JUSTETIE-CIMBUDSM1NNENS (Framställning / redogörelse 1886:Jo)

JUSTETIE-CIMBUDSM1NNENS

EMBETSBERÄTTELSE.

afgifven vid lagtima riksmötet år 1886;

samt

Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAE HiaSSTRÖMS BOKTRYCKERI
1886.

INNEHÅLL.

Redovisning för åtal, anstälda mot

1) Borgmästaren i Ronneby, för underlåtenhet att åteckna ett utslag vadebevis ......... 2

2) Tillsyningsmannen vid kronohäktet i Landskrona, för det en fånge hållits till

straffarbete två månader kortare tid än vederbort ...................................................

3) Landshöfdingeembetet i Upsala län, för felaktigt utslag på besvär i fråga om ett

landstingsmannaval ................................................................................................... 6

4) En stadsnotarie i Stockholms rådstufvurätt, för det en person skulle icke hafva

återbekommit till rätten ingifna handlingar ............................................................ 16

5) Samme man, för origtig anteckning å ett utslag, att vad mot detsamma icke erlagts 20

6) Häradshöfdingen i Torneå domsaga, för ådömande på en gång af särskildt ansvar

för stöld och snatteri ............................................................................................... 22

7) En t. f. ordförande i Östra häradsrätt, för origtig straffsammanläggning ............... 24

8) En t. f. stadsfiskal i Upsala, för obehörigt nedläggande af ett vid rådstufvurätten

derstädes anhängiggjordt åtal..................................................................... 25

9) Notarius publicus i Karlshamn, för uppbärande af lösen för anteckningar om

verkstäld vexelprotest ............................................................................................._••• 30

10) Rådstufvurätten i Strengnäs, för det en för förment stöld tilltalad person qvarhållits

i häkte m. m. (forts, från 1885 års embetsberättelse sidd. 9—22)........................... 35

11) Polismästaren i Upsala, för obehörigt utkräfvande af protokollslösen i anmälningsärenden
..................................................................................................................... 35

12) En t. f. ordförande i Tunaläns häradsrätt, för det en person ådömts straff för stöld

i förening med inbrott i stället för ansvar för snatteri (forts, från 1885 års embetsberättelse
sidd. 45—52)............................................................................................. 40

13) Häradshöfdingen i Tjusts domsaga, för dröjsmål med expedierande af utslag angående
häktade personer ......................................................................................... 46

14) Länsmannen i Kullings härads östra distrikt, för upprättande af origtiga reseräkningar
................................................................................................................. 42

Angående lagskipningens tillstånd................................................................................... 47

1885 års embetsresa ......................................................................................................... 47

Uppgift å antalet af de under 1885 inkomna klagomål och anstälda åtal..................... 47

Anmälan att icke någon anteckning i högsta domstolens minnesbok skett under år 1885 48
» att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad under tiden efter början af nästlidna
års riksdag .......................................................................... 48

Om de från statsdepartementen inkomna uppgifter, hvilka finnas upptagna i bilagan till

denna berättelse........................................................................................................ 48

BILAGA.

Sid.

Uppgifter från statsdepartementen å de af Riksdagen år 1885 aflåtna underdåniga skrivelser
och i anledning af dem hos Kongl. Ma,j:t vidtagna åtgärder............... 51

» å de i berörda underdåniga skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke

blivit afbörda ............................................................................................... 68

» å de genom föregångna Riksdagars underdåniga skrivelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka i senast afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit

med dem vidtagna ........................................................................................ 69

Tabell öfver berörda uppgifter......................................................................................... 78

Berättelse, afgifven af komiterade för tryckfrihetens vård ............................................. 79

?0/=>>».oV

Under den tid, som förflutit efter det min embetsberättelse till sistlidna
års Riksdag afgafs, hafva nedan omförmälda på grund af justitie-ombudsmans-instruktionens
1 § anstälda åtal mot embete- och tjensteman blifvit
af åtminstone en domstol pröfvade och afgjorda.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

Uti en hit ingifven skrift klagade enkan Elin Nilsson i Ronneby
deröfver att, sedan rådstufvurätten i nämnda stad den 2 april 1883
meddelat utslag i ett der anhängiggjordt mål mellan hemmansegaren
Per Gustafsson i Bergsmåla, å ena, och Elin Nilsson, å andra sidan, angående
skuldfordran på grund af borgen, och Elin Nilsson mot detta
utslag erlagt vad, så hade rådstufvurättens ordförande, borgmästaren L.
underlåtit att å sagda utslag teckna bevis om det erlagda vadet, i följd
hvaraf Elin Nilssons hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge deremot
fullföljda talan icke blifvit af bemälde hofrätt till pröfning upptagen;
och yrkade Elin Nilsson, att borgmästaren L. måtte stånda laga ansvar
för berörda försummelse och vårdslöshet i embetets utöfning samt förpligtas
att gälda Elin Nilsson tolfhundra kronor för den skada, hon genom
borgmästarens förvållande lidit, äfvensom tvåhundra kronor för hennes
kostnader och besvär i saken.

Vid klagoskriften voro fogade jemte protokoll två exemplar af utslaget
i nämnda mål, det ena utan vadebevis och det andra försedt med
dylikt bevis, dateradt den 2 april 1883; och upplystes till förklaring af
detta förhållande, att, efter det Elin Nilsson till sitt rättegångsombud vid
hofrätten insändt protokoll och utslag i den vädjade saken, ombudet
i skrifvelse till Elin Nilsson anmärkt, att vadebevis saknades och begärt
ett sådant; att Elin Nilsson med enahanda begäran vändt sig till borgmästaren
L., som nekat utfärda något bevis, då han redan meddelat ett
sådant; men att på förnyad begäran, sedan ombudet åter erinrat om
insändande af vadebevis, borgmästaren lemnat eu afskrift af utslaget,
försedt med det vadebevis, som var klagoskriften bilagdt, men att tiden
då var tilländalupen för sakens behöriga fullföljande i hofrätten.

Efter erhållen del af denna klagoskrift anförde borgmästaren L. i
afgifven förklaring hufvudsakligen:

att klaganden genom sitt ombud omedelbart efter ifrågavarande utslags
afkunnande deremot erlagt vad, hvarom anteckning i domboken
blifvit gjord;

att, då protokollen och utslaget derefter i ett sammanhang utskrifvits,
den person, som förrättat detta arbete, efter hvad han sjelf uppgifvit,
iakttagit anteckningen om vadet samt sökt borgmästaren i hans bostad
för att få låna formulär till vadebevis, men, då borgmästaren ej anträffats,
aflemnat handlingarna;

att, när dessa någon dag derefter kollationerats, hvarvid borgmästaren
läst det utskrifna exemplaret och en annan person konceptdomboken,
anteckningen om vadet icke blifvit uppmärksammad, hvarefter borgmästaren
utlemnat handlingarna;

att någon tid derefter klaganden infunnit sig och begärt att få ett
»bevis», utan att kunna angifva hvad slags bevis hon önskade; hvarvid
borgmästaren icke kommit att tänka på, att hon dermed kunde afse
vadebeviset, enär han varit i den tro, att sådant blifvit tecknadt på
det utskrida exemplaret;

att, sedan klaganden vid ett senare tillfälle företett ett telegram
från sitt ombud hos hofrätten, hvaraf tydligen framgått, att det varit
vadebevis, som saknades, borgmästaren låtit utskrifva ett nytt exemplar
af utslaget, hvilket försetts med vadebevis, och hade han, såsom han
alltid brukade vid utfärdande af dylika bevis, daterat detta samma dag,
som vadet blifvit erlagdt;

att klagandens son M. Nilsson fått mottaga denna expedition den
10 maj 1883 så tidigt på dagen, att hart mycket väl kunnat hafva hunnit
att, innan postkontoret i Ronneby klockan 8 på altonen stängdes, i
bref derstädes inlemna beviset, hvilket bref med all säkerhet skulle hafva
framkommit till Kristianstad inställelsedagen i hofrätten den 12 maj
klockan half åtta på morgonen och således vadebeviset kunnat blifva
inlemnadt i hofrätten före klockan tolf på dagen;

att klaganden i sin skrift ej ens uppgifvit, att hon till sin kommissionär
i Kristianstad afsändt sist nämnda utslag, hvarför ock, intill
dess hon styrkte dagen, då hon å postanstalten i Ronneby inlemnat
brefvet, borgmästaren ansåge troligt, att hon antingen alldeles icke eller
ock först efter det hon visste, att brefvet skulle komma för sent, afsändt
detsamma, i uppsåt att sedermera få anledning att tillställa krångel
härom; hvilken öfvertygelse borgmästaren funnit bestyrkt af åtskilliga
omständigheter, ej minst den, att såväl klaganden sjelf som ett par af
hennes söner vid olika tillfällen uppsökt borgmästaren, hvarvid de ena
gången begärt 1,200 kronor och en annan gång förklarat sig åtnöjas
med 600 kronor, för att de ej skulle göra sak mot borgmästaren för
hans ofvan anmärkta förbiseende.

På grund häraf bestred borgmästaren klagandens yrkanden.

I sedermera ingifna skrifter anmälde klaganden, att hon först den
8 juni 1883 erhållit utslaget i afskrift med derå tecknadt vadebevis; att
hon till bestyrkande af sina uppgifter begärt att få höra vittnen; att
hinder mött för vittnenas hörande, men att detta förhör omsider egt
rum den 16 juni 1884, hvaröfver protokollet insändes jemte en skrift
af den 26 i samma månad, i hvilken förnyades påståendena om ersättning
ej mindre för den skada, klaganden lidit genom förlust af tartan i hofrätten,
än ock för de kostnader, hon fått vidkännas för vittnesförhöret,
enligt räkning slutande på fyratiosex kronor.

Af protokollet öfver vittnesförhöret inhemtades icke vidare upplysningar
i saken, än klagoskriften och borgmästaren L:s förklaring
innehöllo.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann justitie-ombudsmannen
borgmästaren L., som erkänt, att vad i laga ordning blifvit erlagdt
mot rådstufvurättens ifrågakomna utslag, men att han först nära
vadetidens utgång meddelat vadebevis, och således underlåtit att, på
sätt 25 kap. 1 och 15 §§ rättegångsbalken, sinsemellan jemförda, föreskrifva,
derom å utslaget strax göra anteckning och sätta dagen ut, då
parterna skulle till hofrätten komma, den vädjande att gifva sin inlaga
in och svaranden att den anamma, derigenom hafva gjort sig skyldig
till åsidosättande af tydlig lag; hvarför, utan afseende å hvad borgmästaren
till sitt urskuldande anfört, åt advokatiiskalsembetet i förenämnda
hofrätt uppdrogs att hos hofrätten lagligen tilltala borgmästaren
L. för nämnda försummelse i embetets utöfning och derför å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom i mån af befogenhet
understödja klagandens anspråk på godtgörelse för det bevsär
och de omkostnader, borgmästaren genom sin försummelse henne tillskyndat.

Efter hållen skriftvexling meddelade hofrätten, på det åtal advokatfiskalsembetet
i anledning häraf anstälde, den 17 juni 1885 utslag af
innehåll, att hofrätten funne den borgmästaren L. till last förda omständighet
att han, vid mottagande åt Elin Nilssons i egenskap af svarandepart
i förenämnda sak erlagda vad, icke genast låtit utskrifva och med
vadebevis förse ett exemplar åt motvädjade utslaget icke vara af beskaffenhet
att böra för honom medföra ansvar; men då borgmästaren
L. försummat, att å det sedermera till Elin Nilsson på hennes särskilda
begäran utskrifna exemplar af samma utslag teckna bevis öfver det
erlagda vadet, dömdes borgmästaren för sålunda visad vårdslöshet i utöfning
af domareembetet, jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen, att bota
femtio kronor; men Elin Nilssons anspråk på skadestånd lemnades utan
afseende, och kunde hennes ersättningspåstående i öfrigt ej bifallas i
vidsträcktare mån, än att borgmästaren L. förpligtades ersätta henne
lösen för ett exemplar af hofrättens dom den 2 november 1883 med
nio kronor.

Detta hofrättens utslag har icke blifvit å någondera sidan öfverklagadt.

Vid granskning af de från kronohäktet i Landskrona hit inkomna
fångförteckningar för år 1883 anmärktes, att f. artilleristen Frithiof

Brodin, hvilken af Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt genom
utslag den 19 december 1882 blifvit dömd att, jemlikt åberopade lagrum,
för stöld i förening med inbrott hållas till straffarbete ett år,
den 24 i nämnde månad börjat undergå omförmälda bestraffning, men
ur häktet lösgifvits redan den 17 augusti 1883; och då det således
ville synas, som skulle Brodin hafva hållits till bestraffning två månader
kortare än vederbort, anmodades tillsyningsmannen vid häktet, friherre
B., att meddela orsaken till det anmärkta förhållandet. I anledning
deraf anförde bemälde tillsyningsman i skrifvelse den 16 juni 1884,
med vitsordande af rigtigheten af de i fångförteckningarna förekommande
uppgifter om den Brodin ådömda bestraffningen och den tid,
hvarunder han densamma aftjenat, att vid afkortning af straffarbetstiden
felskrifning blifvit gjord, som oaktadt all försigtighet vid liknande tillfällen,
likväl kunnat inträffa, samt den felaktiga anteckningen om tiden
för Brodins frigifvande införd i häktets fångförteckningar, hvarefter
Brodin blifvit, i enlighet med denna anteckning, från straffets vidare
undergående befriad redan den 17 augusti i stället för den 17 oktober 1883.

Då således de bestämmelser, tillsyningsmannen på grund af stadgandet
i kongl. kungörelsen den 3 oktober 1873 meddelat rörande
verkställighet af ifrågavarande bestraffning, uppenbarligen varit origtiga
och vållat, att den sakfälde blifvit ur häktet lösgifven två månader
tidigare än vederbort, och det fel i tjenstens utöfning, som tillsyningsmannen
sålunda låtit komma sig till last, icke borde lemnas obeifradt,
uppdrogs åt advokatfiskalsembetet i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
att, med stöd af kongl. skrifvelsen till fångvårdsstyrelsen angående tillsyningsman
vid kronohäktena i riket den 28 maj 1867 och kongl. kungörelsen
den 3 oktober 1873, hos hofrätten lagligen tilltala friherre B. för
hvad i ofvanberörda måtto blifvit mot honom anmärkt.

Sedan friherre B. blifvit hörd öfver det åtal, som i anledning häraf
mot honom af advokatfiskalsembetet anstäldes, meddelade hofrätten den
16 mars 1885 utslag, af innehåll, att som friherre B. erkänt, att han
medelst felaktigt verkställande af de honom såsom tillsyningsman vid
kronohäktet i Landskrona åliggande anteckningar rörande tiden för afslutandet
af det Brodin ådömda straffarbete varit vållande dertill, att
denne blifvit ur häktet frigifven två månader förr än vederbort, pröfvade
hofrätten, jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma friherre
B. att för sålunda ådagalagd vårdslöshet vid utöfvandet af berörda
tjenstebefattning bota tjugufem kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Med skrifvelse den 18 augusti 1884 öfverlemnade godsegaren Th.
Tydén, handlanden Joll. Normelin och nämndemannen P. E. Andersson
för laga beifran landshöfdingeembetets i Upsala län den 20 nästförutgångna
juni meddelade utslag uppå de besvär löjtnanten J. Nisbeth och
kassören C. V. Ohlson anfört öfver det den 27 mars samma år å kommunalstämma
med Vendels församling förrättade landstingsmannaval för
Vendels härad, hvarvid till landstingsman valts riksdagsmannen J. E.
Ericsson i Alberga.

Af detta utslag, jemte dervid fogadt transumt af det vid berörda
valförrättning förda kommunalstäinmoprotokoll, inhemtades:

att å ordinarie kommunalstämma med nämnda kommun den 27 mars
1884 företagits val af eu landstingsman och en suppleant i Upsala läns
landsting för åren 1884 och 1885, hvarvid, efter det de paragrafer i
kongl. förordningen om landsting, som anginge slikt val, blifvit upplästa,
i kommunalstämman anmärkts, att löjtnanten Nisbeth, hvilken vid
stämman förde talan genom annan dertill befullmägtigad person, icke
vore berättigad att utöfva rösträtt för honom i fyrktalslängden påförda
234 fyrkar, utan endast för hans bevillning af lön påförda 66 fyrkar,
enär Nisbeth den 14 i samma mars månad frånträdt ett af honom dittills
innehaft arrende af fast egendom inom socknen, och följaktligen
måste anses icke vara berättigad att afgifva röster för den samma egendom
påförda bevillning, motsvarande 168 fyrkar; hvarefter valförrättningen
med nämnda inskränkning i Nisbeths rösträtt fortgått och utfallit sålunda,
att vid valet till landstingsman röster afgifvits å riksdagsmannen J. E.
Ericsson i Alberga för 2,613 fyrkar, å godsförvaltaren G. O. Corell för
2,410 fyrkar och å f. riksdagsmannen P. Hubinette i Grytby för 236
fyrkar, samt vid valet till suppleant å Hubinette för 2,325 fyrkar, å
inspektören G. Tottie i Alby för 1,909 fyrkar, å Corell för 1,255 fyrkar
och å handlanden J. Normelin i Risberg för 442 fyrkar; till följd hvaraf
riksdagsmannen Ericsson förklarats vald till landstingsman och Hubinette
till suppleant i landstinget för den tid af två år valet afsett;

att Nisbeth och Ohlson hos landshöfdingeembetet anfört besvär öfver
det sålunda skedda landstingsinannavalet, dervid af desse anmärkts, att
Nisbeth, oaktadt han i egenskap af arrendator utaf egendomen Österväga
och för inkomst af lön vore i den för år 1884 gällande fyrktalslängd uppförd
till 234 fyrkar, vid valet förklarats icke vara berättigad att rösta för de
nämnda fastighet åsätta 168 fyrkar, hvaremot landtbonden C. F. Andersson
i Kalbo, ehuru han vid valtillfället ännu icke erlagt kommunalutskylder
för år 1883, likväl fått rösta för hans hemman tre åttondedel mantal
Kalbo påförda 45 fyrkar; att, derest det Nisbeth, som vid valet genom

ombud röstat på Corell, tillkommande hela röstetal tagits i beräkning,
Corel!, hvilken ansetts hafva erhållit röster för 2,410 fyrkar, i stället
skulle erhållit röster för 2,578 fyrkar; samt att, derest å andra sidan
C. F. Anderssons röster frånräknades från det till 2,613 uppgående fyrktal,
för hvilket riksdagmannen Ericsson ansetts hafva erhållit röster, sistnämnda
fyrktal skulle hafva minskats till 2,568; på hvilka skäl Nisbeth
och Ohlson yrkade, att landshöfdingeembetet måtte antingen, med ändring
af kommunalstämmans åtgärder och beslut, förklara Corell vara vald till
landstingsman för Yendels tingslag för åren 1884 och 1885, eller ock,
med undanrödjande af ifrågavarande valförrättning, förordna om anställande
af nytt landstingsmannaval för Vendels tingslag;

att Vendels församlings å kommunalstämma röstberättigade, icke
klagande medlemmar blifvit hörda och genom utsedda ombud förklarat
sig öfver dessa besvär samt dervid anfört, att Nisbeth sedan den 14
mars 1884 icke vore innehafvare af Österväga gård, som, på sätt utmärktes
af företedt utdrag af mantals- och skattskrifningslängden för
Vendels församling för år 1884, efter Nisbeths frånträdande af arrendet
deraf brukades af Strömsbergs bruks egare; att den omständighet, att
Nisbeth fått sig påfördt fyrktal för fastigheten Österväga i 1883 års
fyrktalslängd icke kunde tillförsäkra honom rösträtt längre än till afträdesdagen
den 14 mars 1884, från hvilken dag hans skyldighet att till
.kommunen erlägga skatt upphört; att C. F. Andersson icke, derför att
han vid uppbördsstämman försummat erlägga kommunalutskylder för år
1883, kunnat anses häfta för samma utskylder, hvilket icke inträ ände
förr än han blifvit lagligen kräfd och dervid saknat utmätningsbara tillgångar;
samt att 45 fyrkar i allt fall icke inverkat på valets utgång;
på grund af hvilka jemte i öfrig! anförda skäl yrkades, att besvären
måtte ogillas; samt

att landshöfdingeembetet genom det ifrågakomna utslaget i hithörande
delar sig utlåtit, att, emedan, efter det Nisbeth den 14 mars
1884 afträdt arrendet till Österväga egendom, Strömsbergs bruks egare,
hvilka skulle hafva efter Nisbeth på arrende öfvertagit egendomen, icke,
såvidt af handlingarna kunnat inhemtas, före det öfverklagade valet, efter
behörig anmälan om den skedda förändringen med innehafvet af fastigheten,
låtit i röstlängden anteckna förändringen; ty funne landshöfdingeembetet
vid sådant förhållande Nisbeth vid valtillfället hafva varit
att anse såsom röstberättigad för Österväga gård; och som tillika upplyst
vore, att C. F. Andersson, ehuru han häftat för oguldna kommunalutskylder,
tillåtits att såsom innehafvare af tre åttondedels mantal Kalbo
deltaga i valet med röster för 45 fyrkar; alltså och då valets utgång

kunnat vara beroende deraf, att C. F. Andersson fått i valet deltaga
och att Nisbeth derifrån uteslutits, funne landshöfdingeembetet skäligt
att, med undanrödjande af det verkstälda valet, förordna, att nytt val
till landstingsman och suppleant för Vendels socken skulle i laga ordning
förrättas.

Mot ifrågavarande utslag anmärkte klagandena i den skrifvelse, hvarmed
detsamma till mig insändes, bland annat, som jag ansett icke kunna
till min embetsåtgärd föranleda, att Nisbeth tillerkänts rösträtt för
Osterväga gård, oaktadt han vid valförrättningen redan frånträdt arrendet
deraf, samt att nytt val till suppleant förordnats, utan att besvär öfver
suppleantvalet blifvit anförda eller andra skäl dertill förefunnits.

Beträffande den förra omständigheten, eller att Nisbeth skulle egt
utöfva rösträtt för Osterväga gård, derför att Strömsbergs bruks egare
uraktlåtit att före valet göra anmälan om förändringens anteckning i
röstlängden, hemstälde klagandena, om detta kunde vara med lagens
mening öfverensstämmande. I fråga åter om förordnandet af nytt val
till suppleant ansågo klagandena, att, då besvär öfver suppleantvalet
icke blifvit anfördt, det väl vore ostridigt, att landshöfdingeembetet
saknat all befogenhet att, såsom nu skett, med ett enda penndrag och utan
ringaste motivering förordna om nytt sådant val, i synnerhet som
röstöfvervigten vid detta val var så betydlig, att Nisbeths och C. F.
Anderssons röster icke kunnat derpå inverka. På grund häraf yrkade
klagandena, att påföljden för hvad sålunda förlupit måtte för landshöfdingeembetet
varda så sträng, som lag förmådde.

I häröfver afgifvet yttrande androg landshöfdingeembetet, som förut
till mig insändt handlingar i målet, mot klagandenas påståenden hufvudsakligen
följande:

Klagandena förmenade, att besvären afsett endast valet af landstingsman,
men icke valet af dennes suppleant, samt att för den skull landshöfdingeembetet
saknat laga skäl att meddela yttrande öfver suppleantvalet.
Då emellertid en af dem, som hos landshöfdingeembetet sig besvärat,
eller löjtnanten Nisbeth, anmärkt, att lian ansåge sig vara berättigad
att afgifva röster både till landstingsman och suppleant; då i
besvären alternativt yrkats, att landshöfdingeembetet måtte, med upphäfvande
och undanrödjande af den hållna »valförrättningen», föreskrifva
att nytt val till landstingsman måtte i laga ordning förrättas; samt då
den i besvären öfverklagade röstberäkning följts vid hela valförrättningen
såväl i fråga om utseende af ordinarie landstingsman, som vid utseende
af dennes suppleant, ansåge landshöfdingeembetet det svårligen kunna
hafva varit rigtigt och rimligt att uppfatta besvären såsom så uteslutande

rigtade mot. valet af ordinarie landstifigsman allena, att, vid pröfningen
af »valförrättningen», det vid förrättningen verkstälda suppleantvalet icke
skolat under samma pröfning innefattas.

Vidare ansågo klagandena landshöfdingeembetets utslag i fråga om
valet af landstingsman vara lagstridigt, i det att Nisbeth, som af landshöfdingeembetet
förklarats hafva bort vid valtillfället anses röstberättigad
för Österväga egendom, skulle saknat sådan rösträtt, enär han före sagda
tillfälle afträdt sitt arrende af egendomen. För fullt bedömande af frågan
härom, lemnade gällande lagstadganden icke så tydlig ledning, som
önskvärdt skulle vara. Då emellertid för ostridigt finge anses, att Nisbeth
varit i Vendels kommuns år 1883 vederbörligen upprättade och justerade
röstlängd rätteligen upptagen såsom röstberättigad för Österväga af
honom vid tiden för röstlängdens upprättande på arrende innehafda
egendom, kunde landshöfdingeembetet icke finna annat, än att Nisbeth
bort anses berättigad att rösta för egendomen, till dess ny röstlängd
upprättats, eller åtminstone till dess derförinnan ny innehafvare af egendomen
anmält sig till rösträttens utöfvande och för sådant ändamål låtit
anteckna sig i röstlängden. Då före ifrågavarande valförrättning sådant
icke skett, hade laga skäl saknats att dervid förvägra Nisbeth rösträtt
för egendomen.

Slutligen hade klagandena anmärkt, att röstöfvervigten vid suppleantvalet
varit så betydlig, att det omtvistade röstetalet icke kunnat på detta
val inverka. Landshöfdingeembetet, som vid målets behandling utgått
från det betraktelsesätt, att suppleantvalet vore ett bihang till landstingsmannavalet,
och som, vid det förhållande att vid suppleantvalet följts
enahanda af landshöfdingeembetet ogillade röstberäkning, som vid landstingsmannavalet,
uppfattat suppleantvalet såsom icke i laga ordning tillkommet,
ville dock icke förneka, att den af klagandena anmärkta omständighet,
att suppleantvalet skett med större röstöfvervigt än landstingsmannavalet,
blifvit af landshöfdingeembetet förbisedd. Landshöfdingeembetet
ville emellertid fästa uppmärksamheten derpå, att, äfven om
på grund af denna omständighet landshöfdingeembetets åtgärd att i
föreskriften om ny valförrättning inbegripa nytt suppleantval skulle,
oaktadt vid det undanröjda -suppleantvalet enligt landshöfdingeembetets
åsigt icke lagligen tillgått, anses origtig, någon skada af samma åtgärd
icke kunnat följa, enär landstingsmannasuppleanten för distriktet ännu
icke behöft anlitas; och förelåge icke någon sannolikhet derför, att
under återstoden af den tid valet afsett behof af suppleants inkallande
skulle uppstå.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde landshöfdingeembetet,
att klagoskriften icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Vid öfvervägande af hvad i målet förekommit, fann jag mig icke
kunna låta bero vid hvad landshöfdingeembetet anfört till stöd för sitt
ifrågavarande utslag i anmärkta hänseendet.

Beträffande först landshöfdingeembetets åtgärd att upphäfva icke
blott sjelfva landstingsmannavalet utan äfven valet af den utsedde landstingsmannens
suppleant och förordna om nytt sådant val, fann jag denna
åtgärd i dubbel måtto origtig. Öfverordnad myndighet eger befogenhet
att ändra eller upphäfva en underordnad myndighets beslut, allenast i
den händelse detsamma genom besvär eller under eljest föreskrifven form
dragés under dess ompröfning. I förevarande fall syntes det mig vara
uppenbart, att frågan om suppleantvalet icke blifvit genom de af Nisbeth
och Ohlson hos landshöfdingeembetet anförda besvär dragen under dess
pröfning, utan att besvären afsett endast valet af landstingsman. Om
suppleantvalets upphäfvande nämndes i besvärsskriften icke ett ord,
antagligen af det enkla och naturliga skäl, att besvärandena insett, att
röstöfvervigten vid detta val var så betydlig, att det omtvistade röstetalet
icke kunde derpå inverka, vid hvilket förhållande besvärandena
förmodligen icke kunde tänka sig möjligheten att få äfven detta val upphäfdt.
Ordalydelsen i början af landshöfdingeembetets utslag syntes
äfven antyda, att landshöfdingeembetet hyst den uppfattning, att besvären
afsett endast landstingsmannavalet, då landshöfdingeembetet rubricerat
utslaget såsom »utslag på de besvär Nisbeth och Ohlson anfört
öfver det å kommunalstämma med Vendels församling den 27 mars 1884
förrättade landstingsmannaval för Vendels distrikt, hvarvid till landstingsman
för distriktet valts riksdagsmannen J. E. Eriksson i Alberga». Vid
sådant förhållande och då suppleantvalet derefter icke omnämndes hvarken
i rubriken till utslaget eller i dess motivering, måste föreskriften om
jemväl detta vals upphäfvande och anställande af nytt val af suppleant
förefalla så mycket mera egendomlig och öfverraskande. De skäl landshöfdingeembetet
i sitt ofvanberörda yttrande framdragit till stöd för dess
uppfattning af besvärens innehåll, att desamma skulle afsett upphäfvande
äfven af suppleantvalet, förefölle väl långsökta och syntes mig vid närmare
undersökning alldeles ohållbara. Den af landshöfdingeembetet åberopade
omständighet att Nisbeth i besvärsskriften anmärkt, att han ansåge
sig berättigad att afgifva röster för Österväga gård vid val såväl till
landstingsman som till suppleant, och att den i besvären öfverklagade
röstberäkning vid landstingsmannavalet äfven följts vid suppleantvalet,
kunde icke i och för sig gifva något stöd för den uppfattning af be -

svaren, att derigenom äfven sistnämnda val öfverklagats, då sådant icke
uttryckligen i besvärsskriften omförmäldes, utan tvärtom endast sjelfva
landstingsmannavalet deruti omhandlades och allenast dess upphäfvande
yrkades. Det egentliga skälet för eu dylik uppfattning och det, hvaruppå
landshöfdingeembetet syntes lägga hufvudsaklig vigt, skulle väl
också vara den af landshöfdingeembetet jemväl åberopade tillfälliga omständighet,
att i besvären alternativt yrkats, att landshöfdingeembetet
måtte, med upphäfvande af den hållna »valförrättningen», föreskrifva,
att nytt val till landstingsman måtte i laga ordning förrättas. Men
då, såsom nyss blifvit erinradt, upphäfvande af suppleantvalet och förordnande
om anställande af nytt sådant val eljest icke blifvit i besvärsskriften
med ett enda ord omnämndt eller ifrågasatt, kunde naturligtvis
med det af landshöfdingeembetet sålunda påpekade ordet »valförrättning»
i det sammanhang, hvari det i besvärsskriften förekomme,
icke rimligtvis afses annat än sjelfva landstingsmannavalet, hvars
upphäfvande omedelbart derefter yrkades. Landshöfdingeembetet anmärkte
på ett ställe i sitt ofvan anförda yttrande, att, om dess åtgärd
»att i föreskriften om ny valförrättning inbegripa nytt suppleantval»
skulle anses origtig, någon skada deraf ännu icke kunnat följa. Här
förutsatte landshöfdingeembetet sjelft, att i föreskriften om ny »valförrättning»
icke nödvändigtvis behöft inbegripas nytt suppleantval; eller,
med andra ord, att föreskriften om ny »valförrättning», enligt landshöfdingeembetets
egen åsigt, kunnat afse allenast sjelfva landstingsmannavalet.
Det förmenta stöd för den af landshöfdingeembetet förfäktade
uppfattning af besvärens innehåll, landshöfdingeembetet i ofvanberörda
omständighet sökt finna, borde landshöfdingeembetet följaktligen vid närmare
eftersinnande inse vara endast skenbart, och att således det svårligen
varit rimligt eller möjligt att under pröfning af landstingsmannavalet
innefatta äfven suppleantvalet.

Men äfven om landshöfdingeembetets uppfattning af besvärens innehåll
kunde godkännas, hade landshöfdingeembetet likväl saknat all anledning
att, såsom nu skett, upphäfva suppleantvalet och förordna om
anställande af nytt sådant val. I utslaget hade landshöfdingeembetet
icke anfört något skäl för denna sin åtgärd och hade icke heller i sitt
sedermera i ämnet afgifna yttrande kunnat uppgifva annan anledning
dertill, än att landshöfdingeembetet ansett suppleantvalet såsom ett bihang
till landstingsmannavalet, och att, då enahanda af landshöfdingeembetet
ogillade röstberäkning följts vid båda valen, landshöfdingeembetet
funnit äfven suppleantvalet icke vara i laga ordning tillkommet.
Deremot ville landshöfdingeembetet ej förneka, att den omständighet, att

suppleantvalet skett med större röstöfvervigt än landstingsmarmavalet,
biifvit förbisedd af landshöfdingeembetet. Härigenom medgåfve landshöfdingeembetet
indirekt, att upphäfvandet af suppleantvalet icke skulle
egt rum, derest landshöfdingeembetet icke gjort sig skyldigt till berörda
förbiseende, det ville säga, att föreskriften om detta vals upphäfvande
varit origtig, såsom tillkommen af förbiseende. Uppenbarligen var också
denna föreskrift alldeles obefogad, då landstingsmannavalet och suppleantvalet
obestridligen voro två skilda förrättningar och omröstningen vid
de båda valen utföll så olika, att det omtvistade röstetalet väl kunde
inverka på utgången af det förra valet, men alldeles icke på utgången
af det senare. Landshöfdingeembetet anmärkte, att föreskriften om
sistnämnda vals upphäfvande ännu icke kunnat medföra någon skada,
enär landstingsmannasuppleanten för distriktet ännu icke behöft anlitas;
men äfven frånsedt det möjligen inträffande förhållande, att behof
af suppleantens inkallande skulle kunna uppstå under återstoden af
den tid valet afsett, hade i allt fall till följd af denna föreskrift ett
i laga ordning förrättadt val obehörigen förklarats ogiltigt och nytt
val i stället måst företagas, samt den en gång utsedde suppleanten
underkastats ny omröstning, oaktadt han måste anses hafva genom
det första valet biifvit berättigad att för den tid valet afsett innehafva
det förtroendeuppdrag, som derigenom biifvit honom lemnadt.

Af hvad nu biifvit anfördt ansåg jag framgå, att landshöfdingeembetets
åtgärd att upphäfva suppleantvalet och förordna om anställande
af nytt sådant val varit origtig såväl på den grund, att besvär öfver
detta val icke biifvit hos landshöfdingeembetet anförda och att landshöfdingeembetet
således saknat befogenhet att taga detsamma under
pröfning, som ock derutinnan att laga skäl för detta vals upphäfvande
icke förekommit, utan att detta upphäfvande egt rum till följd af förbiseende
å landshöfdingeembetets sida.

Emellertid var det icke allenast med anledning af hvad landshöfdingeembetet
sålunda låtit komma sig till last, som jag ansåg dess
ifrågavarande utslag vara anmärkningsvärd! Äfven i fråga om sjelfva
landstingsmannavalet ansåg jag, att landshöfdingeembetet förfarit origtigt.
Detta val upphäfdes hufvudsakligen på grund deraf att, efter det Nisbeth
den 14 mars 1884 afträdt arrendet af Österväga egendom, Strömsbergs
bruks egare, hvilka efter Nisbeth på arrende öfvertagit egendomen, icke
före valet, efter behörig anmälan om den skedda förändringen med innehafvandet
af fastigheten, låtit anteckna förändringen i röstlängden, vid
hvilket förhållande landshöfdingeembetet ansett, att Nisbeth vid val -

förrättningen var röstberättigad för egendomen och sålunda obehörigen
förvägrats att vid valet rösta för det egendomens besittning motsvarande
fyrktal, hvilket kunnat på valets utgång inverka. Om än, såsom landshöfdingeembetet
anmärkt, gällande lagstadganden icke lemnade så tydlig
ledning för fullt bedömande af denna fråga, som önskligt vore, kunde
likväl af desamma i allt fall icke hemtas stöd för den åsigt, landshöfdingeembetet
omfattat, eller den, att icke det verkliga innehafvet af en egendom,
utan den omständighet att en person blifvit i fyrktalslängden uppförd
såsom egendomens innehafvare, medförde kommunal rösträtt för
densamma. Med tillämpning af denna åsigt hade landshöfdingeembetet i
detta fall uteslutande fäst sig vid det förhållande, att Nisbeth varit i
Vendels kommuns år 1883 vederbörligen upprättade och justerade fyrktalslängd
upptagen såsom röstberättigad för Österväga af honom vid
tiden för röstlängdens upprättande på arrende innehafda egendom, och
deraf dragit den slutsats, att Nisbeth bort anses berättigad att rösta för
egendomen till dess ny röstlängd upprättats eller åtminstone till dess
dessförinnan ny innehafvare af egendomen anmält sig till rösträttens
utöfvande och för sådant ändamål låtit anteckna sig i längden, hvilket
vid detta tillfälle icke skett, hvarför ock, enär det omtvistade röstetalet
kunnat på valets utgång inverka, detsamma blifvit upphäfdt af landshöfdingeembetet.

Vid sammanställande af de paragrafer i kongl. förordningarna om
kommunalstyrelse på landet och om landsting, hvilka fastställa rösträtt
vid kommunalstämma och följaktligen äfven vid landstingsmannaval, som
omedelbart af kommunalstämma förrättas, kunde man likväl, med särskilt
fästadt afseende å den i 10 § af förstnämnda förordning gifna
bestämmelse, att för fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator,
skall röstas af innehafvare!!, lätteligen finna lagstiftarens mening vara
en helt annan, än den landshöfdingeembetet antagit, nämligen den, att
så snart en fastighet, som innehafts på arrende, afträdts af arrendator!!,
denne icke vidare egde utöfva rösträtt i kommunala angelägenheter för
fastigheten, vare sig densamma öfvertagits af egaren sjelf eller af en
annan arrendator och oberoende deraf, huruvida den nye innehafvare!!
anmälde sig till utöfvande af sin rösträtt eller icke, om blott förändringen
i innehafvet af fastigheten vid det tillfälle, då rösträttens utöfvande
ifrågakomme, eller dessförinnan, i vederbörlig ordning anmäldes och
bestyrktes. Att den nye innehafvare!! skulle, för att komma i åtnjutande
af sin rösträtt, före det tillfälle, då dess utöfvande kunde ifrågakomma,
göra anmälan om sitt tillträde till egendomen och föranstalta om anteckning
derom i röstlängden, funnes ingenstädes föreskrifvet. Om i

förevarande fall, efter det Österväga egendom den 14 mars år 1884
afträdts af Nisbeth, egaren af egendomen sjelf öfvertagit densamma
och vid kommunalstämman den 27 i samma månad derom gjort anmälan,
hade säkerligen icke bort honom förvägras att vid stämman utöfva rösträtt
för egendomen. Likaledes torde icke heller Strömsbergs bruks
egare, derest de, hvilka nu syntes hafva efter Nisbeth öfvertagit egendomen
på arrende, infunnit sig vid stämman och styrkt sig vara arrendatorer
af egendomen samt anmält sig till utöfvande af sin rösträtt, lagligen
bort kunna förvägras att utöfva densamma. Den tillfälliga omständighet,
att de nye innehafvarne af egendomen icke tillstädeskommo
vid stämman för utöfvande af sin rösträtt, kunde naturligtvis icke för
Nisbeth, hvilken ostridigt då icke längre var innehafvare af egendomen
och för densamma skattskyldig till kommunen, grundlägga rätt att rösta
för egendomen; och således var det med fullt fog, som Nisbeth förvägrades
att vid ifrågavarande landstingsmannaval utöfva rösträtt för
densamma. Landshöfdingeembetets åtgärd att hufvudsakligen på grund
af anförda omständighet upphäfva valet var följaktligen origtig.

I 13 § af kongl. förordningen om landsting vore föreskrifvet, att i
mål angående val af landstingsman eller landstingsmannasuppleant klagan
öfver landshöfdingeembetets utslag ej finge föras. Till följd af detta
stadgande hade i förevarande fall någon åtgärd för vinnande af ändring
i landshöfdingeembetets utslag icke kunnat vidtagas. Landshöfdingeembetets
åsigt i denna fråga hade derför icke kunnat komma under
högre myndighets pröfning, hvarför ock landshöfdingeembetet framdeles
i möjligen inträffande likartade fall förmodligen komme att tillämpa
samma åsigt, som landshöfdingeembetet vid detta tillfälle förfäktat,
under det å andra orter inom landet i mål af enahanda beskaffenhet sannolikt
eu alldeles motsatt mening af vederbörande myndighet omfattades och
tillämpades. Då jag emellertid ansåg landshöfdingeembetets åsigt vara
origtig och frågan onekligen vore af den synnerliga vigt och betydelse,
att den, så vidt möjligt vore, borde ställas under en så mångsidig och
noggrann pröfning, som ske kunde, på det att i med detta likartade,
möjligen ofta återkommande fall nödig enhet i uppfattningen och tilllämpningen
af gällande lagstadganden kunde ernås, fann jag mig icke
kunna underlåta att göra landshöfdingeembetets utslag i fråga om såväl
sjelfva landstingsmannavalet som suppleantvalet till föremål för öfverdomstols
skärskådan, och uppdrog fördenskull i skrifvelse den 16 december
1884 åt advokatfiskalsembetet i Svea hofrätt att för det felaktiga
och origtiga förfarande, landshöfdingeembetet, efter hvad nu blifvit utveckladt,
genom sitt ifrågavarande utslag låtit komma sig till last,

å landssekreteraren L. och t. f. landskamreraren M., hvilka vore för
beslutet ansvarige, yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Sedan vederbörande blifvit hörde och yttrat sig öfver det åtal,
som advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade hofrätten
den 3 juni 1885 utslag, i hvilket hofrätten utlät sig att, ehuru,
på sätt anmärkt blifvit, landshöfdingeembetet vid pröfning af de mot
ifrågavarande valförrättning anförda besvär saknat anledning förordna
om nytt val af suppleant; likväl och som landssekreteraren L. och t. f.
landskamreraren M. hvarken derigenom eller genom hvad i öfrigt blifvit
dem till last lagdt gjort sig skyldige till sådant förfarande, som till
ansvar för tjenstefel kunde föranleda, blefve åtalet ogilladt.

I skrifvelse den 16 i sistnämnda månad uppdrog jag åt advokatfiskalsembetet
att öfver detta hofrättens utslag hos Kongl. Maj:t anföra
underdåniga besvär, i hvilka borde åberopas innehållet af ofvanberörda
skrifvelse af den 16 december 1884 samt vidare anföras att, då hofrätten
förklarat, att landshöfdingeembetet vid pröfning af de mot ifrågavarande
valförrättning anförda besvär saknat anledning förordna om nytt val af
suppleant, hofrätten måste hafva ansett antingen, lika med mig, att landshöfdingeembetet
förfarit felaktigt såväl derigenom att frågan om förrättningens
giltighet äfven i fråga om suppleantvalet upptagits till pröfning
som ock derigenom, att landshöfdingeembetet vid denna pröfning,
med förbiseende deraf att suppleantvalet skett med vida större öfvervigt
än landstingsmannavalet, utan laga skäl förklarat jemväl suppleantvalet
upphäfdt, eller ock att landshöfdingeembetet i ettdera af dessa afseenden
handlat origtigt. I hvilketdera fallet som helst måste emellertid det felaktiga
förfarande, hofrätten ansett landshöfdingeembetet hafva låtit komma
sig till last, och som haft till följd suppleantvalets upphäfvande, oaktadt
anledning dertill saknats, vara att hänföra till vårdslöshet i embetsutöfning
och således äfven underkastadt det ansvar, lagen för sådan
vårdslöshet föreskrefve. I motsats till hvad hofrätten ansett, hade följaktligen
landssekreteraren L. och t. f. landskamreraren M. genom ifrågavarande
felaktiga åtgärd gjort sig skyldige till sådant förfarande, som
borde till ansvar för tjenstefel föranleda.

I fråga om landshöfdingeembetets åtgärd att förklara löjtnanten
Nisbeth hafva vid valförrättningen varit röstberättigad för Osterväga
egendom, oaktadt Nisbeth vid valtillfället redan frånträdt arrendet af
nämnda egendom, derom anmälan då ock gjordes, hade hofrätten förklarat
allenast, att hvad i detta afseende blifvit landssekreteraren L. och
t. f. landskamreraren M. till last lagdt, icke vore att hänföra till sådant
förfarande, som kunde föranleda till ansvar för tjenstefel. Då de af

förklarandena till stöd för anmärkta åtgärden åberopade skäl icke syntes
förringa vigten af de utaf mig förut anförda grunder för åtalet i
denna de], erfordrades nu endast att å samma grunder fästa Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet.

Med särskildt framhållande deraf, att i mål sådana som det förevarande,
jemlikt 13 § i kongl. förordningen om landsting, klagan öfver
konungens befallningshafvandes utslag ej finge föras och att det fördenskull
måste vara särdeles angeläget, att de felaktigheter, till hvilka i
dylika mål konungens vederbörande befallningshafvande kunde göra
sig skyldiga, icke lemnades obeifrade, fullföljdes alltså i de underdåniga
besvären de ansvarsyrkanden mot landssekreteraren L. och t. f. landskamreraren
M., som hos hofrätten blifvit framstälda.

Kongl. Maj:ts utslag i anledning af de underdåniga besvären har
ännu icke meddelats.

I ingifven klagoskrift anmälde f. snickaren Johan Petter Pettersson att,
— efter det Pettersson, enligt hvad inhemtades af klagoskriften bilagdt
transsumt af Stockholms rådstufvurätts protokoll å dess fjerde afdelning
för den 19 februari och den 5 mars 1883, under handläggningen af ett
vid rådstufvurätten anhängigt mål mellan vagnmakaren A. J. Lindblad,
kärande, samt Pettersson jemte andra personer, svarande, sistnämnde
dag till rådstufvurätten ingifvit dels ett af J. W. Svensson den 19 oktober
1882 utfärdadt intyg, af innehåll att Svensson af Pettersson mottagit
en af Lindblad utgifven skuldsedel å 1,200 kronor, med skyldighet
att vid anfordran redovisa för densamma, dels ock eu af Svensson den
10 november 1882 å Pettersson utstäld, qvitterad räkning, hvari Pettersson
för tryckning och häftning af 3,000 exemplar af en skrift, benämnd »Sjustjernan»,
samt för dertill användt papper, påförts 103 kronor, men tillgodoförts
förut afbetala 33 kronor, så att räkningens sistnämnde dag
qvitterade saldo uppgått till 70 kronor — vederbörande expeditionshafvande
hos rådstufvurätten, oaktadt Pettersson upprepade gånger anhållit
återbekomma berörda handlingar, vägrat att desamma till Pettersson
återställa, under föregifvande, att begge de ingifna handlingarna hos
rådstufvurätten förkommit; i anledning hvaraf och då Pettersson genom
detta rådstufvurättens förfarande, som med allt skäl måste vara hänförligt
till vårdslöshet, beröfvats den honom eljest tillkommande rätt att
återfå den i ofvanberörda intyg omförmälda skuldsedel, äfvensom att
utbekomma 2,500 exemplar af ifrågakomna skrift, Pettersson yrkat, att
den eller de af rådstufvurättens ledamöter, genom hvilkas förvållande

de af Pettersson ingifna handlingarna förkommit, måtte härför åtalas,
äfvensom förpligtas att till Pettersson återställa samma handlingar eller
ock ersätta Pettersson för det han gått förlustig sin rätt att återfå förenämnda
skuldsedel med 1,200 kronor jemte sex procent ränta från skuldsedelns
utgifningsdag, den 12 oktober 1878, till dess liqvid skedde, samt
för förlusten af 2,500 exemplar af ifrågavarande tryckta skrift med 300
kronor; hvarförutom Pettersson fordrat godtgörelse för de kostnader, som
i anledning af det begärda åtalet kunde komma att honom tillskyndas,
och öfver hvilka räkning framdeles komme att af honom ingifvas.

Sedan rådstufvurätten anmodats att från vederbörande infordra och
till mig insända deras yttranden i anledning af denna klagoskrift, öfverlemnade
rådstufvurätten, med tillkännagifvande, att till rätten ingifna
handlingar omhändertoges af de hos rätten anstälde stadsnotarie^ samt
att stadsnotariebefattningarna å rättens fjerde afdelning för närvarande
innehades af vice häradshöfdingarne B. och M., bemälde stadsnotarie^
gemensamt afgifna yttrande i anledning af klagoskriften, i hvilket yttrande
stadsnotarierne, i deras egenskap af nuvarande ordinarie expeditionshafvande
å nämnda afdelning, hufvudsakligen anförde:

att de af Pettersson omförmälda handlingar, enligt hvad rättens
protokoll för den 5 mars 1883 utvisade, blifvit af Pettersson samma dag
till rätten ingifna; 1

att stadsnotarie!! B. då varit protokollsförande i ofvanberörda mål
mellan Lindblad, å ena, samt Pettersson, jemte andra personer, å andra
sidan;

att vid efterseende befunnits, att de båda handlingarna numera icke
funnos qvarliggande bland de hos rätten förvarade outtagna handlingar
till 1883 års protokoll;

att de båda handlingarna således torde blifvit till Pettersson utlemnade
af någon bland de åtskilliga personer, som sedan våren 1883
tjenstgjort såsom expeditionshafvande å rättens fjerde afdelning;

att, så vidt stadsnotarierne hade sig bekant, Pettersson icke, på sätt
han uppgifvit, erhållit det besked, att handlingarna förkommit, utan
deremot att de redan utlenmats; samt

att visserligen, enligt hvad stadsnotarierne kunnat finna, något
qvitto å handlingarna ej blifvit aflemnadt, men att antagligen qvittos
affordrande ansetts så mycket mindre nödigt, som de båda handlingarna
syntes icke vidare hafva varit af någon särdeles vigt, sedan de blifvit i
protokollet intagna och bevis om deras innehåll sålunda förefunnes.

I de påminnelser Pettersson i anledning af detta stadsnotariernes
yttrande lemnades tillfälle afgifva, anmärktes, att stadsnotarierne icke

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag. 3

visat någon omständighet till stöd för deras föregifvande, att klaganden
skulle återbekomma de ifrågavarande handlingarna, hvilket desto mindre
borde kunna anses hafva skett, som Pettersson hållits häktad från den
25 augusti 1883 till den 26 i samma månad 1884 och således under
denna tid icke kunnat inställa sig hos rådstufvurätten för handlingarnas
återbekommande; på grund hvaraf och då stadsnotarierne vidgått, att
de icke kunde tillrättaskaffa de båda af Pettersson ingifna handlingarna,
Pettersson förklarat sig vidhålla de af honom i klagoskriften framstälda
ansvars- och ersättningspåståenden.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag, enär i 10 §
af den för Stockholms stads magistrat och rådstufvurätt gällande arbetsordning
af den 5 maj 1876 föreskrifves, bland annat, att stadsnotarie
åligger att emottaga och i diarium införa inkomna skrifter och handlingar
i honom tillhörande mål och ärenden, äfvensom att i dem föra
protokoll och besörja expeditionen, samt i förevarande fall stadsnotarien
B. erkänt sig hafva varit protokollsförande i ofvan omförmälda mål, då
ifrågavarande handlingar af Pettersson till rådstufvurätten ingåfvos, vid
hvilket förhållande bemälde stadsnotarie måste ensam ansvara för samma
handlingar, Petterssons påståenden, så vidt de kunde anses vara rigtade
mot stadsnotarien M., icke föranleda någon min embetsåtgärd.

Stadsnotarien B. deremot hade medgifvit, att de af Pettersson omförmälda
handlingar verkligen blifvit, enligt hvad rättens protokoll för
den 5 mars 1883 utvisade, samma dag af Pettersson till rätten ingifna.
Stadsnotarien hade icke heller kunnat bestämdt förneka rigtigheten af
Petterssons uppgift, att samma handlingar icke blifvit till Pettersson
återstälda. Visserligen hade stadsnotarien framkastat den förmodan, att
de båda handlingarna skulle blifvit till Pettersson utlemnade af någon
bland de åtskilliga personer, som sedan våren 1883 tjenstgjort såsom
expeditionshafvande vid rådstufvurättens fjerde afdelning, och att qvittos
affordrande dervid icke ansetts nödigt, sedan handlingarna blifvit intagna
i protokollet och sålunda bevis om deras innehåll förefunnes;
men stadsnotarien, som icke ens uppgifvit, att Pettersson löst protokollsutdrag
i målet för berörda den 5 mars 1883 och tillsammans med detta
protokollsutdrag återfått de ingifna handlingarna, hade icke gittat åberopa
det ringaste bevis till stöd för denna sin förmodan. Att, på sätt
stadsnotarien förmenat, Pettersson skulle hafva utan qvitto återbekomma
handlingarna, förefölle osannolikt, då vid Stockholms rådstufvurätt, i
motsats mot hvad flerstädes vid underdomstolarne vore fallet, städse
plägade iakttagas, att till rätten ingifna handlingar, derest de ej åtföljt
utdraga af protokollet för det rättegångstillfälle, vid hvilket de ingifvits,

icke utlemnades, utan att bevis om återbekommandet vederbörande
affordrades. Särskildt i detta fall både så mycket mindre förefunnits
anledning att frångå denna eljest alltid iakttagna försigtighetsregel, som,
efter hvad jag inhemtat, Pettersson sedan flera år tillbaka haft åtskilliga
rättegångar anhängiggjorda vid rådstufvurätten och äfven tillförene
angifvit flera af rättens ledamöter till åtal för embetsfel; till följd hvaraf
vederbörande expeditionshafvande säkerligen torde gent emot Pettersson
iakttagit snarare större, än mindre försigtighet och nogrannhet, än vanligt.
Då härtill koinme, att Pettersson, såsom han rätteligen uppgifvit, sutit
häktad från den 25 augusti 1883 till den 26 i samma månad 1884 och följaktligen
under denna tid varit urståndsatt att annorledes än genom befullmägtigadt
ombud återbegära handlingarna, i hvilket fall otvifvelaktigt
ombudets fullmagt hos rätten förvarats och nu kunnat företes, syntes mig
uppenbart, att Petterssons, af stadsnotarien B. icke bestämdt bestridda
påstående, att handlingarna icke af Pettersson återbekommits, vore
öfverensstämmande med verkliga förhållandet och att således, då handlingarna
numera icke återfunnes hos rätten, desamma derstädes förkommit
eller blifvit till annan person än Pettersson obehörigen utlemnade.
I sådant fall hade obestridligen Pettersson till följd af vårdslöshet
från vederbörande expeditionshafvandes sida lidit en rättskränkning,
då det ju måste vara hvarje rättsökandes oafvisliga rätt att
återbekomma honom tillhöriga handlingar, som för ett eller annat ändamål
till offentlig myndighet ingifvits, vare sig dessa handlingar vore
af större eller mindre vigt. Och, ehuru de af Pettersson ingifna handlingarna,
efter det de blifvit i rättens protokoll intagna, icke torde för
Pettersson varit af synnerligt stor betydelse, eller förlusten af desamma
för honom särdeles afsevärd, ansåg jag mig icke kunna undandraga mig
att beifra den vårdslöshet, som i detta fall syntes hafva egt rum, samt
lemna Pettersson bistånd till utbekommande af de utaf honom ingifna
handlingarna, eller ersättning för den kostnad och förlust, som kunde
hafva honom tillskyndats derigenom, att desamma icke blifvit till honom
återstälda.

Fördenskull och då ofvan åberopade paragraf af den för rådstufvurätten
gällande arbetsordning bestämde, att stadsnotarie åligger, bland
annat, att i egenskap af ledamot deltaga i behandlingen och afgörandet
af honom tillhörande mål och ärenden, till följd af hvilken bestämmelse
stadsnotarien B. i detta fall syntes vara att betrakta såsom underdomare
och förty i förmågo af 8 kap. 2 § rättegångsbalken böra för embetsbrott
i hofrätt anklagas, uppdrog jag i skrifvelse den 11 november 1884 åt
advokatfiskalsembetet i Svea hofrätt, att inför hofrätten i laga ordning

anhängiggöra och utföra åtal mot stadsnotarien B., dervid ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet borde å honom yrkas samt klagandens ersättningsanspråk
efter befogenhet understödjas.

I anledning af det åtal, som härefter utaf advokatfiskalsembetet mot
stadsnotarien B. anstäldes, afkunnade hofrätten utslag den 23 mars 1885
af innehåll att, som handlingarna utvisade, att Pettersson vid den skrift,
i hvilken han anmält ärendet, fogat transsumeradt, utdrag af det hos
rådstufvurätten den 5 mars 1883 i ofvan omförmälda sak hållna protokoll,
samt berörda förhållande utmärkte, att sådant protokollsutdrag blifvit
för Petterssons räkning utskrifvet och till honom utlemnadt; alltså och
då anledning saknades att antaga, att Pettersson dervid icke, jemlikt den
I 14 § af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 30 november
1855 gifna föreskrift, tillsammans med nämnda protokollsutdrag återbekomma
de af honom vid ifrågavarande rättegångstillfälle ingifna handlingar,
funne hofrätten den af advokatfiskalsembetet mot B. förda talan
icke kunna bifallas.

Stadsnotarien B. hade i sin till hofrätten ingifna förklaringsskrift
upplyst,, dels att protokollen i målet blifvit åt Pettersson utskrifna, således
ej blott transsumt af desamma, såsom syntes framgå af den af
rådstufvurättens aktuariekontor bestyrkta transsumerade afskrift af protokollet
för den 8 mars 1883, hvilken var angifvelseskriften bifogad och
blott innefattade, att de ifrågakomma handlingarna blifvit till rätten ingifna,
dels ock att vid rådstufvurättens konceptprotokoll i målet afskrifter
af samma handlingar funnes fogade, hvilket antagligen icke varit fallet,
om ej originalen återlemnats till Pettersson. Med afseende å dessa under
målets handläggning upplysta omständigheter, har jag ej funnit skäl att
hos Kongl. Maj:t fullfölja talan mot hofrättens utslag, utan låtit vid detsamma
bero.

_ Kommissionären Jacob Bernhard Osbeck omförmälde i en till mig
ingifven skrift, bland annat, som ej till någon min åtgärd föranledde,
att, sedan han den 16 september 1884 i Stockholms rådstufvurätts
fjerde, afdelnings kanslirum till stadsnotarien B. i dennes egenskap af
expeditionshafvande i ett af rådstufvurättens nämnda afdelning genom
dom nästföregående dag afgjordt mål mellan Osbeck, kärande, och
boktryckaren Johan Olof Oskär Löfving, svarande, angående fordringsanspråk,
erlagt vad mot rådstufvurättens omförmälda dom, så hade,
då klaganden sedermera afhemtat det till honom utskrifna exemplar

af domen, detsamma varit af B. försedt med bevis, att vad icke blifvit
erlagdt; och som rådstufvurätten genom beslut den 10 påföljde oktober
förklarat en af klaganden då till rätten ingifven ansökning att få styrka
det han till B. i ofvannämnda mål erlagt vad icke kunna till någon
rättens åtgärd föranleda, nödgades klaganden anhålla om min embetsåtgärd
för att i det åtal, han påkallade, komma i tillfälle förebringa
bevisning derom, att han vädjat mot domen. Vid klagoskriften var
fogadt ett af Joll. Erik Barck utfärdadt skriftligt intyg, som skulle
vitsorda rigtigheten af klagandens uppgift, att vad i berörda mål verkligen
blifvit af honom erlagdt.

Denna klagoskrift jemte bilagor meddelade jag genom rådstufvurätten
stadsnotarie! B., hvilken i deröfver afgifven förklaring, utan att
ifrågasätta annat, än att det vore stadsnotaries vid Stockholms rådstufvurätt
åliggande att i mål, i hvars afgörande han deltagit, mottaga vad
samt derom göra anteckningar och utfärda bevis, anförde, att han väl
ville erinra sig, att klaganden vid något tillfälle före den 7 oktober 1884
infunnit sig å rådstufvurättens fjerde afdelnings expeditionsrum och af
B. på framstäld fråga erhållit underrättelse om vadeskillings storlek, men
alls icke kunde draga sig till minnes, att klaganden uppgifvit hvilket
mål, han med sagda förfrågan afsett, eller att någon vadeskilling af
honom erlagts; att B. ansåge visst, att i det den 15 september 1884 afdömda
mål mellan klaganden och boktryckaren Löfving vad ej blifvit
af klaganden erlagdt, enär någon anteckning derom icke förefunnes uti
den i expeditionen förda liggare öfver erlagda och anmälda vad; att
denna liggare, mot hvilken, B. veterligen, allt ditintills någon anmärkning
icke förekommit, fördes med stor omsorg sålunda, att städse alla
vad, omedelbart då de erlades eller anmäldes, der infördes, samt att
åtminstone B. visste sig ej någonsin hafva sådant underlåtit. Äfven vid
förklaringsskriften fans fogadt ett skriftligt intyg, detta utfärdadt af en
vice notarie vid rådstufvurätten.

Då emellertid klaganden sökt styrka sin uppgift derom, att han mot
rådstufvurättens omförmälda dom till stadsnotarie! B. erlagt vad med
ofvannämnda vid hans klagoskrift lagda bevis, hvilket innehöll bestämd
uppgift derom, att sådant blifvit i bevisutfärdarens närvaro af klaganden
å den af honom uppgifna dagen verkstäldt, samt jemväl antydt, att ytterligare
bevisning derom funnes att tillgå, fann jag mig böra göra saken
till föremål för laglig undersökning genom åtals anställande mot stadsnotarien
B., hvilken lemnat obestridt, att han uti ifrågavarande mål
varit expeditionshafvande i rådstufvurätten; och som, enligt § 10 i arbetsordningen
för Stockholms stads magistrat och rådstufvurätt den 5 maj

1876, stadsnotarie skall i egenskap af ledamot i rätten deltaga i behandlingen
och afgörandet af honom tillhörande mål och ärenden, och
stadsnotarie vid emottagande af och utfärdande af bevis angående vad
i de mål, i hvilkas afgörande han deltagit, måste anses handla å rättens
vägnar, i följd hvaraf B. syntes vara att i detta mål betrakta såsom
underdomare och förty, i förmågo af 8 kap. 2 § rättegångsbalken, böra
för hvad honom läge till last i angifna hänseendet åtalas i hofrätt, uppdrog
jag åt advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt att i anledning
af Osbecks angifvelse inför hofrätten lagligen tilltala stadsnotarie!! B.
samt, sedan angifvaren lemnats tillfälle att lemna uppgift på tillgänglig
bevisning och ofvannämnde Barck jemte de öfriga personer, angifvaren
kunde komma att uppgifva, blifvit hörde såsom vittnen, mot B. föra
den talan, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet föranledde.

Efter slutad skriftvexling och sedan förhör inför hofrätten hållits,
meddelade hofrätten den 1 juli 1885 utslag, deri hofrätten utlät sig, att,
enär genom hvad såsom vittne i målet hörde Johan Erik Barck intygat,
jeinfördt med innehållet i stadsnotarien B:s i anledning af åtalet afgifna
förklaring, samt hvad i öfrigt i målet förekommit, måste anses lagligen
utredt, att Osbeck den 16 september 1884 och således i laga tid till
stadsnotarien B. såsom vadeskilling för fullföljande af talan mot rådstufvurättens
ifrågavarande dom erlagt två kronor femtio öre, men stadsnotarien
B. sådant oaktadt sedermera å det till Osbeck utskrifna exemplar af berörda
dom tecknat bevis, utmärkande att vad mot domen icke blifvit
erlagdt eller anmäldt, genom hvilket förfarande Osbeck gått förlustig
rättigheten att saken i högre rätt fullfölja; alltså och då stadsnotarien
B., hvilken vid ifrågavarande tillfälle såsom domare och expeditionshafvare
varit skyldig att å rådstufvurättens vägnar i omförmälda sak
vadeskillingen mottaga och bevis om vadet meddela, följaktligen i berörda
hänseende visat vårdslöshet i sitt embete, funne hofrätten skäligt, jeinlikt
25 kap. 17 § strafflagen, döma stadsnotarien B. att härför bota
femtio kronor, äfvensom förpligta honom att ej mindre till Osbeck återbära
af denne i vadeskilling lemnade två kronor femtio öre, samt för
nyss omförmälda af stadsnotarien B. utfärdade bevis erlagd lösen, en
krona, än äfven godtgöra Osbeck hans besvär och utgifter i anledning
af åtalet med sextio kronor, hvaremot Osbecks i öfrigt framstälda ersättningsanspråk
såsom obestyrkta ej kunde af hofrätten bifallas.

Vid granskning härstädes af de från kronohäktet i Haparanda inkomna
fångförteckningar för år 1883 anmärktes och bestyrktes genom det

ifrågakomna af mig infordrade utslaget, att Öfver-Torneå tingslags häradsrätt,
hvarest Vilhelmina Kopponen blifvit stäld under tilltal för olofliga
tillgrepp, genom utslag den 14 april 1883 förklarat Vilhelmina Kopponen
vara lagligen förvunnen att hafva dels vid ett tillfälle olofligen t-illegnat
sig ett stycke kläde, hvars värde antagits icke hafva uppgått till femton
kronor, dels ock vid ett annat tillfälle ur en läst låda, dock utan inbrott,
i afsigt att stjäla tillgripit fyratiosju kronor i penningar, samt förty, med
åberopadt stöd af 20 kap. 1 och i 8 §§ strafflagen, dömt henne, hvilken
rätten veterligen här i riket tillförene icke undergått bestraffning för
stöld eller snatteri, att för snatteri bota fyratio kronor och för stöld
undergå straffarbete i fyra månader samt att ett år derutöfver vara medborgerligt
förtroende förlustig, med föreskrift tillika, att derest hon
saknade tillgång att gälda böterna, dessa skulle förvandlas till straffarbete
under tio dagar och med öfriga straffet förenas.

I 12 § af det utaf häradsrätten åberopade kapitlet finnes emellertid
en bestämmelse med afseende å fall sådana som det nu ifrågavarande,
hvilken bestämmelse häradsrätten syntes hafva alldeles förbisett. Denna
§ föreskrifver nemligen i första momentet, att, om någon under en lagföring
varder förvunnen att hafva å särskilda ställen och tider föröfvat
snatteri, skall han, derest det tillgripnas värde öfverstiger femton riksdaler,
för stöld straffas; samt i andra momentet, att, då någon å särskilda
ställen eller tider begått stöld eller inbrott, derför han på en gång lagföres,
skall han straffas efter ty i 4 kap. 3 § af samma kapitel sägs. I
förevarande fall hade således häradsrätten lagligen bort, med åberopande
jemväl af nu anförda paragraf, som icke tillstädj er att någon dömes till
särskildt ansvar för stöld och snatteri, derför han på en gång lagföres,
hafva dömt Vilhelmina Kopponen till ansvar allenast för första resan å
särskilda ställen och tider föröfvad stöld.

Då häradsrättens utslag i nu anmärkta hänseende uppenbarligen var
lagstridigt, fann jag mig böra beifra den vårdslöshet vid domareembetets
utöfning, häradsrätten derigenom låtit komma sig till last, och uppdrog
fördenskull åt advokatfiskalsembetet i Svea hofrätt att härför å häradshöfdingen
S., hvilken, då berörda utslag af häradsrätten meddelades, der
förde ordet och följaktligen var för detsamma ansvarig, inför hofrätten
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Uppå det åtal advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde mot
häradshöfdingen S. meddelade hofrätten utslag den 24 mars 1885, deri
hofrätten yttrade, att, som Öfver-Torneå tingslags häradsrätts ifrågavarande
utslag, hvarigenom Vilhelmina Kopponen för ofvan omförmälda
af henne föröfvade tillgrepp, derför hon på en gång varit lagförd, blifvit

dömd till ansvar särskildt för snatteri och särskildt för stöld, vore stridande
emot 20 kap. 12 § strafflagen, samt häradshöfdingen S. såsom
ordförande i häradsrätten, då beslutet meddelades, vore för detsamma
ansvarig; alltså funne hofrätten lagligt i förmågo af 25 kap. 17 § strafflagen
döma häradshöfdingen S. att för hvad honom sålunda läge till
last bota tjugo kronor.

Mot detta utslag har talan icke blifvit fullföljd.

Af Östra häradsrätts i Blekinge län den 21 oktober 1880 meddelade
utslag angående för fosters läggande å lön häktade pigan Helena Maria
Carlsdotter från Kråkerum, hvilket utslag jag funnit mig föranlåten infordra,
inhemtades, att häradsrätten, jemte det häradsrätten dömt Helena
Maria Carlsdotter att för fosters läggande å lön vid två särskilda tillfällen
undergå straffarbete, hvilket för hvardera brottet bestämts till
två år fyra månader, tillika föreskrifvit, att Helena Maria Carlsdotter
sålunda skulle för omförmälda brottsliga handlingar hållas till dylikt
arbete sammanlagdt fyra år åtta månader.

Vid sammanläggningen af de båda Helena Maria Carlsdotter ådömda
bestraffningarna hade häradsrätten uppenbarligen förbisett den uttryckliga
lagbestämmelse, som innehålles i 4 kap. 5 § strafflagen. Detta lagrum
föreskrifver nemligen, att, der någon är för särskilda brott förfallen
till straffarbete på viss tid, då må ej, vid förening af straffen, tiden för
det af dem, som längst är, eller, om tiden för hvartdera straffet är lika
lång, den tid öfverskridas med mer än två år. Då häradsrätten, som i
förevarande fall dömt Helena Maria Carlsdotter att för hvardera af de
förbrytelser, till hvilka hon befunnits skyldig, hållas till straffarbete två
år fyra månader, derjemte föreskrifvit, att hon för samma förbrytelser
skulle undergå dylikt arbete sammanlagdt fyra år åtta månader, men,
enligt åberopade lagstadgande, den sammanlagda strafftiden för dessa
förbrytelser rätteligen icke bort utsättas till mer än fyra år fyra månader,
syntes mig häradsrätten härutinnan hafva gjort sig skyldig till
vårdslöshet i domareembetet; och uppdrog jag fördenskull åt advokatfiskalsembetet
hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten
lagligen tilltala vice häradshöfdingen E., hvilken, då ifrågavarande utslag
den 21 oktober 1880 af häradsrätten meddelats, der fört ordet och sålunda
vore för detsamma ansvarig, för hvad honom i ofvan berörda
hänseende läge till last.

Efter det på grund häraf advokatfiskalsembetet vid hofrätten anhängiggjort
åtal mot vice häradshöfdingen E., meddelade hofrätten den

31 mars 1885 utslag af innehåll att, som häradsrättens ifrågakomna utslag
vore felaktigt i det af advokatfiskalsembetet anmärkta hänseende,
dömdes, jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen, vice häradshöfdingen E., hvilken
vore ansvarig för samma utslag, att för den vårdslöshet i domareembetet,
han sålunda låtit komma sig till last, höta femtio kronor*).

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Af rådstufvurättens i Upsala till mig insända protokollsutdrag för
den 9 juni 1883 och den 14 juli 1884 inhemtade jag följande sakförhållande.

Sedan på aftonen den 1 maj 1882 blifvit å poliskammaren i Upsala
af trädgårdsmästaren C. Kihlstedt anmäldt, att studeranden von M. samma
afton två särskilda gånger gjort sig skyldig till sådant brott, som omförmäles
i 18 kap. 10 § strafflagen, första gången i trädgårdsföreningens
i Upsala plantering, dervid bemälde Kilstedt jemte arbetarne Per Gustaf
Lindqvist och August Fredrik Fredriksson varit åsyna vittnen, samt andra
gången omkring en timme derefter i en sandgrop vester om akademiska
sjukhuset, dervid fabrikören Anton Bernhard Barkström d. y. och handlandena
Fredrik Nilsson och Anders Strömberg åsett brottets föröfvande,
hölls den 2 i samma månad förhör inför polismästaren i Upsala med
ofvannämnde Lindqvist, Fredriksson, Barkström och Nilsson jemte gossen
Edvard Lindstedt och lärlingen Carl Johan Olsson, hvilka dervid om de
anmälda brottens föröfvande afgåfvo berättelser, som i protokollet öfver
förhöret utförligen antecknades, men hvilkas innehåll är af beskaffenhet
att icke kunna här återgifvas. Efter förhörets slut förordnade polismästaren,
att von M. skulle genom polisbetjeningen kallas att inställa
sig inför polismästaren för undergående af förhör samt att han, om
kallelsen ej genast hörsammades, skulle till förhör hemtas.

Vid ett senare af polismästaren verkstäldt förhör med barberaren
Johan August Petersson afgaf denne berättelse i ämnet, hvilken i polismästarens
protokoll antecknades.

Med anmälan att von M. omedelbart efter första polisförhöret afvika
från orten och enligt vunna upplysningar rest utrikes, öfverlemnade
sedermera polismästaren den 22 april 1883 polisförhörsprotokollen till
rektorsembetet vid Upsala universitet och påkallade, på dertill af von
M:s fader gifven anledning, åtal mot von M. såsom tillhörande uni *)

Ersättning till Helena Maria Carlsdotter ifrågakom icke, enär Kongl. Maja i nådeväg nedsatt
straffarbetstiden för henne till fyra år och fyra månader.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

versitetet, hvarpå det mindre konsistoriet, till hvars handläggning rektor
hänvisade ärendet, genom beslut den 28 i samma månad fann det mot
von M. angifna förfarandet icke kunna försonas med disciplinärt ansvar
och fördenskull öfverlemnade målet till allmän domstol; hvarom utdrag
af protokollet meddelades rådstufvurätten i Upsala.

Efter det rådstufvurätten i anledning häraf öfverlemnat handlingarna
till allmänne åklagaren, stadsfiskalen C. Klingberg, med anmodan att
vidtaga de åtgärder, som kunde på åklagaren bero, förekom målet inför
rådstufvurätten den 9 juni 1883, hvarvid betnälde åklagare, i närvaro af
vice häradshöfdingen B. såsom ombud enligt fullmagt för von M:s fader,
yrkade ansvar enligt 18 kap. 10 § strafflagen å von M. för ofvan omförmälta
två brott; men då åklagaren, hvilken på gifven anledning för
delgifning öfversändt den af honom å von M. i målet utfärdade stämning
till dennes fader, icke erhållit bevis att delgifningen vederbörligen
skett, samt von M. uteblifvit, anhöll åklagaren, att målet måtte förklaras
hvilande och dess fortsatta handläggning beroende på anmälan, på det
von M. måtte genom af åklagaren vidtagna åtgärder kunna för rätten
inställas; hvarjemte åklagaren uppgaf, att order om von M:s häktande
för ifrågavarande brott under år 1882 utfärdats af polismyndigheten i
Upsala, men att von M., som afvikit ur riket, fortfarande uppehölle sig
å okänd ort. Ombudet för von M:s fader förmenade, att denne i egenskap
af målsman för sin son, hvilken vore omyndig, egde påkalla undersökning
vid rätten och påyrkade att målet måtte af rådstufvurätten
genast vidare handläggas; hvarefter rådstufvurätten i afkunnadt beslut
yttrade att, enär von M., hvilken, efter hvad upplyst vore, vistades utom
riket, icke erhållit del af den honom i målet ågångna stämning samt
icke heller iakttagit inställelse, förklarade rådstufvurätten, med bifall till
åklagarens begäran, målets fortsatta handläggning beroende på anmälan
af åklagaren.

Till rådstufvurättens sammanträde den 14 juli 1884 utfärdade derefter
dåvarande t. f. stadsfiskalen i Upsala poliskommissarien V. stämning
å von M. med påstående om ansvar å honom för det han skulle
den 1 maj 1882 å ofvan uppgifna ställen inom Upsala stads område
hafva begått förenämnda förbrytelser; och voro vid målets företagande
inför domstolen såväl åklagaren V. som den tilltalade studeranden von
M. personligen tillstädes, dervid åklagaren anförde, att han med stämningen
afsåge samma brott, som varit föremål för åtal vid rådstufvurätten
den 9 juni 1883; att åklagaren, sedan han kommit i tillfälle att med
stämning anträffa von M., ansett sig böra å denne utfärda sådan på
grund af hvad inför polismästaren i Upsala förekommit vid förhöret den

2 maj 1882; samt att. åklagaren för utveckling af sin talan och för närmare
angifvande af åtalade brotten hänförde sig till innehållet af de
dervid och vid förhöret med barberaren Pettersson förda polisprotokoll.
Tilltalade von M. förnekade, att han gjort sig skyldig till de brott, för
Indika han vore åtalad, samt uppgaf på fråga, huru han tillbragt sin
tid den 1 maj 1882, att han, efter att hafva lemnat sitt hem, begifvit
sig till Stockholms nationsförenings lokal och der deltagit i eu frukostmiddag,
som, efter hvad han ville minnas, börjats omkring klockan ett
och slutats omkring klockan half tre eftermiddagen, då bland annat brylå
serverats för deltagarne; att han under måltiden förtärt en betydlig mängd
vin, så att han efter måltidens slut och sedan han intagit kaffe och något
brylå blifvit så rusig, att han förlorat allt medvetande och ej återkommit
till sans förr än påföljande dagen omkring klockan elfva förmiddagen,
då han befunnit sig liggande hemma i sin bostad; att han
icke vore i stånd att erinra sig, hvar eller huru han tillbragt tiden
från omkring klockan fyra eftermiddagen föregående dag, eller hvad
han under samma tid företagit sig, och följaktligen icke kunde vidgå,
att han gjort sig skyldig till de brott, för hvilka han vore åtalad; samt
att han hvarken förr eller senare varit i så hög grad berusad som efter
nämnda frukostmiddag och derför ej af erfarenhet visste, huruvida eu
sådan hög grad af rusighet vanligen utöfvade den verkan på honom, att
han förlorade medvetandet. I anledning af hvad den tilltalade sålunda
anfört, förmälte härpå åklagaren, att han hvarken kunde bestrida eller
vitsorda, att den tilltalade ifrågavarande 1 maj varit så berusad, som
han uppgifvit, enär åklagaren derom saknade kännedom; att han icke
utfärdat den i målet ågångna stämning på grund af någon särskild hos
honom gjord angifvelse, utan på grund af den angifvelse mot den tilltalade,
som ofvannämnde Ivihlstedt, Barkström, Nilsson och Strömberg,
enligt åklagarens förmenande, gjort hos polismästaren i Upsala; samt att
han endast med stöd häraf, men icke på eget tjensteansvar, nu fullföljde
åtalet.

I anledning häraf och för närmare utredning, i hvad mån nyssnämnde
fyra personer vore att anse såsom angifvare, företog rådstufvurätten med
dem förhör, hvarvid de berättade:

1) Kihlstedt: att han den 1 maj 1882 på qvällen, åtföljd af Barkström,
Nilsson och Strömberg, instält sig hos polismästaren i Upsala och
anmält, att han åsett huru en student, hvilken han sedermera fått veta
vore von M., tidigare på eftermiddagen i trädgårdsföreningens plantering
föröfvat ett af de brott, hvarom nu vore fråga, men att han deremot
icke, på sätt polisförhörsprotokollet innehölle, vid tillfället nämnt något

om det likartade brott, som af von M. samma dag skulle föröfvats i
närheten af akademiska sjukhuset.

2) Barkström och 3) Nilsson: att de jemte Strömberg vid det af
Kihlstedt omnämnda tillfälle varit denne följaktige till polismästaren; att,
sedan Kihlsedt aflagt sin berättelse, polismästaren tillfrågat de öfrige,
hvad de, med hänsyn till hvad som förekommit, hade att upplysa; samt
att dervid först Barkström och sedan Nilsson berättat hvad de haft sig
bekant rörande det senast begångna brott, för hvilket von M. nu vore
åtalad; samt

4) Strömberg: att han jemte Barkström och Nilsson den 1 maj 1882
på qvällen varit Kihlstedt följaktig till polismästaren i Upsala, men hvarken
tillfrågats eller afgifvit någon berättelse angående ifrågavarande brott.

Efter förhöret yttrade åklagaren V., att han, på grund af hvad polisförhörsprotokollet
innehölle samt hvad Kihlstedt, Barkström och Nilsson
berättat, ansåge Kihlstedt och Barkström hafva anmält von M. till åtal
för ifrågavarande brott och följaktligen vara att betrakta såsom angifvare
i målet, hvarefter och sedan Kihlstedt och Barkström förklarat, att de
icke hos polismästaren yrkat åtals anställande mot von M. samt att de nu
hvarken yrkade fullföljd af det anhängiggjorda åtalet eller ville uppträda
såsom angifvare i målet, V. förmälte, att han vid sådant förhållande
icke ansåge sig böra fullfölja åtalet utan afstode från sitt mot
von M. väckta ansvarsyrkande.

Sedan von M. förmält sig icke hafva något att anmärka mot åklagarens
frånträdande af åtalet, men förbehållit sig rätt att framdeles
anställa den rekonventionstalan, hvartill han i följd af åtalet kunde finna
sig befogad, meddelade rådstufvurätten det beslut., att som åklagaren
förklarat sig icke kunna fullfölja åtalet, läte rådstufvurätten dervid bero
och afskrefve förty målet från vidare åtgärd ur domboken.

Ett under allmänt åtal hörande och med urbota bestraffning belagdt
brott hade således, oaktadt bevisning varit att tillgå mot den person,
som derför varit till domstol instämd, genom allmän åklagares underlåtenhet
att fullfölja anhängiggjord talan, blifvit undandraget den utredning,
som endast inför domstol kunnat åvägabringas. V:s yttrande
vid förhandlingen inför rådstufvurätten i Upsala den 14 juli 1884 antydde,
att det icke varit okunnighet derom, att ifrågavarande brott lagligen
hörde under allmänt åtal och följaktligen kunde af allmän åklagare
utan angifvelse beifras, som föranledt hans förklarande »att han icke ansåge
sig böra fullfölja åtalet»; utan torde, i brist af annan utredning, hans
sträfva!] att få personer, hvilka, enligt hvad polisförhörsprotokollen utvisade,
kunnat förväntas komma att såsom vittnen i målet lemna för

den tilltalade särdeles besvärande upplysningar, ansedde såsom angifvare
och hans åtgärd att, då dessa undandrogo sig att i sådan egenskap uppträda,
nedlägga åtalet, få antagas hafva vållats af fruktan, uppenbarligen
alldeles ogrundad, för följderna af den rekonventionstalan, som kunde
komma att mot honom anställas. Önskligt vore, att allmän åklagare
noga tillsåge, att han icke genom sina åtgöranden gjorde sig hemfallen
till det straff, som uti 16 kap. strafflagen finnes stadgadt för falsk angifvelse,
men då i 6 § af nämnda kapitel föreskrifves att, om den, som åtal
anstalt, finnes hafva sannolika skäl dertill, han skall vara från straff fri,
och bättre »sannolika skäl» för grundläggande af ett åtal svårligen kunnat
stå åklagaren till buds, än de, som innefattades i de inför polismästaren
i Upsala vid förhören angående ifrågavarande brott förda, ofvan anmärkta
protokoll, hade V. i en slik farhåga ej kunnat söka ett rättfärdigande
försvar för eftersättande af eu honom åliggande tjenstepligt.
Hvilket motiv V. än kunde haft för frånträdandet af det i hans stämning
framstälda ansvarsyrkande, hade han emellertid genom åsidosättande
af den pligt, som, under de för handen varande förhållandena med det
synnerligen rikliga bevisningsmaterial, som enligt polisförhörsprotokollen
förefans, honom, enligt 19 § 1 mom. kongl. förordningen om nya strafflagens
införande den 16 februari 1864, såsom allmän åklagare ålegat,
vållat att ett brott, som till följd af sin karaktär vore egnadt att på det
högsta såra den allmänna rättskänslan, icke blifvit underkastadt den
undersökning och utredning vid domstol, som, derest åklagaren begagnat
sig af den för honom tillgängliga bevisning, och omständigheter, som
icke läte sig på förhand bedömas, ej mellankommit, otvifvelaktigt skulle
hafva ledt dertill, att den brottsliga handlingen blifvit fulltygad.

Detta V:s tjenstefel kunde jag, sedan det kommit till min kännedom,
icke lemna obeifradt, utan uppdrog åt den allmänne åklagare, konungens
befallningshafvande i Upsala län på min begäran förordnade, att vid rådstufvurätten
i Upsala i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
poliskommissarien V. för det han i egenskap af t. f. stadsfiskal i nämnda
stad, oaktadt ringaste skäl dertill icke varit förhanden, nedlagt det af
honom till rådstufvurättens sammanträde den 14 juli 1884 mot studeranden
von M. instämda mål angående ansvar för sedlighetsbrott och
dervid yrka ansvar å V. efter lag och sakens utredda beskaffenhet.

Sedan det i anledning häraf mot V. vid rådstufvurätten anhängiggjorda
mål derstädes förevarit vid flera rättegångstillfällen, meddelade
rådstufvurätten den 30 mars 1885 utslag, deri rådstufvurätten yttrade,
att, enär i målet vore upplyst att — sedan i anledning af gjord anmälan
hos polismästaren i Upsala derom, att studeranden von M. skulle

å stadens område gjort sig skyldig till groft sedlighetsbrott vid två särskilda
tillfällen, förhör inför polismästaren hållits med åtskilliga personer,
samt poliskommissarien V. i egenskap af t. f. stadsfiskal i staden, på
grund af hvad vid berörda förhör förekommit, den 14 juli 1884 å tjenstens
vägnar vid rådstufvurätten åtalat von M. för sedlighetsbrott och å
honom yrkat ansvar enligt 18 kap. 10 § strafflagen — V., efter det von
M. påstått sig vara oskyldig till åtalade brotten, nedlagt åtalet mot
honom utan att såsom vittnen ens åberopa någon af de personer, hvilka,
efter hvad polisförhörsprotokollet gåfve vid handen, haft att i målet meddela
väsentliga upplysningar, för von M. så besvärande att, i händelse
af rekonventionstalan från dennes sida, desamma otvifvelaktigt bort skydda
Y. från ansvar; ty och som V. genom sitt berörda tillvägagående vållat,
att målet mot von M. afskrifvits, innan detsamma vid rådstufvurätten
vunnit den utredning, som stått att åstadkomma, samt V. desto mindre,
på sätt han förmenat, kunde hafva haft skälig anledning att nedlägga
åtalet på grund af åberopade intyg och de berättelser, hvilka enligt
företedda protokollsutdrag aflagts af åtskilliga för dödsfalls] skull vid
Stockholms rådstufvurätt och vid rådstufvurätten i Filipstad hörda vittnen,
som innehållet af dessa intyg och berättelser ingalunda satte von
M:s brottslighet utom tvifvel, pröfvade rådstufvurätten, jemlikt 25 kap.
17 och 22 §§ strafflagen, rättvist döma V. för det han sålunda vid utöfvande
af åklagarekallet visat synnerlig vårdslöshet och oskicklighet att
bota ett hundra femtio kronor.

På de besvär, V. häröfver anförde hos Svea hofrätt, meddelade hofrätten
utslag den 27 maj 1885; och fann hofrätten skäl icke vara anfördt,
som kunde föraideda ändring i rådstufvurättens öfverklagade utslag.

I början af nästlidna år insändes till mig protokoll öfver den 18
januari 1884 af notarius publicus i Karlshamn, rådmannen L. på begäran
af direktionen för Kristianstads enskilda bank förrättad protest för uteblifven
betalning för en den 16 i samma månad förfallen, af bemälde
bank diskonterad, vid det insända protokollet i hufvudskrift fogad vexel
å 1,157 kronor 12 öre, å hvilket protokoll blifvit protestsökanden påförd
lösen för »bevis» med en krona, påtagligen afseende en å vexeln
gjord anteckning af följande lydelse:

»§ 17. År 1884 den 18 Januari blef protest för uteblifven betalning
å denna vexel af mig verkstäld, betygas Carlshamns Rådhus som ofvan.
På Notarii Publici Embetets vägnar C. H. L.»

Då deri protestsökanden påförda lösen för berörda anteckning syntes
mig sakna allt stöd af gällande bestämmelser i detta ämne, anmodade
jag rådmannen L. att meddela mig, på hvilken grund han ansett sig
berättigad att i detta och, efter hvad jag inhemtat, i andra liknande fall
påföra vederbörande dylik lösen.

I afgifvet yttrande anförde L. hufvudsakligen följande: Gällande
vexellag stadgar i 82 §, senare afdelningen: »om verkstäld protest skall
anteckning göras å vexeln eller afskriften deraf». En sådan, enligt lag
anbefald, anteckning kunde enligt L:s uppfattning, ej verkställas endast
t. ex. på det sätt, som ofta användes vid återlemnande från myndigheter
af parters ingifna handlingar, eller, såsom det ju vanligen hette,
vid handlingarnas exhiberande, utan måste, om den skulle motsvara hvad
lagen åsyftade och, såsom i lagmotivet vore förutsatt, anses gagnelig,
vara verkstäld sålunda, att af densamma kunde synas ej mindre, att behörig
person verkstält anteckningen, än äfven hvem som för densammas
vigtighet vore ansvarig, för att ej särskildt framhålla, att den protesterade
vexelns identitet skulle genom anteckningen ådagaläggas. Den i vexellagen
anbefalda anteckningen om verkstäld protest vore således ett erabetsbevis,
tecknadt å den företedda handlingen, och för ett sådant bevis utgjorde,
enligt nu gällande äfvensom efter 1855 års expeditionstaxa, lösen
eu krona. Om L. skulle hafva misstagit sig vid uppfattningen af lagens
mening i detta fall, visste han dock med säkerhet, att lagen blifvit på
samma sätt uppfattad och tillämpad på många andra ställen.

Hvad L. sålunda anfört till stöd för det anmärkta förfarandet fann
jag icke vara tillfredsställande. L. sökte göra gällande, att den »anteckning»,
som i 82 § senare momentet af nu gällande vexellag föreskrifves,
skulle vara att anse såsom ett embets&ems, tecknadt å företedd handling,
och att på sådan grund vederbörande protestförrättare skulle vara berättigad
att för hvarje sådan anteckning beräkna lösen såsom för bevis;
hvilken lösen, enligt gällande expeditionstaxa, uppgår till en krona. Denna
L:s uppfattning af vexellagens och expeditionstaxans föreskrifter ansåg
jag vara alldeles origtig af följande skäl. Det vore visserligen sant, att
sådan anteckning, som här vore i fråga, funnes i lagen föreskrifven;
men endast och allenast deraf följde icke, att dylik »anteckning» vore
ett sådant »bevis, tecknadt å företedd handling», som i expeditionstaxan
omförmäldes. Lagstiftaren hade just undvikit benämningen »bevis» och i
stället användt uttrycket »anteckning», utan tvifvel af den anledning att
en bestämd skilnad ansetts förefinnas mellan sådan anteckning, som här
föreskrefves, och vanliga bevis, hvilka funnes omförmälda i expeditionstaxan.
Denna skilnad vore uppenbarligen just den, att en embets- eller

tjensteman, som utfärdade hvad expeditionstaxan och andra författningar
sammanstämmande benämnde bevis, egde derför tillgodoräkna sig lösen
i enlighet med expeditionstaxans bestämmelser, hvaremot sådan anteckning,
som i vexellagen och andra författningar föreskrefves, men derför
lösens uppbärande icke funnes i expeditionstaxan medgifven, skulle afgiftsfritt
af vederbörande verkställas.

Ginge man till motiven till 1880 års vexellag, hvilka motiv L. sjelf
åberopat, funne man ännu tydligare, att detta vore förhållandet, särskildt
i fråga om det slag af anteckningar, som i 82 § af nämnda lag föreskrefves.
Rörande senare momentet af denna paragraf, hvilket moment
i förslaget hade samma lydelse, som i lagen, funnes endast anfördt följande:
»Paragrafens andra moment är något nytt i utkastet, men dess
innehåll öfverensstämmer helt visst med hvad sedvanligen iakttages, och
man håller åtminstone före, att det är gagneligt.» Således var det endast
eu redan förut allmänt gällande praxis, som, enär den befunnits gagnelig,
ansågs böra i lag föreskrifvas till allmänt iakttagande. Såsom L. mycket
rigtigt anmärkte, måste en sådan anteckning, för att kunna anses gagnelig,
vara vei’kstäld sålunda, att af densamma kunde synas ej mindre, att behörig
person verkstält anteckningen, än äfven hvem som för densammas
rigtighet vore ansvarig, hvarjemte den protesterade vexelns identitet derigenom
skulle bestyrkas. En sådan form för anteckningen, att den skulle
uppfylla det dermed afsedda ändamål, hade naturligtvis äfven före den
nya vexellagens utfärdande iakttagits. Genom införande i lagen af bestämd
föreskrift om sådan antecknings verkställande å protesterad vexel
eller afskrift deraf, ansågs derför ej något ökadt besvär eller arbete
hafva blifvit notarii public! ålagdt. Lika litet som de förut egt tillgodoräkna
sig lösen för dylik anteckning, lika litet blefvo de genom senare
momentet af 82 § i den nya vexellagen dertill berättigade. Lagstiftaren
kunde naturligtvis ej derigenom hafva berättigat vederbörande protestförrättare
att utan tillökning i arbete eller besvär erhålla en tillökning
i inkomster, hvilken, derest den åsigt, L. sökt förfäkta, skulle omfattas
af samtlige notarii publici i riket, på åtskilliga ställen säkerligen skulle
uppgå till ganska betydliga belopp. Efter hvad jag erfarit, ansåge sig
emellertid notarii publici i allmänhet, och särskildt de här i hufvudstaden
anstälde, icke berättigade att uppbära lösen för anteckningar om
verkstäld protest, oaktadt de gjorde dylika anteckningar så fullständiga,
som för det dermed afsedda ändamål erfordrades; lika litet som vederbörande
utmätningsmål mig veterligt, någonsin ifrågasatt att affordra
utmätningssökande lösen för sådana anteckningar, som enligt 57 § utsökningslagen
skulle göras å fordringsbevis, då sådant för utmätnings

vinnande till utmätningsmannen aflemnas, änskönt genom kongl. kungörelsen
den 12 juli 1878 särskild! föreskrifvits, att dylika anteckningar
icke blott skola upptaga dagen, då fordringsbeviset till utmätningsmannen
aflemnas jemte sökandens namn, utan äfven skola bestyrkas med
utmätningsmannens underskrift.

I nu gällande expeditionstaxa, hvilken utfärdats senare än vexellagen,
finnas på ett ställe sammanförda bestämmelserna om den godtgörelse,
som för notarialprotests verkställande tillkommer vederbörande
protestförrättare. Någon lösen för anteckning om protests verkställande
i enlighet med 82 § vexellagen finnes der ej omförmäld, hvilket säkerligen
skulle hafva varit fallet, om notarii publici ansetts höra få tillgodoräkna
sig sådan lösen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, ansåg jag det vara så
uppenbart, att lösen för anteckningar af det slag, hvarom nu vore fråga,
icke vore lagligen medgifven, att ett utkräfvande af dylik lösen måste
betraktas såsom tjenstefel; och jag hade så mycket mindre funnit mig
kunna lemna det tjenstefel, L. såsom notarius publicus begått genom att,
på sätt i förevarande fall skett, beräkna och uppbära sådan lösen, obeifradt,
som L. syntes vidhålla den origtiga uppfattning af gällande föreskrifter
i ämnet, som föranledt honom att i detta, och således otvifvelaktigt
i andra likartade fall, påföra vederbörande dylik lösen.

I skrifvelse den 18 april 1885 uppdrog jag fördenskull åt den allmänne
åklagare, konungens befallningshafvande i Blekinge län på min
begäran dertill förordnade, att vid rådstufvurätten i Karlshamn i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot L. för det oförstånd i tjensteutöfning,
hvartill han gjort sig i anmärkta hänseendet skyldig, samt å
honom derför yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i anledning af detta mitt uppdrag vid bemälde
rådstufvurätt anhängiggjordes mot L., meddelade rådstufvurätten den 5
oktober 1885 utslag af innehåll att, enär den anteckning om verkstäld
protest, som enligt 82 § 2 mom. af nu gällande vexellag skall göras å
vexeln eller afskriften deraf, otvifvelaktigt bör hafva det innehåll och
den fullständighet, L. ansett sig böra gifva åt dylika anteckningar; alltså
och då anteckningen således skulle innefatta bevis om verkstäld embetsåtgärd,
samt L. förty måste anses hafva varit lagligen berättigad att, på
sätt som skett, för dylik anteckning tillgodoföra sig den uti expeditionstaxan
bestämda lösen för bevis, som tecknas å företedd handling, blefve
åklagarens i målet förda talan af rådstufvurätten lemnad utan afseende
och bifall.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

Från detta utslag var rättens ordförande skiljaktig och yttrade:

»Ehuru svaranden icke, enligt mitt förmenande, varit lagligen berättigad
att för ifrågavarande anteckning uppbära lösen, anser jag dock
icke svaranden hafva genom åtalade förfarandet gjort sig skyldig till
sådant oförstånd eller oskicklighet i ernbetet, att ansvar derå följa bör;
hvadan jag för min del pröfvar skäligt ogilla det af åklagaren i målet
framställa ansvarsyrkande.»

Med detta rådstufvurättens utslag fann jag mig icke kunna åtnöjas.
Rådstufvurätten hade grundat sitt utslag derpå, att anteckningar af
ifrågavarande beskaffenhet borde hafva det innehåll och den fullständighet,
L. ansett sig böra gifva åt dylika anteckningar, hvilka således borde
anses innefatta bevis om verkstäld embetsåtgärd. Men deraf följde icke,
såsom rådstufvurätten antagit, att L. varit berättigad att för sådan anteckning
tillgodoföra sig den i gällande expeditionstaxa bestämda lösen
för bevis, som tecknas å företedd handling. I expeditionstaxan funnes
uppräknade de fall, i hvilka lösen i enlighet med taxans bestämmelser
borde af vederbörande erläggas. Deribland funnes icke nämndt det fall,
hvarom nu vore fråga, eller verkställande af anteckning om protest å
vexel eller afskrift deraf, i enlighet med 82 § 2 mom. vexellagen. Af
skäl, som ofvan anförts och af åklagaren under målets handläggning inför
rådstufvurätten blifvit närmare utvecklade, och hvilka icke blifvit af
L. vederlagda, kunde dylika anteckningar icke heller hänföras till sådana
å företedda handlingar tecknade bevis, för hvilka lösen vore i
expeditionstaxan medgifven. Således hade L. icke varit lagligen berättigad
att, på sätt som skett, af vederbörande utkräfva lösen för dylika
anteckningar. Jag anbefalde förty advokatfiskalsembetet i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge att, med åberopande af de skäl, som förut
blifvit närmare angifna och utvecklade, öfver rådstufvurättens ofvan
omförmälda utslag hos hofrätten anföra besvär, i hvilka borde yrkas
upphäfvande af rådstufvurättens utslag och L:s dömande till ansvar för
oförstånd i utöfning af sin tjenst såsom notarius publicus, dervid jemväl
borde fästas uppmärksamhet å den under målets handläggning vid rådstufvurätten
utredda omständighet, att L. under flera år obehörigen uppburit
lösen för anteckningar af ifrågavarande slag.

Efter det L. lemnats tillfälle att afgifva förklaring öfver de besvär
advokatfiskalsembetet i anledning häraf hos hofrätten anförde, meddelade
hofrätten utslag den 18 december 1885, deri hofrätten utlät sig, att
hofrätten väl funne L. hafva saknat stöd af lag för sitt förfarande att
uppbära lösen för sådan anteckning, hvarom i förevarande fall vore
fråga; men som L. icke kunde anses hafva derigenom gjort sig skyldig

till sådant oförstånd i tjensteutöfning, att ansvar derför borde ega
rum, faststäldes det slut, som det öfverklagade utslaget innehölle.

Då min embetsberättelse till den under sistlidna år församlade riksdag
afgafs, hade Kongl. Maj:t ännu icke meddelat utslag i anledning’
af de besvär, advokatfiskalsembetet i Svea hofrätt anfört öfver bemälde
hofrätts den 4 mars 1884 afkunnade utslag angående åtal mot rådstufvurättens
i Strengnäs ordförande och ledamöter, för det en för förment
stöld tilltalad person obehörigen qvarhållits i häkte m. m. Hänvisande
till den redogörelse, som i berörda embetsberättelse (sid. 9—22) lemnats
för ifrågavarande åtal och hofrättens i anledning deraf meddelade utslag,
har jag nu, efter att hafva mottagit Kongl. Maj:ts den 6 mars 1885
gifna utslag i målet, endast att tillkännagifva, att Kongl. Maj:t ej funnit
skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Under erinran att § 13 i ordningsstadgan för rikets städer den 24
mars 1868 föreskrefve, att anmälan hos polismyndighet skall göras angående
hållande af konsert in. fl. offentliga tillställningar, men deremot
tillstånd till vissa andra förevisningar af samma myndighet begäras,
hvilken bestämda åtskilnad mellan anmälan och tillstånd syntes berättiga
till deri uppfattning, att dylik anmälan icke medförde skyldighet för
den anmälande att till bestyrkande deraf lösa någon expedition hos
polismyndigheten — anmälde i en till mig ingifven skrift director musices
vid Upsala universitet J. E. Hedenblad till min beifran, att polismästaren
i Upsala friherre R. på senare tider, i motsats mot hvad förut varit
praxis i Upsala och, såvidt klaganden hade sig bekant, äfven å andra
orter, upprepade gånger affordrat klaganden lösen för protokollsutdrag
rörande af klaganden gjord anmälan om hållande af konserter samt, då
klaganden vägrat erlägga dylik lösen, på exekutiv väg låtit uttaga sådan;
och anhöll klaganden, att de åtgärder, saken kunde kräfva, måtte af
mig vidtagas och klaganden sättas i tillfälle återbekomma de lösenbelopp,
som sålunda obehörigen blifvit hos honom utkräfda.

Vid denna klagoskrift hade klaganden fogat utdrag af Upsala poliskammares
protokoll för den 6, 13 och 27 november 1884 samt den 16
februari och den 16 mars nästlidna år, alla innefattande bevis om anmälanden
af klaganden angående hållande af konserter; och hade, enligt
anteckningar å dessa protokollsutdrag, hvilka samtliga voro åsätta beläggningsstämplar
till belopp af en krona för hvarje, klaganden bekom -

mit utdragen af protokollet för den 6 och 27 november 1884 utan afgift,
hvaremot för de öfriga honom påförts och hos honom uttagits
lösen med en krona för protokollsutdraget för den 13 i sistnämnde
månad och med tre kronor för hvardera af protokollsutdragen för den
16 februaH och den 16 mars nästlidna år, hvadan det belopp klaganden
yrkade återbekomma, såsom af honom obehörigen utkräfdt, utgjorde
sammanlagdt sju kronor.

I infordradt yttrande anförde friherre R. hufvudsakligen följande:

I § 13 af ordningsstadgan för rikets städer föreskrefves, att hvarje
konsert skall anmälas hos vederbörande polismyndighet, och i 10 § af
lcongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883,
att i sak, der beslut ej skrifves med rubrik, kärande, klagande eller
sökande skall vara skyldig att, med den inskränkning 12 § i samma
förordning angifver, utlösa protokoll. I sistnämnda paragraf funnes omförmälda
de ärenden, i hvilka vederbörande äro befriade från skyldighet
att lösa protokoll, men bland dessa ärenden funnes ej upptagna sådana
ansökningsärenden, som skola till protokollet göras enligt t. ex. kongl.
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 eller,
såsom i förevarande fall vore händelsen, enligt ordningsstadgan för rikets
städer. På grund häraf ansåge friherre R. sig hafva varit icke blott
lagligen berättigad att mot lösen expediera de protokollsutdrag, om hvilka
fråga vore, samt då Hedenblad vägrat utgifva sådan lösen, exekutivt hos
honom uttaga densamma, utan äfven lagligen förpligtad dertill för bevarande
af kronans rätt till den del af expeditionslösen, som i form af
stämpelpapper skulle utgå å hvarje expedition, hvilken, enligt kongl.
förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1884, icke vore
undantagen från att med dylik stämpel beläggas, hvilket icke vore förhållandet
med sådana expeditioner, som på grund af anmälningar eller
ansökningar enligt ordningsstadgan för rikets städer skulle jemlikt ofvan
åberopade förordning angående expeditionslösen utgå. En mängd protokollsutdrag
angående dylika ärenden hade friherre R., hufvudsakligen
under förra året, expedierat utan afgift, och dervid sjelf gått förlustig
värdet å det stämpelpapper, hvarmed dessa protokollsutdrag alltid varit
belagda. Sålunda hade äfven af de vid klagoskriften fogade protokollsutdragen
de för den 6 och 27 november 1884 af välvilja expedierats
till klaganden utan lösen. För protokollsutdraget för den 13 i samma
månad hade friherre R. tagit ersättning, dock endast för det stämplade
papper, hvarmed protokollsutdraget blifvit belagdt. Under innevarande
ar deremot hade friherre R. begagnat sig af den rätt till expeditionslösen,
han ansåge vara fullt öfverensstämmande med gällande expeditions -

taxa och stämpelafgiftsförordning. Han ville således icke till Hedenblad
återställa de af denne för sistnämnda tre protokollsutdrag utgifna lösenbelopp,
utan öfverlemnade klagomålen till den åtgärd, jag kunde finna
omständigheterna böra föranleda.

Med denna friherre R:s förklaring fann jag mig icke kunna åtnöjas,
utan förordnade i skrifvelse den 13 maj 1885 advokatfiskalsembetet i
Svea hofrätt att för angifna förfarandet anställa åtal mot friherre R. på
hufvudsakligen nedan närmare utvecklade grunder:

I den af klaganden åberopade 13 §:n af ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 föreskrefves, att hvar och en, som vill i stad
eller å dess område inom eller utom hus gifva offentliga föreställningar,
deribland äfven konserter, skall, innan kungörande derom eger rum, inträdeskort
utlemnas eller afgift fordras, begäres eller mottages, derom
hos polismyndigheten göra anmälan samt beträffande vissa särskildt uppräknade
tillställningar, bland hvilka konserter icke förekomma, polismyndighetens
tillstånd dertill afvakta och derpå ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, hvilka kunna af polismyndigheterna meddelas.
Paragrafen gjorde således, på sätt klaganden äfven framhållit, en bestämd
skilnad mellan sådana offentliga föreställningar, för hvilkas hållande
endast erfordrades anmälan hos vederbörande polismyndighet, och
sådana offentliga tillställningar, hvilka icke finge ega rum, utan att polismyndighetens
tillåtelse dertill erhållits. Den, som i stad eller å dess
område ville hålla en konsert eller annan föreställning af det förra slaget,
hade följaktligen allenast att hos polismyndigheten sådant anmäla; hvaremot
en hvar, som i stad eller å dess område ville*gifva en offentlig
föreställning af det senare slaget, vore skyldig att efter skedd anmälan
afvakta polismyndighetens tillstånd dertill, d. v. s. den anmälan, som
om hållande af en sådan föreställning skedde hos polismyndigheten, innefattade
i sig en ansökning om tillstånd dertill, i anledning af hvilken
snsökning polismyndigheten måste meddela ett beslut, hvarigenom det
begärda tillståndet antingen meddelades eller också vägrades. Det förra
fallet vore således ett enkelt anmälningsärende, det senare åter ett ansökningsärende.

I 10 § af förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 funnes de allmänna bestämmelserna angående skyldighet att lösa
expedition gifna. Första momentet af denna paragraf lyder sålunda:
»Kärande, klagande eller sökande vare, med den inskränkning 12 §
innehåller, skyddig utlösa dom, utslag, resolution eller annan expedition,
innefattande hufvudsakligt beslut, äfvensom protokoll i sak, der beslut
ej skrifves med rubrik». Uppenbart vore, att den, som gjorde anmälan

om, eller ansökning om tillstånd till hållande af, sådan offentlig föreställning,
som, enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer, icke finge
ega rum utan polismyndighetens tillstånd, vore sökande och följaktligen
skyldig utlösa expedition, innefattande dylikt tillstånd. Men lika uppenbart
vore ock, att den, som gjorde anmälan om hållande af föreställning,
för hvilken polismyndighetens tillstånd icke erfordrades, icke kunde
hänföras till någon af de i 10 § af expeditionstaxan uppräknade klasserna
»kärande, klagande eller sökande», och alltså icke heller vore
skyldig utlösa någon expedition rörande dylik anmälan.

I motiven till det förslag till förordning angående expeditionslösen,
hvarmed expeditionstaxan i förevarande afseende vore fullkomligt öfverensstämmande,
funnes i fråga om grunden för den allmänna skyldigheten
att lösa expedition anfördt följande: »Skyldigheten att lösa expedition
hvilar ytterst derpå, att den, som hos offentlig myndighet påkallat
någon åtgärd, bör hafva förbindelse att i viss mån ersätta deraf föranledda
utgifter och besvär. Då det emellertid uppenbart vore olämpligt
att sträcka berörda skyldighet utöfver de fall, då expedition kan
förutsättas vara behöflig, erhåller nämnda grundsats af berörda behof
en naturlig begränsning, under det att å andra sidan deraf betingas,
att samma skyldighet bör utsträckas jemväl till sådana tillfällen, då expedition
kan anses nödig för någon, utan att dess utfärdande är föranledt
af någon af honom påkallad åtgärd». Alldeles påtagligt vore, att
den, som hos polismyndighet i stad gjorde anmälan om hållande af
konsert eller annan föreställning, för livilkens hållande polismyndighetens
tillåtelse icke erfordrades, icke påkallade någon polismyndighetens
åtgärd eller besvär, lika litet, som någon expedition rörande en sådan
anmälan kunde för honom anses nödig. Såge man således vare sig på
paragrafens ordalydelse eller dess mening, kunde icke deri, såsom friherre
R. förmenat, uppletas något stöd för hans uppfattning, att hvar
och eu, som hos polismyndighet gjorde anmälan om hållande af offentlig
föreställning i stad eller å dess område, skulle vara skyldig att deröfver
lösa protokollsutdrag.

Vid sådant förhållande kunde den omständighet, att sådana anmälningsärenden,
som här vore i fråga, icke finnas uppräknade bland de i
12 § af expeditionstaxan omförmälda undantagsfall, der befrielse från
den i 10 § stadgade skyldigheten att lösa expedition medgifvits, icke
utöfva inflytande på denna fråga. Visserligen förekomme bland dessa
undantag ett eller annat, som snarare syntes vara att anse såsom anmälningsärende
än såsom ansökningsärende, och derom följaktligen något
särskilt undantagsstadgande i 12 § icke skulle erfordras, då frihet från

skyldighet att deröfver lösa protokoll följde redan af den allmänna bestämmelsen
i 10 §. Anledningen till denna oegentlighet funnes emellertid
angifven i nyss åberopade motiv, der det i afseende härå säges, att de
i 12 § upptagna undantag äro beroende derpå, att antingen, med afseende
på obetydligheten af den ifrågasatta åtgärden eller dess återkallande,
innan någon egentlig handläggning af saken egt rum, någon
lösen ansetts icke skäligen böra utkräfvas, eller ock att saken är af
sådan beskaffenhet, att någon sökande i egentlig mening icke deri -finnes,
men att med hänsyn till tvetydigheten häraf frihet från lösen till förekommande
af missbruk funnits böra uttryckligen föreskrifvas. Någon tvetydighet
i fall, sådana som det nu ifrågavarande, hade icke ansetts förefinnas,
hvarför dessa anmälningsärenden icke blifvit i 12 § omnämnda.
Faran för missbruk af utkräfvande af expeditionslösen i sådana fall vore
väl äfven i allmänhet ganska ringa. Åtminstone här i hufvudstaden
hade vederbörande aldrig ifrågasatt att öfver anmälningar af nu ifrågavarande
beskaffenhet utfärda protokollsutdrag mot lösen, hvilken i sådant
fall skulle årligen uppgå till högst betydliga belopp.

Då protokollsutdrag öfver de af klaganden hos polismyndigheten i
Upsala gjorda anmälningar rörande hållande af konserter derstädes, enligt
hvad nu blifvit utveckladt, lagligen icke bort för klagandens räkning
utskrifvas och lösen för desamma af honom utkräfvas, hade naturligtvis
kronan icke kunnat hafva något anspråk på erhållande af stämpelafgift
för samma protokollsutdrag. Friherre R:s omsorg om kronans rätt i
detta afseende hade således varit fullkomligt obehöflig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, ansåg jag det vara så
uppenbart, att klaganden icke varit skyldig utlösa protokollsutdrag öfver
de af honom gjorda anmälningar, om hvilka i detta fall vore fråga, att
det måste betraktas såsom tjenstefel af friherre R. att hafva för samma
protokollsutdrag affordrat klaganden och hos honom uttagit lösen; och
kunde jag så mycket mindre undgå att beifra det oförstånd i embetsutöfning,
hvartill friherre R., i sin egenskap af polismästare, gjort sig
skyldig, som friherre R. i sitt ofvanberörda yttrande vidhållit och sökt
försvara den origtiga uppfattning af de af honom åberopade författningar,
som föranledt honom att i förevarande fall af klaganden utkräfva
lösen för protokollsutdragen af den 13 november 1884 samt den 16
mars 1884, hvadan friherre R. kunde antagas komma att äfven i andra
framdeles inträffande likartade fall tillämpa sagda författningar på sätt,
som nu skett. Fördenskull uppdrog jag åt advokatfiskalseinbetet i Svea
hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala friherre R. för det oförstånd
i embetsutöfning, som han i nu angifna hänseende låtit komma sig till

last och derför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet,
med föreskrift tillika att dervid jentväl borde yrkas åläggande för friherre
R. att till klaganden återbära det lösenbelopp, som af denne obehörigen
utkräfts, eller tillhopa sju kronor.

På det åtal, advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade
hofrätten utslag den 28 juli 1885 af innehåll, att, som Hedenblad
icke uti ifrågavarande fall varit kärande, klagande eller sökande och det
följaktligen icke enligt 10 § i ofvanberörda kongl. förordning den 7
december 1883 ålegat honom att lösa de i omförmälta ärenden förda
protokoll, men friherre R., såsom polismästare i Upsala, det oaktadt affordrat
Hedenblad lösen för samma protokoll och jemväl låtit hos honom
uttaga denna lösen, alltså pröfvade hofrätten, med stöd af 25 kap. 17 §
strafflagen, rättvist döma friherre R. att för berörda olagliga förfarande
i embetet bota tjugu kronor, äfvensom förpligta honom att till Hedenblad
återbära det sålunda obehörigen uttagna lösenbeloppet, sju kronor.

I min embetsberättelse till sistlidna års riksdag (sid. 45—52) redogjordes
för det åtal, som af advokatfiskalsembetet i Göta hofrätt anstälts
mot en tillförordnad ordförande i Tunaläns häradsrätt, för det en person
ådömts straff för stöld i förening med inbrott i stället för ansvar för
snatteri. Sedan berörda åtal af bemälde hofrätt genom utslag den 11
juli 1884 ogillats och advokatfiskalsembetet häröfver hos Kongl. Maj:t
anfört underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t, enligt utslag den 19 februari
1885 funnit skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens
utslag.

Vid granskning af de från kronohäktet i Vestervik hit inkomna
fångförteckningar för år 1882, anmärktes, bland annat, att nedannämnda
af Norra och Södra Tjusts häradsrätt meddelade utslag angående häktade
personer blifvit allt för sent expedierade, nämligen ett af den 29
december 1881 angående skräddaren C. J. Augustsson, till fängelset ankommet
först, den 9 januari 1882, ett af den 19 i sistnämnda månad
angående fattighjonet P. G. Persson, ankommet för verkställighet först
den 9 påföljande februari, samt ett af den 19 maj 1882 angående arbetskarlen
A. A. Carlsson, till häktet insändt först den 31 i samma månad.

Då det således syntes, som skulle den i kongl. kungörelsen den 16
september 1873 stadgade tid, inom hvilken underdomstols å landet utslag
angående häktade personer böra expedieras, hafva i förevarande-fall

öfverskridits, anmodades i skrifvelse den 22 december 1883 domhafvanden
i Norra och Södra Tjusts domsaga att hit inkomma med yttrande angående
anledningen dertill att ifrågavarande utslag icke blifvit, förr än
som skett, expedierade. Då emellertid den 10 april 1884 ännu icke
något svar å denna skrifvelse försports, förnyades i skrifvelse sistnämnda
dag berörda förfrågan. Efter att en längre tid hafva förgäfves afvaktat
insändandet af det sålunda två gånger från domhafvanden infordrade
yttrandet, aflat jag, med erinran härom, den 14 februari 1885 ytterligare
en skrifvelse till domhafvanden och tillkännagaf deri, att jag intill
utgången af påföljande mars månad afvaktade svar å den nu för tredje
gången gjorda framställningen, hvarefter andra åtgärder komme att af
mig i ärendet vidtagas. Då likväl icke heller detta föreläggande medförde
åsyftad verkan, anmodade jag i skrifvelse den 11 april 1885 tillsyningsmannen
vid förenämnda kronohäkte att till mig insända de ifrågavarande
utslagen, försedda med anteckning om dagen, då hvart och ett
af dem för verkställighet ankommit till häktet.

Sedan bemälde tillsyningsman med skrifvelse den 15 i sistnämnde
månad hit insändt styrkta afskrifter af omförmälda utslag, försedda
med de begärda anteckningarna, fann jag af samma anteckningar rigtigheten
af de gjorda anmärkningarna angående utslagens allt för sena expedierande
bekräftad, och uppdrog fördenskull åt advokatfiskalsembetet
i Göta hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala häradshöfdingen i Tjusts
domsaga, hvilken, då ifrågavarande utslag af häradsrätten meddelats,
der fört ordet och således vore för utslagens expedierande inom föreskrifven
tid ansvarig, samt å honom för de embetsförseelser, som han
i anmärkta hänseendet låtit komma sig till last, yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet.

Efter föregången skriftvexling meddelade hofrätten den 21 december
1885 utslag, af innehåll att som häradshöfdingen, hvilken haft skyldighet
att expediera häradsrättens ofvanberörda utslag, medgifvit, att desamma,
hvilka af honom öfverlemnats till direktören vid förenämnda kronohäkte,
icke inom den i kong!, kungörelsen den 16 september 1873 stadgade
tid kommit vederbörande för verkställighet tillhanda, samt häradshöfdingen
för det dröjsmål, han sålunda låtit komma sig till last, ej
haft att anföra giltig ursäkt, pröfvade hofrätten, i förmågo af 25 kap.
17 § strafflagen, rättvist döma honom att för en hvar af ofvan anmärkta
försummelser bota femton kronor med tillsammans fyratiofem
kronor.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse Ull 1888 års Riksdag.

I flera särskilda hit ingifna skrifter påkallade f. riksdagsmannen
Jonas Andersson i Vårgårda anställande af åtal mot länsmannen i Kullings
härads östra distrikt Fredrik Belfrage, förutom för åtskilliga andra
embetsåtgärder, hvilka jag dock ansett icke vara af beskaffenhet att föranleda
någon åtgärd från min sida, jemväl derför att Belfrage, hvilken
enligt gällande bestämmelser hade till tjensteåliggande att till Elfsborgs
regementes vapenöfningar samla och aflemna beväringsmanskapet
från Horla och Norska skogsbygds socknar och, af anledning att samlingsplatsen
för nämnda manskap, Kullabo gästgifvaregård, vore belägen inom
Kullings härads vestra distrikt, egde för dylika förrättningar enligt gällande
resereglemente åtnjuta ersättning för resa från sistnämnda distrikts
gräns vid Lagmansholin till Kullabo gästgifvaregård och åter samt traktamente
för hvarje dag, som åtgått till förrättningarna, för två särskilda
sådana tjensteresor den 28 maj och den 20 juni 1883 i afgifna räkningar
tillgodofört sig och uppburit för hvarje gång två dagars traktamente
efter fyra kronor 50 öre för dag med nio kronor, oaktadt Belfrage för
hvarje af dessa resor användt mindre än en dag, i det han vid båda
tillfällena anländt till Alingsås med det bantåg, som afgått från Herrljunga
station, i hvars omedelbara närhet Belfrage vore bosatt, klockan
mellan 5 och 6 på förmiddagen, från Alingsås omedelbart fortsatt färden
med skjuts till Kullabo gästgifvaregård, der han båda gångerna stannat
endast en kort stund, samt derefter återvändt till Alingsås och derifrån
fortsatt återresan till Herrljunga med bantåg, som dit ankommit på förmiddagen
samma dag, så att för hela förrättningen hvarje gång åtgått
endast omkring sju timmar; till stöd för hvilka uppgifters sanningsenlighet
angifvaren åberopat såsom vittnen t. f. länsmannen J. L. Rylin
i Herrljunga, fjerdingsmännen Janne Olsson i Holmen och Zacharias
Magnusson i Bodarne, samt handlanden J. A. Larsson och handelsbiträdet
J. A. Johansson i Alingsås.

De af Belfrage öfver omförmälda tjensteresor afgifna räkningar,
hvilka funnos intagna i ett vid den hit först ingifna angifvelseskriften
fogadt utdrag af rådstufvurättens i Yenersborg dombok för den 18 augusti
1884 i mål mellan stadsfiskalen C. Hammarström, å tjenstens vägnar,
efter angifvelse af Belfrage, å ena, samt Jonas Andersson å andra sidan,
angående ansvar för falsk angifvelse, befunnos vara i hithörande delar
af följande lydelse:

1) »N:o 1. Kostnadsräkning för undertecknades inställelse vid Kullabo
för aflemnande af det till Kongl. Elfsborgs regemente hörande beväringsmanskap
lista klass år 1883.

Maj 27. Biljett från distriktets gräns Lagmansholm------

Två dagars traktamente å 4,50.................................................. 9 —

och

Summa 16,58.

Herrljunga i länsmanskontoret den 29 Maj 1883.

Fredrik Belfrage».

2) »Kostnadsräkning för undertecknads inställelse vid Kullabo för
aflemnande af det till Kongl. Elfsborgs regemente hörande beväringsmanskap
2:a klass år 1883.

Juni 19. Biljett från distriktets gräns Lagmansholm— — — — — —
Två dagars traktamente å 4,50 ................................................ 9 —

Summa 16,58.

Herrljunga i länsmanskontoret den 19 Juni 1883.

Fredrik Belfrage.

Sexton kronor 58 öre qvittens.

Fredrik Belfrage».

Af förenämnda utaf angifvaren till vittnen åberopade personer hade
handelsbiträdet Johansson samt fjerdingsmännen Olsson och Magnusson
utfärdat bland andra följande, med de olika angifvelseskrifterna till mig
i hufvudskrifter eller styrkta afskrifter insända intyg:

1) »På begäran får undertecknad härmed under edelig förpligtelse
intyga, att jag onsdagen den 20 Juni 1883 vid Alingsås jernvägsstation
afhemtade Herr Kronolänsman Fredrik Belfrage åtföljd af studeranden
Lundgren och skjutsade båda dessa herrar till Kullabo samt åter till
Alingsås.

Vid detta tillfälle aflemnades å Kullabo andra klassens beväringsmanskap,
som skulle afmarschera till exercisplatsen Fristads hed. Alingsås
den 20 Juni 1884. J. A. Johansson, Flandelsbiträde. Bevittnas af Gustaf
Engberg, Handlande; J. A. Larsson, Handlande.»

2) »Af t. f. Kronolänsman J. L. Rylin var undertecknad beordrad
att i egenskap af fjerdingsman inställa mig å Kullabo gästgifvaregård
såsom biträde vid aflemnandet af det till Kong]. Elfsborgs Regemente
hörande beväringsmanskap af 1883 års andra klass. För angifvet ändamål
instälde jag mig i Kullabo tidigt på morgonen Onsdagen 20 Juni
1883. Att kronolänsmannen Fredr. Belfrage, skjutsad af Handelsbiträdet
J. A. Johansson i Alingsås, samma morgon omkring klockan sju anlände
till Kullabo, der Belfrage i och för tjensteärendet stannade omkring en

half timma. Att Belfrage omedelbart derefter reste åter från Kullabo
med samma skjuts, han dit ankommit, samt att Belfrage med full säkerhet
medhann att komma till sitt hem i Herrljunga på förmiddagen samma
dag den 20 Juni 1883.

Att detta mitt intyg är fullt öfverensstämmande med verkliga förhållandet,
får jag härmed under edspligt bestyrka. Alingsås och Bodarne
den 7 Februari 1885. Zack. Magnusson. Bevittnas af A. J. Sjöberg.
J. F. Hallgren Lindås», och

3) »Undertecknad, som den 13 Februari 1884 meddelat intyg rörande
tillvägagåendet, då kronolänsmannen Fr. Belfrage den 20 Juni 1883
verkstälde eu tjensteresa till Kullabo, får härmed lemna det tillägg till
samma intyg att Belfrage af Handelsbiträdet J. A. Johansson skjutsad
från Alingsås till Kullabo gästgifvaregård och dit anlände omkring klockan
sju på morgonen. Efter vid pass en half timmes vistande på stället, återvände
Belfrage från Kullabo till Alingsås och att Belfrage med säkerhet
medhann hemkomma till Herrljunga på förmiddagen samma dag eller
den 20 Juni. Holmen vid Alingsås den 5 Februari 1885. Janne Olsson,
Fjerdingsman.» (Sigill).

Öfver angifvelsen hörd förklarade Belfrage i afgifvet yttrande att
påståendet, det han skulle verkstält ifrågavarande resor på en dag vore
sanningslöst. På sätt räkningarne angåfve, hade resorna skett, hvilket
Jonas Andersson mycket väl kände. Dock skulle väl ingen kunnat bestrida
Belfrage två dagars traktamente, derest han vid hvardera af dessa
förrättningar rest på ett helt dygn, d. v. s. börjat resan klockan tre på
morgonen för att medhinna nattsnälltåget klockan fyra och sedan återkomma
till jernvägsstationen klockan jemt tolf följande natt, om tåget
kommit i rätt tid, hvadan redan ett nytt dygn ingått, innan Belfrage
hunnit sitt hem. Också angåfves i resereglementet den väglängd, som
på hvarje dygn skulle tillryggaläggas, till minst sex mil, men i detta fall
uppginge våglängden till något öfver nio mil, hvilken vägsträcka rimligtvis
icke kunde tillryggaläggas i sin helhet på sjelfva förrättningsdagen.

Då likväl ofvan intagna intyg syntes gifva stöd åt Jonas Anderssons
påstående, att Belfrage till förrättningen den 20 juni 1883 icke användt
mer än en dag, samt Jonas Andersson åberopat uppgifna personer såsom
vittnen till bestyrkande af sanningsenligheten i öfrigt af de utaf
honom uppgifna förhållandena, fann jag nödigt inhemta kännedom om
hvad förenämnde handlanden Larsson, handelsbiträdet Johansson och
t. f. länsmannen Rylin kunde hafva att i saken upplysa.

Vid den 2 mars 1885 på min anmodan inför magistraten i Alingsås
anstäldt förhör med Larsson och Johansson berättade desse:

1) Larsson: att han två gånger skjutsat Belfrage från Alingsås till
Kullabo, den ena gången, såsom han ville minnas den 28 maj 1883, den
andra gången deremot under ett annat år; att vid dessa tillfällen, efter
hvad han ville erinra sig, de afrest från Alingsås klockan mellan fem
och sex på morgonen och återkommit dit på förmiddagen; att Belfrage
ena gången ditkommit med morgontåget och då hemtats af Larsson vid
jernvägsstationen, hvaremot han andra gången kommit dagen förut och
varit i staden öfver natten; att Belfrage ena gången varit åtföljd af sin
sons informator, som, efter hvad Larsson sedermera hört berättas, äfven
varit biträde på hans kontor, och andra gången af en fjerdingsman;
men att Larsson, som icke fästat vidare vigt vid dessa resor, icke kunde
påminna sig, vid hvilketdera tillfället ena eller andra af omförmälda förhållanden
i afseende å ankomsttid och följeslagare egt rum; och

2) Johansson: att han i allo vidkändes innehållet af det af honom
den 20 juni 1884 afgifna — här ofvan intagna — intyg, med tillägg att
afhemtningen vid jernvägsstationen egt rum tidigt på morgonen den 20
juni 1883, efter hvad han ville minnas klockan mellan fem och sex; att
Belfrage och Lundgren varit der, innan Johansson ankommit med skjutsen,
och genast satt sig i åkdonet; att han väl förmodade, att de ankommit
till stationen med något tåg samma dag, men dock ej bestämdt visste,
om detta varit förhållandet; att de under färden ej besökt något annat
ställe än Kullabo; samt att återkomsten till Alingsås, såsom han ville
erinra sig, skett vid middagstiden.

I infordradt yttrande meddelade derefter Rylin:
att han visserligen icke varit Belfrage följaktig på dennes resor den
28 maj och den 20 juni 1883 till Kullabo, men nämnde dagar derstädes
med honom sammanträffat vid beväringsmanskapets aflemnande;

att Rylin vid dessa tillfällen icke sett Belfrage komma eller, såvidt
Rylin kunde erinra sig, resa med något tåg, men att Belfrage, enligt
hvad denne för Rylin yttrat och i öfrigt vore för Rylin bekant, vid ett
af dessa tillfällen, troligen den 20 juni 1883 anländt till Alingsås med
nattåget på morgonen klockan 5,43, hvaremot Rylin icke visste, när
Belfrage vid det andra af ifrågavarande tillfällen anländt tilRAlingsås; samt
att Belfrage vid båda dessa tillfällen återkommit till Herrljunga samma
dagar, som beväringsynglingarne vid Kullabo aflemnats.

Vid sammanställande af hvad de utaf Jonas Andersson åberopade
personer i saken berättat, kunde jag icke fästa afseende vid Belfrages
påstående, att Jonas Anderssons uppgifter rörande den tid, som åtgått till
ifrågakomna tjenstförrättningar, skulle vara sanningslösa. Tvärtom fann
jag dessa uppgifters rigtighet vara genom den utredning, som redan i

saken vunnits, så vitsordad, att jag ansåg mig icke kunna undandraga
mig att ställa Belfrage under tilltal för den förbrytelse i tjensten, hvartill
han, på sätt mot honom blifvit angifvet, syntes hafva gjort sig
skyldig. Derest, såsom vid en utredning inför domstol sannolikt komme
att blifva till fullo ådagalagdt, Belfrage till hvarje af ifrågavarande resor
icke användt mer än eu dag, hade han i strid mot gällande resereglemente
obehörigen tillgodoräknat sig och uppburit för hvarje gång ett
belopp af fyra kronor 50 öre eller tillhopa nio kronor. Den summa,
som sålunda blifvit obehörigen frånhänd statsverket, kunde visserligen
anses vara jemförelsevis obetydlig; men beskaffenheten af det tjenstefel,
Belfrage genom utfärdandet af de origtiga reseräkningarne låtit komma
sig till last, var icke beroende på storleken af det belopp, som han derigenom
tillskansat sig, utan på anledningen till att, och de omständigheter
under hvilka, felsteget blifvit begånget. Att i detta fall, så vidt
den i målet vunna utredning gåfve vid handen, Belfrage icke felat af
ovarsamhet, utan att det fel, hvartill han gjort sig skyldig, härrört af
egennytta, ansåg jag vara obestridligt, om än det kunde anses, att han i
anmärkta hänseendet förgått sig af förhastande. Med afseende härå och på
grund af hvad i denna sak förekommit mot Belfrage, uppdrog jag fördenskull
åt den allmänne åklagare, konungens befallningshafvande i Elfsborgs
län dertill förordnade, att vid vederbörlig domstol lagligen tilltala Belfrage
för det tjenstefel, som han, enligt hvad nu blifvit utveckladt, låtit i angifna
hänseendet komma sig till last, samt att, sedan angifvaren lemnats
tillfälle att uppgifva den bevisning, som funnes tillgänglig i målet samt
detta i öfrigt vunnit behörig utredning, å Belfrage yrka det ansvar,
hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet kunde föranleda, äfvensom
att i sammanhang härmed framställa yrkande om Belfrages förpligtande
att till Kongl. Maj:t och kronan återbära det af honom i ofvan omförmälda
afseende obehörigen uppburna belopp.

Efter det i anledning häraf åtal mot länsmannen Belfrage blifvit
vid Kullings häradsrätt anstäldt, meddelade bemälde häradsrätt utslag
den 30 december 1885, deri häradsrätten utlät sig att, enär Belfrage vidgått,
att han för två till Kullabo gästgifvaregård företagna tjensteresor
den 28 maj och den 20 juni 1883 i afgifna räkningar tillgodofört sig och
sedermera jemväl uppburit för hvarje gång två dagars traktamentsersättning
efter fyra kronor 50 öre för dag, oaktadt han för hvarje af
dessa resor icke användt mer än en dag; ty och som Belfrage uppgifva,
att han, af okunnighet om hvad nu gällande lag stadgade i
ifrågavarande afseende och förledd af hågkomster från äldre resereglemente,
verkstält de obehöriga debiteringarna, samt åklagaren häremot

ej kunnat ådagalägga, att Belfrage för egen fördel förbrutit sig i embetet;
alltså och då Belfrage genom sina åtalade åtgöranden, hvilka vore
att betrakta såsom fortsättning af en och samma förseelse, visat vårdslöshet
i tjensten, pröfvade häradsrätten rättvist, i förmågo af 25 kap.
17 §, jernjord med 4 kap. 8 § strafflagen, fälla Belfrage att härför bota
femtio kronor till kronan äfvensom ersätta angifvarens rättegångskostnad,
hvilken emellertid, med afseende på hvad angifvaren kunde anses hafva
varit nödd på rättegången kosta, icke af häradsrätten kunde fastställas
till högre belopp än sextiofem kronor; och som Belfrage redan återburit
det belopp, nio kronor, som han obehörigen uppburit, erfordrades
i den delen af målet icke något häradsrättens utlåtande.

I lagskipning ens tillstånd har under det senaste året någon förändring
icke inträdt, hvilken föranleder mig att derom nu uttala annat omdöme
än det, som i flera föregående härifrån afgifna embetsberättelser finnes
uttryckt.

Den under sistlidna års sommar af mig företagna embetsresa omfattade
Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och Jemtlands län.
Derunder besöktes länsstyrelserna, domkapitlets i Ilernösand expedition,
stadsdomstolarne och domarena på landet äfvensom dessa verks och
embetsmäns arkiv jemte läns-, krono- och häradshäktena. Hvad derunder
befans anmärkningsvärdt var, med undantag af två fall, hvilka föranledt
åtal, af föga betydenhet och har ej påkallat vidare åtgärder än muntliga
eller skriftliga erinringar, hvilka dels redan medfört rättelser i anmärkta
hänseenden, dels föranledt åtgärder af vederbörande embetsman till afhjelpande
af påpekade brister. I fängelserna syntes ordning och snygghet
råda och öfver fångarnes behandling förspordes icke några befogade
klagomål.

Det under resan hållna diarium kommer att jemte justitieoinbudsmansexpeditionens
diarier och registratur öfverlemnas till lagutskottet.

Vid 1885 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning................................................................................................ 2,

under år 1885 inkommo klagomål till ett antal af.................................... 88,

Summa klagomål under handläggning år 1885 90.

Af dessa hafva

lernnats utan åtgärd.............................................................................................. 51,

återkallats ................................................................................................................. 5,

efter vederbörandes hörande fått förfalla..................................................... 22,

hänvisats till åtal .................................................................................................. 8,

vid 1885 års slut såsom fortfarande under handläggning balanserats 4,

Summa 90.

Under år 1885 hafva åtal föroi''dnats för embetsfel,

anmärkta under årets embetsresa............................ 2,

upptäckta vid fångförteckningars granskning]............................................... 2,

af annan förekommen anledning....................................................................... 1,

hvartill komma de under året förordnade åtal, som föranledts af
förd klagan............................................................................... 8,

Summa 13.

Enligt hvad den hos högsta domstolen jemlikt kongl. stadgan den
21 april 1876 förda minnesbok utvisar, har under år 1885 icke förekommit
något mål af beskaffenhet, att för dess afgörande sammanträde
af domstolens båda afdelningar skolat, enligt nämnda stadgas föreskrift,
ega rum, ej heller något prejudikat, som af domstolens ena eller andra
afdelning ansetts böra i nämnda bok intagas.

Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
har, på framstäld förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver
lagen, i den ordning § 19 regeringsformen föreskrifver, icke blifvit meddelad
under den tid, som förflutit efter början af nästlidna års riksdag.

Till fullgörande af den i § 14 af instruktionen för justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter

dels om de af Riksdagen år 1885 aflåtna underdåniga skrifvelser
och om de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, förteckning upprättad öfver de genom
nämnda skrifvelser anhängiggjorda ärenden, som icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
den till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptagas såsom
i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva i fråga om dessa
ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvandet af senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrifvelser, som af nästlidna års Riksdag till Kongl. Maja aflätos, finnas
införda i bilagan till denna berättelse.

Stockholm i januari 1886.

L. W. LOTHIGIUS.

e. f.

C. von Schulzenheim.

t -

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JDSTITIE-OMBUDSMANS EMBETSBERÄTTELSE

till 1886 års Riksdag.

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
är 1885 aflåtna underdåniga skrivelser jemte anteckningar om de
åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna*).

Ilo. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17 februari 1885, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet att deltaga
i kostnaden för byggnad och underhåll af prestgård. (1.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 maj 1885.

2:o af den 21 februari, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter. (2.)

1885 den 27 februari i statsrådet anmäld, och lagd till handlingarna.

3:o af samma dag, angående val af justitie-ombudsman och suppleant för honom. (4.)

1884 den 27 februari i statsrådet anmäld, och lagd till handlingarna.

4:o af den 28 februari, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 22 § i
förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (8.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 30 oktober 1885 utfärdat
lag i ämnet.

5:o af den 17 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande. (17.)

1885 den 27 mars i statsrådet anmäld, och lagd till handlingarna.

6:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag dels till
lag angående säkerhet för utbekommande af ^flyttningsbidrag och andra ersättningar
i anledning af laga skifte, dels ock till förordning angående tillägg till
136 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den
9 november 1866. (18.)

Lag och förordning i ämnet utfärdade den 1 maj 1885.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af
bihanget till Riksdagens protokoll.

7:o af samma dag, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 24 kap. 32 §
kyrkolagen. (19.)

Sedan samtliga domkapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium
inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 26
november 1885 förklarat förevarande lagförslag nu icke föranleda till någon Kongl. Maj:ts
vidare åtgärd, men uppdragit åt chefen för justitiedepartementet att närmare tiden för
nästa kyrkomöte ånyo inför Kongl. Maj:t anmäla detta ärende.

8:o af den 28 mars, rörande af Kongl. Maj:t föreslagen och af Riksdagen antagen
ändring i § 72 riksdagsordningen. (21.)

1885 den 29 maj i statsrådet anmäld; hvarefter ändringen blifvit i vederbörlig ordning
genom svensk författningssamling promulgerad.

9:o af samma dag, angående af Riksdagen beslutad ändring i regeringsformen. (22.)
1885 den 16 maj meddelades nådigt svar å rikssalen.

10:o af den 31 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i 9, 51 och 52 §§ konkurslageu. (23.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 maj 1885.

ll:o af den 18 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående lösdrifvares behandling. (24.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 12 juni 1885 utfärdat lag
i ämnet.

12:o af den 22 april, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förändrad lydelse af §§ 6 och 7 regeringsformen. (26.)

1885 den 7 maj i statsrådet anmäld, och lagd till handlingarna.

13:o af den 25 april, angående ändring af § 4 i lagen för rikets ständers bank. (29.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 3 juli 1885 utfärdat
förordning i ämnet.

14:o af den 12 maj, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 121 och 134
§§ utsökningslagen. (49.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 30 oktober 1885 utfärdat lag
i ämnet.

15:o af samma dag, angående utredning af hvad som bör vara att till fast eller
lös egendom hänföra. (50.)

Frågan är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, med förslag till lag angående lydelsen af judes edliga förpligtelse.
(Öl-)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kong]. Maj:t den 30 oktober 1885 utfärdat lag
i ämnet.

17:o af samma dag, med förslag till lag angående byggnad och underhåll af kyrka
med hvad dertill hörer, så ock af särskild sockenstuga. (52.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 12 juni 1885 utfärdat lag i ämnet.

18:o af den 15 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (54.)

1885 den 29 maj i statsrådet anmäld, och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

19:o af samma dag, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.)
Kongl. Maj:t har den 30 innevarande månad uppdragit åt en komité att utarbeta lagförslag
i detta med flera sammanhängande ämnen.

20:o af den 20 maj, om ändrade bestämmelser beträffande ersättning åt vittne, som
i brottmål blifvit af allmän åklagare inkalladt och sig instält. (72.)

Sedan nya lagberedningen afgifvit förslag till författning i ämnet, hvaröfver högsta domstolen
blifvit hörd, har statskontorets underdåniga utlåtande i ämnet infordrats.

21:o af samma dag, om förslag till lagändringar för afhjelpande af vissa brister i
gällande inteckningsförordning. (73.)

Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om tillägg till 19 och 43 §§
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875, hvaröfver högsta
domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

Stockholm den 31 december 1885.

G. R. Lilienberg.

2:o. Kongl. utrikes-departementet.

22:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 maj 1885, angående reglering af
utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel. (55.)

1885 den 12 juni i underdånighet föredragen, och statskontoret genom nådigt bref för
skeende anordningar om Riksdagens berörda skrifvelse underrättadt.

23:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående med
Portugal afslutad handels- och sjöfartstraktat. (70.)

1885 den 12 juni i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.

Stockholm den 31 december 1885.

Alfr. Lagerheim,

Kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvars-departementet.

24:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 20 maj 1885, angående reglering
af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel. (56.)

Föredrogs den 5 juni och meddelades arméförvaltningen och statskontoret till kännedom

och efterrättelse i hvad hvartdera embetsverket rörde, äfvensom andra vederbörande myndigheter
i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af åtgärder, som
af de uti skrifvelsen anmälda besluten föranleddes.

Vidare hafva en del nya aflöningsstater blifvit utfärdade att från 1886 års början
lända till efterrättelse.

Med anledning af Riksdagens beslut i 8:de punkten hafva föreskrifter, under hvilka
vilkor och till hvad belopp deri omförmälda ersättning för störtade eller skadade nummerhästar
må vederbörande rusthållare tillkomma, under den 19 juni blifvit arméförvaltningen
till kungörande meddelade; livaremot Kong! Maj:t, efter det vederbörande blifvit hörde,
funnit den rusthållare sålunda medgifna rättighet till ersättning i vissa fall icke lämpligen
kunna, på sätt ifrågasatt blifvit, än vidare utsträckas.

I anledning af beslutet under 12:te punkten liar Kongl. Maj:t, efter vederbörandes
hörande, på grund af dervid vunnen utredning förklarat, att i fråga om aflöningen till
manskapet vid garnisonskommenderingarna i Karlskrona annan ändring ej för närvarande
borde ske, än att vid den nya garnisonskommenderingen i början af år 1886, samt derefter
tillsvidare vid garnisonskommenderingar till Karlskrona, ur indelta armén, vice korpralerne
skola tillgodonjuta enahanda dagaflöning, som vid tjenstgöringstillfållen bestås korpralerne
af indelta armén.

Till följd af beslutet under 20:de punkten, i hvad detsamma afser rusthållskavalleriet,
utfärdades den 19 juni nådig förordning angående öfverflyttning på statsverket af anskaffningen
och underhållet af beklädnads-, beväriugs-, remtygs- samt häst- och sadelmunderingspersedlarne
vid detta kavalleri. Om statsverkets öfvertagande åt anskaffningen
och underhållet af rusthållsinfanteriets beklädnads- och utredningspersedlar har Kongl.
Maj:t, efter det rusthållarne blifvit i ämnet hörde, under den 23 december 1885
förordnat.

Med anledning af beslutet i 22:dra punkten blef uttrycklig förklaring beträffande
de till landtförsvarsdepartementet hörande stater meddelad, att flera inqvarteringsbidrag
icke må af en person på grund af flera befattningars innehafvande åtnjutas.

Hvad slutligen angår Riksdagens i 24:de punkten gjorda anhållan att Kongl.
Maj:t täcktes vid dispositionen af de ordinarie anslagen under fjerde hufvudtiteln taga
under öfvervägande, huruvida icke de af chefen för landtförsvarsdepartementet i statsrådsprotokollet
för den 12 januari 1885 angifna förändrade grunder i fråga om rekrytering,
tjenstetid, aflöning, utbildning m. im. vid de garnisonerade trupperna må böra vinna tilllämpning
så snart och i så vidsträckt mån, som förhållandena kunna medgifva, så har
Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning i sistnämnda hänseende, förordnat om förändrade
bestämmelser i fråga om manskapets anställning och tjenstgöring samt om aflöningsförmånerna,
att gälla från och med 1886 års ingång: vid Göta artilleriregemente, med
undantag af det å Oscar Fredriksborg förlagda fästningskompaniet, äfvensom vid Vendes
artilleriregemente och kronprinsens husarregemente, för det stammanskap, som efter sagda

tid vinner inträde i tjenst, samt det äldre stammanskap, med hvilket träffas aftal om
förlängning i tjenstetiden eller om förändring i tidigare tjensteaftal.

25:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (61.)

Anmäld genom finansdepartementet den 29 maj och transsumt af skrifvelsen, i hvad den
tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 12 juni och meddelades vederbörande
underrättelse om Riksdagens beslut i hithörande frågor, hvarjemte cirkulär till
länsstyrelserna i vanlig ordning utfärdades angående det anvisade anslaget till gratifikationer
åt qvarlefvande landtvärnsman från 1808 och 1809 årens krig.

26:o af den 18 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny
värnpligtslag. (63.)

Anmäld den 5 juni; och täcktes Kongl. Maj:t, med godkännande af hvad Riksdagen härutinnan
föreslagit, i nåder fastställa ny värnpligtslag, att genom trycket i vanlig ordningtill
efterrättelse kungöras.

27:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående lindring i
rustnings- och roteringsbesvären, äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande
ämnen. (65.)

Anmäld den 5 juni; och blef lag angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären af
Kongl. Maj:t besluten att från trycket i vanlig ordning utfärdas.

Derjemte, och med afseende jemväl å hvad vid Riksdagen under öfverläggningarna
till denna lag i ämnet förekommit, uppdrogs åt arméförvaltningen å civila departementet,
marinförvaltningen och kammarkollegium att gemensamt, efter behörig utredning, till
Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande och förslag beträffande frågan, huruvida
icke det penningevärde, hvarefter lindringen beräknades, borde, i stället för att
orubbligt förblifva vid samma i lagen om lindringen angifna belopp, medelst förnyad
uppskattning å lämpliga mellantider underkastas de förändringar, som kunde blifva erforderliga
för att detta värde skulle kunna å hvarje tid ungefärligen motsvara de verkliga
kostnaderna.

28:o af den 20 maj, i fråga om rotehållares befrielse från skyldighet att bygga och
underhålla trossbodar samt fortskaffa trossen till och från mötesplatserna. (69.)
Anmäldes den 12 juni och remitterades till utlåtande af arméförvaltningen, äfvensom derefter
Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande meddelats befallning att inhemta
rotehållarnes yttranden, huruvida desse, för den händelse den ifrågasatta befrielsen från
skyldighet att bygga och underhålla trossbodar blefve dem beredd, ville medgifva att
statsverket erhåller den rätt till redan befintliga kompanitrossbodar, som må rotehållarne
tillkomma.

Dessa yttranden hafva ännu icke från alla länen inkommit.

Bill. till just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag.

29:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss kronan tillhörig, för närvarande till gardesregementena upplåten mark
i hufvudstaden, samt om beredande af nya kasernetablissement för Svea och
andra lifgardet m. m. (77.)

Föredrogs den 19 juni och meddelades i afskrift arméförvaltningen å vederbörande departement
samt chefen för fortifikationen till behörig kännedom.

Med anledning af Riksdagens i skrifvelse]! uttalade åsigt om lämpligheten att förflyttning
inom kort kunde ega rum jemväl af lifgardets till häst kasernetablissement och
att det åt samma garde för närvarande upplåtna kasernområde föryttrades till byggnadsplatser,
anbefaldes chefen för fortifikationen att låta upprätta och till Kongl. Maj:t inkomma
med förslag i sådant syfte, men att emellertid, utan afbidan på nämnda förslags
fullständiga utarbetande, efter behörig undersökning afgifva yttrande beträffande öfriga i
skrifvelse!! förekommande frågor; och då det vore af vigt att de förberedande åtgärder,
som erfordrades för påbörjande af den utaf Riksdagen medgifna försäljningen af mark till
byggnadstomter, finge utan uppskof företagas, samt handhafvandet af de med försäljningen
förenade mångfaldiga bestyr icke utan stor svårighet och allt för mycken omgång kunde
besörjas genom de vanliga embetsmyndigheterna, behagade Kongl. Maj:t uppdraga åt
öfversten i armén, öfverstelöjtnanten vid Svea lifgarde m. m. Erling Ribbing att härvid
å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar föra talan samt utsluta nödiga överenskommelser
och aftal, allt i öfverensstämmelse med honom meddelade närmare föreskrifter.

Sedan derefter chefen för fortifikationen sig yttrat i anledning af de uti Riksdagens
skrifvelse omhandlade frågor beträffande omfånget och vilkoren för upplåtelse af mark till
nya gator, samt plan blifvit faststäld ej mindre för framdragande af esplanaden från
Ladugårdslands tull till Ladugårdslands strandgata, än äfven för reglering af det öfriga
kronan tillhöriga området, har Kongl. Maj:t bemyndigat arméförvaltningen att å kronans
vägnar till Stockholms stad under eganderätt kostnadsfritt upplåta den kronan tillhöriga
mark, som erfordrades för vissa nya gator och gatudelar, äfvensom Kongl. Maj:t, på framställning
af öfversten Ribbing, förklarat, att kronans nu till försäljning afsedda mark finge
efter hand afyttras samt ordnandet af gator och gatudelar, der detta kronan tillkomme,
företagas i den ordning, som till befordrande af tomtförsäljningen funnes lämplig.

För öfrigt hafva ritningar på nya kasernetablissement för fotgardesregementena
blifvit af Kongl. Maj:t faststälda samt föreskrifter om byggnadsarbetenas påbörjande
meddelade.

Stockholm den 30 december 1885.

J. E. Elliot.

4:o. Kongl. sjöförsvars-departementet.

30:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 18 maj 1885, angående antagande
af ny värnpligtslag. (63.)

Den 5 juni 1885 genom landtförsvars-departementet i underdånighet anmäld inför Kongl.
Maj:t och protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvars-departementet, hvarifrån samma
dag nådiga föreskrifter, i hvad angår femte hufvudtiteln, vederbörande till efterrättelse
meddelats.

31:o af den 19 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel.
(57.)

Den 5 juni 1885 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande
till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

32:o af den 20 maj, angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären. (65.)
Den 5 juni 1885 föredragen i de delar, som afse befrielse från afgift till kronan för anskaffning
och underhåll af den s. k. större båtsmansbeklädnaden samt allmän föreskrift i
ämnet meddelad.

Stockholm den 31 december 1885.

R. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civil-departementet.

33:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 4 mars 1885, angående de föreskrifna
sammandragen af enskilda, med statsbidrag understödda, jernvägsaktiebolags
räkenskaper. (9.)

Anmäldes den 29 maj, då kungörelse utfärdades angående ändrad lydelse af 3 § i nådiga
instruktionen den 23 mars 1877 för de ombud, som å statens vägnar deltaga i årliga
granskningen af enskilda, med statsbidrag understödda, jern vägsaktiebolags förvaltning och
räkenskaper.

34:o af den 17 mars, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Anmäldes den 27 mars och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter länsstyrelsernas
hörande; men detta utlåtande har ännu icke inkommit.

35:o af den 24 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt för parter i kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med
posten insända besvärsskrifter och öfriga handlingar. (27.)

Anmäldes den 12 juni; och utfärdades då

dels förordning om rätt för parter i kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att
med posten insända besvärsskrifter och öfriga handlingar;

dels förordning om rätt att i mål och ärenden, som tillhöra statsdepartements och
förvaltande myndighets handläggning, insända handlingar med posten;

dels ock kungörelse om skyldighet för vederbörande tjensteman att till part öfversända
diariibevis.

36:o af den 5 maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning, bro- och
hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker
samt angående vilkoren för sådana statsbidrags äfvensom odlingslåus erhållande.
(30.)

Anmäldes den 19 maj; och förordnade dervid Kongl. Maj:t, att Riksdagens beslut skulle
till efterrättelse meddelas statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med befallning
till styrelsen att, i anledning deraf, vidtaga de på styrelsen ankommande åtgärder
och att vid afgifvande af yttrande och förslag angående anvisande af statsbidrag för arbeten
af beskaffenhet, att deras utförande af styrelsen kontrollerades, taga i öfvervägande, huruvida
särskilda vilkor och kontroller utöfver de i Riksdagens skrivelser af den 27 april
1881 och den 11 juni 1883 angifna och af Kongl. Maj:t godkända vilkor syntes böra
för hvarje särskild! företag föreskrifvas;

hvarjemte, i anledning af Riksdagens medgifvande, att annuiteten för lån, som luden
enligt nådiga kungörelsen den 28 september 1883 bildade fond med ändamål att
genom lån understödja odling af sänka trakter utbetalades, finge bestämmas till åtta procent,
deraf såsom ränta skulle räknas fyra och en half procent, nådig kungörelse i ämnet
utfärdades.

37:o af den 5 maj, angående vissa eftergifter i fråga om det åt Hjelmarens och
Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljade låneunderstöd å 2,000,000
kronor. (31.)

Anmäld den 19 maj, dervid Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens i denna skrifvelse
anmälda beslut, i hvad det afvek från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, förordnade,
att skrifvelsen skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse samt sjösänkningsbolagets
förständigande.

38:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark m. m. till Örebro stad för möjliggörande af reglering och kanalisering
af Svartån. (36.)

Anmäldes den 5 juni och meddelades Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, med
befallning att delgifva vederbörande innehållet af skrifvelsen.

39:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förklarande
att, då staten öfvertager de af nu varande landshöfdingar, mot afdrag å lön,
innehafvande boställsjordar, staten jemväl öfvertager vissa derå befintliga
åbyggnader. (39.)

Anmäldes den 19 maj och meddelades domänstyrelsen till efterrättelse och vederbörandes
tillkännagifvande.

40:o af den 12 maj, angående förändrade bestämmelser för handeln med vin och
maltdrycker. (45.)

Anmäldes den 24 oktober, då kungörelse utfärdades angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker.

41:o af den 12 maj, om utarbetande, till ledning vid landstingsmannavalen, af årliga
folkmängdsuppgifter. (48.)

Anmäldes den 29 maj och remitterades till statistiska centralbyrån, hvars utlåtande till
Kong!. Maj:t inkommit. Ärendet är på Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

42:o af den 18 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.
(58.)

Anmäldes den 29 maj, dervid Kongl. Maj:t, med godkännande af de beslut, som af Riksdagen
blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit fattade, samt
med förklarande, att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade tillfälliga
löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller blefve föreskrifvet,
förordnade, att Riksdagens skrifvelse skulle till kännedom och efterrättelse meddelas statskontoret
äfvensom, i de delar dem särskild! anginge, öfriga vederbörande förvaltande verk,
styrelser och chefer, med bemyndigande att hos statskontoret lyfta beviljade extra anslag;
och hafva för öfrigt, i fråga om vissa punkter i Riksdagens skrifvelse, meddelats särskilda
nådiga beslut, såsom:

under den 2 oktober, angående ordnandet af den i 12:e pnnkten omförmälda växtfysiologiska
anstalten vid landtbruksakademiens experimentalfält; och

under den 12 juni, angående det enligt 19:e punkten anvisade anslag till utgifvande
under år 1886 af polisunderrättelser; hvarjemte

under den 18 november till finansdepartementets handläggning öfverlemuats från
Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bobus län infordrad utredning om
lämpligaste sträckningarna för de telegraf- eller telefonledningar i Bohuslänska skärgården,
hvartill Riksdagen enligt 31:a punkten stält till Kongl. Maj:ts förfogande för sillfiskebedriftens
främjande ett anslag för år 1885 af högst 24,000 kronor.

43:o af den 15 maj, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(62.)

Anmäldes den 29 maj och meddelades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

44:o af den 20 maj, dels om fortsättning af arbetena å stambanan emellan Bräcke
och Sollefteå, och dels om inköp och ombyggnad af Hudiksvalls jernvägsaktiebolags
jernväg emellan Hudiksvall och Näsviken samt jernvägens utsträckning
till norra stambanan. (67.)

Anmäldes den 29 maj, dervid Kongl. Maj:t, som, på sätt här nedan under 46:o förmärs,
fattat beslut om lyftning af de till fortsättning af arbetena å stambanan emellan Bräcke
och Sollefteå anvisade medel, fann godt, med förklarande, att den nya jernvägsanläggningen
från Hudiksvall öfver Näsviken till Ljusdal skulle under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
inseende utföras, i nåder bemyndiga generaldirektören C. G. Beijer att, i enlighet med af

Riksdagen godkända vilkor, träffa aftal med Hudiksvalls jernvägsaktiebolag samt staden
Hudiksvall och Hudiksvalls trävaruaktiebolag, angående inköp af Hudiksvall—Näsviksbanan
och angående de af staden samt trävarubolaget under sådan förutsättning erbjudna upplåtelser
af mark för jernvägsanläggningen och af flottleden emellan Hybosjön och sjön
Gryttjen, samt angående öfriga dermed sammanhängande frågor.

45:o af den 20 maj, angående bestämmelser rörande kontroll öfver tillverkning af
och handel med konstsmör. (75.)

Anmäldes den 2 oktober, då förordning angående kontroll å handeln med margarin eller
konstgjord! smör utfärdades och landtbruksakademiens förvaltningskomité anbefaldes att,
så fort ske kunde, utarbeta de i denna författning afsedda föreskrifter rörande sättet för
verkställande af undersökning utaf margarin eller konstgjord! smör och formulär för
intyg, äfvensom att öfversända erforderliga exemplar af formulären ej mindre till rikets
landtbruksinstitut och de kemiska stationerna, än äfven, uppå reqvisition, till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länen.

46:o af den 20 maj, angående sättet för anskaffande af medel till vissa beslutna
utgifter för statens jernvägsanläggningar och till lån åt enskilda jernvägar. (78.)
Anmäldes den 29 maj, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bemyndigades att i riksgäldskontoret,
i den män de funnes disponibla, efter behof lyfta dels de af Riksdagen anvisade
anslag, å 2,000,000 kronor till stambanan emellan Bräcke och Sollefteå, och å två hundra
fyratiosjutuseu kronor till Söderhamns jernvägs inköp och ombyggnad, dels ock af anslaget
å 2,154,000 kronor till inköp och ombyggnad af Sundsvalls—Torpshammars jernväg ett
belopp af femhundratusen åtta hundra åttiofyra kronor 60 öre; äfvensom Sundsvalls jernvägsaktiebolags
styrelse, i enlighet med nådigt beslut den 5 december 1884 och på deri stadgade
vilkor, erhöll bemyndigande att af sistberörda anslag lyfta en million sex hundra
femtiotre tusen ett hundra femton kronor 40 öre.

Stockholm den 31 december 1885.

V. L. Groll.

6:o. Kong! finans-departementet.

47:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 28 februari 1885, angående eftergift
af kronans rätt till danaarf efter enkan Maria Juliana Björkman, född
Göransson. (7.)

Den 6 mars har Riksdagens beslut i förevarande ärende blifvit af Kongl. Maj:t gilladt
samt meddeladt vederbörande till kännedom och efterrättelse.

48:o af den 10 mars, angående val af fullmägtige i riksbanken. (11.)

49:o af samma dag, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret. (12.)

Dessa två skrivelser äro den 20 mars inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

50:o af den 24 april, angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått och
vigt. (28.)

Den 9 oktober har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig förordning om mått och vigt samt
nådig kungörelse angående tillägg till nådiga kungörelsen angående afgifter för justering
af mått och vigt.

51:o af den 5 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(32.)

Den 19 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

52:o af den 12 maj, angående försäljning af en del smärre kronolägenheter. (35.)
Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i detta ärende har den 29 maj meddelats vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

53:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna bostället Bomsgården.
(37.)

54:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället

Husby. (40.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förestående två ärenden besluta, har den 19 maj

meddelats doraänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

55:o af samma dag, angående försäljning af indragna profossbostället Årbytorp. (38.)
Den 29 maj har Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i detta ärende meddelats domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse.

56:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället

Stale. (41.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta, har den 29 maj meddelats

domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande, med
befallning till styrelsen ej mindre att med Munkedals aktiebolag upprätta skriftligt aftal
om försäljning till bolaget på faststälda vilkor af ifrågavarande jordrymd jemte vattenrätt
att genast tillträdas, än äfven att draga försorg derom, att inteckning blefve i laga ordning
meddelad till säkerhet för den boställets innehafvare förbehållna rätt till väg och plats för
vattenhemtning samt vattning af boställets kreatur.

57:o af samma dag, angående efterskänkande af kronans rätt till två danaarf. (42.)
Den 19'' maj har Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärenden meddelats
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

58:o af samma dag, angående inlösen af skattefrälseräntor m. m. (44.)

Sedan kammarkollegium i anledning af denna Riksdagens skrifvelse afgifvit förslag till de
ytterligare bestämmelser, som kunde anses i ämnet erforderliga, har Kongl. Maj:t den 11
september låtit utfärda nådig förordning angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde,
som innehafves under enskild egenderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet till skatte -

såld kronoegendom; hvarjemte statskontoret anbefalts att af under händer varande medel
förskjuta de belopp, som för utskyldernas eller besvärens inlösande kunna ifrågakomma att
af statsmedel gäldas, samt för hvarje år hos Kong]. Maj:t anmäla förskottteu till ersättande
af Riksdagen.

59:o af den 15 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel.
(53.)

Vid föredragning den 19 maj af ifrågavarande skrifvelse hav Kong!. Maj:t, med godkännande
af de utaf Riksdagen bestämda vilkor i fråga om dels det på extra stat för år
1886 beviljade anslaget å 95,000 kronor för vidtagande af åtgärder i syfte att mot eldfara
skydda Stockholms slott dels upplåtande åt Hennes Maj:t Drottningen af Ulriksdals
slott såsom enkesäte, förordnat, att hvad Kong!. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit
skulle meddelas riksmarskalksembetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse.
60:o af den 21 maj, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker. (83.)

Den 29 maj har Kong!. Maj:t låtit utfärda nådig förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

61 :o af samma dag, angående tullbevillningen. (84.)

Sedan vid föredragning den 26 juni af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den rörde ändring
af tullen å vin, herr ministern för utrikes ärendena meddelat, att, enligt från Kongl.
Maj:ts minister i Lissabon ingången underrättelse, den med Portugal under den 10 april
innevarande år afslutade handels- och sjöfartstraktat blifvit af portugisiska cortes antagen,
har Kongl. Maj:t förstnämnda dag låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring af
tullen å vill, att lända till efterrättelse från och med den 11 sistlidne juli.

Vid föredragning den 9 oktober af ifrågavarande skrifvelse i öfriga delar, sedan
kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande, har
Kongl. Maj:t förordnat, att ny tulltaxa skulle utfärdas att lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1886.

62:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (85.)
Sedan statskontoret och kammarrätten i anledning af förevarande skrifvelse gemensamt
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 18 september låtit utfärda
nådig kungörelse angående den vid innevarande års riksdag åtagna bevillning af fast
egendom samt af inkomst m. m.

63:o af den 21 Maj, angående ändring uti instruktionon för riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna. (81.)

Den 29 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om hvad Riksdagen i förevarande
ämne beslutit.

64:o af den 20 maj, angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter.
(64.)

Den 5 juni har Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med dess och Riksdagens beslut låtit
utfärda nådig kungörelse i förevarande ämne.

65:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (66.)
Denna skrifvelse har den 29 maj blifvit för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

66:o af samma dag, angående försäljning af den under Haga lustslott lydande egendomen
''Frescati jemte lägenheten Gustafsborg. (68.)

Vid föredragning den 5 juni af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Majt, med godkännande
af Riksdagens beslut, i hvad de skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställning
i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas
riksraarskalksembetet till kännedom och för vederbörandes förständigande; hvarjemte
kammarkollegium bemyndigats att till vetenskapsakademien utfärda köpebref, sedan köpeskillingen
blifvit erlagd, samt åt statskontoret meddelats föreskrifter angående förvaltningen
åt ifrågavarande till kontoret inflytande medel.

67:o af samma dag, angående Kongl. Maj:ts rätt att disponera besparingar å hufvudtitlarne.
(76.)

Denna skrifvelse har den 29 maj meddelats statskontoret till kännedom.

68:o af samma dag, angående anvisande af medel för afsättning till fonden för nytt
riksdagshus och till förstärkning af statsverkets kassaförlagsfond. (79.)
Riksdagens uti förevarande skrifvelse anmälda beslut har den 29 maj meddelats statskontoret
till kännedom och efterrättelse, med befallning till statskontoret att före utgången
af år 1886 till riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen beslutit afsätta
till fonden för nytt riksdagshus.

69:o af den 21 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (86.)
Innehållet af denna skrifvelse har den 5 juni meddelats statskontoret till kännedom och
efterrättelse, hvarjemte transsumt af nämnda skrifvelse, i hvad den afsåg båtsmansbeklädnadsmedlen,
tillika med protokollsutdrag öfverlemnats till sjöförsvarsdepartementet för
behörig kännedom.

70:o af samma dag, angående förslag till instruktion för Riksdagens revisorer af
stats-, banko- och riksgäldsverken. (88.)

På sätt Riksdagen i förevarande skrifvelse begärt, har Kongl. Maj:t den 29 maj låtit
utfärda nådig kungörelse angående tilläggsstadgande vid gällande instruktioner för Riksdagens
revisorer af statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret.

71 :o af den 18 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvud titel. (59.)

Vid föredragning den 5 juni af förestående skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde
sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen skulle
delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet af samma
skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.
Bih. till just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag. 9

72:o af den 20 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (61.)

Vid föredragning häraf den 29 maj, har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens berörda
skrifvelse skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet.
, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverleranas, samt att
innehållet af skrifvelscn i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas statskontoret;
hvarjemte Kong]. Maj:t förordnat, att Riksdagens i samma skrifvelse anmälda
beslut angående uppförande å allmänna indragningsstaterf af pension för kanslisten i
kammarkollegium Carl Theodor Uttermarck skulle vederbörande delgifvas.

73:o af den 21 maj, med ny riksstat. (87.)

Den 5 juni har den vid förevarande skrifvelse fogade riksstat tillstälts statskontoret till
kännedom och efterrättelse, hvarjemte protokollsutdrag öfverlemnats till civildepartementet
för den åtgärd i afseende på anslaget till telegraf- och telefonledningar i bohusländska
skärgården, som på nämnda departements handläggning kunde ankomma.

Sedermera har Kongl. Maj:t, efter inhemtande af vederbörandes yttranden och efter
ärendets beredning inom civil- och finansdepartementen gemensamt, den 20 november
meddelat beslut om utförande af nämnda ledningar.

74:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (82.)
I anledning af Riksdagens anhållan i förevarande skrifvelse, har Kongl. Maj:t den 3 juli
låtit utfärda nådig kungörelse angående de af Riksdagen beslutna ändringar i reglementet
för riksbankens styrelse och förvaltning.

Stockholm den 31 december 1885.

Robert Dickson.

7:o. Kongl. ecklesiastik-departementet.

75:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 18 april 1885, i anledning åt Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändringar i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871. (25.)

Kongl. Maj:t har den 12 juni 1885 låtit utfärda nådig förordning i ämnet.

76:o af den 12 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående expropriation
af jord från en statsverket tillhörig lägenhet till begrafningsplats för Ystads
S:t Marise och S:t Petri församlingar. (34.)

Kongl. Maj:t har den 29 maj 1885 meddelat beslut i detta ärende.

77:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående expropriation
af mark från indragna militiebostället lii mantal Ullstorp i Östergötlands län
till plats för en skolhusbyggnad för Nykils församling. (43.)

Den 29 maj 1885 har Kongl. Maj:t meddelat beslut i detta ärende.

78:o af den 12 maj, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1882. (33.)
Kongl. Maj:t har den 29 maj 1885 låtit anbefalla vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
att så fort ske kan inkomma med förslag till nya stadgar för akademien och
dervid taga innehållet af Riksdagens berörda skrifvelse i öfvervägande; hvilket förslag
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

79:o af den 12 maj, angående ändring i kongl. kungörelsen den 11 september 1877
om fortsättningsskolor, (46.)

Den 29 maj 1885 har Kong!. Maj:t anbefalt samtliga domkapitlen att, efter folkskoleinspektörernes
hörande, i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka till Kongl. Maj:t
inkommit.

80:o af den 12 maj, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom. (47.)
Kongl. Maj:t har den 6 november 1885 uppdragit åt en komité att undersöka, huru
undervisningen i de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom för närvarande bedrifves
och hvilka resultat af densamma hittills vunnits, samt afgifva det utlåtande, hvartill en
sådan undersökning må föranleda; hvarjemte Kongl. Maj:t för berörda komité samma dag
meddelat åtskilliga föreskrifter.

81:o af den 20 mai, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (60.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1885 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf
föranledda föreskrifter.

82:o af den 20 maj, angående åtgärd i syfte att sådan anteckning i kyrkobok,
som enligt förordningen den 14 april 1866 utgör förutsättning för oäkta
barns arfsrätt efter moder, må verkställas på sådant sätt, att den må innefatta
bevis, att qviunan låtit anteckna barnet såsom sitt. (74.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1885 låtit i ämnet utfärda cirkulär till domkapitlen, Stockholms
stads konsistorium och hofkonsistorium.

Stockholm den 31 december 1885.

Nils Claeson.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens

år 1885 ajiåtna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid

utgången af år 1885 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t

förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. justitie-departementet.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 maj, angående utredning af hvad som
bör vara att till fast eller lös egendom hänföra. (50.)

19:o af den 15 maj, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.)

20:o af den 20 maj, om ändrade bestämmelser beträffande ersättning åt vittne, som
brottmål blifvit af allmän åklagare inkalladt och sig instält. (72.)

Kongl. landtförsvars-departementet.

28:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 20 maj, i fråga om rotehållares befrielse
från skyldighet att bygga och underhålla trossbodar samt fortskaffa trossen till och
från mötesplatserna. (69.)

Kongl. civil-departementet.

34:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17 mars, om ändrade stadganden angående
den så kallade allmänna strömrensningen. (20.)

41 :o af den 12 maj, om utarbetande, till ledning vid landstingsmannavalen, af årliga
folkm ängdsuppgifter. (48.)

Kongl. ecklesiastik-departementet.

78:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 maj, i anledning af Riksdagens år 1884
församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1882. (33.)

79:o af samma dag, angående ändring i kongl. kungörelsen den 11 september 1877 om
fortsättningsskolor. (46.)

80:o af samma dag, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom. (47.)

II.

Förteckning å de vid senaste Riksdagarne före år 1885 till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser, tillhörande justitiedepartementets föredragning,
hvilka i justitieombudsmannens till 1885 års Riksdag afgifna
embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos
Kongl. Maj:t oafgjorda jemte uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit
med dem vidtagna.

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 19 juni 1866, angående föreskrifter
rörande ersättning i händelse af olycksfall vid jern vägstrafik. (90.)
Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag angående ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift, hvaröfver högsta domstolen blifvit hörd, har Kong]. Maj:t beslutit
till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

2:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 maj 1873, angående dels unga förbrytares
insättande i förbättringsanstalter och dels införande af det så kallade
progressiva fängelsesystemet. (92.)

Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade underdåniga utlåtande har den 30 december 1885
till Kongl. Maj:t inkommit.

3:o af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning
och äktenskap. (54.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan sådan. (40.)
Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade yttrande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

5:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de ränteförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

1885 den 23 januari anmäld i statsrådet och öfverlemnad till den af Kongl. Maj:t för

lagstiftning angående stadsplaners genomförande tillsatta komité, för afgifvande af utlåtande
och utarbetande af de lagförslag i ämnet, Indika kunna anses af behofvet påkallade.

6:o af den 13 april 1883, om ändringar i konkurslagen den 18 september
1862. (19.)

Frågan beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 2 juni 1883, angående skärpta bestämmelser rörande kontrollen af
handel med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till afsalu. (48.)
Öfverlemnad från kongl. ecklesiastikdepartementet.

Öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag angående förändrad lydelse
af 22 kap. 21 § strafflagen har högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande.

8:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tilllägg
i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.
(39.)

Beror på nya lagberedningens handläggning.

9:o af den 9 maj 1884, om framläggande af förslag till lagbestämmelser i syfte
att större trygghet mot förlust, än nu gällande förordning angående förlagsinteckning
lemnar, beredes förlagsgifvare, då förlagstagare till annan öfverlåter
bruk, grufva, fabrik eller inrättning, för hvars drifvande förlagslån blifvit mot
förlagsinteekning lemnadt. (41.)

Nya lagberedningens i ärendet infordrade utlåtande har till Kongl. Maj:t inkommit den
23 december 1885.

10:o af samma dag, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer
för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna
platser i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden
lika med de för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens täthet
tillämpas. (42.)

Sedan komiterade afgifvit underdånigt betänkande och förslag till lag angående stadsplan
och tomtreglering m. m., har öfverståthållareembetet och samtlige befallningshafvande anbefalts
att öfver ifrågavarande förslag med utlåtande inkomma.

11 :o af samma dag, angående statistisk utredning med hänsyn till en mer eller mindre
utvidgad politisk rösträtt. (71.)

Sedan statistiska centralbyrån inkommit med infordradt underdånigt förslag rörande utarbetande
af den i skrifvelsen omförmälda statistiska redogörelsen, har Kongl. Maj:t den
6 februari 1885 uppdragit åt nämnda byrå att verskställa berörda utredning samt att i
ärendet afgifva en underdånig redogörelse, som skulle genom tryck i erforderligt antal
exemplar offentliggöras och införlifvas med serien »Bidrag till Sveriges offieiela statistik».

Stockholm den 31 december 1885.

G. B. Lilienberg.

2:0. Kong!. landtförsYars-departementet.

12:o Rikets ständers underdåniga skrifvelse af den 5 oktober 1860, angående reglering
af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och, dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för
landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka till följd af Kong!. Maj:ts den 19 juni
1866 fattade beslut böra af numera armé- och marinförvaltningarna upprättas, hafva ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 30 december 1885.

J. E. Elliot.

3:0. Kongl. civil-departementet.

13:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens
år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1879 (75.)

Sedan, vid denna skrifvelses föredragning i hvad den rörde Ultima och Alnarps landtbruksinstitut,
komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets
landtbruksläroverk den 20 oktober 1882 erhållit nådig befallning att, i sammanhang med
fullgörande af sitt uppdrag, jemväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid nämnda båda institut, samt komiténs i ämnet afgifna förslag blifvit den
19 september 1884 anmäldt och remitteradt till samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att, efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva underdåniga utlåtanden,
hafva dessa nu mera inkomna utlåtanden jemte komiténs förslag den 2 november detta år
remitterats till landtbruksakademiens förvaltningskomité för utlåtandes afgifvande, men
detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

14:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst åugfärja emellan Helsingborg
och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Vid skiifvelsens anmälan den 23 maj 1884 bemyndigade Kongl. Maj:t chefen för civildepartementet
att utse komiterade för att afgifva betänkande i frågan; och sedan betänkandet
från desse komiterade inkommit, blef ärendet den 3 oktober 1884 remittteradt till
styrelsen för statens järnvägstrafik och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att gemensamt
afgifva utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

15:o af den 11 maj 1884, angående reglering af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna skrifvelse, hvilken den 30 maj 1884 anmäldes, bland annat

innehöll, tillsatte Kongl. Maj:t den 3 oktober samma år en komité med uppdrag ej mindre
att utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet
emellan arbetsgivare ocli arbetare beträffande olycksfall i arbetet, äfvensom för
beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförlige personer, än äfven
att derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Förslag i detta ämne har ännu icke från komitén inkommit.

Stockholm den 31 december 1885.

V. L. Groll.

4:o. Kongl. finans-departementet.

16:o Rikets ständers underdåniga skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af
väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt
till krononybyggen. (109.)

Sedan ett af landshöfdingen B. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag till förordning
om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk. (37.)

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län den 10 oktober 1885 inkommit
med från Sala bergslags intressenter å bergslagsstämma infordradt underdånigt
yttrande, dels huruvida och under hvilka vilkor de vore villige att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med af kammar- och kommerskollegierna i underdånigt utlåtande den 19
januari 1884 gjordt förslag, afstå från arrendet af Sala silfververk, dels ock, för den
händelse de icke till sådan öfverenskommelse vore villige, huruvida och under hvilka
vilkor de ville afstå från det vid Sala silfververk befintliga så kallade hyttans vattensystem,
så har Kongl. Maj:t den 15 sistlidne oktober ånyo remitterat ärendet till kammaroch
kommerskollegierna för afgifvande af yttrande öfver Sala bergslags intressenters förslag
till förändrade vilkor för upplåtelsen af Sala grufvor och silfververk.

18:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals-
och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan kammarrätten den 19 april 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande öfver
det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglering af landstaternas löner
m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

19:o af den 23 maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan kammar- och kommerskollegierna den 23 november 1876 afgifvit utlåtande angående
den dem anbefalda utredning, samt direktionen för nämnda stenkolsverk den 1 mars

1880 till .Kongl. Maj:t inkommit med häröfver infordradt yttrande, är detta ärende på
Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

20:o af den 23 april 1874 angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Detta ärende, deri kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

21:0 af den 11 maj 1876, i anledning af den år 1875 verkställa granskning af
statsverkets med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Sedan Kongl. Maj:t dels den 23 maj 1884 förordnat, att det af statskontoret den 31
december 1883 afgifna utlåtande angående Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan
om förändring i den till vissa verk eller inrättningar m. in. utgående ersättning
för indragna rånte- och tiondeanslag, skulle, i hvad det afsåge andra, fjerde, femte, sjette
och åttonde hufvudtitlarne, af vederbörande departement till slutlig handläggning beredas,
dels ock den 10 oktober 1884 aubefalt kammarkollegium att efter vederbörandes hörande
afgifva underdånigt yttrande i de frågor rörande sjunde hufvudtiteln, som omförmäldes i
statskonstets ofvannämnda utlåtande, äfvensom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
län att från geschwornern Mathias Griesbachs rättsinnehafvare infordra underdånigt
yttrande, har Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvande den 22 januari 1885 inkommit
med utlåtande, hvarefter statskontoret öfver sistnämnda fråga afgifvit förnyadt
yttrande; och har Kongl. Maj:t den 30 i denna månad besluta nådig proposition till
Riksdagen angående inlösen af den geschwornern Griesbachs rättsinnehafvare tillkommande
spanm ålsersättning.

Då den Riksdagens framställning, som här balanseras, berör eu mångfald af anslagsposter
å de särskilda hufvudtitlarne; då den af Riksdagen åsyftade förändring i ersättningaines
utgående blifvit beträffande vissa betydligare af dem åstadkommen i sammanhang
med den vid årets Riksdag beslutna lindring i rustnings- och roteringsbesvären;
då frågan om hvarje särskilt ersättningsanslags förändring måste för sig behandlas och
derför enligt nådig remiss gjorts till föremål för särskild utredning, som beträffande åtskilliga
dylika anslag redan är afslutad och som i regeln lärer blifva föremål för Kongl.
Maj:ts pröfning i sammanhang med reglering af respektive anslag under de särskilda
hufvudtitlarne; och då följaktligen någon föredragning af denna Riksdagens framställning
i hela dess omfattning icke vidare kan ifrågakomma, erfordras ej, att Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse vidare i förteckningen balanseras.

22:o af den 16 maj 1876, om åtgärder för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning. (75.)

Vid underdånig anmälan den 2 december 1881 af Riksdagens förevarande skrifvelse, har
Kongl. Maj:t, som den 11 februari samma år uppdragit åt landshöfdingen C. A. Sjöcrona
att granska ett af försäkringsföreningen i Stockholm afgifvet utkast tilll förordning angående
försäkringsanstalter samt afgifva utlåtande och utarbeta författningsförslag i ämnet,
förordnat, att ifrågavarande skrifvelse skulle öfverlemnas till landshöfdingen Sjöcrona, för

Bih. till just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1886 års Riksdag. 10

att tagas i öfvervägande i sammanhang med fullgörande af nyssberörda honom meddelade
uppdrag.

Den 7 juli 1883 har landshöfdingeu Sjöcrona till Kongl. Maj:t afgifvit underdånigt
betänkande med förslag till författningar angående försäkringsväsendets ordnande.

Sedan öfver detta betänkande underdåniga yttranden inkommit från öfverståthållareembetet,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ocli styrelserna för åtskilliga försäkringsbolag,
är ärendet numera under beredning inom civildepartementet.

23:o af den 17 maj 1877, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin. (54.)

Den 25 februari innevarande år har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit nådig proposition
med förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker.

Som nådig förordning angående vilkoren för tillverkning af bränvin utfärdats redan
don 2 juni 1882, är detta ärende således slutligen handlagdt.

24:o af den 19 april 1881, angående revision af gällande lagstiftning rörande
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar. (50.)

Sedan fullmägtige i riksbanken och styrelserna för de enskilda bankinrättningarna under
februari och mars månader nästlidna år till Kongl. Maj:t inkommit med yttranden öfver
det utaf den med anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse tillsatta komité afgifna
förslag i hithörande ämnen, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

25:o af den 10 juni 1883, angående utredning och förslag i fråga om anskaffande
af lämpliga lokaler för Riksdagen, riksbanken m. m. (65.)

Den af Kongl. Maj:t den 29 juni 1883 tillsatta komité för afgifvande af utredning och
förslag i ofvanberörda afseende, har den 15 november 1884 afgifvit utlåtande angående
anskaffande af utvidgade lokaler åt riksarkivet genom till- och ombyggnad; hvarefter nådig
framställning derom till innevarande års Riksdag aflåtits och af Riksdagen bifallits.

Den 23 april innevarande år har komitén till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande
och förslag angående bygguadsplatser för nytt riksdagshus och ny riksbank, afgifna
den 29 november 1884.

26:o af den 10 maj 1884, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (66.)

Vid aflåtande till Riksdagen den 25 februari innevarande år af nådig proposition i förevarande
ämne, har Kongl. Maj:t förklarat Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke böra
föranleda till någon särskild åtgärd.

27:o af den 11 maj 1884, angående väckta frågor om statens inlösande dels af
skattefrälseräutor, dels af kronotionde, som åtföljer patronatsrätt, m. m. (58.)
T anledning af Riksdagens framställning har Kongl. Maj:t den 20 februari innevarande
år till Riksdagen aflåtit nådig proposition i ämnet, som ock blifvit af Riksdagen bifallen.

28:o af den 14 maj 1884, angående stämmoböters utbytande mot en viss iuskrifningsafgift.
(69.)

Kongl. Maj:t liar den 30 maj 1884 anbefalt statskontoret och kammarrätten att i anled -

ning af Riksdagens förevarande skrifvelse afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, hvilket
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

29:o af den 11 maj 1884, i anledning af väckt fråga om en utredning rörande de
så kallade expensmedlens användande. (56.)

Sedan statskontoret afgifvit underdånigt utlåtande i de delar af ärendet, som icke enligt
Kongl. Majrts beslut den 28 november 1884 gjorts till föremål för handläggning af
annat departement, har Kongl. Maj:t den 25 sistlidne september meddelat föreskrifter angående
anskaffande af de för statens embetsverk behöfliga förråd af papper och ved.

Härjemte har Kongl. Maj:t å de särskilda departementens föredragning meddelat
nya föreskrifter angående anskaffande af tidningar för embetsverken.

De delar af detta ärende, hvilka, på sätt nästlidna års förteckning utvisar, uppdragits
åt cheferne för justitie-, civil- och ecklesiastikdepartementen att bereda, hafva ock
blifvit af Kongl. Maj:t slutligen pröfvade, hvadan denna Riksdagens skrifvelse ej vidare
behöfver balanseras.

Stockholm den 31 december 1885.

Robert Dickson.

5:o. Kongl, ecklesiastik-departementet.

30:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande
af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien,
utgående afgifter. (53.)

Sedan ej mindre kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, än äfven kanslersembetet
för Lunds universitet, domkapitlen i Lunds och Göteborgs stift samt statskontoret häröfver
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, har detta ärende, jemlikt Kongl, Maj:ts den 16
december 1881 fattade beslut, varit öfverlemnadt till skatteregleringskomitén, som i ämnet
sig yttrat, hvarefter kammarkollegium och statskontoret erhållit nådig befallning att, efter
vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke blifvit
afgifvet.

31 ro af den 19'' maj 1871, angående upphörande af blifvande konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkotionden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

Sedan Kongl. Maj:t den 30 maj 1873 anbefalt kammarkollegium och statskontoret
att, efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande och detta utlåtande
till ecklesiastikdepartementet inkommit, har detta ärende, jemlikt Kongl. Maj:ts den 16

december 1881 meddelade beslut, blifvit öfverlemnadt till skatteregleringskomitén, hvilken
i ämnet sig yttrat, hvarefter kammarkollegium och statskontoret erhållit uådig befallning
att, efter vederbörandes hörande, med förnyadt underdånigt utlåtande till Kong! Maj:t
inkomma.

33:o af den 10 maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58).

Sedan ett i ärendet utarbetadt förslag, enligt Kong!. Maj:ts beslut den 1 november 1878,
blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige män och desse den 20 maj
1879 till Kong!. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet, hafva Kong!.
Maj:ts samtlige befallningshafvande äfvensom domkapitlen och Stockholms stads konsistorium
häröfver afgifvit infordrade underdåniga yttranden, hvarefter kammarkollegium
den 30 december 1884 blifvit aubefaldt att, efter domänstyrelsens hörande, afgifva underdånigt
utlåtande i ämnet.

34:o af den 14 maj 1876, angående ordnande af döfstumundervisningen i riket. (71.)
Ärendet beroende på Kong!. Maj:ts pröfning.

35:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

36:o af den 25 april 1881, angående medgifvande i visst fall af försäljning utaf
vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. (66.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

37:o af den 29 mars 1882, i anledning af Kong], Maj:ts nådiga proposition, angående
meddelande af bestämmelser om vården och förvaltningen af Stockholms
stads allmänna begrafningsplatser. (23.)

I detta ärende har Kongl. Maj:t den 28 maj 1885 infordrat öfverståthållareembetets
utlåtande.

38:o af den 26 april 1882, om upphörande af de s. k. resekallspenningarna. (33.)
Kongl. Maj:t har den 5 maj 1882 anbefalt kammarkollegium att, sedan vederbörande
blifvit hörda, i denna fråga afgifva underdånigt utlåtande, hvithet till Kongl. Maj:t inkommit.

39:o af den 4 april 1883, angående ändring i bestämmelserna om församlingars
rätt att förfoga öfver kyrkokassorna. (15.)

Enligt Kongl. Maj:ts beslut den 20. april 1883 har kammarkollegium blifvit anbefaldt
att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet, hvilket utlåtande
till Kongl. Maj:t inkommit.

40:o af den 2 juni 1883, angående skärpta bestämmelser rörande kontrollen af
handel med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till afsalu. (48.)
Sedan medicinalstyrelsen fått sig häröfver yttra, samt öfverståthållareembetet och Kongl.
Maj:ts samtlige befallningshafvande i ämnet afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden,
har Kongl. Maj:t den 6 november 1885 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet; hvar -

efter, med anledning af i ärendet gjord hemställan om ändring i strafflagen, handlingarna
blifvit till justitiedepartementet för vidare behandling öfverlemnade.

41:o af den 13 maj 1884, rörande vidtagande af åtgärder för att gifva undervisningen
i folkskolorna en mera praktisk karakter. (68.)

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse bar Kongl. Maj:t den 12 september 1884
uppdragit åt eu komité att granska för handen varande, till folkskolans tjenst utgifna
läroböcker och afgifva utlåtande rörande de grundsatser, efter hvilka sådana läroböcker
lämpligen böra uppställas, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 31 december 1885.

♦

Nils Claeson.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1885
aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda
skrifvelse!'' finnas upptagna i de från statsdepartement^ afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet nummern

i förenämnda förteckningar.)

1	1	23	• 10	45	40	67	44
2	2	24	11	46	79	68	66
3	*)	25	75	47	80	69	28
4	3	26	12	48	41	70	23
5	*)	27	35	49	14	71	19
6	*)	28	50	50	15	72	20
7	47	29	13	51	16	73	21
8	4	30	36	52	17	74	82
9	33	31	37	53	59	75	45
10	**!	32	51	54	18	76	67
11	48	33	78	55	22	77	29
12	49	34	76	56	24	78	46
13	*)	35	52	57	31	79	68
14	*)	36	38	58	42	80	***)
15	*)	37	53	59	71	81	63
16	*)	38	55	60	81	82	74
17	5	39	39	61	25, 72	83	60
18	6	40	54	62	43	84	61
19	7	41	56	63	26, 31	85	62
20	34	42	57	64	64	86	69
21	8	43	77	65	27, 32	87	73
22	9	44	58	66	65	88	70

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fnllmägtige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fullmägtigo i riksbanken.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vård,
afgifven år 1886.

Sedan sistförflutna Riksdags början har icke något ärende rörande tryckfrihetens vård
hos komiterade förevarit; hvilket förhållande komiterade skolat hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 januari 1886.

L. W. LOTHIGIUS.

JOH. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. N. A. FRÖMAN.

A. E. NORDENSKIÖLD. J. JOHANSSON. F. ALLT v. STEIJERN.

C. v. Schulzenheim.