall och föranledde underdånig skrifvelse tillKongl.Maj:t,hvarpåföljt
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående förändring i föreskrifterna rörande
sättet för doms och utslags utgifvande i Rådstufvur ätter na den 30
Oktober 1866. Deremot har Högsta Domstolen i det underdåniga utlåtandet
öfver Rikets Ständers förrberörda skrifvelse, i hvad densamma rörde Ko~

*) Se bilaga» IV.

104

uungens Befallningshafvandes i Stockholm utslag efter anslag, eller förslaget
om förändrad lydelse af 2 kap. 6 § Utsökningsbalken, yttrat att,
enär sista punkten af denna § i nu gällande lag, som stadgar rättighet
för bemälde Konungens Befallningshafvande att straxt säga sitt utslag
muntligen, der så tarfvas, blifvit ur förslaget utesluten, men denna förändring,
hvarför något skäl ej blifvit uppgifvet, icke syntes lämplig, utan
skulle komma att, hvad anginge den större mängden af exekutionsmålen i
Stockholm, medföra tidsutdrägt, Högsta Domstolen funne, äfven om den
föreslagna. nya redaktionen i öfrigt godkändes, sig icke kunna tillstyrka
bifall till ifrågavarande förslag.

1 urin nyssberörda berättelse hade jag på anförda skäl föreslagit, att
orden: »Konungens Befallningshafvande i Stockholm kungöre vid middagstimma,
att dess utslag i saken skall gifvas ut nästa dag derefter och på den
dagen hör utslaget stäldt vara, som förekomma i nämnda 2 kap. 6 § af Utsökningsbalken,
skulle utbytas emot ett stadgande af ungefärligen denna lydelse:
Konungens Befallningshafvande i Stockholm skall, efter det saken sä utförd
är att utslag hör gifvas, genast bestämma dagen, då utslaget utgifves, hvarom,
då part är frånvarande, anslag göres, vid middagstimme dagen före den,
på hvilken utslaget utfärdas. Naturligtvis var min mening att berörda § i
öfrigt skulle förblifva oförändrad, och likasom begynnelsen så ock slutorden:
han (Konungens Befallningshafvande) må och strax säga sitt utslag
muntligen, der så tarfvas, qvarstå.

Med bifall till hvad jag sålunda föreslagit, ändrades dock formen deraf
ej mindre i Lag-Utskottets Betänkande än ock i den underdåniga skrifvelsen
så, att hela lydelsen af ifrågavarande § återgafs med inskjutande af
den ändring deruti, som jag förordat; men de nämnda slutorden intogos
icke, sannolikt till följd af något förbiseende, ty bland motiven till den
ifrågasatta förändringen var äfven det, att ärendenas gång skulle påskyndas,
hvilket syftemål, såsom Högsta Domstolen också anmärker, i väsentlig
man motverkades genom borttagande af föreskriften om utslags afsågande
muntligen. *

Vid sådant förhållande anser jag min pligt vara, att förnya min hemställan
om nämnda lagförändrings vidtagande, så att merberörda § må
erhålla följande lydelse:

»Konungens Befallningshafvande vare skyldig att gifva skriftligt utslag
med skälen dertill och teckna derunder inom hvad tid, den som dermed ej
nöjes, får söka i Hofrätten ändring, efter ty, som i 9 kap. sägs. Konungens
Befallningshafvande i Stockholm skall, efter det saken så utförd är, att
utslag hör gifvas, genast bestämma dagen, då utslaget utgifves, hvarom, när

part är

105

part är frånvarande, anslag göres vid middagstimma dagen före den, på
hvilken utslaget utfärdas; lian ma ock strax säga sitt utslag muntligen, der
så tarfvas.»

I sistnämnda berättelse (sid. 128) vidrörde jag äfven frågan om embete-
och tjenstemans skyldighet att ersätta skada, vdUad genom fel i embetsutöfning
äfven sedan tiden för ansvarstalan å felet är försutten.

Af anförda skäl ifrågasatte jag, huruvida icke ett redaktionsfel i 6 kap.
7 § Strafflagen sig insmugit, Då behofvet af en förklaring i detta afseende
ännu qvarstå!'' oförändradt, har jag trott mig böra derom erinra.

Vidare föreslog jag i nyss åberopade berättelse (sid. 130 och följande)
några åtgärder till Domstols-arkifvens bevarande, såsom att hvad af domböcker,
tänkeböcker och andra dylika rättskipningen rörande handlingar,
som funnes uti arkifven i landsorterne, tillhörande tiden före år 1736, då
vår nu gällande lag trädde i verksamhet, måtte sammanföras och för framtiden
förvaras i hufvudstaden, under vård och tillsyn af Kongl. Riks-arkifvets
embets- och tjensteman, samt att, i afseende på sådana domböcker och handlingar,
hvilkas flyttning icke ifrågasattes, fortfarande uppmärksamhet måtte
egnas åt arkif-lokalernas tillbörliga underhåll, äfvensom domböckers och
protokolls förskingring förebyggas genom bestämda föreskrifter om dylika
handlingars skyndsamma inbindning.

Denna framställning lärer icke hafva medhunnits till behandling vid
sistförflutna riksdag, och jag har derföre bort ytterligare underställa densamma
behörig pröfning.

Den förut år ifrån år tilltagande balans i justitiemål hos Kongl.
Maj:t, som år 1861 föranledde Högsta Domstolens förstärkning, har derefter fortfarande
aftagit, äfven under den tid, förevarande Embetsberättelse omfattar,
ehuru, till följd af den tillökning i summan af inkomna revisionssaker, som
år 1865 inträffade, balansen af nämnda slags saker obetydligt minskats..Förhållandet
i detta som i andra hänseenden ådagalägges genom nedanstående
Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 14

106

Sammandrag af Bevisions-sekreterarnes Arbetsredogörelser för år 186-5.
Balans, enligt dessa redogörelser, vid slutet af år 1864:

Revisionssaker..........317.

Skiftesmål............ 58.

Kammarrätts-mål..... —

General-auditörs-ärenden....... 2.

Hemstälda brottmål........ 2.

Besvärs- och ansökningsmål...... 470.

Kabinettsmål........... — 849,

Inkomna mål under år 1865:

Revisionssaker ....

Skiftesmål......

Kammarrätts-mål . . .

General-auditörs-ärenden .
Hemstälda brottmål . .

Besvärs- och ansökningsmål
Kabinettsmål.....

Af gjorda mål under år 1865:

Revisionssaker.......... 472.

Skiftesmål............134.

Kammarrätts-mål......... 2.

General-auditörs-ärenden....... 6.

Hemstälda brottmål........ 8.

Besvärs- och ansökningsmål......1,116.

Kabinettsmål.......... 125. 1,863.

465.

124.
2.
7.
7-

960.

125.

1.690. 2,539.

Balans till år 1866:

Revisionssaker.........310.

Skiftesmål............48.

Kammarrätts-mål......... —

General-auditörs-ärenden...... 3.

Hemstälda brottmål........ 1-

Besvärs- och ansökningsmål......314.

Kabinettsmål........... —

676. 2,539.

107

Då ingående Balansen utgjorde .... 849.

och den utgående.......-_676;

har således Balansen under året minskats

med.............173 mål;

hvaraf belöper å

Revisionssaker....... 7.

Skiftesmål......• . 10.

Hemstälda brottmål.....1.

Besvärs- och ansökningsmål . . 156. 174,

hvaremot ökning i Balansen ägt rum

å General-auditörs-ärenden . . 1. 173 mål.

Af de till år 1866 balanserade Revisionssaker hafva inkommit

år 1861.......2.

» 1862 3.

» 1863 6.

» 1864 37.

» 1865 262. 310.

Jemförelse, för sistförflutna fem år, emellan antalet af

	Inkomna mål. 1861, 1862.	1863.	1864.	1865.
Revisionssaker.....	404.	380.	375.	325.	465.
Skiftesmål........	131.	130.	154.	124.	124.
Hemstälda mål ....	29.	14.	13.	13.	7.
Andra mål och ärenden	1,136.	1,147.	1,143.	1,240.	1,087.
	Afgjorda mål. i 861. 1862.	1863.	1864.	1865.
Revisionssaker.....	439.	441.	604.	580.	472.
Skiftesmål........	209.	169.	215.	133.	134.
Hemstälda mål ....	37-	12.	15.	11.	8.
Andra mål och ärenden	1,433.	1,319.	1,348.	1,245.	1,249.

Minskningen i antalet af balanserade Revisionssaker, hvilken började

år 1861 med.....35.

har fortgått » 1862 » 61.

» 1863 » 229.

» 1864 » 255.

» 1865 » .... ^ 7.

Summa minskning i balansen under 5 år

587.

108

Från Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern liar uppå framstäld
förfrågan det svar erhållits, att efter sistförflutna riksdags början någon
förklaring öfver lagen, i den ordning 19 § i Regeringsformen bestämmer,
icke blifvit meddelad.

Under den 2 November 1866 bär imedlertid från Kong!. Maj:t utgått
ett nådigt beslut, hvithet synes hafva blifvit taget för en lagförklaring och
som, enär detsamma tilldragit sig en viss uppmärksamhet, torde förtjena
att här närmare omförmälas.

Kronofogden i Färentuna, Sollentuna och Vallentuna härads samt Danderyds
skeppslags fögderi hade hos Konungens Befallningshafvande-i Stockholms
län gjort förfrågan, huruvida böter, hviika för -underlåtenhet dels att
i tillflyttningsort inom stadgad tid aflemna pr estbetyg dels att meddela påbjuden
-uppgift^ till mantalsskrifningsförrättning blifvit cidömda, borde, vid bristande
tillgång hos den bötfälde, i likhet med stämmoböter af kor t as, eller med
kroppsstraff aftjenas.

\ id nämnda frågas afgörande uppstod tvekan hos Konungens Befallningshafvande,
som derföre hos Kongl. Maj:t i underdånighet hemstälde,
att nådig föreskrift i ämnet måtte varda meddelad.

Kongl. Maj:t infordrade, i anledning af denna hemställan, utlåtande
flan Kongl. Kammarrätten, som anförde att, då underlätet iakttagande af
föieskrifterne om afleinnandet af prestbevis och af uppgift till mantalsskrifning
icke kunde antagas innefatta sådan art af lagöfverträdelse, att de
'' else i Kongl. Förordningen den 20 Juli 1861 stadgade

bötei bolde, när den bötfälde ej förmådde dem gälda, af honom genom
fängelsestraff aftjenas, hvartill ej heller berörda nådiga förordning gåfve
anledning, Kong!. Kammarrätten ansåge sig böra i underdånighet hemställa,
att JUongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med hvad genom nådigt bref den 6
Juli 1849 i serskild! mal blifvit angående dylika böter förordnadt, samt
Kongl. bref vet den 2 November 1836 och 1-Congl. Statskontorets derpå grundade
Cirkulär (Kungörelse?) den 8 påföljande December finnes stadgadt
i öi ande stämmoböter, med hviika de nu omförmälda syntes vara jemförlig
täcktes i nåder förklara, att böter och viten, hviika, enligt 5 och 6
§§ af Kongl. Förordningen den 20 Juli 1861, varda ålagda, skola i händelse
af saknad tillgång hos den bötfälde till deras gäldande i kronoräkenskapen
afkortas.

Vid pröfning häraf har Kongl. Maj:t, under den 2 November 1866,
med afseende på innehållet af 8 § i Kongl. Förordningen den 16 Febru -

109

ari 1865 angående nya strafflagens införande in. in., funnit någon serskild
förklaring uti ofvanberörda hänseende icke vara erforderlig.

Nyss åberopade 8 § i 1864 års Ivongl. Förordning innehåller bland
annat:

För böter, som efter äldre lag eller författning äro eller blifva ådöinda, så ock lör
viten, hvartill någon är eller varder fäld, skall vid bristande tillgång, utom i de fall, som i
9 § sägas, förvandling till annat straff, oberoende af det beslut, som derom förut må vara
meddeladt, ske efter nya lagen, med iakttagande att, om brottet är föröfvadt innan samma
lag gällande blef, viten och sådana böter, som, enligt äldre lag eller författning, bort med
enkelt fängelse efter Utsöknings-balken altjenas, skola till fängelse eller 11 § i 2 kap. åt
nya lagen förvandlas, — — —

Om slik bötesförvandling stadgar Strafflagen i

2 kap. 10 §. Saknas hos den, som blifvit till böter fiild,. tillgång till deras lulla gäldande;
då skola böterna, utom i de fall, som i It §. detta kap, och 7 4 kap. nämnas,

till fängelse vid vatten och bröd förvandlas.

— It För qvinna, som hafvande är eller barn ammar, eller för den, som yngre
är än aderton år, ege fängelse vid vatten och bröd ej rum. Samma lag vare, om någon
finnes ej kunna, utan i våda för helsan, sådant fängelse undergå. I dessa fall skall den hot—
fälde hållas till annat fängelse tre gånger så lång tid, som han eljest skolat fängelse vid vatten
och bröd undergå.

4 kap. 7 §. År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,
tillika förfallen till böter, och saknas tillgång till deras fulla gäldande, då skall bötesstraffet
— — — öfvergå till fängelse efter tv i 2 kap. 1 1 §. sagdt är: — — —

De åberopade stadgandena i ofvanberörda 1861 års Kongl. Förordning
hafva i hithörande delar följande lydelse:

5 mom. 2. Det åligger hvar och en, som under året inflyttar uti eu församling,
att angående sig och medföljande personer ofördröjligen och inom fjorton dagar efter inflyttningen
samt i alla händelser före den 9 November samma år hos pastor förete prestbevis
från utflyttningsorten, Skulle någon under tiden emellan den 8 November och årets slut
hafva inflyttat i annan församling än den, han förut tillhört, bör han sist på åttonde dagen
efter inflyttningen hafva till pastor aflemnat prestbeviset. Underlåter någon att fullgöra
dessa föreskrifter, höte 2 R:dr 50 öre.

— inom. 3. Husbonde vare, derest inflyttadt tjenstehjon icke redan hos pastor företett
sitt prestbevis, pligtig att, vid vite af 2 R:dr 50 öre, inom fjorton dagar sedan tjenstelijonet
inträdt i tjenst affordra och till pastor aflemna sådant betyg.

Skulle binder möta att på förenämnda sätt aflemna prestbevis, bör anmälan derom hos
pastor göras inom den ussatta tiden.

Undandrager sig någon att prestbevis sålunda tillhandahålla eller aflemna drabbar ansvaret
den tredskande.

— mom. 4. Böter för ådagalagd tredska att fullgöra de i mom. 2 och 3 af denna §
gifna föreskrifter förnyas med enahanda belopp för hvarje månad, hvarunder prestbevjsets aflemnande
eller tillhandahållande fördröjes utöfver den bestämda tiden.

— inom. 5. Innehafvare af fast egendom i stad eller på landet, eller den hans ställe
företräder, vare, vid vite af 2 R:dr 50 öre, förbunden att, efter det husbonde eller annan
person, med hvilken aftal om bostad afslutats, inflyttat från annan församling till huset eller
på egorna, derom underrätta pastor inom fjorton dagar från inflyttningen, så vida icke den
inflyttande sjelf det tillkännagilvit.

§ 6 föreskrifver, att vid mantalsskrifning hvar och en husbonde skall
uppgifva sig och alla dem, som till hans hushåll höra eller i hans tjénst
anstälde äro eller som, boende å hans egor, äro i hans arbete antagne eller
inhyses der uppehålla sig, äfvensom deras hustrur och barn; att handlande
fabriks- och handtverks- och annan närings-idkare tillhör att uppgifva de
i och för hans rörelse eller näring anställde, men hos honom icke mantalsskrifne
handels- och fabriks-betjenters, gesällers och arbetares eller biträdan
des namn och bostad; att hvar och en, som förvaltar fast egendom, skall
meddela uppgift å alla derstädes boende personer, af hvilka serskilda mantalsförteckningar
skola lemnas; att den, hos hvilken personer, tillhörande
annat mantalsskrifningsdistrikt, uppehålla sig då mantalsskrifningen förrättas,
skall å sin mantalsförteckning uppgifva dessa personers namn och mantalsskrifningsort;
att ägare och hufvudredare af fartyg skall, jemte uppgifvande
af fartygets lästetal m. in., jemväl uppgifva skeppare, styrmän och maskinister
äfvensom desses mantalsskrifningsort; att hvad som blifvit stadgadt rörande
fastighetsegare med flere gäller äfven bolagsdirektörer, förvaltare af verk
och inrättningar, förmyndare, utredningsmän i sterbhus, syssloman i gäldbundet
bo med flere, som vårda och förvalta annans egendom; och slutligen
att en hvar, som icke hos annan mantalsskrifves, skall lika uppgiftsskyldighet
i tillämpliga delar åligga. Derefter stadgar samma § i

mom. 9 Underlåter någon, utan anmäldt laga lörlall, åt! vid mantalsskrifning meddela sådan uppgift,
som tiar ofvan omlörmäles, liöte 2 R:dr och, derest sådan saknad uppgift honom genom
Häradsskrifvaren eller annan vederbörande tjensteman affordrats, men icke inom fjorton dagar
derefter på angifvet ställe lemnats, 4 lt:dr.»

§ 11 stadgar böter för Idäradskrifvare, Pastor, Länsman med flere
tjenstemän, som, utan anmäldt förfall, icke infinna sig vid mantaJsskrifningsförrättning;
och innehåller i

mom. 6. Före hvarje manlalsförrättnings slut skall en förteckning å de böter, som anses
jemlikt denna §. samt 5 och (5 §.§. böra utgå, uppgöras på förrättningsställot, för att, sedan
den af Häradsskrifvaren blifvit undertecknad samt af församlingens ombud eller, om sådant
icke närvarit, af två fastighetsegare eller socknemän till riktigheten bestyrkt, insändas till Konungens
Befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid förekommande omständigheter, förordnar
angående indrifning af de påförda böterna». — — —

morn. 8. De böter, hvartill Häradsskrifvare eller Pastor gjort sig skyldig, tillfälle uteslutande
de fattige inom den församling, der den bötfälde är bosatt; men af andra böter,
som på grund af denna författning ådömas, åtnjuta de fattige endast hälften, och tillfaller
andra hälften åklagaren».

Det här ofvan åberopade Kongl. Brefvet den 6 Juli 1849 är stäldt
till Kongl. Kammarrätten och innehåller hufvudsakligen, att sedan Konungens
Befallningshafvande i Elfsborgs län, uppå Magistratens i Wenersborgs
stad framstälda anhållan, att de åtskilliga uppgifne personer, för uteblifna
uppgifter till 1845 års mantals- och skattskrifning i ofvannämnde

stad, hvardera med en r:dr b:ko, ålagda böter måtte, i anseende till saknad
tillgång hos de bötfälde, till krojjpsstraff förvandlas, genom Resolution
den 7 Mars 1846 förklarat att, enär Bevillningsförordningen icke föranledde
dertill att, vid bristande tillgång, ifrågavarande böter skulle umgällas med
förvänd]ingsstraff, hvilket ej heller funnes i nämnda förordning utsatt, Konungens
Befallningshafvande saknade anledning förvandlingsstraff derå utsätta,
så hade Kongl. Kammarrätten, medelst utslag den 12 Oktober 1846, icke
funnit skäl att i Konungens Befallningshafvandes öfverklagade resolution
ändring gorå; hvarefter förbemälde Magistrat, jemte det besvär öfver sistnämnda
utslag anfördes, i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
meddela föreskrift, huruledes ifrågavarande böter skulle fölsonas eller om
desamma, utan föregången afstraffning, finge i Stadens räkenskaper afskrifvas;
och har Kongl. Maj:t genom nu ifrågakomna nådiga bref förklarat
skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring af Konungens Befallningshafvandes
och Kammarrättens gifna, sammanstämmande beslut.

Kongl. Brefyet åter den 2 November 1836 och Kongl. Statskontorets derpå
grundade Kungörelse angående förändring i tiden för uppbördsstämma#
hallande samt om äterupplifvande af stämmobötema den 8 Debember nämnda
är stadgar angående sistberörda ämne:

»l:o att ifrågavarande stämmoböter, till hvilkas erläggande hvar och eu bör anses förfallen,
som underlåter att antingen sjelf eller genom ombud sina krono-utskylder i föreskrilven tid
och ordning inbetala, må i allmänhet bestämmas och utgå till deras förut stadgade belopp
tolf skillingar banko, utan afseende på debetsedelns summa;

2:o att, då utskylderne i laga ordning gå till afkortning, böter /ör uteblifvande från
upphördsstämman ej må äga rum,;

3:o att inflytande stämmoböter skola emellan uppbördsmannen och församlingens fattige,
till hälften hvardera fördelas;» — —- — — —

Vid öfvervägande af dessa stadgande!! lärer man näppeligen komma
till något annat svar på den af vederbörande gjorda, här ofvan omförmälda
underdåniga framställning, än det Kongl. Maj:t under den 2 sistl. November
derå meddelat. Då nemligen det åberopade nådiga Brefvet den 6 Juli
1849 utfärdades, fanns ej något sådant allmänneligt stadgande om böters
förvandling, som 8 § af 1864 års Förordning innehåller. Och den omnämnda
likheten emellan de här i fråga varande böter och stämmoböter
torde icke befinnas sådan, att åt densamma bort lemnas afgörande inflytande
på frågans lösning. Stämmobötema åsyfta att förmå de skattskyldige
att å utsatt dag erlägga sin skatt, de här ifrågakomna böterna åter
att tillhålla enhvar att lemna föreskrift^ uppgifter till pastors-embete eller
mantalskrifningsförrättning. Att de förra icke kunna förvandlas till kropp -

112

straff synes ligga i sakens natur, ty eu person, som ej äger medel att betala
sin skatt, har vid uppbördsstämma!! ingenting att göra och en sådan kan väl
icke billigtvis åläggas att för bristande tillgång till stämmoböterna lida
straff, då sjelfva skatten efterskänkes eller afkortas. Annat är förhållandet
med en underlåtenhet, för hvilken icke kan förebäras oförmåga, då tillräcklig
tid för de fordrade uppgifternas aflemnande är anslagen och anmäldt
förfall befriar från böterna.

Men om också nämnda nådiga beslut är med lagens bokstaf öfverensstämmande,
hindrar sådant icke, att betänkligheter dervid finnas, och att
praktiska svårigheter synnerligast i begynnelsen skola uppstå vid detsamma^
tillämpning. Sålunda, för att nu vidröra endast en af de senare, är det
troligt, att under den förut rådande föreställningen, att dylika böter vid
bristande tillgång skulle afkortas, många af vårdslöshet försummat sig.
som annars icke dertill gjort sig skyldige, och att, i följd häraf, fängelserna
komma att oförtänkt fyllas, och ökade kostnader för fångars underhåll och
forslande att drabba statsverket. *) Med tiden skall väl detta ordna sig, såvida
nämnda oriktiga föreställning lämpligen tillrättavisas, t. ex. ej allenast genom
att å blanketterna till flyttningsbevisen aftrycka stadgandena om skyldighet att i
rätt tid uppvisa desamma för pastors-embetet i den församling, dit flyttningen
sker, om de böter, underlåtandet af samma skyldighet medförer, samt
huru dessa böter vid bristande tillgång skola aftjenas, utan ock på det sätt,
att i kungörelsen om mantalsskrifning intages, jemte föreskrifterna om de
uppgifter, som skola afgifvas och ansvaret för försummelse derutinnan, underrättelse
derom, att böterna för slik försummelse vid bristande tillgång
till deras gäldande icke afkortas utan förvandlas till fängelse.

Det är dock en punkt i denna lagstiftning, som torde påkalla ändring.
Såsom af ofvananförda stadgande!! inhemtas, tillfalla ifrågavarande böter
åklagaren och församlingens fattiga, till hälften hvardera. Detta innebär
tvifvelsutan en lockelse ej mindre för Häradsskrifvarena, som här äro åklagare,
än ock för fattigvårdsstyrelserna att uppbringa bötesbeloppet så högt som
möjligt, dervid nitet någon gång kan drifvas för långt och lagens stränghet i
oträngt mål påyrkas. Det saknas icke företeelser, som kunna gifva anledning
att befara sådant. Och för ett missbruk med detta syftemål skall naturligtvis
den strängare åsigt, som gjort sig gällande om böternas förvandling,
vara välkommen, då det är att antaga, att under hotet af fängelse den
bötfälde skall göra sitt yttersta för att bereda sig tillgång till böterna. Här

*) Endast inom det fögderi, hvarifrån ofvanberörda underdåniga framställning rörande iiragavarande böter
utgått, skola finnas omkring 700 sålunda bötfällde personer. Nämnda fögderi ligger närmast hufvudstadeu
och således icke långt från länshäktet, men skulle enahanda förhållande äga rum i de vidsträckta länen, sa vore
betydliga kostnader för fångforslingen att förvänta.

synas

113

synas alltså samma skäl vara för handen, som föranledde stadgandet i nya
Strafflagen, att alla böter skola'' tillfalla Kronan; och det vore en sådan
ändring uti ifrågavarande lagstiftning, som jag skulle vilja förorda, nemligen
att merannämnda böter skola tillfalla Kronan, icke åklagaren och församlingen-
____

1866 års embetsresa har gält Gottlands, Westernorrlands, Westerbottens
och Norrbottens län. Mina iakttagelser derunder, i fråga om fängelsernas
och arkifvens tillstånd, hafva i allmänhet varit tillfredsställande. Beträffande
exsekutionsväsendet deremot hafva några anmärkningar förekommit.
Sålunda fann jag i Wisby stad sådan försummelse i afseende på resterande
stadsutskylders uttagande och redovisning ligga Magistraten till last, att
jag anmodade Konungens Befallningshafvande att anställa undersökning,
huruvida icke någon balans hos den eller de personer, som med nämnda
uppbörd hade omedelbar befattning, förefunnes; och har vid den undersökning,
Konungens Befallningshafvande i följd häraf anstalt, en icke obetydlig
balans hos stadsfogden blifvit upptäckt, hvaraf dock den väsentligaste
delen är vorden godtgjord, men icke destomindre äro åtal emot såväl
bemälde Stadsfogde som ock Magistratens ledamöter i laga ordning anhängiggjorda.
I de norra länen åter anmärktes, att lagsökningarna voro särdeles
talrika och i följd deraf underexsekutorernes, Magistraternes och Kronofogdarnes,
qvartalsvis afgifna exsekutionsdiarier mycket vidlyftiga. I ett
och annat af dessa diarier steg slutsumman öfver 100,000 R:dr. Vid granskning
af dessa diarier syntes väl i några fall försummelse ligga underexsekutsorerne
till last; men, enligt de upplysningar jag erhöll såväl af vederbörande
Konungens Befallningshafvande som andra personer, var den
allmänt rådande penningbristen till dessa fördröjda redovisningar förnämsta
orsaken. Förhållandet vore nemligen det, att utmätt egendom, vare sig
fast eller lös, icke kunde försäljas, snart sagdt till huru lågt pris som helst,
emedan köpare icke funnes, som kunde fullgöra liqviden på den korta tid,
exsekutionslagarne föreskrefve. Under ett sådant sakernas skick är underexsekutorens
belägenhet icke afundsvärd. Hans tid upptages oupphörligt
af utmätnings- och auktionsförrättningar, och lika oupphörligt vexa innehållet
af hans diarium och hans ansvarsskyldighet, då nästan ingenting
inflyter, kan redovisas och afföras. — Hvarhelst jag reste fram förspordes
dylik klagan.

Efterlefnaden af Kongl. Förordniugen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndiges egendom den 24 September 1861, i hvad samma
Förordning stadgar rörande domares skyldighet att hålla förteckning

Justitie-Ombndsmannens Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. 15

114

öfver förmyndare och tillse, att desse i föreskrifven tid och ordning fullgöra
deras redovisningspligt, har ständigt varit föremål för min uppmärksamhet.
Denna nybildade anordning till betryggande af de omyndiges rätt
och bästa kan ännu icke sägas vara till fullo genomförd. Jag har i föregående
berättelser påpekat de svårigheter, som dermed äro förenade. Dessa
hafva dock till icke ringa del blifvit minskade derigenom, att ogift qvinna
numera vid viss ålder blifver myndig, i följd hvaraf myndlingarnes likasom
förmyndarenas antal betydligt aftagit. Besväret att förteckna förmyndarena
och hålla ordning på deras redovisningar har således aftagit, men i stället
hafva andra extra-judiciela förrättningar, t. ex. konkurser, tilltagit och
vålla i de vidsträckta domsagorna mycken tidsspillan för domaren, genom
de långa resorna, som tidt och ofta påkallas. Jag har hittills endast användt
erinringar till vederbörande, der försummelse med ofvan nämnda förteckningars
upprättande varit uppenbar, och funnit dessa verksamma; men der
hithörande arbeten blifvit påbörjade, har det befunnits svårt att urskilja, om
och huru stor försumligheten kunde hafva varit, enär det är omöjligt att afgöra,
huruvida en dylik förteckning är fullständig, det vill säga upptager alla förmynderskap,
eller icke. Fullständig kontroll derå kan således i sjelfva
verket utöfvas endast af de omyndige sjelfve och deras slägtingar eller
ock af kommunernes styrelse.

Fn egen förteelse i afseende på förmyndareväsendet visade sig på
Gottland. Der har nemligen den landsed inrotat sig, att hvarje omyndig skall
hafva sin serskilde förmyndare, så att, när en person dör och efterlemnar
t. ex. sex eller flera barn, lika många förmyndare skola förordnas, och om
då, såsom vanligast är, boet åtminstone några år, till dess barnen uppvuxit,
förblifver oskift, skall detsamma förvaltas af nämnde sex eller flere förmyndare,
huru ringa det än må vara. Denna landsed, som ostridigt »häfver
oskäl med sig», bör dock kunna afskaffas, genom lämpliga föreställningar
af domarena, Indika numera lära hafva större besvär än fördel af densammas
fortfarande bestånd. Jag framstäide äfven erinringar derom. —
Men om ock den i fråga varande anordningen till främjande af tillsyn
öfver förmyndares förvaltning och ordentliga redovisande af de omyndiges
tillgångar vore fullständigt genomförd — och så mycket är i alla händelser
dervid redan uträttadt, att något skäl icke vidare finnes, att, såsom någon
gång varit i fråga satt, öfverflytta besväret dermed från domaren till komunalmyndighet,
helst domaren numera af slik öfverflyttning skulle hafva
föga om ens någon lättnad, då han alltid framgent vore skyldig att ur
förmyndareprotokollet lemna de uppgifter, på hvilka förmyndareförteckningarnes
fortsättning måste grundas — är likväl dermed, såsom jag förut anmärkt,
icke tillräckligt sörjdt för betryggandet af de omyndiges rätt och

115

bästa, hvarföre jag föranlåtes upprepa min hemställan om lagstiftarens
fortfarande uppmärksamhet på detta ämne.

Under resa genom Westernorrlands län kom jag tillfälligtvis att få
kunskap om ett förhållande, som torde förtjena att offentliggöras. Det är
bekant, att under senare riksdagarne statsanslag varit beviljadt till understöd
för sådana skjutslag, för Indika inrättandet af entreprenadskjutshållning
blefve serdeles betungande. Detta har gifvit anledning till det missbruk,
att, då vid eu och annan gästgifvaregård inom nämnda län entreprenadskjutsen
utbjudits på auktion, så anordnats, att icke mer än ett serdeles högt anbud är
vordet gjordt, hvilket blifvit antaget. Den, som afgifvit anbudet, har då på förhand
aftalat med skjutslaget, att de skjutsskyldige borde fortfarande
likasom förut utgöra skjutsen, emot det att entreprenören eftergåfve väsentligaste
delen af den'' afgift, de genom auktionsanbudets godkännande
sig åtagit. Vinsten häraf beräknades blifva den, att de skjutsande finge
uppbära af resande den högre legan, och skjutslaget möjligen komma i
åtnjutande af statsunderstödet. Sålunda hade vid en entreprenadsauktion
afgiften af de skjutsskyldige bestämts till 2 R:dr 50 öre på hvarje mål
(motsvarande A:dels mantal), men genom det förut slutade aftalet emellan
entreprenören och skjutslaget skulle denna afgift i sjelfva verket utgöra
endast 10 öre för mål. Planen hade dock blifvit upptäckt, och någon
ersättning af statsmedel icke beviljats

I Norrbottens län erfor jag, hurusom första tillämpningen af Konyl.
Förordningen angående utsyning och försäljning af skogsalster från Kronans
skogar i Slöra Kopparbergs län och de Norrländska länen den 21
December, 1865 visat ganska otillfredsställande resultat. I följd af vare
sig någon öfverenskommelse emellan sågverksägarena eller ock af den knappa
penningtillgången och den missgynnande konjunkturen för trävaror hade
auktionsanbuden på det från Kronans skogar utstämplade virke varit så
låga, att Kronans inkomst blifvit endast en ringa del af hvad som under föregående
år influtit genom stubböresafgiften. Och ändock hade en betydlig
afverkningsrätt blifvit föryttrad. På annan väg skola tvifvelsutan närmare
underrättelser härom komma Riksdagen tillhanda; och jag har härmed endast
bort leda uppmärksamheten på denna angelägenhet, hvilken är af så
mycket större vigt och betydelse, som frågan gäller ej mindre att taga
vara på en inkomstkälla för Statsverket än ock att skydda från förstörelse
hvad ännu återstår af den för dessa nordliga landskaps odling och utveckling
så oumbärliga skogstillgången.

Det under nämnda embetsresa hållna diarium jemte Expeditionens diarier
och registratur varda till Lag-Utskottet öfverlemnade.

116

Till fullgörande af den i 14 § af Instruktionen för Justitie-Ombudsmannen
lemnade föreskrift angående redovisning för behandlingen af Rikets
Ständers hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda underdåniga hemställningar,
har jag förskaffat mig från Kongl. Statsdepartementen uppgifter
dels på de så beskaffade beslut och hemställningar, som under sistförflutna
riksdag till Kongl. Maj:t inkommit och blifvit af Kongl. Maj:t gillade,
utfärdade och i verket stälda; varande i enlighet dermed förteckning
jemväl upprättad öfver dem, som icke blifvit i nåder afgjorda;

dels ock öfver de äldre beslut och hemställningar, som i min berättelse
till sistförflutne riksdag upptoges såsom helt och hållet eller till någon del
oafgjorda, samt öfver de åtgärder, som med dessa under tiden blifvit
vidtagna.

Nämnda uppgifter tillika med en Tabell öfver de underdåniga skrifvelse^
som vid nästförflutne riksdag af Rikets Ständer aflätos, finnas intagna
i Bil. I och II till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1867.

A. A. Fröman.

Arvid llrich.

B J L A G 0 R

TILL

RIKETS STÄNDERS JDSTITIE OMBUDSMANS BERÄTTELSE

1867.

STOCKHOLM,

T RYCKT HOS E. WeSTRELL, 1860.

Uppgift från de serskilda Kongl. Stats-Departementen på Rikets Ständers
under Riksdagen åren 1865 och 1866 aflåtne underdåniga skrivelser, jemte
anteckning om de åtgärder, som i anledning deraf hlifvit vidtagne. *)

Iso Honyl. Justitie-departementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 17 Januari 1866, angående
åtskilliga af Rikets Ständer vid 1865 års Riksdag beslutade förändringar i Tryckfrihets-Förordningen
(5.)

1866 den 10 April i Statsrådet anmäld och afgjord, med anledning hvaraf svar blifvit
Ständerna meddeladt å Rikssalen den 14 April samma år.

2:o af den 31 Januari 1866, i anledning af nådig Proposition om öfverlåtelse till
Westerbottens läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i Umeå med
tomt. (8.)

1866 den 13 Februari i Statsrådet anmäld; och bifallen samt nådigt beslut i ämnet
vederbörande meddeladt.

3:o af den 31 Januari 1866, i anledning af nådig Proposition om öfverlåtelse till
Jemtlands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i Östersund. (9.)

1866 den 13 Februari i Stats-rådet anmäld och bifallen samt nådigt beslut i ämnet
vederbörande meddeladt.

4:o af den 31 Januari 1866, i anledning af nådig Proposition om öfverlåtelse till
Wester-Norriands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i Hernösand
med tomt. (10)

1866 den 13 Februari i Stasrådet anmäld och bifallen samt nådigt beslut i ämnet vederbörande
meddeladt.

*) De vid slutet af hvarje rubrik, inom parenthes, utsatte siffertal visa skrifvelsens nummer i Tionde
Samlingen af Bihanget till Rikets Ständers protokoll.

5:o af den 31 Januari 1866, i anledning af nådig Proposition om öfverlåtelse till
Wester-Norrlands läns innevånare åt gamla kronohäktebyggnaden vid Sundsvall. (11.)
1866 den 13 Februari i Stats-rådet anmäld, dervid Kongl. Maj:t förklarade att öfverlåtelsen
af gamla kronohäktesbyggnaden vid Sundsvall med tomt icke för närvarande
kunde meddelas, men tillät Wester-Norrlands Läns Landsting att tills vidare, och intill
dess annorlunda kunde varda förordnadt, nyssberörda byggnad för Medelpads innevånares
räkning begagna.

6:o af den 14 Februari 1866, angående verkstäld omröstning öfver Högsta Domstolens
ledamöter. (14.)

1866 den 20 Februari i Stats-rådet anmäld och lagd till handlingarne.

7:o åt den 14 Februari 1866, angående val af .Tustitie-Ombudsman och dess Suppleant.
(15.)

1866 den 20 Februari i Stats-rådet anmäld och lagd till handlingarne.

8:o af den 14 Februari 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till
förnyad förordning angående jords och lägenhets afstående för allmänt behof (21.)
1866 den 14 April nådig Förordning utfärdad.

9:o af den 7 April 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om
antagande af eu författning angående arfsrätt för oäkta barn. (39.)

1866 den 14 April nådig Förordning utfärdad.

10:o af den 24 Februari 1866 angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Andra Hufvudtitel. (23.)

1866 den 6 Mars i Stats-radet anmäld och nådigt Bref i ämnet till vederbörande expedieradt.
ll:o af den 26 Mars 1866, angående rättighet att i vissa brottmål svara genom
fullmäktig. (34.)

Efter Högsta Domstolens hörande blef ifrågavarande förslag af Kongl. Maj:t i Stats-r
den 30 Oktober innevarande år bifallet och Förordning under samma dag utfärdad.

12o af den 26 Mars 1866, angående förändradt sätt för doms eller utslags utgifvande
i Rådstufvurätt och hos Öfverståthållare-Embetets Kansli. (35.)

Sedan öfver ifrågavarande underdåniga skrifvelse Högsta Domstolen blifvit hörd, har Kongl.
Maj:t i Stats-radet den 30 Oktober innevarande ar bifallit förslaget till förändring i föreskrifterna
angående sättet för doms eller utslags utgifvande i Rådstufvurätt, hvarom Förordning
under samma dag blifvit utfärdad; men deremot beträffande förslaget till förändrad
lydelse af 2 kap. 6 § Utsöknings-Balken funnit detsamma icke böra antagas.

13:o af den 28 Maj 1866, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningen å
landet. (55.)

Sedan öfver det i skrifvelseu framstälda förslag till förändrad lydelse af 1 kap. 1 §
Rättegångs-Balken Högsta Domstolen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl.
Maj:t i Stats-rådet den 30 sistlidne Oktober förklarat sig finna ifrågavarande förslag icke
böra bifallas; varande öfrige delar af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse beroende på
Kongl Maj:t nådiga pröfning.

14:o af den 28 Maj 1866, angående ändring i Kyrkolagens föreskrift rörande
tiden för barnaqvinnas kyrkogång. (57.)

Den 30 Oktober innevarande år blef förslaget, efter det Högsta Domstolen blifvit hörd,
af Kong!. Maj:t gilladt och Förordning under samma dag utfärdad.

15:o af den 28 Maj 1866, angående förändrade föreskrifter i afseende på sättet
för kommunikation af besvär, som blifvit till Hofrätt ingifna. (56.)

Förslaget blef den 5 sistlidne Juni i Stats-rådet anmäldt och remitteradt till Högsta Domstolen,
som med underdånigt utlåtande ännu ej inkommit.

16:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 9 Juni 1866, i fråga om kärande
parts skyldighet att gifva vederparten del af uppskofsbeslut. (69.)

Högsta Domstolen, hvars underdåniga utlåtande den 26 sistlidne Juni blifvit infordradt,
har remitterat förslaget till samtliga Hofrätternas yttranden, hvilka ännu ej fullständigt
inkommit.

17:o af den 9 Juni 1866, angående förändrade stadgande)! i afseende på vilkoren
för rättighet att fullfölja mål hos Hofrätterna och Högsta Domstolen. (70.)

Högsta Domstolen, hvars underdåniga utlåtande den 26 Juni blifvit infordradt, har remitterat
förslaget till samtliga Hofrätternas yttranden, hvilka ännu ej fullständigt inkommit.

18:o af den 19 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
kostnadsfri utdelning till kommunerna i Riket af Post- och Inrikes Tidningar.
(88).

1866 den 4 Juli blef denna skrifvelse i Stats-rådet anmäld och lagd till handlingarne.

19:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid Jernvägstrafiken. (90.)

Detta underdåniga förslag är remitteradt till Styrelsen för Statens Jernvägstrafik, som
ännu ej med underdånigt utlåtande inkommit.

20:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 20 Juni 1866, angående förändring
af nu gällande stadgande rörande förlagslån. (95.)

Sedan Högsta Domstolen den 26 sistlidne September afgifvit infordradt underdåniga utlåtande,
blef ifrågavarande skrifvelse den 20 sistlidne November i Stats-rådet anmäld, men
fann Kongl. Maj:t icke skäl att till förslaget lemna bifall.

21:o af den 20 Juni 1866, i fråga om ändring af lagens bestämmelser angående
tiden för fullföljande af vad och besvär emot utslag, meddelade af Underrätt å
Gottland. (107.)

Den 4 December innevarande år har Kongl. Maj:t, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd,
med bifall till Ständernas förslag, låtit utfärda förordning härom.

22:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden om
skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Kongl. Maj:t beslöt i Stats-rådet den 4 sistlidne Juli att Kammarkolegii underdåniga
utlåtande skulle inhemtas, men sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

23:o åt den 20 Juni 1866 angående förrättadt nytt val af suppleant för Justitieombudsmannen.
(113.)

1866 den 4 Juli i Stats-rådet anmäld och lagd till handlingarne.

24:o af den 24 Februari 1866, angående anslaget till ersättning för biträde och
kostnader vid utgifvande af Sveriges gamla lagar. (22.)

Sedan utgifvaren af ofvannämnda lagverk, Professoren, Doktor C. J. Schlyter, med infordradt
underdånigt utlåtande häröfver inkommit, har Kong!. Maj:t i Stats-rådet den 4
innevarande månad i nåder beslutat aflåtande af framställning i ämnet till nästa Riksdag
25:o af den 19 Juni 1866, angående Kansli-rättens indragning. (91.)

Kong]. Maj:t har den 6 nästlidne November i Stats-rådet ansett ifrågavarande framställning
icke till någon Kong!. Maj:ts åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 December 1866.

Ex officin

C. F. W Lomber g.

2:0 Honifl. nir ikcx-depnvtemeniel.

26:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 24 Februari 1866, i anledning
af Kongl. Majts nådiga Proposition, angående med Frankrike afslutade handelsoch
sjöfartstraktater. (25.)

1866 den 2 Mars inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragen och derefter i vanlig
ordning till verkställighet befordrad.

27:o af den 24 Februari 1866, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
3:dje Hufvud-Titel. (24.)

1866 den 2 Mars inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragen och derefter i vanlig
ordning till verkställighet befordrad.

3:o lian (fl. tjanri t för.ivarx-drpar temeritet.

28:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 7 Januari 1866, i anledning
af Kong!. Maj:ts Nådiga Proposition, angående befrielse från rotering för hemmanet
Fångåmon N:o 1 Jemtlands län. (7.)

1866 den 6 Februari i underdånighet föredragen; och hvad Kongl. Maj:t med Rikets Ständer
härvid beslutit Arméförvaltningen och Kammar-Colleginm till behörig efterrättelse och
vederbörandes förständigande meddeladt.

29:o af den 14 Februari 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående upplåtelse af f. d. Piparebostället Bränn-Arby vid Södermanlands regemente,
för uppförande af skolhus åt Wansö församling. (19.)

1866 den 27 Februari i underdånighet föredragen: och hvad Rikets Ständer härvid för
sin de! beslutit af Kongl. Maj:t bifallet samt vederbörande derom förständigade och nödig
föreskrift i öfrigt meddelad.

30:o af den 24 Februari 1866, i anledning af de under åren 1863 och 1864 verkstälda
revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren
1861 och 1862. (22.)

1866 den 8 Juni i underdånighet anmäld genom Finans-departementet och transsumt deraf
Landtförsvars-departementet meddeladt.

Vid underdånig föredragning häraf den 30 Oktober 1866, efter det vederbörande
blifvit hörde, behagade Kongl. Magt, med bifall till Rikets Ständex-s derom gjorda hemställan,
förordna: att så väl i Fångvårdsstyrelsens som i de särskilda fästningsbyggnadernas
räkenskaper skall inom linien utföras dagsverkskostnaden för de vid nämnda byggnader
använda kronoarbetskarlar; hvarvid dagsverkspriset bör beräknas till 38 öre för samtlige
kronoarbetskompanier, som vid fästningsbyggnads-arbeten användas, dock med undantag
af det s. k. Disciplinär-kompaniet, i afseende hvarå särskild föreskrift genom Kongl. Brefvet
den 21 April 1863 blifvit meddelad.

31:o af den 7 Mars 1866, i fråga om upplåtelse af mark till staden Landskrona
från det Landskrona fästning tillhörande område. (29.)

1866 den 20 Mars i underdånighet föredragen: och Arinéförvaltningen anbefald att med
utlåtande i frågan inkomma.

32:o af den 9 Juni 1866, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
Fjerde Hufvud-Titel. (67.)

1866 den 4 Juli i underdånighet föredragen: och vederbörande myndigheter i hvad dem
rörer härom underrättade, samt nödiga föreskrifter i öfrigt meddelade; hvarefter Kongl.
Maj:t den 9 Oktober meddelat särskilda beslut, dels om förberedande åtgärder för inrättande
af en ridskola vid Strömsholm, hvartill Rikets Ständer anvisat medel, dels ock i
fråga om gemensam skolbyggnad för hufvudstadens garnisonsförsamlingar.

33:o af den 12 Juni 1866, i fråga om tillämpning af nu gällande stadgande angående
ersättning åt militie-boställs-innehafvare för å bostället för Kronans räkning
huggen ek. (75.)

1866 den 19 Juni i underdånighet föredragen: och remitterad till utlåtande af Arméförvaltningen.

34:o af den 19 Juni 1866, i anledning af år 1865 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1863. (91.)

1866 den 27 Juli i underdånighet anmäld genom Finans-departementet och medelst protokollsutdrag
Landtförsvars-departementet meddelad.

Föredragen den 13 November 1866, sedan Armeförvaltningen blifvit i ämnet hörd,
och blefvo i hvad 4:de Hufvud-Titeln angick nödiga föreskrifter i anledning af Rikets
Ständers framställning vederbörande meddelade.

35:o af den 19 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner, dels
angående förändring i grunderna för bevärings-inrättningen samt om bildande åt''
en landstorm, och dels angående grunderna för infanteriets och kavalleriets organisation
in. in. (96.)

1866 den 4 Juli i underdånighet föredragen: och skulle tills vidare blifva hvilande.

36:o af den 19 Juni 1866, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
Nionde Hufvud-Titel. (97.)

Det genom Finans-departementet häraf meddelade transsumt föredraget den 31 Augusti
1866, och Nådig Kungörelse utfärdad angående det af Rikets Ständer beviljade anslag
till understöd åt de sedan 1808 och 1809 års krig qvarlefvande landtvärnsman. Om de
af Rikets Ständer beviljade pensioner för åtskillige militäre tjensteman blefvo vederbörande
underrättade; hvarjemte för Under-Löjtnanten i Arméen L. S. von Schantz utfärdades
Nådig resolution på 250 R:drs pension, att från 1867 års början uppbäras.

Stockholm den 12 December 1866.

N. A. Var emu*.

4:o Hon </I. Sjöför moär s-departemenlet.

37:o Af den 30 December 1865, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om anslag till ett förlagslån för tillvägabringande inom Riket af tillverkning af 12
decimaltums gjutna jernkanoner. (4.)

1866 den 2 Januari åt förvaltningen af Sjöärendena i nåder uppdraget att skyndsamligen
låta uppgöra och Kongl. Maj:ts pröfning underställa förslag till det kontrakt med
vederbörande Styckebruksegare, hvarom i den underdåniga skrifvelsen förmäles. Sedan,
uppå förvaltningens underdåniga hemställan, under den 6 påföljde Februari i nåder meddelats
närmare bestämmelser om beskaffenheten af de till anskaffning afsedda kanonerua,
samt vidare uti det derefter från förvaltningen inkomna kontraktsförslag, efter Tecknologiska
Institutets hörande, under den 17 April föreskrifvits åtskilliga jemkningar, blef slutligen
den 5 sistlidne Juni, med gillande af det i öfverensstämmelse med de sålunda gifna
föreskrifterna uppgjorda förnyade förslag till kontrakt rörande ofvannämnda förlagslån,
förvaltningen i nåder anbefald att i enlighet dermed skyndsamt å Kronans vägnar med
egaren till Finspongs styckebruk afsluta kontrakt, i hvilket afseende tillika förordnades
om lyftning af det för ändamålet af Rikets Ständer beviljade extra statsanslag å 90,000
R:dr R:mt.

38:o

9 —

38:o Af den 17 Januari 1866, i anledning af Kong). Majrts nådiga Proposition
angående en af Blekinge läns Landsting gjord ansökning om inköp af en Kronan
tillhörig tomt i Carlskrona. (6.)

1866 den 23 Januari föredragen och Nådig befallning gifven förvaltningen af Sjö-Arendena
att, å Kronans vägnar, i behörig ordning med Blekinge Läns Landsting afsluta köp om
berörda tomt och densamma till Landstinget öfverlemna emot erläggande af den bestämda
köpeskillingen 190 R:dr R:mt, samt skyldighet för Landstinget att ensamt vidkännas alla
af köpslutet föranledda kostnader; hvarefter köpeskillingen skulle, genom förvaltningens
försorg, till Riksgälds-Kontoret inlevereras.

39:o Af den 14 April 1866, angående utarbetande af förslag till ny fördelning af
städernas båtsmanshåll. (44.)

1866 den 24 April i underdånighet föredragen, dervid Förvaltningen af Sjö-Arendena samt
Kammar- och Koromers-Collegierna i nåder anbefaldes att i enlighet med de i Kong!.
Brefvet den 21 September 1839 stadgade hufvudgrunder, för såvidt de funnes ännu kunna
följas, gemensamt upprätta ett efter nuvarande förhållanden iämpadt förslag till förnyad
fördelning af städernas båtsmanshåll och dermed, jemte underdånigt betänkande i ämnet,
till Kongl. Maj:t inkomma så tidigt före nästinstundande Riksdag, att, efter ärendets pröfning,
det ifrågasatta förslaget måtte af Kongl. Magt kunna till den nya Riksdagen öfverlemnas.

40:o Af den 9 Juni 1866, angående reglering af utgifterna under Riks-Statens
Femte Hufvud-Titel. (68.)

1866 den 4 Juli föredragen och, jemte det innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgafs
vederbörande till kännedom och efterrättelse i hvad på dem ankom, nödiga föreskrifter
tillika i nåder meddelade i afseende på anordnandet af de särskilda anslagen och de åtgärder,
som i öfrigt funnos af berörda skrifvelse föranledas; hvarefter den 10 i samma
månad särskildt i nåder förordnades om verkställighet af den med denna statsreglering
sammanhang egande förändrade organisation af Kongl, Maj:ts Flottas Officers- och UnderOfficers-Corpser.

41:o af den 19 Juni 1866, i anledning af år 1865 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1863. (91.)

1866 den 27 Juli anmäld genom Finans-departementet och då öfverlemnad till Sjö—
försvars-departementet i den del, som omfattade Rikets Ständers unnerdåniga framställningar
om förändrad behandling och bokföring af åtskilliga uppgifna anslag under
Riks-Statens Femte Hufvud-Titel samt rörande indragning af den till handräckning vid
Krigskolan å Carlberg beordrade båtsmansstyrka.

1866 den 31 Augusti företogs den förra af dessa framställningar till nådig pröfning, dervid
de föreskrifter, som för vinnande af det med densamma afsedda ändamål funnos erforderliga
vederbörande Embetsverk i nåder meddelades; hvaremot frågan om indragning af båtsmanskommenderingen
vid Carlberg ansetts lämpligen böra komma under behandling i sammanhang
med pröfningen af de förslag till förnyade utgiftsstater, som i följd af Krigsskolans
Bil. JK 1 till B. St. Just.-Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1867. 2

10 —

nyligen faststälda förändrade organisation funnits böra upprättas, och om hvilkas afgifvande
vederbörande erhållit befallning.

Stockholm den 24 December 1866.

M. G. vört Schanlz.
Expeditionschef.

5:o åinmjl. Civ>il~«1cparSementel.

42:o af den 24 Januari 1866, angående Riksdagens förlängning på en månad. (13.)
1866 den 29 Januari i underdånighet anmäld och bifallen.

43:o af den 14 Mars 1866, angående ifrågastäldt utfärdande af Ordnings-st.adga
för Städerna i Riket. (32.)

Vid fördragning den 27 September 1866 af denna Rikets Ständers skrifvelse, behagade
Kong!. Maj:t i nåder förordna Revisions-Sekreteraren m. in. A. Lindhagen, att verkställa
den omarbetning af år 1865 tillsatte kommitterades förslag till Ordnings-stadga
för städerne, som af de i Rikets Ständers skrifvelse omförmälda eller eljest förekommande
anledningar påkallas.

44:o af den 7 April 1866, angående ändring af nu gällande stadgande!! rörande
väghållningsbesväret. (40.)

1866 den 20 April anmäldes denna underdåniga skrifvelse, då Karamar-Collegii un erdåuiga
utlåtande i ämnet infordrades.

45:0 åt den 14 April 1866, angående anvisande af medel till ett vägarbete i
Jemtlands Län för beredande af arbetsförtjenst åt den i följd af missväxt
nödstälda befolkningen. (41.)

1866 den 11 Maj i underdånighet anmäld, hvarvid upprättad plan för den del åt den
uti skrifvelsen afsedda väganläggningen mellan Brunflo kyrka och Pilgrimstads skjutsstation,
som blifvit föreslagen emellan sistnämnda ställe och närheten af Brunflo sockens
gräns, i nåder gillades, äfvensom Kongl. Maj:t behagade dels medgifva, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande framdeles, så snart ske kunde, finge till fastställelse anmäla
planen till den återstående delen af väganläggningen, i afsende hvarå anmärkningar
förekommit, dels, under förbehåll att behörig säkerhet stäldes för arbetets fullbordande,
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemna meddelandet af de föreskrifter, som i
afseende a beviljade anslagets användande kunde finnas erforderliga och med anslagets
ändamål öfverensstämmande, dels tillåta, att för den del af vägen, hvarför arbetsplan
blifvit faststäld, finge af statsanslaget användas så mycket, som i förhållande till hela
våglängden i jemnadt tal belöpte, eller 38,600 R:dr, dels ock bemyndiga Statskontoret
ätt af det utaf Rikets Ständer beviljade anslag, 50,000 R:dr, nyssberörda belopp i Riksgälds-kontoret
reqvirera och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfversända. Den 30
Juli anmäldes detta ärende ånyo, då plan fäststäldes för den öfriga delen af vägen och

- 11 -

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande bemyndigades lyfta återstoden af anslaget för vägarbetets
utförande.

40:o af den 14 April 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angåendn anslag till beredande af arbetsförtjenst åt den genom missväxt lidande
befolkningen inom Pajala socken af Norrbottens Län. (42.)

1866 den 20 April i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, jemte gillande af plan för
anläggande af väg mellan Pajala by och Junosuando samt emellan nämnde by och Kengis
bruk, bemyndigade Statskontoret att det af Rikets Ständer beviljade anslag i Riksgäldskontoret
reqvirera, för att öfversändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Länet,
som hade att vidtaga lämpliga anordningar för medlens användande till det dermed afsedda
ändamålet samt med redovisning derefter till Kong!. Maj:t inkomma.

47:o af den 14 April 1866, angående särskild föreskrift i afseende på rättigheten
till tångtägt å hafsstränderna i Halland. (45.)

Sedan Karnmar-Collegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, anmäldes denna skrifvelse
den 8 Juni 1866, då nådig Kungörelse i ämnet utfärdades.

48:o af den 14 April 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
förändrad grund för utgörande af Fjerdingsmans aflöning. (48.)

1866 den 20 April i underdånighet anmäld, då nådig Kungörelse i ämnet utfärdades.

49=o af den 2 Maj 1866, angående åtgärder till skjutsningsbesvärets ordnande. (50).
Anmäld den 14 December 1866, då Kongl. Maj:t beslöt utfärdande af allmän Kungörelse
i ämnet.

50:o af den 23 Maj 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om
anslag till jernvägsbyggnader och till rörelse-materiel å redan anlagda stambanor. (51.)
Denna skrifvelse anmäldes i underdånighet den 1 Juni 1866, i sammanhang med plan för
arbetenas fortsättande å nordvestra stambanan mellan Arvika och Norska gränsen, då
Kongl. Maj:t beslöt, att skrifvelsen skulle till behörig kännedom meddelas Styrelsen öfver
Statens jernvägsbyggnader, äfvensom Styrelsen för Statens jernvägstrafik underrättas om
det anslagsbelopp, som af Rikets Ständer blifvit anvisadt till komplettering af trafikmaterielen;
hvarjemte Kongl. Maj:t faststälde berörde arbetsplan, samt bemyndigade de
båda Styrelserne, att, i mån af behof, reqvirera de af Rikets Ständer anvisade medlen,
dels för arbetena innevarande år å sagde del af nordvestra stambanan och dels för komplettering
af trafik-materielen. Beträffande åter nordvestra stambanans fortsättande från
Christinehamn mot Arvika, anbefalte Kongl. Maj:t, enligt Rikets Ständers beslut, utförande
af den öfver Carlstad ledande riktningen; och då, med afseende å den af Rikets Ständer
gjorda nedsättning i det af Kongl, Maj:t för arbetenas företagande å denna handel förelagna
belopp, det syntes vara lämpligast, att den sålunda tillgängliga mindre summan
eke användes för arbeten å hela bansträckningen, förständigades Styrelsen öfver Statens
jernvägsbyggnader, att vid arbetsplanens uppgörande afse de beviljade medlens användande
på förberedande arbeten å linien mellan Christinehamn och Carlstad, så att derigenom ett
hastigare fullbordande af denna handel må kunna vinnas.

— 12 —

51:o af den 23 Maj 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om
anvisande af medel till utvidgning af den för jernvägen genom Stockholm beslutade
bangård vid Clara sjö och tillökning i de för trafiken derstädes afsedda byggnader. (52.)
Vid underdånig föredragning häraf den 1 Juni 1866 befallte Kongl. Maj:t, att Rikets Ständers
beslut skulle meddelas Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader, med bemyndigande
för Styrelsen att, i mån af behof, genom Statskontoret lyfta den af Rikets Ständer
beviljade anslagssumman, samt med föreskrift att om inlösen eller expropriation af den
i qvartereP Uggleskans belägna, A. G. Bergfalk tillhöriga, egendomen gå i författning.

52:o af den 28 Maj 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga framställning angående
upplåtelse åt Stockholms stad af vissa tomtedelar å Riddarholmen. (53.)
1866 den 1 Juni i underdånighet anmäld och till vederbörandes förständigande Ofverståthållare-Embetet
meddelad.

53:o af den 28 Maj 1866, angående ändring af 70 § i Kongl. Förordningen om
koramunalstyrelse å landet. (58 )

1866 den 29 Juni i underdånighet anmäld; och blef nådig Kungörelse i ämnet, i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers hemställan, utfärdad.

54:o af den 5 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
ytterligare förlängning i den för uppmuddring af Ystads hamn bestämda arbetstid.
(63.)

Denna skrifvelse anmäldes den 19 Juni 1866 och meddelades Styrelsen för Allmänna Vägoch
Vattenbyggnader till efterrättelse och vederbörandes förständigande.

55:o af den 5 Juni 1866, angående ändring i planen för sänkning af Solgen med
flere sjöar i Jönköpings Län, med bibehållande af dertill beviljadt understöd. (64.)
1866 den 19 Juni i underdånighet anmäld, och meddelad Styrelsen för Allmänna Vägoch
Vattenbyggnader till efterrättelse och vederbörandes förständigande.

56:o af den 5 Juni 1866, angående förhöjning af räntan å Manufaktur-Diskontens
kreditiv i Riksbanken. (65.)

Sedan, vid underdånig anmälan den 19 Juni 1866 af detta Rikets Ständers beslut, Kongl.
Maj:t förordnat, att Commerce-Collegium borde inkomma, med förslag till den förändring
i vilkoren för utlåning af medel från Manufaktur-Diskontfonden, som af den förhöjda räntefoten
å kreditivet kunde föranledas, med nådigt förklarande att Kongl. Maj:t derefter ville
meddela närmare bestämmelser angående successiv öfverflyttning till Förlagslånefonden af
250,000 R:dr utaf diskontens medel, — har Kongl. Maj:t, under den 29 i berörda månad, med
anledning af Commerce-Collegii underdåniga framställning till följd af Rikets Ständers ifrågavarande
beslut, låtit utfärda nådig Kungörelse om förhöjning i räntan för lån i vanlig diskontväg,
som efter den 1 derpåföljande Juli från Manufaktur-Diskonten utgifvas. Den 14 December
har Kongl. Maj:t i nåder förordnat om förrberörde öfverflyttning af 250,000 R:dr till förslagslånefonden
att med en femtedel årligen verkställas under fem år från och med år 1867.
57:o af'' den 5 Juni 1866, angående ändring af 28 kap, 1 § Byggninga-Balken, i
fråga om afståndet mellan gästgifvaregårdar. (66.)

— 13

1866 den 14 December anmäld och utfärdande af nådig Kungörelse, i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers förslag i ämnet, beslutad.

58:o af den 12 Juni 1866, angående ömsesidig frihet för undersåter inom Sverige
och Norge att vistas och bosätta sig inom ena eller andra riket, äfvensom att
derstädes idka handel och vissa andra yrken. (73.)

1866 den 29 Juni i underdånighet anmäld, då Chefen för Kongl. Civil-Departementet erhöll
nådigt uppdrag att från Kongl. Norska Departementet för det Inre inhemta närmare
upplysningar i afseende å den ifrågasatta friheten för undersåter inom Sverige och Norge
att vistas och bosätta sig inom ena eller andra riket samt derstädes idka handel och annat
näringsyrke, äfvensom angående den föreslagna rättigheten för det ena landets skeppare
och styrmän till dylik anställning å fartyg, som tillhöra rederi i det andra landet. Frågan
om tillgodonjutande af ömsesidig kompetens för Svenske och Norske undersåter till utöfning
af vissa yrken, såsom Läkarens, Veterinärläkarens med flere, der yrkesexamen är i
lag föreskrifven, öfverleranades åter till Ecclesiastik-Departementets handläggning.

59:o af den 12 Juni 1866, i fråga om utvidgande af qvinnans medborgerliga
rättigheter. (74.)

1866 den 29 Juni i underdånighet anmäld; och fann Kongl. Maj:t den underdåniga skrifvelsen
ej för närvarande föranleda annan åtgärd, än att innehållet deraf skulle meddelas
de särskilda Departementena, på det att framställning i ämnet måtte kunna särskildt för
hvarje Departement, efter vederbörandes hörande, till nådig pröfning anmälas.

60:o af den 15 Juni (866, angående regleringen af utgifterne under Riks-Statens
Sjette Hufvud-Titel. (76.)

1866 den 13 Juli anmäldes i underdånighet denna skrifvelse, då Kongl. Maj:t, med gillande
af de beslut, som i afseende på Sjette Hufvud-Titelns reglering blifvit af Rikets Ständer
vidtagna utöfver eller med afvikelse från de förslag Kongl. Maj:t i Dess aflåtna proposition
om Statsverkets tillstånd och behof framstält, befallte att innehållet af Rikets Ständers
skrifvelse skulle vederbörande embetsverk till behörig kännedom och efterrättelse meddelas;
hvarjemte, i afseende å vissa delar af ifrågavarande skrifvelse, deraf föranledda särskilda beslut
blifvit meddelade.

61:o af den 15 Juni 1866, i anledning af Kongl Maj:ts nådiga Proposition, angående
förändring i gällande bestämmelser om godtgörande af kostnader vid laga
skifte ä boställe. (77.)

Vid underdånig anmälan den 29 Juni I86ö af denna Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,
fann Kongl. Maj:t densamma icke till någon Dess åtgärd föranleda.

62:o af den 15 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
upplåtelse till Göteborgs stad af Elfsborgs Kungsladugård med dertill hörande
lögenheter. (78.)

Vid föedragning häraf den 29 Juni 1866 behagade Kongl. Maj:t infordra stadsfullmägtiges
i Göteborg yttrande i anledning af de utaf Rikets Ständer för Elfsborgs Kungsladugårds
afträdande bestämda vilkor; hvarefter, sedan stadsfullmägtige förklarat sig villige att samma

— 14 —

vilkor fullgöra och underdånig anmälan derom inkommit, den härmed sammanhang egande
frågan om Carl Johans Församlings förening med Göteborg blifvit den 17 November remitterad
till utlåtande af Kongl. Maj:ts och Rikets Göta Hofrätt

63:o af den 15 Juni 1866, angående beviijadt anslag för jernvägens mellan Örebro
och Arboga fortsättande till Köping. (79.)

1866 den 29 Juni i underdånighet anmäld, då Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader
anbefaltes, att från Köping-Hults jernvägsaktiebolag infordra underdånigt yttrande,
huruvida bolaget, mot erhållande af det beviljade anslagsbeloppet, vore villigt
åtaga sig uppfyllandet af de i sådant afseende utaf Rikets Ständer bestämda vilkor, i
hvilket fall kontrakt om arbetets utförande finge af Styrelsen afslutas och till Kongl.
Maj:ts fastställelse anmälas. Efter anmälan af bemälde Styrelse, har Kongl. Maj:t sedermera
den 24 sistlidne Augusti gillat sådant kontrakt och förklarat, att jernvägsbolagets
Direktion egde i Riksgäldskontoret utbekomma det för jernvägsanläggningen beviljade
statsanslag på de vilkor, som äro i Rikets Ständers skrifvelse bestämda; hvarjemte afgifven
säkerhets-förbindelse för arbetets fulbordande inom stadgad tid af Kongl. Maj:t
godkändes.

6t:o af den 19 Juni 1866, angående statsbidrag för vägars anläggning och förbättring,
hamnbyggnader och kanalarbeten, äfvenspm sjösänkningar och audra vattenaftappningstoretag
med flera dylika föremål. (83.)

1866 den 6 Juni i underdånighet anmäld och meddelad Styrelsen för allmänna Väg- och
Vattenbyggnader, med befallning att vidtaga de i anledning af Rikets Ständers skrifvelse
på Styrelsen ankommande åtgärder.

8.t:o af den 19 Juni 1866, angående allmänna vilkor och stadgande!) i afseende
å nyssnämnde Statsbidrag, (84.)

Denna skrifvelse föredrogs den 6 Juli 1866, hvarvid Kongl. Maj:t, med gillande af de utaf
Rikets Ständer beslutade vilkor och bestämmelser i berörda hänseende, befalte att den
underdåniga skrifvelse!! skulle meddelas Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
för behörigt iakttagande, i hvad på bemälde Styrelse ankomme; hvarförutan Kongl. Maj:t
behagade meddela vissa förändrade föreskrifter beträffande sättet och ordningen för pröfning
af inkommande kontrakter om allmänna arbeten, m. m.

66:o af den 20 Juni 1866, angående förändring af gällande föreskrifter om tiden
för fullföljande af besvär i ekonomiska och administrativa mål. (110.)

Vid underdånig föredragning häraf den 6 Juli 1866, anbefaltes, genom nådigt Cirkulär,
samtliga Collegier ecb andra Embetsverk samt Läns-Styrelserne, att med underdåniga utlåtande
i anledning af Rikets Ständers framstälning till Kongl. Maj:t inkomma Allmän
Kungörelse i ämnet sedermera i nåder beslutad den 14 December.

67:o af den 20 Juni 1866, om ändring af 13 § 1 mom. i Kongl LandtmäteriInstruktionen
den 6 Augusti 1864. (111.)

Sedan Landtmäteri-Styrelsen här öfver afgifvit, den 6 Juni 1866 infordradt., underdånigt

15 -

utlåtande, har frågan den 9 November blifvit Kongl. Maj:t föredragen och afgjord i sammanhang
med då beslutad förnyad skiftesstadga.

68:o af den 20 Juni 1866, angående restitution af bränvinstillverkningsafgift vid
export till utrikes ort. (115.)

1866 den 6 Juli i underdånighet anmäld och General-Tull-Styrelsen förständigad att till
Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt förslag till de vilkor och bestämmelser utöfver
de redan af Rikets Ständer pröfvade, som i afseende å restitution af tillverkningsafgiften
må anses böra vid bränvins utförsel ega rum. Efter det detta förslag inkommit, är
allmän kungörelse den 7 December utfärdad.

69:o af den 21 Juni 1866, angående vilkoren för bränvinstillverkning. (118.)

1866 den 26 Oktober är förnyad nådig Förordning i ämnet utfärdad.

70:o af den 21 Juni 1866, angående förändring i vissa delar af Kongl. Förordningen
den 18 December 1863, angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker. (119.)

Sedan Högsta Domstolen, äfvensom derefter Sundhets-Collegium, afgifvit infordrade underdånige
utlåtanden, är den 26 Oktober 1866 förnyad nådig Förordning i ämnet utfärdad.

6:o Honyl. ^mnns^depavtemenlet.

71 ro af den 9 December 1865, angående riksdagskostnadernas bestridande genom
Riksgäldskontoret. (1.)

Detta Rikets Ständers beslut har under den 15 December 1865 blifvit Statskontoret till
behörig efterrättelse i nåder meddeladt.

72:o af den 30 December 1865, angående regleringen af utgifterna under RiksStatens
l:sta Hufvudtitel. (2.)

Enligt nådigt beslut af den 9 Januari 1866 har denna underdåniga skrifvelse blifvit vederbörande
embetsverk till kännedom och efterrättelse meddelad.

73:o af den 30 December 1865, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående åtgärder till behöfvandes undsättning i missväxtår. (3.)

Om Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, vidtagna beslut
har under den 9 Januari 1866 Statskontoret blifvit till kännedom och efterrättelse
förständigadt, med befallning tillika att, om hvad rörande sättet för tillgångarnes användande
stadgadt blifvit, aflåta cirkulär till Kong!, Maj:ts samtlige Befallningshafvande.

74:o af den 31 Januari 1866, angående ändring i gällande föreskrifter om skyldighet
för vissa Statens tjensteman att ställa borgen för den uppbörd, som de
hafva under händer. (12.)

Medelst nådig remiss af den 23 Februari 1866 har Statskontoret erhållit befallning att i
ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

— 16

75:o af den 14 Februari 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående försäljning till skatte af gatuhusen N:o 7 Glemminge och N:o 21 Hannas
i Christianstads Län. (20.)

Genom nådigt Bref åt den 23 Februari 1866 har Kammarkollegium blifvit förständigadt
att i öfverensstämmelse med det i Kongl Maj:ts nådiga Proposition framstälda, åt Rikets
Ständer bifallna förslag, föranstalta derom att ifrågavarande skatteförsäljning varder i behörig
ordning verkstad.

76:o af den 24 Februari 1866, i anledning utaf de under åren 1863 och 1864
verksfälda revisioner af Statsverket in. fl. allmänna fonders förvaltning under åren
1861 och 1862. (22.)

Vid underdånig anmälan häraf den 8 Juni 1866 har hvad först angår Rikets Ständers
hemställan, att, när för något visst angifvet ändamål Statsmedel af Kongl. Maj:t stäldes
till disposition af någon Statsrådets ledamot, medlens lyftning och redovisning måtte uppdragas
åt underordnad embetsman eller myndighet, Kongl. Maj:t funnit godt att denna
hemställan i nåder bifalla och förordnat, att underrättelse derom skulle genom Protokollsutdrag
öfriga Stats-departementer meddelas.

Beträffande derefter frågan om den vederbörande redogörare ä. Långholmen tillgodoförda
afskrifningsprocent har, enligt Rikets Ständers underdåniga anhållan, Kongl. Maj:t
låtit meddela Statskontoret hvad i denna fråga rörande afskrifningsprocenteris belopp förekommit,
för att tagas i öfvervägande vid utarbetandet af det förslag till nytt afskrifningsreglemente
som genom nådiga skrifvelsen af den 6 November 1863 blifvit från Statskontoret
tillika med Armé-förvaltningen och Förvaltningen af Sjöärendena infordradt.

Vidkommande åter Rikets Ständers underdåniga anhållan om meddelande af sådana
bestämdare föreskrifter att, i afseende på antalet af de för Embetsverken anskaffade exemplar
af Statskalendern samt Post- och Inrikes-Tidningar, större sparsamhet med expensmedlen
än hitills iakttagits måtte varda för framtiden betryggad, så enär de i berörda
hänseende nu gällande föreskrifter syntes fortfarande vara ändamålsenliga samt någon öfverträdelse
deraf icke, såvidt upplyst blifvit, egt rum, och dessutom ändring i några bland
de anmärkta förhållandena redan af vederbörande vidtagits i den af Rikets Ständer åsyftade
rigtning, har Kongl. Maj:t funnit ifrågavarande framställning icke böra till någon serskild
Kongl. Maj;ts åtgärd föranleda.

I afseende å öfriga delar af denna Rikets Ständers skrifvelse har Kongl. Maj:t befallt
att transsumter af skrifvelsen skulle jemte protokollsutdrag för behörig föredragning
tillställas vederbörande andra Statsdepartementer.

77:o af den 7 Mars 1866 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga
om införsel för skatterättsfordran i kronosäteriet Olstorp i Skaraborgs län. (26.)
Rikets Ständers i förevarande fråga enligt Kongl. Majits nådiga framställning, fattade beslut
har, under den 16 Mars 1866. blifvit Kammar-kollegium till kännedom och efterrättelse
meddeladt.

78:o

— 17 -

78:o af den 7 Mars 1866, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition angående
restitution af ett utaf Häradsskrifvaren J. A. Lindgren till Statsverket änbetaldt
ersättningsbelopp. (27.)

Detta Rikets Ständers, af Kongl Maj:ts nådiga framställning i ämnet föranledda beslut
har, under den 16 Mars 1866, blifvit Statskontoret, Kammarrätten och Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Westmanlands län till kännedom och efterrättelse meddeladt.

79:o af den 7 Mars 1866, angående nedsättning i räntan för Trysunda fiske eller
detsammas afträdande till Kronan. (28)

Sedan Kongl. Magt den 16 Mars 1866 till nådig pröfning förehaft Rikets Ständers ifrågavarande
underdåniga skrifvelse, i sammanhang med en af Kongl Maj:ts Befallningshafvande
i Wester-Norrlands län till Kongl. Maj:t insänd underdånig ansökning i ämnet af Nätra
och Själevads socknemän jemte Kammarkollegii deröfver afgifna underdåniga utlåtande
och dervid på grund af hvad Kammarkollegium upplyst och anfört, väl funnit ärendet
vara af beskaffenhet att böra föranleda en nådig Proposition, men med afseende å den
långt framskridna tiden för då pågående Riksmöte förklarat sig vilja närmare tiden för
nästkommande Riksdag taga frågan under förnyadt nådigt öfvervägande, har Kongl. Maj:t
den 7 innevarande månad beslutat att till instundande Riksdag i ämnet aflåta nådig
proposition.

80:o af den 7 Mars 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition angående
eftergift af 1863 års arrende för Kungsladugården Ahskloster i Hallands
län. (30.)

Rikets Ständers härutinnan anmälda, af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda
beslut har under den 16 Mars 1866 blifvit Kammarkollegium och Statskontoret till kännedom
och efterrättelse i nåder meddeladt, hvarförutan nådig skrifvelse i ämnet jemväl till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län afgått.

8l:o af den 7 April 1866, angående nedsättning af gällande afgift för brefs afsändande
under sluten rekommendation. (38.)

Efter inhämtande af General-Poststyrelsens infordrade underdåniga utlåtande i fråga om
de åtgärder, som kunde anses erforderliga för att till verkställighet bringa detta Rikets
Ständers beslut, har Kongl. Maj:t under dan 18 Maj 1866 låtit i ämnet utfärda nådig
kungörelse att lända till efterrättelse för vederbörande från och med år 1867; hvarjemte
Kongl. Maj:t uti Nådigt bref af samma dag dels meddelat General-Poststyrelsen tillåtelse
att, på sätt densamma begärt, i sammanhang med behandlingen af frågan om utfärdande
af en allmän författning rörande postväsendet, få i underdånighet göra den framställning
angående bestämmandet af assuransafgiften äfvensom beträffande ersättandet af de i slutet
rekommenderade bref innelyckta belopp, som af Rikets Ständers nu anmälda beslut
samt i öfrigt af omständigheterna kunde påkallas, dels bifallit hvad bemälde Styrelse i öfrigt,
uti förberörde utlåtande, hemställt och föreslagit rörande bestämmelser för begagBil.
M 1, till B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1865. in

— 18 —

nande af postanvisningar och postförskott jemväl vid penningeförsändningar mellan inrikes
orter.

82:o af den 2 Maj 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
kostnadsfri upplåtelse af Kronomark för Jernvägsanläggningen mellan Gellivara
malmfält och Luleå eif. (49.)

Rikets Ständers förenämnda af Kongl. Maj:ts nådiga framställning i ämnet föranledda beslut
har Kongl. Maj:t under den 18 Maj 1866 meddelat Kammarkollegium till kännedom
samt egen och vederbörandes underdåniga efterrättelse.

83:o af den 28 Maj 1866, rörande åtgärder i afseende på tillämpningen af vissa
stadganden angående landväga varuförseln mellan Sverige och Norge. (54.)

Vid föredragningen af detta ärende den 19 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t i nåder anbefallt
Kommerskollegium att, sedan General-Tullstyrelsen blifvit i ämnet hörd, häröfver
afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

84:o af dgn 30 Maj 1866, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
Sjunde Hufvudtitel. (59.)

Vid föredragning häraf den 8 Juni 1866 har Kongl. Maj:t i nåder befallt, att innehållet
af den underdåniga skrifvelsen skulle till kännedom och efterrättelse meddelas Statskontoret,
äfvensom Riksgäldskontoret och öfrige vederbörande embetsverk, så vidt beslutet
samma embetsverk rörde.

85:o af den 5 Juni 1866, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter
Carl Johan Säf, Johan Henrik Löfström, Brita Christina Sandgren, Catharina
Marchell, Abigael Wilhelmina Björklund och Sigrid Nilsdotter. (62.)

1866 den 19 Juni i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, som beträffande det efter
Carl Johan Säf Kronan tillfallna danaarf sjelf föreslaget eftergift deraf, för Dess del i
nåder bifallit hvad Rikets Ständer i afseende å öfriga ofvannämnde danaarf medgifvit, och
låtit hvad i ärendet blifvit beslutadt meddelas ej mindre Statskontoret än äfven Kongl.
Maj.ls Befallningshafvande, i de särskilda länen för vederbörandes förständigande; med
föreskrift tillika för Kongl. Maj:ts ifrågavarande Befallningshafvande att tillse, att de
för omformälda danaarfs tillgodonjutande föreskrifna vilkor blifva behörigen fullgjorda.

S6:o af den 5 Juni 1866, angående upphörande af tionde för tillverkning af metaller,
in. in. (61.)

I Underdånighet anmäld den 19 i samma månad, då Kommerskollegium anbefalldes, att,
efter inhemtande af de för frågans utredning nödiga upplysningar, till Kongl. Maj:t inkomma
med underdånigt utlåtande i ämnet. Detta utlåtande är ännu ej inkommet

87:o af den 5 Juni 1866. i anledning af väckt fråga om tackjernstiondes upphörande
inom bergslag. (60.)

Vid föredragning häraf den 19 i samma månad anbefalldes Kammar- och Kommerkollegierna
att i ämnet afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.
8S:o af den 12 Juni 1866, angående stäinpelpappersafgiften. (71.)

Efter inhemtande af Stats-kontorets och Kammar-rättens underdåniga utlåtande, har
Kongl. Maj:t den 23 nästlidne November låtit utfärda nådig Kungörelse angående Stämplade
pappersafgiften samt hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas,

89:o af den 17 Juni 1866, angående beräkningen af Statsverkets inkomster, (82.)
Rikets Ständers i förevarande skrifvelse anmälda beslut i afseende, å beräkningen af
Statsverkets inkomster för den tid nästa Statsreglering kommer att omfatta har under
den 6 nästlidna Juli blifvit Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddeladt.

90; o af den 19 Juni 1866, angående ersättning för sådana af Statskontoret
förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka Statsanslag ej blifvit anvisade. (87.)
Jemte det nådiga Bref under den 6 derpåföljande Juli aflåtits till Statskontoret och
Fullmägtige i Iliksgäldskontoret i afseende å utbetalningen af de utaf Rikets Ständer för
ofvannämnde ändamål anvisade medel, har, på Rikets Ständers tillika gjorda nnderdåniga
anhållan, Statskontoret erhållit serskildt förständigande att i näst afgifvande underdåniga
berättelse om Statsverkets förvaltning, tillstånd och behof i underdånighet anmäla de
förskottsvis bestridda utgifter, hvilka syntes vara af beskaffenhet att fortfarande kunna
blifva för de uppgiga ändamålen behöfliga, på det nådig framställning måtte till Riksdagen
göras angående de anslag, som i sådant hänseende erfordrades.

9J:o af den 15 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
förändrade bestämmelser i fråga om upplåtande åt enskilda af Kronans
mark i Norrland och Kopparbergs län samt om dispositionen af stubböresmedlen.( 80.)
1 anledning häraf har Kongl. Maj:t under den 29 Juni 1866,

dels utfärdat nådig Förordning angående dispositionsrätten öfver skogen å sådana
skattehemman, som uppkomma af nybyggen, hvilka hädanefter från Kronan upplåtas eller
af sådana äldre nybyggen, för hvilka föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke
blifvit behörigen fullgjorda — och i sammanhang dermed genom serskild nådig kungörelse
upphäft det den 21 December 1865 tills vidare stadgade förbud mot nybyggsanläggningar
dels ock i fråga om användande, för framtiden, af sådana vid afvittringar i Stora
Kopparbergs län och de Norrländska länen uppkomna öfverloppsmarker eller delar deraf,
som befunnos mindre tjenliga att såsom Kronoparker bibehållas och i anseende till sina
ringa odlingslägenheter icke heller lämpligen kunde till anläggning af nya hemman användas,
äfvensom rörande dispositionen af stubböresmedlen, meddelat vederbörande embetsverk
och myndigheter härutinnan erforderliga föreskrifter i öfverensstämmelse med Rikets
Ständers af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda beslut och med iakttagande,
beträffande så kallade renbetesland och mot smörränta upplåtna fäbodelägenheter, af
Bondeståndets i afseende å sådan mark serskildt uttryckta mening.

92:o af den 19 Juni 1866, angående fortfarande statsanslag för Kamererare*]
C. Sandberg. (89.)

För verkställighet af Rikets Ständers i berörda hänseende anmälda beslut hafva under
den 13 Juli 1866 erforderliga föreskrifter blifvit genom serskilda nådiga bref Kammarkollegium
och Statskontoret meddelade.

— 20

93:o af den 19 Juni 1866, i anledning af år 1865 verkstad revision af Statsverkets
in. fl. allmänna fonders förvaltning år 1863. (91.)

1 underdånighet föredragen den 27 Juli 1866, hvarvid Kongl. Maj:t,

dels i anledning af Rikets Ständers underdåniga hemställan att förekommande, å
Riks-Staten ej uppförda kostnader, som till vissa eller ungefärliga belopp kunde för Statsregleringsåret
beräknas, måtte varda till Riksdagen anmälda, i nåder förklarat sig vilja
härom vid hvarje förekommande fall besluta,

dels bifallit samt Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddelat, att anslagen
till Mynt- och Postverken skulle upptagas såsom reservationsanslag i nästafgifvande
nådiga Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof, äfvensom att Statskontoret
borde tillse, det bokföringen blefve på det sätt ändrad, att Skogsplanterings-kassans,
Wadsténa Krigsmanshus-kassas och Invalidhus-fondens tillgångar uteslötos från vederbörande
hufvudtitlars reserverade behållningar, så att dessa komme att innefatta endast besparingar
å reservationsanslagen eller å de allmänna anslagen under samma hufvudtitlar,

dels förklarat sig vilja taga frågan om indragning af Kanslirätten i nådigt öfvervägande,
på anmälan genom Justitie-departementet,

dels i anledning af förslaget rörande mantalspenningarnas i Waxholm indragning
till Statsverket, anbefallt Kammarrätten att inkomma med upplysning om det högsta belopp
hvartill dessa mantalspenningar hittills uppgått,

dels, med godkännande af den, i fråga om inrymmande af Statens embetsverk i
Kronans hus och byggnader, af Rikets Ständer uttalade åsigt, likväl i betraktande af
redan vidtagen förberedande åtgärd för f. d. Riksarchivets ombyggnad till inrymmande af
embetsverk, äfvensom af hvad i öfrigt härvid förekommit, icke funnit något annat förfogande
i detta ämne böra för närvarande ega rum,

dels ock befallt, att vederbörande andra Stats-departementer skulle, i hvad dem
angick, för underdånig föredragning meddelas transumter af den underdåniga skrifvelsen
jemte protokollsutdrag.

Vidkommande åter Rikets Ständers i samma skrifvelse anmälda underdåniga anhållan
att förslag till utgiftsstaten för Post- och Tull-verken måtte i sammanhang med
den öfriga Statsregleringen underställas Riksdagens pröfning har Kongl. Maj:t, som vid
denna frågas föredragning den 27 nästlidne Juli tills vidare uppskjutit dess afgörande, derefter
den 16 påföljande November omförmäida anhållan ånyo till nådig pröfning förehaft,
och dervid, med bifall till densamma, i nåder förständiga! vederbörande embetsverk att
med underdånigt förslag till normalstater för Postverket och Tullverket till Kongl. Maj.t
inkomma.

94:o af den 19 Juni 1866, angående den Staten tillhöriga till Riksarkiv tillförene
begagnade f. d. Ridderstolpeska egendomen vid Skeppsbron. (92.)

Rikets Ständers i berörda hänseende fattade beslut, hvarigenom nämnda egendom blifvit
tills vidare stäld till Konigl. Maj:ts disposition, har under den 13 påföljde Juli blifvit Ofver-Intendentse-mbetet
till behörig kännedom meddeladt, med nådigt uppdrag att fortfa -

— 21 —

rande, på sätt hittills egt ruin, draga försorg om samma byggnads vårdande och nödtorftiga
underhåll på bekostnad af statsanslaget för byggnader och reparationer i Stockholm,
hvarjemte Telegrafstyrelsen erhållit nådig befallning att inkomma med underdånigt
utlåtande, huruvida den lokal, hvilken uti ett för husets ombyggnad af bemälda embete
uppgjordt och den 20 sistlidne April inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmäldt ritningsutkast,
blifvit upptagen såsom afsedd att åt Telegrafverket upplåtas, kunde anses dertill
lämplig och i sin helhet behöflig.

Efter inhämtande af berörda underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t under dun T
i denna månad besluta att till nästa Riksdag göra nådig framställning i ämnet.

95:o af den 19 Juni 1866, rörande åtskilliga frågor i anledning af den under
1865—1866 årens Riksdag verkställda statsreglering. (93.)

Sedan vid underdånig föredragning den 6 Juli 1866 denna skrifvelse i hvad den rörde
Rikets Ständers underdåniga anhållan om meddelande af föreskrift angående leverering
till Riksgäldskontoret af öfverskott å trafikinkomsterna vid Statens stambanor, ansetts
icke till annan på Finans-departementet ankommande åtgärd föranleda, än att transumt
af densamma skulle med protokollsutdrag meddelas Civil-departementet för underdånig
föredragning, har Kongl. Maj:t efter Statskontorets hörande den 2 nästlidne November
till nådig pröfning förehaft den af Rikers Ständer i samma skrifvelse gjorda underdåniga
hemställan om åtgärders vidtagande för att sätta Statskontoret i tillfälle att så tidigt
som möjligt tillhandahålla Riksgäldskontoret den åt detsamma anvisade del af Statsmedlen,
och har Kongl. Maja dervid funnit godt med anledning af Rikes Ständers förevarande
framställning allenast, anbefalla, Statskontoret att jemväl för framtiden ombesörja det ifrågavarande
statsmedelsbidragets öfverlemnande till Riksgäldskontoret så tidigt som möjligt
och för sådant ändamål, såvidt på Statskontoret ankomtne, tillse att de för berörda bidrags
utbetalande erforderliga medel blefve .så tidigt som möjligt för Statskontoret disponibla.

96:o af den 19 Juni 1866, angående ändringar af de för allmänna Hypotheksbanken
samt 11 y poth eks fö reningar gällande stadganden. (98.)

Efter inhemtande af Styrelsens öfver Allmänna Hypotheksbanken infordrade underdåniga
utlåtande, har Kongl. Maj:t med gillande af Rikets Ständers i förenämnda afseende fattade
beslut, under den 5 Oktober 1866 derom låtit utfärda nådig kungörelse.

97:o af den 20 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition den
29 December 1865, i fråga om inlösande af de s. k. frisocknarnes tjenstbarheter
till Dyka svafvelbruk. (101.)

Vid föredragning häraf den 13 Juli 1866 beslöts, att innehållet af Rikets Ständers förevarande
underdåniga skrifvelse skulle meddelas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro
län, med nådig befallning att infordra och till Kong). Maj:t inkomma med vederbörande
bruksegares yttrande, huruvida han vore villig ingå på den af Rikets Ständer
medgifna uppgörelse,

hvilket yttrande Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande uti skrifvelse af den
12 nästlidne November i underdånighet insändt.

98:o af den 20 Juni 1866, angående de i 63:dje §:n Regeringsformen föreskrifna
kreditivsummor. (102.)

Den 6 Juli 1866 i underdånighet anmäld och Statskontoret till behörig kännedom i
nåder meddeladt.

99:o af den 20 Juni 1866, med ny Riksstat. (103.)

Vid underdånig föredragning häraf, den 6 Juli 1866, beslöts att Riks-staten skulle Statskontoret
till kännedom och efterrättelse tillställas.

109:o af den 20 Juni 1866 angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret.
(104.)

I01:o af den 20 Juni 1866 i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
angående nedsättning i bevillningen för resagenter. (105.)

Den 6 Juli 1866 hafva dessa, två skrifvelse)- blifvit i underdånighet anmälda; och skulle,
såsom icke fordrande någon Kongl. Maj:t.s åtgärd, läggas till handlingarna.

102:o af den 20 Juni 1866, med reglemente för Bankens styrelse och förvaltning.
(106.)

Under den 24 Augusti 1866 har Kongl. Maj:t, som funnit, lämpligt att, på sätt hittills
egt rum, i ett sammanhang upptaga hvad rörande allmänhetens förhållande till Banken
är i reglementet stadgadt, låtit i detta hänseende utfärda nådig Kungörelse angående Rikets
Ständers vidtagna beslut rörande Bankoverkets styrelse och förvaltning.

103.0 af den 20 Juni 1866, angående upphörande i vissa fall af nu stadgad transitoafgift
för transitogods. (116.)

I underdånighet anmäldt den 6 Juli 1866, då General-Tullstyrelsen anbefalldes att afgifva
underdånigt utlåtande rörande de åtgärder, som erfordrades för verkställande af hvad Rikets
Ständer i berörde hänseende föreslagit, hvilket utlåtande ännu ej till Kongl. Maj:t
inkommit.

104:o af den 22 Juni 1866, angående åtgärder för beredande af lättnad i myntcirkulationen
mellen Sverige, Norge och Danmark. (120.)

I afseende å de härutinnan af Rikets Ständer i underdånighet gjorda framställningar har Kongl.
Maj:t under den 13 påföljde Juli i nåder infordrat Statskontorets och Wetenskaps-akeadmiens
särskilda underdåniga utlåtanden, hvilka utlåtanden ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit,
105:o af den 21 Juni 1866, angående tullbevillningen. (85.)

Sedan Kommers-kollegium och General-Tullstyrelsen med iufordradt underdånigt utlåtande
inkommit, har Kongl. Maj:t, vid föredragningen af detta ärende den 16 November 1866,
i nåder låtit utfärda ny Tulltaxa, att gälla från och med den 1 Januari 1867.

106m af den 19 Juni 1866, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Nionde Hufvudtitel. (97.)

Vid föredragning häraf den 13 Juli 1866 har Kongl. Maj:t, med godkännande af de beslut,
som Rikets Ständer uti ifrågavarande hänseende fattat utöfver hvad Kongl. Maj:t

— 23 —

föreslagit eller med afvikelse derifrån, i nåder befallt, att innehållet af den underdåniga
skrifvelsen skulle ineddelas såväl Statskontoret till behörig kännedom och efterrättelse,
som äfven öfriga under Finans-departementet hörande embetsverk, i hvad dem serskildt
anginge, samt att, för personer, hvilka fått sig pensioner anvisade, nådiga resolutioner
borde i vanlig ordning utfärdas; hvarjemte transsumt af Rikets Ständers skrifvelse skulle
till de öfriga Stats-Departementer i hvad densamma rörde de hvarje af dessa Departement
tillhörande föremål och personer, expedieras.

107:o af den 20 Juni 1866, med anmälan om de af Rikets Ständer beslutade
ändringar i gällande bevillningsstadga. (94.)

Efter inhämtande af Kammar-rättens underdåniga utlåtande har Kong!. Maj:t funnit godt
i nåder gilla och bifalla omförmälda ändringar, såvidt de rörde ämnen, deri Kongl. Maj t
egde besluta, och med iakttagande deraf enligt Rikets Ständers anhållan den 5 Oktober
1866 utfärdad nådig Kungörelse angående den af Rikets Ständer vid 1865—1866 års
Lagtima Riksdag åtagna bevillning.

Stockholm den 15 December 1866.

Henne Loven.

7:o. Mi ost tf I. Ecklesiaslik-departemenleL

I08:o af den 14 Mars 1866, angående upplåtelse af jord från Rönö Kungsgård
till utvidning af Rönö församlings kyrkogård, in. m. (31.)

Hvad Rikets Ständer beslutat har Kongl Maj:t den 23 Mars 1866 i nåder meddelat Kammar-kollegium
för vederbörandes förständigande och beslutets bringande till verkställighet.
l*)9:o af den 26 Mars 1866, angående upphörande af penningeinsamlingar vid
bröllop och barndop. (36.)

Efter inhämtande af samtlige Ecklesiastika konsistoriers underdåniga utlåtanden, har Kongl
Majrt den 11 Oktober 1866 låtit utfärda nådig Kungörelse i ämnet.

110:o af den 7 April 1866, angående Kurhusafgiftens fortfarande. (37.)

Kongl. Maj:t har den 20 April 1866 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

lllto af den 14 April 1866, angående användande af medel till bestridande af
kostnaderna för åtgärder till hämmande af boskapspesten, i fall den skulle inom
riket utbryta. (43.)

Kongl. Maj:t har den 20 April 1866 låtit utfärda nådig Kungörelse i ämnet.

112:o af den 14 April 1866, angående tilldelande åt Kommunalstyrelserna af ett
exemplar hvardera utaf Svensk Författnings-samling. (46.)

— 24 —

Kong!. Maj:t hae den 27 September 1866, med bifall till denna underdåniga framställning,
härom förständigat redaktionen af Svensk Författningssamling.

113:o af dan 14 April 1866, angående några ändringar i stadgarne för Elementarläroverken.
(4:7.)

Den 14 Maj 1866 remitteradt till Censorerne för afgåugsexamen vid Elementarläroverken,
hvilka den 26 qåföljande Juni med yttrande inkommit; hvarefter den 14 December skrifvelsen
blifvit för afgifvande af underdånigt utlåtande remitterad till samtliga Domkapitlen
samt Direktionerne för Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan i
Stockholm.

114:0 af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de så kallade Prebendepastoraten.
(72.)

Kongl. Maj:t har vid underdånig föredragning den 2 November 1866 häröfver infordrat
samtlige Dom-kapitels underdåniga utlåtanden.

115:o af den 16 Juni 1866, angående reglering af utgifterna å Riks-statens 8:de
hufvudtitel. (81.)

Kongl. Maj:t har den 29 Juni 1866 aflåtit nådiga Skrivelser i ämnet till Stats-kontoret
och öfrige vederbörande.

116:o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid prestval,
äfvensom vid tillsättande åt folkskolelärare, orgelnister, klockare och annan
kyrkobetjening. (86.)

Kongl. Maj:t har den 6 Juli 1866 häröfver från samtlige Domkapitel samt Hot- och
Stockholms Stads Konsistorium infordrat underdåniga utlåtanden, af hvilka dock alla ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

1.1 T :o af den 20 Juni 1866, angående folkskolelärares pensionering. (99.)

Kongl. Maj:t har den 30 November 1866 i nåder faststält reglemente för folkskolelärarnes
pensionsinrättning och förordnat direktion för densamma

118:o af den 20 Juni 1866, angående disposition af kronotionde!) på Gottland
för dervarande Presterskaps aflöning (100.)

livad Rikets Ständer beslutat, har Kongl Maj:t den 6 Juli 1866 i nåder meddelat
Kammarkollegium till kännedom och vederbörandes förständigande, äfvensom Statskontoret.

119:o af den 18 Juni 1866, angående grunderna för upprättande af förslag till
Kyrkoherdelägenheter samt Komministers- och andra sådana beställningar. (109.)
Vid underdånig föredragning den 6 Juli 1866 har Kongl. Maj:t häröfvar från samtliga
Domkapitel samt Stockholms Stads konsistorium infordrat underdåniga utlåtanden, af
hvilka dock alla ännu icke till Kongl. Maj;t inkommit.

12ö;o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862. (112.)

Med

- 25 -

Med nådigt bifall till Rikets Ständers underdåniga framställning har Kongl. Maj;t den 3
Augusti 1866 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

121;o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om fattigvården
i riket den 13 Juli 1853. (117.)

Häröfver har Kong!. Maj;t den 6 Juli 1866 i nåder infordrat Kammarrättens underdåniga
utlåtande.

Stockholm den 31 December 1866.

G. J. Edelstam.

Förteckning på de i föregående uppgifter intagna, af Rikets Höglofliga Ständer
lattade beslut och gjorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna,
eller i nåder afgjorda:

Kongl Justilie-departementet.

13:o al den 28 Maj 1866, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningen å landet. (55).

15.0 af den 28 Maj 1866 angående förändrade föreskrifter, i afseende på sättes för kom munikation

af besvär, som blifvit till Hofrätt ingifna. (56).

16:o af den 9 Juni 1866, ifraga om kärande parts skyldighet att gifva vederparten del af
uppskofsbeslut. (69).

17m af den 9 Juni 1866, angående förändrade stadganden i afseende på vilkoren för
rättigheten att fullfölja mål hos Hofrätterna och Högsta Domstolen. (70).

19-0 af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af olycksfall
vid jernvägstrafiken. (90).

20.0 af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden om skyl dighet

att deltaga i kyrkobyggnad. (108).

Kongl. Sjöförsvars-departemenlet.

39.0 af den 14 April 1866, angående uteslutande af förslag till ny fördelning af städerna*

båtsmanshåll. (44).

41-0 af den 19 Juni 1866, i anledning af år 1865 verkstäld revision af Statsverkets m, fl.
allmänna fonders förvaltning under år 1863. (91).

Kongl. Civil-deparlemenlet.

43:o af den 14 Mars 1866, angående ifrågastäldt utfärdande af ordningsstadga för städerna
i riket. (32).

44''0 af den 7 April 1866, angående ändring af nu gällande stadganden rörande väghållningsbesväret.
(40).

58m af den 12 Juni 1866, angående ömsesidig frihet för undersåter inom Sverige och
Norge att vistas och bosätta sig inom ena eller andra riket, äfvensom att derstädes
idka handel och vissa andra yrken. (73).

Bil. M 1 till R. St. Just.-Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1867.

— 26 —

59:o af den 12 Juni 1866, i fråga om utvidgande af qvinuaus medborgerliga rättigheter. (74).

62:o af den 15 Juni 1866, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition, angående upplåtelse
till Göteborgs stad af Elfsborgs Kungsladugård, med dertill hörande lägenheter.
(78).

Kongl, Finans-departementet.

74:o af den 31 Januari 1866, angående ändring i gällande föreskrifter om skyldighet förvissa
statens tjenstemän att ställa borgen för den uppbörd, som de hafva under
händer. (12).

76:o af den 24 Februari 1866, i anledning utaf de under åren 1863 och 1864 verkställda
revisioner af Statsverkets in. fl. allmänna fonders förvaltning under åren 1861
och 1862. (22).

83:o af den 28 Maj 1866, rörande åtgärder i afseende på tillämpningen af vissa stadganden
angående landväga-varuförseln mellan Sverige och Norge. (54).

86:o af den 5 Juni 1866, angående upphörande af tionde för tillverkning af metaller
in. in. (61).

87:o af den 5 Juni 1866, i anledning åt väckt fråga om tackjerustioudes upphörande inom
bergslag. (60).

93:o af den 19 Juni 1866, i anledning af år 1865 verkställd revision af Statsverkets
in. fl. allmänna fonders förvaltning år 1863. (91).

97:o af den 20 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 29 December
1863, ifråga om inlösande af de s. k. frisocknarnes tjenstearbeter till Dyka
svafvelbruk. (101).

103:o af den 20 Juni 1866, angående upphörande i vissa fäll af nu stadgad transitoafgift
för transitogods. (116).

104:o af den 22 Juni 1866, angående åtgärder för beredande af lättnad i myntcirkulation
mellan Sverige, Norge och Danmark. (120).

Kongl. Eckles iaslik-deparlcmenlet.

113:o af den 14 April 1866, angående några ändringar i stadgarne för Elementarläroverken.
(47).

114:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. Prebende-pastoraten. (72).

116:o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid prestval, äfvensom
vid tillsättande af folkskollärare, orgelnister, klockare och annan kyrkobetjening.
(86).

119:o åt den 18 Juni 1866, angående grunderna för upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter
samt komministers- och andra sådana beställningar. (109).

121:o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om fattigvården i
i riket den 13 Juli 1853. (117).

Förteckning å Rikets Ständer*, vid sednaste riksdagarne till KongI. Maj:t aflåtna
underdåniga skrifvelse)'', hvilka uti Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans förut afgifna
Embetsberättelser finnas .upptagna såsom i deras helhet eller till någon del hos Kongl
Maj:l oafgjorda; äfvensom uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit dervid vidtagna.

l o tionyl. .Imtitie-tlepartementeL

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 28 Februari 1858, i fråga om
lag till ordnande af Notarii Public! befattningar. (225.)

Förslaget blef den 2 November 1860 i Statsrådet anmäldt, men bar ännu icke till slutligt
afgörande förekommit.

2:o af den 2 April 1860, angående Sveriges och Norges ömsesidiga förhållanden.
(49.)

Den på sätt förteckningen den 18 September 1865 förmäler i nåder förordnade komité
har ännu ej med underdånigt utlåtande till Kongl. Ma:jt inkommit;

3:o af den 20 Juni 1860, angående upphäfvande af straffarterna prygel och dagg.
(73.)

Öfver det inom Justitie-departementet utarbetade förslag till ny strafflag för krigsmakten
til! lands och sjös, som, efter att hafva undergått granskning af en för sådant ändamål
i nåder tillsatt komité, blifvit, på sätt senaste berättelse omförmäler, till Högsta domstolen
remitteradt, är Högsta domstolens utlåtande numera afgifvet; och har Kongl. Maj:t,
sedan inom Justitie-departementet blifvit utarbetadt jemväl förslag till rättegångsordning
för krigsmakten, i nåder uppdragit åt bemälde komité att granska äfven sistnämnde förslag
och deröfver afgifva utlåtande, före ärendets vidare föredragning inför Kongl. Maj:t.
4:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrifter till betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.)

Den på sätt förteckningen den 18 September 1865 omförmäler i nåder förordnade komité
har ännu ej med underdånigt utlåtande inkommit.

28 —

5:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker i stället
för nu brukliga orlofsedlar. (110.)

1860 den 2 November inför Kongl. Maj:t i Statsrådet anmäld, och beror ärendet fortfarande
på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

6:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag och
författningar rörande utsökningsärender. (144.)

1861 den 15 Januari i Statsrådet anmäld; och beror ärendet på Kong! Maj:ts vidare
pröfning.

7:o af den 18 Februari 1863, angående förändrad lagstiftning i fråga om uprättande
af boupteckning m. m. (34.)

Förslaget blef den 24 Mars 1863 i Statsrådet anmäldt och beslöt Kongl. Magt att infordra
dels Städernas Magistraters uppgifter å beloppet af den inkomst magistratspersonerne
under senast förflutna 5 år genom ifrågavarande sportler uppburit, dels ock yttranden, huruvida
städernas innevånare vilja åtaga sig, att bereda Magistratspersonerne ersättning för
upphörande af nämnde sportler; varande dessa uppgifter och yttranden ännu icke fullständigt
till Kongl. Maj:t inkomne.

8:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till en ny lag rörande
vattenrätten. (57 )

Sedan underdånigt betänkande af den i nåder förordnade Komité för utarbetande af
förslag i ämnet jemte kommiténs lagförslag till Kongl. Maj:t inkommit och sedermera
blifvit tryckt, har ärendet den 21 Augusti 1866 i Statsrådet förevarit, dervid Kongl,
Maj:t förordnade, att underdåniga utlåtanden öfver förslaget skulle infordras från Kongl.
Maj:ts samtlige Befallningshafvande, Hushållningssällskaper i Rikets samtlige län, Landtbruksakademien,
Landstingen i Wermlands, Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Wester-Norrtands,
Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län, Kammarkollegium, Landtmäteristyrelsen
samt Väg- oeh Vattenbyggnads-styrelsen, hvilka underdåniga utlåtanden ännu
ej inkommit,

9:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag till omorganisation
af Domkapitlen. (155.)

Underdånigt utlåtande öfver upprättadt förslag till förändring af Domkapitlen hafva inkommit
från Stockholms stads och Hofkonsistorium och samtlige Domkapitlen i riket;
varande ärendet nu beroende på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

10:o af den 21 November 1863, angående förändrad anordning af bönegudstjeusterna
i städerna. (172.)

Sedan Högsta Domstolen och Domkapitlen blifvit hörde, har Kongl. Maj:t i Statsrådet den
19 September 1865, af anförda skäl, ansett sig icke böra lemna bifall till Ständernas
förslag.

ll:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till lag emot obehörig
efterbildning af konstverk. (45.)

29 —

Sedan öfver det i Justitiedepartementet utarbetade förslag i ämnet Öfver-Intendentsembetet,
Akademien för de fria konsterna och Högsta Domstolen varit hörde, har Kongl.
Maj:t i Statsrådet, den 4 innevarande månad, i nåder beslutat, att Proposition i ämnet
skall till riksdagen aflåtas.

12m af den 21 Oktober 1863, angående ändring af föreskrifterne rörande tjenstemannaeden
och läkares edförpligtelser. (142.)

Sedan Kongl. Maj:t uppå Civil-departernentets föredragning, den 29 Juni innevarande år,
i nåder förordnat, att förslaget i hvad det rörer upphäfvandet af föreskriften för läkare
att åt meddelade embetsutlåtanden gifva ytterligare bekräftelse, genom upprepad skriftlig
edsförpligtelse, skulle i afseende å de embetsutlåtanden som afgifvas för att komma under
domstols pröfning, öfverleranas till Justitie-departementets föredragning, har Kongl. Maj:t
i Statsrådet den 6 November innevarande år funnit framställningen i denna del icke då
till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 December 1866,

Ex officia,

('' F. W. Lnniberq.

2:o Honyt. L<m(ltjör.%vai''x-<itepai lemenl(‘l.

13:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående
ifrågaställa ändringar i Militie-boställs-ordningen. (126.)

Det från f. d. Krigskollegium infordrade förslag til! ny Militie-boställs-ordning har ännu icke
från Arméförvaltningen inkommit.

14:o af den 5 Oktober 1860. angående reglering af utgifterna under Riksstatens
4:de Hufvudtitel. (146.)

Rikets Ständer hade, bland annat, ifrågasatt ändring i föreskrifterna angående upphandling
och leveranser af varor för landtförsvarets behof, samt dylika varors besigtning.

Denna fråga, hvaröfver f. d. Krigskollegium och äfven Förvaltningen af Sjöärendena
sig utlåtit, anmäldes inför Kongl. Maj:t den 19 Juni 1866. och blefvo —, i betraktande
af de flera ändringar och tillägg, hvilka af embetsverken uti de hit hörandn författningar
föreslagits, samt då åtskilliga ytterligare iakttagande vid utfärdandet af förändrade föreskrifter
härutinnan kunde blifva af nöden i följd af den i Krigskollegii ställe organiserade
Arméförvaltningen, äfvensom af den förestående nya organisationen af sjöförsvaret, — handlingarna
i målet öfverlemnade till Arméförvaltningen och Förvaltningen af Sjöärendena,
med befallning till dessa embetsverk att till Kongl. Maj:t inkomma med fullständiga förslag
ej mindre till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- och sjöförsvarets behof efter kontrakt

— 30 —

levereras, än ock till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för landtörn
sjöförsvaret hafva sig att rätta.

15:o af den 18 Februari 1863, angående rättelse i gällande föreskrifter, beträffande
ersättning åt Läkarecorpsens medlemmar efter resereglementet och för inqvartering
(38.)

Genom det på Civil-departamentets föredragning den 10 November 1866 ufärdade förnyade
nådiga resereglemente hafva förändrade föreskrifter jemväl i afseende å tden Arméns
Läkare tillkommande rese-ersättning blifvit meddelade.

16:o af den 16 Maj 1863, i anledning åt väckt fråga om hemmanet N:o 1 Fångåmons
f mantal i Jemtlands lön befriande från rotering. (91.)

Denna fråga har, till följd af Kong!. Maj:ts Nådiga Proposition af den 27 Oktober 1865,
varit föremål för Rikets Ständers pröfning och afgörande vid sistförfluten riksdag.

17:o åt den 17 Oktober 1863, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
4:de Hufvudtitel. (133.)

Frågan om indragning af Regements-kommisarie- och Mönsterskrifvare-tjensterna vid Arméen
beror fortfarande på Kong!. Maj:ts pröfning.

Beträffande Salpeterfondens indragning och öfverlemnande till Riksgäldskontor,
är framställning gjord uti Kong!. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer af den
27 Oktober 1865, angående Statsverkets tillstånd och behof.

Den äskade utredningen rörande återstående kostnaden för Carlsborgs fästningsbyggnad
har blifvit af Chefen för Ingeniör-korpsen afgifven och Rikets Ständer vid sista riksdagen
meddelad.

Angående Arméens pensionering har särskild nådig proposition den 7 November
1865 till Rikets Ständer afgifvits.

18:o af den 21 Oktober 1863, angående förändring af föreskrifterna rörande tjenstemannaeder
och läkares edsförpligtelse. (142.)

Protokollsutdrag härom från Civil-departementet föredraget den 9 Oktober 1866. och Nådig
Kungörelse med förändradt formulär för Krigsmannaed utfärdad.

19:o af den 4 December 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition, rörande
Krigskollegii ombildning till en Arméförvaltning. (191.)

Ärendet, som förberedande behandlats på sätt förut blifvit uppgifvit, anmäldes slutligen
inför Kongl. Maj:t den 26 September 1865, då beslut fattades, enligt hvad i Kongl Maj:ts
Nådiga Proposition till Rikets Stånder den 27 påföljande Oktober, angående Statsverkets
tillstånd och behof, finnes meddeladt.

20:o af den 4 December 1863, i fråga om kostnadsersättning till militäre, civile,
och ecklesiastike tjensteman för en del resor i tjensteärenden. (192.)

Detta ärende är, i hvad på Landtförsvars-departementet ankommer, afgjordt den 24 Augusti
1864, på sätt uti Herr Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelse till förra riksdadagen
finnes omförmäldt.

31 —

21:o af flen 2 December 1863, augåeude ifrågasatt tillökning i Arméens nuvarande
kavalleristyi ka. (193.)

Denna truga, hvaröfver Landtförsvars-kommitéu sig yttrat, beror på Kongl. Majt.s pröfning.

. Stockholm den 12 December 1866.

A7. .4. Yaremus,

3:o. Honyl. Civil-departementel.

22:o åt den 22 Februari 1854, om revision af föreskrifterne rörande eder och
deras användande. (11).

Slutligen anmäld den 29 Juni 1866, i sammanhang med Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
den 21 Oktober 1863, angående ändring af föreskrifterne rörande tjenstemanna-eder
och läkares edsförpligtelse!-, hvarom anteckning här nedan förekommer.

23:o åt den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya byggnadslagar.
(29).

Frågan, som skall till behandling förekomma i sammanhang med de uppgjorda förslagen
dels till lag angående sundhetstorhällandenas ordnande och dels till ordnings-stadga för Rikets
städer, är ännu beroende på pröfning. För revision af förslaget till ordnings-stadga
är särskild åtgärd anbefalld, hvarom upplysning å annat ställe är meddelad.

24:o åt den 14 April 1860, i fråga om förändringar i 1855 års Nådiga Instruktion
för Justerare af mått och vigter. (50).

1865 den 10 November i underdånighet anmäld i sammanhang med Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 25 Juli 1863, om sammanfattning af gällande stadgande!! om mått
och vigter in. in., hvarvid förnyad stadga om mått och vigt m. in. utfärdades.

25:o af den 22 Oktober 1860, angående indragning af Konvoj-Kommissariatet samt
öfverflyttande till Statskontoret af de Kommissariatet åliggande göromål. (181).
Enligt Kongl. Maj:ts den 30 December 1862 fattade beslut, borde detta ärende framdeles
till förnyad handläggning företagas, sedan Rikets Ständer pröfvat den af Rikets Ständers
år 1861 församlade Revisorer väckta fråga om olämpligheten af Statskontorets befattning
med fonders utlånande.

26:o af den 28 Februari 1863, angående åtgärder för omläggning af allmänna
landsvägen genom en del provinser i Norrland. (43).

Sedan, efter verkställda undersökningar, Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader
den 13 Januari 1866 inkommit med det från Styrelsen infordrade yttrandet samt kostnadsförslag
för nämnde vägomlägguing, har Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den 2
påföljande Februari, med anledning af hvad Styrelsen upplyst, beslutat, att de utarbetade
planerue till omläggningar å ifrågavarande landsväg skola hos Styrelsen förvaras, samt att

— 32 —

Styrelsen hade att i det generalförslag öfver allmänna arbeten, som det åligger Styrelsen
att före nästa riksdag afgifva, upptaga de delar af dessa vägomläggningar, som, med afseende
å vederbörande kommuners fattade beslut om bidrag till verkställandet, kunna finnas
böra till erhållande af statsunderstöd för utförandet förordas.

27:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkställde
Statsrevisionerne, i hvad nämnde skrifvelse innefattade hemställan om utarbetande
af nytt reglemente. (61).

Den 10 November 1865 är förnyadt resereglemente i nåder utfärdadt.

28:o af den 25 Juli 1863, om sammanfattande i en förordning af alla gällande
stadganden om mått och vigter samt deras justering och arfvodet derför. (115).
1865 den 10 November ytterligare i underdånighet anmäld, hvarvid Kong!. Maj:t låtit utfärda
förnyad nådig stadga om mått och vigt, äfvensom nådig kungörelse angående upphörandet
af ovilkorlig skyldighet att låta med märken förse transport- eller förvaringskärl
för pottaska, vraktjära, tjärbärma, saltade svenska fiskvaror samt tran m. ej.

29:o af den 21 Oktober 1863, angående förändring af föreskrifterne rörande tjeustemanna-eder
och läkares edsförpligtelse. (142).

Vid underdånig föredragning häraf den 29 Juni 1866, utfärdades nådig kungörelse angående
förändradt eds-formulär för civile etnbets- och tjenstemän samt betjente, in. m.
Beträffande den af Rikets Ständer väckta fråga om ändring eller borttagande af vissa
i särskilda författningar förekommande eds-formulär, behagade Kongl. Maj:t förklara, att
afgörandet häraf finge för hvarje fall blifva beroende på förnyad anmälan af vederbörande
Departemeuts-chef, vare sig i sammanhang med förslag till ändringar i andra delar af de
författningar, deruti sådana eds-formulär förekomma, eller, om så nödigt aktas, oberoende
af dylika förslag, samt att i följd deraf framställningarne om upphäfvande af föreskriften
för läkare att åt meddelade einbetsutlåtanden gifva ytterligare bekräftelse, genom upprepad
skriftlig edsförpligtelse, borde, i afseende å de einbetsutlåtanden, som afgifvas för att komma
under domstols pröfning, öfverlemnas till Justitiedepartementet och för öfrigt handläggas
af Ecclesiastik-departementet, som jemväl borde upptaga frågan om upphäfvande af eller
ändring i nu stadgade studenteden.

30:o af den 2 December 1863, angående ändringar i Skiftesstadgan samt Arfvodestaxan
för landtmäteri-förrättningar. (197).

Efter det Landtmäteri-styrelsen afgifvit särskilda utlåtanden i ämnet och Högsta Domstolen
yttrat sig i frågan om ändringar i Skiftes-stadgan, är förnyad Skiftes-stadga den
9 November af Kongl Maj:t i nåder beslutad. Förslaget till ändringar i Arfvodes-taxan har
varit underkastadt förberedande granskning, men ännu icke kunnat Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning underställas.

4:0.

4:o. Konyl. Finans-ileitavlenientcl.

31:o åt'' den 13 Augusti 1851, i fråga om utbetalning åt det vid 1847—1848
årens riksdag beviljade bidrag till en pensionsfond för Borgmäs''tare i städerna,
utom Stockholm, samt för Kommissionslandtmätare, deras enkor och barn. (155.)
Sedan de år 1862 församlade Fullmäktige för delegarne i Civil-Statens Pensionsinrättning
i underdånighet anmält sitt medgifvande af delaktighet i Pensionsinrättningen för
Kommissionslandtmätare, och Kongl. Maj:t, i anledning deraf, genom nådigt bref den 25
September 1863, underrättat Fullmäktige i Riksgäldskontoret och öfrige vederbörande att
det af ifrågavarande anslag för bemälde tjensteman afsedda belopp finge från och med
1863 års början Pensionsinrättningen tillhandahållas, så och efter det Direktionen för berörda
inrättning hos delegarnes år 1865 församlade fullmäktige gjort hemställan att delaktighet
i pensionsinrättningen måtte under vissa vilkor i afseende på klassifikationen
varda medgifven jemväl borgmästare i rikets städer, utom Stockholm, hafva bemälde fullmäktige
uti underdånig skrifvelse den 4 November 1865 tillkännagifvit. att de under för
handen varande förhållanden ej kunnat till omförmälda hemställan lemna bifall.

•32:o af den 22 Augusti 1857, i anledning af väckt fråga om vissa friheter och
förmåner för hemman och lägenheter, anslagna till Komministrars och Kapellpredikanters
aflöning. (102.)

Sedan Kommers-kollegium den 30 Januari 1864 med infordradt underdånigt utlåtande inkommit,
beror denna fråga på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

33:o af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Riks-Statens
Nionde Hufvudtitel. (229.)

Sedan Kongl. Maj:t låtit förständiga vederbörande om Rikets Ständers, genom förevarande
underdåniga skrifvelse, meddelade beslut rörande reglering af den Nionde Hufvudtiteln och
derefter, i enlighet med Rikets Ständers tillika gjorda underdåniga hemställan, uppdragit
åt en serskild tillsatt kommité att afgifva förslag till ordnande af pensionsväsendet i allmänhet,
har nämnda komité fullgjort denna nådiga föreskrift och derjemte upprättat förslag
till reglemente för en med Civil-Statens enke- och pupillfond förenad kapital- och
lifränteförsäkringsanstalt. Öfver dessa förslag hafva ej mindre Civilstatens år 1865 församlade
Fullmäktige än äfven Direktionen för Civil-Statens Pensions-inrättning afgifvit
infordrade underdåniga utlåtanden, hvarefter Kongl. Maj:t den 31 Augusti 1866, vid pröfning
af frågan om den föreslagna Kapital- och Lifränte-försäkringsanstalten, beslutat inrättande
af en dylik anstalt och för densamma fastställt reglemente; varande de kommitterades
förslag i öfrigt på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

34:o af den 20 Juni 1860, om antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet
vid skatte-beräkningen och reducerande af mantals-bråken till decimalbråk. (76.)
Sedan Kammar-kollegium och Landtmäteri-Styrelsen häröfver afgifvit särskilda underdåniga
utlåtanden, är detta mål för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
Bil. M 2, till R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1867. v

— 34 —

35:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord och
skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier, (143.)

Genom remiss af den 26 Oktober 1860 har Kammar-kollegium erhållit nådig föreskrift att,
efter inhemtande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län yttrande, afgifva
underdånigt utlåtande i ämnet; och sedan till följd häraf kollegium den 31 Maj 1865 inkommit
med utredning rörande de ifrågavarande privilegier, har Kongl. Maj:t den 2 nästlidne
November anbefallt kollegium att verkställa enahanda utredning angående dylika
privilegier i Westerbottens län, hvilken utredning ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit,

36:o af den 28 Oktober 1860, om förändring af gällande föreskrifter rörande användande
af skogs-alster å kronomarker inom Wester-Norrlands med flere län.
(203.)

Efter inhemtande af Kammar-kollegii underdåniga utlåtande har Kongl. Majt, vid pröfning
den 21 December 1865, uti ett sammanhang af såväl Rikets Ständers ifrågavarande underdåniga
skrifvelse som åtskillige andra af Skogsstyrelsen, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och enskilda gjorda underdåniga framställningar i förevarande ämne — ä nåder
dels låtit utfärda »Förordning angående utsyning oah försäljning af skogsalster från Kronans
skogar i Stora Kopparbergs län och de Norrländska länen;»

dels med ändring af 10 punkten i nådiga Brefvet den 29 Maj 1852, enligt hvilken
det tillkommit Kongl. Maj:ts Befallninghafvande att, då åt sågverk mot skogsränta anslaget
område funnes kunna lemna tillgång till fällande af större antal träd än vid utbrytningen
blifvit bestämdt, meddela tillstånd till högre utverkning, förordnat att, sedan Skogsstyrelsen
yttrat sig i afseende å sådan marks förmåga att tåla en högre aftorkning, det
skulle bero på Kongl. Maj:ts egen nådiga pröfning att bestämma vilkoren för eu dylik utsträckt
stockfångst samt att fastställa en deremot svarande förhöjning i afgifterna till
Kronan;

dels anbefalt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens och Norrbottens
län att föranstalta om en skyndsam tillämpning å de i nämnda län belägna privilegierade
sågverk af de uti berörda nådiga Bref den 29 Maj 1852 gifna stadganden, såvidt sådant
utan förnärmande af annans rätt kunde ske, samt föreskrifvit att de deraf föranledda
kostnader skulle, der utbrytning skedde utan sammanhang med allmän afvittring, gäldas
al skogsplanteringskassan, hvarom Statskontoret och Skogsstyrelsen erhållit nådig underrättelse,
samt

dels förständigat Skogsstyrelsen att afgifva ej mindre underdånigt utlåtande, i hvad
mån förstärkning af skogspersonalen, uti de norra länen, kunde i anledning af ofvanomförmälda
nya stadganden eller af den jemväl den 21 December 1865 utfärdade förordniugen
om kronoparkers bildande i berörda län m. m., erfordras, än äfven förslag till de grunder,
som i afseende å ifrågakommande synekostnader borde stadgas; och har, sedan Skogsstyrelsen
inkommit med sålunda infordradt utlåtande och förslag, Kongl. Maj:t den 11 Maj
innevarande år i nåder meddelat de i nämnda hänseenden erforderliga föreskrifter.

— 35 -

37:o af den 26 Oktober 1860, angående ifrågasatt upphörande af de s, k. frisocknarnes
tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk och socknarnes rotering. (191.)

I detta ämne har Kongl. Maj:t den 29 December 1865 till Rikets Ständer aflåtit förnyad
nådig proposition, som föranledt Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 20 Juni 1866.
38:o af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkställda revision af
Statsverkets med flera allmänna fonders förvaltning. (136.)

Rörande den i denna skrifvelse väckta fråga om beredande af lämplig lokal till embetsrum
för Ofver-Ståthållare-Embetets Kansli har Kongl. Maj:t uti nådiga propositionen angående
Statsverkets tillstånd och behof den 27 Oktober 1865 hos Rikets Ständer gjort nådig
framställning, som blifvit besvarad uti underdåniga skrifvelsen den 15 Juni 1866, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette Hufvudtitel.

Vidkommande åter Rikets Ständers hemställan, att nytt reglemente för Mynt- och
Kontrollverken äfvensom ny kontrollstadga måtte blifva till efterrättelse fastställda, så
och efter det samtlige vegerbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar till Kongl.
Maj:t inkommit öfver de i dessa ämnen afgifna förslag och yttranden, äro samma frågor
för närvarande på kong!. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

39:o af den 18 Februari 1863, angående åtgärders vidtagande till större säkerhet
för de i lösväskor befordrade postförsändningar. (36.)

Till följd åt erhållen nådig befallning har General-Poststyrelsen häröfver afgifvit underdånigt
utlåtande; och är ärendet för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

40:o af den 26 Mars 3863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkställda
revisioner af Statsverkets in. fl. allmänna fonders förvaltning under åren
1858 och 1859. (61.)

Kongl. Maj;t, som under den 10 April och 3 Juli 1863, med bifall till Rikets Ständers
framställningar, låtit utfärda nådiga kungörelser med stadgande!!. dels att ledamot i Styrelsen,
hvilken har sig anförtrodd förvaltning af allmänna medel, eller der anställd tjensteman
icke, på sätt dittills förekommit, må kunna erhålla lån af dessa medel, dels ock om
tillstånd för allmänna verk och inrättningar samt myndigheter med fribrefsrätt att vid penuingeförsändningar
begagna postremissvexlar, utställda af Enskilda banker eller Filialbanker,
— har derjemte, beträffande Rikets Ständers i förevarande skrifvelse gjorda underdåniga
hemställan om utfärdandr af nytt fullständigt och tidsenligt afskrifningsregleiuente,
anbefallt Statskontoret, Krigs-kollegium och Förvaltningnn af Sjöärendena att utarbeta
förslag till ett nytt sådant reglemente, hvilket dock icke ännu till Knngl. Maj:t inkommit,
41:o af den 16 Maj 1863, angående sådan förändring i de förvaltande verkens i
Stockholm arbetsordningar, att de större utgifterna derstädes komma att bestridas
genom anvisningar i Kongl. Räntekammaren. (86)

Den 16 Oktober 1863 i underdånighet anmäld, då Kongl. Majt funnit godt i nåder uppdraga
åt serskildt utsedda kommiterade att verkställa den af Rikets Ständer i förevarande
ämne begärda utredning och afgifva förslag till förändrad arbetsordning för de förvaltande

36 -

verken uti Stockholm i hvad rörer sättet för statsutgifternas bestridande; hvarefter och
sedan samma uppdrag blifvit af bemälda kommiterade fullgjordt Kongl. Majd under den
15 Maj 1865 förordnat om tryckning af de kommiterades betänkande.

42:o af den 25 Juli 1863, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i
fråga om nedsättning i räntan för åtskillige skogslotter å kronoparken Rella Tall
på Öland. (108)

■ Sedan Kammar-kollegium, efter derom den 7 Augusti 1863 erhållet nådigt förständigande,
den 19 sistlidne April ej niiudre anmält, att de beslutade åtgärderna befordrats till verkställighet,
än ock afgifvit den i ämnet infordrade underdåniga berättelse, har denna fråga
under den 13 derpåföljaude Juli blifvit ånyo inför Kongl. Maj:t föredragen; och skulle
nämnde berättelse, såsom icke påkallande någon åtgärd, läggas till handlingarne.

43:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande af skatterätt å krononybygge. (109.)

Sedan denna skrifvelse varit öfverlemnad till Kammar-kollegium, för att komma under
öfvervägande vid afgifvande af ett från bemälda kollegium förut infordradt förslag till fullständig
författning angående nybyggeväsendet, och förslag till grunder för eu sådan författning
derefter blifvit den 28 Juni 1865 af kollegium afgifvet, är detta ärende för näryarande
beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

44:o af den 25 Juli 1863, angående Sala silfververks återgång till Statens disposition.
(99.)

Sedan, i anledning häraf, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län, på nådig
befallning, inhemtat vederbörande intressenters yttrande i ämnet och Kommers-kollegium
derefter öfver samma yttrande sig i underdånighet utlåtit, har hvad sålunda i frågan
förekommit meddelats Rikets Ständer genom nådig skrifvelse den 15 December 1865.

45:o af den 7 Oktober 1863, angående gjorda framställningar om grundräntornas
kapitalisering. (126.)

Till följd af Rikets Ständers uti förevarande underdåniga skrifvelse gjorda framställning
har Kongl. Maj:t under den 30 December 1864 i nåder tillsatt en kommité till utredande
af frågan om grundskatternas inlöseu, och har derefter underdånigt betänkande i ämnet
ännu icke från bemälda kommitté till Kongl. Maj:t inkommit.

46:o af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för pastorsembetena i riket.
(171.)

Denna skrifvelse är beroende på nådig pröfning i sammanhang med ett af General-Poststyrelsen
afgifvet underdånigt förslag till ny fribrefsförfättning.

47:o af den 21 November 1863, angående reglering af utgifterna under Riksstastatens
Sjunde hufvudtitel. (168.)

Sedan i anledning af denna skrifvelse Kammar-kollegium i nåder förständigats att afgifva
den af Rikets Ständer begärda utredning, huruvida Notarierna hos bemälde kollegium vid
sednast verkställda lönereglering kommit i åtnjutande af sådan förbättring i aflöningen,

— 37 —

som kunde antagas hafva vant för dem i förhållande till deras vederlikar inom andra embetsverk
afsedd, och en siden utredning till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t, uti
den nådiga propositionen om Statsverkets tillstånd och behof den 27 Oktober 1865 till
Rikets Ständer i ämnet gjort nådig framställning, som blifvit besvarad genom den underdåniga
skrifvelsen den 30 Maj 1866 angående reglering af utgifterna under Riksstatens
7:de Hufvutitel.

48:o af den 30 November 1863, angående förändrade föreskrifter i afseende på
skogshushållningen i riket. (187.)

Efter inhemtande af Skogsstyrelsens och Kammar-kollegii utlåtande har vid fönedragning
den 21 December 1865 af denna underdåniga skrifvelse, såvidt densamma angår hushållningen
med Kronans skogar i Norrland och Stora Kopparbergs län, äfvensom i sammanhang
deimed af åtskilliga andra i samma ämne gjorda framställningar, Kongl. Maj:t

dels låtit utfärda nådig förordning angående kronoparkers bildande i Stora Kopparbergs
län och de Norrländska länen samt om vissa iakttagelser vid storskiften och af vittringar

i nämnde län.»

dels till Rikets Ständer afiåtit nådig proposition om förändrade bestämmelser i
fråga om upplåtande åt enskilda af Kronans mark i ofvannämnda län äfvensom om dispositionen
af stubböresmedlen, hvilken nådiga proposition sedermera föranledt Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 15 Juni 1866;

dels ock i sammanhang med berörda proposition genom nådig kungörelse förorduadt,
att det genom nådiga brefvet den 25 Maj 1860 meddelade förbud mot nya anläggningar
af nybyggen på afvittrade öfverloppsmarker i de norra länen fortfarande skulle

lända till efterrättelse och jemväl cga tillämpning på Stora Kopparbargs län, samt att,
hvad ännu oafvittrade eller under afvittring varande kronomarker anginge, tillstånd att å
dem anlägga nybyggen tillsvidare icke heller finge meddelas.

Sedermera har förevarande underdåniga skrifvelse i öfriga delar blifvit, jemte åtskilliga
andra dermed sammanhängande, hos Kongl. Maj:t väckta frågor, den 29 nästlidne
Juni i underdånighet anmäld och Kongl. Maj:t dervid i nåder beslutat,

dels utfärdande af en förordning angående hushållningen med de allmänna skogarns

i riket;

i sammanhang hvarmed förordnats ej mindre om afsättande af eu del utaf Skogsplanteringskassans
tillgångar till en särskild »Fond för boställsskogarnes indelning till regelbunden
hushållning,» än äfven att den Kammar-kollegium tillkommande befattning med
skogshushållningsärender dädanefter skulle af Skogsstyrelsen utöfvas;

dels att, beträffande Rikets Ständers framställning om medgifvande af vitsord för
egare af skog, derå annat hemman hade rätt till skogsfång, mulbete, torftägt eller dylikt,
att vinna utbrytning deraf efter Skiftesstadgans grunder, Kongl. Maj:t ville taga denna
fråga under nådigt öfvervägande på Civil-departementets föredragning, samt dels att Skogsstyrelsen
och Lanetbruksakademien skulle i nåder anbefallas att inkomma med underdåniga
yttranden rörande Rikets Ständers förslag om anvisande åt revierförvaltare af arf -

— 38

voden för meddelande vid landtbruksskolor af praktisk undervisning i skogshushållningsläran.

Stockholm den 15 December 1866

Henne Loven.

5:o åiomtfl. åöcklexiuxlik-depuriementeU

af den 26 April 1851, angående åtgärder för en förbättrad själavård i hufstaden.
(60).

Sedan, till följd af nådig befallning, Ofverståthållare-embetet den 31 Mars 1863 till Kong!.
Maj:t inkommit med ej mindre samtelige territorialförsamlingarnas underdåniga yttranden,
äu ock eget utlåtande rörande det af serskild! förordnade kominitterade afgifna förnyade
yttrande i ämnet; så har Kongl. Maj:t, vid underdånig föredragning den T December 1865
uti vissa delar af ifrågavarande ärende, meddelat nådigt beslut samt uti andra delar uppdragit
åt Hof- och Stockholms Stads Consistorium att infordra de större församlingarnas
yttranden och i nåder anbefallt bemälda Consistorier, att afgifva underdånig berättelse
om de åtgärder, som i ärendet vidtagas, äfvensom inkomma med underdånig hemställan
i afseende å sådana frågor, som kunna böra utgöra föremål för Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning.

50:o af den 12 Juli 1851, angående afskaffande af handel med apoteksprivinter.
(94).

Vid föredragning den 22 December 1851, remitterades ärendet till Sundhets-kollegium, som
den 25 Januari 1853 deröfver afgifvit underdånigt utlåtande. Sedan Apotekare-societetens
direktion den 30 April 1863 inkommit med en underdånig framställning i ämnet och Sundhets-coliegium
den 29 påföljande December deröfver sig yttrat, har genom nådig remiss
samma dag bemälda direktion blifvit hörd i anledning af Sundhets-kollegii sistnämnda utlåtande
och med underdånigt, yttrande den 15 November 1864 inkommit,

51:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl. och Hvitfeldtska stipendiegodsens
tillstånd och förvaltning in. m. (77).

Den 19 September 1862 anmäldes ärendet inför Kougl. Maj:t och remitterades till KammarCollegium
och Göteborgs Domkapitel, som med underdåniga utlåtanden den 30 November
1863 inkommit.

52:0 af den 6 Juli 1857, angående skyddande af rikets förn lem ni n gar. (89).

Sedan Kongl. Maj:t i anledning häraf infordrat Vitterhets-, Historie- och AntiqvitetsAkademiens
underdåniga utlåtande, samt bemälda Akademi den 29 Juli 1859 afgifvit förslag
till Förordning angående forntida minnesmäkens fredande, remitterades berörda förslag
till Justitekanslers-embetets granskning, hvarefter, med anledning af de utaf bemälda
embete mot förslaget framställda anmärkningar, berörda förslag den 17 Maj 1861
återremitterades till Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien; och har, sedan bemälda
Akademi den 24 Februari 1865 inkommit med nytt utlåtande, detsamma blifvit

— 39 -

samma dag reniitteradt till Justitiekanslers-embetet, som den 15 påföljande November
deröfver afgifvit underdånigt utlåtande.

53:o af den 12 September 1857, angående upphörande af Universitets rätt att
med stadsstyrelse deltaga i handläggning af ekonomi- och polismål. (121).

Den 2 Oktober 1857 i underdånighet anmäld och remitterad till Kanslern för rikets universiteter.

54 :o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovärdens ordnande. (262).
Sedan en i nåder förordnad komitee inkommit med förslag till Lag angående sundhetsförhållandenas
ordnande och Sundhets-Collegium deröfver sig yttrat, fann Kongl. Maj;t vid
underdånig föredragning den 13 Januari 1860, med pröfningen af bemälda komitees förslag
i ämnet böra tills vidare anstå.

55:o af den 28 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecklesiastikboställsordning.
(17.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefallt Kammar-Collegium att utarbeta och
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till Förordning i den syftning Rikets Ständers ofvanberörda
underdåniga skrifvelse angifver, samt bemälda Collegium den 24 Maj 1865 med
sådant förslag inkommit, så har Kongl. Maj:t den 9 påföljande Juni i nåder förordnat, att
samteliga Domkapitel i riket skulle, efter det vederbörande presterskap kontraktsvis blif—
vit hördt och sig yttrat, med dessa och egna uuderdåniga yttranden i ämnet till Kongl.
Maj:t inkomma inom sex månader efter erhållen del af den nådiga remissen, äfvensom
bemyndigat Kammar-Collegium att låta trycka 1800 exemplar af ifrågavarande utlåtande
och förslag; hvarjemte Kongl. Maj:t jemväl från samtelige Dess Befallningshafvande infordrat
underdåniga utlåtanden i ämnet.

56:o af den 18 Februari 1863 angående meddelande af nödiga föreskrifter till förekommande
af sjukdomen fosfornekros. (35).

Kongl. Maj:t har den 22 Maj 1863 uti denna fråga från Sundhets-Collegium infordrat underdånigt
utlåtande, som den 14 Augusti samma år inkommit; hvarefter Kongl. Maj:t vid
föredragning den 23 Februari 1866 i nåder uppdragit åt bemälda Collegium att uppgöra
och till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt förslag till författning i ämnet.

57:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till förbättradt
ordnande af veterinärväsendet i riket. (46).

Sedan Kongl. Maj:t den 13 November 1863 förordnat kommitterade med uppdrag att utarbeta
förslag i det ämne, som i Rikets ständers skrifvelse åsyftats, samt kommitterade
den 6 Juni 1865 med sådant förslag inkommit, har Sundhets-Collegium, på nådig befallning,
den 29 Maj 1866 afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet; hvarefter och sedan OfverIntendents-embetet
jemväl blifvit i ämnet hördt och den 29 nästpåföljande September
med underdånigt utlåtande inkommit, Kongl. Maj:t den 2 sistlidne November ytterligare
infordrat Öfver-Intendents-embetets underdåniga utlåtande.

58:o af den 26 Mars 1863, angående tillägg i Kongl. Förordningen den 13 Juli
1853 om fattigvården i riket. (64.)

- 40 -

Sedan Kammar-Rätten den 21 Juli 1863 infordradt utlåtande i ämnet afgifvit, bär Kong!.
Maj:t vid föredragning den 21 Februari 1865, enär Kongl. Maj:t uti Dess den 21 Mars
1862 utfärdade nådiga förordningar om Kommunalstyrelse på landet och om Kommunalstyrelse
i stad, med upphäfvande af förordningarna den 29 Augusti 1843 om sockenstämmor
i riket och om sockennämnder på landet, i nåder meddelat förändrade bestämmelser
ej mindre rörande sättet för behandling af kommunernas gemensamma ordnings- och
hushålluingsangelägenheter, än ock i fråga om rösträtten för kommunernas medlemmar och
grunden för kommunalbidrags utgörande, funnit godt i nåder anbefalla Kammar-Rätten att
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar uti nådiga förordningen om Fattigvården
i riket den 13 Juli 1853, som åt berörda anledning eller för öfrigt i följd af
den erfarenhet, Kammar-Rätten under nämnda förordnings tillämpning vunnit, kunna finnas
erforderliga; hvarvid Kammarrätten jemväl egde iakttaga den bestämmelse, som, angående
afskedadt kronomanskaps återsändande till försörjningsorterne, innefattas i Rikets
Ständers ofvanberörda skrifvelse; och har Kammarätten den 21 Juli 1865 med förslag i
ämnet till Kongl. Maj:t inkommit.

59:o af den 11 April 1863. med hemställan om utredning, om och på hvilka
vilkor åboerne å de Wisingsö skolegodshemman, som äro af krononatur, må kunna
förvärfva egande rätt till dessa hemman. (77.)

Den 24 April 1863 hav Kongl. Maj:t anbefallt Kammar-kollegium att gå i författning om
den utaf Rikets Ständer begärda utredning samt, efter vederbörandes hörande, med underdånigt
utlåtande i ämnet inkomma.

Sedan ett sådant utlåtande den 19 Juni 1865 afgifvits, har Kongl. Maj:t den 30
nästpåföljande December i nåder anbefallt Justitiekanslers-embetet i ämnet afgifva underdånigt
utlåtande, hvilket den 15 nästlidne Maj till Kongl. Maj:t inkommit.

60:o af den 11 April 1863, angående inrättande af ytterligare ett institut för
döfstumma och blinda. (83.)

Enligt Kong!. Maj:ts beslut den 29 April 1864, har denna fråga blifvit öfvorlemnad till
Direktionen öfver Allmänna Institutet för döfstumma och blinda, för afgifvande af underdånigt
utlåtande, hvilket inkom till Kongl. Maj:t den 31 Juli 1865; hvarefter Kongl. Maj:t
den 13 nästpåföljande Oktober hos Rikets senast församlade Ständer gjort nådig framställning
i ämnet.

61:o af deu 16 Maj 1863, angående ändring, i afseende på anställande af Medicine-kandidat-
och Licentiatexamen, af 1861 års stadgar för Karolinska MedicoKirurgiska
Institutet. (88.)

Kong]. Maj:t har don 11 September 1863 anbefallt Kanslern för Upsala Universitet att,
efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 4 April
1865 till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 31 December 1866.

G. J. Edelsiam.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af R. H. fetänders vid
1865 och 1866 årens Riksdag aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till
Riks-Ståndens Protokoll för samma Riksdag införda skrivelser finnas
upptagna i Stats-Departementens afgifna förteckningar.

(Första siffertal»! betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det sednare talet
nummer» i förenämnde förteckningar.)

1.	71.	31.	108.	61.	86.	91.25,34,41,93. i
2.	72.	32.	43.	62.	85.	92.	94.
3.	73.	33.		63.	54.	93.	95. \|
i 4.	37.	34.	11. I	64.	55.	94.	107. i
5.	1.	35.	12.	65.	56. S	95.	20.
6.	38.	36.	109.	66.	57. 1	96.	35.
1 7‘	28.	37.	no.	67.	32. i	97.	36. 106-
8.	2.	38.	81.	68.	40. 1	98.	96.
9.	3.	39.	9.	69.	16.	99.	117. \|
10.	4.	40.	44.	70.	17.	100.	118.
n.	5.	41.	45.	71.	88.	101-	97.
12.	74.	42.	46.	72.	114.	102-	98. j
13.	42.	43.	in.	73.	58.	103.	99. I
14.	6.	44.	39.	74.	59.	104.	100.
15.	7.	45.	47.	75.	33.	105.	101.
16. *).	—	46.	112.	76.	60.	106.	102.
17. *).	—	47.	113.	77.	61.	107.	21.
18. *).	—	48.	48.	78.	62.	108.	22.
19.	29.	49.	82.	79.	63.	109.	119.
20.	75.	50.	49.	80.	91.	no.	66.
21.	8.	51.	50.	81.	115.	in.	67-
22. 24,	30, 76.	52.	51.	82.	89.	112.	120.
23.	10.	53.	52.	83.	64.	113.	23.
1 24.	27.	54.	83.	84.	65.	i 114. *)	—
\| 25.	26.	55.	13.	85.	105.	115.	68.
26.	77.	56.	15.	86.	116.	116.	103. i
27.	78.	57.	14.	87.	90.	j 117.	121.
28.	79.	58.	53.	88.	18.	118.	69.
29.	31.	59.	84.	1 89.	92.	119.	70.
30.	80.	1 60	87.	! 90.	19.	120.	104. 1

*) Utfärdade förordnanden.

**) Underdånig skrifvelse af den 22 Juni 1866, ej upptagen i någon till Justitie-Ombudsraannen
inkommen förteckning.

Det Irländska eller Croftonska Straffsystemet*).

Detta straffsystem gör skillnad i brottslingarnes behandling allteftersom de öro
män, qvinnor, yngre personer, eller barn.

Det uppställer för männen följande fyra stadier af straff, innan fullständig frihet,
efter förloppet af den ådömda strafftiden, inträder, nemligen cellfängelse, gemensamt
tvångsarbete, ett så kaliadt öfver gångs/ängelse, (intermediate prisons) och slutligen lösgifning
på frisedel.

Gemensam för alla straff-fångar, utan afseende på kön och ålder, är strafftidens
a/kortlighet, hvilken bestämmes efter det ådömda straffets långvarighet. När således
straffet i utslaget är bestämdt till 3 år, kan J afkortas d. v. s. y år; af 3 J å 4 år
afkortas { och så vidare i tilltagande, så att, då straffet är 45 år eller deröfver, y får
afkortas. Afkortningens bestämmande tillhör den verkställande myndigheten och
rörer domaren lika litet som benådningsrättens utöfning, hvilken ock i dessa fall
naturligtvis kan äga rum. Det är i följd af denna straffets afkorllighet som ofvannämnda
fjerde stadium af bestraffningen, eller lösgifning på frisedel, blifver möjlig

A.) Behandlingen af manliga fångar.

1. Cellfängelse. Utom det att detta slags fängelse är det säkraste förvaringssätt
för serdeles förderfvade och farliga fångar samt ett dicipiinärt bestraffningsmedel
för de uppstudsige och fridstörande, utgör cellfängelset begynnelsestadiet för manliga
fångars bestraffning.

Tiden för detta fängelses användning i förstberörda hänseenden är naturligtvis
obestämd, men för detsammas regelmässiga tillämpning i sistnämnda fall, eller såsom
begynnelsestadium för fångar, som skola aftjena vissa års straffarbete, är denna tid
bestämd till 9 månader, men den kan, i följd af serdeles godt uppförande förkortas med
en eller två månader, likasom ock, i motsatt fall, förlängas med ända till tre månader.

*) Skildringen af detta straffsystem är hemtad ur »Tidskrift for Retsvaesen, udgivet af C. Nyholm och P.
Schorring», Kjöbcnhavn 1865, samt ur »Etudes sur le systeme penitentiare irlandais par van der Brugghen, och
de omdömen, som förekomma i skildringen, tillhöra dessa författare, då icke andra åberopas.

Hufvudfängelset för detta straffstadium är Mountjoy vid Dublin, som upptager
omkring 750 fångar årligen. »När en ny fånge dit ankommer — heter det hos en
författare i detta ämne — föres han genast till den för honom bestämda cell.
Der lemnas han allena. Hans cell, hans andaktsböcker, hans inre jag — det är hans
hela verld. Han begynner att tänka. Hans tankars gång afbrytas endast af den korta
rörelse, han dagligen får taga i fria luften, af en timmas undervisning tillsammas med
andra fångar, af fängelsepredikantens besök eller af gudstjensten. Men dessa afbrott
framkalla ny eftertanka; och sålunda ledes en menniska, som måhända aldrig förut
sysselsatt sig med sina tankar, småningom att åt dem helt och hållet hängifva sig.»
Man är, såsom häraf allaredan synes, i Irland icke vidare bunden vid den mest pedantiska
stränghetens fordran på ensamhet för fångarna, ty man håller väl dem skilda
från allt förderfligt sällskap, men ingalunda från allt slags sällskap. Fångarne besökas
icke blott af presten, lärarena, läkaren, fängelseinspektören och ledamöter af fångvårdssäliskapen;
utan de kunna äfven, både vid undervisningstimmarne och under gudstjensterna,
se andra menniskor. Man begagnar här icke masker för fångarnes onsigten eller
afskira spatsergångar, ej heller celler i kyrkan. Mr Keinholds, själasörjare i Wakefields
fängelse i England, yttrar om det derstädes efter de strängaste isoleringsgrundsatser
uppförda kapell: »Jag anser planen i hög grad förfelad; utom för annat, tadlar jag denna
kyrka derföre, att hon, i stället för att förebygga meddelanden emellan fångarna, tvärtom
gynnar sådana, och emedan hon gifver de illasinnade tillfälle dels att roa sig med ritning
och skärande i trävirket å alstängningarne dels ock att störa de andra fångarne genom
att göra bråk och buller, hvars rätta upphofsman sedermera nästan aldrig upptäckes.
Detta sista hafva vi redan mer än en gång haft tillfälle att erfara, oaktadt i kyrkan varit
flera fångvaktare tillslädes.» I samma riktning yttrar sig Baron von Holtzendorff i sitt
arbete: »Das irische Gefängniss-system», då han anmärker, »att gudstjenstens värdighet
och intryck på fångarnes sinne förhöjes, i följd af gemensamheten; att deremot fångarnes
afspärrning och isolering i kyrkan framkalla en mägtig frestelse till försök att meddela
sig. Allt detta har man likaledes erfarit i Mountjoy, efter det de der befintliga onaturliga
skrankorna blifvit borttagna; och är denna erfarenhet bekräftad af samtlige presternes
(den protestantiskes, katholskes och presbyterianskes) sins emellan öfverensstämmande
erfarenhet.» *)

Bland de uti fängelset i Mountjoy efter dess reorganisation intagne fångar voro
omkring 95 procent i saknad af de aldra första kunskaper. Det bestående hatet emellan
irländare och engelsmän hade nemligen förut lagt betydliga hinder för dylika kunskapers
bibringande; ty många fångar tillbakavisade allt slags undervisning, »emedan det
ansågs vanhedrande att emottaga den undervisning, som var dem beredd af engelska
regeringen.» Att emottaga bildning från England, var i mångas ögon ett förräderi emot

*) Schlatter, som sjelf tillbragt flera Sr i det på fullständig isolering grundade fängelset i Bruchsal,
bevittnar, att trots alla deremot försökta anstalter, nästan alla fångar kände hvarandra och visste finna medel
till att komma i förbindelse sinsemellan.

fäderneslandet. Detta oaktadt lyckades del likväl att bär öfvervinna det sega motståndet,
och resultatet blef, att efter ungefär sex månaders förlopp den nämnda okunnigheten
var afhulpen, utom hos ] 0 procent af fångantalet, och för dessas undervisning mötte sådana
hinder som blindhet, döfhet och en till idiotism gränsande enfaldighet.

Förutom räkning, skrifning och läsning läres i detta fängelse historia och i synnerhet
geografi, en kunskapsgren, som företrädesvis synes interessera fångarne, troligen
derföre, att många af dem äro betänkta att framdeles utvandra. Dessutom lemnas der
undervisning i ett ämne, som säkert i första ögonblicket skall förekomma mången oväntadt,
nemligen i första grunderne af politisk ekonomi eller rättare praktisk nationalekonomi.
Falska begrepp om arbetet och dess lön, om lifsförnödenheternas stigande och
fallande i pris, om konkurrensen i handel och vandel, om jernband’ och maskinkraften m. m.
äro rika källor till fattigdom och brott. Att utrota villfarelser af denna art hos äldre
och yngre menniskor är af den aldrastörsta vigt för samhällets val. Sjelfve själasörjarena,
— till och med den katholske — erkänna nyttan, ja nödvändigheten af en dylik
realistisk undervisning och äro fördomsfria nog att icke blott underlåta påyrka religionens
enda väckande och saliggörande magt, utan ock befrämja den nämnda undervisningen.
»1 de första två till tre månaderna — stiger fängelsepredikanten Corney,
hvilkens omdöme anses förtjent af mycken uppmärksamhet — verkar religionsundervisningen
i förbindelse med ensamheten utomordentligt djupt på fångarnes sinne, som
efter regel omstämmes till ödmjukhet och hängifvelse. Men under en längre tid skulle
densamma näppeligen bibehålla lika verkan. Dessa stackars menniskor äro icke af
försynen bestämde till ett lif hänsjunket i betraktelser; derföre behöfves det omvexling
i deras sysslor och undervisning. Nekar man dem detta, så blifver den oundvikliga
följden deraf en inre oro och ledsnad vid lifvet, hvilka ingalunda äro gagneliga för
deras förbättring och som uppfylla dem med overksamma drömerier, till dess all sund,
religiös och moralisk känsla utslocknar.»

I afseende på undervisningssättet delas fångarna i tre klasser, hvar och en med
sin lärare, som meddelär en viss afdelning i sender undervisning. För att kunna
komma i öfverstå klassen, fordras färdighet i att läsa och förstå det lasta, något, hvaruti
den irländska befolkningen står långt tillbaka. God framgång härutinnan beredes genom
lättheten att få låna böcker ur fängelsets boksamling, hvilken, såsom man kan sluta
af det anförda, ingalunda är inskränkt till blott religiösa böcker. Eu förslag, framstäldt
af Hill (f. d. Fängelse-inspektör i England), att använda enskilde förbättrade och med
goda gåfvor utrustade långar till underlärare, har man satt i verkställighet i afseende
på yngre förbrytare, men ej vågat använda det för äldre. Tillrättavisningar för dåligt
uppförande eller bristande uppmärksamhet under lärotimmarne meddelas i cellen, i
enrum, och icke i de öfriga fångarnes närvaro. De serdeles inskränkte bland fångarne
undervisas för sig, men uppstudsige, sjelfsvåldige och bullersamme bestraffas med uteslutande
från lärotimmarne.

Då cellfängelsets användande, såsom nämndt är, icke öfverskrider en viss kortare
tid, är arbetstvånget vid detsamma blott af underordnad betydelse. Isoleringen skall
blott föra till eftertanka och ånger samt väcka föresatser till bättring, under det att
undervisningen skall öppna ögonen för lifvets sanna betydelse och högre värde. För
att hindra förströelse, och måhända också för att egga arbetslusten, väljer man under
isoleringen blott ytterst ledsam och mekanisk sysselsättning, såsom att plocka dref o.
d., dock har man på senare tideu också begynt att sysselsätta fångarne med skräddareoch
skomakare-arbeten. Om arbetsförtjenst för fångarne är i detta stadium ännu icke
någon fråga.

2) gemensamt tvångsarbete.

Det andra stadiet af strafftiden upptages af gemensamt arbete i fria luften, och
detta utföres på Spike Island, en befästad ö i hamnen vid Cork. Kroppsarbete, arbetstvång,
är här hufvudsaken, så att lärarnes och prestens verksamhet träder mer i
bakgrunden, hvarförutan fångarnes mängd (år 1857 omkring 1500 personer, men 1863
inalles 90dj och arbetets beskaffenhet tillstädja den ideala verksamheten ett temligen
inskränkt utrymme. För att kunna verkställa disciplinarstraff, utan att skicka fångarne
åter till Mountjoy, äro här inrättade några cellar.

På Spike Island befinna sig två fästen Camden och Carlisle, och fångarnes arbete
består dels i jordbrukssyslor, dels i fästningsbyggnad, dels ock i sådana handtverksarbeten,
som väsentligen bednfvas under bar himmel, såsom murare-, timmermans-,
smed- och stenhuggare-arbeten. Man söker, så vidt möjligt är, att välja verkligen nyttigt
arbete (icke såsom i England vandringar i trampqvarnen) och, på samma gång, att
undvika konkurrens med de fria arbetarne; men detta vill dock icke alltid lyckas,
hvarföre då och då längre och kortare afbrott i arbetet inträffat. Om sommaren
arbetas i ''10 timmar, nemligen från klockan 7 om morgonen till klockan 6 på aftonen,
med en timmas uppehåll för middagen; under vintern varar arbetet från det
solen går upp tilldess hon gått ned. Fångarna äro inqvarterade i stora kasernhka
byggnader, hvarest sofplatserna äro medelst skiljeväggar af jernb''eek inrättade så, att
hvarje fånge har sitt serskilda rum, hvari han sofver; och, ehuru fångarne väl kunna
talas vid, hafva de dock icke något egentligt umgänge. Såvidt man härom kan döma,
synes det, som lifvet på Spiké Island, på det hela taget, borde föredragas framför
vistelsen på Mountjoy, i det arbetet i fria luften och tillfället att samtala med hvarandra
motväga det strängare arbetstvånget,

Till fångarnes förbättring bidraga i detta stadium förnämligast två anordningar,
nemligen deras klassifikation, efter uppförande och förtjenst öfverhufvud, samt uppflyltningen
från en lägre till en högre af dessa klasser, tv de för uppehållet i hvarje klass
bestämda tidsmått äro, likasom sjelfva strafftiden, afkorteiiga

Dessa klasser äro [em, då den så kallade mönsterklassen (advanced dess) inberäknas.

Den lägsta klassen består af de fångar, hvilka antingen icke kunnat uthärda fulla
tiden i cellfängelset (på grund af kropps- eller själssvaghet), eller som vid utträdandet ur
cellfängelset, eller det första straffstadiet, äro betecknade såsom dålige, hvilka sistnämnde
tillika blifva i vissa hänseenden strängare behandlade, än de förstnämnde. —Ehuruväl
arbete under bar himmel här är hufvudsak, söker man dock, så mycket som möjligt,
att närma behandlingssättet till det, som ägde rum i cellfängelset, förnämligast derutinnan,
att här icke tillstädes något slags umgänge mellan fångarne inbördes,— bevakningen
öfver denna klass tager derföre i anspråk jemförelsevis större antal personer — och
att prestens och lärarnes verksamhet här framträder mer, än eljest inom detta straffstadium.
Huru länge fången skall hållas i denna klass är obestämdt, icke ens något
minimum af tid härför är utsatt.

Den näst lägsta klassen utgöres af de fångar, hvilka efter hand tjent sig upp från
den lägsta, eller ock, medan de voro i cellfängelset, uppfört sig väl, och som derför
till belöning omedelbart inträda i denna klass, med öfverhoppande af den lägsta, tången
kan genomgå denna klass på 2 månader, när han i hvarje hänseende uppförer
sig efterdömligt; på 5 månader, när uppförandet är godt; men, derest uppförandet varit
endast medelmåttigt, fordras till klassens genomgående 6 månader. En liknande gradation
iaktlages i påföljande högre klasser, dock i förhållande, till den tid, som för
efterdömligt uppförande i hvarje klass är bestämd.

Den näst högsta klassen, t hvilken uppflyttning sker af fånge, som dertill gjort
sig värdig, genomgås af hvar och en, som uppfört sig efterdömligt, på 6 månader;
medan

den öfverstå klassen, till och med under de gynsammaste förhållanden, ej kan
genomgås på kortare tid, än \2 månader.

Tiden för vistelsen i mönsterklassen (the advanced class) slutligen, dit fången således
efter en tid af 11 månader, genom ett i alla afseenden tillfredsställande uppförande,
kan arbeta sig upp, bestämmes icke så mycket af långens goda uppförande som ej
mer med hänsyn till storleken af det straff, hvartill domstolen dömt honom.

Emot de sålunda skildrade befordringarne från klass till klass svara tillbakaflyttningar,
i följd af dåligt uppförande, så att en fånge kan flyttas på en gång två eller
flera klasser tillbaka, ända till den näst lägsta klassen. Han kan sedan åter tjena
sig upp, utan att då vara bunden vid de eljest för hvarje klass stadgade tidsmått.

Frågar man nu, hvaruti skillnaden emellan klasserna väsentligen består, så svaras,
att densamma icke ligger i arbetstvånget, ty detta är lika i alla klasserna, utan
i vissa yttre kännemärken, såsom klädedrägten, serskild!) friheter och små förmåner,
samt slutligen i utmärkelsetecknen (badges).

Dessa tecken äro af dubbel art, dels så kallade registraturmärken, som bäras
på den högra armen och utmärka fångens numer och strafftid, dels ock kontrollmärken,
som tjena till betecknande of fångens uppförande och såsom grund för hans anspråk
på uppflyttning i högre klass. Hvar och en fånge bör nemligen för hvarje månad för -

värfva eu visst antal utrnärkelsetecken (points), och det tillkännagifves vid hvarje månads begynnelse,
huru många sådana han varit i stånd att ernå. Utmärkt godt uppförande betecknas
med 3 points; godt med 2 och medelmåttigt, med 1. Tilldelandet, af dessa points bestämmes
efter tre särskilda synpunkter: Fångarnas uppförande och beteende i allmänhet;
deras flit vid undervisningen, och slutligen deras ifver i arbetet; och öfver hvar och
en af dessa faktorer föres anteckning. Är nu en fånge utmärkt i alla tre afseendena,
får han 3 Points för hvarje, alltså 9 points; får han t. ex. vidsordet god i ett afseende,
medelmåttig i ett annat och utmärkt i det tredje, så erhåller han tillsammans 6 points
För att kanna genomgå hvarje klass på den för densamma löreskrifna kortaste tid,
måste fången, för hvarje månad, hafva förvärfvat det högsta möjliga antal points.

Hela denna anordning är enkel och lätt att öfverskåda. Nät'' det finnes en punktlig
och detaljerad bokföring, äro de yttre tecknen i och för sig icke nödvändiga, och
det. kan till och med uppstå tvifvelsmål om deras lämplighet på andra ställen, än i
Irland; ty deras användbarhet, beror, såsom Holtzendorff anmärker, på det folks åsigter
och tycken, der införandet af dessa tecken ifrågakommer. På ena sidan kunna onekligen
dessa yttre utmärkelser nära fåfängan och framkalla missnöje, ty en fängelsestyrelse
*} kan omöjligen undgå misstag vid utdelningen; å andra sidan åter väcka dessa
tecken säkerligen hos många en helsosam täflingslust.

Öfver hvarje långe föras vidare två slags anteckningar eller listor:
den ena upptager hans brott, ådörnda straff, föregående lefverne, disciplinarförbrytelser,
vunna utmärkelsetecken m. m.

den andra åter är indelad i fyra rubriker, som utmärka förseelsernas olika grader.

hvilka efter omständigheterna medföra större eller mindre disciplinarstraff,
återflyttning till lägre klass o. s. v.

Sker tillbakaflyttningen till den aldraiägsta klass, ådömes densamma ej af Fängelseinspektorn
utan af Direktörerne, hvilka ensamme öro behörige alt döma, när fråga är
om svårare straff, än tre dagars cellfängelse, och som derjemte sjelfve föra särskilda
listor öfver hvarje fånge, lör att. oberoende af lokalmyndigheterna kunna bilda sig ett omdöme
om fångens karakter och förtjenst

Ehuru undervisningen, hvilken ledes af tre lärare, i detta stadium spelar er, mera
underordnad rol, är den dock beräknad på att anknyta sig till och vidare utveckla
det. som mom cellfängelset blifvit lärdt, på det att detta hos fångarne må behållas i
minne, och desse vara mottaglige för den påföljande undervisningen i öfvergångsfängelsel.

Hvad slutligen angår godlgörelsen för verkstäldt arbete, så gäller om denna, såsom
eu hufvudregel, hvars riktighet dock kan sättas i fråga, att fången icke har någon rätt
att åtnjuta en sådan godtgörelse, utan att densamma tillerkännes honom helt och hållet

*) Fångpredikanterna hafva icke något inflytande på tecknens utdelning, men deremot såväl lärarne, som de
förnämligare bland bevakniugen.

såsom belöning för godt uppförande och flit. Godtgörelsens belopp är vidare mycket
obetydligt, men stiger från och med den näst lägsta klassen — ly i den lägsta gifves
aldrig någon belöning — till mönslerklassen, der det når sitt maximum (icke fullt
1 riksdaler specie i månaden.)

Hvad som förtjenas af fångarna sparas och utbetalas till *m, på en gång, om
de frigifvas fullständigt, och i vissa mindre poster, när fångarne lösgifvas på frisedel.
Genom dåligt uppförande kan beloppet helt och hållet eller till en del lörverkas. Delta
Hr stadgadt såsom straff t. ex. för försök till rymning, för våldsam uppstudsighet eller
förnärmelser emot bevakningen. — 1 Irland kan en fånge med största flit, på ända
till 4 eller 6 år icke förtjena mer än omkring 200 riksdaler; medan en sådan, t ex
i England, med lätthet förvärfvar sig fyra och fem gånger detta belopp. I Danmark har
man på senare tiden funnit sig föranlåten att nedsätta beloppet af denna arbetsgodtgörelse,
med skäligt afseende på den frie arbetarens vilkor.

När nu fången har genomgått alla klasserna på nyss beskrilna sätt, är omsider tidpunkten
kommen att befordra honom till Öfver gångsfängelset, så framt han finnes dertill
tjenlig. Afgörandet af denna för honom så vigtiga fråga tillhör Direktionens ordförande.
Resultatet af frågans pröfning kan blifva, att fången antingen får qvarblifva på det uppnådda
straffstadiet och der tillbringa den återstående strafftiden, etter domsiutsutslagets
lydelse, eller ock alt han öfverflyttas till det af Öfvergångsfängelserna, som för honom
anses bäst, att der förberedas till en ovilkorlig eller återkallelig frigifning. Af fångarne
komma i medeltal 75 procent upp i öfvergångsfängelserna, hvilket förhållande uppenbarligen
vittnar fördelaktigt för disciplinen inom fängelset.

3) Öfvergångsfängelserna.

Detta strafftidens tredje stadium är det, hvarigenom det irländska systemets egenheter
framträda i dagen, och som företrädesvis dragit till sig uppmärksamhet, så inom
som utom landet.

Det hade, såsom Holtzendorff anmärker, icke undgått Croftons skarpsinnighet, huru
olycksbringande det vanliga fängelsetvånget som oftast verkar på lörbrytarens hela efterföljande
lifsutveckling. I en till Regeringen år 1855 (året före det, då öfvergångsfängelserna
kommo i verksamhet) stöld skrifvelse anförde han, bland annat:

»Det närvarande straffsystemet, som, i syftemål att minska brottens mängd, begynner
med att afskräcka förbrytarena, fortsätter med en följd af dels straffande dels
förbättrande mått och steg. Detta systems lyckliga utgång är det, som jag vill betrygga
före fångarnes lösgifvande, genom inrättande af ett tredje stadium, i hvdket det
förbättrande elementet skall vara förherrskande på samma sätt som det afskräckande
i de två föregående stadierna af straffet. I detta tredje stadium bör förbrytarens ställning
vara sådan, att han kan blifva tillgänglig för förförelsens angrepp, och att allmänheten
får tillfälle att öfvertyga sig om hans förbättring, flit och duglighet. Jag hyser
den fasta öfvertygelse, att detta profstadium, såsom ett öfvergångsstadium emellan

fångenskapen och friheten, skall utgöra etl pålitligt medel att urskilja den verkligt förbättrade
fången från den. som blott hycklar förbittring, men i verkligheten år oförändrad.»

Att närma samhället och lörbrytaren till hvarandra, före den sistnämndes frigifning,
är alltså den princip, som ligger till grund för hela inrättningen. Tillika sträfva!''
man under tiden att frigöra enhvar fånges personlighet från den passivitet, den handfallenhet,
hvari densamma genom det stränga strafftvånget nedsjunkit, och att småningom
leda fången »från tåla och lida till vilja och handla» i öfverensstämmelse med
pligtens och den borgerliga lagens bud.

De allmänna grunddragen af behandlingssättet i öfvergångsfängelserna äro:

''I) att fångarnesarbete inrättas så,att det Silfver en förberedelse till deras framtida yrke;

2) att åt undervisningen gifves en företrädesvis praktisk riktning;

3) att fångarne.s personliga verksamhetslust väckes, genom ett större mått af frihet och
andra förmåner;

och den ledande tanke, som sammanbinder dessa åtgärder till en inre enhet, är individualisenngs-prmcipen,
d. v. s. utbildningen af hvarje enskild fånges personlighet, på
grund åt de genom förutgående fängelsedisciplin frambragta goda elementer.

Efter dessa allmänna anmärkningar, som varit nödiga för alt kunna bedömma öfvergångsfängelserna
från den rätta synpunkten, må en närmare beskrifning på deras
inrättning och verksamhet följa.

Ofvergångsfängelser finnas vid Fort Camden och vid Lusk, I o eng. mil från
Dublin, hvilka begge äro närmast afsedda att sysselsätta fångarna med landtliga arbeten
i fria luften; samt vid Smilhfield, ett äldre fängelse i Dublin, som egentligen är
inrättadt för industri- och bandtverksarbeten.

»Efter en timmas resa — heter det i ett ögonvittnes berättelse — stego vi af
»vid Lusk. Vi hade framför oss en oöfverskådlig ljunghed, hvaraf en del, som nyligen
»blifvit afsvedjad, bar vittne om fångarnes arbete. Då vi kommo närmare, märkte vi
»några menniskor sysselsatta med att nedlägga dikesrör. Ingen skulle hafva kunnat betvifla
»att desse personer tillhörde den arbetande klassen, då de hvarken buro fångdrägt ej heller
»något annat synligt yttre kännemärke. Der visade sig hvarken uppsyningsman eller lång»vaktare.
De handterade hackan och spaden utan denna olust, som eljest är egen»domlig
för menniskor, som utföra ett tvunget arbete. Öfverhufvud skulle man hafva
»haft svårt att föreställa sig, att dessa menniskor voro fångar, som blifvit dömda för
»grofva förbrytelser till flera års straffarbete Direktören, Sir Walter Crofton, som vid
»oden tiden sjelf var tjenstgörande vid anstalten, förde oss med mycken artighet hän till
»bostäderna, hvilka helt enkelt bestodo af två jernhyddor, som hvardera hade rum för
»50 fångar och en vaktare, och som kunde flyttas, så ofta det, med afseende på fån»garnes
arbeten, var af nöden. Sängarne voro så inrättade, att de kunde slås tillsam»man
om dagen, och rummet således begagnas på en gång till sof-, mat- och under»visningssal.
Omkring dessa hyddor, liggande åtskilda på ljungheden, sågo vi ett par

små

»små byggningar för inspektören, läraren och några tillsyningsman vid arbetet, samt ett skjul,
»som begagnades till kök och förrådskammare. Eu litet hus stod obebodt; det hade
»varit bestämdt för några fångvaktare och konstaplar; men man hade snart funnit alt
»desses närvaro var öfverflödig»*)

»Då vi derefter kommo i samtal med Verkmästaren, yttrade han, bland annat: Jag
»har i öfver 30 år haft att göra med arbetsfolk, men jag har aldrig förr träffat så disci»plinerade
menniskor, så höflige i sitt tal och så punktlige i sina pligter, som desse fångar.»

Betrakta vi nu förhållandena något mera systematiskt och vända oss först till
disciplrnen i det hela, så finna vi, att nästan hvarje förbindelse med det tidigare fängelselifvet
är afbruten. Klädseln är, såsom nyss nämndes, densamma som allmänt begagnas,
och hvarken förut begångna brott eller utståndna straff omtalas vidare. Fångarne
betraktas såsom personer, hvilka handla med egen ansvarighet, och som hafva
att förvärfva eller gå miste om sina roedmenniskors aktning. För att gifva dem tillfälle
att ådagalägga deras karakterfasthet, användas de dagligen till budskickningar; dem
betros småsummor att på egen hand göra uppköp, och det skall ännu, efter hvad som
enstämmigt försäkrats, aldrig hafva händt, att- någon missbrukat förtroendet. »Då en
timmerman», berättar Crofton, »behöfdes vid ett af fängelserna, gjorde jag, så att säga,
»milt första försök i detta afseende, i det jag hvarje morgon sände en fånge från Smith»field
ut till stället, som låg på ett afstånd af omkring 2 eng. mil. Detta gjorde jag
»dagligen i två månader, utan att låta någon uppsyningsman medfölja; men oaktadt
»nämnde fånge dagligen måste gå förbi offentliga utskänkningsställen, gaf han aldrig efter
»för frestelsen, var pålitlig och nykter samt utförde sitt arbete till byggmästarens fulla
»belåtenhet och till nytta för det allmänna.» — Senare försöktes detta i större skala,
då man utsände ett betydligare antal arbetare för att reparera det gamla fängelset i
Newgate, och utgången blef lycklig ; hvarefter sådana profturer utgöra en del af fångarnas
uppfostran. När slutligen den tidpunkt närmar sig, då de skola lemna öfvergångsfängelserna,
gifves dem tillstånd att till och med för flera timmar i sender, i deras
egna ärenden, lemna fängelset, utan den aldraminsta tillsyn eller inblandning från bevakningens
sida, t. ex. för att göra uppköp af verktyg och redskap, hvilka de framdeles i sin
handtering skola begagna. Härvid hafva endast två rymningsförsök ägt rum.

Förutom några lindrigare tillrättavisningar tillämpas, i följd af antagen grundsats,
icke något straff i öfvergångsfängelserne; men hvarje förseelse emot den föreskrifna ordningen
inom anstalten, hvarje äfven den obetydligaste oregelmässighet straffas med tillbakaflyttning
till ett af de genomgångna stadierna (efter omständigheterna till och med
till cellfängelset) Af 1300 fångar, som under loppet af 1£ år genomgingo de ser*

*) Hvarje jernhydda hade vid anskaffniugen kostat omkring 1330 £, således ej fullt 6000 rdr. Samtliga ut-;
gifterna för j- år, för 100 fångar med 1 öfveruppsyningsman, 1 lärare och 6 tillsyningsman hade utgjort 1,072 i
under det inkomsterna beräknades till 1,170 £.

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag.

skilda öf vergångsfängelserna (i regeln är uppehållet der af jemförelsevis kort varaktighet)
blefvo emellertid blott 26 — och bland dem 6 i följd af egen önskan, emedan
de kände med sig sjelfve, att de ej voro starke nog att emotstå frihetens frestelser —
tillbakaflyttade för disciplinförseelse till det gemensamhetsfängelse, hvarifrån de kommit,
ett resultat, som säkerligen icke kan annat än väcka den största förvåning, och det
skulle möjligen framkalla misstroende till de ofFiciela uppgifternas tillförlitlighet, om der
icke herrskade den aldrastörsta offentlighet rörande dessa förhållanden, hvilka så att
säga kontrolleras af allmänheten sjelf.

Hvar och en kan nemligen erhålla tillåtelse att taga kännedom om de anteckningar,
som föras öfver fångarne, likasom desses undervisning till en viss grad står öppen äfven
för personer utom fängelset. Detta hänger tillsammans med Croftons önskan att bringa
allmänheten och fångarne i förbindelse med hvarandra, så ofta det kan ske, hvarmed
han hoppas att besegra fördomen emot lösgifne fångar och att verka gagneligt på desse
sjelfve. »Ju mera», säger han, »man ser af fångarnes beteende under den stränga
strafftiden eller under förbättringen i öfvergångsanstalterna, desto bättre». Både afskräckande
och förbättringen förslärkes sålunda, efter Croftons mening, genom bestraffningens
offentlighet; hvad som annorstädes vinnes genom föreningar och sällskap, skall

1 Irland, der sådana saknas, uppnås genom hela allmänhetens deltagande.

Till arbetet, ehvad det nu är landligt, såsom i Camden och Lask, eller industriel^
såsom i Smith/ield, användas dagligen 9 i timma, på kroppsrörelse och till måltiderna

2 J, till undervisning och bön 3 J, till tvättning och påklädning J; och så går dagen från
kl. 5 om morgonen till kl. 9 på aftonen.

Såsom godtgörelse för sill arbete undfår hvarje fånge dels en obetydlig fast betalning
i veckan, när han i (ifrigt uppfört sig på ett tillfredsställande sätt, dels ock
en belöning, i förhållande till det af honom verkstälda arbetets verkliga värde. Öfverhufvud
kan man beräkna, att en fånge på detta sätt förtjenar omkring I Rdr i veckan.
Öfver hälllen deraf kunna fångarne fritt förfoga och använda beloppet, såsom de sjelfve
vilja, till och med till inköp af lyxartiklar; men det är dem ålagdt att föra en noggrann
bok öfver deras utgifter. Hyckleri är onekligen härvid möjligt, men fången sättes
i allt fall på ett svårt prof af den omedelbara sinliga njutningens kraf, och det är under
alla förhållanden mycket vanskligare att hyckla måttlighet, än att hyckla fromhet;
och om det än erkännes, att denna frihet att råda öfver sina medel lätt kan alstra
missbruk och fresta till bedrägeri, kif, hazardspel m. m., så bör man å den andra sidan
erinra sig, att möjligheten af missbruk just hörer till öfvergångsanslaltens egentliga väsende;
det är dock af vigt att slädse kunna ertappa och bevisa missbruken, och detta
bör i allmänhet blifva lätt nog, då ej flere fångar äro på ett ställe tillhopa. Man har
också i sjelfva verket hittills ej sport någon olägenhet af den fångarne i berörda hänseende
förunnade frihet. I regeln använda de ett ringa belopp till inköp af tobak och
till att skaffa sig någon liten förbättring i kosten, hvilken är densamma som i det före -

gående stadiet och beräknad blott på det aldranödtorftigaste*); men den väsentligaste
delen af förtjensten bespara de nästan alla för att använda densamma, i förening med
hvad de under gemensamhets-arbetet förvärfvat, dels att bekosta en efter strafftidens
slut ifrågakommande utvandring till kolonierna, dels för att, om de stanna i hemlandet,
med hjelp deraf kunna ställa borgen, när de söka sig arbete. Detta sistnämnda sätt
att använda medlen förtjenar uppmärksamhet; ty derigenom öppnas icke blott flera
möjligheter för fångarne att få arbete, som eljest af misstroende dem vägras; utan
dessa medel skapa en ny och — efter förhållandena här i verlden stark driffjeder
till fortsatt ärlighet och godt uppförande, just uti fruktan för att mista sin sålunda i
underpant satta, tungt förvärfvade egendom. Det förstås af sig sjelf, att likasom man,
under förutsättning af en dylik användning utaf den hopsparda summan, icke behöfver
vara så nogräknad med arbetsgodtgörelsens belopp, på det att samhället skall deraf
skörda någon betydligare omedelbar vinst, så måste man deremot vara angelägen, att
beloppen utsättas nå ett betryggande sätt (t. ex. på sparbank>böcker med åtecknadt
förbud emot uttagning), så att fångarne väl få uppbära räntan, men icke utan vederbörandes
samtycke råda öfver kapitalet.

1 hänseende till undervisningen upprepa vi hvad förut i fråga om cellfange sestadiet
är anmärkt, att densamma bar en öfvervägande praktisk riktning. Del är isynnerhet
anstalten i Smithfield, som i detta hänseende utmärker sig, emedan der är anstald
en man, Mr Organ, såsom öfverlärare, hvilken helt och hållet slutit sig till Croftons
system och verkat hand i hand med honom. Undervåningen är beräknad på att
vara på en gång tillräcklig och fruktbärande för lifvet. Den meddelas i form af /öreläsningar,
under hvilka fångarne uppteckna hvad som förekommer dem vara åt interesse.
Föreläsningarne bevistas af fångvaktarena, på det att desse under ai betet
eller hvilostunderna må kunna samtala med fångarne om hvad de sålunda hört, och
detta bättre inskärpas, hvarjemte mindre nyttiga samtalsämnen derigenom till någon
del förebyggas. Om lördagarne hållas ett slags ömsesidiga examinatorier under lärarens
handledning, på det att han må kunna förvissa sig, i hvad mån han blifva rätt
förstådd, och för att väcka en gagnelig täflan bland åhörarena. Det ofvanlöre åberopade
ögonvittnet, som besökte fängelset i Lusk, besökte äfven Smithfield. Efter att
hafva träffat, fångarne vid middagsbordet och funnit sig öfverraskad af det lugn och
den ordning, som der herrskade, oaktadt icke någon fångvaktare var tillstädes, utan
ett par af fångarne verkstälde uppösningen och utdelningen af maten, samt efter det
han besett boksamlingen, som grundlädes år 1186 1 och sedan vant underhållen genom
frivilliga tillskott hvarje vecka af fångarnes arbetsgodtgörelse, bevistade han en af Mr
Organs föreläsningar och yttrar derom: »Då föreläsningen var slutad — det var just
en lördag — samlade fångarne sig i två grupper midtför hvarandra, och en man var

*) Deras bespisning utgör eu stark motsats till fångarnes förplägning i England, der fangarne, enligt Holzendorffc
utsago, lefva bättre än de fleste högre embetsmän i Tyskland.

den ena gruppen utvaldes att framställa spörsmål till en man af den andra. Härmed
omvexlades under ögonskenligen stort intresse på alla sidor, i det man, niir det uppstod
tvist om ett svars nöjaktighet, vädjade till Mr Organs utslag. Så godt som alla
svaren röjde emellertid, i huru hög grad fångarne hade förmått att tillegna sig de särskilda
undervisningsämnena.»

Genom dessa föreläsningar — en undervisningsform, som äfven med fördel blilvit använd
i andra länders fängelser — tränger en mängd kunskaper ned till dessa djupaste lager
af samhället. Hufvudämnena hemtas från den praktiska moralen och geografien. »De
absoluta sedlighetsbuden — yttrar härom en författare — upplösas i de fordringar,
som handel och vandel, familje- och tjenstehjonsförhållanden, korteligen hela det politiska
och sociala samfundslifvet ställa på hvarje enskild person, ftiåttlighetens och redlighetens
nytta och vigt läras bäst på detta sätt. Märkvärdig är den uppmärksamhet
fångarne egna åt dylika moraliserande framställningar, i det de derunder flitigt anstränga
sig att finna anknytningspunkter till desamma ur sin egen verksamhetskrets». Visserligen
kunna icke ytlighet och bristande sammanhang i vetande helt och hållet undvikas
vid ett dylikt undervisningssätt, men detta oafsedt är det uppenbarligen den bästa
Järoformen för äldre åhörare, hvilkas lid i öfrigt upplages af elt strängt och oafbrutet
arbete, och som i fängelset till en del blifvit förberedde och gjorde mottaglige för en
sådan undervisningsmethod i ett senare stadium. Då en stor del af fångarne eftersträfva
att få utvandra, sedan de blifvit frigifne, spelar framställningen af förhållandena
i främmande länder en stor rol i undervisningen. Synnerligast är det förhållandena i
Kanada, Australien och Kaplandet, på hvilka uppmärksamhet företrädesvis fästes, genom
underrättelser om dessa länders natur, jordmån, produkter, utsigterna för invandrare,
hvad desse böra medföra, vara beredde att underkasta sig o. s. v. Hela undervisningen
utgör sålunda ett gagneligt supplement till den regelmässiga utbildningen af en yttre
färdighet eller ett bestämdt handtverk.

Det förtjena!’ ännu att tilläggas, det lösgifne fångar talrikt infinna sig vid föreläsningarne
i Smilhfield, alltså frivilligt uppsöka de ställen, hvilkas minne, efter vanlig
erfarenhet, snarare skulle verka afskräckande än tilldragande.

Denna afdelning al ämnet må slutas med följande yttrande af den förutnämnde
utmärkte läraren, Mr Organ:

»Det är en vanlig villfarelse, som delas af de fleste menniskor, att förbrytarena

i och för sig skola vara olika folk i allmänhet. I de sista 12 åren af min anställning
i Smithfield har jag oafbrutet verkat såsom lärare för fullvuxne menniskor, och

efter min erfarenhet har jag här icke förmått uppdaga, att den vanliga klassen

af väl behandlade fångar, i hänseende till sinnesbeskaffenhet, lidelser och känslor, på något
sätt skiljer sig från medeltalet af de till lika samhällsklass hörande frie individer.
Ed lärare för straff-fångar bör beständigt erinra sig två saker: \) att han ej behandla!
sina lärjungar såsom barn, och 2) att han icke, sedan de begynt uppföra sig väl, misstänker
dem för lögnaktighet och oredlighet. Jag vill erinra hvarje lärare derom, att

han icke ensamt ar en undervisare i läsning, skrifning och räkning. Han har en högre
pligt att uppfylla, och den består deri, att han gör sig bekant med hvar och en af
sina lärjungar, med deras andliga utveckling och riktningen af deras böjelser. Han bör
utforska deras tidigare lif, deras framtidsförhoppningar, deras sorger och deras glädje
samt understödja hvar och eu att i verket sätta hvarje förnuftig plan för det nya
lif, som hägrar för fångens blick, då han full af förhoppning och goda föresatser väntar,
att fängelsedörren skall öppnas ’).»

4) Åter/örsättandet i frihet.

Detta är af två slag, antingen återkalleligt och vilkorligt, när fången lösgifves på
frisedel, eller oåterkalleligt och ovilkorligt;

a) Lösgifning på frisedel bildar slutstenen i det egendomliga irländska systemet;
och det är ofvan anmärkt, huru stor del af det ådömda straffet kan på detta sätt
afkortas. Det ser ut som skulle Crofton i begynnelsen hafva fruktat, att denna straffets
afkortelighet skulle i allt för hög grad fresta fångarne att hyckla förbättring; men den
förutgående behandlingen i öfvergångsfängelserna gifver en helt annan vägledning för
bedömandet af fångens karakter, än den man ägde då fången omedelbart utgick från
cellfängelset eller arbetssalen. [ dessa sistnämnda kan han på sin höjd lägga i dagen
negativt goda egenskaper och visa, att han är klok nog att rätta sig efter fängelsedisciplinen,
medan han i öfvergångsfängelset har tillfälle att positivt bevisa, att han
kan emotstå frestelserna, och att han öfvat. sig i-sjelfbeherrskning.

Blott de (ångar, som uppfört sig på ett tillfridsställande sätt, under deras vistande
i öfvergångsfängelserna, hvilka sålunda icke under flera månader undergått något slags
disciplinarstraff, äga anspråk på frigifning. Vidare fordras det, att den lösgifne skall
vara försäkrad om tjenst, anställning eller utsigt till ärlig utkomst, och det af personer,
hvilkas karakter och samhällsställning ingifva förtroende, en fordran, hvilken har den
olägenheten med sig, att den förutsätter en tredje mans välvilja, men som, å en annan
sida, ar af stor praktisk vigt i fråga om att förebygga återfall, och som i alla händelser
kan theoretiskt försvaras, enär frigifningeri icke uppfattas såsom en laglig rättighet utan
blott såsom en nåd för fången. Af de intill slutet af året 1857 lösgifne 1067 förbrytare
äro 559 lösgifne på frisedel, medan 81 för utmärkt godt uppförande och andra
för dem gynsamma omständigheter blifvit fullständigt och oåterkalleligt benådade.

Öfver de på frisedel lösgifne föres i Irland, tvärtemot hvad förhållandet är i England,
en mycket sträng polisuppsigt. Så snart antagligt tillbud om sysselsättning inkommit
för eu fånge, som får lösgifvas, underrättar Fängelse-direktionen Politiets Generaldirektör
derom och meddelar honom tillika nödig upplysning om fångens tidigare lif,

) Mr Orgon har på flera sätt visat sin tro med sina gerningar. Han uuderhåller sålunda en mycket vidlyftig
brefvexling med sina många gamla lärjungar och har bland annat föranstaltat upprättandet af en låne- och
förskottskassa för lösgifna fångar, hvilka ömsesidigt borga för hvarandra. Han har äfven fått den ansvarsfulla
öfveruppsigten å alla på frisedel lösgifne fångar (öfver 2000), om hvilka lian 2 gånger i månaden afgifver
rapport.

hans straff, hans förhållande under strafftiden samt hans fotografi. Den sålunda emottaga
underrättelsen sänder Generaldirektören vidare till lokalpolisen i den krets, der fången
skall hafva arbete, och denne bör då, såväl vid sin ankomst som sedan vid hvarje
månads början, anmäla sig på närmaste polisstation. Ombyter han sedermera (före
den ådömda strafftidens slut) vistelseort, bör lokalpolisen derom underrättas, och denna
sörjer då för, att genom General-direktören underrättelsen meddelas polisen i hans nya
bostads krets, hvarest han bör göra enahanda anmälanden, som här ofvan omnämnas.
Då arbetsgifvaren är noga underrättad om fångens föregåenden, skall han af naturlig
misstänksamhet manas att vara uppmärksam på honom och gå polisen tillhanda. Polisen
utöfvar emedlertid icke något slags inflytande på fångens sysselsättningar eller på det
mått af frihet, som honom förunnas, hvarigenom detta system skiljer sig från det i
Frankrike använda, hvilket senare, till och med sedan straffet är fullständigt utstånden
pålägger fången väsentliga inskränkningar i hans frihet och derigenom försvårar lör
honom tillgång till åtskilliga förvärfskällor.

Högsta styrelsen öfver fängelserna, — som i ölrigt är särdeles sträng emot de
lösgifne och tillbakakallar frisedeln ej blott för nya förbrytelser utan för smärre oordentligheter,
såsom underlåten anmälan hos Polisen, dryckenskap, lätja, umgänge med misstänkte
personer o. v. v. ■— har, på detta sätt genom polisuppsigten, i sin magt att
städse med lätthet kunna inhemta upplysning, huruvida de lösgifne motsvarat det dem
lemnade förtroende och att tillika hindra alltför stor samling af straffade personer i vissa
trakter, hvaraf lätteligen fördel''Giga följder kunna uppstå. — Enligt officiela anmälanden
har frisedeln blifvit återkallad för 17 af de till slutet af år 1857 lösgifna ofvan
omförmälda 559 fångar (bland dessa 17 hafva 3 mistat frisedeln för det de haft dåligt
sällskap, 1 för dryckenskap, 1 för fridstörande och I för jernvägsåkning utan biljett.)

b) Lösgifne utan vilkor och för alltid. Hvad dessa angår, höra de egentligen
ej mer under fängelsestyrelsen, enär deras strafftid är utlupen; och polisuppsigten å
dem går blott ut på en noggrann, om än indirekt, tillsyn på sådana, som från straffanstalterna
blifvit betecknade såsom oförbätterlige och tillhörande den fasta förbrytareklassen.
Crofton räknar till nämnda klass omkring 25 procent af förbrytare och anser,
att desse borde göras oskadliga genom att inspärras på lifstid, så snart deras oförbätterlighet
är fullt ådagalagd — en mening, som äfven synes hafva vunnit insteg hos
regeringen der i landet.

B.) Behandlingen af gvinnor.

För qvinnor, hvilka i Irland utgöra omkring 42 procent af hela fångantalet, medan
de på andra ställen efter regeln utgöra endast 16 till 20 procent, finnas cellfängelser
i Newgate, Dublin och en serskild flygel af Mountjoy, samt geinensamhetsfängelser i
Cork och Grangegorman. Öfvergången från cellen till gemensamhetsfängelset och behandlingen
i dessa två stadier är lika som för männerna.

Deremot har man inga egentliga öfver gångs fängelser för qvinnor. utan ett slags
tillflygtsställen (Refuges), hvarest de förberedas för återvändandet till friheten och
i synnerhet uudervisas i husliga slöjder. Änskönt man i yttre afseende söker, såvidt
som möjligt är, att göra behandlingssättet lika här och i öfvergångsfängelserna, så förblifver
dock emellan - dessa inrättningar den väsentliga skillnad, att i dessa fristäder intagas
icke blott de på frisedel lösgifna, utan ock de ovilkorligen frigifna. Förhållandet är
sålunda, hvad qvinnorna angår, ordnadt på det sätt, att fångarna, - sedan de genomgått
cell- och gemensamhetsfängelset, genom godt uppförande kunna ernå lösgifning på frisedel,
dock med vilkor att de uppehålla sig på en dylik fristad, hvarest de förblifva
till dess de kunna få en tjenst på ett godt ställe, eller till slutet af den ådömda strafftiden.

Af dylika fristäder, som synas vara af enskild upprinnelse, men till hvilka staten gifver
ett tillskott af vid pass en riksdaler i silfver för hvarje fånge i veckan, finnas tre. neml.
Goldenbridge (katholskt) samt Cork och Harmun Road (protestantiska).

C) Behandlingen af mindre arbetsföre fångar och yngre förbrytare.

1) för mindre arbetsföre fångar är ett fängelse i Philipstown, dit de komma,
sedan de slutat cellfängelset i Mountjoy eller det visat sig, att de ej uthärda dermed.
Fängelset i Philipstown räknar i medeltal 340 till 350 fångar, hvilka efter regel inläras
till skräddare- skomakare- och väfvare-arbeten för de öfriga fängelsernas behof.
Atskillige sysselsättas med murare- och timmermansarbeten inom eller utom fängelset.
Man synes dock icke vara rätt nöjd med den här rådande ordning, och serskildt saknas
tillgång på lättare landtligt arbete för fångarne. Man är derför betänkt på någon reform
Från Philipstown sker öfvergången vanligen till Smithfield, ty arbetet i Dusk
är för ansträngande.

2) för unge förbrytare har man sökt genom eu lag af den 2 Augusti 1858 att
efter hand skaffa passande straffanstalter i hela det Brittiska riket.

Hvad Irland vidkommer, har man redan i ordning en serskild anstalt i Mountjoy
för unge personer öfver 76 år, och en annan sådan under arbete i Lusk, hvarest
fångarne likasom i Mellray i Frankrike skola sysselsättas med åkerbruks-och trädgårdsarbete.
Hvad barn och personer under 16 år angår, så är genom nämnda lag anbefaldt
upprättande af så kallade förbättringsskolor öfver hela landet, efter nedanstående
reglor:

1) Skolorna kunna blott upprättas (af enskilda personer eller kommuner) efter
dertill af vice konungen erhållet bemyndigande;

2) Staten har sig förbehållen tillsyningsmyndighet, hvilken utöfvas af Fängelsedirektörerna
(Fångvårdsstyrelsen), som årligen till Parlamentet afgifva berättelse om
skolornas tillstånd;

3) Insättandet i slik skola kan af domaren bestämmas för en tid af 1 till 5 åt»,
då förbrytaren i öfrigt kan, på grund af lag, dömas till 14 dagars fängelse, och tillika
före delta straffs fullbordan icke fyllt sitt 16 år;

4) Såväl Slorjuryerne som Kommunalråden kunna bevilja penningar til! upprättande
och underhåll af sådana skolor samt fästa vilkor vid dylika anslag;

5) Föräldrar, hvilkas barn blifva insatta i en sådan anstalt, äro pligtige alt lemna
bidrag till deras underhåll derstädes,''såvida de icke äro alldeles utfattige. Bidragen,
som icke öfverstiga omkring 1 specie i veckan för hvart barn (maximum), kunna uttagas
på laglig väg. Staten tillskjuter hvad sou» icke kan erhållas af föräldrarne;

6) Forslingen till skolorna bekostas af den komun, hvarifrån förbrytaren skall föras;

7) Det egentliga hufvudstralTet aftjenas i cellfängelse, hvaremot skolorna i öfrigt
hafva frihet att använda det behandlingssätt i afseende på förbrytaren, som för hvar
och en af dem anses tjenligast och som ej strider emot lag;

8) Det är en medborgerlig pligt att återbringa rymde förbrytare, och den som
vetande hyser eller döljer dem pliktar ända till I £;

9) Frigifning från anstalten kan blott beviljas af vice konungen; och kan vara
såväl ovilkorlig som återkallelig.

Innan de resultat, som hela detta nya straffsystem i Irland inom jemförelsevis
kort tid frambragt, tagas i betraktande, bör en flygtig öfverblick egnas åt fängelseväsendets
tillstånd i landet vid den tid, då Crofton öfvertog ledningen deraf.

Det är af gammalt käudt, att de irländske förbrytarena hörde till de råaste och
mest djuriske i de lörenade rikena *), Deras rykte var så dåligt, att flere af kolonierna
vägrade emottaga deporterade från Irland, under det att både inom och utom landet
rådde mycken motvilja att taga Irländare i tjenst. Året 1850 var antalet straffdomar,
som lydde på straffarbete eller deportation 1786, och år 1851 steg det till 1864,
år 1852 utgjorde det 1358 och ännu år 1853 dömdes It) 13. — I början af år I 854
förvarades nära 4000 fångar i fängelserna, hvilka voro beräknade att rymma högst
3200. Disciplin och ordning voro okända begrepp. Fångvaktare och uppsyningsman
voro blott föga bättre än de, hvilka de hade att bevaka, och, i stället att. vårda och
förbättra desse, svirrade de och spelte med dem och hängåfvo sig åt upprörande och
vämjeliga laster inbördes. Dödligheten var. i följd af fångarnes sammanpackning och
af osnyggheten, oerhörd. Fängelsefeber och tvinsot bortrycka 8 procent af fångantalet.
Om arbetsförtjenst eller, öfverhufvud taget, något slags nyttigt arbete var icke fråga;
trampqvarnen var så godt som det enda verksamhetsmedlet, och fångvårdskostnaderna
hade under tiden vuxit till en förskräckande höjd.

Men Croflon grep verket an med fast och säker hand. Han begynte med att,
bland annat, afskeda 100 af de förra fångvaktarena och fängelsebetjeningen samt alla
lärarne, med undantag af en, samt införde derpå, understödd af duglige medhjelpare,
sina reformer, hvilka snart buro frukt.

*) Denna ära hafva Engelsmännen aldrig gjort sina broder stridig förr, än allmänna uppmärksamheten drogs
till de CroftonsJca reformerna. Sedan dessas resultat alltmer trädt i dagen, började Engelsmännen sätta i fråga
riktigheten af hvad de förut aldrig förnekat.

Först

Först och främst har antalet af domar, lydande å straffarbete, fortfarande minskats,
(år 1855 till 518, år 1856 till 389 och år 1859 till 322; väl hav det under ettsenare
år eller 1862 stigit till 592, men år 1863 åter nedgått till 511), oaktadt domarena
nu, efter det straffanstalterna så märkbart förbättrats, äro mera böjde än förr att, när
valet är tillåtet, använda straffarbete framför fängelse, och oaktadt den skärpta polisuppsigten,
i förening med förbättradt ordnande af förteckningarne öfver förbrytare, gjort
det vidare lättare både att bevisa återfall, som medföra förhöjdt straff, och i allmänhet
att upptäcka och öfverbevisa förbrytare. En naturlig följd af straffdomarnes aftagande
i antal är äfven minskning i totalsumman af fångar. Under det att år 1854,
såsom nyss nämndes, fångantalet var 4,000, funnos den 1 Januari 1863 i alla landets
fängelser ej mer än 1,314 fåugar. En annan följd har varit, att Irland kunnat nedlägga
två straffanstalter, då andra länder måst öka sina fängelsers antal och utrymme.

I samma förhållande som fångarnes antal är också deras dödlighet minskad. Efter
officiela uppgifter utgöra dödsfallen numera blott 1 å 2 procent. Fängelsearbetet har också,
år för år, betalt sig bättre, och ehuru hvarje fånge nu kostar långt mer än förr att
underhålla, emedan han vårdas helt annorlunda, och fängelsetjenstemännen äro långt
talrikare och bättre lönade, då anspråken på dem blifvit större, tarfvar dock fängelseväsendet
om året i det hela 900,000 rdr mindre än förr, och det är utsigt att detsamma
framdeles skal! kunna bära sig utan direkt tillskott af staten. Allmänhetens
omdöme har naturligen ändrat sig efter de ändrade förhållandena, så att numera de
från straffanstalterna frigifne irländsko fångar, antingen de blifvit på frisedel eller ovilkorligen
lösgifne, äro likaså eftersökte, som de förr voro afskydde, under det man i
hvarje Engelsk »tiket of leave man» (på frisedel lösgifven fånge) ser en röfvare och
mördare. En af Irlands störste jordägare har betygat, att han till svårt jordarbete
icke vill hafva några andra arbetare heldre, än sådana som genomgått öfvergångsfängelset
vid Lusk och äro upptuktade i den der rådande stränga disciplin.

Nästan alla sakkunnige, som haft tillfälle att taga närmare kännedom om de irländska
straffinrältningarne och dessas förvånande resultat, prisa dem högligen. Det är i
sanning ganska märkvärdigt att höra Engelsmän finna, det något, som kommit från Irland,
kan vara godt; men härvid måste de böja sig för de framlagda resultatens magt. Derom
vittna yttranden i de flesta och mest aktade tidskrifter och äfven af den ryktbare
Lord Brougham, men synnerligen den omständighet, att fyra domare och öfverhetsperroner
från Yorkshire, som, utsände för att undersöka förhållandet, kommo öfver till
Irland, uppfylde af fördomar och tvifvel, men återvände hem öfvertygade om förträffligheten
af hvad de sett och lofprisande detsamma, såsom man finner af deras lärorika
berättelser. Utländingar af nästan alla nationer hafva dragit till Irland, såsom
från Belgien, Frankrike, Schveits, Italien, ja, till och med från Ryssland, för att se
och göra sig underrättade om fängelseväsendet; och redan hafva försök att tillegna sig
dessa inrättningar till större eller mindre utsträckning ägt rum i flera stater, t. ex. Sachsen,
Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag. III

Braunschveig, Kantonen Argau, Portugal m. fl. I den Preussiska deputerade-kammaren
uttalade sig, den 26 Maj 1864, Professor John från Königsberg mycket varmt och under
stort bifall för det irländska straffsystemet. »De förglömde — sade han — cellsystemets
anhängare, att icke allt ankommer derpå att skilja brottslingen från sådant, som kan
vara honom skadligt, ty denne måste dock till sist åter ut i lifvet, hvarest alla slags
inflytelser ånyo ohejdadt inverka på honom. När man således, medan straffet påstår,
skyddar brottslingen likasom en planta under ett glastak för hvarje närgången vindflägt
och derefter vid frigifmngen på en gång utsätter honom för all den inverkan, lifvet på
honom kan utöfva, måste ett sådant förfarande betraktas såsom irrationell. Det irländska
systemet sträfvar, i motsats härtill, att just uppväcka brottslingens sjelfverksamhet,
så att han utan något skydd må sjelf kunna arbeta på att förvara och förkofra sig i
det goda. Det irländska straffsystemet sträfvar dessutom till något annat väsentligare.
Genom att göra straffets undergående så offentligt som möjligt, vill det öfverbevisa samhället,
att man verkligen uppnått goda resultat, på det att samhället må desto villigare
återupptaga fångarne i sitt sköte. Och detta mål har systemet uppnått. Men ingen
triumf har dock varit större, än den systemet firat i sjelfva England, hvarest genom
en parlamentsakt af den 25 Juli 1864 detta system är taget till mönster för

det engelska, i flera väsentliga delar, synnerligast i hvad som rörer behandlingen af de
på frisedel lösgifne fångarne, och detta oaktadt det förbittrade skrik, som upphäfdes
emot detta system från alla sidor. Ty, såsom man kunde vänta, de irländska

inrättningarne hafva också mött mycket misstroende, fördomar och ovilja, och få män, hafva
blifvit angripne på ett så skoningslöst och hatfullt sätt som Sir Walter Crofton.
I Tyskland har han på en gång funnit en af sina varmaste och mest hegåfvade vänner
i den oftanämnde Professoren Frih. Holtzendorff samt en af sina bittraste och skoningslösaste
motståndare i den för män af facket icke obekante Pro/essoren Roder, som i stridslystna
och giftsprutande afhandlingar sökt bevisa ingenting mindre, än att Crofton och
hela talet om det irländska fängelsesystemet vore en humbug; men han har icke lyckats
nedsätta någon annan, än sig sjelf; och har han med sina angrepp, till följd af dessas
natur, verkat mera för, än emot saken«

Sammanfatta vi nu i en kort ögonblick det irländska straffsystemet och dess egendomligheter,
så visa sig dessa bestå hufvudsakligen uti

1) Strafftidens afkorlelighet. »Intet— yttrar Organ — verkar så maktigt på fångarne,
som hoppet att kunna ernå afkortning af en del af strafftiden; derföre äro det
irländska straffsystemets stadier för dem hoppets stadier.»

°2) Cellfängelsets användande blott såsom förberedelse, och afskaffandet af den
absoluta afsöndringen. Änskönt röster ännu höras för det oinskränkta cellsystemet, —
såsom för något tid sedan t. o nr i »Revy de deux mondes», — blifva dock dess anhängare
i Europa färre och färre. Till och med i Amerika, detta systems egentliga
hem, har man begynt att vackla i tilliten till dess ofelbarhet och erkänna, att flera af
de skenbara resultat, man i begynnelsen tillskref detsamma, icke härflöto så mycket

från sjelfva systemet, som fastmer från den kraft och ifver, hvarmed dess första uppfinnare
och utbredare satte det i verket. Ofvanbemälde Prof. John yttrar: »det
rena cellsystemet är ett stadium, som numera är öfvervunnet af fängelsevetenskapcn.
Ingen menniska tänker längre på alfvar att uteslutande fullborda det pensylvanska systemet,
utan blott att förena det med systemet af gemensamt arbete. I Pentonville
skulle det anses såsom en ren galenskap att vidare låta fångarne bära masker, att
isolera dem i kyrkan och skolorna eller att begagna särskilda spatsergårdar — men
i Moabit (ett preussiskt cellfängelse inrättadt 1859) håller man ännu på med sådant.»

3) Den med de särskilda straffstadierna förbundna flyttning från ett fängelse
till ett annat. »Det måste — säger fängelsepresten Shore — betraktas såsom ett
vigtigt moment i systemet, att hvarje fånge, i det han framrycker ett stadium på vägen
till förbättring, tillika flyttas till ett annat fängelse. Detta inpreglar hos honom
föreställningen om ett verkligt framsteg, hvilket han knappast skulle uppfatta, om han
endast nominelt uppflyttades inom samma fängelses murar; han känner, att ett aflägsnande
från det gamla fängelset är ett steg framåt emot friheten, och följderna deraf
äro ögonskeniiga.»

4) O [vergångsfängelserna, som af en författare i Edinbourgh Review icke orätt
liknas vid sjukhus för rekonvalescent, hvarest desse likväl icke underkastas någon
lindrig kur utan tvärtom ett arbete och ett besvär långt svårare, än deras i fängelse
qvarblefne kamraters och deras landsmäns, som äro frie och till hvilka de hoppas
att en gång vända tillbaka. Det är på öfvergångsfängelserna, som allmänna uppmärksamheten
egentligen vant riktad. Dessa anstalter kunna dock icke rätt uppfattas och
förstås annorlunda än i förbindelse med fångarnes behandlingssätt i de två föregående
och i det efterföljande stadiet; lösryckta derifrån betyda dessa anstalter litet eller intet,
och det var derföre ett naivt missförstånd af Sir Josua Jebb, chefen för engelska fängelseväsendet,
då han påstod, att för att skapa dylika anstalter äfven i England behöfdes
ej mer, än att uppresa ett par flyttbara jernhus utanför Portlandsfängelsets murar.

5) Slutligen lösgifningen på frisedel under den afkorteliga delen af strafftiden
och den dermed förbundna vaksama polisuppsiglen. Härpå lägger Mr Organ den
hufvud sakligaste vigten, emedan det hos fången väckta hoppet om frigifningens påskyndande
utgör det bästa stödet för disciplinen; emedan arbetsgifvaren deruti, att frisedeln
utan alla omgångar återkallas, så snart fången gjort sig skyldig till dåligt’ uppförande,
äger en säker borgen, att hans klagan öfver den hos honom i arbetete anstälde fångens
förhållande oförtöfvadt vinner gehör; och emedan ändtligen den frigifne derigenom
är på det kraftigaste uppfordrad till ett godt uppförande, synnerligast under den farliga
perioden, strax! efter frigifningen, då frestelsen till återfall så väl efter Irlands som
andra länders erfarenhet är störst.*)

*) Organ är af den mening, att när en frigifven fånge omkring 2 år efter sin frigifning uppfört sig väl
återstår ringa fara för återfall. Sann! ar ock att de flesta återfall ske inom kort tid efter frigifningen; hvilket
taktum icke ar till fordel for dem, som satta straffets hufvudsakliga verkan i afskräckandet. & °

IV.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-ärenden, kallet uti Kongl. Maj ds
Högsta Domstol, Onsdagen den 2 Maj 1866.

Revisions-Sekreteraren von Segebaden föredrog i underdånighet

''l:o.

De besvär, Stadsfiskalen Lorentz Emanuel Kock i underdånighet anfört deröfver,
att sedan klaganden, efter förordnande af Justitie-Kanslers-embetet, vid Stockholms Rådstufvurätt
vackt åtal mot ansvarige utgifvaren af Tidningen »Gamla Fäderneslandet», Muraren
Johan Fredrik Dahlhammar, med påstående, att som af en uti det den 28 Oktober
1865 utkomna nummer 86 af nämnda tidning införd artikel med öfverskrift
»Dagens företeelser» en del innebure lasteliga yttranden om Konungen och tillika lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande
samt en annan del innefattade uppmaning till uppror, Dahlhammar måtte fällas till
ansvar enligt 3 § 4, 7 och 12 momenten i Tryckfrihetsförordningen, jemföra med
allmän lag, äfvensom Kock yrkat, att den qvarstad, som enligt Justitie-Statsministerns
förordnande blifvit å skriften lagd, måtte förklaras skola ega bestånd; och, efter det Kock,
af Rådstufvurätten uppmanad att bestämma de ställen i allmän lag, hvilkas tillämpning
jemte 3 § 4 och 7 momenten i nämnde Förordning, Kock påyrkade, förklarat, det
han önskade, att den Nämnd, åt hvilken blefve uppdraget att öfver brottsligheten af
omförmälda artikel sig utlåta, måtte tillfrågas om artikeln vore brottslig enligt 3 § 4
momentet i Tryckfrihets-förordningen, jemförd med 5 kapitlet ''1 § Missgerningsbalken,
sådan densamma lyder i Förordningen den 30 Maj 1835, eller, i händelse denna fråga
blefve med nej besvarad, om artikeln vore brottslig enligt nämnda moment i Tryckfrihets
förordningen, jemfördt med 9 kapitlet 5 § Strafflagen, vidare om artikeln vore
brottslig enligt 3 § 7 momentet i Tryckfrihets-förordningen, jemfördt med 6 kapitlet
Missgerningsbalken och 5 § i Förordningen den 6 Februari 1849 eller, derest denna
fråga blefve besvarad med nej, om artikeln vore brottslig enligt sistnämnda moment i
Tryckfrihets-förordningen, jemfördt med 10 kapitlet 11 § Strafflagen, samt slutligen om

artikeln vore brottslig enligt 3 § 12 momentet, jemfördt med 4 § 7 momentet i Tryckfrihets-Förordningen,
Rådstufvurätten, i öfverensstämmelse med berörda yrkande, till
Nämndens besvarande framstäf samtliga omförmäla frågor och, sedan Nämnden af
samma frågor med nej besvarat de fyra förstnämnda, men med ja den sist omlörmälda,
medelst Utslag den 5 December 1865, sig utlåtit och i anledning af Nämndens berörda
yttranden frikänt Dahlhammar från ansvar enligt 3 § 4 och 7 momenten i Tryckfrihets-Förordningen
och öfriga i sammanhang dermed åberopade lagstadganden, men
emedan Juryn funnit den åtalade artikeln brottslig enligt 3 § 12 momentet, jemfördt
med 4 § 7 momentet i Tryckfrihets-Förordningen, med åberopande af nämnda lagrum
samt 5 § 15 och 16 momenten i samma förordning, dömt Dahlhammar för lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar i periodisk skrift till allmänhetens förvillande och
förledande att höta etthundrafemtio riksdaler dubbelt med trehundra riksdaler till tveskiftes
emellan Åklagaren Kock och Stockholms stads fattige, eller, i brist af tillgång
till böterna, undergå fängelse å fästning i sex månader, hvar månad beräknad till tjuguåtta
dagar, äfvensom Rådstufvurätten förklarat, att ofvan omförmälda tidningsnummer
skulle konfiskeras; så har Svea Hofrätt, hvars pröfning Rådstufvurättens utslag blifvit
understäldt och der Dahlhammar sig besvärat, genom Utslag den 16 sistlidne Januari,
sig utlåtit, att som, jemlikt 4 § i Förordningen om nya Strafflagens införande och hvad
i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, de i 3 § 4 och 7 momenten
i Tryckfrihets-Förordningen omförmälda brott numera skulle efter nämnda lag straffas,
vid hvilket förhållande Rådstufvurätten icke bort till Nämndens besvarande vid pröfningen
af den åtalade skriftens brottslighet på det sätt framställa frågorna, att åt Nämnden
öfverlemnats att meddela yttranden jemväl huruvida skriften vore brottslig enligt
berörda moment i Tryckfrihets-Förordningen jemföra med stadganden i MissgerningsBalken
af 1734 års lag samt Förordmngarne den 30 Maj 1835 och den 6 Februari
1849 och att endast i händelse, på sätt som skett, berörda yttranden utfölle nekande,
Nämnden ägde utlåta sig huruvida skriften vore brottslig enligt samma moment i Tryckfrihets-Förordningen,
jemförda med motsvarande stadganden i Strafflagen; alltså blef,
med undanrödjande af det Nämnden meddelade utlåtande, målet visadt åter till Rådstufvurätten,
som hade att uppå anmälan detsamma ånyo företaga och dermed lagligen
förfara, deruti klaganden i underdånighet sökt ändring, hvaröfver Dahlhammar i underdånighet
sig förklarat samt Hofrätten med infordradt underdånigt utlåtande inkommit.

Justitie-Rådet von Hojsten yttrade: att som klaganden, hvilken uti de underdåniga
besvären yrkat fastställelse af Rådstufvurättens utslag, således afstått från vidare fullföljd
af åtalet i den mån Dahlhammar blifvit derifrån genom nämnde utslag frikänd,
fann Justitie-Rådet skäligt låta dervid bero, i följd hvaraf och då de af Hofrätten anförde
omständigheter ej utgjorde laga hinder för pröfning af Rådstufvurättens, beträffande
öfriga delar af målet, meddelade beslut, målet i dessa delar blef, med undanrödjande
af Hofrättens utslag, visadt åter till bemälde Rätt, som uppå anmälan hade att detsammma

härutinnan ånyo företaga och dermed, utan hinder af dess förra, nu undanröjda beslut
vidare lagligen förfara.

Justitie-Rådet Bolin fann ej skäl att på den af klaganden hos Kongl. Magt lörda
talan, — genom bifall hvartill Dahlhammar skulle komma att tillgodonjuta omedelbar
frikännelse i väsendtliga delar af målet, der pröfning af åtalade ''skriftens brottslighet
enligt Hofrättens utslag ännu står öppen, — göra ändring i det slut, Hofrättens utslag
innehåller. D

Justitie-Rådet Naumann yttrade: att som Rådstufvurätten, efter Justitie-Rådets mening,
orätt förfarit derutinnan, att samma Rätt framställt till Nämnden frågorna på sådant
sätt, att till Nämndens afgörande öfverlemnades det Domstolens pröfning tillhörande
ämne, huruvida vid detta måls behandling antingen Missgernings-Balken eller nya Strafflagen
vore att som gällande anse, och straffbestämmelser i den ena eller andra lagen
ägde tillämpning, fann Justitie-Rådet ej skäl göra ändring i Hofrälteus beslut, så vidt,
med undanrödjande af Nämndens yttrande och Rådstufvurättens utslag, målet blifvit
till Rådstufvurätten återförvisadt för ny laglikmätig behandling.

Justitie-Rådet Carleson anförde: att då de af Rådstufvurätten till Nämnden framstälde
frågorna vant så affattade, att Nämnden, genom deras besvarande, i den ordning
5 § 4 momentet Tryckfrihets-Förordningen föreskrifver, utlåtit sig om den åtalade skriftens
brottslighet efter de af Åklagaren åberopade lagens rum, fann Justitie-Rådet frågornas
form icke hafva bort till målets återförvisande föranleda, derom icke heller
någondera parten väckt påstående; i följd hvaraf och då Hofrätten efter den åsigt,
som derstädes gjort sig gällande, icke inlåtit sig i hufvudsaklig pröfning af målet, Hofrättens
öfverklagade utslag undanröjdes och målet visades åter till samma rätt,’ som
både att nytt utlåtande meddela, utan bindel'' af dess förra beslut.

Justitie-Rådet Berg instämde med Justitie-Rådet von Hofstén.

Justitie-Rådet Södergren utlät sig: »I mitt anförande till Högsta Domstolens Protokoll
den 1 6 Mars 1863, uti en då afgjord sak angående Tryckfrihetslagens tillämpning
i hvad beträffar inrättandet af den fråga, som skall till Nämnden framställas fastade
jag uppmärksamhet derpå, att då, uti ett af Kongl. Maja genom utslag den 13
Maj 1828 afgjordt mål, det fall mig veterligen första gången inträffade, der frågan
till Nämnden kommit att, jemte visst åberopadt moment i Tryckfrihetslagen, upptaga
äfven det eller de rum i allmänna lagen Åklagaren kunde hafva i sitt slutpåstående
åberopat, delta förfarande, enligt hvad omförmälda i Svensk Föfattningssamling år 1828
intagna utslag tydligen visar, ansågs hafva sin grund i förbindelsen att efter ordalydelsen
i^ hvarje serskildt fall tillämpa nämnde grundlag, som ovilkorligen stadgade, att.
de af åklagaren åberopade lagrum skulle i fråga till Nämnden upptagas, hvadan åt
Domaren icke syntes vara uppdraget att, i frågan till Nämnden, från sammanställningen
med det moment i den särskilda strafflagen för tryckfrihetsbrott, genom hvars åberopande
åklagaren bestämt sin anklagelse om visst brott, öfver hvars verklighet Nämnden
skulle döma, afskilja de lagrum åklagaren uppgifva såsom förment grund för den

på Domaren ensam, icke på Nämnden, ankommande bestämningen af straffet för det
i tryckfrihetslagen beskinna brottet. Lemnande för min del derhän, huruvida med
sjelfva grundtanken och ändamålet af den i Tryckfrihetslagen stadgade rättegångsordning
verkligen må hafva varit öfverensstämmande, att sålunda den icke lagfarna Nämnden
skulle inledas i strängt juridiska lagtolkningsfrågor, sådana, i hvilka inom Domstolarne
och emellan de särskilda instanserna ofta uppstå de mest motsatta åsigter, utan att
härvid Tryckfrihetslagen gåfve någon grund för lösning af den vigliga frågan om den
behöriga riktningen af Domarens pröfning i det möjliga fall, alt Åklagaren och Nämnden
sammanstämmande misstagit sig i deras förutsättning om tillämpligheten åt det allmänna
lagens rum, som i slutpåståendet och i jury-frågan ingått, så att Nämnden
betecknat brottsligheten genom hänvisande på ett lagrum, som vid domarepröfmngen
slutligen funnes ej kunna till saken hänföras och derföre icke rätteligen böra läggas
till grund för straffbestämningen, ansåg jag den anförda principen dock ega en giltighet
deruti, att den alltid frikalla!’ Domaren från allt åliggande att i ocli för anklagelseaktens
vigt för jury-frågans lydelse, meddela föreskrift, som omedelbart inverkade på
anklagelseaktens uppställning och innehåll, eller att, sedan anklagelsen blifvit bestämd,
före målets slutliga pröfning ingå i bedömande, huruvida något af de utaf åklagaren
åberopade lagrum rätteligen icke vore i målet tillämpligt och derföre icke bort af åklagaren
framställas; i afseende hvarå jag anmärkte, att då man funnit nödigt att under
Grundlags helgd och under regeln för Grundlags tillämpning strängt efter ordalydelsen
i hvarje serskildt fall ställa äfven de påbjudna rättegangsformerna för tryckfrihetsmål,
vore deruti en fordran, att vigt lades på att i klara ord utstaka enkelhet i dessa former,
så att rätten att åtala tryckfrihetens missbruk, hvilken rätt måste i vigt stå i
jemnbredd med vigten af sjelfva tryckfriheten och åtfölja densamma med jemna steg,
må vara säkert värnad mot så väl godtyckets makt, som faran af den juridiska doktrinens
osäkerhet och ofrivilliga misstag. Det bör aldrig förgätas, att, huru långt man
än må till alla möjligheter af större eller mindre skiftningar i olika brottshghetsgrader
i tryckfrihetsmål söka alt utsträcka och göra gällande theorien om Nämndens i 5 §
\ momentet Tryckfrihetslagen tillkännagifva bestämmelse att »pröfva lagligheten åt
åtalade tryckta skrifters innehåll», all sådan theori dock alltid finner eu ^vilkorligt bjudande
och tvingande begränsning just deruti, att lagen stadgar ett oföränderligt formulär
för den fråga, som får och skall till Nämnden göras, så att hela betydelsen af
nyssanförda \ momentet i 5 § får sill bestämda förklaring i detta formulär, som sålunda
positivt utmärker, huru och i hvad mån Nämnden eger att döma öfver brottsligheten.

Det är icke formuläret som får jemkas efter den betydelse man söker inlägga i
nämnda moments allmänna talesätt, utan tvärtom förklaras dessa af det orubbliga formuläret.
Och formulärets tillämpning kan icke vara underkastad någon tveksamhet.
Det fordras blott, att med sanning uppgifves »det lagens rum åklagaren åberopat.» —

Enligt

Enligt dessa grunder var jag beredd att följa den tillämpning af Tryckfrihetslagen, sota
i ofvannämnda hänseende ända från år 1828 varit hos Domstolarne vanlig, så att,
under det alltid oeftergifliga vilkor, att anklagelsen upptager visst moment i 3 § Tryckfrihetslagen,
utan åberopande hvaraf någon anklagelse för tryckfrihetsbrott icke kunde
anses vara gjord och följaktligen någon fråga till Nämnd icke hunde göras, denna fråga
skall upptaga de lagrum åklagaren efter sitt fria godtfinnande verkligen åberopat, utan
att Domaren dervid må utöfva någon censors-makt, lika litet genom uteslutande af lagrum,
hvilka åklagaren åberopat, men Domaren kunde anse otjenliga, som genom tillägg af
andra, hvilka åklagaren icke ville åberopa. Och må härvid det vara mig tillåtet erinra,
att om — hvad jag villigt medgifver — en sådan regel mången gång kunde leda derhän,
att sådana lagar kunde komma att af åklagaren åberopas och på grund deraf i
frågan till Nämnden upptagas, hvilkas tillämplighet icke rimligen borde någonsin göras
till föremål för en sådan myndighets bedömande, hvarje anmärkning derom egentligen
syftar mot riktigheten af ofvanberörda, i andra decenniet af tryckfrihetslagens tillvaro
först tillkomna princip, att Nämnden kan frågas om annat, än den brottslighet sjelfva
Tryckfrihetslagen beskrifver; och vore, på de grunder jag i mitt redan åberopade anförande
närmare utvecklat, och med stöd af den omständighet, att ordalydelsen t sjelfva
formuläret för frågan till Nämnden medelst uttrycken »det lagens rum» synes innebära,
att icke mera än det rum i Tryckfrihetslagen, som nödvändigt måste åberopas, får i
Juryfrågan intagas, jag för min del heldre benägen att frångå förut nämnde princip
och återvända till den under första decenniet efter Juryinrättningens tillkomst följda,
icke med någon olägenhet behäftade tillämpningen, än alt samma princip skulle utsträckas
till en sådan tillämpning, att frågan till Nämnden blefve bestämd af annat,
än anklagelseaktens verkliga lydelse, och såmedelst inträdde en censorsmakt, som, i
den mest bestämda strid mot sjelfva grunden för 1828 års åberopade lagtillämpning,
i väsentlig mon upphäfde just den säkra, ofelbara enkelhet, hvarmed man, i den med
grundlags kraft och helgd omhägnade lagstiftningen angående tryckfriheten, sökt tillförsäkra
och värna den vigtiga rättigheten att beifra missbruken af nämnda frihet.
Jag hyser den fasta öfvertygelsen, att hvad denna Grundlags stiftare minst skulle hafva
förestält sig blifva följden af deras verk. vore det, att någonsin en åklagare skulle
erfara, att Domaren, i det skick tryckfrihetsmålet ännu eger i den stund frågan till
Nämnden skall göras, komme att förklara något i anklagelseakten åberopadt lagrum
-*■ icke vara i målet tillämpligt och derföre icke böra i Juryfrågan upptagas.

Efter att sålunda hafva i allmänhet redogjort för min uppfattning af ämnet, instämmer
jag i det af Justitie-Rådet Carleson afgifna yttrande.

Justitie-Rådet Alexanderson förenade sig med Justitie-Rådet Carleson.

Bil. till Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1867 års Riksdag,

l ''y. : ''

. J

■■: - i i . i i ;.5< i; till! !»■> < ■ i •

■■■! -Mil. ! iii • I,’i5:.•

■■

:ti :

♦

Hi/exil Offert.

Berättelse

Kommitterade till Tryckfrihetens vård

år 1867.

På förr öfligt sätt hafva Kommitterade, efter sistförfiutna riksmötes
slut, ombesörjt korrekturläsningen af Riksdagsbeslutet samt af Regeringsformen
och Tryckfrihets-förordningen, som blifvit omtryckta, och äro intagna,
Riksdagsbeslutet under N:o 45, Regerings-formen under N:o 29 och
Tryckfrihets-förordningen under N:o 22 i Svensk Författningssamling för
år 1866; varande Riksdags-ordningen genom Kongl. Justitie-Stats-Departementets
försorg till trycket befordrad.

I senast afgifna berättelse föreslogo Kommitterade några åtgärder för
att påskynda tryckningen af Bihanget till Riksståndens protokoll. Dessa
förslag vunno i de väsentligaste delar Rikets-Ständers bifall och hafva medfört
önskad verkan. Af nämnda Bihang återstod vid riksdagens slut en högst
ringa del otryckt, som korrekturlästes af Expeditions-Utskottets tjensteman.

Den befattning Kommitterade tagit med förrberörda tryckningsarbeten
har varit föranledd dels af det i 59 § af Riksdags-ordningen den 10 Februari
1810 intagna stadgande, att, såsom Bihang till Riksståndens protokoll,
Konungens Propositioner, Utskottens Betänkanden samt de protokollsutdrag,
som innehöllo Riks-Ståndens deröfver fattade beslut, äfvensom
Rikets Ständers skrivelser till Konungen och Riksdagsbeslutet skulle serskildt
från trycket under Expeditions-Utskottets och, sedan Riksdag slutad
vore, Tryekfrihets-Kommitéens uppsigt, utgifvas; dels ock Rikets Ständers
förordnande den 15 Maj 1845, hvarigenom Rikets Ständer åt deras
under då påstående Riksdag till tryckfrihetens vård utsedde Kommitterade
uppdrogo att vaka deröfver, det så väl Grundlagarne med de deruti
vid nämnda Riksdag antagna förändringar, vid skeende omtryckning af
samma lagar, som ock Rikets Ständers förafskedade Riksdagsbeslut blefve
felfritt tryckta.

På grund af dessa föreskrifter hafva, vid slutet af hvarje riksdag,
Kommitterade til) tryckfrihetens vård från tjenstemännen vid Expeditions -

Utskottet emottaga manuskript ej mindre till de delar af ofvannämnda
Bihang, som vid den tid, då bemälde tjenstemäns aflöning upphörde, befunnos
otryckta, än ock till Riksdagsbeslutet och till antagna förändringar i Grundlagarne;
hvarefter Kommitterade uppdragit dels åt några bland sig att
verkställa korrekturläsning af Riksdagsbeslnt.et och de Grundlagar, som
skulle omtryckas, dels ock åt sin Sekreterare att besörja det öfriga Bill
angstry ekets korrekturläsande.

Som nu emedlertid något stadgande, motsvarande ofvanämnda 59 <§
i 1810 års Riksdags-ordning icke återfinnes i Riksdags-ordningen den 22
Juni 1866, hvilken härom innehåller i 82 §, att de i Kamrarne förda protokoll
och öfriga Riksdagshandlingar skola på Statens bekostnad, så tidigt
ske kan, af trycket utgifvas, de senare fullständigt och protokollen i den
mån Kamrarne hvar för sig förordna; samt Rikets Ständers förut åberopade
förordnande den 15 Maj 1845, enligt dess ordalydelse, icke gälde för
längre tid än till nästderpåföljande riksdag och sedermera icke är vordet
förnyadt; så anse sig Kommitterade, — som, i betraktande deraf, att riksdagarne
hädanefter komma att sluta vid eu sådan årstid, då, såsom händelsen
var sistlidna år, nästan alla Kommitterade, vare sig i embetsvärf,
för erhållet offentligt uppdrag eller efter vunnen tjenstledighet, afreste eller
voro afreste från staden, icke våga åtaga sig att fullgöra gällande Riksdagsordnings
föreskrift om ifrågavarande tryckningsarbetes verkställande »så
tidigt ske kan», — för framtiden vara befriade från all befattning med så väl
Riksdagshandlingarnes som Grundlagarnes tryckning, hvilken utan tvifvel
med mindre omgång och tidsutdrägt och ändock med nödig noggrannhet
lärer kunna ombesörjas, äfven efter Riksdagens slut, af de personer, åt
hvilka inseendet öfver Riksdagshandlingarnes offentliggörande genom tryck
under riksdagens lopp varit anförtrodt. äfvensom af Svensk Författningssamlings
redaktion, i hvilken samling Riksdagsbeslutet och Grundlagarna
inflyta.

Något ärende rörande tryckfrihetens vård har, efter senaste berättelsens
afgifvande, icke förevarit hos Kommitterade.

Hvilket allt till Riksdagen härmed inberättas.

Stockholm den 12 Januari 1867.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. C. LEIJONHUFVUD. J. J. NORDSTRÖM.

JOHAN ER. RYBOVIST. N. IT. SELANDER. J. ARRHENIUS.

Arvid Ulrich.