JUSTITIE-OIBUDSMAMENS (Framställning / redogörelse 1879:Jo)

JUSTITIE-OIBUDSMAMENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven "vid lagtima riksmötet år 1879;

samt

Tryckfrihets-Komiiéns Berättelse.

STOCKHOLM

IVAK HHS6G8TRÖMS BOKTKYCKBRI
1879.

INNEHALL.

Redovisning för åtal, anstälda emot sid_

1) En tillförordnad Domhafvande i Norrbottens Norra domsaga, för förment orätt dom

(forts, från 1878 års embetsberättelse sid. 33).................................................... 2

2) Kyrkoherden i en församling inom Göteborgs stift, för vägran att från predikstolen

uppläsa en auktions-kungörelse............................................................................. 2

3) En tillförordnad Borgmästare i Eskilstuna, för förment origtigt påförande af lösen

för inregistrering af bouppteckning....................................................................... 12

4) Samme man, för origtigt påförd lösen för sådant bevis, att person råder öfver sig

och gods sitt, som Kongl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet oraförmäler.
........................... 17

5) Konungens Fogate, för origtig verkställighet af straff............................................... 20

6) Kyrkoherden i en församling inom Vestcrås stift, för behandlingen af en uppkommen

fråga rörande bestämmande af platsen för en folkskolebyggnad............................. 22

Slutord rörande åtalen ..................................................................................................... 32

Angående lagskipningens tillstånd.................................................................................... 33

> tolkning och tillämpning af för.fattningarne rörande lagfart, inteckning, lagfarts och

inteekningsböckers förande samt månadsting................................................ 37

» underdånig hemställan om förtydligande af uttrycket förmynderskapsbevis i gällande
expeditionstaxa.......................................................................................... 51

> nådigt svar på underdånig hemställan rörande mångskrifveriet ........................... 52

» afveckling under administration af gäldbundet bo samt kommanditbolag............ 53

Utdrag ur Högsta Domstolens minnesbok för år 1878 ...................................................... 65

Uppgift å antalet af de under år 1878 till Justitieombudmans-expeditionen inkomna klagomål,
förordnade åtal m. m........................................................................................ 70

Embetsresan år 1878 ......................................................................................................... 71

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen utstakar,
utfärdad sedan början af sist förflutna års riksmöte ....................................... 71

Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna i bilagan...... 71

BILAGA.

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1878 aflåtna underdåniga
skrifvelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder ............

Uppgifter å de i merberörda underdåniga skrifvelse!- omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda................................................................................................. 14

» å de genom förutgångna lliksdagens underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden,
hvilka i Justitieombudsmannens senaste embetsberättetse finnas upptagna,
såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera
blifvit med dem vidtagna.......................................................................... 16

Tabell öfver merberörda uppgifter...................................................................................... 28

Berättelse, afgifven af Komiterade för tryckfrihetens vård................................................... 29

Efter vedertagen ordning börjas denna embetsberättelse med redogörelse
för de åtal jag, till beifrande af fel eller försummelse i embetsförvaltning,
anstalt eller låtit anställa och livilka hunnit den utveckling, att
åtminstone en domstols utslag blifvit meddelad t.

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 187,9 års Riksdag.

I min embetsberättelse till sistlidna års Riksdag redogjordes för ett
åtal emot en tillförordnad domare i Norrbottens norra domsaga, för orätt
domslut; uti hvilket mål Kongl. Hofrättcn i utslag den 3 November 1877
yttrat, att som Jukkasjärvi Lappmarks tingslags Häradsrätts åtalade förfarande
ej vore af beskaffenhet att till ansvar eller ersättningsskyldighet
för Domhafvanden föranleda, så funne Hofrättcn den talan, jag låtit i
målet föra, icke kunna bifallas.

På underdåniga besvär öfver detta utslag har Kongl. Maj:t under
den 30 April 1878 meddelat nådigt utslag; och ehuru Häradsrättens anmärkta
förfarande att i anseende till kärande partens underlåtenhet att
tillstädeskomma å det ting, hvartill målet varit uppskjutet, förordna,
det målet, såsom ej fullfölj dt, från vidare behandling affördes, ej kunde
anses vara med lagens rätta grund och mening öfverensstämmande, funne
Kongl. Maj: t likväl Domhafvanden, under hvars ordförande Häradsrätten
meddelat i fråga varande beslut, ej derigenom hafva i domareembetct
begått fel, hvarför ansvar eller ersättningsskyldighet borde ega rum;
i följd hvaraf de underdåniga besvären icke föranledde ändring i det
slut, hvaruti Hofrätten stannat.

Handlanden H. i Uddevalla har klagat deröfver, bland annat, att
pastor i en nära nämnde stad belägen församling, Prosten L., ej allenast
vägrat uppläsa en auktionskungörelse, hvilken klaganden genom annan
person låtit utfärda, utan ock försett samma kungörelse med anteckning,
enligt hvilken vid auktioner af sådan beskaffenhet som den, hvarom
fråga vore, »bedrägeri och skoj» skulle hafva blifvit bedrifna; och enär
vederbörande underrätt i orten, der klaganden yrkat ansvar å Prosten L.
för nu anmärkta förfarande, under åberopande af Kongl. Brefvet den 7
December 1787, förklarat sig obehörig att med målet taga befattning,
hade klaganden ansett sig böra till åtal hos mig anmäla hvad Prosten L.
sålunda låtit komma sig till last.

Berörda klagoskrift har meddelats Prosten L., som, i deröfver afgifvet
yttrande, hufvudsakligen anfört, att han erkände, det han vägrat
i kyrkan uppläsa omförinälda kungörelse, som angått tillämnad auktion
ä klädes- och tygvaror samt färdiggjorda kläder, men ansåge sig dertill
hafva varit lagligen berättigad, enär, enligt Ko.ngl. Cirkulärbrefvet den
12 Augusti 1812, det tillkomme prest att med afseende å kungörelser
i ekonomiska ämnen pröfva och ansvara för deras tjenlighet att i kyrkan
uppläsas, och Prosten, efter en sådan pröfning af i fråga varande kungörelse,
funnit den sammas uppläsande otjenligt. Han förestälde sig

nemligen, att de oupphörligen upprepade s. k. auktioner, dem klaganden
för afyttring af sitt varulager läte anställa, icke vore auktioner i den
mening, som i lag och författningar med ordet auktion afsåges, utan ett
slags extra marknader för afsättning af handelsvaror, hvartill i närheten
boende personer, synnerligen den oerfarna ungdomen, sammankallades
och funne en lockelse att utöfver behofvet till inköp använda sina små
besparingar, äfvensom att, sedan de sålunda blifvit församlade utan all
uppsigt af ordningens väktare, företaga sig hvarjehanda ofog. Och som
vid föregående extra marknader af enahanda beskaffenhet inom pastoratet
så betänkliga oordningar och förargelseväckande uppträden förelupit,
att flere personer, hvilka under inflytande af rusdrycker, som vid
dylika tillfällen plägade hållas tillgängliga, utöfvat gröfre våld och andra
förseelser, blifvit, på sätt Häradsrättens domböcker nogsamt utvisade,
dömde till höga bötesbelopp och andra bestraffningar, så kunde väl
ingen förtänka Prosten, att han såsom själasörjare dragit i betänkande
att, sedan han derför förmanat sina åhörare, ånyo uppträda på predikstolen
och kalla dem till sammankomster, der en sorglig erfarenhet ådagalagt,
att skicklighet i uppförande ej iakttoges, helst det enligt Konungens
bud läge i hans fria skön att vägra uppläsa en kungörelse, den
lian ansåge icke vara tjenlig, och det derjemte vore honom ålagdt att
ansvara för hvad han sålunda pålyste.

Prosten L. vidgick likaledes, att han, för att angifva grunden för
sin vägran att uppläsa kungörelsen, å densamma gjort en anteckning af
det innehåll här ofvan omförmäldes, men med stöd af redan angifna förhållanden,
hvilka för alla i orten vore allmänt kända, ansåge han sig
icke hafva saknat laglig anledning till det fälda omdömet; dock hade
han dermed icke vändt sig mot någon särskild person. Han medgåfve
gerna, att det använda uttrycket »bedrägeri» tillkommit af förhastande
och vore mindre väl valdt för angifvande af det förhållande, han med
ofvannäinnda påskrift velat uttrycka, eller att mindre betänksamma personer
under inflytande af de för tillfället tillgängliga rusdryckerna betalade
varorna vida öfver deras värde. Att deremot »skoj», såsom oväsen
och förargelseväckande uppträden bland allmogen benämndes, förefallit
vid omförmälda auktionstillfällen, derför behöfde Prosten endast åberopa
Häradsrättens dombok. På samma gång han sålunda förnekade, det han
i ofvannäinnda påskrift å kungörelsen åsyftat någon beskyllning mot
klaganden eller någon annan viss person, vidhölle han likväl, att oordningar
(»skoj») bedrifvits vid dylika tillfällen samt att personer funnits,
som efteråt sett sig bedragna i fråga om sina inköp, derigenom att de
köpta varorna visat sig hafva blifvit för dyrt betalda, och trodde han

sig i denna omständighet hafva ett ytterligare stöd för sin åsigt, att
kungörelsen varit otjenlig att från predikstolen uppläsas, samt bestred
derföre allt afseende å den klagan, som mot honom blifvit framstäld.

Dermed hade efter mitt omdöme Prosten L. icke rättfärdigat sitt
öfverklagade förfarande. Det stöd derför, han velat hemta från Kongl.
Cirkulärbrefvet den 12 Augusti 1812, undanfölle, trodde jag, vid närmare
granskning: af denna författnings innehåll. Visserligen hette det der. i
fråga om enskilda kungörelser i ekonomiska, till kyrkodisciplinen icke
hörande ämnen, att det vore i uppgifna författningar uttryckligen stadgadt,
att dylika enskilda kungörelser skulle, i så god tid och förr än
gudstjensten begyntes, till presterskapet aflemnas, att detta kunde pröfva
och ansvara för deras tjenlighet att i kyrkan offentligen uppläsas; men
detta stadgande kunde icke på förevarande fall tillämpas, enär omedelbart
derefter i samma nådiga cirkulär föreskrefves, beträffande kungörelser
om auktioner, om sammanskott, hvilka icke blifvit i laga ordningbeslutna,
samt kungörelser, hvilka ledde till folksamlingar, att alla kungörelser
af nyssnämnda beskaffenhet icke borde från predikstolarne uppläsas
utan att vara försedda med vederbörande kronobetjentes påskrift.
Genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 26 Augusti 1823 vore sedermera 1812
års Cirkulärbref upphäfvet, i hvad det rörde kungörelser om auktioner
samt bouppteckningar, men för öfrig! i afseende på alla kungörelser af
annan än förenämnda beskaffenhet i dess fulla kraft gällande. Deraf
syntes mig någon annan slutsats ej kunna dragas, än den, att auktionskungörelser
numera vore fritagna från all pröfning vare sig af kronobetjente
eller prester, enär de förra haft men mist, de senare åter aldrig
haft någon pröfningsrätt i fråga om detta slag af kungörelser. Aldra
minst kunde ur 1812 års Cirkulär härledas någon i presterskapets händer
lagd magt att efter godtycke bestämma, om en auktionskungörelse
finge uppläsas i kyrkan eller icke, så länge detta sätt för kungörande
vore i lag föreskrifvet. Deri omständighet att, på sätt Prosten uppgifvit
och med utdrag af kommunalstämmo- och kyrkostämmoprotokoll velat
styrka, oordningar, slagsmål, fylleri och bedrägerier vid dessa auktioner
plägat ega rum, kunde icke berättiga Prosten att till förekommande af
detta onda sjelf öfverskrida gränsen för sin befogenhet. Det vore polismyndigheten,
ej presterskapet, som det tillhörde att förekomma eller
beifra förbrytelser af nämnda slag. Prostens anmärkning, att ifrågavarande
auktioner icke skulle vara sådana, som i lag och författningar afsåges,
utan ett slags extra marknader till afsättning af handelsvaror,
för såvidt med denna anmärkning åsyftades att urskulda vägran att uppläsa
kungörelsen, kunde jag icke tillmäta någon betydelse. Kungörelsen

innehölle, att öppen och frivillig auktion skulle ega rum. Huru dervid
kunde komma att tillgå, hade Prosten lika litet förmåga som behörighet
att på förhand bedöma, än mindre att på ett sådant omdöme grunda
beslutet om kungörelsens uppläsande eller tillbakavisande. Dessutom
vore det sättet för försäljningens verkställande, icke de utbjudna varornas
beskaffenhet eller den samlade menighetens talrikhet eller förstånd
i köpslagande eller nykterhet och uppförande, som vore afgörande i
fråga om bestämmandet, huruvida en auktion eller en marknad vore för
handen.

På nu anförda grunder ansåg jag Prosten L. hafva begått embetsfel
ej mindre då han vägrat uppläsning från predikstolen af ifrågavarande
kungörelse, än ock då han å nämnda kungörelse antecknat, att berörda
uppläsning förvägrades af den orsak, att bedrägeri och skoj vid de af
klaganden anstälda auktioner bedrifvits, hvilket uttryck, hvad ordet bedrägeri
anginge, Prosten sjelf erkänt hafva tillkommit af förhastande,
men utan tvifvel för klaganden innebure en missfirmelse.

Vid detta förhållande, och då underlåtenhet att åtala Prostens förfarande,
sedan det blifvit formligen angifvet, skulle kunna anses innebära,
att jag godkände den uppfattning af Kongl. Cirkulärbrefvet den
12 Augusti 1812, som bestämt hans handlingssätt, föranlåta jag att i
skrifvelse till Domkapitlet i Göteborg den 30 November 1877, med
stöd af Kongl. Cirkulärbrefven den 7 December 1787 och den 21 Augusti
1786, yrka att Prosten L. måtte, för hvad i ofvanberörda hänseenden
läge honom till last, tilldelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning.

Efter förutgången skriftvexling meddelade Domkapitlet den 15 maj
1875 utslag af innehåll, att Prosten L. genom sin vägran att uppläsa
ifrågakomna kungörelse visserligen kunde anses hafva förfarit i strid mot
ordalydelsen i Kongl. Cirkulärbrefvet den 20 Augusti 1823, jemfördt
med Kongl. Cirkulärbrefvet den 12 Augusti 1812; men enär Prosten till
stöd för sitt åtgörande derutinnan haft att åberopa såväl den omständigheten,
att ifrågavarande af klaganden tillämnade auktion varit af en
helt annan natur än de för allmogens behof tillkomna, hvilka genom
Kongl. Maj:ts Resolution på allmogens besvär den 17 December 1734
blifvit medgifna och i Kongl. Cirkulärbrefvet den 20 Augusti 1823 afsäges,
samt i fråga om hvilka auktioner, till undanrödjande af de olägenheter
för allmogen å landet, som vållades af föreskriften i Kongl. Cirkulärbrefvet
den 12 Augusti 1812, omförmälda föreskrift förklarats upphäfd,
som äfven det förhållande, att det svårligen kunnat vara lagstiftarens
mening att från all kontroll af vederbörande myndighet fritaga
publikationer, hvilka på grund af sin art förut varit underkastade en

jemförelsevis strängare granskning från myndigheternas sida, under det
att granskningsrätt och granskningspligt rörande kungörelse om andra
ekonomiska angelägenheter fortfarande vore pastor förbehållna; ty och
som dertill komme, att Prosten ögonskenligen i bästa välmening och
med full öfvertygelse om sin befogenhet dertill, vägrat den påfordra de
pålysningen, kunde Prostens berörda vägran icke betraktas såsom en förseelse,
för hvilken han med stöd af lag och billighet borde till ansvar
fällas, hvarföre Prosten från ansvar i denna del af målet frikändes; samt
att, hvad anginge åtalet i öfrigt, af handlingarna framginge, att den å
kungörelsen gjorda anteckning ej innehölle ett påstående af Prosten, att
bedrägeri och skoj vid de af klaganden anstå Ida auktioner bedrifvits,
utan endast en uppgift, att församlingsmedlemmar anmält, att bedrägeri
och skoj bedrifvits vid dylika auktioner, och som denna uppgift ej
bli fv i t af klaganden vederlagd, blefvc Prosten vid sådant förhållande från
ansvar för missfirmelse befriad.

Med denna utgång af saken kunde jag ej åtnöjas utan uppdrog i
skrifvelse den 8 Juni 1878 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt
att öfverklaga Domkapitlets berörda utslag.

Till vidare utveckling af den talan, jag förde mot Prosten L., androg
jag i berörda skrifvelse hufvudsakligen, att Domkapitlet rätteligen
uppgifvit två omständigheter, emot livilka min talan rigtades, nemligen
dels Prosten L:s vägran att uppläsa auktionskungörelsen, dels ock den
missfirmelse emot klaganden, som läge i Prostens anteckning å besagda

1.1 - . c? o o

kungörelse rörande orsaken till samma vägran.

I fråga om denna sistnämnda omständighet frikändes Prosten från
all påföljd derföre, att jag i min anklagelseskrift till Domkapitlet skulle
hafva mindre noggrant uppgifvit, att Prosten å ifrågavarande kungörelse
antecknat, att bedrägeri och skoj bedrifvits »vid de af klaganden anstälda
auktioner», då deremot, enligt hvad af handlingarna skulle framgå, nämnda
anteckning haft den lydelsen, att »församlingsmedlemmar anmält, det bedrägeri
och skoj bedrifvits vid dylika auktioner». Enär handlingarna i
målet dåmera icke funnes för mig tillgängliga, kunde jag ej förklara,
af hvilken orsak jag kommit att begagna den förra i stället för den
senare ordställningen. Om emellertid mitt minne ej sveke, förhölle det
sig så, att Prosten i den förklaring, han till mig afgaf, anfört, att klaganden
förut hållit några auktioner, vid Indika hvarjehanda oordningar
egt rum, som väckt allmän förargelse, och att Prosten i sammanhang
dermed omförmält anteckningen å kungörelsen, i följd hvaraf jag så
uppfattat denna anteckning, att hvad i densamma yttrades om församlingsmedlemmarnas
anmälan rörande skoj och bedrägeri vid dylika auk -

tioner, hade omedelbart afseende på de af klaganden förut anstälda.
Men huru dermed än måtte förhålla sig, syntes det mig obestridligt,
att skilnaden emellan de olika uttryckssätten, nogare betraktade, icke
vore så stor, att omdömet om det missfirmande i det ena eller andra
borde utfalla väsentligen olika. När Prosten efter eget medgifvande
tecknade på kungörelsen, att han prostesterade emot uppläsningen af
densamma af orsak, att »församlingsmedlemmar anmält, att bedrägeri
och skoj bedrifvits vid dylika auktioner», stämplade han med detsamma
den auktion, klaganden ville hafva utlyst, såsom en sådan, vid hvilken
bedrägeri och skoj skulle komma att bedrifvas; ty i annat fall hade den
åberopade anmälan icke kunnat utgöra någon giltig grund för den så
kallade protesten, men i och genom denna handling förnärmade Prosten
onekligen klagandens goda namn och rykte, huru ifrigt Prosten sedermera
försäkrat, att sådant icke varit hans afsigt. Jag fäste visserligen
icke sä stor vigt vid domslutet i denna del, men hade ändock icke funnit
skäl att afstå från min talan derutinnan.

Af verklig betydelse vore deremot frågan om presterskapets lagliga
befogenhet att vägra uppläsande från predikstolen af auktionskungörelser,
så länge detta sätt för offentliggörande vore i lag och sed gällande.

Då Domkapitlet i denna fråga tycktes hafva låtit sitt omdöme ledas
al hvad Prosten L. i sin öfver min anklagelseskrift afgifna förklaring
andragit, borde jag deråt egentligen egna min uppmärksamhet. Prosten
yttrade i denna förklaring, att han ax min bevisledning för den åsigt,
att 1812 års Cirkulär icke lemnade skäl för hans vägran att uppläsa
ifrågavarande kungörelse, visserligen funne sig fulltygad att hafva
mist det stöd för sitt förfarande, hvarvid han hållit fast, i fall nemligen
det varit fråga om kungörelse angående sådan auktion, som i nämnda
cirkulär och det af år 1828 afsåges, det ville säga en som motsvarade
begreppet auktion sådant det uti ett annat författningsrum, eller Kongl.
Maj:ts resolution på allmogens besvär den 17 December 1734, närmare
bestämdes, såsom bestående i afyttrande af sterbhus’ eller flyttande
personers bohag och tillhörigheter, eller sådan auktion, der allmogen
hade något att försälja, men att, då här gälde en af handlande från
köpstad på landsbygden anordnad försäljning af hans varulager, Prosten
förmenade, att just den »närmare granskningen» gåfve vid handen, att
dylik tillställning aldrig varit af lagstiftaren i Cirkulärbrefvet af år 1812
afsedd med uttrycket »auktion», utan att. oaktadt man påfunnit benämningen
auktioner äfven för detta slag af försäljning, publikationen härom
rätteligen folie under kathegorien »enskilda kungörelser i ekonomiska,
till kyrlcodisciplinen icke hörande ärenden», för hvilka stadgandet uti 1812

års Cirkulärbref icke vore genom Cirkulärbrefvet af år 1828 upphäfvet;
hvilket ännu klarare ansåges framgå deraf, att Cirkulärbrefvet den 20
Augusti 1828 just tillkommit på grund af allmogens besvär, under anförande,
såsom skäl för den begärda förändringen, att det vore underkastadt
svårighet för allmogen, att för hvarje auktionstillfälle söka den
långt aflägset boende kronobetjeningen.

I motsats till hvad Prosten om min bevisledning yttrat, måste jag,
i afseende på den, han sålunda förebragt, bekänna, att jag af densamma
hvarken funnit mig fulltygad eller mist något skäl för min åsigt; utan
hoppades jag, att den »närmare granskning» Prosten omnämnt, skulle leda
till ett annat slut, än det, hvartill lian kommit.

Den sålunda åberopade Resolutionen pä Allmogens besvär clen 11 December
1734 § 10, sådan den återgåfves i den af Kyrkolagskomitén utgifna,
år 1845 tryckta »1686 års Kyrkolag» med tillhörande författningar
samt i det så kallade Modées verk — och någon annan resolution af samma
dag, ej heller någon annan § i samma resolution, som afhandlade detta
ämne, hade jag icke funnit —, vore af följande lydelse: »Kongl Maj:t
är thesslikes benägen att i nåder samtycka till allmogens underdåniga
ansökning, åt enär så godt finnas kan, igenom offentliga auktioner få
försälja sin egen och sina pupillers egendom på the orter å landet,
ther sådant icke hit intill skjedt är, utan att allmogen therutinnan på
ett eller annat sätt något intrång skje må. Och stånde allmogen förthenskull
fritt, till thesse auktioners förrättande, åt sjelfve utse och antaga
the personer, som the kunna hafva thet bästa förtroende til, hvilkom
åligga skal, sedan vederbörande them sådant tillkiänna gifvit, åt
behörigen föranstalta om auktionsdagens publicerande å prädikstolarne
i häradet och socknarne theromkring, hvarvid äfven granneligen i ackt
tagas bör, åt, enär omyndiga Barns egendom kommer åt förauktioneras,
theras närmaste anhörige eller förmyndare therorn behörigen och i tid
tilsägas.»

I denna resolution finnes icke någon bestämning af begreppet auktion,
ty detta hade uppenbarligen antagits vara förut bekant. Resolutionen
innehölle endast nödigt medgifvande på en underdånig ansökan
af allmogen att komma i åtnjutande af samma rättighet, som andra medborgare
redan egde i afseende på försäljning af sin egen och sina pupillers
egendom. Således kunde ej detta lagrum anses hafva skapat
något nytt slag af auktioner, om hvilket 1823 års Cirkulär uteslutande
skulle gälla. I detta Cirkulär förekomme ej heller något uttryck, som
tydde på en slik inskränkning i Cirkulärets tillämplighet. Det hette
visserligen, att fråga blifvit väckt om de olägenheter, som bereddes

allmogen på landet genom föreskriften i 1812 års Cirkulär, att ej några
kungörelser finge i kyrkorna uppläsas utan att vara försedda med vederbörande
kronobetjentes påskrift; men då Rikets Ständer togo denna fråga
i öfvervägande, funno de berörda olägenhet tillskyndas de sökande, det
vill säga, dem, som sökte att få auktionskungörelser upplästa, således
icke blott personer af allmogen utan äfven andra.

I min anklagelseskrift i detta mål anmärkte jag, att det vore sättet
för försäljningens verkställande, icke de till salu utbjudna varornas beskaffenhet
ej heller den samlade menighetens talrikhet eller förstånd i
köpslagan m. m., som bestämt begreppet auktion och skilde en sådan
från en »extra marknad», såsom Prosten i sin förklaring till mig benämnde
den försäljning, om hvilken den ifrägakomna kungörelsen handlade.
Denna skilnad tycktes Prosten hafva insett och godkänt. Nu
åter fäste han sig vid säljarens eller auktionstillställarens stånd, drifvande
den satsen, att endast när allmogen på landet anståide auktioner
och derom utfärdade kungörelse, verkliga auktionskungörelser vore för
handen, hvilka det ålåge presterskapet att utan föregången granskning
från predikstolen uppläsa; men om en person af annan samhällsklass
ville anställa auktion och begärde att få kungörelse derom uppläst, skulle
efter Prostens förmenande, en sådan kungörelse ej betraktas såsom auktionskungörelse
utan såsom »enskild kungörelse i ett ekonomiskt, till kyrkodiciplinen
icke hörande ämne?).

I sin till Domkapitlet afgifna förklaring yttrade Prosten, att »den
slutsats, hvarvid jag stannat, att hvarken någon pröfningsrätt eller något
granskningsåliggande för presterskapet i fråga om kungörelser af den
beskaffenhet, hvarom här vore fråga, kunde ur 1812 års Cirkulär härledas,
vore felaktig och påtagligen ledande till orimligheter, i fall detta
enskilda omdöme blefve genom prejudikat till efterföljd antaget». Jag
åter vågade, ställa »den grundsats, hvarvid jag stannat», i bredd med den
till hvilken Prosten, på sätt ofvan vore antydt, kommit och som vunnit
Domkapitlets bifall, öfverlemnande åt Kong!. Hofrätten att afgöra, hvilkendera
vore rimligare och mer öfverensstämmande med vedertaget
språkbruk och sund lagtolkning.

Förklaringsgrunden till Domkapitlets godkännande af Prostens åsigt
skulle väl vara att finna, i hvad Domkapitlet i sitt utslag till sist anförde,
nemligen att det svårligen kunnat vara lagstiftarens mening att från all
kontroll af vederbörande myndighet fritaga publikationer, hvilka på grund
af sin art varit underkastade jemförelsevis strängare granskning från
myndigheternas sida, under det att granskningsrätt och granskningspligt
rörande kungörelser i andra ekonomiska ärenden vore pastor förbehållna,

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1819 års Riksdag. 2

då dertill komme, att Prosten ögonskenligen i bästa välmening och
med full öfvertygelse om sin befogenhet vägrat den påfordrade pålysningen.

Den oegentlighet Domkapitlet trott sig finna deri, att lagstiftaren
fritagit auktionskungörelserna från den jemförelsevis strängare kontroll,
de varit underkastade, i följd af den för dem fordrade påskrift af kronobetjeningen,
men förbehållit presterskapet fortfarande kontroll öfver kungörelser
i ekonomiska, till kyrkodisciplinen icke hörande ämnen, skulle
väl ej vara så svår att förklara, men sådant vore icke för sakens utveckling
af nöden. Frågan vore nemligen här den: när lagstiftaren på
skäl, som funnes anförda i 1823 års Cirkulär och gälde lika för alla
auktionskungörelser, befriat dylika kungörelser utan undantag från den
granskning, som enligt 1812 års Cirkulär skulle föregå uppläsningen,
vore det antagligt, att samma lagstiftare, utan att derom hafva yttrat
ett ord, velat icke allenast bibehålla kontroll öfver ett slag af dylika
kungörelser, nemligen dem, som utgått från andra personer än sådana,
hvilka tillhöra allmogeklassen, utan ock öfverflytta denna kontroll från
kronobetjeningen till presterskapet? Svaret på denna fråga syntes ej
kunna blifva mer än ett.

Oväntadt hade det emellertid förekommit mig att finna, det Domkapitlet
ifrade för, hvad jag någon gång haft att tillvita en och annan
af det lägre presterskapet, nemligen obehörig inblandning i det, som
tillhörde den verldsliga ordningsmakten. En sådan inblandning kunde
enligt min tanke icke undgå att verka menligt ej mindre på presterskapets
egentliga verksamhet än ock på dess anseende i det allmänna
och dess ställning till församlingen. »Att Prosten L. ögonskenligen i
bästa välmening och med full öfvertygelse om sin befogenhet dertill
vägrat den påfordrade pålysningen», ville jag icke bestrida, men han hade
derigenom icke desto mindre gjort sig skyldig till en lagöfverträdelse,
den jag af skäl, som i min anklagelseskrift blifvit anfördt, funnit mig
pligtig att icke lemna opåtald, och det vore om den Domkapitlet haft
att döma. Jag hade ej tiilvitat Prosten något egentligt brott, för hvilket
jag påyrkat straff; jag hade hos hans förman anmält honom till erhållande
af tjenlig föreställning derför, att han, efter min tanke, i en embetsförrättning
förbisett eller missuppfattat, hvad lag stadgade, och af förmaning
att för framtiden i thy mål icke på samma sätt förfara. Detta
vore allt, och dertill trodde jag mig hafva visat full befogenhet.

Slutligen yttrades, att jag trodde mig icke behöfva frisäga mig från
att hafva åsyftat främjande af klagandens förehafvande!!, så vidt de vore
mot lag stridande, men på dem hade jag lika litet som Prosten egt rätt

att tala, emedan det ej hörde mitt embete till. Med den saken hade
allmänna ordnings- och åklagaremagten att skaffa.

Öfver de af Advokatsfiskalsembetet på grund af min nyss anmärkta
skrifvelse anförda besvär har Kongl. Hofrätten meddelat utslag den 3
December 1378 af innehåll, att emedan prest, enligt 2 kapitlet 5 § Kyrkolagen
samt Kongl. Resolutionerna uppå presterskapets besvär den 10
Mars 1719 och den 14 Juni 1720, jemförda med Kongl. Cirkulärbrefvet
den 12 Augusti 1812 och Kongl. Kungörelsen om sättet för en menighets
hörande i enskilda tillåtliga ärenden den 26 November 1816, vore
pligtig att pröfva och ansvara för enskilda kungörelsers i ekonomiska
ämnen tjenlighet att i kyrkan offentligen uppläsas; ty och enär åberopade
Cirkulärbrefvet icke, såsom anmärkt blifvit, från presterskapets
granskning undantoge auktionskungörelser, hvilka uppenbarligen vore
att hänföra till enskilda kungörelser i ekonomiska ämnen, helst det med
Kongl. Brefvet icke afsetts att stadga någon inskränkning i presterskapets
granskningsrätt, utan fastmer att, till förekommande af missbruk vid enskilda
kungörelsers uppläsande, meddela nya bestämmelser i de fall,
der sådana befunnits nödiga, samt den vederbörande pastor sålunda tillkommande
granskningspligt icke vore genom senare författningar upphäfd
eller inskränkt; alltså funne Kongl. Hofrätten Prosten L. hafva egt
att ingå i bedömande af den i målet åberopade auktionskungörelsens
tjenlighet att i kyrkan uppläsas; och ehuru de omständigheter, hvilka
af Prosten åberopats såsom skäl för hans vägran att uppläsa samma
kungörelse, icke vore af beskaffenhet, att han kunde anses hafva till sin
berörda åtgärd egt laglig anledning och Prosten således i detta afseende
felat i sitt embete; likväl och då Prosten genom hvad sålunda mot honom
förekommit icke visat sådan grad af oförstånd i sin embetsutöfning,
att han derför skäligen kunde dömas till ansvar, pröfvade Kongl. Hofrätten
lagligt fastställa Domkapitlets beslut, så vidt det mot Prosten i
denna del af målet framstapla ansvarsyrkandet lemnats utan bifall.

Beträffande åtalet för missfirmelse mot klaganden, så enär den af
Pi-osten å ifrågavarande kungörelse gjorda anteckning icke kunde anses
för klaganden missfirmande, blef Domkapitlets beslut derutinnan gillad t.

Då Kongl. Hofrätten sålunda förklarat Prosten L. hafva i embetet
felat, var det hufvudsakliga målet för min anhängiggjorda talan uppnådt.
Detta förklarande anser jag nemligen innebära lika kraftig tillrättavisning
för den felande som en af Domkapitlet meddelad föreställning.
Hvad som i Kongl. Hofrättens domskäl gatt mig emot, synes inig
icke vara af den vigt och betydelse att, äfven om sådant varit lämpligt,
saken derför bort dragas under Kong]. Maj:ts nådiga pröfning. Skälen

för min uppfattning af 1812 års Cirkulärbref har jag framlagt. Medgifva
nämnda Cirkulärbref^ uppställning och ordalydelse den tolkning,
Kongl. Hofrätten vid jemförelse med andra uppgifna författningar åt
nämnda Cirkulärbref gifvit, skall jag anse detta vara så mycket mindre
att beklaga som onekligen god grund finnes derför, att presten bör ega
rätt att granska äfven auktionskungörelser, hvilka utan tvifvel någon gång
kunna vara af det innehåll, att de icke äro tjenliga att från kyrkans
predikstol uppläsas.

Uti en till mig ingifven skrift hade Handlanden E. i Eskilstuna
klagat deröfver, att ehuru i nu gällande Expeditionsstadga uttryckligen
förbjödes, att i städer, der, såsom förhållandet vore i Eskilstuna, bouppteckningsproeent
erlades, fordra någon lösen för bouppteckningars
uppvisande och inregistrerande vid Rådhusrätten, så hade likväl tillförordnade
Borgmästaren, vice Häradshöfdingen A., å den bouppteckning,
som upprättats efter klagandens aflidna hustru, tecknat lösen med icke
mindre än trettionio kronor 20 öre samt af klaganden jemväl utkräft
detta belopp; och enär t. f. Borgmästaren, enligt klagandens åsigt, varit
fullkomligt oberättigad att fordra och uppbära denna lösen, yrkade klaganden,
det jag ville vidtaga erforderliga åtgärder, på det att han måtte
återfå nämnda belopp; och hade klaganden vid sin ofvanberörda skrift
fogat dels instrument öfver en af Rådstufvurättens deputerade den 15
Maj 1877 upprättad bouppteckning efter klagandens hustru, hvaraf inhemtades,
att bouppteckningen blifvit, enligt ett af t. f. Borgmästaren
å Rådstufvurättens vägnar tecknadt intyg, för inregistrering till Rätten
inlemnad, samt att lösen derför vore påförd med trettionio kronor 20
öre, dels ock transsumt af Stadsfullmägtiges i Eskilstuna protokoll för
den 28 December 1876, utvisande, att Stadsfullmägtige efter Magistratens
hörande och med dess goda minne beslutat: att för bouppteckningar och
arfskiften, hvilka Magistraten fortfarande borde förrätta, sterbhusdelegarne
icke skulle erlägga något arvode; att Magistraten efter anmodan egde
att verkställa bouppteckning och delning i sterbhus, som sjelfva vore
berättigade att välja förrättningsman, dock utan någon afgift för sterbhusdelegarne;
att ordinarie Rådman skulle erhålla en lön af fyrahundra
kronor om året samt att Borgmästaren för mistad inkomst af boupptecknings-
och arfskiftesförrättningar egde af stadskassan uppbära ersättning
med sjuhundra kronor om året; och att denna öfverenskommelse,
hvilken borde tillämpas från den 1 Januari 1876, skulle vara gällande
tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda bestämdt efter ett
års uppsägning å någondera sidan.

Sedan jag lemnat t. f. Borgmästaren del af klagoskriften, anförde
denne uti afgifvet yttrande hufvudsakligen, att derest förhållandet i
Eskilstuna vore, såsom klaganden uppgifvit, att bouppteckningsprocent
erlades, t. f. Borgmästaren naturligtvis gjort sig skyldig till ett groft
fel, om han i strid mot stadgandet i § 12 af gällande Expeditionsstadga
fordrat lösen för boupptecknings inregistrering; men då för boupptecknings
förrättande någon uppteckningsprocent numera derstädes icke egde
rum, hade han ansett sig vara i sin goda rätt, när han fordrat lösen
för bouppteckningar, som efter borttagande af procenten till Rådstufvurätten
för inregistrering inlemnats.

Det vore till undanrödjande af obehaget för Magistraten att utkräfva
bouppteckningsprocent och svårigheten för många sterbhus, der behållningen
vore ringa eller ingen, att utgifva densamma, särdeles när den beräknades
efter boets summa inventarii, som Stadsfullmägtige och Magistraten
hade träffat här ofvan omförmäld a aftal, enligt hvilket bouppteckningsprocent
skulle från och med början af derpå följande år i staden tills
vidare icke ega rum, utan Magistratens ledamöter i stället från stadskassan
få uppbära ett visst årligt lönetillägg, Borgmästaren med sjuhundra
kronor och Rådmännen så, att hvarje Rådmans årliga lön höjdes till
fyrahundra kronor från förutvarande tjugu kronor. Det, som då sattes
i stället för procenten, hade dock, enligt t. f. Borgmästarens förmenande,
alldeles icke någon karaktär af procent, ty denne, som bestode af en
viss afgift för hundrade af tillgångarne i*sterbhuset, kunde naturligtvis
omöjligen på förhand en gång för alla beräknas af de i framtiden aflidnes
efterlemnade egendom. Deremot borttoges all procentberäkning
just genom berörda öfverenskommelse och bestämdes, att Magistratens
ledamöter, som dädanefter för bouppteckningars förrättande icke skulle
uttaga arvode af sterbhusen, i stället fingo åtnjuta fasta aflöningar till
högre belopp än förr. Redan den omständigheten, att vid aflösningen
icke dubbel lott emot Rådman tilldelades Borgmästare, visade dessutom,
att någon procent icke vidare vore i fråga. Rådmännen finge nemligen
genom aflösningen ett lönetillägg af tiehundraåttio kronor hvar; och
vore nu detta att betrakta som bouppteckningsprocent, skulle således
Borgmästaren egt att fordra dubbla beloppet, sjuhundrasextio kronor.
Vid den öfverläggning i Magistraten, som föregått antagande af denna
aflöning, hade emellertid alla ledamöter ansett, att expeditionshafvanden
derefter vore berättigad till inregistreringsafgift; och antogs i följd deraf
den Borgmästaren erbjudna årliga aflöningssumman af endast sjuhundra
i stället för sjuhundrasextio kronor.

I andra städer — hette det vidare — der bouppteckningsprocent icke

utginge, men Magistratens skyldighet att vara bouppteekningsförrättare
qvarstode emot viss årlig lönetillökning, vore ock praxis att inregistreringsafgift
uttoges; och anfördes såsom exempel på ett sådant förhållande
staden Grenna.

Slutligen tilläde t. f. Borgmästaren, att det varit öfvertygelsen om
det lagligen berättigade i det öfverklagade förfarandet, och icke något
annat motiv, som förmått honom att efter bouppteckningsprocentens afskaffande
af såväl klaganden som af andra personer utkräfva lösen för
bevis om boupptecknings inregistrering.

Denna förklaring fann jag ej vara nöjaktig. Emellertid hade t. f.
Borgmästaren icke bestridt, att en sådan öfverenskommelse emellan
Eskilstuna stads innevånare och stadens Magistrat, som klaganden åberopat,
funnes till, ej heller att samma öfverenskommelse skulle vara
bindande för honom, såsom tillförordnad Borgmästare. Det vore således
om tolkningen af berörda öfverenskommelse, som tvisten hvälfde sig.

I det vid klagoskriften fogade utdrag ur Stadsfullmägtiges i Eskilstuna
protokoll den 28 December 1875 förekom, bland annat, i § 2:
»öfver Stadsfullmägtiges förslag till aflösning af Magistratens inkomst af
bouppteckningar m. m. hade Magistraten aflemnat sin förklaring och dervid
antagit samma förslag, förutom rörande auktionsverket, äfvensom
Magistraten vid sitt bifall fogat det vilkor, att öfverenskommelsen skulle
gälla tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda bestämdt,, —• —;
och hafva Stadsfullmägtige sålunda beslutat en så lydande öfverenskommelse:
a) för bouppteckningar och arfskiften inom staden, hvilka Magistraten
fortfarande förrättar, uttages ej arfvode af sterbhusen — •—;

c) ordinarie rådmans lön bestämmes till fyrahundra kronor om året;

d) Borgmästaren har att för mistad inkomst af bouppteckning och arfsskiftesförrättningar
uppbära ersättning af stadskassan med sjuhundra
kronor för år; och e) öfverenskommelsen gäller från och med den 1 Januari
1876 tills vidare och intill dess annorlunda kan vara bestämdt efter
ett års uppsägning å någondera sidan».

Af denna öfverenskommelses lydelse syntes mig den slutsats kunna
dragas, att den förut från sterbhus utgående upptecknings- och delningsprocent
ej blifvit helt och hållet borttagen utan i en viss summa för år
förvandlad, hvilken summa tilldelats Borgmästare och Rådmän såsom
löneförhöjning. Detta sades uttryckligen om Borgmästaren. Att ersättningssummans
fördelning ej blifvit alldeles lika med fördelningen af upptecknings-
och delningsprocenten förtjente ej det afseende, t. f. Borgmästaren
velat tillägga denna omständighet, helst Magistratens ledamöter
och bland dem Borgmästaren dermed sig åtnöjt. Men hade uppteck -

nings- och delningsprocenten sålunda ej upphört, utan endast blifvit i
en viss årlig ersättningssumma tillagd dem, som förut åtnjutit sagda
procent, så qvarstode ju grunden för stadgandet i 12 § af Kongl. Förordningen
om expeditionslösen den 30 November 1855, der det hette:
»och ftiå ej heller, då för boupptecknings och arfskiftes förrättande upptecknings-
och delningsprocent eger ruin, särskildt lösen fordras för boupptecknings-
eller delningsinstrumentet eller för bevis om bouppteckningens
inlemnande och inregistrering». Grunden till detta stadgande
kunde nemligen ej vara någon annan än deri, att vederbörande ansetts
hafva genom den uppburna upptecknings- och delningsprocenten erhållit
skälig godtgörelse jemväl för lösen å ifrågavarande bevis öfver bouppteckningens
inlemnande och inregistrerande, och samma grund måste
äfven gälla här, enär vederbörande genom löneförhöjningen undfått en
ersättning för upptecknings- och delningsprocenten, med hvilken de förklarat
sig nöjda. Häraf följde således, att någon lösen för bevis öfver
bouppteckningars inlemnande och inregistrering i Eskilstuna stad lika
litet efter som före merberörda öfverenskommelse lagligen kunde utkräfvas.
Om Magistraten vid öfverläggningen om Stadsfullmäktiges ofvan
omförmälda förslag varit af den mening, att berörda lösen efter
öfverenskommelsens trädande i verket skulle få uppbäras, borde ett förbehåll
derom, likasom om inkomsten af auktionsverket, hafva influtit i Magistratens
svar på Stadsfullmägtiges förslag. Uppgiften åter, att i andra städer,
under förhållanden lika med dem i Eskilstuna, vederbörande uppbure
slik lösen, äfven om den varit styrkt, saknade all betydelse, då deri
lagliga befogenheten af ett slikt förfarande icke tillika vore ådagalagd.

På nu anförda grunder uppdrog jag, i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt af den 31 Oktober 1877, åt nämnda embete
att inför Kongl. Hofrätten tilltala t. f. Borgmästaren och å honom
yrka laga ansvar för hvad han låtit komma sig till last.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 2 April 1878 af innehåll att,
emedan boupptecknings- och delningsprocent till följd af den mellan
Stadsfullmägtige och Magistraten träffade öfverenskommelse icke vid den
tid, åtalet afsåge, derstädes utgått, samt den omständighet, att ersättning
för berörda procent af stadens medel tillagts Magistraten, icke kunde
medföra befrielse från den sterbhus åliggande skyldighet att, då sådan
procent ej egde rum, för bevis om boupptecknings inregistrering utgifva
stadgad lösen, Kongl. Hofrätten funne Advokatliskalsembetets i målet
förda talan icke kunna bifallas.

Då jag icke kunde åtnöjas med den utgång målet sålunda erhållit
i Kong]. Hofrätten, uppdrog jag i skrifvelse den 20 April 1877 förr -

bemälda Advokatfiskalsembete att fullfölja målet hos Kongl. Maj:t samt
yttrade i denna skrifvelse, att jag i det memorial, som läge till grund
för åtalet, redan uttalat den åsigt, att på grund af den emellan Stadsfullmägtige
och Magistraten ingångna öfverenskommelse den förut från
sterbhus utgående upptecknings- och delningsprocenten icke blifvit borttagen
utan endast förvandlad i ett till siffran bestämdt belopp, som tilllagts
Magistraten att mellan dess ledamöter på uppgifvet sätt fördelas.
Denna min åsigt hade jag, af hvad Kongl. Hofrätten anfört, icke funnit
anledning att frångå, och ansåge mig förthy, då den ej lyckats vinna
afseende hos Kongl. Hofrätten, än vidare böra utveckla densamma.

Genom särskilda författningar hade Kongl. Muj:t bestämt, hvilken
ersättning de personer, som af Borgmästare och Råd erhållit uppdrag
att i stad uppteckna och värdera död mans egendom, egde utbekomma,
och då det icke finge bero på den enskilde, huruvida i lag meddelade
föreskrifter till ordnande af rättsförhållandet emellan tjensteman och
dem, som anlita deras tjenstebiträde, skulle ega bestånd, eller icke, så
kunde väl ej heller upptecknings- och värderingsprocenten anses hafva
blifvit lagligen upphäfd derigenom att, på grund af aftalet emellan Stadsfullmägtige
och Magistraten, denna inkomsttitel numera utginge i ett
visst penningebelopp, särdeles som beståndet af detta aftal vore beroende
på uppsägning från endera af kontrahenterna och öfverenskominelsen
icke heller blifvit af Kongl. Maj:t faststäld.

Af handlingarna i målet fraraginge, att Stadsfullmägtige med sitt
gjorda erbjudande om procentens utbytande mot ett visst penningebelopp
åsyftat att få den ovissa och ojemnt tryckande procenten förvandlad till
en bestämd summa, som skulle i vanlig ordning af stadens innevånare
uttaxeras. Men om den tolkning, Kongl. Hofrätten gifvit åt berörda af
Magistraten jemväl antagna erbjudande, vore rigtig, skulle Stadsfullmägtige,
långt ifrån att hafva nått det åsyftade ändamålet, tillskyndat
staden en dubbel utgift, nemligen dels det penningebelopp, i hvilket procenten
blifvit förbytt, dels ock lösen för inregistreringen, hvilken sistnämnda
afgift vore lika oviss som den, Stadsfullmägtige velat till en bestämd
summa förvandla, och följaktligen måste anses vara i det förr
nämnda aftalet inbegripen.

De betänkliga följder en dylik i min tanke origtig tolkning af aftalet
emellan Stadsfullmägtige och Magistraten, jemfördt med expeditionstaxans
föreskrifter, sålunda skulle medföra, manade mig att söka förebygga ett
fortsatt upprepande af det förfarande, jag gjort till föremål för mitt åtal.

Uppå dessa underdåniga besvär har nådigt utslag ännu icke blifvit
meddeladt. ________ _______

Uti en till mig inkommen klagoskrift anfördes, att uti Kongl. Förordningen
om utvidgad näringsfrihet af den 16 Juni 1864 vore stadgadt, att för
rättighet att idka handel, handtverk eller annan näring fordrades såsom
vilkor att ega god frejd samt råda öfver sig sjelf och sin egendom, samt
att 9 § af samma Förordning innehölle, att då i stad en dylik anmälan hos
Magistraten framstäldes, tillika borde af sökanden ingifvas ett sådant
intyg, som enligt 2 § erfordrades; och vore i fråga om lösen för ett
dylikt bevis tydlig föreskrift meddelad i nu gällande expeditionsstadga
af den 30 November 1855, enär under rubriken »bevis» först upptoges
och specificerades flere slag af bevis med särskild utförd lösen för hvart
och ett sådant, hvarefter det hette: »annat bevis 1 krona 50 öre». Då ett
bevis af den beskaffenhet, hvarom nu vore fråga, icke funnes upptaget
bland de i taxan särskildt uppräknade, följde deraf uppenbart, att samma
bevis måste hänföras under den i taxan förekommande rubriken annat
bevis, för hvilket lösen borde erläggas med här ofvan angifna belopp.

Så tillämpades Förordningen i ämnet af Stockholms Rådstufvurätt
och öfriga domstolar inom riket, men deremot hade vice Häradshöfdingen
A., under den tid han förestått Borgmästare-embetet i Eskilstuna,
eller från och med April månad 1874 till och med den 30 December
1876, för alla de bevis, han derunder utfärdat åt personer, som
sökt rättighet att idka handel eller handtverk, fordrat och uppburit
lösen med icke mindre än fem kronor för hvarje bevis samt derjemte,
för att gifva sken af laglighet åt denna sin åtgärd, försedt de flesta
bevisen med öfverskriften: Förmynderskapsbevis. Att emellertid ifrågavarande
bevis icke kunde anses såsom förmynderskapsbevis, syntes bäst
af deras innehåll, enär i dem icke nämndes ett enda ord, om den person,
för hvilken beviset utfärdades, innehade något förmynderskap och
sådant bevis ej heller behöfde företes af den, som sökte rättighet att idka
handel eller handtverk; anhållande klaganden, det vice Häradshöfdingen
måtte ställas under laga åtal för de förseelser i embetet, Indika han
sålunda låtit komma sig till last, hvarförutan klaganden vid sin berörda
skrift fogade sjutiotvå särskilda af vice Häradshöfdingen, å Borgmästareembetets
vägnar, utfärdade bevis, att de i bevisen uppgifna personerna
rådde öfver sig och gods sitt; och hade enligt anteckning å bevisen
lösen för dem utförts med fem kronor och för stämpeln 25 öre.

Efter att hafva fått del af berörda klagoskrift anförde vice Häradshöfdingen
A. i deröfver afgifvet yttrande hufvudsakligen, att hans öfverklagade
förfarande, att för oftanämnda bevis uppbära lösen med fem
kronor, enligt hans åsigt, vore öfverensstämmande med gällande expeditionsstadga.
Med de i denna stadga omnämnda förmynderskapsbevis

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse titt 187,9 års Riksdag. 3

borde nemligen väl icke förstås endast bevis, huruvida en person innehade
ett eller flera förmynderskap, utan borde till denna benämning
också få hänföras bevis, om en ''person stode under annans förmynderskap,
då båda dessa särskilda slag af bevis afsåge förmynderskap. Att dit endast
räkna det första slaget af bevis och för dem taga fem kronor i lösen,
dertill funnes enligt vice Häradshöfdingens förmenande ingen rimlig anledning,
då ju det andra slaget af bevis vore lika berättigadt till benämningen
förmynderskapsbevis och i allt fall arbetet med utfärdandet
af båda slagen af bevis vore så likartadt, att lagstiftarens mening omöjligen
kunde hafva varit att gynna det ena beviset med högre lösen än
det andra. I båda fallen måste förmynderskapsprotokollen genomses
för längre eller kortare tid tillbaka — ett arbete som dock vid utfärdande
af intyg, huruvida en person innehade förmynderskap, kunde betydligen
lindras, om icke rent af blifva öfverflödigt. Hos de fleste domstolar
och domare borde nemligen finnas till förmyndareförteckningarna
hörande alfabetiska register öfver förmyndare så noggrant upprättade,
att något genomletande af förmynderskapsprotokollen för intyg, huruvida
en person innehade förmynderskap, ej vore erforderligt; men detta
besvärliga arbete qvarstode alltid vid utgifvande af intyg, om en person
stode under annans förmynderskap. Något skal, hvarför det ena slaget
af bevis skulle betinga högre lösen än det andra, kunde således icke
hemtas från sjelfva arbetets beskaffenhet; men om någotdera beviset
borde vara billigare än det andra, så vore det just det slag, som klaganden
ville ensamt benämna förmynderskapsbevis; och tilläde vice Häradshöfdingen,
att han icke ville bestrida, att Stockholms Rådstufvurätt
möjligen expedierade bevis angående persons myndighetstillstånd med
lösen af blott en krona 50 öre, men säkert vore, att många domare
delade vice Häradshöfdingens uppfattning angående i frågakomna lösen,
till ådagaläggande hvaraf han åberopade några vid yttrandet fogade,
af särskilde domare utfärdade likartade bevis, för hvilka lösen blifvit
påförd med fem kronor; men att vice Häradshöfdingen, på sätt jemväl
i klagoskriften vore antydt, från början af 1877 påfört de ifrågakomma
bevisen en lösen af endast en krona 50 öre.

I betraktande af hvad sålunda förekommit, ansåg jag åtal emot vice
Häradshöfdingen A. böra ega rum och anförde i den skrifvelse till
Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt, i hvilken jag uppdrog åt
nämnda embete att anhängiggöra åtalet, hufvudsakligen, att jag icke
kunde åtnöjas med den förklaring, vice Häradshöfdingen afgifvit, då jag
nemligen icke kunde fästa något afseende vid det både af klaganden och
förklarande!! uppgifna förhållande, att den sistnämnde från 1877 års

början nedsatt lösen å de ifrågakomma bevisen till en krona 50 öre,
enär förklaranden uttryckligen tillkännagifvit, att sådant icke skett af
den orsak, att han blifvit öfvertygad om obehörigheten af den högre
lösens utkräfvande, i hvilket afseende hans förut följda grundsats vore
oförändrad, utan af en orsak, som när som helst kunde upphöra att
vara till.

Beträffande åter nämnda grundsats, anmärkte jag, att det i Kongl.
Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855 särskildt
omnämnda förmynderskapsbevis, för hvilket lösen utginge med fem kronor,
vore, såsom vice Häradshöfdingen jemväl medgifvit, ett intyg, huruvida
en person innehade förmynderskap eller icke och hade hufvudsakligen
kommit i fråga, innan den förmånsrätt, som i 17 kapitlet 8 § Handelsbalken
var tillförsäkrad den omyndige för hans hos förmyndaren inneståendc
medel genom Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861 blef borttagen.
Sådant bevis åter, som enligt Kongl. Förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 Juni 1864 den person, hvilken sökte rättighet
att idka handel eller utöfva handtverk, borde förete, innehölle deremot
endast intyg derom, huruvida den sökande egde råda öfver sig och gods
sitt; och då båda dessa slag af bevis såväl till innehåll som ändamål
vore från hvarandra vidt skilda, så torde de med hvarandra desto mindre
kunna förvexlas, som utan ett allt för stort våld å språkbruket det
sistnämnda slag af bevis icke kunde hänföras under benämningen förmynderskapsbevis.
Hvad anginge den framhållna omständigheten, att
arbetet med utfärdandet af sistnämnda slaget af betyg skulle vara drygare,
än det som erfordrades för meddelande af betyg utaf det förstnämnda
slaget, ville jag endast erinra, att till en behörigen inrättad
förmyndareförteckning hörde register ej mindre öfver de omyndiga än
öfver förmyndare; och när sådant register funnes, vore besväret med
utfärdande af bägge slagen af bevis lika stort eller rättare lika ringa.
Skulle olika besvär vara förenadt med de särskilda bevisens utfärdande
och i följd deraf större lösen för det ena än för det andra böra ega
rum, så tillhörde det, dock lagstiftaren, icke lagens tillämpare, att utjemna
ett sådant missförhållande; och jag befarade, att om en lagförändring
derutinnan ifrågakomme, blefve det under nuvarande, nyss antydda
förhållande den högre lösen, som nedsattes, ej den lägre, som
komme att förhöjas.

Den omständighet, att andra domare, på sätt förklaranden sökt visa,
gjort sig skyldige till samma origtiga tolkning af expeditionstaxan, som
förklaranden, vore för mig ett ytterligare skal att icke lemna hans fel
opåtaldt, utan ansåg jag mig böra yrka, att vice Häradshöfdingen måtte för

clet fel i embetets utöfning, hvartill han genom den origtiga tillämpningen
af nyss berörda taxa gjort sig skyldig, dömas till laga ansvar.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 15 April 1878 af innehåll,
att Kongl. Hofrätten väl funne, att under den i ofvan åberopade Kongl.
Förordning förekommande benämningen förmynderskapsbevis rätteligen
ej kunde hänföras andra bevis än sådana, som innehölle upplysning,
huruvida någon innehade förmynderskap eller icke, samt att följaktligen
vice Häradshöfdingen A. förfarit origtigt i det han beräknat sig den å
slika handlingar satta lösen för det slag af bevis, hvarom i målet vore
fråga och hvilka, då de ej heller vore att räkna till någon annan bland
de i förenämnda Kongl. Förordning särskildt beskrifna arter af bevis,
ej betingat högre lösen än en krona femtio öre; men enär berörda Kong],
Förordning icke i förevarande hänseende vore så klar, att vice Häradshöfdingen
genom anmärkta förfarandet finge anses hafva gjort sig skyldig
till ansvar, funne Kongl. Hofrätten åtalet icke kunna bifallas.

Öfver detta utslag har jag icke anfört besvär men i stället sökt
genom en längre fram i denna berättelse intagen underdånig framställning
utverka ett förtydligande af det i gällande expeditionstaxa förekommande
uttrycket förmynderskapsbevis.

Sedan vid granskningen af den från straff- och arbetsfängelset å
Långholmen inkomna fångrapport för Augusti månad 1876 anmärkts,
att förre artilleristen Johan Westin, som blifvit af Kongl. Svea Artilleriregementes
krigsrätt genom utslag den 28 September 1874 dömd att
undergå straffarbete i två år en månad och tjugutvå dagar, frigifvits
redan den 23 Augusti 1876, och jag i anledning deraf infordrat yttrande
från Kommendanten vid straff-fängelset om orsaken dertill att Westin,
såsom det ville synas, blifvit hållen till bestraffning under kortare tid
än vederbort, så insände Kommendanten ej mindre Krigsrättens ofvanberörda
utslag, hvarigenom rigtigheten af den i fångförteckningen intagna
uppgiften om den ådöinda strafftiden bekräftades, än ock en afskrift af
Öfverståthållareembetets kanslis den 1 Oktober 1874 meddelade resolution
i fråga om verkställigheten af denna bestraffning; och innehöll
nämnda resolution, att Westin skulle hållas i cell från och med den 2
Oktober 1874 till och med den 1 derpå följande April samt i geinensamhetshäkte
från den 2 i samma månad till den 22 Augusti 1876.

Med framställning af nyssberörda förhållande infordrade jag sedermera
öfverståthållareembetets kanslis yttrande, samt erhöll från Konungens
Fogate en skriftlig förklaring, i hvilken han, som vore för

ofvananmärkta resolution af den 1 Oktober 1874 ansvarig, erkände, att
genom berörda resolution strafftiden blifvit på origtigt sätt bestämd, så
att Westin på grund deraf kommit att hållas till bestraffning under
kortare tid än vederbort, samt att han icke kunde förklara anledningen
till det felaktiga förfarandet på annat sätt, än att vid bestämmande af
strafftiden missräkning egt rum i afseende å det fången tillkommande
afdrag för den tid, han hållits i enrum och, beträffande dagen för strafftidens
slut, förvexling skett vid påtecknandet å utslaget af samma dag
och de 22 dagarne af sjclfva strafftiden, enär enligt anteckningar i Öfverståthållareembetets
kansli såsom slutdag funnes bestämd den 23 Oktober.

Då de föreskrifter i fråga om verkställigheten af den Westin
ådömda bestraffning, som meddelats i ofvanberörda resolution af den
1 Oktober 1874, vore uppenbart origtiga och ej kunnat tillkomma, derest
icke den kontroll, Konungens Fogate i dylika ärenden hade att utöfva,
blifvit af honom åsidosatt, ansåg jag mig desto mindre kunna lemna den
anmärkta försummelsen obeifrad som Westin derigenom kommit att
hållas till bestraffning under två månader kortare tid än utslaget bestämde,
och anmodade jag derföre i skrifvelse den 2G April 1878 Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att, för hvad sålunda anmärkt
blifvit, hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala Fogaten och å honom yrka
det ansvar, lag och sakens beskaffenhet fordrade.

På det åtal, Advokatfiskalsembetet i anledning deraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 3 Juli 1878 af innehåll, att som
jemlikt Kongl. Förordningen angående utsträckt tillämpning af straffarbetets
verkställande i enrum den 30 Maj 1873 slutdagen för den bestraffning,
hvartill Westin genom Krigsrättens ofvan omförmälda utslag
blifvit dömd, rätteligen bort, vid det förhållande att, såsom i resolutionen
den 1 Oktober 1874 förordnats, bestraffningen skulle börja från
och med den 2 i samma månad och verkställas i enrum till och med
den 1 April 1875, sättas till den 23 Oktober 1876, men genom nyssnämnda
resolution förordnats, att straffet skulle sluta med den 22 Augusti
samma år, hvilket haft till följd att den sakfälde fått afsluta sin
bestraffning sistnämnda dag; alltså pr öfvad e Kongl. Hofrätten rättvist,
jemlikt 25 kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen, döma Fogaten, hvilken
för Öfverståthållareembetets omförmälda resolution vore ansvarig, att för
den vårdslöshet vid utöfningen af sitt embete såsom Konungens Fogate,
han låtit komma sig till last, bota ett hundra kronor.

Uti en till mig ingifven skrift*) hade icke mindre än etthundra tretionio
jordegare inom en socken af Westerås stift fört klagan emot Kyrkoherden
i deras församling, Kontraktsprosten P. och i sådant afseende
anfört, att sedan å Kyrkostämma den 29 Oktober 1876 församlingen bestämt
platsen för ett nytt folkskolehus, hvarvid stämmans ordförande
Prosten P. önskat en annan plats än församlingen, så hade detta stämmans
beslut blifvit öfverklagadt men hos obehörig myndighet, hvadan
beslutet förmentes hafva vunnit laga kraft. Icke förty hade bemälde
Kontraktsprost utlyst ny stämma, som hållits den 16 September 1877,
för att ännu en gång bestämma om plats för samma skolhus; och hade
församlingen dervid beslutat, att skolhusbyggnaden skulle uppföras på
samma plats, som bestämdes å Kyrkostämman den 29 Oktober 1876.
Detta beslut hade åter blifvit af tre församlingsbor öfverklagadt hos
Konungens Befallningshafvande i länet, som genom utslag den 2 November
1877 upphäft kyrkostämmobeslutet af den 16 nästförutgångna September;
och då stämmans laga kraftvunna beslut den 29 Oktober 1876
stode fortfarande fast, ville det synas klagandena, som skulle i samma

*) För att underlätta uppfattningen af denna klagoskrifts innehåll och den deraf föranledda
skriftvexling torde här böra anmärkas:

att på Kyrkostämma uti den ifrågavarande församlingen den 2,9 Oktober 1876 beslöt flertalet
af de röstande, att den nya skolhusbyggnad, som borde uppbyggas, skulle förläggas emellan två
uppgifna byar på en plats, hvilken för korthetens skull här kan betecknas med A; mindretalet åter
röstade för en annan, af ordföranden vid stämman förordad plats B;

att öfver detta Kyrkostämmans beslut anfördes besvär hos Domkapitlet, som i utslag den 24
Mars 1877 gaf företräde åt platsen B;

alt den 18 Maj nämnda år vid Kyrkostämma beslöts, att Domkapitlets berörda utslag icke
skulle öfverklagas å församlingens vägnar, samt att två skolhus, i stället för ett, skulle uppföras i ett
uppgifvet skoldistrikt;

att icke desto mindre några församlingsledamöter anförde underdåniga besvär öfver Domkapitlets
nyss berörda utslag, uppå hvilka besvär Kongl. Maj:t genom nådigt utslag den 3 påföljande Augusti
förklarade Domkapitlet hafva varit obehörigt att upptaga besvären öfver kyrkostämmobeslutet den 29
Oktober 1876 och förty undanröjde Domkapitlets utslag;

att ordföranden derefter sammankallade ny Kyrkostämma den 16 September i samma ärende,
vid hvilken flertalet af de röstande förnyade beslutet den 29 Oktober 1876; och

att besvär deröfver af några församlingsmedlemmar anfördes hos Konungens Befallningshafvande,
som i utslag den 2 November ändrade beslutet så, att skolhusbyggnaden skulle uppföras på
platsen B.

När sistnämnda beslut blef kändt, anhöllo några församlingsmedlemmar, att ordföranden ville
utsätta Kyrkostämma, på det att församlingen måtte få yttra sig, om den ville öfverklaga Konungens
Befallningshafvandes utslag, men ordföranden vägrade att utlysa sådan stämma; och när några häröfver
missnöjde utskickade en fullmagt till underdåniga besvärs anförande, för att få underskrifter å den
samma, sökte ordföranden på uppgifvet sätt hindra detta. Det är dessa två punkter, som utgöra
föremålen för den anmälda klagan.

skoldistrikt två skolhus komma att uppföras, det ena å den plats, församlingen
ansett lämplig, och det andra å den plats, Konungens Befallningshafvande
genom sitt utslag bestämt.

När Konungens Befallningshafvande eller annan myndighet upphäft
ett af Kyrkostämma lagligen fattadt beslut, hade klagandena förestält
sig, att stämmans ordförande haft skyldighet att å dertill utlyst Kyrkostämma
höra församlingen, huruvida densamma åtnöjdes med utslaget
eller ville deröfver anföra besvär — åtminstone skulle, för så vidt klakandena
kunnat inhemta, så praktiseras i alla andra församlingar och
likaså i deras egen församling före nuvarande ordförandens tid — enär
i motsatt fall det alltjemt komme att bero på pastors godtycke, huruvida
församlingen skulle kunna klaga öfver en myndighets utslag. Men,
såsom redan sagdt vore, Kyrkostämmans nu varande ordförande utlyste
icke någon sådan stämma; och då framställning derom hos honom af
några församlingsbor gjordes, afslogs densamma, och för församlingen
såsom sådan var alltså all möjlighet afskuren att öfverklaga utslaget af
den 2 November, hvilket upphäfde kyrkostämmans beslut.

Öfver pastors vägran att utlysa stämma hade visserligen besvär
blifvit anförda, men ehuru Konungens Befallningshafvande syntes hafva
ansett pastorn hafva saknat skäl för sin vägran, likväl och då tiden till
besvärs anförande öfver utslaget den 2 November redan tilländagått,
föranledde besvären icke någon åtgärd.

För att ändock få nyssnämnda utslag draget under Rongl. Maj:ts
nådiga pröfning hade en mängd församlingsmedlemmar förenat sig
om att anföra besvär, och för detta ändamål hade en fullmagt af sjutiosju
församlingsmedlemmar underskrifvits, men Prosten P., som på
något sätt fått denna fullmagt i sina händer, hade vägrat att åter utlemna
densamma. Med mycket besvär hade likväl icke mindre än nära
fyrahundra församlingsmedlemmar utfärdat en ny fullmagt för besvärs
anförande, och saken hade, trots pastors alla försök att förhindra det,
kommit under Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

Då af hvad sålunda förekommit, det syntes klagandena, att Prosten
P. i sin egenskap af sjelfskrifven ordförande i Kyrkostämman icke lagligen
förfarit, anhölle klagandena hos mig om vidtagande af de åtgärder,
till hvilka saken kunde föranleda, emedan, derest pastor finge saklöst
fortfara på sådant godtyckligt och, efter klagandenas förmenande, olagligt
sätt, församlingens rättigheter på ett högst betänkligt sätt kränktes.

Öfver denna klagoskrift infordrade jag yttrande från Kontraktsprosten
P., som i de delar af samma skrift, i hvilka min embetsåtgärd påkallats,
anförde, i anledning af hvad klagandena uppgifvit, att Kyrko -

stämmans beslut den 29 Oktober 1876 öfverklagats, men hos obehörig
myndighet (Domkapitlet), och i följd deraf skulle vunnit laga kraft: att,
på sätt Kongl. Maj:ts vid förklaringen i afskrift fogade utslag den 20
November 1874, som ålade socknemännen att uppföra ett nytt skolhus
i Westbygge fjerding, utvisade, Domkapitlet vid den tiden ej ansetts
vara »obehörig myndighet» att behandla frågan om skolhus. Särskildt
om platsen nämndes visserligen intet i Kyrkostämmoförordningen, men
Prosten ansåge, att det skulle vara mer än underligt, om, i följd af olika
tolkning af en författning under olika tider, rätten att söka rätt blifvit
enligt klagandenas påstående utskuren genom anförda utslaget, det vill
säga Kongl. Maj:ts den 3 Augusti 1877 meddelade nådiga utslag, hvarigenom
Domkapitlets utslag den 24 Mars sistnämnda år undanröjdes.
Det vore ju annars vanligt, att om af någon myndighet orätt besvärshänvisning
meddelats och blifvit följd, fatalierna dermed icke förlorades,
utan ny besvärstid inträdde. Enligt Prostens uppfattning inträdde från
den 26 Augusti, då Kongl. Maj:ts nyssberörda utslag kungjordes, ny tid
för besvärs anförande öfver kyrkostämmobeslutet den 29 Oktober 1876.
För att emellertid söka bringa frågan till slut, och då, efter den 29
Oktober 1876, ett icke öfverklagadt beslut den 13 Maj 1877 mellankommit,
innehållande, att för Vestbygge-fjerdingen tvänne folkskolor
skulle beräknas, utlyste Prosten ny stämma till den 16 September; och
blefvo nya besvär öfver sistnämnda stämmobeslut hos Konungens Befallningshafvande
så fort inlemnade, att tiden för besvärs anförande öfver
beslutet den 29 Oktober 1876, räknad från kungörandet af det förrbemälda
nådiga utslaget, ej heller var ute. Att Prosten, när Konungens
Befallningshafvandes utslag öfver nyssnämnda besvär den 2 November
1877 omsider ankommit, ej kunnat hafva synnerlig lust att åter draga
frågan inför Kyrkostämman för att bereda de oroliga tillfälle att bråka
och processa, på bekostnad såväl af dem, som förut sökt och vunnit
ändring, som af Prosten, hvilken i kommunalutskylder betalte mera än
åttatio besutenhetsinnehafvare, borde ingen förtänka honom; och han
hade begagnat endast den rätt, Kyrkostämmoförordningen lemnade ordföranden
att vägra stämma, när enskild den begärde, samt uppgifvit
dervid flera skäl till sin vägran, äfvensom lemnat anvisning, huru besvär
öfver berörda vägran skulle anföras. Då de orolige fortfarit att i församlingen
agitera, hade Prosten omsider låtit införa skriftligen affattad
vägran i protokollet vid en stämma, på det att skälen för samma åtgärd
måtte blifva allmänt kända, och deri ansåge Prosten sig hafva gjort alldeles
rätt. Om någon eller några medlemmar i en församling, yttrade
Prosten vidare, påkallade en myndighets mellankomst till rättelse af ett

tillfälligt flertals beslut, kunde väl presten vara skyldig att emot den
öfriga delen af församlingen och den legala myndigheten på något sätt
låta bruka sig, om också i följd af agiterande en tanklös hop fordrade
det? eller vore det blott denna hop och dess ledare, som skulle anses
utgöra församlingen, så att de öfrige vore från densamma uteslutna och
bannlysta, nemligen Prosten och alla de, som med partimännen ej instämde?
Lemnades icke alltid sedan de icke klagande tillfälle att höras?
När de klagandes handlingar till församlingen remitterades för förklarings
afgifvande, blefvo de ock föredragna och bemötta, så att de ej
med skäl kunde klaga deröfver, att de icke klagande ej finge yttra sig,
fastän rolerna på det sätt blefvo omvända, att de som ville besvära sig,
måste göra det i eget namn och vidkännas umgälderna derför, då det
naturligtvis varit dem behagligare att få göra det i församlingens namn
och på deras bekostnad, k vilka förut sökt och vunnit ändringen. De
klagande yrkade ansvar å Prosten, för det han skulle på ett godtyckligt,
olagligt och högst betänkligt sätt kränkt församlingens rättigheter. Prosten
vågade dock hemställa, om denna tillvitelse icke med vida större
skäl kunnat gifvas honom, om han förfarit efter klagandenas fordran.
Såvidt Prosten mägtade inse, hade han i denna fråga ej gjort sig skyldig
till någon olaglighet, men väl varit utsatt för hat ock tryck, hvarför
man icke borde tanklöst gifva efter, och blifvit anklagad i ändamål
att han för framtiden skulle lära sig att vara en slaf under en tanklös
hop efter dess ledares ingifvelse.

Någons rätt att på laglig väg samt ärligt och redligt sätt söka ändring,
vare sig i församlingens fattade beslut, Domkapitlets eller Konungens
Befallningshafvande» utslag, hade Prosten ej på något sätt velat bestrida
eller sökt omintetgöra. Den som påstode annat, blefve beviset
skyldig. Yttrandet i klagoskriften, att »saken, trots pastors alla försök
att förhindra densamma, kommit under Kongl. Maj:ts nådiga pröfning»,
kunde knappast betraktas annorlunda än såsom tillkommet af ovilja eller
oförstånd. Prosten frågade, beträffande dels klagandenas yttrande om
fullmagten med de sjutiosju namnen, den Prosten skulle vägrat utlemna,
dels ock tillägget, att han »på något sätt fått densamma i sina händer»,
huruvida i dessa yttranden skulle ligga en antydan, att Prosten på svikligt
sätt bekommit fullmagten, och han frågade vidare, hvarföre det ej
omnämnts, huru Prosten fått samma fullmagt i sina händer, då detta
varit klagandena väl bekant. Orsaken, dertill förmodade Prosten vara
den, att detta kantänka icke passat för klagandenas ändamål. En afton
i Januari 1878 hade nämnda fullmagt lemnats till Prosten af en namngifven
hemmansegare i socknen, hvilken förmält, att namnunderskrifterna

Just,-ombudsmannens Embetsberättelse till 1879 års Riksdag. 4

erhållits på det sätt, att personerna lockats och tubbats att underskrifva
för ett annat ändamål än det, fullmagten innehölle, så att der varit i
fråga försök till ett dubbelt bedrägeri: folkets bedragande för fullmagtens
erhållande och sedan, genom de många namnteckningarna, Kongl.
Majrts missledande och förmående att gifva ett sådant nådigt utslag,
hvarigenom laga kraftvunna beslut om skolväsendets ordnande i socknen
skulle på en omväg tillintetgöras. Meningen med öfverlemnandet hade,
enligt öfverlemnarens uppgift, varit just den, att den sä svikligen tillkomna
fullmagten ej skulle komma att begagnas. Hade, frågade Prosten,
han, i följd af sitt embete, varit skyldig att befordra ett dylikt
dokument, helst en bifogad skrifvelse gifvit stöd åt uppgiften? Prosten
ansåge tvärtom, att han skulle hafva gjort orätt, om han efter sådan
vunnen upplysning utlemnat den ifrågavarande fullmagten, då det med
skäl skulle kunna hafva sagts, att äfven Prosten gillat det svikliga förfarandet.
Han hade aldrig tänkt att undertrycka, men väl, när besvären
skulle bemötas, bifoga fullmagten till upplysning, huru densamma värfvats,
fastän detta bifogande sedan icke skett af skäl, att andra intyg
under tiden tillkommit, så att fullmagtcns bifogande ansetts mindre nödigt.
Prosten hade icke gjort någon hemlighet af att fullmagten funnes
i hans händer, utan tvärtom; och att han tillika vetat densammas falska
syftemål, hvilket vid utbegärandet jemväl erkänts af en församlingsmedlem
tillhörande det emot Prosten stridande partiet, som dock icke velat
taga rättelse utan utsändt en ny sa kallad budkafle, hvilken vid Prostens
förklaring var fogad, för att tjena till upplysning, huru underskrifter erhöllos.
En annan församlingsmedlem, som utbegärt fullmagten, hade ej
velat mottaga densamma efter den af Prosten gjorda påskriften utan
förklarat, att de då skulle upprätta en ny.

I klagoskriften åberopades, att nära fyrahundra underskrifter erhållits
å fullmagten för besvärs anförande, likasom klagoskriften hade
omkring etthundra tretio namn. Det såge ut, enligt Prostens förmenande,
såsom ville ledarne införa den rättsgrunden, att det större eller
mindre antalet af namn hädanefter skulle afgöra, hvad som vore rätt
eller icke, om en tjensteman vore skyldig eller icke. Vittnade icke detta
om medvetande af svaghet i bevisningen hos ledarne? Om ett sådant
inre medvetande icke funnits, hvarföre hade ledarne icke så gerna klagat
ensamma med sina namn som att under agitation och tubbningar löpa
omkring till erhållande af underskrifter af personer, af hvilka, såsom bevisligt
vore, många icke vetat, hvad de underskrifvit, utan blott efter
uppmaning undertecknat sina namn, i förlitande på den person, som
uppmanat dem att skrifva. Skulle de ock icke villigt underskrifva, när

det sades dem, att frågan gälde att söka undslippa »onödiga utgifter,
dem Prosten ville pålägga»? Hvarför skulle man kosta på flera skolor,
jxlå det farit fram förut»? o. s. v.; hemställande Prosten i slutet af sin
förklaring, om icke handlingarna i detta mål skäligen kunde till allmän
åklagare öfverlemnas och de klagande ställas till ansvar, enligt Strafflagens
10 kapitel § 2 ocli 16 kapitel, på det Prosten måtte vinna skydd
i sitt embetes utöfning, och den ene som den andre lära sig, att sådana
förfaranden, som de af Prosten framstapla, icke omhuldades af lagen,
samt ersättning Prosten tillhörnas för uppsättning af förklaring i det
obefogade klagomålet; hvarförutan Prosten till sist förklarade, att sådan
ersättning, om den ådömdes klagoskriftens undertecknare, skulle öfverlemnas
såsom bidrag till byggnad af skolhus.

Uet vid handlingarna i afskrift fogade utdrag af kyrkostämmoprotokollet
den 24 December 1877 upptog de af Prosten anförda skäl för
vägran att utlysa Kyrkostämma för att höra hörsamligen, huruvida besvär
borde anföras öfver Konungens Befallningshafvandes utslag den 2
nästförutgångna November i fråga om plats för en ny skolhusbyggnad
inom Westbyggc fjerding; och voro dessa skäl hufvudsakligen följande:
att Kyrkostämman den 13 Maj 1877 beslutade, att Domkapitlets, af
Kongl. Maj:t sedermera undanröjda utslag, hvilket öfverensstämde med
Konungens Befallningshafvandes nu ifrågavarande utslag, icke borde
öfverklagas; att i de underdåniga besvären öfver Domkapitlets nyssnämnda
utslag den grundsats uttalats, att vid bestämmande af plats för
skolhusbyggnader hänsyn borde tagas till de folkrikaste byarnes läge,
från h vilka de flesta skolbarnen kunde påräknas, så att åt dessa barn
vägen till skolan blefve den kortaste; att genom besvärs anförande skolhusbyggnadens
uppförande ytterligare fördröjdes; att för besvären funnes
föga utsigt till framgång emot Folkskoleinspektörens, Domkapitlets och
Konungens Befallningshafvandes sammanstämmande, på fakta stödda utlåtanden;
att församlingen ej borde indragas i omkostnaderna för omöjliga
besvär, hvilka kostnader klagandena sjelfva (inge vidkännas o. s. v.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag, i likhet
med Prosten P., klagandenas påstående, att kyrkostämmobeslutet den 29
Oktober 1876 tagit åt sig laga kraft, i följd deraf att Kongl. Maj:ts utslag
den 3 Augusti 1867 undanröjt Domkapitlets utslag den 24 nästförutgångna
Mars, och att således först berörda beslut skulle utgjort laga
hinder för de beslut och åtgärder, som sedermera vidtagits, icke förtjena
afseende, destomindre som under tiden Kyrkostämman den 13 Maj
1877 beslutit, att inom Westbyggefjerding två i stället för ett skolhus
borde uppföras, hvarigenom frågan om lämpligaste platsen för skolhus -

byggnaden onekligen inträdt i ett förändradt skick. Deremot kunde
jag icke gilla de skäl, Prosten andragit för sin vägran att sammankalla
Kyrkostämman, på det att församlingen skulle komma i tillfälle att öfverlägga
och besluta, huruvida besvär borde anföras öfver Konungens Befallningshafvandes
merberörda utslag, äfvensom förfarandet med den af
sjutiosju församlingsmedlemmar undertecknade fullmagten för dylika besvärs
anförande.

När i betraktande tages den helgd, all lagstiftning tillmätte vare
sig fysisk eller juridisk persons rätt att hos öfverordnad domstol eller
myndighet öfverklaga underordnad domstols eller myndighets beslut,
kunde, i min tanke, icke någon tvekan uppstå, huruvida lagstiftaren, då
han i 10 § af gällande Kyrkostämmoförordning tillagt ordföranden i slik
stämma magt att afsla enskild mans begäran om Kyrkostämmans sammankallande,
haft för afsigt att medgifva en sådan rätt, då frågan gälde att
häfda församlingens okränkbara befogenhet att öfverklaga underordnad
myndighets utslag. Denna tvekan vunne i styrka genom den omständighet,
att slik klagan skulle fullföljas inom eu viss kortare tid, så att
det skyddsvärn, lagstiftaren uppstält mot missbruk af ordförandens berörda
magt, nemligen den vederbörande medgifna rättighet att öfverklaga
slik vägran, blefve overksam i alla de fall, i hvilka såsom i det
förevarande klagan öfver ordförandens vägran ej hunne pröfvas och hans
misstag, om sådant förelupit, rättas, innan tiden för besvärs anförande
i liufvudsaken tilländagått. 1 dessa fall inträffade onekligen, såsom klagandena
anmärkt, att församlingens obestridliga rätt blefve beroende af
ordförandens i kyrkostämman godtycke.

När så vore förhållandet, när en dylik ordförande fått i sina händer
en magt, hvars missbrukande kunde medföra så betänkliga följder, borde
han deraf åtminstone finna sig manad att med största samvetsgranhet
och varsamhet begagna samma magt samt framför allt att icke låta sig
beträdas med minsta skymt af partiskhet eller sjelfrådighet.

Huru Prosten P. i förevarande saks behandling motsvarat dessa fordringar,
visade en kort granskning af de skäl, han till kyrkostämmoprotokollet
den 24 December 1877 anfört för sin öfverklagade vägran
samt hans förhållande i öfrigt.

Det första af nyssnämnda skäl var, att församlingen i Kyrkostämma
den 13 Maj 1877, sedan om uppförandet af två skolhus inom Westbygge
fjerding öfverenskommelse blifvit träffad, beslutit, att icke öfverklaga
Domkapitlets utslag den 24 förutgångna Mars, som bestämde, att ett
skolhus skulle uppföras emellan Westbjörka och Röj er ås ens byar, på
sätt jemväl det ifrågavarande Konungens Befallningshafvandes utslag den

2 November 1877 föreskrefve. Men vigten och den bindande kraften af
detta beslut omintetgjordes ju af Prosten sjelf genom sammankallandet
af Kyrkostämman den 16 påföljande September, der å nyo upptogs frågan
om platsen för skolhusbyggnaden. Församlingens flertal fattade vid
detta tillfälle samma beslut som vid Kyrkostämma den 29 Oktober 1876.
Häröfver anfördes besvär hos Konungens Befallningshafvande, som genom
utslaget den 2 påföljande November ändrade Kyrkostämmans beslut.
Församlingen hade obestridlig rätt att öfverklaga detta beslut, men för
att kunna utöfva denna rätt måste församlingen höras och lemnas tillfälle
att besluta, om denna rätt skulle begagnas eller icke. Detta vägrade
Prosten såsom ordförande i Kyrkostämman, och till denna vägran kunde
förrberörda beslut å Kommunalstämman den 13 förutgångna Maj, under
nyss anförda omständigheter, icke utgöra någon giltig grund.

Det andra skälet hemtades från hvad de, som klagade öfver Domkapitlets
utslag den 24 Mars 1877 anfört, hvilket skulle öfverensstämma
med hvad Konungens Befallningshafvandes utslag den 2 November 1877
innehölle, och som med siffror bevisats gifva företräde åt platsen emellan
byarne Westbjörka och Röjeråsen, så att de, hvilka anfört underdåniga
besvär öfver Domkapitlets ofvanberörda utslag, om de skulle anföra besvär
öfver Konungens Befallningshafvandes utslag, måste uppträda emot
sin i de förra besvären uttalade grundsats. Detta tillika med det som
bland de öfriga skälen anfördes om dröjsmål med skolhusbyggnaden och
deraf uppkommande olägenheter, derest besvär emot Konungens Befallningshafvandes
ifrågavarande utslag skulle fullföljas, om den ringa utsigt
dylika besvär hade till framgång, och om de kostnader desamma skulle
medföra och som komme att drabba dem, hvilka icke ville i besvären
taga del och bland dem Prosten sjelf; allt detta hade förtjent att tagas
under öfvervägande vid rådplägningen om, huruvida besvär borde anföras
eller ej, men icke bort få gälla såsom grund för vägran att låta
en slik rådplägning ega rum. Dessa skäl, under ämnets behandling å
en Kyrkostämma med lugn och redighet framstälda, kunde hafva afhållit
församlingen och måhända jemväl enskilda församlingsmedlemmar
från vidare strid om denna fråga, i stället för att denna strid genom
ordförandens ovarsamma och egenmägtiga vägran att låta församlingen
i ämnet öfverlägga och rådpläga erhöll ökad näring. Men emedan Prosten
befarade, att Kyrkostämman skulle besluta att anföra besvär öfver
ett utslag, som var honom och de med honom lika tänkande till nöjes,
tillgrep han, utan att närmare besinna följderna, den magt, som var honom
gifven, för att åt sin åsigt i saken bereda en tidigare seger, än
som eljest senare kunnat vinnas. Att denna åtgärd vidtogs med fullt upp -

såt att afskära församlingens rätt att klaga öfver det ifrågavarande utslaget,
ådagalade Prostens förklaring i denna punkt. I sitt försvar för
den öfverklagade åtgärden androg Prosten dessutom, bland annat, att
om genom hans vägran att sammankalla Kyrkostämman församlingen
gått miste om tillfälle att sig besvära, detta likväl stått öppet för enskilda
församlingsmedlemmar, och att, när deras besvär delgifvits de
icke klagande församlingsmedlemmarne, desse hade fått tillfälle att sig
yttra. Detta utgjorde i stället för försvar ett ytterligare bevis på den
sjelfrådighet, med hvilken Prosten tilltrott sig att godtyckligt styra och
ställa med församlingens rätt, tv den rätt, församligen egde och på ofvan
beskrifna. sätt mist, var gifven och ovilkorlig, då deremot den rätt, Prosten
bjöd i ersättning, var oviss och vilkorlig, beroende derpå, om några
särskilda församlingsmedlemmar verkligen anförde besvär.

Såsom nyss vore anmärkt, hade Prosten medgifvit, att enskilde församlingsmedlemmar
egde rätt och tillfälle att besvära sig öfver det utslag,
hvarom fråga vore; men af hans förfarande med den fullmagt, som
för sådant ändamål var utfärdad af sjutiosju församlingsmedlemmar,
skönjdes uppenbarligen, att nyssberörda medgifvande icke varit frivilligt
utan en följd af bristande magt att det förhindra. Hvad han i det
syftemålet kunnat göra, hade han försökt. Detta framginge af hvad
handlingarne innehölle och Prosten i sin förklaring tillstått. Han framstälde
der den frågan, om han i följd af sitt embete varit skyldig att
befordra ett dylikt dokument, och tilläde derjemte, att om han utlemnat
det, hade det kunnat sägas, att han gillat det. Svaret på dessa frågor
förmodar jag icke länge behöfva efterletas. Om Prosten frågat sitt eget
sunda omdöme och sin oförvillade rättskänsla, skulle han genast fått
det svar, att han med det tjenstvilligt erbjudna »dokumentet» icke skulle
tagit något slags befattning, emedan han dertill varit fullkomligt oberättigad,
ehvad han betraktat sig såsom embetsman eller enskild person.
Fullmagten var utfärdad för ett, efter hvad Prosten sjelf erkänt, lofligt
ändamål och undertecknad af personer, som icke stodo under Prostens
målsmanskap. Men, invände Prosten, de som undertecknat dokumentet
voro med lock och pock dertill trugade af partiledare, som för dem
uppgifvit annat ändamål med de tilltänkta besvären, än det verkliga.
Det var således ett brott begånget, hvilket det tillkommit Prosten, både
såsom embetsman och enskild medborgare, att beifra eller angifva. Men
hvilket brott? Jag hade ej funnit annat lagrum derpå tillämpligt än
sista momentet i 14 § 22 kapitlet Strafflagen, som innehölle: »förleder
man i sviklig afsigt annan till oskälig rättegång, straffes med böter».
I afseende derpå stadgade likväl 21 § i samma kapitel, att nämnda brott

ej finge åtalas af annan än målseganden, hvilken här uppenbarligen var
den eller de, som blifvit förledda att underteckna fullmagten. Således
hade Prosten hvarken såsom embetsman eller enskild person att derå
tala, i följd hvaraf hans minst sagut obetänkta förfarande ej kunde tjena
till annat än att ytterligare uppreta de redan verksamma partilidelserna.

Betraktades i en öfverblick Prostens beteende i denna sak, sådant
det i handlingarne och de vexlade skrifterna framstode, ådagalade det,
efter mitt omdöme, att Prosten origtigt uppfattat den ställning, hans
embetes natur och värdighet anvisade, i det han, öfvergifvande den
plats honom anstått ofvanom partiernas strider, der han kunnat och bort
verka till de olika intressenas sammanjemkande, sinnenas blidkande och
försonande, kastat sig midt in i striden, och det med vapen mera egnade
att reta än att såra och nederslå motståndaren, samt sålunda sjelf blifvit,
hvad han tillvitat andra att vara, en ensidig partiledare. Jag inginge
icke i något bedömande af frågan, hvilketdera af partierna kunde hafva
rätten på sin sida, men om äfven detta skulle vara det parti, för hvilket
Prosten förde talan, om äfven det brinnande nit, han lagt i dagen, skulle
gälla en god sak, kunde dock detta nit näppeligen anses såsom visligt,
då det genom hänsynslösheten i valet af sätt och medel för främjandet
af sin sak visat sig så olycksbringande för friden och lugnet inom församlingen.

Sammanstäldes nu detta Prostens beteende med Kyrkolagens bud i
24 kapitlet 23 §, att »kyrkoherden skall beflita sig om att bilägga missförstånd
och osämja emellan sina åhörare, när de äro af den art, att det
kan ske, andras rätt oförkränkt, och att han derutinnan skall gå med
den varsamhet till väga, att han intet gör sig hos någondera delen misstänkt
eller tillväller sig öfver dem någon dom», syntes mig Prosten hafva
gjort sig skyldig till öfverträdelse af detta lagbud.

I skrifvelse till Domkapitlet af deri 4 Juli 1878 yrkade jag derföre,
med stöd af Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December 1787, att Domkapitlet,
i kraft af Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 178G, måtte,
med afseende å hvad jag lagt Prosten till last, göra honom tjenlig föreställning
med tillagd förmaning.

Efter föregången skriftvexling meddelade Domkapitlet utslåg den
26 November 1878 af innehåll, att ehuru Prosten, hvad först anginge
åtalet i fråga om ofvan omförmälda vägran att utlysa en begärd Kyrkostämma,
uti berörda hänseende efter all anledning handlat i bästa afsigt
och af nit för folkskoleundervisningen, samt han varit lagligen befogad
att vägra stämmans utlysande, likväl och enär berörda vägran varit
mindre väl betänkt och ej egnad att bidraga till biläggande af upp -

kommen misshällighet i församlingen; alltså och då Prosten med afseende
derefter på den befattning, han tagit med ofvan omförmälda af
sjutiosju församlingsmedlemmar undertecknade fullmagt, fastän han uppenbarligen
jemväl härutinnan handlat i god afsigt, ej heller tillvägagått
med nödig betänksamhet; ty och emedan Prosten sålunda uti sitt förhållande
till sin församling ej iakttagit sådan varsamhet, som uti 24
kapitlet 23 § Kyrkolagen funnes anbefald, pröfvade Domkapitlet, med
tillämpning af Kongl. Cirkulärbrefven den 21 Augusti 178G och den 7
December 1787, skäligt att derom skriftligen erinra Prosten; och skulle
denna erinran honom genom utslaget delgifvas.

De åtal, livilka varit så långt komna att redogörelse för dem, med
iakttagande af här ofvan antydda begränsning, kunnat i denna berättelse
upptagas och redovisas, äro denna gång ovanligt få och af ringa betydelse.
Klagomålen hafva dock både under detta och närmast föregående
år varit till antalet större, än under de år, som gått derförut. Om jag
nu icke svikit min pligt och försummat åtala, hvad som skäligen bort
åtalas, och om Riksdagens Lagutskott vid granskningen af mina embetsåtgärder
icke blundat för en sådan min pligtförgätenhet, skulle af ofvan
anmärkta förhållande den slutsats kunna dragas, att klagomålen varit
flera än de skäliga anledningarne till klagan. En sådan slutsats vore
dock vilseledande, ty utan tvifvel finnas mera befogade anledningar till
klagan, än de som blifvit framburna. De sålunda obegagnade anledningarne
äro dock af den beskaffenhet, att de icke kunna af den offentliga
åklagaren framdragas och bevisas utan biträde af den eller dem, som rönt
olägenhet af magtmissbruk, oginhet eller försumlighet hos en eller annan
tjensteman eller myndighet och som således är målsegande; men, på sätt
jag i en föregående berättelse anmärkt, de fleste af dem, som ega fog till
klagan, äro i allmänhet obenägne att anmäla och fullfölja sina klagomål.
De äro deremot icke så motvillige i fråga om att muntligen yttra sitt
missnöje, möjligen också att söka få det uttaladt i en och annan tidning,
men att anhängiggöra sina klagomål der, hvarest verklig upprättelse kunde
vinnas och rättelse i missbruket till egen och andras båtnad åstadkommas,
dertill äro de sällan böjde. Det är svårt att säga, om denna obenägenhet
härleder sig från tålmodighet, menniskofruktan eller liknöjdhet.
Ett torde dock få antagas, att de sålunda fördragna rättsförnärmelser
hvarken varit så särdeles stora eller så djupt gripande. Deremot finnes
en och annan person, som gjort till sin uppgift att klaga, för sig sjelf
och för andra, likt och olikt, med och utan skäl, vanligast det senare.

Af dessa förhållanden är lätt att finna, det antalet af inkomna
klagomål och af de åtal, hvilka de föranledt, väl icke är utan sin betydelse,
men ej bör hafva något afgörande inflytande på omdömet om
rättstillståndet i landet eller om redbarheten, skickligheten och nitet hos
alla våra embets- och tjensteman i deras olikartade verksamhet.

Vid den utredning af lagskipning ens tillstånd i riket, som, enligt instruktionen
för Ju sti ti e- o mb ud sm a nn e n skall i hans embetsbci åttelse åi
ligen inflyta, är denna gång såsom den vigtigaste företeelsen att omförmäla
och till sin betydelse rätt uppskatta den förändring i landtdomarenas
ställning, som inträdde i och med beslutet om desse einbetsmäns
pensionering vid viss uppnådd lefnadsålder och efter ett visst antal tjensteår.
I ett så mödosamt arbete som landtdomarenas förslitas krafterna
fort och helsan brytes. Såsom det förut varit, har den trötte och sjuklige
domaren måst för sitt embetes skötande anlita biträde af andre personel-
men ändock för att hafva sin utkomst hänga fast vid det embete,
han icke förmådde sköta. Deraf måste följa, hvad som också inträffat,
att en icke ringa del åt rikets domsagor ar ut och år in varit skötta
af tillförordnade domare. När nu desse, såsom icke ovanligt varit, tidt
och ofta ombyttes, blot deraf en naturlig följd att göromalens jemna
trång rubbades, och ärendenas utredning försvårades och försenades.
Jag har i en föregående berättelse visat, huruledes denna omständighet
varit en af de mägtigt verkande orsakerna till de »täta uppskofven»,
som åter i sin mån vållat den öfverklagade långsamheten i lagskipningcn.
Dessa olägenheter böra till stor del försvinna, sedan genom pensioneringen
åt de äldre och arbetströtte domarena blifvit bei ecld utväg
till uppehälle utan att de längre behöfva stå i vägen för yngre krafters
fortkomst. När vidare den redan började delningen af de alltför störa
domsagorna till sådana, hvilkas skötande ej öfverstiger en mans hufva,
uppnått sitt mål, bör det vara att vänta, det man i sina kiaftigaste
år skola komma att omhandhafva lagskipningen, sjelfve _ skota sina dämera
ej allt för ansträngande domsagor, och att lagskipnrngens. gång
derigenom skall blifva jemnare och hastigare utan att derföre lida af
bristande ordning, noggranhet och grundlighet.

I icke ringa mån bidragande till lagskipningens fortskyndande hafva,
såsom jag i en föregående berättelse omförmält, de genom Kongl. höioid
ningen den 17 Maj 1872 införda så kallade månadstingen varit. Jag vill nu
erinra om, att de kunna blifva det i vidsträcktare måtto, nar de kommit i
allmännare bruk. Dessa ting föreskrifvas ovilkorligen endast föi de dom

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1879 ars Riksdag. &

sagor, som bestå af ett eller två härad eller tingslag, men laga hinder möter
ej för att i domsagor med flera härad eller tingslag samma mål kan
uppnås, derest de särskilda tingslagen förena sig till ett eller två, hvarpå
exempel finnas. Det ankommer på häradcnas eller tingslagens
egna innevånare att bereda sig ifrågavarande förmån. Att emellertid
den gamla tingsordningen ännu bibehålies på många ställen, der den nya
synes vara af häradcnas lämpliga belägenhet och andra omständigheter
gynnad, kan ej förklaras af annat ån bristande insigt om behofvet och
nyttan af domstolens tätare sammanträiden, ty vigten af de vanligen föregifna
skälen, såsom längre väg till tinget för parter och vittnen, svårighet
att tillgodogöra sig de äldre tingshusen, som genom förändringen
kommc att blifva öfverflödiga m. in., motväger ej i längden de fördelar,
förändringen skulle medföra. Tiden och erfarenheten äro i detta som
i. S;l ™änga andra fall goda läromästare och skola inom en ej aflägsen
tidpunkt visa sig verksamma äfven i detta afseende.

Xdgi a omständigheter, som verka återhållande på lagskipningens
gång, enligt hvad jag förut anmärkt, stå ännu qvar i det närmaste oförändrade.
De återfinnas i lagens stadganden, i domstolarnas häfdvunna
sätt att uppfatta sin ställning till de tvistande parterna samt hos dessa
sist nämnde eller förnämligast hos de sakförare, som af dem användas.

I Jagens hithörande stadganden är förnämligast att anmärka det
efter var tids förhållande allt för ringa ansvar, som drabbar tredskande
parter. Det må blott anföras, att för fyra daler eller två kronor köper
sig en svarande part rättighet att trotsa domstolens kallelse och bereda
sig längre eller kortare tids anstånd i fullgörande af den aldra klaraste
skyldighet. Detta anstånd kan i de trakter af landet, der ting hållas
endast en gång om året, utsträckas till ett år, i flera till hälft år och
i. flesta landtdomstolar till ett tredjedels år. Sedermera är det väl
tillåtet att höja detta ansvar medelst vites användande, men ofta nog
skei detta utan tillbörligt afseende pa sakens vigt och värde för den,
som genom vitet skall tvingas till inställelse, så att denne, i anseende
till vitets ringhet i förhållande till den summa tvisten gäller, finner sin
uti åkning vid att trotsa både det först förelagda och de derefter förhöjda
vitena under en längre tid, hvarunder vederparten, efter domstolar
nes allmännast följda praxis, betungas med skyldigheten att för
hvarje gång underrätta den tredskande om det utsatta, förnyade och
förhöjda, vitet. Slutligen möter betänklighet hos domstolen att tilllämpa
\itet, .innan utredt blifvit, huruvida den tredskande utan laga förfall.
utcblifvit och sålunda försuttit vitet. Hvilken olidlig tidsutdrägt
härigenom kan uppstå, är lätt att föreställa sig.

Domstolarnes delaktighet i beredandet af tidsutdrägten är till en
del antydd genom hvad nyss yttrades om vitenas bestämmande till så
ringa belopp, att de icke verka för sitt ändamål. Dertill kan lä
stundom berättigad tillvitelse för bristande nitälskan att befordra tvisterna
till slut, i det uppskof beviljas, der sådant ej bort tillåtas, och
de tvistande parterna icke med nog allvarsamt äfventyr tillhållas att
fullgöra hvad för tvistens utredning och afgörande nödigt är, och till
sist att det kraftigaste medel, lagen anvisat till förekommande af tredska
och sakens utdragande på tiden från svarandens sida, nemligen sakens
afgörande »efter ty sanning deri utletas kan» eller »på de skäl, käranden
företett», af domstolarne icke alltid användes, när det kunnat ske.

Hvad som emot lagens hit hörande stadgande sålunda blifvit anmärkt,
måste naturligtvis genom lagstiftning ändras och rättas. Såsom bekant är,
befinner sig rättegångsväsendet närmast i ordningen att blifva föremal för
Lagberedningens bearbetning. Men om denna bearbetning skall kunna verkställas
så snart, som behofvet af förbättrad lagstiftning i detta ämne oundgängligen
krafvel*, är det alldeles nödvändigt, att stadgandena röiande
sjelfva rättegången och hvad som med densamma har oskiljaktigt sammanhang
behandlas särskildt för sig och icke sammanbindes med frågan om
domstolarnes omorganisation. Denna sistnämnda är nemligen en så vidt
omfattande angelägenhet och åsigterna derom sa stridiga, att årtionden
utan tvifvel skola förgå, innan denna reform kan genomföras.'' Utan allt för
störa kostnader låter den sig ej heller verkställas med mindre städerna
och landet träda i samverkan, så att landsbygden får del af både de personliga
krafter, som i städerna uppehålla rättsskipningen, och af de medel,
med hvilka domarena aflönas. En icke oväsentlig svårighet vid en förändring
i domstolsorganisationen å landet medförer äfven det förhållande,
att den politiska representationen dermed är sammanbunden, enär i regeln
hvarje domsaga på landet tillika är valkrets för en ledamot i Riksdagens
Andra Kammare. Tages allt detta i betraktande, så lärer min föimodan,
att genomförandet af en reform i domstolsorganisationen inom vart
land skall fordra årtionden, icke befinnas osannolik; och under tiden
skola de brister, som naturligen måste vidlåda hälft annat århundrade
gamla stadganden angående rättegångssättet, medföra ständiga olägenheter.

Att de tvistande parterna sj elfva kunna valla tidsutdrägt i utförandet
af deras rättstvister, lärer icke förnekas. När kärande parten är oförmögen
att sjelf med nödig reda och tydlighet framställa sina påståenden
och bevisen för deras rättmätighet; när han icke dess mindre visar liknöjdhet.
i fullgörandet af de föreskrifter, domstolen för sakens utredning
finner sig böra meddela; när svarande parten tredskas att inställa sig,

eller gör invändningar men icke förstår eller vill lägga i dagen deras
befogenhet; eller när parterna, så kärande som svarande, betro sin talan
åt sakiörare, som åro lika okunnige och liknöjde i fråga om tvisternas
nödiga utveckling och dertill äro antagne emot arfvode, h vil ket bestämmes
efter antalet dagar, på hvilka de vid domstolen uppvaktat, så att
de hafva en gifven fördel af tvistens utdragande på tiden och handläggande
vid så många rättegångstillfällen som möjligt; då följer deraf
långsamhet i lagskipningen, oförvållad af lagen och domstolen, men föranledd
af parterna sjelfva.

Frågan om sakförare, hvilken sålunda kommit på tal, är ej något
nytt ämne i mina embetsberättelse]’. Hon är mer än en gång i dem
behandlad. Jag har dervid erkänt vigten och betydelsen af skicklige
och samvetsgranne sakförare, när fråga är om lagskipningens utbildande
i ett land; huru de kunna underlätta och fortskynda tvistemålens utredning
och afgörande, huru de kunna öfvervaka rättegångsordningens
behöriga iakttagande vid domstolarne, och huru de kunna bidraga till
lagarnes följdriktiga tillämpning in. m., men på samma gång liar jag likväl
papekat den skada, oskicklige och samvetslöse sakförare kunna åstadkomma.
Emellertid har jag förklarat mig icke kunna biträda deras mening, som
velat genom uttryckliga lagbud skapa ett advokatstånd i vårt land, och
det af liera skål, bland hvilka för mig det väsentligaste varit, att då
en dylik inrättning icke skulle kunna komma till stånd med mindre åt
dessa sakförare lcmnades uteslutande rätt att utföra alla rättegångar, så
att den enskilde helt och hållet förmentes att sjelf tala och svara för sig
vid våra domstolar, jag_ ansett detta allt för mycket strida emot vårt folks
fäderneärfda tänke- och föreställningssätt. Mig har frivillighetens väg tyckts
vara den råtta till uppnående af det önskade och önskvärda målet, och
jag har uttalat den förhoppning, att i den män behofvet af lagfarae rättegangsbiträden
blefve mer och mer känbart och i följd deraf allmänheten
villig att för ett sådant biträde betala hvad skäligt kunde vara, allt flere
och flere af landets jurister skulle egna sig åt en slik verksamhet. Denna
förhoppning har ej heller kommit på skam, ty onekligen är tillgången
på lagfara e sakförare under de senaste tio åren icke obetydligt5 ökad.
Detta förhållande synes mig kunna räknas såsom en förbättring i lagskipningens
tillstånd*).

Den andel, öfverrätterna hafva i lagskipningens långsamhet, må en
annan gång blifva föremål för undersökning.

*) Såsom en ur verkligheten gripen bild af lagskipningens närvarande tillstånd må här lemnas
plats åt nedanstående skildring, hvilken blifvit mig meddelad af en med ämnet fullt förtrogen per -

I lagskipningens intresse och till främjande af den så vigtiga enheten
i lagarnes tillämpning vid de särskilda domstolarne i landet har
jag trott mig böra vedervåga ett och annat försök att utreda och be
svara några frågor, om hvilka jag, företrädesvis under mina embetsresor,
funnit olika meningar bland domarena rådande.

sou. och som visar, huru det tillgår eller åtminstone kan tillgå vid handläggningen af civila mål i
Stockholms Rådstufvurätt.

Sedan ett dylikt mål blifvit i vederbörlig ordning instämdt, beskrifves dess behandling inför
domstolen sålunda:

»Första rättegångsdagen. Käranden kommer tillstädes, men Svaranden uteblifver. Käranden
begär föreläggande för''svaranden att å annan dag tillstädeskomma vid vite. Derest käranden ej åtagit
sig° att dclgifva svaranden beslutet, uppstår vanligen olika meningar bland rättens ledamöter. En
bifaller kärandens begäran, en annan förklarar, att svaranden skall åläggas tillstädeskomma vid äfventyr
att målet ändock afgöres. Eu tredje (kanhända) bifaller kärandens framställning, men ålägger
honom att del gifva beslutet.

Andra dagen. Käranden tillstädeskommer, svaranden är borta. Aro parternas advokater goda
vänner, inträffar ofta, att kärandens ombud förklarar, det han ej kunnat dclgifva svaranden beslutet,
utan begär anstånd dertill.

Med denna lek kan fortsättas flere rättegångsdagar, om ej domstolen gör slut derpå.

Tredje eller följande rättegångsdagen. Begge parterna tillstädeskomma och svarandens ombud
begär 14- dagars eller 3 veckors anstånd att rådföra sig med sin hufvudman, eller alt granska fordringshandlingen,
hvilken vanligen utgöres af en räkning på 2 a 3 rader.

° Rättegångsdagen derefter. Endera parten uteblifver. År det käranden, som uteblifvit, torde
domstolen förelägga honom, att nästa rättegångsdag anföra och styrka allt hvad lian aktar nödigt, vid
äfventyr att vidare uppskof för ändamålet oj meddelas. År det deremot svaranden, som uteblifvit, så
torde honom på kärandens begäran föreläggas nytt vite för inställelsen och beslutet derom skall delgifvas
af käranden; med hvilken lek sedermera kan fortsättas till dess domstolen omsider på något satt afklipper
densamma. Tänkom oss nu det märkvärdiga fallet, att sedan an den ena. au den andra
parten uteblifvit vid senare rättegångsdagar, samt domstolen förelagt begge parterna att slutligen
anföra och styrka allt hvad de vidare akta nödigt, vid äfventyr att ytterligare uppskof för ändamålet
ej meddelas, så kommer å domsdagen eller några dagar förut endera parten och inlemmar en
skrift med vidfogade handlingar, hvilka han begär skola läsas och pröfvas innan dom afkunnas.
Härvid förfara domstolsafdelningarne olika; är skriften ingifven på förhand, kallas vanligen motparten
att på domsdagen sig inställa och derå svara. Sker deremot inlemmandet först å domsdagen, ega
tv änne olika förfaranden rum. Det ena, att domstolen förklarar, att då den uteblifne ej haft skyldighet
att å sagde dag sig inställa och derföre ej tillstädes vore, något afseende å de ingifna skrifterna
ej kunde fästas, utan den beslutade domen afkunnas.

Detta förfarande har sannolikt af högre rätt ogillats, ty numera iörfares vanligen på följande
sätt: domstolen förelägger den uteblifna parten viss dag att genmäla hvad de ingifna liamllmgarnc
innehålla, vid äfventyr, att saken ändock afgöres. Från denna sålunda utsatta dag kan en
hel serie af rättegångsdagar och vittnesförhör uppstå. Har nu en part förlorat alla andra utvägar
att få uppskof, så begär han justering af protokollet å annan dag, om det är något vidlyftigt, och
då kan samma ringdans börjas ånyo.

Härmed är ej sagdt, att allt detta oskick förekommer i hvarje mål, lika litet som att ju månget
oskick finnes, som här cj blifvit ihågkommet. I de flesta mål. synnerligast de som skötas af de bättre
bland sakförarne, begagnas dylika konstgrepp blott i ringa mån eller alldeles icke. Ej heller torde
uti något mål alla de anmärkta otillbörligheterna på en gång förekomma. Man torde vilja kasta

Det är. naturligtvis vid tillämpningen af nya lagar, under första
tiden och innan någon bestämd praxis hunnit utbilda sig, som dessa
tvistefrågor, eller kanske rättare tvifvelsmål rörande lagstiftarens mening
uppstått, och de röra sig omkring Kongl. Förordningen angående lagfart
a afling till fast egendom den 16 Juni 1875, Kongl. Förordningen angående
inteckning i fast egendom, af samma dag; Kongl. Kungörelsen,
huru lagfarts- och mteckningsböcker skola inrättas och föras, deri 14 September
1875, äfvensom en § i Kongl. Förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17'' Maj 1872.

Bland frågor, som framkallat dylika tvifvelsmål, må först upptagas
den:, huru förfaras skall i vissa, fall, då. till förnyelse företes inteckningar
för jordafsöndring ars bestånd. Det händer icke så sällan, att en person,
som fått åt sig upplåten för viss tid, för lifstid eller för alltid, en jordrymd
från ett hemman, öfverlåter af denna jordrymd vissa delar åt andra
personer. Låt förste upplåtaren af jordrymden heta A. och den, till
hvilken. upplåtelsen skett, B. B. har sökt och vunnit i A:s hemman,
från hvilket afsöndringen skett, laga inteckning för densammas bestånd.
Sedermera har B. från den afsöndrade jordrymden, som innehållit t. ex.
30 tunnland, aflåtit till C. tio tunnland, till D. tio tunnland o. s. v. Både
G. och D. hafva, till säkerhet för beståndet af aftalen med B., äfvenledes
sökt inteckning i A:s hemman, och dessa inteckningsansökningar hafva
så underligt det än kan låta •— någon gång beviljats utan A:s bölande.
Nu uppträda C. och D. vid Häradsrätten och begära förnyelse
af de inteckningar, de på nämnda sätt bekommit. Det upplyses, att B.
nyss förut sökt och vunnit förnyelse af den inteckning, han eger i A:s
hemman till säkerhet för upplåtelsen af hela den afsöndrade jordrymden,
och donna inteckning har sålunda redan influtit i inteckningsboken och
qvarstår der allt framgent utan att behöfva förnyas. Skola, vid sådant

skulden till det anmärkta på domstolen, men då begge parterna äro ense om det begärda uppskofvet,
lärer domstolen icke vid många tillfällen kunna detsamma afstå. Vidare är att märka, att Stockholms
Rådstufvurätt, vid behandling af vanliga tvistemål, arbetar på fyra afdelningar, hvardera bestående
af fyra eller fem ledamöter, samt af ungefärligen samma antal extra domare. Huru skall
öfverensstämmelse i behandlingen i dessa frågor kunna åstadkommas, då en hvar kan åberopa ett
Hofrättens eller Kongl. Maj:ts prejudikat för sin mening?»

Ett sadant oefterrättlighetstillstånd i lagskipningen påkallar uppenbarligen lagstiftningens snara
mellankomst till åstadkommande af allvar, ordning och nödig skyndsamhet i rättstvisternas utredning
och afgörande, ty på annan väg lärer detta vigtiga mål icke ernås.

Det. måste dock erkännas, att knappast i något rättssamhälle inom landet berörda oskick
gått så långt och vunnit den fulländade utbildning som i hufvudstaden, tack vare den mängd af
oskicklige, orättrådige och vinningslystne sakförare, som der fått sedan långliga tider tillbaka ohejdadt
drifva sitt spel; men utan tvifvel gör sig behofvet af rättegångslagarnes snara omarbetande
öfverallt, så i stad som land, allt mer och mer känbart.

förhållande, C:s och D:s inteckningar förnyas och för hela den tid upplåtelsen
räcker upptaga plats i inteckningsboken ? Först och främst är
dessa inteckningars giltighet mer än tvifvelaktig, då de tillkommit utan
jordegarens vetskap, men, äfven om han varit hörd och således nämnda
brist ej vidlåder dessa rättshandlingar, är o de i allt fall öfverfiödiga, såsom
redan inbegripna i den inteckningssäkerhet, B. eger. Deras förnyande
och, i följd deraf, intagande i inteckningsboken medförer ej allenast
nämnda boks belastande med onödiga anteckningar, utan i de gravationsbevis,
som öfver A:s hemman komma att utfärdas, skola dessa
värdelösa gravatio ner allt framgent skyldra. Det är derföre ej underligt,
om, såsom jag förnummit, en och annan domare varit tveksam, huru
han i detta fall rätteligen bort handla, och jag känner exempel på, att
dylika förnyelseansökningar blifvit på ofvan antydda skäl afslagna.

Men emot ett förfarande af sist nämnda art uppreser sig den allmänt
vedertagna åsigten, att vid intecknings förnyelse någon pröfning af
inteckningens giltighet ej får ifrågakomma, hvilken åsigt, i min tanke,
grundar sig på en rigtig uppfattning af lagens stadgande i detta ämne.
Inteckningslagens 20 § föreskrifver nemligen: »vill någon låta förnya inteckning,
uppvise hos Rätten i hulvudskrift den handling, hvara inteckningen
är beviljad, och skrifve Rätten inteckningsförnyelsen derå». Genom
denna påskrift bestyrkes, att inteckningen inom den utsatta tiden af tio
år blifvit för förnyelse uppvisad, såsom 19 § i samma lag föreskrifver.
I sammanhang härmed har jag hört den frågan framställas, om icke, när
inteckning skall förnyas, Rätten har befogenhet och skyldighet att tillse,
huruvida inteckningsåtgärden redan i sin uppkomst varit en nullitet,
såsom när inteckning blifvit beviljad i egendom, hvilken icke får intecknas,
t. ex. i Kronans jordegendom. Det är nemligen ingalunda utan
exempel, att förr i tiden, då icke den uppmärksamhet och noggranhet
i pröfningen af inteckningsansökningar egde rum. som nu iakttages, inteckning
blifvit beviljad i hemman af krononatur. Mig synes, att här
ej är bättre skäl för domstolen att ingå i pröfning af inteckningens
laglighet, än i det fall, att inteckningen tillkommit utan jordegarens hörande
och bifall. Det finnes nemligen en djupare grund för den åsigt,
att domstolen icke eger pröfva inteckningsförnyelses behörighet i annat
afseende, än i fråga om tiden, och det är den, att vid ett sådant tillfälle
hvarken nödige personer ej heller nödiga bevisningsmedel äro för
handen. Och att föreskrifva, det den, som söker inteckningsförnyelsen,
sjelf skall vara personligen närvarande tillika med egaren till den
intecknade jorden, samt att desse skola hafva med sig nödiga handlingar
för att styrka inteckningens laga behörighet, när hon först beviljades,

skulle vara att göra denna, formalitet alltför besvärlig och kostsam, utan
motsvarande nytta, då så sällan inträffar, att inteckningsförnyelse gifver
anledning till en djdik undersökning.

Men antages det, att dylika förnyelser kunna och böra försiggå utan
annan åtgärd från domstolens sida än tillbörligt aktgifvande derå, att
inteckningsförnyelse ej beviljas, derest tio år förflutit efter det inteckningen
beviljades eller senast förnyades, och att följaktligen, för att
återgå till ofvan anförda exempel, C:s och D:s ansökningar om förnyelse
af deras inteckningar i A:s fastighet skola utan vidare pröfning beviljas
och i intec.kningsboken införas, då kan med skäl spörjas, huru en fastighetsegare,
som på ett eller annat sätt fått sin egendom belastad med
obehöriga och onödiga inteckningar, skall bära sig åt, för att kunna
från dem frigöra sin fastighet? Härvid måste stadgandet i 10 § Inteckningslagen
utan tvifvel gälla, så att med samma påföljd som jäf kan
göras emot intecknings beviljande, kan det äfven göras emot intecknings
förnyelse; men om fastighetsegaren eller den, som för fastigheten lagligen
eger tala, icke är tillstädes eller vet af när förnyelsen kommer i
fråga och är i tillfälle att dervid göra jäf, måste han i alla händelser,
och när helst han vill, kunna instämma innehafvaren af den obehöriga
eller onödiga inteckningen och yrka dennas dödande. På detta sätt får
domstolen de nödiga personerna inför sig, och desse komma i tillfälle
att fullständigt utreda sakförhållandet, så att domstolen deröfver kan
meddela ordentligt domslut.

Om mängden af dylika inteckningar till säkerhet för jordafsöndringar
under olika former får man en ungefärlig föreställning, då jag meddelar,
att i ett härad (Sunnerbo), som dock nu mera utgör en domsaga,
endast vid ett ting, höstetinget år 1845, meddelades 1244 dylika inteckningar,
af hvilka 104 rörde jordafsöndringar för alltid, 854 dylika afsöndringar
för viss tid eller lifstid och 286 undantagskontrakter. Dervid
är dock att märka, det nämnda inteckningsprotokoll var ett bland de
största, jag i något häradsarkif påträffat, och att Kongl. Förordningen
den 9 November 1*844, som först uttryckligen föreskref, att alla handlingar,
hvarigenom nytjande- eller besittningsrätt till hus eller jord på
landet blifvit på viss tid upplåten, skulle hos Häradsrätten in tecknas,
tillika stadgade, att sådan inteckning borde verkställas före 1845 års
slut. Samma lagbud har naturligtvis frambragt samma verkan öfver
hela landet, och vid 1885 års slut hafva troligen inteckuingsböckerna
vunnit en oberäkneligt stor tillväxt. Det vore derföre särdeles önskvärdt,
att de fastighetsegare, som veta eller kunna skaffa sig kunskap
om, att obehöriga inteckningar belasta deras fastigheter, ville ju förr

desto heldre söka att i ofvan antydda ordning befria sina fastigheter
från denna last och tunga och på samma gång inteckningsböckerna från
en mängd af onödiga anteckningar. —

En annan fråga, som vid afgörande! väckt tvekan, är den, huru med
lagfarten skall förfaras, när en arflåten hemmansdel är så liten, att den
icke tål delning, och arfvingarnc äro flere. Vid sådant förhållande måste
hela hemmansdelen lösas af någon bland arfvingarnc eller säljas till annan,
men innan den, som löst eller köpt hemmansdelen, kan å densamma
undfå lagfart, måste hans fångesman lagfara med sitt fång. Skall då en
hvar, som eger en del, den lagen icke tillåter honom att besitta, likväl
betungas med kostnader för lösen af lagfartsprotokoll och bevis? och
skall en hvar af dem upptaga ett rum på hemmansdelens upplägg i
fastighetsboken? eller får gemensam lagfart ega rum för alla delegare,
som afstått sin lott, naturligtvis med uppräknande af hvars och ens namn
och andel i den försålda hemmansdelen och anteckning härom i ett och
samma rum å upplägget? Jag har sett begge åsigterna tillämpade; men
det har synts mig som då sistnämnda förfaringssätt är det enklaste och
billigaste, icke leder till oreda i eganderättsföljden och tillika medför besparing
af utrymmet i fastighetsboken, detsamma skulle vara att föredraga.
Samma ordning skulle också kunna följas då, i fråga om större
jordegendomar, flera arfvingar, före arfskiftet eller innan de tillträdt sina
lotter, taga lösen af någon bland arfvingarnc eller gemensamt sälja egendomen
till annan person. Härvid uppfylles lagens bud om fångets lagfarande,
men utrymme sparas i lagfartsboken. Visserligen kan derigenom
vållas någon minskning för Kronan i stämpelafgift och för domaren
i lösen, men att endast till förekommande häraf belasta arfvingar
ne eller säljarena med onödiga kostnader och besvär skulle icke öfverensstämma
med lagstiftarens uttalade åsigt, när lagfart å arffallen fastighet
påbjöds, att nemligen denna skyldighet, som endast hade till ändamål
att befrämja ordning och reda i eganderättslörhållandena, borde
göras för vederbörande så litet betungande som möjligt. —

I ytterligare en punkt har jag försport villrådighet om lagens mening,
men detta i ett fall, som sällan lärer förekomma, och derföre mest för
sällsamhetens skull må omnämnas.

I Inteckningslagens 38 § stadgas, att utmätning af fast egendom
för fordran, som icke blifvit intecknad, skall anmärkas uti inteckningsprotokollet
vid den rätt, hvarunder egendomen lyder, och att förthy
utmätningsförrättaren har att genast å landet till domaren, och i stad till
rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, för
hvilken utmätningen skett; hvarefter beviset skall uppläsas och i inteckJust.
-ombudsmannens Embetsberättelse till 1871) års Riksdag. 6

ningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting, och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden. Nu hade
inträffat, att till en domare å landet inkommit ett dylikt bevis öfver
förrättad utmätning af eu fastighetsdel för en mängd fordringsposter, bestående
hufvudsakligast af rättegångskostnader och vittnesersättningar,
tilldömda flera personer. Tvekan uppstod nu, huruvida utdrag ur intecknmgsprotokollefc
angående berörda anmälan skulle expedieras till alla
fordringsegarne, bland hvilka funnos de, som icke hade så stor fordran
som lösen för protokollsutdraget utgjorde. Då desse fordringsägare, på
grund af 17 kap. 9 § 6 mom. Handelsbalken jemfördt med Kongl. Förordningen
angående förändrad lydelse af nyssnämnda § den 16 Juni
1875, genom utmätningen vunne förmånsrätt för sin fordran, hade de
onekligen i saken del och skulle derföre kunna anses skyldige, liksom de,
om de det begärde, vore berättigade att lösa ett slikt protokollsutdrag;
men då ofvan anförda § af Inteckningslagen förcskrifver, att det är utmätningsförrättaren,
som skall till domaren insända beviset, torde det
också vara formelt riktigast att protokollsutdraget till honom allena
expedieras, derest icke några fordringsägare ilska att bekomma exemplar
deraf. —■

Till sist må här i betraktande tagas de tvifvelsmål, som yppat sig
vid tillämpningen af 12 § af Intcckningsförordningen. En landtdomare
har i detta ämne till mig inlemnat en framställning, hvilken, då hon med
reda och klarhet utvecklar åsigter, som torde vara allmännare rådande,
än jag kunnat utröna, och rörer vigtiga frågor, förtjenar att här intagas.
Iion är af följande lydelse:

»Kongl. Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
Juni 1875 innehåller olika bestämmelser för de fall, att den sökta inteckningen
af en eller annan orsak icke kan af Rätten beviljas. Man finner
deraf, att i de händelser, som omförmälas i §§ 4 och 9, ansökningen
skall af slus, samt att, enligt §§ 5 och 10, densamma bör förklaras hv ilande
till dess antingen jordegaren blifvit hörd eller den rättegång, hvartill
hänvisning gifvits, blifvit afgjord.

»Men för det fall, hvarom handlas i § 12, finnes ingen bestämd föreskrift,
hvaraf domaren kan hemta någon ledning, huru med ärendet skall
förfaras, då, såsom det synnerligen ofta inträffar, jordegarens åtkomst
alldeles icke eller endast ofullständigt styrkes. Det heter nemligen endast,
att inteckningen »ep vid beviljas»; och blott för det speciela fall,
att lagfart är sökt, men ännu ej beviljad, är det föreskrifvet, att ansökningen
skall förklaras hvilande.

»Ar nu åtkomsten icke styrkt, stannar man i en nästan fullständig

villrådighet derom, huruvida iuteckningsansökningen bör förklaras hvilande
eller genast afslås. För den förra utvägen talar visserligen analogien
med §§ 7 och 10 i Lagfartslagen, enligt Indika lagfartansökan under
enahanda förhållanden skall förklaras hvilande; men då det å andra sidan
i 2 mom. af § 12, såsom ett särskildt tillägg till den allmänna föreskriften,
stadgas, att i det fall, då lagfart är sökt men icke beviljad, ansökningen
skall förklaras hvilande, så synes deraf ex contrario den slutsatsen
böra dragas, att ett annat förfaringssätt skall iakttagas, när åtkomsten
icke ens på detta sätt blifvit ådagalagd; och detta förfaringssätt
kan då icke gerna vara något annat än att alslå ansökningen. Man saknar
nemligen hvarje anledning att höra egaren, hvilket enligt lagen bör
ske, blott när något tvifvel uppstår rörande sjelfva den handling, på
grund hvaraf inteckningen sökes.

))De antydningar rörande denna fråga, hvilka förekomma i motiven
till förslaget till inteckningslag, gifva i nu anmärkta hänseende föga ledning.
Uti motiven till Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 5 Februari
1875 heter det allenast, att stadgandat i senare mom. af g 12, att inteokningsansökningen
i der omhandlade fall skall förklaras hvilande, »år
att härleda från de grunder, som blifvit följda i förslaget till författning
angående lagfart». Dessa uttryck innebära emellertid ingen upplysning
om de grunder, som böra följas i fråga om 1 mom. af samma §;
och någon sådan torde ej heller kunna hemtas af en ledamots yttrande
vid lagförslagets granskning i Högsta Domstolen, att enligt hans åsigt
sökanden genast vid ansökningens framställande borde styrka, att gäldcnären
fatt lagfart å fastigheten, »vid äfventyr att ansökningen eljest afslås».
Vid Riksdagens förhandlingar, som föregingo lagens antagande,
förekom icke något yttrande i detta afseende.

»Såsom af det nu anförda synes, befinner sig alltså frågan om tolkningen
af ofvan berörda lagstadgande i ett nästan helt och hållet outreut
skick; och likväl %r den synnerlig vigtig. Ty då, enligt 17 kap.
9 § 1 mom. Handelsbalken, intecknings förmånsrätt skall räknas från
den dag, densamma vid Rätten sökes, kommer bestämmandet af denna
tidpunkt att helt och hållet bero derpå, huruvida ansökningen förklaras
hvilande eller genast afslås: i förra fallet räknas förmånsrätten från den
dag, inteckningen först söktes, men i senare fallet först från det ansökningen
å ny o framstäldes och med detsamma beviljades.

»När nu en sådan ansökan framställes, utan att gäldenärens åtkomst
är vederbörligen styrkt, kan domaren, med ledning af den ofta omtalade
12 §, gå till väga på ettdera af två olika sätt. Antingen försöker
lian —- med den ringa ledning för hans omdöme som'' lagen gifver —

pröfva, om ansökningen bör förklaras hvilande eller afslås, och meddelar
då ett bestämdt beslut i någondera riktningen eller oek — och detta
torde man i de flesta fall anse såsom den försigtigaste och närmast till
hands liggande utvägen — kommer beslutet att innehålla, att Rätten
finner inteckningen »icke kunna beviljas».

»Men båda dessa utvägar medföra allvarsamma olägenheter, som i sanning
påkalla lagstiftningens ingripande. Om den förra utvägen anlitas,
eller ansökningen uttryckligen förklaras hvilande eller afslås, så har i och
med detsamma den vigtiga frågan om inteckningens förmånsrätt gjorts
beroende af en pröfning, som, efter hvad ofvan visats, i så hög grad
ankommer på domarens subjektiva omdöme, att den nästan förtjcnar benämningen
godtycke. Och då en så vigtig rättighet, som företräde till
betalning ur fast egendom, i ett ordnadt rättssamfund icke bör hvila
på så lösa grunder, synes alltså detta sätt att tolka lagen icke kunna
under något förhållande godkännas. Der åter domaren, i öfverensstämmelse
med lagens egna ord, förklarar den sökta inteckningen »icke kunna
beviljas», blifver genom ordalagens tvetydighet fältet lemnadt öppet för
mångahanda svårigheter och tvister vid blifvande liqvider och försäljning
af fastigheten, särskildt vid utmätningsauktion, och jemväl i det
fall, hvarom § 15 Inteckningslagen handlar. Härtill kommer ock omöjligheten
lör domaren att lemna verkligt upplysande gravationsbevis, då
man icke vet, om en inteckning, hvilken förklarats ej kunna beviljas,
skall upptagas såsom besvärande fastigheten, eller, der den slutligen
blifvit beviljad, å hvilken dag den skall angifvas såsom sökt.

»Hvad som nu blifvit anfördt synes vara af den stora vigt, att en
lagförklaring eller ändring af det omhandlade lagrummet är af behofvet
påkallad, innan ännu olägenheterna af dess tvetydighet hunnit medföra
allt för menliga följder. Beträffande den riktning, i hvilken en sådan
förklaring eller ändring bör gifvas, synes, med afseende å lagens anda i
allmänhet och i öfverensstämmelse med Lagfartslagens föreskrift, det
lämpligaste vara, att inteckningsansökningen förklaras hvilande, möjligen
med utsättande af någon viss tid, inom hvilken åtkomsten skall styrkas,
vid äfventyr att ansökningen eljest afslås eller anses förfallen.

»Uti ännu ett annat afseende, som i viss mån sammanhänger med
det, hvarom här ofvan talats, saknas i § 12 Inteckningslagen nödiga bestämmelser.
Det inträffar nemligen ganska ofta, att, då t. ex. inteckning
sökes i ett helt mantal, gäldenärens åtkomst finnes styrkt till allenast
ett hälft mantal. Frågan är då, om domaren bör genast bevilja
inteckning uti halfva hemmanet, och öfver inteckningsansökningen, i
hvad den rörer den återstående hälften, besluta på något af de här

ofvan angifva sätten. Gör han det, vinner man åtminstone den fördelen,
att långifvaren erhåller någon, om än ringare säkerhet, för sin fordran,
hvilken*kanske redan förefinnes, om låntagaren uppburit den förskrifna
summan. Men deraf följer äfven, att, om inteckningsansökningen beträffande
den andra hälften af hemmanet afslås, en inteckning för samma
skuldebref gäller med olika förmånsrätt i delar af samma hemman; och
detta förhållande kan icke annat än medföra eu betänklig oreda i förhållandena,
då den intecknade hemmansdelen icke kan på något bestämdare
sätt skiljas från den, hvari inteckningen icke blifvit beviljad. Meddelas
åter det beslut, att ansökningen icke ens till någon del kan bifallas,
förr än åtkomsten till hela hemmanet blifvit styrkt, — hvilket
väl ur strängt formel synpunkt torde vara det riktigaste — kan detta
ofta, utan motsvarande fördel, medföra känbar olägenhet för bada kontrahenterne,
om t. ex., der jorden beräknas i brutna hemmantal,^ åtkomst
saknas till blott någon obetydlig bråkdel, hvars intecknande icke
i någon nämnvärd mån skulle öka den utfästa säkerheten, hvilket i synnerhet
vid intecknande af arrendekontrakt kan vara händelsen.

»Äfven i detta hänseende synes alltså en förklaring af lagens mening
vara behöflig; och den torde lämpligast kunna meddelas i sammanhang
med den förut anmärkta frågan, af hvars besvarande på det ena eller
andra sättet då komme att bero, i hvilken riktning den nu antydda lagförklaringen
skulle gifvas».

Då jag emellertid ansett mig icke böra vidtaga någon åtgärd för att
tillvägabringa de af framställningens författare nödiga ansedda förklaringar
61101° förändringar uti den ifrågakomna lagen, är jag skyldig att
för denna underlåtenhet andraga mina skäl.

När -—- heter det i framställningen — ansökan göres om inteckning
i en fastighet utan att egarens åtkomst är vederbörligen styrkt, kan
domaren gå till väga på ettdera af två sätt: antingen afslå ansökningen
eller förklara henne hvilande eller ock förklara, att inteckningen icke
kan beviljas.

Till en början anmärker jag i förbigående, att det sistnämnda sättet,
eller att förklara det inteckningen ej kan beviljas, icke bör i något fall
användas, emedan det är tvetydigt och kan betyda lika väl att ansökningen
afslås som att hon förklaras hvilande, hvilket förhållande vid åtskilliga
tillfällen, t. ex. vid utfärdande af gravationsbevis, kan vålla förvillelse.
Men det finnes ett tredje sätt att gå till väga, som undanrödjer
de flesta af nämnda bekymmer; det är att uppskjuta ansökningens pröfning
och lemna sökanden rådrum att styrka egarens åtkomst till den
ifrågavarande fastigheten. Jag vet väl, att den åsigt hos en och annan

domare är rådande, att då hvarken i lagfarts- eller inteckningslagen talas
om frågors uppskjutande, detta skulle vara otillåtet, så att alla ansökningar
i dessa ärenden måste antingen afslås eller förklaras hvilande.
Denna åsigt torde dock icke i nyssnämnda omständighet hafva en tillräcklig
grund. Uttrycket »förklara hyllande» i stället för att »uppskjuta» synes
vara valdt derföre, att ärendet icke utsattes att åter företagas på en viss
dag eller på det eller det efterföljande tinget eller rättssammanträdet,
h vilket deremot vanligen är fallet-, när ett ärende uppskjutes. Dessa
olika utttryck beteckna således icke alldeles samma sak och det ena behöfver
derföre icke utesluta det andra. Och då tvistemåls och brottmåls
uppskjutande för hvarjehanda orsaker är tillåtet, enligt den allmänna
rättegångsordningen, en tillåtelse, som, före 1875 års inteckningsförordning,
äfven galt sådant ärende, hvarom här är fråga, och nämnda
förordning ej uttryckligen förbjuder detta förfaringssätt, synes mig icke
ringaste skäl finnas att anse uppskjutandet af ett inteckningsärende från
ett ting eller rättssammanträde till ett annat såsom förbjudet. Men om
det således är tillåtet att uppskjuta ett inteckningsärende, följer likväl deraf
icke, att dylikt ärende skall i hvarje fall kunna uppskjutas. När detta
bör ske, pröfve domaren, och denna pröfning behöfver icke vara godtycklig
i detta fall mera är i så många andra, om hvilka det i vår lag
heter »pröfve domaren». Här kunna fullt objektiva skäl för afslag eller
uppskof finnas för handen. Sökanden företer t. ex. bevis, som göra
egarens laga åtkomst till den ifrågavarande fastigheten antaglig, och erbjuder
sig att skaffa flera och kraftigare sådana bevis, derest rådrum
honom lemna?. Då finnes ju fullt giltigt skäl att meddela uppskof till begränsad
tid och, der så pröfvas nödigt, med föreläggande för sökanden af
det äfventyr .att, derest, bevisningen ej är fullgjord till utsatt tid, ärendet
pröfvas i da befintligt skick. Kan åter sökanden icke förete något,
slags bevisning, som gör egarens laga åtkomst till fastigheten eris sannolik,
eller förklarar sökanden, att han saknar alla åtkomsthandlingar, eller
är egendomen sådan, att inteckning i densamma ej kan lagligen ega rum;
då bör naturligtvis ansökningen genast afslås.

Nu kommer såsom (len ifrågavarande framställningen jemväl förutsätter
en sökande och begär inteckning i en fastighet, men kan ej
styrka egarens laga åtkomst till mera än en bråkdel af samma fastighet.
Här må domarens förfarande bero af sökandens önskan. Önskar han
inteckning i den brakdel af fastigheten, till hvilken han styrkt egarens
åtkomst, bör den beviljas honom. Önskar han åter icke detta, utan vill
hafva uppskof för att styrka åtkomsten till hela fastigheten eller någon
större del deraf, bör sådant honom icke förnekas, om han visar goda

skäl för det antagandet, att lian verkligen skall kunna fullgöra hvad han
tagit på sig. Annars leranas honom valet af inteckning i den del, till
hvilken åtkomsten blifvit styrkt, eller ock afslag på ansökningen. Erhåller
han inteckning i bråkdelen, och kommer han sedan och söker i
den återstående delen af fastigheten eller större del deraf inteckning för
samma skuldebref, bör den honom beviljas, i den mån lian gitter styrka
<‘garens laga åtkomst, och kan bevis om denna senare inteckning skrifvas
å samma skuldebref, lika väl som dylika särskilda anteckningar göras å
skuldebref, för hvilket inteckning beviljas i fastigheter, belägna i olika
tingslag. Härigenom synes ej andra eller större svårigheter vid liqvid en
efter fastighetens försäljning — vare sig det skett efter utmätning eller
konkurs •—- än som eljest uppstå för den, som i slik egendom eger liera
inteckningar, hvilka utgå med olika förmånsrätt. Om ock, såsom i den
ofvan intagna framställningen antydes, nyss berörda svårighet skulle uppstå
äfven derigenom, att vid inteckning af en dylik bråkdel af en fastighet
det icke blefve möjligt att »på något bestämdare sätt skilja den del
af fastigheten, i hvilken inteckningen vore beviljad från den, hvari inteckningen
icke vore beviljad», tillåter jag mig anmärka, att ett likadant förhållande
inträffar, derest den, i hvilkens fastighet inteckning sökes, icke
eger mera än en bråkdel i fastigheten och inteckning följaktligen icke
kan begäras i större del. Icke får väl inteckningen för den orsaks skull
vägras. Och huru ofta inträffar icke sådant i fråga om större bruksoch
landtegendomar.

På det sätt jag här antydt, torde den ifrågakomna § 12 af Inteckningslagen
låta sig tillämpas. Så hafva ock flere domare, hvilka jag
tillfrågat om deras åsigt uti förevarande fråga, uppfattat nämnda lagbud.

Emellertid blifva följderna af den ena eller andra uppfattningen och
tillämpningen af meranämnda paragraf af ringare betydelse i samma män
som det förfarande, hvilket på senare tider börjat iakttagas och efter
nya Inteckningslagen tyckes förutsättas såsom det vanliga, nemligen att
fastighetsegaren sjelf söker inteckning i sin fastighet, kommer i allmännare
bruk. Utan tvifvel blifver det sed och bruk att penningar ej lemnas
på ett skuldebref, äfven om deruti medgifves inteckningsrätt, med mindre
inteckningen redan är beviljad. Om då fastighetsegaren ej har sin eganderätt
så befästad, att han i fastigheten kan vinna inteckning, får han skylla
sig sjelf och skadan blifver hans, icke långifvarens, som på god tro lcmnat
penningar på ett skuldebref, i hvilket rätt att söka inteckning var
medgifven men hvilken rätts åtnjutande berodde på utgifvarens förmåga
att styrka sin åtkomst till den pantförskrifna fastigheten. —

Efter hvad jag erfarit, blifver det i § 7 af Kongl. Furordningen an -

gående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
Maj 1872, förekommande uttrycket »särskildt sammanträde» på olika
ställen olika tillämpadt, i det en del domare hålla före, att vid dylikt
sammanträde, förutom de domar, som då skola afkunnas, annat ärende
icke lagligen får handlaggas än sådant som på urtima ting kan företagas,
hvarföre ansökningar om lagfart och inteckning af fast egendom vid
dessa sammanträden ej upptagas och behandlas; hvaremot andra domare
betrakta dessa sammanträden lika med dem, som i domsagor, der ting
månadtligen icke ega rum, pläga hållas för domars och utslags afkunnande
och expeditioners utlemnande till tvistande parter och sökande,
och som med olika namn kallas »slut-ting», »domslösen» o. s. v., och vid
dylika sammanträden upptaga alla slags ärenden, jemväl dem, som uteslutande
höra till lagtima ting.

Saken är af icke ringa vigt, såsom lätteligen kan bedömas af den
mängd ärenden, hvilka på nämnda slut-ting pläga inkomma och handläggas.
Om nu i en domsaga, der förut varit öfligt, att alla slags ärenden
på dessa särskilda sammanträden behandlats, en ny domare skulle
komma, som följde den åsigt, att icke andra ärenden finge på ett dylikt
sammanträde handläggas än sådana, som å urtima ting upptagas, kunde
deraf betänklig skada tillskyndas enskilda personer och mycken oreda
uppkomma. För samma äfventyr voro de utsatta, som, boende i annan
domsaga, der en motsatt åsigt hos domaren tillämpades, hade rättsangelägenheter
att anhängiggöra i nyss nämnda domsaga. Det ligger förthy
icke i ringa magt uppå, att enhet främjas i uppfattningen af ifrågavarande
lagrums betydelse.

Nu kan, å ena sidan, med skäl såsom ett oskick stämplas, om rättssökande,
utan verklig nödvändighet, uppskjuta till sista dagen af tinget
inlemnandet af ansökningar om lagfart och inteckning, bouppteckningar
och annat dylikt, emedan, då domaren har skyldighet att på denna sista
dag af tinget hafva expedierade alla mål och ärenden, som vid tinget
förevarit, lian bör få påräkna, att dermed vara befriad från vidare
arbete med samma ting. A den andra sidan är likväl att märka, det
lagstiftningen på senare tiden oaflåtligen gått ut på att öka tillfällena
för allmänheten att vinna tillträde till domstolarne med sina angelägenheter,
synnerligen här förut nämnda lagfarts- och inteckningsärenden, och
att den förordning, om hvilkens tolkning fråga är, just tillkommit i berörda
ändamål, i det hon innehåller de första stadgandena om ting
månadtligen i de domsagor, der detta möjligen kan ske, hvadan det utan
tvifvel bör betraktas såsom stridande emot denna författnings grund och
mening, att gifva en inskränkande tolkning åt ett deri förekommande

stadgande, hvilket, rätt tolkadt, icke allenast tillåter utan kan sägas fordra
en för förordningens syftemål gynsammare tolkning.

Den omtvistade § 7 i 1872 års förordning lyder i hithörande del.

»När mål å allmänt sammanträde blifvit till slut fördt, skall dom
afkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan,
men eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget. Har mål, som
blifvit till slut fördt å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då afgöras,
må med doms afkunnande och tingets af slutande anstå till särskildt
sammanträde, hvilket dock ej ma hallas senare ån medlet af Juli månad
för vårtinget och December månads slut för höstetinget».

Nämnda »särkilda sammanträde» hålles alltså dels för doms afkunnande
i mål, som a sista allmänna sammanträdet a tinget ej kunnat afgöra*,
dels ock för tingets af slutande. Af denna ordalydelse synes mig
följa, att tinget ej är slut förr, än detta särskilda sammanträde är slutadt,
och följaktligen att hvad på detta sammanträde förhandlas, det förhandlas
å lagtima ting, hvadan å detta sammanträde sa väl lagfart af
fång till fast egendom som inteckning i sådan egendom lagligen kan
beviljas.

Denna åsigt uttalas ock i Kongl. Göta Hofrätts utslag den 7 December
1877 uppå besvär öfver en häradsrätts beslut, att, emedan ett dylikt
särskildt sammanträde af Häradsrätten icke kunde annorlunda anses än
såsom ett urtima ting, ansökning om inteckning ej finge, i strid mot stadgandet
i 63 § af Kongl. Förordningen om inteckning i fast egendom den
16 Juni 1875, pa sådant särskildt sammanträde till pröfning upptagas,
hvilket Häradsrättens beslut Kongl. Hofrätten undanröjde och återförvisade
ärendet till Häradsrätten för laglikmätig behandling.

Bland skälen för Häradsrättens åsigt i denna sak åberopades i utslaget
jemväl Kongl. Majrts nådiga skrifvelse till Dess och Rikets Statskontor''den
5 Maj 1876 (intagen i Bihanget till Svensk Författningssamling
för nämnda år under N:o 16.)

Denna skrifvelse var föranledd af de underdåniga besvär, en tillförordnad
domare anfört deröfver, att, sedan han, som den 19 December
1874, i anledning af annan tillförordnad domares förfall, blifvit af
Kongl. Göta Hofrätt förordnad att såsom ordförande i Norra Wedbo
Häradsrätt handlägga ej mindre de mål och ärenden, som blifvit utsatta
att samma dag inför Häradsrätten förekomma, än äfven de ransakningar,
hvilka i öfrigt då kunde förekomma, hos Konungens Befallningshafvande
i Jönköpings län anhållit att enligt räkning utbekomma rese- och traktamentsersättning
för fyra nämnde dag hållna ransakningar, och bemälde
Konungens Befallningshafvande i resolution den 10 Juni 1875, enär de

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1879 års Riksdag. t

vid ansökningen fogade dombokstranssumt utmärkte, att de ransakningar,
för hvilkas hållande den tillförordnade domaren begärt ersättning, förekommit^
vid lagtima höstetinget med Norra Wedbo härad, förklarat sig
författningsenligt icke kunna om utbetalning af den begärda ersättningen
förordna; sa hade Ivongl. Statskontoret, efter det klaganden derstädes
sig besvärat, medelst resolution den 29 nästpåföljande December funnit
skäl ej vara anförda, ledande till ändring i Konungens Befallningshafvandes
öfverldagade resolution; hvaruppå Kongl. Maj:t den 5 Maj 1876
resolverat, att, då Norra Wedbo Häradsrätts ofvan omförmälda sammanträde
egt ruin emellan de i nådiga förordningen den 17 Maj 1872 stadgade
allmänna sammanträden och följaktligen borde lika med urtima
ting anses, Kongl. Maj:t funne för godt att, med upphäfvande af Statskontorets
öfverklagade resolution, i nåder förklara klaganden berättigad
att för ifrågavarande förrättning erhålla godtgörelse, hvilken Statskontoret,
efter granskning af den ingifna räkningen med bilagor, hade att
till klaganden på anmälan utbetala.

Det är dock klart, att, om detta uttalande i Kongl. Maj:ts nyss anförda
skrifvelse skall kunna pa förevarande frågas afgörande inverka,
det sammanträde, vid hvilket den tillförordnade domaren höll de fyra
ransakningarna, för hvilka han fordrade och erhöll ersättning, måste hafva
varit ett sadant »särskild! sammanträde», som 1872 års förordning uti
förrberörda § 7 omförmäler, eller ett sammanträde för tings alslutande;
men af handlingarna i nämnda besvärsmål inhemtas, att detta ej varit
förhållandet. Också heter det, att sammanträdet, hvarom fråga var, egt
rum »emellan» de i nyssberörda nådiga förordning stadgade allmänna
sammanträden. Här bör jemväl läggas märke dertill, att, när det mer omnämnda
sammanträdet, som hölls den 19 December, säges i den nådiga
resolutionen hafva egt rum »emellan de i 1872 års förordning stadgade
allmänna sammanträden», dermed tillika är uttaladt, att det°»särskilda
sammanträdet», som hålles för tings afstötande, är ett allmänt sammanträde
och tillhörer det lagtima tinget, lika väl som de öfriga allmänna
sammanträdena, som i förordningen omtalas; ty den 19 December 1874.
som var en lördag, kunde ej utgöra en fortsättning af det sammanträde,
som skulle börja på första måndagen i December, utan inträffade emellan
detta i lag stadgade första sammanträde i December och det sammanträde,
som för höstetingets afslutande skulle hållas före December
månads slut.

Derjemte kan af nyssberörda Kongl. Maj:ts resolution vidare dragas
den slutsats, att sammanträden, som hållas emellan de i 1872 års förordning
omförmälda sammanträden, äro att betrakta såsom urtima ting

och att alltså på dem icke lagligen kunna beviljas lagfart och inteckning
af fast egendom och att när särskild domare förordnas att sådant sammanträde
hålla för brottmåls handläggning, han eger, lika som den omförmälde
tillförordnade domaren i Norra Wedbo härad, derför åtnjuta
rese- och traktamentsersättning.

Men om lagfarts- och inteckningsärenden lagligen kunna förekomma
å särskildt sammanträde för tings afslutande, följer deraf icke, att de
böra dä förekomma, der sådant icke är af nöden, d. v. s. derest de kunna
utan skada uppskjutas till följande sammanträde, ty, såsom förut blifvit
anmärkt, det är ej med god ordning förenligt, att sa många,, ärenden
hopa sig på slutsammanträdet, att detta antager egenskapen af ett nytt
ting och närmaste tiden derefter, hvilken domaren har rätt att påräkna
för annat ändamål, såsom extra förrättningar eller för nödig hvila, upp
tages af ett sådant utomordentligt tings expedierande. Det lider dock
icke tvifvel, att om domaren härom erinrar rättsökande, desse skola så
ordna sina angelägenheter, att de, der nödtvång ej mellankommer, kunna
behandlas i den ordning och på de tider, lagstiftaren synbarligen förutsatt

Utgången af det åtal, för hvilket här förut —■ sid. 17 och följande
_ redogöres, har föranledt en underdånig hemställan till Kongl. Maj:t

af hufvudsakligen följande lydelse. .

Uppå angifvelse, att en tillförordnad Borgmästare i en åt rikets
städer hade för sed, att vid utfärdande af sådant bevis som 2 § af Kongl.
Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 omförmäler,
nemligen bevis att person, som söker rättighet att idka handel eller
annat näringsyrke, råder öfver sig sjelf och sin egendom, påföra den lösen,
fem kronor, hvilken i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855 är stadgad för Förmynderskapsbevis, hvarigenom
bemälde sökande oskäligen betungades, hade jag, då ett sådant
förfarande syntes mig strida emot sist åberopade förordnings rätta förstånd,
under anförande af skälen för denna min åsigt, förordnat åtal
inför Kongl. Svea Hofrätt emot bemälde tillförordnade Borgmästare för
den lagöfverträdelse, till hvilken jag sålunda ansåg honom skyldig;, och
i utslag den 15 April 1878 hade Kongl. Hofrätten förklarat sig finna,
att under den i ofvan berörda 1855 års Förordning förekommande benämningen
Förmynderskapsbevis rätteligen cj kunde hänföras andra bevis
än sådana, som innehölle upplysning, huruvida någon innehade förmynderskap
eller icke, samt att följaktligen den tillförordnade Borgmä -

staren förfarit origtigt i det han beräknat sig den a slika handlingar
satta lösen för det slag af bevis, hvarom i målet vore fråga och hvilka,
då de ej heller vore att räkna till någon annan bland de i förenämnda
Förordning särskildt beskritna arter af bevis, ej betingat högre lösen än
af en krona och femtio öre för hvartdera; men enär berörda Förordning
icke i förevarande hänseende vore så klar, att tillförordnade Borgmästaren
genom anmärkta förfarandet kunde anses hafva gjort sig skyldig
till ansvar, fann Kongl. Hofrätten åtalet icke kunna bifailas.

Vid detta förhållande, och då jag sedermera inhemta!, att den uppfattning
af uttrycket Förmynderskapsbevis, efter hvilken förrbemälde tillförordnade
Borgmästare förfarit, äfven hos en och annan domare i öfrigt
gjort sig gällande, syntes det vara af nöden att, derest den tolkning af
berörda uttryck, jag framstält och för hvilken jag lyckats vinna Kongl.
Hofrättens understöd, skulle vara med lagstiftarens mening öfverensstämmande,
ett förtydligande af denna mening meddelades på det sätt,
att ej mindre i merberörda 1855 års förordning än ock i Kong]. Kungörelsen
angående ändring i vissa delar af stadgadena angående expeditionslösen
vid underdomstolarne å landet den 18 September 1874 samt
Kongl. Kungörelsen angående ändring i vissa delar af stadgandena angående
expeditionslösen i Rikets Hofrätter den 22 September 1877 infördes,
i stället för förmynderskapsbevis, orden: bevis, huruvida någon
innehar förmynderskap eller icke. derest ej ett kortare uttryck till betecknande
af samma sak kunde finnas.

Och vågade jag, med stöd af 19 § i den för Justitieombudsmannen
gällande instruktion, härom hos Kongl. Maj:t göra underdånig anmälan
till den uppmärksamhet Kongl. Maj:t kunde finna sådant förtjena.

Fppå min under den 30 November 1875 aflåtna underdåniga hemställan
om nådig föreskrift, att vederbörande domstolar, embetsmyndigheter
samt embets- och tjensteman måtte brefvexla med hvarandra omedelbarligen,
till undvikande af nu rådande tidsödande omgångar och
onödigt mångskrifveri, har, under den 11 Oktober 1878, Kongl. Maj:t,
som dels genom nådigt bref den 22 November 1877 meddelat föreskrifter
om upprättande och utdelande af förteckningar öfver kronofogdars, landsfiskalers
och länsmäns post- och telegrafadresser, dels ock den 12 Juli
18 (8 utfärdat nådig förordning angående förändrade föreskrifter om utmätning
för krono- och kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m.,
funnit godt i nåder förklara, att för domstol, civil och ecklesiastik em -

betsmyndighet samt ombets- och tjensteman hinder icke möter att, när
i ärende, som till dess befattning hör, inhemtandet af någon upplysning
eller, så vidt fråga icke är om indrifning af andra penningmedel än de
i § 6 af ofvannämnda nådiga förordning omförmälda, påkallandet af någon
h an d r ä ckn in gs åt g är d är af nöden, i sadant afseende utan anlitande af
annan myndighets medverkan göra framställning hos den, hvilken enligt
lag eller särskild förordning det tillkommer att sådan upplysning anskaffa
eller embetsåtgärd vidtaga, hvarefter den upplysning eller underrättelse,
som af den emottagna framställningen föranledes, bör, när så
lämpligen ske kan, i samma ordning lemnas den, från hvilken framställningen
kommit.

Och har Kongl. Maj:t under ofvannämnda dag härom låtit utfärda
nådig kungörelse.

Den senaste tidens bekymmersamma affärsställning inom landet och
de deraf föranledda betalningsinställelser, till h vilka äfven ett och annat
af de större handelshusen funnit sig nödgadt, har åter uppväckt anspråken
på lagstiftningens mellankomst för att gifva lagligt skydd åt och
med bestämda stadganden regelbinda det på senare tiden i bruk komna
förfarandet att, såsom det heter, under administration afveckla det gäldbundna
boet; likasom af samma orsak tal uppstått om behofvet af en
lag angående så kallade kommanditbolag.

Då sålunda brister i en vigtig gren af lagstiftningen, verkliga eller
förmenta, blifvit påpekade, har jag ansett det vara min skyldighet att
åt dessa frågor egna någon uppmärksamhet.

Hvad först beträffar frågan om afveckling under administration af
gäldbundet bo, har denna fråga varit föremål för Riksdagens behandling
under de senaste åren men icke lyckats tillvinna sig synnerligt afseende.

Såsom skäl för antagande af en särskild lag i detta ämne har hufvudsakligen
anförts, att utredningen af ett gäldbundet bo i öfverensstämmelse
med Konkurslagens föreskrifter vore i många fall förenad med
ganska väsentliga olägenheter, såsom stor tidsutdrägt, konkursrealisationens
vanligen ofördelaktiga resultat •— en följd af de band, konkurslagen
lade på konkursförvaltarena i fråga om sättet för realisationen
de betydliga konkursomkostnaderna m. m. Behofvet af friare former
för utredningen af gäldbundet bo, åtminstone i fråga om köpman, industriidkare
och firmor, som drifvit affärer i någon större omfattning, hade
gjort sig lifligt kändt, och på senare tider hade fordringsegare hos sådane
firmor ej sällan utan lagens stöd beslutat afveckling under admini -

stration. De goda resultat, flera dylika afvecklingar lemnat, hade tillvunnit
dem allmänhetens förtroende, och tidpunkten förmenades derföre
vara inne att låta en sådan afveckling erkännas af och vinna stöd i vår
lagstiftning, likasom den redan vore upptagen i flera andra länders.

Det förslag, som på nyss anförda grunder framstäldes hos Riksdagen,
gick hufvudsakligen ut derpå:

att, om köpman, som instält sina betalningar men om hvilkens försättande
i konkurstillstånd yrkande ännu ej blifvit framstäldt, ville öfverlemna
sitt bo till afveckling under administration och hade fört sådana
böcker, som i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 om handelsböeker
omförmäldes, tre eller flere af hans borgenärer skulle genom kungörelse
i > allmänna tidningarna kalla samtliga borgenärerna att, på tionde dager,
efter kungörelsens införande sammanträda för att besluta om afveckling
under administration; och skulle alla kända borgenärer underrättas om
sammanträdet genom särskilda kallelsebref, hvilka borde till dem med
posten ofördröjligen afsändas;

att, då sådan kungörelse utfärdats och intilldess om afveckling beslutats
och så länge dön fortginge, borgenär ej skulle ega rätt att söka,
det gäldenärens egendom till konkurs afträddes, eller att sin fordran i
laga ordning utsöka;

att vid sammanträdet hvarje borgenär borde anmäla beloppet af sin
fordran; dock att det belopp, hvarför borgenär vid sammanträdet finge
rösta, i händelse det öfverstege hvad gäldenärens bok utvisade, skulle
medelst företeende af ostridigt fordringsbevis styrkas;

att förslag till afveckling under administration skulle såsom antaget
anses, derest antingen alla tillstädesvarande borgenärer sig derom förenat,
eller ock fyra femtedelar af de närvarande borgenärerne bifallit förslaget
och desse jemväl representerade fyra femtedelar af de ostridiga fordringarna; att,

derest beslut om boets afveckling under administration fattades,
borgenärerne skulle, i den ordning, som för val af gode män i konkurs
är föreskrifven, utvälja administratörer och för dem utfärda instruktion
och bemyndigande;

att, om administratorerne, efter tagen kännedom om det gäldbundna
boets ställning, ansåge afveckling utan konkurs overkställbar, de skulle
hos rätten göra ansökning om boets försättande i konkurs, men ansvara
för boets tillgångar till dess de af konkursförvaltarena omhändertoges; och

att afveckling under administration icke under någon förevändning
finge fortgå längre, än tolf månader efter den dag, beslut om afvecklingen
fattades.

De anmärkningar, Riksdagens Lagutskott vid detta förslag framstälde,
voro, kortligen angifna, följande:

Beträffande först den uppgifna omständigheten, att särskild lagstiftning
för afveckling under administration af gäldbundet bo vore i flera
andra länder antagen, redogjorde Utskottet för främmande länders konkurslagstiftning
i hithörande delar och visade:

att under förarbetena, som ledde till gemensam konkursordning för
hela Tyska riket, flera förslag till sådan lagstiftning, som här ofvan blifvit
ifrågasatt, visserligen varit å bane, men att vid den slutliga granskningen
af konkursordningen alla dessa förslag blifvit uteslutna och ej förekomme
i den sedermera antagna konkursordningen;

att i Österrike ett der förut brukligt uppgörelseförfarande af samma
beskaffenhet, som ofvannämnda afveckling under administration, försvunnit
ur konkursordningen af år 1868, och att i motiven derför anfördes, att
»det i nyare tid för köpinansståndet skapade öfverenskommelseförfarandet
visserligen undveke de beklagliga vidlyftigheter, som vidlådde det gällande
konkursförfarandet och förde med hast till ett slut, men att de
sista årens erfarenhet ovederläggligen bevisat, att denna afvecklingens
raska gång blott allt för ofta vunnits på den goda rättens bekostnad
och följaktligen köpts alldeles för dyrt»;

att Franska, lagen om fallissemcnter och bankrutter den 28 Maj 1838
äfvenledes uteslutit hvarje rättsligt förfarande i och för afvändande af
konkurs; men

att deremot i England »The Bankruptcy Act» af den 9 Augusti 1869
upptoge de förlikningssätt, som kunde förekomma utom och för undvikande
af konkurs, hvilka sätt närmare beskrefvos, men hvarvid Utskottet
anmärkte, att hvarken våra affärsförhållanden vore jemförliga med Englands
eller rättsliga åtgärder i allmänhet här i landet förenade med de
dryga kostnader och i många fall vidlyftigheter, som i England göra
det så önskvärdt att undvika deras anlitande; och

att enligt den i Nord,-Amerikas Förenta Stater gällande konkursrätt
icke förekomme någon tvångsförlikning i och för upphäfvande eller afböjande
af konkurs, men att borgenärerne i en konkurs kunde vid förstå
konkurssammanträdet med en majoritet af minst tre fjerdedelar efter
fordringsbeloppet besluta, att i konkursförfarandets ställe skulle, under
domstolens skydd, träda en förvaltning, uteslutande af borgenärerne sjelfve,
och att, efter gäldenärens och borgenärernes hörande, domstolen egde, om
nämnda beslut vore lagligen fattadt och funnes för borgenärerne i allmänhet
fördelaktigt, bekräfta detsamma; i annat fall fortsattes konkursförfarandet.

Mot förslaget i dess helhet hyste Utskottet stora betänkligheter.
Hvarje lagstiftning i den syftning, förslaget antydde, måste — derest den
skulle hafva något ändamål — leda till ett genom andras beslut för enskilde
fordringsegare stadgadt hinder att medelst anlitande af vanliga
exsekutiva åtgärder göra sin rätt gällande, eller till ett mot dem öfvad t
rättsligt tvång att deltaga uti en af andra beslutad »afveckling». Med
andra ord, det vore fråga om ett rättsligt förfarande, som, utan att
heta konkurs och utan att i förhållande till gäldenären verka såsom
en sådan, för fordringsegarne skulle medföra alla följder af en konkurs.
I alla händelser syntes en dylik »afveckling» med alla sina i en mängd
rättsförhållanden så ingripande följder icke böra inträda förr, än efter
domstolens pröfning af och bekräftelse å borgenärernes beslut; men derför
erfordrades ett rättsligt fastställande af fordringarne och fordringsegarnes
å dem grundade rösträtt, hvilket åter, till följd af den omgång
och tidsutdrägt, som deraf skulle förorsakas, komme att i hög grad förminska
värdet af hela förfarandet. Tvångsackordet hade visserligen blifvit
åberopadt såsom exempel på, att en fordringsegares rätt gjorts beroende
af de andras beslut, men dervid förbisåges liera af Utskottet anförda
omständigheter och förnämligast den, att domstolen, äfven då ackordet
icke blifvit bestridt, under lagbundna förutsättningar och former pröfvade
det erbjudna ackordet.

Hvad förslagets enskildheter anginge, syntes den till tio dagar frän
kungörelsens införande i allmänna tidningarna bestämda inställ elseticl för
borgenärerne, för att höras öfver ifrågakommen »afveckling», icke vara
för vårt land så tillräckligt tilltagen, att icke borgenär äfventyra de att
beröfvas sin obestridliga rätt att kunna deltaga i sammanträdet. Vid
större fallissement, som väckte allmänt uppseende, blefve väl borgeuärerne
genom tidningarna underrättade om saken så tidigt, att de kunde
hinna inställa sig vid det utlysta sammanträdet, men i mindre konkurser
skulle möjligen ett fåtal borgenärer kunna åstadkomma ett moratorium
på ett år, hvilket för de öfrige borgenärerne vore ofördelaktigt och för
den allmänna krediten skadligt. Vidare skulle, derest anmärkningar förekomma
emot de vid sammanträdet uppgifna fordringsbelopp, stora svårigheter
möta vid bestämmandet, huru dylika anmärkningar borde afgöras.
Lika litet som fullt vitsord kunde medgifvas gäldenärens böcker, lika olämpligt
blefve det att lemna pröfningsrätten i detta afseende åt de öfrige
borgenärerne, och att hänskjuta tvisten till domstols afgörande skulle medföra
allt för stor tidsförlust. Rättvist vore ej heller, att borgenär, som
hade panträtt eller annan förmånsrätt, skulle genom oprioriterade borgenärers
beslut kunna under ett år förhindras att utbekomma sin fordran.

Då Utskottet, på grund af hvad anfördt blifvit, så väl vid då innevarande
som föregående riksmöten, ansåge lagstiftningens mellankomst
uti förevarande hänseende icke vara af något trängande behof pakallad,
alldenstund erfarenheten visat, att, der skäliga anledningar till utredning
af ett o-äldbundet bo utan konkurs förefunnits, en sådan utredning kanske
i de flesta fall kunnat på den enskilda öfverenskommelsens väg åstadkommas,
hemstälde Utskottet, att förslaget icke måtte af Riksdagen bifallas;
och detta blef Riksdagens beslut.

I detta Lagutskottets utlåtande har jag funnit den sakrikaste, klaraste
och mest kortfattade utredning af förevarande frågas närvarande stållnino-
samt derföre tillåtit mig att här i sammandrag återgifva detsamma.

° Till de anmärkningar mot enskildheterna i det för Riksdagen framlagda
förslaget till författning angående afveckling genom administration
af o-äldbundet bo, livilka Lagutskottet andragit, kunna ännu flera fogas.

1 gällande Konkurslag, § 13, stadgas, att »om lösegendom är utmätt före
konkursens början men ej försåld, Konungens Befallningshafvande eller
utmätningsmans befattning dermed upphör». Detta. kan ej tillämpas i
fråga om gäldbundet bo, som är stäldt under afveckling. I sistnämnda
falf hafva vidare administratorerne ej den magt öfver gäldenären, som

2 kap. Konkurslagen tillägger gode män och syslomän i konkurs, och hvarken
gäldenären kan före eller under afvecklingen bringas att med ed styrka
sin boförteckning ej heller borgenärerne att på enahanda sätt besanna
sina ”fordringsanspråk. Lika litet meddelar förslaget nödig föreskrift,
huru förhållas skall, när gäldenären under afvecklingen dör,. ej heller,
när Gäldenären är tjensteman, huruvida han får utöfva sin tjenst, och,
i motsatt fall, huru tjenstledighet skall för honom utverkas, och likväl,
om han är t. ex. uppbördsman, måste det utan tvifvel betraktas såsom
olämpligt, att han under afvecklingen fortfarande sköter sin befattning.

Konkurslagens 36 § med dit hörande särskilda moment medgifver
rätt för borgenärer att återvinna hvad gäldenären till deras förfång bort
oifvit under de tre månader, som närmast föregått konkursen, samt hvad
han under tretio dagar före konkursen utgifvit till gäldande af icke förfallen
skuld; och om gäldenären, inom sistnämnda tid, ingått aftal, hvarigenom
han iklädt sig förbindelse eller afhändt sig egendom till borgenärernes
förfång under sådana omständigheter, att den, med hvilken af
talet ingicks, haft skälig anledning att sådant antaga, går det aftal,. på
borgenärers åkäran, åter; på samma sätt återgår pant, som under sista
tretio dagarne före konkursen blifvit lemnad för skuld, vid hvars tillkomst
sådan säkerhet ej varit betingad. Icke någon af dessa fördelar
tillkommer borgenärerne i ett bo, som är under afveckling.

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1879 ars Riksdag.

Af . den största vigt i fråga om köpmans gäldbundna bo är stadgandet
i Konkurslagens § 38:

»Har någon till gäldenären sålt varor men betalning derför ej njutit,
och äro innan den tid, då gäldenären sin konkursansökning till Rätten
eller domaren ingaf eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs,
ofientlig stämning utfärdades, varorna ej aflexnnade till gäldenären
eller till annan för hans räkning; vare säljaren ej skyldig utgifva varorna,
der borgenärerna dem ej betala».

. „2etta undantagsstadgande gäller naturligtvis ej, der konkurs icke
inträffat utan blott en afveckling genom administration. Det kan då
hända att, sedan en säljare nödgats, aflemna de varor, om hvilka tingadt
varit, vid den tid, på hvilken betalningen, enligt öfverenskommelse, skulle
verkställas, afveckhngen af köparens bo redan måst upphöra och konkurs
in träd t. i denna konkurs måste bemälde säljare då ingå och för sin fordran
sannolikt brista så af mark som mark med de andra borgerärerne.
Manne ej sådant skall verka ofördelaktigt på krediten, såväl den inhemska
som synnerligast den utländska?

Betänkligt är slutligen, att Strafflagens bestämningar om ansvar å
bedräglig oredlig eller vårdslös gäldenär icke kunna tillämpas på gäldenär,
hvilkens bo är stäldt under afveckling. Det kan visst sägas, att
borgenär som upptäckt och tror sig om att bevisa dylika af sistnämnde
slags gäldenär begångna förbrytelser, kan angifva eller åtala dem,-men
förbrytelserna anses af lagen icke lika, när de föröfvats af konkursgaldenar
och när de blifvit begångna af annan person; ja flera handlingar
betraktas af lagen icke såsom förbrytelser med mindre de blifvit
begångna af slik gäldenär. Att betala skuld, som icke är förfallen, att
gynna eu borgenär framför andra med pant eller annan säkerhet för hans
fordran, att vårdslöst fora . sina böcker m. m., allt detta kan ej såsom
lott tillräknas den, som icke råkat i obestånd, men väl en konkursgäldenär.
Lagen har derföre sina särskilda kapitel, som handla ett »om
bedrägeri och annan oredlighet» ett annat om »bedräglig, oredlig och
vårdslös gäldenär i konkurs». Det förra kapitlet upptager icke de brott,
för hvilka åtal skulle ega rum i ofvan antydda fall, d. v. s. bedrägligt
och vårdslöst förfarande af konkursgäldenär; det senare åter kan Icke
ti Hampas på den person, emot hvilken åtalet skulle rigtas, nemligen afvecklingsgäldenären
emedan han ej är konkursgäldenär. Under sådant
förhållande blifver det vanskeligt för en borgenär att kunna genom åtal
något uträtta emot en dylik gäldenär, han må hafva förhållit sio- aldrig
sa bedrägligt, oredligt eller vårdslöst.

Och detta kan icke vara för rättskänslan tillfredsställande.

Dessa anmärkningar, lagda till dem Lagutskottet framstäf såsom
bär ofvan är uppgifvet, skola, hoppas jag, åskadligen lagga i dagen att
det meromnämnda förslaget var i väsentliga stycken ofullstand.gt och att
det således ej låter sig göra att med några penndrag införa i vai lag
stiftning en ny rättsanstalt, sådan som »afveckling af gäld bundet bo under
administration». Dertill fordras utarbetande af en författning i
ämnet föga mindre utförlig ån vår Ivonkuislag. , n

Fråo-an blifver då den, huruvida förefintliga omständigheter påkalla
ett. sådant arbete, eller om icke gällande Konkurslag, möjligen i en ocli
annan § ändrad, skulle kunna motsvara behofvet. De olägenheter, som
i inledningen till förut omförmälda lagförslag uppräknades såsom vidlådande
utredningen af ett gäldbundet bo i öfverensstämmelse med Konkurslagens
föreskrifter, voro stor tidsutdrägt, ofördelaktigt resultat af
kunkursrealisationer, i följd af de band Konkurslagen lade pa konkursens
förvaltare i fråga om sättet för realisationer samt de betydliga konkias omkostnaderna.

, , ,,

I firma först om tidsutdrägt en, måste anmärkningen uteslutande alla

den tid, som förlöper före inställelsedagen, före hvilken dag något slags
visshet om fordringsegarenas personer och beloppet af deras fordringar
icke kan erhållas. Det mycket omtalade förslaget medgaf en tid^ åt endast
tio dagar för fordringsegarena att komma tillstä des och styl ka sina
fordringars belopp. Denna tid är, såsom Lagutskottet redan anmarkt,
alltför "kort. Mer aflägse boende bergenärer hinna ej _underrattas om
saken inom den tiden än mindre inställa sig eller för sig forordna ombud
Ännu svårare blifver det att inom den tiden fa l ordning erforderliga
bevakningshandlingar. Att åter för eu tidsvinst uppoffra rättssäkerheten
torde ej stå tillsammans med allmänt val.

Deremot skulle möjligen med afseende på var tids utbildade samfärdselanstalter
och snabbare postgång hvad Konkurslagen stadgar om
inställelsedagens bestämmande kunna i någon man förandras sa att denna
dag utsattes t. ex. näst efter eu, högst två månader, i stallet för att nu
är bestämd viss dag näst. efter två eller sist före fyra manader, efter

det konkursen tagit sin början. ,...

I öfrigt torde det ej kunna med skäl påstås, att Konkurslagens fö -skrifter leda till obehörig tidsutdrägt, enär, med iakttagande af hvad
stadgadt är om försäljning af det gäldbundna. boets både fasta och losa
egendom, konkursens afskalande möjliggöres till och med före den ifrågasätta
tiden för en afvecklings afslutande, eller ett ar. Deremot har
någon gång försports, att realisationen genom konkurs skulle ga foitaie,

än önskvärdt varit.

Det ar val möjligen de i Konkurslagen, just till befordrande af
konkursernas snara utveckling och afslutande — hvilket dock i allmänhet
val maste erkännas vara nyttigt och helsosamt för kreditens bevarande
under vanliga förhållanden, ty konkursen är i alla händelser ett
sjukdomstillstånd mom deri allmänna rörelsen, som bör så fort ske kan

boets tillhörigt na’ b|esta™d^1 tlder för försäljningen af det gäldbundna
boets tillhörigheter och det bestämda sättet för denna försäljnings verk stallande

nemligen genom offentligt upprop, som förmenas hafva vållat
J S8a °l°] delaltHla resultat af konkursrealisationen, öfver hvilka klagan
fores. Denna klagan förråder dock i många afseende» obekantskap med

undantÄlT “T f '' i"1 !anninS’ att detl"a lag endast i uppgifna

undantagsfall medgrfver försäljning af vare sig lös eller fast egendom

foie installelsedagen, och detta har sin naturliga förklaring deruti att

lagen tillåter ackord; och när sådant kan komma till ståndgoch det kan

ff X,rdf-St ( et-nt Sadant tna,komma tiU ständ> är det naturligtvis
n „ I" gäldenären att hans bo så litet som möjligt rubbas.

Detta maste ock vara ett gifvet interesse vid en afveckling genom administration,
ty hufvudändamålet med afvecklingen är väl, att hjelpa gälde koa™i„r

f rr, ellg »»&

nirmen af f L aford- Efter inställelsedagen får visserligen försälj3T
• fast egendom emot någon borgenärs eller gäldenärens bestridande
ej uppskjutas längre tid, än som till kungörelse derom nödig är

väl l\t 11 t ^ T a<*?rd blifvit vackt, - och sådan fråga “skall
val alltid vackas, da det gäldbundna boet är i sådant skick, att afveckling

Kuska UdnminiSt?tl0n burat Påtänkas “ men 5 den händelsen kan ett
fedpsk f Parig £PPfkof eSa rui''f- medan ackordsfrågan afhandlas. Således
framtvingar Konkurslagen i detta fall icke någon brådskande försälj 61

°chrho" fol''dröjer densamma ej heller emot borgenärernes och gäldeciiens
vilja längre, an vid afveckling torde blifva händelsen. Hvad sättet
foi försäljningens verkställande angår, hafva äfven dervid borgenärerne

s0kallgförs''rll''en ‘Sltt ''”''ff''™6;-’ °ei1 kan ske> ehvad fast eller lös egendom
skall forsaljas, genom offentligt utrop eller under hand, det senare när alla

vid sammankomsten närvarande borgenärer och gäldenären det besluta
malda » IT'' KJT Hgar öf Eonkurslagens stadgande» i nu omföratt
laoens ^ ?f.nöden> så Unna de gerna ske utan

det Inn dtifl 1 '' mening derigenom rubbas, ty det är att märka,

att lft t l 1 Var nU flllande konkurslag uppenbarligen är den,
att lata konkursen vara en liqvidation emellan gäldenären och bortre kursen6;

S^m -Tr fn dfS? sistnämnda inbördes, i stället för att konursen
i den aldre lagstiftningen hade formen af en provocatorisk rätte -

tfåncr. Det är derföre i sin ordning, att, såsom antydt blifvit, borgenarerne
hafva så stor magt i fråga om att bestämma både tiden ochv sättet
för det gäldbundna boets realisation. Att gäldenären i dessa frågor
skall höras, lärer väl sällan vålla något hinder för borgenärernes åtgärder
ty han har naturligtvis med dem lika interesse, att åstadkomma den
förmånligaste realisation af boets tillgångar. »Konkursmassans förvaltare»,
det vill säga, Gode män och Syssloman, äro borgenärernes förtroendemän,
satte att syssla å deras vägnar och för deras rakning.. De
skola alltså handla efter borgenärernes vilja och föreskrifter. Vid sadant
förhållande är det icke lätt att förstå, hvilka andra band konkurslagen
läo-ger på dem i fråga om suttet för realisationen än de, som vid en afveckling
under administration måste binda administratorerne, nemligen
borgenärernes föreskrifter.

Beträffande slutligen de betydliga konkur somkostnaderne, som oiverklagas,
så måste konkurslagen fritagas från allt ansvar i detta stycke.

I 67 § af nämnde lag stadgas:

»Arfvode för konkursboets förvaltning må borgenärerne utsätta antingen
till visst af hundrade, eller efter annan grund; dock må det ej för
syssloman efter tid räknas. Af det arfvode tage Rättens ombudsman,
der ej Rätten annorlunda bestämmer, en tredjedel och gode männen
eller sysslomännen två delar. Nöjas de ej med borgenärernes beslut derutinnan,
eller menar någon borgenär eller gäldenären, att arfvode bil -vit för högt bestämdt; lägge Rätten dem emellan, som skäligt prof vas.
Ej må arfvode njutas förr än gode män eller syssloman slutlig reda for

sig gjort.» , , t

'' Detta stadgande bör fullständigt betrygga borgenärerne emot gode

mäns och sysslomäns prejeri i fråga om arfvode. o

Skulle åter meningen vara, att konkursomkostnaderna blifva sa betydliga
i följd af bemälde förtroendemäns oförstånd, vanvårdnad och
försumlighet i förvaltningen, så tillåter jag mig anmärka, att borgenärerne
hafva full frihet att välja Gode männen och Sysslomännen både
inom och utom sin krets; att de hafva en Rättens ombudsman, mcc
skyldighet att öfvervaka förvaltningen; att, på hans anmälan, Rätten eger
att tillhålla förvaltarena att sina åligganden fullgöra eller dem från förvaltningen
genast skilja; att lagen gifvit bestämda föreskrifter, huru de skola
förvara inflytande medel m. m.; och att genom föreskriften om val till syssloman
borgenärerne hafva en utväg att utan alltför stort uppseende skilja
från det gäldbundna boets förvaltning gode män, som visat sig icke vara
för uppdraget lämplige; allt förmåner, som vid en afveckling ej stå borgenärerne
till buds i afseende på de af dem utsedde administratörer,
hvilka dessutom ej lära åtaga sig slikt uppdrag utan arfvode, kanske fullt

motsvarande det som bestås Gode män och Syssloman i konkurs. Såcdes
torde äfven i detta afseende konkursförvaltningen icke behöfva
biitva clyrare ån administrationen, men bättre öfvervakad och betryo--gande för borgenärene, så vida de ordentligt bevaka och taga vara på
sina rättigheter. Men det är detta, som beklagligen ofta nog ej sker.

T":1"11 1 tle„t5a Roende till dem, som med sin uppmärksamhet följt
orvaltningen af konkurser, huru ringa omtanke och interesse för förvaltningens
gång röjes hos — det kan gerna påstås — flertalet af bor«enarer,
de der ofta icke utan särskild t öfvertalandc kunna förmås att ens
öfvervara borgenärssammanträden, men icke desto mindre beklaga si«r
öfver hvad de anse vara försummadt eller oklokt utfördt eller för kostsamt
vid konkursmassans förvaltning.

Det är ej heller ovanligt att i "detta, som i andra fall, följderna af
liknöjdhet och försumlighet i bevakande och bevarande af egna rättmreter
skyllas på en bristfällig och olämplig lagstiftning.

»Sammanfattar jag nu mina tankar om förevarande ämne, så är i''a<j
mest böjd för att instämma i det slut, hvartill Lagutskottet vid sist föi"
flutna ars Riksdag kommit, och hvilket af Riksdagen gillades, nemligen
att någon särskild lagstiftning för så kallad afveckling af gäldbundet bo
umhu administration för det närvarande icke af omständigheterna påkallas.
Huruvida de af mig såsom möjliga antydda jemkningar i gällande konKurslag
ma vara lämpliga och behöfliga att nu införas, eger iag ej ti 11-raeklig kännedom om förhållandena för att med sakkunskap bedöma.

^-ulle bjudande nödvändighet fordra dem utan uppskof, så lärer väl
sadant snart gifva sig tillkänna,

Emellertid synes det ej osannolikt att dylika afvecklingar under
administration på sidan om lagen fortfarande skola uppstå ocli från hufvudstaden
sprida sig till de mindre städerna och till handlandena på
landet. Detta sätt att rädda sig ur ett iråkadt obestånd har nemligen
med sig någonting lockande för gäldenären och hans vänner och möter
ej motstånd hos dem, som kunna hafva att frukta samma olycka och som
I a. 10PPas Pa samma förmån. Emellan dessa uppstår således en förening
i mteressen, som naturligen använder sina krafter gemensamt att öfva
ett slags moraliskt tvång äfven på de borgenärer, som icke befinna si"
i samma omständigheter och detta lyckas vanligtvis. Leddes dessa handlingar
alltid af klok urskilning och sträng rättskänsla, vore om dem ei
sa mycket att säga. De kunde då, fastän på en annan väg, uppfylla
hvad lagen åsyftar; men är detta ej förhållandet, då kan af ett sådant
förfarande, helst om det blifver öfver hela landet allmänt vedertaget,
uppkomma betänkliga vådor för rättstillståndet samt för handelns och
industriens mägtigaste häfstång, den allmänna krediten.

För att en afveckling af gäldbundet bo under administration skall
kunna försvaras och uppnå sitt ändamål, fordras, i min tanke, ound
gängligen de två vilkoren:

ö °att gäldenärens heder, redbarhet och ordentlighet i affärernas skötande
äro satta utom allt tvifvel; och

att det gäldbundna boets tillgångar, efter säker beräkning, motsvara
skulderna och administrationskostnaderna.

Brister någotdera af dessa vilkor, dä är dylik afveckling ej blott
otillrådelig utan rentaf rättsvidrig. År gäldenären ej redbar och ärlig,
så blifver afvecklingen en mask för brottet och ett skyddsvärn för oredligheten.
Svara tillgångarne ej emot skulderna, och detta upptäckes
först efter det utdelning af samma tillgångar försiggått, sa kunna ej
blott administratorerne utan äfven de borgenärer, som genom sitt bifall
möjliggjort afvecklingen, råka ut för en efterräkning, som. kan blifva
olycksbringande. Det är kanske ej alltid som dessa omständigheter nog

allvarligt öfvervägas och betänkas. ■

Beträffande så kallade Kommanditbolag, är det anmärkningsvärd!., att
frågan om behofvet af särskild lag för dylika bolag har blifvit nu senast
väckt, i anledning deraf, att en firma, som icke var och icke kunde vaia
ett kommanditbolag, instält sina betalningar. Firman bestod nemligen
af en person och en ensam person kan icke utgöra ett bolag.. Koinmanditärerne
äro icke bolagsmän utan personer, som på vissa vilkor insätta
medel hos ett bolag. Den andra märkvärdigheten är den antydan, som
i sammanhang med framställningen om behofvet af en säl skild lag föi
ifrågavarande slags bolag blifvit gjord derom, att kommanditärerne borde
vara solidariskt ansvarige för det bolags skulder, i hvilket de insatt sina
medel. Detta innebär en ögonskenlig motsägelse, ty äro alla, som. insätta
penningar eller varor i en bolagsrörelse, för samma rörelse solidariskt
ansvarige emot tredje man, så är bolaget icke ett kommanditbolag utan
ett solidariskt bolag, sådant som 15 kapitlet Handelsbalken omtalar och
för hvilket de erforderliga lagliga bestämningarne der förefinnas.

Kommanditbolag är icke någon nyhet i vart land. Sådana uppkommo
redan på 1600-talet med de bolag, som dä stiftades, t. ex. Kopparkom
paniet, Söderkompaniet, Tjärukompaniet m. fl. Sedan kom det Ostmdiska
kompaniet, privilegieradt år 1781, ett Levantiskt och ett Vestindiskt
kompani, vidare ett Assuranskompani, Generalassistanskontoret, Trollhätte
kanal och slussverks bolag m. fl. I alla dessa bolag ansågos, i följd af
bolagens natur, de som i dem insatte medel endast med sina insatser
ansvarige för bolagets skulder och förbindelser till tredje man. Någon
gång var detta uttryckligen stadgadt i bolagens privilegier eller regie -

menten. Till och med i ett och annat reglemente fritogos jemväl bolagets
styrelseledamöter från vidare ansvarighet. Det finnes dessutom
exempel på, att det varit styrelsen bestämdt förbjudet att yppa, hvilka
msättarne voro.

De två sist nämnda af ofvan uppräknade bolag, tillkomna under
senare hälften af 1700-talet, antogo alltmer naturen af aktiebolag hvilken
form derefter mer och mer utvecklades till dess den genom 1848
ars lag om aktiebolag blef fullt utbildad. Sedermera har denna form
vunnit den allmänna utbredning, den numera, såsom bekant är, eger.
Derigenom hafva aktiebolagen kommit att i väsentligaste mån fylla det
behof,. för hvilket kommanditbolagen förut stiftades, nemligen behofvet
af kapital, samladt från flera håll, till främjande af företag, förnämligast
industriela, af den omfattning, att de öfverstego enskilda personers krafter.

.bredvid dessa förekomma någon gång ännu ett annat slags föreningar
för samma ändamål eller att förskaffa större kapitalstyrka, under en
form, som fått namn af kommanditbolag, utan att i egentlig mening
vara ett sadant. 1 ill dessa kan räknas det, som först här ofvan nämndes.
bn innehafvare af en firma aftalar med kapitalister, att de skola
försträcka honom förökadt rörelsekapital genom att på öfverenskomna
vilkor insätta penningar i hans rörelse. Dessa vilkor bestå då vanligen
deri, att dem som försträcka penningarne tillerkännes någon del i vinsten
af rörelsen, hvarjemte dem medgifves, att genom utsedda ombud öfveryaka
sättet för rörelsens _ bedrifvande. Det rättsförhållande, som derigenom
uppstår, är dock i sjelfva verket endast ett aftal om försträck -

ning på vilkor

som, ehuru de icke äro de vid detta slag af aftal van -

# 1—'' *• '' / v v ^ v-* v i vi VA V> U l;CÅt O i CAjm CÅt J. bd 1 V (414**

liga, dock icke äro af beskaffenhet att ändra sjelfva aftalets natur. Detta
kan äfven kallas ett förlagsaftal, ehuru oegentligt, ty dessa senare aftal
brukas endast emellan industriidkare och deras förläggare, hvilka kunna få
aglig rätt till realsäkerhet för sina fordringar, då deremot i det förra sia orot

n4- n4-4ol ____ ___-1* il .o • i i

get af aftal säkerheten vanligast består

den tillsyn, försträckningsgifvar

kunna hafva forbehållit sig rätt att utöfva öfver rörelsens handhafvande.

Genom dessa sätt att bereda samladt kapital för större, vare si»
kommersiela eller industriela, företag, nemligen aktiebolag och försträck"
nmgsmtal af ofvannämnda beskaffenhet, synes det behofvet vara på ett
tillfredsställande sätt tillgodosedt. Och då, såsom ofvan är anmärkt, all
tanke måste uppgifvas på införande af en lag, som skulle tillförbinda
kommanditärerne. solidarisk ansvarighet, torde någon trängande nödvändighet
icke förefinnas att på listan öfver lagarbeten, som fordra skyndsam
handläggning, för det närvarande uppföra: särskild lag för kommanditbola -

*g -

Utdrag ur den Minnesbok, som, jemlikt Kongl. Stadgan den 20 April
1876, i Högsta Domstolen blifvit förd under år 1878:

Advokatfiskalen m. m. T. A. Billberg emot Bergskonduktören L. J.
Igelström, för det denne såsom nämndeman uteblifvit från ting.

Atal mot nämndeman för uteblifvande från ting tillhör icke Hofrätts
omedelbara pröfning. Häradsrätt är således behörig att fälla
nämndeman till ansvar för sådan försummelse.

(Afgjordt på afdelning af Högsta Domstolen den 18 Januari 1878.)

Landthandlandena B. Nielsen och Z. Zegolson i Hofsten emot Länsmannen
A. Cervin, angående oloflig försäljning af spirituös dryck.

Landthandlande, som sålt Hoffmans droppar (en del ether och tre
delar koncentrerad sprit) till myckenhet af högst tio ort hvarje gång,
har, sedan Häradsrätten vitsordat, att sådana droppar i orten allmänt
begagnas för tillblandande af rusgifvande dryck, blifvit fäld till ansvar
för oloflig utskänkning af spirituösa. (Den olofliga försäljningen skedde
innan Förordningen den 8 December 1876 blef gällande.)

(Afgjordt på afdelning af Högsta Domstolen den 8 Januari 1878.)

Kommissionslandtmätaren J. F. Schött emot Sergeanten F. O. Stenström
m. fl., angående vägrad fastställelse af laga skifte.

Landtmätare är behörig att öfverklaga egodelningsrätts utslag, hvarigenom
vägrats fastställelse af laga skifte, som blifvit af honom förrättadt.

(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 12 Februari 1878.)

Andreas Olsson i Gåre emot Bernt Kristiansson i Karlanda och
Olaus Kristiansson i Skärhamn m. fl., angående klander af testamente.

Sedan i sak angående testamentsklander befunnits, att vittnena å
testamentet stodo i sådant skyldskapsförhållande till en af dem, som
klandret väckt, att detta förhållande inneburo laga jäf, samt Hofrätten
af sådan anledning förklarat samma vittnen jäfviga jemväl i hvad saken
anginge öfrige arfvingar, som testamentet klandrat, så har Högsta Domstolen
gillat detta Hofrättens beslut.

(Afgjordt pa afdelning af Högsta Domstolen den 4 April 1878.)

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 187,9 års Riksdag.

Johan Leopold Alm emot Länsnotarien L. Cronsioe, angående tryckfrihetsbrott.

För pröfningen af åtal, som emot utgifvare af tryckt skrift blifvit
anstäldt för deri förekommande smädliga och förgripliga omdömen och
yttranden om främmande lands öfverhet och regering, erfordras icke att
Konungen gifvit lof till åtalets anställande.

(Afgjordt ä afdelning af Högsta Domstolen den 26 Mars 1878.)

Skomakaren A. M. Hedenvalls och Spannmålshandlanden F. O. Ramströms
underdåniga besvär, angående val till lekmannaombud för Stockholms
stad vid Kyrkomöte.

Vid val af lekmannaombud för Stockholm vid Kyrkomöte deltaga
jemväl elektorer för stadens icke territoriella församlingar. Besvär öfver
valet, grundade på det antagande, att nämnda församlingar icke skulle
egt att vid valet utöfva rösträtt, har Högsta Domstolen funnit icke föranleda
till valförrättningens upphäfvande.

(Afgjordt å afdelning af Högsta Domstolen den 30 Juli 1878.)

Sämskmakaren J. R. Dahlbergs med fleres underdåniga besvär, angående
val af riksdagsman i Andra Kammaren för Örebro stad.

Sedan inför Magistraten i Örebro den 12 September 1878 förrättats
val af riksdagsman i Andra Kammaren för Örebro stad, dervid Magistraten
förklarat Landshöfdingen Bergström, såsom den der erhållit de
flesta rösterna, vara till stadens riksdagsman utsedd, och Landshöfdingeembetet
ogillat öfver valet anförda besvär; så liar vid pröfning af besvär
öfver Landshöfdinge-embetets utslag Högsta Domstolen ansett af
stadgandena i 10, 12, 14 och 57 §§ i Förordningen om Kommunalstyrelse
i stad den 21 Mars 1862 framgå, att Landshöfdingen Bergström, hvilken
under år 1876 flyttat till Örebro och först för år 1877 blifvit inom
nämnde stad för bevillning taxerad, icke varit berättigad att i beslut
om stadens allmänna angelägenheter deltaga eller behörig att i stadens
röstlängd, som enligt 17 § Riksdagsordningen skall tjena till efterrättelse
jemväl vid riksdagsmannaval, vara uppförd förr än i877 års bevillningstaxering
undergått granskning af vederbörande pröfningskomité och
grunden för hans skattskyldighet till staden och för hans deraf beroende
rösträtt såmedelst blifvit vederbörligen faststäld; i följd hvaraf och då
upplyst blifvit, att berörda granskning icke egt rum förr än i Oktober
månad sistnämnda år och att den röstlängd för staden, som vore gran -

dad på 1877 års bevillningstaxering, ej upprättats förr än den 3 påföljde
December, samt Landshöfdingen Bergström följaktligen ett år före
ifrågavarande val hvarken egde rösträtt i stadens allmänna angelägenheter
eller hade, enligt 14 § i Riksdagsordningen, på sådan rösträtt beroende
valrätt vid riksdagsmannaval och förthy, jemlikt 19 § i sagda
grundlag, vid det öfverklagade valet icke var valbar, Högsta Domstolen,
med ändring af Landshöfdinge-embetets utslag, förklarat, att de valsedlar,
som lydde å Landshöfdingen Bergström, enligt 25.§ Riksdagsordningen,
vore ogilde och att Fabrikören Halldin, som vid valet var närmast
i röstetal, vore för Örebro stad lagligen vald till ledamot i Riksdagens
Andra Kammare under tre år från och med den 1 Januari 1879, samt
att Magistraten egde att fullmagt för Halldin utfärda.

(Afgjordt å afdelning af Högsta Domstolen den 12 November 1878.)

Vice Häradshöfdingarne Gustaf Svanbergs och Knut Frimans underdåniga
besvär, angående val af riksdagsmän i Andra Kammaren för
Göteborgs stad.

Sedan Magistraten i Göteborg den 10 September 1878 förrättat val
af sex ledamöter för staden till Riksdagens Andra Kammare för en tid
af tre år, räknade från och med den 1 Januari 1879, samt åtskillige af
stadens invånare hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län öfver valet sig besvärat på den grund, att ehuru Göteborgs
stads folkmängd, enligt de af Statistiska Centralbyrån på Kongl. Maj:ts
befallning till ledning vid riksdagsmannaval 1878 meddelade uppgifter,
den 31 December 1877 uppgått till 71,707 personer, och följaktligen,
jemlikt 13 § i Riksdagsordningen, riksdagsmännens antal vid ifrågavarande
val bort bestämmas till sju, Magistraten likväl, enär den vid 1877
års slut i staden mantalsskrifna befolkning, enligt Mantalskommissariens
uppgift, utgjort endast 65,728 personer, och Statistiska Centralbyrån i
en vid byråns uppgift fogad anmärkning yttrat, att byrån funne skilnaden
emellan uppgifterna allt för stor att kunna förklaras annorlunda än
genom fel, företrädesvis i presterskapets uppgifter, hvilka utgjorde grund
för byråns beräkningar, ansett det icke kunna antagas att stadens folkmängd
uppginge till ett antal af 70,000 och derför inskränkt valet till
sex riksdagsmän; i anledning af hvilka besvär Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i utslag den 1 Oktober 1878 sig utlåtit, att som Riksdagsordningen
icke innehölle, att folkmängden, i mån hvaraf riksdagsmäns antal
för valdistriktet bestämdes, skulle beräknas endast efter antalet perso -

ner, som under ett föregående år varit inom distriktet rnantalsskrifne,
samt uti den af Statistiska Centralbyrån på nådig befallning till ledning
vid riksdagsmannaval meddelade, på kyrkoskrifningen grundade uppgift
å folkmängden i riket den 31 December 1877, befolkningens antal i
Göteborg utförts till 71,707 personer; alltså och emedan •—• om äfven
tillbörligt afseende fastades å den Statistiska byråns i sammanhang med
berörda uppgift framstälda och af Magistraten såsom stöd för dess öfverklagade
åtgärder i målet åberopade anmärkning rörande felaktighet i
presterskapets anteckningar — all utredning saknades rörande samma
felaktighets omfattning, men deremot vid betraktande af det för Göteborg
egendomliga förhållandet, att flera tusen i staden kyrkoskrifne personer
vore uppförda i mantal inom de till staden angränsande församlingar,
bland hvilkas invånare de likväl icke, såsom ej tillika der kyrkoskrifne,
kunde af presterskapet inberäkna^ i dess till Statistiska Centralbyrån
ingående uppgifter, hvilka i hela riket lågo till grund för den vid
riksdagsmannaval beräknade folkmängd, antagas iinge, att Göteborgs
verkliga folkmängd för närvarande uppginge till 70,000 personer; ty och
då vid sådant förhållande Göteborgs stad enligt § 13 i Riksdagsordningen
rätteligen haft att utse sju ledamöter i Andra Kammaren för instundande
valperiod, pröfvade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lagligt
att med upphäfvande af såväl Magistratens beslut om utfärdande af kallelse
å de röstberättigade för val af sex riksdagsmän som ock det derefter
verkstälda valet, förordna att nytt val för utseende af sju riksdagsmän
i Andra Kammaren för Göteborgs stad skulle af Magistraten i laga
ordning verkställas; så har Högsta Domstolen, vid pröfning af underdåniga
besvär i målet, funnit skäl icke vara anfördt, som kunde verka
ändring i Kongl. Maj:ts Befallningshafvande* öfverklagade utslag.

(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 12 November 1878.)

Kommissionslandtmätaren P. A. Brännström med flere (i 4 mål), om
vägrad fastställelse å hemmansklyfning.

Sedan hemmansklyfning, under hvilken de i handlingarna såsom delegare
antecknade personer varit tillstädes, förklarats afslutad, och klander
mot förrättningen ej blifvit anmäldt, hade, på ansökning om fastställelse
å förrättningen, Egodelningsrätten förklarat, att da förrättningen
icke blifvit i socknens kyrka kungjord inom den i 22 § Skiftesstadgan
föreskrifna tid, den sökta fastställelsen icke kunde beviljas, hvaremot
H ögsta Domstolen vid det förhållande att, enligt hvad handlingarna utvisade,
de, hvilkas rätt varit af ifrågavarande hemmansklyfning beroende,

varit vid förrättningen tillstädes och sedan lemnat densamma oklandrad,
ansett den omständighet, att kungörelse om skiftets företagande icke
blifvit fjorton dagar före skiftet å predikstolen uppläst, icke hafva utgjort
hinder för förrättningens fastställande.

(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 18 November 1878.)

Rådmannen Friherre R. Fägerskölds med fieres underdåniga besvär,
angående riksdagsmannaval.

Sedan enligt Kongl. Kungörelsen den 5 Maj 1876 angående vissa
städers indelande i valkretsar för riksdagsmannaval, den förändring i
förut gällande indelning blifvit bestämd, att städerna Westeräs och Köping,
i stället att med staden Enköping förut hafva bildat en valkrets,
skulle för sig utgöra en dylik krets, förrättades den 6 September 1878
val till riksdagsman i Andra Kammaren för kretsen Westerns—Köping, dervid
omedelbart valsätt begagnades i enlighet med öfverenskommelse, som
i sådant afseende träffats inom den fordna valkretsen Westerås—Köping—
Enköping; men Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län,
der valet öfverklagades, upphäfde detsamma på grund att, då den förut
varande valkretsen Westerås—Köping—Enköping genom den verkstälda
omregleringen försvunnit, och valkretsen Westerås—Köping måste anses
såsom ny, valet jemlikt 16 § Riksdagsordningen bort ske genom

elektorer intill dess annorlunda blifvit beslutadt; och har Högsta Domstolen
funnit skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes beslut.

(Afgjordt å afdelning af Högsta Domstolen den 18 November 1878.)

Petter Johansson i Grannforsa och J. M. Olofsson i Björkeryd emot
Johan Magnus Carlsson i Huinblans och hans hustru, angående rätt för
förmyndare att sälja omyndiges fasta gods.

Sedan Göta Hofrätt enligt utslag den 8 Januari 1878 pröfvat besvär,
som Johan Magnus Carlsson och hans hustru anfört mot vederbörande Häradsrätts
beslut i anledning af förmyndarnes för Johan Magnus Carlsson
och hans hustru hemställan om rätt för förmyndarne att sälja bemälde
omyndiges fasta egendom, har Högsta Domstolen på besvär af förmyndarne
förklarat Johan Magnus Carlsson och hans hustru såsom omyndiga
icke hafva varit behöriga att hos Hofrätten öfverklaga Häradsrättens
beslut. (Afgjordt å afdelning af Högsta Domstolen den 29 November 1878.)

Länsnotarien F. H. Sandberg och Kanslisten M. Robert emot Urmakaren
L. Palmqvist, angående egendoms återvinnande till konkursmassa.

Sedan svaranden å särskilda dagar år 1877 blifvit i sitt hem med
stämning sökt, utan att han kunnat träffas eller säker anvisning vinnas,
hvar han sig uppehölle, hade stämningen blifvit fäst å svarandens husdörr
och hans hustru samt en hos honom anstäld arbetare underrättade
om innehållet af stämningen. Hos Underrätten invände sedermera svaranden,
att han, då en afskrift af stämningen icke blifvit öfverlemnad
till hans husfolk, icke vore lagligen stämd. Denna invändning blef på
grund af 1 § i Kongl. Förordningen den 5 April 1871 af Underrätten
ogillad; hvaremot Göta Hofrätt, enär stämningen icke blifvit enligt
nämnde § i Förordningen delgifven svarandens hustru medelst öfverlemnande
till henne af en afskrift af stämningen, förklarade stämningen ogild.
På häremot af sökandena fullföljd talan, upphäfde Högsta Domstolen
Hofrättens dom och faststälde Underrättens beslut.

(Afgjordt å afdelning af Högsta Domstolen den 19 December 1878.)

Rörande de klagomål, som under år 1878 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1878 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning................................................................................. 7

Under år 1878 inkommo klagomål till ett antal af................................... 84

Summa klagomål under handläggning 1878 91

Af dessa hafva:

Utan åtgärd lemnats ................................................................................. 38

Återkallats.............................................................................................. 5

Efter vederbörandes hörande fått förfalla ................................................ 38

Vid 1878 års slut såsom fortfarande under handläggning balanserats 7
Till åtal hänvisats............................................................................................. 3

Summa 91.

Dessutom hafva under året åtal förordnats för embetsfel och försummelser,
upptäckta:

Under fångförteckningarnes granskning................................................ 2

» ett föregående års embetsresa ............................................ 1

Hvartill komma de under året förordnade åtal, som föranledts af
förd klagan .......................................................... 3

Summa åtal 6.

Det förflutna årets embetsresa har omfattat delar af Södermanland,
öster- och Westergötland, Jönköpings och Kronobergs län, Halland och
Skåne. Jag har derunder besökt Landskanslier och Landskontor, Domkapitel,
stads- och landtdomstolar samt så väl läns-, stads- och häradshäkten
som straff-fängelserna i Warberg, Landskrona och Malmö.
Föremålen för min granskning hafva varit embetsverkens diarier och
arkiv, domstolarnes arkiv, förmynderskaps- och konkursförteckningar samt
lagfarts- och inteckningsböcker. Denna granskning har i allmänhet utfallit
tillfredsställande och de få anmärkningar, som förekommit, hoppas
jag skola efter skriftvexling, som nu pågar, kunna förfalla. De olika
meningar, jag funnit rådande i fråga om tolkning och tillämpning af författningarne
angående lagfart, inteckning, lagfarts- och inteckningsböckers
förande samt månadsting, äro redan omförmälda i denna min embetsberättelse.

Det under embetsresan hållna diarium jemte Expeditionens diarium
och registratur varda, såsom vanligt, till Riksdagens Lagutskott öfverlemnade.

Från Hans Excellens Herr Statsministern och C-hefen för Justitiedepartementet
har, uppå derom framstäld fråga, det svar erhållits, att
någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19 § Regeringsformen utstakar,
icke blifvit meddelad under den tid, som efter början af sistlidna
års riksmöte förflutit.

Till fullgörande af den i 14 § af instruktionen för Justitie-ombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut ocli i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementen förskaffat
inig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1878 aflåtna underdåniga skrifvelser
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrifvelser anhängiggjorda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom i
sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ären -

den uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvandet af min senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter tillika med en Tabell öfver de underdåniga
skrivelser, nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1879.

N. A. FRÖMAN.

D. G. Restadius.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JUSTITIE-OMBUDSIANS EMBETS-BERÄTTELSE

till 1879 års Riksdag.

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-Departementen pa de af
Riksdagen år 1878 aflåtna underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna.*)

l:o. Kongl. Justitiedepartementet.

1 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Februari 1878, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förändrad lydelse af
6 punkten i 19 § af Förordningen om nya Strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864. (1.)

1878 den 1 Mars nådig förordning utfärdad.

2:o af den 2 Mars, angående val af Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (3.)
1878 den 15 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af den 6 Mars, angående ändring i 17 Kap. 12 § Handelsbalken. (6.)
Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, har Kongl. Maj:t den
22 sistlidne November å förslaget vägrat sanktion.

4:o af den 23 Mars, angående förändrad lydelse af 25 kap. 9 § Rättegångsbalken.
(13.)

Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef nådig författning
i ämnet den 8 sistlidne November utfärdad.

5:o af den 10 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra Hufvudtitel. (31.)

1878 don 18 Maj i Statsrådet anmäld, dervid Kongl. Maj:t förklarade sig låta bero
vid Riksdagens beslut i de delar, hvilka innefattade afvikelser från Kongl. Maj:ts
ffamstälda förslag; och är innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom och efterrättelse, hvarjemte föreskrifter såväl nämnda dag som
sedermera meddelats i afseende å verkställighet af Kongl. Maj:ts i ämnet fattade
beslut.

*) J)e vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i Tionde
samlingen af Bihanget till Riksdagen protokoll.

6:o af den 10 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
försäljning af kronohäktesbyggnaden i Alingsås med tillhörande tomt och
skogsmark. (25.)

1878 den 18 Maj i Statsrådet anmäld; och har Fångvårdsstyrelsen erhållit förständigande
att försäljningen ombesörja.

7:o af den 20 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
anslag till betäckande af åtskilliga utgifter för den i Stockholm under
år 1878 sammanträdande intemationela fångvårdskongress. (44.)

1878 den 31 Maj i Statsrådet anmäld; dervid Kongl. Maj:t, jemte meddelande af
Riksdagens beslut, förständigade Fångvårdsstyrelsen att till de af Kongl. Majrt den
26 Oktober 1877 utsedda särskilde komiterade för vidtagande af förberedande åtgärder
för kongressens sammanträde utbetala, i mån af behof och efter deras reqvisition,
de af Riksdagen anslagna medel.

8:o af den 2 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, med förslag
till förordning angående upphäfvande af Ridderskapets och Adelns rätt att
göra utpantning hos sina frälsebönder. (18.)

1878 den 12 Juli nådig Förordning utfärdad.

9:o af den 2 Maj, angående tillägg till gällande föreskrifter om aktiebolag. (19.)
Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 22 sistlidne November å
förslaget vägrat sanktion.

10:o af den 23 Maj, angående framläggande af förslag till lag om säkerhet i
jernvägar och dermed jemförliga anläggningar. (62.)

1878 den 12 Juli i Statsrådet anmäld, och förordnade Kongl. Maj:t om tillsättande
af en komité, hvilken för närvarande är sysselsatt med utarbetande af förslag till
erforderliga stadganden i ämnet.

ll:o af den 2 Maj, angående ändring i gällande stadganden om val till organist
och klockare. (17.)

Sedan Kongl. Maj:t inhemtat Kyrkomötets yttrande öfver förslaget och Högsta Domstolen
afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef nådig författning i ämnet den 6 innevarande
månad utfärdad.

Stockholm den 31 December 1878.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o. Kongl. Utrikes-departementet.

12:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Maj 1878 angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (32.)

1878 den 13 September i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet*).

* Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hane Excellens Herr ministern för Utrikes
årendena i embetsskrifvelse den 16 December 1878.

3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet.

13:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Maj 1878, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (33.)

I underdånighet föredragen den 24 Maj; och blef skrifvelsen i sin helhet delgifven
Arméförvaltningen och Statskontoret samt i nödiga delar öfrige vederbörande; i sammanhang
hvarmed särskilda föreskrifter angående en del verkställighetsåtgärder jemväl
meddelades.

I anledning af Riksdagens begäran om utredning, huruvida icke de till uppförande
afsedda sjukhusbyggnaderna å Carlsborg lämpligast borde byggas af trä, har
utlåtande i ämnet blifvit från Medicinal styrelsen infordradt, hvarefter Chefen för
Fortifikationen fatt sig yttra rörande skilnaden i kostnad, derest dessa byggnader
uppfördes af trä i stället för af sten.

För (ifrigt har Kong! Maj:t under den 20 December, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Riksdagens gjorda anhållan, fast,stält förändrade bestämmelser rörande
användandet af extra anslaget till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande.

14:o af den 23 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (38.)

I underdånighet anmäld genom Finansdepartementet den 24 Maj och transsumt af
skrifvelsen, i hvad den tillhörde Landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement
meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvarsdepartementet den 7 Juni; och blef Riksdagens
beslut angående ändring i andra punkten af de genom Kongl. Brcfvet den
22 Juni 1877 faststälda grunder för pensionering af arméens befäl och underbefäl
med vederlikar vederbörande delgifvet; äfvensom dels kännedom om de af Riksdagen
ä allmänna indragningsstaten beviljade pensioner vederbörande meddelades, dels pensionsresolutioner,
der sådana voro erforderliga, utfärdades.

Vidare underrättades Direktionen öfver arméens pensionskassa om det af Riksdagen
för år 1879 anvisade kreditiv till arméens pensionering, och utfärdades i vanlig
ordning cirkulär till Länsstyrelserna angående anslaget till understöd åt ännu qvarlefvande,
i behof stadde f. d. landtvämsmän.

Enär Riksdagen vid godkännande af det framlagda förslaget till förändrad lydelse
af nionde punkten utaf de genom ofvan omförmälda nådiga bref stadgade pensioneringsgrunder
fästat det förbehåll, att arméens Fullmäktige bifölle den nådiga
framställning om ändring i 63 § af reglementet för arméens pensionskassa, som
Kongl. Maj:t förmält sig vilja till dem aflåta, blef denna fråga, bland andra, gjord
till föremål för arméens detta år församlade Fullmäktiges ompröfning: och då
nämnde Fullmäktige, enligt underdånig skrifvelse den 8 sistlidne November, antagit
de föreslagna ändringame i nyssnämnda reglementsparagraf, och alltså det af

Riksdagen för bifall till den ifrågastälda ändringen i 9:de punkten af pensioneringsgrunderna
fastade vilkor numera blifvit uppfyldt, har Kongl. Maj:t under den 29
November i nåder förordnat, att nämnda 9:e punkt skall erhålla den lydelse, som i
Riksdagens nu ifrågavarande skrifvelse, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omförmäles.

Stockholm den 27 December 1878.

Alfred Sjöberg.

4:o. Kong! Sjöförsvars-dep&rtemeatet.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 20 Maj .1878, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel. (34.)

Den 31 Maj 1878 i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga
skrifvelsen delgifven vederbörande till kännedom och underdånig efterrättelse, äfvensom
föreskrifter meddelade om verkställigheten af fattade nådiga beslut i ämnet.

16:o af den 23 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (38.)

Den 24 Maj 1878 genom Finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl.
Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån under den 7 Juni innevarande är nådiga föreskrifter
blifvit vederbörande till efterrättelse meddelade.

Stockholm den 30 December 1878.

C. Nordenfalk.

5:o. Kongl. Civildepartementet.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Maj 1878, i anledning af
Kongl. Majrts nådiga proposition angående afsöndring af jord från Länsmansbostället
Kråkered N:o 1 i Elfsborgs Län. (24.)

Vid föredragning, den 18 Maj, af denne skrifvelse, förordnade Kongl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut, i hvad detsamma afvek från Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet-, att samma beslut skulle Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs
Län för vederbörandes förständigande och efterrättelse meddelas.

18:o af den 10 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
eftergift af en förre Stationsinspektoren Björkelund ådömd skadeersättning
till staten. (26.)

Denna skrifvelse anmäldes den 18 Maj, då Kong]. Maj:t förordnade, att ifrågavarande
Kronan tillerkända belopp finge ur statens jern vägstrafiks räkenskaper afskrifvas.

19:o af den 10 Maj, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående eftergift
af en förre banvakten J. A. Gustafsson ådömd skadeersättning till
staten. (27.)

Anmäldes den 18 Maj, då Kong!. Maj:t förordnade, att det Kronan tillerkända beloppet
finge ur statens jernvägstrafiks räkenskaper afskrifvas.

20:o af den 20 April, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om antagande
af en för alla orter inom Riket gemensam tidsberäkning. (14.)
Skrifvelsen anmäldes den 31 Maj, då nådig kungörelse i ämnet utfärdades; och hafva,
sedan tre komiterade inkommit med förslag i fråga om sättet för förändringens
genomförande, föreskrifter i berörda hänseende blifvit den 15 sistlidne November
meddelade.

21 :o af den 22 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (35.)

Anmäldes den 31 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, med godkännande af de beslut, som
blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen
fattade, samt med förklarande att i fråga om vilkoren för tillgodonjutande af de
utaf Riksdagen beviljade tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad
derom redan vore eller framdeles blefve föreskrifvet, förordnade, att innehållet af
Riksdagens skrifvelse skulle meddelas Statskontoret till kännedom och efterrättelse,
äfvensom öfrige vederbörande förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar, som
dem särshildt anginge, med bemyndigande att hos Statskontoret lyfta de af Riksdagen
beviljade extra anslag; hvarjemte i anledning af särskilda punkter i skrifvelsen
samt de framställningar, som legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet,
äfvensom hvad i öfrig! förekommit, nådiga beslut meddelades.

22:o af den 15 Maj, angående ändring af Kongl. Resereglemente! den 10
November 1865 i fråga om nämndemän. (42.)

Anmäldes den 22 November, då Kongl. Maj:t anbefalde en granskning och, om så
erfordrades, omarbetning i ett sammanhang af resereglemente! och af de båda nådiga
kungörelserna den 30 December 1863, angående dels nämndemäns rätt till
ersättning för extra förrättningar, m. m., och dels kostnadsersättning till militäre,
civile och ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten, den
sistnämnda kungörelsen i hvad angick civile och ecklesiastike tjensteman.

23:o af den 15 Maj, angående kontroll deröfver att utländske handelsresande
erlägga till stat och kommun deras rörelse fullt motsvarande utgifter.
(43.)

Skrifvelsen anmäldes i underdånighet den 14 Juni, och anbefaldes Kommerskollegium,
att i anledning af Riksdagens förevarande framställning afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket ännu icke inkommit.

24:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition till Riksdagen
angående förändrad reglering af skjutsväsendet. (45.)

Skrifvelsen anmäldes den 31 Maj. då Kongl. Maj:t godkände Riksdagens beslut, i
hvad detsamma afvek från Kongl. Maj:ts förslag, och faststälde den af Riksdagen
antagna stadga angående skjutsväsendet, hvarom författning utfärdades; hvarjemte
särskilda kungörelser beslötos, i fråga om kungs- och kronoskjutsen, samt angående
upphörande af den nämndemän, fjerdingsman och kyrkovärdar i Skåne medgifna
frihet från deltagande i vissa slag af skjuts.

25:o af den 20 Maj, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(46.)

Anmäld den 31 Maj och meddelad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.

26:o af den 20 Maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning,
bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom anslagna
fonder till sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag. (47.)

27:o af den 23 Maj, angående beredande af tillgång till de redan anvisade

900,000 kronor af det Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag beviljade
låneunderstöd. (58.)

Vid föredragning i ett sammanhang den 31 Maj af dessa båda skrivelser, har Kongl.
Maj:t, med gillande af Riksdagens beslut, i hvad de afveko från Kongl. Maj:ts framställningar
rörande vissa särskilda arbetsföretag, anbefalt Styrelsen för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader att vidtaga på Styrelsen ankommande åtgärder för bringande
till verkställighet af arbetena enligt Riksdagens beslut.

28:o af den 20 Maj, angående beviljade anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader.
(49.)

Anmäldes den 31 Maj och meddelades för behörig kännedom Styrelserna för Statens
jernvägstrafik och Statens jernvägsbyggnader samt Riksmarskalksembetet i hvad
en hvar af dem angick, med befallning dels till Trafikstyrelsen att afgifva förslag
och kostnadsberäkning för uppförandet af bostäder åt tjenstepersonalen vid Norra
stambanan, dels ock till hemälde Styrelse och Riksmarskalksembetet om vidtagande
af åtgärder i anledning af beslutade jemvägsanläggningen från Carlberg till Lilla
Värtan.

29:o af den 23 Maj, angående anvisande på Riksgäldskontoret af ett anslag
för betäckande af den ökning i statens jernvägars materialförråd och kassaförslag,
som under åren 1878 och 1879 kan förekomma. (57.)

Anmäld den 81 Maj och till behörig kännedom delgifven Styrelsen för Statens jernvägstrafik.

30:o af den 20 Maj, angående godkännande af träffadt aftal om öfverlåtelse
på Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag af Korbergs jernvägs
nya aktiebolags rullande materiel, m. m. (50.)

Anmäld den 31 Maj, då Kongl. Maj:t, i hvad Statens rätt angick, under de uppgifna
vilkoren godkände det emellan de båda bolagen träffade i fråga varande aftalet.

31:o af den 20 Maj, angående befrielse för Söderhamns jernvägsaktiebolag från
skyldigheten att uppehålla trafiken å en del af kommunikationsleden Söderhamn—Bergviken—Bollnäs
m. m. (51.)

Anmäldes den 31 Maj, och beslöts, att de af Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta
ärende fattade sammanstämmande beslut skulle dclgifvas Styrelserna för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader samt för Statens jernvägsbyggnader för behörig kännedom
och efterrättelse i hvad på en hvar af dessa berodde, med befallning dels att från
Söderhamns jernvägsaktiebolag borde infordras och, om det befunnes antagligt, undertecknas
kontrakt om fullgörande af de utaf Kongl. Maj:t och Riksdagen stadgade
vilkor, dels ock, efter det anläggningen så väl af Norra Stambanan till Bollnäs jemte
sidospåret från Kihlafors till stranden af sjön Bergviken med dertill hörande bispår,
som ock af ångbåts- och lastbryggan vid samma sjö blifvit fullbordade, hos Kongl.
Maj:t göras underdånig anmälan, huruvida hinder möter för meddelande af nådigt
förklarande att vidmakthållandet och trafikerandet af kommunikationsleden från den
s. k. Landabanans nedre ändpunkt till Bollnäs finge upphöra.

32:o af den 23 Maj, angående beviljande af låneunderstöd för fullbordande af
Bergslagernas jernvägsaktiebolags jernvägsanläggning. (59.)

Sedan, vid underdånig anmälan af denna skrifvelse den 31 Maj, Kongl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut, i hvad detsamma afvek från Kongl. Maj:ts proproposition,
förordnat, att yttranden borde infordras rörande vissa omständigheter dels
från Fullmägtige i Riksgäldskontoret och dels från Styrelsen för Bergslagernas jernvägsaktiebolag,
har Kongl. Maj:t den 27 påföljde Juni, enär bemålde Styrelse underkastat
bolaget de för understödets erhållande af Riksdagen stadgade vilkor, förordnat
om inköp för statens räkning af bolagets till inlösen erbjudna obligationer å
tillsammans 6,753,600 kronor mot betingad köpeskilling af 6,0 (8,240 kronor, att
erläggas på vissa af Kongl. Maj:t bestämda terminer under innevarande och nästkommande
år.

Stockholm den 24 December 1878.

C. A. Sjöcrona.

6:o. Kongl. Finans-departementet.

,33:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Mars 1878, angående val af
Fullmäktige i Riksbanken. (7.)

34:o af samma dag angående val af dito i Riksgäldskontoret. (8.)

Dessa två skrivelser äro den 5 sistlidne April i underdånighet anmälda samt, såsom
icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

35:o af den 10 Maj, angående den år 1877 verkstälda granskning af statsverkets
med flere fonders räkenskaper och förvaltning under år 1875. 120.)

Bill. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Jlilcsdag. 2

Enligt nådigt beslut den 24 i samma månad har ifrågavarande skrifvelse i livad
den innefattade framställning rörande förändrad uppställning af Arméförvaltningens
räkenskaper blifvit till nämnda embetsverk öfverlemnad, med förständigande att öfver
samma framställning till Kongl. Maj:t afgifva underdånigt utlåtande, hvarjemte beträffande
öfriga i skrifvelsen gjorda framställningar transsumt af skrifvelsen blifvit
öfverlemnad till Ecklesiastikdepartementet, på hvars föredragning berörda framställningar
borde komma under nådig pröfning.

Sedan Arméförvaltningen den 7 sistlidne November afgifvit omförmälda utlåtande,
år detta ärende på Kongl. Majrts pröfning beroende.

36:o af samma dag, angående öfverlåtelse af åbo- och skatterätt till under bruk
skatteköpta hemman. (22.)

Med anledning af förestående skrifvelse har nådig kungörelse i ämnet blifvit den 24
sistlidne Maj utfärdad.

37:o af samma dag, angående afsöndring af jord från åtskilliga kronans egendomar
för särskilda ändamål. (23.)

Med godkännande af Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut i fråga om afgälden
för den föreslagna jordafsöndringen från indragna hautboistbostället Ingeshult
N:o 1 har Kongl. Maj:t den 24 sistlidne Maj förordnat, att hvad Riksdagen såväl
derom som i öfrigt beslutat om de ifrågasatta jordafsöndringarna skulle meddelas
Kammarkollegium till kännedom och underdånig efterrättelse samt vederbörandes
förständigande, med nådig befallning tillika till Kollegium att öfver den af Riksdagen
gjorda framställning om åsättande af bestämd köpeskilling i stället för årlig afgäld
vid framdeles ifrågakommande jordafsöndringar till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt
utlåtande.

Sedan Kammarkollegium den 3 sistlidne November inkommit med berörda utlåtande
har Kongl. Maj:t den 6 innevarande December anbefalt sine Befallningshafvande
att i hvarje särskildt fall, der afsöndring för alltid af jord från kungs- och
kungsladugårdar samt öfriga under kronans omedelbara disposition varande hemman
och lägenheter eller från militära och civila boställen blefve ifrågasatt och underdånigt
förslag till årlig afgäld motsvarande den afsöndrade jordens behållna afkastning
i anledning deraf blifvit upprättadt, från vederbörande, som afsöndringen begärt,
infordra yttrande, huruvida sökanden vore villig att i stället för den föreslagna
årliga afgälden, på en gång erlägga tjugu gånger dess belopp.

38:o af samma dag, angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
kyrkovaktare-enkan S. L. Danielsdotter. (28.)

Med gillande af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut har Kongl. Maj:t
den 24 sistlidne Maj låtit detsamma meddelas vederbörande till kännedom och underdånig
efterrättelse.

39:o af samma dag, angående dito efter enkan L. M. Hellström. (29.)
Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda, af Kongl. Maj:ts nådiga framställning

föranledda beslut har den 24 Maj innevarande år blifvit meddeladt vederbörande

till kännedom och underdånig efterrättelse.

40:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Första

Hufvudtitel. (30.)

Hvad Riksdagen enligt donna skrifvelse beslutat, har den 24 sistlidne Maj till kännedom
och underdånig efterrättelse meddelats Riksmarskalksembetet och Statskontoret i
hvad det afsåge anslagen under Första Hufvudtiteln samt bemälda Embete och Kammarkollegium
beträffande dispositionen af hemmanen Tullbotorp ocli lägenheten Erikso

41 :o af den 14 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (36.)

Vid föredragning af ifrågavarande skrifvelse har Kong!. Maj:t, med godkännande af
de rörande anslagen under Sjunde Hufvudtiteln af Riksdagen fattade beslut i hvad
de skiljde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att densamma
skulle delgifvas Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på detta
verk ankomme, äfvensom att innehållet af skrifvelsen i de delar, som rörde andra
embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

42:o af den” 15 Maj, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och
ordningen för anmärkningsmål utförande mot enskild person i fråga om
för högt uppburen liqvid. (41.)

Medelst nådig remiss den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t öfver Riksdagens
förevarande framställning infordrat Kammarrättens underdåniga utlåtande, hvilket ännu
icke inkommit.

43:o af den 23 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (38.)

Yid föredragning häraf den 24 sistlidne Maj har Kongl. Maj:t förordnat, att berörda
skrifvelse skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement, för
sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt att innehållet af
skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och underdånig efterrättelse meddelas Statskontoret,
hvarjemte pensionsresolution blifvit i vanlig ordning utfärdad för extra provincialläkaren
A. T. Lindfors enka Lovisa Carolina Lindfors, född Sandelin, och
hennes oförsörjda dotter Maria Lovisa, Indika enligt skrifvelsen fått en årlig pension
sig beviljad till följd af inom Riksdagen derom gjord framställning.

44;o af den 20 Maj, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna kreditiv sumrnor.

(48.)

Den 31 i samma månad Statskontoret till kännedom meddelad.

45:o af den 23 Maj, angående afsöndring af jord från sergeantsbostället Bergane
N:o 1 och öfverstebostället Kastellgården. (53.)

Med godkännande af Riksdagens beslut i fråga om vilkoren för jordafsöndringen från
Kastellgården har Kongl. Maj:t den 31 i samma månad förordnat, att hvad Riks -

✓

dagen sä val derom som i öfrigt beslutat om de ifrågavarande jordafsöndringama
skulle meddelas Kammarkollegium till kännedom och underdånig efterrättelse samt
vederbörandes förständigande.

46.o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret.
(61.)

Den 31 i samma månad i underdånighet anmäld och, såsom icke erfordrande vidare
åtgärd, lagd till handlingarna.

47 :o af samma dag. angående ett kreditiv att i händelse af behof användas till
neutralitetens upprätthållande. (60.)

Innehållet af denna skrifvelse har den 31 i samma månad blifvit Statskontoret till
kännedom meddelad!, hvarjemte Utrikesdepartementet jemväl blifvit om Riksdagens i
skrifvelse!! anmälda beslut underrättad!.

48:o af den 25 Maj, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (50.)
Den ol i samma manad har innehållet af denna skrifvelse blifvit Statskontoret till
kännedom meddeladt.

49:o af samma dag med ny Riksstat. (63.)

Den vid skrifvelsen fogade Riksstaten har den 31 sistlidne Maj blifvit meddelad
Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

5(J:o af den 24 Maj, angående stämpelpappersafgiften. (64.)

Jemte det nådig kungörelse angående stämpelpappersafgiften samt hvad vid kontrollen
och uppbörden deraf bör iakttagas, blifvit den 20 sistlidne September utfärdad,
har Kong!. Maj:t, då med anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda
beslut ej mindre helarksstämplar å 1 krona 25 öre och å 1 krona 50 öre, än äfven
anvisnmgsstämplar komine att erfordras, samma dag anbefalt Statskontoret att lata
förfärdiga och vederbörande tillhandahålla helarksstämplar å nämnda valörer, äfvensom
anvisnmgsstämplar i öfverensstämmelse med godkänd för slagsritning.

51.0 af den 25 Maj, angående allmänna bevillningen. (65.)

Enligt Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan har Kong!. Maj:t, om hvad
Riksdagen i detta ämne beslutat, den 31 sistlidne Maj utfärdat allmän kungörelse.
52:o af den 14 Maj, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning.
(39.)

I anledning häraf har nådig förordning blifvit den 4 sistlidne Juni utfärdad.

53.0 af den 10 Maj, angående disposition af den för Svenska kronans egendom
a S:t Barthelemy utfästade lösesumma.

fl™ 21o Jimi har KongL Maj:t 1 ^ledning häraf faststält stadgar för en mild stiftelse
a S:t Barthelemy samt utsett ledamöter i den nya stiftelsens styrelse.
Stockholm den 31 December 1878.

Wilh. Lilliesträle.

7:o. Kong!. Ecklesiastik-departementet.

54:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 April 1878, angående ändring
af § 2 i instruktionen för direktionerna öfver länens lasarett och
kurhus. (16.)

Kong! Maj:t har den 10 Maj 1878 anbefalt Ivongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
att, efter Landstingens hörande, häröfver afgifva underdåniga utlåtanden,
hvilka ännu icke alla till Kong!. Maj:t inkommit.

55:o af den 24 April, angående upphörande eller nedsättning af lärarinnornas
årsafgift till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa. (15.)

Den 10 Maj 1878 har Ivongl. Maj:t häröfver infordrat Direktionens öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning underdåniga utlåtande, hvilket den 21 Oktober nämnda
år inkommit.

56:o af den 14 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvudtitel. (37.)

Ivongl. Maj:t har den 18 Maj 1878 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med
deraf föranledda föreskrifter.

57:o af den 22 Maj, rörande förändrade bestämmelser angående klockames aflöning.
(52.)

Den 7 Juni 1878 i underdånighet anmäld, och skulle ej föranleda vidare åtgärd.

58:o af den 23 Maj, angående inköp af Arkiatorn Carl von Linnés bostad vid
Hammarby och af honom egd lösegendom. (55.)

Under denna dag har Ivongl. Maj:t beslutit till Riksdagen aflåta nådig proposition i
ärendet.

59:o af den 23 Maj, angående tillägg till § 6 mom. 5 i stadgan angående
folkundervisningen. (54.)

Häröfver har Ivongl. Maj:t den 7 Juni 1878 infordrat samtliga Domkapitels samt
Stockholms stads Konsistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock inkommit.

Stockholm den 8 Januari 1879.

Ex officio

F. A. Westerling.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
dr 1878 aflätna underdåniga skrivelser anhängig q jorda ''ärenden, hvilka
vid _ utgången af är 1878 i sin helhet eller till någon del icke hos Kong!.
Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitie-departementet.

10:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 Maj 1878, angående framläggande
af förslag till lag om säkerhet i jernvägar och dermed jemförliga anläggningar.
(62.)

Kongl. Civil-departementet.

22:o af den 15 Maj, angående ändring af Kongl. Resereglementet den 10 November
1865 i fråga om nämndemän. (42.)

23:o af samma dag, angående kontroll deröfver att utländske handelsresande erlägga
till stat och kommun deras rörelse fullt motsvarande afgifter. (43.)

31 :o af den 20 Maj, angående befrielse för Söderhamns jemvägsaktiebolag från skyldigheten
att uppehålla trafiken å en del af kommunikationsleden Söderhamn—
Bergviken—Bollnäs m. m. (51.)

Kongl. Finans-departementet.

e>5:o af den 10 Maj, angående den år 1877 verkstälda granskning af statsverkets
med flere fonders räkenskaper och förvaltning under år 1875. (20.)

42:o af den 15 Maj, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och ordningen
för anmärkningsmåls utförande mot enskild person i fråga om för högt
uppburen liqvid. (41.)

Kongl. Ecklesiastik-departementet.

54:o af den 24 April, angående ändring i § 2 i instruktionen för direktionerna öfver
länens lasarett och kurhus. (16.)

55:o af den 24 April, angående upphörande eller nedsättning af lärarinnornas årsafgift
till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa. (15.)

59:o af den 23 Maj, angående tillägg till § 6 inom. 5 i stadgan angående folkundervisningen.
(54.)

II.

o Förteckning på sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
ajlåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, Indika i Justitieombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl Maj:t oafgjorda,
äfvensom uppgift d de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

Kongl. Justitiedepartementet.

1:0 Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om
lag till ordnande af Notarii-publici-befattningen. (225.)

Detta ärende är, pa sätt uti den år 1876 afgifna förteckning omförmälcs, beroende
på handläggning af Nya Lagberedningen.

2:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af så kallade tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November i Statsrådet anmäld; och beror ärendet fortfarande på Kongl.
Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57.)

Det enligt sist afgifna förteckning infordrade yttrande af Högsta Domstolen är inkommet;
och afvaktar frågan Kongl. Maj:ts vidare beslut.

4:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag om omorganisation
af domkapitlen. (155.)

Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt yttrande öfver komiterades förslag till
Kyrkolag, har i sammanhang dermed ifrågavarande skrifvelse blifvit inför Kongl.
Maj:t å nyo föredragen; dervid likväl Kongl. Maj:t funnit endast frågorna om tillsättning
af presterliga tjenster, om straff för förbrytelse af prest och om laga domstol
i sådana mål böra för närvarande Kyrkomötets och Riksdagens pröfning underställas.

5:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jemvägstrafik. (90.)

Frågan afvaktar fortfarande Kong!. Maj:ts nådiga beslut.

6:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring
i gällande stadganden rörande socknemäns inbördes skyldighet att deltaga
i prestgårdsbyggnad. (84.)

Eongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

7:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i för bättringsanstalter

och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet.
(92.)

Frågan livilar fortfarande i afvaktan på Fångvårdsstyrelsens infordrade underdåniga
utlåtande.

8:o af den 10 Maj 1875, i fråga om ändring i gällande bestämmelser rö rande

flottled. (39.)

Nya Lagberedningens förslag afvaktas.

9:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de

större städerna i Sverige. (44.)

Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, fortfarande beroende på
Nya Lagberedningens handläggning.

10:o af den 21 Maj 1875, rörande förändrad lagstiftning om prsescription för
klander å jordafång. (63.)

På sätt föregående förteckningar omförmäla är detta ärende öfverlemnadt till handläggning
af Nya Lagberedningen; och afvaktas beredningens yttrande i ämnet.

11 :o af den 9 Maj 1876, om vidtagande af åtgärder för utfärdande af en

fullständig handelslagbok för Sverige. (30.)

Sedan do uti sist afgifna förteckning omnämnde komiterade inkommit med förslag
till ny vexellag, har Kong!. Maj:t öfver detsamma, jemte ett i Justitiedepartementet
upprättadt förslag till förordning om vexellagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall, inhemta! Högsta Domstolens underdåniga utlåtanden; och beror ärendet
på Kongl. Maj:ts vidare beslut.

12:o af den 14 Maj 1876, angående väckt förslag om vidtagande af lagstiftningsåtgärder
till betryggande af den allmänna ordningen och personliga
säkerheten. (70.)

På sätt annan denna dag upprättad förteckning omförmäler, har Kongl. Maj:t den
1 sistlidne Mars utfärdat nådig förordning i ämnet.

13:o af den 28 April 1877, i fråga om ändring af 3 kap. 23 § i Kongl. Stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den
29 Maj 1846. (35.)

Fångvårdsstyrelsens underdåniga utlåtande afvaktas.

Bil. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1879 års Riksdag. 3

14:o af den 9 Maj 1877, angående utsträckt rätt för församlingarna att vid
tillsättning af presterliga beställningar kalla fjerde profpredikant. (37.)
Vid behandlingen i Statsrådet den 12 sistlidne Juli af komiterades förslag till kyrkolag
och kyrkostadga!- blef Riksdagens skrifvelse inför Kongl. Maj:t anmäld; och har
Kongl. Maj:t, efter Kyrkomötets och Högsta Domstolens hörande, uti gårdagens Statsråd
heslutat framlägga för Riksdagen »Förslag till Förordning angående tillsättning
af presterliga tjenster».

15:o af den 19 Maj 1877, angående tillerkännande af laga vitsord åt telegram.
(64.)

På sätt i sist afgifna förteckning förmäles, är frågan öfverlemnad till behandling af
Nya Lagberedningen.

Stockholm den 31 December 1878.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

Kongl. Landtförsvars-departementet.

16:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående
ifrågastälda förändringar i Militieboställsordningen. (126.)

Då Militieboställena nu mera blifvit eller inom kort blifva till Statsverket öfverlemnade,
hvarefter behof af särskild Militieboställsordning icke förefinnes, har Kongl. Maj:t
den 15 sistlidne Oktober funnit det år 1860 åt dä varande Krigskollegium lemnade
och derifrån på Arméförvaltningen öfverflyttade uppdrag att afgifva förslag till
ny Militieboställsordning böra förfalla.

17:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
dä varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter
kontrakt levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner
för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, livilka, till följd af Kongl. Maj:ts den
19 Juni 1866 fattade beslut, böra af numera Armé- och Marinförvaltningarne upprättas,
hafva ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af
väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89.)

Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November
1868.

19:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om
grundskatterna och indelningsverket. (74.)

Frågan om indelningsverket har icke under året varit föremål för Kongl. Maj:ts

pröfning. . .

20:o af den 12 Maj 1877, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner

med förslag till lag angående den allmänna värnpligten m. m. (41.)
Sedan Riksdagen år 1878 medgifvit, att de vid 1877 års riksdag för ett Kavallerietablissement
vid Stockholm beviljade medel finge, utan då bestämda inskränkningar,
för ett sådant etablissement användas, har Chefen för Fortifikationen erhållit nådig
befallning att gå i författning om ifrågavarande etablissement® uppförande, sedan förslag
till detsamma, med tillämpning åt det af Majoren Stolpe och Arkitekten Kumlien
uppstälda paviljonsystem, blifvit uppgjordt och till Ivongl. Maj:t för erhållande af
nådig fastställelse ingifvet.

Stockholm den 27 December 1878.

Alfred Sjöberg.

Kongl. Sjöförsvars-departementet.

21 :o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866, angående
utarbetande af förslag till fördelning af städernas båtsmanshåll. (44.)

Det utaf Förvaltningen af Sjöärendena, Kammar- och Kommerse-kollegierna, enligt
senast afgifna uppgift, under den 29 Oktober 1877 uppgjorda förnyade underdåniga
förslag till fördelning af städernas båtsmanshåll, har den 22 Februari innevarande
år varit föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; hvarvid,

enär på Riksdagens pröfning då vore beroende förslag icke allenast om indelningsverkets
successiva upphörande i sammanhang med antagandet af ny härordning,
utan ock om förändrade grunder för den allmänna bevillning, af hvilken en del skulle
ligga till grund för fördelningen emellan rikets städer af de ordinarie båtsmansnummer,
som de äro skyldige att gemensamt underhålla; samt frågan om indelningsverket,
'' efter hvad vid samma frågas föregående behandling förekommit, måste anses
vara i det skick, att några förändringar af den omfattning, som förefunnes i de af
kollegierna upprättade förslag i det med indelningsverket förenade båtsmanshållet för
städerna icke lämpligen nu syntes böra utgöra föremål för någon Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen,

Kongl. Maj:t ansåg den af Rikets Ständer för mera än tio år tillbaka gjorda
framställningen i förevarande ämne icke böra till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd
föranleda.

22:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående befrielse
för vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och
erlägga lotspenningar. (62.)

23:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet
att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

De enligt senaste uppgift från vederbörande embetsverk och myndigheter infordrade
underdåniga utlåtanden öfver Lotsstyrelsens förslag till reglemente för lots- ocli fyrinrättningen
in. m. hafva tid efter annan under innevarande år inkommit och Lotsstyrelsen
påminnelser i anledning deraf afgifvit;

hvarefter, vid föredragning af ärendet den 9 sistlidne Augusti, Kongl. Maj:t infordrat
Högsta Domstolens underdåniga utlåtande, hvilket hittills icke inkommit.

Stockholm den 30 December 1878.

C. Nordenfalk.

Kongl. Civil-departementet.

24:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1876, i anledning af
Ivongl. Maj:ts nådiga proposition angående antagandet af det metriska måttoch
vigtsystemet. (67.)

Sedan den Komité, hvilken den 16 November 1877 nedsattes. under den 4 Juli
1878 inkommit med sitt yttrande och förslag, samt Landtmäteristyrelsen derefter afgifiit
infoidiadt utlåtande, äro under den 22 sistlidne November författningar i
ärendet utfärdade.

25:o af den 16 Maj 1876, i fråga om beredande af ökad kontroll ä arbetare,
som utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Utlåtanden äro ännu icke från Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande inkomna.

26:o af den 11 Maj 1876, om revision af gällande föreskrifter rörande användande
af eder. (62.)

Slutligen föredragen den 13 innevarande månad, då nådig kungörelse utfärdades om
upphäfvande af kungörelsen den 29 Juni 1866 om förändradt edsformulär för civile
embets- och tjensteman samt betjente m. m.

27:o af den 19 Maj 1877, angående bestämmande af en viss orts lokaltid såsom
den för landet lagligt gällande borgerliga tiden. (60.)

Vid slutlig föredragning af denna skrifvelse den 22 Februari 1878, afl äts till Riksdagen
den nådiga proposition i ämnet, hvarå Riksdagen den 20 påföljande April afMt.
it
skild redogörelse finnes uppgifvet.

Stockholm den 24 December 1878.

C. A. Sjöcrona.

tfongl. Finans-departementet.

28:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om
antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar
och reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Detta mål. i hvilket Kammarkollegium och Landtmäterikontoret afgifvit särskilda underdåniga
utlåtanden, är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

29;o af den 25 Juli 1863. i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)

Sedan ett af Revisionssekreteraren E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit jemte deröfver
af Länsstyrelserna afgifna yttranden remitteradt till Kammarkollegium, har bemälda
kollegium den 4 December 1874 inkommit med utlåtande i detta ärende,
som är på nådig pröfning beroende.

30:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna erhållit nådig befallning att, efter bergslagsintresscnternas
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den
24 Augusti 1875, med bifall till bemälde kollegiers framställning, förklarat, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län egde, då lian af kollegierna för utredning
af denna fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer för att på
stället verkställa uppskattning af värdet utaf Sala bergslags och Sala stads samtliga
med grufvedriften och silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för så
vidt icke dessa voro till beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda,
samt att derom afgifva berättelse och utredning.

31;o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 vorkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Sedan Statskontoret afgifvit infordrad! underdånigt utlåtande öfver Riksdagens i förestående
skrifvelse gjorda framställning i fråga om förskott af allmänna medel, samt Kongl.
Maj:t med anledning af hvad Statskontoret i berörda utletande föreslagit och upplyst
den 5 Juni 1874 anbefalt Arméförvaltningen att inkomma med underdånigt yttrande,
huruvida den bokföringsmetod, som läge till grund för det för Marinförvaltningen senast
fastställda liufvudboksformulär. kunde jemte den af Statskontoret föreslagna bokföring af
förskottsmedel anses vara för Arméförvaltningen lämplig, har sådant yttrande den 7
sistlidna November blifvit af Arméförvaltningen afgifvet, hvarefter detsamma öfverlemnats
till Statskontoret för att deröfver afgifva underdånigt utlåtande.

Beträffande åter Riksdagens i ifrågavarande skrifvelse jemväl gjorda hemställan
om åstadkommande af en tidigare utslutning och revision af allmänna räkenskaper,

hafva Statskontoret och Kammarrätten, hyilka genom nådig remiss den 18 Oktober
1872 erhållit befallning att derom afgifva underdånigt utlåtande, ännu icke med sådant
utlåtande inkommit.

o2.o af den 24 Mais 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Efter det den för utredning af detta ärende tillsatta komité afgifvit underdånigt betänkande,
deröfver Kammarrätten, efter Länsstyrelsernas och Konsistoriernas hörande, sig
utlåtit, har detta ärende blifvit remitteradt jemväl till den för reglerande af landsstatens
löner m. m. tillsatta komité, hvilken den 20 Oktober 1875 afgifvit yttrande,
bland annat, äfven i denna fråga; varande komiténs betänkande i denna del på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

33:o af den 8 Maj 1872, angående upphörande af liofveriskyldigheten till Kungsgårdar
och Militieboställen i Skåne. (54.)

Detta ärende, deri Kammarkollegium och Arméförvaltningen den 22 Februari 1875
afgifvit underdåniga utlåtanden, är på nådig pröfning beroende.

34:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och
från Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Eftor det Direktionen för nämnda stenkolsverk afgifvit infordrade yttranden i anledning
af denna skrifvelse samt Justitiekanslersembetet i frågan sig utlåtit, är detta
ärende, sedan jemväl Kammar- och Kommcrsc-kollegierna den 23 November 1876
afgifvit utlåtande angående dem den 21 Augusti 1874 anbefald utredning, på nådig
pröfning beroende.

35:o af den 24 Maj 1873, angående åtgärder för bevakande af statens rätt
och fördel i afseende å de egendomar i Norrbottens län, hvilka benämnas
»Gellivaraverken». (8 5.)

Kongl. Maj ris Befallningshafvandes i Norrbottens län häröfver afgifna utlåtande har
den 2 April 1874 blifvit öfverlemnadt till Kammarkollegium, hvars yttrande i målet
afvakta s.

86:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket.

Sedan Kammarrätten, som genom nådig remiss den 24 Maj 1877 anbefalls att från
Kongl. -*i.aj:ts Befallningshafvande infordra utlåtanden öfver det af förberedande skattejemkningskomitén
upprättade förslag till förordning om grunderna och sättet för bevillningstaxeiingen
samt att derefter med eget underdånigt yttrande öfver samma förslag
inkomma, den 15 December samma år afgifvit berörda yttrande, är detta ärende,
de. i Kongl. Maj:t förut till Riksdagen allåtit särskilda propositioner angående dels ändringar
i gällande bestämmelser rörande bevillning af jordbruksfastighet samt dels
femton procents afdrag å den kronan behållna ränta, på nådig pröfning beroende.

37:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna.
(25.)

Sedan kontrolldirektören den 12 sistlidne Mars afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
i ärendet, är detta på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

38:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående Statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående
allmänna bevillningen. (94.)

Sedan i anledning häraf Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af landsstatens löner tillsatta komité att inkomma,
dels med utlåtande öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i
riksstat och statsverkets räkenskaper för det år, då bevillningen inflyter, dels ock
med förslag till förändringar i bevillningsstadgan in. m., har utlåtande härom blifvit
af bemälde komité afgifvet i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13
Oktober 1876 angående uppbörds- och redovisningsväsendet för länen.

Efter det Statskontoret den 25 påföljde November afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver komiténs betänkande i hvad det rörde skatternas upptagande i
riksstaten och räkenskaperna ett år senare än nu eger rum, är målet på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

39:o af den 16 April 1875, i fråga om anskaffande af ny lokal för Riksbanken.
(18.)

Sedan, med afseende å hvad öfverintendentsembetet i afgifvet underdånigt utlåtande
upplyst angående Helgeandsholmens lämplighet för uppförande af en bankbyggnad, Kongl.
Maj:t vid föredragning den 10 December 1875 af detta ärende äfvensom i sammanhang
dermed af en af Öfverståthållareembetet gjord underdånig framställning om upplåtelse
åt Stockholms stad af den för Riksbankens ifrågavarande bus obehöflig^ delen
af nämnda holme förordnat, att särskilde komiterade skulle öfverlägga om de vilkor,
hvarunder Riksbanken och Stockholms kommun skulle kunna antagas möjligen vara
hugade att för erhållande af dispositionsrätt öfver Helgeandsholmen, begge tillsammans
eller endera af dem, bereda tillgång till hvad som kunde finnas nödigt för
uppförandet af ett nytt hofstall jemte öfriga derför erforderliga byggnader å plats,
som befunnes lämplig och utan särskild kostnad för statsverket kunde erhållas, samt,
efter det bemälde komiterade den 14 December 1876 afgifvit underdånigt utlåtande
och särskilda infordrade underdåniga yttranden aflåtits af Riksmarskalksembetet, Fullmäktige
i Riksbanken och Öfverintendentsembetet, vid förnyad föredragning af detta
ärende den 10 Augusti 1877 anbefalt öfverståthållareembetet att deri inhemta Stockholms
Stadsfullmäktiges yttrande och dermed jemte eget underdånigt utlåtande inkomma,
har bemälda embete den 18 Januari detta år afgifvit berörda utlåtande,
hvadan ärendet för närvarande är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Den 21 sistlidne November hafva fullmäktige i Riksbanken i underdånighet hemstält,
huruvida och på hvilka vilkor den Kongl. Maj:t och Kronan tillhöriga, för hofstallets
behof upplåtna egendomen N:o 1 i qvarteret Sjöhästen i Stockholms stad kunde få
förvärfvas af Riksbanken för uppförande af bankhus; hvarjemte fullmäktige förmält

sig, i händelse af bifall till framställningen, ämna hos Riksdagens Bankoutskott väcka
förslag om de vidare åtgärder, som kunde erfordras för ändamålets vinnande.

Efter Riksmarskalksembetets hörande har Kongl. Maj:t den 20 innevarande December
till svar å nämnda skrifvelse meddelat, att från Kongl. Majds sida hinder
icke mötte för den ifrågavarande egendomens afstående för det afsedda ändamålet
under af Riksmarskalksembetet föreslagna vilkor.

40:o af den 8 Maj 1875, i anledning af väckt förslag om vidtagande af åtgärder
för upphjelpande af kolonien S:t Barthelemy. (34.)

Ön Sd. Barthelemy har nu mera hlifvit till Frankrike återlemnad.

41 :o åt den 19 Maj 1875, angående väckt fråga om vidtagande af åtgärder i
afseende å de privilegierade stockfangstskogarne. (50.)

Den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att, efter det
ej mindre Kongl. Majds Befallningshafvande i Xorrbottens. Västerbottens och Yesternorrlands
län samt vederbörande stockfångstprivilegii-innehafvare hlifvit hörde, än äfven
Skogsstyrelsen afgifvit yttrande, inkomma med underdåniga utlåtande, hvilket dock
ännu ej hlifvit af kollegium afgifvet.

42:o af samma dag. i fråga om rätt till försäljning af åbo- äfvensom skatterätt
till under bruk skatteköpta hemman. (54.)

Rörande detta ämne har Kongl. Majd den 1 Februari innevarande är till Riksdagen
aflåtit nådig proposition.

43:o af den 22 Maj 1875, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Sedan beträffande Riksdagens framställning rörande förändring i beläggningsstämplarnes
storlek, utseende och beskafienhct, Statskontoret den 23 April innevarande år inkommit
med förslagsritningar till såväl enkla som dubbla beläggningsstämplar, har
Kongl. Majd. med godkännande af berörda förslagsritningar, den 31 derpå följ ande
Maj anbefalt Statskontoret att under iakttagande af särskild!'' gifna föreskrifter ofördröjligen
gå i författning om tillverkning af erforderligt antal dermed öfverensstämmande
beläggningsstämplar.

44:o af den 11 Maj 1876, i anledning af den ar 1875 verkställa granskning
af Statsverkets med flere allmänna fonders förvaltning under är
1873. (54.)

"Vid föredragning af denna skrifvelse den 19 Maj 1876 har Kongl. Majd beträffande
Riksdagens deri gjorda hemställan om förändring i vissa till Stora barnhuset m. fl.
inrättningar utgående anslag infordrat Statskontorets utlåtande, äfvensom anbefalt, att
transsumt af skrifvelsen i öfriga delar mätte öfverlemnas till de statsdepartement, på
hvilkas föredragning dessa borde komma under nådig pröfning; varande Statskontorets
utlåtande ännu ej till Kongl. Majd inkommet.

45:o af den 16 Maj 1876, om åtgärd för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning. (75.)
Denna skrifvelse är fortfarande på nådig pröfning beroende.

46:o af den 15 Maj 1877, angående inskränkning i nu tillåtna tiden för jagt
af elg.

Den 15 Februari innevarande år har Kongl. Maj:t rörande detta ämne utfärdat nådig
kungörelse.

47;0 af den 17 Maj 1877, angående vilkoren för tillverkning och försäljning
af bränvin. (54.)

Den af Kongl. Maj:t, enligt Riksdagens anhållan, tillsatta komité för öfverseende af
gällande författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin, har ännu icke
inkommit med utlåtande i ämnet.

48:o af den 24 Maj 1877, i anledning af väckt fråga om rätt till lyftning af
de till begrafningshjelp afscdda innehållningar a löner. (75.)

Sedan Statskontoret den 9 sistlidne November afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
har Kongl. Maj:t den 30 innevarande December förklarat, att med pröfning af riksdagens
berörda framställning skall tills vidare anstå.

Stockholm den 31 December 1878.

Wilh. LiUiestråle.

Kongl. EcMesiastik-departementet.

49:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 2(1 April 1851, angående
åtgärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 beslutit att till nämnden för ordnande
af presterskapets aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar lata öfverlemna
handlingarna i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de nämnden i
öfrigt uppdragna göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna
föranleda; sa har nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande.
som den 30 samma månad remitterats till Stockholms städs Konsistorium, för
att efter vederbörande presterskaps hörande deröfver afgifva underdånigt yttrande;
och har detta yttrande den 25 Februari 1876 till Kongl. Maj:t inkommit.

50:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten.
(72.)

Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet, samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet
vid universiteten, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt
utlåtande af den 3 Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Maj:t i denna fråga inhemtat
Allmänna kyrkomötets yttrande, hvithet den 12 påföljande Oktober inkommit.

51:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring
i stadgandena om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för
presterlig befordran. (91.)

Bih. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 187.9 års Riksdag. 4

Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden
i ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnad, liar Kong!. Maj:t den 21 samma månad häröfver inliemtat underdånigt
utlåtande från Allmänna kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit;
och sedan Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till
behandling af Kyrkolagskomitén, hvars förslag den 20 Mars 1874 till Justitiedepartementet
inkommit, har samma förslag jemte de af Domkapitlen deröfver afgifna
yttranden blifvit af Högsta Domstolen granskad!, enligt deröfver fördt protokoll, som
till Kongl. Maj:t inkommit.

52:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i
de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Den 17 Juni 1870 har Kongl. Maj: t anbefalt Kammarkollegium att efter vederbörandes
hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl.
Maj :t inkommit.

53:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Ivonsistoriinotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitel samt Hof- och
Stockholms stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka till
Kongl. Maj:t inkommit.

54:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkotionden, som af församlingarna utgöres, dels till kyrkorna och dels
till akademier eller andra stiftelser. (71.)

Den 30 Maj 1873 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret
att efter vederbörandes hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

55:o af den 19 Maj 1874, angående ändring i stadgandena om val till klockare-,
organist- och folkskolelärare!]enster. (74.)

Sedan denna skrifvelse blifvit från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad
för handläggning af frågan om ändrade föreskrifter angående val af folkskolelärare,
har Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1874 i detta ärende från Domkapitlen infordrat
utlåtanden, hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.

56:o af den 12 Maj 1875, om befrielse för vissa kyrkor i Lunds stift att aflemna
spanmål eller s. k. gratialtionde till Landskrona kyrka. (41.)

Kongl. Maj:t har den 31 Maj 1875 anbefalt Kammarkollegium att, efter vederbörandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

57:o af den 10 Maj 1876, om framläggande af förslag till ny Ecklesiastik
Boställsordning. (58.)

Ett i ärendet utarbetadt förslag har, enligt Kongl. Maj:ts beslut den 1 November
1878, blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige män.

58:o af den 14 Maj 1876, angående ordnande af döfstummeundervisningen i
riket. (71.)

Efter det den af Kongl. Maj:t den 30 December 1876 förordnade komité den 23
Augusti 1878 inkommit med underdånigt betänkande i ämnet, har Kongl. Maj:t den
24 i sistnämnde månad häröfver från samtlige Landsting och från Stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping infordrat underdåniga utlåtanden, af
livilka större delen inkommit och öfverlemnats till komitén för afgifvande af det yttrande
och förslag, som kunde deraf föranledas.

59:o af den 24 Maj 1877, angående försäljning af de provincialläkaren i Ölands
södra mot på lön anslagne bohemman. (65.)

Kongl. Maj:t har den 3 Oktober 1878 detta ärende afgjort.

Stockholm den 8 Januari 1879.

Ex officio

F. A. Westerling.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna, i anledning af de vid Riksdagen år 1878
aflåtna, i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdaginförda
skrivelser, finnas upptagna i Statsdepartementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senars talet
nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	18	8	35	21	52	57
2	*)	19	9	36	41	53	45
3	2	20	35	37	56	54	59
4		21	53	38	14, 16, 43	55	58
5		22	36	39	52	56	48
6	3	23	37	40		57	29
7	33	24	17	41	42	58	27
8	34	25	6	42	22	59	32
9	**)	26	18	43	23	60	47
10		27	19	44	7	61	46
11		28	38	45	24	62	10
12		29	39	46	25	63	49
13	4	30	40	47	26	64	50
14	20	31	5	48	44	65	51
15	55	32	12	49	28
16	54	33	13	50	30
17	11	34	15	51	31

*) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontoret.
**) Utfärdade förordnanden.

***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vjir<l
aigtfVen år* 1879.

Sedan sistförflutna Riksdags början bar icke något ärende rörande tryckfrihetens
vård hos Komiterade förevarit; hvilket förhållande Komiterade bort hos Riksdagen
anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1879.

K. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. J. ARRHENIUS.

FRITH. GRAFSTRÖM. J. F. EKLUND.

CARL J. SCHÖNING.
R. M. BOWALLIUS.

D. G. Restadius.

Bill. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1879 års Riksdag.