JUSTITIE-OEBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1876:Jo)

JUSTITIE-OEBUDSMANNENS

EMBET »-BERÄTTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1876;

samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse,

STOCKHOLM

Ivar hveqgströms boktryckeri

INNEHÅLL.

Redovisning för åtal, anstälda emot sm.

1) Bergmästaren i fjerde Bergmästaredistriktet, för försummelse vid mutsedlars och

protokolls expedierande in. m. ........................................................................... 2

2) Polisintendenten i Stockholm, för oläglig tillämpning af 1846 års Stadga angående

försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer (forts, från 1874 års berättelse
sidd. 57—61) ...................................................................................... 7

8) Häradshöfdingen i Gotlands norra Domsaga, för olagligen äskad ersättning för skjutsoch
dagtraktamente samt förrättnings- och expeditionsdagar vid Häradssyn å
Kungsgård ...................................................................................................... 8

4) Nämnden i Njurunda tingslags häradsrätt, för förment olaga dom ....................... 12

5) Borgmästaren i Eskilstuna, för förolämpning emot tilltalad person och opassande

uppförande i domstolen........................................................................................ 16

6) Eu vice Pastor i Wadstena, för det han i prestbevis för en person infört annat och

mera, än Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865 tillstädjer........................... 18

7) Kronofogden och en t. f. Häradsskrifvare i Gullbergs, Bobergs och Walkebo härads

fögderi, för det de påfört, uppburit och till skjutsentreprenör utbetalt skjutsafgift
för hemman, som förut varit till kronobrefbäring anslagna........................... 19

8) Konungens Befallningshafvande i Web ernorrlands län, för olagligt medgifvande af

redan försutten afverkningsrätt utaf skog å krono-öfverloppsmark....................... 28

9) Landskamreraren i Westernorrlands län, för olagligen påförd och uppburen lösen för

utslag angående rote taxation å hemman, som förut haft posttöringsskyldighet ... 35

Betraktelser angående lagskipningens tillstånd in. in. ............................................... 37

Förslag till ändring af 2 kap. 13 § Strafflagen...................................................... 53

Underdåniga hemställanden:

a) rörande mångskrifveriet i fråga om handräckningsärenden.......................................... 59

b) angående tillägg till 18 § i Hofrättemas arbetsordning............................................. 65

Underdånigt utlåtande, i anledning al Hofrättemas och en del Häradshöfdingars underdåniga
yttranden rörande de af mig afgifna i sistförflutna års embetsberättelse
intagna förslag till formulär för förmyndare- och konkursförteckningar ...... 67

Om förment stridighet emellan Kongl. Förordningen angående lagfart å fång af fast
egendom, den 16 Juni 1875 och Kongl. Kungörelsen angående stämpelpappersafgiften
den 15 Oktober 1875 samt om sistnämnda kungörelses tillämpning i
fråga

a) om stämpling af lagfartsbevis och bevis tecknadt å fångeshandling........................... 75

b) samt om stämpling af utdrag ur fastighetsboken, tecknadt å lagfartsbevis, och ur

inteckningsboken, tecknadt å protokoll i inteckningsärende................................... 77

Om innehållet af protokollsutdrag öfver inteckningshandlings uppvisande vid annan domstol
än den, som inteckningen beviljat ............................................... 80

Anmälan om inkomna och handlagda klagomål ..................................................... 84

Arets embetsresa och besök i garnisonstruppemas arrestlokaler i hufvudstaden
Anmälan, att icke någon lagförklaring blivit, i den ordning 19 § Regeringsformen före skrifver,

af Kongl. Maj:t efter sistlidna års riksmötes början meddelad.................... 86

Om, de från Kongl. Stats-departementen inkomna uppgifter, som äro intagna i Bilagan 87

BILA G A.

Uppgifter från Kongl. Stats-departementen på de af Riksdagen år 1875 allåtna underdåniga
skrivelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder 8
» å de i nyssberörda underdåniga skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda ........................................................................................ 18

» å de genom förutgångna Riksdagars underdåniga skrivelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka i Justitie-Ombudsmannens senaste embetsberättelse finnas upptagna
såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder,

som sedermera blifvit med dem vidtagna ............................................... 20

Tabell öfver förstberörda uppgifter...................................................................... 34

Berättelse, afgifven af Kommitterade för tryckfrihetens vård ........................................ 35

Till Riksdagen.

Vid fullgörande af föreskriften i 14 § af den för Riksdagens Justitieombudsman
gällande instruktion, går jag att till en början redovisa för
de åtal, söm blifvit af mig förordnade och i hvilka under tiden efter
sistförfiutna riksmötes början utslag hos åtminstone en instans meddelats.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till ISIG års Riksdag.

Uti eu till mig ingifven skrift hade Grufegaren 8. emot Bergmästaren
i Fjerde Bergmästaredistriktet framställt angifvelse för embetsfel,
bland annat, i nedan omförmälda hänseenden:

l:o) Vid en, uppå klagandens anhållan, af bemälde Bergmästare den
9 Juni 1873 utlyst förrättning, för tilldelande af utmål åt en jermalmsgrufva,
ballad Långgrufvan, och i grannskapet af densamma befintliga
malmanledningar, samtliga belägna å Svensbo hemmans mark inom Folkerna
socken af Kopparbergs län, hade, när Bergmästaren ankommit till
förrättningsstället, den ene af de gode män, om hvilkas tillkallande klaganden
åtagit sig att föranstalta, utcblifvit. I afvaktan på hans ankomst
hade emellertid Bergmästaren, enligt hvad protokollet öfver förrättningen
innehölle, velat taga de grufvor och malmanledningar, åt hvilka
utmål skulle bestämmas, i betraktande, men dervid funnit, att samtliga
grufvorna varit för vatten otillgängliga, och att blott vid en enda nära
vattenfyld grufva arbetare funnits tillstädes. Sedan Bergmästaren låtit
åtminstone eu timmes tid förlida, under afvaktan på den uteblifne godo
marinen, men denne ej låtit sig afköra, både Bergmästaren afsagt embctsresolution
af det innehåll att, då samtliga de grufvor och malmanledningar,
för Indika utmål sökts, varit för vatten otillgängliga, och
således vid ifrågavarande tillfälle det bedömande af grufvornas beskaffenhet,
som föreskrefves i 34 §, jernhård med 26 §, af gällande Grufvestadga,
omöjligen kunnat af Bergmästaren verkställas, »helst då ej af någon
tillgänglig, i granskapet befintlig grufva ledning varit att hemta
till åtminstone sannolik uppfattning deraf», Bergmästareembetet funnit
utmålsförrättningen icke kunna i laga ordning verkställas, hvadan ock
utan ändamål vore att söka få tillkallad annan god man i den saknades
ställe; hvarjemte Embetet förklarade det komma att bero på framdeles
skeende anmälan, om och när utmål för dessa grufvor och malmanledningar
skulle läggas.

Emot donna förrättning anmärkte klaganden, att Bergmästaren icke
tillkallat annan god man i den frånvarandes ställe, eller, i fall sådant
icke låtit sig gorå, af donna anledning till annan dag uppskjutit förrättningen,
utan i stillhet ensam, tvärt emot föreskriften i § 28 Grufvcstadgan,
företagit förrättningen. Att donna formel a olaglighet jemväl
måhända föranled t origtigt slut i saken, ville klaganden söka styrka genom
klagoskriften bifogade intyg, h vil ka skulle ådagalägga, att Bergmästaren
vid tillfället icke ansett sig förhindrad att verkställa förrättningen
af det skäl, som resolutionen innehölle, utan endast derföre, att
ena godo mannen utcblifvit. Klaganden förmenade nemligen, att, om
Bergmästaren med biträde af godo män företagit förrättningen, det snart

nog skulle genom undersökning hafva befunnits, att åtminstone ett af
grufveschakten vid tillfället bearbetats af flere personer, Indika uppehållit
sig på botten af grufvan, som vill alltså varit tillgänglig för undersökning,
i fall någon sådan ifrågakomma!.

2:o) Sedan klaganden den 26 Juni 1873 låtit genom ombud hos
Bergmästaren skriftligen anhålla att få utlösa protokollen för berörda
utmålsförrättning, den 9 i samma månad, samt för de dylika förrättningar,
som de följande dagar ne i månaden egt rum vid klaganden tillhöriga,
i trakten af Avesta belägna grufvor, hvilka protokoll klaganden
förmenade hafva bort, jemlikt § 14 i Kong!. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, vara att tillgå inom sex dagar
efter förrättningens afsittande; så både Bergmästaren å klagandens ansökning
lemnat det skriftliga besked att, så framt ej sjukdom eller annat
laga förfall mellankomme, de begärda handlingarna skulle finnas att
lösa i slutet af Juli månad; hvarefter, på sätt Bergmästarens egen påskrift
å expeditionen rörande ofvan omförmälda förrättning den 9 Juni
1873 utvisade, klaganden bekommit nämnda expedition den 4 påföljande
Augusti. Jemte det klaganden ansåge Bergmästaren hafva gjort sig
skyldig till försummelse af den beskaffenhet, hvarom 19 § i ofvan åberopade
1855 års nådiga Förordning handlar, kunde klaganden icke undgå
att anmärka det måhända »alltför mycket personliga i den uppfattning,
som gjorde upprätthållandet af en tjenst beroende af innehafvarens disponibilitet»;
och

3:o) Ehuru 5 § i gällande Grufvestadga ålade Bergmästare att öfver
inkommen begäran om motse del genast en månad efter mottagandet
skriftligt beslut meddela, hade, enligt hvad vid klagoskriften fogade bestyrkta
afskrifter af femtioåtta stycken mutsedlar utvisade, Bergmästaren
icke i ett enda af alla de fall, nämnda mutsedlar afsåge, och i hvilka
fall klaganden dels varit inmutare och dels innehaft inmutarens rätt,
iakttagit den föreskrifna tiden för mutsedels utfärdande, utan understundom
öfverskrida donna expeditionstid med ända till fem gånger
dess i lag bestämda längd och derutöfver; och anhöllc klaganden, att
Bergmästaren jemväl i afseende å sist anmärkta försummelser måtte
ställas till ansvar för hvad han i hvarje särskild! fall låtit komma sig
till last.

Bergmästaren, hvilken jag lemnade tillfälle att i anledning af berörda
klagoskrift sig yttra, anförde, beträffande nyssnämnda klagopunkter,
hufvudsakligen följande:

l:o) Med utmålsförrättningen den 9 Juni 1873 vore förhållandet,
såsom ock protokollet deröfver utvisade, helt enkelt det, att, då förkla -

randen på utsatt tid ankommit till stället, samtliga de grufvor, åt hvilka
utmål blifvit sökt, befunnits fylda af vatten, utom en, vid hvilken några
arbetare varit sysselsatte med vattentömning, hvarjemte blott en god
man kommit tillstädes, ehuru klaganden skriftligen förbundit sig att anskaffa
två ojäfvigc godo män. Vid sådaut förhållande, och sedan förklaranden
under mera än en timme a traktat den saknade godo mannens
ankomst, hade han, som då måste handla på Bergmästareembetets vägnar,
ej annan utväg, än att, såsom skedde, meddela ofvan anmärkta resolution,
mot hvilken vid tillfället icke afliörts någon insaga. Klagandens
nu gjorda påstående, att en grufva vid tillfället varit tömd och
att arbete der bedrifvits på grufvans botten, vore sanningslöst, hvarföre
förklarande^ med åberopande af protokollet, som måste ega vitsord till
dess ett annat förhållande blefve lagligen bevisadt, förmenade sig hafva
rätteligen förfarit, helst det skulle varit alldeles ändamålslöst att tillkalla
annan god man samt klaganden icke vid tillfället äskat utsättande
af ny dag för förrättningens företagande.

2:o) Beträffande klagomålet öfver fördröjdt expedierande af protokollen
för utmålsförrättningen den 9 Juni 1873 samt för de dylika förrättningar,
som för klagandens räkning egt rum de följande dagar ne i
samma månad, anförde förklarande!! att, sedan han den 5 Juni på morgonen
lemnat sitt hem för att verkställa långt förut kungjorda tjensteförrättningar
i olika traktör af Bergmästare-distriktet, han varit med
dessa förrättningar oafbrutet sysselsatt alla dagar, äfven söndagarne för
resor, till dess han hemkommit natten till den 24 Juni, hvaremellertid
under hans frånvaro till embetct inkommit 209 nya ansökningar. Under
tiden från den 24 Juni till den 31 Juli hade inkommit ytterligare
472 sådana, och under sistnämnda tid hade förklarande!! dessutom haft
att verkställa andra utsätta tjensteförrättningar. Det kunde derföre, enligt
förklarande!^ åsigt, ej billigtvis begäras, att han skulle hafva hunnit
uppsätta och genast expediera de af klaganden begärda protokoll, »likasom
den tid, som dertill åtgått, icke kunde under dåvarande högst
ovanliga förhållande!! anses för långt tilltagen och än mindre bevisa
försumlighet eller uraktlåtenhet af förklarande!! såsom tjensteman.»

3:o) Rörande dröjsmålet med utfärdandet af de 58 mutsedlar, klagandet
företett, yttrade förklarande!! att, då han, såsom vanligt under
sommarmånaderna, år 1873 haft att verkställa flerehanda yttre tjenstegöromål,
såsom grufvebesigtningar, utmålsförrättningar, grufve- och bergslagsstämmor
in. in., lian under tiden från den 5 Juni till den 10 Oktober
blott undantagsvis kunnat vara i hemmet närvarande. Under tiden
hade, till följd af plötsligen inträffade tillfälliga förhållande!!, hvilka ej

varit möjliga att förutse eller beräkna, en så oerhörd rörelse vid grufvorna
inträda - att från den 1 Juni till den 10 Oktober ej mindre än
1,420 ansökningar af hvarjehanda slag samt remisser till embete! inkommit,
hvarförutan vid de lider, förklarande!! fatt vistas i hemmet, han
åtminstone under förmiddagarne varit mycket upptagen af besök i tjenste-ärenden.
Detta, i förening dermed, att åtskilliga på förhand hända
tjenstegöromål mast på utsätta dagar verkställas, hade medfört såsom
en oundviklig följd, att andra göromål fatt utföras i den man möjligt
tillfälle dertill erhållits. Så hade icke pröfningen af mutsedelsansökningar
och expeditionen af mutsedlar kunnat försiggå inom den i Grufvestadgan
föreskrift!!! tid, hvilket förhållande verkligen inträffat med flera
af klagande!! under senare delen af år 1872 begärda mutsedlar. Om
ock för åtskilliga vid klagoskriften fogade mutsedlar dröjsmålet förorsakats
deraf, att ansökningarna varit på grund af Grufvestadgans 3 § utsudda
till inhBultande af felande erforderliga uppgifter, hvadan för dessa
fall intet verkligt, om än enligt mutsedlarnes lydelse skenbart dröjsmål
förefallit, hade dock i fråga om de allra flesta mutsedlarnc det anmärkta
dröjsmålet egt ruin, hvilket förklarande!! val vidginge, ehuru lian på
samma gång, med hänsyn till de utomordentlig!! och oberäknelig!! förhållande!!,
Indika gifvit anledning till dröjsmålet, »hoppades att, då han
bevisligen varit under tiden ytterligt upptagen af andra förut bestämda
tjenstegöromål, lian kunde få anses hafva egt laga förfall för att så
hastigt, som eljest vederbort, verkställa expeditionen af mutsedlarne och
derföre vågade antaga, att, hvad som sålunda brutits, åtminstone ej måtte
betraktas såsom vore det föranledt af bristande vilja eller af försumlighet.
»

I de påminnelser, klaganden häröfver afgaf, anfördes hufvudsakligen,
att emot förklarandens bestridande af hvad klagande!! påstått derom,
att vid förrättningen den 9 Juni 1873 ett af grufveschakten varit vattentomt
och vid tillfället bearbetats samt förty varit för närmare undersökning
tillgängligt, klagande!! vidhölle sanningsenligheten af sin uppgift,
hvilken gälcle en grufva, benämnd »Tvärgrufvan», samt till stöd
derför åberopade de vid klagoskriften fogade intyg. Klaganden förmälde
sig derjemte vara redo att vid eu blifvande undersökning styrka förhållandet,
förutom genom de personel-, hvilka afgifvit omförmälda intyg,
jemväl genom aftillrande af de åtta betingsarbetare, som allt ifrån April
månad 1873 varit och äfven den ifrågavarande förrättningsdagen voro
sysselsatte med gr utarbete å Tvärgrufvans botten. Vidare erinrade klagande!!,
hurusom förklarandens sätt att behandla frågan om donna utinålsanläggning
fått eu ganska stor praktisk betydelse för klagande!!,

enär vid förrättningen den 9 Juni 1873 jordegaren, ehuru kallad, icke
infunnit sig, hvarföre, om utmålsläggningen för Tvärgrufvan då egt ruin,
klaganden varit ensam egare till grufvan, under det att, när förrättningen
sedermera på hösten samma år verkstäldes, jordegaren infami sig
och bevakade sin rätt, så att klaganden blef egare endast till halfva
grufvan; och anhöll klaganden slutligen, att saken måtte genom undersökning
vinna vederbörlig utredning, dervid klaganden vore villig att
tillhandagå med bevisning och jemväl vidkännas de kostnader, som tilläfventyrs
kunde drabba angifvaren.

I den skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i ICongl. Svea Hofrätt, genom
hvilken jag förordnade åtal mot Bergmästare!! yttrades, att hvad först
anginge Bergmästarens öfverklagade förfarande vid utmålsförrättningen
den 9 Juni 1873, så enär klagande!! erbjudit sig att med vittnen styrka,
att det af Bergmästaren uppgillra förhinder för förrättningens företagande
ej i verkligheten förefunnits vid en af de grufvor, åt hvilka utmål
sökts, och hvilken enligt klagandens påstående skulle hafva vid tillfället
varit för undersökning tillgänglig, herde tillfälle beredas klaganden
att vid domstol i orten fä förebringa den bevisning, hvaraf han i
o m för mål da hänseende villo sig begagna, samt att den ansvarstalan, som
härutinnan skulle mot Bergmästare!! föras, finge lämpas efter den utredning
om råtta förhållandet, som den förebragta bevisningen kunde
gifva vid handen.

Vidkommande derefter det i andra och tredje punkterna öfverklagade
dröjsmål med expedierande af dels protokoll öfver utmälsförrättningar
och dels mutsedlar, funne jag Bergmästarens förklaring icke vara
tillfredsställande. Den störa tillvexten i göromål utgjorde för Bergmästaren
giltig anledning ej mindre att öka det enskilda skrifvarebiträde,
som deraf påkallades, än ock att begagna den naturliga och i gällande
Grufvestadga jemväl uttryckligen anvisade utvägen, att hos Bergsöfverstyrelsen
begära erforderligt embetsbiträde. Inkilande utvägar måste
tidt och ofta anlitas af underdomare!!!! på landet; och lika litet, som
för dem öfverhopande göromål iinge gälla såsom ursäkt för eftersättande
af expeditionstaxans föreskrifter, lika litet herde Bergmästaren på sådant
skål påräkna eftergift i sina enahanda åligganden. Hvar och en, som
sökte någon embetsåtgärd hos en myndighet i den ordning gällande lag
och författningar bjödc, egde obestridlig rätt att fordra, det myndighetens
verksamhet skulle utöfvas på det sätt, lagen föreskrefve, ärendenas
mängd måtte vara större eller mindre; och bruste något i donna
verksamhet, hvilade ansvaret derför på myndighetens laglige utgivare,

hvilken det ålåge att tillse, att embete! icke finge för bristande arbetskrafter
ligga nere.

Sedan vittnesförhör rörande ofvanberörda omständigheter egt rum
vid Folkare Häradsrätt samt Advokatfiskalsembetet med afseende å beskaffenheten
af den bevisning, som dervid blifvit förebragt, funnit sig
föranlåtet att icke framställa någon ansvarstalan mot Bergmästaren för
det förmenta tjenstefel, som klaganden under förut om förmäl da första
punkt velat fora honom till last, meddelade Kongl. Hofrättcn utslag den
11 Mars 1875 af innehåll: att emedan Bergmästaren vidgått hvad honom
blifvit förd t till last, och hvad han anfört derom, att han af andra embetsgöromål
hindrats från att inom den för hvarje fall i lag stadgade
tid vidtaga föreskrift^ embetsåtgärder och meddela expeditioner i ofvan
omförmälda ärenden, icke vore af beskaffenhet att kunna föranleda till
hans befriande från ansvar i målet, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvis!
döma honom, dels för det han icke inom den i 19 § af Kongl. Förordningen
den 30 November 1855 stadgade tid tillhandahållit klaganden
protokoll öfver ofvan berörda utmålsförrättning, att jemlik! nyssnämnda
lagrum samt 24 Kapitlet 5 § Rättegångsbalken bota tjugufem daler med
tolf kronor 50 öre, Konungens ensak, deraf dock Advokatfiskal andunge
hälften, dels ock för det han icke inom den i 5 § af Grufvestadgan
den 12 Januari 1855 bestämda tid af eu månad efter emottagande!
af femtiotvå ansökningar angående inmutning vidtagit den förberedande
åtgärd, som i två af de anmärkta fallen ansetts erforderlig, eller angående
ofri ga ansökningar meddela! skriftlig! beslut, att jemlik! 25 Kapitlet
17 § Strafflagen bota etthundra kronor till Kronan.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Uti embetsberättelse!! till 1874 års Riksdag omförmäldes (sidd. 57
—61) ett åtal emot Polisintendenten i Stockholm för origt.ig tillämpning
af 1846 års Stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne
personer, i fråga om hustrun Magdalena Hägerbäck. Öfver Kong].
Svea Hofrätts utslag i detta mål anförde Polisintendenten underdåniga
besvär; men i nådigt utslag den 29 April 1874 ■—- som icke inkom till
Justitie-ombudsmans-expeditionen förr än embetsberättelse!! till 1875 års
Riksdag redan var afgifven — har Kongl. Maj:t förklara! skål icke vara
anfördt, som uti Hofrättens utslag kunde verka ändring.

Uti eu till inig ingifvcn skrift anförde Arrendator:! af Korna Kungsgård
M. klagomål deröfver, bland annat, att Hiiradshöfdingcn i Gotlands
norra domsaga, hvilken med vederbörligt biträde den 24 Augusti 1874
påbörjat och den 26 i samma månad afslutat laga syn å berörde kungsgård,
under fortgången af förrättningen till M., som enligt det mellan
honom och Kongl. K a in in ar- Kollegium upprättade arrendekontrakt om
kungsgården skolat gälda de med syneförrättningen förenade kostnader,
framstält anhållan att för uppsättning af protokollen öfver synen få åtnjuta
ersättning, beräknad efter åtta expeditionsdagar, samt sedan M.
dertill lemna! medgifvande, under vilkor, att Häradshöfdingen behöfde
så många dagar för protokollens skriftliga affattande och till åtnjutande
af eu slik ersättning vore lagligen berättigad, i protokollet origtigt antecknat,
att M. ovilkorligen medgifvit den äskade ersättningen och i utslaget
låtit tillägga sig godtgörelse för, bland annat, åtta expeditionsdagar
med tillhopa femtiosex kronor. Vid klagoskriften voro fogade
dels Synerättens den 8 September 1874 meddelade utslag, som utvisade,
att Synerätten tillagt Ordföranden ersättning för syneförrättningen med
nittiotre kronor, från hvilket belopp dock skulle afgå sex kronor för tre
dagars kosthåll, dels ock en bevittnad afskrift utaf en af Häradshöfdingen
den 26 Augusti 1874 å M. utställd och q vitterad räkning, enligt
hvilken Häradshöfdingen för ifrågavarande syneförrättning fort sig till
godo ersättning för eu rese-, tre förrättnings- och åtta expeditionsdagar
med sammanlagd t åttatiofyra kronor samt för skjuts fram och åter från
förrättningsstället efter en våglängd af tillhopa tre mil med nio kronor,
men från räkningens slutsumma afdraga t sex kronor för kost och logis,
som han hos M. åtnjutit.

I det yttrande, som i anledning af berörda klagan affordrades Häradshöfdingen,
anförde han hufvudsakligen, att då M. medgifvit, att Häradshöfdingen
unge tillgodoräkna sig åtta expeditionsdagar, den klagan,
M. deröfver framstält, närmast anginge honom sjelf, men att om M. icke
skulle hafva uttryckligen tillerkänt Häradshöfdingen rätt till ersättning
för berörda expeditionsdagar, han likväl vore lagligen berättigad att få
åtnjuta en slik förmån. Till stöd för donna åsigt anförde Häradshöfdingen,
att uti den expeditionstaxa, som gälde före Kongl. Förordningen
angående expeditionslösen den 30 November 1855, stadgades, att domaren
vore skyldig att qvarstanna å förrättningsstället, till dess protokollet
öfver förrättningen blifvit uppsatt och underskrift^ exemplar deraf till
vederbörande utlemnade, hvaremot nu gällande förordning berättigade
domaren att i sitt hemvist uppsätta protokollet samt ombesörja expedierandet
af detsamma. Listberörda bestämmelse, som antagligen framkal -

lats af de olägenheter, som i särskilda fall för domaren uppstode,
då han nödgades uppehålla sig å förrättningsstället under protokollets
uppsättning och expedierande, kunde derför icke innefatta något förbud
för domaren att för sistnämnda ändamål qvarstanna å förrättningsstället
samt vid sådant förhållande desto mindre utgöra något hinder för domaren
att beräkna sig till godo såkallade expeditionsdagar, som meningen
med nu gällande förordning om expeditionslösen ingalunda varit att
minska utan snarare att öka domarens inkomster.

Med denna förklaring ansåg jag mig icke kunna åtnöjas utan uppdrog
i skrifvelse den 3 December 1874 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Svea Hofrätt att lagligen tilltala Häradshöfdingen för hvad honom uti
öfverklagade hänseendet blifvit till last fördt.

I berörda skrifvelse yttrades hufvudsakligen, att de särskilda lagstadgan
den, som hade afseende å sådana förrättningar som den ifrågavarande,
återfunnos dels i Kongl. Kungörelsen angående utarrenderande af kungsgårdar
och kungsladugårdar den 17 December 1799, hvilkens 14 § i hithörande
delar lydde sålunda: »Vid tillträdet af kungsgården kommer

laga af- och tillträdessyn att hållas af Häradshöfding och Nämnd uti
Kronofullmäktiges närvaro, som af Landshöfdingen förordnas. Vid donna
syn höra alla skyldigheter, såväl för af- som tillträdaren, med noggrannhet
och laga ansvar urskiljas, pröfvas och dömas; hvarefter, så länge
arrendet varar, hvart femte är ekonomisk besigtning utaf Kronofogden
med Nämnd hålles, hvarvid efterses om något i arrendevilkoren och de
skyldigheter, som arrendator!! efter syn och laga kraft vurma utslag
ålegat uppfylla, blifvit uraktlåtet, och i händelse sådant befinnes, bör
laga syn genast, men eljest hvart tionde år verkställas. — — — Vid
dessa syner, hvartill den kostnad, som efter förra författningar eger rum,
af arrendator!! bestås, pröfvas, huruvida kontraktet blifvit fullgjord t eller
arrendator!! detsamma förverkat»; dels i Kongl. Bref vet den 13 Augusti
1766, kungjordt genom Kongl. Kammar-Collegii Cirkulär den 31 Oktober
samma år, hvars 18 § stadgade följande: »Hvart tredje år hålles

ekonomisk besigtning af kronobetjening»!!! och hvart sjette år laga syn i
Landshöfdingens eller dess ombuds närvaro, efter hvad förut stadgadt
är. På lika sätt skall ock laga af- och tillträdessyn förrättas utan något
annat arvode för synemännen än som för syner å militieboställen bestås»;
och dels i Kongl. Resolutionen på krigsbefälets allmänna besvär af
den 11 Januari 1757, hvars 37 § lydde sålunda: »Kongl. Maj:t har redan
igenom åtskilliga resolutioner förklarat, att hvarken Häradshöfdingar och
Landtmätare eller Nämnden med flere kronobetjente böra fordra eller
taga någon betalning för deras förrättningar i publika ärenden, samt

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse Ull 187(1 års Riksdag. 2

hvilka förrättningar vid boställen anses publika; åliggande alltså bemälde
embetsman och betjente att vid ansvar ställa sig samma resolution till
efterrättelse och i fall vederbörande boställshafvare deremot ändock
skulle ske något för när, så kåfve den lidande att lagligen tilltala de»,
som således sig förbryter».

Vid jemförelse emellan nyss anförda lagrum samt 10 § af 1752
års Boställsordning och Kongl. Krigs-Collegii Cirkulär den 3 Maj 1757,
som föreskrefve, att vid syn å militieboställen arvode bestodes endast
åt Bygg- och Murmästaren, syntes det mig vara satt utom allt tvifvel,
att domaren vid eu sådan förrättning som den ifrågavarande icke
egt undfå någon ersättning. Det skulle visserligen deremot kunna anmärkas,
att stadgandet i 18 § af Kongl. Brefvet den 13 Augusti 1766,
att synemännen icke tingo åtnjuta något arvode, närmast vore att hänföra
till den i samma punkt omnämnda laga af- och tillträdessyn, men
berörda omständighet faun jag desto mindre kunna utgöra ett giltig!
skäl för antagande, att detta påbud icke egde tillämpning jemväl
på den uti en föregående punkt omförmälda laga syn, som lagstiftaren
redan i 37 § af Kongl. Resolutionen den 11 Januari 1757 uttala! den
allmänna grundsatsen, att domare» jemte de flere der uppräknade embets-
och tjensteman icke egde åtnjuta någon ersättning för deras förrättningar
i »publika ärende»».

Ett, ytterligare stöd för denna min åsigt trodde jag förefinnas i
Kongl. Kungörelsen den 30 December 1863, som uttryckligen medgåfve
Nämndemän ersättning för deras närvaro vid laga syner å bortarrenderade
kungs- och kungsladugårdar, hvilket stadgande naturligtvis
icke varit erforderlig!, om de förut egt lagligt anspråk på slik ersättning.

Men, fortfor jag, det vore icke ensamt det förhållande, att Häradshöfdingen
beräknat sig till godo rese- och traktamentsersättning för
syneförrättningen, utan fast hellre den omständighet, att han ansett sig
kunna fora sig till godo ersättning för så kallade expeditionsdagar, som
jag i denna sak funnit anmärkningsvärd!. Idäradshöfdingen hade såsom
ett slags ursäkt i sistberörda hänseende åberopa!, att M. skulle dertill
hafva lemna! sitt medgifvande, samt, för sitt förfarande i öfrig!, velat
finna stöd i den omständighet, att äldre författningar rörande expeditionslösen
såsom eu ovilkorlig skyldighet föreskrefve domare» att stanna
å förrättningsstället, intill dess protokollet blifvit uppsatt och expedierad!,
och då nu gällande förordning om expeditionslösen deremot medgåfve
domare» att verkställa samma arbete i sitt hemvist, innefattade
dock detta stadgande ingalunda förbud för honom att utarbeta och expediera
protokollet å förrättningsstället, i hvilket sistnämnda fall döma -

ren desto heldre skulle vara berättigad till ersättning för expeditionsdagar,
som afsigten med berörda Förordning snarare varit att öka än
minska domarens inkomster.

Om nu också M. skulle, på sätt Häradshöfdingen föreburit, hafva
medgifvit denne att beräkna ersättning för expeditionsdagarne, så syntes
mig denna omständighet, vare sig M:s medgifvande varit uttryckt i de ordalag,
protokollet angåfve, eller i dem, M. i klagoskriften uppgifvit, icke inverka
på saken ur den synpunkt, ur hvilken densamma enligt min tanke,
borde bedömas. Såsom allmänt giltig Unge väl den grundsats uppställas,
att domaren för det arbete, han å embetets vägnar uträttade, icke egde
fordra än mindre taga annan ersättning, än den lagen uttryckligen föreslå;
re fve. Tillämpad på förevarande fall innebure denna grundsats att,
om domaren icke vore lagligen berättigad till ersättning för den tid,
som åtgått till protokollets uppsättande och expedierande vid syneförrättningen,
den enskilde partens medgifvande dertill icke kunde tillägga
honom ett slikt berättigande, lika litet som detta medgifvande lände
domaren till befrielse från ansvar, då hans derpå grundade förfarande
blefve föremål för laga beifran.

Hvad åter anginge Häradshöfdingens påstående, att han, — äfven
oberoende af mera nämnda medgifvande —, skulle hafva varit lagligen
berättigad att åtnjuta ersättning för expeditionsdagarne vid sådana förrättningar,
som den nu ifrågavarande, så villo jag ingalunda förneka,
att enligt nu gällande lagstiftning det läge i domarens fria skön att vare
sig å förrättningsstället eller annorstädes utarbeta protokollet allenast
detsamma blefve expediera^ inom den tid och på det sätt Kongl. Förordningen
den 30 November 1855 bestämde, men för att deraf skulle
kunna dragas den slutsats, Häradshöfdingen antagit, nemligen att domaren
egde åtnjuta ersättning för expeditionsdagar, förutsattes eu vigtig
omständighet, som han uti sin bevisning endast lösligen antydt, eller att
domaren enligt äldre författningar varit berättigad att beräkna expeditionsdagar,
då han skolat å förrättningsstället utarbeta protokollet. Fn
sådan bevisnings genomförande läte sig svårligen verkställas, då, såvidt
jag kunnat finna, ersättning för expeditionsdagar till ständige domhafvande
i vår lagstiftning vore okänd. Endast åt extra domare i brottmål
omförmäldes en dylik ersättning i Kongl. Brefvet den 5 Juni 1822, kungjord!
genom Kongl. Svea Ifofrätts universal den 20 i nämnde månad.
Häradshöfdingens anspråk på ersättning för expeditionsdagar saknade
således uppenbarligen allt stöd af lag.

Slutligen anförde jag, att då det klandrade förfaringssättet vittnade
om en i hög grad origtig uppfattning af gränserna för eu domares rät -

tigheter och hvad för honom vid utöfning af embete! kunde vara tillbörligt,
jag desto mindre ansåge mig höra lemna detsamma obeifradt,
som af den afgifna förklaringen visade sig, att Häradshöfdingen långt
ifrån att erkänna det fel, hvartill lian, enligt mitt förmenande, gjort sig
skyldig, sökt att med skäl, som icke ur någon synpunkt kunde anses
nöjaktiga, försvara detsamma.

Efter förutgången skriftvexling meddelade Kongl. Svea Hofrätt utslag
den 26 Oktober 1875 af innehåll: att som upplyst och ostridigt
vore, att Häradshöfdingen vid ifrågavarande af honom såsom domare i
Gotlands norra domsaga förrättade syn påfört Arrendator!! M. ersättning
för resan till och från förrättningsstället samt för traktamente
under tre förrättningsdagar och åtta expeditionsdagar tillhopa nittiotre
kronor och deraf, efter afdrag af sex kronor för det Häradshöfdingen
tre dagar erhållit kost och husrum å stället, uppburit åttiosju kronor;
alltså och då Häradshöfdingen icke varit berättigad att för sin berörda
embetsförrättning af M. uppbära någon godtgörelse, hvarom han det
oaktadt med denne inlåtit sig i underhandling, pröfvade Kongl. Hofrätten,
som ansåg Häradshöfdingens nämnda olagliga och oskickliga beteende
i domareembetet hafva härrört allenast af oförstånd, rättvist, i
förmågo af 25 Kapitlet 17 § Strafflagen, döma honom att derför bota
etthundrafemtio kronor, Indika böter skulle tillfalla Kronan, hvarförutan
Häradshöfdingen förpligtades att till M. återbära åttio sju kronor och ersätta
honom lösen för Kongl. Hofrättens utslag med tre kronor femtio
öre.

Emot detta utslag äro underdåniga besvär å vederdelosidan anförda.

Verksegaren W. både uti eu till mig ingifven skrift anfört, att
Nämnden uti Njurunda tingslags Häradsrätt skulle i strid mot Rättens
Ordförandes mening hafva genom utslag den 18 Februari 1873, uti ett
vid bemälde Häradsrätt anhängig! mål emellan Per Persson i Skottsund,
å ena, samt W. å andra sidan, angående skuldfordran, gjort sig skyldig
till Olägligt domslut, i det att W. mot Per Perssons omstämda fordran
icke fått njuta qvittning för sin agande genfordran, fastän donna varit
klar, ostridig och förfallen, samt i följd deraf yrkat, att Nämnden måtte
varda stöld under tilltal för missbruk af sin domaremakt och förpligta»!
att ersätta W. den kostnad och skada, som genom det felaktiga domslutet
honom tillskyndats.

Af ett vid klagoskriften fogad! utdrag af Häradsrättens dombok för

den 4 December 1872 inhemtades att, sedan ofvanbemälde Per Persson
till tinget instämt W. under yrkande, att som denne, vid en af Per
Persson för Jonas Mikael Söderbloms i Essviken Sterbhusdelegares räkning
förrättad auktion, för 96 kronor 75 öre inropat ett kokreatur men
uraktlåtit att derför lemna betalning, W. måtte varda ålagdt att genast
utgifva berörda belopp med ränta derå från förfallodagen, samt W. under
erkännande af krafvel laglighet yrkat qvittning för sin hos Söderbloms
sterbhusdelegare innehafvande genfordran och för sådant ändamål
företett dels en af bemäkle Söderblom den 17 Juni 1865 till förre Torparen
Olof Nilsson i Svedje utfärdad men sedermera å W. transporterad
skuldförbindelse a 21 kronor jemte ränta, att gäldas vid anfordran,
och hvarå enligt anteckning å förbindelsen 10 kronor bl Hvit af betalda,
och dels ett den 26 November 1870 till W. eller ordres utgåfvet skuldebref
å 100 kronor med laga ränta att likaledes vid anfordran betalas,
men Per Persson mot W:s qvittningsanspråk invändt att, enär den efter
Söderblom upprättade bouppteckning utvisade, att skulderna i boet öfverstege
tillgångarne, så att, om alla fordringsegare skulle få åtnjuta
lika rätt, W. enligt en af Per Persson verkstad uträkning icke egde
utbekomma mer än 47 procent eller 53 kronor; så både Häradsrätten
genom ifrågavarande utslag, hvarom Nämnden sig enhälligt förenat,
stadgat att, enär W. medgifva rigtigheten af den till stöd för krafvet
åberopade räkning men icke kunde anses berättigad att åtnjuta
qvittning för sin genfordran till högre belopp, än Per Persson medgifvit
eller 53 kronor, W. skulle vid äfventyr af utmätning till Per Persson
utgifva återstående 43 kronor 75 öre äfvensom ersätta rättegångskostnaden
med 10 kronor 25 öre; hvaremot Rättens Ordförande, då Per
Persson erkänt rigtigheten af de utaf W. till stöd för dennes yrkande
om qvittning ingifna skuldsedlar å tillhopa 111 kronor samt den omständighet
att W., i händelse Söderbloms fordringsegare skulle erhålla
lika betalning hvar i förhållande till sin fordran, ej kunde utfå så
mycket, som svarade mot W:s skuld till Söderbloms sterbhus, icke lagligen
inskränkte W:s rätt till qvittning för hela sin genfordran, under
åberopande af 4 kapitlet 7 § Utsökningsbalken, förklarat W. vara berättigad
att qvitta sin fordran mot sin skuld till Söderbloms sterbhus samt
i följd deraf ogillat käromålet.

Sedan jag på derom framstäld begäran från ständige Domhafvande»
i orten erhållit uppgift på de personel'', som vid fattandet af ifrågavarande
domslut suttit såsom ledamöter i Nämnden, och desse lemnats
tillfälle att öfver klagoskriften sig yttra, emottag jag från dem förklaring,
i hvilken de, under åberopande af 17 kapitlet Handels b al k e n, som

utvisade, i hvilken ordning borgenär egde rätt att utfå, betalning af eu
gäldbunden persons egendom, förmälde sig anse det af dem fattade beslut
vara lagligen grundad!, enär det icke funnes någon lag, som berättigade
eu borgenär att bereda sig qvittning för den fordran, lian
innehade hos en gäldbunden person, genom att verkställa inrop å auktioner,
som efter denne kunde blifva hållna, samt dessutom de reverser,
för Indika W. yrkat qvittning, icke varit till betalning förfallna.

Vid betraktande af hvad sålunda förekommit, främstälde sig först
den anmärkning, hvilken träffade såväl Ordföranden i Häradsrätten
som Nämnden, nemligen att, ehuru Per Persson icke, så vi dt handlingarna
utvisade, företett någon fullmagt att tala och svara för delegarne
i Jonas Mikael Söderbloms sterbhus, Häradsrätten likväl för godt antagit
hans erkännande af de utaf W. framlagda skuldebref, som bemälde
Söderblom i lifstiden utgifvit och för Indika YV. fordrade qvittning mot
sterbhusets hos honom egande, i stämningen omförmälda fordran, samt
utan sterbhusdelegarnes hörande inlåtit sig i bedömande af samma
skuldebref» gällande kraft i fråga om qvittning; men då detta Häradsrättens
förfarande icke bl i fvit öfverklagadt och ej heller veterligen vållat
någon skada, ansåge jag mig icke eg a fog att gorå det till föremål
för åtal.

Annat vore åter förhållandet med det slut i saken, hvartill Häradsrätten
kommit och som både vore öfverklagadt och uppenbarligen hade ledt
till verkligt förfång för klaganden. När dennes vid Häradsrätten förevisade
fordringsbevis voro stådd a att vid anfordran betalas, voro de ock —
ehvad Förklarandena deremot utan anförande af ringaste skäl invändt —
förfallna; när vidare Häradsrätten antog Per Persson såsom behörig
att å delegarnes i Söderbloms sterbhus vägnar yttra sig angående nämnda
fordringshandlingars rigtighet och han erkände dem såsom rigtiga, var
också den på dem grundade skulden till W. klar och ständig. Vid sådant
förhållande funnes det tvifvelsutan, i trots af Förklarandenas bestridande,
tydlig lag, emot hvilken Häradsrättens utslag strede, och
denna lag vore § 7 i 4 kapitlet Utsökningsbalken, som hade följande
lydelse: »Nu tillstår gäld enär en gäld. sin, men vill den qvitta med, någon

fordran hos borgenären — detta var här händelsen —: finner Konungens
Befallningshafvande — här domstolen, som i tv mål har fullt lika god
pröfningsrätt som Konungens Befallningshafvande, — samma fordran
klar, ständig och förfallen; dä må gäld mot gäld qvitt as, så långt den
räcker.» Det vore tydligen mot detta sista moment, som bjöde, att gäld
skulle mot gäld qvitta», sa långI den räckte, som Häradsrättens utslag
felade. Det medgift ve qvittning, men endast till en del, och gränsen för

qvittningsrätten hade de, som om utslaget sig förenat, velat finna uti
stadgandet i 16 § af 17 kapitlet- Handelsbalken. Häri läge grunden till
misstaget, ett misstag, för hvithet personer, som utan verklig insigt i
lagens inre sammanhang tilltrodde sig att i strid mot den, hos hvilken
en dylik insigt kunde fordras och förutsättas, tolka lagen, lätteligen sig
utsatte. Det 17 kapitlet i Handelsbalken, som hade till öfverskrift »om
borgenärs rätt och företräde för hvarannan till gäldbunden egendom», följde
omedelbart efter 16 kapitlet i samma balk, som handlade om, huru gäldenär
må gods sitt till dess borgenärer på en gång afstå. Denna yttre omständighet
ensam och utan afseende på kapitlets innehåll gåfve tydligen
vid handen, att fråga vore om konkurs och att den i sagda kapitel stadgade
förinånsrätts-ordning endast afsåge förhållandet emellan borgenärer
i konkurs. Att då i en skuldfordringstvist emellan personer, af hvilka
ingendera vore under konkurs, tillämpa ifrågavarande kapitels stadgande^
strede följaktligen emot »lagens råtta grund och mening.» Dertill
körnare, att i det klandrade domslutet en så o tillförlitlig uppskattning
af tillgångarne i ett sterbhus, som bouppteckningsvärdena vore, blifvit
lagd till grund för den medgifna qvittningen. Det borde icke vara
Nämnden obekant, att i bouppteckningar tillgångarnes fidla värde icke
plägade utsättas, och att det således kunnat inträffa att, ehuru bouppteckningen
upptoge större skulder än tillgångar, dessa senare vid en
skeende försäljning visat sig hafva lemnat medel till skuldernas gäldande
efter deras fidla belopp, eller till större del deraf, än den i
utslaget bestämda, så att äfven i det afseende!) klaganden blifvit i följd
af Häradsrättens utslag oförskyldt lidande; ty om också — såsom Förklarandena
invända •—- det icke gåfves någon lag som uttryckligen berättigar
en fordringsegare att å auktion i gäldenärens bo gorå inrop och
dermed qvitta sin fordran, läge likväl donna rättighet i sakens natur,
hvarföre icke heller någon lag funnes, som förbjöde sådant, derest
gäldenären icke befunne sig i konkurstillstånd och försäljningen alltså
skedde för konkursmassans, ej för gäldenärens egen, räkning.

Då de origtiga åsigter rörande lagtillämpning, som i berörda hänseenden
sig yppat ej mindre i Häradsrättens utslag än ock i Förldarandenas
afgifna yttrande, skulle kunna i framtida domslut gorå sig gällande,
ansåg jag till förekommande deraf mig ej höra lemna dem obeifrade,
utan uppdrog i skrifvelse den 16 September 1874 åt Advokatsfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att ställa Nämnden under åtal på
de skäl, jag bär ofvan anfört.

Efter det härom i vanlig ordning skriftvexla!^, meddelade Kongl.
Hofrätt utslag den 11 Maj 1815 och yttrade: att, som, med afseende å

hvad i målet förekommit, Häradsrätten genom ofvanberörda utslag icke
kunde anses hafva meddelat origtig dom i det af Advokatfiskalen anmärkta
afseende, så funne Kongl. Hofrätten Advokatfiskalens talan i målet
icke kunna bifallas; men vederparternas anspråk på ersättning för
förklaringskostnaden lemnades utan afseende*).

Med detta Kongl. Hofrättens utslag har jag icke åtnöjts, utan
anmodat Advokatfiskalsembetet att, under åberopande af hvad i Kongl.
Hofrätten blifvit andraget, hos Kongl. Maj:t anföra underdåniga besvär,
och yrka den ändring i Kongl. Hofrättens utslag, att de derstädes af
Advokatfiskalsembetet framstälda ansvars- och ersättningspåståenden
måtte af Kongl. Maj:t i nåder bifallas.

Häktade pigan Hedvig Charlotta Blomberg hade uti en af Bevakningsbefälhafvaren
vid kronohäktet i Eskilstuna insänd skrift fort klagan
deröfver att, då hon, såsom misstänkt för stöld, måndagen den 9 Februari
1874 instälts till förhör inför poliskammaren i Eskilstuna, der
Borgmästaren i nämnde stad fort ordet, Borgmästaren under ransakningen
tidt och ofta tilltalat henne i skymd!ga ordalag, hvilka, då de uttalades
under rytande, slående i bordet och hotfulla åtbörder, enligt
klagandens förmenande, hvarken kunde vara tillåtna ej heller öfverensstämde
med det lugn och den värdighet, domarens kall kräfde. Till
bestyrkande åt angifvelsen åberopades tolf i klagoskriften namngifne personer
såsom vittnen, hvarförutan bemälde Bevakningsbefälhafvare samt
eu Vaktkonstapel uti ett å klagoskriften tecknadt intyg förklarade, att
de, som begge vid polisförhöret närvarit, kunde vitsorda rigtigheten af
hvad Blomberg i klagoskriften anfört.

*) Från detta beslut var eu ledamot skiljaktig och yttrade:

Som Häradsrättens ifrågavarande utslag, enligt hans tanke, vore uppenbart dugtigt derutinnan,
att, ehuru Per Persson medgifvit rigtigheten af de två, utaf W. åberopade skuldebrefven, utgrina
af Jonas Mikael Söderblom i lifstiden, det ena den 17 Juni 1865, hvilket blifvit å W. öfverlåtet
och hvarå återstode oguldne elfva kronor jemte ränta, och det andra den 27 November 1870 till
W. eller ordres å ett dundra kronor med ränta, samt W. till följd deraf och då skuldebrefven varit vid
anfordran till betalning förfallna, lagligen egt rätt att qvitta hela sin skuld för auktionsropet i
Jonas Mikael Söderbloms sterbhus med nittiosex kronor 75 öre emot motsvarig!) belopp af sin berörda
genfordran, Häradsrätten likväl i utslaget, enligt Per Perssons medgifvande, tillerkändt W.
qvittningsrätt för endast femtiotre kronor och förpligta!) honom att, vid äfventyr af utmätning, emot
qvitto utgifva återstående fyrationde kronor 75 öre och såsom ersättning för rättegångskostnaden
tio kronor 25 öre; alltså och då Nämndemännen, hvilka i strid mot Ordförandens mening sig om
samma beslut förenat, följaktligen voro för detsamma ansvarige, pröfvade bemälde Hofrättsledamot
rättvist att falla Nämndemännen för det de af oförstånd fält oriktig dom, att hvar för sig bota tjugufem
kronor till kronan och att gemensamt eller hvilken gälda gitte till W. utgifva berörda fyrationde
kronor 75 öre jemte rättegångskostnaden vid Häradsrätten, tio kronor 25 öre.

Borgmästaren, åt hvilken lemnades tillfälle att öfver klagoskriften sig
yttra, anförde i afgifven förklaring hufvudsakligen att, då Blomberg,
som förut varit straffad för hustjufnad samt derefter gjort sig misstänkt
för dera stölder, under ransakning^!! med ovanlig fräckhet i ton och
åtbörder uppdukat eu mängd af uppenbara osanningar och på upprepade
frågor af Borgmästare!!, hvarifrån hon bekommit en del af de
saker hon innehaft, icke velat gifva något svar, Borgmästaren slutligen,
möjligtvis med något högre röst, låtit undfalla sig ett mot henne rigtadt
skymford samt, när hon efter förhörets slut skulle utföras, till ledamöterna
i Rätten yttrat, såsom orden fallit: »detta var en tjufkona af
äkta skrot och korn».

Då klaganden, med åberopande af derå vittnen och bifogande af
skriftliga intyg från två personer, sökt styrka den förnärmelse, hon öfverklaga!!,
och dessa intyg icke i allo af Borgmästaren förnekats, ansåg
jag mig desto mindre höra undandraga mig att lemna klaganden det
biträde, hvaraf hon vore i behof för att få sitt anspråk på upprättelse
lagligen pröfvadt, som saken i min tanke rörde icke blott den enskildes
rätt utan jemväl domare-embet.ets anseende, till hvars bevarande det
vore af vigt att förgätenhet och åsidosättande af embetets tillbörliga
värdighet, der de befunnos verkligen hafva egt rum, icke lemnades obeifrade;
hvarföre jag uppdrog åt Advokattiskalsembetet i Kong]. Svea
Hofrätt att ställa Borgmästaren under åtal samt, efter det de uppgifna
vittnena äfvensom Bevakningsbefälhafvaren och Vaktkonstapeln blifvit
vid domstol i orten på ed hörde och sina vittnesmål afgifvit, emot
Borgmästaren fora den talan, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet
föranledde.

Sedan efter Kong!, llofrättcns förordnande undersökning i målet blifvit
inför Rådstufvurätten i Eskilstuna hållen, meddelade Kong!. Hofrätten utslag
den 11 Mars 1875, hvari Kong!. Hofrätten, med ogillande af de jäfsanmärkningar,
som af Borgmästaren framställa mot tvänne i målet börda
vittnen, beträffande sjelfva saken yttrade att, emedan genom hvad Borgmästaren
erkänt och vittnen berätta! ådagalagd t vore, att Borgmästaren,
då han den 9 Februari 1874 såsom Ordförande i poliskammare!! i Eskilstuna
derstädes hållit förhör med Hedvig Charlotta Blomberg, förolämpat
henne med smädliga ord, på sätt att förolämpningen väckt synnerligt
uppseende, och jemväl i öfrig! uppför! sig opassande, pröfvade
Kong], Hofrätten rättvis! döma Borgmästare!!, för hvad honom sålunda
till last kommit, att, jemlik! 4 kapitlet 1 §, 16 kapitlet 9 § samt 25
kapitlet 17 § Strafflagen, bota etthundrafemtio kronor, som tillfölle kro Just.

- Ombudsmannens Embetsberättelse till 1876 års Riksdag. 3

nan, hvarförutan Borgmästaren förpligtades att i vittnesersättningar utgifva
tillhopa femton kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Uti en till mig ingifven skrift klagade Gårdsegaren J. i Vadstena deröfver,
att vice Pastorn i nämnde stad uti ett prestbevis, det han på begäran
utfärdat åt klagandens omyndige son, infört, att denne blifvit
genom Rådstufvurättens i Vadstena utslag den 23 Mars 1874 ådömd
bötesansvar för första resan snatteri, samt oaktadt han gjorts uppmärksam
på olagligheten af donna anteckning icke kunnat förmås att utfärda
annat prestbevis än sådant, hvari ofvan omförmälda förbrytelse varit utsatt;
och som berörda prestbevis, hvithet fanns bilagdt klagoskriften, uppenbarligen
var stridande emot Kongl. Förordningen angående förändrade
stadgande!! i afseende å frejdbetyg, som af presterskap^ meddelas, den
20 Januari 1865, jemförd med Kong]. Förordningen den 28 November
1873, anmälde jag, med stöd af § 1 i Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December
1787, uti skrifvelse den 18 Oktober 1875 bemälde vice Pastors
öfverldagade förfarande hos Domkapitlet i Linköping under yrkande,
att vice Pastorn måtte tilldelas sådan tjenlig varning och tillagd förmaning,
som 1 § i Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 föreskrefve,
äfvensom att Domkapitlet ville på samma gång klagoskriften
och mitt ifrågavarande yrkande meddelades vice Pastorn, tillika förständiga
denne, att genast utfärda och till klaganden aflemna nytt, med
gällande författningar öfverensstämmande prestbetyg åt hans förrbemälde
son.

Domkapitlet meddelade deröfver utslag den 17 November 1875 af
innehåll att, då uppenbart vore, att förutnämnda prestbevis genom den
deri förekommande anmärkningen, att yngligen J. blifvit bötfäld för
första resan snatteri, stode i strid mot åberopade Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1866, jemförd med Kongl. Förordningen den 28 November
1873, funne Domkapitlet rättvist att vice Pastorn detta allvarligen
förehålla, med förständigande för honom att framdeles i donna del ställa
sig lag och författningar till efterrättelse, så kårt honom vara ville att
strängare påföljd undgå.

Med detta utslag har jag åtnöjts.

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Carl Anders Larsson i
Maspelösa, hade uti eu till mig ingifven skrift anfört att, ehuru, till följd
af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts nådiga framställning, kronobrefbäringsskyldigheten
upphört med utgången af år 1873, så hade likväl inom
Gullbergs härad, der klaganden egde V2 mantal kronoskatte Mellangärden
och 13M mantal rusthåll Östergården Maspelösa i Flistads socken, Indika
hemmansdelar varit till kronobrefbäring anslagna och en mängd af år
fullgjort detta onus, i enlighet med eu af Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands län faststäld reglering, Kronans uppbördsman icke desto
mindre i de skattesedlar, som i början af år 1874 utfärdades, å 1873
års utskylder, påfört klaganden och ökriga kronobrefbäringsskyldige hemmansegare,
hvilka gladt sig åt den behöfliga lindring i natura-prestationer,
som genom Konungs och Riksdags ofvannämnda beslut skulle komma
deras hemman till del, en kontant penningesumma, motsvarande det bidrag,
som af de skjutskyldiga hemmanen i orten erlades. Sålunda både
de fatt sig ålagd en ökad kontant utgift i stället att få afbörda sig sitt
onus in natura, och detta utan att hafva blifvit herde och fatt sin rätt
försvara. Det hade förefallit klaganden, som skulle det varit kronobetjeningens
skyldighet att på laglig väg utverka ändring uti den inom
högd eri et gällande reglering af skjuts- och brefbäringsskyldigheten och
som det bort tillkomma vederbörande myndighet att pröfva, huruvida de
från brefbäringen befriade hemmanen skulle i stället betungas med skjutsskyldighet
eller icke, innan förutnämnda påföring af skjutsningsafgift på
eget bevåg verkstäldes. Om vid eu sådan förnyad reglering håll- eller
rcservskjutsskyldighet kunnat åläggas de torna brefbäringsheinmanen, så
syntes det vara uppenbart, att deri derigenom uppkommande tillökning
i de skjutsskyldiga hemmanens antal bonde lända samtliga dessa hemman
till någon lindring, men detta hade nu icke inträffat inom Gullbergs
härad, enär de förutvarande hall- och reservskjutsskyldiga hemmanen
fortfarande fatt betala lika stor afgift till deri person, hvilken på entreprenad
åtagit sig skjutsens utgörande. På förfrågan hos uppbördsmännen,
huru dessa kontanta afgifter, som, på sätt redan nämndt vore, påförts
de förut brefbäringsskyldiga hemmanen, redovisades, hade det svar
erhållits, att desamma blifvit utbetalda till den några år förut antagne
skjutsentreprenören såsom en tillökning i de afgifter, han af skjutslaget
kontraktsenligt sig betingat. Detta sätt att redovisa de ifrågavarande
medlen funne klaganden ännu mera rättsvidrigt, enär det val hvarken
varit Konungens ej heller Riksdagens mening, att den med kronobrefbäringens
upphörande afsedda skattelihdringen skulle komma skjutsentreprenörerna,
i stället för jordbrukarne, till godo. Skjutsentreprenören

vid Bergs gästgifveri hade redan ingått kontrakt med de hemmansegare,
som före år 1874 vore skjutsskyldige, och detta kontrakt tilländalöpte
ej på flera år. Nämnde entreprenör vore följaktligen förbunden att
under kontraktstiden fullgöra skjutsskyldigheten utan förhöjning i de
utgifter, lian sig betingat, och först vid kontraktstidens slut kunde alltså
fråga väckas om de brefbäringsskyldiga hemmanens deltagande i skjutsningstungan;
och om dem dervid skulle åläggas att deltaga i detta onus,
så egde de dervid begagna sig af sin författningsenliga rätt att utgöra
detsamma in natura utan att behöfva underkasta sig sådana kontanta
utgifter, som de nu, utan att vara i saken hörde, fatt vidkännas.

Med anledning deraf och då uppbörds in än n c n s i Gullbergs härad
förfarande i donna sak enligt klagandens förmenande icke kunde anses
annorlunda, än att de lågt obehörig skatt och tunga på klaganden och
öfrig» förut brefbäringsskyldige hemmansegare, anhöll lian, att jag måtte
från vederbörande infordra utlåtande i ärendet, dervid lian förmente det
vara nödigt att afskrift af regleringen utaf skjuts- och brefbäringsskyldigheten
samt entreprenadkontraktet vid Bergs gästgifveri komme mig
tillhanda, likasom att utrönt blefve, om Konungens Befallningshafvande
i Östergötlands län meddelat de uppbördsmedel’, efter hvilka kontanta
afgifter blifvit de brefbäringsskyldiga hemmanen påförda i stället för
deras forna onus; och öfverlemnade klaganden åt mitt bedömande, till
hvilken påföljd de inkommande förklaringarna, dem han begärde att fä
med påminnelser bemöta, kunde föranleda, förbehållande sig det skadestånd,
hvarom lian kunde firma sig befogad att fora talan.

Sedan jag med öfverlemnande af ofvan berörda skrift anmodat Konungens
Befallningshafvande i Östergötlands län att deröfver infordra
utlåtande af uppbördsförvaltroligen i Gullbergs härad och eget yttrande
afgifva, så har bemälde Konungens Befallningshafvande i skrifvelse deri
31 Oktober 1874 insändt utlåtande från uppbördsmännen i Gullbergs,
Bobergs och Walkebo härads fögderi, Kronofogden Y. och t. f. Häradsskrifvaren
E., och såsom eget yttrande anfört, att de af Konungens Befallningshafvande
utfärdade uppbördsorder om indrifvande af 1873 års
kronoutskylder i Gullbergs härad icke omfattat ifrågavarande skjutsentreprenad-afgift;
utan hade samma afgift, som beräknats för år 1874 och
skolat utgå förskottsvis, blifvit debiterad och uppburits på grund af
vederbörande skjutsskyldiges genom sockne-ombud vid sammanträde ä
Bergs gästgifvaregård den 8 Juli 1872 fattade beslut och Konungens
Befallningshafvandes med anledning deraf under den 7 September samma
år meddelade resolution, på sätt de vid uppbördsmännens yttrande i
transsumt b i lagd a protokollsutdrag skulle utvisa.

I ofvan bemälde uppbördsman yttrande anfördes, att klagandens
hemmansdelar inom Flistads socken voro indelade till utgörande af hållskjuts
vid Bergs gästgifvaregård; att desse hemmansdelar under de år,
kronobrefbäring varit dem anförtrodd, från hållskjutsskyldiglieten befriats
; att liemmansdelarne, så snart kronobrefbäringen bortföll, återtagit
sin egenskap af hållskjutsskyldiga hemman; att i det om skjutsens utgörande
vid Berg afslutade kontrakt, hvaraf ett transsumt vid yttrandet
fogades, vore föreskrifvet, att skjutsentreprenören cgde att i årligt bidrag
af de skjutsskyldige förskottsvis för hvarje år uppbära sjutton kronor
från hvarje skjutsskyldigt hemman; att i följd deraf klagandens
hemmansdelar blifvit debiterade skjutsafgift för år 1874 efter sjutton
kronor för helt hemman; att de å 1873 års kronoräntor utfärdade debetsedlar,
uti hvilka 1874 års skjutsafgifter voro intagna, tillstäldes vederbörande
under Januari månad 1874, och då skjutsskyldigheten icke inträdde
förr än den 1 derpå följande Mars, hade såväl klaganden som
ofri ge innehafvare af f. d. kronobrefbäringshemman egt tillräcklig god
tid att anmäla, det de önskade in natura afbörda sig skjutsskyldigheten,
i hvithet fall de debiterade beloppen blifvit afkortande; att i nu gällande,
för fem år från den 1 Mars 1873 afslutade entreprenadkontrakt om Gullbergs
härads skjutsskyldighet vid Bergs gästgifvaregård, funnes föreskrifva
t att, om några förändrade föreskrifter för skjutsens utgörande skulle
under kontraktstiden meddelas, skjutslaget förbehölle sig rätt att uppsäga
kontraktet till upphörande sex månader efter tillsägelsen; samt att
i följd deraf skjutslaget, så snart det erhöll kännedom om kronobrefbäringens
upphörande, egt rätt och hade bort uppsäga skjutskontraktet,
då vid anställande af ny entreprenad-auktion det årliga tillskottet från
hemmanen skulle blifvit icke obetydligt mindre, när flera hemman än
förr i skjutsafgiften deltoge, hvarigenom således hela skjutslaget fatt
njuta frukten af deri lindring, som med kronobrefbäringens upphörande
afsåga, hvilken förmån icke, såsom klaganden tycktes antaga, borde tillkomma
endast de hemman, som för tillfället hade kronobrefbäringen sig
anförtrodd.

Uti eu sedermera hit ingifven skrift hade klaganden, jemte det lian
upplyst, att utom Bergs gästgifveri äfven ett annat sådant funnes inom
Gullbergs härad, nemligen Bonarp, hvadan efter Klagandens förmenande
uppbördsmännen inom häradet förfarit olägligt jemväl derutinnan, att
de tilldelat skjutsentreprenören vid Berg hela det ifrågavarande uppbördsbelopp^,
ehuru den person, som på entreprenad utgjorde skjutsen
vid Bonarp, bort vara lika berättigad att undfå sin proportionel andel
i samma belopp, derest det funnits någon rättsgrund för medlens an -

vändande på sätt som skett, tillika, för att styrka sina uppgifter, bifogat
dels protokoll den 4 September 1854 rörande kronobrefbäringen inom
Flistad och Maspelösa brefbäringslag dels förslag till kronobref bäringens
utgörande i Gullbergs härad och Flistads socken den 22 Oktober
1851 och dels debetsedlar öfver krono-utskylderna af klagandens hemmansdelar
i Maspelösa för åren 1871, 1872 och 1873, utvisande att klaganden
under de två förstnämnda åren icke haft sig påförd någon skjlotsafgift,
men att lian blifvit för år 1873 debiterad för sådan afgift med sjutton
kronor 71 öre, ehuru han intill slutet af sistnämnda år utgjort brefbäring
in natura; motsvarande nämnda afgiftsbelopp sjutton kronor för helt hemman
; och då detta vore det belopp entreprenören vid Bergs gästgifveri
betingat sig af hvarje skjutsskyldigt hemman, styrktes deraf, att icke
den ringaste lindring kommit jordegarena till godo genom bref bäringens
upphörande, ehuru detta ingått såsom hufvudmotivet i Kong!. Maj:ts
proposition till 1873 års Riksdag.

Med anledning häraf och då uppbördsmännen i Gullbergs härad
genom det öfverklagade förfarandet enligt klagandens åsigt förbrutit sig
emot 25 Kapitlet 9 § Strafflagen, an sago han sin hos mig gjorda anmälan
desto mera befogad som han af samma uppbördsman blifvit dertill
uppmanad. Skulle deremot, fortfor klaganden, Konungens Befallningshafvande
hafva meddelat uppbördsorder å dessa medels uttagande,
förmodade han ansvaret höra träffa Konungens Befallningshafvande ensamt
eller ock gemensamt med uppbördsmännen.

Sedan Klaganden derefter tagit del af Konungens Befallningshafvandes
och uppbördsmännens till mig insända yttranden i ämnet, hade han
slutligen i afgifna påminnelser erinrat, att uppbördsmännens påstående,
det klagandens hemmansdelar inom Flistads socken skulle hafva varit
»indelade till utgörande af hållskjuts vid Bergs gästgifvaregård», vore
alldeles obestyrkt och stridde helt och hållet emot råtta förhållandet.
Deremot hade han styrkt med handlingar, som bifogats hans andra skrift
till mig, att hans hemman varit indelade till brefbäring och icke varit
skjutsskyldige, sedan Sjögestads torna gästgifveri indrogs. Föregifvandet,
att hemmanen i fråga, »så snart kronobref bäringen bortföll», skulle hafva
återtagit »deras egenskap af hållskjutsskyldiga hemman», vore desto mera
origtigt som aldrig efter den tiden någon ny statsreglering ens varit
ifrågasatt än mindre verkstad. Uppbördsmännens uppgifter syntes härleda
sig från den föreställningen, att alla hemman, som icke utgjorde
annat besvär, skulle vara skjutsskyldiga. Detta stridde dock emot såväl
allmänna lagen som ock de om skjutsning utfärdade författningar, emedan
uti § 5 af 28 kapitlet Byggningabalken hette: »nu tar fras flera hä -

star än gästgifvare!! sjelf eger hafva och hålla, då skola nästa grannar
honom till hjelp komma», cl. v. s. de närliggande hemmanen anslogos
till reserv att skjutsa efter tur och ordning. Vidare stadgades: »är det
större farväg än att skjutsen så kan uppehållas, lägga Häradsrätten dertill
hållskjuts, eftersom det nödigt och skäligt pröfvas och af Konungens
Befallningshafvande gilladt, varder.» Det vore således icke föreskrifvet,
att alla hemmanen i ett härad skulle anslås till hållskjuts, och det vore
icke kronofogden och häradsskrifvare!! i fögderi et, som, hemmansegarne
ohörda, på eget bevåg egde reglera hållskjutsen, utan donna reglering
skulle ske inför Häradsrätten, dit vederbörande kallades för att höras,
hvarefter regleringen af Konungens Befallningshafvande i länet gillades.
Med detta lagstadgande öfverensstämde jemväl alla sedermera utfärdade
författning:!!'', utan att någon innehölle, det alla hemman skulle vara
skjutsskyldiga. Föreskriften uti det vid uppbördsmännens yttrande fogade
entreprenad-kontrakt, att till entreprenören skulle utbetalas skjutsafgift,
kunde efter klagandens förmenande icke rimligen innefatta någon förbindelse
för andra hemman än dem, som voro skjutsskyldiga, då kontraktet
afslutades, hvadan uppbördsmännens påstående i donna del saknade
all befogenhet, helst några andra än de då skjutsskyldiga icke vält
ombud att bevaka sin talan vid entreprenad-auktionen, och lika litet
kunde entreprenören gorå anspråk på ersättning af flera hemman än
dem, som då voro indelta till håll- eller reserv-skjuts vid gästgifveriet.
I följd deraf an sago klaganden uppbördsmännen hafva begått ett svårt
misstag, då de förmenat sig ega rätt att debitera honom skjutsafgift för
år 1874. Föregifvandet, att klagande!! skulle egt tillräcklig god tid att
anmäla, det han önskade in natura afbörda sig skjutsskyldigheten, vore
i klagandens tycke »minst sagdt narraktigt», emedan det väl aldrig kunnat
falla honom in att gorå ett slikt erbjudande, då han visste, att hans
hemman icke egde någon skjutsskyldighet; och då fråga icke ens varit
om tillökning i det indelta hållskjutslaget, kunde han aldrig föreställa
sig, att ett två år förut afslutadt skjutskontrakt hade något inflytande
på hans rätt. Lika omotiverad! förefölle klagande!! det påståendet, att
han eller skjutslaget bort uppsåga entreprenad-kontraktet till upphörande
sex månader efter tillsägelsen, då det väl icke med skål kunde påstås,
att den inträffade lindringen i kronobrefbäringstungan vore att betrakta
såsom »några förändrade föreskrifter för skjutsens utgörande». Då skjutsväsendet
sålunda icke undergått någon rubbning i följd af beslutet om
kronobrefbäringcns upphörande, hade skjutslaget vid Bergs gästgifveri
hvarken egt rätt ej heller bort uppsäga skjutskontraktet efter erhållen
kännedom om nämnda beslut, emedan dessa olika onera icke stode i

något slags samband med hvarandra. Lika litet som kronobrefbäringshemmanen
katt åtnjuta någon lindring i sin tunga genom de statsanslag,
som under loppet af många år kommit skjutslaget till godo, lika litet
borde befrielsen från brcfbäringstungan landa till förmån för de skjutsskyldiga
hemmanen, åtminstone icke förr än behörig undersökning och
ny reglering föregått. Det vore nemligen icke något tillfälligt onus
klagandens med Heros hemman fatt sig ålagd t genom deras anslående
till kronobrefbäringens bestridande, utan det vore ett åliggande, som
grundade sig på en af kronobetjening^ föreslagen och af Konungens
Befallningshafvande faststäld reglering, den det icke tillkomme uppbördsmännen
att godtyckligt rubba eller upphäfva, och den beviljade lindringen
hade derföre enligt klagandens förmenande bort tillfalla endast de
hemman, som med förstnämnda onus voro besvärade, kläde de skjutsskyldiga
hemmanens egare sjelfva satt i fråga att vinna lindring genom
kronobrefbäringens borttagande, förestälde sig klaganden, att saken blifvit
behörigen undersökt och reglerad, och eu sådan undersökning och reglering
hade icke fatt bero ensamt på uppbördsmännens godtycke. De
brefbäringsskyldige både då åtminstone kommit i tillfälle att öfver ett
slikt anspråk sig yttra, på sätt förhållandet varit på andra orter inom
länet! Ehuru uppbördsmännens yttrande icke innehölle ett ord derom,
villo dock klaganden förmoda, att de bifogat skjutsentreprenörens qvitto
öfver emottaga 2132 kronor 23 öre för att styrka, det denne fått
uppbära utgifter» för såväl det råtta skjutslaget som ock för de korna
brefbäringsliemmanen. Ett sådant qvitto vore dock icke fullständigt och
kunde ej kontrolleras med mindre det innehölle uppgift om antalet af
de hemman, som förut varit betalningsskyldiga. Det saknades ock upplysning
om, hvartill de afräknade 237 kronor 50 öre blifvit använda,
och om orsaken till deras afkortning. Beträffande Konungens Befallningshafvandes
utlåtande ville deraf synas, som skulle de af denna myndighet
utfärdade uppbördsorder icke omfattat ifrågavarande skjutsentreprenads-afgift,
men huru förklarades då, att dessa medel på debetsedlarne
upptagits och qvitterats i sammanhang med kronoutskylderna, på
sätt klaganden med den vid hans skrift fogade debetsedel villo styrka?
Donna omständighet ansåge klaganden vara vård sin särskilda anmärkning.

Med anledning af hvad klaganden i sina två föregående skrifter anfört
och styrkt samt i nyss intagna påminnelser ytterligare utvecklat,
och då dertill komme, att jemväl innevarande år under klagandens
bortavaro vid riksdagen ny debetsedel utfärdats, i hvilken lika beskaffade
skjutsmedel blifvit hans hemman påförda; öfverlemnade han
till mitt afgörande den påföljd, som lämpligen borde drabba tjensteman,

som sa uppenbart trotsat de lagar och författningar, som blifvit till efterlefnad
pabjudna, och utan ringaste fog lågt obehörig skatt och tunga på
oi tens skattdragande hemmansegare. ° 1 ''

Sedan dessa påminnelser inkommit, hade jag, med föranledande deraf
att Konungens BefaUmngshafyande uti förr åberopade skrifvelse af deri
'' , , ktober 1874 yttrat, att ifrågavarande afgift af de förut brefbäringsskyidiga
hemmanen debiterats och uppburits på grund af vederbörande
skjutsskyldiges vid sammanträde å Bergs gästgifvaregård den 8 Juli 1872
fattade beslut och Konungens Befallningshafvandes med anledning deraf
den i September samma år meddelade resolution, och enär i a» i det
transsumt af protokollet vid nämnda sammanträde, som åtföljde uppbördsmännens
i samma skrifvelse till mig insända yttrande, icke faun nn»ot,
bemyndigande för beinälde uppbördsman att debitera och uppbära meranamnda
skjutsafgift, i skrifvelse till Konungens Befallningshafvande deri
18 April 1875 begärt samma protokoll i fullständigt skick, hvilken ock
bhtvit till nng insändt i skrifvelse den 28 uti sistberörcle månad.

Vid öfvervägandet af hvad i detta ärende förekommit, hade ja» så1
oft uppgiga och ej bestridda förhållandet, att klagandens hem -

mansdelar

lar innan de till kronobrefbäring antogos, varit underkastade

torgs utan vid det indragna gästgif -

skjutsskyldighet, om än icke vid _____

veriet i Sjfögestad som ock i den utredning af detta ämne, som återfunnes
i Kongl. Maj ds nådiga proposition till 1873 års Riksdag angående
krono bref bäringens upphörande, funnit sådana skål vara för handen att
antaga, det samma heinmansdelar, sedan den dem åliggande kronobrelbäring
upphört, bort åter inträda i den förra skjutsningsskyldigheten
a,t;t jag ansett uppbördsmännens i 6ullbergs härad förfarande att hafva
pa oi t och uppburit skjutsafgift för heminansdelarne icke vara att betrakta.
lika med de förbrytelse]-, som omförmäldes i 25 Kapitlet 9 § Straffagen,
och således icke till åtal vid domstol föranleda; men då utred t vore
att bemå de uppbördsman utan uppbördsorder från vederbörande Konungens
Befallningshafvande och utan något i ofvanberörda protokoll den 8 Juli
1872 och Konungens Befallningshafvandes i anledning deraf den 7 påföljande
September meddelade resolution gifvet särskild! bemyndigande
pa eget bevåg, företagit sig att påföra de från kronobrcfbäringen befriane,
lneromnämnda hemmansdelarna entreprenadskjutsafgift, denna afgi
t uppbära och medlen till skjutsentreprenören vid närmaste gästgifveri
utbetala, både de, efter mitt omdöme, öfverskridit sill befogenhet och derlned
gjort sig skyldiga till ett tjenstefel, som icke borde ansvarsfritt,

Be -

aflöpa; hvarföre jag i skrifvelse den 19 Juni 1875

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 181(i ärs Riksdag.

till Konungens T>

fallningshafvande i Östergötlands län, med stöd af 10 Kapitlet 27 § Rättegångsbalken
och 66 § i Kongl. Majits nådiga Instruktion för Landshöfdin
°arne den 10 November 1855, tilltalade samme uppbördsman, för hvad
dem i ofvanberörda måtto till last läge, under yrkande, att Konungens
Befallningshafvande måtte ålägga dem det ansvar, hvartill omständigheterna
föranledde samt tillika »hjelpa den till rätt sin, som lidit»; och
hemstälde jag i öfrig!., att Konungens Befallningshafvande måtte, i hvad
på honom ankomme, uti ifrågavarande angelägenhet ingripa och den
samma ordna på ett sådant sätt, att Kongl. Majits och Riksdagens beslut
om upphörande af kronobrefbäringsskyldigheten matte bättre, an
hittills syntes hafva skott inom G ullbergs härad, komma att motsvara,
hvad med detsamma åsyftades.

Efter förutgången skriftvexling, — hvarunder uppbördsmännen, Kronofogden
och t. f. Häradsskrifvaren, i anledning af min sist anförda skrifvelse
hörde, anfört, bland annat, att ifrågavarande skjutsentreprenadmedel
för Bergs gästgifvaregård varit i 1876 års uppbördsbok öfver
Kronans räntor inom Gullbergs härad debiterade och uppbördsboken
lemnad till granskning hos Konungens Befallningshafvande, hvarefter,
och sedan densamma återbekomma, debetsedlar å deri upptagna belopp
blifvit utfärdade och uppbörden i enlighet dermed verkstad; att, uppbördsmännen
förmenat detta innefatta tillit tillräckliga uppböi dsorder
och i denna sin åsigt funnit sig så mycket mera tryggade som samma
åtgärd och uppbördssätt under mer än tio år utan anmärkning tran
Konungens Befallningshafvandes sida fatt ega ruin; hvartill komine,
att "enom Konungens Befallningshafvandes resolution den t September
187*2° föreskrifvits, att hvarje till Bergs gästgifvaregård skjutsskyldigt
hemman skulle i årligt tillskott till skjutsentreprenören erlägga sjutton kronor
vid hvilket förhållande uppbördsmännen sålunda egt debitera och uppbära
ett behörigen faststäldt belopp; att år 1874, då kronobrefbäringen
upphörde och dertill anslagna hemman återgingo till deras natur åt skjutsskyldige,
uppbördsmännen, som icke kunde ega rätt att på annat sätt
än efter tydliga ordalydelsen tolka föreskriften, att hvarje skjutsskyldigt
hemman skulle i ärligt tillskott erlägga sjutton kronor, äfven för
nämnda belopp debiterat dessa hemman, hvilka samtliga voro vid Bergs
gästgifvaregård skjutsskyldiga; och att om klaganden eller annan skjutsskyldi"
varit med det i en utfärdad debetsedel upptagna skjutsentrepren
ad belopp missnöjd, rättelse, i händelse af befogenhet, lätteligen kunnat
vinnas, om besvär blifvit hos Konungens Befallningshafvande författningsenligt
anförda emot det å debetsedeln upptagna, på bevillning icke beroende
beloppet — har Konungens Befallningshafvande meddelat utslag den

18 December 1875 af innehåll, att emedan af handlingar, som voro för
Konungens Befallningshafvande tillgängliga, framginge att, ehuru klagandens
ifrågavarande hemmansdelar vid den år 1856 efter bjögestads
gästgifvaregårds indragning uppgjorda och af Konungens Befallningshafvande
faststälda reglering af skjutslaget vid Berg, i likhet med öfriga
år 1854 till kronobrefbäring anslagna hemman inom Gullbergs härad,
på grund af detta besvär, som jemlikt Kongl. Blefven deri 22 September
1742, den 4 December 1809, den 11 Juli 1811 och den 9 Juni 1832
ansetts medföra befrielse från skjutsningsskyldighet, uteslutits från skjutslaget
derstädes, de likväl i följd af de bestämmelser, som meddelats i
sammanhang med beslutet om förflyttningen af all skjuts från Sjögest ad
till Berg, bort, så snart skjutsningsskyldighet för dem åter inträdde, vid
Berg densamma fullgöra samt vid sådant förhållande fråga om deras förläggande
för fullgörande af sin skjutsningsskyldighet, till annan gästgifvaregård
än Berg icke ens kunnat med fog ifrågasättas; ty och som den
i 7 punkten af Kongl. Cirkuläret den 30 November 1849 meddelade föreskrift
att, så snart derigenom anbefald reglering af kronobrefbäring vidtagit,
de särskilda friheter, som de till nämnda besvärs utförande enligt
dittills stadgade grunder anslagna hemman tillgodonjutit, skulle vid
samma tid upphöra, gifvit Kronofogden befogad anledning att antaga,
det ifrågavarande hemmansdelar borde, da all tunga af kronobrefbäringen
för dem, i följd af Kongl. Kungörelsen den 4 December 1873, upphört-,
sin skjutsningsskyldighet i stället fullgöra; alltså, och då dertill
komine, att klaganden den 24 februari 1874 ifrågavarande afgift betalt,
utan att hafva hos Konungens Befallningshafvande öfver debiteringen
deraf anfört klagomål och i följd deraf kunde antagas hafva velat hellre
på detta sätt än genom skjutsens fullgörande in natura afbörda sig berörda
åliggande, ansåge Konungens Befallningshafvande, det Kronofogdens
förfarande, hvarigenom hemmansdelarne antagits höra efter brefbäringens
upphörande fullgöra sin skjutsningsskyldighet vid Bergs gästgifvaregård,
icke kunna såsom tjenstefel betraktas och till ansvar föranleda;
men då upplyst vore, icke allenast att i de af Landshöfdingeombetet
den 21 Januari 1874 meddelade uppbördsorder angående 1873
års kronoutskylder inom Gullbergs härad uteslutits skjutsentreprenadsafgifterna,
om hvars debiterande och uppbärande i sammanhang med
kronoutskylderna hvarken vid entreprenadaftalet öfverenskommits eller
på annat sätt, såvidt visad t vore, behörigen förordnats, utan ock att
skjutslaget vid Berg, då nu gällande entreprenadaftal ingicks, utgjordes
af'' 17 V2 till reserv- och 92% till hållskjuts anslagna hemman, vid h vi litet
förhållande skjutsentreprenörens derstädes rätt till de från f. d. bref -

bäringshemmanen uppburna skjutsafgifter icke varit sa klar, att de bort
till honom utan vidare omständigheter utbetalas, fann Konungens Befallningshafvande
uppbördsmännen hafva felaktigt förfarit, t. f. Häradsskrifvaren
derutinnan, att lian å Kronans debetsedlar upptagit utgifter, som
varit från uppbördsorderna uteslutna och ej heller varit af beskaffenhet
att eljest ovilkorligen höra i sammanhang med kronouppbörden uttagas,
samt Kronofogden derutinnan, att han icke allenast hos Häradsskrifvareri
anmält hemmanen till sådan debitering utan och sedermera tillsammans
nied Kronans utskylder från dem uppburit och till sk j lits entreprenören
vid Berg redovisat ifrågavarande afgifter, och pröfvade förty, jemlikt 12 §
i nådiga Instruktionen för Häradsskrifvarne och 21 § i nådiga Instruktionen
för Kronofogdarne, jemförda med 66 § i nådiga Instruktionen för
Landshöfdingarne i Rikets län af den 10 November 1855, rättvist döma
dem att, för hvad de sålunda låtit komma sig till last, bota, t. f. Häradsskrifvaren
tio kronor, och Kronofogden tjugufem kronor; hvarjemte
den senare förpligtades, att de från de förr b re t b urin gssky 1 di ga hemmanen
inom G ullbergs härad för åren 1874 och 1875 uppburna skjutsentrcprenadafgifterna
i landtränteriet nedsätta, intill dess Konungens Befallningshafvande,
som i detta mål derom ej kunde ingå i slutlig pröfning,
bl it vit i tillfälle att, efter skjutslagets och skjutsentreprenörens vid Berg
hörande, bestämma, till hvilken de rätteligen'' skulle utbetalas.

K ommissions-Land tina tåren I . både uti en till mig ingii veu skrift begärt,
att jag måtte förordna om laga åtal emot Konungens Befallningshafvande
i Westernorrlands län, numera f. d. Landshöfdingen W., samt Landskamereraren
A., för det att de, enligt klagandens förmenande missbrukat
sin embetsmyndighet genom att i embetsskrifvelse den 12 Mars 1872 till
vederbörande Jägmästare förklara handels b ol age t W. i Hernösand hora
ttigadt att under vintern år 1872 från Iföl in träsks östra för detta kronoöfverloppsmark
afverka 35o träd, i följd hvaraf samma träd blifvit, af
bemälda bolag afverkade och bortförda, ehuru de rätteligen skulle tillhört
klaganden, hvilket häri ville styrka dermed att, på sätt en vid
klagoskriften fogad kungörelse jemte ett skattebref innehölle, berörda
kronoöfverloppsmark å offentlig auktion den 3 Juni 1871 försålts utan
förbehåll för någon annan att å samma mark få afverka träd, dervid
gjort anbud, so in blifvit genom Kong]. Brefvet den 26 Juli
hvarefter och sedan klaganden den 25 November samma
ar till Landtränteriet levererat köpeskillingen och hos Konungens Befall -

klaganden
1871 antaget,

ningshafvande begärt skattebref, sådant blifvit till honom u tf är (bni t, dock
först deri 6 Maj 1872. Oberoende af Konungens Befallningshafvandes
dröjsmål med skattebrefvets utfärdande framginge enligt klagandens förmenande
åt det redan anförda, att klaganden varit egare till ifrågavarande
öfverloppsmark från den dag, då hans anbud å samma mark af
Kong]. Maj:t antogs, eller den 26 Juli 1872. Från den dagen både alltså
Konungens Befallningshafvande behörighet att öfver den a öfverloppsmarken
befintliga skog förfoga upphört, och klaganden ansåge derföre
■såsom ett obehörigt ingrepp uti hans egande- och skattemannarätt Konungens
Befallningshafvandes förfarande att genom ofvannämnda skrifvelse
tillerkänna förrbemälda bolag rättighet att från öfverloppsmarken
afverka de 355 träd, dem bolaget visserligen enligt ett klagoskriften Inlagd
t utdrag ur protokollet vid en den 16 Juli 1869 å Landskontoret
hållen offentlig auktion inropat, men till hvilka träd bolaget, jemlik!
18 § i Kongl. Förordningen angående utsyning och försäljning af skogs<
dst er från kronans skogar t Störa, Kopparbergs lön och de norrländska
länen den 21 December 1865 förlora! afl rätt, enär bolaget hvarken afhemta!
träden före den 1 Juli 1870, eller året näst efter det, då utsprungen
skeft, ej heller inom den tiden, eller innan klaganden blifvit
egare af marken, begär! eller erhållit förlängd tid för trädens afhemtande;
och hade det varit detta förhållande, som gifvit bemälde Jägmästare.
anledning att, då bolaget på vintern år 1872 företog sig att
utan tillstånd afverka träden på Holmträsks öfverloppsmark, anmäla sådan!
hos Konungens Befallningshafvande för att få virke! konfiskerad!
för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning, i händelse öfverloppsmarken fortfarande
betraktades såsom krono.

I förrberörda skrifvelse till Jägmästaren den 12 Mars 1872 anförde
Konungens Befallningshafvande, synbarligen såsom grund för det deri
meddelade beslutet, den omständighet, att klaganden då ännu icke erhållit
skattebref å meranämnda öfverloppsmark, men donna omständighet,
att Konungens Befallningshafvande försumma! utfärda skattebrefvet,
hvithet klaganden förmodade hafva bort ske omedelbart efter det han
den 25 November 1871 till Landtränteriet leverera! köpeskillingen och
till Konungens Befallningshafvande ingifvit ränteriets qvitto, ansåge han
ingalunda kunna förminska eller neutralisera hans eganderätt till marken
och den derå växande skogen, hvilken redan den 26 Juli 1871 blifvit
af Kongl. Maj:t honom tillförsäkrad.

Åberopande Landskamereraren A:s vid klagoskriften fogade intyg,
hvarmed skulle ådagaläggas, att bolaget VY. icke inom laga tid förvärfva!
sig förlängd anståndstid för de ofvanberörda trädens af hem t ande, för -

inälde klaganden slutligen, att då eu så hög auktoritet som Konungens
Befallningshafvande sanktionerat bolaget W:s oloflig!!, åverkan å hans
skog, utvägen att genom instämning till Häradsrätten vinna rättelse
och ersättning för den åverkade skogen vore för klaganden stängd,
hvadan lian föranlåta att, med stöd af bifogade intyg dels om de averkade
trädens beskaffenhet dels ock att merbemälda bolag förklara t
sig hafva under 1872 års vinter af verkat nämnda träd med Konungens
Befallningshafvandes tillstånd, anhålla, det jag matte förordna
om laga åtal mot Herr Landshöfdingen W. och Landskamererare!! A. för
orätt förfarande vid nämnda ärendes handläggning och att, sedan åtal
sålunda blifvit anstäldt, det måtte lemnas klaganden tillfälle att i sammanhang
dermed anhängiggöra sina anspråk på ersättning för den genom
berörda förfarande honom tillskyndade förlust.

Denna klagoskrift meddelades ofvanbemälde Landshöfding och Landskamererare,
hvilka i afgifvet yttrande till eu början åberopade det af
handlingarna i målet ådagalagda förhållande, att bolaget W. redan a
auktion den 16 Juli 1869 af kronan inköpt det ifrågavarande, å lägenheten
Holmträsk utstämplade virke, då deremot klaganden icke förrän
den 3 Juni 1871 gjort antagligt anbud å nyttja!! der ätten till hela lägenheten
emot skogsränta, samt anförde vidare, att frågan alltså syntes hufvudsakligen
inskränka sig till bedömandet, af det enkla faktum, huruvida
berörda virke, om det icke före angifvarens tillträde varit från lägenheten
afheintadt, skolat anses såsom hans tillhörighet. Mot eu sådan
uppfattning strid de enligt förklarandenas åsigt både lag och praxis. Det,
skogsfång, som enligt verkstäld märkning och afstämpling blifvit från
cm egendom upplåtet, både för den dertill berättigade aldrig ansetts
kunna förloras genom egendomens senare öfverlåtande till annan man,
och uti förutnämnda fall inträffade till styrko för donna mening åtskilliga
vigtiga omständigheter. Om icke virket utan särskild! erhållet anstånd
varit bortfördt inom den i 18 § af Kongl. Förordningen den 2 December
1865 stadgade tid, skulle val detsamma möjligen kunnat anses
hafva varit förbrutet, dock icke utan åtal och dom, men i sådan händelse
hade virket, såsom aldrig till klagande!! upplåtet, otvifvelaktigt
bort tillfalla kronan. Nu både likväl Konungens Befallningshafvande
enligt skrifvelse!! till Jägmästare!! N. den 12 Mars 1872 berättigat bolaget
W. att virket under vintern afhemta, och till denna tillåtelse hade
Konungens Befallningshafvande varit desto mera befogad, som den meddelats
innan klagandens dispositionsrätt öfver lägenheten inträdde, eller
före den 6 Maj 1872, då skattebrefvet utan dröjsmål utfärdades omedelbart
efter eller rättare samma dag, som Kongl. Kammar-Collegii skråf -

velse om qvitto å den insätta köpeskillingen till Konungens Befallningshafvande
anlände. Den ansökning om qvarstad å virket som klaganden
derefter till Konungens Befallningshafvande inlemna^ både han, på sätt
ett vid förklaringen bilagdt diariibevis skulle utvisa, icke behörigen fullföljt
• och då klaganden försummat att hos vederbörande myndighet söka
ändring i Konungens Befallningshafvandes klandrade förfarande, tycktes
hans åtgärd att, med förbigående af detta sätt att vinna ändring, direkte
i åtalsväg söka godtgörelsc icke vara af vidare uppmärksamhet förtjent.

Efter att hafva af denna förklaring erhållit del afgaf klaganden påminnelser,
i hvilka han på det bestämdaste bestred rigtigheten af för -

111 lllllvlöVl ) a nvmvw Jy 1* 1 , 1 1

klarandenas påstående, »att det skogsfång, som enligt verkstald

, » i i • /> • . n n 1_____ 1 Å 4- 4- 4- z", ii r\ nri

mnrk -

n I n g*'' och * ''ut stäm p ting blifvit från en "egendom upplåtet, för den dertill
berättigade aldrig ansetts kunna förloras genom egendomens senare öfverlåtande
till annan man.» Det hade nemligen icke i mannaminne inom
Western orrlands län inträffat, att sedan eu jordega af skattenatur bill v it
från en till annan man öfverlåten utan förbehåll och ograverad, något
slags skogsfång på grund af före öfverlåtandet skodd upplåtelse och
märkning eller ^stämpling blifvit någon annan lagligen tillerkandt emot
nya eo-arens bestridande, hvarpå klaganden vore beredd att uppvisa hundradefals
exempel, så i fråga om kronans som enskilda skogar t orklarandenas
åsigt, att om de af bolaget W. afverkade träd, jemlik! . §

i 1865 års nådiga Förordning, varit förbrutna, de skulle hafva tillfallit
kronan, kunde klaganden icke dela, utan ansåge lian, att den a Dolmträsks
öfverloppsmark stående skog, således äfven de träd, till hyll ka
nämnda bolag genom försummad aftorkning förlorat sm rätt, medföljde
vid öfverloppsmarkens försäljning å auktionen den 3 Juni 1871, emedan
träden då stodo och växte på sagda mark. Att klaganden, på sätt torkl
arand ena anmärkt, icke fullföljt den ansökning om qvarstad a de afverkade
träden, hvilken han till Konungens Befallningshafvande mgifvit,
hade sin orsak deruti, att sedan klaganden erfarit, att afverkningen skett
med Konungens Befallningshafvandes tillstånd, lian ansett sig icke hafva
skal att, fullfölja målet, utan hade lian i stället sökt förmå bolaget \V. att
godvilligt afstå det ifrågavarande virket; hvarjemte klaganden i sina påminnelser
framstäf anspråk på ersättning för de förluster och kostnader,
Konungens Befallningshafvandes öfverklagade förfarande honom tillskyndat.
„ , , n ., n „

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekomma, hade jag funnit tra ,

ran derom, huruvida klaganden, då han å offentlig auktion den 3 Juni
1871 inropade den för Kong!. Maj:ts och kronans räkning till försäljning
utbjudna Holmträsks östra krono-öfverloppsmark, tillika förvar Ivade

eganderätt till de på samma mark då ännu och jemväl när auktionsanbudet
den 26 påföljande Juli af Kong!. Maj:t antogs samt köpeskillingen
den 25 November nämnda år erlades Kvarstående träd, Indika handelsbolaget
W. vid eu föregående auktion den 16 Juli 1869 inköpt, men
underlåtit afverka och bortföra inom den tid, 18 § i förut åberopade
1865 års Kongl. Förordning stadgade, vara eu rattstvist emellan klagan(len
såsom köpare samt Kong]. Maj:t och Kronan såsom säljare "och
följaktligen höra anhängiggöras och afdömas i deri ordning, som för tvisterna!
vore i lag stadgad, och således icke kunna uppå klagandens förevarande
angifvelse under form af åtal emot Konungens Befallningshafvande
af mig göras till föremål för Kong], Hofrättens omedelbara pröfning,
hvarföre klagandens framställning i detta syftemål af mig lemnades
utan afseende; men då, ehuru nyss åberopade §*i 1865 års pådiga Förordning
innehölle, att virke, ntsynadt å kronans skogar och sedermera
lörsaldt, skulle i allmänhet vara afverkadt och ur skogarna bortfördi
innan den 1 Juni året näst efter det, då utsyningen skedde, — dock med
Konungens Befallningshafvande tillagd rätt att antingen vid auktionsvilkorens
bestämmande eller uppå särskild ansökan samt efter vederbörande
skogstjensteinans hörande i detta afseende medgifva längre tid,
likväl högst fem år från utsyningen, derom i sådan händelse skogs?.jensleni
ann eu alltid herde underrättas, med påföljd att, om köparen försummade
sm skyldighet härutinnan, hade han sin rätt till virket förlorat — och
ehuru hvarken uppgifvits eller af handlingarna styrkts, att bolaget W. fatt
sig i köpe\ilkoren förunnad eller genom särskild ansökning begärt förlänod
tid för utverkning och bortförande af de träd, bohiget fråiP Holinträsks
öf\i i lopps-mark inköpt, än mindre att vederbörande skogstjensteman
blilvit öfver sådan ansökning hörd; Konungens Befallningshafvande likväl,
sedan t. t. Jägmästaren N. icke allenast anmält, att bolaget W. under 1872
ars vinter låtit afverka eu mängd bjelkar och sågtimmer ä merberörda
öfvcrloppsmark, utan jemväl erinrat, att tiden för den afverkningsrätt,
bohaget sig förvärfvat, gatt till ända med Maj månad 1870, icke°desto
mindre i skrifvelse till bcmälde Jägmästare den 12 Maj 1872 förklarat,
att bolaget W. egde rättighet afverka de å auktionen den 16 Juli 1869
inköpta och sedermera utsynade skogseffekter å Holinträsks öfverloppsmark;
ansage jag Konungens Befallningshafvande hafva ej mindre brustit
'' sin skyldighet att bevaka den rätt, Kong]. Maj:t och Kronan enligt
Konungens Befallningshafvandes egen uti den i* förevarande ärende
afgifna förklaring uttalade åsigt egt till de skogseffekter, bolaget
löistimmat att i rätt tid afverka och bortföra, än ock, utan iakttagande
åt de föreskrifter ofvan intagna 18 § i 1865 års nådiga Förordning inne -

holk-, såsom vilkor för Konungens Befallningshafvandes befogenhet att medgifva
förlängning i tiden för de från kronans skogar inköpta skogsalsters
afverkning och bortförande, egenmägtigt tillerkänt bolaget W. rättighet
att under 1872 års vinter verkställa afverkning af skogseffekter, till
Indika bolaget enligt tydlig lag förlorat all rätt. Jag ansåg det nemligen
vara ostridigt, att sedan den 1 Juni 1870 inträda utan att ansökan om
förlängning i afverkningstiden till Konungens Befallningshafvande inkommit,
Konungens Befallningshafvande derefter, om ock en sådan ansökning
blifvit gjord, saknat behörighet att återställa den försuttna laga
tiden och till en slik ansökning lemna bifall.

På de grunder bär blifvit omförmälda uppdrog jag i skrifvelse den
30 Maj 1874 åt Advokatsfiskalsembetet i Kong!. Svea Hofrätt att lagligen
tilltala ofvanbemälde Landshöfding och Landskamrerare, anmodande
tillika bemälda embete att förbehålla Kong!. Maj:t och Kronan
öppen talan emot vederbörande om ersättningsskyldighet, för den händelse
Kongl. Magt och Kronan i eu möjligen blifvande rättegång skulle
åläggas hålla klaganden skadeslös för följderna af Konungens Befallningshafvandes
åtalade förfarande.

Sedan Advokatsfiskalsembetet afgifvit embetsmemorial mot Herr
Landshöfdingen W. och Herr Landskamrerareri A., så hade i den förklaring
deröfver, som Kongl. Hofrätten infordrat, blifvit yttradt af
Landshöfdingen: att då Advokatsfiskalsembetet lemnat utan afseende
klagandens anspråk, att på grund af sin genom köpet den Z Juni
1871 förvärfvade eganderätt till nämnda lägenhet äfven vinna enahanda
rätt till det förut derifrån i Juli månad 1869 till bolaget W.
försålda men den 1 Juni 1870 ännu icke afhemtade virke, och Advokatsfiskalsembetet
i stället, långt öfver angifvelsens gräns, afsigt och ändamål,
som uppenbarligen varit inskränkt till hvad klaganden enskild!
rörde, tilltalat Landshöfdingen för förbiseende af kronans rätt, Advokatsfiskalsembetet
åt åtalet gifvit en utsträckning, hvartill angifvelsen icke
föranledt och hvartill Advokatsfiskalsembetet alltså skulle saknat befogenhet;
samt att, då bolaget W:s försummelse att före den 1 Juni 1870
hafva afhemtat det å Holmträsks östra krono-öfverloppsmark för bolaget
utsynade virke ingalunda beröfva! bolaget rättigheten dertill förr än
längsta anståndstiden eller fem år efter utsprungen förflutit, Konungens
Befallningshafvande följaktligen haft lika mycken behörighet att på särskild
ansökning rådrum med afhemtningen under tiden bevilja som Konungens
Befallningshafvande sakna! skäl att derförinnan virke! med qvarstad
för kronans räkning belägga; och af Landskamreraren, som i öfrig!
åberopade hvad af Landshöfdingen blifvit anfördt, att t. f. Jägmästaren

Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till ISIG års Riksdag. 5

N., som numera vore afliden, vid en skogsauktion inför Länsstyrelsen
muntligen förklarat, att något hinder för det af »Grosshandlanden Kempe
sökta anståndet» icke förefanns; att vid försäljningen af ofvannämnda
kronomark för då närvarande spekulanter, bland dem jemväl klaganden,
tillkännagifvits, att det till »bemälde Kempe» försålda virket icke medföljde
köpet, och att klaganden enligt skattebrefvet af den 6 Maj 1872
endast efter behörig utsyning finge å den skatteköpta marken afverka
eller tillgodogöra si" befintlig skog.

Uti ytterligare afgifvet memorial bestred Advokatsfiskalsembetet såväl
invändningen derom, att embetet skulle till sin förevarande talan
sakna befogenhet, som ock de uppgifter, som å vederdelosidan meddelats,
hvarefter Landshöfdingen afgaf förklaring öfver detta memorial
samt yttrade hufvudsakligen, att då han icke närvarit vid auktionen
den 3 Juni 1871, han derom saknade all kunskap och vore, för hvad
dervid blifvit åtgjord t eller uraktlåtet, icke ansvarig; att Landskamree
rar eu A. vid föredragning af Jägmästaren N:s skrifvelse den 10 Mars
1872 för Landshöfdingen tillkännagifvit, att bolaget W. af Konungens
Befallningshafvande redan erhållit begärdt rådrum med afverkningen, om
rigtigheten af hvilken uppgift Landshöfdingen ansåge sig vid svarets afgifvande
icke hafva varit skyldig att genom infordrande af ansökningen
och beslutet gorå sig vidare förvissad, samt att då Landshöfdingen, boende
aflägse från Hernösand, icke varit i tillfälle att af dessa handlingar
undfå del, han i förtroende till Landskamrerarens uppgift om deras
verklighet, inlåtit sig i försvar för lagligheten af beslutet, ehuru Landshotell
ngen efter så lång tids förlopp och bland den mängd af mål, han
handlagt, icke kunnat i minnet bibehålla deras särskilda beskaffenhet
eller närmare detaljer.

Sedan berörda förklaring blifvit, i anledning af Landskamreraren
A:s derom framstådda begäran, honom tillstådd, men lian uraktlåtit att
inom föreskrifven tid deröfver afgifva yttrande, meddelade Kong!. Hofrätten
utslag den 29 December 1875, hvaruti Kongl. H ofrät ten med ogillande
af Herr Landshöfdingen W:s ofvan anmärkta invändning att Advokatsfiskalsembetet
åt åtalet gifvit en utsträckning, hvartill detsamma saknat
befogenhet, beträffande sjelfva saken yttrade, att emedan, derest Konungens
Befallningshafvande med den ofvan omförinälda skrifvelsen till t. f.
Jägmästaren åsyftat meddela denne upplysning derom, att bolaget W.
redan erhållit anstånd med afverkning af de af dem inropade skogsalster,
eu slik upplysning måste, på grund af hvad i målet förekommit, antagas
hafva varit stridande med verkliga förhållandet, samt, derest åter afsigten
med skrifvelsen varit att genom densamma medgifva hem Bida bolag

dylikt anstånd, detta förfarande desto hellre varit olagligt, som hvarken,
såvidt vi säd t vore, någon ansökning från bolaget om ett så beskaffadt
anstånd till Länsstyrelsen inkommit eller Skogstjensteman blifvit angående
ett sådant tillstånd hord, och dessutom afverkningen af omförmälda
skogsalster då redan blifvit af bolaget påbörjad; ty och då, enligt hvad
Herr Landshöfdingen uppgifvit och Landskamreraren lemnat obestridt,
denne sistnämnde vid föredragning af t. f. Jägmästarens förrberörda skrifvelse
för Landshöfdingen meddelat den uppgift, att bolaget W. af Konungens
Befallningshafvande erhållit begärdt rådrum med afverkningen, pröfva
de Kong!. Hofrätten, i förmåga af 25 kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen,
rättvist döma Landshöfdingen och Landskamererare» att, för hvad, på sätt
nämnd t vore, dem i målet till last läge, bota den förre etthundra kronor
och den senare tvåhundra kronor, Indika böter tillfölle kronan;
hvarjemte ICongl. Maj:t och Kronan leinnades Öppet att, för den händelse
Kronan uti en möjligen blifvande rättegång skulle åläggas hålla
klaganden skadeslös för följderna af Konungens Befallningshafvandes åtalade
förfarande, emot vederbörande anhängiggöra den ersättningstalan,
hvartill fog kunde förefinnas.

Sedan den skattehemmanen Näs N:o 1 om 7/n mantal och N:o 2 om
s/s mantal i Säbrå socken af Westernorrlands län förut åliggande postföringsskyldighet
med 1870 års utgång upphört, i följd hvaraf hemmanen
från och med år 1871 borde utgöra de utskyld er, från hvilka de i
egenskap af posthemman varit befriade, samt Kong!. Kammarkollegium
i anledning deraf genom särskilda skrivelser af den 13 Februari 1872
anmodat Konungens Befallningshafvande i länet att angående hemmanens
rotetaxation i behörig ordning meddela utslag och desamma jemte
bevis, att vederbörande af dem erhållit del, till Kong!. Kollegium insända;
så hade Konungens Befallningshafvande i nämnda län den 3 Februari
1873 dylika utslag meddelat, ett för hvartdera hemmanet, hvilka
utslag vederbörande expeditionshafvande eller Landskamreraren låtit för
Näs byamän utfärda och med lösen belägga ett exemplar af hvardera
utslaget, hvilken lösen ock blifvit uttagen.

Häröfver anförde eu af bemälde byamän, Jacob Högberg i Näs,
klagan och yttrade i den ingifna klagoskriften att, då berörda utslag
hvarken blifvit af Näs byamän begärda eller för dem vore behöfiiga,
samt deras beläggande med lösen utgjorde eu ny och olaglig tunga
på skatteman, expeditionshafvandens förfarande måste anses obehörigt,

hvarföre klaganden jemte anmälan om förhållandet till den åtgärd, hvar

+ ,11 .1 ^ + . v.K______]xi r*.. ii i ..,1 „ n 7 .

anhölls
som

om återbekommande af

utslagen

agande!! i och för rättelses vinnande abragta

ör utmätningsinstrumcntet

till detsamma kunde finnas föranleda
den erlagda lösen såväl för
samt om ersättning för de k
kostnader.

Landskamreraren, åt hvilken tillfälle lemnades att öfver klagomålet
sig yttra, åberopade till stöd för det anmärkta förfarandet innehållet
af Kongl. Kammarcollegii förenärunda skrifvelser, enligt Indika utslagen
skulle vederbörande hemmansegare bevisligen delgifvas, samt förrnälde&sig
anse ifrågavarande utslag icke tillhöra det slag af expeditioner, hvarom
'' 12 § af gällande expeditionstaxa stadgades," att de skulle utan lösen

till vederbörande utgifvas; och hade

slutligen

klagande!!

fatt med

på -

minnelser i saken till mig inkomma.

Då Kongl. Kammarcollegii omförmälda skrifvelser endast innehölls,
att Konungens Befallningshafvande skulle i behörig ordning meddela utslag
angående ro te taxatio nen af ifrågavarande hemman och dessa utslag
jemte bevis att vederbörande af dem erhållit del, sedermera till Kongl.
Collega pröfning insända, samt, enligt hvad klagande!! i sina påminnelse!
^ anfört, Näs byamän ock till åtlydnad af Kongl. Collegii föreskrift
blilvit särskilt delgifne de till Kongl. kollegium insända utslagen, syn -

tes mig

af innehållet i bemäld a Kongl.

Collegii

skrifvelse!''

något

stöd

‘''ÖL

Kongl. Maj:ts oc
beskattning,
sökande,

Dell

manens
gande eller

icke kunna hemtas för expeditionsh afvand ens åtgärd att dessutom låta
för Nås byamän utfärda särskilda exemplar af utslagen, för hvilka de
måst erlägga lösen; och då för (ifrigt uti ifrågavarande sak, som blifvit

Kronans vägnar anhängiggjord för ordnande af hemNås
byamän icke vore att anse såsom kärande, kla.
_ hvilket gällande expeditionstaxa enligt regel förut satte

såsom vilkor för skyldigheten att utlösa expedition, kunde jag icke
undgå att såsom obehörigt anse, att byamännen blifvit betungade med
lösen för ett särskilt exemplar af dessa utslag, utan att de om erhållande
af ett sådant främstält särskild begäran. Jag uppdrog derför i skrifvelse
den 15 Oktober 1873 åt Advokatfiskalsembetet i Kong]. Svea Hofrätt
att inför Kongl. Hot rätten tilltala Landskamreraren och å honom
yrka ej mindre ansvar efter lag än äfven skyldighet att återbära till

vederbörande den af dem erl

garn!

utgifva skål

erlagda

ersättning

till

a -

lösen för utslagen samt att
o o för hans kostnader å saken.

Öfver det a-tal, som i anledning häraf anstäldes, meddelade Kongl.
Ilofi Vitten utslag den 5 Mars IS74 af innehåll, att som uti ifrågavarande
ärende deri Näs byamän icke varit kärande, klagande eller sökande
—- byamännen således enligt 10 § i ’ "

Kongl

Förordningen

angående ex -

peditionslösen den 30 November 1855 icke varit skyldige att lösa de
af Konungens Befallningshafvande meddelade utslag, och det icke ens
bl i fvit uppgifvet, att expedition af byamännen särskild!, begärts, men
Landskamreraren det oaktadt låtit till byamännen utfärda exemplar af
samma utslag och derför påförd lösen, tillhopa sex kronor, hos eu af
byamännen uttaga; alltså och då Landskamreraren af den omständighet
allena, att, på sätt han erinrat, ifrågavarande utslag enligt Kongl. Kärnmar-collegii
föreskrift skolat delgifvas vederbörande mot bevis, icke
egt laglig anledning att lösen för samma utslag byamännen affordra,
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmåga af 20 § i Kongl. Förordningen
den 30 November 1855 samt 25 kapitlet 17 och 21 §§ Strafflagen,
döma Landskamreraren för hans origtiga förfarande derutinnan
att bota etthundrafemtio kronor, hvilka böter skulle tillfalla kronan,
samt att ersätta klaganden honom i anledning deraf förorsakade kostnader
med tretioen kronor 50 öre.

Uppå de besvär, Landskamreraren mot berörda utslag anförde,
meddelade Kongl. Maj:t utslag den 30 Juni 1874 — hvaraf jag dock
icke erhöll del före afgifvandet af min berättelse till sistförflutna Riksdag
— innehållande, att Kongl. Magt icke funne skäl till annan ändring
i Kongl. Hofrättens utslag än att de Landskamreraren ådömda böter
nedsattes till femtio kronor. — Redogörelsen för åtalen är härmed afslutad.

Fn utredning af lagskipning ens tillstånd skall, enligt gällande instruktion,
ingå i den allmänna redogörelse för förvaltningen af det honom
anförtrodda arbete, hvilken Justitie-Ombudsmannen har att till hvarje
Riksdag afgifva. När detta stadgades, återkommo riksmötena ej oftare
än hvart femte år. Det var således flera års iakttagelser, Justitie-Ombudsmannen
då för hvarje gång hade att meddela. Nu deremot, när
riksmötena och med dem den föreskrifna utredningen återkomma hvarje
år, är synvidden för iakttagelserna inskränktare, tilldragelserna på det
föresätta området för betraktelsen färre, och ämnet, som skall bearbetas
följaktligen fattigare. Men ej nog dermed; detta ämne är dessutom
af den särskilda beskaffenhet att, derest blicken ej får sträcka sig öfver
eu längre tidrymd och föremålen följas under deras fortgående utveckling,
omdömet om dem äfventyrar att missledas, så att ur de för dagen
framträdande företeelserna dragas andra slutföljder än sådana, som skulle
framstält sig, derest flera års erfarenhet lemna! tillfälle att jemföra och

mot hvarandra väga de gjorda rönen. Det har derföre befunnits nödigt
och smånigom blifvit sed, att i dessa betraktelser låta blicken ej blott
omfatta det närvarande utan äfven sträcka sig öfver det förflutna och
det tillkommande, för så vidt dermed något kunnat vinnas för eu sannare
uppfattning och ett rigtigare bedömande af frågorna för dagen.

För den gamla klagan öfver lagskipningens långsamhet har jag i
mina föregående berättelser uppträdt såsom målsman. Jag har äfven
antecknat de steg till förbättring härutinnan, som tid efter annan blifvit
tagna, såsom genom föreskriften, att städsel omstolarna, när malen
vunnit sin tillbörliga utredning, skola utsätta viss dag för domens afkunnande,
och genom de påbudna, s. k. månadstingen på landsbygden.
Förmånen af dessa tätare domstolssammanträden kommer dock endast
en del af domsagorna till godo. Huru likväl genom den delning af de
vidsträcktare domsagorna, som af den nyligen vidtagna regleringen af
Häradshöfdingarnes löneförmåner underlättas, besagda månadsting skola
kunna allmännare inrättas, har jag i min senast afgifna embetsberättelse
påpekat. Men om ock på denna väg åtskilligt mera kan göras, än som
redan är gjordt, uppnås dock icke dermed hufvud ändamålet med en
domstolsreglering efter tidens fordringar. Bästa sättet åter för eu sådan
omfattande reglering af så val öfver- som underdomstolar har länge varit
föremål för meningsutbyte och skiftande förslag, derunder tvisten
förnämligast gällt, hvad underdornstolarne beträffar, företrädet emellan
kollegiala domstolar och enmansdomstolar. Vid betraktande af vårt
lands beskaffenhet samt omskiftande tätare och glesare befolkning, vill
det emellertid synas, som skulle intetdera af nämnda system ensamt
kunna tillämpas. Det bl ifver icke möjligt i vissa traktör att undvara
enmansdomstolar, och för inrättandet af kollegiala måste sannolikt den
tid af b idas, då tanken på eu förening af landsbygd och stad i fråga om
lagskipning^ vinner mognad och allmännare erkännande. Fn betänklig
omständighet vid enmansdoinaresystemet, sådant det för närvarande hos
oss är ordnadt, utgör under tiden den mängd af göromål, mer och mindre
fremmande för lagskipningen, som under tidernas lopp hopats på
den ensame domaren. Utom de extrajudiciel ärendena, lagfarter och
inteckningsväsendet, hvila af gammalt tillhört domaren på landet, har
han under de senare årtiondena fatt sig ålagda åtskilliga statistiska uppgifters
meddelande, upprättandet och förandet af förmyndare- och koukursförteckningar,
samt nu senast det mest betungande af alla extra
göromål, uppläggandet och förandet af de nya lagfarts- och inteckningsböckerna.
Bland dessa bestyr äro några af den vigt och med sådant ansvar
förenade, t. ex. förandet af lagfarts- och inteckningsböckerna samt

förmyndareförteckningarna, att eu samvetsgran domare ej kan undgå att
sjelf med dem taga befattning, äfven om hans inkomster tillåta honom
— hvithet ej öfver allt torde vara händelsen — att för de öfråga lega
arbetsbiträde. Han måste ändock alltid öfvervaka och hafva omsorg
för arbetenas ordentliga och noggranna verkställande. När nu den tidspillan,
den omsorg och ofta nog det bekymmer, dessa extra arbeten
taga i anspråk, afdragas från den tid, den arbetskraft och arbetshåg,
öfver hvilka en ensam man förfogar, huru mycket återstår då för hans
egentliga kall, det hvartill han är förordnad, det hvartill han sökt att
bilda sig, det hvartill hans håg ligger, nemligen att skipa rätt? Huru
skall han kunna med den grundlighet, lian önskade, uppfatta, genomtränga
och utreda de rättstvister, i hvilka han har att gifva utslaget,
huru skall han hinna att med den uppmärksamhet, som vederborde,
följa lagstiftningens fortgång, den lagstiftning han är skyldig att, omedelbart
tillämpa, tolka och förstå, för att icke tala om vidgande af de
insigter, han förvärfvat sig i den allmänna rättsvetenskapen?

Uti detta förhållande torde någon förändring snarligen behöfva påtänkas.
Detta blifver så mycket oundvikligare, enär, efter hvad redan
blifvit o mnämnd t, enmansd o rast olar måste finnas, äfven om underdomstolarna
i allmänhet skulle erhålla kollegial sammansättning. Och jagvet
för sådant ändamål icke något bättre förslag att uppgifva, än hvad
särskilde kommitterade i ett år 1868 afgifvet förslag till stadga angående
allmänna underdomstolarne å landet in. m. tillstyrkte, nemligen
anställandet af biträdande domare, eller, såsom bemälde kommitterade
uttryckte sig, att »hvarje domare skulle ega rätt att på egen bekostnad,
för vissa göromål af jemförelsevis mindre omfattande betydelse i sitt
ställe använda eu till domare-embetets utöfning kompetent person, som
af vederbörande öfverrätt pröfvades dertill skicklig och som handlade
under egen ansvarsskyldighet». Fördelarne af eu sådan anordning vore,
att domaren bereddes en ganska väsentlig lindring i göromål; att han
derigenom sattes i tillfälle att mer oafbrutet än hittills sjelf förrätta
de lagtima tingen; att göromålen komme att handläggas med större
kontinuitet och, dä domaren sjelf ej ombestyrde dom, af eu person, som
vore mera förtrogen med orten och dess förhållanden än tillfälliga biträden
kunde antagas vara; och att allmänheten kunde påräkna att,
äfven i domarens frånvaro, finna någon tillstädes, som vore behörig att
emottaga och expediera handlingar äfvensom att få sina angelägenheter
fortare uträttade. De anmärkningar, som vid nämnda förslags pröfning
i Högsta Domstolen framstäldes, kunde, i den mon de förtjent^ det,
iakttagas och lända till förslagets förbättring samt tillika de förändrin -

gar deri införas, som af den sedermera tiinade löneregleringen antagligen
påkallas; men det är sjelfva grundtanken, som bör tillvaratagas
och ej glömmas, om det skulle ifrågakomma att på ett mera tillfredsställande
sätt än det nu varande ordna donna angelägenhet.

Ett ämne för mina betraktelser i föregående embetsberättelse bär
varit frågan om åtgärder till afhjelpande af det öfverklagade förhållandet,
att i likartade rättsfall stridiga domslut understundom utgått från
högsta domstolsinstansen. Ett icke oväsentligt steg till åstadkommande
af eu mera betryggande ordning i detta afseende är taget genom den
af kong!. Maj:t vid sistförflutna års riksmöte framstälda nådiga proposition
om ett tillägg i 22 § Regeringsformen, hvarigenom det hinder,
nämnde §:s nu varande lydelse lägger för Högsta Domstolens sammanträdande
in pleno, undanrödjes, hvilket, grundlagsändringsförslag, på Konstitutions-utskottets
tillstyrkan, af Riksdagen antogs hvilande till innevarande
riksmöte.

Det är ej ovanligt att höra än 1 agskipinligen än lagstiftningen få
uppbära skulden för den mängd af grufva brott, om hvilka tidningarne
nästan dagligen hafva att omförmäla ett eller liera. I fråga härom må
i förbigående uppmärksamheten fästas derpå att, i följd af vår tids utvidgade
offentlighet af allt hvad som tilldrager sig inom samhället,
många brott blifva allmänt hända, hvilka under äldre förhållanden skulle
förbi Hvit utom den ort, der de timat, obekanta. Men, detta oafsedd
lärer det dock få medgifvas, att de grufva brottmålen på den senaste
tiden tilltagit i eu betänklig grad. Att lagstiftningen deruti haft någon
del, synes dock ej kunna med rättvisa påstås. De ifrågavarande brotten,
som förnämligast yppat sig i groft våld å person samt bedrägeri
och förfalskning, är o i var lag med allvarsamma straff belagda. I tilllämpningen
af dessa straff, cl. v. s. i lagskipning^), kan val någon gång
eu mindre välbetänkt mildhet hafva uppenbarat sig, dock sällan i eu
utsträckning, som öfverskridit lagens bokstaf. I allmänhet har allt sedan
latitydsysteinet i vår brottmålslagstiftning infördes, på sätt jag äfven
förut någon gång anmärkt, hus många domstolar visat sig eu afgjord
benägenhet att tillämpa minimum af straffbestämningarna. Detta
är utan tvifvel i allmänhet eu origtig uppfattning af systemets grund
och mening; men den får eu särskild betydelse, när ett visst slag af
brott börjat blifva allmännare. Det är uppenbart, att lagstiftaren, då
han satte eu latitud i straff bestämningen, både för afsigt att dermed
gifva domaren tillfälle att skärpa straffet, när de med brottet förenade
omständigheter dertill föranleda. Nu är det väl vanligast, att till dylika
omständigheter räknas de, som ligga i sättet för brottets begående,

i förbrytarens uppsåt, i den grad af sedligt förderf hos denne, som genom
brottet sig yppat m. m., men utan tvifvel måste ock hit räknas
det förhållande, att på cn viss ort eller eu viss tid antalet af ett visst
slags brott tilltagit, och att följaktligen straff hotet, i mildare form tilllämpadt,
visat sig icke hafva haft tillbörlig verkan; ty, huru än straffets
ändamål bestämmes, måste alltid deri ingå, såsom eu icke oväsentlig
del, dess afskräckande förmåga. Eu sådan lagstiftarens afsigt har dock
må hända ej öfver allt och vid alla tillfällen varit af domstolarne behörigen
uppmärksammad, men icke desto mindre är det i min tanke ett
misstag, att häri söka orsaken till brottens tillväxt. Lika visst som
brotten emot egendom, stöld och rån, tilltaga under missväxtår och
dyr tid, lika visst öka sig brotten emot person i god tid. Till de förra
brotten drifva nöd och förtviflan, till de senare öfvermodet och — fylleriet.
Det kan ej förnekas att, i trots af den stigande upplysningen och bildningen,
hos vårt folk finnas — såsom det vill lyckas företrädesvis i vissa
landsändar — en viss råhet och vildhet i lynnet, som, när de uppeldats af
ruset, utbryta i de gräsligaste våldsamheter. Och när den göda tiden
och eu deraf alstrad riklig penningtillgång lemna medel att tillfredsställa
den olyckliga benägenheten för rusdrycker, förmå hvarken lagar,
lagskipning eller ordningsmakt att hindra våldsamheter, dem gerningsmännen
i rusets omedvetna tillstånd sjelfve ej kunna återhålla. På
livad sätt donna så olycksbringande dryckenskapslast skall stäfjas eller
utrotas, är hittills en olöst uppgift för menniskovännen. Mig synes någon
räddning knappast vara att förvänta från annat håll än från en
smånigom stigande upplysnings spridande inom alla samhällslager. Men
under tiden få likväl icke lagstiftning, lagskipning och synnerligast ordningsmakten
lägga händerna i kors och lemna fältet åt våldet och brottet.
Beklagligtvis är det rätt illa bestå!dt på landsbygden med den sistnämnda
eller ordningsmakten, utan hvilkens medverkan lagarna och
lagskipning^, synnerligast mot detta slag af brott, äro vanmägtiga.
Bekräftelse derpå lemnades från olika delar af riket under de öfverläggningar
i ämnet, som förevoro vid sist hållna riksmöte. Dessa föranledde
ock, såsom bekant är, ett särskild! extra statsanslag för ordningsmaktens
förstärkande på landsbygden och till befordrande af brotts
upptäckande och brottslingarnes gripande, att utgå under åren 1875 och
1876; men detta var endast en nödfallsåtgärd för tillfället. Huruvida
någon varaktigare hjelp kali åstadkommas genom de reformer i landtpolisen,
som af särskilde komiterade för landtstatens omorganisation
blifvit föreslagna, skall framtiden utvisa; men intill dess den rådande bristen
på erforderliga anordningar för rättstillståndets uppehållande på lands Jlist.

-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1816 års Riksdag. 6

bygden blifvit afhulpen, ökar donna fråga antalet af de nödiga samhällsreformer,
som vänta på sin lösning. Beträffande åter det andra slaget
af lagbrott, som på senare tiden ökat sig i antal, nemligen bedrägerier
och förfalskningar, hafva dessa dock vanligen blifvit upptäckta, af åklagaremakten
beifrare och af domstolarne med straff belagda. Hvad som
i afseende på dessa brott och deras hedrande skulle kunna anmärkas,
är, att vederbörande målsegande i flera fall ådagalagt eu i min tanke
mindre välbetänkt ömsinthet emot förbrytarne, hvarigenom händt, att
desse fått alldeles ostraffade undkomma till främmande land eller ock
att åt brottet gifvits mildrande omständigheter eller att åklagaremakten
ej tillhandahållits den bevisning, som förefunnits, så att förbrytarena
gått från ansvar fria. En sådan ömsinthet kan väl någon gång, men
ganska sällan, i verkligheten gagna förbrytaren i så måtto, att denne
för framtiden bättrar sig, men säkert är, att de skada samhället i det
att de, om icke uppmuntra till, dock minska neslighet af brott, som
visat sig så lätt vinna förlåtelse och undgå brottens vanliga påföljd.
Den sanna och upphöjda samhällsandan bjuder eu hvar medborgare att
i sin stad verka för uppehållande af lagarnes helgd. Låt den brottslige
umgälla sitt brott, det är helsosammast för honom och för samhället;
sedan må inenniskokärleken öfva sitt verk, till underhjelpande af den
straffades framtida förbättring. Detta är ett värdigare verksamhetsfält
för menniskokärleken, ty det förbättrar säkrare den fallne menniska!! och
det kränker icke samhällets rätt och lagens makt. För den, som forskar
efter orsaken dertill, att nu ifrågavarande slag af brott på den senare
tiden tilltagit i mängd och betydenhet, leda alla spår — och det ännu
omedelbarare — till samma källa, som nyss blifvit uppgifven för våldsgerningarne
å person, nemligen den göda tiden. Denna har uppjagat
priset på alla lefnadsbehof och njutningsmedel, utan att öka tillgångarne
för den klass af menniskor. som skall lefva på lön, pension eller afkomst
af ringare kapital. De lättsinnige och njutningslystne, ja till och med
de, som förut på sina inkomster sparsamt och redbart försörjt sig och
de sina, men ej haft sinnesstyrka att för den onda tiden underkasta sig
nödtvungna försakelser, hafva låtit sig förledas att genom olofliga medel,
bedrägerier och förfalskningar, söka vinna hvad de ej på årlig väg kunnat
åtkomma.

Men om lagstiftningen och lagskipning^ icke rättvisligen höra
anses hafva någon del i de ofvannämnda brottens tilltagande mängd och
skräckingifvande beskaffenhet, torde deremot fängelseväsendet ej kunna
fritagas från en sådan delaktighet, synnerligast i fråga om det här ofvan
först afhandlade slag af brott, nemligen våld å person, mord, dråp och

rån. Det är icke sällan frigifne fångar, so in dervid uppträdt såsom anförare
eller verksamme deltagare. Frågan om vårt fängelseväsende har
jag i flera af mine förut afgifna embetsberättelser vidrört och dervid
alltid, likasom jag äfven nu gör, vitsordat ransakning^äktenas eller i
allmänhet cellfängelsernas göda beskaffenhet, men deremot haft åtskilligt
att anmärka rörande gemensamhetsfängelserna samt tillika mer än en
gång beklagat den hjelplös belägenhet, i hvilken frigifne fångar återkastas
på samhället, hvarigenom de kommit att bilda och fortfarande
utgöra en stam för brottslingarnes samhällsfientliga här. Vid fångvården
uti gemensamhetsfängelserna har den hufvudsakligaste anmärkningen
varit den, att fångarne äro för mycket öfverlemnade åt sig sjelfva, så
att genom inbördes sällskapande de icke förut alldeles förderfvade, i
följd af sedeslöshetens smitta, försämras, för att sedermera, i sin ordning,
förderfva efterkommande olyckliga. Detta förhållande har smånigom
gjort dessa fängelser så lockande, att det gifvits exempel på
förbrytare, som vid brottens begående öfverlagt och beräknat, huruledes
de, genom att förstora brottet eller försvåra dess art, skulle kunna gorå
sig förtjent^ att, med öfverhoppande af två års strafftid, som enligt
lag skall aftjenas i cellfängelse, med ens kunna komma till gemensamhetsfängelset.
Emot sj elfva dessa fängelser har åter blifvit anmärkt —
och deruti torde ock förnämligast orsaken till fångvårdens bristfällighet
vara att söka — deras olämpliga byggnadssätt, enär största delen af
dem icke varit för detta ändamål uppförda, utan blifvit dertill med
större eller mindre framgång efteråt inrättade. Detta har vållat, att
manstukt och ordning ej kunnat, såsom vederbort, upprätthållas; att
någon klassifikation af fångarne i äldre och yngre, mer eller mindre
förhärdade, icke kunnat genomföras, enär, om dessa olika slag af fångar
hållits åtskilda om dagarne och under arbetet, de till nätterna måst
sammanpackas i gemensamma sofrum; att lämpliga rum och öfriga anstalter
för fångarnes undervisning icke kunnat anordnas; och slutligen
att ännu mindre någon sådan ordning för fångarnes efterhand skeende
förbättring och förberedande för en återvunnen frihets råtta bruk, som
i andra länder under den sista tiden blifvit med framgång försökt, bär
kunnat införas och utbildas. Några mått och steg till afhjelpande af
detta samhällsonda och till gemensamhetsfängelsernes uppbringande till
motsvarighet mot cellfängelserne har jag dock glädjen att omförmäla.
Hit hör, på lagstiftningens område, det välbetänkta stadgandet i Kongl.
Förordningen den 30 Maj 1873, att alla, som äro dömde till straffarbete
på längre tid än två år, skola undergå en viss del af donna strafftid i
cellfängelse, så att brottslingarne hädanefter ej kunna genom brottens

försvårande till art och straffbarhet undkomma det fruktade straffet i
enrum och genast få inträda i gemensamhetsfängelset. Vidare hafva
genom beviljade statsanslag på senaste tiden några nya straff-fängelser
blifvit uppförda och andra äro under uppförande, dessa så inrättade att
de motsvara tidens fordringar och lemna tillfälle att begagna de anordningar
för fångarnes undervisning och ändamålsenliga behandling i öfrigt,
som utgör föremål för nutidens sträfvande!!. Tillika har genom lemnande
anslag till nattcellers inrättande i eu del af de gamla gemensamhetsfängelser
ofvanberörda väsentliga olägenhet af fångarnes förvarande
i gemensamma sofrum blifvit afhulpen.

Äfven för beredande af någon omvårdnad om frigifva fångar och
deras återförening med samhället har den senaste tiden icke varit overksam.
Sålunda har till fullständigande af föreskriften i Kongl. Förordningen
angående förändrade stadganden i afseende d frejdbetyg, som af
presterskap^ utfärdas, den 20 Januari 1805, att i dylikt betyg finge, beträffande
i allmänhet personens frejd, ej införas annan anteckning, än
huruvida personen i fråga åtnjöte medborgerligt förtroende, eller icke,
genom Kongl. Förordning angående frejdbetyg, som eif presterskapet meddelas
om personer, hvilka före 1865 års början blifvit för brott dömde, den
28 November 1873 blifvit stadgadt, att dessa brott efter tio års förlopp,
sedan straffen för dem voro verkstälda, ej skulle i frejdbetygen otnförmälas,
genom hvilka föreskrifter, derest de noggrant efterlefvas — hvilket
dock efter hvad jag erfarit icke alltid och allestädes skott — den en
gång fallne undgår, att för afl sin tid, i trots af sin ånger och ådagalagd
allvarlig förbättring, stämplas såsom brottsling. Vidare har den
år 1873 stiftade Föreningen till minne af Konung Oscar I och Drottning
Josephina, hvilken förfogar öfver tillgångar, som efter våra förhållanden
kunna anses betydande, upptagit bland målen för sina sträfvande!!, att
»föreningens medlemmar, hvar i sin mån, skola söka dels att bekämpa den
rådande obenägenheten att i tjenst eller arbete antaga fallne menniskor
dels att anskaffa tjenst eller arbetstillfälle samt bereda ett välvilligt stöd''
åt sådana från fängelset frigifne, hvilka lemna hopp om framtida stadgad
och ärlig vandel»; och hafva efter detta exempel föreningar här och
der i landsorterna bildat sig.

Det är en företeelse, som på senare tider fram träd t och är egnad
att ingifva menniskovännen allvarliga bekymmer, jag menar det jemförelsevis
ökade antalet af unga förbrytare, till och med af den späda
ålder att de icke kunna till ansvar efter lag dömas. Ej sällan inträffar
det, att ordentligt organiserade tjufband af öfvermagar uppträda och
skyldra inför Poliskammare och domstolar, tilltalade för talrika och

stundom icke obetydliga tjufnader. När sådant kan hända i en tid, då
möda och kostnader i vida större man än någonsin förut användas för
ungdomens uppfostran och undervisning, tyder detta på en djupare inre
skada inom samhällskroppen, hvilken ej kan vara någon annan än den,
att de band, som sammanhålla familjen, hafva förslappa!^. Man kunde
nästan vara frestad att tro, det den utsträckta omvårdnad, det allmänna
tagit på sig i fråga om barnens uppfostran i offentliga skolor, af en del
bland föräldrar uppfattas så, som om de derigenom blifvit med ens befriade
från den naturliga omsorg de förut erkänt sig ega att uppföda
barnen i tukt och sörja för deras nödtorftiga undervisning. En dryg
del i det anmärkta sorgliga förhållandet har utan tvifvel den förut omnämnda
dryckenskapslasten, som utom andra antydda förderfliga verkningar
äfven medför den att undergräfva den husliga ordningen, störa
hemmets frid samt genom tadelvärda föredömen besmitta de ungas seder.
Men äfven detta onda har uppkallat menniskovänners verksamhet och
den nyss omförmälda föreningen har satt främst bland sina åtaganden
att upprätta en eller flera vårdanstalter, der vanartige och till brott
hemfallne personer under 15 år emottagas till upptuktelse, undervisning
och inlärande i åtskilliga yrken och arbeten, egnande att betrygga deras
framtida utkomst. —

I sistlidna års berättelse omförmäldes de fördelar och olägenheter
för lagskipning^, som jag förmodade vara att emotse såsom följder af
den då nyligen verkstad a regleringen af häradshöfdingarnes löneförmoner.
Bland sådana olägenheter framhölls den inskränkning, som derigenom
uppstått, i tillfällen för yngre jurister att vinna anställning hos
domare på landet och på samma gång att vinna den praktiska öfning
och erfarenhet, som erfordrades för att de, utan fara för rubbning i
lagskipningens gång, skulle kunna efterträda de nu varande domarena.
I sammanhang dermed antyddes, huru denna olägenhet skulle kunna
åtminstone i någon mån afhjelpas. Men på den senaste tiden hafva
tecken visat sig till en annan fara, som, om den befinnes grundad och
ej blott tillfällig, kan hafva med sig betänkligare följder för lagskipningen,
jag menar fara för att den hittills nästan öfverflödande tillgången
på ämnessvenner för domarekallet börjar tryta, såsom redan skett inom
räkenskapsverken. Visserligen har antalet af de ynglingar, som vid
universiteten idka juridiska studier, ännu icke af tagit så, att deraf kan
dragas någon bestämd slutsats om nämnda studiers öfvergifvande, men
det har dock under det förflutna året inträffat hvad som förut under senaste
årtiondena knappast egt ruin, att i hufvudstaden så väl Hofrätten som
Rådstufvurätten haft svårighet att finna personer hugade att åtaga sig

tillfälliga domareförordnande!!. Att detta förhållande skulle stå i något
samband med förutnämnda lönereglering är icke antagligt, då denna så
nyss gatt i verkställighet, att dess följder ej hunnit framträda. Dessutom,
om det än visserligen är sannt, att genom nämnda reglering utsigten
på de ansedda, rikligt aflönade och i det hela beqvämliga domareplatserna
i de störa domsagorna gatt förlorad; har deremot just genom
samma reglering anledning yppat sig att antaga, det genom domsagornas
fördelning domareplatserna skola blifva derå och kunna vid tidigare år
erhållas, en omständighet som herde snarare locka till än afskräcka från
domarebanans beträdande. Men andra orsaker finnas, som redan verkat
och framdeles allt mer komma att verka i sådan rigtning. Främst bland
dessa orsaker torde höra sättas den storartade och lifiiga utveckling
industrien i så många grenar tagit och den tidigare och rikligare utkomst,
hon erbjuder sina läkare och deras biträden. Detta inverkar ej
allenast på första planläggningen af ynglingars uppfostran hädanefter,
i det att allt flere dragas från de allmänna till de industriel, tekniska
undervisningsanstalterna, utan det utvecklar sin dragningskraft äfven på
dem, som redan blifvit, uppfostrade till allmän bildning och till andra
yrken. Så, för att taga exemplen på sistberörda förhållande från det
område, som nu utgör betraktelsens ämne, är det icke sällsynt, att
industri-idkares söner, som orna inträda i fädrens yrken, finna för sin
framtida verksamhet nyttigt att derförinnan förvärfva ej blott insigter i
lagfarenheten utan äfven någon öfning i 1 agarnes tillämpning. De genomgå
derföre vid universiteten erforderliga embetsexamina, tj castigera
ett eller annat år i rättegångsverken och försvinna sedan derifrån, inträdande
på den lefnadsbana, de på förhand vält. Andra, som likaledes
någon tid sysselsatt sig med dornarevärf, taga anställning såsom juridiska
biträde!! eller ombudsmän vid industriel företag, vid banker, hypoteksförening!!!''
in. in.; och åter andra finna sin uträkning att lemna dovnareeller
embetsmannabana!! och öfvergå till andra lefnadsyrken. Detta förklarar,
hvarföre brist på personer, som för lifstiden hålla ut på domarebanan,
kan uppstå, ehuru antalet af dem, som vid universiteten förbereda
sig till nämnda bana, icke varseblifves.

Bland orsakerna till nyss omförmälda brist bör i andra rummet
sättas det förhållande, att på senare tiden sakförarekallet tillegnat sig
icke få bland så väl inhöljande som mera försigkomna jurister; och det
är att förutse, att detta yrke, i den mån det lyckas tillvinna sig det
anseende, som det, samvetsgrant utöfvadt, förtjena!-, i den mån allmänheten
erfar behofvet af dess anlitande, samt i den män yrkets egna
kikare lärt sig inse, huru väl det lönar sig, skall locka till sig allt

flere — och helt visst icke de svagast utrustade — bland dem, som
eljest skulle hafva sökt sin utkomst på domarebanan.

Slutligen torde, bland orsakerna till det angifna förhållandet, att
ej mindre inom rättegångsverken än äfven inom de förvaltande verken
eller i allmänhet på embetsmannabana!) tilloppet af nybörjare minskats
och antalet af dem, som fullfölja en der börjad verksamhet, aftagit, ej
höra lemnas helt och hållet »bemäld den afvighet mot embete- och
tjensteman och den ringaktning af deras arbete, som det på senaste tiden
blifvit ett bruk att tidt och ofta uttala och söka utsprida bland allmänheten
tillika med den åsigt, att desse samhällsmedlemmar vore att anse
såsom endast »tärande», såsom ett samhällsondt, och att förty åt dem
så litet som möjligt af samhällets göda borde förunnas. Om grunden till
denna ogynsamma sinnesstämning och denna missunsamhet emot embetsed)
tjenstemännen må vara lagd af dem sjelfva derigenom, att en och
annan bland dem ådagalagt öfversitteri och ogenhet emot allmänheten
eller straffvärda försök att tillskansa sig af samhällets förmoner mera än
dem med råtta tillkommit, vill jag denna gång icke försöka att utreda;
jag bär endast trott mig höra vidröra förhållandet såsom befintligt och
möjligtvis i någon mån verksamt i den angifna rigtningen, att göra einbetsmannabanan
allt mindre och mindre tillfredsställande samt derigenom
bidraga att afhålla de unga från banans beträdande eller fortsättande.
Denna omstämning till någon del i tänkesättet, den må vara till sin uppkomst
berättigad eller icke, har dock jemte det onda den kan hafva förorsakat,
uträttat något godt, så vida nemligen derigenom ett förut h er skår, de
ondt blifvit undanröjdt, jag menar det menliga förhållandet, att ett allt
för stort antal bland det uppväxande slägtet sträfva^ efter sin utkomst
på embetsmannabana», med förbiseende af, om ej rent af förakt för de
utsigter i detta hänseende, som industri, handel och de för landet vigtigaste
näringar erbjudit; men öfverdrift, hvilken rigtning hon tager, är
och blifver till sina verkningar skadlig; och ett obilligt underskattande
af embets- och tjensteman värde och betydelse inom ett ordnadt samhälle
och den vigt som ligger derå, att de väl anses och anständigt aflönas,
kan, i förening med ofvan uppräknade orsaker och andra derå,
verka derhän, att embetsmannabana» förlorar den dragningskraft hon
hittills utöfvat på ungdomen, så att, förr än någon tror, tillgång på
duglige embete- och tjensteman kommer att brista. Det är bär ej fråga
om att få platserna i domstolar»» eller inom förvaltningens olika grenar
besätta, ty så illa ansedde eller lönade kunna de väl icke blifva, att ej
alltid personer skola dunas villige att dem intaga, utan hvad som ligger
magt uppå, det är att duna de bäste och skickligaste personel'', hvar på sin

plats. Detta har hittills icke varit så svårt, i anseende dertill, dels att
många funnits att välja på, dels att det val i allmänhet kunnat sägas,
att urvalet bland det uppväxande slägt,et egnat sig åt embetsmannabana».
Men skulle detta förhållande upphöra, så kominer, efter tingens
vanliga ordning, priset på duglige embete- och tjensteman att stiga, och
sedan erfarenhet vunnits om olägenheterna af de mindre skickliges verksamhet,
uppkommer snart nog nödvändighetens tvång att betala det
högre priset för de duglige; ty den drygast lönade tjenstemannen är dock
den oduglige och försumlige, huru ringa än hans lön är. Då kommer
troligen äfven på detta område att inträffa, hvad som alltid varit sed
på det industriel», att säljare» får ett afgörande ord med vid bestämmande
af köpevilkoren och att dessa ej föreskrifvas af köpare» ensam,
eller, med andra ord, att då staten borttinga!'' arbetet i domarevärf eller
förvaltningsbestyr inom samhället, betalningsvillkoren eller lönebeloppen
icke kunna af arbetsgivare» ensidigt bestämmas, utan att jemväl behörigt
afseende dervid måste göras på arbetstagarenas anspråk. Under
sådant förhållande är det uppenbarligen i begges val förstådda interesse,
att arbetet, hvart i sitt slag, blifver rätt uppskatta^ och bedöindt.
Likasom godt arbete är sin lön värdi,, så skall god lön med verkligt,
dugligt och ärligt arbete förtjena^. Men en sådan uppskattning är förenad
med svårigheter just till följd af arbetets olika art. Själsarbete
och kroppsarbete kunna ej rättvisligen mätas med samma måttstock; det
senare later mäta sig efter tid, det förra icke alltid. Att uppskatta eu
embete- och tjensteman arbete i allmänhet efter de timmar, han uppehåller
sig på sitt embetsrum, är att använda ett falskt matt, när embetsmannen
har sin egentliga sysselsättning i sitt hem; och att föreställa
sig, det på lika sätt eu domares arbetsdag tager slut, när han uppstiger
ur domstolen, är eu falsk föreställning, när lian under mellantiderna
har att bereda sig på hvad i domstolen skall förekomma och
att sätta på papperet hvad der förekommit. Emellertid finnes det onekligen
någon del af embetsmannaverksamheten, som kan mätas efter tid
och å den bör sådan måttstock användas. Men till att rätt urskilja och
rigtigt bedöma hvarje arbetes särskilda art och råtta måttstock erfordras
sakkunskap och, hvad som utan hennes hörande i donna sak åtgöres,
kan leda ej allenast till orättvisa emot arbetare» utan ock till skada för
arbetsgivare». Det bär hittills varit fråga om uppskattning af arbetet,
sådant det nu bedrifves, eller, med andra ord, en undersökning, huru
stor lön en hvar af befintlig» embete- och tjensteman för sin innehafvande
tjenstebefattning bör, i jemförelse med andra, åtnjuta; men en klok
statshushållning fordrar äfven eu undersökning, huru det för statens

behof nödiga arbete, som nu är i fråga, må kunna med minsta arbetsstyrka
och lindrigaste kostnad för de alltmänna utföras på ett tillfredsställande
sätt, det vill säga, eu undersökning, huruvida alla nu befintliga
embeten och fenster fortfarande må vara af behofvet påkallade eller
några kunna indragas och kostnaderna för dem besparas. Vid en sådan
undersökning framträder genast ett påstående, som tidt och ofta upprepas,
att chefer i särskilda embetsverk, såsom Presidenter, Landshöfdingar
och Biskopar, vore öfverflödige embetsman, emedan de icke deltaga
i arbetet inom sina verk och emedan dessa kunna ega bestånd och
dithörande ärenden vinna sin tillbörliga handläggning, ehuru chefsembetena
någon tid stått lediga eller cheferne tidtals vistats å annan ort; och
är det besparing af statsmedel, som egentligen framhålles såsom vinsten
af dessa embetens indragning. Äfven på donna frågas afgörande bör sakkunskapen
hafva sitt rättmätiga inflytande, men till och med hos den,
som icke egen donna kunskap, är en blick inom andra områden för
mensklig verksamhet, i förening med någon eftertanka, tillräcklig att
uppkalla tvifvelsmål om besagda påståendes läglighet. Betraktas förhållandet
t. ex. inom näringarne, lärer väl ingen hålla före, att vid
ett större jordbruk rättar eu är en öfverflödig person, äfven om han icke
utför samma arbete som drängarne eller dagakarlarne, eller att på en
större fabrik verkmästaren gerna kan saknas, då han icke deltager i
fabriksarbetarenas sysslor. Ledningen af det hela, ansvaret för arbetets
gång taga ock i anspråk möda och krafter af minst lika matt om ock
af annan art än sjelfva kroppsarbetet och fordra insigter och skicklighet
af större omfattning och mångsidighet än detta; hvarföre också inom
den enskilda hushållningen det anses för välbetänkt, att genom god aflöning
söka förvärfva eller bibehålla i sin tjenst duglige arbetsledare.
Skulle då ett motsatt förhållande gälla i fråga om arbetet i statens tjenst?
Man säger väl, i statens embetsverk är arbetet så ordnadt, att arbetarena
kunna leda sig sj elfva och sjelfve bära ansvaret, men hurudan blifver
ledningen, hurudan! ansvaret, när det delas af flere? helt säkert icke
sådant, som när en leder, en ansvarar för detsamma. Eller ock, säger
man, den äldste ledamoten i verket kan hafva ledningen och ansvaret.
Ja väl, om han är dertill lämplig och skicklig. Men skall han tillika
skota sitt kall, såsom arbetande ledamot i verket, så är fara värdt, att
antingen detta eller chefskapet derpå blifver lidande, för att icke tala
om den oklara och besvärande ställning, i hvilken han kommer till kamrater
och underlydande. Skall åter en annan skota de äldstes ledamotsbefattning,
då blifver denne äldste ledamot President eller Landshöfding
eller Biskop, ehvad han kallas så eller icke. Detta är hvad som in Just.

-Ombudsmannens Embetsberättelse till 187ti års Riksdag. 7

träffar, när detta chefsembete står ledigt. Att dermed ingenting förloras
i fråga om arbetets gång och ordningens främjande inom verket är
lättare att föregifva än att bevisa. Att åter en Landshöfdings eller
Biskops tillfälliga frånvaro från sitt Landshöfdings- eller Biskopssäte,
t. ex. för att bevista riksmötet eller för någon annan angelägenhet i
hufvudstaden, skulle vara liktydig med ledighet från sjelfva embete! och
dess åliggande, strider emot erfarenheten, då känd t är, att åtminstone
flere af dessa embetsman under tiden med uppmärksamhet följt och
kraftigt främjat sina landsorters interesse!! och angelägenheter. Det
tyckes sålunda som skulle på eu förändring i ofvanantydda vigtning föga
vara att vinna men möjligen ej så litet att förlora. Saken må dock
samvetsgrann! skärskådas och pröfvas.

1 ett framåtgående samhälle är det af nöden att sådana uppskattningar
och undersökningar, som här ofvan omforma las, tid efter annan
ega ruin; men om de skola medföra verkligt och varaktigt gagn för det
allmänna, måste de verkställas med urskilning, sakkunskap och rättvisa.
Ett berättigad! mål för dylika undersökningar är åstadkommandet af besparingar
i statens utgifter, men detta får ej vara det enda och uteslutande;
ty lemna;.; för detta måls vinnande å sido nödig hänsyn dertill, att
ärendena blifva skotta och ändamålsenligt skotta, och att medel anslås,
tillräckliga att förvärfva duglige och roddare tjensteman för ärendenas skötande,
så händer det, att ärendenas gång rubbas och förvirras till ohjelplig
allmän och enskild skada kanske utan att det sökta målet uppnås. Eu
väl genomförd anordning deremot af statsförvaltningen i alla dess delar, en
anordning, som rätt uppskatta!'' hvarje embetes och tjenstebefattnings behof
af skicklighet och arbetsamhet och afpassa!'' arbetet så, att hvarje befattning,
högre eller lägre, fordrar och sysselsätter sin man och tillförsäkra!''
denne en efter hans samhällsställning anständig aflöning, efter det att
med urskilning och sakkunskap blifvit utmönstrade alla befintliga embete!!
och tjänster, som icke oundgängligen erfordras för ärendenas behöriga handläggning
och gång — eu sådan anordning erbjuder fördelar, Indika väl, i
trots af afund och förtal, torde draga till sig de insigtsfullaste och dugligaste
personer och fästa dem i statens tjenst, ty genom det anseende
donna tjenst åtminstone af ålder åtnjutit och den säkerhet i besittningen
af eu stadigvarande om ock anspråkslösare utkomst, som hon bereder,
bär staten en viss fördel i f älb ngen med näringarne, äfven då dessa
bjuda rikligare, men osäkrare löneförmoner åt sina Likare. Det linnés
nemligen ett gammalt ordspråk, som säger: »kronans kaka är knapp,
men dryg», och detta har så mången gång besannats, att ordspråket
vunnit tilltro. Genom eu sådan väl afvägd arbetsfördelning skulle ock

möjligen i eu framtid kunna så smånigom utplånas det förbud, staten ansett
sig behöfva stadga för eu del af dess tjensteman emot innehafvande
af mer än en tjenst på stat eller af tjenst i vissa andra verk och inrättningar
jemte statens tjenst. Det ligger obestridligen någonting förhatligt
i hvarje dylikt maktspråk, rigtadt emot personers medfödda rätt att
förfoga öfver sina krafters bruk. Visserligen finnas embete» och tjänster,
som i anseende till sin särskilda beskaffenhet eller vigt och omfattning
uppenbarligen icke låta sig förenas med andra tjenstår, men det nämnda
förbudet sträcker sig utöfver donna krets. När en tjensteman innehar
en befattning, som icke kan upptaga hela hans tid och arbetskraft,
och som ej heller ållon as så, att han derpå kan lefva, är det en grymhet
att förbjuda honom använda sin ofri ga krafter i en annan tjenst, till hvilken
håg och fallenhet gorå honom lämplig, och att sålunda bereda sig utkomst.
Staten kan fordra, att tjensteman»^ utför det arbete, för hvilket
lian åtnjuter lön, men staten kan icke förfoga öfver mer af hans arbetskraft
än hvad för nämnda ändamål erfordras, utan att tråda hans personliga
rätt för nära. När staten, med ett, om än ofullständigt, erkännande
af donna sanning, ansett sig icke kunna förbjuda tjenst ömannen att
med sin befattning förena andra göromål, än tjenst på stat eller hos några
uppgillra inrättningar, är förbudet dessutom vannaägtigt och förty ändamålslöst.
Tjenstemannen kan ju på mångfaldiga andra sätt använda sina
krafter i enskildas tjenst, på författar esk ap in. in.; och icke lider statens
tjenst mindre intrång af dessa sysselsättningar, än om hon vore förenad
med någon annan befattning på stat eller vid de förbjudna inrättningarna.
Hvarken det allmänna eller dess tjenst kan det slutligen lända
till fromma, om den under dylikt förbud städ de tjenstemannen pligtskyldig^
gör ingenting annat än sin tjenst, sofvel- bort den tid, som
blifver öfrig, svälter eller skuldsätter sig. Blifver deremot enhvar befattning
högre eller lägre, till sina fordringar så i ett som annat hänseende
rigtigt uppskattad och så ordnad, att hon sysselsätter en man
med vanlig arbetsförmåga och anständigt försörjer honom, upphör behofvet
och dermed sannolikt äfven åhåga» hos tjenstemannen att fika
efter flera tjenstår, hvilken staten ansett sig höra medelst meranämnda
förbud återhålla och städja. Skulle det icke desto mindre hända, att eu
tjensteman, utrustad med ovanligare arbetsförmåga, finge tid och krafter
öfver att utom tjensten använda, må lian såsom hvarje annan fri medborgare
vara oförhindrad att bruka dem på det sätt lian finner för sig
bäst och förmonligast. Det är statens sak, såsom arbetsgivare, att tillse
det härigenom icke missbruk sker, utan att staten får till godo det
arbete, lian har att fordra och som lian med den gina lönen betalt.

Dessa betraktelser skola säkerligen icke befinnas fremmande för hvad
a var tid föregår. Det är ett uppskattnings- och undersökningsarbete
af ofvan beskrifva art so in för närvarande pågår, och det torde" ej vara
för mycket sagd t, om man förutspår, att på detta arbetes genomförande
efter eller i strid mot de grundsatser, som bär ofvan blifvit antydda,
vår statsförvaltnings närmaste framtid är beroende. Med lagskipningens
tillstånd stå dessa betraktelser i så mycket omedelbarare samband, som
en stor del af landets domare nu mera blifvit, hvad den förr icke varit,
en af staten aflönad korporation, så att hvad som rörer andra embetsed!
tjensteman, rörer hädanefter äfven domarena. Vi hafva i vårt land
hatt och hafva eu aktningsvärd domarekorps, rättrådig, efter sin uppfattning
af hvad rätt är, samvetsgrann och omutlig. Skulle dessa egenskaper
i någon mån äfventyra genom den förändring i domarens ekonomiska
ställning, som egt rum eller kan komma att ega ruin, så vore
en sådan förlust icke med någon vinst vare sig för statskassan eller
för lagskipning^!» beqvämligare inrättande ersättlig. »Eu god domare
ä-r bättre än en god lag», och huru än vår lagstiftning må utveckla sig
till ctt bättre, skulle vi komma att sakna gode, skicklige, rättrådige och
omutlige domare, så kunde pligten att »utreda lagskipningens tillstånd»
blifva, hvad den hittills icke vant, en tung pligt.

På la g stiftning ens område har jag att framställa nedanstående förslag
till ändring i 2 kapitlet 13 § Strafflagen:

I sammanhang med den nu gällande Strafflagens införande, för ett
tiotal af ar sedan, infördes ock en förändrad ordning vid förvandling af
böter till annan straffart, när tillgång till deras gäldande saknades hos
den iiötfälde. Sådan förvandling hade dittills verkstälts af domstolar^.
Derom stadgades i 27 punkten af Kong!. Förklaringen den 23 Mars 1807:
»Underrätt, som hiller till böter, bör tillika efterfråga och söka inhemta
underrättelse, huruvida den sakfälde kan betala böterna eller icke, hvarom
anteckning bör i protokollet införas. Förekommer anledning dertill, att
böterna ej kunna utgå, skola de i utslaget sfi val som i saköreslängd^!
icke dess mindre utsättas men det tillika föreskrifvas, huru nämnda böter
må i sådan händelse förvandlas till motsvarande kroppsstraff». I Strafflagen
åter föreskrifver 2 Kapitlet 13 §: »Om förvandling af böter för ordnar

Konungens Befallningshafvande». Sistberörda stadgande anträffas
först i Lagkomiténs förslag till Straffbalk, 2 Kapitlet 31 §, och i motiven
till detta förslag heter det, att »till undvikande af onödig omgång med

förvandlingar, dessa, såsom klara verkställighetsåtgärder, blifvit till Konungens
Befallningshafvande öfverlcmnadc». Vid granskningen inom
Högsta Domstolen af Lagkomiténs förslag yttrades betänkligheter emot
donna lagförändring och likaså inom Lagberedningen, som icke desto
mindre intog samma stadgande i sitt lagförslag, hvarefter det inflöt i
nu gällande lag; men redan vid första riksmötet, efter det deri nya Strafflagen
börjat tillämpas, väcktes hos Rikets Ständer tre särskilda förslag
till ändring i berörda stadgande, hvilka dock lemnades utan afseende,
emedan den erfarenhet af nya lagens verksamhet, som ditintills kunnat
vinnas, ansågs icke vara tillräcklig för att en förändring af samma lag
derpå skulle kunna grundas.

Den erfarenhet, som sedermera vunnits, föranleder emellertid icke,
efter mitt omdöme, frånträdande af den grundsats, på hvilken den nya
lagstiftningen i ämnet hvilar, eller en återgång till hvad som förut var
stadgadt. Bötesförvandlingen är ostridigt en verkställighetsåtgärd och
tillhör förty den verkställande magten. Deremot har samma erfarenhet
lågt i dagen vissa olägenheter, som följa deraf, att nämnda förvandling
är lagd uteslutande i Konungens Befallningshafvandes hand. Kär Lagkomitén
i nyss anförda motiv till den föreslagna lagförändringen i fråga
om böters förvandling talar om »onödig omväg», syftas val dermed på
det förhållande, att när två eller flera utslag, i hvilka domstolarna dömt
till böter och tillika stadgat, huru böterna skulle förvandlas, på en gång
förekommo till verkställighet, hos Konungens Befallningshafvande, denne
alltid måste anlita Öfverrätt för att få de utsätta för van dlin gsstr allen
sammanlagda, till följd af den gamla ännu gällande grundsatsen, att då
böter är o genom särskilda utslag ådömde och till kroppstraff förvandlade,
och dessa utslag på en gång förekomma till verkställighet, de straff, till
hvilka böterna äro förvandlade, icke få hvart för sig verkställas eller
vid verkställigheten sammanläggas, utan att det är de ådömda böterna,
som skola sammanläggas och förvandlas till det kroppsstraff, som enligt
förvar!dlingstariffen motsvarar böternas sammanslagna summa. När nu
Konungens Befallningshafvande fatt behörighet att verkställa böters förvandling,
har ett sådant anlitande af Öfverrätts medverkan blifvit öfverflödigt
i alla de fall, då de särskilda utslagen, som på en gång inkommit
till verkställighet, stadgat bötesansvar, och endast erforderligt i det
fall, att något bland utslagen iöreskrifver straff af den beskaffenhet att
de ej kunna jemte hvarandra verkställas, såsom det heter i 4 kapitlet
8 § Strafflagen.

Men om nämnda omväg sålunda blifvit undanröjd, har en annan, i
följd af den nya ordningens införande, träd! i stället och vållar ena -

banda olägenhet sa länge rättigheten att om böters förvandling förordna,
är Konungens Befallningshafvande allena förbehållen. Den tid domstolarne
egde rätt att förordna, huruledes de böter, som af dem ådömdes,
skulle vid den bötfäldes oförmåga att dem gälda, med kroppsstraff aftjenas,
tillgick det så, att den bötfälde, som förklarade sig med domslutet
nöjd och vid den efterforskning, som af domstolen derom ans tåldes
och till utgången i protokollet antecknades, befanns sakna tillgång
till böternas gäldande, genast insändes till närmaste läns- eller kronohäkte,
der det mot böterna svarande, genom samma utslag faststälda
kroppsstraff^ utan uppehåll verkstäldes. Detta kan nu också möjligen
ske, om den bötfäldes modlöshet är så uppenbar att särskild undersökning
derom ej behöfves, och om det kroppsstraff, hvartill böterna böra
förvandlas, skall verkställas i länshäktet ; men nu mera finnas andra häkten,
der dylika straff kunna och höra verkställas, nemligen kronohäkten.
Dessa äro just tillkomna för att å traktör, som antingen äro aflägsna
från länshäkte, eller i Indika brottslingarnas antal visat sig talrikt, ersätta
sistnämnda slags häkten. Om nu i eu sådan trakt eller stad, der
kronohäkte finnes, någon uppenbarligen medellös person dömes till böter
och förklara!'' sig med utslaget nöjd, kan han likväl icke insättas till det
böterna motsvarande kroppsstraff förr än Konungens Befallningshafvandes
förvandlingsbeslut hunnit utverkas, hvartill fordras utslagets i i! sändande
till Konungens Befallningshafvande, åtföljd t af bevis öfver den
bötfäldes bristande tillgång till böterna. Nu inträffa!'' som oftast, att
desse medellöse bötfälde sakna stadigt hemvist, och när de, innan Konungens
Befallningshafvandcs utslag om bötesförvandlingen ankommit,
icke lagligen kunna i häkte inmanas eller, såsom dömde till endast böter,
der qvar hällas, försvinna de och måste sedan efterspanas och efterlysas
samt, derest de, hvilket sällan är fallet-, anträffas, forslas möjligen lång
väg för att till straffet befordras, allt med kostnad för statsverket. Ett
framstående exempel härpå erfor jag under årets embetsresa, nemligen
förhållandet i staden Sundsvall. I donna stad har under de senare åren
antalet af personer, som bl hvit pliktfälde för fylleri varit särdeles stort.
Desse hafva hittills insändts till länshäktet i Hernösand för att, sedan
böterna blifvit af dervarande Konungens Befallningshafvande förvandlade,
i de allra flesta fall till tre dagars fängelse vid vatten och bröd, undergå
detta straff. Sådana straff-fångar upptaga i fångförteckningarne stundom
flera sidor efter hvarandra, och kostnadei! för deras forslande i och för
straffets utrönande har utan tvifvel varit eu af orsakerna till beslutet
om det nu pågående byggandet af ett kronohäkte i Sundsvall. När
detta fängelse blifver färdigt, inträder den olägenhet, som nyss antyd -

des, och det i högre grad, än på de flesta andra ställen, emedan de
bötfälde härstädes till aldra största delen utgöras af Inse arbetare, som
från alla delar af riket samlats till de i dessa traktör bedrifna skogsarbeten.
I störa hopar besöka desse arbetare på sön- och helgdagar
staden och dess krogar, öfverlasta sig, fora oljud på gatorna, tillvaratagas,
dömas till böter för sitt ofog, åtnöjas med utslagen men sakna
tillgångar att betala böterna. Dervid stannar det, ty de mot böterna
svarande kroppsstraff kunna ej verkställas, innan Konungens Befallningshafvande
i Hernösand, efter erhållen del af utslag och bevis om bristande
tillgång till böterna, angående dessas förvandling meddelat förordnande.
1 afvaktan derpå kunna de häktade och bötfälde icke utan
eget begifvande qvarhållas i häkte, och släppas de lösa, skynda de naturligtvis
åter till skogarne, ombyta arbetsställen och äro sedan svåra
att anträffa. Ett dylikt de bötfäldes medgifvande att genast underkasta
sig förvandlingsstraffets undergående var lättare att erhålla, när de hade
utsigt att genast vid ankomsten till Hernösand få börja straffet, än det
skall blifva, när det fordras af dem att under några dagar uti kronohäkte
i Sundsvall afbida ankomsten af Konungens Befallningshafvandes
förvandlingsbeslut. Och under dessa dagar måste det allmänna bekosta
deras underhåll i häktet. Det leder således till en uppoffring både för
det allmänna och för de bötfälde, må hända ock för dessas arbutgifvare,
en uppoffring, som icke är oundgängligen nödvändig utan skulle
kunna undvikas genom förändrad föreskrift angående behörigheten att
förordna om böters förvandling.

Kiknande företeelser, om ock ej i så talrika fall, yppa sig ock vid
kronohäktena i Eskilstuna, i Haparanda, i Uddevalla med flera ställen,
belägna på längre afstånd från den stad, der Konungens Befallningshafvande
i länet har sitt säte.

I fråga om sättet för genomförande af eu sådan förändring, som nyss
antyddes, erbjuder sig först deri utvägen, som kunde tyckas tillfredsställa
alla fordringar, nemligen att återgifva domstolarne den behörighet, de förr
haft, att i sammanhang med böternas åd ornande förordna om deras förvandling
och tillika bibehålla åt Konungens Befallningshafvande flen dem
medgifna rätt i detta afseende. Häremot möter dock den vigtiga betänklighet,
att grundsatsens enhet upphäfves, då bötesförvandlingen betraktas på
en gång såsom eu verkställighets-åtgärd och en domstols-åtgärd. I följd
deraf skulle en del af så beskaffade förvandlingsbeslut kunna erhålla
helgd en af laga kraft vunnen dom, en annan del icke; de förra kunde
till verkställigheten uppehållas genom anförde besvär, de andra icke,
enligt hvad närmare är förklarad!! genom Kongl. Kungörelsen den 4

Januari 1865; och hvad i de förra kunde vara feladt, klofve genom ändringssökandet
rättadt, då deremot fel i de senare kunde blifva föremål
endast för ansvarstalan emot den eller dem som förvandlingen beslutit.
För donna betänklighets skull, och då här ofvan redan är uttalad den
åsigt, att bötesförvandlingen rättast vore att betrakta såsom en verkställighetsåtgärd,
har jag ansett mig ej höra förorda eu lagförändring,
som skulle hafva till syftemål att på nyssberörda sätt utsträcka befogenheten
att verkställa böters förvandling.

Det återstår då icke annan utväg än den bär ofvan påpekade, att
utsträcka nämnda befogenhet i den rigtning hon redan tagit, sedan hon
blifvit skild från domstolarne, och då skulle först ifrågakomma att öfverlemna
henne jemväl till underexsekutorerna, magistraterna och kronofogdarna.
Häremot framställer sig dock en annan betänklighet eller den, att
om bestyret med donna förvandling anförtros åt allt för många, deraf kan
följa först deri olägenhet, som förefanns under den gamla ordningen men
nästan alldeles försvann sedan bötesförvandlingen förflyttades från de
många underdomstolarne till de få Konungens Befallningshafvande, nemligen
att misstag i förvandlingen så ofta förekommo. Derom vittna de för
ett tiotal af år sedan utaf Rikets Ständers Justitieombudsman afgifna embetsberättelser,
Indika till betydlig del upptagas af redogörelser för åtal,
anstälda i anledning af misstag vid böters förvandling och straffs sammanläggning,
anmärkta under fångförteckningarnes granskning. Den tiden voro
dock sådana åtgärder af betydligt mera invecklad beskaffenhet än nu, i
anseende till dä gällande olika föreskrifter för olika slags böters förvandling
och mångfalden af olika straff, hvilkas sammanläggning ifrågakom;
men det ligger i sakens natur, att i samma män likartade förrättningar
ofta förekomma till en embetsman!; eller myndighets handläggning, i
samma mån är det att vänta, det dessa förrättningar blifva med större
säkerhet och vana behandlade; hvilket, hvad bötesförvandlingen beträffar,
också visat sig af just de ofvan nämnda berättelserna för senare åren,
som icke omförmäla något enda åtal emot Konungens Befallningshafvande
för origtig bötesförvandling, om ock någon gång för fel i verkställigheten.
Vidare skulle det blifva eu menlig följd af sagda befogenhets
utöfvande af allt för många personer, att oftare än eljest flera utslag
med redan åtecknad resolution om böternas förvandling skulle förekomma
till verkställighet vid kronohäktena och sannolikt föranleda hemställanden
till Öfverrätt, innan verkställighet af förvandlingsstraffen kunde
ega ruin.

Af dessa skål har det synts mig för det åsyftade ändamålet mindre
lämpligt att den Konungens Befallningshafvande tillkommande befogen -

het att förordna om böters förvandling utsträcktes till underexsekutorerne,
magistraterna i städerna och kronofogdarne å landet.

Men det finnes ett slags tjensteman, som just i afseende på fängelseväsendet
redan hafva sig uppdragen en del af Konungens Befallningshafvandes
magt och myndighet och åt hvilka det i fråga varande förtroendet,
i min tanke, med bättre skål och lämpligare kunde öfverlemnas,
jag menar, Till syning smcinnen vid kronohäktena. Om dessa tjenstemäns
tillkomst inhemtas af Kongl. Brefvet till Styrelsen öfver fängelserna
och arbetsinrättningarna i riket samt vederbörande Konungens Befallningshafvande
den 2 Augusti 1845, att i början af 1840-talet Konungens
Justitiekansler gjort underdånig framställning till Kongl. Magt om
behofvet af närmare tillsyn, än dittills egt ruin, i afseende på vissa uppgillra
kronohäkten och föreslagit för detta ändamål att samma häkten
stäldes under tillsyn af Magistraterna i den stad vid eller uti hvilken
häktet" vore beläget, med skyldighet för Magistraten att, i afseende å
verkställighet af straff och inseendet öfver fångvården i öfrigt inom sådant
häkte, behörigen iakttaga ej mindre hvad genom Kongl. Brefvet
den 26 Maj 1827 i fråga om sammanläggning af särskilda förvandlingsstraff
vore stadgadt än äfven hvad ofri ga gällande författningar i dessa
ämnen innehölle; och att, efter det vederbörande med underdåniga utlåtanden
inkommit, dervid förrbemälde Styrelse, jemte förmälan, att Styrelsen
icke ansåge lämpligt, att inseende öfver dessa häkten af Magistraten
utöfvades kollektivt, för öfrigt hemstält, att ifrågavarande häkten
måtte ställas under särskilde af Kongl. Maj:t förordnade Tillsyningsman,
Kongl. Maj:t genom nyss åberopade nådiga bref förklarat, det Kongl.
Maj:t villo uppå förslag af Dess vederbörande Befallningshafvande för
hvart häkte förordna en Tillsyningsman, hvilken skulle vara skyldig att,
under Konungens Befallningshafvandes lydno och i enlighet med gällande
föreskrifter, utöfva den uppsigt och befattning i afseende på häktet, som
vid länsfängelse i stad, der Konungens Befallningshafvande bär sitt säte,
utöfvades omedelbart af Konungens Befallningshafvande. I Kongl. Maj:is
nådiga skrifvelse till Fångvårdsstyrelsen den 28 Maj 1867 upprepas nyss
anförda föreskrift om Tillsyningsmäns tillsättning och att dem åligger,
under Konungens Befallningshafvandes lydnad, i afseende på kronohäkte
utöfva den befattning, som vid länsfängelse i stad, der Konungens Befallningshafvande
har sitt säte, utöfvas omedelbart af Konungens Befallningshafvande
med det tillägg, att det är sistbemälde myndighet obetaget
att, der den finner omständigheterna sådant påkalla, någon viss
del af nämnda befattning sig förbehålla; hvarjemte stadgas att, om Till Just.

-Orribudsmannens Embetsberättelse till ISIG års Riksdag. 8

syningsmän beträdes med tjenstefel, han derför bör ställas under tilltal
inför vederbörande Hofrätt.

Nu kan väl invändas att, detta allt oaktadt, bemälde tjensteman
icke kunna anses skicklige att fullgöra ett sådant uppdrag, som bär är
i fråga; att de visserligen är o tillsatte »att i afseende på kronohäktena
utöfva den befattning, som vid länsfängelset i stad, der Konungens Befallningshafvande
har sitt säte, utöfvas omedelbart af Konungens Befallningshafvande»,
men att detta bemyndigande endast åsyftar förvaltningen
af häktets ekonomiska angelägenheter, så vidt donna tillkommer Konungens
Befallningshafvande, äfvensom tillsynen öfver ordning och manstukt
inom fängelset in. in. men ingalunda de ådöinda straffens verkställighet
å der förvarade fångar. Att detta antagande emellertid icke är lägligt
visa senare tillkomna författningar. Sålunda stadgar Kongl. För ordningm
angående verkställighet af straff ådömdt genom utslag, som ej vunnit
laga kraft den 30 Maj 1873 att Tillsyningsman vid kronohäktc har samma
behörighet som Konungens Befallningshafvande att emottaga fånges förklaring,
det lian åtnöjes med utslag, som ålägger honom det straff,
han bör undergå, men synnerligast Kong!,. Kungörelsen den 3 Oktober
nämnda av, som föreskrifver, att Tillsyningsman vid kronoliäkte skall i
fråga om utslag, som till honom omedelbart för verkställighet ankomma
och röra fångar, Indika i sådant häkte förvaras, ehvad straffet skall i
kronoliäkte eller allmänt straff-fängelse verkställas, i utslaget utsätta
dagen så väl för straffets början som för dess slut. Härvid förekommer
tillämpning ej allenast af de allmänna föreskrifterna i Kongl. Förordningen
den 21 December 1857 utan ock de särskilda stadgande!! i Kongl.
Förordningen den MO Maj 1873 angående afdrag vid straffs verkställande
i enrum, en lagtillämpning vida mera invecklad och svår att fullgöra
än en enkel förvandling af böter, verkstad efter den rediga tariff som
i 2 kapitlet 10 § Strafflagen återfinnes.

Vid detta förhållande synes mig eu invändning om i fråga varande
tjenstemans bristande skicklighet för det uppdrag, som skulle dem anförtros,
icke förtjena vidare afseende, helst deras åtgärder är o underkastade
eu snar och mångsidig granskning, enär fångförteckningarne, som
upptaga de bötesbelopp, till Indika fångarm; äro dömda, tillika med det
genom förvandlingen bestämda kroppsstraff, skola, jemlik! 2 § 3 och 4
momenten i Kong]. Kungörelsen den 25 Oktober 1839 insändas till Konungens
Befallningshafvande i länet inom fjorton dagar efter hvarje
månads slut och der granskas, hvarefter dessa förteckningar ytterligare
skärskådas och granskas ej mindre i Hofrätterna än och hos Justitiekanslern
och Justitie-ombudsmannen.

På nu anförda skäl vågar jag föreslå, att 13 § i 2 kapitlet Strafflagen,
som nu lyder sålunda: »Om förvandling af böter efter 10, 11 eller 12 §
förordne Konungens Befallningshafvande», måtte erhålla ungefärligen följande,
förändrade lydelse:

Om förvandling af böter efter 10, 11 eller 12 § förordne Konungens
Befallningshafvande, eller, när utslag, hvarigenom böter äro ädömda, ankomma
för verkställighet af motsvarande kroppsstraff till kronohäkte, utaf
den vid sådant häkte af Konungen utnämnde Tillsyningsman.

I två ämnen har jag, med stöd af 19 § i Instruktionen för Justitieombudsmannen,
ansett mig böra gorå underdåniga framställningar, nemligen: 1)

Uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 30 November 1875
bär jag fäst uppmärksamheten å det mångskrifveri, som vid behandlingen
af handräckningsärenden egde rum emellan embetsverk och domstolar
inbördes och med embete- och tjensteman samt emellan dessa
sistnämnde, och tillika anhållit om meddelande af sa dana nådiga föreskrifter,
som till besparing af såväl tid som arbetskrafter kunde åvägabringa
omedelbar beröring emellan den myndighet eller tjensteman, som
äskade, och den, hos hvilken äskades handräckning i hvad till rikets
tjenst erfordrades.

Till stöd för donna min underdåniga ansökan anförde jag hufvudsakligen,
att Regeringsformens 47 § bjöde, bland annat, att Rikets kollegier,
landtregeringen tillika med alla andra verk samt högre och lägre
embetsman skulle förvalta de dem åliggande sysslor och värf enligt de
instruktioner och föreskrifter, som gifna voro eller framdeles kunde
trifvas, lyda Konungens bud och befallningar och räcka hvarandra handen
till fullgörande deraf och af (dit hvad Rikets tjenst utaf dem fordrade.

Sistnämnda stadgande syntes mig kunna och höra erhålla en fullständigare
och ändamålsenligare tillämpning, än det hittills bekommit.

Vid meddelande emellan embetsverk och domstolar inbördes och
med einbets- och tjensteman samt emellan dessa sistnämnde begagnades
nemligen omvägar, hvilkas behöflighet vore svår att inse, men hvilka
alstrat ett tid och krafter ödande mångskrifveri, som tillika förtyngde
och försenade ärendenas gång ej mindre inom lagskipningen än inom
förvaltningen. Några exempel lade tydligast i dagen nämnda förhållande.

När vid Stockholms Rådstufvurätt en person från landsorten — låt
vara från någon af de till hufvudstaden gränsande socknar — stode tilltalad
för brott, och prestbevis för honom skulle införskaffas, afläte Råd -

stufvurätten skrifvelse derom till öfvcrståthållare-embetet, hvilket i sin
ordning skrefve till Konungens Befallningshafvande i Stockholms län,
som åter affärdade skriftlig befallning till kronofogden eller länsmannen
i det distrikt, der den tilltalade personen både sitt hemvist, och kronofogden
eller länsmannen vände sig skriftligen eller muntligen till pastor
i den församling, ifrågavarande person tillhörde, med begäran om ututfärdande
af det erforderliga prästbeviset, hvilket sedermera vandrade
samma väg tillbaka, åtföljdt af skrifvelse från eu hvar af de myndigheter,
genom hvilkas händer det fortskaffades. Det kunde sålunda behöfvas
ända till åtta skrifvelse!’ för att erhålla ett dylikt bevis i stället
för två, eu ifrån Rådstufvurätten till vederbörande pastorsembete och
eu ifrån detta till Rådstufvurätten. Om vidare bemälde Rådstufvurätt
under en ransakning både af nöden ett protokollsutdrag eller någon
upplysning rörande den eller de tilltalade från Domhafvande!! i någon
af de till hufvudstaden gränsande domsagor, hvilken Domhafvande
till och med kunde hafva sin bostad i hufvudstaden, så måste samma
omväg genom Öfverståthållare-embetet och Konungens Befallningshafvande
anlitas och likaså när samme Domhafvande behöfde i lika måtto
begära någon handräckning af Rådstufvurätten. Enahanda vore förhållandet
på landsbygden, der det folie mest i ögonen uti orter, som läge
vid gränsen emellan tvä län, när eu Häradsrätt både att infordra prestbevis
från pastorsembetet, i en närgränsande men inom annat län liggande
församling eller nödgades i ett eller annat afseende anlita kronobetjeningen
utom länet. I städer, der Konungens Befallningshafvande
ej både sitt sate, måste likaledes inträffa, att stadsdomstolen, för att
meddela sig med en i staden boende Domhafvande eller med omkringliggande
socknars kronobetjening nödgades vånda sig till Konungens
Befallningshafvande i den uti eu annan aflägsen del af länet belägna
residensstaden, genom hvilken mellanhand så den aflåtna skrifvelse!!
som det derå gild a svaret skulle befordras till sin bestämmelse. Inträffade
nu, såsom i bär anförda exempel vanligtvis vore händelsen, att
saken rörde eu häktad person, så måste dessa omvägar i brefvexlingen
och den tidsförlust, de vållade, medföra obehörigen fö Hängd t lidande för
fången och ökade kostnader för det allmänna, äfven om de menliga följderna
af försenad rättsskipning icke medtoges i räkningen.

Likaså beskaffade, om också icke lika betänkliga följder medförde
enahanda omvägar i andra handräckningsärenden, såsom då eu underexsekutor,
Magistrat eller Kronofogde, hos eu annan dylik skulle söka
biträde för att uttaga krono- eller kommunalutskylder eller beggedera
hos personer, som, utan att hafva gjort rätt för sig i detta afseende,

flyttat eller begifvit sig från flen ort, der sagda utskylder skolat erläggas.
Underexsekutoren i sistnämnda ort måste för berörda ändamål
vånda sig till Konungens Befallningshafvande, under hvilken han
lydde, och denne åter till Konungens Befallningshafvande i den ort, der
den skattskyldige förmodades uppehålla sig, hvilken sistbemälde Konungens
Befallningshafvande då anbefalde underexsekutoren derstädes att
uttaga medlen, hvarefter dessa sändes samma väg i motsatt rigtning.
Alla dessa meddelanden skedde naturligtvis skriftligen från myndighet
till myndighet fram och tillbaka; och på detta sätt erfordrades sex bref
till hvad, som skulle kunnat uträttas med två, ett från den ene underexsekutoren
till den andra, och ett från den senare till den förre. Vid
nämnda sex bref stannade det, när ändamålet vunnes, när de kräfda
medlen utbekommes, men i vidrigt fall — och sådana vore ingalunda
sällsynta — blefve det omöjligt bestämma, huru många skrivelser kunde
erfordras i en ofta obetydlig sak. Det bände, att den skattskyldige i
följd af lefnadsyrke eller nyck ofta ombytte bostad; och till hvilken
brefvexling ett sådant förhållande ledde, derpå lemnade erfarenheten
talrika exempel. En kringresande handelsagent eller en skådespelare
vid en kringresande theatertrupp häftade för krono- eller kommunalutskylder
eller ett ådömdt bötesbelopp t. ex. i Örebro stad. Det vore
kändt, att den ifrågavarande personen för tillfället uppehölle sig i Arboga.
Magistraten i Örebro skrefve då till Konungens Befallningshafvande
i Örebro län, denne till Konungens Befallningshafvande i Westmanlands
län, som i sin ordning skrefve till Magistraten i Arboga för uttagande af
berörda utskylder. Sistbemälde Magistrat svarade Konungen? Befallningshafvande
i Westmanlands län, att den sökte skattskyldige lemnat
Arboga och begifvit sig till Kristinehamn. Detta meddelade Konungens
Befallningshafvande i Westmanlands län Konungens Befallningshafvande
i Örebro län, som derom underrättade Magistraten i Örebro. Denne
begärde då genom Konungens Befallningshafvande i Örebro och Wermlands
län handräckning af Magistraten i Kristinehamn för det uppgillra
ändamålet; men när skrifvelsen härom anlände till Kristinehamn, hade
den skattskyldige begifvit sig till Sköfde, och underrättelsen derom gick
samma väg tillbaka till Magistraten i Örebro, som om igen vidtoge de
ytterligare åtgärder, Indika af densamma föranleddes. Slutligen förlorades
spåren efter den skattskyldige, och nu återst-ode ej annan åtgärd än
att utfärda efterlysning efter den flygtig»? gäldenären.

De omvägar, som här ofvan bl Hvit beskrifna, och Indika utan tvifvel
förekomma den med förhållandena mindre hemmastadde alldeles obegripliga,
hade, såvidt jag kunnat utforska, sin förklaringsgrund dels i den

omständighet, att den myndighet, som äskade handräckningen, ansåge
sig icke kunna styrka, att hon fullgjort donna sin pligt, derest hon icke
tillkännagåfve sin åtgärd för den henne öfverordnade myndigheten, dels
ock deruti, att bcmälda myndighet förmenade sig icke vara försäkrad
om eu till annan myndighet afsänd skrifvelses framkomst eller egentligen
om erhållande af svar å densamma, derest icke eu myndighet, som
vore öfverordnad den tjensteman eller myndighet, till hvilken skrivelser!
vore stald, och som förty egde magt att omedelbarligen bestraffa
försummelse, anlitades om skrivelsens öfverbringande, hvartill slutligen
komme, såsom en icke oväsentlig anledning till ifrågavarande omständliga
tillvägagående, det särskilda afseende, som egnades åt de olika myndigheternas
eller embete- och tjenstemännens olika betydelse och värdighet
inom samhället, och som yttrade sig deruti, att det t. ex. ansåges
icke tillständig^ att eu underordnad tjensteman i eu förvaltningsgren
eller inom ett förvaltningsområde omedelbarligen vände sig till en öfverordnad
embetsman eller myndighet inom annan förvaltningsgren eller
annat område. Sålunda betraktades det såsom icke varande i sin ordning,
att t. ex. eu länsman i ett län gjorde framställning i ett tjensteärende
till Konungens Befallningshafvande i ett annat län, eller att eu
dylik underordnad tjensteman hos Hofrätt eller Justitierevisionen sökte
en för hans tjensteutöfning nödig upplysning, t. ex. huruvida ett utslag
blifvit öfverklagadt eller icke. Det vore hos sin förman den underordnade
skulle framställa en slik begäran, hvilken förmannen sedermera
skulle befordra till ort och ställe, so in vederborde, och samma väg måste
äfven den sökta upplysningen eller svaret taga.

Vore nu angifna förklaringsgrunder rigtiga, så berodde det på rigtigheten
af dessa grunder, huruvida den bestående ordningen för handräckningsärendenas
behandling, sådan hon bär ofvan beskrifvits, fortfarande
herde bibehållas i hela sin nuvarande utsträckning, eller med
behörig inskränkning, eller om hon icke herde helt och hållet utbytas
emot eu annan, mera anpassad efter nutidens behof och förhållanden.
Det vore detta ämne, som kunde förtjena en närmare undersökning och
utredning.

Hvad anginge behofvet för en tjensteman eller underordnad myndighet,
som både af nöden att äska dylik handräckning eller upplysning,
att kunna bevisa, det handräckningen eller upplysningen blifvit
begärd, så kunde detta behof tillfredsställas genom hållande af registratur
eller brefbok, med hvilka expedierandet af utgångna skrivelser
bestyrktes. Säkerheten åter att eu afsänd skrifvelse lägligt framkommit,
kunde ej vara större, om skrivelsen vore stadd till eu högre än till en

lägre myndighet; och för att göra framkomsten bevislig, erfordrades
endast, att skrivelser, rekommenderades, i hvilket fall densamma icke
från posten utlemnades, utan att af emottagaren qvitteras. Det allmännas
kostnad för eu slik rekommendation skulle alltid blifva mindre, till
postportot för de flera skrivelser, som efter nu varande ordning blefve
för ändamålet erforderliga. Men om skrivelsen lägligt framkommit,
kunde ändock afsändare!! eu rundlig tid få vänta på densammas besvarande,
någon gång till och med förgäfves. Då emellertid enligt ofvananförda
grundlagsbud alla embetsverk, myndigheter, embets- och tjensteman
vore skyldiga att räcka hvarandra handen till fullgörande af Kongl.
Maj:ts bud och befallningar och af allt hvad rikets tjenst utaf dem fordrade,
hade också hvarje myndighet, embets- och tjensteman, som under!
ii te att fullgöra eu af annan myndighet äskad handräckning, så snart
dess fullgörande läge inom b ernå!de vederbörandes befogenhet och verksamhetsområde,
gjort sig skyldig till försummelse i embete eller tjenst,
hvilken kunde i vanlig ordning beifran; och om ett sådant hedrande under
vissa omständigheter befunnes motbjudande, återstode alltid för
deri, som sålunda äskat men ej erhållit handräckning, utvägen att söka
den samma på lika sätt som hittills skett. Det vore visserligen sant,
att i de fall, då sistberörde utväg behöfde anlitas, eu tvefald tidsutdrägt
måste uppstå, men detta skulle helt säkert ytterst sällan komma i fråga
— tack vare våra embets- och tjensteman pligttrogenhet i allmänhet;
och då genom förenkling i dessa ärendens behandling, på sätt jag vågat
antyda, mycken tid ostridigt skulle besparas, villo det synas, som donna
besparing ej borde försakas för den ovissa möjligheten, att den mera
tidsödande omvägen någon gång kunde behöfva anlitas.

Beträffande slutligen den förklaringsgrund, jag trött mig finna i det
förhållande emellan handräckningssökande och handräckningsgifvande,
so in betingades af deras olika ställning i samhället, deras lägre eller
högre plats på rangordningen, förekomma det mig, som borde på deri
punkt i samhällsutveckling, vi uppnått, saken betyda mer än personen.
Om det ledde ej blott till enskilt utan ock till allmänt väl, att de till
lagskipning^! och förvaltningen hörande ärenden uträttades med minsta
tidspillan och omkostnad, herde alla hinder för en sådan sakernas gång
undanrödjas, såvida dermed icke högre sainhällsinteressen kränktes. Jag
hade dervid icke funnit något annat sådant vara i fara, än det nödvändiga
lydnadsförhållandet, hvari underordnade borde stå till de öfverordnade;
men äfven detta kunde ju icke i någon betänklig mån hotas,
derest eu underordnad embets- eller tjensteman för sin förman anmälde,
att han rönt hinder i sin tjensteutöfning genom bristande tillmötesgå -

ende från annan, jemlik eller öfverordjiad embets- och tjenstemans eller
myndighets sida och tillika begärde förmannens biträde för att ernå sitt
mål. Det samma kunde hända äfven under nuvarande förhållanden.

Dessa grunder hade jag alltså funnit väl innebära en förklaring
öfver uppkomsten af den bestående ordningen för behandlingen af handräckningsärenden
men icke utgöra ett giltigt försvar för samma ordnings
bibehållande oförändrad.

Det vore väl ock derföre, att de gamla grunderna för berörda ordning
ej ansetts tillräckliga att fortfarande uppehålla den samma, som,
efter hvad jag hade mig bekant, åtskilliga embets- och tjensteman samt
myndigheter tillåtit sig ändringar i expeditionssättet af merberörda ärenden,
gående i samma riktning till besparing af tid och besvär, som bär
ofvan blifvit antydd; men dessa tilltag hade dels framträdt på spridda
orter inom landet, dels varit af olika art och omfattning. I följd deraf
hade de, med det göda, de medfört, rubbat den enhet i förfaringssätt,
som utan tvifvel i detta fall, liksom i andra, vore af vigt och betydelse.
Donna enhet behöfde alltså återställas, och detta utgjorde ett nytt skäl
till den ifrågasätta förändringen. Huru omfattande och genomgripande
förändringen borde blifva, berodde på omständigheterna. Det funnes
ett expeditionssätt, hvilket utgjorde, så att säga, en medclmäg emellan
det nu rådande och det, som här ofvan till införande förordats, och
som bestode deruti, att när eu underordnad embets- och tjensteman
eller myndighet a flåte till sin förman eller öfverordnade myndighet en
skrifvelse med begäran om någon handräckning eller tjensteåtgärd, som
borde verkställas af eu tjensteman eller myndighet inom annan förvaltningsgren
eller å annan ort, såsom, för att åter begagna det bär ofvan
använda exempel, när Stockholms Rådstufvurätt i skrifvelse till Ofverståthållare-embetet
anhölle, att detta embete måtte genom Konungens
Befallningshafvande i Stockholms län infordra från pastorsembetet i någon
församling inom bemälda län prestbevis rörande en vid Rådstufvurätten
tilltalad person, så expedierade Öfverståthållare-embetet den äskade
framställningen till nyssbemälde Konungens Befallningshafvande icke,
såsom nu skedde, i eu skrifvelse, utan tecknade densamma på Rådstufvurättens
skrifvelse och afsände donna till Konungens Befallningshafvande,
hvilken åter i sin ordning affärdade samma skrifvelse med åteckna»;!
befallning till Kronofogden eller Länsmannen i orten att hos vederbörande
pastorsembete åska prestbeviset — hvilken befallning kunde fortställas
äfvenledes genom påteckning af Kronofogden eller Länsmannen
å samma skrifvelse, som derefter återginge samma väg, åtföljd af det
infordrade prestbeviset. Härigenom bibehölles instansordningen — om

den så finge kallas — oförkränkt, men tidsutdrägt^! bibehölles äfven,
och tvifvelaktigt kunde vara, om icke skrifningsarbetet blefve detsamma;
tv när skrifvelsen icke stannade qvar hos det verk, till hvilken den vore
stäld, och vid behof funnes der att tillgå, måste anteckningen om densamma
i (Halhet göras vidlyftigare, än eljest nödigt varit, sä att till slut
det endast vore papper, som besparades. Om sålunda för den art af
mångskrifveri, hvarom nu vore fråga, eller mångskrifveriet i handräckningsärenden,
det nyss skildrade expeditionssättet icke, att döma af
hvad anför dt blifvit, komme att medföra någon väsentlig nytta, skulle
det deremot vara af oberäknelig fördel till skrifveriets minskande, derest
det kunde införas vid expedierandet i de högre instanserna, så inom
lagskipning^! som i förvaltningen, af domar, utslag och resolutioner
uti der afgjord a tvistemål eller förvaltningsfrågor. Detta ständiga omskrifvande
i hvarje högre instans’ utslag af allt. hvad den eller de föregående
instansernas utslag innehölle, äfven då slutet blefve eu enkel
fastställelse af hvad redan do md t vore, vållade en tidsutdrägt och en
förbrukning af arbetskrafter, som svårligen af någon motsvarande nytta
ersattes. 1 detta fall vore en förändring i expeditionssättet, som medgåfve,
att den högre instansens utslag, företrädesvis när detsamma innefattade
endast fastställelse af en föregående instans’ beslut, finge helt
enkelt tecknas å det öfverklagade utslaget, eu obestridlig och vigtig
förbättring. Men, såsom ofvan vore angifvet, en så omfattande reform,
för hvars genomförande många och vidlyftiga förberedelser ännu återstodc,
utgjorde icke föremål för denna underdåniga framställning. Det
vore endast på mångskrifveriet och den deraf härflytande olägenheten i
skriftvexlingen embets- och tjensteman samt myndigheter emellan angående
h andr äckn in gs är eu den —- detta ord tagit i sin vidsträcktaste bemärkelse
— jag nu ansett det vara urin pligt att fästa Kongl. Maj:ts
nådiga uppmärksamhet, med underdånig hemställan, att derest saken
befunnes vara af den vigt, jag förestält mig, och andra mera betydande
hinder än dem, jag kunnat upptäcka, icke motto för en reform i den
retning, jag dristat mig antyda, Kongl. Maj:t täcktes i nåder meddela
de föreskrifter, som för det åsyftade ändamålet funnes lämpliga. —

2) Uti underdånig skrifvelse af den 30 December 1875 bär jag främst
äl t behofvet af ett tillägg till den för Hofrätterna gällande arbetsordning
och derom hufvudsakligen yttrat, att i 19 § af donna arbetsordning
stadgades, att öfver alla mål och ärenden, som inför Hofrätten förekomma,
protokoll skall föras och detta jemte domar, utslag och andra expeditioner
inför Hofrätten justeras; att protokollet skall vara färdigt och
justeradt samt i sådant skick hos Hofrätten företes inom sex veckor
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till lä7G års Riksdag.

efter den dag, då det fördes; att inom samma tid af alla till protokollet
hörande domar, utslag och resolutioner de exemplar, som skola hos
Hofrätten förvaras, höra der uppvisas, vederbörligen underskrift^; och
att, om sådan tid tilländagå!’ under ferier, när den division, der protokollet
förts, åtnjuter ledighet, uppvisandet får ske, då divisionen åter
till tjenstgöring sammanträder. 1 den nästföregående eller 18 § af
samma arbetsordning lemnades föreskrift om de rotlar och diarier, som
inom Hofrätten borde föras, men något stadgande, som gäfve anledning
dertill, att en särskild rotel eller diarium skulle upprättas jemväl öfver
protokollets justering och dertill hörande ofvanuppräknade handlingars
uppvisande inför Hofrätten förefunnes icke. Deraf både blifvit eu följd,
att någon dylik rotel ej heller fördes, utan protokollens justerande och
uppvisande anmärktes endast i enskilda anteckningsböcker, som plägade
föras å hvarje division, samt å sjelfva protokollen. Detta försvårade
naturligtvis, om ej rent af omöjliggjorde den tillsyn, som ej mindre
Presidenten än äfven de särskilda Ordförandena å divisionerna skulle
utöfva öfver det sätt, hvarpå de i ofvanberörda 19 § gift)a föreskrifter
efterlefdes; och saknaden af eu slik rotel af officiel egenskap, eller sådan,
att dess uppvisande kunde påfordras — hvilket naturligtvis ej
kunde ske i fråga om enskilda anteckningsböcker — utgjorde, efter
hvad jag för min del erfarit, jemväl ett väsentligt hinder för den kontroll,
Justitie-Kansleren och Justitic-Ombudsmannen böra egna åt ärendenas
gång inom Hofrätterna.

Då det emellertid vore af lika stor vigt för de rättsökande, att
afgjorda mål, så fort ske kunde, blefve expedierade, som att de tidigt
afgjordes, och kontrollen öfver expedierandet betydligt skulle underlättas,
om öfver protokollens justering samt domars, utslags och resolutioners
uppvisande såsom vederbörligen underskrifna och till expedition
färdiga fördes en rotel, som på ett lätt öfverskådligt sätt utvisade dagarne,
då nyssnämnda åtgärder egt ruin, och hvaraf kunde bedömas,
huruvida den i arbetsordningen bestämda tid blifvit iakttagen eller icke,
hemstälde jag i underdånighet, att till 18 § af merberörda arbetsordning
måtte fogas ett tillägg af det ungefärliga innehåll, att förutom de
diarier och rotlar, som i samma paragraf omförmäldes, jemväl borde
föras en särskild rotel öfver protokollens justering, upptagande i särskilda
kolumner sessionsdagarne i den ordning, de på hvarandra följt,
dagen då protokollet för hvarje sessionsdag justerats och då inneliggande
exemplaret af de till protokollet hörande, domar, utslag och resolutioner
hos Hofrätten uppvisats samt då protokollet derstädes renskrifvet
blifvit företedt.

Sedan jag, på sätt i min till 1875 års Riksdag afgifna embetsberättelse
omförmäles, under den 5 December 1874 ingått till Kongl. Maj:t
med underdånig framställning om fastställande af formuläv föi, bland
annat, förmyndarskaps- och konkursförteckningar samt Kongl. Maj:t i anledning
deraf meddelat berörda framställning och de formulär, som vid
densamma voro fogade, åt bl o frätt ernå och Häradshöfdingai ne, sa bär,
efter det underdåniga yttranden i ämnet inkommit såväl från Hofrätterna
som från åtskilliga Häradshöfdingar, Kongl. Maj:t lemnat mig del
af nämnda yttranden för afgifvande af de påminnelser, som de samma
kunde från min sida påkalla.

I underdånig skrifvelse af den 30 September 1875 framstäldes hvad
jao- i detta ämne hade att påminna, och som detta kan tjena att närmare
utveckla och i vissa delar jemnka mina förut nämnda förslag, har
jag trött det höra här inflyta. Jag anförde hufvudsakligen, att det
första, som vid en åtgärds förordande naturligtvis herde öfvervägas och
bringas till klarhet, vore, huruvida åtgärden af något behof påkallades
eller^ icke. Detta hade jag ock nogsamt betänkt, innan jag framstälde
mina ifrågavarande förslag, men då jag i de underdåniga yttrandena
funnit skiljaktiga meningar rörande jemväl denna punkt, ansåge jag
mig höra äfven derutinnan vidare utveckla mina åsigter. Svea Hofrätt,
både sålunda, i olikhet med de öfluga Hofrätterna, förklarat sig
anse, att formulär för konkur sfer te ck n in gar icke vore af nöden, i hvilken
mening jemväl någre bland de Häradshöfdingar, som yttrat sig, in
stämt; och beträffande det föreslagna formuläret till förmyndareförtecknhic
både behofvet af ett sådant till och med blifvit bestridt af någre
ledamöter i förstbemälde Hofrätt, hvilka varit från flertalet skiljaktig^,
äfvensom af en och annan Häradshöfding. Af yttrandena i donna rigtnino-
framginge, att de i Förordningen den 24 September 1861 och konkurs!
agen den 18 September 1862 i dessa ämnen gifna föi eskilfter
ansetts vara så tydliga och klara, att en hvar skulle kunna enligt dem
upprätta de ifrågavarande förteckningarna, utan ledning af något slaga

formulär. , ,

Dervid tilläte jag mig i underdånighet erinra, att om sistberörda
antagande vore lägligt, så skulle erfarenheten visat, att hos alla de vederbörande,
som haft att upprätta dylika förteckningar, dessa befunnits
lika. För att emellertid ådagalägga, att detta icke vore förhållandet,
behöfde jag lyckligtvis icke uteslutande åberopa, hvad jag under mina
embetsresor varit i tillfälle att erfara, utan kunde tillika hänvisa till
de mångfaldiga prof på bägge slagen af förteckningar, som funnos bilagda
de underdåniga yttrandena, och af hvilka högst få voro hvarandra

hka. Berörda antagande torde följaktligen icke förtjena vidare afseende.
Det kunde likväl invändas att, om ock de af särskilde författare uppgjorda
förteckningar icke voro lika, dessa dock hvar för sig innehölle,
hvad de jemlikt de gifna föreskrifterna skulle innehålla och således
uppfylcle sitt ändamål, äfven om de icke voro stöpta i samma form;
men oafsedd att det just vore fullständigheten, som genom förtecknino-arnas
upprättande efter formulär säkrast utröntes, finge dock icke heller eu
billig fordran på uppställningens ordning och reda eftergifvas. Sålunda
kunde väl icke såsom god erkännas en förteckning, vare sig öfver förmynderskap
eller konkurser, som val hade de nödiga kolumnerna, men vore
affatta d i sa, litet format, att anteckningarna mast sammanträngas ända
till oläslighet, eller i hvilken genom ovårdsam liniering en kolumn på
någon sida blifvit öfverhoppad och dithörande anteckningar inkräktat
på eu annan kolumn o. s. v. Det vore eu anmärkningsvärd villfarelse,
från hvilken en och annan bland de Häradshöfdingar, som afgifvit yttranden
i ämnet, ej lyckats lösgöra sig, att dessa förteckningar skulle
vara afsedda till begagnande endast af dem, som dem upprättat. I sasakens
natur läge ju, att då en domare a flöde eller toge ledighet och
reste bort, hans efterträdare eller den som under ledigheten skötte embete!,
stundom måste rådfråga dessa förteckningar; och om de då icke
^ oic med nödig leda och fullständigt upprättade, och den, som embete
förestode, under nyss uppgiga omständigheter ej vore i tillfälle att
af den, som upprättat förteckningarna erhålla de upplysningar, lian ej
förmådde utleta eller som aldrig funnits i de bristfälliga förteckningarna,
kunde härigenom utan tvifvel menliga följder uppkomma, för
Indika den finge svara, som dertill icke hade någon skuld. Det borde
völ också vara eu klar sak, att, i den man förteckningarna vore redigt
och val uppställa, i samma mån vore det ock lättare att vid deras felande
anlita biträde, så a.It domaren icke, såsom ofta öfverklagades,
både af nöden att ensam lägga hand vid arbetet, Slutligen herde ej förbi -

gå»

ett anspråk, hvithet en af
yttrande tillåtit sig antyda såsom
framstålda underdåniga förslag, nemligen
nen vid den

Häradshötdingarne

en egentliga orsaken

sitt underdåniga

granskning

till de af mig
det, att, Justitie-Ombudsman -

«. '' «"> '' ■ ---- ----~ v . v ^ v, , tUA VLVv Vill LIV in it T G™

era betet hörande handlingarna, önskade finna dessa så uppstådd a, att de

lian hos domarne anstälde, af de till dorn:

kättare än det torde

underlättade hans »öfverblick» af ärendenas gång.

vara, att i förekomna omständigheter uppvisa någon grund för besagd»
antydan, vore det utan tvifvel att ådagalägga befogenheten af anspråka
Gifven vore nemligen domarens skyldighet att föra dessa förteck -

ningar

i enlighet med

gä

Ilande föreskrifter, och lika gifna Justitie-Om -

budsmannens rätt och pligt att utöfva tillsyn öfver fullgörandet af denna
likasom af domarens öfriga skyldigheter. Häraf måste följa, att förteckningarna
borde föras på ett sätt, som icke hindrade, försvårade eller
vilseledde den granskning, som sålunda ifrågakomme.

Men likasom för dessa förteckningars bringande i fullt ändamålsenligt
skick formulären, på sätt jag sökt visa, vore af behofvet påkallade,
så vore det ock å andra sidan ett behof för dem, som skulle upprätta
dessa förteckningar, att hafva tillgång till dylika formulär. Jag
tänkte mig en samvetsgrann domare, som efter bästa förstånd sökt uppgöra
för sig, huru de gällande föreskrifterna om dessa förteckningar
skulle ställas i verket. Han funne hos andra domare, huruledes samma
föreskrifter blifvit på helt olika sätt tillämpade. Han blefve villrådig,
huru han borde ställa sig, när t. ex. de gamla förteckningarna voro
fullskrifva och nya måste uppläggas. Funnes då behörigen faststälda formulär
i bokhandeln att tillgå, så måste ett af denne domare lifligt kändt
behof dermed varda tillgodosedt.

På dessa skål ansåge jag mig höra fullfölja min underdåniga framställning
om behofvet af formulärs fastställande för de ifrågavarande
förteckningarna.

I det motstånd deremot äfvensom i en del af de anmärkningar emot
mina förslag, som i de underdåniga yttrandena förekomma hade jag
tyckt mig finna en föreställning ingå om någon min afsigt att ytterligare
öka bördan af landtelo marenas redan alltför många, för deras embete
flammande bestyr, hvilken min afsigt synts vara så mycket mera oväntad,
som desse domares lönevilkor i följd af den nyligen genomförda regleringen
skulle hafva blifvit i så väsentlig män försämrade. Detta föreställningssätt
både icke så litet förvånat mig. Jag både alltid tänkt
och äfven i min underdåniga framställning, såsom jag hoppades, Högtidligt
an ty dt, att mina förslag borde underlätta, i stället för att försvåra
arbetet med förteckningarna. Jag både sett, hvilken möda domare
gjort sig med upplindande af förteckningar; jag hade hört, hvilken
kostnad det medfört, då en och annan domare, för att slippa nyssnämnda
besvär, låtit enkom för sig uppsätta och trycka blanketter till
förteckningarna; jag visste, att boktryckare vore hugade att verkställa
en sådan tryckning för vida billigare pris, om de finge trycka dylika
blanketter i större upplagor och erhölle afsättning af dem i bokhandeln,
men det vore ock för mig bekant, att vilkor ct för att b o tryck are
skulle våga ett sådant företag vore det, att de formulär, efter hvilka
blanketterna skulle tryckas, vunnit nådig fastställelse. Jag både samtalat
härom med flere domare, som förklarat en sådan anordning i hög

grad ensidig; och för åstadkommande deraf och på samma gång af
större reda, ordning och fullständighet i förteckningarnas uppställning
och förande, ingick jag till Kongl. Maj:t med min underdåniga framställning
i ämnet. Sedan jag vunnit kännedom af hvad härom anfördes
i de underdåniga yttrandena, hade jag ånyo samvetsgrant öfvervägt
saken, men hyste fortfarande den mening, att inköp och begagnande af
tryckta blanketter skulle blifva hvarken kostsammare ej heller arbetssammare,
än inköp af papper och dettas upplinierande för ändamålet.
Jag vågade således bestrida, att i detta afseende någon förökad börda
lades på landtdomare eller andra, som donna sak rörde, derigenom att
min framställning om ifrågavarande formulärs fastställande vunne nådigt
bifall.

Men — invändes det — jag hade ifrågasatt, att de formulär, som
blifvit föreslagna, skulle lända till efterrättelse om fem år, hvarigenom
de domare, som med mycken kostnad nyligen upplagt förteckningar,
beräknade för mycket längre tid än fem år, nödgades omskrifva dessa.
Innan jag likväl yttrade mig, huruvida i donna punkt något förändradt
stadgande kunde erfordras, bonde jag korteligen redogöra för grunden
till detta förslag. År 1861 påbjöds särskilda förteckningars hållande
öfver förmynderskap och år 1862, att likaledes öfver konkurser förteckningar
skulle upprättas. Kort tid derefter måste dessa förteckningar
hafva blifvit upplagda. De dosta förteckningar, jag sett, företrädesvis
de öfver förmynderskap — konkursförteckningarna vore för det närvarande
öfver hela riket af det ringa omfång, att knappast någon af de
domare, som yttrat sig i ämnet tycktes hafva ansett deras omskrifning
erfordra något synnerligt besvär -— både gemenligen varit inrättade för
en tid af nio till tio år. Jag hade således anledning förmoda, att om
fem år efter formulärens påbjudande, som antagligen icke kunde ske
förr än vid slutet af år 1875, det skulle vara lämplig tid att börja tredje
upplagan af dessa förteckningar.

Ännu två anmärkningar af allmännare art förekomme i de underdåniga
yttrandena, hvilka jag ansåge mig höra bemöta: den ena, att
mitt förslag icke omförmälde något register öfver förmyndareförteckningarna;
den andra, att i formuläret till nämnda förteckningar icke någon
kolumn vore anvisad för införande af uppgift om de omyndigas behållning,
enligt de inlemnade utdragen ur förmyndarenas redovisningar.

Då jag till fullo erkände nödvändigheten af dylika register i de
dosta fall och tillika nyttan deraf, att de omyndigas tillgångar vore
kända, herde jag redogöra för orsakerna till den underlåtenhet, till hvilken
jag i berörda hänseenden gjort mig skyldig. Att jag ej föreslagit

något stadgande om registers upprättande öfver förmyndareförteckningarna
härledde sig deraf, dels att jag på ett och annat ställe funnit
sj elfva förteckningen upprättad i bokstafsordning efter begynnelsebokstafven
antingen af de omyndigas eller ock af förmyndarenas namn, i
hvilket fall naturligtvis särskilt register deröfver icke varit af nöden,
dels ock att jag ej trött mig kunna i allmänhet på förhand bestämma,
hvithet föremål för registreringen i hvarje fall vore det rättaste och
ändamålsenligaste. Bruket hade i detta hänseende visat sig olika, i det
att än förmyndarenas namn, än de omyndigas, än bäggederas, hvar för
sig, registrerats, och någon gång hade namnet å de omyndigas föräldrars
hemvist tagits till föremål för registrering. Hvilketdera af dessa
olika sätt att upprätta registren skulle anses för det lämpligaste, berodde
på omständigheterna. Der tillnamn allmännligen brukades, såsom
i städerna, vore saken likgiltigare, men der fadrens dopnamn med tilllägg
af »son» eller »dotter» användes att beteckna personerna, och lika
namn på olika personer följaktligen ofta förekomma, så att dessa skildes
från hvarandra endast derigenom att namnet på bostaden tillika
uppgåfves, der vore utan tvifvel namnet på den omyndigas faders hemvist,
när denne dog, det som vore minst föränderligt och vilseledande
samt förty tjenligast till föremål för registrering. Detta vore händelsen
inom vissa domsagor i Dalarme. Eljest hade väl de omyndigas namn
företrädet, emedan de ej ombyttes, hvithet deremot kunde inträffa med
förmyndarena. Under sådana förhållanden, och då i allt fall, derest
icke bokstafsordningen, på sätt här ofvan omförinäldes, tjenat till ledning
vid förmyndarskapens förtecknande, register ej torde kunna undvaras,
hade jag ansett och ansåge fortfarande bestämdt stadgande, vare
sig om registers upprättande eller om sättet, hvarpå detta herde ske,
icke af behofvet påkalladt. Det herde få ankomma på en hvar att välja
det sätt att gå till våga i detta hänseende, som vore med hvarje orts
förhållanden mest öfverensstämmande.

Att åter någon kolumn i formuläret icke blifvit bestämd för antecknande
af de omyndigas behållning, härledde sig naturligen deraf,
att 1861 års förordning ej föreskrefve någon sådan anteckning; och förestälde
jag mig, att en hvar, som rätt uppskattade nyttan af att ega en
dylik uppgift lätt tillgänglig, vore i tillfälle att kunna införa den, t. ex.
under rubriken »anmärkningar».

Härefter följde, fortfor jag vidare, att bemöta de på enskildtheter
rigtade anmärkningar, som i de ofta åberopade underdåniga yttrandena
förekomme emot mina förslag. Att emellertid upptaga och behandla
en hvar af dem, skulle leda till en vidlyftighet, som sannolikt blefve

utan ändamål. Vid uppställningen af mina förslag till formulär hade
jag halt till ögonmärke, att de skulle öfverensstämma med flertalet
bland dem, som jag sett använda i rikets alla delar, för så vidt dessa
motsvarade gällande föreskrifter. Att jag icke alldeles misslyckats i
mitt sträfvande, tilläte jag mig sluta af det gillande, de rönt hos eu
del af vederbörande, som i saken sig yttrat, äfven om jag icke finge
räkna till de gillande alla dem, som icke ansett sig höra framställa
några anmärkningar, nemligen ungefär halfva antalet af Häradshöfdingar
i riket.

Häraf följde ingalunda, att jag villo uppställa dessa förslag såsom
de bästa möjliga, och jag vore derför beredvillig att i dem införa några
påyrkade förändringar, när jag funnit dem vara förbättringar.

I fråga alltså först om konkursförteckningarne, så g af jag obetingadt
företräde åt ett förslag, som, förordadt af en Häradshöfding, upptog de
anteckningar, smil i förteckningen borde inflyta, uti särskilda kolumner.
Jag både ursprungligen ämnat föreslå ett liknande formulär, men afstå tf
derifrån af farhåga att det, såsom mindre vanligt, skulle vålla flertalet
bland domare för mycket besvär. Sedan jag nu af de underdåniga yttrandena
inhemta!, att vederbörande i allmänhet icke hyste synnerlig
motvilja för att ändra och omskrifva konkursförteckningen, och detta
arbete för närvarande med det sällsynt ringa antal af konkurser, som
vore anhängig!!, verkligen icke vore af nämnvärdt omfång, hade jag för
min del ingenting att invända emot eu sådan förändring i mitt förslag,
utan tvärtom allt skål att densamma tillstyrka. Att åter, på sätt eu
och annan domare föreslagit, gå längre i kolumnindelning, än som i
berörda förslag skeft, skulle efter mitt omdöme vara opraktiskt, emedan
om det ock vore möjligt att på förhand uttänka alla de anteckningar,
som under fortgången af eu konkurs kunde behöfva göras, och anvisa
eu hvar af dem sin kolumn i formuläret, intet syntes vara dermed
vunnet, enär den anteckning, som skulle göras, fortare nedskrefves, än
den kolumn hunne uppsökas, i hvilken anteckningen kunde ske, om ock
en dertill lämplig kolumn alltid funnes.

Beträffande åter förmynt! are förteckning ens uppställning och indelning
yppade de afgifna yttrandena förunderligt skiljaktiga åsigter. Bland dem
förekomme dock några, som förtjenade att upptagas till närmare granskning,
vid hvilken kolumnordningen i mitt underdåniga förslag följdes.

Hvad första kolumnen vidkomme, hade några förklarat densamma
öfverflödig, då registret hänvisade till den sida eller öppning i förteckningen,
der ett eftersökt förmynderskap vore antecknadt. Eu sådan
kolumn förekomme dock i de flesta förteckningar, jag sett; deri vore

ock i ett fall vigtig, nemligen då ifrån första uppläggningen af förteckningen
den ordning blifvit införd, att hvarje förmynderskap fatt sitt
nummer, hvilket antecknats på sjelfva förmyndare-förordnandet och sedan
anbragts på hvarje utdrag af förmyndare-redovisningen, som till
Domhafvanden ingifvits. Donna förträffliga anordning, som i så betydlig
mån underlättade, ja rent af undanröjde det allmänt öfverklagade
besväret att, när dylika utdrag inkommit, i förteckningen uppsöka det
motsvarade förmyndarskapet och dervid anteckna utdraget, hade jag dock
icke funnit genomförd på mer än två eller tre ställen, hvaremot det,
vanliga vore, att registren hänvisade på sida eller öppning i förteckningen.
Vid sådant förhållande och då i allt fall utrymme torde finnas
för ordningsnummers anbringande, der detta vore af nöden, kunde donna
kolumn möjligen borttagas ur formuläret.

Vidare både några Häradshöfding!!!'' i sina yttranden förordat, att i
andra kolumnen skulle införas förmyndarenas och i den tredje de omyndigas
namn, medan andra åter velat flytta förmyndarenas namn i kokolumnen
närmast den, som innehölle anteckningen af de inkomna redovisning,
sutdragen o. s. v. Saken kunde vara likgiltig, men den ordning
kolumnerna emellan, som i mitt underdåniga förslag blifvit följd,
vore utan tvifvel den vanligaste och herde derför bibehållas.

Hvad anginge femte kolumnen, hade några velat framflytta densamma
så, att den skulle blifva den första, andra åter velat ur densamma utesluta
beteckningen af § i förmynderskapsprotokollet. Mig syntes kolumnen
försvara sin innehafvande plats emot de anmärkningar, som i detta
hänseende förekommit, men paragraf beteckningen finge gerna utgå, om
dermed utrymme besparades.

Den sjette kolumnen både varit, utsatt för de flesta anmärkningar.
Sålunda hade kolumnen ansetts olämplig, när förmyndare-redovisningarna
icke voro afslutade för kalenderår, »hvartill förmyndare ej skulle kunna
tvingas.» Sistberörda antagande syntes likväl icke vara hållbart. Det
kunde nemligen icke vara tvifvel om, att 1861 års förordning förutsatte
de ifrågavarande redovisningarnas afstötande efter kalenderår. Der hette
nemligen i § 4, att förmyndare ålåge för hvart av af slut a räkning, och
att de i samma § föreskrifria utdrag ur redovisningen skulle ingifvas i
stad till Rättens Ordförande och å landet till Domhafvande!! före eller
senast å första rättegångsdagen af sista tinget året näst, efter det, då
räkningen af slutas bort. Vid sådant, förhållande måste förmyndareräkningarnas
afstötande å annan tid, än den sålunda bestämda, vålla oreda
och osäkerhet i bestämmande af råtta liden för de nämnda redovisningsutdragens
ingifvande: Exempel derpå saknades ej heller. För

Just.- Ombudsmannens E-mheisberäUäse till 1876 urs Riksdag. 10

några år sedan hade en person anmält klagan hos mig deröfver, att en
domare oskäligen förelagt honom vid vite att inlemna förmyndareredovisning.
Föreläggandet hade gifvits vid höstetinget, emedan redovisningen
för nästföregående år ej visats vara fullgjord. Genom vederbörandes
hörande utröntes, att redovisningen var afslutad i Januari eller
Februari månad det år, föreläggandet gifvits, och att klaganden sålunda
hade ett slags skål för sin klagan, hvilken dock af ofvansnförda orsak
icke till någon min åtgärd föranledde. Det hade ock befunnits, att der
domaren vinlagt sig om införande af ordning i detta afseende, bland
annat genom att tillhålla granskningsmännen att icke för göda antaga
redovisningar, som icke varit efter kalenderår afsilande, hade oreda och
villervalla i detta hänseende upphört. Under antagande emellertid att
nyssberörda oeftorrättslighetstillstånd skulle fortfara, hade några Häradshöfdingar
ifrågasatt särskilda kolumner för anteckning både af tiden,
då redovisningsutdrag inkommit, och af den tid, redovisningen omfattat;
många åter hade ansett de nio underafdelningarna alltför få; och en
anmärkare hade yttrat sin önskan, att särskild kolumn måtte anordnas
för utsättande af redovisningsutdragets nummer o. s. v. Då nu sannolikt
missbruket att på olika tider af året utsluta förmyndareräkningar
ej med ens läte sig afskaffa^, och då hinder ej borde läggas för den,
som önskade anteckna flera omständigheter än andra, syntes det mig
lämpligt att ändra öfverskriften samt borttaga underafdelningarna af
kolunnen och låta en hvar efter sin smak indela densamma.

Sjunde kolumnen hade några velat, för större utrymmes beredande,
borttaga och låta de anteckningar, för hvilka densamma vore ämnad,
inflyta i åttonde kolumnen. Donna önskan trodde jag på sådant vilkor
gerna kunna villfaras.

Huruvida i åttonde kolumnen borde antecknas, om och när omyndig
blifvit död eller gift, eller om dessa anteckningar, såsom några föreslaget,
skulle göras i andra kolumnen, vore en fullkomligt likgiltig sak och
kunde lemnas åt hvar och ens skön.

Med iakttagande af nu omförmälda jemkningar hade jag upprättat
och bifogat denna underdåniga påminnelse-skrifvelse ett förslag till förändradt
formulär för förmyndareförteckningen.

Det återstode mig derefter att närmare betrakta frågan, efter hvilken
tids förlopp de nya formulären skulle lända till ovilkorlig efterrättelse.
Här ofvan vore redogjordt för anledningen till tidsbestämningen,
fem år efter formulärens fastställande. Af de inkomna yttrandena visade
det sig emellertid, att den förutsättning, på hvilken mitt förslag i detta
hänseende vore grundadt, åtminstone i några fall icke slagit in; och

som denna tidsbestämning syntes hafva väckt mer och mindre befogade
farhågor, borde till dessas undanrödjande måhända en och annan jemkning
i denna bestämning utan det hufvudsakliga ändamålets förfelande
kunna ega ruin. Med den kännedom jag förut förvärfvat rörande beskaffenheten
af de befintliga förteckningarne och i betraktande af de
prof på dylika, som från flera håll bifogats de underdåniga yttrandena,
tvekade jag ej att förorda, det nödigt anstånd, äfven utöfver nämnda
tid, med uppläggande af nya förteckningar finge förunnas de domare,
som redan ådagalagt det nit för förteckningarnas behöriga upprättande
och förande med reda och ordning, att de försett sig med tryckta blanketter
för detta ändamål, förutsatt — hvad, såvidt jag erinrade mig,
öfverallt inträffat, — att dessa tryckta blanketter innehölle eller lemnade
utrymme för införande af alla de rubriker, som de af mig föreslagna
formulären upptoge, äfven om dessa rubriker skulle förekomma
med någon olikhet i lydelsen och uti annan ordning än den som i sist
nämnda formulär vore iakttagen. Beträffande åter dem, som ännu icke
försett sig med dylika blanketter, måste efter mitt förmenande nämnda
tidsbestämning vidhållas, dock att, på det att icke i särskilda fall obillig
stränghet måtte träffa dem, som icke desto mindre på förteckningarna
nedlagt betydligt arbete, det måtte vara tillåtet att i de nya formulären
till en början införa endast nya förmynderskap i den mån de uppkomma.
Jag hyste den föreställningen, att ett sådant medgifvande ej
skulle så synnerligen skada ordningens sak, emedan lättad och billig
tillgång till tryckta blanketter ofelbart komme att mana en hvar, som
nitälskade för att hafva sina handlingar i ordning, att så fort ske kunde
öfverflytta äfven de förutvarande förmynderskapen från de gamla till de
nya förteckningarna.

Slutligen tilläde jag, att de nu antydda eftergifterna, så i ena som
andra afseende!,, syntes mig i väsentlig mån förringa befogenheten af
de i ett och annat af de underdåniga yttrandena framstälda anspråk,
att statsverket borde bekosta de ifrågavarande tryckta blanketterna.

I anledning deraf att, enligt Kongl. Förordningen angående lagfart
å fång af fast egendom den 16 Juni 1875 uppbud och fastebref å fång
af fast egendom efter 1876 års början icke meddelas, utan fånget endast
lagfares och anteckning derom göres i en så kallad lagfartsbok, men,
enligt Kongl. Kungörelsen angående stämpelpappersafgiften den 15 Oktober
1875, så vidt fråga är om landet, bevis rörande första uppbudets med -

delande å fast egendom skall beläggas med två kronor 50 öres stämpel
och fastebref, till belopp, som bestämmes efter fastighetens värde, har
tvekan försports hos flere underdomare på landet, huru dessa förment
stridiga föreskrifter skulle tillämpas.

Till en början bör bär anmärkas, att någon stridighet mellan de
särskilda författningarne väl icke i egentlig mening kan sägas vara för
handen, när den ena författningen bestämmer, huru stämpling skall ske
af handlingar, som i den andra icke omnämnas. Der uppbud ej vidare
ega ruin och fastebref icke utfärdas, kan naturligtvis någon stämpling
af uppbudsbevis och fastebref icke komma i fråga. Stämpelförordningens
föreskrifter i detta afseende ega alltså der icke någon tillämpning.
Att statsinkomsterna derigenom komma att lida en icke obetydlig minskning
är en sak för sig, som ej rättfärdigar en mot författningens ordalydelse
stridande tolkning af densammas stad gall den.

Huruledes emellertid, utan någon ens antydd grund, eu så stor
eftergift å eu statens'' inkomst-titel kunnat tillkomma, later sig endast
på historisk väg förklaras.

Såsom bekant är, föreslog Kong!. Magt i nådig proposition till Riksdagen
den 5 Februari 1875 antagande af, bland annat, en ny förordning
angående lagfart å fång af fast egendom. Öfver donna proposition afgaf
Lagutskottet sitt betänkande den 4 påföljande Maj; hvarefter frågan
förekom till slutlig behandling i Första Kammaren den 15 och 18 i
nämnde Maj månad och i Andra Kammaren sistnämnde dag. Den Kong!,
propositionen blek då af begge Kamrarnc antagen. Men redan dessförinnan
hade frågan om stämpelpappersafgiften hos Riksdagen förevarit.
Bcvillnings-utskottet hade i vanlig ordning utarbetat förslag i fråga om
stämpelpappersafgiften, hvilket förslag meddelades Kamrar ne i ett den
4 Maj dateradt betänkande. Som några nya bestämningar i fråga om
lagfart då ännu icke blifvit beslutade, hade utskottet naturligtvis att
råtta sig efter dittills gällande lagar och författningar. Beträffande lagfartshandlingar
föreslog Bcvillnings-utskottet ej någon ändring i den
förra stämpelpappersförordningen; och då detta utskottets förslag i Kamrarnes
plena den 12 Maj godkändes, bl ef v o alltså de i 1874 års stämpelförordning
intagna stadgandena om lagfartshandlingars stämpling af Riksdagen
faststälda att gälla äfven under år 1876.

Emellertid hade Riksdagen icke förbisett det sammanhang lagfartslagen
egde med stämpclpappersförordningen. Sammansatta Bevillningsoch
Lag-utskottet anmärkte uttryckligen i ett den 11 Maj afgifvet betänkande,
hurusom, för den händelse att Riksdagen Lomme att godkänna
lagfartslagen, granskning och omarbetning af gällande föreskrifter. an -

gående stämpelpapper å en del fångeshandlingar och å fastebref deraf
föranleddes; och i den vid riksmötets slut till Iiongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelse, angående beräkningen af statsverkets inkomster,
tillkännagaf Riksdagen att, då den dels beslutat nedsättning af stämpelpappersafgiften
å fullmakter m. in. äfvensom befrielse i vissa fall från
stämpel å skuldebref dels ock godkänt Iiongl. Maj:ts förslag till förändrade
föreskrifter angående lagfart cl fång af fast egendom, hvadan den dittills
för fastebref utgående stämpelafgift i de flesta fall komme att nedsättas
till det lägre belopp, hvarmed lagfartsbevis skulle beläggas, Riksdagen
i följd häraf funnit stämpelpappersmedlen, som af Kongl. Magt i propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof upptagits till 1,880,000
kronor, höra nedsättas med 130,000 kronor.

Efter riksmötets slut kunde härvid ingenting göras; ty då stäinpelpappersafgiften
hörer till bevillningarne, om hvilka Riksdagen ensam
beslutar, var Kongl. Maj:t af grundlagens bud förhindrad att i den af
Riksdagen beslutade och till Kongl. Maj:t för vederbörligt kungörande
öfverlemnade stämpelpappersförordningen införa ändring och tillägg.

Vid detta förhållande och i betraktande af hvad ofvan blifvit anmärkt,
att nemligen någon verklig stridighet icke förefunnes emellan
stämpelpappersförordningen och förordningen om lagfart å fång af fast
egendom, har jas: ansett en från eu underdomare till mig stådd skriftlig
begäran, om utverkande i laga ordning af eu förklaring angående nämnda
författningars råtta förstånd, icke föranleda någon min åtgärd. Af hvad
här ofvan blifvit anförd t, synes mig emellertid, utan särskild förklaring,
den slutföljd kunna dragas, att nyssnämnda två slags bevis, nemligen
det som å fångeshandlingarne tecknas och lagfartsbeviset, när fråga är
om lagfart af fast egendom å landet, skola förses med stämpel såsom
bevis andra slag, hvarom stadgas i stämpelpappersförordningens § 5 inom. 2.

klen det råder hos vederbörande underdomare jemväl ganska skiljaktiga
åsigter i en annan stämpelfråga, nemligen om och i så fall med hvilken
stämpel de i 19 § af Lagfart-slagen och 62 § af Kongl. Förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875 omförmälda afskrifter
af hvad om lagfarts- eller inteckningsärende blifvit infördt, i lagfarts-
eller inteckningsboken, hvilka afskrifter eller utdrag tecknas å
lagfartsbevis eller protokollsutdrag i inteckningsärende, skola beläggas.
blågrå anse, att dessa afskrifter höra stämplas lika med andra afskrifter;
andra åter betrakta dem såsom med dessa senare icke jemförliga, enär
hufvudskriften till dem hvarken är eu till rätten eller domare-embetet
ingifven eller derifrån emot lösen utgifven handling, utan eu till åtlydnad
af lagens föreskrift upprättad anteckningsbok; hvarföre desse hålla

före att dylika afskrift er böra stämplas lika med »bevis alla andra slag»,
enligt stämpelpappersförordningens nyss åberopade § 5 inom. 2; och
slutligen finnas de, som förmena att i fråga varande afskrift^!1 eller utdrag
icke höra med någon stämpel beläggas; och denna mening torde
vara den rigtiga.

Stämpelförordningens § 8 punkten 4 stadgar, att, »om flera dokumenter
skrifvas på samma ark, detta skall förses med stämpel till så
stort belopp, som skulle erfordras, i händelse hvarje handling vore å
särskilt ark skrifven»; och det är troligen detta stadgande och dess
förmenta tillämplighet på förevarande fall, som framkallat ofvanberörda
olika förslagsmening^’ angående merberörda afskrifters eller utdrags
förseende med stämpel; men de skal, som tala emot en sådan tillämpning,
synas mig öfvervägande.

Det är känd sak, att föreskriften om dylika afskrifters eller utdrags
antecknande å utgående lagfartsbevis och inteckningsprotokoll tillkommit
endast och allenast för att åvägabringa full visshet derom, att verkstad
lagfart eller inteckning bl hvit i lagfarts- eller inteckningsboken behörigen
införd. Donna i den allmänna kreditens och rättssäkerhetens interesse
stadgade kontrollåtgärd är således icke någon för lagfarandet
eller intecknandet i och för sig oungänglig handling, af hvilken lagfartseller
inteckningssökanden har omedelbar nytta. Den innebär dessutom
en nyhet och är utan motsvarighet i det gamla lagfarts- och inteckningsförfarandet.
Skulle alltså dessa afskrifter eller utdrag med stämpel
beläggas, så uppstode derigenom för lagfarts- och inteckningssökande
en ökad utgift och för statsverket en ökad inkomst, som uppenbarligen
ej varit beräknad; ty långt ifrån att lagstiftaren haft för afsigt, att genom
den i lagfartslagen påbjudna utsträckning i skyldigheten att lagfara fastighetsfång
skapa ökade statsinkomster, har det tvärtom varit allvarsamt
i fråga satt att införa någon lindring i de förut bestämda lagfartskostnaderna,
i ändamål att uppmuntra fastighetsegare att lagfara med äldre
fång, som icke enligt förut gällande lag varit lagfart underkastade. Det
är eganderätten till fast egendom och realkrediten lagstiftaren haft till
syftemål att stärka och befästa genom lagfarandet och kungörandet af
alla slags fastighetsfång.

Men ehuru, såsom redan anmärkt blifvit, de i fråga varande afskrifternas
eller utdragens antecknande å lagfartsbevis eller inteckningsprotokoll
icke är någon för lagfarandet eller intecknandet i och för sig
oundgänglig handling, är likväl ett lagfartsbevis eller ett inteckningsprotokoll
utan dylikt bihang icke fullständigt eller sådant som lag bjuder.
Detta tyckes mig ådagalägga, att lagfartsbeviset och det derå tecknade

utdraget ur lagfartsboken icke äro »två dokumenter,» lika litet som inteckningsprotokollet
med sitt utdrag ur inteckningsboken, utan att det
ena som det andra är att anse och behandla såsom ett dokument. Dermed
undanrödjes den stridighet, som eljest skulle förefunnits emellan
hvad nyss blifvit antaget såsom lagstiftarens afsigt och stadgandet i
ofvan åberopade § 8 punkt 4 i stämpelförordningen. Det finnes inom
var lagstiftning ett motsvarande förhållande, soiq kan förtjena att till
jemförelse framdragas. Kongl. Brefvet den 13 Mars 1751 föreskrifter,
att Konungens Befallningshafvande skall i sina utslag uti skuldfordringsmål
»ord ifrån ord låta införa sjelfva förskrifningen eller hufvuddokumentet,
som i beslutet tages till grund, så framt det är af den korthet
att det beqvämligen ske kan, eller, om det- är af någon vidlyftighet,
lata det näst efter utslaget afskrifvas». -—- — När detta senare inträffar,
skulle det kunna sägas, att två dokumenter äro skrifta på samma ark
och att dessa alltså borde hvar för sig stämplas, men sådant har ej
vant brukligt, och genom utslag i särskild t mål den 29 Maj 1839 har
Kongl. Maj:t uttryckligen förklarat, att i detta fall särskild lösen ej må
beräknas, utan utslaget och afskrift en anses tillsammans för (271 expedition.
Det är uppenbart, att detta påbud, huru »förskrifningen eller
hufvuddokumentet, som i beslutet tages till grund», skall ordagrannt
afskrifvas, icke står i något sammanhang med beslutet, utan endast har
till syftemål, att förskrifningens ordalydelse skall vara att tillgå vid
pröfningen i öfverrätt af besvär öfver samma beslut, likasom ej heller
föreskriften om de ofvan berörda utdragens tecknande å lagfartsbeviset
eller inteckningsprotokollet har något att skaffa med lagfarandet eller
intecknande! utan har sitt eget förut antydda ändamål, och således förefinnes
verkligen en träffande likhet mellan dessa förhållanden. Den enda
olikheten, eller den, att meranämnda afskrifter ur lagfartsboken och inteckningsboken
beläggas med särskild lösen, hvilket icke inträffar med
den afskrift, 1751 års nådiga bref omförmäler, har, såsom bekant är, sin
grund icke deruti, att de förra afskrifterna betraktas såsom särskilda
dokument, utan i ett billigt afseende på det besvär och den kostnad,
de påbudna nya lagfarts- och inteckningsböckernas uppläggande och
förande tillskynda domarena, Indika i nämnde lösen skola för det- förökade
arbetet njuta någon ersättning.

Emellertid bör det vara att hoppas, att den stämpelpappcrsförordning,
som vid innevarande riksmöte kommer att upprättas, skall undanrödja
alla dessa tvifvelsmål så i ena som andra afseendet.

När intcckningshandling i och för intecknings förnyande uppvisas
vid annan domstol än den, som inteckningen beviljat, skall den förra
domstolen öfver slik åtgärd meddela protokollsutdrag, hvilket derefter
hos den senare domstolen företes. Hvad ett sådant protokoll skall innehålla,
derom har varit olika lagstifta^ och, om hvad det för hvarje särskild
tidrymd i detta ämne gällande lagbud rätteligen inneburit, hafva
skiljaktiga meningar varit och äro bland domarena rådande.

'' Kongl. Förordningen angående inteckning i fast egendom den 13 Juli
1818 stadgade i 23 § rörande detta ämne: »är borgenärs hemvist utom
»det härad eller den stad, der den egendom ligger, hvari inteckning
»skett; må han dock inför Rätten i den ort, hvarest lian bor, förete in»teckningshandlingcn,
att i dess inteckningsprotokoll införas; och värde
»borgenärs ansökning om inteckningsförnyelse af domaren å handlingen
»tecknad; sedan gifve borgenär bevis härom in till den Rätt, som in»teckningen
beviljat, inom den tid, som i 21 § sägs» (inom tio år sedan
inteckningen beviljades).

Ofvanstående ord: »i dess inteckningsprotokoll införas» tolkades
olika och ledde till olika tillämpning, i det några domare införde i
protokollet intecknings-handlingen ordagrant, under det andra antecknade
endast det väsendtligaste af handlingens innehåll. För åstadkommande
af enhet i lagens tolkning och tillämpning, föreslog min närmaste
företrädare i embete! eu förändrad lydelse af i fråga varande §, som af
Rikets Ständer antagen och af Kongl. Maj:t gillad inflöt i Kongl. Förordningen
den 9 April 1861, der det heter: »Då inteckning förnyas

»skall--inteckningsförnyelsen derå; stånde ock borgenär fritt att in »för

annan underrätt inteckningshandlingen förete; den Rätt läte, dä säd ant
»sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen intaga hvad handlingen innehåller
»med dag och årtal dä den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen beviljad
»är med dag och årtal dä det skedde, och. dä inteckningen förnyades, om
»det skett; teckne och bevis å handlingen att den till vinnande af inteck»ningsförnyelse
företedd varit; sedan gifve borgenär protokollet deröfver
»in till den Rätt» etc. Det är uttrycket: »låta i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intaga hvad handlingen innehåller», som i denna förordning
åter varit föremål för olika tolkning och tillämpning. I min embetsberättelse
till 1874 års Riksdag träffas — skid. 24—27 —- redogörelse
för ett åtal som jag, på målsegandens klagan, förordna! derföre, att en domare
på landet vägra! meddela förnyelse af eu inteckning på den grund,
att utdraget af den domstols protokoll, der inteckning varit för besagda
ändamål uppvisad, enligt domarens åsigt var i uppgifna delar ofullständigt.
Domaren fick orätt, emedan de brister, som i nämnda protokolls -

utdrag förekommo icke rättfärdigade ett afslag på den sökta inteckningsförnyelsen.
Under sistförflutna år har samme domare uti eu till mig
ingifven skrift, med bifogande af ett protokollsutdrag rörande en för förnyelse
uppvisad inteckningshandling, utfärdadt af samma domstol, från
hvilken det förut nämnda, af domaren såsom ofullständigt ansedda protokollsutdraget
kommit, emot förstberörda protokollsutdrag anmärkt, att
domstolen underlåtit deri utsätta beloppet, af den ränta, för hvilken inteckning
var beviljad, ehuru räntan vore en del af den intecknade fordran
och den sammas belopp följaktligen bort lika bestämdt angifvas
som kapitalet; att domstolen underlåtit namngifva den socken, der den
intecknade egendomen vore belägen, ehuru sådant i inteckningsbeviset
omförmälts, hvilken underlåtenhet kunnat vålla misstag, då inom samma
härad å landet ofta funnes flera byar af samma namn, som skiljas från
hvarandra endast derigenom, att socknen, der en hvar af dem ligger,
tillika uppgifves; att domstolen icke upptagit nummer på flen inteckning,
efter hvilken den ifrågavarande blifvit postponerad, i följd hvaraf tvekan
kunnat uppstå, när flera inteckningar till lika belopp blifvit samma dag
i samma egendom beviljade; och slutligen, att domstolen uppgifvit namnet
blott på en gäldenär, ehuru de varit två. I följd af dessa och andra
dylika ofullständigheter, skulle, enligt bemälde domares förmenande, af
den domstol, der inteckningen i fråga beviljats och protokollsutdraget
företeddes, gravationsbevis icke kunna utfärdas med mindre inteckningshandlingen
infordrades i hufvudskrift och undersökning anstäldes i det
vid inteckningens beviljande eller sedermera i afseende å inteckningsärendet
förda protokoll, för hvilken undersökning det hinder mötte, att
i domsagor med flera tingslag de äldre inteckningsprotokollen vanligen
förvarades i häradsarkiven å de särskilda tingsställena och endast de
senaste tio årens i domarens hemvist.

Domstolen, mot hvilken dessa anmärkningar blifvit framstälda, har,
öfver dem hord, hufvudsakligen andragit, att för utfärdande af gravationsbevis,
hvarje domare, för sin egen trygghet, oundgängligen lärer
vara nödsakad att anställa undersökning i det vid inteckningens beviljande
och sedermera i samma ärende förda protokoll; och då domstolen
i sitt protokollsutdrag, utom hvad inteckningslagen föreskrifver, hänvisat
till de §§ i inteckningsprotokollet hos den Rätt, som inteckningen beviljat,
hvilka funnits å den till förnyelse företedda inteckningshandlingen
angifna, hvarigenom domaren blifvit satt i tillfälle att utan vidare
besvär inhemta de uppgifter han i protokollsutdraget saknat, ansåge sig
domstolen hafva fullgjort hvad honom ålegat.

Härvid har jag, i anseende till den knapphändiga ordalydelsen i

Just.-Ombudsmannens ''Embetsberättelse till 1876 års Riksdag. 31

1861 års Förordning, måst låta saken bero; men ostridigt är, att det af
domaren åberopade förhållandet, att de äldre intecknings- och lagfartshandlingarne
förvaras i häradsarkifvcn vid tingsställena, vållar domare
på landet, som hafva flera spridda tingsställen, ganska störa svårigheter
vid utfärdandet af gravationsbevis. Deremot kan jag icke dela den åsigten,
att dessa svårigheter skulle kunna helt och hållet undanrödjas genom
större fullständighet i de protokollsutdrag, om hvilka fråga är; ty
undersökningen i de ärendet rörande äldre inteekningsprotokollen måste
i allt fall ega ruin; men hvad som af nämnda protokollsutdrag med skål
kan fordras, är, att de skola upptaga så mycket af den till förnyelse
uppvisade inteckningslumdlingens innehåll och af de å den samma gjorda
anteckningar, att deraf med full visshet kan slutas, hvilken bland flera
af samma person, på eu dag utgifna, a lika belopp lydande och samma
dag i samma fastighet intecknade skuldebref är i fråga att till inteckningen
förnyas; och att, om samma inteckning är vorden postponerad
en annan, denna ändras igenkänningstecken, så många som finnas å den
postponerade inteckningen angifna, i protokollsutdraget upptagas.

I nu beskrifna skick befunno sig lagstiftning och lagtillämpning i
detta ämne, då Kongl. Majt:s nådiga Förordning angående inteckning i
fast egendom den 16 Juli 1875 med nu ingångna år trädde i gällande
kraft. Denna Förordning stadgar i § 20 rörande nu ifrågavarande ämne:
Stände och sökanden (af intcckningsförnyelse) fritt att inför annan underrätt
förete inteckning shandling en: den Rätt läte, dä sådant sker, i sitt inteckning
siprotokoll korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och
årtal, dä den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen är beviljad, när och under
hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades; teckne
och ä handlingen etc. Det enda nya i donna föreskrift är, att i protokollet
hos den Rätt, der inteckningen sålunda företes, skall antecknas,
under hvilken § i inteckningsprotokollct hos den Rätt, som inteckningen
beviljat, detta skedde. Tillägget är obestridligen af stor vigt för
att styrka hvilken inteckning det är, hvars förnyelse är i fråga. Men
denna samma Förordning stadgar i § 61: »Vid Rätten skall i öfverensstämmelse
med inteckningsprotokollct föras bok så inrättad, att deraf
»lätteligen kan ses hvarje egendom deri inteckning blifvit sökt, tiden då
»det skott, sökandens namn, beloppet af fordran eller beskaffenheten af
»annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock, der inteckning blifvit
»beviljad eller utslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad eller dö »dad,

tiden då sådant skedde»---Är det nu således klart, att hvarje

äldre inteckning, som hädanefter förnyas, skall i donna bok intagas och
att dervid tillika skall anmärkas, bland annat, om den säkerhet hon med -

för hlifvit »nedsatt eller annorledes förändrad»; så framställer sig den
frågan, kan detta med fullkomlig tillförlitlighet göras, när inteckningshandlingen
är för förnyelsen uppvisad vid annan domstol och donna i
sitt protokoll ej har skyldighet, att upptaga annat eller mera än ofvananförda
20 § uttryckligen bjuder? Der lika litet som i 1818 och 1861
års förordningar finnes någon föreskrift derom, att uti ifrågavarande
protokollsutdrag skall antecknas, huruvida inteckningens förmånsrätt hlifvit
»nedsatt eller annorledes förändrad». Men, invändes det, nämnde §
föreskrifver, att den § skall angifvas, under hvilken inteckningen är beviljad
och donna hänvisning får leda domstolen eller domaren, som inteckningen
beviljat, i hans forskning efter hvad i ärendet vidare timat.
Godt. och vill, men detta hjelp er dock ej saken. En inteckning beviljades
t. ex. första gången år 1856, postponerades 1860, förnyades utan anmärkning
om postpositionen år 1866, och år 1876 förnyas hon på samma
sätt och någon anteckning om den skedda postposition kommer ej att
blifva synlig i inteckningsboken; hvilka följder deraf kunna uppkomma,
later sig svårligen på förhand bestämmas.

Detta förhållande skulle hafva föranledt mig, att framställa ett förslag
till sådan ändring i nämnda 20 §, att alla ofvan antydda brister
hlifvit på en gång afhulpna. Jag skulle sålunda hafva velat föreslå, att
protokollsutdraget rörande en för förnyelse vid annan Rätt, än den som
inteckningen beviljat, företedd inteckningshandling borde, utom hvad
nyssberörda § innehåller, upptaga beloppet af den fordran, som vore
intecknad, så till hufvudtal som ränta, handlingens utgifningsdag, namn
å den, till hvilken handlingen vore stöld och den som handlingen utgifvit,
innehållet af bevis, som å handlingen funnes tecknade ej blott
om inteckningens förnyande, utan ock om dess nedflyttning i förmånsrättsordningen
eller förändring eller dödande till någon del af det intecknade
beloppet eller i någon del af den intecknade fastigheten, uppgift
på de Rätter, som bevisen utfärdat, och de paragraftecken som utmärka
bevisen, samt slutligen den intecknade egendomens namn och belägenhet
i by, socken och härad; så vidt detta allt på den företedda
handlingen funnes utsatt. Hvad som emellertid af håll i t mig från framställandet
af ett. dylikt förslag, har varit dels det motbjudande i att röra
vid en så nyss antagen lag dels och hufvudsakligast den föreställningen,
att påbudet om inteckningsboks införande och de fullständiga föreskrifter
ofvanintagna 61 § innefatta!'' om donna boks innehåll på sitt sätt fyllde
bristerna i 20 §. Min öfvertygelse är ock, att en hvar domare, som tager
sig före att i sin inteckningsbok införa en intecknings förnyelse, efter
det protokollsutdrag, som kommit från annan domstol, der intecknings -

handlingen varit företedd, genast skall inse hvad i detta protokollsutdrag
saknas, som bort der finnas. Häraf bör följden blifva, derest samme
domare nitälskar för sitt kall, att han, när eu inteckningshandling för
besagda ändamål vid hans domstol företes, i protokollet deröfver sorgfälligt
skall undvika de brister, han funnit i den andra domstolens
protokoll. Och i den man domarena gjort donna erfarenhet samt fattat
och utfört en liknande föresats, att så vidt som möjligt undvika de fel,
de hos andra upptäckt, skall vidare klagan öfver de ifrågavarande protokollsutdragens
ofullständighet sannolikt så smånigom upphöra utan lagstiftningens
mellankomst.

Rörande de klagomål, som under år 1875 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1875 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under

handläggning ........................................................................................ 10.

Under år 1875 inkommo klagomål till ett antal af....................... 80.

Summa klagomål under handläggning år 1875 90. *)
Af dessa hafva:

Utan åtgärd lemnats ............................................................................ 55.

Efter vederbörandes hörande fatt förfalla .................................. 25.

Vid 1875 års slut såsom fortfarande under handläggning

balanserats.................................................................................. 5.

Till åtal hänvisats................................................................................ 5. 90.

Det förflutna årets embetsresa sträckte sig genom de norra landskapen,
utom Jemtland, samt till en del af Dalarna. Under densamma
gjorde jag mig underrättad om ärendenas gång hos länsstyrelserna, stiftsstyrelsen
i Hernösand, och vid domstolarne så i städerna som på landet
samt egnade nödig uppmärksamhet åt de hos bemälda myndigheter befintliga
arkif så ock åt läns-, krono-, städs- och häradshälctena. I afseende
på den ordning och drift, hvarmed göromålen hos förvaltnings *)

Af de under året inkomna klagoskrifterna hafva fem innefattat upprepande af klagomål,
8om förut under loppet af året inkommit, samt tre under föregående år utgjort föremål för Justitieombudsmannens
pröfning utan att hvarken då eller nu föranleda till någon åtgärd. Derjemte hafva
från eu person ingifvits 17 särskilda klagomål, hvilka i hufvudsakliga delar afsctt ett och samma ämne.

myndigheterne och domstolarne varit hand häfd a, förekommo visserligen
här och der anmärkningar, men dessa hafva för det mesta blifvit antingen
vid tillfället eller efteråt nöjaktigt förklarade, och befunna försummelser,
med ett och annat undantag, som torde påkalla beifran, äro
redan afhulpna. Hvad särskild! beträffar förmyndare- och konkursärendena,
hafva de öfver dem förda förteckningar, här som i andra orter,
visat, att en del förmyndare varit försumlige i fullgörande af sin redovisningsskyldighet
utan att hafva träffats af förelägganden, såsom lag
bjuder, och att af konkurser flera anträffats enligt förteckningarne o afsinande,
men som i sjelfva verket varit slutade, detta eu följd deraf, att
Rättens ombudsmän försummat afgifva i lag föreskrifna berättelser och
att sådant år efter år fått fortgå utan åtgärd från domstolarnes sida.
Mina erinringar om otillbörligheten af dylik efterlåtenhet hafva dock
mötts af löften å domarenas sida om försummelsernas afhjelpande, och
i de flesta fall hafva löftena infriats. Länscellfängelserna och kronohäktena,
af hvilket sistnämnda slag nya tillkommit i Skellefteå och Hudiksvall,
sedan mitt förra besök, hafva befunnits i godt skick, och vid
de högst få häradshäktena som finnas i dessa traktör var ingenting att
anmärka. Fångantalet var ringa i de nordligaste länen men stort i
Idernösand och Hudiksvall.

Mina besök i hufvudstadens fängelser har jag under det förflutna
året utsträckt äfven till några af garnisonstruppernas arrester. Bland
dessa har Konungens Svea lifgarde» arrestlokaler funnits egnade att
ådraga sig särskild uppmärksamhet för sin usla beskaffenhet. Af de
många bristfälligheter, som der voro att anmärka, syntes de mest i ögonen
fallande vara, att cellerna i bottenvåningen af den bofälliga byggnad,
i hvilken arrestlokalerna äro inrymda, voro från hvarandra afskild a
endast genom tunna väggar af plank, hvilka dessutom utefter golfven
befunnos af rota så anstuckna att de kunde bitvis sönderplockas; att
britserna i de tjusa cellerne voro anbragta uppe under fensterna, så att
fångarm; kunde i dessa uppklättra och hafva fri utsigt; att fensterna
befunnos bristfälliga och de i dem anbragta jerngaller så illa fastsätta,
att de utan svårighet kunde lösbrytas; att dörrarne till cellerne voro
utäta till den grad, att dager genom dem inträngde i de mörka cellerna;
att derjemte dessa dörrar så illa slöto sig till trösklarne, att der bildades
öppningar, genom hvilka, såsom erfarenheten visat, hvarjehanda saker,
såsom ljus, tunnare böcker, verktyg in. in. kunnat till fångarne
insmugglas; att klosetterne spredo omkring sig eu stinkande lukt; samt
slutligen att under arr estbyggn ad en löpte eu afloppstrumma, som vållade
golfdrag och i förening med byggnadens i alla afseende!! bofälliga skick

förorsakade, att under sistförflutna års stränga vinter värmen i cellernc
tidtals icke kunde uppbringas till mer än tre grader efter Celsii thermometer.

Erinrande derom, att nu gällande lag för krigsmagten stadgade för
fel och förbrytelser, både af disciplinär och kriminel natur, nästan uteslutande
frihetsstraff; att det således vore nu mer än förr för manstuktens
och ordningens uppehållande af nöden, att dessa straff noggrann!:
och med tillbörligt allvar verkstäldes; och att dertill erfordrades ändamålsenliga
fängelser, har jag från Secondchefen vid nämnda regimente
begärt underrättelse om de åtgärder, som blifvit vidtagna för att afhjelpa
de sålunda anmärkta bristerna i regimentets arrestlokaler. Till
svar härå har bemälde Chef, vidgående de anmärkta bristfälligheternas
verklighet, uppräknande de flora lätt insedda svårigheter, som arrestlokalernas
beskrifva otillfredsställande skick vid straffs verkställande medförde,
samt förmälande, hurusom regementets läkare tidt och ofta under
den oblidare årstiden i infordrade yttranden förklara!, att i berörda arrestlokaler
straff icke kunde verkställas utan fara för den straffskyldiges
lif och helsa, hufvudsakligen anfört-, att redan hans företrädare i chefsskapet
hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om behofvet af
åtskilliga nya byggnader för regimentet och deribland nya arrestlokaler,
samt att han, den nuvarande Secundchefen, år 1873 i samma ämne gjort
enahanda underdåniga framställning och dervid fogat särskild!: kostnadsförslag
för nya arrestlokalers anskaffande; men att det i Kongl. Majt:s
proposition angående Statsverkets tillstånd och behof för nämnda ändamål
äskade anslag af Riksdagen icke beviljats.

Sedan jag derefter erfarit, att bemälde Secundchef inledt underhandling
om tillstånd att under donna vinter få, när så nödigt blefve, begagna
annat regementes arrestlokaler, bär jag för det närvarande låtit
dervid bero. Det ligger dock i sakens natur, att ett behof af den art
som det ifrågavarande icke utan betänkliga följder för manstukten och
ordningen inom regementet kan i längden fortfara oafhulpet.

För senast afhandlade ämnen redogöres närmare i den reseberättelse,
som, jemte de i Justitie-ombudsmanna-expeditionen börda di ar i er och
registratur, till Riksdagens Lag-utskott öfverlemnas.

Från Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern har uppå framstäld
förfrågan det svar erhållits, att någon förklaring öfver lagen i den
ordning 19 § Regeringsformen utstakar, icke blifvit meddelad under tiden
från början af sistförflutna års riksmöte.

Till fullgörande af den i 14 § af instruktionen för Justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1875 aflåtna underdåniga skrivelser
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, eu förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrifvelse!'' anhängig^orda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom i
sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ärenden
uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvandet af min senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter tillika med eu Tabell öfver de underdåniga
skrivelser, nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna” i
bilaga!! till donna berättelse. .

Stockholm i Januari 1876.

N. A. FEÖMAN.

D. G. Restadius.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JUSTIT1E-0IBUDSMANS EIBETS-BERÄTTELSE

till 1876 års Riksdag.

<?.

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-Departementen på de af
Riksdagen är 1875 a,flatna underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna.*)

Iso Kong!. Justitiedepartementet.

1 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 27 Februari 1875 angående val af
Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (2.)

1875 den 12 Mars i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 3 April, i anledning af nådig proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa paragrafer af Sjölagen. (15.)

Kongl. Maj:t har, sedan Högsta Domstolen blifvit hord, den 19 sistlidne April låtit utfärda
förordning i ämnet.

3:o af den 24 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om antagande
af ett tillägg till 80 § Regeringsformen. (6.)

1875 den 19 April i Stats-Rådet anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 3 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstadens Andra
Hufvudtitel. (23.)

1875 den 21 Maj i Stats-Rådet anmäld, dervid Kongl. Maj:t förklarade sig låta bero vid
Riksdagens beslut i de delar, hvilka innefattade afvikelse!" från Kongl. Maj:ts framstådda
förslag; och är innehållet af den underdåniga skrifvelse!! delgifvet vederbörande till kännedom
och efterrättelse, hvarjemte föreskrifter såväl nämnde (lag som sedermera meddelats
i afseende å verkställighet af Kongl. Maj:ts i ämnet fattade beslut; varande för eldigt rörande
ifrågasatt delning af Vester-Dalarnes domsaga den 17 innevarande December förklarad!,
att framställningen derom icke föranledde annan Kongl. Maj:ts åtgärd, än att den
i ärendet åvägabragta utredning skulle Riksdagen delgifvas.

*) De vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatt» siffertal visa skrifvelsens nummer
i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

5:o af den 8 Maj, i anledning af nådig proposition angående ändring i Strafflagens
stadgande om ansvar för skogsåverkan. (33.)

1875 den 16 Juni nådig förordning utfärdad.

6:o af den 10 Maj, i fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande
flottled. (39.)

Kong!. Maj:t bär i Stats-Rådet den 31 sistlidne Maj förordna!, att Riksdagens skrifvelse
skulle öfverlemnas till Nya Lagberedningen med föreskrift, att Beredningen, som genom
nådiga Brefvet den 22 sistlidne Januari erhållit uppdrag att, efter det förslag till utsökningslag
blifvit utarbetadt, företaga frågan om ordnande! af de privaträttsliga förhållandena
emellan jord- och strandegare eller andra i afseende å vattens begagnande och afledande,
skall dervid taga ifrågavarande framställning i öfvervägande samt till Kong!. Maj:t
inkomma med underdånigt utlåtande deröfver, hvilket afvaktan.

7:o af den 13 Maj, angående ändring af 6 punkten i Kong!. Förordningen om
nya Strafflagens införande den 16 Februari 1864. (43.)

Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hord, har Kong], Maj:t den 22 sistlidne
Oktober å detsamma vägra! sanktion.

8:o af den 13 Maj, i fråga om ändring af gällande bestämmelser om dikning. (42.)
Efter Högsta Domstolens hörande har Kong!. Maj:t den 17 innevarande månad å förslaget
vägra! sanktion.

9:o af den 18 Maj, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större städerna
inom Sverige. (44.)

Kongl. Maj:t har i Stats-Rådet den 16 sistlidne Juni förordna!, att Nya Lagberedningen,
da frågan om ny rättegångsordning blifvit föremål för Beredningens handläggning, skall
taga Riksdagens förevarande framställning i behörigt öfvervägande.

10:o af den 19 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte mellan
Kongl. Maj:t och Kronan, å ena siden, samt Stockholms stad, å den andra, af
mark å Långholmen. (55.)

Kongl. Maj:t har i Stats-Rådet den 31 sistlidne Maj bemyndiga! Fångvårdsstyrelsen att
å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar med Stockholms stad genom dess Drätselnämnd
sluta aftal om föreslagna bytet af mark å Långholmen, med iakttagande af de utaf Riksdagen
bestämda vilkor,

ll:o af den 21 Maj, rörande förändrad lagstiftning om preskription för klander å
jordafång. (63.)

Riksdagens skrifvelse är till Nya Lagberedningen öfverlemnad med nådig befallning, att
utan hinder af förut meddelade föreskrifter handläggas före frågan om ny rättegångsordning.

12:o af den 21 Maj, i anledning af nådig proposition med förslag till särskilda förordningar
om fast egendoms lagfarande och intecknande m. in. (64.)

1875 den 16 Juni nådiga förordningar i ämnet utfärdade,

13:o af den 22 Maj, i anledning af väckt förslag om lagstiftning för sparbanker. (69.)

Den 1 sistlidne Oktober har Kong!. sedan Högsta Domstolen blifvit hord, med bi fall

till Riksdagens förslag, låtit utfärda förordning i ämnet.

14:o af den 22 Maj, i fråga om skyldighet för domare att låta vederbörande kommunalstämmas
ordförande erhålla del af kungörelse, hvarigenom menighet kallas
till gemensam öfverläggning inför Häradsrätt. (70.)

Kong!. Maj:t har, sedan Justitie-kansleren blifvit hord, den 22 sistlidne Juli låtit utfärda
kungörelse i ämnet.

15:o af den 22 Maj, rörande ändring i 52 § af gällande Legostadga. (71.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kong!. Maj:t, med bifall till förslaget, den 22 sistlidne
Oktober låtit utfärda författning i ämnet.

1 6:o af den 22 Maj, om ändring i gällande bestämmelser rörande arfskiften. (72.)
Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hord, har Kongl. Maj:t den 22 sistlidne
Oktober å detsamma vägrat sanktion.

17:o af den 25 Maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående eftergift af
den Norra och Södra Smedjebackarne samt Faktoriträdgården i Örebro stad
åsätta ränta, kronotionde och rotering. (83.)

Denna skrifvelse är den 31 sistlidne Maj i Stats-Rådet anmäld och såsom icke påkallande
någon vidare åtgärd lagd till handlingarna.

18:o af den 21 Maj, i anledning af den år 1874 verkstälda granskning af statsverkets
in. fl. allmänna fonders förvaltning år 1872, i hvad samma skrifvelse
angått Fångvårdsstyrelsen. (57.)

Kongl. Maj:t, som den 13 sistlidne Juli låtit förständiga Fångvårdsstyrelsen att, vid afgifvande
af det genom Kong]. Maj:ts Bref den 14 November 1873 anbefalla förslaget till
reglemente angående användandet af arbetsförtjenst och flitpenningar för alla till allmänt
arbete dömde personer, jemväl taga i öfvervägande, hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse
härom uttala!, äfvensom att rörande öfrige i skrifvelsen berörda frågor med särskild! utlåtande
inkomma, har, sedan Styrelsen afgifvit anbefaldt utlåtande, den 17 innevarande
månad i Stats-Rådet förklara! Riksdagens skrifvelse i ofvanberörda del icke för närvarande
påkalla någon vidare åtgärd.

Stockholm den 28 December 1875. Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kongl, Utrikes-departementet,

19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 3 Maj, angående regleringen af utgifterna
under Riksdagens Tredje Hufvudtitel. (24.)

1875 den 18 Maj i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.*)

*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes-StatsMinistern
i embetsskrifvelse den 2 December 1875.

3:o Kongl, Laudtförsvars-departementet.

20:o Riksdagens underdåniga skrivelser af den 3 Maj, angående reglering af
utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (25.)

1 underdånighet anmäld den 21 Maj, i hvad den rörde Riksdagens beslut med afseende
å den af Kongl.Maj:t föreslagna lönereglering för Generalitet, Generalstaben, indelta
cell värfvade Arméen samt beväringstrupperne; Och blef, hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen
härutinnan besluta, Arméförvaltningen till efterrättelse och vederbörandes kungörande
delgivet; äfvensom föreskrifter meddelades om de åtgärder, som bolde vidtagas för löneregleringens
genomförande; hvarjemte Kongl. Maja förordnade, att ombesörjandet af Arméens
ackordsamortering skulle vid slutet af år 1875 öfverflyttas från Direktionen öfver
Arméens pensions-kassa till Arméförvaltningen, som både att till den amorteringsfonden
åliggande ränteliqvid och obligationsinlösen använda det af Riksdagen för ändamålet beviljade
extra anslag; efter hvilken öfverflyttning fondens särskilda förvaltning komme att
upphöra.

Föredrogs vidare den 31 Maj och meddelades, dels i sin helhet Arméförvaltningen
och Statskontoret till kännedom och efterrättelse, dels i de delar, der sådant för någon
verkställighetsåtgärd eller eljest erfordrades, öfrige vederbörande.

Slutligen liar Kongl. Maj:t under den 26 November faststält stater för de särskilda
regementena och corpserne och i sammanhang dermed meddelat föreskrifter rörande vilkoren
för åtnjutande af de i de nya statens upptagna särskilda atlöningsförmåner.

21:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (30.)

Den 2 Juli anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelse!!, i hvad
Landtförsvars-departementet änglök, detta Departement meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvars-departementet den 22 Juli; och anbefaldes, med anledning
af den beviljade förhöjningen i anslaget till pensionsstaten för militäre embetsed!
tjeiistemäns samt underofficerares enkor och barn, Direktionen öfver Arméens pensionskassa
att till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i fråga om de förändringar i
gällande pensionsreglemente, som häraf kunde blifva en följd. Om de af Riksdagen å
allmänna indragningsstaten beviljade pensioner för åtskillig^ löntagare under Fjerde Hutvudtiteln
underrättades vederbörande, äfvensom cirkulär till Länsstyrelserna i vanlig ordning
utfärdades angående det af Riksdagen anvisade anslag till understöd åt behöfvande,
efter 1808 och 1809 års krig qvarlefvande landtvärnsman; och blefvo för öfrig! sådane
Arméens pensionskassa rörande föreskrifter, som åt den underdåniga skrifvelse» föranleddes,
Direktionen öfver nämnda kassa till behörig efterrättelse meddelade.

22:o af den 19 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från indragna fänriksbostället Snopptorp N:o 1 i Jäders församling
af Södermanlands län. (56.)

Föredrogs den 31 Maj; och hlek, hvad Kong]. Maj:t med Riksdagen rörande detta ärende
besluta, vederbörande till kännedom och efterrättelse meddela»!!.

23:o af den 24 Maj, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till lagar angående allmänna värnepligten, härordningen samt härens aflöning,
beklädnad och underhåll. (81.)

Anmäld den 16 Juni; hvarvid Kong!. Maj:t ansåg ifrågavarande skrifvelse icke för närvarande
föranleda någon Kong!. Maj:ts åtgärd.

Stockholm den 24 December 1875. Ex officio

A. Becker.

Registrator.

4:o Kong!. Sjöförsvars-departementet,

24:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 3 Maj, angående regleringen af utgifterna
under Riksstatens Femte Hufvudtitel för år 1876. (26.)

Den 31 Maj 1875 i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen
delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter så väl då som
sedermera meddelade i afseende på verkställighet af fattade nådiga beslut i ämnet.

25:o af den 23 Maj, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till lagar angående grunden för ordnandet af Flottans personal samt dess aflöning,
beklädnad och underhåll. (82.)

Den 31 Maj i underdånighet föredragen inför Kong!. Maj:t, dervid berörda skrifvelse icke
ansågs till någon åtgärd föranleda.

26:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (30.)

Den 2 Juli 1875 genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kong!. Maj:t och
transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemna»!»; till Sjöförsvars-departementet,
hvarifrån under samma dag föreskriften meddelades vederbörande i afseende
å de af Riksdagen beviljade tvenne kreditiv för upprätthållande af pensioneringen utaf
Sjöförsvaret tillhörande stater.

Stockholm den 31 December 1875.

C. Nordenfalk.

5:o Kong!, Civil-departementet.

27:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Mars, angående uppställningen
af revisionsberättelserna rörande de med statslån understödda jern vägsaktiebolag.
(7.)

Sedan Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader i anledning häraf afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t vid slutlig föredragning den 6 Juli af denna
Riksdagens framställning, funnit densamma icke föranleda annan åtgärd, än att i de
nådiga förordnanden, som framdeles komme att meddelas personer, att å Statens vägnar
deltaga i granskningen af dylika jernvägsbolags förvaltning och räkenskaper, skulle meddelas
föreskrift derom att i revisionsberättelsen intaga uppgift om vederbörande bolags
ställning vid rev sionsarcts början och slut samt inkomster och utgifter under året.

28:o af den 13 Mars, angående beviljade Statsbidrag till vägars anläggning, brooeh
hamnbyggnader samt vattenkommunikationer äfvensom sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag. (8.)

Vid föredragningen häraf den 19 April har Kongl. Näjd, med godkännande af Riksdagens
beslut äfven, i hvad de afveko från Kongl. Majds nådiga proposition i ämnet, förordnat,
att skrifvelseu skulle tillställas ej mindre Statskontoret än Styrelsen för Allmänna Vägoch
Vattenbyggnader för behörig kännedom och vederbörandes förständigande, hvarjemte
meddelades särskilda föreskrifter för bringande till verkställighet af arbeten, hvartill understöd
nu först beviljats.

29:o af den 10 April, angående beviljade anslag till fortsättande af Statens jernv
ägsbyggn åder. (16.)

Anmäldes den 23 April och delgafs Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader samt Statskontoret.

30:o af den 10 April, angående beviljande åt vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(17.)

Anmäld den 23 April och meddelad Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
till behörig kännedom.

31:o af den 1 Maj, angående beviljadt Statsbidrag till förstärkning af den nya Vågbrytaren
vid Visby hamn. (20.)

Anmäld den 21 Maj, då Kongl. Magt fnststälde den af Kaptenen A. Blix uppgjorda planen
för arbetet och Styrelsen för Allmänna Väg- och V afton byggnader anbefaldes att vidtaga
åtgärder för upprättande al kontrakt om arbetet in. m.

32:o af den 8 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anvisande
af medel för Sveriges deltagande uti 1876 års verldsutställning i Filadelfia.
(35.)

Denna skrifvelse anmäldes den 21 Maj och meddelades till kännedom ej mindre Statskontoret,
än äfven den för Sveriges deltagande i utställningen förordnade komitén, till hvars
förfogande det anvisade anslaget stäldes, för att, derest så erfordrades, äfven genom förskottsanvisning
under loppet af innevarande år för ändamålet användas.

33:o af den 8 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående beräkningsgrunden
för det af trafikmedlen utgående bidraget till statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning. (38.)

Anmäldes den 21 Maj, då innehållet af skrifvelseu meddelades Styrelsen för Statens jern -

vägstrafik för att underrätta Pensionsinrättningens Direktion med förständigande för donna
att iakttaga, hvad Kong!. Maj:t i nådiga propositionen förklarat sig, i händelse af Riksdagens
bifall till densamma, vilja förordna.

34:o af den 19 Maj, angående minderårigas anställande vid fabriker och handtverk.
(45.)

Vid föredragningen häraf den 30 Juli uppdrog Kong!. Maj:t åt eu särskild komité att,
efter öfvervägande af hvad Riksdagen anfört och öfriga förekommande omständigheter, utarbeta
och afgifva förslag till författning angående barns och yngre personers antagande
och användande i fabriks- och handtverksarbete samt om tillsyn från statens sida öfver
efterlefnaden af derom meddelade föreskrifter.

35:o af den 19 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående utbyte
af jord mellan Kronan och Stockholms stad för utvidgning af Stallgatan
å Blasieholmen. (53.)

Anmäld den 11 Juni, hvarvid, med anledning af Riksdagens lemnade bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, Kongl. Maj:t gillade den af vederbörande ifrågasätta utvidgningen af
Stallgatan på sträckningen emellan Blasieholmstorget och Nybrohamnen, och biföll det för
gaturegleringens verkställande erforderliga utbytet af mark mellan Kronan och Stockholms
stad på sätt och under förbehåll, som Stadsfullmäktiges förslag innehöll, samt förordnade
att Musikaliska Akademiens byggnad å tomten n:o 8 skulle från Stallgatan indragas på
sätt, som erfordrades för donna gatas utläggning till åsyftad bredd framför byggnadstomten.

36:o af den 21 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstadens Sjette
Hufvudtitel. (27.)

Anmäldes den 16 Juni, hvarvid, med anledning af Riksdagens anmälan om afslag å Kongl.
Majrts nådiga proposition om indragning af Kommerse-kollegium och inrättande i stället
af en Styrelse för handeln och näringarna, meddelades vissa föreskrifter och förordnanden
i ändamål att förbereda och befordra en reorganisation af bemälda Kollegium.

Hvad beträffade Riksdagens skrifvelse i öfrig!, behagade Kongl. Maj:t med godkännande
af de beslut, som blifvit utöfver eller med afvikelse, från hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
af Riksdagen fattade, samt med förklarande, att i fråga om vilkoren för tillgodonjutande
af beviljade tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse, hvad genom
nådigt cirkulär af samma dag föreskrifvits, förordna, att innehållet af Riksdagens berörde
skrifvelse skulle meddelas Statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom öfriga vederbörande
förvaltande verk, Styrelser och Chefer i de delar, som hvardera särskild! anginge,
med bemyndigande att hos Statskontoret lyfta de af Riksdagen beviljade extra anslag;
hvarjemte, i anledning af särskilda punktör i skrifvelsen samt de framställningar, som legat
till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, äfvensom hvad i öfrig! förekommit, nådiga
beslut meddelades.

Nya stater för år 1876 faststäldes för Slöjdskolan i Stockholm, samt Styrelsen för
Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.

Bil. till Juni.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1876 års Riksdag.

37:o af den 21 Maj, i anledning af väckt förslag om förändrad reglering af
skjutsväsendet. (57.)

Vid anmälan häraf den 11 Juni anbefaltes Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande att
infordra vederbörande Landstings underdåniga yttrande samt dermed och med eget underdånigt
utlåtande i ämnet inkomma. Dessa utlåtanden äro ännu icke fullständigt afgifna.

38:o af den 25 Maj, angående Kongl. Maj:ts nådiga proposition om fastställande af
sträckning för de delar af beslutade jernbanorna från Storvik till Riksgränsen
mot Norge, hvilkas rigtning hittills icke blifvit slutligen bestämd. (79.)
Anmäld den 25 Juni, i sammanhang med särskilda af 1874 års Landsting i Westerbottens
och Wester-Norrlands Län gjorda ansökningar, att Kongl. Maj:t måtte redan under innevarande
år låta verkställa definitiva undersökningar för norra stambanans sträckning genom
nämnda län; hvarvid och då, för underlättande af förbindelsen emellan landet norr om
A n germ an eif ven och det södra och mellersta Sverige, det vore af vigt att tillse, om ej en
jernvägslinie, som på en gång vore fullt tjenlig och mera gen än de hittills ifrågasätta,
skulle kunna tillvägabringas från Hybo i rigtning vester om Stödesjön till Ångermanelfven
antingen vid Sollefteå eller vid det öster derom belägna Björkå, från hvilket sistnämnda
ställe föregående undersökningar ådagalagt, att eu jernväg kunde dragas vidare norrut;
men det möjligen vore att befara, att betydande lokala svårigheter mötte för framdragande
af en sådan linie, till följd hvaraf noggrann rekognoscering herde föregå blifvande detaljundersökningar
och utställningar, Kongl. Maj:t anbefalde Styrelsen öfver Statens jernvägbyggnader
att till en början låta verkställa rekognosceringar jemte okulera undersökningar,
hvarigenom blefve möjligt att med säkerhet bedöma, huruvida antaglig järnvägsförbindelse
kunde erhållas emellan de förutnämnda punkterna eller om derför uppstode svårigheter af
den beskaffenhet, att det blefve ändamålslöst anställa mera kostsamma och tidsödande detaljundersökningar;
och herde de anbefalla undersökningarna derjemte hafva till mål att
utröna, huruvida för den från Hybo utgående banan eu lämpligare öfvergång af Ljungans
dalgång, än den förut undersökta vid Torpshammar, kunde utletas emellan Stödesjön och Ange.

39:o af den 22 Maj, angående införande af det metriska systemet för mått och vigt
gemensamt för brödrarikena och konungariket Danmark. (76.)

Sedan Kongl. Maj:t den 2 Juli uppdragit åt herr Stats-Ministern för Utrikes ärendena att
genom vederbörande inhemta upplysningar på hvilken ståndpunkt frågan om införande af
det metriska systemet för mått och vigt sig i Danmark befunne, har Kongl. Maj:t, vid
förnyad anmälan af Riksdagens skrifvelse den 22 Oktober, anbefalt Vetenskaps-akademien
att, så fort sig gorå låter, afgifva underdånigt utlåtande och förslag till författningar i ämnet.

Stockholm den 23 -December 1875.

C. A. Sjöcrona.

6:o. Kongl. Finans-departementet,

40:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17 Februari, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående de ändringar i gällande tulltaxeunderrät -

telser och dermed sammanhängande stadgande^ som påkallades af det genom
Kongl. Förordningen den 15 Maj 1874 införda nya skeppsmätningssätt. (1.)
Jemte godkännande af hvad Riksdagen med afvikelse från Kong]. Maj:ts nådiga proposition
beslutit angående utbyte af de tontal 3 3 Vs, som i den nådiga propositionen föreslagits
att för vissa fall motsvara 10 nylästers drägtighet, mot 88,33, har Kongl. Maj:t, i enlighet
härmed och på grund af Riksdagens i öfrig! anmälda, med Kongl. Maj:ts nådiga framställning
öfverensstämmande beslut, låtit den 26 sistlidue Februari utfärda nådiga kungörelser
dels angående ändringar i §§ 4 och 9 af underrättelserna, om hvad vid tillämpning
af tulltaxan den 18 September 1874 iakttagas bör, dels ock angående ändring i
Kongl. Kungörelsen den 18 September 1874, angående restitution af bränvinstillverkningsafgift
vid utförande af bränvin till Norge, äfvensom slutligen angående ändring af § 1 i
Kongl. Förordningen angående frilager för proviant af fartyg i Öresund samma dag derutinnan,
att 33,38 fou skulle anses motsvara 10 nyläster.

41 :o af den 24 Mars, angående val af Fullmägtige i Riksbanken. (9.)

42:o af samma dag, angående val af dito i Riksgäldskontor^. (10.)

Dessa två skrifvelse!'' äro den 9 sistlidne April inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda
samt, såsom ej föranledande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

43:o af den 16 April, i fråga om anskaffande af ny lokal för Riksbanken. (18.)
Sedan Öfver-intendents-embetet i häröfver afgifvet utlåtande förmält sig icke hafva funnit
någon Staten tillhörig plats i hufvudstaden, i afseende å läge, utrymme och trygghet mot
eldfara erbjuda sådana fördelar för en bankbyggnad som Helgeandsholmen, samt äfven
Riksmarskalksembetet med infordrad! underdånigt utlåtande inkommit, har Kongl. Maj:t
vid föredragning den 10 innevarande månad af detta ärende äfvensom i sammanhang dermed
en af Öfverståthållare-embetet gjord underdånig framställning om upplåtelse åt
Stockholms Stad af den för Riksbankens ifrågavarande hus obehöflig^ delen af nämnda
holme, uppdragit åt Öfverståthållare-embetet att så väl hos Fullmägtige i Riksbanken
som hos Stockholms Stadsfullmäktige gorå framställning om utseende af ombud att, under
ledning af Öfverståthållaren Friherre af Ugglas, tillsammans med Förste Hofstallmästare!!
C. J. F. d’Orchimont och Intendenten F. W. Scholander, öfverlägga om de vilkor, hvarunder
Riksbanken och Stockholms kommun skulle kunna antagas möjligen vara hugade
att, för erhållande af dispositionsrätt öfver Helgeandsholmen, bägge tillsammans eller endera
af dem, bereda tillgång till hvad, som kunde finnas nödigt, för uppförandet af ett nytt
Hofstat! jemte öfriga derför erforderliga byggnader å plats, som befunnes lämplig och utan
särskild kostnad för Statsverket kunde erhållas; och skulle Öfverståthållare-embetet derefter
till Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga utlåtande och förslag, hvartill donna
öfverläggning kunde föranleda.

44:o af den 3 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Första Hufvudtitel.
(22.)

Enligt nådigt beslut den 14 i samma månad har innehållet af förevarande skrifvelse blifvit
meddelad t Riksmarskalksembetet och Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

45:o af samma dag, angående ändring i Kong!. Kungörelserna den 7 Juli 1847
och den 7 Augusti 1863, angående sättet för utarrendering af vissa Kronans
fastigheter. (21.)

Sedan Kong!. Maj:t öfver nämnda skrifvelse, i hvad densamma innehölle Riksdagens beslut
om upphörande af optionsrätten till arrenden åt Kronans egendomar, infordrat Kammar-kollegii
utlåtande, har den 24 sistlidne Maj nådig författning i ämnet blifvit utfärdad.

Vid förnyad underdånig anmälan af berörda skrifvelse den 5 November har Kong!.
Maj:t uppdragit åt en särskild komité att, med ledning af de upplysningar, som kunna inhemtas
så val om Sveriges egna förhållanden, som om andra länders erfarenhet i dessa
hänseenden, till Kong!. Maj:t afgifva underdånigt utlåtande i fråga om dels hvilka ändringar
i nu gällande bestämmelser beträffande utarrendering af egendomar för Statsverkets
rakning må af förhållandena påkallas, dels huru förvaltningen af dessa egendomar må
lämpligast kunna anordnas, och dels på hvilka vilkor hädanefter må till enskilde upplåtas
för odling tjenlig, Kronan tillhörig mark i de Norrländska länen.

46:o af den 1 Maj, angående de i § 63 Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(19.)

den 14 i samma månad meddela»!! Statskontoret för behörig kännedom.

47:o af den 8 Maj, i anledning af besluta»!! inköp för Statens rakning af Frimurarehuset
å Riddarholmen i Stockholm. (37.)

Sedan Öfverintenaents-embetet inkommit med förslag till köpekontrakt angående om förmälda
egendoms förvärfvande af Staten, har Kong!. Maj:t den 5 sistlidne November meddelat
nådiga föreskrifter om verkställigheten af ifrågavarande inköp.

48:o af samma dag, i anledning af väckt förslag om vidtagande af åtgärder för upphjelpande
af kolonien S:t Bartelemey. (34.)

Detta ärende är beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

49:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Sjunde
Hufvudtitel. (28.)

Vid föredragning af donna underdåniga skrifvelse den 12 sistlidne Juli har Kongl. Maj:t,
jemte förklarande att den af Kongl. Maj:t för år 1875 fastställda staten för Finansdepartementets
expedition skulle äfven under år 1876 fortfara att vara gällande,
beträffande Postverket, dels äfven fastställ detta verks utgiftsstater, sådana de blifvit af
Riksdagen bestämda, att från början af instundande år lända till efterrättelse, dels ock i
fråga om dyrtidstillägg under innevarande år åt vissa bland verkets tjensteman meddela!
General-poststyrelsen Riksdagens beslut härom, tillika med nådiga föreskrifter rörande
v ilkoren för nämnda dyrtidstilläggs åtnjutande.

Vidkommande Telegrafverket, har Kongl. Maj:t, efter infordrande från dess Styrelse
af ett i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, uppgjord! förslag till difmitiva
utgiftsstater för detta verk, att tillämpas under nästa år, under den 17 sistlidne September
gilla! och faststält ett dylik! förslag att lända till efterrättelse under enahanda förbehåll,
som genom nådiga brefvet den 13 November 1874 finnes stadgadt i afseende å

skyldighet för vederbörande att underkasta sig tillämpningen af de allmänna vilkor för
åtnjutande af aflöningar i Statens tjenst, som Kong!. Maj:t efter pröfning af löneregleringskomiténs
betänkande kunde finna för godt att i nåder fastställa.

I fråga om Tullverkets Stater, sådana de af Riksdagen blifvit bestämda, bär Kong!.
Maj:t förklarat dessa skola blifva gällande från början af nästkommande år, samt, beträffande
Skogsväsendet, meddelat Skogsstyrelsen, hvad Riksdagen derom beslutat, under
förklarande, att den för Skogsinstitutet godkända staten komma att under nästa år lända
till efterrättelse med iakttagande, bland annat, att den ene af nuvarande boställsvåningarna
inom det åt Institutet upplåtna Kronans hus indrages och användes till lektionssalar eller
rum för Institutets samlingar; och har, jemte det Skogsstyrelsen bemyndigats, att de af
Riksdagen för nästa år till Skogsväsendet beviljade extra anslag i Statskontoret lyfta, Styrelsen
äfven erhållit befallning dels att, efter vederbörandes hörande, inkomma med yttrande,
huruvida sannolikhet förefunnes, att, på sätt Riksdagen antagit, bland de af densamma
om förmälda boställen i södra eller mellersta Sverige, som redan vore eller komma
att blifva till Kronan indragna, något eller några kunde finnas lämpliga för emottagande
af Skogsinstitutet, dels ock att, i sammanhang med afgifvande af Styrelsens generalförslag
för nästa år, meddela särskild! utlåtande om användande af den del af det utaf Riksdagen
till skogsväsendet i allmänhet beviljade reservationsanslag, derför till skogsbörd tjenlig
mark, enligt Styrelsens åsigt, borde inköpas.

Det infordrade utlåtandet om lokal för Skogsinstitutet har ännu ej inkommit, hvaremot
Skogsstyrelsen i sammanhang med afgifvande af ofvanberörda generalförslag den
22 sistlidne November yttrat sig angående inköp af till skogsbörd tjenlig mark; varande
dock detta ärende ännu ej af lvongl. Maj:t slutligen afgjordt.

Med anledning af Riksdagens beslut om uppförande å 7:de Hufvudtiteln af ett anslag
till arvoden åt de vid enskilda banker och kreditanstalter anstälda allmänna ombud,
har Kongl. Maj:t, efter vederbörande Länsstyrelsers hörande, den 12 sistlidne November
funnit skäligt bestämma årliga arvodet för bemälda ombud;

Och har slutligen, hvad Riksdagen i öfrig! beslut!!, rörande dels de för år 1876 beviljade
dyrtidstillägg, dels extra anslag till Kammar-kollegium, Kammarrätten, Öfverdirektören
för Mynt- och Kontrollverken samt Öfverintendents-embetet, dels ock angående
inlösande af eu Göta Hoträtts arkivhus angränsande tomt i Jönköping blifvit, jemte
deraf föranledda bestämmelser och föreskrifter, meddelad! Statskontoret och öfriga vederbörande
embetsverk till kännedom och efterrättelse.

50:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (30.)

Jemte det Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den 2 sistlidne Juli, besluta!, att den del
af Riksdagens förevarande skrifvelse, hvilken afsåga inrättandet af en pensionsanstalt för
folkskollärares enkor och barn, herde, för behörig handläggning, öfverlemnas till Ecklesiastik-departementet,
har innehållet af skrifvelsen i öfrig! blifvit meddelad Statskontoret
och öfriga vederbörande myndigheter till kännedom och efterrättelse, hvarjemte resolutioner

utfärdats för de personer, hvilka, på sätt i skrivelser! omförmäles, fått pensioner sig beviljade.

51:o af samma dag, angående fyllnadspension åt Postexpeditören i Ljungby," Postmästaren
G. M. Adlerstam. (47.)

Vid föredragning häraf den 22 sistlidne Juli har Kongl. Maj:t, som under samma
dag beviljat Adlerstam nådigt afsked, förklarat honom berättigad att ifrågavarande fyllnadspension,
400 kronor, i behörig ordning åtnjuta.

52:o af den 19 Maj, angående ersättning för sådane af Statskontoret förskottsvis bestridda
utgifter, för Indika statsanslag ej blifvit beviljade. (48.)

Deu 31 i samma månad meddelad Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

53:o af samma dag, angående ersättande af kostnaderne för Hans Maj:t Konungen
Carl XV:s begrafning. (49.)

Vid föredragning häraf den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t anbefalla Statskontoret
att med de af Riksdagen härför anvisade medel godtgöra Svenska Statsverket för motsvarande
del af det i förevarande hänseende förskjutna belopp.

54:o af samma dag, angående väckt fråga om vidtagande af åtgärder i afseende å
de privilegierade stockfångstskogarne. (50.)

Den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t anbefalt Kammar-kollegium att, efter det ej
mindre Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och Vester-Nonlands
län samt vederbörande stockfångst-privilegii-innehafvare blifvit börda, än äfven Skogsstyrelsen
afgifvit yttrande, med underdånigt utlåtande inkomma; hvilket utlåtande dock
ännu ej blifvit af Kollegium afgifvet.

55:o af samma dag, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter åtskilliga
personer. (52.)

Hvad Riksdagen i förevarande mål beslut!!, har Kongl. Maj:t deri 31 i samma månad
låtit meddela vederbörande till kännedom och efterrättelse.

56:o af samma dag, i fråga om rätt till försäljning af åbo- äfvensom af skatterätt
till under bruk skatteköpta hemman. (54.)

Vid föredragning häraf deri 31 i samma månad har Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens
berörda framställning infordrat Kammar- och Kommerse-kollegiernas utlåtande, hvithet
ännu ej inkommit.

57:o af den 21 Maj, angående uppläggande af ett fonderadt statslån till belopp, utgörande
eller motsvarande 50 millioner kronor. (67).

Med fastställande af de bestämmelser Riksdagen rörande ifrågavarande upplåning meddelat,
har Kongl. Maj:t den 24 i samma månad låtit derom utfärda nådig kungörelse.

58:o af samma dag, i anledning af den år 1874 verkställa granskning af Statsverkets
in. il. allmänna fonders förvaltning år 1872. (51.)

Jemte det Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den 16 sistlidne Juni, täckts med bifall
till Riksdagens anhållan, meddela nådig föreskrift derom, att samtliga peuningeförvaltande
allmänna verk och inrättningar herde vid de berättelse!'', som af dem till Stats-revisionen

afgåfves, foga räkenskapssammandrag, affattade i den form, som i berättelsen angående
nästföregående Statsrevision begagnats, hafva de delar af skrifvelsen, hvilka rörde andra
departement än Finans-departementet, blifvit meddelade desse för att på deras föredragning
varda föremål för nådig pröfning.

59:o af den 8 Maj, angående förhållandet mellan Riksbanken och Myntverket i fråga
om inlemniug och värdering af guldplantsar. (31.)

T anledning af denna Riksdagens skrifvelse bär Kong!. Maj:t den 31 sistliden Maj anbefalt
Öfverdirektören för Mynt- och Kon troll verken att, i sammanhang med afgifvande
af det genom nådiga remisser den 21 Juni 1873 och 23 Maj 1874 infordrade utlåtande
angående nytt reglemente för Myntverket, jemväl inkomma med yttrande i förstberörda
hänseende.

Sedan den af Kong!. Maj:t den 12 Juni 1874 förordnade komitén för reglering af
de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden m. m. öfvergått till
behandling af frågan rörande Mynt- och Kontrollverken, hafva, på grund af embetsskrifvelse
från Stats-Rådet och Chefen för Finans-departementet den 16 sistlidne November,
handlingarna i förevarande ärende blifvit från Öfverdirektören för nämnda verk till
komitén öfverlemnade.

60:o af den 11 Maj, angående indragning af kopparmynt af äldre prägel. (40.)
Den 5 sistlidne November har nådig kungörelse härom blifvit utfärdad samt circulär i
ämnet till samtliga penningeförvaltande allmänna verk, inrättningar och myndigheter
aflåtet.

6l:o af den 19 Maj, angående ändring af instruktionen för Riksdagens Revisorer vid
Riksbankens afdelningskontor i orterna. (60.)

Under den 31 i samma månad har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit i nåder
utfärdad.

62:o af den 22 Maj, angående upp rätt adt nytt reglemente för Riksgäldskontor^!. (78.)
Donna skrifvelse har den 11 Juni blifvit, såsom ej föranledande åtgärd, lagd till handlingarna.

63:o af den 25 Maj, angående beräkningen af Statsverkets inkomster (84.)

Med anledning häraf har Kongl. Magt den 31 i samma månad låtit innehållet af Riksdagens
omförmälde skrifvelse Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddela.

64:o af den 25 Maj, angående tillägg till 1875 års Riksstat samt Riksstat för år
1876. (85.)

Innehållet af donna skrifvelse jemte dervid fogade Riksstat har den 31 sistlidne Maj
blifvit Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddelad.

65:o af den 22 Maj, angående förordnande för Godsegaren in. in. Friherre J. G. N.
8. Åkerhielm att vara ordförande bland Fullmägtige i Riksgäldskontor. (73.)
Denna skrifvelse har den 31 Maj blifvit, såsom ej föranledande åtgärd, lagd till handlingarna.

66:o af den 25 Maj, angående allmänna bevillningen. (86.)

Med anledning häraf har Kong! Maj:t den 24 September låtit utfärda ny bevillningsstadga.

67:o af den 22 Maj, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Jemte det nådig förordning om stämpelpappersafgiften blifvit utfärdad den 15 sistlidne
Oktober bär, beträffande Riksdagens framställning rörande förändring i beläggningsstämplarnes
storlek, utseende och beskaffenhet, yttrande infordrats från vederbörande Hofrätt*]-,
af hvilka Hofrätt*!! för Skåne och Blekinge samt Höta Hofrätt med sådana yttranden
inkommit; och bär Kong!. Maj:t tillika an befäl! sin Statsminister för Utrikes Ärendena
att genom de förenade rikenas beskickningar i Danmark, Frankrike och Tyskland söka
anskaffa ej mindre de lagar, som i dessa länder må vara gällande i fråga om stämpelpappersafgiften,
än äfven prof på de olika beläggningsstämplar, hvilka derstädes kunde vara
i bruk; och hafva till följd häraf dylika handlingar från Danmark och Frankrike till Finansdepartementets
expedition inkommit.

68:o af den 21 Maj, angående tullbcvillningen. (65.)

Efter inlimmande af Kammar-kollegii och General-tullstyrelsens utlåtande bär Koiigl.
Maj:t, vid detta ärendes föredragning den 22 Juli låtit, i öfverensstämmelse med Riksdagens
afgifna taxeförslag, utfärda ny tulltaxa, att lända till efterrättelse från början
af nästa år.

69:o af den 21 Maj, angående förändrade bestämmelse!- i afseende å taxeringen af
försändelser af myntadt guld och silfver, som genom Postverket befordras mellan
inrikes orter samt om utvidgning af postanvisningsrörelsen. (62.)

Under den 5 sistlidne November bär nådig förordning utfärdats angående förändrade bestämmelse!''
i afseende å taxeringen af försändelser af myntadt guld eller silfver.

Den 17 December bär efter förnyad anmälan af ifrågavarande skrifvelse Kong!.
Magt anbcfalt General-poststyrelsen att från början af år 1876 eller så snart derefter
lämpligen ske kunde bereda tillfälle att på de vilkor, som i allmänhet funnes stadgade,
medelst postanvisning lydande å högst fem kronor försända penningar mellan poststation
och fullständig postanstalt äfvensom mellan poststationer, som vore så belägna att, vid befordran
från den ena till den andra, posten passerade åtminstone en fullständig postanstalt.

70:o af den 8 Maj, angående välboren för tillverkning och försäljning af bränvin.
(32).

I anledning häraf har nådig förordning blifvit den 15 sistlidne Oktober utfärdad.

7 Ro af den 19 Maj, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (59.)
I anledning häraf har den 22 sistlidne Juli kungörelse utfärdats.

Stockholm den 28 December 1875. Herman Odelberg.

7:o. Kong!, Ecklesiastik-departementet.

72:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 28 April angående anslag för bestridande
af kostnaderna för Sveriges deltagande i den geografiska kongressen och
utställningen i Paris. (36.)

Kong!. Maj:t har den 21 Maj 1875 uti detta ärende fattat nådigt beslut.

73:0 af den 12 Maj, om befrielse för vissa kyrkor i Lunds stift att aflemna spatnnål
eller så kalladt gratialtionde till Landskrona städs kyrka, (41.)

Kong!. Maj:t bär den 31 Maj 1875 anbefalt Kammar-kollegium att, efter vederbörandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

74:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Kiksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (29.)

Kongl. Maj:t bär den 16 Juni 1875 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf
föranledda föreskrifter.

75:o af samma dag, angående ändring i 6 § 7 inom. i Folkskolestadgan. (46.)
Sedan samteliga Domkapitel och Stockholms städs Konsistorium häröfver afgifvit underdåniga
utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 31 December 1875 detta ärende afgjort.

76:o af den 21 Maj, angående införande af militärinspektioner vid skolorna. (66.)
Kongl. Maj:t har den 16 Juni 1875 uppdragit åt Chefen för Landtförsvars-departementet
att vidtaga de åtgärder, som erfordras för vinnande af det utaf Riksdagen afsedda ändamål.
77:o af samma dag, angående ändring i gällande bestämmelser om skyldighet att
bygga och underhålla tiondelada. (61.)

Den 31 Maj 1875 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammar-kollegium att, efter samtelige
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och Domkapitels hörande häröfver afgifva underdånigt
utlåtande, hvithet ännu icke inkommit.

78:o af den 22 Maj, angående försäljning af sprit- och ether!,altiga varor. (75.)
Sedan Kongl. Maj:t den 31 Maj 1875 häröfver infordrat Sundhets-kollegii underdåniga
utlåtande, hvilket den 20 påföljande Oktober inkommit, har Kongl. Maj:t den 27 samma
månad anbefalt Kommerse-kollegiuin att i ämnet afgifva utlåtande, hvilket ännu icke
inkommit.

79:o af den 23 Maj, angående beredande af undervisning åt döfstum,™. (77.)
Kongl. Maj:t har den 31 Maj 1875 anbefalt Direktionen öfver Allmänna Institutet för
döfstumma och blinda att i detta ärende afgifva underdånigt utlåtande, hvithet inkommit
den 23 December 1875.

80:o af den 25 Maj, i fråga om rättighet för församlingarna i Lunds stift och
Kålland att, under vissa vilkor, förfoga öfver den till klockare nu utgående
helgonskyld. (80.)

Häröfver har Kongl. Maj:t den 31 Maj 1875 anbefalt Kammar-kollegium att efter
vederbörandes hörande afgifva utlåtande, hvithet ännu ej inkommit.

Stockholm den 31 December 1875.

Ex officio

F. A. Westerling.

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1876 års Riksdag.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
är 1875 aflätna underdåniga skrivelser anhängig jorda ärenden, hvilkavid
utgången af är 1875 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitiedepartementet,

6:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 Maj 1875, i fråga om ändring i
gällande bestämmelser rörande fiottled. (39.)

9:o af den 18 Maj, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större städerna
inom Sverige. (44.)

11 :o af den 21 Maj, rörande förändrad lagstiftning om preskription för klander å
jordafång. (63.)

Kongl. Civil-departementet.

34:o af den 19 Maj, angående minderårigas anställande vid fabriker och
handtverk. (45.)

37:o af den 21 Maj, i anledning af väckt förslag om förändrad reglering af skjutsväsendet.
(57.)

39:o af den 22 Maj, angående införande af det metriska systemet för mått och vigt
gemensamt för Brödrarikena och Konungariket Danmark. (76.)

Kongl. Finans-departementet.

43:o af den 16 April, i fråga om anskaffande af ny lokal för Riksbanken. (18.)

45:o af den 3 Maj, angående ändring i Kongl. Kungörelsen den 7 Juli 1847 och
den 7 Augusti 1863 angående sättet för utarrendering af vissa Kronans fastigheter.
(21.)

48:o af den 8 Maj, i anledning af väckt förslag om vidtagande af åtgärder för upphjelpande
af kolonien S:t Barthelemy. (34.)

49:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (28.)

54:o af samma dag, angående vackt fråga om vidtagande af åtgärder i afseende å
de privilegierade stockfångtsskogarne. (50.)

56:o af samma dag, i fråga om rätt till försäljning af åbo- äfvensom af skatterätt
till under bruk skatteköpta hemman. (54.)

59:o af den 8 Maj, angående förhållandet mellan Riksbanken och Myntverket i fråga
om inlemning och värdering af plantsar. (31.)

67:o af den 22 Maj, angående stämpelpappers-afgiften. (68.)

Kong!. Ecklesiastik-departementet,

73:o af den 12 Maj, om befrielse för vissa kyrkor i Lunds stift att aflemna spanmål
eller så kalladt gratial tionde till Landskrona städs kyrka. (41.)

77:o af den 21 Maj, angående ändring i gällande bestämmelser om skyldighet att
bygga och underhålla tiondelada. (61.)

78:o af den 22 Maj, angående försäljning af sprit och etherhaltiga varor. (75.)

79:o af den 23 Maj, angående beredande af undervisning åt döfstumma. (77.)

80:o af den 25 Maj, i fråga om rättighet för församlingarna i Lunds stift och Halland
att, under vissa vilkor, förfoga öfver den till klockarne nu utgående helgonskyld.
(80.)

II.

Förteckning d sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
aflåtna underdåniga skrifvelser anhängig gjorda ärenden, hvilka i Justitieombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda;
äfvensom uppgift ä de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

l:o Kongl. Justitie-departementet,

1:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lag
till ordnande af Notarii-Publici befattningar. (225.)

Ärendet bär ännu ej till slutligt afgörande förekommit.

2:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker i stället
för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November inför Kong]. Maj:t i Stats-Rådet anmäld; och beror ärendet fortfarande
på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag och
författningar rörande utsökningsärenden. (144.)

Nya Lagberedningen är sysselsatt med utarbetande af förslag i ämnet.

4:o af de» 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57.)

Enligt den för Nya Lagberedningen utfärdade nådiga instruktion åligger det Beredningen
att i förestående ämne utarbeta förslag till lag, dock med skyldighet att derförinnan hafva
afgifvit förslag rörande utsökningsväsendet.

5:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag om omorganisation
af Domkapitlen. (155.)

De i sist afgifna förteckning rörande detta ärende omnämnda infordrade underdåniga utlåtande»
hafva ännu ej samtliga inkommit,

6:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af
olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

7:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadgande!! om
skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktan

8:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga
om upphörande af sportelaflöning m. m. (83.)

Förestående fråga, i hvad den rörer Hofrätternas tjenstepersonal, har i sammanhang med
den i sist afgifna förteckning omnämnda komités betänkande blifvit den 10 innevarande
månad inför Kongl. Maj:t i Stats-Rådet anmäld; och kommer följaktligen, sedan under
förlidet år frågan om häradshöfdingarnes sportelaflöning blifvit handlagd och afgjord, ifrågavarande
skrifvelse att icke vidare på Justitie-departementets föredragning blifva föremål
för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

9:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndigs egendom. (87.)

Kongl. Maj:t har i Stats-Rådet den 19 sistlidne November förklarat Riksdagens skrifvelse
icke böra till någon åtgärd föranleda; och kommer följaktligen samma skrifvelse att icke
vidare blifva föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

10:o af den 15 Maj 1872, angående ändring i gällande stadgande!! rörande socknemännens
inbördes skyldighet att deltaga i prestgårdsbyggnad. (84.)

Frågan afvakta!1 Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

11 :o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det s. k. progressiva fängelsesystemet. (92.)
Frågan hvital- fortfarande i afvaktan på Fångvårdsstyrelsens infordrade underdåniga utlåtande.

12:o af den 20 Maj 1874, rörande ändringar i Kongl. Förordningen om egors fredande
mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet. (91.)

Sedan samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkommit med underdåniga utlåtande!!
öfver Riksdagens i skrifvelse!! gjorda framställning rörande inskränkning i den mulbetesrätt,
som genom 5 § 2 mom. af Kongl. Förordningen den 21 December 1857 är vorden
bestämd, beror frågan i donna del på Kongl. Majits vidare pröfning; hvaremot beträffande
den af Riksdagen i samma skrifvelse väckta fråga om skyldighet för Kronan att vid köp
af skattehemman m. m., i egoskilnaden af sådan mark taga del i stängsel till hälften,
Kongl. Maj:t genom nådig skrifvelse flen 29 Oktober 1875 anbefalla Skogsstyrelsen
att iakttaga, det icke på Kronans förvärfvande af mark må grundas anspråk om inskränkning
eller förändring i den hägnadsskyldighet, som förut varit med markens egande
förenad.

Stockholm den 28 December 1875. pjx 0g}cj0

C. F. W. Lamberg,

2:o Kongl. Utrikes-departementet,

13:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Maj 1868, angående åtgärders
vidtagande för att afhända Svenska Staten ön S:t Barthelemey. (47.)

Då de i ämnet inledda underhandlingarna ännu icke medfört något resultat, har i följd
deraf ärendet icke kunnat till slutlig behandling föredragas. *)

3:o Kongl, Landtförsvars-departementet.

14:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående
ifrågastälda förändringar i Militieboställsordniugen. (126.)

Det från vederbörande Embetsverk infordrade förslag till ny Militieboställsordning hav,
i afvaktan på förändring i Arméens aflöningssätt, icke blifvit till Kongl. Maj:t iugifvefc.
15:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Ilufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för land!- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till Reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för
land!- och sjöförsvaret hafva sig att råtta, Indika, enligt Kongl. Maj:ts den 19 Juni
1866 fattade beslut skola af Arméförvaltningen och förvaltningen af Sjöärendena upprättas,
hafva ännu icke blifvit af dessa embetsverk afgifna.

16:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse
till Landskrona stad af Kronan tillhörig jord derstädes. (35.)

Vid detta ärendes föredragning den 5 November 1875 har Kongl. Maj:t funnit skäligt
medgifva, att det till upplåtelse ifrågakomna jordområdet Unge med den rätt, Kronan detsamma
innehaft, till staden Landskrona mot ett pris af 68,000 kronor genom Arméförvaltningen
öfverlåtas, att användas till stadens utödning enligt faststäld tomtreglering.
17:o af den 15 Maj 1868, i anledning af vackt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa delar. (89.)

Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November 1868.
18:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Förslag till lagar angående allmänna värnepligten, härordningen samt härens aflöning,
beklädnad och underhåll hafva med nådig proposition af den 16 Januari 1875, blifvit
till Riksdagens pröfning öfverlemnade.

19:o af den 15 Maj 1874, angående regleringen^af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (35.)

*) Senna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes Statsministern
i embetsskrifvelse den 2 December 1875.

De särskilda föreskrifter angående utbetalningen af dyrtidstillägg åt indelta arméens befäl
och underbefäl, som påkallades deraf, att Riksdagen beviljat endast två tredjedelar af den
härtill af Kong]. Maj:t äskade summa, hafva under den 25 Juni 1875 blifvit Arméförvaltningen
meddelade.

20:o af den 15 Maj 1874, i fråga om den i Riksstaten uppförda oindelta spanmål.
(41.)

Enligt Riksdagens i donna skrifvelse gjorda hemställan blot vid statsregleringens uppgörande
för år 1876 den för manskapets vid värfvade Arméen förseende med bröd förut i
Rikssstaten upptagna oindelta spannmål från vederbörande regementens och corpsers anslag
affärd och förslagsanslaget till mathållning för manskapet vid garnisonsregementena i motsvarande
mån förhöjdt; äfvensom den Militie-boställskassan, samt Wadstena Krigsmanshuskassa
och Invalidhus-fonden anslagna oindelta spannmål utbyttes mot bestämdt penninganslag.

Stockholm den 24 December 1875. Ex officio

A. Becker.
Registrator.

4:o Kongl, Sjöförsvars-departementet,

2Do Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866 angående utarbetande
af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll. (44.)
Ärendet har sedan senast afgifna förteckning icke undergått någon handläggning.

22:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868 angående befrielse för
vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar.
(62.)

23:o af den 10 Maj 1869 angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet
att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

Sedan Lots-styrelsen under den 22 innevarande månad inkommit med underdånig framställning
angående vissa grunder för ordnandet af lots- och fyrinrättningen i riket, har
Kong]. Maj:t under donna dag anbefalla nämnda Styrelse att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af densamma sålunda angifna grunder, utarbeta fullständigt förslag till reglemente
för berörda inrättning.

24:o af den 17 Maj 1871 i fråga om åtgärder för en förenklad anordning af göromålen
i de till Statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter.

Detta ärende är fortfarande beroende på underdånig föredragning.

Stockholm den 31 December 1875.

C. Nordenfalk.

5:o Kong!. Oivil-departementet.

25:0 Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 Maj 1869, om ändring af gällande
föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna vägarne i farbar!
stånd vintertiden. (67.)

Har ännu icke förevarit till slutlig behandling.

26:o af den 24 Maj 1873, angående rättighet för kronofogde att vid indrifning af
resterande kommunalutskylder anlita fjerdingsman. (95.)

Det från kommitterade för reglering af Landsstatstjensterne och lönerne dervid infordrade
utlåtandet inkom den 19 sistlidne Oktober, och förekommer ärendet till slutlig behandling
i sammanhang med nyssnämnda regleringsfråga.

27:o af den 23 April 1874, i fråga om förändrad lydelse af 9 § i Kong!. Kungörelsen
den 30 December 1863, angående Nämdemäns rätt till ersättning
för extra förrättningar m. m. (22.)

Det från Statskontoret den 1 Maj 1874 infordrade utlåtandet är ej ännu afgifvet.

28:o af den 17 Maj 1874, angående bevilja»!! statsbidrag för åstadkommande afjernvägsförbindelse
mellan landskapet Dalsland och Smaalenenes Amt i Norge. (68.)
Sedan, med anledning af Kong!. Maj:ts, på sätt nästföregående redogörelse till Riksdagens
Justitie-Ombudsman omförmäler den 29 Maj 1874 meddelade befallning, yttrande af
Styrelsen för Dalslands jernvägsaktiebolag afgifvits i fråga om de af Riksdagen stadgade
vilkor för ifrågavarande Statsbidrags tillgodonjutande, samt upplysningar från Kong!. Norska
Regeringens Departement för det Inre inkommit rörande Norska Storthingets beslut i fråga
om jernväg ens fortsättning inom Norge; så ock efter det dels ny plan för jernvägsanläggningen
genom Dalsland blifvit upprättad, deröfver Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
jemte öfrige vederbörande afgifvit yttranden, dels Bolagsstyrelsen i anledning
deraf blifvit å nyo hord, dels ock sedermera så val Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
å nyo som ock Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader med utlåtande inkommit, har
Kong!. Maj:t slutligen den 5 sistlidne November tagit detta ärende i öfvervägande och
funnit skäligt ej allenast bevilja Dalslands jeruvägsaktiebolag rättighet att anlägga och
till allmänt begagnande mot afgift upplåta jernväg af 4,83 lots spårvidd från Sunnanå
hamn vid Venern öfver Melleruds station å Bergslagernas jernvägsaktiebolags jernbana
och Vestra Ed till Riksgränsen mot Norge vid Högen, än ock att fastställa de senast
ingifna, af Löjtnanten vid Väg- och Vattenbyggnadscorpsen P. Laurell, upprättade plan
och profilritningar med tillhörande betänkande och kostnadsförslag för jernvägsanläggningen
att med vissa iakttagande!! lända till efterrättelse, hvarförutan Kongl. Maj:t för tillgodonjutande
af de jernvägsbolaget beviljade förmåner och rättigheter stadga! särskilda
vilkor och förbehåll.

29:o af den 17 Maj 1874, angående tillsättande af Revisorer för granskning af
Kronofogdarnes debiterings- och redovisningslängder öfver häradsmedel. (71.)
De från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande!! i Länen infordrade yttranden inkommo full -

ständigt först den 12 Januari 1875; hvarefter, under den 12 påföljande Februari infordrades
kommitterades för reglering af Landsstatstjensterna och lönerna dervid underdåniga utlåtande,
hvilket inkom.den 19 sistlidne Oktober; och kommer ärendet till slutlig behandling
i sammanhang med nyssberörda regleringsfråga.

Stockholm den 23 December 1875.

C. A. Sjöcrona.

6:o Kongl. Finans-departementet.

30:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande
öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Detta mål, i hvilket Kammar-kollegium och Landtmäterikontoret afgifvit särskilda underdåniga
utlåtanden, är fortfarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

31 ;o af den 5 Oktober 1860, i fråga om den år 1859 verkstälda revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.)

Sedan vederbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar inkommit i anledning af
Rikets Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande
af nytt reglemente för Mynt- och Kontrollverken äfvensom till ny kontrollstadga, hav
Kongl. Maj:t den 30 Maj 1873 i anledning af då utfärdade lagar om Rikets mynt samt
om öfvergången till ett nytt myntsystem, anbefalt Öfverdirektören för Mynt- och Kontrollverken
att, bland annat, afgifva underdånigt utlåtande och förslag till de nya föreskrifter
för myntverket rörande probering, justering o. s. v., som tilläfventyrs kunde finnas vara
af den nya lagstiftningen påkallade.

Efter det att den af Kongl. Maj:t den 12 Juni 1874 förordnade komitén för reglering
af do förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden in. m. öfvergått
till behandling af frågorna rörande Mynt- och Kont roll verken, hafva, på grund af embetsskrifvelse
från Statsrådet och Chefen för Finans-departementet den 16 sistlidne November,
handlingarna i förevarande ärende blifvit från Öfverdirektören för nämnda verk till komitén
ötverlcmnade.

32:o af flen 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkställa
revisioner af Statsverkets in. fl. allmänna fonders förvaltning under åren
1858 och 1859. (61.)

Det i anledning af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse uppgjorda förslag till nytt afskvifningsreglemente
är fortfarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

33:o af den 25 Juli 1863, i anledning af vackt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)

Sedan ett af Revisionssekreteraren E. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte af kronohemman och lägenheter blifvit jemte deröfver af

Bil. (ill Jmt.-Ombiuhnumnem Emleta-Berätteke till 1876 års Riksdag. 4

Länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till Kammar-kollegium, har bemälde Kollegium
den 4 December sistlidet år inkommit med utlåtande i detta ärende, som är på nådig
pröfning beroende.

34:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna erhållit nådig befallning att, efter bergslagsintressenternas
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, har Kong!. Maj:t den 24
sistlidne Augusti, med bifall till bemälde Kollegiers framställning, förklarat, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län egde, då lian af kollegierna, för utredning
af donna fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer för att på stället verkställa
uppskattning af värdet af Sala bergslags och Sala städs samtliga med grufvedriften och
silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för så vidt icke dessa voro till
beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda, samt att derom afgifva berättelse
cell utredning.

35:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstad revision af Statsverkets
va. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Beträffande de af Riksdagen i donna skrifvelse väckta frågor om vidtagande af sådana
åtgärder att dels allmänna medel icke af någon embetsmyndighet hädanefter Unge, utom
i fall af tvingande omständigheter, såsom förskott utanordna;; och dels eu tidigare utslutning
och revision af allmänna räkenskaper måtte ega rum, har, sedan Statskontoret i förstberörda
hänseende afgifvit infordradt yttrande och deruti, jemte öfverlemnande af förslag
rörande bokföring af förskotter, tillika upplyst, bland annat, att det hos Arméförvaltningen
följda hufvudboksformulär syntes lägga hinder i vägen för den af kontoret föreslagna bokföringen,
Kongl. Maj:t den 5 Juni sistlidet år häröfver infordrat Arméförvaltningens yttrande
äfvensom under samma dag anbefalla Kammarrätten att beträffande frågan om utslutning
och revision af allmänna räkenskaper sig i underdånighet utlåta; varande dylika
yttranden ej till Kongl. Maj:t inkomna.

3(ko af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan den för utredning af detta ärende tillsätta komité afgifvit underdånigt betänkande
deröfver Kammarrätten efter Länsstyrelsernas och Konsistoriernas hörande, sig utlåtit, har
detta ärende blifvit remitteradt till den för reglerande af Landsstatens löner in. in. tillsatta
komité, hvilken den 20 sistlidne Oktober afgifvit yttrande, bland annat, äfven i denna
fråga; varande komiténs betänkande i donna del på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

37:o af den 8 Maj 1872. angående upphörande af hofveriskyldigheten till kungsgårdar
och militieboställen i Skåne. (54.)

1 anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse hafva Kammar-kollegium och Arméförvaltningen
den 22 sistlidne Februari afgifvit underdånigt utlåtande, som är på nådig
pröfning beroende.

38:o af deri 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Efter det Direktionen för nämnda stenkolsverk afgifvit infordrade yttranden i anledning af
donna Riksdagens skrifvelse, samt Justitie-kanslersembetet i frågan sig utlåtit har Kong].
Maj:t den 21 Augusti sistlidet år öfverlemnat ärendet till Kammar- och Kommerse-kollegicrna
för verkställande af utredning, huruvida stenkolsverket vore i åtnjutande af några
privilegier eller förmåner, Indika, i det fall att verket funnes höra för all framtid fritagas
från skyldigheten att utgöra tionde!,, kunde föranleda dertill, att sådan befrielse icke eller
endast under vissa vilkor blefve för detsamma tillämpade.

39:o af den 24 Maj 1873, angående åtgärder för bevakande af Statens rätt och fördel
i afseende å de egendomar i Norrbottens län, hvilka benämnas »Gellivaraverkeu».
(85.)

Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län häröfver infordrade utlåtande har den
2 April sistlidet år blifvit remitterad! till Kammar-kollegium, hvars yttrande i målet
ännu afvaktan

40:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket.

Sedan det af Kammarrådet F. A. Andersson, enligt nådigt uppdrag, afgifna betänkande
i fråga om afskrifning, på sätt Riksdagen föreslagit, efterhand af rustnings- och roterangsbesvären
med deraf föranledda kostnader blifvit öfverlemnadt till Arméförvaltningens, Förvaltningens
af sjöärendena, Kammar-koilegii och Statskontorets gemensamma utlåtande,
hvilket den 30 Alars innevarande år afgifvits, så har vid underdånig anmälan af ärendet
den 22 sistlidne Juli, Kong!. Maj:t åt särskilda komitterade uppdragit, att verkställa de
undersökningar och uppgöra de förslag, Indika kunde finnas behöfliga såsom förberedelser
till arbetena åt eu större komité, hvilken skulle hafva till uppgift, att pröfva på hvad
sätt och i hvilken ordning, under förutsätttning att de nu al'' fastigheter utgående grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvär varda successivt förminskade för att slutligen
upphöra, ersättning för de genom dem Statsverket tillflytande inkomster må vara att säkert
påräkna på samma gång som tillgångar derutöfver beredas för de statsutgifter, Indika
finnas erforderliga för det successiva genomförandet och uppehållandet af en härordning,
som bygges å grundvalen af de i Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen af den
16 Januari 1875 innefattade bestämmelser.

41:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Donna skrifvelse är den 5 Juni sistlidet är inför Kong!. Maj:t i underdånighet anmäld
samt remitterad till Öfverdirektören för mynt- och kontrollverken för afgifvande af underdånigt
utlåtande, som ännu afvaktan

42:o af den 11 Maj 1874, i anledning af den år 1873 verkstad a granskning af
Statsverkets m. fi. allmänna fonders förvaltning år 1871.

Sedan Statskontoret afgifvit infordrad! utlåtande öfver Riksdagens i donna skrifvelse gjorda
framställning i fråga om meddelande till densamma af årlig redovisning öfver Statens till -

gångar i fest och lös egendom, har Kong!. Maj:t, vid föredragning af detta ärende den
30 December 1874, på det sätt bifallit Riksdagens framställning, att den äskade redovisningen,
hvilken herde biläggas så väl Eikshufvudboken som det derpå grundade tryckta
kapitalkonto, herde, i enlighet med omförmälda förslag till formulär, omfatta, förutom de
i Eikshufvudboken utbalanserade fordringar och skulder, jernvägsbyggnaderne med tillhörande
materiel, utarrenderade jordbruksfastigheter och Kronan tillhöriga skogar, i sammanhang
hvarmed Kong!. Maj:t jemväl förord nät, att hvart 9:de år en tablå, utvisande
ungefärliga värdet af Statsverkets fasta och lösa egendom, sådan den vid det nästföregående
årets utgång befunnes, herde af Statskontoret uppgöras, i öfverensstämmelse med
deri för 1868 års Riksdag framlagda.

43:o af den 15 Maj 1874, i fråga om den i Riksstaten uppförda oindelta spannmål.
(41.)

Efter inhemtande af Statskontorets yttrande, hav Kong!. Maj:t vid föredragning den 9
Januari innevarande år af de delar af Statsreglering^ vid årets Riksdag, hvilka tillhörde
Finans-departementet, tagit jemväl frågan om berörda oindelta spanmåls uppförande i
Riksstaten, under nådigt öfvervägande, på sätt det vid den nådiga propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof fogade protokoll närmare utvisar.

44:o af den 20 Maj 1874, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (79.)
Vid föredragning häraf den 8 sistlidne Oktober har Kongl. Maj:t sedan Förvaltningen af
Sjöärendena, Kammar-kollegium och Skogsstyrelsen afgifvit underdåniga utlåtanden, låtit,
i öfverensstämmelse med Riksdagens, i dess förberörda underdåniga skrifvelse gjorda anhållan,
utfärda nådig förordning derom, att cgarne af kronoskattehemman och lägenheter,
berustade säterier och statsjord af kronoskattenatur berättigades att, utan erläggande af
särskild lösen, för framtiden, i likhet med egare af annan jord i allmänhet, fritt disponera
öfver den å deras jord växande ekskog.

45:o af den 19 Maj 1874, angående upphörande af Klockares brefbäringsskyldighet.
(75.)

I anledning af Riksdagens förevarande underdåniga skrifvelse har Kongl. Maj:t den 29 Maj
sistlidet är infordrat General-poststyrelsens underdåniga utlåtande, hvithet ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommit.

46:o af den 18 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
7:de Hufvud ti tel. (38.)

Vid föredragning den 8 Januari 1875 af ett utaf General-tullstyrelsen afgifvet förslag
till fördelning af den, enligt Riksdagens berörda skrifvelse, Tullverket beviljade anslagsförhöjning
i dess aflöningsstat för innevarande år, har Kongl. Maj:t i nåder gillat och
fastställa samma förslag att lända till efterrättelse.

47:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående Statsverkets tillstånd och behof framstådda förslag angående allmänna
bevillningen. (94.)

Sedan i anledning häraf Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande

af förslag till reglering af Landsstatens löner tillsätta komité att inkomma dels med utlåtande
öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i Riksstat och
Statsverkets räkenskaper för det av, då bevillningen inflyter, dels ock med förslag till förändringar
i bevillningsstadgan in. in., liar utlåtande härom blifvit af bemälde komité afgifvet
i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13 sistlidne Oktober angående
uppbörds- och redovisningsväsendefc för länen.

Efter det att Statskontoret den 25 November afgifvit infordrat underdånigt utlåtande
öfver komiténs betänkande, i hvad det rörde skatternas upptagande i Riksstaten och räkenskaperna
ett år senare, än nu egen rum, är målet på Kong!. Majrts pröfning beroende.

•18:o af den 15 Maj 1874, angående regleringen af utgifterna under Riksstadens
7:de Hufvudtitel i de delar, som varit föremål för särskilda utskottets behandling.
(65.)

Sedan Riksdagens förevarande skrifvelse blifvit delgifven Skogsstyrelsen, med förständigande
att inkomma med förslag, bland annat, rörande orterna, der två skogsskolor, för Indika
anslag beviljats, borde inrättas, har, sedan bemälde Styrelse afgifvit utlåtande, och Kongl.
Maj:ts vederbörande Befallningshafvande samt Landstingen i Kronobergs, Jönköpings,
Vermlands, Örebro och Kopparbergs län blifvit börda, handlingarna i ärendet ånyo öfverlemnats
till Skogsstyrelsen, hvilken, efter det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro,
Jönköpings, Kronobergs och Vermlands län åter blifvit börda, den 22 sistlidne November
inkommit med utlåtande. Vid underdånig föredragning af handlingarna i detta ärende
den 10 innevarande December har Kongl. Magt funnit frågan om inrättandet af eu gemensam
skogsskola för Jönköpings län och Kronobergs län för närvarande bära såsom förfallen
anses; hvaremot Kongl. Maj:t under förutsättning, att en för Vermlands län och Örebro
län gemensam skogsskola den 1 November 1876 öppnades och sedermera under tre är
derefter underhölles å egendomen Presterad invid Kristinehamn tillförsäkrat denna skola
bidrag af statsmedel för samma tid till belopp af 3,800 kronor om året, äfvensom i öfrig!
meddelat föreskrifter rörande skolans upprätthållande och förvaltning.

49:o af den 20 Maj 1874, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition i fråga
om boställs- och sågverksskogar. (93.)

Sedan Skogsstyrelsen afgifvit infordrad! förslag till de åtgärder, som för verkställighet af
Kongl. Majrts och Riksdagens beslut i afseende å dessa skogar vore erforderliga, samt
Kammar-kollegium den 22 sistlidne Oktober deröfver sig utlåtit, tiar detta ärende den 13
innevarande December remitterats till Statskontoret, som egde att skyndsamligen afgifva
utlåtande i afseende å framstäldt förslag om bildande och förvaltning af två särskilda
skogsfonder för boställen.

50:o af den 20 Maj, angående Riksbankens förhållande till Statsverket och Myntverket
i fråga om myntväsendet. (84.)

Innehållet af denna skrifvelse har den 29 i samma månad blifvit meddelad Öfverdirektören
för Mynt- och Kontrollverken för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af förut infordrad!
utlåtande och förslag rörande bestämmelser för Myntverket.

Sedan den af Kongl. Maj:t den 12 Juni 1874 förordnade komité för reglering af
de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden in. in. öfvergått till
behandling af frågan rörande Mynt- och Kontrollverken, hafva, på grund af embetsskrifvelse
från Statsrådet och Chefen för Finans-departementet den 16 sistlidne November,
handlingarna i förevarande ärende blifvit från Öfverdirektören för nämnda verk till
Komité!) öfverlemnade.

51 :o af den 21 Maj 1874, angående tullbevillningen. (96.)

Sedan Kongl. Maj:t den 18 September samma år, jemte utfärdande af ny tulltaxa, anbefalla
Kommerse-kollegium och General-tullstyrelsen att gemensamt uppgöra förslag till de
bestämmelser i § 4 af taxeunderrättelserna, som påkallades genom den förändring af samma
§, hvilken vore en följd af det i nådiga förordningen den 15 förutgångna Maj angående
mätning af handelsfartyg meddelade stadgande, har, efter det dylikt förslag inkommit,
Kongl. Maj:t den 22 Januari 1875 till Riksdagen afiåtit nådig proposition angående de
ändringar i tulltaxeunderrättelserna och dermed sammanhang agande stadgande!), som
påkallades af det genom Kongl. Förordningen den 15 Maj 1874 införda nya skeppsmätningssätt.

Stockholm den 28 December 1875.

Herman Odelberg.

7:o Kongl. Ecklesiastik-departementet,

52:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående åtgärder
för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 beslutit att till Nämnden för ordnande af
presterskapets aflöning i hufvudstadens territoriala församlingar låta öfverlemna handlingarna
i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de Nämnden i öfrigt uppdragna
göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna föranleda, så har
Nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande, som den 30
samma månad remitterats till Stockholms städs Konsistorium, för att, efter vederbörande
presterskaps hörande, deröfver afgifva underdånigt yttrande, hvithet ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

53:o af den 16 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecklesiatikboställsordning.
(17.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefalla Kammar-kollegium att utarbeta och
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till förordning i den syftning, Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse angifver samt bemälda Kollegium den 24 Maj 1865 sådant förslag
afgifvit, så har Kongl. Magt flen 9 påföljande Juni i nåder förordnat, att samteliga Domkapitel
i riket skulle, efter det vederbörande presterskap kontraktsvis blifvit hördt, med

SL0l%mVr''tt,T "f ; för1,™ Km» »Vi i*.« bvnv-kt-v »ch

2,®7ff fl;Ul, DomkaPltlen lnfordi''ade Yttranden inkommit och Kong! Makts
samtelige Befallningshafvande, till följd af nådig befallning, jemväl i ämnet L yttnt
Kärn inan-kollegium clan 16 Juli 1867 afgift* and-fal* fdrnji utlåtande i hL

54:0 paatatea. tL)1866 1 “** « «»**» f * < » ».■»ende.

(fö* ,IeLfOU,gl" Mai:t ,|"1 2 November 1866 infordrat samteliga Domkapitels uader1
erga otlataden r ämnet samt desse till Kong!. Maj:t inkommit ecb KansCemHet

af deTTäln j"i 868 af-f f "^befallning åen 9 April 1867, underdånigt utletande
åt ten Jö Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Majrt i denna fråga inhemtat Allmänna Kvrlmmotets
yttrande, hvilket den 12 påföljande Oktober inkommit.

°5:° f, den 18 Jam'' 111865 angående förändradt sätt för röstberäkning vid prestval
a vensom vid tillsättande af Folkskolelärare, Organister och Klockare samt
annan kyrkobetjening. (86.)

IJof^ocrttoekliol!611 t iJUllTr186? ^"^er infordrat samteliga Domkapitels, äfvensom
ifof- och Stockholms städs Kons,stom underdåniga utlåtanden, hvilka ock till Kongl

5 mkfTmit’ °ch detta ärende den 5 Januari 1869 öfverlemnats till behandling

-VYnVTri ^ ,Kyi''k0la"en förordnade Komité, hvars förslag lärer den 20 Mars

witSÄSTinkommit ““ ““ Domta'')itl™ *•%>*«* -f

5G:° ™afnS+ underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i

ÄÄ T9lT °Ch PaSt0VaI-mmina ^ Vilkor för

Ffter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i

lenmad hal KonM Maift m ^lesiastik-departemontet öfver låta

de från it Gl\ 2 1 Samma månad häröfver inhemtat underdånigt nt “Ärrf

hvilket utlåtande den 12 påförande Oktober inkommit;
och Inu Kongl. Maj.u den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling af

larm- n/Tu-r ‘T yrkolagen förordnade Komité, hvars förslag den 20 Mars 1874
b o till Justitie-departementet inkommit och blifvit till Domkapitlen för afgifvande af
yttranden i ämnet remitteradt. b fc dI

57:0 af d?n 10 Maj'' 187°’ angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
Den 17 j/''°i L75i'' fordom tillhört Danska monarkien, utgående utgifter. (03.)

Den 17 Juni 1870 har Kongl. Maj:t i nådår anbefalt Kammar-kollegium att efter veder

5Ä? "är5f,6r a%ifa "W W Mbl ännu

58:0 f,/611 18 Yaj 1871, angående förändrade föreskrifter rörande skyldighet att
Kn , M dd aya ! ko*tnaden för anskaffande och underhåll af rum för folkskolan (73)
Kongl. Maj:t har den 9 Juni 1871 i nåder anbefalt Kammar-kollegium att, efter''veder -

hörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvithet den 27 Oktober 1873

inkommit ^ ^ ^ lg71> angående upphörande af blifvande Konsistorii-notariers rätt

till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.) , q, ,

nen 9 Juni 1871 har Kong!. Maj:t anbefalt samtelig^ Domkapitel samt Hof- och Stockgls
StodsIransistorium k häröfver afgifva underdåniga utlåtande.,, hvflka och till

kongl^ Majtt^ inkommit, ^ n ^^2, angående rättighet för Bvsamlingaraa att bestämma

Klockares aflöning. (45.) . » „

Den 24 Maj 1872 har Kong!. Maj:t i nåder anbefalt Kammar-kolleginm at ef ei re , -hörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvithet den 14 Juli 187o

K°llglg af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf kyrkotionden,
som af församlingarna utgöra, dels till kyrkorna och dels till Aha -

n O A MaMsjs liar Kong!. Maj:t anbefalt Kammar-kollegium och Statskontoret att
L tl£a* bl™«, underdånigt ut,ätande, It,i,ket ännu icke tit,

KOnS,62”Ä ‘April 1874, angående Testerå» Domkyrka» befrielse från ränta och

n „ .T m4 taf “ Maj* hlnver infordrat sia BeMl-ingshafvandes och
D mlmil* i^tr(“,XS,iga it,ätande,,, Indika don SI Januari 1875 inkommit,
hvarefter Kong], Maj.t de,, ?, påföljande December beslutat tall Kiksdagen aflata nådig

''""”It a“fie Mai 1874, angående reglering åt utgifterna under Eiksstntens

o , 7e01,nl^faht^iUanledning aHtiksdagens framställning om uppförande S elementar L

r "°éeh md(ge i)mk"stat af ett bestämdt pe„„i„g=l=,.,P ! stallet för de nuvarande
förslagsvis höta,,,da ersättningarna för indelta tionde- och rå,,teanslag, »kfn
Statskontoret att, efter vederbörande lärares hotande afg, va ."gN UU IMsttme» afla tit

r&STJS. SÄC1SÄK —*

det sista den 10 December 1875. .

64:o af den 17 Maj 1874, angående reglering
Nionde Hufvudtitel. (40).

I anledning af berörda skrifvelse bär Kong!. Maj:t den

af utgifterna under Riksstatens
3 Juli 1874 infordrat yttrande

af Direktionen för Civilstatens peusionsinrättning angående elementarlärares ifrågasätta inträde
i nämnda pensionsinsrättning, hvilket yttrande den 10 December 1875 till Kongl.
Maj:t inkommit.

65:o af den 19 Maj 1874, angående ändring i gällande stadganden om val till
Klockare, Organist och Folkskolelärare. (74.)

Sedan denna skrifvelse blifvit från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad
för handläggning af frågan om ändrade föreskrifter angående val af folkskolelärare, har
Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1874 i detta ärende från Domkapitlen infordrat utlåtanden,
hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.

66:o af samma dag angående bildande af eu pensionsaustalt för folkskolelärarnes enkor
och barn. (73.)

Kongl. Maj:t har den 15 Oktober 1875 detta ärende afgjort.

Stockholm den 31 December 1875.

Ex officio

F. A. Westerling.

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1875 års Riksdag.

Tabell, utvisande, hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1875
aflåtua, i 10 Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag införda
skrifvelse!'' finnas upptagna i Stats-departementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare
talet nummern i förenämnda förteckningar.)

1	40	23	4	45	34	67	57
2	1	24	19	46	75	68	67
3	*)	25	20	47	51	69	13
4	*)	26	24	48	52	70	14
5		27	36	49	53	71	15
6	3	28	49	50	54	72	16
7	27	29	74	51	18, 58	73	65
8	28	30 21,	26, 50	52	55	74	*)
9	41	31	59	53	35	75	78
10	42	32	70	54	56	76	39
11	*)	33	5	5 5	10	77	79
12	*)	34	48	56	22	78	62
13	*)	35	32	57	37	79	38
14	*)	36	72	58	***)	80	80
15	2	37	47	59	71	81	23
16	29	38	33	60	61	82	25
17	30	39	6	61	77	83	17
18	43	40	60	62	69	84	63
19	46	41	73	63	11	85	64
20	31	42	8	64	12	86	66
21	45	43	7	65	68
22	44	44	9	66	76

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontorct.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Till

Riksdagen.

Berättelse

Kommittera de för tryckfrihetens vård

år 18^6.

Sedan sistförflutna Riksdags början bär icke något ärende rörande tryckfrihetens
vård hos ICommitterade förevarit; hvilket förhållande Kommitterade bort hos Riksdagen
anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1876.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. JOHAN ER, RYDQY1ST J. ARRHENIUS.
CARL J. SCHÖNING. FR1TH. GRAFSTRÖM. J. 0. WEDBERG.

D. G. Restadius.