JUSTITIE-OIBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1877:Jo)

JUSTITIE-OIBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE

afgifvcn vid lagtima riksmötet år 1877;

samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAK HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI

1877.

T N N B H i L L.

Redovisning för åtal anstälda emot Sid.

1) Rådstufvurätten i Kristinehamn, för origtig dom......................................................• 2

2) Konungens Befallningshafvande i Vesternorrlands län, för olagligt medgifvande af

redan försutten afverkningsrätt till skog-å krono-öfverloppsmark (forts, från 1876
års embetsberättelse sidd. 28—35)....................................................................... 3

3) Konungens Befallningshafvande i samma län, för olagligt förfarande i anledning af

verkstäld skogsafverkning å skatteköpt nybygge.......................................■......... —

4) Nämnden i Njurunda tingslag, för förment orätt dom (forts, från 1876 års embets berättelse

sidd. 12—15) ....................................................... ............................. 23

5) Domhafvanden i Gotlands norra domsaga, för det han olagligen äskat ersättning för

skjuts- och för dagtraktamente under förrättnings- och expeditionsdagar vid häradssyn
å kungsgård (forts, från 1876 års embetsberättelse sidd. 8—12)............ —

6) Stockholms Rådstufvurätts Andra Afdelning, för olagligt förfarande vid handlägg ning

af efterbevakningar i konkurs ..................................................................... 24

7) Konungens Fogat, för obehörigt dröjsmål med verkställande af ett utslag ............ 40

8) Kyrkoherden i Nora socken af Erkestiftet, för det han i prestbevis för en person

infört annat eller mera, än Kongl. Förordningen den 26 Januari 1865 till städj er 43

9) En Pastorsadjunkt i Qville socken af Göteborgs stift, likaledes för det han infört

i prestbevis annat eller mera än ofvanberörda nådiga förordning tillstädj er......... 44

10) En Pastorsadjunkt i Tvååkers socken af Göteborgs stift, för misshandel emot natt vardsbarn.

.................................... 50

11) Domhafvanden i Norra Ångermanlands domsaga, för ofullständiga domböcker ......... 57

12) Borgmästaren i Arboga, för olagligt verkställande af utslag.................................... 59

13) Magistratssekreteraren i Köping, för olaga dröjsmål med expedierande åt utslag ... 62

Betraktelser angående lagstiftningens tillstånd................................................................ 64

Kongl. Maj:ts beslut i nedanstående af mig gjorda underdåniga hemställanden:

a) angående stads- och häradshäktens användande till verkställande af fängelsestraff på

kortare tider .............. 79

b) angående fastställande af formulär till förmyndareförteckningar................................ 81

c) angående tillägg i Hofrätternas arbetsordning........................................................... 82

Angående frågan om mångskrifveriet, mina påminnelser i anledning af de i detta ärende

utaf Konungens Befallninghafvande afgifna underd. utlåtanden................................. 87

Angående frågan om lösen för Kongl. Maj:ts resolutioner, som utfärdas genom Kongl.

Hofexpeditionen .......................................................................................................... 90

Uppgift å antalet af de under år 1876 till Justitie-ombudsEmans-xpeditionen inkomna

klagomål och af förordnade åtal................................................................................. 93

Sid.

Embetsresa!! år 1876......................................................................................................... 93

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit i den ordning, 19 § Regeringsformen före skrifver,

af Kongl. Maj:t sedan sistförflutna års Riksdags början meddelad............... 96

Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna i bilagan... —

BILAGA.

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1876 aflåtna underdåniga
skrifvelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder... 3
» å de i nyssberörda underdåniga skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda................................................................................................... 17

» å de genom förutgångna Riksdagars underdåniga skrifvelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka i Justitie-Ombudsmannens senaste embetsberättelse finnas upptagna
såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder,

som sedermera blifvit med dem vidtagna ......................................................... 19

Tabell öfver förstberörda uppgifter.................................................................................... 33

Berättelse, afgifven af Kommitterade för tryckfrihetens vård .......................................... 34

Till Riksdagen.

Redogörelsen för förvaltningen af det mig anförtrodda embete
hvilken enligt 14 § i den för Riksdagens Justitie-Ombudsman gällande
instruktion, skall innehålla, bland annat, utredning af lagskipningens tillstånd
i riket, inledes såsom vanligt med en redovisning för åtal anstälda till
beifrande af fel eller försummelser i lagskipning^! eller annan embetsutöfning;
dock intages i denna redovisning ej andra åtal än sådana, i
Indika åtminstone en domstol meddelat utslag.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag. 1

Vid granskning af fånglistorna från länsfängelset i Carlstad för år
1872 anmärktes, att Ida Christina Norgren med fängelse vid vatten och
bröd på en gång aftjenat böter, som genom särskilda af Rådstufvurätten
i Christinehamn meddelade utslag blifvit henne ådömda dels för första
resan oloflig bränvinsutskänkning och dels för andra resan samma förbrytelse,
och infordrade jag i anledning deraf nämnda utslag, hvilka
ådagalade, bland annat, att bemälde Rådstufvurätt genom utslag den 17
April 1871, i förmågo af Kongl. Förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker
den 21 Maj 1869, dömt bemälda Norgren att för oloflig bränvinsutskänkning
bota tretio kronor samt utgifva stadgad utskänkningsafgift
med åttatio kronor; och vidare att, sedan Norgren påföljande månad
ånyo blifvit vid Rådstufvurätten tilltalad för enahanda förbrytelse, samt,
enligt hvad Rättens protokoll angående detta senare åtal gåfve vid handen,
upplyst blifvit, att Norgren den 17 nästförutgående April, på sätt här
ofvan förmäldes, är vorden bötfäld för första resan oloflig bränvinsutskänkning,
Rådstufvurätten medelst utslag den 22 Maj 1871 fält henne att för
enahanda förbrytelse, föröfvad andra resan och då jemväl å helgedag, bota
åttatio kronor samt utgifva stadgad utskänkningsafgift åttatio kronor.

De genom omförmälda båda utslag Norgren ådömda böter, tillhopa
etthundratio kronor, hade sedermera, på sätt fånglistorna från ofvannämnda
länshäkte utvisade, blifvit, i följd af bristande tillgång hos Norgren
till deras gäldande, enligt förordnande af Konungens Befallningshafvande
i länet, uti ett sammanhang förvandlade till fängelse vid vatten
och bröd i tolf dagar, hvilket straff Norgren ock undergått från den
17 till den 29 Januari 1872.

Då 4 kapitlet 11 § Strafflagen uttryckligen stadgade, att der lagen
utsatte särskildt straff för den, som ånyo beginge brott, detta straff ej
Ange ådömas utan då sådant återfall skett sedan den brottslige till fullo
undergått det för förra brottet honom ådömda straff, men Rådstufvurätten
det oaktadt, såsom ofvanstående redogörelse gåfve vid handen,
genom sitt utslag den 22 Maj 1871 dömt Norgren till ansvar för andra
resan oloflig bränvinsutskänkning, ehuru hon då ännu icke undergått
det straff, hon för första resan dylik förbrytelse sig åsamkat, hade uppenbarligen
ett tydligt lagbud blifvit af Rådstufvurätten åsidosatt; och enär
menlig påföljd deraf framdeles kunde uppkomma, derest Norgren gjorde
sig skyldig till ytterligare förbrytelse af enahanda beskaffenhet, ansåg
jag mig böra beifra det fel i domare-embetet, hvartill Rådstufvurätten
gjort sig skyldig, genom att i berörda utslag den 22 Maj 1871 döma
Norgren till ansvar för andra resan oloflig bränvinsutskänkning, ehuru

det icke varit utredt, att straffet för första resan dylik förbrytelse gått
i verkställighet, och uppdrog derför i skrifvelse den 18 December 1873
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att, för hvad sålunda
blifvit anmärkt, i vederbörlig ordning tilltala de ledamöter i Rådstufvurätten,
hvilka deltagit i det ifrågavarande domslutet.

Efter förutgången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 29 Juli 1874 hvaraf jag dock icke erhöll del före afgifvandet af
min berättelse till sistförflutna, års Riksdag —, innehållande, att som
upplyst vore, att det af Rådstufvurätten den 17 April 1871 meddelade
utslag, hvarigenom ofvanbemälda Norgren blifvit sakfäld för oloflig bränvinsutskänkning
första gången, ännu icke varit verkstäldt, då hon genom
Rådstufvurättens ifrågakoinna utslag den 22 Maj 1871 dömdes till ansvar
såsom för andra gången utöfvad oloflig bränvinsutskänkning, samt Rådstufvurättens
sistberörda utslag sålunda vore stridande mot lagens stadgande
i 4 Kapitlet 11 § Strafflagen, pröfvade Kongl. Hofrätten, som likväl
funne den i berörda hänseende förelupna felaktighet icke kunna
anses hafva annorledes än af vårdslöshet tillkommit, rättvist, jemlikt 25
Kapitlet 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, döma de ledamöter i Rådstufvurätten,
som till det felaktiga beslutet deltagit, att bota, en lagfaren ledamot
trettio kronor samt tvänne icke lagfarne hvardera femton kronor.

I min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse (sid. 28—
35) bär jag redogjort för det åtal, jag förordnat emot Konungens Befallningshafvande
i Vesternorrlands län, nemligen förre Landshöfdin^en
W. och Landskamreraren A., för olagligt medgifvande af redan försupen
åfverkningsrätt till skog i kronoöfverloppsmark. Öfver Kongl. Svea
Hofrätts den 29 December 1875 uppå detta åtal meddelade utslag hafva
ej mindre Landshöfdingen W. än ock Landskamreraren A. anfört underdåniga
besvär; men i nådigt utslag den 19 Juni 1876 har Kongl. Maj:t
förklarat sig icke hafva funnit skäl att i Iiofrättens utslag göra. ändring.

Uti en till mig ingifven skrift hade Kaptenen B. förmält, att under
den 14 Mars 1870 Sven Svensson och Jakob Jakobsson i Grundtjärn
erhållit skatterätt, den förre å sex och den senare å tre seland af Björnbäcks
krononybygge om 24 seland i Anundsjö socken, Nätra tingslag och
Vesternorrlands län, med rättighet att fritt disponera skogen å berörda

nybyggBsddär, sedan desamma blifvit i laga ordning från den öfriga af
krononatur varande delen af nybygget utbrutna, och med vilkor i öfrigt
att, innan skogen Unge anlitas, uppvisa skattebrefven för Häradsskrifvaren
i orten och vederbörande Revierförvaltare, hvilket ock skedde den
26 Mars 1870 enligt anteckningar å berörda skattebref; att genom särskilda
köpebref den 1 Oktober nämnda år Klaganden tillhandlat sig af
Sven Svensson och Jakob Jakobsson förutnämnda nio seland af Björnbäcks
nybygge att genast tillträdas och vid Nätra tingslags häradsrätt
erhållit den 28 November 1870 första uppbudet och den 12 December
1871 laga fasta å dessa köp; att sedan under tiden Björnbäcks nybygge
till såväl skogsmark som inegor undergått laga skifte och detta den 14
Februari 1871 blifvit i vederbörlig ordning faststäldt, och sålunda allt
varit fullgjordt, som enligt skattebrefven erfordrades för utöfningen af
den fria dispositionsrätten öfver skogen å de ifrågavarande nybyggesdelarne,
Klaganden låtit å desamma under hösten år 1871 afverka 5,164
sågtimmerträd och 5 bjelkar.

I utöfningen af sin dispositionsrätt öfver skogen å de inköpta nybyggesdelarne
hade Klaganden emellertid blifvit störd af Konungens Befallningshafvande
i Vesternorrlands län, dervid sålunda tillgått:

Det ofta omförmälda nybyggets omföring från krono till skatte hade
beviljats af Konungens Befallningshafvande på grund af skatterätts-syn,
som af vederböranda Kronofogde förrättats den 30 September 1868.
Sedan nybygget undergått laga skifte, såsom ofvan oinförmäldes, hade
Konungens Befallningshafvande från skiftesförrättaren infordrat uppgift
å de en hvar af delegarne i nybygget tillagda egolotter i åker, äng och
skogsmark, hvaruppå med anledning af den olikhet, Konungens Befallningshafvande
trott sig finna emellan Kronofogdens och Skiftesförrättarens
uppgifter om åkerarealen och med antagande, att Kronofogdens
uppgift varit origtig och vilseledande, Konungens Befallningshafvande
i skrifvelse till Kongl. Kammar-Kollegium den 27. Mars 1871 hemstält,
att åt Kammar-Advokatfiskalen måtte uppdraga^, att hos Kollegium öfverklaga
de beslut, genom hvilka skatterätt å nybygget Björnbäck blifvit,
förutom andra, förrbemälde Sven Svensson och Jakob Jakobsson meddelad.
Efter det Kongl. Kammar-Kollegium till Kammar-Advokatfiskalen
öfverlemnat Konungens Befallningshafvandes nyssberörda skrifvelse, och
Advokatfiskal med anledning af de i densamma gjorda uppgifter hos
Kongl. Kammar-Kollegium öfverklagat de å andelar af merberörda nybygge
gifna skatterättsresolutioner, hade Konungens Befallningshafvande
vid emottagande af Advokatfiskal^ besvärsskrift, som för infordrande
af vederbörandes förklaring varit öfversänd, den 16 Maj 1871 utan

föregången närmare undersökning af förhållandet och utan att något yrkande
derom framställs, förbjudit Sven Svensson och Jakob Jakobsson
jemte andra skatterättsegare till nybygget att vid ansvar såsom för
åverkan, utöfver husbehof och medgifven utsyning, å de till skatte omförda
delarne af nybygget afverka skog, förr än besvären blifvit pröfvade
och afgjorda. Af detta förbud hade Klaganden ej undfått del. Hans
fångesman, hvilka förbudet meddelades, Jakob Jakobsson den 29 Maj
och Sven Svensson den 5 Juni, hade jemväl underlåtit att derom underrätta
honom. Följden deraf hade blifvit, att sedan Klaganden i förlitande
på sin laga åtkomst och den vunna skatterätten men okunnig om
det af Konungens Befallningshafvande utfärdade förbud under hösten år
1871 låtit å sina nybyggesandelar afverka ofvan omförmälda sågtimmer
och bjelkar, så bletvo dessa af vederbörande Jägmästare under den 4,
5, 8 och 9 Januari och den 24 Februari 1872, på grund af det gifna
förbudet emot skogens ålitande, i beslag tagna; hvarefter Konungens Befallningshafvande
utan vidare omständigheter och Klaganden ohördan
förordnat om virkets försäljande på auktion dels den 10 Februari och
dels den 18 Mars nämnda år, vid hvilket senare tillfälle det ock försåldes
och af Klaganden inropades för 7,092 kronor 18 öre.

Emot Konungens Befallningshafvandes åtgärd att utlysa omförmälda
auktioner besvärade sig Klaganden i Kongl. Hofrätten, som i utslag den
5 Juli 1872 förklarade att, som dåmera den utlysta auktionen försiggått
samt inställande deraf sålunda icke kunde ega rum, Kongl. Hofrätten

... O '' O

funne besvären icke till vidare yttrande föranleda.

Emellertid hade efter det vederbörandes förklaringar öfver KammarAdvokatfiskalens
besvär emot Konungens Befallningshafvandes resolutioner
af den 14 Mars 1870 angående skatterätt å de af Klaganden sedermera
inköpta nybyggesandelar inkommit och den förmenta skiljaktigheten
emellan Kronofogdens och Skiftesförrättarens intyg rörande nybyggets
åkerareal blifvit undanröjd, bemälde Advokatfiskal förklarat, det
han saknade skäl att fullfölja sina besvär, i följd hvaraf Kongl. KammarKollegium
afskrifvit målet och Konungens Befallningshafvande genom
resolution den 10 Juni 1872 upphäft det delegarne i nybygget meddelade
förbud emot afverkningen af dess skog. Deruppå hade Klaganden
hos Konungens Befallningshafvande begärt ätt återfå den af honom erlagda
och i landtränteriet insatta köpeskilling för det honom tillhöriga,
af Konungens Befallningshafvande försålda virket. Denna ansökan hade
bifallits genom resolution den 1 September 1872 på det sätt, att Klaganden
berättigades att återlyfta den influtna köpeskillingen med afdrag
af dels fyra kronor 37 öre, som utbetalts till auktionsförrättaren, Läns -

mannen E. Sidenbladh, och dels etthundrafyratio kronor 18 öre, dem
Landskamreraren uppburit i provision för köpeskillingens indrifvande,
hvarföre Klaganden fatt å ränteriet uppbära endast sextusen niohundrafyratiosju
kronor 63 öre; dock hade i berörda resolution Klaganden
lemnats öppen rätt att hos Landskamreraren och ofvanbemälde Länsman
utsöka, hvad de sålunda uppburit.

Till följd af Konungens Befallningshafvandes åtgöranden i detta mål
hade alltså Klaganden, oberäknade de kostnader och förluster, som honom
tillskyndats genom rättegångar och hinder i disposistionen af hans omförmälda
virke, nödgats utbetala ett sammanlagdt belopp af etthundrafyratiofyra
kronor 55 öre, hvilket belopp Landskamreraren, som egentligen
varit upphofvet till allt det trassel och obehag, hvarför Klaganden
i denna sak varit utsatt, dittills icke kunnat förmås att i godo återbetala,
ehuru han enligt Klagandens förmenande bort af sin rättskänsla
hafva funnit sig dertill kraftigt uppmanad, destoheldre som, om ock virket
varit af Klaganden obehörigen afverkadt, någon provision för indrifningen
af köpeskillingen icke lagligen fått uppbäras. I 6 § af Kongl. Förordningen
den 29 Juni 1866 angående dispositionsrätten öfver skogen å
sådana hemman, som uppkommit af nybyggen m. in., stadgades nemligen,
att den egare eller innehafvare af hemman utaf sagda beskaffenhet,
som öfverträdde sin genom samma författning bestämda rätt till hemmanets
skog, skulle straffas såsom för åverkan enligt gällande strafflag,
äfvensom att det olofligen afverkade virket borde å auktion försäljas och
köpeskillingen derför tillfalla skogsplanteringskassan d. v. s. staten.
Men då, enligt Kongl. Brefvet den 23 September 1870, provision ej finge
beräknas för indrifning af försäljningsmedel utaf nämnda beskaffenhet,
hvilka tillfölle staten, ansåges dermed ådagaladt, att Landskamreraren
ej egt att ifrågakomma, i provision beräknade etthundrafyratio kronor 18
öre uppbära äfvensom att Konungens Befallningshafvande förfarit olagligt,
då nämnda myndighet till Landskamreraren utanordna! sagda belopp.

På grund af hvad sålunda vore anfördt, till stöd hvarför åberopades
åtskilliga vid skriften fogade bilagor, anhöll Klaganden, att de ledamöter
af Länsstyrelsen i Vesternorrlands län, som fattat ofvanberörda lagstridiga
beslut, måtte varda af mig under tilltal stälde med påstående om
laga ansvar och förpligtelse att ersätta Klaganden ofvanberörda etthundrafyratiofyra
kronor 55 öre äfvensom de kostnader och förluster, som i
öfrigt tillskyndats Klaganden i denna sak, med det belopp, han framdeles
finge närmare uppgifva och styrka.

Ytterligare anmäldes af Klaganden i samma skrift, att ett dervid bilagdt
exemplar af Landshöfdingeembetets i nyssnämnda län utslag den 3

Augusti 1872. angående rotering af hemmanet N:o 1 Björnbäck, hvilken
rotering blifvit företagen och verkstälcl uppå Kong], Kammar-Collegii
förordnande i bref till Konungens Befallningshafvande den 7 November
1870, blifvit honom tillstäldt och lösen derför med tre kronor hos honom
uttagen, ehuru han aldrig begärt denna handling eller eljest varit pligtig
att densamma lösa. Beloppet af lösen vore visserligen ringa, men då
det redan utbildat sig till en industri i Vesternorrlands län att obehörigen
fordra lösen af enskilde personer i mål af förevarande beskaffenhet och
ett slikt ofog borde i det allmännas interesse stäfjas, begärde Klaganden
åtals anställande äfven i denna del med yrkande om vederbörandes förpligtande
att återgälda den olagligen uppburna lösen; hvarförutan Klaganden
.slutligen anmärkte, att Landskamreraren å stämpladt papper
utskrifvit de af Klaganden hos Konungens Befallningshafvande utlösta
och vid skriften fogade afskrifter af Konungens Befallningshafvandes beslut
och andra handligar rörande det förr omförmälda, afverkade virket
med hemställan att, för vinnande af rättelser derutinnan för framtiden
i fall af enahanda beskaffenhet, Landskamreraren måtte medelst åtal
tillförbindas att till Klaganden återbära, hvad han i lösen för stämpladt
papper sålunda måst utbetala.

Vid denna skrift voro fogade nedanuppräknade handlingar:

l:o) Pre skattebref å de förr omnämnda andelarne i krononybygget
Björnbäck, utfärdade den 14 Mars 1870 och försedda med påskrifter,
att de varit uppvisade för Häradsskrifvaren och Revierförvaltaren i orten
samt att skatteköpen blifvit lagfarna;

2:o) Landshöfdingeembetets anordningar å ofvannämnda provision
till Landskamreraren och Länsmannen Sidenbladh;

3:o) I afskrifter Konungens Befallningshafvandes skrifvelse till
Kongl. Kaminar-Kollegium den 27 Mars 1871, innehållande, bland annat,
hemställan, att Collega Advokatfiskal måtte förordnas att öfverklaga ofvannämnda
skatteköp; Advokatfiskal^ besvärsskrift den 2 Maj samma
ar, Kongl. Kammar-Collegii å nämnda skrift tecknade kommunikationsresolution,
i hvilken Konungens Befallningshafvande anmodades öfver
besvären införda vederbörandes förklaring och sedan dermed jemte eget
utlåtande till Kongl. Kollegium inkomna; Sven Svenssons och Jakob
Jakobssons i Grundtjärn den 6 Juni 1871 afgifna förklaringar öfver Kammar-Advokatfiskalens
ofvannämnda besvär, i hvilka förklaringar de tillkännagåfvo
och med bilagda afskrifter af köpekontrakten styrkte, att de
redan den 10 Oktober 1870 till Klaganden försålt sina andelar i krononybygget
Björnbäck;

4:o) Konungens Befallningshafvandes skrifvelse den 16 Maj 1871 till

Länsmannen Sidenbladh med befallning att delgifva, bland andra, nyss
bemälde Sven Svensson och Jakob Jakobsson Kammar-Advokatfiskalens
besvär och förelägga dem, såsom innehafvare af andelar i Björnbäcks
krononybygge ej allenast att, vid ansvar såsom för åverkan, utöfver husbehofvet
och medgifven utsyning enligt Kongl. Förordningen den 21
December 1865 å nämnda nybygges delar icke afverka någon skog förr
än sagda besvär blifvit pröfvade och slutligen afgjorda, utan äfven inom
tre veckor efter delfåendet, vid vite af fem kronon för dem hvardera,
öfver samma besvär afgifva till Kongl. Kammar-Kollegium stäld förklaring,
som tillika med delgifningsbevisen och remissakten skulle till Konungens
Befallningshafvande insändas; — Rapport öfver det beslag, vederbörande
skogstjensteman verkstält å de sågtimmer och bjelkar, som emot Konungens
Befallningshafvandes förbud afverkats å de Klaganden tillhörande
skiften af Björnbäcks kr ono skattehemman;— Utdrag af protokollet inför Länsstyrelsen
den 18 Mars 1872, då nyssnämnda i beslag tagna skogsapel''
försåldes och af Klaganden genom ombud inropades ; — Landräntmästarens
intyg, att köpeskillingen för nämnda skogsalster blifvit å landtränteriet
levererade den 21 Juni 1872; — samt bevis att förutnämnda besvär och
afverknings-förbud blifvit Sven Svensson och Jakobsson meddelade;

5:o) Konungens Befallningshafvandes nyssberörda skrifvelse till Länsmannen
Sidenbladh samt bevis, att densamma blifvit Sven Svensson och
Jakob Jakobsson delgifven;

6:o) Afskrifter af Konungens Befallningshafvandes resolutioner dels
den 9 Februari å Klagandens ansökan om inställelse af auktionen å åverkadt
virke från Björnbäcks nybygge, undertecknad af Landsekreteraren
och Landskamreraren, jemte besvärshänvisning, undertecknad af dåvarande
Landshöfdingen W. samt Landskamreraren, dels den 2 September 1872,
undertecknad af bemälde Landshöfding och Länsbokhållare!!, uppå Klagandens
ansökan om utbekommande af köpeskillingen för det försålda, å
Björnbäcks nyhemman i beslag tagna virket;

7:o) Afskrifter af Klagandens besvärsskrifter till Kongl. Svea Hofrätt
den 9 och 15 Mars 1872 samt Landsekreterarens och Landskamrerarens
förklaring den 27 April samma år;

8:o) Kongl. Svea Hofrätts utslag å nämnda besvär den 5 Juli 1872;

9:o) Konungens Befallningshafvandes förutnämnda resolution den 6
September 1872 med Klagandens den 14 i samma månad derå tecknade
qvitto å återbekomna 6,947 kronor 63 öre, samt

10:o) Konungens Befallningshafvandes utslag den 3 Augusti 1872 i
anledning af ingifvet förslag till rotering af nyhemmanet N:o 1 Björn -

bäck, om ett mantal, undertecknadt af Landssekreteraren och Landskamreraren.

Öfver klagandens ofvanintagna skrift anmodades Konungens Befallningshafvande
i Vesternorrlands län att infordra vederbörandes yttrande;
och hade i anledning deraf dels förre Landshöfdingen W. dels Landskamreraren
afgifvit förklaringar och anfört:

Herr Landshöfdingen TF.: att vid genomläsningen af de till målet

hörande handlingar man icke kunde undertrycka ett beklagande öfver
den kontinuitet af missöden, för Indika klaganden utan sitt förvållande
varit föremål, men då ogynsamma omständigheter mer än vederbörandes
missgrepp syntes dertill bidragit, vore det minst sagdt tvifvelaktigt,
om någon upprättelse från Länsstyrelsens sida kunde för Klaganden
vara att vänta; att sedan Herr Landshöfdingen såsom Konungens dåvarande
Befallningshafvande i Vesternorrlands län den 14 Mars 1870 beviljat
Klagandens fångesman skatterätt å 9 seland af Björnbäcks krononybygge
med rättighet till fri disposition öfver skogen, samt Klaganden, hvilken
derefter samma selandtal inköpt, derå företagit åtskillig afvexling, men
Advokatfiskal i Kongl. Kammar-Kollegium efter Landshöfdinge-embetets
uppmaning öfverklagat skattebref, såsom tillkommet på grund af felaktiga
uppgifter angående odlingsskyldigighetens fullgörande, så hade

dels Konungens Befallningshafvande genom resolution den 16 Maj
1871 förbjudit nybyggesinnehafvarne att vid ansvar såsom för åverkan
utöfver husbehof och utsyning afverka någon skog förr än besvären
blifvet pröfvade;

dels Landshöfdinge-embetet —- efter det Klagandens å nybygget afverkade
virke, 5,164 stycken sågtiminerträd och 5 stycken bjelkar,"blifvit
i följd af förbudet med qvarstad belagdt samt å kungjord auktion den
18 Mars 1872 till försäljning utbjudet — genom resolution den 9 nästförutgångna
Februari afslagit Klagandens deremot anstälda protest och
till Klaganden sjelf försålt samma virke för 7,092 kronor 18 öre, hvilket
belopp Klaganden genom Landskainreraren i landtränteriet insatt och
hvarå Landshöfdinge-embetet den 15 Augusti 1872 utanordna! till Landskamreraren
140 kronor 18 öre och till Länsmannen Sidenbladh såsom
auktionsarfvode 4 kronon 37 öre;

dels ock slutligen Konungens Befallningshafvande, sedan Advokatfiskalen
i Kongl. Kammar-Kollegium de anförda besvären återkallat,
genom resolution den 6 September 1872 bifallit Klagandens ansökning
om återfående af den i ränteriet insatta köpeskillingen, dock med den
inskränkning, att han i fall af befogenhet egde att hos Landskamreraren

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelser till 1877 års Riksdag2

och Sidenbladh särskild! återsöka, hvad desse genom ofvannämnda anordning
fått sig tillagdt. Sådant var i korthet sakens förlopp.

Den af Advokatfiskal^! i Kongl. Kammar-Kollegium mot skattebrefvet
förda talan hade grundlagt de åtgärder, som Länsstyrelsen sedermera
vidtagit, vid hvilket förhållande och då hans besvär tillkommit pa Landshöfdinge-embetets
uppmaning, ehuru de måst såsom obefogade återkallas,
arten af det tjenstenit, som för uppmaningen legat till grund, och de
skäl, som densamma föranledt, borde i främsta rummet tagas i betraktande.
Herr Landshöfdingen hade icke varit delaktig deri, hvarför honom
tillhörde endast att försvara besluten af den 16 Maj 1871 och den 6
September 1872; och då underrätts dom, deremot vädjadt vore, enligt
26 Kapitlet 2 § Rättegångsbalken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 18 April 1849, ej" finge gå i verkställighet, såvida vadet derigenom
onyttigt blefve, samt en ohejdad fortsättning af Klagandens visade benägenhet
att genast efter nybyggets inköpande afverka den derå befintliga
skog otvifvelaktigt skulle, derest den i det öfverklagade skattebrefvet
meddelade fria despositiosrätten fatt begagnas, ledt till den följd att,
om skattebrefvet ogillats, föga återstått för kronan att vinna, ansåge
Herr Landshöfdingen det förstnämnda beslutet vara fullt lagenligt; hvarförutan
då Landshöfding icke kunde anses behörig att emot Landskamrerarens
och Länsmannens bestridande ålägga dem återbetalning af ett
arfvode, hvartill Länsstyrelsen under Ländsköfdiligens frånvaro funnit
dem vara berättigade, förmodades jemväl det senare beslutet vara lagligen
grundadt; _ ,

Landskamreraren, som förmälde sig hafva att afgifva förklaring öfver
ofta nämnda beslag å »Björnbäcks dåvarande krononybygge», öfver obehörigt
uppburen lösen för utslag rörande den nybygget åsätta rotering,
samt öfver kartering af en del utlösta, målet rörande handlingar, yttrade:
att han i hufvudsaken åberopade Herr Landshöfdingen ofvananmärkta förklaring
samt — med tillkännagifvande, dels att, sedan Kongl. Svea Hofrätt
uti ett annat ärende förklarat Landskamreraren såsom föredragande
skyldig att utan afgift till vederbörande hemmansegare utfärda utslag
i roteringsmål, omtvistade lösen blifvit till Klaganden återstäld, dels ock
att, enligt föreskrifter uti Kongl. Kungörelsen den 18 Augusti 1871 § 5
tredje afdelningen, sådan den nu vore gällande, utlemnade utskrifter
skulle, utom uppräknade undantag, hvartill ifrågavarande klandrade åtgärd
icke kunde hänföras, på sätt som skett, beläggas med. stämpel ,
till vederläggning i öfrigt ej mindre eif Klagandens insinuationer
beträffande ^tillkomsten af beslagsåtgärden, öfverlemnade afskrift af
Landshöfdingeembetets skrifvelse den 27 Mars 1871, på grund hvarå

Kammar-advokatfiskalens besvär samt Konungens Befallningshafvandes
afverkningsförbud tillkommit, än ock i fråga om återbäringen af uppbördsprovisionen
å köpeskillingen för försålda beslagsvirket, hvilken Klaganden
hvarken personligen eller genom" ombud affordrat Landskamreraren,
bifogade Länsmannen N. P. Engbloms, såsom kronoåklagare, till
Landskontoret i Hernösand ingifna rapport, hvaraf kunde inhemtas, att
åtalet ännu vore på domstols pröfning beroende samt att, såsom följd
deraf frågan om skyldigheten att återställa ifrågavarande uppburna provision
vore beroende derpå, huruvida stadgandet uti det af Klaganden
åberopade Kongl. Brefvet den 23 September 1870 eller Kongl. Blefven
den 24 September samt den 22 November 1867 komme att tillämpas; och
att om Klaganden blefve frikänd från det utan Landskamrerarens förvållande
tillkomna åtalet om oloflig skogsafverkan samt sålunda jemväl
befriad från skyldigheten att återbära den af dåvarande Länsstyrelsen
utanordnade köpeskillingen, den af Landskamreraren uppburna provisionen
utan påminnelse jemväl skulle varda Klagande tillstäld.

Af nu anförda förklaringar erhöll Klaganden del och afgaf derefter
påminnelser, i hvilka han till en början anmärkte, att det af Landskamreraren
begagnade uttrycket »Björnbäcks dåvarande krononybygqe» vore
origtigt och vilseledande. Sedan Klagandens fångesman den 14 Mars
1870 erhållit skatterätt med fri dispositionsrätt öfver skogen till 9 seland
Björnbäck, och Klaganden derefter den 28 November samma år undfått
första uppbudet å nämnde 9 seland Björnbäck, borde han vara berättigad
att anse sig såsom laglig egare af 9 seland kronoskatte Björnbäck och
icke såsom åbo å krononybygget Björnbäck. Om ock genom några,
lindrigast sagdt, besynnerliga bevekelsegrunder Landshöfdinge-embetet
ansett, att med skattsrättssynen origtigt tillgått och i följd deraf hemstält,
huruvida icke Kammar-Advokatfiskalen måtte förordnas att öfverklaga
det beslut, hvarigenom ifrågavarande 9 seland blifvit från krono till
skatte omförda, ansåge Klaganden, att hans eganderätt borde anses orubbad,
intilldes densamma blifvit honom fråndömd. Utgången hade visat,
att det sålunda af Landshöfdingeembetet föranstaltade klagomålet varit
obefogadt, hvarför det ock måst återkallas.

Den i Klagandens tycke klandervärdaste sidan af denna sak vore
den, att Konungens Befallningshafvande redan den 16 Maj 1871 förbjöd
innehafvare!! af nämnda seland — således jemväl Klaganden — att afverka
någon skog till afsalu, utan att underrätta Klaganden om detta
förbud, hvarom han lefvat i fullkomlig okunnighet ända till dess han
— nyårstiden 1872 — genom telegram underrättats, att det timmer, han
på hösten och vintern låtit afverka, blifvit taget i beslag, hvarefter han

af Landshöfdinge-embetet allt framgent behandlats såsom åverkare, ehuru
han endast huggit på sin egen skatteskog.

Hade deremot Landshöfdinge-embetet, sin pligt likmägtigt, i behörig
tid och ordning underrättat Klaganden om det utfärdade förbudet, så
skulle han icke huggit ett enda träd, innan förbudet blifvit urdanröjdt.
Det hade varit af okunnighet derom som han gått i den snara, Landshöfdinge-embetet
för honom utlagt. Att Landshöfdinge-embetet delgifvit
hans fångesman förbudet kunde icke inverka på hans rätt, ty de ansåge
sig naturligtvis ej hafva något att skaffa med den egendom, de redan
afhändt sig; det bevisade endast den ringa kännedom Landshöfdinge-embetet
egde om ställningar och förhållanden i länet, helst Klaganden — såsom
sagdt vore — redan den 28 November 1870 undfått första uppbudet
och den 12 December 1871 fastebref å ifrågavarande 9 seland Björnbäck.

En ytterligare oförlåtlig okunnighet, att icke säga vårdslöshet, fortfor
Klaganden, vore ådagalagd derigenom, att samma Landshöfdingeembete
på hans protester emot den å det i beslag tagna virket utlysta
auktionen resolverade, att något afseende icke kunde fästas dervid, emedan
Klaganden icke visat, att laga skifte i behörig ordning öfvergått Björnbäck.
Genom det vid klagoskriften fogade intyg af Förste Landtmätaren Stjernström
ådagalades dock, att laga skiftet i Björnbäck fastäldes den 14
Februari 1871, således nära ett år, innan timret togs i beslag. Vid
denna tid utgjorde en del af Björnbäck krononybygge, och det hade alltså
ålegat Landshöfdinge-embetet att genom ombud vid förrättningen bevaka
Kongl. Maj:ts och Kronans rätt. Af ett sådant ombud, icke af Klaganden,
skulle Landshöfdingeembetet erhållit underrättelse om skiftets afsilande;
och till god ordning skulle väl dessutom hafva hört, att detta
antecknats i de handlingar rörande Björnbäcks återstående krononybygge,
som å Landskontoret borde hafva funnits.

Härtill komme — tilläde Klaganden — att Landsköfdinge-embetet,
som troligen ansåge, att han icke haft nog obehag och förluster genom
det öfverklagade förhållandet, beordrat krono-aktor att instämma Klaganden
till Nätra Häradsrätt; och som han ansåge sitt medborgerliga
namn och rykte derigenom i högsta grad förnärmadt, fortsatte han
sina gjorda ansvarspåståenden, hvarjemte Klaganden slutligen tillkännagaf,
att de i Landskainrerarens förklaring omnämnda tre kronor blifvit af
Klaganden emottagna, sedan han ingifvit sitt klagomål.

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende förekommit, syntes det
mis, att Klaganden varit föremål för •—- icke »en kontinuitet af missöden»,
såsom Herr Landshöfdingen i sin ofvananförda förklaring yttrat, utan
egentligare uttryckt — en kontinuitet af olagliga åtgärder från Länssty -

relsens i Vesternorrlands län sida. Den närmare granskning af dessa åtgärder,
jag nu ginge att utföra, skulle, hoppades jag, lägga sådant i dagen.

Den första bland ifrågavarande åtgärder var Landshöfdingeembetets
i skrifvelsen den 27 Mars 1871 till Kong]. Kammar-Kollegium gjorda
hemställan, att Advokatfiskal! derstädes måtte förordnas att öfverklaga
de Konungens Befallningshafvandes beslut, genom hvilka 19''A seland af
Björnbäcks krononybygge — i hvilket selandtal ingingo de 9 seland,
Klaganden inköpt af Sven Svensson och Jakob Jakobsson — blifvit från
krono, till skatte omförda under medgifvande af fri dispositionsrätt öfver
den till nybyggesdelarne hörande skog. Såsom skäl till denna hemställan
anfördes hufvudsakligen att, sedan vederbörande Kronofogde den 30
September 1868 förrättat skatterättssyn å merberörda nybygge och i
syne-instrumentet uppgifva åkerarealen till det belopp, som enligt afvittringsutslaget
den 20 Oktober 1855 erfordrades för nyssnämnda omföring,
så skulle vid det laga skifte å nybygget, som efter sagda synetillfälle
egt rum, enligt skiftesförrättarens ur skifteshandlingarna lemnade
uppgifter, åkerarealen befunnits utgöra två tunnland 12 kappland mindre
än efter ofvan åberopade afvittringsutslag belöpte på det ifrågavarande
skattetalet. I följd af denna hemställan, som remitterades till Advokattiskalen
i Kongl. Kammar-Kollegium, anförde denne besvär öfver Konungens
Befallningshafvandes förutnämnda beslut i Kongl. Kammar-Kollegium,
som utstälde besvären till vederbörandes hörande; och efter det att de
i följd deraf afgifna förklaringar och Konungens Befallningshafvandes
utlåtande inkommit till bemälda Kongl. Kollegium och Advokatfiskal^!
af dem undfått del, aflat han den 30 April 1872 embetsmemorial till
Kongl. Kollegium och yttrade, att sedan genom Skiftesförrättarens bevis
och Kronofogdens förklaring stridigheterna emellan deras förut vid laga
förrättningen afgifna utlåtanden angående beskaffenheten af de till skatte
omförda 19 Va seland af Björnbäcks krononybygge blifvit häfven, Advokatfiskalen
återkallade ofvannämnda besvär, vid hvilken återkallelse Kongl.
Kammar-Kollegium enligt beslut den 7 nästpåföljande Maj lät bero. Af
nyss åberopade bevis och förklaring inhemtades, att stridigheten mellan
de olika uppgifterna härflutit deraf, att Kronofogden i åkerarealen inberäknat
en del af den gemensamma (således i skiftet ickelintagna) ega,
som omnämndes i skiftesförrättarens redan vid Landshöfdingeembetets
förrberörda skrifvelse till Kongl. Kammar-Kollegium fogade uppgifter ur
skifteshandlingarna. När, såsom nämndt vore, dessa uppgifter sålunda
innehöllo en nog tydlig anvisning till häfvande af den skenbara stridigheten
mellan Kronofogden och Skiftesförrättarens uppgifter om åkerarealen,
när för öfrigt till sakens fullkomliga utredning det endast erfordrats

att derom höra Kronofogden, när det var att förutse, att en hemställan,
sådan som den ofvanbeskrifna, skulle leda till vidlyftig skriftvexling
emellan myndigheterna samt enskildes besvärande med förklaringars afgifvande
in. in., kunde jag icke annorlunda än såsom straffvärd vårdslöshet
eller oförstånd i embetet stämpla detta Landshöfdinge-embetets i
och för sig eftertänkliga försök att åstadkomma ändring i sina egna
beslut. Denna anklagelse träffade i första rummet och väsentligast
Landskamreraren och dernäst Landssekreteraren, som jemte honom å
Landshöfdingeembetets vägnar undertecknat den ifrågavarande skrifvelsen.

Den andra åtgärden var det i sammanhang med delgifningen af
Kammar-Advokatfiskalens besvär den 16 Maj 1871 stadgade förbudet emot
afverkning af skogen ä krononybygget Björnbäck. Detta förbud borde betraktas
i afseende å såväl tillkomsten som delgifningen. Såsom skäl för
tillkomsten åberopade Herr Landshöfdingen i sin förr omförmälda förklaring
dels 26 Kapitlet 2 § Rättegångsbalken dels och den omständighet,
att »en ohejdad fortsättning af Klagandens visade benägenhet att genast
efter nybyggets inköpande afverka den derå befintliga skogen otvifvelaktigt
skulle, derest den i det öfverklagade skattebrefvet meddelade fria
dispositionsrätten fått begagnas, ledt till den följd att, om skattebrefvet
ogillats, föga återstått för kronan att vinna». Om det nu ej vore
alldeles klart, att det åberopade lagens rum varit här tillämpligt, så
vore det så mycket klarare, att någon grund för förbudet icke stode att
hemta från Klagandens »visade benägenhet» att afverka skogen, alldenstund
denna benägenhet först visade sig flere månader efter förbudets
utfärdande; men icke desto mindre funnes för detta förbudsstadgande
andra och verkliga skäl, tillräckliga att freda detsamma från åtal. Hvad
deremot beträffade delgifningen af förbudet, vore den anmärkningsvärdt
bristfällig. Genom skrifvelse till Länsmannen Sidenbladh nyssberörde
16 Maj anbefaldes han att förelägga Jon och Sven Senssöner, Jakob
Jakobsson och Jon Persson, såsom innehafvare af andelar i Björnbäcks
krononybygge att vid ansvar såsom för åverkan icke utöfver husbehof
och medgifven utsyning å deras nybyggesandelar afverka skog förr ån
Kammar-Advokatfiskalens mera nämnda besvär, hvilka på samma gång
skulle dem delgifvas, blifvit pröfvade och afgjorda; samt att inom tre
veckor efter delfående! vid fem »kronors vite för dem hvardera öfver
samma besvär afgifva till Kongl. Kammar-Kollegium ståld förklaring,
hvilken tillika med delgifningsbevis och remissakten sedermera skulle
till Konungens Befallningshafvande insändas. Men enligt Skiftesförrättarens
förutnämnda uppgifter, hvilka lågo till grund på Konungens Befallningshafvandes
angifvelseskrift den 27 Mars 1871, på hvilken åter

Advokatfiskal^ besvär sig stödde, voro, förutom de nämnda personerna,
B. & W. Kempe jemväl innehafvare af delar i sagda krononybygge. Att
det ifrågavarande förbudet meddelats desse sistnämnde, kunde ej af
handlingarne inhemtas, men af den i Kongl. Kammar-Kollegium förvarade
besvärsakten syntes det, att sedan förrbemälde Jon Persson i sin uti
besväsmålet afgifna förklaring anmält, att B. & W. Kempe inköpt hans
andel i nybygget, så hade Landshöfdingsembetet genom påskrift å sistnämnda
handling anbefallt Magistraten i Hernösand att infordra B. & W.
Kempes förklaring i målet, men något förbud emot skogens utverkning
å nybyggesandelen förekom icke i sagda påskrift. Uti samma akt funnes
ock en af Klaganden den 21 Oktober 1871, såsom det hette »på grund
af meddeladt förständigande» afgifven förklaring, i hvilken han fullständigt
utredde och ådagalade, att den af Konungens Befallningshafvande angifna
stridigheten emellan Kronofogdens och skiftesförrättarens merberörda
uppgifter i sjelfva verket icke förefunnes; men rörande det nyssnämnda
förständigandets lydelse och sättet för dess meddelande innehöllo
handlingarna icke något besked. Endast det vore kändt och äfven här
förut omförmäldt, att både Sven Svensson och Jakob Jakobsson i deras
uti besvärsmålet afgifna, den 6 Juni 1871 daterade och ofelbart genast
derefter till Konungens Befallningshafvafvande ingångna förklaringar
uttryckligen omförmälde, att de till Klaganden försålt sina andelar i
Björnbäcks nybygge. Klaganden hade i klagoskriften mer än eu gång
försäkrat, att han icke förr än afverkningen af skogen å hans nybyggesdelar
om hösten 1871 verkstäldes eller, närmare bestämdt, vid nyårstiden
år 1872 undfått kunskap om det ifrågavarande förbudet, och hvarken
Landshöfdingen ej heller Landskamreraren hade i sina förklaringar förklaringar
förnekat ett sådant förhållande. Det torde således kunna för
fast antagas, att Landshöfdinge-embetet underlåtit meddela Klaganden
merberörda förbud. Denna underlåtenhet Unge onekligen ett besynnerligt
utseende, när hon betraktades i sammanhang dermed, att Landshöfdingeembetet
ofelbart i Juni månad 1871 af de inkomna förklaringarna erhållit
kunskap om, att Klaganden dåmera, vore egare af Sven Svenssons och
Jakob Jakobssons andelar i Björnbäck, att Herr Landshöfdingen, på sätt
han i sin förklaring yttrat, haft till skäl för förbudet den 16 Maj samma
år misstanken, att Klaganden skulle afverka skogen på sina nybyggesdelar,
hvilket otvetydigt förutsatte hos Herr Landshöfdingen kännedom,
att Klaganden då egde nämnda lägenhet; och att, sedan denne i sin
okunnighet om förbudet till någon del rättfärdigat nämnda misstänka
Landshöfdingeembetet icke drog i betänkande att derför tillskynda honom
all den skada och olägenhet, som här ofvan beskrifvits. Det vore således

icke det ifrågavarande förbudets utfärdande, det vore underlåtenheten
att kungöra detsamma så, att dess efterlefnad i möjligaste måtto betryggades,
som jag lade Länsstyrelsen till last. Derigenom äfventyrades
nemligen det allmännas bästa, hvars främjande utgjorde förbudets enda
berättigade syftemål.

Under hösten efter förbudets utfärdande skedde afverkningen och i
början af år 1872 beslaget å de afverkade skogsalstren. I rapporterna
angående beslaget uppgåfvo skogstjenstemännen, att detta blifvit verkstäldt
i anledning af förbudet den 16 Maj 1871. Således hade desse
tjensteman deraf undfått del. Och så snart nämnda rapporter inkommit,
utfärdade Länsstyrelsen den 6 Mars 1872 kungörelse om offentlig auktion
å det i beslag tagna virket. Detta vore den tredje åtgärden i förevarande
ärende, som påkallade närmare granskning. Den rättsgrundsats,
som medgåfve verkställande magten i staten rätt att under vissa gifna
förhållanden i beslag taga enskild persons egendom, medgåfve icke i
allmänhet samma egendoms föryttrande, innan laga domstol förklarat densamma
förbruten. Dertill fordrades särskildt uttryckligt megifvande i
lag eller författningar; och någon lag eller författning, som uttryckligen
tillstadde i beslag tagna skogsalsters försäljning, innan de af domstol
förklarats förbrutna, hade jag icke kunnat påträffa. Det vore mig icke
obekant, att slik förtidig försäljning icke sällan skett,men detta bevisade ej,
att sådant vore lagligt. Skulle ett dylikt förfarande med något sken af
laglighet kunna försvaras, måste antingen afverkaren vara okänd eller
ock hafva på ett eller annat sätt dertill lemnat sitt bifall. Icke någon
af dessa förutsättningar hade här varit för handen. Länsstyrelsen visste,
hvem åverkaren var, visste, att han egde grundade anspråk på eganderätt
till den afverkade skogen, hvilken rätt endast genom ett tillfälligt
förbud vore inskränkt, och Länsstyrelsen visste slutligen, att åverkaren
icke fått sig nämnda förbud i laga ordning meddeladt. I så fatta omstädigheter
borde väl Länsstyrelsen gjort sig förvissad om Klagandens
bifall till försäljningen, innan anstalt fogades om det ännu icke förbrutet
dömda virkets afyttrande; men när detta uraktlåtits, när efter det auktionskungörelsen
blifvit utfärdad Klaganden inkommit med sin skriftliga
protest deremot meddelst ansökningen om den utlysta auktionens inställande,
då åtminstone borde Länsstyrelsen skyndat att genom bifall
till denna ansökning rätta och afvärja följderna af det fel, som genom
samma kungörelses utfärdande var begånget; i det stället meddelade
Landshöfdinge-embetet den 9 Februari 1872 på nämnda ansökan ett utslag
af följande lydelse:

»Då Konungens Befallningshafvandes för sökandens fångesman den

14 Mars 1870 å ifrågavarande nybyggesandelar utfärdade särskilda skattebref
— hvars såsom vilkor för dispositionsrätten öfver skogen stadgade
föreskrift, att berörda delar skulle från öfriga nybygget utbrytas, icke,
såvidt. visadt är, iakttagits — blifvit i Kong]. Kammar-Kollegium af Advokatfiskalsembetet
derstädes öfverklagade, samt Landshöfdinge-embetet
i anledning deraf genom beslut den 16 Maj 1871 försatt nybyggets skog
i qvarstad med åboerne delgifvet förständigande att tills vidare ej utöfver
husbehof och utsyning vid åverkansbot å nybygget fälla skog, alltså och
då sökanden, hvilken uti omförmälda afseende ej kan hafva bättre rätt
än sina fångesman och hvars möjliga okunnighet om förbudet icke får
lända honom till ursäkt, i skriften erkänt, att det i beslag tagna virket
blifvit å hans andel i nybygget på hans föranstaltande afverkadt, samt
sökanden icke ens erbjudit borgen för lyftningen deraf, och virkets qvarliggande
i skogen i afbidan på målets slutliga utgång skulle leda till
dess försämring samt för bevakningen mot förskingring ådraga kronan
betydliga kostnader, finner Landshöfdinge-embetet icke skäl att den af
sökanden begärda inställelse af auktionen bifalla.»

Hvad som i detta utslag ådroge sig uppmärksamhet vore först yttrandet
i en mellanmening, att den såsom vilkor för dispositionsrätten öfver
skogen uti skatteköpebref''vet rörande ifrågavarande nybyggesdelar stadgade
föreskrift, att dessa delar skulle från nybygget utbrytas, icke, såvidt visadt
vore, iakttagits. Denna anmärkning vederlädes fullständigt med den
frågan: huru skulle Klaganden kunna om verkställigheten af en slik utbrytning
förutsätta okunnighet hos Landshöfdinge-embetet och således
anse sig böra derom förebringa bevisning, då det varit ur handlingarna
rörande eu sådan förrättning som Landshöfdinge-embetet hemtat grunden
för angifvelse!! hos Kongl. Kammar-Kollegium angående den förmenta
origtigheten af uppgiften om åkerarealen uti instrumentet öfver den af
Kronofogden förrättade skatterättssyn, hvilken angifvelse föranledt Kammar-Advokatfiskalens
besvär, som i sin ordning föranledt afverkningsförbudet
den 16 Maj 1871, hvilket sedermera föranledt beslagen å de afverka^
skogsalstren, som slutligen föranledt den auktion, om hvars inställande
Klaganden gjort ansökning och öfver hvilken ansökning Landshöfdingeembetet
genom det ifrågavarande utslaget sig utlåtit? — Dessutom
skulle väl, på sätt Klaganden i påminnelserna anmärkt, Konungens Befallningshafvande
haft ombud vid berörda förrättning, hvilket ombud
skolat för anteckning i jordeboken eller annan handling anmält en så
vigtig omständighet beträffande ett nybygge, hvilket ännu till någon del
vore af krononatur. Vidare hette det i nyssanförda utslag, efter omförmälande
af det åboerne å nybyggesandelarne gifna föreläggande, att icke

Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag. 3

fälla skog å nybygget, att Klaganden i berörda afseende ej kunde hafva
bättre rätt än hans fångesmän, hvars (Klagandens?) okunnighet om förbudet
ej finge lända honom till ursäkt. Här hade Landshöfdinge-embetet
låtit sitt omdöme förvillas af en rättsgrundsats, som ej kunde på förevarande
förhållanden vinna tillämpning. När det talades om, att eu köpare
icke hade bättre rätt än hans fångesman, åsyftades naturligen den
rätt desse hade vid den tidpunkt, då köpet skedde. Om sådan rätt vore
här ej fråga. Här hade, ett års tid efter köpets afsilande, Konungens
Befallningshafvande gjort en inskränkning i dispositionen af den i köp
gångna egendomen och derom underrättat, icke köparen och innehafvaren
af egendomen, utan säljarena, som längesedan afträdt densamma. Hade
desse ännu haft qvar någon dispositionsrätt öfver t. ex. skogen å egendomen,
så hade de visserligen lidit inskränkning af förbudet, om hvilket
de fått vetskap, men hade de ej qvar någon slik dispositionsrätt, så rörde
inskränkningen icke dem och ännu mindre den om förbudet okunnige
köparen, som tillika ostridigt innehade både egande- och dispositionsrätten
öfver nybyggesdelarne. Vid sådant förhållande vore allt tal om
köpares eller fångesmäns lika eller sämre rätt meningslöst. Den satsen
åter, att Klagandens okunnighet om förbudet ej finge lända honom till
ursäkt, innebure ett uppenbart misstag. Okunnighet om lagen gälde
icke öfverträdaren till ursäkt, men okunnigheten om ett tillfälligt förbud
vore deremot urskuldande. Hvarför skulle eljest Länsstyrelsen hafva
derom i laga ordning underrättat Klagandens fångesman ? — Ytterligare
anfördes såsom skäl att icke bifalla Klagandens ifrågavarande ansökan,
att han icke ens erbjudit borgen för hjftningen deraf (skulle väl vara för
dispositionsrätten af det i beslag tagna virket). Denna skyldighet hade
kunnat stadgas såsom vilkor för erhållande af rätt att öfver virket förfoga,
men derom tycktes ej hafva varit fråga, endast om inställande af
auktionen, eftersom det sedermera i utslaget talades om virkets qvarliggande
såsom ledande till dess försämring och om kronans kostnader
för detsammas bevakande mot förskingring. Men, i allt fall, borgen
kunde fordras såsom vilkor jemväl för auktionens inställande, men saknaden
deraf icke anföras såsom skäl för afslag å sagda begäran; och
hvad slutligen beträffade de redan omnämnda skälen, att genom auktionens
inställande och försäljningens uppskjutande virket skulle kunna
försämras och bevakningen deraf medföra kostnader för kronan, så förfolie
ju dessa skäl, derest, på sätt redan nämndt vore, såsom vilkor för
auktionens inställande fordrats borgen, hvilken betryggat kronan för all
skada eller förlust, som genom uppskjuten försäljning af virket kunde
uppkomma.

Det nu granskade utslaget utgjorde slutpunkten i den kedja af anmärkningsvärda
åtgärder, som började med den obefogade angifvelse!! i
Kongl. Kammar-Kollegium och fortsattes med det ofullständiga kungörandet
af afverkningsförbudet samt det obehöriga utlysandet af auktion
å det i beslag tagna, men icke förbrutet dömda virket. Utslaget vore
underskrifvet af Landssekreteraren och Landskamreraren.

Men dermed vore de anmärkningsvärda åtgärderna icke slut. Ännu
återstode att omförmäla, hurusom genom anordning, utstäld den 15 Augusti
1872 och underskrifven af Landssekreteraren och Landskamreraren,
Vcsternorrlands läns landtränteri anmodats af deponerade medel utbetala
till länets landskontor etthundranitiofem kronor 8 öre, inkassera ^provision,
jemnlikt Kongl. Brefvet den 23 September 1870, för följande för
forsa,ldt virke från nedannämnda lägenheter indrifna auktionsmedel, nemligen:.
»1872 den 21 Juni från Björnbäcks nybygge 7,092:18 (140: IS)»*--;

å hvilken anordning funnes tecknadt Landskamererarens egenhändiga
qvitto. Sa mycket inhemtades af den vid handlingarna i transsumt fogade
anordningen, men genom hvad här ofvan blifvit anfördt, vore ådagalagdt,
att det belopp, Landskamreraren af nämnda medel för egen del
och såsom indrifningsprovision uppburit, vore etthundrafyratio kronor
18 öre och att Länsmannen Sidenbladh af samma medel bekommit »för
bortauktionering af en del från Björnbäcks krononybygge olofligen afverkad
skog» fyra. kronor 37 öre. Rörande denna klagopunkt åberopade
Landskamreraren i sin afgifna förklaring en af Länsmannen N. P. Engblom
till Konungens Befallningshafvande ingifven rapport af innehåll, att
uti målet emot Klaganden och Inspektören K., angående skogsåverkan
å Björnbäcks krononybygge, vid 1873 års hösteting, då målet anhängiggöra,
begge parterne uteblifvit, och att vid 1874 års vinterting Inspektören
K. tillstädeskommit, men Klaganden såsom ledamot af Riksdagens
Första Kammare af Rätten ansetts hafva laga förfall och att med afseende
derå målet uppskjutits till påföljande hösteting; samt anförde vidare,
att såsom följd deraf, att åtalet ännu vore på domstols pröfning
beroende, »frågan om skyldigheten att återbära ifrågavarande uppburna
provision vore beroende derpå, huruvida stadgandet uti af Klaganden
åberopade Kongl. Brefvet den 23 September 1871 eller Kongl. Brefven
den 24 September samt den 22 November 1867 komme att tillämpas;
och att, om Klaganden blefve frikänd från det utan Landskamrerarens
förvållande tillkomna åtalet om oloflig skogsåverkan samt sålunda jemväl
befriad från skyldigheten att återbära den af dåvarande Länsstyrelsen
utanordnade köpeskillingen, skulle den af Landskamreraren uppburna
provisionen utan påminnelser återbäras.» Detta försvar lade i dagen en

märkvärdig brist på reda i tankegången. Såsom gruud för ofvanomförmälda
anordning af provisionen åberopades Ivongl. Brefvet den 23 September
1870; i förklaringen åter hette det, att frågan om skyldigheten
att återbära ifrågavarande provision vore beroende derpå, huruvida stadgandet
uti det af Klaganden åberopade Kongl. Brefvet den 23 September
1871 — sistnämnda årtal vore ett uppenbart skriffel, ty i Klagandens
skrift, likasom i anordningen stode: Kongl. Brefvet den 23 September
1870 och något Kongl. Bref af den 23 September 1871 funnes ej i
Svensk Författningssamling — eller Kongl. Brefven den 24 September
samt den 22 November 1867 komme att tillämpas. Häraf ville det synas
som, efter det Klaganden ådagalagt, att enligt nyss åberopade Cirkulär
den 23 September 1870 för indrifningen af. försäljningsmedel för effekter
från sådana skogar, hvilkas behållna afkastning helt och hållet inginge
till Statsverket — hvilket i detta fall vore händelsen — ingen provision
bestodes Landskamreraren, gifvit förlorad den grund, på hvilken anordningen
stöddes, och tagit sin tillflykt till de uppgifna Kongl. Brefven af
år 1867. Nu ville likväl olyckan, att dessa nådiga bref icke handlade
om samma ämne, utan om beslagares, skogstjenstemäns eller betjentes,
rätt till beslagareprovision, tjugu procent af det i beslag tagna virket.
Det funnes sålunda icke ringaste laglig grund för Landshöfdinge-embetet
att till Landskamreraren utanordna inkasseringsprovision af etthundrafyratio
kronor 18 öre, hvarföre beslutet derom vore olagligt, och borde
Landssekreteraren och Landskamreraren, som anordningen underskrift,
vidkännas såväl det ansvar som den ersättningsskyldighet, hvilken af
samma beslut kunde följa.

En anmärkningsvärd omständighet vore, att icke någon beslagareandel
tycktes hafva till vederbörande skogstjenstemän utbetalts. Auktionssumman
utgjorde enligt protokollet sjutusen nittiotvå kronor 18 öre
och jemt denna summa insattes i Landtränteriet. Derifrån utanordnades
sedermera till Landskamreraren etthundrafyratio kronor 18 öre, till
Länsmannen Sidenbladh fyra kronor 37 öre och Klaganden fick återlyfta
sextusen niohundrafyratiosju kronor 63 öre.

Möjligen läge i nämnda omständighet grunden till den vidunderliga
rättegång, som anhängiggjorts vid pass ett år, efter det Klaganden fått
återlyfta köpeskillingen för det från honom i beslag tagna virket. Att,
sedan fulleligen utrönt blifvit, det de besvär, som föranledde afverkningsförbudet,
grundat sig på en irring, sedan i följd deraf såväl besvären
som förbudet blifvit återkallade, och sedan Klaganden fått återlyfta
köpeskillingen för det honom olagligen frånhända och försålda virket,
emot honom anhängiggöra åtal för åverkan, finge väl kallas en vidun -

derlig åtgärd. Men förhållandet kunde vara sådant, att skogstjenstemannen,
hvilken verkstält beslaget och som uppenbarligen handlat i god
tro, när han vidtog nämnda tjenste-åtgärd, samt förty varit fullt berättigad
till anspråk på beslagareandel, om utbekommande deraf vändt sig
till Konungens Befallningshafvande, måhända efter det Klaganden redan
återfått köpeskillingen för virket, och dervid erhållit det svar, att några
medel icke funnes, af hvilka sagda andel kunde utbetalas, samt derpå
antingen efter anvisning eller på eget beråd tillgripit den utvägen att
genom åtal söka förmå den förmente åverkaren att gälda beslagare-andelen.
Emellertid vore det mig omöjligt att finna, det, på sätt Landskamreraren
i sin förklaring antydt, denna rättegång skulle hafva något
inflytande på frågan om Landskamrerarens rätt till indrifningsprovision
och förty nämnda åtals utgång behöfva afvaktas, innan sistberörda fråga
afgjordes, emedan detta ämne ej torde tillhöra Häradsrättens pröfning
och dessutom, ehvad Klaganden frikändes eller fäldes i målet, Landskamreraren
aldrig, enligt hvad här ofvan vore utredt, kunde af så beskaffade
medel som de, om hvilka här vore fråga, bekomma indrifningsprovision.

Af de återstående i Klagandens skrift hos mig anmälda klagopunkter,
ansåg jag den, som rörde orätt uppburen lösen för utslag i en roteringsfråga,
vid det förhållande, att denna lösen redan blifvit återstäld
och ej utredas kunde, huruvida samma lösen uppburits förr eller senare
än den lösen för lika beskaffad handling, för hvars uppbärande Landskamreraren
enligt hans egen uppgift blifvit af Kongl, Hofrätten bötfäld,
icke föranleda vidare åtgärd; och den åter, som anginge utlösta afskrifters
beläggande med stämpel, så obestämd som densamma blifvit framstäld,
syntes mig icke förtjena afseende.

I skrifvelse den 24 December 1874 anmodade jag, som ansåg, att
någon talan emot Herr förre Landshöfdingen W. icke borde föras,
Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att på grund af hvad sålunda
förekommit, lagligen inför Kongl. Hofrätten tilltala Landssekreteraren
R. och Landskamreraren A., och sammanfattade de yrkanden i
afseende å ansvarigheten för de Länsstyrelsens åtgärder, emot hvilka jag
framstält anmärkning, sålunda, att jag ansåg Landskamreraren böra för
dem alla svara samt Landsekreteraren, i ringare mån, för sin delaktighet
i angifvelsen hos Kongl. Kammar-Kollegium, men väsentligen för utslaget
uppå Klagandens ansökning om inställande af auktionen å det i beslag
tagna virket, och för utanordningen af inkasseringsprovisionen till Landskamreraren,
hvarförutan Landssekreteraren och Landskamreraren borde,
förutom ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, jemväl kännas skyl -

dige att, hvilkendera bäst gälda gitte, till Klaganden utgifva den ersättning
för kostnader och besvär, han, i saken hörd, skäligen fordrade.

Efter föregången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten sedermera
utslag i målet den 4 April 1876 af innehåll, att enär med afseende
å skiljaktigheten emellan det af vederbörande landtmätare efter förrättande
af laga skifte å egorna till ifrågavarande krononybygge meddelade
intyg, som innehölle, att derstädes funnes åker till en vidd af sammanlagdt
fjorton tunne- femton och ett tiondedel kappland äng, odlingsmark
och afrösningsjord samt dessutom genom sjösänkning vunnen mark
af bättre beskaffenhet, och å andra sidan det af Konungens Befallningshafvande
den 20 Oktober 1855 faststälda förslag till nybyggets afvittring
och skattläggning, hvilket upptoge särskilt odlingsland till åker tjugunio
tunne- tolf kappland och särskilt äng och rödjningsland samt skog
och mulbete, Landshöfdinge-embetet icke kunde anses hafva saknat all
anledning för den hos Kongl. Kammar-Kollegium gjorda hemställan om
besvärs anförande emot de å nybygget utfärdade skatterättsresolutioner
kunde åtalet i denna del icke bifallas; äfvensom och då i betraktande
deraf att nyssnämnda resolutioner icke blifvit upphäfda och att Kronan
således icke återvunnit eganderätten'' till den till skatte omförda mark
med derå vexande skog, kronan icke blifvit i sin rätt lidande derigenom,
att det af Konungens Befallningshafvande utfärdade afverkningsförbud
icke delgifvits Klaganden, Kongl. Hofrätten funne denna försummelse
icke föranleda ansvar i annat hänseende, än så vidt deraf förorsakats
skada för Klaganden; men emedan dervid förekom me att, äfven
om det icke i och för sig finge anses lagstridigt, att det af Klaganden
afverkade, i beslag tagna virke blifvit försåldt, utan att utgången af det
mot honom anstälda åtal afvaktats, Landshöfdinge-embetet, som på grund
af de föregående förhandlingarna rörande ifrågavarande nybygge måste
antagas hafva egt kännedom derom, att de Klaganden tillhöriga delar af
nybygget genom laga skifte utbrutits från det öfriga och att således
detta vilkor för fri dispositionsrätt af skogen blifvit uppfyldt, icke vid
det förhållande, att Klaganden, å hvilkens mark virket tagits i beslag,
ej, så vidt visadt vore, förr än afverkningen skett, varit underrättad om
Konungens Befallningshafvandes utfärdade förbud mot afverkning, lagligen
egt att, på sätt som skett, med afslag å Klagandens framstälda begäran
om den utlysta försäljningens inställande, låta sälja virket; ty och
då provision för inkassering af köpesumman icke i lag eller särskild författning
vore medgifven, och åtgärden att till Landskamreraren utanordna
sådan provision följaktligen varit obehörig, funne Kongl. Hofrätten skäligt
i så måtto bifalla åtalet, att Landskamreraren och Landssekreteraren,

de der båda, Landskamreraren särskilt såsom föredragande, vore för de
Landshöfdingeembetet sålunda till last lagda åtgärder ansvarige, jemlikt
25 Kapitlet 17 § Strafflagen dömdes att derför bota, Landskamreraren
etthundra kronor och Landssekreteraren tjugufem kronor; och förpligtades
Landskamreraren att till Klaganden utgifva dels omförmälda provision
etthundrafyratio kronor 18 öre jemte 6 procents ränta derå från
deri 6 September 1872 tills betalning skedde, dels till Länsmannen Sidenblad
h utanordnade fyra kronor 37 öre, dels sex procent ränta å köpesumman
för virket sjutusen nitiotvå kronor 18 öre från den 21 Juni till
den 6 September 1872 och dels ersättning för Klaganden tillskyndade
kostnader med tvåhundrafem kronor.

öfver detta utslag hafva de bötfälde hos Kongl. Maj:t anfört underdåniga
besvär.

Uppå de underdåniga besvär, jag anfört öfver Kongl. Svea Hofrätts
den 11 Maj 1875 meddelade utslag, hvarigenom den ansvarstalan, soin
efter mitt förordnande blifvit anhängiggjordt emot Nämnden i Njurunda
tingslag för förment olaga dom, för hvilket åtal närmare redogöres i min
till sistförflutna års Riksdag afgifna embetsberättelse (sidd. 12—15) har
Kongl. Maj:t under den 24 Januari 1876 meddelat nådigt utslag och
funnit skäl ej vara anfördt, som i Hofrättens öfverklagade utslag kunde
verka ändring *).

Enligt embetsberättelsen till 1876 års Riksdag (sidd. 8—12)
dömdes Domhafvanden i Gotlands Norra domsaga genom Kongl. Svea
Hofrätts utslag den 26 Oktober 1875, för det han olagligen äskat ersättning
för skjuts och dagtraktamente under förrättnings- och expeditionsdagar
vid häradssyn å kungsgård, att bota etthundrafemtio kronor, hvilka
böter skulle tillfalla kronan, hvarförutan Domhafvanden förpligtades att
utgifva ersättning till arrendatoren å berörde kungsgård med åttiosju
kronor samt godtgöra honom lösen för Kongl. Hofrättens utslag med
tre kronor 50 öre. Häröfver anförde Domhafvanden underdåniga besvär.

*) Från detta beslut voro tre af Högsta Domstolens ledamöter i så måtto skiljaktiga, att, då
genom meddelandet af Häradsrättens i fråga varande utslag icke kunde anses hafva blifvit begånget
fel i domareembetets utöfning, hvarå ansvar må följa, bemälde ledamöter ej funno skäl att i Hofrättens
öfverklagade utslag göra ändring.

I nådigt utslag den 18 Januari 1876 förklarade Kongl. Maj:t, att som
Hofrätten • i meddelad besvärshänvisning rätteligen föreskrifvit, bland
annat, att det ålåge Klaganden, om han till sökande af ändring i Hofrättens
utslag funne sig befogad, att vid de underdåniga besvären foga
bevis att de honom ådömda böter och ersättningsbelopp blifvit hos Konungens
Befallningshafvande eller Kronofogden i orten nedsatta, eller, om
Klaganden för fattigdom icke förmådde berörda medel utgifva, vederbörligt
intyg derom, vid äfventyr, om det försummades, att Klaganden
skulle hafva förlorat sin talan och besvären ej komma under pröfning;
men Klaganden vid sina underdåniga besvär fogat vederbörligt bevis
öfver nedsättning af allenast tvåhundrafyratio kronor 25 öre och således
icke fullgjort Hofrättens berörda föreskrift; alltså funne Kongl. Maj:t de
underdåniga besvären icke kunna till pröfning upptagas.

Uti en till mig ingifven skrift hade vice Häradshöfdingen L. anfört,
att han efter inställelsedagen, den 9 September 1874, i Sjöförsäkringsbolaget
Neptunus’ vid Stockholms Rådstufvurätt anhängiggjorda konkurs, i
sin egenskap af ombud för åtskilliga utländske fordringsegare hos nämnda
bolag, den 16 April 1875 till bemälde Rådstufvurätt inlemnat bevakningsinlagor
för 48 borgenärer, hvilka inlagor åtföljts af en gemensam skrift,
i hvilken Klaganden anhållit, att förhör i anledning af sagda bevakningar
måtte till en och samma dag utsättas; att Stadsnotarien R., enligt 48 vid
ofvanberörda skrift fogade protokollsutdrag, den 19 i sistnämnde månad
föredragit bevakningsinlagorna inför Rådstufvurätten, som utsatt förhör
i anledning af bevakningarna å fyra särskilda dagar med tolf bevakninningar
å hvarje, nemligen den 19 och 26 Maj samt den 2 och 9 Juni;
att derefter bemälde Stadsnotarie å Rättens ombudsman i konkursmålet,
sysslomännen och aktiebolagets ombud utfärdat 48 särskilda kallelser till
förhören samt låtit genom Rådstufvurättens vaktbetjening desamma delgifvas,
för hvilket delgifvande betalning sedermera blifvit Klaganden affordrad,
på sätt nyssåberopade protokollsutdrag vitsordade, med 120
kronor; att vid förhöret den 19 Maj — det enda som af Klaganden bevistats
— fråga uppstått om de ersättningar, som jemlikt 80 § Konkurslagen
skulle tilldelas ordföranden, Rättens ombudsman och sysslomännen;
och att enligt nyssberörda protokoll ordföranden, Rådmannen
S., för sin inställelse äskat fyra kronor för hvarje bevakning med tillhopa
48 kronor för hvarje förhörsdag eller 192 kronor för samtliga bevakningarnas
handläggning.

Med ledning af den praxis, som följdes vid landtdomstolarne, hade
Klaganden i öfverensstämmelse med den theori, som lärdes vid Upsala
Universitet, och efter jemförelse med utländska lagar och bruk, städse
ansett, att förhörsdag, utsatt i anledning af skeende efterbevakning i
konkurs, kunde betraktas såsom en ny inställelsedag, till hvilken hvarje
före samma förhörsdag anmäld efterbevakning jemväl borde utställas;
men efter Rådstufvurättens uppfattning uti förevarande fall skulle det
deremot ligga. inom Rättens, behörighet att besluta till och med, att
hvarje bevakning borde, såvida tiden sådant medgåfve, föredragas till
förhör a särskild dag. Härå påkallade Klaganden min uppmärksamhet
med begäran att, derest jag ej funne Rådstufvurättens omförmälda beslut
den 19 Maj 1875, hvarigenom bevakningarna blifvit i strid med Klagandens
begäran till förhör å fyra särskilda dagar utstälda, kunna föranleda
någon min åtgärd emot Rätten, jag likväl måtte söka verka till en änuiing
eller förklaring, som kunde komma åstad någon minskning i de
kostnader för etterbevakningar i konkurs, hvilka genom tolkning af konkur
slagen till så beskaffade beslut desto tyngre drabbade fordringsegarne,
som konkursmassorna blott sällan gåfve utdelningar tillräckliga att vid
smärre fordringsbelopp betacka sådana kostnader.

Ehuru missnöjd dermed, att han för bevakningarna fått lösa ej mindre
ä,n 48 protokoll, endast utvisande, att förhör blifvit utsatta, än äfven
särskilda kallelser till förhören, och oaktadt lian vid bevakningarnas ingifvande
antagit, att de skulle enligt hans anhållan i sammanhang och
således såsom ett ärende behandlas med endast ett protokoll, ville dock
Klaganden endast i nyssomförmälda alternativa syftemål till min kännedom
anmäla förhållandet.

Beträffande derefter de af Rådmannen S. äskade ersättningar för
hans inställelse vid de särskilda förhören, funne Klaganden desamma
vara fullkomligt godtyckligt tilltagna. Rådmannen vore i följd af
sitt embete berättigad till ett dagtraktamente af fem kronor, och om
häri egde beräkna någon särskild summa för hvarje ärende, som å en
förrättningsdag enligt Rättens beslut särskilt behandlats, skulle sådan
summa utgöra fem kronor. Deremot, i händelse Rådmannen vore,
såsom Klaganden förestälde sig, pligtig att beräkna för hela sin förrättningsdag
fem kronor, så skulle naturligtvis detta belopp, der flera ärenden
samma dag handlagts, å samtliga ärendena fördelats. Klaganden ansåge
alltså att, derest alla de af honom ingifna, ofvan omförmälda bevakningar
kunnat såsom särskilda ärenden anses, men dock bort enligt hans
begäran a en . dag till förhör företagas, Rådmannen skolat så fördela
sin ersättning för dagen, fem kronor, att deraf på hvarje bevakning

Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag, 4

kommit 10ä/12 eller 11 öre, hvaremot, derest Rätten egt att ärendena å
fyra förhörsdagar utställa, Rådmannen haft att fördela 20 kronor
till 412/., eller 42 öre för hvarje bevakning. Då Rådmannen S. icke
velat på Klagandens derom gjorda framställning till i lag medgifvet belopp
nedsätta, hvad han äskat, anmälde Klaganden saken till mig föi
den åtgärd, jag kunde anse till förhållandet lämplig, desto heldre som
derigenom säkrast kunde illgöras, hvad i förevarande fall rätt vore.

Denna skrift meddelades Stockholms Radstufvurätts Andra afdelning
med anmodan att infordra Rådmannen S:s och Stadsnotarie!! R:s yttranden
och eget utlåtande afgifva.

I skrifvelse den 20 September 1875, undertecknad af Rådmännen
M., S. och L. samt Stadsnotarie!! R., insände Rådstufvurätten särskilda
yttranden af Rådmannen S. och Stadsnotarie]! K. samt anföide för
egen del:

att som man på förhand icke "kunde veta, huruvida granskning åt
de anmälda fordringarna skulle å inställelsedagen komma att ega ruin,
man icke vågade utsätta alla efterbevakningarna till behandling å eu och
samma dag. I sådant fall hade tiden blifvit otillräcklig, emedan nästan
alla bevakningsinlagorna voro åtföljda af vidlyftiga och serdeles invecklade
pretentionsräkningar. Efterbevakningar ansåges icke hafva något
sammanhang med hvarandra och kunde således behandlas hvar och en
å sin särskilda dag, likasom ock särskild dom i hvar och eu af dem
under vissa förhållanden följde; hvaraf skulle visa sig, att Klagandens
åsigt, att alla på samma gång ingifna efterbevakningar, de måtte vara
huru många som helst, ovilkorligen borde utställas till behandling å en
och samma dag, vore origtig.

I de särskild! afgifna yttrandena anförde:

1 :o) Radmannen S.: att enär han icke frainstält anspråk på, att
Klaganden skulle af sina egna medel gälda omförmälda ersättningsbelopp,
och Klaganden sjelf ej vore sak- eller målsegare samt de af
honom hos Rådstufvurätten företedda fullmagter att bevaka vederbörandes
rätt icke kunde berättiga honom att föra sådan talan, som lian hos
Justitie-Ombudsmannen väckt, ansåge Rådmannen Klaganden dertill
obehörig och hemstälde på sådan grund, att klagoskriften måtte leninas
utan afseende; att Rådmannen skulle kunnat dertill inskränka sitt yttrande,
men i betraktande af beskaffenheten utaf Klagandens förda talan
och de åsigter i afseende ä beräkningen af sådan ersättning, hvarom
fråga vore, “somt Klaganden uttalat, ville Rådmannen tillägga följande:

^ Uti 80 § af gällande konkurslag stadgades,_ att ordförande för sin
inställelse vid det i anledning af efterbevakning i konkurs utsatta förhör

egde njuta ersättning af den eller de borgenärer, hvilkas fordringsanspråk
der förevarit, men hvarken berörda § eller annat lagrum bestämde,
huru och efter hvilken grund denna ersättning skulle beräknas; och
hade lagstiftaren i detta fall — i uppenbar motsats till hvad i andra
lagar förekomme i fråga ''om ersättning för offentliga förrättningar —
ej (ms hänvisat till än mindre påbjudit tillämpning af i andra lagar meddelade
särskilda stadganden. Det kunde derföre med fullt skäl antagas, att
konkurslagen öfverlemnat åt domstolen att för den händelse, att den af ordföranden
äskade ersättning för inställelse vid förhör i anledning af efterbevakning
ej till beloppet godkändes af den, som borde kostnaden i berörda
hänseende vidkännas, bestämma den godtgörelse, som med hänsyn
till i hvarje fall förekommande särskilda förhållanden af domstolen pröfvacles
skälig. Den åberopade §:en antydde jemväl, att hvarje efterbevakning
i konkurs föranledde ett särskild!, förhör, så att ordföranden teism
inställelse vid hvarje sådant vore berättigad till ersättning af den
eller, om flere underskrifvit bevakning,sinlagan, de borgenärer, hvilkas
fordringsanspråk der förevarit. En sådan domstolens pröfning, som ofvan
vore nämnd, och hvilken, så framt det uppgifna ersättningsbeloppet bestriddes,
vore ovilkorligen nödig, innan detsamma kunde hos efterbevakande
borgenärer exsekutivt uttagas, hade Rådmannen icke påkallat.
På sätt protokollen öfver förhören utvisade, hade han blott äskat ersättning
för sin inställelse vid hvarje förhör med fyra kronor; men
då Klaganden för sina hufvudinän vägrat uppgifva, hvad Rådmannen
äskat, måste han låta bero vid denna Klagandens vägran, då han för
visso visste, att Klaganden i sin egenskap af ombud ej lagligen kunde
af domstol eller exsekutor åläggas utbetala de ersättningsbelopp, som
kunde blifva faststälda, och Rådmannen saknade håg att om deras
utbekommande inlåta sig i tvist med 48 särskilda utländingar och utländska
bolag i spridda delar af Europa.

2:o) Stadsnotarien R., som erinrade, att Klaganden icke betungats
med lösen för någon expedition, och att han således icke vore rätt
målsegande och icke behörig att i saken föra talan, yttrade vidare: att
det vore Klagandens 48 hufvudinän, hvilka debiterats lösen för hvar sitt
protokollsutdrag jemte kallelse, och Stadsnotarien utbåde sig att få förklara,
det han icke hade sig bekant något lagstadgande, enligt hvilket
parter, som förde särskilt talan men tillfälligtvis råkat falla med sitt
val på ett och samma ombud, skulle hafva lindrigare rättegångsutgifter,
än om de haft hvar sitt ombud; att Stadsnotarien trodde sig hafva skäl
för sitt förfarande i 80 § Konkurslagen och gällande expeditionstaxa,
enligt hvilken sistnämnda hvarje sökande vore skyldig mot lösen uttaga

Rättens resolution och betala lösen för stämning; och att om jag skulle
gå Klagandens önskan till mötes och utverka eu lag, ländande till
någon minskning i kostnaden för efterbevakning i konkurs, det visst vore
möjligt att parter, äfven utländingar, deraf finge gagn, men säkert advokaten.

Efter att hafva tagit del af ofvan anmärkta utlåtande och yttranden
erinrade Klaganden i afgifna påminnelser:

att, enär han hos Rådstufvurätten varit ombud för de personer, af
hvilka man enligt hans förmenande fordrat för hög godtgörelse för
Rådmannen S:s inställelse såsom ordförande å förhörsdagarne oeh för
kallelser till nämnda förhör m. in. samt, då han enligt samtlige bemälde
personers honom lemnade fullmagter egde rätt att vid alla lägre och
högre domstolar och myndigheter bevaka och fullfölja deras rätt, han
ingalunda öfverskridit sin befogenhet, i det han till den åtgärd, som
Justitie-Ombudsmannen funne till förhållandet lämpligt, anmält ifrågavarande
sak; och

att, ehuru såväl Rådmannens S:s ersättning för sin inställelse å
förhörsdagarne som ock öfriga godtgörelser för inställelse eller kallelse
visserligen blott blifvit äskade, Rådmannen dock, endast i följd af
deras intagande i protokollen öfver förhören, möjligen ansåge samma ersättning
och godtgörelse hafva blifvit på något sätt till deras belopp
lagligen bestämda, hvilket framginge deraf, att Rådmannen, enligt hvad
ett vid påminnelserna bilagdt transsumt af utdelningsförslaget i Sjöförsäkringsaktiebolaget
Neptunus’ konkurs skulle gifva vid handen, fordrat,
att ersättningsbeloppen, 13 kronor 25 öre för hvarje efterräkning,
skulle af de efterbevakande fordringsegarnes utdelningar innehållas.

Vid påminnelserna voro fogade dels en af de fullmagter, Klaganden
vid ifrågavarande bevakningars ingifvande till Rådstufvurätten skulle
hafva företedt, dels ock ofvan åberopade transsumt af utdelningsförslaget
i nyssberörda konkurs, hvaraf inhemtades, att Rättens ombudsman i
konkursen förklarat, att från den utdelning, som enligt förslaget blifvit
utsatt å de under n:ris 312—361 antecknade fordringsegare •—de samme,
hvilkas efterbevakningar Klaganden inlemnat till Rådstufvurätten —
skulle afdragas 13 kronor 25 öre för hvarje bevakning till betäckande af
kostnad och ersättning i följd af efterbevakning enligt protokoll, hållna
inför Stockholms Rådstufvurätts ordförande i konkursen den 19 och 2(i
Maj samt den 2 och 9 Juni 1875; hvilket afdrag dock syntes icke hafva
egt rum.

Uti en senare ingifven skrift hade Klaganden dels fäst uppmärksamheten
derpå, att han, förutom de 48 protokollsutdragen för den 19

April 1875, måst lösa lika .många kallelser med en krona för hvarje, dels
uppstad beräkning och jemförelse mellan de kostnader, som blifvit de
48 efterbevakande borgenärerna påförda, och dem, som de efter Klagandens
_ förmenande lagligen bort vidkännas, i hvilken jemförelse tillika
nitagits påförd kostnad för kungörelse i allmänna tidningarna 19 kronor
.>0 öie, i stället för 11 kronor, som dertill enligt Klagandens beräkning
bort åtgå. °

Af hvad sålunda förekommit, visade det sig, att för de af Klaganden
såsom ombud inlemnade 48 efter bevakningarna i Sjöförsäkringsbolaget
Ncptunus konkurs kostnaderna utgjort:

till Stadsnotarien It., för dels, med undantag af namn och förhörsdagar,
lika lydande 48 utdrag af protokollet hos Rådstufvurätten
den dag, efterbevakningarna föredrogos och
förhör utsattes eller den 1!) April 1875
" samme man för 48 kallelser, 12 till hvarje af de fyra för hörsdagarne.

.........................................................

till Radmannen S., för hans inställelse såsom ordförande å fyra

förhörsdagar.........................................................

för 48 protokollsutdrag för förhörsdagarne
till Rättens ombudsman, likaledes för inställelse å fyra förhörsdagar
» Sysslomannen i konkursen, eller deras ombud
” Rättens betjente, för delgifning af kallelser till Rättens Ombudsman,
de tre sysslomannen och gäldenären, 5 personer,

för fyra särskilda förhörsdagar ............................................

» kungörelser i allmänna tidningarna...............................................

108: —

48: —

192: —
108: —
96: —
120: —

120: —
19: 50.

Summa kronor 811: 50.

Ofvan uppräknade poster, synnerligast de, som blifvit påförda för
de särskilda personernas inställelse vid förhören och för kallelserna till
dessa, ° öfver stego i så anmärkningsvärd man, hvad hos oss vore vanligt,
att, såvida ersättningsanspråken haft sin* grund i gällande konkurslag
cllci vai it följden af dennas råtta tillämpning, jag skulle af Klagandens
hos mig gjorda ofvananmärkta anmälan funnit mig kraftigt uppmanad
att söka utverka någon förändring eller förklaring af en för vårt rättsmedvetande
så föga tillfredsställande lag. Men, emedan jag ansåge eu
från Radstufvurättens skiljaktig uppfattning af Konkurslagens dithörande
stadgande.!! ej blott möjlig utan med nämnda lag samt andra gällande
författningars rätta förstånd fullt öfverensstämmande, så att eu framställning
om förändring eller förklaring i samma lag sannolikt skulle

tillbakavisas såsom obehöflig, vore det min pligt att genom laga åtal
häfda lagens efterlefnad, sådan den nu befunnes.

Såsom af den förda skriftvexling^! inhemtades, hyste Rådstufvurätten
den mening, att, när flera efterbevakningar i en konkurs till Rådstufvurätten
inkomrne, det berodde på Rättens godtfinnande att antingen
utsätta en hvar af dem till förhör å särskild dag eller ock att fördela
dem på några färre dagar, emedan dessa bevakningar »icke skulle hafva
nåo-ot sammanhang med hvarandra», till hvilken föreställning sällade sig
den, icke i ord uttalade, men i gerning tillämpade, att hvarje efterbevakande
borgenär i alla händelser hade en ovilkorlig skyldighet att erlägga
all den kostnad, som skolat belöpa sig på honom, om hans bevakning
ensam inkommit och blifvit vid utsatt förhör ensam behandlad.

I denna åsigt läge grunden till Rådstufvurättens förfarande och till
de otillfredsställande följder, samma förfarande medfört. Det, blefve
alltså nödigt, att närmare undersöka densammas beskaffenhet och förenlighet
med hvad Konkurslagen i ämnet föreskrefve. Det hithörande hutvudsakliga
stadgandet återfunnes i 80 § af nämnda lag och lydde sålunda:

»Nu kan så" hända, att någon borgenär vill efter inställelsedagen fordringsanspråk
anmäla; gifve sin inlaga in, i stad till Rätten och ålandet
till Domaren. Rätten eller Domaren utsatte i anledning deraf förhör
med parterna inom två månader derefter; och varde saken dervid och
jemväl sedermera så behandlad, som här ofvan sagdt är om fordran, den

der blifvit å inställelsedagen anmäld.»

»Till det förhör, som inför någon Rättens ledamot eller Domaren
hållas skall, läte han kalla Rättens ombudsman, så ock gäldenär^, der
han när vistas, jemte sysslomännen, de senare för att den anmälda fordringen
granska; läte ock förhöret, tre gånger sist fjorton dagar förut i
allmänna tidningar kungöra.»

»Ordföranden, Rättens ombudsman, så ock sysslomännen, der de nar
varit, njute för inställelsen vid det förhör ersättning af den eller de
borgenärer, hvilkas fordringsanspråk der förevarit, och betala de likaledes
kallelsekostnaderna, barder jemväl förhör inför Rättens ombudsman
enligt 71 § nödigt, gäldes kostnaden derför af de borgenärer, hvilkas
bevakningar det förhör föranledt.»

De nyss anförda orden: »njute för inställelsen vid det löihöi er
sättning af den eller de borgenärer, hvilkas anspråk der förevarit«, syntes
mig tydligen gifva vid handen, att flera efterbevakningar kunde vid ett
dyfikt förhör förevara. Emot eu sådan uppfattning hade Rådmannen
S. stält den förslagsmening, att i uttrycket »den eller de borgenärer»
sistnämnda ord skulle afse endast det fall, att flere borgenärer undei

skrifvit en och samma efterbevakning; men när flere borgenärer undersknfvit
en och samma bevakningsinlaga, måste de anses föra samma
talan, såsom t. ex. sterbhusdelegare i oskift bo, som bevakade en boets
fordran, och dem kunde då ej påläggas större kostnad för bevakningen
an om densamma varit af en person verkstäld. Huru desse sedermera
sinsemellan fördelade denna gemensamma kostnad, syntes ej vara föremåi
för konkurslagstiftningen. Jag trodde mig således hafva bättre la<»-stittnmgsgrund för mitt påstående, att nämnda stadgande förutsatte, det
liera ert erbevakningar kunde vid ett och samma förhör förevara. Och
om så kunde ske, skulle alla på en gång inkomna så beskaffade bevakningar
utställas till förhör på en och samma dag. När nemligen nästföljande
§ 81 i Konkurslagen stadgade, att »borgenär, som efter inställefsedagen
fordran anmäler, ej egen i saken tala förr, än förhör i an•inin|L
af hans bevakning blifvit såsom i nästföregående § är sao-dt,
inför Käftens ledamot eller Domaren hållet», blefve deraf en gifven följd,''
att här vore i fråga eu borgenärs rätt, och att det icke finge bero på
Käftens eller domarens godtycke, att genom förhörs utsättande på olika
dagar till behandling af samtidigt inkomna efterbevakningar gynna en
eller flere borgenärer framför de andra, som hade samma rätt.

. Vidare innehölle 80 §, i sammanhang med föreskriften, att i anledning
af efterbevakning förhör skulle utsättas, följande ord: »och vare
saken, dervid och jemväl sedermera sä behandlad, som ofvan sagdt är om
jordvall, den der. blifvit ä inställelsedagen anmäld.» Ur detta vigtiga stadgande
kunde tillsvidare den slutföljd dragas, att då efterbevakningar
sviille behandlas lika som bevakningar å inställelsedagen, de förra också
hade sinsemellan alldeles enahanda sammanhang — detta måtte vara
större eller ringare — som bevakningarna å inställelsedagen sinsemellan,
sa att för bristande inbördes sammanhang mellan de förra ej kunde
hemfas, anledning att behandla dem annorlunda än de senare. Detta om
bevakningarna. Hvad åter beträffade bevakarena, sjelfva borgenärerna,
uppstådd c Konkurslagen i nu förevarande afseende icke någon annan
skilnad än den, att de, som bevakat efter inställelsedagen, vore skyldige
erlägga de kostnader, efterbevakningen medfört i följd af de särskilda
förhör, som deraf föranleddes, och af det ökade besvär genom inställelse
vid dessa förhör, som uppstått för Rättens ordförande, ombudsman och
sysslomannen samt för desses kallande. Rättvisan fordrade, att en sålunda
genom några borgenärers förvållande orsakad kostnad ej drabbade
borgenärernas gemensamma tillgång, konkursmassan. Ändamålsenligast
i alla afseende!! vore dock, att dessa kostnader förskjötes af konkursmassan
emot afdrag a de efterbevakande borgenärernas blifvande utdel -

ningsbelopp. Dermed måtte emellertid vara huru som helst, men af
det förhållande, att sistbemälde borgenärer vore skyldige att gälda kostnaden
för ifrågavarande förhör, följde icke att, när fieres efterbevakningar
vid ett och samma förhör handlades, borgenärerna skulle vara skyldige
att hvar för sig betala samma kostnad, som skulle hafva uppstått, derest
hans bevakning ensam vållat förhöret. Det funnes icke något skäl,
hvarföre ej kostnaden för de gemensamma förhör, vid hvilka deras
fordringsanspråk förehades, skulle vara för dem gemensam, likasom den
kostnad af enahanda beskaffenhet, hvilken behandlingen af de före och
å inställelsedagen uti eu konkurs inkomna bevakningar medförde, vore
för de bevakande gemensam. Samma förmån att sins emellan fördela,
kostnaden för förrättningar, som på en gång eller på en och samma
resa verkstäldes, tillkomme ock t. ex. dem, hos hvilka utmätning sålunda
gjordes, och såväl i de om utmätning gällande författningar som i resereglemente!
uttalades den grundsats, att förrättningsmannens dagtraktamente
skulle fördelas på alla samma dag förehafda extra förrättningar,
ehvad de på ett ställe eller särskilda orter verkstäldes, så att fördelen
af flera förrättningars utförande på en gång eller i ett visst sammanhang
tillkomme icke förrättningsmannen, utan dem, som förrättningarna rörde.

Det funnes således efter mitt omdöme en ovilkorlig rätt för desse
48 på en gång efter bevakande borgenärer dels att få det i 80 § af
konkurslagen omförmälda förhör utsatt till eu och samma dag, dels ock
att icke betungas med större kostnad derför, än som på eu hvar belöpte
af de gemensamma utgifterna. Men Rådstufvurätten anförde i sitt utlåtande
eu omständighet, som skulle hafva gjort förhörets utsättande på
eu och samma dag overkställbar^ den nemligen, att »Rådstufvurätten
icke på förhand kunde veta, huruvida granskning af de anmälda fordringarna
skulle å inställelsedagen komma att ega ruin, i hvilket fall
tiden blifvit otillräcklig, emedan nästan alla bevakningsinlagorna åtföljdes
af vidlyftiga och särdeles invecklade pretentionsräkningar». En dylik
betänklighet, om den förtjent afseende, skulle hafva afhållit lagstiftaren
från att ovilkorligen bestämma allenast en inställelsedag i hvarje konkurs.
Han kunde icke hafva förbisett, att i många konkurser en dag omöjligen
skulle räcka till för granskningen af de inkomna bevakningarna; men
han har antagit, hvad som ock läge i sakens natur, att just de inkomna
bevakningsinlagornas mängd och invecklade beskaffenhet alltid skulle
framkalla begäran om uppskof med granskningen; och medgifvandet i
70 § konkurslagen, att granskningen finge företagas å inställelsedagen,
hade väl sin orsak deri, att några konkurser alltid gåfves så enkla och
obetydliga, att bevakningarna kunde på- inställelsedagen granskas och

godkännas; och sådana konkursers slut borde ej onödigtvis genom uppskof
och förhör utdragas på tiden. I allt fall kunde, hvad som befarades,
derest alla de ifrågavarande efterbevakningarna utstälts till förhör å en
(lag, nemligen att tiden ej blefve tillräcklig, äfven hafva inträffat, när fyra
förhör med 12 efterbevakningar å hvarje utsattes. Lika litet alltså som
den an dragna betänkligheten dugde till försvar för underlåtenheten att
utsätta de på en gång ingifna efterbevakningarna till förhör på en och samma
dag, lika litet rättfärdigade densamma bevakningarnas fördelning på fyra
förhörsdagar. Denna fördelning hvilade helt och hållet på godtyckets
grund. Den kunde ej ens försvaras med det förkastliga antagande, att
hvarje efterbevakande borgenär vore förbunden att vidkännas alla de kostnader,
som skulle hafva uppstått, derest hans bevakning ensam vid förhöret
behandlats, ty hade han nämnda förbindelse att betala, så hade han ock den
motsvarande rättigheten att få sin bevakning på en särskild dag behandlad,
i hvilket fall den möjligen hunnit på samma dag granskas och kostnaden
för bevakningens hänskjutande till nytt förhör inför Rättens ombudsman
undvikits. Ur denna synpunkt betraktad framstode förfarandet att låta
de 48 efterbevakande borgenärerna betala för fyra förhör lika mycket,
som de skolat gälda för 48 förhör, i en ofördelaktig dager.

Ur ofvanintagna stadgande i 80 § af konkurslagen, att efteråt bevakad
fordran skulle vid det i §:n omnämnda förhöret och sedermera
behandlas lika med fordran, som blifvit å inställelsedagen bevakad, följde
vidare, att då de 48 eftebevakningarna föredrogos i Rådstufvurätten och
beslut om dagen för förhöret utsattes, ärendet skolat i en § uti protokollet
upptagas, såsom å inställelsedag i konkurs skedde, och detta
protokoll läggas till konkurshandlingarna. Nyssbemälde borgenärer vore
här icke »sökande», på hvilka stadgandet i 10 § af gällande expeditionsstadga
kunde tillämpas — hvadan det ej heller gjorde något till saken,
huruvida de hvar för sig hade särskildt ombud eller råkat med sitt val
falla på ett och samma ombud —• utan de voro efterbevakande borgenärer,
i allo likstälde med andra borgenärer, utom det att de voro skyldige
att godtgöra ordföranden, Rättens ombudsman och sysslomannen för
deras inställelse vid det särskilda förhöret och att betala kallelserna till
samma förhör, men allt detta gemensamt, likasom de å inställelsedagen
bevakande borgenärerna finge gemensamt vidkännas inställelsedagskostnaderna,
då dessa ur deras gemensamma tillgång, konkursmassan, utgingc.
På enahanda sätt skulle det ock hafva tillgått vid det gemensamma
förhöret. Till detta förhör behöfde kallas Rättens ombudsman,
de tre sysslomännen och gäldenären, summa fem personer. Härtill er Just.

-Ombudsmannens Embetsberättelser till 1877 års Riksdag, 5

fordrades icke mer än en kallelse af samma beskaffenhet som de, hvilka
från Rådstufvurätten dagligen utfärdades för inkallande af parter eller
vittnen. Sålunda skulle, i stället för de 48 protokollsutdragen i två
omgångar, kostande tillhopa 216 kronor, endast två, om ock något längre
protokoll med lösen af ett eller annat tiotal kronor varit af nöden; —i
stället för 48 kallelser med lösen af en krona stycket, endast en sådan
varit behöflig; — i stället för 120 kronor i kallelsepenningar, hade två
kronor 50 öre varit tillräckliga, och slutligen hade ersättningen för inställelsen
vid förhöret till ordföranden, Rättens ombudsman och sysslomännen
uppgående till 408 kronor, rätteligen bort utgöra ett dagtraktamente
af på sin höjd fem kronor till ordföranden och väl icke mera till
en hvar af de öfrige till förhöret kallade fyra personerna, således tillhopa
25 kronor; och likväl torde ingen kunna med skäl påstå, att icke
genom det af mig sålunda förordade förfaringssättet lagens kraf och alla
berättigade intressen blifvit fullkomligen tillgodosedda.

Slutligen innehölle ofta åberopade 80 § i konkurslagen: »Ordföranden,
Rättens ombudsman så ock sysslomannen, de der när varit, njute för
inställelsen vid förhöret ersättning af den eller de borgenärer, hvilkas fordringsanspråk
der förevarit, och betale de likaledes kallelsekostnaderna».
Dessa ersättningars belopp måste bestämmas, och af någon bestämmas.
Denne kunde vid förevarande, likasom vid andra förrättningar, der enahanda
frågor uppstode, icke hafva varit någon annan än förrättningsmannen,
här ordföranden vid förhöret, ehvad denne varit en Rådstufvurättsledamot
eller domare på landet. Detta torde ock, såvidt jag erfarit,
öfverallt annorstädes vara vedertaget; och vore någon med beslutet i
sådan fråga missnöjd, så finge han i den ordning, 144 § af konkurslagen
föreskrefve, hos Kongl. Hofrätten söka ändring deri. Rådmannen S.
hade annorlunda förfarit. Han hade endast »äskat» för sin del ersättning
till ett visst belopp och låtit äfven öfrige ersättningsberättigade
endast »äska», hvad de ansett sig böra erhålla. Såsom skäl dertill anförde
Rådmannen i sitt yttande hufvudsakligen, att hvarken 80 § i konkurslagen
eller annat lagrum bestämde, huru och efter hvilken grund
denna ersättning skulle beräknas, ej heller hänvisade sagde § till, än
mindre påbjöde tillämpning af i andra lagar meddelade särskilda stadganden;
hvarföre Rådmannen antoge att konkurslagen öfverlemnat åt
domstolen att, för den händelse af ordföranden (ej af de öfrige ersättningsberättigade?)
äskad ersättning ej till beloppet godkändes af den,
som borde kostnaden vidkännas, bestämma den ersättning, som pröfvades
skälig; och tilläde Rådmannen, att en sådan domstolens pröfning icke
i detta fall blifvit af honom påyrkad; att han måste låta bero vid

Klagandens vägran att utgifva, hvad Rådmannen »äskat», då han
visste, att Klaganden såsom ombud ej kunde åläggas att utbetala det
ersättningsbelopp, som kunde blifva faststäldt; samt att han saknade
håg att om utbekommande deraf inlåta sig i tvist med 48 särskilda utländmgar
och utländska bolag i spridda delar af Europa. Det vore således
den bristande föreskriften i konkurslagen, huru och efter hvilken grund
de ifrågavarande ersättningarna skulle beräknas, som varit orsaken dertill,
att Rådmannen såsom ordförande vid merberörda förhör icke bestämde
de honom och öfrige vederbörande tillkommande ersättningsbelopp.
Samma skäl kunde ju också domstolen hafva att skjuta från
sig saken? Men, utom det att konkurslagen icke vore ensam om den
bristfälligheten att, då fråga vore om ersättning, icke utsätta dennas belopp
eller uttryckligen hänvisa till annan lag eller författning, der beloppet
funnes utsatt, lemnande detta åt den upplysta förrättningsmannens eller
domarens urskiljning, tilläte jag mig erinra, att i detta fall, mindre än
i många andra, saknades ledning i gällande lagar och författningar för
att afgöra, åtminstone hvad ordföranden, som alltid måste vara domare,
borde erhålla. Gällande resereglemente innehölle derom otvetydigt stadgande.
Godtgöi elsen åter till Rättens ombudsman och sysslomannen
hade väl kunnat af ordföranden vid konkursförhöret lika väl som af någon
domstol utsättas, i enlighet med vedertagen uppskattning i ty mål, och
den med beslutet missnöjde, hade egt i förr åberopade 144 § af konkurslagen
tydlig anvisning, hvarest och i hvilken ordning hon finge deri
söka ändring. När Rådmannen S. talade om »domstolen» såsom den
enda behöriga myndighet att pröfva och bestämma ersättningsbeloppen,
uppgåfve han icke, hvilken domstol han menade, konkursdomstolen
eller allmän domstol, ej heller det sätt, hvarpå slik sak skulle
dragas under domstolens pröfning. Vid begrundande af vår nu gällande
konkurslag framträdde snart lagstiftarens afsigt att så mycket som möjligt
skilja konkursmålen från domstolarnes behandling och låta dem
vara, hvad de egentligen vore, liqvidationer emellan gäldenären och
borgenärerna. Först när verkliga rattstvister dem emellan, eller emellan
borgenärerna inbördes under fiqvidationsarbetet uppstode, hänvisades
desse genom tydliga, lagbestämmelser till konkursdomstolen, och föreskrifter
för slika tvisters behandling innan och sedan de kommit till
domstolen, .meddelades. Någon sådan hänvisning af tvist emellan ersättningsberättigade
och ersättningsskyldige i följd af hållna förhör rörande
efterbevakningar förekomme icke i konkurslagen. Vid konkursdomstolen
kunde således en slik sak knappast anhängiggöras. Att åter eu domare skulle
för utbekommande af en i lag honom tillerkänd ersättning behöfva till

allmän domstol instämma och der utföra sitt anspråk emot den eller de
ersättningsskyldige, vore uppenbarligen stridande emot våra rättsplägseder,
och Rådmannen hade bäst visat, hvarthän den mening, han framkastat,
skulle leda, då han förutsatte, att han för att erhålla sin rätt
skulle nödgas inlåta sig i tvist med 48 utländingar och utländska bolag
i spridda delar af Europa, naturligtvis vid de domstolar, under hvilka
de för sina personer lydde.

Men det vore icke nog med att detta sätt att »äska», i stället för
att till betalning fastställa det belopp, hvarpå anspråk gjordes, vore stridande
emot lag och vedertaget bruk, det kunde äfven gifva anledning
till den för vederbörandes anseende nedsättande förtydning, att det varit
användt i ändamål att åtkomma ett ersättningsbelopp större än det lagliga,
med bibehållande af den utväg att, i händelse försöket misslyckades,
kunna förklara, att det uppgifna beloppet varit endast »äskadt», ej
med de till buds stående medel uttaget. Att ett dylikt äskande från en
domares sida vore något annat, än ett äskande framstäldt af enskild
person, syntes bäst deraf, att Rättens ombudsman i utdelningsförslaget
uti den konkurs, hvarom fråga vore, upptagit, hvad sålunda äskats, såsom
eu ostridig fordran, hvilken skulle afdragas från de efterbevakande
borgenärernas blifvande utdelning. När så vore, när en domares sålunda
gjorda äskande, efter det hos oss rådande föreställningssättet, betraktades
såsom ett lagligt åläggande, jemförlig! med lösens utsättande å en från
domaren utgången expedition, måste ett. sådant förfarande anses såsom
ett embetsfel, i detta fall hänförligt under samma lagstadgande, efter
hvilket en domare, som påfört en expedition för hög lösen, ansåges.

På grund af hvad sålunda här ofvan vore anfördt, lade jag Rådmännen
M. S. och L. samt Stadsnotarien R., hvilka såsom ledamöter i
Stockholms Rådstufvurätt behandlat ofta omförmälda 48 efterbevakningar
i Sjöförsäkringsbolaget Neptunus konkurs till last, att icke hafva i anledning
af samtliga dessa på en gång ingifna efterbevakningar, utsatt det
i 80 § konkurslagen föreskrift^ förhör på en och samma dag, och att
icke i det protokoll, som fördes den dag, efterbevakningarna föredrogos
och beslut om förhör fattades, hafva låtit ärendet upptagas i eu och
samma paragraf; hvarförutan jag såsom ytterligare embetsfel tillvitade,
dels Rådmannen S., att han såsom ordförande vid nyssberörda förhör
icke för hvart och ett af förhören i eu paragraf antecknat, hvad
som rörde samtliga de förehafda efterbevakningarna, utan för hvar och
en efterbevakning bildat särskild!, paragraf och låtit utskrifva samt med
lösen belagt 12 protokollsutdrag för hvart och ett förhör; samt att han
icke till beloppet bestämt den ersättning, som för inställelsen vid för -

hören tillkommit honom, i egenskap af ordförande, äfvensom Rättens
ombudsman och sysslomännen i konkursen, men deremot »äskat» för sig
ett ersättningsbelopp, för hvilket laglig grund ej kunnat åberopas; dels
ock Stadsnotarie» R., att han utfärdat och med lösen såsom för stämning
belagdt 48, i stället för 4 kallalser.

I skrifvelse den 6 November 1875 uppdrog jag, — som ansåg den
gjorda invändningen om Klagandens obehörighet att hos mig göra den
anmälan, som här förut vore anmärkt, ej förtjena afseende, enär densamma
uppenbarligen tillkommit genom förvexling af fordringarna för
talens utförande inför domstol och för en angifvelse hos åklagaren, -—•
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att, för hvad sålunda
blifvit anmärkt, inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala bemäkle Rådmän
och Stadsnotarie, samt dervid, å dem yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet, äfvensom enär det torde åligga dem, som felat och af felen
njutit fördel att upprätta den derigenom uppkomna skada, Advokatfiskalsembetet
egde att, sedan vederbörande målsegande eller deras ombud
blifvit i saken hörda och fatt tillfälle att beloppet af den lidna
skadan styrka, deras ersättningsanspråk i mån af befogenhet understödja.

Sedan denna skrifvelse blifvit afbiten, inkom vice Häradshöfdingen
L. ånyo med en skrift, i hvilken han meddelade, att sedan ytterligare
31 fordringsegare den 29 November 1875 anmält sig i ofta nämnda
konkursmål, Rådstufvurätten med Rådmannen M. såsom ordförande samt
Rådmännnen S. och L. jemte Statsnotarien R. såsom ledamöter beslutat,
att hvarje efterbevakning skulle behandlas såsom ett särskildt
mål och upptagas under särskild § i protokollet samt särskildt protokollsutdrag
åt hvardera efterbevakanden mot lösen expedieras, hvithet beslut
innefattades uti de af Rådmannen S. och Statsnotarien R. i ämnet uttalade
meningar och till hvilket Rådmannen M. i så måtto bidragit, att
han ansett de ingifna bevakningsinlagorna skola särskildt föredragas och
i hvar sin § i protokollet antecknas, hvaremot Rådmannen L. varit af
skiljaktig åsigt.

I skrifvelse den 23 Februari 1876 anmälde Advokatfiskalsembetet i
Kongl. Svea Hofrätt, att af de förklaringar, som af ofvanbemälde ledamöter
i Rådstufvurätten till Kongl. Hofrätten afgifvits, inhemtades, att
Statsnotarien Ris åtgärd att utfärda och med lösen såsom för stämning
belägga 48 särskilda kallelser till de fyra först utsatta förhören grundade
sig på Rådstufvurättens derom fattade beslut samt hemstälde, om berörda
dåmera upplysta förhållande borde leda till någon förändring i
det Advokatfiskalsembetet uti detta mål lemnade uppdrag; i anledning
hvaraf jag i skrifvelse den 24 i samma månad bemyndigade Advokat -

fiskalsembetet att utsträcka åtalet rörande nämnda kallelser jemväl till
de Rådstufvurättens ledamöter, som i beslutet om deras utfärdande
deltagit.

Efter föregången skiftesvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 19 Juni 1876 af innehåll, att enär konkurs vore en rättegång, deri
borgenärerna egde att föra talan ej allenast emot gäldenären utan, såvidt
betalnings- och förmånsrätt för bevakade fordringarna anginge,
jemväl hvar emot annan, och af såväl denna konkursrättegångens allmänna
beskaffenhet som särskilda föreskrifter i 6 § 1 momentet, 7 § 1
momentet, 14, 69, 70, 71, 73, 74 och 75 §§ i konkurslagen följde, att
hvarje konkurs borde af domstolen behandlas såsom ett sammanhängande
rättegångsmål, hvartill hörde, ej mindre att den handläggning, domstolen
hade att åt målet egna, borde så anordnas, att särskilda delar af målet
ej utan giltig anledning skildes åt, än äfven att det protokoll, som vid
hvarje rättegångstillfälle i målet fördes, uppsattes i ett sammanhang
utan att i särskilda §§ indelas och ej utan särskild derom af någon
borgenär framstäld begäran finge åt borgenärerna i mera än ett för dem
gemensamt exemplar utskrifvas, samt för det fall, att borgenär efter inställcsedagen
anmälde fordringsanspråk, något undantag från de allmänna
grunderna för konkursmålens behandling desto mindre borde ega rum,
som 80 § konkuslagen uttryckligen innehölle, att målet jemväl i ty fall
skulle behandlas, såsom vore fordringen å inställelsedagen anmäld; ty
och som den af Rådmännen M. S. och L. samt Stadsnotärien R. åberopade
omständighet, att vid efterbevakningar oftare än vid bevakning å inställelsedagen
skulle inträffa, att borgenärerna, utan att äska anstånd
för granskning af handlingarna, genast företoge sådan granskning, icke
utgjort giltig anledning för Rådstufvurätten att, på sätt som skett, utställa
förhör angående de fordringar, som den 19 April 1875 varit föremål
för Rådstufvurättens behandling, till fyra särskilda dagar; samt,
äfven om Rådstufvurättens åtalade förfarande skulle, på sätt Rådstufvurättens
bemälde ledamöter förmenat, vara öfverensstämmande med rättsbruk,
som allt sedan nu gällande konkurslag trädt i kraft, af Rådstufvurätten
iakttagits, ett dylikt rättsbruk i allt fall icke, såvidt det vore emot
lagens grund och mening stridande, lände bemälde ledamöter till ursäkt
för sådana emot lag stridande beslut, hvari de deltagit; alltså och då
Rådstufvurättens förfarande att den 19 April 1875 behandla en hvar af
de då handlagda efterbevakningarna såsom särskild! mål och för hvar
af dem föra särskild! protokoll samt att utsätta förhör, som i anledning
af samma bevakningar skulle hållas inför någon Rättens ledamot, till
fyra särskilda dagar, äfvensom att meddela sådant förordnande, att till

följd deraf särskilda protokollsutdrag angående Rådstufvurättens förenämnda
beslut och derjemte särskilda kallelser till förhören utfärdats
för hvarje bevakning, änskönt kallelserna afsett samma personer, samt
Rådstufvurättens beslut den 6 December 1875, att en hvar af de då
handlagda bevakningarna skulle behandlas såsom särskildt mål och upptagas
under särskildt § i protokollet icke öfverensstämde med ofvanberörda
för konkursmåls behandling gällande grunder, funne Kongl. Hofrätten,
Rådmännen M., S. och L. samt Stadsnotarien R., hvilka deltagit
i målets handläggning den 19 April 1875, samt Rådmännen M. och S.
äfvensom Stadsnotarien R., såsom ansvarige för beslutet den 6 påföljande
December, hafva i ofvan omförmälda måtto, samt Rådmannen S. jemväl
derutinnan att han, såsom Rättens ledamot vid förhören inför honom
den 19 och 26 Maj samt den 2 och 9 Juni 1875, uppsatt och mot lösen
expediera^ särskildt protokoll för hvarje fordringsegare, visat oförstånd
i domare-embetets utöfning; och som åt 80 § i konkurslagen, jernhård
med 144 § i samma lag, ej kunde gifvas annan tydning, än att, derest
ordföranden vid förhör af sistnämnda beskaffenhet ville begagna sig af
den honom genom 80 § medgifna rättighet att för sin inställelse åtnjuta
ersättning, det ålåge ordföranden att genom beslut pröfva beloppet af
den honom i sådant hänseende äfvensom den Rättens ombudsman och
sysslomännen lagligen tillkommande ersättning, men Rådmannen S. icke
vid förhören meddelat dylikt beslut och vid sådant förhållande saknat
laglig grund för sitt förfarande att enligt anteckning i de af honom
utfärdade protokollsutdrag äska att för sin inställelse vid förhören af
hvarje fordringsegare erhålla godtgörelse med fyra kronor, hvilket belopp
i allt fall, i betraktande deraf att vid hvardera förhöret tolf fordringsegares
bevakningar varit under handläggning samt att Rådmannen S.
för hvarje fordringsegare expedierat ett protokollsutdrag mot lösen af
två kronor varit vida högre, än Rådmannen skäligen kunde fordra; alltså
funne Kongl. Hofrätten honom genom sitt berörda förfarande, hvilket
dock icke vore att hänföra till en sådan'' förseelse, som omförmäldes i
20 § af Kongl. Förordningen den 30 November 1855, jemväl hafva visat
oförstånd i domare-embetet.

På grund af hvad sålunda i målet förekommit mot en hvar af
Stockholms Rådstufvurätts ofvanbemälde ledamöter, pröfvade Kongl.
Hofrätten, i förmåga af 25 Kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen, rättvist
döma dem att bota Rådmannen M. etthundra kronor, Rådmannen S.
trehundra kronor, Rådmannen L. femtio kronor och Stadsnotarien R.
tvåhundra kronor.

Öfver detta utslag hafva de bötfälde anfört underdåniga besvär.

Uti en till mig ingifven skrift hade förre Handlanden J. P. Lundqvist
till laga beifran anmält, att sedan förre Snickaremästaren J. P.
Pettersson blifvit genom Kongl. Svea Hofrätts den 26 November 1867
meddelade utslag dömd att hallas till» straffarbete i fyra månader för
falsk angifvelse samt att bota tillhopa 250 kronor för ärekränkning samt
Kongl. Magt genom utslag den 8 December 1868 afslagit Petterssons
ansökan att af nåd varda förskonad från utgifvande! af berörda bötesbelopp,
så skulle först efter anmärkning från Kongl. Kammarrätten, att
nämnda böter icke blifvit behörigen redovisade, det utslag, genom hvilken
böterna vore Pettersson ådömda, någon dag under November månad
1875 blifvit för verkställighet till Öfverståthållare-embetets kansli inlemnadt;
och enär genom berörda obehöriga dröjsmål med böternas
uttagande det allmänna lidit en förlust på minst 120 kronor, hvartill
räntan å böterna, derest dessa genast blifvit indrifna, bort uppgå, samt
dertill komme att, efter hvad Lundqvist på förfrågan i Öfverståthållareembetets
kansli erfarit, Pettersson, sedan utslaget för verkställighet till
bemälda myndighet inkommit, erhållit af honom begärdt ytterligare anstånd
med böternas erläggande, ansåge Lundqvist berörda förhållande
desto heldre böra göras till föremål för åtal, som Pettersson sedermera
blifvit genom flera laga kraftvunna utslag dömd till högst betydliga
bötesbelopp, hvilka, ehuru utslagen vore till verkställighet inlemnade,
ännu icke uttagits; hvarjemte vid skriften fans fogadt Kongl. Maj:ts omförmälda
utslag af den 8 December 1868, som vitsordade riktigheten af
Lundqvist derom meddelade, här ofvan intagna uppgift och i öfrigt utvisade,
att Kongl. Maj:t, i anledning af Petterssons klagan öfver Kongl. Svea Hofrätts
åberopade utslag af den 26 November 1867, genom utslag den 22
Juni 1868 frikänt Pettersson från det ådömda straffarbetet men faststält
samma utslag i fråga om böterna.

Konungens Fogat, som å Öfverståthållare-embetets vägnar handlägger
ärenden rörande indrifvande och förvandling af böter, erhöll del af berörda
skrift och yttrade i afgifven förklaring hufvudsakligen, att sedan
Kongl. Maj:ts förenämnda utslag af den 22 Juni 1868 kommit Öfverståthållare-embetet
tillhanda den 7 derpå följande Juli, så hade,, den 8 i
sistnämnda månad, order utfärdats till vederbörande exsekutionsvaktmästare
att hos Pettersson uttaga sagda belopp eller, om tillgång till
böternas gäldande saknades, insätta honom i stadshäktet för att undergå
motsvarande förvandlingsstraf; att Pettersson, då böterna affordrades
honom, företett ett af vederbörande tjensteman uthärdad! bevis, att Petterson
redan den 7 i meranämnda Juli månad till Kongl. Maj:ts Justitierevisionsexpedition
ingifvit ansökan, att han, som genom Stockholms Rådstufvu -

rätts utslag den 24 Juli 1867 blifvit för falsk angifvelse dömd till straffarbete
och genast i häkte insatt samt der qvarhållits till den 2 Juli
1868, då. han frigifvits, måtte få räkna sig denna sin fängelsetid
till godo i så måtto, att lian finge anses derigenom hafva aftjenat såväl
ofvan berörda, böter, som alla andra honom ditintills ådömda, men oguldna
böter och viten; att i följd deraf någon vidare åtgärd för utkräfvande
af meranämnda böter icke kunnat vidtagas förr än Kongl. Maj:ts beslut
i anledning af Petterssons berörda ansökning blifvit meddeladt och för
verkställighet till öfverståthållare-embetets kansli öfverlemnadt; att något
sådant beslut sedermera icke kommit öfverståthållare-embetets kansli
till hända förr än uppå anmälan af redogöraren hos Öfverståthållareembetets
kansli, att ifrågavarande Pettersson ådömda böter blifvit allt
sedan år 1868 i räkenskaperna balanserade, Förklarande!! låtit hos Registrator^
i Justitierevisions-expeditionen begära och den 16 November
1875 derifrån erhållit en afskrift af Kongl. Maj:ts ofta nämnda utslag
af den 8 December 1868, hvarefter Förklaranden genast beordrat veder"
hörande exsekutionsvaktmästare att hos Pettersson uttaga ifrågavarande
bötesbelopp eller, om tillgång hos honom saknades, insätta honom i
stadshäktet för undergående af motsvarande förvandlingsstraff, men då
Pettersson i anledning deraf den 18 November 1875 anhållit om fjorton
dagars anstånd med böternas erläggande, med afseende å för handen
varande förhållanden och i likhet med hvad i dylika fall vanligen egt
ruin, ansett det sålunda begärda anståndet icke skäligen böra förvägras
Pettersson, hvilken ock sedermera inbetalt bötesbeloppet.

Finnande denna förklaring icke tillfredsställande yttrade jag derom
i . skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt: att det
bindel, som mötte första försöket att verkställa det för sådant ändamål
till Öfverståthållare-embetets kansli öfverlemnade utslaget, nemligen Petterssons.
nådansökan, sedermera fått gälla såsom skäl för underlåtenhet
af. all vidare åtgärd i mer än sju år, läte sig icke försvaras. Enligt min
åsigt skulle, efter det skälig tid af några månader lemnats för nämnda
ansöknings afgörande, exsekutor anstalt nytt verkställighetsförsök emot
den bötfälde och, om denne då ej kunnat visa nytt laga hinder, låtit
verkställigheten hafva sin behöriga gång; eller ock skulle, efter en mot
bötfölde. mildare åsigt, som i dylika mål plägat göra sig gällande, exsekutor
sjelf låtit efterhöra, hvilken utgång nådansökan fått och derefter
handlat. Att i åratal afvakta, det Kongl. Maj:ts utslag på meranämnda
nådansökan skulle till Öfverståthållare-embetet öfversändas, dertill fanns
ej laglig anledning. Ett utslag på en nådansökan är ej ett utslag af
beskaffenhet att »i vanlig ordning böra till verkställighet befordras».

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelser till 1877 års Riksdag.

Men blotta möjligheten att, utan brottsligt uppsåt att skydda den
bötfälde för följderna af hans förbrytelse, verkställigheten af det ifrågavarande
utslaget kunnat så fördröjas, syntes mig förutsätta någon brist
i diariiföringen af de ärenden, som på öfverståthållare-embetets handläggning
vore beroende. Jag förestälde mig nemligen att, om ärendet varit
i ett diarium intaget och åt detta egnats tillbörlig uppmärksamhet af
den, som vore för ärendets handläggning ansvarig, skulle det ej kunnat
så alldeles förgätas eller lemnas åsido; och om denna diariiföring egt
rum endast hos »redogöraren vid öfverståthållare-embetet», hade väl han
eller den, som haft att närmast öfvervaka hans tjenstemannaverksamhet,
bort komma under fund med försummelsen i böternas utkräfvande, innan
densamma blef sju år gammal. Huru än saken betraktades, yppade sig
omisskänligen tecken till efterlåtenhet och försumlighet i tjenstpligters
utöfvande.

På grund deraf och då Herr Fogaten erkänt, att det ålegat honom,
att å öfverståthållare-embetets vägnar handlägga ärenden rörande indrifning
och förvandling af böter, hvarför honom till last läge. den försumlighet,
som här ofvan blifvit anmärkt, och det enligt 19 § i Instruk
tionen för Öfverståthållaren i Stockholm den 25 Augusti 1791 tillkomme
bemälda embete att exsekutionsverket i hufvudstaden så i kriminel som
civila mål med flit och omsorg sköta, ställandes sig till efterrättelse,
hvad lag och exsekutionsstadgarne innehölle, uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet
att för försumlighet i embetets utöfning lagligen inför
Kongl. Hofrätten tilltala Herr Fogaten och å honom yrka ej mindre
ansvar efter lag än ock skyldighet att godtgöra Kongl. Maj.t och kionan
den skåda, som genom försummelsen timat, eller laga ränta å de bötesmedel,
hvilkas indrifvande i rätt tid uraktlåtits.

Kongl. Hofrätten har under den 2 Maj ISIG meddelat utslag uppå
detta åtal; och emedan upplyst vore, att Kongl. Maj:ts ofvanberörda
utslag af den 22 Juni 1868, hvarigenom Snickaren Pettersson blifvit
dömd att bota tvåhundrafemtio kronor, den 7 påföljande Juli kommit
öfverståthållare-embetet tillhanda för att befordras till verkställighet,
men att, sedan Pettersson visat, att han sökt att af nåd varda från
böternas erläggande befriad, Fogaten, hvilken tillsynen i afseende å
utslagets verkställande ålegat, icke vidare åt ärendet egnat någon
handläggning förr än år 1875, då, efter anmälan af redogöraren hos
Öfverståthållare-embetets kansli att böterna fortfarande i räkenskaperna
balanserades, Fogaten, efter att hafva förskaffat sig del af det den 8
December 1868 meddelade utslaget öfver nämnda nådansökning, gifvit
förnyad verkställighetsorder, hvarefter böterna uttagits i December 1875;

ty oeh som den af Fogaten åberopade omständighet, att utslaget öfver
nådansökningen icke, på sätt ske bort, blifvit Öfverståthållare-embetet
tills täldt, ej kunde_ antagas såsom giltig ursäkt för hans uraktlåtenhet
att under så lång tid lemna det på honom beroende exsekutionsärendet
utan ali uppmärksamhet eller åtgärd, blef, likmätigt 25 Kapitlet 17 §
o tratt lagen, Fogaten för den försummelse i embetet, hvartill han sålunda
gjoit sig skyldig, dömd att bota femtio kronor, men yrkandet om skyldighet
för fogaten att utgifva ränta, ansåg Kongl. Hofrätten icke lagligen
kunna bifallas. & b

Uti en till mig ingifven skrift klagade Bondesonen Anders August
Alen deröfver, att Kyrkoherden i Nora socken uti ett för Klaganden utfärdadt
prestbetyg infört, att denne varit stäld under åtal för lägersmål
samt att, oaktadt Kyrkoherdens uppmärksamhet blifvit fäst på olagligheten
af denna anteckning, han dock icke kunnat förmås att för Klagrinden
utfärda ett nytt med gällande författning öfverensstämmande
prestbetyg; och som berörda prestbetyg, hvilket fans bilagd t klagoskrift
ten, uppenbarligen var stridande emot Kongl. Förordningen angående
förändrade stadgande!! i afseende å frejdebetyg, som af presterskapet
meddelas, den 20 Januari 1865, jemförd med Kongl. Förordningen den
28 November 1873, anmälde jag, med stöd af § 1 i Kongl. Cirkulärbrefvet
den 7 December 1787, uti skrifvelse den 8 December 1875, bemäld
e Kyrkoherdes öfverklagade förfarande hos Domkapitlet i Upsala
under. yrkande, att Kyrkoherden måtte tilldelas sådan tjenlig varning
i11 o * förmaning, som § 1 i Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti

786 föreskrefve, äfvensom att Domkapitlet ville på samma gång klagoskriften
och mitt ifrågavarande yrkande meddelades Kyrkoherden tillika
förständiga denne att genast utfärda och till Klaganden aflemna nytt,
med gällande författningar öfverensstämmande prestbetyg.

Domkapitlet meddelade deröfver utslag den 15 Januari 1876 af innehall
att som Kyrkoherden, ehuru han velat förklara sitt förfarande dermed
att, då Alén gjort sig känd för ett osedligt lefverne genom förbrytelser
emot det sjette budordet, Kyrkoherden aktat för en samvetssak
att den gjorda anmärkningen i betyget intaga, likväl dervid förbisett
lagens tydliga stadgande i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865
jemförd med Kongl. Förordningen den 28 November 1873, Domkapitlet
tunne Kyrkoherden hafva derigenom låtit en embetsförseelse komma sig
ti last, hvarför Domkapitlet med afseende å sakens beskaffenhet och

då Kyrkoherden redan förklarat sig villig att, så snart begäran derom
framstäldes, nytt författningsenligt betyg för klaganden Alén utfärda,
pröfvade skäligt låta bero vid att, med tillämpning af Kongl. Cirkulärbrefven
den 21 Augusti 1786 § 1 och den 7 December 1787 § 1, skriftligen
tilldela Kyrkoherden en tjenlig föreställning med tillagd förmaning
att för framtiden vid hårdare ansvar dylikt fel undvika; och skulle den
sålunda beslutade föreställningen anses vara Kyrkoherden genom utslaget,
derest det vunne laga kraft, tilldelad.

Med detta utslag har jag åtnöjts.

Ett med det nästföregående likartadt ärende har förekommit i det
Telegrafisten W. hos mig fört klagan deröfver, att vice Pastorn T. i
Qville uti ett den 31 Mars 1876 för Klaganden utfärdadt, vid skriften
fogadt prestbetyg infört bland annat, att »emot Klagandens frejd ingen
anmärkning förekomme, men att, i kraft af Kongl. Förordningen den
20 Januari 1865, det skulle i beviset antecknas, att Klaganden under
de åtta år, hon i Qville församling vistats, icke veterligen bevistat
den allmänna gudstjensten». Den öfverklagade anteckningen fann jag
vara uppenbarligen stridande just mot den Förordning, vice Pastorn
åberopat. Denna Förordning stadgade nemligen, i fråga om prestbevis,
som för flyttning från eu församling till annan meddelades, att ett
sådant, utom anteckning angående personers frejd, borde innehålla,
med afseende å kyrkotukten, ej allenast, huruvida den ifrågavarande
personen då vore i följd af begånget brott från delaktighet i den
Heliga Nattvarden utestängd eller genom domstols utslag blifvit för
brott under framtiden stäld, utan äfven huruvida den flyttande blifvit
enligt kyrkolagen varnad att från Nattvarden sig afhålla eller vid den
tid, då betyget utfärdades, vore stäld under sådan kyrkotukt, som enligt
Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862, af kyrkorådet utöfvades. Nu
upptoge visserligen sistberörda Förordning bland föremålen för kyrkoråds
behandling frågor om oordning och oskick vid samt försummelse
af gudstjenst; men då Klaganden, ''såvidt af anteckningen på prestbeviset
kunde slutas, icke vid tiden för bevisets utfärdande varit för försummelse
att bevista gudstjenst stäld under sådan kyrkotukt, sist åberopade
Förordning omförmälde — i hvilket fall detta och icke något annat
skolat i beviset antecknas — qvarstode i allt fall min anmärkning om
den å ifrågavarande prestbetyg gjorda anteckningens oförenlighet med
föreskrifterna i 1865 års ofvan åberopade Förordning.

Med stöd af 1 § i Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December 1787 anmälde
jag derför i skrifvelse den 19 Maj 1876 till Domkapitlet i Göteborgs
stift denna vice Pastorns lagöfverträdelse under yrkande, att
honom måtte tilldelas sådan tjenlig varning med tillagd förmaning, som i
1 § af Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 föreskrefves; och borde,
på samma gång klagoskriften och detta mitt ansvarspåstående meddelades
vice Pastorn, honom tillika föreläggas att genast utfärda och till
Klaganden öfversända nytt, med gällande författningar öfverensstämmande
flyttningsbevis.

I den förklaring, som i anledning af min berörda anmälan affordrats
vice Pastorn T., yttrade denne hufvudsakligen, att befallningen till Domkapitlet,
att tillika med klagoskriften och ansvarspåståendet meddela
honom föreläggande att genast utfärda och till Klaganden öfversända
nytt flyttningsbetyg, förutsatte, att den lagtolkning, på hvilken anklagelsen
och ansvarspåståendet grundades, vore så ofelbar, att icke ens
Domkapitlet derom egde någon pröfningsrätt; ty eljest borde väl, hvad
vice Pastorn skulle föreläggas, bero på och blifva eu följd af pröfningen,
men icke omedelbart af anklagelsen, emedan vice Pastorn i senare fallet
vore redan genom denna dömd och den profvande myndighetens åtgärd
inskränkt till bestraffningens verkställande. Emellertid tilläte vice Pastorn
sig den uppfattning, att jag i förevarande fall vore åklagare, men icke
domare, och antoge såsom följd deraf, att jag torde hafva genom nyssnämnda
befallning öfverskridit min befogenhet samt hcmtade af detta
förhållande anledning till att — »hvad eljest näppeligen kunnat vågas»
ifrågasätta rigtigheten af min lagtolkning. Kongl. Förordningen den
20 Januari 1865 anginge fréjdebetyg, som af presterskapet meddelades,
och vore i fråga om sådana betyg cxclusiv. Beträffande åter sådana
prestbetyg, som meddelades för flyttning från en församling till en annan,
stadgade den nådiga Förordningen, hvad deri skulle inflyta med afseende
på kyrkotukten och, såsom sammanhanget utvisade, jemväl frejden, men
uteslöte. så mycket, mindre alla andra omständigheter, än de i denna
Förordning uppgifna, som yttranden angående den flyttandes förmåga
att läsa innantill, kristendomskunskap, bevistande af förhören och i vissa
fall egenskap af statens gäldenär då vore lika obehöriga och straffbara
som det här anmärkta och klandrade. Nu gälde anklagelsen icke särskildt
frejdebetyg, utan prestbevis för flyttning från en församling till
en annan; och, såvida detta betyg icke innehölle något i lag uttryckligen
förbjudet, vågade vice Pastorn med tillförsigt förvänta, att den honom
påbördade »lagöfverträdelsen» skulle inför Domkapitlets upplysta pröfning
befinnas icke vara för handen, äfven om meningarne angående behofvet,

nyttan och lämpligheten af eu sådan anteckning som den åtalade skulle
vara delade. Då det för vice Pastorn vore klart, att allmänna gudstjenst^
vore åtminstone lika vigtig som läsförhören och alltså lika litet
som dessa borde försummas, ansåge vice Pastorn det jemväl »med
afseende å kyrkotukten» lika maktpåliggande för den blifvande själasörjaren
att få kännedom om den inflyttandes förhållande med afseende på
den förra som de senare; och som det ej blifvit uppgifvet eller påstådt,
att hvad klandrade betyget derom innehölle, vore sanningslöst, trodde
vice Pastorn sig hafva erforderligen redogjort för orsaken dertill, att
mitt kraf på annat betyg ej kunde af honom efterkommas, likasom han
ock förmenade sig hafva ådagalagt, att anklagelsen saknade laglig grund,
hvadan densamma af honom i allo bestriddes.

Domkapitlet meddelade derefter utslag den 9 Augusti 1876, af innehåll:
att, som vice Pastorn ej bestridt, att det af Klaganden i_ afskrift
företedda betyg vore lika lydande med originalet, och det ej blifvit
styrkt, att Klaganden varit föremål för åtgärd å kyrkorådets sida med
afseende å försummad gudstjenst, pröfvade Domkapitlet rättvist ålägga
vice Pastorn T. att genast till Domkapitlet insända nytt lagenligt betyg,
som genom Domkapitlets försorg skulle vederbörande tillhandahållas;
men då vice Pastorn stödt sig på en, såsom det dåmera visserligen visat
sig, felaktig tolkning af hithörande författning den 20 Januari 1865,
hvilken tolkning dock icke alldeles omöjliggjordes vid denna författnings
jemförelse med Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 Mars 1862, ansåge Domkapitlet, att något särskildt ansvar
i anledning af det gjorda ansvarspåståendet icke kunna vice Pastorn åläggas.

Med denna utgång af saken kunde jag ej åtnöjas, utan uppdrog i
skrifvelse den 16 September 1876 åt Advokatfiskals-embetet i Göta Hofrätt
att mot Domkapitlets berörda utslag i laga ordning anföra besvär.
1 denna skrifvelse anförde jag till en början, att det visserligen vore
sannt, att om vice Pastorn fullgjorde Domkapitlets föreläggande, Klaganden
omsider erhölle ett lagenligt prestbevis, men någon upprättelse
för den henne tillfogade skymfen erhölle hon icke, och derpå ansåge jag
henne egao grundade anspråk af skäl, som vidare skulle närmare utvecklas.
Å en annan sida syntes det mig vara att befara, det vice
Pastorn af det undseende, Domkapitlet låtit honom röna, kunde hemta
den föreställning, att ett förnyande af det nu atalade tilltaget ej skulle
medföra någon afskräckande påföljd. Och då Domkapitlets utslag i denna
del omisskänneligen förrådde inverkan af hvad vice Pastorn under skriftvexlingen
till sitt försvar anfört, blefve det af nöden att åt detta försvar
egna en närmare granskning.

Vice Pastorn började med att tillvita mig, det jag öfverträdt min
behörighet såsom åklagare, då jag i min till Domkapitlet stälda skrifvelse
yrkat, att vice Pastorn måtte föreläggas att genast och före afgifvandet
af förklaring i målet utfärda nytt lagenligt prestbetyg åt Klaganden.
Detta mitt yrkande stödde sig verkligen, såsom vice Pastorn
anmärkt, derpå, att jag ansåg min tolkning af hithörande lagbud ofelbar,
men då yrkandet framstäldes af en åklagare till eu domstol och af
denna bifallits, vore det emot den sistnämnde, ej emot åklagaren, som
vice Pastorn skulle hafva vändt sin klagan. Vice Pastorns derefter följande
yttrande, att han af detta sitt förmenande, att jag öfverskridit min
befogenhet »hemtat anledning till att — hvad eljest icke skulle kunnat
vågas — ifrågasätta rigtigheten af min tolkning», syntes mig sakna reda
och sammanhang i tankegången. Ansåge vice Pastorn min lagtolkning
origtig, så vore det väl icke af nöden, att jag skulle öfverskrida min
behörighet i åtalsväg för att vice Pastorn såsom tilltalad skulle vågat
till sitt försvar ifrågasätta rigtigheten af min lagtolkning. Vore denna
deremot rigtig, så kunde den väl icke blifva origtig derföre, att jag
efter vice Pastorns förmenande öfverskridit min behörighet genom yrkandet,
att vice Pastorn skulle utfärda nytt prestbevis före förklaringens
afgifvande.

Den bevisföring, fortfor jag vidare, som vice Pastorn användt för
att ådagalägga befogenheten af den klandrade anteckningen i prestbeviset,
utmärkte tydligen, att han icke gjort sig reda för lagstiftarens
mening med föreskrifterna i 1865 års nådiga Förordning, att vice Pastorn
ej ens med tillbörlig eftertanka genomläsa nämnda Förordning, och att
vice Pastorn slutligen saknade begrepp om hvad som kunde och finge
inflyta uti ett af statens tjensteman på embetets vägnar utfärdadt intyg.

Merberörda nådiga Förordning hade tillkommit, såsom bekant vore,
i sammanhang med nya Strafflagen och för att afhjelpa det länge öfverklagade
förhållandet, att när en person gjort sig skyldig till något brott,
detta, äfven sedan det blifvit med lagens straff försonadt, fortfarande
skulle under personens hela lifstid i hans prestbetyg omförmälas och
göra honom vanfrejdad, så att, äfven om han ångrat sitt brott och derefter
förbättrat sitt lefverne, han dock aldrig kunde återställas till sitt
medborgerliga anseende. För att förekomma detta, stadgade nyssnämnda
strafflag för alla brott, utom de svåraste, endast vissa års förlust af
medborgerligt förtroende; och föreskrefs genom nu i fråga varande nådiga
Förordning, att i afseende på frejden annan anteckning icke finge
inflyta i prestbeviset, än huruvida den person, beviset afsåge, vore förlustig
medborgerligt förtroende; hvarjemte sådana stadgande!! medde -

lades, att den person, som under viss förelagd tid varit förlustig medborgerligt
förtroende, skulle efter den tidens förlopp i de prestbevis, som
derefter för honom utfärdades, icke stämplas med dylik vanfrejd. Men
emedan genom den inskränkning, som sålunda påbjöds i de anteckningar,
hvilka prestbevisen linge om en person innehålla, icke skulle så tolkas,
att de för kyrkotuktens uppehållande nödiga anmärkningar borde ur
fiyttningsbetygen uteslutas, tillädes uti Förordningen såsom orden lydde:
»dock att prestbevis, som för flyttning från en församling till annan meddelas,
skall med afseende å kyrkotukten innehålla ej allenast huruvida
den ifrågavarande personen då är i följd af begånget brott från delaktighet
i den Heliga Nattvarden utestängd eller genom domstols utslag
blifvit för brott under framtiden stäld, utan äfven huruvida den flyttande
är vorden enligt Kyrkolagen varnad att från Nattvarden sig afhålla,
eller vid tid, då betyget utfärdas, är stäld under sådan kyrkotukt,
som enligt Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 af Kyrkorådet utöfvas.
» Detta stadgande om hvad i afseende å kyrkotukten skulle antecknas,
rätt läst i sitt sammanhang med det föregående, stode der såsom
ett undantag från den uti den nådiga Förordningen i öfrigt uppstäda
regeln, att prestbevis icke finge beträffande den personens frejd innehålla
annat än anteckning, huruvida han vore medborgerligt förtroende
förlustig eller icke, och ett undantag från en regel finge icke enligt allmänt
gällande lagtolkningsmetod sträckas utöfver sin ordalydelse. Nu invände
vice Pastorn, att i så fall yttranden angående den flyttandes förmåga
att läsa innantill, kristendomskunskap, bevistande af förhören, nattvardsgång
m. m. skulle vara lika obehöriga och straffbara som det anmärkta
yttrandet om försummad kyrkogång; men vice Pastorn förbisåge
då, att de af honom sålunda omförmälda yttranden skulle inflyta på
grund af andra gällande föreskrifter om hvad ett flyttningsbetyg borde
innehålla. Dessa föreskrifter talade dock icke om något yttrande angående
kyrkogången såsom hörande till prestbevisets innehåll. Vidare
antydde vice Pastorn, att han hyste den åsigt, att i ett prestbevis finge
inflyta allt, som icke vore i lag uttryckligen förbjudet. Fn af de gamla
domare-reglorna lydde sålunda: »lagen gillar icke allt det han icke
straffar, förthy all misshandel kan icke uppräknas i lagboken.» Det vore
väl ock knappast möjligt för någon lag att uppräkna och förbjuda alla
de missbruk af detta slag, hvartill de skulle kunna göra sig skyldige,
som af öfverdrifven nitälskan, för hvad de kallade kyrkotukt, förvexlade
själasörjarens kall med polismannens. Skulle en kortfattad regel uppställas,
för hvad vid prestbetygs utfärdande i allmänhet iakttagas borde,
kunde den ej komma att innehålla, att deri finge införas allt hvad i

lag ej vore förbjudet, utan tvärtom att deri icke finge införas annat än
ivad lag foreskrefve eller tillstadde. Hade en sådan regel blifvit följd
a både ej inträffa!;, hvad jag åsyftade, då jag här ofvan beskylde vice
Fästom att sakna begrepp om hvad i ett på ämbetets vägnar utfärda^

införtsafanm\beSkafen !Gt S°m ^ prcstbevis finge in%ta, nemligen att deri
toxts annat an hvad som stödt sig på anteckningar, förda och förvärf?
,hol tmbitet- , Innehållet af ett Prestbevis skulle tagas ur kyrkockm,
lorhorslangder in. in. Dessa böcker och längder upptog personernas
födelse-ar, kristendomskunskap, bevistande af husförhör och natt Ä

mn6n de ;nnePöHe icke någon anteckning om personernas
kjrko anö._ Deraf följde, att någon anteckning om kyrkogång ej firn-e
1 eSJbe7ls lnforas> savida icke försummelse i detta afseende blifvit

års Koni°FUn r° ig UAför kyrkorådet enligt ofvanåberopade 1862
ars Kong], förordning, der den tilltalade fått sig förklara och anklagel ^nSkJ>,

e/0gei!he.t bllbvit utredd- Sådant hade uti nu ifrågavarande fall
ej skett, och icke desto mindre hade vice Pastorn fördristat sig att i

skvmflllraK l nVägnar utfä[dadt betyg emot Klaganden framkasta den
rv} beskyllningen, att hon under de åtta år, hon i Qville försam ling

vistats, icke veterligen bevistat den allmänna gudstjensten. Han
ade således velat gifva sken af sanning åt det han icke visste, om det
voie sant eller ej, ty med bästa vilja kunde han ej hafva reda på, Indika
personel-, som bevistat gudstjensten i Qville kyrka under eu sÄlån/tid XV1?

mmdf 1 andra kyrkor’ der gudstjenst hållits. Hans eget bety*
vitsordade ju dessutom att Klaganden begått Herrans heliga nattvard

stande™0 Anh ^& hadepväl lcke kunnat ske utan gudstjenst^ bevisida
fåll f l T0"1 -V1CC J aSt°rn Sort, fordra bevisning från Klagandens
sida till vederläggning af eu så lösligt framkastad beskyllning, förbätt vore

d''et1 vicesp1 lllng tdl saken- Skulle någon bevisning vara af nöden,
i ! fästom, som skulle styrka sannfärdigheten af hvad han i
moetsbetyg intagit. Men här behöfdes icke någon bevisning på den
ena eder andra sidan, det vore nog af, att vice Pastorn i ettXielt
ty intagit, hvad soin ic^e stödde sig på någon officiel anteckning.

Jag funne således vice Pastorn skyldig- till eu förseelse, som med
afseende pa den uppenbara afsigten att i sin mån skada den persons
g_ da namn och medborgerliga anseende, som vore föremål för den obevista
och obevisliga beskyllningen, skulle kunna hänföras under Straffagen,
och soin vore vida svårare,'' än den att i ett frejdbetyg hafva intagit
ur kyrkoboken en anteckning, som enligt 1865 års nådma Förordning
icke bort der inflyta, för hvilken sistnämnda förseelse derå af rikets
Domkapitel tilldelat vederbörande prestman den varning, ja, å vice

■Tunt. Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag. ° 7

Pastorn yrkat; och då en tolkning af sistberörda Förordning, jernjord
med Kong!. Förordningen den 21 Mars 1862, som skulle rättfärdiga eller
ens ursäkta vice Pastorns förfarande, till sin rätta halt och beskaffenhet
uppfattadt och bedömdt, efter mitt omdöme, vore rent af omöjlig, ansåie
iag mig böra fullfölja mitt yrkande, att kongl. Hofrätten matte
med ändring af Domkapitlets utslag ålägga vice Pastorn sådan tjenlig
varning med tillagd förmaning, som § 1 i Kongl. Cirkulärbrefvet den 21
Augusti 1876 föreskrefve.

Flere liemmansegare i Tvååkers församling i Hallands län hafva
skriftligen fört klagan deröfver, att Pastorsadjunkten i nämnda församling
B. under de senaste åren företagit sig att flera gånger på ett farligt
Sätt misshandla de gossar, som af honom skolat beredas till deras tors a
nattvardsgång. Sålunda skulle det hafva händt för tre år sedan vid ett
förhör med nattvardsungdomen, att B. begärt att få låna en kryckcäpp
af en vanför gosse och med samma käpp slagit eu annan gosse,^ för clet
denne icke kunnat läsa honom till lags, ända till dess käppen gatt tvärt
af, så att B. måst låta hopspika densamma, innan den kunde åt den
vanföre gossen begagnas. Straxt före våren år 1874, vid ett dylikt förhör
hade B. sagt till gossarne Anders Edvard Karlsson vid Tyllered
och Sven Johan Larsson vid Alls: »om I icke läsen bättre nästa gäng,

I kommen hit, så skolen I få stryk.» Nästa gång gossarne sammankommo
till förhör, hade B. infunnit sig försedd med. en rotting eller
ett skaft af en större piska, insvept i prestkapan, och lågt ifrån sig
piskskaftet på en bänk i sockenstuga!!, der förhöret da hållits. Ln
stund derefter hade Anders Edvard Karlsson blifvit uppropad och da
han ej kunnat läsa B. till behag, hade denne lagt af sig rocken, hemtat
rottingen eller piskskaftet, tagit Anders Edvard Karlsson om nacken
samt gifvit honom 10 till 12 mycket hårda slag af piskskaftet. Derefter
hade B. förfarit sammaledes med Sven Johan Larsson Under Juni
månad nyssnämnda år, då nattvardsgossarne vant samlade till förhör i
i kyrkan, hade B. tillsagt dem: »nästa gång skolen I samlas har klockan
7 förmiddagen, och den som då icke är här på bestämd tid, skall bil va
hängd.» Den påföljande gången hade faderlöse Leonard Johansson eller
Svensson i Munkagård kommit några ■ minuter efter det förhoret i kyrkan
börjat, då B. genast tillsagt honom: »nu skall du bångas uti taket, sa
att du icke kommer ned mer;» och hade B. derpå bedt Alfred Andersson
vid Tvååker att gå till deri omkring tusen alnar från kyrkan belagna

prestgården och begära en töm eller ett tåg »för att hänga Leonard uti.»
Då Alfred Andersson icke genast gått och uppå B:s fråga, hvarför han
ej ginge, svarat, att han icke trodde B:s tillsägelse hafva varit allvar,
både B. tillsport Alfred, om B. någonsin ljugit eller befalt något som
han ej velat hafva gjordt. Alfred hade då gått, och när han återkommit
med tömmen, hade B. bedt honom lägga densamma vid den bänk, å
hvilken Leonard suttit. När förhöret var slutadt, hade B. yttrat: »alla
gossarne få gå hem utom Leonard, som tager tåget med sig och kommer
hit.» Leonard hade då gråtande gått fram till B. i koret, bärande det
omnämnda taget, hvilket B. lagt om Leonards hals och tillknutit. framtill
samt derefter ledt Leonard från koret, kyrkogången utefter, till dess
han kommit under läktaren, der han bundit Leonard vid en af de stolpar,
som uppbära läktaren. Deruppå hade B. gått tillbaka till koret igen,
der han efter eu liten stund vändt sig om och bedt Anders Johan Larsson
i Eolkered gå och lösa Leonard, hvilket denne gjort. Under det B.
knutit tåget om Leonards hals, ledt och bundit honom, samt medan
Leonard stått bunden, hade denne gråtit och jemrat sig. Leonard vore
numera sjuklig. Hvarifrån sjukdomen härledde sig, visste icke Klagandena,
men Leonards moder hade sagt för dem och andra, att gossen
under senaste tiden lidit af och ofta beklagat sig öfver svår hjertklappning
och att han icke klagat öfver sådant innan han undergått förutnämnda
behandling.

Såsom ledamöter af Tvååkers församling kunde Klagandena icke
med stillatigande låta dylika förfärliga handlingar gång på gång, år efter
år, passera, helst som de skett efter förut gjorda tillsägelser och uppsåtligt
samt inträffat i kyrkan. En stor del af församlingsboerne hade
ock under år 1875 låtit sina barn läsa sig fram till Herrans nattvard
uti närgränsande socknar, under förklarande, att de hvarken ville eller
vågade låta sina barn läsa för B.; och ansåge de såväl som Klagandena
eu sådan nattvardsberedelse, under hvilka barnen finge stryk af käppar
och rottingar samt blefve bundna med tåg i kyrkan, vara på det högsta
stridande emot både borgerlig lag och ordning samt vår kristliga religionslära.
Hvad den omtalade behandlingen verkat på gossen Leonards
helsa, förstode de icke men såsom boende i hans hemort kunde Klagandena
nämna, att de aldrig sett gossen sjuklig derförut; hvarjemte å
klagoskriften fans tecknadt ett intyg af Petter Andersson i Tvååker
och Sven Andersson i Rönnås, att de, som år 1874 läsit sig fram till
Herrans nattvard för Adjunkten B., under edsförpligtelse intygade, att
så tillgått med nattvardsynglingarna Anders Edvard Karlsson, Sven Johan

Larsson och Leonard Johansson som i ofvan införda angifvelse omförmäldes.

Uti sin öfver denna klagoskrift afgifna förklaring anförde Pastorsadjukten
B. hufvudsakligen: att ehuru anklagelseskriften med sina dramatiserade
öfverdrifter onekligen satte de öfverklagade åtgärderna i en
så förhatlig dager som möjligt, Förklarande!! likväl måste Öppet erkänna,
att anklagelserna i sina väsentliga delar vore enliga med sanningen.
Förklarande!! hade också längesedan med bekymmer och ledsnad insett,
att hans förfaringssätt varit både olämpligt och klandervärdt. Emellertid
trodde Förklaranden, att åtskilliga omständigheter talade till ursäkt både
för den kroppsliga aga och det skarnstraff, han användt. Hvarken det
ena eller det andra hade skett i en häftig sinnesuppbrusning, utan der
för att Förklaranden efter många fruktlösa försök att öfvervinna den
dåsighet och det förakt för alla varningar, som utmärkte de ifrågavarande
ynglingar^, känt sig rådvill om hvad som borde göras. Den
kroppsliga aga, Förklaranden i denna rådvillhet användt på den förste af
de omnämnda ynglingarne, hade äfven haft åsyftad verkan. Gossen hade
blifvit villig och flitig, så att han mot förmodan kunnat till den heliga
nattvarden admitteras. Deraf uppmuntrad hade Förklaranden försökt
samma utväg med andra gossar, men, då lian märkt, att dermed ingenting
uträttats, genast afstå tf från den för honom obehagliga upptuktelsen.
Hvad åter beträffade det af Förklaranden använda skamstraff, ville han
blott anmärka, att den gosse, som härför blifvit föremål, deltagit i nattvardsläsningen
till dess han blifvit konfirmerad, utan att någon förändring
i hans helsotillstånd förmärkts;och att hans senare sjuklighet haft
sin grund i helt andra förhållanden, ansåge Förklaranden vitsordas af en
vid förklaringen fogad läkare-attest. Men att äfven denna bestraffning
icke berott på någon personlig ovilja mot gossen, förmente Förklaranden
böra inses af ett förhållande, hvilket han eljest helst önskat med tystnad
förbigå, nemligen att han redan under eu längre tid förut sökt att vara
gossens fattiga moder till all den hjelp, hvaraf hon på många sätt varit
i behof. Emedan föröfrigt det begagnade skamstraffet onekligen varit
af egendomligaste art, ansåge sig B. böra öfver uppkomsten deraf afgifva
en förklaring. När han vid ett tillfälle af särskild anledning uppmanat
barnen att noga iakttaga inställelsetiden, hade han tillfälligtvis
begagnat ett mycket vanligt engelskt ordspråk -—• »he will be lianged» —
utan att betänka, att detta för Svenska öron hade en helt annan klang.
När det sedan inträffade, att just den gosse, som i detta hänseende låtit
de flesta försummelser komma sig till last, äfven den gången kommit
för sent, hade Förklaranden ansett sig, obetänksamt nog, böra gifva åt

sm föregångna hotelse ett slags skenbar uppfyllelse genom den använda
Destrarrnmgen.

Då lagen tillerkände läraren vid dylik undervisning föräldrarätt öfver
barnen, både förklarande!) icke ansett aga eller skamstraff förbjudna
lian både derföre betraktat det såsom eu pligt att, der inga andra medel
i''1 6.kegagna sig af den nämnda utvägen. Om han i detta fall
begått, ett embetsfel, vågade lian dock påstå, att lian endast käft barnens
sanna val för ögonen, och att han gjort, hvad han gjort, af verkligt om

?vf Tl11. sistl åberopade Förklarande!! ett om hans embetsverksamhet
ad församlingens Pastor afgifvet tjenstgöringsbetyg.

l fQ7nn rhac- °/ran, aberoPade läkare-attesten, utfärdad den 1 Novernber
1875 af Sjukhusläkaren i Warberg Doktor W. Bolin, inhemtades,
att drangen Leonard Johansson från Tvååker, 16 år gammal, intagits å
sjukhuset i nämnde stad den 22 Juni 1875 i och för en stor abscess i
venstra kret och utskrifvits nästan läkt den 5 Juli samma ar; att vidare
nämnde Leonard Johansson ej företett några andra sjukdomssymptomei
an _ sadana, som alltid i mer eller mindre män förorsakades af eu
varbildning, sa stor som den ofvannämnda abscessen.

Det aj Kyrkoherden i Tvååker och Spanarp, Professoren B. undertecknade
tjenst^ormgsbetyget innehöll hufvudsakligen, att B. missiverades
till Ivaaker i Februari månad 1870, att han under hela tiden ådagalagt
karlek skicklighet och nit för sitt kall; att kyrkotjensten under hans
handhafvande alltid vant punktlig, högtidlig och särdeles uppbyggligatt
knappast någon söcknedag gått förbi utan att B. emottag^ besök
af eu eller flere församlingsmedlemmar, som hos honom sökt upplysning
och tröst samt sjelf besökt och bisprungit både lekamligt och amfhgt
de fattige; att han varit särdeles verksam att förse folket med o-0dkanda
andaktsböcker dervid han mot behöfvande visat stor frikostighetatt
de alltid ganska betydliga offer, B. erhållit, oaktadt det varit allmänt
kandt, att han af dem ej vant i behof, tyckts bevisa folkets välvilja och
karlek, att B. likväl latit sitt goda hjerta frånlocka sig mycket mer än
inloppet af sagda inkomst, åt de fattiga, ojemförligt mest åt gossen
Leonard Svensson eller Johansson, hans syskon och moder, långt förr
an lan genom Leonards nattvardsberedelse med dem kommit i beröringoch
att vid nattvardsbarnens beredelse B. ådagalagt berömligt nit.

Lfter att hafva förskaffat sig afskrifter af nyss anförda förklaring
med bilagor afgåfvo Klagandena påminnelser och anmärkte, bland annat,
att enligt ett bifogadt intyg af tre bland Leonard Johanssons kamrater
vid nattvadslasningen, denne alltid, punktligt iakttagit inställelsetiden
vid läsningen och endast en enda gång, då han blef bunden, kommit

för sent; att B. på ren svenska tillkännagifvit, att den, som den uppgiga
o-ången koinme för sent, skulle blifva hängd, hvilket vittnena så mycket
säkrare erinrade sig som, derest B. talat engelska, hvarken de eller
Leonard förstått honom; äfvensom att B. »sett hastig och rödbrusad ut»
både då han slog de förutnämnda två ynglingarne och då häri band
Leonard; att hvad beträffade B;S frikostighet och hjelpsamhet emot
Leonards syskon och moder, desse icke skulle hafva vant så särdeles
stora, utan hade åtskilliga bland Klagandena både före och efter b:s
ankomst till Tvååker mycket mera fått hjelpa dessa fattiga personer,
till bevis hvarom Klagandena åberopade en vidlyftig skrift, undertecknad
af Leonards moder, Anna Kristina Danielsdotter i Munkagård; att B:s
»berömliga nit vid nattvardsbarnens beredelse» bäst kunde inses och bedömas
af hans handlingssätt emot barnen,^ hvilket Klagandena trodde
sakna motstycke inom vårt land; samt att Klagandena ej heller trodde,
det B. med »lungt och godt sinne» kunnat begå sådana handlingar; hvarförutan
Klagandena slutligen förklarade, att de hvarken af afund eller
hämndlystnad angifvit förhållandet utan af aktning ock vördnad för lag
och religion samt af medömkan för enkor och faderlöse.

Den nyss åberopade skriften af Enkan Anna Kristina Danielsdotter
var korteligen af det innehåll, att B:s uppgift, det sonen Leonard deltagit
i nattvardsläsningen intill dess han blifvit konfirmerad, utan att
någon ändring märkts i hans helsotillstånd, föga betydde, då meromförmälda
misshandling skedde endast eu eller två veckor före nämnda
läsnings slut; att Leonard emellertid tagit misshandlingen sa illa vid sig,
att han första dagarne efter densamma nästan icke förtärt någon inåt,
mycket motvilligt gått till förhören, temligen snart derefter börjat klaga
öfver hjertklappning, hvilken sedan icke velat öfvergifva honom, oaktadt
han blifvit återstäld efter den värk, han hatt i låret o. s. v.. Betiäfande
den stora hjelp, B. sagt sig hafva gjort Anna Kristina Danielsdotter
på många sätt samt de uti tjenstgöringsbetyget omnämnda stora skänker,
hon och hennes barn skulle af B. erhållit, ville hon nu upplysa, att
hvarken hon eller hennes barn bekommit annat eller mera, än att hennes
son Ferdinand för flitig läsning en gång undfått eu riksdaler 50 öre -om af B:s eller skolkassans medel visste hon icke samt att B.. en
gån<r skänkt hennes dotter eu mindre penning. Af B. hade hon sjelf
emot revers och särskilda tillsägelser att han icke efterskänkte något
fått eu gång till utsädeshafre och kontant 45 riksdaler, så att om icke
barnens förmyndare samt Riksdagsmannen Lars Börjeson i V råen statt
henne bi med penningar, lifsmedel och körslor, hon icke visste, huru
det skulle hafva gått med henne och barnen, helst sedan Leonard blifvit

sjuklig och ej, ehuru han fylt 16 år, kunnat, såsom hennes andre son,
tjena för föda och lön.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag Pastorsadjunkten
B:s öfverklagade och af honom erkända förfarande emot de
ofvan namngifna nattvardsbarnen vara af beskaffenhet att icke kunna
emnas obeifradt. dill sitt urskuldande hade B. visserligen andragit åtskilliga
omständigheter, men bland dem vore det allenast en, som förtjent^
något afseende, den nemligen, att han såsom lärare vid den undervisiiing,
om hvilken fråga vore, skulle egt en af lagen honom tillerkänd
föräldrarätt öfver barnen; men om äfven denna rätt kunde ur sammanställning
af gällande lagrum härledas — ty uttryckligen funnes den för
nu ifrågavarande fall ej stadgad — kunde dock den på en sådan rätt
grundade befogenheten till aga på ett straffvärdt sätt missbrukas, och
det vore detta jag ansett här hafva skett ej mindre genom våldsamheten
af den utdelade kroppsagan än ock genom oförnuftigheten af det använda
skamstraffet, hvilket sistnämnda derjemte, när det verkstäldes i
kyrkan, kränkte den helgd, med hvilken lag och kristligt tänkesätt om
gardade Herrans hus. Jag skulle derföre ej hafva tvekat att inför
verldslig ratt tilltala B., derest Klaganden gittat styrka den svårare
skada, som uppgifvits hafva följt på misshandlingen och hvilken 14 Kapitlet
16 § Strafflagen förutsatt för tillämpning af det i samma kapitel
stadgade ansvar för dylikt våld å person. Men om B. af denna orsak
undgått en sådan lagföring, lände detta honom icke till befrielse från
det ansvar, som i annan ordning kunde och borde utkräfvas för det de
erkanda felen blifvit under utöfningen af hans innehafvande prestembete
begangna. Jag ansåge nemligen B. genom sitt här ofvan skildrade beteende
hafva lagt i dagen en eftertänklig förgätenhet af nämnda embetes
fordringar i ett så ansvarsfullt och granlaga värf som ungdomens beredelse
till den första nattvardsgången, och detta så, att han på ett
upprorande sätt sårat församlingens känslor för hvad rätt och heligt
vore. Det handlingssätt, jag sålunda lagt honom till last, kunde möjligen
vilja urskuldas dermed, att han handlat af oförstånd, af bristande
förmåga att inse och uppfatta sin ställning till de fordringar, embetet i
ty tall stalde på honom; men en sådan oförmåga, för såvidt den skulle
gorå honom otillräknelig, för hvad han felat, skulle också göra honom
oskicklig och obeqväm att embetet vidare utöfva, och af ett sådant urskuldande
förmodades B. sjelf hvarken kunna eller villa sig begagna eftersom
han i sm förklaring betygat ånger och ledsnad öfver hvad som skett.

aterstode då icke. annan förklaringsgrund än den, att det straffvarda
beteendet härflutit från öfvermod, sinnets uppbrusning och tanklös

lättsinnighet, otyglade af den förädlande verksamhet, sann bildning utöfvade
på tänkesätt och känslor. Men dessa sedliga lyten, på ett så
förargelseväckande sätt komna till utbrott hos en kyrkans tjenare i våra
dagar, måste jemväl ur synpunkten af kyrkans eget interesse med allvar
näpsas och tillrättavisas.

På nu utvecklade grunder stälde jag i skrifvelse den 21 Mars 187b
till Domkapitlet i Göteborgs stift Pastorsadjunkten B. under åtal, för
hvad mot honom sålunda förekommit, och yrkade, med stöd af Kongl.
Cirkulären den 21 Augusti 1786 och den 7 December 1787, att han för
sina förseelser måtte dömas till mistning af embetet på viss lämplig tid.

Domkapitlet meddelade derefter utslag den 31 Maj 1876 och pröfvade,
på grund af hvad i målet förekommit, rättvist, att numera Komministern
B. Skulle, för hvad honom till last kommit, till Domkapitlet inkallas för
att inför detsamma af dess ordförande erhålla en tjenlig tillrättavisning
jemte en kraftig föreställning att för framtiden vinlägga sig om en
noggrannare vaksamhet öfver sig sjelf samt en större försigtighet i sin

embetsutöfning.*) _ o

Med denna utgång af saken ansåg jag mig ej kunna åtnöjas, utan
uppdrog i skrifvelse den 14 Juni 1876 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Göta Hofrätt att i laga ordning öfverklaga utslaget.

1 berörda skrifvelse anfördes hufvudsakligen, att de skal, som legat
till o-rund för Domkapitlets utslag, funnes angifna i det yttrande, en af
Domkapitlets ledamöter afgifvit till Domkapitlets protokoll för den 5
April 1876. Nämnda yttrande, i hvilket fem andra ledamöter instämt,
innehöll, att ehuru det fel i embetet, till hvilket Kommistern B. gjort
sio- skyldig, och hvilket dels af B:s eget erkännande dels af andra omständigheter
blifvit till fullo styrkt, vore af så svår beskaffenhet, att det
såväl för häfdande af presterskapets anseende som för nödig rättelses
vinnande ej finge lemnas onäpst, så syntes det likväl, vid betraktande
dels af deri felandes uttryckta ledsnad och ånger öfver det missbruk af
embetet, som B. låtit komma sig till last, dels äfven af den omständighet,
att här ej voro fråga om eu upprepad och redan förut med straff af
lindrigare art belagd förseelse, att ändamålet eller rättelses vinnande för
framtiden sannolikare vore att förvänta af en allvarlig varning och föreställning,
än af den utaf mig påyrkade åtgärden att för viss tid sätta
den anklagade ur tjenstgöring, en åtgärd som icke heller skulle kunna
betraktas såsom en möjligen erforderlig upprättelse åt den församling,

*) ifrån berörda beslut voro tvänne ledamöter skiljaktige och dömde B. att för de af honom
erkända förseelserna sättas från embetet under en månad.

mom hvilken förseelsen blifvit begången, enär den anklagade redan innan
Domkapitlets utslag lagligen kunde träda i verkställighet, på grund af
vunnen befordran, från nämnda församling afflyttat.

Den lösliga beskaffenheten af dessa domskäl syntes mig ej behöfva
närmare utvecklas inför en upplyst öfverdomstol. Komministern B:s
a a nde Erfarande, sådant det i handlingarna framstode, skilde sig i art
och straffvärdhet alltför mycket från de obetydligare förseelser, som utgjorde
lampliga föremål för den lindrigaste bland de påföljder, Domkapitlet
både i sin magt att använda, eller föreställningen, för att den
genom samma förfarande sårade rättskänslan eller lagens rätt förstådda
lind skulle tillåta, att de drabbades af enahanda ansvar, eller att vid det
enas som vid de ändras bedömande samma afseende skulle tillmätas de
mildrande omständigheter, som blifvit åberopade, eller att den felande
betygat ledsnad och ånger öfver sitt fel, nemligen att detta icke utgjort
upprepande af ett förut begånget och bestraffadt fel. Och då jag dertore,
pa de skal jag hos Domkapitlet andragit, och hvilka vunnit afseende
hos tva af Domkapitlets ledamöter, bland dem ordföranden, fortfarande
yrkade Komminister B:s skiljande från tjensten på viss lämplig
tid, holle jag före att genom en sådan utgång af saken den af flertalet
bland Domkapitlets ledamöter såsom erforderlig förutsatta upprättelse åt
dm, församling, inom hvilken förseelsen blifvit begången, säkrare skulle
vinnas äfven om B. före straffets verkställande bortflyttat från nämnda
orsamling, an om hans förargelseväckande beteende finge försonas med
en föreställning, meddelad i den syftning och med de ordalag, bemälda
tiortal inom Domkapitlet i det gifna utslaget uppstält.

Vid besök under 1875 års embetsresa hos Domhafvanden i Norra
Ångermanland och dervid anstäld granskning af de i hans bostad förvarade
domböcker anmärktes:

angående domböckerna för Nordinera tingslag: att i den för 1871 års
höstet,ng utslag icke blifvit införda för de under den 5 Oktober föreliatda,
med paragrafnumren 62 och 79 betecknade mål; samt att fjerde
tern en af domboken för 1874 års hösteting, omfattande §§ 34 och 35
saknades, hvarförutan någon saköreslängd icke fans fogad vid domboken
för 1869 ars hösteting;

beträffande domböckerna för Nätra tingslag: att den för 1871 års
hösteting ej var uppsatt längre än till och''med § 119 för den 12 De Jlist.

-Ombudsmannens Embetsberättelser till 1877 års Riksdag.

cember, utan att genom någon anteckning eller underskrift antyddes,
att nämnda § vore den siste; att i domboken för 1874 års höstning
& 140 slutade med öfverskriften »utlåtande», hvarefter följde ett tomrum,
och att sistnämnda dombok, i hvilken den senaste intagna $ hade nummer]!
195, saknade afsittning och underskrift; 0 , ..

rörande domböckerna för Arnäs tingslag: att den för 1871 ars hostetinc
utslag för de mål och ärenden, som voro upptagna under ^ oO,
42,& 48, 49, 50, Öl, 53, 59, 63, 65, 67, 119, 121 och 142 icke funnos .
domboken införda; att i nyssberörda § 42 påträffades en lucka i sjelfva
protokollet, som, efter hvad det ville synas, skolat fyllas med anteckningar
ur äldre protokoll, hvilka med saken haft sammanhang; att samma
dombok ej var afslutad och underskrifven; samt .

vidkommande Själevads tingslags domböckeratt i den tor 1874 ars
Vinterting § 81, som skulle innehålla ransakning angående en person
vid namn Sundström, befans icke hafva blifvit uppsatt.

I skrifvelse den 13 September 1875 meddelade jag ständige Domhafvanden
berörda anmärkningar samt lemnade honom derjemte rådrum
att före utgången af nämnda år styrka, att de uppgiga bnstfälhgheterna
blifvit afhulpna, men erhöll från honom den 10 Januari 1870 en skrifvelse,
i hvilken han uppgaf sig hafva af pågående arbete med upprättande
af intecknings- och lagfartsböckerna varit förhindrad att inom den
bestämda tiden afhjelpa de anmärkta bristfälligheterna samt begärde
derföre ytterligare anstånd till utgången af Mars månad.

Då emellertid jemväl sist berörda tid förflutit, utan att någon anmälan
inkommit derom, att den eftersatta skyldigheten blifvit fullgjord,
■in så o- jäv mig ej längre kunna lemna eu sådan försumlighet opåtalt!,
n tan uppdrag derföre f skrifvelse den 21 April 1976 åt Advokat!,Anisembete?
i Kongl. Svea Hofrätt, att, för hvad sålunda blifvit anmärkt

lagligen tilltala Domhafvanden äfvensom, derest under skriftvexling^!! det
skulle visa sig, att annan eller andre domare förrättat något eller nagra
af ofvanförmälda ting, emot denne eller dessa föra den talan, som åt ett
sådant förhållande föranleddes, samt yrka ej allenast ansvar efter lag utan
ock åläggande för den försumlige att vid verkande påföljd fullgöra, hvad

Sedan under skriftvexlingen i Kongl. Hofrätten det blifvit utredt,
att de anmärkta försummelserna läge endast ständige Domhafvanden till
last, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 14 September 1876 af innehåll:
att som upplyst vore, att ifrågavarande dombocker ännu vid 187u .us
slut befunnits i ofvan omförmälda hänseenden i ofullständigt skick
pröfvade Kongl. Hofrätten jemlikt 25 Kapitlet 17 § Strafflagen rättvis!,

döiua, Domhafvande]! att för den försummelse i embetet, han sålunda
låtit komma sig till last, höta etthundratjugu kronor, hvarjemte Kong].
Hofråtten ålade Domhafvanden att inom tre månader derefter med bevis
från Konungens Befallningshafvande hos Kongl. Hofråtten styrka, att
ifrågavarande domböcker vore i anmärkta hänseenden fullständiga samt
vederbörligen afslutade och underskrifna, vid äfventyr att Domhafvanden
eljest skulle under eu månad varda från sitt embete skild.

Berörda föreläggande har eldigt meddeladt besked från Advokatfiskalsembetet
numera blifvit af Domhafvanden fullgjordt.

Hustru Anna Helena Olsson i Arboga klagade uti eu till mig irigifven
skrift deröfver, att sedan hon af Rådstufvurätten i nämnde stad
genom utslag den 22 November 1875 blifvit för ärekränkning dömd att
hållas till fängelse en månad, men den 16 derpå följande December hos
Kongl. Maj:t sökt att af nåd varda förskonad från fängelsestraffet och
i stallet få försona sitt brott med böter samt till tjenstförrättande Borgmästaren
aflemnat bevis att nådansökan blifvit till Kongl. Maj:ts Justitierevisions
expedition ingifven; så hade ständige Borgmästaren i staden,
hvilken den 1 Januari 1876 återinträdt i utöfning af sitt embete, med
full vetskap om Klagandens nådansökan ändock sent på aftonen den 13
sistnämnde månad, i uppgifven afsigt att för verkställande af det Klaganden
ådömda straffet inforsla henne till cellfängelset i Vesterås, låtit
hemta henne till stadshäktet, men da hon af oro och ängslan deröfver
fått blodstörtning och fallit i konvulsioner, nödgats på uttryckligt förklarande
af en tillkallad läkare, att Klaganden icke utan fara för lif och
helsa kunde företaga någon resa, tillåta henne återvända till sitt hem;
samt att Klaganden, som genast efter sitt tillfrisknande flere gånger
af Borgmästaren uppmanats att göra sig beredd på att aftjena straffet
och förgäfves anhållit, att dermed skulle få anstå, till dess Kongl. Maj:t
•öfver meranämnda nadansökan meddelat resolution, den hon med företedt
telegram från sitt ombud i Stockholm visade hafva då ännu icke
fallit, sådant oaktadt natten till den 11 Februari 1876 blifvit häktad och
påföljande morgon afforslad till länsfängelset, der Konungens Befallningshafvande
genast efter erhållen underrättelse om nådansökan lösgifvit
henne och vidtagit erforderliga åtgärder för hennes hemförskaffande;
och som Borgmästarens förfarande att söka till verkställighet befordra
ett straff, från hvilken den sakfälde sökt att varda i nåder förskonad,
innebure enligt Klagandens förmenande ett missbruk af den einbets -

myndighet, honom tillkomma, och henne derigenom tillskyndats ett oförvålladt
lidande, ansåge hon sig böra till laga beifran anmäla Borgmästarens
ifrågavarande åtgärd samt yrka, det han måtte kännas skyldig
hålla henne skadeslös för det lidande och de omkostnader, hon derigenom
fått vidkännas; hvarjemte vid klagoskriften fans fogadt ej mindre ett
af vederbörande tjensteman i Kongl. Maj:ts Justitierevisions expedition
den 16 December 1875 utfärdadt intyg derom, att Klaganden samma
da» ingifvit en underdånig böneskrift rörande det henne ådömda fängelsestraffet
än äfven Kongl. Maj:ts den 4 Februari 1876 meddelade
utslag, utvisande att Kongl. Maj:t i nåder tillåtit Klaganden att i stället
för fängelsestraff få med tjugufem kronors böter försona det brott, hvarför
hon blifvit sakfäld.

Sedan jag lemnat Borgmästaren tillfälle att öfver berörda klagoskrift
sig yttra, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen, att
då Konungens Befallningshafvande i \ estmanlands län, pa sätt eu vid
förklaringen fogad order af den 17 December 1875 utvisade, anbefalt
Magistraten i Arboga att, derest ifrågavarande utslag vunnit laga kraft,
befordra detsamma till verkställighet, och vid sådant förhållande den
omständighet, att Klaganden, som möjligen före den 13 Januari 1876
men bestämdt någon gång emellan denna dag och den 10 derpå följande
Februari förevisat oftanämnda diariibevis om nådansökan, gjort
underdånig framställning att varda från fängelsestraffet befriad, icke
medförde berättigande för underexsekutor att pa grund af ett sådant
bevis fördröja verkställigheten af ett utslag af ifrågavarande beskaffenhet;
så ansåge Borgmästaren, enär utslaget icke blifvit öfverklagadt eller inhibitionsorder
mellankommit, allt vidare uppskof desto heldre vara omöjligt,
om icke rent af betänkligt, som han knappast kunnat antaga
möjligheten af att Råd stu fvur ättens särdeles lågt satta straffgrad skulle
i nådeväg ytterligare förmildras, samt han ingalunda varit säker pa, att
Klaganden, sedan Kongl. Maj:t hunnit meddela utslag uppå nådansökan,
skulle, om denna blifvit afslagen, kunnat anträffas, hvadan Borgmästaren
trött sig böra, så skyndsamt som möjligt, bringa utslaget till verkställighet
och derföre den 13 Januari 1876 låtit föra Klaganden till stadshäktet,
men i följd af henne påkommen sjukdom lemnat anstånd med verkstållighetsåtgärden
till den 10 derpå följande februari, då hon eldigt intyg
af vederbörande läkare varit från sjukdomen fullt aterstäld; hvarföiutan
Borgmästaren vid berörda förklaring fogade dels Rådstufvurättens besagd
a utslag af den 22 November 1875, dels ett af vederbörande läkare
utfärdadt bevis af innehåll, att denne skulle någon dag i slutet åt Januari
eller början af Februari sistlidna ar på Borgmästarens tillfrågan

förklarat, att Klagandens tillstånd icke utgjorde hinder för brinnande
till verkställighet af det henne ådömda straffet.

i> c de P1ål“inne1lser> Klaganden häröfver afgaf, yttrades, att Konungens
lletallningshafvandes åberopade order af den 17 December 1875 desto
mindre kunde lända Borgmästaren till ursäkt för det maktmissbruk,
hvartill denne gjort sig skyldig, som han bort till vederbörande öfverexsekutor
inberätta det för honom bekanta förhållandet, att Klaganden

ftö Irf-. når) o o m 4- ___. * i i -i „

sökt nåd samt tillika
heter borde förfara;
diariibeviset utan
törordnade Borgmästaren,

genast efter

huru

han under sådana omständig O -

förfråga

CD CD ''

att Klaganden icke för Borgmästaren förevisat
dess erhållande öfverlemnat det till tillhvilken
låtit det qvarligga hos Magistraten,

till dess hon vid afforsling^! till Vesterås uttagit detsamma och sedermera
uppvisat det för Konungens Befallningshafvande; samt att då högre
estiaöning än eu månads fängelse icke varit Klaganden ådömd, denna
omständighet icke utgjort tillräcklig grund för Borgmästarens antagande,
det hon skulle med öfvergifvande af hem och barn hålla sig undan, när
straffet borde bringas till verkställighet.

jag icke kunde finna Borgmästarens förklaring tillfredsstälande,
uppdrog jag i skrifvelse den 27 Maj 1876 åt Advokatfiskals-embetet
i Kongl Svea Hofrätt att ställa Borgmästaren under åtal samt
yttrade i berörda skrifvelse hufvudsakligen, att det syntes mig som hade
Borgmästaren bort af sig sjelf inse, att såvida den i lag medgifna rätt
att i brottmål hos Kongl. Maj:t söka att af gunst och nåd varda förskonad
från ett ådömdt straff icke skulle blifva utan betydelse, en veer
igen liigifven nådansökan måste utgöra laga hinder för det ifrågavarande
straffets verkställande, intill dess Kongl. Maj:t uppå ansökningen
meddelat sitt nådiga beslut; och att eu af öfverexsekutor utan vetskap
om nådansökningen gifven befallning angående straffets verkställande
icke kunde undanrödja nämnda hinder; men om i allt fall Borgmästaren
hyst tvekan om underexsekutors befogenhet att göra eu sådan slutledning
och förthy ansett sig böra underställa saken öfverexsekutors pröfnmg,
både detta bort ske på det sätt, att det till Magistraten inlemnade
diariibeviset om nadansökningens ingifvande å vederbörlig ort öfversandts
till Konungens Befallningshafvande och vidare föreskrift afvaktats.

1 staffet hade Borgmästaren företagit sig att på eget bevåg gripa och
till lansfangelset insända Klaganden, det vill säga gjort allt hvad på
honom ankommit för att upphäfva verkan af nådansöknimmn

berörda förfarande, som tillskyndat icke allenast Klaganden ett
Oförskyldt lidande, utan äfven det allmänna kostnad, icke kunde af de
omständigheter, Borgmästaren till sitt försvar åberopat, vara ursäktadt,

ansåg jag inig ej böra lemna detsamma obeifradt, utan yrkade att borgmästaren0
skulle fällas till ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt
förpligtas ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Klagandens
forslande till och från länshäktet samt underhåll derstädes och under
resan, hvarförutom Klagandens ersättningstalan borde i mån af befogenhet
understödjas.

Efter förutgången skriftvexling har Kongl. Hofrätten meddelat utslag
den 30 November 1876 af innehåll, att som upplyst vore, att Klaganden

hos Kongl. Maj:t den 16 December 1875 sökt att af nåd varda försko nad

från det henne genom Rådstufvurättens i Arboga ofvannämnda, den
22 November 1875 meddelade utslag ådömda fängelsestraff, och att Klaganden
derom till Magistraten ingifvit bevis, samt vid sådant förhållande
verkställighet af utslaget icke lagligen kunnat ega rum, innan
Kongl. Maj:t öfver nådansökningen sig yttrat, men Borgmästaren, som
icke°bestridt, att han om nämnda bevis egt kännedom, det oaktadt dels

gifvit befallning om Klagandens afförande till Vesterås för fängelse straffets

undergående, med den påföljd, att till åtlydnad af samma befallning
Klaganden måst den 13 Januari 1876 lemna sitt hemvist och inställa
sig° å polisvaktkontoret, dels den 11 derpåföljande Februari låtit
afföra Klaganden till länsfängelset i Vesterås för fängelsestraffets undergående;
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmåga af 25 Kapitlet
17 § Strafflagen, döma Borgmästaren för det fel i embetet, som han sålunda
låtit komma sig till last, att bota femtio kronor; och förpligtades
Borgmästaren att ersätta såväl Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för
Klagandens forslande till länshäktet med fjorton kronor 81 öre som ock
Klaganden för henne genom olaga häktandet tillskyndadt lidande och
åbragta kostnader med tillhopa sjutiosju kronor 50 öre —

Handelsbolaget under firman G. et B. här i staden anförde uti en
till mig ingifven skrift att, sedan bolaget genom befullmäktigad^ ombud,
Faktoren N. i Köping låtit till Rådstufvurätten derstädes instämma
Mamsell H. under yrkande om betalning för handelsvaror, dem hon af
bolaget på borgen erhållit, samt Rådstufvurätten genom utslag den 10
December 1875 förpligtat henne att gälda det omstämda beloppet; sä
både Magistratssekreteraren, oaktadt flera påminnenlser från Klagandens
bemälda ombud, vecka efter vecka, af än eu, än eu annan uppgifven anledning
uppskjutit utslagets expedierande och icke ens enligt uppgift
från ombudet den 11 Februari 1876 aflemnat detsamma, och enär Magi -

statssekreterare!! genom sin berörda uraktlåtenhet, soin vitsordades af
ett klagoskriften bilagdt handbref från bolagets ombud, vållat att bolaget
dittills icke kunnat utsöka sin fordran hos Mamsell H., samt hennes tillgångar
genom de flera utbetalningar, hon under den tid, Klaganden
nödgats afbida utslaget, till andra fordringsegare verkställt, väsentligen
förminskats, yrkade Klaganden, att det måtte varda magistratssekreteraren
ålagdt ersätta den förlust, som genom hans försummelse att expediera
utslaget möjligen kunde för Klaganden uppkomma.

Genom Rådstufvurätten i Köping lät jag tillställa Magistratssekreteraren
berörda klagoskrift med anmodan tillika att inom 14 dagar efter
delfående deröfver afgifva yttrande samt skriften återställa, men då han
inom den föreskrifna tiden hvarken inkom med yttrande ej heller återstälde-
klagoskriften, anmodade jag i skrifvelse den 27 Mars 1876 Konungens
Befallningshafvande i Vestmanlands län att affordra Magistratssekreteraren
berörda skrift, hvilken ock sedermera genom Konungens
Befallningshafvandes försorg till mig återstäldes tillika med ett af Magistratssekreteraren
deröfver afgifvet yttrande.

I berörda yttrande anförde Magistratssekreteraren hufvudsakligen,
att då Klagandens ofvanbeinälda ombud inför Magistraten medgifvit
Mamsell II. anstånd med betalningen af de belopp, som utdömts såväl
genom ifrågavarande utslag som genom fem andra på ombudets käromål
meddelade utslag, till utgången af år 1875, Magistratssekreteraren på
grund af denna omständighet trott sig kunna uppskjuta utslagets expedierande,
men att, sedan ombudet någon dag i Januari månad framstäf
anhållan att få lösa utslaget, Magistratssekreteraren lofvat att genast expediera
detsamma, dock hade han råkat förglömma sitt löfte, hvarföre utslaget
efter påminnelse af ombudet först den 12 Februari 1876 kommit att
honom tillhandahållas; hvarförutan Magistratssekreteraren, som förklarade,
att han för sin del ej velat medverka dertill, att Klagandens förmenta
fordran skulle företrädesvis gäldas, med företedt intyg af vederbörande
underexsekutor styrkte, att Klagandens fordran blifvit den 1
April 1876 till fullo gulden.

Sedan Klaganden med påminnelse!- bemött Magistratssekreterarens
berörda yttrande, aflat jag den 24 Maj 1876 till Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt en skrifvelse, i hvilken jag yrkade, att då Magistratssekreteraren
erkänt, att han icke inom den tid, Kongl. Förordningen
angående expeditionslösen den 30 November 1855 föreskrifver, expedierat
ifrågavarande utslag, och de omständigheter, han till försvar för sin uraktlåtenhet
förebud, icke förtjenade afseende, Magistratssekreteraren
måtte för hvad han sålunda låtit komma sig till last'', ställas under lami

åtal; och borcle Klagandens ersättningstalan i mån af befogenhet understödjas.

Efter förutgången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 16 Oktober 1876, af innehåll, att som Magistratssekreteraren vidgått,
hvad honom blifvit till last fördt, dömdes han jemlikt 19 § i ofvan åberopade
Kongl. Förordningen den 30 November 1855 samt 24 Kapitlet
5 § Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lydde i Kongl. Förordningen
deri 18 April 1849, att för försummadt utgifvande af dom bota tjugufem
daler silfvermynt med tolf kronor 50 öre, konungens ensak, deraf dock
Advokatfiskalen skulle erhålla hälften.

Sedan nu framställningen af anhängiggjorda och afdömda åtal är
slutad, torde vid fortsättningen af redogörelsen för lagskipningens tillstånd
i första rummet förtjena att bemärkas den vigtiga lagförändring,
som infördes genom Kongl. Stadgan angående mals handläggning i visso,
fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt den 21 April
1876 och den i anledning deraf inträffade, hitintills enda samfälda omröstning,
som den 31 Oktober 1876 egde rum i Högsta Domstolen, i
följd deraf, att eu af Domstolens afdelningar förordnat, att en sak skulle
af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt afdömas, hvarvid det
anmärkningsvärda förhållandet uppstod, att af Domstolens närvarande
samtlige sexton ledamöter åtta stannade emot åtta, så att utgången bestämdes
af dens röst, som främst satt i Rätten.

Med den sak, om hvilken fråga var, förhöll det sig så, att
Boställsdirektionen vid Vermlands regemente genom kontrakt den 18
Juli 1863 utarrenderat åt P. på tjugu år, räknadt från den 14 Mars
1864 till den 14 Mars 1884, majorsbostället Hammar, för indelningshafvarens
räkning, mot eu årlig arrendeafgift af dels 1200 riksdaler
i penningar samt dels 280 kubikfot råg och 560 kubikfot hafre,
hvilken spannmål skulle lösas med penningar efter de sista tio årens
medelmarkegångspris inom länet med tillagd forsellön, och skulle arrendet
erläggas före den 14 Mars hvarje år. Nämnda kontrakt innehöll
vidare i § 6, att om arrendatoren bruste i kontraktets uppfyllande,
Direktionen egde skilja honom från arrendet och uppsäga honom
till afflyttning utan fardag; och § 7 hade följande lydelse: »I händelse
arrendatoren skulle till följd af någon uraktlåtenhet blifva skild från
arrendet, kommer han icke desto mindre att för den återstående arrendetiden
ersätta den skilnad emellan kontraherade arrendesumman och högsta
antagliga anbudet vid blifvande arrende-auktion, som till förlust för indelningsinnehafvaren
eljest kunde uppkomma.» Genom sa kallad träns -

port-resolution den 28 Februari 1868 öfverlät Direktionen arrendet för
Fiden från den 14 Mars 1868 till den 14 Mars 1884 åt Possessionaten
A. på enahanda vilkor. Denna aflemnade då till Direktionen eu af Prosten
K och Kyrkoherden H. den 14 November 1867 ingången borgensförbindelse,
hvilken af bemälda löftesmän underskrifna handling, på hvars
tolkning sakens utgång ytterst, berodde, var af följande lydelse:

»Sedan A fått på sig öfverlåtet P:s arrendekontrakt, så förbinda sig
undertecknade, en för begge och begge för en, att under fem år från
midfasta!! 1868 såsom för egen skuld ansvara ej mindre för rigtimi erläggandet
på de terminer kontraktet föreskrifver af de bestämda°spanmåls-
och penningearrendet än jemväl för uppfyllandet af alla öfriga
genom kontraktet arrendator]! ålagda skyldigheter och förbindelser; och
blifver denna vår förbindelse gällande äfven derest arrendator!! under
berörda fem arrendeår antingen skulle genom döden afgå eller från arrendet
blifva skild <41 er sin egendom till borgenärer afträda.»

Arrendator!) A kom på obestånd och blef, såsom det synes, år

1870 försatt i konkurstillstånd; och som han, enligt hvad ostridigt är,
underlät fullgöra arrendevilkoren, skilde Boställsdirektionen honom från
arrendet och uppsade honom till afflyttning den 14 Mars 1871.

Emellertid sökte Boställsdirektionen att få bostället ånyo utarrenderad!
och anstälde för sådant ändamål tre auktioner utan att något
antagligt anbud gjordes. Omsider utfärdade Direktionen den 26 Januari
1871 ett kontrakt, hvarigenom bostället för tiden från den 14 Mars

1871 till samma dag år 1884 utarrenderades, för 1500 riksdaler i ett
för allt om året, till Mina A., — förmodligen förre arrendatorens hustru,
som i mannens konkurs vunnit boskilnad; — och har under rättegången
icke blifvit ifrågasatt, att högre arrende kunnat för bostället erhållas.

Ene löftesmannen, Prosten F., hade emellertid redan den 22 December
1869, antagligen innan Arrendatoren Å. kommit på obestånd,
afträdt till borgenären sina tillgångar. Boställsdirektionen bevakade
i denna konkurs reservationsvis dels den af Å. utfästa arrendeavgiften
för återstoden af den tid, borgensförbindelsen omfattade, d. v. s.
till den 14 Mars 1873, dels ock den skillnad i arrendeafgift, som kunde
uppstå, i. händelse A. blefve för uraktlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter
skild från arrendet och lika hög arrendeafgift vid boställets förnyade
utarrenderande ej kunde för den återstående arrendetiden erhållas.
Detta fordringsanspråk lemnades utan anmärkning vid bevakningarnes
granskning, men då utdelningsförslaget den 13 Juni 1871 upprättades,
lemnades fordringsanspråket, såsom ej till siffran uppgifvet, utan afseende
och någon utdelning för detsamma beräknades icke. Boställsdirektionen

Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag. 9

klandrade vid Näs häradsrätts hösteting år 1871 utdelningsförslaget, och
yrkade, att Direktionen måtte tillerkännas utdelning för sin reservationsvis
bevakade, utan anmärkning lemnade fordran, hvars belopp Direktionen
då uppgå!’, sedan A under tiden blifvit skild från arrendet och det
visat sig, att vid boställets förnyade utarrenderande eu arrendeafgift af
endast 1500 riksdaler kunnat erhållas; utgörande enligt denna uppgift
årligen förlusten för den derefter intill den 14 Mars 1884 löpande arrendetiden
1,338 riksdaler 56 öre. Häremot anfördes å vederdelosidan,
att F:s borgen afsett endast de fem första arrendeåren, till den 14 Mars
1873, icke tiden derefter; men Häradsrätten, hvilkens beslut Kong]. Maj:t
genom dom den 25 Oktober 1873 faststält, yttrade, bland annat, att då
bevakningen lemnats utan anmärkning, sagda invändning icke kunde
komma under pröfning, utan tillädes Direktionen utdelning, med iakttagande
af 115 § Konkurslagen, för skillnaden emellan den beräknade
årliga arrendeafgiften 2,858 riksdaler 56 öre, och af senare arrendat.oren
utfästa 1,500 riksdaler eller 1,338 riksdaler 56 öre. '' „

Intill den 14 Mars 1873 erlades arrendet med det belopp, A. utfäst,
och ur Prosten F:s konkursmassa utgick till betäckande af arrendeskillnaden
efter sistnämnde dag 3,757 riksdaler 82 öre. År 1874 dog den
andre löftesmannen, Kyrkoherden II., n och den 4 November samma år
blef hans bo till konkurs afträdt. A inställelsedagen i konkursen bevakade
Boställsdirektionen, på grund af borgensförbindelsen, arrendeskilnaden
för tiden från den 14 Mars 1873 till den 14 Mars 1884, d.
v. s. för de elfva sista arrende-åren, enligt en af Direktionen upprättad
räkning, upptagande för åren 1873 och 1874, för Indika markegångsprisen
voro kända, 1,377 kronor 20 öre under är 1873 och 1,410 kronor
20 öre under år 1874, och för de återstående nio arrende-åren
samma belopp, som i F:s konkurs varit beräknadt, eller 1,338 kronor
56 öre för hvarje år. Sysslomännen och en fordringsegare bestredo uti
eu ingifven anmärkningsskrift detta fordringsanspråk helt och hållet,
enär arrendet för Års fem första arrende-år, för hvilka Kyrkoherden H.
borgat, vore till fullo betaldt.

Sedan fordringsanspråket såsom tvistigt hänvisats till domstol,
i Wedbo häradsrätt, utvecklade Sysslomännen der närmare sin ofvanberörda
invändning och erinrade tillika, att beräkningen af arrendeskilnaden
för de sista nio åren vore alldeles godtycklig, enär markegångsprisen
för nämnda år icke kunde vara på förhand kända. Boställsdirektionen
genmälde hufvudsakligen, att enligt arrendekontraktet med A.
Direktionen egt, om A. underläte fullgöra arrendevilkoren, skilja honom
från arrendet, i hvilket fall A. varit skyldig ersätta skilnaden mellan

det arrende lian utfäst och det lägre arrende, som vid boställets förnyade
utarrenderande under den återstående arrendetiden möjligen kunde
erhållas. Löftesmännen hade ingått borgen, såsom för egen skuld, för
att A. under de första fem åren skulle icke allenast erlägga arrendet
utan äfven fullgöra alla de andra arrende-vilkoren, och gälde borgensförbindelsen
uttryckligen för det fall, att A. under csagda tid blefve
skild från arrendet eller försatt i konkurs. Nu hade Ä. ostridigt inom
de första fem åren, för hvilka borgen gälde, för uraktlåtenhet att fullgöra
arrendet, blifvit skild från detsamma, nemligen den 14 Mars 1871,
och för tiden från nämnde dag har vid boställets förnyade utarrenderande
endast 1,500 kronor för år kunnat erhållas, således vida mindre
än hvad A. utfäst. A. blef således då skyldig att betala arrendeskilnaden
för hela den återstående arrendetiden, och för fullgörande af
denna A:s i arrendekontraktet stadgade skyldighet hafva löftesmännen
iklädt sig ansvar såsom för egen skuld.

Häradsrätten yttrade i dom den 10 Maj 1875: ehuru Kyrkoherden
H:s borgen för i fråga varande kontrakt innehölle förbindelse att under
fem år från midfastan 1868, såsom för egen skuld, ansvara för uppfyllandet
af alla arrendatorn enligt kontraktet åliggande skyldigheter,
till hvilka jemväl hört att, om denne för någon sin underlåtenhet blefve
från arrendet skild, för den åsterstående arrendetiden ersätta den skilnad
emellan arrendesumman och högsta antagliga anbudet vid blifvande
arrende-auktion, som till förlust för indelningshafvaren kunde uppkomma,
samt ostridigt vore ej mindre, att arrendatorn, i följd af underlåtenhet
att fullgöra arrendevilkoren redan den 14 Mars 1871 blifvit från arrendet
skild, än äfven att sedan vid vederbörligen kungjorda och hållna tre
auktioner till boställets förnyade utarrenderande under återstående arrendetiden
intill midfastan 1884 icke något antagligt anbud erhållits,
Direktionen efter auktionstidens slut till Mina A., mot ett under hand
gjordt arrende-anbud af 1500 kronor årligen, upplåtit bostället under
återstående tiden från midfastan 1871; likväl och som arrendet för tiden
efter sistnämnde dag till den 14 Mars 1873 medgifvits vara i enlighet
med kontraktet till fullo betaldt samt, beträffande den skada genom arrendatorns
ofvan omförmälda skiljande från arrendet, som kommit och
komme att Boställsdirektionen tillskyndas under tiden efter midfastan
1873, den sammas belopp dels icke medgifvits vara eller i verkligheten
vore behörigen beräknadt och bestämdt för flera år än de två närmast
påföljande åren dels äfven i afseende på de återstående ej kunde på
förhand bedömas utan vore beroende af vissa, först härunder inträffande
förhållanden, som för särskilda år kunde blifva väsentligen olika; alltså

funne Häradsrätten Boställsdirektionens fordringsanspråk ej kunna i vidsträcktare
mån bifallas, än att Direktionen tillerkändes rätt jemte oprioreterade
fordringsegare samt med iakttagande af föreskrifterna i 115 §
Konkurslagen till utdelning i konkursen för skillnaden emellan sammanlagda
beloppet af de årliga arrendeafgiftcrna för åren 1873 och 1874,
som, beräknade för det förra till 2,877 kronor 20 öre och för det senare
till 2,9190 kronor 20 öre tillhopa utgjorde 5,796 kronor 40 öre och de
af Mina A. utfäste 1,500 kronor årligen, eller 2,796 kronor 40 öre jemte
6 procent årlig ränta å skillnadspeloppen från de sammas särskilda förfallodagar
intill konkursens början den 4 November 1874.

I denna dom söktes ändring genom vad till Kongl. Göta Hofrätt
ej mindre af flere borgenärer än ock af Boställsdirektionen; fullföljande
desse, så å ena som andra sidan, förut framstälda påståenden.

Kongl. Hofrätten meddelade dom den 28 Januari 1876 och fann ej
skäl att på borgenärernas vad göra ändring i Häradsrättens dom, hvaremot
Kongl. Hofrätten, som lika med Häradsrätten ansåge H:s i fråga
varande borgensförbindelse medföra ansvarighet jemväl för den förlust,
som för tiden efter deofem första arrende-åren uppkommit eller kunde
uppkomma i följd af Å:s ^skiljande från arrendet, pröfvade lagligt att,
med ändring af Häradsrättens dom härutinnan, förklara Kyrkoherden
H:s konkursmassa skyldig godtgöra Boställsdirektionen äfven för hvarje
af de nio sista arrende-åren, eller för tiden från den 14 IVJars 1875 till
samma dag 1884, skilnaden emellan å ena sidan den af Ä. utfästa arrende-afgälden
för hvarje arrende-år, beräknad efter rnedel-markegångspriset
inom Wermlands län för de näst derförinnan förflutna0tio åren
och med tillägg af forsellön, samt å andra sidan det af Mina Å. utfästa
arrendet 1,500 kronor, dock icke till högre belopp, än af Boställsdirektionen
fordrats, eller 1,338 kronor 56 öre.

Borgenärerna fullföljde, på förut anförda skäl i underdånighet sin
talan hos Kongl. Maj:t der Boställsdirektionen uteblef.

1 Nedre Justitierevisionens underdåniga betänkande anfördes: då
den ansvarighet, hvartill Kyrkoherden H. genom i fråga varande löftesskrift
sig förbundit, varit inskränkt till viss tid, hvilken till ända gått
den 14 Mars 1873, hemstälde Nedre Revisionen i underdånighet, att
Kongl. Maj:t måtte, med ändring af domstolarnes beslut, finna Boställsdirektionens
beräkning, som afsåge arrende efter nyssnämnda tid, ej
kunna godkännas.

Härifrån var föredragande Revisionssekreteraren skiljaktig och hemstälde:
att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist dels gilla Hofrättens be -

slut, sa vidt Häradsrätten ej funnit skäl att på borgenärernas vad meddela
ändring i Hofrättens dom, dels ock fastställa Hofrättens domslut i öfrigt
sålunda, att Boställsdirektionen förklarades berättigad att, såsom icke
förmånsrätts egande borgenär och med iakttagande af föreskrifterna i
115 § samt 117 § 3 mom. Konkurslagen, njuta utdelning i konkursen
jemväl för skilnaden för de nio sista arrende-åren emellan å ena sidan
den af A. utfästa arrende-afgälden, beräknad, hvad spanmålen vidkomma,
efter medelmarkegångspriset inom Wermlands län för de vid hvarje
arrende-års slut nästförflutna tio åren med tillägg af forsellön, samt å
andra sidan den af Mina A. utfästa årliga arrende-afgiften, 1,500 kronor,
hvilken skilnad dock icke i något fall fingo beräknas till högre belopp,
än Boställsdirektionen fordrat, eller 1,338 kronor 56 öre årligen.

Sedan vid föredragning af saken å Högsta Domstolens ena afdelning
den 28 Augusti 1876 denna afdelning förordnat, att saken skulle
åt Högsta Domstolens båda afdelningar samtfäldt afdömas, sammanträdde
för sådant ändamål Högsta Domstolens alla ledamöter den 31 Oktober
sistnämnda år, dervid åtta af bemälde ledamöter, och bland dem deri,
som främst i Rätten satt, förenade sig i den mening, att

hvad beträffade den af förrbemälde borgenärer i Kyrkoherden H:s
konkurs hos Hofrätten förda vadetalan i fråga om de af Häradsrätten
till betalningsrätt i nämnde konkurs faststälda fordringsbelopp af arrendeskilnad
för arrendeåren 1873 och 1874, skäl icke förekomma till annan
ändring i domstolarnes beslut, än att, då vissa förfallodagar icke kunde
anses hafva varit bestämda för inbetalning af dessa medel, om hvilkas
belopp erfordrades utredning, hvars ombesörjande icke gäldenären ålåge,
t '' stolarnes stad^and e om rätt till ränta å samma medel för tiden
intill konkursens början undanröjdes, så vidt det rörde de borgenärers
rätt, hviska hos Kongl. Maj:t fullföljt talan i saken; och pröfvades lagligt
att i. öfrigt meddela endast den ändring i Hofrättens dom, i hvad
den blifvit öfverklagad och så vidt den på nu klagande borgenärers
lätt skulle inverka, att Boställsdirektionen förklarades ega att såsom
borgenär utan förmånsrätt och med iakttagande af 115 §”och 3 mom.
i 117 § konkurslagen i ofvannämnda konkurs erhålla utdelning för de
belopp, med hvilka, för hvarje af de nio sista arrende-åren eller för
tiden från den 14 Mars 1875 till den 14 Mars 1884 den af Å. utfästa
årliga arrende-afgift, beräknad i afseende på spanmålen efter medelmarkegångspriset
inom. Wermlands län för de vid hvarje arrende-års
slut nästförutgångna tio åren med tillagd forsellön öfverstiger den af
hustru Mina A. utfästa årliga arrende-afgift för i fråga varande boställe,

hvilket öfverskott icke för något år skulle beräknas till högre belopp
än de af Boställsdirektionen fordrade 1,338 kronor 56 öre*).

Högsta Domstolens öfriga åtta ledamöter voro deremot ense i den
mening

att, då den ansvarighet, hvartill Kyrkoherden Id. genom i fråga
varande löftesskrift sig förbundit, varit inskränkt till viss tid, hvilken
till ända gått den 14 Mars 1873, desse ledamöter, med ändring af clomstolarnes
beslut, funno Boställsdirektionens bevakning, som afsåge arrende
efter nämnda tid, ej kunna godkännas, så vidt sådant på sökandenas
rätt i konkursen inverkade.

Och skulle dom utfärdas i enlighet med först anförda mening.

Åt framställningen af denna sak har blifvit gifven en utförlighet,

*) Till närmare utveckling af sin sålunda yttrade mening förklarade en af Högsta Domstolens
ledamöter sig hafva tagit i betraktande:

att inom den tidrymd af fem år, under hvilken löftesmannen var såsom för egen skuld ansvarig
för alla i kontraktet arren datoren ålagda skyldigheter och förbindelser, äfven derest arrendatoren
då blefve från arrendet skild, denna händelse inträffat till följd af underlåtenhet i uppfyllande af
skyldigheter, hvilka sålunda arrendatoren och, lika med honom, löftesmannen ålågo;

att för sådan händelse kontraktet stadgade skyldighet för arrendatoren att för den återstående
arrendetiden ersätta den skilnad emellan kontraherade arrendesumman och högsta antagliga anbudet
vid blifvande arrende-auktion, som till förlust för boställets indelningshafvare kunde uppkomma;

att kontraktet icke bestämde fullgörandet af denne ersättningsskyldighet till vissa tidpunkter,
så att några delar deraf kunde anses falla inom och andra utom den tid af fem år, för hvilken
löftesmannen åtagit sig ansvarighet, utan kontraktet häruti var af sådan lydelse, som enkelt påkallade
den uppfattning, att, då det förverkade arrendet upphörde, så att arrendekontraktet då mera
icke gälde till annan° tillämpning, än för uppgörelse om den skuld,, som. genom arrende-aftalets brytande
tillkommit, arrendatoren, sålunda då mera emot Boställsdirektionen icke st.äld i. annat förhållande
än såsom gäldenär, med ens vore behäftad med hela förbindelsen af en skuld, till framtida
betalning icke på vissa till hans sjelfmanta iakttagande anvisade tidpunkter, utan när Boställsdirektionen
med erforderlig utredning af skuldbeloppet gjorde sitt kraf emot gäldenären gällande, vare
sig för hela skulden på en gång eller för någon del deraf;

att icke heller detta vid lagsökning mot den forna arrendatoren inträdande behof af utredningom
skuldens belopp, i anseende till dess beroende af kontraktets bestämning om arrendespanmalens
lösning efter medelmarkegångspris och af jemförelsen med inkomsten af det nya arrendet, kunde
leda till något på borgensförbindelsens tydning inverkande antagande af vissa årsfördelningar i den
nu omförmälda ersättningsskyldigheten. . , .

att borgensskriften i sin ordalydelse icke gafve anledning till den tydning att, sedan arrenoatoren
och den med honom under de fem åren lika förbundne löftesmannen brustit i arrendevilkorens
uppfyllande, så att derför arrendet upphört, löftesmannen icke, lika med arrendatoren, skulle hafva
skadeersättningen, denna väsentliga del af arrendatorens i kontraktet atagna skyldigheten, sig åliggande
i hela dess vidd, utan blott till hvad efter en af arrendekontraktets ordalydelse icke i någon
man antydd fördelningsgrund kunde förmenas belöpa på de fem arens återstod, och det fastän Boställsdirektionen
just genom det bristande åt kontraktsvilkoren, hvarför löftesmannen skulle såsom
för egen skuld ansvara, i afseende på återstoden af den stadgade arrendetiden förlorat tillämpningen
af betinget i arrendekontraktet, att ny borgen för arrendatorens åligganden städse skulle vidtaga
der förut gällande borgen slutade;

att deremot borgensförbindelsen, i följd af sin lydelse och sin utfästelse såsom för egen skuld,
måste så uppfattas, att löftesmannen lika med arrendatoren och så som hade genom löftesmannens
egna förvållande arrenderättens förverkande skett, genom denna under hans ansvarighetstid förefallna
händelse blef med ens häftande för framtiden i hela skyldigheten till ersättande af skadan.

På dessa grunder hade ofvanbemälde ledamot af Högsta Domstolen funnit sig icke kunna undgå
att biträda den här ofvan anförda mening.

Rom ej vant af nöden, derest icke origtig uppfattning af omständigheterna
vid den samma försports samt till och med blifvit i tryck
framstäld.

I sig sjelf var saken visst icke af serdeles framstående vigt. Tvistefrågan
rörde icke tolkningen af något dunkelt lagbud eller tillämpningen
af någon betydelsefullare rättsgrundsats; der gälde endast att
rätt uppfatta och förstå meningen af eu å ett kontrakt tecknad borgensförbindelse.
Det är visserligen sant, att dennas ordalydelse var genom
Kongl. Krigs-Collegii Cirkulär till Boställsdlrektionerna vid Indelta arméen
den 10 Februari 1845 föreskrifven; men då Kongl. Maj:t — uppå
Ivongl. Ivammar-Collegii underdåniga förslag och sedan Kongl. Arméförvaltningen
blifvit i ämnet hörd, på grund af dessa embetsverk» sammanstämmande
åsigt, att den utsträckning till hela arrendetiden af de endast
för eu del deraf ingången löftesförbindelse, som derförinnan gifna
föreskrifter rörande dylika förbindelser visat sig kunna medföra, "icke
vore till verklig fördel för kronan, hvilken åsigt skulle hafva vunnit
stöd af Riksdagens bifall till en Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
1873 års Riksdag angående eftergift af den ersättningsskyldighet, som
blifvit en arrendator löftesmän i berörda afseende ådömd — i skrifvelse
till Kongl. Kammar-Collegium angående lydelsen af löftesskrifter
för krono-arrenden den 12 Juni 1873 förklarat, att alla löftesskrifter,
som för krono-arrenden — till hvilka, att döma efter de för förklaringen
anförda motiv jemväl arrenden af militieboställen måste räknas helst
sedan dessa blifvit till kronan indragna -— hädanefter utfärdas, bör intar/as
den bestämmelse, att, derest arrendator blifvit från arrendet skild,
löfte smännens ansvarighet för den förlust, som derigenom för kronan kan
uppkomma, ej md utsträckas utöfver den tid, för hvilken de i borgen gatt,
måste deraf följa, att det är endast beträffande äldre kontrakt fråga
hädanefter kan uppstå om tillämpningen af den grundsats, ofvanberörda
samfäld a omröstning i Högsta Domstolen faststält. Men dessa äldre
arrendekontrakter, då de, enligt gällande föreskrift hafva en varaktighet
af endast fem år, utlöpa alla under år 1878. Jag har vid, detta förhållande
ansett lagstiftningens mellankomst icke erforderlig, hvilket,
eljes väl bort blifva följden, då i en rättssak olika meningar inom lagskipningens
högsta instans sig yppat.

Af den Minnesbok, som i sammanhang med utfärdandet af ofvan
åberopade stadga för måls handläggning i vissa fall af Högsta Domstolen
påbjöds genom ett tillägg till instruktionen för Nedre Justitierevisionen
bär jag tagit kännedom; och finnes deri icke antecknadt något annat
prejudikat, tillkommet genom samfäld omröstning af Högsta Domstolens

båda afdelningar, än det nu omförmälda, hvilket der i följande ordalag
affattats:

»Ett Militieboställe har genom vederbörande Boställsdirektions för»sorg
enligt kontrakt för indelningshafvarens räkning utarrenderats på tjugu
»år mot viss årlig arrendeafgift och med vilkor, att arrendatorn, derest
»han för underlåtenhet att fullgöra kontraktet blefve från arrendet skild,
»skulle för den återstående arrendetiden ersätta den arrendeskilnad, som
»vid boställets förnyade utarrenderande kunde till förlust för indelnings»hafvaren
uppstå. Arrendatorn har aflemnat en af två personer under»tecknad
löftesförbindelse, deri de förbundit sig att, en för begge och
»begge för en under fem år från arrendator^ tillträde af bostället såsom
»för egen skuld ansvara ej mindre för rigtiga erläggandet af den betin»gade
arrendeafgiften än äfven för uppfyllande af alla öfriga arrendatorn
»ålagda skyldigheter; hvilken förbindelse skulle blifva gällande, äfven om
»arrendatorn under berörda fem arrende-år blefve från arrendet skild
»eller sin egendom till borgenärer afträdde.

»Sedan arrendatorn före de fem första arrende-årens utgång blifvit
»för underlåtenhet att fullgöra kontraktet från arrendet skild och, vid
»boställets förnyade utarrenderande, för återstoden af den tjuguåriga
»arrendetiden endast en lägre årlig afgift kunnat erhållas, har Boställs»direktionen
i ene löftesmannens konkurs framstält anspråk på ersättning
»för arrendeskilnaden för tiden efter de fem första arrendeårens utgång
»intill arrendetidens slut; och hur Högsta Domstolen, som ansett före»nämnda
löftesförbindelse för löftesmännen medföra ansvarighet för arren»deskilnaden
för denna tid, bifallit berörda anspråk.»

De öfriga i nämnda bok intill sistförflutna års slut införda prejudikat,
utgöra endast en afdelnings af Högsta Domstolens beslut och hafva
följande ordalydelse:

»En i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden qvinna, att hon
»har ett oäkta barn, ansågs af Högsta Domstolen icke i och för sig ut»göra
bevis derom, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att
»detta må ega, enligt Kongl. Förordningen den 14 April 1866, taga arf
»efter modren.» -

»Då en förmyndare, som jemte en annan under samnad hand inne»hade
ett förmynderskap, godtgjort myndlingen hälften af den förlust,
»som för myndlingen uppkommit derigenom att medförmyndare!!, hvilken
»ensam omhänderhade och förvaltade myndlingens alla medel, afträdt sin
»egendom till konkurs och den afträdda egendomen icke förslagit till

»förmyndaremedlens fidla gäldande; samt någon försummelse att betrygga
»myndlingen mot förlust genom medförmyndarens förvaltning icke kunde
»läggas honom till last, ansåg Högsta Domstolen, jemlikt 23 kapitlet 5 §
»Ärfda Balken, vidare ersättningsskyldighet icke böra förmyndaren åligga.»

»Som de Häradshöfding tillkommande tjenstgöringspenningar ej äro
»att till årlig lön hänföra, har Högsta Domstolen ogillat anspråk på in»försel
i sagda tjenstgöringspenningar.»

Den, som med sin uppmärksamhet följt lagskipningen i vårt land,
har helt visst ej undgått att fästa sig vid en tilldragelse, som timade
vid Stockholms Rådstufvurätt sistlidne höst, i det tvä derstädes för stöld
tilltalade personer, efter att hafva åhört domstolens öfver dem afkunnade
utslag, inför sittande rätt våldsamt förgrepo sig å protokollsföranden
och med ett tillhygge hotade Rättens ordförande. Denna våldsbragd,
redan i och för sig märkelig såsom ett sällsynt utbrott af förhärdade
illgerningsmäns vildhet och upprörande för den allmänna föreställningen
om rättegångsfridens helgd, fick dock sin egentliga betydelse
genom den af brottslingarne fräckt uttalade bekännelsen om bevekelsegrunden
för våldet. Denna var nemligen missnöje öfver det ådömda
straffets ringhet, enär det samma icke öfverstege två års straffarbete
och följaktligen måste aftjenas i cell och icke i gemensamhetsfängelse.

Lngefär ett år förut hade ett likartadt, ehuru ej så våldsamt uppträde
af samma anledning egt rum inför Stockholms Rådstufvurätt. Det
år också bekant, att förhärdade brottslingar ej sällan vid begående af
brott noga beräkna straffpåföljden, i ändamål att, derest de skulle blifva
upptäckte, de måtte blifva dömde till straffarbete på så lång tid, att det
samma författningsenligt skall aftjenas i gemensamhetsfängelse. Efter
hvad jag inhemtat vid besök å de gemensamhetsfängelser, i hvilka straffarbete
på visso, år utöfver två verkställas, skall också hos der förvarade
fångar yttra sig en längtan till de fängelser, der straffarbete för lifstiden
verkställes. När. så är, kan det icke väcka förundran, om den, som erfar
detta allt och icke känner de djupare liggande orsaker till ett sådant
förhållande, är färdig att med ens bryta stafven öfver en brottmålslao--skiftning, som är så inrättad, att brottslingen anser sig hafva fördel af
att begå det brott, han tillernar, under de mest försvårande omständigheter,
och,. om han derigenom ej uppnår sitt mål att få straffet nog
långvarigt, icke tvekar att för detta ändamål till och med våldföra sig
på domaren. Men lagstifningen bär ej skulden för detta missförhållande!
I var strafflag äro straffen i allmänhet noga och samvetsgrant afvägda

Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag. 10

och lämpade efter brottens större och mindre straffbarhet; och vidare
har lagstiftaren, efter vunnen erfarenhet derom, att på sätt här olvan
beskrifvits, brottslingarne sjelfve ansåge straffarbete i gemensamhetsfängelse
såsom ett lindrigare straff än straffarbete i cell och derföre
sträfvade att gifva åt brottet en svårare karakter, genom Konc/l. Föror
ilning en om utsträckt tillämpning eif straffarbete verkställande i enrum
den 30 Maj 1873 förordnat, att den, som är dömd till straffarbete på
viss tid utöfver två är, skall vid bestraffningens början hållas i enrum
en sjettedel af den ådömda strafftiden, dock icke under sex eller öfver
tolf månader, och att den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall
ock vid bestraffningens början hållas i enrum tolf månader. Det kan
väl synas, som skulle lagstiftaren kunnat taga steget fullt ut och föreskrifva,
att de första två åren af strafftiden alltid borde aftjena^ i enrum,
men dels hade derigenom uppstått det måhända obilliga förhållande, att
den, som varit dömd exempelvis till tre ars straffarbete, fått undergå
lika lång tid deraf i cell som den, hvilken varit dömd till tio ars straffarbete,
dels ock mötte den betänklighet, att vid tiden för förordningens
utfärdande tillgången på celler i de då befintliga fängelserna möjligen
varit otillräcklig.

Men om också straffen äro i vår strafflag noggrannt och rättvist atpassade
efter brottens art och natur, är dock det sätt, hvarpå dessa straff
verkställas eller, då straffen egentligen bestå i frihetens förlust, i fängelse,
fängelsesystemet icke fullständigt utbildadt. Hvad dervid hittills blifvit
åtgjordt kan ej betraktas såsom mer än halfgjordt arbete, såsom jag förut i
mina embetsberättelse!* antydt och här nedan närmare skall utveckla.

Det må icke förnekas, att brottsmålslagstiftningen, efter det system
som i nu gällande strafflag är följdt, ställer på fängelseväsendet stora
anspråk, och att detta förthy haft och fortfarande har många och störa
svårigheter att bekämpa. Till att skapa dessa svårigheter bidrager i väsentlig
mån systemets dubbla uppgift att, pa samma gång brottet bestraffas,
söka förbättra brottslingen. När straffmedlet hufvudsakligen är
ett, nemligen frihetsstraffet, och verkningarne af det samma så olika drabba
olika personer, är det svårt, äfven med tillhjelp af det sa kallade latitudsystemet
■—• som gifver domaren tillfälle att, i vidsträcktare mån, än fou
varit lofligt, lämpa straffet efter brottet med afseende på brottslingens
person och de med brottet förenade omständigheter — att i hvarje fall
träffa det rätta straffmåttet; men lika svårt är det ock att, sedan straffet
är bestämdt, verkställa detta så, att den skärpning, domaren funnit sig böra
i straffet inlägga, äfven af brottslingen kännes såsom en skärpning i
straffet, och att icke hvad lagen håller för ett svårare straff åt brotts

lingen betraktas såsom lindrigare. För att åt det enformiga frihetsstraffet
gifva någon olikhet har det samma, när det verkställes i enrum,
blifvit fördeladt i: straffarbete och fängelse, men att göra dessa i sjelfva
verket till väsentligen olika straffarter har i min tanke ännu icke lyckats
fullkomligt. Skilnaden emellan dessa straff, sådan den beskrifves i
Kongl. Förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 21 December 1857, består deri: att straff arbetsfånge skall
under strafftiden sysselsättas med det arbete, hvarpå tillgång kan finnas.
Ej må sådan fånge förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller
annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås. Utan vederbörandes
tillstånd må han ej heller emottaga eller afsända bref eller bud
från eller till annan person inom eller utom fängelset eller emottaga
besök af annan än fångvaktare, vid fängelset anstäld läkare eller prest
samt de personer, som öfver fängelset hafva uppsigt eller der till följd
af innehafvande befattning ega tillträde. Fängelsefånge åter är det tilllätet,
om han vill och kan, att förskaffa sig bättre underhåll eller större
beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen bestås, så vidt ordningen eller
säkerheten inom fängelset derigenom ej störes. Fångens make, föräldrar,
barn eller syskon må honom i fängelset besöka, likväl skall anmälan
derom förut ske hos fängelsets styresman, som eger att för besöken bestämma
lämplig tid, samt, der han så nödigt aktar, förordna, att under
besöken någon af fångbetjeningen bör vara tillstädes. Af andra än nu
nämnde personer och dem, som här ofvan i fråga om straffarbetsfånge
omförmälas, eger fången ej utan tillstånd emottaga besök. Ej heller må
han, utan lof af fängelsets styresman, emottaga eller afsända bref, dock
att, der brefvet rörer enskilda angelägenheter, sådant lof ej vägras må,
så framt brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf ordningen eller säkerheten
inom fängelset kan äfventyras. Fånge, som ej till arbete dömd
är, vare berättigad att med tjenligt arbete sig sysselsätta, om han sjelf
sådant sig förskaffar; egande dock fängelsets styresman tillse, att denna
rätt ej till brottsliga företag missbrukas. — —

De förmåner, fängelsefången har framför den på straffarbete insatte,
bestå alltså deri: att han kan få begagna egna kläder, egen säng o. s. v,
kan få åtnjuta bättre underhåll, kan få emottaga besök af sina närmaste,
kan få emottaga och afsända bref och kan få slippa arbete; men de bland
desse fångar — och de äro ej få — som icke hafva egna kläder eller säng
ej heller hafva tillgångar att skaffa sig underhåll, bättre än straffinrättningen
i dessa hänseenden erbjuder, ej hafva sina närmaste anförvand ter
så nära boende, att desse kunna besöka dem, och ej kunna eller vilja skrifva
bref; för dem bortfaller i det närmaste hela skilnaden emellan straff -

arbete och fängelse; ty att straffarbetsfången är tvungen att arbeta, när
arbete finnes, och fängelsefången slipper arbeta, betyder ej mycket, då arbetet
är för de flesta menniskor ett behof och en förströelse under ensamheten;
och vid besök i fängelserna, när arbete der för tillfället saknats,
har jag försport allmän klagan deröfver ej mindre af fängelsefångar än af
straff-arbetsfångar. Det är således endast för eu del af fångarne, som
dessa olika bestraffningssätt i sjelfva verket äro olika.

Till slut blifver det blott strafftidens längd, som utgör skilnaden
emellan strängare och lindrigare straff, äfven när det i enrum verkställes,
likasom förhållandet är med straffarbetet i gemensamhetsfängelserna,
der ej ens försök blifvit gjordt att uppställa någon annan skilnad emellan
straffen än den tidslängden bildar. Jag talar ej om straffarten: fängelse
vid vatten och bröd, emedan densamma endast användes vid böters
förvandling till kroppsstraff.

Men emellan strafftidens aftjenande i enrum och i gemensamhetsfängelse
förefinnes onekligen en väsentlig skilnad, hvilken likväl olika uppfattas
af olika personer. Under det en fånge anser för sig önskligast,
att i cellens enslighet få utstå sin strafftid, okänd och utan beröring med
andra brottslingar, lemnar eu annan med glädje den ensamma cellen, för
att i sällskap och beröring med sina likar framlefva strafftiden. Dessa
olika tycken hafva sin grund i olika andlig utveckling, samhällsställning
och grad af sedligt förderf. Derföre är vårt fängelseväsende i dess närvarande
skick lämpligt för nybegynnare och mindre försigkomna brottslingar,
som icke blifvit dömde till längre strafftid än som får aftjenas å
cellfängelset, ehuru äfven dervid, på sätt redan blifvit anmärkt, svårighet
möter att annorlunda än genom strafftidens förlängning åstadkomma
den skärpning i straffet, som brottets svårare art kräfver. Deremot för
mera förhärdade brottslingar sakna vi fullt lämpliga och verksamma straffmedel.
Det kunde väl synas som skulle vidare utsträckning af cellstraffet,
hvilket dessa gröfre brottslingar visat sig så mycket frukta, för
dem innebära den skärpning i straff, som rättvisan fordrade, vid jemförelse
af deras brott med de förbrytelser, för hvilka mindre än två års
straffarbete är stadgadt, men härvid möter den betänklighet, att qvarhållandet
i enrum utöfver eu viss tid medför vådan af sinnesrubbning
hos fången eller åtminstone, efter hvad erfarenheten lärt, vållar en sinnesslöhet
och likgiltighet, hvilken omöjliggör förverkligandet af ett bland
straffets ändamål, den straffades moraliska förbättring. Dessa alla förhållanden
påkalla oafvisligen eu genomgripande reform i hela vårt
fängelseväsende, men i första rummet af våra gemensamhetsfängelser och
;if fångarnes behandling i dessa fängelser, Hvad sjelfva fängelserna be -

träffar måste denna reform hafva till syftemål inrättande af tillräckligt
rymliga och ^ändamålsenligt inredda byggnader, så att hinder i det afseendet
ej må möta för ordnande af arbete och undervisning samt manstuktens
uppehållande. För detta ändamål äro åtskilliga fängelseby™-nacler dels redan färdiga, dels under arbete. Frågan åter om°fångarnes
behandling är en af dem som stå på dagordningen ej blott i vårt land
utan i alla civiliserade länder. Det system för denna behandling, som
föi det närvarande mest uppbäres, är det så kallade progressiva (irländska
eFer croftonska), om hvilket jag redan i min embetsberättelse till
1867 års Riksdag gjort en temligen utförlig framställning. Grundtanken
i detta system är den, att sedan fången genom sträng behandling och
hållande i enrum vid strafftidens början blifvit bragt till ånger öfver
brottet och tanke på att genom ett förändradt lefverne söka försona
hvad brutet är och att återvinna sin förlorade ställning i samhället
underhålla och stärka denna hans föresats till bättring och »enom småningom
medgifven större frihet sätta allvaret af hans förbättring på allt
svårare prof, under det han genom undervisning och inöfning i sådant
arbete, för hvilket han har anlag, likasom uppfostras till den fullständiga
frihet, som efter fängelsetidens slut inträder, men att, om bättringen
ej visar sig allvarlig, återflytta honom till den strängare behandlingen,
lill införande af detta system har Riksdagen redan tagit första steget
genom aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 24 Maj
angaende dels unge förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels. införande af det s. k. progressiva fängelsesystemet, hvilken
underdåniga skrifvelse blifvit af Kongl. Maj:t öfverlemnad till Kongl.
Fångvårdsstyrelsen, från hvilken väl underdånigt förslag i ämnet är att
förvänta, sedan nödiga förberedelser, förnämligast fängelselokalers anskaffande
och ordnande, hunnit föregå, Emellertid hafva vid flera af de
större fängelserna skolsalar för fångarne blifvit anordnade och särskilde
lärare der anstälda, hvilkas verksamhet redan begynt,

Om en gång detta system blifver infördt och fått utveckla sina
verkningar, hvartill likväl ännu fordras icke ringa tid och kostnader
skola helt visst uppträden af den art, som föranledt denna betraktelse’
ej vidare vålm att befara och, hvad nästan vigtigare är, den gamla klagan
öfver de frigifna fångarnes bekymmerfulla framtid blifva i någon män
mindre befogad.

Eu annan företeelse på lagskipningens område, som skulle kunna
anses, nedsättande för vår domarekorps anseende och båda ondt för lagskipningens
framtid är den på senare tiden i tidningspressen så ofta
förekommande rubriken: »bötfälde domare» och hvad under denna rubrik

der förtäljes. Men denna företeelse tarfvar en närmare granskning,
innan något, aldraminst ett så strängt omdöme derpå grundas. Att berättelser
af dylik art icke lika ofta varit synliga i förra tider, härleder
sig sannolikt ej deraf, att domare då icke lika ofta gjorde sig skyldige till
och äfven bötfäldes för enahanda förseelser, som nu läggas dem till last.
Likaså må den omständigheten, att under nämnda rubrik mera sällan
omförmälas domare, som lyda under Göta Hofrätt och Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge än dem, som höra under Svea Hofrätt, uttydas så,
att de senare oftare än de förre fela. Allt detta, så det ena som det
andra, förklaras derigenom, att tidningspressen i våra dagar mera än
förr drager under offentligheten allt hvad som förefallei, och att tid
ningspressen i hufvudstaden, såsom den i berörda likasom i andra hän
seenden mest utbildade, företrädesvis har kännedom om och sysselsätter
sig med hvad som tilldrager sig under dess ögon.

Följer man med noggrannare uppmärksamhet hvad som på denna
vä" kommer till allmänhetens kännedom, så befinnes det, att de vand.
gaste föremålen för det omtalade bötfällandet varit försummelse att i
rätt tid insända de renoverade så kallade småprotokollen samt föreskrifna
statistiska uppgifter, expediera utslag, afgifva infordrade förklaringar
m. m., dröjsmål med afslutande af lagtima ting samt slutligen
förseefser emot gällande stämpelpappersförordning. Dessa sistnämnda
låta ofta urskulda sig med otydlighet i berörda förordning, likasom
dröjsmål med tings afslutande och expeditioners. utlemnande kan
hafva sin orsak i öfverhopande göromål, bristande ski ifvarebiträde och
andra dylika tillfälligheter, hvilka ursäkter kunna hafva sin giltighet, när
fråga är om ett allmänt omdöme öfver embetsförvaltningen i sin helhet,
äfven om de icke befria från de lagstadgade böterna; men när försina
li "heten öfvergått snart sagd t från undantag till regel, såsom .1 några
fall beklagligen visat sig, gäller för den ingen ursäkt, vare sig inför
domstol eller det allmänna omdömet. Men domarekorpsen i sm helhet bär
ej skulden för att en dylik, till vana öfvergången, är efter år . fortsatt
försumlighet icke drabbats af ett ansvar, som, den försumlige till straff
och androm till varnagel, derpå gjort slut för alltid. .

Af detta skäl, och dä de fel, för hvilka domarena vant bötfälde, ej
förrådt egennytta, vrångvisa, vald och mannamån i dömande, har jag
funnit hvarken den ofvan anförda ej heller andra under det förflutna
året till min kunskap komna omständigheter föranleda någon ändring i
det fördelaktiga omdöme, jag om domarekorpsen i sin helhet uttalat
i mina föregående embetsberättelse!’.

På lag stiftning enx område bär jag denna gång icke något nytt förslag
till lagförändring att framlägga, men åtskilliga af mig hos Ivongl.
Maj:t gjorda underdåniga framställningar hafva under det år, denna berättelse
omfattar, blifvit genom nådigt beslut afgjorda, för hvilkas utgång
jag nu har att redogöra:

l:o) i underdånig skrifvelse den 31 Oktober 1870 — intagen i min
embetsberättelse till 1871 års Riksdag, sid. 88 och följande — hemstälde
jag bland annat, att till besparande af statsverkets kostnader för fångars
forslande till läns- och kronohäkten, fängelse vid vatten och bröd samt
enkelt fängelse på kortare tid skulle få. verkställas i stadshäkten och de
häradshäkten, der sådant lämpligen kunde ske. Häruppå har jag erhållit
svar från Hans Excellens Herr Statsministern och Chefen för Kongl.
Justitie-departementet, i skrifvelse den 26 Maj 1876, så lydande:

»Uti underdånig skrifvelse den 1 sistlidne April har Kongl. Fångvårdsstyrelsen
anfört bland annat: att Herr Justitieombudsmannen uti underdånig
skrifvelse den, 31 Oktober 1870, under åberopande af sin till 1869
års Riksdag afgifna embetsberättelse, anmärkt hurusom statsverkets kostnader
för inforslande från hemorten till läns- eller kronohäkte af personer,
hvilka skulle undergå några dagars fängelse vid vatten och bröd
eller enkelt fängelse under kortare tid, uppginge till belopp, som i förhållande
till straffens obetydlighet vore oskäligt höga, i anseende hvartill
och då dessutom åtskilliga missbruk vid dylika transporter förekommit
samt genom ifrågavarande bestyr den fåtaliga kronobetjeningen förhindrades
att fullgöra sina öfriga åligganden, Herr Justitie-Ombudsmannen hemstält,
att, till afhjelpande eller minskande af dessa missförhållanden, alla
stadshäkten och så många af häradshäktena, som dertill befunnes tjenliga,
finge, när deras egentliga ändamål att vara ransakningshäkten sådant
ej förhindrade, användas för verkställande af kortvarigare straff, såsom
tre till fem dagars fängelse vid vatten och bröd;

att sedan Kongl. Fångvårdsstyrelsen häröfver inkommit med underdånigt
utlåtande och Kongl. Maj:t den 20 Augusti 1873 uppdragit åt
styrelsen att, efter inhemtande af nödiga upplysningar, afgifva fullständigt
förslag i ämnet, styrelsen, som till följd häraf infordrat yttrande
från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, nu tilläte sig fästa Kongl. Maj:ts
nådiga uppmärksamhet derpå, att, sedan denna fråga först väcktes, förändrade
förhållanden inträffat, som i viss mån gjorde behofvet att begagna
stads- och häradshäktena för verkställighet af straff mindre känbart,
i hvilket afseende styrelsen bland annat erinrade, dels att antalet
af sådana fångar, som skulle i läns- eller kronohäkte aftjena ådömdt
straff, icke obetydligt minskats, hvarigenom förflyttningar af fångar,

dömde till straffarbete på kortare tid än två år, icke under de senare
åren behöft ifrågakomma, vare sig så ofta eller i den myckenhet som
tillförene, dels ock att nya fängelsebyggnader tillkommit, att i nästan
alla provinser jernvägar upplåtits till trafik, samt att alltjemt nya kommunikationsleder
uppstode, som underlättade samfärdseln de olika orterna
emellan;

att dessutom, enligt hvad de af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
meddelade upplysningar samt en af Kongl. Fångvårdsstyrelsen anstäld
noggrann utredning gåfve vid handen, de flesta stads- och häradshäkten
vore af den beskaffenhet, att de icke kunde i befintligt skick användas
för det ifrågasatta ändamålet, och att, äfven om så kunde ske, någon
besparing i statens fångvårdsutgifter derigenom icke skulle beredas; men

att en sådan besparing skulle kunna åstadkommas dels genom uppförandet
af mindre kronohäkten på några uppgifna ställen, der dylika
häkten syntes vara synnerligen behöfliga, och dels genom berättigande
för vederbörande att införa eller införpassa fånge till det läns- eller
kronohäkte, som vore närmast beläget;

Och har Kongl. Fångvårdsstyrelsen på grund häraf framstält, att Kongl.
Maj:t täcktes finna det af Herr Justitie-Ombudsmannen väckta förslaget
om härads- och stadshäktens användande för verkställighet af kortare
frihetsstraff icke föranleda annan åtgärd än att styrelsen måtte bemyndigas
dels att — derest, efter närmare utredning af dithörande förhållanden
och sedan vederbörande länsstyrelser, domhafvande och menigheter
blifvit hörde, uppförandet af kronohäkten inom Kalmar lä,n i staden
Oscarshamn och i Borgholm eller vid Färjestaden på Öland, inom Elfsborgs
län i staden Borås och inom Norrbottens län vid Pajala by skulle
befinnas vara för det allmänna ändamålsenligt och fördelaktigt — till
Kongl. Maj:t, afgifva fullständiga, af ritningar och kostnadsberäkningar
åtföljda förslag till ifrågavarande häkten; och dels att — i samråd med
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och efter det vederbörande blifvit i
frågan hörde — vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande af en
sådan reglering af fängelse-distrikten, att ej mindre personer, hvilka vid
underdomstolarne å landet vore under tilltal för brott och, i afbidan
på ransakning, skulle i allmänt häkte förvaras, än äfven sådane, hvilka
i läns- eller kronohäkte skulle undergå straffarbete, fängelse, eller fängelse
vid vatten och bröd, i allmänhet komme att intagas i närmaste,
inom eller utom länet belägna häkte.

Vid föredragning häraf denna dag har Kongl. Maj:t funnit godt att
till Fångvårdsstyrelsens ofvnnberörda hemställan lemna bifall, dock att
någon ny reglering af fängelsedistrikt icke må genomföras innan den -

samma blifvit af Kongl. Maj:t gillad; hvarom jag härmedels skolat underrätta.
»

2:o) Uppå min underdåniga skrifvelse den 5 December 1874 — angående
fastställande af formulär för förmyndare- och konkursförtecknmgar
-- intagen i min embetsberättelse till 1875 års Riksdag sid 57
och följande, hvarjemte underdåniga påminnelser i ämnet återfinnas i
mm embetsberättelse till 1876 års Riksdag sid. 67 och följ.) har Hans
Excellens Statsministern och Chefen för Kongl. Justitie-departementet
meddelat svar, under den 28 Januari 1876, af följande innehåll:

»Uti underdånig skrifvelse den 5 December 1874 har Herr Justitieombudsmannen
anfört, bland annat, att vid af Herr Justitie-Ombudsmannen
hos domstolar och domhafvande anstäld granskning dels af de i nådio-a Förordningen
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 24 September 1861 § 2 föreskrifna förteckningar öfver förmyndareskap,
dels ock af sådana öfver anhängiga konkurser upprättade
förteckningar, som omförmälas i gällande konkurslags 127 §, hade befunnits,
att. dessa förteckningar varit förda på olika" sätt, så att under
det några i redig och lätt öfverskådlig form omfattat alla erforderliga
uppgifter, andra visserligen kunnat innehålla hvad nödigt varit, men
detta uppstäldt utan ordning och tydlighet, samt slutligen andra hvarken
till innehåll eller till form varit tillfredsställande; i anseende hvartill och
med föranledande af i öfrigt antydda förhållanden Herr Justitie-Ombudsmannen
upprättat och till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning öfverlemnat
särskilda förslag till formulär för förmyndareskaps- och konkursförteckningar,
med anhållan att Kongl. Maj:t, efter att hafva låtit granska dessa
förslag, täcktes i nåder fastställa och till efterrättelse påbjuda bestämda
oi mulär till förmynderskaps- och konkursförteckningar, dock med den
särskilda nådiga förklaring, att formuläret till förmyndareskapsförtecknmgar
ej örr än fem.år derefter skulle lända till ofelbar efterrättelse’
hvaröfver ej mindre rikets Hofrätter, än äfven, sedan samtlige domhaf 1

1 -T 1 1 T 1 fl cl^B-D sig yttra, åtskillige af desse

domhafvande med underdåniga utlåtanden inkommit; och har, efter deraf
erhållen del, Herr Justitie-Ombudsmannen den 30 sistlidne September
atgifvit . underdåniga påminnelser; hvarefter jemväl Justitie-Kanslersembetet,
till följd af erhållen nådig befallning, i ärendet sig utlåtit.

»Vid underdånig föredragning häraf denna dag har Kongl. Maj-t i
öfverensstämmelse med hvad såväl Göta Hofrätt som Hofrätten öfver
Skane och Blekinge tillstyrkt, funnit visst formulär för de i 127 § af
gällande konkurslag föreskrifna förteckningar icke vara erforderligt och

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelser till 1877 års Riksdag. 11

förty lemnat Herr Justitie-Ombudsmannens derom gjorda framställning
utan afseende, men deremot, beträffande det ifrågasatta formuläret till
förmynderskapsförteckningar, förordnat, att nådig kungörelse angående
fastställande af formulär till sådane förteckningar skall under denna
dag utfärdas; hvarom jag velat Herr Justitie-Ombudsmannen härmedelst
underrätta.»

3:o) Sedan jag, på sätt i min till 1876 års Riksdag afgifna embetsberättelse
omförmäles, under den 30 December 1875 ingått till Kongl.
Maj:t med en underdånig framställning om ett tillägg till 18 § i den
för Hofrätterna gällande arbetsordningen angående upprättande af en
särskild rotel öfver justeringen af de i Hofrätterna förda protokoll, samt
Kongl. Maj:t i anledning deraf meddelat berörda framställning åt Rikets
Hofrätter samt Justitie-kanslern, så har, efter det underdåniga yttranden
från bemälde myndigheter inkommit och för påminnelsers afgifvande till
mig öfverlemnats, jag uti underdånig skrifvelse den 29 Juni 1876 till
närmare utveckling af de skäl, som syntes mig ådagalägga behofvet af
det ifrågasatta tillägget, anfört: att, enligt hvad de underdåniga yttrandena
gåfve vid handen, Svea Hofrätt förklarat sig icke hafva något att erinra
mot mitt förslag och Hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt Justitiekanslern
icke afstyrkt detsamma, men i Göta Hofrätt hade de fleste ledamöter
deremot på anförda skäl afstyrkt bifall till förslaget; dock hade
ej allenast i Göta, utan jemväl i Svea Hofrätt skiljaktiga meningar i
ämnet blifvit uttalade. Så hade i sistbemälde Hofrätt två ledamöter
tillstyrkt förslaget med uttryckt önskan att i den föreslagna roteln skulle
införas en kolum, som utvisade hvilka mål hvarje dag afgjorts; och i
Göta Hofrätt hade en ledamot, hvilken af uppgifna skäl ansett särskild
protokollsrotel obehöflig, likväl, för den händelse protokollens justeringsdag
ansåges böra anmärkas i något för vederbörande städse tillgängligt
diarium, i fråga satt, huruvida icke Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt
meddela föreskrift derom, att anteckning om sagda åtgärd skulle af de
särskilda divisionernas ordförande göras i det sessionsdiarium, som i enlighet
med föreskrifterna i Kongl. Brefvet den 13 Maj 1767 och sedermera
afiåtna nådiga Bref till Göta Hofrätt å hvarje division fördes, hvarjemte
en annan ledamot i samma Hofrätt hemstält, att i den händelse
Kongl. Maj:t skulle finna nödigt att officiella anteckningar komme att
göras jemväl om protokollens justering Kongl. Maj:t måtte föreskrifva,
att samma anteckningar infördes uti de sessionsdiarier, som i Hofrätten
hölles och hvilka förut upptoge, utom de särskilda sessionsdagarne,
namnen på de under hvarje sessionsdag tjenstgörande ledamöter och
och expeditionshafvande; med hvilken sistbemälde ledamot några andra

Hofrättsledamöter sig förenat. Två ledamöter instämde med referenten
som tillstyrkt bifall till mitt förslag.

Såsom skäl till afstyrkande af nyssnämnda förslag anförde flertalet
åt (jota Hoträtts ledamöter: att om i de rotlar öfver civila och kriminel
mai och ärenden, som enligt 18 § i den för Hofrätterna gällande arbetsordning
skulle i Hofrätterna föras, funnes anteckningar om damrrne då
preliminär åtgärd vidtagits, då mål eller ärende hufvudsakligen afgjorts
samt da dom eller slutligt utslag justerades och efter anslag utgåfves
någon svårighet icke syntes möta vare sig för divisionernas ordförande
och i residenten, Justitie-kansleren eller Justitie-ombudsmannen att af
dessa rotlar utan vidare omgång eller tidsutdrägt inhemta, huruvida obehörigt
dröjsmål eller . försummelse i afseende på expedierande af Hofrätternas
beslut i afgjorda mål och ärenden egt rum; att om vid rotlarnes
granskning det skulle befinnas, att alltför lång tid förflutit emellan
de (lagar, då beslut fattades, justerades och utgåfves, den granskande
Tunde, om så nödigt funnes, af vederbörande tjensteman reqvirera och
genast bekomma protokoll, dom eller utslag samt deraf erhålla den
närmare kännedom om förhållandet, som möjligen erfordrades; att Justitiekansleren
och Justitie-ombudsmannen dessutom, i detta likasom i andra
tall da skäl till anmärkning förekomma, icke skulle underlåta att, ehvad
särskild rotel angående protokollens justering och uppvisande funnes
eller icke, infordra vederbörandes förklaring, hvarigenom ytterligare och
fullständig upplysning vunnes till ledning för pröfningen, huruvida åtal
borde anställas; samt att i följd deraf och enär åtminstone i Göta Hofrätt
någon svårighet icke funnes för divisionernas Ordförande och Presidenten
att utöfva nödig tillsyn öfver iakttagande af föreskriften i 19 &
af arbetsordningen om protokollens uppvisande för Hofrätten, och då
det. syntes icke vara behöfligt och lämpligt, att det nu befintliga stora
antal åt rotlar och anteckningsböcker i Hofrätterna ökades, Hofrätten
ansåge sig böra afstyrka bifall till mitt förslag om tillägg till 18 S i
Hofrätternas arbetsordning.

Dervid tilläte jag mig underdånigst erinra till en början, att innehållet
af inerberorda § i Hofrätternas arbetsordning tydligen gåfve vid
handen, att det vore Hofrätternas protokoll, som skulle utgöra kontrollen
öfver arbetets gång i dessa öfverrätter. För detta protokolls uppvisande
såsom justeradt, åtföljdt af dertill hörande domar, utslag och resolutioner
— i det exemplar, som skulle hos Hofrätten förvaras ----- vederbörligen
underskrifna, vore viss tid i nämnda arbetsordning utsatt - men
såsom jag i min underdåniga skrifvelse i detta ämne anmärkte, hvilket
ock i de afgifna yttrandena vore lemnadt obestridd funnes bland de

flera rotlar och diarier, som i Hofrätterna fördes och hvilkas mängd
öfverklagades, icke ett enda, som upptoge dagen, då protokollets justerande
och uppvisande egt rum, och sålunda ådagalade, huruvida ett
gifvet till Hofrätten inkommet mål eller ärende blifvit inom den i arbetsordningen
stadgade tid slutligen handlagdt eller icke. Detta förhållande
måste ovilkorligen betraktas såsom en anmärkningsvärd brist i
rotlarnes och diariernas uppställning och förande. . .

Nu kunde visserligen invändas, att domar, utslag och resolutioner,
sedan de blifvit uppsatta och justerade, kunde oberoende af protokollets
justering, expedieras och komma parterna tillhanda, samt att således
för kontrollerande af målens handläggning och afgörande inom behörig
tid vore tillräckligt, att rotlar och diarier innehölle uppgift om dagen,
då mål eller ärende inkommit till Hofrätten, då det der föredragits oc i
då det expedierats, såsom de nu befintliga rotlarne vanligen utvisade,
aldra helst då dessa rotlar, såsom de vid Göta Hofratts utlåtande bilagda
formulär utvisade, upptoge dagen för doms, utslags eller resolutions
justerande, hvarigenom vid förelupet dröjsmål lätt utröntes, om detta egt
rum i föredragningen; i afgörandet eller i expedierandet; men utom det
att tiden, inom hvilken ett föredraget mål eller ärende i Hofrätt skall
vara afgjordt och expedieradt endast i fråga om protokollets justerande
vore bestämdt, fordrade såväl det allmännas som de tvistande parternas
rätt uppfattade interesse att ärendena med betryggande ordning handhades
hvartill hörde ej allenast att ett behörigen underskrift exemplar
af utgående expeditioner i Hofrätten förvarades utan ock att, der skiljaktigheter
yppat sig vid sakernas afgörande, de skiljaktiga meningarna
i ett ordentligen fördt och justeradt protokoll funnes att tillgå. Nodig
säkerhet i detta afseende vunnes först genom protokollets justerande och
dithörande domars, utslags och resolutioners uppvisande i behörigen
underskrift exemplar, som derefter hos Hofrätten förvarades; och det
vore utan tvifvel af denna orsak, som arbetsordningen antoge det justerade
protokollet såsom kontroll å ärendenas gång. Vid bestämmande
åter af tiden, inom hvilken protokollet skulle vara justeradt, syntes
nämnda arbetsordning hafva fäst afseende mera på arbetets beqvamhga
ordnande inom Hofrätterna, än på de tvistande parternas behof att sa
snart som möjligt få veta ej blott deras tvistemåls utgång utan äfven
om denna varit en följd af domstolsledamöternas sammanstämmande
åsigt er, en kunskap ofta af afgörande vigt för den tappande parten vid
bestämmande af frågan, om han vidare bör fullfölja sm talan eller icke.
När det i lag medgafs, hvad förut var förbjudet, att domstolsledamöters
från domstolens beslut skiljaktiga meningar finge offentliggöras, ingick

tvifvelsutan bland bevekelsegrunderna till denna lagförändring något
afseende å den tappande partens behof att, innan han beslöte sig, huruvida
han borde ytterligare fullfölja sin talan eller icke, till ledning vid
detta besluts fattande, ega tillgång till de särskilda meningar, som vid
sakens afgörande inom domsolen till äfventyrs sig yppat och i det vid
tillfället hos domstolen förda protokoll voro intagna. Nu vore tiden
för missnöjes tillkännagifvande öfver Hofrätts dom tjugu dagar och tiden
för Hofrätts protokollsjustering finge enligt arbetsordningen utsträckas
till sex veckor, hvarföre det vore uppenbart, att nyssantydda interesse
med ett sådant stadgande ej blifvit till godo sedt, men icke desto mindre
kunde den part, om hvilken fråga vore, otvifvelaktigt hafva nytta af att
ega tillgång till Hofrättens protokoll, innan skriftvexlingen hos Kongl.
Maj:t slutade, och det vore derföre af vigt att arbetsordningens föreskrift
i detta afseende noggrant efterlefdes och det missbruk stäfjades, som icke
vore utan exempel, att Hofrättsledamot, som vid ett måls eller ärendes
afgörande varit från flertalets mening skiljaktig och derom gjort anteckning
vid underskrifvandet af den inneliggande expeditionen, sedermera
under veckor och månader underlåtit att till protokollet aflemna
sin skiljaktiga mening, hvarigenom protokollets justering under tiden
fördröjts.

Det vore här ofvan yttradt, att då i de nu brukliga rotlar och
dunder dagen icke funnes antecknad för protokollets justering samt dithörande
domars, utslags och resolutioners uppvisande, detta vore en
brist i dessa rotlars och diariers uppställning och förande. Att denna
brist kunde genom särskildt besvär och på omvägar göras oskadlig,
och huru detta skulle ske, vore icke okända saker och hade derföre icke
behöft, på sätt som skett i blöta Hofrätts underdåniga utlåtande, påpekas,
helst frågan just gälde att göra besvär och omvägar för ifrågavarande
ändamål obehöflig^ genom en lätt öfverskådlig och tillfka
behörigen kontrollerande diariiföring. Innan detta skett, vore arbetsordningens
syftemål med antagande af protokollet såsom kontroll å
arbetets gång iriojn Hofrätterna och nödig skyndsamhet vid målens handläggning
och bringande till slut icke fullständigt förverkligadt.

Om jag sålunda funnit de skäl, flertalet af Göta Hofrätts ledamöter
anfört för bemälda Hofrätts beslut att afstyrka mitt underdåniga förslag
angående införande af ett särskildt diarium, som upptoge dagen för
protokollets justering, icke kunna för goda antagas, ansåge jag deremot
det i två ledamöters från nämnda beslut skiljaktiga meningar framstälda,
jemväl af andra Hofrättsledamöter understödda förslag, att anteckning
om protokollets justerande och uppvisande skulle införas i det så kallade

sessionsdiariet, vara förtjent af uppmärksamhet. Detta sessionsdiarium
skulle enligt de ordalag, i hvilka det omförmäldes, upptaga namnen på
de för hvarje dag tjenstgörande ledamöter och expeditionshafvande. Nu
vore likväl händelsen, efter hvad jag inhemtat, att så beskaffade diarier
icke fördes i alla Hofrätterna. Deremot hölles så kallade anteckningsböcker,
men som ansåges vara af enskild natur, på sätt jag i min förr
åberopade underdåninga skrifvelse anmärkt, upptagande, förutom namnen
på de för dagen tjenstgörande ledamöter, de mål och ärenden, som förevarit,
muntliga förhör, som hållits m. in., allt likväl i största korthet
antecknadt, dock så, att dessa anteckningar kunde tjena till kontroll på
protokollet. Dessa anteckningsböcker fördes på hvarje division af ordföranden
eller någon ledamot.

Kunde nu ifrågavarande anteckningsböcker erhålla offentlig natur,
blefve för dem tryckta formulär antagna med kolumner tillagda för
anteckning af dagen, då protokollet justerades, och då det såsom färdigt
uppvisades, så skulle utan nämnvärd tillökning i besvär den lättast öfverskådliga
och noggranna kontroll — just en sådan som reservanterna i
Kongl. Svea Hofrätt syntes hafva önskat — vinnas öfver arbetets gång
inom vederbörande Hofrätt och mitt underdåniga förslag om särskild
protokollsrot el kunna förfalla.

Men i alla händelser måste ett tillägg göras till Hofrätternas arbetsordning
antingen sådant, som jag i* underdånighet föreslagit eller ännu
bättre ett sådant, som nyssberörda förslag om de så kallade anteckningsböckernas
förändrade inrättande fordrade.

Kongl. Maj:t, som förehaft denna min underdåniga framställning till
pröfning i sammanhang med uppgörande af en ny, af det förändrade
lönesättet för Hofrätterna framkallad arbetsordning, har under den 17
November 1876 utfärdat en sådan ny arbetsordning och i 19 § låtit införa
följande tillägg:

»För tillsyn af hvad sålunda stadgadt blifvit, skall ordföranden å
hvarje division föra en minnesbok, deruti för hvarje dag, divisionen
håller sammanträde, anteckning göras om: de ärenden, som handläggas;
dagen för protokollets justering; dagen då inneliggande exemplaret af
de till protokollet hörande domar, utslag och resolutioner uppvisas;
samt dagen, då protokollet företes färdigt.»

»När dröjsmål utöfver stadgad tid för uppvisande egt rum, bör anledningen
i protokollet anmärkas; och skall jemväl dagen för dylik
anmärkning i nämnda minnesbok antecknas.»

Härigenom har den i min underdåniga framställning anmärkta brist
blifvit på ett ändamålsenligt sätt afhulpen.

I min embetsberättelse till 1876 års Riksdag omförmäldes jemväl en
af mig. den 30 November 1876 till Kongl. Maj:t aflåten underdånig skrifvelse,
i hvilken jag fäste uppmärksamheten på det mäng skrifveri, som i
handräckningsärenden, emellan vederbörande myndigheter samt embetsoch
tjensteman egde rum och anhöll tillika, det Kongl. Maj:t täcktes
meddela sådana föreskrifter, att en omedelbar skriftvexling emellan den,
som begärde handräckning, och den, hos hvilken begäran derom framstäldes
kunde åvägabringas.

Öfver min berörda underdåniga framställning har Kongl. Maj:t infordrat
utlåtande från samtlige Konungens Befallningshafvande, af hvilka
utlåtanden jag sedermera undfått del och i anledning deraf afgifvit
följande påminnelser, i underdånig skrifvelse af den 14 December 1876,
hvarest anfördes, hurusom jag med tillfredsställelse funnit, att de fleste
Konungens Befallningshafvande godkänt syftemålet af de åtgärder, jaouti
förevarande hänseende i fråga satt, om ock någre vid sitt gödkalf
ilande fäst vilkoret af mer eller mindre betydande inskränkningar i den
föreslagna reformen.

De väsentligaste betänkligheter, som dervid framhållits, hafva varit;

Ro) att genom det föreslagna expeditionssättet den kontroll, som
nu kunde utöfvas öfver förloppet och utgången af sådana handräckningsärenden,
som afsåge indrifvandet af krono-utskylder och böter, skulle
gå förlorad; och

2:o) att i allmänhet saknaden af tillförlitlig kännedom om en del
tjensteman [»ostadresser skulle göra en omedelbar brefvexling mellan
desse tjensteman omöjlig eller åtminstone osäker.

Hvad den förra betänkligheten anginge, kunde det visserligen icke
bestridas, att säkerheten för medlens indrifvande i rätt tid och ordning
vore större, då detta, såsom nu, skedde genom Konungens Befallningshafvande,
men genom detta bestyrs öfverflyttande på uppbördsmännen
behöfde icke all kontroll å detsammas behöriga fullgörande gå förlorad.
Bibehölles nemligen i fortfarande gällande kraft Kongl. Kungörelsen den
19 December 1855 angående förändrade föreskrifter i afseende å kronoutskylderS''
och böters uttagande hos personer, som från skattskrifning sorten
afflyttat, i hvad den stadgade rörande uppbördsmännens skyldighet att
på bestämda tider till Kongl. Maj:t insända uppgifter å bortflyttade
skattskyldige ej mindre å dem, hvilkas nya vistelseort vore känd, än
ock å dem, om hvilkas förändrade vistelseort all kunskap saknades, så
borde, vid jemförelse mellan dessa uppgifter och redovisningen för uppbörden,
lätt kunna kontrolleras, huruvida uppbördsmännen fullgjort sina
skyldigheter eller icke. Det torde dessutom kunna ifrågasättas, huru -

vida denna kontroll vore af den vigt. att för densammas bibehållande i
oförändradt skick all tanke på en förenkling i expeditionssättet borde
uppgifvas. Beloppet al den uppbörd, hvarom fråga vore, kunde ej blifva
särdeles stort, såsom utgörande till det mesta »löske mäns» ringa kronoutskylder
eller böter, och detta belopp underginge i allt fall en betydlig
minskning derigenom, att det väl endast undantagsvis utginge i
reda penningar utan till största delen måste afskrifvas, när fråga vore
om utskylder, eller vid bristande tillgång till böter med kroppsstraff
aftjenas.

I afseende åter på kontrollen deröfver, att vederbörande uppbördsman,
derest dem ålades, att omedelbarligen hos hvarandra äska nödig
handräckning för oguklna utskylders och böters uttagande, i rätt tid
fullgjorde ett sådant åliggande, hade en Konungens Befallningshafvande
framstäf ett förslag, som förtjenade uppmärksamhet. Detta förslag ginge
ut derpå, att hvarje skrifvelse, innefattande begäran om handräckning,
skulle expedieras i'' två exemplar, af hvilka det ena stannade hos den,
till hvilken skrifvelsen vore stäld, och det andra af denne återsändes
till skrifvelsens utställare, försedt med bevis, att det andra exemplaret
vore emottaget. Följde icke sådant svar eller dröjde handräckningens
verkställande utöfver en viss tid, då borde den, som handräckningen
begärt, anmäla dröjsmålet hos den Konungens Befallninghafvande, under
hvilken han lydde, för den åtgärd, som med nu gällande expeditionssätt
för hvart enda handräckningsärende påkallades. Ett sådant förfaringssätt
skulle obestridligen åstadkomma en ändamålsenligare kontroll i förevarande
hänseende, än den jag i underdånighet föreslagit att sökas i
diarier och postböcker. Men det ökade arbetet för uppbördsmännen,
och i allmänhet vore väl en sådan följd att emotse af det ifrågasatta
förändrade expeditionssättet. Detta skulle nemligen tvifvelsutan minska
skrifvare-arbetet i det hela, men nekas kunde ej, att det på samma gång
komrne att öka detta arbete på vissa händer, emedan det fördelades på
annat sätt än förut. Deraf uppkomme eu ny betänklighet, på hvilken i
Öfverståthållare-embetets underdåniga utlåtande uppmärksamheten jemväl
fästes. Om ock de förhållanden, som deri framstäldes, hade sin betydelse
endast för hufvudstaden och möjligen en och annan större stad,
måste dock till dem tagas hänsyn, när fråga uppstode om utfärdande
en allmänt gällande föreskrift i ämnet.

Men om af dessa och andra skäl någon annan sådan allmän föreskrift
för det närvarande icke borde ifrågakomma, än den Öfverståthållare-embetet
föreslagit, eller att myndigheter, embets- och tjensteman
jinge, der sådant lämpligen ske kunde, begära och erhålla handräckning i

tjensteärenden omedelbart hos den, som enligt lag vore pligtig handräckningen
meddela, torde dock de hinder för en dylik omedelbar brefvexling
särskilt beträffande utskylders och böters uttagande, som förefunnes ej
mindre i Kammar-Collegii bref den 18 Juni 1801, livilket rent af förbjöde
Magistrater och Kronofogdar att utan dertill meddelade behöriga
uppbördsordres biträda hvarandra i utskylders indrifvande, än ock i senare
utkomna författningar i detta ämne, kunna och böra undanrödjas.

Hvad åter anginge den andra af de emot mitt underdåniga förslag
framhållna betänkligheten, eller saknaden af ständig och säker kännedom
om vederbörande embete- och tjenstemäns postadresser, funnes för denna
olägenhets afhjelpande utan tvifvel flera utvägar. Det vore sant, att
äfven om, såsom i ett och annat utlåtande blifvit ifrågasatt, Statskalendern
skulle utdelas till alla slags embets- och tjensteman, ändamålet icke
fullständigt vunnes, enär denna kalender i sitt närvarande skick icke
innehölle alla nödiga upplysningar, t. ex. hvilka socknar hörde till hvarje
fögderi eller länsmans-distrikt o. s. v., samt derföre, att de postadresser,
som i densamma vore utsatta, under arets lopp kunde förändras.
Denna kalender innehölle dessutom så mycket, som för det behof, hvarom
nu vore fråga, icke erfordrades, att densammas vidsträcktare utdelande
— hvilket naturligtvis måste ske kostnadsfritt, då det i många fall
blefve obilligt att med inköp deraf betunga tjenstemannen — skulle medföta
icke obetydliga kostnader för det allmänna. Med mindre kostnad
kunde samma syftemål fullständigare uppnås på sätt en bland Konungens
Befallningshafvande föreslagit, eller genom utgifvande årligen af
en säl skild adressbok, sa inrättad att den lemnade alla för en omedelbar
brefvexling med rikets embets- och tjensteman nödiga upplysningar, till
hvilken adressbok, om så nödigt funnes, hvar tredje månad ett supplement
kunde utgifvas, upptagande under tiden inträffade förändringar,
hvilka blifvit hos något centralt embetsverk i hufvudstaden, t. ex. statestiska
b}i an, anmälde. Knligt min tanke skulle dock dylika supplement
kunna undvaras, derest för sed antoges att, då fj en stemannens namn ej
vore kändt, skrifvelserna stäldes till Kronofogden i det eller det föo-deriet,
Länsmannen i det eller det distriktet, pastor eller pastorsembetet
i den eller den församlingen, och det tillika blefve den tjensteman, som
under året ändrade vistelseort eller postadress, uttryckligen ålagdt, att
å den postanstalt, der han förut haft sin adress, anmäla den nya vistelse-orten
eller adressen. En dylik adressbok skulle naturligtvis utarbetas
och tryckas på allmän bekostnad och nödiga exemplar af densamma
utdelas kostnadsfritt till myndigheter, embets- och tjensteman, men emé Just.

- Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag.

dan hon utan tvifvel skulle blifva af nytta och användbarhet ej mindre
för allmänheten, som behöfde anlita embets- och tjensteman boende i
aflägsna orter, än för embets- och tjenstemännen sjelfve, borde adressboken
hållas till salu i bokhandeln, der hon kunde vinna en afsättning,
som i någon mån bidroge att återgälda kostnaderna för hennes utarbetande
och utgifvande.

Om således den betänklighet, hvarom nu vore fråga, lättare kunde
afhjelpas, skulle en bestämdare föreskrift angående omedelbar brefvexling
emellan dem, som sökte och dem som skulle meddela handräckning,
möjligen kunna till mångskrifveriets undvikande utfärdas, beträffande
sådana handräckningsärenden, som icke afsåge utskylders och böters indrifvande;
men emedan dessa ärenden utgjorde eu snart sagdt oöfverskådlig
mängd och vore af skiftande art och beskaffenhet, sä att lämpligheten
af det ifrågasatta enklare expeditionssättets användbarhet i hvarje
särskild! fall svårligen läte sig på förhand bedömas, och emedan .de
förbereddelser, som nyss omförmäldes, till spridande af allmän och tillförlitlig
kännedom om vederbörande embets- och tjenstemäns adressei
icke så snart kunde genomföras, ansåge jag, att äfven för detta fall de
åtgärder, Kongl. Maj:t för närvarande kunde finna lämpliga att vidtaga
icke böra sträcka sig längre än till undanrödjande af de hinder för
omedelbar brefvexling emellan myndigheter, samt embets- och tjensteman
inbördes, som i gällande författningar möjligen kunde finnas; - till beredande
af eu allmännare, fullständigare och lättare tillgänglig kännedom
om vederbörande embets- och tjenstemäns pa landet vistelse-orter och
postadresser, antingen på här ofvan föreslagna eller något annat ändamålsenligafe
sätt; — samt till utfärdande af nådig föreskrift om användande
af omedelbar brefvexling myndigheter, embets- och tjensteman
emellan i alla de fall, der sådant lämpligen läte sig verkställas.

En person, som i egenskap af ledamot i Styrelsen för ett
nämndt »Heidrun» och å bemälda bolags vägnar hos Kongl. Maj:t gjort
underdåning ansökning, att vid Uggleviks-källan å norra delen, af Kongl.
Djurgården invid hufvudstaden få anlägga en brunnsinrättning,. uppå
hvilken ansökning nådig resolution blifvit. genom Kongl. Hofexpeditionen
expedierad, har hos mig fört klagan deröfver, att berörda resolution
varit belagd med för hög lösen, eller tjugutre kronor 50 öre.^

Expeditionschefen i nämnda Kongl. Expedition, som erhållit del af
berörda klagan, har i anledning deraf, till bestyrkande af den påförda
lösens laglighet, i aflåtet yttrande åberopat dels 5 § i nu gällande Kongl.

Förordning angående stämpelpappersafgiften dels ock Kongl. Maj:t beslut
den 25 Februari 1860, som i afskrift fans yttrandet bilagdt. Nämnde
§ i stämpelpappers förordningen innehåller, att Kongl. Maj:t resolutioner
i hvarjehanda mål och ärenden beläggas med stämpel till belopp af: för
första arket, tretton kronor; och, enligt det åberopade Kongl. beslutet,
skulle, i afseende å chartering af bref eller fullmagt äfvensom af resolutioner,
protokollsutdrag afskrift^, afsked in. in., som från Hofexpeditionen
expedieras, enahanda, föreskrifter och stadganden tillämpas, som
vore gällande för Stats-departementen af Kongl. Maj:ts kansli, endast
med det undantag, att, i stället för stämpladt papper, motsvarande den
forna kansligebiihren och sigillpenningar, hvarmed fullmagter och resolutioner
beläggas, kontant erläggas dels såsom lösen till expeditionshaf vanden

i Hofexpeditionen---för resolution, nio riksdaler dels ock

såsom sigillpenningar till vaktbetjeningen----en riksdaler 50 öre.

Efter sådan beräkning utgjorde lösen för ifrågavarande handlingen
verkligen tjugutal kronor 50 öre.

Nu är det bekant, att i den nådiga Propositionen angående statsverkets
_ tillstånd och behof, som afgafs till 1834 års Riksdag, Kongl.
Maj:t, till beredande af en ändamålsenlig lönreglering för Justitirevisionsexpeditionen,
Stats-expeditionerne och öfriga afdelningar af Kongl. Maj:ts
kansli, bland annat, föreslogs, att de embets- och tjensteman derstädes tillfallande
sportler, med undantag endast af lösen för de af Registratorerne
på vederbörandes begäran meddelade afskrifter och diariibevis, borde,
emot uppförande af lämpliga löner på stat, upphöra, och berörda sportler
i stället utgå till kronan såsom charta sigillata; samt att Rikets Ständer
med bifall till donna nådiga framställning, beslöto dels Kanzligebiihrens
och de så kallade sigillpenningarnes förändring till charta! si gillatsc-afgift---dels

ock å kansliets stat uppförde ett särskilt anslag;

i sammanhang hvarmed en tariff faststäldes för det belopp af stämpelpapper,
hvarmed, utom den förut stadgade stämpelafgiften, de expeditioner,
som genom Kongl. Maj:ts kansli utfärdades eller dit ingåfvos, borde
beläggas.

Enligt 1821 års Expeditionstaxa utgjorde den tiden lösen för Kongl.
Maj:ts resolutioner å ansökningar och besvär i Statsexpeditionerna sex
riksdaler banko eller nio kronor, och någon annan kanzligeböhr fick då
icke vidare gifvas, hvarjemte sigillpenningarne belöpte sig till en riksdaler
banko eller en krona 50 öre. I nu gällande Expeditionstaxa åter
omförmäles icke lösen för de från Statsdepartementen och Justitierevisionen
utgående expeditioner, i följd af ofvan omnämnda förändring,
att lösen eller kanzligebiihren efter år 1835 erlägges i stämpladt papper,

hvarföre föreskriften om hvad för dessa expeditioner skulle af rättssökande
eller supplikanter erläggas, dädanefter funnits utsatt i stämpelpappers-förordningarne,
dock så, att beloppet åt kanzligebuhren särskildt
upptagits inom parenthes. Sålunda var lösen för Kongl. Maj:ts resolutioner?
intill dess 1860 års stämpelpappers-förordning trädde i verket, åtta
riksdaler 24 skilling banko, hvaraf sex riksdaler utgjorde kanzligebuhr,
en riksdaler, sigillpenningar och en riksdaler 24 skillingar allt banko
stämpelpappers-afgift, och detta ehvad resolutionen utfärdades genom
statsdepartementen eller hofexpeditionen. ,

Vid 1859 och 1860 års riksdag företogos flere väsentliga förändringar
i stämpelpappers-förordningen och bland dem var den, att alla nyss
uppräknade poster, af hvilka lösen för Kongl. Maj:ts resolutioner bestod,
sammanfördes till sn och jemnades till tretton riksdaler riksmynt,, som
skulle utgå i stämpel å nämnda belopp. Denna lösen utfördes i tariffens
tredje afdelning, som omfattade Statsdepartementen, Justitierevisionsoch
Hofexpeditionerna. Vid denna sammanslagning af de särskilda posterna
och uppställning af tariffen kom ej att iakttagas, deri skilnad
som förefanns emellan Statsdepartementen och Justitierevisions-expeditionen,
å ena, och Hofexpeditionen, a den andra sidan, nemligen att
i de förra den af ålder brukliga kanzligebuhren, såsom ofvan är ornnämndt,
år 1835 blifvit indragen till staten, som i stället tillagt dervarande
tjensteman ersättning medelst förhöjda löner, hvaremot .detta icke
varit händelsen med kanzligebtthren till Hofexpeditionens tjensteman,
hvilken, såsom synes af ofvan åberopade 1860 års nådiga bref, år desse
tjensteman fortfarande förbehållen.

Från detta förbiseende härleder sig det förhållande, som lios mig
blifvit öfverklagadt, att eu från Hofexpeditionen utgången expedition alvorden
med så hög lösen belagd.

Det var klart, att under sådana omständigheter berörda klagan icke
kunde föranleda någon min åtgärd emot den tjensteman i Hofexpeditionen,
som påfört och uppburit den i fråga varande lösen. Deremot har jag
ansett mig böra på saken fästa Riksdagens uppmärksamhet; ty, om. de
personer, hvilka behöfva med ansökningar vända sig till Kongl. Maj:t i
ärenden af beskaffenhet att skola af Hofexpeditionen handläggas, böra,
såsom skäligt synes vara, njuta enahanda rätt, som de, hvilka söka
Kongl. Maj:t i ärenden tillhörande Statsdepartementen, lärer rättelse i
stämpelpappers-förordningen vara af nöden. Denna rättelse skulle då
kunna åstadkommas derigenom, att stämpelbeloppet å Kongl. Maj:ts resolutioner,
som utfärdas genom Hofexpeditionen, nedsättes till det belopp,
som jemte kanzligebuhren, nio kronor, och sigillpenningarne, en krona,

motsvara] stämpeln på Kong!. Maj:ts resolutioner, utfärdade genom Statsdepartementen
och Justitierevisionen, eller tretton kronor, berest denna
min framställning befinnes förtjena afseende, torde den samma böra öfverlernnas
till Riksdagens Bevillningsutskott.

Rörande de klagomål, som under år 1876 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1876 års början voro af förut inkomna klagomål&fortfarande
under handläggning g

Under år 1876 inkommo klagomål till ett antal af 73’

Summa klagomål under handläggning år 1876 W.

Af dessa hafva:

Utan åtgärd lemnats

Återkallats.................................

Efter vederbörandes hörande fatt förfalla ''

Till Justitiekansler!! öfverlemnats........................

Vid 1876 års slut såsom fortfarande under handläggning balanserats Till

åtal hänvisats ...

35.

28.

9- 78.

Det sist förflutna årets embetsresa har gått igenom Upland, Westinanland,
eu del af Södermanland, Gestrikland, Helsingland, Medelpad,
Jemtland samt södra delen af Dalarne. Hos läns- och stiftstyrelserna
har jag funnit ärendena i allmänhet med tillbörlig skyndsamhet och
eldning handlagda. Lika sa hos Häradsrätterna och Stadsdomstolarna.
Hos Konungens Befallningshafvande hafva lagsökningarnas mängd, utom
i Westmanlands län, något ökat sig under senaste året. Sålunda var
antalet af inkomna dylika ärenden vid dagen för mitt besök, i förhållande
till motsvarande dag näst förutgångna år, följande:

är 1875. år 1876.

Vid landskansliet i Westerås .............. 765.

» » » Falun .................... 2,253.

» » » Folie........................ 1,787.

” » » Östersund............... 1,647.

I lika måtto hade äfven antalet af anhängiggjorda konkurser tilltagit,
särdeles i städerna och mest i Sundsvall, der under ett års tid
intill den 17 Augusti konkursernas antal utgjorde 60.

726.

2,841.

2,234.

2,163.

Konkurs- och förmyndareförteckningarne befunnos, med högst få
undantag, ordentligt förda, och Rättens ombudsmän lika som förmyndarne
syntes hafva i behörig tid fullgjort dem åliggande redovisning föi
deras uppdrag. Fängelserna voro som vanligt ordentligt hållna och
någon befogad klagan från fångarnas sida förspordes ej, dock hade erfarenheten
ådagalagt, att kronohäktet i Hudiksvall befinnes för sitt ändamål
otillräckligt, och äfven länsfängelset i Gefle .hade ej rum för alla
dithörande fångar, sä att det gamla länsfängelset, i dess förfallna skick,
måst användas till reservhäkte, utom det att flere fångar från berörda
två häkten måst försändas till andra fängelser. Under nästföregående
års embetsresa var jag i tillfälle att anmärka det stora fangantalet i
länsfängelset uti Hernösand, under det att länsfängelserna i Umeå och
Luleå hade ganska få innevånare. Orsaken till detta olika förhållande i
norra och sydliga delen af Norrland är utan tvifvel till väsentlig del
att söka deruti, att i sistnämnda trakt skogsafverkningen bedrifves i
vidsträcktare mån medelst arbetare från främmande landskap, än händelsen
är i de nordligaste landskapen. Desse främmande arbetare, otyglade
af de band, slägtskap och bekantskap pålägga, och stälde utom det
ordnade hemmets helsosamma inflytande, öfverlemna sig hejdlöst åt de
frestelser, eu riklig arbetslön framkallar, nemligen dryckenskap sköilefnad
och andra laster, ur hvilka brotten ymnigt uppvexa.

Ett särskilt föremål för min uppmärksamhet hafva de genom Kongl.
Förordningarne om lagfart och inteckning af fast egendom den 16 Juni
1875 påbjudna lagfarts- och inteckning sböckerna utgjort. Vid alla domstolar,
jag besökt, så på landet som i städerna med ett undantag, för
hvilket giltiga skäl anfördes, och som skulle afhjelpas före årets slut
— voro dessa böcker upplagda och de förefallna lagfarts- och inteckningsärendena
införda. Flvilket omfattande och drygt arbete detta uppläggande
fordrat, var lätt att inse, när de digra volumerna framlades.
Men arbetet har varit icke blott omfattande utan äfven förenadt med
svårigheter, som på förhand icke kunnat beräknas: såsom, da på landet
eu nykommen och med förhållandena obekant domare skolat bestämma,
i hvilka fall flera hemman borde anses utgöra en egendoms-komplex
och hvilka hemman rätteligen dertill skulle räknas, hvarom kronans
jordebok ej lemnar upplysning, och den efterrättelse, som kunde väntas
af taxeringslängden, icke instämmer med jordeboken; då i en socken, dei
skifte pågår, finnas icke mindre än tre jordeböcker, d. v. s., förutom
kronans, två andra, uppgjorda inom socknen på olika tider, hvar och
en ofta upptagande samma hemman under olika namn och nummer,
under det att sockenboerna i sina rättshandlingar, köpebref och inteck -

ningsmedgifvanden begagnat om den sålda eller pantsatta hemmans(
e en än den ena än. den andra jordebokens beteckningssätt utan att
angifva enligt hvilken jordebok beteckningen vore utsatt; då i stad finnas
derå kartor, i hvilka tomter och delar af stadsjorden hafva olika omfång,
namn och nummer, och icke någon karta har obestridt vitsordda
under tidernas lopp stadsjorden .blifvit styckad i de aldra minsta delar,
som stundom sakna både särskildt namn, nummer och fullt bestämd
afalj dåo \ staden .reglering af tomterna och laga skifte på stadsjorden
paga.r; då i de mindre städerna någon stadsingeniör icke finnes som
vid öfverlåte.lserna af tomt eller jord kan verkställa den nödiga mätningen
för att i lagfartsboken må kunna utsättas den försålda eller annorledes
till annan person öfvcrgångna fastighetens storlek och gränser emot
tillstötande tomter och jord; under sådana förhållanden är det gifvet,
att i fråga varande böckers rigtiga uppläggning och förande måste vålla
tveksamhet och bekymmer för domare, som lägga vigt på att åstadkomma
ett ordentligt och tillförlitligt arbete. På ett oförtrutet sträfvande
till ett sådant mål har jag funnit många prof likasom öfverallt
erkännande, att. målet vore eftersträfvansvärdt. Och alla dessa svårigheter,
som i olika former framträdt, hvad bevisa de annat, än nödvändigheten
af de åtgärder, ofvan. åberopade nådiga förordningar påbjuda?
Men de lägga äfvenledes tydligen i dagen, att de mogna frukterna af
arbetet icke så snart äro att förvänta. Ej heller må man föreställa sio-,
att arbetet med dessa böcker nu är slutadt, ty utom den tid och möda,
som. måste användas på införandet i böckerna af allt, som förefaller vid
fastigheters öfvergång från en egare till eu annan och deras pantsättning
under olika former, hafva domarena att emotse, efter icke så infinna
ars förlopp, ny uppläggning till .större eller mindre del af dessa böcker
ej allenast till följd af de under tiden inträffade förändringar genom tomtregleringar
i städerna och verkstälda skiften, så i städerna som på landsbygden,
utan ock af den. orsak att, såsom det på ett och annat ställe
visat sig, böckerna icke tilltagits så stora som behöfligt varit, eller att
utrymmet i dem blifvit hardare anlitadt, än som på förhand kunnat beräknas.
Hvad redan nu är gifvet, det är, att genom dessa böckers införande
domarena. företrädelsevis på landet fått sig ålagd en betydlig ökning i
göromål, i det hela fremmande för det egentliga domarekallet, och göromål
af den vigtiga och grannlaga beskaffenhet, att de svårligen af en
samvetsgrann domare kunna lemnas i händerna på biträden eller skrifvare
utan måste af domaren sjelf eller under hans personliga tillsyn
utföras. Dermed hafva ock ökats de betänkligheter, jag i föregående
embetsberättelse!’ uttalat, i afseende på domarenas öfverlastande med

göromål icke tillhörande deras egentliga kall såsom lagskipare. Det
måste förutsättas nästan öfvermenskliga krafter hos domaren, om icke
följden häraf skall blifva, att ett af de två, domarekallet eller bigöromålen,

blifver lidande. . .

Hvad vidare under denna resa förekommit, som pakallat min upp
märksamhet, omförmäles i det diarium, hvilket under resan hållits, och
som jemte expeditionens diarier och registratur skola till Lagutskottets
granskning öfverlemnas.

Från Hans Excellens Herr Statmistern och Chefen för Justitie-Statsdeparteinentet
har uppå frainstäld förfrågan det svar erhållits, att någon
föräring öfver lagen, i den ordning 19 § Regeringsformerna utstakar,
icke blifvit meddelad under tiden efter början af sistlidna års riksmöte.

Till fullgörande af den i 14 § af instruktionen för Justitie-ombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementen förskaffat

mig uppgifter: . .„

dels om de af Riksdagen år 1876 aflåtna underdåniga skrivelser

samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, eu förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrivelser an hän gigg) ord a ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande; _

dels och rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom i
sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ärenden
uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvandet af min senaste embetsberrättelse. _

Omförmälda uppgifter tillika med eu Tabell öfver de underdåniga
skrivelser, nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1877.

N. A. FRÖMAN.

D. G. Restadius.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JUSTITIE-OMBDDSMANS EMBETS-BERÄTTELSE

till 1877 års Riksdag''.

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-Departementen på de af
Riksdagen ai 1876 aflatna underdåniga skrifvelse!'', jemte (inteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf biff vit vidtagna.*)

Ilo, Kong], Justitiedepartementet.

bo Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 Februari 1876 rörande af Kongl.
Maj:t i nåder föreslagna och af Riksdagen antagna ändringar i Rikets Grundlagar.
(1.)

1876 den 20 Mars emottagen å Rikssalen; hvarefter ändringarna blifvit i vederbörlig

ordning genom författningssamlingen promulgerade.

2:o af den 23 Februari, angående af Riksdagen beslutade ändringar i Rikets Grundlagar.
(2.)

1876 den 20 Mars meddelades nådigt svar å Rikssalen.

3:o af den 4 Mars, angående verkstad omröstning öfver Högsta Domstolens ledamöter.
(8.)

1876 den 17 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 4 Mars, angående val af Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (9.)

1876 den 17 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

5:o af den 17 Mars, i anledning af Kongl. Maj;ts nådiga proposition med förslag
till Förordning angående eganderätt till skrift. (19.)

1876 den 20 Mars nådig Förordning utfärdad.

6:o af den 27 Mars, i anledning af nådig proposition med förslag till stadga angående
måls handläggning i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar samfäld!.
(20.)

1876 den 21 April stadga utfärdad.

. *) De slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifrelsens nummer
i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

7:o af den 28 April, angående vissa städers indelning i valkretsar. (22.*)

1876 den 5 Maj i Statsrådet anmäld och nådig kungörelse i anledning deraf utfärdad.

8:o af den 9 Maj, angående ändring i stadgandena rörande böters förvandling. (28.)
Kongl. Maj:t bär, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, med bifall till förslaget denna dag
låtit utfärda förordningar i ämnet.

9;o af den 9 Maj, om upphäfvande i viss mån af den så kallade indigenatsrätten. (29).
Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef nådig författning i
ämnet den 4 sistlidne November utfärdad.

10:o af den 9 Maj, om vidtagande af åtgärder för utfärdande af eu fullständig handelslagbok
för Sverige. (30.)

1876 den 23 Oktober i Statsrådet anmäld, dervid Chefen för Justitie-departementet bemyndigades
att sätta sig i beröring med Chefen för Justitie-departementet i Norge och
Justitie-Ministern i Danmark samt med dem rådgöra om möjligheten att anordna ett
samarbete för att tillvägabringa vexellagar af lika innehåll i Sverige, Norge och Danmark,
såsom början till ett närmande af de tre rikenas handelslagstiftningar i större
omfattning.

ll:o af den 9 Maj, med förslag till förordning angående pantsättning af jernväg,
kanal eller annan dermed jemförlig anläggning. (31.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t denna dag å förslaget vägrat sanktion.

12:o af den 9 Maj, om ändring i lagens stadgande rörande jäf emot domare. (33.)
Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t, med bifall till förslaget, den 4 sistlidne
November låtit utfärda författning i ämnet.

13:o af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
Hufvudtitel. (36.)

1876 den 19 Maj i Statsrådet anmäld, dervid Kongl. Maj:t förklarade sig låta bero
vid Riksdagens beslut i de delar, hvilka innefattade afvikelse!- från Kongl. Maj:ts framställa
förslag; och är innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom och efterrättelse, hvarjemte föreskrifter såväl nämnda dag som sedermera
meddelats i afseende å verkställighet af Kongl. Maj:ts i ämnet fattade beslut, äfvensom
nådig kungörelse utfärdats angående vilkoren för åtnjutande af de från 1877 års början
faststälda nya löneförmåner för Justitie-Kansleven, Justitierevisions-Expeditionen, Rikets
Hofrätter och Krigs-Hofrätten.

14:o af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående aflöning
åt en Statsminister m. m. (44.)

Riksdagens skrifvelse är öfverlemnad till Civil-departementet.

15:o af den 10 Maj, om ändring i Sjölagen. (59.)

1876 den 10 November i Statsrådet anmäld efter det sjömanshusen samt handels- och
sjöfartsnämnderna i riket blifvit i ämnet hörda samt Kommersekollegium med underdånigt
utlåtande inkommit; och förordnade Kongl. Maj:t, att skrifvelse!! icke skulle till
någon vidare åtgärd föranleda.

16:o af den 14 Maj, rörande ändring i stadgande^ om byggnad och underhåll af
kyrka med hvad dertill hörer. (66.)

Kongl. Maj:t har, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, med bifall till förslaget, den 4
sistliden November låtit utfärda författning i ämnet.

17:° åt den 14 Maj, angående väckt förslag om vidtagande af lagstiftningsåtgärder
till betryggande af den allmänna ordningen och personliga säkerheten. (70.)
Afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

18.o åt den 14 Maj, angående upphäfvande af 3 § i 25 Kapitlet ByggningaBalken.
(69.)

Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, har Kongl. Maj:t den 8
innevarande December å förslaget vägrat sanktion.

Stockholm den 30 December 1876. Ex offieio

C. F. W. Lamberg.

2, Kongl, Utrikes-departementet,

19:0 Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 sistlidna Maj, angående reglering
af utgifterna under Riksdagens Tredje Hufvudtitel. (37.)

1876 den 26 Maj i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet*).

3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet,

20:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna
under Riksstatens ''Fjerde Hufvudtitel. (38.)

I underdånighet föredragen den 26 Maj; och delgafs i sin helhet Arméförvaltningen och
Statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på dem ankomme. äfvensom, i nödiga
delar, vederbörande militära myndigheter; hvarjemte särskilda föreskrifter angående eu del
verkställighetsåtgärder Arméförvaltningen meddelades.

1 följd af Riksdagens i 8:de punkten af skrifvelsen uttryckta bifall till Kongl. Maj:ts
torsdag om inrättande af eu militär-medicinsk lärokurs i Stockholm, förklarade Kongl.
Maj:t sig vilja framdeles, uppå vederbörlig föredragning, gifva erforderliga föreskrifteroch
bär sedermera, under den 10 November 1876, reglemente för berörda lärokurs
blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt.

21:° af den 16 Maj, angående regleringen af utgifterna under Rikststatens Nionde
Hufvudtitel. (43.)

*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Ministern för
Utrikes ärendena i embetsskrifvelse den 17 November 1876.

Den 2 Juni anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelsen i hvad
Landtförsvars-departementet angick, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvars-departementet den 16 Juni; och underrättades ej
mindre vederbörande myndigheter om de af Riksdagen å allmänna indragningsstaten beviljade
pensioner för åtskilliga löntagare under Fjerde Hufvudtiteln, än äfven Direktionen
öfver Arméns pensionskassa, om de för Arméns pensionering anvisade särskilda kreditiv
och anslag, med hvad i anledning deraf vore att iakttaga; äfvensom cirkulär till Länsstyrelserna
i vanlig ordning utfärdades angående anslaget till understöd åt behöfvande, efter
1808 och 1809 års krig qvarlefvande landtvärnsman.

23:o af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående afsöndring
af jord från sergeantbostället Stålsbyn N:o 1 under Vermlands regemente.
(48.)

Föredrogs den 19 Maj; och jemte det Kongl. Maj:t förklarade, att afgäldeu föi ifrågavarande
jordafsöndring borde af Kongl. M.aj:ts vederbörande Befallningshafvande bestämmas
i penningar, meddelades Arméförvaltningen och Kammarkollegium hvad Kongl. Maj:t med
Riksdagen rörande detta ärende besluta, till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes
förständigande.

‘24:o af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående afsöndring
af jord från ryttmästarebostället Rebbelberga kungsgård i Christianstads
län. (49.)

Föredrogs den 19 Maj; och jemte det Kong!. Maj:t förklarade, att den bestämda afgälden
skulle jemväl under den tid, hvarför det nu gällande kontrakt om arrende af Rebbelberga
kungsgård är upprättadt, i penningar utgå, meddelades Arméförvaltningen och
Kammarkollegium hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen rörande detta ärende beslutit, till
kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.

25ro af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående afsöndring
af jord från f. d. korporalsbostället under Skanska Dragonregementet
N:ris 12 och 14 Östraby. (50.)

Föredrogs den 1 9 Maj; och blef hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen rörande detta ärende
beslutit Arméförvaltningen och Kammarkollegium till kännedom och efterrättelse samt
vederbörandes förständigande meddeladt.

26:o af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående afsöndring
af jord från f. d. pipare- och trumslagarebostället vid Uplands regemente
Tibble N:o 7. (51.)

Föredrogs den 19 Maj; och blef, jemte det afgälden för denna jordafsöndring förklarades
böra bestämmas i penningar, Kong], Maj:ts med Riksdagen sålunda i ärendet fattade beslut
Arméförvaltningen och Kammarkollegium till kännedom och efterrättelse samt vedeihörandes
förständigande meddeladt.

27:o af den 11 Maj, i anledning af den år 1875 verkstälda granskning af statsverkets
med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

lian Finans-depaitemeritet till Randtförsvars-departementet öfverlemnadt transsumt af
denna skrifvelse i hvad den rörer revisorerues anmärkning derom, att från förenade mötespassevolansfonden
och invalidshusfonden utgått medel till Arméförvaltningens aflöning,
samt att å Fjerde Hufvudtitelns allmänna besparingar anordnats arfvoden till predikanten,
läkaren och klockaren å Carlstens fästning, föredrogs den 22 Juni; och anbefaldes Arméförvaltningen
att inkomma med yttrande, i hvad mån de af Riksdagen anmärkta förhållanden
möjligen må kunna vinna ändring. Sedan detta yttrande nu till Departementet ingifvits,
torde förhållandet gifva anledning till nådig framställning till Riksdagen i sammanhang
med förslag till statsreglering för år 1878.

28:o af den 11 Maj, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition, angående rotering
af de s. k. frisocknarne i Örebro län. (55.)

I underdånighet anmäld den 19 Maj; och blef det af Riksdagen, jemväl för dess del gillade
roteringsverket öfver de under Nerikes regemente tillkomna 50 nya rotar, med den
i Kong!. Maj:ts nådiga proposition omförmälda rättelse, i nåder faststäldt och till Kong],
Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län för vidare åtgärder öfverlemnadt; hvarjemte Kong].''
Maj.t, som, vid det af Riksdagen antydda förhållande, ansåg de nya rotarne för närvarande
ej höra effektivt uppsättas, täcktes föreskrifva, att ifrågavarande roteringsskyldighet skall
tills vidare medelst erläggande af vakansafgift fullgöras.

Stockholm den 28 December 1876.

Alfred Sjöberg.

Expeditions-Chef.

4:o. Kougl. Sjöförsvars-departementet.

29:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1876, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel. (39.)

1876 den. 26 Maj i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen
delgifven vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade
om verkställigheten af fattade nådiga beslut i ämnet.

30:o af den 16 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel.

1876 den 22 Juni genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kongl.
Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvars-departementet,
hvarifrån dels under den 22 Juni dels under den 3 Oktober och 24 November
innevarande år nådiga föreskrifter blifvit vederbörande till efterrättelse meddelade.
Stockholm den 29 December 1876.

C. Nordenfalk.

5:o. Kongl. Civil-departementet,

31 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 4 Mars 1876, angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar. (5.)

Anmäld den 10 Mars och meddelad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
till behörig kännedom.

32:o Af den 4 Mars, angående meddelande af föreskrifter för de ombud, som å

Statens vägnar deltaga i granskningen af jernvägsaktiebolagens förvaltning och räkenskaper.
(7.)

Den 10 Mars anbefaldes Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att afgifva
underdånigt utlåtande i ämnet, hvarefter Styrelsen ytterligare den 17 nästlidne månad erhållit
befallning att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i Riksdagens skrifvelse uttalade
grundsatser, afgifva fullständigt förslag till instruktion för de omförmälda ombuden;
och blifver, sedan detta förslag inkommit, ärendet föremål för vidare behandling.

33:o af den 5 Maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning, bro- och
hamnbyggnader samt vattenkommunikationer äfvensom sjösänkningar och andra
vattenaftappuingsföretag. (27.)

Anmäld den 12 Maj, da Kongl. Maj:t, med förklarande att Riksdagens skrifvelse borde
delgifvas Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader samt Statskontoret, bemyndigade
Styrelsen att vidtaga de åtgärder, som på Styrelsen ankomme, för de särskilda
med statsbidrag understödda arbetenas fortsättande eller bringande till verkställighet. —
Särskild! anbefaldes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län att infordra Stadsfullmägtiges
i Carlskrona underdåniga yttrande, huruvida de, mot åtnjutande af det utaf
Riksdagen beviljade lånebidraget för kajbyggnads- och muddringsarbeten vid s. k. kofferdihamnen
derstädes, ville ikläda sig dermed förenade skyldigheter.

34:o af den 11 Maj angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (40.)

Anmäldes den 19 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, med godkännande af de beslut, som blifvit
utöfver eller med afvikelse!- från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen fattade, samt
med förklarande att i fråga om vilkoren för tillgodonjutande af beviljade tillfälliga löneförbättringar
skulle lända till efterrättelse hvad genom nådigt Cirkulär på Finans-departementets
föredragning blefve föreskrifvet, förordnade, att innehållet af Riksdagens skrifvelse
skulle meddelas Statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom öfriga vederbörande
förvaltande verk, Styrelser och Chefer i de delar, som hvardera särskild! anginge, med
bemyndigande att hos Statskontoret lyfta de af Riksdagen beviljade extia anslag, hvarjemte,
i anledning af särskilda punkter i skrifvelsen samt de framställningar, som legat
till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, äfvensom hvad i öfrig! förekommit,
nådiga beslut meddelades.

35:o af deri 11 Maj, angående Kong! Maj:ts nådiga framställning om anvisande af
medel för utförande af åtskilliga nybyggnader och andra arbeten vid Statens
jernvägar, äfvensom för anskaffande af jernvägsmateriel. (45.)

Skrifvelsen anmäldes den 19 Maj och delgafs Styrelsen för Statens jernvägstrafik, med
befallning att underställa Kong!. Maj:ts pröfning underdånigt förslag'' rörande användandet
af det utaf Riksdagen beviljade extra anslaget, med iakttagande att erforderlig materiel,
i deri mån sådant utan olägenhet kunde ske, inom landet tillverkades, och i hvilket förslagborde
särskild! uppgifvas, på hvilka ställen och i hvilken omfattning uppförande af bostäder
åt Stationspersonalen kunde ifrågakomma.

36:o af den 11 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående försäljning
af det Landshöfdingen i Gotlands län tillförene på lön anslagna Skälsjö
fiske. (4 G.)

Anmäld den 19 Maj, och beslöts, att innehållet af skrifvelsen skulle till behörigt iakttagande
delgifvas Kammarkollegium och Statskontoret.

37:o af den 14 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående antagandet
af det metriska mått- och vigtsystemet. (67.)

Förslag till författning är under utarbetning.

38:o af den 14 Maj, rörande ändring i stadgandena om utgörandet af väghållningsskyldigheten
på landet. (68.)

Anmäldes den 24 November, då Kongl. Maj:t uppdrog åt en komité att verkställa utredning
i de af Riksdagen omförmälda hänseenden, samt att utarbeta förslag till förändrad
lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet.

39:o af den 16 Maj, i fråga om beredande af ökad kontroll å arbetare, som utom
deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Har ännu icke förevarit till behandling.

40:o af den 16 Maj, angående förändrade stadgande)! i fråga om vilkoren för försäljning
af vin och maltdrycker. (76.)

Vid anmälan af denna skrifvelse den 19 Maj, anbefaldcs Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande,
att i anledning deraf afgifva underdåniga utlåtanden; och har, sedan dessa
inkommit, Kongl. Maj:t låtit den 30 nästlidne November utfärda nådig kungörelse i ämnet.

41:o af den 15 Maj, angående beviljadt anslag till Statens jern vägsbyggnader samt
anvisande af Statsbidrag till enskilda jernvägsanläggningar. (78.)

Anmäldes den 19 Maj, och beslöts, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas, i hvad angick
Statens jernvägsbyggnader, Styrelsen för dessa och, i hvad angick bidrag till enskilda
jernvägsanläggningar, Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader. Det för understödjande
af enskilda jernvägsanläggningar beviljade anslag blef deri 24 nästlidne November
fördeladt, hvarvid sex jernvägsaktiebolag tillförsäkrades lån från samma medel.

42:o af den 15 Maj, angående tiden för utbetalning af det till åstadkommande af
jernvägsförbindelse emellan landskapet Dalsland och Smaalenenes amt i Norge
beviljade anslag. (79.)

Bill. till Just. Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag. 2

Anmäld den 19 Maj, och blef delgifven det för jern vägsanläggningen bildade bolaget.
43:o af den 16 Mai, med anhållan om tillägg till Byggnadsstadgan för Rikets städer
den 8 Maj 1874. (86.)

Vid föredragning häraf den 19 Maj, anbefaldes Öfverståthållare-embetet och Kongl. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande att afgifva underdåniga utlåtanden; och sedan dessa inkommit
samt äfven Öfverintendentsembetet sig yttrat, har Kongl. Maj:t denna dag låtit utfärda
nådig kungörelse i ämnet.

44:o af den 11 Maj, om revision af gällande föreskrifter rörande användande af
eder. (62.)

Den 26 Maj, anbefaldes Justitie-Kansleren att i anledning af denna framställning afgifva
underdånigt utlåtande, och sedan detta inkommit, är ärendet under beredning till underdånig
föredragning.

4o:o af den 11 Maj, i fråga om förhöjning i beloppet af de väntningspenningar den
till skjuts uppbådade är berättigad erhålla. (61.)

.Sedan komitén för skjutsningsbesvärets ordnande, enligt den 19 Maj meddelad nådig befallning,
häröfver afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 4 sistlidne November
låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

Stockholm den 30 December 1876.

C. A. Sjöcrona.

6:o. Kongl. Finans-departementet

46:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 1 Mars i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående Norges anslutning till den mellan Sverige och
Danmark ingångna myntkonvention. (3.)

1 öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts af Riksdagen godkända förslag, har Kongl. Maj:t
under den 17 Mars låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring i lagen om Rikets
mynt den 30 Maj 1873 och tilläg till lagen om öfvergången till det nya myntsystemet
af samma dag.

47:o af den 4 Mars angående utbetalning af på Riksgäldskontoret anvisade anslag. (6.)
Sedan Statskontoret, efter att hafva hört Arméförvaltningen, Förvaltningen af Sjöärendena,
Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader och Styrelsen öfver statens järnvägstrafik, häröfver
sig utlåtit, har Kongl. Maj:t, vid föredragning af detta ärende den 2 sistlidne Juni, förklarat
Riksdagens omförmälda skrifvelse icke till någon vidare åtgärd föranleda.

48:o af den 11 Mars, angående val af Fullmägtige i Riksbanken. (13.)

49:o af samma dag, angående val af Fullmägtige i Riksgäldskontoret. (14.)

Dessa två skrifvelse!'' äro den 24 Mars inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda samt,
såsom ej föranledande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

50:o af den 15 April, angående åläggande för de statens embetsverk, hvilkas räken -

skaper granskas af Riksdagens revisorer, att i räkenskaperna under särskildt
konto upptaga tran dem utbetalda anslag med eventuel återbetalningsskyldigbet.
(21)

Sedan Statskontoret den 10 sistlidne Augusti afgifvit infordradt utlåtande, hafva uti embetsskrifvelse
den 29 September ytterligare upplysningar från Statskontoret infordrats,
livilka ännu ej inkommit.

51:o af den 5 Maj, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrift^ kreditivsummor.
(25.)

Den 12 sistlidne Maj meddeladt Statskontoret för behörig kännedom.

52:o af den 11 Maj angående anvisande af tillgång för bestridande af förefallande
utgifter till forsellöns ersättning och begrafningshjelp m. m. (34.)

Innehållet af Riksdagens ifrågavarande underdåniga skrifvelse har den 21 sistlidne Juli
blifvit meddeladt Statskontoret till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande,
dervid Statskontoret jemväl bemyndigats att under förskottstitel, för att till ersättande
hos Riksdagen anmälas, afföra de kostnader, som framdeles kunde ifrågakomma
till följd af Riksdagens skrifvelse den 9 Augusti 1851, angående reglering och indelning
af båtsmansrotar.

53:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Första
Hufvudtitel. (35.)

Enligt nådigt beslut den 19 sistlidne Maj har innehållet af förevarande skrifvelse blifvit
meddeladt Riksmarskalksembetet och Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

54:o af samma dag, angående eftergift af kronohemmansåboen Johan Holmbom i
Vajkijaur ådömd skadeersättning. (47.)

55:o af samma dag, angående afsöndring af jord från kronan tillhöriga hemmanen
Ctreby i Södermanlands län. (52.)

Riksdagens i dessa två mål fattade beslut hafva den 19 sistlidne. Maj blifvit meddelade,
det förra Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län och det senare Kammarkollegium,
till kännedom och underdånig efterrättelse samt vederbörandes förständigande.

56:o af samma dag, angående eftergift af kronans rätt till danaarf efter aflidne smeden
Carl Malmberg vid Eriksdal. (53.)

Riksdagens enligt denna skrifvelse fattade beslut, har den 19 sistlidne Maj blifvit af Kongl.
Maj:t i nåder gilladt.

57:o af samma dag, i anledning af den år 1875 verkstälda granskning af Statsverkets
med flera allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 19 sistlidne Maj har Kongl. Maj:t, beträffande
Riksdagens deruti gjorda hemställan om förändring i vissa till stora Barnhuset nr. fl. inrättningar
utgående anslag, infordrat Statskontorets utlåtande, äfvensom anbefalt, att transsumt
af skrifvelse]! i öfriga delar måtte öfverlemnas till de statsdepartement, på hvilkas
föredragning dessa borde komma under nådig pröfning; varande Statskontorets utlåtande
ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

58:o af samma dag, angående afsöndring af jord från gatehuset N:o 12 Korum i
Kristianstads län. (56.)

Med gillande af de närmare bestämmelser i afseende ä vilkoren för ifrågavarande afsöndring,
som af Riksdagen blifvit beslutade, bar Kongl. Maj:t den 19 sistlidne Maj låtit
meddela skrifvelsens innehåll åt Kammarkollegium till kännedom och underdånig efterrättelse
samt vederbörandes förständigande.

59:o af samma dag, angående skatteköp af det till Ramlösa helsobrunn upplåtna
kronohemmanet Köpinge N:o 5. (57.)

Hvad Riksdagen härom beslutat, har den 19 sistlidne Maj meddelats Kammarkollegium
till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.

60:o af den 16 Maj, angående förändringar uti instruktionen för Riksdagens revisorer
af Riksbanken. (83.)

I anledning häraf har den 19 sistlidne Maj kungörelse blifvit utfärdad.

61 :o af den 12 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (41.)

Vid föredragning af denna underdåniga skrifvelse den 16 sistlidne Juni, har Kongl. Maj:t,
beträffande Postverket meddelat Generalpoststyrelsen hvad Riksdagen derom beslutat, till
kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande, äfvensom anbefalt, att ett
tryckt exemplar af de utåt Riksdagen godkända utgiftsstaterna för verket borde Styrelsen
tillställas att, med iakttagande af de förändringar i afseende å pensionsstaten, som redan
inträdt eller framdeles kunde inträda, från och med den 1 Januari 1877, lända till efterrättelse.

Vidkommande Telegrafverket, har Kongl. Maj:t efter infordrande från dess Styrelse
af ett i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut uppgjordt förslag till specifik utgiftsstat
för Verket för nästa år, under den 22 sistlidne September faststält dylikt förslag, att
lända till efterrättelse under enahanda förbehåll, som Kongl. Maj:t genom nådigt bref den
13 November 1874 stadgat i afseende å skyldighet för vederbörande att underkasta sig
tillämpning af de allmänna vilkor för åtnjutande af aflöning i statens tjenst, som Kongl.
Maj:t, efter pröfning af löneregleringskomiténs betänkande, kunde finna för godt i nåder
fastställa.

I fråga om Tullverkets stater, bär, hvad Riksdagen derom beslutat, blifvit Generaltullstyrelsen
till kännedom och underdånig efterrättelse samt vederbörandes förständigande
ra eddel adt, jemte det underrättelse om Riksdagens beslut angående öfverflyttande från Riksstateus
femte till dess sjunde hufvudtitel af kostnaderna för skeppsmätningskontrollörens
aflöning m. m. delgifvits Sjöförsvarsdepartementet.

Hvad Riksdagen i fråga om Skogsväsendet beslutat, har blifvit meddeladt Skogsstyrelsen
med förklarande, att den för innevarande år för Skogsinstitutet faststälda stat
komme att under nästa år fortfarande lända till efterrättelse, i sammanhang hvarmed
Kongl. Maj:t dels bemyndigat bemälde Styrelse att i Statskontoret lyfta de för skogsväsendet
samt till dyrtidstillägg åt Styrelsen å extra stat uppförda anslag, dels anbefalt

Styrelsen att om Riksdagens beslut, i hvad anginge anslaget till de enskilda skogsskolorna,
lemna Länsstyrelsen i Jönköping behörig kännedom, dels ock slutligen förklara^ att med
afgifvande af förut vanligt förslag rörande åtgärder för inköp af skogsmark för statens
räkning borde anstå till dess Kong! Maj:t till nådig pröfning förehaft det generalförslag
rörande utgifterna för skogsväsendet under nästa år, som Skogsstyrelsen i sinom tid komme
att afgifva.

Jemte det Kong!. Maj:t vidare förklarat, att den för år 1876 fastställa staten för
Finans-Departementets expedition borde äfven för nästa år lända till efterrättelse,
bar hvad Riksdagen i Ifrigt besluta rörande dels förhöjning i anslaget till byggnader
och, reparationer, dels extra anslag till Kammarkollegium, Kammarrätten och
Ofverintendentsembetet, dels ombyggnad af Länsstyrelsens ‘ i Malmö ömhet slok aler,
blifvit, tillika med deraf föranledda närmare bestämmelser och föreskrifter, meddeladt
Statskontoret och öfriga vederbörande embetsverk till kännedom och efterrättelse.

62:o af den 16 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (43)

Jemte det Kongl. Maj:t vid föredragning häraf den 2 sistlidne Juni beslutat, att de delar
åt förevarande skrifvelse, som anginge den af Riksdagen beviljade tillökning i bidraget till
folkskolelärarnes pensionering samt de af Kongl. Maj:t väckta frågorna, dels om uppförande
.i allmänna indragningsstaten af åtskilliga embets- och tjenstemän, hvilka vid reglering af
flottans civila stat blifvit öfvertaliga, dels ock om eu allmännare pensionsreglering för
flottans personal, borde, för behörig handläggning, öfverlemnas till vederbörande Statsdepartement,
har innehållet af skrifvelsen i öfrigt blifvit meddelad Statskontoret och öfrige
vederbörande myndigheter till kännedom och efterrättelse, hvarjemte resolutioner utfärdats
hu do personel, hvilka, pa sått i skrifvelsen omförmäles, lått pensioner sig beviljade.

6.>:o af den 15 Maj, angående Riksgäl dskon torets upplåning under den närmare
framtiden. (81.)

Sedan Fullmägtige i Riksgäldskontor! i skrifvelse den SO Maj 1876 anmält, att de beslutat
upptaga ett fonderadt amorteringslån ä nominelt tvä millioner pounds sterling och
att de med C. .1. Hambro & son i London träffat aftal angående öfvertagande af 1,500,000
pounds sterling af nämnda lån, har Kongl. Maj:t den 1 Juni 1876 faststält det beslut,
Fullmägtige rörande ifrågavarande nya upplåning fattat samt ä det af Fullmägtige sålunda
beslutade fonderade lånet meddelat sin nådiga garanti och om hvad sålunda förekommit
utfärdat nådig kungörelse.

61:o af den 11 Maj, rörande förändrade föreskrifter för hushållningen med Statens
skogar. (60.)

Denna skrifvelse, hvilken blifvit lagd till öfriga handlingar rörande förändrad förvaltning
af statens fastigheter, är beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.

65:o af den 16 Maj, om åtgärd för erhållande af årliga offentliga redogörelser rörande
rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning m. m. (75)

Denna skrifvelse är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

66:o af den 15 Maj, angående beslutade förändringar i Instruktionen för Riksdagens
revisorer af Riksgäldsverket. (80.)

Under den 19 sistlidne Maj har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit i uåder utfärdad.

67:o af den 16 Maj, med ny riksstat. (85.)

68:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (84.)
Innehållet af berörda två skrivelser har den 19 sistlidne Maj blifvit meddeladt Statskontoret
till kännedom och underdånig efterrättelse.

69:o af den 1 5 Maj, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret. (82.)
Den 19 sistlidne Maj i underdånighet anmäld samt, såsom ej föranledande någon Kongl.
Maj:ts åtgärd, lagd till handlingarna.

70:o af den 16 Maj, angående allmänna bevillningen. (88.)

Jemte det Kongl. Maj:t vid föredragning häraf den 18 sistlidne Augusti, dels i nåder
gillat de af Riksdagen uti nu gällande bevillningsstadga och instruktion för taxeringsförrättningarna
beslutade förändringar, dels förklarat, att, beträffande bevillningstaxeringen
inom Yesterbottens läns lappmarker, borde fortfarande gälla de i afseende derå meddelade
särskilda bestämmelser, har under samma dag blifvit utfärdad ny bevillningsstadga.

7l:o af samma dag, angående stämpelpappersafgiften. (87.)

Med gillande af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut har Kongl. Maj:t den
29 sistlidne September låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelpappersafgiften samt
hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas, i sammanhang hvarmed Statskontoret
erhållit befallning att låta tillverkningen upphöra af skrifstämplar å 25 öre, 75 öre
och 1 krona 25 öre, samt af beläggningsstämplar å 2 kronor 50 öre och 13 kronor, och
att låta, så fort ske kunde, förfärdiga och vederbörande tillhandahålla skrifstämplar a 2
kronor och 3 kronor.

72:o af den 15 Maj. angående tullbevillningen. (77.)

Denna skrifvelse har den 29 sistlidne September blifvit, såsom ej påkallande någon åtgärd,
lagd till handlingarna, dervid Kongl. Maj:t likväl, med hänsyn till den allmänna revision
af tulltaxan, som af Riksdagen antagits böra förekomma i samband med Franska handelstraktatens
utlöpande, i nåder besluta att, då numera, sedan berörda traktat blifvit uppsagd.
tidpunkten för eu dylik revision vore inne, tillsätta en komité med åliggande att
uppgöra förslag till de förändringar i nuvarande tullsatser, som af förhållandena kunde
anses påkallade.

73:o af den 11 Maj, angående dels förändring i vildren för tidningars och tidskrifters
postbefordran, dels ock åtskilliga andra postväsendet rörande frågor. (65.)
Jemte det Kongl. Maj:t, i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse, i hvad densamma
anginge ändrade lagbestämmelser om vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran,
låtit den 3 sistlidne Oktober utfärda nådig kungörelse, har, beträffande de i samma skrifvelse
gjorda framställningar, dels om nedsättning i stadgade befordringsafgifter för brefkort,
som utvexlas emellan inrikes orter, dels om medgifvande för enskilda personer att,

1 öfverensstämmelse med de föreskrifter, som derom kunde varda meddelade sielfva till
verka och med frimärken frankera dylika kort, dels ock om nedsättning af’befordringsafgifter
jemväl för brefkort, som befordrades från Danmark och Norge Kongl Makt vid
föredragning den 4 nästlidne November af Riksdagens berörda skrifvelse i sist Ömförmälda
delar funnit skäligt, efter Generalpoststyrelsens hörande, i nåder förklara, att från och med
början af nästa år befordringsafgifter för brefkort, som utvexlas mellan inrikes orter skall
nedsättas från tio öre till sex öre, äfvensom uppdraga åt bemälda styrelse att med vederbörande
Norska och Danska myndigheter öppna förhandlingar derom, att befordringsafgnffcen
för brefkort mellan Sverige, å ena, samt Norge och Danmark, å andra sidan, jemväl
måtte blifva bestämd till sistnämnda belopp; och bär Kong], Maj:t derjemte täckts medgifva,
att från och med nästa år skola till befordran med post mellan inrikes orter mottagas
äfven sådana brefkort, till hvilka blanketterna icke levererats af Postverket • varande
i anledning af dessa nådiga beslut närmare bestämmelser Generalpoststyrelsen meddelade
74:o af samma dag, angående vissa förändringar i Kongl. förordningen den 30 Mai
1873 om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket. (64)

Jemlikt Riksdagens underdåniga framställning, har den 2 sistlidne Juni nådig kungörelse
i ämnet blifvit utfärdad. ö 6

75:o af samma dag angående vildren för tillverkning och försäljning af bränvin (63 )
Vid föredragning häraf den 23 sistlidne Augusti har Kongl. Maj:t, med gillande af Riksdagens
beslut rörande ändringar i nu gällande bränvinstillverkningsförordning, låtit i öfverensstämmelse
dermed och med upphäfvande af nådiga förordningen den 26 Juni 1871
ku"gÖflsfei''na, den 24 Maj 1872, den 26 Augusti 1873 och den 18 September
AV f ’ U5flda forordmn£ angående vildren för tillverkning af bränvin att lända till efterrättelse
från oc!l med den 1 Oktober detta år, i sammanhang hvarmed förnyad ordningsstadga
för bränvinsbrännerierna i riket jemväl blifvit af Kongl. Maj:t faststäld.

76:o af den 2 Maj med Reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning (23 )
Under den 30 sistlidne Juni har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit i nåder utfärdad.

Stockholm den 28 December 187G.

Herman Odelberg.
Expeditions-Chef.

7:o. Kongl Ecklesiastik-departementet.

77:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 5 Maj, angående Yesterås domkyrkokassas
befriande från ränta och amortering af ett statslån. (26.)

Kongl. Maj:t har den 12 Maj 1876 aflåta nådig skrifvelse till Dess Befallningshafvande
i länet med underrättelse om Riksdagens beslut.

78:o af den 11 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (42.)

Kong!. Maj:t har den 12 Maj 1876 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf
föranledda föreskrifter.

79:o af den 9 Maj, angående upphäfvande i viss mon af den s. k. indigenatsrätten. (29.)
Detta ärende öfverlemnades den 4 September 1876 till Justitie Stats-departementet och
tillhör således icke vidare Ecklesiastik-departementets handläggning.

80:o af samma dag, angående ändring i grunderna för utgörande af församlingens
bidrag till folkundervisningens uppehållande. (32.)

Efter vederbörandes hörande tiar Kong!. Maj:t den 30 November 1876 afgjort detta ärende
i sammanhang med Riksdagens skrivelser den 18 Maj 1871.

81:o af den 10 Maj, om framläggande af förslag till ny Ecklesiastik Boställsordning.
(58.)

Kong!. Maj:t har den 30 December 1876 uppdragit åt särskild person att bereda detta
ärende till föredragning för Kong!. Maj:t.

82:o af den 14 Maj, angående ordnande af döfstummeundervisningen i riket. (71.)
Kongl. Maj:t har den 30 December 1876 uppdragit åt särskilda komiterade att afgifva
förslag i berörda hänseende.

83:o af samma dag, angående bestämd till- och afträdestid för lärare och läiaiinnoi
vid folkskola m. m. (72.)

Den 2 Juni 1876 anmäldt och remitteradt till Domkapitlen och Öfverstyrelsen för Stockholms
folkskolor; men alla infordrade utlåtanden hafva ännu icke inkommit.

84:o af samma dag, angående kostnadsersättning för medellös svensk undersåtes
sjukvård i Norge. (73.)

Kongl. Maj:t har den 2 Juni 1876 i detta ärende infordrat Kammarrättens underdåniga
utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

Stockholm den 4 Januari 1877.

Ex officio

F. A. Westerling.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
är 1876 aflåtna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid
utgången af år 1876 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitiedepartementet.

10:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 9 Maj 1876, om vidtagande af åtgärder
för utfärdande af en fullständig handelslagbok för Sverige. (30.)

17:o af den 14 Maj, angående väckt förslag om vidtagande af lagstiftningsåtgärder
till betryggande af den allmänna ordningen och personliga säkerheten. (70.)

Kongl. Landtförsvars-departementet.

27:o af den 11 Maj, i anledning af den år 1875 verkställa granskning af statsverkets
med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Kongl. Givil-departementet.

32:o af den 4 Mars, angående meddelande af föreskrifter för de ombud, som å
Statens vägnar deltaga i granskningen af jernvägsaktiebolagens förvaltning och
räkenskaper. (7.)

37:o af den 14 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående antagande
af det metriska mått- och vigtsystemet. (67.)

38:o af samma dag, rörande ändring i stadgandena om utgörandet af väghållningsskyldigheten
på landet. (68.)

39:o af den 16 Maj, i fråga om beredande af ökad kontroll å arbetare, som utom
deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

44:o af den 11 Maj, om revision af gällande föreskrifter rörande användande af
eder. (62.)

Bill. till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag. 3

Kongl. Finans-departementet.

57:o af den 12 Maj, i anledning af den år 1875 verkstälda granskning af Statsverkets
med flera allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

64:o af den 11 Maj, rörande förändrade föreskrifter för hushållningen med statens
skogar. (60.)

65:o af den 16 Maj, om åtgärd för erhållande af årliga offentliga redogörelser rörande
rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning in. m. (75.)

Kongl. Ecklesiastik-departementet.

81 :o af den 10 Maj, om framläggande af förslag till ny Ecklesiastik Boställsordning.
(58.)

82:o af den 14 Maj, angående ordnande af döfstumme-undervisningen i riket. (71.)

83:o af samma dag, angående bestämd till- och afträdestid för lärare och lärarinnor
vid folkskola. (72.)

84:o af samma dag, angående kostnadsersättning för medellös svensk undersåtes
sjukvård i Norge. (73.)

II.

Förteckning på sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
aflåtna underdåniga skrifvelser anhängig gjorda ärenden, hvilka i Justitieombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t o afgjorda,
äfvensom uppgift å de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

Ilo. Kongl, Justitiedepartementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lag
till ordnande af Notarii Publici-befattningen. (225.)

1876 den 15 December i Statsrådet anmäld; dervid Kongl. Maj:t förklarade att Rikets
Ständers skrifvelse skulle öfverlemnas till Nya Lagberedningen för att tagas i öfvervägande,
då frågan om ny rättegångsordning blifver föremål för Beredningens handläggning.

2:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af så kallade tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November inför Kongl. Maj:t i Statsrådet anmäld; och beror ärendet fortfarande
på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag och
författningar rörande utsökningsärenden. (144.)

Nya Lagberedningen har inkommit med förslag till l:o) ny utsökningslag, 2:o)|till förordning
om samma lags införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, 3:o) till förordning
angående upphäfvande af Ridderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos
sina frälsebönder och 4:o till förordning angående stämningsmän, deröfver Högsta Domstolen
afgifvit infordradt utlåtande; och är under denna dag nådig proposition i ämnet till
Riksdagen beslutad.

4:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57.)

Nya Lagberedningen är sysselsatt med utarbetande af förslag i ämnet.

5:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag om omorganisation
af Domkapitlen. (155.)

Sedan de i föregående förteckningar rörande detta ärende omnämnda infordrade underdåniga
utlåtanden numera samtliga inkommit, har Kong! Maj:t beslutat att öfver komiterades
förslag till kyrkolag infordra Högsta Domstolens yttrande.

6:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af
olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)

Frågan afvakta!- Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

7:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden om
skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Sedan, på sätt annan, denna dag meddelad uppgift utvisar, Kongl. Maj:t godkänt ett åt
senaste Riksdag för sin del antaget lagförslag i ämnet, har Kongl. Maj:t funnit förevarande
skrifvelse ej påkalla vidare åtgärd; och kommer följaktligen samma skrifvelse att icke
vidare blifva föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

8:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 15 Maj 1872, angående ändring i gällande
stadganden rörande socknemännens inbördes skyldighet att deltaga i prestgårdsbyggnad.
(84.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

9:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
ock dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet. (92.)
Frågan hvilar fortfarande i afvaktan på Fångvårds-styrelsens infordrade underdåniga utlåtande.

10:o af den 20 Maj 1874, rörande ändringar i Kongl. Förordningen om egors fredande
mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet. (91.)

Den, enligt sist afgifna förteckning återstående, på Kongl. Maj:ts pröfning beroende frågan
rörande inskränkning i den mulbetesrätt, som genom 5 § 2 inom. af Kongl. Förordningen
den 21 December 1857 är vorden bestämd, har den 28 Januari innevarande år inför
Kongl. Maj:t i Statsrådet blifvit slutligen anmäld; hvarefter kungörelsen i ämnet genom
Finans-departementet utfärdats; och kommer följaktligen förevarande skrifvelse att icke
vidare blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af den 10 Maj 1875, i fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande
flottled. (39.)

Nya Lagberedningen är sysselsatt med utarbetande af förslag i ämnet.

12:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större
städerna inom Sverige. (44.)

Detta ärende är, på sätt uti sist afgifna förteckning omförmäles, beroende på handläggning
af Nya Lagberedningen.

13:o af den 21 Maj 1875, rörande förändrad lagstiftning om preskription för klander
å jordafång. (63.)

Riksdagens skrifvelse är, på sätt i sist afgifna förteckning oraförmäles, öfverlemnad till
Nya Lagberedningens handläggning.

14:o af den 21 Maj 1875, angående ändring i gällande bestämmelser om skyldighet
att bygga och underhålla tiondelada. (61.)

Som Kammarkollegium efter samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och Domkapitlens
börande icke hunnit afgifva underdånigt utlåtande före öppnandet af innevarande års
Riksdag, har Kongl. Maj:t i Statsrådet den 30 sistlidne November förklarat Riksdagens
förslag hafva, jemlikt 87 § Regeringsformen, förfallit; hvarföre förevarande skrifvelse icke
vidare kommer att blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 30 December 1876.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kongl. Utrikes-departementet.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Maj 1868, angående åtgärders
vidtagande för att afhända Svenska Staten ön S:t Barthelemy. (47.)

De i ämnet inledda underhandlingar hafva ännu ej ledt till något resultat, i följd hvaraf
ärendet ännu icke kunnat till slutlig behandling föredragas *).

3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet,

16:<^ Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående
ifrågastälda förändringar i Militieboställsordningen. (126.)

Fortfarande oafgjord af samma anledning, som i berättelsen till förra Riksdagen omförmäles.

17:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för landtoch
sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, enligt Kongl. Majrts den 19 Juni 1866 fattade
beslut, skola af Arméförvaltningen och Förvaltningen af Sjöärendena upprättas, hafva
ännu icke blifvit af dessa embetsverk afgifna.

*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Ministern för
Utrikes ärenden i skrifvelse den 17 November 1876.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt
fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89.)

Hvital-, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November 1868.

19:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Sedan de af Kongl. Maj:t för 1875 års Riksdag framlagda förslag angående härordningen
m, m. icke blifvit af Riksdagen godkända, hafva arbeten för lösning af försvarsfrågan fortgått
inom Departementet och torde desamma komma att föranleda nådig framställning till
näst sammanträdande Riksdag.

Stockholm den 28 December 1876.

Alfred Sjöberg.

Expeditions-Chef.

4;o. Kongl. Sjöförsvars-departementet,

20:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866, angående utarbetande
af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll. (44.) .

Den 2 Mars 1876 i underdånighet föredragen inför Kongl. Maj:t, dervid det i frågan
afgifna förslaget öfverlemnades till Förvaltningen af Sjöärendena, Kammar- och Kommerskollegierna,
med nådigt uppdrag att på vissa angifna grunder uppgöra nytt förslag till
fördelning af städernas båtsmanshåll.

21 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående befrielse förvissa
fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar.
(62.)

22:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet
att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

Det, enligt senast afgifna förteckning, från Lotsstyrelsen under den 31 December 1875
infordrade förslag till reglemente för lots- och fyrinrättningen har ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

Stockholm den 29 December 1876.

C. Nordenfalk.

5:o. Kongl. Civil-departementet,

23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 Maj 1869, om ändring af gällande
föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna vägarne i farbart
stånd vintertiden. (67.)

Skrifvelse!! är öfverlemnad till den under den 24 nästlidne November nedsatta komité för
förslags utarbetande rörande väghållningsbesväret på landet, i sammanhang med hvilken
fråga skrifvelsen kommer till slutlig behandling.

24:o af den 23 April 1874, i fråga om förändrad lydelse af 9 § i Kong! Kungörelsen
den 30 December 1863, angående Nämndemäns rätt till ersättningför
extra förrättningar m. m. (22.)

Det infordrade utlåtandet från Statskontoret har ännu icke inkommit.

25:o af den 21 Maj 1875, i anledning af väckt förslag om förändrad reglering af
skjutsväsendet. (57.)

Sedan de från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande infordrade utlåtanden och upplysningar
fullständigt inkommit, har Kongl. Maj:t den 3 Mars 1876 förordnat nedsättande af en
komité, som hade att, efter öfvervägande så väl af hvad Riksdagens skrifvelse och de i
anledning deraf afgifna utlåtanden innehölle, som ock af alla i öfrigt förekommande omständigheter
och förhållanden, utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma med betänkande
och förslag till författning rörande ordnandet af skjutsväsendet i riket.

26:o af den 22 Maj 1875, angående införande af det metriska systemet för mått
och vigt gemensamt för Brödra rikena och konungariket Danmark. (76.)
Undel åberopande af hvad i den förlidna år afgifna redogörelsen upplystes, meddelas nu,
hurusom Kongl. Maj:t under den 3 Mars innevarande år till Riksdagen aflåta nådig
proposition i ämnet.

Stockholm den 30 December 1876.

C. A. Sjöcrona.

6:o Kongl. Finans-departementet.

27:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande
öfvei hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Detta mål, i hvilket Kammarkollegium och Landtmäterikontoret afgifvit särskilda underdåniga
utlåtanden, är fortfarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

28:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om den år 1859 verkstälda revision af
Statsverket m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.)

Denna underdåniga skrifvelse har blifvit för Kongl. Maj:t anmäld den 8 December 1876
i sammanhang med frågan om reglering af mynt och kontrollverken; och har Kongl.
Maj:t, som samma dag faststält ny instruktion för kontrollverket, till följd häraf funnit
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, i hvad den angår frågan om ny instruktion för nämnda
verk, ej till vidare åtgärd föranleda, och då den i samma skrifvelse omförmälda frågan

om ny kontrollstadga komme under Kongl. Maj:ts pröfning vid den slutliga föredragningen
af Riksdagens den 23 April 1874 aftåga underdåniga skrifvelse om nedsättning i kontrollstämplingsafgiften,
hvilken skrifvelse fortfarande vore på Kongl. Majrts nådiga pröfning
beroende, har Kongl. Maj:t funnit nu ifrågavarande underdåniga skrifvelse af den 5 Oktober
1860 jemväl i denna del böra såsom förfallen anses.

29;o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkstälda
revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren
1858 och 1859. (61.)

Det i anledning af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse uppgjorda förslag till nytt afskrifningsreglemente
är fortfarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

30;o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)

Sedan ett af Revisionssekreteraren 11. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslagtill
förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af
Länsstyrelserne afgifna yttranden, remitteradt till Kammarkollegium, har bemälda kollegium
den 4 December 1874 inkommit med utlåtande i detta ärende, som äi på nådig

t»A

pröfning beroende.

31;o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala Silfververk m. m. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerskollegierne erhållit nådig befallning att, efter bergslagsintressenternas
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 24
Augusti 1875, med bifall till bemälda kollegiers framställning, förklarat, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län egde, då han af kollegierne, för utredning
af denna fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer för att på stället verkställa
uppskattning af värdet af Sala bergslags och Sala stads samtliga med grufvedriften
och silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för så vidt icke dessa voio
till beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda, samt att derom afgifva berättelse
och utredning.

32:o af den 10 Maj 1871 angående år 1870, verkstäld revision åt Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Sedan genom nådigt beslut den 18 Oktober 1872 förevarande skrifvelse blifvit remitterad
till Statskontoret för afgifvande af utlåtande öfver deri gjord framställning i fråga om
förskott af allmänna medel, har Statskontoret i utlåtande den 31 December 1873 dels
tillstyrkt, att i Statskontorets räkenskaper alla förskott från och med år 1875 skulle i
enlighet med två hos Statskontoret upprättade,'' Kongl. Maj:ts pröfning understälda formulär
bokföras och redovisas; dels ock upplyst, att förutom hos Statskontor et och Förvaltningen
af Sjöärendena, för hvilket sistnämnda verk förändring i förskottens bokföringunder
den 26 Augusti 1873 genom då i nåder faststäldt nytt räkenskapsformulär redan
blifvit af Kongl. Maj:t anbefald, förskottsutbetalningar till betydligare belopp förekomma
endast hos Arméförvaltningen, men att det hos sistnämnda embetsverk följda hufvudboks -

formulär syntes lägga hinder i vägen för tillämpning derstädes af den af Statskontoret
föreslagna bokföringen af förskotter.

Vid underdånig föredragning häraf den 5 Juni 1874 har Kong]. Maj:t anbefalt
Arméförvaltningen att inkomma med underdånigt yttrande, huruvida den bokföringsmetod,
som läge till grund för ofvanberörda för Förvaltningen af Sjöärendena faststälda hufvudboksfoi
muläi, kunde jemte den af Statskontoret föreslagna bokföring af förskottsmedel anses
vara för Arméförvaltningen lämplig; hvarjemte Kong!. Maj:t förordnat, att förskotter från
öfriga förvaltande verk skulle bokföras i enlighet med det af Statskontoret afgifna förslaget;
varande berörda från Arméförvaltningen infordrade yttrande ännu ej inkommet.

Vidare bar Kong], Maj:t genom nådig remiss likaledes den 18 Oktober 1872 anbefalt
Statskontoret och Kammarrätten att afgifva underdånigt utlåtande öfver den i
.Riksdagens ifrågavarande skrifvelse gjorda framställning i fråga om åstadkommande af eu
tygare afsilning och revision af allmänna räkenskaper. Detta utlåtande har ännu ej
inkommit.

33.0 af den 24 Mars 1871 angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Fftei det den för utredning af detta ärende tillsatta komité afgifvit underdånigt betänkande,
deröfver Kammarrätten, efter Länsstyrelsernas och Konsistoriernas hörande, sig
utlåtit, har, detta ärende blifvit remitteradt jemväl till den för reglerande af Landsstatens
löner m. m. tillsatta komité, hvilken den 20 Oktober 1875 afgifvit yttrande, bland annat,
äfven i denna fråga; varande komiténs betänkande i denna del på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

34:o af den 8 Maj 1872 angående upphörande af hofveriskyldigheten till kungsgårdar
och militieboställen i Skåne. (54.)

I anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse hafva Kammarkollegium och Arméförvaltningen
den 22 Februari 1875 afgifvit underdåniga utlåtanden, som äro på nådig
pröfning beroende.

35:o af den 23 Maj 1873 angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Efter det Direktionen för nämnda stenkolsverk afgifvit infordrade yttranden i anledning
af denna Riksdagens skrifvelse, samt Justitie-kanslersembetet i frågan sig utlåtit, har
Kongl. Maj:t den 21 Augusti 1874 öfverlemnat ärendet till Kammar- och Kommerskollegieine
föi verkställande af utredning, huruvida stenkolsverket vore i åtnjutande af
några privilegier eller förmåner, hvilka, i det fall att verket funnes böra för all framtid
fritagas från skyldigheten att utgöra tion den, kunde föranleda dertill, att sådan befrielse
icke eller endast under vissa vilkor blefve för detsamma tillämpade.

36:o af den. 24 Maj 1873 angående åtgärder för bevakande af Statens rätt och
fördel i afseende å de egendomar i Norrbottens län, hvilka benämnas »Gelivaraverken».
(85.)

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag.

Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län häröfver infordrade utlåtande härden
2 April 1874 blifvit remitteradt till Kammarkollegium, hvars yttrande i målet
ännu afvaktas.

37:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterne
och indelningsverket.

Sedan det af Kammarrådet F. A. Andersson, enligt nådigt uppdrag, afgifna betänkande
i fråga om afskrifning, på sätt Riksdagen föreslagit, efterhand af rustnings- och roteringsbesvären
med deraf föranledda kostnader blifvit öfverlemnadt till Armeföivattningens,
Förvaltningens af sjöärendena, Kammarkollegii och Statskontorets gemensamma utlåtande,
hvilket den 30 Mars 1875 afgifvits, så har vid underdånig anmälan af ärendet den 22
Juli 1875 Kong!. Maj:t åt särskilda komiterade uppdragit att verkställa de undersökningar
och uppgöra de förslag, hvilka kunde finnas behöfliga såsom förberedelser till arbetena
af en större komité, hvilken skulle hafva till uppgift, att pröfva på hvad sätt och
i hvilken ordning, under förutsättning att de nu af fastigheter utgående grundskattei samt
rustnings- och roteringsbesvär varda successivt förminskade för att slutligen upphöra, ersättning
för de genom dem Statsverket tillflytande inkomster må vara att säkert påräkna
på samma gång som tillgångar derutöfver beredas för de statsutgifter, hvilka finnas eiforderliga
för det successiva genomförandet och uppehållandet af en härordning, som bygges
å grundvalen af de Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen af den 16 Januaii
1875 innefattade bestämmelser.

38:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Denna skrifvelse är den 5 Juni 1874 inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld samt
remitterad till Öfverdirektören för mynt- och kontrollverken för afgifvande af underdånigt
utlåtande.

Sedan handlingarna blifvit från Öfverdirektören återfordrade och af honom aterstälts,
är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

39:o af den 19 Maj 1874, angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet.
(75.)

I anledning af Riksdagens förevarande underdåniga skrifvelse, har Kongl. Maj:t den 29
Maj 1874 infordrat Generalpoststyrelsens underdåniga utlåtande, hvilket ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommit.

40:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
om Statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående allmänna bevillningen.
(94.)

Sedan, i anledning häraf, Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af Landsstatens löner tillsatta komité, att inkomma dels
med utlåtande öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i Riksstat
och Statsverkets räkenskaper för det år, då bevillniugen inflyter, dels ock med förslag till
förändringar i bevillningsstadgan m. m., har utlåtande härom blifvit af bemälde komité

afgifvet i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13 Oktober sistlidet år, angående
uppbörds- och redovisningsväsendet för länen.

Efter det Statskontoret den 25 påföljande November afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver komiténs betänkande, i livad det rörde skatternas upptagande i Riksstaten
och räkenskaperna ett år senare än nu eger rum, är målet på Kong], Maj:ts pröfning beroende.

41:o af den 20 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga
om boställs- och sågverksskogar. (93.)

Sedan Skogsstyrelsen afgifvit infordradt förslag till de åtgärder, som för verkställighet af
Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i afseende å dessa skogar vore erforderliga, samt
Kammarkollegium den 22 Oktober 1875 deröfver sig utlåtit, har, efter det Statskontoret
jemväl afgifvit infordradt utlåtande i afseende å framstäldt förslag om bildande och förvaltning
af två särskilda skogsfonder för boställen, Kongl. Maj:t, vid föredragning af detta
ärende den 31 Mars innevarande år, täckts i sammanhang med kungörandet af Kong].
Maj:ts och Riksdagens beslut, rörande detsammas verkställande meddela erforderliga bestämmelser.

42.o af den 20 Maj 1874, angående Riksbankens förhållande till Statsverket och
Myntverket i fråga om myntväsendet. (84.)

Förevarande mål är af Kong]. Maj:t afgjordt i sammanhang med utfärdandet af nya reglementet
för myntverket och för kontrollverket den 8 December 1876.

43:o af den 16 April 1875, i fråga om anskaffande af ny lokal för Riksbanken. (18.)
Sedan Öfveiintendentsembetet i häröfver afgifvet utlåtande förmält sig icke hafva funnit
någon Staten tillhörig plats i hufvudstaden, i afseende å läge, utrymme och trygghet mot
eldfara eibjuda sådana fördelar för eu bankbyggnad som Helgeandsholmen, samt äfven
Riksmarskalksembetet med infordradt underdånigt utlåtande inkommit, har Kongl. Maj:t,
vid föredragning, den 10 December sistlidet år af detta ärende äfvensom, i sammanhang
dermed, en af Öfverståthållareembetet gjord underdånig framställning om upplåtelse åt
Stockholms stad af den för Riksbankens ifrågavarande hus obehöfliga delen af nämnda
holme, uppdragit åt Öfverståthållareembetet att så väl hos Fullmägtige i Riksbanken som
hos Stockholms stads Fullmägtige göra framställning om utseende af ombud att, under
ledning af, Öfverståthållaren friherre af Ugglas tillsammans med Förste Hofstallmästaren
C. J. 1. d Orchimont och Intendenten F. Y. Scholander öfverlägga om de vilkor, hvarunder
Riksbanken och Stockholms kommun skulle kunna antagas möjligen vara hugade
att, för erhållande af dispositionsrätt öfver Helgeandsholmen, bägge tillsammans eller endera
af dem, bereda tillgång till hvad som kunde finnas nödigt för uppförandet af ett nytt
Hofstall jemte öfriga derför erforderliga byggnader å plats, som befunnes lämplig och utan
särskild kostnad för Statsverket kunde erhållas; och skulle Öfverståthållareembetet derefter
till Kongl. Maj:t inkomma med det utlåtande och förslag, hvartill denna öfverläimninrr
kunde föranleda.

44:o af den 3 Maj 1875, angående ändring i Kongl. kungörelserna den 7 Juli 1847

och den 7 Augusti 1863, angående sättet för utarrendering af vissa kronans
fastigheter. (21.)

Vid förnyad underdånig anmälan af berörda skrifvelse den 5 November sistlidet år, har
Kougl. Maj:t uppdragit åt en särskild komité att, med ledning af de upplysningar, som
kunde inhemtas såväl om Sveriges egna förhållanden som om andra länders erfarenhet i
dessa hänseenden, till Kong! Maj:t afgifva underdånigt utlåtande i fråga om dels hvilka
ändringar i nu gällande bestämmelser beträffande utarrendering af egendomar för Statsverkets
räkning må af förhållandena påkallas; dels huru förvaltningen af dessa egendomar
må lämpligast kunna anordnas och dels på hvilka vilkor händanefter må till enskilde upplåtas
för odling tjenlig, kronan tillhörig mark i de Norrländska länen.

Sedan bemälde komité den 19 Maj 1876 afgifvit utlåtande och förslag i ärendet
samt ej mindre Landtbruksakademiens Förvaltningskomité och Skogsstyrelsen än äfven
Kammarkollegium, efter Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes hörande, afgifvit yttranden i
ärendet, är detsamma på Kong! Maj:ts pröfning beroende.

45:o af den 8 Maj 1875, i anledning af väckt förslag om vidtagande af åtgärder
för upphjelpande af kolonien S:t Barthelemy. (34.)

Vid föredragning häraf den 7 -sistlidne April har Kong!. Maj:t behagat uppdraga åt utgifvare
af Svenskt Handelslexicon, Litteratören Hugo Nisbeth, hvilken i annat uppdrag
kommit att besöka innevarande års verldsutställning i Filadelfia, att afresa till Barthelemy,
för att inhemta kännedom om de förvärfskällor, som kunde vara att derstädes upparbeta,
äfvensom undersöka huruvida och på hvilka vilkor öns läge skulle kunna tillgodogöras för
upprättande af en station för mellanhandel, rörande hvilket uppdrag Nisbeth hade att till
Statsrådet och Chefen för Finans-departementet afgifva berättelse, hvilken ännu afvaktas.

46:o af den 19 Maj 1875, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (28.)

Efter det att Kong!. Maj:t vid föredragning af denna underdåniga skrifvelse den 2 Juli
1875, bland annat, anbefalt Skogsstyrelsen, att, efter vederbörandes hörande, inkomma
med yttrande, huruvida sannolikhet förefunnes, att, på sätt Riksdagen antagit, bland de af
densamma omförmälda boställen i södra eller mellersta Sverige, som redan vore eller
komme att blifva till kronan indragna, något eller några kunde finnas lämpligt för emottagande
af Skogsinstitutet, samt Skogsstyrelsen anmält, att de åtgärder, hvilka Styrelsen
till följd häraf vidtagit, oj medfört åsyftadt resultat, har detta förhållande blifvit den 10
Januari 1876 i sammanhang med öfriga frågor rörande den nådiga propositionen till
samma års Riksdag angående Statsverkets tillstånd och behof för Kongl. Maj:t anmäldt
samt genom det berörda proposition åtföljande utdrag af Statsrådsprotokollet Riksdagen
meddeladt.

47:o af den 19 Maj 1875, angående väckt fråga om vidtagande af åtgärder i afseende
å de privilegierade stockfångstskogarne. (50.)

Den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att, efter det ej
mindre Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och Vester-Norr -

lands län samt vederbörande stockfångst-privilegii-innehafvare blifvit börda, än äfven Skogsstyrelsen
afgifvit yttrande, med underdånigt utlåtande inkomma hvilket utlåtande dock
ännu ej blifvit af kollegium afgifvet.

48:o af samma dag. i fråga om rätt till försäljning af åbo- äfvensom af skatterätt
till under bruk skatteköpta hemman. (54.)

Vid föredragning häraf den 31 i samma månad har Kong], Maj:t i anledning af Riksdagens
berörda framställning infordrat Kammar- och Kommers-kollegiernas utlåtande, hvilket
ännu ej inkommit.

49:o af den 8 Maj 1875, angående förhållandet mellan Riksbanken och Myntverket
i fråga om värdering af guldplantsar. (31.)

Förevarande ärende är af Kongl. Maj:t afgjordt i sammanhang med utfärdandet af nya instruktioner
för myntverket och för kontrollverket den 8 December 1876.

50:o af den 22 Maj 1875, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Jemte det nådig förordning om stämpelpappersafgiften blifvit utfärdad den 15 Oktober
sistlidet år, har, beträffande Riksdagens framställning rörande förändring i beläggningsstämplarnes
storlek, utseende och beskaffenhet infordrade yttranden afgifvits af vederbörande
Hofrätter; och har, sedan Kongl. Maj:t tillika anbefalt sin Statsminister för Utrikesärendeua,
att genom de förenade rikenas beskickningar i Danmark, Frankrike och Tyskland
söka anskaffa ej mindre de lagar, som i dessa länder vore gällande i fråga om stämpelpappersafgiften
än äfven prof på de olika beläggningsstämplar, hvilka derstädes kunde
vara i bruk, dylika handlingar från nämnda länder till Finans-departementets expedition
inkommit.

Vid underdånig föredragning af detta ärende den 2 Juni 1876 har Kongl. Maj:t
förordnat, att en förminskning i formatet af de nuvarande beläggningsstämplarna skall ega
rum och att de nya förminskade stämplarna skola i sin helhet eller, hvad angår dubbla
beläggningsstämplar, till så stor del, som skall fästas vid handlingen, derå häftas med
hela sin yta på sätt för närvarande med vexelstämplar eger rum: hvarförutom Kong],
Maj:t anbefalt Statskontoret att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande ej
mindre öfver två i ärendet inom Finans-departementets expedition utarbetade författningsföislag
än äfven angående den storlek och det utseende, som för de nya beläggningsstämplarna
ma vara lämpligast samt om de omständigheter i öfrigt, hvilka vid den ifrågavarande
förändringens genomförande borde enligt Statskontorets åsigt komma under öfvervägande.

Det sålunda från Statskontoret infordrade yttrandet har ännu ej inkommit.

Stockholm den 28 December 1876.

Herman Odelberg,
Expeditions-Chef.

7:o Kong!, Ecklesiastik-departementet.

51:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående åtgärder
för eu förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 besluta att till Nämnden för ordnande af
presterskapets aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar låta öfverlemna handlingarna
i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de Nämnden i öfrigt uppdragna
göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna föranleda; så har Nämnden
den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande, som den 30 samma månad
remitterats till Stockholms stads Konsistorium, för att, efter vederbörande presterskaps
hörande, deröfver afgifva underdånigt yttrande; och har detta yttrande den 25 Februari
1876 till Kongl. Maj:t inkommit.

52:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. prebeudepastoraten. (72.)
Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtlige Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet vid Universiteten,
till följd af nådig befallning den 9 April 1867 underdånigt utlåtande af den
23 Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Maj:t i denna fråga inhemtat Allmänna Kyrkomötets
yttrande, hvilket den 12 påföljande Oktober inkommit.

53:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i
gällande stadgande!! om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för
presterlig befordan. (91.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i
ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad,
har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inhemtat underdånigt utlåtande
från Allmänna Kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit; och
har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling af den
för revision af Kyrkolagen förordnade Komité, hvars förslag den 20 Mars 18741äiei till
Justitie-departementet inkommit och blifvit jemte de af Domkapitlen afgifna yttranden i
ämnet öfverlemnadt till Högsta Domstolens granskning.

54:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört Danska monarkien, utgående afgifter. (53.)

Den 17 Juni 1870 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammarkollegium att, efter vederbörandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

55:o af den 18 Maj 1871, angående förändrade föreskrifter rörande skyldighet att
deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll af rum för folkskolan. (73.)
Den 30 November 1876 har Kongl. Maj:t detta ärende afgjort.

56:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Konsistorii-notaries
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kong]. Maj:t anbefalt samteliga Domkapitel samt Hot-ocli Stockholms
städs Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka ock till
Kong! Maj:t inkommit.

57:0 den 30 APril 1872, angående rättighet för församlingarna att bestämma
Klockares aflöning. (45.)

Den 24 Maj 1872 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammarkollegium att, efter veiciborandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 14 Juli 1875
till Kongl. Maj:t inkommit.

58:° af den 22 MaJ 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkotionde!!, som af församlingarna utgöres, dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser.

Den 30 Maj 1873 har Kongl. Majd: anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret att
Mter vederborandes hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

59:0 af den 16 Maj 1874, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvudtitel. (39.)

Beträffande Riksdagens häri gjorda framställning om utredning, huruvida icke ett inskränktare
antal elementarläroverk, afsedda för undervisning endast på den klassiska linien, kunde
vara tillräckligt för landets behof, hafva yttranden från Domkapitlen samt Direktionerna
för Stockholms stads undervisningsverk och Nya Elementarskolan infordrats och inkommithvarefter
ärendet den 8 Januari 1876 af Kongl. Maj:t afgjorts.

60:° af den 17 Maj 1874, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (40.)

1 anledning af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t den 3 Juli 1874 infordrat yttranden
al Direktionen for Civilstatens pensionsinrättning angående elementarlärares ifrågasatta
inträde i namnda pensionsinrättning, hvilket yttrande den 10 December 1875 till Kongl.
Maj:t inkommit; hvarefter förslag till inrättande af eu enke- och pupillkassa för lärare
vid sä val elementarläroverken och pedagogierna som seminarierna blifvit af dertill utsedde
Kom i terade uppgjoidt, hvilket förslag den 23 November 1876 blifvit Domkapitlen
meddeladt att deröfver efter vederborandes hörande sig yttra.

6 Do af den 19 Maj 1874, angående ändring i gällande stadganden om val till
Klockare, Organist och Folkskolelärare. (74.)

Sedan denna skrifvelse blifvit från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad för
handläggning af frågan om ändrade föreskrifter angående val af folkskolelärare, har Kongl.
Majit den 30 Oktober 1874 i detta ärende från Domkapitlen infordrat utlåtanden, bvilka
ock till Kongl. Maj:t inkommit.

62:o af den 12 Maj 1875, om befrielse från vissa kyrkor i Lunds stift att aflemna
spanmål eller s. k. gratialtionde till Landskrona stads kyrka. (41.)

Kongl Maj:t bär den 31 Maj 1875 anbefalt Kammarkollegium att, efter vederborandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

63:o af den 21 Maj 1875, angående ändring i gällande bestämmelser om skyldighet
att bygga och underhålla tiondelada. (61.)

Detta ärende har deri 7 September 1875 blifvit till Justitiedepartementet öfverlemuadt
och tillhör således icke vidare Ecklesiastikdepartementets handläggning.

64:o af den 22 Maj 1875, angående försäljning af sprit och etherhaltiga varor. (75.)
Sedan så väl Sundhetskollegium som Kommerskollegium med infordrade utlåtanden i detta
ärende inkommit, har Kongl. Maj:t den 8 December 1876 detsamma åtgjord.

65:o af den 23 Maj 1875, angående beredande af undervisning åt döfstumma. (77.)
Kongl. Maj:t har den 31 Maj 1875 aubefalt Direktionen öfver Allmänna Institutet för
döfstumma och blinda att i detta ärende afgifva underdånigt utlåtande, hvithet inkommit
den 23 December 1875; hvarefter Kongl. Maj:t den 30 December 1876 förordnat, att
detta ärende skall föredragas i sammanhang med förslag till Proposition om reglering af

utgifterna under Kiksstatens Åttonde Hufvudtitel.

66:o af den 25 Maj 1875, i fråga om rättighet för församlingarna i Lunds strit
och Hallands att, under vissa vilkor, förfoga öfver den till Klockarne nu utgående
helgonskyld. (80.)

Häröfver har Kongl. Maj:t den 31 Maj 1875 anbefalt Kammarkollegium att efter vederbörandes
hörande afgifva utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

Stockholm den 4 Januari 1877.

Ex officio

F. A. Westerling.

qfla, Tam^ u.t.visa,lde’ hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1876

skrifvel 1 fi° T" afB*hanget ti]1 Riksda§‘ens protokoll för samma Riksdag införda
skrifvelse! finnas upptagna i Stats-departementens afgifna förteckningar 8

(Första siffertalet

beteeknar skrivelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare
talet nummern i förenämnda förteckningar.)

'' ) Skrifvelse till Herrar Fullmiigtige i Riksgäldskontor!.

**) Utfärdade förordnanden.

***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1877 års Riksdag.

Till

Riksdag on.

Berättelse

Kommitterade för tryckfrihetens vård

år 1877.

Sedan sistförflutna
vård hos Kommitterade
anmäla.

tiksdag-s början bär icke något ärende rörande tryckfrihetens
Kevarit; bvilket förhållande Kommitterade bort bos Riksdagen

Stockholm den 15 Januari 1877.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND.
CARL J. SCHÖNING.

JOHAN FiR. RYDQYIST. J- ARRHENIUS.
FRITH. GRAFSTRÖM. J. O. WEDBERG.

U. G. Restadius.