JUSTITIE-OMBUDSMAMENS (Framställning / redogörelse 1885:Jo)

JUSTITIE-OMBUDSMAMENS

••

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1885;

samt

Tryckfrihets-Komiténs Berä ttelse.

STOCKHOLM

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI

1885.

INNEHÅLL.

Redovisning för åtal, anstälda mot

1) Länsmannen i Norra Tjusts södra distrikt, för förment försummelse i tjensten.... 2

2) Rådstufvurätten i Strengnäs, för det en för förment stöld tilltalad person obehörigen
qvarhållits i häkte m. m.......................................................................... 9

3) Häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, för förment obehörig åtgärd för

ordningens upprätthållande under pågående ting..................................................... 22

4) En tillförordnad domhafvande i Ångermanlands norra domsaga, för ådömande på

en gång af särskildt ansvar för stöld och snatteri m. m........................................ 27

5) En tillförordnad domhafvande i Tjusts domsaga, för vägran att meddela förmånsrätt
för sökta inteckningar i den ordning, sökanden begärt .................................... 31

6) En tillförordnad domhafvande i Torneå domsaga, för uraktlåtenhet att ådöma förlust
af medborgerligt förtroende m. m................................................................. 38

7) Borgmästaren i Luleå, för dröjsmål med expedierande af utslag, angående häktad

person...................................................................................................................... 40

8) Häradshöfdingen i Upsala läns norra domsaga, för origtig bötesförvandling ......... 41

9) Häradshöfdingen i Falu domsaga, för ådömande på en gång af särskildt ansvar

för stöld och snatteri............................................................................................. 43

10) En tillförordnad domhafvande i Olands domsaga, för det en person, som för snatteri

dömts till fängelse, derjemte förklarats förlustig medborgerligt förtroende............... 44

11) En tillförordnad domhafvande i Sevede och Tunaläns domsaga, för det en person

ådömts straff för stöld i förening med inbrott i stället för ansvar för snatteri ...... 45

12) Kyrkoherden i Rings och Stora Hammars församlingar, för oordentligt och felaktigt

förande af församlingarnas räkenskaper .................................................................. 51

13) En tillförordnad domhafvande i Åse m. fl. härads domsaga, för origtig bötesförvandling
m. m.............................................................................................. 54

Anmärkning mot åtskilliga domares förfarande att utöfver föreskrifven tid fördröja
expedierandet af utslag angående häktade personer, som vid utslagens afkunnande

mot desamma anmält missnöje ................................................................................ 57

Angående lagskipningens tillstånd................................................................................... 59

Hemställanden i lagstiftningsärenden:

a) angående förändrad lydelse af föreskrifna eder, som skola afläggas af bekännare

af den mosaiska trosläran ....................................................................................... 59

b) angående ändring i 121 § eller 179 § utsökningslagen .......................................... 60

Uppgift å antalet af de under 1884 inkomna klagomål och anstälda åtal..................... 62

Utdrag ur Högsta Domstolens minnesbok för år 1884 ................................................... 63

1884 års embetsresa ..................................................................... 64

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad under tiden efter början af nästlidna
års Riksdag................................................................................................ 65

Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen ................................. 65

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1884 aflåtna underdåniga

skrifvelser och i anledning af dessa vidtagna åtgärder........................................ 3

Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke. blifvit

slutligen afgjorda......................................................................................... 17

» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrifvelser anhängiggjorda

ärenden, hvilka i bilagan till senaste embetsberättelse finnas upptagna
såsom då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit

med dem vidtagna ..................................................................................... 19

Tabell öfver förenämnda uppgifter ................................................................................. 28

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård

Till Riksdagen.

Af sistlidna års Riksdag förordnad att, i de händelser 98 § regeringsformen
omförmäler, i embetet efterträda Riksdagens Justitie-ombudsman,
kommendören med st. k. af Kongl. Maj:ts nordstjerne-orden Nils
August Fröman, blef jag, sedan herr Justitie-ombudsmannen Fröman,
efter att i tjugotre år hafva beklädt justitie-ombudsmansembetet, afsagt
Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdag. 1

sig detta förtroendeuppdrag, af Riksdagens fullmägtige i banken och riksgäldskontor
den 14 augusti nästlidna år i justitie-ombudsmansembetet
insatt; och åligger det mig nu att till Riksdagen afgifva redogörelse för
förvaltningen af embetet under den tid, som förflutit efter det min företrädares
senaste embetsberättelse till Riksdagen afgafs; hvarvid jag enligt
vedertagen ordning har att i första rummet redogöra för de enligt
Justitie-ombudsmannens förordnanden mot evnbets- och tjensteman anstälda
åtal för fel eller försummelse i utöfning af embete eller tjenst,
hvilka blifvit slutligen afgjorda eller af åtminstone en domstol pröfvade
efter den tid, senast afgifna embetsberättelse omfattade.

I en af militärchefen för flottans station i Carlskrona till Justitieombudsmannen
insänd klagoskrift hade båtsmannen vid Tjusts roteringskompani
N:o 42 Carl Johan August Lund anfört: att han den 8 mars
1882 antagits till båtsman för nyssnämnda nummer och af kompanibefälet
blifvit underrättad, att ordres om hans uppfordring till undergående
af ett års rekrytkurs vid kongl. flottans station i Carlskrona ankommit
från militärchefen vid nämnda station; att Konungens Befallningshafvande
i Kalmar län hade att ombesörja transporten till Carlskrona af Lund,
hans saker och kronobeklädnad; samt att han skulle, enligt hvad Konungens
bemälde befallningshafvande förordnat, af sina rotehållare den
13 september skjutsas till Lunds gästgifvaregård, som vore kompaniets
samlingsplats vid landsvägstransporter, för att derifrån med kronoskjuts
fortskaffas till Vestervik och vidare på jernväg till Carlskrona.

Emellertid hade rotehållarne underlåtit, och, på Lunds frainstälda anhållan
om skjuts, vägrat att sända sådan för Lund och hans saker, och i följd
deraf hade han icke hunnit i tid inställa sig vid sagde gästgifvaregård
för att begagna den anordnade kronoskjutsen till Vestervik. Vid detta
förhållande hade Lund ansett sig icke hafva annat att göra, än att på
sitt tjenstetorp afvakta ordres om transport till Carlskrona. Som emellertid
några sådana ordres icke afhörts, hade Lund begifvit sig till sin
kompanichef, kaptenen vid kongl. flottan F. W. Lennman och omförmält,
huru sakerna stodo, samt begärt att få komma till Carlskrona för
att fullgöra den honom åliggande tjenstgöring. Kompanichefen hade då
lofvat att om saken skrifva till Konungens Befallningshafvande i Kalmar län
och till länsmannen U. F. Theorin, inom hvilkens distrikt Lunds tjenstetorp
vore beläget, samt beordrat Lund att fortfarande stanna å torpet
till dess Konungens Befallningshafvande besörjde om hans transporterande
till stationen eller andra ordres honom meddelades.

Ställande sig denna befallning till efterrättelse, hade Lund qvarstannat
på torpet till den 17 november, då han, till sin förvåning och
förtrytelse, blifvit derstädes af fjerdingsmannen Carl Johan Johansson,
på länsmannen Theorins skriftliga ordres och oaktadt fjerdingsmannen
väl känt orsaken till Lunds uteblifvande från stationen, gripen, under
förklarande att Lund koinme att såsom efterlyst rymmare med fångskjuts
transporteras till Carlskrona, hvilket äfven blifvit förhållandet.

Såsom fånge hade Lund blifvit förd till Vesterviks cellfängelse och
der qvarhållits till den 22 november, då han förts till Kalmar. Ankommen
dit den 24 november, hade han i dervarande cellfängelse fått
tillbringa tiden till den 29 i samma månad, då han afförts till Carlskrona,
dit han anländt den 30 november eller 1 december och förvarats
i länscellfängelset derstädes till den 4 i sistnämnde månad, då han af
stationsbefälet afhemtats och blifvit insatt i kasernarresten samt påföljande
dag instäld till förhör inför chefen för stationens sjötrupper och
vid slutet af förhöret ur arresten befriad; hvarefter Lund erhållit underrättelse,
att militärchefen vid stationen, efter inhemtad kännedom om
hvad vid nyss nämnda förhör förekommit, förklarat, att Lund borde
upptagas för genomgående af rekrytkursen, och att något ansvar för
försenad inställelse vid stationen icke kunde Lund åläggas.

Om anledningen dertill, att Lund blifvit på nyss anförda sätt behandlad
såsom rymmare, hade han inhemtat, att, då han icke den 15
september ankommit till stationen, befälhafvaren för rekrytkompaniet,
med tillämpning af 16 och 41 §§ i instruktionen för båtsmanskompanicheferne
den 18 december 1874, hos militärchefen den 23 september
begärt, att Lund måtte allmänneligen efterlysas såsom rymmare, och att
militärchefen den 4 påföljande oktober härom afiåtit skrifvelse till Konungens
Befallningshafvande i Carlskrona. Sistbemälde chef hade utan
tvifvel varit i sin goda rätt att låta efterlysa Lund såsom rymmare, alldenstund
det varit honom obekant, att denne utan eget förvållande
nödgats qvarstanna i hemorten, men deremot syntes det Lund uppenbart,
att Konungens Befallningshafvande i Kalmar län och kronobetjeningen,
som varit väl medvetna derom, att Lund icke ens gjort försök till rymning
utan tvärt om begagnat de medel, som stått honom till buds, för
att blifva transporterad till stationen, förfarit felaktigt derutinnan, att
Lund häktats och transporterats såsom fånge. Samma myndigheter hade
för öfrigt bort, efter från kompanichefen erhållen underrättelse om
Lunds rotehållares försummmelse att skjutsa Lund och hans beklädnad
till mötesplatsen, foga anstalt om sådan transport, hvarigenom Lund
undgått den nesliga behandling, för hvilken han varit utsatt.

På grund af hvad han sålunda anfört och då han utan något slags
eget förvållande blifvit obehörigen fängslad och såsom fånge transporterad
från sin hemort till Carlskrona och derigenom utsatt för lidande
och vanära, och enär anledningen härtill måste vara att söka i felaktigt
förfarande af de myndigheter eller personer, som haft med förevarande
sak att skaffa, påkallade Lund Justitie-ombudsmannens biträde att förskaffa
honom upprättelse för det honom oförskyldt tillfogade lidande,
hvarvid Lund tillika hemstälde, att den eller de embetsmyndigheter
eller personer, hvilka kunde befinnas hafva genom felaktigt förfarande
varit till saken vållande, måtte varda tilltalade, till laga ansvar dömde
samt förpligtade att till Lund utgifva skadeersättning med ett belopp,
som med afseende derå, att Lund under aderton dagar varit beröfvad
sin frihet, borde bestämmas till minst två hundra kronor; och var klagoskriften
åtföljd af handlingar, som skulle styrka de angifna förhållandena.

Af de förklaringar, som i anledning af denna klagoskrift från åtskilliga
vederbörande infordrades, framgick, utom hvad redan blifvit antyd t,
att båtsmannen Lunds kompanichef, förr bemälde kaptenen Lennman,
med föranledande af den honom meddelade underrättelse, att till följd
af vederbörande rotehållares underlåtenhet att på den bestämda dagen med
skjuts fortskaffa Lund och hans utredningspersedlar till den utsedda mötesplatsen,
Lunds gästgifvaregård, Lund fortfarande vistades på sätt tjenstetorp,
om detta förhållande under den 15 september 1882 aflåtit skriftlig anmälan
till länsmannen U. F. Theorin, inom hvilkens distrikt Lunds tjenstetorp
var beläget, men att denne icke vidtagit någon åtgärd för Lunds befordran
i föreskrifven ordning till kongl. flottans station i Carlskrona, dit Lund
varit uppfordrad, utan först, när allmän efterlysning efter Lund ankommit,
häktat och till närmaste kronohäkte med fångskjuts inskickat honom.

Till urskuldande af sitt förfarande i nyss berörda hänseende hade
Theorin i sin förklaring ej att anföra annat, än att, ehuru han genom
ofvan omnämnda anmälan vetat, att Lund den 20 i förr berörde månad
vistats på sitt tjenstetorp, han likväl förmodat, att Lund sedermera på
ett eller annat sätt blifvit instäld i Carlskrona, hvarom han funnit sig
förvissad, då han läst Konungens Befallningshafvandes kungörelse den
18 påföljande oktober, i hvilken Lund, bland andre, efterlystes såsom
från kongl. flottans station i Carlskrona »olofligen afviken».

Då enligt gällande författningar Konungens Befallningshafvande
eller länets administrativa myndighet ålåge att i föreskrifven ordning
fortskaffa uppfordrade båtsmän till deras mötesplatser, och då i följd
häraf instruktionen för cheferne vid flottans båtsmanskompanier den
18 december 1874 hänvisade desse chefer att i fall, sådana som det

här inträffade, vända sig med anmälan till närmaste kronobetjening,
måste deraf ofelbart följa, att den kronobetjent, som mottoge en dylik
anmälan, hade till tjenstepligt att, derest han ansåge sig ej ega befogenhet
att sjelf meddela den handräckning som äskats, om förhållandet
ofördröjligen afgifva rapport till sin närmaste förman, kronofogden, eller
till Konungens Befallningshafvande i länet. Hade länsmannen Theorin
vidtagit slik åtgärd omedelbart efter emottagande af kaptenen Lenntnans
anmälan, hvilken Theorin erkänt sig hafva bekommit den 20 i meranärnnde
september månad, så hade Lunds efterlysande, häktande och
forslande med fångskjuts samt deraf följande ärekränkning och lidande
undvikits.

På grund häraf uppdrog Justitie-ombudsmannen i skrifvelse den 19
april 188d åt den allrnänne åklagare, Konungens Befallningshafvande i
Kalmar län på Justitie-ombudsmannens begäran förordnade, att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal emot
länsmannen Theorin för ofvanbeskrifna försummelse i tjensten, hvarjemte
Justitie-ombudsmannen föreskref, att ansvar efter lag och sakens
utredda beskaffenhet borde yrkas, de ersättningsanspråk Lund, i saken
hörd, koinme att framställa, efter befogenhet understödjas, samt tillika
påstående framställas, att Theorin måtte förpligtas godtgöra Kongl. Maj:t
och Kronan det belopp, hvarmed kostnaden för Lunds forslande med
fångskjuts och underhåll under aderton dagar öfverstege kostnaden för
Lunds forslande med kronoskjuts såsom uppfordrad båtsman och underhåll
under resan, samt slutligen att utgifva alla med åtalets utförande
förenade kostnader.

Efter det kronofogden C. M. Robach, enligt Konungens Befallningshafvandes
förordnande, vid Norra och Södra Tjusts häradsrätt tilltalat
Theorin för det åsidosättande af tjenstepligt, hvartill Justitie-ombudsmannen
sålunda funnit Theorin hafva gjort sig skyldig, samt jemväl
yrkat åläggande för Theorin att till Lund utgifva den skadeersättning,
denne skäligen kunde fordra, samt Lund vid häradsrätten fullföljt ofvanberörda
af honom i den till Justitie-ombudsmannen ingifna klagoskriften
framstälda ersättningspåstående, meddelade häradsrätten den 5 januari
1884 utslag, och yttrade: att häradsrätten af hvad i målet ingifna handlingar
utvisade inhemtat, att militärchefen vid kongl. flottans station
i Carlskrona i skrifvelse af den 19 augusti 1882 till Konungens Befallningshafvande
i Kalmar län meddelat, att till genomgående af ettårig
rekrytkurs vid stationen komme att uppfordras, för att vid stationen inmönstra
den 15 påföljande september, bland andre, af Tjusts kompani
två man, N:o 4-2 Lund och N:o 68 Qvist, hvilka skulle dit befordras

efter Konungens Befallningshafvandes förordnande; att denna skrifvelse
ankommit till Konungens Befallningshafvande den 23 augusti; att Konungens
Befallningshafvande den 26 i samma månad derom utfärdat kungörelse
samt förordnat, att båtsmännen N:o 42 och »48» skulle af vederbörande
rust- eller rotehållare den 13 september klockan half ett efter
middagen inställas å Lunds gästgifvaregård, derifrån de på föreskrifvet
sätt skulle vidare befordras; att nämnda kungörelse ankommit till kronofogden
i häradet den 10 september och blifvit i kyrkorna uppläst den
17 september; att rotemästaren C. F. Jansson i Lappserum den 11
augusti erhållit tillsägelse att inställa Lund å Lunds gästgifvaregård
den 13 september klockan tolf på dagen; att C. F. Jansson i skrifvelse
af den 12 september underrättat delegaren i ströroten Alfr. Carlsson i
Fårö, som skulle varit skjutsskyldig, att Lund påföljande dag borde inställas
å förenämnde gästgifvaregård; att Lund icke infunnit sig ä utsatta
mötesplatsen, enär han ej erhållit skjuts från roten; att strörotedelegarne
förklarat, att de icke i rätt tid erhållit underrättelse om den
dem åliggande skyldigheten att Lund inställa; att Lund låtit underrätta
sin kompanichef, att han af förut uppgifvet skäl vistades på sitt tjenstetorp,
samt att kompanichefen i skrifvelse den 15 september, hvilken
skrifvelse af Theorin mottagits den 20 i samma månad, meddelat Theorin,
att Lund vistades på tjenstetorpet, enär han ej af rotehållarne befordrats
till mötesplatsen; att Theorin icke i anledning af denna skrifvelse
vidtagit någon åtgärd; att, sedan Lund den 1 november personligen
infunnit sig hos kompanichefen och anmält orsaken till sin utevaro,
kompanichefen i skrifvelse samma dag derom underrättat såväl militärchefen
vid kongl. flottans station i Carlskrona som Konungens Befallningshafvande
i Kalmar län; att, efter det anmälan ingått derom, att
Lund icke å utsatt tid instält sig å stationen, militärchefen den 4 oktober
aflåtit skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i Blekinge län
med begäran om Lunds efterlysning såsom rymmare; att Konungens Befallningshafvande
i Kalmar län i kungörelse den 18 i samma månad efterlyst
Lund såsom från kongl. flottans station i Carlskrona olofligen afviken;
att Theorin i skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i
Kalmar län af den 13 november rapporterat, att han sagde dag till
kronohäktet i Vestervik förpassat efterlyste båtsmannen Lund; att tillsy
ni ngsmannneu vid nämnda kronohäkte i skrifvelse af den 18 november
till Konungens Befallningshafvande i Kalmar län tillkännagifvit, att Lund
med först derefter inträffande fångtransport skulle för vidare befordran
afsändas till Konungens Befallningshafvande i Blekinge län; att Konungens
Befallningshafvande i Kalmar län i skrifvelse den 25 november till

Konungens Befallningshafvande i Blekinge län meddelat, att Lund skulle
med näst derefter afgående fångtransport afsändas till Carlskrona för
att öfverlemnas till militärchefen vid nämnda station; att Lund den 1
december af landshöfdinge-embetet i Blekinge län öfverlemnats till bemälde
militärchef, samt att Lund, efter hållet förhör, den 5 december,
allt år 1882, frigifvits från kasernarresten; och som kompanichefen i sin
skrifvelse till Theorin icke begärt handräckning för Lunds inställande å
uppgifven ort eller annorledes påkallat Theorins embetsverksamhet, samt
lheorins åtgärd att till Konungens Befallningshafvande i Kalmar län förpassa
en af samma myndighet efterlyst person icke finge såsom tjenstefel
betraktas, förklarade häradsrätten, att ansvar eller ersättningsskyldighet
icke kunde Theorin ådömas.

Med detta domslut fann Justitie-ombudsmannen sig icke kunna åtnöjas,
utan anmodade advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt, att
hos Kongl. Hofrätten deröfver anföra besvär, hvarvid anmärktes, att
målets beskaffenhet vore i Häradsrättens protokoll omständligen utredd
och icke behöfde vidare beskrifvas, men att deremot sjelfva utslaget
tarfvade någon granskning. Der hette, att då kompanichefen i sin
skrifvelse till Theorin icke begärt handräckning för båtsmannens inställande
å uppgifven ort eller annorledes påkallat Theorins embetsverksamhet,
samt Theorins åtgärd att till Konungens Befallningshafvande
i länet förpassa en af samma myndighet efterlyst person, enligt Häradsrättens
förmenande, icke borde såsom tjenstefel betraktas, pröfvade
häradsrätten lagligt förklara, att ansvar eller ersättningsskyldighet icke
kunde Theorin ådömas. Hvad nu först anginge den omständighet, att
kompanichefens i fråga varande skrifvelse ej innehölle begäran om handräckning,
. skulle den möjligen kunna gälla såsom ursäkt, derest Theorin
förut varit alldeles obekant med det förhållande, hvarom fråga var; men
nu hade han, efter hvad han sjelf erkänt, erhållit befallning från sin förman,
kronofogden, att uppbåda Lunds rotehållare att skjutsa denne och
hans saker på den uppgifna dagen till mötesplatsen vid Lunds gästgifvaregård,
och såsom han sjelf uppgifvit fullgjort denna befallning en eller
två dagar före mötesdagen. Derefter hade han från kompanichefen erhållit
anmälan, att Lund vore qvar på roten, emedan rotehållarne underlåtit
att efterkomma Theorins tillsägelse att skjutsa Lund. Hvad gjorde
då Theorin? Intet. Han hade ej tagit ett steg för att skaffa gehör åt
den tillsägelse, han på befallning meddelat rotehållarne. För hvad hade
han väl då ansett kompanichefens anmälan? Endast för ett enskildt
meddelande al en nyhet. Om icke hans fattningsgåfva tillåtit honom att
begripa meningen med kompanichefens anmälan — ett oförstånd, som

icke ens hos en underordnad tjensteman vore försvarligt — så borde
han dock hafva förstått, att trotsandet af den tillsägelse till rotehållarne,
han på kronofogdens befallning framfört, påkallade någon åtgärd från
hans sida, åtminstone en anmälan derom till kronofogden, i hvilket fall
säkerligen icke inträffat hvad sedermera inträffade. Härutinnan hade
väl, såvidt Justitie-ombudsmannen kunde förstå, Theorin låtit en tjensteförsummelse
komma sig till last.

Hvad derefter beträffade Lunds häktande och insändande till närmaste
kronohäkte, vore att märka, det Theorin hade sig bekant, att
Lund den 15 september befann sig qvar på roten, emedan rotehållarne
icke, enligt Theorins tillsägelse, skjutsat honom till den utsedda mötesplatsen.
Då hade efterlysningen efter Lund, såsom den der olofligen
afvikit från Carlskrona station, ankommit. Theorin erkände, att han ej
visste, på hvad sätt Lund kommit till Carlskrona. Hvad gjorde då
Th eorin? Jo, utan att sjelf göra sig närmare underrättad om verkliga
förhållandet, huruvida Lund fortfarande vistats å roten och aldrig varit
i Carlskrona, och således blifvit efterlyst just derför, att han ej der instält
sig, skickade Theorin en fjerdingsman att häkta och med fångskjuts
afföra Lund. Hade Theorin, såsom hans tjenstepligt under för hand
varande omständigheter fordrat, sjelf utredt nämnda förhållande och
derom underrättat Konungens Befallningshafvande, så hade utan tvifvel
häktningen blifvit instäld och Lund besparad det lidande och den vanära
honom tillskyndats. Justitie-ombudsmannen kunde häri ej se annat
än en straffvärd liknöjdhet i tjenstepligts utöfvande.

Då Lund obestridligen varit utsatt för en behandling, så upprörande
för rättskänslan, att den icke borde i ett lagbundet samhälle utan ansvar
aflöpa, och Justitie-ombudsmannen, af hvad i målet blifvit utredt, ej
kunnat finna någon till den timade olagligheten i högre grad skyldig
än länsmannen Theorin, uppdrog Justitie-ombudsmannen åt advokatfiskalsembetet
att hos Kongl. Hofrätten påyrka den ändring i häradsrättens
utslag, att de påståenden, allmänne åklagaren enligt Justitieombudsmannens
instruktion hos bemälde rätt framstält, måtte varda af
Kongl. Hofrätten bifallna.

Sedan hos Kongl. Hofrätten skriftvexling i anledning af detta mål
försiggått, meddelade Kongl. Hofrätten den 21 oktober 1884 utslag och
fann dervid skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens
utslag.

Länsmannen Theorins ansvars- och ersättningsskyldighet i förevarande
fall beror naturligen på det mått af eftertanka, omdöme och nitälskan
för det rätta, som fordras af en tjensteman i hans ställning. Då nu

domstolarne sammanstämmande satt detta mått så lågt, att Theorin
blifvit fullständigt frikänd, och jag ej haft att åberopa något uttryckligt
lagbud, som blifvit af honom åsidosatt, har jag ansett mig ej kunna med
hopp om framgång vidare fullfölja den väckta ansvars- och ersättningstalan.
Jag bör dock anmärka, att i den mån fordran på ofvanberörda
egenskaper hos tjenstemännen nedsättes, i samma mån skola, om enskilde
personers anspråk på ersättning af det allmänna för lidande och förluster
i följd af statens tjenstemäns förvållande, en gång vinna berättigadt
erkännande, dessa anspråk blifva talrika och betydande.

Uti en till Justitie-ombudsmannen ingifven skrift hade Cimon Fredrik
Ekman från Fredriksberg i Strengnäs landsförsamling anfört, bland annat,
som Justitie-ombudsmannen ansett icke påkalla någon hans embetsåtgärd,
att Ekman, på angifvelse af hustru Catharina Lovisa Lundholm, blifvit
för olofligt tillgrepp af en sparbanksbok häktad och inför rådstufvurätten
i Strengnäs tilltalad; att vid det med Ekman anstälda förhör han
städse förnekat, att något brottsligt förfarande läge honom till last; att
före häktandet det ej ens blifvit utrönt, att någon stöld i verkligheten
blifvit begången; att hvarken vid förhör inför polismyndigheterna eller
inför domstolen någon liknande omständighet, mycket mindre hvad lagen
menade med »sannolikt skäl» förekommit, som kunnat gifva anledning
till misstanke emot Ekman att han begått någon stöld; att, detta oaktadt
och änskönt Ekman egde fast bostad och icke under några förhållanden
kunnat misstänkas att vilja rymma, rådstufvurätten, efter att hafva tilllåtit
hustru Lundholm att vittna, ehuru hon varit både angifvare och
målsegande samt äfven kunnat vänta nytta eller skada af sakens utgång,
förklarat Ekman skyldig att fortfarande hållas i häkte; och att, sedan
Ekman suttit häktad i sju dygn, det blifvit utrönt, att den förmenta
stölden aldrig blifvit begången, hvarefter Ekman, sedan det blifvit honom
ålagdt att iakttaga ytterligare inställelse vid rätten, förklarats oskyldig
till det förmenta brottet.

På grund häraf och af hvad Ekman vidare andragit till förringande
af de omständigheter, som emot honom förekomme i de vid klagoskriften
fogade ransakningsprotokollen, yrkade Ekman, att åtal skulle anställas
emot rådstufvurätten i Strengnäs, för det egenmäktiga och laglösa för O

7 O C5 Ö

farande, som i denna sak läge rådstufvurätten till last.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

Af nämnda protokoll inhemtades, att

den 5 mars 1883

stadsfiskalen N. H. Blomcreutz inför Rådstufvurätten uppträdt och anmält,
att han den 3 i nämnda månad för stöld häktat bemälde Ekman och begärt
ransakning med honom, samt, då Ekman från häktet förehemtats,
hade förklarat, att han tilltalade Ekman för det denne under år 1883
tillgripit en ogifta Anna Charlotta Lundqvist tillhörig, hos hustru
Catharina Lovisa Lundholm i Strengnäs stad förvarad sparbanksbok med
sparbanken derstädes och derå uttagit qvarvarande beloppet af insatta
medel, etthundra nio kronor 28 öre; och hade åklagaren företett dels
nämnde bok, som varit utstäld till bemälda Anna Charlotta Lundqvist
och hvari, i slutet af boken, varit antecknadt, att hela behållningen,
etthundra nio kronor 28 öre, uttagits den 20 januari 1883, hvadan
boken varit öfverkorsad, dels ock det om Ekman infordrade prestbetyg,
hvilket, utfärdadt den 5 mars 1883, innehållit, bland annat, att Cimon
Fredrik Ekman, son till skomakaren K. F. Ekman och hans hustru
Kristina Sofia Fredriksdotter, vore född i Strengnäs landsförsamling den
22 juli 1862, hade väl försvarlig kristendomskunskap, fritt tillträde till
H. H. nattvard, åtnjöte medborgerligt förtroende, icke varit för något
brott straffad och vore i nyss nämnda församling kyrko- och mantalsskrifven
vid lägenheten Fredriksberg.

Vid det derpå följande förhöret med Ekman förnekade han tillgreppet
äfvensom att han å sparbanksboken uttagit det i fråga varande
beloppet. Han kände ej Anna Charlotta Lundqvist och hade aldrig sett
hennes sparbanksbok. Han hade ej på fyra år varit i sparbankslokalen
och följaktligen ej kunnat under januari månad 1883 uttaga några penningar
å boken.

På anmärkning af åklagaren, att Ekman vid förhöret med honom
före häktandet erkänt tillgreppet och velat betala hustru Lundholm sparbanksmedlen
för att få saken nedlagd, förmälde Ekman »tveksamt och
rodnande», att han gjort hustru Lundholm berörda anbud, men han kunde
ej förklara anledningen dertill.

Derefter tillkännagaf åklagaren, att Ekman först sagt, att den insättning
af sextio kronor, han i januari 1883 å sin egen sparbanksbok
låtit göra genom hustru Lundholm, utgjorts af tre tiokronsedlar, hvilka
han under föregående sommar fått af sin syster i Stockholm, men sedermera
uppgifvit, att han förtjenat dessa penningar genom arbete i boningsorten.

Häremot erinrade Ekman, att han sagt, att han under sommaren
lånat trettio kronor i tre sedlar, å tio kronor hvar och en, af systern,

men ej att det varit dessa samma sedlar, han låtit insätta i sparbanken.
De af systern l&nade trettio kronor hade han under sommaren användt
till betalande af skulder. De trettio kronor, han låtit insätta å sin egen
sparbanksbok, hvilken han haft i fem år, och å hvilken fyratio kronor
innestode, hade han förtjenat med arbete uti granngårdar och försäljning
af äpplen och potäter från fadrens landtbruk.

Ekman, ånyo tillspord derom, kunde ej uppgifva något skäl, hvarför
han velat ersätta hustru Lundholm de Lundqvistska sparbanksmedlen,
då han vetat sig vara oskyldig till det brott, som honom tillvitats, men
uppgaf, att han tänkt för detta ändamål använda de i sparbanken innestående
fyratio kronor och af sin svåger låna resten.

Sin nyss omnämnda sparbanksbok hade Ekman eu lördag i slutet
af januari lemnat hustru Lundholm tillika med trettio kronor för att
insättas å boken; och hade hustru Lundholm dervid yttrat, att hon hade
i förvar flere andra personers sparbanksböcker, hvilka hon äfven uppvisat,
och sagt sig erna påföljande lördag verkställa insättningen för
Ekman.

Yttterligare två lördagar hade Ekman besökt hustru Lundholm,
men huruvida han varit hos henne under januari månad, innan han
lemnade henne sina penningar, mindes han icke.

Vid ett af besöken hade han lemnat byråskyltar till Lundholm och
en annan gång mjölk. Som Ekman skötte Fredriksberg åt föräldrarne,
finge han behålla hvad som såldes från trädgården.

Orsaken hvarför den utlofvade ersättningen till hustru Lundholm
för de medel, som skulle blifvit uttagna på den såsom bortstulen uppgifna
sparbanksboken, icke egt rum, hade varit den, att hustru Lundholm
sagt sig ej vilja emottaga penningarna, då Ekman ej erkände brottet.

Ekman medgaf, att vid ett af besöken hos hustru Lundholm han
suttit ensam i hennes rum en god stund, men han hade under den tiden
läst en tidning och ej öppnat hennes byrå, der, enligt hustru Lundholms
nu meddelade upplysning, sparbanksboken förvarats i en låda, som väl
varit igensluten, men hvartill låset ej tagit fast och stängt lådan.

Derefter begärdes af åklagaren förhör med nedan stående vittnen.
Vid derom framstäld fråga, hade Ekman sagt sig icke hafva jäf att anmäla
emot de till vittnen åberopade personerna, men hustru Lundholm
upplyste, att hennes man vore kusin till Ekman, dock som detta förhållande
icke ansågs utgöra laga jäf, fingo vittnena aflägga vittneseden,
på hvilken de, hvar för sig hörde, berättade:

l:o. Handlanden Henning Törnberg: att han tyckte sig vilja minnas,
att Ekman, eller en person liknande honom, varit i sparbankslokalen å
rådhuset en lördag i januari månad 1883 och tagit ut samtliga innestående
penningar å en företedd sparbanksbok, som derför i banken dödats,
men vittnet mindes ej penningebeloppet. Lördagen näst före vittnesmålets
afläggande hade vittnet, sedan hustru Lundholm varit uti vittnets
handelsbod och omtalat, att en sparbanksbok för henne förkommit, och
att hon misstänkte Ekman att hafva tagit den, frågat Ekman, då denne
senare inkommit i boden, »hvar han gjort af de penningar, han uttagit
i sparbanken», hvarvid Ekman rodnat och under en lång stund ej afgifvit
något svar, men slutligen förklarat, att han ej uttagit några penningar.
Kort derpå hade Ekman frågat vittnet, å hvilkens bok uttaget
skett, och fått veta det, hvarpå Ekman åter sett mycket förlägen ut.
Vittnet, som af sparbanksräkenskaperna sett, att Ekman, veckan efter
det Anna Charlotta Lundqvists sparbanksmedel uttagits, insatt å sin egen
bok trettio kronor, hade tillsport Ekman, hvarifrån han fått dessa penningar,
hvartill denne genmält, att dem hade han ärligen förtjenat.

2:o. Catharina Lovisa Lundholm: att Anna Chaidotta Lundqvists
sparbanksbok under flera år och intill januari månad år 1883 innehafts
till förvaring af vittnet, från hvilken den vid sistnämnda tid bortkommit.
En dag i början af januari hade Ekman lemnat byråskyltar till vittnets
man och sedan länge sutit qvar ensam i rummet, medan vittnet varit
i köket. Låset till vittnets i rummet stående byrå var ej tilläst och
Ekman hade haft sig nogsamt bekant, hvarest vittnet förvarade hans och
öfriga sparbanksböcker. Lördagen näst före vittnesmålets afläggande
hade Ekman kommit upp till vittnet, som talat med honom om tillgreppet
af Anna Charlotta Lundqvists sparbanksbok, och yttrat, att vittnet
misstänkte Ekman att hafva begått detsamma den dag, han sutit ensam
i vittnets rum. Ekman hade då väl nekat till gerningen, men erbjudit
sig på samma gång att betala vittnet Anna Charlotta Lundqvists sparbanksmedel,
hvarpå vittnet, då Ekman sagt sig vara oskyldig, ej velat
ingå. Den 27 meranämnde januari, hade vittnet å Ekmans sparbanksbok
insatt trettio kronor, livilka han några dagar förut lemnat vittnet. Ekman
hade ofta besökt vittnets hem och varit der tre eller fyra gånger under
år 1883. På morgonen samma dag vittnesmålet aflades hade Ekmans
fader erbjudit vittnets man full ersättning för sparbanksmedlen, derest
förlikning kunde ske, så att sonen icke blefve dömd och linge in något
om saken i sitt prestbetyg.

3:o. Poliskonstapeln J. A. Lagergren tog på sin ed en af honom
den 3 mars 1883 afgifven rapport af följande hufvudsakliga innehåll:

Hustru Lundholiu hade fur Lagergren anmält, att hos henne förvarade
motboken med sparbanken i Strengnäs N:o 6346 från henne förkommit,
hvarom hon gjort anmälan hos kamreraren C. M. Dahlström, hvarvid
denne upplyst, att nämnde bok blifvit företedd i banken den 20
januari, penningarna, etthundra nio kronor 28 öre, uttagna och boken
dödad. Hon misstänkte för tillgreppet af boken ynglingen Cirnon Fredrik
Ekman från Fredriksberg, som på besök hos henne i januari 1883 varit
ensam i rummet, der boken varit förvarad, samt uppgaf, att han efter
den 20 januari återkommit till henne och lemnat tre nya och släta
tiokronsedlar för att insättas på hans sparbanksbok, hvilka sedlar han
sagt/ sig hafva fått af sin syster i Stockholm, och att hans moder men
ej hans fader derom hade kännedom. Handlanden Törnberg hade sagt
sig vilja minnas, att Ekman varit i sparbanken och uttagit penningar.
Vid förhör, som vittnet anstalt med Ekman, hade denne nekat för brottet,
men sagt sig vilja ersätta hustru Lundholiu penningarna. Han hade för
vittnet uppgifvit, att de trettio kronor, han lemnat hustru Lundholm,
hade han förtjenat »i somras», och på fråga, af hvilken han tillvexlat sig
de tre tiokronsedlarne, hade han för två af sedlarne uppgifvit särskilda
personer, men ej kunnat redogöra för åtkomsten af den tredje. Sedermera
då fiskalen ville förhöra Ekman, hade denne ej velat medfölja
upp i rådstufvan, utan sagt sig hellre vilja bekänna för hustru Lundholm;
och på tillfrågan, om han ville bekänna sitt brott, hade han svarat
»ja», hvilken bekännelse han hos fiskalen ej förnekat, men deremot icke
kunnat förmås uppgifva, hvar han gjort af penningarna. — Derjemte hade
vittnet Lagergren inför Rätten muntligen tillagt, att Ekmans föräldrar
vid besök hos vittnet dagen före vittnesmålets afgifvande förklarat, att
det varit omöjligt att de trettio kronor, Ekman senast insatt å sin sparbanksbok,
kunnat vara andra penningar, än dem han bekommit af systern
i Stockholm, och om hvilka Ekmans fader ej skulle fått kunskap; och
då vittnet derpå upplyst, att Ekman sjelf sagt till vittnet, att han förtjenat
ifrågavarande trettio kronor på dikning, hade fadren förklarat,
att hvad sonen förtjenat nog åtgått, men modren hade ändrat sin utsaga
och förklarat, att det vore möjligt, att sonen på sådant vis inbesparat
de trettio kronorna. Ekman hade, på sätt rapporten innehölle,
för vittnet erkänt brottet i häktet och vid förhöret hos åklagaren ej
förnekat det, men då han återkommit till häktet, hade han återkallat
erkännandet.

På åklagarens begäran uppsköts ransakningen till den 12 mars 1883,
hvartill målseganden Anna Charlotta Lundqvist skulle kallas eller yttrande
i saken från henne infordras. Ekman återfördes till häktet.

Den 10 mars 1883.

Efter meddelande af polisbetjeningen, att en samma dag till staden
anländ person skulle hafva meddelande af vigt att göra i det till den 12
i månaden uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Blomcreutz och häktade
Cimon Fredrik Ekman, angående ansvar för tillgrepp af en sparbanksbok
och det derå insatta penningebelopp, hade rådstufvurättens
ordförande till denna dag utsatt extra sammanträde af rätten och till
detsamma låtit kalla allmänne åklagaren, hustru Lundholm och den
person, som begärt att få meddela upplysningar i målet, hvilken var
Anna Charlotta Lundqvists moder, hustru Maria Charlotta Lundqvist;
och voro dessa personer tillstädes, då Ekman instäldes för rätten.

Maria Charlotta Lundqvist, hörd utan ed, berättade, att Ekman
omöjligen kunde hafva stulit hennes dotters sparbanksbok och derå uttaga
några penningar, af det naturliga skäl, att hustru Lundholm, som
haft till förvar såväl hustru Lundqvists och hennes mans som dottern
Anna Charlottas sparbanksböcker, redan sistlidne höst återlemnat alla
tre böckerna till hustru Lundqvist, hvarefter dottern Anna Charlotta
bemyndigat sin broder F. A. Lundqvist att till hans förestående giftermål
lyfta hela det å boken innestående belopp, hvilket denne vid början
af år 1883 äfven gjort, dervid boken dödats.

Häröfver hörd förmälde hustru Lundholm under tårar, att hon ej
längre kunde betvifla rigtigheten af denna hustru Lundqvists uppgift,
ehuru hon ej mindes, att hon under hösten återlemnat Anna Charlotta
Lundqvists bok till dennas moder. Hustru Lundholm hade såsom kommissionär
för åtskilliga landsbor flera sparbanksböcker om hand, och då
hustru Lundholm någon tid förut fått genom Anna Charlotta Lundqvists
syster, Emma Lundqvist, mottaga hustru Lundqvists sparbanksbok, för
att inlemna den till afslutning hos sparbankskamreraren och några dagar
senare efterletat mannen Lundqvists och Anna Charlottas böcker, men
endast funnit den förra, hade hon, förgätande att hon redan på hösten
afhändt sig den senare — hvilket hon ej ens nu, då vitnesmålet aflades,
bestämdt mindes — tagit för gifvet, att boken vore från henne stulen,
hvarom hon då underrättat sparbankskamreraren, som upplyst henne, att
boken efter slututtagning den 20 januari blifvit dödad. Detta hade ännu
mera styrkt henne i den tro, att någon person orättmätigt lagt sig till
boken och uttagit penningarna, och hennes misstankar hade på förut angifna
grunder vändt sig emot Ekman. Hon beklagade, att denne fått lida
genom att vara häktad i följd af hennes origtiga meddelanden, hvilka
hon dock i god tro lemnat. Hon återkallade nu både angifvelsen och

vittnesmålet och ville hålla Ekman fullt skadeslös för hans oskyldiga
lidande.

Ekman upprepade sitt förklarande, att han vore oskyldig, men kunde
ej heller nu uppgifva något skäl, hvarför han erbjudit sig att betala
hustru Lundholm de förut såsom förlorade ansedda sparbanksmedlen.

Åklagaren uttryckte sin förvåning öfver hustru Lundholms nu gjorda
meddelanden, då han före Ekmans häktande flere gånger tillsport henne,
huruvida hon vore fullt säker på, att hon blifvit bestulen på sparbanksboken
i fråga, och hon dertill jakat.

Slutligen ingafs till rätten en af Anna Charlotta Lundqvists broder
F. A. Lundqvist i Spångkärr afgifven skriftlig förklaring, att han, enligt
systern Anna Charlottas löfte att få uttaga det qvarstående beloppet å
hennes sparbanksbok och döda boken, verkstält denna uttagning i början af
februari 1883, och att boken ej varit i Strengnäs sedan sommaren år 1882.

Rådstufvurätten förklarade, att Ekman ej längre finge för detta mål
i häkte hållas, och utstälde saken till ny handläggning den 2 april,
till hvilken dag åklagaren hade att införskaffa yttrande från Anna Charlotta
Lundqvist i Stockholm; och skulle Ekman och hustru Lundholm
vid laga påföljd nyss nämnda dag komma tillstädes jemte åklagaren.

Den 2 april 1883.

Ur det hos rådstufvurätten denna dag hållna protokoll uti i fråga
varande mål antecknas endast:

att i åklagarens, Ekmans och hustru Lundholms närvaro en skrifvelse
företeddes från Anna Charlotta Lundqvist, i hvilken hon förmälde,
att hennes sparbanksbok hösten år 1882 af hustru Lundholm lemnats till
Anna Charlottas moder, och att alltså den för tillgreppet af samma bok
misstänkte ynglingen vore oskyldig;

att Ekman derefter till rätten ingaf en längre skrift, i hvilken han
sökte ådagalägga sin oskuld med afseende på det brott, för hvilket han
var tilltalad;

att hustru Lundholm, på fråga, upplyste, att och på hvilket sätt
hon angifvit till åtal det förmenta brottet; och att åklagaren förklarade
sig vid då upplysta förhållande frånträda all ansvarstalan mot Ekman
och nedlade målet;

hvarefter rådstufvurätten afsade det beslut, att som åklagaren frånträdt
sin mot Ekman förda ansvarstalan, erfordrades ej något yttrande
om hustru Lundholms jäfvighet eller annat besked i anledning af åtalet,

än att, då något tillgrepp ej egt rum, Ekmans oskuld i saken alltså vore
fullständigt ådagalagd.

Vid behandlingen af detta mål, sådan den enligt rådstufvurättens
protokoll här ofvan blifvit skildrad, fann Justitie-ombudsmannen anmärkningsvärd!: l:o)

att under de omständigheter, som voro för handen, hustru
Lundholm tillåtits aflägga vittnesed och bära vittne i målet; och

2:o) att efter första ransakningstillfället rådstufvurätten qvarhållit
tilltalade Ekman i häkte.

I det yttrande öfver klagoskriften, som Justitie-ombudsmannen infordrade,
anförde rådstufvurättens ordförande och ledamöter, beträffande
nämnda punkter, hufvudsakligen följande:

Efter den allmänna anmärkning att rådstufvurättens öfverklagade
beslut, så väl i det ena som det andra af ofvan angifna hänseenden
borde bedömas efter den utredning, som förelåg vid tidpunkten för
beslutens fattande, yttrade rådstufvurätten i den afgifna förklaringen,
beträffande första punkten eller hustru Lundholms hörande såsom
vittne, att klaganden vid domstolen icke anmälde något jäf, ehuru han
derom tillspordes. Att hustru Lundholm varit angifvare, ville rådstufvurätten
dåra era vitsorda, sedan detta vid sista rättegångstillfället, mer än
en vecka efter klagandens lösgifvande, blifvit upplyst, men dessförinnan
hade ett sådant förhållande hvarken varit anmäldt eller upplyst. För
dylika fall hade domstolarne utvägen att förklara ett vittne för återgångsvittne
och att domstolen så ernat, ifall målet fullföljts och kraft
dom, skulle sista beslutet utvisa. Deremot ansågs klagandens påstående,
att hustru Lundholm haft af sakens utgång nytta eller skada, kräfva
utredning, under hvilken ansvarighet bemälda hustru haft sparbanksboken
om band, och derom hade klaganden ej utredt någonting. Att
hon varit målsegande, troddes ej öfverensstämma med upplysningen
under rättegången, att sparbanksboken tillhört Anna Charlotta Lundqvist.
Klaganden hade också varit tilltalad för tillgrepp af en Anna Charlotta
Lundqvist tillhörig sparbanksbok och ett sådant åtal hade åklagaren, utan
angifvelse af målsegande, på egen risk kunnat anställa. Men äfven om
hustru Lundholm betraktades såsom målsegande, hade hon skolat höras,
om än utan ed eller med målsegandeed, och samma origtiga meddelande
hade hon väl då ock lemnat, som det hon gjorde såsom vittne. I hvilket
fall som helst hade hon origtigt uppgifvit, att det åtalade brottet existerat,
och detta hade varit nog för domstolen för att, på åklagarens
åkäran, derom ransaka och att, då sannolika skäl mot Ekman till en
början förekommit, qvarhålla honom i häkte.

I fråga om andra punkten, eller tilltalade Ekmans q v arhållande i häkte
efter första förhöret anförde åter rådstufvurätten i den afgifna förklaringen,
att klagandens sakförare — hvarmed väl menades den person, som antagits
hafva författat Ekmans till Justitieombudsmannen ingifna klagoskrift
— ansett klaganden, som vid domstolen derom icke sagt någonting, ega
stadigt hemvist och ej ernat rymma, hvarför häktningen skulle hafva
varit obefogad. Ransakningshandlingarna deremot upplyste, att klaganden
arbetat än här och än der i socknarne utan bestämdt yrke, och på den
tid, rätten ansett klaganden misstänkt, hade rätten ock haft den åsigt,
att klaganden, som varit mycket ifrig att få med penningar nedtysta
saken, skulle begagnat sin återvunna frihet att öfvertala vederbörande
målsegande att mottaga ersättning och erhålla frisedel mot åtalet, hvarigenom
sakens utredning kunnat förhindras och äfven bevisning undanrödjas.
Det vore således icke i strid mot 19 § 6 mom. i kongl. förordningen
den 16 februari 1864 om strafflagens införande, som klaganden
hållits häktad. Men deremot förmenade rådstufvurätten, att det
kunnat ifrågasättas, huruvida icke 22 kapitlet 1 § strafflagen bort å
brottet, derest ett sådant egt rum, tillämpas, då detta, ehuru icke af
åklagaren så rubriceradt, innefattat ett uttagande af penningar å annans
sparbanksbok utan dennes medgifvande, medelst svikligt förfarande eller
under antagande af falskt namn, hvarigenom brottslingen bedragit sig
till penningar; och för sådant brott funnes såsom påföljd till och med
två års straffarbete stadgadt. Ett brotts rätta karaktär tillkomme
det domstolen att utsätta, oberoende af de origtiga lagrum, åklagare
åberopat. Klagandens yttrande om betänkligheten deraf, att en person
skulle kunna blott på en annans sanningslösa uppgift om ett begånget
brott inkastas i fängelse, bemöttes slutligen i rådstufvurättens förklaring
med den anmärkning, att det ej varit blott på grund af hustru Lundholms
berättelse som klaganden qvarhållits, utan på grund af flera uppräknade,
under ransakningen mot klaganden inlupna omständigheter,
hvarjemte åberopades, hurusom rådstufvurätten vid första upplysning
om åtalets grundlöshet hållit extra sammanträde och gjort hvad som
kunnat göras för att förkorta Ekmans lidande.

Af hvad rådstufvurättens ordförande och ledamöter sålunda anfört
fann Justitieombudsmannen icke sina här ofvan framstälda anmärkningar
vid behandling af förevarande mål vederlagda, och äfven med iakttagande
deraf, att rådstufvurättens klandrade beslut bedömdes »efter den utredning
som förefans vid tidpunkterna för beslutens fattande», framstode
dessa beslut ingalunda oklanderliga.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdag. 3

Beträffande först frågan om hustru Lundholms jäfaktighet såsom
vittne i målet, var det visserligen sant, att den tilltalade, när han derom
af rättens ordförande tillfrågades, ej sjelf framstälde något jäf mot
detta eller något af de öfriga vittnena, men deremot fritogs ej rätten
från den skyldighet, 17 kapitlet 13 § rättegångsbalken ålade domaren,
att, när parten ej förstode att förete de jäf, som han kunde hafva skäl
till, sjelf fråga derefter innan eden linge aliäggas, och att Ekman ej
förstod att bevaka sin rätt, vare sig i detta eller andra afseenden, bevisade
hela hans beteende inför domstolen. Af de förhandlingar, som
egde rum inför rådstufvurätten, innan vittnena ens åberopades, framgick
tydligen, att den sparbanksbok, hvarom fråga uppstått, befunnits i hustru
Lundholms förvar och för henne förkommit, och att derför den tilltalade
erbjudit sig att till henne utgifva ersättning för det förkomna. Dessa
voro ju omständigheter, som icke bort undgå rättens uppmärksamhet,
när fråga uppstod om pröfning af hustru Lundholms behörighet att
vittna. Lagen stadgade ju uttryckligen, att, om inlagsfä och förtrodt
gods missfores eller förkomme genom innehafvarens vangömmo eller
vållande, han skulle gälda det åter. Och om äfven då ännu icke var
utredt, huru hustru Lundholm vårdat det förtrodda godset — en utredning,
som på^ ofvan angifna grund ålegat rätten lika mycket som den
tilltalade att åstadkomma — förefans dock stor sannolikhet, att hustru
Lundholm, som erkänt sig hafva förvarat boken i en byrålåda, hvilken
ej var låst och ej kunnat låsas, skulle hafva förklarats skyldig att ersätta
det bortkomnas värde, och detta var tillräckligt att göra henne jäfvig
att i saken vittna. Hon kunde ju vid detta förhållande betraktas såsom
på visst sätt målsegande, intill dess denne uppträdde, och alltid såsom
den der kunde hafva nytta eller skada af sakens utgång. I poliskonstapeln
Lagergrens vittnesmål, som visserligen afgafs efter det hustru
Lundholm vittnat, åberopades en af honom den 3 mars, således två
dagar före ransakningens början, afgifven rapport, hvilken blifvit i prox
Jokollet intagen och uttryckligen innehölle att, hustru Lundholm hos
honom anmält brottet och angifvit Ekman såsom misstänkt att hafva
föröfvat detsamma. Af protokollet upplystes ej, till hvilken denna rapport
afgifvits, men denne kunde icke hafva varit någon annan än en
förman, stadsfiskalen eller borgmästaren, såsom högsta polismyndighet i
staden. Om rapporten också i första hand afgifvits till stadsfiskalen,
kunde det ej gerna antagas, att borgmästaren i sin nyss nämnda egenskap
ej skulle af rapporten undfått del före ransakningens början. Det
kunde således ej gerna fela, att både rättens ordförande och åklagaren
på förhand haft kännedom om, att hustru Lundholm varit angifvare i

målet. Men om ock det besynnerliga förhållandet varit för handen, att
hvarken stadsfiskalen eller borgmästaren känt rapportens innehåll, innan
densamma i vittnesmålet inför rätten åberopades, två dagar efter sedan
den var afgifven, borde det dock för desse och för rättens ledamöter
i öfrigt hafva varit uppenbart, att underrättelsen om det förmenta brottet
måste i första hand varit utspridd af henne, ty hon, hos hvilken tillgreppet
skulle hafva skett, var den, som ursprungligen ensam hade vetskap
derom. Hon borde alltså åtminstone betraktas såsom den, hvilken
om det förmenta brottet och dettas förmente gerningsman utspridt rykten.

Rådstufvurätten hade äfvenledes beropat sig på den utväg, som
skulle funnits att, der så behöfts, förklara hustru Lundholm för återgångsvittne,
men tillvaron af en sådan utväg kunde väl icke rättfärdiga
bemälda hustrus hörande på ed såsom vittne, då den omständighet, på
grund hvaraf hon sannolikt skolat för återgångsvittne förklaras eller
hennes jäfaktighet, var, efter hvad visadt blifvit, tydlig och klar, innan
hon tilläts aflägga vittneseden och frambära sitt vittnesmål.

Alla dessa omständigheter syntes Justitie-ombudsmannen vara af den
vigt och betydelse, att deras förbiseende af rådstufvurätten vid pröfningen
af hustru Lundholms behörighet att som vittne i saken på ed
höras icke kunde lemnas opåtaldt.

I fråga om anmärkningen mot Ekmans qvarhällande i häkte efter det
första r ansökning stillfället anfördes i rådstufvurättens förklaring ursäkter,
lika otillfredsställande som de för hustru Lundholms hörande såsom
vittne andragna.

Till en början hette det i nämnda förklaring, att Ekman vid domstolen
icke sjelf sagt, att han hade stadigt hemvist; men härtill hade

han icke anledning, då någon fråga derom till honom icke framstäldes
eller i öfrigt tycktes hafva varit å bane under ransakningen. Likväl
förekomme i protokollet vid det tillfälle, då Ekman redogjorde för åtkomsten
af de tretio kronor, han låtit insätta på sin egen sparbanksbok,
de orden »som svaranden skötte Fredriksberg åt föräldrarne, finge han
behålla hvad som såldes från trädgården». Dessa ord, ehvad de utgjorde
en anmärkning af domstolen eller ett oemotsagdt yttrande af Ekman,
antydde dock, att Ekman hade sitt stadiga hemvist på Fredriksberg. Ett
sådant förhållande bekräftades ock af det till rätten angående Ekman

ingifna prestbetyg, som, utom det att deri vitsordades, att Ekman åt njöte

medborgerligt förtroende och ej varit för brott straffad, ådagalade
att Ekman vore kyrko- och mantalsskrifven vid lägenheten Fredriksberg.

Häremot hade Rådstufvurätten endast haft att invända, att Ekman
arbetat här och der i socknarna utan bestämdt yrke, men detta vore ju

ett vanligt förhållande med brukarne af små hemmanslotter i vårt land,
att de eller deras hemmavarande söner, när deras obetydliga jordbruk
icke gåfve dem tillräcklig sysselsättning eller utkomst, tidtals måste söka
sig någon förtjenst genom tillfälligt arbetsbiträdande hos grannar och
närboende, utan att de derför betraktades såsom >döske män», då de
hade ett hem, der de mesta tiden vistades och der de vore mantalsoch
skattskrifne.

Hvad rådstufvurätten vidare ordade om faran af att Ekman skulle
med penningar nedtysta saken, hindra dess utredning och undanrödja
bevisning, deri, syntes icke skäligen hafva bort föranleda Ekmans qvarhållande
i häktet.

Rådstufvurättens försök slutligen att genom det åtalade brottets
hänförande under 22 kap. 1 § strafflagen göra 19 § 5 mom. i kongl.
förordningen om strafflagens införande den "16 februari 1864 derå tilllämpligt
måste betraktas såsom helt och hållet misslyckadt, 22 kap.
1 § strafflagen utsatte nemligen straffet för der oinförmälda brott, då
detta vore förenadt med synnerligen försvårande omständigheter, till straffarbete
i högst två år och medgåfve följaktligen, att brott efter denna §
kunde beläggas med straffarbete under två år; men 19 § 5 mom. i 1864
års kongl. förordning stadgade, att den som misstänktes att hafva begått
brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två är, efter
lag följa kunde, skulle i häkte tagas. Således kunde detta lagrum ej
tillämpas i förevarande fall, äfven om brottet skulle, annorledes än som
skett, benämnas.

I betraktande af hvad sålunda förekommit ansåg Justitie-ombudsmannen
rådstufvurätten hafva olagligen förfarit genom att såsom vittne
på ed höra hustru Lundholm, som uppenbarligen var i mer än ett afseende
jäfvig att vittna i den sak, hvarom fråga var, samt genom att
hafva efter första ransakningstillfället qvarhållit Ekman i häkte i fem
dagar, hvarför Justitie-ombudsmannen, som ansåg laga rättegångsordning
. hafva genom rådstufvurättens anmärkta förfarande blifvit på betänkligt
sätt kränkt, och icke ville undandraga sig att, på Ekmans
klagan, lemna honom nödigt biträde till vinnande af upprättelse för den
oförrätt, han lidit, i skrifvelse den 21 maj 1883 förordnade advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala
rådstufvurättens i Strengnäs ordförande och ledamöter för hvad i
ofvan berörda måtto lagts dem till last samt derför yrka ej mindre ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet än ock skyldighet att gälda kostnaden
för Ekmans underhåll i häkte under ofvan nämnda tid; hvarjemte
Justitie-ombudsmannen föreskref, att de anspråk på skadestånd Ekman,

i saken hörd, kunde komma att framställa, borde i mån af befogenhet
understödjas.

Sedan advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstalt åtal emot
rådstufvurätten, afgjordes målet af Kongl. Hofrätten genom utslag den 4
mars 1884 af innehåll att, enär med afseende å beskaffenheten af det
brott, hvarför Ekman varit tilltalad samt Ekmans förhållande vid första
ransakningstillfället jemte de upplysningar, som dervid erhållits, rådstufvurättens
anmärkta åtgärd att hålla Ekman häktad icke kunde anses
hafva varit mot lag stridande; förty och då vid den tid, då hustru
Lundholm åberopades till vittne, något förhållande icke varit utredt, på
grund hvaraf det kunnat anses såsom uppenbart, att hon af målet haft
att vänta nytta eller skada eller om brottet utspridt rykte, samt hvad
advokatfiskalen i öfrigt lagt rådstufvurätten till last icke vore af beskaffenhet
att till ansvar för rådstufvurätten föranleda, pröfvade Kongl.
Hofrätten rättvist ogilla åtalet.

Med detta domslut fann sig Justitie-ombudsmannen icke kunna åtnöjas.

Upprepade exempel att personer blifvit häktade och jemväl efter
förhör inför domstol qvarhållits i häkte för brott, som i verkligheten
icke funnits till, hade ej kunnat undgå att i allmänna omdömet nedsätta
lagskipningens anseende. Hvarje lagbundet samhälle måste derför låta
sig angeläget vara att så ordna utöfningen af den straffrätt, som tillkom
me samhället, att dylika för rättskänslan upprörande misstag kunde
förekommas, och denna fordran blefve allt mera befallande i samma mån
den personliga friheten med en stigande upplysning och odling stigit i
värde och betydelse för alla samhällsmedlemmar.

För sagda ändamål funnes — så länge allmänna säkerheten fordrade,
att personer inmanades i häkte på misstankar och innan de blifvit
till brott förvunne — nemligen icke mer än två utvägar att tillgripa,
antingen den, att samhället stälde vid den häktade och anklagade personens
sida inför rätten en lagkunnig försvarare, eller ock den, att å
rättens vårdnad lades att tillse, att ''den tilltalades rätt blefve i all måtto
iakttagen och skyddad, hvartill väl i första rummet hörde att utreda,
huruvida det brott, för hvilket den häktade vore tilltalad, i verkligheten
blifvit begånget eller icke. Den förra utvägen hade kommit till användning
i främmande länder, men ej i vårt land. Hos oss hade deremot
den senare utvägen varit af ålder såsom rättssedvänja tillämpad och
äfven i lagstiftningen erkänd, såsom syntes bland annat af stadgandena
i 15 kap. 9 § rättegångsbalken, att den, som fått af rätten lof att rättegångssaker
drifva, vore skyldig att utan betalning hjelpa de fattige in -

för rätten, dä domaren det föreläde, och i 17 kap. 13 § samma balk, att
om parten ej förstode de jäf att förete, som lian kunde hafva skäl till,
domaren då sjelf skulle fråga derefter, innan ed finge afläggas.

En sådan domstolens eller domarens skyldighet öfverensstämde visserligen
icke med en senare tids åsigter om domstolens ställning till
parterne, men den vore af tvingande nödvändighet fordrad och kunde
ej eftergifvas, innan något annat skyddsvärn blifvit skapadt, såvida icke
de oskyldige och enfaldige, som icke förstode att sjelfva sig värja, skulle
prisgifvas åt förföljelser och kränkningar af hvarjehanda slag samt vår
lagskipning fortfarande blottställas för den missaktning, som ofvan antydts.

Men som domstolarne hade en slik skyldighet, så finge denna icke
ansvarsfritt åsidosättas. Derigenom måste domstolarnes pligtkänsla förslappas
och den liknöjdhet för rättvisans kraf och tilltalades väl eller
ve, som hos en och annan domstol någon gång synts hafva egt rum,
mer och mer gripa kring sig. Justitie-ombudsmannen ansåge derför det
vara sin pligt, ej mindre i det allmännas än i enskilde klagandes intresse,
att när och hvarhelst missförhållanden af ofvan beskrifna art yppat sig,
göra dem till föremål för åtal, och af samma pligtkänsla funne Justitieombudsmannen
sig manad att, enär de skäl, på hvilka Kongl. Hofrättens
förut anförda utslag; grundade sig, i Justitie-ombudsmannens tanka icke
vederläde de anmärkningar, Justitie-ombudsmannen framstält emot rådstufvurättens
i St.rengnäs behandling af förevarande sak, i detta utslag
i underdånighet söka ändring och ännu en gång underställa högsta domaremaktens
pröfning de grundsatser, Justitie-ombudsmannen här ofvan
förfäktat, hvarför Justitie-ombudsmannen i skrifvelse den 24 mars 1884
uppdrog åt advokatfiskalsembetet att hos Kongl. Maj:t öfverklaga ifrågavarande
utslag och dervid fullfölja det ansvarspåstående, som mot rådstufvurätten
framstälts, hvaremot den vid Hofrätten förda ersättningstalan
finge förfalla, sedan visadt blifvit, att Ekman för sitt lidande blifvit godtgjord.

Kongl. Maj:t har ännu icke i anledning af de utaf advokatfiskalsembetet
anförda underdåniga besvären meddelat utslag.

I en till Justitie-ombudsmannen ingifven skrift hade Anders Erik
Andersson i Dynäs fört klagan deröfver, bland annat, att, då å tredje
rättegångsdagen af innevarande års vinterting med Gudmundrå tingslag,
häradsrätten skulle öfverlägga till beslut rörande framstäld invändning
i ett förehafdt tvistemål, och tingsmenigheten blifvit tillsagdt att aflägsna

sig ur den i öfre våningen af Gudmundrå sockens skolhus belägna tingssalen,
hvarvid trängsel uppstått i förstugan till tingssalen, så att en del
af åhörarne icke kunnat komma ut och dörren stängas, ordföranden i
rätten uppstigit från domaresätet och begifvit sig ut i förstugan samt,
då han der träffat klaganden, som, utkommen i förstugan frän ett rum
bredvid tingssalen, stått vid sidan af den till nedre våningen ledande
trappan, men så långt åt sidan att vägen till trappan från tingssalen
varit fri, gripit honom i rockkragen och gifvit honom en stark knuff,
så att han flyttats ur sin ställning och fram till öfverstå steget af trappan
samt, i följd af den hårdhändta knuffen, tagit öfverbalans och
fallit hufvudstupa utför trappan, kastats mot väggen i nedra förstugan
och erhållit en blånad på venstra knäet samt stötar i hufvudet, som medfört
hufvudvärk under ett par, tre dagar; och yrkade klaganden, som
åberopade en vid klagoskriften fogad vittnesattest, utfärdad af L. E. Näslund,
Brita Näslund och L. M. Brunman, upprättelse för det skymfliga
sätt, hvarpå han af häradshöfdingen blifvit bemött.

I det yttrande, som öfver nyss anförda klagoskrift infordrats, anförde
häradshöfdingen bland annat, att vid ofvan omförmälda tillfälle polistillsyningsmannen
N. Nilsson ocli tingsvaktmästaren Per Alm, äfvensom
någon eller några af nämnden, tillsagt flera gånger de i förstugan redan
utkomne åhörarne att begifva sig ut för trappan ned i nedra förstugan,
men utan önskad påföljd. I stället hade ute i förstugan uppstått stoj
och oväsen, som allt mer och mer tilltagit. Då de upprepade bemödandena
att vinna så mycket utrymme, att de siste åhörarne kunde komma
ut i förstugan och dörrarna stängas, visat sig icke hafva någon framgång,
och för häradshöfdingen blifvit anmäldt, att de utanför varande
ej ville gå undan, hade han ansett sig icke hafva annan utväg, än att
sjelf undersöka förhållandet. Han hade derför utgått i förstugan och
då fått se, att trappan var alldeles tom, men att i stället strax ofvanför
densamma samlat sig ett antal unga karlar, hvilka, tätt slutne till hvarandra,
afstängde allt tillträde till trappan. Dessa, som sålunda voro orsaken
till såväl trängseln, som till det deraf föranledda oväsendet, hade
häradshöfdingen tillsagt att gå ned, hvilken tillsägelse de alla lydde
utom en, hvilken stått närmast tingssalen just i den svängning, som
måste göras för att från tingssalen komma ned i trappan. Denne, hvilken
häradshöfdingen då icke igenkänt, men sedermera erinrat sig vara Anders
Erik Andersson, hade häradshöfdingen fattat i rocken och ryckt
till i rigtning mot trappan, utför hvilken han genast begifvit sig utan
att göra motstånd; och hade det förefallit häradshöfdingen alldeles som
om Andersson blott väntat att någon annan skulle sätta honom i rörelse.

Sedan på detta sätt tillträde till trappan beredts, hade allt blifvit tyst
och stilla och tingsförhandlingarna fortgått utan att vidare störas.

Detta vore verkliga förhållandet vid den tilldragelse, som i klagoskriften
omförmäldes, och hvad derutöfver lagts häradshöfdingen till
last bestrede han såsom sanningslöst. Han kunde ej medgifva, att Andersson
genom häradshöfdingens förvållande lidit någon kroppslig skada.
Så vidt möjligt vore, borde väl domaren afhålla sig från att personligen
ingripa för ordningens upprätthållande under pågående ting, och häradshöfdingen
hade ej heller någon gång förut ansett sig nödsakad lemna
sin plats vid dombordet för att afstyra ofog, likasom han hoppades att
ej vidare varda föranledd dertill; men då, såsom denna gång fallet varit,
skriket och oväsendet mer och mer tilltagit och de upprepade tillsägelser,
som lemnades af dem, som hade att verkställa för ordningens upprätthållande
meddelade föreskrifter, blifvit utan verkan gent emot okynnet
hos en del af åhörarne, hade häradshöfdingen slutligen ej funnit annan
utväg än att personligen söka göra sig åtlydd. Att häradshöfdingen
dervid möjligen handlade oförsigtigt, enär det kunnat anses ovisst, huru
hans försök komrne att aflöpa och hvad derigenom kunnat äfventyras,
ville häradshöfdingen till någon del medgifva, men han vågade ändock
hoppas, att Justitie-ombudsmannen, efter vunnen kännedom om verkliga
förhållandet, ej skulle finna skäl till åtals anställande; och åberopade
häradshöfdingen, till bestyrkande af att tilldragelsen aflupit i enlighet
med häradshöfdingens berättelse derom, intyg af polistillsyningsmannen,
tingsvaktmästaren och fyra nämndemän.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, ansåg Justitie-ombudsmannen,
ehuru de af klaganden och af häradshöfdingen åberopade
vittnesattester i vissa delar skilde sig från hvarandra, likväl dessa vittnens
hörande på ed inför domstol icke vara af nöden, enär häradshöfdingens
egen berättelse om den ifrågavarande tilldragelsen utgjorde tillräcklig
grund för den talan, Justitie-ombudsmannen emot honom nödgades
anhängiggöra.

Af sagda berättelse framgick nemligen, att vid det tillfälle, hvarom
fråga vore, häradshöfdingen, när tingsmenigheten icke nog skyndsamt
efter tillsägelse derom aflägsnat sig ur tingssalen, stigit upp från domaresätet
och begifvit sig genom den vid tingssalen stockade menigheten ut
i förstugan och der förgripit sig på klagandens person, i det han fattat
honom i rocken och ryckt honom i rigtning mot den till nedre våningen
ledande trappa, utför hvilken klaganden fallit, icke osannolikt till följd
af nämnda ryckning i den uppgifna riktningen.

Häradshöfdingen medgåfve sjelf, att domaren, såvidt möjligt vore,

icke borde personligen ingripa för ordningens upprätthållande under
pågående ting, men deremot hade häradshöfdingen ej gittat visa, att i
förevarande fall rätt nödtvång påkallat en slik åtgärd. Häradshöfdingen
hade till sitt förfogande för ordningens upprätthållande bland tingsmenigheten
ej allenast tingsvaktmästaren utan ock en polistillsyningsman, och
derest de muntliga tillsägelserna, såsom häradshöfdingen uppgåfve, icke
medfört behörig verkan, var det väl desse personer, och ej den i rätten
sittande domaren, som skulle åt tillsägelserna gifva nödigt eftertryck.

Häradshöfdingen medgåfve också till någon del, att han möjligen
handlat oförsigtigt, enär det kunde anses ovisst, huru hans försök komme
att aflöpa och hvad han derigenom kunde äfventyra. Det var just detta,
som gjorde häradshöfdingens förfarande betänkligt. Detta förfarande
kunde i alla händelser ej undgå att hos den talrikt församlade menigheten
väcka ett synnerligt uppseende och i dess ögon nedsätta domarens
anseende för sans och värdighet i utöfningen af hans vigtiga embete,
och det var för detta och för det han på samma gång till spillo gifvit
den helgd och vördnad, domareembetet tillkomme, som Justitie-ombudsmannen
ansåg sig skyldig att ställa häradshöfdingen till ansvar, hvarför
han i skrifvelse den 31 augusti 1883 uppdrog åt advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att för hvad i berörda afseende läge
häradshöfdingen till last, hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala honom
under yrkande af ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; hvaremot,
då klaganden icke fordrat ersättning och ej styrkt den skada, han uppgifvit
sig hafva lidit, men hvilken häradshöfdingen bestridt, någon talan
i sådant hänseende icke syntes Justitie-oinbudsmannen af omständigheterna
påkallad.

På det åtal, advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 15 januari 1884 af innehåll, att, som
annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än häradshöfdingen
uppgifvit, eller att, då vid ifrågavarande tillfälle menigheten skolat utrymma
tingssalen och derunder i förstugan uppstått trängsel, hvarigenom
i tingssalen qvarvarande hindrats utkomma och oväsen framkallats, häradshöfdingen,
sedan polistillsyningsmannens och tingsvaktmästarens bemödanden
att åstadkomma ordning visat sig icke medföra åsyftad verkan,
och för häradshöfdingen anmälts, att i förstugan varande personer icke
ville gå undan, begifvit sig till förstugan och tillsagt dem, som sålunda
hindrat tingssalens utrymmande, att lemna rum, samt, enär Anders Erik
Andersson, hvilken befunnit sig bland dem, underlåtit efterkomma berörda
tillsägelse, fattat honom i rocken och ryckt till honom i rigtning
mot ofvan omförmälda trappa, utför hvilken Anders Erik Andersson

Just.-Ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdag. 4

genast utan motstånd begifvit sig; alltså, och då häradshöfdingen icke
härigenom kunde anses hafva gjort sig förfallen till ansvar för fel i embetet,
funne Kongl. Hofrätten den af advokatfiskalen mot häradshöfdingen
i målet förda talan icke kunna bifallas. *)

Med detta utslag fann sig Justitie-ombudsmannen icke kunna åtnöjas,
utan uppdrog åt advokatfiskalsembetet att öfver detsamma hos Kongl.
Maj:t anföra underdåniga besvär.

I ofvannämnda skrifvelse, hvarigenom förordnades om förevarande
åtals anhängiggörande, återgafs ej mindre klagandens framställning af
förloppet vid den tilldragelse, som utgjorde föremål för åtalet, än ock
häradshöfdingens öfver klagoskriften till Justitie-ombudsmannen afgifna
yttrande. I detta senare omförmäldes ett förhållande, hvarpå uppmärksamheten
ej blifvit tillbörligen rigtad. Häradshöfdingen berättade nemligen
att, sedan han lemnat domaresätet och utkommit i tingssalens förstuga,
han der fått se, att trappan, som ledde till våningen under tingssalen,
varit alldeles tom, men att straxt ofvanför trappan samlat sig ett
antal unga karlar, hvilka, tätt slutne till hvarandra, afstängde allt tillträde
till trappan. Desse, som sålunda voro orsaken till såväl trängseln,
som det deraf föranledda oväsendet, hade häradshöfdingen tillsagt
att gå ned, hvilken tillsägelse de alla lydde utom en, hvilken stått närmast
tingssalen just i den svängning, som måste göras för att från tingssalen
komma ned i trappan. Således syntes denne hafva stått ensam,
skild från den tätt slutna samlingen af unga karlar, som varit orsaken
till trängseln. Denne ensamme person kunde ej utgöra hinder för menigheten
att utrymma tingssalen, och något nödtvång till ordningens
återställande kunde alltså ej rättfärdiga angreppet på hans person, hvilket
under sådant förhållande i åskådarnes ögon antagligen fick utseende af
en förgripelse mot den af lagens bud helgade rättegångsfriden.

I sitt yttrande hade häradshöfdingen uppgifvit, att domaren, såvidt
möjligt vore, icke borde personligen ingripa för ordningens upprätthållande
och att han vid ifrågavarande tillfälle handlat oförsigtigt, enär
det kunde anses ovisst, huru hans försök komine att aflöpa och hvad
derigenom äfventyrades.

Med denna uppfattning af hans embetes fordringar kunde häradshöfdingen
lika litet som Justitie-ombudsmannen hafva väntat, att flertalet af

*) Från detta utslag var en ledamot skiljaktig och yttrade: »Då efter mitt omdöme häradshöfdingen
genom sin åtgärd att vid ifrågavarande tillfälle sjelf, på sätt han medgifvit, handgripligen
inskrida, gått utöfver gränsen för sin befogenhet och af förhastande åsidosatt den värdighet, honom
såsom domare ålegat, pröfvar jag lagligt, i förmågo af 25 kapitlet 17 § strafflagen, att döma häradshöfdingen
för vårdslöshet i embete att bota femtio kronor.»

Ivongl. Hofrättens ledamöter skulle ansett honom icke hafva gjort sig
förfallen till ansvar för fel i embetet.

I strafflagens 25 kap. 17 § finnes stadgadt: visar embetsman vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete och är ej
särskildt ansvar derå satt, straffes med böter etc. Efter Justitieombudsmannens
omdöme vore det icke den minst straffvärda arten af
vårdslöshet, oförstånd och oskicklighet i embetet att så skicka sig under
embetets utöfning, att ej blott domareembetets utan ock domarens personliga
anseende i menighetens ögon nedsattes.

Under åberopande af den utaf en bland Kongl. Hofrättens ledamöter
till protokollet i målet afgifna skiljaktiga mening, uppdrog Justitieombudsmannen
alltså åt advokatfiskalsembetet att i de underdåniga
besvären fullfölja det ansvarsyrkande mot häradshöfdingen, som hos
Kongl. Hofrätten blifvit framstäldt.

På dessa underdåniga besvär meddelade Kongl. Maj:t utslag den 28
april 1884 och fann skäl ej vara anfördt, som kunde verka ändring i
Hofrättens öfverklagade utslag.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Hernösand hito inkomna fångförteckningar för 1882 infordrades från domhafvanden
i Ångermanlands norra domsaga Nätra tingslags häradsrätts
protokoll och den 2 mars 1882 meddelade utslag i ett af bemälde häradsrätt
slutligen handlagdt ransakningsmål angående för olofliga tillgrepp
med mera tilltalade och häktade bondesonen Per Lundin från Bölen.
Af berörda utslag inhemtades, att häradsrätten, enär Lundin erkänt,
att han, som, under föregifven egenskap af kolportör för evangeliska
fosterlandsstiftelsen, inom åtskilliga byar af tingslaget under hösten 1881
uppträdt och hållit andliga föredrag, dels i denna egenskap inom Grundtjerns
och Myckelgensjö byar tillnarrat sig penningar, dels, jemväl i berörda
egenskap, der och på andra ställen, fått rum och mat utan ersättning,
dels någon dag i oktober månad 1881 från Jakob Jakobsson den
yngre i Vestergensjö, äfvenledes i samma föregifna egenskap, tillnarrat
sig ett silfverur, hvilket Jakob Jakobsson dock återfått, dels vid ett tillfälle
i berörde månad, då han haft nattqvarter hos bonden Jonas Hallin
i Hamra, från dennes piga Kristina Larsdotter tillgripit fem kronor 25 öre
i penningar, och dels från bemälde Hallins son vid samma tillfälle tillegnat
sig en till 75 öre värderad psalmbok; förty och då Lundin den
17 november 1881 af Nordingrå häradsrätt förklarats saker till ansvar
enligt 20 kap. 6 § 4 mom. samt 18 § strafflagen, för det han i Docksta

föröfvat olofligt tillgrepp i en låst nattsäck med deri förvarade persedlar
till ett värde af nittionio kronor 90 öre, jemlikt samma lagrum samt
20 kap. 1 § 2 mom. och 12 § äfvensom 22 kap. 1 § strafflagen, dömt
Lundin, som, häradsrätten veterligen, icke förut varit för tjufnadsbrott
straffad, att för första resan inbrottsstöld hållas till straffarbete i sju
månader och i ett år utöfver samma tid vara medborgerligt förtroende
förlustig, att för första resan å olika tider och ställen föröfvadt, snatteri
bota femtio kronor och att för bedrägeri hållas i fängelse en månad,
hvilken fängelsetid jemlikt 2 kap. 11 § och 4 kap. 6 § strafflagen skulle
öfvergå till femton dagars straffarbete, hvarjemte föreskrifvits att, om
Lundin saknade tillgång till böternas gäldande, han komme, jemlikt sist
åberopade lagrum och 7 § i sistnämnda kapitel, att hållas till straffarbete
ytterligare tolf dagar, eller tillsammans sju månader och tjugutvå dagar.

Det slut, hvartill häradsrätten sålunda kommit, fann Justitie-ombudsmannen,
efter tagen kännedom af protokollen i målet, vara anmärkningsvärdt,
förutom i flera andra afseenden, hvilka icke ansågos nödiga att
närmare framhålla, särskildt med hänsyn till bestämmandet af de olika
ansvarspåföljderna för de särskilda brottsliga handlingar, till hvilka
häradsrätten funnit Lundin saker. Enligt häradsrättens åsigt voro dessa
handlingar, från strafflagens synpunkt betraktade, af två skilda slag,
nämligen dels bedrägeri och dels olofliga tillgrepp; och ådömdes Lundin,
i enlighet med denna häradsrättens åsigt, särskildt ansvar för hvartdera
slaget af dessa olika förbrytelser.

Vid bestämmandet af detta ansvar hade emellertid häradsrätten
uppenbarligen förfarit lagstridigt med afseende å såväl det för bedrägerierna
bestämda gemensamma straff, som de för de särskilda olofliga
tillgreppen stadgade olika ansvarspåföljder. Beträffande först ansvaret för
de bedrägeribrott, till hvilka häradsrätten funnit Lundin skyldig, hade
häradsrätten, sedan i början af utslaget uppräknats de olika af Lundin
föröfvade handlingar, hvilka häradsrätten ansett vara att till bedrägeribrott
hänföra, slutligen under åberopande i detta afseende af allenast
22 kap. 1 § strafflagen dömt Lundin att för bedrägeri hållas i fängelse
en månad. Ehuru således häradsrätten ansett Lundin vara lagligen
öfvertygad om flera af häradsrätten såsom bedrägeribrott ansedda brottsliga
handlingar, hade häradsrätten likväl icke dömt Lundin till särskildt
ansvar för hvar och en af dessa brottsliga handlingar, utan för dem alla
gemensamt föreskrifvit ett enda straff. Häradsrätten måste följaktligen,
oaktadt 4 kap. 3 § strafflagen icke i utslaget åberopats, hafva ansett,
att ifrågavarande brottsliga handlingar till hvarandra stått i det sammanhang,
att de innefattade fortsättning af ett och samma brott, hvilket jern -

väl syntes framgå deraf, att häradsrätten i utslaget uttryckligen omnämnt,
att samtliga dessa handlingar föröfvats af Lundin i föregifven
egenskap af kolportör för evangeliska fosterlandsstiftelsen. Berörda
omständighet kunde emellertid vid bestämmandet af straffet för de olika
brottsliga handlingarna utöfva ett sådant inflytande allenast under den
förutsättning, att dessa handlingar af samma omständighet i väsentlig
man betingats eller möjliggjorts. Men detta var, såvidt protokollen i
målet utvisade, i förevarande fall icke händelsen. Äfven om Lundins
förfarande att i uppgifven egenskap af kolportör å olika ställen mottaga
dels penningar dels ock utan ersättning föda och husrum, skulle, såsom
häradsrätten antagit, kunna anses innefatta flera brottsliga handlingar af
beskaffenhet att utgöra fortsättning af ett och samma brott, kunde likväl
det Lundins tillvägagående, hvarigenom häradsrätten funnit honom
hafva af Jakob Jakobsson tillnarrat sig ett silfverur, svårligen betraktas
såsom fortsättning af förut nämnda brott. Enligt hvad protokollen för
den 13 februari 1882 utvisade, lånade Lundin omförmälda ur för att
kunna bestämma längden af ett andligt föredrag, som vid samma tillfälle
skulle af Lundin hållas, och efter hvars afslutande Lundin, medförande
uret, plötsligen aflägsnade sig från platsen för föredragets hållande.
Icke Lundins uppgift, att han vore kolportör, utan hans begäran
att för uppgifvet ändamål låna uret, var den bestämmande grunden för
Jakob Jakobsson att lemna Lundin detsamma, om än berörda uppgift dertill
bidrog, likasom derma Lundins uppgift äfven för honom möjliggjorde
tillgreppet af psalmboken och penningarna i Hallins bostad. . Med sm
uppfattning af det brottsliga i de af Lundin begångna, handlingar, om
hvilka nu vore fråga, borde häradsrätten dömt Lundin till särskildt
ansvar dels för hans tillvägagående att i uppgifven egenskap af kolportör
mottaga penningar, föda och husrum och dels för det svikliga förfarande,
hvarigenom han från Jakob Jakobsson tillnarrade sig uret.

Likasom häradsrätten härutinnan felaktigt förfarit, hade häradsrätten
i fråga om bestämmande af straffet för de af Lundin föröfvade
olofliga tillgrepp gjort sig skyldig till uppenbart förbiseende eller fullkomlig
missuppfattning af det verkliga innehållet af ett, af häradsrätten
sjelf åberopadt, lagrum, nämligen 20 kap. 12 § strafflagen. I denna
paragraf föreskrifves i första momentet, att, om någon under en lagföring
blefve förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat
snatteri, skulle han, der det tillgripnas sammanlagda värde öfverstege
femton kronor, för stöld straffas, och i andra momentet, att om någon
å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, deiföi.han pa
en gång lagfördes, skulle han straffas enligt bestämmelserna i 4 kap.

3 §. Häraf frainginge otvetydigt, att lagstiftaren omfattat den grundsats,
att särskilda olofliga tillgrepp, för hvilka någon på en gång lagfördes,
stode till hvarandra i det sammanhang, att de måste anses innefatta
fortsättning af ett och samma brott. Detta lagrum tillstadde således
icke, att någon på en gång dömdes till ansvar för särskilda stölder eller
för stöld och snatteri, för hvilka han på en gång lagfördes. I strid häremot
hade emellertid häradsrätten genom nu ifrågavarande utslag dömt
Lundin dels för första resan inbrottsstöld till straffarbete i sju månader
jemte förlust af medborgerligt förtroende viss tid derutöfver, dels ock
för första resan å olika tider och ställen föröfvadt snatteri att bota femtio
kronor. Att häradsrätten det oaktadt kunnat i sitt utslag åberopa,
bland andra, just samma lagrum, 12 § af 20 kap. strafflagen, hvars
innehåll häradsrätten sålunda förbisett eller missuppfattat, föreföll alldeles
oförklarligt, då, utom i nu omförmälda afseepde, som just blifvit
af häradsrätten förbisedt, nämnda paragraf kunnat vara med afseende å
de af Lundin begångna olofliga tillgrepp tillämplig, endast för det fall
att Lundin genom det »å olika tider och ställen» föröfvade snatteribrott,
derför häradsrätten fält Lundin till ansvar, tillgripit gods till sammanlagdt
värde, öfverstigande femton kronor, hvilket här icke var händelsen,
och i hvilket fall Lundin, jemlikt paragrafens föreskrift, skulle hafva
dömts till ansvar icke för snatteri utan för stöld.

Då häradsrättens ifrågavarande utslag i anmärkta hänseenden strede
mot tydlig lag, ansåg Justitie-ombudsmannen sig icke kunna underlåta
att beifra den vårdslöshet och det oförstånd i domareembetets utöfning,
hvartill häradsrätten derigenom gjort sig skyldig, och uppdrog för den
skull i skrifvelse den 4 december 1883 åt advokatfiskalsembetet i Kongl.
Svea Hofrätt att å den tillförordnade domhafvande, hvilken, då berörda
utslag af häradsrätten meddelades, der förde ordet, och förty vore för
detsamma ansvarig, för hvad han med häradsrätten sålunda låtit komma
sig till last yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Ifrågavarande mål afgjordes sedermera af Kongl. Hofrätten genom
utslag den 4 juni 1884 af innehåll, att, som Nätra tingslags häradsrätts
ofvan omförmälda beslut i fråga om de af Lundin mot Jakob Jakobsson
den yngre jemte andre personer föröfvade och såsom bedrägeri ansedda
brottsliga handlingar icke kunde anses vara af beskaffenhet att föranleda
till ansvar för häradsrättens ordförande; alltså funne Kongl. Hofrätten
den af advokatfiskalsembetet mot tillförordnade domhafvanden i berörda
hänseende förda ansvarstalan icke kunna bifallas, men emedan Häradsrättens
beslut i öfrigt, hvarigenom Lundin för de af honom å särskilda
tider och ställen föröfvade olofliga tillgrepp, derför han på en gång varit

lao-förd, blifvit till ansvar dömd särskildt för stöld och särskildt för
snatteri, vore stridande emot 20 kap. 12 § strafflagen, samt tillförordnade
domhafvanden såsom ordförande i häradsrätten, då beslutet meddelades,
vore för detsamma ansvarig, funne Kongl. Hofrätten lagligt att,
i förmågo af 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, döma bemälde domhafvande,
för hvad honom sålunda till last läge, att bota femtio kronoi.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Uti en till Justitie-ombudsmannen ingifven, å aktiebolaget Stockholms
handelsbanks vägnar undertecknad skrift anfördes, att i en till Norra
och Södra Tjusts tingslags häradsrätt den 6 juni 1883 inlemnad skrift
bemälde bank, såsom innehafvare af nitton särskilda skuldebref å tillhopa
tvåhundra åttiofem tusen fem hundra kronor, för hvilka egaren
medgifvit inteckning i särskilda Eds och Vinäs bruksegendomar underlydande
fastigheter inom nämnda tingslag, anhållit att häradsrätten måtte
fastställa inteckningar för berörda skuldebref, samt att dessa nya inteckningar
måtte tilläggas olika förmånsrätt sins emellan, på sätt närmare
angåfves i den till häradsrätten inlemnade skriften. Då handelsbanken
den 30 augusti 1883 bekommit häradsrättens protokoll öfver
inteckningsansökningen, inhemtades af dessa protokoll, hvilka voro på
häradsrättens vägnar undertecknade af en tillförordnad domhafvande,
att häradsrätten väl den 23 Juli samma år faststält inteckningar för de
inlemnade skuldebrefven, men att häradsrätten, på det anförda skal,
»att ej visadt blifvit, det jordegaren till den sökta åtgärden lemnat sitt
medgifvande», afslagit anhållan om olika förmånsrätt för de sökta inteckningarna.

Emedan detta häradsrättens beslut vore uppenbart stridande mot
lag och komme att för handelsbanken medföra, förutom ej obetydlig,
fullkomligt onödig penningutgift, äfven olägenheter i åtskilliga andra
hänseenden, hade handelsbanken trott sig böra göra anmälan om förhållandet,
på det att Justitie-ombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder,
som kunde leda derhän, att banken blefve ersatt den genom beslutet
tillskyndade förlust, och att den domare, som meddelat beslutet, hvilket,
i anseende dertill att banken först efter besvärstidens utgång deraf erhållit
del, ej kunnat hos högre domstol öfverldagas, icke måtte föreställa
sig, att beslutet vore rigtigt och en annan gång meddela beslut
af enahanda beskaffenhet.

Visserligen stadgade 22 § i kongl. förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875: »vill någon låta inteckning under

annan nedsättas, förfares i enlighet med hvad förut angående intecknings
dödande blifvit sagdt», d. v. s. att, om åtgärden söktes af annan
än fastighetens egare, den ej finge beviljas utan egarens samtycke.
Grunden till detta lagstadgande angående vilkoren för postposition vore
tydlig och klar och anfördes äfven i lagbyråns motiv för samma stadgande
samt lydde sålunda: »det bör icke få ankomma på borgenärens
godtycke att ensidigt utan fastighetsegarens begifvande vidtaga sådana
åtgärder, hvarigenom den inteckningssäkerhet denne lemnat försämras.
Det är nemligen uppenbart, att genom ett sådant förfarande väsentliga
olägenheter skulle för fastighetsegaren uppstå, t. ex. om han behöfde
för ny belåning använda cn inteckning, men funne sig genom en dylik
utan hans vetskap af inteckningshafvaren vidtagen åtgärd ur stånd till
att, på sätt han beräknat, använda inteckningen för nämnda ändamål».
Det nu åberopade lagstadgandet syntes emellertid icke gifva ens det
obetydligaste stöd för rigtigheten af det anmärkta beslutet, ty, äfven
med användande af den minsta grad af eftertanke, borde det vara för
hvar och en tydligt, att lagens stadgande om nedsättning, postposition
eller försämring af inteckning ovilkorligen förutsatte tillvaron af en redan
befintlig inteckning, som skulle försämras till förmånsrätten och att
nämnda stadgande sålunda icke i någon mån kunde gälla det förhållande,
som här vore i fråga, eller att nya förut ej befintliga inteckningar skulle
fastställas med olika förmånsrätt sins emellan. Ett ytterligare skäl, om
sådant behöfdes, hvarför lagstiftaren omöjligen kunnat anse, att jordegarens
samtycke skulle erfordras för beredande af olika förmånsrätt åt nya inteckningar,
läge i öppen dager. Handelsbanken hade ju i detta fall, såsom
innehafvare af ifrågavarande nitton skuldebref, å hvilka gäldenären
tecknat bevittnadt medgifvande af inteckningssäkerhet, kunnat söka de
äskade inteckningarna på nitton olika rättegångsdagar, och inteckningarna
hade ju i sådant fall erhållit olika förmånsrätt sins emellan, utan afseende
på jordegarens vilja.

Handelsbanken yrkade, att förbemälde tillförordnade domhafvande,
såsom ansvarig för ifrågavarande beslut, måtte förpligtas godtgöra handelsbanken
för de utgifter, som kunde komma att tillskyndas banken för lösen
af protokoll och bevis i anledning af de ansökningar, handelsbanken i
följd af meranärnnda beslut måste göra hos häradsrätten om postposition
af aderton bland de nya inteckningar, som häradsrätten den 21 juli
1883 faststält å ofvannämnda fastigheter.

Bland de olägenheter, som handelsbanken tillskyndades genom nyss
berörda beslut och som icke kunde med penningar ersättas, vore den
risk, handelsbanken löpte derigenom, att de ifrågavarande inteckningarna

till värde af nära 300,000 kronor måste ånyo uttagas från bankens förvar
för att sändas den ganska långa vägen till Gamleby tingsställe och
derefter flera veckor förvaras af en för handelsbanken obekant person,
som icke vore ansvarig för den skada, de dyrbara handlingarna genom
våda kunde lida; och ville handelsbanken slutligen anmärka, att det
hufvudsakligen vore i det allmännas intresse, som handelsbanken velat
anmäla i fråga varande domstolsbeslut till laga beifran.

Vid klagoskriften var fogadt ett utdrag af inteckningsprotokollet
vid lagtima vårtinget med Norra och Södra Tjusts härads tingslag den
6 juni och den 20 juli 1883.

Öfver denna klagoskrift infordrades yttrande från den tillförordnade
domhafvanden, som i skrifvelse den 22 oktober 1883 anförde: Handelsbanken
ansåge häradsrättens i fråga komna beslut lagstridigt, på den
grund att 22 § i gällande inteckningslag, hvilken paragraf innehölle det
stadgande att, om annan än fastighetens egare ville inteckning under
annan nedsätta, åtgärden ej borde beviljas utan jordegarens samtycke,
icke skulle vara tillämplig på det fall, då flera inteckningar söktes samma
dag och dervid samtidigt anhölles, att desamma måtte förklaras gällande
med olika förmånsrätt sins emellan.

Såsom grund för nämnda stadgande åberopade banken den i lagbyråns
motiv anförda, att det icke borde få ankomma på borgenärens
godtycke att ensidigt, utan fastighetsegarens begifvande, vidtaga sådana
åtgärder, hvarigenom den inteckningssäkerhet, denne lemnat, förminskades.
T. f. domhafvanden förmente deremot samma lagens grund vara gällande
i nu förevarande fall, ty, då lagen stadgade, att inteckningar, som söktes
samma dag, hade lika rätt, blefve ju den inteckningssäkerhet en jordegare
lemnat, derest han ej lemnat sitt medgifvande dertill, att de sökta inteckningaima
skulle gälla med olika förmånsrätt, försämrad; och till dess
annat blifvit visadt, kunde man ej presumera jordegarens vilja vara
någon annan än den, att de inteckningar, som söktes samma dag, skulle
enligt lagens bud hafva lika rätt.

Sedan t. f. domhafvanden sålunda, enligt sitt förmenande, visat, att
samma lagens grund förefunnes för förevarande fall, som då en förut
beviljad inteckning till förmånsrätten förflyttades efter en annan, ville
t. f. domhafvanden ådagalägga, att grunden för det af honom meddelade
beslut jemväl stode i öfverensstämmelse med lagens ordalag.

I klagoskriften anförde banken, att lagens bud i 22 § inteckningslagen
förutsatte tillvaron af en redan befintlig inteckning, som skulle
till förmånsrätten försämras, och förmente, att dermed icke kunde afses

Just.-ombudsmannens embetsberättelse titt 1885 års Riksdag. 5

fall, sådana som det förevarande, då flera nya, förut ej befintliga inteckningar
skulle fastställas med olika förmånsrätt.

Det förefölle deremot t. f. domhafvanden, som om jemväl i detta fall
den inteckning, hvilken skulle till förmånsrätten förklaras gällande efter
en annan, vore befintlig, tv, om äfven inteckningen till förmånsrätten förklarades
gällande efter en annan under samma paragraf, hvarunder den
faststäldes, måste väl inteckningen vara faststäld, innan man kunde gifva
den någon plats i förmånsrättsordningen, enär man näppeligen kunde
företaga någon åtgärd med en inteckning, som ännu icke funnes till.

Det vore visserligen en sanning, att banken kunnat söka inteckning
för i fråga varande skuldförbindelser på nitton olika rättegångsdagar, i
hvilket fall inteckningarna skulle hafva erhållit olika förmånsrätt utan
afseende å jordegarens vilja, men att banken ej vidtagit denna åtgärd
vore dess ensak.

På grund af hvad sålunda vore anfördt, och då t. f. domhafvanden
fortfarande ansåge häradsrättens meromförmälda beslut vara lagligen grundadt,
syntes honom handelsbankens yrkanden vara fullkomligt obefogade.

Efter att hafva tagit del af detta t. f. domhafvandens yttrande, anförde
handelsbankens styrelse i afgifna påminnelser, bland annat:

T. f. domhafvanden hade sagt, att den lagens grund, som funnes för 22
§ inteckningslagen, äfven borde vara gällande för det fall, att en jordegare
till en långifvare öfverlemnat flera särskilda skuldebref med rätt till inteckning,
men dervid icke tillika medgifvit inteckningarnas fastställande
med olika rätt sinsemellan, emedan, då lagen stadgade, att inteckningar,
som söktes samma dag, hade lika rätt, den inteckning ssäkerhet en jordegare
på nämnda sätt lemnat skulle i annat fall utan hans samtycke
kunna blifva försämrad. Denna tanke syntes handelsbanken något oklar
och vittnade derom, att t. f. domhafvanden icke tillräckligt uppmärksammat,
att det icke vore genom det i fordringsbeviset lemnade inteckningsmedgifvandet,
utan först genom rättens åtgärd att i sitt protokoll intaga
fordringsbeviset, som den åsyftade realsäkerheten vunnes, samt att
i det fall, som här förelåge, det icke vore fråga om någon inteckningssäkerhet,
som jordegaren lemnat från sig och som utan hans samtycke
skulle kunna försämras, utan att här vore fråga om flera af jordegaren
till banken aflemnade fordringshancllingar, som icke kunde försämras
derigenom, att banken begagnade sig af den medgifna rätten att derför
söka inteckningssäkerhet, antingen så, att inteckningar faststäldes för
alla fordringsbevisen med lika rätt, eller så, att somliga af dem erhölle
bättre rätt än de andra.

T. f. domhafvanden hade vidare sagt, att, till dess annat blifvit visadt,
man ej knnde presumera jordegarens vilja vara någon annan än den,
att de inteckningar, som söktes samma dag, skulle enligt lagens bud
hafva lika rätt; men någon presumtion angående jordegarens vilja syntes
ej vara erforderlig vid det förhållande, att jordegaren hvarken i sitt
medgifvande af inteckning eller eljest lemnat någon föreskrift om, att
samtliga inteckningarna borde sökas å samma dag, utan lemnat långifvaren
full frihet att, när helst han ville, för rätten förete hvart och ett af
skuldebrefven för intecknings fastställande. I följd af lagens stadgande,
att alla inteckningar, som söktes samma dag, hade lika rätt, vore egentligen
alla samma dag sökta inteckningar att betrakta såsom en enda inteckning,
ehuru de fordringshandlingar, som inskrefves i rättens protokoll,
vore flera. Svårligen troddes någon giltig grund kunna uppgifvas, hvarför
det icke borde lagligen tillåtas innehafvare af dessa fordringshandlingar
att öfverenskomma, att den ene af dem skulle erhålla bättre realsäkerhet
för sin fordran än den andre, och omöjligen kunde en sådan
öfverenskommelse anses inverka på jordegarens rätt. I stället för att
jordegaren skulle genom en sådan åtgärd kunna tillskyndas någon skada,
hvarför lagen borde skydda honom, bereddes honom derigenom en ofta
af honom önskad fördel, i det att, då de i hans egendom meddelade
inteckningar hade olika rätt, han kunde vid afbetalning af sin skuld
utan den besvärliga omgången med postposition återbekomma så många
af inteckningarna, som motsvarade den infriade gälden, samt vid en förnyad
upplåning af penningar hade lättare att på flera händer placera
inteckningar, som hade olika rätt än sådana, som hade samma rätt.

Sedan banken sålunda visat, att den lagens grund, som funnes för
att fordra jordegarens samtycke till postposition af redan faststälda eller
gamla inteckningar, ej kunde gälla för sådant samtycke till olika förmånsrätt
åt nya inteckningar, ville banken ådagalägga, att t. f. domhafvanden
ej heller hade lagens bokstaf till stöd för sin lagtolkning. Lagen talade
i 22 § om att nedsätta en inteckning under annan, men då de inteckningar,
som söktes samma dag, hade lika rätt, och lagen ej talade om
att inteckningar kunde sökas på olika timmar, minuter eller sekunder
af samma dag, följde deraf, på sätt redan nämndt vore, att de inteckningar,
som söktes på samma dag, vore delar af samma inteckning. Då nu
en del af en inteckning på samma dag tillädes bättre rätt än en annan
del deraf, kunde man omöjligt säga, att någon annan inteckning förut på
samma dag faststälts, och sålunda ej i detta fall tillämpa lagens stadgande
om nedsättning af en inteckning under en annan redan förut
befintlig inteckning.

T. f. domhafvande!! medgåfve, att banken hade kunnat utan jordegarens
samtycke bereda sig olika förmånsrätt åt den inteckningssäkerhet, banken
önskat förvärfva sig för i fråga varande nitton skuldebref, genom att
söka inteckning för dem på nitton olika rättegångsdagar, dervid t. f. domhafvanden
tilläde, »att banken ej vidtagit denna åtgärd, vore dess ensak»,
men t. f. dombafvanden hade möjligen ej betänkt, hvilken ringaktning han
uttalade mot lagstiftaren, då han sade att, ehuru lagen fordrade jordegarens
samtycke till fastställande af nya inteckningar på samma dag
med olika förmånsrätt, ett sådant stadgande med lätthet kunnat kringgås
derigenom, att inteckningarna utan jordegarens samtycke söktes på
olika dagar.

Handelsbanken trodde ej, att anledningen till det i fråga varande
felaktiga domslutet vore att söka i lagen utan hos domaren, och förmente,
att hvad lagen i 25 kap. 17 § strafflagen kallade oförstånd här
förelåge. Ett bevis derpå, att vår inteckningslag icke vore otydlig i
förevarande hänseende, hade banken trott sig finna deri, att vid "de
många tillfällen, då banken efter den 16 juni 1875 sökt inteckningar
för flera skuldebref på samma dag, men med olika förmånsrätt, banken
ej någonsin förr än vid Norra och Södra Tjusts häradsrätt den 21 juli
1883 råkat ut för missödet att få en i sådant hänseende framstäld anhållan
afslagen; och bankens styrelse vågade tro, att bland landets
domare någon meningsskiljaktighet härutinnan ej vore rådande.

Bemälda styrelse yrkade derför, att genom åtals anställande mot t. f.
domhafvanden banken måtte förhjelpas till sin rätt och till ersättning
för den genom häradsrättens klandrade beslut vållade förlust. Denna
kunde ej för det närvarande på siffran uppgifvas, men då banken, som
till följd af meranämnda beslut nödgats till häradsrätten ånyo öfversända
de intecknade skuldebrefven för vidtagande af postpositionsåtgärder,
komme att i anledning deraf få vidkännas utgifter för lösen af protokoll,
utdrag af inteckningsboken, stämpelpapper dertill samt bevis å inteekningshandlingarna,
ansåge sig banken hafva giltigt skäl att bestämma sin
förlust till enahanda belopp, som blifvit banken påförda för fastställande
af aderton bland i fråga varande nitton inteckningar. Dessa belopp vore:
för en 11 kronor 50 öre, för en 7 kronor, för en 7 kronor 55 öre, för
en 7 kronor 65 öre, samt för fjorton 9 kronor 65 öre för hvarje, eller tillhopa
168 kronor 80 öre. Till denna summa borde dessutom läggas 40
kronor 60 öre, dem banken måst till postkontoret utbetala för sjutton
af i fråga varande skuldebref å tillhopa 245,000 kronor, hvilka allenast
i ändamål af postposition af de den 21 juli 1883 faststälda intccknin -

garna måst ånyo öfversändas till domhafvanden i Vestervik och som
skulle derifrån framdeles hit återsändas.

Hvad i detta ärende sålunda förekommit, tog Justitie-ombudsmannen
under öfvervägande; och då gäldenären i de i fråga varande skuldebrefven
utan förbehåll medgifvit desammas intecknande i honom tillhöriga
uppgifna fastigheter och dermed måste anses hafva berättigat
fordringsegaren att på en gång eller, om han det hellre önskade, på
särskilda dagar söka inteckning för skuldebrefven i ändamål att åt hvart
och ett af dem bereda den olikhet i förmånsrätt till betalning, hvarom
fordringsegaren i sin hos häradsrätten tillika med skuldebrefven ingifna
skrift framstält begäran; samt då här icke vore fråga om en förut beviljad
intecknings nedsättande till förmånsrätten under annan, utan om
de i ett sammanhang och på samma dag sökta inteckningarnas ordnande
sinsemellan, såsom ske skolat, derest skuldebrefven hvart för sig till
inteckning företetts på särskilda dagar —- hvilket ordnande desto mindre
finge anses lända till inteckningssäkerhetens försämring, som det påyrkades
af fordringsegaren, hvilken i denna sak måste anses hafva haft
lika stort intresse som gäldenären — och då 22 § inteckningslagen
således icke vore på detta fall tillämplig, fann Justitie-ombudsmannen
häradsrättens beslut om afslag å handelsbankens ofvan nämnda begäran
hafva saknat stöd af lag; och som genom detta olagliga beslut skada
skett, i det klaganden, för att uppnå sitt berättigade syftemål, måst vidkännas
eljest onödiga kostnader, anmodade Justitie-ombudsmannen i skrifvelse
den 22 november 1883 advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt
att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala t. f. domhafvanden, hvilken
med häradsrätten fattat meranämnda beslut och derför vore ansvarig,
samt för hvad honom i ofvan berörda måtto läge till last påyrka dels
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, dels ock skyldighet att gälda
den ersättning, klaganden fordrat, om denna till beloppet leinnades
obestridd, och i annat fall det belopp, hvartill klaganden, i saken hörd,
kunde visa, att kostnaderna uppgått.

Efter det advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstalt åtal mot
t. f. domhafvanden och skriftvexling försiggått, meddelade Kongl. Hofrätten
utslag den 7 maj 1884 af innehåll, att enär den af häradsrätten åberopade
omständighet, att jordegaren icke medgifvit olika förmånsrätt för
ifrågavarande inteckningar ej, på sätt t. f. domhafvanden förmenat, enligt
22 § i kongl. förordningen den 16 juni 1875, utgjort hinder för häradsrätten
att för samma inteckningar meddela förmånsrätt i den ordning,
aktiebolaget begärt, samt häradsrättens beslut härutinnan således saknat
stöd af lag, pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen

lagligt döma t. f. domhafvanden, som för besluten vore ansvarig, att för
det oförstånd i domareembetets utöfning han sålunda låtit komma sig till
last böta tjugofem kronor; hvarjemte t. f. domhafvanden förpligtades till
bolaget utgifva ersättning ej mindre för den bolaget genom nämnda
beslut tillskyndade förlust, hvilken enligt bolagets hos Kongl. Hofrätten
gjorda, af t. f. domhafvanden obestridd lemnade uppgift uppgått till
etthundra nittiosex kronor 20 öre, än äfven för kostnaderna å målet i
Kongl. Hofrätten med tjugofem kronor.

Öfver detta utslag anförde t. f. domhafvanden besvär hos Kongl.
Maj:t, som i utslag den 24 november 1884 utlät sig: att, ehuru den äf
häradsrätten åberopade omständighet icke bort utgöra hinder för häradsrätten
att vid meddelande af de sökta inteckningarna jemväl, på sätt
bolaget begärt, bestämma inbördes ordning dem emellan; likväl och som
häradsrättens beslut, hvarigenom omförmälda begäran afslagits, icke vore
af sådan beskaffenhet, att klaganden, såsom ordförande i häradsrätten,
finge anses hafva derigenom visat oförstånd i embetet, pröfvade Kongl.
Maj:t. lagligt, med ändring af Kongl. Hofrättens utslag, förklara ansvar
eller ersättningsskyldighet i målet icke kunna klaganden ådömas*).

Sedan Justitieombudsmannen, till följd af anmärkningar vid granskning
af de från kronohäktet i Haparanda inkomna fångförteckningar för
år 1882, från tillsyningsmannen vid nämnda häkte infordrat dels Pajala
tingslags häradsrätts utslag den 19 april 1882 angående Isak Vilhelm
Sofiasson Alaniemi i Kardis, dels ock Neder-Torneå och Carl Gustafs
Tingslags häradsrätts särskilda utslag af den 5 december 1882, angående
arbetarne Krispin Jakobsson i Haparanda och Johan Abraham Johansson
Daneli från Wuono, insände bemälde tillsyningsman ej mindre berörda,
för verkställighet honom tillhandakomna utslag, än äfven Kongl. Hofrättens
utslag af den 19 mars 1884 angående Daneli och af den 21 i
sistnämnde månad angående Krispin Jakobsson.

Genom ofvan förstnämnda utslag hade Pajala tingslags häradsrätt,
under åberopande af 20 kap. 1 och 18 §§ strafflagen, dömt Alaniemi
att för första resan stöld hållas till straffarbete tre månader och att två
månader derutöfver vara medborgerligt förtroende förlustig. — NederTorneå
och Carl Gustafs tingslags häradsrätt åter hade genom ofvanberörda
två utslag af den 5 december 1882, under åberopande af 20 kap.
1 och 16 §§ strafflagen dömt Krispin Jakobsson och Daneli likaledes

*) Från detta utslag var en ledamot skiljaktig ocli förklarade sig för sin del ej finna skäl att i
Kongl. Hofrättens utslag göra ändring.

för första resan stöld, Krispin Jakobsson till fyra månaders och Daneli
till fem månaders straffarbete, men deremot icke förklarat dem skola
viss tid utöfver den en hvar af dem ådömda strafftid vara medborgerligt
förtroende förlustige.

I anledning af vederbörande åklagares deröfver anförda besvär,
hade Kongl. Iiofrätten, genom ofvan omförmälda utslag af den 19
och den 21 mars 1884 dömt Daneli och Krispin Jakobsson att
vara medborgerligt förtroende förlustige två år utöfver den strafftid,
som, på sätt nyss blifvit anfördt, af Neder-Torneå och Carl Gustafs
tingslags häradsrätt dem ålagts, hvarjemte Kongl. Hofrätten genom sistberörda
utslag, i anledning af de besvär åklagaren anfört, jemväl deröfver,
att häradsrätten underlåtit yttra sig i anledning af den utaf åklagaren
emot Daneli förda talan om ansvar för fylleri, tillika föreskrifvit,
att häradsrätten hade att på anmälan af åklagaren meddela yttrande i
berörda afseende.

Vid öfvervägande af hvad utaf dessa utslag sålunda inhemtades,
fann Justitie-ombudsmannen Pajala tingslags häradsrätts ofvan anmärkta
utslag vara lagstridigt i så måtto, att Alaniemi derigenom dömts att
allenast två månader utöfver den honom ådömda strafftid vara medborgerligt
förtroende förlustig, ehuru 2 kap. 19 § strafflagen uttryckligen
föreskrefve, att sådan påföljd ej finge sättas kortare än ett år utöfver
den ådömda strafftiden.

Det af Neder-Torneå och Carl Gustafs tingslags häradsrätt angående
Krispin Jakobsson gifna utslag åter fann Justitie-ombudsmannen vara
felaktigt derutinnan, att, ehuru häradsrätten, under åberopande af, jemte
den 16, äfven den 1 § i 20 kap. strafflagen, dömt Krispin Jakobsson
till straffarbete för första resan stöld, häradsrätten likväl, med förbiseende
af den i 18 § i samma kapitel gifna föreskrift, att den, som gjort sig
förfallen till stöld efter bland andra den 1 § i sagda kapitel, skulle till
förlust af medborgerligt förtroende på viss tid dömas, uraktlåtit att
föreskrifva sådan påföljd; till följd hvaraf vederbörande åklagare måst
draga häradsrättens utslag under Kongl. Hofrättens pröfning för att
härutinnan erhålla rättelse.

Genom det angående Daneli meddelade utslaget hade slutligen sistbemälde
häradsrätt felat i dubbel måtto, nemligen dels på sätt i fråga
om Krispin Jakobsson nyss blifvit omförmäldt, dels ock derigenom att,
ehuru åklagaren i sammanhang med den af honom mot Daneli för olofligt
tillgrepp förda ansvarstalan, å Daneli yrkat ansvar jemväl för fylleri,
häradsrätten underlåtit att, på sätt vederbort, häröfver meddela yttrande.

För hvad ofvanbemälde häradsrätter sålunda låtit komma sig till

last, vore en tillförordnad domhafvande, hvilken då berörda utslag af
häradsrätterna meddelades, der fört ordet, ansvarig; och ansåg Justitieombudsmannen
sig så mycket mindre kunna lemna utan beifran de felaktigheter,
till hvilka bemälde t. f. domhafvande med häradsrätterna i ofvananmärkta
hänseenden gjort sig skyldig, som han icke blott vid ett särskildt
tillfälle utan såsom ordförande i olika häradsrätter och i flera
afseenden visat uppenbar vårdslöshet vid domareembetets utöfning. På
grund häraf uppdrog Justitieombudsmannen åt advokatfiskalsembetet i
Kongl. Svea Hofrätt att för hvad sålunda förts t. f. domhafvanden till last,
å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; och meddelade
Kongl. Ho fr ätten, efter slutad skriftvexling, utslag den 30 maj 1884 och
utlät sig, att som i ofvan omförmälda afskrift af Pajala tingslags häradsrätts
utslag tiden, hvarunder Alaniemi förklarats skola vara medborgerligt
förtroende förlustig, upptagits till två månader i stället för
till två år; samt Neder Torneå och Carl Gustafs tingslags häradsrätt
vid meddelande af dess ofvanberörda utslag lagst-ridigt förfarit derutinnan
att, ehuru häradsrätten med åberopande af 20 kapitlet 1 och 16
§§ strafflagen dömt Jakobsson och Uaneli till ansvar för stöld, häradsrätten
uraktlåtit att jemlikt 18 § samma kapitel och lag döma Jakobsson
och Daneli att viss tid utöfver den hvar och en af dem ådömda strafftid
vara medborgerligt förtroende förlustige, äfvensom derutinnan att
häradsrätten, ehuru åklagaren i sammanhang med den af honom mot
Daneli förda ansvarstalan för olofligt tillgrepp yrkat ansvar å Daneli
jemväl för fylleri, deröfver icke meddelat yttrande; alltså pröfvade Kongl.
Hofrätten, jemlikt 7 och 17 §§ i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning
angående expeditionslösen den 30 november 1855, samt 25 kapitlet
17 och 22 §§ strafflagen, rättvist döma tillförordnade domhafvanden, för
det han såsom expeditionshafvande underlåtit tillse, att ifrågakomna afskrift
varit felfri, att bota tjugu kronor och att för den vårdslöshet i
domareembetets utöfning, han genom samma utslag låtit komma sig till
last, böta femtio kronor eller tillhopa sjutio kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Luleå hit inkomna fångförteckningar för senare hälften af år 1882 infordrades
rådstufvurättens i nämnda stad yttrande deröfver, att rådstufvurättens
den 26 september 1882 meddelade utslag, hvarigenom
häktade färgaregesällen Johan Alfred Johansson blifvit dömd till straffarbete
för brott mot 18 kap. 7 § strafflagen, icke förrän den 17 påföl -

jande oktober kommit Konungens Befallningshafvande i länet för verkställighet
tillhanda; och tillkännagaf till svar härå borgmästaren i Luleå
i skrifvelse den 18 januari 1884, att det anmärkta dröjsmålet med berörda
utslags expedierande varit vålladt af borgmästaren i följd af förbiseende
af »kongl. förordningen den 30 maj 1873», hvarjemte borgmästaren,
med öfverlemnande af bevis, att han till landtränteriet i Luleå inlevererat
6 kronor 46 öre, utgörande ersättning till Kongl. Maj:t och Kronan
för Johan Alfred Johanssons underhåll i länsfängelset under sjutton
dygn, samt med förklarande, att borgmästaren vore villig ersätta Johan
Alfred Johansson, om det påfordrades, för det honom genom den obehörigen
förlängda fängelsetiden tillskyndade lidande, anhållit, att ifrågavarande
förseelse icke måtte till någon Justitie-ombudsmannens vidare
åtgärd föranleda.

Enär likväl i förevarande fall den i Kongl. kungörelsen den 16 september
1873 föreskrifna tid, inom hvilken underrätts i stad utslag angående
häktad person bör expedieras, blifvit med nära två och en half
veckor öfverskriden, och borgmästaren icke gittat anföra annan ursäkt
för det dröjsmål med utslagets expedierande, som sålunda egt rum, än
den ofvan omförmälda, ansåg Justitie-ombudsmannen sig icke kunna
lemna en så långvarig försumlighet obeifrad; hvarför Justitie-ombudsmannen
i skrifvelse den 12 februari 1884 uppdrog åt advokatsfiskalseinbetet
i Kongl. Svea Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten lagligen
tilltala bemälde borgmästare, som erkänt sig vara till dröjsmålet vållande,
samt för den försummelse i embetets utöfning, hvartill han i ofvanberörda
måtto gjort sig skyldig, å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet, äfvensom att efter befogenhet understödja de anspråk på
ersättning Johan Alfred Johansson, i saken hörd, kunde komma att
framställa.

Efter det Johan Afred Johansson i honom affordradt yttrande framstält
anspråk på ersättning med en krona för hvarje af de sjutton dygn
han genom berörda försummelse fått sin fängelsetid förlängd, meddelade
Kongl. Hofrätten den 25 juni 1884 utslag af innehåll att, som borgmästaren
erkänt, att han genom förbiseende af i ämnet stadgade föreskrifter
varit vållande dertill, att ofvan omförmälda af rådstufvurätten i Luleå
den 26 september 1882 meddelade utslag angående hä-ktade och å länsfängelset
i Luleå förvarade Johan Alfred Johansson icke inom den i
Kongl. kungörelsen den 16 september 1873 stadgade tid, utan först den
17 oktober 1882, kommit Konungens Befallningshafvande tillhanda, samt
att Johan Alfred Johansson i följd deraf fått i häkte förblifva sjutton
dygn längre, än som rätteligen bort ega rum; alltså funne Kongl. Hof Just.

-ombudsmcmnens embetsberättelse till 1885 års Riksdag. 6

rätten skäligt att, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma borgmästaren
att för hvad honom sålunda läge till last höta fyratio kronor till
Kronan, samt att ersätta Johan Alfred Johansson det i berörda hänseende
honom tillskyndade lidande med fordrade sjutton kronor.

Öfver detta utslag hafva besvär icke blifvit anförda.

Vid granskning af 1882 års fångförteckningar från Upsala läns cellfängelse
anmärktes, att

dels Vesslands tingslags häradsrätt, som genom utslag den 9 november
1882, under åberopande af 12 kap. 5 § och 4 kap. 2 § strafflagen samt
52 § i gällande legostadga, dömt förre artilleristen Elof Julius Rosengren
för hvar och en af fyra medelst begagnande af falska betyg begångna
förbrytelser att hållas till straffarbete tre månader eller sammanlagdt
ett år och för afvikande ur tjenst att bota hälften af den betingade
lönen med sextiofem kronor, tillika förordnat, att dessa böter,
i saknad af tillgång till deras gäldande, skulle aftjenas med straffarbete
ytterligare fyra dagar, dels Vesslands och Elfkarleby tingslags häradsrätt,
genom utslag den 1 december T882, dömt banmästaren Carl Erik
Sääf, jemlikt 12 kap. 5 § och 22 kap. 17 § strafflagen, att för förfalskning
hållas till straffarbete tre månader och för en mot bättre vetande
gjord uppgift bota sjutiofem kronor eller att, i saknad af tillgång till
fulla gäldandet af dessa böter, enligt 4 kap. 7 § strafflagen hållas till
straffarbete ytterligare fem dagar.

När de ofvan anförda besluten om de ådömda böternas förvandling
till kroppsstraff och sammanläggning med förut ådömda sådana straff
jemfördes med hvad lag stadgade i 4 kap. 6 och 7 §§ samt 2 kap. 11 §
strafflagen angående slik förvandlings och sammanläggnings verkställande,
visade det sig, dels att det förstnämnda bötesbeloppet sextiofem kronor
motsvarat tjugusju dagars fänglse och hälften deraf blifvit, då det brutna
dagatalet förfallit, tretton, i stället för fyra, dagars straffarbete, dels ock
att den sistnämnda bötessumman, sjutiofem kronor svarat mot tio dagars
fängelse vid vatten och bröd, tretio dagars fängelse och femton, i stället
för fem, dagars straffarbete.

Vid fattandet äf mera nämnda beslut hade ständige domhafvanden
fört ordet i de särskilda häradsrätterna.

1 den skrifvelse, som åtföljde de på Justitie-ombudsmannens begäran
insända utslagen, yttrade domhafvanden, att af utslagen rörande
Elof Julius Rosengren och Carl Erik Sääf syntes, att vid förvandling af
dem ådömda böter till straffarbete tiden derför beräknats till hälften

af böterna motsvarande fängelsetid vid vatten och bröd, i stället för,
så som ske bort, till hälften af densamma motsvarande tid af enkelt
fängelse, i följd hvaraf Rosengren ådömts nio och Sääf, som likväl skulle
hafva erlagt böterna, tio dagars straffarbete mindre än vederbort.

För omförmälda, straxt efter det senare utslagets afkunnande uppdagade
felaktighet, hvarför domhafvanden icke egde något till ursäktande
att andraga, underkastade han sig, i händelse beifran skulle anses erforderlig,
laga påföljd utan att vidare varda i saken hörd.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann Justitie-ombudsmannen
det uppenbara förbiseendet af tydliga lagbud, hvartill domhafvanden
gjort sig skyldig, ej allenast vid ett utan vid två till tiden skilda
tillfällen vittna om en vårdslöshet i domareembetets utöfning, den Justitie-ombudsmannen
icke kunde undgå att beifra, hvarföre Justitie-ombudsmannen
i skrifvelse den 5 december 1883 åt advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt uppdrog att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala
domhafvanden och för hvad honom i ofvanberörda måtto läge till last
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; och meddelade Kongl.
Hofrätten efter slutad skriftvexling utslag den 13 mars 1884 af innehåll,
att som ifrågavarande böter bort jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ samt 4
kap. 6 och 7 §§ strafflagen förvandlas, de Rosengren ådömda till tretton
och de Sääf ådömda till femton dagars straffarbete, men samma böter
förvandlats, för Rosengren till fyra dagars och för Sääf till fem dagars
sådant arbete; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 kap.
17 § strafflagen, rättvist döma domhafvanden, som vore för häradsrätternas
ifrågavarande beslut ansvarig, att för hvad han sålunda vid två
olika tillfällen låtit komma sig till last, bota, för hvardera förseelsen,
tjugu kronor eller tillhopa fyratio kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Vid granskning af de från länsfängelset i Falun hit inkomna fångförteckningar
för nästlidna år anmärktes och bestyrktes genom infordrande
af det ifrågakomna utslaget, att Svärdsjö tingslags häradsrätt,
hvarest drängen Erik Lindberg i Kyrkbyn blifvit stäld under tilltal för
olofliga tillgrepp, i utslag den 19 september 1882 förklarat Lindberg
vara lagligen förvunnen att hafva dels vid ett tillfälle utan inbrott olofligen
tillgripit gods till värde understigande femton kronor, dels ock vid
ett annat tillfälle medelst särskilda inbrott föröfvat olofliga tillgrepp,
samt förty, med åberopadt stöd af 1 § 2 mom., 6 § 4 mom., jemfördt
med 9 § 1 mom. och 18 §, allt 20 kap. strafflagen, dömt Lindberg,

hvilken, rätten veterligt, tillförene icke undergått bestraffning för tjufnadsbrott,
att för snatteri bota tjugu kronor och för första gången i
förening med särskilda inbrott föröfvad stöld hållas till straffarbete ett
år, äfvensom att fem år derutöfver vara medborgerligt förtroende förlustig.

I 12 § af ofvan åberopade kap. finnes emellertid föreskrifvet, i första
momentet, att, om någon under en lagföring blifver förvunnen att
hafva å särskilda ställen och tider föröfvat snatteri, skall lian, der det
tillgripnas värde öfverstiger femton riksdaler, för stöld straffas, samt i
andra momentet, att dä någon å särskilda ställen eller tider begått stöld
eller inbrott, derför han på en gång lagföres, skall han straffas enligt
bestämmelsen i 4 kap. 3 § af samma lag.

I förevarande fall hade således häradsrätten bort, med åberopande
jemväl af nu anförda paragraf, som icke tillstadde, att någon på en
gång dömdes till särskildt ansvar för stöld och snatteri, derför han på
en gång lagfördes, hafva dömt Lindberg till ansvar allenast för första
resan å särskilda ställen och tider till en del medelst inbrott föröfvad
stöld.

Då häradsrättens utslag i nu anmärkta hänseende uppenbarligen
vore lagstridigt, uppdrog Justitie-ombudsmannen i skrifvelse den 29
november 1883 åt advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att å ständige
domhafvanden, hvilken, då berörda utslag af häradsrätten meddelades,
der fört ordet och förty vore för detsamma ansvarig, för den
vårdslöshet i domareembetets utöfning, som han således låtit komma sig
till last, yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter föregången skriftvexling meddelade Kongl. Ho fr ätten utslag clen
21 mars 1884 af innehåll: att Kongl. Hofrätten, med afseende på stadgandet
i 20 kap. 12 § 2 mom. strafflagen, jemfördt med hvad samma
kapitel i öfrigt innehölle, funne det vara uppenbart, att berörda lagrum
borde tillämpas för det fall, att någon, som å särskilda ställen och tider
föröfvat stöld och snatteri, derför på en gång lagfördes, samt förty med
bifall till den af advokatfiskalsembetet förda talan pröfvade rättvist döma
domhafvanden, hvilken vore ansvarig för Svärdsjö tingslags häradsrätts
beslut, att, jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen, bota tjugu kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Kalmar hit inkomna fångförteckningar för år 1882 infordrade Justitieombudsmannen
från Konungens Befallningshafvande i Kalmar län Ölands
Norra Mots häradsrätts den 29 mars 1882 meddelade utslag angående

arbetaren Johan Peterssons från Sörby hustru Etnilia Sofia Zetterberg;
och inhemtades af berörda utslag, att häradsrätten, med åberopadt stöd
af 20 kap. 1 § 2 inom. och 18 § strafflagen, dömt Emilia Sofia Zetterberg,
som veterligen icke tillförene varit straffad för olofligt tillgrepp,
att för snatteri första gången undergå fängelse en månad samt ett år
derutöfver vara medborgerligt förtroende förlustig.

Då emellertid det af häradsrätten åberopade lagrum, 20 kap. 18 §
strafflagen, innehåller att den, som gjort sig förfallen till straff efter 6
eller 11 §§ af samma kap., äfven skall dömas medborgerligt förtroende
för alltid eller på viss tid förlustig, samt att enahanda påföljd på viss
tid skall ådömas den, som gjort sig förfallen till straff för stöld efter
1, 3, 4 eller 5 §§ eller till ansvar efter 9 §, hade häradsrätten genom
omförmälda utslag, enligt hvilket Emilia Sofia Zetterberg, ehuru dömd
endast för snatteri enligt berörde 1 § af ifrågavarande kap., ändock
förklarats förlustig medborgerligt förtroende, uppenbarligen handlat i
strid mot det till stöd för domslutet åberopade lagrum; och uppdrog
Justitie-ombudsmannen för den skull i skrifvelse den 12 januari 1884 åt
advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt att för den vårdslöshet i
domareembetets utöfning, hvartill häradsrätten sålunda gjort sig skyldig,
hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala den tillförordnade domhafvande,
som med häradsrätten fattat ifrågavarande beslut och för detsamma
således ensam borde ansvara, samt att derför å honom yrka det ansvar,
hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde.

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 9
maj 1884 och yttrade: att, enär Emilia Sofia Zetterberg för det henne
till last förda brott icke lagligen bort förklaras förlustig medborgerligt
förtroende, alltså och då t. f. doinhafvanden erkänt, att detsamma tillkommit
af förbiseende, pröfvade Kongl. Hofrätten, med stöd af 25 kap.
17 § strafflagen, rättvist döma honom att för vårdslöshet vid domareembetets
utöfning bota tjugufem kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Hemmansegaren Carl Johan Carlsson Glad i Lilla Laxemar förde i
en till Justitie-ombudsmannen insänd skrift klagan deröfver att han, på
sätt ett klagoskriften bilagdt protokoll utvisade, vid Tunaläns härads
vårting i Ishult den 9 april 1883 blifvit dömd att för första resan stöld
i förening med inbrott hållas till straffarbete sex månader och derutöfver
under fyra år vara förlustig medborgerligt förtroende, hvilket
straff gått i verkställighet.

Det brott, för livilket klaganden tilltalats och dömts, vore utan gensägelse
att han gått in i målsegandens olästa bostad, uppsökt nyckeln
till en byrålåda å den plats, der den förvarades, samt derefter med
nyckeln öppnat byrålådan och tillegnat sig deri förvarade sju kronor.

Att på brottet skulle följa straff, vore med rättvisa förenligt, men
straffet borde vara rättvist och lagenligt. Straffpåföljden i detta fall
borde hafva blifvit böter för snatteri och icke, såsom nu skett, straffarbete
och vanfrejd för stöld i förening med inbrott.

Om han icke — fortfor klaganden -— en tid efter domens afkunnande
varit så att säga alldeles försoffad, hade han väl i vanlig ordning
öfver utslaget anfört besvär hos vederbörande Hofrätt, men som han icke
förr än det var för sent insett, att utslaget vore origtigt, anhöll han,
att af Justitieombudsmannen måtte vidtagas de åtgärder, till hvilka utslaget
kunde föranleda, samt yrkade, att han måtte förklaras fortfarande
åtnjuta det medborgerliga förtroende, han genom utslaget dömts förlustig,
samt att den eller de, som dertill kunde kännas skyldige, måtte
förpligtas ersätta honom med minst femton kronor för hvarje dag han
suttit häktad eller från den 7 april till den 24 september 1883.

Det vid klagoskriften i afskrift fogade utdraget af domboken vid
Tunaläns härads lagtima vårting den 9 april 1883 utvisade, att enligt
åklagarens, målsegandens och den tilltalades sammanstämmande berättelser
vid det ifrågavarande olofliga tillgreppet så tillgått, att sedan den
tilltalade fredagen den 6 april 1883 af målseganden begärt att få låna
penningar, och denne i följd häraf i den tilltalades närvaro öppnat en
byrålåda, hvarur han framtagit de begärda penningarna, och derefter
åter tillåst lådan och lagt nyckeln till densamma i dess förvaringsrum,
den tilltalade dagen derpå åter instält sig och anhållit om ett penningelån,
hvilket målseganden nekat honom; att den tilltalade, sedan målseganden
och hans husfolk begifvit sig till sitt arbete, gått in i målsegandens
olästa bostad, uppsökt nyckeln till byrålådan å den plats, der
den föregående dag af målseganden lagts i förvar, och beinägtigat sig
densamma, hvarefter den tilltalade med nyckeln öppnat byrålådan och
tillgripit deri förvarade sju kronor, samt att, då målseganden dagen derpå
saknat sina penningar, han återfordrat dem af den tilltalade, hvilken
dock -''ej kunnat betala dem; och hade då målseganden angifvit honom.
Vid denna berättelse anmärkte den tilltalade, att han blott ämnat låna
penningarna, men att, då målseganden återfordrat dem, han icke kunnat
betala, samt att nyckeln ej förvarats inom lås.

Målseganden förklarade inför rätten att han afstode från ansvarsyrkande,
om han blott återfinge sina penningar.

Åklagaren fullföljde talan och yrkade, att den tilltalade skulle fällas
till ansvar enligt 20 kap. 1 och 6 §§ strafflagen för första resan stöld
i förening med inbrott.

Med stöd af 20, kap. 1, 6, 7 och 18 §§ strafflagen dömde häradsrätten
den tilltalade till det ansvar och den straffpåföljd, som här ofvan
uppgifvits.

Denna klagoskrift meddelades den tillförordnade domhafvanden, som
vid ifrågavarande tillfälle fört ordet i Tunaläns häradsrätt; och anförde
han i deröfver afgifven förklaring, att enligt klagandens förmenande det
brott, för hvilket Glad varit tilltalad, skulle blifvit till arten orätt bedömdt
och att sålunda hufvudfrågan vore, huruvida brottet, sådant det
blifvit genom klagandens eget inför rätta afgifna frivilliga erkännande
karaktäriseradt, vore snatteri eller inbrottsstöld.

Tillförordnade domhafvandens öfvertygelse vore, efter bästa förstånd
och samvete, i nämnda utslag uttalad, ehuru ej tillräckligt noggrant
motiverad, beroende på den ringa öfning, han hittills haft i strafflagens
tillämpning och ledande af en ransakning. Denna vore nemligen den
andra han haft, och den första hade han omedelbart förut samma dag
hållit.

Då tillfälle dertill nu erbjudit sig, ville tillförordnade domhafvanden
söka att mera fullständigt uppgifva de skäl, som bestämt honom att
döma klaganden så som skett.

I det sätt, hvarpå klaganden vid brottets föröfvande gått till väga,
hade tillförordnade domhafvanden trott sig finna ett listigt förfarande.
Han hade derför å brottet tillämpat 20 kap. 6 § 4 mom. strafflagen,
med dess hänvisning till 9 § i samma kap., hvilken sistnämnda paragrafs
3 mom. han ansett vara det mest tillämpliga, jemfördt med 7 § i samma
kapitel.

1 9 § 3 mom. omtalas, utan att vidare hvarken der eller annorstädes
angifves exempel på eller på annat sätt antydes, hvad som bör
betraktas såsom list, »att med list öppna skåp etc. eller annan förvaringspersedel,
som med läs etc. tillsluten är». Då lagen så allmänt satte ordet
»list» i motsats till ordet »våld», tycktes det t. f. domhafvanden som om
lagstiftaren tänkt sig en hel del fäll, som icke beqvämligen kunnat i en
kortfattad lag närmare beskrifvas, böra komma under detta lagrum. Att
bestämma hvilka, syntes lagstiftaren hafva lemnat åt domarens omdömesförmåga.

Enligt t. f. domhafvandens oförtydbara mening hade ett listigt öppnande
förhändervarit i detta brott; och hade t. f. domhafvanden trott
sig finna skäl dertill jemväl uti 9 § 2 mom., der, i fråga om att för -

skaffa sig tillträde till gård, hus, rum etc. lagen tydligen fordrade falsk
nyckel, hvadan, om den för egaren till rummet, huset eller gården rätta
nyckeln användes, inbrott ej förelåge. I nu tillämpade mom. af 9 §
funnes icke någon bestämmelse gjord, hvilket derför tycktes angifva, att
ett listigt öppnande af skåp etc. äfven under vissa omständigheter kunde
ske med den rätta nyckeln.

Sådana säregna omständigheter hade t. f. domhafvanden ansett föreligga
vid detta brott, och han öfverlemnade till Justitie-ombudsmannen att
bedöma, huruvida han gjort rätt eller orätt, i senare fallet underkastande
si er Justitie-ombudsmannens beslut.

Något yttrande angående klagandens ersättningsanspråk ansåge t. f.
domhafvanden sig för det närvarande ej behöfva afgifva.

Med denna’ förklaring fann Justitie-ombudsmannen sig icke kunna
åtnöjas.

Då lagstiftaren till skydd för eganderätten med så strängt straff
belagt inbrott, hade det skett under förutsättning, att egaren, så vidt
på honom berott, vidtagit alla nödiga åtgärder för att med stängsel och
lås försvara sin egendom; och endast den, som med våld brutit eller
med list undanröjt nämnda hinder för oloflig åtkomst af den sålunda
förvarade egendomen och deraf satt sig i besittning, borde således anses
skyldig till detta strängare straff.

I förevarande fall hade den tilltalade ostridigt icke med våld och,
enligt Justitie-ombudsmannens omdöme, ej heller med list beredt sig
tillgång till hvad han olofligen tillgripit. Det var uppenbarligen endast
egarens ovårdsamhet om sin egendom, som beredde den tilltalade en
lätt utväg att tillegna sig densamma, ty icke hade han af nöden att bruka
list för att åtkomma den nyckel, som dagen förut midt för hans ögon
blifvit lagd i olåst förvaringsrum i egarens ostängda bostad och som
dagen derpå på samma ställe anträffades. Det vore också möjligen medvetandet
om denna vårdslöshet, som föranledde målseganden att inför
rätten afstå från yrkande af ansvar å den tilltalade.

Kunde af nu anförda skäl den tilltalade ej anses hafva brukat list
vid föröfvande af det olofliga tillgreppet, så funnes för häradsrättens
domslut icke stöd i något af de lagbud, som i utslaget och i t. f. domhafvandens
förklaring åberopades. Den tilltalades ansvar skulle, såsom i
klagoskriften anfördes, kunnat stanna vid penningböter, och hvarken
straffarbete eller den vanfrejdande förlusten af medborgerligt förtroende
kommit i fråga. På sin höjd hade ansvaret kunnat blifva fängelse lika
många månader, som för straffarbetet bestämdes.

Nu skulle det väl kunna sägas, att klaganden finge skylla sig sjelf
för följderna af hans underlåtenhet att i laga tid och ordning hos Kongl.
Hofrätten öfverklaga häradsrättens utslag, men denna omständighet måste
lemnas ur sigte vid betraktande af den fara för rättssäkerheten, som
kunde uppstå deraf, att en så betänklig missuppfattning af lagens rätta
mening och grund, som häradsrättens utslag lade i dagen, finge aflöpa
utan åtal och ansvar.

På dessa skäl uppdrog Justitie-ombudsmannen åt advokatfiskalsembetet
i Kongl. Göta Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala
t. f. domhafvanden för häradsrättens ifrågavarande olagliga utslag, för
hvilket han ensam vore ansvarig, och å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet; med föreskrift tillika, att klagandens anspråk på ersättning
för oförskyldt lidande borde i mån af befogenhet understödjas.

På det åtal advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde meddelade
Kongl. Hofrättens utslag den 11 juli 1884, dervid Jiongl. Hofrätten
förklarade t. f. domhafvanden genom hvad mot honom blifvit anmärkt icke
hafva begått fel af den beskaffenhet, att ansvar och ersättningsskyldighet
deraf måste följa, hvarför åtalet ogillades*).

Med denna utgång af saken fann Justitie-ombudsmannen sig icke
kunna åtnöjas, hvarför Justitie-ombudsmannen i skrifvelse den 29 i sistnämnda
månad uppdrog åt advokatfiskalsembetet att, med åberopande
af den utaf en ledamot i Kongl. Hofrätten yttrade skiljaktiga mening,
genom underdånigt besvär hos Kongl. Maj:t söka den ändring, att de af
advokatfiskalsembetet hos Kongl. Hofrätten framstälda ansvars- och ersättningspåståenden
måtte i nåder bifallas.

I denna skrifvelse anmärkte Justitie-ombudsmannen till en början,
att emot försatsen, att t. f. domhafvanden »ej begått fel af beskaffenhet, att
ansvar och ersättningsskyldighet deraf måste följa», eftersatsen, att »åtalet
ogillades» icke svarade. Till nämnda försats vore den naturliga eftersatsen,
såsom t. f. domhafvanden i sin förklaring till Kongl. Hofrätten
yrkat, att ansvar och ersättningsskyldighet ej kunde t. f. domhafvanden
ådömas, eller att påståendet derom icke bifölles.

Att åtalet ogillades, hade varit en berättigad slutföljd endast i det
fall, att Kongl. Hofrätten ansett t. f. domhafvandens förfarande fullkomligt

*) Från detta utslag var en ledamot skiljaktig och yttrade: »Jag finner tillförordnade domhafvanden
vid bedömandet af Glads ifrågavarande brott hafva visat sådant oförstånd i domareembetets
utöfning, att tillförordnade domhafvanden icke lagligen kan undgå att derför ansvara; och
pröfvar jag alltså, med stöd af 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma tillförordnade domhafvanden
att för det oförstånd i utöfningen af domareembetet han sålunda låtit komma sig till last bota 50
kronor; hvarjemte tillförordnade domhafvanden förpligtas att till Glad, såsom godtgörelse för honom
genom frihetens förlust åbragt lidande, utgifva 300 kronor.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

rigtigt, men ett sådant antagande syntes strida emot ordalagen i domslutets
försats.

Hvad sjelfva saken beträffade, åberopades, såsom i den underdåniga
besvärsskriften ordagrant intaget, innehållet af ofvannämnda skrifvelse,
hvarmed Justitie-ombudsmannen anmodade advokatfiskalsembetet om
åtalets anhängiggörande, i hvilken skrifvelse, enligt Justitie-ombudsmannens
åsigt, vederlädes hvad t. f. domhafvanden i sin till Justitieombudsmannen
afgifna förklaring till försvar för det öfverklagade domslutet
anfört.

Hos Kongl. Hofrätten hade t. f. domhafvanden uti afgifven förklaring
anfört, att, derest Glad med egen nyckel eller med någon i målsegandens
lokal anträffad nyckel, som, ehuru förfärdigad till annat lås, dock passat
till det, hvarmed ifrågakomna byrå var tillsluten, öppnat densamma
och tillgripit penningarna, ej den ringaste tvekan om brottets beskaffenhet
förefunnits, ,samt att Glads brottslighet ej vore mindre derför, att
han, som under ett föregående besök hos målseganden tillfälligtvis fått
kännedom om, hvarest nyckeln till byrån brukade förvaras, då han för
tillgreppets föröfvande infunnit sig i målsegandens bostad och lyckats der
återfinna nyckeln, dermed öppnat byrån, utan ansåge t. f. domhafvanden
tvärtom, att Glad i sistnämnda fall gått till väga på ett så lömskt, svikligt
och listigt sätt, att brottet derutinnan sammanfölle med det först
angifna fallet och förtjenade att lika strängt bestraffas.

Härvid anmärktes, att begagnandet af egen, det ville här säga, falsk
nyckel, samt uppsökandet, vare sig i målsegandens bostad eller annorstädes,
af en nyckel som, ehuru förfärdigad för ett annat lås, likväl
passade till låset för den byrå, der penningarna förvarades, och begagnandet
af denna nyckel för att öppna byrån och tillgripa penningarna,
med skäl kunde hänföras under de åberopade lagrum, som stadgade
straff för inbrott. Glads förfarande hade likväl varit ett annat och borde
annorlunda betraktas. Han hade för sagda ändamål användt icke en
falsk, utan den rätta nyckeln, enär han, utan att genom uppletande
af en nyckel, som, ehuru förfärdigad för ett annat lås, likväl passade
för det, som var i fråga, listeligen bereda sig tillgång till penningarna —
om hvilken nyckels tillvaro eller användbarhet för slikt ändamål penningarnas
egare kunde vara fullkomligt okunnig —• med begagnande af
den rätta nyckeln, som han fann på samma plats, der den dagen förut
i Glads närvaro blifvit lagd, öppnade byrån och tillgrep penningarna.
Vid detta förhållande syntes Justitie-ombudsmannen penningarnas egare
genom det vårdslösa sätt, hvarpå han förvarat nyckeln till byrån hafva förverkat
det skydd, lagen genom stadgandet af förökadt ansvar för olofligt

tillgrepp med inbrott velat bereda en om sina tillhörigheters förvarande
aktsam egare. Det borde ej heller lemnas ur sigte, att, när så tillgått
som i förevarande fall, det icke varit svårt att finna gerningsmannen till
det olofliga tillgreppet, när det tillgripnas egare visste, i hvilken persons
närvaro nyckeln till byrån, der det tillgripna förvarats, blifvit undanlagd.
Det vore följaktligen så långt från att Glad kunde anses hafva
»gått till väga på ett så lömskt, svikligt och listigt sätt, att hans brott
derutinnan sammanfölle med de här ofvan först anförda två fallen och
borde lika strängt bestraffas», att tvärtom i Glads förfarande ej funnes
spår till sådan list, som bort föranleda detsamrnas betraktande såsom
olofligt tillgrepp, förenadt med inbrott.

Hvad anginge Glads emot t. f. domhafvanden väckta ersättningsanspråk,
hade t. f. domhafvanden i förklaringen till Kongl. Hofrätten anfört, att
Glad sjelf ådragit sig det lidande, hvarför han fordrade ersättning, genom
sin underlåtenhet att öfverklaga det ifrågavarande utslaget, och, äfven
om Glads tillgrepp bedömts som snatteri, detta, såsom förenadt med
öfvervägande försvårande omständigheter, bort umgällas med högsta straff
för snatteri, eller fängelse under sex månader, hvarför Glad i allt fall
skulle hafva blifvit beröfvad friheten till och med längre tid, än som nu
varit fallet; på grund af hvilket allt domhafvanden hemstält, att åtalet
icke måtte till ansvar eller ersättningsskyldighet föranleda.

Hvad först beträffade, att Glad skulle sjelf ådragit sig det lidande,
hvarför han fordrade ersättning genom sin underlåtenhet att öfverklaga
utslaget, vore dervid att erinra, att, derest Glad skulle hafva öfverklagat
utslaget, hvilket i sådant fall borde hafva blifvit ändradt, efter hvad t. f.
domhafvanden sjelf tycktes förutsätta, Glad icke desto mindre, till följd
af häradsrättens stränga dom, måst i fängelse uthärda den tid som för
ändrings vinnande åtgått, hvilken tid utan tvifvel blifvit längre, än den,
som enligt lag afkortats å straffarbetet, genom hvilken afkortning sex
månaders straffarbete efter t. f. domhafvandens beräkning medfört kortare
tids förlust af friheten än sex månaders fängelse. Häradsrätten vore
således icke utan skuld till Glads lidande. Vidare hade t. f. domhafvanden
förgätit, att straffarbete, både efter lagens mening och allmänna föreställningssättet,
vore ett strängare straff än fängelse, hvilket jemväl bevisades
af det afdrag å tiden, som för det förra straffet vore medgifvet;
och slutligen tycktes t. f. domhafvanden för intet skatta förlusten af medborgerligt
förtroende, hvilken åtföljt straffarbetet, men icke skulle hafva
följt på fängelsestraff, och som blifvit i häradsrättens utslag så öfver
höfvan utsträckt eller ända till fyra år.

Härmed ansåg Justitie-ombudsmannen vara vederlagdt, hvad t. f.

domhafvanden hos Kong]. Hofrätten ytterligare till sitt urskuldande
andragit.

Det vore den betydliga skilnaden i straff och straffpåföljd, hvilken
härflutit från häradsrättens i Justitie-ombudsmannens tanke origtiga uppfattning
af det ifrågavarande brottets beskaffenhet, som föranledt åtalet
emot bemälde rätts ordförande vid utslagets meddelande och nu föranledde
Justitie-ombudsmannen att i Kongl. Hofrättens utslag söka ofvan
oinförmälda ändring.

1 en till Justitie-ombudsmannen ingifven klagoskrift anmälde förre
soldaten J. Kempe i Kempinge till laga beifran

att kyrkoherden i Rings och Stora Hammars församlingar i 1880 års
räkenskaper såsom tillgång icke blott för Rings utan äfven för Stora
Hammars kyrka upptagit ett och samma af kantorn H. Persson i Ring
till Rings kyrka utgifvet skuldebref å ett tusen kronor, hvarigenom, enligt
angifvarens förmenande, ett tusen kronor icke kommit att för omförmälda
år redovisas;

att ett af Erik Olsson i Kempinge till Rings kyrka utgifvet skuldebref
å ett tusen tre hundra kronor, för hvilket kyrkokassan leinnat
valuta först den 10 mars 1884, redan i 1883 års räkenskaper redovisats
såsom en Rings k}u-kas tillgång, hvarigenom en brist vid 1883 års slut
af motsvarande belopp icke kommit att i räkenskaperna blifva synlig;

att ett af Lars Olsson i Hermanstorp till Rings kyrka år 1884 utgifvet
skuldebref å ett tusen fem hundra kronor, på hvilket borgensförbindelse
tecknades den 31 maj 1884, redan i 1883 års räkenskaper
redovisats såsom tillgång; samt slutligen

att i ingående balansen i Rings kyrkas räkenskaper för år 1883 upptagits
såsom tillgång dels under titeln »på deposition» ett tusen sex hundra
kronor, dels under titeln »på upp- och afskrifning», sex hundra kronor,
utan att i räkenskaperna upplystes, hvarest dessa medel befunnits;

och fann Justitie-ombudsmannen, med afseende derå att klaganden
åberopade bevisning till stöd för hvad han sålunda uppgifvit, skäligt
öfverlemna klagoskriften till domkapitlet i Lund för den" åtgärd, som
kunde finnas af omständigheterna påkallad. Emellertid hade, någon tid
efter det berörda klagoskrift blifvit af Justitie-ombudsmannen till domkapitlet
öfverlemnad, biskopsvisitation med Rings och Stora Hammars
församlingar egt rum, dervid förenämnde Erik Olsson i Kempinge till
visitationsförrättaren framlemnat och denne derefter till domkapitlet för
vederbörlig åtgärd ingifvit en till visitationsförrättaren stäld, af Erik
Olsson undertecknad skrift, hvari anmäldes

att till Justitieombudsmannen blifvit af Keiupe inlemnad ofvan
berörda klagoskrift, hvars innehåll fans i Erik Olssons skrift ordagrant
återgifven och i anledning hvaraf yrkades, att undersökning måtte ske
angående deri angifna förhållanden;

att kyrkoherden dessutom, under uppgift, att de till Rings skolor
anslagna statsmedel icke blifvit i vederbörande landtränteri lyftade, på
hösten år 1883 affordrat församlingens skolråd fullmagt att lyfta ifrågavarande
statsmedel, oaktadt genom officielt intyg från landtränteriet i
Malmö styrkts, att sagda medel redan den 1 juni samma år blifvit af
kyrkoherden lyftade;

att kyrkoherden den 13 augusti 1883 vägrat att till kustvakten J.
Starck ur Rings församlings skolkassa utbetala en för uppköpande och
hemforsling af ved och stenkol till skolorna i socknen afsedd penningesuinma,
ehuru Starck företett ej mindre en af skolrådsledamöterna Erik
Olsson och Per Hansson undertecknad fullmagt att ifrågavarande summa
uppbära, än äfven ett af vice ordföranden i skolrådet undertecknadt utdrag
af ett i skolrådet den 19 juli 1883 fördt protokoll, enligt hvilket
skolrådet uppdragit åt bemälde Erik Olsson och Per Hansson att mot
kontant betalning för skolornas behof uppköpa och låta hemforsla ifrågavarande
ved och stenkol; samt slutligen

att en post å sjutiofem kronor, hvilken i 1882 års räkenskaper för
Rings församling upptagits såsom till Stora Hammars kyrka utbetald,
men sedermera skolat till Rings kyrka återgå, icke i Rings kyrkas räkenskaper
för år 1883 blifvit upptagen.

Efter det kyrkoherden lemnats tillfälle att öfver hvad sålunda blifvit
mot honom angifvet sig förklara, meddelade domkapitlet den 3 december
1884 utslag af innehåll, att domkapitlet af hvad i målet blifvit å ömse
sidor anfördt funnit vara ådagalagdt:

att ett och samma af kantor H. Persson i Ring till Rings kyrka utgifvet,
sedermera af kyrkoherden på Stora Hammars kyrka transporteradt,
skuldebref å 1,000 kronor i 1880 års kyrkoräkenskaper blifvit upptaget
bland tillgångarna såväl i Rings som Störa Hammars kyrkokassor, och
att i följd häraf i endera kyrkokassan beloppet af utlånta medel rätteligen
bort utföras med 1,000 kronor mindre, och af kontant inneliggande
medel med 1,000 kronor mer, än som i dessa afseenden blifvit uppfördt;

att vidare de af Erik Olsson i Kempinge och Lars Olsson i Iiermanstorp
till Rings församlings kyrka utfärdade särskilda skuldförbindelser,
den ena å 1,300 kronor, den andra å 1,500 kronor, för hvilka först
under år 1884 valuta blifvit till låntagarne från kyrkokassan utlemnad, i
Rings kyrkokassas räkenskaper för år 1883 blifvit upptagna såsom tillgång

i stället för ett motsvarande kontant penningebelopp, som måste antagas
hafva varit i kassan inneliggande;

att yttermera det af kyrkoherden den 1 juni 1883 i Malmöhus läns
ränteri för Rings församlings skolkassas räkning lyftade, till församlingens
skolor för samma år utgående statsanslag ännu icke den 13 derpåföljande
augusti blifvit af kyrkoherden till skolkassan aflemnadt och i löpande
kassaräkning upptaget;

att slutligen ett i Stora Hammars kyrkas räkning för år 1883 affördt,
Rings kyrka tillkommande belopp af 75 kronor icke blifvit i Rings kyrkas
räkenskaper för samma år kyrkokassan tillgodofördt;

och enär vid sådant förhållande ifrågavarande af kyrkoherden å
embetets vägnar förda räkenskaper, i afseende på kassornas inneliggande
kontanta behållning, icke med vederbörlig noggranhet angifvit den verkliga
för handen varande kassaställningen, utan att dock, så vidt visadt
blifvit, någon förlust derigenom tillskyndats vederbörande kassor, samt
kyrkoherden förty, fastän ansvarsfrihet för förvaltningen blifvit af församlingen
beviljad, såsom räkenskapsförare gjort sig skyldig till oordentlighet.
och felaktigheter, funne domkapitlet, som lemnade utan afseende
hvad i öfrigt mot kyrkoherden blifvit anmäldt, sig föranlåtet att med stöd
af kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786 förehålla kyrkoherden, hvad
han sålunda låtit komma sig till last, med erinran att för framtiden för
slik oordentlighet och felaktighet taga sig ä akt, så kärt honom vore
att undvika ansvar.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från länsfängelset i
Mariestad hit inkomna fångförteckning för december månad år 1882 infordrades
från Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs län Laske
häradsrätts den 18 i nämnde månad meddelade utslag angående, förutom
annan person, för misshandel m. m. häktade August Andersson
Brink från Wessby. Efter det berörda utslag kommit Justitie-ombudsmannen
tillhanda, befanns detsamma vara anmärkningsvärdt, utom i andra
afseenden, som ansetts icke böra till någon åtgärd föranleda, särskild!
i nedannämnda hänseenden:

Häradsrätten hade i omförmälda utslag, i hvad detsamma anginge
Brink, anfört, bland annat, att genom vittnena Anders Bengtssons och
Anders Höjers i målet afgifna berättelser, jemförda med hvad Brink
sjelf vidgått, vore lagligen styrkt att, sedan Brink omkring klockan tolf
på natten den 10 januari 1881 i sällskap med Höjer blifvit insläppt i
målseganden Anders Larssons i Låran bostad, Brink med en käpp slagit

målseganden, så att blånader å hans kropp uppkommit, hvarefter, och
sedan målseganden blifvit upplagd på en stol och der qvarhållen, Brink
ytterligare tilldelat honom derå slag, äfvensom att till följd af misshandeln
mun och näsa sprungit i blod, samt förty, med åberopadt stöd af 11
kap. 15 § och 14 kap. 13 § strafflagen, dömt Brink att för hvad han sålunda
brutit hållas till fängelse fyra månader, hvarförutom Brink förpligtades utgifva
ersättning till ofvanbemälde såsom vittnen i målet afhörde personer
för deras inställelse vid rätten med uppgifna belopp. Vidare hade häradsrätten,
jemte det Brink dömdes att höta för fönsterinslagning, som måste
anses hafva skett af ondska och öfverdåd, ett hundra kronor och för
det han mot andra personer lossat revolverskott femtio kronor, eller
tillhopa ett hundra femtio kronor, tillika förordnat, att, derest Brink
saknade tillgång till böternas fulla gäldande, desamma skulle, jemlikt 2
kap. 10 och 11 §§ strafflagen, öfvergå, ett hundra kronor till fängelse
under en månad tre dagar och femtio kronor till fängelse under tjugufyra
dagar. I båda dessa hänseenden ansåg Justitie-ombudsmannen,
att häradsrätten förfarit origtigt.

Vid bestämmandet af straffet för ofvan omförmälda af Brink mot
Anders Larsson föröfvade misshandel hade häradsrätten åberopat dels
14 kap. 13 § dels ock 11 kap. 15 § strafflagen, såsom, enligt häradsrättens
uppfattning, innehållande de lagbud, under hvilkas straffbestämmelser
ifrågakomna misshandel vore att hänföra. — Sistnämnda lagrum
lyder sålunda: »Gör man oljud eller oväsende eller far öfverdådigt fram,
så att annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å
allmän väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion
hålles; straffes med böter högst ett hundra riksdaler. Våldförer man
annan å sådant ställe, som nu sagd t är; då skall den omständighet vid
straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.» Att häradsrätten
kunnat finna detta lagens rum tillämpligt å ofvan omförmälda af
Brink mot Anders Larsson föröfvade våld, sådant detsamma funnes i
utslaget närmare beskrifvet, förefölle oförklarligt, då af beskrifningen
uppenbarligen framginge, att åtminstone det våld mot Anders Larsson,
för hvilket Brink blifvit till ansvar fäld — och om något annat kunde
ej här vara fråga — föröfvats i Anders Larssons bostad och alldeles icke
å allmän väg, gata eller torgplats eller ställe, hvarest allmän marknad
eller auktion vid tillfället hållits. Då emellertid jemte 14 kap. 13 §
strafflagen äfven ofvan anförda lagrum af häradsrätten åberopats vid
bestämmandet af straffet för sagda våld, måste deraf följa, att häradsrätten,
huru oförklarligt det ån kunde synas, ansett våldet hafva föröfvats
under någon af de omständigheter, som i samma lagrum förklarades

böra vid straffets bestämmande för det våld, som under dessa omständigheter
föröfvades, såsom försvårande anses. Följaktligen måste ock
häradsrätten hafva ådömt Brink högre straff för ifrågavarande våld, än
om häradsrätten ansett någon sådan försvårande omständighet vid våldets
föröfvande icke hafva förefunnits. Men då det Brink ådömda straffet ej
vore strängare, än det, jemlikt 14 kap. 13 § strafflagen, kunnat och möjligen
bort blifva, anmärkte Justitieombudsmannen detta endast såsom
ett bevis på vårdslöshet vid utslagets affattande, men funne i nedan omförmälda
förhållande ett ytterligare bevis på vårdslöshet eller oförstånd
i domareembetets utöfning och detta af betänkligare beskaffenhet.

I 2 kap. 12 § strafflagen finnes föreskrifvet, att, när böter skola
förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro, den förvandling skall
ske efter böternas sammanlagda belopp, på sätt i 10 eller 11 § af samma
kapitel sägs. Af denna föreskrift måste ovilkorligen följa, att förvandling
af särskilda böter, som vore ålagda genom samma dom eller utslag,
likaledes skulle verkställas efter böternas sammanlagda belopp, hvilken
grundsats jemväl i lagskipningen vore allmänt erkänd och tillämpad.
Då häradsrätten i fråga om de Brink ådömda böterna, tillhopa ett
hundra femtio kronor, förordnat, att desamma skulle, vid bristande tillgång
till deras gäldande, förvandlas sålunda, att böterna å ett hundra
kronor skulle öfvergå till fängelse under en månad tre dagar och böterna
å femtio kronor till fängelse under tjugufyra dagar, eller tillsammans
till fängelse under en månad tjugusju dagar, hade Brink ålagts att, derest
han ej egde tillgång till böternas fulla gäldande, aftjena desamma med
fängelse under icke mindre än aderton dagar utöfver den tid af tretionio
dagar, hvartill fängelsestraffet skolat uppgå, om böterna, såsom
rätteligen ske bort, förvandlats efter deras sammanlagda belopp. Men
som, enligt hvad de från länsfängelset hit insända fångförteckningar för
år 1883 utvisade, Brink, hvilken ej förmått gälda böternas fulla belopp,
i stället hållits till endast. en månad tjugufyra dagars fängelse utöfver
den honom omedelbart ådömda fängelsetid, hade häradsrättens origtiga
förvandlingsbeslut icke föranledt mer än femton dagars obehörig förlängning
i strafftiden för Brink.

På grund af hvad sålunda anförts, uppdrog Justitie-ombudsmannen
i skrifvelse den 7 April 1884 åt advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta
Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala den tillförordnade domhafvande,
hvilken, då ifrågavarande utslag af häradsrätten meddelades,
der fört ordet och således vore för rättens beslut ansvarig, samt å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, äfvensom förpligtelse
att ersätta ej mindre Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Brinks

underhåll i fängelset under femton dagar, än ock till Brink utgifva
skälig ersättning för förlängdt lidande, om han kunde anträffas och
derpå gjorde anspråk.

Efter det t. f. domhafvanden fått häröfver sig förklara och Brink
i afgifvet skriftligt yttrande fordrat såsom skadestånd i nyssnämnda
hänseende sju kronor 50 öre, samt Konungens Befallningshafvande i
Skaraborgs län angående ifrågastälda kostnaden för Brinks underhåll
insändt behörig uträkning, enligt hvilken samma kostnad uppgått till
fyra kronor 19 öre, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 11 december
1884 af innehåll, att då uppenbart vore, att, såsom t. f. domhafvanden
i sin förklaring anfört, 11 kapitlet 15 § strafflagen genom misskrifning
kommit att beträffande Brinks förbrytelse mot Anders Larsson åberopas i
stället för 14 § i samma kapitel, hvilket lagrum varit å denna förbrytelse
tillämpligt, funne Kong’1. Hofrätten hvad advokatfiskalsembetet härutinnan
fört t. f. domhafvanden till last icke förtjena vidare afseende; men emedan,
på sätt advokatfiskalsembetet anmärkt och t. f. domhafvanden i förklaringen
jemväl vidgått, ifrågavarande böter, jemlikt 2 kapitlet 10, 11 och 12 §§
samt 4 kapitlet 7 och 8 §§ strafflagen bort förvandlas efter böternas
sammanlagda belopp till trettionio dagars fängelse, och Brink således
genom häradsrättens förvandlingsbeslut ålagts fängelsestraff under aderton
dagar längre än som vederbort; ty, och då t. f. domhafvanden således i detta
afseende visat vårdslöshet vid domareembetets utöfning, pröfvade Kongl.
Hofrätten, med stöd af 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma t. f. domhafvanden
att härför bota femtio kronor; hvarjemte t. f. domhafvanden
förpligtades godtgöra ej mindre Brink för det lidande, som tillskyndats
honom derigenom, att han obehörigen hållits i fängelse femton dagar,
med fordrade sju kronor 50 öre, än äfven Kongl. Maj:t och Kronan för
Brinks underhåll i fängelset under samma tid med fyra kronor 19 öre.

Förutom de vid granskning af inkomna fångförteckningar gjorda
anmärkningar, som föranledt åtal och för hvilka, så vidt i anledning af
dessa åtal, efter den tid senast afgifna embetsberättelse omfattade, utslag
meddelats af åtminstone en domstol, här ofvan blifvit redogjordt, har
vid berörda granskning upprepade gånger förekommit den anmärkning,
att i åtskilliga orter af landet flera särskilda häradsrätters utslag angående
häktade personer icke blifvit till verkställighet insända förrän efter
utgången af den i Kongl. kungörelsen den 16 september 1873 föreskrifna
tid, inom hvilken underdomstols å landet utslag angående häktade per Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdag. 8

soner böra expedieras. På framstälda förfrågningar om orsaken till det
dröjsmål med ifrågavarande utslags expedierande, som således syntes
hafva förelupit, har i flera fall blifvit af häradsrätternas ordförande hufvudsakligen
anfördt: att de häktade personer, förfrågningarna afsett, inför
domstolarna omedelbart efter utslagens afkunnande förklarat, att de
ämnade öfver desamma anföra besvär; att i följd deraf de ofta ganska
vidlyftiga ransakningsprotokollen i de mål, uti Indika utslagen meddelats,
blifvit för ifrågavarande personers räkning utskrifna och, så fort ske
kunnat, till vederbörande Konungens Befallningshafvande eller tillsyningsman
öfversända; samt att domhafvandena icke kunde tänka sig, att
åberopade kongl. kungörelse skulle afse jemväl det fall, då en fånge,
efter utslagets afkunnande, genast inför häradsrätten tillkännagåfve, att
han ämnade öfverklaga utslaget, enär en sådan fånge icke vore mycket
betjenad med endast utslaget utan ransakningsprotokollen och det i
många fall kunde vara alldeles omöjligt att få samtliga ransakningsprotokoll
jemte utslag angående en häktad person uppsatta och utskrifna
inom sex dagar från sista ransakningstillfället.

I alla dessa fall har jag fäst vederbörande domares uppmärksamhet
på de oeftergifliga tidsbestämmelser, som förekomma i åberopade kongl.
kungörelse, äfvensom derpå, att genom uraktlåtenhet att ställa sig densamma
till bokstaflig efterlefnad ett oförskyldt lidande lätteligen kan
varda den sakfälde tillskyndadt. Det är nämligen denne obetaget att,
utan afseende å det missnöje, han vid rätten må hafva anmält mot utslaget
sedermera, i den ordning Kongl. förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande
utslag den 30 maj 1873 bestämmer, förklara sig nöjd med utslaget och
få före besvärstidens utgång börja undergå straffet; men då en sådan
förklaring icke kan afgifvas eller straffet bringas till verkställighet förr,
än utslaget till fängelset ankommer, är deraf en gifven följd att äfven
i fall sådana som de, om hvilka här är fråga, utslagens expedierande
icke bör utöfver den i lag stadgade tiden fördröjas; och någon
svårighet att inom denna tid hinna få sjelfva utslaget utskrifvet och
öfversändt till den, som öfver fängelset, der den sakfälde förvaras,
har inseende och tillsyn, lär väl aldrig eller åtminstone ytterst sällan
inträffa.

Då i nu ifrågakomna fall de sakfälde verkligen fullföljt talan hos
vederbörande öfverdomstol och någon skada af utslagens expedierande
efter den i lag föreskrifna tiden således icke följt, samt jag trott mig
kunna förvänta, att de domare, för hvilka jag framhållit min uppfattning
af åberopade kungörelse, framdeles i likartade fall skola ställa sig den -

samma till efterrättelse, har jag låtit de i omförmälda hänseende framstälda
anmärkningarna efter de gjorda erinringarna förfalla.

I fråga om lag släpning ens tillstånd i riket har jag endast att meddela, att
under det förflutna årets lopp icke förekommit något, som kunnat gifva
mig anledning frångå de omdömen derom, som i flera föregående berättelser
blifvit af min företrädare afgifna.

Följande förslag till ändring i allmän lag får jag underställa Riksdagens
pröfning.

1) Efter den år 1877 af Konungen och Riksdagen antagna förändring
af § 28 regeringsformen ega bekännare af mosaiska trosläran tillträde
till domareembeten. För dem, såväl som för andra, gäller stadgandet i
1 kap. 7 § rättegångsbalken att ej någon må till domareembetet träda,
förr än han aflagt domareed, hvilken enligt det i samma § stadgade
edsformulär skall afläggas vid Gud och hans heliga evangelium, och
någon rätt till afvikelse från edsformuläret, då eden skall afläggas af
jude, har ännu icke blifvit genom lag medgifven. Det allmänna stadgandet
i 16 § af Kongl. förordningen om främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den ,81 oktober 1873 derom, att Konungen förordnar,
huru förfaras bör, då främmande trosbekännare är af sådan lära,
som icke tillstädj er honom att aflägga ed, då den enligt lag erfordras,
kan nämligen ej ega tillämpning på bekännare af den mosaiska trosläran,
hvilken ingalunda förbjuder edgång utan fasthellre tillerkänner eden en
ovilkorligen förbindande kraft.

Då nu en ed vid Guds heliga evangelium icke rimligen kan affordras
bekännare af mosaiska trosläran, och, enligt hvad jag inhemtat, oaktadt
mer än fjorton år förflutit sedan det tillförene genom grundlagen stadgade
hinder för bekännare af nämnda lära att bekläda domareembeten
blifvit undanröjdt, två bland rikets hofrätter ännu icke utfärdat något
domareförordnande för jude, ehuru åtminstone i den ena af dessa hofrätter
blifvit till erhållande af sådant förordnande anmäld medlem af
mosaiska trosläran, om hvilken ej funnits skäl antaga, att han i kunskaper
eller för domareembetes utöfning nödiga egenskaper stått efter andra
auskultanter eller e. o. hofrättstjenstemän, som första gången erhållit
domareförordnande, samt detta förhållande kan hafva sin grund i betänklighet
mot att förordna jude att utöfva ett embete, i hvilket han
enligt lagens ordalydelse ej får inträda förr än han aflagt en ed, hvars

innehåll är stridande mot hans religionslära, har jag — utan att afvakta
det lagförslag, som, i följd af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 2
juni 1883 angående revision af gällande föreskrifter om eder, må vara
■ att förvänta — funnit mig böra hos Riksdagen göra framställning om
ett sådant tillägg till 1 kap. 7 § rättegångsbalken, att bekännare af
mosaiska trosläran må berättigas aflägga domareed i en form, som öfverensstämmer
med deras religionslära.

Af enahanda skäl som i fråga om domareeden blifvit anförda, torde
i sammanhang dermed böra tagas i öfvervägande, huruvida icke, i
öfverensstämmelse med hvad genom Kongl. förordningen den 6 februari
1879 beträffande vittneseden redan är föreskrifvet, ändring i de stadgade
formulären jemväl för andra i lag och författningar föreskrifna
eder borde medgifvas, då edgång skall fullgöras af bekännare af mosaiska
trosläran. Jag vågar alltså föreslå:

att Riksdagen för sin del beslutar en förordning af innehåll att, då
bekännare af mosaiska trosläran skall aflägga domareed eller annan i lag
eller allmän författning föreskrifven ed, som enligt stadgadt formulär
skall afläggas vid Gud och hans heliga evangelium, dessa ord skola utbytas
mot orden: vid Gud och hans heliga lag.

2) I 121 § utsökningslagen stadgas, att, sedan fast egendom blifvit
utmätningsvis försåld, de, hvilka anse sig hafva rätt till betalning ur
köpeskillingen, så ock gäldenären ega att å fyratioandra dagen efter
auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammanträda
för att höras angående köpeskillingens fördelning, samt att, derest på
klagan öfver auktionen högre myndighet förordnat om inställande af
vidare åtgärd i målet och sammanträde förty ej kan hållas å den derför
bestämda tid, sådant, såvidt ske kan, skall i föreskrifven ordning kungöras
före den för sammanträdet bestämda tid. I 179 § samma lag åter
föreskrifves, att den som vill klaga öfver auktion, som af öfverexekutor
hållen är, skall ingifva sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens,
Yesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län å fyratiofemte dagen
samt i mål från öfriga delar af riket å trettionde dagen eller, då klagan
föres mot öfverexekutor för stad, der Hofrätt har sitt säte, å tjugonde
dagen efter auktionsdagen.

Angående tillkomsten af tidsbestämmelserna i dessa paragrafer inhemtas
af 1877 års riksdagshandlingar: att uti det af Kongl. Maj:t med
nådig proposition till Riksdagen öfverlemnade förslag till utsökningslag
tiden för anförande af besvär öfver auktion, förrättad af öfverexekutor,

äfvensom öfver öfverexekutors beslut i andra mål, blifvit, i öfverensstämmelse
med nya lagberedningens förslag, i mål från Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands, Vesternorrlands och Gotlands län föreslagen
till trettio dagar och i mål från öfriga delar af riket till tjugo dagar:
att det särskilda utskott, som behandlat nämnda proposition, i sitt först
deröfver afgifna utlåtande ansett besvärstiden böra bestämmas i mål
från Norrbottens och Vesterbottens län till fyratiofem dagar, i mål från
Jemtlands, Vesternorrlands och Gotlands län till trettio dagar och i mål
från rikets öfriga delar till tjugo dagar; samt att, efter anmärkning under
öfverläggningarne i kamrarne, att den föreslagna besvärstiden i allmänhet-
vore för kort, och ärendets återförvisande till utskottet, detta
gjort framställning om och Riksdagen antagit bestämmelserna om tid
för besvärs anförande sådana de, efter Kongl. Maj:ts godkännande af
Riksdagens beslut, sedermera blifvit i utsökningslagen stadgade.

I de fyra nordligaste länen skall alltså, der utmätningsauktion å
fast egendom är hållen af öfverexekutor, sammanträde angående köpeskillingsliqviden
ega rum, innan tiden för klagan öfver auktionen ännu
är ute, ett förhållande, som uppenbarligen måste leda till oreda och
osäkerhet, och hvilket i öfrigt står i strid mot förutsättningen i senare
delen af 121 § utsökningslagen att högre myndighet kan, på besvär
öfver auktionen, hafva före köpeskillingsliqvidssammanträdet förordnat
om inställande af vidare åtgärder i målet, i hvilket fall liqvidssammanträde
ej kan hållas å den bestämda dagen. Denna oegentlighet, uppkommen
derigenom att Riksdagen ändrat de af Kongl. Maj:t i 179 §
föreslagna tidsbestämmelser, utan att i sammanhang dermed vidtaga
jemkning i motsvarande bestämmelser i 121 §, synes det vara nödvändigt
att genom lagförändring afhjelpa. För detta ändamål är att välja mellan
tvä utvägar: den ena att förkorta besvärstiden uti ifrågavarande mål
från de fyra nordligaste länen, den^andra att för dessa län bestämma
en senare dag, än den nu faststälda, för köpeskillingsliqvidssammanträdet.
Den senare utvägen torde möjligen icke finnas lämplig, då de omständigheter,
hvilka föranledt bestämmandet af tiden för berörda sammanträde
till sex veckor efter auktionen, icke undergått någon- förändring. Mot
den förstnämda utvägen åter förekommer, att Riksdagen vid behandlingen
af förslaget till utsökningslag år ,1877 enhälligtgansåg en besvärstid af
fyratiofem dagar i mål från ifrågavarande län nödvändig. Sedan dess
har likväl genom nya jernvägar postförbindelsen mellan de nordligaste
delarne af riket och hufvudstaden väsentligt förbättrats, så att numera
för befordran af bref från det nordligast belägna öfverexekutorssätet till
hufvudstaden vintertiden åtgår under vanliga förhållanden endast sju

dagar och sommartiden ännu kortare tid. Det under öfverläggningarna
i kainrarne om utsökningslagens antagande anförda skäl för den längre
besvärstiden eller att äfven i de provinser, hvilkas centralorter stå i
beqväm och skyndsam postkommunikation med sätet för vederbörande
Hofrätt, befolkningen i de mera aflägsna sogknarna så sällan hade beröring
med närmaste poststation, att bref i allmänhet sent framkomme,
synes mig icke heller vara af den vigt, att på grund deraf frågan om
förkortad besvärstid bör öfvergifvas, enär det väl måste antagas, att
den, som har att bevaka så vigtiga angelägenheter, som dem, hvilka stå
i sammanhang med utmätningsauktion å fast egendom, icke lärer underlåta
att, den tid sådan bevakning måste eg a rum, vidtaga särskilda åtgärder
för brefbefordran mellan sitt hemvist och närmaste poststation.
För att likväl ej, genom att föreslå afhjelpande af det anmärkta missförhållandet
endast genom besvärstidens förkortande, hvarför Riksdagen
möjligen icke är benägen, äfventyra afslag på min framställning, hvars
ändamål är att vinna en oundgängligen erforderlig öfverensstämmelse
mellan de i 121 och 179 §§ utsökningslagen stadgade tider för köpeskillingsliqvidssammanträde
och för klagan öfver utmätningsauktion i
mål från de fyra nordligaste länen, vågar jag hemställa:

att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i tidsbestämmelserna
i vare sig 121 § eller 179 § utsökningslagen, att, vid det i
förstnämnda § föreskrifna sammanträde angående fördelning af köpeskillingen
för utmätningsvis försåld fastighet, må, beträffande mål, som
handläggas af öfverexekutor inom Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands
och Vesternorrlands län, derest ej i särskilda fall oförutsedda hinder
mellankomma, kunna vara att tillgå besked, huruvida besvär öfver den
förutgångna utmätningsauktionen blifvit anförda eller icke.

öfver de klagomål, som under år 1884 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1884 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning....................................................................................... 3,

under året inkommo klagomål till antal af............................................... 70,

Af dessa hafva Summa 73.

utan åtgärd lemnats ................................................................................... 39,

efter vederbörandes hörande fått förfalla...................... 25,

till åtal hänvisats ........................................................................................ 7,

vid årets slut, såsom fortfarande under handläggning, balanserats ... 2,

Summa 73.

Under år 1884 hafva åtal förordnats för embetsfel, upptäckta vid

fångförteckningarnes granskning, —.......................................................... 7,

hvartill komma de under året förordnade åtal, som föranledts af
förd klagan, likaledes.................................................................................. 7.

__Summa 14.

I den hos Högsta Domstolen jemlikt Ivongl. stadgan den 21 april
1876 förda minnesbok hafva följande under året meddelade domslut
blifvit antecknade:

»Sedan en person, som år 1876 tillhandlat sig en mattväfnad, i början
af år 1883 instämt säljaren, med yrkande om köpets återgång, har
Högsta Domstolen, ehuru omförmälda mattväfnad innehållit arsenik till
sådan myckenhet, att väfnadens begagnande såsom mattor kunnat medföra
för menniskors helsa skadliga följder, och varan följaktligen varit
behäftad med sådant fel, som enligt lag kunnat till köpets återgång föranleda,
likväl ansett, att, då af nämnda tyg kort efter köpet förfärdigade
golfmattor blifvit af köparen begagnade under flera år, åtminstone till
och med år 1882, köparen icke vore lagligen berättigad att mot återställande
af mattorna i deras nuvarande skick återbekomma den för
varan erlagda köpeskilling.»

(Dom den 20/n 84 i mål mellan sterbhusdelegarne efter handlanden
August Boije, å ena, och apotekaren C. G. Ringström, å andra sidan.)

»Enär införsel till Lappmarken af bränvin vore genom Kongl. brefvet
den 29 november 1839 vid vite af 33 riksdaler 16 sk. banko förbjuden
samt Johan Fredrik Olofsson erkänt, att han år 1875 till Sorsele socken
i Lappmarken infört bränvin, hvilket, jemte det kärl, hvari det förvarats,
af klaganden tagits i beslag, har Högsta Domstolen dömt Johan Fredrik
Olofsson att utgifva det stadgade vitet med femtio kronor samt förklarat
i beslag taget bränvin och kärl förbrutna; och skulle såväl böterna som
värdet af det förbrutna godset tillfalla kronan.»

(Utslag den e/u 84 på länsmannen J. G. Lindbergs underdåniga besvär.)

»Sedan gästgifvaren C. O. Janson, hvilken å det honom tillhöriga
ett fjerdedels mantal gästgifverihemman i Broddbo by i Sala socken
idkade handel med spirituösa drycker, i juli månad 1880 till biträde i
nämnda spirituosaaffär antagit källarmästaren C. H. Berggren, och denne,
efter mottagna dels till Janson personligen och dels till vin- och spirituösa1
handeln i Broddbo adresserade skriftliga reqvisitioner å bränvin till mindre ''

myckenhet än etthundra kannor, låtit ej mindre vid den å Sala stads område
belägna Broddbo jernvägsstation afhemta och till Jansons hemman
i Broddbo by forsla reqvirenterna tillhöriga tomkärl än äfven, efter det
i kärlen tappats den myckenhet spirituösa, som blifvit reqvirerad, till
Broddbo jernvägsstation åter transportera kärlen med deras innehåll och
desamma till reqvirenterne afsända, samt efter anstäldt åtal mot Janson
för berörda förfarande, rådstufvurätten i Sala och Svea hofrätt genom
sammanstämmande utslag, emedan Janson icke vunnit rättighet att i Sala
stad eller å dess område idka mindre partihandel med bränvin, och
Berggren måste anses genom ofvan omförmälda förfarande hafva vid
Broddbo jernvägsstation eller å Sala stads område till köparne utlemnat
det sålda bränvinet, och följaktligen *ofverträdt det i 4 § 2 mom. i förordningen
den 24 augusti 1877 stadgade förbud för innehafvare af rättighet
till försäljning af bränvin att låta genom ombud å annat ställe än
det, der han sin försäljningsrättighet utöfvade, till köpare utlemna bränvin
i mindre myckenhet än etthundra kannor, ty och som det måste
antagas, att Janson egt vetskap om Berggrens åtgöranden i afseende å
utlemnande af bränvin till köpare, jemlikt. 50, 45 och 54 §§ i nämnda
förordning, fält Janson till ansvar för oloflig försäljning af bränvin; så har
Högsta Domstolen, der Janson sig besvärat, funnit skäl icke vara anfördt,
som i Hofrättens utslag kunde verka ändring.»

(Utslag den 18/12 84 på gästgifvaren C. O. Jansons i Broddbo underdåniga
besvär.)

Den embetsresa, som under sistlidna års höst af mig företogs, sträckte
sig till största delen af Kalmar län, hela Blekinge län samt östra delarne
af Kristianstads, Malmöhus, Kronobergs, Jönköpings och Östergötlands
län. Jag besökte derunder, utom de allmänna domstolarna, nämligen
Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt landt- och stadsdomstolarna,
jemväl landskanslien, landskontoren och domkapitlen äfvensom
läns-, krono-, stads och häradshäktena jemte straff-fängelserna i Carlskrona
och Norrköping. Vid domstolarna och i embetsverken var i fråga
om ärendenas gång, såvidt derom af diarier och rotlar kunnat inhemtas
kännedom, föga att anmärka; i fängelserna syntes ordning och snygghet
vara rådande och öfver fångarnes behandling förspordes icke några befogade
klagomål.

De iakttagelser, som under resan gjordes, finnas omständligare angifna
i resediariet, hvilket jemte expeditionens diarier och registratur
till Riksdagens lagutskott inlemnas.

Från herr statsrådet och chefen för Kongl. justitiedepartementet
har, på förfrågan, det besked erhållits, att någon förklaring öfver lagen,
i den ordning § 19 regeringsformen utstakar, icke blifvit meddelad under
den tid, som efter början af sistlidna års riksdag förflutit.

Till fullgörande af den i § 14 af instruktionen för Justitie-ombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1884 aflåtna underdåniga skrivelser,
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrivelser anhängiggjorda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
den till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom
i sin helhet eller till någon del oafgjorda. Angående dessa ärenden
äro uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvande af senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrifvelser, nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i januari 1885.

L. W. LOTHIGIUS.

D. G. Restadius.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdag.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JDSTITIE-OMBUDSMANS EMBETSBERÄTTELSE

till 1885 års Riksdag.

------

Uppgifter från de särskilda Kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
år 1884 a.Jlåtna underdåniga skrifvelser jemte anteckningar om de
åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna*).

l:o Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 Februari, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående rätt till betalning i visst
fall för borgade varor. (1.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 Mars 1884.

2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående kungörande af tiden för allmänna tingssammanträden i vissa
domsagor samt för afslutande af ting. (2.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 Mars 1884.

3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående förändrade bestämmelser om prestexamen. (3.)

Förordning i ämnet utfärdad den 18 april 1884.

4:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående förändrad lydelse af 3, 58, 69, 88 och 89 §§ i Kongl.
Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november
1866. (4.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 mars 1884.

5:o af den 27 februari, angående val af Justitie-ombudsman och hans suppleant. (5.)
1884 den 7 mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

6:o af den 4 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom. (8.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1884.

*) De vid sintet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget
till Riksdagens protokoll.

7:o af samma dag, om beredande åt sammankomster för gemensam andaktsöfning
af hittills saknadt nödigt skydd. (9.)

Öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag om ändring i 11 kap. 1,
2, 8, 5 och 6 §§ strafflagen har Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande, hvarefter
frågan öfverlenmats till nya lagberedningen för att komma under behandling i sammanhang
med föreskrifven revision af strafflagen i allmänhet.

8:o af den 15 mars, om ändrad lydelse af § 104 konkurslagen. (12.)

Sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 5 juli 1884 utfärdat lag i
ämnet.

9:o af samma dag, om antagande af en lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse. (13.)

Sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 26 september 1884 utfärdat
lag i ämnet.

10:o af samma dag, om ändring af 19 § skiftesstadgan. (11.)

Efter det Högsta Domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 5 juli 1884 utfärdat förordning
i ämnet.

ll:o af den 21 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående prestmöte. (20.)

1884 den 18 april i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

12:o af den 9 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om skydd för varumärken. (23.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juli 1884.

18:o af den 30 april, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphäfvande af 20 kap. 2 § och ändring i 21 kap. 2 §
kyrkolagen. (31.)

Förordning i ämnet utfärdad den 16 maj 1884.

14:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående undervattenstelegrafkablar. (32.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 januari 1885.

15:o af samma dag, om antagande af en lag angående ogift qvinnas rätt att vid
viss ålder vara myndig. (33.)

Sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, har Kong]. Maj:t den 5 juli 1884 utfärdat lag i
ämnet.

16:o af samma dag, om antagande af en lag angående skyldighet att deltaga i
kostnaden för byggnad och underhåll af prestgård. (84.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 26 september å förslaget vägrat
sanktion; och har Högsta Domstolen sedermera afgifvit utlåtande öfver ett inom Justitiedepartementet
utarbetadt lagförslag i ämnet, hvilket Kong], Maj:t den 9 innevarande januari
beslutat förelägga riksdagen.

17:o af den 7 maj, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg i
gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden. (39.)
1884 den 30 augusti i Statsrådet anmäld; och öfverlemnad till nya lagberedningens
handläggning,

18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten
och bröd jemte dermed sammanhang egande författningar. (40.)

Lagar i ämnet utfärdade den 16 maj 1884.

19:o af den 9 maj, om framläggande af förslag till lagbestämmmelser i syfte att
större trygghet mot förlust, än nu gällande förordning angående förlagsinteckning
lemnar, beredes förlagsgifvare, då förlagstagare till annan öfverlåter bruk,
grufva, fabrik eller inrättning, för hvars drifvande förlagslån blifvit mot förlagsinteckning
lemnadt. (41.)

Remitterad till nya lagberedningen för afgifvande af utlåtande.

20:o af samma dag, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer
för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna
platser i stad eller i köping eller å annan ort, för hvars bebygganden stadganden
lika med de för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens täthet
tillämpas. (42.)

1884 den 3 oktober i Statsrådet anmäld; och uppdrogs åt komiterade att utarbeta lagförslag
i ämnet.

21:o af samma dag, om antagande af en lag angående utsträckt tillämpning af de i
förordningen den 15 oktober 1880 meddelade särskilda föreskrifter angående
lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så ock i fråga om förvaltning af
jernväg under konkurs. (43.)

Sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 5 juli 1884 utfärdat förordning
i ämnet.

22:o af den 13 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel.
(45.)

1884 den 29 juni i Statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

23:o af samma dag, angående statistisk utredning med hänsyn till en mer eller
mindre utvidgad politisk rösträtt. (71.)

1884 den 16 oktober i Statsrådet anmäld; och öfverlemnad till statistiska centralbyrån
för afgifvande af underdånigt förslag rörande utarbetande af den i skrifvelsen omförmälda
statistiska redogörelsen, hvilket förslag den 9 januari 1885 inkommit.

Stockholm den 10 januari 1885.

Ex officio

Carl Boheman.

2:o. Kong!, utrikes-departementet.

24:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 maj, angående reglering af utgifterna
under rikssstatens tredje hufvudtitel. (46.)

1884 den 18 juli i underdånighet föredragen, och Statskontoret genom nådigt bref för
skeende anordningar om Riksdagens berörda skrifvelse underrättadt.

25:o af den 11 maj, med framställningar i anledning af Riksdagens år 1883 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1881, hvilken skrifvelse, i hvad den anginge utrikes-departementet,
blifvit till detsamma genom finans-departementet meddelad. (53.)

Föredragen den 18 juli 1884; och enär enligt gällande föreskrifter departementets expensmedel,
af hvilka inköp af böcker för dess räkning bekostas, icke få användas för andra
utgifter än sådana, som äro för departementets egentliga verksamhet behöfliga, fann Kong].
Maj:t någon särskild föreskrift i det af Riksdagen angifna syfte icke vara erforderlig.

Stockholm den 31 december 1884.

Alfr. Lagerheim,

Kabinettssekreterare.

8:o. Kongl. landtförsvars-departeinentet.

26:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel. (48.)

Föredrogs den 30 maj och meddelades såväl arméförvaltuingen som statskontoret till
kännedom och efterrättelse, äfvensom ock, i erforderliga delar, öfrige vederbörande dels till
kännedom och dels för åtgärders vidtagande.

I anledning af förhöjning i anslaget utfärdades ny stat för Gotlands nationalbeväring,
hvarefter Kongl. Maj:t under den 31 oktober förordnat om trängbataljonens blifvande organisation
samt faststält stat för denna bataljon att från 1885 års början i mån af bataljonens
uppsättning tills vidare tillämpas.

27:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (52.)

Anmäld genom finans-departementet den 30 maj och transsumt af skrifvelsen, i hvad
den tillhörde landtförsvars-departementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvars-departeinentet den 10 juli; och blef, jemte det riksdagens
beslut i fråga om nedsättning i anslaget för blesserade officerare och underofficerare
af Kongl. Maj:t godkändes, genom nådigt bref förordnadt, att den rätt till pension, som i
följd af Rikets Ständers beslut och Kongl. brefvet den 16 mars 1858 under stadgadt

vilkor tillkomme lärare vid de högre militärläroverken, skulle upphöra, så vidt anginge
vid dessa läroverk såsom lärare anstälde officerare, med undantag för dem, som vunnit
anställning före den 10 juli 1884.

Vidare utfärdades i vanlig ordning cirkulär till länsstyrelserna angående det för år
1885 anvisade anslag till gratifikationer åt de från 1808 och 1809 årens krig qvarlefvande
landtvärnsman, och underrättades direktionen öfver arméns pensionskassa om Riksdagens
beslut i fråga om det å extra stat uppförda kredifcivet till upprätthållande af arméns
pensionering.

28:o af den 11 maj, i anledning af Riksdagens år 1883 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1881. (53.)
Anmäld genom finans-departementet den 23 maj och transsumt expedieradt till landtförsvarsdepartementet,
så vidt skrifvelsen afsåg gjord framställning rörande tillhandahållande
af vissa persedlar åt manskap, som under mötena vore förlagdt i tält.

Föredrogs genom landtförsvars-departementet den 18 juni; och behagade Kongl.
Maj:t, i enlighet med Riksdagens anhållan, bemyndiga arméförvaltningen å intendentsdepartementet
att, i den mån anslaget till underhåll af sängkläder m. m. å mötesplatserna
dertill lemnar tillgång, uppköpa och utlemna filtar och handdukar äfven till det manskap,
som förlägges i tält.

29:o af den 11 maj, i anledning af väckta frågor rörande lättnader i rustnings-och
roteringsbesvären. (59.)

Anmäld den 30 maj och öfverlemnad till arméfö«valtningen å artilleri- och intendentsdepartementen
för afgifvande af erforderliga utlåtanden och förslag i ämnet.

Den härigenom vunna utredningen kommer att föranleda särskilda framställningar
till Riksdagen, men har Kongl. Maj:t emellertid, under den 21 november, förordnat om
vidtagande af de åtgärder, som kräfvas för att rusthållarne vid de beridna rusthållstrupperna
må, på sätt Riksdagen åsyftat, redan från och med år 1885 komma i åtnjutande
af den ifrågasatta lindringen i rustningsbesväret.

Stockholm den 30 december 1884.

J. E. Elliot.

4:o. Kongl. sjöförsvars-departementet.

30:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel. (48.)

Den 23 maj 1884 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

Bih. till Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdag.

31:o af den 11 maj, rörande vissa lättnader i de besvär, som åligga dels rusthållarne
vid det berustade kavalleriet samt det berustade infanteriet, dels ock rust- och
rotehållare vid båtsmanshållet. (59.)

Sedan från landtförsvars-departementet öfverlemnad bestyrkt afskrift af denna skrifvelse
den 23 maj 1884 anmälts för Kongl. Maj:t och öfverlemnats till marinförvaltningen med
föreskrift för förvaltningen att med anledning af samma skrifvelse, i hvad den afsåge rustocli
rotehållare vid båtsmanshållet, inkomma med underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t,
efter det marinförvaltnirigen sådant utlåtande afgifvit, under den 21 november 1884 meddelat
kungörelse i de delar af ämnet, hvilka tillhörde sjöförsvars-departementets föredragning.
32:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (52.)

Den 30 maj 1884 genom finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån den 13 påföljande juni nådiga föreskrifter vederbörande till efterrättelse
meddelades.

Stockholm den 30 december 1884. _ „ „ 7

a. L. hcker ström.

5:o. Kongl. civil-departementet.

33:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 9 april, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående upplånande till Stockholms stad af en del utaf den under
Djurgården lydande mark. (22.)

Anmäldes den 10 juli, och fann Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut,
skäligt upplåta de ifrågasatta områdena å Djurgården till Stockholms stad på de i Riksdagens
skrifvelse omförmälda vilkor, att af staden tillträdas å vissa bestämda tider och
med skyldighet för staden att senast den 1 april 1885 hafva öfverlemnat till Djurgården
den mark, som af staden skulle afträdas; hvarförutom Kongl. Maj:t meddelade öfriga, af
beslutet föranledda bestämmelser.

34:o af den 9 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående patent. (24.)

Anmäldes den 16 maj, och utfärdades då Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
patent.

35:o af den 10 maj, angående förbindelse medelst ångfärja emellan Helsingborg
och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Anmäldes den 23 maj, hvarvid Kongl. Maj:t bemyndigade chefen för civil-departementet
att utse komiterade för att afgifva betänkande i frågan. Sedan betänkandet från komiterade
derefter inkommit, blef ärendet den 3 oktober remitteradt till styrelsen för statens
jernvägstrafik och väg- och vattenbyggnads-styrelsen att gemensamt afgifva utlåtande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

36:o af den 30 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förnyad
grufvestadga. (30.)

Den 16 maj anmäldes ärendet och utfärdades Kongl. Maj:ts förnyade grufvestadga.

37:o af den 10 maj, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(35.)

Anmäldes den 23 maj och meddelades väg- och vattenbyggnads-styrelsen.

38:o af den 10 maj, angående statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
hamn- och brobyggnader, vattenkommunikationer samt torrläggning af vattensjuka
marker. (36.)

Anmäldes den 23 maj, dervid Kongl. Maj:t förordnade, att underrättelse om Riksdagens
beslut skulle till efterrättelse meddelas statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
med befallning till styrelsen att, i anledning deraf, vidtaga de på styrelsen
ankommande åtgärder, och att, vid afgifvande af yttrande och förslag angående anvisande
af statsbidrag för arbeten af beskaffenhet, att deras utförande af styrelsen kontrollerades,
taga i öfvervägande, huruvida särskilda vilkor och kontroller utöfver de i Riksdagens
skrivelser af den 27 april 1881 och den 11 juni 1883 angifna och af Kongl. Maj:t
godkända vilkor syntes böra för hvarje särskildt företag föreskrivas.

39:o af den 13 maj, dels om jernvägsbyggnader för statens räkning samt om inköp
och ombyggnad af Sundsvall—Torpshammars jernväg, dels om lån åt vissa
enskilda jernvägsbolag. (38.)

Anmäldes den 30 maj, hvarvid Kongl. Maj:t förordnade:

dels att skrivelsen, i hvad den anginge anslaget till fortsättning af arbetena å stambanan
emellan Bräcke och Sollefteå för år 1885, skulle meddelas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
;

dels ock att, beträffande låneanslagen af 795,500 kronor till Skåne—Hallands
jernvägsaktiebolag och af 1,550,000 kronor till mellersta Hallands jernvägsaktiebolag,
bemälda bolag skulle underrättas om Riksdagens beslut i dessa delar; och har Kongl.
Maj:t derefter, i fråga om dessa låneanslag, meddelat särskilda nådiga beslut, enligt hvad
här nedan under punkten 41 :o närmare angifves.

I fråga åter om inköpet och ombyggnad af Sundsvall—Torpshammars jernväg hade
Kongl. Maj:t den 23 maj, jemte förklarande att banans ombyggnad skulle af väg- och
vattenbyggnads-styrelsen verkställas, uppdragit åt general-direktörerne C. 0. Troilius och
C. 6. Beijer att i samråd uppgöra förslag till aftal med Sundsvalls jernvägsaktiebolags
styrelse och Sundsvalls stad angående banans inköp och upplåtelse af erforderlig jord för
jernvägsanläggningen, samt att, sedan förslaget uppgjorts och af vederbörande antagits,
underställa detsamma Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

Sedan förslag i berörda afseenden derefter upprättats och af vederbörande antagits,
har Kong]. Maj:t den 5 december derå lemnat sitt godkännande och inköpet af banan
sålunda kommit till stånd.

40:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)

Skrifvelsen anmäldes den 30 maj, hvarvid Kongl. Maj:t — med godkännande af de beslut,
som af Riksdagen blifvit fattade utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
samt med förklarande, att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade
tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller blefve föreskrifvet-—förordnade,
att innehållet af Riksdagens skrifvelse skulle meddelas statskontoret
till kännedom och efterrättelse, äfvensom öfriga vederbörande förvaltande verk, styrelser och
chefer i de delar, som dem särskildt anginge, med bemyndigande att hos statskontoret
lyfta beviljade extra anslag; och hafva för öfrigt, i fråga om vissa punkter i Riksdagens
skrifvelse, meddelats särskilda nådiga beslut, hvarigenom Kongl. Maj:t, bland annat, den 3
oktober tillsatt en komité med uppdrag ej mindre att utreda, om och i hvad mån åtgärder
kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande
möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdonisförsäkring åt
arbetare och med dem jemförliga personer, än äfven att derefter afgifva de förslag, hvartill
utredningen gåfve anledning.

41:o af den 14 maj, angående sättet för anskaffande af medel till vissa beslutade
utgifter för statens jernvägsanläggningar och till lån åt enskilda jerovägar. (75.)
Anmäldes den 30 maj och bemyndigades väg- och vattenbyggnads-styrelsen att i riksgäldskontoret
efter behof lyfta de af Riksdagen anvisade två millioner kronor till norra
stambanan emellan Bräcke och Sollefteå, äfvensom en million sexhundra tusen kronor till
Söderhamns jernvägs inköp och ombyggnad, i den mån de funnes disponibla; hvarjemte
Kongl. Maj:t meddelat särskilda nådiga beslut

den 5 september angående låneunderstödet till Skåne—Hallands jern vägsaktiebolag; samt
den 5 december angående dels anslaget till Sundsvall—Torpshammars jernvägs inköp
och ombyggnad, dels angående låneunderstödet till mellersta Hallands jernvägsaktiebolag.
Stockholm den 31 december 1884.

V. L. Groll.

6:o. Kongl. finans-departementet.

42:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 mars, angående val af fullmägtige
i riksgäl dskontoret. (15.)

Den 21 mars i underdånighet anmäld, och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till
handlingarna.

43:o af den 9 april, angående Kongl. Maj:ts förslag rörande de kongl. teatrarne. (21.)
Sedan Stockholms stadsfullmägtige i infordradt yttrande anmält, att ett belopp af 50,000
kronor utaf medel, som blifvit stälda till stadsfullmägtiges förfogande, komme att i början
af oktober månad under hvart och ett af åren 1884, 1885 och 1886 ur stadskassan

liållas vederbörande tillhanda såsom bidrag till kostnaden för upprätthållande af de Kongl.
teatrarnes verksamhet under närmast följande tre spelår, hav Kongl. Maj:t den 4 juni förklarat,
att de kongl. teatrarnes verksamhet skall under närmast följande tre spelår, räknade
från och med den 1 juli 1884, fortgå efter hufvudsakligen enahanda plan som hittills,
i hvilket afseende erforderliga föreskrifter jemväl blifvit vederbörande meddelade.

44:o af den 19 april, angående förändringar i vissa för den inrikes posttrafiken
gällande portosatser. (25.)

1 öfverensstämmelse med Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda beslut har Kongl.
Maj:t den 5 juli låtit utfärda nådig kungörelse angående förändring i portoafgifterna för
inrikes bref och brefkort samt i afgiften för inländsk postförsändelses rekommendation,
hvarjemte Kongl. Maj:t förklarat, att från och med nästkommande års ingång afgiften för

alla bref, hvilka genom postverkets förmedling utvexlas, skall ingå till postkassan.

45:o af den 26 april, angående virkesunderstöd för anläggning af jernväg från Luleå
till norska gränsen. (29.)

Vid föredragning den 2 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t godkänt de förbehåll
och vilkor, hvarunder Riksdagen lemnat sitt medgifvande till Kongl. Maj:ts den

16 november 1883 afgifna proposition i ämnet, samt förordnat att hvad Kongl. Maj:t

och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

46:o af den 9 maj, angående val af fullmägtige i riksbanken. (14.)

Den 16 maj i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till
handlingarna.

47:o af den 10 maj, angående tullbevillningen. (64.)

Den 5 juli har Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut i förevarande
ämne, låtit utfärda nådig kungörelse angående nedsättning i tullafgiften å thé, att lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1885.

48:o af samma dag, angående stämpelafgiften. (65.)

I öfverensstämmelse med Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda beslut har Kongl.
Maj:t den 9 augusti låtit utfärda nådig förordning angående stämpelafgiften, att gälla från
och med år 1885.

49:o af samma dag, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (66.)

Vid föredragning den 16 maj af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
anbefalt öfverståthållare-embetet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver
Riksdagens förevarande skrifvelse afgifva underdåniga utlåtanden, hvarjemte enahanda befallning
meddelats generalbefälhafvarne i militärdistrikten, den i 4:de militärdistriktet
jemväl såsom chef för lifgardesbrigaden, kavalleriinspektören och militärbefälhafvaren på
Gotland beträffande det af Riksdagen för dess del beslutade förbudet mot utskänkning af
bränvin vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen. Och är detta
ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

50:o af samma dag, angående förändrad lydelse af Kongl. förordningen den 14
september 1883 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
(67.)

Den 16 maj har Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad Riksdagen i förevarande ämne
beslutit, låtit utfärda nådig förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

51:o af den 14 maj, angående bevillning af fäst egendom samt af inkomst. (78.)
Enligt Riksdagens i förevarande skrifvelse framstälda begäran har Kongl. Maj:t den 16
maj låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid 1884 års riksdag åtagna bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

52:o af den 10 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(37.)

Den 23 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

53:o af den 11 maj, angående Riksdagens revisorers berättelse för år 1881. (53.)
Vid föredragning den 23 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
transsumt af densamma jemte protokollsutdrag skulle expedieras till utrikes-departementet,
i hvad skrifvelsen anginge framställning rörande detta departements bokinköp, och till
landfförsvars-departementet, så vidt den afsåge gjord framställning rörande tillhandahållande
af vissa persedlar åt manskap, som under mötena vore förlagdt i tält: hvarjemte Kongl.
Maj:t dels anbefalt direktionen för de kongl. teatrarne att låta vid teatrarnes räkenskaper
foga transsumt af kontrakt eller direktionsbeslut, innefattande bestämmelser angående aflöningen
åt dem af teaterpersonalen, hvilkas löneförmåner icke utgå efter förut faststäld
stat, dels ock, med anledning af Riksdagens framställning, låtit utfärda nådig kungörelse
angående skyldighet för vederbörande verk och inrättningar att, i och för deras räkenskapers
granskning af Riksdagens revisorer, afgifva berättelser och räkenskapssammandrag.

Sedan väg- och vattenbyggnads-styrelsen samt general-tullstyrelsen afgifvit underunderdåniga
utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 12 september förordnat, att den genom
nådiga brefven den 22 augusti 1855 och den 13 februari 1863 medgifna tullfrihet för
de materialier, instrumenter och effekter, som från utrikes ort införas för statens jernvägars
behof, skall upphöra med 1884 års utgång.

Riksdagens skrifvelse har dermed blifvit i alla de punkter, som beröra finansdepartementet,
slutligen handlagd.

54:o af samma dag, angående försäljning af kronolägenheten Låstads qvarnstensbrott
i Bergs socken af Skaraborgs län. (54.)

Den 23 maj har Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i detta ärende meddelats domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjemte bemälda styrelse blifvit anbefald att
föranstalta om auktion å ifrågakomna lägenheten.

55:o af samma dag, angående försäljning af indragna milifciebostället Tureholm eller
Haapakylä N:o 13 i Norrbottens län. (55.)

Sedan domänstyrelsen, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län hörande,
den 8 augusti afgifvit infordradt underdånigt yttrande angående sättet för verkställande
af den ifrågavarande egendomens försäljning, bar Kongl. Maj:t den 5 september förordna!,
att den till försäljning afsedda del af egendomen skall i sin helhet utbjudas å offentlig
auktion till försäljning åt den högst bjudande under de i nådiga brefvet den 29 maj
1874 stadgad^ vilkor med tillträdesrätt för köparen den 14 mars år 1885; hvarjemte
Kongl. Maj:t uppdragit åt domänstyrelsen att i vederbörlig ordning föranstalta om
auktion.

56:o af samma dag, angående eftergift af kronan tillerkänd ersättning för försummad
byggnads- och odlingsskyldighet å krononybygget Lanttö N:o 12 i Norrbottens
län. (57.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förestående ärende beslutit har den 23 maj meddelats
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

57:o af samma dag, angående väckta frågor om statens inlösande dels af skattefrälseräntor,
dels af kronotionde, som åtföljer patronrätt m. m. (58.)

Kongl. Maj:t har den 23 maj anbefalt kammarkollegium att öfver Riksdagens förevarande
skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

58:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Hammar
i Vermlands län. (61.)

Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förestående ärende har den 23 maj meddelats
domänstyrelsen till kännedom samt för vederbörandes förständigande.

59:o af den 13 maj, angående eftergift af kronans rätt till vissa danaarf. (62.)
Den 23 maj Isar Kong). Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärende meddelats
vederbörande till kännedom och efterrättelse, hvarjemte Kongl. Maj:t funnit godt anbefalla
statskontoret att under förskottstitel anordna och till advokatfiskal L. G. Linde utbetala
aktoratsarfvode i mål mot gästgifvaren Grönbergs enka, Maria Catharina Grönberg, med
587 kronor 20 öre, att framdeles ersättas af de vid enkan Grönbergs död inflytande
danaarf smedel.

60:o af den 11 maj, angående kronohemrnanet Norrbackas upplåtande på vissa vilkor
till sällskapet Eugeniahemmet. (63.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit, har den 23 maj meddelats
domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för sällskapet Eugeniahemmets styrelses
och öfriga vederbörandes förständigande.

61:0 af den 13 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (72.)

Den 30 maj i underdånighet anmäld samt statskontoret till kännedom och efterrättelse
meddelad.

62:o af den 14 maj, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (76.)
Denna skrifvelse har den 23 maj blifvit för Kong], Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

63:o af samma dag, angående fond för nytt riksdagshus och förstärkande af statsverkets
grundfond. (77.)

Innehållet af denna skrifvelse har den 23 maj meddelats statskontoret till kännedom och
efterrättelse, med befallning till statskontoret att före utgången af år 1885 till riksgäldskontoret
öfverlemna det belopp, Riksdagen beslutit afsätta till fond för nytt riksdagshus.

64:o af den 10 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel. (44.)

Innehållet af denna Riksdagens skrifvelse har den 30 i samma månad meddelats riksmarskalksembetet
och statskontoret till kännedom och efterrättelse.

65:o af den 13 maj, ang. regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel.
(50.)

Vid föredragning deii 30 maj af förestående skrifvelse har Kong!. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde
sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen skulle
delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta embetsverk ankomme,
äfvensom att innehållet af skrifvelsen i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter,
skulle dessa meddelas; hvarjemte Kongl. Maj:t den 31 oktober 1884 utfärdat
instruktion för finans-departementets kontroll- och justeringsbyrå samt den 28 påföljande
november meddelat föreskrift om utförande af hamnbyggnad vid stora Rör.

66:o af samma dag, ang. regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.
(52.)

Vid föredragning häraf den 30 maj har Kongl. Maj;t förordnat, att Riksdagens berörda
skrifvelse skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet,
för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas samt att
innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas statskontoret,
hvarjemte pensionsresolutioner utfärdats för justitieombudsmannen Nils August Fröman
och öfverstelöjtnanten Edvin Hippolit Ströms enka, Johanna Mathilda Ström, född
Taube.

67:o af den 14 maj, ang. stämmoböter utbytande mot en viss indrifningsafgift, (69.)
Kongl. Maj:t har den 30 maj anbefalt statskontoret och kammarrätten att i anledning af
Riksdagens förevarande skrifvelse afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, livilket ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

68:o af samma dag med ny riksstat. (70.)

Vid föredragning den 30 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t funnit godt att för
vederbörlig handläggning öfverlemna densamma, i hvad den afsåge ett deri nyuppfördt anslag
till folkskolelärarnes pensionsinrättning, till ecklesiastik-departementet, för livilket

ändamål protokollsutdrag afgått till nämnda departement; hvarjemte den ifrågavarande
skrifvelse bilagda riksstaten tillstälts statskontoret till kännedom och efterrättelse.

69:o af den 13 maj med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (73.)
Med anledning af Riksdagens anhållan har Kongl. Maj:t den 27 juni låtit utfärda nådig
kungörelse angående riksbankens styrelse och förvaltning.

70:o af den 11 maj, i anledning af väckt fråga om en utredning rörande de s. k.
expensmedlens användande. (56.)

Vid anmälan af denna skrifvelse den 28 sistlidne november liar Kong]. Maj:t uppdragit,
dels åt chefen för civil-departementet att taga under behandling frågau, i hvad mån
en inskränkning i kostnaden för det statistiska trycket kunde ske;

dels åt chefen för justitie-departementet att taga under öfvervägande, huruvida genom
förändradt aftal rörande post- och inrikestidningar anordningar kunde vidtagas, ledande
dertill, att kostnaden för kungörelsers och legala annonsers införande stäldes så låg
som möjligt samt att meddelanden från Kongl. Maj:ts kansli kostnadsfritt offentliggjordes,
dels ock åt chefen för ecklesiastik-departementet att efter frågans utredning tillse,
huruvida och under hvilka vilkor för statens räkning skeende inköp af statskalendrar kunde
ske mot ett nedsatt pris;

hvarjemte Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret att, efter i uppgifna afseenden åstadkommen
utredning samt vederbörandes hörande, i öfrigt afgifva förslag till föreskrifter.
Stockholm den 31 december 1884.

Robert Dickson.

7:o. Kongl. ecklesiastik-departementet.

71 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 26 april, angående afskaffande af de
så kallade pastoralprofven. (27.)

Då Kongl. Maj:t redan den 18 april 1884 låtit utfärda nådig kungörelse angående pastoralexamens
upphörande m. m., har Kongl. Maj:t den 9 maj 1884 funnit Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse icke till någon vidare åtgärd föranleda.

72:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
under eganderätt till Vexiö stad af V2 mantal krono Vexiö domprostegården.
(60.)

Enär, på sätt Riksdagen anmält, denna fråga för sistlidna riksdag förfallit, blef enligt
Kongl. Maj:ts beslut den 23 maj 1884 ifrågavarande skrifvelse, såsom ej föranledande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

73:o af den 13 maj, rörande vidtagande af åtgärder för att gifva undervisningen i
folkskolorna en mera praktisk karaktär. (68.)

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t den 12 september 1884
uppdragit åt en komité att granska för handen varande, till folkskolans tjenst utgifna läro JJi/i.

till Juni .-ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdan. 8

böcker och afgifva utlåtande rörande de grundsatser, efter hvilka sådana läroböcker lämpligen
böra uppställas, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

74:o af den 13 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.
(51.)

Kongl. Maj:t har den 30 maj 1884 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf
föranledda föreskrifter.

Stockholm den 31 december 1884.

Nils Claeson.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
år 1884 aflåtna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, Indika vid
utgången af är 1884 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. justitie-departementet.

17;0 Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag
till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makais inböides
egendomsförhållanden. (39.)

19:o af den 9 maj, om framläggande af förslag till lagbestämmelse i syfte att större
trygghet mot förlust, än nu gällande förordning angående förlagsintecknmg lemnar,
beredes förlagsgifvare, då förlagstagare till annan öfverlåter bruk, grufvor, fabrik
eller inrättning, för hvars drifvande förlagslån blifvit mot förlagsintecknmg lemnadt.
(41.)

20:o af samma dag, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som
uppstå mellan kommuner och enskilde i följd af fastställande af planer för eller
vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad
eller i köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden lika med de för
stad gällande anses böra på grund af befolkningeus täthet tillämpas. (42.)

23:o af samma dag, angående statistisk utredning med hänsyn till en mer eller mindre
utvidgad politisk rösträtt. (71.)

Kongl. civil-departementet.

35:o af den 10 maj, angående förbindelse medelst ångfärja emellan Helsingborg och Helsingör
eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Kongl. finans-departementet.

49:o af den 10 maj, ang. vilkoren för försäljning af bränvin. (66.)

57:o af den 11 maj, ang. väckta frågor om statens inlösande dels af skattefrälseräntor,
dels af kronotionde, som åtföljer patronrätt m. m. (58.)

67:o af den 14 maj, ang. stämmoböters utbytande mot en viss indrifningsafgift. (69.)
70.o af den 11 maj, i anledning af väckt fråga om utredning rörande s. k. expensmedlens
användande. (56.)

Kongl. ecklesiastik-departementet.

73.o af den 13 maj, rörande vidtagande af åtgärder för att gifva undervisningen i folkskolorna
en mera praktisk karaktär. (68.)

II.

Förteckning ci sådana vid senaste Riksdagarne före år 1884 till Kongl.
Maj:t ajlåtna underdåniga skrivelser, hvilka i Justitie-ombudsmannens till
1884 års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin helhet
eller till någon clel hos Kongl. May.t oafgjorda jemte uppgift å de åtgärder,
som sedermera blifvit med dem vidtagna.

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 19 juni 1866, angående föreskrifter
rörande ersättning i händelse af olycksfall vid jernvägstrafik. (90.)

1884 den 15 november i Statsrådet ånyo anmäld; och beslöts att lagförslag i ämnet
skulle inom justitiedepartementet utarbetas.

2:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 maj 1872, angående ändring i
gällande stadganden rörande socknemäns inbördes skyldighet att deltaga i prestgårdsbyggnad.
(84.)

1885 den 9 januari i Statsrådet anmäld; och beslöts att skrifvelsen icke skulle föranleda
någon åtgärd.

3:o af den 24 maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet. (92.)
Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade underdåniga utlåtande har ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

4:o af den 18 maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större
städerna i Sverige. (44.)

Nya lagberedningen har i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning afgifvit
utlåtande i frågan; och har, sedan den af Riksdagen begärda utredning i ämnet
sålunda blifvit verkstäld, Kongl. Maj:t förordnat, att ifrågavarande skrifvelse ej skulle till
någon särskild vidare åtgärd föranleda.

5:o af den 28 april 1877, i fråga om ändring af 3 kap. 23 § i Kongl. stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den 29 maj
1846. (35.)

Sedan komiterade afgifvit förslag till lagstiftning angående lösdrifvare, hvaröfver Högsta
Domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

6:o af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning
och äktenskap. (54.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om ombyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan
sådan. (40.)

Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade underdåniga yttrande har ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

8:o af den 13 april 1881, angående utredning huruvida och under hvilka vilkor
statsmagten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman
genom felaktig embetsförvaltning vållas. (36.)

1884 den 15 november i Statsrådet anmäld; och beslöts att skrifvelsen ej skulle föranleda
annan åtgärd än att inom justitiedepartementet skulle utarbetas förslag till föreskrifter
dels angående ersättningar i händelse af olycksfall vid jern vägstrafik och dels
rörande ersättning till oskyldigt häktade eller till frihetsstraff dömde.

9:o af den 19 april 1881, om förbättrad lagstiftning angående tillsynen å förvaltningen
af omyndigs egendom. (47.)

1884 den 18 april lag i ämnet utfärdad.

LO:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

Frågan är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af den 17 maj 1882, med förslag att laga skifte, hvarå fastställelse meddelats,
måtte kunna genom nytt skifte rubbas. (38.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 mars 1884.

12:o af den 4 april 1883, angående upphörande af vatten och brödstraffet. (18.)
Lag i ämnet utfärdad den 16 maj 1884.

13:o af samma dag, om kungörande af tiden för allmänna tingssammanträden. (16.)
Förordning i ämnet utfärdad den 21 mars 1884.

14:o af den 13 april 1883, om ändringar i konkurslagen den 18 september
1862. (19.)

Frågan beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

15:o af den 2 juni 1883, angående ändring af nuvarande edsformulär och revision
af gällande föreskrifter ^angående eder. (47.)

Sedan nya lagberedningen i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

upptagit jemväl förslag till förändrade ordalag vid edgångs fullgörande, liar öfver ett på
grund deraf inom justitiedepartementet utarbetadt förslag i ämnet Högsta Domstolen
blifvit hörd, hvarefter Kong! Maj:t den 9 innevarande januari beslutit proposition i ämnet
till Riksdagen.

Stockholm den 10 januari 1885.

Ex officio

Carl Boheman.

2:o. Kongl. landtförsvars-departementet.

16:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 5 oktober 1860, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens fjerde liufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtuingar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för landt- och
sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka till följd af Kongl. Maj:ts den 19 juni 1866
fattade beslut böra af numera armé- och marinförvaltningarna upprättas, hafva ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 30 december 1884.

J. E. Elliot.

3:o. Kongl. civil-departementet.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens
år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1879. (75.)

Sedan denna skrifvelse blifvit, i hvad den anginge Ultima och Alnarps landtbruksinstitut,
föredragen den 20 oktober 1882 och dervid, beträffande Riksdagens framställning i fråga
om bokföringssättet vid nämnda institut, komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksläroverk erhållit nådig befallning att, i sammanhang
med fullgörande af sitt uppdrag, jemväl yttra sig om berörda framställning, har
komitén numera afgifvit sitt förslag, hvilket anmäldes den 19 september år 1884 och
remitterades till samtliga Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden; ocli äro dessa utlåtanden ännu
icke till Kongl. Maj:t inkomna.

18:o af den 4 april 1883, om upphäfvande af sista punkten i § 16 mom. 1 af
nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (14.)
Anmäldes den 30 januari 1884; och utfärdades nådig kungörelse angående ändrad lydelse
af § 16 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

19:o af den 2 juni 1883, angående obligatorisk veterinärbesigtning vid export af
kreatur samt desinficiering af kreatursförande fartyg. (46.)

Anmäldes, efter det vederbörande Kong]. Maj:ts befallningshafvande och kommerskollegium
sig yttrat, den 12 januari 1884; och utfärdades då nådig kungörelse angående hvad vid
utförsel till utlandet af kreatur iakttagas bör.

20:o af den 13 juni 1883, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (56.)

Sedan Kongl. Maj:t med anledning af Riksdagens framställning under punkten 5:o, efter
statskontorets hörande, till 1884 års Riksdag aflåtit nådig proposition beträffande landshöfdingelöneregleringsfondens
indragning till statsverket, samt Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 11 maj 1884 delgifvit sitt beslut i ämnet, har Kongl. Maj:t den 30 i
samma månad, med godkännande af Riksdagens beslut, meddelat deraf föranledda nådiga
föreskrifter.

Stockholm den 31 december 1884.

V. L. Groll.

4:o. Kongl. finans-departementet.

21:o Rikets. Ständers underdåniga skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning åt
väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt
till krononybyggen. (109.)

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag till
förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

22:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk. (37.)

Sedan kammar- och kommers-kollegierna, efter vederbörandes hörande, den 19 januari
1884 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande angående den dem anbefalda utredning
af förevarande ärende, samt styrelsen för Sala bergslag den 21 oktober 1884 i ämnet
afgifvit infordradt underdånigt yttrande, så har Kongl. Maj:t den 5 december samma
år anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterås län att från Sala bergslags
intressenter å bergslagsstämma infordra underdånigt yttrande, dels huruvida och under
hvilka vilkor de äro villige att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af kammar- och

kommers-kollegierna i det underdåniga utlåtandet gjorda förslag, afstå från arrendet af
Sala silfververk, dels ock, för den händelse de icke till sådan öfverenskommelse äro villige,
huruvida och under hvilka vilkor de vilja afstå från det vid Sala silfververk befintliga
så kallade hyttans vattensystem.

23:o af den 10 maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

24:o af den 21 maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående allmänna
bevillningen. (94.)

Den 18 april 1884 har Kongl. Maj:t förordnat:

att länsräkenskaperna skola afslutas med kalenderår och att de skatter och afgifter,
som beräknas såsom statsinkomst för året, men ej till betalning förfalla förr än efter årets
utgång, skola balanseras till redovisning i nästföljande års räkenskap;

att fögderiernas och städernas specialräkningar skola afgifvas till länsstyrelsen så
tidigt, att länets landsbok kan vara upprättad och till kammarrätten insänd inom utgången
af mars månad påföljande år;

att arbetet med rikshufvudbokens upprättande skall så ordnas, att densamma jemte
öfriga statsverkets räkenskaper, fullständigt afslutade, kan vara tillgänglig för granskning
al statsrevisorerne den 1 oktober året efter det kalenderår, räkenskaperna omfatta; samt

att denna förändrade anordning skall tillämpas vid uppgörandet af 1885 års räkenskaper.

Vidare har Kongl. Maj:t, efter det statskontoret och kammarrätten afgifvit förnyadt
yttrande, den 5 juli 1884 låtit utfärda nådiga kungörelser:

a) angående förändrade föreskrifter i afseende å allmänna utskylders uttagande hos
personer, som från skattskrifningsorten afflyttat;

b) angående redovisning inom länen för verkställighet af meddelade bötesbeslut
och för influtna bötesmedel;

c) angående ändring i vissa fall af reglementet för uppbördsverket i Stockholm den
15 oktober 1880; och

d) angående ändring i visst fall af nådiga cirkuläret den 23 september 1870 med
föreskrifter i afseende på åtskilliga skogsförvaltningen rörande ämnen; hvarjemte Kongl.
Maj:t faststält nya formulär för länsräkenskaperna samt meddelat i öfrigt erforderliga
föreskrifter.

Härmed äro de frågor, som afses i Riksdagens båda berörda skrifvelser och hittills
föranledt desammas balanserande, slutligen handlagda.

25:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af Kongl. förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan kammarrätten den 19 april 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande öfver
det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglering af landstaternas löner m. m.
tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Bih. till Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1885 års Riksdag.

26:0 af den 23 maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan kammar- och kommers-kollegierna den 23 november 1876 afgifvit utlåtande
angående den dem anbefalda utredning, samt direktionen för nämnda stenkolsverk den 1
mars 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med häröfver infordradt yttrande, är detta ärende
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 23 april 1874-, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Detta ärende, deri kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

28:o af den 11 maj 1876, i anledning af den år 1875 verkstälda granskning af
statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Sedan statskontoret den 31 december 1883 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
angående Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan om förändring i den till
vissa verk eller inrättningar m. m. utgående ersättning för indragna ränte- och tiondeanslag,
har Kongl. Maj:t dels den 23 maj 1884 förordnat, att utlåtandet, i hvad det
afsåge andra, fjerde, femte, sjette och åttonde hufvudtitlarne, skulle af vederbörande
departement till slutlig handläggning beredas, dels ock den 10 oktober 1884 anbefalt
kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt yttrande i de frågor
rörande sjunde hufvudtiteln, som omförmälas i statskontorets ofvannämnda utlåtande, äfvensom
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län att från geschwornern Mathias
Griesbachs rättsinnehafvare infordra underdånigt yttrande; hvilka infordrade underdåniga
utlåtanden ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

29:o af den 16 maj 1876, om åtgärder för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning. (75.)

Yid underdånig anmälan den 2 december 1881 af Riksdagens förevarande skrifvelse har
Kongl. Maj:t, som den 11 februari samma år uppdragit åt landshöfdingen C. A. Sjöcrona
att granska ett af försäkringsföreningen i Stockholm afgifvet utkast till förordning angående
försäkringsanstalter samt afgifva utlåtande och utarbeta författningsförslag i ämnet, förordnat,
att ifrågavarande skrifvelse skulle öfverlemnas till landshöfdingen Sjöcrona för att
tagas i öfvervägande i sammanhang med fullgörande af nyss berörda honom meddelade
uppdrag.

Den 7 juli 1883 har landshöfdingen Sjöcrona till Kongl. Maj:t afgifvit underdånigt
betänkande med förslag till författningar angående försäkringsväsendets ordnande.

30:o af den 17 maj 1877, angående vilkoreu för tillverkning och försäljning af
bränvin. (54.)

I fråga om ändring i gällande lagstiftning rörande vilkoren för försäljning af bränvin är
detta ärende fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

31:o af den 19 april 1881, angående revision af gällande lagstiftning rörande enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar. (50.)

Sedan fullmägtige i riksbanken och styrelserna för de enskilda bankinrättningarna under

februari och mars månader år 1884 till Kongl. Maj:t inkommit med yttranden öfver det
utaf den med anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse tillsatta komité afgifna
förslag i hithörande ämnen, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

32:o af den 13 juni 1883, angående stämpelafgifteu. (78.)

Under den 12 september 1884 har Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med Riksdagens
begäran meddelat föreskrifter om insändande till finansdepartementet af uppgifter från
hofrätterna och öfverståthållareembetets kansli om beloppet af det stämpelpapper, som
varit användt till kartering af äktenskapsförord, bouppteckningar, morgongåfvobref och afliandlingar
om lösöreköp, äfvensom af handlingar, hvilka företetts vid domstol för vinnande
af lagfart eller inteckning.

33:o af den 10 juni 1883, angående utredning och förslag i fråga om anskaffande
af lämpliga lokaler för Riksdagen, riksbanken m. m. (65.)

Den af Kongl. Maj:t den 29 juni 1883 tillsatta komité för afgifvande af utredning och
förslag i ofvan berörda afseende har den 15 november 1884 afgifvit utlåtande angående
anskaffande af utvidgade lokaler åt riksarkivet genom till- eller ombyggnad, hvaremot
komiténs betänkande i öfrigt ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

34:o af den 13 juni 1883, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (57.)

I den till 1884 års Riksdag aflåtna proposition om statsverkets tillstånd och behof har
Kongl. Maj:t till Riksdagen afgifvit förslag om ordnande af de Kongl. teatrarnes ställning,
hvadan förestående skrifvelse, som endast i hvad den rörde de Kongl. teatrarne balanserats,
ej vidare påkallar någon åtgärd.

Stockholm den 31 december 1884.

Robert Dickson.

5:0. Kongl. ecklesiastik-departementet.

35:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 maj 1867, angående ändring i
stadgandena om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för presterlig
befordran. (91.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse blifvit från justitie- till ecklesiastik-departementet
öfverlemnad och ej mindre kyrkomötet än kyrkolagskomitén fått deröfver sig yttra samt
komiténs förslag jemte de af domkapitlen deröfver afgifna utlåtanden blifvit af Högsta
Domstolen granskadt, har Kongl. Maj:t den 3 september 1883 beslutit dels att föreslå
kyrkomötet att för dess del godkänna ett framlagdt förslag till förordning angående förändrade
bestämmelser om prestexamen, dels ock att inhemta kyrkomötets yttrande öfver
ett utarbetadt förslag till stadga rörande prestexamen och pastoralprof, hvarefter kyrkomötet
den 12 oktober 1883 inkommit med särskilda yttranden i dessa båda frågor, af

hvilka den senare remitterats till samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium
och hofkonsistorium för afgifvande af utlåtanden deröfver; och har Kongl. Maj:t, sedan
dessa utlåtanden inkommit, den 18 april 1884 låtit utfärda nådig stadga och kungörelse
i ämnet.

36:o af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Sedan ej mindre kammarkollegium efter vederbörandes hörande än äfven kanslersembetet
för Lunds universitet, domkapitlen i Lunds och Göteborgs stift samt statskontoret häröfver
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, har detta ärende, jemlikt Kongl. Maj:ts
den 16 December 1881 fattade beslut, varit öfverlemnadt till skattereglerings-komitén,
som i ämnet sig yttrat, hvarefter kammarkollegium och statskontoret erhållit nådig befallning
att, efter vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket
ännu icke blifvit afgifvet.

37:o af den 19 maj 1871, angående upphörande af blifvande konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

38:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af deu andel utaf kyrkotionden,
som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Sedan Kongl. Maj:t den 30 maj 1873 anbefalt kammarkollegium ocli statskontoret att,
efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande och detta utlåtande till
ecklesiastik-departementet inkommit, har detta ärende, jemlikt Kongl. Maj:ts den 16 december
1881 meddelade beslut, blifvit öfverlemnadt till skattereglerings-komitén, hvilken
i ämnet sig yttrat, hvarefter kammarkollegium och statskontoret erhållit nådig befallning
att, efter vederbörandes hörande, med förnyadt underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t
inkomna.

39:o af den 10 maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Sedan ett i ärendet utarbetadt förslag, enligt Kong], Maj:ts beslut den 1 november 1878,
blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige män och desse den 20 maj
1879 till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet, hafva Kongl.
Maj:ts samtliga befallningshafvande äfvensom domkapitlen och Stockholms stads konsistorium
häröfver afgifvit infordrade underdåniga yttranden, hvarefter kammarkollegium den
30 december 1884 blifvit anbefaldt att, efter domänstyrelsens hörande, afgifva underdånigt
utlåtande i ämnet.

40:o af den 14 maj 1876, angående ordnande af döfstumundervisningen i riket. (71.)
Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

41:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

42:o af den 25 april 1881, angående medgifvande i visst fall af försäljning utaf
vissa kyrkolägenheter i Skåne, Hallaud och Blekinge. (66.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

43:o af den 29 mars 1882, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
meddelande af bestämmelser om vården och förvaltningen af Stockholms
stads allmänna begrafningsplatser. (23.)

Icke någon åtgärd under år 1884 vidtagen.

44:o af den 26 april 1882, om upphörande af de så kallade resekallspenningarna.
(33.)

Kongl. Maj:t har den 5 maj 1882 anbefalt kammarkollegium att, sedan vederbörande
blifvit hörda, i denna fråga afgifva underdånigt utlåtande, hvilket icke ännu till Kongl.
Maj:t inkommit.

45:o af den 20 maj 1882 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
under eganderätt till Yexiö stad af kyrkoherdebostället Vexiö domprostegården.
(52.)

Sedan ej mindre kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, än äfven kyrkomötet uti
ifrågavarande ärende sig yttrat, har Kongl. Maj:t den 12 januari 1884 aflåtit förnyad
proposition i ämnet till samma års Riksdag, vid hvilken jemlikt Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 11 maj 1884 frågan förfallit; och blef enligt Kongl. Maj:ts beslut den 23
maj 1884 sistnämnda skrifvelse, såsom ej föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

46:o af den 4 april 1883, angående ändring i bestämmelserna om församlingars
rätt att förfoga öfver kyrkokassorna. (15.)

Enligt Kongl. Maj:ts beslut den 20 april 1883 har kammarkollegium blifvit anbefaldt
att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet, hvilket utlåtande
ännu icke inkommit.

47:o af den 2 juni 1883, angående skärpta bestämmelser rörande kontrollen af
handel med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till afsalu. (48.)
Sedan medicinalstyrelsen fått yttra sig i ämnet, har Kongl. Maj:t anbefalt öfverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande att deröfver afgifva underdåniga
utlåtanden, af hvilka en del till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 31 december 1884.

Nils Claeson.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1884
afl&tna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda
skrifvelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet
nummern i förenämnda företeckniugar.)

1	1	21	43	41		19	61	58
2	2	22	33	42		20	62	59
3	3	23	12	43		21	63	60
4	4	24	34	44		64	64	47
5	5	25	44	45		22	65	48
6	*)	26	—	46		24	66	49
7	*)	27	71	47		26	67	50
8	6	28	35	48		30	68	73
9	7	29	45	49		40	69	67
10		30	36	50		65	70	68
11	10	31	13	51		74	71	23
12	8	32	14	52	27,	32, 66	72	61
13	9	33	15	53	25,	28, 53	73	69
14	46	34	16	54		54	74	***)
15	42	35	37	55		55	75	41
16	*)	36	38	56		70	76	62
17	*)	37	52	57		56	77	63
18	*)	38	39	58		57	78	51
19	*)	39	17	59		29, 31
I 20	11	40	18	60		72

'') Utfärdade förordnandeD.

'') Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksgäldskontoret.
'') Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksbanken.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens v år cl
afgifven år 1885.

Sedan sistförflutna års Riksdags början har, efter det riksantiqvarien m. m. Bror Emil
Hildebrand aflidit, komiterade i öfverensstämmelse med 70 § riksdagsordningen kallat herr
före detta Justitie-ombudsmannen, kommendören med stora korset af Kongl. Maj:ts nordstjerneorden,
juris doktorn Nils August Fröman att det ibland komiterade efter Riksantiqvarien
Hildebrand lediga rum intaga.

Komiterade hafva derjemte till behandling förehaft en skriftligen gjord ansökning,
att komiterade måtte granska en vid ansökningen fogad skrift med titel: »Andens Ord
genom ett spiritistiskt medium, som boken skrifvit utan tankens hjelp, alltså liksom utan
vetskap om det boken visar», äfvensom deröfver meddela bevis. Efter granskning af berörda
skrift hafva komiterade funnit att jemlikt 108 § regeringsformen komiterade icke,
såsom sökanden syntes hafva förutsatt och förväntat, tillkomme att öfver ifrågavarande, af
författaren innan tryckningen till granskning inlemnade skrift afgifva yttrande om annat,
än frågan, huruvida åtal å skriften efter tryckfrihetsstadgan kunde ega rum; samt att sökanden,
om han ville fullfölja en begäran om tillförsäkrande af ansvarsfrihet i sådant hänseende,
hade att till komiterade lemna skriften i två lika lydande exemplar, så att, då
sökanden återfått sitt koncept jemte komiterades utlåtande, det andra exemplaret, hos
komiterade förvaradt, finge bära vittne om verkliga lydelsen af den skrift, komiterade haft
till granskning.

Stockholm den 15 januari 1885.

L. W. LOTHIGIUS.

J. ARRHENIUS. CARL. J. SCHÖN1NG. R. M. BOWALL1US.

,1011. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. N. A. FRÖMAN.

D. G. Restadius.