JUSTITIE-0IBUD8MANNENS (Framställning / redogörelse 1870:Jo)

JUSTITIE-0IBUD8MANNENS

EMBETS-BEBÅTTELSE.

afgifven vid lagtima riksmötet år 1870

samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse,

STOCKHOLM,

G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1870.

INNEHÅLL.

Inledning.........................j

Redovisning för åtal, anstälda emot

1) Rådstufvurätten i Warberg och en der tillförordnad Magistratssekreterare, för ofull ständiga

domböcker och Magistratsprotoköll............ 2.

2) Domhafvanden i Södra Ångermanlands domsaga, för flera oriktiga domslut ... 7.

3) Rådstufvurätten i Sköfde, för orätt dom, (forts, från 1868 års Berättelse sid. 9.) 16.

4) Magistraten i Wisby, för underlåtenhet att uttaga och redovisa resterande kommunal utskylder

m. m. . 17.

5) Rn tillförordnad Domhafvande i Wartofta härad och Dimbo tingslag, för medde lande

af dom i mai, som förments hafva varit till påföljande ting uppskjutet . 38.

6) Två ledamöter i Rådstufvurätten i Lund, för orätt dom.........42.

7) Rådstufvurätten i Sköfde, för orätt dom i skuldfdrdringsmål....... . . 52.

8) Domhafvanden i Medelstads härad, för oriktigt gravationsbevis.......59.

9) Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län, för dröjsmål att meddela utslag

i mål rörande Kronofogdes försummelse att redovisa köpeskillingen för utmätningsvis
försåld fastighet..................65.

10) En tillförordnad Domhafvande i Sundbo och Edsbergs härad, för två oriktiga domslut 71.

11) En tillförordnad Domhafvande i Arnäs tingslag, för underlåtenhet att ådöma förlust

af medborgerligt förtroende i tjufvamål..............73.

12) Konungens Befallningshafvande i Kalmar län, med yrkande om återkallande af en

emot lag stridande allmän kungörelse..............75.

13) Domhafvanden i Stora Schedvi tingslag, för förment olagligen beräknad lösen för

gravationsbevis; varande i sammanhang dermed framstäld antydan om behofvet
af ett förtydligande uti gällande föreskrifter rörande besagda ämne .....76.

14) Kongl. Göta Hofrätt, för dröjsmål med expedierande af en dom......84.

15) Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, för oriktigt verkställande af ett

utslag.........................92.

16) Rådstufvurätten i Arboga, för förment oriktigt beslut angående en persons försät tande

i konkurstillstånd, och emot Stadsnotarien derstädes, för det protokollet i
nyssnämnda ärende var affattadt vidlyftigare, än målets egenskap tarfvade, samt
ieke utskrifvet i enlighet med föreskriften i 7 § af gällande expeditionstaxa . . 95.

Om orsakeräa till vidlyftigheten af redovisningen för åtal..........101.

Redogörelse för inkomna klagomål, och i sammanhang dermed yttrande om Justitie-Om -

budsmannens behörighet att upptaga klagomål mot Kommunalstyrelser och deras
tjensteman samt mot gode män, sysslomän och rättens ombudsmän i konkurser
så ock huruvida någon ändring i Justitie-Ombudsmannens instruktion, i afseende
härå, bör ega rum....................103,

Sid.

Angående granskningen af fångförteckningarne och dervid gjorda anmärkningar om domares
dröjsmål att till verkställighet insända utslag rörande häktade personer 106.

Anmärkta öfverträdelser af lagens stadgande om tiden för sommartings hållande; i sammanhang
hvarmed Kongl. Brefvet den 2 September 1869 om förändrad tid
för sommartingets början i Norra Åsbo härad är intaget—

Lagskipning och lagstiftning...................107.

Sammandrag af Revisionssekreterarnes arbetsredogörelser för år 1868 113.

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen före skrifver,

af Kongl. Maj:t meddelad...............115.

Årets embetsresa..................r ... .

Om de från Kongl. “ Majits^Statsdepartementer inkomna uppgifter, som äro intagna i

Bilagorna.......... 118.

BILAGOR:

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på Riksdagens under sistförfluten Riksmöte
aflåtna underdåniga skrivelser och de i anledning deraf hos Kongl. Maj:t vidtagna
åtgärder . -................. 1-

De i nyssberörda uppgifter omförmälda ärender, hvilka ännu icke blifvit afgjorda . . 23.

Rörteckning å de under förutgångna Riksmöten till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelser rörande ärenden, hvilka i Justitie-Ombudsmannens embetsberättelse
för förflutna år finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda,
äfvensom uppgift å de åtgärder som i dessa, ärenden under år 1869
egt rum....................... 24.

Ö t A ~i

Tabell öfver förstberörda uppgifter ,................41-

Berättelse, afgifven af Komiterade för Tryckfrihetens vård.......... 44.

Rättelse:

Bil. sid. 15 nionde raden nedifrån stc?r: (2) Ifis: (3.)

Till Riksdagen.

♦

Under det sistförflutna året, för hvilket denna redogörelse afgifves, har
jag, i följd af inträffadt sjukdomsförfall, måst till förvaltning af Justitieombudsmans-embetet
inkalla den af Riksdagen utsedde suppleanten, Herr
Revisionssekreteraren, Kommendören af Kongl. Wasa-Orden och Riddaren
af Kongl, Maj:ts Nordstjerne-Orden Claes Albert Lindhagen, som sålunda
embetet uppehållit under den tid, min resa till utländsk brunnsort upptog,
eller från och med den 25 Maj till och med den 30 Juli.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.

De embetsåtgärder, som under tiden blifvit vidtagna, inhemtas af Expeditionens
diarium, som kommer att till Lagutskottet aflemnas; men denna
allmänna redogörelse omfattar äfven berörda tid och sysselsätter sig, såsom
vanligt, först med de åtal, i hvilka under det förflutna aret åtminstone en
domstols utslag är vordet meddeladt.

I min till 1865 års Riksdag afgifna embetsberättelse redogjorde jag
(sidd. 50—52) för ett åtal, föranledt deraf att, år 1858, dåvarande Justitieombudsmannen
vid besök i Warberg och der anstäld granskning af Rådstufvurättens
och Magistratens domböcker och protokoll, anmärkt

att domboken i civila mål för år 1854, ehuru fortgående i nummerföljd
till och med N:o 138, den 20 December, saknade underskrifter och äfven
sådant slutord, som kunde innebära, att något mål under återstående delen af
året icke varit att i nämnda dombok intaga; äfvensom att, för sagde dag, icke
någon anteckning funnes om de då i Rätten tjenstgörande ledamöter, men
att föregående rättegångsdag, den 18 December, varit tillstädes Borgmästaren,
två ständige Rådmän och eu tillförordnad, nemligen Vice Häradshöfdingen
M., hvilken sistnämnde derjemte fört protokollet;

att domboken i brottmål under nyssberörda år, för den 21 Mars, då
likaledes Borgmästaren, två Rådmän och bemälde protokollsförande varit
tjenstgörande, innehölle, att uti ett mål emellan Stadsfiskalen I. L. Fischerström,
åklagare, och Olof Svensson i Lundby blifvit afsagdt ett vid enskild
öfverläggning beslutadt utslag, hvarefter icke förekommit något utslag, men
mer än ett blad lemnadt oskrifvet; samt att vid genomseende af Rättens
protokoll det icke kunnat inhemtas, att någon med namnet Olof Svensson
i Lundby varit af Stadsfiskalen vid Rätten tilltalad; att vidare N:o 55,
för den 25 April, då, utom Borgmästaren och två Rådmän, samme tillförordnade
Rådman och protokollsförande tjenstgjort, helt och hållet saknades,
men en sida i domboksternen befunnes lemnad oskrifven; att den
27 December, då samme tillförordnade Rådman fört protokollet, numren
225, 226 och 227 funnos fullständigt uppsatta, men icke någon anteckning
utvisade, att ej flera mål under året förevarit, och underskrifter saknades;
samt

att protokollet öfver politi-, burskaps- och ekonomimål för samma år väl
varit uppsatt i ordentlig nummerföljd till den 23 November, likasom två ärenden,
numren 66 och 67, förekomme uppsatta för nämnde dag, då samme protokollsförande
tjenstgjort, men att fortsättning af protokollet för året saknades,

utom det att dels på serskildt ark, för den 19 December, anträffades ett utslag
och omedelbart derefter, utan upptagande af nummer, två ärenden, alltsammans
utan underskrifter, dels ock serskildt och fullständigt protokoll i
ett mål förefunnes för 28 December, hvilket vore af en bland de ständige
Rådmännen underskrifvet.

Uti berörda åtal, hvilket jag först lät anhängiggöras vid Rådstufvurätten
i Warberg emot vice Häradshöfdingen M. ensam, hade derefter
Kongl. Göta Hofrätt, dit målet blifvit genom besvär emot Rådstufvurättens
utslag draget, genom utslag den 7 Juli 1865 sig utlåtit: att enär M.
med den tjenstgöring, han vid ifrågavarande tid utöfvat, i egenskap af adjungerad
ledamot i Warbergs Rådstufvurätt och Magistrat förenat befattningen
att föra dessa myndigheters protokoll, samt, vid sådant förhållande,
de till denna senare befattningen hörande göromål ej kunde betraktas annorlunda,
än såsom en del af de åligganden, för hvilka M- vore ansvarig,
i sin omförmälda egenskap, eller den af adjungerad ledamot i Rådstufvurätten
och Magistraten, men åtal för hvad M. i denna egenskap kunde hafva
brutit icke, emot 8 Kap. 2 §. Rättegångs-Balken, tillhörde Rådstufvurätten
att handlägga, Kongl. Hofrätten med ändring af öfverklagade utslaget, funne
Rådstufvurätten icke hafva varit behörig att med målet taga befattning.

Med anledning häraf förordnade jag Advokatfiskalsembetet vid Kongl.
Göta Hofrätt, att inför Kongl. Hofrätten tilltala ej mindre Borgmästaren i
AVarberg, jemte tre tjenstgörande och en för detta Rådman derstädes, än
ock ofvanbemälde M., för de anmärkta bristerna uti Radstufvurättens dombok
och Magistratens protokoll för år 1854.

I stället att förklara sig öfver Advokatfiskalsembetets den 10 November
1865 i ämnet aflåtna embetsmemorial, hade M. uti en till Kongl. Hofrätten
ingifven skrift, med åberopadt stöd af 18 § i 5 Kap. af nu gällande Strafflag,
bestridt det emot honom väckta åtals upptagande till pröfning, i anledning
hvaraf Kongl Hofrätten genom utslag den 27 Mars 1866, med förklarande,
det giltigheten af berörde invändning skulle framdeles pröfvas i
sammanhang med hufvudsaken, förständigat M. att inom viss tid afgifva
förut infordrade förklaringen; och, efter det M. med sådan förklaring inkommit,
har Kongl. Hofrätten, medelst utslag den 22 Mars 1867, ålagt M.,
hvilken i egenskap af protokollsförande haft skyldighet uppsätta .Warbergs
Rådstufvurätts och Magistrats protokoll för år 1854, att vid vite af fem
hundra riksdaler inom viss tid styrka, det M. fullgjort sin skyldighet med
afseende å de anmärkta bristernas afhjelpande. I följd häraf har M. låtit den
28 Juni 1867 till Kongl Hofrätten ingifva dels ett af tillförordnade Borgmästaren
i Warberg den 23 i samma månad meddeladt intyg derom, att
1854 års civildombok funnes afslutad den 20 December, omedelbart efter

det under N:o 138 införda mål, på följande sätt: »Flera ärenden hafva ej
förekommit, Ludvig M.», äfvensom att, angående de för nämnde dag i Rätten
tjenstgörande ledamöter, det vore antecknadt: »Närvarande såsom vid sista
rättegångstillfället»; att i brottmålsdomboken för år 1854 utslag i målet
under N:o 411 vore inskrifvet, upptagande, tillika med anteckning om meddelad
besvärshänvisning, tre rader; att, efter nyssnämnda, med M:s kända
handstil, införda nummer, N:o 42 började ny tern, hvilken skrifvits med
annan stil till och med N:o 54, som slutade nederst vid högra sidan, hvarefter
hela följande sidan vore oskrifven, samt att sistomförmäkla dombok
vore efter N:o 227 afslutad sålunda: »Ej flera mål hafva under året föreförekommit,
Ludvig M»; dels ock en skrift, hvaruti M., under åberopande
af ofvan anmärkte intyg, i öfrigt andragit, beträffande brottmålsdomboken,
att, på sätt ett vidfogadt. till riktigheten styrkt domboksutdrag gåfve vid
handen, »namnet Olof Svensson i Lundby blifvit miss-skrifvet i stället för
det rätta, Severin Andersson i Semb», hvilket misstag bort inses och rättas
af domstolens ordförande och öfrige ledamöter, de der jemväl lätt skulle
kunnat ifylla det, på grund af hvad i målet förekommit, beslutade och afkunnade
utslag, för hvilket lemnats ett tomrum af endast några rader,
samt att det vore M:s öfvertygelse, att något till N:o 55 hörande mål eller
ärende aldrig förekommit, hvadan och då N:o 56 rätteligen bordt vara
N:o 55, M. endast kunde till last föras en miss-numrering samt försummelse
att makulera den sida, som kommit att lemnas oskrifven; och vidkommande
Magistratsprotokollet, att M., som sista dagen, då under år 1854
Magistratsärende förekom, icke varit tjenstgörande, ej haft några ofullständigheter
att komplettera; hvaremot M., till upplysning om beskaffenheten
af det utslag och de omedelbart derefter utan nummer förekommande två
ärenden, hvilka, såsom hörande till protokollet för den 19 December, blifvit
å serskildt ark skrifna, vid sin förklaring fogat bestyrkt afskrift af detta
serskilda ark, utvisande, att så väl utslaget, som de två nämnda ärendena
utgjordes af tre resolutioner öfver ingifne ansökningar, enligt Fabriks- och
Handtverksordningen den 22 December 1846, hvarjemte M. erinrat att, enligt
den vid Rådstufvurätten följda praxis, slika med öppen rubrik affattade
resolutoner icke införts i någon nummerordning, utan endast fogats till Magistratsprotokollet
för den dag, resolutionerna utgifvits.

Borgmästaren, hvilken jemte de åtalade Rådmännen blifvit i målet hörd,
hade, i anledning af Advokatfiskalsembetets memorial, anfört: att M., söm år
1854 hos Rådstufvurätten och Magistraten tjenstgjort såsom ledamot, Magistratssekreterare
och Aktuarie, haft skyldighet att uppsätta och expediera
protokoll uti alla de mål och ärenden, som hos Rådstufvurätten och Magistraten
till handläggning förekommo, samt i dessa befattningar efterträdts, i

Augusti månad år 1855, af annan uppgifven person, hvilken efter Borgmästarens
åsigt, vid den honom åliggande renovation af 1854 års domböcker
och protokoll, ej bort hafva kunnat undgå att upptäcka anmärkta bristerne
deri, men att denne under loppet af de sex månader, han i Rådstufvurätten
och Magistraten tjenstgjorde, medan Borgmästaren ännu fortfor att utöfva
Borgmästareembetet, underlåtit göra anmälan om nämnda brister, dem
Borgmästaren förut icke kände, och i afseende å hvilka det vore honom,
vid 89 års ålder och med försvagade kropps- och själsförmögenheter, omöjligt
att närmare utreda anmärkta förhållandet; dock har Borgmästaren sedermera,
efter serskildt föreläggande af Kongl. Hofrätten, företett ett af tillförordnade
Borgmästaren i Warberg, å embetets vägnar, den 17 Juni 1868
utfärdadt bevis derom, att Warbergs Rådstufvurätts så väl Tvistemåls-som
brottmålsdomböcker och Magistratsprotokoll för år 1854 vore behörigen
afslutade och af Borgmästaren jemte Rådstufvurättens och Magistratens
ledamöter undertecknade.

I slutligt memorial har Advokatfiskalsembetet andragit: att af det utaf M.
företedda utdrag af Rådstufvurättens brottmålsdombok för år 1854 inhemtades,
hurusom, efter det, uti ett emot Severin Andersson i Semb anstäldt och
under N:o 21 i domboken för första gången antecknadt åtal för fylleri,
Olof Svensson i Lundby blifvit, på sätt protokollet under N:o 35 gåfve vid
handen, den 7 Mars 1855 i egenskap af vittne hörd, hufvudsakligt utslag den
21 i sagde månad under N:o 41j meddelats; att Advokatfiskalsembetet funne
det, i öfverensstämmelse med hvad M. uppgifvit, väl kunna antagas, att
Olof Svensson blifvit uti protokollet under sistnämnde domboksnummer
antecknad såsom part, i stället för Severin Andersson, men att såsom felaktigt
dock qvarstode ej mindre, att svarande partens namn oriktigt antecknats,
än äfven, att hufvudsakliga utslaget blifvit först efter förevarande åtals
anhängiggörande uti domboken infördt; att det förhållande, att för nummer 55
i samma dombok en hel sida lemnats oskrifven, otvetydigt vittnade derom,
att något ärende varit ämnadt att der införas, hvarföre vitsord svårligen
kunde lemnas åt hvad M- härutinnan föreburit, ehuru komplettering af det
felande numera icke kunde ega rum; att, i följd af hvad i målet förekommit,
det deremot måste antagas, att mellan den 23 November och den 28
December 1854 icke i Magistratens protokoll flera ärenden varit att anteckna,
än de tre, hvilka den 19 i sistnämnde månad vunnit behandling;
att, enär emellertid ostridigt vore, det Domböckerna och Magistratsprotokollen
icke inom behörig tid varit afslutade och underskrifna, samt att uti
domböckerna funnits brister, nemligen uti brottmålsdomboken under N:ris 411
och 55 de här ofvan anmärkta förhållanden äfvensom uti civildomboken
felande anteckning om de ledamöter, hvilka den 20 December i Rätten

tjenstgjort; och enär det tillkommit M., i egenskap af protokollsförande, att
ombesörja uppsättning af protokollen, och Borgmästaren, såsom Ordförande
i Rådstufvurätten och Magistraten, att egna tillsyn deråt, att Rättens handlingar
blefve försatte i fullständigt skick, yrkade Advokatfiskalsembetet, att
M. och Borgmästaren, för hvad nu åtaladt blifvit, måtte fällas till ansvar
efter 17 § i 25 Kap. Strafflagen; hvaremot Advokatfiskalsembetet ansåge
sig kunna uraktlåta att å Rådmännen — af hvilka en under åtalet aflidit —
framställa ansvarstalan

Kongl. Hofrätten har, genom utslag den 2 Februari 1869, sig utlåtit:
att Kongl- Hofrätten läte bero vid Advokatfiskalsembetets frånträdande
af ansvarstalan mot Rådmännen; och enär, hvad anginge M:s invändning,
att det emot honom väckta åtal, i stöd af 5 Kap. 18 § Strafflagen, icke borde
till pröfning upptagas, prgescription af åtal för förseelser af ofvan omförmälde
beskaffenhet, hvilka måste anses fortsatta intilldess den underlåtna
skyldigheten blifvit fullgjord eller af sig sjelf förfallit, icke lagligen kunde
ega rum, blefve M:s berörda invändning af Kongl. Hofrätten ogillad;

att, beträffande sjelfva målet, emedan det ålegat M., i egenskap af protokollsförande
vid Rådstufvurätten i Warberg och Magistratssekreterare
derstädes, att i fullständigt skick uppsätta och aflemna Rådstufvurättens
och Magistratens ifrågavarande domböcker ock protokoll, samt i egenskap
af tillförordnad Rådman, att föranstalta, det anmärkta ofullständigheter i
samma handlingar blifvit afhulpne, men M. i begge dessa hänseenden brustit
och derjemte, sedan anmärkningsmemorialet i fråga om berörda försummelser
honom delgifvits, ådagalagt en synnerlig tredska och liknöjdhet att
undanrödja anmärkningarnes orsaker samt, först efter det M. vid högt vite
erhållit föreläggande att de af honom åsidosatta skyldigheter fullgöra, de
ifrågastälda bristerne, så vidt ske kunnat, afhulpit, ty pröfvade Kongl. Hofrätten,
under förklarande, det 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken i förevarande
fall måste tillämpas, rättvist, i förmågo af berörda lagrum, döma M. att för
de förseelser, som sålunda lågo honom till last, bota tvåhundra riksdaler till
treskiftes mellan Kronan, Warbergs stad och Advokatfiskalsembetet; och
att, vidkommande åtalet emot Borgmästaren, enär han, såsom Ordförande
i Rådstufvurätten och Magistraten i Warberg under år 1854, haft
att tillse, det de befunna bristerne i domböckerna och Magistratsprotokollet
inom rätt tid afhulpits, men han denna sin embetspligt åsidosatt, blefve
Borgmästaren, enligt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, fäld att för denna
försummelse plikta femtio riksdaler, till treskiftes mellan Kronan, Warbergs
stad och Advokatfiskalsembetet; och borde Borgmästarens och M:s
andelar af stadens lott i de dem ådömda böter, jemlikt Kongl. Brefvet den 26
Oktober 1790, tillfalla Hallands Läns Lazarett.

Vid granskning i Justitie-Ombudsmansexpeditionen af 1863 och 1864
årens fångförteckningar från Westernorrlands länsfängelse gjordes åtskilliga
anmärkningar, hvilka föranledde brefvexling emellan mig och Domhafvanden
i Södra Ångermanlands domsaga samt infordrande af de utslag, dem
anmärkningarne afsågo; och i skrifvelse den 30 December 1865, uppdrog jag
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att tilltala bemälde Domhafvande
för oiätt dom i följande uti nämnda utslag förekommande fall, nemligen:

1;0 för det att, uti ett vid Gudmundrå Häradsrätt anhängiggjordt mål
rörande, bland annat, atal mot arbetarne Israel Näsström i Jettesta och
Eskil Jansson från AV^ermland, för misshandel med mera, Häradsrätten genom
utslag den 4 Oktober 1862, jemte det de tilltalade dömdes, under åberopande
af 14, 16 och 50 §§ af Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 äfvensom
Kongl. Förordningen den 21 November 1841 att bota, för ringare misshandel,
Näsström femtio riksdaler och Jansson fem riksdaler, samt Näsström dessutom,
för det han i vredesmod dragit lifsfarligt vapen, tio riksdaler och
för fylleri fem riksdaler, tillika fält Näsström och Jansson, för det våldet
skett å allmänt ställe, att, enligt 21 Kap. 7 § Missgerningsbalken, plikta
för vägafi idsbrott hvardera tjugu riksdaler, änskönt sistberörda lagrum måste
anses upphäfvet genom 1861 års anförda förordning, som stadgade att våldsgerning
a allmänt ställe skulle betraktas såsom en vid straffets mätande
för våldet försvårande omständighet, och således icke såsom ett serskildt brott.

2.0 deiföre att, pa anmälan a nästföljande ting, det Näsström saknade
tillgång till gäldande af de honom adörnda böter, Häradsrätten, genom beslut
den 22 Maj 1863, med åberopande af 5 Kap. 4 § Straffbalken och
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, förklarat, det Näsström skulle i
stället för samma böter, tillhopa attatiofem riksdaler, umgälla sina förbrytelser
med tjuguatta dagars fängelse vid vatten och bröd, ehuruväl, vid
det förhållande, att, jemlikt 75 §. i Kong! Förordningen den 29 Januari 1861,
böterna föi misshandel och dragande af lifsfarligt vapen, tillhopa sextio
riksdaler, bort vid förvandling beräknas till endast tjugu riksdaler, och det
bötesbelopp, som för Näsström skolat förvandlas till fängelse vid vatten och
bröd, alltså rätteligen utgjort sammanlagd fyratiofem riksdaler, Näsström
skolat, jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10
Juni 1841, umgälla sina berörda förbrytelser med endast tjugutvå dagars
fängelse vid vatten och bröd;

3.0 derföi att, sedan Sollefteå Häradsrätt, genom utslag å höstetinget
den 9 December 1862, dömt enkan Gertrud Söderström i Hernösand att,
för oloflig utskänkning af spritdrycker, föröfvad år 1860, bota femton riksdaler
och erlägga utskänkningsafgift, samt derefter hos Rätten förevarit ett
till samma ting anhängiggjordt ytterligare åtal mot bemälda enka för ena -

handa förbrytelse, föröfvad år 1862, Häradsrätten, som ansett henne förvunnen
jemväl om denna senare förbrytelse, genom utslag den 12 nyssnämnde
December, dömt enkan Söderström att derför, såsom för andra
resan oloflig bränvinsutskänkning, bota trettio riksdaler och serskild utskänkningsafgift
erlägga, samt tillika stadgat att, i brist af tillgång till dessa
jemte de henne förut ådömda böterna, enkan Söderström skulle undergå
tjugutvå dagars fängelse vid vatten och bröd; genom hvilket utslag således,
i strid med hvad lagligen kunnat ske, enkan Söderström ådömts ansvar,
såsom för andra resan, för brott begånget innan hon ännu blifvit för första
resan enahanda förbrytelse straffad; hvarjemte, enär enkan Söderström för
den sist begångna förbrytelsen icke fått sig ådömdt högre bötesbelopp, än
som för första resan kunnat stadgas, till den felaktiga uppfattningen af
åtalade förseelsens straffbarhet ytterligare kommit vårdslöshet vid straffets

utsättande. _ ,

4:o för det att Säbrå Häradsrätt, hvarest pigan Brita Kajsa Brandberg
i Bondsjö ansetts förvunnen att vid fyra serskilda tillfällen hafva begått
olofligt tillgrepp, jemväl från sin husbonde, till sammanlagdt värde ^ af sex
riksdaler 47 öre, hvaraf en riksdaler 47 öre utgjorde värdet af det från husbonden1”
tillgripna, genom utslag den 2 Juni 1863, med åberopande af 1, 3
och 20 §§. af Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, dömt pigan Brandberg,
för första resan stöld till förstnämnda belopp, att bota nitton riksdaler 41 öre,
eller, i brist af tillgång till böterna, undergå fem dagars fängelse vid vatten
och bröd, samt att dessutom hållas till straffarbete i två månader; hvarigenom
således, oaktadt en försvårande omständighet varit för handen, i det vid
minst två af snatteriförseelserna olofligt tillgrepp från husbonde egt rum,
ansvaret fått stanna vid minimum af det för stöld bestämda straffmått,
hvilket syntes med lagens mening icke öfverensstämma, enär den förhöjning
i straffet, som i 4 § 2 momentet af ofvanberörda Kongl. Förordning,
jemförd med 3 §, afsåges, uteblifvit;

5:o derföre att, efter det arbetskarlen Christian Olsen från Norge, pa
grund af Ragunda Häradsrätts utslag den 26 November 1862, blifvit för
första resan stöld straffad med tjuguåtta dagars fängelse vid vatten, och
bröd samt fyra månaders straffarbete, och Olsen blifvit dels af Hammerdals
Häradsrätt genom utslag den 12 Oktober 1863, för ytterligare föröfvadt
tillgrepp, till värde af nittiofem riksdaler, dömd för andra resan stöld att
bota tvåhundraåttatiofem riksdaler eller att, vid brist af tillgång till böter, undergå
tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, samt att derefter hållas
till straffarbete två år, dels ock, innan detta senare utslag kommit till verkställighet,
af Ramsele Häradsrätt ansedd förvunnen att hafva olofligen till -

gripit, under varen år 1862, en plånbok värd en riksdaler jemte deruti förvarade
en skuldsedel å etthundra riksdaler och en så kallad tumsedel å
minst lika stort belopp samt under sommaren år 1863 gods och penningar
till sammanlagdt värde af elfva riksdaler 38 röe, sistbemälde Häradsrätt,
genom utslag den 15 Januari 1864, förklarat, det Olsen, jemlikt 5 § af Kongl.
Förordningen angående sammanläggning af straff den 21 December 1857,
borde betraktas såsom hade lian för dessa och förrberörda inom Hammerdals
tingslag föröfvade tillgrepp varit på en gång lagförd, samt att, då Olsen
redan vore för andra resan stöld sakfäld till högsta kroppsplikt och två års
straffarbete, dervid komme att bero; genom hvilket utslag således, ehuru
till det inom Hammerdals tingslag begångna tjufnadsbrott ytterligare kommit
olofligt tillgrepp inom Ramsele tingslag till så betydligt belopp som
tvåhundratolf riksdaler, och detta senare tillgrepp blifvit å serskilda ställen
och tider föröfvadt, hvad emot Olsen vidare förekommit lemnats utan
straffpåföljd, änskönt enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 högre
straff kunnat honom ådömas; och

6:o derföre att, sedan Boteå Häradsrätt, genom utslag den 29 Mars 1864,
pröfvat arbetskarlen Israel Bolin saker till ansvar för enkelt horsbrott, efter
55 Kap 1 och 5 §§ Missgerningsbalken, för snatteri af gods å uteliggande
fartyg till värde af två riksdaler 25 öre, efter 1 och 3 §§ i Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855, för knuffning och hårdragning utan åkomma, efter
14 § i Kongl Förordningen den 29 Januari 1861, samt för annan person
med hårdt tillhygge tillfogadt sår i pannan, efter 13 § sistnämnda Kongl.
Förordning, Sollefteå Häradsrätt, genom utslag den 4 Maj 1864, jemte det
Bolin förklarades skyldig att stå tjufsrätt för gods stulet inom tingslaget
till värde af fem riksdaler 25 öre, dömt Bolin att derför, enligt 1 § af
Kongl Förordningen den 4 Maj 1855, såsom för första resan stöld, bota
femton riksdaler 75 öre samt hållas till två månaders straffarbete, äfvensom
att plikta för horsbrottet fyratio riksdaler jemte serskild afgift till kyrkan,
för snatteriet tjugufem riksdaler, för det mindre våldet fem riksdaler och
för det svårare våldet tio riksdaler, samt tillika stadgat, att Bolin, vid bristande
tillgång till dessa böter, tillhopa nittiofem riksdaler 75 öre, skulle,
jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841,
undergå tjuguatta dagars fängelse vid vatten och bröd; till följd hvaraf således
genom Häradsrättens emot lag stridande förfarande, att på en gång
ådöma samma person ansvar både för stöld och snatteri, Bolin undgått det
längre straffarbete af minst tre månader, som bort följa af den orsak, att
ett bland tillgreppen skett från uteliggande fartyg, samt, af den försvårande
omständighet, att tillgreppen blifvit å serskilda ställen och tider föröfvade;
hvaremot Bolin fått undergå fängelse vid vatten och bröd längre tid, än
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 2

som med lag öfverensstämde, enär af ådömda böterna femtiotvå riksdaler
50 öre utgjorde det belopp, som rätteligen bort till fängelse vid vatten och
bröd förvandlas, och för hvilket Bolin följaktligen skolat till allenast tjugufyra
dagars sådant fängelse dömas.

Vidare hade jag, genom samma min skrifvelse, uppdragit åt Advokatfiskalsembetet
att åtala bemälde Domhafvande

7:o derföre att, sedan uti ett vid Gudmundrå Häradsrätt anhängiggjordt
skuldfordringsmål svarandena fått sig förelagdt att komma tillstädes, den ene
personligen, vid vites påföljd, samt vid målets företagande dereftei a påföljande
ting icke någon af svarandena sig infunnit, Häradsrätten —■ efter
det ombudet för den af svarandena, som fått sig ålagd personlig inställelse,
förmält, det han underrättat sin hufvudman om berörda föreläggande,
men att dennes vistelseort icke vidare vore för ombudet bekant, och då i
anledning häraf käranden sökt undandraga sig att delgifva vedei paitei ne
Rättens blifvande beslut, med mindre det finge ske genom allmänna tidningarne
— medelst utslag vid tingets slut den 31 Mars 1865, jemte det
målet uppskjöts till nästa lagtima ting, samt föreläggande meddelades för svarandena
att då tillstädeskomma, vid äfventyr att målet på för handen varande
skäl pröfvades, tillika förklarat, det käranden vore obetaget att genom detta
besluts införande i allmänna tidningarne låta detsamma komma till de å aflägsen
ort befintlige svarandenas kännedom.

Detta beslut, om hvilket jag erhöll kännedom genom Post- och Inrikes
Tidningar för den 29 April 1865, der detsamma fanns i annonsafdelningen
infördC hade föranledt mig att, i skrifvelse samma dag anmoda Dom bäfvan
den, att underrätta mig, med hvad skäl Häradsrätten ansett sig kunna
och böra hänvisa käranden till den med icke obetydlig kostnad förenade
åtgärd, att i tidningarne kungöra Häradsrättens ifrågavarande beslut; hvarefter
jag emottagit det svar, att ifrågavarande hänvisning skett på kärandens
egen hemställan om sbkt iakttagande, hvilket, da det äfven vant till
båtnad för de frånvarande, Häradsrätten icke tvekat att bifalla.

I skrifvelsen till Advokatfiskalsembetet förklarade jag mig ej kunna godkänna
detta skäl. Den omständighet, att en part af oförstånd sjelf föreslagit
vidtagandet af en i lag ej förskrifven och till någon laga påföljd icke
ledande åtgärd, syntes mig ej utgöra giltig grund för domstolen att ett slikt
förslag godkänna, helst derigenom icke allenast parten bragtes på en onödig
kostnad, utan äfven rättegången oskäligen fördröjdes, enär parten, i följd af
Rättens godkännande af den föreslagna åtgärden, sannolikt underlåtit hvad
på honom ankommit för att gifva vederparten del af Rättens beslut i den
ordning sådant bort ske. Jag ansåge således Häradsrättens anmärkta förfarande
i sig sjelft olagligt, men för att få utrönt, huruvida detsamma med -

fört äfven andra följder, än de sålunda vidrörda, anmodade jag Advokatfiskalsembetet
att infordra Häradsrättens protokoll i målet vid 1865 ars
vinterting, då samma mål skulle, enligt den sålunda kungjorda kallelsen,
förekomma, samt jemväl för de följande tingen, om anledning dertill sig
yppade, och att derefter i denna punkt föra sådan ansvars- och ersättningstalan,
som af de utredda förhållandena påkallades.

Till dessa anmärkningar har Domhafvanden genmält:
beträffande besluten angående Israel Näsström och Eskil Jansson, att
tvekan kunde uppstå, huruvida 7 §. i 21 Kap. Missgerningsbalken vore genom
Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 upphäfven, då nämnda § ej
funnes omnämnd bland de i berörda förordning såsom undanröjda uppräknade
lagrum, samt att i allt fall det anmärkta lagrummet blifvit i beslutet aberopadt
endast för att antyda grunden, hvarefter förhöjningen i straffet för
den försvårande omständigheten blifvit af Häradsrätten bestämd, och att,
vidkommande frågan om förvandlingen af straffet, Domhafvanden, eftei det
hans uppmärksamhet derpå blifvit fäst, sökt godtgöra Näsström för det lidande,
honom tillskyndats genom den obehörigt förlängda fängelsetiden;

att, i fråga om beslutet angående enkan Söderström, uttrycket »andra
resan '' uppenbarligen vore ett ”redaktionsfeD, enär af meningen i utslaget
nogsamt borde synas, att den tilltalade blifvit dömd allenast för foitsatt
eller ytterligare föröfvad oloflig utskänkning af bränvin, i sammanhang med
den först ifrågakomna;

att, vid bestämmandet af straffet för pigan Brita Kajsa Brandberg,
förbiseende egt rum till följd deraf att, enligt Domhafvandens mening, stadgandena
i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 icke vore rätt tydliga för
det fall, som i målet angående Brita Kajsa Brandberg förekommit,

att, beträffande. Ramsele Häradsrätts beslut i afseende å straff för de
af Christian Olsen begångna tillgrepp, högsta kroppsplikt redan varit genom
Hammerdals Häradsrätts utslag ådömd, och att, då så väl den stulna reversen
som tumsedeln, med afseende a de förhallanden, under hvilka de
utgifvits, i sjelfva verket saknat allt värde, Häradsrätten, i följd af sin
pröfningsrätt vid straffets bestämmande efter omständigheterna, icke funnit
skäl att höja det för andra resan stöld den brottslige redan ådömda arbetsstraff
af ett år och åtta månader, utöfver förr undergånget straffarbete, som
i detta fall kunnat för sjelfva stölden tillökas med högst två månader;

att de misstag, som syntes hafva blifvit begångna vid bestämmandet
af straffet för Israel Bolin, härrört af den brådska, med hvilken under pågående
tings afslutande utslaget måst uppsättas för att kunna, jemte den
häktade, genast afsändas; samt

att då, i fråga om det af Gudmundrå Häradsrätt föreskrifna sätt för
delgifning af uppskofsbeslutet den 31 Mars 1865, iakttagandet deraf ej varit
för kärande parten förbindande, och det anmärkta förfarandet afsett en
föi man föi den pa okänd ort sig uppehållande svaranden, då hans ombud»
honom ovetande, afsagt sig sitt uppdrag, den kostnad, käranden
frivilligt påtagit sig, ej syntes böra kunna hänföras till sådant honom till—
skyndadt lidande, som utan kärandens egen klagan föranledde efterräkning
för domaren.

>^.edan Advoktfiskalsembetet inkommit med slutpastaenden och ej mindre
för de sålunda af mig anmärkta fel i embetets utöfning än äfven uti andra,
emot samma Domhafvande väckta åtal, bland annat om ansvar för obehörigen
gjorda förändringar i dombok, genom hvilken förbrytelse Advokatfiskalsembetet
ansett honom hafva visat sig vara domarens kall ovärdig,
yrkat, att Domhafvanden måtte för sina berörda, till en del svåra förbrytelser,
jemlikt 25 Kap. 16 och 17 §§ i Strafflagen, varda från det honom
anförtrodda Häradshöfdingeembetet afsatt och derjemte förpligtas ersätta
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för arbetskarlen Näsströms bespisande
med vatten och bröd sex dagar längre än vederbort med en riksdaler 80 öre;
så, och efter det Domhafvanden öfver dessa påståenden inkommit med infordrad
förklaring, har Kongl. Hofrätten, genom utslag den 31 December
1868, beträffande de af mig anmärkta frågor, sig utlåtit: att alldenstund,
vid tiden, då Gudmundrå Häradsrätts utslag angående Israel Näsströrn ock
Eskil Jansson den 4 Oktober 1862 meddelades, Kongl. Förordningen den 29
Januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel redan inträdt i
gällande kraft och följaktligen, enär enligt samma författning blifvit uphäfda
ej blott deri uppräknade lagrum, utan ock, med serskildt nämnda undantag,
alla öfriga stadganden, som ändrade eller förklarade dessa lagrum, eller
dervid något tilläde, eller innefattade bestämmelser om straffbarheten af
brott och handlingar, som i Förordningen omförmäldes, och 50 § i samma
förordning stadgade att, der någon våldför annan å allmän väg, den omständighet
skall vid straffets mätande för våldet såsom försvårande anses,
det icke med lag öfverensstämde att,, på sätt som skett, döma Näsström,’
såsom förvunnen om delaktighet i misshandel, utöfvad å allmän väg, om
fylleri och att hafva i vredesmod dragit lifsfarligt vapen, att, utom ansvar
för misshandeln femtio riksdaler, för fylleriet fem riksdaler och för dragande
af lifsfarligt vapen tio riksdaler, serskildt för vägafridsbrott bota, enligt
21 Kap. 7 § Missgerningsbalk^, tjugu riksdaler; samt, beträffande samma
Kätts . beslut den 22 Maj 1863 angående dessa böters förvandling, böterna
för misshandel och dragande af lifsfarligt vapen skolat, enligt 75 § i nyssåberopade
Kongl. Förordning, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd

motsvarande eu tredjedel af bötesbeloppet och således vid förvandlingen
beräknas till tjugu riksdaler, hvartill måste läggas fylleriböterna fem riksdaler
samt, då i detta fall blifvit ådömda serskilda böter för vägafridsbrott,
jemväl dessa sistnämnda böter tjugu riksdaler, så att sammanlagda beloppet
af böter till förvandling utgjort fyratiofem riksdaler, och Näsström följaktligen
skolat, jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10
Januari 1641, umgälla sina ifrågavarande förbrytelser med fängelse vid
vatten och bröd i allenast tjugutvå dagar och således sex dagar mindre, än
de honom af Häradsrätten ådömda tjuguåtta dagar; fördenskull och som,
vidkommande Sollefteå Häradsrätts utslag den 12 December 1862, hvarigenom
enkan Söderström ådömts ansvar såsom för andra resan oloflig bränvinsutskänkning,
9:de punkten af Kongl Förklaringen den 23 Mars 1807 uttryckligen
förmådde, att i alla de händelser, då lagen föreskrefve tillökning i straff
för den, som annan eller flere gånger beträddes med brott, densamma förutsatte
ej blott, att förbrytaren blifvit tillförene tilltalad och dömd för brott,
utan ock att han undergått straffet derför, och att den svårare bestraffning,
som borde följa på förnyad brottslighet, således ej kunde ega rum innan det
straff blifvit i alla delar fullbordadt, hvartill förbrytaren varit dömd för den
missgerning, han förut föröfvat, och följaktligen, enär den bränvinsutskänkning,
för hvilken enkan Söderström blifvit genom nämnda utslag fäld till
ansvar, varit begången under hösten och före Oktober 1862, och således innan
hon den 9 December samma år fäldes till ansvar för första resan sådan
förbrytelse, det varit emot lagens omförmälda förutsättning och grund stridande
att, på sätt som genom det anmärkta beslutet skett, för berörda
utskänkning ådöma henne ansvar såsom för andra resan dylik förseelse,
hvartill ock komme att, oaktadt Häradsrätten ansett enkan Söderström skyldig
till ansvar för andra resan oloflig utskänkning, Häradsrätten likväl vid
utsättandet af straffet icke bestämt bötesansvaret utöfver det för första resan
sådan förbrytelse i då gällande Förordning om vilkoren för bränvinsförsäljning
stadgade belopp; alltså och emedan vidare förekomme, i afseende å Säbrå
Häradsrätts utslag den 2 Juni 1863 angående Brita Kajsa Brandberg, att
oaktadt hon,, soin ansetts förvunnen att hafva å serskilda tider och ställen
begått olofligt tillgrepp af gods till sammanlagdt värde af sex riksdaler
47 öre, enligt hvad protokollet öfver den med henne hållna ransakning upplyste,
erkänt, att en del af berörda gods, i värde motsvarande en riksdaler
47 öre, blifvit vid serskilda tillfällen tillgripet från husbonde, och följaktligen,
enär de af henne begångna serskilda snatterier, de der uppgått till värde,
som för tillgreppens bestraffande såsom stöld varit, enligt då gällande lag,
stadgadt, egt rum under förhållanden, som innefattat försvårande omständighet,
det varit af 3 § samt 4 § 2 momentet och 15 § 2 momentet i den

af Häradsrätten i utslaget åberopade Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855
påkalladt att höja ansvaret för gerningen utöfver det minsta för stöld bestämda
straffmått, Häradsrätten likväl, vid utsättande af straffarbetstiden
för Brita Kajsa Brandberg, låtit densamma stanna vid den lägsta för sådan
gerning stadgade tid, två månader; i afseende å Ramsele Häradsrätts utslag
den 15 Januari 1864, angående Christian Olsen, att fastän, vid det förhållande
att Olsen, sedan han blifvit af Hammerdals Häradsrätt dömd för
andra resan stöld att, utom annan bestraffning, undergå två års straffarbete,
är vorden inför Ramsele Häradsrätt förvunnen att hafva, dels innan han
dömdes för första resan stöld, dels oek efter det han utstått straffet derför,
men innan han lagfördes för andra resan sådant brott, begått olofligt tillgrepp
af gods till uppgifvet värde, sistbemälde Häradsrätt ålegat ej blott
att meddela yttrande angående beloppet af böter, hvartill Olsen, enligt
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, som då ännu gälde, gjort sig för
sistberörda tillgrepp förfallen, eller i hvad mån bötesansvaret varit inbegripet

1 det fängelsestraff vid vatten och bröd, Olsen redan för första resan utstått,
oeh för hvilket yttrande Hammerdals Häradsrätts förklarande i afseende å
förvandlingen af de af samma Rätt ådömda böter icke, på sätt Domhafvanden
förmenat, utgjort hinder, ritan ock, enär, jemlikt 14 § af nämnda
Kong], Förordning, straffarbetstiden för andra resan stöld kunnat ökas ända
till tre år utöfver hvad eljest bort å gerningen följa, förutom den tillökning
af ytterligare ett år, hvartill för det fäll, som med Olsen inträffat, 15 §

2 momentet gifvit anledning, och således förhöjande af det Olsen redan i
detta afseende ådömda ansvar icke inneburit öfverskridande af det för sådant
brott, hvarom fråga varit, i lag stadgade straffmått, jemväl bestämma måttet
af straffarbete, som bort å de vid Häradsrätten åtalade gerningarne följa,
och derefter samma straff med det förut ådömda förena, Häradsrätten likväl,
utan att ens angifva grunden för sitt domslut, allenast förklarat, att vid den
af Hammerdals Häradsrätt ådömda bestraffning iinge bero; och i afseende
ä Sollefteå Häradsrätts utslag clen 4 Maj 1864, angående Israel Bolin: dels
att, änskönt af stadgandet i 15 § af Kongl. Förordningen den 15 Maj 1855
lagens mening att der, såsom i målet angående Bolin varit förhållandet,
snatteri och stöld under en lagföring sammanträffat, äfven snatteriet skall
såsom stöld betraktas, framginge med så mycket större tydlighet som, enligt
nämnda §, serskilda tillgrepp, de der under en lagföring kommit, skolat, om
än hvar för sig hänförliga allenast till snatteri, ändock bestraffas såsom
stöld, der det tillgripnas sammanlagda värde stigit öfver tio daler, Häradsrätten
likväl tillåtit Bolin, den der varit förvunnen om två serskilda tillgrepp,
det ena till värde att ensamt för sig medföra ansvar för stöld, och det andra
till belopp under tio daler, att umgälla det mindre tillgreppet med allenast

böter såsom för snatteri, hvarigenom Bolin, som, då det ena af tillgreppen
skett från uteliggande fartyg, bort, jemlikt 3 § i nämnda Kongl. Förordning,
dömas till minst tre månaders straffarbete, undgått ej allenast det straffarbete
af en månad, hvarmed nyssberörda tid af tre månader öfverskjutit det Bolin
af Häradsrätten ådömda straffarbete i två månader, utan ock den tillökning
i straffarbetstiden, som, jemlikt 15 § 3 momentet, bort följa af den försvårande
omständigheten, att tillgreppen skett å serskilda ställen och tider,
dels ock, i fråga om förvandlingen af böterna, att ehuru dessa skolat förvandlas,
de för tillgreppen, jemlikt 20 § i Kongl Förordningen den 4 Maj
1855, till fängelse vid vatten och bröd, motsvarande allenast värdet af det
tillgripna godset, sju riksdaler 50 öre, samt de för misshandel, tillhopa femton
riksdaler, jemlikt 75 § i Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861,
till dylikt fängelse, svarande mot endast en tredjedel af böternas belopp,
eller fem riksdaler, hvartill komme horsböterna fyratio riksdaler, så att
summan af det penningebelopp, hvarefter förvandlingen rätteligen bort beräknas,
följaktligen utgjort femtiotvå riksdaler 50 öre, och Bolin således
bort dömas att vid brist af tillgång undergå mot sistnämnda belopp, enligt
5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, svarande
fängelse vid vatten och bröd i tjugufyra dagar, Häradsrätten, detta
oansedt, och utan iakttagande deraf, att böter för snatteri, hvartill Häradsrätten
hänfört det ena tillgreppet, icke bort annorledes än till enkelt fängelse
förvandlas, i stället förvandlat samtliga böterna efter deras fulla belopp,
nittiofem riksdaler 75 öre, till fängelse vid vatten och bröd, och sålunda
bestämt tiden för detta straff till tjuguåtta dagar eller fyra dagar mera än
vederbort; äfvensom beträffande Gudmundrå Häradsrätts i omförmälda skuldfordring
smal den 31 Mars 1863 gifna beslut, Kongl Hofrätten ansåge samma
beslut, om än, på sätt Domhafvanden erinrat, icke innehållande uttryckligt
föreläggande för käranden att i och för beslutets kungörande för
vederparterne låta detsamma i allmänna tidningarne införa, dock icke vara
med lag öfverensstämmande samt följaktligen oriktigt;

i betraktande af hvilket allt, och emedan Domhafvanden, såsom Häradsrättens
ordförande vid fattande af ifrågakomna beslut, vore för dem ansvarig,
sålunda icke allenast i utöfningen af domareembetet ådagalagt
oförstånd och hög grad af vårdslöshet, utan ock vore, oaktadt sitt nekande,
öfvertygad, att hafva verkstält de åtalade förändringarne i domboken; ty
pröfvade Kongl. Hofrätten, med bifall till det af Advokatfiskalsembetet framställa
påstående, rättvist, i förmågo af 25 Kap. 16 och 17 §§ Strafflagen,
förklara Domhafvanden, för hvad honom sålunda till last folie, vara från
det honom anförtrodda Häradshöfdingeembetet afsatt, äfvensom honom ålades,
bland annat, att ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för arbets -

karlen Israel Näsströms bespisande med vatten och bröd sex dagar, uppgående,
enligt från Kongl. Fångvårdsstyrelsens Kammarkontor utfärdadt
bevis, till en- riksdaler 80 öre.

Genom utslag den 23 Mars 1869 uppå Domhafvandens underdåniga
besvär och nådansökning, denna sistnämnda understödd af böneskrifter, undertecknade
af tvåhundrasextio inom domsagan bosatte personer, har Kongl.
Maj:t faststält Kongl. Hofrättens utslag men af gunst och nåd förmildrat
Domhafvandens ansvar till mistning af embetet i två år.

Uti min embetsberättelse till 1869 års Riksdag (sid. 9 och följande)
redovisade jag för ett åtal, hvilket jag anstalt emot Rådstufvurätten i Sköfde
derföre, att Rådstufvurätten genom utslag den 31 December 1864, under
åberopande af 41 § i då gällande 1863 års Kongl. Förordning angående försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade starka drycker, dömt
August Hägg på Karstorp att bota trettio riksdaler och i utskänkningsafgift
erlägga åttatio riksdaler, allt riksmynt, för det han å annat ställe, än som
varit dertill anvisadt, idkat utskänkning af förrberörda slags drycker, ehuru
Hägg styrkt sig hafva förvärfvat laglig rätt till utskänkningen och i behörig
tid inbetalt den å rörelsen belöpande skatt, vid hvilket förhållande jag ansett
22 § i förrberörda nådiga Förordning hafva bort tillämpas.

Kongl. Göta Hofrätt hade i utslag den 11 Februari 1867 ogillat detta
genom Advokatfiskalsembetet i Kongl. Iiofrätten utförda åtal, hvarefter jag
uppdragit åt bemälda embete att söka ändring i Kongl. Hofrättens utslag.

Uppå de i sådant ändamål anförda underdåniga besvär har Kongl.
Maj:t den 12 Mars 1868 meddelat nådigt utslag och, ehuru Häggs förfarande
att, sedan han förvärfvat sig rättighet att på bestämdt ställe i Sköfde stad
utskänka bränvin och andra brända eller destillerade, starka drvcker samt derföre
erlagt stadgad afgift förskottsvis, å annat än nämnda ställe öppna och
utöfva rörelsen, närmast varit att hänföra till öfverträdelse af stadgandet i
sista momentet af 22 § af ofvanåberopade 1863 års Förordning; likväl och
då, vid jemförelse af dessa och andra i nämnda Förordning förekommande
bestämmelser, Rådstufvurätten utur en motsatt uppfattning meddelade beslut,
hvarigenom stadgandena i 41 § å Häggs förfarande tillämpats, icke
finge anses vara af oförstånd tillkommet, så att ansvar eller ersättningsskyldighet
derför kunde Rådstufvurätten ådömas, förklarat de underdåniga
besvären icke föranleda ändring i det slut, hvaruti Hofrätten i målet stannat.

Detta nådiga utslag, ehuru meddeladt under loppet af år 1868, korn
mig icke tillhanda så tidigt, att det kunde inflyta i min till sistförflutna
års Riksdag afgifna berättelse.

TT , Gen01m tre serskilda skrivelser till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
Hofrätt den 22 September och 19 December 1866 samt den 22 Augusti
1867, förordnade jag åtal mot Magistraten i Wisby, af anledningar som
nar nedan närmare omförmälas.

Genom den förstnämnda skrifvelsen tillkännagaf jag, att vid den under
besök samma år i Wisby anstälda granskning af Magistratens diarium öfver
handrackningsärenden blifvit anmärkt, det stadens Drätselkammare å serskilda
tider under flera föregående år och senast i September månad år 1865 till
Magistraten, för uttagande hos stadens invånare af obetalda stadsutskylder
aflemnat restlängder å betydliga belopp, om hvilka i diariet endast fanns
antecknadt, att desamma voro under indrifning och således ännu icke
redovisade; att, efter tillika erhållen kännedom derom, att Magistraten
serskilda gånger fått sig af Konungens Befallningshafvande i Gotlands
lan forelagdt vite för afgifvande af fullständig redovisning för berörda medel
utan att sådant ändock skett, jag hos bemälda Konungens Befallningshafvande
gjort hemställan om närmare utredning af verkliga förhållandet i
omformalda hänseende; att vidare af protokollen öfver den hos Konungens
Befallningshafvande derefter hållna undersökning i ämnet funnits utredt?det
Magistraten öfverlemnat exsekutionsärendena till handläggning af en bland
Rådmännen, såsom chef för exsekutionsverket, jemte Stadsfogden och Stadskassören,
såsom biträden, utan att dem meddelats någon instruktion för
utofnmgen af dessa befattningar, eller ens inventering å bestämda tider eller
redovisningsskyldighet inför Magistraten blifvit dem foreskrifven; att befattningen
såsom Exsekutions-rådman innehafts af Rådmannen U intill den 1
Januari 1866 och derefter af Rådmannen L.; att, beträffande den af Drätselkammaren
till Magistraten remitterade, i Augusti månad år 1865 daterade
restlangd a stadsutskylder för samma år, slutande å ett restbelopp af tjugufyratusen
sju hundra tjugufyra riksdaler 25 öre, hvaraf dock, före remissens
expedierande, ett tusen sju hundra trettiotvå riksdaler 49 öre blifvit till Drätselkammaren
erlagda, vid undersökningen inför Konungens Befallningshafvande
den 24 Juli 1866 förekommit, att af resterande beloppet varit

till Stadsfogden......

» Rådmannen L.
r< Stadskassören

.................................. 10,305; 43.

................................... 2,467: oi. och

..................... 427: 89.

riksmynt riksdaler 13,200: 93.

hvaraf en del ansetts nöjaktigt redovisad, men återstoden, uppgående till
sex tusen sex hundra tretton riksdaler 36 öre, innestått hos Stadsfogden och''
utgjort den balans, för hvilken denne, i afseende å dessa utskylder då häf Just.

-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1810 års Riksdag. 3

tade, samt att Magistraten, angående det icke inbetalda restbeloppet, förklarat
sig ick$ kunna lemna någon upplysning, om och i hvad mån utmätning
derför egt rum, eller annan verkställighetsåtgärd blifvit vidtagen; att, beträffande
restlängden å stadsutskylder för år 1864, Stadsfogden för dessa,
upptagna till sjutton tusen sju hundra sju riksdaler 39 öre, först den 9 Januari
1866 till exsekutionsverket afgifvit redovisning, hvilken blifvit tillstäld
Stadskassören för begärande af handräckning till utskyldernas uttagande hos
åtskilliga å annan ort boende personer samt upprättande derefter af afkortningslängd
och fullständig redogörelse, hvilket senare dock ännu den 24
Juli 1866 icke varit verkstäldt; att, enligt nämnda redovisning och ett af
Stadskassören hos Konungens Befallningshafvande förevisadt qvitto af den
10 November 1865, utaf berörda utskylder varit

till Drätselkammaren levererade...........................................................

af kortade .....................................................................•_..............................

utestående hos sådana personer, för hvilka afkortning skulle begäras

» hos personer, till vistelseorten okände ...........................

» hos personer, boende utom Wisby .................................

bevakade i konkurser ...........................................................................

samt beroende på indrifning efter utmätning

af lön för ................................................................................. 349: 92.

af fastighet för........................................................................ 1,0 6 0: 34.

och af lösegendom för ........................................................ 3,581: 6^.

riksmynt riksdaler

10,187: 96.
185 : 27.
1,030: 32.
2 3 3 : 67.
726: 8.
352: u.

4,991: 95.
17,707: 39,

i afseende hvarå Magistraten förklarat sig icke veta, huruvida de utskylder,
hvilka sålunda uppgifvits vara i konkurs bevakade eller beroende på indrifning
eller utmätning, dåmera influtit, ej heller kunna om dessa rester
lemna annan upplysning, än att under år 1866 någon åtgärd rörande dem
icke vidtagits, vare sig genom exsekutionsverket eller Magistraten i öfrigt;
att Stadsfogden, som från Augusti månad år 1860 förrättat nämnda tjenst,
den han utan inventering emottagit, intill år 1866 ensam ombesörjt indrifningen
af medel, som bort genom IVlagxstraten uttagas, utan att Bxsekutionsrådmannen
med dessa ärenden tagit någon befattning; att de utmätningar,
Stadsfogden i afseende å 1864 ''och 1865 årens stadsutskylder förrättat,
icke blifvit fullföljda, utan den utmätta egendomen ännu vore osåjd, och de
utmätta lönerna ännu outtagna; att utskylders bevakande i konkurser samt
indrifning och redovisning af de sålunda bevakade, enligt den inom Magistraten
vedertagna ordning, tillkommit Stadskassören, hvilken ännu icke
slutligen redovisat så beskaffade utskylder för år 1864, samt att, hvad anginge
dylika rester för år 1865, han väl i de konkurser, till hvilka han erhållit

kallelse såsom uppbördsman, reservationsvis bevakat der innestående kommunalutskylder,
men, enär han icke från Magistraten erhållit underrättelse om
hvilka rester, som sålunda borde af konkursmassor gäldas, hade han ej kunnat
något vidare dervid åtgöra; att, vid granskning af restlängderna för åren
1858 till och med 1863, de serskilda årens rester befunnits med hvarandra
sammanblandade så väl i afseende å de flere personer, hvilka med indrifningen
af desamma tagit befattning och emellan hvilka någon inventering
icke försiggått, som i afseende å levereringarne af de indrifna medlen, så
att utredning af förhållandet beträffande vidtagna indrifningsåtgärder och
verkstälda levereringar icke kunde vinnas utan möjligen genom en i detalj
gående granskning af samtliga dessa år rörande handlingar och verifikationer,
de der för öfrigt vore ofullständiga; samt att en af Magistraten å dessa
restmedel den 29 April 1865 till Drätselkammaren afgifven redovisningsräkning
upptoge, bland annat, såsom »hos exsekutionsverket utestående, under
indrifning varande», ett belopp af ett tusen tre hundra nittiosju riksdaler
29 öre, utan att någon verifikation dertill blifvit företedd, hvilket förhållande
syntes ådagalägga, att Magistraten äfven i afseende å dessa restmedel
försummat sin lagliga skyldighet att dem indrifva och redovisa.

Derjemte anförde jag angående ofvanberörda, af Konungens Befallningshafvande
stadgade viten, att, enligt hvad Konungens Befallningshafvande
upplyst, Magistraten fått sig ålagdt, i fråga om 1863 och föregående årens
utskylder, genom utslag den 3 Oktober 1864, att inom utgången af derpåföljande
November månad till stadens Drätselkammare aflemna redovisning, vid
vite af femtio riksdaler; — genom utslag den 31 December 1864, att utgifva
nämnda vite samt inom utgången af Januari månad år 1865 hafva föreskrifna
redovisningsskyldigheten fullgjort, vid vite af ett hundra femtio riksdaler;
— genom utslag den 9 Mars 1865, att utgifva äfven detta senare vite
samt inom April månad 1865 hafva aflemnat redovisningen, vid vite af fem
hundra riksdaler; och genom utslag den 18 Maj 1866, att utgifva detta af
Magistraten försutna vite; samt, — i fråga om 1864 års utskylder — genom
slag den 30 September 1865, att för desamma aflemna redovisning före
utgången af derpå följande Oktober månad, vid vite af ett hundra femtio
riksdaler; och genom utslag den 18 Maj 1866 att utgifva detta af Magistraten
försutna vite.

Då dessa förhållanden syntes mig vittna om ytterlig vårdslöshet och
försummelse hos Magistraten i afseende på indrifning af och redovisning
för ifrågavarande stadsutskylder, förordnade jag åtal mot Magistraten, hvilket
åtal Advokatfiskalsembetet riktat mot Borgmästaren samt de ofvanomförmälda
två Exsekutions-rådmännen.

Sedan derefter Kongl. Hofrätten lemnat Stadsfullmäktige i Wisby tillfälle
att meddela upplysningar i målet samt utveckla och styrka de ersättningsanspråk,
staden kunde ega, hafva Stadsfullmäktige i aflåten skrifvelse
åberopat den utredning och de yrkanden, som innefattadesi i ett af Drätselkammaren
i Wisby den 26 Oktober 1866 afgifvet skriftligt yttrande, hvaruti
Drätselkammaren, med förmälan, att Kammaren vid det förhållande, att, i
synnerhet hvad anginge de äldre ifrågakomna åren, så väl Stadskassören
som exsekutionsverket ievererat medel, under titel »deponerade stadsafgifter»,
utan att upplysa för hvilket år medlen varit debiterade, vore urståndsatt att
serskildt för hvart år ådagalägga om, när och till hvilket belopp redovisning
för de i årets re stlängd upptagna stadsutskylder blifvit af Magistraten till Drätselförvaltningen
aflemnad, och att Drätselkammaren, som i följd häraf måste
inskränka sig till att styrka totala restbeloppet för samtliga åren, dervid ansett
sig lämpligen kunna taga till utgångspunkt en af Magistraten under år 1865
aflemnad, den 29 April samma år angående 1863 och föregående årens utskylder
upprättad redogörelse, hvilken, såsom balans sistnämnde dag, upptoge
dels under titel »utestående enligt verificerade restlängder» fyra tusen tre
hundra nittiofyra riksdaler 30 öre, dels ock, under titel >hos exsekutionsverket
utestående, under indrifning varande», ett tusen tre hundra nittiosju
riksdaler 59 öre, påfört Magistraten dessa begge belopp,

tillsammans................................................................................................... 5,791: 89.

samt vidare:

enligt restlängden för år 1864 ......................................................... 21,704: 87.

» » » år 1865 ............................................................... 22,991: 86.

» å återdebiterade medel, enligt Drätselkammarens
beslut den 29 December 1864............ 36: 69,

» Drätselkammarens beslut den 29 December 1864 och den

28 Juli 1865, angående återdebiterade medel, tillhopa...... 284: 88.

anmärkt missummering i en nämnda redogörelse följaktig restlängd 15: 15.

eller tillsammas.......................................................................................... 50,825: 34

och deremot upptagit såsom redovisadt:

genom Exsekutionsverket

för 1863 och föregående åren, under år 1865.................. 1,550:

för år 1864, under år 1865 ............

» » 1866 ...........

för år 1865, under år 1865...........

» » 1866............

» 1866.................. 505: 76. 2,055: 76.

......... 8,241: 67.

......... 1,186: 18. 9,427: 85.

......... 2,892: 7.

9*946: 45- 12,838: 52. 24,322: 13.

och genom Stadskassören

utan uppgift för hvilket år medlen varit debiterade:

under år 1865........................................................................... 1,850.

för 1863 och föregående år, under år 18 6 6 ................ 128: 63.

för år 1864, under år 1866 ............................................... 3: 43.

» « 1865, under år 1866 ................................................ 135: 13.

och såsom afskrifvet, enligt Stadsfullmäktiges beslut
den 12 December 1865, dels utskylder, för hvilka borgen
varit stöld, men som icke inom behörig tid uttagits 2 3 7 : 88.

och dels hälften af de så kallade obekanta resterna 5 0 5 : 76.

samt i följd häraf, utfört, såsom återstående oredovisade
utskyldsbelopp.....................................................................................

2,117: 19.

743: 64.
23,642: 38

riksmynt riksdaler 50,8 2 5 : 34.
hvarjemte Drätselkammaren till ytterligare stöd för denna beräkning åberopat
två af Magistraten genom Uppbördskontor^ den 31 December 1865
upprättade summariska redogörelser, den ena öfver afgifter, på grund af
kyrkostämmans beslut, och den andra öfver kommunalutgifterne, enligt hvilka
redogörelser restbeloppet nämnde dag, i öfverensstämmelse med Drätselkammarens
egna räkenskaper, utgjort trettiosex tusen sexhundra åttatio riksdaler
54 ^öre, hvara dock skulle afga dels under ar 1866 levererade elfva
tusen nioliundrafem riksdaler 58 öre och dels afskrifne sjuhundra fyratiotre
riksdaler 64 öre, eller tillhopa tolf tusen sexhundra fyrationio riksdaler
22 öre, så att oredovisade återstoden enligt denna senare beräkning belöpte
sig till tjugufyra tusen trettioen riksdaler 32 öre; och jemte det
Drätselkammaren i sammanhang härmed tillkännagifvit, att den skilnad af
trehundra åttatioåtta riksdaler 94 öre, hvarmed senare beräkningen öfverskjöte
den förra, kunde förklaras deraf, att redan vid uppbördsstäinmorna
åren 1864 och 1865 gjorts afkortningar, som, ehuru icke i restlängderne
uppförda, likväl balancerats för att, sedan slutredogörelse för dessa år inkommit,
upptagas i den för hvartdera året upprättade afkortningslängd, har
Drätselkammaren yrkat, att Magistraten måtte förpligtas ersätta staden restbeloppet,
enligt förra beräkningen, med tjugutre tusen sexhundra fyratiotvå
riksdaler 38 öre jemte ränta; och hade Drätselkammaren tillika förbehållit
sig öppen rätt att framdeles efter omständigheterna framställa anspråk i
fråga om förrberörda utöfver sistnämnda belopp balancerade treh undra åttatioåtta
riksdaler 94 öre.

Uti afgifna förklaringar i denna del af målet anförde hos Kongl.Hofrätten:

Borgmästaren, som år 1837 blifvit till detta embete utnämnd: att, då
den år 1850 organiserade Drätselkommissionen, hvilken det i första rummet

ålegat att vidtaga erforderliga åtgärdér för stadsutskyldernes årliga indrifvande
och redovisande, först i slutet af år 1862 eller i början af år 1863
hos Magistraten gjort anmälan om fördröjd redovisning för dessa afgifter,
hvadan ock Magistraten först sistnämnda år, vid inventeringen emellan afoch
tillträdande Stadskassören, utrönt, att oredovisade rester, afkortningarne
dock inberäknade, för föregående åren till och med år 1860 utgjorde
sex tusen åttahundra trettio riksdaler, det vore Drätselkommissionen, som
genom sin uraktlåtenhet i detta hänseende varit första upphofvet till det
menliga och åtalade förhållandet; att, efter tillämpning af nya kommunalförfattmngen,
stadsutskylderna i AV isby mer än fördubblats, hvarigenom
så väl som genom Stadsfullmäktiges i början af år 1865 vidtagna åtgärd
att tillbakaflytta uppbördsterminen, som förut infallit i December, till Juli
månad, hvilket haft till följd, att 1864 och 1865 årens restantiebelopp, det
der tillsammans utgjort mera än fyratio tusen riksdaler, tillkommit på föga
mindre än ett hälft år, exsekutionsärendena till antal och mångfald förökats,
i anseende hvartill, och då jemväl de öfriga Magistraten åliggande handräcknings-
och enskilda exsekutionsärendena under sistförflutna missgynnande
år uppgått till förut aldrig hunnen numer, vanligen öfverstigande
fyrahundra, Magistraten år 1864 och sedermera serskilda gånger hos Stadsfullmäktige
gjort framställning om anslag till biträde åt Stadsfogden, hvilket
dock först i början af år 1866 bifallits; —- att Konungens Bqfallningshafvandes
i memorialet omförmälda serskilda förelägganden för Magistraten
att afgifva redovisning för restantierna icke borde uppfattas såsom bevis
på liknöjdhet från Magistratens sida att hörsamma gifna föreskrifter, enär
den i hvarje fall dertill utsatta tid varit allt för inskränkt för att Magistraten
med då tillgängligt biträde skulle inom densamma hafva kunnat
medhinna de serskilda redogörelserne; att tillförene, vid ombyten af exsekutionsföreståndare,
ej annorledes förfarits, än att af- och tillträdare sig
emellan genomgått befattningen tillhörande handlingar, och att Borgmästaren
antoge, det på enahanda sätt tillgått, då Rådmannen U. öfvertog
inseendet å exsekutionsverket; att det för öfrigt i allt fall vore obestridligt,
att, derest Exsekutionsföreståndaren, såsom dertill bäst i tillfälle och
närmast skyldig, åt Stadsfogdens göromål egnat vederbörlig uppmärksamhet
och successive affordrat honom redovisning, obehaget icke hunnit så långt,
och mycken, om ej all, oreda varit förebygd, serdeles om derjemte Drätselkommissionen,
hvart år för sig, gjort behörig erinran om uppgörelse; samt
slutligen att Drätselkammarens uträkning å återstående restantiebeloppet
icke kunde såsom riktigt erkännas;

Radmannen U., hvilken år 1849 blifvit till - tjensten befordrad samt
allt ifrån år 1858 till utgången af 1865 och tidtals äfven dessförinnan

haft Magistratens uppdrag att förestå exsekutionsverket i Wisby: att inventering
emellan U. och hans närmaste företrädare i befattningen såsom
xsekutions-rådman icke ifrågakommit; att Stadsfogden, som hade att på eget
ansvar handlägga alla exsekutionsärenden, städse afböjt alla försök att
eftei forska hans förfarande i detta hänseende med det, såsom det svntes,
berättigade förklarande, att det, som för tillfället ifrågasattes, icke kunnat
medhinnas: samt att, serdeles sedan två rådmanstjenster år 1850 indragits,
göromålen för de återstående två Rådmännen så ökats, att den noggranna
och oaflåtliga tillsyn vid exsekutionsverket, som sedermera funnits ”erforderlig,
icke, utan åsidosättande af andra tjenstepligter, hade kunnat åstadkomma^;^
hvarförutan U. jemväl åberopat det hufvudsak ligaste af hvad
andre Radmannen i ämnet andragit; och

Rådmannen L., som den 30 April 1862 tillträdt tjensten och sedan
den 1 Januari 1866 varit exsekutionsverkets närmaste föreståndare: att,
vid uteblifvande^ af anmälan från Drätselkommissionen om bristande redovisning
för stadsintraderna,Magistraten eller åtminstone de af densammes ledamöter,
hvilka icke såsom exsekutionsverkets föreståndare dervid haft speciel
tillsyn, varit berättigade antaga, det någon oordning i denna redovisning
icke varit för handen; att, då Kommissionen omsider till Magistraten
inkommit med anmälan i ämnet, denna omfattat hela tolf år, under hvilken
tid flera ombyten skett af Föreståndare så väl som af deras biträden
vid exsekutionsverket, samt att till följd häraf, och då de personer, hvilkas
medverkan Magistraten haft att anlita för den dåmera äskade utredning
och redovisning, nemligen Stadsfogden och Stadskassören, samtidigt varit
af andra angelägna göromål betydligt upptagna, arbetet med den sålunda
fordrade utredningen varit förenadt med de svårigheter, att den derför
tillmätta tid borde finnas hafva varit alltför knapp; att för öfrigt under
åren 1862 och 1863 någon klagan icke sports öfver exsekutionsverkets
förvaltning, och, då sedermera fråga väcktes om bristande redovisning för
i estförda stadsintrader, hade L. ansett sig med de äldre resterna icke
hafva att skaffa och, hvad de senare årens anginge, funnit giltigt det för
deras indrifvande och redovisande uppgifna hindret af betydfigt ökade
tå'' S adsfogden, vid hvilket förhållande, och då Magistratens an mälan

om anslag till biträde åt Stadsfogden icke hos Stadsfullmäktige
lönt bifall, L. antagit, det endast tid erfordrats för redovisningens åstadkommande;
samt slutligen att af de utaf Drätselkammaren uppgifna, såsom
till redovisning ännu qvarstående, alternativa belopp icke någotdera obetingadt
kunde såsom riktigt godkännas.

Min andra skrifvelse till Advokatfiskals-embetet var föranledd deraf
att, sedan Styckjunkaren O- N. Hallgren, i en den 14 Juni 1866 till Ko -

nungens Befallningshafvande i Gotlands län ingifven skrift, yrkat åläggande
för Magistraten i Wisby att till Hallgren utgifva ådömda beloppen
i åtskilliga skuldfordringsmål enligt utslag, hvilka till Magistraten för verkställighet
inlemnats men icke blifvit redovisade, och i anledning häraf å
Magistratens vägnar Rådmännen U. och L., hvardera för de af dessa ärenden,
med hvilka han, såsom föreståndare för stadens exsekutionsväsende, haft
att taga befattning, till Konungens Befallningshafvande inkommit med
skriftlig redogörelse, den Hallgren med påminnelse bemött, samt förhör i
saken jemväl blifvit den 12 och 13 Oktober 1866 inför Konungens Befallningshafvande
hållna, Konungens Befallningshafvande i skrifvelse till mig
den 4 påföljande December anmält, hurusom vid pröfning af berörda
ärende, äfvensom vid granskning af det från Magistraten insända utdrag af
exsekutionsjournalen för 1866 års tredje qvartal, Konungens Befallningshafvande
funnit, det Magistraten gjort sig skyldig till försummelse i fråga
om verkställighet af flera bysättningsutslag, hvilka i Konungens Befallningshafvandes
protokoll och i min skrifvelse närmare specificerades

I fråga om dessa utslag hade Rådmännen U. och L. hos Konungens
Befallningshafvande uppgifvit: än att nuvarande Föreståndaren för exsekutionsverket
ej blifvit om den påkallade bysättningsåtgärden underrättad;
än att försäljning af utmätt tillgång egt rum, och vidare verkställighet berott
på stadsfogden; än att fordringsegaren lemnat anstånd, och skulden
derefter blifvit genom afbetalning minskad; än — då gäldenären varit militär
— att annan åtgärd i afseende å verkställigheten icke vidtagits, än att
Rådmannen L. hos Magistraten begärt, det anmälan skulle hos Militärbefälet
göras om gäldenärens inmanande i bysättningshäkte; än att intet
skäl till försummelsen kunde anföras; än att verkställigheten hindrats
af gäldenärs vistande på landet, hans inträffade sjukdom eller död o. s. v.;
än att föreståndaren för exsekutionsväsendet saknat kännedom om bysättningsmedlens
aflemnande; än att bysättningen blifvit genom mellankommen
konkurs förhindrad; — emot hvilka ursäkter Styckjunkaren Hallgren i serskilda
fall framstält erinringar; och, sedan Advokatfiskals-embetet, i anledning
af dertill från mig emottaget uppdrag, tilltalat Magistraten för den
försummelse i handhafvandet af exsekutionsväsendet, som dessa ärenden
utvisade, hade Borgmästaren samt Rådmännen U. och L., i den till Konungens
Befallningshafvande afgifna förklaring, med åberopande af hvad
de förut hos Konungens Befallningshafvande andragit, vidare förmält: att
sedan längre tid tillbaka verkställigheten af de till exsekutionsverket inlemnade
utslag varit uppdragen åt Stadsfogden, med hvilken fordringsesarne.
i de flesta fall åtminstone, förbigående verkets föreståndare, stält

sig i direkt förbindelse, hvarigenom, och då Stadsfogden derjemte både
fört och till Konungens Befallningshafvande inlemnat föreskrifvet utdrag
af det diarium, som bort vid verket hållas, kontrollen öfver Stadsfogdens
åtgöranden blifvit försvarad, om icke nästan omöjliggjord; att under tiden
före år 1866 några väsendtliga anmärkningar om försummelse uti ifrågavarande
hänseende icke hade afhörts, vare sig från fordringsegare eller
från Konungens Befallningshafvande; samt att då, genom Magistratens
medverkan, de. personer, hvilkas rätt åtalet afsåge, långt före åtalet blifvit
förnöjde, Magistraten hyste den förhoppning, att någon påföljd i ansvarsväg
icke komrne att Magistraten ådömas.

Min tredje skrifvelse om åtal emot merbemälde Magistrat var föranledd
deraf att — sedan tillförordnade Landskanslisten Th. Bergman hos
Konungens Befallningshafvande i Gotlands län klagat deröfver, att Magistraten,
som, enligt ett af Rådmannen L- utfärdadt bevis, den 19 Februari 1867 till
verkställighet emottagit ett af Landshöfdinge-embetet den 16 i samma månad
meddeladt utslag, hvarigenom gäldenären blifvit förpligtad, vid äfventyr af bysättning,
att genast till Bergman utgifva attatiosex riksdaler med ränta samt
åtta riksdaler 25 öre i kostnadsersättning, icke kunnat förmås att utslaget verkställa
eller för detsamma redovisa, i anseende hvartill Bergman yrkat åläggande
för Magistraten att till Bergman utgifva förenämnda belopp så ock
ersättning för honom tillskyndade ytterligare kostnader — Konungens Befallningshafvande,
efter det Magistraten sig förklarat, jemte meddelande af utslag
på Bergmans klagan, tillika i skrifvelse till mig den 18 Juli 1867, enär Konungens
Befallningshafvande ansåge Magistraten hafva genom underlåtenhet
att till verkställighet befordra förberörda utslag åsidosatt sin pligt, Magistraten
till åtal derför anmält, helst enahanda klagomål och anmälan tillförene
egt rum, utan att Magistraten syntes deraf kunna förmås att för
bvsättnings verkställande lemna laglig handräckning; och hade Magistraten
i förevarande fall hos Konungens Befallningshafvande sökt ursäkta sig
dermed, att, sedan utslaget, som den 27 Februari 1867 blifvit gäldenären
delgifvet, vunnit laga kraft den 21 Mars, hvarförinnan icke något kunnat
i ärendet tillgöras, hinder för verkställigheten skulle inött deruti, att Militärbefälhafvaren,
hos hvilken, enligt lag, enär gäldenären varit officer, anmälan
om den äskade bysättningsåtgärden, innan den vidtoges, bort ske,
varit från orten frånvarande, i afseende hvarå Konungens Befallningshafvande
likväl erinrat, att denna anmälan kunnat ske antingen hos den i
Wisby varande Militärbefälhafvare-expeditionen eller ock, genom Landshöfdinge-embetets
försorg, derest Magistraten icke tilltrott sig att göra
sådan anmälan direkte hos Militärbefälhafvaren.

Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.

Beträffande serskildt åtalet i fråga om de restförda stadsutskylderna,
hade Advokatfiskals-embetet, i ett senare memorial, med sammanförande
till hufvudsakliga delar af hvad, på sätt föregående memorialJnnehölle,
vid den hos Konungens Befallningshafvande hållna undersökning förekommit,
tillika fäst Konungens Befallningshafvandes uppmärksamhet derå,
att, enligt hvad som inhemtades af handlingarne uti ett från Konungens
Befallningshafvande till Kongl. Hofrätten fullföljdt mål, rörande anmärkningar
emot den af Magistraten i Maj månad år 1S65 afgifna redovisning
för "de för åren 1858 till och med 1863 resterande utskvlderna, i samma
redovisning afförts dels ett tusen elfva riksdaler 52 öre, utan annan orsak,
än att de ej kunde af exsekutionsverket redovisas, dels ock femhundrasjuttiosju
riksdaler 17 öre, för hvilka borgen varit stäld, men som, sedan
de restskyldige sjelfve kommit på obestånd, icke inom i lag föreskrifven
tid blifvit hos löftesmannen uttagne; att sedan, på sätt protokollet öfver
ofvanberörda undersökning utvisade, Konungens Befallningshafvande, på
yrkande af Drätselkammaren, genom utslag den 21 Juli 1866 ålagt Magistraten,
vid påföljd af utmätning, att genast till Drätselkammaren utgifva
sjuttontusen sextioåtta riksdaler 69 öre, utgörande oredovisade kommunalutskylder
för år 1865, Kongl. Hofrätten, efter klagan af Magistraten, genom
utslag den 20 Februari 1867, i så måtto faststält Konungens Befallningshafvandes
utslag, att, då tretusen åttahundranittio riksdaler 3 öre afsåge
utskylder påförda personer boende utom Wisby stads område, betalningsskyldighet,
på sätt Konungens Befallningshafvande stadgat, förklarades
ega rum blott för återstående trettontusen etthundrasjuttioåtta riksdaler
66 öre; att, efter det Konungens Befallningshafvande, vid
undersökningen den 24 Juli 1866, funnit, det Stadsfogden då häftade för uppburna,
icke redovisade stadsutskylder under år 1865 till belopp af sextusen
sexhundratretton riksdaler 36 öre, Konungens Befallningshafvande, genom
beslut samma dag, för betryggande af stadens rätt förordnat, det skulle
med qvarstad beläggas så väl Stadsfogden tillkommande lön och honom
tillhörig egendom, motsvarande sistnämnda belopp, som ock de Magistratens
ledamöter anslagna löner och dem tillhörig egendom för det belopp,
som hos Stadsfogden kunde komma att brista, så ock för skillnaden emellan
Stadsfogdens balans och det af Konungens Befallningshafvande genom
utslag den 21 Juli 1866 Magistraten till betalning ådömda belopp, efter
afdrag derå för dåmera redovisade sjuhundra fyratiotre riksdaler 34 öre;
samt att på åtal, som sedermera blifvit mot Stadsfogden vid Rådhusrätten
i Wisby anstäldt för förskingring af honom i tjensten anförtrodda medel
med mera, Rådstufvurätten den 7 Mars 1867 meddelat utslag, hvaruti Stadsfogden
till last lades, att han åsamkat sig uppbördsbrist af sextusen sex -

hundratretton riksdaler 36 öre å 1865 års utgifter till staden, hvaraf Stadsfogden
likväl sedermera till Drätselkammaren levererat sextusen sexhundra
riksdaler, och dessutom att han uraktlåtit dels att af de i mät tagna löner
uppbära förefunna rester, dels att ombesörja försäljning af utmätt gods,
dels ock att afhemta eller i försegladt förvar sätta utmätt lösegendom;
hvarförutan för nästan alla åren af Stadsfogdens tjenstetid, hvilken börjat
med Augusti månad 1860, funnits utestående rester, dem han icke ens
uppgifvit sig hafva försökt utbekomma

Vidare, och jemte det i sammanhang härmed Advokatfiskals-embetet,
äfven i fråga om stadsutskylderna, till upplysning om det. sätt,, hvarpå
Magistraten såväl som den äldre Drätselförvaltningen i Wisby iakttagit
sina ömsesidiga skyldigheter, åberopat hvad de berättelser, som för granskning
af stadens drätselförvaltning och räkenskaper utsedde Revisorer afgifvit
för hvart och ett af åren 1862 till och med 1865, så ock de i revisionsberättelserna
intagna förklaringar, till hvilka Revisorernas anmärkningar
föranledt, innehölle angående uppbörden och redovisningen af stadsafgifter
med dithörande ämnen, och enligt hvilka berättelser utestående
restantier och oredovisad uppbörd bestigit sig år 1862 till trettioåttatusen
sjuttiofyra riksdaler 34 öre, år 1863 till tjugoniotusen etthundrafyratiosju
riksdaler 60 öre, år 1864 till trettiotusen sexhundratrettiosex riksdaler 59 öre
och år 1865 till trettiosextusen sexhundraåttio riksdaler 54 öre, har Advokatfiskals-embetet
vidare anfört: att sedan äldre tider tillbaka Magistraten
ålegat den omedelbara tillsynen å all uppbörd af och redovisning för
utskylder till staden, men att, genom ett af Kongl. Maj:t den 30 April
1850 utfärdadt reglemente rörande AVisby stads drätsel, denna blifvit
stäld under vård, förvaltning och redovisning af en Drätselkommission, uti
hvilken Magistraten egde utse en och stadens innevånare tillsammans sex
ledamöter, med åliggande bland annat, dels för denna kommission: att genom
Stadskassören, som fortfarande af Magistraten tillsattes, låta debitera,
uppbära och redovisa alla afgifter, som^ efter taxering borde till staden
erläggas; att, för sådant ändamål, hvarje år före utgången af året till Magistraten
inkomma med förslag till stadens utgifter under nästföljande år,
för att pröfvas af stadens äldste och derefter tjena till ledning för den i
Maj månad sammanträdande Taxerings-kommittéen; att sedermera., efter
erhållen del af taxeringslängderna, ofördröjligen låta verkställa debitering
och uppbörd så tidigt, att uppbördsstämman kunde före utgången af September
månad afslutas; att genast derefter utfärda restlängd å oguldna
utskylder, på det dessa måtte varda indrifna och redogörelse af Kassören
lemnad före slutet af samma år; samt att i Maj månad påföljande år, efter det
räkenskaperna för näst förutgångna år blifvit inom Kommissionen granskade,

hafva desamma i fullständigt skick färdiga att aflemnas till Revisorer,
som, efter slutad granskning, hade att låta revisionsberättelsen på Stadskassans
bekostnad ofördröjligen tryckas och utdelas samt exemplar deraf
till Konungens Befallningshafvande i länet och Magistraten aflemna; dels
ock för Magistraten att, jemte Landshöfdingen, å drätselförvaltningen fortfarande
hafva det allmänna öfverinseende, som dem författningsenligt tillkomme,
samt i öfrigt, sedan revisionsberättelsen blifvit Magistraten tillstäld,
deri förekommande ärenden å allmän rådstufva handlägga; att genom
nu gällande allmänna författning om kommunalstyrelse i stad, Kongl. Förordningen
den 21 Mars 1862, Magistraten väl vore skild från all omedelbar
befattning med kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
i hvilka dädanefter beslutanderätten skulle utöfvas af
stadens röstberättigade innevånare vid allmän rådstufva, eller, der befolkningen
öfverstege tretusen personer, af utsedde stadsfullmäktige, samt verkställighet
och förvaltning åter tillkomma en af denna kommunalstyrelse
utsedd Drätselkammare, men att, jemte det Magistraten egde att, genom
en sin ledamot, deltaga uti kommunalstyrelsens öfverläggningar, ehuru ej
i densammas beslut, Magistraten, äfven efter nämnda Förordning, hade till åliggande:
att öfvervaka så väl kommunalförvaltningen i sin helhet, som serskildt
verkställigheten, genom Kommunal styrelsens underordnade myndigheter
eller personer, af de utaf samma styrelse lagenligt fattade beslut;
hvarförutan Magistraten hade sig uppdraget, bland annat, att årligen efter
specialförslag,, som förvaltningsmyndigheterna skulle afgifva, uppgöra förslag
till utgifts- och inkomst-stat för att i December månad underställas
Kommunalstyrelsen; att i enlighet med den stat, som af samma Styrelse
faststäldes,. upprätta debiterings- och uppbördslängd med serskild kolumn
för restantier; att, sedan Drätselkammaren, som hade att utfärda debetsedlar,
verkställa uppbörden och, efter slutad uppbördsstämma, till Magistraten
afgifva berättelse, huru uppbörden utfallit, med bifogande af restlängd
öfver oguldne stadsutskylder, denna berättelse till Magistraten inlemnat,
låta de resterande utskylderna i laga ordning uttagas och till
Drätselkammaren aflemnas» samt att emottaga så väl stadens räkenskaper,
de der, afslutade för kalenderår, före den 1 April skulle till Magistraten
öfverlemnas, för att Revisorer tillställas, som äfven desses sedermera afrnfna
berättelse, för vederbörlig handläggning; i enlighet med hvilka grunder
också under den 6 December 1864 för Wisby Stads Drätselkammare utfärdats
ett reglemente, som från och med 1865 varit till efterrättelse gällande,
med en deri den 24 Februari samma år faststäld förändring; — att,
ehuru Magistraten,, hvilken således, enligt både äldre och nyare författningar,
hade skyldighet att tillse, det städernes enskilda inkomster blefve

ordentligen indrifna, egt och i viss mån ännu egde att dervid begagna biträden,
Magistraten derigenom ingalunda vore befriad från det ansvar, Magistraten
vid uppbörden och förvaltningen ålåge, såsom ock genom Kongl.
Förordningen den 22 November 1791 vore uttryckligen förklaradt; — att,
hvad serskildt exsekutionsväsendet beträffade, Magistraten fått sig genom
Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 ålagdt att öfver alla utmätningsmål,
ehvad de efter remiss från annan myndighet eller genom enskild
person inkommit, hålla ordentliga dagböcker eller diarier, utmärkande a)
dagen, då utmätningsbefallningen eller domen blifvit emottagen; b) summan,
som skulle utmätas, och c) hvad vid hvarje ärende blifvit tillgjordt
med tiden, då sådant skett, eller, derest någon handläggning eller verkställighet
icke följt, hvilket hinder sådant vållat; äfvensom att, hvar tredje
månad, för då förflutna tiden, till Konungens Befallningshafvande insända
utdrag af detta diarium, åtföljdt af förteckning å ännu oafslutade äldre
mål, med uppgift om orsaken till dröjsmålet eller det inträffade uppskofvet
i handläggningen; — att vidare genom Kongl. Förordningen den 21 Mars
1835, vore stadgadt: att i städerne, med undantag af Stockholm, Magistraterne
ålåge dels att, inom sex veckor från den dag, då dit inkommit den
handling, hvarå utmätning följa borde, ej allenast hafva fullgjort sin skyldighet
i afseende å utmätningen, utan ock, då lös egendom, som borde
säljas, vore i mät tagen, hafva verkstält försäljningen deraf samt af försäljningssumman,
så långt den försloge, borgenärens fordran betalt, derest
borgenär om utbekommande af betalningen sig anmälde, och dels att, der
fast egendom blifvit utmätt, hafva densamma i vederbörlig ordning försålt
inom fyra månader från nyssnämnda dag samt köpeskillingen inom viss
utsatt tid derefter borgenär tillhandahållit; att, derest Magistrat försummade
något af hvad sålunda vore föreskrifvet och icke kunde visa, att
borgenär lenmat anstånd med betalningen, eller att, oaktadt vidtagna lagliga
åtgärder till utmätning, försäljning och köpeskillingens indrifvande,
sådant hinder mött, som af Magistraten ej kunnat förekommas, Magistraten
skulle svara för det, hvarför utmätning sökt vore; samt att, om hinder af
omförmälde beskaffenhet mötte, detsamma, vid äfventyr att det eljest icke
finge till ursäkt räknas, borde genast fullständigt antecknas i det diarium,
som Magistrat, enligt 1798 års ofvanberörda Förordning, ålåge att hålla; —
att för öfrigt genom flere författningar vore, serskildt i afseende å bysättning
på grund af löpande förskrifningar, förordnadt, att utslag derom skulle
utan hinder af besvär, eller någon annan förevändning, genast till verkställighet
befordras, vid ansvar af skadans ersättande, derest exsekutor
härmed icke allvarsamligen förfore, dock att, i vissa uppgifna fall, anstånd
egde rum under åtta dagar, räknade från den dag, då utslaget blifvit gälde -

nären delgifvet; att alla dessa Kongl. Maj:ts Förordnanden blifvit af Magistraten
i Wisby under en längre tid åsidosatta:

l:o deruti, att Magistratens diarium eller s- k. journal öfver exsekutionsärenden,
såsom inhemtades af ett utaf Rådmannen L. bestyrkt utdrag
utaf detsamma, bilagdt Drätselkammarens ofvanberörda skrift för den
26 Oktober 1866, varit, i afseende å de till Magistraten för indrifning aflemnade
längder å oguldna stadsutskylder, i högsta måtto ofullständigt,
då derstädes saknades all anteckning om de före år 1860 till Magistraten
inkomna så beskaffade längder, samt, i afseende å de under nämnda och
följande åren inregistrerade dylika restlängder, diariet icke utmärkte, hvad
tillgjordt blifvit, eller om och hvad hinder för verkställigheten mott;

2:o deruti, att Magistraten icke blott uraktlåtit sin pligt att vaka öfver
drätselförvaltningens jemna gång, jemväl hvad beträffade stadsutskyldernas
ordentliga uppbärande och indrifvande, desto oursäktligare, som Magistraten,
ända till senaste tid, genom en sin ledamot, som tillika varit ledamot
af Drätselstyrelsen, haft omedelbar del i nämnda förvaltning och följaktligen
om densammas beskaffenhet aldrig saknat kunskap, utan dertill icke eller
vårdat sig om att, då Drätselförvaltningen tid efter annau begärt Magistratens
handräckning för indrifvande af restförda stadsumgälder, åt dessa ärenden
egna någon allvarlig uppmärksamhet, låtande helt och hållet på underlydande
biträden bero, om och hvilka åtgärder med anledning af de inkomna
restlängderne blifvit vidtagna samt om, när och på hvad sätt redovisning
lemnats för de i samma längder upptagna belopp; genom hvilket Magistratens
förhållande icke allenast fått inrota sig slapphet i hela stadsförvaltningen
samt alstrats och underhållits den nu mera öfverklagade ovanan
hos mängden af de skattskyldige att icke på uppbördsstämman erlägga
sina utskylder utan låta desamma långt efteråt hos sig utsökas, utan ock
kunnat inträffa, att, på sätt här ofvan vore ådagalagdt, vid den efter nya
kommunalförfattningen företagna utredning af drätselverkets ställning, resterande
och på indrifning af Magistraten beroende stadsutskylder funnits
oredovisade för många år tillbaka, uppgående sammanlagdt till omkring
trettioåttatusen riksdaler; att, för dessa utskylder, afseende tiden till och
med år 1862, så väl som för 1863—1865 årens restantier, redovisning,
oaktadt erinringar derom af Kommunalstyrelsen, icke kunnat från Magistraten
erhållas annorledes än efter lagsökning, och sedan Magistraten
blifvit dertill genom serskilda förelägganden af Konungens Befallningshafvande
förpligtad; samt att de redovisningar, hvilka till följd häraf omsider
afgifvits, varit ofullständiga och jemväl i andra hänseenden icke nöjaktiga;
hvarförutan, vid undersökning hos Konungens Befallningshafvande i juli månad
år 1866, exsekutionsväsendet häftat för uppburna stadsutskylder till belopp

af närmare sjutusen riksdaler, som till största delen blifvit genom den Magistraten
underlydande Stadsfogden indrifna men af denne förskingrats, samt
för öfrigt, jemlikt den af Drätselkammaren den 26 Oktober 1866 åstadkomna
utredning, i hvilken något fel icke vore visadt, för Magistraten då ännu
återstode att till staden leverera eller på annat sätt nöjaktigt redogöra
för resterande stadsutskylder till belopp af minst tjugotretusen sexhundrafyratiotvå
riksdaler 38 öre, utestående sedan år 1865 och flera föregående
år; och

3:o icke minst deruti, att Magistraten ej stält sig till efterrättelse
de till Magistraten för verkställighet aflemnade utslag, i hvilka gäldenär
fått sig ålagd betalningsskyldighet vid äfventyr af bysättning, utan, trotsande
lag och vederbörande myndigheters föreskrifter, lemnat samma utslag
och borgenärers derpå grundade ansökningar om bysättning utan allt afseende,
så att, på sätt det under den 14 Januari 1867 afgifna memorial
innehölle och här ofvan vore anfördt, uti tjugu serskilda så beskaffade ärenden
borgenärens lagenliga rätt blifvit honom genom Magistraten förhållen;
samt att hvad Magistraten till sin ursäkt i alla dessa hänseenden åberopat
så mycket mindre förtjente något afseende, som det här skildrade tillståndet
af rättslöshet, äfven sedan det omsider blifvit föremål för Kommunalstyrelsens
allvarliga uppmärksamhet och af Konungens Befallningshafvande
gång efter annan till beifrande anmäldt, ändock, såsom af det förestående
ådagalades, fått fortfara; till bevis hvarom Advokatfiskalsembetet åberopat
jemväl den omständighet, att, efter hvad Konungens Befallningshafvande
anmält, till svar å Arlvokatfiskalsembetets förfrågan om anledningen dertill,
att redovisning icke inkommit för böter, som af Kongl. Hofrätten under
förra hälften af år 1866 blifvit ådömde personer boende inom Gotlands
län och funnos upptagna i sakörelängdsutdrag, det der med skrifvelse från
Advokatfiskalsembetet af den 31 Augusti 1866 blifvit till Konungens Befallningshafvande
öfversändt, Magistraten, hvilkens handräckning påkallats
för uttagande af den del af dessa böter, som afsåge personer i Wisby stad,
oaktadt förnyade påminnelser och förelägganden, ännu den 15 November
1867 icke för samma böter aflemnat slutlig redogörelse, hvadan Konungens
Befallningshafvande äfven nämnde dag förpligtat Magistraten, vid vite af
etthundra riksdaler, att, inom viss utsatt tid, hafva med sådan redogörelse
inkommit; hvarförutan Advokatfiskalsembetet funnit det förtjena att här
bemärkas, hurusom Magistratens ledamöter under senaste åren blifvit af
Kongl. Hofrätten ellofva serskilda gånger pliktfälde för tjensteförsummelser
af hvilka de flesta inträffat under åren 1865 och 1866; och har i anseende
härtill, och då, efter Advokatfiskalsembetets åsigt, Magistraten i Wisby sålunda
vore förvunnenfatt under en längre tid hafva på ett högst betänkligt

sätt vårdslösat sina embetspligter, till skada för samhället och till förnärmande
af enskilda personers rätt, samt Magistraten, oaktadt härom erhållna
flerfaldiga erinringar af förmän så väl som af Kommunalstyrelsen, icke ådagalagt
något allvarligt bemödande att införa ordning och drift i sin embetsförvaltning,
utan deremot ådragit sig förnyade anmärkningar för tjensteförsummelser,
genom hvilket allt Magistratens nuvarande ledamöter syntes
Advokatfiskalsembetet hafva visat sig alldeles oskickliga att sina embeten
vidare innehafva, Advokatfiskalsembetet påstått, det måtte bemälde ledamöter,
Borgmästaren samt Rådmännen U. och L., jemlikt 25 Kap, 17 §
Strafflagen, dömas till afsättning från deras innehafvande embeten och befattningar;
hvarjemte Advokatfiskalsembetet yrkat, att samma ledamöter, af hvilka
L-, den der icke visat sig hafva vid tjenstens tillträdande år 1862 vidtagit någon
åtgärd för att undandraga sig delaktighet i den redovisningsskuld, hvari
Magistraten redan då häftade, af Advokatfiskalsembetet ansåges derigenom
hafva gjort sig lika med Magistratens öfriga ledamöter äfven för denna
skuld ansvarig, måtte, i enlighet med 6 Kap. Strafflagen och ofvan anförda
Kongl. Förordning den 21 Mars 1835, varda förpligtade att gemensamt
eller den af dem, som gälda gitte, ej mindre till Wisby stad genast utgifva
oredovisade beloppet af oguldna utskylder till staden, enligt till Magistraten
aflemnade restlängder för år 1865 och föregående år, med de af
Drätselkammaren fordrade tjugutre tusen sexhundrafyratiotvå riksdaler 38 öre,
efter afdrag af hvad derå dåmera kunde hafva till Drätselkammaren influtit,
samt med staden förbehållen öppen talan emot Magistratens bemälde ledamöter
i afseende å det uti samma restlängder upptagna utskyldsbelopp,
som icke i nämnda summa inginge, än ock genast utbetala till tillförordnade
Landskanslisten Bergman hvad genom Landshöfdingeembetets förberörda
utslag af den 16 Februari 1867 blifvit vederbörande gäldenär till
betalning ådömdt, samt till Styckjunkaren Hallgren, — som uti ett med
anledning af Magistratens förklaring honom affordradt och under den 28
Augusti 1867 afgifvet yttrande bestridt, att dittills redovisning blifvit honom
lemnad för de af ifrågakomna bysättningsutslag, hvilka funnos under uppgifna
numer i exsekusionsdiariet antecknade — likaledes hvad genom dessa
utslag vore vederbörande gäldenärer ålagdt att utgifva, dock med afdrag för
hvad Magistraten kunde visa dåmera hafva blifvit Bergman och Hallgren
å samma utslag godtgjordt,

Efter undfången del af detta memorial hafva Magistratens ledamöter,
under åberopande af hvad de förut anfört, vidare hufvudsakligen andragit:

Borgmästaren att det af Advokatfiskalsembetet framstälda ansvarsyrkande
syntes sakna behörig rättsgrund, helst största delen af ifrågavarande

stads -

stadsafgifter redan vore af Magistraten redovisad och betald; att den återstående
delen, eller slutliga redovisningen för år 1864 och de föregående
åren från och med år 1858, till belopp af sju tusen fyra hundra fjorton riksdaler
51 öre, hvarför säkerhet medelst utmätning hos Magistraten vore stäld, i flera
hänseenden ännu berodde på pröfning af Kongl. Hofrätten, samt att den
oreda, hvaruti exsekutionsväsendet råkat, och serskildt underlåtenheten att
till verkställighet befordra utslag angående enskilda personer, i första rummet
borde tillskrifvas Exsekutionsrådmannen, och följderna honom drabba;
hvarförutan Borgmästaren, i serskildt, sedermera afgifvet tillägg till förklaringen,
erinrat, hurusom Advokatfiskalsembetets uppgift, i fråga om det
antal gånger Magistratens ledamöter skulle blifvit af Kongl. Hofrätten pliktfälde
för tjensteförsummelse, så tillvida härledde sig från missförstånd som
Magistraten uppenbarligen hade blifvit af Advokatfiskalsembetet sammanblandad
med Rådstufvurätten, hvilken åtskilliga gånger varit dömd till
dagaböter för underlåtenhet att insända de så kallade månadsprotokollen:

Rådmannen U: att det af Advokatfiskalsembetet gjorda ansvarspåstående
saknade stöd i det af embetet åberopade lagrum; att, hvad anginge
embetets yrkande om utgifvande af ersättning både till staden och till två
enskilde personer, frågorna derom redan varit hos Konungens Befallningshafvande
i länet anhängiga och blifvit der afgjorda genom beslut, hvilka till en del
medelst besvär dragits under Kongl. Hofrättens pröfning, vid hvilket förhållande,
enligt U:s förmenande, Kongl. Hofrätten vore förhindrad att i sammanhang
med förevarande åtal upptaga berörda yrkande, hvilket, såsom outredt och
icke till riktigheten styrkt, i allt fall bestredes, jemväl så vidt det afsåge
solidarisk betalningsskyldighet för både ordförande och ledamöter i Magistraten;
samt

Rådmannen L: att han förenade sig i hvad Rådmannen U., såsom nyss
berördt är, andragit; hvarjemte L., i fråga serskildt om åtalade försumligheten
under tiden före år 1866, fäst uppmärksamheten derå, att han, på
sätt ett förklaringen bifogadt protokollsutdrag utvisade, vid öfvertagandet från
och med nyssnämnda år af föreståndareskapet för exsekutionsverket, reserverat
sig för ansvarighet i afseende å behandlingen af förut inkomna exsekutionsärenden.

I utslag af den 16 Mars 1869 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit; att
alldenstund upplyst vore — ej mindre att Magistraten i Wisby, hvilken det,
enligt Kongl. Reglementet rörande stadens drätsel den 30 April 1850,
Kongl. Förordningen om Kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862 samt det
för Drätselkammaren i Wisby den 6 December 1864 utfärdade Reglemente
jemte äldre författningar, ålegat vaka öfver drätselförvaltningens derstädes

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag5

jemna gång samt tillse, att stadsutskylderna blefve ordentligt indrifna och
redevisade,° i så måtto brustit i fullgörandet af dessa åligganden, som vid
undersökning i ämnet, den Konungens Befallningshafvande, pa hemställan
af Justitieombudsmannen, i Juli månad år 1866 företagit, det befunnits : att
för stadsutskylder, upptagna i serskilda till Magistraten tid efter annan aflemnade
restlängder för 1858 och följande år till och med år 1863, redovisnino-
icke blifvit till drätselverket afgifven förr än i Maj månad 1865
och att, enligt denna under den 29 April 1865 utfärdade redovisning, hvilken
aflemnats först efter det Magistraten, på yrkande af Drätselkammaren,
blifvit af Konungens Befallningshafvande genom ansenliga . viten dertill
hållen, då ännu återstått, såsom på indrifning genom Magistraten beroende,
ett belopp af ett tusen tre hundra nittiosju riksdaler 59 öre, utan
att, så vidt styrkt vore, hinder för indrifningen mott, hvarförutan de olika
årens rester äfvensom de levereringar, som skett, varit i redovisningen sammanblandade,
så att deraf icke kunnat erhållas nöjaktig upplysning om
förhållandet för hvartdera året; att, beträffande 1864 års oguldna stadsutskylder,
de der i restlängd, som, enligt exsekutionsdiariet, inkommit till
Magistraten, under Januari månad år 1865, upptagits till sjutton tusen
sjuhundra sju riksdaler 39 öre, och i fråga om hvilka Konungens. Befallningshafvande
genom beslut den 30 September 1865 förpligtat Magistraten,
vid° vite, att afgifva redovisning före utgången af derpå följande Oktober
månad, detta icke blifvit fullgjordt, utan allenast från Stadsfogden i Januari
månad år 1866 till Stadskassören för åtgärd, som kunde på honom ankomma,
aflemnats redogörelse för den befattning, Stadsfogden med ärendet
tao-it, och att i denna redogörelse, enligt hvilken endast nio tusen fyra hundra
tjugosju riksdaler 85 öre varit till Drätselkammaren levererade, af återstoden,
förutom sju hundra sextio riksdaler 11 öre, dem Stadskassöien levererat,
fyra tusen nio hundra nittioen riksdaler 95 öre upptagits såsom
beroende på indrifning efter utmätning af lön, fastighet och lösegendom samt
tillhopa två tusen fem hundra tjugosju riksdaler 40 öre dels såsom afkortade
och dels såsom utestående i konkurser hos. utfattiga, hos personer
boende utom Wisby och hos sådane, hvilkas vistelseort vore okänd; att,
vidkommande den å stadsutskylder för år 1865 utfärdade restlängden daterad
i Augusti månad samma år och försedd med uppbördsordres af den 25 påföljande
September samt upptagande resterna, efter afdrag af hvad före
längdens expedierande derå blifvit guldet och hos Drätselkammaren levereradt,
till belopp af tjugutvå tusen nio hundra nittioen riksdaler 76 öre,
de restskyldige, enligt anteckningar å längden, erlagt tretton tusen två hundra''
riksdaler 93, öre, men att häraf ännu vid undersökningen hos Konungens
Befallningshafvande den 24 Juli 1866 icke varit till Drätselkamma -

ren levereradt eller redovisadt mera än sex tusen tre hundra femtio riks
daler 96 öre, utan innestått hos en af Rådmännen två hundra trettiosex
riksdaler 61 öre, och hos Stadsfogden sex tusen tretton riksdaler 36
öre, samt att Magistraten angående det icke inbetalda restbeloppet ej
kunnat lemna någon upplysning, om och i hvad man utmätning derför
egt rum eller annan verkstäliighetsåtgärd blifvit vidtagen; att de utmätningar,
som uppgifvits hafva skett för eu del utskylder, icke blifvit fullföljda,
och således i mät tagne löner icke uppburits, utmätt egendom lemnats
osåld, och lösören ej ens blifvit satta under försegling eller annorledes
egaren frånskilda, samt att Magistraten, som öfverlåtit exsekutionsärendena
till handläggning af en utaf Rådmännen, såsom föreståndare för exsekutionsverket,
med biträde af Stadsfogden, icke utfärdat någon instruktion,
i afseende å dessa befattningar eller ens vid inträffade ombyten i samma
befattningar föranstaltat om inventering af- ocht biträdare emellan; än äfven,
att det hos Magistraten hållna diarium öfver exsekutionsärenden icke, hvad
stadsutskylderna beträffade, blifvit fördt i enlighet med Kongl. Förordningen
den 28 Juni 1798, utan varit, bland annat, i så måtto ofullständigt,
att derstädes icke funnits någon anteckning om hvad i afseende å de^ till
Magistraten aflemnade restlängderna tillgjordt blifvit eller om och hvilket
hinder för verkställigheten mött; Fördenskull, och emedan vidare utredt
vore, att i afseende å elfva serskilda, utaf Styckjunkaren Hallgren till Magistraten
för verkställighet aflemnade, här ofvan närmare omförmälda utslag,
genom hvilka betalningsskyldighet vid äfventyr af bysättning blifvit ådömd,
och för hvilka bysättning varit begärd, samt medel till gäldenärernas underhåll
i häktet aflemnade: för ett utslag redan den 31 Oktober 1865, för
ett den 13 Januari 1866, för ett den 27 Februari 1866, för ett den 17
April 1867, för tre å andra tider i nyssnämnde April månad och för fyra
inom den 1 September 1866, då för dem beviljad anståndstid gått till ända,
dröjsmål med verkställigheten egt rum, så att det utslag, för hvilket bysättning
begärts den 27 Februari 1866, ännu den 1 påföljande April, och
det utslag, för hvilket bysättning begärts den 17 April 1866, ännu i medlet
af påföljande Juli månad, samt de öfriga utslagen ännu den 12 och
13 Oktober 1866, då förhör i ämnet inför Konungens Befallningshafvande
egt rum, icke vant till äskad verkställighet befordrade, hval till komme
det utslag, meddeladt den 16 Februari 1867 och laga kraftvunnet den 21
påföljande Mars, för hvilket tillförordnade Landskanslisten Bergman den 19
Februari 1867 påfordrat bysättning och förskjutit bysättningsinedel, utan
att ännu den 18 Juli 1867, då Konungens Befallningshafvande anmält förhållandet
hos Justitieombudsmannen, verkställighet följt; ty och som Magistratens
ledamöter, Borgmästaren samt Rådmännen U. och L. icke anfört

någon omständighet, innefattande laga ursäkt för det dröjsmål, som under
deras tjenstetid, pa sätt berördt vore, förelupit i afseende å indrifning och
redovisning af restförda stadsutskylder, och hvad de i fråga om uraktlåtenheten
att till verkställighet befordra omförmälda tolf bysättningsutslag till
sitt urskuldande andragit vore dels obestyrkt dels af beskaffenhet att icke
förtjena afseende; samt bemälde ledamöter, deder, med åsidosättande icke
allenast af sin pligt att öfvervaka drätselförvaltningens jemna gång utan
ock sin skyldighet att med ordning och skyndsamhet, på sätt lag bjöde,
handhafva exsekutionsväsendet, låtit hufvudsakligen på underlydande, utan
nödig kontroll lemnade biträden bero, hvad i anledning af inkomna exsekutionsärenden
bort åtgöras, hvarigenom i exsekutionsväsendet uppstått synnerlig
oreda, som, trots gång efter annan upprepade erinringar och föreställningar
från kommunalstyrelsens sida och förnyade förelägganden af ansenliga
viten i fråga om stadsutskylderne, Magistraten utan vidtagande af
sådana om allvarligt nit för införande af bättre ordning vittnande åtgärder,
som varit af omständigheterna påkallade, låtit fortfara, så att ännu den 26
Oktober 1866, då Drätselkammaren afslutat den uträkning, enligt hvilken
Stadsfullmäktige i detta mal fordrat ersättning, och i hvilken uträkning,
grundad å de till Magistraten aflemnade restlängderne och den redogörelse,
Magistraten till Drätselkammaren afgifvit, Magistratens ledamöter icke gittat
visa något fel, a restförda stadsutskylder för 1865 och de föregående
åren återstått oredovisade åtminstone tjugutre tusen sex hundra fyratiotvå
riksdaler 38 öre, sålunda vore förvunne att hafva under längre tid visat
hög grad af vårdslöshet och försummelse i tjensten; alltså, och då nämnde
Magisti atsledamöter, för hvad af anmärkta tjensteförsummelserna under deras
gemensamma tjenstetid folie, desto heldre vore gemensamt ansvarige, som
Magistratens förfarande att till en af Radmännen öfverlåta handläggningen
af exsekutionsärendena icke ens uppgifvits vara grundadt å någon för Magistraten
utfärdad arbetsordning och således ej kunde betraktas annorlunda
än såsom enskild öfverenskommelse ledamöterne emellan, hvarigenom den
ansvarighet, som enligt lag ålåge Magistraten samfäldt, ej kunnat för någon
af ledamöterne minskas, än mindre upphäfvas; samt af Magistratens
ledamöter Dorgmästaren och Radmannen U. innehaft, den förre Dorgmästareembetet
och den sednare sin Rådmanstjenst under hela den tid, ifrågavarande
åtal afsåge, men Rådmannen L. deremot icke tillträdt sin rådmansbefattning
förr, än den 30 April 1862, pröfvade Kongl. Hofrätten, — som vid
det förhållande att, hvad anginge de åtta i exsekutionsjournalen för 1866
års tredje qvartal upptagna bysättningsutslag, för hvilkaMagistraten jemväl
i detta mål blifvit stäld under åtal, ej ens uppgifvet, mindre utredt vore,
att i detta fall borgenärerne iakttagit hvad för utslagens bringande till verk -

ställighet på borgenärerne i fråga om gäldenärernas underhåll i bysättningshäktet
lagligen ankommit, funne den af Advokatsfiskalsembetet derutinnan
förda talan icke kunna bifallas, — rättvist, i förmågo af 25 Kap. 17 § Strafflagen,
döma Borgmästaren samt Rådmännen U. och L. för hvad de i öfrigt,
på sätt berördt vore, låtit komma sig till last, att mista, den förstnämnde
sitt Borgmästareembete på en tid af ett år, U. sin rådmanstjenst
jemväl på ett år, samt L. sin rådmanstjenst för åtta månader; äfvensom
och da, så vidt ådagalagdt vore, redovisning ännu ej blifvit afgifven
för ofvanberörda af Stadsfullmäktige fordrade belopp, tjugutre tusen sex
hundra fyratiotvå riksdaler 38 öre, samt, hvad serskildt L. vidkomme, den
omständighet, att en del af detta ersättningsbelopp härledde sig från restlängder,
som, innan han tillträdt rådrnansbefattningen, varit till Magistraten
aflemnade, icke lagligen kunde föranleda dertill att, i fråga om redovisningsskyldighet,
honom tillmättes mindre ansvarighet, än de båda andra
ledamöterne i Magistraten ålåge, Kongl. Hofrätten, som ansåge de beslut,
Konungens Befallningshafvande eller Kongl- Hofrätten i exsekutiv väg meddelat
rörande stadsutskylderna, så mycket mindre utgöra hinder för pröfning
af Stadsfullmäktiges i detta mål framstälda anspråk, som Magistratens
ledamöter icke gittat visa, i hvad mån samma anspråk omfattade belopp,
de der redan genom laga kraftvunna beslut blifvit Magistraten till
utgifvande ådömda, aktade skäligt ålägga Borgmästaren och de begge Rådmännen
att gemensamt, eller den af dem, som gälda gitte, till Wisby stad
för 1865 och föregående årens oredovisade stadsutskylder genast utgifva
tjugutre tusen sex hundra fyratiotvå riksdaler 38 öre, efter afdrag dock af
hvad derå numera kunde hafva till Drätselkammaren influtit, samt med
iakttagande för öfrigt, att belopp, som genom laga kraftvunnet beslut redan
blifvit dem ådömdt, ej finge, så vidt det i förberörda summa innefattades,
hos dem mer än en gång uttagas; och staden ega att, såsom den sig förbehållit,
i afseende å det uti ifrågakomna restlängder upptagna utskyldsbelopp,
som icke i nu ådömda summa inginge, emot Magistraten i laga ordning
föra den talan, hvartill omständigheterna kunde föranleda; hvaremot, och
enär hvarken allmän lag eller serskild författning innehölle föreskrift om
betalningsskyldighet såsom påföljd för underlåtenhet å exsekutors sida att
till verkställighet befordra bysättningsutslag, samt det ej vore visadt, att
eller i hvad mån skada eller förlust genom Magistratens försumlighet i
fråga om de af Hallgren och Bergman aflemnade utslag tillskyndats fordringsegarne,
Kongl. Hofrätten funne Magistraten icke kunna till betalningsskyldighet
härutinnan förpligtas.

Uppå de sakfäldes underdåniga besvär och nådansökningar har Kongl.
Maj:t meddelat nådigt utslag den 22 September 1869 och förklarat skäl icke

hafva förekommit att i Iiofrättens utslag göra ändring, eller anledning att
den sökta nåden bevilja.

Sedan Lars Andersson i Svanebacken hos mig skriftligen klagat deröfver,
bland annat, att uti ett mål, som mellan Kontraktsprosten L. Carlén
i Fogelås, kärande, samt Lars Andersson, svarande, angående utbekommande
af rester å arrenden och presträttigheter samt husröte-ersättning,
varit anhängigt vid WArtofta Häradsrätts lagtima hösteting med Dimbo
tingslag år 1864, den tillförordnade Domhafvande, som i Häradsrätten fört
ordet, skall, fastän blott uppskof till annat ting begärdes, likväl i Domboken
oriktigt infört, att kärandens ombud begärde bifall till stämningen
och öfverlemnade målet till pröfning; så hade jag, af de vid klagoskriften
fogade handlingar inhemtat:

af utdrag ur Häradsrättens dombok vid ofvannämnda ting: att ifrågavarande
mål den 3 November förevarit, då kärandens ombud yrkat bifall
till stämningen och öfverlemnat målet till pröfning; samt att Häradsrätten
den 22 påföljande December meddelat slutligt utslag; och

af utdrag ur Rådstuf''vur ättens i Skof de dombok den 24 Juli 1865: att, efter
det ofvanberörda mål blifvit genom vad till Kongl. Hofrätten fullföljdt,
Kongl. Hofrätten genom beslut den 21 Juni sistnämnda år, tillåtit, att
nedanuppgifne, utaf Lars Andersson till vittnen åberopade personer finge
inför Rådstufvurätten höras; och att dessa vittnen, Nämndemännen J. Svensson
i Olofstorp och Johannes Pettersson i Baggebolet, på vittnesed hörde,
intygat, bland annat:

Svensson: att då förrbemälda mål vid Wartofta härads hösteting med
Dimbo tingslag år 1864 förevarit, parterna å ömse sidor begärt anstånd med
målet till näst derpå följande ting, hvarefter Rättens Ordförande äfven förklarat
målet hvilande och förelagt kärandens ombud att vid påföljande ting förete
det såsom grund för krafvet åberopade arrendekontraktet i hufvudskrift; och
Pettersson: att berörda mål, efter slutad handläggning vid nyssnämnda
tillfälle af Häradsrätten förklarats hvilande till nästa ting; tilläggande
begge vittnena, att målet icke desto mindre vid höstetingets slut befunnits
slutligen afgjordt.

Efter det jag lemnat den tillförordnade Domhafvanden tillfälle att
med utlåtande i anledning häraf inkomma, hade denne förklarat sig för
det dåvarande icke finna nödigt afgifva annat yttrande, än det yrkande,
att klagandens påståenden, såvidt det anginge Domhafvanden, måtte utan
afseende lemnas.

Då emellertid sannfärdigheten af klagandens uppgift angående förloppet
af ifrågavarande måls handläggning inför Häradsrätten icke bestreds,
trodde jag mig kunna antaga, att dermed så förhölle sig, att meranämnda mål
blifvit vid behandlingen inför domstolen i parternes närvaro uppskjutet till
nästa ting, med föreläggande för käranden att då i hufvudskrift inlemna
en uppgifven handling, men att, i följd af underlåten anteckning härom i
protokollet eller af annan orsak, målet sedermera kommit att vid tingets
slut afdömas. Det kunde visserligen sägas, att härigenom någon skada
icke blifvit klaganden tillskyndad, då han icke desto mindre i Kongl. Hofrätten
sin talan förföljt, men denna omständighet urskuldade ej hvad i ofvanberörda
måtto var feladt, och det stora förtroende vår rättegångsordning
tillmätte domarens redbarhet och noggrannhet, i fråga om protokollsföringen
vid domstolarne, serdeles på landet, syntes mig ej allenast
uppfordra domaren till det samvetsgrannaste iakttagande af sin pligt i detta
afseende, utan tillika utgöra ett kraftigt skäl att, då spår af vårdslöshet
i denna gren af domarens verksamhet visade sig, ej lemna sådant opåtaldt.
I denna sak vore af klaganden åberopadt två på ed hörde mäns vittnesbörd,
att vid Häradsrätten, under det ifrågakomna målets handläggning,
annorlunda tillgått, än Rättens protokoll innehölle, och domaren, häröfver
hörd, hade icke haft att anföra jäf eller invändning vare sig emot vittnenas
personer eller emot deras vittnesmål. Detta förhållande syntes mig
påkalla en närmare undersökning, den jag derföre i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet
vid Kongl. Göta Hofrätt uppdrog åt bemälda embete att
hos Kongl. Hofrätten i laga ordning utverka, hvarvid samma embete skulle
hafva att, sedan tillfälle blifvit angifvaren beredt att, der han så för godt
funne, ytterligare bevisning förebringa och sin talan vidare utföra, samt
saken i öfrigt blifvit behörigen utredd, emot merbemälde Domhafvande framställa
de ansvars- och ersättningspåståenden, till hvilka fog kunna förefinnas.

Å det anmärkningsmemorial, Advokatfiskalsembetet, med ledning af
min berörda skrifvelse, till Kongl. Hofrätten ingifvit, har tillförordnade
Domhafvanden, i afgifven förklaring anfört, att Lars Andersson uti sin
till Kongl. Hofrätten ingifna vadeinlaga för fullföljd af talan mot det Häradsrättens
utslag den 22 December 1864, hvarigenom ofvanberörda mål
blifvit afgjordt, uppgifvit, att Kontraktsprosten Carléns ombud, Kronolänsmannen
Mellin ensam påkallat uppskof, men i angifvelseskriften ändrat
denna sin uppgift så, att han, utan att antyda, om endera eller begge parterne
uppskofvet begärt, endast påstått, att uppskofvet äskats och af Häradsrätten
beviljats; att de till stöd härför af Lars Andersson åberopade
vittnesintyg vore helt och hållet stridande mot sanningen, men att sådant,
då Domhafvanden ej hade anledning förmoda, det vittnena med vilja vitt -

nät falskt, antagligen härledde sig från en hos vittnena uppkommen villfarelse
angående rätta betydelsen af de yttranden, Domhafvanden under
målets handläggning låtit undfalla sig; att Domhafvanden nemligen, sedan
Kronolänsmannen Mellin till Häradsrätten ingifvit afskrifter af de till
grund för Carléns stämning åberopade handlingar och öfverlemnat målet
till pröfning, yttrat, med serskildt afseende på ofullständigheten af en utaf
sagda handlingar, att det torde blifva nödigt förete handlingarne i hufvudskrift,
men att likväl något beslut härom eller om målets uppskjutande
icke afkunnats, hvarom Domhafvanden vore desto mera förvissad, som han,
under de många lagtima ting han förrättat, aldrig före tingets slut meddelat
beslut i civila mål, derest ej felande protokoll i något mål föranledt
uppskof; att som emellertid Domhafvanden, efter granskning af handlingarne,
icke ansett uppskof erforderligt, så hade, i enlighet med Mellins
yrkande, målet vid tingets slut till afgörande företagits; samt att Domhafvanden,
som på det bestämdaste bestrede, det han låtit komma sig till
last hvad emot honom vore anmärkt, ansåge otillförlitligheten af de åberopade
vittnesmålen icke böra undgå någon sakkunnig person, som jemförde
Häradsrättens protokoll med vittnesmålen, enär anledning att förklara
målet hvilande icke förefunnits, och sådant ej heller egt rum, likalitet
som uppskofsbeslut meddelats; hvartill komme att vittnet Svensson, i strid
mot Lars Anderssons egen uppgift, intygat, att begge parterne begärt
uppskof.

Lars Andersson, åt hvilken lemnats tillfälle att yttra sig i anledning
af berörda förklaring och andraga hvad han i öfrigt för bevakande af sin
rätt kunde finna erforderligt, hade, i en till Kongl. klofrätten ingifven skrift,
med fortsättande af angifvelsen, fordrat att, enär han, om målet förblifvit
uppskjutet, fått vid Häradsrätten låta afhöra alla sina vittnen och derigenom
skolat undgå betalningsskyldighet i målet, Domhafvanden måtte förpligtas
ersätta Lars Andersson ej mindre för hvad denne, efter utmätning,
utbetalt till Carlén med etthundraelfva riksdaler 89 öre, än äfven de kostnader,
Lars Andersson fått vidkännas i och för målet mot Carlén och nu
förevarande mål, enligt räkning, med åttatiofyra riksdaler 52 öre, jemte lösen
för ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag.

Sedan Advokatfiskalsembetet härefter yrkat bötesansvar, enligt 17 §, i
25 kap. Strafflagen, för hvad Domhafvanden, under utöfvande af domareembetet
uti ifrågavarande hänseende af förbiseende felat, samt hemstält
om förpligtande för Domhafvanden att med skäligt belopp till Lars Andersson
återgälda de utgifter, denne fått vidkännas ej mindre i och för
det vid Rådstufvurätten i Sköfde i förr omnämnda mål hållna vittnesförhör,

än

än cäfven i följd af nu ifrågavarande angifvelse; hvaremot Advokatfiskalsembetet
till Kongl. Hofrättens bedömande öfverlemnat, huruvida Och i hvad
man Lars Anderssons öfriga ersättningsanspråk kunde bifallas; så hade,
till följd af Domhafvandens, uti förklaringen öfver sistberörda yrkande, gjorda
anhållan, äfvensom i anledning af Lars Anderssons framställning, vittnesförhör
rörande anmärkta förseelsen egt rum inför Häradsrätten i Dimbo
tingslag, hvarvid såsom vittnen blifvit afhörde, bland andra, förenämnde
J. Svensson och Johannes Petersson samt Kronolänsmannen
Mellin, hvilken i det förutgångna målet varit Kontraktsprosten Carléns ombud,
samt Carl Elofsson i Ilulan: hvarefter Advokatfiskalsembetet uti nytt
memorial, i frågan huruvida uppskof vid 1864 års hösteting blifvit uti målet
emellan Carlén och Andersson begärdt, samt om förthy anteckningen
uti Häradsrättens protokoll rörande målets öfverlemnande till pröfning vore
oriktig, anfört, att det visserligen förekomme att, enligt hvad J. Svenssons, Johannes
Petterssons och Carl Olofssons vittnesberättelse!'' föranledde, Mellin
skulle hafva påkallat målets uppskjutande, men då Mellin, hvilken om förhållandet
måste ega den säkraste kännedom och på livilkens utsago härutinnan
Advokatfiskalsembetet lade hufvudsaklig vigt, förmält sig hafva öfverlemnat
målet till pröfning, och öfriga vittnenas häremot stridande utsagor
tilläfventyrs härflutit från en felaktig uppfattning af Mellins vid rättegångstillfället,
i sammanhang med målets öfverlemnande till pröfning, fälda utlåtelse
om en handlings företeende å annat ting, i händelse uppskofsbeslut
meddelades, samt icke något af vittnena kunnat bestämdt förklara, att å
Lars Anderssons vägnar uppskof blifvit påkalladt, om hvilket förhållande
Lars Andersson i sina egna uppgifter varit sväfvande, funne Advokatfiskalsembetet
Lars Anderssons anmärkning mot riktigheten af det utafDomhafvanden
förda protokoll sakna behörig bestyrkelse; att, beträffande det jemväl
angifna förhållande, att sagda mål skulle, jemlikt ett vid tillfället afkunnadt
muntligt beslut, hafva uppskjutits, så lemnade den förebragta bevisningen
icke något stöd åt samma förhållande, utan måste det, på sätt
Domhafvanden anfört, antagas, att angifvelsen härutinnan härflutit från uppkommen
villfarelse angående rätta betydelsen af de yttranden, Domhafvanden
under målets handläggning låtit undfalla sig derom att, med afseende
å ofullständigheten af företedda handlingar, det kunde blifva nödvändigt att
förete handlingarne i hufvudskrift; samt att, med hänseende till det förändrade
skick, hvari målet dåmera befunne sig, Advokatfiskalsembetet, vid
brist af behörig bestyrkelse för de af Lars Andersson angifna, nu ifrågakomma
förhållanden, icke kunde emot Domhafvanden föra någon talan, hvarföre
embetet återkallade sina i förutgångna memorialet emot honom framJust
.^Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdaq. 0

stälda påståenden, med hemställan deremot om förpligtande för Lars Andersson
att dels med Lämpligt belopp ersätta Domhafvanden för kostnaderna
i följd af åtalet och de inför Häradsrätten i Dimbo tingslag hörda
vittnen, dels återgälda Kong], Maj:t och Kronan hvad af allmänna medel
blifvit ntbetaldt till den tjensteman, hvilken å Advokatfiskalsembetets vägnar
vittnesförhöret öfvervarit.

Genom utslag den 8 Januari 1869 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit,
att enär, vid jemförelse af J. Svenssons, Johannes Peterssons, Carl Olofssons
och Rronolänsmannen Mellin® vid vittnesförhöret aflagda berättelser,
det icke kunde anses styrkt, att under handläggningen af målet emellan
Kontraktsprosten Carlén och Lars Andersson den 3 November 1864 begäran
om uppskof med målet blifvit af någondera partens ombud fiamstäld,
samt genom samma berättelser vore fullt adagalagdt, att något beslut om
målets uppskjutande icke blifvit vid nämnda tillfälle meddeladt; så, och då
Lars Andersson följaktligen saknat fog för de emot Domhafvande^ frarnstälda
anmärkningar, pröfvade Kongl. Hofrätten, som vid Advokatfiskalsembetets
frånträdande af talan läte bero, lagligt ogilla Lars Anderssons på
samma anmärkningar grundade ersättningsanspråk; hvareinot Lars Andersson
förpligtades att dels till bemälde Domhafvande, som fordrat ersättning
för sina kostnader i följd af åtalet men desamma icke förtecknat, utgifva
hvad till lösen af ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag atginge, dels
för inställelse inför Häradsrätten i Dimbo tingslag ersätta tre vittnen med
tillsammans tjugutre riksdaler samt återgälda Kongl. Maj:t och Kronan de af
allmänna medel till Advokatfiskalsembetets ombud utbetalde trettiotvå
riksdaler.

Uppå Lars Anderssons underdåniga besvär har Kongl. Maj:t genom
nådigt utslag den 3 Augusti 1869 förklarat skäl icke vara anföidt, som
kunde verka ändring i Hofrättens utslag

Sedan jag af förekommen anledning, infordrat Radstufvurättens i Lund
den 16 Januari 1865 gifna utslag angående drängen Jacob Jönsson, hade
jag deraf inhemtat, att Rådstufvurätten, under åberopande af 1, 6, 15 och
20 §§ i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 fält Jacob Jönsson att, för
första resan stöld med inbrott af varor till sammanlagdt värde af femtionio
riksdaler, bota det stulnas tredubbla värde med ett hundra sjuttiosju riksdaler,
allt riksmynt, samt att dessutom hållas till straffarbete i ett år och
sex månader; hvarjemte Rådstufvurätten ytterligare föreskrifvit att, om Jacob
Jönsson ej förmådde till fullo gälda de honom ådömda böter, han

skulle, enligt 8 och 11 §§ i Kongl. Förordningen, om nya Strafflagens införande
och hvad dervid iakttagas bör, den 16 Februari 1864, samt 4 Kap.
6, 7 och 8 §§ i Strafflagen, utöfver det honom redan ådömda straffarbete,
undergå sådan bestraffning tretton dagar, eller tillsammans ett år, sex månader
och tretton dagar.

I skrifvelse till Rådstufvurätten anmärkte jag, att det ville synas
uppenbart, det Rådstufvurätten förbisett stadgandet i 5 § af ofvanbemälda
Kongl. Förordning om Strafflagens införande, enligt hvilken § brott, som
vore föröfvadt innan nya lagen blifvit gällande, men för hvilket dessförinnan
straff ej vore bestämdt genom dom, som vunnit laga kraft eller ej blifvit öfverklagadt,
skulle efter nya lagen straffas, om det straff, som efter samma lag
ådörnas borde, vore lindrigare, än det som i äldre lag eller författning för
brottet stadgades; och då begge lagarne lemnade Domaren tillfälle att
för nu ifrågakomma brottslighet bestämma straffarbete till det belopp, domstolen
här funnit vara skäligt, nemligen ett år och sex månader, men den gamla
lagen derutöfver innehölle bestämmelser om böter, hvilka, vid bristande tillgång
till deras gäldande, borde öfvergå till förvandlingsstraff, antoge jag
någon tvekan ej kunna uppstå derom, att ju bestraffningen efter nya lagen
vore den lindrigare Men, om böter skolat ådörnas, hade de jemväl, vid
bristande tillgång, bort förvandlas i öfverensstämmelse med gällande lag,
i hvilket fall dessa böter, som, enligt 2 Kap. 10 § Strafflagen, motsvarade
fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd, jemlikt ej mindre 11 §
samma kapitel än ock de af Rådstufvurätten åberopade §§ i 4 Kap, af
berörde lag och i Kongl. Förordningen om nya strafflagens införande, bort
förvandlas till tjuguen dagars straffarbete; och anmodades derföre Rådstufvurätten
att underrätta mig om grunderna till berörda angående Jacob
Jönsson meddelade utslag, i de delar, som nu varit föremål för anmärkning.

I anledning häraf har Rådstufvurätten, med tillkännagifvande hvilka af
Rättens ledamöter till ifrågavarande beslut bidragit, — bland hvilka en
dåmera aflidit - anfört att, enär Kongl. Förordningen om ansvar för stöld
snatteri och rån den 4 Maj 1855 såsom straff för första resan stöld med
inbrott bestämde böter till belopp af det stulnas tredubbla värde samt
straffarbete från och med sex månader till och med två år, under det att
Strafflagen beläde detta brott med straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år, Rådstufvurätten ansett sig handla i öfverensstämmelse
med stadgandet i 5 § af merberörda Kongl Förordning om nya Strafflagens
införande den 16 Februari 1864, genom att uti förevarande fall tillämpa
1855 års Förordning, alldenstund den grad af brottslighet, som Rådstufvurätten
funnit efter berörda Förordning betinga ett straff af ett år
och sex månaders straffarbete, det vill säga tre fjerdedelar af det högsta

belopp utaf sådant straff, som euligt denna lag kunde på forsta resan inbrottsstöld
följa, samt dessutom böter, skulle efter Strafflagen hafva medfört
tre års straffarbete, förutom så långt dylikt straff, som motsvarade de af
Rådstufvurätten ådömda böter. — Beträffande åter förvandlingen af böterna,
ett hundra sjuttiosju riksdaler riksmynt, anfördes vidare, att 8 § af ofvanberörda
Kongl. Förordning den lé Februari 1864 väl innehölle, att »för
böter, som enligt äldre lag eller författning äro eller blifva ådömda, skall
vid bristande tillgång förvandling till annat straff ske efter nya lagen»; men
att Rådstufvurätten trott denna föreskrift icke innebära annat, än att sä mycket
af dylika böter, som enligt den lag, hvarefter de ådömts, finge förvandlas,
det ville, i fråga om stöld, bedömd efter 1855 års Förordning, säga en
tredjedel af böterna, eller det stulnas värde, skulle till annat straff utbytas
efter bestämmelserna i Strafflagen, i följd hvaraf Rådstufvurätten uti förevarande
fall till straffarbete förvandlat endast femtionio riksdaler sagde
mynt, motsvarande, efter Strafflagens förvandlingsgrunder, nio dagars fängelse
vid vatten och bröd, tjugusju dagars annat fängelse, eller tretton
dagars straffarbete.

I skrifvelse till Rådstufvurätten erinrade jag att, vid jemförelse af stadgandena
i 6 § af Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 och i 6 § af 20 Kap.
Strafflagen de lagbud, Rådstufvurätten vid förklaringens afgifvande tvifvelsutan
haft för ögonen — det visade sig, att det senare lagbudet omfattade
flera och svårare förbrytelser, än det förra, samt till och med sådana, som i 1855
års Kongl. Förordning vore belagda med straffarbete från och med två till
och med sex år. Att, vid sådant förhållande, anse lagstiftaren hafva haft för
afsigt att skärpa straffet för de mindre förbrytelserna, då han utvidgat
strafflatituden för de sålunda i en § sammanförda, förut olika bestraffade
brotten, syntes mig vara förhastadt, helst denna af andra skäl föranledda
utvidgning i latituden väl icke kunde hindra, att straffarbetet för nämnda
mindre förbrytelser blefve detsamma, som det varit. Borttagandet af tjufvaböterna
utur bestraffningen för stöld borde deremot betraktas såsom en
lindring i det förra straffet, äfven om denna straffarts afskaffande vid nu
ifrågavarande brott tillika haft en annan grund; och en bestämd och ostridig
lindring, om icke i straffet, åtminstone i dess följder, vore den i Strafflagen
intagna föreskrift om viss tids förlust af medborgerligt förtroende, i
stället för den förut antagna, om också ej i lag uttryckligen stadgade lifstidsvanfrejd,
som åtföljde tjufnadsbrott. Af dessa skäl förmente jag, att
straffet för stöld efter nya Strafflagen kunde betraktas såsom lindrigare, än
det i den äldre lagstiftningen utsatta, och att förstnämnda straff följaktligen
borde tillämpas på tjufnadsbrott, begångna före år 1865, en åsigt, som
jemväl visat vara med högst få undantag allmänt rådande. — Den grund,

Rådstufvurätten iakttagit vid förvandlingen af tjufnadsböter till straffarbete,
kunde så mycket mindre vara riktig, som Rådstufvurätten, efter att hafva
nedsatt bötesbeloppet till en tredjedel, eller till det stulna godsets värde,
derpå tillämpat Strafflagens tariff, ehuru denna vore så låg att, äfven om
hela bötesbeloppet blifvit efter sistnämnde tariff förvandladt, det icke uppstigit
till så många dagars fängelse vid vatten och bröd, som efter gamla
tariffen motsvarade tredjedelen af böterne. -— Vid besvarande af frågan,
huruvida nya eller gamla lagen borde tillämpas i tjnfnadsbrott, föröfvadt
före 1865 års början, finge ej heller lemnas ur sigte stadgandet i Kong],
Förordningen den 20 Januari 1865, som ordnade förhållandet med förutnämnda
påföljd af vanfrejd för tjnfnadsbrott, genom uttalande af den grundsats,
att då frejdbetyg meddelades, hvarmed enligt författningens ord, '' allenast
skall förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid, då
prestbetyg meddelas, är i följd af Domstols utslag, deri ändring ej skett,
förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid", med det tillägg,
att nämnda Förordning icke skulle ega tillämpning i fråga om anteckning
i prestbevis rörande brott, hvarför någon genom utslag, deri ändring ej skett,
vore dömd före början af år 1865, i hvilket fall komme att förfaras i enlighet
med hvad dittills varit iakttaget. I följd häraf skulle, om Rådstufvurättens
åsigt tillämpades på brott af beskaffenhet att medföra förlust
af medborgerligt förtroende på viss tid, såsom händelsen vore med de flesta
tjnfnadsbrott, inträffa att, när brottet blifvit begånget före år 1865 men
först efter den tiden lagfördes och bestraffades, hvarken den påföljd af
ständig vanfrejd, som förut egde rum, ej heller den af vissa års förlust af
medborgerligt förtroende, som Strafflagen föreskrefve, blefve tillämpadPå
grund af hvad jag sålunda anfört, och då det vore af vigt att ett förfarande
ej vunne häfd och opåtaldt kunde fortgå, som, på sätt jag sålunda sökt
visa, stridde emot grunderna i den gällande lagstiftningen, anmodade jag Rådstufvurätten
att från de domstolens ledamöter, hvilka i beslutet deltagit och
ännu i Rätten qvarsutte, äska ett bestämdt förklarande, huruvida de såsom
riktiga vidhölle och fortfarande ämnade tillämpa de grunder, de för nu ifrågavarande
beslut åberopat; och komme på berörda förklarings innehåll att bero,
om, och hvilka vidare åtgärder kunde af den gjorda anmärkningen påkallas.

Uti det yttrande, som i följd häraf till mig insändes, medgåfvo visserligen
de två Rådmän, som för det anmärkta domslutet skulle ansvara, att
nya Strafflagen i många fall, ja till och med i de flesta, stadgade mildare
bestraffning, än som i den äldre lagen funnes bestämd, och förklarade, att
de i dessa fäll ej ämnade förbise bestämmelserna uti 5 § af Kongl. Förordningen
om nya Strafflagens införande den 16 Februari 1864; men att
utan inskränkning antaga, att alla före år 1865 begångna tjufnadsbrott borde

bestraffas enligt 1864 års Strafflag af skäl, att den nya lagens straffbestämmelser
vore lindrigare, än den äldres, ansåge deremot Förklarandena,
för sin del, stridande mot lagens uttryckliga ord. Så t. ex stadgade 1855
års Förordning, i fråga om ett olofligt, enkelt tillgrepp af fem riksdaler,
blott böter från fem till och med tjugu daler, hvaremot nya Strafflagen i 20
Kap. 2 § stadgade böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex
månader. Förklarandena kunde icke inse, att ju icke i detta fall straffbestämmelsen
i 1855 års Förordning vore lindrigare, än den i nya Strafflagen, hvarvid
de dock icke ville lemna oanmärkt, att sistberörde lag i så måtto vore mildare,
som den i allmänhet icke ansåge olofligt tillgrepp för stöld, utan för så
vidt det tillgripnas värde öfverstege femton riksdaler, då deremot 1855 års
Förordning i allmänhet såsom stöld bestraffade tillgrepp af gods värdt mer än
fem riksdaler. I fall man ville antaga att, i fråga om snatteri, äfven enligt
nya lagen icke mer än högst tjugu daler skulle kunna ådömas derföre, att
den äldre, upphäfda lagen icke utsatt ett högre maximum, så betviflade
Förklarandena, att en sådan åsigt vore riktig, enär det skulle innebära tillämpning
af en upphäfd grundsatts, och icke af den, som nu enligt nya
lagen vore gällande- Likaså hade, i fråga om de stölder, som omförmäldes
uti 6 § af 1855 års Förordning, den äldre grundsatsen om dessa stölders
varierande straffbarhetsgrader, — från sex månader till två år — blifvit
ändrad genom den nya lagen, enär denna lag i 20 Kap. 6 § obestridligen
äfven för dessa stölder stadgade en latitud af straffarbete från sex månader
till och med fyra år Förklarandena betviflade, att straffarbetet för
dessa stölder, äfven enligt nya lagen, aldrig borde höjas öfver två år- En dylik
åsigt vederlädes derigenom, att stöld af ifrågavarande beskaffenhet upptoges
i den grupp af brott, som belädes med straffarbete från sex månader till fyra
år, och hvilka brott just derigenom likstäldes, så att ej några af dem kunde
kallas »mindre förbrytelser» i jemförelse med de öfriga. Obestridligt ansåge
Förklarandena vara, att den i Strafflagen intagna föreskrift om viss tids
förlust af medborgerligt förtroende, i stället för den förut antagna lifstidsvanfrejdeu,
som åtföljde tjufnadsbrott, vore en lindring i straffets följder; men då
i förevarande fråga, derest nya Strafflagen tillämpats, Jacob Jönsson, med hänsyn
till arten af hans begångna brott, skolat dömas medborgerligt förtroende
för alltid förlustig, eftersom denna påföljd blifvit, i fall som detta, af lagstiftaren
stäld såsom hufvudregel, ansåge Föx-klarandena tillämpning af 1855 års
Förordning icke hafva medfört svårare påföljd för den tilltalade, än om han
dömts efter nya Strafflagen. Emot förmenandet, att den grund, Rådstufvurätten
iakttagit vid förvandlingen af tjufvaböter till straffarbete, icke vore
riktig, då Rådstufvurätten, efter att hafva nedsatt bötesbeloppet till en tredjedel,
derpå tillämpat Strafflagens tariff, ville Förklarandena erinra att då, på sätt

de förut anfört, 8 § i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 innehölle, att
för böter, som efter äldre lag eller författning blifvit eller blefve ådömda,
förvandling till annat straff skulle, vid bristande tillgång, ske efter nya
lagen, och Förklarandena med tillämpning af detta stadgande ådömt den
lindrigaste bestraffning, som kunnat följa, förmodade de sig hafva dervid
rätteligen förfarit. Ehuru jag derom intet anmärkt, ville Förklarandena
dock, enär af yttrandet i deras första förklaring: »förutom så långt dylikt straff,
(straffarbete) som motsvarar de af Rådstufvurätten ådömda böterna», möjligen
skulle kunna dragas den slutföljd, att Förklarandena med dessa ord
menat, att böter skolat jemte straffarbete ådömas. i händelse nya Strafflagen
på förevarande fall tillämpats, nu till sin förklaring lägga, att sådant
ej varit deras mening; uttalande Förklarandena, på grund af hvad de sålunda
andragit, såsom deras slutliga yttrande, att de ej kunde medgifva,
att de af dem uti förevarande fall åberopade grunder vore oriktiga, utan
vidhölles desamma fortfarande af Förklarandena I

skrifvelse till Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Hofrätten öfver Skåne
och Bekinge yttrade jag, att det alltid vore en svår sak att afgöra, hvilkendera
af två lagar, som begge innehölle straffstadganden med vidsträckt
latitud, vore den strängaste. På hvilka grunder jag ansåge tjufnadsbrott
vara belagdt med lindrigare straff efter nya Strafflagen, än efter 1855 års
Kongl. Förordning, hade jag imellertid i min ofvan omförmälda skrifvelse
till Rådstufvurätten sökt utveckla. Förklarandena anförde deremot, att
min uttalade åsigt skulle strida mot lagens uttryckliga stadganden och erinrade
dervid först, att olofligt tillgrepp af gods, värdt fem riksdaler, medförde
efter 1855 års Kongl. Förordning endast böter från fem till tjugu
daler, under det att ansvaret för slikt tillgrepp enligt Strafflagen kunde
uppgå till ett hundra riksdalers böter eller sex månaders fängelse. Denna
skärpning i straffet vore dock mera skenbar än verklig. Den både uppenbarligen
tillkommit i följd deraf, att gränsen emellan stöld och snatteri
blifvit uppflyttad från fem till femton riksdaler. Redan häri låge, i allmänhet
taladt, en mildring i straffet för olofligt tillgrepp, och en annan
dylik mildring bestode deri, att efter Strafflagen snattaren, först tredje
gången han snattade, blefve tjuf, då han efter 1855 års Kongl. Förordning
blefve det andra gången. I serskilda fall torde ock, med skäligt afseende på
dels utsträckningen i så väl brottets som bötesbeloppets latitud, dels ock
den införda nedsättr.ingen i förvandlingstariffen, straffet för snatteri af så
ringa belopp stanna under det förr stadgade maximum- Det vore i allt fall
om stöld, icke om snatteri, jag i ofvannämnde skrifvelse till Rådstufvurätten
yttrat mig, såsom af sammanhanget kunde skönjas. Förklarandena
hade vidare anfört att, i fråga om de stölder, som omförmälas i 6 § af 1855

års Förordning, den äldre grundsatsen om dessa stölders varierande straffbarhet
(från sex månader till två år) blifvit ändrad genom den nya lagen,
enär denna lag i 20 Kap. 6 § obestridligen äfven för dessa stölder stadgade
en latitud af straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år; och att Förklarandena betviflade, att straffarbetet för dessa stölder
enligt nya lagen aldrig borde höjas öfver två år, hvilken min åsigt skulle
vederläggas derigenom, att stöld af ifrågavarande beskaffenhet upptoges i
den grupp af brott, som belädes med straffarbete från sex månader till
fyra år, och hvilka brott just derigenom likstäldes, så att ej några af dem
kunde kallas mindre förbrytelser i jemförelse med de öfriga. Mig åter förekomme
det som om den sammanföring af flera olika qva.lificerade tjufnadsbrott
under en lagparagraf, i förening med strafflatitudens vidgande, som
egt rum vid strafflagens slutliga affattande, sannolikt icke hade annat syfte,
än att befordra reda och enkelhet i lagens uppställning. Skulle något syftemål
derutöfver hafva förefunnits, så kunde, efter min tanke, lika väl och
snarare förmodas, att detta varit nedsättning i minimum för de svårare brotten,
än höjning i maximum för de mindre svåra, emedan en gruppering, som
tillhopaförde så många och olika qvalificerade brott under så vidsträckt
strafflatitud, omöjligen kunde åsyfta alla dessa brotts likställighet, så att
deras skiljande i gröfre och mindre förbrytelser vore otillåten. Sådant skulle
strida icke blott mot all theori utan ock emot all praxis.

Förklarandena medgåfve, att den i Strafflagen intagna föreskrift om viss
tids förlust af medborgerligt förtroende, i stället för den förut antagna lifstidsvanfrejdcn,
vore en lindring i straffets följder; men, tilläde de, då i förevarande
fråga, i fall nya Strafflagen tillämpats, den tilltalade, med hänsyn
till arten af hans begångna brott, skolat dömas medborgerligt förtroende
för alltid förlustig, så ansåge Förklarandena tillämpningen af 1855
års Förordning icke hafva medfört svårare påföljd för den tilltalade, än om
han dömts efter nya Strafflagen. Detta vore utan tvifvel en sanning, ty
härigenom hade den tilltalade gått fri icke blott för lifstids- utan ock för
viss tids vanfrejd. Men kunde domaren stå till svars med ett slikt domslut
endast derföre, att den tilltalade ej hade skäl att deröfver klaga, då
skulle han äfven kunna från hvad straff som helst saklöst frikänna den
om brott förvunne tilltalade. Det vore just möjligheten af en slik utgång
i fråga om brottslingens vanfrejd, när han gjort sig till vanfrejdande brott
förfallen, som bevisade, att Förklarandenas åsigt i denna sak ej läte försvara
sig och ej kunde lemnas opåtald.

Förklarandenas försvar för åtgärden att förvandla endast en tredjedel
af tjufvaböterna till straffarbete, bemötte jag endast med Förklarandenas
egna ord i fråga om tillämpning af bötesbestämningen i 1855 års Förordning -

ning å snatteri, begånget efter det nya Strafflagen trädde i verksamhet,
nemligen att besagda åtgärd innebure tillämpning af en redan upphäfd
grundsats och icke af den, som nu gälde enligt nya lagen; och åberopades
för öfrigt hvad jag i detta ämne erinrat i min förut omförmälde skrifvelse
till Rådstufvurätten.

Hela tvisten, huruvida, i fråga om tjufnadsbrott och andra förbrytelser,
som kunde medföra förlust af medborgerligt förtroende på längre eller
kortare tid, Strafflagen vore mildare eller strängare, än äldre lagstadganden,
och hvilkendera förthy, jemlikt 5 § i 1864 års Kongl. Förordning, borde
tillämpas på brott, begångna före 1865 års början och efter nämnde tid
åtalade, skulle vara af jemförelsevis ringa vigt och kunna lemnas beroende
på olika domares olika uppfattning, derest icke Kongl. Förordningen den
20 Januari 1865 rörande frejdebetyg, i sammanhang med Strafflagens stadgande
rörande förlust af medborgerligt förtroende, infört föreskrifter, som
hade till påföljd, att i frejdebetyg, utfärdade efter 1865 års början, ej finge
intagas någon anmärkning rörande frejden, som icke stödde sig på domstols
beslut, hvarigenom dömdes till förlust af medborgerligt förtroende,
hvilken påföljd ännu varade, då betyget utfärdades, hvaremot för sådane
personer, som vore för brott dömde före nämnde tid, anteckningen derom
allt framgent i frejdebetyget qvarstode. Detta ledde nemligen derhän, att
en person, som begått ett såsom vanfrejdande ansedt brott, till exempel
stöld, och blifvit derföre dömd före år 1865, finge i sitt frejdebetyg behålla
anteckningen derom hela sin lifstid, då deremot den, som föröfvat samma
brott efter 1865 års början och sedermera blifvit dömd, befriades från dylik
anteckning i frejdebetyg, sedan den tid förflutit, hvarunder förlust af
medborgerligt förtroende varit honom ådömd, hvilket äfven vore händelsen
med den, som begått stölden före år 1865 men ändock blifvit, såsom i de
aldra flesta fall skett, dömd efter nya lagen; men den som stulit före år
1865 och blifvit sedermera dömd efter gamla lagen och således icke fått sig
ådömd förlust af medborgerligt förtroende, han ginge fri från hvarje anteckning
derom i frejdebetyget, emedan detta ej finge innehålla anteckning om
annat, än sådana brott, om hvilka anteckning förut skett i kyrkoboken,
eller om förlust af medborgerligt förtroende, ådömd genom utslag, gifvet
efter 1865 års början. Det kunde således hända, att af tre personer, som
samtidigt begått samma slags brott, till exempel stöld, en blefve vanfrejdad
för hela sin lifstid, en finge fem eller sex års vanfrejd, och en ginge
alldeles fri från sådan påföljd, allt efter tiden för åtalens anställande, och
i de två senaste fallen, efter domarens olika uppfattning af den äldre eller
den nyare lagstiftningens större stränghet.

Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.

Ett sådant rättstillstånd kunde icke vara tillfredsställande; och då jag
ansåge den åsigt, jag här ofvan förfäktat, vara den riktiga, hade jag varit
pligtig att deråt söka bereda framgång, och att låta domaremagten skilja
emellan mig och dem, som tillämpat och icke ville afstå från framtida
tillämpning af en deremot stridande åsigt, hvarföre jag åt Advokatfiskalsembetet
uppdroge att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala förrbemälde
Rådmän för deras anmärkta oriktiga förfarande och, sedan dem lemnats
tillfälle att ytterligare sig förklara, å dem påstå det ansvar, hvartill fog

kunde förefinnas. _ .

Sedan Advokatfiskalsembetet, i enlighet med de af mig gjorda anmärkningar,
vid Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge det förordnade atalet
anstält, hafva de tilltalade Rådmännen med förklaring till Kongl. Hofrätten
inkommit samt deri, med åberopande och utveckling af hvad de i
ämnet förut hos mig andragit, äfven anfört; att då Rådstufvurätten, enligt
Förklarandenas åsigt, varit pligtig att i förevarande fall tillämpa 1855 års
Författning om stöld, Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865, som ordnade
förhållandet med vanfrejd såsom påföljd för tjufnadsbrott, icke bort,
äfven om samma Förordning funnits till då Radstufvurättens ifrågavarande
utslag fäldes, hafva inneburit tillräckligt skäl att afvika från denna pligt;
att det visserligen vore sanut, att Jakob Jönsson, i följd af bestämmelsei ne
i denna senare tillkomna Förordning, blifvit på visst sätt fri från den ständioa
vanfrejd, hans brott, efter 1855 års Författning bedömdt, skolat medföra,
och som, om Strafflagen tillämpats, blifvit honom ådömd, men att
denna brist i lagstiftningen snarare borde komma brottslingen till godo,
än för honom medföra ett vida svarare straff än det, hvartill domaren, med
frånseende af denna lucka i lagstiftningen, funne hans brottslighet föranleda;
och att enär, beträffande klandrade bötesförvandlingen, enligt 1855
års Författning, böter för stöld skulle till belopp af det stulnas tredubbla
värde ådömas, men, i händelse af bristande tillgång till deras gäldande,
endast en tredjedel deraf förvandlas till annat straff, sistnämnda föreskrift
icke kunde anses uppliäfd genom åberopade 8 § i Kongl. F örordningen den
16 Februari 1864 om Strafflagens införande, hvilken § syntes endast bestämma
den tariff, som borde följas vid förbytande till annat^ straff af det
bötesbelopp, som enligt den lag, efter hvilken böterna blifvit ådömda, borde
förvandlas.

Advokatfiskalsembetet har härefter, uti afgifna slutpåståenden, anfört
att då, hvad Förklarandena åberopat till stöd för sin åsigt, att den genom
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 för sådan förbrytelse, hvarom Jakob
Jönsson vore förvunnen, eller för första resan stöld med inbrott, stadgade
straffpåföljd vore lindrigare, än den, som bort enligt Strafflagen å slik

förbrytelse följa, innefattade ett upprepande af de försvarsskal, som redan
blifvit hos mig framstälda och af mig bemötta, Advokatflskalsambetet dervid
endast hade att åberopa innehållet af den skrifvelse, hvarigenom åtalet
blifvit af mig anbefaldt, med erinran att, hvad anginge Förklarandenas bemödande
att ådagalägga, det Rådstufvurätten icke med fog kunnat låta sitt
förfaringssätt bestämmas uteslutande af förhållandet med den vanfrejd, Jakob
Jönssons brott skolat medföra, något sådant icke kunde anses vara af
mig påstådt; och att enär, i fråga om klandrade bötesförvandlingen, påbudet
i 8 § i Kongl Förordningen den 16 Februari 1864 att för böter, som
efter äldre lag eller författning voro eller blcfvo ådömda, skulle vid bristande
tillgång förvandling till annat straff ske efter nya lagen, måste anses
innebära ett fullständigt upphäfvande af alla förut gällande stadganden
angående böters förvandling, utom i vissa undantagna fäll, borde hvad Förklarandena
häremot andragit anses icke vara af beskaffenhet att kunna tillvinna
sig något afseende vid åtalets pröfning; hvadan Advokatfiskalsembetet
yrkat att Förklarandena måtte, för de lagskipningsfel, som jag lagt dem
till last, dömas till bötesansvar enligt 25 Kap. 17 § Strafflagen.

Förklarandena, öfver dessa påståenden hörde, uttryckte sin tillförsigt
att varda från ansvar i målet frikända, äfven om Kongl. Hofrätten ej skulle
godkänna deras mening i fråga om förvandlingen af de Jakob Jönsson
ådömda böter, i följd hvaraf denne fått undergå tretton dagars straffarbete,
då han deremot, efter den af Advokatfiskalsembetet hyllade åsigt, bort utstå
sådant straff i tjugutvå dagar och icke, såsom antaget blifvit, i tjuguen
dagar.

Genom utslag den 14 Juni 1869 utlät sig Kongl. Hofrätten: att som
Rådstufvurätten dels ådömt Jakob Jönsson, för föröfvade första resan
stöld med inbrott, ansvar, enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855,
ehuru det straff, som för sådan förbrytelse bestämdes i 20 Kap. Strafflagen,
vore lindrigare och således, enligt stadgandet i 5 § af Kongl. Förordningen
den 16 Februari 1864, samma lag bort tillämpas, dels ock, emot
föreskriften i åberopade 8 § af sistnämnda Kongl. Förordning, att böter,
som efter äldre lag eller författning vore ådömde, skulle efter Strafflagen förvandlas,
föreskrifvit, att endast en tredjedel af de böter, hvartill Rådstufvurätten
för stölden fält Jakob Jönsson, skulle till annat straff öfvergå; så
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen, fälla
de tilltalade, hvilka såsom ledamöter i Rådstufvurätten uti förevarande felaktiga
beslut deltagit, att för orätt dom hvardera bota tjugu riksdaler riksmynt
till Kronan.

Emot detta utslag hafva de sakfälde anfört underdåniga besvär. Kongl.
Maj:ts nådiga utslag är, när detta tryckes, ännu icke meddeladt.

Hos mig klagade Stadsfiskalen i Sköfde A. Lindmans arfvingar, sonen
Handlanden" A. P. Lindman, enkan Sofia Petronella Lindman och mågen L.
Andersson öfver Rådstufvurättens i nämnda stad förfarande under handläggningen
af ett utaf Rådmannen E. A. Gudheim emot såväl Stadsfiskalen
Lindman i lifstiden som jemväl klaganden Lindman anhängiggjordt mål, hvarom
af handlingarne inhemtades: att Rådmannen Gudheims stämningspåstående
gått derpå ut, att som Stadsfiskalen Lindman under åren 1857,
1858 och 1859 skuldsatt sig hos Gudheim icke allenast för bekomna varor
utan ock för hållna auktioner, utan att kunna förmås till betalning eller
redovisning, Lindman måtte varda ålagdt att, enligt räkning, godtgöra Gudheim
dels kontant trehundratrettiofyra riksdaler 78 öre jemte ränta och
dels, genom qvittning å Gudheims skuld för gjorda auktionsinrop och för
bekomna medel, sexhundratrettiosex riksdaler 95 öre, eller tillsammans niohundrasjuttioen
riksdaler 73 öre; att, sedan detta mål vid serskilda tillfällen
och deribland den 17 och 24 Juli samt den 21 och 28 Augusti 1865
af Rådstufvurätten handlagts, Gudheim till den 18 September samma år,
till hvilken dag målet varit uppskjutet, uttagit stämning å ofvanbemälde
Handlanden Lindman, med yrkande att, då denne gått i borgen såsom för
egen skuld för fadrens auktionsredovisningar, han lika med fadren måtte
förpligtas att betala auktionsmedlen jemte ränta, i anledning hvaraf, — och
efter det Gudheim till stöd för sitt anspråk företett dels en räkning å sina
fordringar hos Sköfde stads auktionskammare för den tid, Stadsfiskalen
Lindman förestått densamma, och dels, i bestyrkt afskrift, en utaf Joll. Kjellander
med flere, en för alla och alla för en, den 18 Augusti 1859 ingången
borgen såsom för egen skuld för alla de medel, Stadsfiskalen Lindman,
såsom föreståndare för Auktionskammaren i Sköfde, kunde få om händer,
samt för fullgörande af alla de förbindelser, honom i sådan egenskap
ålåge, å hvilken skrift fanns tecknadt ett så lydande bevis: »att äfven
Handlanden A. P. Lindman ingått borgen för Stadsfiskalen A. Lindmans
redovisning för auktioner intygas; Sköfde den 15 September 1865. S. G.
Wetterberg.» — Handlanden Lindman vid sistnämnda rättegångstillfälle
skriftligen genmält, att han hvarken hade sig bekant, om Gudheim egde
någon fordran hos Stadsfiskalen Lindman, ej heller visste sig hafva till
Gudheim ingått någon borgen, och derföre undandroge sig att ingå i svaromål,
förrän Stadsfiskalen Lindman, som af sjukdom hindrats att sin talan
utföra, kommit i tillfälle att sjelf utreda sina affärer med Gudheim; att
Rådstufvurätten, som efter målets handläggning vid nyssomförmälda tillfälle
förklarat, att utslag skulle efter anslag afkunnas, icke meddelat det
sålunda utlofvade utslaget förr, än den 6 Mars 1866, då målet uppskjutits
till den 16 påföljande April med föreskrift, att nödig ansedd utredning och

liqvidation parterne emellan dertill borde vara verkstäld; — att å den sålunda
utsatta dagen för målets vidare handläggning, Gudheim och Handlanden
Lindman, den senare, enligt anteckning i protokollet, »för sig och
ö fri ge sterbhusdelegare efter då mera aflidne Stadsfiskalen Lindman» tillstädeskommit,
hvarvid Gudheim dels inlemnat protokollen öfver två för
liqvidationcns verkställande parterne emellan hållna sammanträden, det ena
i Sköfde den 29 Mars, då Stadsfiskalen Lindmans tillstädesvarande sterbhusdelegare
förklarat, att de ej voro försedde med handlingarne i boet,
hvilket blifvit i konkurstillstånd försatt, och det andra i Falköping den 6
April, då likväl icke heller någon liqvidation kommit att ega rum, dels
ock yrkat, att sterbhusdelegarne måtte förpligtas till honom gälda trehundrasjuttiotre
riksdaler 46 öre jemte ränta, Handlanden Lindman serskildt
såsom löftesman för fadrens auktionsredovisningar, och dessutom
ersätta kostnaderne för liqvidationen och rättegången, samt A. Smedberg i
Borgunda, i egenskap af god man i konkurs- och urarfvamålet efter Stadsfiskalen
Lindman, anmält sig såsom mellankommande part och afgifvit
yttrande hvarjemte slutligen Handlanden Lindman invändt, att hans borgen
blifvit lemnad till Magistratens men icke till Gudheims säkerhet; att, sedan
målet derefter till pröfning öfverlemnats, Rådstufvurätten meddelat det besked,
att efter anslag utslag komme att utgifvas, hvilket sedermera afsagts
först den 2 Juni, då målet för verkställighet af liqvidation parterne emellan
uppskjutits till den 16 Juli; — att sistnämnde dag Gudheim ensam
sig instält och inlemnat en den 16 Juni daterad, af Gudheim, förrbemälde
Smedberg, A. P. Lindman, Sofia Petronella Lindman och A. W. Trolander,
den sistnämnde i egenskap af Rättens ombudsman i nämnde konkurs,
undertecknad handling, enligt hvilken de, för att bespara sig och konkursmassan
kostnaden af en liqvidation genom annan man, sammanträdt och
uPPgjort räkning samt liqvidation, hvarvid Gudheims ostridiga fordringar
för auktioner antagits utgöra tvåhundrasexton riksdaler 93 öre, men vederbörande
icke velat godkänna ett af Gudheim jemväl fordradt belopp af
tjugusju riksdaler 49 öre, hvilket Stadsfiskalen Lindman fört sig till godo
för kungörelse-kostnader, skrifvarebiträde m. m. vid auktionsförrättningar,
hvadan till Rådstufvurätten öfverlemnats att pröfva och afgöra, huruvida
Gudheim borde vidkännas denna påföring eller icke, samt huru rättegångsoch
liqvidationskostnaderne skulle godtgöras; att Rådstufvurätten genom
utslag den 20 Juli ytterligare uppskjutit målet till den 23 i samma månad,
med föreläggande för »Svarandena» att sig då infinna, så vida de önskade
att i målet vidare varda hörde, och för Gudheim att om detta beslut
bevisligen dem underrätta; att Gudheim sistnämnde dag ensam sig
instält och företett intyg, att nyssnämnda beslut blifvit delgifvet Smed -

berg, Sofia Lindman och A. P. Lindman, hvarefter Rådstufvurätten till—
kännagifvit, att utslag komme att efter anslag meddelas; — samt att Rådstufvurätten
den 30 Juli 1866 afkunna! utslag, såsom det i protokollet hette,
»i målet emellan Rådmannen E. A. Gudheim, kärande, samt Stadsfiskalen
A. Lindmans sterbhusdelegare, svarande, om skuldfordran», och i utslaget
sig utlåtit: att som käranden genom det i målet företedda, af Borgmästaren
Wetterling utfärdade intyg, hvars riktighet svarandena icke förnekat,
styrkt, att svaranden A. P. Lindman jemte flere andra personer, såsom för
egen skuld, ingått borgen för hvad Stadsfiskalen Lindman omhänderhade
såsom föreståndare för stadens auktionskammare, och svarandena vid sammanträde
den 16 Juni medgifvit, att käranden hos dem egde en ostridig
fordran af tvåhundrasexton riksdaler 93 öre, förpligtades svarandena, med
stöd af 9 kapitlet Handels-Balken, att gemensamt, eller hvilkendera af dem
gälda gitte, till käranden genast utgifva nämnda belopp tvåhundrasexton
riksdaler 93 öre jemte sex procent ränta derå från förfallodagen den 1 Februari
1865 till dess betalning följde; och enär, hvad anginge de käranden
af Stadsfiskalen Lindman påförde kostnader för kungörelser, skrifvarebiträde
m. m., Lindman såsom auktionsprovision tillgodofört sig viss procent
af auktionssumman och deri jemväl måste vara inbegripen godtgörelse för
sagde kostnader, ålades det svarandena, att till käranden återbära tjugusju
riksdaler 49 öre jemte sex procents ränta derå från den 1 februari 1865
till dess betalhing skedde, hvarjemte svarandena, som, »genom sin underlåtenhet
att betala käranden hans omstämda fordran vållat rättegången»,
skulle godtgöra hans rättegångskostnader och utgifter för liqvidationssammanträdena
med etthundratjuguen riksdaler 6 öre.

1 skrifvelse till Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Göta Hofrätt den 28
Februari 1867 yttrade jag: att bland de flere anmärkningar, klagandena
framstält emot Rådstufvurättens förfarande i detta mål och det sätt, hvarpå
detsamma blifvit afdömdt, de isynnerhet syntes mig förtjenta af uppmärksamhet,
som afsåge den personliga ansvarighet, hvilken Rådstufvurätten
ålagt Stadsfiskalen Lindmans sterbhusdelegare. I afseende härå vore anmärkt:
att sterbhusdelegarne aldrig varit i målet instämde; att icke destomindre,
och ehuru de öfrige sterbhusdelegarne af sådan orsak hvarken befullmäktiga!
ej heller haft anledning befullmäktiga Handlanden Lindman
att vara deras ombud, denne dock blifvit i protokollet för den 16 April
såsom sådant ombud antecknad; samt att sterbhusdelegarne, ehuru de, enligt
hvad under rättegången flere gånger blifvit upplyst, sökt urarfvaförmån
efter Stadsfiskalen Lindman, hvarom Rådstufvurättens vid klagoskriften
fogade protokoll af den 12 Mars 1866 samt bestyrkt afskrift af den
sistberörde dag utfärdade offentliga stämningen å Stadsfiskalen Lindmans

■*

borgenärer vittnade, icke desto mindre blifvit af Rådstufvurätten dömde
att, gemensamt eller hvilkendera gälda gitte, utgifva det ådömda beloppet.
I de utlåtanden öfver klagoskriften, hvilka, efter dertill lemnadt tillfälle,
afgifvits dels af ständige Ordföranden i Rådstufvurätten gemensamt med
två Rådmän, dels af en tillförordnad Ordförande i samma Rätt, såsom de
der inom Sköfde Rådstufvurätt deltagit i målets behandling, hade de förstnämnde
anfört: det Handlanden Lindman blifvit rätteligen antecknad såsom
i rättegången närvarande »för sig och Stadsfiskalen Lindmans öfriga sterbhusdelegare»,
enär han inför protokollet så anmält sig, och det vore »mellankommande
part tillåtet att, utan serskild stämning, föra talan i förut
anhängiggjord sak»; hvaremot den tillförordnade Ordföranden, hvilken å Rådstufvurättens
vägnar undertecknat protokollet vid åtskilliga tillfällen, deribland
jemväl det, då slutliga utslaget den 30 Juli 1866 afkunnades, i sitt
utlåtande ej meddelat något serskildt yttrande öfver nu anförda klagopunkter.

Då sålunda af Rådstufvurättens Ordförande och ledamöter icke ens
blifvit uppgifvet, att Handlanden Lindman hos Rådstufvurätten företett
någon för honom utfärdad fullmakt att föra talan för öfrige sterbhusdelegare
efter Stadsfiskalen Lindman, kunde jag, lika med klagandena, ej annat
finna, än att i protokollet för den 16 April 1866 obehörigen influtit,
att Lindman tillstädeskom »för sig och öfrige sterbhusdelegare»; men, ehvad
bemälde sterbhusdelegare uti ifrågavarande rättegång varit att betrakta såsom
parter eller icke, kunde i allt fall, sedan urarfvaförmån efter Stadsfiskalen
Lindman varit af dem sökt, personlig ansvarighet för dennes gäld,
i sådan ordning som nu skett, dem icke adöinas; hvarföre jag ansåge Rådstufvurättens
ifrågavarande slutliga utslag vara uppenbarligen lagstridigt.

Vidare hade klagan blifvit förd deröfver, att Rådstufvurätten såsom
domskäl mot Handlanden Lindman åberopat, att käranden genom det i
målet företedda af Borgmästaren Wetterberg utfärdade intyg, »hvars riktighet
sval anden icke förnekat», styrkt, det Handlanden Lindman, jemte flere
andra personer, såsom för egen skuld ingått borgen för hvad Stadsfiskalen
Lindman omhänderhade, såsom föreståndare för stadens auktionskammare;
emot hvilka domskäl Handlanden Lindman erinrat, att bemälde Borgmästares
. bevis ej finge utgöra surrogat för laga borgensförbindelse, helst
detta bevis icke upplyste, huruvida borgen blifvit ingången såsom för egen
skuld, i hvilket fall borgen skulle »utgått tolf månader efter förfallotiden,
hvilken Gudheim vid rättegångstillfället den 18 September 1865 sjelf uppgifvit
hafva inträffat omkring är 1860», eller om Handlanden Lindman endast
ingått enkel borgen, då åter någon betalningsskyldighet hos honom
ej intiädde förr, än gäldenärens medellöshet varit undersökt, hvarförutan

Handlanden Lindman anmält, att i alla händelser honom ej bort ådömas
betalningsskyldighet, annorlunda än mot sjelfva förbindelsens återfående
eller afskrifning derå.

Härtill hade den tillförordnade Ordföranden genmält, att Handlanden
Lindman icke under rättegången förnekat sin borgen för Stadsfiskalen Lindman
såsom föreståndare för auktionskammaren, hvarjemte sistbemälde Ordförande,
för att ådagalägga beskaffenheten af denna borgen, insändt bestyrkt
afskrift af eu den 3 September 1863 af J Bogren, A. P. Lindman, m. fl.
underskrifven handling af innehåll, att för alla de medel, Stadsfiskalen
Lindman kunde omhänderfå såsom föreståndare för Auktionskammaren i
Sköfde, samt för fullgörande af de förbindelser honom i sådan egenskap
ålåge, och hvarför L. Sundvall m. fl. uppgifne personer stode i borgen,
ginge äfven berörda handlings undertecknare, en för alla och alla för en,
i full borgen såsom för egen skuld.

Äfven om berörda borgensförbindelse, i händelse densamma under rättegången
blifvit hos Rådstufvurätten företedd, tilläfventyrs utgjort laga skäl
till Handlanden Lindmans förpligtande att ifragakomna fordringsbelopp
gälda, förekomme det nng dock anmärkningsvärd^ att Rådstufvurätten adömt
Lindman en sådan ansvarsskyldighet, utan att förut hafva sett och i protokollet
intagit den handling, hvarå borgensansvarigheten sig grundade, och, utan
att ens hafva sökt utreda, huru vidsträckt berörda borgensförbindelse
varit, antagit eller uppgifvit, att förbindelsen varit ingången såsom för
egen skuld.

I fråga om det sätt, hvarpå målet blifvit hos Rådstufvurätten behandladt,
hade& klaganderne i öfrigt framstält åtskilliga anmärkningar, mer och
mindre befogade, men bland dessa hade jag ansett endast den böra göras
till föremål för åtal att, ehuru Rådstufvurätten vid flere tillfällen yttrat, det
utslag skulle efter anslag afkunnas, flera beslut i målet samt till och med
det slutliga utslaget syntes hafva blifvit afsagda, utan att dagen derför varit
på förhand genom anslag tillkännagifven.

Härvid hade blifvit erinradt: af ständige Ordförande och de två Rådmännen:
att domboksutdraget af den 6 Mars 1866 visade, att det då gifna
utslag afkunnats efter anslag; och af tillförordnade Ordföranden: att anmärkningen,
om felande anslag före besluts och utslags afkunnande, vore
sanningslös.

Denna klagopunkt syntes likväl, trots det enhälliga bestridandet deraf,
ej sakna all grund. Protokollet vittnade i uppgifna delar till fördel föi klaganden,
och i de fall, der domstolen uraktlåtit, att i sitt pi otokoll anteckna,
det anslao- egt rum, syntes domstolens ledamöters sedermera afgifna utsagor

sakna

sakna det laga vitsord, hvilket tillkomme ett protokoll, hvarföre bevisning
om det uppgifna förhållandet behöfde af dem förebringas.

Slutligen ansåg jag mig ej böra lemna obeifradt det onödigt långa uppskof,
som egt rum emellan målets handläggning den 18 September 1865 och
ar kunnandet af beslut deruti den 6 Mars 1866, äfvensom emellan målets
handläggning den 16 April berörda år och det beslut, som derefter den 2
•Juni meddelades.

, Visserligen hade, å den af ständige Ordföranden och de två Rådmännen
atgifna förklaring, Handlanden Lindman under den 23 Januari 1867 tecknat,
att han, efter tagen kännedom af berörda handling, funnit Förklarandena
för deras del icke hafva oriktigt eller olagligt förfarit; men detta
förklarande hvilket ej kunde anses eller gälla såsom återkallelse af den hos
mig föida klagan, syntes mig ej böra inverka på frågans bedömande.

Af nu anförda orsaker föranläts jag att förordna om åtal, hvars utförande
uppdrogs åt Advokatfiskalsembetet; och sammanfattade bemälda embete
hvad sålunda var anmärkt så, att Rådstufvurätten till last lades, att hafva
på sätt protokollet den 16 April 1866 utmärkte, ansett Handlanden
Lindman såsom tillstädeskommen för sig och öfriga sterbhusdelegare efter
otadsfiskalen Lindman, ehuru bemälde Handlande icke företett någon för
sadant ändamål utfärdad fullmakt;

genom utslaget den 30 Juli 1866 ådömt sterbhusdeleganie ansvarighet
för Stadsfiskalen Lindmans gäld till Rådmannen Gudheim, oansedt de, hvilka
icke blifvit i målet instämde, sökt urarfvaförmån efter bemälde Stadsfiskal;

medelst samma utslag förklarat Handlanden Lindman bunden till serskild
ansvarighet för omstämda gälden, på grund af en utaf honom utgifven
borgensförbindelse, utan att förut ens hafva infordrat och gjort sig i ringaste
mån underrättad om beskaffenheten af samma förbindelse;

0 * målet meddelat åtskilliga beslut och utslag, utan att anslag förut gatt,

eller parterne derom på annat sätt erhållit underrättelse, samt

obehörigen fördröjt målets behandling från den 18 September 1865
till den 6 Mars 1866, samt från den 16 April till den 2 Juni sistnämnda år;
hvarjemte Advokatfiskalsembetet tillkännagifvit, hvilken Ordförande och hvilka
ledamöter vid hvart och ett af de ifrågakomma rättegångstillfällena tjenstgort,
visande det sig deraf, att utom de omförmälde Rådmännen äfven en
-Bisittare i Rättens förhandlingar tagit del.

Hos Kongl. Hofrätten hafva förklaringar afgifvits dels af den ständige Ordföranden
i Rådstufvurätten, som hufvudsakligen fäst sig vid den af honom redan
hos mig framhållna omständighet, att Handlanden Lindman, på sätt det af honom
den 23 Januari 1867 utfärdade intyg utmärkte, förklarat, att bemälde OrdJust.
-Ombudsmannem Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 8

förande och de två Rådmännen icke olagligt förfarit, på grund hvaraf Ordföranden
förment, att anmärkningen om bristande fullmakt för Lindman att fora
öfrige sterbhusdelegarnes talan borde ogillas, hvarjemte han under bestridande,
att anslag före beslutets afkunnande ej egt rum, i öfngt åberopat hvad han hos
mig anfört; dels af den tillförordnade Ordföranden, som andragit: att da Handlanden
Lindman afstått från ansvarspåståendet mot ständige Ordföranden samt
Rådmännen, det vore uppenbart, att Lindmans och de öfriges klagan öfver Radstufvurättens
åtgärd att afdöma målet, innan Lindman företett skriftliga tull

makter från medparterne, icke förtjente afseende; att, vidkommande den serskilda
ansvarighet, hvartill Lindman ansetts bunden, utan att den åberopade
borgensförbindelsen blifvit infordrad och företedd, uppmärksamhet borde fästas

dervid, att Lindman aldrig förnekat, det han ingått borgen för fadrens förbindelser
såsom auktionskammarföreståndare, och att i slutliga utslaget ej åberopats
omförmälda borgensförbindelse utan det af Borgmästaren W etterberg
den 15 September 1865 meddelade skriftliga intyg, hvilket väl icke kunde

tydas annorlunda, än att Lindman iklädt sig en lika borgen, som de personer,
hvilka underskrift den förbindelse, hvarå intyget funnits tecknadt; hvarjemte
tillförordnade Ordföranden bestred angifvarenas obestyrkta uppgifter
om felande anslag till besluts afkunnande; dels ock af Rådmännen och Bisittare^
hvilka hänfört sig till de yttranden, som afgifvits af Ordförandena, samt
derjemte antydt, att de, såsom illiterate ledamöter, icke kunnat ofelbart bedöma
formen för rättstvister och deras slitande. . _ in

Sedan härefter angifvarena lemnats tillfälle att i ämnet sig yttra, hade
de uti en till Kongl. Hofrätten ingifven skrift yrkat, att Rådstufvurättens
Ordförande och ledamöter måtte förpligtas ersätta de angifvarena »genom den
öla^liga domen» ådömda belopp jemte ränta och lösen för Rättens protokoll,
anglfvelsekostnad fem riksdaler, kommissionärsarfvode i Kongl Hofrätten
femton riksdaler och lösen för blifvande utslag; varande dock slutligen i skriften
förklaradt, att ansvarspåståendet mot ständige Ordföranden icke fullföljdes.

Sedan härom hos Kongl. Hofrätten ytterligare skriftvexlats, sa har
Kongl. Hofrätten genom utslag den 30 April 1869 sig utlåtit: att, da af de
omständigheter, som åberopats till stöd för anmärkningen, att Rådstufvurättens
den 24 Juli och den 28 Augusti 1865 samt den 2 Juni och den
20 och 30 Juli 1866 meddelade utslag afsagts utan förutgångna anslag,
icke borde mot de tilltalades bestridande för gifvet antagas, att sagda utslag
utan dylika anslag afkunnats, Kongl. Hofrätten funne de tilltalade i
denna del ej kunna till ansvar fällas; men emedan dem till last läge, ständige
Ordföranden och de två Rådmännen: dels att Handlanden Lindman,
fastän han ej företett fullmakt från Stadsfiskalen Lindmans öfrige sterbhusdelegare,
likväl, enligt protokollet för den 16 April 1866, emot stad -

gandet i 15 Kap. 4 § Rättegångsbalken, antagits såsom ombud för dem,
hvilket haft till följd, att de sedermera blifvit såsom svarande parter i protokollet
antecknade, och dels att målets handläggning fördröjts från den 18
September 1865 till den 6 Mars 1866 samt från den 16 April till den 2
Juni i sistnämnda år, utan att giltig anledning dertill föreburits; samt den
tillförordnade Ordföranden, den ene Rådmannen äfvensom Bisittaren: dels att,
ehuru Stadsfiskalen Lindmans sterbhusdelegare icke varit stämde med påstående
om skyldighet för dem att personligen ansvara för betalningen af
Gudheims fordran, samt oaktadt under rättegången blifvit upplyst, att de
efter Stadsfiskalen Lindman sökt urarfvaförmån, Rådstufvurätten dock
känt dem skyldige att godtgöra den senares gäld till Gudheim, och dels
att Rådstufvurätten, utan att den af Gudheim åberopade borgen företetts,
så att densammes beskaffenhet och giltighet kunnat af Rådstufvurätten bedömas,
ansett Handlanden Lindman, på grund af samma borgen, för gälden
ansvarig; ty, och som det, enligt lag, icke på målseganden ensam ankomme
att beifra de fel, som af domare i embetet beginges, samt vid sådant förhållande
Handlanden Lindmans, enkan Lindmans och Inspektören Anderssons
återkallelse i viss mån af deras gjorda angifvelse icke på förevarande
åtal inverkade; pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 Kap. 17 §
Strafflagen, rättvist döma de tilltalade, hvar för de felaktigheter, han i omförmälda
hänseende låtit komma sig till last, att höta ständige Ordföranden
femtio riksdaler, den tillförordnade Ordföranden etthundra riksdaler, ene
Rådmannen sjuttiofem riksdaler, den andre tjugufem riksdaler och Bisittaren
femtio riksdaler till Kronan; hvarförutan Kong! Hofrätten, enligt 6
Kap. 5 § sagde lag, förpligtade den tillförordnade Ordföranden, ene Rådmannen
och Bisittaren, hvilka till Rådstufvurättens slutliga utslag bidragit,_ att en
för alla och alla för en godtgöra Handlanden Lindman, enkan Lindman
och Inspektören Andersson icke allenast hvad de i följd af samma utslag
redan utbetalt eller kunde komma att utgifva jemte sex procents ränta derå
från de dagar, medlen af dem utbetalts, tills liqvid skedde, utan ock deras
kostnader å angifvelsen och atalet med fyratiotva riksdaler jemte lösen föi
ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag.

Emot detta utslag äro ieke å någondera sidan besvär anförda.

Löjtnanten C. J. Tjäder har uti en den 14 Oktober 1867 till mig
ingifven skrift — med bifogande af två gravationsbevis angående Tjäder då
tillhöriga hemmanet ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp, utfärdade, det
ena den 3 Oktober 1863 af ständige Domhafvanden, och det andra den 16

November 1864 af eu tillförordnad Domhafvande i Medelstads härad — anfört:
att vid granskning af samma bevis funnes, hurusom en panträtt,
den enkan Christina Wickefgren egdc i berörda fastighet, uti ständige Domhafvandens
bevis icke blifvit anmärkt på annat sätt, än med dessa ord i
7:de punkten: »Christina Wickelgrens undantagsrättigheter, intecknade den
26 Juli 1858», då deremot beviset af den 16 November 1864 innehölle
dels, under 2:o, »Carl Anderssons och Christina Wickelgrens undantagskontrakt,
intecknadt den 2 Maj 1837 i ett åttondedels mantal, hvarefter förnyelse
skett sednast den 23 Juli 1855, innehållande jemväl, att vid bådas
död, då undantaget faller till gården, tre hundra trettiotre riksdaler 16
skillingar banko skola utan ränta af jordegaren utbetalas», dels ock i 7:de
punkten: »Kontrakt om bortarrenderande af Christina Wickelgrens ofvannänmda
undantag, dateradt den 13 Juli 1848 och intecknadt den 26 Juli
1858»; att, enligt hvad uppenbart vore, endast sistberörda kontrakt rörande
undantagsrättigheternes bortarrenderande åsyftades i det af ständige Domhafvanden
utgifna bevis, hvari således icke med ett ord omnämnts Carl
Anderssons och Christina Wickelgrens den 2 Maj 1837 intecknade undantagskontrakt
eller den i och med detta kontrakt intecknade skuld af fem
hundra riksdaler riksmynt; att den vilseledande uppgiften i samma bevis,
att berörda undantagsförmåner intecknats den 26 Juli 1858, i stället för
den 2 Maj 1837, i förening dermed, att såväl detta senare datum som
undantagets bortarrenderande alldeles uteglömts, vållat, att Tjäders fångesman,
förre Nämndemannen Sven Nilsson, som genom afhandling den 16 Juli
1863 till Tjäder försålt omförmälda ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp
med inventarier och växande gröda emot tjugotvå tusen fem hundra riksdaler
riksmynt, som skulle sålunda godtgöras, att köparen öfvertoge i fastigheten
intecknade skulder till sammanlagdt belopp af tretton tusen riksdaler
och till Sven Nilsson å bestämda tider utbetalte återstående nio tusen fem
hundra riksdaler, lätteligen kunnat öfvertyga Tjäder, att kontraktet om undantagsrättigheternes
bortarrenderande af den 30 Juni — eller, såsom det
senare gravationsbeviset oriktigt upptoge, den 13 Juli — 1848 innefattade
allt hvad Tjäder behöfde känna om Christina AVdckelgrens rättigheter i
hemmanet, och att han således kunde bespara Sven Nilsson kostnaden och
besväret att anskaffa protokollsutdrag rörande hennes åtkomst till undantaget;
att, då Tjäder den 16 ''Novemher 1864, genom gravationsbeviset af
samma dag, erhöll kunskap om inteckningen å fem hundra riksdaler, det
varit för sent att af köpeskillingen för hemmanet innehålla ett motsvarande
belopp, enär Tjäder redan den 24 November 1863 godkänt Sven Nilssons
den 11 i samma månad gjorda öfverlåtelse till vice Häradshöfdingen O. F.
Brunberg i Tving af sin då oguldna köpeskillingsfordran hos Tjäder, sex

tusen fem hundi a riksdaler, livilka blifvit af Brunberg cjyitterade, fyra tusen
riksdaler den 24 i nyssberörde månad och år samt återstoden den 24 November
1864; samt att Tjå der, som till följd deraf hos ständige Domhafvanden,
utan hvilkens bristande uppmärksamhet vid det första gravationsbevisets
utfärdande det icke skulle lyckats Sven Nilsson att dölja ifrågakomna inteckning
och derigenom af fjäder tillnarra sig fem hundra riksdaler utöfver
hvad han med kännedom om inteckningens tillvaro skulle för hemmanet
utbetalt, framstält begäran om godtgörelse för den förlust, han på detta sätt
genom bemälde Domhafvandes förvållande lidit, men härå erhållit afslående
svar och hänvisats till Sven Nilsson, vid sådant förhållande funne sig föranlåten
hos mig hemställa om vidtagande af åtgärder, som kunde leda
dertill, att ständige Domhafvanden kändes skyldig att ofördröjligen till
f jäder utgifva fem hundra riksdaler riksmynt, hvartill eventualiter borde
läggas ränta efter sex för hundra om året från den dag, då Tjäder kunde
komma att till Christina Wickelgrens arfvingar utbetala nämnda belopp,
till den dag, han af Domhafvanden bekomme full ersättning för sin förlust.

Uti häröfver afgifven förklaring, har nyssbemälde Domhafvande, med företeende
af ett utaf Sven Nilsson den 21 Oktober 1867 utfärdadt intyg, enligt
hvilket Ijäder, då han af Sven Nilsson köpte hemmanet Fermanstorp, »erhållit
alla handlingarne, ibland dem äfven enkan Wickelgrens undantagsbref,"
genmält: att, enär Tjäder i 4:de punkten af köpeafhandlingen mellan honom
och .Sven Nilsson den 16 Juli 1863 förbundit sig att efterlefva Christina
Wickelgrens undantagskontrakt, samt detsamma innefattades i köpebrefvet
af den 12 Maj 1835, som fjäder, tillika med öfrige åtkomsthandlingar till
hemmanet, vid köpslutet med Sven Nilsson fått emottaga, Tjäder följaktligen
haft ovilkorlig skyldighet att, ehvad inteckning meddelats eller ej, ansvara
för ifrågavarande undantagsförmåner, till hvilka äfven hörde, att innehafvaren
af hemmanet skulle, efter Christina Wickelgrens död, till hennes och hennes
mans arfvingar erlägga det belopp, fem hundra riksdaler, om hvars utbekommande
af Domhafvanden Tjäder väckt påstående af det skäl, att inteckningen,
som derför blifvit faststäld, icke funnes anmärkt i det den 3 Oktober
1863, då Tjäder redan var egare af hemmanet, utaf ständige Domhafvanden
meddelade gravationsbevis; hvadan, och då förlust i uppgifna hänseendet således
icke genom Domhafvandens förvållande tillskyndats Tjäder, som, i
händelse han ansett sig icke vara skyldig att framdeles ansvara för utgifvandet
af nämnda belopp, bort göra anspråk pa afdrag derför, innan han
den 25 November 1864, eller nio dagar efter det han erhållit den tillförordnade
Domhafvandens gravationsbevis, godtgjorde sista köpeskillingsterminen,
ständige Domhafvanden förmente Tjäders hos mig gjorda framställning
icke förtjena afseende, utan Ijäder böra, derest han ansåge sig på

något sätt vara vilseledd af Sven Nilsson, emot denne anställa talan efter
befogenhet.

Efter det Tjäder afgifvit påminnelser har jag, som funnnit det vara
ådaaalagdt, att ständige JDomhafvanden den 3 Oktober 1863 utfärdat ett
gravationsbevis angående ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp i så matto
oriktigt, att deruti icke upptagits den inteckning, som omförmäldes i 2 punkten
af den tillförordnade Domhafvandens den 16 November 1864 meddelade
bevis, uppdragit åt Advokatfiskalsembetet uti Kong]. Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge att för sådan vårdslöshet i embetsutöfning lagligen tilltala
ständige Domhafvanden och dervid, i mån af befogenhet, jemväl understödja
Tjäders talan om skadestånd.

Uti den i följd af Advokatfiskalsembetets memorial afgifna förklaringen
har Domhafvanden väl erkänt, att vid utfärdande af ifrågavarande gravationsbevis,
hvilket vore i anmärkta hänseendet ofullständigt, förbiseende förelupit,
men förmenat att, enär Tjäder icke framstält påstående om ansvar, och han
icke genom Förklarandens förvållande lidit eller kunde komma att lida någon
förlust, samt den omständighet, att Tjäder, enligt hvad han erkänt, emottagit
det den 26 Juli 1858 intecknade protokoll angående arrendeauktion å enkan
Wickelgrens undantagsförmåner, i hvilket protokoll funnes uttryckligen omnämnd
sjelfva undantagsafhandlingen den 12 Maj 1835, ådagalade, att han om
densamma haft kännedom, åtalet icke måtte till vidare påföljd föranleda; hvarefter
Advokatfiskalsembetet uti afgifvet slutpåstående yrkat, att Förklaranden
måtte för sin genom erkändä förbiseendet visade vårdslöshet i sitt
embete dömas till bötesansvar, enligt 25 Kap. 17 § Strafflagen, men ansett
sig sakna fog att understödja Tjäders talan om skadestånd i vidsträcktare
mån, än att densamma hemstäldes till Kongl. Hofrättens pröfning; och har
Domhafvanden, öfver slutpåståendet hörd, under åberopande af hvad han
förut anfört, fäst uppmärksamhet derå, att Tjäder slutligen försålt hemmanet
Fermanstorp och dervid gjort ovilkorligt förbehåll, att Christina
Wickelgren skulle tillgodonjuta det till henne och hennes aflidne man
i lifstiden utfärdade undantagskontrakt, hvilket jemväl till köparen öfverlemnats.

Hörd öfver hvad i målet förekommit, har Tjäder, under förnyande af
sina förut gjorda yrkanden och med den hufvudsakliga anmärkning, att ifrågavarande
fem hundra riksdaler utgjorde Christina Wickelgrens resterande
köpeskillingsfordran, då hon år 1835 sålde ett åttendedels mantal Fermanstorp,
samt blifvit såsom sådan, men icke såsom undantag, intecknade, och
att, då Tjäder köpte ett hälft mantal Fermanstorp, icke ett ord nämnts om
inteckningen af samma fem hundra riksdaler utan endast om undantaget,
på sätt jemväl hans köpebref utvisade, yrkat åläggande för ständige Dom -

hafvanden att med ett hundra femtio riksdaler ersätta Tjäders kostnader
i målet.

I utslag den 1 Oktober 1869 har Kongl. Hofrätten yttrat: att som

oansedt i Medelstads Häradsrätt Inteckningsprotokoll blifvit intagna
saväl den 2 Maj 1837 ett utaf aflidne Carl Andersson i lifstiden och hans
hustru Christina Wickelgren den 12 Maj 1835 utfärdadt salubref, hvari
de, vid försäljning till Kaptenen E. H. Pihl af ett åttondedels mantal kronoskatte
N:o 53 Eermanstorp emot ett tusen tre hundra trettiotre riksdaler 16
skillingar banko eller två tusen riksdaler riksmynt, ej mindre vilkorat, att
tre hundra tretiotre riksdaler 16 skillingar banko eller fem hundra riksdaler
riksmynt af köpeskillingen skulle först efter båda säljarnes död, då
nedanomförmälda undantag till hemmanet återfölle, utbetalas, dock utan
ränta, enär undantaget ausåges motsvara årliga räntan å berörda köpeskillingsandel,
än äfven förbehållit sig rättighet att i sin lifstid få nyttja och
bruka tvenne jordstycken, kallade Nässkiften och Ökahagen, och begagna
hemmanets fiskevatten i sjön, hvilka förmåner, efter säljarenas död, borde
återgå till hemmanet emot det att dess egare erlade ofvan omförmälda oguldna
köpeskillingsandel; som ock, den 26 Juli 1858, ett den 30 Juni 1848 hållet
auktionsprotokoll, utvisande att dåvarande egaren till ifrågavarande ett åttondedels
mantal N:o 53 Eermanstorp, A. H. Holm, inropat de Christina
Wickelgren jemlikt afhandling den 12 Maj 1835 tillkommande undantagsförmåner
emot årlig algäld af sextiosex riksdaler 32 skillingar riksgäldssedlar,
en skäppa hvete, två tunnor råg, två tunnor korn och fyra tunnor potäter
samt skyldighet att låta Christina Wickelgren få bebo en uppgifven
boningslägenhet samt begagna ett skäppeland jord och utså en fjerding linfrö
å hemmanets egor; af hvilka inteckningar den förstnämnda är vorden förnyad
senast den 23 Juli 1855, — Förklaranden likväl, uti det gravationsbevis,
han i egenskap af Domhafvande i Medelstads härad den 3 Oktober
1863 på Sven Nilssons begäran utfärdat angående ett hälft mantal N:o 53
b ermanstorp, hvaraf förrberörda ett åttondedels mantal utgjorde en del, icke
anmärkt den af Häradsrätten den 2 Maj 1837 faststälda och sist den 23
Juli 1855 förnyade inteckning af ett åttondedels mantal N:o 53 Fermanstorp
till säkerhet för Carl Anderssons och Christina Wickelgrens innestående
köpeskillingsfordran fem hundra riksdaler och de af dem förbehållne
undantagsfördelar, utan allenast omförmält »Christina Wickelgrens undantagsrättigheter
intecknade den 26 Juli 1858''; alltså, och då Förklaranden,
hvilken, efter ty omförmäldt vore, meddelat ett ofullständigt och missledande
gravationsbevis, måste anses hafva derigenom ådagalagt vårdslöshet i embetet,
pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen, rättvist döma

Förklaranden att för hvad han i anmärkta afseendet låtit komma sig till last

höta femtio riksdaler riksmynt till Kronan.

Vidkommande Löjtnanten Tjäders framstälda ersättningsanspråk; så
emedan Tjäder, enligt hvad han sjelf uti sin klagoskrift uppgifvit, redan
den 16 November 1864 af det utaf då tillförordnade Domhafvande!! samma
dag till Tjäder utfärdade gravationsbevis angående det af Tjäder från Sven
Nilsson inköpta ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp inhemtat, att ett
åttondedels mantal af samma hemman till följd af inteckning den 2 Maj
1837 häftade för ett penningebelopp af fem hundra riksdaler, som efter
Carl Anderssons och Christina Wickelgrens död borde af hemmansdelens
egare, dock utan ränta, utbetalas; samt vid det förhållande, att Tjäder, då
han sålunda erhöll kännedom om den vid inköpta fastigheten lådande penningeinteckning,
ännu varit å utfästa, köpeskillingen skyldig två tusen fem
hundra riksdaler jemte ränta och först den 25 November 1864 derom med
vice Häradshöfdingen O. F. Brunberg, i egenskap af Sven Nilssons rättsinnehafvare,
uppgjort liqvid, Tjäder måste anses hafva varit lagligen berättigad
och förthy jemväl oförhindrad att emot Brunberg, hvilken, såvidt visadt
vore, icke fått Sven Nilssons köpeskillingsfordran å sig öfverlåten med
annan eller bättre rätt, än Sven Nilsson tillkommit, göra gällande enahanda
anspråk att för intecknade beloppet fem hundra riksdaler å köpeskillingen
tillgodonjuta afdrag, som Tjäder må kunna egt mot Sven Nilsson; ty, och
som Tjäder, äfven om han icke, såsom Sven Nilsson uti afgifvet intyg försäkrat,
och Förklaranden påstått, till följd af utfästelsen uti köpeafhandlingen
den 16 Juli 1863 att bibehålla enkau Christina Wickelgren vid hennes
kontrakt varit pligtig att utan motsvarande afdrag å köpeskillingen ansvara
för de uti ett åttondedels mantal N:o 53 Fermanstorp intecknade
fem hundra riksdaler, hvilken fråga dock uti detta åtal icke kunde blifva föremål
för pröfning, samt äfven om sålunda antoges, att Tjäder genom utbetalande
tillfullo af hela köpeskillingen lidit förlust å ett mot penningeinteckningen
svarande belopp, fem hundra riksdaler, Tjäder likväl finge anses
hafva icke Förklaranden, som utfärdat det ofullständiga gravationsbeviset,
utan fastheldre sig sjelf att skylla för den förlust, han lidit derigenom,
att å köpeskillingen icke gjorts afdrag för intecknade beloppet; alltså förklarade
Kongl. Hofrätten Tjäders ifrågavarande ersättningspåstående icke
kunna bifallas; likasom, enär Tjäder icke förtecknat sina i målet hafde
kostnader, annan godtgörelse i berörda afseende icke kunde Tjäder tillerkännas,
än lösen för ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag, hvilken lösen
Förklaranden förpligtades att till Tjäder gälda med åtta riksdaler riksmynt.

Emot detta utslag har den sakfälde anfört underdånige besvär, hvilka
ännu icke äro afgjorda,

Uti en till Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län den 18
Juli 1866 ingifven skrift, hade Organisten A. P. Ekblom sökt, att Kronofogden
C. E. Dillman måtte förpligtas genast till Ekblom betala fem hundra
fyratiofyra riksdaler 90 öre jemte sex procent ränta derå från den 21 Februari
1865 och ersättning för lagsökningskostnaden, samt till stöd för denna ansökning
i bestyrkta afskrifter fogat dels en af Länsmannen P. M. Wijkman

genom U. Klingberg utfärdad handling af innehåll, att Ekblom den 21 Fe
bruari 1865 hos ''Wijkman deponerat nämnda belopp att användas till liqvid
af Hemmansegaren C. E. Söderlings i Skråmsta skuld till

Sätcriegaren

lag

O- A- Björkman i Igelsta, enligt Konungens Befallningshafvandes utsL.
den 10 i nämnde manad, med vilkor att bemälde Björkman å Ekblom träns
porterade den till samma utslag hörande, i i mantal Kronoskatte Skråmsta
intecknade skuldsedel af den 7 December 1861, och att berörda transport
godkändes af Söderling; dels ett af Kronofogden Dillman genom Knut Bellandcr
meddeladt bevis, enligt hvilket Konungens Befallningshafvandes ut A.

Björkmans fordran

152, angående

1865 för verkställighet aflemnadt

förklaring,

hvilken Kronofogden Dillman

slag af den 10 Februari 1865, N:o
af Söderling, blifvit den 1 November
Westerås Kronofogdekontor. I

häröfver afgaf, bestred denne påståendet, med anmärkning, att de af Ekblom
åberopade handlingar icke utgjorde några fordringsbevis, enär den af
Länsmannen Wijkman utfärdade handling anginge det sätt, hvarpå Ekblom
blifvit innehafvare af en Björkmans i Igelsta fordran hos Söderlina- j
Skråmsta, och det belopp, Ekblom betalt till Björkman, således en sak,
med hvilken Dillman ej hade det ringaste att skaffa, och att, hvad vidkomme
den andra handlingen, eller diariebeviset, Dillman väl vore skyldig att för
deri omförmälda exsekutionsmål redovisa, men ingalunda att betala Ekbloms
fordran hos Söderling, utan endast så mycket deraf, som efter liqvid om
köpeskillingen för Söderlings försålda fastighet kunde på Ekbloms från
Björkman transporterade fordran belöpa; hvarjemte Dillman, under uppo-ift,
att det ifrågavarande utslaget lydde icke på det af Ekblom uppgifna kapitalbelopp,
utan på fem hundra riksdaler, förmält, att redovisningen för
samma utslag vore beroende på en ganska invecklad liqvid om köpeskillingen
för den försålda fastigheten, hvilken varit utsatt men måst uppskjutas
dels i saknad af nödiga uppgifter om förmånsrättsegande poster,
hvaribland oguldne fördelsförmåner, dels för mellankomna tjenstegöromål
och resor, som ej tålt uppskof, men att Dillman hoppades inom fjorton
dagar komma i tillfälle att liqvidationen afsluta, då Ekblom skulle erhålla
hvad på hans fordran hos Söderling kunde belöpa, utan att Dillman likvä

kunde yttra sig, om densamma blefve af köpeskillingen betäcktJust.
-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.

Efter det
9

Kronofogden Dillmans förklaring blifvit den 6 Augusti 1866 utstäld till
påminnelser af Ekblom, afgaf denne sådana den 21 i samma månad, hvarvid
lian, med förmälan, hurusom det af honom utsökta belopp utgjordes
af hvad ''Ekblom i kapital, ränta och expenser måst betala, innan Konungens
Befallningshafvandes merberörda utslag på honom transporterades, och att
samma utslag blifvit af Ekblom sjelf till Kronofogden Dillman öfverlemnadt,
hvarföre Ekblom ej haft till stöd för sitt kraf mot Dillman andra fordringsbevis
att förete, än dem, som blifvit till Konungens Befallningshafvande
förut i målet ingifna, i öfrigt hufvudsakligen andragit: att, sedan Kronofogden
Dillman, som den 4 April 1866 å exsekutiv auktion försålt ofvannämnda
fastighet och kontant uppburit köpeskillingen för densamma, utsatt liqvid
om köpeskillingen till den 4 derpåföljande Maj, Dillman sedermera, enligt
hvad fyra i afskrifter vid påminnelserna fogade skrivelser från honom skulle
utvisa, på föregifna skäl gång efter annan uppskjutit köpeskillingsliqviden,
likasom han icke heller fullgjort sitt i förklaringen gifna löfte om redovisning,
samt att hans invändning derom, att invecklade fönnansiättsanspråk
hindrade liqviden, vore alldeles ogrundad och tillkommen endast
för att han efter behag skulle kunna draga ut pa tiden och slutligen, enligt
hvad till Ekbloms kunskap kommit, blifva utan tillgångar till godtgörande
af Ekbloms fordran; yrkande Ekblom derföre, att Kronofogden Dillman måtte
förpligtas att genast afgifva redovisning för ifrågavarande auktion, så vidt
densamma Ekbloms rätt rörde, samt ersätta Ekbloms kostnader.

I en härefter den 28 Februari 1867 till mig iugifven skrift, bar Ekblom,
med omförmälande af de åtgärder, han sålunda vidtagit för utbekommande

af sin rätt i förrberörda hänseende, vidare anmält: hurusom, oaktadt Ekblom,

efter det hans påminnelser till Konungens Befallningshafvande inkommit,
flere gånger gjort erinran om målets afgörande, Konungens Befallningshafvande
likväl hvarken derutinnan meddelat utslag eller annorledes tillhållit
Dillman att fullgöra sin redovisningsskyldighet för ifrågavarande, af honom
å tjenstens vägnar uppburna auktionsmedel, i anseende hvartill, och enär Dillman
dåmera blifvit satt i konkurstillstånd, Ekblom, som, enligt hvad af
honom åberopade, vid skriften fogade handlingar utvisade, i konkursen bevakat
sin förutnämnda fordran, fem hundra fyratiofyra riksdaler 90 öie
jemte ränta, och sjuttiofem riksdaler i kostnadsersättning, yrkat, att Konungens
Befallningshafvande måtte kännas skyldig till Ekblom utgifva, hvad af
hans fordran ej kommo att i Dillmans konkurs utgå, samt derjemte eisätta
de genom dröjsmålet med utfärdande af utslag i berörda mai, Ekblom
tillskyndade kostnader och besvär, enligt en klagoskriften bilagd räkning.

Sedan jag lemnat Konungens Befallningshafvande tillfälle att öfver
nämnda klagoskrift sig yttra, samt i följd deraf Herr Landssekrete -

raren afgifvit förklaring, har jag, i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i
Kongl. Svea Hofrätt den 11 April 1867, yttrat: att, om med de förhållanden,
som sålunda vore utredda och ådagalagda, jemfördes dithörande lagstadganden,
anledning förekomme till följande anmärkningar, nemligen: att, då, enligt
hvad ostridigt vore, ett Konungens Befallningshafvandes utslag blifvit för
verkställighet aflemnadt å Westerås fögderis Kronofogdekontor den 1 November
1865, fullständig redovisning för de i sådant hänseende vidtagna
åtgärder bort, jemlikt Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835, vara afgifvcn
senast den 15 Juni 1866 och besked derom att finna i andra qvartalets
exsekutionsdiarium för nämnda år, hvilket åter bort hafva till Landskansliet
inkommit den 12 påföljande Juli; att, om åter sådant besked i
nämnda diarium icke förefunnfts vid den granskning deraf, som, enligt 58 §
i Landshöfdingeinstruktioncn, skolat af Landssekreteraren verkställas, det ålegat
denne att derom göra anmälan hos Landshöfdingen, äfven om icke
någon klagan öfver den fördröjda redovisningen blifvit förd, men att en
sådan anmälan ej syntes hafva skett; att, då den ansökning, som jemte
bifogade handlingar den 18 Juli 1866, då, på sätt berördt vore, exekutionsdiariet
för andra qvartalet bort vara till Konungens Befallningshafvande
inkommet, blifvit af Ekblom hos Konungens Befallningshafvande gjord,
otvetydigt utmärkte, att Ekbloms deri framstälda kraf härledde sig från
bristande redovisning för en utmätningsförrättning, och Kronofogden i sin
förklaring äfven vidgått, att han vore skyldig redovisa köpeskillingen för
en utmätt och försåld fastighet, och att Ekblom skulle af samma köpcskil
ling erhålla hvad på hans fordran hos Söderling belöpte, samt härigenom
äfven medgifvit, att frågan gälde verkställighet af ofvanberörda på Kronofogdekontoret
den 1 November 1865 aflcmnade utslag, Konungens Befallningshafvande,
enär således en erkänd tjensteförsummelse här varit för
handen, och de af Dillman anförda ursäkter ej varit så styrkta, som åberopade
1835 års Förordning fordrade, syntes hafva haft eu i samma Förordnings
och Landshöfdingeinstruktionens stadganden grundad ovilkorlig
skyldighet att genast inkalla Kronofogden och Ekblom till muntligt förhör,
för att få saken fulleligen utredd och kunna förhjelpa Ekblom till skyndsamt
åtnjutande af sin lagliga rätt; att, ehuru Ekblom i sina den 21 Augusi
afgifna påminnelser uppgifvit och med handlingar sökt styrka, att
Dillman gång efter annan undandragit sig aflemna redovisning för ifrågavarande
köpeskilling samt till och med antydt misstanka, att Dillman kunde
göra sig utan tillgångar, Konungens Befallningshafvande likväl låtit hela
saken hvila, så att densamma icke ens varit afgjord, då Dillman, nära fem
månader efter det Ekbloms påminnelser afgifvits, blifvit för yppad balans
inmanad i häkte; och att Landssekreteraren visserligen åberopat till ursäkt

det outredda skick, hvari Ekblom öfverlemnat saken, äfvensom de många
göromål, med hvilka Landssekreteraren varit öfverhopad, men att saken,
såsom jag trodde mig hafva ådagalagt, varit sådan, att det ålegat Konungens
Befallningshafvande såsom embetspligt att densamma utreda; vid hvilket
förhållande, och då här tillika varit fråga om ett ärende, vid hvars behandling
skyndsamhet funnes serskildt föreskrifven, något afseende icke kunde
fästas å de sålunda åberopade omständigheterna; och ansåge jag härmed
vara tydligen visadt, att fel och försumlighet uti ifrågavarande saks
behandling hos Konungens Befallningshafvande förelupit, äfvensom att både
felet och försumligheten läge Landssekreteraren till last; hvaremot, så vidt
förhållandena blifvit utredda, ej annat, än det långa dröjsmålet med sakens
afgörande, syntes kunna förevitas Landshöfdingen, som likväl härför borde
stånda ansvar och i ersättningsskyldigheten deltaga; på grund af hvilket allt jag
åt Advokatfiskalsembetct uppdragit att hos Kongl. Hofrätten anställa åtal
mot Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län, Herr Landshöfdingen
samt Landssekreteraren.

Efter det Advokatfiskalsembetet i aflåtct memorial tilltalat bemälde
Herr Landshöfding och Landssekreteraren för hvad jag, på sätt nämndt är,
lagt dom till last, har, i de förklaringar, desse hvar för sig afgifvit, blifvit
anfördt:

af Landssekreteraren: att, hvad anginge anmärkningen derom, att Landssekreteraren
skulle underlåtit att, i enlighet med föreskriften i 58 § af Landshöfdingeinstruktionen,
hos Landshöfdingen göra anmälan om den fördröjda
redovisningen af ifrågavarande exselcutionsärende, Landssekreteraren åberopade
ett förklaringen bilagdt, af tjenstförrättande Landskamereraren meddeladt
intyg till upplysning att, efter det Kronofogden Dillman i skrifvelse
den 11 Juli 1866 anhållit om anstånd med insändande af andra qvartalets
exsekutionsrapport, denne inkommit till Konungens Befallningshafvande
först den 10 Augusti, hvarjemte Landssekreteraren i detta hänseende vidare
erinrade: att, då Ekbloms ansökning ingifvits den 18 Juli, och, efter det
Dillmans förklaring inkommit den 26 i samma månad, målet blifvit redan
den 6 Augusti utstäldt till påminnelsers afgifvande, den ifrågavarande granskningen
af exsekutionsdiariet och deraf beroende anmälan hos Landshöfdingen
icke kunnat af Landssekreteraren företagas å de tider, jag förutsatt;
att Landssekreteraren med det anförda till en del äfven besvarat min anmärkning
i afseende derå, att Konungens Befallningshafva nde icke inkalla
parterne till muntligt förhör, utan utstält målet till påminnelser, men att, beträffande
denna fråga, vidare vore att bemärka, det Konungens Befallningshafvandes
rätt att förordna om muntligt förhör naturligtvis finge lika litet,
som hvarje annan rättighet, användas godtyckligt, utan endast när laglig

anledning dertill förefunnos, och i civila mål, af lätt insedda skal, blott
undantagsvis, då erforderlig utredning thy förutan ej kunde åstadkommas;
att, da forsta vilkoret, för begagnandet af denna magt väl måste vara, att
den person, som anlitade Konungens Befallningshafvande för att komma i
besittning af. någon uppgifven rätt, företedde giltiga skäl och bevis derför,
c et likväl uti ifrågavarande mål förekomme, att Ekblom, som redan vid ansökningens
ingifvande lätt kunnat åstadkomma fullständig bevisning derom,
att hans rätt vant beroende af redovisningen för det till Dillman lemnade
utslaget, för hvilket ändamål Ekblom endast behöft förete bevis af Kronofogden,
att Ekblom till verkställighet öfverlemnat utslaget med tillhörande,
pa honom transporterade skuldebref, i stället endast åberopat två bevis, af
.lika intetdera i och för sig ådagaladc, att Ekbloms rätt vore af utmätmngsärendet
beroende, samt att, vid sådant förhållande och då tillförlitlig
upp ysning i nyssnämnda hänseende icke heller kunnat vinnas,*vare sig af
Dillmans förklaring eller af den Konungens Befallningshafvande vid denna
tid ännu icke tillhandakomma exsekutionsrapporten, Konungens Befallningshafvande
syntes hafva egt fullt fog att utställa målet till påminnelser, för
att såmedelst bereda Ekblom tillfälle att bättre styrka sin rätt, innan vidare
åtgärd företoges; att, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, Landssekreteraren
icke kunde inse eller erkänna, att någon felaktighet vid målets
behandling egt rum; samt att, hvad anginge det anmärkta dröjsmålet
med ärendets expedierande, Landssekreteraren endast hade att, liksom förut
hos mig, till sin ursäkt åberopa öfverhopande göromål, i hvilket hänseende
Landssekreteraren nu likväl ville fästa uppmärksamhet derå, att göromålen
vid Landskanslierna i de flesta län och äfven i Westerås län dåmera så
tillökats, att det vore omöjligt att äfven med de yttersta ansträngningar
tillbörligen sköta desamma; samt

^ ^eT[ ^cmdshöfdingen: att han ansåge sig endast böra till Kongl.
Hoträttens bepröfvande öfverlemna, om och i hvad mån det honom till last
la,gda förhållande skäligen kunde, med afseende å omfånget af Landshöfmgens
öfriga embetsåligganden, hvilka ej medgåfvo en mera speciel och
detaljerad kontroll öfver alla förekommande ärenden, ådraga Landshöfdingon
ansvars- eller ersättningsskyldighet i förevarande mål.
i j Advokatfiskalsembetet i afgifvet ytterligare memorial bemött

livad hörkiarandena andragit samt framstält ansvarspåståenden och underst''0^
de anspråk på ersättning, hvilka Ekblom framstält, samt Förklarandena
deröfver sig yttrat, har Kongl. Hofrätten i utslag den 26 sistlidne
Maj sig utlåtit; att, enär ådagalagdt vore, att efter det Organisten Ekblom
i ofvan omförmälda, den 18 Juli 1866 till Konungens Befallningshafvande
mgitna ansökning, påkallat dess åtgärd för att af Kronofogden Dillman er -

hålla redovisning för ett den 1 November 1865 till denne för verkställighet
afiemnadt utslag, samt Dillman, hvilken i skrifvelse den 11 berörde
Juli hos Konungens Befallningshafvande anhållit om fjorton dagars anstånd
med insändande af 1866 års andra qvartals exsekutionsdiarium för Westerås
fögderi, i sin öfver Ekbloms berörda ansökning den 26 Juli 1866 afgifna
förklaring vidgått, att han då ännu ej redovisat köpeskillingen för en till
följd af nämnda utslag utmätt och försåld fastighet, och att Ekblom, såsom
innehafvare af säteriegaren C- A. Björkmans ofvan omfönnälda fordran hos
hemmansegaren C. F. Söderling i Skråmsta egde att, så snart liqvidation
af samma köpeskilling blifvit af Dillman uppgjord, deraf i mån af tillgång
erhålla hvad å berörda fordran belöpte, någon annan åtgärd i anledning
häraf, och fastän omförmälda diarium, hvilket bort innehålla anteckning
om de hinder, som kunde hafva för Dillman mött att inom i lag stadgad
tid afgifva slutlig redovisning för sin befattning med berörda exsekutionsärende,
icke inkommit inom den af Dillman sålunda begärda anståndstiden,
ej från Länsstyrelsens sida vidtagits, än att Dillmans förklaring den 6 påföljande
Augusti blifvit utstäld till påminnelser af Ekblom; äfvensom att,
sedan Ekblom den 21 i nyssnämnde månad afgifvit påminnelser och deruti
sökt ådagalägga, att Dillman gång efter annan undandragit sig fullgöra utfästad
redovisning, målet, änskönt detsamma varit af beskaffenhet att, enligt
uttryckliga föreskriften i Kongl Förordningen den 21 Mars 1835, Ekblom
hade bort erhålla skyndsam handräckning mot Dillman, likväl lemnats
utan all handläggning, så att det ännu i Januari månad år 1867, då Dillman
blifvit för uppbördsbalans skild från utöfningen af sin tjenst, varit oafgjordt,
och Ekblom derigenom nödsakats att sitt fordringsanspråk i Dillmans tillika
yppade konkurs bevaka; ty pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 Kap.
17 § Strafflagen, rättvist döma Landssekreteraren, hvilken, såsom föredragande
hos Länsstyrelsen, den anmärkta försummelsen i första rummet läge
till last, samt Landshöfdingen, som underlåtit den tillsyn, hvarigenom försummelsen
kunnat förekommas, att bota, för hvad de sålunda i embetet
felat, Landssekreteraren två hundra riksdaler, och Landshöfdingen ett hundra
riksdaler, hvilka böter tillfölle Kronan, samt att derjemte gemensamt
till Ekblom utgifva godtgörelse ej mindre för hvad af hans fordran, enligt
Konungens Befallningshafvandes ifrågavarande, på Ekblom öfverlåtna utslag
af den 10 Februari 1865 emellan förenämnde Björkman och Söderling,
icke kunde af Dillmans afträdda tillgångar gäldas, än äfven för det besvär
och de kostnader, som blifvit Ekblom i målet förorsakade, med sjuttiofem
riksdaler riksmynt.

Öfver detta utslag har Landssekreteraren sig i underdånighet besvärat,
men, enligt nådigt utslag den 23 November 1869, har Kongl. Maj:t ej funnit

skal i det öfverklagade beslutet göra annan ändring, än att de klaganden
du Öm da böter ncdsattes till ett hundra riksdaler riksmynt.

Till följd af anmärkningar vid granskningen af de från länshäktet i Örebro
inkomna fångförteckningar för år 1866 infordrade jag dels Sundbo Häradsrätts
utslag den 28 December 1865, angående arbetskarlen Johan Dahlqvist,
dels ock Edsbergs Häradsrätts utslag den 22 Maj 1866, angående
‘öire betjenten Carl Johan Larsson eller Setterlund.

I utslaget rörande Dahlqvist hade Häradsrätten, under åberopande af
I4 Kap. 12 och 14 §§, 11 Kap. 15 §, 18 Kap. 15 § samt 3 Kap. 1 §
Strafflagen, yttrat: att Dahlqvist, hvilken för fylleri å allmän väg gjort
S!g skyldig att bota fem riksdaler och för föröfvad misshandel att hållas
1 fängelse under fem månader tjugusex dagar, skulle, med tillämpning af
4 Kap. 5, 6 och 7 §§ Strafflagen, då han, enligt hvad upplyst vore, saknade
tillgång till böternas gäldande, i ena bot undergå fängelse i sex månader.

Utslaget angående Setterlund gaf åter vid handen, att Häradsrätten,
med åberopande af 20 Kap. 2 § Strafflagen, pröfvat Setterlund saker till
ansvar för första resan snatteri af gods värdt fyra riksdaler; och som Setterlund
derjemte blifvit af Grimstens Häradsrätt sakfaId för första resan
stöld af gods till sammanlagdt värde af femtiotre riksdaler, så, och med
ytterligare stöd af 4 Kap. 5, 6 och 7 §§ Strafflagen, dömdes Setterlund,
hvilken ansågs förfallen att för snatteriet höta trettiofem riksdaler och för
stölden, jemlikt 20 Kap. 1 och 18 §§ samt 2 Kap. 19 § Strafflagen, att
hållas till straffarbete i tre månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende.
i fem år, att nu, då han saknade tillgång till gäldande af sagda
böter, i ena bot undergå straffarbete i tre månader och nio dagar samt
vara medborgerligt förtroende förlustig i fem år.

Hvad beträffade förstberörda utslag, så syntes detsamma felaktigt ej
allenast derutinnan, att böterna för fylleri, fem riksdaler, blifvit förvandlade
antagligen till fyra dagars fängelse, i stället för att, jemlikt 4 Kap.
7 §, jemförd med 2 Kap. 10 och 11 §§ Strafflagen, nämnda bötesbelopp
rätteligen . bort förvandlas till nio dagars fängelse, utan ock i thy att, då
nämnde fyra dagars fängelse sammanlades med det för misshandel stadgade
fängelsestraffet, fem månader tjugusex dagar, summan utsattes till
sex manadei, i stället för fem inanader och trettio dagar, hvarigenom derjemte
straffbestämningen i sin helhet fått utseende af att vara tillkommen
genom godtyckligt jemnkande ej mindre å det omedelbart ådömda fängelsestraffet
än ock a det, hvartill böterne förvandlats. Att jag ogillade förfarandet

att, vare sig omedelbart eller genom sammanläggning med annat fängelsestraff,
beräkna i månadtal sådant fängelsestraff, som uppkommit genom böters
förvandling, både sin grund deri, att dels Strafflagen vid detta slags straffförvandling
omförmälde endast dagar såsom tidsmått för straffet, dels ock
Kongl. Förordningen den 30 November 1860 föreskrefve, att då tid för
ådomdt fängelsestraff skall räknas efter månad eller år, samt någon annan
beräkningsgrund ej funnes serskildt i lag stadgad, den dag för slutdag skulle
anses, från hvilken tidräkningen börjades. Genom sistberörda stadgande
gjordes nemligen, i följd af månadernas olika dagatal, strafftidens längd
beroende af den tid på året, då straffet verkstäkles, och det fängelse, som
Häradsrätten bestämt såsom motsvarande fylleriböter, kunde, i följd af den
verkstälda sammanläggningen och den sammanlagda tidens utsättande i
månadtal i stället för i dagatal, komma att aftjenas lika väl med två eller
med fem dagar som med fyra.

Hvad åter anginge det senare utslaget, hade Häradsrätten synbarligen
förbisett eller oriktigt uppfattat föreskriften i 20 Kap. 12 § Strafflagen,
som icke tillstadde, att ansvar ådömdes på en gång för snatteri och stöld.

Genom skrifvelse den 3 Mars 1868 uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet
vid Kongl. Svea Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten anhängiggöra och
utföra ansvarstalan mot den tillförordnade Domhafvande, som med de omförmälda
Häradsrätterna fattat nyssnämnda beslut, för hvad jag mot samma
beslut anmärkt; och sedan Advokatfiskalsembetets i öfverensstämmelse med
denna min skrifvelse aflåtna memorial blifvit af Kongl. Hofrätten utstäldt
till den tillförordnade Domhafvandens förklaring, har denne ej allenast erkänt
riktigheten af anmärkningen i fråga om förvandlingen af de arbetskarlen
Dahlqvist ådömda böter för fylleri, under förmälan, att beslutet derom tillkommit
af misstag, utan ock, i afseende å utslaget angående Setterlnnd, anfört,
att detsamma vore grundadt på 4 Kap. 2 § och ordralagen i 20 Kap
12 § Strafflagen, och att sistnämnda lagrum, i hvars 2 moment icke omnämndes
snatteri, således ej blifvit af Domhafvanden förbisedt men möjligen
oriktigt uppfattadt, hvarjemte Domhafvanden förklarat sig afstå från
sin rätt att varda hörd öfver de påståenden, Advokatfiskalsembetet kunde
finna sig befogadt emot honom framställa.

I afgifvet slutpåstående yrkade härefter Advokatfiskalsembetet att tillförordnade
Domhafvanden måtte för de anmärkta besluten och derigenom
ådagalagd bristande uppmärksamhet i domareembetets utöfning fällas att
bota, i enlighet med grunderna i 25 Kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen.

Genom utslag den 19 Januari 1869 utlät sig Kongl. Hofrätten: att
som ej mindre Sundbo Häradsrätt genom utslag den 28 December 1865,

vid

vid sammanläggande af de arbetaren Dahlqvist för fylleri ådömda böter, fem
riksdaler, med det för misshandel honom ådömda fängelse under fem månader
tjugosex dagar, förklarat, det Dahlqvist i en bot skulle undergå fängelse
i sex månader, oaktadt, jemlikt 2 Kap. 10 och 11 §§, samt 4 Kap,
7 § Strafflagen, böterna för fylleriförseelsen rätteligen bort förvandlas till
nio dagars fängelse, hvadan sammanlagda straffet för berörda förbrytelser
skolat bestämmas till fem månader trettiofem dagar; än äfven Edsbergs
Häradsrätt, genom utslag den 22 Maj 1866, dömt förre Betjenten Carl
Johan Larsson eller Setterlund, såsom den der vore förfallen, för snatteri,
till böter, trettiofem riksdaler, och för första resan stöld till straffarbete i
tre månader jemte förlust af medborgerligt förtroende under fem år, att,
då han till böterna saknade tillgång, undergå straffarbete i tre månader nio
dagar och vara förlustig medborgerligt förtroende under fem år, men
sistnämnda utslag, hvarigenom serskildt ansvar för hvartdera af de olika
tillgrepp, hvarom den tilltalade ansetts under en lagföring förvunnen, blifvit
honom ådömdt, vore derutinnan stridande mot 20 Kap. 12 § Strafflagen;
så pröfvade Kongb Hofrätten rättvist, med stöd af 25 Kap. 17, 21 och
22 §§ Strafflagen, det tillförordnade Domhafvanden, hvilken, såsom ordförande
i nämnde Häradsrätter då omförmälda två beslut meddelades, vore för desamma
ansvarig, skulle, för hvad sålunda kommit honom till last, bota
femtio riksdaler, som tillfölle Kronan.

Detta utslag är icke å någondera sidan öfverklagadt.

Vid granskning af de från länshäktet i Hernösand inkomma fångförteckningar
för år 1866 anmärktes, att dels Arnäs tingslags Häradsrätt, genom utslag
den 3 Augusti berörda år, under åberopande af 4 Kap. 3 § samt 20 Kap.
1, 3, 8, 12 och 15 §§ Strafflagen, dömt manspersonen Josef Henrik Fremling
och qvinnan Ingå Maria Uddeson att för första resan å serskilda tider
och ställen föröfvad stöld hvar för sig hållas till straffarbete i sex månader,
dels ock Själevads tingslags Häradsrätt, den 30 i ofvannämnde
månad, under åberopande af 20 Kap. 2 och 16 §§ Strafflagen, fält
Torparen Johan Ghristoffersson och hans hustru Anna Jonsdotter att för
första resan stöld hållas till straffarbete, Jonas Christoffersson i fyra månader
och Anna Jonsdotter två månader; men att straffpåföljden: förlust
utaf medborgerligt förtroende, ej syntes hafva blifvit dessa sakfälda ålagd;

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelsé till 1870 års Riksdag. 10

hvilken anmärkning jemväl bestyrktes af de för verkställighet insända utslagen,
dem jag från Konungens Befallningshafvande infordrat.

Öfver anmärkningen hörd, har den tillförordnade Domhafvande, hvilken
vid begge de sålunda omförmälda målens handläggning i de serskilde
Häradsrätterna fört ordet, i afgifvet yttrande anfört, att den anmärkta
underlåtenheten sannolikt endast vore en skenbar följd af oriktigt eller
ofullständigt utskrifvande af de till Konungens Befallningshafvande för
verkställighet öfversända utslagen, dem tillförordnade Domhafvanden förmodade
i koncepthandlingarne, till hvilka han vid utlåtandets afgifvande
ej egde tillgång, skulle finnas vara fullt lagenliga; men i motsatt fall måste
Domhafvanden medgifva, att samma underlåtenhet hade sin grund i förbiseende
vid afdömandet af ransakningsmålen.

För att utröna rätta förhållandet härmed, öfversände jag derefter utslagen
till den ständige Domhafvanden i nämnda tingslag, med anmodan till
honom att, efter jemförelse med konceptprotokollen, meddela bevis, huruvida
de till verkställighet utskrifna expeditionerna öfverensstämde med koncepten
eller icke; och af de bevis bemälde Domhafvande härom afgaf, inhemtades
att, enligt konceptprotokollen, Jonas Christoffersson och Anna Jonsdotter
blifvit förklarade hvar för sig förlustige medborgerligt förtroende
under fem år, hvaremot sådan påföljd ej varit Josef Henrik Fremling och
Ingå Maria Uddeson ålagd.

Då således felaktigt domslut, i det ena fallet, och felaktig expedition,
i det andra, låge den tillförordnade Domhafvanden till last, ansåg jag sådant
ej böra undgå laglig beifran utan uppdrog åt Advokatfiskalsembetet
vid Kongl. Svea Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala bemälde
Domhafvande och å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet
kunde föranleda.

Genom utslag den 26 Februari 1869 utlät sig Kongl. Hofrätten: att,
ehuru, jemlikt Kongl Kungörelsen angående fångförteckningars upprättande
och insändande den 25 Oktober 1839, sådana förteckningar skulle
innehålla uppgift om det straff, hvartill häktade personer blifvit dömde,
samt följaktligen de utslag, som till Konungens Befallningshafvande för
verkställighet öfverlemnades, borde innehalla fullständig underrättelse i sådant
hänseende, vid hvilket förhållande i det till Konungens Befallningshafvande
expedierade transsumt af Själevads Häradsrätts ofvanberörda utslag
angående Jonas Christoffersson och Anna Jonsdotter bort intagas jemväl
den del af utslaget, hvarigenom de blifvit förklarade förlustige medborgerligt
förtroende under fem år, Kongl. Hofrätten likväl funne den underlåtenhet,
tillförordnade Domhafvanden härigenom låtit komma sig till last,
icke vara af beskaffenhet att till ansvar för honom föranleda; men emedan

18 § i 20 Kap. Strafflagen ovilkorligen bjöde, att den, som gjort sig förfallen
till straff för stöld efter 1 och 3 §§ i samma kapitel, tillika skulle
dömas till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid, samt genom Arnäs
tingslags Häradsrätts utslag den 3 Augusti 1866, enligt hvilket Jonas
Christoffersson och Anna Jonsdotter ansetts förfallne till straffarbete för
stöld efter sistömförmälde §§, de icke tillika blifvit till förlust af medborgerligt
förtroende dömde; ty, och som tillförordnade Domhafvanden, i egenskap
af Häradsrättens Ordförande, i beslutet deltagit och följaktligen vore
ansvarig för det förbiseende, som sålunda egt rum, blefve med stöd af 25

c5 ^ O

Kap. 17 § Strafflagen, tillförordnade Domhafvanden, för vårdslöshet vid
domareembetets utöfning, fäld att bota femtio riksdaler riksmynt.

Detta utslag är hvarken af mig eller den tilltalade öfverklagadt.

Sedan Konungens Befallningshafvande i Kalmar län den 20 Februari
1868 utfärdat allmän kungörelse af innehåll, att Konungens Befallningshafvande
ansett sig böra upplysa och erinra vederbörande att, när embetseller
tjensteman eller enskild person önskade att med bevis öfver uppläsandet
i kyrka återfå någon kungörelse eller annan handling, som lagligen skolat
offentliggöras, samma kungörelse eller handling borde vara åtföljd af en
lika lydande afskrift eller duplett, som derefter med uppläsningsbevis återbekommes;
och Häradshöfdingen i Södra Möre härads domsaga uti en till
mig insänd skrift, på anförda skäl, anhållit om min embetsåtgärd för att få
berörda påbud upphäfvet; samt Konungens Befallningshafvande, som i anledning
häraf fått tillfälle att närmare angifva och utveckla de grunder, på
hvilka Konungens Befallningshafvande funnit sig böra och kunna utfärda
nämnda kungörelse, med yttrande i ämnet till mig inkommit; så, och enär
jag ansåg Konungens Befallningshafvande hafva, genom kungörelsens utfärdande
felaktigt förfarit, i så måtto som Konungens Befallningshafvande
deruti meddelat länets invånare upplysningar eller erinringar, hvilkens öfverensstämmelse
med gällande lag och författningar på goda skäl kunde ifrågasättas,
anmodade jag Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Göta Hofrätt att
emot Herr Landshödingen och Landssekreteraren i nämnda län, hvilka kungörelsen
utfärdat, anhängiggöra åtal, för att få densamma undanröjd.

Efter det i följd häraf Advokatfiskalsembetet afgifvit memorial i ämnet
och yrkat, att Konungens Befallningshafvande måtte förpligtas att i vederbörlig
ordning genast återkalla kungörelsen, såsom obehörigen tillkommen,
hafva, vid afgifvande af förklaring öfver detta memorial, Förklarandeaa

öfverlemnat ett exemplar af Konungens Befallningshafvande» den 16 Juli
1868 utfärdade kungörelse, hvarigenom förstomförmälda kungörelse blifvit
återkallad; och utlät sig Kongl. IJofrätten, genom utslag den 15 Januari
innevarande år: att Kongl. Hofrätten väl funne Konungens Befallningshafvande
hafva saknat laglig befogenhet att utfärda ifrågavarande kungörelse af
den 20 Februari 1868; men då densamma redan blifvit af Konungens Befallningshafvande
återkallad, ansåge Kongl. Hofrätten vidare yttrande i anledning
af åtalet icke erfordras.

Uti en till mig ingifven skrift hade Bonden Anders Jonsson i Pingbo ■
klagat deröfver, att Domhafvanden i Stora Schedvi tingslag för ett å klagandens
begäran utfärdadt gravationsbevis angående den klaganden tillhöriga
halfva bergsfrälse- och skatteegendomen Pingbo i Stora Schedvi socken
påfört och uppburit i lösen sex riksdaler; förmenande klaganden att, då
nämnda egendom Pingbo utgjorde en hemmansdel eller lägenhet, den omständighet,
att hemmansdelen vore dels af bergsfrälse- dels af skattenatur,
ej varit laglig grund för påförande af dubbel lösen, enär denne bestämdes
icke efter jordenaturen utan efter antalet af »hemman», »heinmansdelar»
eller »lägenheter»; och att, då hvarken klaganden eller någon annan kunde
utvisa å marken, hvilka af jordlapparne vore af bergsfrälse- och hvilka af
skattenatur, samt Domhafvanden genom gravationsbevisets ordalydelse utmärkt,
att detsamma anginge en fastighet, en egendom, Domhafvanden
bort utsätta lösen för beviset till tre, i stället för sex, riksdaler.

Sedan Domhafvanden fått del af denna klagan, har han i deröfver afgifvet
yttrande hufvudsakligen anfört, att han till mitt bedömande öfverlemnade att afgöra,
om hans förfärande vore riktigt eller icke. Han hade ansett saken icke
vara alldeles klar, enär han förutsatte, att med de i gällande expeditionstaxa
begagnade uttrycken hemman, hemmansdel och lägenhet, åsyftades den
åtskillnad, som i jordeboken vore angifven. I fråga härom åter förekomme,
att ingenstädes i jordeboken påträffades under samma numer hemman af
blandad skatte- och frälsenatur. Väl kunde påträffas, under kategorien
»skatte», t. e. »Norrby N:o 1, J mantal», och under »frälse», möjligen äfvenledes
»Norrby N:o 1, \ mantal», men dessa ansåges då icke såsom samma
jordeboksnumer. Om nu bergsfrälsehemmanet Pingbo och skattehemmanet
Pingbo blifvit förenade i en egares hand och, efter undergånget laga skifte,
hvarunder egorna blifvit sammanblandade, så att, såsom klaganden uttryckt
sig, ingen kunde utvisa å marken, hvilka af jordlapparne vore skatte och hvilka

frälse, hela den sålunda konsoliderade egendomen klöfves och finge två serskilde
egare, af hvilka hvardera i afseende på skatternas beräknande toge
hälften af bergsfrälset så väl som af skattet, så komme ju i alla fäll hvardera
att hafva sin jord från två serskilda hemman, likasom i allmänhet,
inom skattejorden allena, mången, ehuru han köpt jord från två hemmansrmmer,
likväl fått densamma i ett egoskifte sammandragen, när så kunnat åtbära;
men med tilllhjelp af refverket och skifteshandlingarne kunde likväl en
efter de serskilda jordnaturerna lämpad klyfning lätteligen låta sig verkställas.
På dessa skäl bestrede Domhafvanden afseende å klagoskriften,
men han vore, på sätt han förut antydt, i sak af förevarande beskaffenhet,
långt ifrån att strängt hålla på sin mening.

Härpå genmälte jag i skrifvelse den 29 Juni 1868: att jag ej funnit mig
af de skäl, Domhafvanden anfört, öfvertygad om riktigheten af hans öfverklagade
förfarande, men, i betraktande af hans yttrandes innehåll i öfrigt,
lemnades Domhafvanden sex veckors rådrum att till mig inkomma med bevis,
att det belopp, hvarmed den påförda lösen öfverstege hvad för en hemmansdel
belöpte, blifvit till klaganden återstäldt; hvarjemte jag tillkännagaf, att
efter nämnda tids förlopp ärendet komme att slutligen pröfvas, ehvad det
omnämnda beviset inkommit eller icke.

Efter det den sålunda förelagda tiden tilländagått, utan att Domhafvanden
visat, att orsaken till den hos mig förde klagan blifvit undanröjd,
företog jag den 16 September nämnda år detta ärende till pröfning och beslöt
åtal emot Domhafvanden, anförande i den skrifvelse, som härom samma
dag afläts till Ådvokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt: att jag funne
det vara uppenbart, att de i expeditionstaxan angifne grunder för beräknande
af lösen för gravationsbevis afsåge det större eller mindre besvär,
som vore förknippadt med utfärdandet af sådant bevis, så att lösen för detsamma
ökades i den mån de deri omförmälda hemman, hemmansdelar och
lägenheter till antalet formerades, hvilken beräkningsgrund icke kunde anses
undergå förändring derföre, att lösen slutligen stannade vid ett maximum.
Deremot kunde väl ett hemmans, en hemmansdels eller en lägenhets olika
jordnatur icke sägas inverka på besväret med bevisets uppsättande, med
mindre den olika jordnaturen föranledt flera hemmansnumers åsättande.
Hvad den ifrågavarande egendomen Pingbo anginge, så, och då egendomens
blandade jordnatur icke förorsakat olika namn eller hemmansnumer å samma
egendom och, i följd deraf, olika beteckningar i brädden af inteckningsprotokollet,
samt bevis icke äskats serskildt om de gravationer, som vidlådde frälsehemmanet
Pingbo, och serskildt om dem, som häftade vid skattehemmanet
Pingbo, kunde den olika jordnatur, klagandens fastighet möjligen egde enligt
jordeboken, icke hafva orsakat ökad möda vid gravationsbevisets utfärdande och

följaktligen ej heller berättigat Domhafvanden att påföra och uppbära högre
lösen, än om hemmanet varit af blott en jordnatur. Jag ansåge mig derföre
icke böra förvägra klaganden det biträde, hvarföutan han, efter hvad
som visat sig, ej kunde återbekomma det belopp, han efter min åsigt utöfver
laglig lösen måst utgifva för berörda gravationsbevis.

I sin förklaring till Kongl. Hofrätten anförde Domhafvanden, bland
annat, att klagandens fastighet i Pingbo utgjordes af dels jord från ett
skattehemman derstädes, räntande i soldatårspenningar 1 daler 291 öre,
dels jord från ett bergsfrälsehemman, innehållande 7 spannland 11 snesland
4 bandland, d. v. s. jord från tvenne, enligt betydelsen af ordalagen i gällande
förordning om expeditionslösen, serskilda hemman, hernmansdelar eller lägenheter,
hvilka kunnat vara serskildt intecknade, innan de förenades, likasom
efteråt, — huruvida de vore hvar för sig intecknade, verkade ej på bestämmandet
af lösen. Vidare omförmälde Domhafvanden de svårigheter
och vådor, med hvilka utfärdandet af gravationsbevis i hans domsaga vore
förenadt, i saknad af numer eller annan stadigvarande beteckning för
hemman och hernmansdelar och i anseende till den der i orten långt

drifna hemmansklyfning och jordafsöndring, så att Domhafvanden gerna
skulle försaka den sportel, gravationsbevisen gåfve, derest han på samma
gång befriades från besväret med utfärdandet af dessa bevis och vådan af
misstag, som dervid af förutnämnde orsaker lätteligen kunde inträffa; hvarjemte
Domhafvanden tillkännagaf, att han till klaganden Anders Jansson återburit
tre riksdaler af den upptagne lösen.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 9 Februari 1869 och yttrade:
att som upplyst vore, att den fastighet i Pingbo, angående hvilken ifrågavarande
gravationsbevis blifvit utfärdadt, utgjordes afjord utaf dels bergsfrälseoch
dels skattenatur, samt, jemlikt Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855, lösen för gravationsbevis å fast egendom å
landet skulle hos Häradsrätt, då beviset omfattade tio år, beräknas för
hemman, hemmansdel eller lägenhet, för hvarje af dessa till och med tre,
till tre riksdaler, utan att i berörda Kongl. Förordning funnes bestämdt,
hvad med hemman, hemmansdel eller lägenhet förstodes; alltså, och då
Domhafvanden följaktligen icke kunde anses hafva i anmärkta hänseendet,
oriktigt förfarit, funne Kongl. Hofrätten skäligt åtalet att ogilla.

Med detta utslag ansåg jag mig icke kunna vara nöjd. Då Domhafvanden
redan godtgjort klaganden hvad jag trodde denne hafva för mycket
erlagt i lösen för det ifrågavarande gravationsbeviset; och då de fall, i hvilka
Kongl. Hofrättens utslag skulle kunna åberopas såsom prejudikat, nemligen
sådana, der ett hemman eller en hemmansdel innehölle jord af olika kameralistisk
natur, vore ytterst sällsynta och, i följd deraf, jemväl vådan af ett slikt

prejudikat ganska ringa, skulle jag visserligen kunnat låta bero vid Kongl. Hofrättens
domslut; men emedan Domhafvande!! på grund af samma utslag kunde,
om icke återfordra de tre riksdaler, klaganden redan erlagt, likväl i all
framtid, så ofta utfärdande af gravationsbevis för Pingbo hemmanet komme i
fråga, derför fordra dubbel lösen, hade jag i. denna omständighet enahanda
anledning att fullfölja, som jag haft att anhängiggöra åtalet, så mycket mer
som det gälde att bekämpa en tolkning af expeditionstaxan, hvilken jag
fann stridande emot densammas rätta förstånd. Jag anmodade derföre
Advokatfiskalsembetet att genom underdåniga besvär söka ändring i Kongl.
Hofrättens utslag och anförde vidare, till utveckling af min åsigtderom, att stadgandet
i berörda taxa rörande lösen för gravationsbevis hade till hufvudsakligt
syftemål, att genom den olika lösen i sin mån godtgöra domarens
större eller mindre besvär vid bevisets utfärdande, ej allenast den omständighet,
att nämnda lösen ökades med antalet af hemman, hemmansdelar
eller lägenheter, utan ock den att, om beviset omfattade egendom, som
vore belägen i flera härad eller tingslag, serskild beräkning af lösen egde
ruin för den inom hvart och ett härad eller tingslag liggande del af egendomen,
uppenbarligen af det skäl, att i detta fall flera inteekningsprotokoll
måste genomgås. Likaså berodde lösen på det större antalet af år, beviset
afsåge, så att, om beviset gälde endast ett år, lösen utgjorde en tiondel
af den för tio år bestämda o. s. v., dock med stadgadt minimum af två
riksdaler. Det vore tillika föreskrifvet, att i brädden af inteckningsprotokollet
skulle tecknas namnet (icke jordnaturen) å den egendom, som intecknats.
När då ett gravationsbevis skulle uppsättas, vore besväret onekligen
mindre, om endast ett härads eller tingslags eller ett års inteckningsprotokoll
skulle genomgås, och ett namn, en numer eller annan beteckning
i brädden af inteckningsprotokollet efterses, än om dylika protokoll
för flera härad eller tingslag eller för flera år skulle granskas, och uppmärksamheten
hållas spänd på flera namn eller numer å hemman, hemmansdelar
eller lägenheter, och det vore detta jag trodde det ifrågavarande
stadgandet i expeditionstaxan afse. Hvad annat, som i detta fall skulle
af ses, visste jag icke, emedan, om fastighetens kamerala storlek hade något inflytande
på lösen, hemman och hemmansdel väl icke skulle räknas lika,
och fästes något afseende på egendomens värde, så borde derom finnas uttrycklig
föreskrift, och detta värde på något sätt i inteckningsprotokollet
vara upptaget. Lösen för gravationsbevis vore dessutom lika stor, ehvad
egendomen befunnes för gäld intecknad eller icke, och huru många eller
störa de intecknade penningsummorna vore; hvilket allt syntes mig ådagalägga,
att det vore domarens möda vid genomgåendet af det vidlyftigare protokollet,
och den uppmärksamhet, han måste egna åt hemmans, hemmansdelars

eller lägenheters namn, numer eller beteckning i öfrigt, som genom ifrågavarande
lösen, i densammas olika grader, belönades. Kongl. Hofrätten
tycktes hafva lagt vigt på den omständighet att, då olika jordnatur ingått
i hemmansdelen, detta utmärkte att två hemmansdelar sammansmält; men
om ock detta varit förhållandet, hvad hade det kunnat göra till saken, då
den sålunda sammansmälta hemmansdelen hade samma namn och, äfven om
inteckningar funnits i de serskilda delarne, dessa skulle hafva anträffats
under samma namn i brädden af inteckningsprotokollet och följaktligen icke
vållat domaren större besvär, än om hemmansdelen varit i sitt ursprungliga
skick och jordnaturen densamma.

Det var på dessa grunder Advokatfiskalsembetet anmodades att
fullfölja den talan, jag hos Kongl. Hofrätten anhängiggjort, dock med den
förändring i det der framstälda yrkandet att, enär Domhafvanden redan
till klaganden återstält hvad han utöfver enkel lösen för gravationsbeviset
uppburit, frågan om ersättning till denne förklarades hafva förfallit, men
att deremot den underdåniga framställning tillädes att, derest Kong], Maj:t
skulle finna Domhafvanden icke hafva gjort sig skyldig till ansvar, Kongl.
Maj:t ändock måtte täckas, med upphäfvande af Kongl. Hofrättens utslag, i
nåder förklara, att vid det förhållande, att Domhafvanden redan godtgjort
klaganden hvad denne förment sig hafva utöfver laga lösen för ifrågavarande
gravationsbevis erlagt, saken finge dervid bero.

I nådigt utslag den 30 September 1869 har Kongl. Maj:t förklarat
skäl icke vara anfördt, som kunde i Hofrättens utslag verka ändring. —
Det stadgande uti Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den
30 November 1855, om hvars tillämpning här varit fråga, har följande
lydelse:

Gravationsbevis för fast egendom.

a) för tio år:

på landet: angående hemman, hernmansdel eller lägenhet, för

hvarje af dessa till och med 3 .....

öfver 3 till och med 6...............................

öfver 6 ..........................................................

dock att lösen ej må påföras högre än
så vida icke beviset omfattar egendom,
tingslag, i hvilket fall serskild lösen
häradet eller tingslaget liggande del af

b) för kortare tid än tio år:
för hvarje år, beviset omfattar, nr af hvad härofvan finnes bestämdt,

men icke i något fall mindre än...................................................... 2 Rdr.

Rdr.

........................................ 3

........................................... 2 -

.......................................... 1. »

........................................... 20 «>

som är belägen i flera härad eller

beräknas för den inom hvartdera
egendomen.

Kongl.

T Kong], Hofrättens härofvan intagna xitslag yttras, att uti ifrågavarande
Förordning ickefunnes bestämdt, hvad med hemman, hemmansdel eller lägenhet
förstodes, och i ett annat af mig anstäldt åtal rörande tillämpning af nyssanförda
stadgande (se sidd. 39 och följande i min till 1868 års Riksdag afgifna
berättelse) har det visat sig, att uttrycket egendom, som deri förekommer,
är lika obestämdt, så att deraf icke kan med visshet slutas, huruvida,
t. ex. en person, hvilken köpt en sätesgård med underlydande flera
hemman och hemmansdelar och sedermera tillhandlar sig andra hemman
och hemmansdelar till obegränsadt antal men liggande inom samma härad
eller tingslag, skulle kunna fordra att för alla dessa hemman, hemmansdelar
eller lägenheter, huru många de än vore, undfå ett gravationsbevis emot lösen
af tjugu riksdaler, eller om hemmanens skötande i sambruk, eller den omständighet,
antingen att de blifvit gemensamt intecknade, eller ock att de i jordeboken
äro upptagne såsom sammanhörande, är bestämmande i fråga om deras
egenskap att utgöra ett så beskaffadt helt, att icke serskildt gravationsbevis
för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet får utfärdas och lösen derigenom
blifva större, än för ett gemensamt bevis. Detta ådagalägger, synes
mig, att ifrågavarande stadgande är behäftadt med otydlighet i mer än ett
hänseende, hvilket påkallar lagstiftarens snara mellankomst så mycket mer
som alla förhållanden emellan rättssökande och domare, hvilka genom sin
obestämdhet gifva upphof till misstanka om egennytta hos den sistnämnde,
då han söker göra sin rätt gällande, alltid äro ömtåliga. Vid en förändrad
uppställning af förevarande stadgande har jag förestält mig, att domarens möda
vid utfärdandet af gravationsbevis skäligen kunde tillgodoses utan att den,
som äskar beviset, ändock betungades med obillig lösen derför, om dels dervid
stadgades, att antalet af hemman, hemmansdelar och lägenheter beräknas
efter deras i kanten af inteckningsprotokollet, enligt gällande föreskrift, utförda
namn och numer eller annan beteckning och ej efter deras fördolda
jordnatur, dels ock maximum af lösen för dylika bevis antingen helt och
hållet borttoges eller så förhöjdes, att alltför stor olägenhet för domaren
af ett större antal hemmans, hemmansdelars eller lägenheters intagande
i ett gravationsbevis undanröjdes.

Då jag under embetsresa den 10 Augusti 1868 besökte länsfängelset
Wexiö, klagade fången Jonas Svensson Broberg deröfver, att han, som
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. \ \

vore under tilltal vid Sunnerbo Häradsrätt för förfalskning af, bland annat,
ett skuldebref, alltsedan den 12 nästförutgångne Februari afbidat fortsättning
af ransakningen vid bemälde Häradsrätt, hvartill orsaken förmodades
vara den, att, sedan tillförordnade Länsmannen C. W. Pontén, hvilken,
till följd af angifvelse, att han å det förfalskade skuldebrefvet skulle hafva
tecknat vittnes- och vederhäftighetsbetyg, blifvit af Häradsrätten dömd till
värjemålsed, hos Kongl. Göta Hofrätt sökt ändring i beröida domslut, bemälde
Kongl. Hofrätt då ännu icke meddelat dom i målet. Dels å landskansli
i Wexiö och dels hos Domhafvanden i Sunnerbo härad, hvilken derefter
besöktes, inhemtade jag om nämnda sak vidare: att, efter det Bengt Nilsson
i Ballingslöf till Sunnerbo Häradsrätt instämt ej mindre Jonas Svensson
Broberg och dennes Broder Anders Petter Svensson än ock bemälde Pontén,
under yrkande, bland annat, att Pontén, som å ett af Broberg den 26
November 1864 till Bengt Nilsson utfärdadt skuldebref, försedt med borgen
af Anders Petter Svensson och en annan icke instämd person,. meddelat
intyg, att låntagaren och löftesmännen egenhändigt underskrifvit sina
namn, erkänt skulden och för densammas gäldande vore vederhäftige, matte,
sedan genom löftesmännens nekande till samma skuld, uppdagadt blifvit,
att borgensförbindelsen svikligen tillkommit, dömas skyldig att hålla Bengt
Nilsson skadeslös för hvad hån af det förskrifna beloppet med ränta och
åbragta kostnader icke kunde hos lantagaren eller löftesmännen utbekomma,
och att Häradsrätten i utslag den 20 Januari 1868, uppå anförda skäl,
förpligtat Pontén att, om han det förmådde, med ed vita och betyga, att
Broberg och Anders Petter Svensson, i Ponténs närvaro, egenhändigt undertecknat,
Broberg det ifrågavarande skuldebrefvet, och Anders Petter
Svensson den derå befintliga borgensförbindelsen, samt att de erkänt den
på samma handling grundade skuld; att vidare Pontén, enligt Häradsrättens
hänvisning, öfver nämnda utslag besvärat sig hos Kongl. Hofrätten, som i
utslag den 14 derpåföljande Mars föreskrifvit, att Pontén, derest han ville
sin talan emot Häradsrättens utslag fullfölja, skulle anmäla.sig hos domaren
för att efter erläggande af vad erhålla behörig hänvisning till detsammas fullföljd;
och att Pontén sedermera i vadeväg fullföljt målet hos Kongl. Hofrätten,
som den 29 Maj samma år afgjort detsamma, men att domen icke
utgifvits förr, än den 31 påföljande Juli. o

Enär Häradsrättens nyssberörda utslag, hvilket varit föremål för Kongl.
Hofrättens pröfning, innehållit, att Häradsrätten uppskjutit sitt yttrande
rörande Broberg och den andre svaranden intilldess sig visat, om Pontén
ginge den honom förelagda eden eller deråt bruste, samt att Brobeig
under tiden skulle hållas i häkte, anförde jag uti skrifvelse till Kongl.
Hofrätten den 24 September 1868, att jag icke kunde lemna oanmärkt, att,

oaktadt nyssberörda omständigheter varit kända, expeditionen af Kongl.
Hofrättens dom blifvit så lång tid fördröjd; och anmodade jag derföre
Kongl. Hofrätten att lemna vederbörande ledamöter, som det ifrågavarande
målet i Kongl. Hofrätten handlagt och borde för domens expedierande ansvara,
del af min anmärkning, på det att de kunde komma i tillfälle att
deröfver afgifva yttrande.

1 anledning häraf insände Kongl. Hofrätten yttrande i detta ämne ej
mindre från referenten i målet än ock från de öfrige ledamöterne af den
Division i Kongl. Hofrätten, som målet handlagt.

Referenten vidgick i sitt yttrande, att ifrågavarande dom kunnat och
bort, efter det densamma beslutades, långt förr än som skett, expedieras,
och detta så mycket heldre som af domens mer eller mindre skyndsamma
utgifvande berodde en för brott tilltalad persons längre eller kortare qvarhållande
i häktet, med afseende hvarå den i gällande Arbetsordning för
Hofrätterne medgifna längsta tid för utslags eller doms justerande och utgifvande
skäligen icke bort begagnas, långt mindre, såsom i förevarande fall
blifvit händelsen, öfverskridas; men för att visa, det detta dröjsmål med
domens utgifvande varit föranledt mer af olycka, än af någons vållande,
anförde Referenten vidare, bland annat: att, sedan ifrågavarande mål till
Kongl. Hofrätten inkommit och vid lottning den 12 Maj 1868 tillfallit Referentens
rotel, så hade detsamma, efter att berättelse deri blifvit utfärdad
samt af parterne granskad och underskrifven, föredragits och afgjorts den
29 i sistnämnde månad, då äfven ett af Referenten uppsatt förslag till
dom af Divisionens öfrige ledamöter godkänts, i följd hvaraf den beslutade
domen kunnat af tjenstgörande Notarien så hastigt färdigskrifvas, att densamma
är vorden af Referenten granskad och undertecknad den 1 påföljande
Juni; att derefter, ehuru besagde Division, som handlagt målet, i anseende
till ferier, ej tjenstgjort under Juni månad utan sammankommit de närmast
följande veckorna endast så ofta omständigheterna dertill föranledt, för''
offentligt justerande, enligt Arbetsordningens föreskrift, af redan beslutade
men vid sessionens slut icke justerade expeditioner, ifrågavarande dom likväl,
så fort sig göra låtit, blifvit vid ett dylikt sammanträde offentligen
justerad; att, änskönt Kongl. Hofrättens ledamöter, jemlikt öflig sed,
hvilken förmodades icke hafva oskäl med sig, underskrefve expeditionerna
först efter deras granskning i hemmet för upptäckande af felaktigheter, som
vid den offentliga justeringen möjligen blifvit förbisedda, domen icke desto
mindre efter fulländad cirkulation emellan ledamöterne, enligt Referenten
lemnad underrättelse, skulle hafva för utskrifning och expedierande blifvit
vederbörande tillstäld under loppet af sistnämnde månad, sedan Ordföranden
å Divisionen den 26 i nämnde månad densamma underskrifvit; att erfor -

derlig skyndsamhet med målets handläggning blifvit iakttagen, så vidt på
Divisionens gemensamma åtgärder berott och alltintilldess domén kommit
i det skick, att han kunnat och bort af vederbörande tjensteman expedieras;
att dylik expedition visserligen, enligt 26 § i Arbetsordningen, tillhörde vederbörande
Notarie, men att, på det den af Kongl. Hofrättens domar härflytande
lösen måtte blifva jemnt fördelad emellan Kongl. Hofrättens samtlige
Notarier, ett från den allmänna regeln något afvikande, sätt för domsexpeditionen
blifvit, med Kongl. Hofrättens tysta samtycke, af expeditionshafvandena
vidtaget, utan att deraf någon nämnvärd olägenhet försports; att
detta expeditionssätt bestode deruti att, enligt öfverenskommelse mellan
Notarierna och Expeditionsredogöraren, den sistnämnde ombesörjde utskrifningen
af alla domar, aflemnade de utskrifna domsexemplaren derefter till
Notarierna att kollationeras, framlemnade de kollationerade, utgående domsexemplaren
till prsesidii underskrift, vidtoge åtgärd för utfärdande af anslag
till domars utgifvande samt tillhandahölle sedermera parter och ombud
domarne emot lösen, hvilken, i den mån han inflöte, lika emellan Notarierna
fördelades; att, då vid hvarje sessions slut och under de närmast derpå
följande veckorna naturligen en större mängd af domar hos Expeditionsredogöraren
hopade sig, än som på en gång kunde hinna utskrifvas, kollationeras
och underskrifvas, det visserligen hände, att med åtskilliga domars
expedierande finge anstå någon tid efter det de kommit Expeditionsredogöraren
till hända, och att detta inträffat med ifrågavarande dom, hvilken
af en olycklig tillfällighet kommit att få sin plats nära botten i den hög
af domar, som i början af sommarferierna samlats hos Expeditionsredogöraren,
enligt hvad som blifvit Referenten meddeladt då han, efter återkomsten
i slutet af Augusti från en af honom den 19 Juni företagen resa, efterfrågat
orsaken till domens emot förmodan sena utgifvande; att Referenten
ansett så mycket mindre lämpligt att anmäla vare sig vederbörande Notarie
eller Expeditionsredogöraren till åtal för dröjsmålet som Notarien, enligt
hvad ofvan blifvit nämndt, icke toge befattning med domarnes expedierande
eller ens finge dem sig tillstälda, sedan de blifvit af ledamöterna underskrifna,
samt det ej heller skäligen kunde begäras, att Expeditionsredogöraren
skulle genomläsa samtliga i Kongl. Hofrätten beslutade domar för
att tillse, om någon af dem borde framför de andra skyndsamt expedieras;
att det enda, som Referenten skulle kunna förebrå sig i detta fall, vore det,
att han ej, innan han lemnade orten, tillsagt Expeditionsredogöraren om
angelägenheten af domens skyndsamma utgifvande, eller att han icke derom
gjort anteckning å det hos Kongl. Hofrätten förvarade domsexemplaret,
men huruvida underlåtenheten härutinnan kunde lagligen föras Referenten
till last såsom en försummelse i tjensten förmodade Referenten med så

mycket större skäl kunna sättas i tvifvelsmål som uti stadgandet i sista
punkten af 1 momentet uti Arbetsordningens 19 § anledning förefunnes till
det antagande, att referent, oaktadt honom, enligt 16 § 2 momentet i samma
Arbetsordning, ålåge närmaste tillsynen derå, att ett på hans föredragning
fattadt beslut blefve, så fort ske kunde, uppsatt och expedieradt, likväl
skulle kunna saklöst låta anstå med justering inför Kongl. Hofrätten af
beslut, fattadt inom sex veckor före feriers början, tilldess Divisionen efter
feriernas slut åter sammanträdde till tjenstgöring, hvilket förfarande i detta
fall skulle vållat dröjsmål med den ifrågavarande domens justerande till början
af September månad; att Referenten ingalunda ville hafva detta yttrande
ansedt så, som skulle det innebära ett försvar för hans underlåtenhet i omförmälda
hänseendet, emedan, om än emot den af honom antydda tolkning
af den åberopade punkten icke skulle kunna göras någon grundad invändning,
han dock ansåge påyrkandet eller begagnandet af en dylik rättighet
för referenten, om den förefunnes, innefatta talande bevis på bristande nit
i tjensten, en tillvitelse den Referenten sökt och fortfarande ville söka
att, så vidt på honom berodde, gå fri för; att deremot Referenten ansåge
det vara väl mycket fordradt, att referent, som underskrifvit, justerat och
behörigen från sig lemnat utslag eller domar i de af honom föredragna
mål, skulle behöfva offra en del af sina väl behöfliga ferier för att vaka
öfver expeditionernas ordentliga utgifvande, och en dylik åsigt eller deraf
föranledd praxis hade, så vidt Referenten visste, ej heller gjort sig gällande
inom någon af Hofrätterne; att, derest det omhandlade tvistemålet kunnat
någon vecka tidigare före sessionens slut föredragas eller varit af beskaffenhet,
att det bort genom utslag, i stället för genom dom, afgöras, något
anmärkningsvärdt dröjsmål med expeditionernas utgifvande för visso ej skulle
hafva inträffat; och att, beträffande Brobergs klagan, Referenten ville fästa uppmärksamheten
derpå, att den i Arbetsordningen inedgifna längsta tid i
fråga om domars utgifvande blifvit i endast ganska ringa mån uti förevarande
fall öfverskriden, enär domen, som beslöts den 29 Maj, enligt Arbetsordningens
19 . §, ej behöft framläggas till justering förr än sex veckor
derefter, eller fredagen den 10 Juli, och, då domar endast en gång i veckan,
nemligen fredagarne, i Kongl. Hofrätten utgåfves, samt de utskrifna exemplaren
af dem nästföregående tisdag borde vara kollationerade för att underskrif
vas på onsdagen af Sekreteraren och på thorsdagen af Presidenten,
det varit mer än sannolikt, att utgifvandet af ifrågavarande dom — förutsatt
att längsta justeringstiden begagnats — ej kunnat försiggå fredagen den 17
Juli, åtminstone skulle befogad anledning till klander ej hafva förefunnits,
om med utgifvandet dröjt till nästpåföljande fredag, den 24 i
samma månad — hvadan det varit endast en eller, strängt taget, högst

två domsdagar, som legat emellan tiden för domens utgifvande och den
dag, å hvilken Broberg kunnat hafva i lag grundade anspråk att få den
expedierad; förmenande Referenten, efter den utredning han lenmat öfver
behandlingen af ifrågavarande mål och expedierandet af Kougl. Hofrättens
deri beslutade dom, någon vidare åtgärd, i följd af det anmärkta dröjsmålet,
ej vara erforderlig; men, för den händelse jag i allt fall skulle anse åtal
böra ega rum, hemstälde Referenten, att åtalet måtte anställas endast emot
honom och ej komma att drabba hans Divisionskamrater, hvilka någon försummelse
i anmärkta hänseendet ej läge till last.

Ordföranden och de öfrige ledamöterna å den Division, Referenten tillhörde,
åberopade hvad hans nyssanförda yttrande innehölle angående ifrågavarande
doms beslutande, justerande och underskrifvande.

Uti min skrifvelse till Kongl. Hofrätten den 17 Oktober 1868 yttrades,
hurusom jag af de sålunda andragna omständigheter funnit att, ehuru
Kongl Hofrättens ledamöter å den Division, som handlagt förevarande mål,
icke med den skyndsamhet, hvilken kunnat väntas, då vigten af målets
snara afgörande, såsom inverkande på tiden för en persons qvarhållande i
häkte, varit insedd och erkänd, på sätt genom serskild lottnings anställande
och föredragningens påskyndande vore ådagalagdt, granskat och underskrifvit
den ingalunda vidlyftiga domen; och, om än Referenten i målet, då han
hade sig bekant den hos Kongl. Hofrätten vedertagna ordning för domars
utgifvande, icke bort, såsom han i sitt afgifna yttrande förmält sig hafva
gjort, från Kongl. Hofrättens residensstad afresa, innan han vidtagit nödiga
mått och steg för att åt det mål, hvilket han med all tillbörlig skyndsamhet,
så i afseende å föredragning som doms uppsättande, granskande och
underskrifvande, dittills handhaft, tillförsäkra den snara expedition, förutan
hvilken ändamålet med den påskyndade handläggningen i öfrigt väsentligen
förfelades, den förnämsta orsaken till det anmärkta dröjsmålet dock vore
att söka uti ofvanberörda hos Kongl. Hofrätten vedertagna ordning för
domars utskrifning och utgifvande, hvarigenom detta bestyr är vordet lagdt
på en enda tjensteman, den så kallade Expeditionsredogöraren; och som
denna anordning stode i strid med stadgandet i 26 § af förr åberopade
Arbetsordning och i förevarande fall visat sig kunna leda till ganska betänkliga
följder; så hemstälde jag till Kongl. Hofrätten att, med undanrödjande
af nämnda anordning, nyssberörda stadgande måtte sättas i verket.

Häruppå meddelade Kongl, Hofrätten i skrifvelse den 30 i nyssnämnde
månad svar; och — sedan till upplysning om befogenheten af nyssberörda anordning
i afseende på domars expedierande åberopats Kongl. Maj:ts i afskrift
insända nådiga skrifvelse angående den nya Arbetsordningens tillämpning
af den 14 December 1858, hvaraf inhemtades, bland annat, att Kongl.

Hofrättens hemställan, huruvida icke samtliga Kongl. Hofrättens domar
kunde få, i likhet med hvad förut varit öfligt, för delegarnes i domslösen
gemensamma räkning utskrifvas, blifvit i nåder bifallen, utan annan
ändring, än att kostnaden för berörda utskrifning förklarats skola afdragas
och beräknas på annat sätt, än Kongl. Hofrätten föreslagit — yttrade Kongl.
Hofrätten, att detta med Kongl. Maj:ts tillåtelse från Arbetsordningens
föreskrift afvikande förfarande, som icke åstadkommit dröjsmål eller annan
olägenhet, påkallats af gomensamheten i domslösen samt deraf betingadt
uppbörds- och redovisningssätt; och att föröfrigt det vore uppenbart, att
sådan händelse, som den, hvilken ådragit sig min uppmärksamhet, äfvenledes
kunnat, såsom beroende af förbiseende eller ogynsam tillfällighet, ega rum,
ifall Kongl. Hofrättens domar af de protokollsförande utskrefves och till
utgifvande befordrades.

Härmed var sålunda utredt, att den ifrågakomna anordningen för domars
expedierande i Kongl, Göta Hofrätt icke tillkommit genom en med Kongl.
Hofrättens tysta samtycke vederbörande expeditionshafvande emellan träffad
öfverenskommelse, såsom i Referentens ofvanintagna yttrande uppgafs, utan
hade denna anordning sin grund i ett Kongl. Hofrättens af Kongl. Maj:t
i nåder gilladt förslag; hvilket förhållande tvifvelsutan varit orsaken till
Kongl, Hofrättens obenägenhet att göra afseende på min framställning om
samma anordnings afskaffande. Kongl. Hofrättens uppgift deremot, att anordningen
icke åstadkommit dröjsmål eller annan olägenhet, syntes mig
icke stå väl tillsammans med det faktum, som föranledt skriftvexling emellan
mig och Kongl. Hofrätten, emedan, om ock en händelse, sådan som den nu ifrågakomna,
kunnat inträffa äfven i det fall, att Kongl. Hofrättens domar utskrefves
och expedierades af protokollsförandena, hvilket jag ej ville bestrida,
det dock å andra sidan måste medgifvas, att faran för en slik händelses inträffande
vore ringare, då bestyret med domarnes expedierande ålåge protokollsförandena,
hvar och en för hans mål, alldenstund desse personer alltid
egde någon kännedom af de saker, domarne rörde, och följaktligen hade
sig bekanta sådana omständigheter, som kunde påkalla en doms expedierande
före de andra, än när nämnda bestyr med alla Kongl. Hofrättens
domar vore lemnadt i en persons hand, af hvilken svårligen kunde begäras
sådan närmare kännedom af målen och de med dem förenade omständigheter,
som hos prokollsförandena förefunnes. För öfrigt, om en slik
händelse som den, hvarom fråga vore, inträffat, när protokollsföranden skolat
expediera domen, hade ansvaret för försummelsen utan betänklighet kunnat
utkräfvas hos honom, således hos den omedelbart skyldige, hvilket
åter, under nuvarande förhållande, af de skäl, Referenten andragit, icke
billigtvis kunde ske.

Det vore af denna orsak, det vore derföre, att merberörda anordning
för domars expedierande icke lernnade någon trygghet för framtiden, att
icke likartade händelser kunde förnyas, och då, såsom nu, från Kong],
Hofrättens sida lemnas opåtalta, emedan de vore »beroende på förbiseende
eller en ogynsam tillfällighet»; det vore derföre, att berörda anordning sålunda
skyddade för ansvarstalan dem, hvilka omedelbart vore skyldige till
försummelsen, som jag, ledd af den åsigt, att verklig försummelse i förevarande
fall egt rum, måste söka utkräfva ansvaret derför hos den medelbart
skyldige, hos “referenten i det ifrågavarande målet, hvilken underlåtit
tillse, att domen blifvit med tillbörlig skyndsamhet expedierad.

Af denna anledning fann jag mig nödsakad att genom underdånig inlaga
den 8 December 1868 hos Kongl. Maj:t anhängiggöra åtal ej mindre
emot Referenten i merberörda mål än ock emot Ordföranden och öfrige
ledamöter å den Division i Kongl. Göta Hofrätt, på hvilken bemälde Referent
tjenstgjort; och anförde jag i nämnda underdåniga inlaga, till bemötande
af hvad Referenten i sitt till mig afgifna yttrande andragit,
vidare: att 16 § i ofta åberopade Arbetsordning, beträffande referents åliggande
i fråga om expedition af Kongl. Hofrättens domar, uttryckligen stadgade,
att »referent skall hafva närmaste tillsynen derå, att besluten, så fort
ske kan, uppsättas och expedieras». Härvid hade Referenten i sitt ofvanintagna
yttrande anmärkt, att det vore väl mycket fordradt, att en referent,
som underskrifvit, justerat och behörigen från sig lemnat utslag eller
domar i de af honom föredragna mål, skulle behöfva offra en del af sina
välbehöfliga ferier för att vaka öfver expeditionernas ordentliga utgifvande,
samt att, såvidt Referenten visste, någon sådan åsigt om referents ansvarsskyldighet
i berörda hänseende icke gjort sig gällande i praxis vid
någon af Hofrätterna. Häremot erinrade jag, att tyngden af den fordran,
Arbetsordningen i detta afseende stälde på en referent, motvägdes i icke
ringa mån af föreskriften i samma Arbetsordnings 26 §, att Notarierna
skola expediera Hofrättens domar och utslag i civila mål, der denna föreskrift
efterlefdes. Der funnes nemligen underordnade tjensteman, som toge
omedelbar befattning med expeditionen och det på ett sådant sätt, att de
kunde ställas till ansvar för försummelser och förbiseenden, hvilket åter,
såsom i förevarande mål visat sig, icke skäligen kunde ifrågasättas med
den tjensteman i Kongl. Göta Hofrätt, som ensam hade bestyr med expeditionen
af alla Kongl. Hofrättens domar. Detta förhållande förklarade
nogsamt, hvarföre referentens ansvarighet måste kännas tyngre i sistbemälde
Kongl, Hofrätt, än i de öfrige, äfvensom hvarföre åtminstone i desse
sistnämnde det mera sällan kunde ifrågakomma att ställa en referent

inför

inför Råtta, för en sådan försummelse, som den nu anmärkta. Vidare förmälde
Referenten i sitt yttrande, att det enda han skulle kunna förebrå
sig i förevarande fall vore att ej hafva, innan han lemnade Kongl. Hofrättens
residensort, tillsagt Expeditionsredogöraren om angelägenheten af domens
skyndsamma utgifvande, eller att icke hafva derom gjort anteckning å det
hos Kongl. Hofrätten förvarade domsexeinplar. Detta, eller att han icke
genast vid domens underskrifvande gjort nämnda anteckning, vore ock just
det, jag lade Referenten till last. Han ifragasatte dock, i fortsättning med
nyss anförda erkännande, huruvida hans underlåtenhet i berörda afseende
kunde lagligen anses såsom en försummelse i tjensten, då uti sista punkten
af 1 momentet i 19 § Arbetsordningen anledning förefunnes till det antagande,
att referent, utan afseende pa den tillsyn å doms eller utslags
expedierande, hvilken 16 § 2 momentet i Arbetsordningen honom ålade, skulle
kunna saklöst låta anstå med justering inför Kongl. Hofrätten af beslut,
fattadt inom sex veckor före feriers början, tilldess Divisionen, som fattat
beslutet, efter feriernas slut åter sammanträdde till tjenstgöring, ett förfarande,
hvilket, om det i detta fäll tillämpats, skulle hafva medfört dröjsmål
med ifrågavarande doms justerande ända till början af September
manad (i stället för att det nu skedde i första hälften af Juni månad).
Emot denna anmärkning, den Referenten dock förklarade sig icke vilja
hafva ansedd såsom skulle densamma innebära något försvar för underlåtenheten,
erinrade jag, att 1 momentet i 19 § af åberopade Arbetsordningen
bjöde, att öfver alla mål och ärenden, som inför Hofrätt förekornme,
protokoll skulle föras, och att protokoll, domar, utslag och andra
expeditioner borde inför Hofrätten justeras; att protokollet skulle vara färdigt
och justeradt samt i sådant skick hos Hofrätten företes inom sex veckor
efter den dag, då det fördes; att, inom samma tid, af alla till protokollet
hörande domar, utslag och resolutioner de exemplar, som skulle hos Hofrätten
förvaras, borde der uppvisas vederbörligen underskrifva; och att, om
sådan tid tilländaginge under ferier, när den Division, der protokollet varit
fördt, åtnjöte ledighet, uppvisandet kunde ske, då Divisionen till tjenstgöring
sammanträdde. Af dessa ordalag syntes mig uppenbarligen följa först och
främst, att justering af den ifrågavarande domen icke, utan öfverträdelse
af nvssanförda stadgande, kunnat uppskjutas till dess Divisionen efter feriernas
slut sammanträdde, emedan det vore endast uppvisandet af det redan
justerade och underskrifna, inneliggande exemplaret af dom, utslag eller resolution,
som finge uppskjutas. Om det fattade beslutets uppsättande och
justerande handlade således icke den aberopade punkten i Arbetsordningen,
och han kunde då ej heller rimligen få tolkas så, som medgåfve hau
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 12

någon eftergift i de skyldigheter, hvilka i 16 § 2 momentet i samma Arbetsordning
ålades referenten. Det skulle ock leda till besynnerliga följder att
antaga Referentens ofvanantydda tolkning af ifrågavarande punkt i Arbetsordningen,
emedan, efter en slik tolkning, referenterne i alla mål, som afgjordes
inom sex veckor före t. ex. sommarferiernas början — den 1 Juni —
d. v. s. i alla mål, som afgjordes från och med den 20 April till och med
den 31 Maj, skulle saklöst kunna lemna domarne i samma mål ojusterade
tilldess den Division, de tillhörde, efter feriernas slut åter sammanträdde,
en ansvarslöshet som aldrig någon Arbetsordning skulle kunna medgifva,
än mindre stadga. Det vore härmed antydt, i hvilket afseende jag ansåge
Referenten hafva felat, men, såsom jag redan i min här förut till liufvudsakliga
innehållet återgifna skrifvelse till Kongl. Göta Hofrätt yttrat, funne
jag Ordföranden och de öfrige ledamöter på den Division, som handlagt
målet, icke hafva vid domens slutliga justerande och underskrifvande iakttagit
den skyndsamhet, som bort kunna väntas. Utan tvifvel vore i fråga
härom den invändning att förutse, att, då Referenten underlåtit att på det
till underskrift cirkulerande domsexemplaret göra anteckning om angelägenheten
af domens snara utgifvande, de öfrige Divisionsledamöterna saknat
anledning att fortare, än som skett, granska och underskrifva nämnda domsexernplar;
men då målet så nyss förut föredragits, och dess egenskap att
inverka på en persons hållande i häkte varit känd, syntes besagda invändning
icke utgöra giltig ursäkt för så långt uppskof med granskningen af
den hvarken invecklade eller vidlyftiga domen, att detta upptagit längre tid,
än lagen i 23 Kap. 6 § Rättegångsbalken tillstadde, då mål före afgörandet
cirkulerade. Jag ansåge mig derföre pligtig att äfven till bemälde Ordförande
och Hofrättsledamöter utsträcka min talan och yrka att de, i den
mån de kunde finnas delaktige i den anmärkta försummelsen, jemväl måtte
dela ansvaret derför.

På dessa skäl och grunder stödde jag mitt åtal och yrkade deruti i
underdånighet, att Referenten i merberörda mål samt Ordföranden och ledamöterne
på den Division, Referenten tillhörde, måtte förpligtas ansvara
efter lag för den anmärkta försummelsen med doms utfärdande samt att
utgifva den ersättning till Kongl. Maj:t och Kronan samt till häktade
Broberg, som härflöte från dennes hållande i häkte längre tid, än
som vederbort.

Under den ytterligare skriftvexling härom, som hos Kongl. Maj:t egt rum,
har jag i afgifvet underdånigt slutpåstående yrkat, att det ansvar, som på den
åtalade embetsförsummelsen borde följa, måtte bestämmas till böter, enligt
25 Kap. 17 § Strafflagen, afmätta efter den grad af vårdslöshet eller försummelse,
hvartill enhvar af de Hofrättsledamöter, emot hvilka åtalet vore

riktadt, kunde finnas skyldig, samt ersättningen, efter 6 Kap. 1 § i nämnda
lag, och att den tid, för hvilken slik ersättning borde utgå ej mindre till
Kongl. Maj:t och Kronan för Jonas Svensson Brobergs underhåll i häktet
än ock till bemälde Broberg för hans olagligen förlängda fängelsetid, skulle
beräknas till fyratiofyra dagar, eller från den 16 Juni 1868, då ifrågavarande
dom senast bort utgifvas, till den 31 Juli, då den utgafs, af hvilken
ersättnings belopp, sådant det funnes upptaget i underdånigst bilagda handlingar,
Forklarandena gemensamt borde gälda hvad som belöpte för tiden
från den 16 till den 27 Juni, men Referenten i målet ensam den del, som
komme på tiden från och med sistnämnde dag till den 31 derpåföljande Juli.

Kongl. Maj;t har derefter den 1 November 1869 meddelat nådigt utslag;
och som, efter det uti omnämnda, på förrbemälde Referents föredragning
afgjorda mål justering af Hofrättens beslutade dom skett, på
sätt ostridigt antagits, den 12 Juni 1868, och det för förvaring hos Hofrätten
afsedda exemplar af domen, hvilket då redan varit af Referenten försedt
med hans underskrift, blifvit af öfrige på samma Division tjenstgörande ledamöter
slutligen underskrifvet den 26 Juni, Hofrättens dom icke utfärdats
förr än den 31 påföljande Juli; alltså och då, enligt 16 § 2 momentet i
Arbetsordningen för Ilofrätterna af den 14 September 1858, referent ålåge,
bland annat, att hafva närmaste tillsynen derå, att de på hans föredragning
fattade beslut, så fort ske kunde, uppsattes och expedierades; men,
ehuru af handlingarna i nämnda mål varit upplyst, att, till följd af domstolsbeslut,
ransakning med häktad person hvilade i afbidan på utgången
af det i Hofrätten fullföljda målet, Referenten likväl icke vidtagit någon
åtgärd för domens skyndsamma expedierande; samt hvad han härutinnan
anfört icke kunde freda honom från ansvar för den försummelse, som i
berörda måtto folie honom till last, pröfvade Kongl. Maj:t, som deremot
icke ansåge något sådant dröjsmål med inneliggande exemplarets underskrifvande
hafva förelupit, på grund hvaraf någon påföljd kunde de öfrige
Forklarandena ådömas, skäligt endast på det sätt bifalla de väckta ansvarsyrkandena,
att Referenten för sagda tjensteförsummelse, enligt 25 Kap.
17 § Straffla gen, dömdes att bota femtio riksdaler riksmynt.

Hvad åter anginge frågan om skyldighet för bemälde Referent att till
såväl Kongl. Maj:t och Kronan som till Jonas Svensson Broberg utgifva
de ersättningar, hvilka i målet äskats såsom följd deraf, att Broberg längre
tid, än vederbort, hade varit i häkte hållen; så enär Broberg, hvilken, på grund
af Sunnerbo Häradsrätts beslut, från den 12 Februari 1868 under en tid
af omkring sex månader i häkte afbidat den vidare ransakningen, hvilken,
såsom nämndt vore, gjorts beroende af det hos Hofrätten fullföljda målet,
genom Kongl. Maj:ts utslag den 22 nästlidne September förunnats den

nåd, att det honom i ransakningsmålet ådömda två års sju månaders straffarbete
blifvit med sex månader nedsatt, funne Kong]. Maj:t den yrkade
ersättningsskyldigheten icke vidare ega rum. —

Vid detta måls afgörande i Högsta Domstolen yppade sig skiljaktiga
meningar. Tre ledamöter ansågo svarandena i åtalade hänseendet icke vara
om sådan försummelse vid einbetets utöfning förvunne, att ansvar eller
ersättningsskyldighet kunde dem åläggas, emedan den omständighet, att
vidare handläggningen af ett ransakningsmål rörande häktade Jonas Svensson
Broberg af Sunnerbo Häradsrätt förklarats beroende på den af Länsmannen
Pontén under Hofrättens pröfning dragna sak icke, enligt lag eller
eljest för Hofrättens arbeten gällande föreskrifter, föranledt serskildt ordning
för behandlingen af vadesaken, samt, efter det lottning af saken den
12 Maj 1868 egt rum, dom deri utfärdats den 31 nästpåföljande Juli; två
ledamöter åter dömde samtlige svarandena till ansvar, och de öfrige två
ledamöterna förenade sig om den mening, som blef Kongl. Maj:ts nådiga dom.

Vid granskning af 1867 års fångförteckningar från länshäktet i Malmö
anmärktes, att Juliana Pettersson, som genom Kongl. Hofrättens öfver Skåne
och Blekinge utslag den 11 September 1866 blifvit, för andra resan stöld,
dömd till straffarbete under ett år och sex månader och den 13 i nämnde
månad insatt på sagda bestraffning, från hvilken hon således, med iakttagande
af det i Kongl. Förordningen om straffarbetes och fängelsestraffs
aftjenande i enrum den 21 December 1857 stadgade afdrag, bort lösgifvas
den 20 November 1867, frigifvits redan den 24 September sistnämnda år,
såsom det i fångförteckningen hette, »till följd af namnförvexling med en
annan fånge»-

1 anledning häraf begärde jag från Konungens Befallningshafvande
närmare besked, huru med den omförmälda namnförvexlingen tillgått, hvem
den fånge varit, med hvilken Juliana Pettersson blifvit förvexlad, samt
huruvida bemälde fånge, hvilken antagligen bort, i stället för Juliana Pettersson,
förutnämnde 24 September frigifvas, sålunda fått undergå längre
tids bestraffning, än vederbort; och insände Landshöfdinge-embetet, till svar
härpå, ett af Direktören vid ifrågavarande länshäkte afgifvet memorial,
hvaraf hufvudsakligen inhemtades: att i Malmöhus län funnes en gammal
tjufslägt, hvilken inom sig skiftevis och efter omständigheterna begagnade
namnen Fredriksson, Widriksson, Pettersson och Hallberg; att den fånge,
hvilkens namn föranledt ofvannämnda misstag, hetat Cecilia Widriksson

och varit intagen å länshäktet den 14 Juli 1866 till undergående af straffarbete
under ett år och sex månader, henne ådömdt för första resan stöld
ur ficka, men att hon, i anseende till bristande utrymme uti länshäktet i
Malmö, den 27 i nämnde månad afförts till länshäktet i Jönköping för att
derstädes fortsätta bestraffningen, hvilken, efter vederbörligt afdrag, skolat
sluta den 24 September 1867; att imellertid, då utdraget ur straffjurnalen
vid länshäktet uti Malmö i början af sistnämnde månad verkstäldes öfver de
fångar, hvilkas strafftid under månaden tilländaginge, Juliana Petterssons
namn förvexlats med Cecilia Widrikssons, och således den senares afgångsdag
införts i nämnda utdrag i stället för den förras; hvadan alltså
icke någon fånge, till följd af det begångna misstaget, kommit att i häktet
qvarhållas längre tid, än som vederbort.

Då jag ansåg Konungens Befallningshafvande böra ansvara för de fel
och misstag i straffs verkställande, som vid de under denna myndighets
uppsigt stående häkten förefölle, anmodade jag i skrifvelse den 31 December
1868 Advokatfiskalsembetet i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
att emot Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län anhängiggöra
och utföra åtal för den försummelse i tillsyn å straffs verkställande
uti länshäktet, hvarom det anmärkta misstaget vittnade.

Samtidigt härmed hade bemälde Kongl. Hofrätt ■— der Juliana Pettersson,
hvilken, efter det hon ur häktet frigifvits, ytterligare gjort sig
skyldig till tjufnadsbrott och derföre blifvit af Rådstufvurätten i Helsingborg,
genom utslag den 4 April 1868, dömd för tredje resan stöld till
straffarbete i fem år och förlust af medborgerligt förtroende under tio år, i
sistberörda utslag sökt ändring och vid besvären fogat ett af Direktören
vid länshäktet i Malmö den 11 April 1868 meddeladt bevis, innehållande,
att Juliana Pettersson, på sätt ofvan förmäldt är, blifvit ur häktet lösgifven,
innan hon tillfullo utstått det henne genom Kongl. Hofrättens utslag
den 11 September 1866 ådömda straff,*) — för den åtgärd hvartill fog
kunde förefinnas, till Advokatfiskalsembetet öfverlemnat handlingarne i sistberörda
mål.

*) Ändamålet med ofvanberörda intygs företeende var naturligtvis att undgå ansvar såsom
för tredje resan stöld för det sist begångna tjufnadsbrottet. Kongl. Hofrättens utslag, gifvet
den 5 Juni 1868, efter^föregången omröstning, innehöll ock, att vid det förhållande, att, enligt
hvad upplyst blifvit, Juliana Pettersson icke tillfullo undergått bestraffning för andra resan stöld,
hon då icke kunde till ansvar för tredje resan slik ^förbrytelse dömas; men, i nådigt utslag deu 31
påföljande Augusti, förklarade Kongl. Maj:t: att, då Juliana Pettersson, till undergående af det för
andra re,san stöld henne ådömda straffarbete, i fängelse intagitsjoch derstädes till straffarbete hållits,
intilldess hon af behörig myndighet blifvit, såsom den der straffet utstått, frigifven, Juliana Pettersson
måste, för den derefter ånyo föröfvade stöld, såsom för tredje resan sådant brott, straffas.

Under skriftvexlingen anförde Herr Landshöfdingen samt Länsnotarien,
hvilken såsom Landssekreterare tjenstgjort den dag berörda misstag egt
rum, bland annat, att Juliana Petterssons förtidiga lösgifvande berott endast
på ett misstag å Fängelsedirektörens sida, utan att detsamma kunnat hindras
af Konungens Befallningshafvande, som ej ens haft kännedom om
det begångna felet förr än, med ingifvande af dagrapporten för nyssberörde
dag, Fängelsedirektören påföljande dag derom gjort anmälan; att
ehuru, enligt lag, ansvarigheten för det sätt, hvarpå bestraffningar å länscellfängelset
verkstäldes, ålåge Konungens Befallningshafvande, det likväl
icke vore tänkbart, att Landshöfding eller Landssekreterare skulle kunna personligen
öfvervaka Direktörens alla tillgöranden inom fängelset och såmedelst
afstyra de felaktigheter, som kunde vara på väg att af honom begås; att
beräkningen af Juliana Petterssons strafftid varit riktig, så att, om verkställigheten
af det henne ådömda straff skett i enlighet dermed, ingen anledning
till anmärkning förefunnits; att, ehuru Konungens Befallningshafvande,
innan fånge frigåfves, borde undersöka, huruvida den honom ådömda
bestraffning blifvit vederbörligen verkstäld, likväl i detta serskilda fall, der
frigifningen berott derpå, att Fängelsedirektören förvexlat Juliana Pettersson
med en annan fånge, hvilkens strafftid efter fångrullan tilländagått
den 24 September 1867, någon anmälan från Direktören om tillämnadt
frigifvande eller begäran om Konungens Befallningshafvandes tillstånd dertill,
i följd af sjelfva sakförhållandet, icke kunnat ifrågakomma; och att
det således icke stått i Konungens Befallningshafvandes makt att hindra
misstaget; hvarföre Förklarandena hemstält, att åtalet icke måtte till någon
ansvarspåföljd föranleda.

Kongl. blofrätten meddelade utslag den 25 Oktober 1869; och emedan
det Juliana Pettersson af Kongl. Hofrätten den 11 September 1866 för
andra resan stöld ådömda straffarbete, verkstäldt i enrum, der det tagit sin
början den 13 i samma månad, skolat fortfara till den 20 November 1867,
men likväl upphört redan den 24 nästförutgångna September; ty, och som
det ålåge Konungens Befallningshafvande, såsom öfverexsekutor, att hafva
tillsyn derå, att ådömda bestraffningar, hvilka skulle undergås i länshäktet,
blefve behörigen verkstälda; alltså, och då hvad af Herr Landshöfdingen
jemte Länsnotarien till befrielse från påföljd af åtalet vore anfördt icke
kunde såsom lagligen gällande ursäkt antagas, pröfvade Kongl. Hofrätten,
i förmågo af 25 Kap. 17 § Strafflagen, rättvist fälla dem att för underlåtenhet
att med erforderlig omtanka handhafva den Konungens Befallningshafvande
omedelbart tillkommande styrelse och inseende öfver länshäktet,
hvarigenom Juliana Petterssons bestraffning blifvit obehörigen förkortad,

hvar för sig bota, Herr Landshöfdingen ett hundra riksdaler och Länsnotarien
femtio riksdaler, hvilka böter skulle tillfalla Kronan.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Sedan, vid granskning af de från länsfängelset i Hernösand inkomna
fångförteckningar för år 1867 blifvit anmärkt, att Säbrå Häradsrätt, der en
tillförordnad Domhafvande då fört ordet, genom utslag den 29 Januari
1867, jemte det Drängen Nils Söderberg från Högmyrsvedjan dömdes till
fängelse i fyra månader för misshandel å sin hustru, i tre månader för våld
å annan person i dennes hemvist, i en månad för våld å annan vid auktionsförrättning
och i likaledes en månad för slagsmål å allmän väg, vid
sammanläggning af dessa serskilda straff, innefattande tillhopa en tid
af nio månaders fängelse, förklarat, det Söderberg skulle undergå fängelse
uti allenast åtta månader, med hvilken bestraffning Söderberg jemväl fått
sina omförmälda förbrytelser umgälla, så har jag anmodat Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt, att berörda förseelse i domareembetets utöfning
åtala; hvarefter bemälda embete i afgifvet memorial yrkat, att den
tillförordnade Domhafvanden måtte, för hvad honom sålunda till last läge,
fällas till ansvar, jemlikt grunderne i 25 Kap. 17 och 21 §§ Strafflagen;
och har Kongl. Hofrätten, genom utslag den 18 Juni 1869, sig utlåtit: att,
emedan, enligt hvad handlingarne utvisade, Säbrå Häradsrätt, i utslag ofvanförstberörde
dag, vid sammanläggning af de fängelsestraff, hvartill Söderberg
genom samma utslag blifvit för serskilda förbrytelser dömd, förklarat berörda
fängelsestraff utgöra tillhopa åtta månader, ehuru de, rätteligen
sammanräknade, innefattade en tid af nio månader, och härigenom vållats, att
den sakfälde fått umgälla sina förbrytelser med mindre straff, än det, som
för desamma blifvit honom af Häradsrätten ådömdt; ty blefve tillförordnade
Domhafvanden, hvilken såsom Häradsrättens ordförande, vore för omförmälda
felaktiga beslut ansvarig, fald att, för den vårdslöshet i domareembetets
utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, jemlikt 25 Kap.
17 och 21 §§ Strafflagen, bota tjugo riksdaler, hvilka skulle tillfalla Kronan
Äfven detta utslag har vunnit laga kraft.

Rådstufvurätten i Arboga, hvarest Repslagare!! N. F. Ljungkrantz sökt,
att Trädgårdsmästaren A. W. Seger, som genom kontrakt den 20 November

1865 af Ljungkrantz hyrt en trädgård emot årlig afgift af etthundrafemtio
riksdaler och hos Ljungkrantz häftade i skuld för ogulden hyra af tvåhundrasjutton
riksdaler 50 öre men försålt all sin egendom och deribland
jemväl skörden i nämnda trädgård, måtte varda i konkurstillstånd försatt,
hvilken ansökning Seger, deröfver hörd, bestridt, hade genom beslut den 2
September 1867, på den grund, att Seger ej gittat visa, att han å hyran
för tiden från den 20 November 1865 till samma dag år 1866 gjort andra
eller flera af betalningar än de å Ljungkrantz exemplar af kontraktet antecknade,
hvaraf följde, att Ljungkrantz egde klar och förfallen fordran hos
Seger, hvilken dessutom uppgifvit sig hvarken ega andra tillgångar, än
dem han genom köpebref, som vid Radstufvurätten lagfarits nyssnämnde
dag, sig afhändt, ej heller kunna förnöja Ljungkrantz för hans fordran eller
derföre ställa antaglig borgen, med åberopande af 1 Kap. 6 § 2 momentet
Konkurslagen förordnat, att Segers egendom skulle till hans borgenärers
förnöjande afträdas samt offentlig stämning å dem utfärdas.

Med förmälan härom samt företeende af Kongl. Svea Hofrätts den 18
December 1867 gifna utslag, hvarigenom Kongl. Hofrätten, uppå Segers
besvär öfver Rådstufvurättens nyssnämnda beslut, förklarat, att Seger icke
i anledning af ofvanberörda ansökning kunde förpligtas att sin egendom
afträda, och att derföre den beslutade stämningen skulle anses förfallen,
har Seger, uti en till mig ingifven skrift, vidare anfört: att, innan Kongl.
Hofrättens nu omförmälda utslag kommit vederbörande tillhanda, all Segers
egendom blifvit honom fråntagen och till ringa pris försåld, samt tillika
framstält det yrkande, att Borgmästaren och en Rådman, som till Rådstufvurättens
ifrågavarande beslut medverkat, måtte förpligtas till Seger utgifva
ersättning för den honom fråntagna lösegendom med ett i bifogadt
värderingsinstrument upptaget belopp jemte ränta derå äfvensom för Seger
tillskyndade förluster samt öfriga besvär och rättegångskostnader.

Denna klagoskrift meddelade jag förrbemälde Borgmästare och Rådman
samt, emedan tillika förekommit, att Rådstufvurättens vid Segers klagoskrift
bilagda protokoll syntes vara författadt vidlyftigare, än målets egenskap
tarfvat, lemnade på samma gång Protokollsföranden tillfälle att öfver sistberörda
anmärkning sig yttra.

Då de utlåtanden, som i anledning häraf inkommo, ej mindre från
Borgmästaren och den bland Rådmännen, som jemte honom deltagit i
beslutet om Segers försättande i konkurstillstånd, än ock ifrån Protokollsföranden,
som äfvenledes var Rådman men tillika bestridde Stadsnotariebefattningen
och i sådan egenskap fört protokollet, ej syntes mig tillfredsställande,
anförde jag i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea

Hofrätt den 22 November 1868: att det syntes mig vara klart, att det
vore i 1 Kap. 2, 3 och 4 §§ af gällande konkurslag och endast i dessa §§
som lagstiftaren uppstält grunderna för borgenärers rätt att få gäldenär,
äfven emot hans bestridande, försatt i konkurstillstånd; att 6 § 2 mom.
af samma lag åter innefattade föreskrift om det förfarande, som skulle
iakttagas, när borgenär, till följd af någon bland de i föregående §§:na omförmälda
grunder, hos Rätten sökt, att gäldenärs egendom måtte till borgenärer
afträdas, hvarjemte detta moment uppgåfve, huru gäldenären skulle
kunna undvika konkurs, hvilken eljest borde ega rum, på borgenärers ansökning,
när denna vore stödd på de grunder, som ofvan omnämndes; att
det således vore en fullkomligt oriktig uppfattning af konkurslagens anda
och mening att anse 6 § 2 mom. kunna tillämpas, lösryckt ur sitt sammanhang
med. föregående §§, och grundlägga vidsträcktare rätt för borgenärer
än den, som i sistberörde §§ är vorden utstakad, enär tvärtom de stadganden
i nämnda moment, livilka icke afsåge Rättens ofvanomförmälda förfarande,
åsyftade förmåner för gäldenären; att, om gäldenärens oförmåga att tillgodogöra
sig samma förmåner, eller någon af dem, skulle hafva till påföljd konkurs,
äfven emot gäldenärens bestridande, de vilkor, lagstiftaren till gäldenärens
skydd i föregående 2, 3 och 4 § uppstält för medgifvande af dylik
tvungen konkurs, blefve utan ändamål; att sistbemälde Förklarandes
antagande, det $egers åtgärd att till annan person försälja all sin lösa
egendom borde anses vara ett sådant svikligt afhändande af tillgångar,
borgenärer till förfång, som i 4 § af Konkurslagen omnämndes, vore lika
oriktigt, emedan, om den sålunda verkstälda, vanliga, så kallade lösöreförsäljning
vore till sin natur af sådan sviklig och brottslig beskaffenhet, som
Förklarandena antagit, lagstiftaren ej kunde hafva tillåtit sådan försäljning
ännu mindre, pa sätt som skett, genom serskild lag förordna, huru dervid
borde förfaras; och att det således vore uppenbart att, såsom Kong]. Hofrätten
jemväl i sitt ofvanomnämnda utslag förklarat, här icke varit för
handen något bland de förhållanden, på grund af livilka, enligt lag, till
konkurs dömas kunnat.

Beträffande åter den anmärkta vidlyftigheten af Rådstufvurättens protokoll,
yttrade jag vidare: att den omständighet, att Ljungkrantz jemte det
åberopade hyreskontraktet i hufvudskrift tillika företett en bestyrkt afskrift
deraf, varit fullkomlig likgiltig, och att för omnämnandet deraf i protokollet
och synnerligast för den deri anstälda utredning, i hvilken mån afskriften
skilde sig från hufvudskriften, knappast något skäl torde kunna
uppgifvas; att nämnda kontrakt i sin helhet intagits i protokollet, oaktadt
så ringa del af innehållet varit på frågan inverkande, att detsamma endast
Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 13

behöft med några få ord anmärkas; att på två ställen funnes omförmäldt och
serskildt motiveradt, att och hvarföre en af Rådstufvurättens ledamöter vid
behandlingen af ärendet ur Rätten uppstått, ehuru underrättelsen derom lämpligast
haft sin plats i serskilde §§, hvilka det icke varit nödigt att för
detta mål utskrifva; att Protokollsföranden, som emot beslutet, hvarigenom
den af Ljungkrantz gjorda ansökningen utstäldes till kommunikation, inlagt
sin reservation, jemväl bifogat besvärshänvisning, hvilken, enär Protokollsförandens
yttrande ej blifvit domstolens beslut, varit fullkomligt ändamålslös;
att, då i beslutet, hvarigenom Seger försattes i konkurstillstånd,
omförmäldes'', att förrättandet af uppteckning öfver Segers tillgångar och
skulder uppdroges åt Stadsexsekutorn Lindqvist, och tillika nämndes, att
serskildt förordnande komme att, efter hvad påföljande § i protokollet
skulle utvisa, för Lindqvist utfärdas, det tycktes hafva varit alldeles öfverflödigt
att i den §, som handlade om konkursmålet, inrycka allt hvad i
den senare §:n om Lindqvists förordnande ansetts nödigt att föreskrifva,
men att likväl en jemförelse mellan begge §§:na, af hvilka jag infordrat
den senare, utvisade, att allt hvad i förordnandet för Lindqvist blifvit sagdt
vore i protokollet öfver konkursmålet upprepadt, och det vidlyftigare och
med större omskrifningar, än i det serskilda förordnandet; att dessutom
förekomme ordrika och omständliga upprepanden af samma saker, hopande
af titulaturer, onödiga omskrifningar, utskrifvande af ordet: paragraf, hvilket
eljest i protokoll plägade utmärkas genom tecken in. m.; samt slutligen
att en sådan utdragning af stilen egt rum, att bokstäfvernas antal
öfverhufvud utgjort åttahundra femtio för hvarje sida i stället för ett tusen
åtta, som de, enligt den i expeditionstaxan meddelade föreskrift, bort utgöra,
hvaraf följt, att expeditionen upptoge tretton sidor nitton rader, då
densamma rätteligen skolat inrymmas å elfva sidor tolf rader, och att sålunda
lösen för ett ark mera, än som vederbort, uppburits; i anseende
hvartill, och då alla de i målets handläggning deltagande ledamöter af
Rådstufvurätten haft rättighet och följaktligen jemväl skyldighet att i protokollets
justering taga del, och förthy ansvaret för protokollets öfverflödiga
vidlyftighet borde drabba dem alla, men ansvaret för felaktigheten i utskrifningen
endast protokollsföranden, jag anmodade Advokatfiskalsembetet
att emot Borgmästaren, ene Rådmannen samt Protokollsföranden föra talan
för de fel, som blifvit en hvar af dem till last förda.

Sedan, i följd häraf, bemälda embete afgifvit memorial, så hafva, uti
förklaringar deröfver, Borgmästaren och ene Rådmannen hufvudsakligen
anfört: att de aldrig förnekat sammanhanget emellan 1 kap. 2, 3 och
4 §§:na samt 6 § 2 mom. i Konkurslagen och ej ville bestrida, att de i
beslutet, hvarigenom Seger försattes i konkurs, bort af förstnämnde §§ jern -

väl åberopa 4 mom. i 2 ocb 3 §; att det, genom hvad i målet förekommit,
vore upplyst, att Ljungkrantz egde fordran hos Seger, om ock ej förfallen,
och att deraf, och då Seger jemväl häftade i annan skuld, varit
tydligt, att han, genom att medelst köpebref till Per Jonsson i Ljungås
afhända sig alla sina tillgångar, måste antagas hafva handlat svikligt och
till förfång för sina öfriga borgenärer samt derigenom möjliggjort tillämpningen
af 1 kap. 2 § 4 mom. i Konkurslagen, helst desse borgenärers fordringar
ej behöfde, såsom i 3 § föreskrefves, vara klara och förfallna; att
det svikliga i nämnda förfarande vore, i betraktande af den valuta, Per
Jonsson, enligt det köpebrefvet åtecknade qvitto, gifvit Seger, fullständigt
bevisadt och ådagalades ytterligare deraf, att samma egendom, som sålunda
blifvit till Per Jonsson föryttrad för etthundranittiotvå riksdaler 50 öre,
derefter å auktionskammaren i Arboga för konkursboets räkning sålts för
trehundra sjutton riksdaler 13 öre; samt, i afseende å den anmärkta vidlyftigheten
af protokollet, att detsamma utan föregången justering inför
Rådstufvurätten eller Borgmästaren blifvit af Protokollsförandcn expedieradt,
och att derföre denne ensam vore för nämnda felaktighet ansvarig;
samt af Protokollsföranden, rörande sistberörda fråga eller protokollets beskaffenhet:
att han medgåfve riktigheten af nyssnämnda uppgift, angående
protokollets uteblifna justering; att, beträffande de framstälda anmärkningarne
vid sättet för protokollets affattande, Konkurslagen uttryckligen föreskrefve,
att hvarje handling, som i konkursmål till domstol ingåfves,
skulle i två exemplar inlemna*, och att, om samma handlingar afveke från
hvarandra, det vore en ordentlig protokollsförandes pligt att derom göra
anmärkning, synnerligast då olikheten förekomme i de delar, hvilka, såsom
i förevarande mål, läge till grund för den gjorda ansökningen; att en domstolsledamots
jäfsförhållande omnämndes på två ställen, emedan Rådstufvurätten
på den tid, som förflutit emellan första beslutet i målet och detsammas
fortsatta behandling längre fram på dagen, förehaft ärenden, i
hvilkas afgörande bemälde ledamot, såsom ej jäfvig, varit skyldig att deltaga;
att den summariska besvärshänvisning, Protokollsföranden låtit åtfölja
sin reservation i afseende på ansökningens utställande till kommunikation,
just ådagalade, att han dermed icke åsyftat annat, än att visa, det han
ansett Rådstufvurättcns uraktlåtenhet att vid sitt beslut meddela slik hänvisning
ej kunna godkännas; att det ej skulle kunnat annorlunda än såsom
en försummelse anses att ej meddela gäldenär hvad denne emot den förordnade
uppteckningsmannen hade att iakttaga; samt att Protokollsförandens
åtgärd att intaga handlingar i den form de blifvit ingifna ej borde
anses annorlunda än såsom ett sträfvande efter en väl behöflig redighet
i expeditionen.

100

Sedan Ådvokatfiskalsembetet lemnat mig del af ofVanintagna förklaringar,
har jag i skrifvelse till bemälda embete förklarat, det jag, i följd af
Protokollsförandens underlåtenhet att protokollet justera, funne ansvarigheten
för detsammas beskaffenhet hvila endast på honom, hvilken tillika borde
vidkännas serskild ansvarspåföljd för berörda underlåtenhet; och har derefter
Ådvokatfiskalsembetet i afgifvet slutpåstående yrkat, att dels Borgmästaren
och den Rådman, som bidragit till Rådstufvurättens beslut, i
följd hvaraf Segers tillgångar blifvit utan laga skäl till hans borgenärer
öfverlemnade och sedermera försålda, måtte fällas till ansvar, enligt grunderna
för 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen, samt deijemte förpligtas utgifva
skäligt skadestånd till Seger, dels ock Protokollsföranden, för det
han underlåtit justera protokollet, och för det detta varit författadt vidlyftigare,
än erforderlig tydlighet och målets egenskap tarfvat, samt dessutom
för det att det till Seger utfärdade exemplar af samma protokoll ej
varit utskrifvet, i enlighet med 7 § i Kongl. Förordningen den 30 November
1855, måtte, jemlikt ofvan åberopade §§ i Strafflagen samt 17 § i
nyssnämnda Kongl. Förordning dömas att bota för det han till vederbörande
expedierat protokollet, ehuru detsamma varit ojusteradt, femtio riksdaler,
samt för de båda expeditionernas obehöriga vidlyftighet, efter tjugu
riksdaler för hvardera, fyratio riksdaler; hvarjemte Seger i ytterligare ingifven
skrift förnyat sina förut framstälda ersättningspåståenden enligt bifogad
uppgift å honom tillskyndad förlust och kostnad.

Sedan vederbörande afgifvit förklaringar öfver nu anförda slutpåståenden,
meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 21 December 1869 och yttrade:
att Kongl. Hofrätten funne ifrågavarande af Rådstufvurätten den 2
September 1867 fattade beslut, hvarmedelst Seger blifvit försatt i konkurstillstånd,
icke vara af beskaffenhet, att de af'' Rådstufvurättens ledamöter,
som medverkat till samma beslut, derigenom ådagalagt oförstånd eller
oskicklighet eller eljest, såsom i den af Ådvokatfiskalsembetet åberopade
17 § i 25 kap. Strafflagen sägs, förfarit felaktigt, så att ansvar derå följa
borde, hvarföre Kongl. Hofrätten pröfvade rättvist Borgmästaren och förrbemälde
Rådman från den emot dem i detta mål anstälda ansvars- och
ersättningstalan befria.

Vidkommande deremot åtalet emot Protokollsföranden, så emedan han
erkänt, att det af honom uti ifrågavarande konkursmål förda protokoll
icke, innan detsamma till parterna utlemnats, blifvit i behörig ordning inför
öfrige ledamöter i Rådstufvurätten eller Ordföranden justeradt, och vidare
förekomme, ej mindre att Protokollsföranden författat nämnda protokoll
vidlyftigare, än målets egenskap tarfvat, i så måtto, att han vid sin
frän Rådstufvurättens serskilda beslut yttrade skiljaktiga mening bifogat

101

besvärshänvisning och i protokollet intagit mer än nödigt varit af hvad
det serskilda förordnandet för förrättaren af Segers bouppteckning innehållit,
än äfven att vid utskrifvandet af berörda protokoll föreskriften i 7 §
af Kongl. Förordningen den 30 November 1855 derom, att i medeltal minst
trettiosex bokstäfver belöpte å hvarje fullskrifven rad, icke iakttagits; ty,
och da genom sistberörda felaktigheten inträffat att, ehuru till expeditionen^
rätteligen tva ark bort användas, likväl det åt Seger utfärdade, i Kongl.
Hofrätten företedda exemplaret derutöfver blifvit med ett ark förlängdt,
och lösen Seger påförd för tre ark, blefve, i förmågo af 25 kap. 17 § Strafflagen
och 17 § i Kongl. Förordningen den 30 November 1855, Protokollsföranden
fäld att bota för försummelsen att justera protokoll femtio riksdaler
och för det han brutit emot 6 och 7 §§ i sistnämnda Kongl. Förordning
tjugu riksdaler, af hvilka böter de förra tillfölle Kronan och de
senare Kronan, Advokatfiskal och Seger till lika del hvar.

lill följd af hvad som under åtalets handläggning hos Kongl. Hofiätten
blifvit utrcdt, har jag ansett mig kunna låta saken vid denna utgång
bero.

Härmed är redogörelsen för utförda åtal slutad. Han har denna gång
upptagit större arktal än vanligt, hvartill orsaken är att söka ej så mycket
i åtalens mängd som icke fastmer deri, att flera bland dem varit af vidlyftig
beskaffenhet.

Någon gång har jag hört den anmärkning framställas, att åt redogörelsen
för denna del af Justitie-Ombudsmannens verksamhet egnas alltför
stor del af hans embetsberättelse, synnerligast i betraktande deraf, att de
flesta bland atalen icke röra ämnen, som hafva något framstående interesse
i juridiskt afseende. Detta kan i viss mån medgifvas, utan att ett slikt
medgifvande innebär tillräcklig grund för vidtagande af förändring i ett
häfdvunnet förfarande, och detta af flera skäl.

En embetsberättelse af förevarande art — låt vara att densamma hufvudsakligen
sysselsätter sig med rättsskipningen — är dock icke eu juridisk
tidskrift, som måste hafva till syftemål att ur hela mängden af gifna
rättsfall utsofra dem, hvilkas behandling och afgörande erbjuda det största
vetenskapliga eller praktiska interesse. Embetsberättelsen är begränsad iuom
omfånget af de rättsfall, som varit föremål för åtgärd af det embete, för
hvars verksamhet densamma redogör. Men skall denna berättelse då nödvändigt
upptaga alla nyssnämnda fäll, eller bör icke bland dem lämpligen
utgallras de, som hafva ett verkligt juridiskt interesse? — På denna fråga

102

kan icke annat svar gifvas, än det, att, om berättelsen skall tjena för sitt
ändamål, att nemligen visa, huru det embete, för hvilket han redogör, blifvit
förvaltadt, måste han så troget som möjligt återspegla embetets verksamhet
och icke för andra, för densamma jemförelsevis mera fremmande
ändamål, framhålla några och undandölja andra bland embetets åtgärder.
— Härvid är nu utan tvifvel att vänta den invändning, att Justitie-Ombudsmannens
embetsåtgärder i allt fall granskas och blifva föremål
för yttrande af Lagutskottet, hvilket har för ögonen icke blott de
embetets åtgärder, som genom åtal erhålla en större offentlighet,
utan äfven dem, som begrafvas i glömskan, såsom klagomål, hvilka utan
åtal afskrifvas, sådana i annan ordning emot embets- och tjenstemäns förfärande
förekomna anmärkningar, som fått förfalla o. s. v., och att derföre
embetsberättelsens utförlighet uti nu ifrågavarande hänseende icke skulle vara
behöflig. Invändningen saknar icke sin vigt ur den synpunkt, hvarur denna
embetsberättelse hittills är betraktad, nemligen såsom utgörande endast en
redovisning för Justitie-Ombudsmans-embetets verksamhet; men han har
tillika ett annat ändamål, hvilket ej heller får lemnas ur sigte. Detta är att
framställa lagskipniugens tillstånd i landet; och i sådant hänseende torde
en fullständig redogörelse för de åtal, hvilka Justitie-Ombudsmannen
förordnat, vara af större betydelse och mera upplysande, än blotta omdömen
i samma ämne. Men om ock berättelsen bör upptaga cillu åtal, så kan det
likväl ifrågasättas, huruvida det ändock är nödvändigt, att dessa åtal upptagas
så utförligt, som vanligen sker, med anförande af hvad de tilltalade till sitt
försvar anfört och hvad Advokatfiskalsembetena — de vanliga åklagarena i
dessa mål — andragit. Här kommer rättvisans kraf i strid med hvarje
författares naturliga åstundan att göra sin literära anrättning så smaklig
som möjligt. Utan orättvisa kan nemligen icke den tilltalades försvar uteslutas.
De bland embets- och tjenstemän, hvilka af Justitie-Ombudsmannen
antastas med åtal, äro i allt fall sämre lottade, än de, som — äfven då
förseelserna äro lika — åklagas af Justitiekansleni eller af Advokatfiskalsembetet
efter någon Hofrätts förordnande, derutinnan nemligen, att de förres
felsteg offentliggöras i en embetsberättelse. Det torde vid detta förhållande
få anses så mycket billigare att, när de tilltalades förseelser göras till
föremål för framställning i tryck, deras försvar dervid icke utelemnas. Och,
jemte det denna billighetsfordran villfarits, har äfven den grannlagenhet
ansetts vara på sin plats, att så vidt som möjligt undvika utsättandet af de
tilltalades namn. Åklagarenas anföranden åter intagas dels derföre att sådant
oftast erfordras på det att domstolarnes utslag öfver åtalen må blifva fullt
begripliga, dels ock af den orsak, att dessa anföranden lemna eu stundom behöflig
sammanfattning af de serskilda klagopunkter, om hvilka åtalet handlar.

103

Af dessa skäl har jag, ehuru redogörelsen för åtalen denna gång upptagit
nog stort utrymme af berättelsen, likväl icke tilltrott mig att frånträda
gammal ordning för densammas affattande, en ordning, hUlken, likasom
hon, enligt hvad här ofvan nämndes, någon gång blifvit klandrad, jemväl
haft ^ att hugna sig åt gillande omdömen, tvifvelsutan af det skäl — om
också ej af andra — att den del af vår i allmänhet fattiga juridiska literatur,
som sysselsätter sig med offentliggörande af prsejudikat, derigenom
erhåller icke alltid värdelösa bidrag.

Likasom det skett i embetsberättelserne för de två sistförflutna åren,
går jag nu att redogöra för inkomna klagomål under år 1869. Dessa hafva
utgjort 74, af hvilka 7 föranledt åtal, 27 efter vederbörandes hörande
lemnats utan afseende, 37 ansetts icke ledande till någon åtgärd, och 3

ännu äro under handläggning.

Under år 1867 utgjorde klagomålens antal.......................................... 57.

till åtal föranledde-.............................................................................. 5

efter vederbörandes hörande förföllo.................................................... 17.

utan all åtgärd lenmades......................................................................... 34.

under handläggning vid årets slut befanns ....................................... 1. 57

Under år 1868 åter var klagomålens antal......................................... 45.

till åtal ledde ........................................................................................ g

efter vederbörandes hörande förföllo...................................................... 10.

utan all åtgärd lenmades......................................................................... 24.

och under handläggning vid årets slut voro....................................... 5.

Sålunda har under år 1869 klagomålens antal i icke ringa mån ökats,
men deias betydenhet, för så vidt denna kan bedömas efter mängden af
åtal, dem de föranledt, minskats, i förhållande till klagomålen år 1868,
hvaremot, i jemförelse med dem, som inkommo år 1867, någon märkbar
förändring i detta afseende icke visat sig.

Bland de under sistförflutna år äfvensom under ett och annat af de
förutgångna anhängiggjorda klagomål hafva några varit riktade emot kommunalstyrelser,
kommunala tjensteman samt gode män och sysslomän så
ock Rättens ombudsmän i konkurser. Dessa klagomål hafva ansetts icke kunna
af Justitie-Ombudsmannen till pröfning upptagas, enär den för honom Gällande
instruktion inskränker hans behörighet i så måtto, att han eger fora
talan endast emot domare, embets- och tjensteman, för hvad de i embets- eller
tjensteutöfning brutit eller försummat. Denna åsigts riktighet har jag icke hört

104

bestridas: men deremot har den mening offentligen i tryck uttalats, att det vore
ett åsidosättande af nämnde instruktions 19 §. *) att icke längesedan, på
den väg nämnde § anvisar, någon åtgärd å Justitie-Ombudsmannens sida
vidtagits, i ändamål att få nämnda instruktion ändrad och Justitie-Ombudsmannens
åtalsrätt så utsträckt, att densamma kunde utöfvas äfven emot
förstnämnda slags myndigheter, tjenste- och förtreondemän

Den underlåtenhet, som sålunda påbördats mig, är, jag bekänner det,
uppsåtlig; och orsaken dertill har varit den, att, utom den formella oegentlighet,
som synts mig ligga deri, att en Riksdagens ombudsman skulle vända
sig till Kongl. Maj:t för att få ändring i den instruktion, som det, enligt
96 § Regeringsformen, tillkommer Riksdagen att utfärda och följaktligen
äfven ändra, när sådant erfordras, jag hyst och fortfarande hyser betänkligheter
i sak emot nämnda instruktions förändring i den uppgifna riktningen.

Börjande med den anmärkning, att icke någon af de uppräknade myndigheterna,
tjenste- eller förtroendemännen, om hvilka fråga är, höra till
det slags einbetsmän, hvilka icke få af enskilde dragas inför Rätta i och
för deras embetsåtgärder, såsom t. ex. domare, tillåter jag mig vidare
anmärka, att den ifrågasatta förändringen, enligt min tanke, skulle vara hvarken
tidsenlig, ändamålsenlig eller behöflig. Den är icke tidsenlig, emedan sjelfstyrelse
är hvad tiden fordrar och sträfvar att verkliggöra i de fria stater,
der densamma ännu icke blifvit fullständigt genomförd. Denna riktning
uppenbarar sig otvetydigt i vår kommunallagstiftning och kan jemväl i
viss mån varseblifvas i den allmänna lagstiftningens bemödande att mer
och mer inskränka den allmänna åklagarens åtalsrätt och förbehålla denna åt
den enskilde målseganden, såsom det skett t. ex. just i den senaste konkurslagstiftningen.
Ofvervakandet af denna sjelfstyrelses verksamhet och de
maktmissbruk, till hvilka denna styrelses organer göra sig skyldige, synes
under sådana förhållanden icke följdriktigt kunna öfverlemnas åt en allmän
åklagare. Detta öfvervakande måste tillhöra allmänheten, kommunen, de enskilda,
hvilkas rätt är i fråga. De tidt och ofta förekommande tillfällena att
genom fritt val utmönstra dem blandförrbemälde förtroendemän, som genom val
tillsättas men missbrukat förtroendet, ärdetmäktiga medlet attöfver dessa utöfva
kontroll. Hvad åter Rättens ombudsmän i konkurser vidkommer, så tillsättas
desse visserligen af Rätten eller domaren, men de kunna också af Rätten eller

domaren

*) Denna § lyder sålunda: »Skulle, i ärenden rörande allmänna hushållningen eller eljest
af allmän beskaffenhet, Justitie-Ombudsmannen förmärka någon anstalt nödig till befrämjande af
Konungens och Kikets bästa och vältrefnad, må hos Kongl. Maj:t han ock underdånig anmälan
derom göra, till den uppmärksamhet Kongl. Maj:t i nåder finner sådant förtjena.»

105

domaren utan vidare omständigheter entledigas, när så skäligt pröfvas, och,
om vederbörande derutinnan icke göra sin skyldighet, lärer borgenär
vara oförhindrad, att för olaga beslut, i detta som i andra
afseenden, hos Justitiekansler!!, Justitieombudsmannen, eller vederbörande
Hofrätt, domaren eller Rätten angifva. När derjemte hvarje enskild person
har befogenhet att i föreskrifven ordning söka ändring och rättelse i de kommunala
myndigheternas beslut samt att vid de allmänna domstolarne sjelf
tala å de rättsförnärmelser, som genom ofvanbemälde tjensteman honom tillskyndas,
eller att genom angifvelse hos allmän åklagare utverka sig dennes
bistånd till slikt åtals utförande, då brottet ej är sådant, att det endast af
målseganden åtalas må; synes det hvarken vara beköjiigt att vidare utsträcka
åtalsrätten i detta fall, ej heller ändamålsenligt att, om icke desto
mindre ytterligare kontroll i detta hänseende skulle vara erforderlig,, för
slikt behofs afhjelpande, med serskild åtalsrätt bekläda en i hufvudstaden
befintlig embetsman, som icke annorlunda, än genom nyssnämnde allmänne
åklagare — till hvilken målseganden sjelf har tillfälle att vända sig —
kan utföra åtal i landsorten, helst som denne embetsman, för en så vidsträckt
åtalsrätts utöfning, skulle behöfva serskildt anslag af medel att bekosta
åklagares resor och traktamenten, när dessa kostnader icke kunde
den åtalade åläggas, eller af honom gäldas. Härvid kan visserligen invändas,
att sistberörda förhållande ändock stundom måste inträffa, då t. ex. åtal skall
anställas i följd af klagan öfver tjenstefel, begångna af kronobetjeningen och
andra tjensteman i landsorten. Invändningen eger sin riktighet; och någon gång
har verkligen förlägenhet varit för handen derföre att anslag till nyssberörda
ändamål icke funnits att tillgå, när fråga uppstått att förordna allmän åklagare
att vid domstol i landsorten tilltala tjensteman och det icke med visshet kunnat
förutses, huru åtalet kunde utfalla eller om den tilltalade egde tillgång, att
utbetala den kostnadsersättning, hvilken blefve honom ådömd ; men dessa fall
hafva lyckligtvis varit sällsynta, emedan oftast, när mot bemälde tjenstemän angifvits
verkliga och bevisliga tjenstefel, dessa fel härrört icke af vrång afsigt,
utan af ovarsamhet hos den felande, i hvilka händelser saken kunnat öfverlemnas
till beifran af Konungens Befallningshafvande eller till klagandens
eget utförande, efter omständigheterna; men det är gifvet, att om Justitieombudsmannens
åtals rätt så betydligt skulle utvidgas och komma att
omfatta så många flera myndigheter och personer, än de som nu äro föremål
för hans. åtal, de omförmälda praktiska svårigheterna i samma mån måste
ökas. Dessa äro de skäl, som afhållit mig att för ifrågavarande ändamål
föreslå ändring i Justitie-Ombudsmånnens instruktion.

Ju st.-Ombudsmännens Embetsberättelse till 1870 ars Riksday. \/,

106

Utom de ofvanomnämnda sju åtal, som varit föranledda af anmälda
klagomål, hafva under det förflutna året tio åtal förordnats, på grund af
dels anmärkningar vid granskning af fångförteckningar, dels ock en fånges
muntliga klagan vid besök i ett fängelse under embetsresa!!. De från
nyssnämnda granskning sig härledande åtal hafva till största delen rört
domares obehöriga dröjsmål att till verkställighet insända utslag meddelade
öfver häktade personer. I närmast föregående berättelser är vordet redogjordt
för åtskilliga förut anstälda åtal för enahanda försummelse, på hvilken
tillämpats stadgandet i 14 § mom. b, uti Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, så att sex dagar ansetts vara
den längsta tid, som medgåfves för expedition af dylika utslag.

Genom fortsatta anmärkningar öfver dröjsmål i detta afseende hoppas
jag att småningom utrota det missförstånd, som visat sig vara rådande i
detta ämne, i det vederbörande Synas föreställa sig, att för expedierande
af dessa utslag skulle vara medgifven lika lång tid som för insändande till
Hofrätt af protokoll och utslag i understälda mål; och gör jag mig förvissad,
att derefter en snabbare expedition af ifrågavarande slags utslag
skall följa, ledande till icke så ringa afkortning i fängelsetiden för de häktade
och besparing i kostnaderna för deras underhåll, under den tid af en och
annan vecka, som nästan hvarje fånge, äfven de som icke besvärat sig i
högre rätt, eljest finge onödigtvis tillbringa i fängelset under afbidan på
utslagets ankomst, lrvarförinnan detsammas verkställighet ej kunnat börja.

Föremål för anmärkning, om det också icke ensamt för sig föranledt
åtal, har varit det förhållande, att åtskillige domare utsatt dagen för sommartingets
begynnelse senare, än lagen i 1 § 2 Kap. Rättegångsbalken
stadgar. I häröfver afgifna förklaringar har andragits, att tingsgöromålen
tilltagit till den grad, att, så vida icke tingen inom domsagan skulle ingå
i hvarandra, alla sommartingen icke kunnat begynna under den korta tid,
mellan Valborgs och Midsommarsdag, som är anslagen för dessa ting. Till
svar härå har jag hänvisat till Kongl. Brefvet den 13 Januari 1757, som
synes angifva en utväg, att, der sådant är af nöden, på annat sätt, än det
i lag stadgade, ordna tingshåilningen.

Denna hänvisning har med önskad framgång blifvit begagnad af domare
och innevånare i Norra Åsbo härad, på sätt Kongl. Maj:ts nådiga Bref till
Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge den 2 September 1869 utvisar.

107

Och har jag, i anseende till sakens vigt för åtskilliga orter inom landet,
trott mig böra här intaga berörda nådiga brefs hufvudsakliga innehåll,
så lydande:

»Med förmälan hurusom Norra Åsbo härads röstberättigade innevånare
»vid sammanträde inför Häradsrätten den 29 sistlidne Juni, i anledning af
»en utaf ordinarie Domhafvande!! till dem gjord framställning, enhälligt
»beslutat anmoda Eder att, enligt nådiga Brefvet den 13 Januari 1757,
»hos Oss begära nådigt tillstånd, att sommartingen i häradet framdeles, så
»ofta Domaren funne det nödigt, måtte kunna utsättas att börjas efter Mid»sommarsdag,
men före den 5 Juli hvarje år, hvarjemte häradsboerne upp»dragit
åt Domhafvanden att, medelst insändande af det vid sammanträdet
»inför Häradsrätten i ärendet förda protokoll, deras omförmälda ansökning
»till Eder öfverlemna, hafven I med underdånig skrifvelse den 2 nästlid ne
»månad till Oss öfverlemnat de i ärendet inkomna handlingar, hvarvid I
»tillika anfört, det.I sågen Eder böra inskränka Edert yttrande i anledning
»af häradsboernes framställning till vitsordande af det förhållande, att så
»väl inom Norra och Södra Åsbo samt Bjäre häraders domsaga som i en
»och annan af de öfriga under Eder domvärjo lydande domsagor det vore
»förenadt med stora olägenheter att börja alla sommartingen inom dom-''
»sagan under den i lag föreskrifna tid samt omöjligt att, såsom i lagen syn»tes
förutsättas, under samma tid jemväl afsluta desamma utan öfveran»strängning
för domaren och anlitande af extra arbetsbiträden, som svårligen
kunde påräknas.»

»Efter inhemtande af Justitekanslersembetets underdåniga utlåtande
»hafve WI funnit godt att, med bifall till förevarande underdåniga fram»ställning,
i Nåder tillåta, att sommartingen i Norra Åsbo härad må, så
»ofta Domaren finner sådant nödigt, utsättas att börjas efter midsommaren
»men före den 5 Juli; hvilket Eder till kännedom samt vederbörandes för»ständigande
meddelas.»

Annat, än hvad den nyss slutade redogörelsen för anstälda åtal gifver
vid handen och hvad jag yttrat om de inkomna klagomålen, skulle jag denna
gång icke hafva att meddela angående lagskipning ens tillstånd, då det säkerligen
vore utan ändamål att upprepa de omdömen derom, som i föregående
embetsberättelse år efter år influtit, och i hvilka föga något kunde
tilläggas eller fråntagas; men emedan denna berättelse utkommer just vid

108

ett tidskifte, då, efter nya val ett stort antal af ledamöter i den ena af
Riksdagens kammare är ombytt, torde en kort framställning af hvad i detta
ämne förut blifvit från min sida andraget, här vara på sin plats.

Hvad dervid först beträffar personerna, som med lagskipningen hafva
befattning, eller landets domarekorps, har jag funnit denna fortfarande hafva
gjort sig förtjent af det vitsord för sjelfständighet, rättsinnighet och oväld,
som mina företrädare i embetet uti sina berättelser uttalat

Beträffande vidare sjelfva lagskipningen, eger hon obestridligen förtjen •
sterna af en omutlig rättvisa, en upplyst och menniskovänlig anda, men hon
arbetar lika obestridligt med åtskilliga ofullkomligheter. Bland dessa sistnämnda
har jag i första rummet upptagit långsamheten. Denna har visat
sig hos underdomstolarne i rättegångsmålens idkeliga uppskjutande från
ting till ting, å landet, från rättegångsdag till rättegångsdag i städerna, till
hvilket öfverklagade förhållande skulden dock icke är att söka endast hos
domstolarne utan ock hos parterna eller förnämligast hos dessas ombud, dålige
sakförare, betalda efter rättegångstillfällenas antal och derföre finnande sin uträkning
i tvisternas uttänjande, En bidragande orsak till uppskofven är ock
de täta ombytena af ordförande företrädesvis i Häradsrätterna, enär dessa ombyten
medföra frestelse för den ene domhafvanden efter "den andre att, med
begagnande af än en än en annan uppskofsanledning, skjuta från sig afgörande!
af svårare eller vidlyftigare mål.*) De olägenheter som åtfölja
ombytet af domare låta äfven märka sig vid öfverrätterna, hvilkas ständige
ledamöter dragas till andra befattningar, någon gång rätt obetydliga, under
det att deras platser vid domarebordet intagas af jemförelsevis yngre och
följaktligen mindre erfarne domare. 1 sammanhang dermed har äfven blifvit
anmärkt det egna, i väsentlig mån genom aflöningssättet tillkomna förhållandet
i vårt land, att domareplatserna inom öfverrätterna upptagas icke af
äldre, mognare män, som genom långvarig utöfning af underdomarens vigtiga
kall samlat erfarenhet om landets och folkets förhållanden, utan af
yngre män, hvilkas insigter i den beskrifna lagen och goda vilja att göra
densamma gällande icke ifrågasättas, men hvilkas kännedom om nyssnämnda
vigtiga förhållanden, på hvilka lagarne skola tillämpas, inskränker sig till

*) Dessa olägenheter skulle till eii icke oväsentlig del afhjelpas, derest en af serskilde. i anledning
af Ttikets Ständers framställning i ämnet, utaf Kong!. Maj:t förordnade komiferade
utarbetad &''lagda angående allmänna underdomstolarne på landet in. m. blefve lag. Deruti föreskvifvRS,
bland annat, dels ökande af de lagtima tingens antal ända till elfva om året. dels ock
anställande i hvarje domsaga, under vissa förhållanden, af en stadigvarande Inträdande domare,
som skulle icke allenast öfvertaga åtskilliga domare-embetet tillhörande mindre vigtiga bestyr,
så att den ständige domaren med odelade krafter kunde egna sig åt tingshållningen, utan oek,
vid den ständige domarens förfall, städse i hans ställe förrätta de lagtima tingen.

109

hvad som nudei ett eller annat ars vistande på landet och några tings förrättande
kunnat inhemtas, under ledning af någon underdomare, hvilkens
beslut och åtgärder de omedelbart derefter, såsom ledamöter i den högre
domstolsmstcinsGii, skol& bedöma — ocli mästrci.

Den serdeles allmänna klagan öfver rådande ovisshet om hvad lag
och rätt är, som alstrats deraf, att i många fäll olika domslut i likartade
saker från högsta domstolsinstansen utgått, har också i en af mina föregående
berättelser utgjort föremål för betraktelse; och jag har der uttalat den
oföi gi lpliga mening, att, utan troget vidhållande af en gång i högsta instansen
gifna prsejudikat någon tillfredsställande rättssäkerhet icke kan ernås. Ett
dylikt prejudikat måste vara lag, till dess det genom lagstiftningens åtgärd
undanrödjes. I alla länders lagskipning bildar praxis eu nödvändig fyllnad till
den sknfna lagens bud, men utan följdriktig tillämpning i högsta domstolsinstansen
af en gifven lag, kan icke någon praxis i verklig mening uppstå
och utveckla sig.

Ett medel till utbildande af en dylik stadigvarande lagskipningspraxis
och till kontroll å de lagskipande likasom å de styrande
myndigheterna har under tiden uppgifvits och förordats, bestående i inrättandet
af ett advokatstånd. Jag har derom uttalat den åsigt, att en
dylik inrättning under vissa vilkor kan vara af stor nytta och betydelse,
serskildt i nyssnämnda hänseenden, om nemligen hos berörda stånds medlemmar
finnas dels de insigter, som erfordras för att de skola kunna, till
veiklig båtnad för lagskipuingen, taga del i utbildningen af ofvanomförmälda
praxis, dels ock en redbarhet, jemngod med den, som besittes af
ledamöterna i den eller de embetsmannakorpser, hvilkas åtgärder dessa
advokater skola kontrollera; men jag har tillika antydt, att sagda inrättning
likväl å andra sidan icke saknar sådana brister, som vidlåda alla menskliga
im rittuingar, så att äfven med införande af denna inrättning icke all rättfärdighet
finge anses uppfyld. Hvad åter beträffar frågan om rätta sättet att
bilda ett advokatstånd, har jag erinrat om de orsaker, jag trott hafva vållat,
att ett sådant stånd icke hos oss, likasom hos andra nationer på samma
bildningsgrad, uppstått, och bland dessa orsaker äfven tillåtit mig räkna
den, att »lagboken hos oss varit och är en folkets bok». Detta från flera
håll antastade uttryck, tror jag dock låter försvara sig i det sammanhang,
hvaruti det det blifvit begagnadt. Det heter nemligen omedelbart efter
nämnda uttryck: I denna anda äro våra lagar skrifna, vårt rättegångssätt
ordnadt; och derföre har hos oss folket, den läge som den höge, den fattige
som den rike, vant sig att sjelft inför domstolarne utföra sina tvister,
bestyra om sina angelägenheter, och endast, när hinder för parten sjelf
att infinna sig uppstått, anlitat ombud, ej advokater i verklig mening; då
deremot i andra länder lagarne antingen icke varit sammanfattade i en bok

eller ock den boks innehåll varit obekant för folket, så att detta aldrig
sjelft kunnat utföra och bevaka sin rätt, utan dertill måst använda advokater».
Detta synes mig innefatta en förklaring af det klandrade uttryckets mening, som
bort freda detsamma från missförstånd, helst denna mening aldrig varit eller
kunnat vara den, att vårt folk innehade den fullständiga kännedom om lagboken
med dertill hörande författningar, som tillkominer den lagfarne.
Jag har icke heller uppstält ^enna hos folket befintliga lagkunskap, såsom
ett skäl emot införandet af ett advokatstånd eller såsom görande ett sådant
öfverflödigt; jag har endast uppgifvit nämnda förhållande såsom en bland
orsakerna, hvarföre ett advokatstånd hos oss icke uppstått, och såsom ett
förmodadt hinder för bildandet af ett sådant stånd. Jag har tillika uttalat
den öfvertygelsen, att införandet af ett advokatstånd icke låter sig verkställas
med ett penndrag, så vida icke lagstiftaren med ens vill påbjuda, att
sakegaren aldrig får uppträda vid domstol och sjelf utföra sin talan eller

ombesörja sina angelägenheter, utan deremot detta allt skall verkställas af ad vokater

eller med biträde af sådana; och ett så afgörande steg har jag trott
lagstiftaren hos oss ännu icke befinnas hågad att uttaga. Deremot har

det synts mig antagligt, att det med hvarje dag vexande behofvet af sakförare
skall af sig sjelft så småningom föranleda uppkomsten af ett advokatstånd,
sådant det efter våra förhållanden kan blifva.*)

*) Såsom bekant är, togs under sistförflutna riksmöte, frän Riksdagens sida, ett steg, om
man så vill saga, till bildande af ett advokatstånd, genom beslutet om ett tillägg till hvad lagen
i 15 Kap. Rättegångsbalken angående laga fullmäktig innehåller, så lydande: »Vid hvarje all»män
domstol skola minst två skieklige män bemyndigas alt såsom fullmäktige tillhandagå parter,
»som dem anlita. Desse fullmäktige skola nämnas vid hofrätt oeh underrätt af rätten sjelf och

»vid Högsta domstol af Konungens nedre justitierevision». Under den 14 Juli 1869 alstyrkte

Högsta Domstolen bifall till en sådan lagförändring, oeh Kong). Maj.-ts beslut i ämnet är, när
detta skrifves, ännu icke kandi Men huru detta än må utfalla, qvarstår dock det oafvisliga

behofvet af personer, som ega insigter oeh redbarhet samt vilja bistå rättsökande i deras angelägenheter,
och detta behof förnekas ej heller af de Högsta Domstolens ledamöter, som icke
tillstyrkt Riksdagens förslag. Det är svårigheten att finna dylika personer inom hvarje domstols
område, som ingifvit sagde ledamöter betänklighet emot ett ovilkorligt åläggande för domstolarne
att. vid sådant förhållande, meddela ett bemyndigande till sakförarekallet, på sätt Riksdagens
förslag innehölle. Ehuru det sålunda gifna behofvet tvifvelsutan så småningom skall undanrödja
nämnda svårighet, vore det dock att önska, det Riksdagens uttalade syftemål befordrades på
sådana ställen, der berörda svårighet ieke förefinnes, såsom vid öfverdomstolar samt i de större

städerna; och det saknas icke i 15 Kap. Rättegångsbalken anledning för domstolarne att sjelf mant

i besagda riktning taga första steget, såsom ock vid en öfverrätt, nemligen Kongl. Göta
Hofrätt, redan skett, genom tillsättande af så kallade Liqvidationskommissarier. Serskildt vid
öfverrätlerna, i hvilka parterne, utan att bo i samma stad der öfverrälten finnes, icke sjelfva
kunna bevaka sina rättegångar, blifver bristen på redbara och pålitliga rättegångsombud, om
också icke advokater i egentlig mening, mer och mer kännbar, i samma mån som oredliga och

111

I lagstiftningsväg har jag ej heller något nytt förslag att framställa.
Detta kommer sig ej deraf, att icke åtskilligt på det området kunde vara
att gorå, om, såsom det heter, tidens alla kraf skulle finna sig tilDodoseclda,
men om någorstädes äro här den högsta betänksamhet och försigtighet
af nöden Äfven till utseendet ringa förändringar i gällande lagar
kunna ofta medföra olägenheter vida större, än de små fördelar, som
asyftas, och detta af det enkla skäl, att äfven den minsta rubbning i nåaon

del af ett sammanhängande helt medför verkningar som påförhand icke kunna

beraknas. Mera omfattande förändringar åter i en eller annan aren af
lagstiftningen erbjuda visserligen en lättare öfversigt af följderna och medföra
icke samma fara af rubbning i lagarnes sammanhang; men komma
dessa vidlyftigare lagförändringar för tätt på hvarandra, så hafva de med
S!g en annan olägenhet nemligen den, att, åtminstone till en tid, osäkerhet
och förvirring uppstå ej allenast i lagskipningen utan ock i det allmänna
rättsmedvetandet, innan den nya sakernas ordning blifvit fullständigt uppfattad
och hunnit rotfästa sig i tänkesättet; och det lärer icke förnekas, att
tecken af slik art, så i ena som andra afseendet, låtit sig förmärkas, såsom
verkningar af de genomgripande lagförändringar, hvilka under det sistförfiutna
årtiondet följt på hvarandra. Det erfordras icke ringa tid för att
en lagstiftning, stödd på nya grundsatser, skall genomtränga samhället. År
nu detta en obestridlig erfarenhet, så lärer det vara ännu obestridligare,
att omstöpningar af jemförelsevis nya lagar, hvilkas betydelse icke hunmt
blifva fullt klar för dem, som hafva till sitt kall att tillämpa lagarne
eller för dem, som i ändamål att vinna sin lagliga rätt påkalla deras tilllämpning,
måste, om möjligt, förorsaka vida svårare förvirring i begreppen
om ratt och orätt och skapa ett rättstillstånd någon gåna sämre, än det
man äflats att förbättra.

Det är härofvan yttradt, att tecken visat sig, som antyda, att lagstiftningen
befinner sig på sin bana något framom det allmänna tänkesättet. Annorlunda
torde icke kunna förklaras det förhållande, att icke sällan klagan
förspörjes öfver bristande eller felaktig lagstiftning i ett och annat ämne,
deri likväl lag och god lag finnes, och att sålunda lagstiftningen eller de!
som lagen tillämpa, få skuld för sådana olägenheter, som endast den enskilde
rättssökanden kan afhjelpa. Sålunda, för att anföra ett exempel,
hörer det till den nyare lagstiftningens grundsatser att inskränka den allmanna
aklagarens talan, så att målseganden i allt flera fäll tillerkännes

försumliga ombud
ortfinas tidningar
gång de förskingra

allt oftare uppträda och genom tillkännagifvande!) i hufvudstadens och landslooka
till sig kunder, hvilkas angelägenheter de sedermera vårdslösa på samma
de dem i och för nämnda angelägenheters utförande anförtrodda medel.

112

uteslutande rätt att åtala sådana gerningar, som honom förnärma. Betydelsen
af denna grundsats synes ännu icke vara fullständigt uppfattad.
Rättigheten i detta hänseende tages till godo, men den skyldighet, som
svarar deremot, vinner icke samma erkännande. Om härigenom laglöshet
uppkommer, så är ju felet icke lagens och icke deras, som skola handhafva
lagen, utan deras, som egt att påkalla lagens skydd och icke gjort
det. Men samhället, hvars första pligt är att uppehålla rättstillståndet,
kan icke låta härvid bero; det måste fordra, att den enskilde medborgaren,
som fått sig anförtrodd nämnda rättighet, begagnar henne. I denna
riktning bör allmänna tänkesättet utbilda sig, såvida icke lagstiftningen skall
nödgas återtaga den andel i rättstillståndets bevakande, hon sålunda öfverlemnat
åt enskilda medborgare.

De betänkligheter, som härflyta från ofvan antydda förhållanden, uppmuntra
icke till försök på lagstiftningens område, äfven om erfarenheten
icke ådagalagt, huru ytterst få af de många förslag till lagförändringar, som
vid våra riksmöten blifvit väckta, lyckats vinna framgång. Orsakerna härtill
äro likväl icke så svåra att finna. Sedan riksmötena blefvo årliga och
icke räcka längre än fyra månader, har det blifvit snart sagdt omöjligt
för Lagutskottet att hinna utarbeta åtminstone några vidlyftigare förslag
till lagförändringar, på grund af enskilda motioner, helst när samtidigt
lagförslag från Kongl. Maj:t varit att handlägga, och vigtiga frågor
inom kommunallagstiftningen — detta nya föremål för Utskottets
verksamhet — påkallat behandling. Det är i min tanka ett misstag,
hvilket alltför ofta begås, att behofvet af en lag eller en lagförändring
helt lösligt och i allmänna ordalag antydes, under yttrad eller underförstådd
önskan, att Lagutskottet måtte utarbeta den äskade lagen eller
lagförändringen. Man glömmer härvid, att Lagutskottet icke är en lagkomité
som har att utarbeta lagförslag. Lagutskottets pligt är, enligt
42 § i Riksdagsordningen, att meddela utlåtande öfver de från Kamrarne
dit hänvisade förslag till stiftande af ändring, förklaring eller upphäfvande
af civil-, kriminal- och kyrkolag. För Utskottets verksamhet
förutsättes alltså ett förslag, och denna fordran är väl icke uppfyld dermed,
att en antydan af nyssnämnda art blifvit gjord om motionärens åsigt
rörande hvad som i en ny lag borde inflyta eller i en gammal ändras;
men hvad som verkligen erfordras för att framställningen skall förtjena
namnet af fördag, derom kan tvistas. Så mycket tyckes emedlertid erfarenheten
gifva vid handen, att den, som allvarligen vill åstadkomma en
ny lag eller en lagförändring, gör klokast att framlägga sitt förslag affattadt
i form af lag med bestämd ordalydelse och åtföljdt af en framställ -

113

ning utaf de grunder, på hvilka förslaget är bygdt. Om endast så beskaftade
motioner i dithörande^ frågor komme till Lagutskottet, och detta befriades
från allt det ändamålslösa arbete, som nedlägges på pröfningen af
omogna och outvecklade förslag i dessa ämnen, skulle utan tvifvel bättre frukter,
an de hittills vunna, vara att förvänta af Riksdagens lagstiftningsarbete
1 de störa och vidlyftigare lagfrågorna lärer väl i allt fall, Riksdagen komma
att hos Kongl. Maj:t begära utarbetandet af de förslag, dem Lagutskottet
sedan granskar och Riksdagen gillar eller förkastar. Detta förfaringssätt,
i sig . sjelf det naturligaste, är redan snart sagdt af nödvändigheten påkalfadt,
i följd af de förhållanden, som här ofvan blifvit antydda.

För att sätta Riksdagen i tillfälle att närmare följa utarbetningen af
den balans utaf oafgjorda mål, som föranledde Rikets Ständers beslut vid
1859 och 1860 årens riksdag att öka antalet af Högsta Domstolens ledamöter,
fortsattes i denna berättelse meddelandet af den årligen skeende
redovisning för besagda arbetes gång genom intagande utaf:

Sammandrag af Revisions-sekreterarnes Arbets-redogörelse för år 1868.

Balans, vid slutet af år 1867:

Revisionssaker .......169

Skiftesmål........32.

General-auditörs-äreuden.... 4.

Besvärs- och ansökningsmål . . 184.

Kabinettsmål....... 4

Inkomna

mål under år 1868:

Revisionssaker.......446.

Skiftesmål........Hg.

General-auditörs-ärenden.... 19.

Kammarrättsmål...... 4.

Hemstälda brottmål..... 2.

Besvärs- och ansökningsmål . . 1043.

Kabinettsmål.......137 ^

2,162.

Af gjorda mål under år 1868:

Revisionssaker....... 469,

Skiftesmål ........107.

Transport 576.

Jttst.-Ombiidxmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag,

114

Transport 576.

General-auditörs-ärenden. .	. . 17.
Kammarrättsmål . . . .	. . 4.
Hemstälda brottmål . . .	. . 2.
Besvärs- och ansökningsmal	. . 1086.
Kabinettsm&l .....
Balans till år 1869:
Revisionssaker . . . - •	. . 146.
Skiftesmål ......	. . 43.
General-auditörs-ärenden . .	. . 6.
Besvärs- och ansökningsmal	• • 141. 336. 2
Balansen, som vid början af år 1868 utgjorde 393
och vid årets slut.......	. . .336
har under årets lopp minskats med	57 mål.
Af denna minskning belöper pa
Revisionssaker . . . •	23.
Besvärs- och ansökningsmal	43.
Kabinettsmål ....	4. 70.
Deremot har balansen ökats med
Skiftesmål......	11.
General-auditörs-ärenden .	2- 13. 57 mål.
Af de till år 1869 balanserade 146 Revisionssaker hafva
år 1867 .	. . . 2.
» 1868 .	. . 144. 146.

2,162.

Jemförelse, för de sistförflutna fem år, emellan antalet af:

Inkomna mål:

år	1864.	1865.	1866.	1867.	1868.
Revisionssaker	325.	465.	456.	402.	446.
Skiftesmål	124.	124.	101.	99.	118.
Hemstälda mål	13.	7.	6.	2.	2.
Andra mål	1240.	1094.	1207.	1181.	1203.
Summa	1702.	1690.	1770.	_ 1684.	1769.

115

Af gjorda mål''-

åi	■ 1864.	1865.	1866.	1867.	1868.
Revisionssaker	580.	472.	503.	496.	469.
Skiftesmål	133.	134.	105.	111.	107.
Hemstälda mål	11.	8.	7-	2.	2
Andra mål	1245.	1249.	1300.	1213.	1248.
Summa	1969.	1863.	1915.	1822.	1826.

Minskningen i antalet af balanserade Revisionssaker, hvilken började

år	1861	med .		• 35.
har fortgått »	1862	))		. 61.
))	1863	» , • • •		. 229.
»	1864	i)		. 255.
))	1865	»		7.
»	1866	» . . ,		. 47.
))	1867	1) ...		. 94.
V	1868	«...	.	. 23.
Summa minskning i	balansen under	åtta år.	. 751.
Föredragningen	i Högsta domstolen	af lagärenden upptog
under år	1864 . . .	17 dagar.
))	»	1865 . .	. . 43	))
»	»	1866 . . .	• . 17	))
»	))	1867 . . .	. - 16	»
))		1868 . . .	. . 9	»

Från Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern har, uppå framstäld
förfrågan, det svar erhållits, att efter sistförflutna riksmötes början någon
förklaring öfver lagen icke blifvit, i den ordning Regeringsformens 19 §
bestämmer, meddelad.

Det senast förflutna årets embetsresa har omfattat ej mindre Gestrikland,
Helsingland och Ångermanland, än ock östra delen af Skåne, Blekinge,
Kalmar län, samt delar af Östergötland och Södermanland. De först -

116

nämnda, nordliga landskapen besöktes af Herr Revisionssekreteraren m. mLindhagen,
under mitt vistande utrikes; de sistnämnda åter af mig under
hemresan.

Embetsförvaltningen i den Hofrätt, de exsekutionssäten, domkapitel,
stads- och landsdomstolar, der besök under nämnda resor skett, har, så
vidt genom den dervid verkstälda granskning kunnat utrönas, icke gifvit
anledning till några anmärkningar af synnerlig vigt. — Vid de ransakningsfängelser,
som under nämnda resor besökts, åtminstone vid flertalet af dem,
har? i följd af det stora fångantalet, ensamhetssystemet i någon mån måst
frånträdas, i det att flera fångar fått inrymmas i en och samma cell; dock
syntes dervid, med ett och annat undantag, som på stället anmärktes, urskilning
och omtanka varit iakttagna, till förekommande af de olägenheter,
en slik sammanflyttning kan medföra. Vid ordningen och snyggheten i
dessa fängelser, likasom uti straff-fängelset i Karlskrona, var ingenting att
anmärka, och från fångarnes sida förspordes få, och till största delen obetydliga
klagomål. — Arbetet med förmyndareförteckningarnes upprättande
har fortgått men kan i allmänhet icke sägas ännu hafva uppnått nödig
fulländning. Klagomålen öfver otillräckligheterna af detta skydd för de
omyndiges egendom, och af de träffade anstalterna för denna egendoms
behöriga förvaltning fortfara också samt påkalla skyndsamma åtgärder i den
syftning, Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet sistlidna år antydde. —
Konkursernas och lagsökningsärendenas antal syntes vara i nedgående;
dock vittnade de till landskanslierna ingångna exsekutionsdiarierna, att en
serdeles stor mängd dithörande ärenden, — d. v. s. på utmätning och försäljning
af utmätt fast och lös egendom beroende exsekutorialer, förnämligast
Konungens Befallningshafvandes utslag i skuldfordringsmål — ännu
icke blifvit slutligen handlagd och behörigen redovisad. Granskningen af
nyssberörda diarier tillhör Landssekreteraren i hvarje län, och denna granskning
förutsätter naturligen tillgång till verifikationer, som bestyrka de i
diarierna af underexsekutorerna införda anteckningar. Icke destomindre
har jag flera gånger under förflutna år vid mina besök i landskanslierna
haft att anmärka, det dylika verifikationer till de insända exsekutionsdiarierna
saknades Denna anmärkning har då blifvit bemött med framhållande
af svårigheten för underexsekutorer att undvara dessa för deras
trygghet emot fordringsegarnes anspråk nödiga handlingar samt med uppgift,
att verifikationerna vid diariernas insändande medföljt, eller ock blifvit
serskildt infordrade, men i begge fallen, efter det granskningen försiggått,
återstälts till underexsekutorerne. På ett och annat landskansli har, utan
afseende på nämnda svårighet, de insända verifikationerna qvarhållits, livilket
förfärande likväl onekligen kan understundom vålla olägenhet för under -

117

exsekutoren. På det att denna olägenhet må förekommas utan att anspråket,
det behöriga verifikationer skola finnas vid nämnde diarier, behöfver
eftergifvas, har en utväg blifvit funnen, som användes vid ett af de landskansli,
der jag under resan gjorde besök. Denna utväg, hvilken synts mig
förtjent att vinna tillämpning vid alla landskanslier, består i användandet af
dubbla qvittenser å verkstäld redogörelse eller ock dubbla bevis om dervid inträffade
hinder, af hvilka handlingar det ena exemplet stannar hos underexsekutorn
och det andra åtföljer exekusionsdiariet till landskansliet, begge så
affattade, att någon betänklighet ej kan uppstå hos den, som bör dem utgifva.
De nyssnämnde handlingarne voro, såsom redan är antydt, af två
slag, det ena utmärkande, att slutlig redovisning för exsekutorialet var lemnad,
det andra innehållande, att fordringsegaren för någon orsak återtagit
exsekutorialet och dermed satt underexsekutorn ur tillfälle att vidare handlägg
ärendet, hvarigenom denne tillika befriats från ansvar för sålunda inträftadt
dröjsmål med exsekutionen. Men, då exsekutionsdiarierna ofta
hafva den anteckning, att »fordringsegaren medgifvit anstånd med skuldens
uttagande», utan att han tillika återfordrat exsekutorialet, bör äfven för detta
fall ett formulär upprättas. Till dessa handlingar nyttjades tryckta blanketter
*).

Hvad i öfrigt under ifrågavarande embetsresor förekommit, finnes närmare
redovisadt i resediarierne, som komma att till Lagutskottet öfverlemnas.

*) Dessa blanketter hade har nedan framstälda form och lydelse:

N:o I (eller qvittenset för slutlio- redovisning:):

Ulm.-Diar.

N:o ... .

är ... .

Dupplettqvittv att insändas till Kont/l. Maj''-ts Befallningshafvande.

Såsom redovisning för.............-

.....deri . .... 18.. . meddelade..........

i mål emellan...............

samt.............

har jag denna dag hos...............

■ ‘ - • • uppburit...... R;dr......öre Riksmynt, som

genom detta duppleti qvitto ytterligare erkännes
.........den ... 18

Såsom vittnen härtill underskrifva

118

Till fullgörande af den i 14 § af Instruktionen för Justitie-Ombudsmannen
lemnade föreskrift angående redovisning för behandlingen af Riksdagens
hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och underdåniga hemställningar,
har jag från Kongl. Stats-departementen förskaffat mig uppgifter:

dels på de så beskaffade beslut och hemställningar, som under sistförflutna
års Riksmöte till hvart och ett af nämnda Departement inkommit
och blifvit af Kongl. Maj;t gillade, utfärdade och i verket stälda;

N:o 2 (eller bevis, att exsekulorialet ar återtaget).

» Utm.-Diar,

N:o ... .

år ...

Dupplettbevis, att till Kongl Maj:ts Befallningshafvande insändas.

fl08 ................. har jag denna dag återtagit
. . . ....... . , • .......... • • •

den . ........18 . meddelade......i mål

emellan ...............

samt................

hvilket genom delta dupplettbevis ytterligare erkännes.
..........den ... 18 .

Såsom vittnen härtill underskrifva»

och kunde följande lydelse gifvas åt

N:o 3 (eller bevis, att fordringsegareu lemnat anstånd med verkställande af exsekutorial):

»Dupplettbevis att till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas

Utm -Diar.

N;o ... ,

år ...

Hos ..........har jag denna dag anmält, det jag med gifvit

anstånd till ......................

med verkställighet af.....den . . 18 ... meddelade . . ■

.........................i mål

emellan..........................

samt...........................

hvilket genom detta dupplettbevis ytterligare erkännes.

.........den ... 18 ...

tSåsom vittnen härtill underskrifva:»

119

varande, i enlighet med berörda uppgifter, förteckning upprättad jemväl
öfver de Riksdagens beslut och hemställningar, som icke blifvit afgjorda;

dels ock rörande de äldre beslut och hemställningar, som i min berättelse
till sistförflutna års Riksdag upptogos såsom helt och hållet eller
till någon del oafgjorda, samt rörande de åtgärder, hvilka med desamma
under tiden blifvit vidtagna.

Nämnda uppgifter tillika med en Tabell öfver de underdåniga skrifyelser,
som vid nästlidna års riksmöte af Riksdagen aflätos, finnes intagna
i Bilagorna till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1870.

FRÖMAN.

Arvid Ulrich.

Bilaga

till

9m 9

1870.

•oöo«

STOCKHOLM,

tryckt hos G. W. Blomqvist, 1870.

Uppgift från de serskilda Kongl. Stats-Departeinenten på de af Riksdagen
år 1869 aflåtna underdåniga skrivelser, jemte anteckning om de åtgärder,
som i anledning deraf blifvit vidtagna *).

l:o Kong!. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 27 Februari 1869, angående
val af Justitie-Ombudsman och hans Suppleant. (4.)

1869 den 5 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

2:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel. (73.)

1869 den 21 Maj och 7 September i Statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet
till vederbörande expedierade.

3:o af den 13 Maj 1869, angående färändrade stadganden rörande främmande
trosbekännare och deras religionsöfning. (83.)

Efter det Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd, förevar ärendet i Statsrådet
den 16 sistlidne November, dervid Kongl. Maj:t förklarade ifrågavarande lagförslag
böra förfalla.

4:o af den 13 Maj 1869, om upphäfvande af Kongl. Förordningen den 23
Oktober 1860/ angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för
den, som träder till eller utsprider villfarande lära. (84.)

Den 16 sistlidne November har Kongl. Maj:t, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd,
med bifall till Riksdagens förslag, låtit utfärda Förordning i ämnet.

*) De vid slutet af hvarje rubrik, inom parenthes, utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i
Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

— 4 —

5:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom. (87.)

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

6:o af den 13 Maj 1869, angående tillägg till 15 Kap. 2 § Rättegångs-Balken
i fråga om fullmäktigskap. (88.)

Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit börd, har Kongl. Maj:t i Statsrådet
den 21 sistlidne Oktober å detsamma vägrat sanktion.

7:o af den 14 Maj 1869, angående ändringar i Konkurslagen. (89.)

Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd, har Kongl. Maj:t i Statsrådet
den 5 sistlidne Oktober å detsamma vägrat sanktion.

8:o af den 7 Maj 1869, i anledning af år 1868 verkstäld revision af Statsverkets
in. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1866, i hvad samma
skrifvelse angår gjord framställning om indragning af Kanslirätten. (53.)
Sedan Kanslirätten blifvit i ämnet hörd, har Kongl. Maj:t infordrat Högsta Domstolens
utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

9:o af den 13 Maj 1869, i anledning af väckta frågor angående grundskatternas
omsättning i penningar m. m. (82.)

Genom utdrag af Statsråds-protokollet öfver Finans-ärenden den 21 sistlidne Maj
har utaf ifrågavarande framställning blifvit till Justitie-departementets föredragning
öfverlemnad frågan om upphörande af förmånen för embets- och tjensteman under
sistnämnde Departement att uppbära rånte- eller tiondeanslag efter medelmarkegångspris,
jemte forsellöns-ersättning; och har Kongl. Maj:t i Statsrådet den 7
innevarande månad meddelat föreskrift i ämnet.

Stockholm den 18 December 1869.

Ex officio

C. F. W. Lamberg,

2:o Kongl. Utrikes-departemcntet.

10:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 Maj 1869, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (74.)

1869 den 21 Maj inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragen och derefter till
verkställighet befordrad, utom hvad beträffar senare delen af berörde skrifvelse,
rörande indragning af Konsulsplatser i åtskilliga hamnar vid Medelhafvet, på det
tillfälle måtte beredas att, utan Statsverkets vidare betungande, anställa aflönade
konsuler i Newyork och i öfrige platser, der Kongl. Maj:t kunde finna nödigt att
de förenade rikenas handelsintressen bevakades, hvilken fråga blifvit den 4 derpåföljande
Juni i underdånighet föredragen; och har, med anledning af Riksdagens
derom uttryckta önskan, i öfverensstämmelse med af Kongl. Maj:t, efter vederbö -

— 5 —

rande Svenska och Norska embetsmyndigheters hörande i ämnet, den 9 sistlidne
Juli fattade beslut, den anordning blifvit vidtagen, att de förenade rikenas Generalkonsulat
i Tanger blifvit anförtrodt åt en fremmande magts konsul och derigenom
det årliga traktamente af 2,000 R:dr Hamburger Banko, hvilket utgått till platsens
förre innehafvare, blifvit indraget; samt att det till konsul Munck Reder å Malta
anvisade årliga anslag af 2,000 R:dr Hamburger Banko tillsvidare, under den tid
bemälde konsul förestår Generalkonsulbefattningen i Alexandria, icke kommer
att utgå.

I sammanhang härmed har ett förslag angående upprättande af ett lönadt konsulat
i Newyork blifvit uppgjordt, öfver hvilket förslag vederbörande Svenska och
Norska embetsrnyndigheter afgifvit yttrande. Denna frågas slutliga afgörande är
beroende på ytterligare, ännu icke inkomna upplysningar.

3:o Kong!. Landtförsvars-departcmcntet.

ll:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 Mars 1869, angående anslag
för år 1869 till fästningsbyggnadsarbeten vid Carlsborg samt å Westra
Hästholmen (9).

1869 den 2 April i underdånighet föredragen och vederbörande till behörig efterrättelse
meddelad.

12:o af den 3 April 1869, angående försäljning af den till Regementsskrifvare-bostället
vid Helsinge regemente Norrbyn hörande andel i laxfisket
Hofdan i Ljusne eif. (19.)

1869 den 14 Maj i underdånighet föredragen; och blef Riksdagens härutinnan fattade
beslut meddeladt Chefen för Helsinge regemente, med förständigande för bemälde
regementschef att föranstalta om försäljning af ifrågavarande fiske-andel till
det af Riksdagen bestämda pris 500 R:dr och om försäljningsmedlens förvaltning i
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts och Riksdagens derom fattade beslut, men
att, derest anbud till detta pris ej erhölles, hos Kongl. Maj:t i underdånighet föreslå
de åtgärder, som för de till fiskets bedrifvande nödvändiga byggnadernas återförsättande
i brukbart skick kunde finnas erforderliga.

13:o af den 3 April 1869, angående jordafsöndring från Fanjunkare-bostället
Stoby vid Skånska Hussar-regementet för Stoby församlings kyrkas och
skolas behof. (23.)

1869 den 14 Maj i underdånighet föredragen och Kongl. Maj:ts med Riksdagen i
detta ärende fattade beslut meddeladt Arméförvaltningen, till behörig efterrättelse
samt vederbörandes förständigande.

— 6 —

14:o af den 3 April 1869, angående afsöndring af jord från Ryttmästarebostället
Silfåkra vid Skånska Hussar-regementet för anläggning af kyrka
med kyrkogård samt sockenstuga och fattighus åt Kellna församling.
(24.)

1869 den 14 Maj i underdånighet föredragen; och blef hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen
härvid beslutit Arméförvaltningen till behörig efterrättelse och vederbörandes
förständigande meddeladt.

15:o af den 7 Maj 1869, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående afsöndring af jord från militieboställslägenheterna Sjöleden och
Lökshuset samt bostället Tostarp, för att tilläggas exercisfältet Ljungbyhed.
(51.)

1869 den 4 Juni i underdånighet föredragen: och meddelades Armeförvaltningen
nådig föreskrift att, i öfverensstämmelse med den af Riksdagen yttrade åsigt angående
lämpligaste sättet för afsöndringens verkställande, söka, för tiden intilldess
de om boställena för närvarande afslutade arrendekontrakt tilländalöpa, med nuvarande
arrendatorer uppgöra öfverenskommelse om ifrågavarande för vapenöfningarna
å Ljungbyhed oundgängligen erforderliga hedlotters upplåtande åt Kronan
mot möjligen lägsta kostnad, ej öfverstigande de uppskattade afgäldsbeloppen, samt
att vidtaga nödiga åtgärder i ändamål att vid blifvande förnyad utarrendering af
boställena, derest sådan kommer att ega rum, hedlotterna måtte i behörig ordning
varda boställena frånskilda.''

16:o af den 11 Maj 1869, angående landtförsvarets organisation. (57.)

1869 den 22 Juni i underdånighet föredragen; och då Riksdagen under närvarande
förhållanden ansett sig icke kunna bifalla Kongl. Maj:ts framstälda förslag, åsyftande
en tillökning i indelta stamtruppens styrka, men, i afseende å vissa båtsmansrotars
föreslagna ^öfverflyttande till Arméen, hemstält, att ifrågavarande rotar
måtte, i mån af inträffande afgång, ställas på vakans; skulle transsumt afskrifvelsen,
i hvad denna punkt rörer. meddelas Sjöförsvars-departementet, för att på dess
föredragning till nådig; pröfning af frågan om båtsmansrotarnas ställande på vakans
i underdånighet anmälas; men i ofrigt ansågs punkten icke för närvarande till åtgärd
föranleda.

Då Riksdagen väl bifallit det framstälda förslaget, att till Arméens förstärkande
indraga de till stadsvakt i Göteborg nu anslagna 44 rotar i Säfvedals härad,
men dervid yttrat den åsigt, att staden Göteborg borde åtnjuta den ersättning härför,
hvartill staden kunde vara lagligen berättigad, fann Kongl. Maj:t, vid sådant
förhållande, skäl ej förekomma att för närvarande vidtaga någon åtgärd i anledning
af Riksdagens förevarande beslut.

I anledning af Riksdagens ,framställning beträffande Kongl. Maj:ts förslag angående
rusthålls-infanteriets ordnande, meddelades Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande
nådig befallning, att vid utlysta sammanträden låta till rusthål -

— 7 —

larne framställa det af Riksdagen ifrågasatta erbjudande, samt att angående förloppet
vid sammanträdena och rusthållarnes dervid afgifna svar till Kongl. Maj:t
inkomma med underdånig berättelse före slutet af påföljande Oktober månad, hvarefter
Kongl. Maj:t ville taga under nådigt öfvervägande de vidare åtgärder, som
af Riksdagens framställning och rusthållarnes svar å omförmälda erbjudande kunde
föranledas.

För vidare pröfning af ärendet i dess helhet hafva nödiga befunna ytterligare
upplysningar rörande vissa rusthållsnummer vid Westgöta regemente blifvit från
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län infordrade.

Beträffande frågan om öfverenskommelse med rusthållarne vid beridna rusthålls-regementena
och korpserna om Kronans öfvertagande af anskaffning och underhåll
af beklädnads-, bevärings-, remtygs-, häst- och sadelmunderings-persedlar,
uti hvilken fråga det af Kongl. Maj:t framstälda förslag blifvit af Riksdagen bifallet,
anbefaldes Årméförvaltningen att hos Kongl. Maj:t föreslå de vilkor, hvarunder
dylik öfverenskommelse må kunna afslutas.

I anledning af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts förslag i afseende å förändrad
organisation af underbefälsskolorna vid indelta Arméen, anbefaldes Chefen
för Fortifikationen och Inspektören för Kavalleriet, hvar för sig, att till Kongl.
Maj:t inkomma med yttrande och förslag rörande åtskilliga till organisationen af
underbefälsskolorna hörande frågor, den förre i hvad angick infanteriets och den
senare beträffande kavalleriets ifrågavarande slags skola; hvarjemte Kongl. Maj:t
förklarade sig skola i kommandoväg meddela de i öfrigt för organisationens genomförande
erforderliga föreskrifter, såsom om undervisningens bedrifvande m. m.
Sedan derefter nyssberörda yttranden och förslag inkommit, hafva de deraf föranledda
föreskrifter blifvit under den 5 Oktober och 16 November vederbörande
meddelade.

I sammanhang med frågan om underbefälsskolornas organisation, och i anledning
af hvad Departements-chefens förslag innehölle om upphörande af de till
Carlstens fästning och till Grisslehamn utgående kommenderingar ur indelta Arméen,
äfvensom af korporalsskolorna å nämnda ställen, behagade Kongl. Maj:t
förordna, att berörda kommenderingar och korporalsskolor skulle upphöra, på förra
stället från och med den 15 November och på senare stället från och med den
15 September innevarande år, samt att kommendantsbefattningen i Grisslehamn
skulle med sistnämnde månads utgång indragas, dock med rättighet för nuvarande
Kommendanten att till årets slut uppbära det med befattningen förenade arvode.

I anledning af Riksdagens i den underdåniga skrifvelsen framstälda anhållan,
att den indragning i Marinregementets nummerstyrka måtte ega rum, som Kongl.
Maj:t ansåge med försvarets ordnande på ett tillfredsställande sätt förenlig, täcktes
Kongl. Maj:t förordna, att denna punkt skulle, genom transsumt af Riksdagens

— 8 —

skrifvelse, Sjöförsvars-departementet meddelas, för att på dess föredragning Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning underställas.

Hvad för öfrigt i den underdåniga skrifvelsen anmälts derom, att Riksdagen
icke kunnat bifalla Kongl. Maj:ts förslag, dels angående en värnepligtslag, dels
angående förändrade bestämmelser rörande indelningsverket, samt för manskapets
vid indelta och värfvade Arméens tjenstetid, och dels angående Kronans öfvertagande
af rekryteringen vid indelta Arméen, i sammanhang hvarmed bifall vägrats
till det äskade medgifvandet, att rekx-yteringskostnaderna under år 1870 finge bestridas
af allmänna beväringsfonden, äfvensom Riksdagens anmälan, att, i afseende
å de under Kitt. F, G och H uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition framstälda förslag,
Riksdagens Kamrar stannat i olika beslut, hvadan dessa förslag för närvarande
förfallit, fann Kongl. Maj:t ej för närvarande påkalla serskild åtgärd.

l7:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (75.)

1869 den 11 Juni i underdånighet föredragen och meddelades Arméförvaltningen
samt Statskontoret, äfvensom i nödiga delar öfriga vederbörande.

Hvad serskildt angick frågan om ersättning till Ryttmästare-bostället Mölleröds
kungsgård för en bostället tillhörig, till följd af Finjasjöns sänkning utrifven
vatten-mjölqvarn, så anbefaldes Arméförvaltningen att, om hvad Kongl. Maj:t med
Riksdagen härutinnan beslutit, samtlige vederbörande förständiga.

18:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (80.)

1869 den 21 Maj anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelsen,
i hvad Landtförsvars-departementet angick, detta Departement meddeladt.

1869 den 22 Juni föredragen genom Landtförsvars-departementet; och, beträffande
de åt Majoren C. Th. Adlercreutz och Förrådsförvaltaren C. J. Hafström,
vid afgång ur tjenst, beviljade pensioner å allmänna indragningsstaten, Riksdagens
beslut vederbörande delgifvet, samt resolution å sådan pension för Kommendanten
å Carls borgs fästning, Majoren N. F. Bergenstråle utfärdad.

För öfrigt utfärdades i vanlig ordning nådiga cirkulärbref, dels till Ofverståthållaren
i Stockholm och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen, angående det
af Riksdagen anvisade anslag till understöd åt behöfvande, efter 1808 och 1809
års krig qvarlefvande Landtvärnsman; och dels till vederbörande General- samt
Regements- och Korps-befäl, angående fortsatt tillämpning under år 1870 af de
genom Kongl. Brefven den 9 Februari 1858 och den 6 November 1860 faststälda
pensionsstater för Arméens befäl och tjensteman; hvarjemte Direktionen öfver Arméens
pensionskassa meddelades underrättelse om de af Riksdagen för Arméens
pensionering anvisade serskilda kreditiv.

19:o af den 13 Maj 1869, i anledning af väckta frågor angående grundskatternas
omsättning i penningar m. m. (82.)

Det

— 9 —

Det af denna skrifvelse från Finans-departementet till Landtförsvars-departementet
öfverlemnade transsumt i fråga om Riksdagens hemställan rörande upphörande för
framtiden af den med vissa tjenster nu förenade förmånen att uppbära rånte- och
tiondeanslag efter medel-markegångspris jemte försel!öns-ersättning, föredrogs den
5 Oktober 1869 och ansågs, i hvad denna framställning afser de under Landtförsvars-departementet
lydande embets- och tjensteman, icke för närvarande till serskild
åtgärd föranleda, då förslag till sådan reglering af indelta Arméens löner,
att denna Armees befäl och öfriga tjenstemän erhålla kontant aflöning, snart koinme
att Kong], Maj:ts pröfning undersfällas.

Stockholm den 27 December 1869.

N. A. Varenius.

Expeditionschef.

4:o Kongl. Sjöförsvars-deparleinentet.

20:o af den 24 April 1869, angående väckt fråga om fyr- och båkafgifters upphörande
för fartyg, gående emellan inrikes orter. (35.)

Lftty inhemtande af Förvaltningens af Sjöärendena underdåniga utlåtande har
Kongl. Maj:t under den 28 September 1869 bifallit Riksdagens underdåniga framställning
och låtit, i öfverensstämmelse dermed, utfärda nådig kungörelse i ämnet.

21.o af den 5 Maj 1869, angående ändring af 20 § af Kongl. Instruktionen
för kompanicheferne vid Flottans båtsmanskompamer den 6 April 1838. (44.)
Anmäld den 14 Maj 1869 och öfverlemnad till underdånigt utlåtande af Förvaltningen
af Sjöärendena, hvarefter och sedan nämnda embetsverks yttrande inkommit,
ärendet föredrogs den 28 September 1869, dervid beslöts, att nådig kungörelse
i öfverensstämmelse med Riksdagens förslag skulle utfärdas.

22:o af den 5 Maj 1869, angående lotsfartygs förläggande under Skagen. (45.)
I underdånighet anmäld den 14 Maj 1869 och Förvaltningen af Sjöärendena anbefald
att deröfver afgifva underdånigt utlåtande, efter inbekommande hvaraf berörde
skrifvelse den 17 December 1869 föredrogs, hvarvid, med afseende å hvad
Föi valtningen emot det väckta förslaget anfört, Kongl. Maj:t fann Riksdagens ifrågavarande
framställning icke till någon åtgärd föranleda.

23:o af den 7 Maj 1869, i anledning af år 1868 verkstäld revision af statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1866. (53.)

Den 25. Maj 1869 anmäld genom Finans-departementet och, hvad angick Femte
Hufvudtitelns räkenskaper, öfverlemnad till Sjöförsvars-departementet samt, efter
Bil. till Just. Ombudsmannens Embets-Berältelse till 1870 års Riksdag. 2

-TO -

det Förvaltningen af Sjöärendena inkommit med infordradt underdånigt utlåtande,
föredragen den 30 Juni 1869, då föreskrift meddelades om afskrifning af ett i
Flottans räkenskaper balanseradt belopp.

24:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss
drägtighet att vid ingående taga lots och erlägga lotspenningai. (54.)

Den 25 Maj 1869 i underdånighet anmäld och öfverlemnad till Förvaltningen af
Sjöärendena för att, sedan General-Tullstyrelsen lemnats tillfälle att sig deröfver
yttra, inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet, hvarefter och sedan bemälda
Embetsverk denna befallning fullgjort, ärendet under den 31 December 1869 föredrogs
i sammanhang med Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868,
angående befrielse för vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och
erlägga lotspenningar; hvarvid Riksdagens uti berörda skrivelser i ena och andra
hänseendet gjorda framställningar ansågos icke böra för närvarande bifallas, hvaremot,
uppå särskilda af Förvaltningen af Sjöärendena härvid anförda skal, Kongl.
Maj:t i nåder beslöt, att nu gällande förordning, angående Lots- och Fyrinrättningen
i riket af den 9 Juli 1862 skall undergå nödig befunnen omarbetning.

25:o af den 11 Maj 1869, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om befrielse för Kommendörkaptenen af 2:a klassen vid Kongl. Flottan C.
J. F. Kafle från honom ålagd ersättningsskyldighet i följd af ångkorvetten
Orädds förolyckande å Engelska kusten. (60.)

Den 25 Maj 1869 föredragen och behörig verkställighetsåtgärd Förvaltningen af
Sjöärendena anbefald i afseende å beloppets afskrifning ur räkenskaperna.

26:o af den 11 Maj 1869, angående Landtförsvarets organisation och ifrågasatt
indragning af Marinregementet. (57.)

Den 22 Juni 1869 föredragen genom Landtförsvars-departernentet och, i de delar,
som omfatta Riksdagens framställningar dels om vissa båtsmanskompaniers och
nummers ställande på vakans, dels om minskning i Marinregementets nuvarande
nummerstyrka, öfverlemnad till Sjöförsvars-departementet. Sedan vid ärendets
föredragning derstädes den 23 Juli 1869 Förvaltningen af Sjöärendena anbefalts
att häröfver afgifva underdånigt utlåtande, och detsamma tillika med Befälhafyarnes
vid Sjövapnets stationer yttranden numera inkommit, äro Riksdagens ifrågavarande
framställningar under beredning för att Kongl. Maj:ts nådiga pröfning

underställas. .

27:o af den 13 Maj 1869, angående reglering af utgifterna under Rikssta tens

Femte Hufvudtitel. (76.)

Den 11 Juni 1869 föredragen och, jemte det innehållet af denna underdåniga skrifvelse
delgafs vederbörande till kännedom och efterrättelse, nödiga föreskrifter tilllika
i nåder meddelade i afseende å verkställigheten af dervid fattade beslut.

28:o af den 13 Maj 1869, i anledning af väckta frågor om grundskatternas
omsättning i penningar in. m. (82.)

Den 21 Maj 1869 anmäld genom Finans-departementet och öfverlemnad till Sjöförsvars-departementet
i den del ärendet angick Riksdagens i sammanhang med
denna skrifvelse gjorda underdåniga anhållan om upphörande för framtiden af den
med vissa tjenster hittills förenade förmån att uppbära rånte- eller tionde-anslag
efter medelmarkegångspris, jemte forsellöns-ersättning; hvilken fråga, hvaröfver
Förvaltningen af Sjöärendena under den 2 Juli 1869 anbefalts afgifva underdånigt
utlåtande, tillika med detsamma i underdånighet föredrogs den 30 derpåföljande
Oktober, hvarvid frågan icke ansågs till någon särskild åtgärd föranleda.

29:o af den 13 Maj 1869, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (80.)

Den 21 Maj 1869 anmäld genom Finans-departementet och öfverlemnad till Sjöförsvars-departementet
i hvad rörde frågan om tvenne kreditiv för upprätthållande
af pensioneringen vid Sjöförsvaret tillhörande Stater samt efter föredragning den
30 Juni nödiga föreskrifter i anledning deraf Direktionen öfver Amiralitetskrigsmanskassan
och öfriga vederbörande meddelade.

Stockholm den 31 December 1859.

Fr. R. Lorichs.

5:o Kongl. €ml-dci»artemcntet.

30:o af den 24 Februari, angående beviljade statsbidrag till vägomläggningar
inom Kronobergs, Calraar och Jönköpings Län, för beredande af arbetsförtjenst
åt den nödlidande befolkningen i detta Län. (2.)

Anmäld den 26 Februari, då Kongl. Maj:t, med fastställande af upprättade planerne
för de uti Riksdagens skrifvelse omförmälda tre arbetsföretag, meddelade
Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader erforderliga föreskrifter i afseende
å samma arbetens utförande.

31:o af den 20 April, angående ändring af 24 § i Kongl. Förordningen om
Landsting. (30.)

Anmäld den 14 Maj, då, med bifall till Riksdagens förslag, nådig kungörelse i
ämnet utfärdades.

32:o af den 28 April, angående vilkoren för bränvinstillverkning. (31.)

I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen för sin del beslutat, är under den 21
Maj nådig kungörelse utfärdad om förändrad lydelse af § 21 i Kongl. Förordningen
den 17 Maj 1867, angående vilkoren för bränvinstillverkning.

33:o af den 24 April, angående förändring i afseende på Manufaktur-diskontfondens
bokföring. (33.)

12 —

Sedan Kommerce-kollegium häröfver afgifvit infordradt utlåtande och deri, på anförda
skäl, afstyrkt bifall till hvad Riksdagens förslag angående ett i det uppgifna
afseendet ändradt bokföringssätt innehölle; men tillika anmält, att Kollegium, i
öfverensstämmelse med sednare alternativet i Riksdagens förslag, förständiga! Manufaktur-diskont-kontoret,
att vid hädanefter afgifvande årsräkenskaper bifoga ett
särskildt omslut, visande diskontfondens vinst -eller förlust samt behållning, oberäknadt
de osäkra fordringarneså har Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning
den 27 sistlidne Augusti, behagat låta bero vid hvad Kollegium uti ifrågavarande
hänseende redan föreskrifvit.

34:o af den 30 April, om ändring i gällande stadganden rörande den kommunala
rösträtten. (36.)

Den 9 November utfärdades två kungörelser i ämnet i öfverensstämmelse med
Riksdagens förslag.

35:o af den 5 Maj, angående statsbidrag till vägars anläggning, bro- och
hamnbyggnader samt kanaler äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag.
(39.)

Anmäld den 14 Maj, och innehållet meddeladt Styrelsen för allmänna Väg- och
Vattenbyggnader, med befallning att i anledning deraf vidtaga på Styrelsen ankommande
åtgärder.

36:o af den 5 Maj, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende å
de statsbidrag, som under riksdagen beviljats för väganläggningar och vägförbättringar,
hamnanläggningar, kanaler, m. m. (40.)

Anmäld den 14 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, med gillande af de i skrifvelsen upptagna
vilkor och bestämmelser, befallte, att densamma skulle meddelas Styrelsen
för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, för behörigt iakttagande af hvad på Styrelsen
berodde.

37:o af den 5 Maj, angående förändring af Kongl. Maj:ts nådiga förordning
af den 26 Oktober 1866, rörande vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker. (41.)

Anmäld den 21 Maj, och förnyad nådig förordning i ämnet utfärdad.

38:o af den 7 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
upplåtelse till Köpings stad af en del utaf kronolägenheten Byslätten.
(52.)

Sedan Stadsfullmäktige i Köping blifvit, enligt Kongl. Maj:ts vid föredragning af
denna skrifvelse den 14 Maj fattade beslut, hörde, huruvida de ville ingå på det
af Riksdagen för ifrågavarande områdes upplåtande till staden föreskrifna ytterligare
vilkor och Fullmäktige förklarat sig dertill villige, har Kongl. Maj:t den 2
sistlidne September, på de af Riksdagen godkända vilkor, faststält den ifrågavarande
iipplåtelsen.

— 13 —

39:o af den 10 Maj, angående förändrade föreskrifter i afseende på ekonomiska
besigtningar. (55.)

Den 21 Maj anbefalltes Arméförvaltningen och Kammar-kollegium, att, efter vederbörandes
hörande, med deras yttranden och eget underdånigt utlåtande till
Kongl. Maj:t inkomma; hvilket utlåtande dock ännu icke afgifvits.

40.o af den 10 Maj, angående bestämmelser för erhållande af tjenstebefattningai
inom de delar åt Norrbottens Län, hvaruti Finska eller Lappska
språket hufvudsakligen talas. (56.)

Vid underdånig föredragning häraf den 21 Maj, utfärdades nådig kungörelse i
öfverensstämmelse med Riksdagens framställning.

41:° af den 12 Maj, angående anslag till fortsättande af arbetena å Nordvestra
stambanan samt för uppförande af stationshus i Stockholm. (61.)

\ id förediagning häraf den 14 Maj, förordnade Kongl. Maj:t, att underrättelse om
hvad Riksdagen beslutat skulle meddelas Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader,
med befallning att, så lort ske kunde, i underdånighet föreslå den förändring
uti innevarande ars arbetsplan, som pakallades af den medgifna tillökningen i årsanslaget
och af Kongl. Maj:ts beslut om bidrag från Handels- och Sjöfarts-fonden
till stationsbyggnaden i Stockholm, samt att sedermera inkomma med förslag till
arbetsplan för 1870, jemte underdånigt utlåtande ej mindre i hvilken omfattning
inom det medgifna kostnadsbeloppet af 25,000 R:dr, än ock å hvilka särskilda
trakter undersökningar med afseende å stambanornas fortsättning lämpligen kunde
under nästa år företagas.

42:o af den 12 Maj, i anledning af väckta frågor om uppgörande af plan
för framtida jernvägsanläggningar samt sättet för deras utförande. (62.)

Den 2j Maj anmäld, då genom Cirkulärbref Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Länen, med undantag för Westerbottens, Norrbottens och Gotlands Län, anbefaldes
att på lämpligt sätt meddela invånarne i de särskilda länen kännedom om
Riksdagens skrifvelse samt tillika underrätta derom, att menigheten eller enskilde,
hvilka, under förutsättning af Statens medverkan, viile för åstadkommande af någon
jernvägsanläggning sig förena, skulle ega att hos Kongl. Maj:t, inom medlet af
Juli månad sådant anmäla samt dervid, eller om hinder mötte sednast inom Augusti
månads slut, tillika öfverlemna kostnadsförslag in. m. jemte uppgift om beskaffenheten
af det understöd, som företrädesvis önskades, efter dervid äfven angifven
grund.. Sedan derefter från flere delar af landet slika framställningar till Kong],
Maj:t. inkommit, har Kongl. Maj:t, under den 20 sistlidne Augusti, för ärendets
behöriga utredning, förordnat en komité att granska de inkomna framställningarne
samt, efter införskaffande af ytterligare upplysningar, i de fall sådana ansåges
erforderliga, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet och dervid särskildt yttra sig
rörande de frågor, i afseende å hvilka pröfning af Riksdagen begärts.

— 14 —

43;o af den 12 Maj, angående beviljadt statsbidrag för anläggning af jern väo-

mellan Nässjö och Oscarshamn. (63.) . ....

Sedan Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den 14 Maj anbefalt Styrelsen för
allmänna Väg- och Vattenbyggnader att inkomma med förslag i afseende a de
ytterligare vilkor, som för det beviljade statsbidragets åtnjutande borde af Kongl.
Maj:t föreskrifvas, har Kongl. Maj:t den 18 påföljande Juni vissa ^dana ytteih
gare vilkor stadgat, och deribland att före utgången af Augusti manad detta ar
skulle till Kongl Maj:ts pröfning och fastställelse aflemnas plan for jernvagsarbetet.

Sådan plan har sedermera blifvit af Kongl. Majtt faststald. f irhs

44 o af den 12 Maj, angående ifrågasatt anstånd med betalningen af 1868

1869 och 1870 års annuiteter å det för byggande af jernbana emellan Ystad

och Eslöf beviljade statslån. (64.) .. ,

Anmäld den 14 Maj, och innehållet af Riksdagens skrifvelse vederbörande till

kännedom meddeladt. io^q

45-o af den 12 Maj, i fråga om anstånd med amorteringen foi ar 18b8 _at

det för sänkning af Mada-ån i Asheda socken af Kronobergs lan bevilDemra^krifVeRe^nmäldes
den 14 Maj och blef innehållet deraf vederbörande till

kännedom^me ^ ^ Mtlj> angående beviljade medel till understödjande af all männyttiga

arbetsföretag för beredande af tillfälle till arbetsförtjenst åt den

i följd af 1868 års missväxt nödstälda befolkningen i vissa delar af riket (66.)

Anmäld den 14 Maj, då Kongl. Maj:t, med gillande af upprättade arbetsplaner
af de utaf Riksdagen anvisade medlen beviljade understöd till utförande af åtta
särskilda arbetsföretag inom Jönköpings och Kronobergs län, samt meddela e yrelsen
för allmänna Väg- och Vattenbyggnader i afseende bara nödiga föreskri .
47:o af den 11 Maj, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldig eten
att hålla vägarne i fargildt stånd vintertiden. (67.)

Den 30 Juli anbefaldes samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att före medlet
af Oktober månad till Kongl. Maj:t inkomma med vissa uppgifter enligt dem meddelade
formulär. , . , . ....

Sedan dessa uppgifter numera inkommit, är ärendet under beredning till foie 48-o

af den 13 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
upphörande af det till Handels- och Sjöfarts-fonden å Riksstatens
Sjette Hufvudtitel uppförda förslagsanslag, m. m. (71.)

Anmäld den 23 November; och blef innehållet af skrifvelsen Statskontoret med -

deladt.

49:o af den 13 Maj, angående regleringen
Sjette Hufvudtitel. (77.)

af utgifterna under Riksstatens

— 15 —

Anmäld den 21 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, jemte godkännande af de beslut, som
i afseende å Sjette Hufvudtiteln blifvit, med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, af Riksdagen fattade, i nåder förordnade, att afskrift af Riksdagens
skrifvelse skulle meddelas Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på
detta embetsverk ankomme, äfvensom innehållet deraf meddelas öfrige vederbörande
förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar, som dem särskildt anginge;
hvarjemte i afseende å vissa delar af ifrågavarande skrifvelse, deraf föranledda
särskilda beslut meddelades.

50:o af den 13 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
vissa grunder för förvaltningen af Statens jernvägstrafik och särskildt
för den dervid anstälda personals aflöning, m. m. (86.)

Vid föredragning häraf den 25 Maj behagade Kong]. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut, i hvad det innefattade afvikelse från hvad Kongl. Maj:t i sin
till Riksdagen aflåtna proposition föreslagit, angående aflöningen för den vid Statens
jernvägstrafik anstälde personal, förklara, att afskrift af Riksdagens skrifvelse
skulle Styrelsen för Statens jernvägstrafik meddelas, samt i sammanhang dermed
fastställa arvodes-stat för tjensteman och betjening vid jernvägstrafiken under
år 1869.

Stockholm den 27 December 1869.

Aug. Östergren.

6:o Kongl. Finans-departementet.

51:o af den 10 Februari 1869, angående Riksdagskostnadernas bestridande
genom Riksgäldskontoret. (1.)

Detta Riksdagens beslut har den 26 i samma månad blifvit Statskontoret till kännedom
och efterrättelse i nåder meddeladt.

52:o af den 24 Februari 1869, angående beviljande af medel till undsättning
för de i följd af 1868 års missväxt nödlidande delar af riket. (2.)

Vid underdånig anmälan af denna skrifvelse den 26 i samma månad har Kongl.
Maj:t emellan de nödlidande länen fördelat de af Riksdagen, enligt Kongl. Majrts
förslag, beviljade undsättningsmedlen; hvarefter såväl Riksdagens skrifvelse som
Kongl. Maj:ts i anledning deraf fattade beslut blifvit vederbörande Embetsmyndiglieter
till kännedom och efterrättelse meddelade. .

53:o af den 22 Mars 1869, angående beviljande af en brudgåfva till H. K. H.
Prinsessan Lovisa vid hennes förestående giftermål med H. K. H. Kronprinsen
af Danmark. (8.)

— 16 —

Riksdagens härutinnan fattade beslut har den 2 April 1869 blifvit Riksgaldskonto ret

till behörig kännedom i nåder meddeladt.

54:o af den 23 Mars 1869, angående val af Fullmäktige i Riksbanken. (10.)
55:o af den 23 Mars 1869, angående val af Fullmäktige i Riksgäldskon toret.

(11.) ... . ....

Den 9 April 1869 hafva förberörda två skrivelser blifvit i underdånighet anmalda,

och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

56:o af den 1 April 1869, angående ändring i 12 § af Jagtstadgan. (18.)

Yid föredragning häraf den 14 sistlidne Maj har Kong!. Maj:t, med afseende på
hvad Skogs-styrelsen i häröfver infordradt underdånigt utlåtande anfört, icke funnit
skäl i"n/ider bifalla den af Riksdagen i berörda hänseende gjorda framställning.
57:o af den 14 April 1869, angående val af Fullmägtig i Riksgäldskontor

efter aflidne Öfversten T. af Wirsén. (27.) . ^ • o

Den 23 April 1869, i underdånighet anmäld; och, såsom icke påkallande någon

åtgärd, lagd till handlingarna.

58:o af den 17 April 1869, angående beviljande af ytterligare medel till undsättning
för de i följd af 1868 års missväxt nödlidande delar af riket. (29.)
Riksdagens genom denna skrifvelse anmälda beslut har den 20 i samma manad
blifvit “inför Kongl. Maj:t föredraget, hvaruppå Kongl. Maj:t, efter fattadt beslut
rörande de beviljade undsättningsmedlens fördelning emellan de nödlidande lanen,

vederbörande myndigheter derom förständiga!.

59:o af den 3 April 1869, i fråga om skattefrihet för Tärnaforss fappskole
boställe och Laxnäs kapellpredikantsboställe i Westerbottens län. (20.)

60:o af den 3 April 1869, angående afsöndring från kronohemmanet J mantal
Töra n:o 2 på Öland af plats för en folkskolebyggnad med tillhörande
tomt och planteringsland. (21.)

Riksdagens genom sistomförmälda två skrivelser anmälda af Kongl. Maj:ts nadiga
framställning föranledda beslut har Kongl. Maj:t under den 23 samma månad meddelat
Kammarkollegium till efterrättelse och vederbörandes förständigande.

61;o af den 3 April 1869, angående försäljning af Kronans till Landtmäterikontor
hittills begagnade hus med tillhörande tomt i Wisby. (22.)
Riksdagens berörda af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda beslut har
Kongl. Maj:t under den 7 derpåföljande Maj meddelat Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Gotlands län, med befallning att låta anställa behörigen utlyst auktion
till ofvannämnda egendoms försäljande för Kronans räkning och de blifvande köpeanbuden
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställa; hvarjemte skrivelser i ämnet
till Kammarkollegium och Öfverintendents-embetet afgått.

62:o af den 3 April 1869, angående kronobrefbäringens skiljande från jordbruket,
m. in. (25.)

Medelst

— 17

Medelst nådig remiss af den 7 derpdföljande Maj har Kammarkollegium erhållit
e fa 11 ning att, efter samtliga Läns-styrelsernas hörande, uppgöra och till Kona-]
Maj:t inkomma med förslag angående såväl sättet för kronobrefbäringens skiljande
rån jordbruket,, som den ersättning, hvilken må billigtvis böra tilläggas dem som
af kronobrefbäringen hittills egt sig. begagna; varande Kollegii sålunda infordrade
iursJag ännu icke till Kong!, jVIajit inkommet.

63:° af den 3 April 1869, i fråga om upplåtelse under ständig besittningsrätt
af åtskilliga lägenheter å Kungsörs kungsladugård (26.)

Den 23 samma månad i underdånighet föredragen; och blef Riksdagens beslut, i
följd hvaraf förevarande afsöndringsfråga förfallit, Kammarkollegium till kännedom
och vederbörandes förständigande meddeladt.

64:o af den 24 April 1869, angående revisionen af de under Kommerskolleo-ii
förvaltning stälda fonder. (32.)

Uti häröfver den 18 sistlidne Juni på nådig befallning afgifvet underdånigt utlåtande
har Kammarrätten tillkännagifvit, dels att, sedan Kongl. xMaj:t den 6 December
1867 forordnat att räkenskaperna rörande nämnda fonder och medel, med undantag
af Manufakturdiskontfonden, skola till Kammarrätten aflemnas sednast före
utgången af April månad, året näst efter det, hvilket räkenskaperna omfattade,
in er icke motte för, att Kammarrättens Öfverrevisions-departements granskning
af dessa räkenskaper må innevarande år och framgent blifva afslutad så tidigt att
hvarje ars räkenskap, sålunda granskad, kan tillhandahållas nästföljande årets Statsrevisorer,
dels att Kammarrätten uti sådant hänseende meddelat vederbörande Revisionskontor
behörig föreskrift; och har Kongl. Maj:t den 14 derpåföljande Juli
funnit godt låta bero vid hvad Kammarrätten uti detta mål redan åtgjordt.

65:0 af (^n 24 APril 1869> angående eftergift af danaarf efter Skomakaren
i nderS °lss0n 1 GatatorP och Skarprättaren C. M. Lindmans enka. (34.)
J8.6,.. ,n 14 * underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t för Dess del i nåder

utallit hvad Riksdagen i afseende å ifrågavarande sterbhusmedel medgifvit, och
latit hvad i ärendet blifvit beslutat meddelas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
de särskilda länen, för vederbörandes förständigande.

66:o af den 5 Maj 1869, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna
kreditivsummor. (38.)

_ Den 14 i samma månad i underdånighet anmäld, och Statskontoret till behörig
kännedom i nåder meddelad.

67:o af den 7 Maj 1869, i anledning af revision utaf Statsverkets m. fl. allmänna
fonders förvaltning under år 1866. (53.)

1 anledning häraf har Kongl. Maj:t under den 25 samma månad dels låtit utfärda
nådig kungörelse om Riksdagens beslut angående ändrad lydelse af 3 mom uti
7 § af gällande Instruktion för Riksdagens Revisorer, i hvad som rörer deras beBd
tiU JusL Ombudsmannens Emb et s-Berättelse till 1870 års Riksdag. 3

18 —

fattning med Statsverket, dels befallt, att hvad Riksdagen för öfrigt uti förevarande
''skrifvelse yttrat och hemstält skulle medelst transsumtér af samma skrifvelse
jemte protokollsutdrag meddelas vederbörande andra Stats-departementer för
att, uppå deras föredragning, varda Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och afgörande
understaldt.

68:o af den 5 Maj 1869, angående tullbevillningen. (42.)

Efter inhemtande af Kommerskollegii och Generaltullstyrelsens infordrade underdåniga
utlåtande har Kongl. Maj:t den 10 sistlidne September låtit utfärda ny
Tulltaxa att gälla från och med den 1 Januari 1870.

69:o af den 5 Maj 1869, angående stämpelpappersafgiften. (43.)

Efter inhemtande af Statskontorets underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t under
den 23 sistlidne Juli, med tillämpning af Riksdagens beslut, låtit utfärda ny förordning
angående stämpelpappersafgiften samt hvad vid kontrollen och uppbörden
deraf bör iakttagas, att från och med nästkommande års början och intill slutet
af det år, under hvars lopp ny stämpelpappersbevillning varder af Riksdagen faststäld,
lända till efterrättelse.

70:o af den 11 Maj 1869, angående upphörande af tackjernstionde, m. m. (59.)
Under den 14 samma månad har ifrågavarande underdåniga skrifvelse blifvit inför
Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke erfordrande åtgärd, lagd till handlingarna.
71 :o af den 7 Maj 1869, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning.
(46.)

1 anledning häraf har allmän kungörelse under den 20 Augusti 1869 blifvit i nåder
utfärdad.

72:o af den 7 Maj 1869, i fråga om ett nytt myntsystem, grundadt på
guld. (48.)

I underdånighet anmäld den 7 September 1869, då Kongl. Maj:t i nåder uppdragit
åt en serskildt tillförordnad Komité att rörande berörda fråga, efter utredning af
alla på dess lösning inverkande omständigheter, till Kong!. Maj:t afgifva underdånigt
betänkande, med förslag till de nya eller förändrade stadganden, som ma finnas
i ämnet tjenliga och för öfvergången till ett nytt myntsystem erfoideiliga.

Detta betänkande har ännu icke inkommit.

73:o af den 13 Maj 1869, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (70.)

. Enligt nådigt beslut af den 21 samma månad har denna underdåniga skrifvelses
innehåll blifvit Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddeladt.

74:o af den 11 Maj 1869, angående beskattningen å tillverkningen utaf hvitbetssocker
inom landet. (58.)

Sedan Kommerskollegium afgifvit häröfver infordradt underdånigt utlåtande, har
Kongl. Maj:t, vid föredragningen af detta ärende den 15 Oktober 1869, låtit utfärda
nådig kungörelse om lista och 2:dra punkterna af Riksdagens förevaiande
beslut; hvarefter — med anledning af de uti 3:dje punkten af samma beslut med -

delade bestämmelser — Kongl. Maj:t den 30 påföljande November medgifvit att
Kommerskollegium finge utse någon lämplig person att i Belgien, Frankrike och
Tyska Tullföreningens stater taga kännedom om derstädes använda methoder för
beskattning af hvitbétssockertillverkningen.

75:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Första Hufvudtitel. (72.)

Enligt nådigt beslut den 21 samma månad har innehållet af förevarande skrifvelse
blifvit Statskontoret och Riksmarskalks-embetet till kännedom och. efterrättelse
meddeladt.

76:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (78.)

Under den 21 samma månad i underdånighet anmäld; och har dervid Kongl.
Maj:t dels infordrat Ofverdirektörens vid Mynt- och Kontroll verken underdåniga
utlåtande öfver Riksdagens förslag att exemplar af vid Myntverket präglade mynt
och medaljer skulle utlemnas till sådana större institutioner, som vore för allmänheten
tillgängliga, dels ock, beträffande Postverket, faststält detta Verks utgiftsstater
för år 1870, sådana de blifvit af Riksdagen beslutade, dels i fråga om Tullverket,
anbefalt Generaltullstyrelsen att afgifva underdånigt yttrande i anledning
af Riksdagens beslut om indragning af samtliga Distriktchefsbefattningar jemte
dervid anstälda expeditioner, äfvensom att inkomma såväl med underdånigt förslag
rörande indragning till Statsverket af den hos Styrelsen fallande lösen för full—
magter och resolutioner samt af sigillpenningar och auktionsprovision vid försäljning
af sjöskadadt gods, som ock med nytt förslag till normalstat för Tullverket,
dels ock, i afseende å Skogsväsendet, anbefalt Skogsstyrelsen att efter vederbörandes
hörande afgifva underdånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagen yttrat
om undervisningens i Skogsväsendet förläggande till Teknologiska Institutet eller
någotdera af Landtbruksinstituterna; hvarjemte hvad Riksdagen beslutit angående
regleringen af utgifterna å öfriga delar af Sjunde Hufvudtiteln i nåder blifvit vederbörande
Embetsverk och myndigheter till kännedom och efterrättelse meddeladt.

Sedermera har Kongl. Maj:t dels den 23 Juli, efter inhemtande af Generaltullstyrelsens
yttrande och förslag, fattat nådiga beslut i fråga om indragning af
Distriktchefsembetena med deras expeditioner samt af ofvanberörda vid Tullverket
fallande sportler och i sammanhang dermed faststält Tullverkets utgiftsstater för
år 1870, dels ock den 10 innevarande December, sedan ny Instruktion för Skogsstyrelsen
och Skogsstaten blifvit den 19 förutgångne November utfärdad, meddelat
erforderliga förordnanden angående Skogsstyrelsen, Skogsstaten och Skogsläroverkens
organisation och utgiftsstater.

77:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (80.)

— 20 —

Vid föredragning häraf den 21 samma månad har Kong], Maj:t i nåder befalt att
innehållet af förevarande underdåniga skrifvelse skulle meddelas ej mindre Statskontoret
till kännedom och efterrättelse; än äfven öfriga förvaltande myndigheter,
i hvad dem anginge; äfvensom att för de personer, hvilka fått sig pensioner eller
dylika personella anslag anvisade, nådiga resolutioner borde i behörig ordning
utfärdas; hvarjemte transsumter af Riksdagens skrifvelse blifvit öfriga Stats-departementer,
i hvad den rörde de hvarje af dessa Departementer tillhörande föremål
och personer, tillstälda.

78:o af den 13 Maj 1869, angående ersättning af sådana utaf Statskontoret
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag icke blifvit beviljade. (81.)

Under den 21 samma månad hafva nådiga Bref aflåtits till Statskontoret samt Fullmägtige
i Riksgäldskontoret angående utbetalningen och dispositionen af de utaf
Riksdagen för ifrågavarande ändamål anvisade medel.

79:o af den 13 Maj 1869, angående väckta frågor rörande grundräntornas
förvandling i penningar, m. m. (82.)

Den 21 samma månad i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t dels anbefalt
Kammarkollegium att öfver Riksdagens beslut i fråga om förändring i sättet för
grundräntans och kronotiondens utgörande, såvidt det afveke från Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet, afgifva underdånigt utlåtande, dels ock infordrat Statskontorets
underdåniga utlåtande angående Riksdagens i samma skrifvelse gjorda framställning
om upphörande af Statsverkets magasins- och spanmåls- samt brödbakningsrörelse
och om de åtgärder, som i sammanhang dermed borde vidtagas; hvarjemte
transsumter af den underdåniga skrifvelsen beträffande jemväl ifrågastäldt
upphörande af den med vissa tjänster nu förenade förmånen att uppbära ränteeller
tiondeanslag efter inedelmarkegångspris jemte forsellönsersättning, skulle öfverlemnas
till Justitie-, Landt- och Sjöförsvars-, Civil- och Ecklesiastik-departementerna
för underdånig föredragning, i hvad dem särskildt anginge.

Sedan derefter det från Kammarkollegium på sätt ofvan förmäles infordrade
utlåtande inkommit, har detta ärende under den 23 Juli blifvit ånyo inför Kongl.
Maj:t föredraget, hvarvid Kongl. Maj:t, med gillande af hvad Riksdagen i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga framställning beslutat, låtit utfärda nådig Förordning
angående förändring af grundräntor och kronotionde; äfvensom anbefalt Öfverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts samtliga öfriga Befallningshafvande att
från vederbörande innehafvare af rånte- och tiondeanslag infordra yttranden, huruvida
de för berörda anslag ville ingå på den genom nämnda nådiga Förordning
stadgade förändring.

Och har Kongl. Maj:t slutligen den 30 November, allt innevarande år, låtit,
äfvenledes med anledning af Riksdagens ifrågavarande underdåniga skrifvelse, utfärda
kungörelse angående förbehåll i afseende å indelt aflöning för embeten af
tjänster, som hädanefter tillsättas.

80:o af flen 13 Maj 1869, angående upprättadt nytt Reglemente för Riksgäldskontor.
(91.)

Den 18 Juni 1869 har denna skrifvelse blifvit i underdånighet anmäld; och skulle,
såsom icke påkallande någon Kongl. Maj:ts åtgärd, läggas till handlingarna.

81:o af den 15 Maj 1869, med ny Riksstat. (92.)

Vid underdånig föredragning häraf den 21 samma månad beslöts att Riksstaten
skulle Statskontoret till kännedom och efterrättelse tillställas.

82:o af den 14 Maj 1869, med anmälan om de af Riksdagen beslutade
ändringar i gällande bevillningsstadga. (93.)

Efter inhemtande af Kammarrättens den 24 samma månad häröfver infordrade underdåniga
utlåtande har Kongl. Maj:t, som icke funnit något att vid de af Riksdagen
enligt förberörda skrifvelse beslutade ändringar i nu gällande bevillningsstadga
erinra, den 23 derpåföljande Juli låtit utfärda nådig kungörelse angående
den af 1869 års lagtima Riksdag åtagna allmänna bevillning.

83:o af den 14 Maj 1869, angående afkortning af böter, ådömda enligt mantalsskrifningsförordningen.
(90.)

Efter inhemtande af Kammarrättens och Högsta Domstolens häröfver afgifna underdåniga
utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 22 innevarande December låtit i öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut utfärda nådig författning i ämnet.

84:o af den 11 Maj 1869, angående särskild skogslagstiftning för Gotland. (68.)
Efter inhemtande af Högsta Domstolens infordrade underdåniga yttrande angående
det ifrågavarande lagförslagets öfverensstämmelse med antagna allmänna lags ti ftningsgrunder,
har Kongl. Maj:t under den 10 sistlidne September låtit utfärda
nådig Förordning angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland.
Stockholm den 27 December 1869.

Henric Lovén.

7:o Kongl, Ecklesiastik- <l«‘|»art«‘niciitet.

85:o af den 30 April 1869, angående godtgörelse till Statskontoret för icke
ersatta förskott till utgifter för folkundervisningen. (37.)

Hvad Riksdagen sålunda beslutat har Kongl. Maj:t den 14 Maj 1869 meddelat
Statskontoret och Fullmägtige i Riksgäldskontor.

86:o af den 7 Maj 1869, angående anslag för anställande af en föreslagen
naturvetenskaplig undersökning. (49.)

Kongl. Maj:t har den 14 Maj 1869 härom aflåtit nådiga skrifvelser till Statskontoret
samt Fullmägtige i Riksgäldskontoret.

— 22 —

87:0 af den 7 Maj 1869, angående Theatercensurens upphörande. (50.)
Kongl. Maj:t har, vid underdånig föredragning den 21 sistlidne Oktober, i nåder
anbefalt Öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, af hvilka endast en del hittills till
Kongl. Mäj:t inkommit.

88:o af den 13 Maj 1869, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hutvudtitel. (79.)

Kongl. Maj:t har den 25 Maj 1869 aflåtit nådiga skrivelser i ämnet till Statskontoret
och öfriga vederbörande.

89:o af den 13 Maj 1869, om revision af Kongl. Förordningen om fattigvården
och Stadgan rörande försvarlöse m. m. (69.)

Sedan Kongl. Maj:t den 25 Maj 1869 i nåder anbefalt utarbetandet af underdåniga
förslag till författningar i omförmälda ämnen, med hufvudsaklig ledning af de
utaf Riksdagen antagna grunder, och dessa förslager den 16 September till Kongl.
Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 17 i samma månad öfver båda förslagen
infordrat Öfverståthållare-embetets och Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvandes
underdåniga yttranden, äfvensom i nåder anbefalt Kammarrätten att öfver föislaget
till ny Förordning angående fattigvården före den 20 November afgifva underdånigt
utlåtande; och har Kongl. Maj:t, efter det ofvannämnda utlåtanden inkommit,
den 30 i sistnämnda månad i nåder uppdragit åt en Komité att, etter tagen kännedom
af dessa yttranden, verkställa granskning af omförmälda förslag och derefter
till Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga utlåtande och ytterligare förslag
i ämnet, hvartill en sådan granskning må kunna föranleda.

90:o af den 13 Maj 1869, angående förening af folkskolelärare-, klockareoch
organisttjenster. (85.)

Kongl. Maj:t har den 25 Maj 1869 häröfver infordrat Domkapitlens underdåniga
utlåtanden, hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.

Förteckning på de i föregående uppgifter intagna af Riksdagen fattade beslut
och gjorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna, eller
i nåder afgjorda:

Kongl. Justitiedepartementet.

5:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom. (87.)

— 23 —

8:° af den 7 Maj 1869, i anledning af år 1868 verkstäld revision af Statsverkets
ni. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1866, i hvad samma skrifvelse
angår gjord framställning om indragning af Kanslirätten. (53.)

KongI. Utrikes-departementet.

10:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Tredje Hufvudtitel. (74.)

Kovgl. Lav dtför svar s-departementet.

16:o af den 11 Maj 1869, angående Landtförsvarets organisation. (57.)

A ovgl. Sjo för svar s-d epartementet.

26:o af den 11 Maj 1869, angående Landtförsvarets organisation och ifrågasatt indragning
af Marinregementet. (57.)

Kongl. Civil-departementet.

39:o af den 10 Maj, angående förändrade föreskrifter i afseende på ekonomiska
besigtningar. (55.)

41:° af den 12 Maj, angående anslag till fortsättande af arbetena å Nordvestra
stambanan samt för uppförande af stationshus i Stockholm. (61.)

42:o af den 12 Maj, i anledning af väckta frågor om uppgörande af plan för framtida
jern vägsanläggningar samt sättet för deras utförande. (62.)

47:o af den 11 Maj, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att
hålla vägarne i fargildt stånd vintertiden. (67.)

Å ovgl. Finans-departementet.

62:o af den 3 April 1869, angående kronobrefbäringens skiljande från jordbruket
* m. m. (25.) 1 i '' t

67:o af den 7 Maj 1869, i anledning af revision utaf Statsverkets m. fl. allmänna
fonders förvaltning under år 1866. (53.)

72:o, af den 7 Maj 1869, i fråga om ett nytt myntsystem, grundadt på guld. (48.)

76.0 af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens

Sjunde Hufvudtitel. (78.)

79.0 af den 13 Maj 1869, angående väckta frågor rörande grundräntornas förvand ling

i penningar, m. m. (82.)

24 —

Kom/l. Ecklesiastik-departemeritet.

87:o af (len 7 Maj 1869, angående Theatercensurens upphörande. (50.)

89:o af den 13 Maj 1869, om revision af Kongl. Förordningen om fattigvården och
stadgan rörande försvarslöse, m. in. (69.)

90:o af den 13 Maj 1869, angående förening af folkskolelärare-, klockare- och
organisttjenster. (85.)

Förteckning å de vid sednaste Riksdagarne till Kongl. Maj:t aflåtna
underdåniga skrifvelser, hvilka i Justitieombudsmannens förut afgifna Embetsberättelser
finnas upptagna såsom i deras helhet eller till någon del hos
Kongl Maj:t oafgjorde; äfvensom uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit
i afseende derå vidtagna.

l:o Kon"!. Justftie-departeinentet.

1;0 Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga
om lag till ordnande af Notarii Publici befattningar. (225.)

Ärendet har, sedan sist afgifna förteckning, ej undergått vidare behandling.

2:o af den 2 April 1860, angående Sveriges och Norges ömsesidiga förhållanden.
(49.)

Sedan nådig Proposition angående antagande af en ny Föreningsakt emellan Sverige
och Norge aflåtits till Sveriges Riksdag och Norges Storthing, är ärendet beroende
på grundlagsenlig behandling af de båda rikenas representationer.

3:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrift till betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.)

Ärendet har sedan sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling.

4:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November inför Kongl. Maj:t i Statsrådet anmäld och beror ärendet
fortfarande på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

5:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande
lag och författningar rörande utsökningsärenden. (144.)

Den,

25 —

Den, på sätt förteckningen den 18 December 1868 utvisar, förordnade Komité har
med förslag i ämnet ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

6:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57\)

I anledning af de, på sätt sist afgifna förteckning omnämner, inkomna utlåtanden
öfver komiterades förslag i ämnet har Kongl. Maj:t den 29 sistlidne Januari uppdragit
åt en serskild Komité a.tt verkställa en omarbetning i vissa delar af det
afgifna förslaget och deruti införa de föreskrifter, som för ängsvattnings befordrande

O O j C O

anses lämpliga; och har Komitéen ännu ej med sitt förslag inkommit.

7:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag till omorganisation
af Domkapitlen. (155.)

Sedan, på sätt förteckningen den 18 December 1868 utvisar, allmänna kyrkomötets
yttrande inhemtats öfver revideradt förslag i ämnet, har Kongl. Maj:t den 5 sistlidne
Januari i Statsrådet föreskrifvit, att frågan skulle öfverlemnas till behandling
af den under samma dag i nåder förordnade Komité för ombesörjande af en revision
af 1686 års kyrkolag.

8:o af den 28 Maj 1866, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningen
å landet. (55.)

Sedan Rikets Hofrätter inkommit med infordrade utlåtanden öfver den i nåder förordnade
Komités förslag till förändrade stadganden angående Häradsrätternas
arbetssätt m. m., har Kongl. Maj:t den 9 sistlidne November förordnat, att Högsta
Domstolens yttrande skulle inhemtas öfver Komiténs förslag till Stadga angående
allmänna underdomstolarna å landet samt till Förordning om vissa lagförändringar
i sammanhang med antagande af nämnde stadga, hvilket yttrande ännu ej inkommit.
9:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)

Sedan Styrelsen för Statens jernvägstrafik med infordradt underdånigt utlåtande
öfver ifrågavarande förslag inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.
10:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden
om skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Sedan Kammarkollegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, afvaktar frågan

O O o 1 o

Kongl. Maj:ts vidare beslut.

ll:o af den 13 Maj 1867, rörande åtgärder till domstolsarkivens bevarande.
(87.)

Sedan Rilrsarkivarien och rikets Hofrätter öfver ifrågavarande förslag afgifvit un O

O o

derdåniga yttranden, har Kongl. Maj:t i Statsrådet den 28 sistlidne September
meddelat föreskrifter i ämnet, hvarom Cirkulär till vederbörande expedierats.

12:o af den 15 Maj 1868, om vissa åtgärders vidtagande till åstadkommande
af kontroll å verkställigheten af utslag, hvarigenom urbota bestraffning
ådömts icke häktade personer. (96.)

Bil. till Just. Ombudsmannens Embets-Berätlelse till 1870 års Riksdag.

— 26 —

Sedan Rikets Hofrätter varit hörde, har Kongl. Maj:t den 12 Februari 1869 låtit
utfärda kungörelse i ämnet.

13:o af den 12 Maj 1868, angående indragning till Statsverket af de åt civila
embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71.)

Sedan Kammarkollegium öfver ifrågavarande förslag med infordradt underdånigt
utlåtande inkommit, har frågan blifvit remitterad till Rikets Hofrätter, af hvilka
Göta Hofrätt ännu ej med yttrande inkommit.

14:o af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga om upphörande af sportel*
aflöning m. m. (83.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.

15:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Kammarrättens, på sätt sist afgifna förteckning förmäler, infordrade utlåtande har
ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 18 December 1869.

Ex officio

C, F. W. Lamberg.

2:o Kongl. Utrikes-departcmcntet.

16:o af den 6 Maj 1868, angående åtgärders vidtagande för att afhända
Svenska Staten ön S:t Barthelemy. (47.)

De i frågan inledda underhandlingar fortgå.

3:o Kongl. Luidlförsvars-dopartomontct.

J7:o af den 15 September 1860, angående ifrågastälda förändringar i Militieboställsordningen.
(126.)

Det från vederbörande Embetsverk infordrade förslag till ny Militieboställsordning
har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

18:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och
öfverbesigtningar, då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof

eftei kontrakt levereras, och dels till reglemente hvarefter vederbörande vid kronoauktioner
för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, enligt Kongl.,Maj:ts
den 19 Juni 1866 fattade beslut, skola af Arméförvaltningen och Förvaltningen af
Sjöärendena upprättas, hafva ännu icke bhfvit af dessa embetsverk afgifna.

19:o af den 17 Oktober 1863, angående regleringen af utgifterfia under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (133.)

Frågan om indragning af Regementskommissarie- oeh Mönsterskrifvaretjensterna
vid Arméen är till pröfning anmäld i sammanhang med förslaget till Landtförsvarets
ordnande, hvarom här nedan vid Riksdagens skrifvelse Isko 81 af den 13 Maj
1867 omförmäles.

20:o af den 2 December 1863, angående ifrågasatt tillökning i Arméens nuvarande
kavalleristyrka. (193.)

Efter det fullständigt förslag till Landtförsvarets ordnande blifvit af Chefen för
Landtförsvars-departementet utarbetadt och den 31 December 1868 inför Kong],
Maj:t i underdånighet anmäldt samt hufvudsakligen gilladt, anses denna skrifvelse
ej föranleda till vidare åtgärd.

21:o af den 19 Juni 1866, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga propositioner
dels angående förändring i grunderna för bevärings-inrättningen samt
om bildande af en landstorm, och dels angående grunderna för infanteriets
och kavalleriets organisation; m. m. (96.)

Sedan, i anledning af Riksdagens den 13 Maj 1867 gjorda underdåniga framställning,
ett fullständigt förslag till Landtförsvarets organisation blifvit för Riksdagen
framlagdt, bléf denna skrifvelse, såsom ej påkallande åtgärd, den 26 Februari 1869
lagd till handlingarne.

22:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (61.)

Sedan Kong], Maj:t, i anledning af Riksdagens ut-i denna skrifvelse, bland annat,
gjorda framställning i sammanhang med beviljade anslag till fästningsbyggnaderna,
den 20 Juni 186/ tillsatt en Komité, för att granska planerna för dessa byggnaders
utförande, samt denna Komité med betänkande i ämnet inkommit, hafva derefter
såväl Vapen- och Befästnings-komitéen som Chefen för Fortifikationen fått
sig i frågan yttra.

Vid föredragning af detta ärende den 14 December 1869 har Kongl. Maj:t i
nåder bestämt de planer, efter hvilka befästningsarbetena dels i Stockholms skärgård
och dels å en del af Carlsborgs fästnings landtfront skola för framtiden utföras.

Vidkommande åter befästningsarbetena i Carlskrona skärgård, fann Kongl.
Maj:t pröfningen af de derom framstälda förslag tills vidare, och intilldess de numera
nedlagda arbetena i berörda skärgård kunde återupptagas, böra anstå.

23:o af den 13 Maj 1867, i anledning af väckta förslag om ändringar i
Landtförsvarets organisation. (81.)

— 28 —

Fullständigt förslag till Landtförsvarets organisation har blifvit för Riksdagen år

1869 framlagdt. , . ,

24:o af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse till Landskrona stad åt kronan
tillhörig jord derstädes. (35.) _ 1 .

Sedan Arméförvaltningen, efter Chefens för Fortifikationen hörande, afgifvit rslag
till bestämmande af det pris, hvartill vall-lotterne må till staden upplatas,
har vederbörandes i Landskrona yttrande häröfver blifvit infordradt och först helt

nyligen till Kongl. Maj:t inkommit. . „ ,

Derefter hafva, i anledning af hvad Stadsfullmäktige i Landskrona och Kong
Mai:ts Befallningshafvande i Malmöhus län i målet anfört, handhngarne blifvit ti
Arméförvaltningen öfverlemnade med föreskrift till Förvaltningen att underdånigt
utlåtande i frågan till Kongl. Maj:t afgifva, sedan Chefen för Fortifikationen b lf vit

i ämnet hörd. , .

25:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89.) _ „ XT

Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den o November
1868.

Stockholm den 27 December 1869.

N. A. Varenius.

Expeditionschef.

4:o Kong!. Sjöförsvars-departcnieiitet.

26:o af den 14 April 1866, angående utarbetande af förslag till ny fördelning
af städernas båtsmanshåll. (44.)

Sedan Kongl. Maj:t under den 31 Januari 1868, såsom af den sednast öfver detta
ärende afgifna berättelse inhemtas, i nåder bifallit Förvaltningens af Sjöärendena,
Kammar- och Kommers-kollegiernas i underdånighet gjorda framställning om vissa
afvikelser från förut meddelade föreskrifter i afseende å hufvudgrunderna, hvarefter
dem anbefalts att upprätta förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll,
hafva Kollegierna under den 6 sistlidne Oktober inkommit med underdånigt
betänkande jemte dertill hörande förslag, hvilka nu äro under handläggning öi
att Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas.

27:o af den 6 Maj 1868, angående lindring eller aflösning af båtsmanshåll.
(51.)

— 29 —

Pen för denna frågas utredning under den 4 December 1868 tillsatta Komité har
ännu icke inkommit med det underdåniga betänkandet.

28:o af den 12 Maj 1868, i anledning af år 1867 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1865. (68.)

Efter det denna skrifvelse, i hvad som omfattade framställning i afseende på Amiralitetskrigsmanskassans
räkenskaper, under den 15 Juli 1868 blifvit remitterad till
förenämnda kassas Direktion, hvars underdåniga utlåtande afgifvits den 18 derpåföljande
Augusti, har, under afvaktan på åtskilliga i anledning deraf infordrade
nödiga upplysningar, hvilka sedermera inkommit, frågan förekommit till nådig
pröfning den 30 sistlidne Juli, hvarvid nådiga föreskrifter blifvit bemälda Direktion
meddelade.

29:o af den 13 Maj 1868, angående befrielse för vissa fartyg att vid eklärering
till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar. (62.)

Sedan Förvaltningen af Sjöärendena den 1 December 1868 inkommit med sitt i
denna fråga under den 27 Maj samma år infordrade underdåniga utlåtande, blef
detsamma, med föranledande af Riksdagens uti underdånig skrifvelse den 13 Maj
1869 gjorda framställning om befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet att
jemväl vid ingående taga lots och erlägga lotspenningar, under den 4 derpåföljande
Juni återremitteradt till bemälda Embetsverk, för att i sammanhang med
sistnämnda fråga afgifva förnyadt underdånigt utlåtande; och har, efter det yttrande
öfver berörda frågor inkommit, desamma under den 31 innevarande December
af Kongl. Maj:t tagits under slutlig nådig pröfning, hvarvid, med afseende å
hvad Förvaltningen af Sjöärendena, efter Lotsdirektörens hörande, yttrat och anfört,
de af Riksdagen gjorda framställningarna funnits icke böra för närvarande i
nåder bifallas, hvaremot Kongl. Maj:t beslutat, att den nådiga Förordningen angående
lots- och fyrinrättningen i riket af den 9 Juli 1862 skall undergå nödig befunnen
omarbetning.

30:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Det från Förvaltningen af Sjöärendena under den 16 Oktober 1868 infordrade
underdåniga utlåtande, i anledning af vissa uti denna underdåniga skrifvelse förekommande
frågor, har först under den 23 dennes till Kongl. Maj:t inkommit, och
är ärendet således nu under handläggning.

Stockholm den 31 December 1869.

Fr. R. Lorichs.

— 30 —

5:o Kongl. Civil-iieparfementct.

31:o af den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya byggnadslagar.
(22.)

Skall slutligen anmälas i sammanhang med ett på Ecklesiastik-departementets
handläggning beroende ärende.

32:o af den 1 April 1868, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om inlösen af vissa Kronan tillhöriga lägenheter i Falun, för inrättande derstädes
af en lägre bergsskola. (11.)

Sedan Stora Kopparbergs läns Landsting icke velat begagna sig af erbjudandet
att få för inrättande af den ifrågastälda lägre Bergsskolan i Falun inköpa en del
af de till f. d. Bergsskolan derstädes upplåtna lägenheter, har Kongl. Maj:t den
10 Augusti 1869 förklarat frågan om användande för berörda ändamål af någon
del utaf omförmälde lägenheter hafva förfallit, samt beslutat dels att föreslå nästsammanträdande
Riksdag försäljning af största delen af de åt f. d. Bergsskolan
upplåtna gårdar och tomter, dels ock att, i afvaktan på Riksdagens beslut i ämnet,
lägenheterne, i den mån de icke ännu för Kronans räkning behöfdes, skulle, genom
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i länet föranstaltande, under ett års tid från
den 1 sistlidne Oktober uthyras.

33:o af den 16 April 1868, angående befrämjande af vattenskadade markers
afdikning samt den odlade jordens fullständiga grunddikning. (28.)

Sedan de från vederbörande infordrade utlåtanden i ämnet under loppet af år 1869
inkommit, är ärendet nu under beredning till föredragning.

34:o af den 12 Maj 1868, i fråga om indragning till Statsverket af de åt
civile embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71.)

Det från Kammarkollegium och Statskontoret, i hvad angar de under Civil-depaitementet
hörande embets- och tjenstemäns boställen, infordrade undeidaniga utlåtandet
har ännu icke inkommit.

35:o af den 11 Maj 1868, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående det Franska mått- och vigtsystemets införande i Sverige för medicinskt
bruk. (57.)

Sedan Vetenskaps-akademien inkommit med modeller till de nya vigterne m. m.,
samt Landtmäteri-styrelsen, enligt densamma under den 12 Februari 1869 meddelad
nådig befallning, afgifvit förslag till nödiga föreskrifter, är under den 23 sistlidne
Juli nådig kungörelse i ämnet utfärdad.

36:o af den 13 Maj 1868, angående ändring i gällande föreskrifter rörande
tiden för allmänna vägarnes lagning och grusning. (59.)

Den 25 Maj 1869 utfärdades nådig kungörelse i ämnet.

— 31 —

37:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den ,s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89.)

Sedan, på sätt af föregående redogörelse inhemtas, underdånigt utlåtande från Kammarkollegium
infordrats, hvilket utlåtande ännu icke är afgifvet, har någon vidare
åtgärd i frågan icke kunnat ega rum.

38-0 af 15 Maj 1868, angående ändring i 86 § åt Skiftesstadgan den
9 November 1866. (94.)

Anmäld den 12 Januari 1869, då Kongl. Maj:t, med afseende å hvad Högsta Domstolens
fleste ledamöter anfört, icke fann skäl att till detta Riksdagens förslag:
lemna bifall. 6

39:°° af den 15 Maj 1868, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition
angående ändring i gällande stadganden rörande vinterväghållningen. (97.)
Skrifvelsen anmäldes i underdånighet den 31 December 1868 och ansågs, vid deruti
tillkännagifna förhållande, omförmälde fråga hafva för närvarande förfallit.

40:o af den 15 Maj 1868, angående indragning af Öfveringeniörstjensten vid
General landtmäteri kontoret, samt om förändrad arbetsordning för nämnda
embetsverk. (86.)

Sedan, vid anmälan af denna skrifvelse, Kongl. Maj:t förordnat, att Öfveringeniörstjensten
tills vidare borde uppehållas genom vikarie, samt anbefalt Lamkmäteristyrelsen
att inkomma med underdånigt utlåtande angående den ifrågasatta förändringen
af arbetsordningen inom Generallandtmäterikontoret, har Kong]. Maj:t,
vid slutlig föredragning af detta ärende den 31 December 1868, med afseende å
hvad Landtmätcristyrelsen i det afgifna utlåtandet anfört, och då den efter utredning
af sakkunnige personer för endast få år tillbaka genom Landtmäteriinstruktionen
den 6 Augusti 1864 genomförda omorganisation af Styrelsen synts vara
ändamålsenlig, icke funnit skäl att nu indraga Öfveringeniörsbefattningen, hvarigenom
en väsendtlig rubbning i Styrelsens organisation skulle åstadkommas. Deremot
förklarades i nåder, dels att en Ingeniörstjenst i högre lönegraden skulle vid
inträffande ledighet indragas samt den derför anslagna lön Statsverket besparas;

, att’ nÄr näSon af de ofri ga tre Ingeniörerne afgår från sin tjenst, anmälan
skulle derom hos Kongl. Maj:t göras, och nådigt beslut afvaktas om samma tjensts
indragning eller återbesättande; dels och att Aktuarien och Registrator!! hädanefter
skall vara skyldig att med Ingeniörerne deltaga uti förrättandet af de Arkivundersokmngar,
som begäras af Kammarkollegium eller andra myndigheter.

Stockholm den 27 December 1869.

Aug. Östergren.

— 32

6:0 Kongl. Filians-dopartcmentet.

41 ;0 af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Riks statens

Nionde Hufvudtitel. (229.) ..

Sedan ej mindre Civilstatens Fullmägtige än äfven Direktionen för Civilstatens
Pensionainrättning inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden öfver de förelag
till ordnande af pensionsväsendet i allmänhet, hvilka den härför i nåder i
satta Komité afgifvit, äro samma förslag nu på Kongl, Maj:ts nadiga profning

bel°en<42:o af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande öfver hela riket af mantalet
såsom enhet vid skatteberäkningen och reducerande af mantalsbraken

till decimalbråk. (76.) ,

Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammarkollegium och Landtmå enko -toret afgifvit serskilda underdåniga utlåtanden, är för närvarande pa Kongl. i aj. s

nådiga pröfning beroende. , . ,

43:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord

och skoo-ar inom Norrbottens län utfärdade privilegier. (143.)

Sedan i anledning häraf Kammarkollegium, tiH följd af nådigtbefallning, inkommit
med utredning rörande ifrågavarande privilegier, har Kongl. Maj.t under d
5 nästlidne November låtit öfverlemna denna utredning till Komiteen foi a gi -vande af förslag till ordnande af de Norrländska skogsförhallandena, pandet att
samma utredning måtte hos Komiteen vid fullgörande af dess nyssberorda upp dra«''

komma under behörigt öfvervägande. ....

“ 44:o af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkstalda revision

af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.)

Rikets Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande
af nytt Reglemente för Mynt- och Kontrollverken, äfvensom ny koniollstadga,
är, sedan samtliga vederbörandes underdåniga utlåtanden och forklannö
i ämnet inkommit, för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga profning J^oen ''e‘

45-o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under aren 1860 och I8bl
verkstälda revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning

under åren 1858 och 1859. (61.) . ,

Till följd af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse gjorda underdamga ems a -lan om utfärdande af nytt fullständigt och tidsenligt afskrifningsreglemente har
Kono-1. Maj:t uti nådigt Bref den 6 November 1863 anbefalt Statskontoret, Krigskollegium
och Förvaltningen af Sjöärendena att utarbeta förslag ti ett nytt ^y i^
Reglemente, hvarefter ett sådant förslag till Kongl. Maj:t inkommit och är pa nådig
pröfning beroende.

46:o

33 --

46:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109 )

Efter det Kammarkollegium, till följd såväl af härå meddelad nådig remiss, som
af en bemälda Kollegium den 8 Mars 1863 gifven nådig befallning att till Kongl
Maj:t inkomma med förslag till en fullständig författning angående anläggning och
skattläggning af nybyggen m. m., till Kongl. Maj:t afgifvit förslag till grunder fölen
författning angående nybyggesväsendet i Norrland, har Kongl. Maj:t den 5 nästlulne
November låtit öfverlemna handlingarne i detta ärende till Komitéen för afgifvande
af förslag till ordnande af de Norrländska skogsförhållandena, på det att
omiteen, vid afgifvande af berördå förslag måtte yttra sig jemväl rörande nybygo-esväsendet,
i hvad detsamma egde sammanhang med det Komitéen redan i nåder
lemnade uppdrag.

47.0 af den t Oktober 1863, angående gjorda framställningar om grundräntornas
kapitalisering. (126.)

Sedan den, till följd af Rikets Ständers förevarande underdåniga framställning af
Kong], Maj:t under den 30 December 1864 i nåder tillsatta Komité till utredande
af frågan om grundskatternas inlösen den 29 Januari 1867 till Kong], Maj:t inkommit
med underdånigt betänkande i ämnet samt Kammarkollegium och Statskontoret
häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t, vid
föredragning häraf den 12 sistlidne Februari aflåtit nådig proposition till Riksdagen
angående förändring i sättet för räntans och kronotiondens utgörande; och är
berörda nådiga framställning besvarad uti Riksdagens underdåniga skrifvelse den
13 derpåföljände Maj.

48:o af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för pastorsembetena i
riket. (171.)

Denna skrifvelse är beroende på nådig pröfning i sammanhang med ett af Generalpoststyrelsen
afgifvet underdånigt förslag till ny fribrefsförfattning.

49:o af den 5 Juni 1866, angående upphörande af tionde för tillverkning af
metaller, m. m. (61.)

I underdånighet anmäld den 19 i samma månad, då Kommerskollegium anbefaldes,
att, efter inhemtande af de för frågans utredning nödiga upplysningar, till
Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet. Detta utlåtande är
ännu ej inkommet.

50-° af den 6 Juni 1866, i anledning af väckt fråga om tackjernstiondes
upphörande. (60.)

Efter det Kammar- och Kommerskollegierna till Kongl. Maj:t inkommit med häröfver
i nåder infordradt gemensamt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 2 sistlidne
April, angående upphörande såväl af tackjernstionden och andra deremot svarande
tackjernsafgifter, som af de friheter i fråga om ränta och rotering, hvilken vissa
Bil. till Just. Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1870 års Riksdag. 5

— 34 —

orter i egenskap af bergslager åtnjöte, till Erksdagen aflAtit nådig proposrtion,
hvilken besvarats uti Riksdagens underdåniga skrifvelse den il påfobande Maj

51:o af den 20 Juni 1866, angående upphörande i vissa fall af stadgad afgift
för transitogods. (116.) . '' , ,

Efter inhemtande af Generaltullstyrelsen infordrade underdånigt utlåtand^ a
Kongl. Maj:t vid föredragningen af detta ärende den 23 sistlidne Juli, latit

utfärda nådig kungörelse. ■ ’ , •

52- o af den 22 Juni 1866, angående åtgärder for beredande af lättnad

myntcirkulation mellan Sverige, Norge och Danmark. (120.)

Sedan såväl Statskontoret som Fullmägtige i Riksbanken i underdånighet inkommit
med infordrade utlåtanden beträffande den i förevarande ^érdaniga^krifvelse
gjorda framställning om emottagande i uppbörden jemväl af Noiska oc
Danska mynt har Kongl. Maj:t under den 23 sistlidne September härom låtit uG
Srdf nMg kungörelse8 h.Jjenue »Idig. Bref .M.i.s till SuBkoatoret: med forständigande
att genom utfärdadt Cirkulär underrätta vederbörande uppbojdsmyndigheter
om de pris, till hvilka de vore oförhindrade att antingen till Riksbanken

eller derunder lydande lånekontor berörda mynt aflemna.

53- o af den 24 April 1867, angående befrielse för skeppare a inrikes gående
fartyg och båtar att lägga till tullstation, belägen utanför destination*-

Medel,r »Mig2™™» ef den 10 Maj 1867 har Generaltull,,yreken Mjplf
att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj.t inkommit^
^ ^ 2 Ma- 1868> angående upphörande af arrendet utaf Sala silf MedelsrJådtg

rem“ss(af°den 22 samma månad har Kommerskcdieiium ^ålht

befallning att, sedan intressenterna i Sala Bergslag blifvit genom Kong! Maj t

Befallningshafvande i Westmanlands län ånyo hörda om och pa hvilka vilkor de
kunde finnas villiga att afstå från arrendet af silfververket till Kongl. ^ Jkomnia
med det yttrande, hvartill Bergslagets svar och

skrifvelse må föranleda, dervid Kollegium jemväl borde meddela den utredning
frågan, som på grund af i Kollegium befintliga handlingar och l ofngt kunde åstadkommas;
varande Kollegii sålunda infordrade yttrande och utredning ännu

till Konsl. Makt inkomna. . .

55:o af de» 12 Maj 1868, i anledning af är 1867 ™,ka,ä d rev,,,», »1 b,a„-verkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1865. (b8.)

Beträffande den i denna skrifvelse väckta fråga, att den från Riksgäldskontoret
dittills årligen till Statskontoret skeende utbetalning af räntor a den s. k. Kapp
marks Ecklesiastikfond skulle upphöra samt i följd deraf vid Derfikiiiiigen a
verkets ordinarie inkomster den serskilda titeln »intressemedel» uteslutas, Konn .

— 35 —

Maj:t, efter Statskontorets hörande, uti nådiga propositionen angående Statsverkets
tillstånd och behof den 12 Januari 1869 hos Riksdagen gjort nådig framställning,
som blifvit besvarad uti underdåniga skrifvelser den 13 påföljande Maj, angående
beräkningen af Statsverkets inkomster.

Vidkommande åter Riksdagens underdåniga hemställan om vidtagande af åtgärder
för ordnande af sjöpostförbindelsen med Preussen på något för Svenska
postverket mindre betungande sätt än det, som egde rum vid tidpunkten för ifrågavarande
underdåniga hemställan, så ock efter det Generalpoststyrelsen med häröfver
infordradt utlåtande inkommit, har, vid föredragning den 14 sistlidne Maj af
berörda fråga, Kongl. Maj:t funnit Riksdagens nu omförmälda framställning för
närvarande icke till någon vidare åtgärd föranleda.

56:o af den 9 Maj 1868, i fråga om förnyade stadganden rörande Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (52.)

Sedan Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen den 17 sistlidne Juli inkommit
med infordradt underdånigt utlåtande rörande ifrågavarande ämne samt dervid
tillika, i afseende på omarbetning af nuvarande Mellanrikslag, hemstält om tillsättande
af en Komité utaf Svenska och Norska Män för utarbetande af nytt förslag
till en sådan gemensam lag, har Kongl. Maj:t den 28 påföljande September
i nåder förklarat sig vilja öfver hvad nämnda Embetsmyndigheter anfört inhemta
Kongl. Norska Regeringens underdåniga utlåtande, samt för sådant ändamål låtit
öfversända handlingarna i ärendet till bemälda Kongl. Regering.

57:o af den 13 Maj 1868, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (78.)

Den af Riksdagen begärda utredning i fråga om förening under en gemensam
Styrelse af Post- och Telegrafverken, hafva, till följd af nådig befallning, Generaldirektörerna
för nämnda embetsverk den 30 November 1868 i underdånighet afgifvit,
hvarefter Kongl. Maj:t den 22 innevarande månad detta ärende till nådig
pröfning förehaft.

58:o af den 14 Maj 1868, angående ändring i 11 och 16 §§ Jagtstadgan. (61.)
Efter inhemtande af Skogsstyrelsens och Vetenskapsakademiens häröfver infordrade
underdåniga utlåtanden har Kongl. Maj:t under den 29 sistlidne Januari låtit i
ämnet utfärda nådig kungörelse.

59:o af den 13 Maj 1868, angående dels postskjutsens skiljande från jordbruket,
dels vidtagande af åtgärder till ytterligare lindring i gästgifveri-,
håll- och reservskjutsen. (82.)

Uti häröfver, till följd af nådig remiss, den 15 sistlidne April afgifvet underdånigt
utlåtande har Generalpoststyrelsen, — med anmälan om de åtgärder, som blifvit
vidtagna i anledning af Riksdagens framställning om postskjutsskyldighetens skiljande
från jordbruket, — tillkännagifvit att någon fullständig utredning af detta
vidtomfattande ärende icke kunde inom tiden för 1869 års Riksdags afslutande

— 36 —

åstadkommas; och har under den 23 samma månad bérörda underdåniga utlåtande,
såsom icke påkallande åtgärd, blifvit lagdt till handlingarna.

Stockholm den 27 December 1869.

Henric Loven.

7:o Kongl. Ecklesiastik-dcpartementet.

60:o af den 26 April 1851, angående åtgärder för en förbättrad själavård i
hufvudstaden. (60.)

Sedan, till följd af nådig befallning, Öfverståthållareembetet den 31 Mars 1863 till
Kongl. Maj:t inkommit med ej mindre samtliga territorial-församlingarnes underdåniga
yttranden, än ock eget utlåtande rörande det af serskildt förordnade Komiterade
afgifna förnyade yttrande i ämnet, så har Kongl. Maj:t vid underdånig
föredragning den 1 December 1865 uti vissa delar af ifrågavarande ärende meddelat
nådigt beslut, samt uti andra delar uppdragit åt Hof- samt Stockholms stads
Konsistorium att infordra de större församlingarnes yttranden och i nåder anbefalt
bemälda Konsistorier att afgifva underdånig berättelse om de åtgärder, som i ärendet
vidtagas, äfvensom inkomma med underdånig hemställan i afseende å sådana
frågor, som kunna böra utgöra föremål för Kong]. Maj:ts nådiga pröfning; och har
sådant yttrande ännu icke från Stockholms stads Konsistorium inkommit.

61:o af den 12 Juli 1851, angående afskaffande af handeln med apoteksprivilegier.
(94.)

Vid underdånig föredragning den 22 December 1851 remitterades ärendet till
Sundhetskollegium, som den 25 Januari 1853 deröfver afgifvit underdånigt utlåtande.

Sedan Apothekare-societetens Direktion den 30 April 1863 inkommit med underdånig
framställning i ämnet och Sundhetskollegium den 29 påföljande December
deröfver sig yttrat, har genom nådig remiss samma dag bemälda Direktion
blifvit hörd i anledning af Sundhetskollegii sistnämnda utlåtande och med yttrande
den 15 November 1864 inkommit, hvarefter Kongl. Maj:t, som funnit Direktionens
underdåniga förslag i dess dåvarande skick icke kunna bifallas, den 12 November
1869 beslutat låta lemna Direktionen tillfälle att, efter förnyad behörig behandling
af detta ärende, till Kongl. Maj:t inkomma med ytterligare framställning i ämnet.
62:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl. och Hvitfeldska
Stipendiigodsens tillstånd och förvaltning m. m. (77.)

Den 19 September 1862 anmäldes ärendet inför Kongl. Maj:t och remitterades till
Kammarkollegium och Göteborgs Domkapitel, som med underdåniga utlåtanden
den 30 November 1863 inkommit.

— 37

63:o af den 12 September 1857, angående upphörande af Universitetets rätt
att med Stadsstyrelse deltaga i handläggning af ekonomi- och politi-mål. (121.)
Sedan Kongl. Maj:t den 2 Oktober 1857 häröfver från Kanslersembetet vid Rikets
Universiteter infordrat underdånigt utlåtande och sådant den 7 innevarande December
inkommit, har Kongl. Maj:t den 17 i samma månad detta ärende afgjort.
64:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande.
(262.)

Sedan en i nåder förordnad Komité inkommit med förslag till lag angående sund.
hetsförhållandenas ordnande, och Sundhetskollegium deröfver sig yttrat, fann Kongl.
Maj:t, vid underdånig föredragning den 13 Januari 1860, med pröfningen af bemälda
Komitées förslag i ämnet böra tills vidare anstå; och har Revisionssekrete- ^
raren Alb. Lindhagen, enligt Kongl. Majrts uppdrag, under 1868 års sommar företagit
en resa till åtskilliga städer dels inom Sverige, dels i Norge och Danmark, i
ändamål, bland annat, att för utarbetande af förslag till författning i ämnet inhemta
tillgängliga upplysningar.

65:o af den 28 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecklesiastik
Boställsordning. (17.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefalt Kammarkollegium att utarbeta
och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till Förordning i den syftning Rikets
Ständers ofvanberörda underdåniga skrifvelse angifver, samt bemälda Kollegium
den 24 Maj 1865 med sådant förslag inkommit; så har Kong!. Maj:t den 9 påföljande
Juni i nåder föxoidnat, att samtliga Domkapitel i riket skulle, efter det vederbörande
Presterskap kontraktvis blifvit hördt och sig yttrat, med dessa och egna
underdåniga utlåtanden i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma inom sex månader efter
erhållen del af den nådiga remissen, äfvensom bemyndigat Kammarkollegium att
låta trycka 1800 exemplar af dess ofvanberörda utlåtande och förslag; hvarefter
och sedan omförmälda från Domkapitlen infordrade yttranden inkommit, och Kongl.
Maj:ts samtliga Befallningshafvande, till följd af nådig befallning, jemväl i ämnet
sig yttrat, har Kammarkollegium den 16 Juli 1867 afgifvit anbefaldt förnyadt utlåtande
i frågan, hvilket jemväl på nådig befallning blifvit genom Kollegii försorg
under år 1868 till trycket befordradt.

66.0 al den 18 Februari 1863, angående meddelande af nödiga föreskrifter
till förekommande af sjukdomen Fosfornekros. (35.)

Sedan Kongl. Maj:t, efter Sundhetskollegii hörande, den 23 Februari 1866 i nåder
uppdragit åt bemälda Kollegium att uppgöra underdånigt förslag till Författning
i ämnet, har sådant förslag den 17 nästlidne December inkommit.

67.0 af den 26 Mars 1863, angående tillägg i Kongl. Förordningen den 13
Juli 1853 om fattigvården i riket. (64.)

Sedan Kammarrätten den 21 Juli 1863 med infordradt utlåtande i ämnet inkommit,
samt Kongl. Maj:t den 24 Febrpari 1865 i nåder anbefalt Kammarrätten att

— 38 —

afgifva underdånigt förslag till de ändringar i Kongl. Förordningen den 13 Juli
1853, som till följd dels af Kongl. Förordningarne den 21 Mars 1862 angående
Kommunalstyrelser, dels för öfrigt af den erfarenhet, Kammarrätten under Fattigvårdsförordningens
tillämpning vunnit, kunde finnas erforderliga; hvilket förslag
den 21 Juli 1865 till Kongl. Maj:t inkommit; så liar Kongl. Maj:t efter underdånig
föredragning häraf den 30 November 1869 låtit öfverlemna handlingarne till behandling
utaf Komiterade för afgifvande af förslag till nya författningar angående
fattigvården samt om försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer.

68:o af den 11 April 1863, angående utredning om och på hvilka vilkor (
åboerne å de Wisingsö skolegodshemman, som äro af krononatur, må kunna
förvärfva eganderätt till dessa hemman. (77.)

Den 24 April 1863 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammarkollegium att ga i
författning om den af Rikets Ständer begärda utredning, samt, efter vederbörandes
hörande, med underdånigt utlåtande i ämnet inkomma.

Sedan ett sådant utlåtande den 19 Juni 1865 afgifvits, har Kongl. Maj:t den
30 nästpåföljande December i nåder anbefalt Justitiekanslersembetet i ämnet afgifva
underdånigt utlåtande, hvilket den 15 Maj 1866 till Kongl. Maj:t inkommit.

69:o af den 16 Maj 1863, angående ändring, i afseende på anställande af
Medicine Kandidat och Licentiat-examen, af 1861 års stadgar för Karolinska
Medico-Kirurgiska Institutet. (88.)

Kongl. Maj:t. har den 11 September 1863 anbefalt Kanslersembetet vid Upsala
Universitet att, efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket den 4 April 1865 till Kongl. Maj:t inkommit.

70:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. Prebende pastoraten.

(72.)

Sedan Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet
vid rikets Universiteter till följd af nådig befallning den 9 April 1867,
med underdånigt utlåtande den 23 Juli 1868 inkommit, har Kongl. Maj:t öfver
denna fråga inhemtat Allmänna Kyrkomötets yttrande, hvilket den 24 påföljande
September afgifvits.

71 :o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid
Prestval, äfvensom vid tillsättande af Folkskolelärare, Organister, Klockare
och annan Kyrkobetjening. (86.)

Kongl. Majrt har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtliga Domkapitels, äfvensom
Hof- och Stockholms stads Konsistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock till
Kongl. Maj:t inkommit; och har detta ärende blifvit den 5 Januari 1869 öfverlemnadt"till
behandling af den för Kyrkolagens omarbetning förordnade Komité.

72:o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om
fattigvården i riket den 13 Juli 1853. (117.)

— 39 —

Häröfver har Kongl. Maj:t den 6 Juli 1866 i nåder infordrat Kammarrättens underdåniga
utlåtande, som den 7 Februari 1867 till Kongl. Maj:t inkommit; hvarefter
Kongl. Maj:t den 30 November 1869 låtit öfverlemna handlingarne i målet
till behandling af Komitén för afgifvande af förslag till nya författningar angående
fattigvården och om försvarslösa samt till allmänt arbete förfallna personer.

73:o af den 24 April 1867, angående upphäfvande af stadgandet om hembjudande
af till skatte försålda hospitalshemman, då de försäljas utom börd. (30.)
Kongl. Maj:t har den 10 Maj 1867 häröfver i nåder infordrat Serafhner-OrdensGillets
underdåniga utlåtande, hvilket den 11 Maj 1869 till Kongl. Maj:t-inkommit,
hvarefter Kongl. Maj:t den 25 påföljande November infordrat Kammarkollegii
underdåniga utlåtande i ämnet.

74:o af den 10 Maj 1867, angående ändring i röstberäkningsgrunden vid
folkskollärareval (76.)

Den 14 Augusti lfc67 har Kongl. Maj:t häröfver infordrat samtliga Domkapitels
och Stockholms stads Konsistorii underdåniga'' utlåtanden, hvilka ock till Kongl.
Maj:t inkommit.

75:o af den 14 Maj 1867, angående ändring i gällande stadganden om prestoch
pastoral-examina samt om andra vilkor för presterlig befordran. (91.)
Sedan denna underdåniga skrifvelse, jemte från vederbörande infordrade utlåtanden
i ämnet, blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnade, har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inhemtat underdånigt
utlåtande från Allmänna Kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande
Oktober inkommit; och har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 beslutat låta öfverlemna
detta ärende till behandling af den för Kyrkolagens omarbetning förordnade
Komité.

76:o af den 29 April 1868, angående sådan ändring i Läroverksstadgan, att
Grekiska språket måtte blifva ett valfritt ämne. (30.)

Sedan Kongl. Maj:t från samtliga Domkapitel och Direktionen öfver Stockholms
stads Undervisningsverk infordrat underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den
10 Mars 1869 utfärdat nådig kungörelse i ämnet.

77:o af den 15 Maj 1868, angående indragning af lägsta klassen vid elementarläroverken.
(100.)

Efter det vederbörande inkommit med infordrade utlåtanden, har Kongl. Maj:t den
10 Mars 1869 utfärdat nådig kungörelse i ämnet.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1869
aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till Kamrarnes Protokoll för
samma Riksdag införda skrifvelser finnas upptagna i
Stats-departementens afgifna förteckningar.

(Forsta siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det sednare
talet nummern i förenämnda förteckningar.)

1	51	25	62
2	30	26	63
3	52	27	57
4	1	28	*)
5	*)	29	58
6	*)	j 30	31
7		31	32
8	53	32	64
9	11	33	33
10	54	34	65 \|
11	55	35	20
12	*)	36	34
13	*)	37	85
14	*)	38	66
15	*)	39	35
16	*)	40	36
17	*)	41	37
18	56 j	42	68
19	12 1	43	69
20	59	44	21
21	60	45	22
22	61	46	71
23	13	47

49	86	73	2 ;
50	87	74	10
51	15	75	17
52	38	76	27
53	8, 23, 67	77	49
54	24	78	76
55	39	79	88
56	40	, 80 18,	29, 77
57	16, 26	81	78 i
58	74	82 79, 9	19,28
59	70	83	3
60	25	84	4
61	41	85	90
62	42	86	50
63	43	87	5
64	44	88	6
65	45	89	7
66	46	90	83
67	47 j	91	80 \|
68	84	92	81 i
69	89	93	82
70	73
71	48
72	75

) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksgäldskontoret
) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i

Riks-Banken.

Till

Riksdagen»

Berättelse

af‘

Koimnitterade för Tryckfrihetens vård
år 1810.

Sedan sistförflutna Riksdags början har icke något ärende rörande
Tryckfrihetens vård hos Kommitterade förevarit; hvilket förhållande Kommitterade
bort hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1870.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. JOHAN ER. RYDQVIST.

J. J. NORDSTRÖM. N. H. SELANDER. J. ARRHENIUS.

Arvid TJlfich.