JUSTITIE-OMBUDSM AMEN S (Framställning / redogörelse 1875:Jo)

JUSTITIE-OMBUDSM AMEN S

EMBETS-BEEÅTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1875;

samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1875.

I N N E H Å L L.

Redovisning för anstälda åtal emot sis.

1) Domhafvanden i Bergsjö tingslag, för förment orätt dom......................................

2) Landshöfdinge-embetet i Norrbottens län, för det ny auktion å utmätt fastighet

blifvit utlyst, innan utslaget, hvarigenom den förutgångna auktionen ogillades,
vunnit laga kraft (forts, från 1874 års embetsberättelse sidd. 18—22)............... 8

3) Magistraten i Sundsvall, för det att, oaktadt den Borgmästare och Eåd enligt 9 Kap.

1 § Arfdabalken tillkommande rätt att nämna bouppteckningsman, i följd af
Kongl. Brefvet den 23 September 1871, från början af år 1872 upphört att vara
gällande i afseende på bouppteckningar i Sundsvall, Magistraten likväl genom
sina deputerade verkstält en bouppteckning den 2 Mars 1872 och derför uppburit
provision ................................................................................................. 8

4) Domhafvanden i Skånings härad, för oriktig expedition och för högt beräknad lö sen

för protokoll och utslag ............................................................................... 15

5) Rådstufvurätten i Carlstad, för det en person blifvit dömd till ansvar för andra re san

oloflig utskänkning af bränvin, oaktadt straff för första resan ej var undergånget
................................................................................................................. 18

6) Landsköfdinge-embetet i Yesterbottens län, för det en person, som var till länshäk tet

insänd för att undergå tre månaders straffarbete, honom utom böter ådömdt
af Skellefteå Häradsrätt, och s^>m uppgaf sig hafva öfver Häradsrättens utslag
hos Kongl. Svea Hofrätt anfört besvär, blifvit i häkte qvarhållen utan att få
börja straffet jemväl efter det nämnda uppgift vunnit bekräftelse och intilldess

Hofrättens utslag till häktet anländt................................................................... 19

7) Rådstufvurätten i Skeninge, för oriktig förvandling af böter.................................... 22

8) En posttjensteman, för det han utan adressatens tillkallande öppnat ett till post kontoret

ankommet, under färden till omslaget skadadt paket.............................. 22

9) En Kyrkoherde, för det han i flyttningsbevis infört att den person, för hvilken be viset

utfärdades, var dömd för brott, ehuru personen icke var förlustig medborgerligt
förtroende ............................................................................................... 24

10) En tillförordnad Domhafvande i Sundals härad, för vårdslöshet i en ransakning och

otillbörligt uppförande i domstolen emot ena parten............................................. 26

11; Rådstufvurätten i Borås, för det Rådstufvurätten genom att underställa Hofrätts
pröfning utslag, som icke skolat underställas, vållat förlängning i den sakfäldes

fängelsetid ............................................................................................................ 38

samt

Hemställan till Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, att ett af Onsjö Häradsrätt
den 11 Augusti 1865 meddeladt utslag, som bort Kongl. Hofrättens
pröfning underställas men icke blifvit understäldt, måtte i laga ordning pröfvas 17
Betraktelser angående lagskipningens tillstånd................................................................. 39

Underdåniga hemställanden: sid a)

Angående vissa omständigheter vid lagsökningsväsendet .............................. 48

b) » fastställande af formulär för de s. k. exekutionsdiarierna ........................ 56

c) » » » d:o » förmynderskaps- och konkursförteckningar ... 57

Summarisk uppgift å de under år 1874 inkomna och handlagda klagomål och förordnade
åtal ............................................................................................................... 60

Embetsresa^ år 1874......................................................................................................... 61

Anmälan, att icke någon lagförklaring hlifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen före skrifver,

af Koégl. Maj:t efter sistlidna års riksmötes början meddelad.................... 61

Om de från Kongl. Stats-departementen inkomna uppgifter, som äro intagna i Bilagan 61

BILAGA.

Uppgifter från Kongl. Stats-departementen på de af Riksdagen år 1874 aflåtna under -

dåniga skrifvelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder 3
» å de i nyssberörda underdåniga skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke

hlifvit afgjorda ............................................................................................. 23

» å de genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj: t aflåtna underdåniga skrifvelser
anhängiggjorda ärenden, hvilka i Justitie-Ombudsmannens senaste embetsberättelse
finnes upptagna såsom i sin helhet eller till någon del oaf gjorda,

äfvensom de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna...... 25

Tabell öfver förstberörda uppgifter.................................................................................. 37

Berättelse, afgifven af Komiterade för tryckfrihetens vård................................................ 39

Till Riksdagen.

Under den tid, som förflutit från början af sistlidna års riksmöte,
hafva uti nedanomförmälda ärenden, dem jag med yrkande om laga
ansvar för tjenstefel eller försummelse, eller om tillrättavisning och
varning åt de felande och försumlige, eller för annan orsak hos vederbörande
domstolar eller öfverordnade myndigheter anhängiggjort, utslag
eller beslut blifvit meddelade, för hvilka jag nu går att redogöra.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1875 års Riksdag.

I anledning af anmärkning, som gjordes vid granskning af 1871
års fångförteckningar från kronohäktet i'' Hudiksvall, infordrade jag från
vederbörande Bergsjö Urtima Tingsrätts utslag af den 13 Juni nämnda
år angående för stöld och förfalskning tilltalade Skräddare-gesällen Per
Alexander Wenn. Af detta utslag inhemtades, att Tingsrätten ansett
Wenn förvunnen att; hafva dels försnillat åtskilliga till honom för bearbetande
öfverlemnade tyger, tillhöriga Handlanden H. och Torparen
O-, kos hvilka Wenn varit i arbete anstäld, äfvensom en till honom
i och för reparation lemnad öfverrock, tillhörig en tredje person, dels
ock begagnat ett prestbetyg, hvilket Wenn låtit åt sig falskeligen skrifva;
i följd af hvilket allt Tingsrätten, som icke funnit Wenn vara om stöld
öfvertygad, under åberopande af 20 kapitlet 3 och 4 §§ samt 12 kapitlet
3 § Strafflagen, dömt Wenn, hvilken förut straffats för tre resor
stöld och hvars ofvanberörda förbrytelser ansåges vara under försvårande
omständigheter begångna, att hållas till straffarbete i tio månader
för försnillning af gods, som blifvit till bearbetande honom anförtrodt,
samt till dylikt arbete i nio månader för förfalskningen, hvarförutan
Tingsrätten ålagt Wenn att utgifva stadgade ersättningsbelopp.

Mot berörda utslag fann jag anledning erinra:

deh. att, ehuru Tingsrätten ansett Wenn förvunnen att hafva begått
försnillning af gods från personer, hos hvilka han varit i arbete anstäld,
och derför ådömt honom ansvar enligt 20 kapitlet 3 och 4 §§ Strafflagen,
hvilken sistnämnde paragrafs senare moment bestämde, att den
skyldige skulle såsom för stöld eller snatteri straffas, Tingsrätten likväl
underlåtit att med afseende å Wenn, som dock förut varit straffad för
tre resor stöld, tillämpa de i 11 § af samma kapitel meddelade bestämmelser
om ansvar för iteration af tjufnadsbrott, hvaraf följden blifvit,
att Wenn nu kommit att umgälla sitt brott med ett vida lindrigare
straff, än som syntes hafva bort honom ådömas;

dels ock att, änskönt det brott, hvarför Tingsrätten dömt Wenn
skyldig till ansvar, enligt 3 och 4 §§ i ofta berörda 20 kapitlet Strafflagen,
vore af lagen likstäldt med stöld och skulle såsom sådant brott
straffas, Tingsrätten icke, med iakttagande af stadgandet i 18 § af
samma kapitel, ådömt Wenn förlust af medborgerligt förtroende.

Merberörda utslag visade tillika, att ständige Domhafvanden fört
ordet i Tingsrätten, då samma utslag meddelades, och jag lemnade
derföre honom tillfälle att yttra sig i anledning af hvad jag sålunda
erinrat. Het yttrande, han afgaf, innehöll jemte upplysning
att Handlanden H. och Torparen O. bedrifvit en skrädderirörelse, vid

livilkens utöfning båda begagnat sig af Wenn såsom biträde, i öf
rigt hufvudsakligen: att Wenn i detta mål icke gjort sig skyldig till
till stöld, utan blifvit dömd för förskingring af till bearbetande anförtrodt
gods, livilket brott icke vore af samma natur som stöld, om det
också, jemlikt ett i 20 kapitlet 4 § inryckt särskildt för detta slag af
förskingring gjordt undantagsstadgande, borde bestraffas »såsom för
stöld» med det sträf!'', som i 3 § samma kapitel funnes bestämdt; att
icke något stadgande berättigade dertill, att ifrågavarande förskingring
skulle räknas Wenn till last uti iterationsväg, och detta desto mindre
som t. ex. 16 § i oftanämnda kapitel tydligen visade att, då för en
gerning, som icke vore stöld, någon skulle med tjufva-ansvar beläggas,
lagen, om denna gerning jemväl skulle uti iterationsväg såsom stöld
betraktas, derom meddelat uttrycklig anvisning; att, då Wenn icke gjort
sig förfallen till straff för stöld, och sjelfva undantagsstadgandet i 4 §
icke särskildt hänvisade till 18 §, Domhafvanden icke. ansett sig kunna
mot tydliga ordalydelsen i sistnämnde §, enligt hvilken endast den
»som gjort sig förfallen till straff för stöld» efter åtskilliga uppräknade
§§ i samma kapitel skulle ådöma® förlust af medborgerligt förtroende,
ålägga Wenn denna straffpåföljd; samt att, enligt Domhafvande^ åsigt,
en betydlig skilnad måste förefinnas mellan att dömas för stöld och såsom
för stöld, emedan lagen säkerligen eljest icke begagnat dessa särskilda
uttryck; förmenande Domhafvanden, att med hänseende till straffet
denna skilnad skulle ligga deruti, att straffet för en gerning, som
icke vore stöld men skulle såsom för stöld bestraffas, icke kunde tillmätas
något inflytande i fråga om återfall.

Af skäl, som finnas här nedan närmare utvecklade, fann jag denna
förklaring icke nöjaktig utan uppdrog i skrifvelse den 5 November
1872 åt Advokatfiskalembet i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala
Domhafvanden för hvad jag emot berörda utslag anmärkt.

I nämnda skrifvelse anfördes hufvudsakligen, att af den upplysning,
som meddelats derom, att Torparen O. och Handlanden H. bedrifvit en
skrädderirörelse, vid livilkens utöfning båda begagnat sig af Wenns arbete,
kunde slutas, att Wenn af Tingsrätten betraktats såsom bemälde
skrädderi-idkares »gesäll eller lärling» och att på denna grund Wenns
åtalade brottslighet blifvit hänförd under 20 kapitlet 3 och 4 §§ Strafflagen.
Jag ville deremot ingenting anmärka ej heller mot Domhafvandens
uttalade åsigt, att Wenn i detta mål icke gjort sig skyldig till
stöld, i följd hvaraf han rätteligen blifvit dömd för förskingring af anförtrodt
gods, en förbrytelse, som icke kunde blifva af samma natur
som stöld men som under för handen varande omständigheter bort be -

straffas såsom stöld med det straff, som i Ö § af ofvan åberopade kapitel
af Strafflagen funnes bestämdt. Längre sträckte sig likväl icke
öfverensstämmelsen i våra asigter. Att räkna Wenn ifrågavarande förskingring
till last uti iterationsväg, yttrade Domhafvande!!, dertill funnes
icke något i lag stadgadt berättigande, och detta desto mindre som
t-_ 16 § i oftanämnda kapitel skulle tydligen visa, att der för en ger ning.

som icke vore stöld, någon borde med tjufva-ansvar beläggas, lagen,
om denna gerning jemväl, skulle i iterationsväg såsom stöld betraktas,
derom meddelade uttrycklig anvisning. I min tanka innefattade det lagens
stadgande, som bjöde, att förbrytelsen skulle som för stöld straffas,
fullt. berättigande för domaren att, när iteration vore för hand, såsom
här inträffade,, äfven derutinnan följa lagens föreskrift, ty, hvarest, frågade
jag a min sida, funnes något stadgande, som berättigade domaren
att i så fall vika från lagens bokstafliga lydelse, att när en person, som
föi ut vore straffad en eller flera resor för stöld, gjorde sig skyldig till
förbrytelse, som skulle såsom stöld straffas, med befrielse från den straffpåföljd,
som lagen för iteration af så beskaffadt brott föreskrefve, ålägga
förbrytaren enahanda ansvar, som om brottet varit första resan begånget,
på sätt som med Wenn tycktes hafva tillgått? — Men skulle i fråga
derom, huruvida ansvar för iteration bort i fall som detta tillämpas,
någon tvekan kunnat förefinnas, så skingrades en sådan, trodde jag,7
fullkomligt genom den af Domhafvanden åberopade 16 § i 20 kapitlet
Strafflagen. Denna § handlade om den förbrytelsen, att med vetskap
om den olofliga åtkomsten hafva emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något
af hvad stulet vore, eller besörjt omarbetning eller förändring deraf.
Detta vore en art af delaktighet i "tjufnadsbrott och just den lindrigaste,
såsom inträdande efter det brottet redan vore begånget. En sådan delaktighet
måste följaktligen af lagstiftaren ansetts betydligt mindre brottshg
än gerningsmanskapet i fråga om ett brott »som straffas såsom
stöld». Icke destommdre bjöde lagen, att denne deltagare i brottet
skulle vara underkastad, förutom ansvar för stöld, jemväl den påföljd,
10 ?cl1 11 §§ 5 samma kapitel stadgade för iteration, derest han förut
begått stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill. Att lagstiftaren
här utsatt eller »meddelat uttrycklig anvisning», att det ifrågavarande
biottet skulle i iterationsväg såsom stöld betraktas, hade tvifvelsutan
kommit sig deraf att, i anseende till förbrytelsens ringhet, det möjligen
kunnat vara tvifvelaktigt, om densamma borde så betraktas som
nämndt vore, och att derföre uttrycklig föreskrift i ämnet erfordrats,
hvilket deremot icke varit af nöden i de fall, der missgerningen, som
skulle bestiaffas, stode till straffbarheten uppenbarligen i jemnbredd med

sjelfva tjufnadsbrottet, såsom händelsen vore med de missgerningar,
hvilka enligt lagens ord skulle såsom stöld straffas.

Då Wenn icke gjort sig skyldig till »straff för stöld» och, såsom
Domhafvanden uttryckte sig, sjelfva undantagsstagandet i 4 § — som
bjöde att förskingring af förtrodt gods skulle under de omständigheter,
som här vore för handen, straffas såsom stöld — icke särskildt hänvisade
till den 18 §, hade Domhafvanden ansett sig icke kunna i strid
med nämnde §:s tydliga ordalydelse, »förfallen till straff för stöld», emot
Wenn tillämpa stadgandet rörande förlust af medborgerligt förtroende.

Nu vore förhållandet, att hvarken 1, 8 eller 4 §§ uti ifrågavarande
kapitel »hänvisade» till 18 §, utan sistnämnde §. tillbakavisade på förstnämnda
§§ och stadgade, att den som gjort sig »förfallen till straff för
stöld» efter samma med flera §§ skulle dömas till förlust af medborgerligt
förtroende. När i berörda §§ omförmäldes både stöld och
snatteri och Wenn gjort sig skyldig till straff för stöld icke för snatteri,
vore det klart, att Wenn ansedd saker till ansvar såsom för stöld

skolat dömas till nämnda förlust. Detta, och icke något annat betydde,
efter min uppfattning, uttrycket »förfallen till straff för stöld» uti ifrågavarande
18 §.

Slutligen yttrade Domhafvanden: »emellan att dömas för stöld och
såsom för stöld måste förefinnas en betydlig skilnad, emedan lagen eljest
säkerligen icke begagnat dessa särkilda uttryck». För sin del ansåge
Domhafvanden, att med afseende på straffet skilnaden läge deruti, att
för en gerning, som icke vore stöld men skulle bestraffas såsom stöld,

straffet icke kunde tillmätas något inflytande i fråga om återfall i

samma brott.

Denna åsigt trodde jag mig redan hafva bekämpat, genom hvad
jag här ofvan anfört emot de skäl, på hvilka åsigten antagligen grundats.
Den enkla och nära liggande förklaringen af de olika talesätt,
lagstiftaren använde, då han sade »straffas för stöld» och »straffas såsom
för stöld» vore efter mitt omdöme den, att han med det senare uttrycket
åsyftade att freda sig från misstanken att hafva ansett den gerning,
om hvilken frågan vore, för stöld, och att på samma gång bespara sig omvägen
att särskildt utsätta straffet, när han hölle före, att detta borde
blifva detsamma som redan voro i lag stadgadt för stöld. Att inlägga
annan betydelse i uttrycken: »straffas för stöld» och »straffas såsom för
stöld», förbjöde sjelfva språkbruket. Jag hade likväl vid anställande af
detta åtal icke att åberopa det vanliga skälet, att någon rättskränkning
tillskyndats föremålet för det anmärkta olagliga domslutet, enär Wenn i det
hela undfått lindrigare straff, än han förskyllat, men jag snsåg, att den

kränkning lagens tydliga bokstaf lidit och den rubbning i lagskipningens
enhet, som åstadkommits genom en ej mindre för lagens bokstaf
än ock densammas rätta mening och grund väsentligen fremmande
förslagsmenings tillämpande, destomindre borde lemnas obeifrad
som i sådan händelse denna mening tvifvelsutan skulle i följd deraf,
att hon i så många fall kunde komma till användning, tidt och ofta
göra sig gällande och af samma orsak, om hon skulle vinna spridning,
i allt vidsträcktare måtto vålla stridiga domslut i likartade rättsfrågor.

Efter föregången skriftvexling, under hvilken Advokatfiskalsembetet
yrkat å Domhafvanden ansvar efter 25 kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen,
meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 29 April 1874 af innehåll
att, emedan, enligt hvad Häradsrättens protokoll i omförmälda emot
Wenn anhängiggjorda mål utvisade, åklagaren och målsegandena angående
ifrågavarande, mot Wenn angifna brott uppgifvit, att sedan
Wenn förskaffat sig skrädderiarbete hos ofvannämnde H. och 0., hvilka
för sådant ändamål till Wenn aflemnat kläden, tyger och andra materialier,
hvarmed H. och 0., som brukade handla med färdiggjorda kläder,
varit försedda, Wenn, som varit boende hos 0. och af denne jemväl
emottagit en, annan person tillhörig rock till lagning, natten till
den 11 Maj 1871 försvunnit från 0., medförande nämnde rock och åtskilligt
af honom till bearbetning emottaget gods; ty och som, med afseende
å hvad sålunda blifvit upplyst, Wenn, den der icke varit bemälde
målsegandes gesäll eller lärling, ej kunde antagas eljest till dem
hafva stått i sådant förhållande, som i 20 kapitlet 4 § 2 momentet
Strafflagen afsåges, samt, såsom Häradsrättens protokoll vidare utmärkte,
hos Wenn allt det ifrågavarande godset anträffats och således
icke blifvit af honom förskingradt, hvadan Wenn, oaktadt han erkänt,
att han ämnat afyttra godset, icke kunde anses hafva gjort sig till ansvar
uti ifrågakomna afseende skyldig; alltså och då Häradsrätten följaktligen
vid meddelande af ofvanberörda utslag icke förfarit oriktigt i
det af Advokatfiskalen anmärkta hänseende, blefve hans i målet förda talan
ogillad.

Med berörda utslag kunde jag icke åtnöjas, hvarföre jag i skrifvelse
den 20 påföljande Maj anmodade Advokatfiskalsembetet att genom
underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t söka ändring i samma utslag
samt anförde till stöd för detta mitt yrkande hufvudsakligen, att om,
såsom Kongl. Hofrätten sökt visa, Häradsrätten icke bort döma Wenn
till ansvar efter 20 kapitlet 3 och 4 §§ Strafflagen, deraf, såvidt jag
kunde förstå, icke följde, att Häradsrättens förfarande att döma Wenn
efter nämnda lagrum men ej tillämpa vare sig påföljden för återfall i

brott, ehuru Wenn förut blifvit för stöld tre resor straffad, eller förlust
af medborgerligt förtroende på viss tid, kunnat såsom riktigt och lagligt
gillas. Den förutsättning, från hvilken Kongl. Hofrätten utgått,
syntes mig fast heldre hafva bort leda dertill, att Häradsrättens Ordförande
blifvit fäld till ansvar ej allenast derför, att han dömt Wenn
att straffas för stöld men underlåtit att tillika stadga nämnda påföljder
och således orätt tillämpat de lagens rum, som i utslaget åberopats,
utan jemväl för det han hänfört den ifrågakomma förbrytelsen under
origtigt lagstadgande.

Det vore visserligen sant, att enligt den åsigt Kongl. Hofrätten
omfattade Wenn icke, såsom jag yttrade i den skrifvelse i hvilken
åtalet förordnades blifvit lindrigare dömd än han efter lag skolat dömas,
men detta vore icke enda grunden för åtalet och borde följaktligen
ej heller ensamt hafva utgjort grunden för åtalets utgång. Det af
mig anmärkta felet i Häradsrättens utslag, att der åberopade lagrum
icke tillämpats i alla sina följder, qvarstode i allt fall och hade bort
föranleda yrkad påföljd för domaren, äfven om ansvaret för det af
Kongl. Hofrätten uppdagade ytterligare felet i samma domslut, eller att
Wenn blifvit för strängt dömd, efterskänktes.

Vid granskningen af Häradsrättens merberörda utslag uppstod äfven
hos mig tvifvel, huruvida det ifrågavarande brottet bort hänföras
under de lagrum, som i utslaget åberopats, men jag ansåg då och bibehölle
fortfarande den åsigten, att om någon olaglighet i detta hänseende
förelupit, densamma ingalunda vore så klar och i ögonen fallande
som otillbörligheten af Häradsrättens sätt att tillämpa det ofta
åberopade lagens ruin utan hänsyn till de andra lagstadganden, med
hvilka detsamma måste vara oskiljaktigt förbundet. En annan väsentlig
anledning till förordnandet om åtal fann jag uti de af Häradsrättens
Ordförande i hans afgifna förklaring uttalade åsigter rörande tolkningen
af hithörande lagstadganden, enär dessa åsigter syntes mig innebära fara
för framtida misstag i tillämpningen af samma stadganden, när tillfälle
dertill yppades.

Det utslag, Kongl. Hofrätten på detta åtal meddelat, ökade snarare
än det minskade en sådan farhåga, ty om Häradsrättens Ordförande på
samma sätt som jag uppfattade innehållet af utslaget, skulle han, när
helst hädanefter till hans bedömande förekomme rättsfall, der tillämpning
af 20 kapitlet 3 och 4 §§ borde ega rum, döma såsom han gjort
i det nu ifrågavarande och tro sig i berörda utslag ega stöd för sin
åsigt, att, då en person dömdes till ansvar »såsom för stöld», påfölj -

derna af dels ökadt straff, när återfall i brott inträffat, dels förlust af
medborgerligt förtroende icke skulle den sakfälde åläggas.

Slutligen framhöll jag, att det just vore till förekommande af en
slik menlig inverkan af Kongl. Hofrättens utslag och till beredande af
enhet i lagskipningen, hvad dylika mål beträffade, som jag funne mig
föranlåten att hos Kongl. Maj:t söka den ändring i sistberörda utslag,
att de i målet framstälda ansvarspåståendena bifölles.

Uppå Advokatsfiskalsembetets underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t
den 11 September 1874 meddelat nådigt utslag och förklarat, att i
det af Advokatsfiskalsembetet i åtalet hos Hofrätten anmärkta hänseende
Häradsrättens Ordförande icke begått fel af sådan art att, enligt de i
25 kapitlet_ Strafflagen antydda grunder, ansvar derå måste följa, hvadan
Kongl. Maj:t icke funnit skäl att göra ändring i det slut, hvaruti Hofrätten
i målet stannat.

öfver det utslag, hvarigenom Kongl. Svea Hofrätt den 17 Juni
1873 dömt en tillförordnad Landssekreterare och en tillförordnad Länsbokhållare
_ i Norrbottens län till ansvar, för det de, i egenskap af
Landshöfdinge-embete, låtit utlysa ny auktion å utmätt fastighet, innan
utslaget, hvarigenom den förutgångna auktionen var ogillad, vunnit laga
kraft, hafva bemälde tillförordnade Landssekreterare och Länsbokhållare
hos Kongl. Maj:t anfört underdåniga besvär; men genom nådigt utslag
den 13 December 1873 har Kongl. Majrt förklarat skäl icke vara anfördt,
som kunde verka ändring i Hofrättens öfverklagade utslag.

Medicine Doktorn S. och Apothekaren L., den förre såsom målsman
för sin hustru, aflidne Grosshandlanden Å:s efterlemnade dotter,
och den senare i egenskap af förmyndare för bemälde Gfrosshandlandes
tvenne omyndiga döttrar, hade uti en till mig ingifven skrift
— med öfverlemnande, i bestyrkt transsumt, af instrument öfver den
bouppteckning, som efter Års den 4 December timade död blifvit i boet
efter honom förrättad den 2 Mars påföljande år af två Rådmän i Sundsvall,
i deras egenskap af Magistratspersoner i nämnde stad, för hvilken
förrättning Magistraten, enligt hvad bouppteckningsinstrumentet och ett
derå af Magistratens tillförordnade Ordförande tecknadt qvitto utvisade,
tillgodoräknat sig och jemväl uppburit provision med ett belopp af

tretusenfyrahundrafyra riksdaler 56 öre — till laga beifran angifvit bemälde
Magistrats åtgärd att med omnämnda bouppteckning taga befattning,
då nemligen enligt Kongl. Maj:ts nådiga Bref till Dess Befallningshafvande
i Wester-Norrlands län den 23 September 1871 vore förordnadt,
att stadgandet i 9 kapitlet 1 § Årfdabalken, att vid uppteckning
af egendom, som funnes i bo, lydande under Stadsdomstol, eller
utgjordes af fastighet i stad, Borgmästare och Råd egde nämna två
eller flere redlige män att uppteckna och värdera egendomen,_ skulle
från början af 1872 upphöra att gälla i afseende å bouppteckningar i
staden Sundsvall, samt sterbhusdelegare derstädes ega att från nämnda
tid till såväl uppteckning och värdering af egendomen som ock till
arfskifte kalla gode män, på sätt som stadgadt vore om bo, hvilket ej
lydde under stadsdomstol. Deraf framginge, enligt klagandenas förmenande,
otvetydigt, att Magistraten icke haft rätt att verkställa ifrågavarande
bouppteckning, för förrättande af hvilken sterblrusdelegarne egt
att afvakta den i lag stadgade tid af tre månader från dödsfallet, hvilken
tid utgått först den 4 Mars 1872; men då Magistraten, i strid, mot
det tydliga innehållet i åberopade nådiga Bref och ehuru utredningsmännen
i boet eller personer, tillhörande sterbhuset, innan förrättningen
påbörjades, yttrat tvifvel om Magistratens behörighet att densamma företaga
och deremot framstält anmärkning, likväl tillåtit sig att bouppteckningen
verkställa, nödgades klagandena hos mig anmäla denna Magistratens,
efter deras åsigt, lagstridiga åtgärd, hvarigenom sterbhuset
drabbats af en betydlig utgift i upptecknings-arfvode, som eljest,
derest enskildt tillkallade godo män blifvit använde, icke skulle hafva
ifrågakommit; i följd hvaraf klagandena förbehölle sig att, i händelse
af åtals anställande mot Magistraten, få framdeles inkomma med det
påstående om skyldighet för Magistraten att återbära större eller mindre
del af den erlagda provisionen, hvartill klagandena kunde finna
sig befogade.

Sedan jag lemnat Magistraten tillfälle att yttra sig öfver berörda
klagoskrift både förrbemälde Rådmän gemensamt sig förklarat och dervid
dels visat, hurusom Magistraten den 11 December 1871 förordnat dem
att skyndsammast verkställa bouppteckning efter, bland andre, ofvanbemälde
Grosshandlanden Å., dels ock anfört, att på grund af nämnda
förordnande bouppteckningen blifvit af de sålunda förordnade verkstäld
utan någon protest eller anmärkning af vederbörande, samt att, under
dylika omständigheter och då Borgmästares och Rads rätt att nämna
bouppteckningsmän upphört först med början af år 1872, denna myndighets
åtgärd att förordna bouppteckningsmän vore lika lagenlig som
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1875 års Riksdag. 2

bouppteckningsmännens förfarande att ställa sig detta förordnande till
efterrättelse behörigt, synnerligast som sterbhusdelegarne icke ens nämnt
några andra bouppteckningsförrättare utan tvärtom med de af Magistraten
förordnade öfverenskommit om dagen för förrättningens verkställande;
uttalande Förklarandena slutligen såsom sin åsigt, att de stadganden,
som varit gällande vid tiden för Grosshandlanden Å:s frånfälle,
bort uti ifrågavarande afseende tillämpas.

Af berörda förklaring fingo klagandena enligt begäran taga del,
hvaruppå Doktoren S. i ingifven skrift hufvudsakligen påminte: att, då
det enligt lag ålåge sterbhusdelegarne att uppgifva boet, och derefter
först skulle boet upptecknas och värderas, samt sterbhusdelegarne kunde
med denna uppgift dröja så länge de ville endast att boet inom tre
månader efter dödsfallet hunne upptecknas, några uppteckningsmän icke
behöft af Magistraten, medan de tre månaderna varade, nämnas, förrän
sterbhusdelegarne förklarat sig beredde att boet uppgifva. Derest Magistraten
hållit eller lagligen kunnat hålla bouppteckningen under det
år, Å. dog, hade Magistraten varit i sin goda rätt; men en dylik rätt
kunde Magistraten ej hafva egt under annat förhållande än att sterbhusdelegarne
under samma år uppgifvit boet. Detta skedde imellertid
icke förrän året derpå eller sedan Magistratens rätt att nämna bouppteckningsman
upphört. Om än sterbhusdelegarne trott, att Magistraten
fortfarande haft nämnda rätt och derföre låtit de af Magistraten dertill
förordnade hålla bouppteckningen, innebure detta endast, att sterbhusdelegarne
underkastat sig ett olagligt beslut af Magistraten, hvars verkställighet
de i sjelfva verket ej kunnat hindra, men derföre borde utbetalningen
till Magistraten af bouppteckningsprocenten icke anses frivillig,
ty en person, som godvilligt betalt af embetsman olagligen påförda
utskylder eller expeditionslösen eller orätt uttagen betaluing för
stämpladt papper, vore ju ändock berättigad att njuta skadestånd, och
i detta fall hade Magistraten för en bouppteckning, med hvars förrättande
den lagligen icke egt i egenskap af Magistrat taga befattning,
påfört sterbhuset en afgift, den Magistraten vid sådant förhållande ju
varit oberättigad att uppbära; och åberopades slutligen ett vid påminnelserna
fogadt intyg af utredningsmännen i Å:s bo, att de icke anmält
sig hos Magistraten för att få bouppteckningen förrättad men, då
Magistraten utan deras hörande redan sju dagar efter dödsfallet gått i
författning om tillsättande af bouppteckningsmän, ej heller protesterat
emot berörda då i deras tanke lagliga åtgärd utan böjt sig för vederbörandes
beslut.

Då jag icke kunde såsom nöjaktig antaga den förklaring ofvan -

bemälde Magistrats ledamöter afgifvit, förordnade jag genom skrifvelse
den 1 Februari 1873 till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt
åtal mot de ledamöter, som i ärendets behandling och den uppburna
provisionen tagit del.

Uti berörda skrifvelse anförde jag hufvudsakligen, att vid öfvervägande
af hvad i ärendet sålunda förekommit, min uppmärksamhet i
första rummet bort egnas åt allmänna lagens till ämnet hörande stadganden.
Dessa återfunnes i Årfdabalkens 9:de kapitel, hvars första §
innehölle, att »då dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lefver

efter--riktigt uppgifva och läta noga uppteckna alltsammans i boet;

lefver ej man eller hustru, gifven då arfvingarne upp egendomen till
uppteckning eller de, som den vid dödsfallet omhänderhaft; lyder boet
under stadsdomstol eller är egendomen fastighet i stad, då skola — —
Borgmästare och Råd nämna två eller flere redlige män, som egendomen
uppteckna och värdera»; i samma kapitels 2 § hette det: »med
uppskattning må ej längre uppskjutas, än högst tre månader efter dödsfallet
och ligge der domarens vårdnad å;» och § 5 i nämnda kapitel
stadgade ansvar för efterlefvande maka, arfvingar eller andra, som boet
uppgifva bort, derest de utan laga förfall försummat att i rättan tid
läta uppteckna egendomen.

Af dessa stadganden syntes mig den slutsats kunna dragas, att,
åtminstone inom den förelagda tiden af tre månader efter dödsfallet,
det vore efterlefvande make, arfvingar, eller andre, de der boet uppgifva
skulle och icke domaren, som bestämde dagen för bouppteckningens
verkställande, ty det vore de förstnämnde, icke domaren, ansvaret
drabbade för försummelse att boet i rätt tid uppteckna låta. Tillämpad
på detta fall innebure nämnda slutsats, att ofta bemälde sterbhusdelegare
under tre månaders tid efter Grosshandlanden A:s död den 4
December 1871 kunde, hvilken dag de ville, anmäla hos Borgmästare
och Råd, att de voro beredde att uppgifva och låta uppteckna den aflidnes
bo, likasom Borgmästare och Råd kunde, så länge allmänna lagens
ofvanomförmälda stadganden gälde oförändrade, när som helst
nämna de män, som borde uppteckna och värdera egendomen. Men, i
följd af ofvan åberopade Kongl. Bref den 23 September 1871, som innehölle,
på sätt redan vore omförmäldt, att stadgandet, det Borgmästare
och Råd skulle nämna de män, som borde uppteckna och värdera
egendomen, från början af år 1872 upphört att gälla i afseende på bouppteckningar
i Sundsvall, samt att sterbhusdelegare derstädes från
nämnda tid egde att till slik förrättnings verkställande kalla gode män,
på sätt, som stadgadt vore om bo, hvilket under stadsdomstol ej lydde,

ändrades förhållandena på ett för ifrågavarande sak afgörande sätt.
Borgmästare och Råd, eller Magistraten kunde visserligen, såsom ock
skett redan sju dagar efter Grosshandlanden Å:s död, under tiden från
den 4 December 1871, då Å. aflidit, till och med den 31 i nyssberörde
månad nämna gode män att verkställa bouppteckningen, men denna
utnämning blefve utan påföljd, så snart bouppteckningen under samma
månad icke egde rum; ty från 1872 års början hade sterbhusdelegarne
icke någon i lag grundad skyldighet att anlita de gode män, Magistraten
utsett, utan kunde kalla hvilka andra gode män de ville till
sagda förrättning. Häraf följde åter i sin ordning att, om ock de af
Magistraten nämnde gode män icke destomindre komme att förrätta
bouppteckningen, de måste anses hafva verkstält denna förrättning såsom
af sterbhuset kallade gode män, icke i egenskap af Magistratens
utsedde deputerade, hvaraf vidare blefve en följd, att de icke egt för
förrättningen påföra sterbhusdelegarne och uppbära sådan afgift, som
efter förut gällande lag tillkomme Magistraten såsom en del af densammas
aflöning, utan finge åtnöjas med den godtgörelse för deras
besvär, sterbhusdelegarne godvilligt erbjöde, eller, i brist af godvilligt
åsämjande, af domstol förpligtades att utgifva.

Med någon eftertanka, fortfor jag vidare, hade Magistratens ledamöter
ofelbart kunnat ur ofvan angifna grunder leda sig till de af mig
framstälda slutsatser eller åtminstone skolat finna sitt eget handlingssätt,
då de endast sju dagar efter Grosshandlanden A:s död utnämnde bouppteckningsmän
och föreskrefvo, det bouppteckningen skyndsammast
skulle verkställas, ega ett misstänkligt utseende af egennyttig beräkning
och derföre bort hafva försyn för att genom begagnande af den
korta tid, under hvilken den äldre lagstiftningen var gällande, tillgodogöra
sig en ansenlig inkomst af samma bouppteckning.

Mot den erinran, som förekom i den af Magistratens ledamöter afgifna
förklaring derom, att sterbhusdelegarena icke utsett andra bouppteckningsman
än de af Magistraten nämnde, och att desse utan något
slags grotest'' eller anmärkning af vederbörande fått förrätta bouppteckningen,
enligt uppgifter af de personer, som hade boet om händer,
anmärkte jag, — efter omnämnande, att utredningsmännen i Grosshandlanden
A:s sterbhus uti afgifvet intyg härom yttrat, att de icke anmält
sig hos Magistraten för att få bouppteckningen förrättad och att de,
då Magistraten, utan deras hörande, redan sju dagar efter Å:s död gått
i författning om tillsättande af bouppteckningsmän, »icke protesterat
emot denne dd i deras tanke, lagliga åtgärd utan böjt sig för vederbörandes
beslut» —, att det ville synas uppenbart, att sterbhusets ut -

redningsmän handlat under inflytande af den irriga föreställning, att
bouppteckningsmännens tillsättning på en tid, då den lagligen kunnat
ske, på förhand inverkade på, om icke rent af upphäfde sterbhusdelegarenas
kort derefter inträdande lagliga rätt att sjelfve kalla
bouppteckningsmän. I sammanhang dermed upptog jag till besvarande
den fråga, hvilket inflytande utredningsmännens af en slik irring ledda
o-örande och låtande i saken kunde utöfva på rättsförhållandet emellan
sterbhusdelegarne och Magistratens ledamöter. Mig förekom det då
klart, att utredningsmännens underlåtenhet att kalla andra gode män
att bouppteckningen förrätta samt deras bifall till samma upptecknings
verkställande af de gode män, Magistraten utnämnt, likasom deras åtgärd
att utbetala den sterbhuset påförda provisionen till Magistraten,
under ofvan angifna förhållande, icke kunde minska ännu mindre borttaga
sterbhusdelegarnes rätt att återfordra och återbekomma en afgift,
som olagligen blifvit dem påförd och af deras medel utgått. Jag förestälde
mig nemligen saken så, att från 1872 års början Magistraten i
Sundsvall icke egt att genom sina deputerade, om de ock före denna
tid blifvit af Magistraten utnämnde, förrätta någon bouppteckning och
derför uppbära den efter förut gällande lag bestämda provision eller
procent, i följd hvaraf äfven om dylika deputerade verkstält en bouppteckning,
såsom i förenämnda fall skett, denna deras förrättning måst
betraktas såsom verkstäld icke i kraft af Magistratens förordnande ritan
på sterbhusdelegarnes uppdrag, och arfvodet för förrättningen blifva
icke det, som af ålder varit Magistraten tillerkändt, utan det sterbhusdelegarne
erbjöde dem eller som, i brist af godvillig öfverenskommelse,
af domstol bestämdes. Att hafva annorlunda betraktat saken, att hafva,
under förevarande förhållande, gifvit åt boets upptecknande och värdering
skenet af en embetsförrättning samt bestämt och uttagit arfvodet
derför efter den taxa, som varit gällande, då detta utgjort en
del af Magistratens aflöning, utgjorde utan tvifvel ett embetsfel, som
skulle kunnat hänföras under lagens strängare straffbud och hvilket
aldrig finge ursäktas dermed, att den utkräfda afgiften »såsom af fri
vilja bjudits»; men jag fann dock omständigheter hafva förekommit,
som kunde anses tala för mildare bedömande af Magistratens ledamöters
förfarande och trodde derför, att deras ansvar skäligen borde stanna
vid böter, till beloppet lämpade efter grunderna i 25 kapitlet Strafflagen
och efter måttet af den olagliga inkomst bemälde ledamöter sig
tillskansat.

Sedan vederbörande blifvit hörde och yttrat sig öfver det åtal,
som Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade Kongl.

Hofrätten utslag i målet den 5 Maj 1874 af innehåll: att emedan, till
följd af ofvan omförmälda Kongl. Bref af den 23 September 1871,
hvarigenom den enligt 9 kapitlet 1 § Årfdabalken Borgmästare och Råd
tillkommande rätt att nämna bouppteckningsman från början af år 1872
upphört att i afseende å bouppteckningar i Sundsvall vara gällande,
det af Magistraten i nämnda stad den 11 December 1871 åt Rådmännen
S. och T. meddelade förordnande att uppteckna boet efter Å. med samma
års utgång förlorat all verkan och betydelse; samt S. och T., hvilka
imedlertid den 2 Mars 1872 förrättat bouppteckning efter Å., följaktligen
icke på grund af samma förordnande egt någon rätt att berörda
förrättning verkställa; ty och som hvad å förklarandenas sida blifvit
åberopadt derom, att S:s och T:s åtgärd med bouppteckningen äfvensom
det derför påförda arfvode skulle varit en följd af frivillig öfverenskommelse
med sterbhusdelegarne, så mycket mindre förtjenade afseende
som, utom det att sådant blifvit af desse bestridt, derjemte förekomme,
att det öfver förrättningen uppgjorda instrument blifvit af förrättningsmännen,
som deruti angifvit sig såsom Magistratspersoner, å
embetets vägnar underskrifvet samt arfvodet, hvilket beräknats efter
den för bouppteckningar, som efter Magistratens förordnande förrättats,
gällande grund, upptagits såsom Magistraten tillkommande provision
och såsom sådan jemväl af Magistratens tillförordnade Ordförande, uppburits
och qvitterats, samt häraf uppenbart vore, att ifrågakomna bouppteckning
blifvit såsom en Magistraten tillhörande förrättning af S.
och T. utförd samt såsom sådan äfven utaf bemälde Ordförande ansedd
och behandlad, men Magistratens Ordförande och ledamöter, som genom
omförmälda åtgärder obehörigen beredt sig inkomst till belopp af tre
tusen fyra hundra fyra riksdaler 56 öre, måste anses dervid hafva handlat
icke uppsåtligen utan af oförstånd, fann Kongl. Hofrätten i förmåga af
25 kapitlet 17, 21 och 22 §§ Strafflagen rättvist döma Magistratens tillförordnade
Ordförande samt Rådmännen S. och T., hvilka, enligt hvad
af deras förklaringar framginge, sig emellan fördelat förenämnda belopp,
att bota hvar för sig ett hundra riksdaler till kronan samt att
det sålunda uppburna beloppet, efter afdrag af den enligt lag belöpande
afgift för bouppteckningens inregistrerande, till Doktoren S. samt Apothekaren
L., för sterbhusdelegarnes efter Å. räkning, återbära.

Öfver detta utslag hafva Magistratsledamöterna anfört underdåniga
besvär.

I min berättelse till 1874 års Riksdag — sid. 27 — redogöres för
ett åtal, anstäldt emot en Domhafvande i Nordingrå tingslag, för det
han underlåtit dels expediera till kärande parten utslag i ett vid 1870
års vinterting afgjordt tvistemål, dels ock till ständige Domhafvanden
aflemna fullständig dombok för nämnda ting. Kongl. Svea Hofrätt
meddelade den 3 Oktober 1873 utslag i detta mål och, jemte det den
tillfördnade Domhafvanden fäldes till ansvar, förelädes det honom att inom
två månader till Kongl. Hofrätten inkomma med bevis dels att ifrågakomna
protokoll med utslag blifvit antingen bemälde part tillstäldt
eller ock till utlösen aflemnadt till vederbörande Kronobetjent i Nordingrå
tingslag, dels ock att konceptdomboken för omförmälda ting i
fullständigt skick aflemnats till ständige Domhafvanden, allt vid vite af
etthundra riksdaler, om den tid försuttes. Något sådant bevis hade
dock icke, när nämnda berättelse afgafs, till Kongl. Hofrätten inkommit,
men i skrifvelse den 3 November 1874 har Advokatfiskalsembetet i bemälde
Kongl. Hofrätt tillkännagifvit, att berörda föreläggande dåmera
vore fullgjordt.

Uti en till mig ingifven skrift anförde Skogvaktaren Per Johansson
på Katrineberg, bland annat, som befans icke förtjena afseende, att Ordföranden
i Skånings Häradsrätt uti ett derstädes den 6 Februari 1873
handlagdt och den 31 derpåföljande Mars genom utslag afgjordt mål
emellan klaganden samt Kronofogden C., angående ansvar å den sistnämnde
för tjenstefel m. m., låtit till klaganden utlemna expedition,
som varit felaktig derutinnan, att den dels icke varit försedd med namnunderskrift
af Rättens Ordförande och dels icke på hvarje rad innehållit
det minsta antal bokstäfver, som i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855 föreskrefves, hvaraf följden blifvit,
att expeditionen belagts med högre lösen än vederbort. Vid klagoskriften
fans bilagdt det sålunda beskrifna, icke undertecknade domboksutdraget,
hvarå var utförd lösen tre riksdaler 75 öre, och som
bestod af tre ark, af hvilka dock det tredje innehöll endast åtta rader
af besvärshänvisningen.

Öfver berörda klagoskrift, som meddelades Häradsrättens Ordförande,
afgaf denne förklaring och androg hufvudsakligen, att om Per Johansson,
hvilken icke af någon blifvit nödgad att utlösa ifrågavarande expedition,
vid uttagandet af densamma gjort anmärkning, att expeditionen
icke varit under skrifveri och ej innehållit minst så många ord, författningen
i ämnet föreskrefve, de anmärkta felaktigheterna, hvilka för -

modligen uppkommit derigenom att en nyantagen skrifvare råkat att
lägga expeditionen bland de handlingar, som redan blifvit, kollationerade
och underskrifna, i följd hvaraf densamma undgått Domhafvande us
uppmärksamhet, skulle utan någon olägenhet och kostnad för Per Johansson
blifvit afhulpna; samt slutligen att, när helst Per Johansson
hos den person, som erhållit uppdrag att tillhandahålla vederbörande
tingshandlingarne, derom gjorde framställning, han återfinge den erlagda
lösen, hvilket äfven skulle hafva skett utan föregående anmälan.

Af denna förklaring kunde jag ej annat sluta, än att Rättens Ordförande
erkände, att expeditionen varit behäftad med de angifna felen
och att, äfven om invändas kunde, att expeditionen i befintligt skick
icke varit ämnad att till parten utgifvas, Rättens Ordförande ändock
gjort sig skyldig till den uraktlåtenhet att icke hafva, å tid och i den
ordning gällande förordning om expeditionslösen stadgade, hållit Per
Johansson, såsom kärande part, tingsexpeditionen till handa; hvarföre
och då Rättens Ordförande, i stället för att genast efter felens upptäckande
sjelf gå i författning om undanrödjande af deras följder genom
att tillställa Per Johansson felfri expedition emot laglig lösen, framstält
den i min tanka obilliga fordran, att Per Johansson skulle underkasta
sig det besvär, som för nyssnämnda ändamål erfordrades, jag
ansåg, att de anmärkta felen icke borde lemnas obeifrade utan i skrifvelse
den 10 Juni 1873 anmodade Advokatfiskalsembetet i Kongl. Gröta
Hofrätt att hos Kong]. Hofrätten lagligen tilltala Rättens Ordförande
och å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt förpligtande
att tillhandahålla Per Johansson felfritt domboksutdrag uti
målet i fråga och att till denne återställa, hvad utöfver lagstadgad lösen
redan blifvit erlagdt.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kongl. Hofrätten öfver det
åtal, som i anledning deraf anstäldes, utslag den 21 Januari 1874 af
innehåll, bland annat, hvarom nu icke är fråga, att emedan Rättens
Ordförande ostridigt låtit ifrågavarande expedition mot derå påförd lösen
af tre riksdaler 75 öre till Per Johansson utlemnas, oaktadt den i
Kongl. Hofrätten företedda expeditionen funnits behäftad med de fel,
Advokatfiskals-embetet mot densamma anmärkt, Kongl. Hofrätten, utan
afseende å hvad Rättens Ordförande i sin förklaring anfört, pröfvade,
jemlikt 7, 17 och 21 §§ i Kongl. förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1854, rättvist döma Rättens Ordförande att för
den felaktighet, han i omförmälda hänseende låtit komma sig till last,
bota tjugu riksdaler till lika fördelning emellan Kronan, Advokatfiskalen
och Per Johansson; hvarförutan Rättens Ordförande förpligtades, att,

vid anfordran, tillhandahålla Per Johansson en felfri expedition i samma
mål och till honom återgälda det belopp 75 öre, Per Johansson för
riktig expedition i målet redan för mycket erlagt.

Uti en från straff-fängelset i Carlskrona till mig insänd skrift anförde
Straff-fången Anders Magnus Johansson, att Onsjö Häradsrätt,
som jemlikt ett vid skriften fogadt utslag af den 11 Augusti 1865
dömt Johansson för fjerde resan stöld till tio års straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende för alltid, underlåtit att, på sätt Kongl.
Förordningen den 16 Februari 1864 § 20 stadgade, underställa utslaget
Kongl. Hofrättens öfver Skåne och Blekinge pröfning, samt att Konungens
Befallningshafvande i Malmöhus län låtit till verkställighet befordra
Häradsrättens berörda utslag, med hvilket Johansson visserligen
förklarat sig nöjd men som derigenom icke blifvit laga kraft vunnet,
enär detsamma rörde mål af underställnings egenskap; anhållande Johansson,
på grund häraf, att jag måtte dels anbefalla vederbörande
Domhafvande att öfverlemna merberörda utslag till Kongl. Hofrättens
pröfning dels tillse att Kongl. Hofrättens blifvande utslag blefve Johansson
tillstäldt dels ock, derest Johansson genom sistnämnda utslag dömdes
till lindrigare straff än det han redan undergått, förskaffa honom
den ersättning, som i sådant fall rättvisligen borde honom tillkomma
antingen af den person, som med Onsjö Häradsrätt beslutat utslaget
eller ock af Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län.

Då jag, oaktadt gjorda efterfrågningar, icke kunde utröna om den
tillförordnade Domhafvande, som vid utslagets meddelande i Häradsrätten
fört ordet, ännu lefde och hvarest han sig uppehölle, hvadan någon
talan emot honom icke kunde anställas; och då det från ofvanberörda
straffängelse infordrade utslaget, på grund hvaraf Johansson underginge
sitt straff, icke innehölle, att samma utslag blifvit Hofrätts pröfning understäldt,
vid hvilket förhållande jag icke kunde lägga förrbemälde Konungens
Befallningshafvande till last såsom embetsfel, att utslaget blifvit
till verkställighet befordradt, öfverlemnade jag i skrifvelse till Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge Onsjö Häradsrätts merberörda utslag
för den åtgärd, hvartill anledning förefunnes; och har Kongl. Hofrätten
i utslag den 3 November 1873 ■— hvarom jag först den 20 April 1874
undfått kännedom — förklarat sig företaga målet till pröfning utan afseende
derå, att underställning af Häradsrättens utslag ej, som sig bort,
egt rum, dervid Kongl. Hofrätten, jemlikt de af Häradsrätten åberopade
lagrum samt Kongl. Förordningen den 19 Juli 1872, pröfvat rättvist Hä Just.

-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1815 års Riksdag. ä

radsrättens utslag att gilla; och skulle ett exemplar af Kong]. Hofrättens
utslag öfversändas till Konungens Befallningshafvande i Blekinge län
för att delgifvas Johansson, hvilken förvarades å straff-fängelset i Carlskrona,
samt i laga ordning till fortsatt verkställighet befordras.

Sedan vid granskning af 1872 års fångförteckningar från länshäktet
i Carlstad inhemtats, att enkan Stina Alster med fängelse vid vatten
och bröd på en gång aftjenat böter, som genom särskilda af Rådstufvurätten
i nämnde stad meddelade utslag blifvit henne ådömda dels
för första dels för andra resan oloflig bränvinsutskänkning, infordrade
jag omförmälda utslag, livilka ådagalade, bland annat, att Rådstufvurätten
under den 11 Maj 1870, jemlikt 41 § i Kongl. Förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra destillerade spirituösa
drycker den 21 Maj 1869, dömt enkan Alster att för första resan,
å helgedag föröfvad, oloflig utskänkning af bränvin bota fyratiofem
riksdaler och utgifva utskänkningsafgift med åttio riksdaler, samt vidare
att, sedan bemälda enka nästpåföljande år blifvit vid Rådstufvurätten
ånyo tilltalad för enahanda förbrytelse, och, enligt hvad Rättens
protokoll angående detta senare åtal utvisade, kändt varit, att enkan
Alster den 11 Maj 1870, på sätt ofvan förmäldes, blifvit bötfäld för
olaga bränvinsutskänkning, Rådstufvurätten den 24 Juli 1871, i förmåga
af nyssåberopade lagrum, fält henne att för andra gången å helgedag
utöfvad oloflig utskänkning af bränvin bota sjuttiofem riksdaler och
utgifva utskänkningsafgift åttio riksdaler.

De genom omförmälda båda utslag enkan Alster ådömda böter,
tillhopa etthundratjugu riksdaler, hade sedermera, på sätt fångförteckningarne
från ofvannämnda länshäkte gåfvo vid handen, blifvit, i följd
af bristande tillgång till deras gäldande, enligt förordnande af Konungens
Befallningshafvande i länet, uti ett sammanhang förvandlade till
fängelse vid vatten och bröd i tolf dagar, hvilket straff enkan Alster
också undergått.

I den skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt,
genom hvilken jag förordnade åtal mot de ledamöter i Rådstufvurätten,
som deltagit i beslutet den 24 Juli 1871, yttrades: att ehuru 4 kapitlet
11 § Strafflagen uttryckligen stadgade att, der lagen utsatte särskildt.
straff för den, som ånyo föröfvade brott, detta straff ej finge ådömas,
utan då sådant återfall skett, sedan den brottslige till fullo undergått
det för förra brottet honom ådömda straff, hade, såsom ofvanstående

redogörelse visade, Rådstufvurätten likväl genom sitt beslut, den .24
Juli 1871 dömt enkan Alster till ansvar för andra resan oloflig bränvinsutskänkning,
oaktadt hon då ännu icke undergått det straff, hon för
första resan dylik förbrytelse sig åsamkat; och änskönt beloppet af de
böter, som ådömts henne genom beslutet den 24 Juli 1871, ej bestämts
högre än att lika dryga böter kunnat drabba henne jemväl om hennes
förbrytelse, såsom rätteligen bort ske, blifvit belagd med ansvar efter
de för första resan oloflig bränvinsutskänkning gällande straff bestämningar,
hade jag dock, då ett tydligt lagbud vore af Rådstufvurätten
åsidosatt och deraf menlig påföljd framdeles kunde uppkomma, derest
enkan Alster gjorde sig skyldig till ytterligare förbrytelse af enahanda
beskaffenhet, ansett mig böra beifra det fel . i domareembetet, hvartill
Rådstufvurätten gjort sig skyldig genom att i beslutet den .24 Juli 1871
utsätta, att den tilltalade då dömdes för andra resan oloflig bränvinsutskänkning,
ehuru det icke varit utredt, att straffet för första lesan
dylik förbrytelse gått i verkställighet.

Vid utförande af detta åtal yrkade Advokatfis.kals-embetet att de
ledamöter, två lagfarne och en icke lagfaren, hvilka upplystes hafva
deltagit uti det ifrågavarande domslutet, måtte för det fel vid utöfning
af domareembetet, de sålunda låtit komma sig till last, varda fälda till
ansvar enligt 25 kapitlet 17, 21 och 22 §§ Strafflagen

Genom utslag den 3 Augusti 1874 har Kongl. Hofratten åtgjort
målet, och i betraktande deraf att den förelupna felaktigheten icke
kunde anses hafva annorledes än af vårdslöshet tillkommit, jemlikt de
af Advokatfiskals-embetet åberopade lagrum, dömt Rådstufvurättens ofvanbemälde
ledamöter att bota de lagfarne tretio riksdaler hvardera
samt den icke lagfarne femton riksdaler.

Sedan Skellefteå Häradsrätt genom utslag den 16 December 1871
dömt Drängen Olof Marklund för bedrägeri till straffarbete i tre månader
och förlust af medborgerligt förtroende i fem. år samt för skogsåverkan
att bota tjugu riksdaler, hade Marklund blifvit, jemlikt Konungens
Befallningshafvandes i Westerbottens län föreskrift, den 7 April 1872
införpassad till länshäktet i Umeå för. straffarbetets undergående. Nar
Marklund dit ankommit, hade han tillkännagifvit att han öfverklagat
Häradsrättens berörda utslag, i anledning hvaraf Konungens Befallningshafvande
i skrifvelse den 8 i sistnämnde månad gjort förfrågan hos
Kongl. Svea Hofrätt, som i skrifvelse, hvilken ankommit till Konungens

Befallningshafvande den 25 i samma månad, meddelat, hurusom Marklund
den .6 Januari 1872 mot ofvanberörda utslag anfört besvär,
hvilka voro utstalda till kommunikation med vederbörande; och sedan
Kong! Hofrattens den 31 påföljande Maj gifna utslag, hvarigenom Häradsrättens
utslag i så måtto ändrades, att Marklund för bedrägeribrottet
dömts allenast till fängelse i tre månader, den 6 Juni nämnda
ai honungens Befallningshafvande ankommit, hade Marklund, som
imedlertid i häktet qvarhållits, sistnämnde dag börjat undergå den honom
adomda bestraffningen.

. Detta förhållande uppdagades genom granskning af fångförteckmngarne;
och i det yttrande, jag i anledning deraf infordrade, anförde
Konungens Befallningshafvande, bland annat, att, Landshöfdinge-embetet
sa mycket mindre ansett sig kunna ställa Marklund på fri fot, i anledning
af hans uppgift, att han hos Kongl. Hofrätten sig besvärat, som
denna uppgift vant helt och hållet obestyrkt samt Marklund, hvilken
var till straffarbete dömd, betunmts, enligt det vid förpassningen fogade
prestbetyg, vara inhysesman och således i saknad af fast egendom

i x e 11. bctra]<tande af hvad sålunda förekommit, måste jag såsom embetstid
lagga Länstyrelsen till last, att ehuru domstolen icke förordnat
om Marklunds hållande i häkte och ehuru Marklund i vederbörlig ordnmg
ofverklagat det utslag, för verkställighet hvaraf han blifvit till
länshäktet inforpassad, likväl hafva qvarhållit honom i fängsligt förvar
under tiden tilldess Kongl. Hofrattens utslag blifvit meddeladt och dess
verkställighet vidtagit. Om ock antagas kunde, det fog förefunnits att
bita Marklund förblifva i häkte intilldess Länsstyrelsen hunnit förskaffa
sig visshet om sannfärdigheten af Marklunds uppgift, det han hos Kongl.

o ratten ofverklagat Häradsrättens utslag, måste deremot, efter det
ett sådan t förhållande genom Kong], Hofrättens den 25 April ifrågavarande
ar ankomna skrifvelse blifvit bekräftadt, Länsstyrelsen anses hafva
helt och hållet saknat skäl att derefter fortfarande hålla Marklund i
häkte, under afvaktan på Kongl. Hofrättens utslag. Af den omständighet,
att Marklund vant inhysesman och ej egt fäst egendom, hade
möjligen anledning kunnat hemtas till hans häktande, när åtal emot
honom hos Haradsratten anhängiggjordes eller sedan Rätten i saken
dornt, men efter det domstolen pröfvat Marklunds brottslighet och funnit
densamma ej påkalla slik åtgärd, tillkom det icke Länsstyrelsen,

Srd:\h!eMattnVt* domstolens utslag, att, på sättsom
skedde, qvarhålla Marklund i häkte under förutnämnda tid; och kunde
detta ^ qvarhallande destomindre hafva berott derpå, att Marklund varit
att såsom försvarslös anses och behandlas som hvarken före ej heller

4»v

efter straffets undergående några derpå syftande åtgärder veterligen
blifvit med honom vidtagna.

För hvad sålunda var anmärkt, uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala Länstyrelsen med
den vanliga föreskriften om yrkande af ej mindre ansvar än ock förpligtande
fö]- vederbörande att godtgöra fångens lidande och hans underhåll
i häktet under den tid han der olagligen förvarades. Efter de
grunder, jag här ofvan framstält, utförde Advokatfiskalsembetet åtalet,
och då Landssekreteraren, på hvilken det berott att i Länsstyrelsen föredraga
Kongl. Hofrättens den 25 April ankomna skrifvelse och föreslå
den åtgärd eller det beslut, som vid det genom skrifvelsen upplysta
förhållande varit i afseende å Marklands person att vidtaga, syntes
allena böra ansvara derför, att Marklund fått obehörigen i häktet förblifva
från den 25 April till den 6 Juni, yrkade, att Landssekreteraren
måtte härför dömas att höta, i enlighet med 25 kap. 17 och 21 §§
Strafflagen, äfvensom förpligta® att ej allenast ersätta Kongl. Maj:t och
Kronan kostnaden för Marklunds underhåll i häktet nyssberörda tid af
fyratiotvå dagar, med tretton riksdaler 12 öre, hvartill enligt vederbörligt
intyg från landskontoret i Umeå denna kostnad uppgått, utan ock
till Marklund, som förklarat sig åtnöjas med en godtgörelse för nämnda
tid af fyratiotvå riksdaler, detta belopp utgifva.

Sedan Landssekreteraren blifvit häröfver hörd och sig förklarat,
meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 16 Juni 1874 och som, efter det
Kongl. Hofrättens ofvanberörda skrifvelse, som innefattat upplysning
angående de af Marklund emot Häradsrättens utslag anförda besvär,
till Länsstyrelsen ankommit den 25 April 1872, laga anledning saknats
att vidare i afbidan på Kongl. Hofrättens blifvande utslag låta Marklund
i häktet förblifva; alltså blefve Landsekreteraren, såsom ansvarig för
den härutinnan förelupna felaktighet, som haft till följd, att Marklund
suttit obehörigen häktad under fyratiotvå dagar, fäld att derför, jemlikt
25 kap. 17 § Strafflagen, bota tjugu riksdaler, äfvensom Landssekreteraren,
som icke emot beloppen af de i målet påyrkade ersättningar
framstält anmärkningar, förpligtades att för berörda tid utgifva godtgörelse
till Kongl. Maj:t och Kronan med treton riksdaler 12 öre samt
till Marklund med fyratiotvå riksdaler.

Öfver Kongl. Hofrättens utslag har Landssekreteraren anfört underdåniga
besvär; men i nådigt utslag den 1 December 1874 har Kongl.
Maj:t förklarat skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens
öfverklagade utslag.

Vid granskning af fångförteckningarne för år 1872 anmärktes, att
Rådstufvurätten i Skeninge genom utslag den 29 Januari nämnda år föreskrifvit,
att förre gardisten Carl Fredrik Johansson från Wistena och arbetskarlen
Per Yckenbom från Biskopsberga, hvilka genom samma utslag
för åtalade förbrytelser blifvit, jemlikt åberopade lagrum, dömde,
Johansson att bota femton riksdaler samt undergå två månaders fängelse,
och Yckenbom att bota tio riksdaler och undergå en månads
fängelse, skulle, derest de saknade tillgång till böternas gäldande, drabbas
af en tillökning i fängelsestraffet för hvardera med 12 dagar, hvilka
förvandlingsstraff, enligt fångförteckningarne, gått i verkställighet.

Då jag ansåg nämnda bötesbelopp rätteligen hafva bort, jemlikt 4 kap.
7 §, jemförd med 2 kap. 11 § Strafflagen, förvandlas till fängelse under endast
nio dagar, och att Rådstufvurätten följaktligen genom ofvananförda
beslut gjort sig skyldig till förbiseende af tydlig lags föreskrift, anmodade
jag Advokatfiskalsembetet vid Kong!. Göta Hofrätt att derför emot
Rådstufvurätten anställa laga åtal; och sedan Rådstufvurättens Ordförande
och ledamöter, som till det olagliga beslutet bidragit, blifvit hörde och
i afgifven förklaring erkänt det felaktiga i förvandlingsbeslutet och underkastat
sig den påföljd, Kongl. Hofrätten kunde derför bestämma, samt
Advokatfiskalsembetet i sitt slutpåstående yrkat, att bemälde Ordförande
och ledamöter måtte dömas till ansvar enligt 17 § i 25 kap.
Strafflagen samt derjemte förpligtas återgälda Kongl. Maj:t och Kronan
det belopp, en riksdaler 74 öre, hvartill kostnaden för Johanssons och
Yckenboms underhåll i häktet under den olagligen förlängda fängelsetiden
uppgått; meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 10 April 1874, och
som Rådstufvurättens ifrågavarande förvandlingsbeslut vore emot lag stridande,
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, att för den felaktighet vid
domare-embetets utöfning, Rådstufvurättens Ordförande och ledamöter
sålunda låtit komma sig till last, döma dem att, jemlikt 25 kap. 17 §
Strafflagen, bota hvar för sig femton riksdaler till Kronan och godtgöra
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Johanssons och Yckenboms
underhåll i häkte under tre dagar med en riksdaler 74 öre; Advokatfiskalsembetet
obetaget att, ifall af befogenhet, framdeles för Johansson
och Yckenbom väcka talan om ersättning för dem öfvergånget lidande.

Uti en till mig insänd skrift hade en i Westervik bosatt person
fört klagan deröfver, att ett af honom under uppgifven adress till Jönköping
med posten afsändt paket, innehållande rättegångshandlingar,

blifvit, innan det till adressaten öfverlemnades, öppnadt å postkontoret
i sistnämnda stad genom brytande af den a paketet anbiagta försegling,
för hvilket tilltag, som enligt klagandens förmenande vore både stridande
emot god ordning och olagligt, åtal yrkades mot vederbörande
posttjensteman.

Sedan jag öfver berörda skrift infordrat yttrande af föreståndaren
för postkontoret i Jönköping emottog jag förklaringar i ämnet dels af
bemälde Föreståndare dels ock af en Kontorsskrifvare tillika med skriftlig
bevis af den person, till hvilken det ifrågavarande paketet var
stäldt; af hvilka handlingar jag till en början inhemtade, att på sätt
sistbemälde person vitsordade, den å paketet befintliga försegling vid
paketets utlemnande icke varit bruten utan att paketets öppnande skett
medelst utvidgande af de å omslagets kanter under forslandet genom
skakning eller nötning uppkomna sprickor, och vidare att den anmärkta
åtgärden vidtagits af ofvannämnde Kontorsskrifvare. Om anledningen
till paketets öppnande anförde denne åter att, då paketet ankommit till
postkontoret, omslaget å detsamma befunnits under forslandet hafva
blifvit så skadadt och sönderrifvet, att han icke vågat utlemna det till
paketbäraren förr än han gjort sig förvissad, att allt hvad paketet
skulle innehålla verkligen funnits, för hvilken orsak omslaget öppnats
på förut beskrifna sätt och dess innehåll offentligen i postkontoret undersökts;
och hade denna undersökning, enligt hvad Kontorsskrifvaren
uppgaf och paket-emottagaren förmälde sig sakna anledning att betvifla,
vidtagits i ren välmening och af försigtighet. o

Med hänsyn till vigten deraf, att posttjenstemän icke må tillåta sig
att i andra fall eller i annan ordning, än gällande föreskrifter det medmfva
företaga undersökning af innehållet utaf försändelser, som till
postverket för befordran anförtros, har jag, ehuru i förevarande fall nåo^on
skada icke egt rum, det förelupna felet ej hellei varit af svå
rare beskaffenhet och klaganden sedermera uti en till mig insänd
skrift återkallat sin begäran om åtals anställande, likväl icke velat
lemna alldeles obeifrad den ifrågavarande posttjenstemannens åtgärd att,
utan någon i hithörande lagstadganden gifven anledning och utan att
paket-emottagaren ens blifvit tillkallad, hafva öppnat paketet och undersökt
dess innehåll, hvilken undersökning, derest den skulle leda till
det uppgifna ändamålet eller visshet att alla i paketet inneslutna hand
lindar der funnes i behåll, icke kunnat ske utan att bi ef hemlighetens
helgd skolat kränkas, det är, utan att afsändarens i paketet befintliga
bref till emottagaren skolat läsas och dess innehåll jemföras med de
bifogade handlingarne; hvarföre jag anmälde förhållandet hos Kong!.

Generalpoststyrelsen med hemställan, huruvida samma Styrelse icke funne
ska. ,att’ iemli.kt §. 38 i den för Styrelsen under den 5 December 1873
utfardade nådiga instruktion, tilldela merbemälde posttjensteman lämplig-
varning för den förseelse, han låtit komma sig till last.

iö7i lUjb7f hara har Generalpoststyrelsen i skrifvelse den 2 Mars
1874 meddelat, att Herr Generalpostdirektören, som på förhand erhållit
kännedom om den förseelse, hvarom fråga vore, vid besök i Jönköping
under en da nyligen anstäld inspektionsresa strängt förehållit den felande
posttjenstemannen hans oriktiga förfarande och varnat honom för
att framdeles göra sig skyldig till dylikt fel i tjensten.

... Utl .en af Direktoren vid Straff- och arbetsfängelset å Norrmalm
till mig ingifven skrift hade en å nämnda fängelse förvarad straff-fånge
vid namn Karm Nilsdotter från Brunskogs socken i Wermland anmält
att, sedan hon på grund af Jösse häradsrätts utslag den 16 Juni 1868
i ängelset undergått sex års straffarbete för barnamord och efter det
nm erhållit löfte att vid strafftidens slut bekomma stadig tjenst inom
Ihorstuna församling, Fängelsets själasörjare i skrifvelse till Pastor i
namnda församling anhållit att flyttningsbetyg för Karin Nilsdotter
matte utfardas samt tillika, med åberopande af Kong], Förordningen den
7, Januari 1865o 8''j°rt framställning derom att, enär Karin Nilsdotter
icke genom nämnda utslag förklarats medborgerligt förtroende förlustig
samma utslag ej skulle i flyttningsbeviset omnämnas; men att, detta
oaktadt, och ehuru berörda Kongh Förordning bort utan särskild anvisning
tillämpas, Kyrkoherden S. i Brunskogs församling utfärdat det
betyg, som vore Karm Nilssons skrift bifogadt; af hvilken orsak, och
da meranamnda Kong] Förordning, likasom Kongh Förordningen den
28 November 1873 tydligen ådagalade, att Kongh Maj:t behjertad huru
Mgtigt o°h betydelsefullt det vore för en person, som genom undergånget
straff försonat sitt brott, att hans ärliga bemödande att återvinna
medmenniskors aktning och förtroende icke motverkades deraf, att prestbetyget
ständigt återkallade i minnet ett för länge sedan begånget brott
Karm JNilsdotter hos mig angåfve bemälde Kyrkoherdes förfarande emot
henne och anhölle om mitt bistånd för att utverka ett med gällande
forfattningar öfverensstämmande flyttningsbevis.

,Qr|Det, öfverldagade prestbetyget befans vara utfärdadt den 9 Juni
r-n - ro unc^ertecknadt af Pastor S. i Brunskogs församling samt innehöll
i fråga om Karm Nilsdotters frejd följande anteckning: rEnligt

Jösse Häradsrätts utslag den 16 Juni 1868 dömd till ses: års straffarbete
för barnamord, hvilka år utgå den 24 i denna månad, åtnjuter för öfrigt
medborgerligt förtroende».

Bifogande denna klagoskrift anförde jag i skrifvelse den 27 Juni
1874 till Domkapitlet i Carlstad: att ofvanåberopade Kongl. Förordning
angående förändrade stadganden i afseende på fräj dbetyg, _ som af presterskapet
meddelas, den 24 Januari 1865, innehölle, att i de fall, då,
enligt särskilda författningar, det är presterskapet anbefaldt att meddela
betyg om personers fräjd, dermed förstås intyg, huruvida den ifrågavarande
personen, vid den tid då fräjdbetyget meddelas, är i följd af
domstols utslag förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller för
viss tid; att likväl prestbevis, som för flyttning från en församling till
annan meddelas, jemväl skall, med alseende å kyrkotukten, innehålla ej
allenast huruvida''den ifrågavarande personen då är i följd af begånget
brott från delaktighet i den heliga nattvarden utestängd eller genom
domstols utslag blifvit för brott under framtiden stäld, utan äfven huruvida
den flyttande är vorden enligt kyrkolagen varnad att från nattvarden
sig afhålla eller, vid den tid då betyget utfärdas, är stäld under
sådan kyrkotukt, som, enligt Kongl. Förordningen den 21 Mars
1862, af kyrkorådet utöfvas; samt slutligen, att Förordningen icke eger
tillämpning i fråga om anteckning i prestbevis rörande brott, hvarför
någon blifvit dömd före början af år 1865, i hvilket fall komme att
förfaras i enlighet med hvad dittills varit iakttaget.

Vid betraktande af dessa stadganden syntes det mig vara tydligt
att, enär det i prestbeviset omförmälda Jösse Häradsrätts utslag vore
meddeladt efter 1865 års början, icke innehölle, att Karin Nilsdotter
varit för alltid eller på viss tid dömd förlustig medborgerligt förtroende,
eller att hon blifvit för brott under framtiden stäld, Kyrkoherdens förfarande,
att i det utfärdade beviset omnämna samma utslag, innebure
en öfverträdelse af lag; och då detta omnämnande kunde blifva för Karin
Nilsdotters goda namn och anseende, näring eller fortkomst allt
framgent menligt, borde jag vid Karin Nilsdotters anmälan fästa det
afseende, att jag, med stöd af § 1 i Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December
1787, anhängiggjorde saken hos Domkapitlet, under yrkande
att, jemte det merbemälde Kyrkoherde af Domkapitlet förständigades
att för Karin Nilsdotter genast utfärda nytt med gällande författningar
öfverensstämmande flyttningsbevis, hvilket skulle till Domkapitlet jnsändas
och genom dess försorg till mig öfverskickas för att Karin Nilsdotter
tillställas, honom derjemte måtte tilldelas sådan tjenlig föreställ Just.

-Ombudsmannen* Embetsberättelse till 1875 års Riksdag. 4

nmg med. tillagd förmaning som i § 1 af Kongl. Cirkulärbrefvet den
21 Augusti 1786 omförmäles.

Domkapitlet meddelade utslag1 den 5 Augusti 1874 och fann vid det
förhållande, att Kyrkoherden S. omedelbart ‘efter emtotagandet af min
skrifvelse utfärdat och till Domkapitlet insändt nytt betyg i öfverensstämmelse
med det gjorda yrkandet, och då lätt förklarligt vore att
Kyikoheiden S.,. när han den 9 Juni 1874 utfärdade betyg för straffången
Kaiin Nilsdotter, hvars strafftid, enligt hvad jag upplyst, först
ten 24 i samma månad utgått, kunnat anse sig vara förpligtad att sådant
i betyget omförmäla, samt då Kyrkoherden S. under sin långa tjenstetid
städse redligt och samvetsgrannt uppfylt sina åligganden, det
väckta åtalet icke böra föranleda till sådan tjenlig föreställning med
tillagd förmaning som af mig med åberopande af § 1 utaf Kong], Cirkuläret
den 21 Augusti 1786 blifvit yrkad, hvaremot Domkapitlet ansåg
sig föranlåtet att genom meddelande af detta utslag förständiga
bemalde Kyrkoherde att vid betygs utfärdande för straffade personer
noggrannt iakttaga hvad i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865
och den 28 November 1873 funnes föreskrifvet.

Med detta utslag har jag åtnöjts.

.Den 8 November 1871 företogs, på begäran af Länsmannen B., vid
lagtima höstetinget med Sundals härad undersökning rörande Hemmansegaren
L. G. Svenssons från Frilsäter i Tössö socken af Tössbo härad
dödssätt, hvarvid upplystes, att liket efter bemälde Svensson den 1 derförutgångne
Oktober blifvit anträffadt i elfven vid Frendefors kyrka, samt
företeddes protokoll öfver den å liket verkstälda medico-legala obduktion
jemte dervid fogad, af vederbörande provincialläkare utfärdad attest,
hufvudsakligen innehållande, att några å likets hufvud befintliga,
i attesten beskrifna åkommor syntes hafva tillkommit under lifstiden af
3 tti e våld men icke vara lifsfarliga, samt att »af blodkongestionen till
hjerna, lungor, lefver, mjelte och njurar med all sannolikhet syntes, att
Svensson dött af qväfning, likasom af fradgan för munnen och det fradgiga
innehållet i luftstrupen med sannolikhet syntes, att Svensson ljutit
döden genom drunkning».

I sammanhang med berörda undersökning hade jemväl handlagts
ett af Länsmannen B. mot Byggmästaren E. anhängiggjordt åtal, för
det E. mot Svensson den .27 nästförutgångne September föröfvat misshandel,
öfver hvilken angifvelse hörd, E. anfört, bland annat att, sedan

E. och Svensson jemte några andra personer den 27 September 1871
sammanträffat å gästgifvaregården Dykälla, hvarest förtäring intagits,
och E. i sällskap med Lars Andreasson i Rusenberg och Anders Johan
Andersson i Vestra Kallserud under aftonens lopp åkande begifvit
sig derifrån på hemväg, Svensson, efter det de stannat å landsvägen
på omkring trettio alnars afstånd från Frendefors kyrkogård, upphunnit
dem, hvarvid han börjat oqväda E. och hans sällskap; att E. då gått
bort till Svenssons åkdon, under yttrande: »hvad är du för en menniska,
som färdas fram på detta sätt», i anledning hvaraf Svensson genmälande:
»låt bli mig» stigit ur åkdonet och sprungit emot E.; att E.
dervid omkullskuffat Svensson och, sedan denne, efter att halva rest
sig upp, springande skyndat från landsvägen i riktning mot närmaste
port till Frendefors kyrkogård, följt efter Svensson, upphunnit honom
på omkring tretio alnars afstånd från landsvägen samt ännu en gång
omkullskuffat honom; att då Svensson derpå, qvarliggande å marken,
begynt att upprepade gånger högljudt ropa: »vill du taga lifvet al mig»,
E. uppmanat Anders Johan Andersson att komma till stället för att se,
att intet ondt vederfors Svensson, i följd hvaraf Lars Andersson kommit
tillstädes, då Svensson uppstigit från marken; att E. derefter för
tredje gången omkullslagit Svensson, hvarpå E. och Lars Andreasson,
lemnande Svensson, begifvit sig tillbaka till åkdonet; och att E. under
gåendet bemärkt Svensson begifva sig mot närmaste ingång till kyrkogården,
hvarefter E. förlorat Svensson ur sigte och icke vidare återsett
honom, oaktadt E. efter en stund gått till kyrkogården och sökt Svensson
samt både E. och hans sällskap å landsvägen, ehuru förgäfves, afvaktat
Svenssons återkomst; varande derförutan under ransakningen
upplyst, att dagen efter nämnda uppträde eller den 28 September i dagningen
Svenssons häst och åkdon tillvaratagits, hvarvid hästen stått i
landsvägsdiket ett stycke från Frendefors kyrkogård och åkdonet legat
kullstjelpt; och hade vid ifrågavarande ransakningstillfälle ingen person
kunnat lemna någon upplysning rörande Svenssons förehafvande efter
uppträdet med E.

Jemte protokoll och handlingar rörande nyss omförmälda undersökning
hade Bokhandlanden P., hvilken i egenskap af förmyndare lör
aflidne Svensson varit jemte dennes enka närvarande vid undersökningen,
till mig ingifvit en skrift, i hvilken han begärt anställande af åtal mot Häradsrättens
tillförordnade Ordförande vid nämnda tillfälle, vice Häradshöfdingen
Z., för det sätt, hvarpå han ledt undersökningen, i hvilket
afseende klaganden anmärkt, bland annat: att bemälde Domhafvande
under ärendets behandling varit snäsig och bitande mot målsegandena;

att han synts ransaka icke för att få veta något, emedan han tyckts
tro sig veta allt förut och han underlåtit att, såsom vederbort, leta efter
råtta förhållandet; att han förvägrat klaganden att få åtskilliga frågor
framstälda till part och vittnen; att då klaganden på begäran till
Domhafvanden framlemnat ett papper, hvarå klaganden upptecknat ett
antal frågor, dem han önskat få af vittnena eller E. besvarade, Domhafvanden
behållit papperet under yttrande, att frågorna icke komme
att. framställas, emedan de voro »mer eller mindre enfaldiga», hvaraf
följden blifvit, att klaganden icke kunnat ur minnet så fullständigt, som
lian önskat, framställa frågor till vittnena och till E.; att Domhafvanden
offentligen yttrat, det E. gjort ganska rätt, då han »smort upp» en sådan
person som aflidne Svensson — hvilken dervid af Domhafvanden
benämnts med ett ohöfviskt ord — samt att man alldeles icke borde
förvånas deröfver o. s. v.; att, jemte det endast några af vittnena blifvit
erinrade om edens vigt, flera af dem ej fått sjelfva framsäga, hvad
de haft att berätta, utan vittnesmålen blifvit af Domhafvanden delvis
dem föresagda. eller antydda och sedermera icke för vittnena upprepade
eller af dem vidkända; att Domhafvanden flera gånger vägrat klaganden
att få till protokollet anföra, hvad han ville säga; och slutligen att
då klaganden begärt uppskof för att komma i tillfälle att sin talan vidare
utveckla, men E. bestridt uppskofvet, Domkafvanden yttrat, att E.
så mycket mindi e borde sätta sig deremot som hans oskuld på sådant
sätt skulle blifva så mycket tydligare, hvilket yttrande klaganden förmenat
innebära, att Domhafvanden ansett E:s i målet redan ådagalagda
beteende mot Svensson såsom ett oskyldigt företag, hvarför denne ej
hade. att frukta något ansvar; och hade klaganden derjemte anhållit,
att till. bestyrkande af sina klagomål få åtskilliga uppgifna personer såsom
vittnen hörda.

Sedan tillförordnade Domhafvanden haft del af klagoskriften och
deröfver,afgifvit yttrande samt tillika insändt och åberopat två särskilda
vittnesattester, den ena af Länsmannen B. och den andra af Andreas
Andersson, A. P. Eriksson m. fl., hvilken senare attest, såsom innefattande
endast omdömen om det sätt, hvarpå Domhafvanden förut inom
en annan domsaga förvaltat domare-embetet men icke någon upplysning
i detta mål, lemnades utan vidare afseende, hade klaganden med
påminnelser inkommit och dervid jemväl åberopat vittnesintyg, skriftligen
afgitna dels af förre Riksdagsmannen S. och förre Pläradsdomaren
Anders Jansson, dels ock af Carl Broberg och Johannes Larsson;
Länsmannen B:s af Domhafvanden åberopade vittnesattest hade följande
lydelse:

»Efter inhemtad kännedom om en af Bokhandlanden P. i Åmål till
Herr Justitie-Ombudsmannen ingifven klagoskrift rörande handläggningen
af en vid Sundals Häradsrätt hållen ransakning om Lars Gustaf
Svenssons från Frilsäter dödssätt, får jag på begäran, under edlig förpligtelse
intyga:

att under ransakningen, hvilken fortgick omkring fyra timmar,
Häradsrättens Ordförande, enligt min uppfattning i ingen måtto underlåtit
att söka åvägabringa all den upplysning, _ som stod att i målet
vinna; att P:s frågor, dels till E. om dennes afsigt, då han, efter att
hafva omkullskuffat Lars Gustaf Svensson, sprang efter denne, dels till
vittnet Carl Johan Larsson i Asplund, efter det denne vittnat, huruvida
Lars Gustaf Svenssons lik flöt eller låg under vattnet, samt dels till
vittnet Anders Johan Andersson i Kallserud, äfvenledes sedan dennes
vittnesberättelse blifvit aflagd, om orsaken hvarför Anders Johan Andersson
icke bemärkt allt hvad emellan E. och Lars Gustaf Svensson
å landsvägen förelupit, icke blifvit af Häradsrättens Ordförande framstälde;
men att, såvidt jag kan erinra mig, någon fråga i öfrigt till
part eller vittnen, som’ P. påkallat, icke blifvit å sido lemnad;

att P. ej heller blifvit förvägradt att få i protokollet antecknadt,
hvad han tillkännagaf som sin önskan i vidare mån, än att då P., sedan
ofvanbemälde vittne Anders Johan Andersson med förklarande att
han vid tillfället varit vänd åt annat håll — sagt sig icke kunna närmare
redogöra för E:s och Lars Gustaf Svenssons handgemäng å landsvägen,
begärt få i protokollet upptaget, att P. funne den okunnighet,
Anders Johan Andersson föreburit i detta hänseende, besynnerlig, Häradsrättens
Ordförande förklarat, att någon anteckning härom icke erfordrades
;

att, i afseende på hvad P. anfört derom, att_ Häradsrättens Ordförande
varit »snäsig och bitande», något anmärknings vär dt i sådant afseende
icke förekommit, såvida man icke vill sålunda betrakta, dels att
Häradsrättens Ordförande i anledning af såväl P:s tydligen röjda benägenhet
att få åt saken så mörk färg som möjligt som ock hans ofvannämnda
frågor, jemte skriftligen uppsatta sådana, om hvilka senares
beskaffenhet jag dock icke eger kännedom, uppmanade P. att icke
framkomma med dylika »mer eller mindre enfaldiga frågor» utan inskränka
sig till sådana, som kunde på målet inverka, dels ock att med
föranledande af någon yttring af förvåning å P:s sida öfver E:s beteende,
Häradsrättens Ordförande genmälde: att det förefölle honom
besynnerligt, det P. kände så stor förvåning öfver att en person, som
farit fram så som Lars Gustaf Svensson, blefve, på sätt som skett, till -

rättavisad, då det vore långt mer förvånande, att Lars Gustaf Svensson
ej kommit värre ut, samt att E. ju ej bevisligen gjort något så synnerligen
farligt;

att Målsegande-enkan K. J. under ransakningen högst obetydligt
yttrade sig och alls icke af Rättens Ordförande vederfors näsrot ogillande;
b ö

att P:s uppgift derom, att endast en del af vittnena erhöllo erinran
om edens vigt, är oriktig, emedan samtliga vittnena efter aflagd ed på
en gång erhöllo en sådan erinran;

att. vid vittnesförhöret så tillgick, att, sedan för hvarje vittne, som
varit vid polisundersökningen afhördt, blifvit uppläst, hvad protokollet
vid samma undersökning rörande, hvad vittnet intygat, innehåller, samt
Häradsrättens Ordförande derjemte genom frågor sökt utröna vittnesberättelsernas
öfverensstämmelse med protokollet vid polisförhöret, de
anmärkningar och tillägg, vittnet gjorde, blefvo till Häradsrättens protokoll
dikterade med så hög röst, att såväl P. som vittnet kunnat höra,
hvad till protokollet antecknats, på hvilket sätt jemväl de vittnens berättelser,
som icke blifvit vid polisundersökningen hörda, i Häradsrättens
protokoll infördes;

samt att hvad P. uppgifvit derom, att han och vittnena icke vetat,
huru de sistnämndas berättelser förts till protokollet, således icke är
sanningsenligt och, hvad angår P., destomindre kan vara antagligt,
som denne under hela ransakningen haft ett exemplar af protokollet
vid polisundersökningen i handen samt för öfrigt icke vid domstolen
gjorde någon erinran om okunnighet i anmärkta hänseendet vid de
tillfällen, då Rättens Ordförande, nästan efter hvarje vittnesmåls införande
i protokollet, särskildt tillsporde P., om han hade någon fråga
att till afbörda vittnet framställa)).

Af de utaf klaganden ingifna, här ofvan omförmälda intyg, innehöll,
det som afgifvits ni förre Riksdagsmannen S. och af färre Häradsdomaren
Änders Jansson hufvudsakligen:

att Domhafvande!! nästan under hela den tid, ransakningen pågått
varit »snäsig» mot P., oaktadt denne i såväl ord som åtbörder iakttagit
ett skickligt uppförande;

att ransakningen blifvit ledd på ett sådant sätt, att det förefallit
såsom Domhafvanden mera sökt att taga Ers person i försvar än att
utleta sanningen i den sak, han haft att ransaka, enär hans ord och
sinnesstämning mot denne varit foglig serdeles vid jemförelse med
det sätt, hvarpå han behandlat P.;

att då P. velat till part eller vittnen framställa några frågor Dom -

liafvanden esomoftast på ett snäsande sätt vägrat att framställa desamma
men icke destomindre vid ett tillfälle tillsport P., om denne
hade några särskilda frågor att göra samt af honom fått emottaga ett
papper, å hvilken P. synts hafva skriftligen affattat de spörjsmål, han
velat få besvarade; dock hade Domhafvanden i anledning deraf icke
framstält någon fråga, utan, efter ett flygtigt genomögnande af papperet,
yttrat, att då frågorna voro mer eller mindre enfaldiga, de icke
kunde upptagas men likväl underlåtit att återställa papperet till P.;

att Domhafvanden under loppet af ransakningen uttalat sitt gillande
öfver E:s handlingssätt mot Svensson och förklarat, att detsamma icke
borde förvåna någon samt i en skarp ton yttrat till P.: »Ni tyckes vara
förvånad öfver allting».

att af vittnena, hvilka i trenne särskilda afdelningar aflagt vittneseden,
endast de sista blifvit, för såvidt attestens utgifvare kunde påminna
sig, erinrade om edens vigt och värde, samt att Domhafvanden
vid vittnesförhöret icke genom framstälda frågor och korsförhör sökt
att utleta sanningen i saken, utan åtnöjt sig med att för vittnena uppläsa
de delar af protokollet vid polisförhöret, som innefattade hvad hvar
och en af dem då berättat, samt yttrat: »var det så?» eller: »så har du
sagt», hvarefter Domhafvanden låtit införa berättelserna i Rättens protokoll,
men icke upprepat dem för vittnena, lika litet som han tillsport
dessa, om de erkände berättelserna vara till protokollet rätt affattade;
samt

att då P., hvilken flera gånger förvägrats att få sina anföranden
intagna i protokollet, begärt uppskof för att blifva i tillfälle att närmare
utveckla sin talan och E. bestridt denna anhållan, Domhafvanden
yttrat, att E. så mycket mindre borde sätta sig deremot, som hans
oskuld i sådant fall skulle blifva så mycket tydligare; hvarförutan förre
Riksdagsmannen S. och Anders Jansson slutligen tilläde, att de under
den tid, de suttit såsom ledamöter i en Häradsnämnd, aldrig bevittnat
något fall, då en Domare i sådan hög grad åsidosatt den humanitet och
grannlagenhet, han vid utöfvande af sitt ansvarsfulla kall borde iakttaga,
som i det nu ifrågavarande.

Det af Carl Broberg *och Johannes Larsson den 9 April 1872 afgifna
intyg innehöll i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det senast
återgifna, att Domhafvanden fört ransakningen lamt och mera åsyftat
att taga E. i försvar för det åtal, som mot honom blifvit väckt, än att
utleta det sanna förhållandet i fråga om aflidne Lars Hustaf Svenssons
dödssätt;

att då P. begärt att få framställa frågor till motparten och vittnena,

DomhafVauden i snäs i ga och skarpa ordalag afböjt denna begäran;
hvarförutan Johannes Larsson särskildt tilläde, att han sett P. till Domhafvanden
öfverlemna en skriftlig förteckning på de frågor, han önskade
få besvarade, men att Dombafvanden behållit förteckningen utan
att framställa någon af frågorna;

att Domhafvanden offentligen uttalat sitt gillande af E:s handlingssätt
och yttrat, att E. handlat ganska rätt, då han »smort upp» Svensson,
hvilken dervid af honom benämnts med ett ohöfviskt ord, samt
dessutom tillagt, att det förefölle honom såsom skulle P. vara förvånad
öfver allt ting i denna sak; och

att Domhafvanden uppmanat E. att icke motsätta sig P:s begäran
om uppskof, emedan vid en blifvande ny ransakning E:s oskuld än
tydligare skulle blifva ådagalagd; hvarförutan Broberg och Johannes
Larsson slutligen gemensamt vitsordade, att Domhafvanden skulle i det
närmaste hafva förestafvat vittnena deras berättelser, hvilka sedermera
icke blifvit upplästa och af vittnena vidkända, samt Broberg särskildt
tilläde, att de vittnen, som blifvit hörda i första afdelningen, icke erhållit
föreställningar om edens vigt och vådan af mened.

I den skrifvelse af den 27 Maj 1872 till Advokatfiskalsembetet i
Kongl. Göta Hofrätt, i hvilken jag förordnade om åtal mot tillförordnade
Domhafvanden, yttrades, att af hvad ofvanberörda handlingar sålunda
innehölle, hufvudsakligen följande synts mig anmärkningsvärdt
nemligen:

att Domhafvanden vägrat till E. och vittnena framställa frågor i
åtskilliga af klaganden uppgifna afseenden; bland kvilka frågor jag
särskildt fäst mig vid de tre, som omförmäldes i Länsmannen B:s attest
och hvilka Domhafvanden medgifvit sig icke hafva framstält, nemligen
dels till E. om hans afsigt, då han, efter att hafva omkull skuffat
Svensson, sprungit efter denne, dels till vittnet Carl Johan Larsson i
Asplund, huruvida Svenssons lik vid anträffandet flutit eller legat under
vattnet, och dels till vittnet Anders Johan Andersson i Kallserud
om orsaken, hvarför han icke bemärkt allt, hvad emellan E. och Svensson
å landsvägen förelupit, hvilka frågor, långt ifrån att kunna stämplas
såsom enfaldiga, tvärtom varit egnade -att framkalla upplysningar
bidragande till undersökningens fullständighet och derföre bort framställas;
hvarförutan jag af protokollets innehåll ej kunde finna, att, på
sätt Domhafvanden förmenat, de båda sistnämnda frågorna redan skulle
hafva blifvit af vittnena i deras afgifna berättelser fullt tydligt och nöjaktigt
besvarade; och måste det, hvad den första frågan anginge, efter
min åsigt läggas Domhafvanden till last såsom eu väsentlig underlåten -

het, att, såvidt protokollet antydde, E. icke ens blifvit tillspord om anledningen
dertill, att han, efter att första gången hafva omkullskuffat
P., förföljt denne, som skyndat från landsvägen, och, utan någon af
Svensson gifven anledning, fortsatt att mot honom utöfva våld;

att vidare, enligt innehållet i de af klaganden ingifna vittnesattester,
åtskilliga af vittnena ej sjelfva fått inför domstolen berätta, hvad de i målet
haft sig bekant, utan hade, sedan ur det protokoll, som förts vid en
föregående polisundersökning, blifvit för dem uppläst, hvad de då berättat,
vittnena endast tillfrågats: »var det så»? eller erinrats^ om vittnesmålen
med de orden: »så har du sagt»; hvilket sätt att gå tillväga,
när fråga vore att höra personer, om hvilka säkerligen icke kunde med
bestämdhet antagas, att de egde full förmåga att med uppmärksamhet
följa och i sin helhet fatta en för dem en gång upprepad,. i protokollsform
affattad redogörelse för hvad de förut berättat, varit icke för ransakningens
noggrannhet och fullständighet lika betryggande som det
i lag stadgade och allmänt vedertagna förfarandet att låta vittnena inför
domstolen efter egen uppfattning afgifva berättelse om hvad de i
saken egde sig bekant, hvarvid i förevarande fall domaren dessutom
haft tillfälle att jemföra deras utsagor med hvad de vid polisundersökningen
yttrat och med ledning deraf jemväl kunnat göra vittnena
åtskilliga frågor; varande ej heller föreskriften i 17 kapitlet 28 § Rättegångsbalken,
att Domaren borde noga låta uppskrifva och i parternes
åhöro uppläsa vittnenas utsagor, att vittnena finge sig förklara, om deras
ord och mening rätteligen fattade vore, behörigen iakttagen dermed,
att för vittnena upplästes hvad de utom Rätten och. utan aflagd
ed berättat eller att, såsom det uppgåfves, vittnesmålen i vittnenas närvaro
dikterades till protokollet, enär i förra fallet,, det icke vore vittnenas
utsagor inför domstolen som upplästes, och, i det senare, vittnena
ej kunnat veta, att det varit dem tillåtet att afbryta domarens diktamen
till protokollet för att förklara sina ord eller anmärka, att deras mening
ej blifvit rätteligen fattad;

att vidare, äfven om vittnesmålen i den delen ej fullt öfverensstämde,
anledning dock icke saknades att antaga, det Domhafvanden
ej ådagalagt det lugn och det saktmod emot »dem som för Rätten
kommit», hvilka 22 domareregeln så för de rättssökandes fromma som
till uppehållande af domarens eget anseende anbefalde; samt slutligen
att, enligt hvad i vittnesattesterna funnes uppgifvet, Domhafvanden
skulle hafva dels om E:s beteende mot Svensson fält yttranden, hvilka,
med afseende å målets beskaffenhet och hvad E. sig till last sjelf erkänt,
varit egnade att framkalla tvifvelsmål om den oväld, en domare
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1875 års Riksdag. 5

börde hafva sig angeläget att ej blott i sina domslut iakttaga utan
jemväl i alla sina handlingar, så i som utom embetet, städse lägga i
dagen, dels ock om aflidne Svensson begagnat uttryck, som anstötliga
och straffbara, när de inom sammanlefnaden förekomme, blefve det i
ojemförligt högre grad, då de från domaresätet förnummes.

Då af det, som. redan kunde anses utredt i denna sak, jag funnit
• .fvan_den skyldig till vårdslöshet i domare-embetets utöfning, samt

i öfngt bindande liknelser och omständigheter vore för handen att
Domhafvanden jemväl låtit komma sig till last ett uppförande i domstolen,
som ej allenast varit för domare-embetets anseende menligt utan
jemväl för klaganden personligen förnärmande, ansåge jag mig ej böra
undanhålla klaganden mitt biträde för att bringa saken under domstols
pröfning och bereda klaganden tillfälle att sin angifvelse styrka och att
erhålla den upprättelse honom lagligen kunde tillkomma.

Sedan vittnesförhör rörande åtalet förevarit inför Rådstufvurätten i
Wenersborg, hade Advokatsfiskalsembetet i memorial den 28 April 1874
sammanfattat de anmärkningar, jag framstält mot Domhafvanden, och
a honom yrkat ansvar i följande punkter, nemligen

.. 1:° att åtskilliga vittnen ej tillåtits att inför Häradsrätten sjelfva
berätta hvad de i målet haft sig bekant, utan att det kommit att få bero
vid en blott, uppläsning af deras berättelser, sådana de uti protokollet
vid ett föregående politörhör återgifvits, och att Domhafvanden icke lagt
sig särdeles vinn om att söka upplysning rörande de förhållanden,
hvilka utgjort föremål för Häradsrättens utredning;

2.o att, ehuru i 17 kapitlet 28 § Rättegångsbalken stadgades, att
domaren borde vittnens utsagor låta noga uppskrifva och i parternes
åhöio uppläsa, på det att vittnena finge sig förklara, om deras ord och
mening vore rätteligen fattade, sådant uppläsande eller justering af
vittnesmålen likväl icke egt rum;

3:o att Domhafvanden förvägrat P. att få till E. och vittnen framställa
frågor samt såsom enfaldiga eller barnsliga stämplat åtskilliga
spörj sm ål, hvilka funnits upptecknade å ett af P. till Domhafvanden
fiamlemnadt men till P. sedermera icke återstäldt papper och bland
hvilka förekommit frågor dels till E. om hans afsigt då han, efter att
hafva omkullskuffat Svensson första gången, sprungit efter denne, dels
till vittnet Carl Johan Larsson i Asplund, hvilken den 1 Oktober 1871
anträffat Svenssons lik i Frendefors-elfven, huruvida liket flutit eller
legat undei vattnet, och dels till vittnet Anders Johan Andersson i
Vestra Kallserud, hvarföre han, som färdats tillsammans med E., icke
bemärkt allt hvad emellan E. och Svensson å landsvägen förelupit; samt

4:o att Domhafvanden, ehuru P:s uppträdande inför Häradsrätten
varit i allo värdigt och höfligt, likväl visat sig snäsig och ovänligt
stämd emot P., men deremot ådagalagt ett visst undseende för E., samt
om dennes brottsliga förfarande mot Svensson fält gillande yttranden;
hvarjemte Domhafvanden om den sistnämnde haft utlåtanden, hvilka,
om de icke varit att hänföra till oqvädinsord, i viss mån varit förklenande,
samt helt och hållet olämpliga att från domaresätet uttalas;
i följd hvaraf Advokatfiskalsembetet ansett Domhafvanden hafva gjort
sig saker ej mindre till vårdslöshet vid domare-embetets utöfning än äfven
till ett förfarande, som varit stridande mot den lugna och från allt
undseende för ena eller andra parten skilda värdighet, hvaraf domarens
förhållande under embetets utöfning ovilkorligen bort bära prägel, hvarföre
Advokatsfiskalsembetet å Domhafvanden yrkat ansvar enligt 17 §
i 25 kapitlet Strafflagen, jemförd med sista momentet i 16 § af samma
kapitel, samt hemstält om åläggande för Domhafvanden att ersätta de
af målet föranledda kostnader.

Kongl. Hofrätten meddelade sedermera utslag den 11 December 1814
af innehåll: att enär utredt vore att, sedan de i målet den 8 November
1871 afbörda vittnena fått i tre afdelningar aflägga ed, Domhafvanden
derefter varnat dem alla på en gång för mened, Kongl. Hofrätten ogillade
P:s yrkande om ansvar å Domhafvanden, för det endast några af
vittnena skulle erhållit sådan varning.

Beträffande Advokatsfiskalsembetets i första punkten af åtalet emot
Domhafvanden framstälda anmärkning, hade genom de rörande åtalet
börda vittnens berättelser och Domhafvandens erkännande blifvit uti önt,
att Domhafvanden vid afhörandet i målet af de vittnen, hvilka förut
aflagt berättelser vid polisförhöret, först för vittnena uppläst deras berättelser
i polisprotokollet och derefter tillsport vittnena om de ändringar
eller tillägg, som de ville göra till samma berättelser; och ehuru
vittnena rätteligen bort, utan afseende å berättelserna i polisprotokollet,
tillfrågas om hvad, de haft att intyga, funne Kongl. Hofrätten likväl
Domhafvandens ifrågavarande förfarande icke hafva varit af beskaffenhet,
att ansvar derför borde honom ådömas; hvarjemte och som emot
de af P. i åtalet åberopade vittnen Anders Janssons i Hult, Andreas
Svenssons i Grösäter och Carl Brobergs i Göbyn intyg,. att ransakningen
i öfrigt af Domhafvanden, enligt vittnenas uppfattning, förts mera
för att taga E. i försvar än att söka utleta sanna förhållandet med
Svenssons dödssätt, af fyra vittnen, dem Domhafvanden åberopat, sammanstämmande
berättats, att Domhafvanden vid ransakningen sökt att
åstadkomma all den utredning, som i målet stått att vinna, samt såle -

des Advokatsfiskalsembetets påstående, att Domhafvanden ej skulle lagt
sig särdeles vinn om att söka upplysning rörande de förhållanden,
hvilka utgjort föremål för Häradsrättens utredning, blifvit genom öfvervägande
bevisning vederlagdt, blefve den derom framstälda anmärkningen
ogillad.

I fråga om tredje anmärkningspunkten, vore väl genom vittnens
berättelser och Domhafvandens erkännande upplyst, att han vägrat P.
att få till E. och vittnen framställa åtskilliga frågor och såsom barnsliga
eller^ enfaldiga stämplat de spörjsmål, som varit upptecknade å ett af
P. till Domhafvanden framlemnadt och icke till P. återstäldt papper;
men emedan uppgifna frågorna till Carl Johan Larsson i Asplund och
Anders Johan Andersson i Kallserud förut blifvit i deras till protokollet
. antecknade berättelser besvarade, samt anmärkta frågan till E. ej
varit vid de i målet vunna upplysningar ovilkorligen nödig; ty och
enär Domhafvandens uppgift, att han låtit P. få andra frågor, som Domhafvanden
_ ansett erforderliga, framstälda till vittnena och E. vunne stöd
af trenne i målet hörda _ vittnens derom afgifna berättelser, samt någon
utredning ej förekommit om beskaffenheten af öfriga muntligen eller
skriftligen affattade frågor, som P. icke fått framstälda och hvilka Domhafvanden
förklarat vara onödiga, funne Kongl. Hofrätten Domhafvanden
i förevarande hänseende icke hafva gjort sig skyldig till ansvar
för felaktigt förfarande.

Deremot hade, vidkommande andra anmärkningspunkten, genom
hörda vittnens berättelser blifvit styrkt, att Domhafvanden under ransakningen,
sedan de hörda vittnenas berättelser blifvit till protokollet
antecknade, icke för vittnena upprepat desamma eller vittnesmålen justerat:
och ehuru sådant icke varit af vigt i fråga om de vittnen, hvilka
förnekat sig hafva egt någon kännedom i målet eller vidhållit berättelser,
som varit antecknade uti det i Häradsrättens protokoll intagna
samt för vittnena förut högt och tydligt upplästa polisprotokoll; likväl
och då_ af protokollet i målet den 8 November 1871 inhemtades, att
elfva vittnen antingen gjort tillägg till förut vid polisförhöret afgifna
berättelser eller ock, såsom först vid Häradsrätten hörda, afgifvit upplysande
iihyg i målet samt dessa tillägg och vittnesintyg lagligen bort,
jemlikt stadgandet i 17 kapitlet 28 § Rättegångsbalken, efter deras
antecknande i protokollet för vittnena uppläsas, funne Kongl. Hofrätten
Domhafvanden för underlåtenhet härutinnan hafva gjort sig skyldig till
ansvar såsom för felaktigt förfarande under domare-embetets utöfning.

Hvad vidare anginge fjerde punkten af Advokatsfiskalsembetets
anmärkningar, hade emot Domhafvandens bestridande bindande be -

visning 6] förekommit derom, utt lian under ransaknmgen i sitt upp
förande mot E. visat otillbörligt undseende eller rörande dennes mot
Svensson utöfvade våldsamhet och den sistnämndes person fält yttranden
af annan beskaffenhet än Domliafvanden, på sätt ofvan blifvit nämdt,
vidgått, och hvilka yttranden, om än mindre lämpliga, likväl icke kunde
hänföras till sådana förklenliga tillmålen, att deras framsägande af
Domliafvanden kunde föras honom till last såsom ett felaktigt förfarande
i domare-embetet; men enär genom fem vittnens sammanstämmande
intyg blifvit ådagalagt, att Domhafvanden mot P. uppfört sig
snäsigt och ovänligt och mot honom ej visat det lugn och saktmod,
som en domare egnade, funne Kongl. Hofrätten Domhafvanden höra
för sitt omförmälda mot P. visade olämpliga uppförande ansvara såsom
för fel i utöfning af domare-embetet.

Då de förseelser under domare-embetets utöfning, till hvilka Domhafvanden
blifvit enligt förestående pröfning förvunnen, uppenbarligen
tillkommit af vårdslöshet, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist att, jemlikt
25 kapitlet 17 § Strafflagen, döma Domhafvanden att för desamma
bota femtio riksdaler till kronan; hvarförutan han förpligtades dels för
inställelsen vid förenämnda Rådstufvurätt ersätta afhörda vittnen med
tillhopa sextiotre riksdaler, dels godtgöra angifvaren P. för hans besvär
och kostnader i följd af åtalet med skäligen beräknade etthundra riksdaler
samt dels återgälda Kongl. Maj:t och kronan kostnadsersättningen
till vice Häradshöfdingen R., för det han å Advokatsfiskalsembetets vägnar
öfvervarit vittnesförhören vid Rådstufvurätten i Wenersborg, med
etthundratre riksdaler 80 öre. *)

*) Under öfverläggningen till ofvanberörda utslag hade skiljaktiga meningar bland Kattens
ledamöter sig yppat, hvarvid yttrats: af referenten, att Domhafvanden för de fel, hvartill han enligt utslaget
gjort sig förvunnen, borde bota etthundra riksdaler; af en adjungerad ledamot, att som
Domhafvanden, efter det ett vittne afgifvit sin berättelse, med hög och tydlig rost dikterat densamma
till protokollet, hvarigenom vittnet icke saknat tillfälle förklara,^ om dess ord och mening
rätteligen fattats, samt i målet icke förekommit ringaste anledning dertill, att något misstag i afseende
på vittnesberättelsernas rätta innehåll egt rum, så funne denne ledamot, det mot Domhafvanden
i detta hänseende anmärkta förfarande, om än mindre lämpligt, likväl icke vara af beskaffenhet
att böra till ansvar föranleda, men enär Domhafvanden under handläggningen af malet icke
mot P iakttagit det lugn och saktmod, 22 domaregeln bjöde, borde han derföre bota tjugufem riksdaler-
af en ledamot: att ehuru Domhafvanden emot sitt nekande icke vore lagligen förvunnen att
hafva'' under handläggningen af omförmälda mål smädat Svensson; likväl och som genom den torebragta
bevisningen blifvit styrkt, att Domhafvanden om den senare förklenligt sig utlåtit, men deremot
angående E:s erkända brottsliga förfarande mot Svensson fält gillande yttranden, samt derjemte
ådagalagdt vore, att Domhafvanden emot P., fastän dennes uppträdande inför domstolen vant
i allo värdigt och höfligt, visat sig snäsig och ovänligt stämd, genom hvilket allt Domhafvanden låtit
komma sig till last ett otillständigt uppförande under utöfning af embetet såsom domare, hvilkens
förhållande derunder ovilkorligen borde bära pregeln af oväld och saktmod, ansage denne ledamot
det skulle Domhafvanden, jemlikt 25 kapitlet 17 § Strafflagen, derför äfvensom for den vårdslöshet,
hvarom i andra anmärkningspunkten förmäldes, bota etthundrafemtio riksdaler samt med lika
stort belopp godtgöra P. dennes kostnader i följd af åtalet; af en ledamot, som i ofngt instämde

Vid denna utgång af saken ansåg jag mig, för min del, kunna
låta bero.

Då Jag under 1873 års embetsresa besökte Straff- och arbetsfängelset.
i Malmö, klagade straffången Samuel Magnusson deröfver, att
han, efter att hafva blifvit af Rådstufvurätten i Borås dömd till ansvar
för dråp, . fått. under längre tid än vederbort afbida verkställighet af
utslaget, i följd af Rådstufvurättens beslut att underställa sitt utslag
Kongl. .Göta Hofrätts pröfning, ehuru målet icke varit af beskaffenhet
att lagligen föranleda en dylik åtgärd; och sedan jag för att utröna,
huru med befogenheten af den förda klagan kunde förhålla sig, från
vederbörande infordrat handlingarna i målet, inhemtades af dessa bland
annat att, sedan Samuel Magnusson vid Rådstufvurätten undergått ransakning,
för det han den 17 September 1871 med knif misshandlat Sotarelärlingen
Gustaf Frans Fredriksson så att denne deraf aflidit, för
hvilket brott Stadsfiskalen å Magnusson yrkat ansvar, Rådstufvurätten
genom utslag den 20 November sistnämnda år af anförda skäl och i
förmåga af 11 kapitlet 15 § samt 14 kapitlet 5 och 15 §§ Strafflagen
dömt Magnusson att för dråp hållas till straffarbete i fyra år men tilllika,
under åberopande af 25 kapitlet 5 § Rättegångsbalken, sådan den
lydde i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864, föreskrifvit, att utslaget
skulle underställas Kongl. Göta Hofrätts pröfning; att Kongl.
Hofrätten derpå i utslag den 18 nästpåföljande December jemlikt det
lagrum, Rådstufvurätten åberopat till stöd för sistnämnda beslut, förklarat
Rådstufvurättens utslag icke hafva bort underställas Kongl. Hofrättens
pröfning, hvarföre Kongl. Hofrätten, med undanrödjande af besagda
åtgärd, förständigat Rådstufvurätten att ånyo afkunna utslaget
för parterna och dervid lemna behörig hänvisning för fullföljd af talan
mot detsamma; samt att Rådstufvurätten sedermera ånyo företagit målet
till. handläggning och den 2 Januari 1872 afkunnat utslag af enahanda
innehåll, som det af Rådstufvurätten förut meddelade, utom det
att någon föreskrift om underställning nu icke i utslaget förekom; varande
detta senare utslag derefter i laga ordning till verkställighet
befordradt.

Då olagligheten af Rådstufvurättens förfarande, i hvad det anginge
utslagets underställande, vore genom Kongl. Hofrättens domslut åda -

med sist bemälde ledamot att Domhafvanden skulle bota etthundra riksdaler och i ersättning till P.
utgifva likaledes etthundra samt af en ledamot, som i öfrigt biträdde referentens mening, att bötesbeloppet
borde bestämmas till femtio riksdaler.

galagd och lika klart vore att genom samma förfarande skada tillskyndats
såväl Magnusson som det allmänna, i det den förre måst sex veckor
längre än vederbort i häkte afbida verkställigheten af det ådömda
straffet och det allmänna bekosta hans underhåll under samma tid, ansåg
jag mig icke kunna lemna det embetsfel, hvartill Rådstufvurätten
gjort sig skyldig, obeifradt utan uppdrog i skrifvelse den 3 Oktober
1873 åt Advokatsfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt att lagligen tilltala
de ledamöter i Rådstufvurätten, som bidragit till det anmärkta felaktiga
beslutet, och derför å dem yrka ej mindre ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet än ock skyldighet att utgifva skadestånd såväl till
Magnusson för oskäligen förlängdt lidande som ock till Kongl. Maj:t
och Kronan för ökad fångvådskostnad.

Uppå det åtal, Advokatsfiskalsembetet i enlighet med det erhållna
uppdraget sedermera utfört, har Kongl. Hofrätten meddelat utslag den
31 December 1874 och, enär Rådstufvurätten i strid mot stadgandet i
25 kapitlet 5 § Rättegångsbalken, enligt dess lydelse i Kongl. Förordningen
den 16 Februari 1864, understält sitt ifrågavarande den 20 November
1871 gifna utslag Kongl. Hofrättens pröfning samt derigenom
vållat obehörigt dröjsmål med verkställigheten af det Samuel Magnusson
ådömda straff från den 10 December 1871, då tiden för anförande
af besvär öfver utslaget tilländalupit, till den 9 Januari 1872 eller i
tjugunio dagar, dömt Rådstufvurättens ledamöter, som beslutat utslagets
underställande, att jemlikt 25 kapitlet 17 § Strafflagen hvar för sig
höta tjugu riksdaler samt att ersätta ej allenast Samuel Magnusson hans
lidande under den obehörigen förlängda häktningstiden med fyratiotre
riksdaler 50 öre än äfven Kongl. Maj:t och Kronan för Samuel Magnussons
underhåll under samma tid med sex riksdaler 69 öre.

Härmed är redogörelsen för åtalen afslutad. — Den utredning i
öfrigt angående lag släpning ens tillstånd i lliket, som 14 § i Justitieombudmans-instruktionen
föreskrifver och nu bör följa, kan, då den årligen
skall afgifvas, i hufvudsak föga skilja sig från den nästföregående.
Hvarken af inkomna klagomål ej heller af hvad under min embetsresa
eller genom uppmärksamhet i allmänhet på de dagliga företeelserna
inom detta område kommit till min kunskap, har jag funnit anledning
att ändra det omdöme, jag i detta ämne förr uttalat. — I mina senast
afgifna embetsberättelse!- har jag behandlat frågan om åtgärder för afhjelpande
af det öfverklagade förhållandet, att i likartade rättsfall un -

derstundom stridiga domslut utgått från högsta domstolsinstansen. Denna
fråga kan nu förbigås, då skäl förefinnas att hoppas, det lagstiftningen
skall taga saken om händer.

Vändes åter blicken emot lagskipningens framtid, så möta två betraktelse-ämnen,
som torde förtjena uppmärksamhet, emedan de båda
otvifvelaktigt komma att på denna framtid öfva större eller mindre inflytande,
jag menar den vid sistförflutna riksmöte beslutade reglering af
Häradshöfding ar nes löneförmåner samt den vid samma riksmöte väckta
och sedermera inom tidningspressen vidare afhandlade frågan om åtgärder
för den juridiska bildningens främjande.

Nämnda lönereglering har, efter hvad jag så väl under det sistförflutna
årets embetsresa som annorledes inhemtat, framkallat missbelåtenhet
och klagan hos många, hvilkas rätt hon berörer. Mot den
samma har hufvudsakligen blifvit anfördt: att hon kommit nog hastigt
uppå och ej erhållit den mognamch allsidiga pröfning, som i vårt land
plägat egnas åt dylika mera genomgripande förändringar, innan de genomförts
; att en och annan domare träffats af en öfver höfvan stor
minskning i inkomster, dem han under många år åtnjutit och efter
hvilka han inrättat sin hushållning, ordnat sina familjeförhållanden,
sina barns uppfostran och en mängd andra utgifter; att det antagna
medelbeloppet af en häradshöfdings årliga löneinkomst blifvit för lågt
satt och äfven det sålunda bestämda beloppet, för så vidt det berodde
på sportelinkomst, ej komme att till fullo utgå, i följd af den nedsättning
i sporteltaxan som egt rum; och att för dem, som i sin tjenstetid
fått behålla boställena, den nedsättning i penninglönen, de för sådan
orsak måste vidkännas, blifvit för högt beräknad o. s. v.; genom hvilket
allt landtdomarens så vigtiga embete förmodas skola, till ohjelplig
skada för hela landet, förlora i anseende och ej vidare sökas af skicklige
och erfarne män, hvaruppå skulle följa att allmänhetens förtroende till
domarenas sjelfständighet, rättrådighet och skicklighet så småningom
utplånades. Så lyda klagomålen; och det är icke något tvifvel att, om
detta allt skulle inträffa, det ej kunde ske utan inverkan och en högst
olycksbringande inverkan på lagskipningen; men mer än sannolikt synes,
att i uppgifterna ligger något misstag och dertill någon öfverdrift i de
slutföljder, som ur dem dragits. Det må vara, att ifrågavarande reglering
kunnat tåla vid den närmare pröfning och skärskådning, som jemväl vid
sakens afhandlande hos Riksdagen påyrkades; och nekas kan väl ej
heller, att den eller de domare, som nödgats afstå ända till tredjedelen
af hittills åtnjutna löneförmoner, utan att deras arbete minskats, blifvit nog
omildt behandlade, äfven om tillbörligt afseende fästes på det i deras full -

magter stadgade vilkor om skyldighet för dem att vara underkastade blifvande
lönereglering. De komiterade, som hade sig uppdraget att upprätta
förslag till löneregleidngen och som dervid icke kunde förbise nämnda
vilkor i fullmagterna, fäste dock uppmärksamheten på den måhända
alltför ofördelaktiga inverkan regleringen komme att utöfva på de ifrågavarande
domare och antydde på samma gång, att denna obillighet borde
kunna på annat sätt afhjelpas. Dermed åsyftades naturligtvis någon lönefyllnad
till de ifrågavarande personerna under deras tjenstetid. Den
klagan åter, att medelbehrppet af häradshöfdingelön blifvit satt för lågt,
synes hafva mindre skäl för sig. En blick på andra i samhällsställning
och öfriga lefnadsförhållanden med häradshöfdingarna jemförlige ernbets-
och tjenstemäns lönevilkor torde på ett afgörande sätt bestämma
omdömet i detta afseende. Befogenheten af den klagan, som vidare
föres deröfver, att den anslagna lönen, så vidt den skall inflyta i sportler,
icke kommer att uppgå till beräknadt belopp, ankommer väsentligen
på rigtigheten af de antagne sportelsatserna. När dessa så nätt
afpassas efter utgifternas förmodade belopp som i den förevarande regleringen
skett, måste det alltid vara vanskligt att träffa den rätta
siffran. Dessa utgifter, bestående hufvudsakligen i kostnaden för nödigt
biträdes och skrifvares underhåll och aflöning samt resor för brottmålsransakningar
in. m., som icke godtgöras, skifta naturligtvis ganska betydligt
efter olika tids- och ortförhållanden. Så mycket kan dock derom
sägas, att saken ännu är opröfvad, och att det är blott erfarenheten
som derutinnan kan gifva ett afgörande utslag. Innan detta fallit, äro
omdömena derom, så väl de ogillande som de gillande, för tidigt uttalade.
Det gäller här för dem, som saken närmast rörer, att genom
noggranna räkenskaper öfver inkomster och utgifter bringa det verkliga
förhållandet i dagen. Det samma gäller ock i fråga om den uppgifna
felaktigheten i beräkningen af det afdrag å lönen, som träffar de häradshöfdingar,
hvilka under sin tjenstetid fått behålla innehafvande boställen.
Kunna de klagande med erfarenhetens ojäfviga vittnesbörd
styrka befogenheten af sin klagan och visar det sig, att den genomförda
regleringen försatt de ifrågavarande domarena i den ofördelaktiga
ställning, att deras skäliga utkomst icke är betryggad, så kan det icke
fela, att regering och folk — som väl inse och djupt känna, hvilken
omätlig vigt för samhällets välgång och rättstillståndets bevarande ligger
deruppå, att landets underdomare innehafva en ekonomisk ställning,
som skyddar deras sjelfständighet och anseende och gör deras
embeten eftersökta af skicklige och rättrådige män — skola låta sig
angeläget vara att tillgodose dessa domares grundade anspråk på förJust.
-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1815 års Riksdag. 6

bättring i sina vilkor, helst sådant låter sig åstadkommas utan nämnvärd
uppoffring från det allmännas sida. Det lärer nemligen icke bestridas,
att statsverket genom boställenas indragning tillskyndas en inkomst,
som med jordvärdets och i följd deraf äfven arrendenas stigande
alltjemt vexer; och då på samma gång den väsentligaste delen af den
lösen, som hittills tillfallit ifrågavarande domare, blifvit förvandlad i
stämpelpapper samt omedelbart tillfaller staten, hvilken eger att efter
behof höja dessa afgifter; så kan den förbättring i domarenas lönevilkor,
som pröfvas nödig och billig, sannolikt tillvägabringas utan
statsverkets omedelbara betungande.

Det är hittills taladt endast om de olägenheter, verkliga eller förmenta,
som den nyligen genomförda regleringen af häradshöfdingarnes
löneförmåner skall hafva medfört; men fördelarne af den samma torde
förtjena lika stor uppmärksamhet. Till dessa kunna följande obestridligen
räknas: att aflöningen för personer, som utöfva enahanda embeten,
blifvit jemnare fördelad, så att då förut en och annan häradshöfding
onekligen haft alltför knappt tillmätta inkomster, några andra deremot
haft öfverflödiga; att hädanefter hvarje häradshöfding någorlunda kan
veta, hvad han förut ej kunnat med någon säkerhet beräkna, huru stor
hans inkomst för året verkligen blifver, och att denna inkomst under
alla år bestiger sig till ungefärligen lika belopp; samt slutligen att till
följd deraf, att den väsentligaste delen af löneförmonerna utgår från
statsverket, det blifver en möjlighet att, utan förnärmande af domarens
rätt eller minskande af den honom tillförsäkrade inkomst, sönderdela i
flera de alltför vidsträckta och folkrika domsagorna, till fromma så för
domare och nämnd som för de rättsökande, och att så ordna domkretsarne,
att hvar och en af dem kan skötas af sin domare och det hittills
vanliga, men i många hänseenden menliga ombytet af tillförordnade
domhafvande för framtiden i någon mon inskränkas. Och alltefter
som sönderdelningen fortgår, beredes ock tillfälle för allt flere domkretsar
att komma i åtnjutande af den förmon af häradsrättens tätare
sammanträden de som Kongl. Förordningen af den 17 Maj 1872 medgifver.
Men sistnämnda fördel har likväl med sig, att då enhvar domare
erhåller en domkrets till omfång och arbetsdryghet lämpad efter
hans egna krafter, han framdeles icke har behof af så mycket
arbetsbiträde som hittills, och på samma gång blifver det för lagfarenhetens
ämnessvenner, de unge jurister, som nyss lemnat universitetet,
svårare att hos domai’e på landet vinna anställning och tillfälle till
praktisk daning för deras blifvande vigtiga lefnadskall. Det är nemligen
en obestridlig sanning, att under de framfarna dagar det hufvud -

sakligen varit hos domare på landet den unge juristen forvarfvat sm
praktiska duglighet. Domstolarne i städerna erbjuda icke på långt nar
den mångfald af ärenden och af olikartade förrättningar som lagskipnmgen
på landsbygden. Ännu mindre är tjenstgöring^ i öfverratterna egnad
att uppfostra underdomare. Hafva nu tillika med göromålens minskning
äfven domarens inkomster aftagit, så är det klart att lian icke pa
lika billiga vilkor som förut kan emottaga den unge juristen i sitt hus,
hvarigenom detta tillfälle till praktisk utbildning går i väsendtlig mon

förloradt för den obemedlade nybörjaren.

Detta på lagskipning^ i sin helhet utan tvifvel menligt inverkande
förhållande leder tanken naturligen på det andra här ofvan framstalda
ämnet, åtgärder till den juridiska bildningens främjande.

Att åt ett ämne af den omfattning som det här ifrågakomma egna
en i någon mon fullständig behandling förbjuda arten och omfånget al
en embetsberättelse, äfven om förmågan dertill icke saknades hos berättelsens
författare. Hvad som deremot, sedan frågan kommit a bane,
med skäl torde förväntas i en redogörelse för lagskipnmgens tillstånd,
är ett omdöme, huruvida några åtgärder med ofvanangifna syftemål ma
vara af nöden eller icke. Det är ett yttrande derom, heledsagadt al
några anspråkslösa, oförgripligt antydningar om de erforderliga atgardernas
beskaffenhet, som här vedervågas.

Till en början torde det kunna vara för ämnet upplysande att anställa
en jemförelse mellan de olika sätten för undervisningens bedrifvande
i två vetenskapsgrenar, som ehuru i mycket olika dock icke sakna
jemförelsepunkter, läkarekonsten och lagfarenheten. När en amnessven i
den förra afslutat sin förberedelse i ämnena för allmän bildning, sandes
han genast till ett sjukhus, der han såsom åskådare al eller deltagare
i de första handgreppen af sjukas behandling måste tjenstgöra en bestämd
tid, innan det tillätes honom aflägga något läroprof i den konst,
åt hvilken han egnar sig; och hvarje ytterligare dylikt prof skall loiegås
af en längre eller kortare tjenstgöring vid sjukvårdsanstalt. Amnes_
svennen åter i lagfarenheten öfvergår omedelbart från förberedelsen i
allmän bildning till inlärandet af lagfarenhetens theon. Han behotver
aldrig hafva bevistat ett ting, öfvervarit ett domstolssammanträde i stad,
aldrig hafva hört ett tvistemål handläggas, en ransakning hallas, ett
konkursmål behandlas eller åsett huru en syneförrättning verkställa,
innan han icke allenast får börja inlärandet af tvistemåls-. och brottmålslagar,
rättegångsordning, konkurslag m. m. utan äfven i dessa ämnen
undergå den slutliga pröfning, som öppnar honom inträde pa domarebanan.
Om nu en yngling, som egnar sig åt lagfarenheten icke

af ege? dnft so^t f0™ S1g bekant med de förrättningar, som en garn?
vänta honom, och följaktligen icke af dem eger någon lefvande åskådning,
huru döda och innehållstoma skola icke förekomma honom dessa
1 sig sjelf va torra och sträfva lagstadganden och förordningar? och huru
skall lian kunna bilda sig något omdöme om hvad i de ämnen, som
oreligga honom till mhemtande, är af större eller mindre vigt, bör
med större eller mindre omsorg inläras? Den åt läkarekonsten sig egnande
unge mannen gor sig förtrogen med konstens theori midt ibland
densammas praktika företeelser, handledes under sin tjenstgöring och
profvas slutligen af män, hvilka genomgått samma praktiska utbildningpa
lagfarenhetens område kan det deremot hända, att den om tillämpningen
i verkligheten af de rättssatser, han inhemtar, fullkomligt okunnige
lärjungen handledes och pröfvas af en i berörda hänseenden föga
mer bevandrad lärare. Denne har genomgått samma opraktiska skola
som lärjungen och det är en tillfällighet, icke en fordran för lärareplatsens
erhållande, att han utöfvat eller deltagit i domarevärf.

Att under nu beskrifna förhållande inhemtandet af lagfarenhetens
kunskap maste ske genom lexläsning, är en gifven sak. Detta så ofta
klandrade lärosätt är dock och blifver alldeles oundvikligt då ett visst
kunskapsmatt skall på kortare tid inhemtas och verkligheten af dess
mhemtande genom pröfning utrönas. Att åter så måste tillgå, följer
eral att staten a ena sidan icke kan eftergifva sin fordran, att insigterna
och skickligheten hos de personer, som egna sig åt hans tjenst,
sko a bestå ett visst prof, men, å den andra, ej heller kan eller bör
stalla anspråken pa den blifvande tjenarens kunskapsmatt högre, än
hvarje tjenst efter sm art kräfver, så att icke tiden för kunskapers inhämtande
otillbörligen inkräktar på den, som bör egnas till deras utolning.
Derföre maste lexlasnmg finnas inom alla vetenskapsgrenar, i
hvdka statens tjenstemän bildas; men det är skilnad på lexläsning, då
den bednfves sa, att lexan af förståndet uppfattas till följd af klar ulredmng,
ytterligare belyst af egen åskådning och erfarenhet, och då läroämnet
utan sådan utredning och belysning skall likasom sväljas helt af
minnet och der osmalt förvaras längre eller kortare tid. Om det nu icke
kan bestridas, att sistnämnda slags lexläsning i viss mon eger rum vid
lagfarenhetens mhemtande, så ligger felet icke i lexläsningen i och för
sig utan i sattet hvarpå den utföres.

Den här gjorda sammanställningen af de rådande olika sätten för
bibringande af undervisning i lagfarenhet och läkarekonst, torde ådagaagga,
hvilketdera han företräder. Det kan väl dervid anmärkas, att
amnessvennerna i läkarevetenskapen hafva större behof af praktisk

handledning än nybörjaren i lagfarenheten, men om ock detta medgifves,
lärer det icke destomindre vara obestridligt, att den senares mindre
behof i berörda hänseende likväl är alltför litet tillgodosedt, eller
med andra ord att den juridiska undervisningen icke är sådan den borde
vara. Denna slutsats jäfvas ej af det obestridliga förhållande, att utmärkte
lagfarne hos oss funnits och finnas, hvilka utbildat sig under
ofvanbeskrifna otillfredsställande omständigheter, ty desse utmärkte hade
kunnat blifva ännu utmärktare och deras antal större under andra omständigheter.
Här får dessutom ej lemnas ur beräkningen det inflytande
till vidare utveckling, som en från början väl handledd och rigtad
samt sedermera sjelfständigt fortsatt praktisk verksamhet utöfvar på
lyckliga anlag.

Om nyss anförda slutsats, att den juridiska undervisningen är bristfällig,
torde meningarne lättare förena sig, än i fråga om lämpligaste
sättet att afhjelpa bristerna. Men äfven i sistnämnda hänseende lärer
så mycken samstämmighet i åsigter kunna förutsättas, att någonting
bör för ändamålet göras; något mera har jag med ämnets upptagande
här icke åsyftat.

Bland bristerna uti ifrågavarande undervisning anfördes den, att
ynglingarne utan att förut hafva förvärfvat den ringaste bekantskap
med det praktiska af det yrke, åt hvilket de skola egna sig, utan att
hafva bevistat ett domstolssammanträde eller någon annan till domarekallet
hörande förrättning sättas till att ur böcker eller föredrag från
kathedern inhemta kunskap ej allenast om de lagar, som skola skipas,
utan ock om sättet för denna lagskipnings utöfvande. Att söka undanrödja
denna olägenhet genom formlig föreskrift, att ynglingen bör
underkasta sig någon viss tids tjenstgöring vid domstol eller hos domare,
innan han får börja eller afsluta den theoretiska lärokursen, låter
sig under nuvarande förhållanden svårligen verkställas och kunde
för ynglingen medföra både tidspillan och kostnad; men på frivillighetens
väg skulle samma ändamål till icke oväsentlig del uppnås, derest
ynglingarne sjelfve och deras målsmän insåge och tillbörligen uppskattade
nyttan deraf. Vår rättskipnings offentlighet lemnar talrika tillfällen
åt hvilken som helst att åhöra densammas förhandlingar och enskilda
aftal med domare skulle nog kunna förskaffa den hugade tillgång
till någon sysselsättning med att uppsätta så kallade små protokoll
och, hvarför icke? utskrifva expeditioner. En sådan sysselsättning,
idkad mera såsom tidsfördrif än såsom arbete under ledigheterna
från universitetet och de theoretiska studierna, skulle ofelbart i
dessa sistnämnda ingjuta större lif, klarhet och interesse hvarförutan

ombytet af göromål uppfriskade och stärkte sinnet. Huru deremot
sjelfva undervisningen vid universitetet skall erhålla eu mer praktisk
rigtning, lärer — om jag ej är illa underrättad — utgjort föremål för
framställning från juridiska fakulteten i Uppsala till den komité, som
nyligen behandlat åtskilliga universitetsundervisningen rörande frågor;
men om de följder, som häraf kunna väntas, är det för tidigt att yttra
sig. Sjelfva framställningen är i och för sig ett godt tecken. Utom det,
att hon bevisar, det brister finnas i mer berörda undervisning, bevisar
hon, hvad bättre är, att deras tillvaro erkännes och deras afhjelpande
allvarligen påtänkes.

Men om äfven hittills varande brister i den juridiska undervisningen
vid universiteten aflijelpas, och denna undervisning blifver god
och ändamålsenlig, förmår hon dock icke ensam att färdigbilda den
juridiska embetsmannen och domaren. Dertill fordras ytterligare praktisk
tillämpning af de förvärfvade insigterna, på eget ansvar och en under
sådan sysselsättning samlad erfarenhet. Det är en fortgående lärotid,
under hvilken många nyttiga iakttagelser göras, och få lära undgå, att
bland andra äfven göra den, att luckor och svaga punkter finnas i de
inhemtade theoretiska kunskaperna. Dessa luckor behöfva fyllas, de
svaga punkterna stärkas. Kommer så dertill lagstiftningens ständigt
fortgående utveckling i nya lagar, som erfordra begrundande. Allt detta
påkallar fortsatta studier för att underhålla hvad inhemtadt är och inhemta
det nya som tillkommit. Imedlertid blifver ofta den unge tjenstemannen
snart öfverhopad af praktiska göromål, som dag för dag så taga
i anspråk både själens och kroppens krafter att de lediga stunderna
behöfvas till hvila och förströelse. Hvad under då, om under sådana förhållanden
den så nödiga fortsättningen af studierna får stå tillbaka.
Någon inverkan utifrån, någon uppmuntran för att väcka nämnda studier
till lif och verksamhet är här af nöden.

Mer än en gång har den tankan varit framkastad att till uppmuntran
af lagfarenhetens fortsatta studium och till dettas behöfliga ledning
något slags anstalt måtte inrättas i hufvudstaden, såsom den
plats inom vårt land, der den praktiska lagfarenheten har sitt högsäte
och der det jemförelsevis största antalet af lagfarenhetens idkare och
utöfvare är samladt. Om behofvet och nyttan af en sådan anstalt och
om platsen, der denna borde finnas, hafva meningarne hos dem, som
ifra för saken, varit sammanstämmande, men när anstaltens art och
verksamhet skolat närmare bestämmas, hafva åsigterna delat sig. Några
hafva önskat att anstalten skulle skapas till närmaste likhet med en
universitets-fakultet, der ynglingen, efter ernådd mogenhet i allmän

bildning, skulle både börja och sluta sina juridiska studier och aflägga
de stadgade profven för inträde i rättegångsverken; andra åter hafva föiordat
endast anställande af ett visst antal lärare i rätts- och statsvetenskaperna,
hvilka i fria föredrag afliandlade delar af nämnda vetenskaper
men icke hade att befatta sig med någon pröfning af åhörarenas insigter
i de afhandlade ämnena. Anstalten skulle i förra fallet förnämligast
egna sin verksamhet åt nybörjares uppfostran, hvilkas slutliga mål voie
det kunskapsmått, som erfordras för inträde i praktisk tjenstgöring; i
det senare åter hafva till hufvudsyftemål att underhålla och leda de ledan
utlärdes och i praktisk tjenstgöring ingångne unge männens fortsatta
studier. Begge skulle naturligtvis vara tillgängliga för personel,
som utan att söka egentlig juridisk bildning ville rikta sitt kunskapsförråd
med någon kännedom i ofvannämnda vetenskaper. Dessa olika
planer med den ifrågakomna anstalten hafva hvar sina fördelar och
olägenheter, hvilkas upptagande, jemförande och afvägande sins emellan
tillhöra en fullständigare framställning af ämnet, än som här åsyftas.
En fördel hafva dock dessa planer gemensam och den, i min
tanka, af framstående vigt, att en dylik anstalt, huru den ock blefve
inrättad, skulle föranleda anställandet af flere lärare i lagfarenlietens
theori än som förut funnits, hvartill komme att desse nya lärare anstäldes
på en plats, nemligen i hufvudstaden, der de pa nära hall kunde
följa gången och skiftningarne af lagfarenlietens praktiska utöfning, och
dej. _ hvilket icke skulle sakna sin stora betydelse — tillfälle erbjödes
dessa lärare att skapa sig biförtjenster, såsom enskilda personers
juridiska rådgifvare och någon gång sakförare. Detta skulle utan tvifvel
bidraga att för lärareplatserna vinna de utmärktare förmågorna
bland dem, som egna sig åt lagfarenheten och icke befinna sig i den
lyckliga ställning att kunna lemna den timliga utkomsten ur sigte vid
valet af lefnadskall, ty det har icke skäligen kunnat väntas att universitetslärarens
knappt tilltagna aflöning skulle utgöra en lockelse för nyssnämnda
förmågor, mägtig att motväga de utsigter, lagfarenlietens. praktiska
väg i detta afseende framstält. Hunde, såsom an ty dt blifvit, genom
den ifrågastälda anstalten några af de bäst, utrustade bland lagfarenhetens
idkare ryckas ur praktikens vidt utsträckta armar och räddas
för det vigtiga arbetet med vetenskapens theori, så skulle frukterna af
detta arbete under form af förtjenstfulla muntliga eller skriftliga utredningar
och framställningar utaf vetenskapens invecklade och omtvistade
frågor välgörande inverka ej blott pa de praktiska juristernas egen
bildning utan ock medelbarligen på lagstiftning och lagskipning. .Hvad
som just görer oss behof, är en fast grundläggning och följdriktig ut -

veckling af de allmänna begreppen och grundsatserna inom rättsveten"
skapen, så att icke sanningar, dem vetenskapen längesedan satt utom
allt tvifvel och bekräftat, må äfventyra att komma under omröstning
och dervid omkullkastas af den fåvitska klyftigheten.

Hai jag med det anförda lyckats ådagalägga, huruledes ej mindre
den ofvanom förmälda löneregleringens fullföljande på ett sätt, som bebygga1''
domarenas ekonomiska oberoende och domkretsarnes lämpliga
oi dnande än ock den juridiska bildningens upphjelpande otvifvelaktigt
komme att utöfva ett mägtigt inflytande på la.gskipningens framtid i
vårt land; så tror jag mig hafva gjort tillräckligt för att dessa angelägenheter
skola af Riksdagen, när frågor om dem uppstå, allvarligen
behjertas.

Med föranledande af ofvan åberopade § jemförd med § 19 i Justitieombudsmans-instruktionen
har jag uti underdånig skrifvelse den 5 December
1874 anmärkt några brister i lagstiftningen angående utsökningsväsendet
och uppgifvit förslag till deras afhjelpande. Denna underdåniga
skrifvelse hade följande lydelse:

»Då jag under flerårig utöfning af den embetsbefattning, Riksdagen
mig anförtrott, kommit till kännedom af dels åtskilliga brister och ofullständigheter
i de lagar och författningar, hvilka röra lagsökningsväsendet,
dels ock ett och annat missbruk, som under tiden derutinnan sig
inrotat, har jag ansett det vara min pligt, att medan arbetena för åstadkommande
af en länge efterlängtad förbättring i lagstiftningen rörande
detta ämne ännu pågå, underdånigst framlägga mina erfaren!}etsrön i
berörda hänseende till den uppmärksamhet, Eders Kongl. Maj:t i nåder
må finna desamma förtjena.

Af de anmärkningar, jag sålunda går att i underdånighet framställa,
hafva några förut varit omförmälda i mina till Riksdagen afgifna
embetsbeiättelser, men jag tillåter mig icke destomiudre här upprepa
dem bland de nya, jag har att tillägga, då orsakerna till dem ännu
qvarstå oförändrade.

Ett bland de förut nämnda förhållanden, som icke undergått förändring,
är det att,, i följd af fordringsegarenas försumlighet att hos
underexsekutorerna i tid utkräfva redovisning för de till dess i och
för verkställighet inlemnade utslag, rätt betydliga, genom frivillig betalning
eller efter utmätning och det utmätta godsets försäljning influtna
medel förblifva hos underexsekutorerna qvarliggande ej allenast
månad efter månad utan äfven från ett qvartal till ett följande, hvar -

genom lätteligen händer, att dessa medel sammanblandas med underexsekutorens
egna på ett sätt, som kan leda till ansvar efter 25 kap.
11 § Strafflagen; utom det att en sålunda småningom utbildad vana
att i egen rörelse använda andras i ock för tjensten innehafda, icke
räntebärande penningar någon gång visat sig alstra det missbruk, att
exsekutorn, sedan han måhända utan utmätning genast af gäldenären
bekommit liqvid för ett till verkställighet emottaget utslag, undandragit
sig att medlen till fordringsegaren utlemna förr, än den tid af tre månader
på landet och sex veckor i staden förflutit, hvilken gällande utmätningsförordning
såsom längsta tid för redovisningens fullgörande
stadgat.

Efter hvad jag sedermera erfarit, begagnas dessa inneliggande medel
icke sällan på det sätt, att underexsekutoren i eget namn insätter
dem uti enskild bank eller penninganstalt, som håller upp- och afskrifningsräkning
med allmänheten, eller ock i någon Sparbank. Om detta
sker för att undgå äfventyret af ansvar efter nyss åberopade lagrum
eller för att bättre bevara medlen åt fordringsegaren eller för att vinna
någon extra inkomst af räntan eller slutligen för alla dessa ändamål i
förening, behöfver icke här undersökas. Men det kan deremot vara af
vigt att efterse, huruvida det förstnämnda ändamålet, eller frihet från
ansvar efter 25 kap. 11 § Strafflagen, sålunda må kunna ernås. Nämnda
lagrum har denna lydelse:

»»Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare
sig Statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till
förvaring, förvaltning eller redovisning emottagit; dömes till afsättning
och straffarbete från och med sex månader till och med fyra år: varde
ock förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Gitter han det
förskingrade ersätta eller sådan säkerhet derför ställa, att någon skada
af tillgreppet ej komma kan; varda afsatt.»»

När nu underexsekutoren insätter uti penninginrättning, som ofvan
nämnd är, penningarna å sitt eget namn, lärer det vara obestridligt,
att lian tillgriper dem från rätta egaren och tillegnar sig dem, ty denne
kan ej åtkomma medlen utan insättarens medverkan. Om exsekutoren
nu också ej i strängaste mening kan sägas hafva förskingrat dem, så
länge de qvarstå i penninganstalten och han vid en hastigt påkommen
inventering är i tillfälle att medelst insättnings bevisets aflemnande
ställa sådan säkerhet, att skada ej kan ske, undgår han dermed likväl
endast en del af det straff lagen stadgar. Men skulle han eller penninginrättningen
råka i obestånd och han således icke kunna åstadkomma
den nämnda säkerheten, då är han hemfallen under lagens hela
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1875 års Riksdag. 7

stränghet, och fordringsegaren, hvilkens medel han på ofvanuppgifna
sätt förvarat, mister den förmonsrätt till deras återbekommande som 2
och 8 §§ i 17 kap. Handelsbalken honom tillförsäkra, derest medlen,
såsom vederbort, varit från exsekntorens egodelar afskilda och i behåll,
inlagda i exsekutorialen eller förseglade eller i allmänt förvar satta,
och måste åtnöjas med den sämre rätt, 11 § i nyssberörda kapitel omförmäler.
Att sålunda ofvanbeskrifna förfaringssätt kan medföra större
eller mindre faror allt efter omständigheterna och de olika åsigter,
som kunna göra sig gällande vid lagens tillämpning, synes af det anförda
framgå, men derom har jag hos underexsekutorer, med hvilka jag
samtalat i ämnet, funnit mycket oklara föreställningar. Till försvar för
deras sätt att gå till väga, har jag hört anföras, att genom insättningen
i merberörda penninge-anstalter medlen bättre förvarades, än om
de läge i exsekutorialen uti underexsekutorens enskilda gömma, utsatta
för eldfara och tjufvahand; men denna omständighet, om ock vigten
af densamma lemnas obestridd, ådagalägger dock endast behofvet af
bemälde exsekutorers förseende med dyrk- och brandfria kassaskåp eller
kistor, icke af sammanblandningen med egna medel af dem som i och för
tjensten innehäfvas. Åtminstone torde ett sådant ofall, som att medlen
uppbrinna eller tillgripas af tjufvar, medan de förvaras i exsekutorialen,
för underexsekutoren medföra ringare äfventyr, — förutsatt, att han
vårdat exekutorialen så som sina egna värdesaker — än om han i sitt
eget namn insatt fordringsegarens medel uti en dylik penninganstalt.

Men om sålunda fordringsegares försumlighet att fordra redo af
underexsekutoren för de medel denne åt dem uttagit, blottställer desse
tjenstemän för frestelser och faror, kan sådant äfven ske genom enahanda
liknöjdhet om sitt eget bästa hos gäldenärerne.

Sålunda har jag erfarit, att det på många ställen är brukligt att, när
fordringsegare lemna till underexsekutorerne utslag till verkställighet,
hvilka grunda sig å skuldebref, stälda till innehafvare!! eller viss man
och ordres eller annan löpande föreskrifning, skuldebrefvet eller förskrifningen
icke bilägges i hufvudskrift. Det är först vid redovisningen
skuldebrefvet i hufvudskrift företes och utbytes emot de influtna
penningarne. Exsekutoren tager alltså af gäldenären dennes reda penningar
eller gods till hans gälds betalande, utan att lemna honom åter
den förbindelse, för hvilken valuta tages och oaktadt samma förbindelse
kan vara sådan, att den fortfarande gäller i hvilkens hand den befinnes.
Vid den derpå följande liqviden emellan underexsekutoren och fordringsegaren
aflemnar den senare fordringsbeviset till den förre, hos hvilken
det sedan blifver liggande, utan att etterfrågas än mindre återtagas af

o-äldenären, förbindelsens utgifvare. En underexsekutor liar meddelat
mig, att han i sitt förvar hade skuldebref å sammanlagdt flera tusen
riksdaler, hvilka på nämnda sätt kommit i hans hand och aldng ahemtats
af gäldenären, med hvilkens medel de blifvit, infriade. .

Ehvad denna underlåtenhet å gäldenärens sida halt sm orsak i mistande
insigt om förbindelsens beskaffenhet och fortfarande giltig e , i
blindt förtroende till underexsekutorens redbarhet eller i sio liknöjdhet,
skapar den dock en frestelse för en oredlig exsekutor att på ett eller annat
sätt göra sig till godo ett sådant värdepapper, i hvilket tall gaidenären
kan få plikta för sin försumlighet genom att ännu en gång nod gas

inlösa sitt skuldebref. . P , r x ,

Men det är ej blott frestelser till afvikande från pligtens och hederns
väg som möta underexsekutoren vid fullgörande af hans kall, han
har äfven derunder att kämpa med svårigheter, till hvilkas undanrodiande
lagstiftningen lemnar honom utan erforderlig ledning ock ti i 01
lifligt stöd. Bland dessa torde knappast någon vara betänkligare an
den som företer sig, då vid utmätning af los egendom det utmatta
o-odset ei kan betros åt den persons tillsyn, från hvilken utmatningen
skeft, och i hans lägenhet icke finnes något afskildt rum, hvari godse
kan insättas under utmätningsförrättarens lås och insegel. Bor cla galdenären
aflägse på landsbygden och äro kreatur, som skola lodas och
vårdas, utmätta, så blifver svårigheten ännu större. Att palagga underexsekutoren
skyldighet att bekosta de utmätta sakernes flyttning till
säkert förvaringsställe eller de utmätta kreaturens skötsel och underhåll,
till dess de hinna försäljas, lärer väl icke vara med rättvisa och
billighet förenligt. Skall borgenären eller gäldenären vidkännas denna
kostnad? Härom har lagstiftningen hittills icke bestämdt uttalat sig.
Dock när det utmätta godset finnes i behåll, gäller tvisten endast kostnaden
för dess förvarande. Större betydenhet får densamma, nar hvad
utmätt blifvit, icke vidare är att tillgå. Ett exempel harpa förekommer
i en hos mig nyligen förd klagan. Hos en person, bosatt vid rikets
östra kust, utmättes för någon tid sedan, ett piano, ett divansbord och
andra möbler. För att sätta det utmätta i förvar tillvagagick utmätningsmannen
så, att han omsnörde hvarje möbel tor sig med segelgarn,
förseglade detta med sitt sigill och lemnade allt under egarens tillsyn.
Utmätningen öfverklagades. När densamma derefter blifvit af sa val Konungens
Befallningshafvande som Kongl. Hofrätten faststäld, och i följd
deraf de utmätta sakerna skulle försäljas, befunnos dessa tillika med gnideri
ären försvunna. Det upplystes, att han inskeppat sig med sina saker,
jemväl de utmätta, på ett fartyg och seglat öfver till en ö, belägen

inom aiina* fögderi och der bosatt sig. När så fordringsegaren vände
big till utmatmngsforrattaren för att erhålla liqvid för det till verkställighet
lemnade utslaget, fick han underrättelse om hvad som skett och om
sin skyldighet att utbetala utmätningskostnaden, men för utbekommande
åt sm fordran ur det i mät tagna godset hänvisades han att vända si g

T-n6XS? it0r 1 det )g''derb tdl hvilket gäldenären flyttat. Så fram ställe

s forloppet i den till mig ingifna klagoskriften. Det är möjligt
att i den skriftvexling i ärendet, som nu pågår, omständigheter yppa sia;,
hvilka förmildra omdomet om utmätningsförrättarens åtgärder; men om
det an lagges i dagen, att utmätningsförrättaren i detta fall ej förfarit
med all. den omtanka och försigtighet, som skäligen kunnat förväntas,
ai det icke tvifvel derom, att forhållandena kunna så gestalta sig, att
icke någon grad af omtänksamhet hos förrättningsmannen, helst om han
icke har i sm magt att utan egen uppoffring förflytta utmätt lös egendom
i säkert förvar undan egarens tillsyn, kan förekomma händelser

sadana som den har ofvanbesknfna. De allt mer och mer utvecklade
samfardselmedlen emna dervid ett kraftigt, förut icke påräkneligt biträde.

. Mte*'' dejina kortfattade framställning af några egentligen formela
brister, dem jag funnit vidlåda utsökningsväsendet i vårt land, går jag
att underdanigst antyda de utvägar, som i min tanke erbjuda sig till

föreskrifter6 & briSter’ för sä vidt detta later sig göras genom

Till a.tt förekomma, det medel, som genom frivilligt erläggande
genast, eller efter utmätning och det utmätta godsets försäljning, inbyta,
varda, i följd af fordringsegarenas försumlighet att dem uttaga
eller underexsekutorernas tredska att dem utlemna förr, än den stadgade
redovisning^tiden är till fullo utlupen, liggande hos underexsekutoren
och löpa fara att med hans enskilda medel sammanblandas finnas
tva utvagar, dem jag vid ämnets behandling i mina embetsberät-e
sei framhållit : den ena, att föreskrifva, det enhvar, som till exsekutoren
aflemnar dom, utslag eller annan utmätningsgill handling för erhal
ande af verkställighet, är skyldig på samma gång uppgifva, till
hvilken person redovisning och inflytande medel böra lemnas eller sändas;
ocli att underexsekutor är förpligtad att, derest fordringsegaren
icke. anmäler sig till medlens utbekommande inom viss tid efter det
de influtit, desamma jemte redovisning afsända till den person, som
vid exsekutorialets inlemnande uppgifvits, dock med förbehållen rätt
för underexsekutoren att från det uttagna beloppet, som skall afsändas,
knut afdraga kostnaden för postporto, rekommendation och assurans
samt en bestämd ringare ersättning för skrifmaterialier och besvär- —•

den andra: att stadga, det ifrågavarande medel, derest de icke lyftas
af fordringsegaren inom nämnda tid, skola af underexsekutoren insättas
i landtränteriet för fordringsegarens räkning, likaledes med rätt till afdrag
å den nedsatta summan för underexsekutorens, Landträntmästarens
och Landskamrerarens besvär, allt enligt bestämd taxa. Valet af den
ena eller andra utvägen torde böra lemnas till underexsekutorens skön,
enär det kan bero på särskilda omständigheter, såsom om vid exsekutorialets
ingifvande ingen eller ofullständig uppgift lemnäts om den
person, till hvilken redovisningen bör ske, om denna uppgift genom
den uppgifna personens flyttning från orten, dödliga frånfälle eller af
annan orsak må befinnas oefterrättlig o. s. v.

Men för införande af ofvanbeskrifna ordning är nödigt att föreskrifva,
det vid utmätning i hufvudskrift tillhandahålles det skuldebref
eller den skriftliga handling i öfrigt, på hvilken den till betalning faststälda
fordran sig grundar eller som af annan orsak bör till gäldenären
lemnas i utbyte emot det gods eller penningbelopp, som hos honom
uttages. Detta kan ske på det sätt, att nämnda handling aflemnas
till exsekutoren på samma gång som domen eller utslaget eller
den handling hvarå verkställighet sökes eller ock, om fordringsegaren
det heldre önskar, så, att denna förpligtas att sjelf eller genom ombud
inställa sig med merberörda handling vid sjelfva utmätningsförrättningen,
hvartill han i sådant fall af exsekutoren kallas. Härigenom undanröjdes
den frestelse för exsekutoren att till gäldenärens skada begagna
sig af ett värdepapper, för hvilket valuta redan var uttagen, innan
det kom i exsekutorens hand, der det sedan stannat, och på samma
gång uppfyldes rättvisans kraf emot gäldenären, från hvilken väl icke
utan rättskränkning hans egendom kan tagas med mindre han återfår
den handling, hvarpå en slik åtgärd grundas, helst när handlingen
är sådan att densammas återställande ensamt betryggar gäldenären för
vidare kraf.

Frågan slutligen om undanrödjande af ofvanbeskrifna svårigheter
vid förvaring af utmätt lös egendom har blifvit upptagen af den utaf
Eders Kongl. Maj:t i nåder förordnade komité för utarbetande af förslag
till förändrad lagstiftning angående utsökningsväsendet, som i
motiven till 4 kap. 13 § i Komiterades underdåniga förslag till Utsökningslag
hufvudsakligen anfört, hurusom det i många fall särdeles på
landsbygden ej vore möjligt för utmätningsman att i granskapet af
gäldenärens hem finna någon, som vore villig och lämplig att taga vård
om utmätta lösören; hvarföre Komiterade ansett, att på borgenärs begäran
skulle bero, om utmätt lös egendom, der den ej kunde med sä -

kerhet på stället lemnas, skulle till annat ställe föras eller ej, ock att
han jemväl borde utgifva de förskotter, som kunde erfordras för bestridande
af kostnaderna för det utmättas bortförande och vård, då det
enligt komiterades mening ej vore med rättvisa och billighet förenligt
att förbinda utmätningsmannen att af egna medel förskjuta dessa kostnader.
Komiterade gifva åt ofvanåberopade § i lagförslaget denna lydelse:
»»Utmätta lösören skola af utmätningsmannen på stället sättas i
»förvar under försegling, till dess försäljning sker; kunna de ej med
»säkerhet lemnas på stället eller under gäldenärens tillsyn; läte utmät»ningsmannen,
der borgenären det äskar och lemnar nödigt förskott till
»kostnaden för deras flyttning och vård, dem af andra vårdas eller till
»annat ställe föras. Hvad ej kan under försegling ställas, må förvaras
»på annat sätt, som säkrast och tjenligast finnes. Aro kreatur i mät
»tagna; varde anstalt om deras föda och vård fogad»».

Att säga, det nyssanförda § icke undanröjt alla de svårigheter,
hvilka förut blifvit omförmälda, är ej att underkänna lagförslagets förtjenster
i öfrigt. Åmnet var uppenbarligen för omfattande att kunna i
en enda lagparagraf på ett uttömmande sätt afhandlas. Dertill skulle
erfordrats en särskild instruktion för underexsekutoren, hvaraf ett omisskänneligt
behof jemväl i andra afseenden gifver sig tillkänna. Men
äfven i §:n, sådan den är affattad, finnes anledning till tvekan om
rätta sättet att verkställa hvad som stadgas för den händelse, att de
utmätta sakerna icke kunna lemnas på stället eller under gäldenärens
tillsyn. Det heter nemligen, att i sådant fall utmätningsmannen, der
borgenären det äskar och lemnar nödigt förskott, skall låta sakerna af
annan vårdas eller till annat ställe föras. Nu innehåller lagen icke något
stadgande derom, att borgenär eller hans ombud skall vid utmätningsförrättningen
vara tilstädes. När och huru skall då den uppgörelse
emellan utmätningsmannen och borgenären åstadkommas, som
förutsättes för att förslagets ifrågavarande stadgande skall vinna tillämpning?
Något sätt torde alltså behöfva anvisas för åvägabringande
af nämnda uppgörelse, som, då nödig försigtighet lärer förbjuda, att
dermed anstår till dess utmätningen försiggått, bör ega rum före denna
förrättning. Detta skulle kunna ske, då exsekutorialet inlemnades, dervid
det finge bero på öfverenskommelse, om förskott gåfves i reda penningar
eller förskrifning lemnades på det belopp, som för ändamålet
blefve behöfligt. Men i sammanhang dermed borde tillika stadgas att,
om ett sådant aftal på förhand icke egt rum, utmätningsmannen skulle
vara fri från ansvar, derest gäldenären undansnillade de utmätta sakerna.
Det är nemligen en af liufvudpunkterna i denna lagstiftning

att noggrannt ordna förhållandet emellan borgenärer och utmätningsmannen,
så att på den senare icke vältras ansvaret för tilldragelser,
till hvilkas förekommande nödiga medel ej lemnats honom i handerna,
likasom å andra sidan hans skyldigheter så bestämmas,. att han ej
ansvarsfritt kan genom oskicklighet eller försumlighet åbringa boige närer

förluster. . . ■, , ..

I det anförda har jag, lika med Komiterade, antagit, att det ai

borgenären, som skall vidkännas kostnaden för utmätta losorens förvaring
till dess de kunna försäljas. Den frågan torde dock förtjena att
tagas under förnyadt öfvervägande. Visserligen kan utmätningsmannen
icke skäligen förbindas att uppoffra egna medel för att skydda borgenärens
rätt; snarare skulle då staten, i följd af sm skyldighet att uppehålla
rättstillståndet, i detta afseende hafva någon förpligtelse. Dn sådan
åsigt kan dock jemväl med goda grunder bekämpas; men galdenären9
_ Han måste efter gällande rättsåsigt vidkännas den vanliga
utmätningskostnaden; skall han då alldeles undgå den tillökning i
nämnda kostnad, som uppkommer derigenom att han dels^ gjort sig sa
illa känd, att den egendom, som hos honom är utmätt, maste borttoras
och ställas under annan persons tillsyn dels ock utan laga skal klagar
öfver utmätningen och från instans till instans fullföljer denna klagan
eller på annat sätt uppehåller det utmätta godsets försäljning. Komiterade
omförmälde ju i förut åberopade motiv till ifrågavarande §, att
köpeskillingen för utmätta kreatur mången gång vant otillräcklig till
gäldande af deras föda och vård under tiden mellan utmätningen och
försäljningen; och äfven i fråga om annan utmätt lösegendom kan betydlig
kostnad uppkomma för bortföring och vård, derföre att oredlig

gäldenär vållat hinder för försäljningen.

Åt de antydningar, jag sålunda framstält om lämpliga satt att a
hjelpa anmärkta brister '' och ofullständigheter i lagstiftningen rörande
utsökningsväsendet, har jag trott mig kunna undgå att gifva formen
af lagbud, då jag föreställer mig att, om desamma skulle behnnas forti
enta af nådig uppmärksamhet, de komma att öfver,emnas till. den e ei
de personer, som för närvarande äro sysselsatta med utsökmngslagen
och då jag icke kunnat på förhand veta, om de ämnen, jag vidiöit,
må varda bohandlade i sjelfva utsökningslagen eller i någon dermed
samtidigt utkommande förordning.»

Dessutom har jag under det sistförflutna året till Kongl. Maj:t
gjort underdåniga hemställanden angående formulär för ej mindre de så

kallade utsökningsdiarierna, än äfven förmynderskap- och konkursförtecknvngar.
I de skrivelser, jag derom till Kongl. Maj:t aflät, yttrades

beträffande frågan om formulär för ut sökning sdiarierna
hufvudsakligen, att de dagböcker eller diarier öfver utsökningsärenden,
som, jemlikt 8 § i Kongl. Förordningen angående vissa omständigheter uti
Lagsöknings- och utmätningsmål, som hädanefter komma att iakttagas, den 28
Juni 1728, borde af Magistraten och Kronofogden hållas, och af hvilka
utdrag skulle hvar tredje _ månad till Konungens Befallningshafvande
insandas, voro, efter hvad jag vid mina besök under embetsresorna på
pa de särskilda landskanslierna funnit, upprättade efter så skiljaktiga
formulär att, med fa undantag, de befunnos olika i alla län, ja i ett
an tdl och med olika hos Magistraten i en stad, emot hvad de voro

i de öfriga städerna och hos Kronofogdarne

hosMagistraterne
samma län.

Billigt nyss åberopade förordning skulle nämnda utdrag »utmärka
saval dagen, da utmätmngsbefallningen eller domen emottagen blifvit
och summan, hvilken utmätas skulle, som en motsvarande anteckning5
hvad vid hvarje mål sedermera tillgjordt blifvit, med tiden då sådant
skett eller, derest någon handläggning eller verkställighet ej följt, hvilka
hinder sadant vallat;» till hvilka föreskrifter Kongl. Förordningen angående
åtskillig a stadganden i. afseende på utmätning den 21 Mars 1835 fogade
den, att namnda diarii-utdrag borde, utöfver hvad ..''redan vore föreskrivet
innehålla två uppsummerade kolumner, utvisande, den ena, alla de
lordringar, hvarför utmätningsverkställighet blifvit äskad, under den
tid som diarierna omfattade, och den andra, allt hvad på samma tid
btiivit redo vis a dt med ingående och utgående balanser.

Det vore, fortfor jag, från bemödandet att finna lämpligaste formen
ior antecknandet af alla nämnda uppgifter som de här ofvan nämnda
olika . uppstå! Inmgarne af ifrågavarande diarii-utdrag härledde sio-. Att
niga i granskning af dessa olika formulär, dem jag från samtlige Konungens
Befallningshafvande infordrat, skulle leda till en onödig vidlyftighet.
Endast så mycket ansåge jag mig böra säga, att efter mitt
omdöme icke något af nämnda formulär befunnes i afseende å såväl
uppgifternas fullständighet som uppställningens ändamålsenlighet fullt
tillfredsställande De brister, jag trött mig finna i de särskilda formulären,
framträdde synbarast vid en jemförelse emellan merberörda formular
och det förslag till ett sådant, jag upprättat, för att ådagalägga,
huruledes efter mm tanka de föreskrifna anteckningarne skulle på ett
ofverskadhgt sätt fullständigt framläggas.

När dessa dagboks- eller diarii-utdrag till Konungens Befallningshafvande
inkommit, skola de undergått granskning. Härom stadgades
i 58 § i Instruktionen för Landshöfdingarne i Rikets län samt de vid
länsstyrelsen anstälde tjensteman den 10 November 1855, att det ålåge
Landssekreteraren att granska dessa diarier och, om felaktigheter eller
försummelser hos exsekutorerne dervid upptäcktes, derom till Landshöfdingen
göra anmälan. För en sådan gransknings ordentliga verkställande
vore det utan tvifvel af nöden att ega tillgång till behöriga
verifikationer för anteckningarne i diarierna. Sadana insändes ock nu
för tiden tillika med diarii-utdragen; men då underexsekutorerna kunde
behöfva dessa verifikationer för sin säkerhet, återskickades de gemenligen,
efter det granskningen å landskansliet försiggått. För att göra
ett dylikt återsändande obehöfligt och ändock freda underexsekutorerne
från all olägenhet af verifikationernas bortlemnande, hade jag i en af
mina embetsberättelse!'' föreslagit formulär till ett slags dubbelqvittenser,
hvilka numera med fördel användes inom flera län.

Slutligen tilläde jag, att det vore i ändamål att bereda åt ofvanåberopade
författningars stadganden noggrannare efterlefnad samt åt den
med dem åsyftade kontroll öfver utmätningsärendenas behöriga gång
större kraft och verksamhet, i den mån granskningen af förrberörda
diarier underlättades, som jag med öfverlemnande af förutnämnda förslag
till formulär ej mindre till de dagboks- eller diarii-utdrag, dem
det ålåge underexsekutorerna att hvar tredje månad till Konungens Befallningshafvande
insända jemte några för formulärens rätta användning
nödiga erinringar än ock till de så kallade dubbelqvittensen, som för
undvikande af diarii-verifikationernas insändande till och återsändande
från landskanslierna visat sig kunna med fördel begagnas, trodde mig
böra anhålla, att. Kongl. Majit täcktes till allmän efterrättelse fastställa
formulär för ifrågavarande diarii-utdrag och qvittenser.

I fråga åter om fastställande af formulär för förmynd er skaps- och konkursförteckningar,
anförde jag: att vid den granskning, jag under mina
embetsresor anstält hos domstolar och domhafvande af ej mindre de i
Förordningen angående tillsyn a förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 24 September 1862 § 2 föreskrifna förteckningar öfver förmynderskap
än ock sådana öfver anhängiga konkurser upprättade fölteckningar,
som i gällande konkurslags 127 § omförmäldes, hade befunnits,
att dessa förteckningar varit förda på olika sätt, så att under det några
Just,-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1815 års Riksdag,

i redig och lätt öfverskådlig form omfattat alla erforderliga uppgifter,
hade andra visserligen kunnat innehålla hvad nödigt varit, men detta
uppstäldt utan ordning och tydlighet, samt slutligen några hvarken till
innehåll eller form varit tillfredsställande.

En naturlig och vid framstälda anmärkningar åberopad förklaringsgrund
till ofvanbeskrifva förhållande vore saknaden af utförliga och bestämda
föreskrifter i de ofvan omförmälda författningarne angående
dessa förteckningars rätta form och beskaffenhet, med ett ord, saknaden
af formulär för desamma. Försök att tillskapa sådana hade dock
blifvit gjorda af en och annan domare, som med en icke ringa kostnad
låtit trycka af dem sjelfva uppstälda formulär; men dels hade de
icke alla motsvarat skäliga anspråk på fullständighet och redighet dels
hade de egentligen gagnat endast uppfinnaren samt möjligen någon
eller några efterapare, som likväl sjelfva fått bekosta och besörja tryckningen.
Att bringa sådana formulär i bokhandeln och sålunda tillgängliga
till billigt pris för alla, som behöfde dem i sin embetsförvaltning
hade, oaktadt derom förda underhandlingar med förläggare af tryckalster,
icke lyckats, så länge det ej kunde visas, att de ifrågasatta formulären
varit till allmän efterrättelse behörigen faststälda.

Då det emellertid måste vara af vigt för ernående af den kontroll,
som med föreskrifterna om dylika förteckningars införande åsyftades,
att desamma i redig och lätt öfverskådlig form innehölle de erforderliga
uppgifterna; då detta syftemål säkrast vunnes derigenom, att sagda
uppgifter ordnades efter bestämda formulär; då tillgång till dylika formulär
i tryck för billigt pris väsentligen skulle bidraga till underlättande
af deras arbete, som med förteckningarnes upprättande hade befattning,
hvarföre ock flere af dessa tjenstemän om beredande af
en sådan fördel hos mig gjort framställning, — hade saken synts mig
förtjent af uppmärksamhet, och frågan om lämpligheten af dylika formulärs
upprättande och fasttällande till allmän efterrättelse böra undersökas.

Emot de fördelar af en sådan anordning, som här ofvan blifvit
framhållna, uppstälde sig å andra sidan äfven betänkligheter. En sådan
kunde hemtas från det förhållande, att såväl författningen om tillsynen
å förmyndarskapen som konkurslagen vore underkastade förändringar,
som skulle kunna vålla rubbning i faststälda formulär för förmynderskaps-
och konkursförteckningarna. Särskild anledning att förvänta
ändringar i förordningen angående förmynderskap innebure den
ännu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende underdåniga skrifvelse, Riksdagen
år 1869 i detta ämne afgifvit; men jag förestälde mig, att de

formulär, som komme att fastställas, skulle så affattas, att i dem kunde
inrymmas alla de uppgifter, som åtminstone af hittills föreslagna ändringar,
liksom af den gällande författningen, påfordrades. Dessa uppgifter
syntes dessutom vara af den beskaffenhet att, sedan de en gång
börjat meddelas, de fortfarande komme att anses nödiga, huru författningarna
än måtte ändras och hvilka andra vederbörande tilläfventyrs
kunde komma att med deras uppsamlande få att skaffa, så att icke genom
sj elfva de ifrågavarande förteckningarnas afskaffande formulären
blefve öfverflödiga

Nu antydda betänklighet torde alltså låta sig undanrödjas. Men
vidare kunde, och det med större skäl, ifrågasättas, huruvida nu, sedan
på flera ställen, såsom ofvan nämndes, dessa angelägenheter redan blifvit
nöjaktigt ordnade, sedan tryckta formulär voro anskaffade och med
icke ringa arbete, synnerligast hvad beträffade förmynderskapsförteckningarna,
uppgifterna i sina serskilda kolumner införda, det vore lämpligt
att söka åstadkomma fastställelse och påbjudande till allmän efterrättelse
af formulär, hvilka, om de i någon äfven den ringaste omständighet
vore olika med de nyssnämnda redan anskaffade, skulle föranleda
dessas omarbetande. Denna betänklighet hade hittills verkligen
återhållit mig från att fullfölja min länge närda föresats att söka åstadkomma
fastställelse å formulär till de ifrågavarande förteckningarna.
Det vore dock uteslutande förteckningen öfver förmynderskap, som en
sådan betänklighet rörde, ty af anliängiga konkurser, sonp tillhörde
konkursförteckningen, vore antalet ringa, så att en ändring i formuläret
till denna förteckning egentligen endast verkade på antecknandet
af blifvande konkurser och kunde lätteligen inpassas i de befintliga formulären,
eller ock de qvarstående få konkurserna öfverföras i en efter
nytt formulär upplagd förteckning. Olägenheten åter af faststäldt formulärs
påbjudande till allmänt begagnande för förmynderskaps-förteckningar
hade jag vid närmare eftersinnande trott kunna förekomma^,
derest i sammanhang med ett slikt påbud förklarades, att detsamma
icke förr än om t. ex. fem år skulle tjena till ofelbar efterrättelse. Under
tiden kunde helt visst i de gamla formulären, af hvilka flera icke
i någon väsentlig mån skilde sig från det nya, som komme i fråga, införas
någon obetydlig förändring i kolummernas rubriker eller tillägg
af en eller annan kolumn. Efter nämnda tids förlopp borde deremot
nya förteckningar på de flesta ställen behöfva uppläggas. För dem,
som hittills icke förskaffat sig tryckta formulär men eljest hade sina
förteckningar i någorlunda god ordning, gälde naturligtvis, hvad nyss
anförts om det begagnade formulärets fullständigande och de åter som

i större eller mindre mån eftersatt sin skyldig-het att hafva förteckningarna
i ofullständigt och oordnadt skick, skulle i ett påbud om faststälda
formulärs användning vid ifrågavarande förteckningars upprättande finna
ej allenast en kraftig erinran att fullgöra, hvad eftersatt blifvit, utan
ock en betydlig underlättnad i ett sådant arbete. Jag förestälde mig
nemligen, såsom mer än sannolikt, att så snart formulär till meranämnda
förteckningar vunnit fastställelse, sådana skulle till billigt pris i bokhandeln
tillhandahållas.

Under åberopande af de förhållanden, jag här ofvan antydt, hemstälde
jag slutligen, det Kongl. Maj:t efter nådig pröfning af de förslag
till formulär för förmynderskaps- och konkursförteckningar, som
funnes bilagda min ifrågavarande skrifvelse, täcktes fastställa och till
efterrättelse påbjuda bestämda formulär till nämnda förteckningar, dock
med den särskilda förklaring, att formuläret till förmynderskaps-förteckningar
ej förr än fem år derefter borde lända till ofelbar efterrättelse. cj

Rörande de klagomål, som under år 1874 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1874 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under

handläggning................................................................................. 5

Under år 1874 inkommo klagomål till ett antal af ........................ 77.

Summa klagomål under handlggning år 1874 82.

Af dessa hafva:

Återkallats ................. 2.

Utan åtgärd lemnats......................................................................... 45.

Efter veder hörandes hörande fått förfalla................................. 18.

Vid 1874 års slut såsom fortfarande under handläggning

balanserats ...................................................................................... 10.

Till åtal hänvisats ...................................................... 7. g9 *) **)

*) synts ändamålslöst att här intaga förslagen till de särskilda formulären helst sedan

jag erfarit, att desamma blifvit meddelade de vederbörande, saken närmast rörer, på det att desse
måtte kunna framställa de anmärkningar, till hvilka fog kunde förefinnas. Och till samma vederbörande
benägna öfverseende tillåter jag mig förorda de efteråt upptäckta misstag, som insmugit sig uti de
i formuläret till konkursförteckning intagna exempel, i det nemligen bland de uppdiktade företeelserna
i de likaledes diktade konkurserna inställelsedagarne blifvit utsatta tidigare efter första
förhören, än konkurslagen tillstöder. Dessa fel, som åtminstone dessförinnan icke kunna hafva någon
menlig verkan, ändras naturligtvis i det faststälda formuläret, derest förslaget i öfrigt vinner
nådig fastställelse.

**) Åf de under året inkomna klagoskrifterna hafva fyra innefattat upprepande af klagomål,
hvilka under föregående år utgjort föremål för Justitie-ombudsmannens pröfning och hvarken nu
eller då kunnat föranleda någon åtgärd.

Under sistförflutna års embetsresa besökte jag Gotland samt delar
af Skåne, Småland, Östergötland och Södermanland. Hos Länsstyrelserna,
Domkapitlen och domstolarne fann jag, i allmänhet göromålen
med omsorg och ordning liandhafda och skötta. Fåtalet af lagsökningsmål
och konkurser vittnade fördelaktigt om det ekonomiska tillståndet
i landet. Några formela brister i utmätningsdiarier, förmynderskapsoch
konkursförteckningar ådrogo sig nu som under mina förra embetsresor
min uppmärksamhet och hafva föranledt här förut intagna underdåniga
hemställanden om formulärs fastställande för dessa handlingar.
Fängelserna funnos nu som förr i ordentligt skick och fångantalet var
i allmänhet ringa, varande för dessa och öfriga iakttagelser under resan
utförligare redogjordt i den särskilda reseberättelse, som, jemte justitieombudsmans-expeditionens
diarium och registratur, till Riksdagens Lagutskott
öfverlemnas.

Från Hans Excellens Herr Justitie-statsministern har uppå framstäld
förfrågan det svar erhållits, att någon förklaring öfver lagen, i
den ordning 19 § Regeringsformen bestämmer, icke blifvit meddelad
under tiden från början af sistförflutna Riksdag.

Till fullgörande af den i 14 § af instruktionen för Justitie-ombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementet
förskaffat mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1874 aflåtna underdåniga skrifvelse]’
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrivelser anhängiggjorda ärenden, som icke
hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom i
i sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa
ärenden uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit
vidtagna under tiden efter afgifvandet af min senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrivelser, som nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna
i bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1875.

N. A. FRÖMAN.

D. G. Restadius.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JUSTITIE-OIBUDSIANS EIBETS-BERÄTTELSE

till 1875 års Riksdag.

)

Uppgifter frän de särskilda Kongl. Stats-Departement en på de af
Riksdagen är 1874 afl,ätna underdåniga skrifvelse?'', jemte anteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna. *)

l:o. Kongl. Justitie-departementet,

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 20 Februari 1874, angående val af
Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (1.)

1874 den 6 Mars i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 17 Mars 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med
förslag till förändrad lydelse af 80 § Regeringsformen. (7.)

1874 den 10 April i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af den 13 April 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med
förslag till Förordning angående förändradt sätt för offentliggörande i kyrka åt
allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagifvanden. (19.)
1874 den 24 April i Stats-Rådet aumäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 13 April 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med
förslag till Förordning angående ändring och tillägg i vissa delar af Sjölagen. (20.)
Kongl. Maj:t liar, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, den 25 sistlidne September låtit
utfärda Förordning i ämnet.

5:o af den 7 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen
och fullföljden af vissa mål. (44.)

Kono-1. Maj:t har den 5 sistlidne Juni förklarat, att Riksdagens beslut, i afseende å.ifrågavarande
Förordning, hvarigenom det i Kongl. Maj:ts nådiga proposition åsyftade ändamål
ej skulle ernås, komme att förfalla.

6;o af den 7 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med for *)

p)e vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer
i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

slag till Förordning angående de vilkor, hvarunder utlänning må förvärfva
eganderätt till fastighet i Sverige. (47.)

1874 den 15 Maj i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingarna.

7:o af den 11 Maj 1874, om ändring i gällande stadganden angående mannens
målsmansrätt öfver hustrun. (54.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 11 innevarande månad med biM
till forslaget låtit utfärda Författningar i ämnet.

8:0 5 den 16 Maj 1874’ 1 anlednin8'' af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med
förslag till ny reglering af häradshöfdingarnes löneförmåner. (66.)

Vid anmälan häraf den 5 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t låtit vid Riksdagens beslut
bero; och äro erforderliga föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

9:0 af den 17 MaJ 1874’ angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
Hufvudtitel. (33.)

1874 den 5 Juni i Stats-Rådet anmäld, dervid Kongl. Maj:t förklarade sig vid Riksdagens
beslut i de delar, hvilka innefatta afvikelse!- från Kongl. Maj:ts framstälda förslag, låta
bero; och ar innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom
och efterrättelse, hvarjemte föreskrifter såväl nämnde dag som sedermera blifvit meddelade
i afseende å verkställighet af Kongl. Maj:ts i ämnet fattade beslut.

10:o af den 19 Maj 1874, angående ändring i gällande stadganden om val till
klockare, orgelnist och folkskolelärare. (74.)

Sedan Högsta Domstolen blifvit hörd öfver det i skrifvelsen intagna förslaget till Förordnmg
angående val till orgelnist och klockare, har Kongl. Maj:t den 25 sistlidne September
förklarat att nämnda förslag finge förfalla; hvarjemte i nåder förordnades, att Riksdagens
skrifvelse, i hvad den innefattar anhållan om ändring i gällande bestämmelse)- rölande
val till folkskolelärare, skulle till Ecklesiastik-departementets handläggning öfverlemnas.
b

11''0 af den 20 Mal 1874< rörande ändringar i Kongl. Förordningen om egors fredande
mot skada af annans hemdjur och om stängsel skyldighet. (91.)

1 anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning rörande inskränkning i den
mulbetesrätt, som genom 5 § 2 mom. af Kongl. Förordningen den 21 December 1857
ar vorden bestämd, förordnade Kongl. Maj:t den 29 sistlidne Maj att"underdåniga yttranden
från samtliga landstingen skulle genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande infordras;
ocli hafva utlåtanden inkommit från landstingen, med undantag af det för Gefleborgs län.

Beträffande den af Riksdagen i samma skrifvelse väckta frågan om rätta tolkningen’
af ( S i ofvanåberopade Förordning, har Skogs-Styrelsen blifvit anbefald att afgifva ''erforderlig
upplysning och utlåtande, som likväl icke ännu inkommit.

12:o af den 19 Maj 1874, i fråga om tillägg till lagen för Rikets Ständers Bank
rörande Bankens reservfond. (80.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 25 sistlidne September med bifall
till förslaget låtit utfärda Författning i ämnet.

13:o af den 20 Maj 1874, angående ändring i allmänna lagens stadganden om
skogsåverkan, (92.)

Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd tiar Kong]. Maj:t den 4 innevarande
månad å detsamma vägrat sanktion.

Stockholm den 23 December 1874.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kongl. Utrikes-departementet,

14:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 Maj 1874 angående utbyte af Kronans
tomt i Moskwa mot de till Ryska Regeringen öfverlåtna magasiner i det
inom Stockholm belägna s. k. Stadshuset. (57.)

1874 den 15 Juni i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.*)

15:o af den 15 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksdagens
Tredje Hufvudtitel. (34.)

1874 den 14 Augusti i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.*)

3:o Kongl. Landtförsvars-departementet.

16:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 April 1874, angående afsöndring
af jord från öfverstebostället Kronobäck vid Kalmar Regemente till Mönsterås
församlings folkskola. (13.)

Föredragen den 15 Maj; och blef Kongl. Maj:ts med Riksdagen i detta ärende fattade
beslut meddeladt Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande.

17:o af den 11 Maj 1874, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från militiebostället N:ris 15 och 17 Eslöf under Skånska
Husar-regementet. (58.)

Föredragen den 21 Maj; hvarvid Kongl. Maj:t, med bifall till det af Riksdagen gjorda
tillägg i vilkoren för ifrågavarande jordafsöndring, lät, hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen
sålunda beslutit, meddelas Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till efterrättelse och
vederbörandes förständigande.

*) Denne uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes-StatsMinistern
i embetsskrifvelse den 2 December 1874.

18:o af den 11 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från f. d. qvartermästarebostället vid Elfsborgs regemente
Gennundared N:o 1. (59.)

Föredragen den 21 Maj; hvarvid Kongl. Maj:t likaledes med bifall till det af Riksdagen
gjorda tillägg i vilkoren för denna jordafsöndring, lät, hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen
sålunda beslutit, meddelas Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till efterrättelse och
vederbörandes förständigande.

19:o af den 14 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från regementsskrifvarebostället vid Första Lifgrenadierregementet
Björkö. (60.)

Föredragen den 21 Maj; och blef hvad Kong]. Maj:t med Riksdagen i frågan beslutit
Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till efterrättelse och vederbörandes förständigande
meddeladt.

20:o af den 11 Maj 1874, i anledning af den år 1873 verkställa granskning af
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders förvaltning under
år 1871. (61.)

Den 21 Maj anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelsen jemte protokollsutdrag
öfverlemnadt till Landtförsvars-departem entet.

Föredragen genom sistnämnda Departement den 12 Juni; hvarvid annan åtgärd ansågs
då icke böra vidtagas, än att Arméförvaltningen anbefaldes inkomma med utredning
om hvad å de medel, hvilka år 1870 lyftats å det mindre kreditivet, ännu kunde återstå
odisponeradt.

Sedan denna utredning inkommit och deraf inhemtats att, efter det de å berörda
kreditivmedel för dermed afsedda ändamål anvisade kostnader utgått, ett öfverskott af
39,294 Riksdaler syntes komma att uppstå å det till Intendents-departementets disposition
stälda belopp, har Kongl. Maj:t genom Nådigt Bref den 18 sistlidne September anbefalt
Arméförvaltningen att till Statskontoret öfverlemna för att Riksgäldskontoret tillhandahållas,
ej mindre hvad å Artilleri- och Intendents-departementen återstode oanvändt
af de vid 1862—1863 års riksdag beviljade kreditivmedel, nemligen 13,839 Riksdaler
98 öre ä det förra och 9,932 Riksdaler 21 öre å det senare departementet, än äfven
den behållning af de år 1870 lyftade medlen å det s. k. lilla kreditivet, hvilken kan
komma att å Intendents-departementet uppstå.

21:o af den 11 Maj 1874 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från kronohemmanet Tostebyn. (62.)

Föredragen den 21 Maj; hvarvid Kongl. Maj:t med bifall till det af Riksdagen gjorda
tillägg å vilkoren för ifrågavarande jordafsöndring, lät, hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen
sålunda beslutit, meddelas Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till efterrättelse och
vederbörandes förständigande.

22:o af den 15 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
Fjerde Hufvudtitel. (35.)

Föredragen den 12 Juni; och delgafs i sin helhet Arméförvaltningen och Statskontoret
till kännedom och efterrättelse i hvad hvardera rörde, hvarjemte, der sådant af Riksdagens
beslut eller anvisade anslag påkallades, särskilda föreskrifter i afseende å verkställigheten
meddelades ej mindre Arméförvaltningen än andra vederbörande embetsmyndigheter; dock
så att vid fastställande af bestämmelser rörande manskapets vid värfvade garnisonsregementen
och corpser aflöning och städja m. m. Riksdagens förutsättning om möjlig utsträckning
i den föreslagna permitteringen ansågs icke åtminstone för närvarande kunna
gå i verkställighet.

Beträffande de åtgärder, som till följd af Riksdagens i 3öde punkten uttryckta beslut
i fråga om dyrtidstillägg åt Indelta Arméens befäl kunde finnas erforderliga, uppdrogs
åt Departementschefen att framdeles afgifva förslag.

23:o af den 15 Maj 1874, i fråga om den i Riks-Staten uppförda oindelta spanmål.
(41).

Den 29 Maj anmäld genom Finans-departementet; och blef skrifvelsen, i livad densamma
rörde den till manskapet vid värfvade Arméen utgående brödspanmåls afförande från vederbörande
regementens anslag samt de för manskapets förseende med bröd nödiga utgifters
anvisande till utgående från förslagsanslaget till mathållning för manskapet vid garnisonsregementena,
till Landtförsvars-departementets föredragning öfverlemnad.

Denna fråga kommer att Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas i sammanhang
med förslaget till regleringen af utgifterna under Riks-Statens 4:de Hufvudtitel.

24:o af den 17 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
Monde Hufvudtitel. (40.)

Den 5 Juni anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelsen, i livad
Landtförsvars-departementet angick, detta departement meddeladt.

Föredagen genom Landtförsvars-departementet den 19 Juni; och, jemte det vederbörande
underrättades om de af Riksdagen å Allmänna Indragningsstaten beviljade pensioner
för enkan Amanda Tham, född von Scheele, samt åtskilliga löntagare under Fjerde
Hufvudtiteln, blefvo sådana Arméens Pensionskassa rörande föreskrifter, som af den underdåniga
skrifvelsen föranleddes, Direktionen öfver nämnda kassa till behörig efterrättelse
meddelade; äfvensom cirkulär till Länsstyrelserna utfärdades angående det af Riksdagen
anvisade anslag till understöd åt ännu från 1808 och 1809 ars krig qvarlefvande, i behof
stadde landtvärnsman.

Stockholm den 31. December 1874.

Ex officio
A. Becker.

4:o Kongl. Sjöförsvars-departementet.

25:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 April 1874, angående befrielse
för fartyg, som söka nödhamn, från utgifvande af fyr- och båkafgifter. (23.)
1874 den 5 Juni i underdånighet föredragen inför Kongl. Maj:t i sammanhang med särskilda
komiterades betänkande i fråga om lotsväsendets ordnande, dervid beslöts nådig
Kungörelse rörande förändrade föreskrifter om fyr- och båkafgifters erläggande, sådan den
finnes i svensk författningssamling intagen.

26:o af den 15 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
5:te Hufvudtitel år 1875. (36.)

1874 den 5 Juni i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen
delgifven vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter så väl då
som sedermera meddelade i afseende å verkställighet af fattade nådiga beslut i ämnet,
27:o af den 17 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
9:de Hufvudtitel. (40.)

1874 den 5 Juni genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån under samma dag föreskrifter meddelades vederbörande i afseende
å de af Riksdagen beviljade 2:ne kreditiv för upprätthållande af pensioneringen vid sjöförsvaret
tillhörande stater.

Stockholm den 31 December 1874.

C. Nordenfalk.

5:o Kongl. Oivil-departementet.

28:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 4 Mars, angående Sveriges deltagande
i 1876 års verldsutställning i Philadelphia. (4).

Anmäldes den 13 Mars, då Kongl. Maj:t, som, med anledning af Riksdagens meddelade
beslut, antog den af de Nordamerikanska Förenta Staternas President till Sverige gjorda
inbjudning att deltaga uti ifrågavarande utställning, fann godt tillsätta en Komité med
Chefen för Kongl. Civil-Departementet såsom Ordförande, för vidtagande af alla för Sveriges
deltagande i utställningen erforderliga åtgärder och handläggande af dithörande
ärenden, som icke vore af beskaffenhet att höra Kongl. Maj:ts pröfning underställas; hvarjemte
till Komiténs förfogande stäldes det af Riksdagen för ändamålet anvisade anslag
å 50,000 Kronor, med befallning till Statskontoret att i afräkning å detsamma förskottsvis
under innevarande år utbetala de belopp, som Komitén funne nödigt lyfta.

29:o af den 13 Mars, angående tillstånd för Norbergs jernvägs nya aktiebolag att
bibehålla lemnade försträckningar af allmänna medel. (5).

Yid föredragningen den 1 April af denna skrifvelse jemte en af vederbörande ytterligare
ingifven underdånig ansökning, behagade Kongl. Maj:t berättiga nämnda aktiebolag att,
på sätt ifrågasatt blifvit, omlägga och till spårvidd af 4,83 fot förändra bolagets jernväg
från Kärrgrufvan inom Norbergs odalgrufvefält till Engelsbergs bruk samt gilla det uppgjorda
kostnadsförslaget och till efterrättelse vid arbetets utförande hufvudsakligen fastställa
den derför uppgjorda planen; hvarjemte Kongl. Maj:t dels, i enlighet med Riksdagens
genom bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet lemnade medgifvande,
berättigade bolaget att, oaktadt jernvägen ombygdes, på förut stadgade hetalnkigsvilkor
bibehålla de för den nuvarande jern vägsanläggningen unJfångna försträckningar, till nu
återstående belopp af 242,277 Riksdaler 3 öre, med förklarande att statens panträtt i
de delar af gamla jernvägen, som efter anläggningen icke konime att i nya jernbanan
ingå, skulle upphöra, äfvensom att den uti nuvarande jernvägen med tillhörigheter meddelade
inteckning för samma lån finge, sedan jernvägen blifvit efter omläggningen afsynad
och godkänd, förfalla, dels ock åt bolaget anvisade ett ytterligare försträckningsbelopp
af 300,000 Riksdaler, att af Handels- och Sjöfartsfondens medel utgå, — allt under i
öfrigt stadgade särskilda vilkor och bestämmelser.

30:o af den 13 Mars, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(6).

Anmäld den 27 Mars och meddelad Styrelsen för allmänna Yäg- och Vattenbyggnader.

31 :o af den 21 Februari, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordning angående skyldighet för kommunala myndigheter att afgifva
statistiska redogörelser. (8).

Vid anmälan häraf den 17 April blef nådig förordning i enlighet med förslaget utfärdad.

32:o af den 4 April, angående beviljade anslag till fortsättande af Statens jernvägsbyggnader.
(9).

Anmäldes i underdånighet den 17 April och förordnades, jemte det skrifvelsen delgafs
vederbörande Embetsverk, — dels att Styrelsen för statens jernvägsbyggnader ej mindre
för fullbordandet af Östra Stambanan och fortsättning af arbetena å norra stambanan till
Storvik, än äfven för tillhandahållande åt Styrelsen för Statens jern vägstrafik af det belopp,
som sistnämnda Styrelse under innevarande år borde af Byggnads-Styrelsen utbekomma
för anskaffande af en del erforderlig materiel, egde hos Statskontoret i mån af
behof lyfta de för innevarande år, utöfver redan beviljade 4,600,000 Riksdaler, ytterligare
anvisade 6,400,000 Riksdaler, dock med afdrag af de särskilda belopp, som sistnämnde
Styrelse redan kunde hafva i Statskontoret lyftat, dels ock att Statskontoret hade
att af det anvisade extra anslaget godtgöra de af Statskontoret förskottsvis utbetalda belopp.

33:o af den 13 April, angående upplåtelse till Westmanlands Läns Hushållningssällskap
af ett till Landshöfdingeindelningen i nämnda län hörande jordområde.
(10.)

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1875 års Riksdag. 2

Anmäld den 8 Maj, då Kongl. Majrt meddelade nådigt förordnande om upplåtelsen i enlighet
med Riksdagens medgifvande till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.

34:o af den 13 April, angående upplåtelse till Köpings stad af vissa delar utaf
kronolägenlieterna Byslätten och Köpingsön med dertill hörande Stora och
Lilla Gåskärret. (11.)

Anmäld den 8 Maj, då, med anledning af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition i ämnet, förordnande meddelades om lägenheternas upplåtande till staden Köping;
hvarjemte Stuteri-Öfverstyrelsen förständigades inkomma med förslag i afseende å
användandet af blifvande ersättningsbeloppet.

35:o af den 13 April, angående upplåtelse till Köpings stad af en del utaf kronolägenheten
Hushag*en. (13.)

Anmäld den 8 Maj, då, med anledning af det lemnade bifallet till Kongl. Majrts nådiga
Proposition i ämnet, förordnande meddelades om lägenhetens upplåtande till Köpings stad;
hvarjemte Stuteri-Öfverstyrelsen förständigades inkomma med förslag i afseende å användandet
af blifvande ersättningsbeloppet.

36:o af den 23 April, i fråga om förändrad lydelse af 9 § i Kongl. Kungörelsen
den 30 December 1863, angående Nämndemans rätt till ersättning för extra
förrättningar m. m. (22.)

Anmäldes den 1 Maj, då Statskontoret anbefaltes att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket ej ännu inkommit.

37:o af den 23 April, angående ändring i Kongl. Maj:ts nådiga Reglemente för de
lägre Landtbruksskolorna i Riket den 27 Mars 1863. (24.)

Sedan Landtbruks-Akademiens Förvaltningskomité afgifvit den 1 Maj infordradt underdånigb
yttrande i ämnet, har Kongl. Maj:t, vid slutlig föredragning af frågan, den 5 påföljande
Juni, med bifall till Riksdagens framställning, låtit utfärda nådig Kungörelse om
ändring i 14 § af berörda Reglemente.

38:o af den 23 April, angående ifrågasatt upphörande af Manufaktur-diskontverkets
lånerörelse. (26.)

Vid anmälan häraf den 8 Maj infordrades Kommerse-kollegii underdåniga utlåtande, och,
sedan detta inkommit, har Kongl. Maj:t, — som redan den 7 November 1873, på bemälda
Kollegii framställning, förordnat, att lån af den beskaffenhet, som omförmäldes i
§§ 1 och 2 af det för Manufaktur-diskontinrättningen gällande reglemente, från och med
1874 års början icke vidare finge utgifvas, — under den 4 innevarande månad, vid ärendets
föredragning, funnit skäl för närvarande icke förekomma att förordna om upphörande
\ öfrigt af Manufaktur-diskontens lånerörelse och om verkets deraf följande utredning;
likasom, vid det förhållande, att särskilda föreskrifter rörande grunderna för tilldelande af
förlagslån icke funnes meddelade, den väckta frågan om ändring i sådana föreskrifter ansags
böra förfalla. Riksdagens framställning i öfrigt om enklare och billigare förvaltning
af fondens medel komma under öfvervägande i sammanhang med frågan om Kommersekollegii
föiändrade organisation, sedan den nedsatta Komiténs förslag derom inkommit.

39:o af don 28 April, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning, brooch
hamnbyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag. (27.)

Denna skrifvelse anmäldes den 8 Maj, hvarvid, i anledning af Riksdagens beslut om anvisande
af 14,200 kronor i afräkning å det beviljade anslaget till anläggning af vinterväg
från Jökkvik vid Hornafvan till Riksgränsen, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Norrbottens län bemyndigades att i Statskontoret i mån af behof lyfta nämnda belopp,
med skyldighet att i afseende å användandet af och redovisningen för detsamma ställa sig
till efterrättelse hvad den 20 Juni 1873 föreskrifvits.

Beträffande öfriga i skrifvelsen anmälda beslut, godkändes desamma, och förordnades
att afskrift af skrifvelsen skulle tillställas ej mindre Statskontoret, än äfven Styrelsen för
Allmänna Väg- och Vattenbyggnader för behörig kännedom och vederbörandes förständigande,
hvarjemte Styrelsen anbefaltes att i anledning af Riksdagens beslut vidtaga på
Styrelsen ankommande åtgärder.

40:o af den 23 April, angående beviljadt anslag för anläggning af väg mellan Junosuando
by inom Pajala socken och Wittangi kyrkoby inom Jukkasjärvi lappmark
af Norrbottens län. (28.)

Anmäldes den 8 Maj, hvarvid till efterrättelse faststäldes den af Löjtnanten Cornell uppgjorda
plan med tillhörande ritningar samt bemyndigande meddelades Styrelsen för allmänna
Väg- och Vattenbyggnader, att från vederbörande infordra och underteckna kontrakt
om arbetsföretagets påbörjande före 1875 års utgång och fullbordande inom tid,
som med vederbörande kunde öfverenskommas, m. m.

41:o af den 17 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (37.)

Denna skrifvelse föredrogs den 29 Maj; och behagade, med godkännande af de beslut,
som blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen
fattade, — utom hvad angick det i 5:te punkten anmälda beslutet om minskning med

6,000 Kronor i aflöningsanslaget för Kommerse-kollegium, — Kongl. Maj:t, jemte förklarande
att i fråga om vilkoren för tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade tillfälliga
löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom blefve på vederbörande
Departements-Chefs föredragning stadgadt samt vederbörande till kännedom meddeladt, i
nåder förordna, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas Statskontoret till kännedom och
efterrättelse i hvad på detta Embetsverk ankomme, äfvensom öfriga förvaltande Verk,
Styrelser och Chefer i de delar hvardera särskildt angiuge, med bemyndigande att hos
Statskontoret efter behörig reqvisition lyfta de af Riksdagen beviljade extra anslag; hvarjemte
i anledning af särskilda punkter i skrifvelsen samt de framställningar, som legat
till grund för Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet, äfvensom hvad i öfrigt förekommit, nådiga
beslut meddelades.

Beträffande Riksdagens i 5:te punkten anmälda, nyssnämnda beslut, hvilket icke'' af
Kongl. Maj:t bifölls, anbefaltes Statskontoret att, i enlighet med den för innevarande år

gällande Riksstat, sådan den funnes införd i den hos Statskontoret befintliga s. k. hufvudliggare,
i nämnde liggare bland utgiftsanslagen under titeln »Kommerse-kollegium» fortfarande
upptaga presidentslönen till oförminskadt belopp 7,500 Riksdaler, hvarjemte Kongl.
Maj:t förklarade sig vilja vid uppkommande behof af medelns användande för afsedda
ändamålet förordna om anvisande å statsmedel af det belopp, som till fyllande af presidentslönen
enligt embetsverkets aflöningsstat erfordrades.

Befallning meddelades Kommerse-kollegium, — i anledning af Riksdagens anmälan
i 6:te punkten, — att före den 1 November inkomma med underdånigt förslag rörande
ny indelning af Riket i sex Bergmästare-distrikt och om bostadsstatiouer för Bergmästarne,
och att jemväl sig utlåta om den ordning, hvari Cfrufve-Ingeniörerne borde antagas, med
hvad mera, som med den nya regleringen egde sammanhang. Den 13 November har
Kongl. Maj:t i dessa ämnen, med hvad dertill hörer, meddelat nådigt förordnande.

Statskontoret anbefaltes att afgifva underdånigt förslag till fördelning af det extra
anslag å 150,000 Kronor, som Riksdagen, enligt 19:de punkten, stält till Kongl. Maj:ts
förfogande för höjande af aflöningen åt Länsnotarier, Landskanslister, Länsbokhållare,
Landskontorister och Länsmän för år 1875; och i öfverensstämmelse med Statskontorets
sedan inkomna förslag har Kongl. Maj:t den 4 innevarande månad derom beslutit.

1 anledning af Riksdagens framställning att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida det för hingstpremierna i Skåne anvisade anslag vore för ändamålet vidare behöfligt,
anbefaltes vederbörande att afgifva underdånigt utlåtande; och har Kongl. Maj:t
derefter, vid föredragning af frågan den 18 i denna månad, väl funnit berörda anslag icke
kunna rätteligen indragas; men i sammanhang dermed meddelat beslut, i följd hvaraf
samma anslag antagligen kommer att uteslutande användas för hästafvelns befrämjande i
allmänhet.

Nya aflöningsstater faststäldes för de hos Stuteri-Öfverstyrelsen samt vid Stuteristaten
i orterna anstälde embets- och tjensteman; likasom för Slöjdskolan i Stockholm.

Riksdagens i öde punkten framställa anhållan att Kong]. Maj:t måtte taga frågan
om Kommerse-kollegii indragning eller förändrade organisation under förnyad ompröfning,
föredrogs särskildt den 5 Juni, då en Komité i nåder förordnades, för att, efter utredning
af alla på frågans lösning inverkande omständigheter, afgifva förslag i ämnet.

Med anledning af Riksdagens i 3:dje ''punkten anmälda beslut om aflöningssfaten
för Departementets Expedition, har Kongl. Maj:t den 12 Juni beslutit åtgärders vidtagande
för påbörjande och genomförande af den nya organisationen af samma Expedition.

42:o af den 6 Maj, angående kostnaden för Nora—Carlskoga jernvägs anslutning
till Nordvestra Stambanan. (43.)

Anmäldes den 15 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens anmälda
beslut, i hvad det afvek flin Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, förordnade, att
innehållet af skrifvelse]! skulle Styrelsen för Statens järnvägstrafik till kännedom och behörigt
iakttagande meddelas.

43:o af den 7 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående införande
af det metriska mått- ocli vigtsystemet vid trafiken å Statens och enskildes
jernvägar, äfvensom vid handel med guld, silfver och andra ädla metaller
samt ädelstenar och äkta perlor. (46.)

Anmäldes den 15 Maj och lades till handlingarna.

44:o af den 17 Maj, angående beviljadt statsbidrag för åstadkommande af jernvägsförbindelse
mellan landskapet Dalsland och Smaalenenes amt i Norge. (68.)
Vid anmälan häraf den 29 Maj anbefaltes Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader
att infordra ocli med eget underdånigt utlåtande insända Styrelsens föi Dalslands
Jernvägsaktiebolag underdåniga yttrande, huruvida sistnämnde Styrelse ville tillförbinda
bolaget att emot tillgodonjutande af ifrågavarande statsbidrag fullgöra de af Riksdagen
derför stadgade vilkor. Dessa yttranden äro ännu icke afgifna.

45:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition, att den beslutade
jernvägsanlägguingen från Torpshammar eller annan punkt pa stambanan flan
Storvik till Riksgränsen mot Norge må byggas bredspårig. (69.)

Anmäld den 29 Maj; och blef då skrifvelsen delgifven Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader
till kännedom och efterrättelse.

46:o af den 17 Maj, angående tillsättande af Revisorer för granskning af Kronofogdarnes
debiterings- och redovisningslängder öfver häradsmedel. (71.)

Den 29 Maj anbefaltes Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande i Länen att häröfver
afgifva underdåniga yttranden; men dessa yttranden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

47:o af den 17 Maj, i fråga om inskränkning i rättigheten att till förtäring på
stället försälja vin och maltdrycker. (72.)

Skrifvelsen föredrogs den 18 September, hvarvid förnyad nådig Förordning utfärdades, angående
vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af vin, maltdrycker, kokadt kaffe
och andra''tillagade, icke spirituösa drycker.

48:o af den 20 Maj, angående skjutsväsendet. (78.)

Sedan Kammar-kollegium afgifvit sitt den 5 Juni infordrade, underdåniga utlåtande i
ämnet, föredrogs denna skrifvelse slutligen den 18 sistlidne September, och blef, med bifall
till Riksdagens förslag om förhöjning i legan för entreprenadskjuts, nådig Kungörelse
härom utfärdad; hvarjemte, på det Kongl. M.aj:t, sedan sig visat i hvad man den sålunda
förhöjda legan komme att blifva allmän, måtte sättas i tillfälle att taga under ompröfning,
huruvida och vid hvilken tidpunkt sådant kunde påkalla förhöjning i stadgad ersättning
för resa med skjuts enligt gällande resereglemente eller annan författning, Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i nåder anbefaldes att vid hvarje ars slut under de nästföljande tre
åren till Civil-Departementet inkomma med en öfver alla inom länet varande gästgifvaregårdar
upprättad förteckning, upptagande i särskilda kolumner för en hval af dem den
leo-a, som vare sig på grund af äldre kontrakt eller under aret förrättad ny auktion blif -

vit såsom entveprenadlega bestämd, eller den lega, soin eljest utgår, samt derförutan i
särskild kolumn tiden då afslutadt entreprenadkontrakt går till ända.

Stockholm den 23 December 1874.

C. A. Sjöcrona.

6. Finans-departementet,

49:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 April, angående nedsättning i
kon troll s tämplingsafgifterna. (25.)

Denna skrifvelse är den 5 sistlidne Juni inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld
samt remitterad till Öfver-Direktören för Mynt- och Kontrollverken för afgifvande af underdånigt
utlåtande.

50:o af den 13 April, angående eftergift till förmån för staden Halmstad af kronans
rätt till danaarf efter skräddaren P. Sandberg. (14.)

51:o af samma dag, angående eftergift till förmån för enkan Karin Svensson, född
Olsson, af kronans rätt till danaarf efter hennes man, artilleristen E. N. B.
Svensson. (15.)

Hvad Riksdagen i förevarande två mål beslutit, har Kongl. Maj:t, vid föredragning af
samma ärenden den 8 sistlidne Maj, låtit meddela vederbörande till kännedom och
efterrättelse.

52:o af samma dag, angående upphörande af optionsrätt till arrende af landtstatsboställe,
som efter indragning till statsverket för dess räkning för första gången
utarrenderas. (16.)

Beträffande Riksdagens förevarande af Kongl. Majrts nådiga framställning föranledda beslut
har Kongl. Maj:t den 8 sistlidne Maj låtit utfärda nådig kungörelse.

53:o af samma dag, angående sökt eftergift å arrendet för Vehngarns kungsgård.
(17.)

Riksdagens härom fattade beslut har Kong], Maj:t den 8 sistlidne Maj låtit meddela
Kammar-kollegium och Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

54:o af samma dag, angående afsöndring afjord från öfverjägmästarebostället Hallby
Storegården i Skaraborgs län. (18.)

Med gillande af den förändring i de föreslagna vilkoren för ifrågavarande afsöndring, som
Riksdagen vidtagit beträffande frihet för innehafvare!! af bostället att, derest underhåll af
stängsel kring den afsöndradc lägenheten ej behöfdes eller af boställshafvaren äskades,
lemna densamma utan stängsel, har Kongl. Maj:t den 8 sistlidne Maj låtit Riksdagens!
beslut vederbörande till kännedom och efterrättelse meddela.

55:o af den 27 April, angående bestridande af en del kostnader för den senast
företagna arktiska expeditionen. (30.)

Vid föredragning den 8 sistlidne Maj af denna Riksdagens underdåniga skrifvelse äfvensom
i sammanhang dermed af intyg om att Professoren A. E. Nordenskiöld såsom chef
för berörda expedition, dels till Rikets Naturhistoriska Museum öfverlemnat de naturhistoriska
och geologiska samlingar, som under expeditionen blifvit till fäderneslandet
hemförda, dels ock behörigen godtgjort den i Riksdagens skrifvelse omförmälda kostnad
af 15,226 Riksdaler 5 öre till sjöaflöning m. m. å postångfartyget Polhem under dess
begagnande för expeditionen, har Kong!. Maj:t förklarat Nordenskiöld ega lyfta det af
Riksdagen anvisade anslag till motsvarande belopp samt förordnat, att såväl detta nådiga
förklarande som Riksdagens skrifvelse skulle vederbörande till kännedom och efterrättelse
meddelas.

56:o af den 1 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden. (31.)

Efter föredragning af detta ärende i Svenskt och Norskt Statsråd den 29 sistlidne Maj,
har Kongl. Maj:t i Svenskt Statsråd samma dag låtit i ämnet utfärda nådig kungörelse i
öfverensstämmelse med det af Riksdagen godkända förslaget, med endast den förändring,
att förordningens 18 § rörande tiden för dess trädande i kraft, erhållit den lydelse, som
kungörelsen gifver vid handen.

57:o af den 8 Maj, angående val af fullmägtige i Riksbanken. (48.)

58:o af samma dag, angående dito af dito i Riksgäldskontor. (49.)

Dessa två skrivelser äro den 29 i samma månad inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda
samt, såsom ej föranledande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

59'':o af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
upplåtelse till Nyköpings stad af åtskillige delar utaf Nyköpings gamla slottsområde.
(55.)

Den 29 i samma månad i underdånighet anmäldt och meddeladt Kammar-kollegium till
kännedom och vederbörandes förständigande.

60:0 af den 11 Maj, i anledning af den år 1873 verkställa granskning af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1871.

Jemte det Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den 21 i samma månad, infordrat Statskontorets
yttrande öfver Riksdagens gjorda framställning i fråga om meddelande till densamma
af årlig redovisning öfver statens tillgångar i fast och lös egendom, hafva de
delar af skrifvelsen, hvilka rörde andra departement än Finans-departementet, blifvit meddelade
dessa, för att på deras föredragning varda föremål för nådig pröfning; och är,
sedan Statskontorets yttrahde i förstberörda hänseende den 17 innevarande månad inkommit,
ärendet i denna del på nådig pröfning beroende.

61:o af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om
försäljning af åtskilliga kronans mindre lägenheter. (63.)

Den 29 i samma månad i underdånighet anmäld och Kammar-kollegium samt Statskontoret
till kännedom och efterrättelse meddelad.

62:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående afsöndring
af jord från jägmästarebostället Anderbäck. (64.)

Med godkännande af Riksdagens genom denna skrifvelse anmälda beslut, i hvad det
afveke från Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition i fråga om skyldighet för
lägenhetens innehafvare att densamma inhägna, har Kongl. Maj:t den 29 sistlidne Maj
meddelat Kammar-kollegium skrifvelsens innehåll till kännedom ocli efterrättelse samt
vederbörandes förständigande.

63:o af den 15 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Törsta
Hufvudtitel. (32.)

Enligt nådigt beslut den 29 i samma månad, har innehållet af förevarande skrifvelse
blifvit meddeladt Riksmarskalksembetet och Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

64:o af den 8 Maj, angående ersättning af sådana af Statskontoret förskottsvis bestridda
utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade. (42.)

Den 29 i samma månad meddelad Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

65:o af den 15 Maj, i fråga om den i Riksstaten uppförda oindelta spanmål. (41.)
I hvad nämnda skrifvelse angår den till manskapet vid värfvade arméen utgående brödspanmåls
afförande från vederbörande regementens anslag, samt de för manskapets förseende
med bröd nödiga utgifters anvisande till utgående från förslagsanslaget till mathållning
för manskapet vid garnisionsregementena, har, vid underdånig anmälan den 29
sistlidne Maj, samma skrifvelse öfverlemnats till Landtförsvars-departementets föredragning;
hvarefter ärendet i öfrigt blifvit remitteradt till Statskontoret för afgifvande af
underdånigt yttrande, livilket den 28 innevarande månad inkommit och nu är beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning,

66:o af den 17 sistlidne Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
nionde Hufvudtitel. (40.)

Vid föredragning häraf den 5 påföljda Juni, har Kongl. Maj:t, beträffande den del af
Riksdagens skrifvelse, som angår inrättande af en pensionskassa för enkor och barn efter
prester m. fl., öfverlemnat denna till handläggning af Ecklesiastik-departementet; hvarefter
dels skrifvelsen i öfrigt meddelats Statskontoret och öfriga vederbörande myndigheter
till kännedom och efterrättelse, dels resolution utfärdats för de personer, hvilka, på
sätt i skrifvelsen omförmäles, fått pensioner sig beviljade.

67:o af den 17 Maj, angående de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor.
(67.)

Den 29 i samma månad meddelad Statskontoret för behörig kännedom.

68:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret.
(70.)

Denna skrifvelse är den 29’ i samma månad inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld
samt, såsom ej föranledande till någon åtgärd, lagd till handlingarna.

69:o af den 20 Maj, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition angående den
beskattning, som i följd af tackjernstiondens upphörande bör bergslagerna i
riket påföras. (77.)

Den 29 i samma månad i underdånighet anmäld och Kammar-kollegium till behörigkännedom
meddelad.

70:o af samma dag, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (79.)

Sedan Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den 29 sistlidne Maj. behagat infordra Förvaltningens
af Sjöärendena, Kammar-kollegii och Skogsstyrelsens utlåtanden öfver Riksdagens
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes utfärda författning, hvarigenom egarne af kronoskattehemman
och lägenheter, berustade säterier och stadsjord och kronoskattenatur förklarades
berättigade att, utan erläggande af särskild lösen, för framtiden, i likhet med
egare af annan jord i allmänhet, fritt disponera öfver den å deras jord växande ekskog
m. m., har förstnämnda myndighet afgifvit yttrande, hvilket blifvit den 20 påföljda
Augusti öfverlemnadt till Kammar-kollegium och Skogsstyrelsen för behandling i sammanhang
med ärendet i öfrigt; varande sistbemälda embetsverks utlåtanden i målet ej till
Kongl. Maj:t inkomma.

Om Riksdagens i förevarande skrifvelse för öfrigt anmälda beslut har underrättelse
meddelats Statskontoret.

71:o af den 19 Maj, angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet. (75.)
I anledning af Riksdagens förevarande underdåniga skrifvelse, har Kongl. Maj:t den 29
sistlidne Maj infordrat General-poststyrelsens underdåniga utlåtande, hvilket ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommit.

72:o af den 18 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (38.)

Vid föredragning af denna underdåniga skrifvelse den 5 sistlidne Juni, har Kongl. Maj:t,
jemte fastställelse för nästkommande år af den för Finans-departementets Expedition bestämda
stat, dels meddelat Kammar-rätten den rörande dess ordinarie anslag af Riksdagen,
enligt Kongl. Maj:ts förslag, vidtagna förändring, dels, beträffande Postverket,
faststält detta verks utgiftsstater, sådana de blifvit af Riksdagen bestämda, att lända till
efterrättelse från början af instundande år.

Vidkommande Telegrafverket, har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut rörande ålderstillägg för detta verks stationspersonal, meddelat Styrelsen beslutet
härom, samt efter inhemtande af Styrelsens förslag och yttrande i ämnet, dels den 23
Oktober låtit utfärda reglemente för Telegrafverkets pensionsinrättning, dels den 13 November
faststält utgiftsstaten för verket under nästkommande år.

Beträffande Tullverket, har Riksdagens derom fattade beslut meddelats General Justitie-Ombudsmannens

Embetsberättelse till 1875 års Riksdag. 3

tullstyrelsen, med befallning att inkomma med förslag dels till användande åt den beviljade
anslagsförhöjningen i Tullverkets ordinarie aflöningsstat, dels ock till fördelning af
det för innevarande år såsom dyrtidstillägg för tullpersonalen anvisade anslag, hvilket
senare förslag, blifvit den 25 sistlidne September af Kong]. Maj:t i nåder faststäldt; varande
Tullstyrelsens den 16 innevarande månad afgifna förslag till användande af den
beviljade anslagsförhöjningen ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning;

och har, hvad Riksdagen i öfrigt beslutat rörande skogsväsendet, beviljade dyrtidstillägg,
Kammar-kollegii jordebokskontor samt inrättande af ett nytt Guldutmyutningsverk
blifvit, jemte deraf föranledda bestämmelser och föreskrifter, meddeladt Siatskontoret
och öfriga vederbörande embetsverk till kännedom och efterrättelse.

73:o af den 21 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen, angående
Statsverkets tillstånd och behof, framstälda förslag, angående allmänna
bevillningen. (94.)

I anledning häraf, har Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af Landstatens löner tillsatta komité att inkomma dels med utlåtande
öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i Riksstat och
Statsverkets räkenskaper för det år, då bevillningen inflyter, dels ock med förslag till
förändringar i bevillningsstadgan m. m., hvilket utlåtande ännu afvaktas.

14:o af den 21 Maj, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
i fråga om lagstiftning rörande enskildes skogar, än äfven motioner i samma
ämne. (98.)

Vid föredragning af denna Riksdagens skrifvelse den 12 sislidne Juni, har Kongl. Maj:t
deröfver infordrat Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län yttrande samt,
beträffande Riksdagens framställning om ändring i skiftesstadgan, öfverlemnat skrifvelsen i
denna del till Civil-departementets föredragning; hvarefter och sedan ej mindre Kongl.
Maj:ts bemälde Befallningshafvande, efter vederbörande kommuners hörande, än äfven
Högsta Domstolen, Skogsstyrelsen och General-tullstyrelsen utlåtanden afgifvit, Kongl.
Maj:t vid slutlig föredragning af detta ärende den 29 sistlidne September, låtit, beträffande
Norrbottens län, utfärda nådig förordning, i sammanhang hvarmed jemväl föreskrifter
blifvit meddelade rörande verkställigheten af nämnda förordning samt kontrollen
öfver dess efterlefnad.

75:o af den 15 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel i de delar, som varit föremål för särskilda utskottets behandling.
(65.)

Riksdagens förevarande skrifvelse har den 5 sistlidne Juni blifvit delgifven Statskontoret
och Skogsstyrelsen till kännedom och efterrättelse, med förständigande för den sistnämnda
att inkomma med förslag dels rörande användandet af det för nuvarande kronoskogar
och skogsväsendet i allmänhet af Riksdagen anvisade reservationsanslag, dels beträffande
orterne, der de två skogsskolor, för hvilka anslag beviljats, borde inrättas, och
dels i fråga om anställande af skogsingeniörer till enskilda skogsegares tjenst.

I fråga om användandet af reservationsanslaget, bar Kong!. Maj:t, sedan Skogsstyrelsen
inkommit med de infordrade underdåniga förslagen, meddelat nådigt beslut den
4, den 11 och den 18 innevarande December.

Beträffande de två skogsskolorna hafva, sedan Skogsstyrelsen afgifvit sitt utlåtande,
Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande samt Landshöfdingen i Kronobergs, Jönköpings,
Wermlands, Örebro och Kopparbergs län blifvit hörda, hvarefter handlingarna i
ärendet'' den 20 sistlidne November å nyo öfverlemnats till Skogsstyrelsen, hvars vidare
utlåtande afvaktas.

Slutligen har, vid föredragning den 16 Oktober af frågan om ofvan omförmälde
skogsingeniörer, Kongl. Maj:t meddelat nådiga föreskrifter: om det härför anvisade anslagets
disposition och redovisning af Skogsstyrelsen, om tillsättande tillsvidare af tre
dylika ingeniörsbefattningar, äfvensom om aflöningsförmåner för dessa m. m.

76:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om
boställs- och sågverksskogar. (93.)

Den 12 påföljda Juni öfverlemnad till Skogsstyrelsen med befallning att inkomma med
förslag till de åtgärder, som för verkställighet af Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i
afseende å dessa skogar vore erforderliga.

77:o af samma dag med tillägg till 1874 ars Riksstat samt Riksstat föi

1875. (88.) ......

Innehållet af denna skrifvelse jemte dervid fogade Riksstat har den 29 Maj blifvit Statskontoret
till kännedom och efterrättelse meddeladt.

78:o af den 20 Maj om ett tillägg till lagen för Riksbanken rörande bankens reservfond.
(80.)

Den 26 i samma månad öfverlemnad till Justitie-departementets handläggning.

79:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
ändringar i lagstiftningen för enskilda sedelutgifvande banker m. m. (81.)
Under den 12 påföljda Juni har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit i nåder
utfärdad.

80:o af samma dag om utfärdande af ny instruktion för Riksdagens revisorer åt
Riksbanken. (89.)

Enligt Riksdagens i denna skrifvelse gjorda underdåniga anhållan, har nådig kungörelse
den 29 Maj blifvit utfärdad.

81:o af samma dag, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (82.)
I anledning häraf hav den 28 Augusti kungörelse utfärdats.

82:o af samma dag om utfärdande af ny instruktion för Riksdagens revisorer vid
Riksbankens afdelningskontor i orterna. (90.)

83:o den 21 Maj, i anledning af nådig proposition angående ändringar i Kongl.
Förordningen den 26 April 1861, rörande de allmänna grunderna för hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet. (95.)

I anledning af förestående två skrivelser hafva den 29 sistlidne Maj nådiga kungörelser
blifvit utfärdade.

84:° af den 20 Maj, angående Riksbankens förhållande till Statsverket och Myntverket
i fråga om myntväsendet. (84.)

Innehållet af denna skrifvelse har den 29 samma månad blifvit meddeladt Öfver-Direktören
för Mynt- och Kontrollverken, för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af förut infordradt
utlåtande och förslag rörande bestämmelser för Myntverket.

85:o af den 19 Maj, angående förändringar i vilkoren för tillverkning och försäljning
af bränvin. (76.) J

I anledning häraf hafva nådiga kungörelser blifvit den 18 sistlidne September utfärdade
dels om ändring af §§ 23 och 40 af nådiga förordningen den 26 Juni 1871, angående
vdkoren för tillverkning af bränvin samt dels angående ändringar och tillägg i den af
Kong], Maj:t den 18 Augusti samma år faststälda ordningsstadga för bränvinsbränneriema
i riket; hvarjemte, med anledning af de af Riksdagen föreslagna förändringar i nådiga
förordningen den 26 Augusti 1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra branda och destillerade drycker, ny författning i detta ärende likaledes den 18
September utfärdats.

86:o af den 20 Maj, angående stämpelpappersafgiften. (85.)

Sedan Kongl. Maj:t i anledning häraf infordrat Kammar-rättens och Statskontorets
underdåniga yttranden, har den 2 sistlidne Oktober nådig förordning i ämnet utfärdats.

87:o af samma dag, angående allmänna bevillningen. (86.)

Med anledning häraf har Kongl. Maj:t den 18 sistlidne September låtit utfärda ny
Bevillningsstadga.

88:° af den 21 Maj, rörande vissa ändringar i Kongl. Kungörelserna den 7 December
1866 och 19 Juli 1872 angående restitution af bränvinstillverkningsafgift
vid utförsel af bränvin till utrikes ort. (97.) .

Med gillande, under derför af General-tullstyrelsen föreslagna vilkor, af Riksdagens beslut
rörande restitution, af tillverkningsafgift för bränvin, som utföres till Norge, har Kongl.
Maj-t den 18 sistlidne September låtit, i öfverensstämmelse härmed, utfärda nådig kungörelse,
angående restitution af dylik afgift vid utförsel af bränvin till utrikes ort och
till Norge.

89:o af den 21 Maj, angående tullbevillningen. (96.)

Sedan Kongl. Maj:t den 18 sistlidne September, jemte utfärdande af ny tulltaxa, anbefalt
Kornmerse-kollegium och General-tullstyrelsen att gemensamt uppgöra förslag till
de bestämmelser i § 4 af Taxeunderrättelserna, som påkallades genom den förändring af

♦

samma §, hvilken vore en följd af det i nådiga förordningen den 15 Maj detta år angående
mätning af handelsfartyg meddelade stadgande, är, efter det dylikt förslag den 14
sistlidne November inkommit, ärendet i denna del på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
beroende.

Stockholm den 29 December 1874.

Herman Odelberg.

7:o Kongl. Ecklesiastik-departementet.

90:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 April, angående Westerås Domkyrkas
befrielse från ränta och amortering å ett statslån. (29.)

Den 29 Maj 1874 har Kongl. Maj:t häröfver infordrat Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
och Domkapitlets i Westerås underdåniga utlåtanden, hvilka ännu icke inkommit.

91:o af den 7 Maj, angående lönereglering för Biskopen i Lunds stift. (45.)

Kongl. Maj:t har den 29 Maj 1874 öfverlemnat ärendet till Dess Befallningshafvande i
Malmöhus län för vidtagande af de i afseende på löneregleringen erforderliga åtgärder.
92:o af den 11 Maj, angående tillstånd för Stockholms stad att disponera eu Kongl.
Maj:t och Kronan tillhörig egendom å Kungsholmen, (56.)

Kongl. Maj:t har vid föredragning den 29 Maj 1874 förklarat denna skrifvelse icke föranleda
någon åtgärd.

93:o af den 16 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (39.)

Vid föredragning den 29 Maj 1874 af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, i anledning af
Riksdagens i skrifvelse gjorda framställning om uppförande å elementarläroverkens och
pedagogiernas stat af ett bestämdt penningebelopp i stället för de nuvarande förslagsvis
bestämda ersättningarne för indelta tionde- och ränte-anslag, förständigat Statskontoret att
efter vederbörande lärares hörande afgifva utlåtande, som den 28 December 1874 till
Kongl. Maj:t inkommit.

Beträffande Riksdagens framställning om utredning huruvida icke ett inskränktare
antal elementarläroverk, afsedda för undervisning endast på den klassiska linien, kunde vara
tillräckligt för landets behof, hafva yttranden från Domkapitlen samt Direktionerna för
Stockholms stads undervisningsverk och för Nya Elementarskolan i Stockholm infordrats.

I öfrigt har Kongl. Maj:t delgifvit vederbörande myndigheter Riksdagens beslut med
deraf föranledda föreskrifter.

94:o af den 17 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (40.)

I anledning af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t dels den 3 Juli 1874 infordrat ytt -

rande af Direktionen för Civilstatens Pensiopsinrättning angående elementarlärarnes ifrågasatta
inträde i näranda Pensionsinrättning, dels den 6 November 1874 utfärdat nådigt
Reglemente för Presterskapets Enke- och Pupillkassa.

95:o af den 19 Maj 1874, angående ändring i gällande stadganden om val till
klockare, orgelnist och folkskolelärare. (74.)

Sedan denna skrifvelse blifvit från Justitie-departemeutet öfverlemnad till Ecklesiastikdepartementet
för handläggning af frågan om ändrade föreskrifter angående val af folkskolelärare,
har Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1874 i detta ärende infordrat utlåtanden
af Domkapitlen.

96:o af samma dag, angående bildande af en pensionsanstalt för folkskolelärares eukor
och barn. (73.)

Sedan Kongl. Maj:t den 29 Maj 1874 häröfver infordrat Direktionens öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning underdåniga utlåtande, hvilket den 20 påföljande Augusti inkommit,
har Kongl. Maj:t den 25 September samma år förordnat en komité för afgifvande
af underdånigt förslag i ämnet, hvilket förslag den 16 nästlidne December inkommit och
öfverlemnats till Direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning för afgifvande af underdånigt
utlåtande.

97:o af den 21 Maj, angående rätt för lärare vid enskilda läroverk att vid befordran
vid Statens läroverk beräkna tjenstår. (87.)

Kongl. Maj:t har den 29 Maj 1874 detta ärende afgjort.

Stockholm den 5 Januari 1875.

F. A. Westerling.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
dr 1874 afiåtna underdåniga skrivelser anhängig gjord a ärenden, hvilka vid
utgången af är 1874 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitiedepartementet.

11 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 20 Maj 1874, rörande ändringar i
Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och
om stängselskyldighet. (91.)

Kongl. Landtförsvars-departementet.

22:o af den 15 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (35.)

23:o af den 15 Maj 1874, i fråga om den i Riksstaten uppförda indelta spanmål. (41.)

Kongl. Civil-departementet.

36:o af den 23 April 1874, i fråga om förändrad lydelse af 9 § i Kongl. Kungörelsen
den 30 December 1863, angående Nämndemans rätt till ersättning
för extra förrättningar m. m.

38:o af den 23 April 1874, angående ifrågasatt upphörande af Manufaktur-diskontverkets
lånerörelse. (26.)

41 :o af den 17 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel. (37.)

44:o af den 17 Maj 1874, angående beviljadt statsbidrag för åstadkommande afjernvägsförbindelse
mellan landskapet Dalsland och Smaalenenes amt i Norge. (68.)

46:o af den 17 Maj 1874, angående tillsättande af Revisorer för granskning af
Kronofogdarnes debiterings- och redovisnings-längder öfver häradsmedel. (71.)

Kongl. Finans-departementet.

49:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplings-afgifterna. (25.)
60:o af den 11 Maj 1874, i anledning af den år 1873 verkstälda granskning af
Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1871.

65:o af den 15 Maj 1874, i fråga om den i Riksstaten uppförda oindelta spannmål.
(41.)

70:o af den 20 Maj 1874, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (79.)

71:o af den 19 Maj 1874, angående upphörande af klockares brefbäringsskvldiehet.
(75.) 8

72:o af den 18 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (38.)

73.0 af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående Statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående allmänna
bevillningen. (94.)

75:o af den 15 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel i de delar, som varit föremål för särskilda utskottets behandling.
(65.)

76:o af den 20 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga
om boställs- och sågverksskogar. (93.)

84:o af den 20 Maj 1874, angående Riksbankens förhållande till Statsverket och
Myntverket i fråga om myntväsendet. (84.)

Kongl, Ecklesiastik-departementet.

90:o af den 23 April 1874, angående Westerås domkyrkas befrielse från ränta och
amortering å ett statslån. (29.)

93:o af den 16 Maj 1874, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvudtitel. (39.)

94:o af den 17 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
. Monde Hufvudtitel. (40.)

95:o af den 19 Maj 1874, angående ändring i gällande stadganden om val till
klockare, orgelnist och folkskolelärare. (74.)

96:o af den 19 Maj 1874, angående bildande af en pensionsanstalt för folkskolelärares
enkor och barn. (73.)

II.

Förteckning å sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
aflåtna underdåniga skrifvelser anhängig gjorda ärenden, hvilka i Justitieombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda;
äfvensom uppgifter å de åtgärder, hvilka sedermera, blifvit. med dem vidtagna.

l:o Kongl. Justitie-departementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lag
till ordnande af Notarii-Publici-befattningar. (225.)

Ärendet har ännu . ej till slutligt afgörande förekommit.

2:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker i stället
för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November inför Kongl. Maj:t i Stats-Rådet anmäld, och beror ärendet fortfarande
på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag och
författningar rörande utsökningsärenden. (144.)

Lagbyrån är sysselsatt med utarbetande af förslag till författning i ämnet.

4:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57.)

Detta ärende är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

5:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag om omorganisation
af Domkapitlen. (155.)

Komitén för ombesörjande af en revision af 1686 års Kyrkolag, till hvars behandling

Riksdagens förevarande framställning blifvit öfverlemnad, har innevarande år afgifvit fullständigt
förslag till Kyrkolag, innefattande jemväl bestämmelser om omorganisation af
Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1875 års Riksdag. 4

Domkapitlen. Öfver nämnda förslag har Ivongl. Maj:t infordrat underdånigt utlåtande
från samtliga ecklesiastika Konsistorierna i Riket,

6:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)

Frågan beror på Kong!. Maj:ts nådiga pröfning.

7:o af deri 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden om
skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.

8:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1868, angående indragningtill
Statsverket af de åt civile embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71.)
Uti nådig Proposition den 31 December 1873 föreslog Kongl. M:t Riksdagen en ny reglering
af Häradshöfdingarnes löneförmåner, innefattande bland annat att de åt Häradshöfdingarne
upplåtna boställen skulle till Statsverket indragas. Sedan Riksdagen bifallit
Kongl. Maj:ts förslag under visst vilkor, hvilket ej har afseende å boställena, bar, på sätt
annan denna dag afgifven förteckning utvisar, Kongl. Maj:t låtit vid Riksdagens beslut
bero. Då utom Häradshöfdingarne öfrige under Justitie-departementet lydande tjensteman
icke innehafva boställshemman, påkallar Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke vidare
åtgärd af nämnda Departement.

9:o af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga om upphörande af sportelaflöning
m. m. (83.)

Frågan om Häradshöfdingarnes sportelaflöning är handlagd och afgjord i sammanhang med
det under nästföregående punkt omförmälda ärende; och har, med anledning af Kongl.
Maj:ts och Riksdagens beslut i ämnet, Kongl. Maj:t låtit den 18 September 1874 utfärda
nådig Kungörelse angående ändring i vissa delar af stadgandena om expeditionslösen
vid underdomstojarne å landet.

Sedan Rikets Hofrätter inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden och förslag
i fråga om upphörande af de sportler, som Hofrätternas tjensteman åtnjuta, har detta
ämne enligt nådig föreskrift upptagits till behandling af Komitén för utarbetande af utlåtande
och förslag angående de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden.
Den 12 innevarande December har Komitén afgifvit betänkande angående
lönereglering för Hofrätternas tjenstepersonal; och är deruti förslag framstäldt om upphörande
af tjenstemännens sportler.

10:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens
upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (80.)

På sätt annan denna dag afgifven uppgift förmäler har frågan, sä vidt den utgör föremål
för Justitie-departementets handläggning, förfallit.

ll:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndigs egendom. (87.)

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

12:o af den 17 Maj 1871, angående ändring i lagens stadgande om mannens målsmansrätt
öfver hustrun. (68.)

Enär på sätt annan, denna dag meddelad uppgift utvisar, Kongl. Maj:t godkänt ett af senaste
Riksdag för sin del antaget lagförslag i ämnet, har Kongl. Maj:t funnit förevarande
skrifvelse icke påkalla vidare åtgärd.

13:o af den 15 Maj 1872, angående ändring i gällande stadganden rörande socknemännens
inbördes skyldighet att deltaga i prestgårdsbyggnad. (84.)

Frågan är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

14:o af den 23 Maj 1873, om förändringar i de vid meddelande af tillåtelse för
utländing att här i Riket förvärfva och besitta fast egendom eller idka bergsbruk
m. m. hittills följda grundsatser. (78.)

Uti nådig Proposition den 20 Februari 1874 föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen att antaga
en förordning angående de vilkor hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet
i Riket; och inhemtas af annan denna dag afgifven förteckning hvad vidare i ärendet
är åtgjordt.

15:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det s. k. progressiva fängelsesystemet. (92.)
Frågan hvilar i afvaktan på Fångvårds-Styrelsens infordrade underdåniga utlåtande.

Stockholm den 23 December 1874.

Ex ofhcio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kongl, Utrikes-departementet,

. 16:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Maj 1868, angående åtgärders vidtagande
för att afhända Svenska Staten ön S:t Barthelemy. (47.)

Hinder har fortfarande mött för ärendets slutliga föredragning, enär de i ämnet inledda
underhandlingarne ännu icke medfört något resultat*).

3:o Kongl. Landtförsvars-departementet,

17:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående
ifrågastälda förändringar i Militieboställs-ordningen. (126.)

*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes-StatsMinistern
i embetsskrifvelse den 2 December 1874.

Det från vederbörande embetsverk infordrade förslag till ny Militieboställs-ordning har
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

18:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad Förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente hvarefter vederbörande vid krono-auktioner för landtoch
sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, enligt Kongl. Maj:ts den 19 Juni 1866 fattade
beslut, skola af Arméförvaltningen och Förvaltningen af sjöärendena upprättas, hafva
ännu icke blifvit af dessa embetsverk afgifna.

19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse
till Landskrona stad af Kronan tillhörig jord derstädes. (35.)

Underhandlingar med staden Landskrona angående tomtprisen hafva ännu ej kunnat afslutas.

20:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November
1868.

21 :o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Sedan förslag till en successiv öfvergång från nuvarande härordning till den nya blifvit
inom General-staten utarbetadt, har Kongl. Maj:t den 2 sistlidne Oktober i nåder uppdragit
åt samma personer, som, enligt hvad i berättelsen till förra Riksdagen omförmäles,
granskat förslaget till den nya härordningen, att äfven granska och afgifva yttrande öfver
detta öfvergångsförslag; och har till dessa komiterade äfven blifvit öfverlemnad granskningen
af utarbetadt förslag till värnepligtslag.

Stockholm den 31 December 1874.

Ex officio
A. Becker.

4:o Kongl. Sjöförsvars-departement et.

22:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866, angående utarbetande
af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll. (44.)
Ärendet har, sedan senast afgifna förteckning, icke undergått någon handläggning.

‘23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående befrielse
för fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar.
(62.)

24:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet
att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

De uti senaste förteckning rörande dessa mål omförmälda särskildt förordnade komiterade
hafva inkommit med underdånigt betänkande, vid hvars föredragning, under den 5 sistlidne
Juni, Kongl. Maj:t, jemte utfärdande af nådig Kungörelse om förändrade föreskrifter
i afseende å utgörandet af fyr- och båkafgifter samt uppbörden deraf, förständiga! Lotsstyrelsen
att utarbeta förslag till nya föreskrifter rörande lotsväsendet.

25;o af den 17 Maj 1871, i fråga om åtgärder för en förenklad anordning af göromålen
i de till statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter.

Detta ärende är fortfarande beroende på underdånig föredragning.

Stockholm den 31 December 1874.

C. Norclenfalk.

5:o Kongl. Civil-departementet.

26:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 28 Januari 1860, i anledning
af väckta förslag om nya byggnadslagar. (22.)

Förekom till slutlig handläggning den 8 Maj 1874, då Kongl. Maj:t beslöt utfärdande
af dels allmän Byggnads-stadga för Rikets städer, dels Brand-stadga för städerna, dels
ock, i sammanhang dermed, nådig Förordning angående Hamn-ordningar och andra ordningsföreskrifter
för allmänna hamnarna i riket.

27:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 Maj 1869, om ändring af gällande
föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna vägarne i farbart
stånd vintertiden. (67.)

Har ännu icke till slutlig behandling förevarit.

28:o af den 9 Maj 1870, angående regleringen af Sjette Hufvudtiteln hvad angår
framställningen om indragning eller minskning i antalet af Bergmästaretjensterna.
(39.)

Förekom till slutlig handläggning den 9 Januari 1874, då Kongl. Maj:t beslöt att till
Riksdagen uti nådiga Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof afgifva förslag
angående förändrad reglering af bergmästaretjensterna och andra dermed sammanhängande
frågor, hvilket förslag sedermera blifvit af Riksdagen bifallet.

29:o af den 19 April 1873, angående medgifvet tillstånd för vederbörande låntagare
att bibehålla och i stadgad ordning återgälda beviljadt statslån för uttappning
af sjön Wesan i Blekinge län. (21.)

Kong]. Maj:t liar slutligen förehaft detta ärende den 4 innevarande månad, och på grund
af hvad i saken förekommit, tillåtit Wesans sjöuttömnings- och odlingsbolag att fortfarande
bibehålla lånet och detsamma jemlikt stadgad amorteringsplan återgälda utan
förbindelse för bolaget att i vidsträcktare mån, än redan skett, fullborda uttappningsföretaget,
under vilkor att åtgärder skyndsamt vidtagas, så att årliga afbetalning^- och räntebeloppet
å lånet komme att utgå och erläggas i enlighet med gällande författningar.

30:o af den 19 April 1873, angående indragning jif åtskilliga till utgående från
manufakturmedlen anvisade anslag. (22.)

Under åberopande af hvad i förlidna års till Riksdagens Justitie-Ombudsman öfverlemnade
förteckning blifvit härom upplyst, varder nu meddeladt, hurusom uti nådiga Propositionen
den 16 Januari innevarande år af Kongl. Maj:t föreslogs, att, med upphörande af de från
manufakturmedlen utbetalta belopp dels till stipendier för eleverna vid Teknologiska Institutet
och Chalmerska Slöjdskolan i Göteborg, dels till skrifvarebiträde åt Landtbruksakademiens
Förvaltnings-komité, dels ock åt Vetenskaps-akademiens fysiker för vård och
tillsyn å två delningsinstrument samt till instrumentmakeriernas understöd, särskilda ordinarie
anslag för ifrågavarande ändamål måtte under behöriga titlar å Riksstaten uppföras,
livilket ock af Riksdagen bifölls.

31:o af den 19 April 1873, angående förändring i föreskrifterna rörande premier
för de inom Vester-Norrlands län tillverkade lärfter. (23.)

Sedan Kommerse-kollegium den 31 December 1873 afgifvit det från Kollegium infordrade
utlåtandet, förevar detta ärende till behandling den 17 April innevarande år, dervid Kongl.
Maj:t, med afseende å hvad Dess Befallningshafvande och Hushållningssällskapet i länet
i ämnet anfört, samt då det icke syntes lämpligt, att den uppmuntran från Statens sida,
hvilken hittills i form af premier kommit ifrågavarande husslöjd till del, i allo upphör,
icke fann skäl förordna att för nämnda ändamål anvisade statsanslag helt och hållet och
ovilkorligen indroges; men emedan, på sätt Kommerse-kollegium upplyst, årliga medelbeloppet
af hvad utaf nämnda statsanslag under tioårsperioden 1863—72 för afsedda
ändamålet utgått, icke utgjorde mera än omkring 1,300 Riksdaler, hvadan antagas kunde
att detta belopp jemväl för framtiden vore tillräckligt, behagade Kongl. Maj:t, under förutsättning
och vilkor att, till uppmuntrande och befrämjande af linneväfnadsslöjden inom
Vester-Norrlands län, Hushållningssällskapet eller Landstinget eller båda gemensamt anvisade
ett årligt bidrag af 650 Riksdaler, tillförsäkra Hushållningssällskapet, att till Sällskapets
förfogande skulle ställas ett motsvarande statsbidrag att för ofvannämnda ändamål,
på sätt Sällskapet lämpligast funne, användas, emot skyldighet för Sällskapet att årligen
till Landtbruks-akademiens Förvaltnings-komité afgifva redogörelse för medlens användande.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet har sedermera anmält, att Landstinget
beviljat det ifrågasatta årliga bidraget till Hushållningssällskapets förfogande, så
länge statsbidrag till enahanda belopp utginge; och har Kongl. Maj:t derefter, den 4 innevarande
månad, dels förklarat, att den befattning, som hittills varit Kommerse-kollegium
samt vederbörande tjensteman i orten uppdragen med utanordnandet af lärftspremierna,

skall med innevarande års slut upphöra samt det anvisade förslagsanslaget icke vidare för
berörda ändamål utgå, dels ock förordnat, att från och med 1875 tills vidare, så länge
det af Landstinget anvisade anslaget utginge, ett belopp af 650 Kronor må, till befrämjande
af linnesväfnadsslöjden i Vester-Norrlands län, årligen utanordnas från Sjette Hufvudtitelns
anslag till befrämjande i allmänhet af slöjderna och ställas till Hushållningssällskapets
förfogande för omförmälda ändamål.

32:o af den 24 Maj 1873, angående åstadkommande af en kommunal-finansstatistik
för Riket. (94.)

Den 16 Januari 1874 afläts nådig Proposition till Riksdagen, med förslag till Förordning
angående skyldighet för kommunala myndigheter att afgifva statistiska redogörelser;
och är, i anledning af Riksdagens härå aflåtna svar, sedermera författning i ämnet utfärdad
den 17 sistlidne April.

33:o af den 24 Maj 1873, angående rättighet för Kronofogde att vid indrifning
af resterande kommunalutskylder anlita Fjerdingsman. (95.)

Det från Komiterade för reglering af landsstatstjensterna infordrade yttrandet härom är
ej afgifvet.

Stockholm den 23 December 1874.

C. A. Sjöcrona.

6:o Kong!, Finans-departementet,

34:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande
öfver hela Riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (7 6.)

Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammar-kollegium och Landtmäterikontoret afgifvit
särskilda underdåniga utlåtanden, är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning.

35:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om den år 1859 verkställa revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.)

Sedan vederbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar inkommit i anledning af Rikets
Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande af
nytt reglemente för mynt- och kontrollverken äfvensom till ny kontrollstadga, har Kongl.
Maj:t den 30 Maj sistlidna år, i anledning af då utfärdade lagar om Rikets mynt samt
om öfvergången till ett nytt myntsystem, anbefalt Öfverdirektören för mynt- och kontrollverken
att, bland annat, afgifva underdånigt utlåtande och förslag till de nya föreskrifter
för myntverket rörande probering, justering o. s. v., som tilläfventyrs kunde finnas vara
af den nya lagstiftningen påkallade; varande detta utlåtande och förslag ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommet.

36:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkstälda
revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren
1858 och 1859. (61.)

Det i anledning af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse uppgjorda förslag till nytt afskrifningsreglemente
är fortfarande på Kong!. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

37:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)

Sedan, beträffande detta ärende, Kongl. Maj:t uppdragit åt Revisionssekreteraren E. Poignant
att företaga en resa till Norrbotten och besöka Arvidsjaurs, Jockmocks och Gellivara
lappmarker, i ändamål att angående dervarande förhållanden inhemta de närmare upplysningar,
som kunde tjena till ledning vid uppgörande af den ifrågavarande stadgan rörande
nybyggesväsendet jemte dermed sammanhängande ärenden; så har ett af Poignant i berörda
hänseende uppgjordt förslag till förordning om åboombyten å kronohemman och lägenheter
jemte deröfver af Länsstyrelserna afgifna yttranden blifvit den 22 sistlidne September
remitteradt till Kammar-kollegii utlåtande, hvilket ännu ej til Kongl. Maj:t inkommit.

38:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)

I detta mål äro Kammar- och Kommérse-kollegierna genom nådiga beslut den 22 Maj
1868 och den 2 Augusti 1871 anbefalda att efter bergslagsintressenternas hörande inkomma
med underdånigt utlåtande, hvilket ännu afvaktas.

39:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Sedan, beträffande de af Riksdagen i denna skrifvelse väckta frågor om vidtagande af sådana
åtgärder, att dels allmänna medel icke af någon embetsmyndighet hädanefter finge,
utom i fall af tvingande omständigheter, såsom förskott utanordnas, och dels en tidigare
afslutning och revision af allmänna räkenskaper måtte ega rum, Statskontorets och Kammarrättens
utlåtanden infordrats; så har, efter emottagande af Statskontorets i förstberörda
hänseende afgifna yttrande, deruti Kontoret, jemte öfverlemnande af förslag rörande bokföringssätt
af förskotter, tillika upplyst, att, förutom nämnda embetsverk och Förvaltningen
af sjöärendena, för hvilket senare förslag till förändring i förskotters bokföring redan
blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt genom nytt räkenskapsformulär, förskottsutbetalningar
till betydligare belopp förekomme endast hos Arméförvaltningen, men att det derstädes
för närvarande följda hufvudboksformulär syntes lägga hinder i vägen för tillämpning af
den nu af Statskontoret föreslagna bokföringen, Kongl. Maj:t, vid föredragning af detta
ärende den 5 sistlidne Juli, dels i anledning af nyss nämnda förhållande infordrat Arméförvaltningens
yttrande, dels pröfvat skäligt att i afseende å öfriga förvaltande verk förordna,
att, då utgifvande af förskotter icke kan utan olägenhet af dem undvikas, desamma
böra bokföras i enlighet med Statskontorets nu afgifna förslag; varande Arméförvaltningens

berörda utlåtande likasom Kammarrättens i fråga om afslutning och revision af allmänna
räkenskaper ännu ej till Kongl. Maj:t inkomna.

40:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan den för utredning af detta ärende tillsatta Komité afgifvit underdånigt betänkande
i ämnet samt Kammarrätten, efter Länsstyrelsernas och Konsistoriernas hörande, den 29
December 1873 deröfver afgifvit underdånigt utlåtande, liar ärendet blifvit den 16 Juni
1874 remitteradt till den för reglerande af Landtstatens löner m. m. tillsatta komité,
hvars utlåtande deröfver ännu ej inkommit.

41 :o af den 8 Maj .1872, angående upphörande af hofveriskyldigheten till kungsgårdar
och militieboställen i Skåne. (54.)

I anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 24 Maj 1872 infordrat
Kammar-kollegii och Arméförvaltningens utlåtande, hvilket ännu afvaktas.

42:o af den 10 Maj 1872, angående förberedande undersökningar rörande Kongl.
hofstallets förflyttning samt uppföranda å Helgeandsholmen af nytt Riksdagshus
m. m. (57.)

Sedan i anledning af Kongl. Maj:ts den 31 Oktober 1873 Öfverintendents-embetet gifna
befallning att uppgöra ritningar eller kostnadsförslag till ifrågavarande hofstalls uppförande
å den kronan tillhöriga artilleriplanen jemte derintill liggande, Stockholms stad tillhöriga
tomter, Öfverintendents-embetet till Kongl. Maj:t i underdånighet aflemna! eskisser till
byggnaden med hemställan, huruvida, då Stockholms stadsfullmäktige förklarat sig ej vilja
afstå så stor del af berörda tomter, som vore för stallbyggnaden oundgängligen nödvändiga,
nämnda eskisser borde slutligen utarbetas, har Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den
13 sistlidne November, förständigat Öfverintendents-embetet att låta arbetena å ifrågavarande
ritningar och kostnadsförslag tillsvidare anstå.

43:o af den 22 Maj 1873, angående regleringen af utgifter under Riksdagens 7:de
Hufvudtitel. (51.)

Sedan underdåniga utlåtanden blifvit af Kongl. Maj:t infordrade från Kammar-kollegium i
fråga om vidtagande af åtgärder för jordeboksarbetets afslutande inom en icke alltför aflägsen
tid och från Skogsstyrelsen i fråga om skogshushållningens befrämjande genom
inköp af skogsmark för statens räkning, har Kongl. Maj:t dels genom nådig skrifvelse den
8 Januari 1874 anbefalt Kammar-kollegium att vidtaga och kungöra åtskilliga ändringar
i Kollegii den 28 Januari 1870 utfärdade kungörelse angående upprättandet af nya jordeböcker,
dels ock i nådig proposition angående Statsverkets tillstånd och behof föreslagit
Riksdagen, bland annat, att till befrämjande af skogsväsendet i allmänhet anvisa nödiga
medel, hvilken nådiga framställning föranledt Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet
den 15 sistlidne Maj.

44:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Efter det Direktionen för nämnda stenkolsverk afgifvit infordrade yttranden i anledning af

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1875 års Riksdag. 5

denna Riksdagens skrifvelse, samt Justitie-Kanslers-embetet i frågan sig utlåtit, liar Kongl.
Maj:t den 21 sistlidne Augusti öfverlemnat ärendet till Kammar- och Kommerse-kollegierna
för verkställande af utredning, huruvida stenkolsverket vore i åtnjutande af några
privilegier eller förmåner, hvilka, i det fall att verket funnes böra för all framtid fritagas
från skyldigheten att utgöra tionden, kunde föranleda dertill, att sådan befrielse icke heller
—- endast under vissa vilkor — blefve för detsamma tillämpade.

45:o af den 34 Maj 1873, angående åtgärder för bevakande af statens rätt och
fördel i afseende å de egendomar i Norrbottens län, hvilka benämnas Gellivaraverken.
(85.)

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län häröfver infordrade utlåtande har
den 2 sistlidne April blifvit remitteradt till Kammar-kollegium, hvars yttrande i målet
ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

46:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket.

Sedan med anledning häraf Kongl. Maj:t förordnat Kammar-Rådet F. A. Anderson att
såsom särskildt biträde i Finans-departementet afgifva yttrande och förslag, huruledes
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären med deraf föranledda kostnader må,
på sätt Riksdagen föreslagit, kunna efter hand afskrifvas, har, efter det Andersons betänkande
härom till Kongl. Maj:t inkommit, detta blifvit den 23 sistlidne Oktober öfverlemnadt
till Arméförvaltningens, Förvaltningens af sjöärendena, Kammar-kollegii och Statskontorens
gemensamma utlåtande, hvilket ännu afvaktas.

47:o af den 12 Juni 1873, i fråga om tillåtelse för utländing att bedrifva skogsafverkning
inom riket utan förening med eganderätt af jord.

Efter inhemtande af Skogsstyrelsens underdåniga utlåtande öfver Riksdagens berörda framställning,
har Kongl. Maj:t. vid föredragning af detta ärende den 29 sistlidne Maj, med
afseende å hvad bemälde Styrelse upplyst, funnit Riksdagens framställning i förevarande
hänseende icke till någon Kongl. Majrts åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 December 1874.

Herman Odelberg.

7:o Kongl. Ecklesiastik-departementet.

48:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 16 April 1851, angående åtgärder
för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 beslutat att till den Nämnd, hvilken det
tillkommer att enligt Kongl. Förordningen den 1 November samma år ordna presterskapets
aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar, låta öfverlemna handlingarna i
omförmälda ärende för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de Nämnden i öfrigt
uppdragna göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna föranleda, har
Nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande, som den 31 i

samma månad remitterats till Stockholms stads Konsistorium, för att efter vederbörande
presterskaps hörande, deröfver afgifva underdånigt yttrande.

50:o af den 9 Mars 1858 angående behof af allmänna helsovårdens ordnande. (263.)
Kongl. Maj:t har den 25 September 1874 detta ärende afgjort genom utfärdande af
Helsovårdsstadga för riket.

51:o af den 16 Januari 1863 angående utarbetande af förslag till Ecklesiastik
Boställs-Ordning. (17.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari anbefalt Kammar-kollegium att utarbeta och till
Kongl. Maj:t inkomma med förslag till Förordning i den syftning Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse angifver samt bemälda Kollegium den 24 Maj 1865 sådant förslag afgifvit,
så har Kongl. Maj:t den 9 påföljande Juni i nåder förordnat, att samtliga Domkapitel
i riket skulle, efter det vederbörande presterskap kontraktsvis blifvit hördt, med
dess och egna underdåniga utlåtanden i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma; hvarefter och
sedan omförmälda från Domkapitlen infordrade yttranden inkommit och Kongl. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande, till följd af nådig befallning, jemväl i ämnet sig yttrat,
Kammar-kollegium den 16 Juli 1867 afgifvit anbefaldt förnyadt utlåtande i frågan.

52:o af den 12 Juni 1866 i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten. (72.)
Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtlige Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslers-embetet
vid universiteten, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt utlåtande
af den 23 Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Maj:t i denna fråga inherntat Allmänna
kyrkomötet yttrande, livilket den 12 påföljande Oktober inkommit.

52:o af den 18 Juni 1866 angående förändradt sätt för röstberäkning vid prestval
äfvensom vid tillsättande af Folkskolelärare, Organister och Klockare samt
annan kyrkobetjening (86.)

Kongl. Maj:t har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtelige Domkapitels, äfvensom
Hof- och Stockholms stads Konsistorii underdåniga utlåtanden, livilka ock till Kongl.
Maj:t inkommit; och har detta ärende den 5 Januari 1869 blifvit öfverlemnadt till behandling
af den för revisionen af Kyrkolagen förordnade Komité, hvars förslag lärer den
20 Mars 1874 till Justitie-departementet inkommit och blifvit till Domkapitlen för afgifvande
af yttranden i ämnet remitteradt.

53:o af den 14 Maj 1867 angående ändring i gällande stadganden om prest- och
pastoral-examina samt om andra vilkor för presterlig befordran. (91.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i
ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie-departementet till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnad, har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inherntat underdånigt
utlåtande från Allmänna kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober
inkommit; och har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling
af den för revision af Kyrkolagen förordnade Komité, hvars förslag den 20 Mars
1874 lärer till Justitie-departementet inkommit och blifvit till Domkapitlen för afgifvande
af yttranden i ämnet remitteradt.

54-:o af den 10 Maj 1870 angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört Danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Den 1/ Juni 1870 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammar-kollegium att, efter vederbörandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

55:o af den 18 Maj 1871 angående förändrade föreskrifter rörande skyldighet att
deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll af rum för folkskolan. (73.)
Kongl. Maj:t har den 9 Juni 1871 i nåder anbefalt Kammar-kollegium att, efter vederbörandes
hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 27 Oktober 1873
inkommit.

56:o af den 19 Maj 1871 angående upphörande af blifvande Konsistorii Notariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt samtliga Domkapitel samt Hofoeh
Stockholms stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, livilka
ock till Kongl. Maj:t inkommit.

57:o af den 30 April 1872 angående rättighet för församliugarne att bestämma
Klockares aflöning. (45.)

Den 24 Maj 1872 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammar-kollegium att, efter vederbörandes
hörande, sig i ämnet yttra; men detta yttrande har ännu icke inkommit.

58:o af den 22 Maj 1873 angående ändringar i Kongl. Förordningen och Reglementet
för folkskolelärarnes pensionsinrättning. (66.)

Sedan Kongl. Ma:jt den 27 Maj 1873 häröfver infordrat Direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning underdåniga utlåtande, hvilket den 17 påföljande November
inkommit, har Kongl, Maj:t den 23 Januari 1874 detta ärende afgjort.

59:o af den 22 Maj 1873 angående utvid gning af hospitalsvården i riket. (76.)
Sedan, i anledning af denna skrifvelse, Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen till sistlidne
Riksdag om Statsverkets tillstånd och behof gjort framställning om anslag till nya
hospitalsbyggnader, samt Kongl. Maj:ts förslag blifvit af Riksdagen i hufvudsakliga delar
godkändt, har Riksdagens beslut, efter Seraf! mer-Ordens-gillets hörande, den 21 Augusti
1874 blifvit befordradt till verkställighet.

60:o af den 22 Maj 1873 angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkotionden, som af församlingarne utgöres, dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

Den 39 Maj 1873 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammar-kollegium och Statskontoret att
häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

61 :o af den 22 Maj 1873 angående inrättande af elementarskolor för qvinlig
ungdom. (77.)

Kongl. Maj:t har deii 11 September 1874 detta ärende afgjort.

Stockholm den 5 Januari 1815.

F. A. Westerling.

Tabell, utvisande, hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1874
aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag införda
skrivelser finnas upptagna i Stats-departementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare
talet nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	26	38	51	*)	76 ''	85
2	*)	27	39	52	*)	77	69
3	*)	28	40	53	*)	78	48
4	28	29	90	54	7	79	70
5	29''	30	55	55	59	80	78
6	30	31	56	56	92	81	79
7	2	32	63	57	14	82	81
8	31	33	9	58	17	83	***)
9	32	34	15	59	18	84	84
10	33	35	22	60	19	85	86
11	34	36	26	61	20	86	87
12	35	37	41	62	21	87	97
13	16	38	72	63	61	88	77
14	50	39	93	64	62	89	80
15	51	40 27, 66,	94	65	75	90	82
16	52	41 23,	65	66	8	91	11
17	53	42	64	67	67	92	13
18	54	43	42	68	44	93	76
19	3	44	5	69	45	94	73
20	4	45	91	70	68	95	83
21	**)	46	43	71	46	96	89
22	36	47	6	72	47	97	88
23	25	48	57	73	96	98	74
24	37	49	58	74	95
25	49	50	*)	75	71

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Till

Riksdagen.

Berättelse

Kommitterade för tryckfrihetens vård.
år 1875.

Sedan sistförflutna Riksdags början har något annat ärende ej varit föremål för
Kommitterades åtgärd, än att, efter det en af de utaf Riksdagen invalde Kommiterade,
Riksarkivarien, Kommendören af Kong]. Nordstjerne-orden m. m. Johan Jakob Nordström
aflidit, Kommiterade, i öfverensstämmelse med 70 § Riksdagsordningen, den 28 Oktober
1874 kallat Revisions-sekreteraren, Riddaren af nyssnämnda Orden Johan Otto Wedberg
att det ibland Kommitterade efter Riksarkivarien Nordström lediga rum intaga; hvilket
Kommitterade bort hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1875.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND.
CARL J. SCHÖNING.

JOHAN ER. RYDQVIST. J. ARRHENIUS.
FRITH. GRAFSTRÖM. J. O. WEDBERG.

JJ. G. Restadius.