JUST ITI KOMlEU DSM AN NENS (Framställning / redogörelse 1887:Jo - janmar)

JUST ITI KOMlEU DSM AN NENS

EMBETSBER ÄTT EES E,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1887;

samt

Tryckfri hets-Korn iténs Berättelse.

STOCKHOLM

TVÄR H7EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1887.

INNEHÅLL.

Sid.

Inledning .................................................................................................................

Redovisning för åtal, anstälda mot .. ..... ,

1) häradshöfdingen i Vesterbottens södra domsaga A. Allting, för obehörig stämpelbeläggning
af ingifna handlingar...........................•................;;......... .......j"

2) t. f. domänintendenten i Kronobergs län, H. I. Ljungbeck, för olagligt förfarande

vid en arrendeauktion....................................................................................,

3) stadsnotarien i Stockholms rådstufvurätt II. T. Benckert, för origtig anteckning a

ett utslag, att vad mot detsamma icke erlagts (forts, från 1886 års embetsberättelse,
sidd. 20—22).........................................................................■_•••.....;......

4) häradshöfdingen i Färs domsaga V. Anderberg, för vägran att anställa vitnestörhor

5) borgmästaren i Trosa O. P. Borgström m. fl., för det en person fått aftjena af

honom redan erlagda böter med motsvarande förvandlingsstraff......._.......................

6) rådmannen i Stockholms rådstufvurätt G. Dahl, för obehörig afvikelse från utfärdad
uppropslista ......................................................................••..........V"’ L,......

7) vice häradshöfdingen T. J. A. von Rehausen, för dröjsmål med aflemnande åt dombok
och magistratsprotokoll ........................................•„..................;............V "

8) häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga J. Åkerblom, för underlåtenhet

att afsluta ting, m. ..................................................................................."......,

9) kyrkoherden i Malmbäcks pastorat J. F. Vigstrand, för obehörigt uppbärande åt

särskild ersättning för embetsförrättning .................•......:....................... ......;

10) auditören, numera borgmästaren i Vaxholm P. Hj. Stjernberg, för ådömande pa

en gång af ansvar särskildt för stöld och särskildt för snatteri.............................

11) rådstufvurätten i Thorshälla, för oriktig dom .........................••••••„..............;

12) rådstufvurätten i Strengnäs, för ådömande åt straffarbete på viss tid under tva

in,•Hinder...................................................................................''. ;..........................

13) rådstufvurätten i Vadstena, för obehörigt tillåtande af vitnesförhör................ ....

14) landshöfdingeembetet i Upsala län, för förment felaktigt utslag på besvär i fråga
om ett landstingsmannaval (forts, från 1886 års embetsberättelse sidd. 6 -16) .. ...

15) vice häradshöfdingen C. Th. Blix, för ådömande af ansvar för stöld i stallet för

ansvar för snatteri ............................................................................ .......j.....?

16) häradshöfdingen i Norra Helsinglands domsaga C. O. Schlyter, för adömande åt

ansvar för stöld i stället för ansvar för snatteri..............................••.......■■••••••"......

17) poliskommissarien i Upsala G. Vidman, för obehörigt nedläggande af ett åtal (torts,

från 1886 års embetsberättelse sidd. 25--SO) ..................................■■■...................

18) polismästaren i Upsala, friherre N. E. A. Raab, för obehörigt utkräfvande åt protokollslösen
i anmälningsärenden..............................................................................

3.1

39
44

59
59

Angående lagskipningens tillstånd........................................................... gg

1886 års embetsresa........................................................... (.g

Uppgift å antalet af de under år 1886 inkomna klagomål och anstälda åtal ............... 60

Utdrag ur högsta domstolens minnesbok .........................................''

Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit meddelad sedan början af sistförflutne
riksdag ..................................................................... g„

Anmälan angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen................. 63

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af riksdagen år 1886 aflåtna underdåniga skrif velser

och i anledning af dessa vidtagna åtgärder............................... g7

Föl teckning å de i berörda skrifvelser omförmälta ärenden, som ännu icke blifvit slutligen
afgärda, ............................................................................. g2

å de genom föregående riksdagars underdåniga skrifvelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka i bilagan till senast afgifna embetsberättelse finnas upptagna
såsom då ännu icke afgärda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit

med dem vidtagna,................................................ g^

Tabell öfver förenämnda uppgifter.................................................... g2

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård

''»•S3 d^oV^o^o.

Till Riksdagen.

Sedan herr justitieombudsmannen, riddaren af Kong]. Maj:ts nordstjerneoch
kongl. vasaorden L. W. Lothigius utnämnts till landshöfding i Elfsborgs
län och af sådan anledning i skrifvelse till fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret den 30 oktober sistlidna år afsagt sig
justitieombudsmansembetet, blef jag, hans af riksdagen utsedde efter Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag. 1

trädare, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i § 98 regeringsformen
och § 68 riksdagsordningen, af bemälte fullmäktige den 4 påföljande
november insatt i nämnda embete. Då jag sålunda endast kort tid förvaltat
detsamma, kommer naturligen den embetsberättelse, hvilken det
åligger mig att till innevarande års riksdag afgifva, att i hufvudsak inskränka
sig till omförmälande af min företrädares åtgärder och iakttagelser
i embetet, efter det hans berättelse till sistlidna års riksdag
afgafs.

I likhet med hvad hittills varit brukligt, skall jag i första rummet
redogöra för de enligt justitieombudsmannens förordnanden mot embetsed!
tjensteman anstälda åtal för fel eller försummelse i utöfning af embete
eller tjenst, hvilka under den tid, denna min berättelse omfattar,
blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade.

I en den 24 mars 1884 hit ingifven skrift anmälde C. L. Carleson,
å Backsjö aktiebolags vägnar, att, efter det Hernösands enskilda bank å
exsekutiv auktion inför konungens befallningshafvande i Vesternorrlands
län den 18 oktober 1880 inropat Backsjö sågverksaktiebolags konkursbo
tillhöriga dels 2’/3 seland Nordhammar i Resele socken, dels ock 4 seland
Backsjöbrännan n:ris 1 och 2, i Eds socken, allt inom Sollelteå då ännu
odelade tingslag, hvarefter dessa begge köp öfveidåtits, först af banken
å annan person och sedan af denne å Backsjö nya aktiebolag, samt lagfart
å dessa fastighetsfång blifvit vid lagtima höstetinget med Sollefteå
tingslag den 30 december 1880 sökt, den i tingslaget då tjenstförrättande
domaren, numera häradshöfdingen i Vesterbottens södra domsaga
A. Ährling företagit sig att med stämplar efter nya modellen belägga
de å ifrågavarande köp af konungens befallningshafvande den 18 oktober
1880 utfärdade, i lagfartsprotokollet för nämnda ting under §§ 70 och
73 antecknade, salubrefven, det om Nordharnrnarshemmanet för 192
kronor och det angående Backsjöbrännan för 186 kronor, eller båda
handlingarna för sammanlagdt 378 kronor, ehuru samma handlingar vid
köpeskillingsliqviden å landskansli! sistnämnda dag af landssekreteraren
A. Asket belagts med stämplar efter äldre modellen till det halfva belopp,
som borde af säljarne bekostas och förty å köpesumman i liqviden
afdragits, eller 189 kronor, och följaktligen vid inlemnande! till domstolen
för lagfarts vinnande icke saknade lagstadgadt antal stämpelvalörer för
mera än de tillhopa 189 kronor, som köparne hade att tillsläppa. De
af landssekreteraren vid köpeskillingsliqviden påsatta, vid handlingarna

ännu qvarsittande stämplarna hade nemligen af häradshöfdingen Ährling
vid redovisningen till kong!. Svea hofrätt lemnats obegagnade, hvaraf
syntes framgå, att häradshöfdingen icke velat godkänna den af auktionsförrättaren
gjorda stämpelbeläggningen, såsom verkstäld med stämplar
efter äldre modellen. Klaganden förestälde sig äfven att denna häradshöfdingens
åsigt varit rigtig, så vidt vidkomma tre af de utaf landssekreteraren
åsätta stämplarna, hvar å tre kronor, hvilka hade blott enkel
stämpel, hvaremot klaganden alldeles icke kunde förstå, huru de öfriga
ifrågakomna stämplarna å sammanlagdt 180 kronor, alla med dubbel
stämpel, kunnat af häradshöfdingen förkastas, enär vid den tid lagfarten
söktes stämplar af den äldre modellen ännu voro tillåtna och i allmänt
bruk. — I anseende till bristande utredning angående säljarnes åtkomst
till hemmanen drogs emellertid så långt ut på tiden, innan lagfarten
beviljades, att Backsjö bolag icke återbekom köpebrefven, medan de sålunda
obegagnade, men makulerade stämplarna tilläfventyrs skulle kunnat
mot sådana af ny modell utbytas, hvarom bolaget i allt fall saknat
behörighet att gå i författning; till följd hvaraf, och sedan nuvarande
domhafvanden i Ångermanlands vestra domsaga J. A. Schartau förgäfves
sökt få sådant utbyte verkstäldt, bolaget för erhållande af ersättning
för den bolaget genom den lagstridiga dubbelstämplingen tillskyndade
förlust uteslutande vore hänvisadt till de embetsman, hvilka med
saken haft befattning. Bolaget hade i sådant afseende först vändt sig
till landssekreteraren Asker, som, då ofvanomförmälta enkla stämplar å
tillhopa 9 kronor varit för lagfarten oanvändbara, återgäldat bolaget detta
belopp; hvaremot han beträffande de af honom å köpebrefven åsätta
dubbelstämplarna å tillsammans 180 kronor förklarat sig ej vilja för sin
del medgifva någon återbäring, då dessa stämplar blifvit af häradshöfdingen
Ährling obehörigen kasserade. Det på enskild väg hos häradshöfdingen
Ährling gjorda försök att få den del af bolagets förlust, som
ej af landssekreteraren Asker ersatts, eller 180 kronor, af häradshöfdingen
godtgjord, hade emellertid icke ledt till någon påföljd; i anledning
hvaraf bolaget såge sig nödsakadt att anmäla förhållandet till justitieombudsmannens
åtgärd, i den förväntan att, derest häradshöfdingen Ährling
fortfarande undandroge sig att återgälda berörda 180 kronor, hans
angifna förfarande måtte befinnas hafva inneburit en förseelse i domareembetets
utöfning af sådan beskaffenhet, att justitieombudsmannens
ytterligare ingripande påkallades.

1 häröfver infordradt yttrande anförde häradshöfdingen Ährling, att
hvad först anginge de stämplar, hvilka vid lagfartshandlingarnas ingifvande
funnos bilagda den under § 73 i lagfartsprotokollet omförmälta

handling, häradshöfdingen, enligt hvad bifogadt qvitto utvisade, till
Backsjö aktiebolag inbetalt värdet af stämpeln å 75 kronor, mot rätt för
häradshöfdingen att framdeles återbekomma nämnda stämpel. Hvad åter
anginge öfriga såväl vid berörda lagfartshandling som vid den under §
70 i lagfartsprotokollet omförmälta handling vid handlingarnas ingifvande
till domstolen fogade stämplar, så, enär dessa stämplar vid ingifvandet
varit makulerade på sådant sätt, att häradshöfdingen ej kunnat
använda verifikationsstämplarna för insändning till kongl. hofrätten, utan
att utsätta sig för skälig misstanke att hafva velat såsom verifikationsstämplar
använda stämplar, som för annat ändamål förut varit begagnade,
hade häradshöfdingen ansett sig fullt berättigad att, på sätt som
skett, belägga handlingarna med nya stämplar. Att häradshöfdingen dervid
beläde äfven lagfartshandlingen under § 73 med ny stämpel å 75
kronor, hade berott på ett misstag, som häradshöfdingen nu mera godtgjort.

Efter det handlingarna i målet härefter en längre tid hållits klaganden
för påminnelsers afgifvande härstädes tillgängliga, inkom klaganden
den 1 mars 1885 med en skrift, i hvilken hufvudsakligen anfördes
att, då häradshöfdingen Ahrling, såsom han uppgifvit, numera med 75
kronor ersatt bolaget värdet af den utaf honom obehörigen kasserade
stämpeln å nämnda belopp å köpeafhandlingen under § 73 i lagfartsprotokollet,
finge anmärkningen derom förfalla, så att någon justitieombudsmannens
åtgärd i denna del af saken icke vidare påkallades; hvaremot
anmärkningen i öfrigt fullföljdes.

Öfver dessa påminnelser lemnades häradshöfdingen Ahrling, enligt
hans derom framstälda begäran, tillfälle att sig yttra; och ingå! häradshöfdingen
den 13 juni 1885 ytterligare en förklaring i ämnet, i hvilken
han vidhöll sitt förut gjorda påstående att nu ifrågavarande stämplar,
hvilkas värde han vägrade till bolaget återställa, vid ingifvandet till rätten
varit makulerade på sådant sätt, att de ej kunnat af häradshöfdingen
användas, utan att han underkastade sig obehaget af en misstanke, att
han såsom verifikationsstämpel till kongl. hofrätten insände en stämpeldel,
som bar synbarliga spår af anteckningar om annat än som erfordrades
för anmärkandet af den paragraf i protokollet, till hvilken stämpeln
hörde. Det hade varit icke allenast häradshöfdingens skyldighet
att makulera verifikationsstämpeldelen, utan äfven hans rättighet att bekomma
denna stämpeldel fri från alla anteckningar, och, när så ej inträffat,
hans skyldighet att förse handlingen med sådana stämplar, att
han kunde behörigen verificera stämpelbeläggningen. Hade verifikationsdelarna
af stämplarna varit försedda med påskrift, sålunda anbringad,

att sedan verifikationsdelarna blifvit skilda från stämplarna, påskrifterna
kunnat läsas, hade häradshöfdingen tvifvelsutan användt de vid ingifvande!
lagfartshandlingarna åsätta stämplarna, men i detta fall hade
ej förhållandet varit sådant. Derest stämpeldelarna klipptes från hvarandra,
skulle det visa sig att verifikationsdelarna vore försedda med
någon skrift, till hvars innehåll man ej kunde sluta sig. Hvilkens felet
härutinnan vore, bolagets eller vederbörande expeditionshafvandes å landskansli,
tillkomme det ej häradshöfdingen att afgöra. Häradshöfdingens
fel vore det ej, hvarför allt afseende å bolagets påståenden af honom
bestredes.

Slutligen inkom klaganden med ännu eu skrift i ärendet och yrkade
deri, med vidhållande af sina förut framstälda och fullföljda påståenden,
åläggande för häradshöfdingen att ersätta bolagets kostnader i målet
med minst 30 kronor.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann justitieombudsmannen
bolagets anspråk att af häradshöfdingen Ährling utbekomma
värdet af jemväl de tre stämplar å tillhopa 105 kronor, för Indika häradshöfdingen
vägrat och fortfarande vägrade lemna bolaget godtgörelse,
vara fullkomligt berättigad!,. Enligt kongl. förordningen angående stäinpelpappersafgiften
m. m. den 19 september 1879, hvilken gälde då ofvanomförmälta
lagfartsansökningar af bolaget gjordes, var det, i motsats
mot hvad i nu gällande stämpelpappersförordning vore fallet, icke förbjudet,
för enskilde personer att sjelfva makulera stämplarna å de handlingar,
hvilka för ett eller annat ändamål till offentlig myndighet ingåfvos.
Någon skyldighet för parterna att på visst sätt verkställa makuleringen
fans icke stadgad, hvaremot det ålåg den embete- eller tjensteman, som
mottog handlingarna, ej blott att tillse att de voro vederbörligen försedda
med stämpel och stämplarna makulerade på föreskrifvet sätt, utan äfven
att, i händelse sådant af part uraktlåtits, besörja fullgörandet deraf mot
rättighet till viss bestämd ersättning. Häradshöfdingens ordande om den
rättighet, som skulle i detta fall honom tillkommit, att bekomma verifikationsdelarna
å sistberörda tre stämplar fria från alla anteckningar,
saknade således allt berättigande, likasom hans uttalade farhåga, att han
genom insändandet af samma stämpeldelar till kongl. hofrätten skulle
hafva utsatt sig för misstanke att förut nhafva begagnat stämplarna för
annat ändamål, saknade rimlig grund. A ifrågavarande stämplar, en å
75 kronor och två å 15 kronor hvardera, befans makuleringen vara verkstad
på sådant sätt, att å den till stämpeln å 75 kronor hörande verifikationsdelen
fans allenast ett streck öfver siffran »75», samt att å motsvarande
till stämplarna å 15 kronor hörande delen fans tecknadt, å den

ena ordet »köpebref» jemte ett streck öfver siffran »15», samt å den
andra endast de nedre delarna af bokstäfverna »p» och »f» af det å stämpelns
andra hälft i (ifrigt tecknade ordet »köpebref». Hvad anginge sistberörda
stämpeldel, var densamma af den å stämpeln gjorda påteckning
berörd i så obetydlig mån, att efter af häradshöfdingen verkstäld makulering,
spår af denna påteckning säkerligen skulle varit å nu ifrågavarande
stämpeldel knappast skönjbart; likasom med säkerhet den till stämpeln å
75 kronor hörande veriifikationsdelen, efter verkstäld makulering, icke
skulle gifvit ringaste anledning till det antagande att af annan person
eller för annat ändamål verkstäld anteckning derå förefunnits. Beträffande
åter den slutligen återstående stämpeln å 15 kronor, å hvars för verifikation
afsedda del ordet »köpebref» fans tecknadt, kunde detta ord ostridigt
läsas utan minsta svårighet; och häradshöfdingen hade således, enligt
sitt eget gjorda förklarande, att han för sådant fall bort använda stämpeln,
saknat all anledning att icke begagna densamma. Då otvifvelaktigt
bolaget utan sin förskyllan ådragits en förlust till följd af den af häradshöfdingen
verkstälda dubbelstämplingen och häradshöfdingen, som utan
tillräcklig anledning vidtagit samma dubbelstämpling, derigenom varit
vållande till berörda förlust, uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskalsembetet
i kongl. Svea hofrätt att hos kongl. hofrätten framställa
yrkande om förpligtande för häradshöfdingen Ährling att till bolaget
genast utgifva värdet af ofvanomförmälta tre stämplar å tillhopa 105
kronor med detta belopp äfvensom ersättning för de kostnader bolaget
för rättelses vinnande i anmärkta afseendet måst vidkännas med det
belopp, bolaget visade sig härför hafva utgifvit, hvaremot justitieombudsmannen
fann något ansvarspåstående i målet icke böra framställas.

Efter slutad skriftvexling meddelade kongl. hofrätten den 7 april
1886 utslag af innehåll, att, enär hvad häradshöfdingen Ährling anfört
icke kunde anses hafva utgjort giltig anledning att, på sätt som skett,
vägra att mottaga ifrågavarande stämplar å tillhopa 105 kronor, samt
häradshöfdingen, som belagt handlingarna med andra stämplar till enahanda
belopp, följaktligen vore skyldig ersätta bolaget den förlust,
bolaget derigenom tillskyndats, förpligtades häradshöfdingen att till bolaget
mot qvitto och återfående af ifrågavarande stämplar genast gälda
etthundrafem kronor; men enär bolaget icke uppgifvit, hvari dess kostnader
i målet bestått, kunde yrkandet om ersättning i sådant hänseende
icke bifallas.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

I en hit ingifven skrift klagade f. regernentsskrifvaren vid kongl.
Kronobergs regemente C. A. Nilsson, utom öfver annat, som ansågs icke
höra till någon ernbetsåtgärd föranleda, jemväl deröfver att, sedan klaganden
i sin egenskap af regementsskrifvare vid nämnda regemente år 1878
blifvit å indragningsstat förflyttad, med rättighet för honom att såsom pension
fortfarande åtnjuta samtliga sina löneinkomster af samma tjenst och
deribland äfven bostället Fylleryd i Öhrs socken af Allbo härad, på det
sätt, att detsamma väl skulle till statsverket indragas, men derjemte på
tjugo års tid bortarrenderas till den högstbjudande och det årliga arrendet
deraf godtgöras klaganden sålunda, att den till honom utgående
pensionen ökades med ett mot det årliga arrendet svarande belopp; så,
och efter det kongl. domänförvaltningen gifvit konungens befallningshafvande
i Kronobergs län föreskrift om boställets utarrendering och
dervid i eu särskildt upprättad så kallad promemoria uppgifvit vilkoren
för utarrenderingen, hade vid den af konungens bemälte befallningshafvande
den 12 december 1879'' å landskontoret i Vexiö i anledning
häraf anstälda auktion konungens befallningshafvande, som dervid utgjordes
af herr landshöfdingen m. in. G. Wennerberg och t. f. domänintendenten,
vice häradshöfdingen H. J. Ljungbeck, företagit sig att, utöfver
de af kongl. domänförvaltningen för utarrenderingen bestämda
vilkor, enligt klagandens åsigt, egenmäktigt och lagstridigt tillägga
ytterligare det vilkor, att den blifvande arrendator!! skulle, ensam och
utan något, bidrag af klaganden, på egen bekostnad ombesörja och verkställa
då behöfliga nybyggnader å bostället, hvilka af t. f. domänintendenten
Ljungbeck förut beräknats till ett kostnadsbelopp af femtusen
kronor; genom hvilket obehörigen tillagda arrendevilkor det blifvande
arrendet uppenbarligen nedtryckts med detta belopp, femtusen kronor,
för de tjugo arrendeåren, eller, med andra ord, för hvart och ett af
arrendeåren med en tjugondedel af samma belopp eller tvåhundrafemtio
kronor, till förlust för klaganden och jemväl för statsverket, i händelse
klaganden skulle aflida före arrendetidens utgång.

Till bestyrkande af sin uppgift, att nu omförmäla särskilda arrendevilkor,
hvilket icke blifvit infördt i protokollet öfver auktionsförrättningen,
verkligen blifvit af konungens befallningshafvande före auktionen
offentligen tillkännagifvet, åberopade klaganden nedan intagna, dels vid
Allbo häradsrätt, dels vid rådstufvurätten i Vexiö af tre ojäfvige och
i orten ansedde personer, gästgifvaren -J. Pettersson i Öhr, kyrkovärden
J. Magnusson i Öhr Tubbatorp och restauratören S. M. Svensson
i Vexiö, edligen afgifna utsagor; hvarjemte klaganden i eu särskildt ingifven
skrift anhöll, att f. arrendatorn Carl Magnus Andersson i Forssa

och nuvarande arrendatorn af bostället Fylleryd Andreas Johannesson
måtte, derest herr landshöfdingen Wennerberg och t. f. domänintendenten
Ljungbeck icke ville medgifva, att vid auktionen så tillgått, som af
klaganden uppgifvits, blifva hörde såsom vittnen derom, att före auktionen
af t. f. domänintendenten Ljungbeck för tillstädeskomne spekulanter
tillkännagifvits, att nybyggnaden å bostället vore efter föregången besigtning
uppskattad till en kostnad af femtusen kronor. Att det af t. f.
domänintendenten vid auktionen särskildt tillkännagifna arrendevilkoret
verkligen innefattat att den tillträdande arrendatorn skulle på egen bekostnad
låta uppföra den erforderliga husbyggnaden, bekräftades ock,
enligt klagandens mening, genom den af kronofogden in. in. S. Svensson,
i närvaro af t. f. domänintendenten såsom kronoombud, den 13 augusti
1880 förrättade af- och tillträdessyn å bostället, dervid i öfverensstämmelse
med berörda arrendevilkor, den tillträdande arrendatorn ensam
ålades husbyggnadsskyldighet till belopp af femtusen tvåhundraåttio
kronor.

Efter det omförmälta syn blifvit af vederbörande tjensteman i kammarkollegium
å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar genom stämning å
klaganden och Andreas Johannesson öfverklagad, hade emellertid bemälte
häradsrätt genom utslag den 10 januari 1883 till hufvudsaklig del ålagt
klaganden ifrågavarande byggnadsskyldighet, hvarifrån klaganden icke
heller af kongl. hofrätten, efter derstädes anförda besvär, genom dess
utslag den 10 juli samma år befriats; och derigenom hade för klaganden
uppstått den obillighet och orättvisa, att klaganden skulle både
åtnöjas med ett med tvåhundrafemtio kronor årligen förminskadt arrende
af bostället och dessutom -vidkännas byggnadsskyldighet.

För afhjelpande af denna orättvisa påkallade klaganden justitieombudsmannens
embetsåtgärd, under anhållan att herr landshöfdingen
Wennerberg och t. f. domänintendenten Ljungbeck måtte; på de af
klaganden anförda skäl, åtalas för visadt oförstånd vid embetsutöfning
och förpligtas att, hvilkendera gälda gitte, dels utgifva till klaganden
för hvart och ett af åren 1880, 1881, 1882 och 1883 tvåhundrafemtio
kronor jemte sex procent ränta å de särskilda beloppen från den 14
mars år efter år, till dess liqvid skedde, dels ock i länets landtränteri
nedsätta fyratusen kronor, att af klaganden derstädes lyftas, i den mån
klaganden dertill efter sin pensionsrätt egde rättighet, äfvensom att ersätta
klaganden alla hans kostnader i detta ärende.

Vid klagoskriften voro fogade följande handlingar:

l:o) Allbo häradsrätts protokoll och den 10 januari 1883 meddelade
utslag i det af klaganden omförmälta mål mellan dels t. f. fiskalen i

kammarkollegium, v. häradshöfdingen K. H. Falkman å Kongl. Maj:ts
och kronans vägnar, kärande, samt klaganden och Andreas Johannesson,
svarande, angående ifrågakomna byggnads- och underhållsskyldighet,
dels ock klaganden, å ena, och Karl Magnus Andersson i Forssa, å andra
sidan, angående skadeersättning;

2:o) Kongl. hofrättens den 10 juli 1883 meddelade utslag på de
besvär klaganden och Andreas Johannesson hvar för sig anfört öfver
häradsrättens berörda utslag; och

3:o) Utdrag af rådstufvurättens i Vexiö dombok för den 18 augusti
1884, rörande af klaganden begärdt vittnesförhör för dödsfalls skull med
ofvanbemälte J. Pettersson, J. Magnusson och S. M. Svensson.

I häradsrättens omförmälta protokoll funnos införda den af klaganden
åberopade, af kongl. domänförvaltningen upprättade promemoria
rörande vilkoren för utarrenderingen af ifrågavarande boställe, äfvensom
protokollet öfver den å bostället den 30 augusti 1880 förrättade af- och
tillträdessyn; och fans i nämnda promemoria icke intagen någon bestämmelse
om byggnadsskyldighet å bostället, hvaremot vid syneförrättningen,
på sått klaganden uppgifvit, sådan skyldighet blifvit den tillträdande
arrendatorn ensam ålagd till belopp af 5,280 kronor.

Inför häradsrätten hade, under handläggningen af berörda mål, förenämnde
J. Pettersson, J. Magnusson och S. M. Svensson blifvit hörde
såsom vittnen och dervid berättat:

1) Pettersson: att bland de före arrendeauktionen den 12 december
1879 upplästa vilkoren äfven varit det, att byggnadsskyldighet af karaktärshuset
komine att åligga den nye arrendatorn;

2) Magnusson: att vid berörda auktion t. f. domänintendenten Ljungbeek
uppläst vilkoren för arrendets öfvertagande, dervid bland annat
såsom vilkor uppstälts, att tillträdande arrendatorn skulle bekosta uppförandet
af nytt boningshus af friskt och kärnfullt virke; samt att vittnet
icke hört, att tillika vid auktionen tillkännagifvits, att nybyggnaden
skulle ske med bidrag af förre innehafvaren af bostället; och

3) Svensson: lika med Magnusson, med tillägg att t. f. domänintendenten
Ljungbeck jemväl bland auktionsvilkoren uppgifvit att, om nödigt
virke till nybyggnad af boningshuset icke funnes å boställets egor, arrendatorn
vore pligtig att anskaffa sådant på egen bekostnad hvar han gitte.

_ Af protokollet öfver vittnesförhöret med samma personer inför rådstu
fvurätten i Vexiö inhemtades, att dervid

l:o) Pettersson intygat: att vid ifrågavarande auktion t. f. domänintendenten
Ljungbeck före utropet tillkännagifvit, att den blifvande
arrendatorn skulle vara skyldig att inom fem år låta A bostället uppföra

Just.-omlmdsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag. 2

ett nytt boningshus, samt att, enär skog icke funnes å bostället, arrendator!)
finge anskaffa det för byggnaden erforderliga virket hvar han
gitte; äfvensom att vittnet vid auktionen icke hört något nämnas derom,
att klaganden såsom afträdare af bostället skulle vara skyldig att i någon
mån deltaga i kostnaden för den nya byggnadens uppförande; samt

2:o) Magnusson och 3:o) Svensson sammanstämmande berättat: att
vid ifrågavarande auktion t. f. domänintendenten Ljungbeck före utropet
uppläst de för utarrenderingen bestämda vilkor, som innehållit, bland
annat, att den blifvande arrendator)) skulle vara skyldig att å bostället
låta uppföra ett nytt boningshus; att vittnena för sin del uppfattat detta
vilkor så, att arrendator!) skulle vara skyldig att på egen bekostnad
låta uppföra nämnda boningshus; samt att vittnena vid auktionen icke
hört något nämnas derom, att klaganden såsom afträdare af bostället
skulle vara pligtig att i någon man deltaga i kostnaden för den nya
byggnadens uppförande.

I de yttranden, som i anledning af denna klagoskrift infordrades
från herr landshöfdingen Wennerberg och t. f. domänintendenten Ljungbeck,
anfördes, i hithörande delar, hufvudsakligen:

1) af herr landshöfdingen Wennerberg: att klandret af t. f. domänintendentens
tillkännagifvande af byggnadsskyldighet för den blifvande
arrendatorn, hvilket tillkännagifvande klaganden syntes hålla före, att
herr landshöfdingen bort förbjuda, vore desto mera obefogad! som t. f.
domänintendenten genom sitt åtgörande endast fullgjort en ej blott allmän,
utan honom af kong! kammarkollegium i dess skrifvelse rörande
auktionen särskilt ålagd pligt, hvilken herr landshöfdingen ansett sig
hvarken eg a skäl eller rätt att motsätta sig; och

2) af t. f. domänintendenten Ljungbeck: att kong! kammarkollegium
i skrifvelse den 6 mars 1878, hvilken skrifvelse i afskrift bifogades,
anmodat konungens befallningshafvande att låta upprätta förslag till
minimi- och maximiarrende för ifrågavarande boställe, som enligt samma
skrifvelse skulle från den 14 mars 1879 för statsverkets och ej för klagandens
räkning utarrenderas. Sedan boställets egor under samma års
sommar blifvit uppmätta och på karta affattade, förrättade t. f. domänintendenten
med biträde af förste landtmätare!) W. F. Lindvall och kaptenen
C. Håkansson arrendevärdering å bostället den 11 oktober nämnda
år. På bostället funnos då och funnes fortfarande två små gamla och
bristfälliga boningshus, af hvilka ett sades vara utsynadt för inemot femtio
år tillbaka. Vid sådant förhållande måste naturligtvis nytt boningshus
byggas å bostället, och kostnaden derför hade af t. f. domänintendenten
och hans biträden vid förrättningen beräknats till femtusen kronor.

Byggnadstimmer funnes ej å boställets egor. Hvarken t. f. domänintendenten
eller hans biträden vid värderingen tänkte sig boningshuset så
stort, att det kunde få namn af s. k. karaktärshus. Enligt det byggnadsförslag
t. f. domänintendenten sedermera lät byggmästare uppgöra och
hvilkct förslag användes vid den af kronofogden Svensson å bostället
förrättade syn, skulle huset innehålla fyra rum, kök och tambur eller
förstuga, samt brygghus och bagarestuga, jemte källare. Då t. f. domänintendenten
och biträdena vid arrendevärderingen tänkte sig, att de
gamla husen skulle nedrifvas, kunde väl ingen påstå att det nya boningshuset
skulle vara för stort tilltaget för eu blifvande arrendator, som för
boställets ordentliga häfd hade behof af två drängar och två pigor.
T. f. domänintendenten och biträdena vid värderingen kallade detta nya
hus helt enkelt bostadshus och ej karaktärshus, såsom parterna i ofvanberörda
vid Allbo häradsrätt anhängiggjorda mål och till och med häradsrätten
kallat det.

Beträffande byggnadsskyldigheten kunde vid arrendevärderingen
naturligtvis ej till siffran uppgifvas, med hvilket belopp klaganden skulle
bidraga till det nya husets uppförande, ty sådant tillkom synerätt. Dock
ansåg t. f. domänintendenten, äfvensom biträdena vid arrendevärderingen,
att åtminstone en stor del af kostnaden skulle drabba den nye arrendatorn,
som i alla händelser finge besväret med åtföljande obehaget af
nybyggnaden. Det nya huset skulle stå på samma plats, som det gamla,
hvilket alltså måste rifvas, innan det nya blefve bygdt.

Klaganden hade innehaft bostället under nitton år, och enligt eu
den 13 augusti 1860 förrättad af- och tillträdessyn hade klaganden förpligtats
att flytta och påbygga boningshuset för en kostnad af endast
112 kronor 50 öre, samt nybygga brygghus för 75 kronor. Dessa nybyggnadsskyldigheter
hade klaganden eftersatt. Skulle denna syn nu
hafva ländt till efterrättelse, hade kostnaden för det nya huset ju hufvudsakligen
skolat drabba den nye arrendator!!.

Tvisten om det nya boningshusets uppförande hade häradsrätten
genom syn på stället afgjort den 25 augusti 1884, dervid klaganden
dömts ansvarig för åtta och den nye arrendator!! för fyra och ett tredjedels
byggnadsår. Sedan kammarkollegium granskat arrendeförslaget, anmodades
konungens befallningshafvande i skrifvelse den 7 augusti 1879
att förrätta arrendeauktion å bostället. Enligt samma skrifvelse skulle
auktionskungörelsen äfven innehålla »tillkännagifvande, att för kännedom
om egendomen och arrendevilkoren nödiga handlingar funnes att tillgå
å landskontoret i länet». Kammarkollegium hade faststält föreslagna
minimiarrendet, 600 kronor, men borttagit maximiarrendet, enär då blifvit

bestämdt, att bostället skulle för klagandens räkning utarrenderas. Som
t. f. domänintendenten den tiden hade förordnande att förestå expeditionen
af domänärenden i Kronobergs län, hade t. f. domänintendenten
äfven skyldighet att tillhandahålla spekulanter alla handlingar och deribland
äfven det af t. f. domänintendenten med biträden upprättade
arrendeförslag. Hvar och en kunde der läsa, att t. f. domänintendenten
och biträdena ej blott beräknat kostnaden för ett nytt bostadshus till
5,000 kronor, utan ock antagit, att denna kostnad skulle verka nedsättning
i det blifvande arrendet. Hade någon frågat t. f. domänintendenten
derefter, så hade t. f. domänintendenten äfven uppgifvit detta,
och detsamma vidhölle han fortfarande; ty äfven om klaganden, såsom
nu skett, ålagts större delen af byggnadsskyldigheten, komme nye
arrendator!! alltid att få sill beskärda del deraf, utom allt obehag under
byggnadstiden. Denna upplysning, som t. f. domänintendenten hade
skyldighet att lemna spekulanter, kunde väl ej få namn af ett särskilt
arrendevilkor. Då statsverket emellertid ej direkt bekostade nybyggnad,
måste fråga om sådan byggnad alltid hänföras till de allmänna
vilkor, som ej upptoges i arrendekontraktet men icke desto mindre
ålåge arrendatorn enligt lag.

Klaganden förestälde sig emellertid, att det utfästa arrendet, 750
kronor, d. v. s. 150 kronor utöfver det faststälda minimiarrendet, skulle
vara för lågt. T. f. domänintendenten deremot påstode, att det vore
så högt, att arrendatorn under nuvarande förhållanden årligen förlorade
på arrendet.

Enligt i afskrift bifogad rulla öfver Kronobergs regementes boställen
vore bostället Fylleryd i aflöningsstaten uppskattadt. till 192 kronor årligen.
Som bostället saknade karaktärshus, hade klaganden derjemte
årligen uppburit hyresersättning. Klaganden hade utarrenderat bostället
för 500 kronor årligen, och nu uppbure klaganden årligen 750 kronor,
ehuru aflöningsstaten upptoge allenast 192 kronor årligen.

Om klaganden såsom indelningshafvare fullgjort sin byggnadsskyldighet
och stillt sig synerätt^ beslut till efterrättelse, samt i öfrigt låtit
ordentligt utdika en mossodling, ansåge t. f. domänintendenten, att klaganden
kunnat göra ännu större vinst på bostället; men klaganden
glömde både detta och derjemte, att den nye arrendatorn i följd af
klagandens underlåtenhet att bygga drabbades af både kostnader och
besvär. I stället uträknade klaganden helt beqvämt, att han af herr
landsliöfdingen och t. f. domänintendenten skulle hafva en årsinkomst
af 250 kronor, och detta oaktadt häradsrätten genom sitt ofvanberörda
utslag den 25 augusti 1884 skattat hela nybyggnaden till endast 2,084

kronor. För klagandens del och med hänsyn till den omtanke och möda
han haft för bostället, borde väl skilnaden mellan 192 kronor och 750
kronor årligen vara hederlig betalning. Skulle någon hafva skäl till
klagan vore det väl statsverket, som under 19 år haft eu om boställets
bästa liknöjd indelningshafvare, ty statsverket och icke klaganden komine
antagligen att uppbära arrendet för de flesta åren af arrendeperioden
och skulle således draga hufvudsakliga nyttan af det något högre arrende,
som möjligen kunnat erhållas, om bostället vid auktionstillfället varit
ordentligen bebygdt.

Af de utaf t. f. domänintendenten åberopade handlingar och hvad
t. f. domänintendenten nu anfört framginge emellertid, att klaganden
icke lidit ringaste orätt eller förlust i följd af utarrenderingen eller t. f.
domänintendentens åtgöranden beträffande densamma; och vågade t. f.
domänintendenten alltså bestrida alla klagandens ersättnings- och an O

svarsyrkanden såsom alldeles obefogade.

Vid t. f. domänintendentens yttrande voro fogade, förutom de handlingar,
hvilka ofvan anmärkts såsom i afskrifter åtföljande yttrandet,
jemväl protokollet öfver arrendevärderingen å bostället den 11 oktober
1878, Allbo härads synerätt^ protokoll och åberopade utslag den 25
augusti 1884, samt kongl. kammarkollegii skrifvelse den 7 augusti 1879
angående förrättande af arrendeauktion å bostället, samtliga dessa handlingar
i vederbörligen styrkta afskrifter.

Efter det klaganden lemnats tillfälle att taga kännedom af berörda
yttranden med åtföljande handlingar, anfördes af honom i afgifna påminnelser
i korthet följande:

Klaganden stödde sig fortfarande och hufvudsakligen på de berättelser,
afbörda vittnen i saken meddelat, och yrkade, att herr landshöfdingens
och t. f. domänintendentens invändningar måtte lemnas utan
afseende såsom varande i strid med vittnesmålen, hvilka dock hvarken
herr landshöfdingen eller t. f. domänintendenten vågat bestrida såsom
sanningslösa.

De afbörda vittnena hade enstämmigt intygat, att t. f. domänintendenten
å auktionsdagen före auktionen offentligen tillkännagifvit, att den
blifvande arrendatorn skulle på egen bekostnad bygga de då erforderliga
husen, för hvilka kostnaden beräknats uppgå till 5,000 kronor;
och vid detta arrendevilkor, som, så vidt klaganden kunnat förstå, helt
visst vore ett arrendevilkor och det ett ganska ansenligt sådant, men
som icke omtalats i de allmänna kungörelserna om auktionen och ej
heller i den nya arrendatorns kontrakt om boställsarrendet, fasthölle
klaganden i afseende å auktionsförrättarne, hvilka för den klaganden

tillskyndade skada borde gifva honom ersättning såsom han förut yrkat,
helst deras felaktighet mot klaganden qvarstode, till dess dennes skada
blifvit ersatt.

T. f. domänintendenten hade liksom bakom herr landshöfdingens
rygg uppstält det särskilda arrendevilkoret, och herr landshöfdingen
hade vid auktionen ej nog minne af de arrendevilkor domänstyrelsen
föreskrifvit och ej nog juridisk insigt att uppmärksamma t. f. domänintendentens
tillvägagående medelst sammanblandning af tillkännagifvandena
för spekulanterna om uppförande af nya boställshus och om skyldighet
för den blifvande arrendator!! att bekosta deras uppförande.

Efter det klaganden bemött t. f. domänintendentens påstående, att
det nuvarande arrendet snarare vore för högt, än för lågt, äfvensom
hvad t. f. domänintendenten i öfrig! anfört, såsom icke på saken inverkande,
förklarade klaganden slutligen, att han fullföljde de af honom
framstälda påståendena, så mycket hellre som både herr landshöfdingen
och t. f. domänintendenten ansåge sig hafva rätteligen förfarit.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann justitieombudsmannen
klagandens yrkanden, så vidt de vore rigtade mot herr landshöfdingen
Wennerberg, icke föranleda någon åtgärd. Tillkännagifvandet
vid auktionen om den blifvande arrendatorns byggnadsskyldighet gjordes
af t. f. domänintendenten på eget bevåg utan någon herr landshöfdingens
tillskyndelse. I egenskap af föredragande i domänärenden ålåg det
t. f. domänintendenten att till föredragning bereda ifrågavarande ärende;
och då således företrädesvis t. f. domänintendenten borde ega fullständig
och noggrann kännedom om detsamma i alla dess delar, hade herr landshöfdingen,
af hvilken icke rimligtvis borde kunna fordras, att han städse
skulle behålla i minnet samtliga de bestämmelser och föreskrifter, som i
de af t. f. domänintendenten föredragna ärenden kunde vara af domänförvaltningen
meddelade, skälig anledning att i detta afseende förlita
sig på t. f. domänintendenten. Herr landshöfdingens af klaganden anmärkta
underlåtenhet att förbjuda ifrågavarande tillkännagifvande kunde
justitieombudsmannen derför icke anse vara af beskaffenhet att, äfven
om tre n o in detta tillkännagifvande arrendet kunde anses hafva blifvit
obehörigen nedtryckt och förlust derigenom klaganden tillskyndad, böra
för herr landshöfdingen medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.

I fråga åter om t. f. domänintendentens befogenhet att vid auktionstillfället
göra detta tillkännagifvande, på sätt nu syntes hafva skett,
fann justitieombudsmannen sig icke öfvertygad af hvad t. f. domänintendenten
till försvar för denna sin åtgärd andragit. Af föreskriften
i kongl. kammarkollegii af t. f. domänintendenten åberopade skrifvelse

den 7 augusti 1879, att auktionskungörelsen äfven skulle innehålla »tillkännagifvande,
att för kännedom om egendomen och arrendevilkoren
nödiga handlingar funnes att tillgå å landskontoret i länet», följde ingalunda,
såsom t. f. domänintendenten syntes förmena, att t. f. domänintendenten
vid sjelfva auktionstillfället skulle underrätta vederbörande
spekulanter om blifvande arrendatorns byggnadsskyldighet, hvarom spekulanterna
egt tillfälle att före auktionen förskaffa sig kännedom. Hvarken
genom berörda skrifvelse eller genom någon annan af vederbörande myndighet
meddelad föreskrift hade t. f. domänintendenten erhållit bemyndigande
att, utöfver de i kongl. domänförvaltningens promemoria upptagna
arrendevilkoren, vid auktionen offentligen tillkännagifva, att det ålåge
den tillträdande arrendatorn att verkställa de å bostället behöfliga nybyggnader.
Hade emellertid t. f. domänintendenten, jemte tillkännagifvande
att nybyggnadsskyldighet ålåge den nye arrendatorn, och att
nybyggnad erna vid arrendevärderingen förslagsvis beräknats till 5,000
kronor, meddelat den upplysning, att vid blifvande syn komme att bestämmas
såväl sjelfva kostnadsbeloppet, som ock huruvida och i hvad
mån afträdaren vore skyldig att deltaga i kostnadens gäldande, hade
dervid icke varit något att anmärka, då ju ett så beskaffädt tillkännagifvande
varit med det verkliga förhållandet öfverensstämmande. — Af
de utaf klaganden såsom vitnen åberopade personers utsagor, hvilka af
t. f. domänintendenten lemnats till rigtigheten obestridda, framginge
likväl att t. f. domänintendenten vid auktionstillfället, i sammanhang
med uppläsandet af de utaf domänförvaltningen bestämda arrendevilkoren,
tillkännagifvit, att den blifvande arrendatorn skulle vara skyldig att å
bostället låta uppföra ett nytt boningshus, hvarför kostnaden beräknats
till 5,000 kronor, samt att, enär skog icke funnes å bostället, arrendatorn
finge anskaffa det för byggnaden erforderliga virket hvar han
gitte. Icke någon af dessa personer, hvilka vid auktionen närvarit, förmodligen
i egenskap af spekulanter, hade hört något nämnas derom, att
klaganden, såsom afträdare af bostället, skulle vara pligtig att i någon
mån deltaga i kostnaden för den nya byggnaden, utan hade samtliga
uppfattat tillkännagifvandet så, att den nye arrendatorn skulle vara
skyldig att på egen bekostnad låta uppföra nämnda boningshus; hvilket
ju ock, enligt hvad ådagalagdt blifvit, varit t. f. domänintendentens åsigt
i frågan. Otvifvelaktigt måste vid sådant förhållande t. f. domänintendentens
berörda tillkännagifvande hafva i någon mån inverkat på de af
spekulanterna afgifna anbuden, och arrendet till följd deraf icke stigit
så högt, som eljest kunnat blifva fallet. T. f. domänintendentens åsigt,
att det nuvarande arrendet i allt fall vore för högt, kunde icke inverka

på detta sakförhållande, helst t. f. domänintendenten sjelf medgifvit,
att arrendesumman under vissa förutsättningar möjligen kunnat blifva
något högre.

Då klaganden sedermera fått sig ålagd den hufvudsakliga byggnadsskyldigheten,
på samma gång han till följd af t. f. domänintendentens
obehöriga och vilseledande tillkännagifvande vid auktionen gått, i mistning
af det antagligen något högre årliga arrende, som kunnat erhållas,
derest detta tillkännagifvande icke egt rum, hade klaganden uppenbarligen
genom t. f. domänintendentens åtgärd tillskyndats förlust; och
då denna t. f. domänintendentens åtgärd egt rum under embetsutöfning,
ansåg justitieombudsmannen sig icke kunna underlåta att, i fråga om
t. f. domänintendenten, lemna klaganden det biträde, denne äskat, samt
uppdrog fördenskull åt advokatfiskalsembetet i kongl. Göta hofrätt att
inför kongl. hofrätten lagligen anhängiggöra och utföra åtal mot t. f.
domänintendenten Ljungbeck för det oförstånd i embetets utöfning, han
sålunda låtit komma sig till last, dervid, efter det vittnesförhör, om
sådant ansåges erforderligt, egt rum, ansvar å t. f. domänintendenten
borde efter lag och sakens beskaffenhet yrkas, samt klagandens ersättningsanspråk
i mån af befogenhet understödjas.

Efter det advokatfiskalsembetet dels, i enlighet med det af justitieombudsmannen
meddelade uppdraget, stält t. f. domänintendenten Ljungbeck
under tilltal inför hofrätten för det oförstånd i embetsutöfning,
till hvilket justitieombudsmannen ansett honom hafva i anmärkta hänseendet
gjort sig skyldig, dels ock i sammanhang härmed på särskild, af
klaganden hos hofrätten gjord angifvelse anstalt åtal jemväl mot herr landshöfdingen
Wennerberg för det tjenstefel, som kunde anses ligga honom
i angifna hänseendet till last, meddelade kongl. hofrätten efter slutad
skriftvexling den 10 juni 1886 utslag, af innehåll att, enär upplyst
blifvit, att kongl. kammarkollegii förslag till arrendekontrakt blifvit vid
den i målet ifrågakomna auktion uppläst, samt vid sådant förhållande
t. f. domänintendenten Ljungbecks vid densamma fälda yttrande angående
skyldighet för en blifvande arrendator att utöfver bestämmelserna
i samma kontrakt ansvara för nybyggnad å fastigheten vid den
till arrende utbjudna egendomen saknat betydelse och följaktligen icke
bort af de vid auktionen närvarande fattas såsom ett arrendevilkor;
alltså och då genom hvad i målet förekommit icke kunde anses utredt,
att någon förlust genom åtalade förfarandet tillskyndats Nilsson, blefve
den mot herr landshöfdingen Wennerberg och t. f. domänintendenten
Ljungbeck i målet förda talan ogillad.

Om detta utslag’ voro tre af de fem kongl. hofrättens ledamöter,

som i öfverläggning till utslag i målet tagit del, ense, hvaremot referenten
i målet, med hvilken en ledamot instämde, afgaf följande yttrande:
v

»Jag har öfvervägt hvad parterna i målet anfört, samt handlingarna
vidare innehålla; och alldenstund, i följd af hvad herr landshöfdingen Wennerberg
och vice häradshöfdingen Ljungbeck i sina förklaringar andragit,
de icke kunna anses hafva förnekat hvad emot dem angifvet och anmärkt
blifvit eller att vid det tillfälle, då auktion å arrenderätten till bostället
Fylleryd inför konungens befallningshafvande hölls, dels Ljungbeck, som
dervid bestridt förordnande såsom landskamrerare i domänärenden, tillkännagifvit
att ifrågavarande nybyggnadsskyldighet skulle åligga den blifvande
arrendator^ dels ock herr landshöfdingen låtit vid samma åtgärd
af Ljungbeck bero, samt nämnda tillkännagifvande med hänseende till ej
mindre detsammas innehåll, än äfven de förhållanden, under hvilka det
skett, icke kan betraktas annorlunda än såsom ett af konungens befallningshafvande
stadgadt vilkor, som vid auktionen närvarande spekulanter
haft anledning antaga skola vara mot blifvande arrendator gällande,
för den skull och emedan samma vilkor stått i strid emot de
rörande nybyggnadsskyldigheten af kongl. kammarkollegium meddelade,
på lag och sakens beskaffenhet grundade föreskrifter, hvilka upptagits i
det af kammarkollegium uppgjorda och jemväl vid auktionen tillgängliga
förslag till arrendekontrakt, hvilket förslag i förevarande hänseende,
enligt hvad i målet ostridigt förekommit, varit af samma innehåll, som
det af kammarkollegium den 17 december 1879 angående arrenderätten
till bostället upprättade kontrakt, samt laga befogenhet för konungens
befallningshafvande att vid auktionen stadga omförmäla, från kammarkollegii
förslag till arrendekontrakt afvikande vilkor icke kan härledas
vare sig från vice häradshöfdingen Ljungbecks åliggande såsom tillförordnad
domänintendent eller från hans jemte hans biträden vid förrättningen
den 11 oktober 1878 i deröfver förda protokollet uttalade förmenande
att kostnaden för nybyggnad af boställets bostadshus komme
att drabba arrendatorn, eller från kong], kollegii i ofvan omnämnda
skrifvelse den 7 augusti 1879 gifna föreskrifter; ty och som herr landshöfdingen
Wennerberg och vice häradshöfdingen Ljungbeck begge äro
för konungens befallningshafvandes berörda åtgärd vid auktionen ansvarige;
alltså pröfvar jag lagligt att jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen
döma dem att för felaktigt förfarande i embetet hvar för sig bota sjuttiofem
kronor till kronan.

Beträffande Nilssons framstälda, i vissa delar af advokatfiskalsembetet
understödda anspråk på skadestånd må det väl i följd af sakens

Just.-ombudsmannenn embetsberättelse till 1887 års riksdag. 3

egen beskaffenhet och i målet förekomna omständigheter kunna anses
vara antagligt, att någon förlust tillskyndats Nilsson genom konungens
befallningshafvandes bfvanberörda åtgärd i afseende på auktionsvilkorens
tillkännagifvande, men då tillförlitlig utredning och bestyrkelse saknas
angående det belopp, hvarmed den vid auktionen högst bjudna årliga
arrendesumman understiger den summa, som i årligt arrende för bostället
kunnat vid auktionen bjudas, för den händelse dervid icke stadgats andra
vilkor än dem, som kammarkollegium faststält, finner jag herr landshöfdingen
Wennerberg och vice häradshöfdingen Ljungbeck icke kunna, emot
deras bestridande, åläggas att till Nilsson något skadestånd utgifva; skolande
emellertid herr landshöfdingen Wennerberg och vice häradshöfdingen
Ljungbeck godtgöra Nilsson hans utgifter i målet med sextioåtta kronor.»

Under målets handläggning anhöll Nilsson om vitnesförhör med
förre arrendator!! C. M. Andersson till bestyrkande af ett den 19 april
1886 utgifvet intyg, hvilken anhållan af advokatfiskalsembetet af uppgifna
orsaker understöddes, men af herr landshöfdingen Wennerberg och
t. f. domänintendenten Ljungbeck bestriddes; och blef samma anhållan,
enär de omständigheter, rörande hvilka vitnesförhöret påfordrats, ansågos
icke vara af beskaffenhet att inverka på målets utgång, med tre röster
mot två af kongl. hofrätten afslagen.

Med kongl. hofrättens ofvanberörda utslag, i hvad detsamma afsåg
åtalet mot t. f. domänintendenten Ljungbeck, fann justitieombudsmannen sig
icke kunna åtnöjas, lika litet som med kongl. hofrättens omnämnda beslut
i fråga om det begärda vitnesförhöret med C. M. Andersson, utan anbefalde
i skrifvelse till advokatfiskalsembetet bemälta embete att hos Kongl. Maj:t
anföra underdåniga besvär öfver utslaget. I denna skrifvelse anfördes, bland
annat, hurusom det‘syntes vara uppenbart, att, på sätt äfven minoriteten i
kongl. hofrätten ansett, t. f. domänintendenten Ljungbeck saknat befogenhet
att vid auktionstillfället göra ett särskilt tillkännagifvande angående
skyldighet för en blifvande arrendator att utöfver bestämmelserna i det
vid samma tillfälle upplästa, af kammarkollegium upprättade förslag till
arrendekontrakt ansvara för nybyggnad å egendomen, äfvensom att detta
tillkännagifvande måste af de vid auktionen närvarande spekulanterne å
arrendet uppfattas såsom ett särskildt arrendevilkor, som skulle vara
gällande mot den blifvande arrendatorn. Orimligt vore att, såsom kongl.
hofrättens pluralitet syntes vilja, af de vid auktionen närvarande arrendespekulanterne
fordra den insigt i gällande författningar, att de kunnat
inse, att det af t. f. domänintendenten gjorda tillkännagifvandet saknade
all betydelse, då t. f. domänintendenten sjelf naturligtvis ansåg, att den
af honom omnämnda nybyggnadsskyldigheten skulle åligga den blifvande

arrendator!]. Om således de vid auktionen närvarande spekulanterne
haft anledning uppfatta och verkligen uppfattat t. f. domänintendentens
tillkännagifvande såsom ett särskildt arrendevilkor, vore det påtagligt
att, derest vid auktionstillfället t. f. domänintendenten icke utöfver de
af kammarkollegium faststälda arrendevilkor omnämnt såsom ett ytterligare
vilkor omförmälta nybyggnadsskyldighet för blifvande arrendatorn,
ett högre arrendebelopp skulle bjudits, än nu skett. Det måste visserligen
alltid blifva vanskligt att bestämma beloppet, hvarmed den nu
högst bjudna arrendesumman understigit den summa, som under nyssnämnda
förutsättning kunnat i årligt arrende för bostället vid auktionen ■
bjudas. Kongl. hofrättens pluralitet hade ansett, att genom hvad i målet
förekommit det icke kunde anses utredt, att någon förlust genom åtalade
förfarandet tillskyndats klaganden, hvaremot minoriteten, som ansett antagligt
att förlust verkligen tillskyndats honom, endast funnit tillförlitlig
utredning och bestyrelse angående beloppet af denna förlust saknas.
Då det tydligen vore faktiskt omöjligt att i fråga om detta belopp
komma till en oomtvistlig siffra och det derför icke återstode annat, än
att söka den möjligast tillförlitliga grund för bedömandet af förlustens
antagliga storlek, samt i detta afseende C. M. Anderssons hörande
på ed angående det af honom den 19 april 1886 afgifna intygets
innehåll måste vara af betydelse, hade kongl. hofrätten icke bort vägra
det med C. M. Andersson begärda vitnesförhöret. Genom detta vitnesförhör
kunde möjligen den utredning och bestyrkelse, minoriteten
inom kongl. hofrätten saknat, i afsevärd mån åstadkommas, och sålunda
bestämmandet af det skadestånd, klaganden i förefallande fall borde tillerkännas,
möjliggöras.

På grund af hvad sålunda anförts anmodades advokatfiskalsembetet
att i de underdåniga besvären yrka upphäfvande af kongl. hofrättens
utslag och fullfölja de vid kongl. hofrätten mot domänintendenten Ljungbeck
framstälda påståenden, samt i sammanhang dermed framställa förnyad
anhållan om vitnesförhör med förenämnde C. M. Andersson.

Dessa besvär hafva ännu ej blifvit af Kongl. Maj:t afgjorda.

I den af justitieombudsmannen till nästlidna års riksdag afgifna embetsberättelse
redogjordes (sidd. 20—22) för ett åtal, som, på angifvelse af kommissionärer!
J. B. Osbeck, anstälts mot stadsnotarie!! i Stockholms rådstufvurätt
H. T. Benckert, för det denne å det för Osbeck utskrifna exemplar
af rådstufvurättens den 15 september 1884 meddelade dom i mål

mellan Osbeck, å ena, och boktryckaren J. O. O. Löfning, å andra sidan,
angående fordringsanspråk, antecknat att vad mot utslaget icke erlagts,
oaktadt, enligt hvad Osbeck sedermera påstått och sökt styrka, vad mot
utslaget af honom blifvit inom föreskrifven tid anmäldt och till stadsnotarien
Benckert erlagdt.

Svea hofrätt ansåg enligt utslag den 1 juli 1885, att genom hvad
ett i målet hördt vitne J. E. Barck intygat, jemfördt med innehållet
i stadsnotarien Benckerts i anledning af åtalet afgifna förklaring,
samt hvad i öfrigt i målet förekommit, måste anses lagligen utredt, att
-Osbeck den 16 september 1884 och således i laga tid till stadsnotarien
Benckert såsom vadeskilling för fullföljande af talan mot rådstufvurättens
ifrågavarande dom erlagt, två kronor 50 öre, men stadsnotarien Benckert
sådant oaktadt sedermera å det till Osbeck utskrifna exemplar af berörda
dom tecknat bevis, utmärkande att vad mot domen icke blifvit
erlagdt eller anmäldt, genom hvilket förfarande Osbeck gått förlustig
rättigheten att saken i högre rätt fullfölja; och då stadsnotarien Benckert,
hvilken vid ifrågavarande tillfälle såsom domare och expeditionshafvande
varit skyldig att å rådstufvurättens vägnar i omförmälta sak vadeskillingen
mottaga och bevis om vadet meddela, följaktligen i berörda hänseende
visat vårdslöshet i sitt embete, fann hofrätten skäligt, jemlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen, döma stadsnotarien Benckert att härför
bota femtio kronor, äfvensom förpligta honom att ej mindre till Osbeck
återbära af denne i vadeskilling lemnade två kronor 50 öre, samt för
nyss omförmälta af stadsnotarien Benckert utfärdade bevis erlagd lösen
en krona, än äfven godtgöra Osbeck hans besvär och utgifter i anledning
af åtalet med sextio kronor; hvaremot Osbecks i öfrigt framstälda
ersättningsanspråk såsom obestyrkt ej kunde af kongl. hofrätten bifallas.

öfver detta utslag anförde såväl stadsnotarien Benckert som Osbeck
besvär hos Kongl. Maj:t, som i utslag den 18 mars 1886 utlät sig, att
då hvarken genom J. E. Barcks vitnesmål eller hvad för öfrigt i
målet förelupit fullständig laga bevisning förebragts derom, att Osbeck
vid ifrågavarande tillfälle hos Benckert framstält begäran att få erlägga
vad i den af rådstufvurätten den 15 september 1884 afdömda saken
emellan Osbeck och Löfning och dervid erlagt den för sådant ändamål
erforderliga vadeskillingen, Kongl. Maj:t, med ändring af kongl. hofrättens
utslag, funne Benckert ej kunna till ansvar eller ersättningsskyldighet
i målet dömas.

Abon Håkan Mårtensson i Löfvestad klagade i eu hit insänd skrift
deröfver att, enligt hvad klagoskriften i afskrift bifogadt utdrag af Färs
häradsrätts dombok för den 16 januari 1883 utvisade, beinälte häradsrätt
i strid mot 17 kap. 3 § rättegångsbalken vägrat klaganden att i ett
vid häradsrätten anhängigt, till nämnde dag uppskjutet, mål mellan klaganden,
å ena, samt arrendator!! P. Nilson i Magleberg, å andra sidan,
angående ersättning, få såsom vittnen afhörde åtskilliga af klaganden till
domstolen medförde personer, samt förelagt klaganden att till den 13 påföljande
februari, dertill målets fortsatta handläggning ytterligare uppskjutits,
genom stämning inkalla de personer, med hvilka klaganden
önskade få vittnesförhör i målet anstäldt; genom hvilket olagliga förfarande
klaganden tillskyndats onödiga, af honom närmare uppgifna, kostnader
till sammanlagdt belopp af 68 kronor, förutom de utgifter han i
anledning af den hos justitieombudsmannen gjorda anmälan och de åtgärder,
som deraf kunde föranledas, koinme att vidkännas och hvilka af
honom beräknats till 32 kronor; och yrkade klaganden, att häradshöfdingen
i Färs härads domsaga Victor Anderberg, som vid ifrågakomna
rättegångstillfälle fört ordet i häradsrätten, måtte för det einbetsfel, han
i angifna hänseendet låtit komma sig till last, ställas under tilltal samt
förpligtas ersätta klaganden berörda kostnader och utgifter med uppgifna
belopp, tillhopa 150 kronor.

Det klagoskriften i styrkt afskrift bilagda domboksutdraget var af
följande lydelse:

»Utdrag af domboken hållen vid Färs härads vårting i
Sjöbo den 16 januari 1883.

N:o 18. Vid upprop af det under n:o 301 i domboken för sistlidna
hösteting anmärkta och hit uppskjutna mål mellan åboen Håkan Mårtensson
i Löfvestad, å ena, samt arrendatorn P. Nilson i Magleberg, å
andra sidan, om ersättning, instälde sig parterna personligen, käranden
åtföljd af sin son Jöns Håkansson. Svaranden medhade ej någon bevisning
utan vidhöll hvad han vid föregående rättegångstillfället andragit.

Käranden anhöll om vittnesförhör med vissa uppgifna personer, hvilka
han hade med sig, men enär dessa ej voro stämda och mängden af mål,
som skulle under dagen handläggas, icke tilläte något dylikt förhör till
men för parter i efterkommande målen, så kunde något vittnesförhör
med beinälta personer för tillfället ej tillåtas. Med anledning deraf anhöll
käranden om uppskof för att få tio vittnen i saken hörda; och då
svaranden icke hade något att deremot invända, så blef målet uppskjutet
till andra rättegångsdagen af tingets nästa allmänna sammanträde härstädes
eller tisdagen den 13 instundande februari, då parterna skola

komma tillstädes vid lagliga påföljder, käranden försedd med bevis om
sina vittnens instämning i behörig tid och ordning. Som ofvan.

På häradsrättens vägnar:

V. Anderberg.»

Sedan häradshöfdingen Anderberg erhållit tillfälle att yttra sig öfver
denna klagoskrift, vitsordade han i afgifvet utlåtande, jemte meddelande
af åtskilliga upplysningar rörande ifrågavarande mål, rigtigheten åt det
af klaganden åberopade domboksutdraget, »dock med tillägg att Håkan
Mårtensson, sedan öfriga mål och ärenden för dagen vunnit handläggning,
kunde få sina vittnen afbörda, derest han så önskade»; på grund
hvaraf och då häradshöfdingen genom angifna förfaringssättet, derför
skälen funnes i protokollet anförda, trodde sig icke hafva öfverskridit
gällande lag, utan upprätthållit den ordning, som andre sakegare hade
rätt att fordra, häradshöfdingen anhållit, att klagandens angifvelse måtte
lernnas utan afseende.

De skäl, Indika i rättens protokoll angåfvos till stöd för dess vägran
att vid rättegångstillfället den 16 januari 1883 anställa det af klaganden
begärda vittnesförhöret, voro två, nemligen dels att de personer, hvilkas
hörande såsom vittnen klaganden äskat, icke voro stämde, och dels
att mängden af mål, som skulle under dagen handläggas, icke tillät
något dylikt förhör till men för parter i efterkommande mål.

Hvad beträffade det första af dessa skäl, syntes dess anförande berott
på ett fullkomligt förbiseende af lagens föreskrifter i förevarande
ämne. Enligt gällande lag fordras alldeles icke, att till vittnen åberopade
personer skola vara till rätten instämde, för att vittnesförhör med
dem derstädes skall få ega rum. Tvärtom föreskrifver lagen uttryckligen
två olika sätt, på hvilka det står en part öppet att få vittnesförhör
inför rätta medgifvet. 1 det af klaganden åberopade lagrum, 17 kap.
3 § rättegångsbalken, heter det: »Vill någon sin talan med vittne fästa,
läge det sjelf med sig eller läte det lagligen till rätten stämma». Då
klaganden i förevarande fall sjelf tagit de personer med sig, hvilka han
önskade få afhörde såsom vittnen, var det följaktligen hans lagliga rätt att,
derest eljest icke hinder för deras hörande mötte, få vittnesförhör med
dem vid samma tillfälle anstäldt, utan afseende derpå, huruvida de för
sådant ändamål blifvit till rätten instämde eller icke.

Lika litet hållbart var det andra af häradsrätten åberopade skälet,
att mängden af mål, som skulle under dagen handläggas, icke tilläte det
begärda förhöret till men för parter i efterkommande mål. Någon rätt
för domaren eller domstolen att endast på grund deraf, att ett större
antal mål än vanligt blifvit utsatt till en rättegångsdag, i något eller

några af dem vägra anställande af vittnesförhör, hvaremot i öfrigt laga
hinder icke möter, finnes icke någonstädes i lag medgifven; och detta helt
naturligt derför att ett dylikt medgifvande skulle göra utredningen och fortgången
af förekommande mål och ärenden beroende på domarens beqvämlighet
och godtycke i vida större utsträckning, än med god rättegångsordning
vore förenligt. Äfven detta skäl saknade fullkomligt stöd af lag.

Häradshöfdingen hade i sitt ofvanberörda yttrande uppgifvit, att
klaganden vid ifrågavarande tillfälle kunnat, sedan öfriga mål och ärenden
för dagen vunnit handläggning, få sina vittnen hörda, derest han
sådant önskat. Äfven om det finge antagas, att domstolens mening
varit sådan, fans dock icke i rättens protokoll med ett enda ord antydt,
att klaganden härom fått besked, hvilket icke heller af häradshöfdingen
påståtts. Vid sådant förhållande kunde klaganden rimligtvis icke uppfatta
rättens vägran att »för tillfället» anställa det begärda vittnesförhöret
annorlunda, än som skedde, eller att, på de af rätten angifna
skäl, vittnena icke kunde få höras förrän vid ett kommande rättegångstillfälle.
I sjelfva verket var väl, i strid mot hvad häradshöfdingen
numera uppgifvit, detta vid tillfället äfven rättens mening, hvilket tydligt
framginge af protokollet, som af häradshöfdingen blifvit till rigtigheten
vitsordadt, och särskild! af det vid samma tillfälle klaganden
gifna föreläggande att vid följande rättegångstillfälle vara försedd med
bevis om sina vittnens instämning i behörig tid och ordning. Detta föreläggande,
sammanstäldt med det af rätten till stöd för dess vägran att
anställa vittnesförhöret anförda skäl, att vittnena icke vore stämda, förutsatte,
att rätten dervid utgått från ofvanberörda origtiga uppfattning,
att vittnesförhör lagligen icke kunde eller borde ega rum, derest ej de
personer, som åberopades såsom vittnen, blifvit till rätten stämde.

Då justitieombudsmannen sålunda ansåg det uppenbart, att häradsrätten
i förevarande fall förfarit olagligt genom att utan laga skäl afslå
det af klaganden begärda vittnesförhöret, fann justitieombudsmannen sig
icke kunna undgå att beifra det oförstånd i domareembetets utöfning,
hvartill häradsrätten derigenom gjort sig skyldig, och uppdrog fördenskull
åt advokatfiskalsembetet i kongl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge
att inför kongl. hofrätten lagligen tilltala häradshöfdingen Anderberg,
hvilken för rättens anmärkta förfarande var ensam ansvarig, och å
honom derför yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, samt att
dervid tillika understödja klagandens ersättningsanspråk efter befogenhet.

På det åtal, som i anledning häraf vid kongl. hofrätten anhängiggjordes,
meddelades den 30 november 1886 utslag af innehåll, att som de af
häradsrätten i beslutet den 16 januari 1883 åberopade omständigheter

lagligen icke bort föranleda häradsrätten att vägra anställande af det af
Håkan Mårtensson vid samma tillfälle äskade vittnesförhöret; alltså och
då häradshöfdingen Anderberg för detta häradsrättens felaktiga förfarande
vore ensam ansvarig, pröfvade kongl. hofrätten, som funne hvad häradshöfdingen
Anderberg till sitt fredande från åtalet anfört icke förtjena afseende,
rättvist att, jemlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma häradshöfdingen Anderberg
att för ornförmälta om oförstånd och oskicklighet vittnande fel vid
utöfningen af domareembetet bota etthundrafemtio kronor; hvarförutom
häradshöfdingen Anderberg förpligtades att ersätta Håkan Mårtensson de
honom genom berörda beslut förorsakade kostnader med femtiofem kronor,
äfvensom till honom utgifva lösen för ett exemplar af utslaget med tolf
kronor.

Af f. hemmansbrukaren Per Erik Persson i Trosa ingafs till justitieombudsmansexpeditionen
en klagoskrift, i hvilken omförmältes hurusom,
oaktadt, på sätt kongl. Svea hofrätts skriften bifogade utslag den 30
november 1883 i mål mellan klaganden, å ena, samt borgmästaren i Trosa
O. P. Borgström med flere, å andra sidan, utvisade, klaganden i Nyköpings
läns ränteri nedsatt honom i nämnda mål för falsk angifvelse ådömda böter,
femtio kronor, klaganden likväl, efter det hofrättens berörda utslag blifvit af
Kongl. Maj:t faststäldt, blifvit på order och förpassning af borgmästaren
Borgström med fångskjuts forslad till länsfängelset i Nyköping och derstädes
fått med fängelse vid vatten och bröd under åtta dagar aftjena de af
honom redan erlagda böterna; hvilket olagliga förfarande anmältes till
beifran, under yrkande att vederbörande måtte derför fällas till ansvar,
samt förpligtas att till klaganden utgifva ersättning med 25 kronor för
hvarje dag klaganden obehörigen hållits häktad, samt med enahanda
belopp för hans kostnader för återresan från Nyköping till Trosa efter
lösgifvandet ur häktet, äfvensom för hans utgifter för det åtal, hvarom
han hos justitieombudsmannen gjort framställning, med 25 kronor.

I anledning af denna klagoskrift infordrade landshöfdingeembetet i
Södermanlands län efter justitieombudsmannens anmodan yttranden af
såväl borgmästaren Borgström, som kronofogden C. W. Ekholm och häradsskrifvaren
B. A. Helleday, samt afgaf, med öfverlemnande af dessa yttranden,
eget utlåtande i ärendet.

Af kronofogden Ekholms yttrande inhemtades, att, sedan saköreslängden
för 1883 års lagtima sommarting med Ilölebo härad, i hvilken
längd förberörda böter funnos upptagna, den 27 juni samma år kommit
kronofogden tillhanda, ortens länsman beordrats att i laga ordning hos
vederbörande uttaga bötesbeloppet. Den 6 derpå följande september af -

gaf länsmannen redovisning för ofvanomnäinnde saköreslängd, hvarvid
han med bifogadt diariebevis af den 14 juli 1883 styrkte, att klaganden
den 13 förutgångne juni i kongl. Svea hofrätt anfört besvär mot
Hölebo häradsrätts utslag, samt derjemte upplyste, att de klaganden
åd om da 50 kronor böter blifvit i länets ränteri deponerade, till följd
hvaraf vidare verkställighetsåtgärd instäldes. Med konungens befallningshafvandes
skrifvelse den 3 derpå följande december blef transsumt
af kongl. bofrättens den 30 förutgångna november gifna utslag i detta
besvärsmål, jemte bevis om förberörda böters nedsättning i länets ränteri,
till kronofogden öfverlemnadt för den åtgärd i afseende å utslagets
verkställighet, som på kronofogden ankom. Den 5 samma månad anhöll
kronofogden derför, med biläggande af transsumt utaf kongl. bofrättens
ofvanomnämnda utslag jemte depositionsattest^!), hos konungens befallningshafvande
om utbekommande af sagda böter, hvilka ock till kronofogden
den 7 december 1883 utanordnades samt af kronofogden den 29
i samma månad i länets ränteri lyftes, hvarefter anteckning gjordes i
saköreslängden derom, att böterna blifvit inbetalta. Efter uppgörandet
och afslutandet af 1883 års kronoräkenskaper blefvo derpå ifrågavarande
böter af kronofogden den 29 april 1884 i länets ränteri levererade.

Häradsskrifvare!) Helleday anförde i sitt yttrande att, sedan han den
8 juni 1884 på förordnande mottagit kronofogdetjensten i Jönåkers,
Eönö och Hölebo härads fögderi, han den 18 påföljande juli erhållit
konungens befallningshafvandes skrifvelse af den 16 i samma månad,
innefattande order att till laga verkställighet befordra Kongl. Maj:ts den
27 juni 1884 gifna utslag i ofvanomförmälta mål, men att han till konungens
befallningshafvande återsändt samma utslag, enär klaganden, enligt
erhållna upplysningar, dåmera var bosatt i Trosa stad, samt hvarken
ifrågavarande bötesmedel eller något depositionsbevis till Helleday öfverlemnats,
till följd hvaraf Helleday antagit, att klaganden vid fullföljd
af talan mot häradsrättens utslag företett fattigdomsbevis.

Det af borgmästaren Borgström afgifna yttrande innehöll hufvudsakligen
att, sedan konungens befallningshafvande i länet beordrat borgmästare!^
att. till verkställighet befordra Kongl. Majits förberörda utslag
den 27 juni 1884, borgmästaren genom stadsfiskalen i Trosa låtit anställa
utmätningsförsök till uttagande af berörda böter, dervid klaganden,
som saknade utmätningsbar tillgång, visserligen uppgaf sig hafva i
länets ränteri nedsatt de honom ådöinda böterna, men icke kunde på
ringaste vis styrka denna uppgift. Till yttermera visso lät borgmästaren
dock i ränteriet efterhöra, huruvida klagandens uppgift vore med
sanningen öfverensstämmande, hvarpå borgmästaren erhöll det svar, att

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag. i

några medel i ränteriet icke funnes af klaganden deponerade. Då borgmästaren
sålunda med fullt skäl "kunde antaga, att klagandens uppgift
vore falsk, samt borgmästaren icke, då klaganden, vid den tid underrätternas
utslag folio, tillhörde Hölebo härad, kunde hafva sig bekant,
huruvida klaganden deponerat medel eller företett fattigdomsbevis, så
anhöll borgmästaren hos konungens befallningshafvande, att böterna
måtte förvandlas till motsvarande fängelsestraff, hvarefter, sedan förvandlingsresolutionen
kommit borgmästaren tillhanda, borgmästaren lät
införpassa klaganden till länsfängelset för förvandlingsstraffets undergående.

Landshöfdingeembetet slutligen androg i sitt utlåtande följande:

Sedan kongh hofrätten med en den 3 december 1883 till konungens
befallningshafvande inkommen skrifvelse lör verkställighet öfverlemnat
transsumt af kongl. hofrättens den 30 nästförutgångne november meddelade
utslag, äfvensom vederbörligt intyg, att de af Hölebo häradsrätt
klaganden ådömda böter i sagda mål blifvit i länets ränteri nedsatta, hade
nämnda utslag och depositionsbevis berörde den 3 december 1883 blifvit
af konungens befallningshafvande öfversända till kronofogden för den
åtgärd i afseende å utslagets verkställande, som på honom ankomme.

Efter det Kongl. Maj:ts den 27 juni 1884 gifna utslag uppå
klagandens underdåniga besvärstalan den 16 nästpåföljande juli till
länsstyrelsen anländt och samma dag derifrån afskickats till dåvarande
tjenstförrättande kronofogden med skriftlig anmodan till denne att i laga
ordning befordra samma utslag till verkställighet; men t. f. kronofogden
Helleday den 22 augusti 1884 till länsstyrelsen återsändt utslaget, med
tillkännagifvande att, som klaganden dåmera vore boende i staden
Trosa, Helleday ansåge sig icke behörig att verkställa utslaget, hade länsstyrelsen
med skrifvelse den 25 nämnde augusti öfverlemnat utslaget
till magistraten i Trosa för ändamål af verkställighet; hvarefter och sedan
bemälte magistrat i skrifvelse till länsstyrelsen den 8 februari 1885
begärt förvandling af ifrågavarande, klaganden ådömda böter, samt
förvandlingsbeslut den 10 i sistnämnda månad meddelats och expedierats
till magistraten, klaganden den 20 i samma månad af borgmästaren
Borgström införpassades till länsfängelset och der undergick det stadgade
förvandlingsstraffet af åtta dagars fängelse vid vatten och bröd,
utan att vare sig dessförinnan eller derunder anledning gifvits länsstyrelsen
att efterforska, huruvida det omförmälta bötesbeloppet blifvit
af klaganden guldet.

Det sålunda inträffade förhållandet, att klaganden, oaktadt han erlagt
det ifrågavarande bötesbeloppet, ändock undergått deremot svarande

förvandlingsstraff, hade eldigt landshöfdingeembetets åsigt otvifvelaktigt
förardedts deraf,

dels att t. f. kronofogden Helleday, som af Kong!. Maj:ts ofvan åberopade,
honom tillhandakomna utslag bort firma, att böterna, såsom
ådömda af Hölebo häradsrätt, vore för redovisning upptagna i första
fögderiets kronoräkenskaper, uraktlåtit att ur dessa inhemta kännedom
derom, att samma böter redan influtit;

dels att borgmästaren Borgström, som i sin egenskap af klagandens
motpart i det mål, deri den sistnämnde blifvit fäld till meranämnda
böter, svårligen kunnat sakna vetskap derom, att, på sätt kongl. hofrättens
utslag i målet tydligt angåfve, böterna blifvit af klaganden
deponerade, icke, oaktadt klagandens, Borgström delgifna uppgift i detta
hänseende, vidtagit någon embetsåtgärd för att genom länsstyrelsen
eller från vederbörande kronouppbördsman bereda sig erforderlig upplysning
derutinnan, utan endast låtit på enskild väg, utan angifvande
af anledningen dertill, hos landträntmästare!! efterfråga, huruvida några
klaganden ådömda böter då vore i landtränteri deponerade;

dels slutligen att klaganden, hvarken vid eller efter ankomsten
till länsfängelset omnämnt, att han betalt böterna, utan fasthellre,
enligt hvad af fängelsedirektören V. S. Sjöbeck meddelats, afsigtlig!,
dolt detta.

I afgifna påminnelser bestred klaganden att han skulle hafva fördolt,
att ifrågavarande böter blifvit af honom nedsatta, samt förklarade, att
han härom upplyst såväl borgmästaren Borgström, som alla öfrige vederbörande,
hvilka med klaganden i ärendet haft att skaffa; och anhöll
klaganden, enär enligt hans åsigt alla de tjensteman, hvilka med saken
tagit befattning, dervid gjort sig skyldige till tjenstefel, att de samtlige
måtte härför tilltalas och förpligtas att, hvilkendera bäst gälda gitte,
till klaganden utgifva de ersättningsbelopp, på hvilkas utbekommande
anspråk blifvit af honom framstäldt.

Ostridigt var att, sedan klaganden nedsatt ifrågavarande böter,
utmätningsförsök för uttagande af desamma det oaktadt blifvit hos
honom verkstäldt, samt att, då tillgång till bötesbeloppets gäldande saknats,
han, trots sin till utmätningsmannen gjorda uppgift derom, att
böterna redan blifvit erlagda, med fångskjuts förpassats till fängelset i
Nyköping, hvarest han derefter fått aftjena böterna med motsvarande
fängelse vid vatten och bröd under åtta dagar.

Äfven om, såsom uppgifvits, men af klaganden bestridts, denne
hvarken vid eller efter ankomsten till länsfängelset omnämnt, att han

betalt böterna, hvilken omständighet i allt fall icke kunde i denna sak
hafva någon betydelse, hade således, utan någon hans förskyllan, eu orätt
blifvit honom tillskyndad, för hvilken han vore berättigad att utfå ersättning
af den eller dem, som varit dertill vållande.

Vid öfvervägande af hvad i säker) förekommit, fann justitieombuds- ,
mannen, i likhet med landshöfdingeembetet, att klagandens olagliga
häktande och hållande till fängelse, enligt hvad ofvan blifvit omförmäldt,
till eu del föranledts af de försummelser, borgmästaren Borgström och
t. f. kronofogden Helleday vid ärendets behandling i hvad på dem ankommit
låtit komma sig till last.

Hvad först anginge borgmästaren Borgström, måste det — äfven
frånsedd den omständighet, att han, som varit klagandens motpart i
det mål, i hvilket ifrågavarande böter blifvit denne sistnämnde ådömda,
och i denna egenskap afgifvit förklaring öfver klagandens besvär öfver
Hölebo häradsrätts utslag i målet, således bort ega kännedom derom,
att böterna blifvit af klaganden nedsatta, hvarom bevis funnits besvären
bifogadt och i kongl. hofrättens utslag särskildt nämnts — i allt fall ligga
honom såsom embetsförsummelse till last att, då Kongl. Majrts utslag
kommit magistraten i Trosa för verkställighet tillhanda, Borgström såsom
ordförande i magistraten icke vidtagit någon embetsåtgärd för att genom
länsstyrelsen eller från vederbörande krono uppbördsman förskaffa sig
erforderlig upplysning, huruvida klagandens uppgift i berörda afseende
vid det hos honom anstälda utmätningsförsöket varit med verkliga förhållandet
öfverensstämmande eller icke. Såsom sådan embetsåtgärd
kunde nemligen, på sätt af landshöfdingeembetet jemväl framhållits,
icke anses borgmästarens på enskild väg hos vederbörande landträntmästare
gjorda förfrågning, huruvida, vid det tillfälle förfrågningen
gjordes, några klaganden ådömda böter vore i landtränteriet deponerade.
Hade i stället en officiel förfrågan från magistraten afiåtits till konungens
befallningshafvande, skulle säkerligen det verkliga förhållandet med
böterna blifvit utredt och klaganden undgått den rättskränkning, som
nu blifvit honom tillfogad.

Beträffande åter t. f. kronofogden Helleday, kunde det icke heller anses
annorlunda än såsom tjenstefel att, då han mottog landshöfdingeembetets
order att till verkställighet befordra Kongl. Maj:ts ofvanomförmälta utslag,
han, oaktadt utslaget utvisade att böterna blifvit klaganden ådömda
af Hölebo häradsrätt, uraktlåtit att i fögderiets kronoräkenskaper efterse,
huruvida icke möjligen samma böter redan influtit.

Men ehuru justitieombudsmannen funnit borgmästaren Borgström och
t, f, kronofogden Helleday hvar i sin mån hafva genom tjensteförsum -

lighet föranledt deri klaganden öfvergångna rättskrärikning, kunde justitieombudsmannen
likväl icke finna, att klagandens olaga häktande och
aftjenande af böterna förorsakats uteslutande af desse embetsmäns försummelser
eller att endast de gjort sig skyldige till felaktigt förfarande
i denna sak. Likaväl som det varit t. f. kronofogden Helledays
skyldighet att, då Kongl. Maj:ts utslag till honom för verkställighet
öfversändes, i vederbörande kronoräkenskaper efterse, om ej böterna till
äfventyrs blifvit erlagda, likaväl var det eu förseelse af landshöfdingeembetet,
att, då utslaget till konungens befallningshafvande ankom, öfversända
detsamma först till t. f. kronofogden Helleday och derefter till
magistraten i Trosa, för att befordras till verkställighet, ehuru konungens
befallningshafvande sjelf omkring ett hälft år förut gått i författning
derom, att kongl. hofrättens utslag i samma mål befordrades till verkställighet,
i anledning hvaraf de ifrågavarande böterna, hvilka varit
nedsatta i landtränteri, till kronofogden Ekholm derifrån utlemnades
och af denne åter dit inlevererades vid redovisningen för 1883 års kronoräkenskaper
för fögderiet. Då landshöfdingeembetet det oaktadt afsändt
äfven Kongl. Maj:ts utslag till vederbörande för verkställighet, och slutligen,
utan att i de hos länsstyrelsen befintliga handlingar efterforska,
huruvida, böterna blifvit guldna, förordnat om verkställighet af motsvarande
förvandlingsstraff, hade landshöfdingeembetet låtit komma sig
till last embetsförseelser, hvilka, i lika hög grad som de af landshöfdingeembetet
anmärkta försummelser af borgmästaren Borgström och t. f.
kronofogden Helleda}7, föranledt dertill, att klaganden obehörigen fått
aftjena de af honom redan erlagda böterna.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, och då såväl landshöfdingeembetet
som Borgström och Helleday haft desto större anledning att innan
de hvar för sig vidtagit åtgärder, som ledt till klagandens insättande
i fängelse vid vatten och bröd, förskaffa sig upplysning, huruvida
böterna varit erlagda eller icke, som för upptagande till pröfning af klagandens
talan hos Kongl. Maj:t erfordrats antingen bevis om böternas nedsättning
hos konungens befallningshafvande eller kronofogden i orten,
eller ock fattigdomsbevis, och de ej varit berättigade att utan föregången
undersökning antaga, att fattigdomsbevis varit af klaganden företedt,
uppdrog justitieombudsmannen — som, med hänsyn till det sammanhang,
särskildt med afseende å det af klaganden fordrade skadestånd,
hvari frågan om Helledays förfarande i ärendet stode till de tjensteförsummelser,
som mot landshöfdingeembetet och Borgström anmärkts,
ansåg åtal mot Helleday böra anhängiggöras vid samma domstol, som
egde upptaga åtalet mot landshöfdingeembetet och Borgström — för den

skull åt advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt att inför kongl. liofrätten
tilltala ej mindre borgmästaren Borgström och häradsskrifvaren
Helleday, än äfven dem, som å landshöfdingeembetets vägnar i ofvan anmärkta
hänseenden med ifrågavarande ärende tagit befattning, nemligen
landssekreteraren i Södermanlands län G. Nordeman och landskamreraren
derstädes P. G. E. Ploman, kronofogden A. H. Curman och länsbokhållaren
G. A. Dahl, af hvilka Nordeman och Curman till Helleday öfversändt Kongl.
Maj:ts ofvan berörda utslag den 27 juni 1884, för att befordras till verkställighet,
Ploman och Curman, efter utslagets återsändande af Helleday,
remitterat detsamma för enahanda ändamål till magistraten i Trosa, samt
Nordeman och Dahl den 18 februari 1885 förordnat om förvandlingsstrafifets
verkställande, samt att för hvad härofvan förts en hvar af dem till
last å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; och anmodades
advokatfiskalsembetet i sammanhang dermed att ej mindre framställa
yrkande om de tilltalades förpligtande att godtgöra Kongl. Maj:t och
kronan den kostnad, som genom klagandens ^forslande till länshäktet,
samt vistelse och uppehälle derstädes under den tid, han för böternas
aftjenande hållits häktad, tillskyndats Kongl. Maj:t och kronan, än äfven
att efter befogenhet understödja klagandens ersättningsanspråk.

Efter slutad skriftvexling utlät sig kongl. hofrätten i utslag den 15
juli 1886, att kongl. hofrätten funne den mot häradsskrifvaren Helleday
förda ansvarstalan för tjenstförsummelse, som han skulle hafva i egenskap
af tjenstförrättande kronofogde låtit komma sig till last, ej vara af
beskaffenhet att tillhöra kongl. hofrättens omedelbara pröfning.

Beträffande åter åtalet mot landssekreteraren Nordeman, landskamreraren
Ploman, kronofogden Curman och länsbokhållaren Dahl så, emedan
de icke genom hvad dem blifvit lagdt till last kunde anses hafva gjort sig
skyldige till fel i embetet, funne kongl. hofrätten den emot dem förda talan
ej kunna bifallas; men som borgmästaren Borgström, hvilken det ålegat
att bringa till verkställighet det klaganden genom Kongl. Maj:ts utslag
ådömda straff, i sådant ändamål låtit till länsfängelset i Nyköping
införpassa klaganden utan att vidtaga laga embetsåtgärd för vinnande
af upplysning, huruvida klaganden, hvilken, enligt hvad borgmästaren
Borgström uppgifva, vid det hos klaganden gjorda utmätningsförsök
förmält sig hafva i länets ränteri nedsatt de honom ådömda böter, erlagt
desamma, samt borgmästaren Borgström genom denna underlåtenhet vållat,
att klaganden obehörigen undergått åtta dagars fängelsestraff; alltså
pröfvade kongl. hofrätten rättvist, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma
borgmästaren Borgström att bota tjugo kronor, äfvensom förpligta honom
att godtgöra dels kronan för klagandens forslande till länsfängelset och

underhåll derstädes med trettioen kronor sextiofem öre, dels ock klaganden
för hans förlust och lidande genom häktningen och åbragta
kostnader med etthundra kronor.

Detta utslag har icke blifvit å någondera sidan öfverklagadt.

Byggmästaren K. J. Flodin hade i en hit ingifven skrift, med
förmälan att Stockholms rådstufvurätt å dess femte afdelning i ett derstädes
anhängiggjordt mål mellan Flodin, kärande, och tegelhandlanden
Johan Land, svarande, angående ersättningsanspråk, den 13 januari 1885,
efter det parterna å ömse sidor afgifvit slutpåståenden och öfverlemnat
målet till rättens pröfning, afkunna! det beslut, att rätten ville den 17
påföljande februari, derest hinder ej mötte, meddela dom i målet, ehvad
parterna då komme tillstädes eller ej, vidare anfört följande. I målets
så beskaffade skick saknade klaganden anledning att vidare tillstädeskornma,
men utan afseende å klagandens frånvaro tillät rådstufvurätten
vid rättegångstillfället den 17 februari Land att afköra af honom då
medförda vittnen, samt uppsköt målets fortsatta handläggning till den
3 påföljande mars, hvarom klagandens ombud i målet underrättades,
påoagligen på det klaganden skulle sättas i tillfälle bemöta hvad af Land
flen 17 februari anförts. Vid rättegångstillfället den 3 mars skulle,
enligt den å rättens anslagstafla uppsatta uppropslista för dagen, ifrågavarande
mål förekomma det nittonde i ordningen, men det, oaktadt
företogs detsamma redan vid rättegångstimmens början och således vida
tidigare än anslagslistan utvisade, hvarigenom klaganden förhindrades
åstadkomma den rnotbevisning klaganden tillämna! genom ingifvande af
en skrift med bilagor.

Klart vore att anslagslistan, i stället att tjena till lättnad för allmänheten
vid målens bevakande, endast komme att vilseleda, derest
rätten i parternas eller endera partens frånvaro kunde företaga mål
tidigare, än uppropslistan angåfve; och som det äfven i andra fall vid
Stockholms rådstufvurätt inträffat, att mål utan annan anledning, än att
t. ex. vittnesförhör blifvit begärdt, uppskjutits till senare på dagen,
utan afseende derå, att i följande mål parter aflägsnat sig på någon
stund just med anledning af det väntade vittnesförhöret, hade klaganden
ansett nu anmärkta förhållande — måls företagande till behandling
i parts frånvaro, innan föregående mål enligt uppropslistan slutbehandlats
— påkalla justitieombudsmannens uppmärksamhet, hvarför
klaganden till den åtgärd justitieombudsmannen kunde finna lämplig
velat anmäla detsamma.

Vid denna skrift funnos fogade, jemte afskrift af rådstufvurättens
protokoll i förenämnda mål, två intyg af följande lydelse:

1) »Undertecknad får härmed under edlig förpligtelse intyga, att,
sedan jag på anmodan af v. häradshöfding Oskar Almqvist inför Stockholms
rådstufvurätts femte afdelning uppträdt såsom ombud för byggmästaren
K. J. Flodin, kärande, i ett derstädes anhängigt mål emot
tegelhandlaren Johan Land, svarande, angående ersättningsanspråk, hvilket
mål vid behandling den 13 sistlidne januari af såväl mig som vederpartens
ombud öfverlemnats till afgörande, i anledning hvaraf rådstufvurätten
förklarat sig vilja den 17 sistlidne februari meddela dom — så
har jag någon tid efter sistnämnde dag, då jag ej i målet instälde mig,
erhållit kallelse att, enär målet, med anledning af hvad svarandens ombud
andragit vid sistnämnde tillfälle, blifvit uppskjutet till den 3 mars
detta år kl. 10 f. in., då infinna mig.

Till åtlydnad af denna kallelse och för att bemöta hvad å vederdelosidan
den 17 februari andragits, instälde jag mig nämnde den 3
mars kl. 10 f. m., då jag fann målet å uppropslistan hafva numret 19,
samt icke vara utmärkt med ordet »dom», såsom brukar ske med de
mål, hvari dom afkunnas. Som jag således antog att det skulle dröja
en längre stund, innan målet i den angifna ordningen skulle påropas,
aflägsnade jag mig och återkom vid pass klockan XI, då jag fann domstolen
sysselsatt med åttonde målet, men tillika till min öfverraskning
märkte att ofvanomförmälta mål n:o 19 öfverstrukits och således redan
handlagts, hvilket jag ej kunde förklara förr än jag tillfälligtvis mötte
vice häradshöfding Almqvist, hvilken upplyste, att han också hade erhållit
kännedom om hvad som förefallit i målet, och instält sig, försedd
med handlingar, för att bemöta hvad vid rättegångstillfället den 17
februari under Flodins frånvaro anförts å vederdelosidan, men att han,
som äfven väntat att målet skulle påropas det 19:de i ordningen, nyss
af ordföranden underrättats att dom deri vid sessionens början redan
afkunnats.

Stockholm den 30 april 1885.

Vict. Frodell,

vice häradshöfding.»

2) »Underrättad om det enligt föregående intyg i min hufvudmans
frånvaro hållna förhör, instälde jag mig den 3 sistlidne mars något före
klockan 10 f. m. i rätten för bemötande af hvad vid vittnesförhöret
förekommit, men aflägsnade mig åter, då jag fann målet Flodin—Land
å uppropslistan vara anslaget som det nittonde i ordningen af dem, som
skulle handläggas. Återkommen klockan 11 f. in., fann jag något af de

första målen under handläggning, men upplystes af stadstjenarne att
ifrågavarande mål, med frångående af anslagslistan, redan vore påropadt
och dom afkunnad, hvarom jag äfven af rättens ordförande erhöll upplysning.

Att sålunda förekommit, betygas under edsförpligtelse.

Stockholm den 31 maj 1885.

Oscar Almqvist,

vice häradshöfding.»

Sedan i anledning af denna anmälan Stockholms rådstufvurätt anmodats
att deröfver infordra och hit insända vederbörandes förklaring,
inkom ordföranden i rådstufvurättens femte afdelning rådmannen G.
Dahl i sådant afseende med en skrift, i hvilken han, med förklarande
att han antoge, det han, hvilken vid ofvanstående rättegångstillfälle den
3 mars 1885 fört ordet i nämnda afdelning, vore ensam ansvarig för
den afvikelse från anslagslistan, som då kunde hafva förekommit, och
derför ansåge det tillkomma endast honom att i nämnda afseende afgifva
förklaring, anförde hufvudsakligen följande:

Att han efter mera än sex månaders förlopp skulle kunna erinra
sig, om eller i hvad mån afvikelse från anslagslistan egt rum, torde
icke rimligen kunna fordras, men han kunde i detta afseende skänka
vitsord åt de klagoskriften åtföljande attester af klagandens sakförare,
hvilka naturligtvis kunde presumeras vara intresserade af att fritaga sig
sjelfva från försumlighet.

Inom rådstufvurätten hade den praxis, som för v. häradshöfdingen
Frodell icke borde varit obekant, gjort sig gällande, att alla domar afkunnades
först vid sessionens början, och v. häradshöfdingen Frodell
hade, såsom af protokollet för den 3 mars inhemtades, genom särskild
kallelse underrättats, att dom i det omnämnda målet skulle meddelas
nämnda dag kl. 10 f. m. Enligt kongl. förordningen den 6 oktober
1882 egde domaren rätt att göra afvikelse från anslagslistan, då han
funne parternas beqvämlighet det fordra; och i följd af denna bestämmelse,
som öfverensstämde med förutvarande stadgande, att vidlyftiga
saker skulle sist företagas, hade rådmannen såsom ordförande ansett sig
både kunna och böra göra den afvikelse från anslagslistan, att enkla
mål företagits före mål af vidlyftig beskaffenhet, helst det mycket ofta
förekomme vid rådstufvurätten, att samma dag skulle handläggas flera
mål, af hvilka hvart och ett upptoge en tid af en till två timmar.
Ehuru, såsom rådmannen nämnt, han ej kunde påminna sig, huru vid
ifrågavarande tillfälle tillgått, hade rådmannen dock, efter genomseende
af protokollen i öfriga den 3 mars handlagda mål, funnit skäl till an Just.

-ombudsmannens embetsberättelse till 1881 års riksdag. 5

tagande, att rådmannen vid detta, liksom vid andra tillfällen, der aldrig
någon anmärkning förekommit, iakttagit hvad honom i afseende å ordningen
för målens behandling ålegat.

Utom den ifrågavarande domen skulle fem andra domar afkunnas
den 3 mars kl. 10 f. m. I ordning efter dessa fem domar, men framför
det omnämnda målet, funnos å anslagslistan upptagna tolf mål, hvaraf
tre voro mycket enkla, men de öfriga af vidlyftig beskaffenhet, och
bland dessa flera synnerligen vidlyftiga.

I enlighet med den omnämnda bestämmelsen och i följd af rättens
särskilda meddelande till v. häradshöfdingen Frodell skulle rådmannen
sålunda varit befogad att först afkunna de fem första domarna, derefter
handlägga de tre enkla målen och omedelbart derpå afkunna dom i det
ifrågavarande målet; och då för handläggningen af hvart och ett af
dessa nio mål icke kunnåt åtgå mera än högst fem minuter, eller för
allas handläggning tillsammans tretiosex minuter, hade i allt fall den
ifrågakomna domens afkunnande icke kunnat försiggå senare än fyratiofem
minuter efter kl. 10, hvaremot v. häradshöfdingen Frodell infann
sig, enligt egen uppgift, först kl. 11 f. in.

Slutligen ville rådmannen erinra, att rådmannen alltid haft för sed,
att, då parter vore upptagna å annan afdelning och derom gjorde anmälan,
afbida deras inställelse, samt att klagandens advokat, om han till
rättens betjening i sådant afseende gjort någon anmälan, skulle kunnat
åtnjuta samma förmån.

I afgifna påminnelser fullföljde klaganden den af honom gjorda anmärkning,
under uppgift bland annat, dels att klagandens ombud i förenämnda
mål vid rättegångstillfället den 3 mars 1885, i anledning
deraf att målet på listan fans öfverstruket, omkring kl. 11 f. m. företrädde
inför rätten med begäran, att få ingifva klagandens yttrande
öfver det den 17 förutgångna februari i målet hållna vitnesförhöret,
men att, sedan öfverläggning hållits för slutna dörrar, ordföranden förklarat,
att dom i målet redan vore afkunnad, dels ock att det adertonde
målet å uppropslistan, d. v. s. det mål, som enligt listan skolat företagas
närmast före nu ifrågavarande mål, handlades först efter kl. 2 e. in.;
hvarjemte klaganden till bestyrkande af sanningsenligheten af det af
honom uppgifna förhållande åberopade såsom vitnen de jemte rådmannen
Dahl vid ifrågavarande tillfälle tjenstgörande ledamöterne af
rätten.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann justitieombudsmannen
vara af klaganden ådagalagdt, hvad icke heller af rådmannen
Dahl uttryckligen bestridts, att vid rättegångstillfället den 3 mars 1885 å

Stockholms rådstufvurätts femte afdelning afvikelse från den för dagen
upprättade och anslagna uppropslista egt rum i så måtto, att ofvanomförmälta
mål, hvilket enligt listan skolat företagas det nittonde i ordningen,
blifvit handlagdt före åtskilliga å listan före detsamma upptagna
mål; hvaremot rådmannen icke förmått uppgifva någon giltig grund,
hvarför denna ändring i den kungjorda föredragningsordningen, för hvilken
ändring han, såsom vid tillfället ordförande å afdelningen, måste
anses vara ensam ansvarig, blifvit af honom vidtagen.

Kongl. kungörelsen angående uppropslistor vid de allmänna domstolarne
den 6 oktober 1882 innehåller, att å landet vid början af hvarje
lagtima eller allmänt sammanträde, rättens ordförande skall upprätta
och låta å rättens dörr anslå en lista, hvari de till tinget eller sammanträdet
instämda eller uppskjutna mål äro för hvarje rättegångsdag uppförda
i den ordning, i hvilken han har för afsigt att uppropa dem till
handläggning, samt att vid rådstufvurätt sådan lista skall upprättas och
anslås för hvarje rättegångsdag, innan målen företagas; hvarjemte särskilt
föreskrifves, att hvad sålunda blifvit stadgadt, dock ej må utgöra
hinder för domaren att i särskilda fall, då han finner parternas beqvämlighet
det fordra, göra ändring i den kungjorda föredragningslistan.

Påtagligt vore, att med de i denna kungörelse gifna bestämmelser
afsetts, att bereda den lättnad för den rättsökande allmänheten, att parterna
i de mål, som vid underrätt vore anhängiga, skulle kunna ungefärligen
beräkna, vid hvilken tid på dagen deras mål skola förekomma,
och sålunda icke behöfva onödigtvis vid domstolen förnöta kanske hela
dagen i afbidan på målets uppropande. Men lika påtagligt vore ock,
såsom klaganden anmärkt, att, derest afvikelser från den i den kungjorda
föredragningslistan uppgifna ordningen utan skäl egde rum, listan icke
medförde den åsyftade lättnaden för allmänheten, utan tvärtom, såsom i
förevarande fall syntes hafva skett, vilseledde parterna. Derför hade
också i kungörelsen uttryckligen föreskrifvits, när ändring i den kungjorda
föredragningsordningen finge af domaren vidtagas, nemligen i
särskilda fall, då han funne parternas beqvämlighet det fordra. Der
icke sådana särskilda fall förekomme, ålåge det otvifvelaktigt domaren att
iakttaga den af honom förut bestämda ordning för målens företagande
till behandling, som uppropslistan angåfve.

Rådmannen Dahl hade icke påstått, att den af honom i förevarande
fall vidtagna ändring i föredragningsordningen föranledts deraf, att han
funnit någon parts beqvämlighet det fordra. Sådant kunde hafva varit
fallet, derest begäran om ifrågakomna måls företagande tidigare, än uppropslistan
utvisade, blifvit af parterna i målet eller endera af dem, i den

andres närvaro, till rätten framstäld. Men ingalunda var detta händelsen
vid ifrågavarande tillfälle, då, utan någon som helst af parterna
gifven anledning och i deras frånvaro, målet, som var uppskjutet icke
allenast för doms afkunnande, utan äfven för att lemna klaganden tillfälle
att yttra sig öfver hvad vid ett föregående rättegångstillfälle
i hans frånvaro i målet förekommit, uppropades långt före dess i anslagslistan
uppgifna ordning. Målets företagande före åtskilliga andra
mål, hvilka i uppropslistan stodo upptagna före detsamma, kunde naturligtvis
icke heller hafva föranledts af hänsyn till de parters beqvämlighet,
hvilka skulle uppträda i dessa mål, hvilkas handläggning derigenom
åtminstone i någon mån fördröjdes. Den af rådmannen vid ifrågavarande
tillfälle vidtagna ändring i den kungjorda föredragningsordningen
skedde således utan att den i lagen medgifna anledning till en sådan
ändring förefans och var följaktligen lagstridig.

Rådmannen upplyste i den af honom afgifna förklaring, att vid
Stockholms rådstufvurätt gjort sig gällande den praxis, att alla sådana
å en rättegångsdag förekommande mål, i hvilka dom å samma dag skulle
meddelas, företoges vid sammanträdets början, hvarjemte rådmannen förklarade,
att han städse ansett sig både kunna och böra göra den afvikelse
från uppropslistan, att enklare mål företoges före de vidlyftigare;
på grund hvaraf och med hänsyn dertill att klagandens ombud i
ifrågavarande mål särskildt underrättats derom, att dom i målet skulle
nämnde den 3 mars meddelas, rådmannen, efter granskning af protokollen
i de å sagde dag förekommande mål, ansett, att den afvikelse
från uppropslistan då bort med fog kunna ega rum, att ifrågavarande
mål företagits åtminstone så tidigt som det åttonde i stället för det
nittonde i ordningen, i hvilket fall klagandens ombud sannolikt icke
heller varit vid rätten tillstädes.

Härvid vore till en början att märka, att mot den af rådmannen
omförmälta, antagligen af hänsyn till vederbörande parters beqvämlighet
uppkomna praxis vid Stockholms rådstufvurätt, att de mål, i hvilka dom
skulle afkunnas, företoges först vid hvarje sessions början, icke vore
något att erinra, derest vid uppropslistans upprättande iakttoges, att
sådana mål upptoges först å densamma; men att, då, såsom här varit
händelsen, sådant icke skedde, denna praxis stode i strid med kongl.
kungörelsen den 6 oktober 1882 och, långt ifrån att tillgodose parternas
beqvämlighet, kunde för dem medföra onödigt besvär och missräkningar,
såsom i förevarande fall inträffat.

Hvad beträffade rådmannens åsigt, att afvikelse från uppropslistan
alltid skulle vara befogad, när dermed vunnes, att enklare mål komme

att företagas före vidlyftigare, läte denna åsigt sig icke förena med bestämmelsen
i merberörda kongl. kungörelse om ändring i föredragningslistan.
Detta ändamål uppnåddes derigenom att domaren, redan vid
upprättandet af listan, sökte, såvidt möjligt vore, uppföra målen i den
ordning, att de enkla målen upptoges före de vidlyftiga. För öfrigt
kunde rådmannen, hvad särskildt detta fall anginge, icke veta, huruvida
det ifrågavarande målet, som ju uppskjuta från den 17 februari till
den 3 mars för att lemna klaganden tillfälle att yttra sig i anledning
af hvad vid det förra tillfället i klagandens frånvaro i. målet förekommit,
skulle blifva vidlyftigt eller icke, då det ju stod klaganden öppet
att vid rättegångstillfället den 3 mars å sin sida förebringa motbevisning
och i öfrigt andraga hvad han ytterligare kunde akta i målet nödigt.
Antagligen var det väl äfven af denna anledning, som målet icke
å uppropslistan uppfördes omedelbart efter de fem första målen, i hvilka
dom skulle samma dag afkunnas och icke heller å listan anmärktes, att
rådstufvurätten ämnade jemväl i detta mål meddela dom.

På grund af hvad sålunda anförts, ansåg justitieombudsmannen att
rådmannen Dahl förfarit felaktigt derigenom, att, på sätt ofvan blifvit
förmäldt, rådmannen den 3 mars 1885, då rådstufvurättens femte afdelning,
ä hvilken rådmannen då var ordförande, haft sessionsdag, utan
laga skäl vidtagit ändring i den för dagen kungjorda föredragningsordningen,
genom hvilket rådmannens förfärande en rättsökande gått förlustig
eu honom lagligen tillkommande rättegångsförmån; hvarför advokatfiskalsembetet
i kongl. Svea hofrätt erhöll förordnande att inför kongl.
1 jfrätten lagligen tilltala rådmannen för det embetsfel, hvartill rådmannen
sålunda gjort sig skyldig, och, sedan vitnesförhör angående det
angifna förhållandet, derest sådant förhör skulle erfordras, egt rum,
å rådmannen yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling meddelade kongl. hofrätt en den 16 juli 1886
utslag, af innehåll att, enär rådmannen Dahl medgifvit, att, ehuru ifrågavarande
mål varit å den för rådstufvurättens sammanträde den 3 mars
1885 upprättade uppropslista utsatt att förekomma det nittonde i ordningen,
samma mål blifvit vida förr i ordningen af rådmannen till handläggning
och afgörande företaget, samt rådmannen icke visat att några
särskilda omständigheter förekommit, som gifvit anledning till den afvikelse
från uppropslistan, hvilken sålunda egt rum, dömdes jemlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen rådmannen Dahl att härför bota 10 kronor.

Af rådmannen Dahl öfver detta utslag i und. anförda besvär äro
ännu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Vid deri inspektion, justitieombudsmannen under 1885 års embetsresa
anstälde i rådstufvurättens i Piteå arkiv, anmärktes, bland annat,
att för tiden från 1882 års början till den 1 oktober 1883, under
hvilken tid vice häradshöfdingen T. J. A. von Rehausen förvaltat borgmästareembetet
i nämnda stad, saknades dombok och magistratsprotokoll;
och upplyste en vid inspektionen närvarande ledamot af rådstufvurätten,
att von Rehausen underlåtit att, då hans förordnande å borgmästareembetet
sistnämnde dag upphörde, aflemna dessa handlingar och,
oaktadt från rådstufvurätten erhållna påminnelser, sedermera uraktlåtit
att fullgöra sin ''skyldighet i detta hänseende.

Till följd häraf uppdrog justitieombudsmannen åt advokatflskalsembetet
i kongl. Svea hofrätt, hvilket på gifven anledning redan anhängiggjort
talan mot von Rehausen för hans försummelse i afseende på domboken
för år 1883, att hos kongl. hofrätten åtala von Rehausen, hvilken
såsom t. f. borgmästare haft skyldighet att uppsätta rådstufvurättens
dombok och magistratens protokoll, jemväl för det han underlåtit att
till rådstufvurätten och magistraten aflemna dombok för hela året 1882
och magistratsprotokoll för tiden från 1882 års början till den 1 oktober
1883, samt att i sammanhang dermed utverka föreläggande vid
lämpligt äfventyr för von Rehausen att utan dröjsmål till rådstufvurätten
och magistraten öfverlemna ifrågavarande dombok och protokoll.

På det åtal advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde meddelade
kongl. hofrätten den 23 mars 1886 utslag af innehåll att, emedan
von Rehausen för det dröjsmål med aflemnande af ifrågavarande dombok
och protokoll, som efter hvad advokatfiskalsembetet anmärkt egt rum,
icke anfört laga ursäkt; ty och som von Rehausen genom kongl. hofrättens
utslag den 15 april 1885 och således efter det berörda dombok
och protokoll bort vara till vederbörande myndigheter aflemnade blifvit
för försummelse att aflemna rådstufvurättens dombok för tiden från den
1 januari 1883 till den 1 påföljande oktober dömd att bota sjuttiofem
kronor, samt von Rehausen följaktligen nu borde, enligt 4 kapitlet 9 §
strafflagen anses såsom vore han på eu gång för samtliga omförmälta
försummelser tilltalad; alltså pröfvade kongl. hofrätten rättvist att för
desamma döma von Rehausen att jemlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen
bota tvåhundrafemtio kronor, från hvilka böter dock skulle afräknas
ofvannämnda bötesbelopp sjuttiofem kronor, så vida det blifvit
erlagdt; men som, beträffande advokatflskalseinbetets i öfrigt framstälda
yrkande, von Rehausen dåmera enligt ingifvet bevis af den 23 november
1885 till rådstufvurätten aflemnat oftaberörda dombok och protokoll,
funne kongl. hofrätten samma yrkande icke påkalla något yttrande.

Detta utslag har vice häradshöfdingen von Rehausen låtit mot sig
vinna laga kraft.

Under 1885 års embetsresa inom norra delen af riket boesökte justitieombudsmannen
den 6 juli ordinarie Odomhafvanden i Ångermanlands
norra domsaga, f. d. assessoren J. Åkerblom i hans bostad vid Örnsköldsvik.
Vid granskning af de derstädes befintliga, domsagan tillhörande
handlingar anmärktes:

att i domboken för Arnäs tingslags hösteting år 1884, hvilket ting
häradshöfdingen börjat den 6 oktober 1884 och eldigt uppgift afslutat
den 4 maj 1885, funnos uppsatta i löpande följd 178 §§, de
sista under den 11 oktober 1884, hvarefter domboken iemnats ofullbordad; att

parterna i 66 särskilda af de uppsatta målen, i domboken antecknade
under mris 4—10, 15—17, 19—22, 24, 25, 27, 28, 31, 41, 42,
44, 48, 49, 59, 61, 65, 68, 71, 78—80, 86, 88, 89, 91, 93, 95—97,
102—107, 110, 111, 119, 124, 125, 128—130, 146—149, 151, 152, 154,
156, 157, 166, 167 och 169, efter det rättsförhandlingen i hvarje mål
vid domstolen afslutats, erhållit underrättelse att utslag i dessa mål
skulle meddelas vid tingets slut;

att likväl i samtliga0 ifrågavarande mål utslag saknades och, enligt
hvad häradshöfdingen Åkerblom upplyste, ännu icke blifvit afknnnade
eller meddelade;

att af dombokeno för Själevads hösteting år 1884, hvilket ting äfven
af häradshöfdingen Åkerblom förrättats och som börjats den 1 september
samma år samt enligt uppgift afslutats den 6 mars 1885, blifvit uppsatta
§§ 1—48 hvarjemte förefunnos fem terner, i hvilka paragraferna betecknats
med blyerts, innehållande spridda protokoll i åtskilliga till 1885
års vinterting uppskjutna mål, handlagda den 3, 4, 6 och 22 september
1884, med större luckor å rena blad;

att utslag vid tingets slut utlofvats i 22 särskilda af de uppsatta
målen, i domboken antecknade under n:ris 2, 3, 4, 6, 11, 14, 16, 17,
18, 23, 24, 31, 36—43, 45 och 48;

att emellertid utslag i dessa mål befunnos icke vara uppsatta och,
enligt hvad domhafvanden uppgaf, ej heller blifvit afkunnade, hvilket
jemväl vore förhållandet med de till rättens pröfning öfverlemnade mål,
i hvilka protokoll ännu icke blifvit uppsatta;

att protokoll öfver de vid Arnås tingslags hösteting år 1884 förekomna
lagfarts- och inteckningsärenden väl blifvit uppsatta och af -

slutade, men att vederbörliga anteckningar om dessa ärenden icke skett
i fastighetsböckerna, utom i några få ärenden, i hvilka expeditionerna
blifvit utlösta; och medgaf domhafvanden att, med undantag af de ärenden,
som blifvit införda i fastighetsböckerna, öfriga till dessa protokoll
hörande mål ännu voro oexpedierade;

att förmynderskapsförteckningarna för såväl Själevads som Arnäs
tingslag ej innehölle anteckning för senare tid, än vårtinget 1884, eller
föreläggande för förmyndare att inkomma med vederbörliga räkningar
för senare tid, än år 1883; samt

att de öfver konkurser förda förteckningar icke innehölle anteckningar
för tiden efter augusti 1884, ehuru, enligt hvad domhafvanden
meddelade, flera nya konkurser sedan tillkommit.

På fråga upplyste domhafvanden, att Arnäs tingslags hösteting 1884
ej kunnat aliysas förrän den 4 maj 1885, eller fjorton dagar innan vårtinget
i tingslaget den 18 i samma månad börjades af tillförordnad
domare. Tingets afsilning hade varit bestämd till den 6 mars, men
till följd af domhafvandens sjuklighet måst två gånger uppskjutas.

Vid tingsafslutningen den 4 maj hade emellertid af nyssnämnda
anledning utslag i ofvan omförmälta vid tinget handlagda mål icke
blifvit uppsatta, utan hade häradsrätten i samtliga dessa mål meddelat
beslut, att utslag i dem skulle afkunnas å dag, som framdeles komme
att kungöras. Detta hade sedermera ej skett, och domboken vore dessutom
i så måtto ofullständig, att åtskilliga konkursmål, som å tinget
handlagts, ej ännu blifvit uppsatta. Beträffande Själevads tingslags
hösteting 1884, som börjats den 1 september samma år och ej afslutats
förrän den 6 mars 1885, hvarefter ordinarie domhafvanden den 16 i
sistnämnda månad börjat vårtinget, så hade utslag i ofvan uppräknade
och öfriga till rättens pröfning öfverlemnade mål icke då meddelats,
utan både häradsrätten beslutit, att med utslagens afkunnande skulle
anstå till den 11 påföljande maj, då nya beslut afkunnades om utslags
meddelande å dag, som framdeles komme att bestämmas och kungöras,
utan att sedermera målen blifvit med slut afhulpna. Detta, äfvensom
cloinbokens ofullständighet i öfrigt, hade sin orsak i häradshöfdingen
Åkerbloms sjukdom, hvaraf jemväl skulle föranledts de anmärkta ofullständigheterna
i fastighetsböckerna, samt i förteckningarna öfver konkurser
och förmynderskap. 0

Den af häradshöfding Åkerblom sålunda föreburna omständighet,
eller hans sjuklighet, kunde justitieombudsmannen icke finna utgöra giltig
ursäkt för de anmärkta embetsförsummelserna. Derest denna häradshöfdingens
sjuklighet varit af sådan beskaffenhet, att han deraf funnit

sig urståndsatt att behörigen fullgöra de med haris embete förenade
åligganden, hade det ovilkorligen varit häradshöfdingens skyldighet att,
på sätt lagen för dylika fall bjöde, med anmälan om det inträffade
förfallet, hos kongl. hofrätten anhålla, att annan person blefve förordnad
såväl att afsluta de af häradshöfdingen började tingen, som att fullgöra
hvad häradshöfdingen i öfriga anmärkta hänseenden eftersatt. Häradshöfdingen
hade emellertid icke vidtagit denna af lagen honom anvisade
åtgärd, utan i stället påfunnit den utväg, i fråga om de af honom började
höstetingen, att å ofvan uppgifne dagar förklara desamma afslutade,
oaktadt hvarken domböckerna varit fullständigt uppsatta och afslutade
eller vederbörliga anteckningar om förekomna lagfarts- och inteckningsärenden
i fastighetsböckerna blifvit införda, hvarjemte häradshöfdingen
låtit förteckningarna öfver förmynderskap och konkurser förblifva i det
ofullständiga skick, hvari de vid justitieombudsmannens besök i häradshöfdingens
bostad befunnos. Häradshöfdingens sjuklighet, hvilken på
ofvanberörda menliga sätt inverkat på häradshöfdingens krafter och arbetsförmåga
i nyss nämnda afseenden, hade emellertid ej föranledt häradshöfdingen
att begära ledighet från 1885 års vårting med Själevads tingslag,
utan hade häradshöfdingen ansett sig ega tillräcklig tid och krafter
att sjelf förrätta detta ting. Vid sådant förhållande kunde häradshöfdingen
icke heller på grund af sin åberopade sjuklighet undgå att
stå till ansvar för de anmärkta försummelser i embetets utöfning, hvilka
han låtit komma sig till last, så mycket mindre, som det beklagligen
icke vore första gången som dylika anmärkningar mot häradshöfdingen
förekommit.

I skrifvelse till advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt anmodade
justitieombudsmannen derför advokatfiskalsembetet att för hvad justitieombudsmannen
fört häradshöfdingen Åkerblom till last mot honom anhängiggöra
talan; och erinrade justitieombudsmannen i denna skrifvelse,
hurusom de olägenheter, som för den rättssökande allmänheten uppkommit
till följd af häradshöfdingens nu ifrågavarande försummelser, icke
behöfde närmare påpekas, då desamma läge i öppen dag. Hvad först
anginge de lagfarts- och inteckningsärenden, som förevarit vid det af
häradshöfdingen började och vid justitieombudsmannens besök hos häradshöfdingen
den 6 juli 1885 visserligen aftysta, men i sjelfva verket då
ännu icke afslutade 1884 års hösteting med Arnäs tingslag, vore det
uppenbart, att mycken onödig kostnad och tidsutdrägt tillskyndats de
personer, hvilka under eu oskäligt lång tid fått förgäfves afvakta expeditioners
utfärdande och handlingars återbekommande i dessa ärenden.
I fråga åter om de mål, i hvilka utslag utlofvats vid höstetingens
Just.-ombudsmannens embetsberättelse titt 1881 års riksdag. 6

slut, men i hvilka, oaktadt tingen förklarats vara afslutade, utslag ännu
icke vid justitieombudsmannens besök hos häradshöfdingen uppsatts eller
meddelats, funne justitieombudsmannen häradshöfdingens förfarande dock
vara mest eftertänkligt och anmärkningsvärdt. Genom den af häradshöfdingen
påfunna utväg, att förklara utslag i dessa mål skola afkunnas
å dag, som framdeles komme att bestämmas, hade det högst oegentliga
och mot lag stridande förhållande inträffat, att dessa mål hvarken blifvit
med slut afhulpna eller till ett kommande ting uppskjutna, utan, i afseende
å tiden för deras slutliga afgörande, lemnats alldeles beroende
på häradshöfdingens godtycke och beqvämlighet. Huru uppenbart olagligt
och mot lagskipningens ordentliga och lagbestämda fortgång stridande
ett sådant sakernas tillstånd vore, tarfvade ej närmare utveckling.
Vidkommande slutligen det ofullständiga skick, hvari domböckerna
för 1884 års hösteting med Arnäs och Själevads tingslag, äfvensom fastighetsböckerna
för Arnäs tingslag, samt förteckningarna öfver förmynderskap
och konkurser, af häradshöfdingen lemnats, utgjorde häradshöfdingens
försumlighet härutinnan endast ytterligare bevis på det anmärkningsvärda
sätt, hvarpå häradshöfdingen ansåge sig kunna förvalta det
honom anförtrodda embetet.

Som advokatfiskalsembetet redan ic memorial den 26 juni 1885 anhängiggjort
åtal mot häradshöfdingen Åkerblom för hans uraktlåtenhet
att inom föreskrifven tid afsluta förenämnda hösteting med Arnäs och
Själevads tingslag samt börja 1885 års vårting med sistnämnda tingslag,
anmodade justitieombudsmannen advokatfiskalsembetet att nu endast för
de öfriga anmärkta försummelserna tilltala häradshöfdingen Åkerblom,
samt att i sammanhang dermed söka af kongl. hofrätten utverka föreläggande
för häradshöfdingen eller annan vederbörande att inom viss
tid hafva fullgjort hvad ännu kunde befinnas i ofullbordadt eller
ofullständigt skick af hvad häradshöfdingen i ofvanuppgifna hänseenden
eftersatt vid den tid, då kongl. hofrättens utslag i målet komme att
meddelas.

I anledning häraf yrkade advokatfiskalsembetet, under erinran hurusom
häradshöfdingen Åkerblom förut under förvaltandet af det honom
anförtrodda domareembetet blifvit vid sjuttio särskilda tillfällen dömd till
ansvar för embetsfel, att häradshöfdingen för ifrågavarande försummelser
och vårdslöshet i embetet måtte, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
dömas till ansvar ej understigande förlust af embetet under viss, längre
tid, samt föreläggas att inom tid, som kongl. hofrätten behagade bestämma,
och vid äfventyr af jemväl suspension eller, derest sådant skulle
anses lämpligare, att annan person af kongl. hofrätten förordnades att

på häradshöfdingens bekostnad fullgöra hvad i nedannämnda hänseenden
blifvit eftersatt, hos kongl. hofrätten med bevis från konungens befallningshafvande
eller kronofogden i orten styrka, att domböckerna för
ifrågavarande ting med Arnäs och Själevads tingslag blifvit behörigen
uppsatta, afslutade och underskrifna, att hufvudsakliga beslut i vid
samma ting handlagda och till rättens pröfning öfverlemnade mål och
ärenden blifvit, derest sådant, då kongl. hofrättens utslag meddelades,
ej redan skett, afkunnade och vederbörande parter behörigen kungjorda,
att protokollen öfver de vid Arnäs hösteting förehafda intecknings- och
lagfartsärenden blifvit till vederbörande expedierade, att fastighetsböckerna,
i hvad de afsåge sistnämnda ting, försatts i fullständigt skick,
att nödiga förelägganden för förmyndare att inkomma med räkningar
afseende båda tingslagen och tiden från och med 1884 i behörig ordning
meddelats, samt att de brister i förteckningarna öfver förmynderskap
och konkurser, som, på sätt ofvan förmälts, blifvit anmärkta, till alla
delar afhjelpts.

På det af advokatfiskalsembetet mot häradshöfdingen Åkerblom sålunda
anstälda åtal meddelade kongl. hofrätten, sedan häradshöfdingen i
infordrad förklaring medgifvit allt hvad honom lagts till last, samt särskild!
att i samtliga de af advokatfiskalsembetet anmärkta afseende!!
åtskilligt återstode, som då ännu icke blifvit afhulpet, den 26 januari 1886
utslag, deriokongl. hofrätten yttrade, att som, i anledning deraf att häradshöfdingen
Åkerblom icke fullgjort honom af kongl. hofrätten gifvet föreläggande
att inom tre veckor efter erhållen del af advokatfiskalsembetets
ofvan omförmälta, den 26 juni 1885 afgifna memorial deröfver till kongl.''
hofrätten inkomma med förklaring, kongl. hofrätten medelst resolution den
28 augusti 1885 förelagt häradshöfdingen Åkerblom att inom tre veckor
efter erhållen del af beslutet fullgöra föreskrifven förklaringsslcyldighet
vid äfventyr att ej vidare varda i målet hord, om den tid försuttes,
samt att inom samma tid återställa memorialet vid vite af etthundra
l^ronor, funne kongl. hofrätten den omständighet att häradshöfdingen
Åkerblom, hvilken enligt ingifvet bevis den 6 oktober 1885 fått del af
kongl. hofrättens beslut, dock ej inkommit med förklaring, icke utgöra
hinder för omålets företagande till afgörande, hvarjemte och då häradshöfdingen
Åkerblom icke återstält memorialet, han, i enlighet med hvad
advokatfiskalsembetet yrkat, fäldes att utgifva sålunda försutna vitet, etthundra
kronor; och emedan häradshöfdingen Åkerblom, hvilken medgifvit
rigtigheten af hvad honom blifvit lagdt till last, vore förvunnen att hafva
i samtliga anmärkta hänseenden visat vårdslöshet och försummelse i utöfningen
af det honom anförtrodda embete, pröfvade kongl. hofrätten jemlikt

25 kapitlet 17 § strafflagen rättvist döma häradshöfd ingen Åkerblom till
mistning af häradshöfdingeembetet under ett år med förlust af de rättigheter
eller förmåner, som med embetet följde; hvarjemte häradshöfdingen
Åkerblom förelädes att inom två månader efter det kongl. hofrättens utslag
meddelades hos kongl. hofrätten med bevis från konungens befallningshafvande
eller kronofogden i orten styrka, att domböckerna för 1884
års hösteting med Arnäs och Själevads tingslag blifvit uppsatta och till
den, som blefve förordnad att förestå häradshöfdingens embete, aflemnade
i sådant skick, att denne kunde, efter öfverläggning med tingslagens
nämnd, meddela och vederbörande parter kungöra beslut eller utslag i
de vid samma ting handlagda och till rättens pröfning öfverlemnade
mål och ärenden, derest ej sådant redan skett; att expeditioner i de
vid 1884 års hösteting i Arnäs tingslag förehafda intecknings- och lagfartsärenden
kommit vederbörande till hända] eller funnes för dem att
tillgå i behörig ordning; att fastighetsböckerna, i hvad de afsåge sistnämnda
ting, försatts i fullständigt skick, samt att ofvan anmärkta
brister i förteckningarna öfver förmynderskap och konkurser inom såväl
Själevads som Arnäs tingslag blifvit till alla delar afhulpna, allt vid
äfventyr, om det försummades, att annan, person blefve af kongl. hofrätten
förordnad att på häradshöfdingen Åkerbloms bekostnad utföra
ifrågavarande arbeten.

Häröfver anförde häradshöfdingen Åkerblom underdåniga besvär
hos Kongl. Maj:t, som dock genom utslag den 5 juli 1886 förklarade sig
ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Till justitieombudsmannens beifran anmälte i särskilda hit ingifna
skrifter E. Räf i Spexeryd, förutom annat, som dels icke ansågs förtjena
afseende, dels icke föranledde någon justitieombudsmannens embetsåtgärd,
att, oaktadt i den för presterskapet i Malmbäcks, ödestugu och
Almesåkra församlingars pastorat gällande, af Kongl. Maj:t den 5 oktober
1866 faststälda lönereglering bestämts, att särskild betalning för
presterliga förrättningar icke finge ifrågakomma, åtskilliga Ödestugu
församlingsbor, hvilka vore arbetare hos angifvaren, fått till kyrkoherden
i nämnda pastorat J. F. Wigstrand erlägga särskild betalning för dylika
förrättningar, enligt hvad nedan intagna vid angifvelseskrifterna fogade
intyg utvisade; tilläggande angifvaren, att han, som ej inlåtit sig i samtal
i ämnet med eller förskaffat sig intyg af andra medlemmar af Ödestugu
församling, än sådane, som tillhörde den hos angifvaren anstälda
arbetarepersonal, hvars intressen han ansåge sig böra bevaka, utan tvifvel

skulle kunnat anskaffa flera intyg af samma beskaffenhet, som de nu till
justitieombudsmannen insända, derest angifvaren velat i sådant ändamål
vända sig till andra församlingsbor än dem, som hos honom hade anställning;
och anhöll angifvaren att kyrkoherden måtte, såvida församlingen
ej kunde befrias från att nödgas anlita kyrkoherden vid presterliga förrättningar,
för hvad honom af angifvaren förts till last, behandlas efter
gällande lagrum och åläggas utgifva de ersättningsbelopp, som borde
honom till utgifvande ådömas.

De angifvelseskrifterna bilagda intygen voro af följande tydelse:

1) »Att kyrkoherden J. F. Wigstrand vid min faders begrafning begärde
och af mig erhöll betalning för ett prestbevis utgifvande och min
faders utstrykning i kyrkoboken; samt att jag samma dag betaide honom,
på egen begäran, (50) femtio öre för utgifvande af betyg till annan
person, betygar jag och skall taga på min ed, i fall så påfordras.

Ödestugu den 8 sept. 1885.

J. Westberg.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas af

E. Räf. E. Joh. Svensson.»

2) »Att kyrkoherde herr J. F. Wigstrand vid konfirmationens slut förlidet
år mottog betalning af de flesta läsbarnen, deribland af mig (1)
krona, intygas af Rosenlund och Malmbäck den 14 sept. 1885.

Frans Wilhem Linqvist.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas af

E. Joll. Svensson. E. Räf.»

3) »Att kyrkoherde herr J. F. Wigstrand vid min lysesedels uttagande
i april 1881 emottog två (2) kronor i ersättning för sitt besvär, intygas.

Råhult i Ödestugu den 14 sept. 1885.

L. W. Johansson.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas af

C. J. Svensson. E. Räf.»

4) »Att kyrkoherden herr J. F. Wigstrand vid min lysesedels uttagande
i september 1884 emottog femtio (50) öre i ersättning för sitt
besvär, intygas. Gullåkra pr Ödestugu d. 14 sept. 1885.

A. G. Lindblom.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:
E. Joh. Svensson.

E. Räf.

5) »Att kyrkoherden herr J. F. Wigstrand vid min lysesedels uttagande
förlidet år begärde och erhöll femtio (50) öre i betalning för sitt
besvär, intygas. Gullåkra pr Ödestugu den 14 sept. 1885.

P. A. Lindblom.

Egenhändiga namnteckningen bevittna

E. Joll. Svensson. E. Räf.»

6) »Att kyrkoherden J. F. Wigstrand vid min lysesedels uttagande
i oktober månad förlidet år mottog ersättning för sitt besvär i närvaro
af K. G. Räf, intygas af Åmaryd pr Ödestugu den 18 sept. 1885.

H. Persson.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas af

E. Joll. Svensson. E. Räf.»

(Bokhållare vid Spexeryds grufvor.)

7) »Att kyrkoherden J. F. Wigstrand vid min lysesedels uttagande

förlidet år emottog En (1) krona för sitt besvär, intygas af Elgabäcksryd
pr Ödestugu den 18 sept. 1885 Erik August Jonasson.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas af

E. Joh. Svensson. E. Räf.»

Vid den först ingifna skriften fans jemväl fogad afskrift af den af
Kongl. Maj:t den 5 oktober 1866 utfärdade resolution angående lönereglering
för presterskapet i Malmbäcks, Ödestugu och Almesåkra församlingars
pastorat; i hvilken resolution föreskrifves att, mot åtnjutande
af de i resolutionen stadgade löneinkomster, presterskapet i pastoratet
skall verkställa alla presterliga förrättningar utan särskild betalning.

Öfver denna angifvelse ingaf kyrkoherden Wigstrand infordradt
yttrande, hvari han yrkade, att de personer, som utfärdat ofvanintagna
intyg, måtte åläggas att bevisa sina påståenden derom, att kyrkoherden
skulle hafva fordrat betalning för några, hans embete tillhörande presterliga
förrättningar, samt förnekade att han någonsin begärt ersättning
för dylika förrättningar, således ej heller för några lysesedlar, konfirmationer,
namnutstrykningar eller dylikt.

I afgifna påminnelser anmärkte angifvaren, bland annat, att han
hvarken lockat eller pockat de personer, hvilka afgifvit ofvanintagna
intyg, att utfärda desamma; samt att kyrkoherden syntes endast fästa
sig vid intygen af de personer, af hvilka kyrkoherden fordra,t betalning
för verkställa presterliga förrättningar, men att det vore kyrkoherdens
pligt att vägra emottaga sådan betalning, enär han icke egde rättighet
att för dylika förrättningar mottaga ersättning, helst en arbetare ej
kunde veta, huruvida han borde särskildt betala kyrkoherden för verk -

ställande af sådana förrättningar, derest han ej af kyrkoherden derom
erhölle upplysning; på grund hvaraf yrkades, att kyrkoherden måtte för
de förseelser, till hvilka han i angifna hänseendet gjort sig skyldig,
behandlas efter de i vissa uppgifna paragrafer af 25 kapitlet strafflagen
gifna bestämmelser.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann justitieombudsmannen
vara ådagalagdt, hvad icke heller af kyrkoherden Wigstrand
bestridts, att denne för af honom verkstälda embetsåtgärder tagit belöning
eller sportel, dertill han ej varit berättigad; och då kyrkoherden derigenom,
utan afseende derå, huruvida sådan belöning eller sportel af
honom fordrats, gjort sig skyldig till embetsfel, som i lagen vore belagdt
med straff, fann justitieombudsmannen sig böra för hvad kyrkoherden
sålunda låtit komma sig till last tilltala honom inför domkapitlet i
Vexiö och dervid å honom yrka ansvar efter 25 kapitlet 5 § strafflagen,
i sammanhang hvarmed justitieombudsmannen framhöll, att genom domkapitlets
försorg vittnesförhör, derest sådant funnes erforderligt, borde
inför vederbörlig domstol eg a ruin, samt de ersättningsanspråk angifvare^
å egna eller, om han dertill visade sig hafva erhållit bemyndigande,
å ofvannämnda betygsutfärdares vägnar, kunde komma att framställa,
efter befogenhet vinna afseende.

I anledning häraf infordrade domkapitlet kyrkoherden Wigstrands
förklaring, af hvilken i hufvudsak inhemtades:

att kyrkoherden alldeles förnekade att han fordrat eller begärt
betalning eller ersättning för några hans embete tillhörande presterliga
förrättningar eller för någon sin embetsåtgärd tagit eller betingat sig
någon betalning eller sportel;

att rörande betygsutfärdaren Westberg, denne vid ett kyrkoherdens
besök i Ödestugu församling under december månad 1880 begärt tillståndsbevis
för sin faders begrafning följande söndag i nämnda församlings
kyrkogård och för att slippa gå den långa vägen till Malmbäck,
hvilket eljest skulle erfordrats, lemnat 12 öre till postporto för bevisets
öfversändande, hvadan nämnda belopp icke, såsom Westberg uppgifvit,
erlagts såsom betalning för faderns utstrykning ur''kyrkoboken;

att det betyg till annan icke uppgifven person, hvilket Westberg
sagt sig samma dag hafva mottagit och betalt med 50 öre, säkerligen
varit ett s. k. arbetsbetyg;

att, enär längre eller kortare tid förflutit sedan kyrkoherden skulle
mottagit de af betygsutfärdarne uppgifna beloppen, som skulle uppgått
till sammanlagdt omkring 6 kronor, och kyrkoherden ej fört någon for -

teckning öfver dylika gåfvor, hvilka vanligen kommit hans barn till
godo, han ej bestämdt kunde erinra sig, huru stora de ifrågavarande
beloppen varit, men att han, för att om möjligt undvika rättegång med
vittnesförhör, vore villig antaga att de voro rigtiga, och att återlemna
dem till gifvarne så fort som möjligt;

att kyrkoherden, enligt förklaringen vidfogadt bevis, genom fjerdingsmannen
Arvid Isaksson och förre kyrkovärden Jonas Isaksson velat,
men ej fått till Räf öfverlemna 6 kronor 12 öre, för att tillställas de
7 personer, för hvilka Räf hos justitieombudsmannen fört talan; samt

att kyrkoherden bestrede justitieombudsmannens yrkande å kyrkoherden
om ansvar efter 25 kapitlet 5 § strafflagen, likasom ock yrkandet
om vittnesförhör och ersättning åt angifvaren eller genom honom
åt betygsutfärdarne, alldenstund angifvaren ej erhållit bemyndigande
att å betygsutfärdarnes vägnar föra talan eller framställa anspråk om
ersättning.

Sedan härefter från kyrkoherden Wigstrand till domkapitlet insändts
ett bevis, enligt hvilket kyrkoherden genom Kasper Arvidson och Arvid
Isaksson dels erbjudit, dels öfverlemnat ifrågavarande medel till meranämnde
betygsutfärdare, men några ersättningsanspråk af angifvaren
icke framstälts, meddelade domkapitlet den 22 januari 1886 utslag af
innehåll, att då kyrkoherden Wigstrand icke förnekat sig hafva mottagit
de i angifvelseskriften till justitieombudsmannen omförmälta medel, utan
förklarat sig antaga, att han vid uppgifna tillfällen erhållit dem, och
alltså dels härigenom, dels genom sitt åtgörande att återbära samma
medel erkänt sig hafva i sammanhang med embetsförrättning mottagit
belöning eller sportel, funne domkapitlet, att vittnesförhör i målet inför
verldslig domstol icke vore erforderligt, likasom ock att domkapitlet
icke hade att döma i frågan om ersättningsanspråk, då sådana icke
blifvit hos domkapitlet framstälda; men att domkapitlet för hvad kyrkoherden
låtit i anmärkta hänseende komma sig till last, på grund af
25 kapitlet 5 § strafflagen, ådömde honom böter till belopp af tjugufem
kronor.

Öfver detta utslag anförde kyrkoherden Wigstrand besvär hos kongl.
Göta hofrätt; och förklarade hofrätten i utslag den 9 november 1886
att, enär jemlikt kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 det tillhörde
konsistorium att upptaga och afgöra mål, som röra de under
konsistorii lydnad stående personers förhållande i deras embete, endast
i det fall att embetsbrottet ej är i lag belagdt med annat straff än föreställning,
afhållande från tjensten på viss tid eller embetets förlust;

alltså och då sådan förseelse, som den, för hvilken Wigstrand blifvit
angifven, borde straffas efter 25 kapitlet 5 § strafflagen, enligt hvilket
lagrum straffet kunde bestämmas till böter, pröfvade kongl. hofrätten
lagligt undanrödja domkapitlets utslag.

Vid granskning af de från kronohäktet i Haparanda hit inkomna fångförteckningar
för 1884, anmärktes och styrktes genom det ifrågakomna,
hit infordrade utslaget, att Pajala tingslags häradsrätt, hvarest inhysesmannen
Kristian Johansson Holmaa stälts under tilltal för olofliga
tillgrepp, i utslag den 17 Januari 1884 sig utlåtit, att, som Holmaa
vore lagligen förvunnen att hafva en söckendag i december månad 1883
olofligen tillgripit en packe vadmal, i värde uppskattad till 31 kronor
25 öre, dömdes jemlikt 20 kap. 1 § strafflagen Holmaa att för samma
tjufnadsbrott hållas till straffarbete tre månader, samt att under viss
tid vara medborgerligt förtroende förlustig; och enär Holmaa jemväl
vore förvunnen till olofligt tillgrepp af en renhud, värd 2 kronor 50 öre,
blefve Holmaa jemlikt åberopade lagrum, 2 mom. deraf, dömd att för
snatteri bota 50 kronor, hvarjemte förordnades, att dessa böter, jemlikt
2 och 4 kapitlen strafflagen, skulle, derest Holmaa till deras gäldande
saknade tillgång, förvandlas till 12 dagars straffarbete, att med det öfriga
straffet sammanläggas.

I 12 § af ofvan åberopade kapitel finnes emellertid föreskrifvet, i
första momentet, att, om någon under en lagföring blifver förvunnen
att hafva å särskilda ställen och tider föröfvat snatteri, skall han, der
det tillgripnas värde öfverstiger 15 riksdaler, för stöld straffas, samt i
andra momentet, att då någon å särskilda ställen eller tider begått stöld
eller inbrott, derför han på eu gång lagföres, skall han straffas enligt
bestämmelsen i 4 kap. 3 § af samma lag.

I förevarande fall hade således häradsrätten bort, med åberopande
jemväl af nu anförda paragraf, som icke tillstädjer, att någon på en
gång dömes till ansvar särskilt för stöld och särskildt för snatteri,
derför han på en gång lagföres, döma Holmaa till ansvar allenast för
första resan å särskilda ställen och tider föröfvad stöld.

Då häradsrättens utslag i nu anmärkta hänseende uppenbarligen
vore Ostridigt, uppdrogs åt advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt
att inför kongl. hofrätten lagligen tilltala auditören P. Hj. Stjernberg,
hvilken, då berörda utslag af häradsrätten meddelades, der förde ordet
och således var för detsamma ansvarig, för den vårdslöshet i domareembetets
utöfning, som han sålunda låtit komma sig till last.

Just.- ombudsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag. 7

På detta åtal meddelade kongl. hofrätten den 20 april 1886 utslag,
hvari kongl. hofrätten, enär Pajala tingslags häradsrätts ifrågavarande utslag,
hvarigenom Holmaa för ofvan omförmälta, af honom föröfvade tillgrepp,
derför han på en gång varit lagförd, blifvit till ansvar dömd särskildt
för snatteri och särskildt för stöld, vore stridande emot 20 kap. 12 §
strafflagen, samt auditören Stjernberg såsom ordförande i häradsrätten,
då beslutet meddelades, vore för detsamma ansvarig, i förmågo af 25
kap. 17 och 22 §§ strafflagen, dömde auditören Stjernberg att för hvad
honom sålunda läge till last bota tjugo kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Af rådstufvurättens i Thorshälla den 16 juni 1884 meddelade utslag
angående för fylleri med mera tilltalade smidesarbetaren Johan Lindqvist,
hvilket utslag justitieombudsmannen till följd af anmärkning vid
granskning af de från kronohäktet i Eskilstuna inkomna fångförteckningar
för år 1885 funnit anledning infordra från tillsyningsmannen vid
nämnda häkte, inhemtades, att rådstufvurätten dömt Lindqvist för det
han å allmän plats varit öfverlastad af starka drycker, äfvensom för det
han inför rätten vid dess sammanträde den 9 juni 1884 väckt förargelse,
att, jemlikt 11 kap. 15 §, 18 kap. 15 § och 11 kap. 6 § strafflagen, bota
för fylleri å allmän plats med förargelseväckande uppförande femton
kronor, samt för oskickligt beteende inför rätta tio kronor, med tillhopa
tjugufem kronor till kronan.

Detta utslag föreföll anmärkningsvärdt i två afseenden. Rådstufvurättcn
hade nemligen, med åberopande af 11 kap. 6 § strafflagen, dömt
Lindqvist att för oskickligt beteende inför rätta bota tio kronor, ehuru
i detta lagrum, jemfördt med 2 § af samma kapitel, uttryckligen föreskrifves,
att de förseelser, som i samma lagrum beläggas med straff, i
intet fall kunna försonas med mindre än tjugufem kronor böter. Vidare
hade rådstufvurätten dömt Lindqvist, för det han »å allmän plats varit
öfverlastad af starka drycker», att jemlikt 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §
strafflagen, »för fylleri å allmän plats med förargelseväckande uppförande»
bota femton kronor. Eldigt sistnämnda paragraf skall den straffas för
fylleri, som träffas å väg, gata eller annat allmänt ställe så öfverlastad
af starka drycker, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning
synbarligen kan märkas, att han är drucken. 1 11 kap. 15 § strafflagen
åter stadgas särskildt straff för den, som gör oljud eller oväsende eller
far öfverdådigt fram, så att annan deraf kan skadas, eller kommer eljest
förargelse åstad, å allmän väg, gata eller torgplats eller der allmän mark -

nåd eller auktion hålles. Dessa båda lagstadganden afhandla således
brottsliga handlingar, Indika ej stå till hvarandra i det sammanhang, att
de innefatta fortsättning af en och samma förbrytelse utan äro hvar för
sig att hänföra till särskilda brott, i hvilket fall, jemlikt 4 kap. 2 § strafflagen,
den brottslige skall för hvarje brott, ändå att brotten äro af samma
slag, dömas till särskildt ansvar, och, enligt 8 § i samma kapitel, domstolen
alltid bör utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott bort
följa. I förevarande fall hade följaktligen domstolen förfarit lagstridigt,
antingen derigenom att Lindqvist dömts till ansvar icke blott efter 18
kap. 15 § utan äfven enligt 11 kap. 15 § strafflagen, ehuru han gjort
sig förfallen till ansvar allenast efter 18 kap. 15 §; eller också derigenom
att domstolen, oaktadt Lindqvist bort fällas till ansvar .särskildt för fylleri
och särskildt för åstadkommande af förargelse å allmän plats, förbisett
de i 4 kap. 2 och 8 §§ strafflagen gifna bestämmelser, som i sådant
fall bort af domstolen iakttagas.

Då rådstufvurätten genom ifrågavarande utslags meddelande låtit
komma sig till last en vårdslöshet i domareembetets utöfning i olika afseenden,
hvilken vårdslöshet ansågs så mycket mindre böra aflöpa utan
ansvarspåföljd, som de förseelser, för hvilka den sakfälde blifvit dömd
till ansvar, vore synnerligen ofta förekommande och deras beläggande
med straff i enlighet med lagens bestämmelser icke borde kräfva stor
möda eller omsigt från domstolens sida, uppdrog justitieombudsmannen
åt advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt att inför kongl. hofrätten
lagligen tilltala ordföranden och de ledamöter af rådstufvurätten, som i
omförmäla beslut tagit del, för det embetsfel, till hvilket de i ofvanberörda
hänseenden gjort sig skyldiga.

På grund häraf framstälde advokatfiskalsembetet hos kongl. hofrätten
påstående derom, att borgmästaren K. Svensson, samt rådmännen
J. M. Widegren och F. O. Nyström, hvilka deltagit i beslutet och sålunda
vore derför ansvarige, måtte för felaktigt förfarande i domareembetets
utöfning hvar för sig dömas till ansvar enligt 25 kap. 17 §
strafflagen; och yttrade kongl. hofrätten i utslag den 16 november 1886 att,
som upplyst vore att borgmästaren Svensson numera aflidit, funne hofrätten
åtalet i hvad honom anginge hafva förfallit; men att, beträffande åtalet
i öfrigt, enär rådstufvurätten genom omförmälta utslag förfarit origtigt
i de af advokatfiskalsembetet anmärkta hänseenden, dömdes jemlikt 25
kap. 17 § strafflagen rådmännen Widegren och Nyström att för hvad
de sålunda låtit komma sig till last hvar för sig bota tio kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från kronohäktet i
Eskilstuna hit inkomna fångförteckning för oktober månad år 1884 infordrade
justitie-ombudsmannen från tillsyningsmannen vid nämnda häkte
afskrift af rådstufvurättens i Strengnäs den 26 oktober 1885 angående
arbetaren Nils Petter Wessberg meddelade utslag, hvarigenom rådstufvurätten,
jemlikt 18 kap. 15 §, 14 kap. 13 § och 10 kap. 16 § strafflagen
dömt Wessberg, förutom till böter för fylleri och våld, jemväl, för det
han »i så måtto våldsamligen befriat den af polisbetjeningen för slagsmål
häktade arbetaren Frans Almgren från Stockholm, att han med
dennes qvarhållande, då poliskonstaplarne skolat afföra Almgren till häktet,
beredt denne tillfälle att undkomma», att undergå en månads straffarbete.

Då i 10 kap. 16 § strafflagen stadgas, att den, som tager häktad
person eller fånge med våld lös af den, som honom gripit eller i vård
häfver, skall dömas till straffarbete från och med sex månader till och
med fyra år, hade i förevarande fall Wessberg bort dömas till straffarbete
under minst sex månader för häktad persons löstagande. Rådstufvurätten
hade således förfarit lagstridigt derigenom att Wessberg för
nämnda brott ådömts straffarbete på viss tid, understigande sex månader,
och, genom att bestämma tiden för straffarbetet till endast en månad,
derjemte ådagalagt okunnighet om föreskriften i 2 kap. 5 § strafflagen;
och då detta af rådstufvurätten begångna embetsfel vittnade om en synnerligen
grof vårdslöshet vid rättens utöfning af domareembetet, uppdrog
justitie-ombudsmannen åt advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt
att ställa ordföranden och de ledamöter af rätten, som deltagit i
omförmälta beslut, under åtal inför kongl. hofrätten för det embetsfel,
hvartill de genom samma beslut gjort sig sk)7ldige.

I enlighet härmed yrkade bemälta embete hos kongl. hofrätten ansvar
å borgmästaren L. J. A. Wernstedt, samt rådmännen J. Lindgren,
A. W. Hulling och E. Ericsson, hvilka, enligt hvad upplyst blifvit, i beslutet
deltagit och således vore derför ansvarige, jemlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för oförstånd i domareembetets utöfning.

I häröfver afgifven förklaring anförde borgmästaren och rådmännen,
med bifogande af ett utskrifvet exemplar af rådstufvurättens omförmälta
utslag, bland annat, att rådstufvurätten genom utslaget ådömt
Wessberg ansvar, såsom utslaget uttryckligen upptoge, enligt 2 mom. af
10 kap. 16 § strafflagen, i hvilket mom. straffminimum icke vore satt
till sex månaders straffarbete, äfvensom att utslaget rätteligen bort innehålla
att Wessberg gjort sig skyldig till försök till löstagande af häktad
person, hvilket rådstufvurätten afsett.

Efter det borgmästaren Wernstedt till advokatfiskalseinbetet insändt
intyg derom, att i rådstufvurättens konceptdombok för 1885 till stöd
för domslutet angående Wessberg åberopats jemväl 2 mom. af 10 kap.
16 § strafflagen, och advokatfiskalseinbetet af anförda orsaker frånträdt
ansvarstalan för det rådstufvurätten satt det Wessberg ådömda straff
till mindre än sex månaders straffarbete, men vidhållit åtalet i öfrigt,
utlät sig kongl. hofrätten i utslag den 9 november 1999, att kongl. hofrätten
läte bero vid advokatfiskalsembetets frånträdande af ansvarstalan
i uppgifna delen; och som rådstufvurätten förfarit i strid mot 2 kap.
5 § strafflagen, då rådstufvurätten, på sätt ofvan blifvit nämndt, genom
ifrågavarande utslag ådömt Wessberg straffarbete på viss tid under två
månader; alltså pröfvade kongl. hofrätten rättvist jemlikt 25 kap. 17 §
strafflagen döma borgmästaren Wernstedt, samt rådmännen Lindgren,
Hulling och Ericsson, att för hvad de sålunda låtit komma sig till last
bota, borgmästaren tjugufem kronor, samt hvar och en af rådmännen
tio kronor.

Mot detta utslag hafva besvär icke blifvit anförda.

Af ett utdrag af rådstufvurättens i Vadstena dombok för den 23
november 1885, hvilket justitieombudsmannen funnit anledningunfordra,
inhemtades:

att nämnde dag godsegaren Claes von Mecklenburg hos rådstufvurätten
anhållit, att gårdsegaren Carl Erik Jansson, arbetskarlen Per
Gustaf Lindqvist, arbetskarlen Carl Erik Hansson och slagtaren Johan
Erik Bernström, alla från Upsala, samt snickaren Erik Elof Eriksson
från Stockholm, måtte för dödsfalls skull varda edligen afhörde såsom
vittnen till bestyrkande af de förhållanden, som funnes omförmälda i
fem till rätten ingifna, med deras namn undertecknade skriftliga attester;

att godsegaren von Mecklenburg derjemte företett Kongl. Maj:ts
den 27 förutgångne oktober gifna utslag, utvisande att, sedan rådstufvurätten
i Upsala genom utslag den 26 maj 1885 dömt studeranden Carl
Ludvig von Mecklenburg att, jemlikt 18 kapitlet 10 § strafflagen, för
osedlighetsbrott, föröfvadt den 1 maj 1882, hållas till straffarbete åtta
månader, samt kongl. Svea hofrätt genom utslag den 13 juli 1885 faststält
rådstufvurättens utslag, så hade Kongl. Maj:t — jemte det en af
von Mecklenburg framstäld anhållan om vittnesförhör med vissa personer
afslagits af skäl att vittnenas hörande i uppgifna afseenden icke,
vid betraktande af den bevisning, som i målet förekommit, kunde in -

verka på målets utgång — ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra
annan ändring, än att tiden för straffarbetet nedsattes till sex månader;

att ofvannämnda attester, hvilka vid rätten upplästes, innehållit, att
den unge man, som den 1 maj 1882 blifvit i Upsala på bar gerning
antastad för då begångna sedlighetsbrott, icke varit studeranden von
Mecklenburg, utan en annan ung man, hvilken attestutfärdarne sedermera
i Stockholm sett och igenkänt;

samt att rådstufvurätten derefter genom särskildt afsagd t beslut
förklarat, att, då den mot studeranden von Mecklenburg anhängiggjorda
rättegång rörande ansvar för sedlighetsbrott blifvit slutligen afgjord, vid
hvilket förhållande det vid rådstufvurätten begärda vittnesförhör icke
kunde hafva något samband med eller utöfva något inflytande på samma
rättegång och då vidare godsegaren von Mecklenburg på fråga uppgift,
att hvarken han eller någon annan anhängiggjort någon talan
med anledning af de förhållanden, som genom vittnesmålen i fråga
kunde ådagaläggas, rådstufvurätten ansåge sig icke kunna förvägra det
begärda vittnesförhöret, likväl med tillkännagifvande att, derest sedermera
rörande nyss anmärkta förhållanden tvist skulle uppkomma, vederbörande
då egde att mot vittnena och deras utsagor förete de jäf och
de påminnelser, hvartill omständigheterna kunde föranleda;

hvarefter de åberopade vittnena, mot hvilka jäf ej kunnat utrönas,
efter aflagd ed blifvit hörda, dervid de hvar för sig tagit på ed innehållet
af de utaf en hvar af dem utfärdade attester, med förklarande
beträffande tillkomsten af attesterna att vittnena sjelfva skriftligen affattat
hvad de i saken hade sig bekant, men att de sedermera låtit
genom annan person renskrifva och till formen bättra sina skriftliga
uppsatser.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann justitieombudsmannen,
att, enär rådstufvurätten, som, vid jemförelse af det till rätten
ingifna Kongl. Maj:ts utslag den 27 oktober 1885 med de äfvenledes
till rätten inlemnade och der, innan beslut om vittnesförhöret fattades,
upplästa vittnesattester, måste insett, att afsigten med det begärda vittnesförhöret
varit att söka göra sannolikt, att det i Upsala den 1 maj 1882
föröfvade sedlighetsbrott, för hvilket studeranden von Mecklenburg blifvit
af Kongl. Maj:t dömd till ansvar, skulle blifvit begånget af en annan
person än bemälte von Mecklenburg, det oaktadt tillåtit vittnesförhöret,
men vittnesförhör i dylikt syfte och dertill angående eu genom slutligt
utslag afgjord sak uppenbarligen icke finge enligt gällande rättegångsordning
företagas, rådstufvurätten på ett betänkligt sätt brutit mot
rättegångsordningen, i följd hvaraf justitieombudsmannen uppdrog åt ''

advokatfiskalsembetet vid Göta hofrätt att hos kongl. hofrätten lagligen
tilltala radstufvurättens i Vadstena ordförande och ledamöter, som i
beslutet om ifrågavarande vittnesförhör den 23 november 1885 deltagit.
för det de genom att tillåta vittnesförhöret visat groft oförstånd och
oskicklighet i domareembetet, samt derför å dem yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet.

Efter föregången skriftvexling meddelade kongl. hofrätten på det
härefter mot borgmästaren G. D. t. Lagercrantz, rådmannen C. J. Sundqvist
och extra rådmannen P. U. Hollman anstälda åtal den 1 november
1886 utslag af innehåll, att emedan sådant vittnesförhör, som omförinäles
i 17 kapitlet 23 § rättegångsbalken, enligt detta lagrums ordalydelse
vore medgifvet endast rörande sak, hvarom rättegång ännu
icke blifvit anhängiggjord, samt med åtalet afsedda vittnesförhör, hvilket
angått ett genom Kongl. Maj:ts utslag den 27 oktober 1885 redan
afgjordt mål, således på grund häraf icke bort tillåtas; ty och som
rådstufvurättens tillstånd till förhöret varit desto mera obehörigt, som
attesternas innehåll, jemfördt med Kongl. Maj:ts utslag, oförtydbart
utmärkte, att vittnesförhöret hade till ändamål att söka bevisa, att de
sedlighetsbrott, för hvilka von Mecklenburg blifvit tilltalad, föröfvats
af annan person och att von Mecklenburg följaktligen varit oskyldig
till det brott, för hvilket han genom Kongl. Maj:ts utslag blifvit dömd;
alltså, och då borgmästaren Lagercrantz, rådmannen Sundqvist och
extra rådmannen Hollman, hvilka vid tillfället tjenstgjort i rådstufvurätten,
genom vittnesförhörets tillåtande visat groft oförstånd vid domareembetets
utöfning, pröfvade kongl. hofrätten rättvist att jemlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen härför döma dem, Lagercrantz att under två
månader mista embetet, samt Sundqvist och Hollman att hvar för sig
höta etthundra kronor.

Öfver detta utslag hafva borgmästaren Lagercrantz, rådmannen Sundqvist
och extra rådmannen Hollman anfört underdåniga besvär, hvilka
ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t afgjorda.

Då justitieombudsmannens embetsberättelse till den under nästlidna
år församlade riksdag afgafs, hade Kongl. Maj:t ännu icke meddelat utslag
på de besvär, advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt i underdånighet
anfört öfver bemälte hofrätts den 3 juni 1885 meddelade utslag
i anledning af det af advokatfiskalsembetet hos hofrätten, efter förordnande
af justitieombudsmannen, anstälda åtal mot landssekreteraren

P. H. Löfqvist och tjenstförrättande landskamreraren J. A. E. Malmberg
för meddelande af förment felaktigt utslag på besvär i fråga om ett
landstingsmannaval. Hänvisande till den redogörelse, som i berörda
embetsberättelse (sidd. 6''—16) lemnats för ifrågavarande åtal och kongl.
hofrättens i anledning deraf meddelade utslag, har jag, efter att hafva
mottagit Kongl. Maj:ts den 8 november 1886 gifna utslag i målet, endast
att tillkännagifva, att Kongl. Maj:t funnit skäl icke vara anfördt, som
kunde föranleda ändring i kongl. hofrättens utslag.

Vid granskning af den från länsfängelset i Vesterås hit inkomna
fångförteckning för september månad 1884 anmärktes och bestyrktes
genom det infordrade utslaget, att Snefringe häradsrätt den 12 september
1885, enär f. drängen Anders Fredrik Carlsson vore genom
eget erkännande lagligen förvunnen att hafva söndagen den 15 mars
1885 från Lars Carlsson i Ingelstorp, hos hvilken han då varit i tjenst
anstäld, olofligen, dock utan inbrott, tillgripit en så kallad skarpskytterock
till ostridigt värde af femton kronor, jemlikt 20 kapitlet 1, 4 och
18 §§ samt 7 kapitlet 4 § strafflagen, dömt Anders Fredrik Carlsson,
som, häradsrätten veterligen, icke tillförene varit för tjufnadsbrott straffad,
att för första resan, å sabbatstid och från husbonde föröfvad stöld, hållas
till straffarbete tre månader och att ett år utöfver den ådömda strafftiden
vara medborgerligt förtroende förlustig.

Den af häradsrätten till stöd för utslaget åberopade 1 § af 20
kapitlet strafflagen lyder sålunda: »Hvar, som stjäl gods eller penningar
öfver femton riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex
månader, der ej annorledes här nedan stadgadt är. Går värdet ej öfver
femton riksdaler, och är gerningen ej utmärkt med sådan omständighet,
att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 § sägs, för stöld anses skall;
då kallas den snatteri; och vare straffet derå böter, högst etthundra
Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader». I 4 §, jemförd med 3 §
i samma kapitel, föreskrifves, bland annat, att, om stöld eller snatteri
föröfvas af tjenare från husbonde, detta, vid straffets bestämmande skall
såsom försvårande omständighet anses. Slutligen stadgas i 18 § bland
annat, att den, som gjort sig förfallen till straff för stöld efter 3 eller
4 §, skall dömas till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid.

Vid tillämpningen af dessa lagbestämmelser i förevarande fall hade
häradsrätten uppenbarligen gjort sig skyldig till en vårdslöshet af synnerlig
betänklig art, som för den sakfälde medfört och möjligen i fram -

n d 6 m g d fö 1*3) li ö ^ s t menliga följder. Då, enligt hvad i utslaget
omförmältes, den rock, för hvars olofliga tillgripande Anders Fredrik
Carlsson fäldes till ansvar, hade ett ostridigt värde af allenast femton
kronor, var tydligen, på grund af det uttryckliga stadgandet i 20 kapitlet
1 § strafflagen, det olofliga tillgreppet af rocken att anse ej såsom stöld utan
såsom snatteri, hvarför häradsrätten lagenligt bort döma Anders Fredrik
Carlsson ej för stöld, utan för snatteri, derför straffet är böter eller fängelse
i högst sex månader. Häradsrätten hade i stället ansett den af Anders
Fredrik Carlsson begångna gerningen vara stöld och, med afseende å de
försvårande omständigheterna vid tillgreppet, att detsamma skedde från
husbonde och a sabbat, dömt Anders Fredrik Carlsson för första resan
stöld till tre månaders straffarbete jemte förlust af medborgerligt förtroende
ett år utöfver strafftiden. F>å häradsrätten, under den origtiga
förutsättning, att brottet vore att anse såsom stöld, satt straffet derför
till endast tre månaders straffarbete, oaktadt, enligt bestämmelserna i
20 kapitlet 3 och 4 §§ strafflagen, straffet för stöld, begången från husbonde,
kan bestämmas ända till ett års straffarbete, var det uppenbart
att, derest häradsrätten, såsom ske bort, ansett den brottsliga handlingen
vara snatteri, Anders Fredrik Carlsson skulle fått umgälla densamma
med ett straff, som möjligen stannat vid böter och säkerligen, derest
straffarten bestämts till fängelsestraff, faststälts till betydligt kortare tid
än den högsta möjliga enligt 20 kapitlet 1 § strafflagen, eller sex månader;
hvarjemte naturligtvis i sådant fall påföljden af medborgerligt
förtroendes förlust viss tid utöfver strafftiden icke kunnat den sakfälde
ådömas. Härtill kom den omständighet att, derest Anders Fredrik
Carlsson skulle framdeles ånyo göra sig skyldig till ansvar för olofligt
tillgrepp, detta ansvar måste bestämmas med hänsyn till de i 20 kapitlet
10 eller 11 § gifna bestämmelser, till följd hvaraf den orättvisa, soiri
redan drabbat Anders Fredrik Carlsson genom häradsrättens lagstridiga
utslag, tilläfventyrs kunde komma att blifva ännu större i framtiden.

Då de straff, lagen stadgar för stöld och för snatteri, vore så väsendtligen
olika, måste det anses såsom eu särdeles grof vårdslöshet hos en
domare att förblanda dessa olika, af lagstiftaren bestämdt särskilda brott.
Justitieombudsmannen ansåg sig derför icke kunna underlåta att beifra
det fel i domareembetets utöfning, häradsrätten genom ifrågavarande
utslags meddelande låtit komma sig till last, utan anbefalde i skrifvelse
den 12 juni 1886 advokatfiskalsembetet i kongl. Svea hofrätt att inför
kongl. hofrätten lagligen tilltala vice häradshöfdingen C. Th. Blix, hvilken
var ordförande i häradsrätten, då utslaget meddelades, och sålunda
för detsamma ensam ansvarig, för det embetsfel, hvartill han gjort sig

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag. 8

skyldig, samt derför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Hofrätten meddelade på det åtal, som i anledning häraf anstäldes
mot vice häradshöfdingen Blix, den 9 december 1886 utslag af innehåll
att, som häradsrättens omförmälta domslut vore i anmärkta hänseendet
uppenbart origtigt, dömdes, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, vice
häradshöfdingen Blix, såsom för beslutet ansvarig, att för hvad härutinnan
läge honom till last bota sjutiofem kronor.

Samma fel, som föranledde det åtal, hvarför närmast här ofvan
redogjorts, befans, vid granskning af den från kronohäktet i Hudiksvall
inkomna fångförteckning för februari månad 1885, Forssa tingslags
häradsrätt hafva låtit komma sig till last i utslag den 14 februari 1885
angående sjömannen August Johansson. Af detta utslag, som inlordrades
från vederbörande tillsyningsman, inhemtades nemligen att häradsrätten,
enär August Johansson erkänt, att han söndagen den 21 september 1884
olofligen tillgripit ett fickur till inedgifvet värde af femton kronor, under
åberopande af 7 kapitlet 4 § samt 20 kapitlet 1 och 18 §§ strafflagen,
dömt August Johansson, hvilken veterligen icke tillförene för tjufnadsbrott
undergått bestraffning, att för första resan stöld å sabbat hållas
till straffarbete tre månader, samt att ett år derutöfver vara medborgerligt
förtroende förlustig.

Då sålunda äfven i detta fall den sakfälde dömts till ansvar för
stöld, oaktadt han gjort sig förfallen till straff endast för snatteri, uppdrog
justitieombudsmannen, med anförande af samma skäl, som åberopades
till stöd för åtalet mot vice häradshöfdingen Blix, åt advokatfiskalsembetet
i kongl. Svea hofrätt att inför kongl. hofrätten lagligen
anhängiggöra och utföra åtal mot häradshöfdingen i Norra Helsinglands
domsaga C. O. Schlyter, hvilken fört ordet i Forssa tingslags häradsrätt,
då ifrågavarande utslag af rätten meddelades, och således vore för det
samma ensam ansvarig, för det fel i domareembetets utöfning, hvartill
han med rätten i ofvanberörda afseende gjort sig skyldig; och meddelade
kongl. hofrätten, i anledning af det åtal, som af advokatfiskalsembetet
mot häradshöfdingen Schlyter anstäldes, den 13 december 1886 utslag,
hvarigenom häradshöfdingen Schlyter, enär häradsrättens ifrågakomna
domslut vore i anmärkta hänseendet uppenbart origtigt, dömdes, jemlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen, att för hvad härutinnan läge honom till
last bota sjutiofem kronor.

I embetsberättelse!! till nästlidna års riksdag redogjordes (sidd.
25—30) för ett åtal, som, på justitieombudsmannens förordnande, anstäldes
mot poliskommissarien i Upsala G. Vidinan för obehörigt nedläggande
af ett vid rådstufvurätten i nämnda stad anhängiggjordt åtal.
Sedan bemälte rådstufvurätt i utslag den 30 mars 1885, med åberopande
af 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, dömt Vidinan att för hvad honom
i anmärkta hänseendet läge till last bota etthundrafemtio kronor, samt
kongl. Svea hofrätt, på häröfver af Vidman anförda besvär, enligt utslag
den 27 maj samma år, funnit skäl icke vara anfördt, som kunde
föranleda ändring i rådstufvurättens öfverklagade utslag, har Kongl. Maj:t,
hvarest Vidman i underdånighet fullföljt talan, i utslag den 26 februari
1886 förklarat skäl ej vara anfördt, som kunde verka ändring i kongl.
hofrättens utslag.

Likaledes lemnades i den till förra årets riksdag afgifna embetsberättelse
redogörelse (sidd. 35—49) för ett af advokatfiskalsembetet i
kongl. Svea hofrätt, efter justitieombudsmannens förordnande, vid bemälte
kongl. hofrätt anstäldt åtal mot polismästaren i Upsala, friherre
N. E. A. Raab för obehörigt utkräfvande af protokollslösen i åtskilliga
uppgifna anmälningsärenden. Öfver kongl. hofrättens i anledning af berörda
åtal meddelade utslag, hvarigenom friherre Raab dömdes att för
omförmälta olagliga förfarande bota tjugu kronor, samt förpligtades att
till vederbörande återbära obehörigen uttagen lösen, sju kronor, anförde
friherre Raab underdåniga besvär bos Kongl. Maj:t, som dock enligt utslag
den 12 augusti 1886 fann skäl ej vara anfördt, som kunde föranleda
ändring i kongl. hofrättens utslag.

I fråga om lagskipningens tillstånd, hvarom, enligt den för justitieombudsmannen
gällande instruktion, yttrande bör afgifvas i den årliga
redogörelsen för justitieombudsmansembetets förvaltning, kan jag, till
följd af den korta tid, under hvilken embetet af mig innehafts, icke uttala
något på egen erfarenhet grundadt omdöme och har derför icke
något att tillägga till hvad ofvan intagna redogörelse för anstälda åtal i
sådant afseende upplyser. Af samma anledning har jag icke under utöfningen
af justitieombudsmansembetet ännu haft tillfälle att, såsom instruktionen
föreskrifver, »anmärka bristerna uti lagar, författningar och
allmänna hushållningen samt uppgifva förslag till deras förbättring».

Enligt hvad det af min företrädare under den af honom sistlidna år
företagna embetsresa förda diarium utvisar, sträckte sig denna resa till
Stockholms, Södermanlands, Örebro och Vesternorrlands, äfvensom Gotlands
län. Derunder besöktes, utom domhafvandena å landsbygden och
rådstufvurätterna i städerna, jemväl länsstyrelserna och domkapitlen,
äfvensom läns-, krono-, stads- och häradshäktena. Det sätt, hvarpå bemälta
myndigheter förvaltat de dem anförtrodda embeten, har icke gifvit
anledning till någon anmärkning af allvarligare beskaffenhet, och
synes ordning och snygghet hafva varit rådande i de besökta fängelserna
och häktena.

De iakttagelser, som under resan gjordes, finnas omständligare angifna
i resediariet, hvilket, jemte de härstädes förda diarier och registratur,
kommer att på sedvanligt sätt varda till riksdagens lagutskott för
granskning öfverlemnadt.

Rörande de klagomål, som under år 1886 varit föremål för justitieombudsmannens
handläggning, meddelas följande öfversigt:

Vid 1886 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning................................................................................................ 4.

Under året inkommo klagomål till ett antal af.......................................... 88.

Summa 92.

Af dessa hafva

ej föranledt åtgärd ................................................................................................ 49,

återkallats ................................................................................................................ 2,

efter vederbörandes hörande fått förfalla.................................................... 23,

hänvisats till annan myndighet ........................................................................ 1,

hänvisats till åtal .................................................................................... 4,

vid årets slut varit utstälda till afgifvande af förklaringar eller påminnelser
..................... 13,

Summa 92.

Under år 1886 har justitieombudsmannen förordnat om anställande
af åtal för tjenstefel,

upptäckta vid granskning af inkomna fångförteckningar........................ 5,

af annan förekommen anledning........................................................................ 1,

hvartill komma de under året förordnade åtal, som föranledts af härstädes
förd klagan ............................................................................................. 4,

Summa åtal 10.

Utdrag ur den minnesbok, som, jemlikt kong!, stadgan den 21 april
1876, blifvit hos högsta domstolen förd under år 1886:

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har genom kungörelse
den 24 januari 1885 stadgat, att å de å länets landsbygd medgifna torgdagar
och kreatursmöten icke finge, med undantag af den varuförsäljning,
som af handlande eller fabriks- och handtverksidkare, boende på
platsen, bedrifves i vanlig salubod, idkas försäljning af eller ens till
salu utställas andra varor än kreatur, samt alster af ortens jordbruk,
ladugårdsskötsel och hemslöjd, äfvensom att enhvar, som vid nämnda
tillfällen å den anvisade saluplatsen eller i granskapet deraf utstälde till
försäljning varor af annat slag, än som, på sätt nyss förmälts, finge der
afyttras, och icke, efter derom erhållen tillsägelse af kronobetjent eller
vederbörande kommunalnämnds ordförande eller vice ordförande, genast
aflägsnade de utstälda varorna, vore förfallen till vite af tjugufem kronor.
Sedan länsmannen Carl Emil Flodqvist vid Rumla häradsrätt påstått ansvar
å handlanden Johan Alfred Carlsson i Örebro, för det han i strid
med omförmälta kungörelse å torgdag vid Halsbergs jernvägsstation den
5 juni 1885 idkat handel med s. k. korta varor efter det honom tillsagts
att dermed upphöra, har häradsrätten, enär ostridigt vore, att
Carlsson utverkat sig rättighet, jemlikt 9 § 3 mom. i förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, samt förordningen den
20 juni 1879, att under år 1885 utom den ort, der han vore bosatt,
kringföra varor till salu annorledes än å marknad, samt Kongl. Maj:ts
befallningshafvande icke egde behörighet att inskränka sådan i laga ordning
förvärfvad rättighet, ogillat åtalet; hvarefter Svea hofrätt ej gjort
ändring i häradsrättens utslag. Men som Carlsson vore lagligen förvunnen
att hafva å omförmälta torgdag till försäljning utstält andra varor
än sådana, som enligt Kongl. Majrts befallningshafvandes kungörelse finge
derstädes af personer från främmande ort till salu hållas, och, efter
erhållen tillsägelse att dermed upphöra, det oaktadt fortsatt försäljningen,
har högsta domstolen, med ändring af domstolarnes beslut, fält Carlsson
att utgifva det i samma kungörelse för sådan förseelse stadgade vite,
tjugufem kronor, till lika fördelning mellan kronan och åklagaren.

(Utslag den 28 juli 1886 i mål mellan länsmannen C. E. Flodqvist,
å ena, och handlanden J. A. Carlsson i Örebro, å andra sidan, angående
ansvar för öfverträdelse af ordningsföreskrift för handel).

I fyra andra, likartade mål har högsta domstolen meddelat enahanda
beslut.

Sedan borgmästare och råd i Stockholms stads byggnads- och embetskollegium
genom resolution den 19 april 1798 åt en person upplåtit
att intaga och hägna ett å ofri eller stadens grund beläget område
med det vilkor och förbehåll att, i händelse samma område framdeles
för stadens behof tarfvades nödigt, det då skulle utläggas, samt derå
gjord byggnad och uppodling återställas, och att det vore innehafvaren
vid vite förbjudet att området till annan öfverlåta, med mindre trettionde
penningen till staden erlades,

samt Stockholms stad genom dess ombudsman år 1883 instämt dåvarande
innehafvaren af ifrågavarande område med påstående om skyldighet
att detsamma till staden genast afträda, enär staden behöfde området
för genomförande af den utaf Kongl. Maj:t för stadsdelen Södermalm
faststälda plan;

så har högsta domstolen, emedan utredt vore, att för alla efter utfärdande
af åberopade upplåtelseresolutionen den 19 april 1798 skedda
köp, hvarigenom ifrågavarande fastighet blifvit försåld och å hvilka köp
lagfart jemväl meddelats, den för ofri tomt stadgade trettiondepenningen
af köpeskillingens belopp blifvit erlagd, utan att dervid anmärkning i
afseende å de skedda försäljningarna gjorts; förty, och då vid sådant förhållande
staden ej kunde anses berättigad att annorledes än mot lösen,
som vid återtagande af ofri grund i allmänhet eger rum, komma i besittning
af ifrågavarande område, förklarat stadens talan icke kunna
bifallas.

(Dom den 30 november 1886 i sak mellan agenten A. F. Zethrteus,
å ena, och Stockholms stad, å andra sidan, angående afträdande af en
ofri tomtdel).__

Sedan ett tändsticksfabriksbolag inköpt vissa områden af tre särskilda
hemman och i det angående köpet upprättade kontrakt stadgats
det vilkor, att det för all framtid skulle vara vederbörande jordegare förbjudet
att å de delar af de tre hemmanen, som icke blifvit genom kontraktet
tili bolaget försålda, uppföra eller tillåta uppförande af tändsticksfabrik,
idka tändsticks eller tändsticksasktillverkning eller till annan
upplåta plats för dylik industri,

samt bolaget sökt inteckning i hemmanen till säkerhet för beståndet
af nämnda vilkor,

har högsta domstolen, enär samma vilkor icke vore att hänföra till
aftal, hvarigenom å fast egendom lades besvär eller last till förmån för
annan sådan egendom utan uppenbarligen endast afsåge att, då bolagets
ändamål vore att å det af bolaget inköpta jordområde idka tillverkning

6?,

af tändstickor och tändsticksaskar, från grannskapet utestänga medtäflare
i denna näring, funnit den sökta inteckningen icke kunna beviljas.

(Utslag den 17 december 1886 i mål mellan styrelsen för tändsticksfabriks-aktiebolaget,
Vulcan, å ena, och kammarherren, friherre Fr. von
Essen in. fl., å andra sidan, angående inteckning).

Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
har, på framstäld förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver
lagen, i den ordning § 19 regeringsformen föreskrifver, icke blifvit meddelad
under den tid, som förflutit från början af nästlidna års riksdag.

För fullgörande af den i § 14 af instruktionen för justitieombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af riksdagens hos Kongl. Maj:t arimälta beslut och i underdånighet
gjorda framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter

dels om de af riksdagen år 1886 aflåtna underdåniga skrivelser och
de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet
med dessa uppgifter förteckning upprättad öfver de genom nämnda
skrivelser anhängiggjorda ärenden, som icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
justitieombudsmannens till nästlidna års riksdag afgifna embetsberättelse
upptogos såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva i
dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, som blifvit med dem
vidtagna under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste embetsberättelse.

Ornförmälta uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrivelser, som af nästlidna års riksdag aflätos till Kongl. Maj:t, finnas
införda i bilagan till denna berättelse.

Stockholm i januari 1887.

E. THOMASSON.

C. von Sc/mlzenheirn.

/''.rJUWuv.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JUSTITIEOMBUDSMANS EMBETSBERÄTTELSE

till 1887 års Riksdag.

Bill. till just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag.

'' ’ •

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af riksdagen
år 1886 aflåtna underdåniga skrivelser jemte anteckningar om de
åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna*).

l:o. Kong!, justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 februari 1886, i anledning af Kong]. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs
drift. (1.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 mars 1886.

2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. (2.)
Lag i ämnet utfärdad den 12 mars 1886.

3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
förändrad lydelse af 19, 43 och 61 §§ i förordningen angående inteckning i fast
egendom den 16 juni 1885. (3.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 mars 1886.

4:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål. (4.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1886.

5:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förändrad lydelse af 22 kap. 21 § strafflagen. (5.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 mars 1886.

i 6:o af den 23 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant. (7.)
1886 den 4 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

7:o af den 16 mars, med förslag till förordning om upphäfvande af förordningen
angående plikt och straff för dem, som försumma bivistande af katekesförhör,
den 4 december 1765. . (19.)

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till riksdagens protokoll.

Sedan samtliga domkapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium
inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 26
november 1886 af orsaker, som särskild! varda riksdagen meddelade, förklarat förevarande
lagförslag nu icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

8:o af samma dag, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

9:o af den 31 mars, med förslag till lag angående skyldighet för utländsk man att
i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och
skada. (23.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 19 november 1886 utfärdat
lag i ämnet.

10:o af samma dag, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 4 § i förordningen
om nya vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall
den 7 maj 1880. (24.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 24 september 1886 utfärdat
lag i ämnet.

ll:o af den 1 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående vissa delar af rättegången i brottmål. (36.)

1886 den 21 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

12:o af den 5 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel.
(39.)

1886 den 28 maj i statsrådet anmäld, och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

13:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående
renmärken. (49''-)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 4 juni 1886 utfärdat lagar i
ämnet.

14:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förändrad
lydelse af § 71 riksdagsordningen (62.)

1886 den 21 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

15:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner dels under
n:o 27 med förslag till särskilda förordningar angående bankaktiebolag och angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, dels under n:o 28
med förslag till lagar med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt,
angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § handelsbalken, angående
bankbolags och sparbanks konkurs samt angående tillägg till och ändring
i lagen för rikets ständers bank den 1 mars 1830. (71.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 19 november 1886 utfärdat
lagar angående bankaktiebolag, samt rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen

angående aktiebolag den 6 oktober 1848; och har Kong!. Maj:t besluta, att skrifvelse:! i
öfrig!, såsom ej påkallande någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna, utom hvad anginge
det af riksdagen bifallna förslag till lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 §
handelsbalken, i afseende hvarå Kong!. Maj:t den 22 november 1886 af orsaker, som
särskild! varda riksdagen meddelade, beslutit, att sådan lag ej skulle utfärdas.

Stockholm den 31 december 1886.

G. B. Lilienberg.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

16:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1886, angående reglering af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel.

1886 den 28 maj i underdånighet föredragen, och statskontoret genom nådigt bref för
skeende anordningar om riksdagens berörda skrifvelse underrättadt. (40.)

Stockholm den 31 december 1881.

C. Bildt.

Kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

17:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1886,.i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående förändrad lydelse af § 53 i
värnpligtslagen den 5 juni 1885. (6.)

Anmäldes den 5 mars, och blef lag angående ändrad lydelse af § 53 i värnpligtslagen
den 5 juni 1885 beslutad att från trycket i vanlig ordning utfärdas.

18:o af den 11 april 1886, angående ändring i sättet för utdelning af underhållsmedel
till gratialister af krigsgemenskapen. (28.)

Remitterad den 19 april till arméförvaltningen, hvars utlåtande i ämnet ännu icke inkommit.

19:o af den 20 april 1886, i anledning af riksdagens år 1885 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883.
(30.)

Anmäldes den 21 maj. Med anledning af de utaf revisorerne anmärkta förhållandenatt,
vid uppförandet af en ny boställsbyggnad vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori samt försäljning
af ett gammalt boningshus föreskrifterna i auktionsreglementet den 20 december

1825 icke blifvit iakttagna samt riksdagens derpå, grundade framställning erhöll arméförvaltningen
förständigande att icke, utan att Kongl. Maj:t för särskild! fall dertill lemnat
nådigt medgifvande, afvika från gällande bestämmelser rörande dylika ärendens behandling.

Vidare och i anledning af den utaf riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper
gjorda hemställan anbefaldes arméförvaltningen och statskontoret att med gemensamt
utlåtande i detta ämne inkomma. Detta utlåtande har icke ännu blifvit till Kongl.
Maj:t afgifvet.

20:o af den 20 april 1886, angående afsöndring af jord från militiebostället Refvinge
i Malmöhus län till vapenöfningsplats för södra skånska infanteriregementet,
m. in. (33.)

Anmäldes den 6 maj samt meddelades arméförvaltningen och domänstyrelsen till behörigefterrättelse
i hvad på hvardera embetsverket ankomme.

21 ro af den 11 maj 1886, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel. (41.)

Föredrogs den 28 maj och meddelades arméförvaltningen och statskontoret till kännedom
och efterrättelse i hvad hvardera embetsverket rörde, äfvensom andra vederbörande myndigheter
i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af åtgärder, som
af de uti skrifvelsen anmälda besluten föranleddes.

Vidare hafva nya stater, att, från 1887 års början tillämpas, utfärdats dels för svea
och andra lifgardet och dels för Gotlands nationalbeväring samt Hallands och Vesternorrlands
bataljoner, hvad dessa tre sistnämnda stater beträffar, i den mån öfvergång från
nuvarande stater kan ega ruin; hvarjemte stat utfärdats för Blekinge bataljon, att från
samma tid tillämpas i den mån Kongl. Maj:t beslutar att personal må vid bataljonen
antagas.

Till följd af beslutet i 12 punkten hafva den 22 oktober meddelats bestämmelser
angående aflöning åt värnpligtsområdenas befäl.

Med anledning af beslutet under punkten 14 har kungörelse utfärdats angående upphörande
från och med 1887 af den rotehållare åliggande skyldighet att bj''gga och underhålla
kompanitrossbodar samt fortskaffa trossen till och från mötesplatserna.

22:o af den 16 maj 1886, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (46.)

Anmäld genom finansdepartementet den 28 maj, och transsumt af skrifvelsen, i hvad den
tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 11 juni och meddelades vederbörande
underrättelse om riksdagens beslut i hithörande frågor, hvarjemte bref till vederbörande
länsstyrelser utfärdades angående det anvisade anslaget till gratifikationer åt qvarlefvande
landtvärnsman från 1808 och 1809 årens krig.

23:o af den 13 maj 1886, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fort -

sättande under år 1887 af arbetena på nya kasernetablissement för Svea lifgarde
och andra lifgördel, m. in. (60.)

Anmäldes den 21 maj och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom.

Stockholm den 31 december 1886.

E. von der Lancken.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

24:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1886, angående reglering af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (42.)

Den 28 maj 1886 föredragen ocli innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut. (46.)

25:o af den 16 maj 1886, angående reglering af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (46.)

Den 28 maj 1886 genom finansdepartementet i''underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån den 4 juni samma år föreskrifter vederbörande till efterrättelse
meddelats.

Stockholm den 31 december 1886.

Ji. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civildepartementet.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 8 mars, angående afskaffande af åtskilliga löfteseder.
(11.)

Anmäldes den 4 juni och remitterades till justitiekanslersembetets utlåtande.

Sedan detta utlåtande inkommit, föredrogs ärendet ånyo den 1 oktober och remitterades
till utlåtande af:

kommerskollegium, i afseende å redare-, borgare-, mäklare- ocli skeppsklarerare-eder;
öfverståthållareembetet, i afseende å mätare- och vägare-ed; samt, efter Stockholms
handels- och sjöfartsnämnds hörande, i afseende å notarii-publici-eden; samt

medicinalstyrelsen, i afseende å läkare-, rättskemists-, farmaceuts-, barnmorske-,
fältskärs- och tandläkare-eder; men dessa utlåtanden äro ännu icke inkomna, hvaremot
krig skof rättens utlåtande i afseende å krigsmanna-eden ingifvits ocli den 6 december
öfverlemnats till landtförsvarsdepartementet; och är frågan på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 20 mars, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader; vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka
marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags erhållande. (21.)
Anmäldes den 2 april, dervid Kong!. Maj:t förordnade, att hvad riksdagen besluta skulle
till kännedom och iakttagande meddelas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statskontoret,
med befallning till nämnda styrelse att, vid afgifvande af yttrande och förslag angående
anvisande från berörda fonder af statsbidrag för arbeten af beskaffenhet att deras
utförande kontrollerades af styrelsen, taga under öfvervägande, huruvida särskilda vilkor
och kontroller utöfver dem, som funnes intagna i riksdagens skrivelser den 27 april 1881
och den 11 juni 1883, denna senare jemförd med riksdagens skrifvelse den 5 maj 1885:
mom. 4, syntes böra för hvarje särskild! arbete föreskrifvas, äfvensom att i anledning af
riksdagens beslut i dessa delar vidtaga de på styrelsen ankommande åtgärder, hvarjemte i
anledning särskild! af riksdagens beslut om anslag å 20,000 kronor för iståndsättande
och förstärkande af Skanörs hamn, Kong!. Maj:t med fastställande af plan för detta arbetes
utförande, dertill anvisat omförmälta anslag.

Denna skrifvelse föranleder således ingen vidare Kong!. Maj:ts åtgärd.

28:o af den 26 mars, i anledning åt riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)

Anmäldes den 4 juni i hvad den rörer statens jernvägstrafik, dervid Kong! Maj:t anbefalde
styrelsen för statens jernvägstrafik dels att hädanefter underställa Kong!. Maj:ts
pröfning uppkommande frågor om försäljning eller utbyte af den under styrelsens förvaltning
stälda fasta egendom, dels ock att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande, rörande
hvilka särskilda föreskrifter borde kunna meddelas om, huru vid afskrifningar af jernvägstrafikens
osäkra fordringar skulle förfaras.

Den förra delen af riksdagens framställning är sålunda afgjord, men det infordrade
yttrandet angående den senare är ännu icke till Kongl. Maj:t inkommet.

29:o af den 1 maj, angående åtgärders vidtagande för afhjelpande af olägenheter vid
varors kringförande till försäljning annorlunda än å marknad. (35.)

Anmäldes den 15 maj och remitterades till utlåtande af Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande,
hvarefter, och sedan dessa utlåtanden inkommit, handlingarna i ärendet den
10 november öfverlemnats till kommerskollegiets underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke
afgifvits.

30:o af den 5 maj, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(37.)

Anmäldes den 15 maj och meddelades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Föranleder icke vidare åtgärd.

31:o af den 7 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.
(43.)

Anmäldes den 28 maj, dervid Kongl. Maj:t, med godkännande af de beslut, hvilka af

riksdagen blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit fattade,
samt med förklarande att, i fråga om tillgodonjutande af de utaf riksdagen beviljade tillfälliga
löneförbättringar, skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller blefve föreskrifvet
•— förordnade, att riksdagens skrifvelse skulle till kännedom och efterrättelse meddelas
statskontoret äfvensom, i de delar dem särskildt angiuge, öfriga vederbörande förvaltande
verk, styrelser och chefer med bemyndigande att hos statskontoret lyfta beviljade
extra anslag; hvarjemte, i fråga om vissa punkter i riksdagens skrifvelse, särskilda nådiga
beslut meddelades; och har Kongl. Maj:t sedermera:

deri 22 oktober, med anledning af hvad 16 punkten innehåller angående ordnandet
af kontroll å försäkringsanstalterna, utfärdat nådiga kungörelser
angående ordnande af tillsyn å inländska försäkringsanstalter;
angående vilkoren för utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket drifva försäkringsrörelse;
samt

angående uppbörd af afgifter till vissa ömsesidigt grundade försäkringsanstalter;
den 12 november faststält reglemente för de med understöd af statsmedel inrättade
frökontrollaustalter och meddelat de närmare vilkoren för åtnjutande af delaktighet
af det utaf riksdagen enligt punkten 25 anvisade anslag till dylika anstalter; samt

den 31 december, efter det Kongl. Maj:t den 8 september faststält ritningar till
ny byggnad för laboratoriet vid Ultima landtbruksinstitut, uppgjorda med hänsyn till de
af riksdagen i punkten 22 stadgade vilkor för begärdt anslag till samma byggnad, bemyndigat
styrelsen för Ultima landtbruksinstitut att lyfta det för ändamålet beviljade anslag,
25,000 kronor.

Riksdagens skrifvelse erfordrar efter de sålunda vidtagna åtgärder ingen vidare handläggning.

32:o af den 5 maj, dels om fullbordande af stambanan Bräcke—Sollefteå, dels om
beviljadt anslag till en stambana genom öfre Norrland, dels angående beviljadt
låneunderstöd för anläggning af jernväg från Göteborg till Varberg och dels
om anvisande af statsbidrag för enskilda jernvägsanläggningars understödjande
medelst lån. (48.)

Anmältes den 15 maj och delgafs ej blott väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hvad skrifvelsen
angick anvisande af anslag till arbetena å stambanan emellan Bräcke och Sollefteå
för år 1887 och beviljande af 5,000,000 kronor till understödjande af nya, ännu ej påbörjade
enskilda jernvägsanläggningar, än äfven bemälde styrelse och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesternorrlands och Vesterbotteus län, i hvad samma skrifvelse rörde
anläggning af stambana från Sollefteå eller lämplig punkt i dess närhet öfver Skcrped till
Vännäs, samt anvisande för år 1887 af anslag för påbörjandet af berörde stambana;
och har Kongl. Maj:t derefter

den 1 oktober meddelat beslut om utbetalning af det åt Göteborg—-Hallands jernvägsaktiebolag
beviljade lån å 2,068,000 kronor.

Denna riksdagens skrifvelse är slutligen handlagd.

Bill. till just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag.

33:o af den 13 maj, i fråga om tillägg till kongl. kungörelsen den 26 april 1853
angående rätt för part att återfå till öfverrätt ingifna handlingar. (59.)
Anmäldes den 11 juni och remitterades till utlåtande af kommerskollegiet, statskontoret,
kammarrätten och kammarkollegiet.

Dessa utlåtanden hafva inkommit; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

34:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till stadga
angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter. (61.)

Anmäldes den 28 maj, då lag utfärdades angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.

Skrifvelsen föranleder ej vidare åtgärd.

35:o af den 16 maj, i anledning af beslutad nedsättning af annuiteterna å de
till vissa enskilda jernvägsaktiebolag lemnade låneunderstöd af statsbidrag.
(66.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och styrelsen för statens jernvägstrafik afgifvit infordradt
gemensamt utlåtande i ämnet, anmäldes ärendet den 1 oktober, dervid nådiga
bref angående vilkoren för tillgodonjutande af den beslutade nedsättningen åt annuiteterna
aflätos: dels till fullmäktige i riksgäldskontoret, dels till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge, Kopparbergs, Upsala, Göteborgs och Bohus, Hallands, Kronobergs, Gotlands
och Kalmar län med befallning att delgifva beslutet åt vederbörande bolagsstyrelser till
efterrättelse och för den åtgärd, som på bolagen ankomme;

hvarefter, på gjord framställning, Kongl. Maj:t den 19 november medgifvit viss
ändring i de under den 1 oktober stadgade vilkor.

Skrifvelsen erfordrar ingen vidare handläggning.

36:o af den 17 maj, angående förständigande för kronofogdarue i riket att till vederbörande
kommunalnämnder med posten öfversända redovisning för indrifna kommunalutskylder.
(72.)

Anmäldes den 21 maj och remitterades till kammarkollegii och statskontorets utlåtande
efter Kongl. Maj:ts befallningshafvaudes i samtliga länen hörande.

Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

37:o af den 17 maj, angående sättet för anskaffande af medel till vissa beslutade
utgifter för statens jernvägsanläggningar och till lån för enskilda jernvägar.
(74.)

Anmäldes den 28 maj, dervid Kongl. Maj:t bemyndigade ej mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att, i mån som medlen funnes disponibla, efter behof lyfta dels anslagen å
1,000,000 kronor till stambanan Sollefteå—Skorped—Vännäs, och å 750,000 kronor till
stambanan Bräcke—Sollefteå, dels ock af anslaget å 2,350,300 kronor till jernvägen
Hudiksvall—Ljusdal ett belopp af 1,999,489 kronor 82 öre, än äfven Hudiksvalls jern -

vägsaktiebolag att under stadgade vilkor lyfta återstoden af sistomförmälda anslag, 350,810
kronor 18 öre.

Skrifvelsen föranleder ingen vidare åtgärd af Kongl. Maj:t.

Stockholm den 31 december 1886.

V. L. Groll.

6:o. Kongl. finansdepartementet.

38:o Riksdagens skrifvelse af den 13 mars, angående val af fullmäktige i riksbanken.
(12.)

39:o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (13.)

Den 26 mars äro dessa två skrifvelse!'' inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

40:o af den 5 april, angående stämpelafgiften. (25.)

Sedan landtmäteristvrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver de delar af ifrågavarande
skrifvelse, som afsåge förändring dels i § 1 af nådiga förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1884 äfvensom i de under § 3 af samma förordning förekommande
rubriker Afskrift och Karta, dels i nådiga taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar
den 10 juni 1881, samt derefter statskontoret och kammarrätten öfver förevarande
skrifvelse afgifvit gemensamt underdånigt yttrande, har Kongl. Maj:t den 24 september, i
öfverensstämmelse med riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut, låtit utfärda dels ny förordning
angående stämpelafgiften dels ock, på civildepartementets föredragning, kungörelse
angående ändrad lydelse af 16 § i nådiga taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar.

41:o af samma dag, angående vilkoren för tillverkning af bränvin. (26.)

Sedan chefen för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå uppgjort förslag till
bränvinstillverkningslag äfvensom till ordningsstadga för bränvinsbrännerierna i riket, samt
särskilda yttranden öfver dessa förslag afgifvits af öfverståthållareembetet samt åtskilliga
Kongl. Maj:ts befallningshafvande; så har förslag till förordning angående vilkoren för tillverkning
af bränvin blifvit inom finansdepartementet utarbetadt.

Vid underdånig föredragning den 10 innevarande månad af sistnämda förslag till
bränvinstillverkningslag har Kongl. Maj:t anbefalt högsta domstolen att afgifva underdånigt
yttrande öfver de i förslaget förekommande nya eller förändrade bestämmelser af
kriminalrättslig natur.

42:o af samma dag, angående föreslagen förändring af § 26 mom. 5 i förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 29 maj 1885. (27.)

Denna skrifvelse är den 28 maj inför Kong]. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom
icke föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

43:o af den 26 mars, angående riksdagens revisorers berättelse för år 1883. (30.)
Vid underdånig föredragning den 6 maj af ifrågavarande skrifvelse bär Kongl. Maj:t förordnat,
att transsumt af densamma jemte protokollsutdrag skulle expedieras till landtförsvarsdepartementet,
i hvad skrifvelsen anginge framställningarna rörande arméförvaltningen,
till civildepartementet, så vidt den rörde framställningarna i afseende å statens jernvägstrafik,
samt till ecklesiastikdepartementet, i hvad den afsåge framställningen angående
akademien för de fria konsterna.

44:o af den 20 april, angående försäljning af förra liospitalssysslomansgården i Linköping.
(31.)

Den 6 maj har Kongl. Maj:ts och riksdagens beslut i detta ärende meddelats domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse.

45:o af samma dag, angående inlösen af den geschwornern Mathias Griesbachs rättsinnehafvare
tillkommande årliga ersättning från statsverket för donerad kronotionde
spanmål. (34.)

Den 6 maj har Kongl. Maj:ts och riksdagens beslut i detta ärende meddelats statskontoret
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län till kännedom med befallning
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande att med innebafvarne af det ifrågavarande
ersättningsanslaget, å kronans vägnar uppgöra skriftligt aftal om inlösen för all framtid
af nämnda anslag; och har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i underdånig skrifvelse den
30 juni anmält att sådant aftal blifvit uppgjordt.

46:o af den 5 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel.
(38.)

Vid föredragning den 28 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
innehållet af densamma skulle meddelas riksmarskalksembetet och statskontoret till kännedom
och underdånig efterrättelse.

47:o af den 11 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjunde

hufvudtitel. (44.)

Vid föredragning den 4 juni af förestående skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande
af riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde
sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen skulle
delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet af samma
skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.
48:o af den 16 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde

hufvudtitel. (46.)

Vid föredragning den 28 maj af denna riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,

att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än

finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och underdånig efterrättelse meddelas
statskontoret; hvarjemte Kongl. Maj:t förordnat, att riksdagens i förevarande skrifvelse
anmälda beslut i fråga om dels notarien hos kammarkollegium Axel Theodor Lund -

berg tillerkänd rätt till pension från allmänna indraguingsstaten dels ock den å samma
stat för hvardera af öfverjägmästarne Carl Johan Gyllenereutz och Sven Christoffer Lidell
uppförda tilläggspension skulle vederbörande delgifvas.

49:o af den 5 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(47.)

Den 15 maj har innehållet af riksdagens förevarande skrifvelse meddelats statskontoret till
kännedom.

50:o af den 8 maj, i fråga om nedsättning i telegramportot. (50.)

Sedan telegrafstyrelsen i anledning åt ifrågavarande skrifvelse afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har Kongl. Maj:t den 29 oktober förklarat sig icke finna anledning att
för närvarande vidtaga någon åtgärd i den riktning, riksdagens skrifvelse afsåge.

51:o af den 12 maj, i fråga om förändring i tiden för arrendeafgifternas erläggande
för vissa bland kronans utarrenderade egendomar. (53.)

Sedan statskontoret och domäustyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse gemensamt
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 17 innevarande månad
låtit utfärda nådig kungörelse angående förändrade bestämmelser rörande tiden för erläggande
af arrendeafgifter för vissa bland kronans jordbruksdomäner.

52:o af samma dag, i fråga om att åt vissa å kronans utarrenderade egendomar bosatte
lägenhetsinnehafvare bereda tryggad besittning af de lägenheter de innehafva.
(54.)

Vid föredragning den 21 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle remitteras till domänstyrelsen, med befallning till detta embetsverk att
deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

53:o af samma dag, i fråga om egande- och dispositionsrätten till vissa under bruk
och fabriker skatteköpta hemman. (55.)

Den 21 maj har denna skrifvelse remitterats till kammar- och kommerskollegierna med
befallning till dessa embetsverk att i anledning af riksdagens framställning afgifva gemensamt
underdånigt utlåtande; och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
54:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stora Körs hamnstyrelse af kronohemmanet Rörsberg på Öland. (56.)
Kongl. Maj:ts och riksdagens beslut i förevarande ärende har den 21 maj meddelats vederbörande
till kännedom och underdånig efterrättelse.

55:o af samma dag, angående öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten till
kronans andel i förra Ostindiska kompaniets hus i nämnda stad. (57.)

Hvad Kongl. Maj:t och riksdagen i förevarande ärende besluta, har den 21 maj meddelats
vederbörande till kännedom, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län blifvit anbefald att, å kronans vägnar, om ifrågavarande egendoms öfverlåtande
på Göteborgs stad, under de af Kongl. Maj:t och riksdagen bestämda vilkor, med stadsfullmäktige
upprätta skriftligt aftal, som derefter skulle insändas till kammarkollegium att
förvaras.

56:o af samma dag, angående eftergift af kronans rätt till vissa danaarf. (58.)
Kongl. Maj:ts och riksdagens beslut i förevarande ärenden har den 21 maj meddelats
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

57:o af den 16 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (64.)
I anledning af riksdagens anhållan i förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 10 juli
låtit utfärda nådig kungörelse angående de af riksdagen beslutade ändringar i reglementet
för riksbankens styrelse och förvaltning.

58:o af den 15 maj, angående ändring uti instruktionen för riksdagens revisorer vid
riksbankens afdelningskontor i orterna. (65.)

Den 21 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om hvad riksdagen i förevarande
ämne beslutit.

59:o af den 15 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (67.)

Denna skrifvelses innehåll har den 28 maj meddelats statskontoret till kännedom och
efterrättelse.

60:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (68.)
Förevarande skrifvelse har den 28 maj blifvit för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke
påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

61:o af samma dag, angående tullbevillniugen. (69.)

Sedan dels kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgifvit gemensamt underdånigt yttrande
öfver ifrågavarande skrifvelse i de delar, som innefattade beslut om ändring i gällande
tulltaxa och icke utgjort föremål för Kongl. Maj:ts nådiga framställningar till riksdagen,
dels ock chefen för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå inkommit med
förslag till de åtgärder, som vid införsel från Frankrike af bränvin och sprit af viudrufvor
på fat lämpligen borde vidtagas för att åstadkomma den af riksdagen ifrågasatta, mera
betryggande kontrollen öfver varans beskaffenhet, och generaltullstyrelsen öfver detta förslag
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 22 oktober låtit utfärda
ny tulltaxa att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1887; hvarjemte
Kongl. Maj:t förordnat, att den del af riksdagens skrifvelse, som afsåge kontrollåtgärder
beträffande införseln från Frankrike af bränvin och sprit af vindrufvor på fat, skulle för
vidare behandling öfverlemnas till utrikesdepartementet för den framställning hos franska
republikens regering, som på departementet kunde ankomma; och har Kongl. Maj:t slutligen
förklarat riksdagens ifrågavarande skrifvelse, i hvad anginge upphörande af tullfrihet
å jern vägsskenor, maskinerier, redskap och verktyg samt ångmaskiner och ångpannor, då
de från Frankrike införas, icke för närvarande till någon Kongl. Majt:s åtgärd föranleda.

62:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till
särskilda förordningar angående bankaktiebolag och angående enskilda banker
med rätt att utgifva egna banksedlar, dels med förslag till lagar angående
bankbolag med sedelutgifningsrätt, angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 §
handelsbalken, angående bankbolags och sparbanks konkurs samt angående
tillägg till och ändring i lagen för rikets ständers bank den 1 mars 1830. (71.)

Sedan ifrågavarande skrifvelse på justitiedepartementets föredragning vunnit den handläggning,
som på nämnda departement kunde afkomma, har skrifvelsen i öfrigt den 17 denna
månad blifvit på finansdepartementets föredragning anmäld inför Kong], Maj:t, som dervid
anbefalt högsta domstolen att afgifva yttrande öfver två inom finansdepartementet utarbetade
förslag till dels lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt, dels ock
lag angående tillägg till och ändring i lagen för rikets ständers bank den 1 mars 1830.

63:o af den 17 maj, angående ersättande af kostnader för rustningar af flottans
fartyg, med flere neutralitetens upprätthållande åsyftande åtgärder, samt afsättning
till fonden för nytt riksdagshus, till inlösen af skattefrälseräntor och till
förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond. (73.)

Den 28 maj har riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats vederbörande
till kännedom och efterrättelse, med föreskrift för statskontoret att dels tillhandahålla
marinförvaltningen på dess reqvisition det uti skrifvelsen först omnämnda anslag, 376,000
kronor, då detsamma blefve tillgängligt; dels ock före utgången af år 1887 till riksgäldskontoret
öfverlemna det belopp riksdagen beslutit afsätta till fonden för nytt riksdagshus,
hvarjemte statskontoret bemyndigats att af det för inlösen af skattefrälseräntor in. m. afsätta
belopp, så långt detsamma dertill lemnade tillgång, bestrida de för inlösen af nämnda
räntor med mera förekommande utbetalningar.

64:o af samma dag, med ny riksstat. (75.)

Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kong!. Maj:t förordnat, att, jemte
meddelande af riksdagens förevarande beslut, den vid skrifvelsen fogade riksstat skulle tillställas
statskontoret till kännedom och efterrättelse.

65:o af den 16 maj, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i afseende på afgifterna för tullnederlag samt med förslag till förordning
angående allmänt frilager. (76.)

Den 21 maj har förevarande skrifvelse, såsom icke påkallande någon åtgärd, blifvit lagd
till handlingarna.

66:o af samma dag, med anhållan om revision af kong!, förordningen den 29 maj
1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.
(77.)

Sedan på grund af Kongl. Maj:ts den 25 sistlidne maj chefen för finansdepartementet
lemnade bemyndigande, underhandlingar angående en så beskaffad revision af ifrågavarande
förordning, som riksdagen åsyftat, egt rum mellan chefen för finansdepartementet och
norska regeringens finants- och tolddepartement samt dervid vissa hufvudgrunder för eu
öfverenskommelse angående Sveriges och Norges inbördes tullförhållanden blifvit aftalade,
bär med tillämpning af berörda grunder förslag till ändringar i omförmälda förordning
utarbetats af särskilda utaf cheferne för de svenska och norska finansdepartementen utsedde
delegerade från båda rikena, hvarefter ytterligare förhandling egt rum mellan cheferne
för nämnda departement, samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgifvit
gemensamt utlåtande i ärendet.

Förslag till ändring i vissa delar af ifrågavarande förordning har sedermera denna
dag blifvit i underdånighet för Kongl. Maj:t anmäldt; och har Kongl. Maj:t förordnat, att
den norska regeringens yttrande öfver förslaget skulle inhemtas.

67:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom och af inkomst. (78.)
Sedan statskontoret och kammarrätten i anledning af förevarande skrifvelse gemensamt afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 24 september låtit utfärda
nådig kungörelse angående den vid innevarande års riksdag åtagna bevillning af fast egendom
samt af inkomst.

Stockholm den 31 december 1886.

L. Akerhielm.

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

68:o Riksdagens skrifvelse af den 16 mars 1886, angående åtgärders vidtagande för
anteckning i födelse- och husförhörsböcker af ej döpta barn af föräldrar, tillhörande
svenska kyrkan. (18.)

Efter det samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium inkommit
med infordrade underdåniga yttranden, har statistiska centralbyrån anbefalts att i
ärendet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket jemväl till Kongl. Maj:t inkommit.

69:o af den 23 mars, med förslag till ändrad lydelse af § 23 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. (22.)

Kong]. Maj:t har den 13 april 1886 låtit utfärda nådig förordning i ämnet.

70:o af den 17 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
om vård och förvaltning af Stockholms stads allmänna begrafningsplatser.
(29.)

Kongl. Maj:t har den 29 april 1886 låtit utfärda dels förordning angående tillägg till
§ 2 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20
november 1863, dels ock förordning om kyrkogårdsnämnd i Stockholm.

71 :o af den 20 april, angående afsöndring af jord från Kungsörn kungsladugård
i Vestmanlands län. (32.)

Sedan domänstyrelsen och Konung Carls församling'' blifvit hörda, har Kongl. Maj:t den 12
november 1886 meddelat beslut i ämnet.

72:o af den 8 maj, angående höjande af högsta delaktighetsbeloppet i folkskolelärarnes
pensionsinrättning. (51.)

Efter det direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har Kongl. Maj:t den 17'' december 1886 besluta att till riksdagen aflåta proposition
i ämnet.

73:o af den 8 maj, om vidtagande af åtgärder för afskaffande af kollektör för statsändamål.
(52.)

Samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium hafva blifvit
anbefalda att i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka äfven till Kongl. Maj:t inkommit.

74:o af den 17 maj 1886, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (45.)

Kongl. Maj:t har den 4 juni 1886 meddelat erforderliga föreskrifter i ämnet.

Stockholm den 31 december 1886.

Nils Claeson.

Bih. till just-ombudsmannens embetsberättelse till 18S7 års riksdag.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom riksdagens
år 1886 aflåtna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, Utdika vid.
utgången af år 1886 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Majd
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

8:o Riksdagens skrifvelse af den 16 mars, om ändring i förordningen angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april, angående ändring i sättet för utdelning af
underhållsmedel till gratialister af krigsgemenskapeu. (28.)

19:o af den 20 april, i anledning af riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)

Kongl. civildepartementet.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 8 mars, angående afskaffande af åtskilliga löfteseder.

(H.)

28:o af den 26 mars, i anledning åt riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)

29:o af den 1 maj, angående åtgärders vidtagande för afhjelpande af olägenheter vid varors
kringförande till försäljning annorlunda än å marknad. (35.)

33:o af den 13 maj, i fråga om tillägg till kongl. kungörelsen den 26 april 1853 angående
rätt för part att återfå till öfverrätt ingifna handlingar. (59.)

36:o af den 17 maj, angående förständigande för kronofogdarne i riket att till vederbörande
kommunalnämnder med posten öfversända redovisning för indrifua kommunalutskylder.
(72.)

Kongl. finansdepartementet.

44:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april, angående försäljning af förra hospitalssysslomansgården
i Linköping. (31.)

52:o af den 12 maj, i fråga om att åt vissa å kronans utarrenderade egendomar bosatte
lägenhetsinnehafvare bereda tryggad besittning af de lägenheter de innehafva. (54.)

53:o af samma dag, i fråga om egande- och dispositionsrätten till vissa under bruk och
fabriker skatteköpta hemman. (55.)

66:o af den 16 maj, med anhållan om revision af kongl. förordningen den 29 maj 1874
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (77.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

68:o Riksdagens skrifvelse af den 16 mars, angående åtgärders vidtagande föranteckning
i födelse- och husfolkörsböcker af ej döpta barn af föräldrar, tillhörande svenska
kyrkan. (18.)

73:o af den 8 maj, om vidtagande af åtgärder för afskaffande af kollektör för statsändamål.
(52.)

II.

Förteckning ä de vid riksdagarne före är 1886 till Kongl. Maj:t ajlätna
underdåniga skrifvelser, Indika i justitieombudsmannens till 1886 ars riksdag
afgifva embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon
del hos Kongl. Maj:t omgjorda, jemte uppgift ä de åtgärder, som sedermera
blifvit med dem vidtagna.

l.o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 maj 1873, angående dels unga
förbrytares insättande i förbättringsanstalter och dels införande af det så kallade
progressiva fängelsesystemet. (92.)

1886 den 26 mars anmäldes denna skrifvelse i statsrådet; och förklarade Kongl. Maj:t
densamma icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.

2:o af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning
och äktenskap. (54.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om utbyte i vissa fäll af nämnda straffart mot annan sådan. (40.)
Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade yttrande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

4:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet samt beträffande delning af sådan
fastighet. (31.)

Komitén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande, till hvilken denna skrifvelse
blifvit öfverlemnad, liar ännu icke i anledning af densamma afgifvit utlåtande.

5:o af den 13 april 1883, om ändringar i konkurslagen den 18 september 1862. (19.)
Frågan beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 2 juni 1883, angående skärpta bestämmelser rörande kontrollen af handel
med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till afsalu. (48.)

Sedan riksdagen bifallit af Kongl. Maj:t aflåten proposition i ämnet, har den 12 mars
1886 utfärdats lag angående förändrad lydelse af 22 kap. 21 § strafflagen.

7:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg
i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden. (39.)
Sedan nya lagberedningen afgifvit förslag till förändrade lagbestämmelser i ämnet, har
Kong!. Maj:t den 22 december 1886 öfver berörda förslag infordrat högsta domstolens
utlåtande.

8:o af den 9 maj 1884, om framläggande af förslag till lagbestämmelser i syfte
att större trygghet mot förlust, än nu gällande förordning angående förlagsinteckning
lemnar, beredes förlagsgifvare, då förlagstagare till annan öfverlåter
bruk, grufva, fabrik eller inrättning, för hvars drifvande förlagslån blifvit mot
förlagsinteckning lemnadt. (41.)

Sedan nya lagberedningen i ärendet afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl.
Maj:t den 4 juni 1886 förklarat riksdagens förevarande skrifvelse icke till någon Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

9:o af samma dag, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommuner och enskilde i följd af fastställande af planer
för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser
i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebygganden stadganden lika
med de för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.
(42.)

Öfver det af komiterade utarbetade förslag till lag angående stadsplan och tomtreglering
m. m. har Kongl. Maj:t den 13 oktober 1886 infordrat högsta domstolens utlåtande.

10:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast
eller lös egendom hänföra. (50.)

1886 den 4 juni anmäldes denna skrifvelse i statsrådet; och sedan erinradt blifvit, att
ett förslag till lagstiftning i förevarande ämne afgifvits af lagberedningen i dess förslag
till jordabalk, kap. 1 §§ 1—5, infordrades öfver berörda §§ underdåniga utlåtanden från
landtbruksakademiens förvaltningskomité och från kommerskollegium, af Indika endast det
förstnämnda till Kongl. Maj:t inkommit.

11 :o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag.
(71.)

Den af Kongl. Maj:t den 30 december 1885 tillsatta komité är fortfarande sysselsatt
med utarbetande af lagförslag i detta med derå sammanhängande ämnen.

1 2:o af samma dag, om ändrade bestämmelser beträffande ersättning åt vittne, som
i brottmål blifvit af allmän åklagare inkalladt och sig instält. (72.)

Sedan riksdagen bifallit af Kongl. Maj:t aflåten proposition, har den 4 juni 1886 utfärdats
lag i ämnet.

Stockholm den 31 december 1886.

G. It, Lilienberg.

2:0. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

13:o Rikets ständers underdåniga skrifvelse af den 5 oktober 1860, angående1 reglering
af utgifterna under riksstatens fjerde bufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar, då varor eller
färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt levereras, och dels till
reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för landt- och sjöförsvaret hafva
sig att rätta, hvilka till följd af Kongl. Maj:ts den 19 juni 1866 fattade beslut böra af
numera armé- och marinförvaltningarna upprättas, hafva ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

14:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 20 maj 1885, i fråga om rotehållares
befrielse från skyldighet att bygga och underhålla trossbodar samt fortskaffa
trossen till och från mötesplatserna. (69.)

Sedan i ämnet infordrade yttranden inkommit, beslöts den 29 januari proposition till
riksdagen, som besvarades uti punkt 14 af riksdagens underdåniga skrifvelse angående
reglering af utgifterna under riksstatens fjerde bufvudtitel för år 1887, och blef med
anledning häraf vid föredragning den 28 maj af berörda skrifvelse kungörelse angående
upphörande från och med år 1887 af den rotehållare åliggande skyldighet att bygga och
underhålla kompanitrossbodar samt fortskaffa trossen till och från mötesplatserna beslutad,
att från trycket i vanlig ordning utfärdas.

Stockholm den 31 december 1886.

E. von der Lancken.

3:0. Kong!, civildepartementet.

15:o af den 21 maj 1882, i anledning af riksdagens år 1881 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1879. (75.)

Sedan vid denna skrifvelses föredragning i hvad den rörde Ultima och Alnarps landtbruksinstitut,
komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets
landtbruksläroverk den 20 oktober 1882 erhållit nådig befallning att, i sammanhang
med fullgörande af sitt uppdrag, jemväl yttra sig om riksdagens framställning i fråga om
bokföringssättet vid instituten; och komiténs i ämnet afgifna förslag blifvit den 19 september
1884 anmäldt och remitteradt till samlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande att,
efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva underdånigt utlåtande; samt dessa
dåmera inkomna utlåtanden jemte komiténs förslag den 2 november 1885 remitterats till
landtbruksakademiens förvaltningskomité, har förvaltningskomitén den 20 februari 1886

afgifvit underdånigt utlåtande i frågan, hvarefter ärendet i andra delar, som jemväl utgjort
föremål för landtbruksläroverkskomiténs behandling, den 26 sistlidne november
remitterats till ytterligare utlåtande af styrelserna för Ultima och Alnarps landtbruksinstitut,
hvilka utlåtanden ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

16:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja emellan Helsingborg
och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Anmäldes den 23 maj 1884, dervid chefen för civildepartementet bemyndigades att utse
komiterade för afgifvande af betänkande i frågan; hvarefter, och sedan desse komiterades
betänkande inkommit, ärendet den 3 oktober 1884 remitterats till styrelsen för statens
jern vägstrafik och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att deri afgifva gemensamt utlåtande.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

17:o af den 11 maj 1884, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna skrifvelse, hvilken den 30 maj 1884 anmäldes, bland annat
innehöll, tillsattes den 3 oktober 1884 eu komité med uppdrag ej mindre att utreda, om
och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet emellan
arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförlige personer, än äfven att derefter afgifva
de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning. Förslag i detta ärende har ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

18:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Anmäldes den 27 mars 1885, och remitterades till kammarkollegiets utlåtande efter
länsstyrelsernas hörande; men detta utlåtande är ännu icke ingifvet.

19:o af den 12 maj 1885, om utarbetande, till ledning vid landstingsmannavalen,
af årliga folkmängdsuppgifter. (48.)

Anmäldes den 29 maj 1885 och remitterades till statistiska centralbyrån, hvarefter, och
sedan byrån med utlåtande till Kongl. Maj:t inkommit, nådig kungörelse angående ändrad
lydelse af § 1 i nådiga instruktionen för statistiska centralbyrån den 7 november 1879
blifvit den 28 maj 1886 utfärdad.

Denna skrifvelse är härmed slutligen handlagd.

20:o af den 12 maj 1885, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark m. m. till Örebro stad för möjliggörande af reglering och
kanalisering af Svartån. (36.)

Sedan denna skrifvelse den 5 juni 1885 anmälts och meddelats Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Örebro län med befallning att delgifva vederbörande innehållet af skrifvelsen,
blef den 21 april 1886, uppå ansökan af stadsfullmäktige i Örebro, plan för regleringsoch
kanaliseringsarbetets utförande faststäld, hvarjemte nödiga föreskrifter om arbetets
fullbordande inom viss tid, m. m. meddelades.

Skrifvelsen påkallar icke någon vidare Kongl. Maj:ts åtgärd.

21:o af den 18 maj 1885, angående reglering af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, i livad den angick anslag för anläggning i Bohuslänska skärgården
af telegraf- och telefonledningar för sillfiskebedriftens befrämjande. (58.)
Efter det under den 18 november 1885 till finansdepartementets handläggning öfverlemnats
från Kong! Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län infordrad utredning
om lämpligaste sträckningarna för de telegraf- eller telefonledningar i Bohuslänska
skärgården, hvartill riksdagen enligt nämnda skrifvelse anvisat högst 24000 kronor för
år 1885, har Kong!. Maj:t den 20 november 1885 samt den 19 februari och den 10
december 1886, på finansdepartementets föredragning, fattat beslut angående anläggning
af telegraf- eller telefonledningar i Bohuslänska skärgården jemte telefonstationer derstädes.

Riksdagens skrifvelse föranleder icke någon vidare Kong!. Maj:ts åtgärd.

Stockholm den 31 december 1886.

V. L. Groll.

4:o. Kong!, finansdepartementet,

22:o Rikets ständers underdåniga skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af
väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt
till krononybyggen. (109.)

Sedan ett åf landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning
om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk. (37.)

Den 17 innevarande månad har Kong!. Maj:t besluta aflåta nådig proposition till riksdagen
i förevarande ämne.

24:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af Kongl. förordningen om
mantals och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan kammarrätten den 19 april 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande öfver
det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglering af landstateruas löner
m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

25:o af den 23 maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan kammar- och kommerskollegierna den 23 november 1876 afgifva utlåtande angående
den dem anbefalda utredning, samt direktionen för nämnda stenkolsverk den 1 mars
1880 till Kongl. Maj:t inkommit med häröfver infordradt yttrande, är detta ärende på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

26:o af den 23 april 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Detta ärende, deri kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 16 maj 1876, om åtgärder för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning. (75.)
Den 22 oktober har Kongl. Maj:t på civildepartementets föredragning låtit utfärda nådiga
kungörelser angående anordnande af tillsyn å inländska försäkringsanstalter, samt angående
vilkoren för utländsk försäkringsanstalts rätt att bär i riket drifva försäkringsrörelse; och
liar ifrågavarande skrifvelse härmed blifvit hos Kongl. Maj:t slutligen handlagd.

28:o af den 19 april 1881, angående revision af gällande lagstiftning rörande enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar. (50.)

Den 6 mars har Kongl. Maj:t till riksdagen aflåtit nådig proposition med förslag till förordning
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar.

29:o af den 10 juni 1883, angående utredning och förslag i fråga om anskaffande
af lämpliga lokaler för riksdagen, riksbanken m. m. (50.)

Sedan den af Kongl. Maj:t den 29 juni 1883 tillsatta komité för afgifvande af utredning
och förslag i ofvanberörda afseende till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag
angående byggnadsplatser för nytt riksdagshus och ny riksbank, afgifna den 29 november
1884, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

30:o af den 14 maj, angående stämmoböters utbytande mot en viss indrifningsafgift.
(69.)

Kongl. Maj:t har den 30 maj 1884 anbefalt statskontoret och kammarrätten att i anledning
af riksdagens förevarande skrifvelse afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, hvilket
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 31 december 1886.

L. Åker Mehn.

5:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

31 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande
af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien,
utgående utgifter. (53.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 19 maj 1871, angående upphörande af blifvande konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

33:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkofonden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

Bill. till just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1887 års riksdag.

Sedan Kongl. Maj:t den 30 maj 1873 anbefalfc kammarkollegium och statskontoret att
efter vederböraudes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande och detta utlåtande
till ecklesiastikdepartementet inkommit, har detta ärende, jemlikt Kongl. Majrts den 16
december 1881 meddelade beslut, blifvit öfverlemnadt till skatteregleringskomitén, hvilken
i ämnet sig yttrat, hvarefter kammarkollegium och statskontoret erhållit nådig befallning
att efter vederbörandes hörande afgifva föruyadt underdånigt utlåtande; ocli har detsamma
under år 1886 till Kongl. Maj:t inkommit.

34:o af den 10 maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Sedan ett i ärendet utarbetadt förslag blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige
män och desse till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet,
hafva Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande äfvensom domkapitlen och Stockholms
stads konsistorium häröfver afgifvit infordrade underdåniga yttranden, hvarefter kammarkollegium
den 30 december 1884 blifvit aubefaldt att, efter domänstyrelsens hörande,
afgifva underdånigt utlåtande i ämnet, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

35:o af den 14 maj 1876, angående ordnande af döfstummeundervisningen i riket. (71.)
Ärendet beroende på Kongl. Majrts pröfning.

36:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Ärendet beroende på Kongl. Majrts pröfning.

37ro af den 25 april 1881, angående medgifvande i visst fall af försäljning utaf
vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. (66.)

Kongl. Majrt har den 22 oktober 1886 i detta ämne utfärdat nådig kungörelse.

38:o åt den 29 mars 1882, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition angående
meddelande af bestämmelser om vården och förvaltningen af Stockholms
stads allmänna begrafningsplatser. (23.)

Kong]. Majrt har den 19 mars 1886 till riksdagen å nyo aflåtit nådig proposition i ämnet.

39:o af den 26 april 1882, om upphörande af de s. k. resekallspenningarne. (33.)
Ärendet afgjordt af Kongl. Majrt den 13 oktober 1886; och har nådig skrifvelse om Kongl.
Majrts beslut afgått till kammarkollegium, hvilken skrifvelse tillika blifvit införd i Svensk
författningssamling.

40:o af den 4 april 1883, angående ändring i bestämmelserna om församlingars
rätt att förfoga öfver kyrkokassorna. (15.)

Ärendet afgjordt af Kongl. Majrt den 29 oktober 1886; och har Kongl. Majrt i ämnet
aflåtit skrifvelse till kammarkollegium samt cirkulär till öfverståthållareembetet, Kongl.
Majrts samtlige befallningshafvande, domkapitlen och Stockholms stads konsistorium; varande
cirkuläret till sistnämnda myndigheter tillika infördt i Svensk författningssamling.

41:o af den 13 maj 1884, rörande vidtagande af åtgärder för att gifva undervisningen
i folkskolorna en mera praktisk karakter. (68.)

Med anledning af denna riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t den 12 september 1884
uppdragit åt en komité att granska för handen varande, till folkskolans tjenst utgifna
läroböcker och afgifva utlåtande rörande de grundsatser, efter hvilka sådana läroböcker
lämpligen böra uppställas, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

42:o af den 12 maj 1885, i anledning af riksdagens år 1874 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1882. (33.)
Kongl. Maj:t har den 29 maj 1885 låtit anbefalla vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
att inkomma med förslag till nya stadgar för akademien och dervid taga innehållet
af riksdagens berörda skrifvelse i öfvervägande; och har berörda förslag under år
1886 till Kongl. Maj:t inkommit.

43:o af den 12 maj 1885, angående ändring i kongl. kungörelsen den 11 september
1877 om fortsättningsskolor. (46.)

Sedan domkapitlen, efter folkskoleinspektörernes hörande, sig yttrat, har Kongl. Maj:t den
29 april 1886 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

44:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom.
(47.)

Kongl. Maj:t har den 6 november 1885 uppdragit åt eu komité att undersöka, huru
undervisningen i de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom för närvarande bedrifves
och hvilka resultat af densamma hittills vunnits, samt afgifva det utlåtande, hvartill en
undersökning må föranleda. Utlåtande i ämnet har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 31 december 1886.

JSfils Clacson.

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid riksdagen
år 1886 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till riksdagens protokoll för samma
år införda skrifvelser finnas upptagna i de från statsdepartement^!! afgifna förteckningar.

(Första siffertal utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det sanare talet numret

i förenämnda förteckningar.)

1	1	21	27	41	21	61	34
2	2	22	68	42	24	62	14
3	3	23	9	43	31	63	***\
4	4	24	10	44	47	64	57
5	5	25	40	45	73	65	58
6	17	26	41	46	22, 25	66	35
7	6	27	42	47	49	67	59
8	*)	28	18	48	32	68	60
9 •	*)	29	69	49	13	69	61
10		30 19,	28, 43	50	50	70	62
11	26	31	44	51	71	71	15
12	38	32	70	52	72	72	36
13	39	33	20	53	51	73	63
14	*)	34	45	54	52	74	37
15	*)	35	29	55	53	75	64
16	*)	36	11	56	54	76	65
17	*)	37	30	57	55	77	66
18	67	38	46	58	56	78	67
19	7	39	12	59	33
20	8	40	16	60	23

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksbanken.

Till Riksdagen.
Berättelse

Komité rade för tryckfrihetens vård,
år 1887.

Efter det komiterades berättelse till den under nästlidna år församlade riksdag afgafs,
har icke något ärende blifvit anmäldt till komiterades handläggning; hvilket komiterade
härmed skolat för riksdagen tillkännagifva.

Stockholm i januari 1887.

E. THOMASSON.

JOH. ATJG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. N. A. FRÖMAN.

A. E. NORDENSKIÖLD. J. JOHANSSON. F. VOLT v. STEIJERN.

C. v. Schulzenheim.